2

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Förslag

till

Lag

om allmänna barnbidrag.

Härigenom förordnas som följer.

1§-

För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna

medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt barn­

bidrag med 260 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag skall utgå jämväl för här i riket bosatt barn, som

icke är svensk medborgare, såframt barnet fostras av någon som är bosatt

och mantalsskriven i riket.

2 §•

Allmänt barnbidrag utgår från och med kvartalet efter det, varunder bar­

net fötts eller rätt till sådant bidrag eljest uppkommit, till och med det kvar­

tal, varunder barnet fyller sexton år.

För barn, som fyllt sexton år och som kan antagas på grund av fortsatt

utbildning, sjukdom eller av annan anledning icke kunna genom eget arbete

i mera avsevärd mån bidraga till sitt uppehälle, må, om barnet ej heller

äger egna tillgångar av betydenhet, allmänt barnbidrag utgå jämväl för

senare tid än i första stycket sägs, dock längst till och med det kvartal, var­

under barnet fyller aderton år. Åtnjuter barnet folkpension eller försörjes

det eljest i väsentlig mån av det allmänna, skall vad nu sagts dock ej gälla.

3 §•

Avlider barn, för vilket allmänt barnbidrag utgår, eller inträffar eljest

omständighet, på grund varav sådant bidrag icke längre må utgå för barnet,

skall bidraget indragas från och med kvartalet efter det, varunder dödsfallet

inträffade eller förändringen ägde rum.

4§-

Den som uppbär allmänt barnbidrag för barn som fyllt sexton år är plik­

tig att, om barnets förhållanden så förändrats att det i mera avsevärd mån

kan bidraga till sitt uppehälle, utan dröjsmål meddela detta till den barna­

vårdsnämnd, genom vars försorg bidraget utbetalas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

3

5

§•

Rätten att uppbära allmänt barnbidrag för visst barn tillkommer, där

barnet står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, barnets moder eller,

om modern till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är för längre

tid förhindrad att deltaga i vårdnaden, barnets fader samt i annat fall den

som har vårdnaden om barnet.

I fråga om fosterbarn eller barn, som eljest fostras i annat enskilt hem

än hos den som har vårdnaden om barnet, skall dock rätten att uppbära

allmänt barnbidrag för barnet i stället tillkomma barnafostraren, saframt ej

barnavårdsnämnden annorlunda förordnar.

övergår rätten att uppbära allmänt barnbidrag för visst barn å annan

person än den som tidigare uppburit bidraget, må barnavårdsnämnden, om

särskilda skäl därtill prövas föreligga, omhändertaga bidraget för löpande

kvartal och fördela detsamma å de för kvartalet bidragsberättigade.

6 §•

Finnes någon, som enligt 5 § äger uppbära allmänt barnbidrag, icke vara

skickad att handhava detsamma, må barnavårdsnämnden förordna att bi­

draget i stället skall utbetalas till den andre av föräldrarna eller barna-

vårdsman för barnet eller annan lämplig person. Nämnden må ock, då syn­

nerliga skäl äro därtill, själv omhändertaga bidraget för att användas för

barnets bästa på sätt som prövas vara för barnet mest gagneligt.

7 §•

För kvartal, vid vars ingång kostnaderna för barns vård å anstalt eller

för kost och bostad åt barnet helt bestridas av statsmedel, utgår icke all­

mänt barnbidrag.

8 §-

Där vid ingången av visst kvartal barn, för vilket allmänt barnbidrag

utgår, på allmän bekostnad vårdas å anstalt i annat fall än i 7 § avses,

äger det kommunala organ, som svarar för vårdkostnaden, uppbära på

kvartalet belöpande allmänt barnbidrag för barnet och därav gottgöra sig

för nämnda kostnad i den mån ersättning därför må uttagas av barnet eller

annan enskild person. Uppkommer överskott, skall detta redovisas till den

bidragsberättigade.

9§.

Vill någon uppbära allmänt barnbidrag för barn som ej fyllt sexton år,

skall han därom göra anmälan till barnavårdsnämnden i den kommun, där

barnet är kyrkobokfört.

Anmälan att barnbidrag för visst barn synes böra utgå må ock göras av

annan person, som vårdar barnet eller eljest svarar för detsamma, samt av

styrelse för anstalt, där barnet är intaget, ävensom av fattigvårdsstyrelse

och barnavårdsnämnd.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

10 §.

Har anmälan som avses i 9 § blivit gjord, skall barnavårdsnämnden be­

sluta, huruvida allmänt barnbidrag skall utgå för barnet, ävensom fastställa

vem som äger uppbära bidraget.

Även utan att anmälan som avses i 9 § blivit gjord må barnavårdsnämnd,

om förhållandena därtill föranleda, besluta om utbetalning av allmänt barn­

bidrag för visst barn.

Beslut, varigenom den som har vårdnaden om visst barn berättigas upp­

bära allmänt barnbidrag för barnet, må därest barnavårdsnämnden så med­

givit, å nämndens vägnar meddelas av ledamot av nämnden eller tjänsteman

hos densamma.

¹¹

§■

Ansökning om allmänt barnbidrag för barn som fyllt sexton år göres av

den, som anser sig berättigad att åtnjuta sådant bidrag, hos barnavårds­

nämnden i den kommun, där barnet är kyrkobokfört.

Beslut i anledning av ansökningen meddelas av barnavårdsnämnden.

12 §.

För kvartal, som gått till ända mer än ett år före det anmälan enligt 9 §

gjordes eller beslut enligt 10 § andra stycket meddelades, utgår icke allmänt

barnbidrag. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande

allmänt barnbidrag för barn som fyllt sexton år.

13 §.

Barnbidrag utbetalas kvartalsvis genom vederbörande barnavårdsnämnds

försorg. Angående sättet och tiden för utbetalningen meddelar Konungen

närmare bestämmelser.

14 §.

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att full­

göra honom enligt 4 § åliggande anmälningsskyldighet eller annorledes för­

orsakat att allmänt barnbidrag för visst barn obehörigen utgått eller har

någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit sådant bidrag

och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för

mycket utbetalats, där ej i särskilt fall socialstyrelsen finner anledning att

helt eller delvis eftergiva sådan återbetalningsskyldighet.

15 §.

Rätt till allmänt barnbidrag må ej överlåtas och kan förty icke tagas i mät

för gäld.

16 §.

Socialstyrelsen har att öva tillsyn över tillämpningen av denna lag och

med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt äger i sådant avseende

till ledning för barnavårdsnämnderna meddela råd och anvisningar.

5

¹⁷ §■

Över barnavårdsnämnds beslut i ärende angående allmänt barnbidrag må

klagan föras hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit

till länsstyrelsen inom trettio dagar efter det klaganden erhöll kännedom

om beslutet.

Utan hinder av anförda besvär lände barnavårdsnämndens beslut till efter­

rättelse, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Finner länsstyrelsen anledning därtill föreligga, må länsstyrelsen, även

om besvär ej anförts, till omprövning upptaga barnavårdsnämnds beslut,

varigenom någon berättigats uppbära allmänt barnbidrag för barn som

fyllt sexton år.

18 §.

Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut i ärende angående allmänt

barnbidrag, må han däröver anföra besvär hos socialstyrelsen senast å tret­

tionde dagen efter det klaganden erhöll del av beslutet.

Över socialstyrelsens utslag må klagan ej föras.

19 §■

De närmare föreskrifter som, utöver vad denna lag innehåller, finnas

erforderliga för lagens tillämpning meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av socialstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1947, dock att allmänna barnbidrag

icke skola utgå för tid före 1948 års ingång.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 11 april 1947.

Närvarande:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, D

anielson

, M

yrdal

,

Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, W

eijne

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående införande

av allmänna barnbidrag samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1941 tillkal­

lade jag samma dag fyra sakkunniga med uppdrag att inom socialdeparte­

mentet verkställa utredningar rörande vissa befolkningspolitiska spörsmål.

De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1941 års befolkningsutredning,

utgjordes av herr statsministern såsom dåvarande statssekreterare i social­

departementet, ordförande, samt numera professorn Curt Gyllenswärd, e. o.

byråchefen Alf Johansson och professorn Sten Wahlund. Inom utredningen

tillkallades en särskild delegation för hem- och familjefrågor, bestående av

fröken Karin Collin, fru Signe Höjer, inspektrisen fröken Ingrid Osvald,

filosofie doktorn fru Hanna Rydh Munck af Rosenschöld, fru Annie Wal-

lentheim och fru Gertrud Wiklund. För den särskilda delegationen för hem-

och familjefrågor har fru Signe Höjer fungerat såsom ordförande.

Befolkningsutredningen har redovisat sina arbetsresultat i en rad be-

tänkanden och undersökningar, berörande skilda spörsmål av befolknings-

politisk och därmed närbesläktad art (SOU 1943:9, 15 och 18, 1944:26, 33

och 51, 1945:4, 14, 47, 50, 51, 53 och 55, 1946:2, 5, 6, 17 och 53 srnnt

1947. 1). I sitt den 19 januari 1946 avgivna betänkande om barnkostnadernas

fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. m. (SOU 1946: 5)

har utredningen lämnat en sammanfattande översikt av olika av utredningen

planerade befolkningspolitiska åtgärder, därvid utredningen jämväl redogjort

för förslag, som utredningen i annat sammanhang tidigare framlagt. Betän­

kandet behandlar befolkningsfrågans ekonomiska sida och sådana samhälle­

liga åtgärder till de barnfostrande familjernas förmån, som enligt utredning­

ens uppfattning kunna medverka till att höja deras standard, samt utmynnar

i, bland annat, förslag till införande av kontanta allmänna barnbidrag. Till

8

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

I. Frågan om införande av allmänna barnbidrag.

Barnfamiljernas ställning.

Barnkostnaderna.

Barnkostnadernas storlek växla givetvis högst avsevärt mellan enskilda

familjer och mellan olika socialgrupper. Befolkningsutredningen har i sitt

betänkande om barnkostnadernas fördelning redogjort för vissa undersök­

ningar i ämnet, som utredningen låtit verkställa och vilka såsom bilagor

fogats vid betänkandet. Dessa utredningar avse förhållandena inom i huvud­

sak den svenska industriarbetarklassen. De avse sålunda familjer i inkomst­

lägen mellan 3 000 och 5 000 kronor, boende i städer och industriorter.

Utiedningarna grundas i huvudsak på den hushållsbudgetundersökning som

verkställdes av socialstyrelsen ar 1933. Sedan dess ha givetvis vissa för­

skjutningar i konsumtionsvanorna ägt rum, men enligt befolkningsutred­

ningens mening torde dessa icke vara av sådan storleksordning att man be­

höver fästa större avseende vid desamma. Rörande resultatet av utred­

ningarna har befolkningsutredningen varit angelägen att betona att beräk­

ningarna rymde stora osäkerhetsmoment, varjämte det självfallet bör be­

aktas, att prisnivån nu är en annan än på 1930-talet.

Vid de gjorda undersökningarna har man utgått dels från frågan hur

mycket en familjs livsmedelsutgifter behöva ökas för att den efter tillkomsten

av ytterligare ett barn skall kunna sägas leva på samma standard som förut

och dels från frågan hur mycket större inkomster en familj behöver ha för

att den efter tillkomsten av ytterligare ett barn skall kunna ge ut lika stor

del som förut av totalutgifterna för »kulturella» ändamål, såsom böcker,

tidningar, kroppsvård, gåvor, nöjen, rekreation, semester, sommarbostad.

Beräkningarna ha givit resultat, som visa en rätt god inbördes överensstäm­

melse och enligt befolkningsutredningens mening även förefölle ganska rim­

liga. För en familj med en årsinkomst år 1933 av omkring 4 000 kronor

och 1 å 2 barn skulle enligt beräkningarna behövas en inkomstökning av

700 å 800 kronor för att bibehålla en oförändrad levnadsstandard, om famil­

jen utökas med ett barn i åldern 7—8 år. Till ungefär samma belopp har

man kommit vid en beräkning, däri man utgått från levnadsstandardens

variation med barnantalet.

Rörande det närmare innehållet i de nu nämnda utredningarna torde jag

få hänvisa till befolkningsutredningens betänkande med därtill hörande bi­

lagor. Befolkningsutredningen har anmärkt, att utöver den ökning av famil­

jens direkta konsumtionsutgifter, som barnens tillkomst föranleda, barnen

dessutom kräva ett betydande mått av vård och tillsyn, som i första hand

medför en ökning av husmoderns arbetsbörda, vilken sällan kan uppskattas

i pengar, och som därjämte inskränker hennes möjligheter att genom ar­

bete utom hemmet bidraga till familjens kontanta inkomster.

10

regel högre än nyssnämnda siffror. Utredningen har därjämte påpekat, att

många kommuner upprätthölle en högre standard än som svarade mot de

anförda beloppen, vilka hämtats ur den fattigvårdstaxa, som utarbetats av

faltigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegation.

Refolkningsutredningen har vidare erinrat, att även inom andra under-

stödsgrenar än fattigvården bidrag utgå, vilka principiellt måste anses vara

fastställda i den avsikten att de skola svara mot kostnaderna för barnens

försörjning på en av samhället godtagen minimistandard. En jämförelse

mellan understödsbeloppen på olika områden har gjorts av befolknings-

utredningen i en sammanfattande redogörelse för den familjevårdande social­

politiken (SOU 1946: 17), vartill jag här torde få hänvisa.

Barnfamiljernas nuvarande ställning.

Angående barnfamiljernas nuvarande ställning har befolkningsutredningen

uttalat, att då inkomsten i stort sett är oberoende av barnantalet, barn­

familjernas standard kommer att vara lägre ju större antalet barn är.

Rörande barnfamiljernas antal och inkomstförhållanden har utredningen

hänvisat till vissa för utredningens räkning gjorda statistiska undersökningar

kring befolkningsfrågan (SOU 1945: 53) och särskilt till en representativ­

undersökning på 1940 års folkräkningsmaterial, som utförts av professorn

^-"*rl-Erik Quensel och byråchefen Ivar Uhnbom. Denna undersökning, som

avsag att belysa befolkningens fördelning på hushållstyper, familjestorlekar

och inkomstklasser, omfattade 5,56 promille eller omkring 1/iso av folk­

mängden. Som barn räknades vid undersökningen minderåriga upp till 18

års ålder och som inkomst redovisades det taxerade beloppet för föräldrar­

nas och de minderåriga barnens sammanlagda inkomst. I följande av be­

folkningsutredningen återgivna tabell har sammanfattningsvis angivits det

absoluta och relativa antalet barn under 18 år i familjer med inkomst under­

stigande vissa belopp. Undersökningsresultaten ha härvid proportionerats

upp att motsvara totalbefolkningen genom att multipliceras med 180, var­

för siffrorna, enligt vad befolkningsutredningen anfört, icke få betraktas

annat än som ytterst approximativa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Antalet barn under 18 år i familjer med inkomst understigande vissa belopp.

Inkomst

Antal barn

under 18 år i

Summa

bestående äktenskap

övriga familj er

antal

%

antal

%

0

99 540

7

60 120

45

159 660

— 990

148 500

10

75 600

56

224 100

— 1 490

304 200

21

92 160

68

396 360

— 1 990

515 630

36

105 300

78

620 930

— 2 990

993 240

70

121 500

90

1 114 740

— 3 990

1 215 720

86

126 720

94

1 342 440

11

Beträffande antalet hushåll med barn år 1940, fördelade efter barnantal

och hushållstyp, har befolkningsutredningen åberopat en av kommissionen

för ekonomisk efterkrigsplanering verkställd bearbetning av materialet från

förenämnda representativundersökning. Resultatet av denna bearbetning

framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Antal hushåll år 1940 med barn fördelade efter barnantal och hushållstyp.

Hushåll med nedan­

stående antal hemma­

varande barn under

16 år

Hushållstyp

Samtliga

hushåll

Man och hustru

90%

Ensamstående

man

2%

Ensamstående

kvinna

8%

1 ....................................

399 300

8 900

35 500

443 700

2 ................................

194 300

4 300

17 300

215 900

3 ....................................

76 800

1 700

6 800

85 300

4 ....................................

29 100

700

2 600

32 400

5 el. fl............................

21 700

500

1 900

24 100

Summa

721 200

16 100

64 100

801 400

Från redogörelsen för representativundersökningen har befolkningsutred­

ningen vidare såsom ett belägg för att barnfamiljerna i allmänhet leva på

en mycket låg ekonomisk standard återgivit följande uttalande:

Sättes som en summarisk gräns mellan sämre och bättre ekonomisk ställ­

ning en familjeinkomst enligt följande grunder: för barnlösa makar i jord­

bruksbefolkningen 2 000 kronor, övrig landsbygdsbefolkning 2 500 kronor

och för stadsbefolkningen 3 000 kronor samt för makar med barn 500 kro­

nors tillägg för varje barn, så faller under denna inkomstgrans bland jord­

bruksbefolkningen 77 procent av antalet familjer med 85 procent av antalet

minderåriga barn, bland övrig landsbygdsbefolkning 76 procent av fami-

jerna och 80 procent av barnen och i städerna 45 procent av familjerna

med 56 procent av barnen. Sammanlagt i hela befolkningen leva således

under denna inkomstgräns 62 procent av familjerna och inalles 74 procent

av barnen. Sänkes denna relativt godtyckligt valda inkomstgrans med 500

kronor oavsett familjestorlek, blir antalet familjer under denna lägre grans

51 procent med 66 procent av barnen. Höjes den i stället med 500 kronor,

komma 71 procent av familjerna och 81 procent av de minderåriga barnen

att falla under densamma. Resultatet av beräkningarna är givetvis beroende

av storleken av det tillägg om 500 kronor, som gjorts för varje barn. 1 rots

att detta understiger den i det föregående angivna barnkostnaden, visa sig

flerbarnsfamiljerna i relativt större utsträckning än de mindre familjerna

falla under angivna inkomstgränser.

1 samband härmed kan nämnas, att enligt representativundersökningen

antalet barnfamiljer med ett taxerat belopp understigande 5 000 kronor bland

jordbruksbefolkningen uppgick till 95,3 procent, bland den Övriga landsbygds­

befolkningen till 91,5 procent och bland stadsbefolkningen till 75,3 procent

samt för hela befolkningen till 86,8 procent av antalet barnfamiljer.

Till ytterligare belysning av barnfamiljernas ekonomiska ställning må här

nämnas, att enligt av 1941 års familjebcskattningssakkunniga på grundval

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

av representativundersökningens material verkställda beräkningar antalet

skattskyldiga utan beskattningsbart belopp i procent av hela antalet barn

inom varje grupp utgjorde för makar med 1 barn 24,3, för makar med 2

barn 37,8, för makar med 3 barn 63,8 och för makar med 4—5 barn 76,5.

Av skattskyldiga med 2 barn hade sålunda drygt en tredjedel och av skatt­

skyldiga med minst 4 barn mer än tre fjärdedelar icke åsatts beskattnings­

bart belopp. Enligt av nämnda familjebeskattning,ssakkunniga återgivna

beräkningar angående fördelningen av de direkta statsskatterna utgjorde

vidare de ensamståendes och de barnlösa makarnas sammanlagda andel av

det totala skattebeloppet 76,2 procent, medan motsvarande andel för makar

med 1 barn var 13,0 procent, andelen för makar med 2 barn 6,1 procent,

andelen för makar med 3 barn 2,2 procent och andelen för makar med minst

4 barn 1,9 procent av det totala skattebeloppet.

Genomförda stödåtgärder till barnfamiljernas förmån.

De åtgärder, som från samhällets sida vidtagits till förmån för barnfamil­

jerna har befolkningsutredningen ansett sig kunna fördela i tre grupper,

nämligen 1) de socialpolitiska åtgärder, som införts under 1930-talet, till

stor del efter förslag av 1936 års befolkningskommission, 2) de förändringar,

som vidtagits i beskattningens differentiering efter försörjningsbördan, och

3) de särskilda åtgärder som vidtagits under kristiden. För dessa åtgärder

må på grundval av befolkningsutredningens sammanställning lämnas föl­

jande kortfattade redogörelse.

I främsta rummet bland de socialpolitiska åtgärderna böra

nämnas de olika hjälpformerna för barnaföderskor: mödrahjälp, rnoder-

skapspenning och moderskapshjälp, genom vilka det allmänna för olika

kategorier av barnaföderskor bidrager till att täcka genom havandeskap och

barnsbörd uppkomna kostnader. Mödrahjälp utgår sedan 1938 efter behovs-

prövning med ett maximibelopp av ursprungligen 300 kronor, 1943 höjt till

400 kronor (vid flerbörd 500 kronor), i form av understöd utan återbetal-

ningsskyldighet, i ett mindre antal fall i form av lån. Mödrahjälp har under

de senaste åren lämnats till närmare hälften av alla barnaföderskor i riket.

Moderskapshjälp, till vilken statsbidrag utgår sedan 1913, tillkommer

kvinnlig medlem av sjukkassa. Sedan 1938 utgår moderskapshjälpen i

form av ett fixt belopp av lägst 110 kronor. Moderskapspenningen, tidigare

benämnd moderskapsunderstöd, kompletterar moderskapshjälpen. Den in­

nebär rätt till understöd av statsmedel för kvinnor, vilka ej äro sjukförsäk-

rade och vilka i anledning av barnsbörd äro i behov av hjälp. Sedan 1938

utgår moderskapspenningen med ett belopp av 75 kronor till dessa barna­

föderskor under viss inkomstgräns. Mellan 90 och 95 procent av samtliga

barnaföderskor ha de senaste aren erhållit hjälp i de båda senast nämnda

formerna.

14

barn äro bidragen beroende dels av barnens antal, dels den försörjnings-

pliktiges inkomst, dels dyrort. På båda slagen av barnbidrag utgår sedan

1941 på samma sätt som för folkpensionerna dyrtidstillägg. Sedan 1938 ha

barnbidrag årligen utgått för 40 000 å 50 000 barn.

Enligt 1943 års lag om bidragsförskott skall barnavårdsnämnd i vissa fall

förskottera barnafaders underhållsbidrag till barn, mot vilket han har för­

sörjningsplikt. I de fall, där kommunen icke lyckas utfå beloppet av den

försörjningspliktige, ersätter staten kommunen med 3U av förlusten. Antalet

barn med bidragsförskott var år 1940 29 700 eller ungefär 30 procent av

alla barn med barnavårdsmän.

Härutöver har befolkningsutredningen framhållit, att den samhälleliga

barnavården, fattigvården samt hälso- och sjukvården i viss omfattning in­

nebära förmåner för barnfamiljerna. Jämväl folktandvården är i väsentliga

delar en förmån för barnfamiljerna. Rörande undervisnings- och utbild­

ningsväsendet har, sedan befolkningsutredningens betänkande avgavs, be­

slut fattats om fria skolmåltider. Såsom utredningen påpekat, har vidare

numera statsunderstödd skolhälsovård ordnats inom samtliga skolformer.

Avgiftsfria sommarresor för barn och husmödrar ha genomförts i en be­

tydande omfattning.

I anslutning till den nu lämnade redogörelsen torde få lämnas en över­

blick över aktuella reformförslag och pågående utredningar på nu före­

varande områden. Beträffande den ekonomiska hjälpen vid havandeskap

och barnsbörd föreligger förslag till fri förlossningsvård m. m. samt till en

betydligt utvidgad stödverksamhet i övrigt. Såväl socialvårdskommittén som

befolkningsutredningen ha framlagt förslag härutinnan, vilka för närvarande

äro föremål för övervägande inom socialdepartementet. I fråga om famil­

jernas bostadsfråga har bostadssociala utredningen framlagt vittgående för-

slag angående den framtida bostadspolitiken. Såsom ett led i denna har ut­

redningen bl. a. föreslagit en statlig bostadssubvention, innebärande ett fa­

miljebidrag om 120 kronor per barn till familjer med 2 eller flera barn,

ävensom vissa odifferentierade subventionsformer. Familjebidragen skola en­

ligt bostadssociala utredningens förslag utgå till familj med bostad som fyller

vissa krav beträffande såväl utrymme som utrustning. Förslag i denna fråga

komma att inom den närmaste tiden anmälas av mig.

I anslutning till den beslutade folkpensionsreformen ha jämväl lagstift­

ningarna om barnbidrag och om bidragsförskott gjorts till föremål för en

översyn. Betänkande härom har framlagts av socialvårdskommittén.

Härutöver har befolkningsutredningen framlagt vissa reformförslag, vilka

ännu äro föremål för övervägande. Utredningen har sålunda föreslagit att

i vissa fall skulle till familjer med barn kunna utgå engångsbidrag i sådana

situationer och för sådana ändamål, där hjälpen vore ägnad att på ett var-

aktigt sätt påverka familjens ekonomiska standard. Vidare har utredningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

15

ifrågasatt införande av vissa rabatteringsåtgärder beträffande barnkläder

och subventionering av tillverkningen av barnskodon.

I fråga om beskattningens differentiering efter för­

sörjningsbörda åstadkommes denna som bekant därigenom att vissa

avdrag från den taxerade inkomsten göras, varefter skatten räknas pa åter­

stoden (den beskattningsbara inkomsten). Avdragen äro olika stora i olika

dyrortsgrupper. Genom beskattningens progressivitet blir den genom avdra­

gen erhållna skattelättnaden större ju större inkomsten är. Befolkningsut-

redningen har i sitt betänkande lämnat vissa uppgifter till belysning av den

genom avdragen erhållna skattelättnaden för olika inkomstlägen vid nu gäl­

lande skattesatser. En mera ingående redogörelse för här ifrågavarande för­

hållanden lämnas i 1945 års statsskatteberednings betänkande med förslag

till omläggning av den direkta statsbeskaitningen m. m. (SOU 1946:79).

I det följande skall i ett särskilt avsnitt denna fråga närmare beröras.

I fråga om de särskilda åtgärder, som föranletts av

kristiden, har befolkningsutredningen angående livsmedelsrcibatterna

anfört att rabatterna å matfett och mjölk för de grupper, som vore rabatt-

berättigade, innebure ett barnbidrag av enligt nuvarande regler 53 kronor

44 öre, då varje barn finge ett matfettsrabattkort å 26: 07 kronor och ett

mjölkrabattkort å 27:37 kronor. Drygt 1 miljon barn under 16 år syntes

vara berättigade till rabattkort.

Utredningen har vidare lämnat redogörelse för de under kriget gällande

familjebidrag sreglerna, vilka numera avlösts av familjebidragsförordningen

den 29 mars 1946. Slutligen har utredningen påpekat att under kriget

familjetillägg (hustru- och barntillägg) i viss utsträckning införts bland an­

nat i arbetslöshetsförsäkringen samt att sådana tillägg därjämte i viss ut­

sträckning förekommit i samband med arbetsmarknadspolitiska åtgärder i

övrigt.

På grundval av verkställda beräkningar har befolkningsutredningen vidare

funnit, att medan den under åren närmast före kriget inträdda prisstegringen

drabbat barnfamiljerna något hårdare än de mindre hushållen, utvecklingen

under kriget varit gynnsammare, främst därigenom att stegringen av livs-

medelskostnaderna för barnfamiljerna hållits nere tack vare rabatterna på

matfett och mjölk, varjämte skatterna ökat mera för makar utan barn än

för barnfamiljerna. Livsmedelsrabatterna hade dock knappast medfört större

effekt än att de hindrat levnadskostnaderna att stiga mera för barnfamil­

jerna än för makar utan barn. Om hänsyn toges till att barnfamiljerna

redan före kriget vore sämre ställda än andra familjer, finge prisutvecklingen

under kriget sannolikt anses ha drabbat barnfamiljerna kännbarare ån de

andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

Befolkningsutredningens förslag om allmänna barnbidrag.

Allmänna synpunkter.

I sitt betänkande om barnkostnadernas fördelning har befolkningsutred-

ningen inledningsvis anfört, att alla ekonomiska stödåtgärder till barnfamil­

jernas förmån ha det gemensamt, att de innebära en överflyttning av kost­

naderna för barnen från den enskilda familjen till hela samhället. Inkomst­

tagare med liten egen försörjningsbörda komma härigenom att få bära en

viss andel av barnkostnaderna för andra. Vid en mera omfattande över­

flyttning av barnkostnaderna kan det icke heller undvikas att även familjer

med ett eller två barn i viss utsträckning komma att få bära en större del

av det ekonomiska ansvaret för folkets fortbestånd än för närvarande är

fallet. Från den enskildes synpunkt innebär en sådan omfördelning av barn-

kostnaderna som nu sagts även att han får bidraga till kostnaderna för det

uppväxande släktet icke endast under den period, då han eller hon har det

direkta ansvaret för en större eller mindre barnskara utan även, i mån av

förmåga, före och efter denna tid. Genom ekonomiska stödåtgärder till

barnfamiljernas förmån åstadkommes sålunda en utjämning av barnkost­

naderna antingen mellan inkomsttagare med olika försörjningsbörda vid en

viss tidpunkt eller för en och samma inkomsttagare mellan perioder med

olika försörjningsbörda.

Motiven till ekonomiska stödåtgärder till de barnfostrande familjernas

förmån har befolkningsutredningen funnit kunna i stort sett hänföras till

antingen befolkningspolitiska synpunkter, rättvisesynpunkter eller social­

politiska synpunkter.

De befolkningspolitiska synpunkterna — syftande till

att uppnå en viss effekt på befolkningens numerär — böra enligt utred­

ningens mening icke alltför starkt renodlas. En ensidigt kvantitativ befolk-

ningspolitisk målsättning, i extrem form uttryckt i ett visst antal födda per

år, är orimlig. En av anledningarna till att man vill främja nativiteten

ligger nämligen däri, att man därigenom anser sig gynna andra och icke

mindre viktiga ändamål: att bereda familjerna och därmed hela samhället

lyckligare levnadsförhållanden. Vidare är det ingalunda likgiltigt vilka barn

som födas och under vilka villkor de växa upp. Den befolkningspolitiska

aspekten får dock icke tappas bort utan måste tvärtom få en framträdande

plats. Även om ekonomiska stödåtgärders befolkningspolitiska effekt är svår

att bedöma, måste det enligt utredningens uppfattning anses oriktigt att för­

utsätta, att sådana åtgärder icke skulle ha något inflytande på nativiteten.

Rättvisesynpunkterna på barnkostnadernas fördelning inne­

bära enligt utredningen, att man eftersträvar att bereda samma standard åt

barnlösa och barnrika. Mot att uteslutande följa denna linje har utredningen

anfört två invändningar: för det första är innebörden av en lika standard

17

för familjerna oberoende av barnantal oklar och man liar icke något en­

tydigt och självklart mått på levnadsstandarden; för det andra måste lev­

nadsförhållandena i en familj med många barn i många avseenden bli helt

andra än i en liten familj. Frågan om en fullständig utjämning av barn­

kostnaderna försvåras därjämte av i samhället föreliggande inkomstolikheter

i övrigt.

De socialpolitiska synpunkterna innebära enligt utred­

ningen, att man genom samhälleliga åtgärder garanterar alla medborgare en

viss minimistandard och därigenom skaffar medborgarna trygghet mot nöd.

Olika former av socialförsäkring och socialvård utgöra, i den mån de beröra

barnen och familjerna i allmänhet, ett steg i riktning mot barnkostnadernas

utjämning. En socialpolitik, som tryggar barnen mot nöd och garanterar

dem tillfredsställande uppväxtförhållanden, är av omedelbar befolknings­

politik betydelse och utgör en nödvändig förutsättning för varje ytterligare

befolkningspolitik.

För egen del har befolkningsutredningen förklarat, att de anförda motiv­

kretsarna ständigt blandas med varandra och framträda med tonvikten lagd

stundom vid det ena motivet, stundom vid det andra. Utredningen har själs

fallet icke kunnat bortse från det befolkningspolitiska motivet; detta ut­

gjorde utredningens ledstjärna. Lika litet kunde man komma förbi de mini­

mikrav, som reste sig ur socialpolitiska synpunkter, ehuru dessa icke syntes

utredningen tillräckliga. Hänsyn måste också tagas till rättviseargumentet.

Utredningen har härefter anfört följande.

Enligt utredningens tro finns det hos de flesta människor en naturlig läng­

tan efter att bilda familj och skaffa sig barn. Denna längtan är så stark,

att många äro beredda att påtaga sig kostnader och arbete för att uppnå den

glädje och rikedom av annan art, som ett harmoniskt familjeliv kan med­

föra. Det är enligt utredningens uppfattning en uppgift för samhället att

bidraga till att skapa gynnsamma yttre betingelser för familjernas utveck­

ling. Vad man genom ekonomiska åtgärder bör eftersträva är att undan­

röja de hinder av materiell natur, som för närvarande avhålla alltför många

familjer från att skaffa sig önskvärt antal barn. Sådana hinder uppträda

icke endast för familjer, inom vilka tillkomsten av ännu ett barn skulle med­

föra, att familjens standard löpte fara att pressas under den minimigräns,

vid vilken det enligt rådande svensk uppfattning bleve samhällets plikt att

träda emellan. Även inom många andra familjer, t. o. m. ganska högt upp

på inkomstskalan, skulle ett större barnantal under nuvarande förhållanden

medföra en sådan pressning av levnadsstandarden, att detta avhåller för­

äldrarna från att skaffa flera barn. Till en del äro dessa motiv för barn­

begränsningen givetvis konventionellt betingade — de bli icke mindre verk­

liga för det.

o

Sett på detta sätt blir det frågan om att genom olika åtgärder undanröja

sådana hinder, som i väsentlig mån kunna anses stå i vägen för medborgar­

nas önskan att skaffa sig önskade barn. Ilur omfattande sadana atgardci

behöva vara och hur de skola utformas kan icke pa förhand angivas. Del

gäller härvidlag alt konkret studera situationen i olika avseenden: är det

Bihang till riksdagens protokoll 1'J 'u. t samt. Nr 220.

-

Kungl. M<ij:ts proposition nr 220.

18

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

bostadsutrymmet eller maten, som är mest knapp? Är det möjligheterna att

kläda barnen eller hemarbetets omfång, som betyda mest? Vilken roll spela

kraven på hygien eller utbildning? Alla dessa frågor förtjäna att uppmärk­

sammas och ses i ett sammanhang. Man måste därvid ta hänsyn till att ton­

vikten på de olika delproblemen kan växla olika samhällsgrupper emellan.

För jordbrukare- och stadsbefolkningen ligga frågorna i viss mån olika till.

Problemen för familjer, i vilka båda makarna ha förvärvsarbete utom hem­

met, äro i vissa avseenden andra än för dem, där husmodern helt ägnar sig

åt hemmet.

Befolkningsutredningen har vidare angående barnfamiljernas ställning i

framtiden påpekat, att en eventuell utsträckning av skolplikten med åt­

minstone ett skolår kommer att draga stora kostnader för familjerna i form

av barnens förseende med mat, kläder och husrum under den ytterligare

tid, som på grund av skoltidens förlängning kommer att förflyta, innan de

unga genom egna insatser i arbetslivet kunna börja bidraga till sin för­

sörjning.

Härjämte har utredningen påpekat, att de förskjutningar inom befolk­

ningens ålderssammansättning, som under den närmaste tiden äro att på­

räkna, innebära att antalet personer i arbetsför ålder kommer att stagnera

under de närmaste årtiondena och numerären i de yngre arbetsföra åldrarna

kommer att rätt kraftigt nedgå. Om icke förutsättningarna för det svenska

näringslivets ekonomiska förkovran allvarligt försämras måste man därför

räkna med en bestående knapphet på arbetskraft, som icke minst kommer

att göra sig gällande i fråga om den kvinnliga och kanske särskilt den yngre

kvinnliga arbetskraften. Härigenom ökas hemmens svårigheter att vid be­

hov erhålla arbetshjälp. Läget på arbetsmarknaden kan även komma att

medföra en dragning av kvinnor, som eljest skulle ägnat sig åt det egna

hemmets skötsel, ut i förvärvsarbete. Dessa tendenser på arbetsmarknaden

äro ägnade att medföra betydande svårigheter och olägenheter för familjerna.

Riktlinjer för ett utvidgat stöd åt barnfamiljerna.

Mot bakgrunden av vad nu återgivits har befolkningsutredningen uttalat

att, trots vad som hittills åtgjorts, ett behov förelåge av ytterligare och mera

omfattande insatser från samhällets sida i syfte att jämnare fördela kost­

naderna för det uppväxande släktet. Angelägenheten härav ökas i samma

mån som krigstidens särskilda stödåtgärder efter krigets slut avvecklas.

Både de befolkningspolitiska kraven på längre sikt och önskemålet att kris­

åtgärderna avvecklas på ett sådant sätt att barnfamiljerna icke skadas, mo­

tiverar enligt utredningen uppdragandet av riktlinjer för stort upplagda

åtgärder för utjämning av barnkostnaderna.

Med hänsyn härtill har befolkningsutredningen i sitt betänkande avhand­

lat dels stödbehovet vid särskilda tillfällen, främst bosättning och barns­

börd, och formerna att tillgodose detta, och dels olika möjligheter att ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

19

jämna de löpande barnkostnaderna. I sistnämnda hänseende har utrednin­

gen i olika avsnitt behandlat frågan om konsumtionsbundna bidrag till lö­

pande utgifter för barnen, om kollektiva hjälpformer för familjerna och om

kontanta barnbidrag.

I samband med diskussionen om kontanta barnbidrag har utredningen

upptagit de olika detaljförslagen till en samlad omprövning. Därvid har ut­

redningen funnit de av utredningen förordade särskilda åtgärder, som syfta

till att lämna stöd i vissa speciella situationer — bosättningslån, stödanord­

ningar för ungdomssparande, hjälp åt mödrarna i samband med havande­

skap och barnsbörd samt engångsbidrag till familjer med barn i syfte att

sanera familjens ekonomi — icke kunna konkurrera med bidrag till den

löpande konsumtionen. Angående av utredningen behandlade behov av bi­

drag, bundna till konsumtionen på vissa områden, har utredningen i fråga

om livsmedelsrabatterna funnit behov icke föreligga vare sig ur konsum­

tions- eller ur produktionssynpunkt att mera permanent lämna ett allmänt

bidrag till barnfamiljernas konsumtion, bundet vid förbrukningen av vissa

livsmedel. Den höjning av barnfamiljernas näringsstandard, som bör efter­

strävas, kunde överlåtas åt husmödrarna själva att bestämma och borde

sålunda få bli en av effekterna av ett kontant barnbidrag. Frågan om den

nuvarande livsmedelsrabatteringens bestånd borde prövas i samband med

pågående överväganden om riktlinjerna för den fortsatta jordbrukspoliti­

ken. Rabatterna finge därvid bedömas i sitt sammanhang med livsmedels­

prisernas höjd. Utredningen har sålunda icke funnit anledning inräkna dem

i den allmänna stödpolitiken till barnfamiljernas förmån.

Utredningen har bland annat föreslagit införandet av generella subven­

tioner för vissa barnskodon ävensom av ett rabattsystem för barnbekläd-

nadsartiklar. Utredningen har därvid räknat med en prisförbilligande sub­

vention om 5 kronor per par för vissa skodon, av vilka barnen förutsatts

skola erhålla högst ett par per år, ävensom med en rabatt av 25 kronor

per barn och år vid inköp av beklädnadsartiklar för det dubbla beloppet.

Den föreslagna verksamheten på dessa områden har avsetts böra till en

början bedrivas försöksvis i begränsad skala. Den torde enligt utredningens

mening icke komma att få sådan omfattning att behovet av allmänna barn­

bidrag därav påverkades.

Befolkningsutredningen bar vidare funnit att ett famil jebostadsbidrag en­

ligt de grunder som föreslagits av bostadssociala utredningen i dess slut­

betänkande icke kunde anses överflödiggöra ett allmänt barnbidrag. Bostads­

bidraget kunde i enlighet med hela sin utformning endast successivt för­

verkligas, medan ett system av kontanta barnbidrag läte sig omedelbart

genomföra.

I fråga om av samhället organiserade kollektiva anordningar till barn­

familjernas hjälp -—- i form av förbättrad förlossningsvård, förebyggande

mödra- och barnavård, sjukvård, den halvöppna barnavården, åtgärder löi

20

beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn och social hemhjälp

— har utredningen funnit dessa icke vara av den art eller omfattning, att

de kunna anses minska behovet av allmänna barnbidrag. Däremot har ut­

redningen funnit tydligt, att de kostnadsfria skolmåltiderna komma att

lämna familjerna en hjälp av sådan storleksordning, att den icke kan för­

bises vid diskussionen av behovet av kontanta barnbidrag. För varje barn,

som deltar i skolbespisningen, utgör kostnaden enligt utredningens beräk­

ningar 100 kronor om året, vilket också anger storleken av det bidrag till

familjerna, som denna verksamhet kan anses innebära. Den lättnad skol­

måltiderna innebära för familjerna måste indirekt anses komma även bar­

nen under skolåldern till godo. Kostnaderna för barnen växa emellertid

med barnens ålder och måste för de äldre skolbarnen antagas högst väsent­

ligt överstiga de beräknade genomsnittliga barnkostnaderna. Familjernas

kvarstående kostnader för barnen äro sålunda enligt utredningens mening

så stora, att utöver de fria skolmåltiderna ytterligare bidrag äro väl moti­

verade.

Till stöd för införandet av ett system med kontanta barnbidrag har utred­

ningen ytterligare anfört, att en utjämning av barnkostnaderna genom ett

familje- eller behovslönesystem möter tungt vägande invändningar. Att åstad­

komma tillfredsställande resultat genom att öka den differentiering efter

skattebörda som den direkta beskattningen innesluter är ej möjligt, då re­

dan nu flertalet barnrika familjer icke betala någon direkt skatt till staten.

Utredningen har härutinnan också hänvisat till att 1941 års familjebeskatt-

ningssakkunniga, som på sin tid undersökte möjligheterna att skattevägen

Istadkomma en effektiv utjämning av barnkostnaderna, kommit till den

slutsatsen att detta icke vore möjligt, utan att för detta ändamål endast en

kombination av barnbidrag och skatteavdrag kunde vara tillfredsställande.

Befolkningsutredningen har vidare erinrat, att den tidigare diskussionen

om formerna för ett barnbidragssystem i rätt hög grad kommit att kon­

centreras till frågan om kontanta bidrag eller hjälp in natura samt att 1936

års befolkningskommission i sitt betänkande angående barnbeklädnads-

bidrag m. m. (SOU 1938: 7) mycket kategoriskt tagit ställning till förmån

för naturaformen, medan kommissionen i sitt slutbetänkande återkommit

till spörsmålet i något mjukare ordalag. Om den förda diskussionen har

befolkningsutredningen anfört följande.

Till förmån för naturaformen åberopas tre argument. För det första får

man med naturahjälp bättre garantier för att hjälpen verkligen kommer

barnen tillgodo. För det andra kan en socialpolitisk naturahjälp, om den

rationellt anordnas, innebära ett synnerligen viktigt moment av uppfostran

till en hälsogagnande konsumtion. För det tredje kunna barnens behov till­

godoses mera ekonomiskt och ändamålsenligt medelst anskaffande eller till­

handahållande genom samhällets försorg eller under dess kontroll av de

erforderliga nyttigheterna. Å andra sidan kan mot naturaunderstöd invän­

das, att missbruk, t. ex. försäljning av de erhållna livsmedlen, skodonen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

21

kläderna etc. från mottagarens sida icke är uteslutet, samt, ocli detta synes

vara huvudinvändningen, att en familj genom en natura orsorjning i stoi

skala lätt kan förlora vanan vid egen hushållning. Befolkningskommissio­

nen drog av sin diskussion den slutsatsen, att naturaformen avgjort läm­

nades företräde framför kontanthjälp.

. .

ä .

Utredningen har ett intryck av att befolkningskommissionen alltför liar

pressat sina distinktioner i denna diskussion. För att kunna leda till ett

fruktbart resultat måste analysen nyanseras på ett annat satt an som tidi­

gare skett. Till en början synes redan uppdelningen i naturahjalp och koi -

tanthjälp behöva kompletteras. En klar skiljelinje synes nämligen ga, icke

där befolkningskommissionen dragit den, utan mellan hjalp genom kollek­

tiva anordningar å ena sidan och hjälp, som i första hand laninar bidrag till

famiHens egen hnshållning, ä den andra. Till de kollektiva anordmngarna

höra exempelvis undervisningsanstalterna, sjukvardsvasendet, daghem och

lekskolor, gemensamma tvättstugor m. m. Det ar naturligt, att samhallet

bygger ut dessa kollektiva anordningar och därigenom demonstrerar sitt

intresse av att skapa bättre förutsättningar för barnens uppväxt och famil­

jernas trivsel. Om åtskilliga av här ifrågavarande anordningar galler att

de tillfredsställa behov, som eljest icke skulle kunna tillfredsställas elle

endast kunna tillfredsställas med väsentligt större kostnader. Om andra

sådana anordningar gäller emellertid, att de i viss man utgöra alternativ till

stödåtgärder för de enskilda hushållen, varvid man har att mot varandra

väga de olika stödformernas lämplighet. Generellt gäller, att de kollektiva

anordningarna måste betraktas som komplement till vad som sker i

hemmen.

Vad befolkningskommissionen anfört om kontant- och naturabidrag synes

i första hand böra uppfattas som en diskussion av olika former för bidrag

till familjehushållningen. Mot distinktionen kan här göras den invändningen,

att de båda formerna icke äro fullt klart åtskilda. Man synes nämligen som

en mellanform kunna räkna bidrag, som äro i viss man bundna vid en önsk­

värd konsumtionsinriktning. över huvud synes det aven med befolkmngs-

kommissionens uppläggning av diskussionen lämpligare att tala om konsum-

tionsdirigerande bidrag än om naturabidrag. Det förefaller vidare ofruktbart

att som befolkningskommissionen gjort, uppställa kontant- och naturabidrag

som två alternativ, mellan vilka ett absolut val måste traffas. \ilken bidrags­

form som väljes måste givetvis vara beroende av det särskilda syftemål, som

man vill uppnå på ett visst område. Den lämpligaste bidragsformen kan

mycket väl vara en på näringsområdet, en annan på bostadsområdet och

kanske en tredje, då det gäller beklädnaden. Frågan kan också ligga olika

till då det gäller bidrag till kostnader, som uppkomma vid vissa speciella

tillfällen, såsom bosättning och barnsbörd och då det galler bidrag till iamil-

jens löpande utgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kontanta allmänna barnbidrag.

Sammanfattningsvis har befolkningsutredningen anfört att av olika stöd­

åtgärder till familjernas förmån man närmast hade anledning att kon­

centrera sig till tre, vilka kunde anses i mera väsentlig mån minska de

kostnader för barnen, som åvila de enskilda familjerna, och därigenom

åstadkomma eu utjämning av dessa kostnader. De Ire viktigaste åtgärderna

i detta sammanhang vore familjebostadsbidragen, de fria skolmåltiderna

samt kontanta barnbidrag. Härom har utredningen anfört följande.

Pamdjebostadsbidragen äro avsedda att utgå med ett belopp av 120 kro­

nor för varje barn i familjer med minst 2 barn och en bostad av godkänn-

bar beskaffenhet. Skolmåltiderna innebära för dem, som deltaga en natura-

torman av ett värde av omkring 100 kronor per år. För de allmänna barn­

bidragen har utredningen preliminärt räknat med ett belopp av 200 kronor

per barn och år Därest det allmänna barnbidraget utgår till samtliga barn

och de övriga förslagen förutsättas fullt genomförda, så skulle man här-

lgenom erhålla ett system av stöd åt familjerna av följande innebörd.

'„

med 1 barn erhålles 200 kronor per år tills barnet uppnår

lb ars ålder, okat med understödet till modern i samband med förlossningen

de formaner, som kunna erhållas genom institutionerna för den halvöppna

barnavarden under förskoleåldern, samt förmånen av fri skolmåltid under

skolåren m. m.

För familjer med 2 eller flera barn tillkommer bostadsbidraget om 120

kronor per barn. Det totala barnbidraget utgör alltså redan från början

Ö20 kronor för att i skolåldern stiga till 420 kronor per barn.

Enligt befolkningsutredningens uppfattning skulle bidrag av denna om­

fattning val vara motiverade ur de synpunkter, som utredningen utgått från.

Aven avvägningen mellan bostadsbidrag, skolmåltider och kontantbidrag

synes utredningen lämplig. I detta sammanhang kan erinras därom att

bostadsbidragets bindning vid bostaden avser att under en kort tid ge en

väsentlig bostadspolitisk effekt; sedan denna i huvudsak nåtts, torde en in-

arbetning av bostadsbidraget i det allmänna kontanta barnbidraget kunna

övervägas.

‘—

Kungl. Majtts proposition nr 220.

Befolkningsutredningen har emellertid också framkastat tanken på ett

barnbidragssystem, begränsat till familjer med mera än ett barn. Härom

har utredningen anfört följande.

Utredningen är klar över, att bidrag av den storleksordning, som det här

ar Haga om, måste ställas i sammanhang med övriga kostnadskrävande so-

ciala reformer, såsom folkpensioneringen, sjukförsäkringen, arbetslöshets­

försäkringen ävensom statsutgifterna för andra ändamål. Det kan icke till­

komma utredningen att söka göra en avvägning mellan alla aktuella förslag

pa dessa olika områden. Därest en befolkningspolitik av den omfattning

som utredningen här tänkt sig, icke skulle anses möjlig för att för närva­

ra™6 genomföra, vill utredningen i varje fall förorda, att barnbidrag om

-00 kronor per barn och år omedelbart införas för alla barn utom det första

i varje familj. Utredningen betraktar en sådan anordning endast som ett

provisorium, som snarast bör avlösas av ett fullt utbyggt barnbidragssystem.

Enligt det mera begränsade alternativet skulle sålunda familjer med ett

barn komma i åtnjutande endast av hjälpen till modern i samband med

barnsborden, av fria skolmåltider samt av de övriga kollektiva anordningar

som kunna bli tillgängliga.

En familj med två barn skulle erhålla ett kontant bidrag, d. v. s. 200 kro-

nor, bostadsbidrag med 240 kronor, fria skolmåltider och övriga kollektiva

formaner I förhållande till familjen med ett barn skulle sålunda tvåbarns-

tamiljen kunna få 200 kronor kontant samt 240 kronor till bostaden i till­

skott utöver den ökade nytta, som de kollektiva anordningarna medföra.

23

En familj med tre barn skulle åter erhålla kontanta barnbidrag för fua

barn eller tillhopa 400 kronor samt ett bostadsbidrag om 360 kronor. Med

stigande barnantal skulle sålunda för varje barn tillkomma ytterligare 200

kronor kontant och 120 kronor i bostadsbidrag.

Det bör enligt utredningens uppfattning undersökas, huruvida icke ett

sådant med andra barnet börjande bidragssystem kan kompletteras med

förstabarnsbidrag åtminstone för de lägsta inkomstgrupperna.

Utredningen har vidare erinrat att en begränsning till flerbarnsfamiljei

förekommer i fråga om hyresrabatterna för mindre bemedlade barnrika

familjer, vilka endast avse familjer med tre eller flera barn, samt att bo-

stadssociala utredningen föreslagit familjebostadsbidrag endast till familjer

med två eller flera barn. Vidare har utredningen hänvisat till att det utom­

lands förekomma barnbidrag, som utgå endast till familjer med flera barn.

Med en sådan begränsning måste barnbidragsverksamheten få en väsentligt

mindre omfattning och kostnaderna för densamma nedbringas. Barnantalet

är vidare en objektiv jämförelsegrund, som därest endast ett begränsat barn­

bidragssystem skall genomföras, lättare kan begagnas än exempelvis in­

komstgränser och dylikt. Tillämpandet av en sådan normalprincip ger icke

heller systemet den karaktär av fattighjälp, som eljest lätt kan bli resultatet.

Rörande verkningarna av en begränsning av barnbidragssystemet efter

nu antydda linjer har befolkningsutredningen anfört, att enligt av kommis­

sionen för ekonomisk efterkrigsplanering gjorda beräkningar, grundade pa

den i det föregående omnämnda representativundersökningen på 1940 års

folkräkningsmaterial, antalet hushåll med hemmavarande barn under 16 år

nämnda år utgjorde sammanlagt 801 400, därav 443 700 med endast ett

barn. Enligt befolkningsutredningens huvudförslag skulle omkring 1 350 000

barn bli bidragsberättigade. Begränsades bidragen att utgå till samtliga barn

i familjer med minst två barn samt till ensamstående mödrars barn, bleve

omkring 1 000 000 barn bidragsberättigade. Om bidragen utginge först från

och med det andra barnet i varje familj ävensom till ensamstående modrars

samtliga barn, bleve antalet bidragsberättigade mellan 600 000 och 700 000

och kostnaden skulle då stanna vid omkring hälften av kostnaden för ett

barnbidragssystem enligt befolkningsutredningens huvudförslag.

Beträffande skälen för och emot en begränsning av nu antytt slag tiar

befolkningsutredningen anfört, att det gjorts gällande, att inkomsten för lön­

tagarna borde vara sådan att den vore tillräcklig åtminstone för försörj­

ningen av makar med ett barn samt att, om behov förelåge av bidrag till

enbarnsfamiljer detta vore ett uttryck för att lönenivån vore otillfredsstäl­

lande och att man då borde i stället för att införa barnbidrag höja lönerna.

Till förhindrande av att barnbidrag utnyttjas som ett led i strävandena att

hålla nere lönenivån borde därför ett barnbidragssystem begränsas till fler­

barnsfamiljer. Ett annat argument i samma riktning sköte de befolknings-

politiska synpunkterna i förgrunden: då det relativa antalet börder av högre

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

24

ordningsnummer mycket starkt reducerats, medan den utsträckning i vil­

ken familjerna skaffat sig ett eller ett par barn, icke undergått en lika be­

tydande minskning, är det befolkningspolitiska problemet icke så mycket

att förmå familjerna att skaffa sig ett barn, som fastmera att stimulera dem

som redan ha ett eller ett par barn att skaffa sig ytterligare barn.

Mot den antydda begränsningen av barnbidragssystemet kunna enligt be-

folkningsutredningen också anföras olika skäl. En begränsning av barn­

bidragen till familjer med flera barn innebär sålunda icke med säkerhet, att

bidragen komme att utgå till dem som äro i störst behov av sådant stöd.

Jämförelser mellan relativt välsituerade flerbarnsfamiljer, vilka erhålla bi­

drag, och fattigare enbarnsfamiljer, vilka äro uteslutna, måste te sig stö­

tande. Vill man icke acceptera en inkomstprövning, framstår alltså en be­

gränsning efter barnantal icke som rimlig. Det förekommer vidare enbarns­

familjer, vilkas ekonomiska förhållanden äro sådana att de icke kunna leva

på en acceptabel standard. Rättviseskäl tala jämväl för en utjämning i lev­

nadsstandard mellan å ena sidan enbarnsfamiljerna och å den andra ogifta

och barnlösa makar. Från befolkningspolitiska synpunkter kan anföras, att

antalet frivilligt barnlösa äktenskap är betydande. Barnbidrag, som utginge

först från och med andra barnet, skulle lämna särskilt de unga familjerna

utan hjälp; en familj bleve icke barnrik utan att en gång ha börjat med

ett barn.

Befolkningsutredningen föreslår i enlighet med det anförda i första hand

ett kontant barnbidrag om 200 kronor per barn och år. Till närmare moti­

vering för ett dylikt enhetligt bidrag har utredningen anfört i hu­

vudsak följande.

Barnkostnaderna stiga med barnens ålder. Tages hänsyn jämväl till ar­

betet med barnens vård och tillsyn, vilket naturligen är störst för de yngsta

barnen, minskas dock skillnaden i den totala barnkostnaden för barn av

olika åldrar. Härjämte bör beaktas, alt vissa samhälleliga förmåner, främst

skolmåltiderna, i större utsträckning hänföra sig till skolbarnen än till de

mindre barnen.

Kostnaderna för barnen variera emellertid icke endast med barnens

ålder utan också med antalet barn i familjerna. Hushållsarbetet är icke

direkt proportionellt mot antalet hushållsmedlemmar; i ett större hushåll

aro möjligheterna att tillvarataga matrester större, i en flerbarnsfamilj

kunna yngre syskon övertaga de äldres urvuxna kläder och så vidare. Kost­

naden per barn är därför mindre i ett stort hushåll än i ett litet. De av ut­

redningen föreslagna allmänna barnbidragen äro emellertid icke avsedda

och kunna icke beräknas komma att täcka mer än en del av barnkostna-

derna, och detta även om de sammanräknas med i andra former utgående

förmåner. Den andra delen får även i fortsättningen bäras av familjerna.

Under sådana förhållanden blir en växande barnskara också en växande

belastning på den enskilda familjens ekonomi och flerbarnsfamiljen kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

26

Kungl. Mcij.ts proposition nr 220.

skattedifferentieringen. Rörande denna fråga om sambandet mel­

lan barnbidragssystemet och skattesystemet må hänvisas till den följande

framställningen.

Utredningen har i detta sammanhang framhållit, att de föreslagna barn­

bidragen icke böra beskattas, då i annat fall nettoförmånen av

bidragen, särskilt i högre inkomstlägen, kommer att bli väsentligt mindre

och ett slopande av de skattefria avdragen då icke kan genomföras. Efter

källskattereformens genomförande skulle också en skattebeläggning av

barnbidragen framstå i egendomlig dager.

\ id utformandet av sitt förslag till allmänna barnbidrag har befolknings-

utredningen utgått tran att bidrag skulle utgå från och med kalenderåret

efter barnets födelse till och med det kalenderår, under vilket barnet fyller

16 år. Efter särskild ansökan skulle barnbidrag dock kunna åtnjutas un­

der ytterligare två ar i sadana fall då barnet är ur stånd att genom egna

inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppehälle.

Angående de sålunda föreslagna åldersgränserna har utrednin­

gen framhållit, att avgränsningen nedåt förestavats av organisatoriska och

praktiska skäl. Hänsyn därtill att någon tid — längre eller kortare —- kom­

mer att förflyta från barnets födelse till dess bidrag börjar utgå skulle

kunna tagas vid fastställandet av stödet till mödrarna i samband med barns­

börd. Den övre åldersgränsen har utredningen ansett generellt böra fast­

ställas till den ålder, då barnen i allmänhet börja eget förvärvsarbete. Här­

vid borde 16-årsåldern väljas, bland annat med tanke på en eventuell ut­

sträckning av den obligatoriska skoltiden. Utsträckning till 18-årsåldern

vore motiverad för dem som undergå vidare utbildning, men jämväl därav

att barnavdrag vid beskattningen åtnjutes för barn upp till 18 års ålder.

Barnbidrag för 16—18-åring borde bortfalla, då vederbörandes inkomst av

arbete — jämväl sådant som utfördes inom föräldrahemmet — uppskattas

till belopp överstigande 600 kronor. Stipendier för utbildningsändamål böra

icke inräknas i inkomsten med hänsyn till det samhälleliga intresset av teo­

retisk och praktisk utbildning utöver den allmänna skolpliktens gräns.

För att belysa den ekonomiska betydelsen av olika åldersgränser för

barnbidragen har befolkningsutredningen lämnat följande uppgifter rörande

antalet barn i vissa åldersgrupper vid utgången av år 1940.

Ålder

Antal

Ålder

0—15 år .......................... 1 301 214

1—15 år

0—16 år .......................... 1 398 769

1—16 år

0—17 år .......................... 1 498 492

1—17 år

0—18 år .......................... 1 601 439

1—18 år

Antal

1 208 720

1 306 275

1 405 998

1 508 945

Då antalet födda år för år stigit sedan år 1940 — från 95 000 sagda år

till omkring 140 000 år 1945 — böra siffrorna i denna tabell för att mot­

27

svara förhållandena vid sistnämnda års utgång ökas med omkring 100 000

i vänstra hälften av tablån och omkring 50 000 i högra hälften av tablån.

Totalkostnaderna för allmänna barnbidrag om 200 kronor till barn i åldern

1_16 år har utredningen med stöd av de angivna siffrorna beräknat till om­

kring 270 miljoner kronor om året.

Beträffande den fortsatta utvecklingen har befolkningsutredningen, med

åberopande av en av utredningens ledamot professor Wahlund för social-

vårdskommitténs räkning verkställd prognos, som bifogats socialvårdskom-

mitténs betänkande angående folkpensioneringen (SOU 1945:46), anfört att

antalet barn i åldern 0—16 år kornrne att stiga högst avsevärt under det

närmaste årtiondet eller från ett beräknat antal av 1 591 222 år 19471 till

1 706 525 år 1950 och 1 838 026 år 1955 för att därefter så småningom åter

nedgå till 1 826 340 år 1960, 1 747 264 år 1965 och 1 749 193 år 1970. Års­

kostnaderna kunde alltså förväntas växa till inemot 350 miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Yttranden över befolkningsutredningens förslag.

Över befolkningsutredningens betänkande om barnkostnadernas fördel­

ning i vad det rör allmänna barnbidrag ha yttranden avgivits av medicinal­

styrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommis­

sion (med bifogande av yttrande från kommissionens sakkunniga i frågor

om kvinnlig arbetskraft), statens institut för folkhälsan, statskontoret, kam­

marrätten, statens livsmedelskommission, överståthållarämbetet (med bifo­

gande av yttrande från Stockholms stadsfullmäktige och skattedireklören),

samtliga länsstyrelser (i vissa fall med bifogande av yttranden från kom­

munala representationer och nämnder, barnavårdsförbund, förste provin­

sialläkare m. fl.), socialvårdskommittén, 1944 års skattesakkunniga, 1944

års allmänna skattekommitté, 1944 års deltidsutredning, 1945 års stats-

skatteberedning, norrlandskommittén, svenska stadsförbundet, svenska lands­

kommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, cen­

tralförbundet för socialt arbete, svenska arbetsgivareföreningen, landsorga­

nisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation, riksförbundet

landsbygdens folk, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-för-

bundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, svenska landsbygdens

kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund och Sveriges kommunistiska parlis kvinnosekretariat.

Utredningens förslag om införande av allmänna barnbidrag har i yttran­

dena så gott som undantagslöst tillstyrkts i princip. I åtskilliga fall fram-

hålles dock, att man icke tagit ställning till frågan, huruvida det statsfinan-

siella läget medgåve förslagets genomförande. Med hänvisning till det stats-

1 I befolkningsutredningens betänkande har

denna siffra felaktigt angivits till 1 G91 222

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

finansiella läget ha vidare flera remissinstanser förordat, att barnbidrag i

regel icke borde utgå till det första barnet i familjen. Beträffande andra sär­

skilda frågor i förslaget ha jämväl delade meningar kommit till uttryck i

yttrandena, och framför allt gäller detta rörande samordningen mellan barn­

bidragen och beskattningen.

Befolkningsutredningens uttalanden angående barn kostnader nas

storlek ha i vissa yttranden föranlett erinringar. Svenska fattigvårds-

och barnavårdsförbundet har förklarat den uppskattning som skett vara så

osäker, att den knappast kunde tjäna som utgångspunkt för frågan om barn­

kostnadernas fördelning. Förbundet kunde icke heller oreserverat ansluta

sig till uppfattningen att industriarbetarklassens förhållanden svarade mot

genomsnittet för hela befolkningen. Även fattigvårds- och barnavårdskon-

sulenten i nionde distriktet har kritiserat utredningens uttalande i sist­

nämnda del; för den jordbruksidkande befolkningen ställde sig förhållan­

dena ofta helt annorlunda.

Norrlandskommittén har, under erinran att under år 1943 på landsbygden

i Norrbottens län fattigvårdsunderstöd utgick för mer än vart femte barn

under 16 år, samt att hälften av samtliga barn i fattigvårdsunderstödda

familjer på rikets landsbygd funnos i Norrland och Dalarna, funnit åtgär­

der i barnkostnadsutjämnande syfte vara i hög grad önskvärda. Grunden

till den låga ekonomiska standarden å landsbygden i Norrland vore visser­

ligen delvis att söka i andra omständigheter, men försörjningsbördan bi-

droge ofta till att pressa levnadsstandarden inom dessa bygder.

Frågan om kontant- eller naturalinjen har i några yttran­

den upptagits till diskussion. Socialstyrelsen har, utan att bestämt avstyrka

förslaget om kontanta barnbidrag, rekommenderat ytterligare överväganden

rörande en ökad användning av naturasystemet innan utredningens förslag

accepterades. Med en klokt anordnad stödverksamhet enligt naturalinjen —

vartill styrelsen hänfört jämväl kollektiva anordningar såsom den medicin­

ska mödra- och barnavården ävensom konsumtionsdirigerande bidrag och

direkta tjänster och förnödenheter såsom exempelvis skyddsläkemedel —

kunde man med samma medelsförbrukning åstadkomma en effektivare hjälp

än med ett kontant understödssystem. Det vore vidare av värde, att natura-

understödet på vissa områden kunde fostra fram hygieniska konsumtions­

vanor. Naturahjälp möjliggjorde bättre än kontanthjälp, att bidragen icke

missbrukades utan komme barnen till godo. En i ändamålsenliga former

dirigerad naturahjälp skänkte i regel den effektivaste hjälpen åt de fatti­

gaste familjerna. Naturaformen kunde varieras på många sätt och utnytt­

jades i vissa fall — exempelvis i fråga om den förebyggande mödra- och

barnavården — ganska allmänt. I de fattigaste barnfamiljernas intresse

måste styrelsen finna det mera naturligt att i lämpliga former dirigera en

tillräcklig del av barnbidragsmedlen till de fattigaste och mest hjälpbehö-

30

samma familj. Enahanda synpunkt har anförts av yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund, som tillika framhållit, att vid första barnets tillkomst en för­

värvsarbetande hustru i många fall såge sig nödsakad att lämna sitt för-

' ärvsarbete med åtföljande inkomstminskning för familjen.

I åtskilliga yttranden förordas emellertid, att barnbidragen i princip be­

gränsas att utgå först från och med det andra barnet i familjen. Sålunda

har socialstyrelsen anfört:

Med hänsyn till önskemålet att i främsta rummet hjälpa de mest behö­

vande är styrelsen tilltalad av den av utredningen framförda tanken att

begränsa bidragen till att utgå först från och med andra barnet i varje

lamilj, därvid styrelsen förutsätter att ekonomisk hjälp i andra former vid

behov kan lämnas även vid första barnets födelse. En dylik begränsning

C k“nna bereda böjlighet för bidragets höjning inom ungefär oför­

ändrad kostnadsram till 300 kronor per barn.

Överståthållaråmbetet, som anser sannolikt, att vid beräkning av barn-

kostnaden på grundval av nuvarande penningvärde och hushållsvanor ett

högre värde än det av utredningen åberopade skulle ha erhållits, har i

anslutning därtill ifrågasatt om bidrag, som icke ens skulle utgöra en fjärde­

del av den genomsnittliga barnkostnaden, kunde ha någon större befolk-

ningspohtisk effekt. Då emellertid ekonomiska skäl torde tala mot någon

avsevärdare höjning av bidragen, läge det nära till hands att slopa barn­

bidragen till det första barnet. I valet mellan att till alla barn giva barn­

bidrag, som på grund av sin otillräcklighet vore föga ägnade att tjäna syf­

tet att åstadkomma en utjämning av barnkostnaderna, eller att lämna ett

mera verksamt stöd till alla barn utöver det första, syntes ämbetet det se­

nare alternativet vara att föredraga.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs

Varmlands och Kopparbergs län ha, under åberopande av den kostnads­

besparing som därigenom skulle vinnas, förordat att bidrag i stort sett ut-

ginge endast från och med andra barnet. I dessa yttranden har i övrigt an­

förts, bland annat, att även en enbarnsfamilj komme i åtnjutande av åtskil­

liga samhälleliga förmåner såsom institutioner för den halvöppna barna-

varden fria skolmåltider med mera. Hänvisning har ock gjorts till att utom­

lands förekommande barnbidragssystem merendels icke avsåge bidrag re­

dan till första barnet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att ett bidrag även till enbarns-

amiljerna i viss mån kunde utjämna skillnaderna i ekonomiskt hänseende

mellan de barnlösa familjerna och enbarnsfamiljerna, men att principen om

ekonomisk likställighet icke finge drivas alltför långt; ur rättvisesynpunkt

orde aven bora beaktas de ideella värden, som barnen skänkte föräldrarna

och som otvivelaktigt uppvägde vissa ekonomiska uppoffringar från des­

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har jämväl, utöver vad förut anförts,

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

31

åberopat att rättvisesynpunkten icke finge drivas för långt. Det vore för

övrigt ingalunda givet att ogifta eller barnlösa familjer alltid hade det bättre

ekonomiskt ställt än familjer med ett barn. Den ogifte kunde ha försörj­

ningsplikt mot föräldrar och minderåriga syskon och den barnlösa familjen

kunde ha likadant. Överhuvudtaget vore det svårt att i den sociala hjälp­

verksamheten uppnå någon högre grad av rättvisa de hjälpta och ohjälpta

emellan.

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott har, med hänsyn till att de

ekonomiska svårigheterna som regel torde uppstå först i och med flera barn,

likaledes förordat att bidrag skulle utgå från och med det andra barnet i

varje familj ävensom till ensamstående mödrars samtliga barn.

Två reservanter inom socialvårdskommittén (herrar Hagård och Skog­

lund) ha, under åberopande av att svårigheterna beträffande finansieringen

kunde komma att bliva betydande, intagit samma ståndpunkt. Detsamma

gäller om svenska arbetsgivareföreningen och industriförbundet, som ut­

talat:

Organisationerna kunna icke värja sig för intrycket, att befolkningsut-

redningen gått väl långt, när den föreslagit införande av barnbidrag redan

från och med det första barnet. Varken det statliga lönesystemets karak­

tär eller tillvägagångssättet vid bestämmandet av lönerna på den enskilda

arbetsmarknaden kan enligt organisationernas åsikt tagas till intäkt för en

sådan åtgärd i vårt land. Ej heller utomlands torde man vid övervägandet

eller genomförandet av åtgärder med jämförbar ekonomisk räckvidd ha

sträckt sig så långt. Slutligen synes det organisationerna även ur statsfinan-

siella synpunkter önskvärt att begränsa statens kostnader för det föreslagna

hjälpsystemet. Skulle av olika skäl för enbarnsfamiljer med särskilt laga

inkomster behov av hjälp uppstå, kan enligt nuvarande sociallagstiftning

stöd utgå i annan form efter behovsprövning i varje särskilt fall.

Även Fredrika-Bremer-förbundet samt svenska fattigvårds- och barna-

vårdsförbundet ha tillstyrkt att barnbidragen utginge först från och med

det andra barnet i varje familj. Fattigvårds- och barnavårdsförbundet har

dock förklarat sig vilja uttala den förhoppningen, att statens finansiella

resurser i en nära framtid måtte göra det möjligt att utsträcka denna hjälp

att omfatta samtliga barn.

I några yttranden framhålles att, om statsfinansiella skäl skulle nödvän­

diggöra en beskärning av förslaget, inskränkningen icke borde ske genom

sänkning av bidragens belopp eller genom införande av inkomstprövning

utan på det sättet att bidrag icke lämnades till det första barnet i familjen.

Denna uppfattning uttalas bl. a. av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

och landsorganisationen.

Befolkningsutredningens förslag om ett enhetligt barnbidrag

oberoende av barnantal och barnens ålder har lämnats praktiskt taget utan

erinran. Dock har länsstyrelsen i Kopparbergs län funnit starka skäl tala

Kungl. Maj:ls proposition nr 220.

32

för alt genom ett med barnantalet stigande bidrag premiera familjer som

påtoge sig bördan att uppfostra ett större antal barn. Länsstyrelsen i Väst­

manlands län har förklarat sig vara tveksam om lämpligheten av ett en­

hetligt bidrag för barn i olika åldrar, då det sannolikt vore kostsammare

att uppföda och kläda barn i skolåldern än de som befunne sig i spädbarns-

eller förskoleåldern.

Utredningens förslag att de allmänna barnbidragen icke skola utgå efter

dyrortsgradering utan med samma belopp över hela riket har tillstyrkts eller

lämnats utan erinran i det stora flertalet av yttrandena. Endast undantags­

vis har i yttrandena lämnats någon motivering för detta ståndpunktstagande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har emellertid framhållit, att proceduren

betydligt förenklades genom att bidragen icke skulle vara dyrortsgrupperade.

I några yttranden har kritik riktats mot utredningens ståndpunkt i denna

del. Sålunda har pensionsstyrelsen anfört, att den högre inkomstnivån i stä­

derna och industriorterna icke helt torde motsvaras av en högre levnads­

standard för barnfamiljerna utan i viss utsträckning vara betingad av högre

levnadskostnader. De föreslagna barnbidragen komme därför, därest de

skattefria avdragen helt avskaffades, icke att medföra samma förbättring

för befolkningen i tätorterna som för landsbygdsbefolkningen. Tvä reservan­

ter inom arbetsmarknadskommissionen (herrar Styrman och Carell) ha

framhållit, att lika belopp endast åstadkomme en skenbar rättvisa, enär be­

loppets köpkraft i själva verket varierade i hög grad orterna emellan. Sven­

ska stadsförbundets styrelse har framhållit att man, i samma mån som de

senaste årens krigsförhallanden försvinna, torde ha skäl att räkna med en

återgång till mera utpräglade skillnader olika orter emellan även beträf­

fande andra levnadskostnader än bostadskostnaderna. Bortsett härifrån vore

att märka, att de av bostadssociala utredningen föreslagna familjebostads-

bidragen icke dyrortsgraderats. Enligt styrelsens mening vore kravet på en

dyrortsgradering på förevarande område fullt befogat och om detta krav

icke kunde tillgodoses genom de bostadssociala åtgärderna, syntes de all­

männa barnbidragens belopp böra bestämmas med sådan gradering.

Landsorganisationen har uttalat att da barnbidragen icke dyrortsgruppe-

rats barnbidragsverksamheten bleve ytterligare ett led i den långa kedja av

åtgärder, som avsage att utjämna skillnaderna i realinkomstnivå och lev­

nadsstandard mellan tätsamhällen och landsbygd. Landsorganisationen, som

vid upprepade tillfällen förordat att en sådan utjämning snarast komme till

stånd, hade för egen del inga erinringar häremot. Under erinran, att icke

heller de av bostadssociala utredningen föreslagna familjebostadsbidragen

vore avsedda att dvrortsgraderas, har emellertid landsorganisationen sagt

sig vilja ha klart konstaterat, att befolkningsutredningens förslag till för

hela landet lika barnbidrag i realiteten innebure en differentiering till för­

mån för landsbygdens, enkannerligen A-kommunernas, barnfamiljer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

33

1 frågan huruvida barnbidragen skola utgå utan behovs- eller in­

komstprövning ha remissinstanserna med några få undantag anslu­

tit sig till utredningens förslag att någon dylik prövning icke skall före­

komma. Länsstyrelsen i Örebro lön har i denna del anfört, bland annat,

att det vore av vikt, att de familjer, som genom slöseri eller bristande eko­

nomisk förtänksamhet själva försatt sig i sådan ställning, att behov av hjälp

förelåge, icke gynnades på bekostnad av familjer, vilka genom sparsamhet

och omtanke skapat sig en dräglig ekonomisk existens. Likartade synpunk­

ter ha anförts av fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i tolfte distriktet.

I förevarande sammanhang må emellertid nämnas, att i ett stort antal

yttranden förordats den linje i fråga om samordningen av barnbidragen och

inkomstbeskattningen, som går ut på bibehållande av de nuvarande barn-

avdragen vid beskattningen och minskning av barnbidragen med effekten

av de skattefria avdragen. För innehållet i dessa yttranden skall redogö­

relse lämnas i annat sammanhang.

Inkomstprövning såsom förutsättning för rätten till barnbidrag har för­

ordats av länsstyrelsen i Blekinge län, som ansett gränsen böra dragas vid

ett beskattningsbart belopp av 4 000 kronor samt av länsstyrelsen i Krono­

bergs län, som avstyrkt utredningens förslag om slopande av barnavdragen

vid beskattningen och föreslagit en förutsättningslös utredning angående

barnavdragens storlek, därvid frågan om införande av ett barnbidrag till

förmån för de familjer för vilka de skattefria barnavdragen icke innebära

någon förmån borde upptagas till omprövning. Handelskamrarnas nämnd,

Sveriges grossistförbund och Sveriges köpmannaförbund ha i gemensamt

yttrande anfört följande.

Då befolkningsutredningens målsättning icke varit att åstadkomma en all­

män barnkostnadsutjämning utan att för de barnuppfostrande familjerna

minska den nedpressning av levnadsstandarden, som ett ökat barnantal

medför, och enär av statsfinansiella skäl för detta ändamål till buds stående

medel måste förutsättas starkt begränsade, torde icke av doktrinära skäl

varje inkomstprövning böra avvisas. Det synes organisationerna uppenbart,

att utan någon i denna punkt förutfattad mening det bidragssystem bör

tillämpas, som kan förväntas ge den bästa effekten. Den förordade »lika

till alla»-principen lider i detta avseende av påtagliga svagheter framför allt

däri, att densamma utesluter en möjligast effektiv, rationell koncentrering

av hjälpen, dit den bäst behöves. Att utan prövning av andra alternativ

acceptera en extremt schablonmässig lösning efter »lika till alla»-principen

verkar med hänsyn härtill icke övertygande. Organisationerna äro beredda

godtaga denna princip allenast för lägsta inkomstskikten och där oberoende

av barnantalet. Var gränsen bör sältas, torde icke utan en fortsatt utredning

kunna angivas, men för de inkomstskikt, som ligga över den fastställda

gränsen, synes behovsprincipen, med tagen hänsyn till barnantal och in­

komstläge, böra bliva avgörande.

De av befolkningsutredningen föreslagna å 1 d e r s g r ä nser n a ha till­

styrkts eller lämnats utan erinran i de allra flesta yttrandena.

Bihang till riksdagens protokoll 19A7. 1 sand. Nr 220.

ö

34

Kungi. Mcij:ts proposition nr 220.

Beträffande förslaget att barnbidrag skall börja utgå först efter utgången

av första levnadsåret har socialvårdskommittén emellertid uttalat, att den

funne det i och för sig önskvärt, att bidraget kunde börja löpa tidigare men

att ett slutgiltigt omdöme på denna punkt måste anstå till dess utredningen

angående de organisatoriska och tekniska problemen i samband med barn­

bidragen slutförts.

Utredningens förslag att barnbidrag under viss förutsättning skulle kunna

utgå två år efter det kalenderår under vilket barnet fyllt 16 år har tjänste­

männens centralorganisation funnit synnerligen välbetänkt. Även yrkeskvin­

nors samarb et sförbund har understrukit den stora betydelsen av att rätt

till bidrag gåves för barn upp till 18 år.

Förslagets lämplighet på denna punkt har däremot ifrågasatts av central­

förbundet för socialt arbete, som anser att det ur administrativa synpunk­

ter vore fördelaktigt, om en enda åldersgräns kunde fastställas. En lösning

av studiestipendiefrågan borde kunna onödiggöra denna särskilda och föga

betydande kompensation i barnbidragets form för inkomstlösa studerande

ungdomar i åldern 16—18 år.

I fråga om förutsättningarna för rätten till bidrag för barn som fyllt 16

år har statskontoret anmärkt, att frågan om bidragsverksamhetens omfatt­

ning syntes kunna lösas enklare genom att rätt till bidrag tillerkändes alla

icke deklarationspliktiga barn under 18 års ålder. Barnavårdsnämnden i

Stockholm har aberopat ett utlåtande av barnavårdsdirektören, som däri

anfört bland annat:

Tydligt är, att det kommer att erbjuda mycket stora svårigheter att värde­

sätta de ungas hjälp i föräldrahemmet under exempelvis ferierna såsom bi­

träden i hem- eller skördearbete. En förenkling eller helst ett bortseende

från dylikt arbete synes därför önskvärt. Man kan för övrigt ifrågasätta,

om icke all praktisk eller teoretisk utbildning, som upptager hela eller större

delen av dagen, alltid borde berättiga den unge till förlängt barnbidrag,

oavsett om han eller hon vid sidan av utbildningen kan bereda sig en mindre

inkomst av arbete. I detta sammanhang frågar man sig, om det icke är me­

ningen, att sjuka och abnorma barn, som ej kunna försörja sig vid 16 års

ålder och som ej kunna få folkpension, också skola få förlängt barnbidrag.

1945 års statsskatteberedning har ansett, att vid bedömandet av barnets

förmåga att försörja sig självt hänsyn borde tagas endast till sådana intäkter,

som vore att anse såsom skattepliktig inkomst. I detta hänseende gällde, att

skatteplikt för från föräldrar åtnjutna förmåner inträdde endast i fall, då

förmånerna utgått på grund av att barnet biträtt föräldrarna i deras för­

värvsverksamhet. Om förmånerna åtnjutits på grund av arbete i hemmet,

vore barnet däremot icke skattskyldigt för desamma. Ej heller räknades

stipendier för mottagarens utbildning till skattepliktig inkomst. Beredningen

ansage vidare, att i likhet med vad som nu gällde i fråga om barnavdragen

vid beskattningen barnets inkomst under nästföregående år borde vara av­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

slutet att uppnå samma resultat genom andra bostadspolitiska åtgärder.

Även de fria sommarresorna för barnen borde med hänsyn till det därmed

förenade tyngande administrativa förfarandet kunna utgå som särskild bi­

dragsform och ersättas av de allmänna barnbidragen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har anfört, att man i de kontanta barn­

bidragen hade en enkel och lätt manövrerbar apparat för stöd åt barnfamil­

jerna. Starka skäl talade för att denna bidragsform utbyggdes så, att den

väsentligen täckte behovet av löpande ekonomiskt understöd och gjorde

andra hjälpformer i stort sett överflödiga. Barnbidragen borde därför till­

mätas så, att särskilda hyres- och beklädnadsbidrag samt livsmedelsrabat-

ter kunde undvaras. Jämväl livsmedelskommissionen har förordat, att i

barnbidragen inarbetades så många som möjligt av de speciella bidrag eller

andra hjälpformer, som befolkningsutredningens betänkande upptoge. Det

syntes sålunda bl. a. böra övervägas att i barnbidragen inarbeta de före­

slagna särskilda hyresbidragen. Den ökning av barnbidragens belopp, som

detta komme att medföra, skulle bland annat innebära ökad säkerhet för

att barnens behov av skyddsfödoämnen och andra viktiga livsmedel i första

hand bleve tillgodosedda.

I samband med frågan om storleken av barnbidragens belopp torde här

böra redogöras för de farhågor, som i vissa yttranden uttalats för att barn­

bidragen skulle kunna nödvändiggöra åtgärder för att motverka en

icke önskvärd barnalstring. Svenska fattigvårds- och barnavårds-

förbundet har härutinnan anfört följande.

I det framlagda betänkandet har utredningen alldeles förbigått den myc­

ket allvarliga frågan, vilken inverkan de allmänna barnbidragen skulle

kunna få på familjer, vilkas barnalstring ur social synpunkt icke kan an­

ses önskvärd. Förbundet tänker då på familjer, där båda föräldrarna eller

en av dem äro asociala, psykiskt efterblivna eller i övrigt psykiskt defekta.

Nativiteten i sådana familjer är i regel relativt hög, och dessa familjer med

många barn utgöra redan nu ett många gånger allvarligt socialt problem.

Givetvis böra de icke ställas utanför samhällets olika hjälpformer men en

uppmuntran till ytterligare ansvarslös barnalstring inom detta skikt kan

självfallet ur samhällets synpunkt icke anses försvarligt. Det torde kunna

befaras, att barnbidrag av den nu föreslagna storleksordningen, skulle inne­

bära en sådan uppmuntran. Här möter otvivelaktigt ett synnerligen besvär­

ligt problem, som emellertid på något sätt måste lösas. Om noggrann social

och medicinsk undersökning utvisar, att sterilisering bör vidtagas, synes

bl. a. en sådan åtgärd böra uppsättas som villkor för att barnbidrag skall

kunna utgå. För sådana familjer torde även barnavårdsnämnderna regel­

mässigt böra äga bestämma om bidragens användning.

Medicinalstyrelsen har i samma fråga anfört följande.

Man kan ha anledning antaga, att de relativt stora förmåner, som i fram­

tiden komma att utgå till blivande och nyblivna mödrar och till barnen,

inom asociala familjer kunna komma att utnyttjas på olämpligt sätt, och

37

att härigenom en icke önskad barnalstring skulle stimuleras. Redan genom

mödrahjälpens tillkomst ha dylika tendenser yppats. Styrelsen finner det

därför synnerligen angeläget att understryka, att i detta sammanhang åt­

gärder vidtagas, ägnade att stävja en sådan utveckling. Ehuru man kanske

borde överväga införandet av skärpta bestämmelser syftande till en mer

effektiv sterilisering av psykiskt mindervärdiga och asociala individer, fin­

ner styrelsen med hänsyn till att steriliseringsfrekvensen i landet är bety­

dande och kurvan alltjämt stigande det dock riktigast, att låta de relativt

nya principerna slå fast rot i det allmänna medvetandet, innan man inför

rena tvångsåtgärder.

Vidgade steriliseringsmöjligheter ha ifrågasatts även av socialdemokra­

tiska kvinnoförbundet och Jämtlands läns barnavårdsförbund. Även Fred-

rika-Bremer-förbundet har funnit denna fråga höra allvarligt övervägas.

Frågan om de allmänna barnbidragens samordnande med

skattesystemet har föranlett vidlyftiga uttalanden i yttrandena. Be­

träffande denna fråga har, såsom inledningsvis nämnts, 1945 års statsskatte-

beredning, i sitt förslag till omläggning av den statliga inkomstbeskattnin­

gen upptagit befolkningsutredningens förslag om införande av allmänna

barnbidrag om 200 kronor per barn och ett samtidigt slopande av de skatte­

fria bamavdragen. Beredningen har därvid tillika lämnat en översikt av

yttrandena över befolkningsutredningens betänkande i vad avser barnav­

dragens ersättande med barnbidrag. För yttrandenas innehåll i denna del

torde fördenskull redogörelse få lämnas i samband med en översikt av stats-

skatteberedningens förslag.

Barnbidragen och skattesystemet.

Nuvarande skattefria barnavdrag.

Såsom tidigare nämnts lämnar samhället för närvarande det största bi­

draget till en utjämning av barnkostnaderna i form av den skattedifferen-

tiering som åstadkommes genom de skattefria avdragen för barn. Inne­

börden av detta system och dess verkningar ha utförligt redovisats i 1945

års statsskatteberednings betänkande (sid. 89—92 och 104—107), vartill

här må i huvudsak hänvisas. Såsom bilaga till detta protokoll torde emel­

lertid till belysande av de skattefria barnavdragens verkningar få fogas två

tabeller (tabell I och II), vilka såvitt angår ortsgrupperna I och V angiva den

skattelättnad som föranledes av barnavdragen inom den statliga beskatt­

ningen. Tabellerna äro upprättade på grundval av nu gällande skattesatser

för inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt. Av desamma framgår,

att skattelättnaden genom barnavdragen i de lägsta inkomstklasserna är

obetydlig. Flerbarnsfamiljer i dessa inkomstlägen kunna icke till fullo ut­

nyttja avdragen mer än för första eller andra barnet. I ortsgrupp V kan

ännu vid en inkomst, motsvarande ett taxerat belopp å 8 000 kronor, barn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

38

avdraget icke fullt utnyttjas för fjärde barnet. Skattelättnaden för barnav­

dragen ökas vidare vid stigande inkomst för att vid mycket höga inkomster

nå betydande belopp. Detta sammanhänger givetvis med skatteskalans pro­

gressiva utformning.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen har, enligt vad av det tidigare anförda framgår,

föreslagit att vid införande av allmänna barnbidrag de inom statsbeskatt-

ningen nu förekommande barnavdragen skola slopas. Till stöd härför bar

utredningen anfört, att då barnfamiljerna skulle beredas förmåner, sam­

hället icke hade anledning att bidraga till mer än kostnaden för en av sam­

hället accepterad minimistandard; i vart fall måste garanterandet av en

sådan minimistandard föregå införande av speciella förmåner för barn

inom mera bemedlade familjer. Den schematiska rättvisa, som erhölles ge­

nom ett för varje barn lika stort bidrag oberoende av föräldrarnas inkomst,

måste också tillerkännas ett betydande värde. Den av utredningen föror­

dade omläggningen förändrade icke nämnvärt läget för familjer med barn

i inkomstlägen mellan 10 000 och 15 000 kronor. För lägre inkomstskikt

skulle den medföra en påtaglig förbättring, för högre inkomsttagare åter

en försämring. För familjer med barn i sådana högre inkomstlägen bleve

skillnaden mellan nuvarande skattelättnad och det föreslagna barnbidraget

dock icke av sådan storlek i jämförelse med behållen inkomst att den kunde

i nämnvärd grad påverka deras levnadsförhållanden.

I fråga om samordningen mellan barnbidragen och skattesystemet har

befolkningsutredningen vidare åberopat vissa uttalanden av 1941

års familjebeskattningssakkunniga, vilka bedrivit sitt ar­

bete i nära samråd med utredningen. I sitt betänkande med förslag till änd­

rade grunder för familjebeskattningen (SOU 1943:3) anförde familjebe­

skattningssakkunniga, att om en mera allmän utjämning av barnförsörj­

ningsbördan — avseende jämväl familjeförsörjare med låga inkomster —

skulle kunna astadkommas, alla familjeförsörjare med barn borde genom

bidrag eller skattelättnader eller bådadera erhålla hjälp till barnens försörj­

ning med visst minimibelopp för varje barn. Familjeförsörjare som hade

skatt att erlägga, borde utöver nämnda hjälp erhålla viss skattelättnad, av­

seende att inom snäva gränser kompensera den med inkomsten stigande

barnkostnaden. Familjebeskattningssakkunniga avvisade tanken att nå av­

sett resultat genom en kombination av barnbidrag och skattefria avdrag.

Konstruktionen av ett sådant system vore nämligen förenad med stora svå­

righeter. I stället anvisade familjebeskattningssakkunniga en lösning, där

utjämningen av barnförsörjningsbördan i huvudsak åstadkoms genom ett

för alla barn lika bidrag. För den med inkomsten stigande barnkostnaden

skulle kompensation erhallas genom avdrag direkt å skatten med viss pro­

cent av det taxerade beloppet för varje barn. Efter avdraget återstående

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

40

kronor per barn, dock högst 2 procent av skillnaden mellan 10 000 kronor

och vederbörandes till statsskatt fastställda beskattningsbara belopp. Vid

inkomster under beskattningsgränserna bleve barnbidraget då 200 kronor.

Vid stigande inkomst skulle det sjunka till 180 kronor vid ett beskattnings­

bart belopp å 1 000 kronor, 160 kronor vid ett beskattningsbart belopp å

2 000 kronor och så vidare. Vid ett beskattningsbart belopp å 10 000 kronor

eller däröver komme intet barnbidrag att utgå.

Angående verkningarna av det sålunda skisserade systemet har befolk-

ningsutredningen låtit upprätta tabeller, för vilkas innehåll torde få hän­

visas till betänkandet (sid. 298—301). Utredningen har påpekat, att en av-

fasnmg av barnbidragen efter här antydda riktlinjer vore förenad med vissa

olägenheter. Den största svårigheten läge däri, att barnbidragens belopp

icke kunde fastställas förrän taxeringsresultatet förelåge. På grund härav

måste barnbidragens belopp fastställas med ledning av den inkomst som

föräldrarna förvärvat två kalenderår tidigare. Källskattereformen medförde

i detta avseende ingen förändring. Den nämnda tidsförskjutningen — som

gällde alla sådana förmåner, vilkas åtnjutande är beroende av en på taxe-

ringsresultatet vilande inkomstprövning — utgjorde en betydande olägen­

het, särskilt under skeden då inkomstförhållandena underginge starka för­

skjutningar. Utredningen har förklarat det vara svårt att se, hur dessa

svårigheter skulle kunna övervinnas utan att den administrativa apparaten

bleve ytterligt tillkrånglad.

Befolkningsutredningen har vidare förklarat, att därest barnbidragssyste­

met inskränktes att avse bidrag först från och med andra barnet i varje

familj, de skattefria avdragen givetvis borde slopas först från och med

andra barnet men bibehållas för det första. Också i detta fall kunde emel­

lertid barnbidraget anpassas efter gällande beskattningsregler genom en

sådan avfasning av bidragets storlek som nyss skildrats. Med hänsyn därtill

att endast en relativt obetydlig del av de totala statsskatterna erläggas av

familjer med två eller flera barn, har emellertid utredningen i här föreva­

rande fall funnit ett slopande av de skattefria avdragen för barnen utöver

det första under alla omständigheter vara att föredraga såsom ytterligt

enkelt och lättadministrerat i förhållande till ett avfasningssystem.

Yttranden över befolkningsutredningens förslag.

En sammanfattande redogörelse över innehållet i de över befolknings­

utredningens förslag avgivna yttrandena på här ifrågavarande punkt har

lämnats i 1945 års statsskatteberednings betänkande och en därvid fogad

bilaga. Det torde fördenskull vara tillfyllest att här lämna följande kort­

fattade redogörelse för huvuddragen av yttrandenas innehåll.

Befolkningsutredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av medicinalstyrelsen, kommerskollegium, statens institut för folkhälsan, läns­

styrelserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Väst­

manlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, socialvårdskommittén, leda­

Kungl. Mcij.ts proposition nr 220.

41

moten av 1944 års skattesakkunniga herr Bärg, svenska landskommunernas

förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, föreningen Rädda

barnen, riksförbundet landsbygdens folk (RLF), svenska landsbygdens

kvinnoförbund, kooperativa förbundet, svenska textilarbetarförbundet, Sve­

riges socialdemokratiska kvinnoförbund och Sveriges kommunistiska parti,

kvinnosekretaricitet. Till stöd härför har — i den mån särskild motivering

lämnats på denna punkt — anförts bland annat, att genom förslaget en

bättre utjämning av barnkostnaderna skulle erhållas än som för närva­

rande sker genom de skattefria barnavdragen.

Ledamoten av 1944 års skattesakkunniga herr Bärg (den andre ledamoten

herr Bergstedt har avgivit särskilt yttrande) anför:

»Enligt min mening är syftet med barnavdragen i främsta rummet av

socialpolitisk och kanske även av betolkningspolitisk art. På detta sätt har

saken också betraktats ej allenast av befolkningsutredningen utan även vid

de utredningar, som tidigare verkställts av befolkningskommissionen och

1941 års familjebeskattningssakkunniga. Säkerligen torde ej heller den

stora mängden av skattskyldiga i barnavdragen se en anordning av endast

skattemässig natur. För de skattskyldiga i allmänhet torde förvisso barn-

avdragen framstå såsom en metod att av humanitära skäl åstadkomma en

lättnad i särskilt de lägre inkomsttagarnas försörjningsbörda.

Ser man den föreliggande frågan ur sist angiven synpunkt, synes mig

slutsatsen vara given. EU system, som icke alls tillgodoser behovet av stöd

vid så låga inkomster att skatt icke påföres, och som vidare blott i någon

mån medger ett stöd i något högre inkomstlägen men som först vid så hög

inkomst att stöd näppeligen är påkallat bereder någon avsevärd lättnad i

barnförsörjningsbördan, måste anses otillfredsställande och till sina verk­

ningar orättvist. Och underkännes av dessa skäl systemet såsom sadant,

torde någon grund för dess bibehållande i högre inkomstskikt icke före-

finnas. Ur allmän rättvisesynpunkt torde ej kunna försvaras att låta stödet

åt familjer med barn vara större vid högre inkomster än vid lägre inkoms­

ter. Införandet av ett barnbidragssystem i överensstämmelse med befolk-

ningsutredningens förslag bör därför enligt min mening föranleda ett av­

skaffande av barnavdragen vid beskattningen.»

Befolkningsutredningens förslag har avstyrkts eller mött betänkligheter

i åtskilliga yttranden. Bland de invändningar mot förslaget, som framställts

i dessa yttranden, må nämnas följande. Kammarrätten har funnit det före­

slagna bidragssystemet icke uppfylla de krav på likformighet och rättvisa,

som ur beskattningssynpunkt kunde anses befogat alt uppställa. Med orts-

avdragen avsåges att utjämna skillnaden i skatteförmåga mellan skattskyl­

diga med eller utan barn men i övrigt i samma läge. Vidare ha överståt-

hållarämbetei, skattedirektören i Stockholm, Stockholms stads kammarkon­

tor, Stockholms stadsfullmäktige, ledamoten av 1944 års skattesakkunniga

herr Bergstedt och 1944 års allmänna skatteko mmitt é gjort gällande, att för­

slaget att helt avskaffa barnavdragen stode i uppenbar strid med principen

om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatteförmåga. Ett be­

lopp, motsvarande existensminimum, borde alltid undantagas från beskatt­

Kung!. Maj:ts proposition nr 220.

42

ning. Först den del av inkomsten, som överstege existensminimum, ägde

någon skattekraft och borde bliva föremål för beskattning. Länsstyrelsen

i Hallands län har motiverat sin tveksamhet mot förslaget främst av be­

tänkligheter mot att man för att tillgodose ett speciellt befolkningspolitiskt

och socialt ändamål bröte sönder en betydelsefull del av det nuvarande

skattesystemet. Utöver de nu nämnda ba ett flertal myndigheter och sam­

manslutningar såsom socialstyrelsen, statens livsmedelskommission, länssty­

relserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Älvs-

borgs, Värmlands, Örebro, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens lån

samt tjänstemännens centralorganisation och folkpartiets kvinnoförbund

ifrågasatt lämpligheten av att genom förslaget en skatteskärpning upp-

komme för vissa högre inkomsttagare. I detta hänseende har svenska stads­

förbundet anfört, att man icke kunde bortse från det faktum, att barnför-

sörjarens kostnad för barn bleve större ju högre inkomstklass han tillhörde.

Landsorganisationen i Sverige, som trots vissa betänkligheter tillstyrkt ett

generellt borttagande av barnavdragen, har gjort den reflexionen, att det

föreslagna systemet innebure ett ingrepp i skatteavvägningen, som i ett

större sammanhang borde göras till föremål för en grundlig granskning.

Tjänstemännens centralorganisation har vidare framhållit, att borttagandet

av barnavdragen i visst avseende komme att innebära en ökad orättvisa i

skattehänseende mellan förvärvsarbetande och hemarbetande gifta kvinnor

med barn. Faran för att gifta kvinnor genom den skärpta familjebeskatt-

ningen skulle lämna sina anställningar för att ägna sig åt hemmet har på­

talats av förutom tjänstemännens centralorganisation — arbetsmark­

nadskommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft, sven­

ska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund.

I de avstyrkande yttrandena har i allmänhet förordats, att barnbidraget

skulle utgöra en komplettering av barnavdraget i enlighet med det av be-

folkningsutredningen utarbetade såsom provisorium betecknade förslaget.

Beträffande detta befolkningsutredningens alternativa förslag har ledamo­

ten av 19H års allmänna skaltekommitté herr Strand — som tillstyrkt hu­

vudförslaget anmärkt att alternativet i själva verket innebure införande

aven behovsprövning i lråga om barnbidragen, eftersom familjeförsörjarens

inkomst komme att bli avgörande för frågan om och i vilken mån barn­

bidrag skulle utgå. Barnbidrag enligt detta förslag finge helt säkert annan

karaktär än utredningen avsett. Landsorganisationen, som anfört samma

synpunkt, har tillagt, att den familjepolitiska effekten kunde väntas bli

större, ifall beloppet hade formen av ett synligt barnbidrag än om det helt

eller till en del kvarstode som oredovisat skatteavdrag. Trots vissa betänk­

ligheter förordade landsorganisationen därför ett generellt slopande av de

skattefria barnavdragen. Även statskontoret har — utan att ingå i bedö­

mande av huvudförslaget — ifrågasatt provisoriets lämplighet med hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

44

försörjningsbördan genom ortsavdragen medförde också på grund av skatte­

skalans progressivitet att den skattelättnad, som föranledes av ortsavdra-

get, ökade med stigande inkomst.

Skatleberedningen har vidare ingått på ett bemötande av den kritik mot

förslaget att slopa barnavdragen som kommit till synes i yttrandena över

befolkningsutredningens förslag. Härvid har beredningen på anförda skäl

förklarat sig anse att tanken att vad som motsvarar levnadskostnadsmini-

mum för den skattskyldige och hans familj alltid och oberoende av in­

komstens storlek skulle undantagas från skatteplikt icke vara bärande.

Beredningen har ytterligare anfört följande.

Att forehggande olikheter i fråga om familjeförhållanden och försöri-

m-n,g'S, ,,r< a pa ett eller annat sätt böra bliva beaktade anser beredningen

självfallet. Beredningen kan emellertid icke finna, att ett sådant beaktande

med nödvändighet bor äga rum inom skattesystemets ram. Om det all-

männa i annan form än genom avdrag vid beskattningen bereder de skatt­

skyldiga en lättnad i försörjningsbördan, som i flertalet fall väsentligt över­

stiger den genom de nuvarande barnavdragen erhållna skattelättnaden, kan

enligt beredningens mening något hinder ur systematisk synpunkt icke

mota mot barnavdragens borttagande ur skattelagstiftningen. Att barnav­

dragen, såsom ovan nämnts, av stora grupper av skattskyldiga icke kunna

utnyttjäs, utgör enligt beredningens uppfattning ett starkt skäl mot barn-

torsorjningskostnadernas beaktande genom barnavdrag. Beredningen an­

ser vidare otillfredsställande, att genom barnavdragen i de lägsta inkomst­

skikten erhålles ingen eller ringa förmån, medan däremot barnavdragen i

de högre inkomstklasserna medföra en betydande skattelindring. Såsom

vart skattesystem är uppbyggt framträder icke detta förhållande tydligt för

envar och detta torde vara anledningen till att dessa konsekvenser av barn­

avdragen hittills icke mera allmänt uppmärksammats. Det skulle emellertid

yal kunna tänkas, att skattelindringen på grund av barnförsörjningskost-

naderna i stället ägde rum genom avdrag å den uträknade skatten. Om

dessa avdrag vore stigande med inkomsten i samma proportion som nu är

fallet med den å barnavdragen belöpande skatten, skulle en sådan anord­

ning med all säkerhet icke komma att uppbäras av det allmänna rättsmed­

vetandet. Det är knappast ens troligt, att den vid ett allvarligt övervägande

skulle finna många försvarare. I varje fall vill beredningen uttala den me-

ningen, att skall det allmänna vid beskattningen eller på annat sätt till­

godose barnfamiljernas intressen, bör den förmån, som beredes barnfamil­

jerna, för alla ha samma värde.

Att olikheterna i skattelindringens storlek i skilda inkomstlägen är en

konsekvens av den progressiva skatteskalan utgör ej heller något skäl för

bibehållande av denna anordning för barnförsörjningskostnadernas beak­

tande. Det avgörande härvidlag är, huruvida barnavdragen leda till ett rätt­

vist resultat, och detta är, såsom framgår av vad nu nämnts, enligt bered­

ningens uppfattning icke fallet. Även vid begagnande av de andra utvägar,

som finnas för familjeförhållandenas beaktande vid beskattningen, torde de

av avdragssystemet föranledda olägenheterna väsentligen komma att kvarstå.

Beredningens ståndpunkt är sålunda, att ett hänsynstagande i erforderlig

utsträckning och på ett tillfredsställande sätt till de skattskyldigas kostna­

der för barnens uppfostran och utbildning icke är möjligt inom skattesyste­

mets ram. En reglering på detta område bör fördenskull ske på annan väg,

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

45

varvid även sådana synpunkter som ej blivit vederbörligen tillgodosedda

genom barnavdragen vid beskattningen — främst sociala - böra vinna

beaktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Till skatteberedningens betänkande har herr Sundén anfört reservation,

däri han förordat, att barnbidrag skulle utgå först från och med andra

barnet men att samtidigt rätt skulle föreligga att efter därom framställt

yrkande med avstående av barnbidraget erhålla barnavdrag vid beskatt­

ningen. I detta särskilda yttrande har vidare anförts följande:

Mot barnavdragens avskaffande talar enligt min mening framför allt, att

reglerna för den statliga inkomstbeskattningen, som bygger på principen

om skatt efter förmåga, åsyftar att lämna existensminimum ograverat. Om

barnavdragen avskaffas och ersättas med direkta bidrag, icke uppgående

till mer än 200 kronor, skulle detta otvivelaktigt innebära en avvikelse tran

nämnda princip, även om själva barnbidraget icke beskattas. De nuvarande

barnavdragen äro vidare större för det tredje och de följande barnen an tor

det första och andra. Denna bestämmelse ger uttryck för den befolknings-

politiskt riktiga tanken, att förmånerna skola bli större för de större barn­

familjerna. Barnfamiljer med inkomster över 12 000 ä 15 000 kronor skulle

i samband med övergången från avdrags- till bidragssystem fa sm ekono­

miska ställning försämrad, vilket ur befolkningspolitisk synpunkt maste

anses otillfredsställande. Denna försämring framstår som så mycket mindre

önskvärd, som de skikt, vilka skulle drabbas därav, i stor utsträckning in­

rymma löntagare med en dyrbar utbildning bakom sig och med studieskul­

der att förränta och amortera. I många fall uppnås de relativt störa inkoms­

terna i dessa skikt därigenom att båda makarna inneha avlönad anställning

eller driva rörelse. Familjer av denna typ ha ej sällan just pa grund av

hustruns förvärvsarbete jämförelsevis höga levnadskostnader, vilka emel­

lertid icke — lika litet som amortering av studieskulder i allmänhet aro

avdragsgilla vid den statliga beskattningen.

Den reform av familjebeskattningssystemet, som enligt mitt förmenande

är ur befolkningspolitisk synpunkt motiverad, bör i första hand ga ut pa

att åstadkomma en utjämning av försörjningskostnaderna inom samma in­

komstskikt mellan flerbarnsfamiljer och barnlösa familjer respektive ensam­

stående, icke däremot en utjämning mellan olika inkomstskikt. Beredning­

ens övriga ledamöter ha visserligen uttalat, att föreliggande olikheter i

fråga om familjeförhållanden och försörjningsbörda pa ett eller annat satt

höra bli beaktade ehuru annorledes än inom skattesystemets ram, men de

ha enligt min mening icke anvisat någon tillfredsställande utväg for lös­

ningen av denna fråga.

. ,

....

..

Den av mig förordade begränsningen av ratten till barnbidrag till att

gälla endast från och med det andra barnet motiveras darmed, att det sto .

varom här är fråga, bör vara barnrika familjer förbehållet. Erfarenheterna

frän andra länder tala i samma riktning. I intet fall torde man nämligen,

när det gäller jämförbara åtgärder, ha sträckt sig sa långt som förordats av

skatteberedningens övriga ledamöter, nämligen att stod skall lamnas fra

och med första barnet.

. „

,

I ett undantagsfall, nämligen när det gäller ensamstående modrar me

barn, svncs det dock befogat, att barnbidrag utgar redan från och med de

första barnet. Även i detta fall bör det sta den skattskyldige fritt att eftei

vikande få bidraget ersatt med avdrag.

46

I yttrandet har förordats införande av enhetliga icke dyrortsgraderade

barnavdrag om 800 kronor för de två första barnen och 1 200 kronor för

ettvart av de följande varjämte föreslagits att den övre åldersgränsen för

ovillkorlig rätt till bidrag eller avdrag skulle bibehållas vid 18 år.

Den skatteskala för inkomstbeskattningen av fysiska personer, som

skatteberedningens majoritet föreslagit, har avvägts så att den vid 100 %

uttagning skall avkasta 718 miljoner kronor, eller ett belopp som med 260

miljoner kronor understiger summan av den på inkomst belöpande stats­

skatten för nu ifrågavarande skattskyldiga enligt 1945 års laxering samt

det skattebortfall om 110 å 120 miljoner kronor, som enligt beredningens

beräkningar kan antagas ha uppstått nämnda år på grund av barnavdragen

Emellertid har beredningen antagit, att då det nya skattesystemet komme

1 tillämpning grundbeloppet komme att uttagas med 110%, varigenom de

sammanlagda skatteintäkterna skulle ökas till omkring 789 miljoner kro­

nor. Härvid är att märka, att beredningen föreslagit en höjning av ortsav-

dragen, vilka for makar föreslagits skola uppgå till belopp, varierande från

2 500 till 3 000 kronor i de olika ortsgrupperna. Bankningen har i samband

härmed föreslagits avskaffad.

Vid bedömandet av verkningarna av denna skatteskala i jämförelse med

nuvarande skattesystem har beredningen tagit hänsyn till att för barn­

familjer barnbidragen komma att utjämna eller minska den skatteökning,

som barnavdragens bortfallande eljest i många fall skulle medföra. Av en

av beredningen uppgjord tabell framgår, att barnavdragens avskaffande

i förening med införandet av barnbidrag om 200 kronor per barn samt den

av beredningen föreslagna skatteskalan med en uttagning av 110 % inne­

bära en skatteminskning i de lägre inkomstklasserna och upp till ett taxerat

hdopp av omkring 15 000 kronor (om hänsyn tages till barnbidraget) i

jämförelse med den nuvarande skatten. För en skattskyldig med 3—4 barn,

bosatt i kommun tillhörande ortsgrupp V, uppkommer dock skatteminsk­

ning endast för taxerade belopp understigande 12 000 å 13 000 kronor. Vid

högre inkomstlägen inträder en skatteökning, som till största delen beror

på skärpningen av skalan och till en mindre del på barnavdragens bort­

tagande. Skatteökningen, till den del den beror på barnavdragens bortta­

gande, är för taxerade belopp överstigande 15 000 kronor till en början och

rätt högt upp i inkomstklasserna relativt obetydlig. Den stiger dock med

antalet barn.

Till närmare belysning av verkningarna av skatteberedningens förslag

i fråga om barnfamiljerna må hänvisas till en såsom bilaga vid detta pro­

tokoll fogad tabell (tabell 111), däri angivits den vinst respektive förlust, som

skulle uppkomma vid ett genomförande av beredningens förslag med hän­

syn tagen till barnbidrag å 200 kronor per barn. Tabellen har kompletterats

med motsvarande siffror för en uttagning med 100 % enligt den av bered­

ningen föreslagna skatteskalan. Det må anmärkas, att vid uträknandet av

tabellerna hänsyn icke tagits till den särskilda förmögenhetsbeskattningen.

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

47

I fråga om skatteskalans utformning ha två av skatteberedningens leda­

möter (herrar Elon Andersson och Sundén) anmält avvikande mening och

förordat en skatteskala som för barnfamiljer med ett beskattningsbart be­

lopp överstigande 12 000 kronor skulle medföra viss lättnad i förhållande

till majoritetens förslag.

Yttranden över skatteberedningens förslag.

I yttrandena över skatteberedningens förslag har ett avskaffande av

barnavdragen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av länsstyrelserna i

Västmanlands (reservation av föredragande landskamreraren), Gävleborgs,

Västernorrlands och Västerbottens län samt av landsorganisationen i Sverige.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som i yttrande över befolkningsutred-

ningens förslag förordat en provisorisk lösning av barnbidragsfragan utan

samtidig rubbning av skattesystemet, framhåller, att det skäl, varpå läns­

styrelsen grundat detta ställningstagande, icke syntes göra sig gällande med

samma styrka, därest ortsavdragen underginge den höjning, som bered­

ningen föreslagit. I direkt avstyrkande riktning uttala sig kammarrätten,

statskontoret, riksråkenskapsverket, socialstyrelsen (reservation av två leda­

möter), kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, pensionsstyrelsen, länsstyrel­

serna i Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs-

borgs, Värmlands, Örebro och Norrbottens län, skattedirektören vid över-

ståthållarämbetet, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, näringslivets

skattedelegation samt hushållningssällskapen i Kronobergs och Malmö­

hus lån.

Landsorganisationen har i sitt tillstyrkande yttrande framhållit det otill­

fredsställande i att den subventionering av barnkostnaderna, som de hit­

tills tillämpade barnavdragen inneburit, varit praktiskt taget betydelselös

i de lägre inkomstskikten men däremot betytt en större skattelindring i de

högre samt anför vidare:

Det föreliggande förslaget att helt slopa barnavdragen då barnbidragen

införes kan å andra sidan mötas av invändningen, att det i inkomstskikten

över ca 12 000 kronor innebär en orättvisa mot barnfamiljerna, eftersom det

innebär en relativ försämring i förhållande till de barnlösa familjerna

och detta i högre grad ju fler barn som finnas i familjen. Både med hänsyn

härtill och med tanke på sakens värde för familjer i lägre inkomstskikt vill

landsorganisationen förorda en höjning av barnbidragen. Åtminstone delvis

kunde denna finansieras med ett högre skatteuttag än vad beredningen fö­

reslagit för grupperna närmast över 12 000 kronor.----------- I varje fall om

det blir möjligt att begränsa statsskatteuttaget till 100 procent av grund­

beloppet och under förutsättning att barnfamiljerna kompenseras genom

högre barnbidrag än de 200 kronor, som man hittills räknat med, synes

inkomstgrupperna mellan exempelvis 12 000 och 25 000 kunna bära något

högre skattesatser än vad beredningen föreslagit. Detta skulle i stort sett

inte behöva betyda någon skärpning av skattetrycket i förhållande till nu

utgående skatter för dessa grupper annat än där detta redan föreslagits av

beredningen.

Kungl. Xtaj.ts proposition nr 220.

48

Även efter en dylik omskiftning av skattebelastningen i de högre mellan­

skikten skulle i vissa fall barnfamiljerna i dessa och högre skikt komma

att fa sin ställning försämrad i förhållande till barnlösa i samma inkomst­

klass. Detta kunde i och för sig betraktas som ett mindre tilltalande drag

i ifrågavarande omläggning av skattesystemet. Saken måste emellertid ses

i sitt sammanhang med den tendens i den moderna svenska socialpolitiken,

som går ut på att låta även familjerna i de mellersta och högsta inkomst­

klasserna få del i samhällets åtgärder till barnens och ungdomens förmån,

detta närmast för att avskaffa behovsprövningen med åtföljande fattig-

vardsstämpel pa dessa åtgärder. Att å ena sidan slopa barnavdragen vid

beskattningen och å andra sidan också slopa behovsprövningen i den fa-

mdjestödjande socialpolitiken innebär en både administrativt och socialt

värdefull förenkling.

I de yttranden, däri förslaget om slopande av barnavdragen avstyrkts, ha

i huvudsak åberopats samma argument som anförts i yttrandena över be-

folkningsutredningens förslag och i den av herr Sundén avgivna reserva­

tionen till statsskatteberedningens förslag.

Kritiken mot förslaget grundas i ifrågavarande yttranden väsentligen

därpå att barnavdragens ersättande med barnbidrag icke utjämnar skill­

naden i skatleförmåga, när fråga är om skattskyldiga i de högre inkomsl-

lägena. Det har anförts, att förslaget innebure en orättvisa mot barnfamil­

jerna i dessa inkomstlägen, då skattebördan icke avvägdes med tillbörlig

hänsyn tdl försörjningsbördan. I flera yttranden har anmärkts att man vid

bedömandet av denna fråga borde mera se till förhållandet inom varje in­

komstgrupp för sig än jämföra skilda inkomstklasser sinsemellan. Med ut­

gångspunkt härifrån har i åtskilliga yttranden förordats ett bibehållande

av barnavdragen vid beskattningen eller en samordning av barnbidrag och

skattefria barnavdrag. Den av skatteberedningens ledamot Sundén avgivna

reservationen har från flera håll förordats såsom en lämplig lösning, men

har a andra sidan av riksräkenskapsverket avböjts såsom ej lämplig ur

skatteteknisk synpunkt.

En närmare redogörelse för innehållet i de över skatteberedningens be­

tänkande avgivna yttrandena i denna del kommer att lämnas av chefen

för finansdepartementet i samband med framläggande av förslag till lag­

stiftning i anledning av betänkandet.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Det sociala reformarbetet har i icke ringa utsträckning tagit sikte på att

bereda förbättrade levnadsvillkor för familjer med barn. Erfarenhetsmäs-

sigt förhaller det sig sa att förekomsten av barn, och framför allt av en

stor barnskara, bidrager till att nedpressa levnadsstandarden för en familj,

vars ekonomiska situation kanske redan därförutan måste betecknas såsom

otillfredsställande. Statistiska undersökningar ha bestyrkt detta. I befolk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

49

ningsutredningens betänkande har återgivits resultatet av vissa utredningar

angående barnfamiljernas läge. Det framgår av dessa utredningar att år

1940 den övervägande delen av landets barnfamiljer hade en inkomst under­

stigande 3 000 kronor. Sedan dessa utredningar gjordes, har visserligen in­

komstnivån förskjutits uppåt, men samtidigt ha levnadskostnaderna stigit.

Det påståendet torde därför alltjämt vara berättigat, att ett mycket stort

antal barnfamiljer, särskilt sådana med flera barn, icke har sadana inkoms­

ter, att familjens försörjningsförhållanden kunna anses tillfredsställande.

Det är vid nu angivna förhållanden naturligt att frågan om vidtagande

av åtgärder för att bereda barnfamiljerna bättre förhållanden upptagits till

övervägande. Då barnen äro de som en gång skola övertaga samhället och

föra den levande generationens verk vidare, är det uppenbarligen av största

betydelse för samhällets framtida utveckling under vilka förhållanden bar­

nen få leva och växa upp. Därmed är emellertid också klart, att barnens

försörjning är en hela samhällets angelägenhet. Bördan därav maste i viss

utsträckning fördelas på samhällets alla medborgare efter de grunder som i

allmänhet tillämpas för medborgarnas bidrag till kostnaden för gemen­

samma angelägenheter.

Vissa åtgärder av den kostnadsutjämnande innebörd som här sagts ha

redan vidtagits. Av allmänna medel lämnas i flertalet fall bidrag till de

direkta utgifter som sammanhänga med barnafödandet; sedan ganska lång

tid tillbaka utgår sådant bidrag i form av moderskapshjälp, moderskapspen-

ning och mödrahjälp och förslag till en utvidgad stödverksamhet i detta

syfte är under övervägande. Vidgade möjligheter till fri förlossningsvård

äro planerade. Tillhandahållande av skyddsläkemedel för havande kvinnor

och ammande mödrar samt den förebyggande mödra- och barnavården må

jämväl nämnas i detta sammanhang. För de något äldre barnen bereder

den halvöppna barnavården vissa lättnader för barnfamiljerna, kria som­

marresor för barn och vårdare ha under de senare aren anordnats i avse­

värd omfattning. Samhället har vidare iklätt sig betydande kostnader för att

bereda barnen utbildning och uppfostran; skolutbildningen är i vårt land

praktiskt taget kostnadsfri. Som ett ytterligare led i omvårdnaden om det

uppväxande släktet har beslut fattats om införande av fria skolmåltider för

alla barn. Även skolhälsovården och skoltandvården bidraga till att garan­

tera skolungdomen förmåner, som eljest det stora ilertalet skulle gått

miste om.

Samtliga de nu nämnda åtgärderna innebära ett avlyftande från barn­

familjerna av sådana kostnader, som icke alls drabba ensamstående och

barnlösa makar. Men även när det gäller utgifter pa andra områden har

samhället gripit in i syfte alt bereda barnfamiljerna lättnad. I viss utsträck­

ning har den statliga bostadspolitiken tagit sikte på barnfamiljernas bostads-

försörjningsfråga; lättnader därutinnan ha bcrctts genom rabattering av

bostadskostnaderna för mindre bemedlade, barnrika familjer. En ny och

Bihang till riksdagens protokoll 1047. t sand. Nr 220.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

50

betydlig utvidgning av denna verksamhet kommer att föreslås inom den

närmaste tiden. I fråga om livsmedelskostnaderna har vidare under krigs­

åren vidtagits rabatteringsåtgärder, som, även om de delvis haft annat syfte,

inneburit att för barnfamiljerna livsmedelskostnaderna kunnat hållas nere.

I fråga om samhälleliga åtgärder för att säkerställa medborgarna mot nöd

i händelse av inkomstbortfall genom olycksfall i arbete, sjukdom, arbets­

löshet m. m. har också hänsyn tagits till barnfamiljerna. Exempelvis har

den frivilliga sjukförsäkringen och den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

utbyggts med barntillägg, som väsentligen bekostas av det allmänna. Andra

liknande förmåner ha också införts.

Direkta ekonomiska bidrag till de löpande utgifterna för barnens försörj­

ning ha hittills -—- utöver fattigvårdshjälp — lämnats barnafostrare endast

i form av de särskilda barnbidragen till änkors och invaliders barn. Som en

form av direkt inkomstökning kan man emellertid, om man så vill, också

betrakta beskattningens differentiering efter försörjningsbörda. I själva ver­

ket torde denna form av kompensation för barnkostnaderna framstå såsom

den mest påtagliga skillnaden i ekonomiskt hänseende mellan de barnlösa

och barnfamiljerna.

Skattedifferentieringen är emellertid i sin nuvarande utformning ett högst

ofullständigt instrument för att åstadkomma en fördelning av barnkostna­

derna. Till en början avser den endast den direkta beskattningen; i fråga

om den indirekta beskattningen torde det finnas grundad anledning antaga,

att denna proportionsvis drabbar hårdare ju större en familj är. Men även

differentieringen av den direkta beskattningen har endast för ett mindretal

av barnfamiljerna någon verklig effekt. Med rådande inkomstförhållanden

kunna familjer i lägre inkomstskikt icke alls eller endast delvis utnyttja de

skattefria avdrag från inkomsten, genom vilka skattedifferentieringen åstad­

kommes. Endast för barnfamiljer i högre inkomstlägen åstadkomma dessa

avdrag en sådan minskning av skattetrycket att man kan tala om någon

verklig avlastning av barnkoslnaderna.

Det torde vara en allmän mening, att ytterligare åtgärder för att under­

lätta barnfamiljernas ställning är ett av de viktigaste leden i det sociala

uppbyggnadsarbetet. Dylika åtgärder äro förestavade icke endast av be-

folkningspolitiska hänsyn — att säkerställa en kvantitativt och kvalitativt

gynnsam utveckling av folkmängdssiffrorna och folkmaterialet — utan kan­

ske än mera av sociala rättvisesynpunkter. Det kan icke anses rimligt, att

de medborgare, som ägna tid och krafter åt omsorgen att fostra det växande

släktet, som en följd därav skola nödgas — för sig och barnen — avstå

från en levnadsstandard, som kan upprätthållas av dem som icke ha barn

att försörja. Det mått av glädje och ökad livslycka, som barnen regelmässigt

skänka föräldrarna, kan icke rimligen anses kompensera de materiella um­

bärandena. Och framför allt med hänsyn till barnen själva synas åtgärder

för att på ett rättvisare sätt fördela barnkostnaderna vara högst motiverade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

51

Jag är sålunda helt ense med befolkningsutredningen om behovet av så­

dana åtgärder som nu sagts. De av befolkningsutredningen framlagda för­

slagen innefatta framför allt införande av ett system av kontanta barn­

bidrag. Härutöver föreslås, förutom åtgärder som i annat sammanhang äro

föremål för övervägande, vissa rabatterings- och subventionsåtgärder för att

förbilliga kostnaderna för skor och kläder åt barnen ävensom införande av

möjlighet att i vissa situationer lämna engångsbidrag åt familjer med barn.

Dessa stödåtgärder är jag nu icke beredd att taga ställning till. De innebära

icke heller någon hjälp åt barnfamiljerna av sådan omfattning, att de kunna

påverka bedömandet av frågan om införande av kontanta allmänna barn­

bidrag. Befolkningsutredningens förslag härom bör enligt min mening rea­

liseras. I det följande skall jag närmare redogöra för de skäl och synpunk­

ter, som synas böra vara avgörande vid ett ställningstagande till denna fråga.

Behovs- eller inkomstprövning.

Behovet av särskilda stödåtgärder till barnfamiljernas förmån är givetvis

starkast när det gäller familjer i lägre inkomstlägen. I fråga om åtskilliga

samhälleliga stödåtgärder, som äro av intresse i förevarande sammanhang,

gäller också att förmånerna utgå endast till dem som ha viss lägre inkomst.

Även en direkt behovsprövning förekommer, exempelvis i fråga om mödra-

hjälpen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår, att det stora fler­

talet barnfamiljer i vårt land befinna sig i en sådan ekonomisk situation, att

behov av ytterligare stödåtgärder av här ifrågavarande art kan sägas före­

ligga. Skulle man utgå från att endast de mest behövande borde erhålla bi­

drag till barnkostnaderna av det allmänna, skulle man endast i begränsad

omfattning åstadkomma en sådan omfördelning av barnkostnaderna, som

dock här åsyftas. En behovs- eller inkomstprövning beträffande de ytter­

ligare stödåtgärderna måste fördenskull göras mycket liberal, om det an­

givna syftet skall nås. Därmed bortfaller emellertid ett av skälen för att

införa en sådan prövning, nämligen att man därigenom vunne en begräns­

ning av kostnaderna.

Däremot kvarstår alltjämt den synpunkten att en behovs- eller inkomst­

prövning skulle möjliggöra en stödverksamhet som kunde differentieras efter

behovet, så att den största hjälpen kunde lämnas åt sådana familjer som

bäst behöva den. 1 några av yttrandena över befolkningsutredningens be­

tänkande har denna uppfattning kommit till synes. För min del kan jag

icke ansluta mig till densamma. I realiteten nås detta resultat redan där­

igenom att de förmåner, som utgå till familjer i de lägsta inkomstskikten, i

viss omfattning komma att belasta familjer med högre inkomster därigenom

alt dessa med sina skatter få bidraga till täckande av kostnaderna för för­

månerna. Göras dessa lika stora över hela linjen, kommer alltså nettobe­

hållningen av förmånerna för familjerna i högre inkomstlägen att vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

mindre än för familjerna med låg inkomst. Naturligtvis vore det tänkbart

att ytterligare markera denna olikhet genom att lämna större bidrag åt de

fattigare familjerna och att låta bidragen sjunka efter vissa normer i samma

mån som inkomsterna stege. Ett sådant system skulle emellertid kräva en

omfattande administrativ apparat. Då det enligt min mening är synnerligen

önskvärt att samhälleliga stödåtgärder utformas efter möjligast enkla lin­

jer, kan jag icke förorda en differentiering av de allmänna barnbidragen

efter de synpunkter som här antytts.

Vad härefter angår familjer med höga inkomster sammanhänger frågan

huruvida barnbidrag skola utgå givetvis med frågan om de skattefria av­

dragen vid beskattningen. Därest dessa avskaffas, såsom chefen för finans­

departementet senare i dag kommer att föreslå, saknas uppenbarligen an­

ledning att undantaga barnfamiljer med höga inkomster från de förmåner,

som i barnkostnadsutjämnande syfte tillerkännas barnfamiljer med lägre

inkomster.

På grund av det anförda förordar jag alltså, att de ytterligare förmåner,

som skola beredas barnfamiljerna, icke göras beroende av någon behovs-

eller inkomstprövning utan göras lika för alla familjer, oavsett inkomstens

storlek.

Kontant- och naturalinjen.

I vissa av yttrandena över befolkningsutredningens betänkande har i an­

ledning av utredningens förslag om införande av kontanta barnbidrag ut­

talats att den stödverksamhet, varom här är fråga, skulle för samma kost­

nad ge bättre resultat om hjälpen, åtminstone i det väsentliga, lämnades i

naturaform, varmed i detta sammanhang jämväl åsyftats en utbyggnad av

sådana kollektiva anordningar, som äro ämnade att lätta barnfamiljernas

läge. Genomförandet av ytterligare dylika anordningar vid sidan om de redan

befintliga är otvivelaktigt önskvärt. Det får emellertid icke bortses från att

kollektiva anordningar ofta icke kunna göras så omfattande att de kunna

komma alla som äro i behov därav till godo. Den utjämnande effekten på

barnkostnaderna kan därför bli mycket olika. Ett system med kontanta,

icke behovsprövade eller inkomstprövade bidrag medför däremot en utjäm­

ning över hela linjen av barnkostnaderna. Starka skäl synas tala för att

man på detta sätt tillgodoser det behov som otvivelaktigt föreligger av att

bereda barnfamiljerna en lätlnad, som av dem kan utnyttjas för ändamål,

som kunna vara olika för olika familjer. Då det gäller att tillgodose sär­

skilda behov, som i huvudsak äro gemensamma för alla, kan det däremot

vara lämpligare att gå fram med stödåtgärder med speciell inriktning på

just det behov, man avser att tillgodose. I sin helhet blir härigenom den

samhälleliga stödverksamheten åt barnfamiljerna uppbyggd på en kombi­

nation av kontant- och naturalinjen. Det kontanta allmänna barnbidraget

kan sägas utgöra den grundläggande åtgärden för barnkostnadernas utjäm­

ning. Till denna grundläggande åtgärd knytas andra åtgärder i speciella

53

syften, vare sig dessa avse att lämna hjälp i vissa särskilda situationer, så­

som vid havandeskap och barnsbörd m. m., eller de avse att på ett visst

område lämna stöd åt barnfamiljerna, exempelvis genom hyres- och livs-

medelsrabatter m. m.

....

Av nu anförda skäl finner jag ett allmänt kontant barnbidrag böra in­

föras oavsett andra stödformer för familjerna.

Enhetligt bidrag till alla barn.

Befolkningsutredningens förslag att barnbidraget skall utgå med enhetligt

belopp oberoende av barnens antal och ålder har lämnats praktiskt taget

utan erinran i remissvaren. I och för sig torde det väl förhålla sig så att

barnkostnaderna genomsnittligt sett stiga med barnens ålder. Då emellertid,

såsom befolkningsutredningen anmärkt, merkostnaden för barn i skolåldern

i viss mån kompenseras genom de fria skolmåltiderna och dessutom arbetet

med barnens vård och tillsyn minskar med deras stigande ålder, synes an­

ledning saknas att genomföra någon differentiering av bidragens storlek

efter barnens ålder. På de skäl befolkningsutredningen anfört torde vidare

barnbidragen böra vara lika störa för varje barn oavsett antalet barn i

familjen.

.

Vad angår frågan om dyrortsgradering av bidragen innebar otvivelaktigt

ett enhetligt bidrag ett gynnande av familjerna å de orter där levnadskost­

naderna äro lägst. Verkställda utredningar synas ge vid handen, att skill­

naden i levnadskostnadernas höjd olika orter emellan i stor utsträckning

beror på olika höga bostadskostnader. Befolkningsutredningen har utgått

från att de av bostadssociala utredningen föreslagna familjebostadsbidragen

skulle komma att lämna kompensation för de kostnader, som tillkomsten av

flera barn medförde för ett ökat bostadsutrymme. Icke heller dessa före­

slagna familjebostadsbidrag äro dyrortsgraderade. Någon utjämning av de

olika levnadskostnaderna för barnfamiljer i samma läge, men bosatta å

olika dyra orter ernås sålunda icke på denna väg. Att märka är emellertid,

att en förutsättning för familjebostadsbidrags erhållande är att bostaden

uppfyller vissa minimikrav i fråga om standard och utrustning. Bostader

av denna beskaffenhet torde även på billigare orter betinga relativt höga

kostnader, varför variationerna olika orter emellan, om hänsyn endast tages

till dylika bostäder, icke äro alltför betydande. De lägre bostadskostnaderna

å billigare orter torde sålunda i viss mån bero på att bostäderna i större ut­

sträckning än å dyra orter äro av lägre standard. Da därjämte ett enhet­

ligt barnbidrag avsevärt underlättar det administrativa handhavandet av

barnbidragssystemet, torde anledning saknas att frångå befolkningsulred-

ningens ståndpunkt härutinnan.

I åtskilliga yttranden har förordats ett begränsat barnbidragssystem av

innebörd att bidrag skulle utgå först från och med andra barnet. Till stöd

härför bar i huvudsak åberopats kostnadsskäl — omkring hälften av samt­

liga barn äro enda eller första barnet — och i samband därmed har fram­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

förts

den synpunkten, att stödet åt andra barnet och följande barn kunde

inom samma kostnadsram göras så mycket effektivare, därest bidraget åt

första barnet slopades. Den analys av frågan som befolkningsutredningen

givit, synes mig emellertid starkt tala för att icke genomföra en sådan be­

gränsning. Till de statsfinansiella synpunkterna på frågan återkommer jag

i det följande.

64

Kung!. Maj:ts proposition nr 220.

Barnbidragen och skattesystemet.

I diskussionen om införandet av allmänna barnbidrag har befolknings-

utredningens av 1945 års statsskatteberedning upptagna förslag att i sam­

band med barnbidragens införande avskaffa de nuvarande skattefria orts-

avdragen för barn tilldragit sig det största intresset. Detta sammanhänger

därmed att en dylik åtgärd medför att för barnfamiljer med höga inkomster

barnbidragens införande skulle medföra en försämring därigenom att den

skattelättnad som nu åtnjutes till följd av barnavdragen överstiger barnbi­

dragens belopp. Försämringen blir mera märkbar ju större barnantalet är

och skärpes vid stigande inkomst ganska avsevärt. Befolkningsutredningen

har, närmast såsom ett provisorium i avbidan på barnavdragens avskaf­

fande, skisserat ett förslag till barnbidragssystemets anpassning efter det

nuvarande skattesystemet, som icke skulle medföra någon försämring av nu

nämnd art. Åtskilliga röster ha höjts för genomförande av detta alternativ

eller någon därmed jämförlig anordning såsom en permanent lösning av

frågan om barnkostnadernas utjämning. I samband därmed har också, till

nedbringande av kostnaderna för en reform i sådant syfte, förordats en så­

dan begränsning av barnbidragssystemet att detta icke komme att omfatta

första barnet i en familj.

Den fråga som här väckts, kan ses ur olika synpunkter, såsom också

framgår av innehållet i de över befolkningsutredningens och skattebered-

ningens betänkanden avgivna yttrandena. En av dessa synpunkter är den,

varom här närmast är fråga, nämligen den barnkostnadsutjämnande effek­

ten av ett system av allmänna barnbidrag, en annan är av väsentligen skatte­

teknisk innebörd, nämligen frågan i vad mån försörjningsbördan för bar-

nen skall anses innebära en minskad skattekraft för familjeförsörjaren i

förhållande till den ensamstående. Här skall endast den första frågan upp­

tagas till behandling; den senare kommer att behandlas av chefen för finans­

departementet i samband med framläggande av förslag till ändrade grun­

der för inkomstbeskattningen. Såvitt angår betydelsen ur barnkostnadsut-

jämningssynpunkt av frågan om barnavdragens avskaffande i samband med

införandet av allmänna barnbidrag har mot förslaget härom bland annat

anförts, att barnavdragen tjänade att inom samma inkomstskikt ut­

jämna barnkostnaderna mellan de barnlösa och barnfamiljerna, medan

barnavdragens ersättande med barnbidrag endast skulle utjämna barn­

kostnaderna mellan olika inkomstskikt, i det att barnfamiljerna med hög

55

inkomst finge deltaga i utjämnandet av barnkostnaderna för familjer med

ringa eller ingen inkomst. Emellertid komma ju barnbidragen städse att

medföra en differentiering även mellan familjerna i samma inkomstskikt, i

det att barnfamiljens inkomst kommer att vara lika mycket högre än den

barnlösa familjens som barnbidragen. Då barnbidragen förutsättas bli

skattefria, kommer detta att gälla även den behållna inkomsten, sedan

skatten frånräknats. Den merinkomst barnbidragen medför kommer vidare

alltid att vara lika stor oavsett i vilket inkomstläge familjen befinner sig.

Uppenbarligen saknar samhället anledning att ersätta större del av barn­

kostnaderna för dem som ha högre inkomster och fördenskull också lättare

att försörja barnen. Att måhända i dessa familjer barnkostnaderna faktisk!

äro mycket större än i fattigare familjer kan icke förtaga det rättvisa i en

för alla inkomstklasser lika stor kompensation för barnens uppfostran och

försörjning.

På grund av det anförda kan jag för min del icke finna, att ur barnkost-

nadsutjämningssynpunkt anledning finnes att bibehålla barnavdragen vid

den statliga beskattningen, därest allmänna barnbidrag införas. Av vad jag

anfört följer emellertid också, att anledning saknas att utforma barnbidrags­

systemet så, att bidragens belopp bliva beroende av skattens storlek eller att

medge den skattskyldige rätt att mot avstående av barnbidraget åtnjuta

barnavdrag vid beskattningen. Intetdera av dessa system tillgodoser nämli­

gen de rättvisesynpunkter, valka jag i det föregående funnit böra vara väg­

ledande i fråga om metoderna för en utjämning av barnkostnaderna.

Varken befolkningsutredningen eller skatteberedningen ha föreslagit nå­

got slopande för närvarande av barnavdragen vid den kommunala beskatt­

ningen. Detta kan synas vara en inkonsekvens. Jag saknar emellertid från

mina utgångspunkter anledning alt närmare ga in på denna fråga. På grund

av att barnavdragen vid den kommunala beskattningen äro lägre till be­

loppet kunna de utnyttjas vid lägre inkomst än inom den statliga beskatt­

ningen. Genom kommunalskattens proportionalitet blir vidare skattelätt­

naden på grund av barnavdragen, när dessa kunna helt utnyttjas, lika stor

i olika inkomstlägen.

Barnbidragens belopp.

Gentemot befolkningsutredningens förslag att de allmänna barnbidragen

skola fastställas till 200 kronor om året för varje barn liar i några yttran­

den anförts alt delta belopp vore för lågt för att åstadkomma en önskvärd

utjämning av barnkostnaderna. I dessa yttranden har i stället förordats ett

barnbidragssystem däri bidrag ej utginge till första barnet i varje familj,

men bidraget till andra och följande barn bleve högre än 200 kronor. Jag

har i det föregående förklarat mig i princip anse det icke lämpligt alt stanna

vid ett dylikt begränsat barnbidragssystem. Det oaktat linner jag mig böra

förorda att en höjning av del av befolkningsutredningen föreslagna barn­

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

56

bidragsbeloppet sker. Även om de av befolkningsutredningen åberopade

siffiorna för barnkostnadernas storlek måste —- såsom utredningen själv

betonat — tagas med mycken reservation, är det tydligt att det under nu­

varande förhållanden erfordras ett väsentligt högre belopp än 200 kronor

per barn och år för att garantera barnfamiljerna en tillfredsställande stan­

dard. Frågan om beloppets storlek är väsentligen ett avvägningsspörsmål.

För min del vill jag förorda att beloppet bestämmes till 260 kronor om året.

Detta förslag innebär, om barnbidrag skall utgå till alla barn, även det

första i varje familj, att bruttokostnaderna för barnbidragen komma att

betydligt överstiga vad befolkningsutredningen räknat med. Utredningen

utgick från att under dåvarande förhållanden omkring 1 350 000 barn

komme att bliva berättigade till barnbidrag. Totalutgifterna komme således

att uppgå till omkring 270 miljoner kronor, varifrån emellertid borde avgå

den inkomstökning för statsverket, som uppstode genom barnavdragens slo­

pande vid beskattningen och som utredningen på grundval av familjebe-

skattningssakunnigas utredning uppskattade till 70 miljoner kronor. Netto­

utgifterna för statsverket skulle sålunda bliva 200 miljoner kronor. Till

detta belopp ha också kostnaderna för barnbidragen beräknats i samband

med överväganden rörande den ekonomiska politiken för de närmaste åren.

Befolkningsutredningen påpekade emellertid själv, att barnantalet komme

att snabbt stiga under den närmaste tiden och att därmed även kostnaderna

för barnbidragen komme att växa. Enligt verkställda beräkningar kommer

antalet barn i åldern 0—16 år att vid 1947 års utgång uppgå till inemot

1 600 OOO för att ytterligare stiga fram till mitten av 1950-talet, då en ned­

gång väntas inträda. Med utgångspunkt från nämnda siffra kan brutto-

kostnaderna för allmänna barnbidrag å 260 kronor om året för alla barn

under 16 år för år 1948 uppskattas till omkring 416 miljoner kronor. Tages

hänsyn till att därjämte ett mindre antal 16—18-åringar, på sätt befolk-

ningsutredmngen föreslagit, efter särskild ansökan skola kunna tillerkännas

barnbidrag — till denna fråga återkommer jag i det följande — stiga kost­

naderna med några miljoner kronor.

Det starkt stigande barnantalet i förening med den fortgående inkomst­

ökningen medför emellertid jämväl, att den besparing för statsverket, som

vinnes genom barnavdragens slopande, kommer att stiga. 1945 års stats-

skatteberedning har beräknat, att inkomstbortfallet genom barnavdragen på

grundval av 1945 års taxering — alltså avseende 1944 års inkomster — ut­

gjort 110 å 120 miljoner kronor. För år 1948 synes man vara berättigad

att räkna med att inkomstbortfallet skulle ha kommit att uppgå till en än

högre siffra, sannolikt icke understigande 140 miljoner kronor. Med be­

aktande harav synas nettoutgiftsökningen för allmänna barnbidrag till alla

barn böra beräknas till omkring 275 miljoner kronor.

En höjning av barnbidragens belopp från 200 till 260 kronor medför

vidare, att den inkomstgräns, vid vilken barnavdragens avskaffande vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

57

beskattningen länder barnfamiljerna till nackdel, förskjutes uppåt. I samma

riktning verkar givetvis en sänkning av den uttagningsprocent, varmed in­

komstskatten kommer att uttagas. I det på statsskatteberedningens betän­

kande grundade förslag till omläggning av inkomstbeskattningen, som che­

fen för finansdepartementet senare i dag kommer att anmäla, räknas med

att skatten enligt den av beredningen förordade skalan skall för år 1948 ut­

tagas med 100 procent. Denna uttagningsprocent i förening med den av

mig förordade höjningen av barnbidragens belopp medför en förbättring i

förhållande till det nuvarande skattesystemet för inkomstlägen upp till 20 å

25 000 kronor beroende på ortsgrupp och barnantal. Förhållandet belyses

närmare av en tabell, som torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsproto­

kollet i detta ärende (Tabell IV). Tabellen är uppgjord med utgångspunkt

från det taxerade beloppet, alltså sedan från nettoinkomsten avräknats kom­

munalskatt och övriga s. k. allmänna avdrag. Jag vill särskilt fästa upp­

märksamheten vid, att den förbättring som inträder i förhållande till barn­

bidrag, begränsade till 200 kronor per barn och år, är mest framträdande

för flerbarnsfamiljernas del. Den kritik som riktats mot befolkningsutred-

ningens och statsskatteberedningens förslag i denna del synes med det så­

lunda föreliggande förslaget väsentligen ha förlorat sin udd. Om den före­

slagna reformen för inkomster upp till omkring 20 000 kronor och däröver

innebär en förbättring, torde det endast vara ett mycket ringa fåtal barn­

familjer, som förlora på skatteomläggningen. Vid de nu nämnda beräk­

ningarna har hänsyn icke tagits till den föreslagna förmögenhetsskatten.

Denna torde emellertid i allmänhet icke spela någon nämnvärd roll i de sam­

manhang varom här är fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

II. Barnbidragsverksamhetens allmänna utformning.

Befolkningsutredningen.

Befolkningsutredningen har i betänkandet om barnkostna­

dernas fördelning med förslag angående allmänna

barnbidrag m. m. (SOU 1946:5) endast preliminärt diskuterat de

organisationsproblem, som uppkomma i samband med införandet av de

allmänna barnbidragen. Härvid bar utredningen framhållit, att tanken vore

att de allmänna barnbidragen automatiskt skulle exempelvis genom

postverket— tillställas familjerna kvartals- eller månadsvis. Bidiagen skulle

utbetalas till barnens föräldrar eller dem som i deras ställe hade vård om

dem. Endast där föräldrarna kunde förmodas använda bidragen på mindre

lämpligt sätt borde i stället barnavårdsnämnden äga bestämma om deras

användning. Bidragen borde i regel adresseras till modern, som närmast

kunde anses ha tillsynen över barnen och familjens hushållning. I sådana

fall, då barnet för längre tid intagits på anstalt, där vården helt betalades

58

av det allmänna, borde uppenbarligen föräldrarna icke uppbära något barn­

bidrag, utan detta i stället utbetalas till vårdanstalten.

I anslutning till dessa uttalanden har befolkningsutredningen anfört, att

den prövning som skulle föregå utanordningen av barnbidragen kunde in­

skränkas till ett minimum. Beträffande bidragen till barn över 16 år ford­

rades dock en undersökning av barnets ekonomiska förhållanden i samband

med prövning av den ansökning, som här vore erforderlig. Då utredningen

törutsatt, att barnbidraget efter framställning från barnavårdsnämnd i vissa

fall skulle kunna utbetalas till denna i stället för till barnets moder och

det även kunde förekomma andra fall, i vilka en undersökning erfordrades

rörande de bidragsberättigade, vore även i dessa avseenden ett prövnings-

förfarande nödvändigt.

I fråga om formerna för barnbidragens utanordnande har befolknings­

utredningen vidare anfört att bidragen borde för att underlätta administra­

tionen utgå från och med kalenderåret efter det, under vilket barnet fötts,

och till och med det kalenderår, under vilket det fyllde 16 år. Därest barnet

avlede dessförinnan, erhölles den enklaste anordningen, om man också här

läte föräldrarna behålla barnbidraget året ut. Den förmån, som familjerna

härigenom bereddes i förhållande till om bidraget omedelbart upphörde,

vore knappast större än att den kunde motiveras som ett bidrag till begrav­

ningskostnaderna. Föräldrarna kunde även ha utformat sin hushållning

efter barnantalet på ett sätt, som icke möjliggjorde omedelbar omställning.

Befolkningsutredningen har i detta sammanhang i korthet skisserat för­

faringssättet vid bidragens utanordnande. Detta kunde enligt utredningens

mening enklast ordnas så att familjerna själva finge skriva ut blanketter,

vilkas riktighet bestyrktes antingen av pastorsexpedition, folkbokföringens

länsregister eller hos sjukkassa och vilka direkt berättigade vederbörande

att på posten utkvittera de vid fastställda terminer förfallande bidragsbe­

loppen. Utredningen har emellertid även framkastat tanken på en utbetal­

ning av barnbidragen med anlitande av den lokala sjukkassan, genom folk­

bokföringens länsregister eller genom en för hela riket gemensam utbe-

talningscentral.

I betänkandet om befolkningspolitikens organisa­

tion m. m. (SOU 1946: 53) har befolkningsutredningen något mera ut­

förligt diskuterat och framlagt förslag till lösning av de administrativa

problem, som äro förknippade med införandet av allmänna barnbidrag.

I anslutning till de nyss återgivna uttalandena i huvudbetänkandet har

befolkningsutredningen härvid vad angår fastställandet av rät­

ten till barnbidrag för visst barn undersökt de fall, då ett

prövningsförfarande erfordrades före bidragets utbetalande. I princip skulle

denna prövning, såsom i huvudbetänkandet antytts, endast behöva avse

förekomsten av bidragsberättigat barn. Detta innebure emellertid i fråga

om barn, som fyllt 16 år, även en prövning huruvida barnet vore ur stånd

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 220.

59

att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppehälle.

Utredningen hade nämligen tänkt sig att hithörande bestämmelser skulle

utformas i nära anknytning till den nuvarande skattelagstiftningens. Be­

träffande förfarandet i ifrågavarande fall har utredningen anfört följande.

För att komma i åtnjutande av bidrag under kalenderår, då vederbörande

fyller 17 eller 18 år, skulle erfordras särskild ansökan. Det^ kommunala

organet för barnbidragsverksamheten skulle ha att mottaga sådana ansök­

ningar, kontrollera i dem lämnade uppgifter och införskaffa sådan ytterli­

gare utredning, som kan erfordras för ansökningarnas bedömning. Någon

egentlig behovsprövning skulle det härvid icke vara fråga om utan endast

en utredning rörande i vad mån förutsättningarna för erhållandet av bidrag

kunna anses föreligga eller icke. Prövningen skulle sålunda närmast vara

av formell natur, liknande den, som taxeringsmyndigheterna för närva­

rande företaga. Då det här rör sig om bidrag, som helt tankas utgå av

statsmedel, och då det framstår som önskvärt, att de nya bestämmelserna

redan från början erhålla en i möjligaste mån likformig tillämpning i olika

orter, vill utredningen föreslå, att det kommunala organets befattning här­

med endast blir av utredande art och att beslutanderätten förbehålles lans­

organ.

Befolkningsutredningen har föreslagit, att länsstyrelsen skall fungera

som beslutande organ i dessa fall.

Enligt vad befolkningsutredningen vidare anfört, måste före utbetal­

ningen av barnbidrag — utöver fastställandet av förekomsten av bidrags-

berättigat barn — en prövning såtillvida ske att det måste bestämmas vem

som skall ha rätt att uppbära barnbidraget (b i drag s-

mottagaren). Med hänsyn till att syftet med förslaget vore, att bidra­

gen skulle komma barnen till godo, har utredningen för denna pi övning

som en allmän grundsats uppställt att bidraget skall utgå till den, som

vårdar eller fostrar barnet. Utredningen har ingående behandlat de förhål­

landen, som borde beaktas vid tillämpningen av denna princip, och därvid

skilt mellan tre olika grupper barn, nämligen 1) barn som fostras hos för­

äldrarna, 2) fosterbarn enligt 7 kap. barnavårdslagen samt 3) omhänder­

tagna eller å anstalt vårdade barn.

Befolkningsutredningen har om den första gruppen anfört, att tor fler­

talet barn inga särskilda svårigheter torde uppkomma; i första hand gällde

delta hemmavarande barn i bestående äktenskap. Härefter har utredningen

anfört följande.

Enligt gällande lagstiftning tillkommer vårdnaden om barn i äktenskap

i allmänhet båda föräldrarna; båda äro i lika grad skyldiga att underhålla

sina barn. Då emellertid i flerlalet äktenskap hemmet skötes av barnets

moder, medan fadern har förvärvsarbete utanför hemmet, har utredningen

ansett, att de största garantierna för att barnbidragen komma barnen och

hela familjens hushållning till del erhållas, om barnbidraget utbetalas til

modern. Härigenom skulle också husmödrarnas ställning inom familjen

och samhället stärkas. Huvudregeln för barn i bestående äktenskap skulle

sålunda vara, att barnbidraget skall utgå till modern. Utredningen har dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

förutsatt, att barnavårdsnämnd i undantagsfall skall kunna besluta om bi­

dragets användning.

I de fall då barnet vårdas och fostras hos en av föräldrarna, bör barn­

bidraget utbetalas till denne. En sådan regel borde täcka de fall, där för­

äldrarna leva åtskilda, utomäktenskapliga barn, som fostras av en av för­

äldrarna. ävensom barn till änklingar och änkor. De båda förstnämnda

fallen torde förtjäna ytterligare några kommentarer. Då barnbidragen äro

avsedda att möjliggöra en standardhöjning för barnens del, är det naturligt,

att de skola utbetalas till den, som vårdar och fostrar barnen. Enligt gäl­

lande lagstiftning är emellertid den andra av de båda föräldrarna i dessa

tall skyldig att betala underhållsbidrag. Enligt grunderna för denna lag­

stiftning skulle viss hänsyn komma att tagas till de allmänna barnbidragen

vid beräkningen av underhållsbidrag. Utredningen är emellertid angelägen

att understryka vikten av, att den eftersträvade standardhöjningen för bar­

nens del icke motverkas genom en reduktion av underhållsbidragen. Dessa

torde hittills många gånger varit tillmätta alltför små. Utredningen hän­

visar i detta sammanhang till de beräkningar rörande barnkostnadernas

storlek, som utförts för utredningen (SOU 1946:5 och 6). I åtskilliga fall

ha vidare inkomstförhållandena hos den, som blivit ålagd betala under­

hållsbidrag, endast medgivit belopp, som måste anses uppenbart otillräck­

liga för barnens försörjning. Underhållsbidragens nivå torde knappast hel­

ler ha anpassats efter krigsårens stegring av priser och inkomster.

\ ad sålunda anförts synes enligt vad utredningen anför även böra gälla

adoptivbarn och barn, som fostras av särskilt förordnad förmyndare, vilken

har vårdnaden om barnet.

Beträffande den andra gruppen — fosterbarnen -—- har befolkningsut-

redningen erinrat, att enligt barnavårdslagen härmed förstås barn under

sexton år, som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt

förordnad förmyndare. Fosterbarnen stå under barnavårdsnämndens till­

syn i enlighet med bestämmelserna i sjunde kapitlet barnavårdslagen. Rö­

rande frågan om rätten till barnbidrag för fosterbarn har utredningen an­

fört följande.

Liksom i fråga om skilsmässobarn och utomäktenskapliga barn kan

också i fråga om fosterbarnen förhållandet mellan den som vårdar och

fostrar barnet å ena sidan och den underhållsskyldiga å den andra påkalla

uppmärksamhet. För fosterbarnen gäller att de naturliga föräldrarna i all­

mänhet äro skyldiga att betala viss ersättning, en s. k. fosterlega, till foster­

föräldrarna. Liksom i fråga om underhållsbidragen torde man få räkna

med att barnbidragssystemet på längre sikt i viss mån kan komma att på­

verka fosterlegorna. Dessa torde nämligen väsentligen bestämmas av för­

hållandet mellan å ena sidan hem, villiga att mottaga fosterbarn, och å

andra sidan föräldrar, som söka fosterhem för sina barn. Utredningen vill

dock upprepa, att barnbidragen avse att medföra en standardhöjning för

barnens vidkommande. Tydligen skulle denna höjning motverkas, därest

barnbidragens tillkomst skulle föranleda en sänkning av fosterlegornas

normala nivå. Redan nu är det icke ovanligt, att barn placeras i fosterhem

utan ersättning eller kanske oftare att fosterbarn få kvarstanna även om

avtalad fosterlega uteblir. Det skulle uppenbarligen vara i hög grad stö­

tande, därest ett barnbidrag skulle utgå till barnets naturliga föräldrar, i

60

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

fall dessa i sin lur utan kostnad eller för en kostnad, understigande barn­

bidragets belopp, lämnat barnet ifrån sig.

Också för fosterbarnens vidkommande bör sålunda huvudregeln vara

den, att barnbidraget skall tillkomma den som vårdar och fostrar barnet,

d. v. s. fosterföräldrarna och i första hand fostermodern. Med hänsyn till

den kontroll över fosterbarnens vård. som barnavårdsnämnden skall utöva,

vill utredningen dock förorda, att det i varje särskilt fall skall tillkomma

barnavårdsnämnden alt bestämma över sättet för utanordningen av bidrag

till fosterbarn. Härigenom bör enligt utredningens uppfattning fosterbarns-

kontrollen effektiviseras. Detta bör även möjliggöra för barnavårdsnämn­

den att på lämpligt sätt använda och fördela bidrag i sadana fall, där ett

barn flyttats från "ett fosterhem till ett annat. Där fosterbarn mera perma­

nent vårdas i fosterhem, bör barnavårdsnämnden dock efter att ha över­

tygat sig om att förhållandena i hemmet icke lämna rum för anmärkning

kunna bestämma, att bidraget skall, till dess nämnden finner skäl att an­

norlunda förordna, utbetalas till hemmet.

Vad slutligen angår den tredje gruppen av barn eller sådana, som an­

tingen äro omhändertagna för samhällsvård eller skyddsuppfostran eller

vårdas och fostras å anstalt har befolkningsutredningen anfört följande.

Vad först gäller barn omhändertagna för samhällsvård och skyddsupp­

fostran, finner utredningen, att bidraget för sådant barn skall utgå till den

barnavårdsnämnd, som "vidtagit ifrågavarande åtgärd beträffande barnet.

Barnavårdsnämnden skall därvid i första hand använda detta bidrag toi

täckandet av sådana kostnader, som nämnden har för barnet. Da de all­

männa barnbidragens införande är avsett att medföra en standardhöjning

för alla barn, bör barnavårdsnämnden sträva efter att också låta denna

komma de av nämnden omhändertagna barnen till del.

För barn som vårdas och fostras å anstalt, är läget mera komplicerat.

Till en början må framhållas, att vistelse å anstalt för halvöppen barna­

vård — d. v. s. daghem eller lekskola — liksom a barnkoloni icke bör på­

verka utanordningen av det allmänna barnbidraget till den, som eljest är

berättigad att uppbära det. Icke heller vistelse vid internatskola eller skol­

hem bör medföra någon förändring härvidlag. Övriga anstalter, som har

komma i fråga, äro barnhem, sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma oc i

vanföra.

....

, t .

I den mån sådan anstalt drives av staten och värden dar ar kostnadsfri,

innebär detta att staten helt övertagit ansvaret och kostnaderna för värden

av ifrågavarande barn. I sådana fall torde något barnbidrag icke böra utgå,

då det skulle vara en onödig dubbelföring om staten skulle utbetala bidrag

till sig själv. På samma sätt som beträffande de av barnavårdsnämnd om­

händertagna barnen vill utredningen framhålla önskvärdheten av att den

standardhöjning för barnen, som de allmänna barnbidragen medföra, spri-

des också till här ifrågavarande barn.

För barn som vårdas å andra anstalter torde frågan om vem, som skall

äga uppbära barnbidrag, få prövas från fall till fall. I den man föräldrarna

genom avgifter helt eller till betydande del betala vården, torde barnbidra­

gen böra utgå till föräldrarna. Den lämpligaste anordningen i övrigt torde

få bli föremål för bedömande tran iall till tall.

Givetvis böra mera kortvariga förändringar i fråga om barnens vard icke

föranleda överflyttningar av barnbidragen. Först då vistelse på en anstalt

62

blir mera långvarig, bör frågan om rätten till bidrag upptagas till ompröv-

nmg. Regler härför torde få utfärdas efter hand av den centrala tillsyns­

myndigheten för barnbidragsverksamheten, socialstyrelsen. I varje fall, där

tvekan om bidragsrätt kan uppkomma, bör barnavårdsnämnden i första

hand uppbära barnbidraget och därefter fördela eller använda det på sätt,

som den finner skäligt och rättvist.

Befolkningsutredningen har vidare, i enlighet med vad som antytts i

utredningens huvudbetänkande, förordat att i vissa fall barnbidrag

skall utbetalas till barnavårdsnämnd i stället för

till barnets moder, nämligen då anledning funnes till antagande,

att ett till modern utbetalat bidrag icke skulle komma att användas till

barnets bästa. Utredningen har härvid framhållit, att en motsvarande tanke­

gång kommit till uttryck i socialvardskommitténs förslag angående moder-

skapsbidrag (SOU 1946: 23), enligt vilket sådant bidrag skulle kunna om­

händertagas av barnavårdsnämnd, då kvinnan är sinnessjuk, sinnesslö eller

för ett asocialt levnadssätt, då barnet icke kan erhålla tillfredsställande

vård i kvinnans bostad på grund av däri rådande missförhållande eller då

kvinnan befinnes försumma barnets utrustning eller dess behöriga skötsel

ävensom under vissa andra förutsättningar. Motsvarande bestämmelser i

fråga om barnbidragen skulle enligt befolkningsutredningen ha den inne­

börden, att ett kommunalt organ skulle äga besluta att omhändertaga barn­

bidraget eller del därav, då barnets utrustning eller dess behöriga skötsel

funnes försummad. Organet i fråga skulle därvid äga begagna bidraget på

för barnet lämpligt sätt t. ex. till inköp av skodon eller kläder, om den

delen av barnets utrustning befunnes vara försummad. Utredningen har i

denna fråga ytterligare anfört följande.

Det är icke utredningens mening, att det kommunala organet skall ut­

öva en närgången övervakning av alla familjer med barn. Ett ingrepp i den

enskilda familjens hushållning av här ifrågavarande art skall ha nära nog

samma natur som åtgärder enligt tredje kapitlet barnavårdslagen, som

bland annat handlar om vad barnavårdsnämnd har att vidtaga beträffande

»barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga

hälsa» liksom beträffande »barn i sagda ålder, som på grund av föräldrar­

nas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet är i fara att

bliva vanartat». Omhändertagande av barnbidrag torde även böra föregås

av sådan förmaning till föräldrarna, varom talas i 23 § barnavårdslagen,

ävensom förenas med sådan övervakning, som föreskrives i andra momen­

tet av samma paragraf.

Av det sagda framgår, att enligt utredningens mening ett omhänderta­

gande av barnbidraget borde betraktas som en fråga av principiellt samma

natur som ärenden rörande barns och ungdoms omhändertagande. Det

borde endast företagas, da starka skäl förelåge. Bestämmelserna därom

borde så utformas, att familjerna erhölle tillfredsställande garantier mot

vad de måste uppfatta som obehörigt intrång i sina angelägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

63

I fråga om det organisatoriska handhavandet av

barnbidragsverksam heten har befolkningsutredningen för

handhavande av bland annat den prövning, som i det föregående omtalats,

förordat tillsättande av en ny familjesocial nämnd i varje kommun, för­

slagsvis kallad familjenämnd. På denna skulle läggas dels vissa fa­

miljevårdande uppgifter och dels de uppgifter, som för närvarande avila

barnavårdsnämnd. Sistnämnda organ skulle alltså uppgå i den nya nämn­

den. Där kommunens storlek och arbetets omfattning så motiverade, borde

den nya nämnden kunna fördela sin verksamhet på delegationer, vilka av

kommunen bemyndigades att träffa avgöranden i nämndens namn.

Härutöver har befolkningsutredningen gjort vissa uttalanden angående

de länsorgan och centrala organ som enligt utredningens me­

ning borde finnas för barnbidragsverksamheten. Länsstyrelsen föreslås

skola vara besvärsinstans i ärenden angående allmänna barnbidrag. Härom

har utredningen anfört följande.

Enligt utredningens förslag skulle barnbidragen tillkomma barnens vår­

dare som en rätt och icke utgå efter en prövning av behovet. Tvistefrågor

rörande barnbidragen böra i största möjliga utsträckning bedömas efter

enhetliga riktlinjer såsom rättsfrågor och icke såsom skälighetsfrågor. Som

framgått av föregående kapitel kan det kommunala organet få tre typer

av frågor att behandla: att pröva vem som skall anses berättigad att upp­

bära bidrag, att omhändertaga bidraget i sådana fall, där den bidragsbe-

rättigade visat sig försumma barnets utrustning och skötsel, samt att under­

söka förutsättningarna för erhållandet av bidrag för barn över 16 års ålder.

I de båda förra slagen av frågor skulle familjenämnden äga fatta beslut,

i det sistnämnda fallet åter skulle den endast verkställa utredning åt ett

bestämmande länsorgan.

Famiijenämndens beslut i fråga om vem, som skall anses berättigad upp­

bära bidrag för visst barn, bör kunna överklagas. Det torde härvid i allmän­

het bli fråga om att slita en tvist mellan två parter, om vem som har bättre

rätt. Prövningen härav bör närmast vara av domstolskaraktär. Ltredningen

föreslår, att länsstyrelsen blir besvärsinstans över familjenämnderna i ären­

den av detta slag.

Famiijenämndens beslut att omhändertaga barnbidrag och bestämma

över dess användning bör i enlighet med framställningen i föregående ka­

pitel jämställas med barnavårdsnämnds ingripande enligt tredje kapitlet

barnavårdslagen. Därav följer även att samma besvärsordning som i barna-

vårdsärenden bör komma till tillämpning, varför länsstyrelsen också i detta

fall bör vara besvärsinstans.

Såsom redan nämnts skulle länsstyrelsen vidare enligt utredningens för­

slag vara beslutande myndighet beträffande ansökningar om barnbidrag

för barn över 16 år. I anslutning härtill har utredningen anfört att behand­

lingen av samtliga ärenden rörande barnbidragen på länssladiet således

komme alt ligga på länsstyrelsen. Dess beslut borde i sin tur kunna över­

klagas under samma förutsättningar som gäller för länsstyrelses beslut i

socialhjälps- och barnavårdsärenden. Högsta instans skulle därvid i all­

mänhet bli kammarrätten.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 220.

64

Såsom centralorgan för de av utredningen förordade familjevårdande

uppgifterna förutsattes socialstyrelsen skola fungera. Socialstyrelsen borde

såsom central tillsynsmyndighet utfärda råd och anvisningar beträffande

barnbidragsverksamheten. Däremot borde styrelsen icke i detta samman­

hang erhålla särskilda befogenheter. Beslut i barnbidragsärende borde så­

lunda icke från länsstyrelse kunna överklagas hos socialstyrelsen. Besvärs-

instans borde i stället, såsom redan nämnts, vara kammarrätten.

Befollcningsutredningen har vidare diskuterat olika alternativ för den

tekniska utformningen av utbelalningssystemet för barnbidra­

gen. Utredningen finner två linjer tänkbara, den ena att anordna utbetal­

ning lokalt och i så fall närmast genom något kommunalt organ, som i

saken borde upptaga samarbete med den lokala sjukkassan, den andra åter

att centralisera utbetalningen. I senare fallet kunde centraliseringen tänkas

driven mer eller mindre långt, antingen till länscenlraler eller till en central

för hela riket. I sistnämnda fall borde systemet för utbetalningen av folk­

pensionerna kunna i tillämpliga delar kopieras. Utredningen har emellertid

icke ansett sig kunna taga ställning beträffande utformningen av utbetal-

ningssystemet utan föreslagit att denna fråga gjordes till föremål för sär­

skild utredning genom på området sakkunniga.

Yttranden över befolkningsutredningens förslag.

Över befolkningsutredningens betänkande om befolkningspolitikens orga­

nisation m. m. i vad detsamma avser den organisatoriska utformningen av

verksamheten för utbetalning av barnbidragen ha efter remiss yttranden

avgivits av i huvudsak samma myndigheter och sammanslutningar, som

yttrat sig i anledning av befolkningsutredningens huvudbetänkande. I stort

sett ha befolkningsutredningens uttalanden i förevarande spörsmål icke

givit anledning till mera ingående anmärkningar.

Befolkningsutredningens uttalanden beträffande barnbidragen

till barn i åldern 16 —18 år ha föranlett erinringar i några

remissyttranden. Sålunda har socialstyrelsen, med anledning av vad befolk-

ningsutredningen anfört om att här ej skulle vara fråga om någon egentlig

behovsprövning, framhållit att utbetalandet av barnbidrag till dessa barn

icke borde föregås av någon som helst sådan prövning och alltså ej någon

särskild uppskattning av familjens samlade inkomster. Den enda prövning,

som skulle ske, borde vara ett konstaterande av att barnets inkomst kunde

antagas understiga den stipulerade årsinkomsten. Denna inkomstgräns

borde sättas högre än skattelagstiftningens gräns för åtnjutande av familje-

avdrag för barn vid beskattningen, förslagsvis vid 1 000 kronor. Socialsty­

relsen har även med hänvisning till de orättvisor, som uppställandet av en

fix inkomstgräns under vissa förutsättningar ledde till, ifrågasatt om icke

halva barnbidraget borde bortfalla vid en lägre inkomstgräns och andra

hälften vid en högre. Socialstyrelsen har slutligen i denna fråga anfört:

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

Kungl. Maj:ls proposition nr 220.

65

Eli exakt bedömande av barnets årsinkomst kan ske först vid årets slut.

Styrelsen utgår från att utredningen avsett att barnbidrag även till ung­

domar i åldern 16—17 år skola utbetalas kvartalsvis. Man kan då visser­

ligen tänka sig att en prövning av rätten till barnbidrag verkställes först

när året gått till ända, varvid skulle avgöras, huruvida med hänsyn till åt­

njuten inkomst återbetalningsskyldighet för bidraget skulle föreligga. En

sådan anordning synes dock mindre tillfredsställande, då man kan räkna

med att svårigheter mycket ofta skulle uppstå att återbetala bidraget. Det

återstår därför endast anordningen att förutsättningarna tör rätt till barn­

bidrag prövas vid årets början. Avgörandet skulle då antingen grunda sig

på en uppskattning av den inkomst, som kan vara att räkna med under

året, eller ock på den inkomst, som eventuellt redan åtnjutits under senare

delen av föregående år. Här nämnda spörsmål är av sådan betydelse att det

ej utan vidare kan läggas på tillsynsmyndigheten att avgöra, huru det­

samma skall bedömas.

Liksom socialstyrelsen ha stadsfullmäktige i Sundbyberg förordat, att in­

komstgränsen för åtnjutande av barnbidrag efter fyllda 16 år sattes högre

än vad utredningen förutsatt. Kommunalfullmäktige i Alvesta köping ha

föreslagit att barnbidragen finge utgå utan inskränkning till och med det

kalenderår, under vilket barnet fyller 18 år. Stadsfullmäktige i Linköping

anse att den föreslagna bestämmelsen skulle premiera de mindre företag­

samma på bekostnad av dem, som av ambition och nödtvång tidigare

tvingats ut i förvärvsarbete, och finner de nuvarande bestämmelserna om

skattefria barnavdrag upp till 18 år vara en mera praktisk anordning. Läns­

styrelsen i Malmöhus län anför:

Länsstyrelsen ställer sig tveksam till lämpligheten av att generellt göra

rätten till här ifrågavarande form av barnbidrag beroende av om en viss

inkomst överskrides eller icke. Speciellt gäller detta beträffande inkomst

av arbete, enär just i fråga om dylik inkomst en regel som den föreslagna

sannolikt icke sällan skulle komma att framstå som gynnande den mindre

företagsamme framför den flitigare. I varje fall bör gälla, att, därest barnet

skaffar sig anställning eller eljest kommer i åtnjutande av inkomst, som

överstiger den fastställda maximiinkomsten, det utgående barnbidraget till

följd därav bör indragas. Bestämmelser härom torde då vara erforderliga

liksom rörande den kontroll, som i dylikt fall kommer att bliva nödvändig.

Även barnavårdsnämnden i Hälsingborg tillråder att i dessa fall kontroll

verkställes. Det komme säkerligen icke att höra till ovanligheten, att en

flicka eller yngling, som avsett att vidare utbilda sig icke fullföljde utbild­

ningen utan skaffade sig ett relativt väl avlönat arbete.

Kommunalfullmäktige i Ljungs, östervallskogs och Kumla kommuner

anse, att barnbidrag överhuvudtaget ej bör utgå till barn som lyllt 16 år.

Mot utredningens förslag att prövningen av ansökningar om barnbidrag

(ill barn över 16 år skall fullgöras av länsstyrelsen ha i allmänhet ingå

invändningar rests. I yttranden från några enstaka kommuner har dock

föreslagits att barnavårdsnämnden eller en central nämnd inom länet skall

ha beslutanderätt i dessa fall. Det må anmärkas, att i avgivet yttrande över

Bihang till riksdagens protokoll !0M. 1 sand. Nr 220.

5

66

de för utredning angående barnbidragens utbetalning tillkallade sakkun­

nigas förslag även länsstyrelsen i Örebro län förordat, att barnavårds­

nämnderna skola få pröva ansökningarna om barnbidrag till barn över

16 år. Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i 13:e distriktet liar i

sitt yttrande över befolkningsutredningens betänkande uttalat att, därest

utbetalningen av barnbidragen ordnades centralt för hela riket, det syntes

lämpligast att lägga prövningen av rätten till bidrag för äldre barn på det

centrala utbetalningsorganet.

Frågan om vem som skall ha rätt att uppbära barn­

bidraget för visst barn (bidragsmottagaren) har berörts

i ett stort antal yttranden, därvid den av befolkningsutredningen uppställda

grundsatsen, att bidraget skall utgå till den, som vårdar eller fostrar bar­

net tillvunnit sig allmänt gillande. Däremot ha åtskilliga erinringar gjorts

mot utredningens tillämpning av denna princip i de särskilda fallen.

Vad först angår barn som fostras hos föräldrarna har

endast i ett fåtal yttranden framställts invändningar mot förslaget att barn­

bidraget för dessa barn i regel skall utbetalas till modern. Socialstyrelsen

har uttryckligen tillstyrkt utredningens förslag i denna del. Sveriges hus­

moders föreningar.s riksförbund framhåller, att en anordning med modern

som bidragsmottagare ger större garanti för att barnbidragen tillföres bar­

nen och familjehushållen. Liknande synpunkter framföras av folkpartiets

kvinnoförbund och i flera yttranden från kommuner.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot ifrågasatt lämpligheten av för­

slaget och härvid anfört:

Medförde i verkligheten barnbidragen för alla samhällsgrupper en lätt-

nad i försörjningsbördan för barnen, som motsvarade barnbidragen, vore

måhända ingenting att invända mot utredningens förslag på ifrågavarande

punkt. Emellertid förhåller det sig så, att genom bortfallandet av de skatte­

fria barnavdragen de högre inkomstgrupperna komma i en ekonomiskt

ogynnsammare ställning genom barnbidragens införande än de intagit med

det nuvarande skattedifferentieringssystemet. För dessa inkomstgruppers

vidkommande kan det ju inte bli tal om någon standardhöjning, utan sna­

rare en slandardminskning för barnens del. Även för övriga inkomstgrup­

per med beskattningsbar inkomst innebär ju de skattefria barnavdragens

bortfallande en skatteökning, varför realinkomsten för dessa barnfamiljers

vidkommande efter barnbidragens införande stannar vid skillnaden mel­

lan barnbidragen och skattehöjningen. Endast för den inkomsttagare­

grupp, som för närvarande icke har beskattningsbar inkomst, kunna barn­

bidragen ograverade komma barnen till godo. För övriga inkomstgrupper

däremot måste större eller mindre delar av barnbidragen tagas i anspråk

för gäldande av de ökade skatter, som slopandet av de skattefria barn­

avdragen kommer att medföra. Det synes under sådana förhållanden lämp­

ligast, att barnbidragen utbetalas till familjefadern, som regelmässigt hand­

har familjens ekonomi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

67

Stadsfullmäktige i Falkenberg anse, att den av utredningen föreslagna

huvudregeln att modern ensam skall äga rätt att utkvittera bidraget står

i strid med allmänna grundsatser inom svenskt samhällsliv.

I flera yttranden understrykes befolkningsutredningens erinran om vik­

ten av att den eftersträvade standardhöjningen för barnens del icke mot­

verkas genom en reduktion av underhållsbidragen till barn utom äkten­

skap och till barn i äktenskap, vilkas föräldrar leva åtskilda. Länsstyrel­

sen i Malmöhus län anser uppenbart, att någon minskning av utgående

underhållsbidrag icke bör ske och finner det kunna ifrågasättas om icke

till förekommande härav uttrycklig bestämmelse i sådant avseende borde

givas. Socialstyrelsen bekräftar utredningens uttalande om att underhålls­

bidragen ofta utmättes med belopp, som ej på långt när motsvarade den

verkliga kostnaden för barnens fostran; i synnerhet torde detta gälla under­

hållsbidrag, vilka fastställts före den under de senaste åren inträdda starka

levnadskostnadsökningen. Styrelsen tillägger:

De vanligast förekommande underhållsbidragen utgöra 300—400 kronor

per år. De av befolkningsutredningen i dess betänkande om barnkostnader­

nas fördelning gjorda beräkningarna rörande de verkliga kostnaderna tydde

på att vid en skälig standard dessa för ett barn i 7—8-årsåldern skulle

uppgå till 700 å 800 kronor per år, varvid är att märka, att nämnda belopp

avsågo förhållandena före kriget. Omräknat i nuvarande penningvärde

torde motsvarande belopp få höjas till omkring 1 000 kronor. Med tillägg

av det föreslagna barnbidragsbeloppet, 200 kronor per år, torde det under­

stöd, som tillkommer vårdnadshavaren, i många fall komma att täcka

större delen av kostnaderna för barnets uppfostran. Detta är dock ej

oskäligt med hänsyn till att arbetet med barnets omvårdnad och uppfostran

ankommer å vårdnadshavaren.

I detta sammanhang må nämnas, att barnavårdsnämnden i Malmö på­

pekat, att i sådana fall, då barn faktiskt vårdas hos den av föräldrarna

som icke har den rättsliga vårdnaden, sistnämnde make icke vore skyldig

att utge underhållsbidrag till barnet.

Beträffande den andra av befolkningsutredningen i detta sammanhang

behandlade gruppen barn, fosterbarnen, har socialstyrelsen fram­

hållit, att vad som sagts om underhållsbidrag till utomäktenskapliga barn

och barn, vars föräldrar levde åtskilda, ägde motsvarande tillämpning å

den ersättning, s. k. fosterlega, vilken i allmänhet utginge till den, som

hade vårdnaden om fosterbarn. Tillkomsten av barnbidragen borde alltså

icke föranleda till någon sänkning av fosterlegorna. Liksom underhålls­

bidragen hade fosterlegorna vanligtvis fastställts till belopp, som vore avse­

värt lägre än de verkliga kostnaderna för barnets fostran. Barnbidragen

borde emellertid enligt styrelsens mening icke utanordnas till fosterför­

äldrar, innan barnavårdsnämnden förvissat sig om att — såvitt kunde be­

dömas — erforderliga garantier förelåge för att bidraget komme att an­

vändas på det för barnet bästa sättet.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

I ett av stadsfullmäktige i Lund åberopat yttrande av barnavårdsnämn­

den i staden har nämnden uttalat sig i likhet med socialstyrelsen och tillagt:

Utbetalas bidraget till fosterbarn icke helt eller delvis, skall det dock

komma barnet tillgodo, t. ex. i form av besparing för framtiden. Anvis­

ningar i detta hänseende böra utfärdas.

Den undersökning och kontroll fosterhemmen enligt barnavårdslagen äro

underkastade har till följd, att dessa utan överdrift kunna sägas vara bättre

än åtskilliga av de hem, som fostra och vårda egna barn. Fosterhemmen

kunna därför i allmänhet icke sägas vara i behov av mera ingående kont­

roll beträffande användning av barnbidragen. Då emellertid fosterhemmen

enligt barnavårdslagen obligatoriskt äro underställda barnavårdsnämndens

tillsyn, bör helt naturligt denna tillsyn även omfatta barnbidragens använd­

ning. Beslut i ärenden angående barnbidrag till fosterhem böra dock fattas

med hänsyn till att dessa i övervägande antal fall utföra en uppoffrande

och samhällsgagnande gärning, vilket isynnerhet torde gälla de fosterhem,

som fostra och vårda barn utan ersättning. Särskilt dessa fosterhem böra

i regel få disponera barnbidragen under samma betingelser som hem med

egna barn.

I flera remissyttranden har med understrykande av de av socialstyrelsen

anförda synpunkterna förordats befolkningsutredningens förslag, att barn­

bidraget för fosterbarn i princip skall utgå till fostermodern. Härvid har

emellertid i allmänhet framhållits att motsvarande regel borde gälla för

barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd för s a m-

hällsvård eller skyddsuppfostran och därefter placerats i

fosterhem. Utredningens förslag att barnbidragen för dessa barn skulle

utbetalas till den nämnd, som vidtagit åtgärden mot barnet, för täckande

av dess kostnader har uttryckligen avstyrkts av länsstyrelsen i Uppsala län.

Länsstyrelsen anför, att det torde vara uppenbart, att någon skillnad icke

bör göras mellan de barn, som utackorderats genom nämndens försorg

och de barn, som av föräldrarna själva utplacerats i fosterhem. Liknande

uttalanden har gjorts av, bland andra, länsstyrelserna i Blekinge och

Malmöhus län samt statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter i första,

nionde och elfte distrikten. Konsulenten i första distriktet förordar, alt

barnbidraget utbetalas till vederbörande barnafostrare, såvida icke sär­

skilda skäl kunde åberopas för en annan ordning. Sådana skäl borde vara

t. ex. att barnet placerats å barnhem, sjukhus, yrkesskola, folkhögskola

eller annan ort, där barnavårdsnämnden bevisligen sörjt för vederbörande

på sådant sätt att nämnden borde ha rätt att gottgöra sig barnbidraget.

Härigenom undvekes en kategoriklyvning mellan å ena sidan omhänder­

tagna barn och å andra sidan fosterbarn, en uppdelning som vore rent

teoretisk, då barn som omhändertagits för samhällsvård eller skyddsupp­

fostran icke vore undantagna från bestämmelserna i 7 kap. barnavårds­

lagen i vidare mån än om de placerats i enskilt hem i den kommun, som

beslutat i ärendet. Kommunalfullmäktige i Hultsfred förorda att sådana be­

stämmelser utformas för de fall, där fosterlegan gäldas av barnavårds­

nämnden, att bidragen ej komma att betyda ett överflyttande av kostna­

69

derna från kommunen till staten, och ifrågasätta härutinnan att såsom

villkor för barnbidrag till dylikt fosterbarn skulle stadgas ett visst minimi­

belopp som fosterlega från kommunen.

Socialstyrelsen

har däremot intet att erinra mot vad befolkningsutred-

ningen anfört beträffande för samhällsvård och skyddsuppfostran omhän­

dertagna barn men understryker utredningens uttalande att barnavårds­

nämnderna böra tillse, att barnbidragens införande medför en standard­

höjning även för dessa barn.

Även i andra yttranden har befolkningsutredningens uttalanden i denna

del lämnats utan erinran.

I fråga om barn, som vårdas och fostras på anstalt

har befolkningsutredningens förslag icke föranlett annan invändning från

socialstyrelsens

sida än att styrelsen ifrågasatt, huruvida ej tillkomsten av

barnbidragen borde föranleda en justering uppåt av de avgifter, som bru­

kade uttagas för vistelse å daghem. Dessa avgifter vore enligt styrelsens

mening för närvarande vanligtvis så låga att det måste betraktas som en

ganska avsevärd förmån att få inlämna barn å sådant hem. Det syntes

därför ej oskäligt, att barnbidraget till en del toges i anspråk for bestri­

dande av utgifterna för barnets vistelse å hemmet.

I flera yttranden framhålles behovet av klara och entydiga regler för

barnbidragets utbetalande då barnet vistas på anstalt.

Barnavårdsnämnden

i Malmö,

vars yttrande åberopas av stadsfullmäktige, har uttalat att om

barnet under ett kvartal eller del därav på samhällets bekostnad vårdats a

anstalt måste för samma tid bidraget krediteras det organ, som fått gälda

vårdkostnaden. Beträffande barn, som intagits å en landstingets anstalt

ifrågasätter

Blekinge läns landstings förvaltningsutskott,

i vars yttrande

länsstyrelsen

i länet instämt, om icke en uppdelning av barnbidraget borde

ske mellan barnavårdsnämnden och landstinget. Fördelningen av kostna­

derna för barnhemmen mellan kommun, landsting och staten innebure,

att landstingen finge bära den största andelen.

Kommunalfullmäktige i

Norsjö

påpeka, att frågan om barnbidragens inverkan på barnavårds­

nämndens rätt till gottgörelse av landstinget enligt 63 § lagen om samhällets

barnavård icke berörts. Om landstinget gjorde avdrag för barnbidraget å

sökt sådan gottgörelse men nämnden icke erhållit barnbidrag på grund av

vårdens kortvarighet, skulle nämnden åsamkas utgifter som icke kunde

anses riktiga.

_

I yttranden från

några kommuner

ifrågasättes åter, om icke även be­

träffande barn, som vore elever i skolor tillhörande barna- och ungdoms­

vården, borde tillses att bidraget direkt komme barnet till godo genom be­

stämmelser om fondering av de förfallna beloppen eller på annat sätt.

Motsvarande synpunkter ha föranlett vissa remissinstanser att framställa

erinringar mot befolkningsutredningens förslag, att barnbidrag icke skulle

utgå för barn, som kostnadsfritt vårdas å en av staten driven anstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

70

Stadsfullmäktige i Gävle ha sålunda ifrågasatt, huruvida icke jämväl för

dylika barn barnbidrag borde utgå och utbetalas till anstaltens styrelse att

användas till lämpligt, barnen gagnande ändamål. Härigenom torde de

bästa garantierna skapas för att den åsyftade »personliga» standardhöj­

ningen komme jämväl dessa barn till del. Ej heller länsstyrelsen i Uppsala

lan anser ifrågavarande barn böra uteslutas från rätten till barnbidrag.

Barnavårdsnämnden borde dock ha viss frihet att besluta om sättet för

utbetalning av bidraget till dem. Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att

barnbidraget även för dessa barn, om de omhändertagits av barna-

vardsnamnd, utbetalas till denna i avräkning på nämndens kostnader för

barnet. Svenska stadsförbundet finner det ligga i sakens natur, att indrag­

ning av barnbidraget vid vård å en statens anstalt ej bör ske under andra

förutsättningar än som gälla beträffande överflyttning av bidrag till icke

statlig anstalt. I båda dessa hänseenden krävdes normaliserade regler.

Befolkningsutredningens förslag, att barnbidraget i vissa fall skall ut­

betalas till den lokala nämnden i stället för till bar­

nets moder, har i allmänhet icke föranlett några uttalanden i remiss­

svaren. Socialstyrelsen har anfört:

Bestämmelserna böra avfattas så, att de ej ge intryck av att barnbidragets

omhändertagande skall anses som en lika extraordinär och ovanlig åtgärd

som omhändertagandet av barn. Styrelsen föreställer sig, att det ej alltför

sällan kan komma att föreligga anledning för barnavårdsnämnd att be­

sluta om barnbidragets omhändertagande samt vill uttala en förhoppning

att namnderna, då så är fallet, ej tveka att begagna sig av denna befogen-

het. Genom barnbidragets utanordnande in natura kan en sådan åtgärd

tor vardnadshavaren bliva en praktisk illustration till huru barnbidraget

lämpligen bör användas. Ofta torde, då en tendens till vanvård av barnen

konstaterats, en utveckling av denna tendens kunna förhindras genom

barnbidragets omhändertagande. Därigenom torde i vissa fall även ett

kraftigare ingripande kunna undvikas.

Gävleborgs läns barnavårdsförbund har understrukit behovet av klara och

bestämda föreskrifter för tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen.

Förbundet tillägger:

Det måste klart sägas ifrån, när en utbetalning av barnbidragen skall

ske genom det kommunala organet, och detta bör i så fall göras till ett

åläggande för nämnderna. Till orsaker, som skola föranleda dylik åtgärd

bora kunna räknas framträdande missbruk av rusdrycker i hemmet, uppen-

„.rt of°rma»a att sköta pengar eller vårda barnen på ett tillfredsställande

sätt Om det exempelvis kan styrkas, att barnbidragen använts till inköp

av lyxföremål i hemmet eller liknande under det att barnen fått gå slarvigt

och illa klädda eller saknat tillräckligt närande kost, bör givetvis barn­

bidragets utbetalning ske genom kommunens organ.

Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i åttonde distriktet har fram­

hållit att ekonomiskt oförstånd hos föräldrarna stundom kanske motiverade

ett omhändertagande av barnbidraget utan att sådana omständigheter, som

avses i 3:e kapitlet lagen om samhällets barnavård direkt förelåge. Det

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

71

vore därför icke lyckligt att draga upp för snäva gränser för barnavårds­

nämndens befogenheter i förevarande fall. Liknande synpunkter ha fram­

förts av

konsulenten i femte distriktet.

I ett av

stadsfullmäktige i Lund

åberopat yttrande av stadens barnavårdsnämnd har nämnden förordat, att

beslut om omhändertagande av barnbidrag, som fattats mot föräldrarnas

vilja, skall — för att förebygga missbruk av den lokala nämndens befogen­

heter — underställas länsorganets prövning.

Barnavårdsnämnden i Linköping

har framfört vissa betänkligheter mot

förslaget i denna del och därvid anfört, att om föreskriften verkligen skulle

tillämpas, den komme att ställa barnavårdsnämnden och dess funktionärer

i många brydsamma situationer.

Förslaget om inrättande av en familjenämnd i varje kommun,

i vilken barnavårdsnämnden skulle uppgå, har föranlett uttalanden i

de flesta remissyttranden. Meningarna äro synnerligen delade. I ett stort

antal yttranden har framhållits, att med ett slutligt ställningstagande till

förslaget borde anstå till dess socialvårdskommitténs förslag beträffande

den nya sociallagstiftningens materiella innehåll framlagts.

Svenska lands­

kommunernas förbund

ifrågasätter om ej spörsmålet borde hänskjutas till

socialvårdskommittén eller 1946 års kommunallagskommitté eller goras

till föremål för särskild utredning genom sakkunniga i god tid före ikraft­

trädandet av den nya kommunindelningen och innan de mycket genom­

gripande reformerna på det sociala området vid ungefär samma tidpunkt

skola omsättas i praktiken.

Socialvårdskommittén

har för sin del förordat,

att förslaget endast överlämnas till kommittén för att beaktas vid den på­

gående översynen av den inre kommunala socialvårdsorganisationen.

Den av befolkningsutredningen endast i korthet behandlade frågan om

utbetalningen av barnbidragen borde ske genom ett

centralt eller ett lokalt organ har berörts i åtskilliga yttran­

den. Härvid har en centralisering av utbetalningssystemet i allmänhet till­

styrkts. Utbetalning genom den lokala sjukkassan har förordats av

läns­

styrelsen i Blekinge län

och några kommuner. Även

statens fattigvårds- och

barnavårdskonsulenter i sjätte, sjunde

och

elfte distrikten

förorda närmast

utbetalning genom kommunala organ. Konsulenten i sjunde distriktet fram­

håller härvid, att familjebidragsnämnderna under krigsåren haft hand om

utanordnandet av familjeunderstöden och gått väl i land med denna upp­

gift. Arbetsbördan torde ej bli större vid utbetalningen av barnbidragen.

Dessa torde i regel böra utbetalas kvartalsvis; dock borde mycket barnrika

familjer medgivas rätt att utfå bidrag en gång i månaden.

Kommunalfull­

mäktige i Töre kommun

förmena, att utbetalningarna och eventuella änd­

ringar i dessa skulle kunna ske på ett mycket smidigare, snabbare och för

vederbörande mottagare lämpligare sätt om utbetalningarna kunde ske ge­

nom något kommunalt organ. Liknande synpunkter anläggas även i ytl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

72

randen från andra kommuner. Barnavårdsnämnden i Göteborg förordar

däremot, att bidragen utanordnas månadsvis genom länsstyrelserna.

Mot förslaget att länsstyrelserna skulle pröva besvär över den lokala

nämndens beslut har vid remissbehandlingen ingå invändningar rests.

Däremot har i några yttranden ifrågasatts lämpligheten av förslaget att

klagan över länsstyrelses beslut i ärende om omhändertagande av barn­

bidrag skulle få föras hos kammarrätten. Sålunda ha länsstyrelsen i Väster­

bottens län, Gävleborgs läns barnavårdsförbund och kommunalfullmäktige i

Valbo kommun föreslagit att besvär i dessa fall skulle anföras hos Kungl.

Maj:t. Länsstyrelsen i Örebro län, som uttryckligen tillstyrkt, att kammar­

rätten bleve besvärsinstans, har ansett lämpligt att vid avgörande av social-

vardsfragor en av ledamöterna i kammarrätten skulle vara domarutbildad

tjänsteman i socialstyrelsen ävensom att besvären skulle ingivas till, förbe­

redas i och föredragas från socialstyrelsen. Styrelsen borde vidare äga viss

klagorätt över kammarrättens utslag.

De särskilda ulbetalningssakkunniga.

I det betänkande med utredning av frågan om den tekniska utform­

ningen av utbetalningssystemet för barnbidragen, som, enligt vad inled­

ningsvis omnämnts, avgivits av särskilda sakkunniga, ha dessa i överens­

stämmelse med befollcningsutredningens förslag utgått från att barnbidra­

gen skola utbetalas kvartalsvis. De sakkunniga ha emellertid

förklarat sig icke kunna ansluta sig till befolkningsutredningens förslag att

bidragen skola atnjutas från och med kalenderåret efter det, under vilket

barnet fötts, och till och med det kalenderår, under vilket barnet fyller

16 år. Någon förenkling i samband med bidragets utbetalande vunnes enligt

de sakkunnigas mening icke härigenom med de anordningar för utbetal­

ningen, som de sakkunniga funnit sig kunna ur andra synpunkter rekom­

mendera. Däremot måste det framstå som egendomligt, att föräldrarna

komme att få vänta olika lång tid på första bidragsutbetalningen; för barn,

födda i början av året, erhölles bidrag först efter ett års förlopp, medan

bidrag för dem, som fötts i december, skulle utgå redan från och med första

kvartalet följande år. Detta jämnade visserligen i viss mån ut sig där­

igenom, att en tid av motsvarande längd skulle komma att förflyta efter

den dag barnet fyllde 16 år till dess bidraget upphörde. Egendomligare

verkningar kunde den föreslagna regeln få vid dödsfall. För ett barn, som

avlede i början av ett kalenderår, skulle bidrag sålunda utgå under hela

detta år. Detta tedde sig direkt orimligt i det fall, att bidraget skulle gå

till fosterföräldrar, som endast kort tid före dödsfallet fått barnet i sin

vard. De sakkunniga ha därför förordat, att bidragen skola utgå från och

med kvartalet efter det, under vilket barnet fötts, och till och med det

kvartal, under vilket barnet fyller 16 år eller — om detta inträffar dess­

förinnan — avlider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

73

De sakkunniga ha räknat med att under den angivna tiden endast hela

kvartalsbelopp skola utbetalas och att någon delning av sådant

belopp icke skall komma i fråga. I vissa fall skulle dock, enligt de sak­

kunnigas mening, en uppdelning exempelvis på månadsutbetalningar kunna

vara att föredraga för en familj med ett stort antal barn. För fosterbarn,

vilka under loppet av ett kvartal flyttas från ett fosterhem till ett annat,

kunde en delning av bidraget mellan de gamla och de nya fosterföräldrarna

framstå som skälig. För att kunna företaga av sådana anledningar motive­

rade jämkningar utan att det allmänna utbetalningssystemet rubbades borde

det lokala organ, som handhade barnbidragsverksamheten, i dylika fall

själv ställa sig som mottagare av kvartalsbeloppet och därefter i sin tur

utbetala det på lämpligt sätt.

De sakkunniga ha i övrigt endast i största korthet berört fråga n, till

vem barnbidraget skall utbetalas. De sakkunniga ha här­

vid förutsatt att ett lokalt organ skall för varje barn påföra en bidrags-

mottagare. Till dess familjenämnder enligt befolkningsutredningens förslag

inrättats borde enligt de sakkunnigas uppfattning denna arbetsuppgift

läggas på de redan existerande barnavårdsnämnderna. I huvudsak ha de

sakkunniga godtagit vad befolkningsutredningen anfört om valet av bi-

dragsmottagare. I ett avseende ha dock de sakkunniga förordat en av­

vikelse från de av befolkningsutredningen angivna riktlinjerna i denna del.

En majoritet av de sakkunniga (herrar Andersson och Helin) har nämligen

ansett, att bidraget borde, där särskilda skäl icke föranledde till annat,

utbetalas till fadern, som i regel vore den som ansvarade för familjens

ekonomi; ett annat förfarande skulle uppfattas som en markerad brytning

med vad som vore gängse sed inom svenska familjer och därigenom kunna

vålla slitningar. Den tredje av de sakkunniga (herr Cederwall) har icke

ansett skäl föreligga att på denna punkt frångå befolkningsutredningens

uppfattning, att bidraget borde utbetalas till modern, som i allmänhet skötte

hemmet och familjens hushållning. I samband med en diskussion av frå­

gan om åtgärder för tillskapandet av nödiga anordningar för utbetalningen

av barnbidragen ha emellertid de sakkunniga ifrågasatt att på denna punkt

införa en valrätt för familjerna. Härtill återkommer jag i det följande.

Beträffande frågan vilket utbeta lningssystem för de allmänna

barnbidragen som bör väljas ha de sakkunniga på anförda skäl avvisat

tanken på en utbetalning genom de lokala skattemyndigheterna, sjukkasse-

väsendet eller folkbokföringsmyndiglieterna. Likaså ha de sakkunniga av­

visat framkomna förslag att ordna utbetalningen genom enkla kupong­

system av olika art. Angående de sakkunnigas motivering härutinnan får

jag hänvisa till betänkandet (sid. 8—14). Enligt samtliga de utbetalnings-

former, som de sakkunniga funnit anledning att mera ingående pröva,

förutsätles bidragsverksamheten skola handhavas av dels lokala organ och

Kungl. Mcij:ts proposition nr 220.

74

dels ett centralt organ. Såsom lokala organ ha barnavårdsnämnderna före­

slagits skola fungera, till dess familjenämnder enligt befolkningsutred-

ningens förslag inrättats. Såsom centralt organ ha de sakkunniga tänkt

sig en för ändamalet nyinrättad barnbidragsavdelning inom generalpost­

styrelsen. Dess uppgifter bleve dock väsentligen olika vid olika utbetal-

ningssystem.

För samtliga av de sakkunniga diskuterade alternativ förutsättes inhäm­

tande av primära uppgifter om förekomsten av barn och upprättandet av

register över dessa och vederbörande bidragsmottagare. Förfaringssättet

vid primäruppgifternas inhämtande och fastställandet av bidragsmottagare

ställde sig enligt de sakkunniga lika vid alla alternativ, medan arbetsgången

i fortsättningen ställde sig olika vid central och vid lokal utbetalning.

De erforderliga primäruppgifterna ha de sakkunniga funnit kunna in­

förskaffas antingen genom uppgifter från folkbokföringsorganen eller ge­

nom anmälningar från allmänheten. Därest förstnämnda förfaringssätt

skulle användas, krävdes att folkbokföringens länsbyråer med hjälp av

sina tryckande register framställde en särskild längd för detta ändamål,

upptagande samtliga hushåll med barn, ävensom iordningställde kort med

avtryck av barnens plåtar. Dessa uppgifter från länsbyråerna måste iord-

ningsställas under augusti—september 1947, varefter vederbörande barna­

vårdsnämnd hade att påföra bidragsmottagare. Med ledning härav finge

sedan erforderliga register iordningställas antingen centralt på grundval av

uPP§ifter från barnavårdsnämnderna eller lokalt hos nämnderna, beroende

på vilket utbetalningssystem som valdes.

Ett utnyttjande av folkbokföringen på sätt som skildrats innebure enligt

de sakkunniga den fördelen att medborgarna icke behövde besväras med

särskilt uppgiftslämnande för detta ändamål. En av folkbokföringens upp­

gifter vore dessutom att utgöra grunden för tillämpningen av samhällets

åtgärder. Å andra sidan kunde det icke fördöljas, att folkbokföringen san­

nolikt icke vore vare sig absolut fullständig eller absolut tillförlitlig. De

sakkunniga ha härutinnan sammanfattningsvis anfört:

Om man utgår från folkbokföringens uppgifter blir resultatet behäftat

med de fel, som kunna finnas hos primäruppgifterna. Av betydelse är här­

vid att adressuppgifter kunna vara inaktuella. För förevarande syfte kom­

mer det alt spela en rollt att barn många gånger äro skrivna hos föräld­

rarna även om de vårdas på annat håll. I en del fall kunna sådana fel rät­

tas under granskningen i de lokala nämnderna, men som regel kunna dessa

icke besitta så fullständig personkännedom eller ha möjlighet att företaga

sådana undersökningar, att de kunna stoppa sådana fall, där ett från folk­

bokföringen uppgivet barn inte vistas inom kommunen, eller kunna kom­

plettera erhållna förteckningar och kort med sådana barn, som å andra sidan

vistas utan att vara skrivna i kommunen. I en del fall kan man i efterhand

få krav på barnbidrag från fosterföräldrar; om bidrag för ifrågavarande barn

redan utkvitterats av annan, synes en ändring väl kunna företagas för fram­

tiden men knappast retroaktivt.

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

75

De sakkunniga ha vidare i denna fråga yttrat:

Vilket förfarande som än väljes för utbetalningen av barnbidragen, måste

man räkna med risk för att fel kunna bli begångna. I sådana fall kan

irritation vållas av att bidrag icke kommer fram eller icke kommer fram i

rätt tid till personer, som anse sig lia rätt till bidrag. Denna irritation kom­

mer därvid lätt att vända sig mot myndigheterna och det kommer alltid

att finnas svårigheter att — särskilt med önskvärd snabbhet - finna reda

på anledningen till uppkomna fel. Ur dessa synpunkter skulle ett system,

där man lade en viss anmälningsskyldighet på allmänheten, vara ägnat att

minska missnöjet. Fullgörandet av anmälningsskyldigheten blir då en för­

utsättning för åtnjutande av bidrag, och den som inte får något bidrag

kommer då i många fall att ha sig själv att skylla. Det kan även sägas, att

anmälningsskyldigheten är en mycket ringa motprestation från bidrags-

mottagarnas sida i förhållande till den förmån, som samhället genom barn­

bidragen erbjuder dem.

Ett ytterligare motiv för systemet med anmälan från den, som reser an­

språk på barnbidrag, utgör det förhållandet att man därvid kan nöja sig med

en vagare formulering av bestämmelserna om rätt bidragsmottagare. Den

allmänna regeln bör i överensstämmelse med befolkningsutredningens tanke­

gång vara, att bidraget skall utgå till den som vardar och fostrar barnet i

fråga. Vid anmälningsförfarande bör anmälan därför kunna göras av barnets

fader eller moder, fosterfader eller fostermoder, förmyndare, barnavårdsman

eller annan, som svarar för barnet. Vid anmälan bör uppgivas till vem an­

mälaren anser att bidraget skall utbetalas. I regel torde nämnden endast

erhålla en sådan anmälan för ett och samma barn; sedan den övertygat sig

om dels att barnet existerar, dels att det vårdas hos den i anmälan angivna

bidragsmottagaren — om båda dessa saker torde i allmänhet upplysning

kunna hämtas ur mantalslängd eller annat dylikt register — kan nämnden

godtaga den sistnämnde, såvida icke nämnden på grund av sin kännedom om

förhållandena finner anledning att besluta om annan bidragsmottagare. På

detta sätt skulle familjerna själva kunna få bestämma, om de önska bi­

draget sänt till fadern eller modern. Endast om flera personer göra anspråk

på bidrag för ett och samma barn eller om nämnden har anledning till

ingripande, måste nämnden ingå på särskild prövning och överväga annan

mottagare.

Den senast nämnda omständigheten har föranlett de sakkunniga att

lämna företräde åt en anordning med anmälningar från allmänheten. De

sakkunniga ha sålunda — om än med någon tvekan — föreslagit, att an­

ordningarna för utbetalningen av barnbidragen baseras på ett anmälnings­

förfarande.

De sakkunniga ha emellertid tillika framhållit, all kravet pa anmälan

icke finge vara alltför rigoröst; möjligheter måste erbjuda sig för den, som

underlåtit att i rätt tid verkställa anmälan, att senare utfå honom tillkom­

mande bidrag. Däremot måste det förutsättas, att sådant bidrag till den.

som försummade göra anmälan i rätt tid, icke kommc att utbetalas vid

samma tid som för övriga. Den försumlige finge finna sig i ett dröjsmål,

som han själv vore skuld till. Man borde vidare enligt de sakkunnigas

mening ha en övre gräns för den tid, för vilken bidrag retroaktivt skall

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

kunna utgå. Denna tid torde kunna sättas till ett år, dock med rätt för

nämnden att efter särskild prövning medgiva ytterligare förlängning.

Beträffande den tekniska utformningen av utbetalningssystemet för barn­

bidragen ha de sakkunniga i anslutning till vad befolkningsutredningen

härutinnan anfört övervägt frågan om central eller lokal utbe­

talning. Anmärkas må, att de sakkunniga funnit, att även vid en lokal

utbetalning det lokala organet icke borde handhava några medel utan en­

dast utskriva särskilda anvisningar på barnbidragen, vilka — jämte en för­

teckning på anvisningarna — vid varje utbetalningstillfälle skulle över­

lämnas till vederbörande postanstalt. Dessa anvisningar skulle sedan ut­

bäras och inlösas genom postverket. Efter inlösen skulle anvisningarna

och förteckningen översändas till det centrala organet för revision.

På anhållan av de sakkunniga har ett särskilt utredningsorgan inom

generalpoststyrelsen avgivit en promemoria angående den tekniska utform­

ningen och kostnadsberäkningen av olika alternativa förslag till utbetal-

ningssystem, avseende såväl central som lokal utbetalning. Promemorian

har såsom bilaga fogats till de sakkunnigas betänkande (s. 42—100).

På grundval av vad som framkommit vid den inom generalpoststyrelsen

sålunda verkställda utredningen ha de sakkunniga uttalat, att för posten

merbelastningen, såväl vad kostnader som personal beträffade, av att, utom

de verket i varje fall åliggande uppgifterna, även sköta för barnbidragens ut­

betalning nödvändig registerföring och utfärda anvisningar vore så för­

hållandevis ringa, att posten ur sina synpunkter kunde vara villig att på­

taga sig utbetalningen. Härigenom vunnes även för posten viktiga för­

delar med bättre kontroll över utfärdandet och säkrare garantier för att

anvisningarna bleve riktiga. För det allmänna vunnes bland annat en

automatisk kontroll över att dubbelutbetalningar icke skedde.

De sakkunniga ha härefter framhållit, att skillnaden i arbete mellan de

båda alternativen däremot vore av verklig betydelse för nämnderna. Till

belysning av detta uttalande ha de sakkunniga anfört bland annat:

Vid en central utbetalning av barnbidragen ha nämnderna att först mot­

taga primäruppgifterna antingen från länsbyråerna för folkbokföringen eller

också från allmänheten genom anmälningar. Dessa uppgifter skola granskas

och bidragsmottagare påföras varje barn. Arbetet blir härvidlag något olika

beroende på om man utgår endast från folkbokföringsuppgifterna eller kräver

anmälningar från allmänheten. I det förra fallet torde de lokala nämnderna

med stöd av längder och avtryck av barnplåtarna från länsbyråerna få fast­

ställa bidragsmottagare efter vissa generella regler. Vid anmälningsförfarande

torde nämnderna få mottaga och granska anmälningarna samt kontrollera

att från nämndens synpunkt anledning till erinran icke förefinnes mot före­

slagen bidragsmottagare. En kollationering mot folkbokföringsuppgifterna,

vid vilken särskilt barnens och de föreslagna bidragsmottagarnas identitets-

nummer skulle kontrolleras eller påföras, kan därefter ske antingen hos

nämnderna eller — och enligt de sakkunnigas mening bättre — hos läns­

byråerna. Vid central utbetalning insänder nämnderna eller länsbyråerna

77

därefter besked om barn och bidragsmottagare till den centrala utbetalmngs-

myndigheten, posten. Om så skulle vara önskvärt kan nämnden till sina

handlingar lägga till nämnden inkomna uppgifter, kopior av'till posten

sända sådana eller från posten efter användningen i retur bekomna med­

delanden. Samlingen av sådana blanketter bildar då på samma gång en

journal över behandlade uppgifter och ett protokoll over “amndenst beslut

om bidragsmottagare. Vid central utbetalning skulle nämnden i forsat ningen

icke behöva hålla reda på andra an de fall, dar nämnden staller gJ

som bidragsmottagare. Beträffande nytillkomna barn forfares Pa m

rande sätt Vid ändring av bidragsmottagare torde det enklaste \ara att ge

Krfvägan hos posten inhämta upplysning om tidigare bidragsmottagare,

varom posten med lätthet kan lämna besked med ledning av sdt barnregisten

Vid central utbetalning behöver den lokala nämnden endast dels palora

bidragsmottagare för varje barn och eventuellt behålla kopior av de med­

delanden nämnden härom lämnar till posten eller andra liknande hand­

lingar, dels fortlöpande hålla reda på de fall, dar nämnden företar särskilt

ingripande. Det register, som ständigt måste underhallas, kommer salund

att upptaga endast de sistnämnda, relativt fåtaliga fallen.

Vid en lokal utbetalning måste nämnden därutöver fortlöpande fora dels

ett barnregister, dels ett bidragsmottagareregister. Dessa maste andras för

varje adressförändring. Vid flyttning inom kommunen behover anteckning

härom endast göras i bidragsmottagareregistret. Vid flyttning mellan tv a

kommuner måste uppgifterna utlagas såval ur barn- som ur bidragsmot

tagareregistret och korten översändas till nämnden i inflyttnmgskommunen

som påför den nya adressen och inordnar dem i sina bada register. Dods

bland barnen, utflyttning och passerandet av den ovre åldersgränsen mast

också fortlöpande bevakas och föranleda ändringar i registren.

Nämnderna skola sedan kvartalsvis efter sina bidragsmottagareregister

utskriva anvisningar jämte förteckning över dessa och mlamna dem till post­

anstalt Detta arbete torde på sina håll kunna verkställas med hjalp av

adressmaskiner (varvid bidragsmottagareregistret kan upplaggas pa platar),

men får i regel göras med skrivmaskin.

Sammanfattningsvis uttala de sakkunniga:

Den lokala utbetalningen synes av verkställda beräkningar att döma bliva

betvdligt dyrare än den centrala, även om kostnadsskillnaden i och to g

kanske inle är av sådan storleksordning att den behover verka avskräc­

kande. Därtill kommer emellertid, att den lokala utbetalningen skulle pa

många, särskilt mindre och medelstora kommuner lagga arbetsuppgifter,

som dessa endast med svårighet kunna klara. Den centrala utbetalningen

ger vidare säkrare garantier för att bidragsanvisningar nttardas i riktig

ordning och större möjligheter till kontroll. Icke heller synes det finnas

andra "skäl alt pålägga kommunerna arbetet med den registci törnig, soi

erfordras för utbetalningen, ocb med utfärdandet av anvisningarna. Intres­

set för att inom kommunen erhålla sådana register pa barnen och deras

vårdare torde vara ganska ringa och någon direkt kontakt med familjerna

skulle detta arbete icke medföra. Icke heller ur mottagarnas synpunkt

synes det finnas något intresse av att utfärdandet av anvisningarna sker

lokalt. Under sådana förhållanden bör man loredraga det billigaste, elfe

tivaste ocb lättast kontrollerbara utbetalningssystemet, vilket visat sig vara

det med central utbetalning genom posten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

78

De sakkunniga hava bestämt förordat ett sådant system och föreslagit,

att utbetalningen av barnbidragen ordnas centralt genom en barnbidrags-

avdelning inom generalpoststyrelsen, som upplägger erforderliga register,

kvartalsvis utfärdar särskilda barnbidragsanvisningar och sköter revisionen

av inlösta anvisningar; medel för verksamheten finge av posten rekvireras

från statskontoret. I fråga om tiden för utbetalningen ha de sakkunniga av

tekniska skäl förordat att utbetalning av barnbidragen ägde rum under sista

månaden i varje kvartal.

Yttranden över de utbetalningssakkunnigas förslag.

över de sakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av socialstyrelsen,

pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, statistiska centralbyrån, statens or-

gamsationsnämnd, överstålhållarämbetet (med bifogande av yttranden från

Stockholms stadsfullmäktige och skattedirektören), samtliga länsstyrelser

(med bifogande av yttranden från kommunala representationer och nämn­

der), social vårdskommittén, svenska stadsförbundet, svenska landskommu­

nernas förbund samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Vad de sakkunniga i sitt betänkande anfört har föranlett åtskilliga er­

inringar, vilka dock väsentligen röra olika detaljer i förslaget.

Mot den av de sakkunniga inledningsvis förordade avvikelsen från be-

lolkningsutredningens förslag i frågan, under vilken tid barn­

bidrag skola utgå, har länsstyrelsen i Södermanlands län invänt,

att den av befolkningsutredningen förordade linjen, att barnbidragen skola

utgå först från och med kalenderåret efter det under vilket barnet fötts,

vid ett utbetalningssystem grundat på uppgifter från folkbokföringen vore

att föredraga framför de sakkunnigas förslag att bidragen skola utbetalas

redan från och med kalenderkvartalet efter födelsen. Den omständigheten,

att det bleve en försening med utbetalning av bidrag till barn födda i bör­

jan av året, vore närmast en fördel, enär i samband med barnets födelse

modern i allmänhet erhölle olika former av bidrag; kostnaderna för bar­

nets vård vore också lägst det första levnadsåret. Även enligt befolknings-

utredningens förslag syntes utbetalningen böra ske kvartalsvis och kunde

därför, om barnet avlede, upphöra med detta kvartal.

Med anledning av att de sakkunniga utgått från att barnbidragen

skulle utbetalas kvartalsvis har länsstyrelsen i Västernorrlands

län framhållit, att den fyra gånger årligen återkommande utskrivningen

och distributionen av anvisningarna måste bli synnerligen betungande. Då

dessutom en avsevärd besparing skulle uppstå, om utbetalningen av barn­

bidragen kunde utsträckas att omfatta längre terminer, ville länsstyrelsen

ifrågasätta, om icke barnbidragen i stället borde utbetalas endast två gånger

om året. Liknande synpunkter ha framkommit i yttranden från några

kommuner. Kommunalnämnden i Hardemo kommun föreslår, att hela bi­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

79

dragsbeloppet (för ett nyfött barn 16 gånger det årliga bidraget) på en

gång påfördes en barnpostsparbanksbok, å vilken uttag varje år endast

finge ske med barnbidragets årsbelopp, fördelat på tre utbetalningsterminer.

Pensionsstyrelsen bar däremot — efter att lia skisserat ett utbetalnings-

system grundat på kvittenshäftesprincipen — i sitt yttrande angående ut-

betalningsterminerna anfört:

Styrelsen kan tillstyrka, alt utbetalningen i regel förlägges till den sista

månaden i varje kvartal. Styrelsen anser det dock önskvärt, att möjlighet

finnes att till barnrika familjer samt i fall, då kvartalsutbetalning eljest

icke befinnes lämplig, verkställa utbetalningen månadsvis. Den av de sak­

kunniga föreslagna anordningen, att den lokala nämnden i dylika fall skall

ställa sig själv som mottagare av kvartalsbelopp samt i sin tur utbetala

beloppet på lämpligt sätt, synes pensionsstyrelsen endast böra komma till

användning i de fall att barnavårdaren är i särskilt ringa mån skickad att

omhänderhava kontanter samt möjligen i de fall barnet under visst kvartal

byter vårdnadshavare. Överhuvudtaget torde det vara betydelsefullt att

barnavårdsnämnderna icke vidtaga åtgärder med avseende a de allmänna

barnbidragens utbetalning annat än i klara fall. Varken vid maskinell ut­

betalning eller vid det av styrelsen skisserade systemet torde hinder av

betydelse föreligga att begagna olika utbetalningsterminer för de fall då

så finnes påkallat.

Pensionsstyrelsen har i detta sammanhang påpekat, att därest de särskilda

barnbidragen till änkors och invaliders barn alltjämt komme att hand­

havas av pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen, ärenden rörande olika

slag av barnbidrag till ett och samma barn kunde komma att handläggas

av både barnavårdsnämnden och pensionsnämnden. Det vore dock möjligt,

att detta förhållande i praktiken icke komme att ha större betydelse, om lämp­

ligt samarbete komme till stånd mellan nämnderna.

Barnavårdsnämnden i Malmö ifrågasätter om det i större kommuner tek­

niskt läte sig göra att den lokala nämnden ställde sig som bidragsmottagare

i de fall, då en utbetalning månadsvis vore önskvärd.

För den händelse generella regler om utseende av bidragsmot­

tagare skola utfärdas har de sakkunnigas majoritet förordat, att bi­

draget i regel skall utbetalas till barnets fader, medan minoriteten i likhet

med befolkningsutredningen föreslagit modern som generell bidragsmot­

tagare. Dessa förslag ha föranlett uttalanden i åtskilliga av de till Kungl. Maj:t

avgivna yttrandena. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller i denna del att

anordningen med modern som bidragsmottagare, även om den ur sociala

synpunkter kunde anses önskvärd, icke stode i överensstämmelse med den

civilrättsliga grundsatsen alt det i regel är fadern, som i egenskap av för­

myndare skall handhava barnets ekonomiska angelägenheter. I ett av stads-

fullmäktige i Stockholm åberopat yttrande av barnavårdsnämnden i staden

anföres:

I nu gällande lag om barnbidrag skall enligt 10 § utbetalning av barn­

bidrag ske till barnets förmyndare, där ej pensionsstyrelsen föreskriver att

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

utbetalning skall ske till barnavårdsnämnd eller annan. Ehuru nämnden i

denna fråga tidigare ställt sig på befolkningsutredningens ståndpunkt, vill

nämnden dock framhålla, att erfarenheterna från utbetalningen av de nu­

varande barnbidragen synas vara enbart goda, eftersom pensionsstyrelsen

för Stockholms vidkommande i endast ett fall för icke omhändertagna barn

beslutat utbetalning av bidraget till nämnden. Vissa skäl kunna alltså tala

för de sakkunnigas uppfattning.

Pensionsstyrelsen ifrågasätter för egen del om det i regel funnes tillräck­

lig anledning att icke utbetala bidraget till mannen, som i de allra flesta

fall hade att svara för familjens ekonomi.

Socialstyrelsen, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Värm­

lands län, socialvårdskommittén samt svenska fattigvårds- och barnavårds-

förbundet ha däremot förordat, att bidraget regelmässigt skall utbetalas till

barnets moder. Enahanda ståndpunkt intages av stadsfullmäktige i Halm­

stad, Uddevalla och Borås, drätselkamrarna i Linköping och Göteborg samt

några landskommuner. I flera av de avgivna yttrandena understrykes sär­

skilt önskvärdheten av en generell regel om modern som bidragsmottagare

för att undvika de slitningar mellan föräldrarna, som kunde uppkomma

om vederbörande lämnades frihet att välja. Länsstyrelsen i Värmlands län

framhåller att man med en sådan regel utan tvekan lättast komme till rätta

med de ömtåliga fall, då fadern lämpligen icke borde vara bidragsmot­

tagare men modern av olika skäl icke ansåge sig kunna göra framställning

i frågan. Länsstyrelsen i Södermanlands län finner sakkunnigmajoritetens

farhågor för att utbetalningen till modern skulle kunna vålla slitningar

överdrivna. Tvärtom syntes det lämpligt att, i en familj där motsättningar

på sådan grund skulle kunna uppkomma, modern, som i det övervägande

antalet fall kunde antagas vara den som hade omsorgen om barnet, finge

uppbära bidraget och använda det till familjens och särskilt då barnets

bästa. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anför:

Även ur rent praktisk synpunkt synes det förbundet motiverat, att mo­

dern skall utfå bidragen. Härigenom skulle man undgå att behöva utfärda

olika bestämmelser för barn inom och för barn utom äktenskap. Vidare

torde familjefäderna i stor utsträckning av sitt arbete vara förhindrade att

infinna sig på postens expeditionstider. Då medborgarkort föreslås gälla

som identitetskort, synes man bliva nödsakad att använda sig av fullmakter

i sådana fall, där bidragsmottagaren är förhindrad att lyfta bidraget. En­

ligt förbundets uppfattning bör man så långt möjligt är undvika ett full-

maktsförfarande, som otvivelaktigt innebär ökad risk för att bidragen skola

komma i orätta händer och tillika förorsaka merarbete för postverket. Ett

dylikt fullmaktsförfarande skulle säkerligen få tillgripas i betydligt större

utsträckning om familjefäderna tillerkändes utkvitteringsrätten än om möd­

rarna utsågos till bidragsmottagare.

Efter att härefter i princip ha uttalat sin anslutning till det av de sak­

kunniga förordade systemet med anmälningsförfarande framhåller förbun­

det, att ett sådant system icke — såsom de sakkunniga förmenat — lämp­

81

ligen borde medföra att man kunde nöja sig med en vagare formulering

av bestämmelserna om rätt bidragsmottagare med valfrihet för föräldrarna,

och yttrar härutinnan:

Förbundet är icke ense med de sakkunniga om att en dylik valfrihet

skulle innebära någon fördel utan är tvärtom benäget hålla före, att den

kunde komma att vålla en icke önskvärd irritation och framför allt för de

lokala nämnderna medföra visst merarbete. Man har sålunda anledning

befara, att framställningar om ändrad bidragsmottagare komma att göras,

icke endast på grund av sakligt motiverade skäl utan också i stor utsträck­

ning på grund av tillfälliga kontroverser och meningsskiljaktigheter makar

emellan. Det synes därför förbundet mest lämpligt att generella bestäm­

melser utfärdas om rätt bidragsmottagare, varvid man så långt möjligt är

bör precisera sådana sakskäl som att modern icke vårdar barnet, är omyn­

digförklarad etc., vilka kunna motivera undantag från huvudregeln.

I flera remissyttranden har åter den omständigheten, att familjerna här­

igenom skulle lämnas tillfälle att själva välja bidragsmottagare anförts som

en särskild fördel hos systemet med anmälningar från allmänheten som

utgångspunkt för de lokala nämndernas befattning med barnbidragsären-

dena. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att den i anmälan såsom

bidragsmottagare uppgivna personen borde av den lokala nämnden god­

tagas, såvida nämnden ej med sin kännedom om förhållandena ansåge den

föreslagne olämplig.

Frågan huruvida ett a n m älningsförfarande skall föregå upp­

läggandet av de för barnbidragens utbetalning nödvändiga registren eller

om utbetalningen skall ske automatiskt på grundval av uppgifter från folk­

bokföringens organ har även i övrigt livligt debatterats. De sakkunnigas

förslag med förord för det förstnämnda systemet har tillstyTkts eller läm­

nats utan erinran av statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet. flertalet

länsstyrelser, svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet samt ett stort

antal kommunala representationer och nämnder, däribland stadsfullmäk­

tige i Stockholm. Härvid har i allmänhet åberopats de av de sakkunniga

angivna skälen för ett dylikt system. Barnavårdsnämnden i Stockholm har

sålunda i ett till stadsfullmäktige avgivet yttrande anfört:

Vad de sakkunniga anfört mot systemet med primäruppgifter från folk­

bokföringen synes vara vägande. Med hänsyn till stadens storlek torde an­

talet fall, där folkbokföringens uppgifter skulle visa sig vara inaktuella och

därför mindre tillförlitliga, i Stockholm varu absolut taget synnerligen stort.

Införande av anmälningsplikt synes därför vara berättigat. Ur barnavårds­

nämndens synpunkt kan detta system också sägas ha den fördelen, att

kännedom kan erhållas om fosterhem, som underlåtit att lullgöra sin un-

mälningsskvldighet jämlikt 51 § barnavårdslagen.

I fråga om den, som med laga verkan skall kunna göra föreslagen an­

mälan, ha de sakkunniga angivit vissa nära till hands liggande personer,

innefattande bland annat, »annan som har vård om barnet». Härunder

skulle man vilja inräkna barnhems- och anstaltsföreståndare samt också

Bihang till riksdagens protokoll 1947. t sand. Nr

220.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr

220

,

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

fångvårdsstyrelse, för Stockholms vidkommande fattigvårdsnämnden. Vi­

dare synes den lokala nämnden med hänsyn till sin centrala ställning böra

ha självständig initiativrätt att besluta om bidragsmottagare även utan for­

mell anmälan.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att systemet med anmälan

syntes innebära minsta möjliga merbelastning å folkbokföringsavdelnin-

garna, som redan vore mycket arbetstyngda.

Statistiska centralbyrån upplyser, att medverkan från folkbokföringens

länsbyråer under år 1947 endast kunde påräknas vissa angivna tider och

i begränsad omfattning. Länsbyråernas medverkan borde begränsas till att

avse upprättandet av erforderliga registerkort och längder. Den kontroll

mot de tryckande registrens innehåll av inkomna anmälningar, som de

sakkunniga ansett lämpligast böra fullgöras å länsbyråerna, borde enligt

centralbyråns uppfattning verkställas av de lokala nämnderna med stöd

av erhållna längder. Dessa längder torde vidare böra upptaga hela den

mantalsskrivna befolkningen och icke blott bidragsmottagarna och de barn

för vilka bidrag skall utgå. Centralbyrån understryker vidare, att såvitt

gällde de fortlöpande uppgifter, som erfordrades för utbetalningsregistrens

vidmakthållande, det av de sakkunniga förordade systemet med anmäl­

ningar från den bidragsberättigade för närvarande torde beträffande adress­

förändringar samt ändring av bidragsmottagare vara den enda framkomliga

vägen. Ett utnyttjande av de tryckande registren hos länsbyråerna för sist­

nämnda ändamål syntes i vart fall för närvarande av praktiska skäl icke

böra ifrågakomma.

Jämväl en del länsstyrelser ha uttalat tvekan om folkbokföringens möjlig­

heter att medverka i den omfattning de sakkunniga förutsatt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har framhållit, att om länsbyråerna upp­

rättade en primär förteckning efter folkregistret å alla bidragsberättigade

och varje där förtecknad tillställdes en särskild blankett enligt fastställt

formulär, däri uppgifterna kunde vitsordas eller beriktigas, skulle med

hjälp av de sålunda kompletterade uppgifterna utan anmälningar kunna

erhållas tillförlitliga förteckningar att tjäna som grund för utbetalningen.

Ett system med utbetalning av barnbidragen utan föregående anmälan,

sedan primäruppgifterna inhämtats från folkbokföringens organ, har —

mer eller mindre bestämt — förordats av socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,

länsstyrelserna i Södermanlands, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus och

Värmlands län, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas för­

bund samt en del städer och landskommuner. Socialstyrelsen framhåller att

den principiellt hade den inställningen, att medborgarna för att komma i

åtnjutande av sociala förmåner, som vore avsedda att utgå utan behovs-

prövning, så litet som möjligt och helst ej alls borde belastas med uppgifts-

eller anmälningsskyldighet. Där en sådan »motprestation» ej kunde anses

motiverad av praktiska skäl, borde den därför ej heller fordras. Det av de

sakkunniga åberopade skälet att anmälningsskyldighet skulle minska miss­

83

nöjet i fall. då fel vid utbetalningen bliva begångna, funne styrelsen föga

bärande. Fördelen med anmälningsförfarandet vore företrädesvis att mera

färska och därför riktigare adressuppgifter å bidragsmottagare kunde er­

hållas. Enligt styrelsens mening uppvägde denna fördel ej de olägenheter

och det besvär för enskilda och myndigheter, som vore förknippade med

anmälningarna. Styrelsen ansåge därför att, såvitt möjligt, barnbidragens

utbetalande borde baseras på uppgifter från folkbokföringen. Förutsätt­

ningen för att så skulle kunna ske vore emellertid, att uppgifterna från

folkbokföringen i möjligaste mån avspeglade de aktuella förhållandena och

att dess organ med hänsyn till organisation och personalstyrka vore i stånd

att lämna de erforderliga uppgifterna. Därest detta icke skulle kunna med­

hinnas i tid för att möjliggöra utbetalning under första kvartalet 1948,

ifrågasatte styrelsen ett uppskov till tredje kvartalet 1948 med de första

utbetalningarna. Därvid borde barnbidrag utbetalas retroaktivt för de tre

första kvartalen av år 1948. Om förslaget om tidpunkten för första utbetal­

ningen emellertid vidhölles och ett anmälningsförfarande därför måste till-

lämpas, borde detta likväl ej leda till att så skedde allt framgent. Man borde

sedermera övergå till en automatisk utbetalning med ledning av uppgif­

terna från folkbokföringen. Även länsstyrelsen i Malmöhus lön finner det

principiellt oriktigt att uppställa krav på anmälan för utfående av ett bi­

drag, som vore avsett att utgå utan behovsprövning. Det funnes nämligen

risk att anmälningar ej inkomma, antingen därför att bidragsberättigade

saknade kännedom om sin rätt till bidrag eller därför att de uppfattade

barnbidragen såsom en social hjälpåtgärd, å vilken de med hänsyn till före­

liggande förmåga att ekonomiskt sörja för barnens vård och uppfostran

icke rimligen ansåge sig kunna framställa anspråk.

Länsstyrelsen i Östergötlands län förmenar, att ett anmälningssystem

komme att förorsaka de lokala organen ett avsevärt merarbete. Särskilt

torde barnavårdsnämnderna i större städer och andra större samhällen

komma att få en betydande arbetsbelastning.

Motsvarande synpunkter ha även framkommit i en del kommunala ytt­

randen.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser för sin del, att för­

faringssättet med anmälningar icke torde innebära någon ökad arbetsbe­

lastning för nämnderna, vilka annars skulle vara hänvisade till en omfat­

tande korrespondens.

Andra konsekvenser av ett system med anmälningar från allmänheten

ha berörts av socialstyrelsen, som anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle fullgörandet av anmälningsskyldig­

heten utgöra förutsättning för åtnjutande av bidrag. Denna skyldighet

skulle fullgöras inom viss tid, och bidrag skulle kunna utgå retroaktivt

under högst ett år, såvida ej den lokala nämnden, »då skäl därtill äro»,

medgåve ytterligare förlängning. Med den av de sakkunniga föreslagna

formuleringen skulle visserligen nämnderna erhålla stor frihet att medgiva

retroaktiv utbetalning för längre tid än ett år, men man kan ej bortse från

Kungl. Maj:ts proposition nr '220.

84

Kung!. Maj:ts proposition nr 220.

att vissa nämnder komma att vara mera restriktiva än andra. Det kan för

nämnderna i vissa fall bliva vanskligt att avgöra, huruvida retroaktivt barn­

bidrag skall utgå. Detta gäller exempelvis, då ett barn avlidit redan innan

anmälan göres eller om denna sker relativt lång tid efter det barnet upp­

nått den högsta för barnbidrag medgivna åldern. Slutligen måste man räkna

med, att i vissa fall anmälan om barnbidrag ej alls sker. Styrelsen har från

sin verksamhet, bland annat såsom tillsynsmyndighet för mödrahjälps-

verksamhet, erfarenhet av att framställning om hjälp många gånger in­

kommer efter den stipulerade ansökningstiden. Som skäl härför uppgives

ofta arbetet med många barn, sjukdom eller hemmets avlägsna belägenhet.

Allmän oföretagsamhet torde stundom här ha inverkat. Ej sällan gäller

detta sådana fall, där hjälpbehovet är mycket stort. Styrelsen kan därför ej

tillstyrka en anordning, enligt vilken man kan riskera, att barnfamiljer,

som kanske äro i stort behov av hjälp, komma att lämnas utanför endast

därför att anmälan om barnbidrag ej alls eller ej inom därför föreskriven

tid inkommit till nämnden. Om anmälningsförfarandet anses erforderligt,

bör enligt styrelsens mening anmälan ej vara villkor för erhållande av barn­

bidrag, utan förfarandet bör kompletteras med en undersökning, beträf­

fande vilka barn anmälan ej inkommit. Huruvida denna komplettering

lämpligast sker hos länsbyrån eller hos det centrala utbetalningsorganet

undandrager sig styrelsens bedömande. Bidragsanvisningar även för så­

dana barn, för vilka anmälan ej skett, böra utsändas under den adress för

bidragsmottagaren, som finnes angiven i folkbokföringsregistret. Därige­

nom att anvisningarna kunna eftersändas kan man räkna med att, i hän­

delse bidragsmottagaren flyttat, anvisning endast undantagsvis ej kommer

mottagaren till banda.

I frågan huruvida utbetalningen av barnbidragen borde

ske från en gemensam central för hela riket eller genom lokala organ har

de sakkunnigas förslag om central utbetalning förordats i det övervägande

antalet yttranden. Socialstyrelsen framhåller sålunda, att med detta system

belastades icke i onödan de kommunala myndigheterna med rutinmässigt

expeditionsarbete. Enligt styrelsens uppfattning kunde ett handhavande av

utbetalningen icke medföra något gagn för nämnderna i deras övriga ar­

bete. Även pensionsstyrelsen förordar central utbetalning men är tveksam,

huruvida den av de sakkunniga föreslagna metoden med användande av

särskilda barnbidragsanvisningar vore den lämpligaste. Pensionsstyrelsen

har i stället dragit upp riktlinjerna för ett system med utbetalning av barn­

bidragen genom kvittenshäften och finner denna metod vara enklare och

smidigare samt så beskaffad att den kunde komma till användning i mars

1948. Generalpoststyrelsen har däremot bestämt avstyrkt, att utbetalningarna

verkställdes genom postverket enligt något kupongsystem. Systemet skulle

med hänsyn till kontroll och redovisning bli .synnerligen betungande och

torde draga högre kostnader än något annat system. Kvittenshäftessystem

torde icke kunna komma till användning till en början, då det icke vore tek­

niskt möjligt att framställa erforderliga häften till mars 1948. Styrelsen för­

ordade på de av de sakkunniga angivna skälen utbetalning från centralt barn-

bidragsorgan. Ett oeftergivligt villkor för att styrelsen skulle kunna åtaga

85

sig bestyret med utbetalning av barnbidragen vore dock att erforderliga

lokaler tillhandahölles, och även om så skedde vore det endast med tvekan

som styrelsen ansåge sig kunna tillstyrka att barnbidragsbetalningen på­

lades postverket. Även statens organisationsnamnet har uttalat sig mot kvit-

tenshäftessystemet. Nämnden tillstyrker de sakkunnigas förslag om central

utbetalning och anför härutinnan:

De fördelar i form av säkrare garantier för en riktig utbetalning och

bättre kontrollmöjligheter, som vid en central utbetalning böra vinnas,

synas nämnden utslagsgivande i detta avseende. \ idare bör beaktas, att

kostnaderna för ett system med en lokal utbetalning äro svårare att i för­

våg överblicka, än kostnaderna för ett centraliserat förfaringssätt. I utred­

ningen har visserligen företagits en kostnadsberäkning, som grundats på

det uppskattade arbetskraftsbehovet i totaltid räknat för lokalt utfärdande

av barnbidragsanvisningar. Del bör emellertid uppmärksammas, att man

i praktiken får räkna med att vid denna totaltids fördelning på de lokala

organen, tiden i stora flertalet fall icke kan så uppdelas, att personalen

kan fullt utnyttjas på varje arbetsställe, och att det följaktligen kan vara

svårt att ernå en god personalekonomi. Personalkostnaderna vid de lokala

organen torde sannolikt bliva avsevärt större än den gjorda beräkningen

ger vid handen.

En decentraliserad utbetalning har förordats endast av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län och ett fåtal landskommuner. Länsstyrelsen anför:

Uppenbart är, att central utbetalning måste innebära en ytterligare ut­

byggnad av den centrala förvaltningen. Personalkostnaderna bli också

mycket störa. Förvaltningsapparaten blir tungrodd, icke minst av det skä­

let att alla förfrågningar från enskilda äro avsedda att löpa samman till

centralorganet. Någon personlig kontakt kan ej komma i fråga. Även de

enklaste frågor förutsätta skriftväxling och utredningar, som bli både tids­

ödande och kunna åstadkomma irritation.

Enligt länsstyrelsens mening innebär decentraliserad utbetalning genom

kommunala nämnder påtagliga fördelar. Sålunda kan snabbt och utan om­

gång rättelse ske av förelupna fel, ändringar i fråga om adresser och betal­

ningsmottagare lätt iakttagas samt tillgång till barnregister och register

över bidragsmottagare möjliggöra nödig kontakt med barnen eller famil­

jerna. Behovet av sådan kontakt synes följa av de sakkunnigas förslag,

enligt vilket anmälan om bidrag kan göras av barnets föräldrar, fosterför­

äldrar, förmyndare, barnavårdsman eller annan som har vard om barnet.

För allmänheten äro fördelarna särskilt framträdande. Med ledning av

längder och register samt den personkännedom, som iinns i kommunerna,

kan bidragssystemet utformas ulan vidlyftiga formulär och ansöknings­

handlingar. Det föreslagna anmälningsförfarandet kan reduceras till ett

minimum, då den utbetalande lokalmyndigheten inom nära räckhall har

tillgång till alla grundläggande uppgifter. Även skriftväxlingen blir obe­

tydlig, då de flesta uppkommande frågorna torde kunna lösas efter inhäm­

tande under hand av kompletterande upplysningar. Beroendet av de strängt

upptagna tryckande registren torde icke heller bli lika stort, vilket ur ar-

betssynpunkt är en vinst. Det får över huvud tagel icke glömmas, att en

lokal nämnd har helt andra förutsättningar att hos pastorsämbetet i spe­

ciella fall inhämta erforderliga uppgifter. Genom att låta kommunens so­

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

86

Kungi. Maj.ts proposition nr 220.

cialvårdande organ taga befattning även med utbetalningsfrågorna, kan

detta organ direkt följa och iakttaga verkningarna av denna nya bidrags­

form, varigenom barnbidragen kunna väntas få den samhälleliga betydelse,

som avsetts med dem.

Utbetalning av barnbidragen bör ej förorsaka några organisatoriska svå­

righeter för kommunerna, som icke stå främmande för dylika arbetsupp­

gifter. Såsom exempel kan nämnas utbetalning av familjebidrag till militär

personal samt tidigare befattning med debitering och uppbörd av kom-

munalutskylder. Blivande sammanslagning av kommuner till större en­

heter är också ägnad att minska eventuella farhågor i detta avseende.

Enligt de sakkunnigas egna beräkningar böra kostnaderna för ifråga­

varande alternativ icke i och för sig avhålla från begagnandet av en de­

centraliserad anordning, därest vägande skäl av annan art kunde anföras

för en dylik. Då sådana skäl visats föreligga, har länsstyrelsen ansett en

decentralisering på förevarande område vara att föredraga.

Av de kommuner, som uttalat sig för decentraliserad utbetalning av barn­

bidragen har en förordat utbetalning länsvis medan en annan velat anför­

tro sjukkassorna uppgiften. Kommunalnämnden i Skellefteå socken föreslår

att utbetalningen sker genom kommunalnämnden eller kommunens kassa­

kontor.

Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att om utbetalningen

skulle ombesörjas av kommunala myndigheter, det vore lämpligt att lägga

denna arbetsuppgift på annan än barnavårdsnämnden. Det mycket omfat­

tande arbetet med registreringen och utbetalningen skulle nämligen inne­

bära en tämligen utpräglat kameral arbetsuppgift, för vilken barnavårds­

nämnderna i regel icke torde vara särskilt väl lämpade.

Den centrala organisationen av barnbidragsverksamheten

har föranlett uttalanden från några remissinstanser.

Socialstyrelsen, som icke har något att erinra mot att styrelsen bleve till­

synsmyndighet för barnbidragsverksamheten, har härvid framhållit, att

enligt dess mening avsevärda fördelar skulle vara att vinna om socialsty­

relsen i stället för kammarrätten även gjordes till central besvärsinstans

i barnbidragsärendena. Det torde kunna förväntas, att socialstyrelsen i och

med en mera genomgripande organisation av socialvården komme att bliva

högsta besvärsinstans i alla fattigvårds- och barnavårdsmål. Styrelsen funne

det därför naturligt, att, då fråga nu uppkommit om besvärsordningen för

en ny grupp socialvårdsmål, man redan från början gjorde styrelsen till

sista besvärsinstans, detta oberoende av huruvida länsstyrelsen inkopplades

som besvärsmyndighet — vilket socialstyrelsen om än med tvekan föror­

dade — eller ej. Man skulle härigenom ytterligare vinna, att styrelsen i

egenskap av tillsynsmyndighet finge direkt kontakt med och kunde kon­

tinuerligt följa barnbidragsverksamhetens utveckling. Socialstyrelsen har

vidare anfört:

De sakkunniga ha ej övervägt något annat alternativ för central utbetal­

ning än genom posten. Då socialstyrelsen föreslagits skola vara tillsyns-

87

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

myndighet, hade det enligt styrelsens mening legat nara till hands att söka

koncentrera den centrala organisationen till styrelsen. Styrelsen vill här­

vid erinra om att anvisningarna å folkpensioner enligt den nya iolkpen-

sioneringslagen komma att utfärdas av pensionsstyrelsen. Om utbetalningen

av barnbidragen förlädes till socialstyrelsen, skulle man bland annat vinna

den fördelen, att såväl allmänheten som de lokala myndigheterna i ange­

lägenheter, som röra barnbidragen, ej behövde tveka angående det centrala

organ, till vilket hänvändelser och förfrågningar hora stallas. Styrelsens

ovan nämnda förslag att styrelsen borde bliva högsta besvarsmstans for

barnbidragsärenden talar ytterligare för lämpligheten av att hela verksam­

heten centraliseras till socialstyrelsen. Förläggandet av utbetalningarna till

styrelsen skulle slutligen medföra att styrelsen finge direkt tillgång till saval

barn- som bidragsmottagarregister, vilket bor vara till stor fordel för s \

relsen i egenskap av tillsynsmyndighet samt som besvarsmstans. Den di­

rekta kontakten med nämnderna torde även vara till gagn. Möjligt ar a

styrelsens nuvarande maskinpark i viss utsträckning skulle kunna dispo­

neras för utbetalningen av barnbidragen.

Pensionsstyrelsen

finner det böra övervägas om icke möjligen en enda

myndighet — vilken i sådant fall också borde vara enda besvärsinstans i

barnbidragsärenden — kunde handhava utbetalningen av de allmänna barn­

bidragen. Enligt styrelsens mening syntes det naturligt, att handhavandet

av de centrala uppgifterna med avseende på den verksamhet, som lokalt

ombesörjdes av barnavårdsnämnderna, åvilade den statliga myndighet, som

hade tillsynen över dessa nämnder, d. v. s. socialstyrelsen. Skulle det as

pensionsstyrelsen skisserade utbetalningssättet komma till användning,

måste dock huvudparten av de med utbetalningen av barnbidragen sam­

manhängande tekniska frågorna anförtros åt generalpoststyrelsen.

Även

socialvårdskommittén

har med hänsyn till den byråkratiska apparat,

som bl. a. ur kontrollsynpunkt annars skulle bli nödvändig, ifrågasatt om

icke vid central utbetalning barnbidragsavdelningen borde anknytas till

socialstyrelsen. Även om utbetalningen inordnades i en särskild avdelning

i postverket, syntes det kommittén därjämte att betydande fördelar skulle

ernås, om man centraliserade hela besvärsinstitutet hos socialstyrelsen.

Länsstyrelsen och kammarrätten skulle sålunda icke betungas med dessa

uppgifter utan besvär över barnavårdsnämnds beslut anföras direkt hos

socialstyrelsen vars beslut icke skulle kunna öserklagas.

Departement schefen.

1 det föregående har jag på grundval av befolkningsutredningens betän­

kande angående barnkostnadernas fördelning iörordat införandet av all­

männa kontanta barnbidrag å 2C>0 kronor per år och barn. De organisato­

riska problem, som kräva sin lösning i samband med genomförandet av ett

dylikt allmänt barnbidragssystem, ha närmare behandlats i befolkningsut­

redningens betänkande angående befolkningspolitikens organisation och den

utredning, som särskilt tillkallade sakkunniga verkställt rörande utbetal­

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

ningen av barnbidragen. I dessa båda betänkanden behandlas jämväl utför­

ligare än som skett i befolkningsutredningens huvudbetänkande vissa frå­

gor av allmän och principiell innebörd rörande barnbidragssystemets ut­

formning. Jag skall i det följande till närmare behandling upptaga dessa

problem. Dessförinnan vill jag emellertid anmäla, att jag i förevarande sam­

manhang icke funnit anledning alt till mera ingående prövning upptaga det

av befolkningsutredningen framlagda förslaget om tillskapandet av en fa-

miljenämnd såsom kommunalt organ för handhavande av dels barnbidrags-

verksamheten och dels de uppgifter, som för närvarande ankomma på barna­

vårdsnämnd, och en del andra socialvårdande uppgifter. Frågan om den

framtida organisationen av de lokala organen på detta område synes mig

böra anstå, till dess slutresultatet av det pågående reformarbetet kan tyd­

ligare överblickas. Den beslutade kommunindelningsreformen synes också

utgöra en anledning att uppskjuta ståndpunktstagandet i denna fråga till

en senare tidpunkt. I det följande utgår jag därför från att barnavårds­

nämnderna skola fungera såsom beslutande lokala organ i barnbidrags-

frågor.

Såväl befolkningsutredningen som de särskilda utbetalningssakkunniga

ha föreslagit att barnbidragen skola utbetalas kvartalsvis. Befolk­

ningsutredningen har ansett, att bidraget borde utgå från och med kalen­

deråret närmast efter födelseåret till och med det kalenderår under vilket

barnet fyller 16 år, medan de sakkunniga förordat att barnbidraget skall

utgå redan från och med kalenderkvartalet efter det, under vilket barnet

fötts, men i gengäld upphöra med utgången av det kalenderkvartal, under

vilket barnet uppnår 16 års ålder. Om barnet avlider före 16 års ålder

skulle på motsvarande sätt barnbidraget utgå till och med det kalenderår

respektive det kalenderkvartal, under vilket dödsfallet inträffar. I likhet

med flertalet av de myndigheter, som yttrat sig i denna del, vill jag ansluta

mig till de sakkunnigas förslag. Den av befolkningsutredningen förordade

regeln får, såsom de sakkunniga påpekat, i vissa fall föga önskvärda konse­

kvenser utan att medföra några väsentliga praktiska fördelar. Barnbidra­

gen föreslås alltså skola utgå från och med kvartalet efter det, varunder

barnet fötts, till och med det kvartal, varunder barnet fyller 16 år eller

dessförinnan avlider. Utbetalningen bör ske kvartalsvis. Att, såsom i några

remissyttranden ifrågasatts, verkställa endast två utbetalningar om året

skulle, särskilt beträffande familjer med många barn, öka risken för att

barnbidraget icke konune barnet till godo. En utbetalning månadsvis åter

skulle sannolikt vara alltför tyngande för den administrativa apparaten.

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit vill jag vidare förorda, att

endast hela kvartalsbelopp utanordnas. Är någon berättigad till barnbidrag

för flera barn, böra beloppen utanordnas gemensamt. De sakkunniga ha

ifragasatt att den lokala nämnden skulle kunna ställa sig själv som motta­

gare av kvartalsbeloppet, då en uppdelning av detsamma på månadsutbetal-

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

89

ningar framstode som önskvärd. Häremot synes i och för sig ej vara något

att erinra, men förfaringssättet torde i allmänhet böra komma i fråga en­

dast då nämndens omhändertagande av bidraget är påkallat även av andra

orsaker. En uppdelning av kvartalsbeloppet på olika bidragsmottagare åter

skulle kunna synas skälig, då barnet under samma kvartal vistats i flera

hem. Även i dessa fall synes för den lokala nämnden böra finnas möjlighet

att, om så finnes påkallat, ställa sig själv som bidragsmottagare och lör-

dela barnbidraget efter skäliga grunder. Merendels torde dock i dessa fall,

i analogi med vad som eljest föreslås i fråga om den tid, för vilken rätt

till barnbidrag skall föreligga, barnbidraget böra i dess helhet utgå till det

hem, där barnet vårdats vid kvartalets ingång. Endast om förändringen

inträtt så tidigt under kvartalet, att det framstår som obefogat att utbetala

kvartalsbeloppet oavkortat till nämnda hem, synes ett ingripande från barna­

vårdsnämndens sida vara påkallat. Praktiskt torde för övrigt en annan ord­

ning svårligen låta sig genomföra.

Vad nu sagts bör givetvis i förekommande fall äga motsvarande tillämp­

ning beträffande de barnbidrag, som skola utgå till barn i

åldern 16—18 år. Frågan, under vilka förutsättningar dessa äldre

barn skola vara berättigade till barnbidrag, har förut berörts endast i förbi­

gående. Förslaget om en utsträckning av barnbidragssystemet att i viss om­

fattning avse även dessa barn har av befolkningsutredningen väsentligen

motiverats med en hänvisning till de grunder, efter vilka enligt gällande be­

stämmelser om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldig äger

rätt till familjeavdrag för barn. Härutinnan gäller som huvudregel att skatt­

skyldig äger åtnjuta sådant avdrag, därest han under beskattningsåret haft

hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn under 18

år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst. Befolkningsutredningen har

uttalat, att en tillämpning av motsvarande grundsats i fråga om barnbidra­

gen skulle innebära, att detta bidrag folie bort, när vederbörandes inkomst

av arbete — jämväl sådant som utfördes inom föräldrahemmet av hemma­

varande ungdomar i här avsedd ålder — uppskattades till belopp översti­

gande 600 kronor. Av vad befolkningsutredningen i övrigt i detta samman­

hang yttrat framgår icke tydligt huruvida enligt utredningens mening in­

komst av eget kapital i förevarande fall borde jämställas med inkomst av

arbete. Att så bör ske synes emellertid vara en logisk konsekvens av de

skäl som närmast förestavat förslaget.

1 några remissyttranden har beträffande den av befolkningsutredningen

sålunda uppställda förutsättningen för barnbidrag i förevarande fall fram­

hållits, att densamma skulle innebära en orättvisa mot sådana ungdomar,

som tagit förvärvsarbete för att få medel till att samtidigt fortsätta sina

studier. Därest den stipulerade inkomsten härvid uppnås, skulle barnbidrag

icke utgå, medan däremot sådant bidrag skulle utbetalas såsom ett extra

tillskott till förekommande understöd från föräldrar eller det allmänna, om

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

detta understöd vore tillräckligt för att försörja vederbörande under studie­

tiden. Dessa anmärkningar kunna icke frånkännas ett visst berättigande.

Den föreslagna regeln är emellertid såvitt jag kan finna önskvärd med hän­

syn till de skattefria avdragens ersättande med allmänna barnbidrag. De

familjer, i vilka finnes studerande ungdom i ifrågavarande åldersklasser,

skulle eljest i många fall — såsom närmare framgår av den förut lämnade

framställningen av förslagets ekonomiska verkningar — komma i sämre

läge i beskattningshänseende än tidigare. Att generellt låta barnbidragen

utgå ända till dess barnet fyllt 18 år. såsom ifrågasatts i något yttrande,

synes mig däremot ej böra komma i fråga.

Jag förordar ailtså, att barnbidrag skola utgå för barn i åldern 16—18 år

enligt de av befolkningsutredningen angivna riktlinjerna. Särskilt med hän­

syn till att den här nödvändiga prövningen av barnets förhållanden —■ en

provning, som enligt min mening bör kunna anförtros barnavårdsnämn­

derna — i allmänhet måste äga rum innan ännu de faktiska omständighe­

terna, inkomstens storlek o. s. v., äro bekanta, bör emellertid icke stadgas

någon viss maximal årsinkomst, som icke får överskridas, om ej barnbidra­

get skall indragas. I stället torde regeln böra utformas så, att barnbidrag för

ifrågavarande barn må utgå, därest barnet kan antagas på grund av fortsatt

utbildning, sjukdom eller av annan anledning icke kunna genom eget arbete

i mera avsevärd mån bidraga till sitt uppehälle och ej heller äger egna till­

gångar av betydenhet. Vid prövningen bör beaktas att, såsom socialstyrelsen

påpekat, en årsinkomst av 600 kronor numera icke täcker de huvud­

sakliga kostnaderna för uppfostran av ett barn i här ifrågavarande ålders­

klasser. Först om barnet kommer upp till en arbetsinkomst av omkring

1 000 kronor om året torde det få anses vara i stånd att i mera avsevärd

mån bidraga till sitt uppehälle. I den beräknade årsinkomsten bör härvid

icke inräknas värdet av understöd och stipendier, som barnet kan komma

att åtnjuta. Dessa utgöra ju ej någon barnets skattepliktiga inkomst och

påverka alltså ej rätten till familjeavdrag för barnet enligt nuvarande system.

Beträffande barn, som äger eget kapital, torde vid prövningen av frågan om

allmänt barnbidrag för barnet må utgå efter fyllda 16 år, viss hänsyn böra

tagas till storleken av barnets egna tillgångar. Härtill återkommer jag i

specialmotiveringen.

Vad härefter angår frågan, vem som skall ha rätt att för visst

barn uppbära det allmänna barnbidraget (bidragsmot-

tagaren), ha några invändningar icke rests mot den av befolkningsutred­

ningen uppställda allmänna grundsatsen, att bidraget i regel skall utgå till

den som vårdar och fostrar barnet, och jag vill i princip ansluta mig till

densamma. En närmare utveckling av denna allmänna regels innebörd torde

emellertid vara nödvändig om den skall kunna tjäna till ledning vid fast­

ställandet av bidragsmottagare.

Kung!. Maj:ts proposition nr 220.

91

Vad härvid först angår hemmavarande barn i bestående äktenskap har

befolkningsutredningen och en minoritet av de sakkunniga föreslagit, att

bidraget i regel skall utbetalas till barnets moder, och detta förslag har för­

ordats i ett stort antal remissyttranden. Såsom skäl har framför allt an­

förts, att modern, som i allmänhet hade den omedelbara vårdnaden om

barnet, vore bäst skickad att bedöma dess behov och att därmed även vunnes

garanti för den lämpligaste användningen av det för barnets bästa avsedda

bidraget. Även den mening, som uttalats av de sakkunnigas majoritet, att

bidraget, där ej särskilda skäl föranledde till annat, skall utbetalas till fa­

dern, vilken i regel ansvarade för familjens ekonomi, har emellertid till­

vunnit sig gillande i åtskilliga yttranden. Härvid har bland annat åbero­

pats, att ett annat förfarande skulle uppfattas som en brytning med gängse

sed och därigenom kunna föranleda slitningar i familjen samt att fadern i

princip vore barnets förmyndare och därför borde handha dess ekonomiska

angelägenheter. Sistnämnda påpekande bygger tydligen på ståndpunkten,

att barnbidraget tillkommer barnet personligen. För min del finner jag detta

betraktelsesätt alltför teoretiskt betonat. Barnbidragen böra betraktas som

ett tillskott till hela familjens hushållning, låt vara att syftet därmed i första

hand är att möjliggöra en standardhöjning för barnens del.

Även i övrigt synes motiveringen för förslaget om fadern som bidrags-

mottagare bottna i ett alltför formellt betraktelsesätt, som icke i första hand

ser till barnets bästa. Om modern tillerkännes rätt till barnbidraget, torde

man med större säkerhet kunna räkna med att bidraget verkligen kommer

barnet till godo och får den standardhöjande effekt som avses. Såsom från

obka håll påpekats tala dessutom praktiska skäl, bland annat att modern i

allmänhet har större möjligheter än fadern att personligen utkvittera belop­

pet, för att modern sättes som generell bidragsmottagare.

De i några yttranden redovisade farhågorna för att en sådan regel skulle

medföra slitningar i familjerna torde vara överdrivna. En viss risk för att

meningsmotsättningar skola uppstå lär för övrigt icke kunna undvikas, hur

utbetalningssystemet än anordnas. Denna risk torde emellertid ökas, om

makarna, såsom de sakkunniga ifrågasatt, bereddes tillfälle att i en anmä­

lan för erhållande av barnbidrag själva välja vem som skulle få uppbära

bidraget. En sådan bestämmelse skulle sannolikt komma att medföra svå­

righeter för många husmödrar och kunna leda till misshälligheter mellan

makarna. .lag kan därför ej förorda någon bestämmelse om valfrihet. Som

en generell regel bör i stället gälla att, därest båda föräldrarna lia vårdna­

den om sill barn, modern skall äga rätt till barnbidraget.

I andra fall än de nu nämnda kan regeln, att den som vårdar och fost­

rar barnet skall äga uppbära det allmänna barnbidraget, i regel direkt till-

lämpas. Har en av föräldrarna ensam vårdnaden, t. ex. efter skillnad i

äktenskapet, blir denne sålunda berättigad att uppbära barnbidraget, och

92

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 220.

beträffande barn utom äktenskap erhåller barnets moder i allmänhet denna

rätt. En förutsättning härför bör emellertid vara att den faktiska vården

om barnet verkligen utövas av vårdnadshavaren. Är så ej fallet, synes den

faktiske vårdnadshavaren böra äga rätt till barnbidraget, bl. a. med hän­

syn därtill att något underhållsbidrag i dylika fall ej kan påräknas från

den rättslige vårdnadshavaren. Har vårdnaden om barnet anförtrotts sär­

skilt förordnad förmyndare, bör denne likaledes äga rätt till barnbidraget

endast om han verkligen omhänderhar barnet. Utackorderar han det i ett

enskilt hem för att barnet där skall få vård och fostran, blir barnet att be­

trakta som fosterbarn. Till dessa återkommer jag i det följande.

Vid adoption av barn synas motsvarande regler böra bliva tillämpliga.

Ha äkta makar adopterat gemensamt eller har barn adopterats av kvinna,

får adoptivmodern sålunda rätt till barnbidraget. 1 stället går barnets verk­

liga moder förlustig denna rätt, såvida ej barnet adopterats av hennes man.

I detta sammanhang torde böra beröras frågan om barnbidragens inver­

kan på de underhållsbidrag till barn i och utom äktenskap, som, då för-t

åldrarna leva åtskilda, av den av dem som icke har vårdnaden skola utbetalas

till vårdnadshavaren. I enlighet med vad i det föregående fastslagits bör

den sistnämnde även ha rätt till allmänt barnbidrag för barnet. Vårdnads-

liavarens inkomster komma alltså att öka med barnbidragets belopp. I

högre inkomstlägen kan det därjämte inträffa att den underhållsskyldige,

som enligt gällande bestämmelser i allmänhet har rätt till halvt familje-

avdrag för barn vid beskattningen, på grund av bortfallet av dessa avdrag

i det statliga skattesystemet kommer att åsamkas ökade skatteutgifter.

Då en var av föräldrarna efter sin förmåga skall taga del i kostnaden för

barnets underhåll, kunna dessa förhållanden måhända i vissa fall komma

att tagas till intäkt för yrkanden om jämkning i redan utgående underhålls­

bidrag. Såväl befolkningsutredningen som flera remissinstanser ha emel­

lertid kraftigt understrukit betydelsen av att den eftersträvade standard­

höjningen för barnens del icke motverkas genom en reduktion av under­

hållsbidragen. Härvid har även framhållits, att dessa bidrag ofta utmätts

med belopp som med hänsyn till de stegrade levnadskostnaderna vore

alltför låga.

Det är uppenbarligen av vikt att här avsedda barn (skilsmässobarn, barn

utom äktenskap) icke beträffande de allmänna barnbidragen missgynnas

i förhållande till andra barn, vilket ju skulle bli fallet om underhållsbidra­

gen i allmänhet nedsattes. I de fall, där underhållsbidraget för närvarande

utgår med ett med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förhållanden och

nuvarande penningvärde lågt belopp, torde emellertid en reduktion av bi­

draget ej rimligen komma i fråga. Det ankommer emellertid på de all­

männa domstolarna att då fråga uppkommer om jämkning liksom då under­

hållsbidrag första gången skall fastställas pröva föreliggande omständighe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

93

ter och härvid lägga den vikt vid barnbidraget, som finnes påkallat med

hänsyn till dess storlek och naturen av dessa bidrag.

Vad nu sagts om underhållsbidrag torde i tillämpliga delar böra gälla

den ersättning — fosterlegan —, som för fosterbarn stundom erläg­

ges till fosterföräldrarna av barnets naturliga föräldrar, dess förmyndare

eller barnavårdsnämnd, som omhändertagit barnet. Enligt regeln att barn­

bidraget skall utgå till den faktiske vårdnadshavaren böra rätteligen foster­

föräldrarna och av dem fostermodern i allmänhet uppbära detta bidrag för

sitt fosterbarn. Detta kan emellertid komma att framstå som en orättvisa

mot barnets naturliga föräldrar, vilka måhända ha att erlägga betydande

belopp i fosterlega, särskilt om de samtidigt på grund av barnavdragens

bortfallande åsamkas ökade skatteutgifter. Barnavårdsnämnderna, som ha

att öva tillsyn över fosterbarnsvården, torde ofta ha möjlighet att reglera

denna sak på ett ändamålsenligt sätt. En utväg som i vissa tall torde kunna

anlitas är att barnbidraget utbetalas till barnets verkliga moder, men att i

gengäld fosterlegans storlek regleras uppåt. I andra' fall torde det vara

lämpligare att barnbidraget får utgå till fostermodern, i samband varmed

stundom en jämkning av fosterlegans belopp torde kunna övervägas. Jag

är med hänsyn till vad nu anförts ense med befolkningsutredningen därom,

att det i varje särskilt fall bör tillkomma nämnden att bestämma över sät­

tet för utanordnande av barnbidrag för fosterbarn. Som allmän regel för

prövningen synes emellertid böra gälla att fostermodern i första hand skall

anses äga rätt till bidraget. Den av nämnden utsedde fosterbarnsinspektö-

ren bör i fortsättningen ägna uppmärksamhet åt barnbidragets använd­

ning så att detta verkligen direkt eller indirekt kommer barnet till godo.

Missbrukas bidraget och vinnes ej genom föreställningar rättelse, skall detta

i likhet med andra missförhållanden i fosterhemmet anmälas till barna­

vårdsnämnden. Nämnden bör då kunna utse annan bidragsmottagare eller

ställa sig själv som mottagare av bidraget.

I flera remissyttranden har framhållits, att vad som gäller för tosterbarn,

som av föräldrar eller förmyndare utackorderats i fosterhemmet, även bör

avse sådana barn, som efter att ha omhändertagits av barnavårdsnämnd för

skyddsuppfostran eller samhällsvård utackorderats i enskilt hem. Befolk­

ningsutredningen har däremot funnit att nämnden i berörda fall själv skall

uppbära bidraget och använda detsamma för täckande av sina kostnader,

alltså framför allt för bestridandet av utgifter för fosterlega. Någon anled­

ning att göra skillnad mellan olika kategorier fosterbarn finnes emellertid

icke. Jag delar därför den uppfattning, som kommit till uttryck i omför-

mälda remissyttranden. Barnbidraget bör alltså även för dessa fosterbarn

i princip utgå till fostermodern.

Har barnet däremot efter omhändertagandet placerats på barn­

hem eller annan anstalt, skall nämnden givetvis äga uppbära barn­

bidraget och med detsamma täcka sådana vårdavgifter för barnet, för

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

vilka nämnden i första hand svarar. Motsvarande bör gälla om fattigvårds-

samhälle bestrider kostnaden för anstaltsvård av barn. Hänsyn till barn­

bidragets belopp skall givetvis tagas, då kommunen eller fattigvårdssam-

hället i mån av befogenhet kräver ut ersättning av enskild person, annan

kommun, landsting eller staten, som i sista hand ansvarar för ifrågava­

rande kostnader. Barnbidraget kan på detta sätt indirekt komma även för­

äldrarna till omhändertagna barn till godo. Har barnet placerats på anstalt

av föräldrarna själva och dessa genom erläggande av vårdavgifter direkt

betala vården, bör givetvis barnbidraget utgå i vanlig ordning.

I några yttranden har ifrågasatts att, då barnbidraget hade till syfte att

åstadkomma en standardhöjning för barnens del, denna standardhöjning

beträffande anstaltsbarnen borde åvägabringas genom att bidraget utbeta­

las till anstaltens föreståndare. Till denna uppfattning kan jag ej ansluta

mig. Det får anses åligga huvudmännen för respektive anstalter att tillse

att de på anstalten omhändertagna barnen erhålla vård och fostran av den

minimistandard, som genom barnbidragens införande avses komma alla

barn till del.

Det sagda gäller även statliga anstalter, där vården är kostnadsfri. Såsom

befolkningsutredningen framhållit skulle det emellertid innebära en onödig

dubbelföring att överhuvudtaget låta barnbidrag utgå för de barn, som

vårdas på sådana anstalter t. ex. de flesta blinda och dövstumma barn i

skolåldern. Barnbidrag bör fördenskull ej utgå för tid varunder barn är

intaget i sådan anstalt som här avses. I den mån å dylika anstalter intagna

barn under ferier vistas i föräldrahemmet kan det ifrågakomma, att barn­

bidrag för det kvartalet i vanlig ordning utgår till modern eller annan bi-

dragsberättigad.

Befolkningsutredningen har i ett väsentligt avseende förordat en avvikelse

från huvudregeln, att barnbidraget skall kontant utbetalas till den som vår­

dar och fostrar barnet d. v. s. i regel modern. För sådana fall, då anledning

funnes till antagande att ett till modern utbetalat bidrag icke skulle komma

att användas till barnets bästa, har utredningen nämligen förutsatt, att

bidraget omhändertages av barnavårdsnämnden för att

begagnas på ett för barnet lämpligt sätt, till exempel till inköp av skodon

och kläder. Utredningen har framhållit, att en sådan åtgärd av nämnden

borde anses som ett ingrepp av nära nog samma natur som omhänderta­

gande av barn för skyddsuppfostran eller samhällsvård och därför endast

företagas, då starka skäl därför förelåge. Vad befolkningsutredningen så­

lunda föreslagit är tydligen avsett att i förekommande fall gälla även om

barnets fader eller förmyndare är bidragsmottagare.

Den av befolkningsutredningen sålunda föreslagna regeln synes mig vara

av värde som ett komplement till barnavårdslagens bestämmelser om om­

händertagande av barn, som i hemmet utsättas för vanvård. Regeln kan

måhända möjliggöra att sådant omhändertagande stundom ej behöver ske,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.

95

därför att den varning som omhändertagandet av det kontanta barnbidraget

innebär visar sig vara tillfyllest för föräldrarnas tillrättaförande. Särskilt torde

detta gälla om åtgärden förknippas med ett förordnande om övervakning.

Jag vill därför i princip förorda att den föreslagna regeln lagfästes. Vad

befolkningsutredningen uttalat om en restriktiv tillämpning av densamma

synes mig härvid böra beaktas. Att, såsom i några remissyttranden för­

ordats, barnavårdsnämnderna skulle äga ingripa för åvägabringande av

en viss användning av barnbidraget eller i allmänhet för att åstadkomma

en klokare hushållning i barnfamiljerna synes icke lämpligt. Regeln om

barnavårdsnämndens rätt att omhändertaga barnbidraget får sålunda icke

tagas till intäkt för en nämndens övervakning av barnfamiljernas hushåll­

ning. Om den utsedde bidragsmottagaren visar sig vara uppenbart olämplig

att handhava bidraget -— han är kanske alkoholist och använder detsamma

för inköp av spritdrycker — bör i första hand övervägas om ej annan för

barnet intresserad person, till exempel barnets förmyndare eller barnavårds-

man, bör utses till bidragsmottagare. Endast om en dylik åtgärd icke kan

anses tillfyllest och förmaningar till bidragsmottagaren lämnas obeaktade

bör ett direkt omhändertagande från nämndens sida ske.

Jag övergår härefter till frågan om de organisatoriska anord­

ningar som erfordras för barnbidragens utbetalning. De

sakkunniga ha utgått från att antingen man väljer ett system med central

utbetalning från ett för hela riket gemensamt organ eller ett decentraliserat

utbetalningssystem samma förfaringssätt måste anlitas för införskaffande

av uppgifter om de barn, för vilka barnbidrag skall utgå, och om de bidrags­

mottagare, till vilka bidragen skola utanordnas. I enlighet med vad de sak­

kunniga förutsatt synes det härutinnan ofrånkomligt att lita till barnavårds­

nämndernas medverkan. På vederbörande barnavårdsnämnd skall nämligen,

på sätt i det föregående nämnts, ankomma att fastställa vem som skall vara

bidragsmottagare för visst barn. Denna prövning bör lämpligen äga rum i

samband med inhämtandet och sammanställandet av de uppgifter, som er­

fordras för ändamålet.

I fråga om de arbetsuppgifter, som i enlighet med det anförda komma att

åvila barnavårdsnämnderna, ha de sakkunniga ingående diskuterat två

alternativa linjer. Enligt den ena av dessa skulle barnavårdsnämnderna

med ledning endast av från folkbokföringens länsbyråer erhållet material

iordningställa de för barnbidragens utbetalning erforderliga uppgifterna.

Enligt det andra alternativet borde man i detta hänseende bygga på anmäl­

ningar från de bidragsberättigades sida. Jiimväl i sistnämnda fall borde

enligt de sakkunniga folkbokföringsmaterialet utnyttjas i kontrollsyfte och

för fullständigande av uppgifterna med vissa ur folkbokföringen hämtade

ytterligare upplysningar. Det arbete som vore förenat härmed syntes emel­

lertid enligt de sakkunniga lämpligen böra läggas på folkbokföringsorganen.

Statistiska centralbyrån, som är riksbyrå för folkbokföringen, och ett flertal

96

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

länsstyrelser ha emellertid under åberopande av arbetsbelastningen å folk­

bokföringens länsbyråer förordat att kontroll- och kompletteringsarbetet

uppdrages åt barnavårdsnämnderna. Då arbetet uppenbarligen väsentligen

måste utföras under den tid länsbyråerna äro sysselsatta med förberedelse­

arbeten för mantalsskrivningen år 1948, vill jag ansluta mig till den upp­

fattning som i nu nämnda yttranden uttalats.

Vidkommande frågan i vad mån från de bidragsberättigades sida skall

krävas anmälan om förekomsten av bidragsberättigat barn ha de sak­

kunniga funnit sig — om än med tvekan — böra förorda ett dylikt anmäl­

ningsförfarande. I remissyttrandena äro meningarna i denna fråga mycket

delade. Sålunda ha åtskilliga remissmyndigheter — under åberopande av

att ett anmälningsförfarande skulle medföra besvär för allmänheten och ett

betydande merarbete för barnavårdsnämnderna — ansett att man borde

avstå från anmälningar och nöja sig med folkbokföringsuppgifterna. I det

övervägande antalet yttranden har emellertid det av de sakkunniga för­

ordade anmälningsförfarandet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Enligt min mening synes det icke vara lämpligt att uteslutande bygga på

folkbokföringsuppgifterna. Såsom de sakkunniga anfört torde man icke

kunna utgå från att dessa uppgifter äro vare sig fullständiga eller absolut

tillförlitliga och ett utbetalningssystem, som uteslutande byggde på folkbok­

föringen, skulle därför åtminstone i en del fall leda till felaktiga utbetal­

ningar av barnbidrag. Av stor betydelse i detta sammanhang är också att

folkbokföringsorganens medverkan vid registrens uppläggande av tekniska

skäl måste förläggas till mitten av innevarande år, varför de av dessa organ

lämnade uppgifterna vid tiden för den första utbetalningen av barnbidrag

säkerligen skulle visa sig vara inaktuella i ett betydande antal fall, särskilt

i fråga om adressuppgifterna. Med hänsyn härtill synes man icke kunna

undgå att komplettera folkbokföringsuppgifterna med anmälningar från

allmänheten och jag ansluter mig fördenskull till de sakkunnigas stånd­

punkt i denna fråga. Självfallet bör vid den närmare utformningen av an­

mälningsförfarandet tillses att anmälningarna bli så litet betungande som

möjligt. Sålunda synes det böra övervägas huruvida anmälan ovillkorligen

skall göras skriftligen eller om icke, åtminstone i mindre kommuner, munt­

liga anmälningar kunna vara tillfyllest. I några yttranden har uttryckts

den åsikten, att barnavårdsnämnden borde beträffande sådana bidragsbe-

rättigade, vilka ej gjort anmälan, påföra bidragsmottagare med stöd av

folkbokföringsuppgifterna. Någon skyldighet i detta avseende bör dock en­

ligt min mening icke åläggas barnavårdsnämnderna, men å andra sidan bör

nämnd, även om anmälan ej gjorts, kunna besluta om utbetalning av all­

mänt barnbidrag, därest nämnden efter skedd undersökning eller på grund

av personlig kännedom om förhållandena finner detta böra ske.

I fråga om valet av utbetalningssystem för barnbidragen ha

de särskilt tillkallade sakkunniga förordat utbetalning genom ett centralt

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

97

organ, och det övervägande antalet remissinstanser ha anslutit sig till de

sakkunnigas uppfattning på denna punkt. Endast i några få yttranden har

i stället förordats en utbetalning genom lokala organ. De sakkunniga ha till

stöd för sin uppfattning anfört, bland annat, att för de lokala organen ett

decentraliserat utbetalningssystem skulle medföra ett väsentligt merarbete.

Jag är icke övertygad om riktigheten av denna uppfattning. Såsom tidigare

nämnts, torde förarbetet för uppläggande av för utbetalningen erforderliga

register bliva detsamma vare sig utbetalningen skall skötas centralt eller

lokalt. Skillnaden i nämndernas arbete skulle bestå däri att vid en lokal

utbetalning nämnderna skulle vara nödsakade att — utöver utskrivandet av

anvisningar å barnbidragen — föra för utbetalningen erforderliga register,

under det att enligt de sakkunnigas uppfattning så icke skulle behöva ske

vid en central utbetalning, där registerföringen kunde ske centralt. För min

del håller jag dock före att även vid en central utbetalning de lokala nämn­

derna skulle för att kunna besvara förfrågningar och hålla nödig kontakt

med verksamheten vara nödsakade att, åtminstone i viss omfattning, ordna

en registerföring. Vid sådant förhållande torde för kommunernas vidkom­

mande den centrala utbetalningen icke medföra en så väsentlig arbetsbe-

sparing att hänsjm därtill bör tagas vid valet av utbetalningssystem.

Det torde vara uppenbart att såväl den centrala som den lokala utbetal­

ningen har sina fördelar. Vid en central utbetalning kunna maskinella an­

ordningar utnyttjas i avsevärd omfattning och den centrala registreringen av

alla barn och bidragsmottagare måste innebära vissa fördelar. A andra sidan

lärer det icke kunna undvikas att vid en central utbetalning det kommer

att krävas en omfattande skriftväxling mellan det centrala utbetalnings-

organet och de lokala nämnderna. Till förmån för en lokal utbetalning talar

särskilt att det för allmänheten måste te sig naturligare och enklare att vid

förfrågningar och dylikt kunna vända sig till ett lokalt organ, som omedel­

bart kan föranstalta om erforderliga åtgärder i ena eller andra riktningen.

Särskilt i fråga om den första tiden efter barnbidragssystemets införande

torde denna synpunkt böra tillmätas betydelse.

Ett avgörande skäl för att välja ett system med lokal utbetalning är emel­

lertid att tidpunkten för barnbidragssystemets ikraftträdande måhända

måste förskjutas, därest ett centralt utbetalningssystem väljes. Det är härvid

att märka, alt vid ett centralt utbetalningssystem måste, sedan det förbere­

dande uppläggningsarbetet avslutats ute i kommunerna, uppläggas för hela

landet gemensamma register över alla barn och alla bidragsmottagare. Vid

ett lokalt utbetalningssystem kan däremot registerarbetet utföras i omedel­

bar anslutning till förberedelsearbetet. Härtill kommer att vissa svårigheter

kunna yppas i fråga om anskaffning av erforderlig maskinell utrustning för

det centrala utbetalningssystemet. Även lokal- och personalfrågor synas

kunna vålla bekymmer. Då det enligt min uppfattning är av synnerlig vikt

att barnbidragssystemet får börja fungera redan från 1948 års ingång vill

Bihang till riksdagens protokoll Z.947. / saml. Nr 220.

7

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

jag för min del bestämt förorda, att — i varf fall vid barnbidragssystemets

införande — liandhavandet av utbetalningen anförtros de lokala organen.

Detta innebär, såsom tidigare antytts, att åt barnavårdsnämnderna uppdra­

ges att, utöver det förberedande arbete varom tidigare talats, upplägga för

utbetalningen erforderliga register och med ledning av dessa svara för ut-

anordningen av bidragen. För det tekniska arbetet med utbetalningen torde

det i regel vara lämpligt att barnavårdsnämnden anlitar annat kommunalt

organ som har vana och erfarenhet av liknande arbete. I fråga om detalj­

utformningen av utbetalningssystemet torde det höra ankomma på Kungl.

Maj:t att meddela närmare föreskrifter. I stort sett torde de sakkunnigas för­

slag till ett decentraliserat utbetalningssystem därvid kunna tagas till ut­

gångspunkt.

Befolkningsutredningen har föreslagit att socialstyrelsen skall fungera

såsom centralt organ för barnbidragsverksamheten och att styrelsen

i sådan egenskap skall äga utfärda råd och anvisningar för verksamheten,

varemot styrelsen —- i likhet med vad som i allmänhet gäller inom den sam­

hälleliga barnavårdsverksamheten — icke skall äga några särskilda befogen­

heter med avseende å verksamheten. Till förslaget att socialstyrelsen skall

vara rådgivnings- och tillsynsorgan ansluter jag mig. Frågan om styrelsens

ställning i övrigt, särskilt vad angår besvärsförfarandet, är icke lika klar.

I några remissyttranden har ifrågasatts att socialstyrelsen skulle få ställ­

ningen av högsta besvärsinstans i ärenden angående allmänna barnbidrag.

Enligt befolkningsutredningens förslag skulle besvär över barnavårds­

nämnds beslut i sådana ärenden anföras hos länsstyrelsen. Häremot har i

allmänhet ej gjorts erinran i remissyttrandena. Däremot har i en del ytt­

randen invändningar rests mot befolkningsutredningens förslag att besvär

över länsstyrelses beslut skulle föras hos kammarrätten. I vissa av dessa

yttranden har förordats att besvär i stället skulle anföras hos Kungl. Maj :t.

Socialvårdskommittén har för sin del uttalat, att besvär över barnavårds­

nämndernas beslut borde anföras direkt hos socialstyrelsen, som därigenom

i fråga om barnbidragsverksamheten skulle få en ställning, motsvarande pen-

sionsstyrelsens i fråga om folkpensioneringen. Socialstyrelsen har själv gi­

vit uttryck åt en liknande inställning men har dock, om än med tvekan, för­

ordat att länsstyrelserna inkopplades såsom mellaninstans.

Befolkningsutredningen har såsom motivering för sitt förslag i här ifråga­

varande avseende anfört, att tvistefrågor om rätten till barnbidrag borde i

största möjliga utsträckning bedömas efter enhetliga riktlinjer såsom rätts­

frågor och icke såsom skälighetsfrågor, ävensom att nämndens beslut att

omhändertaga barnbidrag och bestämma över dess användning borde jäm­

ställas med barnavårdsnämnds ingripande i andra fall. Vad utredningen

sålunda anfört finner jag i och för sig riktigt. Jag har intet att invända mot

att besvär över barnavårdsnämndernas beslut skola i första hand prövas av

länsstyrelserna. I anledning av vad socialvårdskommittén anfört vill jag an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

99

märka att inkopplandet av en mellaninstans synes önskvärt för att icke

högsta besvärsinstansen i barnbidragsärenden skall bliva alltför betungad.

Mera tveksam ställer jag mig till förslaget, att besvär över länsstyrelsens

beslut i allmänhet skola prövas av kammarrätten. Denna domstol torde

icke hava någon större erfarenhet av barnavårdsfrågor. Att, såsom läns­

styrelsen i Örebro län ifrågasatt, meddela ändrade föreskrifter om kam­

marrättens sammansättning vid avgörande av dylika ärenden och särskilda

regler om deras handläggning, synes mindre lämpligt. Icke heller torde det

böra ifrågakomma att, såsom i några yttranden förordats, förlägga pröv­

ningen till Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Garantier för en sakkunnig hand­

läggning av ärendena synas enklast kunna ernås därigenom att socialstyrel­

sen får pröva besvär över länsstyrelses utslag i barnbidragsärenden. Styrel­

sen skulle härigenom dessutom beredas tillfälle att få ytterligare kontakt

med barnbidragsverksamheten och vinna erfarenheter, som kunde utnytt­

jas i styrelsens verksamhet såsom tillsynsmyndighet. Mot tanken att göra

socialstyrelsen till besvärsinstans vid prövning av barnbidragsärenden kan

visserligen åberopas, att dessa ofta måste komma att sammanfalla med

sådana åtgärder, grundade på barnavårdslagstiftningens bestämmelser, rö­

rande vilka besvär över länsstyrelses beslut föres hos Kungl. Maj:t i rege­

ringsrätten och att det vore mindre lämpligt att låta prövningen av dessa

båda slag av ärenden gå skilda vägar. Liknande situationer kunna emel­

lertid uppstå även vid tillämpningen av barnavårdslagens besvärsregler och

torde svårligen kunna undgås utan inrättande av en ny domstol för pröv­

ning av besvär i socialvårdsmål. Därest i samband med det fortsatta re-

formarbetet på socialvårdens område frågan om inrättande av en sådan

särskild besvärsinstans blir aktuell, torde för övrigt även socialstyrelsens

ställning komma att bli föremål för övervägande. Kammarrätten skulle i

sådant fall icke längre kunna kvarstå som besvärsinstans.

Med hänsyn till det anförda har jag stannat för att anförtro socialstyrel­

sen uppgiften att pröva besvär över länsstyrelses utslag i barnbidragsmål.

Styrelsen bör härvid i likhet med vad som gäller beträffande mödralijälps-

ärenden bli sista instans. Frågan om styrelsens sammansättning vid pröv­

ningen av barnbidragsärenden torde få bli föremål för närmare övervägande

i administrativ ordning.

100

Den författningsmässiga regleringen av barnbidrags-

verksamheten.

1 befolkningsutredningens och de särskilda utbetalningssakkunnigas be-

tänkanden har frågan om den författningsmässiga regleringen av barnbi-

dragsverksamheten icke behandlats och några författningsförslag i ämnet

ha icke heller fogats vid betänkandena. Inom socialdepartementet ha emel­

lertid på grundval av vad i det föregående anförts upprättats ett förslag

till lag om allmänna barnbidrag, vari grundläggande föreskrifter på om­

rådet upptagits. Såvitt angår det organisatoriska handhavandet av barn-

bidragsverksamheten torde det emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t

eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, socialstyrelsen såsom tillsynsmyn­

dighet att utfärda närmare bestämmelser.

I anslutning till införandet av allmänna barnbidrag torde jämväl er­

fordras ändringar i andra författningar. Därvid måste även till övervägande

upptagas frågan i vad mån de allmänna barnbidragen skola föranleda nya

eller ändrade bestämmelser med avseende å sådana barnbidrag och barn-

tillägg, som ingå i olika socialförsäkrings- eller understödsformer. Befolk-

ningsutredningen har härutinnan gjort vissa uttalanden i sitt betänkande

angående barnkostnadernas fördelning. Då spörsmålet berör jämväl de

barnbidrag, som för närvarande utgå till änkors och invaliders barn, även­

som bidragsförskotten och socialvårdskommittén nyligen avgivit förslag till

ändrad lagstiftning på dessa områden, torde jag få återkomma till denna

fråga i ett senare sammanhang. Därvid torde jag även få anmäla behovet

av följdförfattningar i övrigt i anledning av de allmänna barnbidragens

införande.

I det följande vill jag i anslutning till det inom socialdepartementet upp­

rättade förslaget till lag om allmänna barnbidrag lämna en närmare moti­

vering för däri upptagna stadganden.

i §■

De för utredning om utbetalning av barnbidragen tillkallade sakkunniga

ha utgått från, att barnbidragen endast skola tillkomma barn, som äro

svenska medborgare och skrivna i riket. För utländska barn skulle sålunda

barnbidrag icke kunna utgå. Enligt förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt åligger emellertid skattskyldighet även här i riket bo­

satta utlänningar och dessa åtnjuta avdrag för barn enligt samma grunder

som övriga skattskyldiga. Då ifrågavarande barnfamiljer icke synas böra

komma i sämre läge genom att familjeavdragen för barn ersättas med all­

männa barnbidrag, vill jag föreslå, att sådana bidrag skola kunna utgå även

för utländska barn. Särskilt med hänsyn till våra nordiska grannar synes

detta angeläget.

Såsom allmän förutsättning för att barnbidrag skall kunna utgå för visst

barn, vare sig barnet är svensk medborgare eller icke, synes böra fordras

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

101

att barnet är bosatt här i riket. Endast under denna förutsättning kan från

folkbokföringens organ erhållas erforderliga upplysningar angående bar­

net. Vid tolkningen av begreppet bosättning bör man följa samma praxis

som vid tillämpningen av folkbokföringsförordningen. I princip torde här­

igenom barnbidrag komma att utgå endast för här kyrkobokförda barn.

I detta sammanhang må anmärkas, att den som är i rikets tjänst å utländsk

ort anställd skall med sin familj och svenska betjäning kyrkobokföras i

Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Här avsedda personer böra följakt­

ligen vid tillämpningen av lagen om allmänna barnbidrag anses som bo­

satta i Sverige.

Beträffande utländska barn torde som en förutsättning för att barnbi­

drag skall utgå böra fordras icke blott att barnet är bosatt i riket utan även

att barnet fostras hos någon som är bosatt och mantalsskriven i riket. Här­

igenom vinnes att barnbidrag praktiskt taget komma att utgå endast för

sådana utländska barn, vilkas föräldrar stadigvarande vistas i Sverige.

2

§.

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om den tidrymd, under vil­

ken allmänt barnbidrag för visst barn skall utgå, samt om förutsättning­

arna för att sådant bidrag må åtnjutas även för barn, som fyllt 16 år. För

reglernas huvudsakliga innehåll har tidigare redogjorts. Barnbidrag före­

slås skola utgå även för barn som fyllt 16 år, därest barnet kan antagas på

grund av fortsatt utbildning, sjukdom eller av annan anledning icke kunna

genom eget arbete i mera avsevärd mån bidraga till sitt uppehälle och ej

heller äger egna tillgångar av betydenhet. Har barnet inkomst av eget ar­

bete, som är tillräckligt stor för att möjliggöra för barnet att lämna sådant

bidrag som nyss sagts, bör barnbidrag alltså icke utgå, såvida ej avsikten

är att barnet skall sluta sitt arbete för att helt ägna sig åt studier. Motsva­

rande bör gälla om barnet har inkomst av eget kapital eller disponerar över

kapital av en sådan storlek, att det skäligen kan fordras, att kapitalet tages

i anspråk för bestridande av kostnaderna för barnets försörjning intill dess

barnet fyllt 18 år. I det föregående har i detta sammanhang uttalats, att

barnbidrag i regel icke bör utgå, om inkomsten av eget arbete för det föl­

jande året kan antagas komma att överstiga 1 000 kronor. Åtnjutes inkoms­

ten av eget kapital bör däremot med hänsyn till det anförda inkomst­

gränsen sättas lägre än 1 000 kronor. Det torde få ankomma på tillsyns­

myndigheten att utfärda närmare anvisningar för prövningen i dylika fall.

Efter fyllda 16 år kunna barn bli berättigade till folkpension i form av

invalidpension eller sjukbidrag. Åtnjuter barn sådana förmåner, är barnet

därmed tillförsäkrat en årsinkomst av minst 1 000 kronor. Allmänt barn­

bidrag bör därför ej utgå för sådant barn. Detsamma bör gälla, då barn,

som fyllt 16 år, eljest i väsentlig mån försörjes av det allmänna. Före­

skrifter härutinnan ha därför upptagits i donna paragraf.

102

3

§■

I denna paragraf ha upptagits bestämmelser om tidpunkten för barnbi­

drags upphörande, då barn avlider eller annan omständighet inträffar, som

medför att rätt till barnbidrag för barnet icke längre föreligger, exempelvis

utflyttning ur riket. I anslutning till den allmänna princip, som kommit

till uttryck i 2 § första stycket föreslås att barnbidraget i förevarande fall

skall indragas från och med kvartalet efter det, varunder dödsfallet in­

träffade eller förändringen ägde rum.

4 §■

Uppgift om förhållande av beskaffenhet att böra medföra indragning av

allmänt barnbidrag torde i allmänhet kunna erhållas genom folkbokförings-

myndigheternas försorg. Någon anmälningsskyldighet från bidragstagarens

sida synes härvidlag icke böra krävas utom för ett särskilt fall. I fråga om

barnbidrag för barn, som fyllt 16 år kan rätten till bidraget upphöra på

den grund, att barnet får en anställning eller blir ägare till kapital så att

barnet i mera avsevärd grad kan bidraga till sitt uppehälle. Beträffande

arbetsanställning torde härvid få krävas, att denna är avsedd att räcka

någon längre tid. Tillfälligt arbete till exempel under ferierna bör sålunda

i regel ej föranleda indragning av barnbidraget. I förevarande paragraf har

upptagits en regel om skyldighet för bidragsmottagare att vid sådan för­

ändring i barnets förhållanden, som här avses, utan dröjsmål anmäla detta

till den barnavårdsnämnd, genom vars försorg bidraget utbetalas.

5 §■

Denna paragraf upptager reglerna om bidragsmottagare. I enlighet med

vad tidigare anförts har härvid — i första stycket -— fastslagits att rätten

till allmänt barnbidrag för barn, som står under föräldrarnas gemensamma

vårdnad, i allmänhet tillkommer barnets moder. Då adoptivföräldrar hava

den vårdnad om adoptivbarnet, som tillkommer dess naturliga föräldrar,

böra vid tillämpning av förevarande stadgande adoptivföräldrarna anses

som barnets föräldrar.

km särskild regel synes vara påkallad för det fall att modern, ehuru hon

fortfarande jämte fadern har vårdnaden om barnet, likväl är förhindrad

att utöva denna sin befogenhet. Detta kan vara fallet vid sjukdom, tjänst­

göring å annan ort än den, där hemmet finnes, utrikes resa eller dylikt.

Enligt 8 § lagen om barn i äktenskap äger rätten i dessa fall förordna, att

vårdnaden skall tillkomma allenast fadern. I många fall torde emellertid

ett sådant förordnande icke komma till stånd. Ett ingripande anses må­

hända icke omedelbart påkallat eller anses onödigt med hänsyn till att

hindret endast kan väntas vara viss begränsad tid. Då allmänt barnbidrag

i princip skall tillkomma den som faktiskt vårdar barnet, torde därför böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

103

föreskrivas att fadern till barn, som står under föräldrarnas gemensamma

vårdnad, i stället för modern skall äga rätt till barnbidrag för barnet, om

modern till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak ar for längre i

förhindrad deltaga i vårdnaden.

o

I fråga om barn, som icke står under föräldrarnas gemensamma vårdnad,

skall rätten till barnbidrag för barnet i princip tillkomma den som har

vårdnaden om barnet. Detta innebär bland annat att därest vardnaden om

barn i äktenskap tillkommer endast fadern, denne skall äga uppbara barn­

bidraget, även om makarna sammanleva. Leva makarna åtskilda pa grund

av söndring, tillkommer barnbidraget den av föräldrarna, som erhållit vard­

naden om barnet. I fråga om utomäktenskapliga barn tillkommer i rege

vårdnaden barnets moder, varför hon också blir berättigad att uppbara

barnbidraget. Har vårdnaden om barnet överflyttats å fadern eller a sär­

skilt förordnad förmyndare, skall emellertid barnbidraget tillkomma denne.

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller bestämmelse^om ratten

till barnbidrag för sådant barn, som fostras i annat enskilt hem an hos den

som har den rättsliga vårdnaden om barnet. Här är framför allt fråga om

fosterbarn. I enlighet med vad som tidigare yttrats beträffande dessa före­

slås att rätten till allmänt barnbidrag för sådant barn skall tdlkomma barna-

fostraren såframt ej barnavårdsnämnden annorlunda förordnar Fostras

barnet av äkta makar, bör fostermodern i allmänhet anses som barnatost-

rare. Detta bör, såsom tidigare anförts, gälla vare sig barnet placerats i

fosterhemmet genom föräldrarnas eller genom det allmännas försorg.

Bestämmelsen avser emellertid icke endast fosterbarn i barnavårdslagens

mening utan även barn, som fyllt 16 år, samt barn, som fostras hos för­

äldrarna eller någon av dem, ehuru särskilt förordnad förmyndare eller den

andra av föräldrarna har den rättsliga vårdnaden om barnet. Aven i dessa

fall föreslås alltså barnavårdsnämnden skola äga befogenhet att forordna,

att barnbidraget skall utgå till den faktiske vårdnadshavare^ Däremot av­

ses i förevarande stadgande icke sådana fall, då uppfostringsplikt icke avilar

den, som faktiskt har barnet i sin vård. Detta kan vara fallet till exempe

beträffande barn, som äro inackorderade hos anförvanter eller andra for

skolgång utanför hemorten, eller flickor i 15-årsåldern, som ha anställning

som hembiträden. För dessa fall bör alltså huvudregeln i första stycket galla.

Flyttar barn från ett hem till ett annat eller förändras eljest barnets for­

hållanden så att rätten att uppbära barnbidraget enligt denna paragraf bor

övergå å annan person, torde av tekniska skäl bidraget kunna utbetalas till

den nye bidragsmottagaren först från och med kvartalet efter det, under

vilket förändringen inträffat. Såsom tidigare framhållits kan emellertid i

undantagsfall den anordningen tänkas lämplig att barnavårdsnämnden stal­

ler sig själv som mottagare av bidraget och fördelar detta mellan de bidrags-

berättigade. Föreskrift härom har upptagits i paragrafens tredje stycke.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

104

6 §■

I denna paragraf lämnas de i det föregående i princip behandlade före­

skrifterna om barnavårdsnämnds möjligheter att förfoga över barnbidrag,

där den som är berättigad till bidraget befinnes icke vara skickad att hand­

hava detsamma. Detta kan vara förhållandet om bidragsmottagare grovt

missbrukar barnbidraget, allvarligt vanvårdar barnet eller om han är hem­

fallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett lastbart liv. Är bidrags-

mottagaren även vårdnadshavare, lär barnavårdsnämnden härvid ofta ha

anledning att göra anmälan till rätten om överflyttande av vårdnaden på

annan eller att omhändertaga barnet för skyddsuppfostran eller samhälls-

vård. I förstnämnda fall skall den nye vårdnadshavaren i regel även äga

rätt att uppbära barnbidraget men nämnden bör i avbidan på rättens beslut

kunna själv omhändertaga bidraget eller förordna, att bidraget skall utbe­

talas till lämplig person. I det senare fallet torde förstnämnda förfaringssätt

bliva det normala.

Finner nämnden så genomgripande åtgärder som en anmälan till rätten

eller ett omhändertagande av barnet icke böra vidtagas eller är bidragsmot-

tagaren olämplig av andra skäl än de förut angivna, till exempel på grund

av sjukdom, försvagat hälsotillstånd eller oerfarenhet, synes nämnden böra

i första hand pröva om ej bidraget kan utbetalas till någon barnet när­

stående person, som kan förväntas använda bidraget till barnets bästa, till

exempel den andre av barnets föräldrar, förmyndare, som ej har vårdnaden,

eller barnets barnavardsman. Finnes ingen sådan person och föreligga syn­

nerliga skäl till åtgärden, torde även i dessa fall nämnden böra själv om­

händertaga bidraget och använda detsamma för barnets bästa i den ord­

ning som prövas vara mest gagnelig för barnet.

Förordnande att barnbidraget skall utbetalas till annan än den, som en­

ligt 5 § första stycket har rätt till detsamma ävensom beslut om omhänder­

tagande av barnbidrag torde böra meddelas av barnavårdsnämnden i den

kommun, som ansvarar för utbetalningen, vilket i regel torde bli den kom­

mun, där barnet är kyrkobokfört. I detta liksom även i andra hänseenden

torde ett visst samarbete mellan barnavårdsnämnderna i olika kommuner

vara erforderligt. Föreskrifter härom torde få meddelas i administrativ

ordning.

7 §■

I denna paragraf behandlas de fall då i anledning av barnets vård på

anstalt barnbidrag icke skall utgå. För bestämmelsernas huvudsakliga inne­

håll har tidigare redogjorts. Föreskriften att förhållandena vid kvartalets

ingång skola vara avgörande för frågan, huruvida barnbidrag för kvartalet

skall utgå eller icke, överensstämmer med den i förslaget genomgående till-

lämpade principen att under ett kvartal inträffade förändringar icke inverka

på barnbidraget förrän från och med påföljande kvartal. Det må framhål­

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

105

las att för indragning av barnbidraget förutsättes att barnet faktiskt åtnjuter

vård å anstalten. Till frånvaro på grund av permission eller liknande till­

fälliga avbrott i anstaltsvistelsen bör dock ej tagas hänsyn. Med vård å an­

stalt torde böra jämställas sådan vård som på anstaltens bekostnad anord­

nats i enskilt hem, såsom fallet är beträffande vissa skolor för dövstumma.

Om däremot barnet under längre tids ferier vistas i sitt föräldrahem, synes,

såsom i den allmänna motiveringen anförts, barnbidrag böra utgå i vanlig

ordning.

8

§■

Denna paragraf upptager de i den allmänna motiveringen omnämnda

föreskrifterna om rätt för kommunala organ att i vissa fall uppbära barn­

bidrag för barn som på allmän bekostnad åtnjuta anstaltsvård. Här avses

närmast dels för skyddsuppfostran eller samhällsvård omhändertagna barn

som vårdas på anstalt och dels barn som genom kommuns försorg erhålla

vård på sjukvårdsanstalt eller i avbidan på andra vårdmöjligheter äro in­

tagna på fattigvårdsanstalt. Beträffande av barnavårdsnämnd omhänder­

taget barn, som utackorderats i enskilt hem, torde däremot enligt vad i det

föregående anförts böra gälla samma regler som för fosterbarn i allmänhet.

Rätten att uppbära barnbidraget bör i här förevarande fall tillkomma det

kommunala organ, som i första hand svarar för vårdavgiftens erläggande.

Av skäl som anförts under 6 § torde förhållandena vid kvartalets ingång

böra vara avgörande för förevarande reglers tillämplighet. Om överskott

uppstår, sedan det kommunala organet täckt vårdkostnaden — något som

kan inträffa exempelvis om vården upphör kort tid efter kvartalets ingång

— föreslås överskottet skola redovisas till den som är berättigad till barn­

bidrag för barnet. Närmare bestämmelser härutinnan och om redovisningen

synas böra utfärdas av tillsynsmyndigheten.

9 §■

I enlighet med de sakkunnigas förslag har jag i det föregående förordat,

att barnbidragen icke skola utbetalas enbart på grundval av uppgifter från

folkbokföringen utan att anmälningar om förekomsten av bidragsberättigade

barn skola ligga till grund för barnavårdsnämndernas barnbidragsverksam-

het. Bestämmelser härom återfinnas i denna paragraf.

Enligt de principer för anmälningssystemets utformning, som förut skis­

serats, skall anmälan kunna göras icke blott av den som anser sig berät­

tigad till allmänt barnbidrag för visst barn utan även av annan person, som

vårdar barnet eller eljest svarar för detsamma, exempelvis förmyndare eller

barnavårdsman. Anmälan bör även kunna göras av styrelse för anstalt, där

barnet är intaget, ävensom av fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd.

Med barnavårdsnämnd åsyftas här endast annan sådan nämnd än den till

vilken anmälan skall göras. Sistnämnda barnavårdsnämnd kan givetvis ej

göra anmälan till sig själv men skall äga att i vissa fall av eget initiativ på­

föra bidragsmottagare. Härom hänvisas till 10 §.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

De sakkunniga ha förordat, att anmälan skall ingivas till nämnden i den

kommun, där barnet vistas. Enligt de sakkunnigas mening borde såsom

allmän regel gälla att avgörandet beträffande barnbidrag för visst barn all­

tid skall tillkomma nämnden i denna kommun. Som ett undantag från

regeln borde dock gälla, att bestämmelsen om bidrag för barn, som av

barnavårdsnämnden i en kommun omhändertagits och utackorderats i annan

kommun, skulle tillkomma den nämnd som beslutat om omhändertagandet.

Drätselkammaren i Örnsköldsvik har anmält tveksamhet beträffande de

sakkunnigas förslag i denna del samt funnit det vara ur gransknings- och

kontrollsynpunkt lämpligare att anmälan ingåves till nämnden i barnets

kyrkobokföringsort. Statistiska centralbyrån åter har framhållit, att de av

folkbokföringens länsbyråer npprätlade längder, vilka skulle ligga till grund

för granskningen av inkomna anmälningar, komme att upptaga de bidrags-

berättigade efter deras respektive mantalsskrivningsorter, varför anmäl­

ningar, som inkommit till nämnden i barnets vistelseort, borde vidarebeford­

ras till nämnden i mantalsskrivningsorten för kontroll och påförande av

bidragsmottagare.

För att minska risken för dubbelutbetalningar och i görligaste mån und­

vika skriftväxling mellan nämnder och myndigheter torde en viss barna­

vårdsnämnd vid varje tillfälle ensam böra göras behörig att handlägga alla

ärenden om barnbidrag för visst barn. Då det torde vara nödvändigt att

barnavårdsnämnden äger tillgång till folkbokföringsuppgifter angående bar­

net för erforderlig kontroll och bedömande av frågan om rätt bidragsmot­

tagare, synes det icke lämpligt att härvid välja barnavårdsnämnden i vis­

telsekommunen. Denna synes visserligen vara att föredraga ur den syn­

punkten att nämnden bör ha möjlighet att fortlöpande övervaka att barn­

bidraget direkt eller indirekt kommer barnet till godo. I regel torde emeller­

tid vistelseorten vara identisk med den ort där barnet är kyrkobokfört. Där­

emot torde det oftare inträffa att barnet är mantalsskrivet å annan ort än

vistelseorten. Erforderliga uppgifter angående barnet kunna i kyrkobok­

föringsorten alltid erhållas från pastor, om det av tekniska skäl skulle möta

svårigheter att från folkbokföringens länsbyråer tillhandahålla uppgifter åt

annan kommun än mantalsskrivningskommunen. Jag vill därför förorda

att barnavårdsnämnden i den kommun, inom vilken barnet är kyrkobok­

fört, ensam skall äga handlägga ärenden om barnbidrag för barnet. An­

mälan för erhållande av sådant bidrag bör alltså även ingivas till denna

nämnd.

10

§.

Sedan anmälan om bidragsberättigat barn inkommit, skall barnavårds­

nämnden meddela beslut i anledning av densamma, därvid nämnden har

att avgöra huruvida rätt till barnbidrag för barnet föreligger och, om så

finnes vara fallet, fastställa bidragsmottagare. Utgår redan tidigare barn­

bidrag för barnet och avser anmälan sålunda ändring av bidragsmottagare,

107

inskränkes givetvis nämndens prövning till denna truga. Därjämte skall, pa

sätt i den allmänna motiveringen nämnts, barnavårdsnämnden äga att, om

den finner förhållandena föranleda därtill, förordna om utbetalning av barn­

bidrag även utan att anmälan gjorts. Regler härom ha upptagits i denna

paragraf.

I det övervägande antalet fall torde anmälan endast komma att avse ut­

betalande av bidrag till den som enligt 5 § första stycket ager ratt till det­

samma. Därest anledning ej förekommer till antagande att denne ar olämp­

lig, blir beslutet av mycket enkel beskaffenhet. I några yttranden över de

sakkunnigas betänkande har berörts frågan, huruvida dessa ärenden ej

skulle kunna handläggas på ett enklare sätt än andra ärenden i barnbidrags-

frågor. Barnavårdsnämnden i Stockholm föreslår sålunda införande av en

bestämmelse, varigenom ordföranden får rätt att fatta beslut i här avsedda

fall. Kommunalfullmäktige i Vallentuna ifrågasätta, huruvida icke i lagen

borde upptagas stadgande om rätt för barnavårdsnämnden att delegera sin

beslutanderätt. Därvid borde denna icke bindas vid en eller flera ledamöter

av nämnden utan beslutanderätt medgivas även tjänsteman hos nämnden.

Kommunalnämnden i Stora Kopparberg anser, att kravet att nämnderna

skola besluta om exempelvis ändring av bidragsmottagare borde mildras.

Att belasta barnavårdsnämnderna med protokollsförande och expediering av

beslut torde vara att göra det hela mera invecklat än ändamålet krävde. Ett

sådant förfarande torde i praktiken icke komma att tillämpas eller i varje

fall alt kringgås. Verksamheten för barnavårdsnämndernas del syntes med

fördel kunna handläggas såsom en rent expeditionell uppgift.

Vad sålunda anförts synes mig värt beaktande. Särskilt för större kom­

muners del torde ett stadgande om delegation även på tjänstemän av be­

slutanderätten i enklare frågor vara av praktiska skäl nödvändigt. I an­

slutning till vad kommunalfullmäktige i Vallentuna uttalat vill jag därför

föreslå att beslut, varigenom i 5 § första stycket omförmäld person till-

erkännes rätt till allmänt barnbidrag för visst barn, må, därest nämnden så

medgivit, å nämndens vägnar meddelas av ledamot av nämnden eller

tjänsteman hos densamma. Rörande den utsträckning i vilken sådan dele­

gation bör ske ävensom formerna för protokollföring och expediering av

barnavårdsnämndernas beslut i ärenden angående allmänt barnbidrag torde

föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Il §.

Denna paragraf upplager i första stycket bestämmelser om ansökning

om allmänt barnbidrag för barn, som fyllt 16 år. I likhet med vad som gäller

beträffande anmälan bör sådan ansökning göras hos barnavårdsnämnden i

den kommun, där barnet är kyrkobokfört. Med hänsyn till de sylten, som

uppbära barnbidragen för dessa äldre barn, bör endast den som anser sig

berättigad åtnjuta bidraget äga göra framställning om erhållande av det­

samma. Skriftlig ansökning synes böra lordras.

108

I andra stycket har upptagits bestämmelse, att beslut i anledning av an­

sökningen skall meddelas av barnavårdsnämnden. Någon delegation av

beslutanderätten till ledamot av nämnden eller tjänsteman i denna synes

här ej böra ifrågakomma. Beslutet synes, om skäl därtill föreligga, böra

kunna göras tidsbegränsat, så att rätt till barnbidrag för barnet förklaras

föreligga allenast för kortare tid än till dess barnet fyllt aderton år. Själv­

fallet skall i dylikt fall kunna göras ny ansökan för senare tid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

12

§.

De sakkunniga för utredning om utbetalningen av barnbidragen ha —

såsom tidigare omtalats — framhållit att barnbidrag i viss omfattning borde

kunna utgå retroaktivt, da anmälan om förekomsten av bidragsberättigat

barn icke gjorts i rätt tid. En bestämmelse i enlighet med vad de sakkun­

niga sålunda uttalat synes mig lämpligen böra införas. Bestämmelsen bör

jämväl omfatta det fall att barnavårdsnämnd utan anmälan beslutat om

utbetalning av allmänt barnbidrag. I enlighet härmed föreslås allmänt

barnbidrag icke skola utgå för kvartal som gått till ända mer än ett år före

det anmälan enligt 9 § gjordes eller beslut enligt 10 § andra stycket medde­

lades. Anledning synes mig icke föreligga att, på sätt de sakkunniga före­

slagit, giva barnavårdsnämnden rätt att medgiva ytterligare förlängning av

denna tid. En motsvarande regel synes böra gälla med avseende å ansök­

ning om barnbidrag för barn som fyllt sexton år.

13 §.

I denna paragraf fastslås skyldigheten för barnavårdsnämnderna att

svara för de allmänna barnbidragens utbetalning. Närmare föreskrifter

om sättet och tiden för utbetalningen torde, såsom tidigare nämnts, böra

utfärdas i administrativ ordning. En erinran härom har upptagits i para­

grafen.

U §.

Det torde icke kunna undvikas att i vissa fall barnbidrag kommer att ut­

betalas till någon som ej är berättigad därtill eller att barnbidrag till följd

av felskrivning eller eljest kommer att utbetalas med för högt belopp. Med

hänsyn härtill synes, i likhet med vad fallet är i folkpensioneringslagen

och den beslutade lagen om allmän sjukförsäkring, stadgande böra finnas

om återbetalningsskyldighet. Regler härom, utformade efter mönster av

nyssnämnda lagar, ha upptagits i denna paragraf.

15

§.

Med hänsyn till syftet med de allmänna barnbidragen har i denna para­

graf upptagits stadgande om förbud mot överlåtelse av rätten till barn­

bidrag och om utmätningsfrihet därför.

109

16 §.

Denna paragraf upptager bestämmelse om att socialstyrelsen skall vara

tillsynsmyndighet för barnbidragsverksamheten och i sådan egenskap äga

att till ledning för barnavårdsnämnderna utfärda råd och anvisningar.

17 och 18 §§.

1 dessa paragrafer regleras besvärsförfarandet i ärenden angående barn­

bidrag. Särskild motivering för bestämmelserna utöver vad i det före­

gående anförts torde vara behövlig endast i fråga om 17 § tredje stycket.

Den regel, som här föreslås, har ansetts erforderlig för att möjliggöra kont­

roll från det allmännas sida över att barnavårdsnämnderna i fråga om

denna gren av barnbidragsverksamheten iakttaga reglerna för rätt till barn­

bidrag för barn över 16 år. Ändrar länsstyrelse barnavårdsnämnds beslut

i sådan fråga, skall klagan däröver givetvis kunna föras hos socialstyrelsen.

19 §.

För barnbidragsverksamheten torde erfordras åtskilliga administrativa

föreskrifter. Riktlinjerna för barnbidragsverksamhetens närmare ordnande

torde böra fastslås genom av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter, medan

detaljföreskrifter lämpligen torde böra meddelas av socialstyrelsen såsom

tillsynsmyndighet. I enlighet härmed föreslås i denna paragraf, att de när­

mare föreskrifter som finnas erforderliga för tillämpningen av lagstift­

ningen om allmänna barnbidrag, skola meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av socialstyrelsen.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelse.

Då de allmänna barnbidragen äga visst samband med det förslag till skat­

tereform, som grundas på 1945 års statsskatteberednings betänkande, samt

de nya beskattningsreglerna avses att tillämpas från och med den 1 januari

1948, böra jämväl allmänna barnbidrag utgå för tiden från och med 1948

års ingång. Hela den organisatoriska apparaten för barnbidragsverksam­

heten måste emellertid dessförinnan vara färdig. Under senare halvåret

1947 måste sålunda fastställas, vilka barn som äro bidragsberättigade och

till vem bidragen skola utbetalas. De bestämmelser i lagen om allmänna

barnbidrag, som ha avseende å dessa spörsmål, böra alltså äga tillämpning

redan under hösten 1947. Detsamma gäller de administrativa föreskrifter,

som erfordras i samband med uppläggningen av ulbetalningssystemet. Med

hänsyn härtill synes lagen böra sättas i kraft redan den 1 juli 1947 och i

en övergångsbestämmelse meddelas föreskrift att allmänna barnbidrag icke

skola utgå för lid före 1948 års ingång.

Kungl. Maj.ts proposition nr

220

.

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

IV. Anslagsfrågor. Departementschefens hemställan.

I det föregående har angivits, att med utgångspunkt från det beräknade

antalet barn vid 1947 års utgång bruttokostnaderna för allmänna barn­

bidrag för barn under 16 år för 1948 komme att uppgå till omkring 416

miljoner kronor. Härtill kommer den kostnad, som kan beräknas uppkom­

ma genom allmänna barnbidrag till barn som fyllt 16 år. Antalet barn i

åldern 16—18 år vid 1947 års utgång bar beräknats till omkring 170 000.

För huru många av dessa allmänt barnbidrag kan komma att utgå är givet­

vis vanskligt att bedöma. Skulle en så relativt stor andel som 10 procent

av hela antalet eller omkring 17 000 bliva berättigade till allmänt barn­

bidrag, komma kostnaderna härför att uppgå till inemot 4Va miljoner kro­

nor. De nu angivna beräkningarna torde ligga i överkant. Med beaktande

av att barnantalet under de närmaste åren stiger, torde emellertid totalkost­

naden för de allmänna barnbidragen under år 1948 böra beräknas till

omkring 420 miljoner kronor.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 53) bar, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, till Allmänna barnbidrag för budgetåret

1947/48 beräknats ett förslagsanslag av 135 miljoner kronor. Kostnaderna för

budgetåret torde emellertid i enlighet med vad bär anförts böra upptagas

till hälften av förenämnda belopp å 420 miljoner kronor eller alltså 210

miljoner kronor.

Barnbidragsverksamheten kommer att för såväl socialstyrelsen som bar­

navårdsnämnderna medföra ökade arbetsuppgifter. Även länsstyrelserna

torde i viss mån få vidkännas en ökad arbetsbelastning i samband med

barnbidragens införande. Frågan om personalförstärkningar inom social­

styrelsen i anledning av barnbidragens införande kommer att av mig an­

mälas i ett senare sammanhang. Beträffande länsstyrelserna åter kan i

nuvarande läge icke överblickas vilka verkningar barnbidragen komma att

få i fråga om anslagsbehoven. Frågan därom torde fördenskull få anstå.

I några yttranden från kommunalt båll bar ifrågasatts att kommunerna

skulle av statsmedel beredas gottgörelse för det arbete de lokala myndig­

heterna komma att nedlägga å barnbidragsverksamheten. Jag är emeller­

tid icke beredd att framlägga något förslag i denna riktning. Bland annat

vill jag anmärka, att barnbidragen i viss omfattning torde komma att med­

föra att kommunernas fattigvårdsutgifter och utgifter för omhändertagna

barn komma att minska.

Jag vill slutligen anmärka, att — i likhet med vad som gäller om folk­

pensionerna —- medel torde böra beräknas för ersättning till postverket för

utbetalningen av allmänna barnbidrag. Såvitt angår tiden till ingången av

budgetåret 1948/49 torde emellertid anslag härför få äskas i efterskott, var­

för något anslagsäskande för budgetåret 1947/48 i nu förevarande hänseende

icke synes erforderligt.

111

Kung!. Maj:ts proposition nr 220.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga omförmälda inom socialdepartementet upprättade förslag till

lag om allmänna barnbidrag,

dels ock till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1947/48 under V huvud­

titeln anvisa ett förslagsanslag av .................................... kronor 210 000 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lennart Sundkler.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 220.

Bilaga.

Tabell I. Storleken av den totala skattelättnaden genom de nuvarande orts-

avdragen för barn i ortsgrupperna I och V.

O r t s g rupp

I

Ortsgrupp

V

Taxerat

belopp

makar med

makar med

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

1 barn

2 barn

3 barn

4

barn

1 000 ...........

2 000 ...........

29

51

51

51

31

31

31

31

3 000 ...........

68

97

142

153

40

79

94

94

5 000 ...........

93

181

274

319

118

204

264

325

8 000 ...........

110

216

376

529

142

283

485

583

10 000 ...........

127

249

430

590

165

326

541

756

12 000 ...........

154

301

504

690

198

379

629

855

13 000 ...........

164

324

548

750

217

416

684

934

15 000 ...........

181

358

607

851

239

460

784

1 071

17 000 ...........

194

375

651

920

244

488

845

1 180

18 000 ...........

226

440

716

992

291

535

905

1 251

20 000 ...........

226

452

796

1 122

304

609

1 035

1 405

25 000 ...........

226

452

796

1 140

304

609

1 071

1 532

50 000 ...........

323

646

1 136

1 627

435

869

1 529

2 188

110 000 ...........

423

846

1 489

2 132

570

1 140

2 003

2 867

210 000 ...........|

475

949

1 671

2 393

640

1 279

2 248

3 218

Tabell II. Storleken av skattelättnaden för varje barn genom de nuvarande

ortsavdragcn för barn i ortsgrupperna I och V.

Skattelättnad i kronor för makars barn

belopp

Ortsgrupp I

OrtsaruDD V

kronor

l:a

2:a

3:e

4:e

l:a

2:a

3:e

4:e

1 000 ...........

2 000 ...........

29

22

_

_

31

3 000 ...........

68

29

45

ii

40

39

15

5 000 ...........

93

88

93

45

118

86

60

61

8 000 ...........

110

106

160

153

142

141

202

98

10 000 ...........

127

122

181

160

165

161

215

215

12 000 ...........

154

147

203

186

198

181

250

226

13 000 ...........

164

160

224

202

217

199

268

250

15 000 ...........

181

177

249

244

239

221

324

287

17 000 ...........

194

181

276

269

244

244

357

335

18 000 ...........

226

214

276

276

291

244

370

346

20 000 ...........

226

226

344

326

304

305

426

370

25 000 ...........

226

226

344

344

304

305

462

461

50 000 .........

323

323

490

491

435

434

660

659

110 000 ...........

423

423

643

643

570

570

863

864

210 000 ...........

475

474

722

722

640

639

969

970

Kungl. Maj.ts proposition nr 220.

113

Tabell III. Vinst ( + ) eller förlust (—) av barnavdragens utbytande mot barn

bidrag å 200 kronor per barn enligt skatteberedningens förslag.

110 % uttagning

100 % uttagning

Taxerat

makar med

makar med

belopp

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn

Ortsgrupp I

1 000 ...........

-f- 205

+ 405

+ 605

+ 805

+ 205

+ 405

+ 605

+ 805

2 000 ...........

+ 222

-i- 405

+ 605

+ 805

+ 222

+ 405

+ 605

+ 805

3 000 ..........

+ 230

+ 401

+ 556

+ 750

+ 235

+ 406

+ 561

+ 755

5 000 ..........

+ 223

+ 335

+ 442

+ 597

+ 250

+ 362

+ 469

+ 624

8 000 ...........

+ 184

+ 279

+ 319

+ 366

+ 255

+ 350

+ 390

+ 437

10 000 ...........

+ 142

+ 220

+ 239

+ 279

+ 248

+ 326

+ 345

+ 385

12 000 ..........

+ 108

+ 162

+ 159

+ 173

+ 253

+ 307

+ 304

+ 318

13 000 ...........

+ 94

+ 134

+ no

+ 108

+ 261

+ 301

+ 277

+ 275

15 000 ..........

+ 32

+ 55

+ 6

- 38

+ 249

+ 272

+ 223

+ 179

17 000 ..........

- 81

- 62

- 138

- 207

+ 194

+ 213

+ 137

+ 68

18 000 ...........

- 137

- 152

- 227

- 303

+ 170

+ 155

+ 80

+

4

20 000 ...........

- 252

- 278

- 422

- 548

+ 125

+ 99

- 45

- 171

25 000 ...........

- 705

- 731

- 875

- 1 019

- 138

- 164

- 308

- 452

50 000 ...........

- 2 641

- 2 764

- 3 055

- 3 345

- 949 — 1 072

- 1 363

- 1 653

110 000 ...........

- 6 427 — 6 650

- 7 093

- 7 536

- 1 460

- 1 683

- 2 126

- 2 569

210 000 ........... - 10 914 - 11 188 - 11 710 — 12 232

— 397

— 671

— 1 193 — 1 715

Ortsgrupp V

1 000 ...........

+ 205

+ 405

+ 605

+ 805

+ 205

+ 405

+ 605

+ 805

2 000 ...........

+ 205

+ 405

+ 605

+ 805

+ 205

+ 405

+ 605

+ 805

3 000 ...........

+ 255

+ 415

+ 605

+ 805

+ 255

+ 415

+ 605

+ 805

5 000 ..........

+ 197

+ 312

+ 452

+ 592

+ 218

+ 333

+ 473

+ 613

8 000 ...........

+ 162

+ 221

+ 219

+ 321

+ 225

+ 284

+ 282

+ 384

10 000 ..........

+ 113

+ 152

+ 137

+ 122

+ 210

+ 249

4- 234

+ 219

12 000 ...........

+ 66

+ 85

+ 35

+

9

+ 201

+ 220

+ 170

+ 144

13 000 ...........

+ 59

+ 60

- 8

- 58

+ 214

+ 215

+ 147

+ 97

15 000 ...........

+ 2

— 19

- 143

- 230

+ 205

+ 184

+ 60

— 27

17 000 ...........

— 94

— 138

- 295

— 430

+ 165

+ 121

— 36

— 171

18 000 ...........

- 184

- 228

- 398

— 544

+ 107

+ 63

- 107

- 253

20 000 ...........

- 290

- 395

— 621

- 791

+ 69

- 36

- 262

-432

25 000 ...........

- 721

— 825 — 1 087 — 1 349

- 174

— 278

— 540

- 802

50 000 ...........

— 2 703 — 2 937 — 3 397 — 3 856 — 1 036 — 1 270 — 1 730 — 2 189

110 000 ...........

- 6 538 — 6 908

— 7 571

- 8 235

- 1 601

— 1 971

- 2 634 — 3 298

210 000 ........... - 11 059 — 11 498 — 12 268 - 13 037

— 542

— 981

— 1 751 — 2 520

Hihang till riksdagens protokoll 1047. I sand. Nr 220.

8

114

Kungi. Maj:ts proposition nr 220.

Tabell IV. Vinst ( + ) eller förlust (—) enligt skatteberedningens förslag (100%

uttagning) med hänsyn tagen till barnbidrag å 260 kronor per barn.

Taxerat belopp

100% uttagning

makar med

1 barn

Ortsgrupp I

1 000 ...........

2 000 ...........

3 000 ...........

5 000 ...........

8 000 ...........

10 000 ...........

12 000 ...........

13 000 ...........

15 000 ...........

17 000 ...........

18 000 ...........

20 000 ...........

25 000 ...........

50 000 ...........

110 000 ...........

210 000 ...........

Ortsgrupp V

1 000 ...........

2 000 ...........

3 000 ...........

5 000 ...........

8 000 ...........

10 000 ...........

12 000 ...........

13 000 ...........

15 000 ...........

17 000 ...........

18 000 ...........

20 000 ...........

25 000 ...........

50 000 ...........

110 000 ...........

210 000 ...........

2 barn 3 barn [ 4 barn

+ 265

+ 282

+ 295

+ 310

+ 315

+ 308

+ 313

+ 321

+ 309

+ 254

+ 230

+ 185

— 78

— 889

- 1 400

— 337

+ 265

+ 265

+ 315

+ 278

+ 285

+ 270

+ 261

+ 274

+ 265

+ 225

+ 167

+ 129

— 114

— 976

-1541

— 482

+ 525

+ 525

+ 526

+ 482

+ 470

+ 446

+ 427

+ 421

+ 392

+ 333

+ 275

+ 219

— 44

— 952

— 1 563

— 551

+ 525

+ 525

+ 535

+ 453

+ 404

+ 369

+ 340

+ 335

+ 304

+ 241

+ 183

+ 84

— 158

-1 150

-1 851

— 861

+ 785

+ 785

+ 741

+ 649

+ 570

+ 525

+ 484

+ 457

+ 403

+ 317

+ 260

+ 135

- 128

- 1 183

- 1 946

- 1 013

+ 785

+ 785

+ 785

+ 653

+ 462

+ 414

+ 350

+ 327

+ 240

+ 144

+ 73

— 82

— 360

-1 550

-2 454

-1 571

+ 1 045

+ 1 045

+ 995

+ 864

+ 677

+ 625

+ 558

+ 515

+ 419

+ 308

+ 244

+ 69

—

212

— 1 413

— 2 329

— 1 475

+ 1 045

+ 1 045

+ 1 045

+ 853

+ 624

+ 459

+ 384

+ 337

+ 213

+ 69

— 13

— 192

— 562

— 1 949

— 3 058

— 2 280

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen........................................................................................................................

Förslag till lag om allmänna barnbidrag ................................................................

Utdrag av statsrådsprotokollet den 11 april 1947..................................................

Inledning ........................................................................................................................

I.

Frågan om införande av allmänna barnbidrag........................................

Barnfamiljernas ställning.............................................................................................

Barnkostnaderna, sid. 8. Barnfamiljernas nuvarande ställning, sid. 10.

Genomförda stödåtgärder till barnfamiljernas förmån, sid. 12.

Befolkningsutredningens förslag om allmänna barnbidrag........................

Allmänna synpunkter, sid 16. Riktlinjer för ett utvidgat stöd åt barn­

familjerna, sid. 18. Kontanta allmänna barnbidrag, sid. 21.

Yttranden över befolkningsutredningens förslag...................................

Barnbidragen och skattesystemet ........................................................................

Nuvarande skattefria barnavdrag, sid. 37. Befolkningsutredningen, sid. 38.

Yttranden över befolkningsutredningens förslag, sid. 40. 1945 års stats-

skatteberedning, sid. 43. Yttranden över skatteberedningens förslag, sid. 47.

Departementschefen ........................................................................................................

II.

Barnbidragsverksamhetens allmänna utformning ........................................

Befolkningsutredningen..................................................................................................

Yttranden över befolkningsutredningens förslag.............................................

De särskilda utbetalningssakkunniga ...........................................................

Yttranden över de utbetalningssakkunnigas förslag ..................................

Departementschefen ........................................................................................................

III. Den författningsmässiga regleringen av barnbidragsverksamheten . .

IV.

Anslagsfrågor. Departementschefens hemställan..............................................

Bilaga (tabell I—IV) ................................................................................................ .............

1

2

6

6

8

8

16

27

37

48

57

57

64

72

78

87

100

110

112