SOU 1960:28
Förverkande på grund av brott
N 4-0 ('?
oå (» _- Cijm
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
__...
Justitiedepartementet
FÖRVERKANDE PÅ GRUND AV BROTT
BETÄNKANDE AV
HANS THORNSTEDT
Stockholm 1960
"0--
Q & am.—u
11.
27. 28.
Kronologisk förteckning
. Folktandvården. Idun. 189 s. 1. . Högre utbildning, forskning och försök på lant-
brukets område. Almqvist & Wiksell, Uppsala. XII + 508 5. Jo. . Grusexploateringen i Sverige. Idun. 85 5. Jo. . Fastighetsbeskattningen. Marcus. 179 s. Fi. . Förslag till namnlag. Idun. 362 s. Ju.
. studiekostnader vid beskattningen. Idun.
211 8. F1. . Redogöraransvaret och anmärkningsprocessen.
Kihlström. 146 s. Fl. . Preliminär lnationalbudget för år 1960. Marcus. V+121 s. F . De ekonomiska villkoren för en huvudmanna-
skapsreform inom mentalsjukvården. Idun. 173 5.1. . Statstjänstemäns förhandlingsrätt. Idun. 105 s. e.
översyn av lagen om försäkringsrörelse. Idun. 509 s. 11. . Krigsmaktens högsta ledning. Beckman. 285 s. Fö. . Individuella differenser och skoldlfferentiering.
Victor Petterson. 127 5. E. . CP-Vården. Idun. 175 s. I. . Kursplaneundersökningar i matematik och mo-
dersmålet. Idun. 536 5. E . Banklikviditet och kreditprioritering. Idun. 245 s. Fi. . Forskning och högre utbildning på skogsbrukets
område. Idun. 207 5. Jo . Reviderad nationalbudget för år 1980. Marcus.
V+98 S. Fl . Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberö-
vanden. Idun. 138 s. Ju. . Allmänna yrkesinspektionen. Idun. 135 s. s. . Medicinska äktenkapshinder. Idun. 140 s. Ju. . Bohuslän. Idun. 326 s. S. . Besparingar inom försvaret. Idun. 245 s. Fö. . Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. I.
Lagtext. Norstedt & Söner. 260 s. Ju. . Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. II.
Motiv till balken. Norstedt & Söner. 816 s. Ju. . Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. III.
Motiv till lagen om införande av nya jordabalken m. m. Norstedt & Söner. 270 + 32 + 314 s. Ju. offentlig provningsverksamhet. Behov och re- surser. Idun. 157 5. H. Förverkande på grund av brott. Berlingske Boktryckeriet. Lund. 188 s. Ju.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, iir tryckorten bokstäverna till det departement, under vilket utredn Jo. — jordbruksdepartementet.
stockholm. Bokstlvema med fetstil utgöra begynnelse— insen avgivits. t. ex. E. - ecklesisstikdepartementet,
Justitiedepal'tementet
FÖRVERKANDE PÅ GRUND AV BROTT
BETÄNKANIME AV
HANS THORNSTEDT
BERLINGSKA BOKTRYCHERIET LUND 1960
fw ._ . *I 'I, . . i. . . . . , ., | . 'r . .7 . | | ' . '- _ _ ; 'i' lil' .. " '=' MW.—”w. , . . . | .. .. |. " ._ _. - .. .. , .. . | . . . 'i . . .
-||| ||
|... | "|| * |...
.)" . , ' |V*|
| | | | .Iilll i'll "] ,, |. | JV
||
| _ |
| .
| | | ||* | | I ,| "i||| '?J * ' , _ | .A |||| 'EW| .. ' .. ' I _. ,3_ . ,. ..... ; I..! , 1._ä|_: NÄS
Till
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. ]ustitiedepartementet
Genom beslut den 2 december 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en utredningsman med uppdrag att verk- ställa en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 19 de- cember 1955 numera professorn vid Lunds universitet Hans Thornstedt för att verkställa en sådan undersökning. Att såsom experter biträda utrednings- mannen förordnade departementschefen den 8 september 1956 jur. kand. Hans Danelius och den 19 november 1958 hovrättsfiskalen Örjan Wetterberg.
Utredningsuppdraget gäller enligt diktamen till statsrådsprotokollet den 2 december 1955 en förberedande undersökning till belysning av de allmän- straffrättsliga problemen inom specialstraffrätten. Bland ämnen inom special- straffrätten, där tvekan råder om bestämmelsernas innebörd, där reglerna äro mindre följdriktiga eller där deras sakliga innehåll kan kritiseras eller diskuteras, har främst nämnts ekonomiska påföljder för brott, särskilt för- verkande. De specialstraffrättsliga förverkandebestämmelserna ha nära samband med strafflagens förverkanderegler, vilka under den nu pågående översynen av det straffrättsliga reaktionssystemet hittills lämnats utanför granskningsarbetet under hänvisning till utredningen rörande specialstraff— rätten. Med anledning härav har det befunnits ändamålsenligt att en av ut- redningen uppgjord Översikt över förverkandebestämmelser inom och utom strafflagen framlägges såsom delbetänkande. Därvid ha vissa förslag till rikt- linjer för blivande lagstiftning sammanfattats i form av utkast till lagänd- ringar. Utredningsmannen får härmed vördsamt överlämna detta delbe- tänkande, >>Förverkande på grund av brott».
Till utredningen har — för att tagas under övervägande vid det utredning- en anförtrodda uppdraget —— den 12 januari 1956 överlämnats en den 5 maj 1943 hos Kungl. Maj:t gjord framställning av Stockholms handelskammare In. fl. angående utredning rörande det straffrättsliga ansvaret för närings- idkare och för juridiska personers handlingar. Framställningen kommer att beaktas vid den såsom nästa utredningsetapp planerade och numera på- började undersökningen av specialstraffrättens bestämmelser angående före- tagaransvar.
Utredningsmannen har under utredningsarbetets gång haft överläggningar med utredningen för översyn av lagstiftningen rörande straff för olovlig in- försel och utförsel av varor, detta i enlighet med de för sistnämnda utred— ning lämnade direktiven. Sedan samma utredning avgivit betänkande med förslag till lag om straff för varusmuggling m. Ill. (SOU 1959: 24), har ut- redningsmannen den 19 november 1959 i anledning av remiss avgivit utlåtan- de över förslaget.
Vid utarbetandet av betänkandet har hänsyn ej kunnat tagas till författ- ningar och rättsfall, som publicerats efter den 1 juni 1960.
Lund den 16 september 1960.
Hans Thornstedt / Ö. Wetterberg
Sammanfattning
Enligt sina direktiv har utredningen i uppdrag att till belysning av en rad specialstraffrättsliga frågor verkställa en förberedande undersökning, inne- fattande en kartläggning och systematisering av förefintligt material. Resul- tatet av undersökningen är avsett att läggas till grund vid utarbetande av riktlinjer för en reform av specialstraffrätten.
Utredningen har tagit upp skilda specialstraffrättsliga frågor till behand- ling var för sig. Som första delbetänkande framlägges en undersökning av förverkandeinstitutet. Dettas brister ha flerfaldiga gånger påtalats, icke minst i lagstiftningsärenden (s. 9—18).
I en inledande översikt över förverkandeinstitutet (kap. I, 5. 19—24) näm- nes till en början den växlande terminologi, som kommer till användning, då fråga är om förverkande med karaktär av brottspåföljd.
Förverkandepåföljderna kunna _— med hänsyn till objekten _ indelas i sakförverkande och Värdeförverkande eller —— med hänsyn till huruvida reg- lerna äro tvingande eller ej — i obligatoriska och fakultativa förverkanden. Värdeförverkande kan vara exklusivt eller alternativt. I regel är det alterna- tivt och då tillika subsidiärt.
Föremålen för sakförverkande indelas traditionellt i producta sceleris (brottsprodukter), instrumenta sceleris (brottsverktyg) samt scelere quaesita (brottsligen förvärvade föremål), varjämte som en särskild kategori nämnas corpora delicti (föremål vilkas förhandenvaro är förutsättning för straffbe- lagd handling). Denna indelningsmetod har utredningen emellertid icke fun- nit användbar. I stället har ett försök gjorts att dela upp förverkandepåfölj- derna i sådana, som ha till syfte att avvärja risker, härrörande från föremåls fysiska egenskaper, och sådana, som syfta till en reduktion av den brotts- liges förmögenhet.
Av de fåtaliga statistiska uppgifter om förverkande som finnas tillgängliga, kan blott utläsas, att förverkande haft särskild betydelse som påföljd för kristidsförseelser. Svårigheterna att erhålla ytterligare uppgifter om förver— kandedomars frekvens och ekonomiska betydelse ha bedömts såsom avse- värt större än värdet av Ökad statistisk belysning av förverkandeinstitutets roll i rättslivet.
De båda följande kapitlen ha ägnats åt en beskrivande översikt över för-
verkandelagstiftningen. Först ha strafflagens förverkandebestäinmelser (kap. 11, s. 25—37) behandlats, varvid framhållits, huru utvecklingen gått från iso- lerade, speciella regler till de generella reglerna i SL 2: 16 och 17. De sist- nämnda äro konstruerade i viss anslutning till den traditionella indelningen av föremål för sakförverkande. Sålunda behandlas brottsprodukter, hjälp- medel vid brott och vad som frambragts genom brott i SL 2: 17 st. 1 samt farliga brottsverktyg i 2: 17 st. 2, medan Värdeförverkande enligt 2: 16 st. 2 kan drabba vinning av straffbelagd gärning. Reglerna om sak- eller värde- förverkande av muta, för främjande av brott avsett förlag eller vederlag m. m. givas i 2: 16 st. 1. Av dessa regler intaga de i 2: 17 st. 2 upptagna en särställning såtillvida som de dels icke förutsätta, att straffbelagd gärning begåtts, dels äro tillämpliga jämväl utanför strafflagens ram.
Ur utredningens synvinkel ha strafflagsreglerna främst intresse såsom för- laga för och i viss mån komplettering av de specialstraffrättsliga förverkan- dereglerna. Rekvisit för förverkande ha tämligen utförligt angivits i SL 2: 16 och 17, och följderna av variationer i relationerna mellan gärningsman och förverkandeobjekt ha reglerats.
Av principiell betydelse är, att förverkande enligt SL 2: 16 och 2: 17 st. 1 icke är knutet till en in concreto straffbar gärning utan endast förutsätter, att den utlösande gärningen är belagd med straff. Vidare är förverkandepå- följd aldrig obligatorisk. Den kan i överensstämmelse därmed åläggas par- tiellt.
En grundläggande skillnad mellan de båda paragraferna är att förverkan- de enligt 2: 17 har till syfte att avvärja fara, härrörande av viss egendom, medan förverkande enligt 2: 16 tjänar till att reducera gärningsmannens för- mögenhet.
Det fareavvärjande förverkandet enligt 2: 17 ådömes, när påföljden finnes förebygga brott genom att draga viss egendom undan den enskildes disposi- tion. Sådant förverkande kan ersättas av annan åtgärd till förebyggande av missbruk. Lagtexten bereder emellertid visst utrymme åt irrationella övervä- gande vid sidan av det brottsförebyggande syftet. Vidare kräves i 2: 17 st. 1 att ägaren eller någon, som var i hans ställe, begått den brottsliga gär- ningen. Tämligen invecklade regler givas i samma st. till skydd för icke brottsliga sakrättsägares intressen. För att förhindra att gärningsmannen drager föremålet undan förverkande, har sakförverkande enligt 2: 17 st. 1 kompletterats med alternativt Värdeförverkande.
Också vid förmögenhetsreducerande förverkande enligt SL 2: 16 st. 1 kan hänsyn tagas till icke brottsliga sakrättsägares intressen. En väsentlig be- gränsning av möjligheterna till vinningsförverkande enligt st. 2 ligger i kra- vet pä att vinningen ej får motsvaras av skada för enskild.
Försök till en systematisering av specialstraffrättens förverkandebestäm-
melser (kap. Ill, 5. 38—78) efter samma linjer, som följts vid genomgången av strafflagsreglerna, kompliceras av att inom specialstraffrätten ett klart repressivt syfte icke sällan lägges till det fareavvärjande och det förmögen- hetsreducerande. Särskilt det sistnämnda syftet förenas ofta med repressions- syfte. Den grundläggande skillnaden mellan fareavvärjande och förmögen- hetsreducerande förverkande kan dock tämligen tydligt skönjas.
Förverkande med syfte att avvärja risker, som anses härröra från före- måls egenskaper, förekommer sålunda såväl beträffande farliga brottsverk- tyg och annan i sig farlig egendom som beträffande andra hjälpmedel vid förbjuden verksamhet. Inom den förra gruppen urskiljes dels egendom, som på grund av sin beskaffenhet knappast kan komma till annan än brottslig användning, såsom vissa fosterfördrivande medel och narkotiska ämnen, dels egendom som ehuru farlig dock kan användas i legalt syfte, t. ex. vapen, explosiva varor och gifter. Också mera temporärt smittofarliga eller hälso- vådliga egenskaper hos egendom kunna utgöra anledning till förverkande. F arligheten behöver icke bestå i risk för brottslig användning utan kan ligga i egendomens fysiska beskaffenhet.
F örverkande av hjälpmedel vid brottslig verksamhet förekommer traditio- nellt huvudsakligen inom bestämda områden, främst smuggling, olovlig sprit- och tobakstillverkning samt förbjudna former av jakt och fiske.
De förmögenhetsreducerande förverkandepåföljderna äro i allmänhet icke inskränkta till vinningen utan träffa i princip hela den egendom eller det värde, som det förbjudna förfarandet avsett. Vissa större grupper av för- mögenhetsreducerande förverkanden kunna urskiljas. Viktigast äro de fiska- liska förverkandereglerna med syfte att hindra flykt undan offentliga avgif- ter av olika slag, främst tullar och varuskatter. Delvis fiskaliskt, delvis nyk- terhetspolitiskt syfte ha förverkandebestämmelserna i lagstiftningen om al- koholhaltiga och andra drycker. Förmögenhetsreducerande förverkanden förekomma vidare bl. a. i jakt- och fiskelagstiftningen och i den i nära sam- band med kristidslagstiftningen stående näringsreglerande lagstiftningen.
Genomgången av de särskilda förverkandestadgandenas innehåll visar att brist på enhetlighet och fasta principer kännetecknar denna lagstiftning. Här må lämnas en kort redogörelse för stadgandenas innehåll i några hänseen- den, som äro gemensamma för olika slag av förverkande.
Frågan huruvida förverkandepåföljden utlöses av varje straffbelagd gär- ning eller endast av gärningar, som i det konkreta fallet äro straffbara, får särskilt i äldre författningar ofta icke något klart svar, i det att formule- ringarna ej äro entydiga. Andra, också huvudsakligen äldre författningar kräva uttryckligen fällande straffdom. Numera följes vid nyskrivning och omskrivning av författningar i allmänhet strafflagsreglernas princip att en- dast kräva straffbelagd gärning. Tendensen att borttaga kravet på fällande straffdom är tydlig.
Också i frågan hos vem förverkande kan ske ha strafflagsreglerna haft ett inflytande, ehuru mera begränsat, sannolikt beroende på att dessa regler äro alltför komplicerade för att lämpligen kunna kopieras i specialförfatt- ningar. Vid de icke sällan repressivt färgade förmögenhetsreducerande för- verkandena förutsättes tydligen ofta, att påföljden blott skall drabba gär- ningsmannen.
Föremål för förverkande är i regel den egendom, varmed otillåten befatt- ning tagits, eller sådan egendoms värde. Vid förmögenhetsreducerande för- verkanden kan påföljden ibland också omfatta annan egendom av samma slag i gärningsmannens ägo eller besittning. Då förverkande syftar till att avvärja fara, har det regelmässigt formen av sakförverkande, ibland kom— pletterat med alternativt Värdeförverkande. Den senare formen förekommer i större utsträckning, då påföljdens syfte är att åstadkomma förmögenhets— reduktion. I sistnämnda fall, särskilt i författningar med anknytning till kristidslagstiftningen, förekommer också exklusivt Värdeförverkande.
De nya reglerna i SL 2: 16 och 17 ha medfört, att det fakultativa förver- kandet efter hand vunnit terräng från det obligatoriska. Sålunda har under senare år en tydlig förskjutning i riktning mot ökade möjligheter att under- låta förverkandeförklaring ägt rum. Fortfarande äro dock specialstraffrät- tens regler i stor utsträckning strängare än strafflagens.
Reglerna om förfarandet efter dom med förverkad egendom växla i ut- formning. Beträffande farlig egendom har det ofta lagts i administrativ myn- dighets hand att meddela föreskrifter om förfarandet. Regler om beslag äro ej sällan konstruerade som komplement till rättegångsbalkens beslagsregler.
Till redogörelserna för strafflagens och specialstraffrättens förverkande- regler har fogats en redogörelse för förverkande närstående påföljder (kap. IV, s. 79—87). Avsaknaden av en klar definition av begreppet förverkande gör gränsdragningen i viss mån godtycklig. Institutet kan därför ej heller behandlas utan att hänsyn tages till de gärningspåföljder, som förete lik- heter med vad som vanligen räknas till förverkanden.
Regler om förstörande och annat oskadliggörande fylla samma funktion som de fareavvärjande förverkandena. Hit hör konfiskering enligt tryckfri- hetsförordningen. Föreskrifter i importförfattningar om att olovligen införd egendom utan domstols förverkandebeslut tillfaller kronan kunna vara givna såväl i fareavvärjande som i förmögenhetsreducerande syfte. En viktig för- mögenhetsreducerande påföljd är normerade böter. Dessa stå formellt nära dagsböter och böter omedelbart i penningar men påminna till funktionen om förverkande. Trots en under senare år alltmera inskränkt användning kvarstå de dock bl. a. inom ett kriminalpolitiskt så betydelsefullt område som skattestrafflagen. Nära normerade böter stå straffskatt och vissa andra straffavgifter. Mera avlägsna äro vissa civilrättsliga och förvaltningsrättsliga
rättighetsförluster i anledning av normöverträdelser. De ha dock understun— dom namnet förverkande gemensamt med den straffrättsliga påföljdstypen.
Sedan förverkanderegler och förverkandeliknande bestämmelser sålunda beskrivits och ett försök till systematisering av dem gjorts, har senare delen av betänkandet ägnats åt en kritisk granskning av förverkandeinstitutet med utgångspunkt från gällande regler. Största utrymmet har ägnats åt en gransk— ning av strafflagens förverkandebestämmelser (kap. V, 5. 88—137), detta med tanke på den betydelse dessa bestämmelser ha såsom förebilder för den specialstraffrättsliga förverkandelagstiftningen. Utredningens kritik har sam- manfattats i form av ett utkast till ändrad lagtext (s. 129—132). Huvudpunk- terna i denna kritik äro följande.
Åtskilliga problem i samband med förverkande äro gemensamma för all- mänstraffrättsligt och specialstraffrättsligt förverkande. Dit höra främst frågorna om vem som civilrättsligt får drabbas av förverkande samt om preskription av förverkandetalan och ådömt förverkande. En reglering i författningstext av dessa frågor kan icke undgå att bliva så vidlyftig, att den skulle otillbörligt tynga förverkandeparagrafer i specialförfattningar. Utred- ningen har därför ansett, att sådana frågor böra behandlas i strafflagens allmänna del med direkt eller analogisk tillämpning av reglerna också inom specialstraffrätten. Bestämmelser rörande förverkandes civilrättsliga konse- kvenser ha brutits ut ur SL 2: 16 och 17 samt i omarbetat skick samlats till en ny paragraf, kallad 2: 17 a. Därjämte ha preskriptionsreglerna i största möjliga utsträckning bragts att överensstämma med motsvarande regler för åtalspreskription och preskription av ådömt straff.
I utkastet till ändrad lydelse av SL 2:16 och 17 har förverkandes icke- obligatoriska karaktär ytterligare betonats. Reglerna om förverkande av re- lativt farliga hjälpmedel föreslås bliva subsidiära i förhållande till de nu gällande reglerna i SL 2: 17 st. 2 om absolut farlig egendom. Tillräckliga skäl finnas enligt utredningens uppfattning vidare icke att bibehålla värde- förverkande som alternativ till sakförverkande i fareavvärjande syfte.
Vad beträffar konsekvenserna i sakrättsligt hänseende av förverkande har utredningen funnit det väsentligt att söka förhindra, att förverkande drabbar personer, som varken tagit del i det förbjudna handlandet eller dragit fördel av detta. Fastmera har det synts angeläget att, då förverkande icke anses kunna underlåtas, detta främst drabbar den som ur socialetisk synpunkt är mest klandervärd. Utredningen tager bestämt avstånd från föreställningar om att egendom bör förklaras förverkad därför att den blivit »smittad» ge- nom brottslig gärning.
Vid utformningen av förslagen till regler om preskription och om verkan av gärningsmannens död har utredningen sökt att i görligaste mån förhindra, att förverkandepåföljd ådömes, där straff ej kan utkrävas. Fullständigt lik- 11
formig behandling av straff och förverkande har utredningen dock icke funnit vara möjlig.
Då utredningen därefter sökt anlägga vissa synpunkter på utformningen av specialstraffrättens förverkandebestämmelser (kap. VI, s. 138—156), har utredningen i högre grad än beträffande de generella strafflagsreglerna haft anledning att taga ställning till i vad mån förverkande är användbart som kriminalpolitiskt instrument. De specialstraffrättsliga förverkandereglerna äro behäftade med åtskilliga brister, i utredningens översikt sammanfattade under rubrikerna splittring, inkonsekvens, ofullständighet och oklarhet. Även om dessa brister i viss utsträckning torde kunna avhjälpas eller åt— minstone mildras, kvarstå dock de väsentliga med förverkande förknippade nackdelar, som ligga i institutets mekaniska men ändå svårberäkneliga verk- ningssätt.
Vid bedömning av förverkandes användbarhet måste olika betraktelsesätt anläggas allt eftersom det är fråga om fareavvärjande eller förmögenhets- reducerande förverkande.
Vid fareavvärjande förverkande minska motiven för förverkande i styrka, då farlighetsgraden hos föremålet sjunker. Helt torde fareaavvärjande för- verkande ej kunna undvaras. Absolut farlig egendom måste såsom enligt SL 2: 17 st. 2 kunna förklaras förverkad oavsett huruvida brottslig gärning begåtts eller ej. Då det gäller mindre farlig egendom, synes förverkande blott böra användas, då den med föremålet förbundna brottsrisken verkligen un- danröjes eller åtminstone effektivt minskas genom att egendomen förklaras förverkad. Så torde knappast bliva fallet, då gärningsmannen lätt kan an- skaffa ny egendom av samma slag.
Det förmögenhetsreducerande förverkandet står bötesstraffet nära. Där så- dant förverkande finnes stadgat, är det skäl att undersöka, huruvida icke enbart straff kan utgöra tillräcklig påföljd. Förverkande är i jämförelse med bötesstraff en i flera hänseenden osmidig och slumpmässig åtgärd. Samma anmärkning kan riktas mot normerade böter.
En fördel med förverkandepåföljd framför dagsbotsstraff har ansetts vara, att en kraftigare ekonomisk repression kan åstadkommas vid brott, som dikteras av vinningslystnad. Förverkande bör i så fall ej införas eller bibehållas i andra sammanhang än där det är uppenbart, att en erforderlig förstärkning av straffhotet icke kan eller bör åstadkommas genom en skärp— ning av straffskalan.
Användningen av såväl fareavvärjande som förmögenhetsreducerande för- verkande skulle antagligen kunna väsentligt inskränkas. Utredningen har den bestämda uppfattningen, att en sådan inskränkning är önskvärd. I vil- ken utsträckning det är möjligt att borttaga specialstraffrättsliga förverkan- depåföljder eller att ersätta dem med påföljder och åtgärder av annat slag
kan icke bedömas annat än efter en utanför utredningsuppdraget fallande detaljgranskning av de olika författningarna. Vid culpösa brott bör särskild restriktivitet i fråga om förverkandepåföljder iakttagas.
Utredningen har övervägt i vad mån generella regler om förverkande skul- le kunna ersätta eller komplettera de nu gällande särreglerna. I SL 2: 17 st. 2 existerar redan en sådan regel. Andra ha föreslagits i utkastet till ändrade strafflagsregler och — beträffande verkan av otillräknelighet och minder- årighet — i förslaget till skyddslag. Inom specialstraffrätten föreligger fram- för allt behov av en regel, som ger domstolarna möjlighet att också i de fall, då förverkanderegler äro obligatoriska, underlåta att tillämpa dessa i de fall, då påföljden skulle vara uppenbart obillig. Med stöd av en dylik regel skulle de mest stötande konsekvenserna av nu gällande förverkanderegler kunna undvikas.
BILAGA 1
Förverkandelagstiftning i övriga nordiska länder
Danmark
Förverkandeinstitutet har av Hurwitz behandlats i monografien Konfiskation och — mera översiktligt —— i hans Kriminalret s. 568—598. I anledning av den rekom- mendation om undersökning av möjligheterna att åstadkomma större likformighet i de nordiska ländernas förverkandelagstiftning, som nordiska rådet avgav 1955, har inom det danska justitieministeriet L. Nordskov Nielsen utarbetat en detaljerad Redegorelse vedrorende dansk lovgivning om konfiskation (stencilerad, u. å.). Re- dogörelsen består huvudsakligen av kommentarer till de enskilda förverkandestad- gandena. Den bygger bl. a. på en omfattande genomgång av tryckta och otryckta rättsfall.
Svenska och danska förverkanderegler förete sinsemellan många likheter. Till någon del kan detta bero på att svenska regler åtminstone i vissa fall torde ha ut- formats under inflytande av dansk rätt. Redan 1866 års danska strafflag innehöll generella regler om förverkande av producta och instrumenta sceleris samt scelere quaesita. Samma klassiska indelning av förverkandeförmålen användes i g 77 av den nu gällande 1930 års Borgerlig Straffelov och har som nämnts i kap. II även legat till grund för utformningen av de första generella svenska strafflagsreglerna av är 1940.
Enligt Borgerlig Straffelov % 77 kan genom dom indragas 1) »genstande, der er frembragt ved en strafbar handling eller har vaaret brugt eller bestemt til at bruges ved en forsaztlig lovovertreedelse»,
2) »genstande, der må anses bestemt til at tjene et forbryderisk formål», samt 3) »det ved en strafbar handling indvundne udhytte . .. eller et belob, der sken- nes at svare dertil».
Paragrafen innehåller vidare en särbestämmelse om obligatoriskt förverkande av förmögenhet och arkivhandlingar, tillhörande upplöst olaglig sammanslutning, samt regler om förfarandet med förverkad egendom. I sistnämnda hänseende märkes, att förverkad egendom får tagas i anspråk för att tillgodose krav på skadestånd i an- ledning av den brottsliga gärningen.
I Borgerlig Straffelov finnas dessutom ett par speciella förverkanderegler, bl. a. om fakultativ, total förmögenhetskonfiskation vid politiska förbrytelser.
Liksom enligt svensk rätt ha de tämligen utförliga allmänna strafflagsreglerna om förverkande förhållandevis ringa praktisk betydelse, medan specialstraffrätten innehåller åtskilliga, oftast knapphändiga regler om förverkande, vilka tillämpas i längt större utsträckning.
Strafflagsbrott, som i praxis föranleda förverkande äro bl. a. olovligt spel, häleri, bedrägeri, spridande av pornografi, fridsbrott, ärekränkning och tagande av muta. Inbrottsverktyg o. d. förstöras eller införlivas med kriminalmuseer även utan att formellt förverkandebeslut meddelats. Av specialstraffrättsliga förseelser bruka främst överträdelser av valutalagar medföra förverkande. I den innevarande år till-
komna tullagen ha böter ersatt förverkande. Kristidsförseelser och politiska brott ha under åren närmast efter andra världskriget drivit förverkandenas totalbelopp i höjden.
Det är att märka, att Borgerlig Straffelov & 77 gäller förverkande av instrumenta och producta sceleris samt av scelere quaesita i anledning av såväl strafflagsbrott som specialstraffrättsliga förseelser. Specialstraffrättens förverkanderegler äro kon- struerade antingen som upprepningar av strafflagsregler eller som komplement till dessa, det senare främst då det gäller förverkande i bestraffande syfte av corpora delicti (då närmast egendom, som varit föremål för otillåtna affärstransaktioner). Hur de generella reglerna förhålla sig till de speciella synes ej vara helt klart. San- nolikt medför förekomsten av specialstraffrättsliga regler ej att förverkande enligt de generella reglerna icke kan ske: förverkande av brottsverktyg jämligt & 77 har sålunda ådömts, ehuru vederbörande specialförfattning endast stadgat förverkande av corpus delicti.
När vinning av brottslig verksamhet förverkas enligt % 77, torde det närmast vara fråga om nettovinsten, ehuru någon klart avgörande av denna fråga ej före- ligger. Att vinningen konsumerats har utgjort anledning att jämka förverkandebe- loppet. I specialstraffrätten förekommer förverkande av bruttoförtjänst.
Förverkande kan ske, även om gärningsmannen är otillräknelig. Preskription av åtalet medför icke i och för sig preskription av förverkande. Däremot kan åtals- preskriptionen utgöra anledning att ej tillämpa en förverkanderegel, som är fakul- tativ.
Frågan om hänsyn till godtroende tredje mans rätt till förverkandeföremålet är blott delvis löst i strafflagens text. Vid förverkande enligt 1) ovan av relativt far— liga ting kräves, att föremålet tillhör någon »for gerningen ansvarlig», medan för förverkande av absolut farliga ting enligt 2) (som närmast motsvarar svenska SL 2: 17 st. 2) ej kräves brottslig gärning eller ens försök därtill.
Den grad av farlighet, som kräves för förverkande enligt 1) av instrumenta sce- leris, angives i lagtexten med att förverkandet skall finnas nödvändigt »af hensyn til retssikkerheden». Vid förverkande enligt 3) av scelere quaesita gäller att vin- ningen endast förverkas »for så vidt ingen kan gore retsligt krav derpå». Häri ligger dels att skadeståndsanspräk skola tillgodoses, dels att sakrätter skola respekteras. I motsats till vad som gäller enligt svensk rätt utgör den omständigheten, att måls- ägandeanspråk kan framställas, intet hinder mot förverkande.
I stor utsträckning äro förverkandereglerna obligatoriska. Valet mellan obliga- torisk och fakultativ lagstiftning synes lika litet som i Sverige ske efter klara rikt- linjer.
Normerade böter användas som påföljd för bl. a. prisregleringsbrott och dekla- rationsbrott. Dagsbotssystemet användes blott inom strafflagens ram. Penningböter äro ej maximerade.
Nordskov Nielsen kommer vid sin granskning av den gällande danska förver- kandelagstiftningen till det resultatet, att det icke torde vara ändamålsenligt att samla alla lagregler om förverkande till strafflagen. Särskilt framhåller han, att det å ena sidan bör finnas möjlighet att vid vissa brott förklara corpora delicti för- verkade men att det å andra sidan synes vanskligt att generellt möjliggöra sådana förverkanden. Nordskov Nielsen förordar därför, att i speciallagstiftningen intagas förverkanderegler endast i den mån % 77 —— med vissa ändringar — icke kan till- lämpas utan avvikelser beträffande förverkandeföremål, förutsättningar och rätts- verkningar.
I sitt betänkande gör Nordskov Nielsen vidare en jämförelse mellan förverkande
och straff. Som »minusmoment» hos förverkande anför han bl. a., att påföljden är onyanserad och svår att förena med proportionalitetshänsyn samt att den oftare än straff kan komma att träffa andra än den skyldige. Han framhåller också det otillfredsställande i att beteckningen förverkande (konfiskation) användes också då påföljden har ren straffkaraktär. Resonemanget utmynnar i en rekommendation att i viss utsträckning ersätta förverkande med dels administrativa, fareavvärjande regler (beträffande utpräglat farlig egendom) om förstörande e. (1. under judiciell kontroll, dels bötesstraff ensamt eller i förening med frihetsstraff.
Finland
Förhållandet mellan vinningsförverkande och skadestånd har utförligt diskute— rats vid Kriminalistföreningens i Finland årsmöte 1951 (NKÅ 1950—51). Inlägg av Honkasalo och Palmgren vid det tjugonde nordiska juristmötet i Oslo 1954 (NJM) belysa ytterligare finsk förverkanderätt. Viktigare lagregler om förverkande äter- finnas i Finlands lagverk, del III (Helsingfors 1958).
Också i Finland ha generella strafflagsregler om förverkande givits tidigare än i Sverige, främst är 1921. De generella reglerna ha emellertid mindre vidsträckt giltighet, och icke blott specialstraffrätten utan även strafflagen innehåller talrika speciella förverkanderegler.
I 2 kap. 16 & strafflagen behandlas scelere quaesita och instrumenta sceleris: »Den ekonomiska fördel brottet berett dess förövare eller annan, för vilken eller till vars förmån denne handlat, skall domstolen efter fri prövning uppskatta och döma förbruten, oavsett om åtal väckts mot den, för vilken gärningsmannen handlat . .. Har brott ägt rum, kan förövaren eller den, för vilken eller till vars förmån han handlat, tillhörigt ting eller annan egendom, som använts för brottets begående eller ock uteslutande eller huvudsakligen därför tillverkats eller anskaffats, dömas förbruten, ändå att sådan påföljd ej är i lag för brottet särskilt stadgad.»
Anmärkningsvärt är, att förverkande av vinning är obligatoriskt. Finländsk rätt skiljer sig här från svensk, dansk och norsk. Vad beträffar förverkande av brotts- verktyg saknas generella regler rörande absolut farlig egendom, svarande mot de i svenska SL 2: 17 st. 2 intagna. Speciella regler finnas rörande förfalskningsverktyg och förfalskade föremål (36 kap. 10 &, 37 kap. 7 5, 44 kap. 26 5) samt gifter och sprängämnen (44 kap. 4 å). Andra speciella förverkanderegler i strafflagen gälla muta (16 kap. 13 5, 40 kap. 1 5), förgiftad eller förskämd matvara eller dryck (34 kap. 15 5, 44 kap. 5 5), smuggelvaror och smuggelredskap (38 kap. 15 å), insatser vid hasardspel (43 kap. 4 €), olagligt mått, vikt eller vägningsredskap (44 kap. 25 å), förgripliga tryckalster m. m. (2 kap. 17 5). De talrika detaljstadgandena gör regleringen i den finska strafflagen mera kasuistisk. Det bör dock observeras, att åtskilliga typer av lagöverträdelser, som i Sverige höra hemma i specialstraffrätten, i Finland äro strafflagsbrott. Den finländska strafflagens speciella förverkande— regler äro i stor utsträckning obligatoriska.
Till de ovan anförda generella reglerna i 2 kap. 16 & äro knutna bestämmelser dels om förhållandet mellan förverkande och skadestånd, dels om godtroende tredje mans ställning.
Skadestånd, som ej utfås hos förbrytaren, skall utgå ur förverkad vinning, om talan väckes inom ett år från förverkandedomens lagakraftvinnande (2 kap. 16 %, 9 kap. 7 5). Efter förebild av norsk rätt syfta de generella strafflagsreglerna till indragning av vinning dels då enskild målsägande ej finnes, dels då enskild måls- ägande väl finnes men icke gör sin rätt gällande. Hur skadestånd och förverkande
förhålla sig till varandra enligt finländsk rätt har varit föremål för livlig diskussion. Därvid har det framhållits av Palmgren, att det ur kriminalpolitisk synpunkt är viktigt, att gärningsmannen icke får på ett oskäligt sätt draga nytta därav, att måls- äganden av likgiltighet och bristande intresse icke bryr sig om att föra talan om skadestånd. Palmgren vill dock icke ha förverkande såsom ett surrogat för skade- stånd utan menar, att skadestånd bör uttagas så, att gärningsmannen icke får nå- gon behållning av sitt brott.
Då förverkande av vinning skett, skall »den, vilken i god tro till säkerhet för fordran vunnit inteckning och pant- eller retentionsrätt i tinget eller egendomen, utfå betalning ur dess värde, vare sig fordran förfallit eller icke.» Han har dock att väcka talan inom viss tid; eljest förfaller hans rätt.
Island
Den isländska förverkandelagstiftningen har gjorts till föremål för diskussion, med inlägg av bl. a. Eyjölfsson och Snaevarr, vid Islands kriminalistförenings års- möte 1951 (NKÅ 1950—51).
Den isländska förverkanderätten står av naturliga skäl den danska nära. Islands strafflag av år 1869 innehöll liksom 1866 års danska strafflag bestämmelser om förverkande av instrumenta och producta sceleris samt av scelere quaesita. I den nu gällande isländska strafflagen av år 1940 behandlar % 69 förverkande. Där nämnes följande kategorier förverkandeobjekt: specifika brottsverktyg, vanliga bruksföre— mål, som använts såsom brottsverktyg, egendom, som frambragts genom brott, samt vinning av brott. Specifika brottsverktyg (inbrottsredskap, falska pengar 0. d.) förverkas utan hänsyn till besittarens avsikter eller till brottsrisken i det särskilda fallet. Förutsättning för vinningsförverkande är liksom enligt dansk rätt att ingen kan göra lagligt anspråk på vinningen. Har förverkande skett, kan en skadelidande göra anspråk på att få ersättning ur den förverkade egendomen. I princip förverkas blott nettovinsten.
Jämsides med de generella förverkandebestämmelserna finnas i den isländska strafflagen speciella förverkandebestämmelser, t. ex. i % 183 om vinning av otillåtet hasardspel.
Specialstraffrätten innehåller en stor mängd förverkandebestämmelser. De vik- tigaste av dessa finnas i pris- och valutalagstiftningen samt i fiskeförfattningarna. Många av specialstraffrättens förverkanderegler äro obligatoriska, och några an- giva straffbar handling som tillräcklig förutsättning för förverkande.
Eftersom förverkande icke räknas till straffen, anses reglerna om omständig- heter, som utesluta straffbarhet, och om åtalspreskription icke tillämpliga. Någon motsvarighet till regeln i svenska SL 5: 13 st. 2 om verkan av den dömdes död fin- nes ej. Icke heller kan förverkandepåföljd bliva föremål för nåd. I praktiken kunna stötande konsekvenser av reglerna om förverkande av vinning undvikas tack vare dessa reglers fakultativa karaktär.
Reglerna om vinningsförverkande kompletteras av en strafflagsbestämmelse om att den, som förvärvat pengar genom brott, kan ådömas böter vid sidan av ett fri- hetsstraff. I motsats till vad som gäller enligt en likartad dansk bestämmelse kräves icke uttryckligen, att brottet skall ha begåtts av vinningslystnad. Böter som dylikt tilläggsstraff användas främst då brottslig vinning sannolikt men icke bevisligen uppstått för gärningsmannen och förverkande följaktligen är uteslutet.
Snaevarr har uttalat, att det ur rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärt, att förut- sättningarna för förverkande lagfästes lika utförligt som förutsättningarna för
straff. Han framhåller dock, att förverkandebestämmelserna på grund av sina in- bördes olikheter måste behandlas grupp för grupp. Med hänsyn till att förverkande kan drabba mycket hårt, särskilt i de fall då brottslig vinning icke i någon form finnes kvar hos den skyldige, ifrågasätter Snzevarr huruvida det är principiellt riktigt att utdöma straff och förverkande vid sidan av varandra men utan inbördes avvägning.
Norge
En sammanfattande översikt över norsk förverkanderätt har givits av Andenzes i Alminnelig strafferett. Samme författare har i Festskrift tillägnad Birger Ekeberg (Stockholm 1950) publicerat uppsatsen Konfiskasjon av ulovlig vinning, belyst ved norsk retspraksis.
Helt allmänt torde kunna sägas, att den norska förverkandelagstiftningen mer än den danska skiljer sig från den svenska. Säregen för den norska förverkande- rätten är uppdelningen i förverkande, som är att betrakta som straff, och förverkan- de, som icke är straff.
Generella förverkanderegler finnas i Straffeloven 22 maj 1902. Den klassiska in- delningen har följts: % 34 behandlar producta och vissa instrumenta sceleris, näm- ligen »Gjenstande, som er fremhragte ved en strafbar Handling, eller som har vzeret benyttede eller bestemte til at benyttes ved en forszetlig Forbrydelse». I % 35 upp- tagas andra instrumenta: »gjenstander som etter sin art framtrer som bestemt til å tjene som middel ved forevelsen av strafbare handlinger». Under samma paragraf faller ej blott absolut farlig egendom utan även relativt farlig sådan, varvid sär- skilda begränsningsrekvisit uppställts: »tyveverktoy og sprengestoff som besittes eller oppbevares av noen som i inn- eller utland gjentagne ganger har vaert domt til frihetsstraff for tyveri, heleri eller ran, så fremt det ikke godtgjores at verktoyet eller sprengestoffet skall brukes i lovlig eyemed». I & 36 är det fråga om scelere quaesita: »det ved en strafbar Handling vundne Udbytte eller et Beleb, svarende til det antagelige Udbytte af samme».
Förverkande — inndragning — enligt 5 34 betecknas som straff, förverkande en- ligt åå 35 och 36 däremot icke. Är förverkande betecknat som straff, kan det såsom ett bistraff endast ådömas den som dömes till huvudstraff. Strafförverkande kan ådömas utan yrkande, medan förverkande, som icke är straff, förutsätter, att talan föres om utdömande av sådan påföljd. Förverkande, som icke är straff, omfattas icke av reglerna om åtalspreskription, bortfaller ej vid den skyldiges död och kan ej bliva föremål för nåd. Förverkande, som betecknas såsom straff, preskriberas samtidigt med straffet. Den skyldiges död medför emellertid icke obetingat bortfall av förverkandepåföljden. Skillnaden straff - icke straff är ej konsekvent genom- förd: enligt Andenzes kan förverkande av alldeles likartade typer vara betecknat som straff i en lag men ej i en annan.
Förmögenhetskonfiskation finnes icke i norsk rätt. De generella strafflagsreglerna innehålla en klausul — & 37 andra stycket — om att förverkad egendom kan användas för att tillgodose skadeståndsanspråk.
Flertalet förverkanderegler äro fakultativa. Obligatoriskt förverkande förekom- mer t. ex. vid prisöverträdelser.
Förverkande av absolut farlig egendom enligt & 35 kan icke ersättas av oskadlig- görande. Förverkandet inträder utan hänsyn till ägarens skuld. Då farlig egendom eller brottsverktyg enligt nämnda paragraf förverkas hos annan än den skyldige, kommer förverkandepåföljden att verka på samma sätt som ett straffansvar utan skuld. Ägaren ålägges ett objektivt ansvar, som inträder, om han icke förhindrar,
att egendomen missbrukas. Den enda i lagen angivna begränsningen är, att förver- kandet skall vara »i det offentliges interesse».
Då det gäller förverkande av producta eller instrumenta enligt 5 34, medför på- följdens straffkaraktär ett helt annat betraktelsesätt. Förverkandet kan icke drabba annan än den skyldige, ej ens om den skyldige handlat såsom ställföreträdare för annan. Begränsade sakrätter, som tillkomma tredje man, rubbas icke av förverkan- debeslutet.
Förverkande enligt 5 36 av otillbörlig vinning kan däremot ske >>hos den skyldige eller hos dem, paa hvis Vegne han har handlet». Eftersom denna art av förverkande icke betecknas som straff, kräves ej straffdom. I princip förverkas nettovinningen, som i och för sig ej behöver finnas i behåll. Att skadeståndskrav kan resas, utgör intet hinder mot vinningsförverkande. Vid beräkning av förverkandebeloppet av- drages erlagt skadestånd. Yrkas skadestånd efter det att vinning förklarats för- verkad, kan den skyldige alltså få betala två gånger. Enligt norsk rätt är det vä- sentligt, att den vinning, som brottet medfört, icke får bliva bestående.
Strafflagens generella regler angiva mot vem förverkandekrav kan riktas och om förverkandet är att fatta som straff eller ej. Så är ej alltid fallet inom specialstraff- rätten. Dess förverkanderegler ha dock väsentligt större ekonomisk betydelse än strafflagens. Om det ej gäller farlig egendom, kan förverkandetalan i allmänhet blott riktas mot den skyldige. Praxis vacklar dock.
I nyare speciallagstiftning utsäges ibland, att förverkande icke är straff, även då påföljden icke rimligen kan ha stadgats annat än i bestraffningssyfte. Etiketter-ingen icke-straff kan då ha tillkommit därför att lagstiftaren velat skapa möjlighet för att förverkande ådömes utan att huvudstraff utmätes.
Över huvud taget synes distinktionen mellan strafförverkande och förverkande, som ej är straff, vålla doktrin och praxis avsevärda svårigheter.
BILAGA 2
F örverkandepåföljder och juridiska personer En genomgång av rättspraxis
Au jur. kand. Hans Danelius
Med denna undersökning avses att ur rättspraxis söka utröna, hur förverkande- institutet tillämpas med avseende å egendom tillhörig juridiska personer. Förver- kande inträder regelmässigt som påföljd för ett straffbelagt handlande. Emellertid är det tydligt, att även egendom, tillhörig annan än den som handlat lagstridigt, ofta blir föremål för förverkande.
Juridiska personer kunna enligt svensk rätt icke ådömas egentliga straffpåföljder. Då det gäller att undersöka, i vad mån dessa rättssubjekt kunna drabbas av förver- kandepåföljder, är det nödvändigt att även gå in på den vidare frågan, i vilken ut- sträckning de olika förverkandereglerna kunna tillämpas på egendom tillhörig andra i förhållande till en lagkränkning utomstående personer. I de fall, då för- verkande kan drabba en mycket vid krets av personer, är det givetvis icke ägnat att förvåna, om påföljden kan riktas även mot en juridisk person, i vars verksamhet en lagöverträdelse ägt rum. I andra fall, då förverkande — liksom ett bötesstraff —— är begränsat till gärningsmannens egendom, förefaller det mera ovisst, om förver- kandet skall kunna utsträckas till att även avse egendom, tillhörig juridisk person, för vilken gärningsmannen är ställföreträdare eller till vilken han eljest har sär- skild anknytning.
Vid genomgången av rättspraxis skall början göras med rättsfall, som avse för— seelser mot skilda tullförfattningar.
1877 års tullstadga innehöll följande bestämmelser:
24 5 1 mom. Visar sig uti det sätt, varpå godset blivit inpackat, eller av vad eljest vid införseln förekommer, uppenbar avsikt att .. . undandraga godset tullavgift: då skall, därest ej ägaren före tullbehandlingen till namn och beskaffenhet riktigt angivit det gods, med vilket slik åtgärd vidtagits, detsamma anses förbrutet och ägaren vara förfallen till ansvar såsom för olovlig varuinförsel.
Mom. 2. Kan åter ägaren . . . visa, att försök till tullförsn'illrn'ing . . . blivit utan hans vetskap vidtaget, vare han från ansvar fri och blott godset förverkat.
I NJA 1903 s. 333 väcktes åtal för att till tullbehandling angivet gods, vilket vore åsatt värdetull, enligt vid angivelsen fogad faktura upptagits till lägre värde än det verkliga. Ägare till godset var ett danskt aktiebolag, som vägrade att ingå i svaro- mål. I stället instämdes den Speditör, som angivit godset till tullbehandling. Godset förklarades förbrutet av RR och HD, medan HovR ej fann utrett, att uppenbar av- sikt att undandraga godset tullavgift förelegat.
I NJA 1900 s. 197 behandlades frågan, huruvida kommissionär för utländskt aktiebolag, vilken här i riket å bolagets vägnar till förtullning angivit ett av bolaget
till inländsk man tullfritt sålt varuparti och därvid åberopat faktura, utvisande lägre pris å varan än det verkliga försäljningspriset, härigenom gjort sig skyldig till tullförsnillning, så att ansvar skulle ådömas honom och varan förklaras för- bruten. RR dömde kommissionären bland annat jämlikt 24 & tullstadgan till böter, varjämte varan — som ägdes av bolaget — förklarades förbruten. HovR ogillade åklagarens talan, enär kommissionärens förfarande icke vore av beskaffenhet att för honom medföra ansvar såsom för olovlig varuinförsel. HD fann det icke utrett, att försök till tullförsnillning ägt rum och lämnade på grund härav förverkande- yrkandet utan bifall.
Egendom, tillhörig ett aktiebolag, har i dessa båda fall (i det senare dock endast av RR) förklarats förverkad som påföljd för handling, som utförts av någon, som haft att handla för bolagets räkning. Av 24 & tullstadgan framgår dock klart, att förverkande skall ske, även om ägaren till godset varit utan vetskap om det brotts- liga förfarandet. Det måste då anses naturligt, att även juridiska personer i fall som de anförda kunna drabbas av samma påföljd. I detta sammanhang bör även om- nämnas rättsfallet NJA 1888 s. 108.
I NJA 1942 s. 276 fick ett aktiebolag licens att på vissa villkor utföra finsilver. Verkställande direktören ställdes under tilltal för försök till olovlig varuutförsel. RR fann, att verkställande direktören handlat utan brottslig avsikt och ogillade på grund härav såväl ansvarsyrkandet som förverkandeyrkandet, medan HovR och HD fällde direktören till ansvar och förklarade ett silverparti _ tillhörigt bolaget — förverkat.
Tillämplig författning var i detta fall KK 20 sept. 1940 ang. exportförbud å vissa varor, som i avseende å ansvarsreglerna hänvisade till KF 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. rn. I avseende på förverkande gällde enligt denna KF:
1 g 2 mom. Olovligen utfört gods vare förverkat; kan godset ej tillrättaskaffas, gälde gärningsmannen dess värde. 5 &. Vad här ovan stadgats om olovlig varuutförsel, gälle ock om försök därtill.
Den subsidiära regeln avseende det fall, att det primära objektet ej kan tillrätta- skaffas, har _ i enlighet med hänvisning i KK 21 mars 1941 ang. allmänt export- förbud —— tillämpats i NJA 1947 s. 656. Rättsfallet gällde olovlig utförsel av en bil, som tillhörde ett aktiebolag. Verkställande direktören, som själv utfört bilen, åta- lades och fälldes av HovR till ansvar, varjämte han, då bilen icke ansågs kunna tillrättaskaffas, förpliktades utgiva dennas värde. HD fann ej skäl bifalla ansökan om tillstånd att fullfölja talan mot HovR:s dom.
I SvJT 1941 rf s. 34 hade från ett aktiebolag levererats gods, underkastat export- förbud, till ett fartyg, som utklarerats för resa till utrikes ort. Verkställande direk- tören ådömdes ansvar av såväl RR som HovR, varjämte han _ enär godset icke kunde tillrättaskaffas —— förpliktades utgiva godsets värde.
Av de citerade rättsfallen framgår, att den primära sakkonfiskationspåföljden en- ligt 1916 års förordning ansetts kunna träffa egendom, tillhörig juridisk person, inom vars verksamhet lagstridig gärning begåtts, medan den subsidiära värdekon— fiskationen —- om objekt icke kunnat tillrättaskaffas — drabbat den ställföreträ- dare för den juridiska personen, som fällts till ansvar för lagöverträdelsen.
En förverkanderegel, nära besläktad med stadgandet i 1916 års varuutförselför— ordning, återfinner man i 1923 års lag om olovlig varuinförsel:
1 5 8 mom. Olovligen infört gods vare förverkat.
Sistnämnda lagrum tillämpades i ett rättsfall av stort intresse för bedömningen av frågan, i vad mån förverkande kan ske av egendom tillhörig i förhållande till
brottet utomstående rättssubjekt. Det rättsfall, som åsyftas, är NJA 1948 s. 420 . I målet ställdes A, som utan tullangivning till riket infört B tillhöriga smycken, under åtal för olovlig varuinförsel. Därvid uppkom bland annat frågan, om den omständigheten att införseln skett utan B:s uppdrag eller vetskap medförde be- frielse från förverkandepåföljden. HovR fällde A till ansvar men förklarade, att smyckena —— med hänsyn till att A omhändertagit och hit infört dem utan att ha haft B:s uppdrag ävensom till omständigheterna i övrigt — icke borde förklaras för- verkade. HD ansåg likaledes A förfallen till ansvar men förklarade i förverkande- frågan, att den omständigheten, att varuinförseln skett utan B:s uppdrag eller vet- skap icke i och för sig kunde medföra, att smyckena icke skulle vara förverkade. Smyckena förklarades därför förverkade, men HD tillstyrkte en av B ingiven nåde- ansökan avseende förverkandet, och Kungl. Maj:t beslöt i enlighet därmed.
KK 9 nov. 1888 ang. förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungs— beteckning innehöll följande stadgande:
1 5 1 mom. Är å vara, .som från utrikes ort för försäljning hit till riket införes, anbragt namn å ort, fastighet . . . inom Sverige eller ann-an beteckning, som ger varan sken av att vara i Sverige tillverkad, Iskall sådan vara vid införseln tagas i beslag och dömas förbruten.
Det här är fråga om en bestämmelse till skydd för det inhemska näringslivet snarare än om ett förverkande av straffkaraktär. Det är därför naturligt och helt i överensstämmelse med lagrummets ordalydelse, att man i rättspraxis låtit förver- kande inträda utan hänsyn till vem som är ägare till godset i fråga. (Se exempelvis NJA 1890 s. 378 , 1897 s. 47, 1899 s. 384 och 1910 s. 284).
1949 års lag om straff för olovlig varuutförsel innehåller följande förverkande- regel:
4 å. God-s som någon olovligen utfört eller sökt utföra skall förklaras förverkat. Kan godset ej tillrät'taskaffas, gälde den brottslige dess värde.
I NJA 1954 s. 406 var fråga om förverkande av bil enligt nyssnämnda lagrum. Varken HR eller H*D fann att försök till olovlig varuutförsel förelegat, medan HovR intog motsatt ståndpunkt och beträffande förverkandefrågan förklarade, att den omständ-igheten, att bilens ägare må ha saknat vetskap om att utförseln skulle ske olovligen, icke vore av beskaffenhet att medföra, att bilen icke skulle förklaras för- verkad.
-I NJA 1956 s. 670 var fråga om olovlig varuutförsel, som planlagts av två tjänste- män i ett aktiebolag och som utförts av ett annat aktiebolag, vars verkställande direktör avled innan målet slutligt avgjordes. Då godset icke kunde tillrättaskaffas, förpliktades de nämnda tjänstemännen och direktörens dödsbo att gälda godsets värde.
Av de refererade rättsfallen framgår, att förverkande enligt ifrågavarande för- fattningar icke ansetts uteslutet på den grunden, att egendomen tillhört en i för- hållande till lagöverträdelsen fristående tredje man. Huruvida förverkandepåföljden skall anses helt obligatorisk oavsett ägarens ställning till den begångna lagöverträ- delsen torde icke kunna utläsas av de refererade fallen. HD uttalar i NJA 1948 s. 420 endast, att avsaknaden av uppdrag från varuägaren och dennes bristande kännedom om varuinförseln icke »i och för sig» utesluta förverkandepåföljd. Däre- mot måste det alltjämt anses som ovisst, om förverkande skall ske exempelvis om tjuven gör sig skyldig till olovlig varuinförsel med avseende å det stulna godset. Av rättspraxis framgår emellertid otvetydigt, att förverkandepåföljden enligt ifrågava- rande författningar har sådan räckvidd, att det faller sig naturligt, att förverkande kan ske av egendom tillhörig juridisk person, vars ställföreträdare gör sig skyldig
till lagöverträdelse. Det subsidiära värdeförverkandet enligt 1949 års lag drabbar dock alltid den brottslige, d. v. s. aldrig en juridisk person.
Vissa äldre utförselförfattningar innehålla förverkandebud av något annan typ. Sålunda stadgas i KK 1 aug. 1914 ang. förbud mot utförsel från riket av vissa varor:
2 5. Den som . . . utfört eller söker utföra vara, böte . . . och have tillika förbrutit varan eller gälde, där den ej kan tillrättarskaffas, dess värde.
Ansvar yrkades i NJA 1918 s. 62 å styrelseledamöter i ett aktiebolag för att bo- laget i strid mot sistnämnda lagrum utfört vissa varor. Vidare yrkades, att de till- talade skulle förpliktas utgiva värdet av varorna, enär dessa icke kunnat tillrätta- skaffas. Styrelseledamöterna dömdes av HR och HovR till böter och ålades utgiva värdet av varorna. HD fann icke att olovlig utförsel ägt rum och ogillade därför till alla delar den mot styrelseledamöterna förda talan.
I NJA 1919 s. 175 var fråga om olovlig utförsel och försök till olovlig utförsel i strid mot KK 16 april 1915 ang. förbud i visst fall mot utförsel från riket av vara, som helt eller delvis framställts genom bearbetning eller förädling av till utförsel förbjudna ämnen, vilken författning i 2 5 innehöll en förverkanderegel av samma lydelse som motsvarande nyss citerade stadgande i 1914 års KK. För ett handels- bolags utförsel fälldes delägarna till ansvar, varjämte de ålades att gälda värdet av utförda varor. Ett bolaget tillhörigt varuparti, som man sökt utföra, förklarades förbrutet.
Det kan synas oklart, om ordalydelsen i en förverkanderegel av nu behandlat slag lägger hinder i vägen för förverkande av egendom tillhörig annan än den som gjort sig skyldig till förseelse och som ådömes böter härför. Emellertid synes av de åberopade rättsfallen framgå, att hinder i vart fall icke föreligger att förverka egendom tillhörig juridisk person, i vars verksamhet förseelsen begåtts. Däremot träffar det sekundära värdeförverkandet regelmässigt endast de fysiska personer, som äro straffrättsligt ansvariga för förseelsen.
I flera författningar finnas regler om förverkande av fordon och andra forslings- redskap, som använts vid bland annat olovlig införsel. Bland sådana författningar märkes lagen 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken innehåller bland annat följande:
8 $ 1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin nyttjats farkost eller luftfartyg eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, forslingsred—skapet vara förverkat, däre-st det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken redskapet nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.
Påföljd av förverkande, varom nu sagts, skall dock icke inträda:
a) där det göre—s sannolikt, att varken forslilngsredskapets äga-re eller dess brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin
c) där forslingsredskapets förverkande eljest finnes uppenbart oskäligt med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för ägaren eller, då annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet, för denne att förebygga redskapets olov- liga använd—ande.
Förutsättningarna för förverkande angivas här mera detaljerat än som vanligen är fallet. För förverkande kräves icke, att någon fälles till ansvar för den olovliga införseln. Förverkande skall enligt huvudregeln ske oavsett äganderätten till fors- lingsredskapet. Dock ha undantag gjorts för fall, där det göres sannolikt, att varken
ägare, brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redska- pets olovliga användning. Då en juridisk person är ägare, har man säkerligen att vid tillämpningen av denna undantagsregel fästa avseende vid den goda tron hos den juridiska personens ställföreträdare. Något rättsfall beträffande de avväg- ningar, som härvidlag måste göras, har emellertid icke kunnat påträffas.
Vidare finnes enligt samma lagrum möjlighet att undvika förverkande, då detta eljest finnes uppenbart oskäligt. I rättspraxis förekommer en serie fall rörande till— lämpningen av förverkandereglerna i 1924 års lag. Däribland förekomma även fall, då fråga varit om juridiska personers egendom. I intet fall har det dock varit fråga om brott begånget av den juridiska personens organ utan fastmera har det rört sig om förseelser av personer utan direkt anknytning till den juridiska personen. Vid avgörandet, om förverkande är oskäligt eller icke, har den juridiska personen där- för samma ställning som vilken utomstående fysisk person som helst. På grund härav ha rättsfallen egentligen icke något intresse för denna undersökning och de skola därför endast i korthet omnämnas. I allmänhet är det fråga om bilar eller andra fortskaffningsmedel, som sålts genom avbetalningskontrakt under ägande- rättsförbehåll och som därefter, innan köpeskillingen till fullo guldits, använts på sådant sätt, att fråga uppkommit om förverkande enligt 1924 års lag. I allmänhet har förverkande skett (NJA 1926 s. 445I och II, 1928 s. 508, 1933 s. 579, 1934 s. 261, 1936 s. 383 [HovR], 1936 s. 466, 1936 s. 723 I och 11 samt 1939 s. 280), men undan- dantagsvis har det befunnits uppenbart oskäligt (NJA 1926 s. 48). Med denna rätts- praxis som bakgrund måste det framstå som klart, att förverkande av forslingsred- skap, som tillhör juridisk person och i dennas verksamhet av ställföreträdare för den juridiska personen använts för spritsmuggling, endast undantagsvis skulle kunna betraktas som uppenbart oskäligt. I NJA 1952 s. 523, som gällde talan om förverkande av ett fartyg, tillhörigt ett finskt rederiaktiebolag, kom skälighetsfrågan icke upp till bedömning, eftersom förutsättningarna i övrigt för förverkande icke ansågos uppfyllda.
1924 års lag innehåller dessutom följande stadgande: 7 &. Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts, skola dryckerna vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig befattning därmed eller ej; dock att . . .
I NJA 1929 s. 143, som avsåg förverkande av rusdrycker införda med fartyg, inställde sig _— jämte fartygets befälhavare — en person som ägare av dryckerna, vilka emellertid förklarades förverkade av HovR. HD fann, att dryckerna icke kunde anses uppenbarligen ha olovligen införts. Ett likartat rättsfall är SvJT 1935 rf s. 73.
Förverkande förekommer ofta som påföljd för förseelser mot rusdryckslagstift- ningen. Regelmässigt torde förverkande äga rum oavsett vem som är ägare till dryckerna i fråga. Ett antal refererade fall behandla förseelser mot KF 29 maj 1885 ang. villkoren för försäljning av brännvin och andra brända eller destillerade spiri- tuösa drycker, vilken författning innehöll följande bestämmelser:
38 %. Den, som . . . föryt'trar brännvin . . ., böte . . Dessutom vare det i försäljningsrummet befintliga brännvin ti—llika med kärl underkastade beslag och fönbrutna.
Förverkanderegeln i nämnda lagrum tillämpades i NJA 1888 s. 547 på så sätt, att ett parti sprit, tillhörigt ett konkursbo, förverkades i anledning av att sysslo- männen i konkursen gjort sig skyldiga till olovlig minuthandel med konkursboets sprit. (Jämför bl. a. NJA 1878 s. 245 , 1888 s. 533 och 1889 s. 132).
I KF 11 juli 1919 ang. försäljning av pilsnerdrieka fanns i 28 å en förverkande- bestämmelse av samma typ som i nyssnämnda 1885 års KF. I NJA 1930 s. 3 fälldes en disponent i ett bryggeri till ansvar för yrkesmässigt utövad olovlig försäljning av pilsnerdricka. De båda lägre instanserna förklarade därjämte ett parti öl för- verkat, medan HD fann förverkandestadgandet icke tillämpligt.
KF 26 nov. 1875 ang. eldfarliga oljor m. m. innehöll följande stadgande: 27 %. Om upplagsplats eller magasin för förvarande av eldfarlig olja inrättas och begagna-s utan därtill lämnad tillåtelse, vare den felande förfallen till . . .; och skall vad utöver tillåten myckenhet innehaves jämväl dömas förbrutet.
I flera rättsfall kring denna förordning (NJA 1901 s. 278, 1916 s. 21 och 1922 s. 4; jfr även NJA 1900 s. 471 och 1922 s. 527) har förverkande drabbat juridiska per- soner, vilkas ställföreträdare fällts till ansvar i målet. Såväl det tillämpade stadgan- dets ordalydelse som dess karaktär av politirättslig skyddsbestämmelse tyder emel- lertid på att förverkande kunnat äga rum oavsett äganderätten till godset.
Det sist anförda torde äga tillämpning även på KF 19 nov. 1897 ang. explosiva varor, som rymmer följande stadgande:
83 %. Bcträdes någon med att innehava explosiv vara utan att vara därtill berättigad
. straffes . . .
Explosiv vara, som obehörigen eller utöver medg—iven myckenhet innehaves, vare för- bruten.
Exempel på att enligt detta stadgande förverkande ägt rum av egendom tillhörig annan än den straffrättsligt ansvarige finner man i RR:s och HovR:s domar i NJA 1922 s. 239 (HD friade från såväl straffansvar som förverkandepåföljd).
KF 7 jan. 1876 ang. vård och försäljning av arsenik m. m. innehöll följande stadgande:
25 &. Säljer eller utlämnar den, som icke .. . därtill berättigad är, sådana giftiga ämnen, som ..., böte och have förbrutit de giftiga ämnen av ifrågavarande slag, som av honom innehavas.
Eftersom i lagrummet utsäges, att den som förfarit i strid mot bestämmelser i för- ordningen skall ha förbrutit vissa ämnen, som av honom innehavas, synes det kunna bli föremål för tvekan, huruvida förverkandepåföljden även kan träffa juridiska personer eller andra fysiska personer än den som överträtt förordningen. Lika litet som vid de tidigare omnämnda utförselförfattningar, som innehöllo delvis likartade regler, har emellertid i detta fall lagrummet tolkats så, att förverkande icke kunnat ske av egendom, tillhörig den juridiska person, som företrätts av gär- ningsmannen. I NJA 1903 s. 24 tillämpades lagrummet så, att styrelseledamöterna i ett handelsaktiebolag dömdes att böta, varjämte förverkande ägde rum av vissa bolaget tillhöriga ämnen.
KF 19 mars 1888 ang. åtgärder till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom Västerbottens och Norrbottens län innehöll följande förverkande- stadgande:
1 %. Barrträd, som är att anse såsom undermåligt, må icke tilll inländsk eller ut- ländsk ort skeppas eller . . ., allt vid påföljd att virket tage-s i beslag och dömes förbrutet.
Det nämnda förverkandestadgandet är icke anknutet till något straffstadgande. Förverkande torde kunna äga rum utan hänsyn till ägarens befattning med godset. I NJA 1904 s. 195 har virke tillhörigt ett aktiebolag dömts förbrutet.
I SvJT 1918 rf s. 108 har ett aktiebolag drabbats av förverkande och dess sty- relseledamöter av straff enligt 9 & KF 18 juni 1915 om förekommande av överdriven
avverkning av ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, vilket lagrum var av följande lydelse:
Bedriver någon avverkning i strid mot vare straffet ..., och skall det avverkade vir— ket .. . dömas förbrutet.
Skogsvårdslagen 15 juni 1923 stadgade:
25 &. Företagcr någon avverkning i uppenbar strid mot straffes med dagböter. Då till straff dömes, skall tillika det avverkade virket, där det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår dylikt virke beslag, är den, som låtit verkställa avverkningen, skyldig att utgiva ersättning med belopp, motsvarande värdet av samma virke.
I NJA 1948 s. 524 förklarades jämlikt sistnämnda lagrum ett virkesparti, som olovligen avverkats, förverkat utan hinder av att virket före avverkningen sålts, betalts och märkts för köparens räkning.
Såväl 1923 som 1948 års skogsvärdslag begränsar förverkandepåföljden till virke, som ligger åt skogen kvar eller fortfarande är i den tilltalades besittning. Någon begränsning med avseende å äganderätten till virket finnes däremot icke och har —— som framgår av NJA 1948 s. 524— icke heller iakttagits i rättspraxis. Även då det gäller de äldre skogsvärdsförfattningar, som tidigare behandlats, synas förverkande— reglerna böra betraktas som oberoende av äganderätten till egendomen.
Jaktstadgan 3 juni 1938 innehåller följande stadgande:
30 &. Fälles någon till ansvar ..., vare djur, skinn, bo eller ägg, som den dömde åt- kommit eller innehaft, förverkade.
Enahanda påföljd skall ock inträda, därest någon fälles till ansvar för ...; och skola i sådant fall jämväl ifrågavarande jakt- och fångstredskap vara förverkade. Finnes egendom som skolat dömas förverkad icke i behåll eller har den undergått förskämning, skall den dömde förpliktas utgiva dess värde.
I NJA 1944 s. 655 fälldes en disponent i ett aktiebolag till ansvar för det han för bolagets räkning mottagit ett omärkt björnskinn. Skinnet förklarades förverkat, varjämte disponenten, för det fall att skinnet icke funnes i behåll, förpliktades utgiva dess värde. Jaktstadgan talar om skinn, som den dömde åtkommit eller innehaft, men av rättsfallet framgår, att stadgandet är tillämpligt även på skinn, som åtkommits eller innehafts av juridisk person, för vilken den dömde varit ställ- företrädare.
Ett gevär tillhörigt hemvärnet har i ett hovrättsfall dömts förverkat på grund av att det använts vid brott mot jaktstadgan (Svenska jägareförbundets meddelanden 1947 nr 12 s. 43 f.) Utgången har kritiserats av E. Thomasson i SvJT 1948 s. 378 ff.
I 1939 års lotteriförordning stadgas följande:
11 %. Fäl'les någon till stralff . . . må tillika, efter ty skäligt finnes, förklaras förverkade för lotteriet uppburna insatser . . .
I NJA 1947 s. 674 hade en person erhållit tillstånd att anordna ett lotteri till förmån för viss verksamhet hos ett aktiebolag. I samband med att ifrågavarande person ådömdes ansvar bland annat för brott mot lotteriförordningen, förklarades för lotteriet uppburna insatser förverkade.
I kristidsförfattningar äro förverkandebestämmelser mycket vanligt förekom- mande. I ett par refererade rättsfall har man tillämpat 25 å i 1939 års förfogande- lag. Lagrummet lyder:
Fälles någon till straff enligt ..., skall domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara egendom som undanhållits eller, där överlåtelse av egendomen
skett, gods eller penningar, som den tilltalade i samband med överlåtelsen mottagit, för- verkade eller, om egendom, som sålunda skolat förklaras förverkad ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.
NJA 1944 s. 73 . Verkställande direktören i ett aktiebolag åtalades för under- låtenhet att i deklaration rörande bolagets innehav av viss med stöd av allmänna förfogandelagen i beslag tagen vara, kokosfettsyra, uppgiva bolagets hela innehav av sådan vara. Det icke deklarerade varupartiet förklarades förverkat.
NJA 1946 s. 605 . Ett aktiebolag tillverkade gengasved i strid mot gällande be- stämmelser. Verkställande direktören och ytterligare en befattningshavare vid ho- laget fälldes till ansvar härför. Därjämte förpliktades de av HovR att av värdet av taget vederlag till kronan utgiva ett med hänsyn till omständigheterna jämkat belopp, medan HD med hänsyn till föreliggande särskilda förhållanden fann skäligt befria dem från förverkandepåföljden.
I KF 26 juni 1933 om tillverkning av potatismjöl stadgas:
4 5. Den, som olovligen tillverkar potatismjöl, straffes med och have förbrutit varan. Kan varan» ej tillrättaskaffas, skall värdet gäldas.
I NJA 1941 s. 642 hade vid en stärkelsefabrik, som ägdes av två personer, till- verkats större kvantitet potatismjöl än som omfattades av meddelat tillstånd. Åtal mot den ene ägaren ogillades, medan den andre fälldes till ansvar. HovR och HD förklarade det olovligen tillverkade partiet förbrutet och förpliktade den delägare, som fällts till ansvar, att, därest partiet icke kunde tillrättaskaffas, ersätta kronan dess värde.
Stadgandets ordalydelse (»Den, som olovligen tillverkar .., straffes .. och have förbrutit») har tydligen icke hindrat förverkande, fastän egendomen tillhörde icke endast den straffansvarige utan även den andre delägaren i fabriken. Däremot har endast den straffansvarige drabbats av den subsidiära värdeförverkandepåföljden.
1941, 1942 och 1947 års prisregleringslagar innehöllo alla förverkanderegler, ehu- ru av något olika lydelse:
1941 års lag, 12 &: Fälles någon till straff .. ., må domstolen, efter ty skäligt finnes, för- plikta honom att utgiva värdet av laget eller betingat vederlag eller värdet av förnöden- het, som und-anhållits.
1942 års lag, 11 %: Fälles någon till straff .. ., skall domstolen tillika förplikta honom att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet, som undan- hållits; dock att, i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda, nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.
1947 års lag, 12 % 3 mom.: Fälles någon till straiff .. ., skall domstolen tillika förplikta honom att utgiva värdet av taget eller avtalat vederlag; dock att, i den mån särskilda för- hållanden därtill föranleda, nedsättning må ske av det värde som skall utgivas.
Följande rättsfall belysa tillämpningen av de citerade lagrummen.
NJA 1944 s. 492 . Vid åtal mot prokurist i en firma och firmans innehavare för överskridande av gällande normalpriser vid försäljningar, som för firmans räkning verkställts av prokuristen, uppkom fråga, huruvida firmainnehavaren, vilken icke haft någon befattning med firmans skötsel, kunde fällas till ansvar jämlikt ansvars- bestämmelser i 1941 och 1942 års prisregleringslagar samt förpliktas att utgiva värdet av taget vederlag. Underinstanserna fällde båda de tilltalade till ansvar samt för- pliktade dem solidariskt att till statsverket utgiva värdet av vederlaget för de sålda varorna. HD ogillade talan mot firmainnehavaren och dömde prokuristen ensam till straff och förverkandepåföljd. 12
NJA 1945 s. 262 . Prokurist i en firma och firmans innehavare åtalades för över- skridande av gällande stoppriser vid försäljningar, som för firmans räkning verk- ställts av prokuristen. Båda fälldes jämlikt 1942 års prisregleringslag till ansvar och förpliktades solidariskt att utgiva värdet av vederlag för sålda varor.
NJA 1947 s. 39 . En person fälldes till ansvar för brott mot 1942 års prisregle- ringslag, vilka begåtts under anställning hos ett aktiebolag, samt förpliktades där- jämte att till kronan av värdet av taget vederlag utgiva ett med hänsyn till omstän- digheterna jämkat belopp.
NJA 1950 s. 246 . En person, som enligt 1947 års prisregleringslag dömts till böter och utgivande av uppburet vederlag, avled, medan målet var beroende på högre rätts prövning. HovR fann vederlag böra utgå oavsett dödsfallet men höra med hän- syn härtill skäligen nedsättas till belopp, som kunde anses ungefärligen motsvara uppburet överpris. Dödsboet fullföljde talan, och HD fastställde Hoszs domslut.
NJA 1950 s. 477 . En person, som i egenskap av verkställande direktör i ett aktie- bolag verkställt försäljning i strid mot 1947 års prisregleringslag, fälldes till ansvar och ålades att till kronan utgiva del av värdet av uppburet vederlag.
NJA 1953 s. 543 . En person, som i egenskap av verkställande direktör i ett aktie- bolag överskridit gällande stoppris, fälldes av RR och HovR till ansvar jämlikt 1942 och 1947 års prisregleringslagar, varjämte han ålades att utgiva del av värdet av uppburet vederlag. HD ogillade helt den mot direktören förda talan.
KK 17 juni 1943 med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor. m. m., innehöll följande:
19 &. Fälles någon till ansvar ..., skall domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som den tilltalade i samband med över- trädelsen mottagit, eller egendom, som han . . . genom överträdelsen undanhållit, .. . för- verkad. Där egendom ej kan tillrättaskaffas, ska-lvl domstolen förplikta den tilltalade att utgiva dess värde.
NJA 1945 s. 77 1. Å styrelseledamöter i ett aktiebolag yrkades ansvar för av- givande av falsk deklaration rörande bolagets inneliggande lager av skodon. I HovR och HD fälldes en styrelseledamot till ansvar, varjämte bolaget ålades att till kronan utgiva värdet av odeklarerade skodon.
I fallet torde ha tillämpats 1 % KK 5 juni 1942 ang. särskilda påföljder vid över- trädelser av vissa ransoneringsförfattningar, vilket lagrum var i huvudsak likaly- dande med den ovan citerade 19 å i KK 17 juni 1943.
NJA 1950 s. 171. Mot disponent i ett aktiebolag _ vilken genom oriktiga upp- gifter i ansökningar om licenser för inköp av ransonerade varor föranlett, att bo- laget fått licenser för betydligt större kvantiteter sådana varor än bolaget varit berättigat till — fördes talan om ansvar och skyldighet att utgiva vederlag för vad bolaget sålunda obehörigen erhållit. Det invändes, att, enär varorna uteslutande kommit bolaget till godo, vederlagsanspråket bort riktas mot bolaget och ej mot disponenten. Disponenten fälldes till ansvar och förpliktades jämlikt 19 % KK 17 juni 1943 att utgiva vederlag.
Dessa båda rättsfall stå tydligen i viss mån i strid mot varandra. I det ena fallet har förverkandet drabbat den juridiska personen och i det andra fallet dess ställ- företrädare. I detta sammanhang bör även erinras om rättsfallet NJA 1944 s. 692.
1940 års valutaförordning innehöll följande stadgande:
21 %. Dömes någon till straff . . ., må domstolen, efter ty skäligt finn—es, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej tillhöra den dömd—e, vara förverkade till kronan eller att den dömde ska-ll vara pliktig att till kronan utgiva der-as värde.
I SvJT 1953 rf s. 67 fördes ansvarstalan mot verkställande direktören i ett aktie- bolag för upprepade brott mot valutaförordningen, och dessutom yrkades, att direk- tören och bolaget skulle åläggas utgiva värdet av olovligen förbrukat utländskt till- godohavande. Yrkandet mot bolaget ogillades. I Hoszs domskäl framhölls, att reder—laget för ifrågavarande tillgodohavande icke, såvitt visats, funnes i behåll, var- för yrkandet lagligen icke kunde bifallas.
I detta sammanhang bör även erinras om det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1956 s. 670, vari HovR med tillämpning av 21 % valutaförordningen ålade två tjänstemän i ett aktiebolag och verkställande direktören i ett annat aktiebolag att utgiva värdet av vissa betalningsmedel.
En genomgång av rättspraxis ger vid handen, att det knappast är möjligt att när— mare angiva, i vilken utsträckning man i gällande rätt är beredd att acceptera ett särskilt förverkandeansvar för juridiska personer.
I mycket stor omfattning ha förverkandereglerna en avfattning, som möjliggör förverkande, vem som än är ägare till den egendom, varom fråga är. Någon gång kan det framgå direkt av ifrågavarande lagrum, att förverkande kan ske utan hinder av utomståendes äganderätt. I andra fall är förverkande enligt lagens orda- lydelse begränsat till exempelvis egendom, tillhörig den som fälles till ansvar för viss förseelse. I de flesta fallen utsäges emellertid i förverkandestadgandena ingen- ting, som direkt berör äganderätten. I de fall, då ett förverkandebud är fakultativt, är det givetvis möjligt att vid den allmänna skälighetsbedömningen beakta ägan- derättsf'örhållandena, så att stötande resultat undgås. Vid de obligatoriska förver- kandestadgandena har man —- som framgår av vad tidigare sagts —- varit mycket ovillig att medge undantag på den grunden, att fråga är om förverkande av egen- dom tillhörig i förhållande till brottet utomstående person. Tendensen i lagstift- ningsarbetet på senare år går emellertid helt tydligt i riktning mot fakultativa för- verkanderegler, varför fallen av stötande rättstillämpning på detta område efter hand kunna förväntas bli allt färre. För närvarande kan någon allmän princip om skydd för utomståendes äganderätt icke utläsas ur rättspraxis. Även i vissa fall, då en Iagregels formulering möjligen skulle kunna tyda på begränsade förverkande- möjligheter (vid stadganden av typen »Den som . . . böte . . . och have förbrutit . . .»), har man ansett förverkande kunna äga rum hos annan än den som begått förseelsen och ådömes ansvar därför.
Med hänsyn till det vidsträckta förverkandeansvar, som sålunda kunnat konsta- teras, är det naturligt, att förverkande i stor utsträckning kan ske hos juridiska per- soner för gärningar begångna av deras ställföreträdare. Eftersom detta endast är en konsekvens av ifrågavarande stadgandens vida tillämpningsområde i övrigt, sakna dessa fall egentligt intresse för den som studerar frågan, i vad mån de juri- diska personerna intaga en särställning i förverkandehänseende.
Mycket vanligt förekommande är, att ett stadgande om sakkonfiskation suppleras av en regel om värdekonfiskation, vilken träder i tillämpning, om sakkonfiskation visar sig omöjlig att genomföra. I allmänhet kan då sakkonfiskationen drabba en- var, medan den subsidiära värdekonfiskationen endast riktar sig mot den som över- trätt ifrågavarande författning. Givet är, att denna inkongruens kan leda till tämli- gen slumpartade resultat. Såvitt avser brott begångna i exempelvis ett aktiebolags verksamhet, leder den nämnda konstruktionen till att bolaget får vidkännas på- följden, om godset finnes i behåll, medan eljest värdeförverkandet drabbar veder- börande ansvarige företrädare för bolaget.
Ett undantag från vad som nu sagts utgör i viss mån rättsfallet NJA 1945 s. 77 I, vari bolaget och icke dess företrädare ålades skyldighet att utgiva värdet av viss 12*
undanhållen egendom. Bakom avgörandet kan ligga tanken, att ifrågavarande för- verkandebestämmelse i väsentlig grad är avsedd att indraga oförtjänt vinst och att på grund härav påföljden — även det subsidiära värdeförverkandet — bör drabba den som gjort vinsten, d. v. s. bolaget. Rättstillämpningen synes dock ingalunda ha varit konsekvent på denna punkt. Som redan nämnts synes nu nämnda avgö- rande stå i strid mot NJA 1950 s. 171.
I vissa fall förekommer Värdeförverkande utan att det är subsidiärt till sak- förverkande. Ett dylikt förverkande förekommer i de olika prisregleringslagarna. Påföljden är även här till en del förestavad av en önskan att indraga oförtjänt vinning. Bland de ovan omnämnda rättsfallen rörande förseelser mot prisreglerings- lagarna återfinnes emellertid icke något fall, vari förverkandet drabbat juridisk person.
Förteckning över vissa författningar m. m.
1. Den 1 juni 1960 gällande författningar, som innehålla förl)erlcandebcstämmelser
(Siffrorna efter författningarnas namn hänvisa till sid. i betänkandet.)
Handelsbalken , 25, 83
Straff-lag 16/2 1864, passim
KK 15/12 1882 ang. förbud mot jakt efter val vid Sveriges västkust under viss tid av året, 67, 72 Lag 28/5 1886 ang. stenkolsfyndigheter m.m., 43—45 KF 26/1 1894 ang. hushållningen med de allmänna skogarna i riket, 68, 72, 73 KF 30/3 1900 ang. förbud mot tillverkning, införsel och försäljning av tändstickor, i vilkas tändmassa vanlig (vit eller gul) fosfor ingår, 42, 44, 45 KF 12/7 1907 ang. de slag av papper, bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som mä till vissa offentliga handlingar användas, 50, 51 KK 5/2 1909 ang. införsel av samt handel med vissa slag av utländskt frö, 48, 77 Lag 4/6 1913 ang. förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbe- teckning, 50, 51, 77, 82, 85 Apoteksvarustadga 14/11 1913, 40, 43—47, 80 KF 1/7 1918 ang. handel med skattefri sprit, 52, 54, 57, 62—66, 82, 85 KF 1/7 1918 ang. vissa alkoholhaltiga preparat m.m., 62—64 KK 13/6 1919 ang. stämpelavgift för spelkort samt om kortstämplingens verkstäl- lande, 62—64 KF 30/9 1921 ang. kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djur-fett, 48 Lag 8/6 1923 om straff för olovlig varuinförsel, 11, 12, 19, 52, 54—60, 62, 64—66, 69, 71, 76, 82—84, 110, 116, 139, 145—147, 171, 172 KF 16/5 1924 ang. transitering av införselförbjudna varor m.m., 50 Lag 20/6 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin, 19, 44, 52, 54—60, 62, 64—66, 82, 83, 110, 112, 113, 139, 147, 173, 174 KK 30/4 1925 ang. kontroll å och handel med vissa för människor använda bak- teriologiska preparat, 43—46 Lag 18/6 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, 68, 70, 73, 75 KK 10/8 1926 ang. bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av hönsägg, 69, 80 KK 6/5 1927 ang. förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål, 50, 53 KK 1/7 1927 ang. bestämmelser att iakttagas vid införsel till riket av samt handel med utländskt smör, upphör att gälla 1 juli 1960, 48, 50, 80 KK 13/1 1928 ang. tillämpning av den genom deklaration 10/5 1927 mellan Sverige och Finland fastställda stadga för fiskets bedrivande inom Torne älvs fiskeom- råde, 52, 57, 58, 67, 146 Lag 29/5 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, 60, 61, 116, 147, 148
KK 14/7 1932 med föreskrifter till förebyggande av kräftpestens spridning, 38, 48, 52, 54, 57—59, 67, 146 KK 2/6 1933 med vissa bestämmelser rörande fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen, 52, 67, 146 KK 16/9 1933 med vissa bestämmelser ang. narkotiska ämnen och beredningar, 43, 45, 47, 63 KK 30/11 1934 ang. kontroll vid utförsel av kött, 48, 49 KK 30/11 1934 ang. kontroll vid införsel av köttvaror till område med köttbesikt- ningstvång, 48, 50, 143 Lag 12/4 1935 om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag), 39, 50, 67, 87 KF 20/6 1935 om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m., 43, 45 KK 21/7 1937 ang. märkning av kärl, vari surströmming saluföres, m.m., 48, 50 Lag 3/6 1938 om rätt till jakt, 52, 54—57, 59, 67, 68, 70, 71, 73, 77, 81, 86, 147 Jaktstadga 3/6 1938, 52, 54, 55, 57, 59, 67, 70, 71, 73, 77, 147, 176 KF 9/9 1938 med vissa bestämmelser ang. fosterfördrivande medel, 40, 42—47, 116, 139, 147 KF 19/5 1939 ang. tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel, 43, 45, 47 Lotteriförordning 19/5 1939, 53, 54, 69, 76, 176 Lag 22/6 1939 om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m., 69 Valutalag 22/6 1939, 68, 69, 76, 77 KF 15/12 1939 ang. tillverkning och beskattning av maltdrycker (Ersättes fr.o.m. 1 juli 1960 av KF 27/5 1960 om tillverkning och beskattning av malt- och läske— drycker, vilken författning icke innehåller någon förverkandebestämmelse), 62, 65, 85 KF 22/12 1939 om skatt å läskedrycker (Ersättes fr. o. m. I juli 1960 av nyss- nämnda KF 27/5 1960), 62, 65, 85 Lag 21/3 1940 med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, 69, 71 Lag 17/5 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m., 40, 43—45, 53, 54, 56—58 KK 31/8 1940 ang. förbud mot försäljning och utförsel av flygfotografier m. m., 53, 56—58 KF 20/6 1941 ang. bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur, 48—50 KK 6/3 1942 med vissa bestämmelser ang. handeln med mjölk, 69, 74 Rekvisitionslag 30/6 1942, 68, 69, 74 Lag 11/6 1943 ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, 52, 54, 57, 62—64, 82 Giftstadga 26/11 1943, 40, 43—47, 63, 80, 107, 124 Civilförsvarslag 15/7 1944, ersättes fr.o.m. I juli 1960 av civilförsvarslag 22 april 1960, se nedan, 69, 74 KK 20/10 1944 ang. importförbud å oarbetat guld m.m., 69, 71, 73, 77, 116 Lag 3/5 1946 om radioanläggningar, 53, 56—58 KK 14/3 1947 ang. allmänt importförbud, 11, 12, 69, 73 Lag 9/5 1947 om förbud mot politiska uniformer, 53, 56—58, 138 KK 27/6 1947 ang. förbud mot överlåtelse och forsling m.m. av levande vildkanin och vildsvin, 48 ' KF 5/3 1948 om försäljningsskatt, 62 Skogsvårds-lag 21/5 1948, 68, 70, 73—75, 77, 176
KK 30/6 1948 om införsel av levande duvor samt om rätt att innehava brevduvor m.m., 48, 50 KK 18/3 1949 med vissa bestämmelser rörande lax- och laxöringsfisket i Idefjorden och Svinesund m. m., 52, 67, 146
Tryckfrihetsförordning 5/4 1949, 53, 54, 79, 80, 82, 88, 160
KK 6/5 1949 om förbud mot försäljning av islandssill under viss tid av året, 69, 73 KK 3/6 1949 med vissa bestämmelser ang. införsel av skogsfrö och skogsplantor, 48, 50, 80 KF 10/6 1949 om explosiva varor, 40, 43—46, 107 Vapenförordning 10/6 1949, 43—47, 49, 80, 106, 107, 124 Lag 18/6 1949 om straff för olovlig varuutförsel, 11, 19, 52, 54—60, 62, 64—66, 73, 82, 139, 145—147, 172, 173 KK 30/6 1949 ang. beredning och inläggning m.m. av salt strömming, avsedd för försäljning inom riket, 48—50 Lag 16/12 1949 om förbud mot spridning av vissa kartor m.m., 53, 54, 56—58, 88 KK 24/3 1950 med vissa bestämmelser ang. införsel av fruktträd och bärbuskar, 48, 80 KK 29/9 1950 om tillverkning av och handel med vissa fodermedel, 69, 73, 74 Lag 1/12 1950 om rätt till fiske, 52, 54, 56—59, 67, 68, 70, 71, 73, 75, 86, 113, 114, 147 KK 20/9 1951 ang. införsel av djursperma, 48, 50 Lag 7/12 1951 om räntereglering m.m., 68—70, 72 KF 21/12 1951 om införsel och utförsel av margarinvaror samt om kontroll över tillverkningen av dessa varor, 48, 49 Livsmedelsstadga 21/12 1951, 40, 48, 49, 67, 68, 70, 73 KK 21/11 1952 med vissa bestämmelser om storleken av maskor i fiskredskap av nät och om minimimått på fisk m. m., 52, 67, 146 KK 12/12 1952 ang. fiske med räktrål efter djuphavsräka, 52, 67, 146 KF 5/6 1953 ang. reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur, 69, 73 KK 22/9 1953 ang. registrering av växtskyddsmedel m.m., 43—46 Lag 25/9 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom närings- livet, 69, 75, 146 KF 26/2 1954 ang. tillverkning av brännvin, 52, 55, 57, 62, 64, 65, 85, 87, 139, 147 Allmän ransoneringslag 26/5 1954, 42, 64, 68—78, 87, 147, 148, 155 Allmän förfogandelag 26/5 1954, 17, 49, 64, 68—78, 88, 89, 147, 148, 155 Rusdrycksförsäljningsförordning 26/5 1954, 17, 59, 60, 62—66, 82
Ölförsäljningsförordning 26/5 1954, 62, 64—66
Lag 27 juli 1954 om nykterhetsvärd, 20 Fiskeristadga 24/9 1954, 17, 52, 54, 56—59, 67, 70—73, 75, 83, 139, 140, 146, 147, 149, 150 KK 18/2 1955 med särskilda bestämmelser rörande fiske med vad eller not längs svenska kusten av Öresund, 52, 67, 146 KK 6/5 1955 ang. försäljning av alkoholhaltiga läkemedel ä apotek m. m., 62, 65 KK 6/5 1955 ang. försäljning och införsel av rusdrycker för särskilda ändamål, 62, 65, 66 KK 17/6 1955 om införsel av vissa ägg- och mjölkprodukter, 39, 48, 50, 80 Skyddsområdcskungörelse 21/10 1955, 53, 56—58 Lag 1/6 1956 om rätt att utvinna atomenergi m.m. (atomenergilag), 43, 45—47 Allmän prisregleringslag 1/6 1956, 68—71, 74, 75, 77, 119 KF 7/6 1956 ang. tillverkningen av potatismjöl, 69, 73—75, 102
KF 7/6 1956 ang. reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m.m., 69, 73 KF 7/6 1956 ang. reglering av införseln av vissa levande djur och jordbrukspro- dukter m. m., 69, 73, 102 Lag 14/12 1956 om allmänna sammankomster, 69, 146 Allmän ordningsstadga 14/12 1956, 69, 146 KK 21/12 1956 med vissa fredningsbestämmelser för rödspätta, skrubba och torsk i Östersjön, 52, 67, 146 (Luftfartslag 6/6 1957, träder i kraft den dag Konungen förordnar, 17, 53—60, 68, 69, 75, 88, 155) KF 14/3 1958 om skatt å lagrat lättöl (Ersättes fr. o. m. 1 juli 1960 av KF 27/5 1960 om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, vilken författning icke innehåller någon förverkandebestämmelse), 62, 65 Strålskyddslag 14/3 1958, 20, 43—47, 148 KK 21/3 1958 om viss offentlig kontroll av fjäderfäslakterier, 48—50 Lag 9/5 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., 19, 53, 55—59 KK 19/9 1958 med särskilda fredningsbestämmelser för rödspätta och skrubba, 52, 67, 73, 146 KK 21/11 1958 med vissa bestämmelser till förebyggande av djur—sjukdomars infö— rande i riket m.m. (veterinär införselkungörelse), 39, 48, 49, 80, 81, 149 Lag 20/3 1959 om köttbesiktning m.m., 48—50, 102, 143 KK 28/5 1959 ang. införsel av växter m.m., 39, 48—50, 149 KK 28/5 1959 om förbud mot försäljning och plantering av berberisbuskar, 48, 50 Valutaförordning 5/6 1959, 69, 70, 72, 74, 76, 77 KF 5/6 1959 om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m., 19, 43—45, 80, 151 KF 5/6 1959 om handel med preventivmedel, 48—50 KK 5/6 1959 om införsel till riket av preventivmedel, 48, 50 (Civilförsvarslag 22 april 1960, träder i kraft 1 juli 1960, 69)
2. Övriga i betänkandet omnämnda, den 1 juni 1960 gällande författningar
Byggningabalken, 84 KF 21/12 1857 ang. vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom, 19 KF 4/3 1862 om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer, 126— 128 KF 16/2 1864 om nya straff-lagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall, 9, 115 KF 16/6 1875 ang. inteckning i fast egendom, 112 KF 10/8 1877 om nya utsökningslagens införande och vad i avseende därä iakt- tagas skall, 141 KF 12/11 1880 ang. skeppsmätning, 83 KF 19/4 1883 ang. förlagsinteckning, 112 KF 16/5 1884 ang. patent, 81 Lag 5/7 1884 om skydd för varumärken, 82 Lag 10/7 1899 om skydd för vissa mönster och modeller, 81 KF 6/11 1908 ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, 83, 84 KF 19/11 1914 ang. stämpelavgiften, 83, 84 KF 14/12 1917 ang. indrivning och redovisning av böter, 23, 24 KK 18/12 1918 ang. resandes rätt till införsel av denaturerad sprit samt ang. be- handling av dylik vara, som icke får till riket införas, 82
Konvention 5/2 1919 mellan Sverige och Norge ang. flyttlapparnas rätt till renbet- ning, 81 KF 9/5 1919 ang. förbud mot användning av papp och konstläder i skodon, upphör att gälla med utgången av juni 1960, 80 Lag 30/5 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk, 81, 82 Lag 30/5 1919 om rätt till verk av bildande konst, 81, 82 Lag 30/5 1919 om rätt till fotografiska bilder, 81, 82 Lag 19/6 1919 om flottning i allmän flottled, 83 Lag 20/6 1919 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen 5/2 1919 mellan Sverige och Norge angående flyttlapparnas rätt till renbetning, 81 KF 2/6 1922 om automobilskatt, 86 KF 17/5 1923 ang. skatt för hundar, 82, 84, 85, 87 Lag 20/6 1924 om viss panträtt i spannmål, 112 Tullstadga 7/10 1927, 83, 84 Lag 18/7 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbeten i Sverige, 81 KK 10/5 1929 med vissa bestämmelser ang. bekämpande av potatiskräfta, 81 Lag 24/9 1931 med vissa bestämmelser om bötesstraff utom strafflagens område (särskild böteslag), 145, 152 Lag 3/6 1932 om inteckning i jordbruksinventarier, 112 Lag 10/2 1933 om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m.m., 102 Lag 26/5 1933 om utrotande av berberis å viss mark, 50, 81 KK 22/6 1934 ang. de mätnings- och vägningsredskap, som må justeras, m. m. ( justeringskungörelse), 81 Frihamnsstadga 8/11 1935, 83, 84 Lag 24/4 1936 om upphörande av landsfogdes rätt till andel i böter m.m., 102 Lag 19/3 1937 om upphävande av vissa åklagares rätt till andel i böter m. m., 102 Lag 9/4 1937 om verkställighet av bötesstraff, 83, 84 KK 9/9 1938 med särskilda föreskrifter i anledning av förordningen 9/9 1938 med vissa bestämmelser ang. fosterfördrivande medel, 42 Lag 19/7 1941 om upphävande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m., 102 Lag 12/6 1942 om fornminnen, 51, 87 Lag 30/6 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa, 112 Rättegångsbalk 18/7 1942, 19, 20, 59, 60, 66, 77, 115, 160 Skattestrafflag 11/6 1943, 83—85, 87, 122, 144, 145, 160 Lag 30/6 1943 om tillsyn över hundar, 81 KK 30/6 1943 med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av lagen 11/6 1943 ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, 82 Lag 9/6 1944 om köpares rätt till märkt virke, 75 Lag 20/12 1946 om införande av nya rättegångsbalken, 115, 123, 136 Militär rättegångslag 30/6 1948, 20 Lag 30/6 1948 ang. införande av lagen om ändring i strafflagen m.m., 86 Lag 28/4 1949 om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar, 83 Lag 20/4 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten, 103, 135, 152 KK 1/6 1951 om älgavgifter m.m., 86, 87 Uppbördsförordning 5/6 1953, 127 Lag 12/5 1955 om inskrivning av rätt till luftfartyg, 111 KF 18/5 1956 om kontroll å ädelmetallarbeten, 44, 82 KK 26/4 1957 med vissa bestämmelser ang. alkoholhaltiga preparat, 82 KK 28/5 1959 ang. införsel till riket av vissa slag av frön, 80
KF 11/12 1959 med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig för- säljning av bilar, 83 (KF 27/5 1960 om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker, träder ikraft I juli 1960, 62, 85, 142)
3. I betänkandet omnämnda författningsförslag Brottsbalk, förslag till (SOU 1953: 14), 14—16, 26, 117 Läkemedelsförordning, förslag till (SOU 1955: 44), 43 Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, förslag till (SOU 1956: 25, KPr 1960: 17), 82 Skyddslag, förslag till (SOU 1956: 55), 15, 29, 87, 89, 117, 121, 125—127, 135, 136, 156 Uranlag, förslag till (SOU 1958: 41, KPr 1960: 160), 44 Lag om straff för varusmuggling m.m., förslag till (SOU 1959: 24, KPr 1960: 115, RSkr 1960: 348), 4, 19, 20, 22, 52, 59, 61, 62, 65, 66, 74, 83, 125, 139, 144—146, 149, 153, 155
Rättsfallsregister
NJA 1878 & 245 .................. 174 1888 & 108 .................. 171 & 533 .................. 174 & 547 . .................. 174 1889 & 132 . .................. 174 1890 & 378 .................. 172 1897 & 47 .................. 172 1899 & 384 .................. 172 1900 & 197 .................. 170 & 471 . .................. 175 1901 & 278 .................. 175 1903 s. 24 .................. 175 & 333 .................. 170 1904 & 195 .................. 175 1910 & 284 .................. 172 1916 & 21 .................. 175 1918 s. 62 .................. 173 1919 s. 175 .................. 173 1921 & 64 .................. 71 1922 s. 4 . .................. 175 & 239 . .................. 175 5.527 . .................. 175 1926 & 48 . .................. 174 & 445 I,II .............. 174 1927 & 663 . .................. 85 1928 & 508 . .................. 174 1929 & 143 . .................. 174 1930 & 3 . .................. 175 1933 & 579 . .................. 174 & 719 . .................. 142 1934 & 261 . .................. 174 1935 & 308 .................. 85 1936 & 383 . .................. 174 & 466 . .................. 174 & 723 I,Il .............. 174 1939 & 280 . .................. 174 1941 s. 642 .................. 177
1942 1944
1945
1946 1947
1948
1949 1950
1951
1952
1953
1954 1956 1958
1959
& 276 . .................. 171 s. 73 .................. 177 & 492 .................. 177 & 655 ................... 176 & 692 . .................. 178 & 77 I .............. 178,179 & 262 . .................. 178 & 605 . .................. 177 & 39 .................. 178 & 656 . .................. 171 & 674 . .................. 176 & 420 .............. 77,172 & 524 .................. 176 & 278 . .................. 73 s. 63 .................. 126 5.171 ............ 178,180 5.246 ............. 118,178 5.477 . .............. 70,178 & 287 .................. 100 & 544 . .................. 100 s.573 ............. 118,126 & 240 l5,70,71,118——121,125 & 523 .................. 174 & 524 .......... .70,118——120 & 543 ................... 178 & 678 .................... 21 & 406 .................. 172 & 670 .......... 118, 172, 179 & 267 .............. 152, 153 & 304 ................ 84,145 & 456 ................... 141 s. 547 .......... 116, 139, 151 B 6 .................... 97 C 850 .............. 102,146 & 597 .................. . 145 C 621 ................. 22,92 C 660 ................... 116
SvJT, rättsfallsavdelningen (rf) Svenska jägareförhumlets med-
1918 s. 108 .................. . 175 delaude" 1930 s. 52 ................... 126 1947 nr 12 S- 43f. ------------ 176 1935 s. 73 ................... 174 1941 s. 34 .................. . 171 Otryckta domar 1953 s. 67 .................. . 179 Göta HovR 12/2 1958 .......... 116 1957 s. 30 ................... 96 HovR för Västra Sverige 22/10 1959 77 1960 s. 43 .................. . 79 Göteborgs RR 7/3 1959 ........ 116
___—___.-
'WTETZ—st 25 en 101
