Prop. 1948:50
('med förslag till lag om försäkringsrörelse, m. m.',)
Kungt. Maj:ts proposition nr 50.
1
Nr 50.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
försäkringsrörelse, m. m.; given Stockholms slott den 6 februari 1958.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till
1) lag om försäkringsrörelse och 2) lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse.
GUSTAF.
Karin Kock.
Sammanfattning.
Förslaget till lag om försäkringsrörelse innebär följande viktigare ny heter jämfört med gällande lagstiftning.
För rätt att driva försäkringsrörelse erfordras särskild koncession, som meddelas av Konungen. Förutsättning för koncession är att rörelsen fin nes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av för säkringsväsendet.
Vikten av att försäkringstagarna tillförsäkras inflytande i ömsesidiga bolag understrykes. Hithörande frågor skola beaktas vid koncessionspröv- ningen.
I fråga om livförsäkringen uppställes den s. k. skälighetsprincipen vid sidan av trygghetsprincipen. Den förra principen innebär krav på att pre mierna skola vara skäligt avvägda i förhållande till de förmåner försäk ringen medför. Kontrollen häröver utgör ett led i den offentliga tillsy nen, som utövas av försäkringsinspektionen. Beträffande livförsäkringen föreslås vidare försäkringstekniska regler i syfte att dels möjliggöra smi digare anpassning efter växlande betingelser för verksamheten, exempelvis i fråga om ränteutvecklingen, och dels åstadkomma rättvisa mellan skilda grupper av försäkringstagare.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Den livförsäkring, som under namnet folkförsäkring nu bedrives bland
folkets breda lager, bibehålies, men på densamma ställas skärpta krav.
Beträffande försäkringsbolagens kapitalplacering föreslås en viss upp
mjukning av gällande bestämmelser angående placering i s. k. guldkan
tade värdepapper.
De bolagsrättsliga bestämmelserna hava anpassats till nya aktiebolags
lagen, dock med åtskilliga avvikelser betingade av försäkringsväsendets
egenart. Sålunda intaga de ömsesidiga bolagen i flera hänseenden en sär
ställning.
Läns- och häradsbolagen likställas i allt väsentligt med de s. k. riksbo-
lagen. Beträffande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna, vilka hittills
intagit en särställning, skola i stort sett samma bestämmelser gälla som
för ömsesidiga livförsäkringsbolag.
Enligt förslaget skall den nya lagstiftningen tillämpas från och med
den 1 januari 1949. Det förutsättes, att nu existerande försäkringsbolag
därvid skola söka ny koncession; denna prövning skall dock icke avse
frågan huruvida bolagets rörelse är behövlig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
3
Förslag
till
lag om försäkringsrörelse.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Försäkringsrörelse må, där ej annat följer av vad i lag eller författning är stadgat, drivas endast av försäkringsaktiebolag eller ömsesidigt försäkrings bolag, som därtill erhållit Konungens tillåtelse (koncession).
Om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i ri ket stadgas särskilt.
2
§•
Försäkringsbolag må icke driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Med livförsäkringsrörelse må ej förenas försäkringsrörelse av annat slag, med mindre särskilda skäl äro därtill.
Vad nedan i denna lag särskilt stadgas angående livförsäkring skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livstid eller för längre tid än tio år.
3 §•
Försäkringsbolag skola, på sätt i denna lag sägs, stå under tillsyn av en för hela riket gemensam försäkringsinspektion.
Hos försäkringsinspektionen skall föras försäkringsregister för inskriv ning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet.
I. Om försäkringsaktiebolag.
Om försäkringsaktiebolags bildande.
4
§•
1 mom. De som vilja stifta försäkringsaktiebolag skola upprätta bolags ordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse liv försäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller
4
för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 9 § sägs upprättas särskilda
grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse. Bolags
ordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevittnade
namnunderskrifter.
Konungen prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med
denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån där
utöver, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
särskilda bestämmelser må erfordras.
Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Konungen bolagsord
ningen och grunderna samt beviljar koncession tillsvidare eller, där särskilda
omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver
intill slutet av då löpande räkenskapsår.
2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidg
ning av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsom
råde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen skall vad
om koncession för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe
meddela stadfästelse å ändringsbeslut i annat fall än i första stycket andra
punkten sägs.
3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspek
tionen.
Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansökning
en uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar
mottaga handlingar och meddelanden (stiftarombud).
Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder
skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkstäl
lande direktören. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket be
styrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.
5
§•
Stiftare av försäkringsaktiebolag skall vara myndig här i riket bosatt
svensk medborgare, svenskt aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag el
ler svenskt handelsbolag, däri varje obegränsat ansvarig bolagsman är myn
dig här i riket bosatt svensk medborgare, eller svensk ekonomisk förening.
Svenska staten samt svensk kommun må ock vara stiftare.
Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.
Stiftarna skola vara till antalet minst tre.
6
§.
Bolagsordning för försäkringsaktiebolag skall angiva:
1. bolagets firma;
2. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
5
3. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksam
het;
4. aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolagsord
ningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximi-
kapitalet;
5. akties nominella belopp;
6. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;
7. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas,
antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och
revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller revi
sor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola till
sättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade
revisorer eller godkända granskningsmän;
8. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt
vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka
enligt 118 § skola förekomma å stämma som i 113 § sägs, eller, där flera or
dinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;
9. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om
stämma som i 113 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande
tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;
10. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde
landen bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma,
då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
11. de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst, med
särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad mån avsättning
skall ske till regleringsfond; samt
12. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begränsning
av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och sam
ma risk.
Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så be
stämmas, att lägsta och högsta antalet angives.
7 §.
Försäkringsaktiebolags firma skall innehålla ordet försäkringsaktiebolag.
Ny firma skall tydligt skilja sig från annat, förut i laga ordning registrerat,
ännu bestående försäkringsbolags firma, så ock från benämning å utländsk
försäkringsanstalt, som är allmänt känd här i riket.
8 g.
Aktiekapitalet skall bestämmas med hänsyn till omfattningen och beskaf
fenheten av den tillämnade rörelsen samt fördelas i aktier å lika belopp i
svenskt mynt. Där aktiekapitalet skall, utan ändring av bolagsordningen,
kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, må lägsta beloppet (minimi
kapitalet) ej utgöra mindre än tredjedelen av högsta beloppet (maximikapi-
talet).
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
6
Aktie må ej lyda å belopp understigande femtio kronor.
Vad för aktie skall inbetalas må ej bestämmas till lägre belopp än det,
varå aktien skall lyda (nominella beloppet). Betalningen skall erläggas i
penningar, där den ej må annorledes fullgöras efter vad i denna lag sägs.
Sedan för aktie full betalning blivit erlagd, vare aktieägaren icke pliktig
att ytterligare tillskjuta något.
Aktie vare mot bolaget odelbar. Å aktierna skola utfärdas brev, vilka stäl
las till viss man.
9 §.
För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande
1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;
2. avsättning till och användning av utjämningsfond;
3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;
4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;
5. verkan av underlåten premiebetalning;
6. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses un
der 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från
ansvarighet för försäkringsfall;
7. återbäring till försäkringstagarna; samt
8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda
sig på en och samma risk.
Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för
all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräk
ning av premiereserv för sådana försäkringar ävensom för bestämmande av
försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget
eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.
Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och
273 §§.
10
§.
1 mom. Skall för bolag, vars aktiekapital skall kunna utan ändring av bo
lagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, förbehåll träffas om
aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier enligt bestämda grunder
efter vad i 60 § sägs,
eller skall förbehåll träffas enligt 65 § 1 mom. om rätt för aktieägare att
vid akties övergång lösa aktien eller enligt 65 § 2 mom. om inskränkning i
rätten att förvärva aktie eller enligt 344 § om tvisters avgörande av skilje
män,
eller skola, i den mån sådant må ske, grunderna för utövande av rösträtt
och fattande av beslut å bolagsstämma avvika från vad därom finnes före
skrivet i 111, 125, 127 och 134 §§,
eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet,
eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst
villkor,
varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
7
Skall kalenderåret ej utgöra bolagets räkenskapsår, varde räkenskapsåret angivet i bolagsordningen.
bär ej alla aktier skola medföra samma rätt, skall bolagsordningen angiva det belopp, vartill aktier av olika slag må kunna utgivas, och den rätt de skola medföra. Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets till gångar och vinst, skall, såframt aktiekapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, i bolagsordningen särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning må tillkomma varje slag av aktier.
Skall om användande av bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bo lagsordningen.
2 mom. Ej må i bolagsordningen bestämmas annan inskränkning i rätten att förfoga över aktie än i 65 § sägs.
Ej heller må i bolagsordningen intagas bestämmelse, som inskränker bo lagsstämmas rätt att besluta om bildande av stiftelse enligt lagen om aktie bolags pensions- och andra personalstiftelser eller om överföring av vinst medel till sådan stiftelse.
11
§.
Sedan koncession beviljats, skola stiftarna upprätta teckningslista. Teck- ningslistan, som skall vara försedd med stiftarnas bevittnade namnunder skrifter, skall angiva:
1. det belopp som skall inbetalas för aktie;
2. den tid, ej överstigande två år från bolagets bildande, inom vilken in betalning av aktie skall ske, samt, där inbetalningen må äga rum i poster, tiden för varje inbetalning;
3. där i bolagsordningen minimi- och maximikapital angivits men alle nast visst belopp understigande maximikapitalet skall få tecknas, storleken av detta belopp; samt
4. den tid, inom vilken konstituerande stämma skall hållas; tiden må ej överstiga sex månader från det koncession beviljats.
Äga andra än stiftare teckna aktier, må i teckningslistan föreskrivas, att tilldelning av aktier, som ej tillkomma stiftarna på grund av teckning före listans framläggande, skall ske efter stiftarnas bestämmande. Meddelas ej sådan föreskrift, skall i teckningslistan angivas den beräkningsgrund, efter vilken de aktier, som tecknas efter listans framläggande, i händelse av över- teckning skola å konstituerande stämman fördelas mellan tecknarna.
Angående påskrift å listan, där inbetalning å tecknad aktie må för bolaget insättas på bankräkning, stadgas i 331 §.
12
§.
Teckning av aktier skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i av skrift som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal eller av stiftarna. Vid teckningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda grunder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
8
Innan teckningslistan framlägges i huvudskrift eller avskrift, skall teck
ning av stiftarna hava ägt rum med angivande av dagen därför.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
13 §.
Varje stiftare skall teckna minst en aktie. Av annan än stiftare må tecknas
allenast det antal aktier, vilket återstår efter den teckning, som gjorts av
stiftarna innan teckningslistan framlagts. Å varje lista skall finnas uppgift
om det antal aktier, som envar av stiftarna tecknat, så ock om dagen för
listans framläggande.
När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och
postadress.
14 §.
Ej må stiftare eller annan av bolaget för dess bildande njuta gottgörelse
utöver ersättning för utgifter, som för bildandet varit uppenbarligen nödvän
diga. Ej heller må stiftare förbehålla sig eller annan särskild förmån eller
rättighet.
15 §.
Aktieteckning vare ogiltig, där den göres annorledes än å teckningslista i
huvudskrift eller sadan avskrift som i 12 § sägs, eller där listan saknar upp
gift om aktieteckning av stiftarna efter vad i 13 § stadgas.
Aktieteckning med villkor vare ock ogiltig.
: \
16 §. ' J
Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom
den i teckningslistan föreskrivna tiden eller å stämma, till vilken frågan
uppskjutits enligt 20 §, vare aktieteckningen icke vidare bindande.
Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets
registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen.
17 §.
Ej må, sedan bolaget registrerats, sådan grund för aktietecknings ogil
tighet, som avses i 15 § och 16 § första stycket, göras gällande, utan så är att
den hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.
18 §.
Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit
bestämd i teckningslistan, hållas a ort inom riket. Kallelsen skall senast två
veckor före stämman kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom den
ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte. Skriftlig kallelse skall ock med
posten avsändas till varje aktietecknare, som vid sitt namn angivit post
adress.
9
Skall efter vad i 20 § sägs till fortsatt stämma anstå med avgörande av frågan huruvida bolaget skall komma till stånd, skall kallelse till den fort satta stämman utfärdas i den ordning varom i första stycket stadgas. Kal lelsen skall angiva de ärenden som skola förekomma.
19 §.
Ä konstituerande stämman skola stiftarna i huvudskrift framlägga teck- ningslistan jämte de handlingar, av vilka enligt 12 § avskrifter skola vara fogade vid densamma. Har aktieteckning skett å avskrifter av tecknings- listan, skola ock dessa framläggas. Om tilldelning av aktier skall ske efter stiftarnas bestämmande, skall framläggas en av stiftarna undertecknad handling med uppgift om tilldelningen.
Stämman skall öppnas av den stiftarna därtill utsett. Där de närvarande ej enhälligt utse ordförande, åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ord förande valts.
Å stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande ak tietecknare. Visar någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han upp tagas i förteckningen med angivande av aktietecknaren. Företrädes någon av ombud, skall jämväl ombudet upptagas. Har enligt föreskrift i teckningslis- tan tilldelning av aktier skett efter stiftarnas bestämmande, skall i förteck ningen över närvarande för envar angivas det antal aktier, som tillkommer honom. I annat fall skall ordföranden upprätta förslag till aktiernas fördel ning, upptagande för varje aktietecknare det antal aktier, som skall till komma honom. Visar någon att rätt till aktier övergått å honom, skall han upptagas i fördelningsförslaget med angivande av aktietecknaren. Därefter skall i förteckningen över närvarande anteckning göras om det antal aktier, som enligt fördelningsförslaget tilldelas envar av dem. Sedan förteckningen enhälligt eller efter en på grundval av densamma företagen omröstning god känts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.
Utvisa ej teckningslistorna, att det belopp, vartill aktiekapitalet jämlikt bolagsordningen lägst må sättas, är fulltecknat, vare frågan om bolagets bil dande förfallen. Samma lag vare, där det belopp, för vilket enligt föreskrift i teckningslistan tilldelning skett efter stiftarnas bestämmande, icke uppgår till minimikapitalet.
Har tilldelning av aktier ej skett efter stiftarnas bestämmande, skall beslut fattas om tilldelning av aktier till tecknarna eller dem å vilka rätt till aktier visats hava övergått, och skall, där med anledning av beslutet jämkning er fordras i röstlängden, sådan vidtagas. Uppgår ej det belopp, därför tilldel ning sker, till minimikapitalet, vare ock frågan om bolagets bildande för fallen.
I den mån på grund av aktieteckning tilldelning av aktier ej sker, vare överskjutande teckning förfallen.
Vid fortsatt stämma, varom i 20 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.
KungL Maj.ts proposition nr 50.
20
§.
Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida bola
get skall komma till stand. Biträdes beslut om bolagets bildande av samtliga
närvarande röstberättigade, eller finnas vid omröstning de flesta röstande
med ett sammanlagt aktiebelopp av mer än halva det vid stämman företrädda
aktiekapitalet och minst en fjärdedel av hela aktiekapitalet hava förenat sig
därom, skall bolaget anses bildat. I annat fall vare frågan om bolagets bil
dande förfallen.
Där minst en fjärdedel av de röstande eller ock röstande med ett samman
lagt aktiebelopp av minst en fjärdedel av det vid stämman företrädda aktie
kapitalet påfordra det, skall med avgörande av frågan, huruvida bolaget
skall komma till stånd, anstå till behandling å fortsatt stämma, som utsättes
till viss dag minst fyra och högst sex veckor därefter. Å fortsatt stämma
varde frågan om bolagets bildande avgjord utan vidare uppskov.
21
§.
Är försäkringsaktiebolag bildat, skall val av styrelse och revisorer för
rättas.
Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en
månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bo
lagsstämma, utlysa särskild stämma för ändamålet att hållas så snart ske
kan. Uraktlåtes det, skall försäkringsinspektionen på ansökan av aktieägare
ofördröj ligen i samma ordning kalla aktieägarna till sådan stämma.
I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolags
stämma är stadgat i 115 §.
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
22
§.
Ä konstituerande stämman, så ock å särskild stämma enligt 21 § skall,
med de avvikelser som föranledas av bestämmelserna i 20 §, vad i 111 § är
stadgat om utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolagsstämma äga
motsvarande tillämpning; dock skall underlåtenhet att fullgöra inbetalning
å aktie icke medföra hinder mot utövande av rösträtt.
Vid konstituerande stämman och särskild stämma enligt 21 § skall genom
stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta protokoll skall vad i 110 §
är stadgat äga motsvarande tillämpning.
23 §.
I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman eller sär
skild stämma enligt 21 §, skall vad om talan å bolagsstämmobeslut är stad
gat i 131 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten samt 2
mom. så ock i 132 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i strid mot
vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander
mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 131 § 1 mom. andra
och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klandertalan ej väckts inom
föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.
Kungl. Maj.ts proposition nr SO
11
24 §.
Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bolaget enligt föreskrifterna i den na lag registreras, såframt bolagets aktiekapital, som är det tecknade be lopp, för vilket tilldelning av aktier ägt rum, efter avdrag för aktier som må hava förklarats förverkade enligt 39 §, uppgår till minimikapitalet, samt minst hälften av aktiekapitalet erlagts genom betalning i penningar eller där med enligt 331 § jämställd betalning.
25 §.
Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan i mål rörande bo- lagsbildningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av tecknat aktiebelopp.
Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan, som enligt 80 § är ställföreträdare för bolaget, eller aktieägare å bolagets vägnar, innan det registrerats, skola de, som deltagit i åtgärden eller beslut därom, svara för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för en, så som för egen skuld; vare tillika, där avtal träffats med någon som saknade kännedom om att bolaget var oregistrerat, en för alla och alla för en skyldi ga att ställa betryggande säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.
26 §.
Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som avses i 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare avtalet, där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.
Den med vilken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kommit eller enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att bola get registrerats. Visste han att bolaget var oregistrerat, må han dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om registrering icke gjorts inom den i 29 § stadgade tiden eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avslagits.
Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.
12
27 §.
Blir enligt 26 § avtal bindande för bolaget, må ansvarighet varom i 25 §
andra stycket stadgas ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse som
skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller må på grund av sådan
föipliktelse talan väckas, sedan ett ar förflutit från registreringen.
28 §.
Varder bolaget ej registrerat, vare styrelseledamöterna, en för alla och
alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit å tecknade aktier åter-
bäres till aktieägarna, efter avdrag för kostnad till följd av åtgärd som må
vidtagas enligt 25 § första stycket. Återbäringen skall ock omfatta förkov
ran, där sådan uppkommit.
29 §.
Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande di
rektören göras senast ett år från det koncession beviljats.
Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verk
ställande direktören och vice verkställande direktör innehålla uppgift om
fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer
aro svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bo
lagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd gransk-
ningsman, skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne lämnas
enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor eller
godkänd granskningsman.
I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall teck
nas, där den ej tecknas av styrelsen eller av verkställande direktören alle
nast på grund av denna lag. Skall firman tecknas av annan person än som
avses i andra stycket första punkten, gälle vad där är stadgat även i fråga
om sådan firmatecknare.
Bolagets postadress skall angivas.
Vid ansökningen skola fogas:
1. de listor å vilka aktieteckningen ägt rum;
2. avskritt av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild
stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet;
3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 9 § omförmälda
grunder; samt
4. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under
tecknad handling, innehållande dels uppgift om det tecknade belopp, för
vilket tilldelning av aktier ägt rum, samt om det belopp, för vilket aktier
må hava förklarats förverkade enligt 39 §, ävensom därom huru mycket av
det belopp, vartill aktiekapitalet sålunda uppgår, blivit inbetalt, dels ock
försäkran att den anmälda inbetalningen på aktiekapitalet blivit verkställd
genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.
I femte stycket angivna avskrifter skola vara bestyrkta på sätt i 341 §
andra stycket stadgas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
13
Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verkställande direktören och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å ansökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.
Där full betalning för aktier erlagts vid tiden för ansökningen, skall den i femte stycket 4 omförmälda handlingen jämväl innehålla uppgift om sam manlagda nominella beloppet av till fullo betalda aktier.
Om aktiebrev och aktiebok.
30 §.
Aktiebrev skola undertecknas av styrelsen samt angiva bolagets firma, ordningsnummer å den eller de aktier, varå breven lyda, akties nominella be lopp och dagen för utfärdandet. Styrelseledamots namnteckning må kunna återgivas genom tryckning eller på annat dylikt sätt; dock skall varje aktie brev vara egenhändigt underskrivet av minst en styrelseledamot.
Kunna, då aktiebrev utgivas, enligt bolagsordningen aktier av olika slag finnas, skall aktieslaget anmärkas i aktiebreven. Har i bolagsordningen inta gits förbehåll, som i 60 eller 65 § sägs, varde ock den i förbehållet bestäm da inskränkningen angiven i varje brev å aktie som den avser.
Aktiebrev må ej utgivas, med mindre full betalning erlagts för den eller de aktier varå brevet lyder. Utgivande av aktiebrev må ej äga rum, innan registrering skett därom, att full betalning erlagts för aktier tillhopa mot svarande det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet. Vid ökning av aktiekapitalet må brev utgivas å högst så många aktier som enligt 57 § re gistrerats såsom till fullo betalda. Angående utgivande av brev å nya aktier vid sådan ökning av aktiekapitalet, som avses i 59 § stadgas i nämnda para graf. Aktiebrev må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i aktieboken.
Angående utdelningskuponger till aktiebrev är stadgat i lagen om skulde brev.
31 §.
Efter det bolaget bildats och styrelse valts, må utgivas bevis om rätt till aktie, vilket skall till bolaget återställas vid utbekommande av brev å aktien. Sådant bevis (interimsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas av styrelsen på sätt i 30 § är stadgat om aktiebrev eller ock genom bank, där vid å beviset skall angivas att det undertecknats av banken enligt fullmakt. Beviset skall innehålla de uppgifter, som i nämnda paragraf angivas. Inte rimsbevis må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i aktie boken.
Om verkställd teckning av aktie må utgivas bevis, däri upptages förbehåll att aktiebrev eller interimsbevis å aktien ej må utbekommas av aktieteckna ren eller den till vilken lians rätt övergått, med mindre beviset återställes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
14
Sådant bevis (teckningsbevis) skall ställas till viss man och undertecknas
av stiftarna eller av styrelsen efter vad i 30 § är stadgat om aktiebrev eller
ock genom bank på sätt i första stycket är föreskrivet om interimsbevis. Be
viset, däri skall angivas bolagets firma, akties nominella belopp och dagen
för utfärdandet, skall innehålla de uppgifter som i 30 § andra stycket an
givas.
Ä interimsbevis eller teckningsbevis skall genom styrelsens försorg på be
gäran antecknas belopp som inbetalts å aktien.
Teckningsrättsbevis och delbevis, varom stadgas i 51, 59 och 334 §§, må
ställas till viss man eller till innehavaren och skola undertecknas på sätt
om interimsbevis i första stycket är föreskrivet.
32 §.
1 mom. Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet
och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att den som verkställde
överlåtelsen ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar för
foga över aktiebrevet, äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, där
han var i god tro och överlåtaren kunde till stöd för sin rätt åberopa ly
delsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser till
viss man eller in blanco.
Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste,
att den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen var
ställd eller senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan
ock där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fal
let. Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvär
varen ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.
Vad nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga om pantsätt-
ning av dylik handling.
2 mom. Har den, som till grund för förvärv av aktiebrev åberopar annat
fång än överlåtelse, blivit införd i aktieboken, skall vid senare överlåtelse
eller pantsättning av aktiebrevet vad i 1 mom. är stadgat äga tillämpning
jämväl med avseende å förstnämnda fång.
3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat om aktiebrev skall äga motsva
rande tillämpning i fråga om interimsbevis, så ock beträffande tecknings
rättsbevis och delbevis, som avses i denna lag, där det är ställt till viss man.
Är teckningsrättsbevis eller delbevis ställt till innehavaren och har det bli
vit av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i förvärvarens
besittning; finnes sedan, att överlåtaren ej var rätte ägaren eller behörig att
å dennes vägnar förfoga över beviset, äge nye innehavaren ändock företräde
till beviset, utan så är att han visste, att den andre ej ägde överlåta hand
lingen, eller han åsidosatt den aktsamhet som, efter omständigheterna, skä
ligen bort iakttagas. Vad nu är sagt om överlåtelse av teckningsrättsbevis
och delbevis, som är ställt till innehavaren, gälle ock beträffande pantsätt
ning av dylikt bevis.
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
15
i mom. Överlåtelse eller pantsättning av aktiebrev eller interimsbevis eller av teckningsrättsbevis eller delbevis, som avses i denna lag, vare ej gällande mot överlåtarens eller pantsättarens borgenärer, med mindre den till vil ken överlåtelse eller pantsättning skett fått handlingen i besittning.
33 §.
Överlåter någon teckningsbevis, äge överlåtelsen ej verkan mot överlåta rens borgenärer, med mindre den till vilken överlåtelse skett fått beviset i besittning. Varder sådant bevis överlåtet till flera, skall den som i god tro fått beviset i besittning äga företräde.
Vad nu är sagt i fråga om överlåtelse av teckningsbevis gälle ock beträf fande pantsättning av dylikt bevis.
34 §.
Aktiebrev, interimsbevis, teckningsbevis eller delbevis, som i samband med dödning utgives i stället för annat sådant brev eller bevis, skall innehålla uppgift därom.
Utgives aktiebrev i utbyte mot annat, skall det nya aktiebrevet innehålla, att det trätt i stället för annat, samt uppgift om dagen för det äldre aktie brevets utfärdande. Då utbyte av aktiebrev skett, skall det äldre aktiebrevet i betryggande ordning makuleras.
35 §.
1 mom. Över försäkringsaktiebolags samtliga aktier har styrelsen att oför dröj ligen efter bolagets bildande upplägga en aktiebok. Denna må bestå av betryggande lösblads- eller kortsystem.
I aktieboken skola genom styrelsens försorg aktierna upptagas i nummer följd med uppgift å aktietecknarna.
Av förvärvare vid konstituerande stämman eller hos styrelsen anmälda och styrkta förändringar i äganderätten till aktie skola ofördröj ligen införas i aktieboken. Där lösningsrätt enligt 65 § 1 mom. tillkommer aktieägare, må införing dock ej ske, förrän det visat sig att lösningsrätten icke begagnas. Om förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall, om förvärvet ej införts i aktieboken, införing därav ske, när senare förvärv av aktien införes. Har förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom över låtelse, skall fångets beskaffenhet anmärkas i aktieboken. I denna skall an tecknas dagen då införing sker.
Det åligger styrelsen att omedelbart före bolagsstämma vara tillstädes för att pröva de frågor om nya aktieägares införande i aktieboken som då kunna yppas. Dock skall, där i bolagsordningen enligt 106 § rätten till deltagande i bolagsstämmas förhandlingar gjorts beroende av att anmälan därom sker viss tid före stämman, styrelsesammanträde för prövning av frågor som nyss sagts hållas omedelbart före anmälningstidens utgång.
Styrelsen skall hålla aktieboken tillgänglig för envar som vill taga känne dom om densamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
2 mom. Där hinder på grund av lösningsrätt ej möter mot införing i aktie
boken, må styrelsen ej vägra att såsom ägare införa den som företer aktie
brev, såframt han kan till stöd för sin rätt till aktien åberopa lydelsen av
sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser. Är sista över
låtelsen tecknad in blanco, må införing ej ske med mindre namnet utsättes i
överlåtelsen.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid införing
av förvärv på grund av skriftlig överlåtelse av aktiebrev, om förvärvet skett
efter förvärv som ägt rum annorledes än genom överlåtelse och sistnämnda
fång blivit infört i aktieboken.
Den till vilken aktie övergått vare ej gentemot bolaget att anse såsom
aktieägare, innan han införts i aktieboken.
När ny ägare av aktie införes i aktieboken, skall brevet förses med på
skrift om införingen med angivande av dagen därför. Har förvärvet skett
annorledes än genom överlåtelse, skall tillika fångets beskaffenhet anmärkas
i påskriften.
3 mom. Vad i 1 och 2 mom. är stadgat skall äga motsvarande tillämpning,
när interimsbevis å aktie utfärdats. I fråga om teckningsbevis skola bestäm
melserna i 2 mom. sista stycket äga motsvarande tillämpning.
Om inbetalning av aktiekapital.
36 §.
Senast inom två år från försäkringsaktiebolags bildande skall aktie till
fullo betalas.
Ej må kvittning ske av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos
bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke medgivas,
där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.
Innan styrelse valts, må inbetalning å aktie verkställas allenast genom in
sättning för bolaget å bankräkning varom stadgas i 331 §.
37 §.
Där aktietecknare ej före eller vid bolagets bildande erlägger full betalning
för aktie, åligger det honom att efter anmaning av styrelsen avlämna till
bolaget ställd skriftlig förbindelse å återstoden. Denna förbindelse, som
skall innehålla aktiens nummer, må icke återställas, förrän aktien blivit till
fullo gulden eller betalningsskyldighet för aktietecknaren icke längre före-
ligger enligt 40 §. Fordran å oguldet aktiebelopp må, ändå att förbindelse
utfärdats, ej av bolaget överlåtas eller pantsättas.
Försummar aktietecknare att inom en månad efter anmaning avlämna
förbindelse, vare hela det belopp, som skall inbetalas för aktien, förfallet
till betalning.
Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkom-
mes. Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på det sätt, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
17
gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där aktietecknares post
adress uppgivits eller upplysning om adressen utan väsentlig omgång eller
tidsutdräkt kan inhämtas, till honom försänts i rekommenderat brev.
38 §.
Har aktietecknare överlåtit aktie å annan, vare denne, om han på anmä
lan införes såsom ägare i aktieboken, skyldig att fullgöra återstående inbe
talning å aktien och avlämna förbindelse enligt 37 §. Aktietecknaren vare än
dock pliktig att fullgöra sådan skyldighet, såframt ej styrelsen medgiver
befrielse därifrån.
Vad nu är sagt skall, där aktie överlåtes vidare, äga motsvarande tillämp
ning i avseende å överlåtare och ny ägare.
39 §.
Fullgöres ej inbetalning å aktie i rätt tid, äger styrelsen utsöka det för
fallna beloppet, och skall ränta därå gäldas efter sex procent om året från
förfallodagen.
Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger styrelsen,
där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna övertagen av ho
nom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklaras förver
kad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats övertagen
av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts återfordras, förrän den
som övertagit aktien till fullo betalt denna.
Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrelsen
förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra styc
ket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till aktien.
I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktie
tecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Beträffande anmaning, som i denna paragraf sägs, skall gälla vad i 37 §
tredje stycket är stadgat.
40 §.
Ändå att befrielse från betalningsskyldighet medgivits aktietecknare enligt
38 § eller aktie av styrelsen förklarats övertagen eller förverkad, vare aktie
tecknaren, där bolaget för sättes i konkurs på ansökan som gjorts inom två
år från utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden, skyldig
att, såvitt borgenärers rätt därpå beror, fullgöra återstående inbetalning å
aktien. Vad nu är stadgat beträffande aktietecknaren gälle, där betalnings
skyldighet mot bolaget uppkommit för ny ägare eller där aktie förklarats
övertagen av annan, jämväl denne.
41 §.
Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterligare in
betalning å aktier fullgjord, skall inom sex månader efter inbetalningen an
mälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen, som
skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande
direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetalningen på
2 Bihang till riksdagens protokoll 19A8. 1 samt. Nr 50.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed
enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld till
aktietecknare. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom be
talning och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvitt
ning skett, tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direk
törens mening icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.
I anmälningen skall ock för registrering uppgivas sammanlagda nominella
beloppet av alla de aktier som vid tiden för anmälningarna äro till fullo in
betalda.
42 §.
Har ej enligt 29 § eller, inom sex månader efter utgången av den för ak
tiernas inbetalning bestämda tiden, enligt 41 § anmälts, att full betalning
behörigen erlagts för aktier med sammanlagt nominellt belopp ej understi
gande det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet, skall försäkrings-
inspektionen till bolaget avlåta skrivelse med anmaning att inom en månad
därefter inkomma med anmälan att betalningen fullgjorts. Efterkommes ej
anmaningen, åligge det inspektionen att härom lämna meddelande till rät
ten, som förelägger bolaget att inom viss tid, minst två och högst fyra
månader, inkomma med bevis från inspektionen att anmälan om inbe
talningen registrerats vid äventyr att bolaget eljest förklaras skola träda i
likvidation. Fullgöres ej föreläggandet, förklare rätten att bolaget skall träda
i likvidation.
I beslutet meddele rätten föreläggande som i 135 § första stycket sägs;
och skall vad i andra stycket samma paragraf är stadgat om meddelande
och underrättelse till försäkringsinspektionen äga motsvarande tillämpning.
43 §.
Hava, sedan ansökan om bolagets registrering gjorts, aktier förklarats för
verkade, skall aktiekapitalet anses minskat med det belopp, som svarar mot
de förverkade aktierna; och åligger det styrelsen och verkställande direktö
ren att för registrering av minskningen ofördröj ligen anmäla antalet för
verkade aktier. Om å dessa aktier något var inbetalt och registrering därav
skett, skall anmälningen innehålla uppgift därom; och skall i registret infö
ras, att det belopp, som förut registrerats såsom inbetalt å aktiekapitalet,
minskats med det belopp, som inbetalts å de förverkade aktierna.
Om aktiekapitalets ökning.
44 §.
Ökning av aktiekapitalet medelst ny aktieteckning må beslutas av bolags
stämma. Erfordras för beslutet ändring av vad i bolagsordningen stadgas om
aktiekapitalet, må beslutet fattas först sedan stadfästelse å ändringen med
delats.
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
19
Förslag till ökningsbeslut, så ock ett av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknat yttrande över den föreslagna kapital ökningens betydelse för bolaget skola genom styrelsens och verkställande di rektörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget tillgängliga för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej balans räkningen för nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:
1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med an teckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det år ba lansräkningen avser;
2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under tecknad berättelse, däri upplysning lämnas, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för dess ställ ning vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt
3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.
45 §.
Beslutet om aktiekapitalets ökning skall angiva:
1. det belopp, varmed aktiekapitalet må ökas;
2. där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vil ket aktieslag de nya aktierna skola hänföras;
3. den företrädesrätt att teckna nya aktier, som enligt denna lag eller bolagsordningen må tillkomma aktieägare;
4. den tid, ej understigande en månad från den dag då beslutet enligt 49 § kungjorts i tidningarna, inom vilken aktieägare må begagna företrädesrätt till teckning;
5. akties nominella belopp och det belopp som skall inbetalas för aktie;
6. den beräkningsgrund, efter vilken vid överteckning de aktier som icke tecknats med företrädesrätt skola av styrelsen fördelas, där ej föreskrift meddelas att fördelningen skall ske enligt styrelsens bestämmande; samt
7. det räkenskapsår, för vilket vinstutdelning å de nya aktierna först må utgå, varvid dock detta år må bestämmas senast till året efter det räken skapsår, under vilket aktierna skolat till fullo inbetalas.
I ökningsbeslutet skall ock angivas det belopp, vartill aktiekapitalet upp går vid beslutets fattande, och vad därav svarar mot aktier som registrerats såsom till fullo inbetalda. Har ökning av aktiekapitalet förut beslutats, skall beträffande sista ökningen anmärkas, huruvida aktier som icke förklarats förverkade ännu ej registrerats såsom till fullo inbetalda.
Bestämmelse må i ökningsbeslutet meddelas, att det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier sker, skall uppgå till visst angivet minimi belopp för alt aktieteckningen skall bliva bindande.
I fall, då beträffande de nya aktierna skall gälla sådant förbehåll om ak tiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier som avses i 60 §, skall i beslutet intagas erinran därom.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
46 §.
Bestämmelsen i 8 § tredje stycket om förbud mot att erlägga betalning
för aktie annorledes än i penningar ävensom bestämmelsen i 14 § andra
punkten om förbud mot förbehåll om särskild förmån eller rättighet vid
aktieteckning gälle ock vid aktiekapitalets ökning.
Angående kvittning av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos
bolaget stadgas i 55 § andra stycket.
47 §.
Bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning skall av styrelsen eller
verkställande direktören ofördröj ligen anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta av
skrifter av protokoll rörande beslutet, så ock i huvudskrift och avskrift det
i 44 § andra stycket första punkten omförmälda yttrandet samt berättelse
och yttrande som avses i nämnda stycke 2 och 3.
Om villkor för registrering av beslutet är stadgat i 308 § 1 mom.
48 §.
Sedan bolagsstämman fattat beslut om aktiekapitalets ökning, skola teck-
ningslista och kungörelse om beslutet upprättas samt undertecknas av samt
liga styrelseledamöter och verkställande direktören.
I såväl teckningslistan som kungörelsen skall upptagas bolagsstämmans
beslut om aktiekapitalets ökning. Har i ökningsbeslutet bestämmelse ej med
delats om tiden för inbetalning av nya aktier, skall sådan bestämmelse upp
tagas i teckningslistan och kungörelsen. Då bolagsordningen innehåller för
behåll som i 65 § sägs, skall i teckningslistan och kungörelsen intagas erin
ran därom.
I teckningslistan skall upptagas förteckning över de handlingar som skola
enligt 52 § vara fogade vid listan. Angående påskrift å listan, där inbetal
ning å tecknad aktie må för bolaget insättas på bankräkning, stadgas i 331 §.
49 §.
Sedan ökningsbeslutet registrerats, låte styrelsen och verkställande direk
tören införa kungörelsen i allmänna tidningarna och tidning inom den ort,
där styrelsen har sitt säte. Det åligger ock styrelsen och verkställande direk
tören att ofördröj ligen i rekommenderat brev om bolagsstämmans beslut
underrätta varje aktieägare, om vars postadress upplysning utan väsentlig
omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.
50 §.
Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets till
gångar och vinst, vare varje aktieägare berättigad att, i den mån det kan
ske, av de nya aktierna efter teckning erhålla det antal som svarar mot hans
Kunffl. Maj:ts proposition nr 50.
21
andel i det förutvarande aktiekapitalet. Finnas aktier av olika slag och med föra dessa icke lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst, skall i fråga om företrädesrätten till teckning av nya aktier gälla vad i bolagsord ningen föreskrives.
51 §.
Där den företrädesrätt till teckning, som tillkommer en förutvarande aktie, icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje aktie utbekomma ett eller flera teckningsrättsbevis av innehåll, att inneha varen av beviset äger rätt att teckna en aktie mot avlämnande av det antal teckningsrättsbevis som erfordras för rätt att teckna en aktie.
Ej må teckningsrättsbevis utlämnas till aktieägare, innan registrering av beslutet om ökning skett. Aktieägare vare skyldig att förete det aktiebrev, varå rätten att erhålla teckningsrättsbevis grundas; och skall genom styrel sens försorg sådant aktiebrev förses med påskrift att teckningsrättsbevis ut lämnats.
Hava teckningsrättsbevis ej utfärdats, vare aktieägare, som vill begagna honom tillkommande företrädesrätt till teckning av nya aktier, skyldig att vid aktieteckningen förete det eller de aktiebrev varå teckningsrätten grun das; och skall genom styrelsens försorg sådant aktiebrev förses med påskrift att teckningsrätten begagnats.
Hava teckningsrättsbevis utfärdats, skola de vid aktieteckningen återställas.
52 §.
Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller i avskrift, som bestyrkts på sätt i 341 § andra stycket stadgas.
Vid teckningslistan skola vara fogade ett exemplar av bolagsordningen samt i avskrift de enligt 44 §, jämte förslaget till ökningsbeslut, fram lagda handlingarna, så ock avskrift av kungörelsen om ökningsbeslutet samt i huvudskrift eller avskrift av styrelsen eller verkställande direktören undertecknad uppgift om de tidningar, i vilka kungörelsen om ökningsbe slutet varit införd, och om dagen därför, eller ock ett exemplar av dessa tidningar.
Å varje teckningslista skall finnas uppgift om dagen för listans framläg gande.
När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och postadress.
53 §.
Teckning av ny aktie vare ogiltig, där den ej göres å teckningslista i hu vudskrift eller sådan avskrift som i 52 § sägs.
Har ny aktie tecknats med villkor, vare aktieteckningen ogiltig, såframt ej, efter vad i 45 § tredje stycket stadgas, bestämmelse om villkoret med delats i beslutet om aktiekapitalets ökning eller ock aklietecknaren, innan tilldelning av aktier sker, frånträtt villkoret.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Ej må sådan grund för aktieteckningens ogiltighet, som i första och andra
styckena avses, göras gällande, utan så är att den anmälts hos försäkrings-
inspektionen, i fall då i ökningsbeslutet bestämmelse upptagits om viss mi-
nimiteckning, innan registrering skett i anledning av anmälan om sådan
teckning enligt vad i 56 § stadgas och eljest innan registrering jämlikt 57 §
ägt rum i anledning av anmälan, som gjorts efter det aktien till fullo be
talats.
54 §.
Sedan teckningen av nya aktier avslutats skall ofördröj ligen genom sty
relsens försorg tilldelning av nya aktier till aktietecknarna ske med tillämp
ning av vad i 50 § samt i ökningsbeslutet enligt 45 § första stycket 6 är före
skrivet. Rörande tilldelningen skall skriftlig uppgift upprättas och under
tecknas av styrelsen. Aktierna skola genom styrelsens försorg ofördröj ligen
upptagas i aktieboken.
55 §.
Senast ett år från det bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning
fattades eller om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver
anförts, inom ett år från det besvären blivit bifallna, skall full betalning för
ny aktie erläggas.
Ej må kvittning ske av skuld på grund av ny aktieteckning mot fordran
hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke medgi
vas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.
Vad i 37—40 §§ finnes stadgat om skyldighet att erlägga betalning å aktie
och avlämna förbindelse samt om påföljd av underlåtenhet att fullgöra så
dan skyldighet skall vid ny aktieteckning äga motsvarande tillämpning i av
seende å aktietecknare som ej vid teckningen erlagt full betalning.
56 §.
Har i beslutet om aktiekapitalets ökning upptagits bestämmelse om mini-
miteckning, skall inom sex månader från det beslutet fattades eller, om re
gistrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär däröver anförts, inom sex
månader från det besvären blivit bifallna, för registrering anmälas det teck
nade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett, där beloppet uppgår
till det i ökningsbeslutet angivna minimibeloppet.
Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseleda
möter och verkställande direktören, skola fogas:
1. teckningslistorna, så ock avskrift av desamma;
2. ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolagsstäm
mans beslut om ökningen varit införd; samt
3. avskrift av den i 54 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av
nya aktier.
Sker ej registrering i anledning av anmälan enligt första stycket och var
der till följd därav, enligt vad i 308 § 2 mom. sägs, i registret antecknat att
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
23
den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets registrering avföres ur re gistret, vare aktieteckningen icke vidare bindande, och skall vad å de teck nade aktierna inbetalats återbäras till aktietecknarna jämte fem procent rän ta därå.
57 §.
1 mom. Senast sex månader efter utgången av den för inbetalning av de nya aktierna bestämda tiden skall, där ej anteckningen om ökningsbeslutets registrering avförts ur registret efter vad i 308 § 2 mom. sägs, för registre ring anmälas, huru många nya aktier som till fullo betalats.
Anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda in betalningen på aktiekapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld till aktietecknare. Därvid skall angivas huru mycket som guldits ge nom betalning och huru mycket som guldits genom kvittning; och skall, där kvittning skett, tillika försäkras, att kvittningen icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.
1 anmälningen skall, där ej anmälan skett enligt 56 §, för registrering upp givas det tecknade belopp, för vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola i sådant fall fogas i nämnda paragraf andra stycket om- förmälda handlingar och tidningar.
Om villkor för registrering är för visst fall stadgat i 308 § 3 mom. 2 mom. Varda efter anmälan som avses i 1 mom. nya aktier ytterligare till fullo betalda, skall inom sex månader efter inbetalningen antalet sådana aktier anmälas för registrering. Anmälningen skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören samt innehålla för säkran som i 1 mom. andra stycket sägs.
3 mom. Aktiekapitalet skall, så snart registrering skett i anledning av an mälan enligt 1 eller 2 mom. anses ökat med sammanlagda nominella be loppet av det antal nya aktier som anmälts hava till fullo betalats.
4 mom. Om nya aktier förklaras förverkade, skola inom sex månader där efter styrelsen och verkställande direktören för registrering anmäla antalet förverkade aktier. Med sådan anmälan skall dock anstå, till dess anmälan sker jämlikt 1 mom.
58 §.
Utan hinder av vad i 44—57 §§ finnes stadgat må styrelsen besluta aktie kapitalets ökning under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. I sådant fall skall vad i nämnda paragrafer är föreskrivet äga motsvarande tillämpning, därvid dock skall iakttagas vad nedan är särskilt stadgat.
Sedan styrelsen fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må kungörelse och underrättelse om beslutet samt aktieteckning ske.
Å bolagsstämmans beslut om godkännande av styrelsens ökningsbeslut samt å styrelsens och verkställande direktörens skyldighet att viss tid före
stämma hålla handlingar tillgängliga och på stämman framlägga handlingar
na skola bestämmelserna i 44 § äga tillämpning.
Vad i 47, 55 och 56 §§ sägs beträffande bolagsstämmas beslut om aktie
kapitalets ökning skall tillämpas å bolagsstämmans beslut om godkännande
av kapitalökningen.
Innan ökningsbeslutet godkänts av bolagsstämman, må ej de nya aktierna
upptagas i aktieboken eller den i 57 § 1 mom. föreskrivna anmälningen för
registrering äga rum.
24
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
59 §.
1 mom. Finnas i försäkringsaktiebolag, som uteslutande eller huvudsak
ligen driver annan rörelse än livförsäkringsrörelse, enligt den för nästföre
gående räkenskapsår fastställda balansräkningen och bolagsstämmans be
slut i anledning av bolagets vinst enligt balansräkningen, besparade vinst
medel, må aktiekapitalet ökas genom överföring av sådana vinstmedel, över
föring må dock icke ske av medel som avsatts till någon för livförsäkrings
rörelse avsedd fond eller till reservfond.
I avseende å ökningsbeslutet skall gälla vad i 44 § första stycket är stad
gat. ökningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall ökas
och, där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket
aktieslag de nya aktierna skola hänföras. Tillika skall beträffande öknings-
beslutets innehåll gälla vad i 45 § första stycket 7 och andra stycket sägs.
Förslag till ökningsbeslut skall genom styrelsens och verkställande direk
törens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget
tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Är stämman ej
ordinarie bolagsstämma som avses i 113 §, skola ock efter vad nyss sagts
hållas tillgängliga och framläggas å stämman:
1. avskrift av den för nästföregående räkenskapsår fastställda balansräk
ningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets
vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisions
berättelsen för samma år;
2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under
tecknad handling, innehållande dels upplysning, i den mån det finnes kunna
ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för bola
gets ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande, dels
ock försäkran, att anledning ej yppats att balansräkningen upprättats i
strid mot bestämmelserna i 93 §; samt
3. ett av revisorerna avgivet yttrande över sistnämnda handling.
Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets till
gångar och vinst, vare varje aktieägare berättigad att av de nya aktierna er
håll det antal, som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet.
Finnas aktier av olika slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i bo
lagets tillgångar och vinst, skall i fråga om rätten att erhålla nya aktier gälla
vad i bolagsordningen föreskrives. Där den rätt att erhålla nya aktier som
enligt första punkten eller bolagsordningen tillkommer en förutvarande ak
25
tie icke avser en eller flera nya aktier, vare aktieägare berättigad att för varje aktie utbekomma ett eller flera delbevis av innehåll, att innehavaren av beviset äger rätt att utbekomma en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis som erfordras för utbekommande av en ny aktie.
2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens och verkställande direktörens försorg kungöras på sätt i 49 § stadgas, ökningsbeslutet skall därefter av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering.
Vid anmälningen skola fogas dels två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, dels ett exemplar av de tidningai, i vilka beslutet varit infört, dels ock avskrift av den för nästföregående rä kenskapsår fastställda balansräkningen eller, där beslutet ej fattats å ordi narie bolagsstämma som avses i 113 §, av de handlingar, som efter vad i 1 mom. tredje stycket sägs skola hava framlagts å bolagsstämman.
Aktiekapitalet skall, så snart registrering av beslutet skett, anses ökat med det belopp, som enligt beslutet skall överföras till aktiekapitalet.
De nya aktierna skola i aktieboken upptagas i nummerföljd. Ej må delbevis eller brev å ny aktie utlämnas till aktieägare, innan re gistrering av beslutet om ökningen skett och aktieägaren företett det eller de aktiebrev, varå rätten att erhålla delbevis eller ny aktie grundas. Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall sådant aktiebrev för ses med påskrift att delbevis eller brev å ny aktie utlämnats. När brev å ny aktie utlämnas, skall ägaren införas i aktieboken.
3 mom. Är försäkringsaktiebolag moderbolag, må ökning av aktiekapi talet i den ordning varom i 1 mom. stadgas ej ske medelst överföring a\ större del av bolagets vinst än som enligt 68 § må såsom vinstutdelning ut betalas till aktieägarna.
Har förslaget om ökningen av aktiekapitalet väckts av styrelsen, skall revisorernas yttrande över den handling, som avses i 1 mom. tredje styc ket 2, innehålla uttalande, huruvida, med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av dess verksamhet i dess helhet, ökningen av aktiekapitalet får anses stå i strid mot god affärssed.
Om aktiekapitalets nedsättning.
60 §.
I försäkringsaktiebolag, vars aktiekapital kan utan ändring av bolagsord ningen bestämmas till lägre eller högre belopp, må aktiekapitalet, såframt förbehåll därom träffats i den vid bolagets bildande stadfästa bolagsordning en, kunna genom inlösen av aktier nedsättas enligt grunder som stadgas i förbehållet, dock ej under det i bolagsordningen bestämda minimikapitalet.
Sådan nedsättning av aktiekapitalet må även äga rum, där efter bolagets registrering stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordningen, varige nom förbehåll som avses i första stycket intages i denna. I dylikt fall må dock nedsättningen ske allenast genom inlösen av aktier, utgivna på grund
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
av sådant beslut om ökning av aktiekapitalet, som av bolagsstämman eller,
enligt 58 §, av styrelsen fattats, sedan ändringen av bolagsordningen re
gistrerats.
Ej må nedsättning äga rum, där fastställd balansräkning för nästföregå
ende räkenskapsår utvisar sådan ställning, att efter nedsättningen det be-
lopp artill aktiekapitalet nedsatts och motsvarande del av reservfonden
icke skulle vara till fullo täckta.
Då enligt de i förbehållet stadgade grunderna blivit bestämt att vissa
aktier skola inlösas, skola styrelsen och verkställande direktören ofördröj-
ligen göra anmälan för registrering av aktiekapitalets nedsättning med mot
svarande belopp. Vid denna anmälan skall fogas avskrift av den fastställda
balansräkningen för nästföregående räkenskapsår, så ock, där inlösen be
slutats av bolagsstämma, två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter
av protokollet i ärendet samt i annat fall i två exemplar en av styrelsen och
verkställande direktören underskriven handling rörande bestämmandet av
vilka aktier som skola inlösas. Då registrering skett, skall aktiekapitalet an
ses nedsatt, och må inlösen ej dessförinnan ske.
När aktie inlöses, skall aktiebrevet genom styrelsens och verkställande di
rektörens försorg förses med påskrift om inlösandet.
~ J
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
61 §.
1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet i annat fall än i 60 § sägs
fattas av bolagsstämma efter vad i 127 § stadgas.
Förslag till nedsättningsbeslut skall genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg dels minst en vecka före bolagsstämman hållas hos bola
get tillgängligt för aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej ba
lansräkningen för nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola
ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:
1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med an
teckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust,
samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för sam
ma år;
2. en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören under
tecknad berättelse, däri upplysning lämnas, i den mån det finnes kunna
ske utan förfång för bolaget, om händelser av väsentlig betydelse för dess
ställning, vilka inträffat efter förvaltningsberättelsens avgivande; samt
3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.
Handlägges nedsättningsfrågan å två stämmor, skall vad i andra stycket
sägs gälla beträffande båda stämmorna.
Nedsättningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall
nedsättas och det sätt varpå nedsättningen jämlikt 2 mom. skall genomföras.
I beslutet skall ock upptagas föreskrift, att det nedsättningen motsvarande
beloppet skall återbetalas till aktieägarna, eller att det skall avsättas till re
servfonden eller säkerhetsfonden, eller att det skall avsättas till en särskild
27
fond att användas enligt beslut av bolagsstämma. Rörande olika delar av
nämnda belopp kunna olika sådana föreskrifter meddelas.
Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet fattades eller, om klan
dertalan därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande dom
ogillades, skall nedsättningsbeslutet av styrelsen eller verkställande direktö
ren anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 §
andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, sa ock
avskrift av den för nästföregående år fastställda balansräkningen eller, där
fast ställelse av balansräkningen ej skett i samband med nedsättningsbeslu
tet, av de i andra stycket 1, 2 och 3 omförmälda handlingarna.
Har anmälan ej inkommit inom föreskriven tid, vare nedsättningsbeslutet
förfallet.
2 mom. Nedsättning av aktiekapitalet genomföres genom inlösen av aktier,
genom indragning av aktier utan återbetalning eller genom minskning av ak
tiernas nominella belopp eller ock genom sammanläggning av aktier enligt
334 §.
Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skall, nar aktie
inlöses eller nominella beloppet minskas mot återbetalning av aktiekapital,
aktiebrevet förses med påskrift därom. Påskrift skall ock, så snart ske kan,
verkställas, när aktie indragits eller nominella beloppet minskats utan åter
betalning.
62 §.
7 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § må, där beslu
tet icke innefattar föreskrift, att det nedsättningen motsvarande beloppet
skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden, ej bringas till verkstäl
lighet utan rättens tillstånd.
Rättens tillstånd skall av styrelsen och verkställande direktören sökas se
nast inom sex månader efter det nedsättningsbeslutet registrerades. Vid an
sökningen skola vara fogade bevis att beslutet blivit registrerat samt avskrift
av fastställd balansräkning för nästföregående räkenskapsår, försedd med
anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust.
Rätten inhämte försäkringsinspektionens yttrande huruvida eller i vad mån
nedsättningen kan komma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Finner
rätten med hänsyn till yttrandets innehåll nedsättningen icke böra bringas
till verkställighet, skall ansökningen genast avslås. I annat fall utfärde rät
ten kallelse å bolagets borgenärer, med föreläggande för den, som vill bestri
da ansökningen, att sist å viss dag, sedan sex månader förflutit, skriftligen
hos rätten göra anmälan därom vid äventyr att han eljest anses hava med
givit ansökningen. Kallelsen varde anslagen i rättens kansli sex månader
före inställelsedagen samt kungjord i allmänna tidningarna och minst en
tidning i orten tre gånger, första gången fem och tredje gången sist två må
nader innan den dagen inträffar. I kallelsen skall intagas ett koitfattat sam
mandrag av inspektionens yttrande. Styrkes inför rätten, att de borgenärer,
vilka hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina lord
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
ringar eller medgivit aktiekapitalets nedsättning eller att säkerhet, som av
ratten godkännes, ställts för deras fordringar, eller finner rätten, såvitt an
går försäkringstagare, med hänsyn till innehållet i inspektionens yttrande
nedsättningen ändock böra verkställas, varde ansökningen bifallen.
Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra
personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, utgöre
fordringen ej hinder mot bifall till ansökningen, där inför rätten visas att å
fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsättningen av aktie
kapitalet.
Om ansökan, som gjorts inom föreskriven tid, så ock om beslut, som med
delats i anledning av ansökningen, skall genom rättens försorg underrättelse
ofördröj ligen avsändas till försäkringsinspektionen.
Rättens beslut, varigenom tillstånd till nedsättningens verkställande givits,
skall inom sex månader sedan beslutet vunnit laga kraft av styrelsen eller
verkställande direktören anmälas för registrering. Anmälningen skall vara
åtföljd av rättens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av lagakraft-
bevis.
Aktiekapitalet skall anses nedsatt, då rättens beslut om tillstånd blivit re
gistrerat.
2 mom. Sådan nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 1 mom., vare,
där bolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från det
rättens beslut om tillstånd till nedsättningen efter verkställd registrering
kungjordes i allmänna tidningarna, utan verkan mot borgenär, som ej
samtyckt till nedsättningen eller som vid fordringens tillkomst ej ägde eller,
enligt vad i 316 § stadgas, skall anses hava ägt kännedom om rättens beslut,
varigenom nedsättning medgivits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
63 §.
Innefattar beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 g föreskrift att
det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller
säkerhetsfonden, skall aktiekapitalet anses nedsatt, då beslutet om nedsätt-
ningen blivit registrerat. I sådant fall må vinstutdelning till aktieägare icke
äga rum, förrän rättens tillstånd därtill erhållits eller aktiekapitalet enligt
verkställd registrering är ökat med ett mot nedsättningen svarande belopp.
Ansökan om rättens tillstånd till sådan vinstutdelning skall göras av sty
relsen och verkställande direktören. Vid ansökningen skall fogas bevis att
beslutet om nedsättningen blivit registrerat. Rätten inhämte försäkrings-
inspektionens yttrande huruvida eller i vad mån vinstutdelningen kan kom
ma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Finner rätten med hänsyn till
yttrandets innehåll vinstutdelning icke böra medgivas, skall ansökningen
genast avslas. I annat fall utfärde rätten kallelse å bolagets borgenärer, med
föreläggande för den, som vill bestrida ansökningen, att sist å viss dag, se
dan tre månaaer förflutit, skriftligen hos rätten göra anmälan därom vid
äventyr att han eljest anses hava medgivit ansökningen. Kallelsen varde an
slagen i rättens kansli tre månader före inställelsedagen samt kungjord i
29
allmänna tidningarna och minst en tidning i orten tre gånger, första gången två månader och tredje gången sist en månad innan den dagen inträffar. I kallelsen skall intagas ett kortfattat sammandrag av inspektionens yttrande. Bestrides ej ansökningen eller styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit vinstutdelning eller att säkerhet, som av rätten godkännes ställts för deras fordringar, eller finner rätten, såvitt angår försäkrings tagare, med hänsyn till innehållet i inspektionens yttrande vinstutdelning ändock böra medgivas, skall rätten lämna tillstånd att utan hinder av ned- sättningen vinstutdelning därefter må äga rum.
Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, utgöre fordringen ej hinder mot bifall till ansökningen om tillstånd till vinstutdel ning till aktieägarna; men skall, där sådan vinstutdelning äger rum innan aktiekapitalet enligt verkställd registrering ökats med ett mot nedsättningen svarande belopp, skyldighet åvila bolaget att erlägga betalning för så stor del av stiftelsens fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet som vinstutdel ningen motsvarar av aktiekapitalet efter nedsättningen. Sådan skyldighet upphöre, när å fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsätt ningen av aktiekapitalet.
Rättens beslut, varigenom tillstånd till vinstutdelning givits, skall, sedan det vunnit laga kraft, av styrelsen eller verkställande direktören anmälas för registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvud skrift eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.
64 §.
Egen aktie må försäkringsaktiebolag ej mot vederlag förvärva i annan ordning än i 60 eller 62 § sägs eller mottaga såsom pant. Ej heller må dotter bolag mot vederlag förvärva eller såsom pant mottaga aktie i moderbolaget. Avtal, som träffats i strid mot förbud varom nu sagts, vare ogillt.
Vad i första stycket är stadgat utgör icke hinder för försäkringsaktiebolag att å auktion inropa för bolagets fordran utmätt aktie, dock med skyldighet att åter avyttra den, så snart det kan ske utan förlust.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Om inskränkning i rätten att förfoga över aktie.
65 §.
1 mom. I bolagsordningen må intagas förbehåll att, om aktie övergår till annan än aktieägare eller till annan än ägare av aktie av visst slag, aktie ägarna eller ägarna av aktier av visst slag skola vara berättigade att lösa aktien. Förvärvas flera aktier genom samma fång, må, där ej annat följer av förbehållet, lösningsrätt icke utövas i avseende å mindre antal aktier än fånget omfattar.
I bolagsordningen skall angivas den ordning, i vilken lösningsrätten må tillkomma aktieägarna inbördes, den tid, ej överstigande två månader räknat
30
från anmälan hos styrelsen om aktiens övergång, inom vilken den som vill
begagna sig av lösningsrätten skall göra anmälan därom hos styrelsen, även
som den tid, ej överstigande en månad räknat från det lösens belopp blivit
bestämt, inom vilken lösen skall erläggas. Rörande anmälan bos styrelsen
om akties övergång skall ofördröj ligen genom styrelsens eller verkställande
direktörens försorg meddelande ske till aktieägarna.
Kan överenskommelse icke träffas om lösens belopp, varde, såframt ej
föreskrift om dess bestämmande enligt angiven grund intagits i bolagsord
ningen, beloppet, som skall motsvara aktiens verkliga värde, bestämt av tre
skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän. Åtnöjes ej part med skilje
männens beslut, äge han, där ej annat stadgats i bolagsordningen, draga tvis
ten under rättens prövning, saframt han väcker sin talan inom tre månader
Irån det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom.
Innan det visar sig att lösningsrätten ej begagnas, äge den till vilken aktie
övergått icke utöva annan av aktien härflytande rätt gentemot bolaget än
rätten att uppbära vinstutdelning och att, i händelse av aktiekapitalets ök
ning, utöva aktien tillkommande företrädesrätt till teckning av ny aktie. Av
sådan teckning härflytande rättigheter och skyldigheter övergå å den som
begagnar sig av lösningsrätten.
Vad ovan är stadgat om rätt att vid övergång av aktie lösa aktien skall äga
motsvarande tillämpning, där den som skolat vara underkastad lösningsrätt
till aktie, utan att aktien övergår å honom, förvärvar denna tillkommande
rätt till erhållande av ny aktie enligt 59 § eller utövar aktien tillkommande
företrädesrätt till teckning av ny aktie.
2 mom. I bolagsordningen må ock intagas förbehåll därom, att aktierna i
bolaget eller viss del av dem ej må genom teckning eller överlåtelse förvär
vas av aktiebolag eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av vissa
slag av aktiebolag eller andra samfälligheter eller stiftelser eller av annan
än svensk medborgare.
Har aktieägare, som enligt förbehållet ej må genom teckning eller över
låtelse förvärva aktier, beträffande vilka förbehållet gäller, annorledes för
värvat sådana aktier, skall förbehållet icke medföra hinder för honom att
på grund av den företrädesrätt till teckning eller erhållande av nya aktier,
som enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen är
förenad med de förvärvade aktierna, bekomma sådana aktier, beträffande
vilka förbehållet likaledes gäller.
Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller
eljest förfoga över bolagets egendom.
66
§.
Försäkringsaktiebolag skall av årsvinsten å annan rörelse än livförsäk
ringsrörelse, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen före
fintlig förlust å samma rörelse från föregående år, avsätta minst tio procent
till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsät
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
31
tas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tan tiem). Avsättning må dock ej ske av medel som erfordras till täckande av förlust vilken uppstått å livförsäkringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder för livförsäkringsrö relsen. Sedan reservfonden uppgått till ett belopp motsvarande tjugu pro cent av aktiekapitalet eller det högre belopp, som kan vara föreskrivet i bolagsordningen, må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.
Till reservfonden skall alltid läggas vad på grund av aktieteckning må hava erhållits för aktierna utöver det nominella beloppet, så ock, där aktie förklarats förverkad, vad dessförinnan blivit inbetalt å aktien.
Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets verksam het i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida för fogande avsatta medel. Om användande av medel, som avsatts till reserv fond, i visst fall vid nedsättning av aktiekapitalet stadgas i 60 § tredje stycket.
67 §.
1 mom. Ej må till aktieägarna annorledes än i följd av aktiekapitalets nedsättning efter ty i 60 och 62 §§ sägs utbetalas annat än den vinst, som förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall avsättas till reservfond eller säkerhetsfond. Angå ende förbud mot vinstutdelning är för visst fall stadgat i 63 §.
Innan organisationskostnader, som uppförts som tillgång, fullständigt av skrivits, må ej för något år till aktieägare utdelas sammanlagt mera än tre procent å det inbetalda aktiekapitalet.
Har efter försäkringsaktiebolags bildande i bolagsordningen intagits för behåll, som i 65 § 2 mom. sägs, må, innan förbehållet enligt 30 § andra stycket angivits å aktiebrevet, utdelning å den eller de aktier varå brevet lyder ej äga rum.
2 mom. Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i 1 mom. första eller andra stycket eller 63 § stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen, vare de, som uppburit sådan utdelning, skyldiga att åter- bära denna jämte fem procent ränta därå.
Samma lag vare, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid mot be stämmelserna i 93 och 94 §§; dock må utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens oriktighet.
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat till beslutet om vinstutdelning eller verkställandet av detta eller till upprät tandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de be träffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
32
3 mom. Sker nedsättning av aktiekapitalet medelst inlösen av aktier i
strid mot förbehåll som i 60 § sägs eller mot bestämmelserna i nämnda pa
ragraf, eller äger nedsättning av aktiekapitalet rum i förening med återbe
talning till aktieägarna enligt 62 § utan iakttagande av vad där i 1 mom. är
föreskrivet, skall vad i 2 mom. första och tredje styckena här ovan är stad
gat om återbäringsskyldighet och om ansvarighet för brist vid återbäringen
äga motsvarande tillämpning.
68
§.
Av moderbolags vinst må, ändå att vinstutdelning eljest är medgiven, så
stort belopp ej utdelas att vinstutdelningen, med hänsyn till koncernens
ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet, får anses
stå i strid mot god affärssed.
Varder vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i första
stycket stadgas, vare de, som uppburit utdelning, skyldiga att återbära vad
till dem för mycket utdelats jämte fem procent ränta därå; dock må ut
delning ej återkrävas från den, som varken insett eller bort inse berörda
förhållande.
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, ansvare de, som med
verkat till beslutet om vinstutdelningen eller till verkställandet av detsam
ma, efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stad
gade grunderna.
69 §.
Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens före
skrifter besluta, huruvida och i vad mån utdelning skall ske av den vinst
som enligt 67 och 68 §§ må utbetalas till aktieägarna.
Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller
Övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som up
penbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för
verksamhetens syfte. Dock äge bolagsstämma använda tillgångar till all
männyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till
ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt
får anses skäligt.
Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag
eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets
tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vis
sa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare.
Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.
70 §.
För försäkringsaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst tre
ledamöter.
Styrelsen väljes å bolagsstämma; dock må enligt bestämmelse, som inta
gits i bolagsordningen, en eller flera av ledamöterna kunna tillsättas i an
nan ordning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
33
Styrelseledamot, som väljes å bolagsstämma, skall utses för tid intill dess
stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väljas för längre tid än till och
med den stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet.
Skall mer än en ordinarie stämma årligen hållas, gälle vad nu är sagt den
stämma å vilken styrelseval skall förrättas.
Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända,
må han skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Sty
relseledamot äge ock rätt att avgå före utgången av nämnda tid, dock icke
den som är verkställande direktör, så länge han kvarstår i denna befattning.
Anmälan om avgång skall göras hos styrelsen, så ock, där styrelseledamot ej
är vald å bolagsstämma, hos den som tillsatt honom.
Om styrelseledamot, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest
avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot uppkom
mer enligt 72 § och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelseledamöter
att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot för tid, som återstår av
den tid för vilken den förre blivit vald. Meddelas icke annan föreskrift i bo
lagsordningen, må dock med valet ansta till nästa ordinarie bolagsstämma
där styrelseval skall äga rum, såframt styrelsen är beslutför med kvarståen
de ledamöter och suppleanter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
71 §•
Styrelsen skall utse en verkställande direktör. Denne må utses inom eller
utom styrelsen; dock må i bolagsordningen eller av bolagsstämman föreskri
vas, att verkställande direktören skall utses inom styrelsen.
Styrelsen äger förordna vice verkställande direktör att tjänstgöra i verk
ställande direktörens ställe.
72 §.
Styrelseledamöterna och verkställande direktören skola vara myndiga här
i riket bosatta svenska medborgare.
73 §.
Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot och verkställande direktö
ren skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant och vice verkstäl
lande direktör.
I bolagsordningen må närmare bestämmelser upptagas om de förutsätt
ningar, under vilka suppleant eller vice verkställande direktör äger inträda
i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter finnas, om ordningen för deras
inträde. Sådana bestämmelser må jämväl meddelas av den som utsett supp
leanten eller vice verkställande direktören. Bestämmelse som i detta stycke
sägs må ej registreras.
Har i fall, då enligt bestämmelse i bolagsordningen som avses i 70 g andra
stycket en eller flera styrelseledamöter skola tillsättas i annan ordning än
genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej tillsatts, skall av rätten er-
3 Bihang till riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 50.
34
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
sätiare förordnas på ansökan av styrelseledamot, aktieägare, borgenär eller
annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda
bolaget.
74 §.
Verkställande direktören skall handhava den löpande förvaltningen av
bolagets angelägenheter. Ledningen och förvaltningen i övrigt tillkommer
styrelsen.
Den löpande förvaltningen omfattar ej åtgärd, som med hänsyn till bola
gets förhållanden är av osedvanlig beskaffenhet eller av stor betydelse. Där
styrelsens beslut icke kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för verksam
hetens gång, må dock verkställande direktören vidtaga sådan åtgärd men
bör, så snart det kan ske, underrätta styrelsen därom.
75 §.
Det åligger verkställande direktören att under styrelsens inseende sörja
för en sådan organisation av bolagets verksamhet, som med hänsyn till
bolagets förhållanden må anses tillfredsställande. Han skall ock leda drif
ten av bolagets rörelse och utöva tillsyn över dess befattningshavare.
Styrelsen är pliktig att tillse, att en sådan organisation av bolagets verk
samhet finnes som i första stycket sägs. Styrelsen skall vaka över att verk
ställande direktören fullgör sina åligganden samt, där det med hänsyn till
omfattningen eller beskaffenheten av bolagets verksamhet eller eljest finnes
påkallat, utfärda instruktioner för verkställande direktören och andra be
fattningshavare i bolaget. Styrelsen skall tillse, att erforderliga upplysning
ar angående bolagets förhållanden komma styrelsen till handa på lämpligt
sätt och vid lämpliga tider.
Uppkommer förfall för verkställande direktören och finnes ej vice verk
ställande direktör, svarar styrelsen för de åligganden, som enligt vad ovan
sagts skola ankomma på verkställande direktören.
76 §.
Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgöres i
överensstämmelse med lag samt att medelsförvaltningen är ordnad på be
tryggande sätt. Styrelsen är pliktig att tillse, att en med hänsyn till bolagets
förhållanden och god köpmannased tillfredsställande organisation av bok
föringen och medelsförvaltningen finnes, och skall, där organisationen ej
jämväl omfattar betryggande kontroll, genom en eller flera särskilt ut
sedda styrelseledamöter öva tillsyn över bokföringen och medelsförvalt
ningen.
Om förvaltningen av värdehandlingar, som skola förvaras avskilda från
bolagets övriga tillgångar, stadgas vidare i 276 och 277 §§.
77 §.
Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Har bolagsstämman ej
utsett ordförande eller skall, där en eller flera ledamöter tillsatts i annan
ordning än genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej enligt bolagsord
35
ningen tillika vara styrelsens ordförande, välje styrelsen ordförande. Vid
lika röstetal skall valet avgöras genom lottning. Verkställande direktören
eller vice verkställande direktör må icke utses till ordförande.
Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden hållas då så erfordras.
Framställer styrelseledamot eller verkställande direktör som ej tillhör styrel
sen begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran efterkom
mas. Verkställande direktören skall, ändå att han ej är styrelseledamot, när
vara vid styrelsens sammanträden, där ej styrelsen för visst fall annorledes
bestämmer.
Vid styrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till riktig
heten bestyrkas av ordföranden och den ledamot styrelsen därtill utser. Le
damot av styrelsen, så ock verkställande direktören, även om han ej är sty
relseledamot, är berättigad att på begäran få särskild från styrelsens beslut
avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras i num
merföljd och förvaras på betryggande sätt.
78 §.
Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal
överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslutför
het högre antal föreskrivits i bolagsordningen. Ärende må dock icke före
tagas, med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller, vid förfall
för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att deltaga i ären
dets behandling.
Såsom styrelsens beslut gälle, där föreskrift om särskild röstpluralitet ej
givits i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de flesta
röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ord
föranden. Är styrelsen icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast där
av de tillstädesvarande ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet
styrelseledamöter enat sig.
79 §.
Ledamot av styrelsen eller verkställande direktören må ej handlägga
fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han handlägga
fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, såframt han däri äger ett vä
sentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda är stad
gat, äge motsvarande tillämpning beträffande gåva från bolaget, så ock
beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, verkställande
direktören eller tredje man.
80 §.
Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,
att ej mindre handla å bolagets vägnar i förhållande till tredje man än även
företräda bolaget inför domstolar och andra myndigheter. Samma behörig
het tillkommer ock den eller dem som efter vad i 81—83 §§ sägs äga teckna
bolagets firma (firmatecknare); dock äga de, som må utöva firmatecknings
rätt allenast i förening, endast i förening företräda bolaget.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
36
Även om verkställande direktören må allenast i förening med annan teck
na bolagets firma, äger han i avseende å åtgärd, som efter vad i 74 § är
stadgat ankommer på verkställande direktören, ensam företräda bolaget,
där fråga ej är om rättshandling som enligt lag skall ske skriftligen.
81 §.
Bemyndigande för styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direk
tören eller vice verkställande direktör att teckna bolagets firma må medde
las av styrelsen, där ej i bolagsordningen blivit bestämt, att sådant bemyn
digande icke må meddelas. Styrelsen äge ock bemyndiga annan än nu sagts
att teckna bolagets firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen eller
av bolagsstämman; dock må i dylikt fall bemyndigande ej lämnas den som
är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.
Bemyndigande att teckna bolagets firma må när som helst av styrelsen
återkallas.
82 §.
Då bemyndigande att teckna bolagets firma meddelas, äger styrelsen före
skriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera personer utövas
allenast i förening. I avseende å sådan firmatecknare må ock föreskrivas,
att han vid firmateckning bör underskriva sitt namn endast såsom kontra-
signant. Dylik kontrasignant äge teckna bolagets firma endast tillsammans
med firmatecknare, som ej är kontrasignant.
Föreskrives annan inskränkning i rätten att teckna bolagets firma än i
första stycket sägs, må den ej registreras.
I bolagsordningen eller av bolagsstämman må föreskrivas, att bemyndi
gande att teckna bolagets firma får av styrelsen meddelas allenast två eller
flera personer i förening.
83 §.
Verkställande direktören skall äga teckna bolagets firma i förening med en
styrelseledamot, där han ej på grund av bestämmelse i bolagsordningen eller
enligt styrelsens bemyndigande äger ensam teckna bolagets firma eller ock
styrelsen föreskrivit, att han skall äga teckna firman i förening med viss
person eller en av vissa personer.
Den rätt att teckna bolagets firma, som på grund av denna lag eller be
stämmelse i bolagsordningen tillkommer verkställande direktören, äge ock
vice verkställande direktör, då han inträtt för verkställande direktören.
84 §.
Styrelsen eller annan, som jämlikt 80 § är ställföreträdare för bolaget, må
ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda det förpliktelser eller eljest vid
taga åtgärd i strid mot vad i 69 § andra stycket första punkten och tredje
stycket är stadgat beträffande bolagsstämma. Styrelsen äger dock till all
männyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda tillgång, som i för
hållande till bolagets ställning är av ringa betydelse.
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
37
85 §.
I förhållande till bolaget åligger det styrelsen och annan ställföreträdare
för bolaget att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter som med
delas i bolagsordningen eller av bolagsstämman. Annan ställföreträdare än
styrelsen vare ock skyldig att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som med
delas av styrelsen eller, såvitt angår åtgärd som enligt 74 § ankommer på
verkställande direktören, av denne. Dock må styrelsen och annan ställföre
trädare för bolaget icke efterkomma föreskrift, där den finnes såsom stri
dande mot denna lag eller bolagsordningen ej vara gällande, icke heller före
skrift av bolagsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av bolagets
angelägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart
åsidosättande av bolagets intressen.
Den, som enligt 79 § icke må för bolaget handlägga fråga om avtal, äge ej
heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda bolaget i
avseende å avtalet.
86
§.
Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget företagit rättshand
ling å bolagets vägnar men därvid handlat i strid mot vad i 84 § är stadgat
eller mot föreskrift, som avses i 85 §, eller eljest överskridit sin befogenhet,
vare rättshandlingen ej gällande mot bolaget, såframt tredje man insåg eller
bort inse att sådant överskridande förelåg.
Överskrider verkställande direktören vid företagande av rättshandling den
honom enligt 74 § tillkommande förvaltningsrätten, vare utan avseende därå
rättshandlingen gällande, såframt tredje man ej insåg eller bort inse att så
dant överskridande förelåg.
Om styrelsesuppleant eller vice verkställande direktör företrätt bolaget,
vare det förhållandet, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots
eller verkställande direktörens ställe saknades, utan verkan gentemot tredje
man, där han ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.
87 §.
Skriftlig handling, som utfärdas för försäkringsaktiebolag, bör underteck
nas med bolagets firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskri
va sina namn.
Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bolaget utfärdat handling
utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats
å bolagets vägnar, svare de, som undertecknat handlingen, lör vad genom
handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.
Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständig
heterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget,
samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen under
tecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begä
ran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot under-
teek liarna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
38
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
88
§.
Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest, en
sam eller i förening med annan, bemyndigats teckna bolagets firma, att mot
taga delgivning i rättegång mot bolaget är stadgat i rättegångsbalken; och
skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat medde
lande skall delgivas bolaget.
89 §.
Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla aktieägarna till bo
lagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan i tvisten. Stäm
ning delgives genom att föredragas å stämman.
90 §.
Utses, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, vice verkställande
direktör, eller sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller sty
relsesuppleanter eller till verkställande direktör eller vice verkställande di-
' rektor utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bolagets firma
eller ändrar styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktören el
ler vice verkställande direktör eller eljest någon, som ensam eller i förening
med annan äger teckna firman, sitt hemvist eller ändras bolagets postadress,
skall styrelsen eller verkställande direktören därom ofördröjligen göra an
mälan för registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra, tredje och
sjunde styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej av
ser allenast ändring av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas av
skrift av protokoll eller annan handling som bestyrker anmälningen.
Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres av
anmälningen.
Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.
91 §
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att för varje räken
skapsår avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter ge
nom avlämnande av balansräkning, avseende bolagets ställning vid räken
skapsårets utgång (balansdagen), vinst- och förlusträkning samt förvalt
ningsberättelse. Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av
samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören. Skall enligt 97 §
annan redovisningshandling avgivas, må den undertecknas av verkställande
direktören ensam.
Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till
styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till redovisningshandlingen.
Minst en månad före den bolagsstämma, varom förmäles i 113 §, skola
styrelsen och verkställande direktören till revisorerna i huvudskrift eller av
skrift avlämna redovisningshandlingarna för det förflutna räkenskapsåret.
39
92 §.
Räkenskapsår för försäkringsaktiebolag skall vara helt år, dock må rä kenskapsår vid rörelsens början ävensom vid omläggning av räkenskapsår avse del av år eller utsträckas att omfatta högst aderton månader. Såframt ej särskilda förhållanden till annat föranleda, skall kalenderåret vara rä kenskapsår.
För försäkringsbolag, hörande till samma koncern, bör såvitt möjligt be stämmas samma räkenskapsår.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
93 §.
Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å försäkrings aktiebolags inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla följande bestämmelser.
1 mom. Tillgång må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke uppta gas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det, vartill kost naderna för dess anskaffning uppgått. Dock må tillgång upptagas till högre belopp än som motsvarar dessa kostnader i fall, där det på grund av sär skilda omständigheter må anses tillåtligt jämlikt god köpmannased.
Såsom det verkliga värdet å viss tillgång skall anses försäljningsvärdet efter avdrag för försäljningskostnaderna, om ej på grund av tillgångens be skaffenhet eller andra omständigheter annat värde bör sättas därå jämlikt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.
2 mom. Utan hinder av vad i 1 mom. stadgas må fastighet, som är av sedd för inrymmande av bolagets huvudkontor, ävensom aktier i dotterbolag samt tillgång på grund av tillskjutet garantikapital i sådant bolag upptagas till högst det belopp, vartill kostnaderna för dylika tillgångars anskaffning uppgått.
I fråga om fastighet som avses i första stycket gälle dock, att avskriv ning därå skall efter lämplig avskrivningsplan årligen ske med belopp, som motsvarar fastighetens värdeminskning på grund av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak, såvitt ej fastighetens verkliga värde uppenbarligen är högre än det, som skulle framkomma efter sådan avskiiv- ning. Finnes till följd av orsak, som ej kan antagas vara övergående, fas tighetens verkliga värde vara avsevärt lägre än det värde som erhålles efter vad ovan sägs, skall särskild avskrivning ske, i den mån ej en ökning av den årliga avskrivningen må anses tillfyllest jämlikt allmänna bokföringsgrun der och god köpmannased. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring å fastigheten eller hava sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.
Beträffande aktier i dotterbolag samt tillgång på grund av tillskjutet ga rantikapital i sådant bolag gälle, att avskrivning å dylik tillgång skall ske i den mån det må anses erforderligt enligt allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased.
40
Utöver vad i andra stycket tredje punkten är stadgat må ej tillgång, som
avses i detta moment, i annat fall än i 3 mom. sägs upptagas till högre värde
än det, vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning.
3 mom. Om fastighet som avses i 2 mom. måste anses äga ett bestående
värde väsentligt överstigande det belopp, vartill fastigheten är uppförd i
närmast föregående balansräkning, må fastigheten utan hinder av vad i
sagda moment är stadgat upptagas till högst detta värde, såframt det belopp
varmed uppskrivning sker användes till
a) avsättning till försäkringsfond, utjämningsfond, säkerhetsfond, åter-
bäringsfond eller regleringsfond eller
b) erforderlig avskrivning på värdet av andra tillgångar av det slag som
avses i 2 mom.
Fastighetens värde ma dock ej i något fall uppskrivas över senast fast
ställda taxeringsvärdet.
4 mom. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de
beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom
tillgång.
5 mom. Under förutsättning att de värdehandlingar, i vilka försäkrings
fond jämlikt 274 § första stycket 1—7 eller premiereserv jämlikt 275 §, i
vad den hänvisar till 274 § första stycket 1—7, redovisas, beräknas kunna
å tider, som med hänsyn till beskaffenheten av bolagets förbindelser prö
vas tillfredsställande, förvandlas i penningar till belopp motsvarande det
bokförda värdet, må värdehandling, som vid räkenskapsårets slut användes
till sådan redovisning, kunna, utan hinder av vad i 1 mom. är stadgat, upp
tagas till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, där
värdehandlingen anskaffats under räkenskapsåret, till det belopp, som mot
svarar kostnaderna för dess anskaffning.
6 mom. I fall, då bolaget innehar egna aktier, skola de med angivande
av nominella beloppet upptagas såsom tillgång allenast inom linjen.
Vid värdering av moderbolags aktier i dotterbolag skall avdrag från det
enligt 2 mom. beräknade värdet av aktierna ske för så stor del av värdet
som belöper på aktier, vilka dotterbolaget äger i moderbolaget. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning i det fall, då aktier i moderbolaget till
höra annat dotterbolag däri förstnämnda dotterbolag äger del. Inom linjen
skall moderbolagets andel i nominella beloppet av de aktier i moderbolaget,
som ägas av dotterbolag, angivas såsom andel i egna aktier.
7 mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktiekapitalet,
så ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.
De i samband med bolagsbildningen och därefter före utgången av andra
räkenskapsåret till organisation av bolagets verksamhet använda kostnader
na må, där sådant i bolagsordningen bestämmes, upptagas såsom tillgång
intill i bolagsordningen medgivet belopp. Sådana kostnader skola avskrivas
med minst en åttondel för varje efter andra räkenskapsåret följande år.
8 mom. Ej må i stället för avskrivning på värdet av tillgångar motsva
rande belopp uppföras bland skulderna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
41
94 §.
1 mom. I balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i poster
på sätt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och all
männa bokföringsgrunder. Därvid skall iakttagas, att försäkringsfond uppta
ges såsom särskild skuldpost; omfattar bolagets rörelse olika försäkringsgre-
nar, skall för varje försäkringsgren särskild försäkringsfond upptagas. Driver
bolaget livförsäkringsrörelse, skola för denna verksamhetsgren såsom sär
skilda skuldposter upptagas jämväl följande tekniska fonder, nämligen ut
jämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond.
Närmare bestämmelser angående tillgångars och skulders fördelning i pos
ter samt dessas uppställning och benämning så ock angående redovisning
av aktier i andra bolag ävensom andra andelsrättigheter meddelas av Ko
nungen.
2 mom. Fond må ej redovisas under benämningen pensionsfond eller un-
derstödsfond eller under annan benämning, som utmärker att fonden bildats
för tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhörigas väl
färd. Har efter vad i lagen om aktiebolags pensions- och andra personal
stiftelser är stadgat sådan stiftelse bildats, skall skuld på grund av över
föring av medel från bolaget till stiftelsen redovisas i särskild post med
upptagande av stiftelsens benämning, därvid skuld på grund av överfö
ring som beslutats vid balansräkningens fastställande, skuld för ränta för
det år balansräkningen avser, i den mån den ej avräknats mot utgifter,
och skuld på grund av tidigare överföringar skola angivas för sig.
3 mom. Av balansräkningen skall framgå i vad mån tillgångar pantsatts
jämlikt 276 och 277 §§ eller föreskrift som meddelats med stöd av 265 §.
4 mom. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av bolagets
borgens- och övriga ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland
skulderna.
Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,
utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balans
räkningen eller motsvaras av där upptagen skuld till pensionsstiftelse. Pen-
sionsförpliktelser, som i närmast föregående balansräkning upptagits såsom
skuld, må ej redovisas inom linjen.
5 mom. I moderbolags balansräkning skall upplysning meddelas om sam
manlagda beloppet av moderbolagets fordringar hos och skulder till varje
dotterbolag, så ock om sammanlagda beloppet av varje dotterbolags ford
ringar hos och skulder till annat dotterbolag.
95 §.
Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en med hänsyn till bola
gets förhållanden och god köpmannased tillfredsställande redovisning er-
hålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret uppkommit. Där
vid skall iakttagas, att intäkter och kostnader fördelas i lämpliga poster
med hänsyn till verksamhetens art. Omfattar verksamheten flera försäk-
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
42
ringsgrenar, skola intäkter och kostnader beträffande varje verksamhets
gren särskilt redovisas.
Närmare bestämmelser angående vinst- och förlusträkningens uppställ
ning meddelas av Konungen.
96 §.
1 mom. I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske
utan förfång för bolaget, upplysning lämnas om sådana för bedömningen
av bolagets ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens och
verkställande direktörens förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå
av balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser
av väsentlig betydelse för bolaget, jämväl där de inträffat efter räkenskaps
årets slut.
1 förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under räkenskaps
året anställda fältmän, med särskilt angivande av antalet yrkesfältmän, samt
medelantalet övriga i bolagets tjänst anställda personer. I den mån motsva
rande uppgifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskil
da poster upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättning
ar under räkenskapsåret dels till fältmän, dels till styrelsen samt verkstäl
lande direktören och andra personer i ledande ställning, dels ock till övriga
befattningshavare i bolaget.
Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräk
ning eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till
högre värde än anskaffningskostnaden, skall redogörelse lämnas för grunden
till höjningen, för det belopp varmed höjning skett och, i fall som avses
i 93 § 3 inom., jämväl för användningen av beloppet.
Har beträffande avskrivningarna på tillgångar som avses i 93 § 2 mom.
eller i andra avseenden någon viktigare ändring vidtagits i förhållande till
tidigare balansräkning eller vinst- och förlusträkning, skall redogörelse
därför lämnas i förvaltningsberättelsen.
Styrelsen och verkställande direktören skola i förvaltningsberättelsen
framställa förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt ba
lansräkningen.
2 mom. Har koncernbalansräkning eller koncernredogörelse upprättats
efter vad i 97 § sägs, skall i förvaltningsberättelsen för moderbolaget upp
givas resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet.
97 §.
I moderbolag skall avgivas koncernbalansräkning, innehållande ett sam
mandrag av moderbolagets och dotterbolagens balanser, eller koncernredogö
relse, däri skall upptagas en sammanställning av koncernbolagens vinster
och förluster. Närmare bestämmelser angående koncernbalansräknings och
koncernredogörelses uppställning och innehåll meddelas av Konungen.
Undantag från eller inskränkning i skyldigheten att avgiva koncernbalans
räkning eller koncernredogörelse må för särskilt fall medgivas av Konung
en eller den myndighet Konungen bestämmer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Om revision.
43
98 §.
Styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt bolagets räken
skaper skola granskas av minst två revisorer. Revisorerna väljas å bolags
stämma; dock må i bolagsordningen kunna bestämmas, att en eller flera
revisorer skola på annat sätt tillsättas att jämte minst en å bolagsstämman
vald revisor deltaga i granskningen.
Då revisorer väljas skola lika många suppleanter väljas.
Angående revisor som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i
285 §.
99 §.
Revisorer och revisorssuppleanter, som väljas av bolagsstämma, skola ut
ses för tid intill dess stämma som i 113 § sägs hållits och må icke väljas för
längre tid än till och med den stämma som skall äga rum under tredje rä
kenskapsåret efter valet. Skall mer än en ordinarie stämma årligen hållas,
gälle vad nu är sagt den stämma, å vilken revisorsval skall förrättas. Re
visor må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända,
skiljas från uppdraget, där han valts på bolagsstämma, av stämman och
eljest genom beslut av den som tillsatt honom.
Om revisor, som är vald på bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider och suppleant på grund av avgång eller frånfälle ej finnes,
åligger det styrelsen att ofördröj ligen föranstalta om val av ny revisor. Vad
nu är sagt gälle ock, där hinder att vara revisor uppkommer enligt 100 §.
Sker valet å annan än ordinarie stämma, där revisorsval skall äga rum,
skall uppdraget avse allenast tiden till och med sådan stämma.
Den, som utsetts till revisor eller revisorssuppleant, skall därom oför-
dröjligen underrättas, om han valts å bolagsstämma, av styrelsen eller verk
ställande direktören och eljest av den som tillsatt honom.
Skall enligt bolagsordningen revisor vara auktoriserad revisor eller god
känd granskningsman och sker ändring i avseende å därtill utsedd person
eller suppleant för denne eller beträffande sådan persons hemvist, skall sty
relsen eller verkställande direktören ofördröj ligen göra anmälan därom för
registrering. Å denna anmälan skall vad i 29 § andra stycket sägs äga mot
svarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring av hem
vist, skall fogas avskrift av protokoll eller annan handling som bestyrker
ändringen.
Rätt att göra anmälan enligt fjärde stycket tillkommer den som beröres
av ändringen.
Med auktoriserad revisor och godkänd granskningsman avses av handels
kammare i riket auktoriserad revisor och godkänd granskningsman.
100
§.
1 mom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.
Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekono
miska förhållanden som med hänsyn lill bolagets verksamhet erfordras för
uppdraget.
44
Omfattar bolagets verksamhetsområde hela riket eller är verksamheten
eljest av stor omfattning, skall minst en av revisorerna vara auktoriserad
revisor eller godkänd granskningsman.
Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bolaget eller
eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot
eller verkställande direktören eller till annan befattningshavare i ledande
ställning i bolaget, ej heller styrelseledamots, verkställande direktörens
eller sådan befattningshavares make eller den, som med honom är i rätt
upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller
med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.
2 mom. Bland revisorerna i moderbolag bör, där det kan ske, en eller
flera vara revisorer i dotterbolag.
3 mom. Hava revisorer ej utsetts till antal som i denna lag och bolags
ordningen är föreskrivet eller hava revisorer utsetts utan iakttagande av be
stämmelse i 1 mom., åligger det styrelsen, styrelseledamot och verkställande
direktören att ofördröj ligen om förhållandet göra anmälan till försäkrings-
inspektionen. Anmälan må göras även av aktieägare eller borgenär.
4 mom. Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande
tillämpning å revisorssuppleant.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
101
§.
Där antalet revisorer utgör minst tre, skola dessa inom sig utse en ord
förande att leda revisionen. Revisorerna skola sammanträda så ofta de
finna nödigt. Det åligger ordföranden, där sådan utsetts, att kalla till sam
manträde.
102
§.
i mom. Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag
att granska bolagets böcker och andra räkenskaper,
att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll,
att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bo
lagets kassa och övriga tillgångar,
att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen
och medelsförvaltningen är tillfredsställande,
att, sedan de redovisningshandlingar som i 91 § omförmälas avgivits för
bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar, samt
att vidtaga de åtgärder som i övrigt för ett behörigt fullgörande av revi
sionsuppdraget må vara erforderliga.
Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som meddelas av bolagsstämma och ej innefatta inskränkning i deras i lag
stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag eller författning eller mot
bolagsordningen.
Om det revisor åvilande granskningsarbetet är av större omfattning, vare
han berättigad att därtill anlita hos honom för biträde i revisionsverksam
het anställd, lämplig person såsom medhjälpare efter vad med hänsyn till
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
45
arbetets art får anses tillbörligt. Rätt att sålunda anlita medhjälpare före ligger icke, såframt bolagsstämman vid valet träffar sådant förbehåll.
Styrelsen och verkställande direktören skola giva revisor tillgång till bo lagets böcker, räkenskaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom påkallas för uppdraget. Av revisor begärd upplysning an gående förvaltningen må ej av styrelsen eller verkställande direktören vägras.
2 mom. Är bolaget moderbolag, skola revisorerna granska jämväl av given koncernbalansräkning eller koncernredogörelse; och skall revisorer nas granskning även i övrigt avse moderbolagets förhållanden till dotter bolagen samt dotterbolagens förhållanden inbördes.
103 §.
Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före den i 113 § omförmälda bolagsstämman. Revisorerna skola ock inom sam ma tid till styrelsen återställa de till dem överlämnade redovisningshand lingarna. Därvid skola revisorerna hava å balansräkningen samt vinst ock förlusträkningen tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa hand lingar överensstämma med bolagets av dem granskade böcker eller icke, och skall påskriften i övrigt beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.
104 §.
1 mom. Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av revisorernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å de till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, bolagets bok föring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande förvalt ningen av bolagets angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna åge ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till aktieägarnas kännedom.
Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående fastställelse av balansräkningen; angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direk tören; samt
angående styrelsens och verkställande direktörens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.
Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställa balansräk ning eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom gö ras i revisionsberättelsen.
Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skiljaktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revisionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revisionsberättelse.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
2 mom. Revisionsberättelsen för moderbolag skall innehålla särskilt ut
talande, huruvida föreslagen vinstutdelning med hänsyn till koncernens
ställning och resultatet av koncernens verksamhet i dess helhet får anses stå
i strid mot god affärssed. Hava revisorerna saknat erforderliga upplys
ningar rörande dotterbolags förhållanden, skall detta angivas jämte anled
ningen därtill.
105 §.
Hör till bolaget stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pen
sions- och andra personalstiftelser, skall revisorernas granskning avse jäm
väl stiftelsens förvaltning samt dess räkenskaper; och skall vad i 102 §
1 mom. fjärde stycket är stadgat beträffande bolagets styrelse och verk
ställande direktören äga motsvarande tillämpning å styrelse eller god man
för stiftelsen.
Där stiftelse, som i första stycket sägs, står under särskild förvaltning,
skola revisorerna, samtidigt med överlämnande till bolagets styrelse av re
visionsberättelsen, till styrelsen eller gode mannen för stiftelsen överlämna
särskilt yttrande rörande granskningen av stiftelsens förvaltning och rä
kenskaper. I revisionsberättelsen skola revisorerna yttra sig om gransk
ningen av stiftelsens förvaltning och dess räkenskaper.
Om bolagsstämma.
106 §.
Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bolagets angelägenheter
utövas å bolagsstämma. Där äge varje aktieägare, som införts i aktieboken
och anmäler sig till deltagande i förhandlingarna, rösträtt i enlighet med
vad i 111 § sägs.
I bolagsordningen må kunna stadgas, att aktieägare för att vinna rätt till
deltagande i förhandlingarna skall hos styrelsen anmäla sig viss tid, högst
tre dagar, sön- och helgdagar oräknade, före bolagsstämman. Meddelas dy
likt stadgande, skola i bolagsordningen jämväl intagas bestämmelser om
kungörande av ort och tid för hållande av sådant styrelsesammanträde,
som i 35 § 1 mom. sägs.
107 §.
Vill någon själv eller genom ombud utöva rösträtt för aktie, vare han,
såframt å bolagsstämman aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp av
minst en tiondel av det vid stämman företrädda aktiekapitalet framställt
yrkande därom, pliktig att avlämna en av honom egenhändigt under
skriven försäkran, att han icke under falskt sken av köp, gåva eller annat
förvärv åtkommit aktien utan verkligen förvärvat äganderätt till denna,
att han ej heller för att kringgå i lag eller bolagsordningen meddelade
bestämmelser om rösträtt förvärvat aktien med skyldighet att åter avyttra
den, samt att han fortfarande är ägare av aktien. Har försäkran å tidigare
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
47
bolagsstämma avlämnats av den uppgivne aktieägaren, vare han allenast
pliktig att avlämna försäkran, att förändring i äganderätten till aktien icke
ägt rum.
Beträffande aktie, för vilken någon såsom aktieägare tidigare utövat röst
rätt, må försäkran ej avfordras denne, med mindre aktieägare hos styrelsen
anmält yrkande därom minst fem dagar före stämman. Om sådan anmälan
skall genom styrelsens eller verkställande direktörens försorg underrättelse
med posten genast avsändas till den yrkandet avser, där uppgift om hans
postadress utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt kan inhämtas.
Skall försäkran avgivas av förmyndare eller annan ställföreträdare för
ägaren, varde den därefter lämpad.
108 §.
Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter och verkställande direk
tören närvara vid bolagsstämma så ock minst en av revisorerna, där å stäm
man redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer
av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att närvara
vid bolagsstämma tillkommer städse revisor.
109 §.
Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å
bolagsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom
och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan
bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande till-
lämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot honom eller tredje man.
Styrelseledamot eller verkställande direktören må ej deltaga i beslut om
ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val
av revisor.
I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 295 §
äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.
no §.
å bolagsstämma skall styrelsen hålla aktieboken tillgänglig.
Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara
ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda för
handlingarna. Till ordförande må utses den som ej är aktieägare, om annat
icke föreskrives i bolagsordningen.
Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas
av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.
Utse, då ordförande skall väljas, de närvarande ej enhälligt ordförande,
åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhand
lingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.
Å stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga en
förteckning över närvarande aktieägare och ombud för aktieägare med upp
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
gift å det antal aktier, för vilket envar av dem äger utöva rösträtt. Sedan
förteckningen enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröstning
godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse så
som röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare
dag än nästfoljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fort
satta stämman.
Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å
stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ord
föranden angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess
resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till
stämman. Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av
ordföranden och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två
veckor efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna. Proto
kollen skola på betryggande sätt förvaras.
in §.
Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och
fattande av beslut å bolagsstämma gälle:
1. att rösträtt ej må utövas för aktie, å vilken icke fullgjorts förfallen in
betalning eller i fråga om vilken ej, där det skolat ske, avlämnats i 37 eller
55 § omförmäld förbindelse;
2. att varje aktie, för vilken rösträtt må utövas, berättigar till en röst;
3. att frånvarande aktieägares rösträtt må utövas genom ombud;
4. att ingen dock må för egna och andras aktier utöva rösträtt för sam
manlagt mer än en femtedel av det på stämman företrädda aktiekapitalet;
5. att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta rös
terna avgivas;
6. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor
den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl an
talet röstande är lika, av stämmans ordförande.
I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i
första stycket 2—6 stadgas; dock att aktieägares rättighet att utöva rösträtt
ej får inskränkas utöver vad i första stycket 1 är föreskrivet, att olika röst
värde för aktier i bolaget icke må så bestämmas, att röstvärdet för någon
aktie överstiger tio gånger röstvärdet för annan aktie, och att aktieägares
rättighet att genom ombud utöva rösträtt ej får inskränkas i vidare mån än
att föreskrift må kunna meddelas därom, att till ombud må utses allenast
aktieägare. Utan hinder av vad sålunda stadgas må dels beslut enligt 125 §
2 mom. andra stycket fattas om sådan ändring av bolagsordningen i fråga
om röstvärdet för aktier av olika slag som erfordras för att förhindra att
förhållandet mellan aktier av olika slag rubbas och dels i beslut om aktie
kapitalets ökning föreskrift meddelas, att för ny aktie ej må utövas rösträtt
vid bestämmande av vinstutdelning vartill den nya aktien icke medför rätt.
För egen aktie må försäkringsaktiebolag icke utöva rösträtt, ej heller må
av dotterbolag rösträtt utövas för aktie i moderbolaget.
49
Vad ovan i första stycket 1 stadgats utgör ej hinder för aktieägare att, un der det han är förlustig sin rösträtt, med laga verkan deltaga i beslut, för vars giltighet erfordras att samtliga aktieägare förena sig därom. Erfordras för besluts giltighet samtycke av samtliga aktieägare eller ock viss röstplu- ralitet av de vid bolagsstämma företrädda aktierna eller av bolagets hela aktiekapital, skola aktier, för vilka rösträtt ej må utövas enligt tredje styc ket, icke medräknas.
112
§.
Den, som vill föra talan såsom fullmäktig för aktieägare å bolagsstämma skall, där ej aktieägaren å stämman muntligen bemyndigar honom därtill, styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt vare ej gällande för stämma, som börjar senare än fem år efter fullmaktens ut färdande.
113 §.
Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas or dinarie bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava att framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sist- förflutna räkenskapsåret.
Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de hand lingar, som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för aktieägarna i tillräck ligt antal exemplar ävensom ofördröj ligen översändas till aktieägare som med uppgivande av postadress anhåller därom.
Aktieägare vare berättigad att få ärende hänskjutet till prövning å ordina rie stämma, såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt tillkännagivan de och meddelande enligt 116 § andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den som framställt yrkandet.
114 §.
Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla aktieägarna till extra bolags stämma.
Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna på sätt i 115 och 116 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samt liga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas.
Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet än damål skriftligen påfordras av aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet eller den mindre del därav som kan vara bestämd i bolagsordningen.
4
Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
50
115 §.
Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte,
såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas å annan
ort inom riket.
Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet med bo
lagsordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast
två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.
Utlyses ordinarie stämma som i 113 § sägs att hållas å annan tid än som
bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman dels kun
görelse om stämmans hållande införas i allmänna tidningarna och tidning
inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock kallelse med pos
ten avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare, om vars postadress
uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhämtas. Är i bolags
ordningen något ytterligare föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma,
skall det iakttagas.
Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall
kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.
Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på
varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan
första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mel
lan dem förflyta minst två månader, och skall till sista stämman kallelse
ske i den ordning som i tredje stycket är stadgad. Kallelse i sådan ordning
till sista stämman skall jämväl eljest ske, om för besluts giltighet erfordras
att det å denna stämma biträdes av minst nio tiondelar utav samtliga rös
tande eller utav samtliga röstande för aktier av visst slag; dock skall röran
de kallelsen med posten gälla, att den skall i rekommenderat brev försändas
till aktieägarna eller i sist angivna fall till ägarna av aktier av nämnda slag.
116 §.
I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola före
komma å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie
stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsord-
ningen skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma
skall tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola
förekomma å stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens för
sorg hållas hos bolaget tillgänglig för aktieägarna ävensom ofördröj ligen
översändas till aktieägare, som med uppgivande av postadress anhåller där
om. Skall å stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring av
bolagsordningen, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet i
kallelsen och förteckningen.
Har aktieägare enligt 113 § framställt yrkande om ärendes hänskjutande
till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat an
givas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröj ligen
om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det sätt,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
51
som i bolagsordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt
meddelande med posten avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare,
om vars postadress uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt in
hämtas.
Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagi
vande och meddelande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller
som ej upptagits i förteckningen, må icke vid stämman företagas till avgö
rande, där ej i fråga om ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bo
lagsordningen skall förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av
ärende som där skall avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bo
lagsordningen företagas till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med
mindre föreskriften i första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av
vad sålunda stadgats må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna
fattas beslut om utlysande av extra stämma för behandling av visst ärende.
Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kal
lelsens innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad
ovan i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.
117 §.
Finnes ej styrelse för försäkringsaktiebolag, har försäkringsinspektionen
att, på anmälan av verkställande direktören eller aktieägare eller då förhål
landet eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa bolags
stämma. I fråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall gälle
vad i 115 och 116 §§ är stadgat.
Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla aktieägarna till ordi
narie bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran,
som i 114 § tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hållas så snart
det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag som i 288 §
2 och 3 mom. sägs.
118 §.
1 mom. Å ordinarie bolagsstämma, som avses i 113 §, skola till avgörande
företagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar
eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfri
het åt styrelseledamöterna och verkställande direktören för den tid redo
visningen omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av bolagets
vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.
Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss
dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av aktie
ägare, vilkas sammanlagda röstetal utgör minst en femtedel av röstetalet för
samtliga vid stämman företrädda aktier eller som företräda sammanlagt
minst en tiondel av hela aktiekapitalet. Utöver nämnda tid vare uppskov
med sådant beslut ej medgivet.
Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända av
skrift av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
2 mom. Där i moderbolag på stämma, som avses i 113 §, yrkande fram-
ställes om utdelning av vinst utöver vad i förvaltningsberättelsen föreslagits,
skall, om det sålunda framställda yrkandet godkännes av stämman, med be
slut i frågan anstå till sådan fortsatt stämma som i 1 mom. sägs. Till den
fortsatta stämman skola samtliga styrelseledamöter och verkställande di
rektören så ock revisorerna avgiva yttrande, huruvida den yrkade vinstut
delningen med hänsyn till koncernens ställning och resultatet av koncernens
verksamhet i dess helhet får anses stå i strid mot god affärssed. Å den fort
satta stämman må beslut ej fattas om högre utdelning än som sålunda yr
kats.
119 §.
Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å den bolagsstäm
ma, varom förmäles i 113 §, i den mån det av aktieägare äskas och kan ske
utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar
angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av
bolagets tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verk
samhet samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bo
lagets angelägenheter. Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande
till koncernbolag.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest å bo
lagsstämma meddela aktieägare upplysning efter vad nu är sagt i avseende å
ärende, som skall förekomma å stämman.
Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro
tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skrift
ligen hos bolaget hållas tillgänglig för aktieägarna ävensom översändas till
aktieägare, som framställt begäran om densamma.
Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verk
ställande direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upp
lysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter.
Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skrift
ligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt
huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revi
sionsberättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet,
skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande
skall av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna samt i av
skrift översändas till aktieägare, som framställt begäran om upplysningen.
Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stiftare, revisor
eller aktieägare.
120
§.
Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelseledamot eller verkställande direk
tören beviljad, såframt aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgö
rande minst en tiondel av hela aktiekapitalet, röstat däremot.
53
Äro de som röstat mot ansvarsfrihets beviljande i minoriteten, må i deras
aktiebelopp icke inräknas aktie, som aktieägaren bekommit annorledes än
genom bodelning, arv eller testamente och för vilken han blivit införd i
aktieboken senare än sex månader före den stämma där redovisningshand
lingarna och revisionsberättelsen framlades.
Varder talan å förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser
ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revi
sionsberättelsen framlades på bolagsstämman, vare sa ansett som om an
svarsfrihet blivit beviljad.
Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot sty
relseledamot eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars vid
tagande eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verkstäl
lande direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshandlingarna
eller eljest till bolagsstämman eller till aktieägarna enligt 119 § tredje styc
ket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna lämnat i väsent
liga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Talan, som grun
das därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören begått brottslig
handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, saframt ej beviljad an
svarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.
121
§.
Har ansvarsfrihet enligt 120 § icke blivit styrelseledamot eller verkställan
de direktören beviljad, äge aktieägare med aktiebelopp, varom i nämnda pa
ragraf stadgas, å bolagets vägnar föra talan mot honom å förvaltningen.
Samma lag vare i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad där
sägs må anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad.
Sedan talan blivit anställd, må den omständigheten, att en eller flera av
de aktieägare som anställt talan avstått från denna, ej utgöra hinder för de
övriga att fullfölja talan, ändå att deras sammanlagda aktiebelopp är mindre
än ovan sagts.
Aktieägare, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseledamot
eller verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock med
rätt att av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad
genom rättegången kommit bolaget till godo.
122
§.
Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot stif
tare på grund av bolagsbildningen eller mot revisor på grund av hans upp
drag prövats på bolagsstämma, vare i fråga om aktieägares rätt att å bola
gets vägnar föra sådan talan lag som i 121 § sägs, därest förslaget blivit
av stämman antaget eller ock biträtts av aktieägare med sammanlagt aktie
belopp varom i 120 § stadgas. Rätten att föra talan mot stiftare vare dock
ej beroende därav, att aktieägare viss tid varit i aktieboken införd såsom
ägare till sina aktier.
Iiungl. Mcij:ts proposition nr 50.
Talan må ej anställas mot stiftare sedan tre år förflutit efter bolagets re
gistrering eller mot revisor sedan två år förflutit från det revisionsberättelse
eller yttrande, varom förmäles i 44, 58, 59 eller 61 §, framlades å bolags
stämma eller yttrande enligt 119 § avgavs.
Mot aktieägare må bolaget ej väcka talan om skadestånd enligt 320 eller
322 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åtgärd därå talan grundas.
Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas
som grundas därpå att stiftare, revisor eller aktieägare begått brottslig
handling.
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
123 §.
Försättes bolaget i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från den
stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades,
äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot eller verk
ställande direktören beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen un
der det räkenskapsår redovisningen avser.
Mot stiftare, revisor eller aktieägare äge ock, där bolaget försättes i kon
kurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som i 122 § andra och tredje stycke
na är för talan i varje särskilt fall föreskriven, konkursboet föra sådan talan.
Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader
från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan
för bolaget då ännu ej gatt till ända, inom utgången av den tid. Försummas
det, vare rätt till talan förlorad.
124 §.
Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande honom i sådan egenskap
åliggande skadeståndsskyldighet vare ej bindande för bolaget eller dess kon
kursbo, där den träffats innan tid för anställande av talan mot honom gått
till ända efter vad ovan är stadgat.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
uppgörelse beträffande skadeståndsskyldighet, som åvilar styrelseledamot,
verkställande direktören eller revisor. Bolaget vare dock bundet av uppgö
relse, som träffats av bolagsstämma. Är fråga om uppgörelse med styrelse
ledamot eller verkställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej
ma uppgörelse anses träffad av stämman, om aktieägare med ett samman-
lagt aktiebelopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet, röstat
däremot. För aktieägare skadeståndstalan å bolagets vägnar, vare uppgörelse
gällande med mindre den biträtts av honom. Skall fråga om uppgörelse
behandlas å stämma, skola, ändå att denna ej är ordinarie, föreskrivna
kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
55
Om ändring av bolagsordningen och vissa andra fall, då särskild röstplura-
litet å bolagsstämma erfordras, så ock om ändring av grunderna.
125 §.
1 mom. Beslut, som innefattar sådan ändring av bolagsordningen att rätts
förhållandet mellan redan utgivna aktier rubbas, vare ej giltigt, med mindre
samtliga aktieägare förenat sig därom. Försämras genom beslutet allenast
vissa aktiers rätt, erfordras dock samtycke endast av ägarna till nämnda ak
tier, och skall därjämte angående beslutets fattande å två på varandra föl
jande bolagsstämmor gälla vad här nedan i 2 och 5 mom. är för varje sär
skilt fall stadgat.
Finnas aktier av olika slag och rubbas genom beslutet rättsförhållandet
mellan aktieslagen, erfordras för giltighet av beslutet, utöver vad i 2 eller 5
mom. är stadgat, allenast att beslutet å den sista stämman biträtts av nio
tiondelar av samtliga röstande för det slag av aktier, vilkas rätt genom be
slutet försämras, och att de som biträtt beslutet tillika företrätt nio tionde
lar av dessa aktier.
Beträffande beslut om intagande i bolagsordningen av bestämmelse enligt
65 § 1 mom. om lösningsrätt vid övergång av aktie skall vad i första och
andra styckena är stadgat äga motsvarande tillämpning.
För giltighet av beslut om sådan ändring av bolagsordningen, att det där
bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet höjes eller att det belopp, var
till aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes eller sänkes, eller att nytt
aktieslag skall kunna utgivas, erfordras, ändå att genom beslutet rättsförhål
landet rubbas mellan aktier av olika slag, iakttagande allenast av vad i 4 och
5 mom. är för varje särskilt fall stadgat.
Beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll varom i 65 § 2 mom.
förmäles, skall fattas i den ordning som i 5 mom. sägs.
2 mom. Beslut om ändring av bolagsordningen som avser
grunderna för utövande av röstträtt och för fattande av beslut å bolags
stämma,
intagande av förbehåll enligt 344 § eller av förbud att klandra skiljedom
enligt 65 § 1 mom. eller 335 §,
förlängning av tiden för bolagets bestånd eller borttagande av något för
bolagets bestånd stadgat villkor, eller
användningen av bolagets vinst eller av bolagets behållna tillgångar vid
dess upplösning,
vare ej giltigt med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller be
slutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista
stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande och de som
biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av hela aktiekapitalet.
Innebär ett i samband med nedsättningsbeslut enligt 61 § fattat beslut
allenast sådan ändring av bolagsordningen i ämne varom i detta mom. för
mäles, som erfordras för att förhindra att förhållandet mellan aktier av
olika slag rubbas genom nedsättningen, gälle med avseende å sistnämnda be
slut vad i 5 mom. stadgas.
56
3 mom. Beslut avseende ändring av bolagsordningen i fråga om föremå
let för bolagets verksamhet vare ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare
lörenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande bolags
stämmor samt å den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av samt-
liga röstande och dessa tillika företrätt minst tre fjärdedelar av det på stäm
man företrädda aktiekapitalet.
4 mom. Där aktier av olika slag finnas och dessa ej medföra lika rätt till
andel i bolagets tillgångar och vinst, vare beslut om sådan ändring av bo
lagsordningen, att det i bolagsordningen bestämda aktiekapitalet eller maxi-
mikapitalet eller det belopp, vartill aktier skola kunna utgivas av något av
nämnda slag, höjes eller ock att nytt aktieslag skall kunna utgivas, icke
giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fat
tats å två på varandra följande bolagsstämmor samt å den sista stämman bi
trätts av minst tre fjärdedelar av samtliga röstande och, där genom beslutet
visst aktieslags rätt försämras, de som biträtt beslutet tillika företrätt minst
tre fjärdedelar av sistnämnda slag av aktier. I samband med sådant beslut
må beslut i samma ordning fattas om den ändring av bolagsordningen, att
det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, sänkes.
5 mom. Beslut om annan ändring av bolagsordningen än ovan avses vare
eJ giftigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman
biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande.
6 mom. Är för giltighet av beslut, som avses i 1—5 inom., något ytterligare
villkor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.
126 §.
Beslutas sådan ändring av bolagsordningen, att nytt aktieslag skall kunna
utgivas, eller i bolag, där aktier av olika slag finnas, sådan ändring av bo
lagsordningen, att det där bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet eller
det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes, skall i be
slutet angivas det belopp, vartill aktier av varje särskilt slag skola kunna ut
givas, och, där beslutet avser utgivande av nytt aktieslag, den rätt som i för
hållande till de förutvarande aktierna skall tillkomma det nya aktieslaget.
Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och
vinst, skall i beslutet särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande
av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning skall tillkomma varje slag åv
aktier.
Avser beslut, varigenom i bolagsordningen intages förbehåll, som i 65 §
2 mom. sägs, icke bolagets samtliga aktier, och åsämjas ej aktieägarna be
träffande vilka aktier förbehållet skall gälla, varde frågan därom avgjord ge
nom lottning, som anställes å bolagsstämma i sammanhang med beslutet.
127 §.
Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 61 § vare, där icke samtliga
aktieägare förenat sig därom, ej giltigt, med mindre beslutet fattats å två på
varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
57
två tredjedelar av samtliga röstande. Rubbas genom beslutet rättsförhållan det mellan aktierna, erfordras därjämte å den sista stämman samtycke av ägarna av de aktier, vilkas rätt genom beslutet försämras.
Har i bolag, där aktier av olika slag finnas, beslut fattats, som avser ned sättning av aktiekapitalet genom minskning med lika belopp av samtliga aktier av visst slag eller sammanläggning av dessa aktier, och innehåller be slutet tillika, att till reservfonden eller säkerhetsfonden skall avsättas ett mot nedsättningen svarande belopp, vare, änskönt genom beslutet den rätt som tillkommer dessa aktier försämras, beslutet giltigt, där det å sista stäm man biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande för nämnda slag av aktier och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst tre fjärdedelar av dessa aktier.
Är för giltighet av beslut som ovan sägs något ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.
Erfordras för beslut om nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 61 §, ändring av vad i bolagsordningen stadgas rörande aktiekapitalet eller rö rande akties nominella belopp, skall beslut om sådan ändring av bolagsord ningen fattas i sammanhang med nedsättningsbeslutet.
Skall beslut om nedsättning av aktiekapitalet genomföras medelst sam manläggning av aktier, och erfordras enligt 334 § 1 inom. att samtliga ak tieägare förena sig om sammanläggningen, vare nedsättningsbeslutet ej gäl lande, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.
128 §.
Har beslut fattats om ändring av bolagsordningen enligt 125 § 1 mom. andra stycket eller tredje stycket jämfört med andra stycket eller om ned sättning av aktiekapitalet enligt 127 § andra stycket, vare aktieägare, vars rätt genom beslutet försämras och som å sista stämman röstat mot beslutet, berättigad påkalla, att hans aktier varda efter vad i 335 § stadgas inlösta av de aktieägare, som å nämnda stämma röstat för beslutet, om han å stämman gjort förbehåll därom. Samma rätt tillkomme ock aktieägare, som röstat emot bolagsordningsändring som beslutats enligt 125 § 2 mom. första styc ket.
Göres av aktieägare förbehåll som i första stycket sägs, vare, där å sam ma stämma förnyad prövning av frågan om bolagsordningsändring eller om nedsättning av aktiekapitalet påkallas av aktieägare som röstat för beslutet, detta ej gällande, med mindre det å stämman bekräftas i den ordning som är stadgad angående beslutet å sista stämman.
129 §.
Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.
130 §.
Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grunder, skall ändringen av styrelsen eller verkställande direktören ofördröj ligen anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra styc
ket bestyrkta avskrifter av beslutet om stadfästelse.
Avser beslutet sådan ändring av bolagsordningen att däri intages förbe
håll som i 65 § sägs, skall vid anmälningen fogas intyg av två personer, att
på varje brev å aktie som avses med förbehållet påskrift skett om den i för
behållet bestämda inskränkningen i rätten till aktie; är förbehållet sådant
som i 65 § 2 mom. sägs, skall vid anmälningen tillika fogas en av samtliga
styrelseledamöter och verkställande direktören underskriven försäkran att
såsom ägare till de aktier, som förbehållet avser, icke äro i aktieboken in
förda andra än som utan hinder av förbehållet må förvärva därmed avsedda
aktier.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Om talan å bolagsstämmobeslut.
131 §.
1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören eller
aktieägare att beslut, som fattats å bolagsstämma, icke tillkommit i behörig
ordning eller eljest strider mot denna lag eller bolagsordningen eller grun
derna, äge därå tala genom stämning å bolaget. Rätt till sådan talan äge ock
den som förmår visa, att styrelsen obehörigen vägrat att införa honom såsom
aktieägare i aktieboken.
Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller
att det eljest kränker allenast aktieägares rätt, skall talan väckas inom tre
månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.
Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna
lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet
icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke
gällande, utan så är att i strid mot 304 § 2 mom. registrering av beslutet ägt
rum.
2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge domstolen,
när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet
ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att
böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas
för registrering.
Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats,
gälle jämväl för de aktieägare som ej fört talan.
132 §.
Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjänste
man i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat upp
drag, äge aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgörande minst en
tiondel av hela aktiekapitalet, inom tre månader från beslutets dag hos rät
ten göra skriftlig ansökan om prövning av arvodets storlek, därest det för
menas vara för högt; och äge rätten efter vederbörandes hörande jämka
arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp.
59
Om förlängning av koncession.
133 §.
Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats försäkringsaktie bolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till försäkrings- inspektionen sist sexton månader före utgången av den löpande konces sionen.
Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av pro tokoll som förts i ärendet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Om likvidation och upplösning.
134 §.
Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i likvidation. Har för- säkringsinspektionen lämnat meddelande till rätten enligt 42 § eller har för hållande inträffat som i 135 § sägs, skall beslutet fattas enligt 111 § första stycket 5 och 6. Samma lag vare beträffande beslut i fall som avses i 139 §. Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var andra följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet något ytter ligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till efterrättelse.
Föreligger ej fall som i första stycket andra eller tredje punkten sägs, må bolagsstämman kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss kommande dag högst två månader därefter, dock senast å första dagen av nästa räkenskapsår.
135 §.
Har i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verksamhet gått till ända, eller har eljest förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet,
eller har bolagets hela försäkringsbestånd överlåtits, eller har för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att ny koncession beviljats,
eller har Konungen förklarat koncessionen förverkad, och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 144 § i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare eller på anmä lan av försäkringsinspektionen, och efter bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och förelägge rätten bolaget att inom viss tid, ej under stigande sex veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett på grund av anmälan enligt 144 §, vid äventyr att eljest en eller flera likvidatorer för ordnas av rätten.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen av
sändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an
givande av hans fullständiga namn och postadress.
Har aktiekapitalet till två tredjedelar eller den mindre del, som kan vara
bestämd i bolagsordningen, gått förlorat och har ej, inom fyra månader från
den bolagsstämma, å vilken enligt 139 § likvidationsbalansräkning framlagts,
bristen blivit fylld eller ock registrering skett därom att aktiekapitalet enligt
63 § nedsatts sålunda att täckning därför föreligger jämlikt likvidationsba
lansräkning, äge styrelseledamot, verkställande direktören eller aktieägare
hos rätten göra ansökan att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvi
dation. Anmälan om förhållande som nu sagts må ock göras av försäkrings
inspektionen.
Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å aktieägare, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för
rätten å utsatt dag, minst två och högst fyra månader därefter, då frågan
om bolagets trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall
delgivas bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. Det åligger sty
relsen att genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallelsen.
Visas att aktiekapitalet till den del som i första stycket sägs gått förlorat,
och har ej senast å den för ärendets handläggning utsatta dagen anmälts
och styrkts att bristen i aktiekapitalet blivit fylld eller att beslut om sådan
nedsättning av aktiekapitalet varom i första stycket sägs blivit registrerat,
1'örklare rätten att bolaget skall träda i likvidation. I fråga om beslutet och
om förordnande av likvidatorer, så ock om avsändande av meddelande och
underrättelse till försäkringsinspektionen skall gälla vad i 135 § är stadgat.
Saknar försäkringsaktiebolag till registret anmäld behörig styrelse eller
verkställande direktör, vare styrelseledamot, verkställande direktören, aktie
ägare eller borgenär, så och envar annan, vars rätt kan vara beroende av att
någon finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra an
sökan, att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.
Där förhållande som avses i första stycket varder för försäkringsinspek
tionen kunnigt, äger inspektionen därom göra anmälan hos rätten.
Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å aktieägare och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att
inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om bolagets trädande i likvida
tion skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om stäm
ning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vilken del
givning kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen genom rättens
försorg införas i allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där bolagets
styrelse skall hava sitt säte, minst två och högst fyra månader före inställelse
136 §.
137
61
dagen. Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes erforderligt, förordna en eller flera sysslomän att taga bolagets egendom under vård samt bevaka dess angelägenheter och företräda bolaget till dess rätten meddelat beslut i ärendet.
Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse eller verkställande direktör finnes samt att införing i registret skett, förklare rät ten, att bolaget skall träda i likvidation, och förordne en eller flera likvida- torer.
Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen av sändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med angi vande av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman, skall ock för registrering ofördröj ligen avsändas meddelande därom med angivan de av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.
138 §.
I ärende varom i 135—137 §§ förmäles skall för de kostnader som sökan den fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt för expe ditioner i ärendet gottgörelse till honom utgå av bolagets medel, där bolaget förklaras skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt att gott görelse utgår.
Har ärendet upptagits på grund av anmälan från försäkringsinspektionen, skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas med bo lagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden gäldas av statsverket.
139 §.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att, när helst anledning yppas till antagande att aktiekapitalet till den del som i 136 § sägs gått för lorat, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning för utrönande av bola gets ställning (likvidationsbalansräkning).
I likvidationsbalansräkningen skola tillgångarna upptagas till värde, som skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Tillgångar som avses i 93 § 2 mom. första stycket må dock, även om nämnda värde är lägre, upptagas till det belopp, som motsvarar kostnaderna för deras an skaffning med avdrag av den värdeminskning för vilken enligt sistnämnda moment andra och tredje styckena avskrivning bör äga rum; och må till gångar som avses i 93 § 5 mom. upptagas på sätt där sägs. I övrigt skall be träffande balansräkningen gälla de bestämmelser som avses i 93 och 94 §§.
Visar likvidationsbalansräkningen att aktiekapitalet till den del som i 136 § sägs gått förlorat, skall styrelsen, sedan yttrande däröver inhämtats av re visorerna, ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för prövning av balansräkningen och frågan om bolaget skall träda i likvidation. Minst en vecka 1'öre stämman skola genom styrelsens och verkställande direktörens försorg avskrift av likvidationsbalansräkningen och av revisorernas yttrande
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
62
avsändas till försäkringsinspektionen samt huvudskriften eller avskrift hål
las hos bolaget tillgänglig för aktieägarna. Huvudskriften skall ock fram
läggas å stämman.
140 §.
Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvidation, välje stämman
en eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller flera suppleanter.
Enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen, må en eller flera likvi
datorer kunna tillsättas på annat sätt att jämte de å bolagsstämman valda
deltaga i likvidationen.
Har rätten enligt 135 eller 136 § förklarat att bolaget skall träda i likvida
tion, åligger det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val av
likvidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.
Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall
bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad
i 134 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.
Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger
det styrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröj ligen giva
den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrättelse
om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvidation.
Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i
141 §.
Underlåta styrelseledamöterna eller verkställande direktören att fullgöra
vad dem åligger enligt 139 §, svare de för bolagets uppkommande förbindel
ser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.
Utser ej bolagsstämma likvidatorer inom fyra månader efter det likvida-
tionsbalansräkning framlagts å stämma, ändå att aktiekapitalet till den del
som i 136 § sägs gått förlorat, vare de, som med vetskap om förhållandet
deltaga i beslut om fortsättande av bolagets verksamhet eller handla å dess
vägnar, ansvariga för uppkommande förbindelser efter vad ovan stadgas.
Varder bristen i aktiekapitalet fylld eller beslut om nedsättning av aktiekapi
talet som i 136 § sägs registrerat, äge ej ansvarighet rum för förbindelse som
därefter uppkommer.
142 §.
Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.
Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslutad,
men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvidatorn
och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i stället
för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde styc
ket eller i 143 § andra stycket sägs.
Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att oför
dröj ligen sammankalla stämma för val av ny likvidator. Inträffar sådant
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
63
fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola övriga likvidatorer ofördröj ligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas ej andra likvidatorer, skall försäkringsinspektionen på ansökan av aktieägare ofördröj ligen utlysa bolagsstämma för val av ny likvidator.
Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande av sitt uppdrag, äge rätten, på anmälan av försäkringsinspektionen eller likvidationsrevisor och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och för ordna annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe förordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes full ständiga namn och postadress genom rättens försorg ofördröj ligen avsändas till inspektionen.
Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar gälla beträffande suppleant för likvidator.
143 §.
Finnes försäkringsaktiebolag, som enligt verkställd registrering trätt i lik vidation, sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer, skall rätten på ansökan av aktieägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som äger företräda bolaget, eller på anmälan av försäkringsinspektionen, där det varder kunnigt för inspektionen, för ordna likvidatorer.
Har i fall, då likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsord ningen som avses i 140 § första stycket, sådan likvidator ej tillsatts, skall ersättare förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första stycket sägs.
Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen av sändas underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.
144 §.
Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla att bolaget trätt i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 134 § sägs skall inträda å viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda dag. Anmäl ningen skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen teckna bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 29 och 90 §§ är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.
145 §.
Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av rätten, skola de ofördröjligen sammankalla aktieägarna till stämma för så dant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvida tionsrevisor och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Vad i 29 §, 99 § tredje, fjärde och femte styckena, 100 §, 101 §, 102 §
1 mom., 105 § första stycket och 114 § är stadgat om revisor och suppleant
för revisor, om revisors rättigheter och skyldigheter samt om anmälan eller
meddelande för registrering beträffande revisor skall i tillämpliga delar
gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej annat följer av vad
här nedan är stadgat.
Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspelctionen
stadgas i 290 §.
146 §.
Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och verkställande
direktören att ofördröjligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bo
lagets angelägenheter under tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut
framlagts å bolagsstämma.
Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröjligen i huvud
skrift eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en må
nad avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsbe
rättelsen skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolags
stämma; och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om
beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direk
tören för den tid redovisningen omfattar.
I fråga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning, om revi
sorernas granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande
å bolagsstämma, tillhandahållande under viss tid före denna och insän
dande till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om an
svarsfrihet samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verk
ställande direktören skall i tillämpliga delar gälla vad i 91—96, 102—105,
113, 118, 120—124 och 284 §§ är stadgat. Omfattar den tid, för vilken
redovisning skall avgivas enligt första stycket, även föregående räkenskaps
år, skall särskild redovisning avgivas för nämnda år och skall därvid jäm
väl 97 § äga tillämpning.
147 §.
1 mom. Vad i 113, 114 och 117 §§ är stadgat om rätt för aktieägare att
få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra ut
lysande av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,
varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 146, 154 och 157 §§•
.2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla vad
om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelse
åtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 146,
154, 157, 162 eller 163 §.
148 §.
Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å bolagets okän
da borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventa
rium och balansräkning.
65
I inventarium och balansräkning för försäkringsaktiebolag i likvidation skola beträffande tillgångar och skulder som avses i 296 § där omnämnda värdering och beräkning följas. Andra tillgångar skola upptagas till värde som skall beräknas enligt vad i 93 § 1 mom. andra stycket är stadgat. Aktiekapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. Finnes skuld till stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, skall skulden i balansräkningen redovisas i särskild post. I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning för försäkrings aktiebolag i likvidation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.
Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.
149 §.
Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296—299 §§, skola likvida torerna förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.
Det åligger likvidatorerna att så snart ske kan förvandla bolagets egen dom i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verk ställa betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidato rerna skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där ej annat följer av bolagsordningen.
Har likvidator förordnats av försäkringsinspektionen, må bolagets egen dom ej avyttras under hand utan hans samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äge inspektionen på ansökan av övriga likvi- datorer tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värdepapper.
Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 §.
150 §.
Med de inskränkningar, som följa av vad i 149 § samt i 296—299 §§ eller eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda bolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelseledamot, och skola likvidatorerna svara jämväl för de åligganden som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören. Hava två eller flera likvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas att fullgöra verk ställande direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring och medelsförvaltning.
151 §.
Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden »i likvidation». I övrigt skall vad i 87 § första stycket finnes föreskrivet i fråga om undertecknande av handling, som utfärdas för bolaget, äga mot svarande tillämpning under bolagets likvidation.
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
66
Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling
utfärdats utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår
icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som
ock att bolaget är i likvidation, svare de, som undertecknat handlingen, för
vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom
för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där
av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärda
des för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till vilken hand
lingen ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat godkännande av
handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller
personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.
152 §.
Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning
för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balans
räkning avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och
förvaltningsberättelse. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen
eller viss rörelsegren, skall häröver avgivas sådan vinst- och förlusträk
ning som avses i 95 §. Dessa redovisningshandlingar skola vara under
skrivna av samtliga likvidatorer. Vad i 91 § andra stycket är stadgat skall
äga motsvarande tillämpning.
Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för
inkomster och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna å för
säljning av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen
upptagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas
dels belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga
utgifter i lämpliga poster.
I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för
fång för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava till
gångar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast
föregående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de be
lopp, varmed nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i
balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.
Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltnings
berättelse de hinder uppgivas, som därför mött.
Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till lik-
vidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshand
lingarna.
153 §.
Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till likvida-
tionsrevisorerna skola de till likvidatorerna avlämna berättelse över gransk
ningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskapsåret.
Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevisorerna,
skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
67
fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om redo visningshandlingarnas återställande och förseende med påskrift skall i till lämpliga delar gälla vad i 103 §, 104 § 1 inom. och 105 § andra stycket andra punkten är stadgat. Hör till bolaget stiftelse som i 105 § sägs, skall vad i andra stycket första punkten av samma paragraf är stadgat äga motsvaran de tillämpning.
154 §.
Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsbe rättelse, skola likvidatorerna ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstäm ma för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redovis ningshandlingarna och revisionsberättelsen å stämman och deras tillhanda hållande åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas.
Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.
155 §.
När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas. Är någon del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak be talning ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel innehållas och återstoden skiftas.
Sker skifte annorledes än nu är sagt, eller befinnas innehållna medel ej lämna tillgång till gälds betalning, vare i händelse av bolagets oförmåga att fullgöra sina förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig att återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäring en, vare likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldig- het i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.
156 §.
Aktieägare vare berättigad att vid skifte av bolagets behållna tillgångar bekomma vad å hans aktier belöper i förhållande till hela aktiekapitalet. Innehåller bolagsordningen bestämmelser, som avvika från vad sålunda stad gas, lände de till efterrättelse.
Då utskiftning verkställes, skola aktiebreven genom lilcvidatorernas för sorg förses med påskrift därom.
Förmenar aktieägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom be löper enligt första stycket, skall han vid talans förlust anhängiggöra sin talan mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma. I fråga om aktieägares återbäringsskyldighet och om likvida- tors ansvarighet skall vad i 155 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Har aktieägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å bo lagsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, vare han för- luslig sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
att anse som ringa, äge rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att de
skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 159 § är stadgat
äga tillämpning.
157 §.
Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan av
giva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltnings
berättelse rörande likvidationens gång från likvidationens början till dess
avslutande. Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid
berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden.
Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift
avlämnas till likvidation srevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter
avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen under
likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll
och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med
påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 103 §, 104 § 1 mom. och 105 §
andra stycket andra punkten är stadgat. Hör till bolaget stiftelse som i 105 §
sägs, skall vad i andra stycket första punkten av samma paragraf är stad
gat äga motsvarande tillämpning.
Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa
ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för granskning av slut
redovisningen. Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättel
sens framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under
viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § stadgas; dock äge aktieägare
allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar.
Angående insändande av redovisningshandlingar och revisionsberättelsen
till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.
158 §.
Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget upplöst; och skall anmä
lan därom ofördröj ligen göras för registrering.
Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som
förts i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okän
da borgenärer.
159 §.
Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst enligt 158 §, tillgång för bo
laget eller väckes talan mot bolaget eller uppkommer eljest behov av likvi-
dationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom skall av lik
vidatorerna ofördröjligen göras för registrering.
Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens åter
upptagande först skall hållas, gälle vad i 115 § tredje stycket är stadgat.
69
160 §.
Rörande beslut om avträdande av försäkringsaktiebolags egendom till
konkurs skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom
konkursdomarens försorg till försäkringsinspektionen avsändas för re
gistrering.
Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen
och verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän en
ligt 137 § eller lividatorer voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning
kunna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer.
Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröj ligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke. Är konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras
av konkursdomaren.
161 §•
Där efter avslutande av försäkringsaktiebolags konkurs överskott ej fin
nes, anses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.
Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gäller i avseende därå
bestämmelserna i 140—145 samt 147—158 §§. Har ej inom en månad efter
konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvida
tion, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direk
tören, aktieägare eller borgenär eller på anmälan av försäkringsinspektio
nen, att bolaget skall träda i likvidation. I fråga om ärendets handläggning
och om beslutet skall i tillämpliga delar gälla vad i 135 § är stadgat.
Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 159 § är stadgat.
162 §.
1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall på grund av förvalt
ningen anställas mot likvidator. Enskild aktieägare äger ock för bolagets
räkning men i eget namn föra sådan talan; och skall i dylikt fall vad i 121 §
sista stycket är stadgat angående rättegångskostnad äga motsvarande till-
lämpning.
Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingar
na och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator ent
ledigats eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande, skall
dock tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, varå
framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räken
skapsår, då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 120 § fjärde stycket,
123 § och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvi
dator rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.
2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i
1
mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50-
Talan må ej anställas senare än två år från det slutredovisningshandling
arna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är
om talan på grund av tillsynen över likvidator som entledigats eller eljest
avgått eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvida-
tionsrevisor, som sålunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, varå
framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det rä
kenskapsår, då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 122 § fjärde styc
ket, 123 § och 124 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämp
ning i fråga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan
likvidationsrevisor och bolaget.
1
Kung 1. Maj:ts proposition nr 50.
163 §.
Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation på grund av bolagsstämmas
beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen
eller allenast anledning som i 136 § sägs förelåg, eller har försäkringsaktie
bolag trätt i likvidation på grund av rättens beslut enligt nämnda paragraf,
och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 42 eller
135 §, äger bolagsstämma, såframt brist i bolagets aktiekapital icke förelig
ger och utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat, besluta att lik
vidationen skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.
Uppkommer fråga om återupptagande av bolagets verksamhet, skall av
likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grunder varom stadgas i
139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse
rörande skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överläm
nas till likvidationsrevisorerna.
Likvidationsrevisorerna skola så snart ske kan över balansräkningen och
berättelsen till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt
uttalande, huruvida hinder för verksamhetens återupptagande föreligger en
ligt första stycket eller icke.
Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bo
lagsstämman hållas hos bolaget tillgängliga för aktieägarna. Dessa hand
lingar skola jämväl framläggas å stämman.
Bolagsstämmas beslut om likvidationens upphörande och återupptagande
av bolagets verksamhet vare icke giltigt, med mindre det fattas i den ord
ning, som gäller för beslut om bolagets trädande i likvidation i fall då i
denna lag stadgad anledning därtill icke är för handen.
För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upp
höra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall under
tecknas av samtliga likvidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt
första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmäl
ningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av
protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkningen, berättelsen
och yttrandet av likvidationsrevisorerna.
Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkstäl
lighet, innan registrering skett.
71
164 §.
Har, sedan försäkringsaktiebolag trätt i likvidation, genom domstols laga- kraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering om återupptagande av bolagets verksamhet skett jämlikt 163 §, skola likvidato- rerna ofördröj ligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för val av styrelse och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva slutredo visning, som i 157 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter till likvidato rerna avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande angående ansvarsfrihet för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna tillställts sty relsen, skall denna ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för fat tande av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna. Angående redo visningshandlingarnas och revisionsberättelsens framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad i 113 § är stadgat; dock äge aktieägare allenast på egen bekostnad be komma avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse till stämman skall gälla vad om kallelse till extra bolagsstämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämman.
Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvars frihet, talan å förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall som av ses i första stycket, äga motsvarande tillämpning i avseende å likvidator.
Då genom lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret enligt 313 § första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.
Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.
165 §.
Har försäkringsaktiebolag trätt i likvidation eller kommit i konkurstill stånd, må nya försäkringar icke meddelas.
Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må dock under bolagets lik vidation sådan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäk ringsavtal.
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
II. Om ömsesidigt försäkringsbolag.
Om ömsesidigt försäkringsbolags bildande.
166 §.
1 mom. De som vilja stifta ömsesidigt försäkringsbolag skola upprätta bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser bolagets rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, skola tillika enligt vad i 173 § sägs upprättas
72
särskilda grunder för verksamheten samt därå sökas Konungens stadfästelse.
Bolagsordningen och grunderna skola vara försedda med stiftarnas bevitt
nade namnunderskrifter.
Konungen prövar bolagsordningens och grundernas överensstämmelse med
denna lag samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därut
över, med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
särskilda bestämmelser må erfordras.
Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet, stadfäster Konungen bolagsord
ningen och grunderna samt beviljar koncession tillsvidare eller, där särskil
da omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och där
utöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.
2 mom. Ä beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa
grunder skall ock sökas Konungens stadfästelse. Avser ändringen utvidgning
av bolagets rörelse till ny försäkringsgren eller nytt verksamhetsområde eller
avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen, skall vad om konces
sion för nytt bolag är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Konungen må uppdraga åt försäkringsinspektionen att i Konungens ställe
meddela stadfästelse å ändringsbeslut i annat fall än i första stycket andra
punkten sägs.
3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till försäkringsinspek
tionen.
Avser ansökningen koncession för nytt bolag, skola stiftarna i ansökning-
en uppgiva namn och postadress för ombud, som äger å stiftarnas vägnar
mottaga handlingar och meddelanden (stiftarombud).
Ansökan om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder
skall, sedan beslut om ändringen fattats, göras av styrelsen eller verkställan
de direktören. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket be
styrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.
167 §.
Stittare av ömsesidigt försäkringsbolag skall vara myndig här i riket bo
satt svensk medborgare. Svenska staten samt svensk kommun må ock vara
stiftare.
Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.
Stiftarna skola vara till antalet minst tre.
168 §.
Delägare i ömsesidigt försäkringsbolag äro försäkringstagarna. Återförsäk-
ringstagare skall dock icke på grund av återförsäkringen anses såsom del
ägare.
I fråga om livförsäkring och annan personförsäkring ävensom återförsäk
ring häfta för ömsesidigt försäkringsbolags förbindelser allenast bolagets till
gångar. Beträffande försäkring av annat slag svara delägarna personligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
73
med obegränsad eller till visst belopp begränsad ansvarighet för bolagets för bindelser.
Delägares ansvarighet må göras gällande allenast i den ordning denna lag föreskriver.
169 §.
Ömsesidigt försäkringsbolag må icke, med mindre särskilda skäl till un dantag förefinnas, bildas utan garantikapital. Garantikapitalet skall bestäm mas med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den tillämnade rörelsen. Betalning av garantikapital skall erläggas i penningar, där den ej må annorledes fullgöras efter vad i denna lag sägs.
Garantikapitalet skall återbetalas då det ej vidare erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande. Angående villkor för återbetalning är vidare stadgat i 193 §.
170 §.
Bolagsordning för ömsesidigt försäkringsbolag skall angiva:
. bolagets firma;
. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring;
. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksamhet;
. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;
. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas, antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots och revisors uppdrag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant eller re visor och revisorssuppleant ej skola väljas å bolagsstämma, huru de skola tillsättas, ävensom i vilken omfattning revisorerna skola vara auktoriserade revisorer eller godkända granskningsmän;
6. huruvida mer än en ordinarie bolagsstämma skall årligen hållas, samt vilka ärenden som skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem vilka enligt 218 § skola förekomma å stämma som i 213 § sägs, eller, där flera ordinarie stämmor skola hållas, å envar av dem;
. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande, vilken tid, i fråga om
stämma som i 213 § sägs, skall bestämmas till viss period, icke överstigande tre månader, inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång;
. grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolags
stämma med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån delägarnas röst rätt skall utövas genom utsedda delegerade och, där garantikapital förskju- les, rösträtt skall tillkomma garant;
9. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde landen kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, ävensom den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill
vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser;
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
74
11. där bolaget är skyldigt att göra avsättning till reservfond, huru stor
del av bolagets årsvinst, som minst skall avsättas till dylik fond, och till vil
ket belopp reservfonden skall uppgå för att avsättning ej skall behöva äga
rum;
12. de grunder, enligt vilka eljest skall förfogas över uppkommen vinst,
med särskilt angivande i fråga om livförsäkringsrörelse i vad män avsättning
skall ske till regleringsfond;
13. antal och belopp av försäkringar, som skola vara tecknade, innan bo
laget må anses bildat;
14. beträffande annan försäkring än livförsäkring, regler för begränsning
av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och
samma risk;
15. där verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring,
regler för återförsäkringens begränsning i förhållande till den direkta för
säkringen;
ävensom, där garantikapital förskjutes:
16. garantikapitalets belopp;
17. i vilken ordning garant skall inbetala tecknat garantibelopp;
18. huruvida och i vilken ordning ränta skall erläggas å garantikapitalet
och vinst utdelas till garant, så ock i vilken ordning garantikapitalet skall
återbetalas.
Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så be
stämmas, att lägsta och högsta antalet angives.
Bolagsordningen skall jämväl innehålla bestämmelser ej mindre om den
tid, ej överstigande sex månader från det koncession beviljats, inom vilken
konstituei ande stämma skall hallas, än även om grunderna för utövande
av rösträtt och fattande av beslut å sådan stämma och å särskild stämma
enligt 183 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
171 §.
Ömsesidigt försäkringsbolags firma skall innehålla orden ömsesidig samt
försäkring. I fråga om bolag, vars verksamhet endast avser att meddela för
säkring av egendom inom ett län, skall firman angiva området för bolagets
verksamhet men må ordet ömsesidig utelämnas.
Ny firma skall tydligt skilja sig från annat, förut i laga ordning registrerat,
ännu bestående försäkringsbolags firma, så ock från benämning å utländsk
försäkringsanstalt, som är allmänt känd här i riket.
172 §.
\ id bestämmande av antal och belopp av försäkringar, som skola vara
tecknade, innan ömsesidigt försäkringsbolag må anses bildat, skall hänsyn
tagas till beskaffenheten av den tillämnade rörelsen och till garantikapita
lets storlek.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
75
173 §.
För livförsäkring skola grunder upprättas beträffande
1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv;
. avsättning till och användning av utjämningsfond;
3. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;
4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget;
5. verkan av underlåten premiebetalning;
. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som avses un
der 3 eller 5, försäkringen upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall;
7. återbäring till försäkringstagarna; samt
8. begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäkring ikläda sig på en och samma risk.
Skall försäkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år, skola grunder upprättas för beräk ning av premiereserv för sådana försäkringar ävensom för bestämmande av försäkringstagares rätt när sådan försäkring upphör i förtid eller bolaget eljest är fritt från ansvarighet för försäkringsfall.
Om grunder för livförsäkring stadgas vidare i 263—265, 267—270 och 273 §§.
174 §.
Skall förbehåll träffas enligt 344 § om tvisters avgörande av skiljemän, eller skall bolaget driva försäkringsrörelse i utlandet, eller skall bolagets verksamhet upphöra efter viss tid eller under visst villkor,
varde bestämmelse härom intagen i bolagsordningen. Där kalenderåret ej skall utgöra bolagets räkenskapsår, varde räken skapsåret angivet i bolagsordningen.
Skall om användande av bolagets behållna tillgångar vid dess upplösning gälla annat än i denna lag stadgas, varde bestämmelse härom intagen i bo lagsordningen.
175 §.
Sedan koncession beviljats, skall teckning av försäkringar i bolaget ske å teckningslista som upprättats av stiftarna och försetts med deras bevitt nade namnunderskrifter. Teckning må ock ske å sådan avskrift av teck- ningslistan, som bestyrkls av notarius publicus eller landsfiskal eller av stif tarna. Vid teckningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta av skrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmälda grunder.
När teckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och post adress.
176 §.
Ej må stiftare eller annan av bolaget för dess bildande njuta gottgörelse utöver ersättning för utgifter, som för bildandet varit uppenbarligen nöd vändiga. Ej heller må stiftare förbehålla sig eller annan särskild förmån eller rättighet.
76
177 §.
Teckning av försäkring må å konstituerande stämma icke tagas i beräk
ning där den skett annorledes än å teckningslista i huvudskrift eller sådan
avskrift som i 175 § sägs eller där teckningen gjorts med förbehåll.
178 §.
Har ej beslut om bolagets bildande fattats å konstituerande stämma inom
den i bolagsordningen föreskrivna tiden eller å stämma, till vilken frågan
uppskjutits enligt 182 §, vare teckning av försäkring eller av garantikapital,
där sådant skall förskjutas, icke vidare bindande.
Samma lag vare, där genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets
registrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen.
179 §.
Ej må, sedan bolaget registrerats, sådan grund för tecknings ogiltighet,
som avses i 177 § och 178 § första stycket, göras gällande, utan så är att
den hos försäkringsinspektionen anmälts före registreringen.
ISO §.
Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid, som blivit
bestämd i bolagsordningen, hållas å ort inom riket. Kallelsen skall senast två
veckor före stämman kungöras i allmänna tidningarna och tidning inom
den ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte. Skriftlig kallelse skall ock
med posten avsändas till envar, som tecknat försäkring och vid sitt namn
angivit postadress, ävensom till garant, som är röstberättigad.
Skall efter vad i 182 § sägs till fortsatt stämma anstå med avgörande av
frågan huruvida bolaget skall komma till stånd, skall kallelse till den fort
satta stämman utfärdas i den ordning varom i första stycket stadgas. Kal
lelsen skall angiva de ärenden som skola förekomma.
181 §.
Å konstituerande stämman skola stiftarna i huvudskrift framlägga teck-
ningslistan jämte de handlingar, av vilka enligt 175 § avskrifter skola vara
fogade vid densamma. Har teckning skett å avskrifter av teckningslistan,
skola ock dessa framläggas.
Stämman skall öppnas av den stiftarna därtill utsett. Där de närvarande
ej enhälligt utse ordförande, åligger det den som öppnat stämman att så
som ordförande leda förhandlingarna, till dess röstlängd blivit godkänd och
ordförande valts.
Å stämman skall ordföranden upprätta förteckning över närvarande röst
berättigade. Företrädes någon av ombud, skall jämväl ombudet upptagas.
I förteckningen över närvarande skall anteckning göras om det röstetal,
som tillkommer envar av dem. Äger någon utöva rösträtt såsom garant,
skall detta angivas i förteckningen. Sedan förteckningen enhälligt eller efter
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
77
en på grundval av densamma företagen omröstning godkänts med eller utan
ändring, länder förteckningen till efterrättelse såsom röstlängd.
Utvisa ej teckningslistorna, att försäkringar blivit tecknade till minst det
antal och belopp, som i bolagsordningen föreskrivits, vare frågan om bola
gets bildande förfallen.
Skall garantikapital förskjutas och styrkes ej å stämman att detsamma
blivit inbetalt till den del, som i bolagsordningen föreskrivits, vare lag som
i fjärde stycket sägs.
Vid fortsatt stämma, varom i 182 § förmäles, skall ny röstlängd upprättas.
182 §.
Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huruvida bola
get skall komma till stånd. Dock må beslutas, att med frågans avgörande
skall anstå till fortsatt stämma, som utsättes till viss dag minst fyra och
högst sex veckor därefter. Å fortsatt stämma varde frågan om bolagets bil
dande avgjord utan vidare uppskov.
Beslutes att bolaget skall komma till stånd, skall bolaget anses bildat; i
annat fall vare frågan om bolagets bildande förfallen.
183 §.
År ömsesidigt försäkringsbolag bildat, skall val av styrelse och revisorer
förrättas.
Sker det ej å konstituerande stämman, åligger det stiftarna att senast en
månad därefter i den ordning, som skall gälla för kallelse till ordinarie bo
lagsstämma, utlysa särskild stämma för ändamålet att hållas så snart ske
kan. Ur akti åtes det, har försäkringsinspektionen att då förhållandet varder
för inspektionen kunnigt ofördröj ligen i samma ordning kalla de röstberät
tigade till sådan stämma.
I fråga om orten för särskild stämma skall gälla vad om ort för bolags
stämma är stadgat i 215 §.
184 §.
Vid konstituerande stämman och särskild stämma enligt 183 § skall ge
nom stiftarnas försorg föras protokoll. Rörande detta protokoll skall vad
i 210 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
185.
I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman eller
särskild stämma enligt 183 §, skall vad om talan å bolagsstämmobeslut är
stadgat i 229 § 1 mom. första stycket och andra stycket första punkten
samt 2 mom. så ock i 230 § äga motsvarande tillämpning. Har bolaget i
strid mot vad i 304 § 1 mom. sägs blivit registrerat, ehuru sådan grund till
klander mot beslutet om bolagets bildande förelåg som avses i 229 § 1 mom.
andra och tredje styckena, vare beslutet gällande, om klandertalan ej väckts
inom föreskriven tid eller väckt klandertalan ogillats.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
78
186 §.
Sedan styrelse och revisorer utsetts så ock, där garantikapital skall för
skjutas, minst hälften av garantikapitalet erlagts genom betalning i pen
ningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning samt stadgad skyldig
het att avlämna förbindelser, som i 192 § sägs, fullgjorts, må bolaget en
ligt föreskrifterna i denna lag registreras.
187 §.
Innan bolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller ikläda sig
skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller
svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äge den dock föra talan i mål rörande
bolagsbildningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekommande av teck
nat garantibelopp.
Handla stiftare eller ock styrelsen, verkställande direktören eller annan,
som enligt 204 §, jämförd med 80 §, är ställföreträdare för bolaget, eller
på stämma röstberättigad å bolagets vägnar, innan det registrerats, skola
de, som deltagit i åtgärden eller beslut därom, svara för uppkommande för
bindelser, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld; vare tillika, där
avtal träffats med någon som saknade kännedom om att bolaget var ore
gistrerat, en för alla och alla för en skyldiga att ställa betryggande säker
het för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.
188 §.
Har styrelsen, verkställande direktören eller annan ställföreträdare, som
avses i 204 §, jämförd med 80 §, ingått avtal för oregistrerat bolag, vare av
talet, där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den
med vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund
av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.
Den med vilken avtalet slöts äge frånträda avtalet, innan det kommit eller
enligt vad i 316 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att
bolaget registrerats. Visste han att bolaget var oregistrerat, må han dock ej,
med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan
om registrering icke gjorts inom den i 191 § stadgade tiden eller då ansö
kan, som gjorts inom denna tid, av försäkringsinspektionen avslagits.
Fiånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för
befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts
till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara
styrelseledamot, verkställande direktör eller firmatecknare. Den med vilken
avtalet slöts vare pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet,
inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet
eller underlåter han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden
av avtalet som om han vetat att bolaget var oregistrerat.
Kungl. Muj.ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
189 §.
79
Blir enligt 188 § avtal bindande för bolaget, må ansvarighet varom i 187 § andra stycket stadgas ej göras gällande, utom såvitt angår förpliktelse som skolat fullgöras före bolagets registrering. Ej heller må på grund av sådan förpliktelse talan väckas, sedan ett år förflutit från registreringen.
190 §.
Varder bolaget ej registrerat, vare styrelseledamöterna, en för alla och alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit på grund av garanti avtal eller teckning av försäkring i bolaget återbäres till garant eller tecknare efter avdrag för kostnad till följd av åtgärd som må vidtagas enligt 187 § första stycket. Återbäringen skall ock omfatta förkovran, där sådan upp kommit.
191 §.
Ansökan om bolagets registrering skall av styrelsen och verkställande di rektören göras senast ett år från det koncession beviljats.
Ansökningen skall beträffande styrelseledamot, styrelsesuppleant, verk ställande direktören och vice verkställande direktör innehålla uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring att dessa personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga. Där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, skola beträffande sådan revisor och suppleant för denne lämnas enahanda uppgifter under angivande att han är auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.
I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall teck nas, där den ej tecknas av styrelsen eller av verkställande direktören alle nast på grund av denna lag. Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket första punkten, gälle vad där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.
Bolagets postadress skall angivas. Vid ansökningen skola fogas:
. de listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum;
2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman så ock, om särskild stämma hållits, avskrift av det därvid förda protokollet; samt
3. två avskrifter av koncessionen, bolagsordningen och i 173 § omförmäl- da grunder.
Dessutom skall, där garantikapital skall förskjutas, vid ansökningen fo gas avskrift av garantiavtalet ävensom en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad handling innehållande dels uppgift, huru stor del av garantikapitalet som inbetalts, samt huruvida och i vad mån förbindelser, som i 192 § omförmälas, blivit avlämnade, dels ock för säkran alt den anmälda inbetalningen på garantikapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller därmed enligt 331 § jämställd betalning.
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
I femte och sjätte styckena angivna avskrifter skola vara bestyrkta på
sätt i 341 § andra stycket stadgas.
Har ej varje styrelseledamot och styrelsesuppleant samt verkställande di
rektören och vice verkställande direktör, så ock i övrigt envar, som ensam
eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, å an
sökningen egenhändigt skrivit sin av vittnen styrkta namnteckning, skall
vid ansökningen fogas en särskild bilaga, därå namnteckningen finnes och
blivit styrkt av vittnen.
Om inbetalning och återbetalning av garantikapital.
192 §.
1 mom. Senast inom två år från ömsesidigt försäkringsbolags bildande
skall, där garantikapital förskjutes, tecknat garantibelopp till fullo betalas.
Garant vare skyldig att senast vid bolagets bildande avlämna till bolaget
ställd skriftlig förbindelse å tecknat garantibelopp, som är oguldet. Fordran
å oguldet garantibelopp må, ändå att förbindelse utfärdats, ej av bolaget
överlåtas eller pantsättas.
Ej må kvittning ske av skuld på grund av teckning av garantibelopp mot
fordran hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke
medgivas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.
Innan styrelse valts, må inbetalning av garantibelopp verkställas allenast
genom insättning för bolaget å bankräkning varom stadgas i 331 §.
2 mom. Varder, efter det ansökan om bolagets registrering gjorts, ytterli
gare inbetalning å garantikapital fullgjord, skall inom sex månader efter in
betalningen anmälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. An
mälningen, som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter och
verkställande direktören, skall innehålla försäkran att den anmälda inbetal
ningen på garantikapitalet blivit verkställd genom betalning i penningar eller
därmed enligt 331 § jämställd betalning eller ock genom kvittning mot skuld
till garant. Därvid skall angivas, huru mycket som guldits genom betalning
och huru mycket som guldits genom kvittning, och skall, där kvittning skett,
tillika försäkras att den enligt styrelsens och verkställande direktörens me
ning icke länt till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.
193 §.
Återbetalning av garantikapital må icke ske förrän såsom tillgång upp
förda organisationskostnader fullständigt avskrivits samt, där rörelsen avser
livförsäkring, säkerhetsfonden stigit till två och en halv procent av den i
271 § nämnda delen av premiereserven.
Beslut om återbetalning må ej bringas till verkställighet utan försäkrings-
inspektionens tillstånd.
Verkställd återbetalning skall av styrelsen och verkställande direktören
ofördröj ligen anmälas för registrering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
81
Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller
eljest förfoga över bolagets egendom.
194 §
Ömsesidigt försäkringsbolag skall av årsvinsten å annan rörelse än livför säkringsrörelse, efter avdrag för vad som åtgår till täckande av möjligen fö refintlig förlust å samma rörelse från föregående år, till reservfond avsätta minst det belopp, som angives i bolagsordningen. Vid beräkning av det be lopp, som sålunda minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts styrelseledamot, verkställande di rektören eller annan såsom arvode (tantiem). Avsättning må dock ej ske av medel som erfordras till täckande av förlust vilken uppstått å livförsäk ringsrörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta medel eller av fonder för livförsäkringsrörelsen. Sedan reservfonden upp gått till visst i bolagsordningen föreskrivet minimibelopp, må vidare avsätt ning till fonden upphöra; nedgår fonden under det sålunda stadgade belop pet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.
Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av förlust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets verksam het i dess helhet, och som icke kan ersättas av befintliga till framtida förfo gande avsatta medel.
195 §.
1 mom. Ej må till betalning av ränta enligt garantiavtal eller till utdel ning av vinst åt garant användas annat än den vinst, som förefinnes å rörel sen i dess helhet enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den mån vinsten icke skall avsättas till reservfond eller säkerhetsfond.
Innan organisationskostnader, som uppförts såsom tillgång, fullständigt avskrivits, må ej för något år såsom ränta eller vinst till garanter utgivas sammanlagt mera än tre procent å det inbetalda garantikapitalet.
2 mom. Varder räntebetalning eller vinstutdelning beslutad och verkställd i strid mot vad i
mom. stadgats eller mot bestämmelse i bolagsordningen,
vare de, som uppburit sådan betalning eller utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent ränta därå.
Samma lag vare, om till räntebetalning eller vinstutdelning använts vinst som utvisats av fastställd balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid mot bestämmelserna i 205 §, jämförd med 93 och 94 §§; dock må betalningen eller utdelningen ej återkrävas från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräkningens oriktighet.
För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, vare de, som medverkat till beslutet om räntebetalning eller vinstutdelning eller verkställandet av detta eller till upprättandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, an svariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.
t>
flilmng till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
196 §.
Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens före
skrifter besluta, huruvida och i vad mån räntebetalning eller vinstutdelning
till garant skall ske av den vinst som enligt 195 § må användas för sådant
ändamål.
Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller
övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som up
penbarligen är främmande för föremålet för bolagets verksamhet eller för
verksamhetens syfte. Dock äge bolagsstämma använda tillgångar till all
männyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till än
damålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt får
anses skäligt.
Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag
eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets
tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes vissa
garanter till nackdel för bolaget eller övriga garanter.
Om uttaxering.
197 §.
Uppkommer i ömsesidigt försäkringsbolag förlust å annan försäkring än
personförsäkring, skall det belopp, vartill förlusten uppgår, i den mån den
icke varder täckt genom användande av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden, med tillägg av högst
en tiondel uttaxeras å dem, som varit delägare i bolaget under hela eller nå
gon del av det räkenskapsår, varunder förlusten uppkommit. Är enligt be
stämmelse i bolagsordningen delägarnas personliga ansvarighet begränsad
till visst belopp eller har i bolagsordningen intagits föreskrift om att uttaxe
ring i första hand skall ske inom en bestämd grupp av delägare eller eljest
i annan ordning än i denna paragraf stadgas, skall uttaxeringen därefter
jämkas.
4
Varder ej förlusten täckt genom uttaxering på sätt i första stycket är
stadgat, skall kvarstående förlust utjämnas genom nedsättning av delägares
andel i premiereserven med därav betingad nedsättning av försäkringsbelop
pen ävensom av sådana på delägare belöpande ersättningsbelopp, som svara
mot försäkringsfall, vilka inträffat under det räkenskapsår, varunder för
lusten uppkommit.
Där garantikapital förskjutits, skall vad ovan är stadgat om förlustens
täckande genom uttaxering gälla allenast det belopp, varmed förlusten må
överstiga det inbetalda garantikapitalet till den del detta icke redan återbe
talats till garanterna.
198 §.
Uttaxering enligt 197 § skall, efter det balansräkning för räkenskapsåret
blivit av bolagsstämman fastställd, av styrelsen ofördröjligen bringas till
verkställighet. Inbetalning av medel som uttaxerats må fördelas på högst
83
sex terminer, dock att sista inbetalningen skall vara gjord inom tre år från
styrelsens beslut om verkställighet.
Sådant beslut skall, där ej annat är i bolagsordningen bestämt, minst en
månad före varje inbetalningsdag delgivas i den ordning, som finnes stad
gad för kungörande av meddelanden till delägarna.
199 §.
Uttaxering skall ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp.
Vid nedsättning av delägares andel i premiereserven och av ersättnings
belopp som belöpa på delägare skola alla andelar och ersättningsbelopp ned
sättas i samma förhållande.
Har någon redan uppburit större ersättning än honom tillkommer efter
ersättningsbeloppens nedsättning, är han skyldig att till bolaget återbära
vad han sålunda för mycket uppburit.
Om bolagsordningen innehåller bestämmelser, som avvika från vad i den
na paragraf är stadgat, vare de gällande.
200
§.
Å delägare uttaxerat belopp, som ej å utsatt tid erlägges, skall ofördröj-
ligen utsökas. Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar
tillgång till det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egen
dom avträdd till konkurs, skall, i den mån förlust, som jämlikt 197 § skall
täckas genom uttaxering, icke genom de erlagda beloppen blivit täckt, i förra
fallet vad som brister och i senare fallet vad å delägaren belöper uttaga»
hos övriga delägare så långt deras ansvarighet räcker; och skola i ty fall de
för första uttaxeringen gällande grunder lända till efterrättelse.
201
§.
Avträdes ömsesidigt försäkringsbolags egendom till konkurs, må deläga
res personliga ansvarighet för bolagets förbindelser göras gällande endast i
den mån bolagets tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder samt al
lenast i den ordning som i 202 och 203 §§ sägs.
202
§.
Då förslag till slututdelning i bolagets konkurs upprättas, skall, där brist
för borgenärerna uppstår, av konkursförvaltningen jämväl upprättas förslag
till uttaxering å delägarna, så långt deras ansvarighet räcker, av det belopp
som erfordras för bristens täckande. Sådan uttaxering skall verkställas
efter de grunder, som stadgas i 197 och 199 §§, dock att uttaxeringen skall
ske å dem, som vid tiden för konkursansökningens ingivande voro eller un
der hela eller någon del av det före nämnda tid närmast förflutna året varit
delägare i bolaget.
Underrättelse om förslagets upprättande skall upptagas i den kungörelse,
som utfärdas angående utdelningsförslaget, och varde därjämte av rättens
ombudsman meddelad delägarna på sätt om kungörande av meddelanden åt
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
84
dem finnes stadgat. Vad konkurslagen innehåller om tillhandahållande av
utdelningsförslag samt om ordningen för klander därå skall äga motsvaran
de tillämpning i fråga om förslag till uttaxering. Klandertalan å sådant för
slag må anställas jämväl av delägare.
203 §.
Sedan förslaget till uttaxering vunnit laga kraft eller prövats av första
domstolen i konkurssaken, åligger det konkursförvaltaren att ofördröj ligen
i den ordning, som finnes stadgad för kungörande av meddelanden åt del
ägarna, infordra de uttaxerade beloppen.
Infordrat belopp, som ej erlägges å utsatt tid, skall av konkursförvaltaren
utsökas; och vare vid utsökningen förslaget till uttaxering lika gällande
som domstols lagakraftägande dom.
Finnes vid utmätning delägare sakna genast utmätningsbar tillgång till
det utsökta beloppets fulla gäldande eller varder delägares egendom avträdd
till konkurs, gälle vad i 200 § är stadgat.
Är ej förslaget till uttaxering gillat av alla borgenärerna och delägarna,
må ej utdelning ske, innan tid för klanders anställande är försutten. Har
förslaget överklagats, må ej belopp, som klandret avser, annorledes än mot
borgen utdelas, förrän slutlig dom över klandret fallit.
Om styrelse, verkställande direktör och firmateckning.
204 §.
1 mom. Angående styrelse, verkställande direktör och firmateckning skall
för ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag
stadgas i 70—88 §§, dock med iakttagande att den i 70 § tredje stycket upp
tagna hänvisningen till 113 § i stället skall avse 213 §, att vad i 73 § tredje
stycket sägs om aktieägare skall äga tillämpning å delägare, delegerad och
garant i ömsesidigt försäkringsbolag, samt att den i 84 § upptagna hänvis
ningen till 69 § andra stycket första punkten och tredje stycket skall avse
bestämmelserna i 196 § andra stycket första punkten och tredje stycket.
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsinspektionen
må, när särskilda skäl äro därtill, medgiva undantag från föreskrifterna i
71 § att verkställande direktör skall utses samt att det skall ankomma på
bolagets styrelse att utse verkställande direktör och vice verkställande di
rektör, ävensom från bestämmelsen i 77 § att sådan befattningshavare icke
må utses till ordförande i styrelsen. Skall verkställande direktör ej utses,
uppdrage styrelsen åt en av styrelseledamöterna att fullgöra de skyldighe
ter, som enligt denna lag åvila verkställande direktören i avseende å bola
gets bokföring och medelsförvallningen, och svare styrelsen i övrigt för de
åligganden, som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören.
2 mom. Vill styrelsen kära till bolaget, skall styrelsen kalla de röstberät
tigade till bolagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan
i tvisten. Stämning delgives genom att föredragas å stämman.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
85
3 mom. Vad i 90 § stadgas om registreringsanmälan skall lända till efter rättelse jämväl i fråga om ömsesidigt försäkringsbolag, dock skall vad där sägs om 29 § andra, tredje och sjunde styckena i stället avse 191 § andra, tredje och åttonde styckena.
Om styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning.
205 §.
Angående styrelsens och verkställande direktörens årsredovisning skall för ömsesidigt försäkringsbolag gälla vad i fråga om försäkringsaktiebolag stadgas i 91 och 92 §§, 93 § 1—5, 7 och
8
mom., 94 § 1 och 3—5 mom.
samt 95—97 §§; dock att den i 91 § tredje stycket upptagna hänvisningen till 113 § i stället skall avse 213 §.
Om revision.
206 §.
Vad angående revision i försäkringsaktiebolag finnes stadgat i 98—104 §§ skall gälla jämväl i fråga om revision i ömsesidigt försäkringsbolag; därvid skall dock iakttagas, att de i 99 § första stycket och 103 § upptagna hänvis ningarna till 113 § i stället skola avse 213 §, att vad i 99 § fjärde stycket sägs om 29 § andra stycket i stället skall avse 191 § andra stycket,
samt
att vad i 100 § 3 mom. och 104 § 1 mom. första stycket sägs om aktieägare skall äga tillämpning å delägare, delegerade och garant i ömsesidigt för säkringsbolag.
Om bolagsstämma.
207 §.
Delägares, delegerads och garants rätt att deltaga i handhavandet av bola gets angelägenheter utövas å bolagsstämma.
208 §.
Såvitt hinder ej möter, böra styrelsens ledamöter och verkställande direk tören närvara vid bolagsstämma så ock minst en av revisorerna, där å stäm man redovisning för bolaget skall behandlas eller eljest ärende förekommer av beskaffenhet att revisors närvaro kan anses påkallad. Rätt att närvara vid bolagsstämma tillkommer städse revisor.
209 §.
Ej må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan å bolagsstämma deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och bolaget. Ej heller må han deltaga i behandling av fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgats äge motsvarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
86
tillämpning beträffande gåva från bolagets sida, så ock beträffande rätte
gång eller annan talan mot honom eller tredje man.
Styrelseledamot eller verkställande direktören må ej deltaga i beslut om
ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för vilken han är ansvarig, eller i val
av revisor.
I behandlingen av fråga om överlåtelse av försäkringsbestånd enligt 295 §
äger övertagande bolaget deltaga utan hinder av vad i första stycket sägs.
210
§.
Där ej genom föreskrift i bolagsordningen är bestämt vem som skall vara
ordförande på bolagsstämma, välje stämman själv ordförande att leda för
handlingarna. Till ordförande må utses den som ej är röstberättigad å
stämman, om annat icke föreskrives i bolagsordningen.
Är ej ordförande bestämd genom bolagsordningen, skall stämman öppnas
av styrelsens ordförande eller den styrelsen därtill utsett.
Utse, då ordförande skall väljas, de närvarande ej enhälligt ordförande,
åligger det den som öppnat stämman att såsom ordförande leda förhandling
arna, till dess röstlängd blivit godkänd och ordförande valts.
Å stämman skall ordföranden upprätta och till godkännande framlägga
en förteckning över närvarande röstberättigade och ombud för röstberätti
gade med uppgift å det röstetal, som tillkommer envar av dem. Sedan för
teckningen enhälligt eller efter en på grundval därav företagen omröst-
n*nS godkänts med eller utan ändring, länder förteckningen till efterrättelse
såsom röstlängd å stämman; dock att, där stämman uppskjutes till senare
dag än nästföljande söckendag, ny förteckning skall upprättas å den fort
satta stämman.
Genom styrelsens försorg skall föras protokoll över förhandlingarna å
stämman. I protokollet skola intagas röstlängden, de beslut, som av ord
föranden angivits vara fattade av stämman, samt, där röstning skett, dess
resultat. Anteckning skall i protokollet ske om prövning av kallelsen till
stämman. Protokollet skall undertecknas eller till riktigheten vitsordas av
ordföranden och minst en på stämman utsedd person. Senast inom två vec
kor efter stämman skall protokollet genom styrelsens och verkställande
direktörens försorg hållas hos bolaget tillgängligt för delägarna så ock för
röstberättigade, som ej äro delägare. Protokollen skola på betryggande sätt
förvaras.
211
§.
Jämte vad i övrigt i denna lag är stadgat om utövande av rösträtt och fat
tande av beslut å bolagsstämma gälle:
1. att frånvarande delägares och garants rösträtt må utövas genom om
bud, dock att till ombud för delägare ej må utses annan än röstberättigad
delägare;
2
. att delegerads rösträtt ej må utövas genom ombud;
3. att såsom bolagets beslut gäller den mening, för vilken de flesta röster
na avgivas;
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
87
4. att vid lika röstetal val avgöres genom lottning, men i andra frågor den mening gäller som biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl an talet röstande är lika, av stämmans ordförande.
I bolagsordningen må kunna intagas bestämmelser avvikande från vad i första stycket 1, 3 och 4 stadgas.
212
§.
Den, som vill föra talan såsom fullmäktig för röstberättigad å bolagsstäm ma, skall, där ej den röstberättigade å stämman muntligen bemyndigar ho nom därtill, styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Full makt vare ej gällande för stämma, som börjar senare än ett år efter fullmak tens utfärdande.
213 §.
Inom sex månader efter utgången av varje räkenskapsår skall hållas ordi narie bolagsstämma, å vilken styrelsen och verkställande direktören hava att framlägga redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistför- flutna räkenskapsåret.
Genom styrelsens och verkställande direktörens försorg skola de hand lingar, som sålunda skola framläggas å stämman, under minst en vecka närmast före denna hos bolaget hållas tillgängliga för de röstberättigade i tillräckligt antal exemplar ävensom ofördröj ligen översändas till röstberätti gad som med uppgivande av postadress anhåller därom.
Röstberättigad äge att få ärende hänskjutet till prövning å ordinarie stäm ma, såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yrkande därom minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt tillkännagivande en ligt 216 § andra stycket, skola kostnaderna därför gäldas av den som fram ställt yrkandet.
214 §.
Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla de röstberättigade till extra bolagsstämma.
Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske. Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äge revisorerna på sätt i 215 och 216 §§ är stadgat själva utlysa stämma. Äro icke samtliga revisorer ense om stämmas utlysande, gälle den mening, varom de flesta för ena sig, eller vid lika röstetal deras mening som anse extra stämma böra hållas.
Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet ändamål skriftligen påfordras av minst en tiondel av samtliga röstberätti gade eller det mindre antal, som kan vara bestämt i bolagsordningen.
215 §.
Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte, såframt ej i bolagsordningen blivit bestämt att stämma skall hållas å annan ort inom riket.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
88
Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet med bo
lagsordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna senast
två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.
Utlyses ordinarie stämma som i 213 g sägs att hållas å annan tid än som
bestämts i bolagsordningen, skall senast två veckor före stämman kungö
relse om stämmans hallande införas i allmänna tidningarna och tidning inom
den ort, där bolagets styrelse har sitt säte. Är i bolagsordningen något ytter
ligare föreskrivet om kallelse till ordinarie stämma, skall det iakttagas.
Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall
kallelse jämlikt andra stycket utfärdas till den fortsatta stämman.
Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två på
varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan
första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mel
lan dem förflyta minst två månader, och skall till sista stämman kallelse
ske i den ordning som i tredje stycket är stadgad.
216 §.
I kallelsen till bolagsstämma skola angivas de ärenden, som skola före
komma å stämman, dock vare det ej erforderligt att i kallelse till ordinarie
stämma särskilt angiva de ärenden, som enligt denna lag eller bolagsord
ningen skola där företagas. Under minst en vecka närmast före stämma
skall tillika en fullständig förteckning över samtliga ärenden, som skola före
komma å stämman, genom styrelsens och verkställande direktörens försorg
hållas hos bolaget tillgänglig för de röstberättigade ävensom ofördröj ligen
översändas till röstberättigad, som med uppgivande av postadress anhåller
därom. Skall å stämma förekomma ärende innefattande förslag till ändring
av bolagsordningen, varde det huvudsakliga innehållet av ändringen angivet
i kallelsen och förteckningen.
Har röstberättigad enligt 213 § framställt yrkande om ärendes hänskju-
tande till prövning på ordinarie stämma å sådan tid att ärendet icke kunnat
angivas i kallelsen till stämman, skall genom styrelsens försorg ofördröj ligen
om ärendets hänskjutande till stämman tillkännagivande äga rum på det
sätt, som i bolagsordningen stadgas för kallelse till ordinarie bolagsstämma.
Ärende, som ej angivits i kallelsen till stämman eller varom tillkännagi
vande icke ägt rum efter vad i andra stycket stadgas, eller som ej upptagits
i förteckningen, må icke vid stämman företagas till avgörande, där ej i fråga
om ordinarie stämma ärendet enligt denna lag eller bolagsordningen skall
förekomma på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som där skall
avgöras. Ej heller må ärende angående ändring av bolagsordningen företagas
till avgörande å ordinarie eller extra stämma, med mindre föreskriften i
första stycket sista punkten iakttagits. Utan hinder av vad sålunda stadgats
må dock å såväl ordinarie som extra stämma kunna fattas beslut om utly
sande av extra stämma för behandling av visst ärende.
Då särskild kallelse skall ske till fortsatt stämma, skall beträffande kallel
sens innehåll och påföljden av att ärende icke angivits i kallelsen vad ovan
i denna paragraf är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
89
217 §.
Finnes ej styrelse för ömsesidigt försäkringsbolag, har försäkringsinspek- tionen att, på anmälan av verkställande direktören eller röstberättigad eller då förhållandet eljest varder för inspektionen kunnigt, ofördröjligen utlysa bolagsstämma. I fråga om ordningen för utlysande av stämma i sådant fall gälle vad i 215 och 216 §§ är stadgat.
Underlåter styrelsen att i föreskriven ordning kalla de röstberättigade till ordinarie bolagsstämma eller har styrelsen ej senast två veckor efter på- fordran, som i 214 § tredje stycket sägs, utlyst extra bolagsstämma att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, vare lag som i 288 § 2 och 3 mom. sägs.
218 §.
Å ordinarie bolagsstämma, som avses i 213 §, skola till avgörande före tagas frågorna om fastställelse av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna och verkställande direktören för den tid redovisningen omfattar. Stämman skall ock fatta beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen.
Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av minst en tiondel av närvarande röstberättigade. Utöver nämnda tid vare uppskov med sådant beslut ej medgivet.
Om skyldighet att inom viss tid till försäkringsinspektionen insända av skrift av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 281 §.
219 §.
Styrelsen och verkställande direktören vare pliktiga att å den bolagsstäm ma, varom förmäles i 213 §, i den mån det av röstberättigad äskas och kan ske utan förfång för bolaget, meddela till buds stående närmare upplysningar angående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bo lagets tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess verksam het samt av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning av bolagets angelägenheter. Upplysningsplikten avser även bolagets förhållande till kon cernbolag.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att jämväl eljest å bo lagsstämma meddela röstberättigad upplysning efter vad nu är sagt i avseen de å ärende, som skall förekomma å stämman.
Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skrift ligen hos bolaget hållas tillgängligt för de röstberättigade ävensom översän das till röstberättigad, som framställt begäran om densamma.
Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen eller verk ställande direktören utan förfång för bolaget lämnas å stämman, skall upp
lysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inom två veckor därefter
Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen avgiva skrift-
ligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till dem samt hu
ruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda ändring i revisions
berättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det är fallet, skall
ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas yttrande skall
av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för de röstberättigade samt i av
skrift översändas till röstberättigad, som framställt begäran om upplys
ningen.
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Om talan mot styrelseledamot, verkställande direktören, stiftare, revisor
eller röstberättigad.
220
§.
Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelseledamot eller verkställande direk
tören beviljad, såframt minst en tiondel av samtliga röstberättigade röstat
däremot.
Varder talan a förvaltningen under det räkenskapsår redovisningen avser
ej anställd inom sex månader från det redovisningshandlingarna och revi
sionsberättelsen framlades på bolagsstämma, vare så ansett som om ansvars
frihet blivit beviljad.
Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot
styrelseledamot eller verkställande direktören på grund av åtgärd, om vars
vidtagande eller betydelse för bolaget styrelsen, styrelseledamot eller verk
ställande direktören uppsåtligen eller av vårdslöshet i redovisningshand
lingarna eller eljest till bolagsstämman eller till de röstberättigade enligt
219 § tredje stycket eller ock genom bokföringen eller eljest till revisorerna
lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar. Ta
lan, som grundas därpå att styrelseledamot eller verkställande direktören be
gått brottslig handling, må ock eljest kunna mot honom anställas, såframt
ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.
221
§.
Har ansvarsfrihet enligt 220 § icke blivit styrelseledamot eller verkstäl
lande direktören beviljad, äge röstberättigade till det antal, som i nämnda
paragraf stadgas, å bolagets vägnar föra talan mot honom å förvaltningen.
Samma lag vare i fråga om anställande av sådan talan som enligt vad där
sägs må anställas utan hinder av att ansvarsfrihet blivit beviljad.
Sedan talan blivit anställd, må den omständigheten, att en eller flera av
de röstberättigade som anställt talan avstått från denna, ej utgöra hinder
för de övriga att fullfölja talan, ändå att deras sammanlagda antal är mindre
än ovan sagts.
Röstberättigade, som enligt första stycket anställt talan mot styrelseleda
mot eller verkställande direktören, svare för rättegångskostnaderna, dock
91
med rätt att av bolaget erhålla ersättning, i den mån kostnaderna täckas av vad genom rättegången kommit bolaget till godo.
222
§.
Har förslag om anställande av talan för bolaget om skadestånd mot stif tare på grund av bolagsbildningen eller mot revisor på grund av hans upp drag prövats på bolagsstämma, vare i fråga om röstberättigades rätt att å bolagets vägnar föra sådan talan lag som i 221 § sägs, därest förslaget blivit av stämman antaget eller ock biträtts av minst en tiondel av samtliga röst berättigade.
Talan må ej anställas mot stiftare sedan tre år förflutit efter bolagets re gistrering eller mot revisor sedan två år förflutit från det revisionsberättelse framlades å bolagsstämma eller yttrande enligt 219 § avgavs.
Mot delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, må bolaget ej väcka talan om skadestånd enligt 320 §, sedan två år förflutit efter beslut eller åt gärd därå talan grundas.
Utan hinder av vad i andra och tredje styckena sägs må talan anställas som grundas därpå att stiftare, revisor, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, begått brottslig handling.
223 §.
Försättes bolaget i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från den stämma där redovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades, äge konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit styrelseledamot eller verk ställande direktören beviljad, anställa talan mot honom å förvaltningen un der det räkenskapsår redovisningen avser.
Mot stiftare, revisor, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, äge ock, där bolaget försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom tid som i
§ andra och tredje styckena är för talan i varje särskilt fall föreskriven,
konkursboet föra sådan talan.
Talan, varom i denna paragraf stadgas, skall väckas inom sex månader från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan för bolaget då ännu ej gått till ända, inom utgången av den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
224 §.
Uppgörelse mellan bolaget och stiftare rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet vare ej bindande för bolaget eller dess kon kursbo, där den träffats innan tid för anställande av talan mot honom gått till ända efter vad ovan är stadgat.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppgörelse beträffande skadeståndsskyldighet, som åvilar styrelseledamot, verkställande direktören eller revisor. Bolaget vare dock bundet av uppgö relse, som träffats av bolagsstämma. Är fråga om uppgörelse med styrelse
ledamot eller verkställande direktören, skola revisorerna höras i ärendet. Ej
må uppgörelse anses träffad av stämman, om minst en tiondel av samtliga
röstberättigade röstat däremot. För röstberättigad skadeståndstalan å bo
lagets vägnar, vare uppgörelse ej gällande med mindre den biträtts av honom.
Skall fråga om uppgörelse behandlas å stämma, skola, ändå att denna ej är
ordinarie, föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före
stämman.
™
Kungl. Maj.ts proposition nr 50-
Om ändring av bolagsordningen så ock om ändring av grunderna.
225 §.
Beslut om ändring av bolagsordningen vare ej giltigt, med mindre samtliga
röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra
följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst två tred
jedelar av samtliga röstande.
Är för giltighet av beslut som avses i första stycket något ytterligare vill
kor bestämt i bolagsordningen, lände ock det till efterrättelse.
226 §.
Beslut om ändring av grunderna fattas av styrelsen.
227 §.
Sedan stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordning eller grunder,
skall ändringen av styrelsen eller verkställande direktören ofördröj ligen
anmälas för registrering. Ändringsbeslutet må ej gå i verkställighet innan
registrering skett. Vid anmälningen skola fogas två enligt 341 § andra
stycket bestyrkta avskrifter av beslutet om stadfästelse.
228 §.
Avser ändring av bolagsordningen delägares ansvarighet för bolagets för
bindelser, må, där ej samtliga delägare samtyckt till ändringen, beslutet där
om tillämpas endast för tid, som börjar minst ett år efter registrering av
ändringsbeslutet.
När registrering skett, skall därom genom styrelsens och verkställande di
rektörens försorg ofördröjligen dels kungörelse införas i allmänna tidningar
na och tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock med
delande med posten avsändas till envar delägare, vars postadress är känd.
Den, som var delägare i bolaget vid tidpunkten för ändringsbeslutets fattan
de, men icke samtyckt till ändringen, äger att inom ett år från beslutets re
gistrering, utan iakttagande av eljest stadgad uppsägningstid, häva försäk-
ringsavtalet med rätt för honom att utfa vad å försäkringen belöper av
premiereserven, beräknad för den tidpunkt, då försäkringsavtalet upphör
att gälla.
93
Om talan å bolagsstämmobeslut.
229 §.
1 mom. Menar styrelsen, styrelseledamot, verkställande direktören, del ägare eller röstberättigad, som ej är delägare, att beslut, som fattats å bo lagsstämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot den na lag eller bolagsordningen eller grunderna, äge därå tala genom stämning å bolaget.
Grundas talan därpå, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker allenast den rätt som tillkommer delägare eller röst berättigad, som ej är delägare, skall talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, vare beslutet gällande.
Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke gällande, utan så är att i strid mot 304 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.
2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut anhängiggjorts, äge domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna att beslutet ej må verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsän das för registrering.
Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats, gälle jämväl för delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ändå att han ej fört talan.
230 §.
Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjäns teman i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom meddelat uppdrag, äge röstberättigade, utgörande minst en tiondel av sammanlagda antalet, inom tre månader från beslutets dag hos rätten göra skriftlig an sökan om prövning av arvodets storlek, därest det förmenas vara för högt, och äge rätten efter vederbörandes hörande jämka arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskäligt belopp.
Om förlängning av koncession.
231 §.
Ansökan om förlängning av koncession, som beviljats ömsesidigt försäk ringsbolag för bestämd tid, skall, ställd till Konungen, inlämnas till för- säkringsinspektionen sist sexton månader före utgången av den löpande koncessionen.
Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid ansökningen skall fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som förts i ärendet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
94
Om likvidation och upplösning.
232 §.
Bolagsstämma äger besluta att bolaget skall träda i likvidation. Har för
hållande inträffat som i 233 § sägs, skall beslutet fattas enligt 211 § första
stycket 3 och 4. Beslut att bolaget skall träda i likvidation vare eljest icke
giltigt, med mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet
fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman
biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av
beslutet något ytterligare villkor bestämt i bolagsordningen, lände det till
efterrättelse.
Föreligger ej fall som i första stycket andra punkten sägs, må bolagsstäm
man kunna i beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss
kommande dag högst två månader därefter, dock senast å första dagen av
nästa räkenskapsår.
233 §.
Har i bolagsordningen fastställd tid för bolagets verksamhet gått till ända,
eller har eljest förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse
i bolagsordningen bolaget skall upphöra med sin verksamhet,
eller har bolagets hela försäkringsbestånd överlåtits,
eller har för bestämd tid beviljad koncession gått till ända utan att ny
koncession beviljats,
eller har Konungen förklarat koncessionen förverkad,
och varder ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 239 §
i registret infört att bolaget trätt i likvidation, förklare rätten, på ansökan
av styrelseledamot, verkställande direktören, delägare eller röstberättigad,
som ej är delägare, eller på anmälan av försäkringsinspektionen, och efter
bolagets hörande, att bolaget skall träda i likvidation; och förelägge rätten
bolaget att inom viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten ingiva be
vis, att registrering skett på grund av anmälan enligt 239 §, vid äventyr att
eljest en eller flera likvidatorer förordnas av rätten.
Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen av
sändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an
givande av hans fullständiga namn och postadress.
234 §.
Saknar ömsesidigt försäkringsbolag till registret anmäld behörig styrelse
eller verkställande direktör, där sådan skall utses, vare styrelseledamot,
verkställande direktören, delägare, röstberättigad, som ej är delägare, eller
borgenär, så ock envar annan, vars rätt kan vara beroende av att någon
finnes som äger företräda bolaget, berättigad att hos rätten göra ansökan,
att bolaget skall förklaras skyldigt att träda i likvidation.
Där förhållande som avses i första stycket varder för försäkringsinspek
tionen kunnigt, äger inspektionen därom göra anmälan hos rätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
95
Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å
bolaget samt å delägare och borgenärer, som vilja yttra sig i ärendet, att
inställa sig för rätten å utsatt dag, då frågan om bolagets trädande i likvi
dation skall prövas av rätten. Kallelsen skall delgivas bolaget på sätt om
stämning i tvistemål är stadgat, där upplysning vinnes om någon med vil
ken delgivning kan äga rum. Härjämte skall kungörelse om kallelsen ge
nom rättens försorg införas i allmänna tidningarna och tidning inom den
ort, där bolagets styrelse skall hava sitt säte, minst två och högst fyra må
nader före inställelsedagen. Rätten äge, där så äskas eller eljest finnes er
forderligt, förordna en eller flera sysslomän att taga bolagets egendom un
der vård samt bevaka dess angelägenheter och företräda bolaget till dess
rätten meddelat beslut i ärendet.
Styrkes ej innan ärendet företages till avgörande, att behörig styrelse
eller verkställande direktör finnes samt att införing i registret skett, för-
klare rätten, att bolaget skall träda i likvidation, och förordne en eller flera
likvidatorer.
Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröjligen av
sändas dels för registrering meddelande om beslutet att bolaget skall träda
i likvidation, dels ock underrättelse om förordnande av likvidator med an
givande av hans fullständiga namn och postadress. Förordnas syssloman,
skall ock för registrering ofördröjligen avsändas meddelande därom med
angivande av sysslomannens fullständiga namn och hemvist.
235 §.
I ärende varom i 233 och 234 §§ förmäles skall för de kostnader som sö
kanden fått vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt för
expeditioner i ärendet gottgörelse till honom utgå av bolagets medel, där
bolaget förklaras skola träda i likvidation eller rätten eljest prövar skäligt
att gottgörelse utgår.
Har ärendet upptagits på grund av anmälan från försäkringsinspektio
nen, skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas
med bolagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden
gäldas av statsverket.
236 §.
Beslutar bolagsstämma att bolaget skall träda i likvidation, välje stäm
man en eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller flera supp
leanter. Enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen, må en eller
flera likvidatorer kunna tillsättas på annat sätt att jämte de å bolags
stämman valda deltaga i likvidationen.
Har rätten enligt 233 § förklarat att bolaget skall träda i likvidation,
åligger det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val av lik
vidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.
Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall
bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad
i 232 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Finnes i bolagsordningen bestämmelse som i första stycket sägs, åligger
det stvrelsen, verkställande direktören eller likvidator att ofördröjligen giva
den som enligt nämnda bestämmelse skall tillsätta likvidator underrät
telse om bolagsstämmans eller rättens beslut att bolaget skall träda i likvi
dation.
Angående likvidator som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i
290 §.
237 §.
Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.
Uppdraget att vara likvidator gälle intill dess likvidationen blivit avslu
tad, men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvida
torn och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i
stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde
stycket eller i 238 § andra stycket sägs.
Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår
eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt
första stycket och suppleant ej finnes, åligger det övriga likvidatorer att
ofördröjligen sammankalla stämma för val av ny likvidator. Inträffar så
dant fall i fråga om likvidator, som blivit tillsatt i annan ordning, skola
övriga likvidatorer ofördröjligen underrätta den som tillsatt honom. Finnas
ej andra likvidatorer, skall försäkringsinspektionen på ansökan av delägare
eller röstberättigad, som ej är delägare, ofördröjligen utlysa bolagsstämma
för val av ny likvidator.
Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgöran
de av sitt uppdrag, äge rätten, på anmälan av försäkringsinspektionen eller
likvidationsrevisor och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och för
ordna annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe
förordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes full
ständiga namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsändas
till inspektionen.
Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar
gälla beträffande suppleant för likvidator.
238 §.
Finnes ömsesidigt försäkringsbolag, som enligt verkställd registrering
trätt i likvidation, sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvida
torer, skall rätten på ansökan av delägare, röstberättigad, som ej är del
ägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att någon
finnes, som äger företräda bolaget, eller på anmälan av försäkringsinspek
tionen, där det varder kunnigt för inspektionen, förordna likvidatorer.
Har i fall, då likvidator skall tillsättas enligt bestämmelse i bolagsord
ningen som avses i 236 § första stycket, sådan likvidator ej tillsatts, skall
ersättare förordnas av rätten på ansökan eller anmälan som i första styc
ket sägs.
97
Genom rättens försorg skall till försäkringsinspektionen ofördröj ligen av sändas underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans fullständiga namn och postadress.
239 §.
Likvidatorerna skola ofördröj ligen för registrering anmäla att bolaget trätt i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 232 § sägs skall inträda å viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda dag. Anmäl ningen skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens förordnande. I övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvidationen teckna bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad i 191 § och 204 §, jämförd med 90 §, är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämp ning.
240 §.
Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av rätten, skola de ofördröj ligen sammankalla de röstberättigade till stämma för sådant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvi- dationsrevisor och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.
Vad i 191 § och 206 §, jämförd med 99 § tredje, fjärde och femte stycke na ävensom 100 §, 101 § och 102 § 1 mom., samt i 214 § är stadgat om revi sor och suppleant för revisor, om revisors rättigheter och skyldigheter samt om anmälan eller meddelande för registrering beträffande revisor skall i tillämpliga delar gälla rörande likvidationsrevisor och suppleant, där ej an nat följer av vad här nedan är stadgat.
Angående likvidationsrevisor som förordnas av försäkringsinspektionen stadgas i 290 §.
241 §.
Då bolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen och verkställande di rektören att ofördröj ligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bolagets angelägenheter under tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut fram lagts å bolagsstämma.
Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröj ligen i huvud- skrift eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en må nad avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsbe rättelsen skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolagsstäm ma; och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om beviljan de av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter och verkställande direktören för den tid redovisningen omfattar.
I fråga om styrelsens och verkställande direktörens redovisning, om revi sorernas granskning och revisionsberättelsen, om handlingars framläggande
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
98
å bolagsstämma, tillhandahållande under viss tid före denna och insändan
de till försäkringsinspektionen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet
samt om anställande av talan mot styrelseledamot eller verkställande direk
tören skall i tillämpliga delar gälla vad i 205 §, jämförd med 91—96 §§, och
206 §, jämförd med 102—104 §§, ävensom 213, 218, 220—224 och 284 §§ är
stadgat. Omfattar den tid, för vilken redovisning skall avgivas enligt första
stycket, även föregående räkenskapsår, skall särskild redovisning avgivas
för nämnda år och skall därvid jämväl 205 §, jämförd med 97 §, äga till-
lämpning.
242 §.
1 mom. Vad i 213, 214 och 217 §§ är stadgat om rätt för röstberättigad
att få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra ut
lysande av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,
varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 241, 249 och 252 §§.
2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla vad
om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kallelseåt
gärder vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 241, 249,
252, 258 eller 259 §.
243 §.
Det åligger likvidatorerna att ofördröj ligen söka kallelse å bolagets okän
da borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventa
rium och balansräkning.
I inventarium och balansräkning för ömsesidigt försäkringsbolag i likvi
dation skola beträffande tillgångar och skulder som avses i 296 § där om
nämnda värdering och beräkning följas. Andra tillgångar skola upptagas
till värde som skall beräknas enligt vad i 205 §, jämförd med 93 § 1 inom.
andra stycket, är stadgat. I övrigt skall beträffande inventarium och ba
lansräkning för ömsesidigt försäkringsbolag i likvidation gälla vad i 7 och
8 §§ bokföringslagen är stadgat.
Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet
exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.
244 §.
Där ej annat föranledes av bestämmelserna i 296—299 §§, skola likvida
torerna förvalta bolagets angelägenheter under likvidationen.
Det åligger likvidatorerna att så snart ske kan förvandla bolagets egen
dom i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verk
ställa betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast
i den man det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidatorer
na skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar, där ej
annat följer av bolagsordningen.
Har likvidator förordnats av försäkringsinspektionen, må bolagets egen
dom ej avyttras under hand utan hans samtycke. Finnes han hava utan skäl
vägrat sitt samtycke, äge inspektionen på ansökan av övriga likvidatorer
Kunal. Maj:ts proposition nr 50.
99
tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, vare ej av nöden, där lik- vidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värde papper.
Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 261 §.
245 §.
Med de inskränkningar som följa av vad i 244 § samt i 296—299 §§ eller eljest om likvidation är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda bolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i till lämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller sty relseledamot, och skola likvidatorerna svara jämväl för de åligganden som enligt denna lag ankomma på verkställande direktören. Hava två eller flera likvidatorer utsetts, skall åt en av dem uppdragas att fullgöra verkställande direktörens skyldigheter i avseende å bolagets bokföring och medelsför valtning.
246 §.
Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg av orden »i likvidation». I övrigt skall vad i 204 §, jämförd med 87 § första stycket, fin nes föreskrivet i fråga om undertecknande av handling, som utfärdas för bolaget, äga motsvarande tillämpning under bolagets likvidation.
Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling ut färdats utan sådan firmateckning som i första stycket sägs, och framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som ock att bolaget är i likvidation, svare de, som undertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till vilken handlingen ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat godkännande av hand lingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller per sonlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.
247 §.
Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för förvaltningen av bolagets angelägenheter genom avlämnande av balans räkning avseende bolagets ställning balansdagen, likvidationsräkning och förvaltningsberättelse. Har bolaget under räkenskapsåret fortsatt rörelsen eller viss rörelsegren, skall häröver avgivas sådan vinst- och förlusträkning som avses i 205 §, jämförd med 95 §. Dessa redovisningshandlingar skola vara underskrivna av samtliga likvidatorer. Vad i 205 §, jämförd med 91 § andra stycket, är stadgat skall äga motsvarande tillämpning.
Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för in komster och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna å försälj ning av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upp
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
tagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels
belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter
i lämpliga poster.
I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för
fång för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava tillgång
ar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast fö
regående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de belopp,
varmed nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i balans
räkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.
Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsbe
rättelse de hinder uppgivas, som därför mött.
Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till
likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisnings
handlingarna.
248 §.
Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till lik
vidationsrevisorerna skola de till likvidatorerna avlämna berättelse över
granskningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räkenskaps
året. Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvidationsrevi
sorerna, skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening likvida
tionen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll i öv
rigt och om redovisningshandlingarnas återställande och förseende med på
skrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och
104 § 1 mom., är stadgat.
249 §.
Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsbe
rättelse, skola likvidatorerna ofördröj ligen kalla de röstberättigade till bo
lagsstämma för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av re
dovisningshandlingarna och revisionsberättelsen å stämman och deras till
handahållande åt de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla
vad i 213 § stadgas.
Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel
sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.
250 §.
När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi
och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas. År någon
del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak be
talning ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel inne
hållas och återstoden skiftas.
Sker skifte annorledes än nu är sagt, eller befinnas innehållna medel ej
lämna tillgång till gälds betalning, vare i händelse av bolagets oförmåga att
fullgöra sina förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig att
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
101
återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbä ringen, vare likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyl- dighet i 320, 323 och 324 §§ stadgade grunderna.
Finnas, sedan den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald eller erfordeliga medel därtill av satta, tillgångar vilka enligt bestämmelse i bolagsordningen kunna fördelas bland dem, som vid bolagets trädande i likvidation voro delägare i bolaget, skall fördelning ske i förhållande till varje delägares försäkringsbelopp, där ej annan fördelningsgrund är bestämd i bolagsordningen.
Förmenar delägare att han vid skifte icke bekommit vad på honom be löper, skall han vid talans förlust anhängiggöra sin talan mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolagsstämma. I fråga om delägares återbäringsskyldighet och om likvidators ansvarighet skall vad i 250 § stadgas äga motsvarande tillämpning.
Har delägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades å bo lagsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, vare han för- lustig sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångarna att anse som ringa, äge rätten på anmälan av likvidatorerna förordna att de skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad i 254 § är stadgat äga tillämpning.
Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan av giva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvaltnings berättelse rörande likvidationens gång från likvidationens början till dess av slutande. Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning. Vid be rättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Be rättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller avskrift av lämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvaltningen under likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberättelsens innehåll och om redovisningshandlingarnas återställande och deras förseende med på skrift skall i tillämpliga delar gälla vad i 206 §, jämförd med 103 § och 104 § 1 mom., är stadgat.
Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa ofördröj ligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för granskning av slutredovisningen. Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberät telsens framläggande å stämman och tillhandahållande åt de röstberättigade under viss tid före stämman skall gälla vad i 213 § stadgas; dock äge röstbe rättigad allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda hand lingar.
Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.
251 §.
252
102
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
253 §.
Då llkvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt
slutredovisning för sin förvaltning, anses bolaget upplöst; och skall anmälan
därom ofördröj ligen göras för registrering.
Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,
skola fogas enligt 341 § andra stycket bestyrkt avskrift av protokoll som
förts i ärendet ävensom bevis om dagen för utfärdande av kallelsen å okän
da borgenärer.
254 §.
Yppas, efter det bolaget skall anses upplöst enligt 253 §, tillgång för bo
laget eller väckes talan mot bolaget eller uppkommer eljest behov av likvida-
tionsåtgärd, skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom skall av likvida-
torerna ofördröjligen göras för registrering.
Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens åter
upptagande först skall hållas, gälle, vad i 215 § tredje stycket är stadgat.
255 §.
Rörande beslut om avträdande av ömsesidigt försäkringsbolags egendom
till konkurs skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom
konkursdomarens försorg till försäkringsinspektionen avsändas för registre
ring.
Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen och
verkställande direktören eller, där vid konkursens början sysslomän enligt
234 § eller likvidatorer voro utsedda, av dessa; dock må i behörig ordning
kunna utses styrelse i stället för sysslomän ävensom nya styrelseledamöter
eller nya likvidatorer.
Det åligger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering
ofördröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott
finnes eller icke. Är konkursförvaltare ej tillsatt, skall sådan anmälan göras
av konkursdomaren.
256 §.
Där efter avslutande av ömsesidigt försäkringsbolags konkurs överskott ej
finnes, anses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.
Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gälle i avseende därå
bestämmelserna i 236—240 samt 242—253 §§. Har ej inom en månad efter
konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvida
tion, förklare rätten, på ansökan av styrelseledamot, verkställande direk
tören, delägare, röstberättigad, som ej är delägare, eller borgenär eller på
anmälan av försäkringsinspektionen, att bolaget skall träda i likvidation.
I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall i tillämpliga delar
gälla vad i 233 § är stadgat.
Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan
dess egendom avträddes till konkurs, gälle vad i 254 § är stadgat.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
257 §.
103
Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i kon kurstillstånd, äge garant för fordran på grund av inbetalning av garantibe lopp ej njuta betalning ur bolagets tillgångar förrän bolagets övriga skulder blivit till fullo guldna eller erforderliga medel därtill avsatta.
258 §.
1 mom. Bolagsstämma äger besluta att talan skall på grund av förvalt ningen anställas mot likvidator. Enskild delägare ävensom röstberättigad, som ej är delägare, äger ock för bolagets räkning men i eget namn föra så dan talan; och skall i dylikt fall vad i 221 § sista stycket är stadgat angåen de rättegångskostnad äga motsvarande tillämpning.
Talan må ej väckas senare än ett år från det slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma. Har likvidator entledi gats eller eljest avgått eller avlidit före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan räknas från den bolagsstämma, varå fram lagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räkenskaps år, då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 220 § tredje stycket, 223 § och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i av seende å talan mot likvidator och uppgörelse mellan bolaget och likvidator rörande honom i sådan egenskap åliggande skadeståndsskyldighet.
2 mom. Beträffande skadeståndstalan mot likvidationsrevisor skall vad i 1 mom. första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Talan må ej anställas senare än två år från det slutredovisningshandling arna och revisionsberättelsen framlades å bolagsstämma eller, där fråga är om talan på grund av tillsynen över likvidator som entledigats eller eljest av gått eller avlidit före likvidationens avslutande eller om talan mot likvida tionsrevisor, som sålunda avgått eller avlidit, från den bolagsstämma, varå framlagts redovisningshandlingar och revisionsberättelse avseende det räken skapsår, då avgången eller frånfället inträffade. Vad i 222 § fjärde stycket,
223 § och 224 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvidationsrevisor samt om uppgörelse mellan likvida tionsrevisor och bolaget.
259 §.
Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation på grund av bolags stämmas beslut i fall, då i denna lag stadgad anledning därtill icke var för handen, och har anledning till likvidation icke senare uppkommit enligt 233 §, äger bolagsstämma, såframt full täckning för bolagets förbindelser finnes samt utskiftning av bolagets tillgångar ännu icke börjat, besluta att likvida tionen skall upphöra och bolaget återupptaga sin verksamhet.
Uppkommer fråga om återupptagande av bolagets verksamhet, skall av likvidatorerna upprättas balansräkning efter de grunder varom stadgas i 139 §. Balansräkningen samt en av likvidatorerna underskriven berättelse
104
rörande skälen till återupptagande av bolagets verksamhet skola överläm
nas till likvidationsrevisorerna.
Likvidationsrevisorerna skola så snart ske kan över balansräkningen och
berättelsen till likvidatorerna avgiva yttrande, som skall innehålla särskilt
uttalande, huruvida hinder för verksamhetens återupptagande föreligger en
ligt första stycket eller icke.
Balansräkningen, berättelsen och yttrandet skola minst en vecka före bo
lagsstämman hållas hos bolaget tillgängliga för de röstberättigade. Dessa
handlingar skola jämväl framläggas å stämman.
Bolagsstämmas beslut om likvidationens upphörande och återupptagande
av bolagets verksamhet vare icke giltigt, med mindre det fattas i den ord
ning, som gäller för beslut om bolagets trädande i likvidation i fall då i
denna lag stadgad anledning därtill icke är för handen.
För registrering skall ofördröjligen anmälas, att likvidationen skall upp
höra och bolagets verksamhet återupptagas. Anmälningen, som skall under
tecknas av samtliga likvidatorer, skall innehålla försäkran, att hinder enligt
första stycket mot verksamhetens återupptagande ej föreligger. Vid anmäl
ningen skola fogas två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av
protokoll, som förts i ärendet, samt avskrift av balansräkningen, berättelsen
och yttrandet av likvidationsrevisorerna.
Beslutet om återupptagande av bolagets verksamhet må ej gå i verkställig
het, innan registrering skett.
260 §.
Har, sedan ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation, genom domstols
lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvida
tion blivit upphävt och anteckning därom skett i registret, eller registrering
om återupptagande av bolagets verksamhet skett jämlikt 259 §, skola likvi
datorerna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolagsstämma för val av
styrelse och revisorer. Likvidatorerna skola ock för sin förvaltning avgiva
slutredovisning, som i 252 § sägs. Redovisningshandlingarna skola avlämnas
till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en månad därefter till lik
vidatorerna avgiva revisionsberättelse, innefattande särskilt uttalande an
gående ansvarsfrihet för dem. Sedan handlingarna av likvidatorerna till
ställts styrelsen, skall denna ofördröjligen kalla de röstberättigade till bolags
stämma för fattande av beslut i fråga om ansvarsfrihet för likvidatorerna.
Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättelsens framläggande
å stämman och tillhandahållande åt de röstberättigade under viss tid före
stämman skall gälla vad i 213 § är stadgat; dock äge röstberättigad allenast
på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda handlingar. Om kallelse
till stämman skall gälla vad om kallelse till extra bolagsstämma är stadgat;
dock skola föreskrivna kallelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor
före stämman.
Vad i denna lag rörande styrelseledamot är stadgat beträffande ansvars
frihet, talan å förvaltningen och uppgörelse med bolaget skall, i fall som
avses i första stycket, äga motsvarande tillämpning i avseende å likvidator.
Kunql. Maj:ts proposition nr 50.
105
Då genom lagakraftägande avgörande bolagsstämmans eller rättens beslut om likvidation blivit upphävt, skall anmälan därom för anteckning i registret enligt 313 § första stycket ofördröjligen göras av likvidatorerna.
Angående insändande av redovisningshandlingarna och revisionsberättel sen till försäkringsinspektionen gäller vad i 284 § stadgas.
261 §.
Har ömsesidigt försäkringsbolag trätt i likvidation eller kommit i kon kurstillstånd, må nya försäkringar icke meddelas.
Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må dock under bolagets likvidation sådan livförsäkring meddelas, som föranledes av gällande försäk ringsavtal.
III. Om försäkringsfonden och övriga tekniska fonder så ock
om grunder för försäkringsverksamhet.
262 §.
1 mom. I försäkringsbolags balansräkning skall såsom skuld under be nämningen försäkringsfond upptagas värdet balansdagen av bolagets ansva righet på grund av
dels inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),
dels löpande försäkringar (premiereserv),
dels ock, där rörelsen avser livförsäkring, tilldelad återbäring.
Tilldelad återbäring, som förfallit till betalning, skall föras till ersätt- ningsreserven.
2 mom. Hava två eller flera försäkringsbolag, som enligt denna lag äro berättigade att driva försäkringsrörelse, övertagit försäkring under gemen sam ansvarighet en för alla och alla för en, vare ett vart av bolagen pliktigt att göra avsättning till försäkringsfond allenast för så stor del av försäkring en som, enligt avtal mellan bolagen, belöper på det bolaget.
263 §.
De i 9 § första stycket och 173 § första stycket omförmälda grunderna skola avse att trygga bolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.
Finnas grunderna icke längre fylla det avsedda ändamålet, aligge det sty relsen och verkställande direktören att utan dröjsmål föranstalta om erfor derlig ändring av grunderna.
264 §.
1 mom. Grunderna för beräkning av försäkringspremier (premiegrun derna) och premiereserv (premiereservgrunderna) för livförsäkringsrörelse skola innehålla antaganden rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
106
samt omkostnader. Grunderna må ock, där så finnes ändamålsenligt, inne
hålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg.
Antagandena rörande dödlighet och andra riskmått, räntefot samt om
kostnader skola väljas så, att de kunna anses vart för sig betryggande för
den art av försäkringsrörelse varom fråga är; dock må avvikelse härifrån
ske i den mån i grunderna ingående föreskrifter om särskilda säkerhets
tillägg föranleda därtill.
2 mom. Premiereservgrunderna skola vara så avfattade, att vid envar
tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapitalvärdet av bolagets
framtida utgifter för löpande försäkringar och kapitalvärdet av de premier
bolaget må hava att ytterligare uppbära för dessa försäkringar, ökad med
det belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäk
ringars upphörande i förtid. Där premiegrunderna innehålla föreskrifter
om särskilda säkerhetstillägg, skola premiereservgrunderna angiva på vad
satt vid beräkning av kapitalvärdet av framtida utgifter hänsyn skall tagas
till dessa säkerhetstillägg.
Premiereservgrunderna skola innehålla regler för beräkning av den del av
premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring.
3 mom. Vid bedömande av frågan huruvida ändring av premiereservgrun
derna för redan tecknade försäkringar bör ske, må beträffande ett vart an
tagande hänsyn tagas till den säkerhet, som kan anses vara för handen i öv
riga antaganden för ifrågavarande försäkringar, samt till storleken av sär
skilda säkerhetstillägg.
265 §.
1 mom. Erfordras på grund av ändrade förhållanden väsentlig ökning av
premiereserven för redan tecknade livförsäkringar, må för bestämd tid med
delas stadfästelse å särskilda premiereservgrunder (övergångsgrunder).
Har bolaget tillfälligt lidit avsevärd förlust till följd av att tillgångarna
sjunkit i värde eller dödligheten överstigit den i grunderna antagna eller
genom annan liknande omständighet, må ock, såframt anledning icke före-
ligger till antagande, att bolaget skall råka på obestånd, stadfästelse medde
las å övergångsgrunder, där detta finnes främja försäkringstagarnas in
tresse.
1 övergångsgrunderna må, utan hinder av vad i 264 § 2 mom. är stadgat
rörande premiereservgrunder, föreskrivas, att vid beräkning av premiereser
ven kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter skall minskas med kapital
värdet av överskott, som väntas uppkomma i rörelsen under den tid över
gångsgrunderna äro gällande.
Utan synnerliga skäl må övergångsgrunder icke gälla under längre sam
manhängande tid än tio år.
2 mom. Beträffande stadfästelse å övergångsgrunder gälle vad i 4 och
166 §§ är stadgat. Sasom villkor för stadfästelse å övergångsgrunder må
föreskrivas, att bolaget skall på sätt i 276 § är stadgat sätta jämväl andra
värdehandlingar, än där avses, i särskilt förvar.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
107
266 §.
Med utjämningsfond förstås i denna lag fond som är avsedd för utjäm
ning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska förlop
pet, som härröra av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet.
267 §.
Grunderna för försäkringstagares rätt till återköp och fribrev skola angiva
villkoren för åtnjutande av dylik rätt samt innehålla regler för beräkning
av återköps- och fribrevsvärden.
268 §.
Grunderna för belåning av försäkringsbrev hos bolaget skola angiva vill
koren för belåning ävensom innehålla bestämmelser om lånevärde, räntefot
och verkan av underlåten räntebetalning.
269 §.
Grunderna för verkan av underlåten premiebetalning skola angiva i vil
ken ordning bolagets ansvarighet vid sådan underlåtenhet kan komma att
upphöra eller eljest förändras. Därjämte skola grunderna angiva villkoren
för att försäkringen ånyo må träda i kraft (återupplivning).
270 §.
Grunderna beträffande återbäring till försäkringstagarna skola innehålla
regler för
1. avsättning till återbäringsfonden samt denna fonds användning;
2. tilldelning av återbäring;
3. förräntning av återbäringsmedel; samt
4. användning av regleringsfond.
Reglerna för tilldelning av återbäring skola angiva den ordning, vari till
delning skall ske. Tilldelad återbäring skall utbetalas omedelbart eller vid
bestämd senare tidpunkt eller ock tillgodoräknas törsäkringstagaren såsom
nedsättning av premien eller såsom premie för tilläggsförsäkring.
Utfästelse om återbäring må ej göras annorledes än i enlighet med reg
ierna för tilldelning av återbäring.
271 §.
Försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skall på sätt nedan i denna
paragraf sägs göra avsättning till säkerhetsfond.
I den män summan av utjämningsfonden och säkerhetsfonden understiger
fem procent av den del av premiereserven för livförsäkring, som är redo
visad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansva
righet, så ock i den mån säkerhetsfonden ensam understiger två och en
halv procent av nämnda del av premiereserven, skall till säkerhetsfonden
avsättas minst en tredjedel av bolagets årsvinst å livförsäkringsrörelsen, se
dan möjligen förefintlig förlust å denna rörelse från föregående räkenskaps
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
år täckts. \id beräkning av det belopp, som sålunda minst skall avsättas,
må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som kan hava tillerkänts
styrelseledamot, verkställande direktören eller annan såsom arvode (tan
tiem). Avsättning må dock ej ske av medel, som erfordras till täckande av
förlust, vilken uppstått å försäkringsrörelse av annat slag än livförsäkrings
rörelse och ej motsvaras av befintliga till framtida förfogande avsatta me
del eller av reservfonden samt ej heller, i fall som i 197 § avses, täckes på
sätt där sägs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
272 §.
Förutom för ändamål som angivas i grunderna må nedsättning av regle
ringsfonden, utjämningsfonden och återbäringsfonden ske allenast för täc
kande av förlust enligt vad i 273 § är stadgat.
Nedsättning av säkerhetsfonden må icke utan försäkringsinspektionens
tillstånd äga rum för annat ändamål än i samma lagrum 1 mom. och 2 mom.
första stycket sägs.
273 §.
1 inom. Meddelar försäkringsbolag enbart livförsäkring och uppkommer
förlust å rörelsen, som ej kan täckas av befintliga till framtida förfogande
avsatta medel, skall till täckande av förlusten nedsättning ske av reglerings
fonden, säkerhetsfonden, utjämningsfonden och återbäringsf onden i nu an
given ordning.
Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första
stycket sägs, skall kvarstående förlust, i den mån densamma överstiger före
fintligt garantikapital, utjämnas genom nedsättning av bolagets ansvarighet
för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring.
Nedsättning av ömsesidigt försäkringsbolags ansvarighet enligt andra styc
ket skall verkställas på sätt som med hänsyn till förlustens orsak och andra
omständigheter prövas skäligt. För nedsättningen skola upprättas grunder
(nedsättningsgrunder). Beträffande stadfästelse å nedsättningsgrunder gälle
vad i 4 och 166 §§ är stadgat.
2 mom. Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av
annat slag och uppkommer förlust å livförsäkringsrörelsen, som ej kan täc
kas av befintliga till framtida förfogande avsatta medel för livförsäkrings
rörelsen, skall till täckande av förlusten nedsättning ske av de i 1 mom.
första stycket angivna fonderna. Kvarstår förlust, skall den täckas i första
hand genom användande av befintliga till framtida förfogande avsatta medel
för rörelsen i övrigt samt i andra hand genom nedsättning av reservfonden.
Varder i ömsesidigt försäkringsbolag förlusten ej täckt på sätt i första
stycket sägs, skall vad i 1 mom. andra och tredje styckena finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning.
Uppkommer i bolag som avses i första stycket förlust å annan för
säkring än livförsäkring och kan förlusten ej täckas av befintliga till fram
tida förfogande avsatta medel eller genom nedsättning av reservfonden skall
109
till täckande av förlusten nedsättning ske av regleringsfonden, utjämnings fonden, återbäringsfonden och säkerhetsfonden i nu angiven ordning; dock att i fall då värdehandlingar vari sådan fond redovisas skola sättas i sär skilt förvar på sätt i 276 § sägs fonden icke må nedsättas utan försäkrings- inspektionens tillstånd. Vad sålunda stadgats skall ej lända till rubbning av vad i 197 § är föreskrivet om täckande av ömsesidigt försäkringsbolags förlust å annan försäkring än personförsäkring.
274 §.
Vid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av värdehandlingar:
1. obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garante rats av staten;
2. obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, konungari ket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan eller Inteckningsbanken aktiebolag eller av hypoteks- aktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av bank- och fondinspektionen;
3. av riksbanken, svenskt bankaktiebolag, postsparbanken, svensk spar bank, Svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskre dit utfärdade fordringsbevis, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis);
4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit Konungens tillstånd;
5. av svenskt industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen ut- bjudits av svenskt bankaktiebolag;
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i fast egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, ävensom skuldförbindelser med säkerhet av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och med den ytterligare be gränsning med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller andra omstän digheter, som försäkringsinspektionen föreskriver; dock att i varje fall åbyggnad skall, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkän nas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;
7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de under 1—6 nämnda; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de motsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma valuta;
eller ock i följande tillgångar av annan art:
8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet;
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
no
9. värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäk
ring övertagna livförsäkringar, dock att värdet av utländsk försäkringsan-
stalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån användas till redovisning av
försäkringsfonden än försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkrings
tagarnas säkerhet finner kunna medgivas.
Utan hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp, motsvarande
högst en tjugondei av försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar
i svensk valuta, redovisas i andra värdehandlingar än i första stycket 1___7
avses, dock icke i aktier.
Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av fonden, som
icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.
275 §.
Meddelar försäkringsbolag försäkring av annat slag än personförsäkring
och meddelas sådan försäkring för all framtid eller för längre tid än tio
år, skall i fråga om redovisning av premiereserv för sådana försäkringar
vad i 274 § första stycket 1—7 och 9 samt andra stycket sägs äga motsva
rande tillämpning.
276 §.
1 mom. De värdehandlingar, i vilka enligt 274 § försäkringsfond eller
jämlikt 275 § premiereserv helt eller delvis redovisas, skola förvaras av
skilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika
nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen förordnat
ombud. I de sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna pant
rätt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på
försäkringsavtalen grundade förbindelser.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att tillse att, på sätt i
första stycket är sagt, vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforderligt
belopp satts i särskilt förvar. Hava värdehandlingar satts i förvar till större
värde än som enligt denna lag erfordras, må försäkringsinspektionen på
framställning av styrelsen eller verkställande direktören lämna tillstånd till
utbekommande av värdehandlingar svarande mot överskottet. Styrelsen eller
verkställande direktören äge jämväl för utbetalande av förfallet försäkrings-
eHer återbäringsbelopp, för vilket avsättning ägt rum, utbekomma hand
lingar av motsvarande värde. Utbyte av värdehandling mot annan handling
av motsvarande värde må äga rum, där sådant påkallas av styrelsen eller
verkställande direktören.
Behöver bolaget för bevakande av sin rätt på grund av värdehandling,
som blivit satt i särskilt förvar, eller för annat dylikt ändamål tillgång till
sådan handling, vare ombudet pliktigt att till behörig företrädare för bolaget
emot kvitto utlämna handlingen mot skyldighet för styrelsen och verkstäl
lande direktören att inom skälig tid återställa handlingen eller avlämna an
nan handling av motsvarande värde.
2 mom. Har återförsäkringsgivare enligt denna lag satt i särskilt förvar
värdehandlingar motsvarande värdet av försäkringsfonden för livförsäkring
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
in
ar, som mottagits i återförsäkring, skall panträtten tillkomma försäkrings
tagarna i det bolag, som tagit återförsäkringen.
Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträf
fande värdehandlingar, i vilka premiereserv jämlikt 275 § redovisas.
277 §.
Meddelar försäkringsbolag såväl livförsäkring som försäkring av annat
slag, skola tillgångar motsvarande säkerhetsfonden redovisas på sätt i 274 §
är föreskrivet om försäkringsfond; i fråga om värdehandlingar, i vilka till
gångarna sålunda redovisas, gälle vad i 276 § sägs om där avsedda hand
lingar.
278 §.
Det åligger ombud som i 276 § avses att, där styrelsen eller verkställande
direktören icke fullgör vad dem enligt nämnda lagrum åligger, därom oför
dröj ligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen.
Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som av försäkrings
inspektionen bestämmes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50-
IV. Om aktuarie.
279 §.
1 mom. I försäkringsbolag som meddelar livförsäkring skola förekom
mande försäkringstekniska utredningar och beräkningar utföras under över
inseende av en därtill anställd person (aktuarie).
Villkoren för behörighet att utöva befattning såsom aktuarie bestämmas
av försäkringsinspektionen. På inspektionens prövning ankommer huruvida
utan hinder av dylika villkor viss person må kunna i särskilt fall godkän
nas såsom aktuarie.
2 mom. Det åligger styrelsen eller verkställande direktören att, när ak
tuarie antagits eller frånträtt sin befattning, därom ofördröj ligen göra an
mälan för registrering.
Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres
av anmälningen.
V. Om tillsyn
å
försäkringsbolag.
280 §.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören i försäkringsbolag att,
när bolaget börjat sin verksamhet, därom ofördröj ligen underrätta försäk-
ringsinspeklionen.
281 §.
Sist en månad efter bolagsstämma, varom
i
113 eller 213 § förmäles, eller,
om stämma ej hållits inom tid som där stadgas, inom sju månader från fö
regående räkenskapsårs utgång skall genom styrelsens och verkställande di
112
rektörens försorg till försäkringsinspektionen insändas dels avskrift av ba
lansräkningen, vinst- och förlusträkningen, förvaltningsberättelsen och revi
sionsberättelsen, dels en särskild redogörelse angående bolagets verksamhet
under räkenskapsåret och ställning balansdagen, dels ock, i fråga om liv
försäkring, redogörelse för beräkning av premiereserven, utjämningsfonden
och återbäringsfonden. Redogörelserna skola upprättas enligt anvisningar,
som meddelas av inspektionen, och vara undertecknade, den förra av sty
relsen och verkställande direktören samt den senare av aktuarien.
På avskriften av balansräkningen skall finnas av styrelseledamot eller
verkställande direktören undertecknat bevis, huruvida balansräkningen fast
ställts eller ej; i förstnämnda fall skall beviset tillika innehålla uppgift om
bolagsstämmans beslut i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt ba
lansräkningen.
282 §.
Det åligger styrelsen och verkställande direktören för försäkringsbolag som
meddelar livförsäkring att, såvitt angår livförsäkringsrörelsen, till försäk
ringsinspektionen insända dels inom nio månader efter varje räkenskapsårs
utgång redogörelse i vad mån det verkliga förloppet av rörelsen avvikit från
grunderna, dels ock för varje femårsperiod, å tid som inspektionen bestäm
mer, statistisk-ekonomisk utredning angående verksamhetens förlopp och
bolagets ställning. Där så finnes påkallat, må inspektionen jämväl för an
nan tid infordra sådan utredning.
Redogörelsen och utredningen skola upprättas enligt anvisningar, som
meddelas av försäkringsinspektionen, samt vara undertecknade av aktu
arien.
Det ankommer på försäkringsinspektionen att bestämma när och för
vilken tidrymd utredning som ovan sägs skall avgivas första gången efter
bolagets bildande.
283 §.
Styrelsen och verkställande direktören vare jämväl i andra fall än i 281
och 282 §§ sägs pliktiga att lämna försäkringsinspektionen de upplysningar
angående verksamheten, som inspektionen finner erforderliga.
284 §.
Sist en månad efter bolagsstämma som avses i 146, 154, 157, 164, 241,
249, 252 och 260 §§ skall genom likvidatorernas försorg till försäkrings
inspektionen insändas avskrift av de i nämnda paragrafer omförmälda re
dovisningshandlingarna och revisionsberättelserna.
285 §.
Försäkringsinspektionen skall förordna revisor att med övriga revisorer
deltaga i granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvalt
ning samt bolagets räkenskaper. Vad nu sagts gälle ej där med hänsyn till
rörelsens omfattning eller eljest förordnande av revisor icke finnes påkallat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
113
Försäkringsinspektionen äger när som helst återkalla uppdraget och i stället förordna ny revisor.
För revisor som förordnats av försäkringsinspektionen skall inspektio nen utfärda instruktion. Revisorn äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av inspektionen.
286 §.
Försäkringsinspektionen äger sammankalla bolagets styrelse, när sådant prövas nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av inspektionen framställd begäran om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, må kallelse ut färdas av inspektionen.
287 §.
1 mom. Det åligger styrelsen och verkställande direktören att när som helst för befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende företräda in spektionen, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt böcker, räken skaper och andra handlingar tillgängliga för granskning.
2 mom. Befattningshavare hos försäkringsinspektionen, som enligt av
Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att företräda inspek tionen, äger närvara vid bolagsstämma eller av inspektionen utlyst styrelse sammanträde och deltaga i överläggningarna.
3 mom. Vad försäkringsinspektionens företrädare vid granskning av böc ker, räkenskaper och andra handlingar eller vid bolagsstämma eller styrel sesammanträde må hava erfarit angående enskildas personliga eller ekono miska förhållanden må ej yppas för allmänheten.
288 §.
f mom. Försäkringsinspektionen äge meddela de erinringar i fråga om försäkringsbolags verksamhet, som inspektionen finner påkallade.
2 mom. Finner försäkringsinspektionen, att avvikelse skett från denna lag eller med stöd därav meddelade be stämmelser eller från bolagsordningen eller grunderna, där sådana finnas,
att bolagsordningen eller grunderna icke längre äro tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,
att de tillgångar, i vilka försäkringsfonden redovisas, icke äro tillfyllest, att försäkringsbeståndet icke är tillräckligt för erforderlig riskutjämning, eller
att eljest allvarlig anmärkning mot försäkringsbolags verksamhet före ligger,
skall inspektionen förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vid taga de åtgärder, som prövas påkallade härav.
3 mom. Har föreläggande som i 2 mom. sägs icke inom den bestämda tiden efterkommits och har ej heller annorledes det anmärkta förhållandet undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan därom hos Konung en, som efter bolagets hörande må förklara koncessionen förverkad.
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 50.
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
4 inom. Har, sedan koncession för försäkringsbolag beviljats, icke inom
föreskriven tid hållits konstituerande stämma, ankomme på Konungen att
efter anmälan av försäkringsinspektionen förklara koncessionen förverkad.
Lag samma vare, om genom lagakraftägande beslut frågan om bolagets re
gistrering förklarats förfallen eller ansökan om bolagets registrering blivit
avslagen, så ock där bolaget icke börjat sin verksamhet inom tre månader
från det bolaget registrerades.
5 mom. Om registrering av beslut, varigenom koncession förklarats för
verkad, förordnar Konungen.
289 §.
Försäkringsinspektionen äge förelägga vite vid meddelande av föreskrift
enligt denna lag.
290 §.
1 mom. Har försäkringsbolag trätt i likvidation, skall försäkringsinspek
tionen, där så prövas erforderligt, förordna en person att med övriga likvi-
datorer verkställa likvidationen. Förordnas sålunda likvidator, skall bola
gets firma tecknas av denne i förening med den eller dem som eljest äga
teckna firman. I övrigt skall vad i denna lag är stadgat om likvidator äga
motsvarande tillämpning; dock att ersättare för likvidator, varom nu är
fråga, icke må av rätten förordnas. Sådan likvidator må entledigas allenast
av inspektionen.
Likvidator som förordnats av försäkringsinspektionen äge av bolaget upp
bära arvode till belopp, som bestämmes av inspektionen.
2 mom. Försäkringsinspektionen äge under likvidationen i avseende å
likvidatorerna samma befogenhet, som enligt denna lag tillkommer inspek
tionen beträffande styrelsen.
Inspektionen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor.
Beträffande denne skall vad om revisor i 285 § stadgas äga motsvarande
tillämpning.
291 §.
Avträdes försäkringsbolags egendom till konkurs, skall konkursdomaren
härom ofördröjligen göra anmälan hos försäkringsinspektionen, som, där
så prövas erforderligt, förordnar ett allmänt ombud att såsom konkursför
valtare deltaga i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som
utses på sätt i konkurslagen stadgas.
Det allmänna ombud, som sålunda förordnats, äge beträffande medför-
valtare göra sådan anmälan, som i 80 § konkurslagen sägs.
Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen
av boet, äge allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.
Om arvode till allmänna ombudet gälle vad i konkurslagen beträffande
arvode till konkursförvaltare är i allmänhet stadgat.
115
292 §.
Till bestridande av kostnaden för försäkringsinspektionens organisation och verksamhet skall försäkringsbolag årligen erlägga bidrag enligt bestäm melser, som meddelas av Konungen. Detta bidrag skall bestämmas högst till en femtedels procent av bolagets hela inkomst av avgifter för nästföre gående räkenskapsår för försäkringar, som tillhöra bolagets rörelse här i riket, doek må bidraget ej understiga etthundra kronor.
293 §.
Ledamot av eller befattningshavare hos försäkringsinspektionen må ej vara ledamot i styrelsen för svenskt försäkringsbolag eller utländsk för- säkringsanstalt, som, enligt vad särskilt stadgas, erhållit tillstånd att här i riket driva försäkringsrörelse. Sådan ledamot eller befattningshavare må ej heller vara aktieägare eller garant i eller anställd hos dylikt företag.
294 §.
Närmare bestämmelser om försäkringsinspektionens organisation och verksamhet meddelas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
VI. Om frivillig överlåtelse av försäkringsbestånd.
295 §.
1 mom. Avtal därom att ett försäkringsbolags hela försäkringsbestånd eller del därav skall övertagas av ett annat försäkringsbolag må träffas mellan bolagen, såframt av styrelsen i det överlåtande bolaget framlagt för slag till avtal angående överlåtelse godkänts av bolagsstämman i detta bolag efter vad i 2 mom. sägs. Avtalet må ej verkställas utan försäkringsinspek tionens tillstånd.
2 mom. Beslut om godkännande för det överlåtande bolaget av förslag till avtal om överlåtelse skall fattas å ordinarie bolagsstämma.
Inom fyra månader från det beslutet fattades eller, om klandertalan därå anställts, från det denna talan genom lagakraftägande dom ogillades, skall beslutet av det överlåtande bolagets styrelse eller verkställande direktör anmälas för registrering. Två enligt 341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet, innehållande fu!1 ständigt angivande av förslaget till avtal, skola fogas vid anmälningen, ilar anmälan ej gjorts inom föreskriven tid, vare frågan om överlåtelse förfallen.
3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett på anmälan som i 2 mom. andra stycket sägs skall såväl det övertagande som det över låtande bolagets styrelse göra ansökan om försäkringsinspektionens till stånd att bringa avtalet om överlåtelse till verkställighet.
Försäkringsinspektionen äger förelägga bolagen att förebringa den ytter ligare utredning inspektionen finner nödig för bedömande huruvida över låtelsen kan ske utan förnärmande av försäkringstagares rätt.
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Finnes ej ansökningen böra genast avslås, skall försäkringsinspektionen
genom tillkännagivande i allmänna tidningarna och tidning inom den ort,
där det överlåtande bolagets styrelse har sitt säte, kungöra ansökningens
innehåll, avtalet angående överlåtelsen och ett sammandrag av den före-
bragta utredningen med föreläggande för de försäkringstagare, vilkas för
säkringar äro avsedda att överlåtas, att inom en i kungörelsen utsatt tid,
minst en månad efter dess utfärdande, hos försäkringsinspektionen anmäla,
huruvida de hava något att erinra mot ansökningen. Omfattar avtalet liv
räntor, som utgå till personer, vilka icke äro försäkringstagare i det över
låtande bolaget, skola jämväl dessa personer beredas tillfälle att yttra sig
på sätt nu är sagt.
Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen registrera beslut, varigenom
tillstånd till avtalets verkställande givits. När registrering skett, skall det
överlåtande bolaget anses fritaget från sina förpliktelser på grund av det
överlåtna försäkringsbeståndet, vilka förpliktelser i stället skola åvila det
övertagande bolaget.
4 mom. Sedan överlåtelsen verkställts åligger det styrelsen och verkstäl
lande direktören i det övertagande bolaget att, i den ordning försäkrings
inspektionen må finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkrings
tagare eller livräntetagare, vars försäkring eller livränta omfattas av över
låtelsen.
5 mom. Varder, sedan tillstånd givits till överlåtelse, helt eller delvis, av
försäkringsbestånd, det överlåtande bolaget försatt i konkurs, skall vid till-
lämpning av vad i konkurslagen är stadgat angående rätt till talan om
återgång av avtal, sådant avtal som avses i denna paragraf anses ingånget
den dag tillstånd till avtalets verkställande gavs.
VII. Om särskild administration.
296 §.
1 mom. Har försäkringsbolag som meddelar livförsäkring trätt i likvida
tion eller kommit i konkurstillstånd, skall för tillvaratagande av livförsäk
ringstagarnas rätt en särskild administration inträda. Förvaltningen av ad-
ministrationsboet åligger försäkringsinspektionen.
Försäkringsinspektionen skall ofördröjligen för livförsäkringstagarnas
räkning omhändertaga samtliga de värdehandlingar, i vilka livförsäkrings
tagarna njuta panträtt enligt bestämmelserna i 276 och 277 §§ eller med
stöd av 265 § meddelad föreskrift. Härmed övergå på administrationsboet
alla bolagets rättigheter och skyldigheter på grund av livförsäkringsavtalen
ävensom, där livförsäkringar återförsäkrats, bolagets rättigheter och skyl
digheter på grund av återförsäkringarna.
2 mom. För det belopp, varmed ovan omförmälda värdehandlingar må
finnas i värde understiga livförsäkringsfonden, ökad med en tjugondei av
samma fond, äge administrationsboet fordringsrätt hos bolaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
117
Så snart administration inträtt, skall försäkringsinspektionen låta verk ställa värdering av de värdehandlingar, som omhändertagits av inspek tionen, ävensom beräkning av det belopp, vartill livförsäkringsfonden upp går.
297 §.
1 mom. Sedan de i 296 § föreskrivna åtgärderna vidtagits, skall försäk ringsinspektionen inleda underhandlingar med svenska försäkringsbolag som må befinnas villiga att övertaga de till administration sboet hörande för säkringarna.
Finner försäkringsinspektionen efter verkställd utredning att anbud, som i följd av underhandlingarna inkommit, med hänsyn till omständigheterna bör antagas, skall inspektionen genom tillkännagivande i allmänna tidningarna och i övrigt på ändamålsenligt sätt kungöra anbudets innehåll och ett sam mandrag av den verkställda utredningen med föreläggande för försäkrings tagarna att inom en i kungörelsen utsatt tid, minst en månad efter dess utfärdande, hos inspektionen anmäla huruvida de hava något att erinra mot anbudet.
Sedan den i andra stycket föreskrivna tiden gått till ända, skall försäk ringsinspektionen med eget utlåtande överlämna ärendet till Konungens av görande.
Om registrering av beslut, varigenom Konungen godkänt anbud som nyss sagts, förordnar Konungen. När registrering skett, skall administrations- boet anses fritaget från sina förpliktelser på grund av de överlåtna försäk ringarna, vilka förpliktelser i stället skola åvila det övertagande bolaget.
Sedan Konungen godkänt anbud, åligger det styrelsen och verkställande direktören i det övertagande bolaget att, i den ordning försäkringsinspek tionen må finna ändamålsenlig, därom underrätta envar försäkringstagare, vars försäkring omfattas av överlåtelsen. Förutsätter överlåtelsen nedsätt ning av försäkrings- eller återbäringsbelopp eller skola efter överlåtelsen andra villkor gälla för försäkringarna, skall jämväl sådant förhållande bringas till försäkringstagarnas kännedom.
2 mom. Har icke hela försäkringsbeståndet överlåtits inom två år från det administrationen inträdde, åligger det försäkringsinspektionen att hos
Konungen göra anmälan om förhållandet.
3 mom. Har anmälan som i 2 mom. sägs gjorts av försäkringsinspek tionen, ankomme på Konungen att förordna om administrationens fort sättande eller om administrationsboets avveckling genom fördelning av till gångarna. I senare fallet meddelar Konungen tillika erforderliga föreskrif ter angående avvecklingen och fördelningen.
298 §.
Å livförsäkrings- och återbäringsbelopp, som förfallit till betalning innan bolaget trätt i likvidation eller, där konkurs inträffat, beslutet om egen- domsavträde meddelades, skall utbetalas så mycket som skolat gäldas, där est likvidation eller konkurs icke inträffat.
118
Kungl. RIaj:ts proposition nr 50.
Å livförsäkrings- eller återbäringsbelopp, som förfaller till betalning un
der administrationstiden, må, innan administrationen avslutats, utbetalas
allenast så mycket som försäkringsinspektionen finner kunna utgå utan
förnärmande av övriga livförsäkringstagares rätt. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om återköp av försäkring eller belåning av
försäkringsbrev hos bolaget. Finnes sedermera att för mycket utbetalats, äge
återbetalning ej rum.
Angående förbud mot meddelande av nya försäkringar stadgas i 165 och
261 §§.
299 §.
Har försäkringsbolag som meddelar försäkring av annat slag än person
försäkring och meddelar sådan försäkring för all framtid eller för längre
tid än tio år trätt i likvidation eller kommit i konkurstillstånd, skall för
säkringsinspektionen utse ett ombud, som har att å försäkringstagarnas
vägnar iakttaga och bevaka den panträtt, som jämlikt 276 § tillkommer
försäkringstagarna uti de enligt sagda paragraf till deras säkerhet i särskilt
förvar satta värdehandlingarna; och har ombudet därvid att tillse att varje
försäkringstagare njuter panträtt i de pantsatta värdehandlingarna för den
på hans försäkring belöpande andel i premiereserven.
Ombudet äge av bolaget uppbära arvode till belopp, som bestämmes av
försäkringsinspektionen.
VIII. Om återförsäkring.
300 §.
Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens medgivande
sluta avtal, varigenom bolaget förbinder sig att i återförsäkring avgiva ännu
icke tecknade livförsäkringar, där avtalet icke kan av bolaget uppsägas att
utan vederlag upphöra senast ett år efter uppsägningen. Försäkringsbolag
må ej heller utan inspektionens medgivande sluta avtal om avgivande i
återförsäkring av redan tecknad livförsäkring, där försäkringen vid avtalets
ingående varit i kraft mera än ett halvt år.
Vad sålunda stadgats gäller icke med avseende på försäkringsbolag, som
allenast meddelar återförsäkring.
IX. Om förbud mot viss premienedsättning m. m.
301 §.
Å de livförsäkringspremier, som försäkringsbolag jämlikt fastställda
grunder bestämt, må till fördel för enskild försäkringstagare eller grupp av
försäkringstagare varken direkt eller indirekt nedsättning medgivas vare sig
av bolaget eller av dess ombud annorledes än genom återbäring i överens
stämmelse med fastställda grunder.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
302 §.
119
Det åligger styrelsen och verkställande direktören att övervaka att an skaffning av ansökningar om försäkring hos bolaget sker på sätt som över ensstämmer med god försäkringssed. Konungen må meddela närmare be stämmelser härom.
X.
Om registrering.
303 §.
Ansökan om försäkringsbolags registrering och anmälan för registrering skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till försäkringsinspek- tionen. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade avgifter.
304 §.
1 mom. Hava vid ansökan om registrering av försäkringsbolag eller i frå ga om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut om bildande av försäkringsbolag icke hava tillkommit i före skriven ordning eller hinder mot registrering av bolaget eljest möta på grund av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.
2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de före skrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut, som anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens stadfästelse ej er fordras, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överens stämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller för fattning eller mot bolagsordningen eller grunderna eller vara till sin avfatt ning i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registre ring vägras. År annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobe- slut, som avses i 131 § 1 mom. andra stycket eller 229 § 1 mom. andra styc ket, än att vid beslutet i denna lag eller bolagsordningen upptagna föreskrif ter om särskild röstpluralitet icke rätteligen iakttagits, vare det dock ej hin der mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.
3 mom. Vägras registrering, skall försäkringsinspektionen ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till bo laget eller, där anmälan enligt denna lag gjorts annorledes än å bolagets vägnar, till den som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.
4 mom. Göres ej ansökan om försäkringsbolags registrering inom den i 29 eller 191 § stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara frågan om bolagets registrering förfallen samt ofördröjligen med posten översända underrättelse om beslutet till stiftarombudet.
120
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
305 §.
Beviljas försäkringsaktiebolags registrering, låte försäkringsinspektionen
i registret införa:
1. dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bola
gets bildande;
2. bolagets firma;
3. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida
verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;
4. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verksam
het;
5. det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna och verkställan
de direktören lämnade uppgiften, aktiekapitalet uppgår, så ock, där aktie
kapitalet skall kunna utan ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre
eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet;
6. akties nominella belopp;
7. det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktiekapi
talet, samt, där aktiekapitalet ej till fullo inbetalats, inom vilken tid återstå
ende inbetalning skall fullgöras;
8. där aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, sammanlagda nominella
beloppet av de aktier som enligt samma uppgift till fullo inbetalats;
9. den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;
10. bolagets postadress;
11. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;
12. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde
landen skola bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stäm
ma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
13. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande di
rektörens och vice verkställande direktörs så ock, där eljest någon ensam
eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes
fullständiga namn och hemvist;
14. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av
styrelsen; samt
15. där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisorssupp
leant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, uppgift
om hans fullständiga namn och hemvist.
Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles i
10 § 1 inom., varde anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införd
i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 10 § 1 mom. tredje stycket
skall tillika angivas det belopp, till vilket aktier av olika slag utgivits och
må kunna utgivas.
Den ena av de till försäkringsinspektionen ingivna avskrifterna av kon
cessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas
till detta. De listor å vilka aktieteckningen ägt rum skola ock återställas till
bolaget.
121
306 §.
Beviljas ömsesidigt försäkringsbolags registrering, låte försäkringsinspek- tionen i registret införa:
1. dagen för koncessionens beviljande och dagen för beslutet om bola
gets bildande;
2. bolagets firma;
3. föremålet för bolagets verksamhet med särskilt angivande, huruvida verksamheten avser såväl direkt försäkring som återförsäkring;
4. beträffande direkt försäkring här i riket området för sådan verk samhet;
5. beloppet av garantikapital, där sådant förskjutes, samt huru stor del därav blivit inbetald;
6. den ort inom riket, där styrelsen har sitt säte;
7. bolagets postadress;
8. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;
9. huruvida och i vilken mån delägare skall vara utesluten från rösträtt å bolagsstämma med särskilt angivande, huruvida och i vilken mån del ägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade;
10. huruvida och i vilken mån rösträtt å bolagsstämma tillkommer ga rant ;
11. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde landen kungöras delägarna eller röstberättigade, som icke äro delägare, även som den tid före stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
12. där ej för bolagets förbindelser häfta allenast dess tillgångar, intill vilket belopp och i vilken ordning delägarna äro personligen ansvariga för bolagets förbindelser;
13. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants samt verkställande di rektörens och vice verkställande direktörs så ock, där eljest någon ensam eller i förening med annan är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och hemvist;
14. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av styrelsen; samt
15. där enligt denna lag eller bolagsordningen revisor eller revisorssupple ant skall vara auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, uppgift om hans fullständiga namn och hemvist.
Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles i 174 §, varde anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införd i re gistret.
Den ena av de till försäkringsinspektionen ingivna avskrifterna av kon cessionen skall förses med bevis om registreringen av bolaget och återställas till detta. De listor å vilka teckning av försäkringar ägt rum skola ock åter ställas till bolaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
122
307 §.
Göres, efter det försäkringsbolag registrerats, anmälan om förhållande,
som enligt denna lag skall anmälas för registrering, skall, där registrering
beviljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret. Avser anmälan ändring
av försäkringsbolags firma, skall ny, fullständig inskrivning rörande bolaget
göras i registret.
Sker registrering på grund av anmälan i fall, då protokollsavskrift eller,
jämlikt 60 § fjärde stycket, annan handling skall i två exemplar ingivas i
ärendet, skall det ena av dessa, försett med bevis om registreringen, åter
ställas till bolaget.
Har handling ingivits i såväl huvudskrift som avskrift, skall huvudskrif
ten återställas. Där registrering sker på grund av anmälan enligt 56 §, 57 §
1 mom. eller 58 §, skola ock de listor å vilka aktieteckningen ägt rum åter
ställas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
308 §.
1 mom. Beslut om ökning av aktiekapitalet må, evad ökningen skall ske
medelst teckning av nya aktier eller utgivande av nya aktier enligt 59 §, ej
registreras, med mindre registrering skett därom, att det belopp, vartill ak
tiekapitalet uppgår efter vad i 24 § sägs, blivit till fullo inbetalt, och beloppet
ej understiger minimikapitalet enligt den vid tiden för bolagets bildande
stadfästa bolagsordningen.
Har beslut om aktiekapitalets ökning förut fattats och anteckningen om
beslutets registrering ej avförts ur registret efter vad nedan i 2 mom. sägs,
må beslut om ytterligare ökning ej registreras, innan på grund av förra be
slutet tecknat belopp, därför tilldelning av nya aktier skett, med avdrag för
aktier som förklarats förverkade, blivit till fullo inbetalt och detta förhål
lande registrerats.
Vad i första och andra styckena stadgats i avseende å beslut om ökning
skall, i fall som avses i 58 §, tillämpas å registreringen av bolagsstämmans
godkännande av ökningsbeslutet.
2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller be
stämmelse om minimiteckning, registreringsanmälan enligt 56 § icke gjorts
inom föreskriven tid, skall försäkringsinspektionen till bolaget avlåta skri
velse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med sådan an
mälan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande beslut
registrering vägrats, skall inspektionen förklara ökningsbeslutet förfallet
samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget.
Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret anteck
nas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbe-
slutets registrering avföres ur registret.
3 mom. Innehåller ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteckning, må
registrering i anledning av anmälan varom i 57 § 1 mom. förmäles ej ske
med mindre registrering ägt rum i anledning av anmälan enligt 56 §.
123
h mom. Har styrelsen enligt 58 § fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må registrering på grund av anmälan enligt 56 eller 57 § ej ske förrän bo lagsstämmans godkännande av ökningsbeslutet registrerats.
309 §.
Har i fall, då enligt 62 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av beslut om nedsättning av aktiekaptialet, ansökan om sådant tillstånd ej gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall försäkringsinspektionen förklara nedsättmngs- beslutet förfallet samt därom ofördröj ligen med posten översända underrät telse till bolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om nedsättningsbeslutets registrering avföres ur registret.
310 §.
1 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen stadgas om aktiekapitalet eller minimikapitalet att detta överstiger det be lopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut om erforderlig ökning av aktiekapitalet.
Skall ökningen av aktiekapitalet äga rum medelst ny aktieteckning, skall vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att den ej är verkställd.
Har ökningsbeslutet enligt 308 § 2 mom. av försäkringsinspektionen ge nom lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bo lagsordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avfö res ur registret. Anmäles för registrering att full betalning erlagts för så inånga aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslu tade bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmäl ningen tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och ålig ger det inspektionen att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmä lan inom tre år efter utgången av den i 55 § stadgade tiden, skall inspek tionen, efter det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, hos Konungen anmäla förhållandet, och ankommer det på Konungen att besluta erforderlig jämkning i bolagsordningen. I registret skall införas anteckning om jämk ningen, och skall bevis om bestämmelsens nya lydelse av inspektionen till ställas bolaget.
2 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen stadgas om aktiekapitalet eller maximikapitalet att detta understiger det be lopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut om erforderlig nedsättning av aktiekapitalet.
Innefattar nedsättningsbeslutet icke föreskrift om att det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden eller säkerhetsfonden,
Kungl. Maj.ts proposition nr 60.
124
skall vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att
den ej är verkställd.
Har nedsättningsbeslutet enligt 309 § av försäkringsinspektionen genom
lagakrattägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsord
ningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna
grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur
registret. Vid registrering av rättens tillstånd till nedsättningens verkstäl
lande enligt 62 § skall tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är
verkställd, och åligger det inspektionen att tillställa bolaget bevis därom.
3 mom. Då för genomförande av beslut om nedsättning av aktiekapitalet
erfordras ändring av aktiernas nominella belopp, må registrering allenast
samtidigt ske av nedsättningsbeslutet och beslut om erforderlig ändring av
bolagsordningens bestämmelse om akties nominella belopp. I fråga om re
gistreringen av beslutet om sådan bolagsordningsändring skall vad i 2 mom.
andra och tredje styckena är stadgat om registrering av bolagsordningsänd
ring rörande aktiekapitalet äga motsvarande tillämpning.
Erfordras för genomförande av bolagsordningsändring beträffande akties
nominella belopp sammanläggning av aktierna i bolaget, må, där anmälan
tor registrering av beslutet om sammanläggning skall göras enligt 334 § 1
mom. sista stycket, registrering allenast samtidigt ske av beslutet om bo
lagsordningsändringen och av beslutet om erforderlig sammanläggning.
311 §.
Har ansökan enligt 295 § 3 mom. om tillstånd att bringa avtal om över
låtelse av försäkringsbestånd till verkställighet ej inkommit inom föreskri
ven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits, skall för
säkringsinspektionen förklara frågan om överlåtelse förfallen samt därom
olördröjligen med posten översända underrättelse till bolagen.
Har genom lagakraftägande beslut frågan om överlåtelse förklarats för
fallen, skall i registret antecknas, att på denna grund den tidigare anteck
ningen rörande överlåtelseavtalet avföres ur registret.
312 §.
Företer försäkringsbolags registrerade firma likhet med en i handelsre
gister, föreningsregister, aktiebolagsregistret eller försäkringsregistret tidi
gare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma för
fång, äge han hos domstol föra talan om förbud för bolaget att efter viss
tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.
Menar någon eljest, att en i försäkringsregistret verkställd inskrivning
länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt
om skadestånd föras vid domstol.
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
313 §.
Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord in
skrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att
eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på an
125
mälan av part i registret antecknas, att på nämnda grund den tidigare an teckningen avföres ur registret.
Varder, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande av försäkringsbolags egendom till konkurs, av överrätt förklarat, att beslu tet ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt vad i första stycket stadgas.
Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens avgörande, så ock i fall, som i första stycket sägs, lagakraftbevis.
314 §.
Vad i försäkringsregistret införes, med undantag av meddelande om kon kurs, varom förmäles i 160 eller 255 §, skall genom försäkringsinspektionens försorg ofördröj ligen kungöras i allmänna tidningarna.
Där i annat fall än i 313 § andra stycket avses i registret antecknas, att tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum efter \ad ovan sägs.
En samling för hela riket av vad sålunda kungjorts skall genom det all männas försorg efter hand befordras till trycket samt förses med register. I den mån nyssnämnda samling tryckes skall den översändas till varje dom stol, länsstyrelse och överexekutor.
Anmälningar och ansökningar med därvid fogade handlingar skola, sär skilt för varje bolag, förvaras såsom bilagor till försäkringsregistret.
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
315 §.
Närmare föreskrifter om försäkringsregistrets förande, de i 314 § stad gade kungörelserna, avgifterna för registreringen och dess kungörande samt om tid och sätt för utgivande av den i nämnda paragraf omförmälda sam lingen och dess översändande till vissa myndigheter meddelas av Konungen.
316 §.
Det, som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i försäk ringsregistret och kungjort i allmänna tidningarna, skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.
Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.
317 §.
Företer den, som inför domstol, länsstyrelse eller överexekutor företräder försäkringsbolag, bevis utvisande, att han den dag beviset utfärdades enligt försäkringsregistret var behörig att företräda bolaget, och är beviset ej äldre än ett år, åligger det myndigheten att ur den i 314 § omförmälda tryckta sam
126
lingen inhämta upplysning, huruvida förändring beträffande behörigheten
ägt rum. Vad i sådant avseende nyssnämnda samling, i den mån den kom
mit myndigheten till handa, utvisar skall föi* mymdigheten äga vitsord, där
ej annat förhållande visas vara för handen.
XI. Om klagan över försäkringsinspektionens beslut.
318 §.
Över beslut, som av försäkringsinspektionen meddelas på grund av till
synen över försäkringsbolag, må klagan föras hos Konungen inom den tid
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut
är stadgad.
Den, som icke atnöjes med försäkringsinspektionens beslut, varigenom
registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver
anföra besvär hos Konungen.
Över beslut om sådan förklaring, som avses i 304 § 4 mom., 308 § 2 mom.,
309 § och 311 § må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra
stycket stadgas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
XII. Om skadestånd.
319 §.
Har stiftare uppsatligen eller av vårdslöshet vid försäkringsbolags bil
dande så förfarit att skada därigenom tillskyndats bolaget, vare han pliktig
att ersätta bolaget skadan.
320 §.
Har styrelseledamot, verkställande direktören, revisor, likvidator, sysslo
man som avses i 137 eller 234 § eller likvidationsrevisor vid fullgörande av
sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare
han pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.
Där medhjälpare, som av revisor eller likvidationsrevisor anlitats för
granskningsarbetet, vid uppdragets utförande uppsåtligen eller av vårdslös
het tillskyndat bolaget skada, svare revisorn för skadan.
Har aktieägare, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, genom
överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller
av grov vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, vare ock han pliktig att till
bolaget utgiva ersättning för skadan.
321 §.
Har styrelseledamot eller annan som avses i 320 § första stycket genom
överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna uppsåtligen eller
av vårdslöshet tillskyndat tredje man skada, vare han pliktig att till denne
utgiva ersättning för skadan. Samma lag vare, där aktieägare, delägare eller
röstberättigad, som ej är delägare, genom sådan överträdelse uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.
127
322 §.
Har i försäkringsaktiebolag styrelsen, styrelseledamot, verkställande di
rektören eller likvidator tillskyndat bolaget eller aktieägare skada genom åt
gärd, som innebär att fördel uppenbarligen beredes vissa aktieägare till nack
del för bolaget eller övriga aktieägare, skall skyldighet att utgiva ersättning
för skadan åvila jämväl aktieägare, som uppsåtligen genom begagnande av
sitt inflytande över styrelseledamot, verkställande direktören eller likvidator
medverkat till åtgärden. Innefattar åtgärd, vartill aktieägare sålunda med
verkat, överträdelse av denna lag, bolagsordningen eller grunderna till ska
da för borgenär hos bolaget eller annan tredje man, vare aktieägaren ock
skyldig att utgiva ersättning till denne.
323 §.
Åvilar ersättningsskyldighet stiftare jämlikt 319 § eller styrelseledamot
eller annan enligt 320 § första eller andra stycket eller 321 § första punkten,
och föreligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där
det med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt
prövas skäligt.
Har aktieägare, delägare eller röstberättigad, som ej är delägare, ådragit
sig ersättningsskyldighet jämlikt 320 § tredje stycket, 321 § andra punkten
eller 322 §, må ock ersättningen nedsättas, där det med hänsyn till hans
skuld och omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
Nedsättning efter vad nu är sagt äge ej rum, om den ersättningsskyldiges
förfarande innefattade brottslig handling.
324 §.
Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad i 319
323 §§ är stadgat,
svare de för ersättningen en för alla och alla för en, den vars ersättnings
skyldighet nedsatts enligt 323 § dock allenast med det nedsatta beloppet.
Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty med hänsyn
till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem till last,
samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.
XIII. Straffbestämmelser,
325 §.
Driver någon här i riket försäkringsrörelse, vartill han ej är berättigad,
straffes med dagsböter eller fängelse.
326 g.
Med dagsböter eller fängelse straffes
1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöhet meddelar orik
tig eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i handling, som framläg-
ges på konstituerande stämman, eller i ansökan om stadfästelse å bolagsord
ning eller grunder;
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
128
2. styrelseledamot, verkställande direktör eller annan, som i anmälan för
eller ansökan om registrering eller i försäkran eller annan handling som
fogas därvid uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller
vilseledande uppgift;
3. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han upp
såtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande upp
gift i handling, som hålles tillgänglig för aktieägare eller aktietecknare eller
för delägare eller röstberättigade, som ej äro delägare, eller som framlägges
på bolagsstämma, eller i påskrift å sådan handling eller i handling eller
meddelande som kungöres eller sändes till aktieägare, delägare eller röst
berättigad, som ej är delägare;
4. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och förlusträkning, förvaltningsberättelse eller re
dogörelse, som avses i 91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§,
eller 139, 146 eller 241 §, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i
93 §, 94 § 2—5 mom., 95 §, 96 §, 97 § första stycket första punkten eller
139 § eller 205 §, jämförd med 93 § 1—5, 7 och 8 mom., 94 § 3—5 mom.,
95 §, 96 § samt 97 § första stycket första punkten;
5. likvidator som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräkning,
vinst- och förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152,
157, 243, 247 eller 252 §, uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i
nämnda lagrum, sa ock likvidator som vid upprättande av balansräkning
enligt 163 eller 259 § uppsåtligen förfar i strid mot bestämmelserna i 139 §
samt 93 § eller 94 § 2—5 mom.;
6. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller an
nan handling, som framlägges på bolagsstämma eller annorledes hålles till
gänglig för aktieägare eller aktietecknare eller för delägare eller röstberät
tigade, som ej äro delägare, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande
bolagets angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlå
ter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, ändå att anledning där
till föreligger;
7. revisor eller likvidationsrevisor, där han uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i yttrande, vilket en
ligt 105 § andra stycket första punkten, 153 § eller 157 § överlämnas till
styrelse eller god man för stiftelse som avses i lagen om aktiebolags pen
sions- och andra personalstiftelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
327 §.
Med dagsböter eller fängelse straffes ock
1. styrelseledamot eller verkställande direktör, som uppsåtligen eller av
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i redogörelse, utred
ning eller bevis, som avses i 281 eller 282 §, eller vid lämnande av upplys
ning enligt 283 §;
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
129
2. aktuarie, där han i redogörelse eller utredning, som enligt 281 eller
282 § avlämnats till försäkringsinspektionen, uppsåtligen eller av vårdslös
het meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;
3. styrelseledamot, med vars begivande utfärdas aktiebrev, interimsbevis
eller teckningsbevis, som är ställt till innehavaren, eller dylikt brev eller
bevis, i vilket mot föreskrift i 30 § andra stycket, 31 § första stycket tredje
punkten eller 31 § andra stycket tredje punkten den i förbehåll som i nämn
da lagrum sägs bestämda inskränkningen icke angivits;
4. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen låter i aktiebo
ken verkställa införing i strid mot bestämmelserna i 35 § 1 mom. andra
eller tredje stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket, 35 § 3 mom.
första punkten, 54 § tredje punkten eller 59 § 2 mom. tredje stycket eller
fjärde stycket sista punkten eller underlåter att ombesörja, att förändring
i äganderätten till aktie varder jämlikt 35 § 1 mom. tredje eller fjärde
stycket, 35 § 2 mom. första eller andra stycket eller 35 § 3 mom. första
punkten införd i aktieboken;
5. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, som uppsåtli
gen eller av vårdslöshet i strid mot bestämmelserna i 63 §, 67 § 1 mom.,
68 § första stycket, 193 § eller 195 § 1 mom. låter verkställa utbetalning
till aktieägare eller garant;
6. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors med
hjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat
följa, yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kän
nedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans
uppdrag;
7. den som i sådan försäkran, varom förmäles i 107 §, uppsåtligen läm
nar oriktig uppgift.
328 §.
Med dagsböter straffes
1. styrelseledamot eller verkställande direktör, där han vid upprättande
av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller redogörelse, som avses i
91 eller 97 § eller 205 §, jämförd med 91 och 97 §§, eller 139, 146 eller
241 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller med stöd
av 94, 95 eller 97 § meddelade bestämmelser, eller vid upprättande av
handling varom nyss sagts eller av förvaltningsberättelse, som avses i 91,
146 eller 241 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses
326 § 4;
2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, som avses i
163 eller 259 §, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 94 § 1 mom. eller
med stöd av samma paragraf meddelade bestämmelser, eller vid upprättan
de av balansräkning, likvidationsräkning, vinst- och förlusträkning eller
förvaltningsberättelse, som avses i 148, 152, 157, 163, 243, 247, 252 eller
259 §, av vårdslöshet förfar i strid mot bestämmelser som avses i 326 § 5;
3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 326 § 6 sägs
vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 104, 146, 153 eller 157 §
!)
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. i samt. Nr 50.
130
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
eller 206 §, jämförd med 104 §, eller 241, 248 eller 252 §, väsentligen efter
sätter bestämmelserna i nämnda lagrum;
4. stiftare, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift,
som i 12 § första stycket eller 175 § första stycket sägs, ehuru avskriften
är oriktig, så ock styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör,
vice verkställande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firma
tecknare, där han uppsåtligen eller av vårdslöshet bestyrker avskrift, varom
förmäles i 341 § andra stycket, ehuru avskriften är oriktig.
329 §.
Med dagsböter straffes ock
1. den som, i annat fall än i 327 § 3 och 4 avses, underlåter att iakttaga
föreskrift i 30 §, 31 § första, andra eller fjärde stycket, 35 §, 54 § tredje
punkten, 59 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller
340 §, så ock den som bryter mot föreskrift i 34 §, 51 § andra stycket
första punkten, 59 § 2 mom. fjärde stycket första punkten, 64 §, 301 §
eller 334 § 2 mom. tredje stycket;
2. styrelseledamot, verkställande direktör eller likvidator, där han un
derlåter att verkställa påskrift å aktiebrev enligt 51 § andra eller tredje
stycket, 59 § 2 mom. fjärde stycket, 60 § sista stycket, 61 § 2 mom. andra
stycket eller 156 § andra stycket;
3. ledamot i styrelse eller god man för försäkringsaktiebolags personal
stiftelse, där han underlåter att iakttaga vad honom enligt 105 § första
stycket åligger.
330 §.
Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
XIV. Allmänna bestämmelser,
331 §.
Betalning för tecknad aktie eller tecknat garantibelopp medelst anvisning
eller förbindelse, som utställts av riksbanken eller annan bank och är be
talbar vid uppvisandet, så ock betalning genom insättning på räkning, som
på begäran av stiftarna eller styrelsen öppnats av bank för mottagande av
inbetalning å aktier eller garantikapital i bolaget, skall vara jämställd med
betalning i penningar, öppnas sådan räkning, skall banken låta ombesörja
påskrift därom å teckningslistan, så ock i kvitto å gjord insättning anmär
ka, att insättningen skett på räkning som avses i denna paragraf.
Tillgodohavande å räkningen skall, med den inskränkning som följer av
vad i tredje och fjärde styckena stadgas, stå till bolagets fria förfogande.
På räkningen insatt belopp må ej för bolaget lyftas, innan bolaget re
gistrerats, ej heller, i fråga om försäkringsaktiebolag, där i beslut om aktie
kapitalets ökning medelst ny aktieteckning upptagits bestämmelse om mi-
nimiteckning, innan registrering skett på anmälan enligt 56 §, eller, om sty
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
131
relsen enligt 58 § beslutat aktiekapitalets ökning, innan bolagsstämmans godkännande av ökningsbeslutet registrerats.
Inträffar sådant fall att aktieteckning eller teckning av garantibelopp en ligt 16, 56 eller 178 § icke vidare är bindande, skall det på räkningen in satta beloppet jämte därå gottgjord ränta återbetalas till den, som verk ställt teckningen, eller hans rättsinnehavare. Har teckningsbevis eller inte rimsbevis utfärdats, skall beviset förses med påskrift om återbetalningen.
332 §.
1 mom. Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till aktier i försäkringsaktiebolag eller ock avkomsten av sådana aktier med bestäm melse, till betryggande av hans avkomsträtt, att aktierna skola sättas under särskild vård, skall, där enligt testamentet rätten att i bolaget företräda ak tierna skall tillkomma nyttjande- eller avkomsträttshavaren, beträffande denne, såvitt angår rätten att i bolaget företräda aktierna, gälla vad i denna lag om aktieägare är stadgat.
Såväl ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan bliva införd i aktieboken. Vid införingen skall anteckning göras om ägande- rättsförvärvet och om den med nyttjande- eller avkomsträtten förenade rät ten att i bolaget företräda aktierna. I fråga om införing av nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall i övrigt vad om införing av aktieägare är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock skall påskrift om införingen ej ske å aktiebrevet. Styrkes att nyttjande- eller avkomsträtten upphört, skall an teckning därom göras i aktieboken.
Skall försäkran som avses i 107 § avgivas av nyttjande- eller avkomsträtts- havare, varde försäkran därefter lämpad.
2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 11 kap. 4 § 5 la gen om förmynderskap förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall blivande ägare på anmälan av gode mannen införas såsom ägare i aktie boken med anteckning om förvärvet och om förordnandet.
333 §.
1 mom. Äger ett försäkringsbolag mer än hälften av aktierna i ett försäk ringsaktiebolag eller, om aktier med olika röstvärde finnas, så många aktier, att röstetalet för dem utgör mer än hälften av röstetalet för samtliga aktier, skall det förra bolaget anses såsom moderbolag och det senare bolaget såsom dotterbolag. Om ett eller flera dotterbolag eller ock moderbolaget och ett eller flera dotterbolag tillsammans äga så många aktier i ett försäkrings aktiebolag som nyss sagts, skall jämväl sistnämnda bolag anses såsom dot terbolag (dotterdotterbolag) till moderbolaget. Har elt försäkringsbolag el jest på grund av aktieinnehav eller till följd av garantiavtal eller annat av tal eller av annan orsak ett bestämmande inflytande över ett annat försäk ringsbolag, varmed jämväl är förbundet ett väsentligt intresse i det senares ställning och resultatet av dess verksamhet, skall ock det förra bolaget an ses såsom moderbolag och det senare bolaget såsom dotterbolag.
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Alla försäkringsbolag, som äro med varandra sålunda förenade att de in
bördes äro moder- och dotterbolag eller dotterbolag till samma moderbolag,
kallas koncernbolag.
2 mom. Då sådant förhållande inträtt att ett försäkringsbolag enligt vad
i 1 mom. sägs skall anses såsom moderbolag i förhållande till annat försäk
ringsbolag, skall det förra bolagets styrelse därom ofördröj ligen underrätta
styrelsen för det senare bolaget. Dotterbolags styrelse vare pliktig att med
dela styrelsen för moderbolaget de upplysningar, som äro erforderliga för
beräkningen av koncernens ställning och resultatet av koncernens verksam
het i dess helhet.
334 §.
1 mom. Beslutas i försäkringsaktiebolag enligt 61 § sådan nedsättning av
aktiekapitalet, att nedsättningens genomförande medelst minskning av ak
tiernas nominella belopp skulle medföra att detta skulle nedgå under femtio
kronor, äge, där nedsättningen ej skall genomföras medelst inlösen eller in
dragning av aktier, bolagsstämman besluta sammanläggning av aktierna i
bolaget. Sammanläggningen må ej avse flera aktier än som erfordras för att
vid utbyte mot en ny aktie dennas nominella belopp icke skall understiga
femtio kronor.
Beslut om sammanläggning av aktier, efter vad ovan stadgas, vare ej gäl
lande, med mindre beslutet ingår i nedsättningsbeslutet.
1 annat fall än nu är sagt vare beslut om sammanläggning av aktier ej
gällande, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom.
Där beslut om sammanläggning av aktier ej ingår i beslut om nedsättning
av aktiekapitalet, skall beslutet ofördröj ligen av styrelsen eller verkställande
direktören anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två enligt
341 § andra stycket bestyrkta avskrifter av protokoll som förts i ärendet.
2 mom. När registrering skett av beslut om sammanläggning av aktier
eller, om sådant beslut ingår i beslut om nedsättning av aktiekapitalet, när
aktiekapitalet enligt 62 eller 63 § skall anses nedsatt, skola aktiebreven icke
för ägaren medföra annan rätt mot bolaget än att i utbyte erhålla brev å
nya aktier till det antal som belöper på de förutvarande aktierna eller, där
ej fullt antal nya aktier belöper på de förutvarande, ett delbevis för varje
aktie, som ej kan utbytas. Sådant bevis skall innehålla att ägaren är berätti
gad erhålla en ny aktie mot avlämnande av det antal delbevis som erfordras
för utbekommande av en ny aktie.
Det åligger styrelsen att ofördröj ligen för sådant utbyte från aktieägarna
infordra breven å de förutvarande aktierna genom anmaning, som skall givas
på det sätt varom i 115 § tredje stycket stadgas för där avsedd kallelse. Av
lämna aktieägare icke aktiebrev för utbyte inom sex månader efter det de så
lunda infordrats, skall ny anmaning på samma sätt ske till dessa aktieägare.
Avlämnas icke aktiebreven inom ett år efter denna anmaning, skola å dem
belöpande aktiebrev och delbevis för vederbörandes räkning försäljas på of
fentlig auktion, i den ordning varom stadgas i förordningen den 23 oktober
133
1914 om vad vid försäljning av värdepapper i vissa fall skall iakttagas. Se dan försäljning skett, medföra de förutvarande aktiebreven icke annan rätt för ägaren än att utbekomma å dem belöpande del av det vid försäljningen influtna beloppet med avdrag för kostnaderna för den senare anmaningen och för försäljningen. Den senare anmaningen skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkommes.
I brev å ny aktie skall angivas, att aktien tillkommit efter sammanlägg ning av förutvarande aktier. De äldre aktiebreven skola i betryggande ord ning makuleras.
3 mom. Vad i 2 mom. stadgas om utbyte av aktiebrev vid sammanläggning av aktier skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av beslut om bo- lagsordningsändring rörande akties nominella belopp delning av aktie i flera nya aktier skall äga rum.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
335 §.
Vill aktieägare enligt 128 § påkalla inlösen av sina aktier, skall skriftlig ansökan därom göras hos styrelsen inom två veckor efter den bolagsstäm ma, därå förbehåll om inlösen gjorts. Styrelsen skall efter utgången av nämnda tid ofördröjligen i rekommenderat brev giva de aktieägare, för vilka lösningsplikt kan inträda, underrättelse om de ansökningar som inkommit till styrelsen. Bestrider sådan aktieägare, att grund för anspråket föreligger, eller kan överenskommelse ej träffas om lösens belopp, skall tvisten avgöras av tre skiljemän.
Kunna de aktieägare, som gjort ansökan om inlösen, ej enas om utseende av skiljeman, skall försäkringsinspektionen utse skiljeman bland dem som av nämnda aktieägare därtill föreslagits. Styrelsen äge utse skiljeman och föra talan för de aktieägare, för vilka lösningsplikt kan inträda. I övrigt skall i fråga om skiljemännen och förfarandet inför dem i tillämpliga delar gälla vad i lagen om skiljemän är stadgat. År tvist om lösens belopp, skall detta bestämmas så att det motsvarar aktiens verkliga värde. För lösen vare de aktieägare, som röstat för beslutet, ansvariga en för alla och alla för en. Kostnaderna för skiljemannaförfarandet skola åvila bolaget, där ej skilje männen på grund av särskilda omständigheter pröva skäligt ålägga aktie ägare att helt eller delvis svara för dessa kostnader. Part, som är missnöjd med skiljemännens beslut, äger, där ej annat stadgats i bolagsordningen, draga tvisten under rättens prövning, såframt han väcker talan inom tre månader från det beslutet i huvudskrift eller avskrift delgavs honom. Sty relsen skall ofördröjligen ombesörja delgivningen av beslutet. Talan må föras av såväl styrelsen som enskild lösningspliktig aktieägare. Sådan talan gälle till förmån för annan lösningspliktig.
Kunna de lösningspliktiga aktieägarna ej enas om fördelningen sinsemel lan av de aktier som skola inlösas, skola de övertaga aktierna efter antalet av de aktier, med vilka de deltagit i beslutet om bolagsordningsändring eller om nedsättning av aktiekapitalet.
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
336 §.
Av aktierna i svenskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan försäk-
ringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondei eller, om aktier med
olika röstvärde finnas, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst
en tjugondei av röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget
koncern, skall vad sålunda stadgats gälla koncernen.
Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aktier i försäk
ringsaktiebolag eller i aktiebolag, som har till uteslutande syfte att äga
aktier i försäkringsaktiebolag eller att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt
försäkringsbolag.
337 §.
Föreligger intressegemenskap mellan försäkringsbolag, å ena, samt aktie
bolag, varå denna lag icke äger tillämpning, eller registrerad förening, å
andra sidan, äge försäkringsinspektionen att, där det med hänsyn till till
synen över försäkringsverksamheten finnes nödigt och sedan Konungen där
till lämnat samtycke, förelägga aktiebolag eller förening som här avses att
avgiva särskild redovisning över intressegemenskapen enligt anvisningar av
försäkringsinspektionen.
338 §.
Utan försäkringsinspektionens medgivande må två eller flera försäkrings
bolag icke meddela försäkring under gemensam ansvarighet en för alla och
alla för en.
339 §.
Försäkringsbolag må ej utlåna medel till styrelseledamot, styrelsesupp
leant, verkställande direktören, vice verkställande direktör, aktuarie eller
revisor i bolaget eller i annat bolag inom samma koncern. Ej heller må lån
utlämnas mot borgen av person som ovan sägs.
Vad i första stycket första punkten stadgas utgöre ej hinder för försäk
ringsbolag att i enlighet med vad därom i grunderna föreskrives utlämna lån
mot säkerhet i försäkringsbrev.
340 §.
Försäkringsbrev skall innehålla ej mindre uppgift om de allmänna försäk-
ringsvillltoren än även de särskilda villkoren för den försäkring, som av
ses i brevet.
341 §.
Skall enligt bestämmelse i denna lag anmälan eller ansökan göras eller
annan handling undertecknas av styrelsen, skall egenhändig namnunder
skrift tecknas av minst hälften av hela antalet styrelseledamöter eller vid
förfall för styrelseledamot av styrelsesuppleant. Där undertecknande skall
ske av samtliga styrelseledamöter, må ock vid förfall för styrelseledamot
egenhändig namnunderskrift tecknas av styrelsesuppleant. Vad nu är sagt
135
skall äga motsvarande tillämpning, då anmälan eller ansökan skall göras eller annan handling skall undertecknas av likvidatorerna eller samtliga likvidatorer. Skall handling undertecknas av verkställande direktören, må vid förfall för honom undertecknande ske av vice verkställande direktör eller, där sådan ej finnes, av styrelseledamot eller styrelsesuppleant, som därtill bemyndigats av styrelsen.
Avskrift, som på grund av särskild föreskrift i denna lag skall vara be styrkt enligt detta stycke, skall vara till riktigheten bestyrkt av notarius publicus eller landsfiskal eller ock av minst två personer, som hava ställning av styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör, vice verkstäl lande direktör, likvidator, suppleant för likvidator eller firmatecknare.
Annan avskrift skall, där ej särskild föreskrift givits, vara till riktigheten bestyrkt av två personer.
342 §.
Skall på grund av stadgande i denna lag eller föreskrift i bolagsordning kungörelse äga rum i tidning inom viss ort, bör sådan tidning väljas som genom sin spridning är ägnad att bringa kungörelsen till allmän kännedom.
343 §.
Försäkringsbolag vare uti de mål, för vilka ej annorlunda genom lag stad gas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.
Åtal för försummelse att enligt bestämmelse i denna lag göra anmälan för registrering så ock talan, varom i 65 § 1 mom. och 335 § stadgas, skall lika ledes upptagas av allmän underrätt som i första stycket sägs.
344 §.
Innehåller bolagsordningen förbehåll, att tvister mellan bolaget och styrel sen, styrelseledamot, verkställande direktören, likvidator, aktieägare, del ägare eller röstberättigad, som ej är delägare, skola hänskjutas till avgöran de av en eller flera skiljemän, äge det förbehåll samma verkan som tillkom mer skiljeavtal. Om påkallande av förbehållets tillämpning gälle vad om stämning i denna lag finnes stadgat; där styrelsen vill föra klandertalan mot bolagsstämmobeslut på grund som avses i 131 § 1 mom. andra stycket eller
229 § 1 mom. andra stycket, skall styrelsens rätt till talan anses bevarad, om den i 89 § eller 204 § 2 mom. omförmälda stämman blivit inom klander tiden utlyst att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelse tid kan ske.
Kungl. May.ts proposition nr 50.
XV, Om vissa undantag i fråga om lagens tillämplighet,
345 §.
Beträffande tjänstepensionsförsäkring må Konungen, där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt, medgiva avvikelser från vad denna lag innehåller. Konungen må ock
i
fråga om återförsäkring medgiva de av
vikelser, som prövas skäliga.
136
Driver försäkringsbolag rörelse i utlandet, äger försäkringsinspektionen
för det utländska försäkringsbeståndet medgiva de avvikelser från vad denna
lag innehåller, som med hänsyn till utländsk lag finnas påkallade.
346 §.
1 avseende å Stockholms stads brandförsäkringskontor skall i tillämpliga
delar galla vad i denna lag är beträffande ömsesidigt försäkringsbolag, som
meddelar brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, i all
mänhet stadgat; dock att härigenom icke föranledes skyldighet för konto
rets delägare att vidkännas vidsträcktare ansvarighet för kontorets förbin
delser än som förefunnits före den 1 januari 1904.
347 §.
I fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalt skall i tillämpliga delar
gälla vad i denna lag stadgas angående ömsesidigt försäkringsbolag; dock att
1. vad i 171 § första stycket första punkten stadgas icke skall äga till-
lämpning;
2. premiereserven skall utgöra summan av besparingsfond och livränte-
fond; samt
3. vad i 271 § andra stycket sägs om premiereserven i stället skall avse
livräntefond.
Med besparingsfond förstås den mot försäkringarna i anstalten svarande
behållningen, vad angår kapitalförsäkring i den mån behållningen icke för
fallit till betalning och vad angår livränteförsäkring i den mån de försäkrade
ej uppnått den ålder, då livränta skall börja utgå. Med livräntefond förstås
kapitalvärdet av utgående livräntor.
348 §.
Utan hinder av bestämmelserna i 168 § må för ändamål som avses i lagen
om försäkring för olycksfall i arbete bildas ömsesidigt försäkringsbolag för
vars förbindelser delägarna svara personligen; och skall beträffande sådant
bolag i fråga om förlust å olycksfallsförsäkringen vad i 197—203 §§ är för
där avsett fall föreskrivet om uttaxering äga motsvarande tillämpning.
Angående trafikförsäkringsrörelse meddelas vissa särskilda bestämmelser
i lagen om trafikförsäkring å motorfordon.
349 §.
Vad ovan i denna lag är föreskrivet skall ej äga tillämpning å:
a) försäkringsanstalt, som inrättats av staten,
b) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden,
vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar de
lar av flera härad, mindre än tio socknar, varvid med härad likställes tings-
lag i de orter där benämningen härad ej förekommer,
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
137
c) sjukkassa eller annan understödsförening, å vilken lagen om under
stödsföreningar äger tillämpning,
d) sjukkassa enligt lagen om allmän sjukförsäkring.
Bolag, varom ovan under b) förmäles, vare dock pliktigt att angående sin
verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter i enlighet med de föreskrif
ter, Konungen meddelar.
Förslag
till
Lag angående införande av nya lagen om försäkringsrörelse.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Den nu antagna lagen om försäkringsrörelse skall jämte vad här nedan
stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949.
2
§.
Genom nya lagen upphäves, med den begränsning här nedan stadgas, la
gen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse tillika med alla de sär
skilda stadganden, vilka innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så
ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya la
gens bestämmelser.
3 §•
Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,
som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.
4 §•
7 inom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse jämväl i avseende å
försäkringsbolag, som registrerats enligt äldre lag. Därvid skall dock iakt
tagas vad nedan stadgas.
2 mom. I fall, då införing i aktieboken skett innan nya lagen trätt i kraft,
äga bestämmelserna i 32 § 2 inom., 35 § 2 mom. andra stycket och 38 § icke
tillämpning. Har den, som åberopar annat förvärv av aktiebrev än överlå
telse, blivit i aktieboken införd före nya lagens ikraftträdande, och har ej,
inom tre år efter det lagen trädde i kraft, ansökan gjorts om aktiebrevets
dödande eller talan mot innehavaren instämts om bättre rätt till aktiebrevet,
skall dock, när överlåtelse eller pantsätlning därefter sker, vad i 32 g 2 mom.
och 35 § 2 mom. andra stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.
138
3 mom. Styrelsen för försäkringsbolag som registrerats enligt äldre lag
må hos Konungen göra ansökan om stadfästelse å sådan ändring av bolags
ordning och grunder, som erfordras för vinnande av överensstämmelse med
föreskrifterna i den nya lagen. Konungen prövar ansökningen jämlikt be
stämmelserna i 4 eller 166 § nya lagen, dock att prövningen icke må avse
frågan huruvida bolagets rörelse är behövlig. Varda bolagsordningen och
grunderna stadfästa, beviljar Konungen koncession tillsvidare eller, där sär
skilda omständigheter föranleda därtill, för bestämd tid, högst tio år, och
därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.
4 mom. Ansökan enligt 3 mom. skall inlämnas till försäkringsinspektio-
nen senast sex månader efter det nya lagen trätt i kraft. Där så finnes på
kallat, må Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, försäkringsin-
spektionen medgiva, att tiden utsträckes till högst två år.
Innan frågan om koncession avgjorts och, där koncession beviljats, intill
den tidpunkt från vilken koncessionen skall gälla, må bolaget fortsätta sin
verksamhet, och skola därvid bestämmelserna i äldre lag lända till efterrät
telse, i den mån ej Konungen förordnat att föreskrifter i nya lagen skola
tillämpas.
5 mom. Sker ej ansökan, varom i 3 mom. förmäles, inom föreskriven tid
eller varder ansökningen avslagen, skall bolaget träda i likvidation.
Hava likvidatorer för försäkringsbolag utsetts innan nya lagen trätt i kraft
eller föreligger fall som i första stycket sägs, skall äldre lag gälla i avseende
å likvidationen, och skola ej heller bestämmelserna i 163, 164, 259 och 260 §§
nya lagen äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
5 §•
Ömsesidigt försäkringsbolags firma, som registrerats innan nya lagen trätt
i kraft, må godkännas även om densamma icke överensstämmer med be
stämmelserna i 171 § första stycket.
6
§•
För giltigt beslut om sådan ändring av bolagsordning som avses i 4 §
3 mom. vare, utan hinder av vad eljest kan i äldre lag eller bolagsordningen
vara stadgat angående särskild röstpluralitet, erforderligt allenast att beslu
tet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stäm
man biträtts av minst två tredjedelar av de röstande.
7 §•
Det ankommer på Konungen att meddela de föreskrifter, vilka betingas av
att Konungens Befallningshavande icke vidare skall taga befattning med
ärenden rörande stadfästelse å bolagsordning för och registrering av ömse
sidigt försäkringsbolag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
139
Utdrag av protokollet över handelsårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 juni 1947.
N ärvarande:
Statsministern
Erlander , ministern för utrikes ärendena Undén , statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Vougt, Zetterberg Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, finans- och handelsdepartementen anmäler statsrådet Kock fråga angående ng lagstift ning om försäkringsrörelse samt anför följande.
Inledning.
Yrkesmässigt bedriven försäkringsrörelse är för närvarande underkastad bestämmelserna i lagen den 25 maj 1917 (nr 257) om försäkringsrörelse, i det följande även kallad försäkringslagen. Sedan länge har frågan om en allmän översyn av denna lag stått på dagordningen.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 januari 1937 tillkallade chefen för handelsdepartementet dels tre utredningsmän — överdirektören och che fen för försäkringsinspektionen O. A. Åkesson (ordf.), riksdagsmannen, se dermera landshövdingen E. Lindberg samt professorn H. Cramér — att inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag angående försäkrings- verksamheten, dels ock särskilda sakkunniga att med utredningsmännen del taga i överläggningar i ämnet. Enligt de för utredningsmännen utfärdade direktiven skulle utredningsarbetet i främsta rummet omfatta vissa angivna problemkomplex på såväl liv- som skadeförsäkringens område. Därutöver borde utredningen avse att belysa och enligt sunda försäkringsrättsliga prin ciper tillrättalägga samtliga de spörsmål, som vore av betydelse på försäk ringsväsendets område. Med hänsyn till att aktiebolagslagstiftningen alltjämt vore föremål för särskild utredning borde däremot behandlingen av frågor av rent bolagsrättslig natur uppskjutas till dess förslag förelåge beträffande den allmänna aktiebolagslagen.
Utredningsarbetet hann icke slutföras före världskrigets utbrott. Enligt be slut den 12 januari 1940 av dåvarande departementschefen skulle arbetet inom 1937 års försäkringsutredning tillsvidare anstå och återupptagas först efter departementschefens bestämmande.
140
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
I statsrådsprotokollet den 20 november 1942 anförde departementschefen,
att förhållanden inträffat, vilka aktualiserade frågan om återupptagande
av försäkringsutredningens arbete. 1 anledning härav tillkallade departe
mentschefen — jämlikt Kungl. Majds bemyndigande sistnämnda dag —•
särskilda utredningsmän med uppdrag att beträffande vissa frågor fullfölja
utredningsarbetet, nämligen överdirektören O. A. Åkesson (ordf.), profes
sorn H. Cramér, riksdagsmannen J. A. Hermansson samt försäkringsdirek-
törerna N. J. Ekwall (Allmänna livförsäkringsbolaget Oden), K. Eriksson
(försäkringsanstalterna Folket-Samarbete) och F. Lundberg (Livförsäkrings
aktiebolaget De Förenade). Därjämte tillkallades försäkringsdirektören B.
Rudling (Stockholms läns brandstodsbolag) att såsom expert biträda utred
ningsmännen vid behandlingen av frågor rörande försäkringsbolag med lokalt
begränsad verksamhet. Sedan Rudling kort tid efteråt avlidit, tillkallades
försäkringsdirektören J. G. Bylund (Allmänna brandförsäkringsverket) så
som expert i Rudlings ställe.
Utredningen antog benämningen försäkringsutredningen.
Enligt de för utredningen utfärdade direktiven skulle i stort sett följande
problemkomplex upptagas till behandling, nämligen livförsäkringens tek
niska bestämmelser, frågor rörande folkförsäkringen, koncession för försäk
ringsbolag, regler för livförsäkringsbolagens kapitalplacering, särskilda spörs
mål beträffande de lokala bolagen samt försäkringsinspektionens befogenhe
ter och tillsynsbestämmelsemas utformning. Uppdraget blev därmed icke
oväsentligt begränsat i förhållande till det år 1937 meddelade utrednings
uppdraget. På skadeförsäkringens område lämnades sålunda betydelsefulla
frågor utanför. Uppdraget har emellertid sedermera i viss mån utvidgats.
I skrivelse den 8 november 1943 till departementschefen anförde försäkrings
utredningen, att lösningen av frågorna om en av utvecklingen påkallad änd
ring av gällande försäkringstekniska regler beträffande livförsäkring icke
kunde åvägabringas utan beaktande av skattebestämmelsema. Utredningen
sade sig hava kommit till den uppfattningen, att utredningen icke kunde
åstadkomma förslag till tillfredsställande lagbestämmelser rörande livförsäk
ring eller uppdraga riktlinjer för dylika bestämmelsers praktiska tillämp
ning, om icke vissa ändringar genomfördes i skattelagstiftningen. Förden
skull hemställdes, att en med hithörande frågor förtrogen person måtte till
kallas med uppdrag att efter samråd med utredningen framlägga förslag i
ämnet. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande anmodade departementschefen
genom beslut den 3 december 1943 försäkringsutredningen att vid fullgöran
de av sitt uppdrag till behandling upptaga jämväl frågan om ändring i viss
angiven omfattning av gällande skattebestämmelser rörande livförsäkrings
väsendet. Samtidigt tillkallade departementschefen kammarrättsrådet E.
Stern att biträda försäkringsutredningen vid behandlingen av nämnda fråga.
I de direktiv, som i anslutning härtill utfärdades, underströk departements
chefen, att det icke kunde komma i fråga att i förevarande sammanhang
upptaga spörsmålet om livförsäkringsbolagens beskattning till prövning i
hela dess vidd; det vore sålunda angeläget att en blivande, mera fullständig
utredning i ämnet icke föregrepes.
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
Hl
Sedan 1944 års riksdag antagit och den 14 september 1944 utfärdats ny lag om aktiebolag, anmodade chefen för handelsdepartementet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande, genom beslut den 22 september 1944 försäkringsutred- ningen att vid fullgörande av sitt uppdrag underkasta lagen om försäkrings rörelse jämväl den omarbetning, som erfordrades för att bringa nämnda lag i överensstämmelse med den nya lagen om aktiebolag. I direktiven för detta uppdrag uttalade departementschefen bl. a., att en så fullständig anpassning som möjligt till de grundläggande principerna i den nya aktiebolagslagen borde eftersträvas.- Avsteg därifrån borde sålunda ske endast i den mån sådant påkallades av försäkringsväsendets egenart.
Sedermera har 1942 års försäkringsutredning den 1 april 1946 avgivit be tänkande med förslag till ny lag om försäkringsrörelse m. m. (SOU 1946: 33 och 34). Förslaget innefattar också viss ändring av kommunalskattelagen.
Det pågående utredningsarbetet har icke haft till följd, att försäkringsfrå- goma mist sin centrala plats i den offentliga diskussionen. Dessa frågor ha tvärtom i olika sammanhang tagits upp till behandling från skilda utgångs punkter. Det intensifierade reformarbete, som efter kriget präglat vår social lagstiftning, har berört även försäkringsväsendet. Här må främst erinras om lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och den nya lagen om folkpen sionering. Samtidigt ha andra problem på försäkringsväsendets område trängt fram, exempelvis ordnandet av en allmän tjänstepensionering för de i en skild tjänst anställda.
Av väsentligt större intresse i förevarande sammanhang äro emellertid de krav, som från skilda håll rests på en vidgad undersökning rörande det en skilda försäkringsväsendet. Dessa utredningskrav syfta till försäkringsverk- samhetens centrala problem, enklast uttryckt i frågeställningen enskild eller statlig regi eller en kombination av dessa båda verksamhetsformer. I anled ning av tre vid 1945 års riksdag väckta motioner (I: 197 samt 11:316 och 419) anhöll riksdagen — under åberopande av vad som anförts i första lag utskottets utlåtande nr 47 — i skrivelse den 30 juni 1945 (nr 530), att Kungl. Maj:t måtte dels låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning med syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalise ring av försäkrings verksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträck ning det privata försäkringsväsendet borde överföras till det allmänna och i samband därmed i vad mån flera försäkringsgrenar borde göras obliga toriska, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda, dels skyndsamt låta utarbeta och framlägga förslag till proviso risk lagstiftning till förhindrande av att nya och ur det allmännas synpunkt icke önskvärda försäkringsanstalter bildades eller redan bestående försäk ringsföretag började ny icke önskvärd verksamhet under den tid frågor rö rande försäkringsverksamlietens framtida utformning äro under utredning.
Riksdagens sålunda uttalade önskemål hava efterkommits. Sedan riksda gen bifallit Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa inskränk ningar i rätten att driva försäkringsrörelse, har lag i ämnet utfärdats den
142
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
14 december 1945 (nr 845), den s. k. spärrlagen. Lagen innebär, att kon
cession för nytt försäkringsbolag må beviljas endast såframt detta finnes
från allmän synpunkt önskvärt. Enahanda bestämmelse gäller för det fall,
att bestående bolag önskar upptaga försäkringsbransch, som bolaget icke
förut drivit. Lagen gällde ursprungligen till och med den 31 december 1947;
giltighetstiden har sedermera förlängts ytterligare ett år. Jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 26 oktober 1945 tillkallade dåvarande chefen för
handelsdepartementet sju utredningsmän med uppdrag att verkställa en all
sidig och förutsättningslös utredning rörande de i riksdagsskrivelsen angivna
problemkomplexen. För denna utredning har antagits benämningen 1945 års
försäkringsutredning. Enligt de direktiv, som utfärdats för utredningen, skall
densamma taga ställning till alla problem av betydelse på försäkringsväsen
dets område. Utredningen har att förutsättningslöst pröva, huruvida eller i
vad mån den enskilda försäkringsverksamheten bör överföras i statlig regi. I
utredningsuppdraget ingår vidare, bland annat, att granska den ekonomiska
effektiviteten jämväl hos den försäkringsverksamhet som nu bedrives av
staten.
Till förebyggande av missförstånd må anmärkas, att med uttrycket för-
säkringsutredningen i det följande åsyftas 1942 års utredning.
Yttranden över försäkringsutredningens förslag.
Yttranden över förslaget i dess helhet ha efter remiss avgivits av 1945 års
försäkringsutredning, försäkringsinspektionen samt svenska försäkringsbolags
riksförbund och svenska livförsäkringsbolags förening — vilka båda sam
manslutningar avgivit gemensamt yttrande och i fortsättningen kallas för
säkringsbolagens riksförbund — ävensom av kooperationens försäkrings-
anstalter Folket-Samarbete, landsbygdens brandförsäkringsbolags förening,
försäkringstjänstemannaförbundet samt försäkringsfunktionärernas förbund.
Därjämte ha från olika myndigheter och organisationer yttrande inford
rats beträffande särskilda avsnitt av betänkandet eller lagförslaget. Samt
liga länsstyrelser ha sålunda yttrat sig om utredningens förslag i fråga
om de lokala försäkringsbolagen. Rönte- och kapitalförsäkringsanstalternas
förtroenderåd har yttrat sig om förslaget i vad rör dessa anstalter. Bank- och
fondinspektionen har avgivit yttrande beträffande förslaget till ändrade be
stämmelser om redovisning av vissa fondmedel. I fråga om utredningens
förslag till jämkning av reglerna för livförsäkringsbolagens beskattning har
yttrande avgivits av kamntarråtten och överstdthållarämbetet. Slutligen har
statskontoret yttrat sig om förslaget till personal- och lönestat för försäk
ringsinspektionen. Vissa länsstyrelser ha vid sina yttranden fogat utlåtanden
från lokala bolag inom länet. Dylika utlåtanden ha sålunda inkommit från
Brandförsäkringsbolaget å landet inom Blekinge, Uppsala läns brandstodsbo
lag och Östergötlands läns brandstodsbolag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
143
Det enskilda försäkringsväsendets nuvarande struktur
och omfattning.
Innan jag ingår på en redogörelse för det föreliggande reformförslaget synes mig en kortfattad orientering böra lämnas rörande det enskilda försäkrings väsendets nuvarande struktur och omfattning, varvid jag — under hänvis ning till den mera utförligå redogörelse i ämnet som försäkringsutredningen lämnat å s. 5—13 i sitt betänkande, del II — torde kunna begränsa mig till vissa viktigare data.
Inhemska försäkringsbolag.
Bland inhemska försäkringsbolag särskil
jas i regel tre olika grupper, nämligen riksbolag, varmed avses bolag med av Kungl. Maj:t stadfäst bolagsordning, läns- och härad sbolag, för vilka vederbörande länsstyrelse stadfäster bolagsordningen, samt soc ken b o 1 a g, för vilka bolagsordning icke stadfästes av offentlig myndig
het.
Riksbolagen driva — med enstaka undantag — verksamhet i hela riket. För de båda andra bolagsgruppema är däremot karakteristiskt, att verksam heten är lokalt begränsad. Med hänsyn härtill användes för dessa bolags- grupper merendels benämningen lokala försäkringsbolag. Dessa bolag driva endast vissa slag av skadeförsäkring — huvudsakligen brand- och husdjurs- försäkring — medan riksbolagen omspänna alla försäkringsbranscher.
I fråga om den rättsliga strukturen har man att skilja mellan aktiebolag och ömsesidiga bolag. Av de sammanlagt 142 riksbolag, som för närvarande1 driva verksamhet, tillhöra 48 den förra kategorien och 94 den senare. Liv försäkringsrörelse i egentlig mening drives för närvarande av 22 riksbolag, därav 8 aktiebolag och 14 ömsesidiga bolag. Därtill komma 14 ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, som till sin rättsliga karaktär äro att anse så som ömsesidiga bolag. Samtliga lokala bolag — 172 läns- och haradsbolag samt 969 sockenbolag -- tillhöra den ömsesidiga företagstypen.
Utländska försäkringsanstalter
äga under vissa betingelser rätt att driva
verksamhet här i riket genom generalagent. Tillstånd meddelas av försäk- ringsinspektionen. För närvarande driva 29 utländska försäkringsanstalter verksamhet här. Av dessa äro 13 engelska, 8 danska, 3 schweiziska, 2 norska, 2 franska och 1 finskt. Den försäkringsrörelse, som tidigare här bedrivits av 4 tyska anstalter, är för närvarande under avveckling. Det förtjänar vidare anmärkas, alt ytterligare 9 utländska företag, som drivit livförsäkringsrörelse i vårt land, numera upphört med anskaffningsverksamhet; flertalet av dessa försäkringsbestånd förvaltas av svenska livförsäkringsbolag.
Olika försäkringsgrenar.
Det övervägande antalet skadeförsäkringsbolag
driva flera rörelsegrenar (branschaffärer) jämsides. Högsta antalet bransch-
1 Uppgifterna avse verksamhetsåret 1944.
144
affärer i ett och samma försäkringsbolag utgör 19. De lokala försäkrings
bolagen driva endast en bransch per bolag. Av de riksbolag, som driva direkt
skadeförsäkring, representera i genomsnitt aktiebolagen 7 och de ömsesidiga
bolagen 3 branschaffärer per bolag. För de utländska bolagen växlar antalet
branschaffärer från 1 till 6.
Det förekommer, att samma bolag i direkt affär bedriver både liv- och
skadeförsäkring. Denna kombination återfinnes i tre försäkringsaktiebolag,
vilka vanligen kallas blandade bolag.
Åtskilliga bolag driva såväl indirekt affär — återförsäkring — som direkt
försäkring. Enbart återförsäkring drives av 8 bolag.
Verksamhetens omfattning.
År 1944 inbetalades i premier för direkt för
säkring i Sverige av svenska och utländska bolag till de enskilda försäkrings
bolagen omkring 607 miljoner kronor, varav betydligt mer än hälften eller
omkring 331 miljoner kronor belöpte på egentlig livförsäkring. Närmast i
storleksordning kommo brandförsäkringspremierna, omkring 103
miljoner
kronor, och premiema för sjöförsäkring med 45 miljoner kronor. Av premie
intäkterna belöpte icke mindre än 93,4% på riksbolagen samt 3,4% på läns-
och häradsbolagen, 0,7 % på sockenbolagen och 2,5 % på de utländska för-
säkringsanstaltema.
För försäkringsfall avseende direkt försäkring i Sverige utbetalades av
svenska bolag samma år tillhopa omkring 268 miljoner kronor, varav 141
miljoner kronor inom livförsäkringen och 127 miljoner kronor inom skade
försäkringen. Vid utgången av 1944 uppgingo de av försäkringsbolagen för
valtade tillgångarna till ett sammanlagt värde av omkring 5,1 miljarder
kronor.
Försäkringsbolagens personal.
Enligt den senaste folkräkningen, som av
såg förhållandena vid utgången av år 1940, uppgick antalet egentliga yrkes
utövare inom den enskilda försäkringsverksamheten till sammanlagt 11 700
personer, varav 6 100 män och 5 600 kvinnor. Dessa uppgifter torde avse den
kontorsanställda personalen och yrkesfältmännen, medan de tämligen talrika
s. k. biförtjänstagentema icke torde hava inräknats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Översikt av försäkringsutredningens förslag samt frågan om
behovet av ny lagstiftning.
Försäkringsutredningens betänkande med förslag till ny lag om försäk
ringsrörelse m. m. innebär i stora drag följande.
För rätten att driva försäkringsrörelse föreslår utredningen väsentligt
skärpta koncessionsbestämmelser. Vid koncessionsprövningen skola även så
dana spörsmål som delägares och garanters inflytande i ömsesidiga försäk
ringsbolag beaktas. Kungl. Maj:t är koncessionsmyndighet. För koncession
skall Kungl. Maj:t äga uppställa särskilda villkor. Åsidosättande av dylika
villkor kan medföra koncessionens förverkande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
145
I fråga om livförsäkring föreslås införande av den s. k. skälighetsprinci- pen, vilken innebär, att premierna — varmed här avses bruttopremierna ef ter avdrag för återbäring — skola vara skäligt avvägda i förhållande till de förmåner försäkringen medför. Kontrollen häröver ingår i den offentliga tillsynen, som utövas av försäkringsinspektionen. Beträffande livförsäkring en föreslås vidare försäkringstekniska regler i syfte att dels möjliggöra smi digare anpassning efter växlande förhållanden, exempelvis i fråga om ränte utvecklingen, och dels åstadkomma större rättvisa mellan skilda grupper av försäkringstagare.
Den försäkringsform, som under namnet folkförsäkring för närvarande bedrives bland folkets breda lager, bör enligt utredningens mening bibehål las. På folkförsäkringsverksamheten uppställas emellertid skärpta krav.
Utredningen skisserar ett förslag till obligatorisk dödsfallsförsäkring, om lättande hela folket.
Beträffande försäkringsbolagens kapitalplacering anser utredningen, att förhållandena på kapitalmarknaden böra föranleda en viss uppmjukning av gällande bestämmelser angående placering i s. k. guldkantade värdepapper.
I fråga om de lokala försäkringsbolagen föreslår utredningen — i syfte att åstadkomma större enhetlighet och kontinuitet — att länsstyrelsernas be fattning med läns- och häradsbolagen skall upphöra. Koncessionsfrågor rö rande dessa bolag skola sålunda — liksom för närvarande koncessionsfrågor för de s. k. riksbolagen — handläggas av Kungl. Maj:t, medan den allmänna tillsynen samt registreringen skall ankomma på försäkringsinspektionen. Läns- och häradsbolagen skola i begränsad omfattning få meddela återför- säkring. Beträffande sockenbolagen föreslås en särskild undersökning i syf te att för dem tillskapa en mera effektiv tillsyn från det allmännas sida.
Förut har framhållits, att försäkringsinspektionen enligt förslaget skall hava att inom livförsäkringen övervaka premiesättningens skälighet. Här utöver innebär förslaget i olika avseenden en utvidgning av inspektionens be fogenheter. Härav betingas en viss utökning av verkets personal. Därjämte föreslås en jämkning i inspektionens nuvarande lönestat. Läns- och härads bolagen skola enligt förslaget bidraga till kostnaderna för inspektionens verksamhet.
De bolagsrättsliga bestämmelserna ha nära anknutits till de grundläggan de principerna i den nya aktiebolagslagen. Vissa avvikelser föreslås, beting ade av försäkringsväsendets egenart.
Det förutsättes i förslaget, att i anslutning till den nya lagens ikraftträdan de samtliga existerande försäkringsbolag skola söka ny koncession.
1 samband med de försäkringstekniska bestämmelserna på livförsäkring ens område föreslår utredningen vissa ändringar i .30 § kommunalskattela gen. Syftet med dessa ändringar — vilka avse såväl överskottsbeskattningen som ränteskatten — är i främsta rummet att skapa förutsättningar för ett ur försäkringstagarnas synpunkt ändamålsenligt återbäringssystem.
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 60.
146
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Innan en mera detaljerad redogörelse lämnas för utredningens förslag sy
nes det mig nödvändigt att besvara frågan, huruvida i nuvarande läge —
medan en omfattande undersökning rörande försäkringsväsendets funda
mentala spörsmål pågår — skäl finnas att genomföra ny lagstiftning om
försäkringsrörelse.
Med hänsyn till de brister — särskilt i avseende å de försäkringstekniska
bestämmelserna — som vidlåda den nuvarande försäkringslagen finner för-
säkringsutredningen det angeläget, att den föreslagna nya lagstiftningen sna
rast möjligt genomföres. Utredningen anmärker vidare, att den nya aktiebo
lagslagen träder i kraft den 1 januari 1948. Motsvarande lagstiftning på för
säkringsväsendets område synes utredningen böra träda i tillämpning sam
tidigt.
Försäkringsinspektionen säger sig icke ha något att erinra mot de rikt
linjer av principiell natur, vilka utredningen uppdragit i syfte att åstadkom
ma en reformerad försäkringslagstiftning och vilka kommit till uttryck i
lagtexten och motiveringen. Inspektionen anser, att förslaget är väl ägnat
att läggas till grund för ny lagstiftning.
Jämväl försäkringsbolagens riksförbund finner förslaget i stort sett väl äg
nat att tillgodose från olika håll framkomna önskemål beträffande den pri
vata försäkringsverksamhetens organisation och arbetsformer. Förbundet
tillstyrker därför, att utredningens lagförslag lägges till grund för ny lag
stiftning i ämnet.
Såväl försäkringsinspektionen som riksförbundet föreslå dock i åtskilliga
avseenden jämkningar i förslaget. Även i flertalet övriga remissyttranden
framställas erinringar i detaljfrågor. Härtill torde jag få anledning åter
komma i det följande.
Folket-Samarbete anser, att förslaget i flera hänseenden bör omarbetas;
särskilt gäller detta de försäkringstekniska reglerna och skattebestämmel-
serna. Anstalterna anföra sammanfattningsvis följande:
Då utredningen tänkt sig, att den nya försäkringslagen skulle träda i kraft
samtidigt med den nya aktiebolagslagen, d. v. s. den 1 januari 1948, är Fol
ket-Samarbete angeläget tillägga, att den erforderliga omarbetningen icke
behöver äventyra detta tidsschema. Den i detta yttrande framförda kritiken
har visserligen varit omfattande och den har gällt frågor av stor betydelse,
men kvantitativt sett har den endast berört en ringa del av utredningens lag
förslag. Den mödosamma och tidskrävande formella omredigeringen av för
säkringslagen i anslutning till den nya aktiebolagslagen har ju utredningen
verkställt på ett, såvitt Folket-Samarbete kunnat finna, i stort sett invänd-
ningsfritt sätt. Det är därför Folket-Samarbetes bestämda förhoppning, att
den erforderliga överarbetningen skall kunna göras så snabbt, att förslag
kan framläggas vid 1947 års riksdag.
1955 års försäkringsutredning anför:
I allmänhet kunna betänkligheter anföras mot ett genomförande av par
tiella reformer medan en undersökning av väsentligt större räckvidd pågår.
Det framlagda lagförslaget synes emellertid i väsentliga hänseenden innebära
så betydelsefulla förbättringar i nu gällande ordning, att ett uppskov med
dess genomförande icke är önskvärt. Av särskild betydelse är, att ett åväga
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
147
bringande av de nämnda reformerna icke torde i någon mån hindra eller försvåra det pågående utredningsarbetet utan fastliellre underlätta detsam ma. 1945 års försäkringsutredning förordar sålunda, att förslaget snarast möjligt kommer under statsmakternas bedömande. I detta sammanhang må framhållas, att utredningen icke ansett sig böra verkställa någon detalj granskning av förslaget. Utredningen har ej heller tagit ståndpunkt till de meningsskiljaktigheter, som kommit till uttryck i betänkandet.
Föredraganden.
Såsom framgår av vad jag förut yttrat, är situationen
för närvarande den, att ett förslag till partiella reformer beträffande den enskilda försäkringsverksamheten framlagts, medan ännu eu annan utred ning är sysselsatt med en betydligt mera vittsyftande undersökning, avseende i främsta rummet förutsättningarna för enskild verksamhet på området. Självfallet bör det icke utan tungt vägande skäl komma i fråga att nu ge nomföra viktiga ändringar i försäkringslagstiftningen, om den praktiska ver kan härav kan antagas komma att inskränka sig till en förhållandevis kort tidrymd.
Försäkringsverksamheten har under de senaste decennierna nått stor ut bredning. Den ingriper på det sociala och ekonomiska livets områden och berör snart sagt varje medborgare. Efter våra förhållanden mycket stora belopp inbetalas årligen i premier till de privata försäkringsbolagen och för valtas av dessa. Med hänsyn till försäkringens syfte att skydda mot ekono miska risker av skilda slag är bolagens soliditet av grundläggande betydelse för verksamheten. Avtalen omspänna ofta en mycket lång tidrymd. Den en skilde försäkringstagaren saknar i regel förutsättningar att förstå den in vecklade teknik, varpå försäkringsverksamheten —- särskilt livförsäkringen — är uppbyggd och kan därför ej bedöma, huruvida försäkringsbolaget är i stånd att fullgöra ingångna avtal. Redan dessa endast i största korthet an tydda förhållanden göra det självklart, att den enskilda försäkringsverksam heten måste stå under effektiv samhällelig tillsyn.
Mot bakgrunden av den utveckling, som ägt rum särskilt under det se naste decenniet, framstå åtskilliga av försäkringslagens bestämmelser såsom direkt otillfredsställande ur försäkringstagarnas synpunkt. Detta omdöme gäller i främsta rummet livförsäkringen och blir därigenom särskilt allvar ligt, eftersom livförsäkringsverksamheten i grunden har socialpolitiskt syf te. Den nuvarande tillsynen åsyftar framförallt att tillgodose soliditetskravet. Försäkringsutredningen har vid sidan härav ställt kravet på skälighet gent emot försäkringstagarna. Skälighetskravet — vilket med hänsyn till utred ningsuppdragets begränsning uppställts allenast beträffande livförsäkringen — innebär, att nettopriset för en försäkring icke får överstiga vad som kan anses skäligt med hänsyn till de tjänster försäkringen innebär för försäk ringstagarna. Att i lagstiftningen snarast möjligt fastslå denna princip — till vilken jag torde få återkomma i det följande —- synes mig vara ett samhälle ligt intresse av stor vikt.
Försäkringsutredningen har riktat uppmärksamheten också på flera andra bestämmelser i försäkringslagen, vilka icke motsvara tidens krav. Vad sär
148
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
skilt beträffar livförsäkringen må i detta sammanhang endast nämnas, att
lagens tekniska bestämmelser lägga hinder i vägen för skapande av full rätt
visa mellan olika grupper av försäkringar.
Särskild betydelse vill jag tillmäta frågorna om delägarnas inflytande i
ömsesidiga försäkringsbolag och om möjlighet till större insyn från det all
männas sida i försäkringsföretagens ekonomiska förvaltning. Vad den första
frågan beträffar synas mig nuvarande förhållanden på åtskilliga håll giva
anledning till allvarliga anmärkningar. Försäkringsutredningen har föresla
git en bestämmelse av innebörd att en tillfredsställande representationsord-
ning för delägarna i ömsesidigt försäkringsbolag skall vara ovillkorlig för
utsättning för beviljande av koncession respektive för bibehållande av re
dan beviljad koncession. Denna bestämmelse synes mig lämplig och jag vill
i detta sammanhang understryka, att genomförandet av en sådan lagregel
gör det möjligt att snabbt komma till rätta med de missförhållanden, som
nu bestå i fråga om representationen. Försäkringsutredningen har vidare
föreslagit bestämmelser, vilka öka allmänhetens möjligheter till kännedom
om försäkringsföretagens ekonomiska förvaltning. Utredningen erinrar om
att dessa företag i mycket betydande omfattning förvalta medel, som inflyta
från de enskilda medborgarna, eller svara för ekonomiska utfästelser gent
emot dem, vilket förhållande understryker allmänhetens anspråk på full in
syn i företagens ekonomiska skötsel. För min de! kan jag förbehållslöst in
stämma i detta uttalande.
Även i andra hänseenden — mer eller mindre betydelsefulla — synes mig
en modernisering av försäkringslagen önskvärd. Till dessa frågor skall jag
närmare återkomma i det följande; därvid torde jag också få tillfälle att
taga upp till behandling den kritik, som framförts i remissyttrandena. Här
vill jag endast framhålla betydelsen av att de i den nya aktiebolagslagen —
som träder i kraft den 1 januari 1948 — upptagna nya bolagsrättsliga prin
ciperna snarast möjligt bliva tillämpliga beträffande försäkringsbolagen.
I anslutning till det yttrande, som avgivits av 1945 års försäkringsutred-
ning, vill jag slutligen framhålla, att det uppdrag som anförtrotts åt denna
utredning är mycket omfattande. Utredningsarbetet skall visserligen enligt
direktiven bedrivas med skyndsamhet men måste uppenbarligen bli tids
krävande. Det är sålunda tydligt, att de reformförslag, som kunna bli ett re
sultat av utredningens blivande betänkande, icke i sin helhet kunna genomfö
ras under de närmaste åren. Jag är ense med 1945 års försäkringsutredning
därom, att ett genomförande av de av den äldre utredningen föreslagna refor
merna snarast äro ägnade att jämna vägen för det fortsatta reformarbetet
på området.
På grund av vad jag nu anfört finner jag övervägande skäl tala för att
frågan om ny lag om försäkringsrörelse utan dröjsmål förelägges riksdagen.
Det är emellertid angeläget att redan i detta sammanhang betona, att an
tagandet av ny lag i ämnet icke får tillåtas i någon mån binda det pågå
ende reformarbetet på detta rättsområde. Vad beträffar den ifrågasatta änd
ringen av kommunalskattelagen återkommer jag senare till denna fråga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
149
Huvudgrunderna av försäkringsutredningens förslag.
I. Koncession.
A. Gällande bestämmelser.
Tillsynen över den enskilda försäkringsverksamheten är i vårt land an ordnad enligt den materiella statsuppsiktens system. Detta system karak teriseras därav, att ett statligt organ, tillsynsmyndigheten (försäkringsinspek- tionen), fortlöpande övervakar de enskilda bolagens verksamhet. Myndig hetens kontrollbefogenheter äro fixerade i försäkringslagen. Enligt gällande bestämmelser ha dessa befogenheter större räckvidd i fråga om livförsäkring än beträffande skadeförsäkring.
Till de egentliga tillsynsbestämmelserna ansluta sig vissa regler angående koncession. Dessa regler innebära, att offentlig myndighet skall stadfästa bo lagsordningen samt de försäkringstekniska grunderna, där sådana skola fö rekomma. I fråga om försäkringsaktiebolag stadgas salunda i 3 § försäkringslagen, att de, som vilja stifta sadant bolag, skola upprätta full ständig bolagsordning samt därå söka Konungens stadfästelse. Avser rörelsen livförsäkring eller avser rörelsen annat slag av försäkring för all framtid eller för längre tid än tio år skall stadfästelse sökas jämväl å försäkrings tekniska grunder för verksamheten. Konungen har att pröva bolagsordning ens och grundernas överensstämmelse med försäkringslagen samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån särskilda bestämmelser därut över erfordras med hänsyn till vidden och beskaffenheten av bolagets rörelse. Konungens stadfästelse erfordras jämväl å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder. För ömsesidiga försäkrings bolag finnas likalydande bestämmelser meddelade i 117 § försäkrings lagen. I särskilda lagrum lämnas därjämte för båda associationsformerna normerande föreskrifter rörande innehållet i bolagsordning och grunder.
Inom den ömsesidiga gruppen inta de lokala bolagen en särställning. Det synes mig lämpligt att behandla hithörande frågor för sig. Jag torde sålunda få tillfälle att återkomma till detta ämne. I detta sammanhang må endast anmärkas, att i fråga om läns- och häradsbolagen vederbörande länsstyrel se meddelar stadfästelse å bolagsordningen; försäkringstekniska grunder förekomma icke inom detta verksamhetsområde. Vad beträffar sockenbola gen äro dessa icke underkastade koncessionstvång i egentlig mening. De äro emellertid skyldiga att årligen till försäkringsinspektionen lämna summa riska uppgifter angående verksamheten.
Utländsk försäkring san st a It äger driva verksamhet i vårt land genom generalagent enligt bestämmelserna i lagen den 24 juli 1903 (nr 94) om utländsk försäkringsanstalls rätt att driva försäkringsrörelse här i riket. I lagen stadgas, att dylik anstalt skall i fråga om alla av rörelsen här i riket härflytande rättsförhållanden lyda under svensk lag samt vara pliktig alt svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets avgö
150
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
rande. Innan utländsk försäkringsanstalt må börja drivandet av försäkrings
rörelse här i riket, skall tillstånd därtill förvärvas av försäkringsinspektionen,
som sålunda är koncessionsmyndighet för dessa anstalter. Ansökan om till
stånd skall vara åtföljd av handlingar rörande vissa formella betingelser för
rörelsens bedrivande. Finnes generalagenten vara behörig och äro de ingivna
handlingarna av föreskriven beskaffenhet, skall — enligt 5 § i lagen -— för
säkringsinspektionen meddela anstalten tillstånd att här i riket driva rörelse.
Tillstånd skall dock vägras, därest grunderna för anstaltens verksamhet finnas
vila på ett system, som uppenbarligen är av beskaffenhet att ej medgiva en
betryggande försäkringsverksamhet, eller med hänsyn till innehållet av förut
berörda handlingar sådan försäkringsverksamhet uppenbarligen icke är att
förvänta.
De nu refererade koncessionsbestämmelserna taga sikte på den formellt-
rättsliga grundvalen för det tillämnade företaget. I praxis — åtminstone under
de båda senaste decennierna — ha bestämmelserna ansetts icke tillåta ett
bedömande av företagets ändamålsenlighet eller liknande omständigheter.
Även om det exempelvis stått klart, att behov av ett nytt försäkringsbolag
icke förelegat, har koncessionsmyndigheten ansett sig förhindrad vägra stad-
fästelse å bolagsordningen, förutsatt att denna uppfyllt de i lagen uppställda
formella kraven. Icke heller har koncessionsprövningen ansetts omfatta den
betydelsefulla frågan, huruvida i ömsesidigt bolag representationsfrågan lösts
på ett tillfredsställande sätt i bolagsordningen.
B. Principiella synpunkter.
Utredningen.
Såsom principiella synpunkter på koncessionssystemet an
för försäkringsutredningen följande:
Det råder ett naturligt samband mellan koncessionssystemet och systemet
med fortlöpande tillsyn över verksamheten. Koncessionsprövningen och den
kontinuerliga tillsynen böra följaktligen samordnas. Det är sålunda av vikt,
att ett företag, som väntas icke kunna tillfredsställande fylla de för verk
samhetens bedrivande uppställda materiella kraven, redan från början ute-
stänges.
Koncessionsprövningen bör ske ur såväl kvantitativ som kvalitativ syn
punkt. Kvantitetsbedömningen avser att fastställa, huruvida behov förelig
ger av ett nytt försäkringsbolag. Den kvalitativa prövningen tar närmast sikte
på sättet att realisera det syftemål, som uppställts för verksamheten. I över
ensstämmelse härmed har i utredningens förslag upptagits två särskilda kon-
cessionsvillkor av materiell art. För koncessionen förutsättes sålunda, att
den tillämnade rörelsen är behövlig och därjämte ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet.
Allmänhetens behov av försäkringsskydd utgör underlaget för försäkrings
bolagens verksamhet. Detta behov är emellertid icke konstant utan föränd
ras med utvecklingen i samhället. Exempelvis kan en fortsatt utbyggnad av
socialförsäkringen skapa nya utgångspunkter för behovsbedömningen. På
industriens, handelns och kommunikationsväsendets områden kan utveck
lingen komma att alstra helt nya försäkringsbehov. Överhuvud kan en spe
ciellt inriktad försäkringsform tänkas spela en betydelsefull roll i ett visst
151
ekonomiskt skeende. Självfallet kan även den demografiska utvecklingen medföra icke oväsentliga förskjutningar i försakringsbehovet.
Ur allmänhetens synpunkt är det av vikt, att försäkringsväsendet icke ut- bygges i vidare mån än som svarar mot behovet. Är marknaden övermät
tad, föreligger nämligen risk att försäkringarna fördyras och att anskaff
ningen ledes in på vägar, som avlägsna sig från sunda principer.
Då det gäller att avgöra, huruvida behov av ett nytt bolag föreligger, bör hänsyn tagas icke enbart till antalet existerande bolag utan även till frågan huruvida dessa bolag äro ägnade att i önskvärd utsträckning och på till fredsställande sätt tillgodose allmänhetens försäkringsbehov. Härvid bör även anskaffningsarbetets art och bolagens åtgärder för spridande av upp lysning om försäkringsskyddets betydelse uppmärksammas. Skulle prövning en ge vid handen, att allmänhetens behov av försäkringsskydd synes kunna tillgodoses av de existerande bolagen, saknas förutsättning för ny koncession. . ..
Om tendenser till utvecklingshämmande kartellbildning skulle gora sig gällande är det av särskild vikt att möjligheten till konkurrens upprättlrål-
les. Skulle å andra sidan inom någon försäkringsgren förhållandena vara sa-
dana att ur försäkringstagarnas synpunkt en minskning av antalet bolag eller till och med en koncentration av verksamheten till en enda anstalt bör eftersträvas och åtgärder härför vidtagas från det enskilda försäkrings väsendets sida, böra dessa icke motverkas av det allmänna genom att kon
cession beviljas för nya företag. Uppenbarligen är det vid en dylik koncentra
tion av ännu större betydelse än eljest att trygghet skapas för att verksam heten på bästa sätt tillgodoser försäkringstagarnas intresse. Visar sig en kon centration av verksamheten medföra misshushållning eller olägenheter av annan art, saknas anledning att förhindra konkurrens inom branschen.
Såsom nästa moment i den materiella koncessionsprövningen anmäler sig kvalitetsbedömningen. Endast sådana företag, som bygga på sunda försäk- ringsprinciper och som avse att tillgodose ett ur det allmännas synpunkt legitimt intresse, äga anspråk på koncession. Också på detta område förskju- tes perspektivet oavbrutet. Förändringar i samhällsstrukturen, nya verksam hetsformer inom näringslivet, den tekniska utvecklingen och liknande fak torer giva anledning till ständig omprövning, huruvida försäkringsväsendets invanda arbetssätt och organisationsformer befinna sig i nivå med tidens krav. Uppslag, som syfta till mera väsentlig förbättring, böra understöd jas. Möjlighet till smidig anpassning efter förändrade levnadsbetingelser i samhället och till växlande ekonomiska förhållanden är av central bety delse för försäkringsväsendet. Vid bedömandet av hithörande frågor bör sär skilt avseende fästas vid sättet för verksamhetens bedrivande, organisations formen, arten av det intresse, som skall tillgodoses, avvägningen av delägar nas inflytande i ömsesidigt bolag in. m.
Givet är att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke fa bedömas fristående från varandra. I den mån kvantitativa och kvalitativa synpunkter skära sig mot varandra, måste en avvägning mellan dem ske. Det må i detta sammanhang understrykas, att ett utvecklingsfrämjande nytt idéprogram i regel torde få anses fylla ett behov och sålunda föranleda att koncession beviljas.
Vad ovan anförts avser koncession för nytt bolag. Samma principer böra emellertid i tillämpliga delar gälla även då fråga uppkommer om utvidg ning av redan bestående försäkringsverksamhet med ny bransch.
Det synes icke böra komma i fråga att hiir mera i detalj ange riktlinjerna för en framtida tillämpning av de ovan förordade grundsatserna för kon cessionsprövningen. Uppkommande frågor böra liisas med hänsyn främst
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
till rådande sociala, ekonomiska och demografiska förhållanden. I detta
sammanhang vill utredningen understryka, att inom de flesta branscher an
talet bolag för närvarande är större än som erfordras ur behovstäckningens
synpunkt. En reduktion är därför önskvärd. Det får anses såsom en ange
lägen uppgift för det enskilda försäkringsväsendets målsmän att söka åstad
komma en dylik reduktion.
I fråga om de utländska försäkringsanstalterna framhåller utredningen, all
skärpning av koncessionsvillkoren för inhemska försäkringsbolag måste med
föra återverkningar beträffande koncessionsprövningen för utländska anstal
ter, som önska driva försäkringsrörelse här i riket. Detta spörsmål bör enligl
utredningens mening göras till föremål för särskild undersökning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Yttranden.
Försåkringsinspektionen har icke framställt någon erinran mot
de av utredningen uttalade principerna för koncessionsprövningen.
Försäkringsbolagens riksförbund ansluter sig till förslaget om en materiell
koncessionsprövning men ställer sig kritiskt mot de föreslagna principerna
för en dylik prövning. Förbundet anför betänkligheter mot den skiljelinje,
som i lagtexten dragits mellan de kvantitativa och de kvalitativa synpunkter
na, och den primära betydelse, som tillmätts de förra, samt tillägger:
En bedömning från i främsta rummet kvantitativa utgångspunkter av frå
gan, huruvida behov av ett nytt försäkringsbolag föreligger, måste enligt vår
mening vara förenad med mycket stora vanskligheter och kan leda till resul
tat, som under vissa förhållanden kunna bli mera till skada än till gagn för en
sund utveckling av försäkringsrörelsen. Utredningen anför exempelvis, att i ett
visst läge en minskning av antalet bolag inom någon försäkringsgren eller
till och med en koncentration av verksamheten till en enda anstalt kan te
sig eftersträvansvärd och att koncession för ett nytt bolag därför bör vägras
medan det å andra sidan, sedan en koncentration genomförts, skulle kunna
framsta sasom önskvärt att i anledning av olägenheter, som kunna ha följt
i koncentrationens spår, främja nybildning av bolag i syfte att åstadkomma
konkurrens. Viljan till företagsamhet på ett område, där förhållandena kun
na utveckla sig så skiftande och framtidsutsikterna te sig så osäkra kan
med för långt gående inskränkningar i näringsfriheten lätt avtrubbas där-
han, att den nybildning, som i ett visst utvecklingsskede befinnes önskvärd
uteblir.
EU huvudmotiv för utredningens förslag synes vara att genom olika åtgär
der soka åstadkomma för försäkringstagarna billigast möjliga försäkring I
sadant syfte anser utredningen det bl. a. vara en angelägen uppgift för det
enskilda försäkringsväsendets målsmän att söka åstadkomma en reduktion
av antalet bolag. I anledning härav må framhållas, att även om viss ytter-
ligare koncentration kan vara önskvärd, kan denna, om den drives för iångt,
motverka det önskade förbilligandet. Erfarenheterna såväl inom som utom
landet visa, att det icke är en given regel, att de största företagen uppvisa
de lagsla omkostnaderna. Det är därför ingalunda säkert, att ett koncen-
trerande av de bestående försäkringsbolagen till ett fåtal större sådana skulle
mojhggöia lägre omkostnader för bolagen och därigenom åstadkomma lägre
premier för allmänheten och — i fråga om försäkringsformer av internatio
nell karaktär — ökad konkurrenskraft gentemot utlandet. Blir arbetsmate-
rialet inom ett företag alltför stort, torde de olika åtgärder, som krävas för
tillgodoseende av försäkringstagarnas skäliga anspråk på kundtjänst, helt
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
153
uppväga den kostnadsminskning, som en större mängd av likartat arbete i vissa avseenden kan medföra. Då omfattningen av den önskvärda kundtjäns ten är starkt varierande i olika försäkringsbranscher, kommer det storleks- optimum, där kostnadssänkning förbytes i kostnadsökning, ävenledes att variera.
Det bör även uppmärksammas, att det privata försäkringsväsendet upp visar en stark differentiering i fråga om de olika bolagens allmänna struk tur och inriktning av verksamheten, vilket möjliggör ett smidigt tillgodose ende av olika kunders rikt skiftande behov och önskemal. En för langt dri ven koncentration av verksamheten skulle eliminera dessa möjligheter till men för den försäkringsbehövande allmänheten.
Vid sin diskussion av hithörande problem synes utredningen för övrigt icke hava tillräckligt beaktat betydelsen i förevarande hänseende av den koncernbildning, som ägt rum inom svenskt försäkringsväsen. Ås. 11 i be tänkandet redovisas visserligen bestående koncernförhållanden, men utred ningen synes dock räkna med alt antalet företagsenheter är lika med antalet bolag. Om, såsom ofta är fallet, bolagen inom en koncern förvaltningsmäs- sigt sammanförts till en enhet såväl i fråga om den inre som yttre organisa tionen, borde det ur här förevarande synpunkter vara likgiltigt, om de olika bolagen alltjämt formellt framträda som skilda enheter. 1 verkligheten är de* dock fråga om endast ett företag. Anmärkningar som tidigare med visst fog kunnat riktas mot det förhållandet, att inom skadeförsäkringen en kon cern kunde arbeta med lika många ombudsorganisationer som antalet bolag inom koncernen, äga ej längre giltighet, sedan fr. o. m. den 1 januari 1945 överenskommelse träffats, att totalantalet ombud för en koncern icke far vara större än om det vore fråga om ett enda bolag med samma premiein komst som koncernen i dess belliet.
överhuvud taget måste en koncessionsprövning från i främsta rummet kvantitativa utgångspunkter bygga på en utomordentligt ingående kännedom om marknadens både synliga och latenta behov och om de existerande före tagens kvalifikationer och ambitioner, en kännedom som en koncessionsbe- viljande myndighet näppeligen kan besitta. Ofta förutsättas svåra och öm tåliga avvägningar, för vilka ett verkligt objektivt underlag överhuvud icke står till buds. Det måste enligt vår mening anses tveksamt, huruvida det skulle vara möjligt att genom en dylik behovsprövning bättre än genom fri konkurrens under materiell tillsyn och efter erforderlig kvalitetsbedömning tillgodose kraven på både en smidig anpassning efter förhållanden, som måste förutsättas komma att starkt skifta, och ett vid varje tidpunkt så ef fektivt och billigt försäkringsskydd som möjligt. Det kan till och med starkl ifrågasättas, om icke de olägenheter, som enligt utredningen skulle kunna uppstå vid en okontrollerad utbyggnad av försäkringsväsendet i vidare man än som svarar mot behovet, äro mindre än de som kunna befaras göra sig gällande, om icke fri konkurrens i erforderlig utsträckning upprätthålles mel lan företag, som äro ur det allmännas synpunkt och med hänsyn till för säkringstagarnas intressen ändamålsenligt inrättade.
Svårigheterna framträda särskilt tydligt beträffande de mera affärsbeto- nade försäkringsformerna. Bland dessa erbjuder sjöförsäkringen ett bely sande exempel. Föremål för den direkta svenska sjöförsäkringsverksamhe- ten äro huvudsakligen kaskoförsäkring av den svenska handelsflottan och försäkring av den svenska exporten och importen. 1 båda fallen gäller det, till skillnad från flertalet andra försäkringsformer, rörlig egendom, som un der lörsäkringstiden mestadels befinner sig utanför landets gränser. Detta medför alt även den direkta sjöförsäkringen blir i hög grad internationell och det beror på de svenska bolagens konkurrenskraft, om försäkring täckes
154
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
inom landet eller i utländska företag. Vad kaskoförsäkringen beträffar har
den utländska konkurrensen medfört, att cirka 30 ä 40 % av det totala
kaskoförsäkringsvärdet direkt försäkras i utlandet. För varuförsäkringens
del åter avgöres frågan, om försäkring skall täckas i Sverige eller i utlandet,
av leverans vil lkoren. Under åren närmast före kriget torde genomsnittligt
30 å 40 % av det svenska handelsutbytet med utlandet ha varit försäkrat
i utländska företag. Det är ju i regel lika lätt för den utländske köparen
eller säljaren att täcka försäkring i det egna landet som för den svenske
kontrahenten att göra detta i Sverige. Avgörandet blir oftast var försäkring
en kan täckas bäst och billigast. Behovet av inhemsk försäkringstäckning är
med andra ord icke konstant utan kommer att starkt variera beroende dels
på den allmänna handelskonjunkturen och dels på den speciella internatio
nella konkurrensen på sjöförsäkringsområdet. Att en behovsprövning be
träffande antalet försäkringsföretag, vilka böra arbeta på detta område, un
der sådana förhållanden blir utomordentligt vansklig ligger i öppen dag.
I anslutning till sjöförsäkringen bär riksförbundet behandlat spörsmålet
om koncession för utländska försäkringsanstalter, som önska driva försäk
ringsrörelse här i riket genom generalagent. Förbundet framhåller, att enligt
hittillsvarande praxis koncession utan vidare beviljats varje sådan anstalt,
som uppfyllt de i lagen angivna formella fordringarna. Med utgångspunkt
från utredningens uttalande, att skärpta koncessionsvillkor för inhemska för
säkringsbolag måste medföra återverkningar beträffande koncessionspröv-
ningen för utländska anstalter, betonar riksförbundet, att det med hänsyn till
detta inbördes sammanhang synes nödvändigt, att innan slutlig ståndpunkt
fattas beträffande koncessionsreglerna för svenska försäkringsbolag, konsek
venserna därav fullt klarläggas. Härvid bör enligt riksförbundets mening be
aktas, att införandet av ett restriktivt koncessionssystem för utländska för
säkringsanstalter under åberopande av behovssynpunkten, skulle få allvarliga
återverkningar för svensk affär i utlandet. I detta sammanhang anför riks
förbundet vidare:
Vad särskilt gäller sjöförsäkringen är den utländska affären av betydelse
bl. a. därför alt den svenska affären genom att samtidigt drabbas av likartade
skador i och för sig icke medför tillräcklig utjämning. Såsom exempel kunna
nämnas isvintrarna, som återkomma med en viss periodicitet och medföra
svåra förluster för hela den svenska sjöförsäkringsaffären. Genom att bola
gen samtidigt teckna risker i utlandet, vilka icke äro utsatta för samma skade
orsaker, erhålles bättre utjämning. Genom de omvälvningar, som under kri
get skett på kontinenten, torde de svenska bolagen ha möjligheter att avse
värt öka den utländska direktaffären. Med den i de flesta länder tillämpade
reciprocitetsprincipen torde emellertid restriktioner för beviljande av kon
cessioner för utländska bolag i Sverige medföra, att svenska bolags konces
sioner i utlandet indragas eller att nya vägras.
Liknande synpunkter kunna anföras även i fråga om andra försäkrings
former. Som exempel kan tagas flygförsäkringen, där för närvarande en vä
sentlig del av flygplansbeståndet i landet är försäkrat direkt i England. Flyg
trafiken är redan nu och kommer säkerligen att i ännu högre grad i fram
tiden bliva av starkt internationell karaktär och dess försäkringsfråga måste
i stor utsträckning lösas på internationell basis. Ett strängt koncessionssystem
kan härvid komma att förorsaka olägenheter och svårigheter. Även brand
försäkringen — för att nämna ett annat exempel — är i icke ringa utsträck
155
ning internationellt förgrenad och skulle, till den del så år fallet, kunna för
svenskt vidkommande allvarligt skadas av restriktiva bestämmelser, som aro
ägnade alt försämra vår ställning i den internationella konkurrensen.
Med det anförda har icke gjorts gällande, att en materiell koncessions-
prövning skulle vara obehövlig. Tvärtom synes en sådan framstå såsom i
och för sig både önskvärd och riktig. Vid denna prövning bör emellertid icke
den kvantitativa utan den kvalitativa bedömningen vara i princip avgörande.
Ett bolag, vars tillkomst finnes vara ägnat att främja en sund utveckling av
försäkringsväsendet, bör sålunda icke förvägras att driva verksamhet. Detta
gäller även om bolaget visserligen icke avser alt tillhandahålla försäkringar
på sätt eller villkor, som ur försäkringstagarnas synpunkt kunna anses inne
bära någon mera väsentlig förbättring i jämförelse med försäkringar bos
redan existerande bolag, men det kan antagas, att den tillämnade verksam
heten är ägnad att främja försäkringsväsendets sunda utveckling genom den
konkurrens den kan erbjuda. I själva verket bör någon motsättning icke anses
föreligga mellan de kvantitativa och kvalitativa synpunkterna. Om tillkomsten
av ett tillämnat bolag finnes vara utvecklingsfrämjande, fyller det redan där
igenom ett behov och koncession bör därför beviljas. Det torde väl näppe
ligen kunna ifrågakomma att ett bolag, som anses ågnat att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet, likväl förklaras icke vara behövligt. A
andra sidan är det uppenbart, att ett bolag, som icke är utvecklingsfrämjande,
icke bör komma till stånd, enär behov av ett sådant bolag icke i nagot fall
kan anses vara för handen. Behovssynpunkten torde således få anses tillgodo
sedd redan genom det kvalitativa koncessionsvillkoret såsom det formulerats
i den föreslagna lagtexten. Att under sådana förhållanden medtaga även ett
kvantitativt villkor och i lagtexten skjuta det så i förgrunden som här skett
är onödigt och samtidigt vilseledande samt medför risk för att koncessions-
prövningen framdeles kan ledas in på spår, som försäkringsutredningen själv
knappast torde ha avsett. I anslutning till vad nu anförts, föreslås att det
kvantitativa koncessionsvillkoret icke uttryckligen nämnes i lagtexten.
Folket-Samarbete har funnit den föreslagna skärpningen av koncessions-
villkoren inge starka betänkligheter. Anstalterna yttra härom följande:
Betänkligheterna gälla särskilt kvantitetsbedömningen, som otvivelaktigt
är att betrakta som en statlig nyetableringskontroll. Utredningen anfor endast
ett motiv för den föreslagna behovsprövningen: »År marknaden övermattad
föreligger nämligen risk att försäkringarna fördyras och att anskaffningen
ledes in på vägar, som avlägsna sig från sunda principer.» Då detta är det
enda motivet är det anmärkningsvärt, att utredningen icke antör något som
helst belägg för att en konstnadsstegrande övermättnad är för handen.
Folket-Samarbete uttalar sig icke om riktigheten av utredningens uppratt-
ning på denna punkt utan vill endast framhalla, att utredningen icke före-
bragt några belägg för sin ståndpunkt. Utredningen anför själv, att om »ten-
dens till utvecklingshämmande kartellbildning skulle göra sig gällande ar
det av särskild vikt alt möjligheten till konkurrens upprälthålles». Enligt
Folket-Samarbetes mening ha dylika tendenser ofta framträtt inom svenskt
försäkringsväsende. Folket-Samarbete vill därför starkt understryka utred
ningens principuttalande om behovet av fri konkurrens, eu synpunkt, som
utredningen icke synes ha genomfört konsekvent. Sålunda anför utredningen:
»Inom skadeförsäkringen torde därför koncessionsprövningen tills vidare hu
vudsakligen böra taga sikte på behovssynpunkten. Endast i den mån allmän
hetens försäkringsbehov icke tillgodoses, böra nya bolag släppas fram.»
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
156
Folket-Samarbete åberopar vidare ett uttalande av departementschefen i
direktiven till de utredningsmän, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallats för utredning av frågan rörande enskild nyetableringskontroll inom
näringslivet. Anstalterna anse nämnda uttalande vara av stort intresse i före
varande sammanhang. Det åberopade uttalandet lyder: »Det finns mycket
som talar för att en starkare priskonkurrens från de mera effektiva företa
gens sida representerar en från samhällelig synpunkt vida överlägsen metod
att hindra mindre effektiva företag från att uppträda på marknaden och att
denna metod bör möjliggöra en ökning i omsättningen per företag liksom
en allmän rationalisering inom vederbörande branscher.»
I anslutning härtill framhåller Folket-Samarbete, att om det nu kan sägas
att antalet företag är alltför stort och att konkurrensen icke hindrat mindre
effektiva företag att behålla eller erövra en avsevärd marknad, så är en vä
sentlig orsak härtill icke att konkurrensen mellan försäkringsbolagen varit
för hard utan tvärtom att lojaliteten överbetonats i konkurrensen.
Försäkringstjänstemannaförbundet säger sig kunna i allt väsentligt in
stämma i vad försäkringsutredningen anfört beträffande koncessionspröv-
ning för upptagande av ny försäkringsrörelse. Förbundet anser det dock
angeläget att framhålla vikten av att koncessionsprövningen ej göres så re
striktiv, att den får en utvecklingshämmande verkan; förbundet tillägger:
Risken för en rent faktisk monopolbildning skulle, om bestående företag
omgärdades med alltför starka av det allmänna uppresta skyddsmurar, kun
na bli betydande. Den omständigheten, att det allmänna utövar eller kommer
att utöva ett avgörande inflytande på premiesättningen, är enligt förbundets
uppfattning icke någon osviklig garanti mot en dylik monopolbildning.
När det gäller koncessionsprövning för upptagande av nya försäkrings
branscher inom ett visst företag vid sidan av redan beslående, hyser förbun
det den meningen, att en alltför rigorös koncessionsprövning inom skadeför
säkringens område är ägnad att ingiva betänkligheter. För det praktiska ar
betet med försäkringsanskaffningen är det uppenbarligen av största vikt, att
ackvisitören och bolaget kan tillhandahålla ett allsidigt försäkringsskydd.
En uppsplittring av detta skydd pa ett flertal olika bolag med avseende å en
viss försäkringstagare kan verka fördyrande på försäkringen samtidigt som
uppsplittringen ej heller i övrigt gärna kan vara förenlig med försäkrings
tagarens intressen.
Förbundet har ägnat särskild uppmärksamhet åt försäkringsutredningens
uttalande att för närvarande en reduktion av antalet försäkringsbolag är
önskvärd. Uttalandet synes förbundet ej fullt klart. Utredningen har sålunda
icke givit någon ledning i den grundläggande frågeställningen, när ett för
säkringsbolag skall anses ha för liten omfattning för att dess existens skall
vara motiverad och när ett företag —- eller samverkande grupp av företag —
skall anses ha nått en sådan omfattning, att det rent faktiskt lätt kan erhålla
en monopolistisk och därmed utvecklingshämmande verkan, ävensom på vad
sätt det skall kunna konstateras, huruvida i ett givet läge en dylik verkan in
trätt. Förbundet anmärker vidare på att försäkringsutredningen icke synes
ha klargjort, i vad man den nu existerande splittringen av verksamheten,
framför allt inom skadeförsäkringen, på ett relativt stort antal bolag fak
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kunffl. Maj.ts proposition nr 50.
157
tiskt medfört ökade kostnader eller andra olägenheter för allmänheten. Vi dare anför förbundet i detta sammanhang följande:
Förbundet är av den uppfattningen, att betydelsen av reduceringen av antalet företag eller med andra ord centraliseringen av försäkringsverksam- heten till ett relativt begränsat antal stora eller mycket stora företag över drivits, i någon mån av utredningen men framför allt i den mer allmänna debatt, som det av utredningen framlagda utlåtandet givit upphov till.^ För bundet liyser för sin del den meningen, att något mer väsentligt ej står att vinna genom en forcerad sammanslagning av i förhållande till varandra självständiga bolag eller koncerner, samt att det vore olyckligt, om en dylik utveckling skulle ske brådstörtat och under tryck utifrån. Däremot vill helt naturligt förbundet icke med det sagda ha tagit avstånd från den så att säga naturliga och successivt verkande koncentrationen och konsolideringen, som följer av att en verksamhet såsom försäkringsrörelsen lämnar sitt uppbygg- nadsstadium och övergår till mer »stationära» förhållanden. På denna väg har under de senare decennierna redan en betydande koncentration genom förts och denna bör, enligt förbundets uppfattning, fortsättas så långt och i den takt detta enligt gjorda erfarenheter och ur olika synpunkter visar sig lämpligt och fördelaktigt.
I detta sammanhang vill förbundet framhålla, att den i flera avseenden intima kännedom om försäkringsväsendet, som förbundet under årens lopp samlat, icke givit vid handen, att någon allmän regel gäller, att försäkrings företagens rationella skötsel skulle vara direkt avhängig av företagens stp1"' lek. Ej heller kan premienivåns höjd eller den service, som lämnas försök - ringstagarna, sättas i någon direkt relation till bolagets storlek, lika litet som detta gäller nivån för de vid de olika bolagen gällande anställningsvillkoren. Överhuvud saknas klarhet om, i vad mån en verksamhet av den typ försäk ringsrörelsen utgör är lämpad för en stordrift i detta ords verkliga bemär kelse. Mot den verkliga stordriftens fördelar måste nämligen vägas de nack delar, som lätt kunna uppkomma, när det gäller en verksamhet av så spe ciell typ som försäkringsverksamheten.
Försäkringstjänstemannaförbundet betonar vidare, att sammanslagning av skilda företag måste medföra betydande svårigheter när det gäller den hos företagen anställda arbetskraften. Härom anför förbundet vidare:
Vad angår personalen på huvudkontoren måste man räkna med, att bland framför allt de något äldre tjänstemännen med specialbetonade arbetsupp gifter åtskilliga bli överflödiga, och att därför deras tjänst måste avvecklas. Vad sedan angår befattningshavarna inom fältorganisationen, är det tydligen utredningens mening, att en sammanslagning av företag i och för sig skulle möjliggöra eu betydande minskning av fältmannakåren. Därest en beskär- ning av antalet befattningshavare vid huvudkontoren och på fältet (inkl. avdelningskontoren) genomföres i anslutning till omfattande sammanslag- ningsåtgärder, måste förutsättas, att beskärningen sker på för den enskilda befattningshavaren fullt skäliga villkor, som kunna godkännas av personal organisationen. Förbundet har utgått ifrån, att så varit utredningens stand punkt. Vid bedömandet av nyssnämnda villkor måste hänsyn tagas till, att de kontorsanställda tjänstemännen sedan länge haft eu faktisk anställnings trygghet som närmast svarar mot den oavsättligliet, som gäller för stats tjänstemannen, samt att den avtalsfästa anställningstryggheten sträcker sig längre än vad som gäller för någon annan jämförlig grupp av privatanstallda tjänstemän. Fältmännen ha nyligen genom avtal tillförsäkrats tjanstemanna- ställning, något som i ett läge som det nu berörda enligt förbundets upptatt-
158
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
ning innebär, att de med hänsyn till anställningstryggheten jämställts med
de kontorsanställda tjänstemännen.
Med hänsyn till det anförda finner förbundet, att vid en avveckling av
tjänstemän (vid huvudkontoren och på fältet) på grund av sammanslagnings-
åtgärder dessa tjänstemän böra beredas motsvarande ställning, som gäller
för statens tjänstemän i ett likartat läge. En följd härav blir, att man enligt
förbundets uppfattning har att räkna med högst betydande engångskostna
der vid mer omfattande sammanslagningsåtgärder. Vid det ekonomiska be
dömandet av sammanslagningen bör full hänsyn tagas till dessa förhållan
den.
För säkring sfunktionärernas förbund understryker starkt utredningens
principiella synpunkter på koncessionsprövningen ävensom uttalandet, att
antalet försäkringsbolag för närvarande är större än som erfordras ur be-
hovstäckningens synpunkt. Förbundet framhåller, att antalet försäkrings-
ombud står i relation till antalet företag. De flesta försäkringsbolag arbeta
nämligen med ombud på varje större ort. Bolagen åsamkas vissa utgifter för
sina ombud, exempelvis utbildningskostnader. Frågan om försäkringsväsen
dets omkostnader och organisationsformer torde sålunda — anmärker förbun
det — till stor del sammanhänga med antalet företag.
Förbundet framhåller vikten av att en begränsning av antalet försäkrings
bolag icke får ske på bekostnad av de anställdas löneförmåner. I detta sam
manhang kritiserar förbundet den lönepolitik, som hittills bedrivits av före
tagsledningarna.
Föredraganden.
Jag har redan givit uttryck åt den uppfattningen, att för-
sakringsverksamheten bör betraktas huvudsakligen ur social synvinkel. Det
allmänna måste med hänsyn härtill förbehålla sig en effektiv insyn i och
kontroll över den enskilda försäkringsverksamheten. Tydligt är, att konces-
sionssystemets gestaltning är av grundläggande betydelse för statsuppsiktens
effektivitet. Försäkringsutredningen har funnit de nuvarande koncessions-
bestämmelserna otillfredsställande. Omdömet synes mig obetingat riktigt. Ut
redningen uttalar sig till förman för en diskretionär koncessionsprövning,
därvid såsom materiella koncessions vi llkor bör gälla, att den tillämnade rö
relsen är behövlig och därjämte ägnad att främja en sund utveckling av för
säkringsväsendet.
I vissa remissyttranden ha betänkligheter uttalats mot det föreslagna kvan
titativa koncessionskravet, d. v. s. mot en behovsprövning. I anslutning till
den kritik, som sålunda yppats, må följande framhållas. En fri konkurrens
verkar i regel effektivitetsfrämjande eftersom sämre skötta företag löpa risk
att utträngas från marknaden. Av denna anledning bör man enligt min upp
fattning inom näringslivet eftersträva största möjliga etableringsfrihet. På
försäkringsväsendets område föreligga emellertid i detta hänseende speciella
förhållanden, vilka motivera en undantagsställning. Särskilt påtagligt är
detta ifråga om livförsäkringen med dess långfristiga avtal, ofta omspän
nande större delen av försäkringstagarens livstid. Uppenbart är, att bristfäl
lig skötsel eller rubbningar i ett försäkringsföretags ekonomiska jämvikt
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
159
kunna medföra allvarliga verkningar för försäkringstagarna. Uet torde icke råda någon tvekan om att även en tillfällig övermättnad av marknaden är ägnad att menligt påverka försäkringsväsendets allmänna standard till för fång för den försäkringssökande allmänheten. Förhållandet medför nämligen risk för stegrade omkostnader och sämre försäkringsskydd. I detta samman hang måste vidare beaktas, att konkurrenskostnaderna på försäkringsväsen dets område äro relativt höga samt att konsumenterna här i regel äro ur stånd att bedöma förhållandet mellan varans pris och värde.
På de skäl jag nu anfört finner jag det från samhällelig synpunkt nöd vändigt att i fråga om försäkringsverksamheten genomföra en viss behovs- prövning. Det är uppenbart, att denna i konkreta fall kan te sig vansklig och därför måste utövas med försiktighet. Tillämpad med blicken öppen för samhällslivets skiftande problemställningar synes mig behovsregeln emel lertid snarast ägnad att tillföra försäkringsväsendet stadga och gynnsamma utvecklingsmöjligheter.
Redan av vad nu anförts torde framgå, att jag biträder uppfattningen att de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke höra bedömas fri stående från varandra utan ses i ett sammanhang. I viss mån betinga de var andra ömsesidigt. Föreligger behov av ett nytt försäkringsbolag, är till komsten av ett sådant i regel ägnad att främja en sund utveckling. Behovs- frågan måste betraktas som ett särskilt betydelsefullt led i bedömningen. Med hänsyn härtill finner jag det motiverat, att behovsavvägningen klart kommer till uttryck i lagtexten. Å andra sidan synes det mig önskvärt att i lagtexten även framhäva det inbördes sammanhanget mellan de kvantita tiva och kvalitativa koncessionsbetingelsema. Den tillämnade rörelsen skall vara behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av för säkringsväsendet. Dessa villkor böra, såsom utredningen anmärkt, gälla så väl nyetablering av försäkringsbolag som utvidgning av bestående rörelse med ny verksamhetsgren.
I ett remissyttrande har särskilt anmärkts, att en restriktiv koncessions- bedömning kan medföra ogynnsamma handelspolitiska konsekvenser i vårt förhållande till utlandet. Också denna synpunkt måste givetvis beaktas vid rättstillämpningen. Men jag vill i detta sammanhang varna för ett för starkt framhävande av de handelspolitiska synpunkterna. Jag är väl medveten om dessas vikt, men det synes mig icke rimligt att tillmäta dem utslagsgivande
betydelse vid ordnandet av interna svenska angelägenheter, i all synnerhet som det här icke är fråga om diskriminering av utländsk företagsamhet. Vad beträffar de utländska försäkringsanstalter, som önska genom generalagent driva verksamhet i vårt land, måste dessas ställning i koncessionshänseende göras till föremål för särskild undersökning. I anslutning därtill torde eu allmän översyn av 190.3 års lag bliva nödvändig. Jag vill i detta samman hang erinra om att även de utländska försäkringsanstaltema för närvarande äro underkastade bestämmelserna i spärrlagen.
Försäkringsutredningen har uttalat, att inom de flesta försäkringsbran scher antalet bolag för närvarande är större än som erfordras ur behovs-
160
Kungl. May.ts proposition nr 50.
täckningens synpunkt; utredningen har därför funnit en reduktion önsk
värd. Enligt en utbredd mening — som jämväl kommit till uttryck i vissa
remissyttranden — är försäkringsutredningens omdöme välgrundat. För när
varande saknar jag anledning att taga bestämd ståndpunkt till frågan, som
enligt min mening bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. Det är min förviss
ning, att 1945 års försäkringsutrednings betänkande kommer att ge ytter
ligare hållpunkter för en bedömning av läget. Intill dess läget klarnat före
faller det mig angeläget, att koncessionsprövningen beträffande nya företag
sker tämligen restriktivt.
Uppenbarligen har försäkringsutredningen icke avsett, att en reduktion av
antalet företagsenheter skall ske i sådan ordning, att personalens befogade
intressen trädas för nära. Inom personalsammanslutningarna ha emellertid
yppats farhågor, att så kan bliva fallet. I anledning härav vill jag för min
del uttala, att fusionering av företag eller annan rationalisering av företags-
driften givetvis kan medföra ett minskat personalbehov. Därvid måste skälig
hänsyn tagas till försörjningsbehoven hos den personal, som helt eller till
huvudsaklig del har sin utkomst genom försäkringsväsendet. Kostnader för
att hålla personalen skadeslös — i den mån den icke är förhållandevis ny
anställd eller erhåller relativt likvärdig försörjning på annat håll — måste
sålunda ingå i rationaliseringskalkylema. Skulle en tendens i motsatt rikt
ning förmärkas, måste utvecklingen med uppmärksamhet följas från det
allmännas sida.
C. Koncession för lokala bolag.
1. Läns- och häradsbolag.
Såsom redan nämnts gäller för läns- och häradsbolag — enligt 262 § för
säkringslagen — att bolagsordning jämte ändring därav prövas och stad
fästes av vederbörande länsstyrelse. I lagrummet stadgas vidare, att registre
ring av sådant bolag ävensom av de uppgifter, om vilka bolaget har att göra
anmälan för registrering, skall ske uti ett hos länsstyrelsen fört register. Läns
styrelsen är sålunda samtidigt koncessions- och registreringsmyndighet för
dessa bolag. Den fortlöpande tillsynen över bolagen utövas däremot av för-
säkringsinspektionen.
Utredningen anmärker, att försäkringsinspektionens tillsyn bland annat
omfattar frågan, huruvida bestämmelserna i bolagsordningen kunna anses
betryggande för försäkringstagarna. Intet hindrar sålunda, att en bolagsord
ning, som godkänts av koncessionsmyndigheten, senare underkännes av till
synsmyndigheten. Utredningen fortsätter:
En i detalj genomförd uniformering av läns- och häradsbolagens bolags
ordningar skulle givetvis avsevärt underlätta den offentliga tillsynen över bo
lagen. Ur andra synpunkter står det emellertid klart, att en utveckling i så
dan riktning icke utan vidare kan anses önskvärd. I och för sig torde det
snarare vara en fördel att bolagen söka anpassa sig efter växlande lokala för
hallanden. I vissa avseenden ligger det emellertid för tillsynen vikt uppå, att
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
161
enhetliga principer följas. Detta gäller exempelvis den betydelsefulla frågan
om lämplig avvägning av bolagens s. k. maximaler. Erfarenheten visar, att för närvarande i delta och andra hänseenden av fundamental betydelse skif tande normer tillämpas vid stadfästelse av bolagsordningar.
Upprätthålles kravet — och detta synes ur olika synpunkter angeläget — på enhetlighet beträffande de grundläggande principerna och på rationell an ordning av det administrativa förfarandet, måste den nuvarande dualismen stämplas såsom otillfredsställande. Olägenheterna torde emellertid utan större svårighet kunna avhjälpas. Ökad uniformitet kan vinnas på olika vägar. Re dan en föreskrift att länsstyrelse före stadfästelse å bolagsordning eller änd ring däri skall vara skyldig att inhämta försäkringsinspektionens yttrande torde vara ägnad att främja nämnda syfte. Det bör här anmärkas, att för- säkringsinspektionen tagit initiativ i sådant syfte; vissa länsstyrelser avgöra emellertid hithörande ärenden utan att i förväg höra inspektionen. Såsom betydligt mera effektiv framstår emellertid lösningen att lägga avgörandet av läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor i en central myndighets hand. I fråga om riksbolagen fullgöres denna uppgift av Ivungl. Maj:t. övervägande skäl synas tala för att å den högsta förvaltningsmyndigheten anförtro också
läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor. Den förut refererade synpunkten angående önskvärdheten av att Kungl. Maj:t blir i tillfälle att ständigt med uppmärksamhet följa försäkringsväsendets utveckling och övervaka alt den samma fortgår i ändamålsenlig riktning, må här understrykas. Då Kungl. Maj:t inhämtar försäkringsinspektionens yttrande i varje koncessionsärende, torde kravet på enhetlighet i önskvärd utsträckning vara tillgodosett. Någon nämnvärd ökning av arbetsbördan i vederbörande statsdepartement till följd av den förordade anordningen torde icke behöva befaras. Tendensen till ny bildningar inom kategorien läns- och liäradsbolag är för närvarande ringa och någon förändring härutinnan är säkerligen icke att vänta. Däremot måste man under övergångstiden räkna med att samtliga bolagsordningar behöva ändras på grund av den nya bolagslagstiftningen. Det må erinras om att för- säkringsutredningen i lagförslaget upptagit bestämmelse om att till Kungl. Maj:t ställd koncessionsansökan — vartill även hänföres fråga om ändring av bolagsordning — skall ingivas till försäkringsinspektionen. Vid sådant förhållande komma dessa ärenden i första hand att bliva underkastade in spektionens granskning, varigenom den ojämförligt största delen av arbe tet kommer att åvila denna myndighet. Sedan gällande bolagsordningar anpassats efter den nya lagstiftningen, torde ärenden angående stadfästelse å ändringar icke komma att innebära någon nämnvärd arbetsbelastning för Kungl. Maj ds vidkommande.
Försäkringsutredningen har icke förbisett, att till förmån för den nuva rande anordningen med länsstyrelsen såsom koncessionsmyndighet för läns- och häradsbolagen kan anföras den synpunkten, att med hänsyn till dessa bolags anknytning till en viss landsdel den lokala förvaltningsmyndigheten har särskilda förutsättningar att bedöma bolagets ändamålsenliga gestaltning. Argumentet har ett visst värde men kan icke tillmätas avgörande betydelse. Utredningens förslag avser icke att utplåna bolagens lokala prägel. Självfallet bör i fall, där sådant anses vara av förhållandena påkallat, genom remiss förfarande länsstyrelsens orts- och personkännedom utnyttjas och jämväl lokala synpunkter i övrigt få komma till tals.
Fn given konsekvens av utredningens förslag torde vara att uppgifter om läns- och häradsbolagen skola införas i försäkringsrcgistret, vilket, såsom re dan nämnts, jämlikt Kungl. Maj ds kungörelse den LM december 1917 (nr 973) nu föres hos försäkringsinspektionen.
It
Iiihanu lill riksdagens [irolol.oll 1 samt.
Å r
SO.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Yttranden. Försäkringsinspektionen säger sig vilja livligt instämma i ut
redningens förslag. Det rådande systemets bristfällighet har sedan länge vid
upprepade tillfällen kommit i dagen. Inspektionen tillägger:
Inspektionen har visserligen på eget initiativ vidtagit vissa åtgärder i syfte
att länsstyrelserna skulle före stadfästelse å bolagsordning eller ändring
däri inhämta inspektionens yttrande, men olägenheterna av det nuvarande
systemet har icke därigenom försvunnit, enär länsstyrelserna icke alltid in
hämtat sådant yttrande. För icke länge sedan inträffade även, att en läns
styrelse icke beaktade en av inspektionen gjord erinran beträffande viss be
stämmelse i en bolagsordning i fråga om delägarnas representation å bolags
stämma, vilken erinran inspektionen tillmätte ej oväsentlig betydelse.
Därest läns- och häradsbolagens koncessionsfrågor förläggas till en central
myndighet, torde därav bliva en given följd, att dessa bolag skola införas i
det försäkringsregister, som föres hos inspektionen, och att alla övriga re-
gistreringsanmälningar rörande dessa bolag skola ske till nämnda register.
Inspektionen vill även tillstyrka en dylik anordning.
Bland länsstyrelserna ha delade meningar kommit till uttryck. Utredning
ens förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran av 19 länsstyrelser, nämli
gen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Väs-
ternorrlands, Jämtlands och Norrbottens län. Övriga 5 eller länsstyrelserna
i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs och Västerbottens län
avstyrka däremot förslaget.
Flertalet av de länsstyrelser, som tillstyrka förslaget, betona särskilt olä
genheterna av den nuvarande dualismen samt länsstyrelsernas bristande ru
tin och erfarenhet i försäkringsmässiga frågor. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, har icke reservationslöst tillstyrkt förslaget. Länsstyrelsen
föreslår nämligen — i syfte att bereda utrymme för lokala synpunkter —
uttrycklig föreskrift om att yttrande från vederbörande länsstyrelse skall
inhämtas i ärende rörande koncession för läns- och häradsbolag. Också
andra länsstyrelser hava framhävt önskvärdheten av att erforderlig kontakt
upprätthålles mellan koncessionsmyndigheten och de lokala myndigheterna.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anför:
Såsom det främsta skälet för en centralisering av koncessionsfrågorna till
Kungl. Maj:t har utredningen framhållit den dualism, som nu råder genom
att länsstyrelserna hava att fastställa bolagsordning för läns- och härads-
bolagen under det att tillsynen över bolagens fortsatta verksamhet ankom
mer å försäkringsinspektionen. Frågan är emellertid huruvida man för att
råda bot på denna dualism behöver tillgripa den tyvärr alltför vanliga ut
vägen att genom centralisation söka åstadkomma erforderlig rättelse. Läns
styrelsen praktiserar sedan flera år tillbaka den ordningen för behandling av
hithörande frågor, att alla inkommande ansökningar om fastställelse av eller
ändring i bolagsordning för dessa bolag remitteras till försäkringsinspektio
nen, vars direktiv undantagslöst följas. På detta sätt främjas en enhetlig
behandling av dessa ärenden på ett till synes både enkelt och effektivt sätt.
För ändamålet erfordras emellertid, att de länsstyrelser, som av en eller
annan anledning icke sökt erforderlig kontakt med försäkringsinspektionen,
av Kungl. Maj:t erhålla direktiv i sådan riktning. Någon anledning att an
liungl. Maj:ts proposition nr 50.
163
taga, att försäkringsinspektionens därvid uttalade önskemål icke skola vinna länsstyrelsernas beaktande, synes icke föreligga.
Liknande synpunkter framföras av de övriga fyra länsstyrelser, vilka ställt sig avvisande mot utredningens förslag.
De tre lokala bolag, som av vederbörande länsstyrelser beretts tillfälle att yttra sig i frågan, betona alla nödvändigheten av att lokala förhållanden beaktas i koncessionsärenden. Två av dem, nämligen Brcmdförsäkringsbolaget å landet inom Blekinge och Uppsala läns brandstodsbolag, säga sig icke vilja motsätta sig utredningens förslag, medan det tredje, Östergötlands läns brandstodsbolag, finner det beklagligt om en ändring av gällande konces- sionsbestämmelser kommer till stånd.
Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening omfattar enligt uppgift dels samtliga egentliga länsbolag, dels praktiskt taget alla större ävensom några mindre häradsbolag, dels ock ett riksbolag, nämligen Allmänna brandför säkringsverket för byggnader å landet. De anslutna 54 bolagen uppgivas an svara för ett sammanlagt brandförsäkringsbelopp av över 17 miljarder kro nor, vilket motsvarar cirka 93 °/o av samtliga läns- och häradsbolags sam manlagda brandförsäkringsbelopp. Föreningen anför i sitt remissyttrande följande:
Läns- och häradsbolagen ha i stor utsträckning tillkommit genom initia tiv från länsstyrelsernas sida och alltjämt råder mångenstädes en naturlig och livlig kontakt mellan länsstyrelsen och dessa bolag. Även om föreningen måste beklaga att denna traditionella och värdefulla kontakt avses att bort falla, vill föreningen uttala sin förståelse för de skäl som utredningen anfört för en centralisering i angivna avseenden. Åtminstone för de till föreningen anslutna bolagens del synes man kunna bortse från de rent praktiska olä genheter, som obestridligen bli en följd av centraliseringen. Föreningen med sitt till Stockholm förlagda sekretariat kan nämligen, såsom redan hittills i
stor utsträckning skett, förmedla en önskvärd närmare kontakt mellan dessa bolag och försäkringsinspektionen.
Föreningen liar med tillfredsställelse tagit fasta på utredningens uttalan den att dess förslag icke avser att utplåna läns- och häradsbolagens lokala prägel samt att länsstyrelsernas orts- och personkännedom även i fortsätt ningen bör beredas visst inflytande.
Föredraganden.
Läns- och häradsbolagen äro ömsesidiga företag vilkas
delägare huvudsakligen tillhöra den till jordbruket knutna delen av befolk ningen. Dessa bolag tillgodose i stor utsträckning landsbygdens försäkrings- behov inom brand- och kreatursförsäkringen och äro sedan gammalt starkt förankrade i bygden. Nuvarande bestämmelser angående koncession och re gistrering för dessa bolag äro otvivelaktigt också ett uttryck för bolagens lokala förankring.
Försäkringsutredningens motiv för en centralisering av koncessions- och registreringsförfarandet synas mig tungt vägande. .lag vill här endast fram hålla, att om — såsom jag förordat — ett på materiell prövning grundat koncessionssystem uppbygges, det torde vara ofrånkomligt alt denna pröv ning anförtros åt en och samma myndighet, såvida man inte vill uppge kra
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
ven på enhetlighet och kontinuitet. Jag har därmed icke velat underskatta
de principiella betänkligheter mot en centralisering, som kommit till uttryck.
Men i det föreliggande fallet synas mig så betydande fördelar vinnas genom
en central koncessionsprövning, att dessa enligt mitt förmenande måste fälla
utslaget. Detta får dock icke och behöver ej heller innebära, att lokala för
hållanden lämnas obeaktade. Den av försäkringsutredningen anvisade ut
vägen att genom remissförfarande upprätthålla kontakt med lokala menings
yttringar, synes mig i detta hänseende vara en fullt tillfredsställande anord
ning. Däremot finner jag det icke erforderligt att upptaga föreskrift därom
i lagen.
I administrativ ordning torde böra utfärdas erforderliga övergångsbestäm
melser för den omläggning av registreringsförfarandet, som jag här förordat.
2. Sockenbolag.
Gällande bestämmelser. Enligt 265 § försäkringslagen skall vad i lagen
är föreskrivet ej äga tillämpning å ömsesidigt försäkringsbolag för försäk
ring av egendom å landsbygden, vars verksamhetsområde är mindre än ett
härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar.
Dessa bolag kallas vanligen sockenbolag. I samma lagrum stadgas emellertid
vidare, att sockenbolag är skyldigt att angående sin verksamhet göra anmä
lan och lämna uppgifter i enlighet med de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar.
Dylika föreskrifter ha meddelats i kungl. kungörelsen den 21 december
1917 (nr 975). Dessa föreskrifter innehålla i huvudsak, att bolaget viss tid
efter det bolaget trätt i verksamhet skall göra anmälan därom hos länssty
relsen med bifogande av avskrifter av stadgarna, att beslut om ändring av
stadgarna jämväl skall anmälas till länsstyrelsen, som har att i sin tur till
försäkringsinspektionen insända underrättelse om inkommen anmälan jämte
avskrift av handlingarna, att bolaget är pliktigt att hålla räkenskaper och
övriga handlingar tillgängliga för försäkringsinspektionen eller dess ombud
samt för ombud, som förordnas av länsstyrelsen, ävensom att i övrigt lämna
de upplysningar om rörelsen, som av dem äskas, samt att bolaget skall för
varje räkenskapsår till försäkringsinspektionen insända uppgift — enligt
formulär som fastställas av inspektionen — om bolagets verksamhet under
året och om dess ställning vid årets början och slut.
Av de refererade bestämmelserna framgår, att sockenbolagen icke äro un
derkastade koncessionstvång. Bolagsbildningen är fri och stadgarna äro icke
föremål för prövning av offentlig myndighet. Enligt rättspraxis äger socken
bolag icke ens frivilligt få stadgarna underkastade officiell granskning (jfr
Regeringsrättens årsbok årg. 1927 notisavd. H 15).
Utredningen anmärker, alt vid 1943 års utgång omkring 1 000 sockenbolag
funnos i verksamhet, till vilka under året inflöt omkring 4,2 miljoner kronor
i premier, motsvarande ett försäkringsbelopp av cirka 1 960 miljoner kronor.
Redan dessa siffror gåve enligt utredningens mening vid handen, att socken
bolagens verksamhet utgjorde en icke betydelselös ekonomisk faktor. Det
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
165
kunde starkt ifrågasättas, om icke en försäkringsverksamhet av denna om fattning borde ställas under effektiv tillsyn. En särskild utredning härom borde komma till stånd.
Yttranden. Flera länsstyrelser tillstyrka förslaget om en särskild under sökning beträffande sockenbolagen.
Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening beklagar, att icke försäk- ringsutredningen kunnat upptaga även sockenbolagens ställning till behand ling och framhåller för sin del angelägenheten av att en särskild undersök ning rörande dessa bolag snarast åvägabringas.
Föredraganden. Frågan om sockenbolagens ställning faller inom ramen för det utredningsuppdrag, som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutredning. Jag utgår ifrån att denna utredning kommer att ägna frågan erforderlig upp märksamhet.
D. Koncession beträffande särskilda försäkringsbranscher.
Försäkringsutredningen framhåller, att vid sidan om de allmänna konces- sionsvillkoren särskilda synpunkter måste beaktas i fråga om koncession för vissa branscher. Vad utredningen i detta sammanhang anför tar huvudsak ligen sikte på lagtillämpningen. En speciell koncessionsbestämmelse har däre mot upptagits i lagtexten (2 § första stycket andra punkten). I den mån ut redningens uttalanden beröra principfrågor av större betydelse skall jag här upptaga dem till närmare granskning. 1
1. Livförsäkring.
Utredningen. Såsom riktlinjer för lagtillämpningen framhåller utredning en följande synpunkter:
I fråga om livförsäkringsbolag bör behovsprövningen nära anknytas till den av utredningen i annat sammanhang förordade skälighetsprincipen. I förslaget har nämligen i anslutning till livförsäkringens tekniska bestämmel ser starkt understrukits, att försäkringarna skola erbjudas allmänheten till skäligt pris. Däri innefattas framförallt krav på rimligt pris för den egent liga försäkringsförpliktelsen men också fordran på ändamålsenlig förvalt ning. Det kan sålunda icke godtagas, att anskaffningskonkurrensen genom tillkomsten av ett nytt bolag stimuleras därhän, att en fördyring av de en skilda försäkringarna åstadkommes. Om underlaget för de olika fältmännens arbete minskas under en viss gräns, kan en sådan effekt lätt inträda.
Om ett livförsäkringsbolag inriktar verksamheten på ett skikt av större inkomsttagare eller begränsar sin ackvisition till visst område eller till viss organisation eller yrkesgrupp, torde för detta bolags vidkommande avsevärda omkostnadsbesparingar kunna ernås. Förfarandet är sålunda ur driftsekono misk synpunkt fördelaktigt. Genom att på detta sätt skumma försäkrings- klientelet, avlägsnar sig emellertid bolaget från sin sociala uppgift. Man bör av det enskilda försäkringsväsendet kunna kräva, att detsamma tillgodoser försäkringsbehovet även inom exempelvis glesbebyggda områden. Detta be höver emellertid icke innebära att varje försäkringsbolag skall utbygga en
166
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
effektiv fältorganisation för uppgiften. Rationellare torde vara, att samarbete
kommer till stånd mellan bolag, som redan äro i besittning av en dylik orga
nisation, och andra bolag, eller också att bolagen gemensamt åstadkomma en
lämplig fältorganisation, som omspänner även de glesbebyggda områdena.
I fråga om folkförsäkringen, även kallad liten försäkring, anmärker ut
redningen, att bolag som vill driva sådan försäkring har att fylla särskilda
krav beträffande kundtjänsten. Detta förhållande måste beaktas redan vid
koncessionsprövningen.
I anslutning till vissa bestämmelser i lagen den 24 mars 1938 om under
stödsföreningar framhåller utredningen som sin mening, att koncession icke
bör kunna förvärvas lättare av dylik förening än av andra juridiska eller
fysiska personer, som önska bilda livförsäkringsbolag. En annan ståndpunkt
skulle — tillägger utredningen — öppna möjlighet att på en omväg vinna
koncession utan uppfyllande av de villkor, som i detta hänseende ansetts
böra uppställas.
Yttrande. Försäkringsinspektionen har tagit upp frågan om »skumning»
av försäkringsklientelet. Inspektionen finner det icke framgå, huruvida ut
redningen avsett, att en grupp, som på grund av sina speciella förhållanden
kan ordna sitt försäkringsskydd billigare än försäkringsklientelet i övrigt,
skall förhindras göra detta. Ett sådant ordnande av försäkringsskyddet bör
enligt inspektionens mening icke vara uteslutet. Inspektionen tillägger:
Denna principiella inställning innebär icke, att vilken grupp som helst
skulle få ordna sitt försäkringsskydd fristående. Inspektionen har blott velat
framhålla, att den av utredningen anförda synpunkten icke får drivas till
sin spets. Detta skulle nämligen medföra, att alla bolag skulle tvingas att
arbeta inom hela det befintliga klientelet. En sådan uniformitet kan icke
anses rationell, då den härigenom ökade konkurrensen skulle försvåra ar
betet att nedpressa ackvisitionskostnadema.
Föredraganden. Det spörsmål, som försäkringsinspektionen tagit upp till
behandling, erbjuder stort intresse. Om man tänker sig, att en organisation
— ekonomisk, ideell eller facklig eller av annan art — bildar ett bolag för
att ordna medlemmarnas livförsäkringsskydd, bör bolaget kunna driva sin
verksamhet med förhållandevis låga omkostnader. Lämplig samordning mel
lan försäkringsverksamheten och organisationens centrala förvaltningsupp
gifter kan medföra förenklingar. Exempelvis kunna försäkringspremierna
upptagas i anslutning till föreningsavgifterna. Kostnader för ackvisition måste
bli relativt' obetydliga, såvida de icke — såsom vid obligatorisk anslutning —
kunna helt bortfalla. Förutsättning för en på detta sätt ordnad livförsäk
ringsverksamhet är givetvis, att den ifrågavarande organisationen har sådan
omfattning, att kravet på erforderlig riskutjämning kan anses tillgodosett.
Även om i vissa fall fördelar kunna vinnas genom en anordning sådan som
jag här skisserat, är jag likväl icke övertygad om att en allmän utveckling
i denna riktning vore önskvärd. Om det gäller att i ett sammanhang ordna
livlörsäkringsfrågan för personer, som tillhöra en viss organisation, synes
167
mig i första hand böra undersökas, huruvida icke detta på tillfredsställande
sätt kan ske genom kollektiv anslutning till något existerande bolag.
Jag vill understryka utredningens uttalande angående »skumning» av
försäkringsklientelet. Härmed avses tydligen att anskaffningsverksamheten
inriktas på personer, beträffande vilka ackvisitionskostnaderna ställa sig rela
tivt låga, exempelvis personer med hög inkomst eller bosatta i tätorter, me
dan andra befolkningsgrupper förbigås. En sådan ackvisitionsmetod måste
från social synpunkt anses förkastlig. Det synes mig vara en viktig uppgift
för tillsynsmyndigheten att övervaka, att dylika tendenser icke vinna insteg.
Därest folkförsäkring även i fortsättningen skall drivas såsom en särskild
försäkringsbransch med högre premienivå än den, som tillämpas inom stor
försäkring, är det av vikt att försäkringstagarna verkligen åtnjuta de för
måner som ansetts motivera den högre premien. Hit hör bl. a., sasom utred
ningen framhållit, en speciellt inriktad kundtjänst. Också i detta hänseende
åligger en viktig övervakningsuppgift tillsynsmyndigheten. Undermålig kund
tjänst eller åsidosättande av övriga utfästa förmåner inom folkförsäkringen
måste i sista hand leda till att koncessionen förverkas. Till folkförsäkringens
speciella problem skall jag närmare återkomma i det följande.
Vad slutligen beträffar utredningens uttalande angående möjligheten för
understödsförening att vinna koncession som försäkringsbolag, kan jag i
princip ansluta mig därtill. Detta spörsmål bör beaktas vid den överarbetning
av lagen om understödsföreningar, som torde bli ofrånkomlig efter genom
förandet av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring. 2
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
2. Skadeförsäkring.
Inledningsvis påpekar utredningen, att den offentliga tdlsynen i fråga om
skadeförsäkring för närvarande är relativt begränsad, i det att den t. ex. icke
omfattar normerna för premiesättningen. Därefter fortsätter utredningen:
Såsom redan framhållits har försäkringsutredningen föreslagit införande i
lagen av skälighetsprincipen på livförsäkringens område, vilken innebar krav
på att försäkring erbjudes allmänheten på villkor, som med hansyn till a
ena sidan de erbjudna förmånerna, och å andra sidan försäkringens pris
framstå såsom skäliga. Spörsmålet huruvida skälighetsprincipen bor lagtastas
även inom skadeförsäkringen, vilket bl. a. skulle fa till toljd att premie
sättningen underkastades någon form av offentlig tillsyn, faller utantor
utredningsuppdraget.
Den materiella koncessionsprövningen bör i princip hallas inom samma
gränser, som uppdragits för den fortlöpande tillsynen. I fråga om livlor-
säkring skall enligt utredningens förslag kravet på skälighet inga sasom ett
moment i den materiella tillsynen. Vad beträffar skadeförsäkring bär, sasom
nyss anmärkts, ännu icke blivit utrett, huruvida eller i vad man skal tore-
finnas att här ställa premiesättningen under offentlig kontroll. Inom skade
försäkringen torde därför koncessionsprövningen tillsvidare huvudsakligen
böra taga sikte på behovssynpunkten. Endast i den mån allmänhetens tor-
säkringsbehov icke tillgodoses, böra nya bolag släppas fram. Detsamma galler
om beslående bolag önskar utvidga verksamheten med ytterligare branscher.
Liksom inom livförsäkringen synes ett utvecklingsfrämjande nytt program
dock i regel kunna göra anspråk på koncession.
168
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Utredningens uttalanden ha mött gensaga från Folket-Samarbete. Försäk-
ringsutredningen avvisar — anföra anstalterna — tillämpandet av skälighets-
principen inom skadeförsäkring av den anledningen, att skäligheten icke
kan kontrolleras utan att premiesätlningen underkastas någon form av
offentlig tillsyn, ett spörsmål, som faller utanför utredningsuppdraget. I an
slutning till reservation av en ledamot av utredningen, herr Hermansson —
vartill jag i det följande återkommer — finner Folket-Samarbete det icke
möjligt att vid behovsprövningen förbigå frågan, huruvida de av försäk
ringsbolaget saluförda tjänsterna äro åsatta ett skäligt pris eller icke. An
stalterna tillägga:
Å andra sidan har Folket-Samarbete den bestämda uppfattningen, att en
detaljerad kontroll från det allmännas sida över premiesättningen i skade
försäkringen icke är genomförbar på grund av de ytterligt skiftande för
hållandena inom hithörande branscher. Ett försök från statens sida att inom
skadeförsäkringen föreskriva någonting motsvarande livförsäkringens av
Kungl. Maj :t stadfästa grunder skulle därför leda till en allvarlig försämring
av dessa branschers förmåga att anpassa sig efter växlande försäkringsbehov
och risker.
Enligt Folket-Samarbetes mening är det emellertid möjligt att, såsom
reservanten önskar, stadfästa skälighetsprincipen för skadeförsäkringen utan
att införa en rigorös statlig detaljreglering av prissättningen. Skäligheten kan
nämligen övervakas av försäkringsinspektionen med stöd av den föreslagna
288 § under förutsättning att kraven på redovisning och disposition av över
skottet väsentligt skärpas.
Folket-Samarbete tillfogar, att enligt anstalternas mening kvantitetsbedöm-
ningen får ringa vikt, om skälighetsprincipen på antytt sätt stadfästes även
för skadeförsäkringen; tillgodoser ett bolag skälighetskravet, hör bolaget i
regel anses ha visat sin behövlighet.
Slutligen åberopar Folket-Samarbete följande uttalande av kommissionen
för ekonomisk efterkrigsplanering (SOU 1945:42 s. 48): »Bortsett från svå
righeten att bedöma skäligheten av ett visst pris, anser kommissionen det
vara principiellt oriktigt, att ett statligt organ sanktionerar prissättningen på
en viss vara, vilket skulle bliva fallet, om ett statligt kontrollorgan eller
någon specialdomstol skulle avge sitt omdöme på denna punkt.»
Föredraganden. Vad angår de grundläggande principerna för koncessions-
prövningen hänvisar jag till vad jag förut anfört. Spörsmålet huruvida eller
i vad mån premiesättningen inom skadeförsäkring bör ställas under offent
lig kontroll är föremål för 1945 års försäkringsutrednings bedömande. Det
kan sålunda icke komma i fråga att nu göra ett principuttalande i delta ämne.
I anledning av vad Folket-Samarbete anfört angående lagfästande av skälig
hetsprincipen även i fråga om skadeförsäkring må emellertid följande fram
hållas.
För skadeförsäkringen torde principen innebära, att premierna skola av
vägas pa ett skäligt sätt i förhållande till de risker, som de äro avsedda att
täcka. Kontrollen över att så sker torde förutsätta, att det allmänna har till
förfogande ett statistiskt material, som visar genomsnittsriskens storlek inom
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
169
olika grupper av försäkringsbeståndet. Att — såsom Folket-Samarbete före slår — grunda kontrollen enbart på den bokföringsmässiga redovisningen är enligt min mening icke möjligt. Den omständigheten att verksamheten icke visar överskott ger nämligen icke något belägg för att premierna avvägts på ett skäligt sätt.
Det av Folket-Samarbete citerade uttalandet av kommissionen för ekono misk efterkrigsplanering har utbrutits ur sitt sammanhang och därigenom fått en annan innebörd än den avsedda. Uttalandet tillhör diskussionen om ett statligt organ i syfte att förebygga skadlig verkan av konkurrensbegräns ning inom näringslivet. Uttalandet kan sålunda icke åberopas i förevarande sammanhang.
3. Livförsäkring och skadeförsäkring i samma bolag. Återförsäkring.
Utredningen.
Gällande försäkringslag tillåter, att ett och samma bolag
jämsides driver både liv- och skadeförsäkring. Utredningen intar härutin- nan en annan ståndpunkt. I lagförslaget har upptagits föreskrift om att med livförsäkringsrörelse ej må förenas försäkringsrörelse av annat slag med mindre särskilda skäl därtill äro (2 § första stycket).
Utredningen anför i detta ämne följande: Vad beträffar kombinationen brand- och livförsäkring förekommer den hos oss endast i företag, som arbeta i aktiebolagets form. I fråga om denna kombination må till en början framhållas olikheten i avseende å de ekono miska förutsättningarna för bedrivandet av dessa två vitt skilda försäkrings- grenar. Beträffande livförsäkringen har den uppfattningen alltmera slagit ige nom, att verksamheten skall drivas enbart för de försäkrades räkning; över skott, som under normala förhållanden beräknas uppstå på denna verksam het, skola sålunda återbäras till försäkringstagarna och fördelas bland dem efter vissa för verksamheten i fråga speciellt avvägda metoder. Brandför säkringen åter har prägeln av affärsrörelse i så måtto, att de överskott, som uppstå på verksamheten, icke — såsom i fråga om livförsäkring —- åter bäras till försäkringstagarna utan tillföras aktieägarna i en eller annan form.
Då verksamhet av så olikartad beskaffenhet och under så skilda föruU sättningar drives av samma försäkringsaktiebolag, kunna tydligen uppstå motsättningar mellan livförsäkringstagamas och aktieägarnas intressen. Det gäller sålunda bl. a. att uppdela förvaltningskostnaderna mellan liv- och brandförsäkringsrörelsen på ett sätt som svarar mot de verkliga förhållan dena, ett problem som särskilt beträffande vissa omkostnader är förenat med icke oväsentliga svårigheter. Det sätt, varpå uppdelningen sker, kom mer givetvis att inverka på försäkringsbranschernas överskott och berör där igenom de båda parternas intressen. Även i fråga om kapitalplaceringen kunna olika synpunkter göras gällande, då fråga är om placering av medel, som tillböra livförsäkringar med dess långa försäkringsavtal, eller då pla ceringen gäller brandförsäkringens medel. Tvenne olika förfaringssätt ha här vid kommit till användning i de blandade bolagen; antingen ha placering arna för liv och brand hållits isär, eller ha de betraktats som gemensamma, varvid emellertid ränteinkomsten å dessa gemensamma placeringar fördelas mellan de båda försäkringsgrenarna i förhållande till storleken av vissa fonder.
Den här berörda sammankopplingen av liv- och brandförsäkring är ägnad att medföra och har 1 konkreta fall även medfört svårigheter att avgöra,
170
Kungl. Mcij:ts proposition nr 50.
huruvida vissa fondavsättningar böra tillkomma livförsäkringstagarna eller
betraktas såsom bolagets (aktieägarnas) egendom. Under tider, som präglas
av fluktuationer på det ekonomiska livets område, accentueras svårigheterna,
och avgörandet kan då få verkningar av stor ekonomisk betydelse för de
därav berörda parterna.
Enbart nu nämnda omständigheter utgöra enligt utredningens mening
tillräckligt motiv för att sammankoppling mellan liv- och brandförsäkrings-
verksamhet icke vidare bör tillåtas. Men även andra synpunkter föra till
samma resultat. I organisatoriskt hänseende saknas anledning att knyta sam
man liv- och brandförsäkring. Ackvisitionen sker på olika sätt, även om i en
del fall samma person kan vara lämpad för verksamhet i båda branscherna.
Arbetet inom den centrala organisationen ställer helt olika krav på befatt
ningshavarna inom ett brand- och ett livförsäkringsbolag. Tarifferingsarbe-
tet såväl som skaderegleringsarbetet inom brandförsäkringen är sålunda av
helt annan art än inom livförsäkringen och erbjuder problem, som sakna mot-
svarighet i fråga om sistnämnda försäkringsgren. Härtill kommer, att för-
säkringsrisken inom brandförsäkringen är till sin natur helt skild från ris
ken inom livförsäkringen. Den naturliga riskgemenskap, som existerar å ena
sidan inom ett kollektiv av brandförsäkringar och å andra sidan inom ett
livförsäkringsbestånd, och som medger utjämning inom vart och ett av dessa
bestånd för sig, kan icke på ett naturligt sätt utsträckas att omfatta båda be
stånden sammantagna.
De synpunkter, som här anförts beträffande liv- och brandförsäkring i
samma bolag, motivera enligt försäkringsutredningens mening principiellt
förbud mot den nämnda kombinationen. Förbudsbestämmelsen bör utfor
mas så, att livförsäkring som regel skiljes från varje slag av skadeförsäk
ring. Om däremot på grund av särskilda omständigheter en kombination av
liv- och skadeförsäkring framstår såsom ändamålsenlig, bör från det allmän
nas sida icke resas hinder däremot.
Utredningen finner det vidare angeläget, att principen om boskillnad mel
lan liv- och brandförsäkring göres tillämplig även i fråga om bestående för
säkringsföretag. Tre inhemska bolag — de s. k. blandade bolagen — beröras
härav, nämligen Försäkringsaktiebolaget Skandia, Brand- och livförsäkrings
aktiebolaget Skåne samt Brand- och livförsäkringsaktiebolaget Svea. I detta
ämne har försäkringsutredningen haft överläggningar med representanter
för de tre bolagsledningarna. Från bolagens sida har man därvid förklarat
sig beredd att medverka till en anordning, varigenom för vart och ett av de
tre bolagen ett särskilt livförsäkringsaktiebolag bildas, till vilket livförsäk
ringsbeståndet överlåtes, medan respektive moderbolag behålla brandförsäk
ringsrörelsen. Närmare riktlinjer för uppdelningen hava uppdragits under
samråd mellan försäkringsutredningen och bolagsledningarna. De principer,
som därvid följts, tillgodose — framhåller utredningen — försäkringstagar
nas befogade intressen. I detta hänseende må särskilt anmärkas, att bolags
ledningarna förklarat sig villiga tillstyrka en anordning, varigenom överskott
å livränterörelsen tillföres de försäkrade. Bolagen ha önskat avvakta stats
makternas ställningstagande till utredningens förslag angående förenklad
procedur för överlåtelse av försäkringsbestånd innan de planerade åtgärder
na vidtagas.
Beträffande kombinationen livförsäkring och annan skadeförsäkring än
brandförsäkring anför utredningen vidare:
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
171
De omständigheter, som enligt utredningens mening motivera boskillnad mellan liv- och brandförsäkring, kunna åberopas jämväl för livförsäkringens skiljande från övriga skadeförsäkringsbranscher. Utredningen håller sålunda före, att kombination av liv och skadeförsäkring icke bör medgivas, såframt icke i det enskilda fallet särskilda skäl tala till förmån för en gemenskap. Avgörandet bör träffas uteslutande med hänsyn till vad som framstår såsom mest ändamålsenligt för försäkringstagarna. I detta sammanhang förtjänar sjuk- och olycksfallsförsäkringen särskild uppmärksamhet. Denna försäk- ringsgren, som är att anse såsom personförsäkring, likställes i lagen om för säkringsrörelse med skadeförsäkring, försåvitt den icke meddelas för livstid eller för längre tid än tio år, då den är underkastad samma bestämmelser som gälla för livförsäkring. Motivet till denna differentiering torde vara att tekniken för den långvariga sjuk- och olycksfallsförsäkringen företer bety dande likhet med livförsäkringens teknik och då avtalen, liksom i fråga om livförsäkringen, omspänna långa tidsperioder, har den ansetts böra beredas samma skydd som denna. ....... c
Den nämnda differentieringen inom sjuk- och olycksfallsförsäkringen fram står även såsom resultatet av en historisk utveckling. Om man bortser från de s. k. sociala olycksfallsförsäkringsbolagen, driva för närvarande omkring ett trettiotal skadeförsäkringsbolag samt därjämte ett utländskt bolag här i riket sjuk- och olycksfallsförsäkring för kortare tid än tio år, i samtliga fall vid sidan av andra skadeförsäkringsgrenar. Enbart försäkring för längre tid tillhandahålles endast av tre bolag. -------------------
Enligt utredningens mening bör differentieringen mellan lång och kort sjuk- och olycksfallsförsäkring bibehållas. För tryggande av försäkringsta garnas rätt är det av vikt, att de långa försäkringsavtalen inom personförsäk ringen baseras på ett genomfört tekniskt system, för vilket grunder skola fastställas. De långa försäkringarna, vilka måste anses utgöra en mera kva lificerad försäkringsform, kräva från försäkringsgivarens sida förtrogenhet med problem av särskild art.
Historiskt ha förhållandena i vårt land utvecklat sig så, att den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen, vilken till skillnad från den långa försäkringen är uppsägbar, bedrives som en vanlig skadeförsäkringsbransch vid sidan av övrig skadeförsäkring såsom brand, automobil, ansvarighet, inbrott med flera försäkringsgrenar, medan den långa försäkringen drives av särskilda härför inrättade bolag. Det förekommer icke — bortsett från barnolycksfallsförsäk ring och reseolycksfallsförsäkring — att något bolag tecknar både den korta och långa försäkringen.
Här inställer sig spörsmålet, huruvida den hittillsvarande utvecklingen pa detta område kan anses vara av sadan art, att den bör konfirmeras i lagstift ningen. Vad närmast den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen beträffar är det uppenbart, att den ger försäkringstagaren ett större mått av trygg het än den korta, vilken kan uppsägas från försäkringsgivarens sida och, om eu försämring av hälsotillståndet skulle inträda, icke kan förnyas på de ur sprungliga villkoren. Den är med hänsyn härtill ur försäkringstagarens syn punkt värdefullare än den korta försäkringen. Om därför ett skadelörsäk- ringsbolag, som bland andra branscher driver även den korta sjuk- eller olycksfallsförsäkringen, önskar upptaga sjuk- och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år, bör enligt utredningens mening i princip hinder icke resas häremot, givetvis under förutsättning att behov härav föicliggei och förutsättningar äro för handen, att den ifrågasatta utvidgningen av verksam heten är ägnad att under rådande förhållanden främja en sund utveckling av- försäkringsväsendet. För närvarande bedrives emellertid kortfristig sjuk- och olycksfallsförsäkring av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag,
172
Kungl. Maj:ts proposition nr J0.
vilket innebär en icke önskvärd splittring. Inom några av dessa bolag har
nämnda försäkringsgren erhållit en betydande omfattning, medan för flertalet
verksamheten i fråga är av relativt ringa betydelse. Därest nu berörda bolag
skulle önska upptaga den långa sjuk- och olycksfallsförsäkringen, är det
enligt utredningens mening av vikt, att den splittring, som för närvarande
råder inom den korta försäkringen, icke utsträckes även till den långa för
säkringens område. Koncessionsprövningen i föreliggande fall bör därför, så
länge nuvarande förhållanden råda, vara synnerligen restriktiv. I varje fall
bör koncession för den långa försäkringen icke beviljas andra skadeförsäk-
ringsbolag än sådana vilka särskilt inriktat sig på den korta sjuk- och olycks
fallsförsäkringen och därigenom åstadkommit en mera betydande verksam
het inom denna försäkringsgren.
Även om den långa och den korta sjuk- och olycksfallsförsäkringen ur tek
nisk synpunkt förete betydande olikheter, kräva de med hänsyn till risk
bedömningen och skaderegleringsarbetet en i stort sett likartad expertis. Jäm
för man å andra sidan den långa försäkringen med livförsäkring i vanlig me
ning, är det i stället på det tekniska området som likheterna föreligga, medan
framför allt skaderegleringsarbetet är helt artskilt. Den långa sjuk- och
olycksfallsförsäkringen har sålunda viktiga beröringspunkter med såväl liv-
som skadeförsäkring. Under sådana förhållanden anser försäkringsutredning-
en hinder icke heller böra resas mot att ett livförsäkringsbolag upptager sjuk-
och olycksfallsförsäkring för längre tid än tio år på sitt program. Godtages
denna uppfattning, synas några principiella invändningar icke heller kunna
anföras mot att ett livförsäkringsbolag driver den korta sjuk- och olycksfalls
försäkringen. Då emellertid denna försäkringsbransch — såsom nyss fram
hållits — redan drives av icke mindre än ett trettiotal skadeförsäkringsbolag,
bör det icke komma i fråga att bevilja ytterligare koncessioner.
Vidare behandlar utredningen olika frågor beträffande kombination av di
rekt och indirekt försäkring (återförsäkring). I praxis har indirekt affär i viss
bransch ansetts såsom komplement till den direkta affären i samma bransch.
Koncession för särskild bransch i direkt affär har sålunda ansetts innefatta
rätt att driva motsvarande återförsäkringsrörelse. Däremot har tillstånd till
indirekt affär i viss bransch icke ansetts omfatta även den direkta affären i
samma bransch. Utredningen anser, att bärande motiv knappast föreligga
att betrakta återförsäkringsverksamheten såsom ett självklart accessorium
till den direkta affären, även om det av praktiska skäl merendels kan fram
stå som ändamålsenligt att kombinera de båda rörelsegrenarna. Vid begäran
om koncession för viss försäkringsgren bör enligt utredningens mening den
direkta och indirekta affären bedömas var för sig.
Utredningen anför härom vidare:
Återförsäkringens uppgift är att åstadkomma utjämning av det ekonomiska
riskförloppet. Vid otillfredsställande riskutjämning måste man räkna med
a*t genom tillfälligheternas spel det ekonomiska förloppet av verksamheten
blir ojämnt och i ogynnsammaste fall rentav ruinerande för bolaget. Icke
minst för livförsäkringsväsendet är sålunda en rationellt ordnad återförsäk-
ringsverksamhet av stor vikt, större inom storförsäkringen än inom folkför
säkringen, där riskutjämningen automatiskt säkerställes genom att beståndet
är sammansatt av ett mycket stort antal försäkringar med låga försäkrings-
belopp. Det ligger i direktförsäkringsgivarens intresse att rationellt ordna risk
utjämningen. Med hänsyn härtill är det naturligt, att initiativet till återför-
säkringsavtal tillkommer denne. Återförsäkringen tillhör med andra ord di
173
rektförsäkringsgivarens tekniska problem, som måste lösas ändamålsenligt
och billigt för att skäligheten gentemot försäkringstagarna skall kunna till
godoses. Det svenska livförsäkringsväsendet har för ändamålet bildat ett ge
mensamt återförsäkringsbolag. Detta bolag, Återförsäkringsaktiebolaget Sve
rige, behåller en mindre del av de mottagna återförsäkringarna men retroce-
derar återstoden, huvudsakligen till de anslutna direktförsäkringsbolagen. Ett
mindre antal personer äro emellertid så högt livförsäkrade, att tillfredsstäl
lande riskutjämning icke lämpligen kan beredas genom den nämnda anord
ningen.
Det sist sagda kan motivera att svenskt bolag, som driver enbart indirekt
affär i skadeförsäkring, beviljas koncession även för återförsäkringsrörelse
i livförsäkring, om behov härav skulle uppstå. Sådan rörelse bör dock i fråga
om svenska försäkringar inskränkas till retrocessioner från livåterförsäk-
ringsbolag och ske mot riskpremie. Genom riskpremiemetod förebygges en i
och för sig icke önskvärd sammanblandning av förvaltningen av livförsäk
ringsrörelsens tekniska fonder med fondförvaltningen i skadeförsäkrings-
branscher. Detta syfte torde lämpligen kunna vinnas genom ett härför av
passat förbehåll i koncessionsvillkoren.
Vad angår frågorna, huruvida ett bolag, som driver direkt skadeförsäk-
ringsrörelse, bör tillåtas att mottaga återförsäkring i liv, eller om ett livbo
lag bör få driva indirekt affär i skadeförsäkring, anser utredningen, att dessa
i regel böra besvaras nekande. Här må hänvisas till vad nyss anförts angå
ende de blandade bolagen. Det bör tilläggas, att ett mindre antal svenska för
säkringsbolag för närvarande — ehuru i begränsad omfattning — driva de
kombinationer, som här åsyftas. En avveckling av antingen livförsäkrings-
eller skadeförsäkringsaffären torde icke komma att bereda nämnvärda olä
genheter. Det är dock rimligt att, såframt icke frivillig överlåtelse av ett-
dera beståndet lämpligen kan åvägabringas, redan ingångna avtal fullgöras
av det bolag, som slutit avtalet.
Beträffande koncession för återförsäkringsverksamhet framhåller utred
ningen följande synpunkter:
Med hänsyn till återförsäkringens betydelse för det moderna försäkrings
väsendets stabilitet och funktionsduglighet har det allmänna i samma grad
som beträffande direkt försäkring intresse av att verksamheten bedrives på
lämpligt sätt. För meddelande av koncession för återförsäkringsbolag bör
sålunda ställas samma krav, nämligen att verksamheten kan anses behövlig
och därjämte är ägnad att främja en sund utveckling. Därvid bör dock be
aktas, att ett återförsäkringsbolag i allmänhet riktar sig även till den utländs
ka marknaden. Ett väl utbyggt återförsäkringsföretag med goda internatio
nella förbindelser kan vara av ekonomisk betydelse för vårt land.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Yttranden. Vad utredningen anfört angående rätt att driva såväl liv- som
skadeförsäkring i samma bolag har på vissa punkter mött principiella erin
ringar, huvudsakligen dock endast såvitt angår återförsäkring.
Försäkringsinspektionen anmärker, att utredningen icke motiverat sitt
principuttalande att elt bolag, som driver direkt skadeförsäkringsrörelse, i
regel icke bör tillåtas mottaga livåterförsäkring. De skäl, som anförts till
förmån för boskillnad mellan direkt liv- och brandförsäkring, synas inspek
tionen icke ha någon större bärkraft i förevarande fall. Särskilt gäller detta,
då det är fråga om livåterförsäkring, som övertages från utländsk försäk
174
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
ringsgivare. Sådan rörelse är, påpekar inspektionen, i lika liög grad affärs-
betonad som brandförsäkringen.
Försäkringsbolagens riksförbund framför liknande synpunkter. Riksför
bundet tillägger:
Utredningen synes hava alltför litet beaktat, att återförsäkringsverksam-
heten till sin natur är i hög grad internationell och därjämte mera affärs-
massigt betonad än annan försäkringsverksamhet, och i stället fört sina reso
nemang beträffande koncession för återförsäkring från den utgångspunkten,
att återförsäkringen i främsta rummet är en anordning för ernående inom
landet av en effektiv riskutjämning för det samlade försäkringsbeståndet
inom de olika branscherna. Det enda sammanhang, i vilket utredningen upp
märksammat återförsäkringens internationella karaktär, är då den gör gäl
lande, att även för koncession för återförsäkringsbolag böra ställas kraven
att verksamheten kan anses behövlig och därjämte ägnad att främja en sund
utveckling, men samtidigt påpekar, att ett återförsäkringsbolag i allmänhet
riktar sig även till den utländska marknaden.
En koncessionsprövning beträffande återförsäkring på sätt utredningen
synes hava tänkt sig skulle kunna leda till allvarlig skada för de svenska
skadeförsäkringsbolag, som i större omfattning ägna sig åt internationell åter-
försäkringsverksamhet. Exempelvis skulle ett dylikt bolag kunna i konkur-
icns med andra, främst utländska, bolag förlora eu vinstgivande återförsäk-
lingsaffär i skadeförsäkring, om det icke samtidigt kunde taga livåterförsäk-
ring. överhuvud taget bör det icke resas hinder för ett direkttecknande
svenskt skadeförsäkringsbolag att övertaga återförsäkring i såväl skade- som
livförsäkringsbranscherna. Att livåterförsäkringsverksamheten därvid icke
bör bedrivas efter sådana linjer, att det kan leda till men för försäkringsta
garna i de svenska livförsäkringsbolagen ligger i öppen dag, men det
ta är en angelägenhet för ledningen av dessa bolag att tillse och äger
icke något sammanhang med principerna för beviljandet av koncession för
återförsäkring. Det bör även uppmärksammas att försäkringsinspektionen i
viss utsträckning utövar direkt kontroll över den återförsäkringsaffär, som
avges av de direkttecknande svenska livförsäkringsbolagen. Anledning sak
nas att vid koncessionsprövning och tillsyn beträffande återförsäkring an
lägga andra synpunkter än soliditetssynpunkten.
I detta sammanhang har riksförbundet uppmärksammat utredningens ut-
talande, att, om ett svenskt bolag, som driver enbart indirekt affär i skade
försäkring, beviljas koncession även för återförsäkringsrörelse i livförsäkring,
så bör sådan rörelse i fråga om svenska försäkringar inskränkas till retro-
cessioner från livåterförsäkringsbolag och ske mot riskpremie. Mot första ledet
i detta uttalande måste inläggas en bestämd gensaga. Något skäl att fram
tvinga en sådan dubbel affärsuppgörelse som retrocession innebär förelig
ger icke. Uttalandet har ej heller på något sätt motiverats av utredningen.
Föredraganden.
De skäl utredningen anfört för ett principiellt förbud
mot alt förena liv- och skadeförsäkringsrörelse i samma bolag synas mig
övertygande. Förbudet bör — såsom utredningen ock påvisat — likväl icke
göras ovillkorligt. På koncessionsmyndiglieten bör ankomma att efter diskre-
tionär prövning meddela dispens, då särskilda skäl föranleda därtill. För-
säkringsutredningen har pekat pa vissa fall, där dispens enligt utredningens
mening kan vara motiverad. I stort sett finner jag utredningens synpunkter
välgrundade och ägnade att tjäna såsom ledning för rättstillämpningen. Jag
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
175
kan emellertid icke utan vidare ansluta mig till uttalandet, att ett bolag, som driver direkt skadeförsäkringsrörelse, i regel icke bör tillåtas mottaga liv- återförsäkringsrörelse. Detsamma gäller uttalandet, att om ett bolag med enbart indirekt affär i skadeförsäkring beviljas koncession även för livåter- försäkring, sistnämnda rörelse bör inskränkas till retrocessioner från livåter- försäkringsbolag. Den kritik, som i remissyttrandena framförts mot dessa ut talanden, finner jag sålunda värd beaktande. Koncessionsfrågor av nu angiven art böra bedömas från fall till fall och med beaktande av alla pa fragan in verkande faktorer. Härvid bör beaktas, att skälighetsprincipen införts be träffande livförsäkringen och att denna princip bör upprätthållas även då
det gäller att genom återförsäkring utjämna kastningar i riskförloppet inom
livförsäkringen. Kontrollen över att detta krav tillgodoses tillkommer för- säkringsinpektionen, som med hänsyn härtill bör ägna återförsäkringsavta- len erforderlig uppmärksamhet.
Vad beträffar frågor om koncession för återförsäkringsverksamhet hänvi sas till vad jag förut anfört därom, att hänsyn måste tagas även till handels politiska faktorer.
De blandade bolagens beredvillighet att anpassa sig efter en förbudsregel av nu angiven innebörd medför, att särskilda övergångsbestämmelser beträf
fande dessa bolag icke torde erfordras. Ej heller i övrigt torde förhållandena påkalla sådana bestämmelser.
E.
Representationsfrågan såsom koncessionsviltkor i ömsesidigt bolag m. m.
Utredningen behandlar ingående frågan om delägares och garanters in flytande i ömsesidiga försäkringsbolag och anför härom bl. a. följande:
Delägarnas intressegemenskap utgör grunden för den ömsesidiga företags- typens struktur. Företaget skall bedrivas av delägarna själva och för deras räkning. En sådan gestaltning av företagsdriften torde vara tämligen lätt att upprätthålla under okomplicerade yttre förhållanden — ett ringa antal del ägare, begränsat verksamhetsområde och enhetligt ekonomiskt intresse i av seende å företaget. I den mån dessa förhållanden kompliceras genom ök ning av antalet delägare, dessas fördelning över större områden eller mindre samstämmighet i intressena, har det också visat sig svårt att förverkliga den tanke, som ligger till grund för det ömsesidiga försäkringsföretaget. Det blir därvid icke blott nödvändigt att från företagets beslutande organ, bo lagsstämman, till verkställighetsorganet, styrelsen, överföra större del av det löpande förvaltningsarbetet. Av praktiska skäl försvåras därjämte delägar- nas möjlighet att genom närvaro på bolagsstämma besluta om bolagets an gelägenheter. Då företagets expansion nått en viss gräns, måste det, anses helt uteslutet att delägarnas inflytande kan utövas i sådan form. Svårighe terna kunna lösas därigenom, att man tillskapar ett särskilt organ här be nämnt delegeradeförsamling — vilket har att besluta i delägarnas ställe. Det ligger i sakens natur, att denna anordning förutsätter, att det nämnda orga net verkligen är representativt för delägarna. Detta organ ersätter bolags stämman och har sålunda till uteslutande uppgift alt tillgodose delägarnas intresse.
Under förarbetena till 1917 års försäkringslag torde frågan om delägar- inflytandets praktiska gestaltning hava ägnats föga om ens någon uppmärk
17G
Kungi. Maj.ts proposition nr -50.
samhet. Lagen anger icke några riktlinjer för frågans lösning; lika litet har
lagen givit offentlig myndighet möjlighet att påverka utvecklingen på detta
område. Efter de senaste decenniernas utveckling är situationen för närva
rande den, att vissa ömsesidiga försäkringsbolag eller typer av sådana bolag
lyckats lösa frågan om delägarnas representation på ett både formellt och
reellt godtagbart sätt. I andra bolag åter är delägarinflytandet en chimär,
antingen till följd av att det helt kringskurits i bolagsordningen eller också
blivit reellt betydelselöst, oaktat benämningen ömsesidig är ägnad att inge
försäkringstagarna föreställningen om att de äga ett verkligt inflytande. Mel
lan dessa ytterlighetsfall förekommer en mångfald former. Efter nutida upp-
fattning måste förhållandena betecknas som i stort sett otillfredsställande.
Försäkringsutredningen har ansett det vara en angelägenhet av stor vikt att
söka finna en tillfredsställande lösning på de problem, som här anmäla sig.
Uppgiften är icke enkel. Svårigheterna ligga huvudsakligen i att finna en
anordning, som icke framstår såsom en tom formalitet utan åstadkommer ett
delägarinflytande av reell innebörd. Det förtjänar anmärkas, att svårighe
terna härutinnan otvivelaktigt i sin mån bidragit till den utveckling som nu
är ett faktum.
Representationsfrågan kompliceras även därav, att åtskilliga ömsesidiga
försäkringsbolag äro utrustade med garantikapital. Detta fyller i stort sett
samma funktion som aktiekapitalet i ett aktiebolag. Genom garantikapitalet
tillföres bolaget rörelsemedel. Dess betydelse framgår därav, att försäkrings
lagen innehåller bestämmelse om att ömsesidigt försäkringsbolag icke må bil
das utan garantikapital, där ej särskilda skäl till undantag finnas (119 §).
Det har ansetts, att den som tillskjutit garantikapital i ett ömsesidigt försäk
ringsbolag bör vara tillförsäkrad inflytande i företaget. Allmängiltigheten av
denna tes kan visserligen dragas i tvivelsmål, men å andra sidan är det obe
stridligt, att garanten i vissa situationer har ett befogat intresse att bevaka.
Därvid uppkommer frågan om en avvägning mellan garanters och deläga
res inflytande.
Innan utredningen närmare går in på de principiella riktlinjerna, torde
det vara av intresse att något analysera de former för delägarinflytande,
som hittills utbildats. Den tidigare försäkringsutredningen verkställde un
der år 1937 en undersökning angående då praktiserade former för delägares
och garanters inflytande i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Undersökning
ens resultat skall här i korthet refereras. Någon påtaglig förskjutning i ena
eller andra riktningen torde icke hava förekommit efter nämnda tidpunkt,
varför undersökningen kan anses återspegla aktuella förhållanden.
Undersökningen, som omfattade praktiskt taget samtliga år 1937 verk
samma ömsesidiga riksbolag, nämligen 74 person- och skadeförsäkringsbolag
samt 14 ränte- och kapitalförsäkringsanstalter, från vilka senare bortses i
det följande, ger vid handen, att delägarnas inflytande formellt är ordnat
enligt ettdera av tre olika alternativ. Dessa äro 1) direkt rösträtt på bolags
stämma, 2) rösträtt genom delegerade och 3) en kombination av de båda
föregående systemen.
Systemet med direkt rösträtt för delägarna har upptagits i de flesta bolags
ordningarna. Rösträtten utövas per capita eller i relation till försäkringsbe-
lopp eller premie. Även andra metoder tillämpas för rösträttens avvägning.
Ofta mträder rätten alt rösta först sedan försäkringen varit i kraft under
viss tid. Vanligen förekommer också den anordningen, att rösträtt ej må
utövas genom ombud eller att samma ombud äger företräda allenast ett
starkt begränsat antal delägare.
I 23 av de undersökta bolagen utövas delägarnas bestämmanderätt genom
delegerade. Dessas antal växlar från högst 100 till lägst 9. Mycket skiftande
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
177
principer tillämpas för val av delegerade. I ett ringa antal fall utses de av delägarna själva för begränsad tid. En variant härav är, att halva antalet delegerade utses av försäkringstagarna, medan delegeradeförsamlingen i öv rigt kompletterar sig själv. Den sistnämnda anordningen — att delegerade församlingen kompletterar sig själv — förekommer i åtskilliga bolag. Ett av dessa bolag har tillika infört den bestämmelsen, att ett visst antal för säkringstagare, minst 500, kunna påkalla utlysande av allmänt försäkrings- tagarmöte, vilket äger att besluta om entledigande av delegerade och utse ende av nya i de avgångnas ställe. Några bolag tillämpa den anordningen, att en särskild institution -— landsting, handelskammare, kooperativa för bundets kongress, tjänstemannaföreningar — utser delegeradeförsamling. I en bolagsordning föreskrives, att garanten äger deltaga i val av delegerade för försäkringstagarna. Åtskilliga varianter av de nu nämnda exemplen före komma.
Även i fråga om det tredje av de nyss nämnda systemen förekomma myc ket varierande anordningar. 1 allmänhet är beslutanderätten på det sätt uppdelad, att delägarna hava att själva på bolagsstämman besluta i vissa frågor, medan beslutanderätten i övrigt tillkommer utsedda delegerade.
Av de 74 bolag, som omfattades av undersökningen, redovisade 22 icke återbetalat garantikapital. I de flesta av sistnämnda bolag åtnjuter garanten rösträtt vid sidan av försäkringstagarna eller delegerade för dem. Såsom redan nämnts förekommer också den anordningen, att garanterna äga del taga i val av delegerade för försäkringstagarna.
Slutligen förtjänar framhållas, att i ett mindre antal bolag styrelseleda möterna i denna egenskap samt i vissa fall även revisorerna äga rösträtt å bolagsstämma.
För de lokala bolagen (ömsesidiga läns- och häradsbolag), vilka icke om fattades av undersökningen, är representationsproblemet betydligt lättare att lösa. I dessa bolag torde regelmässigt delägarna själva besluta om bolagets angelägenheter å bolagsstämma, därvid rösträtten utövas per capita eller i proportion till försäkrings- eller premiebelopp. Det saknas dock icke exem pel på delegeradeförsamling inom dessa bolag. Endast i något enstaka fall torde lokalt bolag hava bildats med garantikapital.
För att belysa problemläget redogör utredningen härefter för represen- tationsordningen i några nu existerande ömsesidiga försäkringsbolag. I två av de anförda exemplen är representationsordningen enligt utredningens mening uppenbart otillfredsställande, medan i två andra fall delägarnas be slutanderätt gestaltats i former, som utredningen finner godtagbara. I an slutning till de båda sista exemplen anmärker utredningen, att bolagets an knytning till en viss intressegrupp i samhället är ägnad att starkt underlätta representationsfrågans lösning.
Den av utredningen refererade undersökningen omfattade jämväl frågan i vilken utsträckning försäkringstagarna faktiskt utövat sin rösträtt i de fall, där sådan tillkommit dem enligt bolagsordningen. Denna kategori represen terades vid undersökningstillfället av 53 bolag, av vilka 12 hade garantikapi tal med rösträtt å bolagsstämman. För tioårsperioden 1928—1937 infordrade utredningen därjämte från bolagen uppgifter angående dels antalet represen terade försäkringstagare å bolagsstämmorna och dels röstfördelningen mel lan å ena sidan försäkringstagarna och å andra sidan garanter eller inneha-
Bihruvj till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
vare av aktier i vederbörande förlagsaktiebolag. Av undersökningen fram
gick — anför utredningen — att försäkringstagarna endast i rena undantags
fall utövat något inflytande i dessa bolag.
Härefter anför utredningen följande:
Idén om frivilliga sammanslutningar till ömsesidigt bistånd gentemot ris
ker av ekonomisk art har i vårt land historisk förankring. Såsom förut an
tytts har idén under de senare årens utveckling blivit i viss mån bortskymd.
I våra dagar framstår det emellertid som naturligt att delägarna i ett ömse
sidigt bolag skola vara garanterade ett verkligt inflytande på företagets led
ning. Representationskravet gör sig gällande med olika styrka beroende på
verksamhetens art och omfattning m. m. I fråga om livförsäkring med dess
långfristiga försäkringsavtal måste kravet på ett verkligt delägarinflytande
tillmätas ännu större betydelse än i fråga om skadeförsäkringen.
Frågan om lämplig representation utgör enligt utredningens förslag ett led
i koncessionsprövningen. Detta tillhör det tidigare omnämnda kvalitativa
koncessionskravet. Ny koncession skall sålunda kunna beviljas endast då
representationsordningen är fullt tillfredsställande. Såsom redan tidigare
framhållits skola även alla bestående bolag underkastas koncessionspröv-
ning i samband med den nya lagstiftningens genomförande.
Vad beträffar formen för delägarinflytandet må till en början understry
kas, att uniformitet icke i och för sig är att eftersträva. Fastmera är det av
vikt att representationsformen anpassas efter verksamhetens art och inrikt
ning. Också verksamhetens omfattning är härvidlag av väsentlig betydelse.
Erfarenheten har visat, att ett rösträttssystem som bygger på försäkrings
tagarnas direkta deltagande i bolagsstämma blir en tom formalitet utom i
bolag med ett ringa antal delägare. Denna representationsform kan följakt
ligen icke godtagas i de större bolagen. För dessa bolags vidkommande gäl
ler spörsmålet därför att åstadkomma något organ för delägarna, vilket
handlar i deras ställe och i deras intresse. Här äro olika lösningar tänkbara.
Svårigheten ligger i att åstadkomma ett organ, som genom sin sammansätt
ning kan anses verkligt representativt för delägarintresset. Åt varje enskilt
bolag bör överlämnas att söka finna en representationsordning, som är den
med hänsyn till bolagets egenart mest ändamålsenliga. För ömsesidigt för
säkringsbolag, som är direkt anknutet till en organisation av något slag eller
till viss yrkes- eller intressegrupp, ter sig frågan förhållandevis enkel. Om
något bolag icke träffar en ur det allmännas synpunkt tillfredsställande an
ordning, bör koncessionsmyndigheten kunna anvisa sådan. Flera möjlighe
ter till en dylik mer eller mindre standardiserad representationsform hava
diskuterats inom försäkringsutredningen. Efter prövning av de olika alterna
tiven har utredningen ansett sig böra förorda en lösning efter följande rikt
linjer.
Ett försäkringsväsendets förtroenderåd tillskapas med uppgift att i de
ömsesidiga försäkringsbolag, som önska begagna sig därav, utse delegerade-
församling för bolaget. Rådet sammansättes av representanter för sådana
större organisationer i samhället som arbetsgivareföreningen, landsorganisa
tionen, tjänstemännens centralorganisation, handelns, småindustriens, hant
verkets och jordbrukets näringsorganisationer, industriförbundet, konsument
kooperationen, bostadskooperationen, stadsförbundet, landskommunernas för
bund, hushållningssällskapen, nykterhetsrörelsen o. s. v. Politiska organisa
tioner böra däremot icke komma i fråga. Man bör på sådant sätt kunna för
uppdraget förvärva personer, vilka äro väl förtrogna med ekonomiska och
sociala problem samt besitta ingående personkännedom på samhällslivets
olika områden. Antalet ledamöter bör icke vara alltför ringa och i varje
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
179
fall icke understiga 20. Ledamotskapet skall helt hava karaktären av för troendeuppdrag. För att stärka förtroenderådets ställning och därjämte skapa garantier för en allsidig sammansättning synes det lämpligt, att Kungl. Maj:t utser ledamöterna inom förslag, avgivna av vederbörande organisationer.
Förtroenderådet skall ha till uteslutande uppgift att utse delegeradeförsam- ling i ömsesidiga försäkringsbolag, som införa denna valanordning. Vid full görande av sin uppgift bör rådet beakta det berörda bolagets speciella förhål landen. Väsentligt olika synpunkter göra sig nämligen gällande vid val av delegerade i t. ex. ett livförsäkringsbolag och ett sjöförsäkringsbolag. Det kan visserligen invändas, att man här förutsätter en förtrogenhet med för hållandena inom försäkringsväsendet hos rådets enskilda ledamöter, som i regel icke kan väntas föreligga. Denna invändning får emellertid icke över drivas. Genom en allmän orientering på området, baserad på uppgifter från försäkringsinspektionen, torde erforderligt sakligt underlag för valet kunna skapas. Det ligger självfallet vikt uppå att kandidatnomineringen är fri, bort sett från den naturliga begränsningen att endast den som själv är försäk ringstagare i bolaget bör kunna utses till delegerad. Det bör stå försäkrings tagare fritt att hos förtroenderådet föreslå kandidat till delegeradeförsam- lingen. Samma frihet skall tillkomma bolaget. Förtroenderådet bör emellertid vara obundet av förslagen. Eftersom valet sker i offentlighetens fulla ljus, torde någon risk för obehörigt inflytande från bolagsledningens sida icke be höva befaras.
Såsom redan anmärkts är den här skisserade representationsordningen en utväg, som bör stå öppen för de bolag, vilka icke med hänsyn till förelig gande omständigheter kunna finna någon likvärdig eller bättre lösning. Det centrala i problemet —■ och tillika ett oeftergivligt koncessionsvillkor — är, att delegeradeförsamlingen så sammansättes, att den blir i egentlig mening representativ för delägarintresset och samtidigt i stånd att på ändamålsen ligt sätt fylla sin uppgift. Föreligga icke dessa förutsättningar, äventyras koncessionen.
Ett par av de övriga av försäkringsutredningen diskuterade alternativen må i detta sammanhang antydas. Genom lottning — exempelvis på försök - ringsbrevens nummer — kan en valkorporation utses, vilken i sin ordning utser delegeradeförsamling. Metoden kan praktiskt förenklas genom en upp delning på geografiskt begränsade områden. Vid varje tillfälle förrättas val endast inom visst område, varvid ett bestämt antal delegerade utses. Ett an nat system innebär, att försäkringstagarna — individuellt eller sammanförda i lokala valmansföreningar -— utse delegerade genom att per post insända röstsedlar till en särskild valnämnd. Röstningen sker på grundval av en av valnämnden upprättad kandidatlista, vilken tillkommit efter fri kandidatno minering. Slutligen bör framhållas, att under vissa omständigheter en kom bination av skilda valmetoder kan visa sig lämplig, exempelvis så att dele geradeförsamlingen delvis utses av förtroenderådet och delvis av någon till försäkringsbolaget anknuten intressegrupp.
Särskilda behörighetsvillkor för delegerade torde icke böra uppställas i lagen. Vissa begränsningar te sig naturliga och kunna förutsättas bli beak tade vid koncessionsprövningen. Eu sådan begränsning har redan nämnts, den nämligen, att det i allmänhet icke torde vara lämpligt alt person utanför försäkringstagarnas egen krets utses till delegerad. Av principiella skäl böra även styrelseledamöter och revisorer vara uteslutna. Detsamma bör gälla alla kategorier av anställda i bolaget. Eu annan sak är att bolagets ledning och revisorer böra vara närvarande vid sammanträde med delegeradeförsam- lingen för att lämna upplysningar rörande verksamheten.
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Utredningen behandlar härefter avvägningen av garantikapitalets infly
tande och anför härom följande:
Garantibeloppet utgör i regel det ömsesidiga försäkringsbolagets startkapi
tal. Utvecklar sig rörelsen gynnsamt, bildas efter hand rörelsekapital inom
företaget, varigenom garantikapitalet i motsvarande grad minskar i bety
delse. Ett framgångsrikt ömsesidigt livbolag avsätter småningom så stora
fonder, att garantien blir helt betydelselös. Såsom redan framhållits kunna
förhållandena vara sådana, att garantens krav på medinflytande framstå
såsom fullt befogade. I andra fall te de sig mindre befogade eller rentav
obefogade. Vilket som är förhållandet, bör prövas i koncessionsväg. Försäk-
ringsutredningen förutsätter att garantiavtalet liksom varje förändring däri
skall godkännas av koncessionsmyndigheten. I den mån garantikapitalet icke
längre erfordras för rörelsens ändamålsenliga bedrivande, skall kapitalet
återbetalas och dess inflytande i motsvarande grad minskas. Sedan hela ga
rantikapitalet återbetalats, skall garanten följaktligen avskäras från varje
inflytande i företaget. Skälig avvägning av rösträtten mellan garantikapita
let och försäkringstagarna bör ske med hänsyn till omständigheterna i varje
särskilt fall. En mekaniskt verkande regel härför är uppenbarligen icke
lämplig. Såsom allmän princip torde emellertid böra gälla, att garanten icke
under några förhållanden får tilldelas större inflytande än delägarkollektivet.
Till stöd för kravet på ett stort inflytande för garantikapitalet har särskilt
det argumentet anförts, att garanten måste säkerställa sig mot tillfälliga ma
joriteter på bolagsstämman. Även om denna synpunkt under nuvarande för
hållanden icke kan anses ogrundad, blir efter genomförande av utredningens
förslag läget ett annat. Såsom bolagsstämma skall, bortsett från de minsta
bolagen, fungera en kvalificerad delegerad eförsamling, där risken för osak
lig opinionsbildning får anses starkt reducerad.
Beträffande de lagföreskrifter utredningen upptagit i anslutning till det
nu anförda torde jag få hänvisa till 169 §, 170 § första stycket 16—19 samt
193 och 207 §§ lagförslaget. Jag torde få tillfälle återkomma härtill vid be
handlingen av de särskilda paragraferna.
I anslutning till representationsfrågan i ömsesidiga försäkringsbolag be
rör utredningen ett ämne av stort intresse, nämligen möjligheten att bereda
försäkringstagarna inflytande i försäkringsaktiebolag. Efter att ha anmärkt,
att, enligt företagstypens struktur, aktieägarna här utöva det förhärskande
inflytandet, erinrar utredningen om den möjlighet som redan enligt gällan
de lagstiftning (49 och 64 §§ försäkringslagen) föreligger för försäkrings
aktiebolag att låta valkorporation utanför bolagsstämman utse en eller flera
styrelseledamöter och revisorer. Från allmän synpunkt måste det anses önsk
värt att försäkringstagarna beredas inflytande även i försäkringsaktiebolag.
Denna synpunkt borde tillmätas särskild vikt i fråga om livförsäkring. Ämnet
gåve vidsträckta aspekter. Med hänsyn till begränsningen i försäkringsutred-
ningens direktiv har utredningen emellertid icke ansett sig böra närmare ingå
på frågan.
Utredningens principiella synpunkter på representationsfrågan i ömsesidiga
försäkringsbolag ha icke mött gensaga i något remissyttrande. Folket-Sam-
arbete säger sig vilja kraftigt understryka kritiken av det sätt, på vilket del
181
ägarnas inflytande utövas i flertalet ömsesidiga riksbolag. Anstalterna till
foga:
Att delägarna i de flesta ömsesidiga riksbolagen icke ha något verkligt in
flytande över verksamheten beror säkerligen i många fall på omöjligheten
att organisera ett sådant inflytande från ett mycket stort antal över hela
landet spridda delägare, vilka icke ha något annat sammanhållande band än
att de äro försäkrade i samma bolag. Utredningens uttalande, att »bolagets
anknytning till viss intressegrupp är ägnad att starkt underlätta representa
tionsfrågans lösning» bör därför understrykas, givetvis under förutsättning
att anknytningen är naturlig med hänsyn till försäkringsbeståndets uppkomst
och sammansättning.
Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening kommenterar den av ut
redningen verkställda undersökningen rörande deltagandet i bolagsstämmans
förhandlingar såvitt angår de lokala bolagen. Även om det kan påvisas, att
delägarna i många fall i ringa utsträckning begagna sin rätt att genom när
varo på bolagsstämma deltaga i handläggningen av bolagets angelägenheter,
vill föreningen för sin del framhålla, att erfarenheten visar hurusom ett liv
ligare intresse för bolagsstämmorna utvecklats vid sådana tillfällen, då frå
gor av större vikt förekommit till behandling, eller inom bolag, där någon
ändring av bolagsledningen satts i fråga. Dessa förhållanden utgöra enligt
föreningens uppfattning ett belägg för att ett fåtaligt deltagande i bolags
stämma får antagas innebära, att förvaltningen utövas i överensstämmelse
med delägarnas intressen och önskemål.
Förslaget om tillskapandet av ett försäkringsväsendets förtroenderåd har
föranlett erinringar i vissa avseenden. Försäkringsinspektionen anser, att ett
sådant centralt organ skulle bli lämpligt för de större bolagens del. Däremot
hyser inspektionen tvivel om lämpligheten av detta organ för de lokala bola
gens vidkommande. Även om förtroenderådets medlemsantal blir förhållan
devis stort, förefaller det inspektionen knappast troligt, att rådet kan komma
att besitta erforderlig kännedom i sådana avseenden, som kunna anses vara
av betydelse för de lokala bolagen. Inspektionen framkastar tanken att in
rätta ett eller flera särskilda förtroenderåd för dessa bolag.
Landsbygdens brandförsäkringsbolags förening avvisar tanken på ett för
troenderåd såvitt angår de lokala bolagen. Föreningen understryker vad ut
redningen anfört därom, att delägarnas intressegemenskap utgör grunden
för den ömsesidiga företagstypens struktur samt att företaget skall bedrivas
av delägarna själva och för deras räkning, varefter föreningen tillägger föl
jande:
Från denna utgångspunkt vill föreningen framhålla att det för de lokala
bolagens del icke bör komma i fråga att representationsfrågan löses genom
att delegerade utses av ett särskilt tillskapat »försäkringsväsendets förtroende
råd» sammansatt av representanter för vissa organisationer och korporatio
ner inom samhället. Det synes angeläget och åtminstone inom dessa bolag
genomförbart att ett avgörande inflytande förbehålles bolagens egna delägare.
Den redan på flera håll genomförda metoden med fullmäktige, distriktsvis
valda av och bland delägarna, måste vara den lämpligaste lösningen, där
direkt rösträtt å bolagsstämma icke kan ifrågakomma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
182
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Till ytterligare belysande av frågan om representationsformen vill för
eningen framhålla att varje form av delegeradeförsamling innebär en om-
kostnadsbelastning för bolaget, enär de delegerade måste erhålla såväl rese
kostnads- som traktamentsersättningar.
k olket-Samarbete betecknar förslaget om ett försäkringsväsendets för
troenderåd såsom artificiellt och fortsätter:
Då det icke synes vara möjligt att finna en bättre lösning för sådana öm
sesidiga riksbolag, som icke ha en naturlig anknytning till en folkrörelse eller
intresseorganisation, vill Folket-Samarbete dock icke avstyrka anordningen
men det är angeläget att den betraktas såsom en nödfallslösning. Nästan varje
representationsform, som utnyttjar en osökt samhörighet med någon större
organisation, måste betraktas såsom överlägsen en av »försäkringsväsendets
förtroenderåd» utsedd delegeradeförsamling.
Försäkringsbolagens riksförbund har icke funnit anledning att nu upptaga
frågan om ett försäkringsväsendets förtroenderåd till granskning, eftersom
riktlinjerna för tillskapandet av ett sådant råd endast i korthet skisserats och
då det över huvud taget ej är säkert, att rådet skulle få någon uppgift att
fylla. Förbundet uttalar förvissningen, att, om framdeles behov skulle upp
komma av särskilda anordningar av det slag utredningen tänkt sig, förbundet
då beredes tillfälle att taga ställning till saken.
Utredningens förslag beträffande avvägningen av garantikapitalets infly
tande har berörts i försäkringsinspektionens yttrande. Inspektionen ansluter
sig till principen att i den mån garantikapitalet icke längre erfordras för rö
relsens ändamålsenliga bedrivande detsamma skall återbetalas och dess in
flytande i motsvarande grad minskas. Emellertid vill inspektionen i fråga
om sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som ingå i en koncern framhålla,
att garantikapitalet utgör instrument för koncernens sammanhållning och
att, om garantikapitalet skall återbetalas, moderbolagets anspråk på infly
tande bör tillgodoses på annat sätt.
Folket-Samarbete har slutligen ägnat uppmärksamhet åt det förhållandet,
att två skilda associationsformer — aktiebolag och ömsesidiga bolag — före
komma inom det enskilda försäkringsväsendet. Anstalterna anföra härom
följande:
Att den ömsesidiga bolagsformen i och för sig är det mest naturliga ut
trycket för försäkringsidén behöver icke särskilt motiveras. Eftersom den
personliga ansvarigheten redan avskaffats i samtliga ömsesidiga livbolags
bolagsordningar och av försäkringsutredningen föreslås avskaffad för all
personförsäkring (168 §), och då likvidationsbestämmelsema för ett ömse
sidigt livbolag snarast få anses förmånligare för försäkringstagarna än mot
svarande bestämmelser för ett livförsäkringsaktiebolag, synes aktiebolags
formen icke längre ha någon uppgift att fylla för livförsäkringens vidkom
mande. Detsamma gäller annan personförsäkring i den mån den förekommer
fristående från sakförsäkring, medan däremot delägarnas uttaxeringsrisk
inom ömsesidiga sakförsäkringsbolag alltjämt ger aktiebolagsformen existens
berättigande på detta område. Folket-Samarbete har ansett sig böra ge ut
tryck åt dessa synpunkter därför att det icke torde vara utan betydelse att
183
de beaktas vid de fusioner, som sannolikt — bl. a. på grund av skärpt kon kurrens — komma att äga rum under de närmaste åren.
Föredraganden.
Försäkringsutredningens uttalande, att delägarnas in
tressegemenskap utgör grunden för den ömsesidiga företagstypens struktur, synes mig träffa det centrala i det föreliggande problemet. Utgår man från detta betraktelsesätt, blir en given konsekvens, att åt delägarna måste förbe hållas ett bestämmande inflytande i företaget. Detta utesluter icke, att under vissa betingelser en avvägning mellan skilda intressegrupper kan befinnas nödvändig. Närmast gäller detta avgränsningen av garanters anspråk på medbestämmanderätt. Avvägningen torde emellertid endast under särskilda förhållanden böra genomföras så, att det avgörande inflytandet frånhändes delägarna.
Representationsfrågan måste vara löst på tillfredsställande sätt i bolags ordningen. Detta framstår som ett oavvisligt koncessionsvillkor. Det måste tillses, att icke bolagsordningen blir allenast en skylt och delägarinflytandet nedsjunker till en tom formalitet. Så synes för närvarande vara förhållandet i påfallande stor utsträckning. Bestämmelserna böra därför så utformas, att beviljad koncession förverkas, därest delägarinflytandet mister sin reella in nebörd. I detta hänseende tillåter jag mig hänvisa till 288 § i förslaget, vartill jag senare återkommer.
Med det nu sagda har jag velat ytterligare understryka utredningens prin ciputtalanden, till vilka jag helt ansluter mig. Av det anförda torde vidare framgå, att jag icke lämnat obeaktat det av försäkringsinspektionen anmärkta förhållandet, att ett moderbolag kan äga anspråk på inflytande i ett dotter bolag av den ömsesidiga företagstypen även sedan garantikapitalet återbe talats. Ehuru det står klart, att under vissa betingelser företagsekonomiska fördelar kunna vinnas genom verksamhet i koncernens form — vilka för delar i sista hand höra komma försäkringstagarna till godo — torde det i regel böra ankomma på försäkringstagarna själva att avgöra, huruvida i ett givet fall koncemformen är ändamålsenlig eller icke.
Praktiska skäl torde göra det ofrånkomligt, att i stora bolag — varmed jag här närmast avser bolag med stort antal försäkringstagare eller med vid sträckt verksamhetsområde — tillskapa ett särskilt instrument för delägar inflytandet, en delegeradeförsamling. En självklar förutsättning är att detta organ verkligen är representativt för delägarna. I de fall, där bolaget är an knutet till viss yrkes- eller intressegrupp, utgör denna en naturlig valkorpora tion för utseende — helt eller delvis — av delegerade. Problemet ter sig här förhållandevis enkelt. I den mån bolaget saknar sadan anknytning, kunna svårigheter uppkomma. Försäkringsutredningen har emellertid antytt olika möjligheter. I anslutning till vad utredningen anfört angående möjlighet att utse valkorporation genom lottning bland försäkringstagarna vill jag anmäi ka, att — enligt vad jag inhämtat — en sådan valmetod numera utarbetats inom ett svenskt livförsäkringsbolag. För bolag, som icke finna någon lämplig lösning på representationsfrågan, anvisar försäkringsutredningen utvägen att
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
184
låta ett av Kungl. Maj:t utsett förtroenderåd välja delegerade. Tanken er
bjuder stort intresse även om anordningen från praktisk synpunkt kan te sig
något otymplig.
En annan utväg att tillgodose delägarintresset, som utredningen icke tagit
upp till diskussion, är att förbehålla offentlig myndighet — närmast Kungl.
Maj:t — rätt att utse delegeradeförsamling. Eu variant härav är att det all
männa utser en eller flera representanter i styrelsen. Detta synes mig vara
en enklare lösning än alternativet med förtroenderåd. Det kan självfallet ur
principiell synpunkt invändas, att endast den som själv är försäkringstagare
i bolaget bör tillåtas taga säte i delegeradeförsamlingen eller styrelsen. Den
na synpunkt, som jag icke vill frånkänna ett visst fog, får dock icke över
betonas. Det väsentliga är att till uppdraget förvärva personer, som äro väl
kvalificerade för detsamma.
Försäkringsutredningen har föreslagit, att efter den nya lagens ikraftträ
dande de bestående bolagen skola söka ny koncession. Därvid kommer klar
het att vinnas huruvida eller i vad mån bolagen icke kunnat på tillfredsstäl
lande sätt lösa representationsfrågan. Det synes mig lämpligt att avvakta
denna tidpunkt innan slutlig ståndpunkt tages till spörsmålet om och i vilken
form medverkan från det allmännas sida finnes påkallad för frågans lösning.
Vad särskilt angår tanken på ett av Kungl. Maj:t utsett förtroenderåd, vill
jag redan i detta sammanhang framhålla som min mening, att ett sådant
organ icke torde böra tillskapas för att välja delegerade endast i ett eller
annat bolag. Ett mera utbrett behov utgör en första förutsättning härför.
De lokala bolagens mera okomplicerade förhållanden underlätta möjlighe
terna till demokratisk förvaltning. Några åtgärder från det allmännas sida
i syfte att stärka delägarnas inflytande i dessa bolag torde — åtminstone för
närvarande — icke vara påkallade. Självfallet måste dock också på detta om
råde utvecklingen med uppmärksamhet följas från koncessionsmyndighetens
sida.
Såväl i betänkandet som i ett remissyttrande har frågan om lämpligaste
företagsform berörts. Det synes mig klart, att de båda associationstyper som
här kunna ifrågakomma — aktiebolag och ömsesidiga bolag -—- äro i olika
grad lämpade för skilda försäkringsbranscher. Mot bakgrunden av nutida sam
hällsuppfattning ter det sig icke tilltalande, att verksamhetsgrenar som stå
socialvården nära —- i detta fall främst personförsäkring i vidsträckt mening
— göras till föremål för privatekonomiskt företagarintresse. Å andra sidan
är otvivelaktigt aktiebolaget den naturliga företagstypen för exempelvis åter-
försäkringsrörelse. Vid koncessionsprövning för nybildat försäkringsbolag
måste enligt min mening hithörande frågor beaktas.
Slutligen vill jag i detta sammanhang understryka försäkringsutredningens
uttalande om önskvärdheten av att åt försäkringstagarna beredes inflytande
även i försäkringsaktiebolag. I förslaget (70 och 98 §§) har — i överensstäm
melse med vad som redan nu gäller — upptagits bestämmelse om att en eller
flera styrelseledamöter och revisorer skola kunna utses i annan ordning än å
bolagsstämma. Denna möjlighet att tillskapa ett inflytande för försäkringsta
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
185
garna även i försäkringsaktiebolag torde, enligt vad jag inhämtat, hittills
icke i något fall hava utnyttjats.1 Bestämmelsen har uppenbarligen begränsad
räckvidd men synes fördenskull icke böra lämnas obeaktad vid konces-
sionsprövningen. Vidare torde utvägen att låta representant för det allmänna
inträda såsom styrelseledamot eller revisor böra hållas öppen även för för
säkringsaktiebolagens del. Det bör sålunda stå bolaget fritt att i bolagsord
ningen intaga bestämmelse om att exempelvis en styrelseledamot utses av
koncessionsmyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
II. Folkförsäkring.
Inledning. I direktiven för försäkringsutredningen erinrades om att i de
av Kungl. Maj:t stadfästa grunderna för beräkning av livförsäkringspremier
två skilda premienivåer — bortsett från den kollektiva tjänstepensionsförsäk-
ringen —- tillämpas, nämligen en för stor försäkring och en för liten försäk
ring, den senare även kallad folkförsäkring. Vidare framhölls, att den högre
premienivån för det sistnämnda slaget av försäkring motiverats bl. a. med de
högre relativa omkostnader folkförsäkringen ansetts kräva, föranledda bl. a.
av en fullständigare kundtjänst i vissa avseenden från vederbörande försäk
ringsbolags sida. Utredningen anmodades i direktiven att ägna uppmärksam
het åt förhållandet mellan stor och liten försäkring. Sålunda borde undersö
kas, huruvida tillräckliga skäl alltjämt finnas att inom de breda lagren be
driva en försäkringsverksamhet, som för försäkringstagarna medför väsent
ligt högre kostnader än övrig livförsäkring. Om dylika skäl förelåge, måste
tillses, att gränsdragningen mellan de båda försäkringsformerna skapade ga
rantier för att de personer, vilkas försäkringsbehov lämpligen borde tillgodo
ses exempelvis genom stor försäkring, icke tillfördes folkförsäkringens klien
tel och därmed drabbades av de högre omkostnader denna försäkring kräver.
Utredningen hade enligt direktiven vidare att överväga spörsmålet, huruvida
stor och liten försäkring borde bedrivas av samma bolag samt, om så icke
skulle befinnas lämpligt, huruvida båda försäkringsformerna borde tillhanda
hållas allmänheten genom samma ombud.
Försäkringsutredningen har ägnat hithörande spörsmål ingående uppmärk
samhet. De synpunkter utredningen framfört återspeglas icke i lagtexten
utan taga uteslutande sikte på rättstillämpningen. Utredningen har kommit
till det resultatet, att de särskilda förmåner, folkförsäkringen kan erbjuda,
fortfarande äro ägnade att tillgodose ett faktiskt behov i samhället. Skäl fin
nas sålunda enligt utredningens mening att bibehålla folkförsäkringen som
en särskild försäkringsbransch. För rätt att driva verksamhet i denna bransch
uppställer utredningen emellertid särskilda krav. Uppfyllandet av dessa krav
är förutsättning för beviljande respektive bibehållande av koncession.
1 Försäkringsbolagen De Förenade och Framtiden hava offentligt tillkännagivit en överens
kommelse om sammanslagning till ett företag i aktiebolagsform. Försäkringstagarna skola äga
utse 4 ledamöter i aktiebolagets styrelse.
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
I fråga om folkförsäkringen är betänkandet icke enhälligt, i det att leda
moten av utredningen herr Hermansson i denna del anmält skiljaktig me
ning.
Det synes mig lämpligt att här begränsa framställningen till de grundläg
gande principerna i ämnet och i övrigt hänvisa till betänkandet, del II s. 107
—140 och 355—361.
Utredningen.
Folkförsäkringen upptogs som särskild försäkringsgren i
vårt land i slutet av 1890-talet. År 1900 utgjorde antalet folkförsäkringar
14 000 med en total försäkringssumma av 6 miljoner kronor. Medelförsäk
ringssumman uppgick sålunda till 429 kronor. År 1943 hade beståndet vuxit
därhän, att antalet försäkringar uppgick till över 2 miljoner, försäkringssum
man till drygt 2,2 miljarder kronor och medelförsäkringssumman till närma
re 1 100 kronor. Nyanskaffningen inom folkförsäkringen uppgick sistnämn
da år till 172 000 försäkringar med ett totalt försäkringsbelopp av 234 mil
joner kronor och en medelförsäkringssumma av 1 361 kronor.
Mot bakgrunden av den erfarenhet, som under ett halvsekel vunnits inom
folkförsäkringen, tecknar utredningen folkförsäkringens mål och
medel på följande sätt:
Folkförsäkringens uppgift är att erbjuda livförsäkringsskydd åt de sam
hällsgrupper, vilkas ekonomiska bärkraft är svag eller som eljest leva under
mera osäkra förhållanden. Avvägningen av detta skydd bör ske med hänsyn
till försäkringstagarnas förhållanden och till de välfärdsanordningar, som
samhället självt erbjuder. För de nämnda befolkningsskikten är det av sär
skild betydelse att försäkringsskyddet vidmakthålles även under perioder, då
den försäkrade på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande förhållan
den är ur stånd att fullgöra premiebetalningen. Den obligatoriska premiebe
frielsen vid sjukdom står därför i främsta ledet bland folkförsäkringens spe
ciella prestationer. Inom folkförsäkringen hava också särskilda anordningar
träffats för beredande av anstånd, helt eller delvis, med premiebetalning un
der arbetslöshet, militärtjänstgöring eller liknande perioder, som innebära
påfrestningar för den försäkrades ekonomi. Om försäkringen likväl förfallit,
vidtagas åtgärder för ålerupplivning på villkor, som man söker anpassa efter
försäkringstagarens ekonomiska förhållanden. Eftersläpning i fråga om pre
miebetalning vid anstånd eller återupplivning regleras sålunda ofta enligt en
amorteringsplan, som avser att taga hänsyn till den nedsatta betalningsför
mågan. Folkförsäkringstagarnas förhållanden ha vidare i vissa avseenden
ansetts kräva särskilt beaktande vid frivilligt utträde, såsom i fråga om åter-
köpsvärdets beräkning och vid belåning av försäkringsbrevet.
Inom folkförsäkringen betraktas kundtjänsten — i vidsträckt mening —
sasom en betydelsefull faktor. Det anses önskvärt att genom en lämpligt in
riktad kundtjänst dels tillse, att om möjligt endast de personer, vilka äro i
behov av folkförsäkringens speciella förmåner, erbjudas dylik försäkring,
dels söka vidmakthålla ett redan uppbyggt försäkringsskydd. Den person
liga inkasseringen har härvid, särskilt tidigare, betraktats som ett viktigt
led i kundtjänsten. Enligt senare erfarenheter har övergång till postgiro för
inkassering av premierna givit minst lika gott resultat i fråga om bestånds-
vården som det personliga inkassot, i varje fall under tider som icke präglats
av depression.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
187
Problemet huruvida det är möjligt att uppdraga en klar gräns mel lan stor och liten försäkring är lika gammalt som folkförsäk ringen såsom självständig försäkringsgren och har hittills icke kunnat till fredsställande lösas. Utredningen anvisar olika möjligheter att genomföra en mekanisk gränsdragning. Emellertid sätter utredningen i fråga om det djupare sett är en fördel att söka upprätthålla en fix gräns mellan stor och liten försäkring. Utredningen framhåller, att vi för närvarande befinna oss i en period av stark utveckling på det sociala och ekonomiska området. Stora förskjutningar ha ägt rum i samhället och paga alltjämt mot ökat väl stånd och tryggare levnadsförhållanden för folkets breda lager. Man skulle därför kunna vänta, att försäkringstagarnas behov av folkförsäkringens tjänster borde minskas i takt därmed. Om under sådana förhållanden folk- försäkringens verksamhetsfält krymper i förhållande till området för stor försäkring, synes det icke lämpligt att binda utvecklingen genom en meka nisk gränsdragning.
Huvudsakligen tre faktorer anser utredningen bidraga till att omkost nadsnivån är högre inom folkförsäkringen än inom stor försäkring. Dessa faktorer äro en mera omfattande kundtjänst, kortare premiebetal ningsterminer och lägre medelförsäkringssumma. Vad kundtjänsten beträf far, verkar det inom folkförsäkringen tillämpade systemet med personlig pre mieinkassering tyngande på kostnaderna. I viss utsträckning ha även andra uppbördsformer visat sig genomförbara — främst inkassering via postgiro — men för huvuddelen av beståndet måste alljämt den personliga uppbörden anses såsom enda tänkbara metod. Kostnadskrävande är vidare den del av kundtjänsten, som avser att motverka förtidsannullationer. Denna uppgift framstår såsom särskilt angelägen för folkförsäkringsbolagen, vilka ha att tillgodose försäkringsbehovet hos den ekonomiskt svagare delen av befolk ningen. Vad de korta premiebetalningsterminerna beträffar, är det givet att dessa fördyra administrationen. I överensstämmelse härmed äro premierna mera omkostnadsbelastade ju kortare betalningstermin de avse. Utredningen påvisar, att utvecklingen går i riktning mot längre betalningsterminer. I detta sammanhang förtjänar anmärkas, att det enda företag som tecknat för säkring mot veckopremier, Livförsäkringsanstalten Trygg, efter den 1 ja nuari 1946 icke tillämpar kortare betalningstermin än månad för nya försäk ringar. Vad angår medelförsäkringssumman finner utredningen det ligga i sakens natur, att denna är icke oväsentligt lägre inom liten än inom stor försäkring; i detta hänseende är emellertid utvecklingen i riktning mot högre belopp särskilt markant.
En jämförelse mellan folkförsäkringens och storförsäkringens premienivå ger vid handen, att den förra överstiger den senare vid helårs-, halvårs-, kvartals- och månadsbetalning med respektive 6,0, 5,2, 5,1 och 9,4 %. Här till anknyter utredningen följande kommentar:
Att månadspremien inom folkförsäkringen är särskilt stor i förhållande till månadspremien inom stor försäkring beror huvudsakligen därpå, att ter-
188
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
minsbelastningen för storförsäkringens månadspremie är relativt obetydlig.
Anledningen härtill är, att månadspremier inom storförsäkringen förekom
ma praktiskt taget uteslutande för grupper av anställda för vilka premierna
inkasseras på ett sätt, som icke motiverar den högre belastningen för upp-
bördskostnader. Bortser man från månadspremier, ligger folkförsäkringens
premienivå mellan 5 och 6 °/o över storförsäkringens. Av denna premie
skillnad belöper emellertid c:a 2,5 °/o på folkförsäkringens större säkerhets-
belastning i fråga om dödligheten, vilken i betraktande av senare års erfa
renhet icke längre kan anses motiverad.
I anslutning härtill framhåller försäkringsutredningen såsom sannolikt, att
dödligheten inom folkförsäkringen är lägre än inom storförsäkringen och
tillika gynnsammare än den i premiegrunderna antagna. Utredningen un
derstryker emellertid att ett klarläggande av hithörande frågor kräver mera
omfattande undersökningar. En sänkning av nettopremien inom folkförsäk
ringen till samma nivå som inom storförsäkringen synes dock utredningen
möjlig att genomföra.
Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det
är möjligt att åstadkomma en omkostnadsutjämning mellan stor
och liten försäkring. Efter att ha framhållit olika omständigheter, som här
vid böra beaktas, sammanfattar utredningen sin ståndpunkt på följande sätt:
När det gäller att avväga skälen för och emot en utjämning av omkostna
der mellan olika försäkringsgrenar bör man hålla konsekvenserna av utjäm-
ningsförfarandet i sikte. Införes en utjämning mellan stor försäkring och
folkförsäkring, inställer sig med nödvändighet frågan huruvida icke en dylik
anordning bör tillämpas även mellan andra försäkringsgrenar. Detta skulle
emellertid innebära, att en verksamhetsgren finge subventionera en annan,
ett förfaringssätt som skulle direkt motverka varje strävan till rationell
fördelning av försäkringsbolagens omkostnader mellan de olika försäkrings-
grenarna och därmed i hög grad försvåra arbetet för omkostnadernas ned
bringande. Utredningen måste för sin del avråda från en dylik utveck
ling inom den frivilliga försäkringsverksamheten och förorda att varje för-
säkringsgren i princip skall bära sina egna kostnader.
Såsom redan anmärkts anser utredningens majoritet, att hinder icke bör
resas mot att folkförsäkringen alltjämt bedrives inom de breda befolknings
lagren, för vilka den närmast är avsedd. Bestämda krav måste emellertid
ställas på en livförsäkring av denna art. Därav följer också, att särskilda
fordringar måste uppställas beträffande de anstalter, som meddela dylik för
säkring (folkförsäkringsbolagen), i fråga om organisationens ändamålsen
lighet och administrationens effektivitet. Kraven på folkförsäkringsbolagen
sammanfattar utredningen i följande fem punkter:
1. Försäkringsskyddet. De mindre trygga levnadsvillkor, som i allmän
het utmärka folkförsäkringens klientel, göra det till en särskild förpliktelse
för folkförsäkringsbolagen att lämna ett för detta klientel i görligaste mån
lämpat försäkringsskydd med beaktande av förefintliga sociala välfärdsan
ordningar.
2. Kundtjänsten. Begreppet kundtjänst fattas här i vidsträckt mening
och avser såväl upplysningsverksamheten före försäkringens tecknande som
den följande beståndsvården.
189
I upplysningsverksamheten skall allmänheten lämnas vägledning angående ett ändamålsenligt val av försäkringssätt. Därvid bör särskilt betonas, att längre försäkringstid i regel ger ett bättre försäkringsskydd, likaså att en längre premiebetalningstermin ställer sig billigare än en kortare.
I folkförsäkringen bör ingå premiebefrielse vid sjukdom. Därtill ansluter sig kravet på premieuppskov under perioder då sådant framstår såsom an geläget för försäkringstagaren. Premieuppskov bör dock lämnas endast i den
män uppskovet är ägnat att på längre sikt möjliggöra för försäkringstagaren att hålla försäkringen i kraft. Väl avpassade anordningar för amortering av premieskuld måste finnas. Reglerna för återupplivning av förfallen försäk ring måste präglas av klar insikt om de förhållanden, som känneteckna tolkförsäkringens uppgifter. . , .
3. Ändring av försäkring, övergång till stor försäkring skall medgivas, likaså ändring av betalningstermin i iall då försäkringstagarens inkomstför hållanden eller anställningsvillkor motivera övergången eller ändringen, även som för det fall att försäkringstagaren redan från början valt en olämplig försäkring. Förlängning av försäkringstiden bör även medgivas, såframt den försäkrades hälsotillstånd icke utgör hinder däremot. Om dessa förhållanden skola ombuden hållas val underrättade. 4.
Avgångsvärden.
Gottgörelsen vid frivillig avgång, i form av fribrev eller
på annat sätt, skall avvägas med hänsyn till att folkförsäkringsklientelet i särskilt hög grad är underkastat risken att utan eget förvållande nödgas av bryta premiebetalningen. Har försäkring förfallit — trots att tjänliga åtgär der vidtagits från bolagets sida i syfte att hålla den vid makt — bör förlusten drabba icke enbart försäkringstagaren utan, så långt det prövas skäligt, bä ras av kollektivet.
5. Organisationen. Folkförsäkringens uppgifter kräva en fortlöpande an passning av verksamheten efter levnadsförhållandena inom de befolknings lager, för vilka folkförsäkringen är avsedd, och en fältorganisation i nära förbindelse med denna del av befolkningen. Organisationen får icke begrän sas till ur driftsekonomisk synpunkt särskilt gynnsamma områden utan bör i princip omfatta hela landet. Genomföres en begränsning av verksamhets området, förutsätter detta samverkan med andra folkförsäkringsbolag. Av löningssystemet skall vara så avvägt att det icke stimulerar ombuden att be främja mindre ändamålsenligt val av försäkringsform eller betalningstermin.
Beträffande utredningens synpunkter på lämplig organisationsform torde jag få hänvisa särskilt till s. 137—139 i betänkandet.
Ledamoten av utredningen, herr Hermansson, anför i sin reservation, att man icke vet i vilken utsträckning det förekommer, att samma personer äro försäkrade både genom folk- och storförsäkringsbolag eller huru antalet för säkringar eller försäkringssummorna fördela sig på individer och hushåll. Icke heller är det känt vilka överväganden och bevekelsegrunder, som förmått de olika försäkringstagarna att teckna livförsäkringar av det ena eller andra slaget. Enligt eu allmän uppfattning bestämma sig de flesta försäkringsta garna för den försäkring, vilken erbjudes dem av det försäkringsombud, som utsätter dem för den mest energiska bearbetningen. Om denna upplattning är riktig, kan därav dragas den slutsatsen, att livförsäkringstagarnas val av försäkringsform är mindre beroende av deras egna önskningar och behov än av försäkringsanstalternas och deras ombuds åtgärder. 1 vilken man uppfatt ningen överensstämmer med verkligheten kan icke klargöras på annat sätt
Kungl. Mcij:ts proposition nr 50.
190
än genom en närmare undersökning av förhållandena än som hittills blivit
gjord. Då reservanten sålunda funnit det föreliggande materialet alltför otill
räckligt för att med detsamma som underlag kunna fatta någon bestämd
ståndpunkt, har reservanten icke kunnat jakande besvara frågan huruvida
det alltjämt kan anses motiverat att bland folkets breda lager propagera för
en särskild försäkringsform med högre premienivå än den som tillämpas för
annan livförsäkring.
En viktig förutsättning för att behovet av livförsäkringens tudelning skall
framstå såsom ofrånkomligt finner reservanten vara att de båda slagen av
försäkringar kunna särskiljas genom en bestämdare gränsdragning än den
som nu förekommer. Reservanten finner det dock, i likhet med utredningens
majoritet, omöjligt att här åstadkomma en klar rågång. Vad i betänkandet
uttalas därom, att behovet av en särskild folkförsäkring minskas i samma
takt som arbetarebefolkningens ekonomiska trygghet ökas, är enligt reservan
tens mening otvivelaktigt riktigt, men förhoppningen att anskaffningen av
folkförsäkringar också skall minskas i motsvarande grad finner reservanten
knappast ha något större fog för sig, eftersom antalet nyanskaffade folkför
säkringar per ar alltjämt uppgår till cirka två tredjedelar av samtliga ny-
tecknade försäkringar.
Reservanten går därefter in på spörsmålet huruvida eller i vad mån sär
skilda faktorer verka tyngande på omkostnaderna inom liten försäkring.
Såsom sammanfattning av reservantens synpunkter må här framhållas föl
jande. Reservanten har icke funnit några bevis för att kundtjänsten är mera
omfattande inom liten än inom stor försäkring. Tvärtom finnas omständig
heter som peka i motsatt riktning. Det bör vidare uppmärksammas, att bola
gen frivilligt och i rent affärssyfte åtagit sig kundtjänsten, i den mån en sådan
verkligen förekommer. Folkförsäkringsbolagen ha icke varit ålagda andra
skyldigheter i detta hänseende än övriga livförsäkringsbolag. Rolagen ha så
lunda ägt uppbära särskild ersättning för tjänster, vilkas art, innehåll och
effektivitet de själva kunnat bestämma. Även om utredningens förslag till
skärpta tillsyns- och koncessionsbestämmelser genomföres, torde någon vä
sentlig ändring i detta hänseende icke vinnas. — Det kan starkt ifrågasättas
om den omständigheten, att de korta premiebetalningsterminerna ha relativt
hög frekvens inom folkförsäkringen, kan motivera denna försäkrings fort
satta särskiljande från stor försäkring. — Det är oomtvistligt att låga försäk
ringssummor draga förhållandevis högre kostnader än de större. Försäkrings
summorna variera starkt både inom stor och liten försäkring. Emellertid
fördela bolagen sina omkostnader procentuellt lika, oavsett försäkringsbelop-
pets storlek. Den högre medelförsäkringssumman inom stor försäkring med
för lägre kostnad per 1 000 kronors försäkringssumma inom denna bransch.
Den kostnadsutjämning, som åstadkommes av storförsäkringens delvis myc
ket stora försäkringsbelopp, kan under nuvarande förhållanden icke komma
folkförsäkringen till del. Det kan enligt reservantens mening allvarligt ifrå
gasättas, huruvida detta slags rättvisa bör betraktas såsom oantastbar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
191
Om en premiesänkning för folkförsäkringen kan genomföras i den ut sträckning majoriteten funnit möjlig, anser reservanten, att premiedifferen sen blir så knapp att den i realiteten icke kommer att spela någon egentlig roll. Härigenom skulle enligt reservantens mening även skälen för bibehål landet av den konstlade och godtyckligt dragna gräns, som i det teoretiska resonemanget markerar skillnaden mellan de båda slagen av försäkringar, åtminstone i stort sett komma att bortfalla.
Då reservanten — med hänsyn till de synpunkter, som nu i korthet refe rerats — icke blivit övertygad om det berättigade och ändamålsenliga i att livförsäkringen alltjämt skall hållas uppdelad i två skilda försäkringsgrenar med olika premienivåer, har han icke kunnat instämma i majoritetens för ord för bibehållandet av den nuvarande ordningen på detta område. Ett de finitivt ställningstagande måste nämligen enligt reservantens mening före gås av en grundlig och fördomsfri utredning icke endast av nu berörda pro blemkomplex utan även av den i detta sammanhang synnerligen viktiga frå gan, huru livförsäkringsverksamhetens framtida organisation bör utformas för att den på ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sina uppgifter efter en eventuell övergång till enhetlig premienivå.
Yttranden. I viss utsträckning ha skilda uppfattningar kommit till uttryck även i remissyttrandena.
Vad först angår spörsmålet om bibehållande av folkförsäkringen såsom en särskild verksamhetsgren med särskild premienivå säger sig Folket-Samarbete bestämt ansluta sig till utredningens majoritet. Anstalterna anse det icke kunna bestridas, att den beståndsvårdande kundtjänsten är mera om fattande inom folkförsäkringen, ett förhållande, som icke motsäges av det faktum, att annullationerna i allmänhet äro större inom folkförsäkringen än inom stor försäkring. Det klientel, som begagnar sig av folkförsäkring, har nämligen enligt anstalternas mening ännu så pass osäkra ekonomiska för hållanden — bl. a. på grund av då och då återkommande arbetslöshet eller korttidsarbete — att en skillnad i annullationsfrekvensen även vid bättre kundtjänst i folkförsäkringen är helt naturlig. Folket-Samarbete åberopar till stöd för sin uppfattning bl. a. en av anstalternas aktuarie verkställd un dersökning.1 I detta sammanhang kritisera anstalterna det sätt, på vilket försäkringsutredningen mätt frekvensen av annullationer utan vederlag. Fn riktigare föreställning om omfattningen av annullationerna erhåller man en ligt anstalternas åsikt genom att sätta den i relation icke till nyanskaffning en under året utan till summan av de tre sista årens anskaffning. De på detta sätt beräknade frekvenstalen bli för perioden 1940—1943 för stor för säkring 2,1 % och för folkförsäkring 4,7 % i stället för — enligt utredning ens metod — 5,5 % respektive 12,6 %.
Folket-Samarbete kritiserar vidare utredningens uttalande, att man inom folkförsäkringen torde kunna räkna med lägre dödlighet än inom stor för
1 Resultatet härav har framlagts i en artikel i Nordisk Försäkringstidskrifl årg. 1941 s. 461.
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
säkring. Anstalterna återgiva resultatet av dödlighetsundersökningar som
verkställts i vissa angivna bolag. Med stöd härav komma anstalterna till det
resultatet, att dödligheten inom svensk folkförsäkring icke är nämnvärt lägre
än inom stor försäkring och att skillnaden i varje fall icke är så stor, att
den motiverar en särskild dödlighetstabell med de stora olägenheter i tek
niskt avseende, som därav skulle följa. Däremot får det anses konstaterat,
att folkförsäkringsdödligheten icke är större än storförsäkringens. Det sär
skilda säkerhetstillägg på 2 % av tariffpremien, som infördes i de år 1938
för folkförsäkringen stadfästa premiegrundema och vilket motiverades med
bl. a. att dödligheten inom folkförsäkringen kunde förväntas bli större än
inom stor försäkring, kan därför enligt anstalternas mening utan tvekan
slopas.
I anslutning till det senast sagda anför Folket-Samarbete följande:
Utredningen har icke uttalat sig om antagandena för den i folkförsäk
ringen ingående premiebefrielseförsäkringen. I nu gällande grunder uppta
ges som tilläggspremie för folkförsäkringens obligatoriska premiebefrielse
med 4 veckors (eller 1 månads) retroaktiv ersättningskarens 21/2 °/o av ta
riffpremien. En detaljerad undersökning, som utförts i Folket över en lång
period, har givit till resultat, att den utjämnade och med måttlig säkerhets-
belastning försedda premiebefrielsepremien för en slutålder av 65 år varierar
med inträdesåldern mellan 2,5 och 5,1 %. Den nu tillämpade tilläggspremien
är salunda otillräcklig. Som jämförelse kan nämnas, att storförsäkringens
motsvarande fakultativa premiebefrielsepremie med 4 veckors retroaktiv er
sättningskarens varierar mellan 4,4 och 5,7 %.
Beträffande folkförsäkinngsbolagens omkostnader framhåller Folket-Sam
arbete — under påpekande att enligt i betänkandet publicerade undersök
ningar Folket har de relativt lägsta omkostnaderna — såsom sin bestämda
uppfattning, att en avsevärd nedskärning av omkostnadsbelastningen inom
folkförsäkringen icke kan göras utan att rörelsens effektivitet och slagkraft
äventyras. Särskilt i nuvarande läge, då inflationsfaran är överhängande och
lönerna för rutinpersonalen av kända skäl oavlåtligt pressas uppåt, finna
anstalterna en viss försiktighet vid omkostnadsplanens beräkning vara be
fogad.
Folket-Samarbete tar upp till diskussion vissa av reservanten i utredning
en, herr Hermansson, kiitiserade förhallanden, nämligen dels att terminspre
miebelastningen är oberoende av försäkringssummans storlek och dels att
en stor individuell folkförsäkring betingar högre premie än motsvarande för
säkringsbelopp inom storförsäkringen. Anstalterna yttra härom:
Båda dessa anmärkningar skulle erhålla mindre vikt, om man vid utmä
tandet av omkostnadsbelastningen toge hänsyn till det förhållandet, att om
kostnaderna icke i sin helhet äro proportionella mot försäkringssumman
eller premien utan delvis äro en styckekostnad. Särskilt gäller detta premie-
uppbördskostnadema, som till avsevärd del äro proportionella mot antalet
inkasserade premieposter. Den teoretiskt rikliga omkostnadsbelastningen
bor därför — och detta gäller icke endast folkförsäkringen utan i måhända
an högre grad storförsäkringen — ha sådan form, att terminspremiebelast-
ningen delvis beräknas som ett fast belopp per terminspremie, oberoende av
193
försäkringssummans eller premiens storlek. Då ett sådant tillägg blir rela tivt mindre för större än för mindre försäkringar, komma de av reservan ten påtalade oegentligheterna och diskontinuiteterna att avsevärt reduceras, om omkostnadsbelastningen utformas på här antytt sätt. Ett fast premie belopp skulle också stimulera försäkringstagarnas intresse av att för mindre försäkringar undvika onödigt korta betalningsterminer. Att en sådan sti mulans är önskvärd framgår av att enligt Folkets erfarenhet medelförsäk ringssumman i stort sett är mindre för de kortare än för de längre ter minerna.
I fråga om möjligheterna att åstadkomma omkostnadsutjämning mellan stor och liten försäkring ansluter sig Folket-Samarbete till utredningens ståndpunkt. Anstalterna bemöta reservantens synpunkter och anföra här om följande:
Det torde vara alldeles uteslutet att finansiera merkostnaderna för folk- lörsäkringen genom de vinster, som göras på större försäkringar. Det är ju att märka, att det är fråga om frivillig försäkring, och om man ordnar så att det ekonomiska utbytet för större försäkringar blir alltför oförmånligt, kom ma dessa säkert att minska i antal, varigenom hela det ekonomiska under laget för verksamheten brister. Å andra sidan är det helt otänkbart att kunna ernå sådana överenskommelser med de inom folkförsäkring verksamma om buden, att dessas ersättningar begränsas till den lägre nivå, som tillämpas inom stor försäkring. Om man överhuvud vill bereda folkets breda lager med deras för olika rubbningar mera känsliga ekonomi möjlighet att för värva livförsäkringsskydd, måste man därför taga den konsekvensen, att premiema för detta klientel bli något högre än inom stor försäkring.
I yttrandet understrykes, att Folket-Samarbete med det nu refererade ut talandet icke vill ha sagt, att den hittillsvarande skillnaden i premienivå mellan stor och liten försäkring är riktig. Tvärtom anse anstalterna i likhet med utredningen att skillnaden bör kunna minskas. Anstalterna anmärka, att Folket redan långt innan utredningens betänkande publicerades och utan någon kännedom om utredningens förslag tillsammans med två andra liv bolag tillsatt en kommitté med syfte att efter noggrann analys av omkost nadsfrågan utarbeta förslag till nya grunder för beräkning av folkförsäk ringspremier.
Även försäkringsbolagens riksförbund utgår ifrån alt folkförsäkringen bör bibehållas såsom en särskild verksamhetsgren. Förbundet uppehåller sig i sitt yttrande särskilt vid de av försäkringsutredningen uppställda kraven på folkförsäkringen och säger sig icke hava något att erinra mot dessa, vilka idémässigt överensstämma med folkförsäkringens nuvarande arbetsprogram. Riksförbundet framhåller såsom betydelsefullt, att de uppställda kraven icke fastlåsas i stela former utan att en smidig anpassning av folkförsäkringens organisation och arbetssätt efter förändrade samhälleliga förhållanden blir möjlig. Förbundet tillägger:
Kravet att folkförsäkringsbolagen skola lämna sitt klientel ett för dem lämpat försäkringsskydd med beaktande av förefintliga välfärdsanordningar ligger helt i linje med verksamhetens hittillsvarande strävanden. Härvid har dock hänsyn fått tagas till det motstånd, som i många fall mött och allt-
t:i
Bihang Ull riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
jämt möter försök att hävda efterlevandeskyddets betydelse och värdet av
ekonomisk planering på lång sikt på bekostnad av sparandet för egen räk
ning på kortare sikt. Ett dylikt motstånd betyder ökat arbete både att få ett
avtal till stånd och att sedan bibehålla detsamma i kraft och därmed en ökad
omkostnad.
_ Det andra kravet är, att en god kundtjänst skall lämnas såväl i upplys-
ningshänseende vid försäkringens tecknande som i samband med den föl
jande beståndsvården. Utbildningen av folkförsäkringens representanter har
utformats med särskild tanke på nödvändigheten av att lämna med hänsyn
till klientelets behov bästa möjliga kundtjänst såväl när det gäller att ordna
ett ändamålsenligt försäkringsskydd som i fråga om att bistå försäkrings
tagarna med råd och upplysningar. Arbetet inom den yttre organisationen
ordnas därvid ur arbetsbesparingssynpunkt så, att fritidsombuden i möjli
gaste mån utbildas för att sköta ett självständigt anskaffnings- och rädd
ningsarbete och att likaledes självständigt ombesörja premieinkassering och
redovisning. Nagon kompromiss i kraven på utbildning av representanterna
till förmån för kostnadssynpunkterna anses icke tillåtlig.
Utredningens tredje och fjärde krav gälla ändring av försäkring samt gott-
görelse vid frivillig avgång. Här må framhållas, att det med hänsyn till de
relativt små försäkringssummorna visat sig nödvändigt för folkförsäkrings
bolagen att utforma sina metoder och bestämmelser så enkla, att ifrågava
rande arbete icke alltför mycket kommer att tynga administrationen och
därmed förorsaka kostnadsökningar. Hur långt man skall gå från bolagens
sida för att aktivt påverka försäkringstagarna att vidtaga ändringar blir
en avvägningsfråga. Ett rätt utförande av denna del av vården av försäk
ringsbeståndet och försäkringstagarnas intressen är emellertid en synnerligen
betydelsefull uppgift inom folkförsäkringen.
Utredningens femte krav på folkförsäkringen går ut på att fältorganisa
tionen för att kunna lämna den erforderliga kundtjänsten måste på ett helt
annat sätt än inom storförsäkringen omspänna alla delar av landet. Dessa
problem ha ägnats särskild uppmärksamhet, icke minst därigenom att man
försökt ta hänsyn till landsbygdens berättigade krav på fullgod försäkrings-
service. För att kunna ordna dylik service även inom de glesast befolkade
trakterna har samarbete inletts mellan bolagen.
Riksförbundet säger sig dela utredningens uppfattning om olämpligheten
av att binda utvecklingen genom en mekanisk gränsdragning mellan stor
och liten försäkring. Även synpunkterna beträffande organisationsformerna
biträdas av förbundet, som finner det klart, att endast bolag med en därför
särskilt utbildad, tillräckligt omfattande organisation bör få driva folkför
säkring.
Beträffande premienivån framhåller förbundet, alt det vid den premiere
vision, som år 1938 framtvingades av den kraftiga räntenedgången, förelåg
en viss osäkerhet rörande dödlighets- och sjuklighetsförhållandena, som
manade till stor försiktighet och som gjorde införandet av ett särskilt sä-
kerhetstillägg i folkförsäkringspremierna fullt motiverat. Senare erfarenhe
ter tyda på, att man nu kan överväga dess borttagande.
Folkförsäkringsverksamheten kan enligt förbundet utformas så, att de
små försäkringsbeloppens relativa dyrhet i administrativt hänseende i stor
utsträckning kompenseras genom en förenkling av metoderna och standar
disering av formerna. Med hänsyn härtill synes det förbundet möjligt att
195
uppfylla de av utredningen uppställda normerna beträffande omkostnads nivån.
I fråga om möjligheten att i viss mån kompensera folkförsäkringens hög re omkostnader genom vinst på grund av underdödlighet inom branschen betonar riksförbundet, att tillgängligt undersökningsmateriel icke medger någon säker jämförelse beträffande dödlighetsförloppet inom stor respek tive liten försäkring. Härutinnan framför riksförbundet i stort sett samma synpunkter som Folket-Samarbete. Förbundet anser det dock icke osannolikt, att en viss, relativ underdödlighet förefinnes inom folkförsäkringsklientelet i förhållande till storförsäkringens klientel; den torde emellertid knappast vara av den storleksordning, att den till någon väsentlig del kan uppväga de högre omkostnaderna. Mera ingående dödlighetsundersökningar komma att under de närmaste åren göras för att närmare klarlägga denna fråga.
Om — såsom av det förut sagda torde framgå — Folket-Samarbete och försäkringsbolagens riksförbund beträffande de grundläggande principerna närmast biträda utredningsmajoritetens uppfattning, uttalar försäkring sin spektionen — om ock icke förbehållslöst — sin anslutning till reservationen. Efter att i korthet ha återgivit reservantens kritik rörande de tre faktorer, som enligt majoritetens mening verka tyngande på folkförsäkringens om kostnader, anför inspektionen följande:
Inspektionen kan i stort sett biträda vad reservanten sålunda anfört. Den enda av de anförda omständigheterna, vilken kan åberopas såsom motiv för en viss premiedifferentiering synes vara olikheten i försäkringsbelopp. Man måste i så fall betrakta det nuvarande sättet för premiedifferentiering efter försäkringssummans storlek, nämligen en uppdelning i folkförsäkring och storförsäkring, såsom synnerligen irrationell, då åtskilliga folkförsäkringar existera, vilka äro större än medelförsäkringssumman inom storförsäkring och omvänt inom storförsäkring åtskilliga försäkringar existera, vilkas be lopp understiga medelförsäkringssumman inom folkförsäkring. Att härav, såsom reservanten, draga den slutsatsen, att differentieringen bör försvinna, är dock enligt inspektionens mening icke nödvändigt. Snarare synes man böra eftersträva en starkare differentiering, så att premien i procent av för säkringssumman alltid vore mindre vid större försäkringssumma under i övrigt samma förutsättningar. Även om man bibehölle två olika organisa tionsformer, storförsäkring och folkförsäkring, skulle i så fall premien för samma försäkringssumma och under i övrigt samma förutsättningar bliva densamma inom båda slagen av försäkring. En differentiering av antydd art skulle enkelt kunna åstadkommas genom att sammansätta premien av två delar, dels en fast avgift, dels en mot försäkringssumman proportio nell del.
Inspektionen tar härefter upp till behandling frågan om en omkostnadsut jämning mellan stora och små försäkringar. Härom yttrar inspektionen föl jande:
Det har understundom anförts, att det vore från social synpunkt mindre tilltalande, att personer med stora inkomster skulle kunna erhålla sitt för säkringsskydd billigare än personer med små inkomster, oaktat förvaltning en av den förra gruppens större försäkringar drager en i förhållande till
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
försäkringssumman mindre förvaltningskostnad. En gemensam premienivå
medför emellertid, att gruppen av stora försäkringar subventionerar gruppen
av små försäkringar, vilket innebär, att man låter livförsäkringen i viss mån
tjäna som ett instrument för inkomstutjämning. Enligt inspektionens me
ning bör emellertid den inkomstutjämning som anses önskvärd åvägabringas
genom beskattningen, och försäkringen lämnas helt fri från synpunkter av
denna art.
En lämpligt avvägd premiedifferentiering efter försäkringssummans stor
lek skulle enligt inspektionens mening medföra flera fördelar. Den av ut
redningen påtalade skumningen av stora försäkringar skulle icke längre
behöva föranleda kritik i samma grad. Av en differentiering av premien
skulle som naturlig konsekvens följa en differentiering av provisionen
efter försäkringssumma, så att provisionen bleve procentuellt mindre vid
högre försäkringssummor. Härigenom bleve provisionen bättre än nu an
passad efter det verkliga arbetet vid en försäkrings anskaffande. Returpro
visionen, vilken livförsäkringsbolagen gjort stora ansträngningar för att be
kämpa, kan i grund och botten anses som ett naturligt korrektiv mot en
irrationell premiesättning och en irrationellt avvägd provision, ehuru kor
rektivet är olämpligt på grund av dess slumpartade verkningssätt. Genom
den antydda reformen skulle en av anledningarna till returprovisionen un
danröjas. — Även för terminspremiebelastningarna skulle ett system, mot
svarande det ovan antydda, med visst fast tillägg per terminsbetalning kunna
medföra vissa fördelar.
I stället för att differentiera premierna kan man naturligtvis tänka sig
en enhetlig premienivå och åstadkomma erforderlig differentiering i åter
bäringen, ehuru vissa olägenheter skulle vidlåda ett dylikt system.
Föredraganden. De problem, som här upptagits till diskussion, äro av
stor social betydelse. Den omständigheten, att befolkningsskikt med den
svagaste ekonomiska bärkraften erlägga högre avgifter för sitt livförsäk
ringsskydd än gynnsammare ställda grupper, ger problemen en allvarlig
innebörd.
Inledningsvis vill jag här nämna, att vissa betydelsefulla händelser in
träffat på folkförsäkringens område sedan försäkringsutredningens betän
kande avlämnades. Sålunda har ett företag, Livförsäkringsbolaget Valand,
som för några år sedan upptog folkförsäkring vid sidan av sin sedan länge
bedrivna storförsäkringsrörelse, numera beslutat upphöra med ackvisition
inom folkförsäkringsavdelningen. Vidare ha två folkförsäkringsbolag, näm
ligen Livförsäkringsaktiebolaget De Förenade och Livförsäkringsbolaget
Framtiden, officiellt tillkännagivit sin avsikt att fusionera. Såsom särskilt
betydelsefull vill jag beteckna den omständigheten, att bolagen icke oväsent
ligt sänkt premierna inom folkförsäkringen såvitt angår avtal, som träffas
efter den 31 augusti 1946. I fråga om de längsta premiebetalningsterminerna
(hel- och halvår) äro premierna numera i stort sett desamma inom stor och
liten försäkring. För de kortare betalningsterminerna föreligger alltjämt en
divergens, om ock mindre än förut. Det bör här anmärkas, att — med hän
syn till att omkostnadsantagandena i folkförsäkringens tekniska grunder
förefalla att vara starkt pressade — försäkringstagarna i folkförsäkringen
torde kunna påräkna mindre återbäring än i storförsäkringen. I samband
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
197
med premiesänkningen ha olämpliga försäkringsformer, såsom vissa barn- försäkringar, avlägsnats ur folkförsäkringens tariffer. De nya tarifferna åter spegla därjämte en strävan att ge de kvarvarande försäkringsformerna en mera »i> rotek tiv» karaktär; exempelvis har kapitalförsäkring med utbetal- ningsålder under 55 år icke upptagits.
Givetvis lider det intet tvivel, att en omfattande kundtjänst liksom för valtningen av ett stort antal små försäkringar verkar tyngande på bolagets omkostnader. Dessa faktorer ha också hittills ansetts motivera en vidare om kostnadsram i folkförsäkringspremierna. Huruvida i realiteten kundtjänsten haft den omfattning och effektivitet, som svarar mot den härå belöpande premiemarginalen, har blivit föremål för delade meningar. Hithörande spörs mål ligga enligt gällande lag utanför tillsynsmyndighetens granskningsbefo- genheter. Såsom reservanten riktigt påpekar, kunna bolagen följaktligen själva bestämma kundtjänstens omfattning och gestaltning.
Av diskussionen i ämnet har jag bibragts den uppfattningen, att kund tjänsten — organiserad och utövad med smidighet och social förtänksamhet —- har en viktig uppgift att fylla inom folkförsäkringen. Begreppet kundtjänst fattar jag därvid i vidsträckt mening, sålunda innefattande även ackvisitions- verksamheten. Sättet för ackvisitionens bedrivande synes mig i själva verket vara av utomordentlig betydelse inom folkförsäkringen, där olämplig för säkringsform, premiebetalningstermin, utbetalningsålder etc. kan medföra förhållandevis allvarliga olägenheter för den enskilde försäkringstagaren. Ett så långt möjligt individuellt avpassat försäkringsskydd måste eftersträvas. Självklart är, att denna uppgift medför svårigheter beträffande ett försäk- ringsklientel, som är i särskild grad känsligt för växlingar på arbetsmark naden och även för förändringar i konjunkturförhållandena i övrigt. I den mån ackvisitionen sker med ansvar och förtänksamhet är den ägnad att mot verka förtidsannullationer. Å andra sidan står det klart, att under alla för hållanden annullationsrisken måste vara större inom de ekonomiskt sva gare befolkningsskikten än inom storförsäkringens klientel.1 Den s. k. rädd ningstjänsten måste sålunda draga relativt dryga kostnader inom folkför säkringen. I samma riktning verkar det förhållandet, att folkförsäkrings- klientelets sammansättning gör det nödvändigt att här, åtminstone i viss ut sträckning, bibehålla ett system med personlig premieinkassering, som stor försäkringsbolagen sedan länge frångått.
Uppslaget att åstadkomma en utjämning av kostnaderna mellan stor och liten försäkring innebär, kort uttryckt, att det förbilligande av de genom snittliga administrationskostnaderna som de stora försäkringarna medföra, bör komma även folkförsäkringsverksamheten tillgodo. All livförsäkring bör med andra ord ses såsom en totalilet, därvid genomsnittskostnaderna bli nor
1 Beträffande annullationsfrekvensen ha försäkringsutredningen och Folket-Samarbete tilläm pat olika beräkningsmetoder. Båda ge emellertid samma resultat, nämligen att annullationerna under undersökningsperioden voro
2'ii
gånger större inom folkförsäkringen än inom storförsäk
ringen.
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
merande för premierna. Från social synpunkt kunde en dylik utjämning te
sig tillfredsställande. Men även om all försäkringsverksamhet i grunden byg
ger på utjämningsprincipen torde man dock icke böra genomföra en anord
ning, som kan tänkas medföra att en verksamhetsgren direkt subventionerar
en annan. Huruvida eller i vad mån en sammansmältning av stor och liten
försäkring skulle medföra en subventionering av nyss angiven art kan för
närvarande icke med säkerhet bedömas. Härför erfordras bland annat när
ma1'6 undersökningar angående dödligheten inom respektive verksamhets
grenar.
Jämväl organisationsfrågan är i detta sammanhang av betydelse. För när
varande driver det övervägande antalet livbolag endast stor försäkring (inkl.
livränteförsäkring), några bolag både stor och liten försäkring, varjämte ett
bolag driver endast folkförsäkring. Visserligen torde det icke i och för sig
möta hinder att inom ett bolag, som driver båda försäkringsgrenarna, åstad
komma en fullständig omkostnadsutjämning. Detta torde emellertid med
föra, att den genomsnittliga premienivån stiger över premienivån i ett bo
lag, som endast driver storförsäkring. Effekten härav i konkurrenshänseende
ligger i öppen dag. Teoretiskt är det ävenledes tänkbart, att i en eller annan
form ordna en utjämning mellan bolagen. Av praktiska skäl torde emeller
tid även denna möjlighet få anses utesluten. Endast under den förutsätt
ningen, att all livförsäkringsverksamhet i landet bedrives av ett enda före
tag, låter sig utjämningstanken rationellt genomföras. I anslutning till orga-
nisationsspörsmålen har man även att beakta de olika former för ackvisitio-
nens bedrivande som utbildats inom stor respektive liten försäkring.
Jag är ense med reservanten, herr Hermansson, därom, att slutlig ställ
ning till förevarande problem bör tagas först då frågan om livförsäkrings
verksamhetens framtida organisation lösts. Denna fråga utredes för närva
rande av 1945 års försäkringsutredning. Tilläggas må, att frågan om att i
samhällelig regi ordna en obligatorisk dödsfallsförsäkring — vartill jag i det
följande torde få återkomma — jämväl synes kunna påverka problemställ
ningen.
Under förhandenvarande omständigheter synes det mig icke lämpligt att
nu lagstiftningsvägen vidtaga ändringar beträffande folkförsäkringens all
männa karaktär. Jag kan desto hellre intaga denna ståndpunkt som dels dif
ferensen i premienivå mellan stor och liten försäkring redan nu icke ovä
sentligt minskats, dels ock de allmänna koncessions- och tillsynsbestämmel-
ser, som försäkringsutredningen föreslagit och till vilka jag ansluter mig, sy
nas innebära betryggande garanti för att folkförsäkringstagarna verkligen
skola komma i åtnjutande av de särskilda förmåner och tjänster som enligt
de stadfästa grunderna tillförsäkras dem. Självfallet innebär det, såsom re
servanten anmärkt, en svår uppgift för tillsynsmyndigheten att kontrollera
hur kundtjänsten handhaves. Den synes dock icke olöslig. Tvärtom torde en
förhållandevis effektiv kontroll kunna ernås genom vissa enkla praktiska
åtgärder. Redan den omständigheten att en kontroll här införes torde för öv
rigt vara ägnad att motverka missförhållanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
199
III. Obligatorisk dödsfallsförsäkring.
I anslutning till folkförsäkringsproblemen har försäkringsutredningen skis serat ett förslag till obligatorisk dödsfallsförsäkring. Utredningen anser, att en sådan försäkring närmast bör avse begravningskostnaderna, men den bör avvägas så, att den för de breda lagren även kan bli till viss hjälp att över vinna de närmaste anpassningssvårigheterna efter ett dödsfall inom famil jen, framför allt då familjeförsörjaren fallit ifrån. Försäkringssumman dif ferentieras icke med hänsyn till vederbörandes ekonomiska ställning utan endast med hänsyn till den avlidnes ålder.
Utredningen har belyst problemläget med ett exempel. Därvid förutsättes, att ersättning icke utgår vid dödsfall under första levnadsåret samt att er sättning utgår med 300 kronor vid dödsfall i åldern 1—17 ar, med 500 kro nor i åldern 18—67 år och med 300 kronor i högre ålder. På grundval av dödlighetssiffrorna1 kan därefter följande tabell upprättas:
Ålder
Antal dödsfall
Per dödsfall
kr.
Summa döds- fallsersättning
tkr.
1-17.....................................
2190
300
636
18-66.....................................
24 940 500
12 470
67— .....................................
41165 300
12 350
Summa
68 225
—
25456
Av tabellen framgår, att med de valda premisserna totala årliga ersätt ningsbeloppet skulle uppgå till omkring 25,5 miljoner kronor. Finansieringen av en obligatorisk dödsfallsförsäkring har utredningen tänkt sig ordnad på samma sätt som inom den allmänna folkpensioneringen, d. v. s. genom av gifter som upptagas i samband med skatteuppbörden. Någon fondering a\ influtna avgifter skulle icke ifrågakomma. Förvaltningskostnaderna skulle inskränka sig till huvudsakligen kostnader för utbetalning av dödsfallsbe- loppen.
Utredningen anmärker, att införande av obligatorisk dödsfallsförsäkring kan väntas medföra konsekvenser för understödsföreningarna. En av ut redningen verkställd summarisk undersökning har givit vid handen, att dessa föreningar år 1943 omfattade cirka 880 000 medlemmar med en samman lagd försäkringssumma av i runt tal 270 miljoner kronor, motsvarande en medelförsäkringssumma av något över 300 kronor. En obligatorisk försäk ring enligt de valda premisserna skulle innebära ett dödsfallsskydd av en helt annan omfattning, representerande en sammanlagd försäkringssumma — enligt 1941 års befolkningssiffror — av 2,75 miljarder kronor. Utred
1 Uppgifterna äro hämtade ur publikationen Befolkningsrörelsen för år 1941.
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
ningen understryker, att de förvaltningskostnader, som bleve erforderliga för
att genom frivillig försäkring uppnå motsvarande skydd, skulle komma att
uppgå till mycket betydande belopp.
Till slut framhåller utredningen, att genomförandet av en obligatorisk
dödsfallsförsäkring av här angiven art kräver en i olika avseenden mera in
gående undersökning, som det emellertid icke tillkommit utredningen att
verkställa.
Utredningens synpunkter i fråga om obligatorisk dödsfallsförsäkring ha
va icke i något remissyttrande upptagits till diskussion.
Föredraganden.
Tanken att genom det allmännas förmedling tillskapa
ett ekonomiskt dödsfallsskydd omfattande hela svenska folket erbjuder stort
intresse. En sådan anordning skulle otvivelaktigt utgöra en värdefull kom
plettering till den allmänna folkpensioneringen. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att flera stora organisationer nyligen tagit initiativ till bildande
av lokala begravningsföreningar i syfte att förbilliga begravningskostnader
na. Den utveckling, som äger rum på detta område, erbjuder också stort in
tresse för frågan om en obligatorisk dödsfallsförsäkring.
Det av utredningen skisserade förslaget synes mig väl ägnat som under
lag för fortsatt diskussion i ämnet. Enligt vad jag inhämtat, har socialvårds-
kommittén hithörande frågor under övervägande, om ock från delvis andra
utgångspunkter. Ämnet faller emellertid även inom ramen för det uppdrag
som givits 1945 års försäkringsutredning. Ordnandet i allmän regi av en
obligatorisk dödsfallsförsäkring är nämligen ägnat att påverka livförsäk
ringsväsendets allmänna struktur. Detta förhållande accentueras i den mån
dödsfallsersättningens belopp sättes högre än i det föreliggande förslaget.
Jag utgår ifrån att erforderligt samråd i detta ämne kommer till stånd mel
lan socialvårdskommittén och 1945 års försäkringsutredning.
IV. Försäkringsbolagens kapitalplacering.
Gällande bestämmelser.
Varje försäkringsbolag måste förfoga över ett —
enligt försäkringstekniska grunder beräknat — minimikapital för att kunna
fullgöra sina utfästelser enligt ingångna försäkringsavtal. Detta kapital, som
bildas huvudsakligen av inflytande premier, motsvarar bolagets skuld till för
säkringstagarna. Enligt 212 § gällande försäkringslag skall i balansräkningen
under benämningen försäkringsfond såsom skuld upptagas beräknade värdet
av bolagets ansvarighet dels på grund av redan inträffade försäkringsfall
(ersättningsreserv) och dels på grund av löpande försäkringar (premiereserv).
Denna bestämmelse avser försäkringsrörelse av alla slag. Under det att be
träffande skadeförsäkring bolaget äger fritt bestämma om försäkringsfondens
placering, gälla i fråga om livförsäkringsrörelse vissa restriktioner härvidlag.
201
Sålunda stadgas i 215 §, att ett belopp motsvarande försäkringsfonden för livförsäkringar skall redovisas i vissa i lagrummet angivna, särskilt kvalifi cerade värdehandlingar eller i tillgångar av annan art. I syfte att bereda livförsäkringstagarna ytterligare säkerhet föreskrives vidare i 217 §, att de värdehandlingar, i vilka livförsäkringsfonden helt eller delvis redovisas, skola förvaras avskilda från bolagets övriga tillgångar och under minst två särskilda lås med olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkrings- inspektionen förordnat ombud. I de sålunda förvarade värdehandlingarna äga livförsäkringstagama panträtt såsom i handfången pant till säkerhet för fullgörandet av bolagets på försäkringsavtalen grundade förbindelser. Vad sålunda stadgas angående livförsäkring skall enligt särskilda bestämmelser (2 § andra stycket samt 216 och 217 §§) äga motsvarande tillämpning beträf fande bl. a. sådan sjuk- och olycksfallsförsäkring samt skadeförsäkring, som meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år.
Det må slutligen anmärkas, att lagen icke innehåller några bestämmelser angående placeringen av bolagens s. k. fria reserver.
Försäkringsutredningen.
Utredningen har ingående behandlat åtskilliga
med försäkringsbolagens kapitalplacering sammanhängande problem, därvid en av de viktigare frågorna varit, huruvida tillgången på de i lagen anvi sade värdehandlingarna för livförsäkringsfondens placering för närvarande motsvarar eller i framtiden kan väntas uppväga den efterfrågan, som repre senteras av försäkringsbolag i konkurrens med andra kapitalförvaltande in stitutioner. Efter att ha påvisat kapitalplaceringsfrågans betydelse för liv försäkringsväsendet samt angivit vissa utvecklingstendenser på kapitalmark naden under 1900-talet bär utredningen lämnat en detaljerad redogörelse för livförsäkringsbolagens kapitalplaceringar åren 1922—1943. I anslutning där till har utredningen gjort en jämförelse mellan bolagens placeringsbehov och placeringsmöjligheter under de sista decennierna. Ett flertal tablåer ingå i framställningen och belysa utvecklingen. Beträffande faktorer, som bestämma kapitalplaceringsfrågans betydelse i framtiden, har utredningen diskuterat livförsäkringsverksamhetens möjligheter till expansion — bl. a. med hänsyn till befolkningsutvecklingen och den därmed i viss mån sammanhängande utvecklingen på fastighetsmarknaden — vidare graden av den konkurrens, försäkringsbolagen ha att vänta av övriga förmedlare av kapitalutbud, samt slutligen det för livförsäkringsbolagen betydelsefulla spörsmålet om ränteut vecklingen. I dessa delar torde jag få hänvisa till betänkandet del II, s. 142—159.
Det kan emellertid vara lämpligt att ur betänkandet återgiva följande ta bell, vilken innehåller en jämförelse mellan livförsäkringsbolagens placerings behov och placeringsmöjlighelerna. Vid tabellens upprättande har det årliga placeringsbehovet ansetts motsvara fondökningen för året, efter avdrag för de s. k. försäkringslånen. Beträffande utredningens kommentarer till tabellen må hänvisas till s. 153 f. i betänkandet del II.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Å r
Placerings-
behovi mkr.
ökning av utelöpande svenska
Placerings-
behov i
%
av place-
ringsmöjlig-
heter
obligationer
och statssk.
förbindelser
mkr.
•int. lån
i stads
fastigheter
mkr.
kommun
lån
mkr.
S:a
mkr.
1930...............................
83
116
124
63
303
27
1931..............................
70
12
167
52
231
30
1932..............................
73
196
107
26
329
22
1933...............................
94
165
208
32
405
23
1934...............................
164
116
o
9
125
131
1935...............................
141
61
56
68
185
76
1936...............................
159
20
190
13
223
71
1937...............................
155
— 67
202
Öl
186
83
1938...............................
163
-33
342
37
346
47
1939...............................
135
78
294
■36
1940...............................
109
1114
451
>7
1941...............................
162
974
104
*15
1942...............................
207
1668
131
‘12
1943...............................
233
1054
225
>18
Sammanfattningsvis framhåller utredningen följande: »Under överskådlig
tid framåt har man att räkna med starkt växande försäkringsfonder. Kon
kurrensen från övriga kapitalplacerare kan i stort sett icke väntas avtaga. En
stigande räntenivå skulle med hänsyn till den därmed följande mindre fon-
deringen minska placeringsbehovet; man har emellertid icke anledning räkna
med en sådan utveckling. Om den statliga upplåning, som betingats av kri
get, icke funnits, skulle säkerligen placeringsbehovet för närvarande ha över
stigit placeringsmöjligheterna. Även övergångstiden till en fredsproduktion
kan väntas medföra betydande kapitalbehov.»
Utredningen framhåller vidare, att det framstår som en angelägenhet av
största vikt att genom ändrade lagbestämmelser söka åstadkomma bättre
anpassningsmöjligheter.
Mot bakgrunden härav har utredningen till diskussion upptagit frågan
om riktlinjer för placeringsbestämmelsernas utvidg
ning. I detta ämne anför utredningen:
_ En viss utvidgning av placeringsbestämmelserna inom ramen för den prin-
riskfri placering, varpå 215 § försäkringslagen bygger, är otvivelaktigt
möjlig. Redan en ytlig undersökning ger emellertid vid handen, att en lösning
av problemet efter sådana riktlinjer är av ringa praktiskt värde. En rationell
lösning kräver åtgärder av större räckvidd. Enligt försäkringsutredningens
mening är tiden nu mogen att öppna möjligheter till en på lämpligt sätt av
vägd fri placering av de tekniska fonderna. Härför tala bl. a. följande för
hållanden. 1
1 Utan hänsyn till kommunlån.
203
Under de senaste decennierna har en betydande inkomst- och förmögen- hetsutjämning ägt mm i samhället. De större enskilda förmögenheterna spela icke längre samma dominerande roll som tidigare för tillförseln av risk bärande kapital till vårt lands näringsliv. Vid sidan av dem uppträda nu i ökad omfattning folkets breda lager såsom samlare av kapital. Från dessa flyta sparmedlen samman hos de penningförvaltande institutionerna, bland vilka försäkringsbolagen alltmera vuxit i betydelse.
De guldkantade värdepapperens bonitet beror ytterst på möjligheten att upprätthålla ett blomstrande näringsliv. Härför kräves oundgängligen att nä ringslivet tillföres erforderligt kapital. Det ligger i sakens natur, att investe ring i produktions- och distributionsapparaten är förbunden med ekonomiska risker. Utan tillskott av dylikt riskbärande kapital är näringslivet dömt att avtyna, vilket i sin tur återverkar på de s. k. riskfria placeringarna. Såsom nyss påpekats, har den ekonomiska utvecklingen medfört en förskjutning så tillvida, att riskvilligt kapital i allt mindre omfattning står till förfogande från de källor, varifrån sådant kapital hittills traditionellt kommit, under det att vissa penninginstitut, icke minst försäkringsbolagen, i desto större grad upp samla sparmedel från folkets breda lager. Under sådana förhållanden före faller det följdriktigt och i själva verket ägnat att främja försäkringstagarnas intresse, att bolagen tillåtas medverka till näringslivets finansiering även på annat sätt och i större omfattning än hittills. Upplysningsvis må framhållas, att i England försäkringsbolagens kapitalplacering är helt och hållet obunden av lagbestämmelser. På andra håll medges fri placeringsrätt inom vissa grän ser. Sålunda tillåter den franska tillsynslagen, som tillkom redan för om kring tre decennier sedan, fri placering beträffande en fjärdedel av de tek niska reserverna, medan i vissa andra främmande lagar kvoten är något snä vare bestämd.
Utredningen framhåller, att införande av principen om fri place ringsrätt för vårt lands vidkommande innebär beträdande av nya vä gar, och betonar i anslutning härtill, att principen icke får leda till ett åsido sättande av säkerhetskravet. Denna synpunkt måste enligt utredningens me ning i själva verket utgöra rättesnöret vid utstakandet av gränserna för den fria placeringsrätten. Då utredningen tidigare framhållit, att riskbärande in vesteringar till näringslivets fromma i sista hand äro ägnade att främja för säkringsbolagets och dess försäkringstagares gemensamma intressen, säger sig utredningen ha förutsatt, att investeringarna ske med klok försiktighet och utan ovidkommande synpunkter. Utredningen finner det uppenbart, att en tendentiös eller eljest oförsiktig placeringspolitik kan medföra ödesdigra verkningar för bolagets soliditet; särskilt allvarlig är faran att bolagsledning en i spekulationssyfte lockas till ensidiga investeringar i konjunkturbetona- de företag. En god fördelning ur risksynpunkt av bolagets placeringar utgör ett oavvisligt krav, som med särskild styrka gör sig gällande i fråga om de fria placeringarna. Utredningen har funnit det angeläget, att — åtminstone intill dess erforderlig praktisk erfarenhet av systemet vunnits — dels täm ligen snävt begränsa den fria placeringsrätten, dels också förse densamma med vissa spärranordningar. Såsom en försiktig avvägning betecknar ut redningen en till tio procent av försäkringsfonden begränsad fri placerings rätt. Skulle den kommande erfarenheten ge vid handen, att en höjning av
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
204
K ung t. Maj.ts proposition nr 50.
gränsen utan olägenhet kan företagas, anser utredningen att frågan härom
bör tagas under övervägande.
Aktier godkännas enligt gällande lag icke som objekt för livförsäkrings
fondens placering. Utredningens förslag skulle härutinnan medföra en änd
ring såtillvida, att aktier bleve föremål för den fria placeringsrätten.
Utredningen har ägnat särskild uppmärksamhet åt aktierna såsom place-
ringsobjekt och betonar inledningsvis, att många aktier erbjuda minst lika
god säkerhet som flera slag av industriobligationer. Aktierna äro ofta att
anse såsom anvisningar på realkapital. I den mån så är förhållandet måste
aktierna betraktas som värdebeständiga placeringar. Beträffande aktierna
har utredningen emellertid funnit en särskild spärranordning i den fria pla
ceringsrätten erforderlig. Redan angelägenheten av att kunna stävja varje
olämplig spekulationstendens finner utredningen tala för en dylik anordning.
Efter att hava redogjort för resultatet av vissa undersökningar i syfte att ut
röna medelförräntningen av aktieplacering samt tillika belyst den svenska
aktiemarknadens omfattning jämte de konsekvenser, som kunna uppstå där
est ett alltför starkt nytt köpintresse tillföres marknaden —- betänkandet
del II s. 162—164 — har utredningen vidare anfört:
Såsom redan framhållits kunna vidgade möjligheter till aktieinvestering
tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagarintresse utanför försäk
ringsväsendets eget område, en utveckling som måste betecknas såsom syn
nerligen allvarlig. De för vårt lands förhållanden högst betydande kapital,
som förvaltas av livbolagen, böra icke få utnyttjas för ekonomiska spekula
tioner. Såsom tidigare flera gånger framhållits, är fondförvaltningens sä
kerhet det primära. Även om det för närvarande saknas anledning antaga
att tendenser av nu antydd art skola taga sig uttryck i försäkringsbolagens
placeringspolitik, är det angeläget att denna synpunkt icke förbises vid en
reformering av placeringsbestämmelsema.
I allmänhet torde ett livbolag genom att utnyttja endast en eller annan
procent av försäkringsfonden kunna vinna dominerande inflytande över
affärsföretag på andra verksamhetsområden. Den närmast till hands lig
gande spärranordningen häremot torde vara en regel av innebörd, att det
belopp, som ett livbolag äger investera i ett och samma affärsföretag, icke
må överstiga en viss begränsad del — förslagsvis tio procent — av före
tagets nominella aktiekapital. Det är emellertid av vikt, att regeln icke göres
ovillkorlig. I vissa fall kan nämligen en mera vidsträckt investeringsrätt vara
motiverad, exempelvis i företag inom försäkringsväsendets eget område eller
eljest i företag, som äro direkt ägnade att främja försäkringsväsendets sunda
utveckling. Möjlighet till dispens från spärregeln i dylika fall bör sålunda
hållas öppen och det synes lämpligen böra ankomma på försäkringsinspek-
lionen att meddela sådan dispens. Det ligger i sakens natur, att ett med
givande till vidgad rätt till förvärv av aktier i visst företag kan förbindas
med villkor, som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet.
Utredningen har uppmärksammat, att en koncern av försäkringsbolag kan
göra den föreslagna aktiespärren mer eller mindre illusorisk. I syfte att före
bygga detta föreslår utredningen, att spärregeln skall äga direkt tillämpning
på koncerner.
Emellertid har utredningen funnit ytterligare en inskränkning betingad
205
såvitt angår rätten att placera livförsäkringsfonden och därmed likställda fonder i aktier. Utredningen påpekar, att endast de börsnoterade aktierna äro föremål för kurssättning på allmänna marknaden. Att vid en given tid punkt bestämma värdet av icke börsnoterade aktier torde ej sällan vara en vansklig uppgift. För tillsynsmyndigheten och försäkringsbolagen måste det framstå såsom ett gemensamt intresse, att placeringsobjektens redovis- ningsvärde såvitt möjligt icke ger anledning till meningsskiljaktigheter. Med hänsyn härtill anser försäkringsutredningen det lämpligt, att placeringsrätten beträffande aktier begränsas till de börsnoterade papperen.
I lagförslaget ha 274 § sista stycket och 336 § utformats i överensstäm melse med utredningens nu refererade synpunkter. Såsom framgår av 2 § andra stycket och 275 § i förslaget avser utredningen att — liksom för när varande är fallet — bestämmelserna angående placering av försäkringsfonden för livförsäkring skola äga motsvarande tillämpning beträffande vissa andra slag av försäkring. Jag torde få tillfälle att vid granskningen av de särskilda paragraferna ytterligare uppehålla mig vid de nu nämnda lagrummen.
Vid sidan av den på nyss angivet sätt begränsade fria placeringsrätten har försäkringsutredningen föreslagit en utvidgning av bestämmelserna om generellt tillåtna placeringsobjekt. Ändringen innebär, att särskilda slag av värdehandlingar, vilka enligt utredningens mening äro jämbördiga med de nu tillåtna, skola beredas motsvarande ställning i lagen. Också till dessa spörsmål torde jag få tillfälle att återkomma vid behandlingen av 274 § i förslaget. Vissa hithörande spörsmål äro emellertid av sådan betydelse, att det synes mig lämpligt att redan i detta sammanhang upptaga dem till granskning.
Beträffande inteckning i fast egendom tillåter gällande för säkringslag (215 § första stycket), att skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet genom inteckning i dylik egendom inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, användas för redovisning av livförsäkrings fonden och därmed i förevarande hänseende likställda fonder. Försäkrings utredningen anför, att det torde vara ett inom försäkringsvärlden allmänt om fattat önskemål att få till stånd en betydande utvidgning av rätten till pla cering i fast egendom. Från den allmänna diskussionen på försäkringshåll rörande detta ämne anför utredningen vidare följande: »Fastighetsbeståndet representerar ett efter våra förhållanden mycket betydande kapital. Vid gade möjligheter till engagemang på fastighetsmarknaden anses därför få en vida större räckvidd än övriga förslag till åstadkommande av lättnad i pla- cingssvårigheterna. I första hand har framhållits möjligheten att fixera be- låningsgränsen avsevärt över den nuvarande nivån, som motsvarar två tredje delar av taxeringsvärdet. En gräns vid nittio procent av taxeringsvärdet torde representera det längst gående förslaget härutinnan. Fn så vidsträckt pla- ceringsrält beträffande inteckningar har dock ifrågasatts endast beträffande bolagens egna fastigheter. Såsom cn säkerhetsanordning har härvid före slagits vissa krav på successiv nedskrivning av fastighetens värde. Vidare
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
206
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
har ifrågasatts, huruvida icke försäkringsbolagen borde beredas tillfälle att
i egen regi bidraga till bostadsproduktionen.»
Utredningen har upprättat tablåer i syfte att siffermässigt belysa om
fattningen av försäkringsbolagens investeringar i fast egendom. Dylik in
vestering har skett dels genom lån mot säkerhet av inteckning och dels
genom förvärv av fastigheter. Av de anförda uppgifterna må sammanfatt
ningsvis följande här återgivas.
Svenska försäkringsbolags (riksbolag) lån mot säkerhet av inteckning i fast
egendom i Sverige vid utgången av 1943. Bokfört värde i miljoner kronor.
A. Fastighetens art.
1. Bostadsfastighet ...,
. 1215-0
4. Jordbruksfastighet.................
2. Kontorsfastighet ...,
.
149-5
5. Skogsfastighet ........................ . 118
3. Fabriksfastighet........
45-8
6. Annan fastighet..................... . 49-3
Summa 1 481-2
B.
Fastighetens belägenhet.
1. Stockholm...................
. 1004-4
4. Övriga städer.........................
216-4
2. Göteborg.....................
.
146-9
5. Köpingar................................
4-3
3. Malmö..........................
44-5
6. Landsbygden ..........................
64-7
Summa 1 481-2
C. Procentuell fördelning.
1. Inom 50 % av taxv. .
... 76-5
4. 662/3—75 / av taxv..............
2-8
2. 50—60 %
»
»
5. Över 75 %
»
»
1-7
ioo-o
3. 60—66 2/s % »
»
... 6-1
Summa
Riksbolagens fastighetsinnehav.
Å r
Direkt ägda fastig
heter
Indirekt ägda fastig
heter
Antal
Tax. värde
m kr.
Antal
Tax. värde
m kr.
1932.................................
87
75-1
32
34-2
1938.....................................
129
128-0
117
114-6
1943.....................................
146
149-5
145
134-0
Såsom kommentar till tabellerna må följande framhållas: Inteckningslånen
över två tredjedelar av taxeringsvärdet avse till övervägande del skadeför-
säkringsbolagens placeringar. Läns- och häradsbolagen samt sockenbolagen
omfattas icke av tabellerna. Dessa bolagsgrupper redovisade det ifrågava
rande aret lan mot inteckningssäkerhet till ett belopp av omkring 10,5 mil
joner kronor. — Med uttrycket indirekt ägda fastigheter i den sista tabellen
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
207
avses sådana fastigheter, vilka ägas av ett fastighetsbolag eller en förening, som för ändamålet bildats av försäkringsföretaget.
Efter att ha redogjort för en undersökning beträffande fastigheternas rän tabilitet och även beträffande utvecklingstendensen på fastighetsmarknaden — i vilka delar jag torde få hänvisa till betänkandet, del II sid. 176—179 och 388—401 — har utredningen tagit upp frågan, huruvida skäl finnas att bereda försäkringsbolagen möjlighet att i egen regi bidraga till bostadspro duktionen. Utredningen anför följande:
Härigenom skulle, har det gjorts gällande, skapas större trygghet för pla ceringens bonitet än om försäkringsbolagen vid direkt investering i bostads fastigheter enbart skulle vara hänvisade till inköp av färdigbyggda sådana. Även om förhållanden kunna anföras såsom motiv för att försäkringsbola gen beredas tillfälle till att i egen regi bedriva bostadsproduktion, är detta uteslutet på grund av bestämmelsen i 1 § försäkringslagen, enligt vilken för säkringsbolag icke må driva annan rörelse än försäkringsrörelse, en be stämmelse beträffande vilken försäkringsutredningen icke anser sig böra föreslå någon ändring. Enligt utredningens mening hindrar denna bestäm melse dock icke försäkringsbolag, som önskar investera i nybyggnader, att för sådant ändamål träffa avtal med företagare inom byggnadsbranschen, som på egen risk och mot avtalad entreprenadsumma utför byggnadsarbetet. Att i ett fall som det nämnda låta utföra arbetet på löpande räkning, vilket i realiteten innebär att bolaget själv bedriver byggnadsverksamhet, måste anses strida mot den åberopade lagbestämmelsen. Bestämmelsen synes där emot ej böra hindra att moderniserings- eller liknande arbete utföres på lö pande räkning, eftersom dylikt arbete måste anses tillhöra fastighetsför valtningens område.
I anslutning härtill har utredningen diskuterat belåningsgränsen. I gällande försäkringslag är lånegränsen bestämd i förhållande till taxerings värdet. Såsom ett alternativ härtill anvisar utredningen möjligheten att låta ett av särskild värderingsman uppskattat värde bli normgivande. Efter att ha erinrat om sparbankslagens bestämmelser i ämnet — enligt vilka spar bankernas rätt till utlåning mot säkerhet av inteckning i fast egendom är maximerad till bestämd del av uppskattningsvärdet, dock att i vissa fall hän syn kan tagas till både uppskattnings- och taxeringsvärde — fortsätter utred ningen :
Försäkringsbolagen torde i regel vid belåning av fastigheter ombesörja särskild värdering av egendomen. Införande av en regel, som anknyter belå ningsgränsen till viss kvot av uppskattningsvärdet, torde sålunda i praktiken icke innebära någon ytterligare pålaga för bolagen. Emot ett fasthållande vid taxeringsvärdet talar att här merendels föreligger en större eller mindre grad av eftersläpning, eftersom allmän fastighetstaxering sker högst vart femte år och i fråga om nybyggnad eller större ombyggnad alltid en viss tid förflyter, innan taxeringsvärde hunnit åsättas. 1 stort sett torde emellertid taxerings värdet någorlunda svara emot marknadsvärdet. I den mån en differens 1 öre- ligger torde taxeringsvärdet i allmänhet representera det lägre värdet. Sett ur synpunkten av placeringens säkerhet torde följaktligen ett fasthållande vid taxeringsvärdet icke giva anledning till erinran. Taxeringsvärdet såsom norm innebär en objektiv, enkel och därför också lättillämpad regel, medan där emot värdebestämning i annan ordning öppnar väg för subjektiva variatio
208
Kiingl. Maj:ts proposition nr 50.
ner och växlande praxis. För tillsynsmyndigheten skulle den sistnämnda
regeln medföra praktiska problem, närmast i fråga om kontroll över utförda
värderingar. Redan dessa praktiska synpunkter tala enligt utredningens me
ning avgjort till förmån för bibehållande av nuvarande regel. Vad beträffar
om- eller nybyggd fastighet, som ännu icke åsatts taxeringsvärde, torde hin
der icke möta för tillsynsmyndigheten att med stöd av bestämmelsen om
jämförliga värdehandlingar såsom placeringsobjekt godkänna inteckningar
inom två tredjedelar av ett vid sakkunnig värdering åsatt preliminärt värde.
Om en sänkning av taxeringsvärdet äger rum, kunna svårigheter upp
komma för försäkringsbolag, som lämnat inteckningslån intill lånegränsen,
i varje fall då fråga är om en mera omfattande värdesänkning. Utredningen
har uppmärksammat detta spörsmål (betänkandet del II s. 180 f.). Någon
uppmjukning av placeringsbestämmelserna för detta fall föreslås icke. Utred
ningen understryker särskilt, att en undantagsregel icke torde fylla något
egentligt behov, därest den föreslagna fria placeringsrätten genomföres.
Gällande försäkringslag saknar bestämmelser om rätt att använda in
teckning i tomträtt för redovisning av försäkringsfond. Vid tiden
för lagens tillkomst voro tomträttsupplåtelser en tämligen sällsynt företeelse
och de torde då icke ha spelat någon roll såsom kreditunderlag. Utveckling
en har därefter snabbt gått i riktning mot allt större praktisk tillämpning
av detta institut, särskilt i de större städerna. Vad Stockholm beträffar, bor
för närvarande omkring en åttondel av huvudstadens befolkning i tomträtts-
fastigheter. Vid utgången av år 1943 hade de svenska försäkringsbolagen pla
cerat cirka 32 miljoner kronor mot säkerhet av inteckning i tomträtt, varav
i det närmaste 95 % belöpte på fastigheter i Stockholm. Av det nämnda be
loppet användes — med stöd av bestämmelsen i 215 § första stycket 6) i
gällande försäkringslag -— bortåt hälften för redovisning av livförsäkrings
fond eller därmed jämställd fond. Försäkringsutredningen anmärker, att
tomträttsinstitutet för Stockholms vidkommande blivit en faktor av både
ekonomisk och social betydelse. I detta sammanhang erinrar utredningen om
att en under senare år inom Stockholms kommunalförvaltning upprättad
promemoria utmynnar i förslag till sådan utvidgning av tomträttsinstitutet,
att denna upplåtelseform blir den normala för de kommunalt ägda tomterna
även inom huvudstadens centrala delar; i promemorian uttalas i anslutning
härtill önskemål om revision av gällande tomträttslagstiftning. Försäkrings
utredningen understryker för sin del önskvärdheten av att en efter tidens
krav anpassad lagstiftning angående tomträttsinstitutet snarast kommer till
stånd.
I en den 31 mars 1943 utsänd cirkulärskrivelse har försäkringsinspektio-
nen angivit efter vilka grunder tomträttsinteckningar må användas för re
dovisning av livförsäkringsfond och därmed jämställd fond. Enligt de upp
ställda villkoren kräves bl. a., att lånet ligger inom två tredjedelar av senast
fastställda taxeringsvärde (byggnads- och markvärde), därvid dock en bot
teninteckning å ett belopp, motsvarande tjugu gånger den årliga tomträtts-
avgälden, skall anses belasta tomträtten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
209
Försäkringsutredningen finner det ur flera synpunkter angeläget att bland
försäkringslagens kapitalplaceringsbestämmelser inrangera också tomträtts
institutet. Utredningen tillägger:
I brist på en ändamålsenlig reglering av institutet i lag måste man med
hänsyn till parternas fria dispositionsrätt räkna med tomträttsavtal av högst
varierande innehåll. Det ligger i sakens natur att upplåtelserna anpassas ef
ter förhållandena på varje särskild ort. Men även på en och samma plats
kunna efter hand ändrade upplåtelseformer komma att tillämpas. Inteck-
ningshavarens säkerhet är i väsentlig grad beroende av tomträttskontraktets
innehåll. Därav följer, att i försäkringslagen svårligen kan införas ett gene
rellt medgivande till placering i tomträttsinteckningar inom viss kvot av taxe
ringsvärdet. Det synes ofrånkomligt att medgivandet göres beroende av en
prövning in casu. Möjlighet hör också finnas att till medgivandet knyta de
villkor, som betingas av omständigheterna i det särskilda fallet. Prövningen
bör givetvis ankomma på försäkringsinspektionen. Den här skisserade an
ordningen kan förefalla tungrodd, men det må erinras om att en lokal stan
dardisering av tomträttskontrakten synes ligga i alla berörda parters intres
sen och sålunda kan väntas bli regel. Medgivande till placering kan då lämp
ligen lämnas i sådan form som i den förut återgivna cirkulärskrivelsen.
Vilket mått av stränghet, som bör anläggas vid prövningen, kan icke lämp
ligen generellt angivas. De i cirkulärskrivelsen fixerade villkoren tillgodose
rimliga anspråk på säkerhet. Ur praktisk synpunkt är visserligen detta sätt
att lösa problemet icke helt invändningsfritt. Exempelvis har det ensidiga
beaktandet av tomträttsavgälden till konsekvens, att två tomträttsfastigheter
med olika avgäld men eljest fullt likvärdiga kunna belånas till olika belopp.
Exemplet är i betraktande av förhållandena i Stockholms ytterområden, där
den årliga avgälden kraftigt höjts efter hand som exploateringen fortskridit,
icke verklighetsfrämmande. De uppställda normerna måste likväl anses väl
avvägda och äga fördelen av enkelhet och klarhet. Om en ny lagstiftning
rörande tomträtten genomföres, blir frågan ur här berörda synpunkter för
enklad.
I överensstämmelse härmed har i lagförslaget (274 § första stycket 6) så
som generellt tillåtna placeringsobjekt upptagits skuldförbindelser med sä
kerhet av inteckning i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxe
ringsvärde och med den ytterligare begränsning med hänsyn till tomträttsav-
talets innehåll eller andra omständigheter, som försäkringsinspektionen före
skriver.
Yttranden. Förslaget om fri placerings rätt har givit anledning
till delade meningar. Folket-Samarbete finner utredningens analys av kapital-
placeringsfrågan synnerligen värdefull och hälsar förslaget med stor till
fredsställelse, icke minst med hänsyn till den kumulativa effekten av ett sjun
kande ränteläge. Anstalterna ifrågasätta dock, om icke förslaget är onödigt
försiktigt och dessutom alltför stelt. En naturlig konsekvens av Folket-Sam-
arbetes i annat sammanhang framförda förslag, att det skattepliktiga över
skottet skall tillföras en allmän konsolideringsfond för täckande av kapital
förluster, synes anstalterna vara, att den övre gränsen för fria placeringar hö-
jes efter hand som denna fond växer. Även storleken av andra konsolide-
ringsfonder samt den utsträckning, i vilken värdehandlingarna nedskrivits,
hör enligt anstalternas mening kunna påverka gränsen för fria placeringar.
14
Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 50.
210
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Också försäkringsbolagens riksförbund anser, att den fria placeringsrätten
blivit för snävt avgränsad i förslaget. Förbundet anmärker, att utredningens
i annat sammanhang framlagda förslag, att s. k. tilldelad återbäring skall
överföras till livförsäkringsfonden (262 § i förslaget) — till vilket förslag
förbundet ansluter sig — kommer att verka mer eller mindre inskränkande
i fråga om den lättnad med avseende å kapitalplaceringarna, som utredning
en velat bereda bolagen. För att det av utredningen avsedda syftet skall nås
anser förbundet därför, att den föreslagna 10 %-gränsen bör höjas, möjligen
upp till 15 %>. Då riksförbundet emellertid finner det svårt att här fastställa
någon bestämd siffra, föreslår förbundet en annan väg att nå utredningens
syfte, nämligen att den fria placeringsrätten får avse ett belopp, som sam
manlagt motsvarar dels tilldelad återbäring, dels ock en tiondel av försäk
ringsfonden för egen räkning i övrigt.
Utredningens förslag angående placeringsrätt i aktier har rönt kritik
från försäkring sinspektionen, som anför:
Då utredningen i sitt resonemang om fri placering i aktier framhåller, att
placeringen icke är riskfri, att investeringen måste förutsättas ske med klok
försiktighet och utan ovidkommande synpunkter, att en tendentiös eller eljest
oförsiktig placeringspolitik skulle medföra ödesdigra verkningar för bolagets
soliditet samt att den svenska aktiemarknaden är alldeles för liten för att
kunna upptaga det nya köpintresse, som skulle uppkomma av den föreslagna
utökade placeringsrätten, synes det i viss mån förvånande, att utredningen
ansett sig böra möjliggöra en så omfattande placeringsrätt i aktier som 10 °/o
av försäkringsfonden. Inspektionen biträder de av utredningen i detta sam
manhang framförda synpunkterna, men finner —- i motsats till utredningen
-—- att de mana till en snävare begränsning beträffande aktier än i fråga om
övriga placeringsobjekt.
Den föreslagna fria placeringsrätten av 10 °/o av försäkringsfonden skulle
möjliggöra, att en del av de värdehandlingar, i vilka de fria fonderna nu äro
placerade, t. ex. högre än inom två tredjedelar av taxeringsvärdet liggande
inteckningar, skulle kunna överflyttas till försäkringsfonden. Härav torde
även följa att en större del av livförsäkringsbolagens fria fonder än för när
varande är fallet skulle kunna placeras i aktier — därest det eljest skulle
bedömas lämpligt. Av de fria fonderna, som ultimo 1943 uppgingo till cirka
290 milj. kronor, hade placerats i aktier blott cirka 38 milj. kronor, varav 22
milj. kronor i försäkringsaktier och 16 milj. kronor i andra aktier. Det fin
nes sålunda stort utrymme för ökad aktieplacering även utan den föreslagna
möjligheten att redovisa viss del av försäkringsfonden i aktier. Med hänsyn
härtill skulle det starkt kunna ifrågasättas, huruvida det för närvarande är
lämpligt att utrusta bolagen med en fri placeringsrätt i aktier, som icke är
vare sig möjlig eller från bolagens sida önskvärd att utnyttja.
Försäkringsinspektionen förordar, att den fria placeringsrätten i aktier be
gränsas till högst 5 % av livförsäkringsfonden. I detta sammanhang tillägger
inspektionen, att det kan ställa sig svårt eller rentav omöjligt att avgöra var
gränsen mellan tillåtna placerings- och otillåtna spekulationsaffärer bör dra
gas. Därest den vidgade möjligheten till placering i aktier skulle leda till
spekulation på aktiemarknaden från försäkringsbolags sida, anser inspektio
nen att ändring i lagstiftningen bör övervägas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
211
I anslutning härtill kritiserar försäkringsinspektionen den av utredningen föreslagna begränsningen i rätten att äga aktier i annat aktiebolag. Inspek tionen anför härom:
En aktieägare, som disponerar 10 % av ett bolags aktiekapital, har därige nom ofta ett dominerande eller i varje fall ett mycket starkt inflytande över bolaget. Detta gäller särskilt ju större spridning bolagets övriga aktier hava. Det är ju uppenbart, att den som t. ex. disponerar 10 milj. kronor av ett bo lags till 100 milj. kronor uppgående aktiekapital, får ett mycket starkt in flytande över bolaget. Därjämte skulle fem försäkringsbolag, som icke till höra samma koncern och som vart och ett utnyttjade 10 %-gränsen i sam ma aktiebolag och bildade ett konsortium, få en absolut majoritet i bolaget. Det kan givetvis icke vara lämpligt att utrusta försäkringsbolagen med en laglig möjlighet att få ett starkt minoritetsintresse i och — tillsammans med andra försäkringsbolag -—• absolut kontroll över andra svenska aktiebolag, samtidigt som man förbjudit bankaktiebolagen att överhuvud äga aktier i andra bolag. Den nya aktiebolagslagen har även i flera avseenden givit mi noritetsägare av 10 % av kapitalet viss befogenhet framför andra aktieägare. Detta visar ju, att sådan minoritetsägare är en faktor att räkna med för bo lagsledningen.
Med hänsyn till vad sålunda anförts anser försäkringsinspektionen, att gränsen bör sättas väsentligt lägre än utredningen föreslagit.
Än mer kritisk gentemot förslaget om en i viss utsträckning fri aktiepla- ceringsrätt ställer sig bank- och fondinspektionen. Inledningsvis framhåller inspektionen, att någon anledning icke finnes att betvivla riktigheten av ut redningens antagande, att vi här i landet under överskådlig framtid ha att räkna med starkt växande försäkringsfonder. Däremot kan det ifrågasättas, huruvida icke de framtida placeringsmöjligheterna bedömts väl pessimis tiskt. Inspektionen påpekar, att under senare tid framlagts åtskilliga reform program, vilkas realiserande uppenbarligen kräva mycket betydande kapi talinsatser såväl av enskilda som från det allmännas sida, och erinrar i detta sammanhang om planerna på en allmän höjning av vår bostadsstandard, rationalisering av jordbruket och utvidgning av vårt kommunikationsväsen. Det är tydligt — anför inspektionen — att ifrågavarande kapitalbehov jäm väl kommer att öka försäkringsbolagens placeringsmöjligheter.
Bank- och fondinspektionen refererar härefter utredningens uttalanden an gående angelägenheten av att näringslivet tillföres riskvilligt kapital, vilket i högre grad än tidigare bör tillskjutas kollektivt genom placering av medel, som av penninginstitut uppsamlats från folkets breda lager, samt yttrar härom följande:
Detta resonemang är otvivelaktigt riktigt i och för sig, men inspektionen vill ifrågasätta, huruvida det är tillämpligt just i förevarande sammanhang. I den följande framställningen understryker nämligen utredningen kraftigt, att den fria placeringsrätten icke får leda till ett åsidosättande av säkerhets kravet och att investeringarna måste ske med »klok försiktighet och utan ovidkommande synpunkter». Såväl härav som av vad utredningen fortsätt ningsvis anför särskilt rörande placering av kapital i aktier, bibringas man den uppfattningen, att utredningen avser placeringar med mycket ringa risk Exempelvis synes utredningen, då det gäller placering av kapital i aktier
212
Kunrjt. Maj.ts proposition nr 50.
närmast ha tänkt sig inköp av sådana i bestående, välkonsoliderade före
tag. Om så är fallet, torde nyttan för näringslivet av den fria placeringsrät-
ten i det avseende utredningen tänkt sig bliva ringa eller ingen. Någon brist
på kapital, som är villigt att taga den med placeringar av sistnämnda slag
förenade risken torde icke vara att förvänta. Vad som däremot behövs men
kanske icke alltid står till förfogande, är kapital i olika former för startande
av helt nya företag eller för mera omfattande utvidgningar eller rekonstruk
tioner av äldre, icke konsoliderade företag. Härmed är åter förenat så stora
risker, att det även enligt inspektionens uppfattning icke bör ifrågakomma
att försäkringsfondens medel användes för dylikt ändamål.
En fri placeringsrätt för försäkringsbolagen blir av särskild betydelse med
hänsyn till de ökade möjligheter att förvärva aktier i andra företag, som
försäkringsbolagen härigenom få. Frågan om försäkringsbolagens aktieför-
värvsrätt kan, som framgår redan av betänkandet, ses från många olika syn
punkter. Vad först säkerhetssynpunkten beträffar, är det givetvis riktigt, som
utredningen påpekat, att det icke erbjuder någon svårighet att angiva före
tag, vilkas aktier måste anses erbjuda minst lika god säkerhet som flera slag
av industriobligationer. Begränsa bolagen sina aktieplaceringar till förvärv
på lång sikt av aktier i dylika företag, torde ur denna synpunkt icke vara
något att erinra däremot. Som utredningen själv framhåller föreligger emel
lertid risken, att bolagen i spekulationssyfte förvärva även aktier i mera
konjunkturbetonade företag. Fn sådan användning av rätten till fri place
ring, som är mycket svår att hindra, skulle uppenbarligen kunna allvarligt
rubba bolagens soliditet och skapa avskrivningsbehov, som icke kunde täc
kas utan en ökning av försäkringspremierna.
Utredningen framhåller, att vidgade möjligheter till aktieinvestering kun
de tänkas hos bolagsledningen uppamma ett företagareintresse utanför för
säkringsväsendets eget område, vilket finge betecknas såsom eu synnerligen
allvarlig utveckling. Bank- och fondinspektionen vill, med hänsyn till de
ogynnsamma verkningar, som på sin lid följde av affärsbankernas aktieför-
värvsrätt, starkt understryka vikten av denna synpunkt. En betydande del
av de förluster, som efter första världskriget drabbade bankväsendet, här
ledde sig från engagemang med företag, i vilka bankerna ägde stora aktie
intressen. På grund av dessa intressen hade bankerna förletts till en kredit-
givning, som ofta resulterade i större förluster än själva aktieinnehaven.
Samma frestelse kan uppkomma för försäkringsbolagen, därest en fri place
ringsrätt införes. Den spärregel, som utredningen föreslagit till förhindrande
av en dylik utveckling, är icke effektiv. Redan innehavet av 10 procent av
aktierna i ett av våra större industriföretag kan medföra ett mycket starkt
och understundom avgörande inflytande på företagets ledning. Och i andra
fall kan tänkas, att två eller flera försäkringsbolag med intressen i samma
företag träffa överenskommelser, genom vilka spärregelns syfte förfelas. Att
förhindra ett dylikt samgående låter sig svårligen göra. Det synes inspek
tionen föga rationellt att nu medgiva försäkringsbolagen en rätt, som på
grund av vunna erfarenheter fråntagits affärsbankerna, vilka dock obestrid
ligen besitta större möjligheter än försäkringsbolagen att bedöma industri
företagens bärighet och framtidsutsikter.
En utvidgning av försäkringsbolagens aktieförvärvsmöjligheter kan emel
lertid medföra olägenheter och faror icke bara för bolagen själva utan även
för näringslivet i övrigt. Utredningen påvisar med tydliga siffror, att den
svenska aktiemarknaden är alltför ringa för att kunna tillgodose det köpar-
intresse, varom här är fråga, och att aktiebörsens funktionsduglighet även
tyrades, om försäkringsbolagen tillätes redovisa större aktieposter i försäk
ringsfonderna. Mot bakgrunden av utredningens mycket bestämda uttalan
213
den i denna del är det närmast ägnat att förvåna, att aktieförvärvsmöjlig- heterna icke begränsats mer än som skett. Inspektionen anser sig i detta sam manhang böra framhålla, att en utvidgning av försäkringsbolagens rätt till aktieförvärv kan följas av anspråk på motsvarande förmån från affärsban kernas sida. Om icke dessa anspråk avvisades — något som kanske svårligen läte sig göras — komma givetvis de här påtalade olägenheterna att skärpas.
Bank- och fondinspektionen vill slutligen peka på den fara, som ligger däri att ledningen över industriföretagen i betydande utsträckning kan kom ma att övergå i försäkringsbolagens händer. Den förut berörda regeln att sagda bolag i princip icke må förvärva mer än högst 10 procent av aktierna i annat företag, kan icke förhindra en dylik utveckling. Den ifrågasatta rätten till fri placering av försäkringsfondernas medel skulle kunna skapa förutsättningar för en ännu kraftigare koncentration av ledningen över in dustrien än den som hittills ägt rum. En sådan utveckling skulle enligt in spektionens mening vara synnerligen olycklig.
På dessa skäl anser sig bank- och fondinspektionen böra bestämt avrada från en utvidgning av försäkringsbolagens aktieförvärvsmöjligheter. Om det anses lämpligt att tillerkänna försäkringsbolagen fri placeringsrätt beträffan de en del av försäkringsfonden, bör enligt inspektionens mening aktier i prin cip undantagas såsom placeringsobjekt. Inspektionen erinrar om att bolagen såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget kunna för aktieförvärv an vända sina fria fonder och förordar —- ehuru bolagen hittills icke i någon större utsträckning använt sig av nämnda möjlighet — att rätten att an vända de fria fondema för dylik placering begränsas till en viss mindre del av aktierna i ett främmande företag.
Beträffande av försäkringsutredningen behandlade frågor som beröra in teckning i fast egendom, ha vissa synpunkter framförts av försäk ringsbolagens riksförbund. I fråga om lånegränsen anser förbundet, att det ur olika synpunkter skulle vara önskvärt att denna frigjordes från taxeringsvärdet. Med hänsyn till de av utredningen papekade praktiska olä genheter, som skulle följa av en sådan omläggning, synes det förbundet lik väl vara lämpligast att som huvudregel fasthålla vid taxeringsvärdet för be stämmandet av det fondmässiga lånevärdet. I detta sammanhang erinrar riksförbundet dock om den betydande tertiära kreditgivning, som numera äger rum från statens sida genom byggnadslånebyran. För praktiskt taget varje nybyggnad, som tillkommer under kontroll av byggnadslånebvrån och med stöd av därifrån beviljad tertiärkredit, erfordras en primär- och sekun därkredit motsvarande 70 °/o av ett av byran fastställt avkaslningsvärde. Detta värde -— framhåller förbundet — som oftast är högre än det sedermera fastställda taxeringsvärdet, torde i regel fastställas efter en noggrann och ingående teknisk prövning och därjämte efter mera enhetliga normer än taxeringsvärdet. Vid sådant förhallande anser riksförbundet det rimligt, att berörda avkastningsvärde i förekommande fall tar ersätta taxeringsvärdet som norm för kreditgivningen. Denna modifikation av huvudregeln torde dock ej böra avse längre period än den först avtalade bindetiden lör lånet, i regel 10 år, emedan man för närvarande ej vet, huruvida avkastningsvär
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
214
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
det i framtiden kommer att göras till föremål för omprövning från bygg-
nadslånebyråns sida. Riksförbundet hemställer om sådan jämkning av hu
vudregeln för belåningsgränsen, att det anförda önskemålet blir tillgodosett.
Riksförbundet finner det påkallat att göra ytterligare ett avsteg från hu
vudregeln, att den fondmässiga lånegränsen skall utgöra två tredjedelar av
taxeringsvärdet, nämligen beträffande fastigheter, som direkt eller indirekt
helt ägas av försäkringsbolag. Härom anför förbundet följande:
I fråga om dylika fastigheter gäller, dels att några marginaler för oguldna
skatter, kostnader och räntor icke behöva förutsättas, dels ock att den all
männa tekniska standarden ävensom underhållet och skötseln genomsnittligt
torde vara av avsevärt högre klass än för fastigheter i allmänhet. Vi hem
ställa därför, att den gräns, intill vilken inteckning i sådan fastighet, varom
här är fråga, må redovisas i försäkringsfonden, sättes till 75 % av taxerings
värdet, vilken gräns med hänsyn till vad nyss anförts torde kunna anses i
stort sett likvärdig med 7s-gränsen för andra fastigheter.
I detta sammanhang polemiserar riksförbundet mot försäkringsutred-
ningens uttalande, att försäkringsbolag — på grund av förbudet att driva
annan rörelse än försäkringsrörelse — icke äger på löpande räkning i egen
regi utföra nybyggnadsarbete. Förbundet anmärker, att frågan huruvida an
nan rörelse än försäkringsrörelse bedrives, bör bedömas med utgångspunkt
från målsättningen, samt tillägger:
Att bedriva en spekulationsartad byggnadsproduktion är uppenbarligen i
strid med lagen. Om däremot ett försäkringsbolag exempelvis för kapital
placering eller för erhållande av egna kontorslokaler önskar uppföra en bygg
nad, bör bolaget äga att utföra arbetet på det sätt, som ur teknisk och eko
nomisk synpunkt är riktigast och mest ändamålsenligt. Att ett entreprenad
förfarande i många fall leder till det bästa resultatet är givet, särskilt i fråga
om byggnader av mera vanlig karaktär, där praktiskt taget alla detaljer
kunna bestämmas på förhand. I andra fall åter, där sådana förutsättningar
icke äro för handen, kan entreprenadavtal icke förväntas bliva den billigaste
lösningen. Nödgas man vid ett byggnadsföretag vidtaga flera och betydelse
fulla ändringar i de ursprungliga planerna, övergår entreprenadavtalet lätt
i realiteten till ett »räkningsavtal», men då vid en tidpunkt och på ett sätt,
som för byggherren är direkt olämpligt och oekonomiskt. Det må jämväl
framhållas, att gränsen mellan att bygga på entreprenad och i egen regi ofta
är flytande. Detsamma gäller i fråga om gränsen mellan nybyggnadsarbeten
å ena sidan och moderniserings- eller liknande arbeten å den andra, vilka
sistnämnda arbeten det enligt utredningen skulle vara tillåtet för försäk
ringsbolag att utföra på löpande räkning.
Om utredningen här på rätt sätt tolkat bestämmelsen, att försäkringsbolag
ej må driva annan rörelse än försäkringsrörelse, erfordras en uppmjukning
av bestämmelsen så att den kommer mera i överensstämmelse med det prak
tiska livets fordringar.
Försäkringsutredningens synpunkter beträffande lån mot säkerhet av in
teckning i tomträtt ha berörts endast i ett remissyttrande. Försäk
ring sinspektionen bemöter sålunda utredningens uttalande, att inspektionens
praxis, varigenom vid lånegränsens bestämmande en botteninteckning mot
215
svarande 20 gånger den årliga tomträttsavgälden fingeras, ur praktisk syn
punkt icke är helt invändningsfri. Det av utredningen anförda exemplet, att
ett ensidigt beaktande av tomträttsavgälden har till konsekvens att två tomt-
rättsfastigheter med olika avgäld men eljest fullt likvärdiga kunna belånas
till olika belopp, berättigar enligt inspektionens mening icke till någon in
vändning. Inspektionen framhåller, att om två tomter äro likvärdiga men
tomträttsavgälden för den ena väsentligt mindre än den andra, måste själv
fallet försäljningsvärdet av tomträtten för tomten med den högre avgälden
vara mindre, vilket bör avspegla sig i lånevärdet.
Föredraganden. Det lider intet tvivel att utvecklingen på kapitalmarkna
den under 1930-talet beredde särskilt livförsäkringsbolagen svårigheter att
placera sina medel. Härtill bidrog främst den vikande räntenivån. Förhål
landena ha klarläggande belysts genom den av försäkringsutredningen verk
ställda undersökningen. Det synes mig emellertid lika uppenbart, att situa
tionen numera i grund förändrats. Sedan världskrigets utbrott har den stat
liga upplåningen vuxit till en för vårt lands förhållanden betydande omfatt
ning. Med hänsyn till den planerade sociala reformverksamheten kan låne
behovet från det allmännas sida även i fortsättningen bli omfattande. Vid
sidan därav kan man räkna med icke obetydliga investeringsmöjligheter för
att tillgodose exempelvis industriens och den privata fastighetsmarknadens
lånebehov.
Möjligheterna att finna placeringsobjekt bland guldkantade värdehand
lingar te sig sålunda för närvarande tämligen gynnsamma och de torde under
överskådlig tid knappast komma att försämras. Trots detta äro de skäl beak-
tansvärda, vilka försäkringsutredningen anfört till förmån för att en begrän
sad sektor upplåtes för fri placeringsrätt. I detta sammanhang vill jag särskilt
betona, att vissa försäkringsbolag obestridligen drivit en ur social synpunkt
värdefull investeringspolitik. Såsom exempel må nämnas förmånliga mteck-
ningslån till egnahemsbyggare. I den mån sådana lån överskridit tvåtredje-
delsgränsen har livförsäkringsfonden icke kunnat tagas i bruk. I och för
sig saknas givetvis anledning att motsätta sig att även denna och därmed
likställda fonder disponeras för en socialt inriktad investeringspolitik. Tvärt
om framstår det ur samhällelig synpunkt såsom önskvärt att så sker. Vid av
vägningen av gränserna för en fri placeringsrätt synas mig likväl skilda
omständigheter verka i restriktiv riktning. Salunda maste tillses att försök
ringstagarnas trygghetskrav icke eftersättas. Men framför allt finner jag det
betänkligt att ställa försäkringsbolagens investeringspolitik utanför det all
männas kontroll annat än i strängt begränsad omfattning. Försäkringsut
redningen har föreslagit fri placeringsrätt beträffande tio procent av liv-
försäkringsfonden och därmed likställd fond. I och för sig synes det lämp
ligt att den fria placeringsrätten begränsas till viss kvot av fonden. Själv
fallet bör — såsom i ett remissyttrande understrukits — fondens storlek där
vid beräknas med hänsyn uteslutande till försäkringar för egen räkning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
216
Därmed förstår jag enligt vedertagen terminologi —- försäkringsbelopp,
för vilka återförsäkringsgivare icke ansvarar.
Fii placeringsrätt innebär beträdande av nya vägar. Konsekvenserna härav
kunna icke med säkerhet överblickas. Detta manar till försiktighet. Intill
dess närmare erfarenhet vunnits torde en begränsning av den fria placerings
lätten till fem procent av fonden få anses som en lämplig avvägning.
Därutöver torde ytterligare en inskränkning vara motiverad, nämligen
beträffande aktier. Redan försäkringsutredningen har funnit det i viss mån
tveksamt, huruvida även aktier borde innefattas i en fri placeringsrätt be
träffande livförsäkringsfonden och därmed likställda fonder. Utredningen har
emellertid ansett sig böra förorda att så får ske, dock med den inskränk
ningen, att endast börsnoterade aktier få användas för den fondmässiga redo
visningen. Försäkringsbolags reserver i övrigt få — liksom hittills — enligt
förslaget placeras även i aktier. Emellertid upptar förslaget såsom en nyhet
den viktiga bestämmelsen, att försäkringsbolag eller koncern av sådana bolag
icke utan försäkiingsinspektionens medgivande fa äga mer än en tiondel av
aktierna i svenskt aktiebolag; spärregeln skall enligt förslaget dock icke gälla
innehav av försäkringsaktier eller aktier i holdingbolag på försäkringsväsen
dets område.
Utredningens ståndpunkt att den fria placeringsrätten bör omfatta även
aktier har kritiserats särskilt av bank- och fondinspektionen. Även om jag
icke kan förbehållslöst ansluta mig till denna kritik, synas mig likväl avgö
rande skäl tala för att aktier icke få begagnas för redovisning av livför
säkringsfond eller därmed likställd fond. Genom de framförda betänklig
heterna har problemet emellertid vidgats. Den frågan tränger sig fram,
huruvida icke ett generellt förbud för försäkringsbolag att förvärva andra
aktier än försäkringsaktier är motiverat. Vid övervägande av denna fråga
har jag fäst avseende vid att försäkringsbolagen hittills endast i tämli
gen ringa omfattning disponerat sina fria fonder för aktieförvärv. Av den
officiella statistiken framgår, alt vid utgången av år 1944 försäkringsbolagen
(nksbolag samt läns- och häradsbolag) redovisade fonder av beskaffenhet
att kunna fritt placeras till ett sammanlagt belopp av omkring 2 000 miljoner
kronor; av detta belopp redovisades i runt tal 49 miljoner kronor i försäk-
lingsaktier och 34 miljoner kronor i andra aktier. Någon vägande anmärk
ning i anledning av bolagens innehav av »andra aktier» har såvitt jag vet
icke framkommit. Under föreliggande omständigheter finner jag därför icke
skäl alt nu upptaga förbud mot dylikt aktieförvärv. Vad försäkringsaktierna
beträffar torde ett förbud mot förvärv av dylika kunna motverka ur allmän
synvinkel önskvärda konsolideringssträvanden eller fusioner; sådant förbud
torde följaktligen icke böra ifrågakomma.
Om försäkringsbolagen sålunda alltjämt skola tillåtas att i begränsad
omfattning förvärva aktier, är det emellertid av betydelse att tillse, att bo
lagen icke förskaffa sig för stort inflytande i företag utanför försäkrings
väsendets eget område. I detta hänseende kan jag helt ansluta mig till för-
säkringsutredningens synpunkter. Dock synes mig försiktigheten kräva en
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
217
snävare begränsning än utredningen föreslagit. Med hänsyn härtill förordar
jag att spärren i 336 § bestämmes till en tjugondei av aktierna eller röste
talet i stället för, såsom utredningen föreslagit, en tiondel därav.
Beträffande investering i fast egendom har i ett remissyttrande vissa efter
gifter ifrågasatts i nu gällande ordning, varmed försäkringsutredningens för
slag i stort sett överensstämmer. Sålunda har framkastats tanken på att
— beträffande nybyggnad, som tillkommit under kontroll av byggnadslåne-
byrån och med stöd av därifrån beviljad tertiärkredit — bestämma låne
gränsen i förhållande till det av byggnadslånebyrån fastställda avkastnings
värdet i stället för taxeringsvärdet. Detta förslag saknar icke sitt intresse.
Med hänsyn till den i viss mån svåröverskådliga utvecklingen på fastighets
marknaden te sig emellertid konsekvenserna av en sådan omläggning ovissa.
Detta har även antytts i remissyttrandet genom påpekandet, att man för
närvarande icke vet, huruvida avkastningsvärdet i framtiden kommer att
omprövas av byggnadslånebyrån. Visserligen är även taxeringsvärdet före
mål för kontinuerlig omprövning, men erfarenheten visar, att några allvar
ligare fluktuationer här icke pläga förekomma. Förhållandena mana för när
varande till stor försiktighet. Jag är i varje fall icke nu beredd att frångå
den allmänna fastighetstaxeringen såsom värderingsnorm.
Försäkringsbolagens riksförbund har anfört skäl för att en högre belå-
ningsgräns bör tillämpas i fråga om försäkringsbolagens direkt eller indirekt
ägda fastigheter än beträffande fastigheter i övrigt. Otvivelaktigt äro förhål
landena i många fall sådana, att ett högre belåningsvärde för försäkringsbo
lagens egna fastigheter ter sig fullt motiverat. Men å andra sidan torde för
hållandena vara långt ifrån ensartade. Under sådana omständigheter anser
jag mig icke kunna förorda ett generellt avsteg från huvudregeln beträffan
de denna fastighetskategori. En undantagsbestämmelse som medger högre
belåningsvärde efter individuell prövning i enskilda fall torde av praktiska
skäl icke heller böra ifrågakomma. Jag har desto hellre kunnat intaga den
na ståndpunkt, som den fria placeringsrätten här bereder försäkringsbolagen
en viss lättnad.
Av väsentligt större betydelse är spörsmålet, huruvida försäkringsbolagen
äga bygga fastigheter i egen regi. Utredningen har ansett detta oförenligt med
bestämmelsen om att försäkringsbolagen icke äga driva annan rörelse än
försäkringsrörelse. Nämnda förbudsbestämmelse upptogs redan i 1903 års
försäkringslagstiftning och har bibehållits i det föreliggande lagförslaget. Jag
är i detta hänseende ense med utredningen. Det är min övertygelse alt för
budet mot annan verksamhet i väsentlig mån bidragit till den utveckling mot
ökad soliditet, som i stort sett karakteriserat det enskilda försäkringsväsen
det. En uppmjukning av förbudet medför risk att utvecklingen föres in på
vägar, som icke äro önskvärda. I detta sammanhang vill jag framhålla, att
den ifrågavarande bestämmelsen givetvis innebär förbud för försäkringsbo
lag att genom dotterföretag driva sådan verksamhet, som bolaget icke äger
bedriva i egen regi. Vad beträffar fastighetsinvestering har försäkringsutred-
218
Kungl. Maj-.ts proposition nr 50.
ningen anvisat möjligheten att träffa avtal med byggnadsentreprenör, som
på egen risk och mot överenskommet pris utför byggnadsarbetet. Genom en
sådan anordning är försäkringsbolaget befriat från de ekonomiska riskerna
och övrigt 1'öretagaransvar, som i stället åvilar entreprenören. Jag delar för-
säkringsutredningens uppfattning att ett dylikt förfarande icke står i strid
med den nyssnämnda förbudsbestämmelsen. Mot entreprenadförfarandet har
i ett remissyttrande anmärkts att om byggherren under arbetets gång finner
nödvändigt att vidtaga flera och betydelsefulla ändringar i de ursprungliga
planerna, entreprenaden i realiteten lätt övergår till ett avtal på löpande räk
ning, men då vid en tidpunkt och på ett sätt, som för byggherren är direkt
olämpligt eller oekonomiskt. Denna anmärkning torde få betraktas såsom
väsentligt överdriven och synes mig i varje fall icke kunna tillmätas avgö
rande betydelse. Enligt min mening öppnar entreprenadförfarandet möjlig
heter för försäkringsbolagen att på ett ändamålsenligt sätt investera i fast
egendom. Om, såsom jämväl anmärkts, svårigheter uppkomma att upprätt
hålla en klar gräns mellan att bygga på entreprenad och i egen regi — en
anmärkning som också synes mig skjuta över målet — torde konsekvensen
härav närmast böra bli att även entreprenadförfarandet förbjudes. Däremot
ligger det i sakens natur, att gränsen måste bli flytande mellan nybyggnads
arbete, å ena sidan, och moderniserings- eller liknande arbete, å den andra.
Att här uppställa en generell regel om vad som tillhör det ena eller det andra
låter sig icke göra och skulle helt visst icke heller vara lämpligt. Detta måste
bedömas från fall till fall.
Vad slutligen beträffar rätten att för redovisning använda lån mot säker
het av inteckning i tomträtt, finner jag utredningens förslag välgrundat. I
detta sammanhang vill jag erinra om alt riksdagens skrivelse den 16 juni
1945 (nr 405) med begäran om en förutsättningslös och allsidig utredning
av tomträttslagstiftningen överlämnats till lagberedningen.
V. Försäkringstekniska bestämmelser för livförsäkring i allmänhet.
Till försäkringstekniska bestämmelser hänföras i det följande de på mate
matisk grund uppställda reglerna för beräkning av premier och olika slag av
fonder samt för bestämmande av vinstandelar till de försäkrade m. m. Hit
hörande spörsmål hava utförligt diskuterats i betänkandet. Det synes mig
icke erforderligt att nu lämna en mera ingående redogörelse för utredningens
förslag i dessa delar. Jag torde i stället få hänvisa till betänkandet — del II
s. 33—107 samt, beträffande vissa med försäkringstekniken sammanhängan
de skattefrågor, till s. 275—294 — och nu begränsa mig till en kortfattad
redogörelse för de grundläggande synpunkterna i utredningens förslag. Med
hänsyn till ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas egenartade förhållanden
behandlas hithörande frågor för sig i närmast följande avsnitt.
Utredningen. I
213 § gällande försäkringslag kommer kravet på livförsäk
ringens soliditet till uttryck. Bestämmelserna i detta lagrum innebära, att
219
premier och fonder skola beräknas på grundval av en vederhäftig statis- tisk-ekonomisk analys av alla på rörelsen inverkande faktorer och erhålla en betryggande storlek. Soliditet skr av et gör det nödvändigt att beräkna pre mierna högre än vad som i själva verket väntas vara erforderligt för att man därigenom skall vinna ett skydd mot avvikelser i ogynnsam riktning från det beräknade förloppet av verksamheten. Under normala förhållanden kan man därför räkna med att överskott uppstår i rörelsen. I den mån detta över skott återföres till vederbörande försäkringstagare kan man säga, att den verkliga kostnaden för försäkringen motsvarar erlagd premie med avdrag för återbetalat överskott. Vid sidan av soliditetskravet uppställer utredningen ytterligare ett krav, innebärande att den verkliga kostnaden för försäkringen skall utgöra ett skäligt pris för de tjänster av olika slag, som försäkringen innebär för försäkringstagaren. Utredningen kallar detta för skälighetsprincipen. Soliditets- och skälighetsprinciperna innebära följaktligen, att ett liv försäkringsbolags verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att, samtidigt som full soliditet upprätthålles, kostnaden för försäkringarna hålles inom skäliga gränser och även på skäligt sätt fördelas mellan olika försäkringstagare. I praktiken kommer detta — framhäver utredningen — att innebära krav på att bolaget skall iakttaga sparsamhet med avseende å sina omkostnader samt tillämpa ändamålsenliga regler för fördelning av uppstående vinst mellan försäkringstagarna.
Soliditets- och skälighetsprinciperna utgöra enligt utredningens förslag de försäkringstekniska bestämmelsernas fundament. De tekniska riktlinjerna för verksamheten finnas angivna i de av Kungl. Maj:t stadfästa grunderna. Så som generell regel beträffande grunderna gäller enligt förslaget (263 §), att dessa skola avse att trygga försäkringsbolagets förmåga att dels fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal, dels bereda försäkring till en med hänsyn till försäkringens art skälig kostnad.
Inom ramen för de grundläggande soliditets- och skälighetsprinciperna kunna olika anordningar tillämpas i fråga om de beräkningar av premier, fonder och vinstbelopp, som bolagen ha att utföra. Enligt utredningens me ning måste det betraktas som ett viktigt önskemål, att utvecklingen på detta område ej fastlåses genom lagföreskrifter, utan att tvärtom tillräckligt ut rymme beredes för åstadkommande av sådana anordningar som, samtidigt med att de kunna anses tillfredsställande ur såväl soliditets- som skälighets- synpunkt, på bästa möjliga sätt tillgodose de försäkrades intressen. Med hän syn härtill — anför utredningen — böra bland lagens försäkringstekniska bestämmelser endast sådana allmänna föreskrifter upptagas, vilka bedömas såsom erforderliga för upprätthållande av soliditets- och skälighetsprinci perna under växlande betingelser för verksamheten. Tekniska detaljbestäm melser kunna i allmänhet icke anses besitta den grad av allmängiltighet, som bör krävas för deras upptagande i lagen. Dylika bestämmelser höra i stället hemma i de försäkringstekniska grunder, varje bolag har att upprätta och underställa Kungl. Maj ds stadfästelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
220
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Beräkningen av premier regleras i premiegrunderna, som utgöra
en sammanställning av vissa antaganden beträffande den framtida utveck
lingen, huvudsakligen i fråga om förräntning, dödlighet och omkostnader.
Enligt gällande försäkringslag (213 §) skola dessa antaganden vart för sig
väljas på ett betryggande sätt med ledning av den erfarenhet, som står till
buds. I lagförslaget (264 § 1 mom.) har denna princip bibehållits ehuru med
en viss modifikation. Denna innebär att i premierna skall kunna inrymmas
ett särskilt säkerhetstillägg, till vilket hänsyn får tagas vid bedömande av
trygghetsgraden hos de olika antagandena. Genom en dylik anordning har
utredningen velat förebygga att premienivån blir onödigt hög. I den mån
det verkliga förloppet av verksamheten ogynnsamt avviker från något av
beräkningselementen, kan det explicita säkerhetstillägget mobiliseras och an
vändas som förstärkning på den punkt i systemet, där stöd erfordras.
Utredningen betonar, att kravet på att premiegrunderna skola tillgodose
skälighetsprincipen får särskild betydelse med avseende å omkostnaderna.
Frågan huruvida skiljaktigheter i verksamhetens natur motiverar, att för
säkringsbolagen tillämpa olika antaganden i premiegrunderna •—• vilket i sin
tur medför differenser i premienivån — besvarar utredningen så, att endast
sådana skiljaktigheter, som kunna anses vara betingade av väsentliga och
bestående olikheter i verksamhetens natur, böra komma till uttryck i pre
miegrunderna. I detta sammanhang anmärker utredningen, att det för närva
rande förekommer tre skilda premienivåer, nämligen för stor försäkring,
folkförsäkring och tjänstepensionsförsäkring. Utredningen tillägger, att det
inom varje försäkringsgren bör vara de bäst skötta bolagens förhållanden,
som bli vägledande vid grundernas utformande.
Till tekniska fonder hänför utredningen följande fem fonder,
nämligen försäkrings-, utjämnings-, säkerhets-, återbärings- och reglerings
fonden.
Vad först angår försäkringsfonden innebär utredningens förslag
icke någon ändring i nu gällande bestämmelser såvitt avser skadeförsäkring.
Beträffande livförsäkring föreslås, att försäkringsfonden liksom för närva
rande skall omfatta ersättningsreserv och premiereserv men därjämte även
s. k. tilldelad återbäring. Rörande innebörden av sistnämnda begrepp skall
jag återkomma i det följande. Medan ersättningsreservens karaktär är oför
ändrad i förslaget, innehåller detta i fråga om premiereserv för livförsäkring
betydelsefulla nyheter. Till förebyggande av missförstånd må anmärkas, att
vad i det följande anföres beträffande premiereserv endast avser livförsäk
ring.
Premiereserven motsvarar det beräknade värdet av försäkringsbolagets an
svarighet på grund av samtliga löpande försäkringar. Denna begreppsbestäm
ning bibehålies i förslaget; avvikelserna avse i stället principerna för premie
reservens beräknmg. Gällande försäkringslag stadgar (213 §), att den totala
premiereserven skall utgöra summan av individuella premiereserver för var
och en av de enskilda försäkringarna i beståndet. Dessa individuella premie
221
reserver beräknas i sin tur enligt regler, som i fråga om vissa grundläggan
de principer angivas i lagen men som i övrigt fixeras i de försäkringsteknis-
ka grunderna.
_
För varje löpande försäkring har bolaget åtagit sig vissa framtida utgifter,
nämligen att fullgöra de i avtalet stadgade försäkringsprestationerna samt
att bestrida härför erforderliga förvaltningskostnader. Vid varje given tid
punkt kan kapitalvärdet av dessa ännu icke fullgjorda utgifter för försäk
ringen beräknas, om man utgår från vissa antaganden rörande framtida för
räntning, dödlighet och förvaltningskostnader. Detta kapitalvärde represen
terar en bolagets skuld på grund av försäkringen. Å andra sidan har bola
get för varje försäkring, där samtliga avtalade premier ännu icke hunnit in
betalas, en tillgång i sin rätt att uppbära framtida premier. Kapitalvärdet
härav kan vid varje given tidpunkt beräknas med stöd av antaganden rö
rande den framtida räntefoten och dödligheten. En försäkrings premiereserv
utgör saldot av nyssnämnda båda poster. Premiereserven för varje enskild
försäkring framkommer alltså genom att man från kapitalvärdet av bolagets
framtida utgifter för försäkringen subtraherar kapitalvärdet av bolagets
framtida premieinkomster. För slutbetalda försäkringar blir det senare ka
pitalvärdet lika med noll. Den på angivet sätt beräknade premiereserven kan
under de första åren efter försäkringens tecknande utfalla negativ, i vilket
fall den uppfattas såsom en tillgång för bolaget.
I den här angivna beräkningsmetoden föreskriver gällande försäkringslag
(213 §) modifikationer i två hänseenden:
1) De framtida premier, vilkas kapitalvärde får avdragas äro maximerade
enligt vissa angivna normer, vilka i huvudsak innebära en begränsning av
den i premierna ingående belastningen för anskaffningskostnader. Dessa
maximerade premier kallas i lagen reservpremier och understiga de faktiskt
tillämpade premierna.
2) För varje försäkring, där beräkningen (med reservpremie i stället för
den avtalade premien) ger ett negativt värde, skall premiereserven i stället
sättas lika med noll
Vidare innebära gällande lagbestämmelser förbud mot att räkna med ex-
plicita säkerhetstillägg.
Om innebörden av gällande bestämmelser rörande beräkning av premie
reserven anför utredningen följande:
Enligt de refererade lagbestämmelserna kan en reservpremie tänkas upp
delad i tre delar, nämligen dels nettopremien, som är beräknad att täcka kost
naden för själva de avtalade försäkringsprestationernas fullgörande, och dels
två olika tillägg för omkostnader, det ena motsvarande anskaffningskostna
der och det andra löpande förvaltningskostnader. I det ögonblick, då en för
säkring tecknas, är kapitalvärdet av alla avtalade nettopremier och alla till-
lägg för löpande förvaltningskostnader lika med kapitalvärdet av alla bo
lagets utgifter för försäkringsförbindelsens fullgörande samt för löpande för
valtningskostnader, under det att kapitalvärdet av de delar av reservpremier
na, som motsvara anskaffningskostnader, är lika med värdet av den anskaff
ningskostnad, som antagits vid reserv premiens beräkning och för vilken la
gens nyss anförda maximibestämmelser gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
222
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Boriser man nu för ett ögonblick från lagens förbud mot negativa premie-
leserver, så följer härav för varje försäkring med fortlöpande premiebetal
ning, att premiereserven i det ögonblick, då försäkringen tecknas, blir negativ
?ch till sitt belopp lika med nyssnämnda värdet av den i premiereserven
ingående anskaffningskostnaden. Det förutsättes härvid, att anskaffnings
kostnaden är betald men att ännu ingen premie erlagts. För de flesta i prak
tiken förekommande försäkringsformer växer premiereserverna därefter så
hastigt, att den efter ett eller två års förlopp blir positiv, varefter den för-
bhr positiv under hela den återstående försäkringstiden. Under den gjorda
förutsättningen kan bolaget sålunda vid tecknandet av nya försäkringar ome-
delbart disponera medel för bestridande av anskaffningskostnader genom att
uppföra de ny tecknade försäkringarna med negativ premiereserv — d. v. s.
som en tillgångspost i balansräkningen. Beloppet av den anskaffnings
kostnad, som kan täckas på nu anfört sätt, begränsas av lagens maximibe-
stammelse. Eventuellt överskjutande anskaffningskostnader täckas först i
den man motsvarande delar av de verkliga försäkringspremierna inflyta och
maste i avvaktan härpå bestridas genom anlitande av förlagsmedel vanligen
i form av vinster från ett förut befintligt bestånd av försäkringar.
Det nu beskrivna sättet för premiereservens beräkning med hänsyn till
anskaffningskostnaderna går under namn av zillmering, och med uttrycket
den zillmeringsbara anskaffningskostnaden betecknas den del av ifrågava
rande kostnad, för vilken bolaget härvid erhåller omedelbar täckning.
Innebörden av gällande lagbestämmelser beträffande premiereservens be-
,"in.g kan alItsf kort sammanfattas på följande sätt. Med undantag för an
skaffningskostnaderna komma alla de utgifter, bolaget har att bestrida att
tackas av medel, som i behörig tid stå till förfogande, därest det verk-
hga forloppet av verksamheten ej gestaltar sig oförmånligare än det beräk
nade. Medel för tackande av den zillmeringsbara anskaffningskostnaden bli
disponibla med ett eller annat års uppskov, under det att överskjutande an
skaffningskostnad maste bestridas med anlitande av förlagsmedel, vilka suc
cessivt amorteras under premiebetalningstiden. Explicita säkerhetstillägg bli
disponibla i samma man som de inbetalas till bolaget.
Från skilda synpunkter har försäkringsutredningen kritiserat gällande be
stämmelser angående premiereservens beräkning. Därefter föreslår utred-
ningen ändrade normer för beräkningen.
Enligt förslaget (264 § 2 mom.) skola premiereservgrunderna vara så av
fattade, att vid envar tidpunkt premiereserven utgör skillnaden mellan kapi
talvärdet av bolagets framtida utgifter för löpande försäkringar och kapital-
vardet av de premier bolaget må hava att ytterligare uppbära för dessa för
säkringar, dock att den sålunda framkomna skillnaden skall ökas med det
belopp, som anses erforderligt för mötande av förlust genom försäkringars
upphörande i fortid. Kapitalvärdena av bolagets framtida utgifter och pre
mier skola härvid beräknas med hänsyn till antagandena rörande särskilda
säkerhetstillägg, om sådana ingå i grunderna.
Premiereserven betraktas följaktligen enligt förslaget icke såsom summan
av ett antal individuella reserver utan såsom en kollektiv fond. Begreppet re
servpremie bortfaller. Försäkringsutredningen framhåller, att den samlade
premiereserven enligt den nämnda beräkningsmetoden kommer åt. innehålla
säkerhetstillägg av två skilda slag, nämligen dels individuella säkerhetstill-
223
lägg, vilka anbringas redan vid beräkningen av kapitalvärden av framtida utgifter och premier för de individuella försäkringarna, och dels ett kollek tivt säkerhetstillägg, vilket icke är uppdelat på de enskilda försäkringarna. Beträffande storleken av erforderliga säkerhetstillägg till premiereserven lik som beträffande metoden för tilläggens beräkning finner utredningen det icke lämpligt att intaga några regler i lagen. Hithörande regler anser utredningen falla inom området för sådana tekniska detaljbestämmelser, vilka böra kunna smidigt anpassas efter växlingar i förhållandena. Deras närmare utformning bör enligt utredningens mening ske i de tekniska grunderna.
Beträffande det särskilda tillägget för mötande av förlust genom för tidig avgång av försäkringar understryker utredningen, att det av den kollektiva naturen hos detta tillägg följer, att detsamma icke kan anses direkt belöpa på de enskilda försäkringarna och sålunda icke bör ingå i de enskilda försäk ringarnas beräknade andelar i premiereserven.
Utredningen har i detta sammanhang slutligen föreslagit uttrycklig bestäm melse därom (264 § 2 mom.), att premiereservgrunderna skola innehålla reg ler för beräkning av den del av premiereserven, som må anses belöpa på varje enskild försäkring. I specialmotiveringen härtill anmärker utredning en, att bestämmelsen avser såväl det fall att premiereserven är helt uppbyggd av individuella reserver som det fall, att premiereserven därjämte innehåller en kollektiv del.
Gällande försäkringslag innehåller icke någon föreskrift om skyldighet att göra avsättning till utjämningsfond eller utjämningsreserv. Däremot har allmänt upptagits sådan föreskrift i de av Kungl. Maj:t stad fästa grunderna för livförsäkringsbolagen. Varje nu verksamt livförsäkrings bolag är sålunda enligt sina grunder skyldigt att göra avsättning till utjäm ningsreserv. I anvisningarna till 30 § kommunalskattelagen har försäkrings bolag medgivits rätt att vid beräkning av överskottet å livförsäkringsrörelse göra avdrag från bruttointäkter för sådan avsättning. I anslutning därtill lämnas i nämnda anvisningar en definition av begreppet utjämningsreserv.
Enligt försäkringsutredningens förslag äro beträffande livförsäkringsrö relse grunder för avsättning till och användning av utjämningsfond obliga toriska (9 och 173 §§). Avsättning till fonden enligt grunderna förutsättes skola ske i vinst- och förlusträkningen. Utjämningsfonden definieras i för slaget (266 §) såsom en fond, avsedd för utjämning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska förloppet, som härröra av växlingar i dödlighet, sjukligbet eller invaliditet. Denna begreppsbestämning ger en nå got vidare möjlighet till fondens användning än enligt kommunalskattelagen. I anslutning härtill föreslår utredningen sådan ändring av kommunalskatte lagen, att begreppsbestämningen blir enhetlig.
Försäkringsbolag som driver livförsäkringsrörelse skall enligt gällande lag (218 §) göra avsättning till säkerhetsfond. Avsättning skall årligen ske med minst hälften av bolagets årsvinst, i den mån denna icke dispone ras för avsättning till reservfonden eller premieåterbäringsreserven. Uppgår
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
224
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
summan av säkerhetsfonden och premieåterbäringsreserven till minst 5 %
av den på visst sätt reducerade försäkringsfonden behöver avsättning till sä
kerhetsfonden icke vidare äga rum; dock får säkerhetsfonden icke under
stiga en tiondel av premieåterbäringsreserven.
Vid tillämpning av den nyssnämnda 5 %-regeln skall försäkringsfonden
som enligt gällande lag omfattar premiereserven och ersättningsreserven
reduceras med töljande belopp, nämligen dels förfallna obetalda premier,
dels belopp som bolaget förskjutit mot säkerhet i försäkringsbrev (försäk
ringslån), dels ock värdet av återförsäkrares ansvarighet.
Säkerhetsfonden är enligt den nu gällande försäkringslagen avsedd för
täckande av förlust, som icke kan ersättas av andra härför tillgängliga me
del. Nedsättning av fonden för annat ändamål förutsätter tillstånd av för-
säkringsinspektionen.
Gällande regler rörande säkerhetsfonden äro uttryck för den uppfattning
en, att överskott å livförsäkringsrörelse i första hand bör användas till bola
gets konsolidering genom uppbyggande av en särskild reserv vid sidan av
försäkringsfonden. Minimistorleken av denna reserv bestämmes genom en
enkel regel.
I utredningens förslag (271 §) har i stort sett säkerhetsfondens karaktär
bibehållits oförändrad. Också den ovannämnda 5 °/o-regeln kvarstår. Änd
ringar föreslås emellertid beträffande det fondbelopp, på vilket den nämnda
regeln skall tillämpas. Enligt förslaget skall endast premiereserven — och
sålunda varken ersättningsreserven eller den s. k. tilldelade återbäringen,
som föreslås skola ingå i försäkringsfonden — utgöra underlag för beräk
ningen. Vid denna skall emellertid premiereserven reduceras med det belopp,
som motsvarar värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet. Avdrag
får däremot icke ske för belopp, som motsvaras av försäkringslån. Vad an-
gar förfallna obetalda premier sker avdrag härför redan vid premiereservens
beräkning.
Enligt förslaget få hos försäkringsbolaget innestående återbäringsmedel
icke tagas i betraktande vid bestämmandet av säkerhetsfondens storlek. Där
emot medgives i förslaget, att utjämningsfonden »vikarierar» för säkerhets
fonden intill hälften av dennas föreskrivna minimibelopp.
Den gällande försäkringslagen innehåller bestämmelse om att garanti
kapitalet eller högst halva aktiekapitalet må avräknas från den föreskrivna
säkerhetsfonden. Såsom villkor härför gäller, dels att det ifrågavarande be
loppet skall redovisas i värdehandlingar av de slag, som föreskrivas beträf
fande redovisning av försäkringsfond, och dels att de pantsättas i samma
ordning som gäller för sistnämnda fond. Utredningen har icke upptagit nå
gon motsvarighet till de nu nämnda bestämmelserna.
Utredningens förslag innebär sålunda i vissa avseenden skärpningar men
i andra avseenden däremot lättnader i förhållande till nu gällande regler
rörande säkerhetsfondens beräkning. Å ena sidan föreslås, att säkerhetsfond
skall avsättas även för den del av premiereserven som redovisas genom för
säkringslån eller utländsk återförsäkrares ansvarighet, samt att premieåter-
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
225
bäringsreserv, aktiekapital och garantikapital icke längre skola få avräknas från säkerhetsfondens minimibelopp. Å andra sidan föreslås, att säkerhets fond icke längre skall beräknas på ersättningsreserven, samt att utjämnings fonden inom viss gräns skall få avräknas från säkerhetsfondens minimibe lopp. Utredningen anmärker, att den totala effekten av dessa ändringar för flertalet bolag torde bli en icke oväsentlig skärpning av kravet på säkerhets fond. Enligt utredningens mening är en sådan skärpning väl motiverad av föreliggande omständigheter. Utvecklingen under de senaste decennierna — framhåller utredningen — har varit ägnad att allvarligt rubba tidigare upp fattningar rörande stabiliteten av de förhållanden i samhället, som äro av görande för livförsäkringsbolagens ekonomi, och att kraftigt understryka be tydelsen av att livförsäkringsrörelsen konsolideras genom uppläggande av fonder, som vid behov kunna tagas i anspråk. Med hänsyn härtill finner utredningen de föreslagna reglerna icke innebära någon överdriven försik tighet.
Såtillvida innebär förslaget ytterligare en jämkning i nu gällande ordning, att säkerhetsfonden icke behöver fyllas i samma tempo, som nu är föreskri vet. I förslaget sänkes nämligen den årliga avsättningen i de fall, där säker hetsfondens minimibelopp icke är uppnått, från hälften till tredjedelen av årsvinsten.
Slutligen må anmärkas, att reglerna för säkerhetsfondens användning i princip äro oförändrade.
Vad försäkringsutredningens förslag innehåller i fråga om å t e r b ä- ringsfond och regleringsfond innebär i åtskilliga hänseenden ny heter av delvis stor praktisk räckvidd.
I 7 och 123 §§ gällande försäkringslag stadgas, att där förutberäkning skall ske av de belopp (premieåterbäring), som bolaget förväntas kunna av sin behållning utbetala till livförsäkringstagare utöver de i försäkringsavtalet bestämda, skola försäkringstekniska grunder upprättas för denna förutbe räkning samt för beräkning av fond för tryggande av sådan premieåterbä ring. Dylik fond benämnes i lagen premieåterbäringsreserv. Vidare föreskri- ves, att grunder skola upprättas beträffande beräkning och fördelning av den vinst, som må tillkomma livförsäkringstagarna. Sistnämnda grunder äro obligatoriska, premieåterbäringsgrunderna däremot fakultativa; samtliga nu verksamma livförsäkringsbolag hava emellertid för närvarande vederbörli gen stadfästa premieåterbäringsgrunder. De senare bruka även kallas andra ordningens grunder.
Den del av ett livförsäkringsbolags överskott som beräknas i förväg och som återföres till försäkringstagarna benämnes enligt terminologin i gällande lag för premieåterbäring. I den mån ytterligare överskott tillföres försäk ringstagarna kallas detta försäkringstagarnas vinst.
Premieåterbäringen har ansetts stå den avtalsfästa försäkringsförpliktel- sen nära. Bolagen ha ägt att i ackvisitionen ställa i utsikt premieåterbäring enligt härför stadfästa grunder, men icke att garantera utbetalning därav. Eu
tiihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
226
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
väsentlig anledning till att regler om premieåterbäring upptogos i gällande
försäkringslag var, att institutet ansågs tvinga till rationell och sparsam för
valtning. Genom förutberäkningen avsåg man vidare att öppna möjlighet till
rationell behandling av vinstfrågorna.
Försäkringsutredningen föreslår till en början en ändring i terminologiskt
hänseende, i det att enligt förslaget med återbäring avses alla belopp, som
försäkringstagarna erhålla utöver vad som i försäkringsavtalet tillförsäkras
dem. Uttrycket »vinst» bortfaller i följd därav. En viss del av den totala åter
bäringen avses även i fortsättningen bli föremål för beräkning i förväg en
ligt särskilda grunder, den förutberäknade återbäringen. Denna del av åter
bäringen motsvarar den nuvarande premieåterbäringen. Därjämte har i för
slaget upptagits ett helt nytt begrepp, tilldelad återbäring. Härmed åsyftas
återbäringsbelopp som i egentlig mening tilldelats försäkringstagarna, d. v. s.
siffermässigt bestämda belopp som bolaget utfäst sig att utbetala till respek
tive försäkringstagare. Tilldelning förutsättes kunna ske i tre skilda former,
antingen genom utbetalning omedelbart eller vid bestämd senare tidpunkt,
eller genom att beloppet tillgodoräknas försäkringstagaren såsom nedsätt
ning av premien eller slutligen tillgodoräknas honom såsom premie för till-
läggsförsäkring (270 § i lagförslaget). De närmare reglerna för tilldelningen
upptagas i de fcrsäkringstekniska grunderna. Belopp motsvarande den till
delade återbäringen skall redovisas på sätt om försäkringsfonden är stadgat.
Härutinnan må hänvisas särskilt till 262, 274 och 276 §§ i förslaget.
Bolag, som driver livförsäkringsrörelse, är enligt förslaget (9 och 173 §§)
skyldigt att upprätta grunder för återbäring. Dessa grunder skola (270 §)
innehålla regler för avsättning till återbäringsfonden och för denna fonds an
vändning. Sker förutberäkning av återbäring — vilket förutsättes bliva det
normala — skola grunderna innehålla regler härför; underlåtenhet att verk
ställa dylik förhandsberäkning förutsättes vara motiverad av särskilda för
hållanden. Obligatoriskt skola återbäringsgrundema vidare innehålla regler
om tilldelning av återbäring och om förräntning av återbäringsmedel.
Utiedningen framhåller, att grunderna för förutberäknad återbäring skola
bibehålla karaktären av andra ordningens grunder. De skola sålunda inne
hålla ett antagande beträffande sådant från premiemarginalema härrörande
överskott, som väntas uppkomma i rörelsen under de närmaste åren, även
som regler för fördelning av detta överskott mellan de enskilda försäkring
arna. Enligt utredningens mening böra grunder i dessa delar fastställas att
gälla tills vidare eller för ett begränsat antal år, förslagsvis högst fem år. Av
sättning enligt grunderna för förutberäknad återbäring skall uppföras som
utgift i bolagets vinst- och förlusträkning.
Avsättning av återbäringsmedel — såväl förutberäknade som andra —
sker till återbäringsfonden eller till regleringsfonden. Då bolaget i enlighet
med grundernas regler tilldelar återbäring till försäkringstagarna, måste ett
överförande av motsvarande belopp ske från de nyssnämnda fonderna —
eller endera av dem — till försäkringsfonden. Vad särskilt angår reglerings
fonden innehåller förslaget icke några föreskrifter angående avsättning till
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
227
denna fond. Utredningen har emellertid utgått från att till återbäringsfon- den kommer att avsättas allenast sådan del av återbäringen som är skatte' fri, medan övriga återbäringsmedel tillföras regleringsfonden. I fråga om regleringsfondens användning skola enligt förslaget (270 §) regler upptagas i grunderna; självklart är, att fonden får disponeras endast för utbetalning till försäkringstagarna eller eljest för ändamål som är till deras fördel.
Återbäringsfonden och regleringsfonden innehålla sålunda överskottsme del, vilka ännu icke tilldelats försäkringstagarna. Utredningen framhåller, att den förstnämnda fonden, som i sin helhet bör kunna enligt beräknings grunderna uppdelas i individuella andelar för de olika försäkringarna, i främsta rummet är avsedd att tjäna som täckningsreserv för den förutberäk- nade återbäringen. Vid sidan härav bör återbäringsfonden tillföras även and ra medel härrörande från premiemarginalerna. Den enskilda försäkringens andel i denna fond bör sålunda motsvara den tekniska reserv, som för för säkringen beräknas med ledning av reglerna om förutberäkning av återbä ring, efter avräkning av de belopp, vilka såsom redan tilldelade redovisas i försäkringsfonden. I fråga om regleringsfonden förutsätter utredningen icke att densamma skall kunna uppdelas i individuella andelar.
I anslutning till återbäringsspörsmålen gör utredningen ett principuttalan de av stor vikt, nämligen i fråga om försäkringstagarnas rätt till andel i vinsten. Utredningen framhäver, att drivande av livför säkringsrörelse utan vinstdelaktighet för försäkringstagarna är principiellt oförenligt med skälighetsprincipen. Endast i särskilda undantagsfall bör det tillåtas, alt försäkringstagarna uteslutas från vinstdelaktighet. En ändring av villkoren på denna punkt i redan träffade försäkringsavtal bör genomföras. Utredningen tillägger härom:
Utredningen vill särskilt understryka önskvärdheten av att ett klart utta lande i denna fråga göres av statsmakterna. Bland för närvarande praktise rade försäkringsformer synes det egentligen endast vara korttidsförsäkring- arna, som skulle kunna ifrågakomma såsom undantag, i den mån det kan visas, att tillräckliga hållpunkter här saknas för en vinstkalkyl. Utredningen förbiser ingalunda, att det vid vissa försäkringsformer, såsom exempelvis livsfallsförsäkringar, är förenat med särskilda svårigheter att utforma en tillfredsställande vinstteknik. Detta är emellertid något helt annat än att principiellt utesluta sådana försäkringar från delaktighet i vinst.
Utredningen har även i ett annat sammanhang tagit upp förevarande spörsmål (betänkandet del II s. 236 f) och framhåller där, att grundsatsen om obegränsad vinstdelaktighet i praktiken redan torde vara tämligen all mänt genomförd. Livförsäkringsbolagen ha nämligen i stor utsträckning in fört vinsträtt även beträffande försäkringar, vilka från början tecknats utan sådan rätt. Undantagen hänföra sig huvudsakligen till livränteförsäkringens område; i den mån det här rör sig om försäkringsaktiebolag är situationen för närvarande den, att aktieägarna i två bolag — i överensstämmelse med vederbörligen stadfästa grunder — äga tillgodogöra sig vinsten å rörelsen. Försäkringsutredningen har icke funnit skäl att i lagen upptaga uttryckligt
228
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
stadgande om en ovillkorlig vinsträtt för försäkringstagarna; det är här en
dast fråga om att angiva riktlinjerna för lagtillämpningen vid stadfästelse
å försäkringstekniska grunder. Utredningen anmärker, att dess förslag vis
serligen kan synas innebära en modifikation av den på privaträttens område
vedertagna grundsatsen, att nya lagbestämmelser icke böra förlänas tillbaka-
verkande kraft. Emellertid understryker utredningen, att det i förevarande
fall är fråga om ett rättsområde där de sociala synpunkterna göra sig starkt
gällande; enligt nutida uppfattning måste livförsäkringsverksamhetens socia
la funktion stå i förgrunden och det privatekonomiska företagarintresset
träda tillbaka. Av särskild betydelse anser utredningen det vara, att de liv
försäkringsbolag, som infört grundsatsen om obegränsad vinsträtt, gjort det-
la även beträffande försäkringar, vilka ursprungligen tecknats utan sådan
Tätt. Det kan förmodas, att övriga bolag under alla förhållanden förr eller
senare av konkurrensskäl skulle se sig nödsakade att anpassa sig efter ut
vecklingen. Utredningen tillägger, att av de båda livförsäkringsbolag som
■här närmast avses, det ena förklarat sig ämna genomföra obegränsad vinst
delaktighet för sina samtliga livförsäkringstagare.
Utredningens förslag till ändring av 30 § kommunalskattelagen i fråga
om livförsäkringsbolagens beskattning sammanhänger
med utformningen av de tekniska bestämmelserna och särskilt med återbä-
ringsreglerna.
Innebörden av nu gällande skattebestämmelser är i huvudsak följande.
Den nettointäkt av rörelse, som beskattas hos ett livförsäkringsbolag utgör
summan av två belopp, nämligen dels överskottet å livförsäkringsrörelsen
och dels det s. k. ränteskatteunderlaget. I det följande bortses från att livför
säkringsbolagen i regel ha inkomst även av annan förvärvskälla, främst från
bolagens fastigheter. Beräkningen av rörelseöverskottet sker på sätt som
motsvarar beräkningen av nettointäkt hos annan rörelseidkare, dock med
den viktiga skillnaden att avdrag får göras för avsättning till vissa fonder,
bl. a. till försäkringsfond för egen räkning, premieåterbäringsreserv och i lag
föreskriven säkerhetsfond. Vad beträffar avsättning till premieåterbärings-
reserven må i detta sammanhang understrykas, att endast den del av över
skottet, som i form av förutberäknad återbäring återföres till försäkrings
tagarna, är skattefri, medan vad som eljest återbetalas till dem, den s. k.
vinsten, icke må avdragas. Den del av skatten, som utgår på basis av ränte
skatteunderlaget, kallas allmänt ränteskatt. Varje försäkrings andel i premie
reserven är att anse såsom försäkringstagarens tillgodohavande hos försäk
ringsbolaget. Ränta å premiereserven gottskrives försäkringstagaren genom
att den tillföres premiereserven. Detsamma är förhållandet med räntan å
premieåterbäringsreserven. Dessa räntor äro i princip att betrakta som för
säkringstagarens skattepliktiga inkomst på samma sätt som t. ex. ränta å
bankinsättning. Av praktiska skäl har man emellertid genomfört den an
ordningen, att skatten på försäkringstagarens ifrågavarande ränteinkomst utta
ges direkt hos bolaget och icke hos försäkringstagaren. Enligt 30 § 2 mom.
229
kommunalskattelagen utgör ränteskatteunderlaget en tredjedel av den på visst sätt beräknade räntan å dels premiereserven för direkt tecknade kapital försäkringar, dels premieåterbäringsreserv och annan vinstreserv för dylika försäkringar; ränteskatteunderlaget må dock icke överstiga den enligt anvis ningarna till lagrummet begränsade, på livförsäkringsrörelsen belöpande an delen av behållningen å bolagets hela verksamhet.
Försäkringsutredningen har i sin kritik av de här endast i största korthet re fererade skattebestämmelserna framhävt, att dessa försvåra genomförandet av ett ändamålsenligt återbäringssystem. Kritiken baseras på i huvudsak följande synpunkter. Skattefriheten för premieåterbäringen har motiverats därmed, att den är förutberäknad och kan ställas i utsikt redan vid försäk ringsavtalets ingående; i följd härav har premieåterbäringen ansetts stå själva försäkringsförpliktelsen så nära, att den vid överskottets beräkning bör jäm ställas med denna. Ur försäkringsteknisk synpunkt lider denna uppläggning av den principiella svagheten, att hos bolagen skapas ett intresse av att hän föra så stor del av vinsten som möjligt till förutberäknad sådan. Detta med för att skattesynpunkter påverka premieåterbäringsgrunderna, vilket förhål lande accentueras därav, att det i praktiken — åtminstone under det se naste decenniet — av olika skäl icke visat sig möjligt att fastställa premie- återbäringsgrunder för längre tid än ett eller annat år i sänder.
Vad som möjliggjort premieåterbäring till försäkringstagarna, framhåller utredningen, är den omständigheten, att premierna på grund av försäkrings lagens bestämmelser varit beräknade på ett betryggande sätt. Premierna in nehålla med andra ord vissa säkerhetsmarginaler. Detta förhållande tillåter en annan och lämpligare gränsdragning mellan vad som ur beskattningssyn- punkt bör hänföras till avdragsgill återbäring och icke avdragsgill sådan. Ut redningen förordar den enligt dess mening naturliga och principiellt invänd- ningsfria lösningen, att sådan återbäring till försäkrigstagarna som härrör från premiemarginalerna göres avdragsgill, medan återbäring därutöver, som exempelvis kan bero på vinster vid kapitalplacering, icke får avdragas vid beräkning av överskottet. Härigenom kommer skillnaden ur skattesynpunkt mellan förutberäknad och annan vinst att bortfalla. I stället för att enligt gäl lande bestämmelser den avdragsgilla delen av återbäringen beräknas enligt nuvarande premieåterbäringsgrunder, som efter framställning från varje sär skilt livbolag stadfästas av Kungl. Maj:t, föreslår utredningen en beräkning av premiemarginalerna, grundad på en ekonomisk analys av de olika bola gens rörelse enligt regler, som gemensamt för alla bolag bestämmas av Kungl. Maj :t. Utredningen har tänkt sig, att dödlighets- och omkostnadsmargina- lerna i princip skola överensstämma med den inträffade dödlighetskostnadens och den verkliga omkostnadens avvikelse från motsvarande enligt grunderna beräknade kostnader. Räntemarginalen föreslås däremot skola beräknas på grundval av en s. k. rensad värdepappersportfölj, i princip omfattande endast de säkra, långfristiga placeringarna. Utredningen anger i detta sammanhang principerna för en sådan rensning av värdepappersportföljen.
I överensstämmelse med vad nu anförts föreslår utredningen ändring i kom
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
230
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
munalskattelagen av innebörd, att vid beräkning av överskottet avsättning till återbäringsfonden blir skattefri i den mån avsättningen kan anses hava verk ställts med de i premierna ingående säkerhetstilläggen (premiemarginalerna). Beträffande ränteskatten föreslås jämväl vissa ändringar i kommunalskatte lagen. Dessa ändringar syfta i främsta rummet till att förebygga att försäk ringsbolagen genom bokföringsåtgärder påverka ränteskatteunderlagets stor lek genom nedskrivningar, som icke äro oundgängliga. Samtidigt upprätthål- les emellertid principen att bolagen icke skola åläggas skyldighet att betala skatt i stället för försäkringstagarna i sådan omfattning, att bolagens möjlig het att uppfylla sina försäkringsförpliktelser äventyras. I sistnämnda hänse ende föreslås vissa spärregler. Genom en särskild föreskrift i ändringsförsla get har sörjts för att avsättning till återbäringsfond icke kan ske förrän full ränteskatt betalats.
Vad angår den ekonomiska innebörden av de föreslagna ändringarna i kommunalskattelagen framhåller utredningen sammanfattningsvis, att för slagets genomförande icke medför någon nedsättning av skatten på över skottet, medan den del av ränteskatteunderlaget, som tages till beskattning, kan väntas bli icke oväsentligt större än enligt nu gällande ordning.
I anslutning till skattefrågan anmärker utredningen, att den på grund av de begränsade direktiven varit förhindrad att föreslå några mera genomgri pande ändringar i principerna för livförsäkringsväsendets beskattning, ehu ru dylika ändringar enligt utredningens mening äro påkallade. Utredningen säger sig icke kunna underlåta att rikta uppmärksamheten på vissa av den nuvarande beskattningens bristfälligheter och inadvertenser. I detta samman hang anför utredningen vissa synpunkter och önskemål i följande ämnen, nämligen beträffande gränsdragningen mellan kapitalförsäkring och pen sionsförsäkring, ränteskatten vid kapitalförsäkring, skatten i fråga om sjuk- och invaliditetsförsäkring, understödsföreningarnas beskattning samt slutli gen beträffande vissa taxeringsfrågor. I
I samband med de försäkringstekniska bestämmelserna har utredningen till behandling upptagit frågan om s. k. icke-normala risker. Ut redningen framhåller, att eftersom livförsäkring tecknas frivilligt och till be lopp, som varje försäkringskandidat själv bestämmer, skulle, om gallring icke sker, tillströmningen från personer med sjukdomar eller sjukdomsan- lag bli proportionsvis starkare än från dem, som själva anse sig ha utsik ter att leva länge. Likaså kan det förväntas, att de sjuka skulle teckna för hållandevis stora försäkringsbelopp. På sådant sätt skulle försäkringsbe ståndet snart få en övervikt av »mindre goda liv» och dödlighetsantagandena skulle visa sig otillräckliga. Detta skulle i sin tur medföra att soliditeten komme i fara. Utgår man från skälighetsprincipen, anför utredningen, är det icke heller godtagbart att i en frivillig försäkring belasta de friska för säkringstagarna med de premier, som skulle erfordras, om sjuka personer finge möjlighet att försäkra sig utan restriktion. En sovring av de försäk- ringssökande är sålunda påkallad både ur soliditets- och skälighetssyn-
231
punkt. Då emellertid — framhäver utredningen — livförsäkring bör till handahållas största möjliga del av folket, bör uppenbarligen sovringen i all mänhet icke ske genom att personer med mindre gott hälsotillstånd avvisas utan i första hand genom en differentierad premiesättning.
De av Kungl. Maj:t stadfästa premiegrunderna avse normala risker. Grun derna innehålla emellertid bestämmelse om att »för risk, som bolaget prö var icke normal, fastställes premien till belopp och på villkor, som i varje särskilt fall bestämmes». Klausulen innebär, att livförsäkringsbolagen själ va äga bestämma premier för icke-normala risker. För de mera svårbedöm da riskerna ha bolagen inrättat en gemensam nämnd, sammansatt av lä kare- och aktuarieexpertis.
Försäkringsutredningen finner icke anledning att frångå det nu tillämpa de förfaringssättet, enligt vilket bolagen ha rätt att för icke-normala risker själva bestämma premien. Däremot förordar utredningen, att bolagens ak- tuarier åläggas att till försäkringsinspektionen lämna redogörelse för den verkliga och den beräknade dödligheten bland icke-normala risker i den omfattning inspektionen har att angiva.
Tillgodoseendet av såväl trygghets- som skälighetskravet gör det nödvän digt att bolagsledningen och tillsynsmyndigheten äga ingående kännedom om bolagets ekonomiska ställning och om grundernas ändamålsenlighet. Med hänsyn härtill anser försäkringsutredningen, att bolagen böra åläggas att — vid sidan av den vanliga bokföringen —- verkställa fortlöpande ana lyser enligt statistisk-ekonomiska metoder angående verksamhetens förlopp och bolagets ställning. Utredningen angående bolagets ställning kallas i för slaget teknisk balansräkning. Försäkringsutredningen anger en dast de allmänna riktlinjerna för sådana analyser och förutsätter, att det skall ankomma på försäkringsinspektionen att meddela närmare anvisning ar. Bestämmelser i detta ämne ha upptagits i 282 §.
Under rubriken konsolideringsåtgärder och täckande av förlust anför utredningen, att det särskilt under nuvarande i många avseenden ovissa förhållanden måste anses vara av stor betydelse, att livför säkringsverksamheten på ett smidigt och samtidigt rationellt sätt kan an passas efter växlande ekonomiska och demografiska förhållanden. Utred ningen tillägger:
I detta sammanhang är det uppenbarligen av vikt att de regler, efter vilka man har att handla, då verksamhetsförloppet i ett eller annat avseende gestal tar sig mindre gynnsamt än beräknat, äro ändamålsenliga.
Ogynnsamma avvikelser från det beräknade förloppet av verksamheten kunna uppträda på mångahanda olika sätt, allt eftersom de äro knutna till ett eller flera av de tre beräkningselementen räntefot, dödlighet och omkost nader, eller äro av annan art, såsom exempelvis kapitalförluster. Förluster kunna allt efter omständigheterna träffa hela bolagets verksamhet eller vara knutna till någon särskild grupp inom beståndet. Komplexet av alla de möj ligheter, som i detta avseende föreligga, låter sig ej på förhand överblickas. De lagbestämmelser, som reglera åtgärderna vid dylika situationer, måste
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
232
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
syfta till upprätthållande av försäkringens prestationer i största möjliga om
fattning, samtidigt som skälig hänsyn tages till försäkringstagarnas intresse.
Genom de statistisk-ekonomiska utredningar som livförsäkringsbolagen
enligt 282 § i förslaget vart femte år — eller oftare om försäkringsinspektio-
nen sa finner erforderligt — skola verkställa, få bolagsledningen och tillsyns
myndigheten möjlighet att på ett tidigt stadium överblicka de ekonomiska
verkningarna av exempelvis en förskjutning i räntenivån. Utredningen un
derstryker vikten av alt ändamålsenliga åtgärder vidtagas utan uppskov, så
snart det finnes anledning att befara, att den ekonomiska balansen i verk
samheten kan komma att rubbas. Detta innebär, att premiegrunderna måste
lortlöpande anpassas efter den ekonomiska situationen, så att trygghetskra-
vet tillgodoses. För redan tecknade försäkringar äro emellertid, framhåller
utredningen, premiegrunderna fixerade, och för att här ernå balans är man
hänvisad till allmänna konsolideringsåtgärder, exempelvis utnyttjande av
extra fonder eller dolda reserver. Det kan även befinnas lämpligt att införa
ändrade premiereservgrunder, varvid den explicita säkerhetsbelaslningen i
premiema tages i anspråk.
Om ekonomisk jämvikt i verksamheten icke kan vinnas genom sådana
allmänna konsolideringsåtgärder som nyss beskrivits, föreligger alltså den
situationen, att ett omedelbart införande av reservgrunder med normal trygg-
hetsgrad medför brist, som icke kan täckas utan anlitande av de tekniska
fonderna i vidare omfattning än det »normala» utnyttjandet av utjämnings
fonden. Ställningen måste göras till föremål för ytterligare försäkringstek-
nisk utredning, varvid en ingående prövning av olika möjligheter bör äga
rum. Det kan då befinnas, att en omedelbar anpassning framstår som den
bästa lösningen. Man har i ett sådant fall att utan vidare införa betryggande
reservgrunder. Den härigenom uppkommande bristen täckes genom ned
sättning av regleringsfond, säkerhetsfond, utjämningsfond och återbärings-
fond. Läget kan emellertid, anmärker utredningen, även vara sådant, att de
nämnda fonderna icke räcka till för förlustens täckande, eller att det av
andra skäl kan finnas lämpligt att undvika denna väg. Man kan då tänka
sig andra lösningar. Vid en bedömning på kort sikt kan man utgå från an
laganden rörande räntefot, dödlighet och omkostnader, som ansluta sig vä
sentligt närmare till den aktuella erfarenheten än de antaganden, på vilka
långtidsprognosen i premie- och premiereservgrunder bygger. Utredningens
överväganden rörande dessa spörsmål utmynna i förslag om s. k. övergångs-
grunder, vilka avses skola komma till användning där så finnes erforderligt
för tillgodoseende av anspråken på trygghet och skälighet. I övergångsgrun-
dema, vilka hava karaktär av tillägg till premiereservgrunderna för redan
tecknade försäkringar, må enligt förslaget föreskrivas, att det beräknade
kapitalvärdet av vissa överskott, som under en bestämd tidrymd (övergångs
perioden) väntas uppkomma i rörelsen skall avdragas från premiereserven
för ifrågavarande försäkringar. Beträffande över gångsgrunderna må i öv
rigt hänvisas till 265 § i lagförslaget.
233
Försäkringsutredningen understryker vidare vikten av att under konsoli- deringsprocessen en avvägning sker mellan det befintliga och det nytecknade beståndets intressen. Finner man — efter försäkringsteknisk utredning — att risk föreligger, att det äldre beståndet icke skall kunna genomföra sin kon solidering och erlägga sin andel av ränteskatten utan bidrag från de nya för säkringarnas överskottsmedel, uppkommer frågan om lämpliga åtgärder i syfte att skydda dessa medel. Utredningen diskuterar i detta sammanhang en anordning, som i den allmänna debatten brukar kallas »vattentäta skott» mellan de båda bestånden. Denna anordning innebär att bolaget, med bibe hållande av sin karaktär av en rättslig enhet, genomför en fullständig ekono misk uppdelning mellan bestånden. Bortsett från spörsmålet huruvida det är rättsligt möjligt att genomföra en dylik anordning, finner utredningen densamma på anförda skäl praktiskt olämplig. Sammanfattningsvis framhål ler utredningen, att — i varje fall då fråga är om ett enstaka bolag — det kan bli nödvändigt att överväga ett förbud mot fortsatt nyanskaffning, om den försäkringstekniska utredningen ger vid handen, att det äldre beståndet icke kan väntas vara i stånd att av egna medel genomföra sin konsolidering och erlägga sin andel av ränteskatten.
De av utredningen föreslagna reglerna för täckande av förlust innebära i huvudsak följande. Uppkommen förlust skall i första hand täckas genom disposition av befintliga till framtida förfogande avsatta medel, med vilket uttryck avses medel, som icke motsvara någon i lagen föreskriven fond. Förslå icke dessa medel, skall överskjutande förlust täckas genom nedsätt ning av regleringsfonden, säkerhetsfonden, utjämningsfonden och återbä- ringsfonden i nu angiven ordning. Den nedsättning av återbäringsfonden, som härvid kan komma att visa sig nödvändig, skall verkställas så, att den del av fonden, som icke avser förutberäknad återbäring, i första hand tages i anspråk. Uppkommer i aktiebolag förlust, som ej kan täckas på nu angivet sätt, träda bestämmelserna om likvidation (136 §) och särskild administra tion (296—299 §§) i tillämpning. För ömsesidigt bolag kan däremot, i likhet med vad som för närvarande är fallet, även förlust som överstiger de nyss angivna fonderna täckas utan att likvidation behöver ske. Enligt förslaget skall nämligen dylik överskjutande förlust, i den mån densamma överstiger förefintligt garantikapital, utjämnas genom nedsättning av bolagets ansva righet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring.
Utredningen berör i anslutning till de försäkringstekniska bestämmelserna vissa frågor angående tjänstepension sförsäkringen.
Tjänstepensionsförsäkringen är i nuvarande lag underkastad samma be stämmelser som gälla för vanlig livförsäkring. Denna princip har bibehållits i förslaget. Med hänsyn till tjänstepensionsförsäkringens särprägel föreslår utredningen emellertid, att Kungl. Maj:t skall äga medgiva avvikelser från lagens bestämmelser i fråga om premiereserv och redovisning av försäkrings fond, där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. Dispensregeln har upptagits i 345 § i förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
234
Kungi. Mcij.ts proposition nr 50.
Yttranden. Såsom allmän synpunkt framhåller Folket-Samarbete
att den av utredningen verkställda mycket genomgripande omarbetningen av
försäkringslagens tekniska bestämmelser i flera avseenden betecknar bety
dande framsteg. Sålunda bör det hälsas med stor tillfredsställelse, att detalj -
reglerna om s. k. zillmeringsbegränsning och förbud mot negativa individual-
reserver avskaffats. Detsamma gäller den förutberäknade återbäringens fri
koppling från beskattningen och framförallt utredningens principuttalande
om den nästan restlösa återbäringen. Folket-Samarbete uttalar sin livliga
anslutning till denna princip. Anstalterna säga sig vara angelägna att betona
denna positiva värdesättning, emedan åtskilliga detaljförslag i det försäk-
ringstekniska avsnittet av anstalterna göras till föremål för kritik.
Försäkringsbolagens riksförbund anför, att lagförslaget i stor utsträck
ning innehåller vagt formulerade principiella stadganden, vilkas materiella
innebörd det överlämnas till lagtillämpningen att bestämma. Förbundet sä
ger sig inse, att Jet knappast låter sig göra att i lagtexten precisera alla de
principer försäkringsutredningen velat lägga till grund för den nya lagstift
ningen. Särskilt vad gäller de försäkringstekniska bestämmelserna är förbun
det ense med utredningen därom, att utvecklingen ej bör fastlåsas genom de
taljerade lagföreskrifter utan att i lagen böra upptagas endast sådana allmän
na regler, vilka äro erforderliga för upprätthållande av soliditets- och skälig-
hetsprincipema under växlande betingelser för verksamheten. Förbundet för
utsätter, att tillfälle kommer att beredas försäkringsväsendet att framföra sina
synpunkter då de! gäller att tillämpa den nya lagen i sådana avseenden, där
lagen icke ger klart besked.
Någon invändning har icke rests mot att skälig hetsprincipen
kommer till uttryck i lagtexten.
Försäkringsinspektionen anser skälighetsprincipens upptagande i lagen
vara den måhända mest genomgripande förändringen beträffande bestäm
melserna för livförsäkring. Principens iakttagande ålägges enligt lagförslaget
icke blott bolagen utan även vederbörande myndigheter, vilka på detta sätt
bli medansvariga för skäligheten av premier och övriga inom livförsäkring
en förekommande värden. Inspektionen understryker särskilt den konsekven
sen av skälighetsprincipen, att inspektionen vid prövning av ansökningar om
premiegrunder måste ingå på en granskning av bolagens kontors- och fält
organisation för att kunna bilda sig en uppfattning om, huruvida en billigare
förvaltningen är möjlig.
Inspektionen anmärker härefter, att skälighetsprincipen enligt förslaget
endast avser skäligheten gentemot försäkringstagarna. Enligt inspektionens
mening torde det emellertid komma att visa sig svårt att helt bortse från den
återverkan, som kravet på billig förvaltning kan komma att ha i fråga om
lönerna till bolagens personal. Man torde böra räkna med att, då fråga blir
om Kungl. Maj:ts stadfästelse å omkostnadsgrunder, försök att påverka ställ
ningstagandet komma att göras från de anställdas sida, särskilt från sådana
grupper, vilkas löner bestämmas genom kollektivavtal.
235
Efter att ha påpekat i vilka hänseenden skälighetsprincipen mera väsent ligt ingriper på de rent tekniska bestämmelserna för livförsäkring, säger sig försäkringsbolagens riksförbund ntgå ifrån, att lagtillämpningen och inne börden av skälighetsbegreppet såsom hittills skola få utformas genom ett för troendefullt samarbete mellan försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten. Det är dock av vikt — tillägger förbundet — att det i detta sammanhang blir klart utsagt, att det måste vara bolagsledningen och icke tillsynsmyndigheten, som i sista hand har ansvaret för ett bolags ekonomi. Särskilt gäller detta ifråga om avvägningen mellan skälighets- och soliditetssynpunkterna.
Förbundet anmärker härefter, att utredningen åberopat skälighetsprinci pen även utanför området för de rent tekniska bestämmelserna. Härom an för förbundet följande:
Som exempel må åberopas, vad utiedningen anfört å s. 219 rörande åter verkningar på försäkringsinspektionens verksamhet av skälighetsprincipens införande i fråga om livförsäkring. Där uttalas bland annat, att en kon sekvens av de principer, som ligga till grund för utredningens förslag, är att inspektionen måste pröva, huruvida exempelvis en viss organisation eller en viss form för verksamhetens bedrivande kunde, med hänsyn till de härför erforderliga kostnaderna, anses tillgodose skälighetskravet. Vidare skulle frå gan, i vad mån s. k. skumning av försäkringar inom stor livförsäkring kan anses stå i överensstämmelse med skälighetsprincipen vara ett spörsmål, som inspektionen hade att pröva.
Riksförbundet kan icke dela utredningens uppfattning, att den nämnda lag bestämmelsen angående skäligheten kan tagas till intäkt för ingripanden från försäkringsinspektionens sida i dylika avseenden. Det är att märka, att be stämmelsen infogats i sådant sammanhang i lagen — och detta måste anses fullt riktigt — att den icke kan ha betydelse för annat än utformandet av de tekniska grunderna. Skulle sedan ett bolag bedriva sin verksamhet så, att grunderna icke kunna följas, kan det finnas anledning för inspektionen att av sådan orsak — men icke under åberopande av skälighetsprincipen — söka få rättelse till stånd. Om däremot bolaget, utan att grundernas föreskrifter eftersättas, i fråga om verksamhetens utövande ger anledning till allvarlig anmärkning, bör det få ankomma på inspektionen att med stöd av de all männa tillsynsreglerna vidtaga de åtgärder, som kunna befinnas påkallade. En sådan begränsning av innebörden av skälighetsbegreppet, som för övrigt direkt överensstämmer med den föreslagna lagregeln, synes nödvändig.
Försäkringstjänstemannaförbundet uttalar farhågor för att skälighetsprin- cipens genomförande kan få ogynnsamma verkningar för de anställda. För bundet anför:
Beträffande grunderna för försäkringsverksamheten framhåller utred ningen, att »skälighetsprincipen» far särskilt stor betydelse med avseende a omkostnadsplanen. (I omkostnaderna utgöra avlöningarna den största pos ten.) Vidare framhåller utredningen, att »inom varje försäkringsgren bör det vara de bäst skötta bolagens förhållande, som bli vägledande för grundernas utformning». Slutligen anföres av utredningen, att beträffande lönerna »liv försäkringen liksom annan ekonomisk verksamhet har att taga hänsyn tdl arbetsmarknadens lönesättning». Såvitt förbundet kan finna, är denna tanke gång ej fullt klar. Å ena sidan skall vid fastställande av omkostnadsplanen hänsyn tagas till de »häst skötta» företagen (d. v. s. i detta fall de företag,
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
236
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
där en viss arbetsoperation är så »billig» som möjligt, något som i och för sig
ej behöver innebära, att lönenivån därför är särskilt låg vid företaget) och å
andra sidan förutsättes det, att företagen i allmänhet ha att taga hänsyn
till arbetsmarknadens lönesättning. Under dylika förhållanden blir uppen
barligen den majoritet av företag, som icke från nu ifrågavarande utgångs
punkter kunna räknas till »de bäst skötta» nödsakade att antingen hålla en
lägre lönenivå än på arbetsmarknaden i övrigt eller att överskrida omkost-
nadsplanen. Den av utredningen antydda principen för fastställande av om
kostnadsplanen kan icke godkännas av förbundet. Skall överhuvud taget en
princip av dylik karaktär komma till användning, bör enligt förbundets upp
fattning vägledning för omkostnadsplanen hämtas från de genomsnittliga
kostnaderna för samtliga bolag inom resp. försäkringsgrenar. Frukterna av
den bättre företagsskötseln bör — om enhetlig premienivå förutsättes — un
der dylika förhållanden komma försäkringstagarna till del, exempelvis genom
vinståterbäring.
Regeln om fastställande genom offentlig myndighet av särskilda omkost-
nadsplaner kan under vissa förhållanden leda till ur personalsynpunkt be
tänkliga konsekvenser. Även om enligt av utredningen förebragt material nu
gällande omkostnadsplaner i allmänhet lämna fullt tillräckligt utrymme för
de lönerörelser, som äga rum inom försäkringsbranschen i likhet med övriga
branscher (t. ex. för återvinnande av 1935 års reallön), kan utvecklingen —
särskilt om den offentliga myndigheten övar press på omkostnadsplanen —
i framtiden leda tillsatt marginalen mellan tillåtna omkostnader och faktiska
omkostnader blir så snäv, att lönevillkoren bli direkt avhängiga av den
offentliga myndighetens beslut i omkostnadsplanen och partsorganisationerna
icke lämnas full frihet att på sätt som sker inom övriga branscher genom
avtalsmässiga uppgörelser reglera lönenivån.
I anslutning till diskussionen om skälighetsprincipen har i ett par yttran
den berörts spörsmålet om penningvärdets stabilisering.
Försåkringstjänstemannaförbundet framhåller, att frågan om en oskälig
het i premiesättningen på några procent ter sig ringa mot den värdeförsäm
ring, som ligger däri, att försäkringstagaren får ut sin försäkring i ett pen
ningvärde, som måhända med flera tiotal procent understiger det penning
värde, vari han en gång erlagt premiema.
Rånte- och kapitalförsäkring sanstalternas förtroenderåd ger uttryck åt
liknande synpunkter.
Beträffande premiegrunderna ansluter sig försäkringsbolagens riks
förbund till uppfattningen att skälighetskravet åtminstone icke för närva-
iande motiverar nagon ytterligare differentiering av premienivåerna utöver
den nu förefintliga, nämligen mellan storförsäkring, folkförsäkring och
tjänstepensionsförsäkring. I detta sammanhang kommenterar förbundet ut
redningens uttalande, att det inom varje försäkringsgren bör vara de bäst
skötta bolagens förhållanden, som bli vägledande för grundernas utformande.
Förbundet anför vidare:
Om härmed endast avses, att om olika bolag arbeta under fullständigt
lika betingelser, omkostnaderna för det billigast administrerade bolaget böra
vara normgivande vid utformandet av grunderna för omkostnadsbelastning-
en, finnes intet att erinra mot uttalandet. I själva verket föreligga emeller
tid betydande olikheter mellan de olika bolagen, som måste påverka omkost
237
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
nadsnivån, exempelvis i fråga om medelförsäkringssumma, det klientel till vil ket bolaget främst vänder sig, omfattningen av kundtjänsten o. s. v. Om en gemensam premienivå skall kunna upprätthallas t. ex. för all storförsäkring, måste den vara så avvägd, att den ger en skälig omkostnadsram även för bolag, vilkas verksamhetsområde närmar sig folkförsäkringens. Differentie ringen mellan de olika bolagen sker därefter i andra ordningens grunder.
Folket-Samarbete säger sig icke ha något att erinra mot utredningens för slag i fråga om premiegrunderna — med ett undantag, vartill jag i det föl jande återkommer — men gör en reservation beträffande utredningens ut talanden om förutsättningarna för ytterligare differentiering i premienivå erna. Enligt Folket-Samarbetes mening måste det betecknas som en väsentlig och bestående olikhet, om ett folkförsäkringsbolag år efter år redovisar en dast några få procent av sin anskaffning i form av försäkringar med månads- premier, medan i ett annat bolag större delen av anskaffningen bestar av sådana försäkringar. Om bolagen av denna anledning skulle finna vissa olikheter i utformningen av omkostnads tilläggen ändamålsenliga, synes en sådan differentiering ej böra möta principiella hinder.
Såsom nyss nämnts, har Folket-Samarbete i ett hänseende funnit sig icke kunna instämma i förslaget beträffande premiegrundema. Anstalterna anse nämligen, att den kollektiva dödsfallsförsäkringen icke bör vara underkastad de tekniska bestämmelser, som gälla för övrig livförsäkring.
Efter att ha anmärkt, att försäkringstekniska grunder för livförsäkrings verksamhet påbjödos första gången i 1903 års försäkringslagstiftning, an föra anstalterna följande:
Motivet till detta på sin tid anmärkningsvärda ingrepp i en enskild nä ringsgren torde ha varit, att köparen av livförsäkring icke kan bedöma va rans kvalitet, eftersom försäkringsförbindelsen skall fullgöras i en oviss och ofta avlägsen framtid och därför att premieberäkningen och fondsattnmgen kräver en invecklad, för flertalet köpare obegriplig teknik.
Dessa argument gälla de flesta livförsäkringar men Folket-Samarbete vill fästa uppmärksamheten på, att de icke hålla för rena riskförsäkimgar (s. . temporära försäkringar på mycket kort tid, t. ex. ett ar). Dessa försäkringar, vilka sakna premiereserv i livförsäkringsteknisk mening, sta i tekniskt avse ende synnerligen nära den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen.
Enligt Folket-Samarbetes mening bör man begagna tillfället, nar torsak- ringslagen nu omarbetas, till att rätta det misstag, som av allt att doma skett när den rena riskförsäkringen icke undantagits från kravet pa grunder för premieberäkningen. Frågan har huvudsakligen betydelse för den kollektiva dödsfallsförsäkringen, om vilken utredningen riktigt konstaterar (s. 40), åt den — i motsats till vad fallet är i flera andra länder — icke vunnit namn- värd anslutning i vårt land. Utvecklingen av denna försäkringsgren, som kan bedrivas till synnerligen låg kostnad, skulle utan tvivel i hög grad främjas, om den rena riskförsäkringen liksom den korta olycksfalls- och sjukförsäkringen icke underkastades samma detaljkontroll som vanlig livförsäkring utan alle- nast samma skälighetsprövning som av Folket-Samarbete föreslagits for ska-
Frågan torde enklast lösas genom att den kollektiva riskförsäkringen un dantages från lagens definition på livförsäkring och i stället häntöres till skadeförsäkringen. Det blir härigenom möjligt för ett bolag, som driver kol-
238
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
lektiv olycksfalls- eller sjuk- och olycksfallsförsäkring, att utvidga i kollek
tivförsäkringen ingående dödsfallsskydd att gälla oberoende av dödsorsak,
vilket från social synpunkt vore önskvärt. Den individuella korttidsförsäk-
ringen skulle däremot fortfarande hänföras till livförsäkringen, varigenom
grunder alltjämt skulle krävas för denna.
Försäkringsbolagens riksförbund betecknar den av utredningen föreslagna
definitionen på premiereserven som ett väsentligt framsteg. Förbun
det förutsätter emellertid, att för det gamla beståndet nuvarande teknik med
särskilda reservpremier kan bibehållas, där detta av praktiska skäl befin-
nes lämpligt, om blott grunderna utformas så, att premiereserven till sin stor
lek kommer att motsvara den enligt lagens definition beräknade.
Försåkringsinspektionen anför — med utgångspunkt från att utredningens
definition på premiereserven icke nödvändiggör en individuell uppdelning på
de olika försäkringarna och att enligt förslaget premiereserven sålunda kan
innehålla ett kollektivt säkerhetstillägg — att från praktisk synpunkt grun
der innehållande visst kollektivt säkerhetstillägg kunna vara att föredraga.
Det angivna betraktelsesättet får emellertid enligt inspektionens mening icke
tagas till intäkt för att det kollektiva säkerhetstillägget ur vinstfördelnings-
synpunkt betraktas som en gemensam egendom. Utredningen anför — till
lägger inspektionen — såsom exempel på ett kollektivt säkerhetstillägg ett
särskilt tillägg för mötande av förlust genom annullation av försäkringar,
innan premiereserven ännu blivit positiv. Enligt utredningens mening föl
jer av detta tilläggs kollektiva natur, att det icke kan anses direkt belöpa
på de enskilda försäkringarna och sålunda icke bör ingå i de enskilda för
säkringarnas beräknade andelar i premiereserven. Inspektionen finner det
lämpligare, att även ett sadant kollektivt tillägg enligt vissa grunder betrak
tas såsom uppdelat på de enskilda försäkringarna.
I anslutning till utredningens definition av utjämningsfonden
och utredningens uttalande, att utjämningsfonden består av medel, som
skola aterbäras till försäkringstagarna i den mån de icke måste tagas i an
språk för tryggande av försäkringsbeloppens avtalsenliga utbetalning, erin
rar försäkringsbolagens riksförbund om att livförsäkring i lagens mening ba
seras jämväl på andra riskmått än de i definitionen angivna, såsom gifter-
målssannoliklieter och pupillantaganden. Förbundet hemställer, att bestäm
melserna rörande utjämningsfonden kompletteras så, att den kan dispone
ras för utjämning beträffande samtliga riskslag. Därjämte anför förbundet
följande:
Utjämningsfondens funktion, sedd i belysning av skattebestämmelserna
och den lagstadgade avsättningen till säkerhetsfond, aktualiserar följande
spörsmål. Enligt skattelagen skall nedsättning av utjämningsfonden upp
tagas som intäkt. Därav följer emellertid, att en nedsättning av fonden
skulle medföra en okmng av årsvinsten och att alltså en tredjedel av ned-
sattnmgen skulle kunna tas i anspråk för avsättning till säkerhetsfond. För
undv^ande av denna icke rimliga och av utredningen säkerligen icke av
sedda konsekvens hemställa vi, att medel från utjämningsfonden i enlighet
"ie, rte? erna for användandet av denna fond måtte få i årets vinst- och
torlustraknmg överföras direkt till återbäringsfonden
239
Beträffande säkerhetsfonden uttalar Folket-Samarbete sin be svikelse över att utredningen accepterar och t. o. m. skärper den gällande regeln angående avsättning till fonden med den enda motiveringen, att den samma icke medfört några praktiska olägenheter. Anstalterna anse, att ut redningen kan göra detta påstående endast genom att bagatellisera de olä genheter, som följa av det abderitiska förhållandet, att en förstärkning av premiereserven, som i och för sig innebär ökad konsolidering, utlöser krav på motsvarande förstärkning av säkerhetsfonden. Det synes anstalterna som om denna konsekvens av 5 %-regeln skulle vara tillräcklig för att motivera ett utdömande av densamma. Efter en analys av konsolideringsfondernas uppgift komma anstalterna till det resultatet, att säkerhetsfonden — förut satt att dess uppgift är att möta risken för nedgång i räntefoten och ökning av omkostnaderna — bör beräknas som summan av två termer, den ena ut görande kapitalvärdet av viss kvot av försäkringssumman, utgående årligen under återstående försäkringstid, och den andra kapitalvärdet av viss kvot av den framtida premieintäkten. Anstalterna framhålla vidare, att eftersom risksumman i huvudsak utgör summan av två liknande termer, ehuru med andra koefficienter, den sålunda definierade säkerhetsfonden även kan be räknas såsom viss kvot av risksumman, minskad — ty denna term blir ne gativ — med viss kvot av kapitalvärdet av återstående premier.
Slutligen tillfoga anstalterna, att risken för kapitalförluster är det enda, som kan motivera en säkerhetsfond i proportion till premiereserven, givet vis med avdrag för den del av premiereserven, som är placerad i tillgångar, på vilka kapitalförlust under inga omständigheter kan uppstå, nämligen lån mot säkerhet av försäkringsbrev. Så mycket mera anmärkningsvärt finner Folket-Samarbete utredningens förslag att detta avdrag skall slopas.
Försäkringsinspektionen medger, att en mera rationellt avvägd säkerhets fond skulle erfordra komplicerade bestämmelser, vilka icke lämpligen böra intagas i lagen. Inspektionen uppställer frågan, huruvida avsättningen till säkerhetsfond behöver regleras i lagen; möjligen kunde det vara tillräckligt att bestämmelser härom intagas i grunderna. Härjämte anför inspektionen följande:
Införes emellertid eu regel för avsättningen till säkerhetsfond av den art utredningen föreslagit, kan man ifrågasätta, om bestämmelsen i 271 §, att vid säkerhetsfondens beräkning endast den del av premiereserven för liv försäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återför- säkringsgivares ansvarighet, hör läggas till grund för avsättningen. En kon sekvens av förslaget i delta hänseende skulle bliva, att återförsäkraren kunde göra anspråk på att få medel till sig överförda för avsättning till säkerhets fond. Från vinstfördelningssynpunkt är det lämpligare, att säkerhetsfonden avsättes hos direktförsäkraren. Inspektionen anser därför, att i 271 § lämp ligare bör föreskrivas, att till grund för säkerhetsfondens beräkning lägges premiereserven för direkt försäkring och för återförsäkring från utländsk försäkringsgivare.
Att återbäringsfrågan i utredningens förslag intar en central ställning finner försäkringsbolagens riksförbund helt naturligt icke blott på
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
240
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
grund av frågans egen betydelse utan såsom en följd av införandet i lagen
av skälighetsprincipen vid sidan om soliditetsprincipen. I anslutning härtill
anför förbundet:
Historiskt sett är det konkurrensen bolagen emellan, som i detta avseende
successivt drivit fram skälighetsprincipen. Lagfästandet av densamma för
ändrar emellertid icke problemställningen i fråga om återbäringen. I fort
sättningen liksom hittills gäller det att i varje ögonblick finna den rätta av
vägningen mellan konsolidering och återbäring. På s. 67 i betänkandet fram
håller utredningen på tal om återbäringspolitiken under den gynnsamma
perioden 1900—1930: »Dessa vinstmedel ha disponerats dels för utdelning
till försäkringstagare, dels för konsolidering av företagen, varigenom dessa
kunnat stå väl rustade gentemot de påfrestningar, som räntefallet medfört.»
Avvägningen under nyssnämnda period torde därför i stort sett få anses som
sund. Det sistförflutna årtiondet medförde eu förändring av de yttre förhål
landena, varigenom återbäringen temporärt måste inställas. Dagens läge ka
rakteriseras därav, att svårigheterna i stort sett övervunnits, ehuru vissa
osäkerhetsmoment fortfarande bestå. Återbäringsfrågan har åter blivit ak
tuell.
Utredningen framlägger alltså sitt lagförslag vid en tidpunkt, då de yttre
betingelserna för återbäring väsentligt förbättrats i jämförelse med förhål
landena under det närmast gångna årtiondet. Det är därför av vikt att fast
slå, att inskränkningarna med avseende å återbäringen under denna tid icke
inneburo något avsteg från skälighetsprincipen liksom att de bättre återbä-
ringsförhållanden, som nu kunna förutses, icke få betraktas såsom en följd
av principens lagfästande.
Såsom allmän princip har utredningen angivit, att en försäkrings bidrag
till extrafonderna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt, se
nast i samband med försäkringens upphörande åter bör frigöras ur dessa
och i form av återbäring återgå till försäkringstagaren. Beståndets konsoli
dering kommer sålunda i huvudsak att åstadkommas genom att återbärings-
medel temporärt bindas i extrafonderna. En mindre del av säkerlietstilläg-
gen kunna dock komma att varaktigt las i anspråk för konsolideringsända-
mål. Härigenom bildas småningom inom rörelsen ett kollektivt konsolide-
ringskapital, som med sin ränteavkastning bidrager till återbäringen.
Utredningens uttalanden torde få anses innebära, att det kollektiva konso-
lideringskapitalet icke skall redovisas i någon separat fond utan i stället ingå
i verksamheten i dess helhet och utgöra en lämpligt avvägd, ibland också
varierande del av samtliga extrafonder och dolda tillgångar. Under denna
förutsättning kunna vi uttala vår fulla anslutning till de allmänna principer,
som varit grundläggande för utformningen av återbäringsreglerna. Rörande
vissa tillämpningsfrågor ha vi emellertid en del erinringar att göra.
Härefter behandlar förbundet fragan om förutberäkning av återbäring och
anmärker, att det incitament till förutberäkning, som på grund av skattela
garna hittills förefunnits, genom utredningens förslag till beskattningsregler
bortfallit. Förbundet fortsätter:
Utredningen har emellertid ansett ett bibehållande av förutberäkningen
motiverat bland annat för att därigenom lättare kunna möta det krav på
premiesänkning, som en väsentligt höjd räntenivå skulle kunna utlösa hos
allmänheten, trots att en premiesänkning vid ett sakkunnigt bedömande
skulle anses oförenligt med nödig hänsyn till tryggheten. Av vissa uttalanden
synes framgå, att utredningen syftar mot en relativt långt gående förutberäk-
ning av återbäringen. För var del anse vi, att man i stället bör vara mycket
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
241
restriktiv och att något tvång icke bör föreligga utöver vad som erfordras för skipande av rättvisa mellan olika generationer och premienivåer. Sålunda bör ej, såsom utredningen å s. 77 tänkt sig, förutberäkning av återbäring ske på grundval av »den omkostnadsplan, som under rådande förhållanden kan anses skälig för det ifrågavarande bolagets verksamhet». Beträffande dödligheten bör särskild försiktighet iakttagas med hänsyn till de kraftiga svängningar dödlighetsförloppet inom storförsäkringen uppvisar. Den tek niska behandlingen underlättas också väsentligt, om man kan undvika täta ändringar av grunderna för förutberäknad återbäring.
Folket-Samarbete anför följande:
Folket-Samarbete har redan uttalat sin livliga anslutning till den konse kvens av skälighetsprincipen, som utredningen (s. 64) formulerar sålunda: ett vinstsystem måste »vara så anordnat, att en försäkrings bidrag till extra - fonderna, så långt detta ur konsolideringssynpunkt är möjligt, senast i sam band med försäkringens upphörande åter frigöres ur dessa och i form av vinst» (enligt den nya terminologien: återbäring) »återgår till försäkringsta garen».
Den nu bestående rätten att låta premieåterbäringsreserven vikariera för säkerhetsfonden står i god överensstämmelse med detta krav. När en försäk ring utträder (på grund av försäkringsfall eller återköp) erhåller den sin an del av premieåterbäringsreserven och därmed en väsentlig del av konsolide- ringsfonden utan att detta påverkar årets behållning.
I och med att man avskaffar återbäringsfondens vikariatsförordnande — för vilket förslag utredningen anför i och för sig goda motiv — möter emel lertid den nyss citerade principen vanskligheter, som i betänkandet lämnas helt outredda. Om de nuvarande återbäringssystemen bibehållas, blir näm ligen följden av vikariatsförordnandets upphävande, att de belopp, som fri göras ur konsolideringsfonderna när en försäkring upphör, ökar årets be hållning i stället för att tilldelas de under året utträdande. Detta gäller un der förutsättning, att avsättningen till utjämningsfonden är till sin storlek fullt bestämd genom grunderna; om grunderna endast definiera minimiav- sättningen och utjämningsfonden överstiger 2 V2 %> av premiereserven, fri göres intet belopp vid försäkringens upphörande utan gjorda avsättningar kvarstanna obegränsad tid i utjämningsfonden. Frågan om återbäringssyste mets utformning, som utredningen helt hänskjutit till lagtillämpningen, sy nes därför vara i behov av en grundligare utredning för att man skall få visshet om, att tillämpningen av den citerade grundsatsen är förenlig med lagtexten.
Efter att ha skisserat ett återbäringssystem framhålla anstalterna, att upp delningen i återbärings- och konsolideringsfonder i själva verket är helt ir relevant. Iiela systemet skulle förenklas avsevärt, om man endast hade en enda fond, återbäringsfonden, som även fyllde säkerhets- och utjämnings fondernas uppgift. Reglerna för täckande av förlust kunna utformas på så dant sätt, tillfogar Folket-Samarbete, att gränsdragningen mellan återbärings- och konsolideringsfonder även i detta avseende är likgiltig.
Slutligen anmärker Folket-Samarbete beträffande regleringsfonden, att denna icke definierats i lagförslaget.
Beträffande cll av utredningens motiv för alt bibehålla den nuvarande anordningen med förutberäknad återbäring nämligen alt detta system
Ki
Bihang Ull riksdagens protokoll 195S. I samt.
Nr
50.
242
Kungl. Maj:ts proposition nr SO
har betydelse för alt förhindra oberättigade anspråk på premiesänkning un
der exempelvis en hög räntekonjunktur — ifrågasätter försåkringsinspektio-
nen huruvida den nämnda effekten kan påräknas, därest icke eu prospek
tering av återbäring får ske för längre tid framåt än den, för vilken återbä-
ringsgrunderna äro fastställda. A andra sidan finner inspektionen det icke
lämpligt att bolagen under en övergående högräntekonjunktur prospektera
återbäring för liela återstående försäkringstiden på basis av den för tillfället
gällande överräntan. Här kan man, lillägger inspektionen, möjligen tänka sig
en anordning, enligt vilken särskilda grunder upprättas för prospektering,
vilka grunder kunna tillåtas avvika från de samtidigt gällande grunderna för
avsättning av återbäring.
Försäkringsinspektionen polemiserar vidare mot utredningens uttalande
att regleringsfonden icke låter sig uppdelas mellan enskilda försäkringar.
Enligt inspektionens mening är en sådan uppdelning icke blott möjlig utan
även lämplig. Inspektionen anser emellertid, alt en uppdelning icke behöver
innebära, att de enskilda försäkringstagarna böra ha anspråk på sin andel
i regleringsfonden. Ändrade förhållanden i fråga om ränta och dödlighet
kunna medföra, att uppdelningen blir en annan, vilket i sin tur kan med
föra att den enskilda försäkringens andel under vissa förhållanden kan mins
kas. En försäkringstagares andel i fonden bör därför icke anses såsom defi
nitivt tillhörande honom förrän i det ögonblick, då försäkringen upphör.
Vid denna tidpunkt bör dock enligt en rationell vinstfördelningsplan försäk
ringstagaren återfå ungefärligen sin andel i regleringsfonden.
Vad angår spörsmålet om nedsättning av de tekniska fonderna anför för
säkringsinspektionen följande:
Utredningen framhåller såsom en väsentlig punkt i förslaget, att återbä-
ringsfonden, utjämningsfonden och regleringsfonden endast må nedsättas i
enlighet med grundernas regler för dessa fonders användning samt för täc
kande av förlust. Härmed är, framhåller utredningen, uttalat att dessa fon
der bestå av medel, vilka tillkomma försäkringstagarna och skola återbäras
till dessa, i den mån de icke måste tagas i anspråk för tryggande av försäk
ringsbeloppens avtalsenliga utbetalning. Inspektionen förmodar, att uteläm
nandet av säkerhetsfonden vid nyssnämnda uppräkning icke får tagas till
intäkt för uppfattningen, att säkerhetsfonden icke skulle tillhöra försäk
ringstagarna, en uppfattning vilken tidigare haft vissa förespråkare.
Även försäkringsinspektionen framhåller önskvärdheten av alt reglerings
fonden definieras i lagen eller att dess ändamål närmare angives.
Spörsmålet om oinskränkt rätt till återbäring har av försäk
ringsbolagens riksförbund upptagits till närmare behandling. Utan att ingå
på frågan, huruvida ett kategoriskt uttalande från statsmakterna enligt ut
redningens önskan kan anses gå övriga försäkringstagares rätt enligt gällan
de lag för när, säger sig förbundet vilja som sin principiella inställning ut
tala följande:
Det torde få anses omöjligt att nu överblicka den framtida utvecklingen
och de anpassningskrav, denna kan komma att ställa. Man får icke förbise
möjligheten av nya försäkringsformer med a priori ansatta modifikationer
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
243
av beräkningsgrunderna så att den garanterade lägre premien vid försäk ringens tecknande kan anses uppväga ett upphävande av rätten till återbä ring. Det är icke ntan vidare givet, att dylika försäkringar, därest rörelsen ger överskott, skola erhålla detta överskott, medan de, därest underskott upp står, skola stödjas av andra försäkringar. Det förtjänar omnämnas, att icke vinstberättigade försäkringar till särskilda premier, innebärande en avväg ning av den aprioriska rättvisan, vunnit stor utbredning i bland annat Eng land och U. S. A. Denna försäkringsform fyller där uppenbarligen ett avse värt behov. ®tf
Beträffande nu förefintliga, icke återbäringsberättigade försäkringar kan man även ifrågasätta lämpligheten av en ändring av villkoren i de fall, då försäkringstagarna haft valfrihet och då uteslutandet av rätten till återbäring skett i anslutning till modifikationer i beräkningsgrunderna.
Vidare utgå vi ifrån, att det ej skall möta hinder att bibehålla en viss kvali fikationstid, under vilken nya försäkringar »tjäna in» sig i rättigheten till avkastningen av bolagets kollektiva konsolideringskapital. Dessa försäkring ars bidrag till årsöverskottet är då vanligen ringa och eftersom erfarenhets mässigt den oundvikliga förtidiga avgången infaller under denna tid med sin högsta frekvens, innebär det även för bolaget och dess övriga försäkrings tagare onödiga kostnader att för sådana tidigt avgående försäkringar behöva upplägga återbäringsregister och verkställa beräkningar av de diminutiva be lopp, det här är fråga om. Användandet av en viss kvalifikationstid måste därför anses slå i god överensstämmelse med skälighetsprincipen.
Av uttalandena i betänkandet framgår icke, huruvida förslaget om oin skränkt återbäringsrätt skall omfatta även livåterförsäkringen. Vi utgå från att detta icke avses, då det i annat fall hade bort komma till ett direkt uttryck. Det är emellertid av vikt att rikta uppmärksamheten härpå.
Av det sagda framgår, att ett kategoriskt uttalande från statsmakternas sida om oinskränkt rätt till återbäring från olika synpunkter måste anses som direkt olämpligt.
I detta sammanhang diskuterar förbundet spörsmålet om de tekniska be stämmelsernas tillämpning beträffande s. k. skadelivräntor. Med skadeliv- ränta avses här sådan livränta, som på grund av skadeförsäkringsavtal efter inträffat försäkringsfall utgår till den skadelidande, i regel såsom ersättning för invaliditet. Förbundet anför följande:
Enligt utredningens förslag skola samtliga tekniska bestämmelser för egent lig livförsäkringsrörelse äga tillämpning jämväl å skadeförsäkringsbolagens livränterörelse. Då något undantag ej gjorts från regeln, att bolag, som dri ver livförsäkringsrörelse, obligatoriskt skall redovisa försäkringsfond, ut jämningsfond, säkerhetsfond, återbäringsfond och regleringsfond, torde detta krav även avse den livränterörelse, som av skadeförsäkringsbolagen drives i anslutning till skaderegleringen.
Det förefaller emellertid uppenbart, att det generella krav. som rests pa vinstdelaktighet för livförsäkringstagama, icke kan avse sådan livränterö relse. I annat fall skulle givetvis det skadeförsäkringsbolag, som på grund av meddelad försäkring — exempelvis trafikförsäkring eller annan ansvarig hetsförsäkring — blivit skyldigt att till skadad person utge viss livränta, vara att anse som försäkringstagare och alltså som vinstberättigad, även om säkerställandet av livränta skett i den egna rörelsen. Ett dylikt betraktelse sätt skulle leda till rena absurditeter. Detta till trots skulle bolagen bli skyl diga att i balansräkningarna redovisa de obefintliga återbäringsfonderna. Eu ändring på denna punkt synes nödvändig.
244
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Vidare må framhållas, afl enligt vad utredningen föreslagit beträffande liv
försäkring möjligheten att redovisa säkerhetsfond med viss del av aktie- eller
garantikapital skulle försvinna. För den egentliga livförsäkringens vidkom
mande ha vi intet att erinra häremot, men i fråga om skadeförsäkringen sy
nes ändringen ej vara påkallad.
Vad angår förslaget om att livförsäkringsbolagens aktuarier böra åläggas
att till försäkringsinspektionen lämna fortlöpande redogörelser — i den
omfattning inspektionen har att angiva — för den verkliga och den beräk
nade dödligheten bland icke-normala risker framföras betänklig
heter av försäkringsbolagens riksförbund. Antalet sådana risker uppgår en
dast till en eller annan procent av hela antalet livförsäkringar, framhåller
förbundet. Med hänsyn härtill måste värdet av de föreslagna redogörelserna
starkt ifrågasättas. Eftersom riskbedömningen sker efter ensartade riktlinjer,
borde det enligt förbundets mening vara fullt tillräckligt, om de icke-normala
riskernas dödlighet undersökas för bolagen gemensamt i anslutning till de av
försäkringsutredningen föreslagna tekniska boksluten.
Också Folket-Samarbete betonar, att dylika specialundersökningar äro
mycket arbetskrävande, varför dispens bör medgivas bolag som kan visa, att
dess bestånd av icke-normala risker har ringa omfattning.
Förslaget lörande tekniska balansräkningar har föranlett
försäkringsinspektionen till vissa erinringar. Det synes inspektionen mera ra
tionellt att till grund för den årliga balansräkningen lägga en teknisk värde-
nng av tillgangarna, grundad pa samma antaganden som värderingen av
skulderna. Inspektionen tillägger:
Anledningen till att försäkringsutredningen föreslagit tekniska utredningar
endast vart femte år torde vara, att försäkringsutredningen antagit dessa ut
redningar vara mycket arbetskrävande. Emellertid finnas möjligheter att ge
nom gruppmetoder väsentligt reducera arbetet med värderingen av tillgång
arna. Det må nämnas, att redan nu finnas bolag, som årligen verkställa så
dan värdering för att på denna kunna grunda beslut om vinsttilldelning. Då
frågan om teknisk värdering av tillgångarna aktualiserats först genom ränte
fallet under senare tid, har man ännu en relativt begränsad erfarenhet av så
dan värdering. Det vore därför olämpligt att obligatoriskt föreskriva, att till
gångarna i den årliga balansräkningen skulle upptagas till sina tekniska vär
den. Emellertid anser inspektionen, att det för bolag som så önska borde öpp
nas en möjlighet att i den årliga balansräkningen tillämpa teknisk värdering
av tillgångarna. I så fall bör detta ske enligt av Kungl. Maj:t stadfästa grun
der. Visserligen skulle genom en sådan anordning bolagens balansräkningar
kunna komma att upprättas efter olika system, varigenom jämförelser mel
lan bolagen i någon mån kunde försvåras. Emellertid råder redan nu en be
tydande olikhet mellan bolagens värdering av tillgångarna, och i detta avse
ende medför utredningens förslag icke någon ändring. Nämnda olägenhet
synes därför icke böra tillmätas betydelse.
Även om en viss normering är nödvändig för att de olika bolagens analy
ser skola bli jämförbara, säger sig Folket-Samarbete vilja framhålla, att för-
säkringsinspektionens föreskrifter icke böra vara alltför snäva utan lämna ut
rymme åt bolagen att icke endast anpassa sina utredningar för speciella syf
Kungi. Mcij:ts proposition nr 50.
- 245
ten utan även vidtaga de förenklingar i arbetet, som äro möjliga utan att analysernas värde äventyras.
Beträffande frågan om konsolideringsåtgärder och täckande av förlust i livförsäkringsrörelse beklagar Folket-Samarbete, att utred ningen avvisat tanken på »vattentäta skott». Anstalterna anmärka, att utred ningens enda förslag på denna punkt är att livförsäkringsbolag skall kunna förbjudas utöva nyanskaffning under en övergångsperiod för att icke det nya, bärkraftiga beståndet skall behöva hjälpa upp ett äldre, nödlidande be stånd. Ett sådant förbud anse anstalterna emellertid icke tjäna det angivna ändamålet om de nya premierna sättas betydligt lägre än för någon av de äldre grupperna. Anstalterna fortsätta:
Till stöd för sin negativa ståndpunkt i frågan om »vattentäta skott» anför utredningen bl. a. de stora praktiska olägenheterna av att fullständigt för dela premier, riskkoslnader, kapitalavkastning och förvaltningskostnader mellan olika grupper. Dessutom måste en sådan uppdelning på vissa punkter bli osäker, t. ex. beträffande kapitalavkastning och förvaltningskostnader.
Vad riskkostnaderna beträffar synes det emellertid självklart, att en ut jämning skall ske inom hela försäkringsbeståndet; »vattentätheten» bör så lunda icke avse den egentliga försäkringsrörelsen. En del av de praktiska anmärkningarna bortfaller, om gränserna dragas mellan de grupper, i vilka försäkringsbeståndet ändock måste indelas med hänsyn till återbäringen; andra av dessa anmärkningar få mindre vikt, om man går en medelväg mel lan vattentäta skott och oinskränkt solidaritet mellan olika grupper. En så dan medelväg skulle man kunna nå genom följande regler, som förutsätta en av anstalterna i annat sammanhang skisserad indelning i återbärings- grupper och uppdelning av tillgångarna på samma grupper.
Om tillgångarna för en viss grupp understiga gruppens premiereserv — båda värderade efter grunder, som nära ansluta sig till det verkliga förlop pet — säges det felande beloppet utgöra gruppens förlust. Om gruppens till gångar överstiga gruppens premiereserv — båda värderade efter försiktiga antaganden — säges det överskjutande beloppet vara gruppens vinst. I lagen bör föreskrivas dels att en grupps vinst får användas för täckande av annan grupps förlust, dels att sådan subvention skall återbetalas i den mån den sub ventionerade gruppen uppvisar vinst. Förutberäknad återbäring bör dock icke få tagas i anspråk för täckande av annan grupps förlust utan att sär skilda nedsättningsgrunder införas.
Enligt detta förslag skulle vid täckande av förlust ingen åtskillnad göras mellan icke förutberäknad återbäring och konsolideringsfonderna. I själva verket har det ingen betydelse alt föreskriva, att en överskottsgrupps kon- solideringsfonder skola nedsättas före gruppens återbäringsfond, eftersom även de förra realiter äro återbäringsfonder. Den av anstalterna förut utta lade meningen, att konsolideringsfonderna kunna sammanslås med återbä- ringsfonden, står sålunda i god överensstämmelse med här föreslagen regel för täckande av förlust.
Utan att uttala någon egen mening angående lämpligheten av eu anord ning med vattentäta skott framhåller försäkringsinspcktionen i anslutning till de skäl, som utredningen ansett tala emot en sådan anordning, att det lorde vara möjligt att — utan alt företaga en bokföringsmässig uppdelning av rörelsen på skilda grupper — med hjälp av försäkringstekniska metoder
246
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
genomföra en uppdelning, vilken icke blir särskilt arbetskrävande och vid
vilken utjämningen i riskhänseende mellan grupperna kvarstår.
Vad angår tjänstepensionsförsä k ringen ansluter sig Folket-
Samarbete till utredningens förslag.
Försäkringsbolagens riksförbund anför följande:
Enligt lagförslagets 345 § må Kungl. Maj:t beträffande tjänstepensionsför-
säkring medge avvikelser från lagens bestämmelser beträffande premiereserv
och redovisning av försäkringsfond. Såsom utredningen själv förutsatt i mo
tiveringen bör avvikelse även kunna medges vad angår grunderna för premie
beräkningen. Lagparagrafen bör alltså kompletteras på denna punkt.
Kompletteringen synes även böra utsträckas till att omfatta säkerhetsfon
dens beräkning och avsättning till densamma. Att behov av särregler beträf
fande denna fond kan uppkomma vid tjänstepensionsförsäkringsrörelse har
framhållits även av tjänstepensionsutredningen i dess betänkande (SOU 1946:
26 s. 51). Om undantag skall kunna medgivas för premiereserven, synes för
övrigt anledning saknas att bestämma den mindre betydelsefulla säkerhets
fonden genom lagregler utan dispensmöjlighet.
Försäkringsinspektionen kritiserar utredningens principiella synpunkter
beträffande tjänstepensionsförsäkringen. Kritiken riktar sig särskilt mot
förslaget att Kungl. Maj:t under viss förutsättning skall kunna medgiva
avvikelser från lagens stadganden angående premiereserv. Inspektionen an
ser, att det icke bör ifrågakomma att övergiva en så fundamental princip,
som tillämpningen av premiereservsystemet inom frivillig försäkring innebär,
utan att en ingående utredning visat, att detta är av behovet påkallat. På
grund härav hemställer inspektionen, att 345 § första stycket i förslaget änd
ras så, att undantag icke må medgivas från bestämmelserna rörande premie
reserv utan endast från bestämmelserna rörande försäkringsfondens redo
visning.
Föredraganden. Det ligger i sakens natur att livförsäkringstekniken —
även om den framträder i mycket förenklad form — endast i begränsad
omfattning kan förstås av personer utanför fackmännens krets. Den stora
allmänheten saknar i varje fall möjlighet att tillägna sig innebörden av de
tekniska bestämmelserna. Från denna synpunkt skulle det följaktligen kun
na anses likgiltigt, om tekniken är mer eller mindre komplicerad. Å andra
sidan är det otvivelaktigt, att en komplicering av de tekniska reglerna med
för praktiska olägenheter. Sålunda måste därav följa en ökning av bolagens
förvaltningsarbete och därmed även en ökning av kostnaderna. Därtill kom
mer, att tillsynsmyndighetens granskningsarbete kan försvåras. Sistnämnda
förhållande accentueras i den mån bolagen tillämpa skiftande tekniska me
toder. För min del vill jag starkt understryka angelägenheten av att enkel
het och enhetlighet eftersträvas i fråga om livförsäkringstekniken.
Försäkringsutredningen har förutsatt, att endast de allmängiltiga och
grundläggande bestämmelserna av försäkringsteknisk art skola upptagas i
lagen, medan detaljfrågor regleras i de tekniska grunderna, vilka stadfästas
247
av Kungl. Maj:t i administrativ ordning. 1 en sådan anordning har utred
ningen framför allt sett en möjlighet att astadkomma önskvärd smidighet i
rättstillämpningen. Därmed har utredningen likväl icke avsett att lämna
rättstillämpningen fria händer. Utredningen har nämligen fixerat de allmän
na principer, som enligt utredningens mening böra vara vägledande vid av
fattningen av grunderna.
Jag är ense med utredningen om att lagen icke bör tyngas av försäkrings-
tekniska detaljföreskrifter. Härför talar också den omständigheten att — så
som utredningen framhävt — det tekniska underlaget för verksamheten stän
digt måste anpassas efter växlande ekonomiska och demografiska förhållan
den i samhället. Detta önskemål kan svårligen tillgodoses om en jämkning
av de tekniska bestämmelserna förutsätter lagändring. Grunderna skola där
emot enligt förslaget kunna — efter beslut av bolagsstyrelsen — ändras ge
nom ett avgörande i administrativ ordning. Denna anordning öppnar otvivel
aktigt möjlighet till smidig anpassning. Någon meningsskiljaktighet torde å
andra sidan icke kunna råda därom, att de grundläggande tekniska bestäm
melserna böra uttryckas genom positiva lagbud.
Vad angår det materiella innehållet i de av utredningen uppställda reglerna
för livförsäkringstekniken — oavsett om dessa upptagits i lagen eller angi
vits såsom normerande för grunderna och därmed för rättstillämpningen
har detta i stort sett vunnit erkännande i remissyttrandena. I vissa hänseen
den ha dock framställts erinringar mot förslaget. Dessa beröra delvis spörs
mål av fundamental betydelse, d. v. s. sådana som enligt vad nyss anförts
höra regleras i lagen och icke i grunderna. I större utsträckning gälla an
märkningarna emellertid sådana förhållanden, som synas mig lämpligen böra
lösas i praxis. Jag finner det icke påkallat att beträffande frågor av det sist
nämnda slaget nu taga principiell ståndpunkt, desto mindre som man här
rör sig på ett område, där utvecklingen alltjämt söker sig nya banor och per
spektivet efter hand förskjutes. Beträffande hithörande frågor skall jag där
för i det följande endast framhålla vissa synpunkter, som synas mig vara
av särskild betydelse för rättstillämpningen. Jag torde även få hänvisa till
vad som anföres i specialmotiveringen särskilt till 262—278 §§.
I anledning av vad som anförts i det yttrande, som avgivits av försäkrings
bolagens riksförbund, vill jag i detta sammanhang understryka, att det en
skilda försäkringsväsendet självfallet bör beredas tillfälle att framföra sina
synpunkter vid tillämpningen av den nya lagstiftningen.
Innan jag närmare ingår på de tekniska spörsmålen torde det vara lämp
ligt att beröra ett angränsande problemkomplex, nämligen livförsäkringsbo
lagens beskattning.
Utredningen säger sig hava kommit till den uppfattningen, att det icke äf
möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig utformning av livförsäkringstek
niken, såframt icke vissa ändringar genomföras i 30 § kommunalskattelagen.
I överensstämmelse därmed har utredningen utarbetat förslag till ändring
av nämnda lagrum.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
248
Kungl. May.ts proposition nr 50.
Det är självfallet av stor vikt att skattebestämmelserna icke lägga hinder
i vägen för genomförande av ett rationellt försäkringstekniskt system. Uppen
bart är också att nuvarande regler för livförsäkringsbolagens beskattning från
sådan synpunkt äro otillfredsställande. Med hänsyn härtill framstår det så
som ett starkt önskemål att en ändring av kommunalskattelagen i förevaran
de del snarast genomföres. Denna lag är emellertid för närvarande föremål
för en viss översyn av 1944 års allmänna skattekommitté. Enligt vad jag
inhämtat har kommittén tagit upp till behandling även livförsäkringsbola
gens beskattning. Det synes mig icke lämpligt att nu föregripa kommitténs
arbete. En provisorisk lagstiftning på detta område måste medföra olägen
heter av skilda slag. I betraktande härav anser jag mig icke nu böra ifråga
sätta ändring i kommunalskattelagen. Detta förhållande medför, att vissa
jämkningar måste vidtagas i de föreslagna försäkringstekniska bestämmel
serna.
Med hänsyn till den ståndpunkt jag sålunda intagit i skattefrågan, har
jag icke funnit erforderligt att redogöra för utredningens förslag i detta ämne
eller att ingå på den kritik, som i remissyttrandena framkommit mot för
slaget.
Beträffande de särskilda spörsmål av försäkringsteknisk art, som utred
ningen behandlat, må följande framhållas.
Försäkringsutredningen har föreslagit, att, vid sidan om kravet på trygghet
för försäkringsutfästelserna, i lagen bör uppställas ett krav även på s k ä-
lig het gentemot försäkringstagarna. Jag ansluter mig oförbe
hållsamt till utredningens förslag härutinnan. Detta innebär, att på livför
säkringens område en för försäkringsverksamheten betydelsefull princip lag
fästes. Vad angår konsekvenserna av att skälighetsprincipen kommer till ut
tryck i lagen har i viss utsträckning olika meningar yppats. Medan utred
ningen förutsatt, att skälighetsprincipen medför skyldighet för försäkrings-
inspektionen att pröva exempelvis huruvida en viss organisation eller eu viss
form för verksamhetens bedrivande kan — med hänsyn till de härför erfor
derliga kostnaderna — anses tillgodose skälighetskravet, har i ett remissytt
rande starkt betonats, att principen icke förlänar tillsynsmyndigheten en så
dan befogenhet. Det synes mig uppenbart, att vid en effektiv tillsyn av skä-
lighetsprincipens efterlevnad de av utredningen angivna faktorerna icke kun
na lämnas obeaktade. Bolaget måste sålunda vara berett att underkasta sig
en allsidig granskning av verksamhetens ekonomiska effektivitet. I den mån
i premierna ingår ersättning för kundtjänst framstår det jämväl som en själv
klar skyldighet för försäkringsinspektionen att tillse, att kundtjänsten får
det innehåll och den omfattning, som förutsatts i grunderna. Den gransk-
ningsskyldighet, som sålunda följer av skälighetsprincipen, är emellertid icke
liktydig med att tillsynsmyndigheten äger ingripa dirigerande i bolagets in
terna ekonomiska skötsel såvitt gäller allehanda detaljfrågor. Ej heller kan
det anses tillkomma myndigheten att bedöma bolagets lönepolitik. Om kon
trollen ger vid handen, att skälighetskravet — i förhållande till försäkrings-
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
249
lagarna — icke uppfylles, har myndigheten att inom ramen för sin allmänna tillsynsbefogenhet förelägga bolaget att vidtaga de åtgärder, som prövas på kallade. I sista hand kan koncessionen förklaras förverkad.
De farhågor, som uttalats för att skälighetsprincipen kan medföra ogynn samma återverkningar på personalens löneförhållanden — särskilt den en ligt kollektivavtal anställda personalen — torde få anses ogrundade. Det sy nes mig nämligen klart, att vid fastställandet av omkostnadsgrunder löne sättningen på arbetsmarknaden måste respekteras. Någon prövning av de löner, som genom kollektivavtal tillförsäkrats personalen, kan sålunda, så som redan framhållits, icke tänkas förekomma i detta sammanhang.
Utredningens uttalande, att de bäst skötta företagens förhållanden böra bliva vägledande vid grundernas utformning måste anses i princip riktigt. Ett förnekande härav synes mig vara att frånkänna konkurrensen all bety delse. Å andra sidan är det givet, att principen måste tillämpas med varsam het, så att bolagens växlande förhållanden i rimlig utsträckning beaktas.
I ett remissyttrande har rests invändning mot utredningens uttalanden angå ende förutsättningarna för en ytterligare premiedifferentiering i livförsäk ring. Jag anser mig icke kunna på grundval av det föreliggande materialet taga ståndpunkt i denna fråga. Om densamma i framtiden aktualiseras, sy nes mig problemläget böra mera ingående belysas.
I anslutning till skälighetsprincipen har i ett par remissyttranden fram hävts, att spörsmålet om försäkringsutfästelsernas realvärdebeständighet är långt viktigare än premiesättningens skälighet. Detta är i och för sig riktigt men kan uppenbarligen icke minska betydelsen av en offentlig kontroll över premiesättningen.
Folket-Samarbete har i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida icke den 1 i v- försäkring, som bedrives i form av kollektiv riskför säkring, bör undantagas från de för övrig livförsäkring gällande reglerna av teknisk art och i stället hänföras till skadeförsäkring, därvid den nämnda försäkringsformen skulle underkastas sådan skälighetsgranskning, som an stalterna i annat sammanhang föreslagit beträffande skadeförsäkringen. Här till vill jag anmärka, att jag — såsom redan framhållits — icke finner an stalternas förslag beträffande kontroll av skadeförsäkringens premiesätt ning godtagbart, vartill kommer, att hithörande problem falla inom ramen för det utredningsuppdrag, som anförtrotts åt 1945 års försäkringsutred- ning. Ett bifall till Folket-Samarbetes förslag skulle under nuvarande om ständigheter innebära, att den kollektiva riskförsäkringen undandrages den offentliga tillsyn, som övrig livförsäkring är underkastad. En sådan anord ning kan jag icke förorda. Delta är emellertid icke liktydigt med att jag i sak tagit slutlig ställning emot Folket-Samarbetes förslag rörande den kollek tiva dödsfallsförsäkringen. Enligt min mening är detsamma förtjänt atl upp märksammas av den nya försäkringsutredningen.
I fråga om det föreslagna beräkningssättet för p r e in i e r e ser v e n liar i ett remissyttrande förutsatts, att för det gamla försäkringsbeståndet nuva
250
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
rande teknik med så kallade reservpremier skall kunna bibehållas under sär
skilda förutsättningar. I anledning härav må följande framhållas.
Omarbetningen av de tekniska grunderna för livförsäkringsverksamheten
efter genomförandet av den nya försäkringslagstiftningen kan väntas bli om
fattande och tidskrävande. På grund härav har i promulgationslagen före
slagits en viss övergångstid, under vilken anpassning till de nya bestämmel
serna beräknas kunna ske. Det är likväl icke otänkbart, att omräkningen av
premiereserven kan bereda ett eller annat livförsäkringsbolag praktiska svå
righeter. Med hänsyn härtill kan det i vissa fall anses motiverat att bibehålla
det hittillsvarande förfaringssättet vid beräkning av premiereserven för det
äldre beståndet. Förutsättning härför är givetvis, att premiereserven till sin
storlek kommer att motsvara det belopp, som avses med de nya bestämmel
serna. Dessa synpunkter böra beaktas vid prövningen av nya premiereserv-
grunder.
Vad angår 1 rågan huruvida skäl finnas att enligt tekniska grunder upp
dela de kollektiva säkerhetstilläggen på individuella försäk
ringar, synes mig också denna böra överlämnas åt lagtillämpningen.
Enligt utredningens förslag är utjämningsfonden avsedd för ut
jämning i livförsäkringsrörelse av sådana ojämnheter i det ekonomiska för
loppet, som härröra av växlingar i dödlighet, sjuklighet eller invaliditet. I det
yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har föreslagits
sådan komplettering av bestämmelserna för utjämningsfonden, att denna
kan disponeras för utjämning också beträffande sådana riskslag som gifter-
målssannolikheter och pupillantaganden. Detta förslag kan jag icke biträda.
Utjämningsfonden är avsedd för slumpmässiga fluktuationer i verksamhets-
förloppet. Växlingar i giftermåls- och födelsefrekvensen har icke sådan ka
raktär. Här är det nämligen endast fråga om mera långsamma förskjut
ningar.
Försäkringsutredningens definition av utjämningsfonden avviker från
kommunalskattelagens begreppsbestämning. För vinnande av överensstäm
melse har utredningen föreslagit ändring av kommunalskattelagen i denna
del. En sadan ändring synes mig i och för sig befogad, men av skäl, som jag
förut anfört, torde en ändring av kommunalskattelagen icke nu böra ifråga-
komma. Divergensen mellan de båda begreppsbestämningarna synes mig för
övrigt icke ha någon nämnvärd praktisk betydelse. I varje fall gäller detta
om man lämnar åsido den nyssnämnda, av försäkringsbolagens riksförbund
ifrågasatta utvidgningen. Försäkringslagens definition anger fondens ända
mål. Inom de gränser, som sålunda uppdragits, angivas i grunderna de när
mare reglerna för fondens användning. Dessa kunna självfallet växla från
fall till fall. Det torde icke bereda svårighet att utforma grunderna så, att
dessa samtidigt som de uppfylla försäkringslagens föreskrifter angående
utjämningsfondens användning — medföra skattefrihet för avsättningar till
fonden enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen.
I det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har fram
hållits, att eftersom nedsättning av utjämningsfonden betraktas såsom intäkt
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
251
och sålunda medför ökning av årsvinsten, en tredjedel av nedsätlningen mas te tagas i anspråk för avsättning till säkerhetsfond. Detta är givetvis riktigt. Någon praktisk olägenhet följer emellertid icke därav. Såväl utjämningsfon den som säkerhetsfonden består av medel, som i form av återbäring förr eller senare skola tillföras försäkringstagarna. Från försäkringstagarnas syn punkt kan det därför anses likgiltigt, huruvida ett visst belopp överföres från utjämningsfonden till säkerhetsfonden. Eftersom avsättning till säker hetsfonden är skattefri, har transaktionen icke någon betydelse från skatte- synpunkt. Jag anser det följaktligen icke erforderligt att i lagen upptaga nå gon undantagsbestämmelse beträffande avsättning till säkerhetsfond för det fall, att i överskottet ingår belopp som motsvarar nedsättning av utjämnings fonden.
Beträffande säkerhetsfonden bygger utredningens förslag i prin cip på nu gällande ordning. Folket-Samarbete har i sitt yttrande starkt kri tiserat detta system, vilket anstalterna anse principiellt otillfredsställande. Även försäkringsinspektionen ställer sig kritisk mot 5 %-regeln. Eftersom mera rationella avsättningsregler måste bli av komplicerad natur, ifrågasät ter inspektionen, om icke avsättningsskyldigheten borde regleras i grunderna och icke i lagen.
De synpunkter beträffande säkerhetsfonden, som Folket-Samarbete fram fört, sammanfalla i stort sett med den kritik av 5 %>-regeln, som utredningen själv uttalat.
Föreskrifterna angående livförsäkringsbolagens tekniska fonder hava en ligt min mening till ändamål att motverka, att bolagen disponera sina medel på ett sätt som äventyrar verksamhetens soliditet. Det ligger i sakens natur, att man vid utformningen av fonderingsbestämmelserna måste taga hänsyn såväl till försäkringstekniska synpunkter som till principer av allmän eko nomisk art. En kombination av dylika regler kan givetvis — ehuru ända målsenlig och enkel — alltid lämna rum för kritik från teoretisk utgångs punkt.
De av försäkringsutredningen föreslagna bestämmelserna beträffande sä kerhetsfonden synas mig vila på en kombination av tekniska och ekonomiska grundsatser. Enligt min mening äro bestämmelserna väl avvägda. För min del fäster jag avgörande vikt vid att 5 %-regeln är enkel och lättillämpad och jag vill understryka utredningens uttalande, att de praktiska olägenheterna av 5 %-regeln icke torde vara av sådan valör, att en ändring är pakallad.
Vad särskilt beträffar förslaget om att minska minimiavsättningen till sä kerhetsfonden från hälften till eu tredjedel av årsvinsten, synes mig bestäm melsen härom höra ses mot bakgrunden av den skärpning av konsoliderings- skyldigheten, som reglerna om utjämningsfonden innebära.
Försäkringsinspektionens förslag om att reglera avsättningsskyldigheten i de tekniska grunderna kan jag icke tillstyrka. Säkerhetsfonden utgör ett så viktigt led i fonderingssystemet alt dess ställning bör regleras genom enhetliga bestämmelser i lagen.
252
Kungl. Maj:ts proposition nr -JO.
Enligt utredningens förslag skall möjligheten att redovisa säkerhetsfond med viss del av aktie- eller garantikapital försvinna. I det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har anförts, att häremot icke linnes något att erinra såvitt gäller den egentliga livförsäkringen. Däremot finner förbundet ändringen icke påkallad i fråga om skadeförsäkring. Den na ståndpunkt, för vilken någon motivering icke anförts, kan jag icke dela.
Folket-Samarbetes anmärkning, att säkerhetsfond icke bör avsättas för den del av premiereserven som redovisas medelst försäkringslån, vore logiskt rik tig, därest säkerhetsfonden hade till ändamål att skydda endast mot kapital förluster. Så är emellertid icke förhållandet. Vidare bör beaktas, att försäk ringsbolagens långivning mot säkerhet av försäkringsbrev företer starka fluk tuationer. Erfarenheten ger vid handen, att en omfattande långivning snabbt kan reduceras. Konjunkturkänsligheten är på detta område särskilt stor. In stabiliteten medför praktiska olägenheter beträffande beräkningen av säker hetsfond. Med hänsyn till vad nu anförts torde försäkringsutredningens för slag få anses välgrundat.
Försäkringsinspektionen har kritiserat den i 271 § i förslaget uttalade prin cipen, att vid säkerhetsfondens beräkning endast den del av premiereserven för livförsäkring, som är redovisad annorledes än genom värdet av svensk återförsäkringsgivares ansvarighet, skall läggas till grund för avsättnings- skyldigheten. Anmärkningen torde få anses motiverad från teoretisk synpunkt. Någon nämnvärd praktisk betydelse torde den icke äga. Såsom i det följande skall närmare utvecklas, anser jag, att skälighetsprincipen bör tillämpas även i fråga om återförsäkring inom riket. Det kan vid sådant förhållande anses lik giltigt, om säkerhetsfonden avsättes hos direktförsäkraren eller hos svensk återförsäkringsgivare. I detta sammanhang må vidare framhållas, att enligt 345 § Kungl. Maj:t skall äga medgiva de avvikelser från lagens bestämmelser, som prövas skäliga. Slutligen bör beaktas, att åtminstone i vissa fall ett ge nomförande av inspektionens förslag kunde komma att onödigtvis komplicera beräkningen av säkerhetsfond.
Den tankegång, som ligger till grund för gällande bestämmelser om premieaterbäring och vinst, torde i förenklad form kunna återgivas på följande sätt. De antaganden rörande dödlighet, förräntning och omkostnader, vilka utgöra underlaget för beräkningen av premier och premie reserv, skola väljas så att de var för sig äro betryggande. Erfarenheten ger vid handen, att man under normala förhallanden kan räkna med att verksam hetens faktiska förlopp blir gynnsammare än enligt dessa försiktiga anta ganden. Följaktligen kan under de nämnda betingelserna påräknas över skott från dessa tre källor. Genom att tillämpa en något lägre grad av för siktighet beträffande de tre elementen — förmånligare förräntning och gynn sammare dödlighetsförlopp samt lägre omkostnader — kan man i förväg siffermässigt beräkna ett mot dessa svagare antaganden svarande överskott. Detta bör efter lämpliga fördelningsregler återbetalas till försäkringstagarna. Premieåterbäringsgrunderna, även kallade andra ordningens grunder, avse denna överskottsberäkning och fördelning. Skulle det ekonomiska resultatet
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
253
av verksamheten bli ännu gynnsammare än som antagits i premieåterbärings- grunderna, uppstår ytterligare överskott, som tillföres försäkringstagarna under namn av vinst. Den terminologiska skillnaden mellan premieåterbäring och vinst — enligt gällande lag — är sålunda, att den förra i förväg beräknas, medan den senare bestämmes i efterhand.
Vad till en början beträffar terminologien, använder försäkringsutredningen uttrycket »återbäring» för alla belopp, som tillföras försäkringstagarna. Den del av vinsten till försäkringstagarna, som i nuvarande lag benämnes premie återbäring, kallar utredningen »förutberäknad återbäring». Denna terminologi synes i och för sig lämplig.
Skälighetskravet måste vara vägledande för utformningen av återbärings- reglerna. Enligt skälighetsprincipen bör allt överskott å livförsäkringsrö relse återgå till försäkringstagarna. Jag bortser bär från aktieägares rätt till vinstutdelning och garanters rätt till ränta å garantikapital. I den mån åter bäring icke utbetalas redan i samband med att överskottet uppkommer, tjäna de hos bolaget innestående återbäringsmedlen konsolideringsändamål. Enligt utredningens förslag skall emellertid återbäring vid en given tidpunkt — som angives i återbäringsgrunderna — tilldelas försäkringstagaren. Detta måste ske senast i samband med inträffat försäkringsfall eller vid återköp. I grunderna skall kunna bestämmas, att återbäring tilldelas då försäkringen varit i kraft ett visst antal år. Även andra regler för tilldelning kunna tillämpas. Till delningen innebär, att medlen frånskiljas bolagets förmögenhetsmassa och överföras till försäkringstagarna. Enligt förslaget skall tilldelad återbäring, i den mån densamma icke omedelbart utbetalas till vederbörande, redovisas i försäkringsfonden. I överensstämmelse därmed skola värdehandlingar mot svarande den tilldelade återbäringens belopp pantsättas för försäkringstagar nas räkning.
Jag kan helt ansluta mig till försäkringsutredningens principiella syn punkter beträffande återbäringen. Med hänsyn till återbäringens centrala betydelse för tillgodoseende av skälighetsprincipen är det naturligt att göra upprättandet av återbäringsgrunder till en ovillkorlig skyldighet för livför säkringsbolagen. Förslaget om att i dessa grunder skola upptagas regler för avsättning till återbäringsfonden och för denna fonds användning ävensom regler för tilldelning av återbäring och för förräntning av återbäringsfonden får anses välmotiverat. Såsom redan anmärkts måste vid upprättandet av dessa grunder en avvägning ske mellan trygghets- och skälighetsprinciperna.
Försäkringsutredningen har funnit övervägande skäl tala för bibehållande av systemet med förutberäk n a d å t e r b ä r i n g. Ett av motiven här för anser utredningen vara, att systemet är ägnat alt motverka oberättigade anspråk på premiesänkning under exempelvis en högräntekonjunktur. Detta motiv förefaller icke bärande. Vida större betydelse torde i stället böra tillmätas det förhållandet, att skälighetsprincipen nu genomföres i lagstift ningen. Därigenom skapas nämligen en garanti för att uppkomna överskott återföras till försäkringstagarna och att dessa på skäligt sätt fördelas mellan dem. I den av utredningen anförda situationen torde ett åberopande av skälig-
254
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
hetsprincipen och tillsynen över densammas efterlevnad icke ha mindre effekt än en hänvisning till förutberäkningen av återbäring.
Enligt utredningens mening har förutberäkningen en viktig uppgift att fylla också i sådana fall, då grupper av försäkringar med olika beräkningsgrunder och som följd därav olika premienivå ingå i ett bolags bestånd. Den önskvärda enhetligheten i de olika gruppernas ekonomiska behandling anser utredningen nämligen enklast kunna ernås genom lämpligt avvägda grunder för förut- beräkning av en del av överskottet, varigenom man samtidigt åstadkommer en garanti för beloppens skäliga fördelning mellan försäkringstagarna.
Dessa skäl för förutberäkningens bibehållande äro givetvis värda beaktande. De tillmättes stor betydelse då bestämmelserna om förutberäknad återbäring på sin tid upptogos i lagstiftningen. Även andra skäl anfördes då för förut- beräkningen, framför allt att denna skulle tvinga bolagen till sparsamhet samt motverka förtidsannullationer under de första försäkringsåren. Därvid för utsattes uppenbarligen att förutberäkningen skulle omfatta en avsevärd tid rymd, i varje fall huvuddelen av försäkringstiden. Den praktiska erfarenheten torde i allt väsentligt ha jävat uppfattningen om förutberäkningens betydelse. Med hänsyn till osäkerheten beträffande beräkningselementen visade det sig snart omöjligt att verkställa förutberäkningen för längre tid än ett fåtal år. Förutberäkningen har därefter blivit alltmera begränsad till tiden. Numera torde den i allmänhet verkställas endast för ett år i sänder. Det är för övrigt icke ovanligt, att grunder för förutberäkning av återbäring stadfästas i efter skott för ett tilländagånget verksamhetsår. Detta måste betecknas som eu ano mali.
Av särskild betydelse i detta sammanhang är att systemet med förutberäk nad återbäring i ett hänseende medfört direkt olämpliga verkningar. Såsom redan anmärkts, ha livförsäkringsbolagen ansetts äga i ackvisitionen ställa i utsikt premieåterbäring — d. v. s. förutberäknad återbäring — i enlighet med stadfästa grunder. Denna s. k. vinstprospektering har ofta givits sådan form, att försäkringskandidaterna bibringats föreställningen om en verklig utfästelse från bolagets sida. Bolagen ha emellertid under ändrade betingel ser kunnat få grunderna för den förutberäknade återbäringen ändrade. Un der en följd av år sågo sig bolagen rentav nödsakade att inställa all åter bäring. Vinstprospekteringen har varit ägnad att befordra osunda ackvisi- tionsmetoder och skapa irritation mellan bolagen och försäkringstagarna. Lagfästes skälighetsprincipen, vilken innebär bl. a. att överskottet å livför säkringsverksamheten skall återbäras till försäkringstagarna och fördelas mellan dem efter rationella normer, synes tiden också vara mogen att inom denna verksamhet upphöra med all vinstprospektering och utfästelse om återbäring, såvida icke prospekteringen eller utfästelsen sker i enlighet med reglerna för tilldelning av återbäring. Stadgande härom har upptagits i 270 § sista stycket. Av det sagda framgår, att jag icke kan biträda försäkringsin- spektionens förut refererade förslag om särskilda grunder för vinstprospek tering.
Enligt försäkringsutredningens förslag (270 §) skola återbäringsgrunderna
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
255
innehålla regler för förutberäkning av återbäring, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden sådan förutberäkning icke skall ske. Förutberäk ning skall sålunda enligt förslaget bliva regel. Med hänsyn till vad jag förut anfört kan jag icke biträda förslaget i denna del. Det saknas enligt min me ning anledning att bibehålla systemet med särskilda grunder för förutberäk ning av återbäring. En tillfredsställande utformning av det försäkringstek- niska systemet torde kunna ernås med tillhjälp av reglerna för återbärings- fondens användning. För åstadkommandet av en rationell återbäringsteknik och en rättvis fördelning av återbäringsmedlen mellan olika grupper och oli ka generationer av försäkringstagare kunna därvid ekonomiska prognoser behöva göras. I den män dylika prognoser komma att inflyta i grunderna måste tillses, att desamma icke får karaktär av vinstprospektering eller utfästelse om återbäring.
Vad nu anförts angående förutberäkning av återbäring föranleder ändring i 270 och 273 §§ lagförslaget.
I detta sammanhang bör beaktas, att jämlikt 30 § 2 mom. kommunal skattelagen livförsäkringsbolagen äga att från bruttointäkten göra avdrag för avsättning bl. a. till premieåterbäringsreserv, d. v. s. — enligt den nya terminologien — avsättning enligt grunderna för förutberäknad återbäring. Den omständigheten att systemet med förutberäknad återbäring (premieåter bäring) försvinner, får icke leda till att bolagen i skattehänseende komma i sämre ställning. I ett tidigare sammanhang har jag berört de icke önskvärda konsekvenserna av den nyssnämnda skattebestämmelsen. Det åt 1944 års allmänna skattekommitté anförtrodda uppdraget omfattar — såsom ock ti digare anmärkts — jämväl frågor rörande livförsäkringsbolagens beskatt ning. Det kan förutses, att vid den reform av livförsäkringsbolagens skatte- bestämmelser, som må föranledas av kommitténs blivande betänkande, åter bäringens karaktär av förutberäknad eller icke förutberäknad kommer att sakna betydelse för avdragsrätten. Jag utgår ifrån, att binder icke skall möta att, intill dess en sådan reform genomförts, liksom hittills meddela stadfästelse å grunder för förutberäknad återbäring (premieåterbäring). Det må här tilläggas, att enligt 4 § promulgationslagen till den nya försäkrings lagen Kungl. Maj:t skall äga medgiva tillämpning av äldre lag intill två år efter det nya lagen trätt i kraft. Denna övergångsbestämmelse avser i främsta rummet livförsäkringsbolagen. Det är icke osannolikt, att den nyss berörda ändringen av livförsäkringsbolagens beskattning hunnit genomföras, innan den nya försäkringslagen blir i full utsträckning tillämplig på dessa bolag.
Beträffande regleringsfonden förutsättes i utredningens förslag alt till densamma skola avsättas återbäringsmedel, vilka icke äro skattefria, (1 v s __ enligt utredningens terminologi — överskottsmedel, som icke här röra från premiemarginalerna. Ilit böra exempelvis vinster på grund av återförsäkringsavlal eller överlåtelse av försäkringsbestånd eller försäljning av aktier i dotterbolag. Regler för avsättning till regleringsfonden skola en ligt förslaget icke meddelas. Avsättningen är med andra ord frivillig och be roende på bolagsstämmans beslut. Ilar avsättning till regleringsfonden skett,
256
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
äro medlen emellertid låsta där, i det att de icke få tagas i anspråk för an
nat ändamål än återbäring enligt härför stadfästa grunder; härvid bortses
från det fall att medlen erfordras för täckande av förlust.
Den tankegång, som ligger till grund för förslaget om regleringsfond, synes
mig icke hava klart kommit till uttryck i betänkandet. Anser man att livför
säkringsbolagen äga fritt förfoga över uppkommande överskott — bortsett
från förbudet att disponera medlen för främmande ändamål (69 och 196 §§)
— torde det för bolagen i allmänhet te sig naturligare att avsätta överskotts
medel till en fri reserv i stället för regleringsfonden. Därigenom har bolags
stämman bibehållit möjligheten att i framtiden förfoga över medlen efter
eget skön. Det är troligt att -— under den nämnda förutsättningen — regle
ringsfonden skulle komma att spela en mycket underordnad roll i återbä
ringssystemet. Med utgångspunkt härifrån synes allvarligt kunna ifrågasät
tas, huruvida regler angående regleringsfondens användning böra upptagas
i lagen.
Enligt min mening bör man emellertid utgå från en helt annan grundsyn
beträffande rätten att disponera överskott å livförsäkringsrörelse. Princi
piellt skola alla överskott återgå till försäkringstagarna i form av återbäring.
I den män medlen icke omedelbart utbetalas till dem fonderas de hos bolaget
för senare utbetalning. Avsättningar samt fördelning av medlen regleras i de
försäkringstekniska grunderna och bolagsordningen. I den sistnämnda böra
föreskrifter lämnas angående skyldigheten att göra avsättning till reglerings
fond. Icke utan fog kan göras gällande att, sedan övriga i lagen föreskrivna
fondavsättningar skett, all återstående årsvinst bör avsättas till reglerings
fonden. Emellertid kan det av praktiska skäl anses olämpligt att binda bo
lagsstämmans dispositionsrätt genom så snäva regler. I bolagsordningen bör
sålunda lämnas utrymme för ytterligare någon dispositionsfond. Det ligger i
sakens natur att en dylik bör på lämpligt sätt maximeras till beloppet. Hit
hörande spörsmål böra lämpligen lösas i samband med koncessionspröv-
ningen.
Vad nu anförts synes böra föranleda ett förtydligande av 6 § första styc
ket 11 och 170 § första stycket 12, vilket sistnämnda lagrum motsvarar 170 §
första stycket 13 i utredningens förslag, ävensom i 67 § 1 mom. första stycket
och 195 § 1 mom. första stycket.
I det föregående har bortsetts från aktieägarnas rätt till utdelning. Med
hänsyn till den för livförsäkringsverksamheten uppställda skälighetsprinci-
pen är det uppenbart, att den årliga utdelningsrätten bör begränsas. Före
skrift härom torde böra inflyta i bolagsordningen. Hinder bör givetvis icke
möta att giva aktieägarnas rätt till utdelning företräde framför avsättning
till regleringsfond eller därmed likställd fond.
Spörsmålet huruvida eller i vad mån grunderna böra innehålla regler för
individuell uppdelning av olika fonder bör, såsom jag
redan framhållit, lämpligen lösas i praxis. För min del vill jag emellertid
ifrågasätta, huruvida bärande skäl verkligen finnas att genomföra en så
långtsyftande uppdelning som försäkringsinspektionen förutsatt. En sådan
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
257
förefaller nämligen motiverad allenast i den mån uppdelningen konstituerar en verklig rätt för försäkringstagaren. Så torde emellertid icke hava avsetts av försäkringsinspektionen. Försäkringstagarens ideella andel i respektive fonder växlar med förloppet av verksamheten. Har försäkringstagaren efter hänvändelse till holaget fått besked om att hans andel uppgår till visst be lopp, låter det väl tänka sig att detta sedermera reduceras. Fråga är om icke denna anordning kan skapa missförstånd och irritation i förhållandet mellan bolagen och allmänheten. Under alla förhållanden är det självklart, att även kollektiva fonder skola disponeras enligt skälighetsprincipens krav.
I anledning av en i försäkringsinspektionens remissyttrande framställd frå ga vill jag framhålla, att det med hänsyn till säkerhetsfondens karaktär får anses uppenbart, att denna fond tillhör försäkringstagarna.
Vad härefter angår frågan om försäkringtagarnas vinsträtt är jag i princip ense med utredningen. Detta gäller även den ståndpunkt ut redningen intagit beträffande sådana försäkringar, som ursprungligen teck nats utan vinsträtt. Visserligen bör enligt en allmänt erkänd rättsgrundsats på privaträttens område nya lagbestämmelser icke få återverka på bestående avtal. Å andra sidan torde det — såsom utredningen framhållit — få anses befogat att göra avsteg härifrån då det gäller att tillgodose viktiga sociala intressen. En sådan situation föreligger här. Principen om försäkringstagar nas vinsträtt torde, enligt vad jag inhämtat, omfattas bland livförsäkringens målsmän i vida kretsar. Härom bär också de senaste decenniernas utveck ling vittne. Klart är emellertid, att principen bör tillämpas endast i fall där detta finnes betingat av skälighetskravet. Utredningen har själv tänkt sig möjligheten av undantag i fråga om de s. k. korttidsförsäkringama. Även i andra fall kan det tänkas att en avvägning mellan skilda intressen talar emot en utfästelse om vinsträtt. Hithörande frågor torde böra lösas i rättstillämp ningen. Att man därvid av praktiska skäl kan finna det motiverat att med giva viss kvalifikationstid innan vinsträtten inträder, anser jag uppenbart.
I det yttrande, som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, har be rörts frågan i vad mån nya försäkringar böra medgivas rätt att »tjäna in» sig i rätt till avkastning av bolagets kollektiva konsolideringskapital. Även detta spörsmål synes mig böra lösas i praxis.
Vad beträffar livåterförsäkringen bör även för denna skälighetsprincipen tillämpas, vilket i princip måste anses innebära, att vid återförsäkring i svenskt bolag, överskott skall tillföras försäkringstagarna. Därest dylik åter försäkring kan ordnas men försäkringen trots detta tillföres utländskt för säkringsbolag, bör det åligga cedenten att tillse att återförsäkringsvillkoren icke äro oförmånligare för försäkringstagarna än om återförsäkringen teck nats i svenskt bolag. Måste däremot på grund av försäkringsbeloppets stor lek återförsäkringsbehovet täckas genom försäkring i utlandet, torde den återbäring, som kan tillföras försäkringstagaren, komma att bli beroende av de villkor, som kunna uppnås i återförsäkringsavtalet. 1 fråga om de s. k. skadelivräntorna torde — av skäl som försäkringsbolagens riksförbund an fört — principen om vinstdelaktighet icke böra tillämpas.
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 50.
258
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Beträffande icke -normala risker uttalar sig utredningen för ett bibehållande av det nuvarande systemet, enligt vilket bolagen äga efter pröv ning in casu bestämma premie och övriga villkor för försäkringen. Dock föreslår utredningen, att bolagens aktuarier skola åläggas att till försäkrings- inspektionen lämna redogörelse för den verkliga och den beräknade dödlig heten bland icke-normala risker i den omfattning inspektionen föreskriver. Något stadgande härom har icke upptagits i lagen, bortsett från den allmän na föreskriften i 283 § om bolagens upplysningsplikt. För min del ansluter jag mig till utredningens förslag. Erforderliga föreskrifter angående riskpröv ningen och uppgiftsskyldigheten torde lämpligen kunna upptagas i grun derna. Dödlighetsundersökningar, som måste verkställas för de av utredning en åsyftade redogörelserna, kunna — i synnerhet om de företagas av varje bolag för sig — helt naturligt bli både tidsödande och arbetskrävande. Jag förutsätter emellertid, att bolagen icke komma att åläggas vidsträcktare upp- giftsskyldighet än som betingas av omständigheterna. Om i något bolag be ståndet av icke-normala risker är av ringa betydelse, torde i allmänhet redo görelsen kunna göras summarisk.
Även i fråga om de tekniska balansräkningarna finner jag utredningens förslag väl avvägt. Försäkringsinspektionen föreslår i detta sammanhang fakultativ rätt för bolagen att upprätta årsredovisningen på grundval av en efter försäkringstekniska metoder verkställd värdering av såväl tillgångar som skulder. I den mån ett dylikt redovisningssystem tillämpades endast av vissa bolag skulle — såsom inspektionen själv antyder — möjlig heterna till jämförelse mellan bolagen försvåras. Ett tekniskt redovisnings system måste därjämte försvåra revisionen och torde även minska möjlig heterna till ekonomisk insyn i företaget från allmänhetens sida. Dessa olä genheter få icke underskattas. Ett frångående av bokföringslagens funda mentala värderingsregler synes mig icke böra ske utan att starka skäl tala härför. Dylika skäl föreligga icke här.
I princip ansluter jag mig till utredningens ståndpunkt beträffande åtgärder för konsolidering och täckande av förlust. Bestämmelserna om övergångsgrunder innebära lagfästande av en anordning, som tillämpats under det senaste decenniet, sedan den vikande räntan berett livförsäkrings bolagen svårigheter. Jag är ense med utredningen om att det i en viss situa tion kan vara motiverat att förbjuda ackvisition. I anledning av vad Folket- Samarbete i detta sammanhang anfört i sitt yttrande må framhållas, att en premiesänkning icke gärna torde kunna genomföras i en situation, då pre mierna för redan tecknade försäkringar visa sig otillräckliga. Beträffande de s. k. vattentäta skotten finner jag en dylik anordning svår att genomföra redan frän rättslig synpunkt.
Med hänsyn till tjänstepensionsförsäkringens egenart föreslår utredningen, att Kungl. Maj:t skall äga medgiva avvikelser från la gens stadganden beträffande premiereserv och redovisning av försäkrings fond, där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. I det yttrande,
Kurtgl. Maj:ts proposition nr 50.
259
som avgivits av försäkringsbolagens riksförbund, påyrkas en mera vidsträckt dispensrätt för Kungl. Maj:t. Försäkringsinspektionen anser däremot, att av steg från premiereservsystemet icke bör kunna medgivas dispensvägen.
I fråga om tjänstepensionsförsäkringen äro de organisatoriska spörsmålen av särskild betydelse. För närvarande är det icke klarlagt, huru den privata tjänstepensioneringen i framtiden lämpligen bör organiseras. Detta mycket omfattande problemkomplex är för närvarande föremål för särskild utred ning. Det är tänkbart, att tjänstepensionsförsäkringen kommer att utvecklas i former, vilka göra det önskvärt eller rentav nödvändigt att i fråga om det tekniska underlaget för verksamheten avvika från de regler, som gälla
för
vanlig livförsäkringsrörelse. I ett sådant läge är det otvivelaktigt av värde, om man dispensvägen kan åvägabringa för tjänstepensionsförsäkringen väl av passade tekniska bestämmelser. Även i andra hänseenden, såsom beträffande redovisningen av försäkringsfond, kunna avvikelser från eljest tillämpade principer finnas motiverade. På grund härav förordar jag, att dispensre geln utvidgas att omfatta försäkringslagens alla stadganden. Med hänsyn till att tjänstepensionsförsäkringen i grunden avser att tillgodose ett socialpoli tiskt syfte är det naturligt, att — såsom utredningen föreslagit — dispens meddelas endast där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt. Den omständigheten att dispensrätten förbehålles Kungl. Maj:t synes mig upp väga de betänkligheter, åt vilka försäkringsinspektionen givit uttryck.
VI. Tekniska bestämmelser för ränte- och kapitalförsäkringsanstalter.
Ränte- och kapitalförsäkringsanstaltema äro att anse såsom ömsesidiga livförsäkringsbolag. De förete emellertid åtskilliga särdrag, särskilt i fråga om det tekniska underlaget för verksamheten. Anstalterna — fjorton till an talet — representera en betydande ålder. Den äldsta, Stockholmsanstalten, började sin verksamhet redan år 1850, medan den yngsta, anstalten i Karl stad, tillkom år 1879. I fråga om organisation och verksamhetsformer äro anstalterna inbördes likartade.
Gällande bestämmelser.
Med vissa undantag — vilka framgå av 264 §
gällande försäkringslag — äro ränte- och kapitalförsäkringsanstaltema un derkastade reglerna i nämnda lag. Undantagsbestämmelserna innebära främst att anstalterna äro befriade från skyldighet dels att för försäkringstagarnas räkning pantsätta värdehandlingar till belopp motsvarande försäkringsfon den, dels ock att göra avsättning till säkerhetsfond.
Anstalterna ha icke — såsom fallet är med övriga livförsäkringsbolag —- i de tekniska grunderna intagit bestämmelse om utjämningsfond. Ej heller förekommer någon motsvarighet till premieåterbäringsreserven.
Utredningen.
Av den redogörelse utredningen lämnar för ränte- och kapi-
talförsäkringsanstalternas verksamhetsformer må återgivas följande:
Anstalterna mottaga insättningar, vilkas storlek kan godtyckligt växla efter insättarens bestämmande, dels för beredande av livränta från viss ålder, dels
260
Kungl. Maj:ts proposition nr -it).
för bildande av kapital till viss alder. I allmänhet kunna dessa insättningar göras med eller utan förbehåll om återbetalning av insatta medel, med eller utan ränta, därest dödsfall skulle inträffa före den ålder, då livränta börjar utgå eller kapitalet utfaller. Insatserna tillföras anstaltens besparingsfond och ökas under den tid, de kvarstå där, med ränta och arvsvinst, i den mån delägaren icke år för år lyfter dessa belopp kontant. Förräntningen bestäm mes härvid av den faktiskt erhållna ränteavkastningen å placeringarna, med avdrag för förvaltningskostnaderna, under det att arvsvinsten bestämmes av den faktiskt inträffade dödligheten bland de delägare, vilkas insatser gjorts utan förbehåll om återbetalning vid dödsfall.
Då en delägare uppnår den ålder, då för honom livränta skall börja ut gå eller kapital skall utbetalas, avföres hans innestående andel i besparings fonden från denna fond. 1 fråga om kapitalförsäkring sker då utbetalning av det innestående beloppet, under det att vid livränteförsäkring detta överfö res till anstaltens livräntefond och bildar underlaget för den livränta, som därefter skall utgå. Livräntan beräknas härvid enligt de grunder, som vid denna tidpunkt äro gällande för anstalten. Livräntebeloppets storlek blir så lunda beroende av den uppfattning rörande framtida dödlighet och förränt ning, som är radande vid tidpunkten för delägarens inträde i livränteklassen.
Det framgår härav, att anstalternas verksamhet skiljer sig från livför säkringsbolagens i främsta rummet därigenom, att beloppet av försäkrings- prestationerna icke fixeras vid den tidpunkt, då en delägare börjar att göra insatser hos en anstalt. Så länge delägaren kvarstår i besparingsfonden, inne bär anstaltens åtagande gent emot honom endast en förvaltning av hans in satser i enlighet med reglerna beträffande förräntning och arvsvinst. Rän ta och arvsvinst gottgöras icke enligt på förhand fastställda antaganden, utan i anslutning till det faktiska förloppet av verksamheten. Beloppet av den liv- ränta eller det kapital, som kommer att tillfalla delägaren, blir därför icke känt förrän vid den tidpunkt, då livräntan börjar utgå eller kapitalet utfal ler. Sedan en livränta börjat utgå, är emellertid dess belopp garanterat och livräntan representerar för anstalten en försäkringsförpliktelse i vanlig me ning. De enligt grunderna bestämda livräntorna kunna under vissa villkor höjas med särskilda vinsttillägg, som dock i regel icke äro garanterade.
Livräntefonden motsvarar premiereserven för utgående livräntor, frånsett eventuella vinsttillägg, och utgör följaktligen en del av den försäkringsfond anstalten har att avsätta. Beträffande besparingsfonden anmärker utredning en, att det mahända icke av lagen klart framgår att också denna fond har karaktär av premiereserv. Att så varit avsett har utredningen emellertid fun nit belägg för i förarbetena till gällande försäkringslag. Lagen har också till- lämpats i överensstämmelse härmed. I anstalternas av Kungl. Maj:t stad fästa reglementen har upptagits bestämmelse om att försäkringsfonden skall bestå av besparingsfonden, livräntefonden och ersättningsreserven.
Vid sidan av de nu nämnda förekomma hos anstalterna även andra fonder, främst reservfond och garantifond. Dessa uppbyggas enligt bestämmelser i vederbörande reglemente. Av de nu nämnda båda fonderna är reservfonden närmast avsedd att användas för täckande av förlust på kapitalplacering och garantifonden för finansiering av vinsttillägg till utgående livräntor.
Utredningen har vidare givit en översiktlig framställning av verksamhetens utveckling och nuvarande omfattning. Härutinnan torde jag få hänvisa till betänkandet del II s. 98—103.
261
Sammanfattningsvis må här endast anmärkas, att anstalternas verksamhet
i fråga om nyanslutningen visar tendens att starkt avtaga. Under perioden
1922—1942 minskade antalet delägare i besparingsfonden med mer än 50 °/o.
Den genomsnittliga årliga insättningen i besparingsfonden utgjorde år 1942
per delägare omkrig 18 kronor. Samma år uppgick andelen per delägare i
besparingsfonden till i genomsnitt 581 kronor och den årliga livräntan per
delägare i livränteklassen till 36 kronor.
En fullständig anpassning av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verk
samhet efter de för livförsäkringsrörelse i övrigt föreslagna normerna skulle
— framhåller utredningen — komma att medföra en genomgripande omlägg
ning av verksamheten. Utredningen finner det motiverat att medgiva efter
gifter i de krav på tekniska anordningar, som lagförslaget eljest ställer på
livförsäkringsbolagen. Därvid säger sig utredningen särskilt hava beaktat,
att det ringa antalet försäkringsformer, alla av enkel konstruktion, gör det
lättare att överblicka den ekonomiska ställningen.
De medel, som innestå i besparingsfonden, ha anstalterna att förvalta i
bankmässig ordning. Beträffande dessa medel åtaga sig anstalterna sålunda
icke några försäkringsutfästelser. Ränteinkomster och arvsvinster böra efter
avdrag för motsvarande förvaltningskostnader direkt tillföras fonden och
fördelas mellan delägarna enligt regler, som angivas i de försäkringstekniska
grunderna.
I anstalternas reglementen förekommer en bestämmelse om att förlust å
verksamheten i sista hand skall täckas genom nedsättning av besparings
fonden. Förlust å livränterörelsen kan på grund av denna bestämmelse täckas
genom disposition av besparingsfondens medel. Utredningen finner en sådan
anordning otillfredsställande. För täckande av förlust böra samma principer
tillämpas som i fråga om övriga livförsäkringsbolag. Dessa principer innebära
i korthet, att förlust såvitt möjligt skall bäras av den delägargrupp, inom
vilken förlusten uppkommit.
Besparingsfonden utgör enligt utredningens mening en del av försäkrings
fonden. Det är angeläget att detta klart kommer till uttryck i lagen.
I fråga om pantsättning av värdehandlingar finner utredningen icke något
bärande skäl att ställa mindre stränga krav på ränte- och kapitalförsäkrings-
anstaltema än på övriga livförsäkringsbolag.
Av skälighetsprincipen följer att de försäkringstekniska grunderna skola
innehålla antaganden rörande omkostnader i fråga om såväl besparings- som
livräntefonden.
Utredningen framhåller, att återbäring i egentlig mening icke kan komma
i fråga i ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna såvitt angår delägarna i
besparingsfonden, eftersom det här icke föreligger några försäkringsutfästel
ser. Resultatet av kapitalförvaltningen tillföres delägarna i det ögonblick de
lämna besparingsfonden, antingen i form av ett kapital eller i form av en
livränta. Det förekommer visserligen för närvarande, att delägare i bespa
ringsfonden årligen kunna utkvittera uppkomna arvsvinster och räntor å
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
262
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
insatta medel. En sådan anordning finner utredningen dock olämplig och
stridande mot själva syftet med de gjorda insättningarna. Dessa ränte- och
arvsvinstbelopp äro för övrigt enligt utredningens mening alltför obetydliga
för att motivera det förvaltningsbesvär en årlig utbetalning kräver. Direkt
förbud i lagen mot en dylik anordning anser utredningen icke påkallat, men
utredningen förutsätter, att förfarandet av praktiska skäl skall komma att
helt försvinna.
Då en delägare i besparingsfonden inträder i livränteklassen erhåller han
en mot sin andel i fonden svarande årlig livränta. Därvid ikläder sig anstal
ten en klar försäkringsförpliktelse. För livränteförsäkringen bör enligt utred
ningens mening gälla samma regler som för motsvarande verksamhet inom
ett livförsäkringbolag. Avsättning bör ske till säkerhetsfond och utjämnings
fond och kvarstående överskott å livränterörelsen tillföras eu särskild fond,
vilken även i fråga om dessa anstalter benämnes återbäringsfond.
Beträffande skyldigheten att göra avsättning till tekniska fonder anför ut
redningen vidare:
Om enligt utredningens förslag ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna
skola göra avsättningar till säkerhetsfond, utjämningsfond och återbärings
fond, böra dessa fonder ersätta de nuvarande överskottsfonderna, nämligen
reservfonden samt garanti- och vinstfonden. De nu existerande överskotts
fonderna böra med andra ord omvandlas till säkerhets-, utjämnings- och
återbäringsfonder. Uppdelningen av de förefintliga fonderna kan ske på
olika sätt. En lämplig väg synes vara att, i den mån de nuvarande fonderna
möjliggöra detta, omedelbart avsätta full säkerhetsfond och utjämnings
fond och föra eventuellt överskott till återbäringsfonden. Härvid antages full
säkerhetsfond utgöra 2,5 °/o och full utjämningsfond likaledes 2,5 % av liv-
räntefonden. Enligt gällande reglementen för ränte- och kapitalförsäkrings
anstalterna har reservfonden närmast att utjämna kapitalförluster och ga-
rantifonden att utjämna det ekonomiska resultatet av riskrörelsen. Detta för
hållande synes dock ej utgöra hinder för att uppdelningen av de nuvarande
fonderna verkställes på så sätt att nämnda fonder tänkas sammanförda till
en fond, varifrån tages — i den mån medel härför finnas tillgängliga — dels
ett belopp utgörande 2,5 °/o av livräntefonden, vilket belopp avsättes till
säkerhetsfond, dels ett belopp av samma storlek som avsättes till utjämnings
fond. Vad som återstår erhåller karaktär av återbäringsfond.
Resultatet av en uppdelning av fonderna på sätt utredningen sålunda för
ordar har utredningen sammanställt i följande tabell.
I anslutning till tabellen framhåller utredningen, att full säkerhetsfond och
utjämningsfond omedelbart kan avsättas för samtliga ränte- och kapital-
försäkringsanstalter utom två, nämligen anstalterna i Gävle och Lund. Be
träffande den sistnämnda anmärker utredningen, att anstalten torde förfoga
över dolda reserver, som motsvara full säkerhets- och utjämningsfond.
Försäkringsutredningen säger sig hava uppmärksammat de verkningar i
skatteavseende, som de föreslagna ändringarna skulle medföra för anstal
terna. Utredningen utgår ifrån att avsättningar till säkerhetsfond och utjäm
ningsfond skola vara avdragsgilla i samma utsträckning som gäller för de
egentliga livförsäkringsbolagen. Vidare förutsätter utredningen, att avsätt-
263
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
Uppdelning av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas reserv-,
garanti- och vinstfonder.
Siffrorna hänföra sig till 1943 års bokslut. Tusental kronor.
1
Liv-
ränte-
fond
Nuvarande över-
skottsfonder
___ A
'
------- —•
Uppdelning av överskotts-
fonderna mellan
Anstalt
Bespa-
rings-
fond
Summa
reserv
fond i
garanti-
och
vinst
fonder
säker
hets
fond
utjäm
nings
fond
åter-
bärings-
fond
1011
784
1795
_
_
___
—
4169
2 060
6 229
137
1095
52
52
1128
585
278
863
29
75
7
7
90
578
481
1059
7
38
12
12
21
1690
914
2 604
121
35
23
23
no
2129
1339
3 468
17
243
33
33
194
1116
414
1530
21
40
10
10
41
1657
1969
3 626
—
147
49
49
49
6 501
5 201
11702
—
116
116
—
—
2 442
1799
4 241
96
351
45
45
357
32 335
21569
53 904
480
5 295
539
539
4 697
523
372
895
57
108
9
9
147
791
618
1409
43
46
15
15
59
i
Örebro..........................
548
568
1116
29
27
14
1 11
28
ningar till återbäringsfonden automatiskt bliva underkastade de beskattnings
regler som tillämpas i fråga om annan livränterörelse.
Utredningen betonar, att de avvikelser från livförsäkringens tekniska be
stämmelser, som utredningen förordat, kunna medgivas endast under förut
sättning att ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i huvudsak bibehålla sin
nuvarande karaktär med avseende å försäkringsformer och arbetssätt; i hän
delse av en väsentlig förändring i dessa hänseenden bortfaller grunden för de
föreslagna eftergifterna.
I anslutning till den minskade tillströmningen till ränte- och kapitalförsäk
ringsanstalterna anför utredningen slutligen följande:
Skulle för någon av anstalterna ett sådant läge vara för handen vid den
nya lagstiftningens genomförande eller senare komma att inträda, att erfor
derlig riskutjämning ej längre kan beredas inom beståndet eller att det av
annan anledning synes lämpligt att verksamheten upphör, gäller liksom för
livförsäkringsbolagen att åtgärder böra vidtagas för beståndets överlåtande
till annan försäkringsgivare. I första hand synes i ett sådant läge överlåtelse
till annan ränte- och kapitalförsäkringsanstalt böra övervägas. För dylik över
låtelse gälla de förenklade regler, vilka utredningen i annat sammanhang före
slår.
Yttranden. Försäkringsbolagens riksförbund tillstyrker utredningens för
slag beträffande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Förbundet säger
sig emellertid ha uppmärksammat en motsägelse mellan lagförslaget och
motiveringen. Härom anför förbundet följande:
Enligt lagen skall säkerhets- och utjämningsfond avsättas i förhållande till
bland annat premiereserven, som för rörelse av detta slag definierats sasom
264
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
summan av besparingsfonden och livräntefonden. I motiveringen åter har utredningen utgått ifrån att storleken av säkerhets- och utjämningsfonderna skall bestämmas med hänsyn tagen endast till livräntefonden. Det sistnämnda torde vara det riktiga.
Rcinte- och kapitalförsäkringsanstalternas förtroenderåd säger sig vilja starkt betona, att den blivande lagstiftningen icke bör i fråga om säkerhet och skälighet ställa mindre stränga krav på anstalterna än på andra för säkringsföretag. Förtroenderådet ifrågasätter emellertid, huruvida icke an stalternas säregna förhållanden i två hänseenden böra föranleda avsteg från de av utredningen föreslagna bestämmelserna. Därmed åsyftar förtroenderå det reglerna angående pantsättning och förutberäkning av återbäring.
Beträffande förstnämnda fråga anför förtroenderådet följande: Anstalterna göra vid sidan av sin starkt begränsade försäkringsverksamhet inga affarer, varå förlust kan uppstå. Styrelsen i en anstalt har enligt regle- mentet endast en med hänsyn till rörelsens behov begränsad rätt att upptaga lan. Savida icke oegentligheter förekomma, kunna upplånade medel icke anvandas till annat än utbetalningar på grund av försäkringsfall eller för varvandet av sådana värdehandlingar, som äro av lagen tillåtna. Att anstal ternas styrelser skulle kunna i konkurrenssyfte fatta beslut om förlustbring- ande grunder for livränterörelsen och under en följd av år uppehålla verk samheten genom upptagande av lån är fullkomligt uteslutet. Försäkrings tagarna aga hela anstalten. Det är då svårt att inse, vad de ytterligare skulle kuana vinr*a genom pantsättning av tillgångarna. En annan sak är, att kon troll ar nödvändig beträffande det sätt på vilket anstaltens tillgångar för valtas. Det torde ankomma på försäkringsinspektionen att tillse, att an ordningarna härför äro tillfredsställande. Skulle man mot förmodan anse att endast ett allmänt ombud kan på ett effektivt sätt utöva kontroll, borde väl konsekvensen bliva, att de allmänna ombuden skulle under sina lås förvara samtliga värdehandlingar, som tillhöra de ömsesidiga försäkringsbolagen, så ledes aven de värdepapper, som motsvara garanti-, reserv- och regleringsfon- der m. m. Dessa fonder, som i likhet med försäkringsfonden tillhöra försäk ringstagarna, kunna i de bäst ställda företagen vara av betvdande storlek.
1 en del av anstalterna omhänderhavas värdepapperen för närvarande av styrelseledamöter, vilka icke uppbära något arvode. För dessa anstalter inne bar den föreslagna anordningen med allmänt ombud en direkt ökning av kostnaderna. Så blir emellertid fallet även i anstalter, där styrelseledamöterna hava arvode, eftersom allmänna ombudet endast skulle kontrollera de värde papper, som motsvara försäkringsfonden. Genom lagförslaget kan man en ligt var uppfattning icke vinna annat än formell likställighet med försäk- "ng*bo.Iagen’ ™en man motverkar strävandena att hålla kostnaderna för forsakrmgarna mom skäliga gränser.
På grund av det anförda tillåta vi oss föreslå, att försäkringsinspektionen erhaller befogenhet att medgiva undantag i fråga om tillämpningen av 276 § 1 mom., da förhållandena kunna anses därtill föranleda.
Vad angår återbäringsfrågan framhåller förtroenderådet, att en skyldighet för anstalterna att förutberäkna återbäring å livränterörelsen skulle medföra ytterligare ökning av arbete och kostnader för anstalterna. Särskilt för de mindre anstalterna skulle anordningen troligen bli synnerligen betungande. Förtroenderådet anser förutberäkningen icke nödvändig med hänsyn till skä- hghetsprincipen. Anstalternas verksamhet är nämligen så lätt överskådlig,
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
265
att man även utan nämnda anordning kan utan svårighet bedöma, huruvida försäkringstagarna erhålla skäliga förmåner. Säkerhetskravet anser förtro enderådet tillgodosett genom försäkringsinspektionens granskning av de tek niska grunderna. Enligt rådets mening skulle det vara synnerligen önskvärt, att försäkringsinspektionen finge befogenhet att medgiva dispens även be träffande skyldigheten att förutberäkna premieåterbäring. Även om så bleve fallet, är det emellertid tänkbart, att en del av anstalterna av konkurrens- hänsyn skulle — trots ökningen i arbete och de därmed förenade kostnaderna —- föredraga att göra nyss nämnda förutberäkning. I sådant fall — och un der förutsättning att frihet från pantsättningsskyldigheten icke beviljas — skulle de eventuellt också se sig nödsakade att i sina grunder söka få be stämmelser införda om att beräkningen av livräntornas storlek finge grundas på ett antagande om en räntefot, som motsvarar ränteavkastningen å vissa av anstalternas värdehandlingar.
Förtroenderådet ingår även på vissa andra av utredningen behandlade spörsmål rörande ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna. Rådet kan icke godtaga utredningens kritik beträffande rätten att årligen utkvittera arvs vinst och ränta. Enligt rådets uppfattning innebär denna anordning — som endast förekommer i fråga om livränteförsäkringar — en för försäkringsta garna mycket värdefull möjlighet att utnyttja försäkringen med hänsyn till skiftande behov. Förtroenderådet anser det troligt att den för många för säkringstagare varit det huvudsakliga motivet till att de tagit sin försäkring just hos en ränte- och kapitalförsäkringsanstalt. Rådet tillägger:
Föräldrar, som taga livränteförsäkringar å sina barns liv, kunna — genom förbehåll vid eventuell överlåtelse av försäkringarna — förhindra att barnen lyfta ränta och arvsvinst på icke avsett sätt. Förtroenderådet anser att an ordningen, som icke förorsakar anstalterna nämnvärda kostnader, är särde les värdefull och att den bör bibehållas — dock finnes intet att invända mot att i anstalternas reglementen införes en bestämmelse om att ränta och arvs vinst, belöpande på andel i besparingsfonden, må lyftas endast i fall att be hållningen uppgår till visst minimum.
I gällande skattebestämmelser ser förtroenderådet en väsentlig anledning till minskningen i ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas verksamhet. De åsyftade bestämmelserna ha enligt förtroenderådets mening tillkommit på grund av misstag i lagstiftningen och genom desamma ha ränte- och kapi talförsäkringsanstalterna försatts i en orättvis särställning i förhållande till andra försäkringsföretag. Förtroenderådet betonar, att en ändring av ifrå gavarande skattebestämmelser är nödvändig. Framställning därom har vid flera tillfällen gjorts hos Kungl. Maj:t.
Förtroenderådet säger sig icke vara i tillfälle att bedöma, huruvida den av utredningen föreslagna uppdelningen av vissa fonder kan komma att med föra olägenhet i form av dubbelbeskattning.
Beträffande lagtexten framställer förtroenderådet slutligen samma an märkning som försäkringsbolagens riksförbund.
266
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Föredraganden.
Den del av ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas
verksamhet, som avser mottagande och förvaltning av insättarmedel, före
ter likheter med vanlig sparbanksrörelse. Å andra sidan föreligga även på
tagliga olikheter. Främst gäller detta beräkningen av arvsvinst i ränte-
och kapitalförsäkringsanstalterna, vilken saknar motsvarighet i fråga om
bankrörelse. Även om skäl kunna anföras för att anlägga huvudsakligen
bankmässiga synpunkter på förvaltningen av besparingsfonden, faller det
sig naturligare att betrakta denna medelsförvaltning såsom ett led i anstal
ternas försäkringsrörelse. Den omständigheten, att utvecklingen visar en
ökning av antalet insättningar för beredande av kapital i jämförelse med
insättningarna för beredande av livränta, är icke ägnad att påverka denna
ståndpunkt.
Försäkringsfonden hos en ränte- och kapitalförsäkringsanstalt har i rätts
tillämpningen ansetts omfatta — förutom livräntefonden och ersättningsreser-
ven — även besparingsfonden. Livräntefonden och besparingsfonden utgöra
tillsammans anstaltens premiereserv. Försäkringsutredningen anser det lämp
ligt att denna betydelsefulla princip kommer till uttryck i lagen. Jag är
ense med utredningen härom.
I händelse av ett livförsäkringsbolags insolvens befinna sig — såframt
pantsättning icke skett — försäkringstagarna i samma ställning som andra
oprioriterade borgenärer. Försäkringstagarna riskera därvid att helt eller
delvis gå förlustiga de fonder som uppbyggts med deras insatser och för de
ras säkerhet. Genom föreskrifterna i 217 § gällande försäkringslag om skyl
dighet för livförsäkringsbolagen att pantsätta värdehandlingar motsvarande
försäkringsfondens belopp ha livförsäkringstagarna emellertid beretts en
prioriterad ställning i förhållande till övriga borgenärer. Nämnda föreskrif
ter gälla emellertid icke i fråga om ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna.
Anledningen till att dessa intaga en särställning i detta hänseende torde vara
att söka i den uppfattningen, att anstalterna icke stå i skuldförhållande till
andra än sina egna delägare.1 Detta förhållande i förening med bl. a. be
stämmelserna om försäkringsfondens redovisning i vissa slags värdehand
lingar har ansetts för delägarna medföra betryggande säkerhet. I viss mån
torde även den uppfattningen ha spelat in, att pantsättningen kan bereda
anstalterna svårigheter genom att tillgången på rörelsekapital minskas.
Uppenbart är, att ränte- och kapitalförsäkringsanstalternas delägare äga
samma anspråk på säkerhet som livförsäkringstagarna i övriga bolag. En
jämförelse i synnerhet med de ömsesidiga livförsäkringsbolagen ger vid han
den, att mellan dessa och ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna icke före
finnes någon skillnad av beskaffenhet att motivera en undantagsställning för
de senare i fråga om pantsättningsskyldigheten. Vad beträffar synpunkten
att pantsättningen är ägnad att påverka likviditetsställningen, må framhål
las, att en sådan effekt är tänkbar endast i fråga om avtagande omslutning
och sedan tillbakagången nått en viss gräns, nämligen då företaget förbrukat
1 Jfr prop. nr 33 a till 1903 års riksdag sid. 153 och 188 ävensom första särskilda utskottets
utlåtande nr 1 till samma riksdag sid. 38.
267
sina fria reserver. I en sådan situation torde det i regel icke finnas anledning att fortsätta verksamheten. Tvärtom torde motsatsen vara fallet. Likviditets- frågan synes mig följaktligen sakna betydelse i förevarande sammanhang.
I det yttrande, som avgivits av ränte- och kapitalförsäkringsanstaltemas förtroenderåd, har starkt betonats, att anstalterna genom ett stadgande om pantsättningsskyldighet åsamkas kostnader för arvode till försäkringsinspek- tionens ombud, som fungerar såsom pantvårdare. Dessa betänkligheter synas mig väsentligt överdrivna. Enligt nu gällande föreskrifter utgår arvodet — som det åligger bolaget att betala — med viss procent av depositionens be lopp; arvodet må dock icke understiga 200 kronor eller överstiga 3 000 kro nor. Tillämpas dessa beräkningsgrunder på ränte- och kapitalförsäkringsan staltemas bokslut för verksamhetsåret 1945, skulle anstalterna åsamkas de arvodesutgifter, som framgå av nedanstående tabell. I tabellen upptagas jämväl anstalternas allmänna förvaltningsutgifter enligt samma bokslut. Ta bellen ger vid handen, att arvodet motsvarar i genomsnitt 1,5 % av nämnda utgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Ränte- och kapitalförs.-
anst alten i
Försäkrings
fond
kr
Beräknat
ombuds-
arvode
kr
Anstaltens förvaltnings
kostnader
kr
Gävle ..........................................
1 879 608 200
14 514
Göteborg.....................................
6 640 143 450
21 823
Härnösand................................
975 855
200
6 858
Jönköping.................................
1 214 205
200
6 548
Kalmar .....................................
2 781727
200 10171
Karlskrona.................................
3 911 520
225
21984
Karlstad.....................................
1 678 311
200 11 113
Linköping .................................
4 288 912
300
18 359
Lund...........................................
12 278 711
900
52 926
Mariestad...................................
4 588 805
300
34 090
Stockholm................................
56 917 314
3 000
239 268
Vänersborg.................................
1058 647 200
5147
Växjö .........................................
1 439 793
200
3 334
Örebro.......................................
1 200 767 200
9 881
Samtliga
100 854 318 6 775
456016
Med hänsyn till vad nyss anförts ansluter jag mig till utredningens förslag beträffande pantsättningsskyldigheten. Jag finner icke anledning att upptaga någon dispensregel på sätt förtroenderådet ifrågasatt.
Enligt försäkringsutredningens förslag skola å ränte- och kapitalförsäk- ringsanstalterna tillämpas de regler, som gälla för motsvarande verksamhet inom ett vanligt livförsäkringsbolag. Detta innebär bl. a., att anstalterna skola göra avsättning till säkerhetsfond och utjämningsfond ävensom till återbäringsfond.
Att anstalterna liava att tillämpa ett ändamålsenligt återbäringssystem sy nes mig vara en given följd av skälighetsprincipen. Klart är emellertid, att —
268
såsom utredningen anmärkt — återbäringsgrunderna icke böra avse delägarna i besparingsfonden, gentemot vilka någon försäkringsförpliktelse i egentlig mening icke föreligger. Återbäringsgrunderna komma därigenom att äga till- lämpning endast i fråga om livränteförsäkringen. Ränte- och kapitalförsäk- ringsanstalternas förtroenderåd har i sitt remissyttrande funnit det obehöv ligt att verkställa förutberäkning av återbäringen. Jag biträder denna upp fattning och hänvisar till vad jag förut anfört i återbäringsfrågan.
I anslutning till återbäringen uttalar försäkringsutredningen att en anord ning med årlig utbetalning av ränta och arvsvinst till delägare i besparings fonden är olämplig och stridande mot syftet med insättningarna. Detta utta lande har rönt gensaga från förtroenderådets sida. För min del är jag benä gen att biträda utredningens mening. I detta sammanhang vill jag särskilt understryka kostnadssynpunkten; årlig uträkning och utbetalning av dessa i regel mycket blygsamma belopp torde åsamka anstalterna oproportionerligt höga förvaltningskostnader. Därtill kommer, att ränta och arvsvinst utgöra en kapitalbildning, som i princip bör anses såsom en integrerande del av för säkringen. I likhet med utredningen anser jag icke erforderligt att upptaga uttryckligt förbud mot den ifrågavarande anordningen. Frågan synes lämp ligen böra lösas i koncessionsväg. Möjligen kan det därvid befinnas ända målsenligt att — på sätt förtroenderådet föreslagit — medgiva utbetalning av ränta och arvsvinst sedan vederbörandes andel i fonden uppnått visst minimibelopp.
Vad beträffar säkerhetsfonden kan jag i princip ansluta mig till förslaget att ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna böra åläggas skyldighet att av sätta dylik fond. Däremot förefaller det tveksamt, huruvida tillräckliga skäl finnas att — såsom förutsatts i utredningens lagförslag -— beräkna avsätt ningen även på den del av premiereserven, som motsvaras av besparings fonden. Från allmän ekonomisk synpunkt är det givetvis önskvärt att åväga bringa så stark konsolidering, som rimligen låter sig genomföra. Bestämmel sen i 272 §, enligt vilken säkerhetsfonden med tillsynsmyndighetens medgi vande kan nedsättas även för annat ändamål än förlusttäckning, innebär ett re- gulativ mot en konsolidering, som är större än som betingas av omständig heterna. Å andra sidan måste särskilt beaktas, att, såsom tidigare framhållits, någon försäkringsrisk icke föreligger i fråga om besparingsfonden, vartill kommer att beträffande dessa medel risken för förluster av annat slag torde vara utomordentligt ringa. Detta förhållande synes mig böra tillmätas avgö rande betydelse. I överensstämmelse härmed förordar jag, att säkerhetsfon den beräknas uteslutande på den del av premiereserven, som motsvaras av livräntefonden. Stadgande härom bör upptagas i 347 §.
I fråga om utjämningsfonden biträder jag utredningens förslag. Däri för- utsättes, att avsättningsskyldigheten till fonden skall regleras i de försäkrings- tekniska grunderna. Klart är, att avsättningen bör bestämmas uteslutande med hänsyn till livränteförsäkringen.
Den av anstalternas förtroenderåd uttalade kritiken av gällande skatte- bestämmelser torde närmast avse 32 § kommunalskattelagen. Jag vill erinra
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
269
om att denna lag för närvarande är föremål för en allmän översyn av 1944 års allmänna skattekommitté. Därvid torde det av förtroenderådet antydda spörsmålet komma att uppmärksammas.
Gentemot utredningens förslag i fråga om uppdelning av reserv- och ga rantifonderna jämte därmed likställda fonder har jag intet att erinra. Någon olägenhet för ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna i form av dubbelbe skattning lärer icke därigenom uppkomma.
VII. Vissa frågor beträffande läns- och häradsbolag.
Utom de förut berörda koncessionsspörsmålen har försäkringsutredningen i fråga om läns- och häradsbolagen behandlat ytterligare två särskilda pro blemkomplex, nämligen s. k. allframtidsförsäkring och återförsäkring.
Om försäkringsbolag önskar meddela försäkring av annat slag än personför säkring och sådan försäkring skall meddelas för all framtid eller för längre tid än tio år — för försäkring som här nämnts användes vanligen den gemen samma beteckningen allframtidsförsäkring — skola enligt gällande lag försäkringstekniska grunder för verksamheten upprättas. Dessa skola, i likhet med vad som gäller för livförsäkringens tekniska grunder, underkas tas Kungl. Maj:ts prövning. Vidare stadgas, att tillgångar motsvarande pre miereserven för allframtidsförsäkringar skola redovisas i kvalificerade vär dehandlingar, vilka pantsättas för försäkringstagarnas räkning. Enligt 262 § gällande försäkringslag äga bestämmelserna om allframtidsförsäkring icke tillämpning å läns- och häradsbolagen.
Utredningen framhåller, att undantagsbestämmelsen i 262 § försäkrings lagen självfallet icke innebär, att läns- och häradsbolagen äro fritagna från ifrågavarande synnerligen betydelsefulla föreskrifter, därest bolagen skulle träffa avtal om allframtidsförsäkring. Förklaringen torde i stället vara den, att läns- och häradsbolagen vid tiden för försäkringslagens tillkomst icke in- gingo försäkringsavtal av längre varaktighet än tio år. Det saknades därför anledning att göra ifrågavarande bestämmelser tillämpliga å dessa bolag.
Denna ståndpunkt kunde lagstiftaren desto hellre intaga, som en på speciella försäkringstekniska regler uppbyggd försäkringsverksamhet icke torde an setts lämpad för de lokala bolagen vid tiden för försäkringslagens tillkomst.
För huvudparten av läns- och häradsbolagen torde — tillägger utredningen — alltjämt gälla, att de icke böra införliva allframtidsförsäkringen med sin verksamhet. Principiellt synes dock rätten att meddela allframtidsförsäkring i enlighet med av Kungl. Maj:t stadfästa grunder böra stå öppen även för läns- och häradsbolagen. De krav som i övrigt måste uppställas härför torde böra i koncessionsväg bedömas från fall till fall.
Förevarande spörsmål har berörts endast i försäkringsinspektionens ytt rande. Inspektionen uttalar tvivel beträffande lämpligheten av den av utred ningen föreslagna anordningen och tillägger, att om gruppen av allframtids-
270
Kungi. Maj:ts proposition nr 50.
försäkrare anses böra utvidgas, försiktigheten torde bjuda att utvidgningen
får avse allenast bolag, vilkas verksamhetsområde utgör minst ett helt län.
Föredraganden.
Jag anser mig kunna biträda utredningens förslag. Där
vid utgår jag ifrån att en restriktiv koncessionsprövning beträffande denna
säregna verksamhetsgren skall befinnas nödvändig. Självklart är, att för kon
cession måste fordras en stark ekonomisk bas. Men även andra krav böra
ställas, exempelvis att bolaget har personal lämpad för allframtidsförsäk-
ringens handhavande.
Beträffande frågan huruvida eller i vilken utsträckning läns- och härads-
bolagen böra medgivas rätt att meddela återförsäkring framhåller
utredningen, att en följd av dessa bolags ökade omslutning är att också åter-
försäkringsbehovet växer. Utredningen finner det vidare klart, att i den mån
det enskilda bolagets soliditet och effektivitet stiger, bolagets förutsättningar
att uppträda såsom återförsäkringsgivare ökas. I och för sig saknas anledning
att från det allmännas sida resa hinder mot att läns- och häradsbolagen med
dela återförsäkring, förutsatt att detta sker i fullt betryggande former. I
detta hänseende bör enligt utredningens mening beaktas, att den ifråga
varande associationstypen omsluter företag av varierande struktur och fram
för allt av mycket växlande ekonomisk bärkraft. Därtill kommer — tillägger
utredningen — att vissa former av återförsäkringsverksamhet bygga på en
speciell försäkringsteknik, som kräver ett icke ringa mått av förtrogenhet och
erfarenhet hos företagets ledning. Även i detta hänseende stå de lokala bolagen
mycket olika rustade. Vissa typer av återförsäkringar äro av den art, att de
överhuvud taget icke lämpa sig för läns- och häradsbolagen såsom återför
säkringsgivare.
Sammanfattningsvis framhåller utredningen, att spörsmålet om de lokala
bolagens återförsäkringsrätt bör såsom ett koncessionsärende bedömas från
fall till fall.
Utredningens ståndpunkt föranleder i princip icke någon erinran, uttalar
försäkring sinspektionen. Emellertid ifrågasätter inspektionen, huruvida läns-
och häradsbolagen innan deras rörelse nått visst, icke alltför knappt tillmätt
omslutningsbelopp och de därjämte hunnit förvärva en åtminstone elementär
erfarenhet på återförsäkringsområdet, skola få mottaga återförsäkring annat
än från bolag, som hava tillräcklig erfarenhet av sådan försäkring, eller, vilket
inspektionen finner lämpligast, från något dylikt centralt organ, exempelvis
Landsbygdens försäkringsaktiebolag.
Föredraganden.
Jag ansluter mig till utredningens ståndpunkt. Med hän
syn till att man här beträder i viss mån nya vägar synes mig dock, liksom
i fråga om allframtidsförsäkringen, en restriktiv koncessionsbedömning vara
av nöden, i varje fall intill dess erforderlig erfarenhet vunnits.
Beträffande vissa rättsfrågor, som sammanhänga med ömsesidiga bolags
återförsäkringsverksamhet, torde jag få hänvisa till specialmotiveringen till
168 och 170 §§.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
271
VIII. IJolagsrättsliga bestämmelser.
Lagförslaget avser den verksamhet, som här i riket bedrives av inhemska försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Utredningen anmär ker, att dessa utåt framträda såsom tämligen likartade företagstyper. I fråga om den rättsliga strukturen föreligga emellertid avsevärda olikheter mellan de båda associationsformerna. Det ligger i sakens natur, framhåller utredningen, att vissa komplex av bestämmelser i aktiebolagslagen icke kunna göras till lämpliga på de ömsesidiga försäkringsbolagen. I väsentliga delar finner ut redningen det likväl möjligt och lämpligt att även beträffande sistnämnda företagstyp åstadkomma anpassning till de nya aktiebolagsrättsliga normerna.
Beträffande den nya aktiebolagslagen anmärker utredningen, att däri givits en effektivare, mot nutida förhållanden svarande utformning av de regler, som förut uppställts till skydd för dem, vilkas intressen äro särskilt utsatta för de med aktiebolagsväsendet förbundna ekonomiska riskerna, den aktie tecknande eller aktieköpande allmänheten, aktieägarminoriteter, aktiebola gens borgenärer m. fl. I lagen har även reglerats vissa viktiga, av den senare utvecklingen skapade nya förhållanden, vilka legat helt utanför den äldre lagstiftningens förutsättningar, såsom t. ex. koncernväsendet, i den mån detta faller inom aktiebolagstiftningens ram. Vidare bär i lagen beaktats — tillägger utredningen — att det nutida aktiebolagets uppgift icke är begränsad till att vara ett instrument för privatekonomisk vinning, utan att det har att fylla en funktion i näringslivets och folkförsörjningens tjänst. Ur denna synpunkt har i lagen uppställts starkare begränsningar i de enskilda intres senternas, aktieägarnas, fria bestämmanderätt, såsom beträffande rätten att disponera över bolagets vinst för utdelning. Även de väsentligt strängare föreskrifterna angående bolagsorganens skyldigheter i avseende å redovis ningen och kontrollen däröver ha betydelse ur denna synpunkt, uttalar ut redningen.
De allmänna överväganden, vilka ligga till grund för den nya lagstift ningen rörande de allmänna aktiebolagen, anser utredningen i stort sett kunna åberopas jämväl i fråga om de företag som driva försäkringsverksamhet. Därvid får dock icke — betonar utredningen — förloras ur sikte, att försäk ringsbolagen visserligen driva affärsmässig rörelse men en rörelse av speciell karaktär samt att verksamheten är underkastad offentlig tillsyn i skilda avseenden. Tillsynslagstiftningen avser främst att bevaka försäkringstagarnas intressen.
Utredningen finner, att vissa av de grundläggande principerna i den nya aktiebolagslagen på försäkringsväsendets område göra sig gällande med ökad tyngd under det att andra träda i bakgrunden. Reglerna om konsolidering och redovisning måste enligt utredningens mening tillmätas särskild vikt be träffande försäkringsbolagen. I överensstämmelse med nutida uppfattning angående försäkringsväsendets mål och medel är det rimligt att på vissa områden, där ett motsatsförhållande råder mellan aktieägarnas och försäk
272
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
ringstagarnas intressen, aktieägarintresset får stå tillbaka. Detta anser utred ningen vara en konsekvens redan av skälighetsprincipen. Vad nu sagts om aktieägare finner utredningen tillämpligt även å garanter i ömsesidiga försäk ringsbolag. I fråga om de ömsesidiga bolagen framstår det rentav enligt utred ningens mening som en angelägen uppgift för lagstiftningen att förebygga, att garantikapitalet får dominerande inflytande i företaget framför delägarna försäkringstagarna.
Föredraganden.
De allmänna synpunkter, som utredningen sålunda an
fört i fråga om den bolagsrättsliga regleringen, kan jag biträda. I special motiveringen skall jag till behandling upplaga de spörsmål, som utredningen i detta sammanhang berört.
Jag övergår nu till en redogörelse för lagförslagets olika bestämmelser.
Speciell motivering.
Utredningen har funnit det lämpligt att i en särskild promulgationslag sammanfatta reglerna om lagstiftningens ikraftträdande jämte erforderliga övergångsbestämmelser. Jag har icke funnit anledning att frångå denna systematik.
Beträffande sådana stadganden i förslaget, som överensstämma med reg ler i den nya lagen om aktiebolag av den 14 september 1944 (nr 705) torde jag, i likhet med utredningen, få hänvisa till förarbetena till denna lag.1 Med uttrycket aktiebolagslagen avses i det följande 1944 års lag.
Jag torde vidare få hänvisa till den av utredningen upprättade samman- ställningstabellen rörande bestämmelserna i förslaget samt motsvarande be stämmelser i gällande försäkringslag och i aktiebolagslagen (betänkandet del I s. 144—150).
A. Förslaget till lag om försäkringsrörelse.
Rubriken.
Utredningen. I
motiven erinras om att lagen avser den rörelse, som be-
drives av svenska försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag. Försäkring meddelas emellertid här i riket även av andra för ändamålet in rättade anstalter, såsom statliga försäkringsanstalter, understödsföreningar och utländska försäkringsanstalter. Den försäkringsverksamhet, som bedri- ves av dessa inrättningar, regleras i särskilda lagar eller förordningar. Med hänsyn härtill medger utredningen, att rubriken lag om försäkringsrörelse kan anses såsom icke adekvat. Denna rubrik tillkom emellertid redan år 1903 och bibehölls vid genomförandet av 1917 års lagstiftning i ämnet. Ru
1 Se särskilt Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. (SOU 1941:8 och 9), prop. nr 5 till 1944 års riksdag samt första särskilda utskottets utlåtande nr 1 till samma riksdag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
273
briken har därigenom vunnit hävd, framhåller utredningen. Av detta skäl har den bibehållits i förslaget.
Föredraganden.
.Tåg biträder utredningens förslag.
Inledande bestämmelser.
Lagen avser såväl person- som skadeförsäkring. Begreppet personförsäk ring omfattar i främsta rummet livförsäkring men även sjuk-, olycks falls- och invaliditetsförsäkring. Alla slag av ansvarighetsförsäkring, alltså även de former därav som avse fysisk persons skadeståndsansvar, hänföras till skadeförsäkring. Jämväl återförsäkring faller under förslaget. Detta inne håller — liksom gällande försäkringslag — åtskilliga föreskrifter, vilka endast hava avseende å livförsäkring. Detta är naturligt med hänsyn till liv försäkringens egenartade karaktär. Pariteten med gällande lag har bibehål lits även därutinnan, att reglerna angående livförsäkring skola äga motsva rande tillämpning i fråga om annan personförsäkring, som meddelas för livs tid eller för längre tid än tio år (2 §). Långfristiga avtal avseende annan för säkring än personförsäkring äro även i viss utsträckning underkastade sär skilda bestämmelser.
Gällande försäkringslag (262 §) innehåller åtskilliga modifierande be stämmelser beträffande läns- och häradsbolagen. Enligt förslaget skola dessa lokalt begränsade bolag i princip vara underkastade samma bestämmelser som de s. k. riksbolagen. Lagförslaget upptar emellertid vissa modifikationer i fråga om bolag, vilkas verksamhet är av ringa omfattning. Det ligger i sakens natur, att dylika modifikationer bliva tillämpliga huvudsakligen på läns- och häradsbolagen. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna ävensom Stockholms stads brandförsäkringskontor, vilka försäkringsinrättningar äro att anse såsom ömsesidiga försäkringsbolag, intaga på grund av sin egenart i viss mån en särställning i gällande försäkringslag. I förslaget ha undan tagsbestämmelserna beträffande brandförsäkringskontoret bibehållits. Ränte- och kapitalförsäkringsanstalterna föreslås däremot bliva i allt väsentligt un derkastade samma regler, som gälla för övriga ömsesidiga livförsäkrings bolag.
1 §•
I paragrafen fastslås, att försäkringsverksamliet, idkad såsom rörelse, får drivas endast av juridisk person. Enskild person äger således icke driva dylik rörelse. Den försäkringsverksamliet, som regle ras av förevarande lagstiftning, slår emellertid ej öppen för alla associations former; drivandet av försäkringsrörelse har nämligen — liksom enligt gäl lande lag -— begränsats till två typer av bolag, niimligen försäkringsaktiebo lag och ömsesidiga försäkringsbolag. Ett försäkringsaktiebolag är till sin rättsliga struktur likställt med ett allmänt aktiebolag. För ett ömsesidigt försäkringsbolag ligger det karakteristiska däri, att det är eu på delägarnas (försäkringstagarnas) gemensamma ansvarighet grundad försäkringsanstall;
1K
Pihang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 samt. Nr SO
274
såsom tramgår av 168 § föreslås emellertid vissa undantag från principen om ömsesidig ansvarighet.
Vidare fastslås i förevarande lagrum, att försäkringsverksamheten är un derkastad koncessionstvång.
I paragrafen saknas motsvarighet till ett i försäkringsutredningens förslag upptaget stadgande, att försäkring ej må meddelas i annan ordning än i denna eller annan allmän lag eller författning är medgiven.
Utredningen. I utredningens motiv framhålles, att lagen endast avser affärsmässigt driven försäkringsrörelse. Innebörden av begreppet af färsmässig försäkringsrörelse är, framhåller utredningen, av betydelse för gränsdragningen mellan förevarande lagstiftning och lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar. Beträffande denna fråga må hänvisas till utred ningens uttalanden i betänkandet del II s. 238—240.
Begreppen försäkring och försäkringsrörelse ha icke definierats i lagen. Utredningen anmärker, att terminologien anknyter till gängse språkbruk och allmän uppfattning.
Att försäkring icke må meddelas i annan ordning än i allmän lag eller författning medgives anser utredningen uppenbart. Vissa utvecklingstenden ser — exempelvis bildande av stiftelser eller ideella eller ekonomiska för eningar för »förmedling» av försäkringar — synas göra det önskvärt, att denna grundsats kommer till uttryck i lagstiftningen. I överensstämmelse därmed har utredningen i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse av nyss angiven innebörd. Utredningen anser det likväl vara tvivel underkastat, huruvida en så vittsyftande bestämmelse bör inrymmas i en lag med allenast begränsad räckvidd. Såsom uttryck för en rättsats av fundamental bety delse för den offentligrättsliga regleringen på förevarande område finner ut redningen dess plats likväl motiverad i en lag angående försäkringsrörelse.
Det har synts utredningen lämpligt att i omedelbar anslutning till den nämnda bestämmelsen erinra om de försäkringsanstalter, vilkas verksamhet regleras i särskilda lagar eller författningar. Utredningen fortsätter:
Dessa anstalter äro följande:
a) Av staten inrättade försäkringsanstalter (för närvarande riksförsäkrings- anstalten, pensionsstyrelsen, krigsförsäkringsnämnden).
b) ömsesidigt försäkringsbolag för försäkring av egendom å landsbygden vars verksamhetsområde är mindre än ett härad eller, där det omfattar delar av flera härad, mindre än tio socknar, varvid med härad likställes tingslag i de orter, där benämningen härad ej förekommer. Den vedertagna benäm ningen för dessa bolag är sockenbolag.
c) Sjukkassa, understödsförening eller annan förening, å vilken lagen om understödsföreningar äger tillämpning.
d) Utländsk försäkringsanstalt, som jämlikt lagen den 24 juli 1903 (nr 94) förvärvat rätt att här i riket driva försäkringsrörelse.
, Den verksamhet, som bedrives av de under b upptagna försäkringsinrätt- ningarna, är i offentligrättsligt hänseende reglerad genom Kungl. kungörel- sen den 21 december 1917 (nr 975) med bestämmelser om skyldighet för vissa iorsäkringsanstalter att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter. Utredningen har i annat sammanhang framhållit önskvärdheten
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
Kungl. Maj:ts proposition nr Öl).
275
av en särskild undersökning i sylte att utröna behovet av eu skärpt konces- sionslagstiftning lör sockenbolagen. I nyssnämnda kungörelse avses även an stalt, som allenast meddelar försäkring mot förlust å skuldebrev och andra värdehandlingar. Någon sådan anstalt existerar icke sedan ett par decennier tillbaka och torde icke heller komma att uppstå. Utredningen anser sig böra föreslå, att kungörelsen ändras därhän, att bestämmelserna angående anstalt av dylik art utgå.
Yttranden. Vad utredningen anfört angående innebörden av begrep pen försäkring och försäkringsrörelse har föranlett erinringar från försäkringsbolagens riksförbund. Inledningsvis framhåller förbundet, att beträffande dessa begrepp också i motiven till försäkringsavtalslagen hänvi sats till gängse språkbruk och allmän uppfattning. Förbundet fortsätter:
Mot en sådan lagstiftningsteknik synes någon erinran icke kunna resas, för den händelse lagstiftaren såsom i lagen om försäkringsavtal inskränker sig till att giva regler allenast för försäkringar, meddelade av någon, som driver för säkringsrörelse. Denna begränsning medför, att det i praktiken icke torde föreligga någon svårighet att bestämma lagens tillämplighetsområde. Annor lunda blir förhållandet med en lagregel, som skall gälla all försäkring, d. v. s. även icke yrkesmässigt meddelade försäkringar, såsom t. ex. avtal, varigenom en enskild person åtager sig att vid viss händelses inträffande utgiva en liv ränta eller erlägga skadestånd eller varigenom en kommun förbinder sig att pensionera sina befattningshavare. Det av utredningen föreslagna förbudet att meddela försäkring i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse eller annan allmän lag eller författning är medgiven skulle, om uttrycket försäk ring tolkas i överensstämmelse med uttalandena i motiven till lagen om försäk ringsavtal, innebära, att sådana icke yrkesmässigt meddelade försäkringar, som nyss nämnts, icke skulle vara tillåtna. Så långt gående inskränkningar i avtalsfriheten torde emellertid näppeligen hava varit av försäkringsutred- ningen avsedda och synas i varje fall icke krävas för att nå åsyftat resultat. Att märka är, att ett handlande mot förbudet enligt förslaget icke är straff belagt, såvida det icke samtidigt innebär drivande av försäkringsrörelse, då .'125 § blir tillämplig. Det kan icke heller gärna hava varit meningen, att ett förbud, intaget i en lag, som tillkommit för att reglera den offentligrättsliga sidan av försäkringsväsendet, skulle medföra privaträttsliga verkningar, d. v. s. att ett avtal, som slutits i strid mot förbudet, skulle vara ogiltigt utan att detta följer av civillagstiftningen. Vad som bör förbjudas är att driva för säkringsrörelse i annan ordning än i lagen om försäkringsrörelse eller annan allmän lag eller författning är medgiven. Om åt uttrycket »driva försäkrings rörelse» gives en icke alltför snäv tolkning, torde en sådan bestämmelse vara tillräcklig för att hämma de utvecklingstendenser, som omnämnas i motiven till förslaget.
Riksförbundet ingår härefter på innebörden av begreppet affärsmässig rörelse. Försäkringsutredningens uttalande (betänkandet del II s. 238), att försäkringsbolagens verksamhet enligt förslagets begreppsbestämning är av affärsmässig art och att detta framgår redan av uttrycket driva försäkrings rörelse, anser riksförbundet sakna stöd i lagtexten. Uttalandet framstår enligt förbundets mening såsom en relikt från gången tid och svarar i varje fall icke mot nutida förhållanden. Uttrycket driva försäkringsrörelse kan på sin höjd innebära alt försäkringar meddelas yrkesmässigt, något som både för säkringsbolag och understödsföreningar göra. Del låter sig vid till nöds för
276
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
svara, tillägger riksförbundet, att på sätt som skett i lagen om understödsföre
ningar, i lag förbjuda sådan förening att »affärsmässigt» driva försäkrings
rörelse, eliuru en förtydligande lagändring där vore önskvärd. Men att såsom
en konsekvens härav bland begreppsbestämningarna för ett försäkringsbo
lag upptaga affärsmässighet skulle medföra att man, åtminstone såvitt gäller
vissa ömsesidiga livförsäkringsbolag, skulle komma i strid mot vad man
enligt gängse språkbruk och allmän uppfattning inlägger i denna term. Det
synes riksförbundet icke heller föreligga något som helst behov av att vid
definieringen av försäkringsbolags verksamhet operera med begreppet affärs
mässighet. Det är tillräckligt att det för ett försäkringsbolag till skillnad mot
en understödsförening icke blir förbjudet att affärsmässigt driva försäkrings
rörelse.
Beträffande den i lagrummet intagna förteckningen över försäkring s-
inrättningar, vilkas verksamhet regleras i särskilda la
gar eller förordningar, framhåller riksförbundet, att ur förteckning
en synes böra uteslutas försäkringsanstalt, som inrättats av staten. Å ena
sidan kan det nämligen ifrågasättas, om det ur terminologisk synpunkt är
lämpligt att kalla ett statligt ämbetsverk som pensionsstyrelsen, vilket ju icke
utgör något särskilt rättssubjekt vid sidan av staten, för en försäkringsanstalt.
Å andra sidan torde det enligt riksförbundets mening kunna krävas att, om
svenska staten t. ex. inrättar en försäkringsanstalt i form av ett försäkrings
aktiebolag, reglerna i lagen om försäkringsrörelse bliva tillämpliga å detta
bolag på samma sätt som lagen om aktiebolag är tillämplig å de aktiebolag,
där staten äger alla aktierna.
Slutligen anmärker riksförbundet, att vad i paragrafen sägs om de s. k.
sockenbolagen torde nödvändiggöra att särskilda lagföreskrifter avseende
dessa bolag träda i kraft samtidigt med den nya lagen om försäkringsrörelse.
Den i specialmotiveringen till förevarande paragraf omnämnda kungörelsen
den 21 december 1917 med bestämmelser om skyldighet för vissa försäkrings-
anstalter alt angående sin verksamhet göra anmälan och lämna uppgifter
utgör en administrativ följdförfattning till nuvarande lag om försäkringsrö
relse och torde automatiskt träda ur kraft samtidigt som huvudlagen upphör
att gälla.
Försäkringsinspektionen anmärker, att gränsdragningen mel
lan å ena sidan läns- och häradsbolagen samt å and
ra sidan sockenbolagen i vissa avseenden är oklar. Sålunda har
gjorts gällande, framhåller inspektionen, att ett sockenbolag skulle föreligga
om från häradet undantoges allenast exempelvis ett eller flera samhällen, så
som stations- eller municipalsamhällen. Samma synpunkt har gjorts gäl
lande, när fråga varit om bolag, vars verksamhetsområde utgjort delar av
flera härad och omfattat mer än nio socknar. Vidare förekommer det fler
städes inom riket, att en enda socken sammanfaller med ett härad eller ett
tingslag. Fråga kan då uppkomma, huruvida ett bolag med nämnda verk
samhetsområde skall anses såsom sockenbolag eller häradsholag. Enligt in
spektionens uppfattning är det senare alternativet att förorda. Tolkningssvå-
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
277
righeter ha vidare, anmärker inspektionen, uppkommit då landsbygd inkor porerats med stad. Inspektionen fortsätter:
Sockenbolag må meddela försäkring av egendom endast å landsbygden. Det har inträffat att bolag, som utan tvekan varit att hänföra till sockenbo lag, stått inför den situationen, att en socken, som tillhört dess verksamhets område, blivit införlivad med en närbelägen stad. Har bolaget då velat fort sätta försäkringsrörelsen inom det inkorporerade området, har bolaget ställts inför nödvändigheten att söka stadfästelse å sin bolagsordning. Eu dylik omvandling av bolaget har det understundom icke ansett sig kunna verk ställa med hänsyn till de fordringar, som från inspektionens sida uppställts beträffande bolagsordningens innehåll. I sistnämnda situation har bolaget nödgats från sitt verksamhetsområde utesluta det inkorporerade området. Inför en sådan åtgärd stå emellertid bolagen alldeles främmande, ity att de förmena att inkorporering i och för sig icke medför någon förändring av beskaffenheten av de risker, som bolaget har inom området. Detta resone mang är förståeligt, men torde icke hava någon avgörande betydelse emot den klara lagbestämmelsen att sockenbolag må meddela försäkring av egen dom endast å landsbygden.
Ur tillsynssynpunkt hava ifrågavarande tillämpningssvårigheter ingen^ stör re räckvidd under den nuvarande lagens giltighetstid. Annat torde förhållan det bliva, därest förevarande förslag upphöjes till lag. Det där upptagna kon- cessionstvånget torde påfordra en skarpare gränsdragning mellan socken bolag och häradsbolag än den som för närvarande råder. Ett bolag som icke kan erhålla koncession såsom häradsbolag, bör icke med utnyttjande av ifrå gavarande oklara bestämmelse kunna kringgå koncessionstvånget. -—- —
Inspektionen har uppmärksammat, att försäkringsutredningen ansett sig böra uttala önskvärdheten av att en utredning av sockenbolagens verksam het kommer till stånd i syfte att ställa densamma under effektiv tillsyn. Oav sett en sådan utredning, vilken torde vara ställd på framtiden, anser inspek tionen, att den här berörda tillämpningsfrågan hör beaktas redan vid fram läggandet av förevarande lagförslag.
Föredraganden.
Förevarande lagstiftning avser den olfentligrättsliga reg-
reringen av försäkringsväsendet. Klart är, att begreppen försäkring och för säkringsrörelse icke få givas annan innebörd i den offentligrättsliga lag stiftningen än i lagen om försäkringsavtal. Med det av utredningen föreslag na förbudet att meddela försäkring i annan ordning än i lagen om försäk ringsrörelse eller annan allmän lag eller författning är medgiven, säger sig utredningen hava avsett att motverka en tendens alt exempelvis genom bil dande av stiftelser eller ideella eller ekonomiska föreningar förmedla försäk ringar. Med utgångspunkt från försäkringsavtalslagens begreppsbestämning skulle bestämmelsen emellertid, såsom försäkringsbolagens riksförbund an märker, innebära ett generellt förhud mot att icke yrkesmässigt meddela för säkring. Jag är ense med utredningen om alt de nyssnämnda utvecklings tendenserna böra stävjas. Men en förbudsregel, sådan som den av utredning en föreslagna, får en väsentligt större räckvidd, i det att den hindrar till komsten även av i och för sig önskvärda avtal.
Det synes mig uppenbart, att uttrycket »driva försäkringsrörelse» icke bör givas en så snäv tolkning som utredningen förutsatt. Jag ansluter mig även härutinnan till riksförbundets ståndpunkt. Tolkas uttrycket på sätt jag här
278
Kungi. Maj.ts proposition nr 50.
förordat, torde möjlighet finnas att motverka tendensen att bilda juridiska
personer, vilka visserligen icke till formen men dock i realiteten driva för
säkringsrörelse. Någon motsvarighet till den av utredningen föreslagna för-
budsregeln torde icke erfordras vid sidan av straffbestämmelsen i 325 §.
Jag kan icke biträda riksförbundets synpunkt att ur förteckningen över
försäkringsinrättningar, vilkas verksamhet regleras i särskilda lagar eller för
ordningar, bör uteslutas försäkringsanstalt, som inrättats av staten. Även
om lämpligheten av denna terminologi kan ifrågasättas såvitt gäller pensions-
styrelsen torde densamma få anses fullt adekvat beträffande sådana av sta
ten inrättade försäkringsanstalter som riksförsäkringsanstalten och statens
krigsförsäkringsnämnd samt statens krigsskadenämnd. Den nämnda termi
nologin synes icke medföra den konsekvensen, att ett försäkringsaktiebolag,
vars aktier förvärvas av staten, därigenom blir undantaget från bestämmelser
na i lagen om försäkringsrörelse.
Självfallet kan, såsom försäkringsinspektionen anmärker, i praxis uppstå
tvekan huruvida ett visst bolag är att anse såsom läns- eller häradsbolag el
ler såsom sockenbolag. De svårigheter, som härigenom kunna uppkomma i
rättstillämpningen, få emellertid icke överdrivas. Uppfattningen att strängare
koncessionsbestämmelser i lagen om försäkringsrörelse äro ägnade att skärpa
de praktiska tolkningssvårigheterna, kan jag icke dela. Snarare synes mig en
motsatt mening kunna göras gällande. I detta sammanhang vill jag erinra
om det tvångsmedel, som enligt 289 § lagts i försäkringsinspektionens hand,
nämligen möjligheten att förelägga vite. Den nuvarande gränsbestämningen,
som infördes redan i 1903 års försäkringslag, har vunnit hävd. Därtill kom
mer, att såsom jag i annat sammanhang anfört — frågan om sockenbo
lagens ställning i tillsynshänseende är föremål för uppmärksamhet från 1945
års försäkringsutrednings sida. Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag
icke biträda försäkringsinspektionens förslag om en ändrad gränsdragning.
Förteckningen över de anstalter, vilka äro undantagna från bestämmelserna
i lörsäkringslagen, har ansetts böra inrymmas i kap. XV och där bilda en
särskild paragraf (348 §).
Utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
regleras i en särskild lag den 24 juli 1903 (nr 94). Sistnämnda lag innehåller
hänvisningar till stadganden i försäkringslagen. I andra stycket i förevarande
paragraf har upptagits erinran om att de utländska anstalterna äro under
kastade särskild lagstiftning.
Det är min avsikt att föranstalta om en överarbetning av kungörelsen den
21 december 1917 (nr 975) med bestämmelser om skyldighet för vissa för
säkringsanstalter att angående sin verksamhet göra anmälan och lämna upp
gifter.
2
§•
1 detta lagrum uttalas den viktiga principen att försäkringsbolag
icke äger driva annan rörelse än försäkringsrörelse.
Motsvarande bestämmelse finnes upptagen i 1 § första stycket andra punkten
gällande försäkringslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
279
Förevarande paragraf innehåller därjämte den nya bestämmelsen, att in e d livförsäkringsrörelse icke må förenas försäkrings rörelse av annat slag med mindre särskilda skäl därtill äro.
I paragrafens andra stycke har upptagits samma bestämmelse som i 2 § andra stycket i 1917 års lag; motsvarighet till första stycket i sistnämnda paragraf saknas däremot i förslaget.
Första stycket.
Beträffande principen att försäkringsbolag icke bör äga rätt att driva annan rörelse än försäkringsrörelse anmärker utredningen, att bestämmelse härom fanns upptagen redan i 1903 års försäkringslag. I förarbetena till sistnämnda lag uttalades härom endast, att stadgandet stödde sig på så allmänt erkända grunder, att en motivering därav syntes överflö dig.1 Utredningen anser, att den ekonomiska utvecklingen sedan dess ytter ligare understrukit behovet av en undantagslös förbudsregel i detta avseende. I de nyss citerade förarbetena uttalades vidare, att i uttrycket »annan rörel se» naturligtvis icke innefattades den lånerörelse, som erfordrades för att göra anstaltens medel fruktbärande, ej heller den rörelse, som bestode i att hos annan anstalt återförsäkra övertagna risker eller att meddela återförsäk ring åt annan anstalt. Givet är, att också detta uttalande alltjämt äger giltig het, tillägger utredningen.
Försäkringsbolagens riksförbund anser starka skäl tala för att försäkrings bolagen tillåtas använda sina tillgångar till att i egen regi uppföra byggnader.
Däiest förevarande lagregel anses innebära ett förbud häremot, erfordras en ligt förbundets mening en uppmjukning av bestämmelsen. Vad förbundet i detta hänsende ytterligare anfört har förut refererats; jag torde få hänvisa härtill.
Vad angår förbudet mot att kombinera livförsäk ringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag anför utredningen, att detta bör gälla såväl direkt som indirekt affär (åter- försäkringsrörelse). Enligt huvudregeln äger sålunda ett bolag icke driva exempelvis direkt affär i en skadeförsäkringsbransch och samtidigt meddela reassurans i livförsäkring. Det ankommer på Kungl. Maj:t såsom konces- sionsmyndighet att avgöra, huruvida i ett givet fall skäl för avsteg från hu vudregeln kan anses vara för handen. Utredningen tillägger, att en kombi nation av liv- och skadeförsäkring torde böra tillåtas endast i den mån den samma i det konkreta fallet framstår såsom ändamålsenlig och utvecklings- främjande. Ytterligare synpunkter, som utredningen framfört i detta ämne, hava refererats i samband med koncessionsfrågorna. Jag torde få hänvisa härtill.
Förbudsregeln synes försäkringsinspektionen kunna ge anledning till den slutsatsen, att densamma även omfattar sådana livräntor, som utgå såsom
1 Underdånigt betänkande år 1897 med förslag till lagstiftning angående in- och utländska lörsäkringsanstalters verksamhet, sid. 50 (det s. k. kommittéförslaget).
280
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
ersättning för inträltad skada, mot vars följder bolaget meddelat försäkring (skadelivräntor). Sistnämnda försäkring kan vara såväl annan personförsäk- ring än livförsäkring som skadeförsäkring, exempelvis trafikförsäkring. In spektionen erinrar om att dessa livräntor äro att räkna till livförsäkring i för slagets mening, liksom fallet är enligt gällande lag om försäkringsrörelse. Nå gon prövning, huruvida bolag äger ikläda sig ansvarighet för sådana liv räntor, än mindre något förbud att ikläda sig dylik ansvarighet bör enligt inspektionens mening icke ifrågakomma. Ett förtydligande på denna punkt synes inspektionen lämpligt.
Föredraganden.
Jag torde få hänvisa till vad jag tidigare anfört angående
lörbudet mot att jämsides med försäkringsrörelse driva rörelse av annat slag. I förevarande sammanhang må ytterligare understrykas, att det nämnda för budet är av grundläggande betydelse för försäkringsväsendets stabilitet och säkerhet. Det torde icke böra komma i fråga att i någon mån jämka för- budsregeln.
Vad utredningen anfört angående förbudet mot att kombinera livförsäk ringsrörelse med försäkringsrörelse av annat slag synes välgrundat. Också i detta hänseende torde jag få hänvisa till vad jag tidigare yttrat. För- säkringsinspektionen har anmärkt, att bestämmelsen kan ge anledning till slutsatsen, att koncession för skadeförsäkring icke skulle berättiga till utgi vande av livränta på grund av inträffat försäkringsfall. En sådan tolkning av förbudsbestämmelsen synes mig svårfattbar och är uppenbarligen icke av sedd. Däremot kan bestämmelsen möjligen tänkas föranleda tvekan huru vida densamma innebär förbud för exempelvis ett livförsäkringsbolag att för värva aktiemajoriteten i ett skadeförsäkringsbolag. Ett sådant förbud är icke heller asyftat. Detta torde framgå jämväl av vad som redan anförts i anslutning till bestämmelserna i 336 §.
Andra stycket.
Enligt 2 § första stycket gällande försäkringslag förstås i nämnda lag med livförsäkring jämväl livränteförsäkring och kapitalförsäkring för livsfall.
Utredningen anser att denna begreppsbestämning numera framstår som så självklar, att densamma icke behöver uttryckas i lag.
Föredraganden.
Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat.
3 §•
Enligt 244 § gällande försäkringslag skall hos patent- och registrerings verket eller den myndighet i Stockholm, som Konungen kan komma att be stämma, föras försäkringsregister för inskrivning av de uppgifter, vilka en ligt försäkringslagen skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är eller varder föreskrivet. Instruktion för försäkringsinspek- tionen den 9 oktober 1942 (nr 823) innehåller stadgande, att försäkringsregist- ret skall föras hos inspektionen. Ämbetsverket är sålunda redan nu såväl till synsmyndighet som registreringsmyndighet. Denna ordning har gällt sedan
281
1917. Enligt utredningens förslag bör anordningen med försäkringsinspek- tionen såsom registreringsmyndighet bibehållas. Utredningen anser, att be stämmelse härom bör inflyta i försäkringslagen.
Föredraganden.
Lämpligheten av att försäkringsinspektionen bär ansva
ret för försäkringsregistrets förande har icke från något håll ifrågasatts. Denna anordning bör bestå. Det torde få anses välbetänkt att i lagen inta ga bestämmelse härom. Sker detta, erfordras ändring av instruktionen i den na del.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
I. Om försäkringsaktiebolag.
Under denna rubrik givas i lagen bestämmelser, som endast avse försäk ringsbolag av aktiebolagstyp. Avdelningen omfattar 4—165 §§.
Om försäkringsaktiebolags bildande.
Efter eu redogörelse för bestämmelserna i den nya aktiebolagslagen angå ende bildande av aktiebolag anför utredningen följande:
Medan det står envar fritt — inom vissa i lagen angivna gränser — att bil da vanligt aktiebolag, föreligger koncessionstvång i fråga om försäkringsbo lag. Detta förhållande synes i vissa avseenden böra föranleda avvikande reg ler rörande bildande av sådant bolag. Genom den utförlighet som föreskrivits beträffande stiftelsehandlingarna för vanliga aktiebolag i förening med pub liciteten kring bolagsbildandet, har man velat vinna icke blott att de, som teckna aktier i ett bolag under bildning, erhålla nödig kännedom om grun derna för bolagsbildningen utan även att den kritik, som publiciteten kan medföra, skall förebygga försök till ovederhäftiga bolagsbildningar. Dessa syften torde i tillfredsställande grad tillgodoses genom koncessionsförfaran- I
I koncessionsförfarandet ligger följaktligen en garanti mot att ekonomiskt osunda företag komma till stånd. Då vidare stiftelseurkunden utgor dels formen för det av stiftarna sinsemellan ingångna holagsavtalet och dels grundvalen för rättsförhållandet mellan stiftarna och aktietecknarna, men i fråga om försäkringsbolag bolagsavtalets innehåll icke blir definitivt be stämt förrän i och med bolagsordningens stadfästande (koncessionen), före ligger intet behov att föreskriva upprättande av särskild stiftelseurkund.
Genom föreskriften i den nya aktiebolagslagen, att stiftelsehandlingarna skola inlämnas till registreringsmyndigheten för förberedande granskning, vinnes den fördelen, att rättelse kan ske av förekommande fel innan kun görelse utfärdas, aktieteckning äger rum och konstituerande stämma hålles. Beslutas bildande av vanligt aktiebolag på grundval av de godkända stiftel sehandlingarna, skall vid ansökningen om bolagets registrering ny gransk ning av dessa handlingar i regel ej företagas, och trygghet kommer att före ligga för att bolagets registrering beviljas. Under hittillsvarande förhallan den, då dylik förhandsgranskning icke förekommit, lära ej sallan bnsttallig- heter i stiftelseurkunden hava föranlett avslag a ansökan om registrering av bolaget med påföljd att hela proceduren för bolagsbildningen måst göras om. Vad beträffar försäkringsbolag torde koncessionssystemet innebära garanti också mot olägenheter av nu antydd art. Försäkringsbolag bildas föist sedan Kungl. Maj ds stadfästelse å bolagsordningen vunnits. Stiftelsehandhngar i
282
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
egentlig mening förekomma icke. Offentlig kungörelse om bolagsbildningen
synes icke erforderlig och bör i varje fall icke tilläggas konstitutiv betydelse.
Det kan vidare förutsättas, att — i de sannolikt fåtaliga fall, där nybildning
kan väntas förekomma — försäkringsbolag icke bildas utan sakkunnigt ju
ridiskt biträde. Risken att formella felaktigheter skola förekomma i sam
band med aktieteckningen eller konstituerande stämman måste därför bedö
mas såsom väsentligt reducerad i fråga om försäkringsbolag. I detta sam
manhang bör också beaktas, att tillsynsmyndigheten (försäkringsinspektio-
nen) förutsättes skola, liksom hittills, fungera såsom registreringsmyndighet
samt att i förslaget upptagits bestämmelse om att koncessionsansökan skall
ingivas till försäkringsinspektionen. Erfarenheten torde hava visat, att den
kontakt, som sålunda redan från början vinnes med registreringsmyndighe-
ten, är ägnad att förebygga formella misstag vid bolagsbildningen.
Utredningen ingår härefter på frågan huruvida apportbildning bör tillåtas
i fråga om försäkringsaktiebolag samt redogör för innebörden av gällande
bestämmelser i ämnet. I detta hänseende må hänvisas till 110 §, jämförd
med 9 och 10 §§, i 1917 års försäkringslag. Utredningen påpekar, att den
möjlighet, som i gällande försäkringslag beretts aktietecknare att i vissa fall
göra tillskott i annat än penningar, torde ha visat sig praktiskt betydelselös.
Redan detta anser utredningen vara ett motiv att icke bibehålla regeln. Prin
cipiella skäl peka enligt utredningens mening i samma riktning. Ett bibe
hållande av möjligheten till apportbildning synes kräva — i konsekvens
med den nya aktiebolagslagens regler — en anordning för offentlig kontroll
rörande värderingen av apportegendomen. Försäkringsutredningen har icke
upptagit regler i sådant syfte. Förslaget innehåller uttryckligt förbud mot ap
portbildning (8 §).
I överensstämmelse med det sagda bär i utredningens förslag reglerna an
gående försäkringsaktiebolags bildande avsevärt modifierats i jämförelse
med den allmänna aktiebolagslagens bestämmelser rörande bolagsbild
ningen.
Nya aktiebolagslagen innehåller i 33 § föreskrifter i syfte att hindra s. k.
dold apportbildning. Utredningen framhåller, att dold apportbildning eller
försök därtill veterligen icke förekommit beträffande försäkringsaktiebolag.
Den rörande dessa företag anordnade offentliga tillsynen, som bl. a. omfat
tar bolagens kapitalplacering, anser utredningen i detta hänseende utgöra
betryggande garanti mot missbruk. På grund härav finner utredningen, att
bestämmelser i angivet syfte icke erfordras beträffande försäkringsaktiebo
lagen.
Föredraganden.
Sasom utredningen anmärkt, torde koncessionssystemet
och den offentliga tillsynen onödiggöra åtskilliga av de föreskrifter angående
bolagsbildningen, vilka gälla för vanliga aktiebolag. Jag kan sålunda ansluta
mig till utredningens principuttalanden.
4 §•
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna angående konces
sion för försäkringsaktiebolag.
283
1 inom.
Beträffande koncessions villkoren torde få hänvisas till vad som förut anförts.
Vad angår frågan om tidsbegränsning av koncession anför utredningen, att skillnaden mellan koncession med och utan tidsbegränsning torde vara mera formell än reell. Omprövning av koncessionen för visst bo lag vid en på förhand bestämd tidpunkt kan givetvis icke innebära hinder för vederbörande myndighet att dessförinnan ingripa mot bolaget, om anled ning därtill skulle föreligga. Utredningen anser övervägande skäl tala för att det nuvarande systemet med koncession utan tidsbegränsning i princip bi behålies. Det andra alternativet bör dock icke därigenom uteslutas. Om exempelvis koncession begäres under åberopande av ett med avseende å sät tet för verksamhetens bedrivande nytt program eller i syfte att införa en för marknaden ny försäkringsgren, kan det — tillägger utredningen — vara en vansklig uppgift att avgöra, huruvida nyheten är ändamålsenlig och ut- vecklingsfrämjande. Förhållandena kunna då göra det lämpligt att stipu lera en viss prövotid för bolaget. En lösning enligt detta alternativ anser utredningen emellertid böra få karaktär av undantag.
Enligt utredningens lagförslag skall koncession beviljas tills vidare eller, där särskilda omständigheter därtill föranleda, för bestämd tid, högst tio ar.
Föredraganden. I
anslutning till vad som tidigare anförts angående k o n-
cessionsvillkoren må här endast understrykas vikten av att konces- sionsprövningen sker på grundval av ett så fullständigt material som möjligt. Med hänsyn härtill torde det i praktiken komma att visa sig ändamålsenligt, att i samband med koncessionsansökningen framlägges en detaljerad plan angående den tillämnade verksamheten och organisationen.
Vad beträffar frågan om tidsbegränsning torde utredningens ståndpunkt få anses välgrundad. Dock torde, i likhet med vad som gäller för bankbolagen, tidsbegränsad koncession lämpligen böra bestämmas att gälla för viss tid och — såframt tiden icke utgår med visst räkenskapsår — därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.
Utöver vad som föranledes av det nu anförda har lagtexten i vissa hän seenden undergått redaktionella jämkningar.
2 mom.
Enligt utredningens förslag skall Kungl. Maj:ts sladfästelse sökas jäm väl å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning eller stadfästa grunder; avser ändringen utvidgning av rörelsen till ny försäkringsgren skall ärendet behandlas enligt de regler som gälla beträffande koncession för nytt bolag.
Försäkringsinspektionen anser, att vad utredningen föreslagit beträffande prövning av sådan bolagsordningsändring, som avser utvidgning av rörelsen till ny försäkringsgren, bör gälla även det fall, att ändringen avser utvidgning av bolagets verksamhetsområde, samt det fall. att fråga är om utvidgning av
Kungl. Maj:ts proposition nr J0.
284
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
bolagets verksamhet utöver den krets av personer (exempelvis viss yrkes- eller intressegrupp), inom vilken bolaget meddelar försäkring, eller det slag av egendom (exempelvis fast eller lös gendom), å vilken försäkring med delas.
Föredraganden.
Vad försäkringsinspektionen anfört synes böra beaktas.
Ärenden rörande ändring av bolagsordning eller grunder kunna vara av växlande karaktär. Det överensstämmer med lagens grundläggande princi per att åt Kungl. Maj:t såsom central koncessionsmyndighet förbehålles av görandet av viktigare sådana ärenden. Emellertid förekomma redan nu i stor utsträckning ändringar, som — sett från allmän synpunkt — äro av tämligen ringa vikt eller kunna behandlas mera rutinmässigt. Det saknas anledning förutsätta att efter den nya lagens genomförande frekvensen av dylika ärenden skall minska i nämnvärd grad. Praktiska skäl synas tala för att dylika ärenden icke underställas Kungl. Maj ds prövning. Med hänsyn härtill har i förevarande moment tillagts en bestämmelse av innehåll, att Kungl. Majd skall äga uppdraga åt försäkringsinspektionen att meddela stadfästelse å ändringsbelut av nu ifrågavarande slag.
5 g.
Denna paragraf, som innehåller bestämmelser angående stiftare av för säkringsaktiebolag, är likalydande med motsvarande lagrum i aktiebolags lagen (4 §).
6
§•
I paragrafen angivas de ämnen, vilka ovillkorligen skola regleras i bolags ordningen.
Åtskilliga stadganden i lagen äro såtillvida dispositiva, att avvikelse från dem kan föreskrivas genom bestämmelse i bolagsordningen. 1 10 § har upp tagits en sammanställning av dylika bestämmelser, vilka äro av den vikt, att de böra anmärkas i försäkringsregistret. Medan i 6 § regleras bolagsordning ens obligatoriska innehåll, givas sålunda i 10 § bestämmelser om dess fakul tativa innehåll.
I 7 och 8 §§ upptagas kompletterande föreskrifter till 6 §. För vissa slag av försäkringsrörelse skola försäkringstekniska grunder upprättas. Bestäm melser härom givas i 9 §.
Första stgcket 2.
Här upptages bestämmelse om att föremålet för bolagets verksamhet skall angivas i bolagsordningen, därvid särskilt skall angivas, huruvida verksam heten skall avse såväl direkt försäkring som återförsäkring.
Utredningen anför, att det med hänsyn till koncessionsreglernas utform ning är av vikt, att föremålet för bolagets verksamhet noggrant bestämmes i bolagsordningen. Beviljad koncession omfattar nämligen endast den eller de försäkringsgrenar, vilka angivas i bolagsordningen. Utredningen tillägger,
285
att enligt hittillsvarande praxis rätt att driva direkt försäkringsrörelse i en bestämd bransch ansetts omfatta också rätt till indirekt affär (återförsäk ring) i samma bransch. Bolaget har sålunda när som helst och utan anmälan till försäkringsinspektionen kunnat taga upp indirekt affär i branschen. En ligt utredningens mening bör icke blott varje försäkringsgren utan även rät ten att driva direkt respektive indirekt affär göras till föremål för särskild koncessionsprövning.
Försäkringsbolagens riksförbund framhåller, att det i fråga om utländsk affär, särskilt återförsäkringsaffär, många gånger skulle vara omöjligt att på förhand i bolagsordningen redovisa de försäkringsgrenar, som kunna komma att omfattas av verksamheten. Förbundet fortsätter:
I utlandet förekomma eu hel del försäkringsformer, som ej hava någon motsvarighet i Sverige, t. ex. försäkring mot uppror, jordbävning, s. k. in land marine m. fl., och vilkas innehåll det är svårt att precisera. Om man skulle vara förhindrad att i den utländska återförsäkringsaffären mottaga försäkringar av annan art än som angivits i bolagsordningen, måste effek tiviteten och det affärsmässiga bedrivandet av denna affär bli starkt lidande. Ett bolag med direkt verksamhet i utlandet bör ej heller på grund av bolags ordningen vara förhindrat att utan omgång och tidsutdräkt taga upp sådan verksamhet, som från tid till annan kan lanseras av andra där verksamma bolag. Ifrågavarande bestämmelse bör därför äga tillämpning endast å den i Sverige bedrivna försäkringsrörelsen.
Försäkringsinspektionen påpekar, att 1903 års koncessionslagstiftning be träffande utländska försäkringsanstalter icke äger tillämpning i fråga om återförsäkringsrörelse samt tillägger:
Det torde icke vara uteslutet, att frågan huruvida återförsäkringen bör an ses såsom ett komplement till direktförsäkringen har betydelse även för frå gan, huruvida koncessionstvång bör införas för utländska anstalters åter försäkringsrörelse här i riket. Enligt inspektionens mening böra ifrågavaran de spörsmål lösas i ett sammanhang. Beträffande utländska anstalters åter försäkringsrörelse torde frågan icke kunna prövas förutsättningslöst, därest utredningens förslag, såvitt angår försäkringsaktiebolagen, genomföres dess förinnan.
Föredraganden.
Om koncessionssystemet skall kunna fylla sitt ändamål
är det nödvändigt, att föremålet för bolagets verksamhet noga angives i bolagsordningen. Koncession bör meddelas för en eller flera klart precisera de försäkringsgrenar. Enligt vad jag inhämtat förekommer det för när varande i tämligen stor utsträckning, att verksamheten i bolagsordningen angivits omfatta exempelvis »brandförsäkring och annan skadeförsäkring» eller t. o. in. endast »skadeförsäkring». En så svävande uppgift om före målet för verksamheten synes mig icke under några förhållanden kunna godtagas efter den nya lagstiftningens genomförande.
Såsom utredningen anfört har enligt hittillsvarande praxis rätt att meddela direkt försäkring i en viss bransch ansetts omfatta även indirekt affär i sam ma bransch. Något bärande motiv för alt även i fortsättningen betrakta den indirekta affären som ett accessorium till den direkta affären torde icke före
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
286
ligga. URedningens ståndpunkt, att i koncessionshänseende direkt respektive
indirekt affär böra betraktas såsom skilda verksamhetsgrenar, måste anses
välgrundad.
Vad nu anförts avser närmast verksamhet, som bedrives här i riket. För
säkringsbolagens riksförbund har anmärkt, att en snäv begränsning i bolags
ordningen av föremålet för verksamheten kan få ogynnsamma återverkningar
beträffande försäkringsrörelse, som drives i utlandet. Denna synpunkt kan
icke lämnas obeaktad. Kravet på ett tydligt angivande av verksamheten i
bolagsordningen torde kunna jämkas i den mån praktiska hänsyn tala här
för. Hithörande spörsmål böra överlämnas åt rättstillämpningen. I detta sam
manhang må slutligen anmärkas, att det uppenbarligen är av betydelse att
för bolag, som avser att driva rörelse i utlandet, bestämmelse därom intages
i bolagsordningen. Sådan föreskrift har upptagits i 10 § 1 mom.
Jag kan icke biträda vad försäkringsinspektionen anfört angående nöd
vändigheten av en samtidig reglering av utländska bolags återförsäkrings-
rörelse i Sverige. Såsom redan framhållits är det emellertid min avsikt att
snarast föranstalta om en överarbetning av 1903 års lag angående utländska
försäkringsanstalter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Första stycket 3.
Här upptages bestämmelse om att verksamhetsområdet skall angivas i bo
lagsordningen, där verksamheten avser direkt försäkring här i riket.
Föredraganden. Stadgandet i 100 § 1 mom. andra stycket anknyter till
bolagets verksamhetsområde. Redan denna omständighet gör det nödvän
digt, att bolagsordningen innehåller uppgift om verksamhetsområdet. Det
liggd i sakens natur att området kan bestämmas endast i fråga om direkt
försäkring.
Första stycket 4—8.
De här upptagna föreskrifterna överensstämma med motsvarande regler i
nya aktiebolagslagen.
Föredraganden. I punkt 7 har —- i överensstämmelse med utredningens
förslag — upptagits ett stadgande av innebörd, att bolagsordningen skall
innehålla uppgift, huruvida i bolaget skall finnas revisor som är av han
delskammare i riket auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.
Stadgandet sammanhänger med föreskriften i 100 § 1 mom. andra stycket,
att i bolag, vars verksamhet är av stor omfattning, minst en revisor skall
uppfylla det nämnda kvalifikationskravet. I sista hand ankommer det på
koncessionsmyndigheten att avgöra, huruvida verksamheten skall anses vara
av stor omfattning.
Enligt bestämmelsen i förevarande lagrum skall i bolagsordningen positivt
utsägas, antingen att revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd
granskningsman eller också att revisor icke behöver uppfylla detta krav.
287
Kungi. Maj:ts proposition nr 50-
Första stycket 9.
Här upptagas regler angående tiden för ordinarie bolagsstämma.
Utredningen anför:
I motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen föreskrives, att tid för hål lande av sådan ordinarie bolagsstämma, å vilken redovisningshandlingarna framläggas, skall bestämmas till viss månad eller två på varandra följande månader inom sex månader från nästföregående räkenskapsårs utgång.
För försäkringsbolagen innebära merendels fondräkningen och även bok slutet ett omfattande och tidskrävande arbete. Bokslutet fördröjes ofta där igenom att beträffande återförsäkringsaffärerna cedenternas uppgifter måste avvaktas. Härigenom kan lätt vållas förskjutning av tiden för den ordinarie bolagsstämman. Utredningen har fördenskull ansett sig böra föreslå, att den tid, inom vilken stämman skall hållas, må i bolagsordningen bestämmas till högst tre månader, vilka skola falla inom den angivna sexmånadersfristen. Några praktiska olägenheter torde icke föranledas härav. Att med uttrycket »period» i lagtexten avses en sammanhängande tidsföljd, icke nödvändigt sammanfallande med kalendermånad, torde få anses uppenbart.
Föredraganden.
Jag biträder utredningens förslag.
Första stycket 11.
I denna punkt stadgas, att bolagsordningen skall angiva de grunder, enligt vilka skall förfogas över uppkommen vinst. Därvid skall i fråga om livför säkringsrörelse särskilt angivas i vad mån avsättning skall ske till reglerings fond. Sistnämnda stadgande saknas i utredningens förslag.
Föredraganden.
Beträffande vissa avsättningar av teknisk art, exem
pelvis ökning av premiereserv och återköpsreserv, är det klart, att avsättning arna skola upptagas som utgiftsposter i vinst- och förlusträkningen. I för slaget förutsättes vidare, att den i de försäkringstekniska grunderna bestäm da avsättningen till återbäringsfond och utjämningsfond jämväl skall upp tagas i vinst- och förlusträkningen och sålunda icke betraktas såsom en vinstdisposition. Årsvinsten framkommer sålunda först sedan bl. a. dessa avsättningar skett. Av årsvinsten är bolaget skyldigt att göra avsättning till reservfond eller säkerhetsfond intill dess fonden uppnått föreskrivet mini mum; stadganden härom hava upptagits i 66 och 271 §§. Finnes ytterligare vinst äger bolaget förfoga över densamma i enlighet med vad bolagsordning en därom bestämmer. Det är denna vinst som avses med stadgandet i före varande punkt.
Av den ifrågavarande vinsten bör åtminstone viss del kunna disponeras lör utdelning till aktieägarna, medan återstoden avsättes till framtida för fogande eller till något allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål. Det överensstämmer med lagens allmänna karaktär att vinstdispositionen noga regleras i bolagsordningen. Såvitt gäller annan rörelse än livförsäkring torde denna synpunkt dock i allmänhet icke böra drivas därhän, att bolagsstäm man helt berövas möjligheten att efter eget skön förfoga över vinsten. Stränga re krav måste uppställas i fråga om livförsäkringen, där allt överskott skall
288
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
återgå till försäkringstagarna, bortsett från den begränsade del som må stäl
las till förfogande för aktieutdelning. Det synes lämpligt att skyldigheten att
i livförsäkringsrörelse göra avsättning till regleringsfond bestämmes i bolags
ordningen. Stadgande härom har upptagits i förevarande punkt. Beträffande
hithörande frågor torde jag få hänvisa till vad som tidigare anförts.
Första stycket 12.
Utredningen framhåller, att för varje försäkringsbolag måste fastställas
en begränsning av den ansvarighet bolaget äger utan återförsäkring ikläda
sig på en och samma risk. Denna s. k. maximal kan växla inom ett och samma
bolag för olika försäkringsgrenar och även för skilda risker inom en försök -
ringsgren. Maximalbestämmelsen är till sin natur av försäkringsteknisk art
och borde till följd härav hava sin plats i grunderna. Så har ock föreslagits
i fråga om livförsäkring (9 §). Beträffande skadeförsäkring, där — bortsett
från vissa undantag — försäkringstekniska grunder icke finnas, har det
ansetts naturligt, att bestämmelsen inrymmes i bolagsordningen.
Föredraganden.
Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat.
7
§■
I paragrafen, som är likalydande med 5 § gällande försäkringslag, givas
bestämmelser angående försäkringsaktiebolags firma.
8
§.
I paragrafen lämnas föreskrifter angående aktier, aktiekapital och ak
tiebrev. Därjämte upptages i lagrummet förbud mot apportbildning samt
mot tillskottsplikt för aktieägarna.
Utredningen. I
fråga om aktiekapitalets storlek betecknar ut
redningen såsom synnerligen verklighetsfrämmande den i gällande försäk
ringslag (6 §) uttalade principen, att — såvitt gäller livförsäkringsrörelse
— minimikapitalet skall bestämmas med hänsyn tagen till det högsta för
säkringsbelopp bolaget äger teckna på egen risk. Utredningen anser, att den
bästa garantin mot bolagsbildning på för klen kapitalgrundval ligger i själva
koncessionssystemet. Koncessionsmyndigheten bör äga att i det konkreta fal
let fritt pröva frågan om aktiekapitalets lämpliga avvägning. Någon mini
migräns upptages icke i utredningens förslag men utredningen förutsätter
såsom självklart, att aktiekapitalet icke i något fall kommer att understiga
den gräns, som stadgats för vanligt aktiebolag, nämligen 5 000 kronor.
Akties nominella belopp bör bestämmas till lägst 50 kronor.
Någon anledning att medgiva undantag härifrån anser utredningen icke före
ligga.
Möjligheten att i bolagsordningen för försäkringsaktiebolag föreskriva
tillskottsplikt för aktieägarna anser utredningen numera ha förlo
rat all praktisk betydelse. Sådan möjlighet saknas i fråga om vanliga aktie-
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
289
bolag. Det föreligger intet behov att i fortsättningen upprätthålla en undan tagsställning för försäkringsaktiebolagen i detta hänseende.
Förbud mot aktiebrev till innehavaren upptogs redan i 1903 års lag och har sedan bibehållits. Det kan antagas, framhåller utredningen, att förbudet ägde samband med möjligheten att beträffande försäkringsak tiebolag stipulera tillskottsplikt för aktieägarna. Om — såsom utredningen föreslagit — tillskottsplikten förbjudes, kunde grunden för upprätthållande av förbud mot innehavaraktier synas avlägsnad. Å andra sidan anser ut redningen, att bärande motiv saknas att frångå den ordning, som gällt allt sedan det enskilda försäkringsväsendet första gången underkastades offent ligrättslig reglering. Intet försäkringsaktiebolag, inberäknat dem som bildats redan innan genomförandet av 1903 års lagstiftning, har utfärdat aktiebrev ställda till innehavaren. Detta förhållande lärer icke — framhåller utredning en -— hava gjorts till föremål för kritik från något håll och ej heller torde önskemål hava uttalats om möjlighet att utfärda innehavaraktier. En reg lering i försäkringslagen av det tämligen invecklade problemkomplex, som frågan om innehavaraktier utgör, saknar därför praktiskt värde. Slutligen tillägger utredningen, att enligt 1936 års skuldebrevslagstiftning aktiebrev ställda till viss man äro orderpapper och föremål för förvärv i god tro, i följd varav den rättsliga olikheten mellan sådana aktiebrev och innehavar aktier ej längre är av samma betydelse som förut.
Föredraganden, Utredningens förslag torde få anses välgrundat. Vad angår frågan om förbudet mot apportbildning torde jag få hänvisa till vad som förut anförts i detta hänseende.
9 §•
I denna paragraf angivas de ämnen, vilka obligatoriskt skola regleras i de försäkringstekniska grunderna. Därvid skiljes mellan livförsäkringsrörelse (första stycket) och viss annan försäkringsrörelse (andra stycket). Föreskrif terna angående livförsäkrinsgrundernas materiella innehåll hava samman förts i lagens tekniska kapitel, nämligen i 263—265, 267—270 och 273 §§; erinran härom har upptagits i förevarande paragraf (tredje stycket).
Utredningen. Beträffande grundernas rättsliga natur framhåller utred ningen, att grunderna äro att anse såsom ett komplement till bolagsordning en. Av praktiska skäl har det icke ansetts lämpligt att tynga bolagsordning ens innehåll med de omfattande reglerna angående beräkning av premier och premiereserv m. m., desto mindre som dessa regler äro av den inveck lade natur, att delägarna i allmänhet sakna förutsättningar att bedöma de samma. Utredningen tillägger:
Lämpligheten av att hålla grunderna utbrutna från bolagsordningen är särskilt påtaglig då fråga är om ändring av grundernas innehåll. Sådan änd ring är enligt vad erfarenheten visar tämligen ofta påkallad. Eftersom änd ring av bolagsordning icke kan beslutas annorledes än å bolagsstämma, skul le, därest grunderna intagits i bolagsordningen, ett tungrott förfarande be-
Bihang till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 50.
290
Kungl. Maj:ts proposition nr SO.
höva tillämpas även för en oväsentlig ändring av grunderna. Med hänsyn till att grunderna formellt äro fristående från bolagsordningen upptogs icke i gällande försäkringslag stadgandet i 1903 års lag, att ändring av grunder na skulle beslutas på samma sätt som ändring av bolagsordningen.
Utredningen understryker vidare, att grunderna emellertid icke enbart äro ett komplement till bolagsordningen utan hava självständig betydelse vid sidan därav. I grunderna regleras nämligen i vissa avseenden det på försäk ringsavtalet baserade rättsförhållandet mellan bolaget och dess försäkrings tagare. Grunderna innehålla sålunda även rent privaträttsliga bestämmelser.
Första stycket 1.
I punkt 1 stadgas, att grunder skola upprättas för beräkning av premier och premiereserv. Stadgandet överensstämmer med nu gällande regler.
Första stycket 2.
Enligt punkt 2 skola grunderna reglera avsättningen till och användningen av utjämningsfond. Motiven till denna bestämmelse, vilken innebär en ny het, hava utvecklats i det föregående.
Första stycket 3.
Denna punkt upptar bestämmelse om att grunderna skola reglera försäk ringstagares rätt till återköp och fribrev.
Utredningen. Då en försäkring upphör i förtid, eller då en försäkrings tagare i förtid avbryter premiebetalningen utan att försäkringen därför upp hör, har försäkringstagaren i regel en viss fordran hos bolaget. Ersättning för denna fordran kan lämnas under olika former. De båda huvudformer, som i detta avseende förekomma, äro dels återköp av försäkringen genom utbetalning av ett kontant belopp, försäkringens återköp sv är de, i samband med försäkringens upphörande, och dels ändring av försäkringen till en pre miefri försäkring på nedsatt belopp, vilken benämnes fribrev. Även i fall, då bolaget jämlikt bestämmelser i lag eller i försäkringsavtalet är fritt från an svarighet för försäkringsfall, exempelvis då försäkringstagaren lämnat orik tiga uppgifter, kan återköp ifrågakomma.
Yttrande. Försäkringsbolagens riksförbund erinrar om att enligt den ur sprungliga lydelsen av 7 och 123 §§ i 1917 års lag om försäkringsrörelse det icke var nödvändigt att i ett livförsäkringsbolags grunder bestämma huru med premiereserven skulle förfaras, för den händelse bolaget av annan an ledning än i följd av underlåten premiebetalning bleve helt eller delvis fritt från ansvarighet. Den kommitté, som utarbetade förslaget till lag om försäk ringsavtal, ansåg en ändring härutinnan erforderlig. Kommittén uttalade, att när kommittén ansett sig kunna förorda, att försäkringsgivaren i vissa fall skulle bliva fri från ansvarighet för inträffande försäkringsfall — exem pelvis om försäkringstagaren lämnat oriktiga uppgifter eller den, å vars liv försäkringen tagits, själv berövat sig livet — kommittén utgått från den för
291
utsättningen, att i grunderna skulle upptagas bestämmelser rörande den rätt
till premiereserven, som i dylikt fall må tillkomma försäkringstagaren. Ut
trycklig föreskrift härom intogs också i 7 och 123 §§ lagen om försäkrings
rörelse icke blott i fråga om livförsäkring utan även för sådana fall då för
säkring, som ej är att hänföra till personförsäkring, meddelas för all framtid
eller för längre tid än tio år.
I försäkringsutredningens nu föreliggande förslag — tillägger riksförbun
det — har föreskriften bibehållits för de senare fallen men i fråga om liv
försäkring finnes endast en allmän bestämmelse att grunder skola upprättas
beträffande försäkringstagares rätt till återköp och fribrev, vilken bestäm
melse kompletteras av regeln i 267 §. Den formella garanti, som man vid för
säkringsavtalslagens tillkomst genom den förut angivna ändringen av lagen
om försäkringsrörelse ville vinna för att i ett livförsäkringsbolags grunder
skulle beaktas alla de fall, då bolaget enligt lag eller avtal är fritt från an
svarighet, saknas enligt den av utredningen föreslagna lydelsen av 9 och
173 §§. Detta finner riksförbundet vara en brist i förslaget.
Föredraganden.
Förevarande stadgande har sin motsvarighet i 7 § första
stycket 2) och 4) gällande försäkringslag. I denna saknas dock föreskrift
om att grunderna skola reglera rätten till fribrev. Trots detta hava livför
säkringsbolagen sedan gammalt i grunderna intagit regler för beräkning av
fribrevsvärden. Det synes lämpligt, att denna praxis lagfästes. Uttrycket fri
brev är allmänt vedertaget.
Vad beträffar den av försäkringsbolagens riksförbund framställda an
märkningen, är det givet, att de skäl alltjämt äga giltighet, vilka ansetts tala
för att i ett livförsäkringsbolags grunder alla de fall böra beaktas, då bolaget
enligt lag eller avtal är fritt från ansvarighet. Den rätt, som i dylika fall till
kommer försäkringstagaren, hänför sig till möjligheten att återköpa försäk
ringen eller att erhålla fribrev. På grund härav torde det icke vara erfor
derligt, att i lagen upptaga särskild bestämmelse om att grunderna skola
reglera försäkringstagarnas rätt i de fall, om vilka nu är fråga. I rättstill-
lämpningen måste självfallet tillses, att dessa fall beaktas vid fastställandet
av grunder för återköp och fribrev. Beträffande annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse är läget annorlunda, eftersom här i regel icke förekom
mer vare sig återköp eller fribrev.
Första stycket 4 och 5.
Enligt dessa punkter skola i grunderna regleras rätten att belåna försäk-
ringsbrev samt verkan av underlåten premiebetalning. Bestämmelserna mot
svara 7 § första stycket 3) och 5) gällande försäkringslag.
Första stycket 6.
Återbäringsgrunder äro enligt förevarande punkt obligatoriska för livför
säkringsrörelse.
Första stycket 7.
Enligt den under denna punkt givna föreskriften skola grunderna inne
hålla regler för begränsning av den ansvarighet bolaget må utan återförsäk
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
292
ring ikläda sig på en och samma risk. I fråga om annan försäkring än liv
försäkring regleras detta ämne i bolagsordningen; härom torde få hänvisas
till vad som anförts i specialmotiveringen till 6 § första stycket 12.
Andra stycket.
Detta stycke motsvarar 7 § tredje stycket gällande försäkringslag.
Utredningen anmärker, att enligt sistnämnda lagrum, som främst åsyftar
brandförsäkring för all framtid eller för längre tid än tio år, grunder skola
upprättas bland annat för beräkning av försäkringspremier och premie
reserv. Med hänsyn till att premierna inom skadeförsäkringen och sålunda
även inom brandförsäkringen bestämmas av försäkringsbolagen själva, har
lagföreskriften måst tillämpas så, att man vid stadfästelse å grunder för be
räkning av premiereserven utgått från den premienivå vederbörande bolag
tillämpat. De med ledning av föreskriften upprättade och stadfästa grunderna
innehålla sålunda icke några regler för själva premieberäkningen utan en
dast en föreskrift om huru premiereserven skall beräknas med utgångspunkt
från bolagets premiesättning. Vid sådant förhållande har utredningen ansett
den nuvarande avfattningen oegentlig och förty icke upptagit den gällande
föreskriften rörande grunder för beräkning av försäkringspremier.
Föredraganden. Om offentlig myndighet skall meddela stadfästelse å grun
der för premieberäkning synes detta logiskt förutsätta att beräkningen blivit
föremål för myndighetens granskning. Såsom utredningen anmärkt, hava gäl
lande bestämmelser emellertid icke tillämpats på detta sätt, vilket torde hava
betingats av att erforderligt material för ett allsidigt bedömande av premie
sättningen icke stått till myndighetens förfogande. Problemet rörande of
fentlig kontroll av premiesättningen inom skadeförsäkring är för närvarande
— såsom tidigare anförts — i hela sin vidd föremål för uppmärksamhet av
1945 års försäkringsutredning. Vid sådant förhållande synes det icke erfor
derligt eller ens lämpligt att nu införa en kontroll på förevarande mycket
begränsade avsnitt av skadeförsäkringen. Den gällande bestämmelsen an
gående grunder för premieberäkningen är emellertid mot bakgrunden av
nuvarande praxis vilseledande. Med hänsyn härtill biträder jag utredningens
förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
10
§.
Paragrafen innehåller en sammanställning av fakultativa bolagsordnings-
bestämmelser. Till denna sammanställning ansluter sig stadgandet i 305 §
andra stycket, att anmärkning om vissa bolagsordningsbestämmelser skall
ske i försäkringsregistret.
11
§•
I paragrafen givas föreskrifter angående teckningslista.
Utredningen erinrar om att vid bildande av vanligt aktiebolag teckningslista
jämte förslag till bolagsordning samt övriga stiftelsehandlingar skola ingivas
293
till registreringsmyndigheten för godkännande (nya aktiebolagslagen 14 §).
Med hänsyn till koncessionstvånget för försäkringsaktiebolag ligger det i sa
kens natur, att teckningslista för sådant bolag framlägges först sedan stad-
fästelse meddelats. Vissa förenklingar i förhållande till aktiebolagslagens
motsvarande regler äro med hänsyn härti’l möjliga att genomföra. Föreskrif
ten i 10 § andra stycket sistnämnda lag att, om i förslaget till bolagsordning
upptagits, förbehåll angående nedsättning av aktiekapital eller lösningsrätt
till aktie, erinran därom skall intagas i teckningslistan, har sålunda icke an
setts böra efterbildas beträffande försäkringsaktiebolag. Även bestämmelsen
i sagda paragraf första stycket att teckningslistan skall upptaga bolagets fir
ma har uteslutits.
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
12 och 13 §§.
Dessa paragrafer innehålla regler angående aktieteckning.
I 12 § föreskrives att vid teckningslistan skall vara fogad styrkt avskrift
av Kungl. Maj:ts beslut om stadfästelse. Enligt stadgad praxis återgives bo
lagsordningen in extenso i stadfästelsebeslutet. Även bolagsordningen blir
sålunda tillgänglig för aktietecknama.
14 §.
Här stadgas förbud för stiftare och annan att av bolaget mottaga gott-
görelse för bolagsbildningen i den mån det icke gäller utgifter, som varit upp-
penbarligen nödvändiga för ändamålet. I paragrafen stadgas därjämte förbud
för stiftare att förbehålla sig eller annan särskild förmån eller rättighet.
15—17 §§.
I dessa paragrafer givas regler om aktieteckningens ogiltighet och om
upphörande av aktieteckningens bindande verkan.
Enligt 29 § skall ansökan om bolagets registrering göras senast ett år från
det stadfästelse å bolagsordningen meddelats. Denna bestämmelse innebär
en nyhet. Försummas dylik ansökan skall jämlikt 304 § 4 mom. frågan om
registrering förklaras förfallen. Klart är, att aktieteckning icke skall vara
bindande då fråga om bolagets registrering avslagits. Bestämmelse härom
har upptagits i 16 § andra stycket. Att i fall som här avses koncessionen
skall förklaras förverkad framgår av 288 § 4 mom.
18—23 §§.
Paragraferna innehålla regler angående konstituerande stämma och sär
skild stämma för vissa val m. m.
Utredningen framhåller att i 21 § aktiebolagslagen upptagits bestämmelser
angående utlysande av konstituerande stämma, framläggande av stiftelse-
handlingarna före sådan stämma samt angående kallelse till fortsatt stäm
ma. Enligt 23 § aktiebolagslagen skall å konstituerande stämman frågan om
bolagsordningens godkännande med eller utan ändring behandlas, innan be
slut fattas huruvida bolaget skall komma till stånd; uppkommer därvid fråga
om ändring av bolagsordningen, kan ändring beslutas omedelbart eller å
fortsatt stämma.
Enligt utredningens mening erfordras icke för försäkringsaktiebolagens
vidkommande någon motsvarighet till föreskriften i 21 § andra stycket aktie
bolagslagen angående framläggande av vissa handlingar före konstituerande
stämman. Mera tveksam finner utredningen frågan huruvida det för försäk
ringsaktiebolagen föreslagna koncessionsförfarandet bör föranleda avvikelse
från aktiebolagslagens regler även i annat hänseende. I fråga om försäkrings
aktiebolag sker aktieteckningen på grundval av den av Kungl. Maj:t stad
fästa bolagsordningen. Varje ändring av bolagsordningen skall underställas
Kungl. Maj:t för stadfästelse och kan sålunda icke definitivt beslutas å bo
lagsstämma. Från teoretisk synpunkt kan givetvis den uppfattningen häv
das, att aktietecknare bör äga rätt att å konstituerande stämman påkalla
ändring av bolagsordningen. Praktisk betydelse har detta spörsmål helt visst
icke. Några föreskrifter avseende det fall, att å konstituerande stämma väc-
kes förslag om ändring av den stadfästa bolagsordningen, hava till följd
härav icke upptagits i utredningens förslag.
Föredraganden. Vad utredningen anfört torde få anses välgrundat. Från
sett de av utredningen anmärkta avvikelserna överensstämma förevarande
paragrafer i allt väsentligt med motsvarande regler i gällande försäkrings
lag och i nya aktiebolagslagen.
24 §.
Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bolaget registreras. Förutsättning
härför är likväl att aktiekapitalet, som är det tecknade belopp för vilket till
delning av aktier ägt rum — efter avdrag för aktier som förklarats förver
kade —- uppgår till minimikapitalet samt att minst hälften av aktiekapitalet
blivit betalt. Bestämmelser härom hava upptagits i förevarande lagrum.
25 §.
Paragrafen innehåller regler angående bolagets rättssubjektivitet. Sådan
vinnes genom registreringen. Före registreringen äger dock styrelsen föra
talan i mål rörande bolagsbildningen eller eljest vidtaga åtgärd för utbekom
mande av tecknat aktiebelopp.
I lagrummet givas därjämte regler angående personlig ansvarighet för
stiftare och andra som handla å bolagets vägnar före registreringen.
26—28 §§.
I dessa paragrafer givas regler angående verkan av rättshandlingar, som
ingås för oregistrerat bolag.
294
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
29 §.
Bestämmelser rörande tiden för ansökan om försäkringsaktiebolags re
gistrering och ansökningens innehåll givas i förevarande paragraf. De an
sluta sig nära till nya aktiebolagslagens motsvarande regler. Såsom utgångs
295
punkt för den tid, inom vilken registrering skall sökas, har valts dagen för Kungl. Maj ds stadfästelse å bolagsordningen. Ansökan om registrering skall göras senast ett år därefter. Försummas ansökan, skall fråga om bolagets registrering förklaras förfallen (304 § 4 mom.) och koncessionen förklaras
förverkad (288 § 4 inom.).
Vid ansökningen om registrering skall enligt utredningens förslag fogas bland annat en av samtliga styrelseledamöter och verkställande direktören undertecknad handling, innehållande jämte annat uppgift om huru mycket av aktiekapitalet som blivit inbetalt samt försäkran att den anmälda inbe
talningen verkställts i behörig ordning.
Försäkringsinspektionen
anmärker, att inspektionen genom positivt lag
bud bör givas befogenhet att före registreringen verkställa undersökning för utrönande huruvida eller i vad mån inbetalning av aktiekapitalet skett.
Föredraganden.
Vad försäkringsinspektionen anfört synes icke böra för
anleda ändring av förslaget, som i förevarande del överensstämmer med nya aktiebolagslagen.
Om aktiebrev och aktiebok.
30—35 §§.
Dessa paragrafer innehålla regler som i huvudsak överensstämma med mot svarande stadganden i nya aktiebolagslagen. Vissa avvikelser föranledas av den omständigheten, att i försäkringsaktiebolag innehavaraktier icke få ut
givas (8 §).
Om inbetalning av aktiekapital.
36—43 §§.
De i dessa paragrafer upptagna reglerna ansluta sig till nya aktiebolags-
lagen.
Den omständigheten, att bolagsbildning med apportegendom icke tillå tits i fråga om försäkringsaktiebolag (8 §), har föranlett en avvikelse i 41 § första stycket från motsvarande stadgande i aktiebolagslagen.
Om aktiekapitalets ökning.
44—59 §§.
De i aktiebolagslagen upptagna bestämmelserna om ökning av aktiekapita let genom nyteckning ansluta sig nära till reglerna om bildande av aktiebolag. Det har ansetts angeläget att vid ökning av aktiekapitalet bereda aktieteck narna motsvarande trygghet, enär det eljest kan befaras alt det skydd som åsyftas med föreskrifterna om bildande av aktiebolag kan på det sätt goras overksamt, att bolag av några samverkande personer bildas med lägre aktie kapital än som de från början avse skola anskaffas, varefter hänvändelse sker till allmänheten för nyteckning av avsett belopp, så snart det ursprung liga aktiekapitalet inbetalats.
Med hänsyn till den fortlöpande offentliga tillsynen över försäkringsbola gen och till den publicitet dessa förelag i regel äveu eljest äro underkastade
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
296
torde risken för en osund utveckling av verksamheten i nu berört hänseende
vara väsentligt reducerad. I följd härav synes det liksom i fråga om bolags
bildning motiverat att för försäkringsaktiebolagens vidkommande modifiera
den allmänna aktiebolagslagens regler för kapitalökning genom nyteckning.
Avvikelserna från aktiebolagslagen äro i huvudsak följande.
I 48 § sistnämnda lag föreskrives, att om för beslut om kapitalökning er
fordras ändring av vad i bolagsordningen är bestämt om aktiekapitalet^ be
slutet må fattas först efter slutligt beslut om sådan ändring. Beträffande för
säkringsaktiebolag gäller enligt förslaget (4 §), att ändring av bolagsordning
skall stadfastas av Kungl. Maj:t, varför i dylikt fall stadfästelse å bolagsord-
mngsandringen måste avvaktas innan ökningsbeslutet fattas. Detta har beak
tats i 44 § i förslaget.
Enligt 8 § må betalning för aktie ej erläggas annorledes än i penningar.
Forbudet mot tillskjutande av apportegendom synes böra gälla även vid ny
teckning av aktier. Bestämmelse härom har upptagits i 46 §.
Om i vanligt aktiebolag anmälan för registrering av bolagsstämmans god
kännande av styrelsens ökningsbeslut icke gjorts inom bestämd tid efter det
registreringsmyndigheten godkänt beslutet, skall myndigheten till bolaget av
lata skrivelse med anmaning att inom en månad därefter inkomma med så
dan anmalan. Efterkommes ej anmaningen eller har genom lagakraftägande
beslut registrering vägrats, skall myndigheten förklara frågan om aktiekapi
talets ökning förfallen. Där sådan förklaring skett är gjord aktieteckning
icke vidare bindande, och skall vad å tecknade aktier inbetalats återbäras till
aktietecknama jämte ränta. Eftersom proceduren med förhandsprövning av
offentlig myndighet icke upptagits i det föreliggande förslaget, hava de nu
återgivna reglerna icke heller efterbildats. Med hänsyn till den offentliga till
synen torde det få anses uteslutet, att försäkringsaktiebolag, som emottagit
inbetalning i anledning av aktieteckning, vilken sedermera finnes icke vara
bindande, skulle underlåta att återbära vad sålunda felaktigt inbetalats.
I 59 § regleras möjligheten att öka aktiekapitalet genom utgivande av nya
aktier utan kapitalinbetalning (fondemission). Bestämmelser i detta ämne
äro givna beträffande såväl vanliga aktiebolag som försäkringsaktiebolag.
Med bestämmelserna åsyftas dels att bereda publicitet åt åtgärden, dels att
åstadkomma garantier för att aktiekapitalet ej ökas på ifrågavarande sätt i
fall, då bolagets ekonomiska ställning ej berättigar till sådan ökning. I sist
nämnda hänseende gäller, att kapitalökningen må ske allenast med bespa
rade vinstmedel, som ej avsatts, i fråga om vanligt aktiebolag, till reservfond
eller skuldregleringsfond, samt i fråga om försäkringsaktiebolag, till reserv
fond eller säkerhetsfond eller till tryggande av återbäring till försäkringsta
garna. Det föreliggande förslaget innebär en väsentlig begränsning i rätten
till fondemission. Sådan må enligt förslaget icke äga rum i rena livförsäk
ringsaktiebolag. Detta överensstämmer med principen om det särskilda skydd,
som det ansetts angeläget att bereda livförsäkringstagarna. Endast i sådant
örsäkringsaktiebolag, som uteslutande eller huvudsakligen driver annan rö
relse än livförsäkringsrörelse, skall enligt förslaget fondemission kunna ge
nomföras. För detta fall stadgas emellertid förbud att taga i anspråk medel,
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
297
som avsetts till någon för livförsäkringsrörelse avsedd fond eller till reserv
fond. Genom denna föreskrift skyddas såväl samtliga till livförsäkringsrö
relsen hörande fonder som de övriga försäkringsgrenarnas konsoliderings-
fond. Till förfogande för fondemission står sålunda i detta fall endast dispo-
sitionsfonder, vilka härröra från annan rörelsegren än livförsäkringsrörelse.
Beträffande koncernförhållanden innehåller nya aktiebolagslagen (64 § 3
mom.) en inskränkning i rätten till fondemission. Stadgandet grundar sig på
den uppfattningen, att då koncernen i dess helhet icke uppvisar vinst, moder
bolagets vinst icke bör få användas till fondemission. I nyssnämnda lagrum
i aktiebolagslagen föreskrives vidare, att revisorerna i moderbolaget skola
avgiva särskilt yttrande, huruvida, med hänsyn till koncernens ställning och
resultat av verksamheten i dess helhet, ökningen av aktiekapitalet får anses
stå i strid mot god affärssed. Motsvarande regler hava upptagits i det före
liggande förslaget. En jämkning har föranletts därav, att enligt förslaget
(113 §) koncernredovisningen i försäkringsbolag skall vara offentlig.
Om aktiekapitalets nedsättning.
60—64 §§.
I gällande försäkringslag saknas bestämmelser angående amortering eller
annan nedsättning av aktiekapitalet. Nedsättning av aktiekapitalet i försäk
ringsaktiebolag kan lagligen icke äga rum annorledes än såsom följd av be
slut om aktierätts förverkande. I fråga om andra aktiebolag finnas däremot
regler angående nedsättning av aktiekapitalet.
Utredningen.
Vid bedömande av spörsmålet huruvida anledning finnes
att bibehålla försäkringsaktiebolagens undantagsställning på detta område
bör — framhåller utredningen — beaktas, dels om eller i vad mån behov av
nedsättningsregler för försäkringsaktiebolagen föreligger och dels huruvida
en ändamålsenligt avvägd reglering kan åstadkommas trots de särskilda pro
blem, främst med hänsyn till borgenärernas antal och ställning, som här
möta.
Efter en redogörelse för nedsättningsreglema i allmänna aktiebolagslagen
och i banklagen (betänkandet del II s. 249—253) anför utredningen följande:
Anledningen till att för försäkringsaktiebolagen hittills saknats möjlighet
till nedsättning av aktiekapitalet har icke berörts i förarbetena till försäk-
ringslagstiftningen. Sannolikt har nedsättning av aktiekapitalet ansetts vara
till förfång för försäkringstagarna. Här bör emellertid genast understrykas,
att i åtskilliga försäkringsaktiebolag aktiekapitalet vanligen icke tillnärmel
sevis har den betydelse för rörelsen som i ett allmänt aktiebolag. Detta gäl
ler främst livförsäkringsbolag med endast direkt affär men även vissa väl
konsoliderade skadeförsäkringsbolag. Nedsättning av aktiekapitalet kan
komma att medföra den fördelen för försäkringstagarna, alt mindre kvot av
vinsten ställes till förfogande för utdelning till aktieägarna, ehuru delta icke
med nödvändighet behöver bliva följden så länge det står aktieägarna fritt
att besluta om högre procentuell utdelning per aktie. Framförallt måste emel
lertid i delta sammanhang framhållas, att försäkringsbolag är skyldigt att
298
Kungl. Maj:ts proposition nr 50.
till skyddande av försäkringstagarnas intresse till försäkringsfond avsätta be
lopp motsvarande beräknade värdet av bolagets ansvarighet på grund av in
träffade försäkringsfall (ersättningsreservj samt löpande försäkringar (pre
miereserv). Försäkringsbolag, som driver livförsäkringsrörelse, skall därjäm
te göra avsättning till vissa konsolideringsfonder. Denna avsättningsskyldig-
het har i försäkringsutredningens förslag skärpts. I förslaget hava vidare
upptagits åtskilliga föreskrifter i syfte att skydda livförsäkringstagarnas rätt
till återbäring av uppkommande överskott. Slutligen — och icke minst —
bör beaktas, att försäkringsbolagen liksom bankerna äro föremål för offent
lig tillsyn.
Otvivelaktigt kunna även i fråga om försäkringsaktiebolag fall förekom
ma, då möjlighet till nedsättning av aktiekapitalet ur skilda synpunkter mås
te anses önskvärd. Behov av nedsättning kan föranledas av att bolaget icke
ansett sig ha användning för hela aktiekapitalet, exempelvis i samband med
omläggning (begränsning) av verksamheten; i sådant fall bör nedsättning
förenas med återbetalning till aktieägarna. Liksom i fråga om andra aktie
bolag torde nedsättningsbehov dock vanligen föranledas av lidna förluster.
Vidare kan nedsättning visa sig önskvärd för att bolaget skall kunna genom
nyteckning öka sitt aktiekapital. Att efter lidna förluster erhålla ett erfor
derligt kapitaltillskott' genom nyteckning lärer i allmänhet icke vara möjligt,
förrän de gamla aktierna nedskrivits till sitt verkliga värde. Nedsättning av
aktiekapitalet måste då ske för att ökning av aktiekapitalet skall möjliggöras.
Vid enstaka tillfällen torde det hava förekommit, att försäkringsaktiebo
lag åsamkats så stora förluster, att eu nedsättning av aktiekapitalet visat sig
önskvärd; med hänsyn till gällande förbud mot nedsättning har det därvid
blivit nödvändigt att bilda ett nytt försäkringsbolag för övertagande av det
gamla bolagets rörelse.
På grund av det anförda har försäkringsutredningen ansett sig böra före
slå, att möjlighet beredes till nedsättning av försäkringsaktiebolags aktieka
pital. Angående förfarandet anför utredningen:
Försäkringstagarna äro borgenärer hos försäkringsbolaget. Deras antal är
i regel mycket stort. I fråga om livförsäkring motsvarar försäkringstagarens
tillgodohavande hos bolaget under försäkringstiden i stort sett försäkringens
s. k. återköpsvärde. Detta befinner sig regelmässigt i tillväxt under hela för
säkringstiden men kan vid varje tidpunkt beräknas enligt normer, som fin
nas angivna i de stadfästa försäkringstekniska grunderna. Beräkningen för
utsätter försäkringstekniska insikter och kan sålunda i regel icke utföras av
den enskilde försäkringstagaren. Därtill kommer, att bedömandet av ett för
säkringsbolags ekonomiska ställning kräver förtrogenhet med försäkrings
väsendets speciella förhållanden; sådan förtrogenhet besitter den enskilde
försäkringstagaren merendels icke. Ej heller domstolen kan väntas äga er
forderliga insikter i ämnet. Under sådana förhållanden framstår det som na
turligt att fråga om nedsättning av aktiekapitalet i försäkringsaktiebolag un
derställes försäkringsinspektionens prövning. Olika möjligheter erbjuda sig
härför. Ett alternativ är att helt och hållet ersätta domstolsproceduren med
ett administrativt förfarande inför försäkringsinspektionen. Ett så väsentligt
avsteg från den för andra aktiebolag i förevarande hänseende tillskapade an
ordningen har försäkringsutredningen likväl icke velat föreslå, helst som be
tänkligheter av såväl principiell som praktisk art kunna anföras däremot.
Syftemålet med bestämmelserna torde enklast ernås därigenom, att domsto
len ålägges inhämta försäkringsinspektionens yttrande huruvida eller i vad
mån nedsättningen kan komma att inverka på försäkringstagarnas rätt. Ett
kungörande av ansökningen om tillstånd till nedsättning är ägnat att väcka
oro hos försäkringstagarna. Med hänsyn härtill är det av vikt att försäkrings-
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
299
inspektionens klarläggande av nedsättningens verkningar sker på ett så ti
digt stadium att detsamma är tillgängligt för försäkringstagarna redan då
kallelse å dem utfärdas. I överensstämmelse härmed föreslår försäkringsut-
redningen att inspektionens yttrande skall avvaktas innan domstolen utfär
dar kallelse å borgenärerna samt att kallelsen skall innehålla ett kortfattat
sammandrag av yttrandets innehåll. Finner domstolen med hänsyn till ytt
randets innehåll att nedsättningen icke bör bringas till verkställighet, bör an
sökningen givetvis genast avslås och kungörelse sålunda icke utfärdas.
Försäkringsinspektionens yttrande bör självfallet avse endast försäkrings
tagarnas rätt. Något motiv för att inspektionen skulle taga ställning även till
övriga borgenärers intresse beträffande nedsättningen finnes icke.
Domstolen har att bedöma nedsättningens verkningar för de borgenärer,
vilka hos domstolen bestritt ansökningen. Självfallet möter intet hinder för
domstolen att före ärendets avgörande inhämta förnyat yttrande hos försäk-
ringsinspektionen. Styrkes inför domstolen, att de borgenärer, vilka bestritt
ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit aktie
kapitalets nedsättning eller att säkerhet, som av domstolen godkännes, ställts
för deras fordringar, skall ansökningen bifallas. De nu angivna förutsätt
ningarna för bifall till ansökningen överensstämma med de i aktiebolags
lagen upptagna. Vad beträffar försäkringstagarna — vilka utgöra det helt
dominerande antalet av ett försäkringsbolags borgenärer — är det emellertid,
såsom redan anmärkts, uppenbart, att deras rätt kan vara tryggad utan att
särskild säkerhet ställts för deras fordringar. I detta hänseende bör försäk
ringsinspektionens yttrande lämna klar upplysning. Framgår av yttrandet,
att försäkringstagares rätt är säkerställd, bör sådan borgenärs bestridande
icke utgöra hinder för bifall till ansökningen.
De skäl, som enligt vad ovan anförts motivera införande i viss utsträck
ning av särskilda regler för tillstånd till aktiekapitalets nedsättning i försäk
ringsaktiebolag, kunna åberopas även beträffande tillstånd till vinstutdel
ning i sådant bolag i fall som avses i 68 § allmänna aktiebolagslagen, d. v. s.
i fall då ett mot nedsättningen svarande belopp avsatts till reservfonden. Ena
handa regler hava i förslaget upptagits för sistnämnda fall. Med reservfon
den likställes här säkerhetsfonden.
Utredningens förslag i förevarande ämne har icke mött gensaga i något
remissyttrande.
Föredraganden. I
likhet med försäkringsutredningen finner jag det lämp
ligt att möjlighet beredes att i försäkringsaktiebolag nedsätta aktiekapitalet.
Jag kan även biträda den av utredningen föreslagna utformningen av ned-
sättningsreglerna.
Om inskränkning i rätten att förfoga över aktie.
65 §.
I denna paragraf angivas de inskränkningar i förfoganderätten över aktie,
vilka må intagas i bolagsordningen. Såsom framgår av stadgande i It) § 2
mom. må i bolagsordningen icke bestämmas annan inskränkning i förfogande
rätten än i förevarande paragraf sägs.
De förbehåll, som regleras i paragrafen, avse dels aktieägares rätt att vid
akties övergång å annan lösa aktien (1 inom.) och dels inskränkning i rätten
300
Kungl. Maj.ts proposition nr 50.
för utländskt eller därmed jämställt rättssubjekt (»förbjudna rättssubjekt») att förvärva aktie (2 mom.). Vad beträffar förstnämnda förbehåll ansluta sig bestämmelserna härom nära till nya aktiebolagslagen.
Såvitt gäller vanliga aktiebolag hava reglerna om förbjudna rättssubjekt stor praktisk betydelse med hänsyn till bestämmelserna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag. I nya aktiebolagslagen hava regler i detta ämne sammanförts i en särskild avdelning (177—187 §§). Stadgandena i 1916 års lag äga emellertid icke tillämpning å försäkringsbolag. Från denna synpunkt är det följaktligen utan betydelse om i försäkringsaktiebolags bolagsordning intages förbehåll beträffande aktieförvärv av förbjudna rättssubjekt. Dylikt förbehåll kan likväl tänkas vara av intresse med hänsyn till andra omstän digheter. Exempelvis kan det finnas önskvärt att förbjuda eller begränsa ut ländskt inflytande i bolaget. Möjligheten att i försäkringsaktiebolags bo lagsordning inrymma förbehåll mot aktieförvärv av vissa rättssubjekt sy nes därför —- liksom i gällande försäkringslag — böra stå öppen.
Inskränkning i rätten för vissa rättssubjekt att förvärva aktier avser en dast förvärv genom teckning eller överlåtelse. Enligt allmänna rättsgrundsat ser torde inskränkning i rätten att annorledes förvärva aktier icke kunna ske genom förbehåll i bolagsordningen.11 177 § andra stycket nya aktiebolagslagen stadgas, att om aktieägare, som enligt förbehåll i bolagsordningen ej må genom teckning eller överlåtelse förvärva s. k. bundna aktier, annorledes för värvat sådana aktier, förbehållet icke skall medföra hinder för honom att på grund av den företrädesrätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som är förenad med de förvärvade aktierna, bekomma bundna aktier. Det synes icke erforderligt att i försäkringslagstiftningen efterbilda detta stadgande, vil ket torde grunda sig på allmänt vedertagna aktiebolagsrättsliga principer. Ej heller torde det finnas anledning att i försäkringslagen upptaga motsvarighet till aktiebolagslagens övriga föreskrifter rörande bundna och fria aktier.
Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller
eljest förfoga över bolagets egendom.
66—69 §§.
Paragraferna innehålla bestämmelser om försäkringsaktiebolags skyldighet att reservera vinstmedel. Bestämmelserna äro emellertid icke uttömmande. Såsom konsolideringsfonder böra nämligen betraktas jämväl de tekniska fondema — bortsett från försäkringsfonden — beträffande vilka lagreglerna sammanförts i en särskild avdelning (262—278 §§). Dessa regler hava redan behandlats från försäkringsteknisk utgångspunkt.
Det torde vara lämpligt att i ett sammanhang behandla reglerna om vinst dispositionen för såväl försäkringsaktiebolag som ömsesidiga försäkringsbo lag. För den sistnämnda företagskategorien återfinnas bestämmelserna i 194 —196 §§.
1 I detta sammanhang erbjuder det i NJA 1944 sid. 332 refererade rättsfallet intresse.