SOU 1962:10

Svensk ekonomi 1960-1965

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet .

Herr Statsrådet och Chefen för F inansdepartementet

För att verkställa förnyad utredning rörande utvecklingstendenserna inom den svenska ekonomin tillkallade Herr Statsrådet enligt Kungl. Maj:ts. be- myndigande den 28 maj 1959 följande _sju sakkunniga, nämligen profes- sorn Ingvar Svennilson (ordförande), professorn Ragnar Bentzel, numera landshövding—en Gustav Cederwall, numera kanslichefen Lennart Fastbom, filosofie doktorn Rudolf Meidner, numera riksgäldsdirektören Georg Ring- ström och direktören i Jernkontoret, f. d. statssekreteraren Ragnar Sundén. Under Svennilsons vistelse utomlands uppdrogs åt Bentzel att fr. o. m. den 8 september 1959 t. o. m. den 18 juni 1960 såsom ordförande leda de sak- kunnigas arbete. På grund av sjukdom har Sundén inte kunnat deltaga i betänkandets slutbehandling.

Åt numera budgetsekreteraren Rune Beckman uppdrogs att vara sekre- terare åt de sakkunniga. Fr. 0. 111. den 1 januari 1961 har fil. kand. Georg Danielsson varit knuten till utredningen i egenskap av biträdande sekre- terare.

Utredningen har arbetat under namnet 1959 års långtidsutredning. Utredningen har biträtts av följande experter: byråchefen Curt Cana-rp, direktören Sven Holmström, byråchefen Lars J uréen, docenten Börje Kragh och numera bankdirektören, docenten Jan Wallander. Härutöver har utred- ningen för särskilda utredningar anlitat fil. kand. Alf Carling, fil. kand. Rein Hinno, fil. lic. Bengt Höglund, fil. lic. Karl Jungenfelt, fil. kand. Erik Karlsson, pol. stud. Nils Lundgren och fil. lic. Lars Werin.

Efter särskilda medgivanden har utredningen överenskommit med In- dustriens utredningsinstitut, Jordbrukets utredningsinstitut och Företags- ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan om utförande av särskilda undersökningar. Dessa undersökningar jämte huvuddelen av från

myndigheter och affärsverk infordrade uppgifter redovisas i bilagor till betänkandet.

Under utredningsarbetets gång har överläggningar hållits med statliga myndigheter, organisationer, branschsamman-slutningar och företag. Härmed får vi vördsamt överlämna vårt betänkande. Stockholm den 23 januari 1962. Ingvar Svennilson

Ragnar Bentzel Gustav Cederwall Lennart Fastbom Rudolf Meidner Georg Ringström Ragnar Sundén

/ Rune Beckman

Utredningsdirektiven

Efter gemensam beredning med stats- rådets övriga ledamöter anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, till statsrådsprotokollet den 28 maj 1959 bland annat följande.

Under efterkrigstiden har analysen av de långsiktiga utvecklingstendenserna i den svenska ekonomin blivit ett viktigt inslag i den samhällsekonomiska plane— ringen i Sverige.

Efter vissa tidigare ansatser gjordes det första egentliga försöket till långtids- planering år 1948 på begäran av den europeiska ekonomiska samarbetsorga- nisationen, OEEC. Främst inriktades in- tresset härvid på problem samman- hängande med balansen i utrikeshan— deln. Utredningens förslag medförde en prioritering till förmån för exportindu— strin, särskilt inom byggnadsregle- ringen.

Åren 1950—51 utarbetades av 1950 års långtidsutredning ett andra långtidspro- gram. Detta omfattade första hälften av 1950—talet och utredningsarbetet kon- centrerades främst till frågan om in- vesteringsavvägningen. Resultatet blev att en hög investeringsverksamhet an— sågs påkallad, särskilt i fråga om de offentliga investeringarna.

Det tredje långtidsprogrammet, som utformades år 1956 av 1955 års långtids— utredning, omspänner utvecklingen i den svenska ekonomin i första hand fram till år 1960; på investeringsområ— det har dock gjorts utblickar längre

fram i tiden. Efter avslutad remissbe- handling anmäldes utrcdningens be- tänkande i propositionen nr 175 till 1957 års riksdag. I propositionen anfördes, att utredningens rekommendationer till förmån för en stark ökning av investe- ringsvolymen och en motsvarande åter- hållsamhet beträffande konsumtionens tillväxt borde läggas till grund för den ekonomiska politikens utformning un- der de närmaste åren. Ställning till de olika detaljsynpunkter som inrymdes i betänkandet och remissvaren ansågs böra tagas vid kommande överväganden på respektive områden. I detta syfte överlämnades utredningens betänkande ( SOU 1956:53 samt särskild bilagedel SOU 1957: 10) jämte remissvaren (SOU 1957: 22) till respektive fackdeparte- ment.

En av de viktigaste målsättningarna enligt den senaste långtidsutredningen var en stegring av kapitalbildningens andel av bruttonati-onalprodukten. En utveckling i denna riktning har också ägt rum i vad avser de fasta kapitalin- vesteringarna. De civila ny- och rein— vesteringarna, för vilka utredningen an- gav en genomsnittlig stegringstakt på 2,6 alternativt 3,5 procent per år, har sålun- da under treårsp'erioden 1956—1958 ökat med drygt fem procent per år. Den av utredningen angivna investerings— ökningen enligt det högre alternativet synes härigenom komma att realiseras på drygt tre år. Den faktiska investe-

ringsökningen har således betydligt överträffat utredningens förutsägelser; av delområdena gäller detta särskilt för investeringarna i industri, kraftverk, distribution, vägar och gator, vatten oc-h avlopp samt bostäder.

Såväl importens som expertens steg— ring har varit avsevärt större än vad som förutsatts. Mot utredningens prog- nos om en volyimmässig ökning av im- porten och exporten under hela fem- årsperioden med 12 respektive 21 pro- cent står en faktisk ökning under tre- årsperioden 1956—1958 med 16 respek— tive 20 procent. Eftersom valutareser- vens och importens relativa stegrings- takt sammanfallit under treårsperioden kan utredningens målsättning beträffan- de valutareserven sägas ha förverkligats. Såväl i slutet av är 1955 som år 1958 motsvarade sålunda valutareserven ca tre månaders import. Till fördel för va- lutareservens utveckling åren 1956— 1958 har den förskjutning varit som skett mellan varu- och betalningsström- marna.

Mot en höjd investeringskvot står återhållsamheten i konsumtionsutveck- lingen. För den privata konsumtionen redovisas under den gångna treårsperio- den en ökning med 2,5 procent per år. Av utredningen angavs ökningen till 1,3 respektive 2,3 procent i det lägre re- spektive högre produktionsalternativet. Även den offentliga konsumtionen och de militära utgifterna uppvisar tillsam- mantagna en något snabbare stegrings- takt än vad som angavs av utredningen i det högre produktionsalternativet.

Även om avvikelser föreligger i en- skilda detaljer kan utvecklingen under den hittills gångna delen av femårs- perioden 1956 1960 på det stora hela sägas ha följt långtidsutredningens mer optimistiska utvecklings-perspektiv för den svenska ekonomin. En tillväxt av produktionen på i genomsnitt inemot 3

procent per år har sålunda bildat under- lag för en kraftig expansion på investe- ringsområdet, samtidigt som den enskil- des standard fortsatt .att förbättras ge- nom såväl stigande konsumtion som ökad fritid.

Med hänsyn till bland annat de snabba omkastningarna i det internationella läget och därmed följande återverk- ningar på vår egen ekonomi betonade 1955 års långtidsu-tredning, att värdet av en ekonomisk framtidsbedömning blir relativt kortlivat. Utrcdningsmän- nen förordade därför, att utrednings- resultaten successivt skulle revideras genom fortlöpande ekonomiska under- sökningar. Vid remissbehandlingen gavs ett närmast enstämmigt förord härför. Från statsmakternas sida har inte någon ställning tagits till en sådan rullande framtidsbedömning och planering. Den internationella konjunkturavmattningen und-er fjolåret kan dock sägas ha aktua- liserat utredningens förslag om en suc- cessiv anpassning av framtids-bedöm- ningen till nya yttre förutsättningar för vår ekonomi. Med hänsyn härtill och mot bakgrunden av att utredningens framtidsbedömning redan överträffats på en rad investeringsområden synes behov nu föreligga att göra en översyn av utredningens bedömningar av de framtida utvecklingstendenserna och de härmed sammanhängande ekonomiska avvägningsproblemen.

Även om våra förhoppningar knyts till en snabb förbättring av den interna- tionella konjunkturen, kan man inte bortse från, att i framtiden nya struktu- rella drag i den internationella konjunk- turbilden kan bli förhärskande. Detta gör att vi kan få anpassa oss till en annan konjunkturutveckling och en långsammare framstegstakt i de väst- europeiska länderna än vi varit vana vid under de tidigare efterkrigsåren. Mest direkt skulle givetvis en sådan in-

ternationell utveckling äterverka på vår export på längre sikt. Förutsättningarna för denna påverkas också av de beslut som under fjolåret fattades om en mer allmän konvertibilitet för löpande betal- ningar inom stora områden av världen. Även om vi redan tidigare i fråga om de löpande betalningarna uppnått en hög grad av de facto-konvertibilitet för vår valuta står det å andra .sidan klart, att genom fjolårets beslut den svenska eko- nomien knutits än starkare till världs- ckonomien. Av betydelse för den sven- ska utrikeshandelns utveckling blir gi- vetvis också verkningarna av de sam- manslutningar som tillskapats och kan tänkas komma att upprättas på handelns område, exempelvis ett västeuropeiskt frihandelsområde och en nordisk tull- union samt verkningarna av sexstats- unionens tillkomst. Mot bakgrund av bland annat de här nämnda faktorerna synes vid översynen utrikeshandelns ut- veckling på längre sikt böra inta en framskjuten plats i utredningsarbetet. Av betydelse i det allmänna utveck- lingssammanhanget är vidare frågan om hur våra resurser i arbetskraft och ka- pitalutrustning skall användas, så att vi i så hög grad som möjligt tillgodogör oss den tekniska utveckling och den konjunktur, som världsmarknaden kan komma att erbjuda. Vid bedömningen av resursernas inriktning och använd- ning bör liksom i tidigare långtidsutred- ningar avvägningen mellan konsumtion och kapitalbildning samt mellan olika investeringsområden stå i centrum för utredningens arbete. Härvid bör en in- ventering göras .av den planering som kontinuerligt sker på olika investerings- områden, såsom för vissa delar av in- dustrien, kraftförsörjningen, bostäder, vägar och gator, »kommunikationsmedel samt forskning och undervisning. De mot dessa investeringsplaner och andra behovsredovisningar svarande investe-

ringskostnaderna torde redovisas och en avvägning göras mellan de olika investe- ringsområdenas inbördes angelägenhet. Härvid bör uppmärksammas den viktiga frågan om prioritering skall ges de mera kortsiktiga respektive långsiktiga inves- teringarna, d.v.s. om resurserna skall sättas in på att åstadkomma ökad pro- duktivitet på kort eller mera lång sikt. Om möjligt bör utredningen söka när- mare ange sambandet mellan utbildning och forskning sam-t produktivitet och på grundval härav överväga betydelsen för det ekonomiska framåtskridandet av in- vesteringar i utbildning och forskning. Den samhällsekonomiska effekten av al- ternativa investeringsprogram bör bely— sas samt bland annat även kapitalmark- nadsproblemen beaktas.

I anslutning till bedömningarna på det samhällsekonomiska planet är det vidare angeläget, att de statsfinansiella konsekvenserna av den förutsedda ut- vecklingen klarlägges. Härvid bör den statsfinansiella effekten av dels den för- ordade invvesteringsavvägningen och den förutsedda konsumtionsinriktningen un- dersökas och kartläggas. Ett program beträffande avvägningen mellan kon- sumtion, bostäder, offentliga respektive privata investeringar får också sina budgetmässiga verlkningar på såväl kort som längre sikt.

I samband med utarbetandet av rikt- linjer för det nya långtidsprogrammet, innefattande så grundläggande avsnitt som avvägningen mellan konsumtion och kapitalbildning och prioritering av olika investeringsområden, bör övervä- ganden också ske rörande de ekono- misk-politiska medel som erfordras för att åstadkomma den önskvärda omfatt- ningen och inriktningen av de samhälle- liga resurserna. Utgångspunkten bör här- vid vara ett effektivt utnyttjande av pro- duktionsresurs-erna med bibehållandet av intern och extern samhällsekonomisk

balans. Den svenska ekonomiens allt förutsättningarna för vår egen ekono- starkare anknytning till världsekono- miska politik, får här uppmärksammas. mien, som i viss utsträckning ändrat

AVDELNING 1

Utredningens uppläggning

1 .] Periodvalet

Denna långtidsutredning är den fjärde i ordningen; ett första försök, som gjor- des på relativt kort tid i samband med Marshallplanen 1948, följdes av mera omfattande utredningar, som utfördes 1950—51 och 1955—56. Var och en av dessa gav ett perspektiv för en framför- liggande femårsperiod. Praktiskt taget hela efterkrigsperioden har sålunda täckts av långtidsutredningar.

Den utredning som nu läggs fram har i huvudsak begränsats till att avse ut- vecklingen från 1960 fram till 1965. En- dast på vissa punkter har perspektivet i form av preciserade kalkyler utsträckts längre. Detta har då skett i syfte att stäl- la in de närmaste årens utveckling i sit-t sammanhang med utvecklingen på läng- re sikt. Detta är av särskild betydelse, när det gäller långsiktiga investeringar sådana som i kraftverk och vägar. Ut—

bildningssektorn är ett annat exempel på områden där de kortsiktiga åtgärder- na måste inriktas på samhällets lång- siktiga behov. Även i övrigt har vår upp- fattning om utvecklingen i en mera av- lägsen framtid påverkat vår inställning [till de närmaste årens problem. Det hade varit önskvärt, att knyta samman de långsiktiga utvecklingstendenserna på olika områden till en mera fullständig bild av utvecklingen under en längre period. Det är emellertid givet, att möj— ligheterna att bedöma den framtida ut- vecklingen blir mindre, ju längre per- spektivet sträcks ut. Vi har därför in- skränkt oss till att mera allmänt ange några tendenser och problem, som kan komma att framträda bortom den pe- riod, på vilken vi koncentrerat vår un- dersökning (avsnitt 4.8).

1.2 Tidsfaktorn och långtidsutredningarnas organisation

Det som i 1955 års långtidsutredning sades om behovet av »rullande plane- ring» gäller givetvis alltjämt. Planer och bedömningar föråldras snabbt. De an- passas efter nya erfarenheter, ändrade förväntningar och förnyelser i samhälls- politiken. Detta förhållande ställer en utredning av föreliggande slag inför ett besvärligt dilemma. En icke obetydlig tid, ungefär ett och ett halvt år, har för- flutit från den tidpunkt, då de ursprung-

liga uppgifterna om olika sektorer sam- lades in, fram till publiceringsdagen. Däremellan ligger den analys, vars re- sultat framgår av detta betänkande. Det har emellertid inte varit möjligt att på ett sent stadium göra om hela material- insamlingen, utan att detta ytterligare skulle ha förskjutit publiceringsdagen, med risk att under tiden nya förskjut- ningar i planer och förväntningar hun— nit äga rum.

Vi har i görlig mån sökt övervinna den svårighet som ligger i själva tids- faktorn i utredningsarbetet. Under ut- redningsarbetets gång har kompletteran- de uppgifter successivt inhämtats, del— vis genom direkt kontakt med olika upp- giftslämnare, delvis ur publikationer och nya utredningar. Vi har även ge- nom kontakter med olika uppgiftsläm- nare sökt så långt det varit möjligt eli- minera den ofrånkomliga svaghet i det insamlade materialet som ligger däri, att vi ej från början kunnat delge dem den uppfattning om den samlade eko- nomiska utvecklingen till vilken vi un— der arbetets gång kommit fram. I huvud— sak har vi dock varit hänvisade till att själva söka bedöma hur olika sektorer kan komma att påverkas av den allmän- na ekonomiska utvecklingen sådan den framgått av vår analys.

I detta sammanhang vill vi fästa upp- märksamheten på, att de svagheter i en utredning av detta slag som följer med tidsfaktorn i utredningsarbetet skulle kunna begränsas om dessa frågor följdes mera kontinuerligt. Långtidsutredning- arna har hittills utförts av vart femte år tillsatta kommittéer. Deras sekretariat har efter avslutat arbete lagts ned, och

1.3 Långtidsutredningar som

Det enskilda företaget eller den enskil- da sektorn har begränsade möjligheter att överblicka vad som pågår och pla— neras på andra håll i samhället. En långtidsutredning kan betraktas som ett instrument för att i detta avseende ska— pa en ömsesidig information och för att samtidigt ge en helhetsbild, varav alla enskilda delar av samhället är beroende för sin utveckling. Denna informations- tjänst har vi delvis sökt fullgöra under arbetets gång i samband med överlägg- ningar med olika parter. Detta har ex-

det är naturligt, att —— även om de olika kommittéerna delvis haft samma med- lemmar — ansatsen vid en ny utredning då blivit relativt lång. Dokumentationen rörande utveckling och planer på olika områden har vid varje ny utredning måst helt förnyas i stället för att succes- sivt ackumuleras. Under den korta tid som varje kommitté fungerat har speci- alfrågor icke kunnat genomarbetas så långt som hade varit önskvärt; detta gäller exempelvis en analys av den re- gionala utveckling som svarar mot ett allmänt nationellt perspektiv.

Förutsätter man, att systemet med vart femte år upprepade långtidsut- redningar kommer att fullföljas, skulle ett permanent sekretariat kunna ha kontinuerliga arbetsuppgifter. Mellan- perioder skulle kunna ägnas åt a) »rul- lande» revisioner av de mera fullstän- diga långtidsutredningarna, b) arbete på mera långsiktiga perspektiv, c) kon- takt med långtidsplanering inom olika delsektorer, d) mera intensiva bear- betningar av speciella, exempelvis re- gionala eller statsfinansiella, frågor, e) organiserandet av mera tidskrävande statistiska undersökningar och metodo- logiska studier.

instrument för information

empelvis skett i den formen, att enskilda företag inom en industribransch fått uppgifter om vad som planeras inom branschen som helhet. Men ett allmänt perspektiv har vi kunnat delge först i vår slutredovisning.

Syftet med en långtidsutredning kan sålunda sägas vara att ge enskilda och offentliga sektorer orienteringspunkter för deras framtidsplanering. Den kan därmed också bli ett instrument för att påverka utvecklingen. Om en sådan ut- redning pekar i den riktningen, att den

ekonomiska expansionen de närmaste åren allmänt eller på ett enskilt område blir snabbare än tidigare och en sådan bedömning vinner tilltro, kan detta på- verka de ekonomiska enheternas hand- lande i samma riktning. Huruvida den utveckling som på detta sätt kommer till stånd blir mera balanserad i den bemär- kelsen, att olika delar av näringslivet bättre passar in sin speciella utveckling i det allmänna ekonomiska perspekti- vet, blir beroende av strukturella och organisatoriska förhållanden. Vår upp- fattning har varit att en orientering om näringslivets allmänna utvecklingsten- denser i huvudsak skall verka i riktning mot en bättre balanserad expansion. Man kan dock ej blunda för risken, att exempelvis inbördes oberoende åtgär- der av olika företag under intryck av en

långtidsbedömning för efterfrågan kan leda till en överexpansion av produk- tionskapaciteten inom den sektor de tillhör. Sådana tendenser bör emellertid kunna motverkas genom informations- verksamhet och genom löpande påver- kan av den ekonomiska politiken.

Man kanske även kan räkna med att långtidsutredningarnas existens har sti- mulerat till en mera systematisk plane— ring på lång sikt inom företag och of- fentliga sektorer. I första hand kan det- ta ha blivit resultatet av att utredning— arna vänt sig till dessa olika enheter med begäran om uppgift om planer för framtiden. Uppläggningen, innebörden och realismen i dessa planer har sedan diskuterats med vederbörande parter under en serie av överläggningar.

1 .4åProgram och prognos

Den metod för bedömning av den lång- siktiga utvecklingen som använts av de svenska långtidsutredningarna avviker i vissa avseenden från den som har till- lämpats i andra länder. Deras fem- å tioårsplaner har i vissa fall karaktären av statliga beslut att genomföra en viss utveckling. De svenska långtidsutred- ningarna utgår från det faktum, att led- ningen av vårt ekonomiska system är i hög grad decentraliserad och att utveck- lingen därför beror av en rad skilda be- slut som fattas av enskilda personer, pri- vata företag, kommuner samt statliga organ. Utredningens perspektiv får där- för karaktären av en framtidsbedömning som i hög grad måste utgå från dessa enheters planer och utvecklingstenden- ser.

Samtidigt måste man emellertid räkna med att de beslut som fattas inom olika ekonomiska enheter på olika sätt på- verkas av den allmänna samhällspoli-

tiken. Vi har därför måst uppställa en rad antaganden om den statliga politi- ken och speciellt utvecklingen inom de offentliga sektorerna. Vårt perspektiv närmar sig i samma mån ett utkast till långtidsprogram; vi har emellertid på denna punkt fattat vår uppgift som en- dast upplysande och rådgivande; i vad mån de linjer som dragits upp kommer att följas, blir beroende av beslut av re- gering och riksdag.1

1 I andra länder inom OECD-gruppen har betydelsen av att infoga olika sidor av den ekonomiska utvecklingen och politiken i ett mera långsiktigt perspektiv alltmera upp- märksammats. Den till vissa punkter av nä- ringslivet koncentrerade rekonstruktionspla- neringen inom den franska Commissariat du Plan tenderar att utvidgas till en mera allmän utvecklingsbedömning. Den engelska rege- ringen har aviserat en långtidsutredning (deklaration i engelska parlamentet; se Times den 26 och 27 juli 1961). Även i Förenta staterna har, ehuru mera tvekande, liknande tankegångar tagits upp inom Council of Economic Advisors.

Som tidigare sagts kan utredningens perspektiv snabbt föråldras. Den stat- liga ekonomiska politiken måste också kontinuerligt anpassas efter nya förut- sättningar oeh då också efter de kortsik- tiga konjunkturförändringar, som ligger utanför denna utrednings bedömning. Det är därför ett naturligt förhållande att utredningens perspektiv inte följs upp med en fixerad plan för den stat- liga politiken under en flerårsperiod. Syftet med ett perspektiv för en följd av år blir i stället i första hand att skapa en bakgrund för diskussionen av den närmaste tidens politiska beslut och att ge denna en mera långsiktig inriktning. I övrigt måste slutsatserna för den eko- nomiska politiken få karaktären av en ekonomisk strategi, som från tid till annan får revideras och som tar sig ett växlande uttryck i politiskt handlande under olika konjunkturer. På vissa del- områden, exempelvis vägar, vattenkraft, utbildning och bostadsbyggande, skulle dock en bedömning av den långsiktiga utvecklingen kunna överföras i mera preciserade målsättningar för flera år framåt i tiden, även om dessa med hän- syn till konjunkturer, teknisk utveck— ling och strukturella förändringar i samhällslivet i viss mån måste hållas flexibla.

Det finns anledning att särskilt under- stryka, att bedömningen av den svenska ekonomins framtida utveckling i hög grad blir beroende av de antaganden som görs beträffande förändringarna på världsmarknaden. I första hand gäller dessa antaganden expansionstakten i världsekonomin och världshandeln, to- talt och i olika delar. Vidare måste an- taganden göras om förutsättningarna för vår handel med utlandet vad gäller pro- duktionskostnader och handelspolitik. Det säger sig självt, att en bedömning av den handelspolitiska utvecklingen, speciellt beträffande Europamarknaden,

i nuvarande läge är särskilt vansklig. På detta område pågår för närvarande ut- redningar, vilkas resultat först senare blir tillgängliga. Vi har därför, vad gäl- ler de utrikes förutsättningarna för vår egen ekonomi, fått utgå från relativt schematiska antaganden, som vi funnit vara rimliga; i vissa sammanhang har detta skett i form av en diskussion rela- terad till olika alternativ.

Utredningens resultat har sålunda ka— raktären av en bedömning gjord under vissa förutsättningar, främst om offent- lig politik och om den internationella utveckling, som ligger utanför svensk kontroll. Men om förutsättningarna änd— ras måste också resultaten ändras. Man måste hålla denna karaktär av villkor- lig prognos i minnet, om man i efter- hand vill jämföra den faktiska utveck— lingen med utredningens perspektiv. En avvikelse kan för det första bero på att utredningen felbedömt utvecklingen från givna förutsättningar. För det andra kan den vara en följd av att förutsätt- ningarna, vad gäller den internationella utvecklingen, inte kommer att hålla, och för det tredje kan den svenska eko- nomiska politiken följa andra linjer än utredningen förutsatt. Endast det förs— ta och möjligen det andra misstaget kan läggas utredningen till last.

För att klargöra innebörden av en viss framtida ekonomisk utveckling är det givetvis lämpligt att så långt möj- ligt ange den i siffror. I själva verket skulle flera sådana siffermässiga alter- nativ, som ligger inom det möjligas gräns, kunna konstrueras. Vi har emel- lertid som utgångspunkt för vår diskus- sion valt endast ett sådant alternativ i form av en numerisk kalkyl. Vi vill från början starkt understryka att detta förfaringssätt enbart är motiverat av framställningsskäl. På punkt efter punkt har vår analys mött ovissheter om stor- heter och samband. Dessa ovissheter

har textledes markerats i vår framställ- ning. Den läsare, som förbiser dessa kommentarer och ledes till den uppfatt- ningen, att sifferkalkylen representerar en utveckling som nu med högre grad av visshet kan diskonteras, har alltså missförstått vår framställning. Samti- digt är det givet, att den talmässiga

framställning vi valt att utföra är av- sedd att ange en utveckling, som vi an- ser bör kunna uppnås under förutsätt— ning av bland annat en närmare angiven ekonomisk politik. De avvikelser från denna kalkyl, som skulle kunna inträda under andra förutsättningar, har disku- terats i olika avsnitt.

1.5 Valet av samhällspolitiska målsättningar

Ett sätt att närma sig frågan om samhälls- politikens framtida utformning skulle vara, att så långt möjligt anknyta till redan fattade politiska beslut och att i övrigt söka ställa prognos på den poli- tik som kan komma att följas, om ut- vecklingen i övrigt gestaltar sig så som våra bedömningar anger. I viss mån har vi förfarit på detta sätt. Den ledning vi kunnat erhålla av kända politiska förhållanden och uppfattningar har emellertid inte kunnat leda till ett en- tydigt resultat. Samhällspolitiken är en- dast undantagsvis, såsom i fråga om jordbrukspolitiken, utstakad för hela den period det här gäller. Även sådana beslut kan för övrigt komma att rubbas av oförutsedda händelser. De beslut om den mera långsiktiga utvecklingen som föreligger avser ofta, såsom i fråga om utbildningspolitiken, i huvudsak endast vissa principer, medan beslut om deras praktiska tillämpning och takten i deras förverkligande ännu inte fattats. Vidare tvingas man vid en prövning av olika inålsättningars g'enomförbarhet att göra preciserade avvägningar inom en sam- hällsekonomisk ram, vars vidd man kan bilda sig en uppfattning om först genom den typ av analys vi företagit. En ut- veckling sådan som den vi angett leder också till samhällspolitiska frågeställ- ningar, som kan ge nya utgångspunkter för den politiska diskussionen.

På olika punkter har vi därför måst ta ställning till den samhällspolitisk-a

utvecklingen och låta egna antaganden om denna bilda utgångspunkter för vår analys. Samtidigt har vårt val givetvis påverkats av vår bedömning av vilken poli-tik som bör ha realistiska möjlighe- ter att bli genomförd.

När det gäller att avväga resursernas fördelning inom en given ekonomisk ram får man anlägga ett marginellt be- traktelsesätt. Frågan blir, om man bör överflytta varor och tjänster för ett gi- vet belopp, säg 100 mkrl, från en an- vändning till en annan. Inom den sek- tor av ekonomin, som styrs marknads- mässigt, löses denna fördelningsfråga i princip genom prisbildningen; av- görande för fördelningen blir marginel- la kostnader vägda mot marginella in- täkter. Vid avvägningen av resursernas fördelning i stort, exempelvis mellan in— vestering och konsumtion, liksom mellan olika typer av offentlig verksamhet, kan de värderingar som anläggs inte helt pressas in i sådana prisbildningskate- gorier. Man bör visserligen ha möjlig- het att fastställa den marginella kostna— den vid en utökning av verksamheten på olika punkter. I frånvaro av en mark- nadsprisbildning för offentliga tjänster är det emellertid knappast möjligt att på ett objektivt sätt mäta deras värde i pengar, så att data erhålls för en rän- tabilitetskalkyl. Vem skulle exempelvis åta sig att beräkna och mot varandra

1 Använda förkortningar förklaras på sid. 6.

väga räntabiliteten hos sådan offentlig verksamhet som rening av vattendrag och utbildning eller att i detta avseen- de jämföra dessa båda områden med produktion för privat konsumtion? Den avvägning, som våra kalkyler ger ut- tryck för, representera-r ett mera sub- jektivt grundat försök att inbördes av- väga de samhällspolitiska intressen, som bryter sig mot varandra vid en fördel- ning av begränsade resurser. Så långt möjligt har vi sökt klargöra konsekven- serna i olika avseenden av denna re- sursfördelning. Vi har därigenom sökt erbjuda ett underlag för dem, som från sina egna värderingar vill bilda sig en

åsikt om samhällspolitikens lämpliga in- riktning.

Det bör här tillfogas, att de avväg- ningsfrågor, inför vilka vi ställts, inte endast gällt fördelningen av tillgäng— liga resurser på olika användningar un- der den relativt korta period vi be- handlat. I samband med avvägningen investeringar—konsumtion inställer sig även frågan om konsumtionens fördel- ning på en närmare och en mera avläg- sen framtid. Såsom framgår av fram- ställningen i avsni-tt 4.6 är även detta en fråga, där den politiska bedömning- en endast delvis kan få ett stöd i ekono- miska kalkyler.

1.6 Sektorutveckling och nationell utveckling

En hörnsten i varje kalkyl för den fram- tida ekonomiska utvecklingen måste va- ra en bedömning av nationalproduktens tillväxt, av vilken utvecklingen i olika sektorer beror. Omvänt kan national- produkten betraktas som summan av förädlingsvärdet i alla företag (ordet här fattat i vid bemärkelse) och i of- fentlig verksamhet. Oavsett vilken me- tod man använder för att bygga upp en kalkyl, måste man beakta denna interdependens i det ekonomiska syste- met. Vi skall i det följande (avsnitt 1.9) närmare redogöra för hur vi sökt lösa problemet att bygga upp en i detta av- seende konsistent kalkyl.

De metoder som kommer till använd- ning blir givetvis beroende på arten av den information som står till förfo-

gande. I första hand kan man utgå från de iakttagelser som kan göras om ten— denser och sammanhang i utvecklingen under tidigare år och försöka tillämpa dem på utvecklingen framåt i tiden. Företagare, experter och myndigheter kan emellertid också lämna informatio- ner om aktuella utvecklingstendenser, som närmare anknyter till vad som på— går, förbereds och planeras med sikte på de kommande åren; sådana uppgif- ter kan i vissa fall ange en relativt oelas- tisk övre gräns för den produktion, som kan åstadkommas inom en sektor, all- deles oavsett hur det allmänna perspek— tivet utfaller. Båda dessa typer av in— formation har använts, när det gällt att bedöma utvecklingen under perioden 1961—65.

1.7 Arten a'v sektoruppgifterna

I möjlig mån har uppgifter om planer och bedömningär insamlats från före- tag, kommuner samt statliga myndig- heter eller kommittéer, som är verk-

samma på olika områden. Dessa upp- gifter har på vissa punkter komplette- rats med expertutredningar. Arten av (len information vi erhållit har för olika

sektorer angetts i tablå 1.7. I detalj har vid genomgången av olika sektorer (av- detta informationsmaterial redovisats delning 2) samt i olika bilagor.

Tablå 1.7. Översikt över grundmaterialets beskaffenhet

Sektor Jordbruk

Skogsbruk

Egentlig industri

Kraftverk och eldistribution

Småindustri och hantverk

Grundmaterial

Utredningar utförda inom Jordbrukets utredningsinstitut och jordbruksnämnden.

Planer från domänverket; utvecklingstendenserna inom det övriga skogsbruket har behandlats i en PM från Skogsstyrelsen, som bygger på uppgifter från bland annat skogsvårdsstyrelser och större företag. Utredning utförd inom Industriens utredningsinstitut på grundval av enkät till industriföretag.

Planer för den enskilda, kommunala och statliga kraft- industrin har erhållits genom vattenfallsstyrclsens för- sorg.

Uppgifter saknas.

Byggnads- och anläggningsverksamhet Sektorernas planer för byggnadsinvesteriugar. Bostadsförsörjning

Samfärdsel: Handelsflott an Hamnar och farleder Luftfart

.] ärnvägstra fik Vägar och gator Biltrafik och spårvägar Post och tclc

Varuhaudcl

Privata tjänster Offentliga tjänster: Undervisning

l'lälso— och sjukvård

Socialvård och fångvård

Vatten och avlopp

Försvar

Övriga offentliga tjänster

Bostadsbyggnadsutredningens preliminära uppskattning av bostadsbyggnadsbehovet.

Bedömning av branschrepresentanter. Planer har erhållits genom sj öfartsstyrelsen. Planer angående flygplatser och flygplan har erhållits genom luftfartsstyrelsen. Planer från statens järnvägar. Planer från väg— och vattenbyggnadsstyrelsen. För busstrafik och spårvägar har vissa uppgifter erhållits genom högertrafikutredningen; i övrigt saknas uppgifter. Planer från post— respektive televerket. Utredning utförd inom Företagsekonomiska forsknings- institutet vid Handelshögskolan i Stockholm samt planer från ett par storföretag.

Uppgifter saknas.

Planer och bedömningar från myndigheter samt för grundskolan skolberedningens betänkande. Planer från landsting etc. genom medicinalstyrelsens försorg. Delvis planer, delvis bedömningar av socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen. Planer från samtliga kommuner; dessa planer har in— samlats och kommenterats av väg- och vattenbyggnads- styrelsen.

De av statsmakterna godtagna riktlinjerna t. o. m. 1962/63. Planer endast för polisväsendet.

De uppgifter som insamlats angåen- den. I stort sett synes man kunna fälla de olika sektorer har starkt växlat till det omdömet, att det denna gång varit sin'karaktär, beroende bland annat på möjligt att erhålla ett mera fullstän- sektorernas organisatoriska förhållan- digt och bättre genomarbetat material

än vid tidigare långtidsutredningar. Bå- de inom statliga myndigheter och en- skilda företag har det blivit vanligare, att man mera systematiskt än tidigare sökt bedöma förutsättnin-garna för ut- vecklingen på längre sikt och göra upp däremot svarande planer. Utan stöd i en sådan långsiktigt inriktad bedömning och planering hade denna utredning på många punkter blivit väsentligt osäk- rare. Därmed är givetvis inte sagt, att det systematiska arbetet på planer och bedömningar inom offentliga eller en- skilda sektorer inte skulle kunna yt- terligare utvecklas, så att det kunde ge ett fastare underlag för en samman- fattande analys.

Inom de offentliga sektorerna växlar uppläggningen av framtidsplaneringen alltefter deras organisation. Förutsätt- ningarna är olika, bland annat beroen- de på graden av centralisering av verk- samhetens ledning. Vad gäller exempel— vis de statliga affärsverken och vägvä- sendet, är den förberedande planering, som ligger .till grund för beslut, samt verkställigheten förenade inom samma enheter; inom dessa har i växande om- fattning utvecklats en långsiktig plane- ringsverksamhet, omfattande hela verk- samhetsområdet. På andra områden är planering, beslut och verkställighet för- delade på ett antal lokala, kommunala och andra organ; de centrala statliga myndigheterna kan i växlande grad ha ett inflytande på den verksamhet som bedrivs lokalt. Beroende på graden av central kontroll får uppgifter från de centrala myndigheterna då i växlande grad karaktären av en uppsummering av lokala önskemål eller av en bedömning av den utveckling som av vederbörande myndighet ansetts önskvärd och möj- lig att genomföra. översikten över ut—

vccklingstcndenser och behov har i andra fall gjorts av tillfälliga statliga kommittéer.

Bland de privata företagen har det under senare år blivit allt vanligare att man gör bedömningar och planer för ett antal år framåt. Till grund för des- sa ligger ibland systematiska marknads- bedömningar. Produktions- och inves- teringsplaner för flera år görs upp i vissa fall, men dessa får liksom på and- ra områden antas ha en provisorisk karaktär i avvaktan på den framtida utvecklingen. Även i sådana fall kan planerna därför fort ändras. De får vi- dare förutsättas vara gjorda i relativt grova drag. I varje fall kan man inte förutsätta att de, vad gäller produktion, investering och sysselsättning, ger mer än en utgångspunkt för en framtids- bedömning. Flertalet av de företag, som lämnat uppgift om hur de bedömt sin utveckling, torde i själva verket inte haft stöd av mera detaljerade långtids- planer utan torde ha bedömt utveckling- en på mera allmänna grunder.

Inom områden, där företagsenheter- na i allmänhet är små, exempelvis inom jordbruk, vissa industrigrenar, hant- verk och handel, förekommer i regel inte planer hos företagen för flera år framåt i tiden. Uppkomsten av nya och nedläggningen av gamla företag spelar här en större roll för utvecklingen än inom andra områden. På sådana områ- den har av dessa skäl ett för vår bedöm- ning vägledande planma-terial inte kun- nat insamlas från företagen; det har helt fått ersättas av en expertbedömning på basis av en teknisk—ekonomisk ana- lys. Denna har utförts av branscherna närstående utredningsinstitut eller av statliga näringspoli-tiska organ.

1.8 Granskningen av utgångsmaterialet

Det utgångsmaterial som erhållits genom insamling av planer och bedömningar har i första hand behandlats sektorsvis i syfte att komma fram till en så realis- tisk bedömning som möjligt av förutsätt- ningarna för utvecklingen under de när- maste åren. En osäkerhet som i regel vid- låder uppgifterna är om den investering och arbetskraftsåtgång som angivits svarar mot den ökning av produktionen respektive _ när det gäller offentliga sektorer — den utvidgning av verksam- heten man räknat med. Tidigare under- sökningar visar exempelvis, att industri— företagen tenderar att underskatta de investeringar som behövs för en viss produktionsökning. På det offentliga området visar det sig ofta, att de fak- tiska kostnaderna för et-t byggnadspro- gram, som svarar mot en given utvidg- ning av verksamheten, överstiger de på förhand beräknade.

Allmänt gäller, att mer preciserade föreställningar eller planer om den framtida utvecklingen endast finns för de närmaste åren, och att dessa, vad gäller utvecklingen på längre sikt, är vaga eller ofullständiga. Särskilt när det gäller offentliga sektorer, torde uppgif- terna om kommande investeringar å andra sidan ofta ha karaktären av be- hovs- eller önskeprogram, medan plane— ringen och projekteringen endast delvis kommit så långt att projekten har utsikt att förverkligas inom den angivna tids- ramen. I vissa fall innebär investerings- planerna en expansion av verksamheten som sannolikt överstiger de organisato- riska och personella resurser som står till buds. En svårbedömd fråga är, i vad mån kommuner och statliga organ på- verkats av sin bedömning av den fram- tida finanspolitiken. Ett allmänt intryck av de informationer vi erhållit är, att den återhållsamma finanspolitiken un-

der 1950-ta1et utvecklat en — låt vara växlande _ återhållsamhet hos de upp- giftslämnande organen. Å andra sidan kan dessa uppgifter i vissa fall ha på- verkats av den vanliga inställningen, att man äskar medel i överkant till vad man kan hoppas att få.

Det material utredningen insamlat som utgångspunkt för sin bedömning av förutsättningarna för näringslivets utveckling har underkastats en analys och granskning för att i möjlig mån avlägsna de brister som ovan berörts. Utredningen har därvid tillämpat oli— ka metoder. Vissa korrigeringar för brist på representativitet eller över- och underskattningar har företagits på sta- tistiska grunder, som närmare redovi- sas i det följande. Delvis har dessa kor- rigeringar måst göras skö—nsmässigt. Vi- dare har bedömningen av utvecklingen fram till 1965 sammanställts med den tidigare utvecklingen. Produktions- och produktivi-tetstrender har också disku- terats med branschrepresentanter och experter vid en serie överläggningar. Därvid har bland annat belysts de struk- turella, tekniska och ekonomiska för- ändringar, som kan komma att påverka utvecklingen framöver. Endast i ett un- dantagsfall, industrin, har produktivi- tetsförhållandena kunnat göras till fö- remål för en mera systematisk analys på basis av den tidigare utvecklingen.

De informationer vi erhållit om för- utsättningarna'för olika sekt'orers ut— veckling har efter den bearbetning sem ovan berörts bildat en utgångspunkt för vår analys av det allmänna ekonomis- ka perspektivet. Vi har därvid som kri- terier tillämpat dels de målsättningar för samhällspoli-tiken'från vilka vi ut- gått (jämför 1.5), dels de krav på in- tern konsistens, som svarar mot olika ekonomiska samband.

1.9 Kalkyler och ekonomiska sammanhang

Den ekonomiska utvecklingen inom oli- ka områden kan endast i viss mån utsta— kas genom den statliga politiken. Denna måste inpassas i de ramar som bestäms av de .tekniska och ekonomiska förut- sättningarna för tillväxten av produktio- nen. Den kan vidare, utanför det statliga verksamhetsområdet, endast i begrän- sad utsträckning påverka de tendenser som uppstår genom kommunala och privata enheters beslut under inflytan- de av tekniska och ekonomiska för- ändringar. En kalkyl för den framtida utvecklingen måste vara konsistent i den meningen, att den utgår från de samband av teknisk och ekonomisk na- tur, som finns i samhällsekonomin. Så- dana samband utgör grunden för den interdependens som karakteriserar sam- hällsekonomin: det hela beror av de— larna, liksom delarna av det hela, och delarnas utveckling är inbördes he- roende.

Dessa förhållanden ställer en utred— ning av här framlagd art inför ett kom- plicerat ekonomisk-tekniskt problem. De metoder som vi använt för att lösa detta problem och de resultat som erhållits redovisas närmare i betänkan- dets olika delar. De allmänna dragen i tillvägagångssättet anges kortfattat i det följande.

För varje sektor har det i första hand gält att bedöma förhållandet mellan in- satsen au produktionsfaktorer och pro- duktionsresultatei. Utgångspunkten har därvid varit en uppfattning om den tek- niska utveckling som kan förutses. Den— na fråga har vi sökt bedöma med stöd av uppgifter från sakkunniga inom olika områden. Vid givna tekniska för- utsättningar kan en viss produktion i princip uppnås med olika kombinatio- ner av arbetskraft och kapital. I många

branscher har emellertid friheten att er— sätta arbetskraft med kapital bedömts vara relativt begränsad. Sysselsättning och investeringar står då var för sig i relativt fast relation till utvecklingen av produktionen. I andra fall, speciellt inom industrin, kan man i detta avse- ende räkna med en teknisk rörlighet, som kan ta sig det uttrycket, att kapi- talinsatsen per sysselsatt, dvs. produk— tionens kapitalintensitet, kan ökas. Våra undersökningar av olika branscher har inriktats på att så långt möjligt klargöra dessa tekniska förutsättningar för pro- duktionsutvecklingen (se avdelning 2).

Möjligheterna att öka produktionen visar sig emellertid i många fall vara begränsade av flaskhalsar av olika slag. Sådana kan göra sig gällande i form av brist på yrkesutbildad arbetskraft eller brist på kapacitet att planera och pro- jektera. Under en så kort period som fem år begränsar sådana hinder i hög grad möjligheterna att ernå en önsk- värd produktionsinriktning. Flaskhal- sarna kan ofta vidgas först på längre sikt, exempelvis genom ökad utbildning. Planering, projektering och byggande av nya anläggningar tar ofta flera år i an- språk; även därigenom begränsas rörel- sefrihetcn beträffande produktionsin- riktningen på kortare sikt.

Den samlade insats av arbetskraft och kapital, som görs inom olika sektorer, måste vidare rymmas inom de ramar som anges av den totala tillgången. Det totala utbudet av arbetskraft har beräk- nats på grundval av demografiska och andra förhållanden (se avsnitt 4.1 och appendix A); arbetskraftstillgången har bildat en relativt fast utgångspunkt för analysen. Omfattningen av de totala in- vesteringarna kan däremot varieras inom relativt vida gränser. Deras slut-

liga omfattning får karaktären av en målsättning, som påverkas av deras ef- fekt på nationalproduktens tillväxt och avvägningen mellan konsumtion nu och i framtiden.

Väljer man en viss omfattning av de totala investeringarna, blir produktions- ökningcn beroende av deras fördelning på olika sektorer såsom bostadsbyggan- de, industri etc. Med ledning av de pro— duktionstekniska förhållanden, som ovan berörts, kan man söka ange den fördelning på olika sektorer av en viss given investeringsvolym och arbets- kraftstillgång, som — marknadsmässigt och med hänsyn till samhällspolitiska värderingar — svarar mot en viss ök- ning av nationalprodukten. På detta sätt kan i princip för varje antagen total investeringsvolym olika värderings- och marknadsmässigt konsistenta alternativ för kombinationen av produktionsre- sursernas fördelning och nationalpro- dukt erhållas. Till slut får ett val mel- lan olika sådana investeringsalternativ träffas med utgångspunkt från samhälls- politiska värderingar.

I avdelning 4 kommer närmare att redovisas de värderingar och målsätt- ningar från vilka vi utgått vid avväg— ningen inom vår kalkyl. Här skall endast förutskickas att överskottet i bytesbalan- sen införts som en målsättning, bland annat motiverad av önskemålet att öka vårt bistånd till u-länderna. Investe- ringarna har i viss mån begränsats av de flaskhalsar och tröghetsmoment vi ovan berört; i övrigt har investeringar- na och den däremot svarande effekten på produktionen fått vägas mot löpan- de offentlig och privat konsumtion, lik- som dessas angelägenhetsgrad vägts in- bördes; den sistnämnda avvägningen har även påverkats av begränsningar i bostadsby-ggandcts och de offentliga tjänsternas utvecklingsmöjligheter på kortare sikt. Dessa prioritetsbedöm-

ningar har kalkylmässigt lett fram till en bedömning av utrymmet för privat konsumtion som en restpost.

För att komma fram till en ekono- miskt konsistent bedömning av de olika sektorernas utveckling inom det givna utrymmet har olika metoder använts. Exportutvecklingen har bedömts med ledning av företagsuppgifter; den priva- ta efterfrågans fördelning på olika kon- sumtionsvaror med ledning främst av den totala privata konsumtionens förut— satta tillväxt; efterfrågan på råvaror och halvfabrikat med hjälp av s. k. input- output-analys; importutvecklingen med utgångspunkt från tidigare iakttagna samband mellan ekonomisk tillväxt och import. I stort sett har vi icke haft möj— lighet att ta hänsyn till eventuella pris- förändringars inverkan på den ekono- miska utvecklingen. På ett antal punk- ter har dock frågan om prisutvecklingen och (less verkningar tagits upp till dis- kussion.

Analysen har, som redan angetts, be- gränsats till perioden 1961—65. En full— ständig kalkyl efter dessa linjer har en- dast utförts för slutåret 1965; till grund för denna kalkyl ligger dock beräkning— ar av investeringarnas totala omfattning 1961—65.

De resultat denna analys lett fram till har i viss utsträckning sammanfallit med de planer och bedömningar vi primärt inhämtat från olika sektorer. I andra avseenden har vi funnit oss bö- ra frångå dessa uppgifter med hänsyn till konsistenskrav och egna prioritets- värderingar. Ofta har vi därutöver text- ledes markerat en ovisshet om sam- manhang och utvecklingsmöjligheter, som ej kommit till uttryck i Våra sif- fermässiga samm—anställningar. Som ovan berörts har dessa endast avsett att ge en utgångspunkt för fortsatt ana- lys, planering och diskussion.

1.10 Dispositionen av betänkandet

Det ekonomiska systemets interde- pendens skapar ett dilemma för disposi- tionen av en framställning av här fram- lagt slag. Vilken ordning man än väljer, måste betänkandets olika delar ses i ett sammanhang. Den gång i framställ- ningen vi valt är följande.

I avdelning 2 har de synpunkter ge— nomgåtts som kunnat anläggas på ut- vecklingen inom olika sektorer. Denna framställning innefattar såväl en dis- kussion av det material, vilket legat till grund för vår bedömning, som de slutsatser till vilka vi kommit inom ra- men för våra överväganden om den samlade ekonomiska utvecklingen. Des- sa redovisas i betänkandets avdelning II. Diskussionen har där förts in på

olika allmänna konsistensfrågor, sam- hällspolitiska värderingar och den eko— nomiska politiken. Därvid har även ta- gits upp frågan om den finansiella ut- veckling som svarar mot det realeko— nomiska perspektiv vilket vi siffermäs- sigt preciserat.

För att underlätta översikten har ta- beller som anger en konsistent kalkyl för den realekonomiska utvecklingen sammanställts i avdelning 3. Dessa ta- beller är avsedda att siffermässigt visa de enskilda sektorernas plats i ett all-_ mänt perspektiv. De bör dock studeras i anknytning till de kommentarer, som gjorts i avdelning 4, där hänsyn tagits till ovissheter i utvecklingen och där andra alternativ för denna berörts.

AVDELNING 2

Planer och bedömningar för olika sektorer

2.1 Jordbruk

Jordbrukets produktionsvolym har un- der 1950-talet varit i stort sett oföränd— rad. Enligt de beräkningar, som för vår räkning utförts inom jordbruksnämn— den, kommer inte heller under första hälften av 1960-talet totalproduktionen att undergå några större nivåföränd— ringar, bortsett från eventuella tillfälli— ga växlingar på grund av skördeför- hållandena. För både de vegetabiliska och de animaliska slutprodukterna för— utses en ökning från 1960 till 1965 med 2 a 3 procent. Räknat i de fr. o. m. 1960 gällande mittprisern-a skulle detta inne- bära en uppgång i produktionsvärdet från 4,4 mmkr 1960 till 4,5 mmkr 1965 (tabell 2.1, A+B). Jordbrukets föräd— lingsvärde (bidrag till bruttonational- produkten) väntas visa en något mindre procentuell ökning (1 procent) på grund av att jordbruket sannolikt kommer att i sin produktion i tilltagande omfattning använda förnödenheter (handelsgödsel, bränsle etc.) köpta från andra närings- grenar (C och A + B—C i tabellen).

Den skisserade utvecklingen skulle sänka jordbrukets andel av det totala förädlingsvärdet inom samtliga närings- grenar (bruttonationalprodukten) från 4 a 5 procent 1960 till något mindre än 4 procent 1965; motsvarande andel ut- gjorde 1950 7 ä 8 procent och 1955 5 ä 6 procent.

Uppskattningen av produkt-ionsut- vecklingen inom jordbruket har under— lättats av det faktum, att prispolitiken

för jordbrukets del i sina huvuddrag är bestämd under den aktuella perioden genom det gällande sexårsavtalet, vilket utlöper först i augusti 1965. Man har vid prognoserna bortsett från den inverkan som en eventuell associering till Ge- mensamma marknaden kan få på jord— bruksscktorn.

Beräkningarna för vegetabilieproduk- tionen har utgått från att den totala skördade arealen kommer att minska i samma relativa takt 1960—65 som under 1950-talet (ca 1 1/2 procent per år). Den antagna ökningen av vegetabilieproduk- tionen förutses komma till stånd genom att hektarskördarna ökar. Animaliepro- duktionen väntas stiga till följd av att en viss nedgång för mjölk och mejeri- produkter något mer än uppvägs av en ökning för kött, fläsk och ägg.

För att få en uppfattning om hur av- sättningsutrymmet för olika jordbruks- produkter kan komma att utvecklas i jämförelse med motsvarande produk- tion har inom jordbruksnämnden gjorts vissa uppskattningar av livsmedelskon- sumtionens förändring med utgångs- punkt från vära antaganden om den pri- vata konsumtionen. I vår huvudkalkyl förutses denna stiga med 21 procent från 1960 till 1965. Livsmedelskonsum— tionen förutses under samma tid öka med 13 procent, vilket uttryckt i 1960 års priser betyder 1 900 mkr. Härav har 1000 mkr beräknats komma att avse livsmedel, vilka huvudsakligen fram-

ställs inom det svenska jordbruket. Av- sättningsutrym-met för jordbrukspro- dukter har uppskattats öka betydligt mindre eller med 240 mkr (ökning med 51/2 procent). Skillnaden förklaras av att man räknat med en fortsatt stegring av kostnaderna i samband med vidare- förädling och distribution av jordbruks— produkterna. Hur denna ökning av det totala avsättningsutrymmet inom lan- det antas bli fördelad på olika pro- duktslag framgår av bredvidstående tablå.

Med de gjorda antagandena om kon- sumtionens utveckling skulle alltså det totala avsättningsutrymmet för jord- bruksprodukter 1960—65 komma att öka något snabbare (51/2 procent) än den totala produ—ktionsvolymen (2 1/2 procent enligt tabellen). Detta resultat antyder en tendens till en viss minsk— ning av den totala självförsörjningsgra-

Tabell 2.1 Jordbrukets

Miljoner kronor 1 fr. o. m.

Mkr, producentpris Föränd- 1960 1965 rin

1960v65

Brödsäd .......... 287 276 — 11

Potatis ........... 221 209 — 12 Mjölk och mejeri-

produkter ...... 1 702 1 791 + 89 Kött och fläsk. . . . 1 525 1 652 + 127 Övrigt ........... 604 651 + 47 Summa .......... 4 339 4 579 + 240

den för jordbruksprodukter. Beträffan- de de olika produktslagen kan nämnas, att 1960 års tillfälliga importöverskott för 'brödsäd vid normalskörd förutses bli förvandlat till ett betydande export— överskott 1965. För fläsk och smör vän- tas exportöverskottet minska betydligt och för kött beräknas importöverskottet öka något mellan 1960 och 1965. Samtidigt som produktionsvolymcn

produktion 1960—65 1960 gällande mittpriser

Proc. förändring 1960 1965 1960—65 Brödsäd ............................ 353,4 366,1 + 4 Övrig spannmål ..................... 71,4 70,5 — 1 Potatis och sockerbetor .............. 410,2 355,1 —13 Oljeväxter .......................... 55,3 116,8 +111 Spånadsväxter ....................... 4,0 5,0 + 25 Köksväxter och tobak ............... 53,7 59,6 + 11 Summa vegetabilier (A) 948,0 973,1 + 2%, Mjölk och mejeriprodukter ............ 1 721,5 1 672,1 — 3 Ägg och slaktfjäderfä ................ 311,0 334,8 + 8 Slaktdjur m. m ...................... 1 501,0 1 579,6 + 5 Förändringar i kreaturskapitalet ....... — 59,3 —— 31,3 . Summa animalier (B) 3 474,2 3 555,2 + ay, Summa slutprodukter (A+B) 4 422,2 4 528,13 + 21/2 Avgår: Handelsgödsel .................... 290,2 340,0 Köpfodermedel ................... 468,6 464,0 Diverse förnödenheter1 ............. 464,2 490,0 Summa avdrag (C) 1 223,0 1 294,0 + 6 Återstår: Jordbrukets förädlingsvärde (bi- drag till bruttonationalprod.) (A+ B—C) 3 199,2 3 234,3 + 1

1 Driv- och smörjmedel, elektricitet, trakter m.m.

inom jordbruket varit ungefär oföränd- rad synes arbetsvolymen under senare hälften av 1950-talet ha minskat med i genomsnitt 3,5 procent per år. Vi har utgått från att arbetsvolymen skall kom- ma att minska i minst samma takt även 1960—65, vilket alltså förutsätter en fortsatt betydande uppgång i arbetspro- duktiviteten.

För att den antagna produktivitets- ökningen skall komma till stånd behövs en fortsatt rationalisering och mekani- sering. Inom olika arbetsområden har mekaniseringen nått olika långt. Enligt utredningar, som för vår räkning ut- förts inom Jordbrukets utredningsinsti- tut, kan mekaniseringen vid nuvarande teknik anses bli helt genomförd under 1960-talet i fråga om bland annat trak- torer, traktorplogar och mjölknings- maskiner. Inom andra områden åter kan stora förändringar emotses beträffande såväl maskinarbetets omfattning som maskinernas konstruktion. Detta torde speciellt gälla beträffande mekaniska anordningar för inomgårdstransporter, maskiner för skörd och ensilering av foderväxter samt lastningsapparater. Den tekniska utvecklingen kan troligen komma att medföra, att maskiner av helt ny konstruktion ersätter tidigare maskintyper. Ett exempel härpå är slag— hacken, som inom foderväxtodlingen kan komma att till stor del ersätta de traditionella slåttermaskinerna.

De prognoser, som ingår i nämnda utredningar, innebär för maskininveste— ringarnas del en betydande ökning un- der första hälften av 1960—talet jämfört med slutet av 1950-talet. ökningen hänger samman både med en fortsatt utvidgning av maskinbeståndet och med att en omfattande äteranskaffning vän- tas uppstå .fr. o. m. början av 1960-talet på grund av de stora nyanskaffningarna i slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet. Även för byggnads- och an-

Diagram 2.1 Bruftoinvesferingar (exkl. reparationer och underhåll) inom jord— bruket 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

.. CD 550 500 9 p...—.a 450 ! . 400 I ( I l _l i | 1946 50 55 60 65

Teckenförklaring till samtliga diagram av ovan- stående typ:

Faktisk investering t. o. m. 1960, vilken erhållits genom omräkning till 1960 års priser av konjunkturinstitu— tets uppgifter i 1954 års priser.

' Faktisk investering 1961 enligt kon— junkturinstitutets preliminära be— räkningar.

|———l Genomsnitt per år under perioden 1961—65 enligt långtidsutredningens kalkyl.

0 1965 års värde enligt långtidsutred— ningens kalkyl.

Svart sektor inom cirkel anger respektive näringsgrens andel av de totala bruttoinveste- ringarna (exkl. reparationer och underhåll) 1960.

läggningsinvesteringarna kan en upp- gång väntas under första hälft-en av 1960-talet.

Med utgångspunkt från dessa utred- ningar har vi beräknat att de totala in- vesteringarna (exkl. reparationer och underhåll) i byggnader, anläggningar och maskiner kommer att öka från om- kring 440 mkr 1960 till i genomsnitt 470 mkr under perioden 1961—65 (diagram 2.1). Minskningen av jordbrukets in- vesteringar under 1950-talet skulle allt- så nu följas av en viss uppgång.

2.2 Skogsbruk

De nu pågående riksskogstaxeringarna visar, att avverkningarna i de svenska skogarna hittills varit betydligt mindre än den samtidiga tillväxten. Mot en är- lig tillväxt på 68 miljoner skogskubik- Inetcr (m3 sk) har under senare hälften av 1950-talet stått en avverkning på i genomsnitt ca 50 miljoner m" sk.

Nu har emellertid den svenska skogs- industrin — bland annat som en direkt följd av de konstaterade virkesöver- skotten — planerat en mycket betydan- de kapacitetsutbyggnad, som i vissa om— råden innebär en kapplöpning mellan olika företag om vem som skall kun- na utnyttja överskotten. Kommer i det- ta läge råvarutillgången att räcka till?

Industrins råvarubehov har uppskat- tats med utgångspunkt från de i indu- striavsnittet återgivna produktionspla- nerna (se tabell 2.2). Produktionen av massa (inkl. massa för vidareförädling

till papper) väntas stiga med ca 35 pro- cent från 1_960 till 1965. På grund av vissa rationaliseringsmöjligheter i fråga om virkesåtgången per ton massa kan virkesbehovet beräknas öka någon pro- centenhet mindre. L'ttryckt i absoluta tal kan massavedsförbrukningen upp- skattas stiga från ca 26 miljoner m3 sk 1960 till ca 34 miljoner im3 sk 1965. Såg- verkens behov av barrsågtimmer kan med utgångspunkt från deras produk— tionsplaner uppskattas öka från 20 till 21 miljoner m3 sk.

Antas därutöver, att användningen av brännved fortsätter att minska trend- mässigt och att efterfrågan på övrigt virke förblir oförändrad samt att vissa kvantiteter bortgår på grund av trans— portförluster, blir slutresultatet att det totala behovet av virke—. 1965 skulle komma att uppgå till omkring 63 miljo- ner ma sk. Ökningen i förhållande till

Tabell 2.2 Avverkning och förbrukning inom landet av olika virkesslag 1956—65

Miljoner skogskubikmeter (rns sk)

1956—59 . 1965 (be- _... u.. . _. (genomsnitt) 1960 (prel.) räknat) l orandrmg 1960—Go Avverk- Avverk- Förbruk- Avverk- F örbruk- ning = , _ , . ' ,... _ . ning ning ning ning förbruk— Ax x erknmg l orbruknmg ning Massaved ....... 23,3 21,6 25,5 25,5 34,2 +S,7(+ 34%) +8,7(+34%) Sågtimmer (barr) 17,7 18,0 21,5 20,2 21,2 —0,3(— 1%) —_—1,0(+ 5%) Brännved ...... 6,5 6,8 5,9 6,2 5,1 —0,8(—14%) —1,1(—18% Övrigt virke.... 2,2 1,8 2,1 2,0 2,0 —0,1(— 5%) 0 Transportförlust, tekniska ska- dor m. m. (uppskattning) —— — 0,5 0,5 +05 0 Summa 49,7 55,0 54,4 63,0 +8,0(+15%) +8,6(+16%)

Källor och beräkningsmetoder: 1956—60 (utom transportförluster): Skogsstyrelsen, vars uppgifter uttryckta i mat (fast mått) förvandlats till mask genom uppmultiplicering med 1,23. 1960—65: Förbrukningen av sågtimmer har antagits öka i takt med produktionen inom såg— verken och förbrukningen av massaved någon procentenhet mindre än produktionen inom massa- industrin enligt föreliggande planer (se avsnitt 2.3); för brännveden har antagits trendmässig nedgång och för övrigt virke oförändrad åtgång; transportförluster, tekniska skador m. m. har för båda åren skönsmässigt anslagits till 0,5 miljoner m3 sk.

1960 års förhållandevis höga nivå utgör 15 a 16 procent.

Vid en jämförelse med tillväxten måste hänsyn tas till att den tidigare nämnda tillväxtsiffran på 68 miljoner m" sk är teoretiskt beräknad och därför inte till fullo representerar en reell råvarutillgång (bland annat på grund av att en del virke finns inom områden där det inte är lönande att avverka an- nat än grövre dimensioner eller i vissa fall inte ens dessa). Å andra sidan är det sannolikt att råvarubehovet något överskattats i ovanstående kalkyl be- roende på att omräkning av uppgifter ur olika material fått företas.

Den slutsats som dragits av kalkyler- na är att den utbyggnad av massaindu- strin, som planerats under första hälften av 1960—talet, förefaller vara möjlig att genomföra med hänsyn till råvarutill- gången.

Man måste emellertid räkna med att en rad problem uppkommer i samband med en så stor avverkningsökning som det här är fråga om. Tillväxtöverskotten återfinns enligt gjorda uppskattningar till större delen i de enskilda skogarna, särskilt småskogsbrukets. Omfattningen av utbudet från dessa torde i hög grad bli beroende på utvecklingen av priser och produktionskostnader. För de se- nare blir produktivitetsförändringen av central betydelse. 1950-talet har karakte- riserats av en kraftig mekanisering, men trots detta är mekaniseringsgraden fort- farande jämförelsevis låg. Skogsbrukets kostnader består därför till övervägande del av löner. Arbetskraftsåtgången per avverkad kvantitet virke under 1950- talct kan uppskattas genomsnittligt ha minskat med 2 å 3 procent per år.

Av de uppgifter som erhållits från Skogsstyrelsen och domänstyrelsen framgår, att rationaliseringsverksamhe- ten under första hälften av 1960-talet väntas fortsätta i enlighet med 1950-

talets utveckling. Någon övergång i stor skala till mera avancerade avverk- nings- och framforslingsmetoder är inte att vänta under denna tid, efter- som man ännu inte kommit fram till metoder som är ekonomiskt möjliga att tillämpa under svenska skogsför- hållanden. Däremot förutses att de hjälpmedel som redan börjat införas kommer att få ökad betydelse. De stör- sta rationaliseringsvinsterna räknar man med att erhålla genom att bark- ningen överlåts på maskiner vid fabri- kerna, att en utbyggnad av skogsvägar skall förkorta körningen i terräng samt att den återstående terrängkörningen i ökad utsträckning utförs med traktorer. Dessutom hoppas man på betydande or- ganisatoriska rationaliseringar genom att de mindre skogsägarna i ökad ut- sträckning går samman i s. k. skogs- bruksområden.

Det är vanskligt att av detta dra en slutsats i fråga om konsekvenserna för arbetskraftsåtgången av denna rationa- lisering. Vi har emellertid stannat för ett antagande, som innebär att produk- tiviteten ökar i sådan takt att hela upp- gången i avverkningsvolymen 1960—65 (närmare 3 procent per år) kan kla- ras med oförändrad arbetsvolym.

En kvantifierad uppskattning av den kommande investeringsutvecklingen har erhållits endast för de statliga sko- garna, där en oförändrad investerings- nivå 1961—65 jämfört med 1960 förut- ses. För de enskilda skogarna är det naturligt att vänta sig ökade investe- ringar, främst i skogsvägar, med tanke på den förutsedda uppgången verkningarna. I sammanfattningstabel— len 3:5 i avdelning 3 finns för skogs- brukets investeringar (exkl. underhåll) införd en relativt skönsmässigt antagen höjning från 70 mkr år 1960 till 85 mkr för åren 1961—65 (genomsnitt). Det bör anmärkas, att beloppen på

i av-

grund av bristande statistik varken för 1960 eller 1961—65 inkluderar huvud- delen av maskininvesteringarna, vilka

gissningsvis kan antas uppgå till några tiotal mkr per är.

2.3 Egentlig industri

2.3.1 Utgångsmaterial och utvecklings- bedömning

Vår bedömning av den industriella ut- vecklingen har som en första utgångs- punkt haft den enkät, som på vårt upp- drag utfördes av Industriens utred- ningsinstitut (IUI) under sommaren och hösten 1960. Genom denna enkät, vars resultat redovisas i bilaga 1, har uppgifter för perioden 1959—65 er- hållits från drygt 600 industriföretag, vilka 1959 svarade för ca 50 procent av den totala industriproduktionens för- ädlingsvärde; kompletterande uppgifter har därutöver i viss utsträckning erhål- lits genom branschorganisationer. I syf- te att erhålla en ytterligare belysning av förutsättningarna för den industriella utvecklingen hölls hösten 1960 en serie överläggningar med representanter för företag och organisationer inom olika industribranscher. Vad som framkom vid dessa överläggningar (delvis åter- givet i bilaga 1) har av IUI använts vid tolkningen av enkätmaterialet och har också utgjort ett stöd för våra egna bedömningar.

Såsom framgår av IUI:s redogörelse, är de slutsatser som kan dras av enkät- materialet i många avseenden osäkra. Representativiteten hos detta material har växlat mellan olika branscher. I ett antal viktigare sådana har praktiskt taget samtliga företag i branschen läm- nat uppgifter. Detta gäller bland annat gruvor, järn- och stålindustri samt massa- och pappersindustri. Å andra sidan har representativiteten varit låg för vissa andra branscher där företags- enheterna i stor utsträckning är små. Materialet erbjuder i sådana fall spe-

ciellt stora tolkningssvårigheter. I viss mån har dessa svagheter kunnat kom- penseras genom samråd med respektive branschorganisationer; huvudsakligen har man dock varit hänvisad till en osäker bedömning på basis av informa- tioner i övrigt.

Företagens möjligheter att bedöma utvecklingen under en så lång tid som fem år är givetvis begränsade. Endast i mindre mån torde deras bedömningar ansluta sig till fastare »planer», i varje fall för periodens senare år. De i siff— ror preciserade svaren tordc endast ha karaktären av ett »bästa» omdöme, som ej ger uttryck för de risker och oviss- heter man faktiskt räknar med. Man får vidare utgå ifrån, att bedömningen har färgats av läget vid den tidpunkt då enkätsvaren lämnades, sommaren 1960. Sedan dess har händelser inträf- fat och utsikterna ändrats, speciellt vad gäller vårt förhållande till Europa- marknaden, så att svaren delvis skulle ha kunnat bli andra, om enkäten hade kunnat göras samtidigt med att detta betänkande publiceras. Såväl den upp- fattning företagen angett om ningarna av en sammanslagning av De sex och De sju som de upplysningar vi i övrigt inhämtat tyder dock på, att enkätmaterialet i huvudsak icke förlo- rat sin aktualitet. Företagens uppfatt- ning om marknadsförutsättningarna kan dock ha avvikit från den bedöm- ning av den allmänna ekonomiska ut- vecklingen, som vi kommit fram till. I sista hand har vi därför varit hänvisa- de till vår egen bedömning av den in- dustriella utveckling som är önskvärd och möjlig.

verk-

L'ppgifterna från företagen har bland annat omfattat produktion, behov av arbetskraft samt investeringar. Man torde få utgå ifrån, att dessa uppgifter vari-t avsedda att vara inbördes sam- ordnade, så att den angivna produk- tionen skulle kunna uppnås med den uppgivna produktionsfaktorinsatsen. I själva verket har man dock med led- ning av tidigare erfarenheter anled- ning betvivla, att enkätmaterialet i det- ta avseende genomgående är realistiskt. Speciellt har man tidigare funnit, att företagen tenderar att väsentligt under- skatta sina kommande investeringsut- gifter. I detta läge har vi träffat det valet att betrakta produktionsuppgifter— na som ett uttryck för den utveckling, man i företagen planerat för eller i öv- rigt räknat med. Vi har i varje fall ansett oss kunna tolka enkätens resul— tat så, att de företagsmässiga förutsätt- ningarna skulle finnas för en sådan produktionsökning, och att den därför skulle kunna förverkligas, om i övrigt betingelser härför skapades, bland an— nat i form av tillgång på arbetskraft och kapital. Hur stora faktorinsatser som behövs för att förverkliga denna produktionsökning, är däremot en frå- ga för vars besvarande enkäten endast ger en begränsad ledning. På denna punkt har vi varit hänvisade till en egen bedömning med ledning av tidi- gare produktivitetsutveckling.

Vi vill dock här förutskicka, att vi ansett oss kunna räkna med att _ un- der vissa förutsättningar — de insatser av arbetskraft och kapital skall bli möjliga, som svarar mot den produk- tionsutveckling enkäten anger. Vi har också inom ramen för det allmänna perspektivet ansett en sådan industriell utveckling önskvärd. Den produktions- ökning med vilken vi räknat har så— ledes fått karaktären av en målsätt- ning, som stöds av företagens planer

och bedömningar. Denna målsättning gäller i första hand den samlade indu- striprodulctionen. Den fördelning av produktionen på olika branscher, som framgått av enkäten, har emellertid utnyttjats för att på sätt som framgår av det följande belysa de industriella strukturförändringarnas konsistens lned perspektivet i övrigt. Avvikelser i detta avseende från enkätresultatet kan se- dan inträda under inverkan av den framtida marknadsutvecklingen, utan att man därför behöver uppge målsätt- ningen för den samlade industripro- duktionens tillväxt.

2.3.2 Produktionsutvecklingen Den prövning av industriproduktionens konsistens med den allmänna ekono- miska utvecklingen, som vi företagit, har utförts enligt följande metod. Pro- duktionen inom varje industribransch 1965 har infogats i en försörjningsba— lans för motsvarande typ av varor. Som exempel lämnas i tablån på sid. 32 för— sörjningsbalansen för elektrotekniska produkter (belopp i 1957 års priser). Råvaruförbrukningen har beräknats genom 5. k. input-output-anaiys (se vidare bilaga 3). Konsumtion och in- vestering har fördelats på olika varu- grupper på sätt som framgår av andra avsnitt av detta betänkande. Vidare har de uppgifter använts, som lämnats av enkätföretagen angående exportens an— del av produktionen. Import (minus lagerökning) har beräknats som en restpost. De balanser som erhållits för olika branscher framgår av tabellen i bilaga 3.

I de fall, då en grupp av varor eller tjänster icke är föremål för utrikeshan- del, har det kravet kunnat uppställas, att produktionen skall balansera mot den inhemska förbrukningen (t. ex. reparationstjänster). I andra fall (t. ex. pappersmassa) ter sig en import mind-

Tillgång Produktion .................... 2 526 mkr Import minus lagerölming

(restpost) .................... 1 149 » Totalt ......................... 3 675 mkr

re sannolik; produktionen bör då ha- lansera mot inhemsk förbrukning—j— expwort. I de flesta fall har emellertid bedömningen av utvecklingens rimlig- het fått utgå från tillväxten av exporten respektive förändringen av importens andel av hemmamarknaden och har så- lunda ytterst gällt den inhemska pro- duktionens förutsättningar att konkur- rera med utländsk produktion. Slut- satserna har på olika punkter blivit re- lativt osäkra. Endast i några undantags- fall har enkätens produktionssiffra i mindre mån korrigerats med ledning av denna analys. I övrigt har inga korrigeringar gjorts, utan vi har in— skränkt oss till de kommentarer, som redovisas i avsnitt 2.3.3.

Efter de mindre korrigeringar av enkätens produktionsuppgifter som fö- retagits har mellan åren 1959 och 1965 erhållits en ökning av den samlade industriproduktionen med 36 procent eller 5,3 procent per år. Takten i pro— duktionstillväxten skulle därmed ökas väsentligt jämfört med närmast före- gående tioårsperiod, då ökningen i ge- nomsnitt uppgick till endast 3,2 pro- cent per år.

Samtidigt med att industriproduktio- nen växer skulle enligt de angivna kal- kylerna dess struktur relativt snabbt förändras (se diagram 2.3.2). Indu- strier, baserade på inhemsk råvara — främst malm och skog _ och i hög

Efterfrågan Inhemsk förbrukning:

Som råvara och halvfabrikat . . . 1 516 mkr Som slutprodukt: privat konsumtion .......... 732 » förbrukning inom off.sektor.. 433 » investeringar ............... 988 » Export ........................ 678 » Summa ....................... 4 347 mkr Minus: transport- och distribu- tionskostnader ........... — 672 » Totalt ......................... 3 675 mkr

grad inriktade på export, skulle rycka fram relativt snabbt. Det kan tilläggas, att denna utveckling enligt industrifö- retagens uppgifter kommer att fortsätta efter år 1965 inom malmbrytning och järn— och stålindustri, så att produk- tionen fördubblas inom loppet av tio å femton år. Inom verkstadsindustrin planeras också en relativt snabb ut- byggnad. Den kemiska basindustrin byggs ut i snabb takt; även denna ut- byggnad är långsiktigt inriktad.

Å andra sidan väntas en relativt långsam ökning eller undantagsvis en nedgång av produktionen inom andra i regel på hemmamarknaden inriktade industrier; detta är fallet med flertalet livsmedelsindustrier samt textil-, läder— och skoindustri. Även inom några ex- portindustrier, varv och sågverk, vän— tas produktionens ökning bli relativt begränsad.

Industrienkäten sommaren 1960 av- såg, som nämnts i det föregående, en be- dömning med utgångspunkt från år 1959. Sedan dess har preliminära upp— gifter blivit tillgängliga för år 1960. En- ligt dessa skulle produktionen mellan åren 1959 och 1960 ha ökat i relativt snabb takt, snabbare än som svarade mot den genomsnittliga årliga tillväxten enligt bedömningen för perioden 1959—— 65. Man kan då diskutera, vilket av- drag som bör göras från utvecklingen 1959—65 för att erhålla en uppfattning

T L Rektanglarnas bred- 5ko—, iöder— och sl-sinnvclruinduatri—J der motsvarar pro- duktionsindex för 1965 (1959 = 100). Rektanglarnas höj- der är proportionella mot respektive indu- striers andel av in- dustrins totala för- ädlingsvärde 1959. Livsmedelsindustri

Textil - och konfektionsindustri

! l l i | | [

Varv

Tidningstrgckerier och övrig grafisk industri

Elektrcieknisk industri

Porslins-,qlas-—som+ övrig jord—och stenindustri ]

Tronsportmedelsindustri

Gruvindustri

Kemisk-och plcsibeorhetande industri

Cement— och cementvcrufubriker samt tegelbruk

Övrig träindustri | 1 l i

Maskinindustri |

Rum och metollrnunufu kiurering

Mossaindustri

]

, Gummivoruindus ri—l Poppers- och wullbourdindusiri

Jörn— och metallverk

[ i l i | | | i i l | | | i | i l l l lOl) J ISO lndex

Genomsnitt för totala industrin

om utvecklingen efter år 1960. Enkät- svaren lämnades på sommaren 1960. Man skulle då kunna tolka dem som ett uttryck för en uppfattning om produk— tionens tillväxttakt från 1960 års nivå. Alternativt kan den nivå för produk- tionen som angetts för år 1965 betrak- tas som det primära; i så fall skall ett avdrag göras för vad som hänt 1959—60. Vilket alternativ som närmast överensstämmer med innebörden av företagens enkätsvar är svårt att avgöra. Ett avdrag för produktionsökningen 1959—60 i enlighet med det senare al- ternativet ger en mindre ökning av produktionen 1960—65. Vi har därför försiktigtvis tillämpat denna metod och erhållit följande resultat:

Tillväxt under hela perioden i procent

Tillväxt per år i procent

1959— 1960— 1959— 1960—— 65 65 65 65

Produktion 36 27 5,3 5,0

2.3.3 Produktion och förbrukning av olika industrivaror

Den undersökning av försörjningsba- lansen för olika industrivaror, som i det föregående berörts, kan ge en ut- gångspunkt för en beskrivning av den industriella utvecklingens förhållande till det allmänna ekonomiska perspek- tivet fram till 1965. I det följande har en sådan beskrivning utförts för ett ur- val av viktigare industribranscher. (För en mer omfattande redogörelse för de olika branscherna hänvisas till bilaga 1.)

Malmer Gruvindustrin planerar enligt IUI-enkä— ten en produktionsökning under 1960-

talet som ligger något över vad som trendmässigt uppnåddes under 1950- talet. Den för sexårsperioden 1959—65 i tabell 2.3.4 redovisade ökningen med 42 procent (6 procent per år) överdri- ver något den långsiktiga utvecklings— tendensen på grund av utgångsårets re- lativt låga produktionsnivå.

Den svenska gruvindustrin domineras av järnmalmsgruvorna, vilka i slutet av 1950-talet svarade för ca 90 procent av denna industrigrens totala saluvärde. För järnmalmens del innebär planerna en ökning av produktionen med ca 50 procent från 1959 till 1965. En sådan ökning skulle medföra, att produktionen höjs från 21 miljoner ton 1960 till 27 miljoner ton 1965.

En mycket betydande andel (81 pro- eent 1959) av gruvindustrins produk- tion har hittills gått på export och denna andel förutses nu öka ytterligare något (till 84 procent 1965 och 86 procent 1970). Exporten skulle härigenom vo- lymmässigt komma att stiga med 45 pro- cent 1959—65 och med ca 85 procent 1959—70. Under periodernas två första år (1960—61) har redan en ökning med 32 procent realiserats. Man får räkna med att malmexporten, vilken nästan uteslutande består av järnmalm, kom- mer att ske under stark konkurrens på grund av den väntade kraftiga utbuds- ökningen från bland annat de nyöpp- nade gruvorna i Kanada, Sydamerika och Västafrika. Mot bakgrunden av det expanderande malmbehovet inom stål- industrin — inte minst i Europa, som har ett ur vår synpunkt fördelaktigt .transportläge —— torde man dock kunna utgå från att omfattningen av den fram- tida malmexporten från Sverige främst blir beroende av produktionsmöjlig- heterna.

Den inhemska efterfrågan på malmer väntas öka mycket kraftigt på grund av järnverkens stora expansionsplaner.

Den avstämning av tillgång-efterfrågan, som gjorts inom ramen för en input- output-tabell (bilaga 3), ger till resultat att den totala efterfrågan på malm från export- och hemmamarknad skulle komma att stiga något snabbare än 'pro- duktionen fram till 1965. (I tabellen i bi- laga 3 tar sig detta det orealistiska ut— trycket att en inte obetydlig import av malm registreras för 1965.) Resultatet kan eventuellt tydas som en indikation om att kapaciteten hos anrikningsver- ken i Mellansverige tenderar att bli för liten om dessa, förutom att de svarar för de mellansvenska brukens sligbe- hov, även realiserar sina exportplaner. Ett eventuellt efterfrågeöverskott kan väntas bli täckt genom tackjärnsimport snarare än genom import av anrikad malm. Vid en bedömning av differensen mellan planerad tillgång och efterfrågan på malm kommer även graden av möj- lig skrotinblandning vid järnframställ- ningen in i bilden.

Järn och stål m. m.

Som framgår av tabell 2.3.4 hör järn- och metallverken till de industri- branscher som väntar den största pro- duktionsökningen 1959—65 (73 pro- cent). Per år skulle produktionen stiga med 9,6 procent mot 5,2 procent 1955— 59. Ännu större ökning, ungefär en för— dubbling, förutses för exporten, var- igenom exportens andel av produktio= nen stiger från 31 till 36 procent.

För perioden 1957—651 skulle export- ökningen uppgå till icke mindre än 1000 mkr eller ca 150 procent. Pro- duktionsplanerna räcker emellertid till att utöver denna mycket kraftiga ex- portuppgång täcka även större delen av ökningen i den inhemska efterfrå- gan på järn- och metallverkens pro- dukter, vilken enligt input-outpu—t-ana- lysen uppgår till 1400 mkr eller unge- fär 50 procent. Importen behöver i så

fall stiga med endast 180 mkr eller 19 procent. Importandelen i inhemsk för— brukning går då ned från 32 till 25 procent. Samtidigt förvandlas import- överskottet på 130 mkr år 1957 till ett exportöverskott på 850 mkr år 1965. Sverige skulle alltså under första hälf- ten av 1960-talet övergå till att bli ett nettoexporterande stålland från att ha varit ett nettoimporterandc. Detta kan ses mot bakgrunden av att de stora investeringar, som under senare är gjorts i den svenska järnindustrin, bland annat syftat till framställning av såda- na produkter —— fartygs-— och karosseri- plåt —— som Sverige för närvarande har en stor import av.

Den förutsedda utvecklingen för handelsfärdigt järn och stål, uttryckt i miljoner ton, sammanfattas i nedan- stående försörjningsbalans:

Förändr.

1959 1965 1959—65

a. Produktion ......... 1,9 3,2 + 1,3 D. Inhemsk förbrukning 2,3 3,0 + 0,7 c. Export ............. 0,5 0,8 + 0,3 S:a förbrukning (b + c). 2,8 3,8 + 1,0 (1. Import (b + c—a). .. 0,9 0,6 —-0,3

Räknat i ton blir den procentuella produktionsökningen. något lägre än enligt en kalkyl i mkr. Detta återspeg- lar den ökade inriktningen på högför- ädlade produkter. Även IUI-enkätens uppgifter om råvarukostnadernas an- del i total-produktionen (57 procent 1959 och 54 procent 1965) kan tolkas som ett uttryck för en utveckling mot ökad grad av förädling.

Järn-, metall— och annan mann/aktar För produktionen förutses enligt IUI- enkäten en ökning på 47 procent 1959——

1 År 1957 har här och i det följande använts som basår vid jämförelser som erhållits inom ramen för input-output-analysen, vilken har 1957 som utgångsår. Beloppen i mkr ärisam— tliga branschredogörelser uttryckta i 1957 års priser.

65, dvs. 6,6 procent per år. Prognosen tyder alltså på en snabbare öknings- takt än under perioden 1953—59, då produktionen steg med 33 procent eller 4,9 procent per år. Manufaktureringen har sedan ett par decennier haft en långsammare produktionstillväxt än verkstadsindustrin i övrigt. Enkäten indikerar alltså ett brott i denna lång- siktstendens. En bidragande orsak till förväntningen om en relativt sett snab- bare expansion, som ur vissa synpunk- ter framstår som alltför optimistisk, kan enligt bilaga 1 vara övergången till plastartiklar inom många manufaktur— företag, samt att dessa företag i ökad utsträckning uppträder .som underleve- rantörer till maskinindustrin för sådana artiklar som företagen i denna bransch tidigare tillverkat själva.

Den förutsedda produktionsstegring- en 1957—65 (58 procent) är avsevärt större än den väntade ökningen i in- hemsk efterfrågan (44 procent). Om exporten stiger i den takt som IUI-en- käten anger kommer importbeh-ovet att minska något från 1957 till 1965.

Maskiner

Företagen inom maskinindustrin, vilken 1959 svarade för ca 15 procent av för- ädlingsvärdet inom den totala industrin, räknar med en betydande fortsatt ex- pansion både vad produktion och ex- port beträffar. Enligt IUI-enkäten för- utses produktionen stiga med 44 procent och exporten med 56 procent 1959—65. Exportens andel av produktionen, som 1955 utgjorde 42 procent och 1959 48 procent, skulle härigenom stiga till 52 procent 1965. Produktionsplancrna inne bär, att den årliga ökningstakten kom- mer att höjas jämfört med 1950-talet. Maskinexporten fördubblades under 1950—talet och den nu förutsedda upp- gången ansluter sig i stort sett till den— na utvecklingstrend.

De inom denna industri tillverkade produkterna är av mångskiftande slag. Huvudsakligen är det dock fråga om va- ror av investeringskaraktär. Maskin- industrins avsättning blir därför främst beroende av den väntade investerings- utvecklingen här hemma och utomlands. En viss roll spelar dock även de varak— tiga konsumtionsvarorna. Efterfrågan på maskiner från export- och hemmamark- nad kan med utgångspunkt från de i andra avsnitt presenterade planerna be- räknas öka något mindre än produk- tionen fram till 1965. Förutsätts emeller- tid som vi gjort vissa leveranser av maskiner till u—länderna utöver det or- dinarie exportprogrammet erhålls en i stort sett parallell utveckling. Planerna för maskintillverkningen skulle alltså åtminstone om man ser till totalsiffror- na kunna bedömas vara förenliga med utvecklingen i övrigt enligt vår kalkyl.

Elektrotekniska produkter En jämförelsevis blygsam produktions- ökning (36 procent) för perioden 1957—65 står mot en betydligt snabba— re stegring av export (54 procent) och hemmaförbrukning (47 procent), var- till kommer att u-hjälpsleveranser 1965 på 60 mkr har medtagits i kalkylerna. Resultatet blir en importökning, som i procent räknat blir iller än dubbelt så stor som produktionsökningen. Im— portandelen skulle härigenom öka från 26 procent 1957 till 33 procent 1965. Till skillnad från de övriga järn— och metallvarusektorerna skulle handelsba- lansen försämras.

Den ovan skisserade utvecklingen ansluter sig relativt väl till utvecklings- trenderna under 1950-talet, då import- volymen nära femdubblades, medan produktionen ökade med endast 30 pro- cent. Den importutveckling som erhål- lits genom den i bilaga 3 presenterade försörjningsbalansen ger för perioden

1957—65 en långsammare ökningstakt än den som redovisas för 1950-talet. Även exportvolymökningen har under 1950-talet varit mycket snabb; den an— givna utvecklingen för 1957—65 inne- bär inte något brott mot den tidigare trenden. Den planerade produktionsök- ningen för 1959—65 är endast obetyd- ligt lägre än för perioden 1953—59.

F artyg

För varvsindustrin föreligger inget en- kätmaterial om företagens planering. IUI:s framtidsbedömning har baserats på ett studium av den hittillsvarande utvecklingen, kända utbyggnadsplaner, m. m. Produktionen har alltsedan mit- ten av 1930-talet stigit relativt snabbt och med endast några smärre avbrott. Det har bedömts som mindre sanno- likt att denna trend skall fortsätta oför- ändrad. Med hänsyn till ordersituatio- nen och fraktmarknadsläget har ök- ningen fram till 1965 antagits bli min—d- re än tidigare. Man har för både pro- duktion och exp-ort förutsatt en vo- lymökning på 20 procent (3,1 procent per år) 1959—65. Sammanställs dessa uppgifter med de antaganden om ut- byggnaden av den svenska handelsflot- tan som görs i avsnitt 2.7.1 får man till resultat att importen minskar från 220 till 120 mkr 1957—65, varigenom importandelen går ner och exportöver- skottet ökar.

Eftersom ungefär hälften av varvens produktion exporteras blir den fram- tida utvecklingen inom denna industri- gren i hög grad beroende av dels världs- sjöfartens utveckling, dels förmågan att konkurrera internationellt. När det gäl- ler konkurrensmöjligheterna synes de svenska varven, enligt vad som framgår av bilaga 1, se förhållandevis ljust på läget. I nuvarande tryckta läge har man sålunda lyckats hävda sig väl på den

internationella marknaden. Det har dock skett till priser som varit otill- fredsställande. Konkurrenskraften har varit stor framförallt i fråga om tank- och bulkfartyg, vilkas produktion man lyckats väl med att rationalisera. De mer komplicerade pass-agerar— och lin- jefartygen är däremot svårare »att pas- sa in i den hårt rationaliserade svenska varvsindustrin.

Szigadc trävaror, plywood m. 111. Enligt IUI-enkäten förutser företagen en produktionsstegring 1959—65 på 20 procent (3,1 procent per år). Då pro- duktionen var lägre 1959 än 1957, blir ökningen 1957—65 endast 5 procent. Prognosen innebär ett avbrytande av de senaste årens tillbakagång, samti- digt som den i stort sett ansluter sig till den stagnerade utvecklingen un- der hela efterkrigstiden. Stagnationen hänger samman med råvarusituationen. Räknat för hela landet synes inte skogs- tillgångarna ge utrymme för en ökning när det gäller de grövre sortimenten. Beträffande de klenare dimensionerna har man att räkna med stark kon- kurrens från massa- och pappersindu- strin. Situationen varierar dock mellan landets olika delar.

Exporten väntas bli ungefär oför— ändrad 1957—65. Detta medför en ned- gång i exportens andel av produktio- nen från 83 procent 1955 och 1959 till 77 procent 1965. Vid diskussionen med branschrepresentanterna ställde man sig dock något tvekande inför denna pessimistiska syn på sågverkcns e:;- portmöjligheter. Till viss del kan ned- gången i exportandelen möjligen förkla— ras med statistiska missvisningar.

Trots den stagnerande exporten re— gistreras i försörjningsbalansen i bi- laga 3 ett importhehov av sågade trä— varor m. m. 1965 på» drygt 200 mkr

(33 mkr år 1957), vilket sammanhänger med. att sågverkens viktigaste inhemska avnämare, träindustrin och byggnads— verksamheten, enligt våra kalkyler för- utses öka sin produktion väsentligt. Man kan av flera skäl utgå från att denna import aldrig uppkommer: det är sannolikt att de företag som ingår i enkäten icke är representativa för leverantörerna till hemmamarknaden, och att de senare kommer att öka sin produktion när efterfrågan stiger; det är också möjligt att input-output-analy- sen Överskattar efterfrågan, eftersom den inte tar hänsyn till att trä kan komma att ersättas av annat material.

Produkter från övrig träindustri För övrig träindustri (möbelfahriker, trähusfabriker och övrig snickeritill- verkning) beräknas enligt IUI-enkäten en produktionsstegring 1959—65 på 42 procent (6,0 procent om året). Denna prognos knyter väl an till den kraf- tiga ökningen under 1950-talets senare del. För snickeriindustrins del bestäms produktionen till stor del av byggnads- verksamhetens omfattning samt den ut- sträckning i vilken man inom denna använder sig av fabrikstillverkade ele- ment. Utvecklingen har här gått mot att leverera inte bara skåp o. dyl. till kök utan också kompletta inredningar samt även väggelement. För trähus- fabrikerna är det av betydelse, att gruppbebyggelsen stimulerat en över- gång till fabrikstillverkade trähus. För närvarande torde trähusfabrikerna svara för ungefär halva den årliga pro- duktionen av småhus.

Exportens andel av produktionen är ganska låg, men man är inställd på en stark ökning i framtiden (från 10 pro- cent 1959 till 17 procent 1965). Det är dock inte osannolikt att företagen

något överskattat den möjliga export- ökningen.

Massa och papper

En mycket betydande utbyggnad av ka— paciteten inom massa- och pappers— industrin planeras för första hälften av 1960-talet. Under förutsättning av sam- ma kapacitetsutnyttjande 1965 som 1960 (90 procent för massa och 96 procent för papper) kommer under perioden 1959—65 massaproduktionen att stiga med 7,4 och pappersproduktionen med 9,2 procent per år (1953—59 var den årliga stegringen 5,8 resp. 7,3 procent). Det skulle alltså bli fråga om en vä- sentligt höjd ökningstakt.

För massaområdet ingår i planerna en utökning av produktionskapaciteten från 5 1/2 miljoner ton 1960 till 7 1/2 mil- joner ton 1965. Åren 1955 och 1959 ex- porterades 60 procent av den .totala massaproduktionen. År 1965 kan denna andel uppskattas ha sjunkit till endast drygt 50 procent om de förut nämnda kapacitetsutnyttjandetalen kommer att gälla. En allt större del av massaproduk- tionen skulle alltså vidareförädlas inom landet. För pappersexporten skulle detta innebära en utomordentligt stor ökning (närmare 90 procent 1959—65; det kan här nämnas att den faktiska exporten 1959—61 ökade med ca 25 procent). Massaexportens ökning skulle bli mer begränsad (drygt 30 procent 1959—65). Man räknar med att export- stegringen både i fråga om massa och papper huvudsakligen skall gå till Väst- europa.

Hur stor den faktiska produktionen av massa och papper blir 1965 hänger naturligtvis samman med konjunktur- läget och konkurrensförhållandena vid den tidpunkten. Som framgår av bila- ga 1 har man på branschhåll räknat med möjligheten av viss överkapacitet.

2.3.4 Produktionsökning och tillgång på arbetskraft

Under hela tioårsperioden 1949—59 ökade antalet sysselsatta (arbetare och tjänstemän) inom den egentliga indu- strin med ca 4 procent. Produktionen per sysselsatt steg under samma tid med 2,8 procent per år. Samtidigt ägde en förkortning av arbetstiden rum, som främst berörde arbetarna. En kalkyll, där man försökt ta hänsyn till denna arbetstidsförkortning, har gett till re- sultat, att produktionen per helårssyssel- satt (med oförändrad arbetstid) ökat med 3,1 procent per år 1949—59.

Det är vanskligt att med ledning av IUI-enkäten avgöra hur företagen be- dömt att förändringen av produktionen

per sysselsatt under perioden 1959—65 förhåller sig till den tidigare utveck- lingen. Enligt enkäten skulle 1959—65 produktionen öka med 36 procent, an— talet sysselsatta med 13 procent och pro- duktionen per sysselsatt med ca 20 pro- cent eller 3,1 procent per år. (I detta avseende redovisas enkätresultaten branschvis i tabell 2.3.4.) Om en sådan produktivi-tetsökning kan uppnås, beror [bland annat på den ökning av kapital- insatsen som kommer att äga rum. De uppgifter företagen lämnat om sina in-

1 Antalet arbetare har därvid erhållits genom att dividera antalet av arbetare utgjorda ar— betstimmar med 2 100 (= genomsnittliga an— talet arbetstimmar för arbetare år 1954). För förvaltningspersonal har ingen motsvarande omräkning kunnat göras.

Diagram 2.3.4 Produktion, sysselsättning och produktivitet inom den totala industrin 1947—65

Index 1947 = 100. Logaritmisk skala

index ,» 200 _ ** -— ,'1 I [I |75——" I,; I,.» I, ,”, / /I// 150 Produktivitet JZ5—4 ' ' * - '— __ __.» quselsöt'tning ______ 100 w 19167 I950 |955 IBGO |965 Ar

Källor och beräkningsmetoder: Produktion: åren 1947—58 enligt kommerskollegiets index; åren 1959—60 enligt Industriför- bundets index; åren 1961—65 enligt långtidsutredningens kalkyl. Sysselsättning: antalet sysselsatta arbetare och tjänstemän; detta antal har erhållits enligt följande: åren 1947—59 på sätt som framgår av not 1 ovan; är 1960 enligt appendix A; ut- vecklingen från 1960 till 1965 enligt långtidsutredningens antagande om en ökning med 50 000. Produktivitet: produktion per sysselsatt.

vesteringsplaner, har emellertid inte gett oss någon säker vägledning beträf- fande bakgrunden i detta avseende till deras produktivitetsbedömning; som framgår av det följande kan de troligen ha väsentligt underskattat investerings-

behovet. Det är också ovisst, i vad mån enkätens uppgifter om behovet av ar- betskraft svarar mot företagens för— väntningar om produktivitetsutveek- lingen. Det är möjligt att arbetskrafts- behovet systematiskt underskattats, och

Tabell 2.3.4 Produktion, sysselsättning och produktivitet inom industrin 1959—65

Index för 1965 (1959=100) lndustribransch . _ . . Produktmn per Produktion Antal sy sselsatta sysselsatt

Gruvindustri ......................... 142 114 125 Järn- och metallverk .................. 173 117 148 Järn- och metallmanufakturering ....... 147 116 127 Elektroteknisk industri ................ 131 1 17 112 Transportmedelsindustri ............... 140 139 126 120 111 116 Maskinindustri ....................... 144 124 116 Varv ................................ 120 105 114 Cement— och ccmentvarufabriker ....... 148 124 119 Tegelbruk ........................... 122 93 131 Porslinsindustri ...................... 127 137 108 109 118 126 Glasindustri ......................... 148 128 1 16 Övrig jord- och stenindustri ............ 128 92 139 Sågverk, plywoodfabriker o. dyl ........ 120 94 128 Övrig träindustri ..................... 142 111

Massaindustri ........................ 153 111 14.7 Pappersindustri ...................... 169 154 105 107 114 Wallboardindustri .................... 120 103 11 ] Tiduingstryckerier .................... 114 106 108 Övrig grafisk industri ................. 124i121 ”13109 nail” Kvarnindustri ........................ 104 100 104 Bageriindustri ........................ 120 106 113 Mejeriindustri ........................ 110 98 112 Margarinindustri ..................... 103 95 108 Slakteriindustri ...................... 111 107 104 104 110 Sockerindustri ....................... 86 11 4 Chokladindustri ...................... 121 107 113 Konserviudustri ...................... 187 125 150 Sprit-, vin— och tobaksfabriker ......... 102 91 112 Bryggerier och läskedrycksfabriker. . . . . 114 100. 114 Textilindustri ........................ 11 I !)9 1 1 8 Konfektionsindustri ................... neil” ini105 ioeim Garverier ............................ 108 110 Skoindustri .......................... 101 93 11, 109 125 Övrig skinnvaruindustri ............... 132 I 109 * 121 " Gummivaruindustri ................... 155 127 122 Rent kemisk industri ................. 158 115 137 Plastbearbetande industri ............. 1861145 116 128 123 Övrig kemisk industri ................. 124 106 117 Hela industrin ....................... | 113 | 120

Källa: IUI-enkäten (se bilaga 1).

att motsvarande ökning av produktionen per sysselsatt dänför ligger i överkant till företagens faktiska bedömning av produktiviteten. En annan ovisshet är, hur företagen bedömt utvecklingen av den årliga arbetstiden. I detta avseende ger enkätsvaren icke några upplys— ningar; det är dock troligt att företagen tagit hänsyn till arbetstidens förkort- ning 1959—60.

Med hänsyn till dessa förhållanden har vi inte ansett oss kunna dra säkra slutsatser av enkäten beträffande pro- duktivitetsutvccklingen utan har blivit hänvisade till att på basis av tidigare erfarenheter söka bedöma hur stor in- sats av arbetskraft och kapital som krävs för att uppnå den produktionsökning som angetts i in—dustrienkäten.

Av den följande framställningen fram- går, att vi inte ansett, att den totala tillgången på arbetskraft kommer att öka så mycket, att industrin _ i kon- kurrens med andra näringsgrenar _- skall kunna dra till sig arbetskraft i den utsträckning som företagen räknat med.

Enligt enkäten skulle —— efter avdrag av den ökning av antalet sysselsatta som ägt rum 1959—60 —— sysselsättningen inom industrin 1960—65 stiga med ca 70 000 personer eller med 8 procent. Vi har, som framgår av avsnitt 4.1.2, ut- gått från att ökningen kan bli högst 50 000 eller 6 procent. Detta betyder att produktionen per sysselsatt måste ökas med 3,6 procent per år, om den förut- satta produktionsökningen skall kunna uppnås. (Jämför diagram 2.3.4.) I det följande kommer vi att ta den angivna lägre siffran (50 000 personer) och motsvarande produktivitetsökning till utgångspunkt för vår analys av den industriella produktionsutvecklingen. Frågeställningen blir därvid, i vad mån en snabbare produktivitetsökning kan uppnås genom en större kapitalinsats.

Vi kommer därvid till en början att bortse från eventuella förkortningar av arbetstiden under perioden 1961—65.

2.3.5 Industrins kapitalbildning och produk- tivitet I avsnitt 4.2 kommer sambandet mel- lan produktion, teknisk utveckling och faktorinsats att diskuteras. Där belyses frågan, hur den insats av kapital, som behövs för .att uppnå en viss produk— tionsökning, påverkas av den samtidiga tekniska utvecklingen. Våra överlägg- ningar med representanter för olika in- dustrier har bland annat inriktats pa att få frågan om aktuella tendenser i den tekniska utvecklingen belyst. Någ- ra belägg för att man på detta område skulle kunna motse en acceleration eller retardation i utvecklingstaktcn har där- vid icke framkommit. Man kan knap- past heller i detta avseende dra några slutsatser av företagens bedömningar av de investeringar som krävs för att uppnå den beräknade produktionsök- ningen. Primärt har uppgifterna inne— burit, att produktionen per sysselsatt skulle stiga med ca 20 procent 1959— 65 utan att de årliga investeringarna skulle behöva åkas i någon större grad. Detta skulle, okritiskt betraktat, kunna ge det intrycket att företagen räknat med en påskyndad teknisk utveckling. Som visats i redogörelsen för IUI-enkä- ten, finns det emellertid skäl att räkna med att företagen väsentligt underskat- tat de investeringar som krävs för att öka produktionen under de komman- de åren. Industriföretagens bedömning- ar har därför härvidlag inte gett oss mycken vägledning. Vi har i stället sökt grunda vår analys på de erfaren- heter som gjorts om sambandet mellan produktion och faktorinsats under ef- terkrigstiden. Utgångspunkten har därvid varit att det produktionsmål mot vilket företa-

gens uppgifter pekar -—— en ökning av den samlade industriproduktionen 1960 —65 med 27 procent -— skulle kunna uppnås vid en ökning av arbetsinsatsen med 6 procent, den ökning som vi en- ligt ovan ansett maximalt vara möjlig att förverkliga. Slutsatsen av den föl- jande analysen har blivit, att de årliga investeringarna måste ökas från ca 3 mmkr år 1960 till minst 4,2 mmkr år 1965, dvs. med ca 40 procent. Hur en sådan utveckling av produktion, sys- selsättning och investeringar rimmar med den tidigare utvecklingen skall be- lysas i det följande.

För industriproduktionen får det an- ses vara karakteristiskt -— i motsats speciellt till vissa serviceområden — att möjligheterna att minska behovet av arbetskraft genom större investeringar är relativt stora. En sådan substitution kan antingen ta den formen, att gam— mal kapitalutrustning ersätts med mo- dern, eller att kapitalutrustningen per man (produktionens kapitalintensitet) ökas; sådan—a förändringar av kapital- strukturen kan givetvis kombineras. I vilken riktning det är mest lönande att gå, beror dels på de existerande kapi- talföremålens ålder, dels på de teknisk- ekonomiska förändringar som ägt rum, sedan de sattes in i produktionen. De konsistenstest vi tillämpat i det följan- de anknyter till båda dessa möjlighe- ter; vi har sammanställt produktions- ökningen dels med bruttoinvesteringar- na (inkl. ersättningsinvesteringarna), dels med tillväxten av kapitalutrust- ningens volym.

I diagram 2.3.5: 1 visas i indexform hur industrins produktion, sysselsätt- ning, nyinvesteringar wsamt kapitalut- rustning utvecklats mellan åren 1947 och 1960 enligt tillgängliga statistiska data. De metoder som använts för att beräkna utvecklingen av industrins ka- pitalutrustning åren 1947—57 har re-

dovisats i bilaga 2. Som utgångspunkt har valts brandförsäkringsvärdena åren 1947 och 1957. Mellanligg-ande år har interpolerats genom kumulering av de årliga nyinvesteringarna med avdrag för reinvesteringsbehovet; samstämmig- het med försäkringsvärdena för åren 1947 och 1957 har uppnåtts genom att tillämpa en avskrivning av kapitalstoc- ken med 1,8 procent per år. En vo- lymserie har beräknats genom deflate- ring med en prisin-dex. Utvecklingen av kapitalvolymen under åren 1958—65 har erhållits genom att även under den- na period tillämpa en avskrivning av kapitalstocken med 1,8 procent per år och till dessa nedskrivna värden lägga de olika årens nyinvesteringar. För 1965 har antagits att investeringarna blir 4,2 mmkr; investeringarna under åren mel- lan 1960 och 1965 har erhållits genom rätlinjig interpolation.

Det bör från början understrykas att de historiska statistiska serierna kan va- ra behäftade med inte obetydliga fel. Detta gäller speciellt utvecklingen av de i oförändrade priser omräknade brandförsäkringsvärdena som ett mått på volymen av industrins kapitalutrust— ning. Man vet att brandförsäkringsvär- dena under 1950-talet i stor utsträck— ning har Lagts om från nuvärden till »nyvärden». Sådana omläggningar har enligt uttalande från sakkunnigt håll medfört en uppjustering av värdet på ett givet objekt med 10 å 20 procent. Värderingen har också successiv—t ut— förts mera noggrant och i samband därmed har uppjusteringar företagits. Någon hänsyn till dessa förhållanden har inte tagits vid omräkning till fasta priser. Följden kan då ha blivit en allt- för snabb stegring av volymserien och omvänt en alltför låg avskrivningskvot för kapitalstocken.

Med utgångspunkt från dessa talse- rier har vi gjort olika försök att testa

1947—65

- 1 230

Volgmindex:|947=100 //CL zon / / f;

Kapitalstock ' /// l50 // /// Produktion

100 -a 200 - ,"

Votqmindex=1947=|00 // 250 '/

Investering

/Å ]— J ————————— J,

(; Sgsselsöttning

Murqinell investeringskvot

Lt ' 1919—52 X

l955-_5_0 _________ 992455 .: J, Hapitolkvoi UH I 1947 1950 en man |955 Är

Källor och beräkningsmetoder: Kapitalstock: se texten. Produktion: jämför diagram 2.3.4. Investering: bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll); åren 1947—60 enligt konjunk- turinstitutet; åren 1961—65 enligt långtidsutredningens kalkyl.

Sysselsättning: jämför diagram 2.3.4. Marginell investeringskvot: se texten; i diagrammet har markeringar gjorts vid resp. periods mittår. Kapitalkvot: Kapitalstock dividerad med produktionens förädlingsvärde.

konsistensen i våra antaganden beträf- fande tillväxten av produktion och in- satsen av produktionstaktorer. Våra kunskaper om dessa samband är tyvärr bristfälliga. Värdet av analysen begrän- sas i varje fall av de historiska serier- nas statistiska brister och vår okunnig- het om den framtida tekniska utveck- lingen. De metoder vi använt kan därför inte betecknas som annat än försöks- visa approximationer i syfte att belysa våra antagandens rimlighet.l

Metod 1. Kupitulutrustning _ produktion Såsom framgår av kurvorna i diagram 2.3.5zl har under perioden 1947—60 ka- pitalvolymen ökat proportionellt mera än produktionen. Denna snabbare ökning är emellertid begränsad till åren 1947—52. Kvoten mellan kapitalvärdet och produk- tionens förädlingsvärde (den totala kapi— talkvoten) var 1947 1,7 och steg sedan i re- lativt jämn takt till ca 2,0, vilket värde uppnåddes 19523 Därefter har den — med vissa mindre konjunkturvariationer —— varit oförändrad fram till 1960.

Kapitalvolymen har under hela perio- den växt väsentligt snabbare än syssel- sättningen; i genomsnitt för hela perio- den har kapitalintensiteten växt med drygt 4 procent per år. Detta borde i och för sig ha medfört en avtagande avkastning för kapitalet och ha gett kapitalkvotcn en sti- gande trend. Det förhållandet att den varit relativt stabil under de senaste åtta åren kan tolkas så, att de tekniska framstegen jämnt uppvägt tendensen till avtagande avkastning för kapitalet.

Vid tolkningen av kapitalkvotens utveck- ling måste hänsyn emellertid tas till för- ändringarna av sysselsättningen. Om en given produktionsökning uppnås med en större ökning av sysselsättningen bör detta enligt gängse produktionsteori tendera att sänka kapitalkvoten. Några större trend- mässiga förändringar i sysselsättningens tillväxt kan emellertid inte iakttas under åren 1947—59. I genomsnitt har dess ök— ning endast uppgått till ca 1/2 procent per år. Den stora ökningen av antalet syssel- satta 1959—60, vilken statistiskt ännu icke är säkerställd, framstår som ett delvis konjunkturellt betingat brott i denna trend.

Fråga är nu, hur våra antaganden för pe- rioden 1961—65 stämmer med dessa histo-

riska utvecklingstendenser. Våra antagan- den om produktion och investeringar år 1965 samt motsvarande framskrivning av kapitalvolymen fram till detta år ger till resultat, att kapitalkvoten år 1965 skulle ligga vid 2,1, dvs. obetydligt högre än me- deltalet för perioden 1952—60. År 1965 har antagits ha samma konjunktur som 1960, då kvoten var 2,0.

De faktorer som ovan berörts skulle sna— rast verka sänkande pä investeringskvoten. Sysselsättningen har under perioden 1961— 65 antagits stiga med drygt 1 procent per år, dvs. betydligt snabbare än fram till år 1959. Vidare har vi räknat med att maskin— investeringarnas andel kommer att något ökas. Även detta borde tendera att sänka kapitalkvoten.

Slutsatsen av denna konsistensprövning blir sålunda närmast den, att vårt antagan- de om utvecklingen fram till år 1965 ligger i linje med utvecklingen under större delen av 1950-talet, om graden av avtagande av- kastning hos kapitalet icke ökar och om den tekniska utvecklingen i samma grad som tidigare förmår motverka denna tendens. Denna slutsats förutsätter givetvis, att våra serier visar rätt, och speciellt att detta även gäller kapitalvolymen. Som tidigare anförts kan denna serie ha överskattat tillväxten av kapitalvolymen, men i så fall troligen i samma grad under hela förloppet 1947 65. Eventuell niiSSvisning hör sålunda inte i högre grad påverka konsistensprövningen.

Metod 2. Bruttoinuesteringur m-h produk— tionsökni'ng Metod 1 har utgått från en serie för ka- pitalvolymen, som erhållits genom att från nyinvesteringarna (brutto) dra en antagen depreciering av det äldre realkapitalet. Man kan emellertid också genomföra konsistens— prövningen med utgångspunkt direkt från bruttoinvesteringarna (exkl. reparationer och underhåll), för vilka beräkningarna är säkrare än för kapitalvolymen. En sådan metod motiveras också av det förhållandet, att nyinvesteringarna ger ett tillskott till produktionskapaciteten vare sig de innebär att kapitalstocken förnyas och därmed mo- derniseras, eller de kalkylmässigt ger ett

1 Liknande metoder har använts vid IUl:s analys av industrienkäten (bilaga 1). 2 Höjningen av kapitalkvoten 1947—52 kan möjligen till någon del förklaras därav, att 1951—52 serien för produktionen nivåför- skjutits som en följd av indextekniska fel.

Diagram 2.3.5: 2 Bruttoinvesteringar ( exkl. reparationer och underhåll) inom egentlig industri 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

wool © Q

»------4

3500

5000

2500

PJ

2000!

1500

1000

! i

1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

nettotillskott till denna. Dessa båda aspek- ter på kapitalbildningsprocessen kan vid tolkningen av en faktisk utveckling icke hållas åtskilda annat än genom ett rela- tivt godtyckligt kalkylförfarande.

Av investeringskurvorna i diagrammen 2.3.5zl och 2.3.5z2 framgår att ett brott i utvecklingen av de årliga nyinvesteringar— na inträder mellan 1957 och 1958. Fram till och med 1957 steg investeringarnas volym relativt sakta. Åren 1954—57 låg de i hu- vudsak stilla på en nivå som med mindre än 10 procent översteg nivån åren 1947—49. Under mellanåren 1950—53 varierar de upp- åt och nedåt kring 1947—49 års medelnivå. Från och med 1958 börjar en snabb steg- ring, som 1960 (på tre år) för investering— arna upp på en ca 43 procent högre nivå än 1957. Enligt våra antaganden skall de 1965 ha stigit med ytterligare omkring 40 procent, så att de mellan 1957 OCh 1965 (på sju är) ungefär fördubblas.

För att undersöka dessa investeringars verkningar på produktionen har vi beräk- nat en

marginell investeringskvot =

summa investeringar (l) _ produktionsökning (AO)

båda räknade i fasta priser; produktio- nen har därvid liksom i det föregående (metod 1) räknats i förädlingsvärde. Denna kvot anger sålunda hur många investerings- kronor som åtgått för att erhålla en kronas produktionsökning.

De marginella investeringskvoter vi beräknat bygger på samma statistiska utgångsmaterial som de i metod 1 använda totala kapital- kvoterna. Det kan då ha sitt intresse att klar— göra, hur dessa kvoter kalkylmässigt förhåller sig till varandra. Kapitalvolymens tillväxt från år till år har, som tidigare berörts, erhållits genom tillägg av bruttoinvesteringarna under året och avdrag av en depreciering, beräknad som en fast kvot (d = 1,8 procent) av kapi- talstocken vid årets början. Enligt denna kalkyl är sålunda

I=AK+d-K

Därur kan härledas följande förhållande mellan den marginella investeringskvoten (im = I/AO) och den totala kapitalkvoten (k = K/O):

i... = A— (km/k + d/o)

km = Alf/AO anger den marginella kapi- talkvoten, och 0 = AO/O produktionens re- lativa tillväxt.

Om den totala kapitalkvoten är oförändrad från år till år, är km = k och sålunda

im = k (1 + d/o)

I det numeriska fallet ]: = 2 (konstant), (I = 1,8 procent och 0 = 3,5 procent blir sålunda i", = 2 (1 + 1,8/3,5) = 3 (jfr nedan).

Vid stigande total kapitalkuol är km>k. Vid samma takt i produktionstillväxten (o), bör då den marginella investeringskvoten ligga högre i förhållande till den totala kapital— kvoten än i det fall då den senare är oförändrad.

Därmed har det formella samband angetts, som kan »förklara» den relativa utvecklingen av den marginella investeringskvoten och kapitalkvoten (se diagram 2.3.5zl). Oavsett detta formella samband, kan den analys, som företas enligt metod 2 med utgångspunkt från investeringskvoten, betraktas som en fristå- ende oeh enklare metod att tolka produktions— utvecklingen.

Resultatet av en sammanställning årsuis av investeringar och produktionsökning skulle ge ett utslag, som vore svårt att tolka, främst med hänsyn till den ovissa eftersläpningen i investeringarnas verk- ningar. Denna felkälla får ett mindre infly— tande, om man utför beräkningarna för en längre period. Vi har valt att för glidande

femårsperioder — av vilka prognosperioden 1961—65 är den sista — jämföra investe- ringarna under perioden med tillväxten av produktionen från året närmast före perio- dens början till dess sista år; det första talet i den-så beräknade serien anger så— lunda kvoten mellan summa investeringar under femårsperioden 1948—52 och pro- duktionsökningen 1947—52.1

Såsom framgår av diagram 2.3.5:1 har de marginella investeringskvoterna från 1947—52 t. o. 111. 1951—56 legat på en högre nivå än fr. o. m. 1952—57. De har fr. o. m. denna period varierat mellan 3,1 och 3,3. Denna utveckling överensstämmer med ut- vecklingen av kapitalkvoten enligt det for- mella samband mellan dessa som ovan be— rörts. När den totala kapitalkvoten 1947— 52 steg, låg den marginella investerings— kvoten högre i förhållande till denna än under åren 1952—60, då den totala kapi- talkvoten var oförändrad; under den senare perioden bör den marginella kapitalkvoten liksom den totala ha haft värdet ca 2. Att investeringskvoten under senare år varierat inom relativt trånga gränser skulle — i analogi med analysen enligt metod 1 »— kunna tolkas så, att den tekniska utveck- ling som gjort sig gällande, delvis i sam- band med en modernisering av kapitalut- rustningen, balanserat tendensen till avta- gande avkastning vid en växande kapital- intensitet.

Den marginella investeringskvot, som er- hållits för prognosperioden 1960—65 vid de antaganden om investeringarnas storlek som ovan angetts, är 3,1 och ligger sålun- da något i underkant till genomsnittet för de kvoter som täcker perioden 1952—60. Detta skulle kunna tolkas så, att vi något underskattat de investeringar som skulle behövas för att under denna period uppnå den förutsatta produktionsökningen.

Vid tolkningen av denna tidsserie måste man emellertid också ta hänsyn till de för- ändringar i sysselsättningen, som kan ha ägt rum från respektive femårsperioders början till deras slut. Om det första året av perioden infallit under en lägre kon- junktur än det sista, bör detta ha medfört att investeringskvoten blivit lägre än i mot- satt fall. Kapitalutrustningen bör nämligen i det förra fallet ha utnyttjats mera full- ständigt i slutet än i början av perioden och detta bör ha ökat produktionstillskottet (A 0) i förhållande till investeringarna un— der perioden (I).

Diagram 2.3.5: 3 Samband mellan margi- nella investeringskvoler och sysselsättnings— förändringar för glidande femårsperioder

G_l % |948'55. .4g_54 E&— 2 [_ 5I-560 50—55. 047—52 %; 52—57. 055—58 2 5_ 54—59. 055—60 60—55. L l l l l T -2 0 +2 +4 +a Ökning av sqssels'ottningen : procent

Samma resultat borde uppstå om mellan ett par av år med samma konjunkturläge sysselsättningen stiger snabbare än mellan ett annat par av år (också med samma kon- junkturläge). I det förra fallet bör nämli— gen sysselsättningsökningen ha gett ett större bidrag till produktionsökningen, och investeringskvoten sålunda bli lägre.

En tendens till ett sådant samband kan möjligen utläsas ur diagram 2.3.5: 3. Sam- tidigt kan man iaktta, att kvoterna för se- nare år genomgående ligger lågt i förhål- lande till de tidigare vid samma sysselsätt— ningsökning. Detta synes — även om man måste reservera sig för iakttagelsernas få- talighet och risken för att systematiska fel kan ha påverkat resultatet — tyda på att, samtidigt som vissa kortsiktiga variationer i investeringskvoterna kan förklaras av sys- selsättningsvariationer, dessa kvoter ten- derar att ligga relativt lågt under perio- dens senare år. Investeringskvoten för prog-

1 Det är möjligt men ej säkert, att en för- skjutning av investeringarna ett år bakåt i tiden bättre hade svarat mot eftersläpningen i investeringarnas verkningar. På grund av ovissheten om dessa förhållanden, och då en eventuell fclvisning bör bli mindre, när kvoterna avser en så lång period som fem år, har vi här bortsett från eftersläpningseffekten. Vi återkommer till denna fråga senare i detta avsnitt.

nosperioden synes ansluta sig relativt väl till dessa tendenser; den relativt snabba sysselsättningsökningen 1960—65 gör att man för denna period borde vänta sig en relativt låg investeringskvot.

Metod 3. Tillämpning av en produktions- funktion De föregående försöken att testa konsi- stensen mellan produktion och insatsen av produktionsfaktorer har icke gjort det möj— ligt att i ett sammanhang försöka väga in- flytandet av olika faktorer (kapital, arbets- kraft och teknik) annat än skönsmässigt. I bilaga 2 redovisas ett par försök att på grundval av empiriskt material numeriskt uppskatta sambandet mellan å ena sidan industriproduktionens storlek och å andra sidan insatsen av arbetskraft och realkapi- tal. Resultatet av dessa försök pekar i den riktningen att detta samband kan skrivas

Q, = 259 - Lg-6 - lig-4 . (1,004)t

där Q, L och K symboliserar proddktions- volym, sysselsättning respektive kapital- mängd; bokstaven t betecknar tiden.1

Enligt den angivna formeln skulle den beräknade ökningen i sysselsättning med 6 procent i kombination med den beräknade ökningen i kapitalmängden med 31 procent leda till en produktionsökning på 20 pro- cent mellan 1960 och 1965. Denna beräk— ning skulle sålunda tyda på att den pro- duktionsökning på 27 procent, som räknats med i föregående avsnitt, skulle vara för hög i förhållande till motsvarande ökningar av insatsen av produktionsfaktorer.

Om den här använda metoden, liksom om metod 1, gäller att resultatet kan ha på- verkats av missvisningar i kapitalvolym- serien. Om kapitalvolymen har stigit lång— sammare än vad denna serie anger, skulle teknikfaktorn ha fått en större vikt. Denna faktor svarar enligt ovanstående formel en- dast för ca 0,4 procents årlig produktions- ökning. I andra undersökningar har väsent- ligt högre värden erhållits för denna faktor. Den ur produktionssynpunkt oförmånliga utvecklingen under åren 1951—52 har haft en starkt sänkande effekt på uppskattning- en av den tekniska utvecklingsfaktorn. Om man som vid metoderna 1 och 2 grundar beräkningarna på enbart perioden 1952— 58 stiger värdet på utvecklingsfaktorn till 1,7 procent. Insätts detta i produktionsfunk— tionen ovan erhålls vid de givna föränd- ringarna i kapital- och sysselsättningsvo—

lym en produktionsstegring fram till 1965 på 27 procent, dvs. den av oss kalkylerade ökningen.

Den period, 1947—58, för vilken dessa resultat erhållits har varit för kort (tolv år), för att en analys av här angivet slag skulle ge mera tillförlitliga utslag. Sådana hade sannolikt kunnat erhållas ur längre tidsscrier med längre vågor i tillväxten av kapital, arbetskraft och produktion. Nu har resultatet i alltför hög grad påverkats av variationerna från år till år, vilka återspeg- lar dels växlingar i kapitalets sysselsätt- ningsgrad, vars effekt i detta sammanhang är irrelevant, dels i ett markant fall (pro- duktionen 1951—52) en sannolik statistisk missvisning. Vidare är det vid en sådan analys på basis av år—till-år—variationer svårt att på ett realistiskt sätt ta hänsyn till växlande grader av eftersläpning i in- vesteringarnas inverkan på produktionen. Liksom vid all analys på basis av kapital- volymen (sålunda även metod 1), inför man inte heller explicit reinvesteringarnas effekt på kapitalutrustningens modernisering. Formeln ovan måste därför tas med stor reservation.

Slutsatser: De metoder som i det fö- regående använts för att pröva kon- sistensen hos våra antaganden om för- hållandet mellan produktion och insats av produkvtionsfaktore'r inom industrin åren 1960—65 med den tidigare utveck- lingen har inte lett fram till några säk- r-a slutsatser. Det statistiska material som använts är, särskilt på vissa punk- ter, osäkert. Den historiska period, 1947 —60, från vilken vi utgått har också v-a- rit alltför kort för att kunna ge under- lag för ett säkerställt samband. De me- toder vi använt pekar i den riktningen, att relationen faktorinsats—produk— tionsökning var mindre gynnsam under periodens tidigare år än under dess se- nare år (fr. o. m. omkring 1952). På grund av detta förhållande kan olika slutsatser av den historiska utveckling-

1 Utgångsåret för beräkningarna är 1947, varför t = 0 för detta år; för 1948 blir då ! = 1, för 1949 blir t = 2 osv; konstanten 259 bestäms av de måttenheter som använts vid uppskattningen av Q, L och K (se bilaga 2).

en dras för prognosperioden. Ett rela- tivt ogynnsamt resultat, vad gäller be- hovet av investeringar under prognos- perioden, erhålls, om man på denna tillämpar den för hela perioden 1947— 60 i genomsnitt gällande produktivi— tetsrelationen, vilken var ogynnsamma- re än motsvarande relation under en- bart åren 1952—60 (jfr metod 3). Om- vänt skulle man komma till ett relativt gynnsamt resultat om man antog att förbättringen av produktivitetsrelatio- nerna mellan periodens tidigare och se- nare år bildade inledningen till en fort- satt utveckling i gynnsam riktning under prognosperioden. I förhållande till dessa alternativ utgör den tolkning en medel- väg som innebär, att de gynnsammare produktivitetsrelationer, som kunnat iakttas under den närmast liggande de- len av den gångna perioden, kommer att bestå. Under denna förutsättning skulle våra antaganden om investering— ar, sysselsättning och produktion för åren 1960—65 vara konsistenta.

Den relativa godtyckligheten i denna slutsats bör emellertid understrykas. De samband, som kunnat iakttas under en historisk period, behöver inte gälla i framtiden. Den tekniska utvecklingen kan ändra relationen faktorinsats— produktionsökning. Kapit-alkvoten, som under större delen av 1950-talet varit i huvudsak oförändrad, kan åter börja att stiga om takten i de tekniska fram- stegen avtar. Den tekniska utvecklingen kan även ändra graden av avtagande av— kastning hos kapitalet.

Vidare måste hänsyn tas till förskjut— ningar som kan inträffa i industrins strukturella utveckling; till dessa har vi icke tagit hänsyn vid vår totala ana- lys. Soni framgått av det föregående förskjuts utvecklingen sannolikt under de närmaste åren från trävaru-, livsme- dels-, textil- och Skoindustri m. 111. mot gruv-, järn-, verkstads- samt massa- och

pappersindustri. Dessa strukturförskjut- ningar kan medföra en höjning av pro- — duktivitetstrenden för den samlade in- dustriproduktionen, som eventuellt kan vara större än motsvarande tendens. un- der den historiska jämförelseperioden. I detta sammanhang bör särskilt upp- märksammas, att en närmare anknyt- ning till Europamarknaden kan utlösa i dag kanske endast delvis förutsedda möjligheter till produktivitetsvinster, speciellt i samband med övergången till längre produktionsserier, som bättre ägnar sig för en långt gående mekanise- ring. Å andra sidan kan sådana omlägg- ningar av produktions- och därmed ock- så av kapitalstrukturen innebära, att äldre kapitalutrustning måste ersättas relativt tidigt, vilket skulle tende-ra att öka deh investeringsvolym, som svarar mot en viss produktionsökning. Det är knappast möjligt att nu överblicka, hur dessa båda motsatta tendenser kommer att balansera varandra.

I detta sammanhang bör även erinras om att en ökad rörlighet hos arbetskraf— ten, geografiskt och yrkesmässigt, kan påskynda den strukturella omvandling- en hos produktionen i riktning mot hög- re effektivitet. I annat sammanhang har vi uttryckt förhoppningen, att en ut- veckling i denna riktning skulle kunna påskyndas genom en mera aktiv arbets- marknads— och utbildningspolitik.

Den föregående analysen har inte i full utsträckning tagit hänsyn till att in- vesteringarna, och detta i växlande grad, utmognar i ökad produktion först med en viss eftersläpning. I våra diskussio- ner med vissa grupper av industriföre- tagare har den uppfattningen framförts, att investeringarna mot slutet av 1950- talet i hög grad skulle få en eftersläp- ningseffekt på produktionsökningen 1960—65; att märka är då, att industrins investeringar visade en snabb uppgång åren 1958—60. Däremot bör dock vägas

det förhållandet att investeringarna mot slutet av perioden 1961—65 likaså en- dast delvis kommer att ntmogna under perioden (de kan ändå vara motiverade, om man, som vi gör, utgår från »att den industriella expansionen kommer att fortsätta efter periodens slut). Det är emellertid möjligt, att av en historisk tillfällighet investeringarnas eftersläp- ningseffekt i ovanligt hög grad gjorde sig gällande vid periodens början (över- gång till underjordsbrytning i Kiruna, Oxelösunds nya järnverk etc.), och att av detta skäl relationen investeringar— prodnktionsökning under perioden blir relativt gynnsam.

De serier för sysselsättningens ut- veckling under de gångna åren, med vilka vi jämfört utvecklingen under prognosperioden, har för industriarbe- tarna inneburit en omräkning i helårs- arbetare med oförändrad arbetstid (2 100 timmar) per sysselsatt; för tjäns- temännen har någon hänsyn inte tagits till förkortningar av årsarbetstiden. Vår analys kan anses gälla under samma för- utsättningar för perioden fram till 1965. I annat sammanhang (avsnitt 4.1.2) har berörts frågan om en allmän arbetstids- förkortning i form av ytterligare en se- inesterveeka (eller motsvarande). Det är ovisst, vilken effekt en sådan förkort- ning av arbetstiden (med maximalt 2 procent) skulle få på produktiviteten. Den tendens till ökning av kapitalbeho-

vet, som skulle kunna bli följden, kan i viss mån komma att motverkas genom övergång till skiftarbete i ökad omfatt— ning.

Vi har inte ansett det möjligt att mot varandra väga inverkan på produktivi- tetstrenderna av de olika faktorer som i det föregående berörts. Vi har därför stannat för att i våra kalkyler bereda utrymme för den ökning av arbets- och kapitalinsatsen, som vi ovan utgått ifrån. Vi anser i varje fall att felbedömningen ligger inom en sådan marginal, att — vad gäller investeringarna — dessa ur samhällsekonomisk synpunkt skulle kun- na ytterligare ökas i en sådan grad att den antagna ökningen av industripro- duktionen kan uppnås. Till konsekven- serna av en sådan utveckling återkom— mer vi i det följande.

Som i andra sammanhang närmare belysts, är det osannolikt, att industri- företagen kommer att kunna öka sin sysselsättning av arbetskraft mer än vad vi förutsatt. Produktionens tillväxt mås- te därför främst bygga på en ersättning av arbetskraft med maskiner, dvs. en ökning av dess kapitalintensitet. Om- fattningen och inriktningen av industri- företagens investeringar blir givetvis beroende av marknadsutvecklingen vad gäller avsättning, priser och kostnader. Till dessa frågor återkommer vi i avdel- ning 4.

2.4 Kraftverk och eldistribution

Energibehoven har visat en långsiktig tendens att öka något snabbare än na- tionalprodukten. Detta gällde även un- der 1950-talet, då nationalprodukten trendmässigt ökade med ca 31/2 prOCent per år och energiförbrukningen steg med ca 5 procent per år. Det domine- rande draget i Sveriges energisituation är det stora importberoendet. Räknat

efter energiinnehåll baserade sig 1960 ca 60 procent av vår energiförsörjning på import (elkraften är då värderad ef— ter den mängd kol som skulle ha erford- rats om den alstrats i ångkraftverk). Som framgår av tabell 2.4 har bland de utländska bränslena stenkolen numera nästan helt ersatts av olja och andra fly- tande bränslen. Bland de inhemska ener-

1955 1960 1965 . Mdr . Mdr . Mdr Kvantitet Mcall Kvantitet Mcall Kvantitet Mcall IMPORT (inkl. för lag— ringsändamål) Fasta bränslen ......... 5,9 milj. ton 38 3,7 milj. ton 25 3,3 milj. ton 22 Flytande » ......... 9,4 milj. m” 80 15,3 milj. m& 132 18,5 milj. m3 160 PRODUKTION Bränsle (ved, torv etc.) . 20 15 12 Elkraft (exkl. oljevärme- kraft)2 .............. 22 mdr kWh 64 31 mdr kWh 90 47 mdr kWh 129 Summa ................. 202 262 323 Källor: Elkraft: »Elkonsumtionen i Sverige 1960—70, skattad sekunda belastning (överskottskraft). Övrigt: Handelslicensnämnden.

en prognos» (CDL), kompletterad med en upp—

1 Energiinnehåll mätt som miljarder megakalorier (mdr meal). 2 Vid omräkning till kalorivärde har elkraften värderats efter den mängd bränsle som åtgår vid framställning i värmekraftverk.

giformerna dominerar elkraften; an- vändningen av brännved har numera nedgått till en oväsentlighet.

Som en följd av den förutsedda ex— pansionen av produktion och konsum- tion kan energibehoven väntas växa snabbt även i framtiden. En samman- fattning av vissa prognoser för olika poster på energibalansens tillgångssida under perioden 1960—65 finns införd i tabell 2.4 tillsammans med uppgifter om utvecklingen på 1950-talet. För oljeim- portens del väntas de rådande utveck- lingstendenserna inom industri, trans- portväsende etc. medföra en ökning från drygt 15 miljoner m3 år 1960 till minst 181/a miljoner m3 1965. (Det bör här på- pekas, att betydande kvantiteter — 1/2 a 1 miljon m3 — av den oljeimport som faktiskt ägde rum 1959 kan felaktigt ha blivit statistiskt registrerad på 1960.) Endast en mindre del av uppgången i oljeimporten väntas ske på bekostnad av en minskning för de fasta bränslena. Den under närmast föregående perioder

snabba övergången från stenkol till olja beräknas nu i stort sett vara avslutad.

Enligt den prognos för elbehovens ut- veckling under 1960-talet som 1961 ut— arbetets av kraftproduccnternas sam- arbetsorgan Centrala driftledningen (CDL) kommer elbehoven att stiga med 2,3 miljarder kWh per år 1960—65 och med 2,6 miljarder kWh per år 1965—70. Det betyder, att den hittillsvarande till- växttakten på 6 a 7 procent per år vän- tas bestå under första hälften av 1960- talet, men att därefter en avmattning förutses, vilken sänker den årliga ök- ningen till ca 51/2 procent. Som orsak till avmattningen anges i första hand den. ökade konkurrens som den billiga oljan på lite längre sikt väntas utöva gent— emot elvärmen.

Elkraftindustrins utbyggnadsplaner.. Med utgångspunkt från ovan nämnda. belastningsprognos _ kompletterad

med ett antagande om en återgång till den långsiktiga tillväxttakten under första hälften av 1970-talet — har sta-v-

Diagram 2.4 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) i kraftverk och eldistribution 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

CD

[ | | l I 1946 50 "55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

tens vattenfallsverk samt den privata och kommunala kraftindustrin kalkyle- rat utbyggnadsbehovet under den när- maste tioårsperioden för landets pro- duktions- och distributionsanläggning- ar för elektrisk kraft. Investeringskost- naderna (exkl. underhåll) kommer en- ligt dessa kalkyler att i genomsnitt upp— gå till ca 1 150 mkr per år för perioden 1961—65 och till ca 1 100 mkr per år för perioden 1966—70, vilket innebär mycket små förändringar i förhållande till 1960 års nivå på ca 1 050 mkr (dia— gram 2.4).

Kommittén: De förutsättningar angå— ende produktion etc., som ligger till grund för CDL-prognosen, synes _— vad beträffar perioden 1960—65 — i huvud- sak vara förenliga med vår kalkyl för den ekonomiska utvecklingen under samm-a tid. För den därefter följande femårsperioden är naturligtvis svårig— heterna stora att erhålla säkra progno— ser. Enligt vår mening bör man emeller- tid vid den långsiktiga planeringen av utbyggnaden på elkraftområdet icke en-

bart basera bedömningen på det relativt låga alternativ för elförbrukningen, som CDL-prognosen anger, utan även räkna med möjligheten av en fortsatt oföränd- rad relativ ökningstakt.

Med utgångspunkt från det förhållan— det, att byggnadsprogrammet för vatten- kraften i huvudsak är bundet fram till omkring 1965 har vi beträffande kraft— industrins investeringar accepterat de kalkyler som framlagts av de statliga respektive kommunala och privata kraftföretagen.

Beträffande det längre perspektivet har vi i våra diskussioner med repre— sentanter för kraftindustrin först och främst tagit upp frågan om avvägningen mellan vattenkraft, konventionell vär- mekraft (ångkraft) och atomkraft. Det har därvid kunnat konstateras, att man inom svensk elkraftindustri inte räknar med att atomkraften i någon större ut- sträckning skall bli konkurrenskraftig under 1960-talet. Inom såväl den statliga som den enskilda och kommunala sek- torn planerar man att mot slutet—av1960- talet ha försöksstationer färdiga att tas i drift. Syftet med dessa är att skaffa den erfarenhet av anläggningsverksam- het och drift som kommer att fordras när atomkraften en bit in på 1970—talet beräknas på allvar ta upp konkurrensen med övriga energikällor.

Vad gäller avvägningen mellan vat- tenkraft och ångkraft har av diskussio- nerna framgått, att investeringskostna- den per installerad effektenhet år 11/2 a 2 gånger så stor för vattenkraft som för ångkraftverk. Dessutom kan de sist- nämnda förläggas närmare de orter där konsumtionen är koncentrerad, Vilket medför att kostnaderna för ledningar och överföringsförluster kan nedbring— as. Detta har gett anledning till frågan, om man icke genom att förskjuta in- vesteringsprogrammet för vattenkraft- stationerna och i stället påskynda ut-

byggnaden .av ångkraftverken skulle kunna begränsa investeringsvolymen i kraftindustrin utan att eftersätta lön- samhet-ssynpunkter.

För att vinna klarhet i denna fråga har utredningen hos vattenfallsstyrelsen begärt kalkyler, som visar den föränd— ring av de årliga driftkostnaderna som skulle inträda om man tidigarelade någ- ra av de värmekraftverk som ingår i den långsiktiga utbyggnaden. Dessa kal- kyler har -i överensstämmelse med den inom vattenfallsstyrelsen utförda opti- malutredningen visat, att en sådan för- skjutning skulle medföra ökade årskost- under för kraftproduktionen under det närmaste årtiondet. Vi har funnit att det, med hänsyn till ovissheten om de pris- och ränteantaganden som bör gö— ras, liksom med hänsyn till de växlande utbyggnadskostnaderna för olika vat-

tenfall, är ytterst vanskligt att utan me- ra ingående utredningar komma till en entydig slutsats i här berörd fråga. Vi har därför med tillfredsställelse konsta- terat, att dessa viktiga avvägningsfrågor kommer att bli föremål för fortsatta överväganden inom en kommitté anknu- ten till CDL. Dessa bör därvid gälla hela samspelet inom kraftproduktionen mel— lan vattenkraft, oljeeldade ångkraftverk, atomenergianläggningar och gasturbi— ner. Verkställda utredningar visar att optimeringskurvorna inom aktuella om- råden är flacka, dvs. att en förskjut— ning i proportionerna mellan de olika produktionsformerna kan ske med jäm- förelsevis obetydliga kostnadsföränd— ringar för den samlade kraftproduk- tionen men med betydande konsekven- ser för investeringarnas storlek.

2.5. Byggnads- och anläggningsverksamhet

1950-talet. Byggnads- och anläggnings- verksamhetens samlade produktionsre- sultat utgörs av summan av samtliga näringsgrenars investeringar i byggna- der och anläggningar. Dessa kan under 1950—talet beräknas volymmässigt ha ökat med genomsnittligt drygt 4 procent per år. Samtidigt steg antalet sysselsatta enligt tillgängliga uppgifter med ca 1,5 procent per år, varför produktionen per sysselsatt synes ha höjts med något mindre än 3 procent per år. Beroende på det sätt varpå byggnads- och anlägg- ningsverksamhetens produktion har mätts, innefattar den inte bara föräd- lingsvärdet utan också värdet av de rå- varor, halvfabrikat o. dyl. som använts i produktionen. Till en del får därför sannolikt den angivna höjningen av pro— duktionen per sysselsatt tillskrivas ökad användning av prefabricerat byggnads- material; exempelvis kommer inred— ningsdetaljer numera i betydligt större

omfattning än tidigare färdiga till bygg- nadsplatsen. Väsentligen torde det dock vara fråga om en produktivitetsökning i egentlig mening, som främst haft sin grund i den ökade mekaniseringen. Den— na har i första hand gällt det interna transportarbetet på arbetsplatsen. Anta- let större kranar ökade från endast någ- ra tiotal 1950 till 700 å 800 vid 1950-ta- lets slut och antalet hissar med rever- sibla spel ökade från mindre än 100 år 1953 till drygt 2000 år 1960. Meka- niseringen har också tagit sig uttryck i anskaffandet av sådana maskinella hjälpmedel som betongproportionerings- verk och pneumatiska betongtransportö- rer. Särskilt för vissa anläggningsarbe- ten har Specialmaskiner kommit till an— vändning i stor omfattning. En grund- läggande förutsättning för mekanise— ringen och övriga rationaliseringsåt- gärder har varit att produktionen nu sker i större skala än tidigare.

Tabell 2.5 Byggnads- och anläggningsinvesteringarnas volymmässiga utveckling

1950—65 Mmkr 1960 Procentuell volymförändring (1960 års priser) 1950—55 1955—60 1960—65 A. Exkl. reparationer och underhåll Husbyggnad ..................... ca 6,0 + 29 + 28 + 31 Anläggningar .................... ca 3,0 + 49 + 33 + 14 Totalt för A .................... 9,0 + 36 + 29 + 25 Därav: Bostäder ........................ 3,2 + 22 + 19 ' + 28 Industri ......................... 1,1 + 6 + 52 + 27 Offentligt husbyggande1 ........... 1,1 + 75 + 21 + 48 Vägar ........................... 0,9 + 67 + 59 + 36 Vatten och avlopp ................ 0,4 + 61 + 23 + 22 Kraftverk och eldistribution ....... 0,8 + 27 + 38 — 3 Övrigt .......................... 1,5 + 51 + 32 + 8 B. Reparationer och underhåll ....... 3,4 + 2 + 9 + 13 Summa byggnads- och anläggnings— investeringar (A + B) ........... 12,4 + 24 + 23 + 22

1 Huvudsakligen inom undervisningsväsende, hälso- och sjukvård, social- och fångvård samt

förvaltning.

Planer och bedömningar. I denna av— delnings olika avsnitt finns redogörelser för de bedömningar som gjorts angåen- de investeringsutvecklingen 1960—65 inom de olika näringsgrenarna. De där lämnade uppgifterna avser totala brut- toinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) utan uppdelning på olika typer av investeringar. Grundmaterialet har emellertid möjliggjort en fördelning på å ena sidan byggnader och anlägg- ningar samt å andra sidan maskiner, apparater o. dyl. En hopsummering av investeringarna i byggnader och anlägg- ningar har gett till resultat en volym- ökning 1960—65 med 25 procent för detta slag av investeringar.

I många fall har också uppgifter läm- nats om de beräknade kostnaderna för reparationer och underhåll av byggna- der och anläggningar. Uppgiftslämnarna har dock i de flesta fall påpekat, att dessa beräkningar är ytterst osäkra. Vi har i denna situation i stället för att använda dessa uppgifter valt att göra en framskrivning av 1950—talets trend.

Resultatet av vår kalkyl för utveck- lingen 1960—65 av byggnads- och an- läggningsinvesteringarna återges i ta- bell 2.5. Som framgår av denna tabell skulle ökningen under första hälften av 1960-talet bli något mindre än under senare hälften av 1950—talet om man ser till den totala byggnads- och anlägg- ningsverksamheten. Beträffande delom- rådena gäller, att husbyggandet skulle öka något snabbare än 1955—60, medan anläggningsverksamheten skulle öka vä- sentligt långsammare.

Som närmare framgår av de olika av- snitten i denna avdelning och avsnitt 4.5.1 skulle det enligt vår uppfattning ha varit önskvärt att på vissa områden öka byggandet mer än vad som anges i tabell 2.5. Därvid har det emellertid visat sig att möjligheterna att öka in- vesteringarna begränsas av olika flaskå halsar inom byggnadsverksamheten, främst i form av otillräcklig kapacitet för planering och projektering. _

Den förutsatta utvecklingen för bygg+ nads- och anläggningsverksamheten kan

inte väntas komma till stånd utan en viss ökning av antalet sysselsatta. Görs i överensstämmelse med appendix A det antagandet, att samma ökning av produktionen per sysselsatt kommer att

uppnås 1960—65 som 1955—60, kan an— talet sysselsatta beräknas behöva stiga från 307 000 år 1960 till 329 000 år 1965 (ökning med 7 procent).

2.6 Bostadsjörsörj ning

Efterkrigstiden. Under perioden 1946 —60 nybyggdes i hela landet ca 822 000 lägenheter. Produktionen fördelades ojämnt under denna tid med avseende på antalet färdigställda lägenheter per år (se diagram 2.6: 1). Av nedanstående tablå framgår hur produktionsinrikt- ningen under 1950-talet medfört en ökad andel nybyggda lägenheter om minst tre rum och kök på de mindre lä- genheternas bekostnad. Bostadsproduktionens fördelning på hustyper har förändrats något inom småhusgruppen. För 1950-talets sista hälft gäller, att produktionen av två- f-amiljshus har fortsatt att minska och likaså har andelen lägenheter i tradi- tionella enfamiljshus minskat något, me-dan .r-ad- och kedjehusens andel ökat.

Avgången av bostäder ur bostad-sbe- ståndet är bara delvis känd. Bostads- byggnadsstatistiken omfattar endast an- talet lägenheter i rivningshus medan uppgifter om övrig avgång i stort sett saknas, till exempel för det antal lägen— heter som tagits i anspråk som kontors- lokaler. Den registrerade rivningen har emellertid ökat starkt under senare år och var år 1960 ca 6900 lägenheter, varav 6 100 i städerna. Under hela se-

nare hälften av 1950—talet var det redo— visade antalet rivna lägenheter 22700, varav drygt 20 000 i städerna.

Storleken av den bostadsbrist, som har förelegat under hela den senaste femtonårsperioden, har inte kunnat sta- tistiskt fastställas. Den enda källan för uppgifter om bristens karaktär och dess förändringar är bostadsstyrelsens se- dan 1949 årligen återkommande enkä- ter om antalet registrerade bostadssö- kande i vissa kommuner. Bostadsstyrel— sen framhåller i redogörelserna, att de i enkäterna redovisade uppgifterna inte är något mått på bostadsbristens stor- lek eftersom de utnyttjade registren s-annolikt inte omfattar alla bostadssö- kande och å andra sidan inte alla re- gistrerade sökande representerar en .ak- tuell efterfrågan. Folkmängdens och de bostadssökandes fördelning på stor- stadsområdena och övriga kommuner enligt bostadsstyrelsens enkät 1961 framgår av tabell 2.6: 1.

Trots brister i det underliggande ma- terialet till tabellen torde man kunna dra den slutsatsen att Iägenhetsnnder- skottet är, relativt sett, störst i Stor- Stockholm.

Bostadsbyggnadsutredningens lägen- hetsprognos. I delbetänkandet »Bostads—

Procentuella antalet lägenheter i nybyggda hus med Period Högst ett rum Två rum och Tre rum och Fyra och flera och kök kök kök rum och kök 1951—55 ............ 21 35 26 18 1956—60 ............ 18 24 31 27

Tabell 2.6:1 Antalet registrerade bostadssökande i vissa kommuner 1961

Procentuell fördelning Totalt, . 1 OOO-tal Stop Stor- .. Övriga Stock- Göteborg Malmo kommu- holm ner Folkmängd den 1.1 1961 i enkätkom— munerna ......................... 3 473 32 13 7 48 Inom kommunen bosatta bostads- sökande med egen lägenhet ................. 165 36 22 10 32 utan egen lägenhet ................ 114 55 16 4 25 därav: familjer ........................ 27 54 11 4 32 giftermålsanmälningar ........... 29 38 17 6 38 övriga icke-gifta ................. 58 65 17 3 15

Källa: Bostadsstyrelsens enkät 1961.

byggnadsbehovet» ( SOU 1961:51 ) har bostadsbyggnadsutredningen gjort en prognos för bostadsbyggandets omfatt- ning och inriktning under 1960-talet. Det betonas däri, att de uppskattningar

som gjorts är att betrakta som proviso- riska; beräkningarna kommer att revi- deras när resultat föreligger från 1960 års folk- och bostadsräkningar. Upp— skattningarna har gjorts i antal lägen-

Diagram 2.6:1 Antalet färdigställda lägenheter per år 1946—61 och 1965

TUSE NTAL

05 00 75

70 65

60 55 50 45 40 55 30 25

20 15 10

5

ÅR

1946 50

55

60 61 65

Källa: T. 0. m. 1961 enligt bostadsstyrelsen; 1965 enligt långtidsutredningen.

heter, och målsättningen för prognosen för tätorterna är att i första hand upp- skatta den behövliga ökningen av anta- let lägenheter 1961—65 under förutsätt- ning att bostadsbristen i betydelsen lä- genhetsunderskott skall avvecklas under perioden.

Den framtida befolkningsutveekling- en bildar ett n-aturligt underlag för lä- genhetsprognosen, speciellt vad avser den vuxna befolkningens utveckling och fördelning på städer och övriga tät- orter. I hela landet kommer antalet hus- hållsbildande personer (20 år och där- över) att öka betydligt starkare än un- der de senast förflutna femårsperio- derna. Denna ökning kommer vidare att vara koncentrerad dels till de yngre rörliga åldrarna, där hushållsbildning— en börjar och anspråken på bostaden successivt torde öka, dels till de äldre årgångarna av krympande hushåll, där benägenheten att byta bostad kan antas vara låg. I följande tablå redovisas för- ändringstval för antalet personer i vissa åldersklasser, där uppgifterna för tiden 1961—65 är ett utdrag ur statistiska centralbyråns befolkningsprognos.1

Ökning/minskning i 1 OOO-tal per- Period soner 1 åldrarna 20—34 35—49 50—W 20—w 1956—60 —54 — 6 223 163 1961—65 142 — 68 199 273

De allmänna dragen i befolkningsför- ändringarna för städerna är desamma som nyss nämnts för hela landet, dock med den skillnaden att relativa ök- ningen av antalet personer i åldrarna 20—34 år beräknas bli betydligt star- kare till följd av flyttningsvinster. För tätorterna tillsammantagna antas be— folkningen öka i samma takt som i stå- derna.

Med utgångspunkt från befolkni gs- utvecklingen och uppskattning-ar a ut-

vecklingen för hushållskvoterna, dvs. kvoten mellan antalet bostadsförestån- dare (lägenhetsinnehavare) och antalet personer i en viss befolkningsgrupp,har sedan lägenhetsprognosen gjorts. Hus— hållskvoter har emellertid beräknats endast lokalt i ett fåtal orter sedan bo- stadsräkningen år 1945, varför kvoter- nas värden för utgångsåret 1960 är upp- skattningar. Det har dock varit möjligt att jämföra dessa uppskattningar med resultat från 1960 års bostadsräknings kontrollundersökning, och överensstäm- melsen kan betraktas som god utom för hushållsgruppen förut gifta män. För utvecklingen mellan åren 1960 och 1965 har följande antaganden gjorts. För städerna antas att hushållskvoterna skall öka med en procentenhet per år för olika åldersklasser av ogifta män och kvinnor, och för hela civilståndsklas— sen av förut gifta görs samma antagan— de. Dessa antaganden för den icke-gifta befolkningen kan i stort sett betraktas som en framskrivning av en tidigare ut— veckling. Eftersom ingen civilståndsför- delning gjorts för samtliga tätorter (allt- så inkl. städerna) kan inte städernas hushållskvoter tillämpas direkt. Med ut- gångspunkt från uppgifterna för stä- derna har i stället beräknats kvoter för olika åldersklasser av män och kvinnor frånsett civilståndsfördelningen. Som en följd av befolkningsutveeklingen och antagandena om de ökande hushållskvo- terna kommer ökningen i antalet hus- håll under åren 1961—65 att för samt- liga tätorter bli 237 000, vilken summa innebär en uppskattning av den bc- hövliga ökningen av antalet bebodda lägenheter för dessa orter.

Utöver denna ökning av lägenhetsan- talet räknar bostadsbyggnadsutredning- en också med ett behov av nya bostä- der för att ersätta rivningar och för att

1 Statistisk Tidskrift nr 6, 1960.

bygga upp en bostadsreserv. Ersätt— ningsproduktionens omfattning kalky- leras med utgångspunkt från uppskatt- ningar av den faktiska lägenhetsav- gången under senare år och sätts till år- ligen 15000 i tätorterna och 5000 på glesbygden. Bostadsreserven antas till 2 procent av det beräknade hushållsanta- let för tätorterna 1965, vilket innebär ett årligt behov av 9 000 lägenheter. En sammanfattning av bostadsbyggnadsbe- hovet för åren 1961—65 ges i tabell 2.6: 2, varav framgår, att det totala bostads- byggnadsbehovet enligt uppskattningar- na blir 382 000 lägenheter. Det betonas i bostadsbyg-gnadsutredningens betän- kande, att det inte varit möjligt att gå in på frågan om bostadsbyggandets lo- kalisering. Däremot har produktions- inriktningen närmare berörts, och det konstateras, att det under 1960-talet kan uppkomma osedvanligt stora spänning— ar mellan långsiktiga och kortsiktiga önskemäl om bostadsbyggandets fördel- ning på lägenhetstyper som en följd av de starka förändringarna i befolknings- oeh hushållsstruktur som förut berörts. Den beräknade kraftiga ökningen i et- terfrågan på smålägenheter bör, hävdas

Tabell 2.6: 2 Sammanfattning av bostads- byggnadsutredningens lägenhetsprognos fö' tiden 1961—65

Uppskattat bo- stadsbyggnadsbe- hovi antal lågen—

heter 1961—65

Totalt Per år

Tätorterna Ökning av hushållsan- talet .............. 237 000 47 400 Ökning av obebodda lägenheter ......... 45 000 9 000 Ersättningsproduk- tion ............... 75 000 15 000 Glesbygden1 ........... 25 000 5 000 Totalt bostadsbygg— nadsbehov .......... 382 000 76 400

det, inte föranleda motsvarande kraf- tiga nyproduktion, utan i stället bör de hushåll, som nu bor i smålägenheter och till stor del har låg utrymmesstan- dard, stimuleras att flytta till större lä- genheter och därigenom öka utbudet av smålägenheter. För nyproduktionen an- ses att fördelningen av lägenhetstyper bör följa den förskjutning mot större lägenheter som ägt rum under 1950- talet. Denna förskjutning antas medföra en genomsnittlig ökning av bostadsin- vesteringarna med 15 procent under ti- den 1961—65.

Kommittén: Att göra en prognos för bostadsefterfrågans framtida utveckling är förenat med stora svårigheter. Själ- va efterfrågestrukturen är komplicerad, och det statistiska material som finns att tillgå såsom grund för en analys är mycket bristfälligt. Detta gör, att varje prognos över efterfrågan på bostäder måste tas med betydande reservation.

Bostadsbyggnadsutredningen fram- håller, att den i betänkandet framställ- da prognosen är mycket osäker. Detta har illustrerats med ett exempel, utvi- sande at-t en ökning i hushållskvoten för ogifta med en procentenhet betyder en ökning i efterfrågan med 7 000 år 8000 lägenheter. Vi vill här ytterligare po- ängtera osäkerheten ri prognosen och som vår uppfattning deklarera att san— nolikheten talar för att prognosen — un- der förutsättning att den nuvarande hy- resnivån bibehålls — underskattar den framtida efterfrågan. Att det torde vara en underskattning sammanhänger i främsta rummet med följande.

Prognosen för bostadsefterfrågans storlek 1965 är baserad dels på en demo- grafisk framskrivning, dels på uppskatt- ningar av framtida förändringar i hus- hållskvoterna inom olika ålders— och ci- vilståndsgrupper. Enligt dessa uppskatt- ningar kommer ökningen i hushållskvo-

1 Ersättningsproduktion.

terna mellan 1960 och 1965 att leda till ett ökat bostadsbehov på 80 000 lägenheter. Med tanke på den bostadsbrist, som fö- relåg 1960, måste emellertid denna siff- ra vara för låg för att vara förenlig med balans på bostadsmarknaden 1965. Som framgår av tabell 2.6:1 uppgick 1961 antalet bostadssökande utan egen lägenhet till 114 000. Även om detta an- tal måste tas med betydande reserva— tion, förefallcr det tydligt att siffran 80 000 inte är större än att den i stort sett motsvarar den nu rådande bostatis- bristen och därmed också kan sägas representera en redan nu förefintlig — ehuru otillfredsställd — efterfrågan. Den är uppenbarligen inte tillräcklig för att inkludera även den efterfråge- ökning som på grund av fortsatt hus- hållssprängning kan väntas uppstå mel- lan 1960 och 1965. Det bör i detta sam- manhang observeras, att enligt våra kalkyler inkomsterna under de när- maste åren kommer att stiga snabbare än under de senaste 15 åren och detta bör rimligen leda till en större hus- hållssprängning än under de tre se- naste femårsperioderna.

Till det som nu sagts kommer ett par förhållanden, som ger ytterligare motiv för uppfattningen att prognosen inne- bär en underskattning. Under bostads- bristens tid har aekumulerats ett allt större saneringsbehov, vilket rimligen kommer att ta sig uttryck i en inten- sifierad rivningsverksamhaet så snart som man närmar sig ett jämviktstill- stånd. Vidare föreligger för närvarande på grund av bristsituationen med all sannolikhet en uppdämd flyttningsbenä— genhet såväl från landsbygd till städer och tätorter som från mindre till större - tätorter och städer. Vid en lättare bo— stadsmarknad kan man vänta sig att denna flyttningsbenägenhet gör sig gäl- lande och leder till ökat nybyggnads- behov. Vid uppgörandet av prognosen

har ingetdera av dessa förhållanden be- aktats.

Slutsatsen av vad som nu sagts,är, att den av bostadsbyggnadsutredningen förordade byggnadsverksamheten icke förefaller vara tillräcklig för att vid nu- varande hyresnivå åstadkomma jäm- vikt på marknaden fram till 1965. För att eliminera bostadsbristen fordras med all sannolikhet ett väsentligt större tillskott av lägenheter. Att göra en när- mare uppskattning av hur många fler lä— genheter som skulle behövas är inga- lunda lätt och vi har inte heller ansett oss ha anledning att gå in på den frå- gan. Det förefaller vara fullt tillräck- ligt att redovisa den uppfattningen, att den av bostadsbyggnadsutrednlingen förordade byggnadsverksamheten icke på långt när är tillräcklig. Det vore mycket olyckligt, om de beslutande in- stanserna genom alltför »försiktiga» prognoser över bostadsefterfrågans till- växt skulle invaggas i falska förhopp- ningar angående möjligheterna att av- veckla den bristsituation vi har i dag.

Vad som hittills sagts har tagit sikte på en bedömning av bostadsefterfrågan räknad i antal lägenheter. För en vid— gad diskussion av utsikten att uppnå jämvikt på bostadsmarknaden måste därjämte lägenhetsbeståndets fördelning efter storlek och hustyp samt övriga kvalitativa faktorer beaktas. Man måste räkna med att inkomsthöjningarna un- der de kommande åren medför en för— skjutning i efterfrågan mot större lägen— heter, radhus och villor.

De med den nuvarande bostadsbris- ten förenade olägenheterna är alltför väl kända för att här behöva redovisas. Det må i detta sammanhang vara till- räckligt att peka på det förhållandet, att den nuvarande bristsituationen i hög grad hämmar arbetskraftens rörlighet från områden med arbetslöshet till om- råden med brist på arbetskraft. Den

Diagram 2.6:2 Bruttoinvesleringar (exkl. reparationer och underhåll) i bostäder 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

(5

4000

3800 3600 3400 3200 3000 2800 2600 2400 2200 2000 1500

L 1 i 1 _L 1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

hämmar därmed också den ekonomiska utvecklingen i landet. Att få den lång- variga bostadsbristen hävd så snart som omständigheterna det tillåter framstår därför såsom en angelägen uppgift för en politik syftande till ett snabbt eko— nomiskt framåtskridande.

En förbättrad balans på bostadsmark- naden kan åstadkommas inte endast ge- nom tillskott av lägenheter utan även genom en uppjustering av hyresnivån. övervägande skäl talar emellertid för att priselasticiteten i bostadsefterfrågan _— räknad i antal lägenheter är liten och att en hyreshöjning därför måste vara relativt kraftig för att ge någon större balansskapande effekt. Detta senare gör att lämpligheten av hyreshöjningar så— som medel att mildra eller rent av av— skaffa bostadsbristen måste bedömas med viss försiktighet; mot de fördelar, som en minskad bostadsbrist ger, står de sociala olägenheter, som en kraftig

hyreshöjning kan medföra. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att en måttlig uppjustering av hyresnivån, så utformad att hyressplittringen minskas, i dagens läge inte skulle kunna vara en lämplig åtgärd. Det må nämligen i detta sam- manhang observeras, att de från social synpunkt sett icke önskvärda konse- kvenserna av en hyreshöjning åtmins- tone delvis går att eliminera med kom- pletterande bostadspolitiska åtgärder.

Vi har inte ansett oss böra ta ställning till frågan om hyrespolitikens närmare utformning, men vi anser det angeläget att de ansvariga instanserna tar upp den- na fråga till omprövning och vi vill sär- skilt fästa uppmärksamheten på de stora olägenheter som den i storstäderna rå- dande hyressplittringen medför.

I våra kalkyler över de produktiva resursernas framtida fördelning mellan olika näringsgrenar har vi, oavsett vil- ken hyrespolitik som kommer att föras i framtiden, räknat med ett årligt bo— stadsbyggande som från 1960 års nivå på ca 70000 lägenheter successivt sti- ger upp till 85 000 år 1965. Investering— arna i bostäder (exkl. underhåll) skulle härigenom öka från 3 200 mkr 1960 till i genomsnitt 3 800 mkr per år under pe- rioden 1961—65 (se diagram 2.6: 2). Även efter en måttlig hyreshöjning fö- refaller ett bostadsbyggande av nämnda omfattning vara behövligt för att utan ytterligare jämviktsrubbningar suga upp den under de närmaste åren uppkom- mande efterfrågeökningen. Vi skulle utifrån önskemålet att så snart som möj— ligt skapa balans på bostadsmarknaden varit benägna att förorda en ännu snab- bare ökning i byggnadsverksamheten. Att få en sådan till stånd har emellertid bedömts såsom förenat med stora svå- righeter på grund av förekommande tröghetsfaktorer av olika slag, bland an- nat en otillräcklig kapacitet att projek- tera nya bostadsområden.

2.7 Samfärdsel

2.7.1 Sjöfart, luftfart och järnvägstrafik Brutto=investeringarna (exkl. reparatio- ner och underhåll) i handelsflottan va- rierade under efterkrigstiden fram t. o. m. 1957 kring en nivå på 400 mkr. I samband med att de kontrak-teringar av nytt tonnage, som gjordes vid tiden för Suezkrisen, utmognade i leveranser, ökade investeringarna kraftigt de föl— jande åren och nådde år 1960 ca 650 mkr. I tonnage räknat ökade den sven- ska handelsflottan från 2,1 miljoner bruttoton år 1950 till 3,9 miljoner brut- toton år 1960. Denna stegring med 82 procent överstiger den samtidiga steg— ringen av världens totala handelston- nage, vilken uppgick till drygt 50 pro- cent. Utgångspunkten vid bedömningen av handelsflottans framtida utbyggnad har varit uppgiften från Redareföreningen, att svenska rederier i början av 1961 hade utestående fartygsbeställningar om sammanlagt 1,4 miljoner dödviktston. Huvuddelen av detta tonnage, vars vär- de approximativt kan anges till 1,5 å 2,0 mmkr, är kontrakterad för leverans senast 1963. Enligt vad som framgått av våra överläggningar med representan- ter för rederinäringen kan det emeller- tid inte uteslutas att vissa förskjut- ningar i leveranstiderna uppstår; å and- ra sidan betecknades det som sanno- likt, att ytterligare beställningar för le- verans senast 1965 skulle tillkomma. Vi har för vår del i kalkylerna utgått från en investering (exkl. reparationer och underhåll) under perioden 1961—65 på sammanlagt 2,5 mmkr, dvs. i genom- snitt 500 mkr per år. Detta innebär en ungefärlig oförändrad nivå i förhållan— de till genomsnittet 1956—60, men en betydande nedgång från 1960 års excep- tionellt höga värde. Den exakta omfattningen av rederi-

näringens investeringsprogram blir gi— vetvis beroende av hur sjöfartskon- junkturen utvecklar sig. Under senare hälften av 1950-talet uppstod ett bety- dande överskott på tonnage i världen, vilket medförde att fraktsatserna, sär- skilt för trampfart, pressades ner och många fartyg lades upp. Under allra se- naste åren har läget förbättrats; bety- dande uppläggningar kvarstod dock även i slutet av 1961. Den svenska han- delsflottan har generellt sett haft ett bättre sysselsättningsläge än flertalet andra länders under avmattningen i sjöfartskonjunkturen. En bidragande orsak härtill har sannolikt varit, att både tank- och torrlastfartygen i vår handelsflotta till alldeles övervägande del är sysselsatta enligt långtidskontrakt eller går i linjefart. Utsikterna för den framtida utvecklingen på fraktmarkna- den har betecknats som ovissa. Mot bak- grunden av en sannolik expansion av världshandeln kan det dock finnas an— ledning räkna nled en betydande steg- ring av behovet av transporttjänster och i samband därmed ett relativt högt ka- pacitetsutnyttjande av världstonnaget.

Investeringsbehoven inom den sven- ska handelsflottan sammanhänger till en del med planerna på en kapacitets- ökning; med detta som bakgrund har vi i avsnittet om utrikeshandeln kalkyle- rat med en ökning av de valutor som intjänas av handelsflottan. Till en bety- dande del står emellertid också investe- ringarna .i samband med att existeran- de tonnage ersätts. Tekniken har gått mycket snabbt framåt på skeppsbyggv nadsområdet och övergången till större och effektivare fartyg beräknas med- föra väsentliga rationaliseringsvinster. Som en följd därav bör kapacitetsök- ningen beräknas kunna genomföras utan någon större förändring i antalet

Diagram 2.7.1:1 Bruttoinvesteringar ( exkl. reparationer och underhåll) inom sjöfart 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

(D

600 "IT-fit) soo .

AW 400 W

300

zoo ——- »

100 f ,,

0

1946 50 55 60 65 Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

anställda. Inom handelsflottan råder det speciella förhållandet, att ca lla av arbetsstyrkan består av utlänningar. På grund av möjligheterna till fortsatt in- ternationell rekrytering räknar man. inte med några större svårigheter att tillgodose behovet av manskap. Ökningen av fartygsstorleken har fått konsekvenser för hamnarna, som dels måste undergå betydande fördjupning— ar (vilket i viss utsträckning även gäl- ler farlederna) och dels upprustas i fråga om lossnings— och lastningskapa- citet, så att inte de större fartygens lägre undervägskostnader neutraliseras av ökad liggtid. De årliga kostnaderna för ny- och ombyggnad av hamnarna, som i slutet av 1950-talet uppgick till drygt 60 mkr, kan enligt vad som in- hämtats av sjöfartsstyrelsen genom en rundfråga till hamnstyrelserua väntas

stiga med något tiotal mkr under pe- rioden 1961—65. Tas dessutom hänsyn till behoven av fyrar och övriga säker— hetsanordningar, farledsfördjupningar samt isbrytare erhålls en årlig investe- ring i anläggningar för sjöfarten på 90 mkr under perioden 1961—65, att jäm- föra med 65 mkr år 1960. Utvecklingen av de totala investeringarna i sjöfarten (alltså handelsflottan och anläggningar- na för sjöfarten tillsammantagna) fram- går av diagram 2.7.1:1. Investeringarna inom qutfarten var mycket stora 1959 och 1960 främst till följd av omställningen till jetdrift inom SAS (diagram 2.7.1: 2). Med utgångs- punkt från de kontrakt och planer som föreligger kan det bedömas, att inkö- pen av flygplan kommer att bli av rela- tivt obetydlig omfattning under perio- den 1961—65. Senare hälften av 1950- talet har inneburit ett genombrott för inrikesflyget. I samband därmed har en utbyggnad av nätet av flygplatser skett. När den nuvarande utbyggnadsetappen är avslutad inom några år beräknas ett 25-tal orter i landet ha flygplats för re-

Diagram 2. 7.1 : 2 Bruttoinvesteringar ( exkl. reparationer och underhåll) inom luftfart 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

C)

200

150 100 ' 50

1946 50 55 se 65

+-----e>

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

guljär trafik. Enligt de uppgifter som erhållits från luftfartsstyrelsen väntas de totala årliga investeringarna inom luftfarten under perioden 1961—65 komma att ligga på en nivå som mot- svarar endast drygt 1/4 av 1960 års. Bruttoinvesteringarna (exkl. repara- tioner och underhåll) i järnvägstrafik varierade under senare delen av 1950- talet kring en nivå på ca 330 mkr. Sta- tens järnvägar svarade för huvudpar- ten därav; de enskilda järnvägarnas in- vesteringar höll sig vid 10 å 20 mkr. Be- räkningar rörande den framtida inves- teringsutvecklingen utfördes för statens järnvägars vidkommande 1960 av järn— vägsstyrelsen på uppdrag av 1953 års trafikutredning. Vid tre olika alterna- tiv för trafikutvecklingen erhölls för perioden 1960—79 ett årligt investe- ringsbehov (exkl. malmbanan, bildrif— ten och färjetrafiken) på 195, 260 re- spektive 305 mkr (1959 års priser; för närmare detaljer hänvisas till SOU 1961: 23). Då det emellertid bedömdes föreligga en viss eftersläpning i fråga om teknisk rationalisering och upprust- ning av affärsbanenätet, framhölls det som angeläget, att de totala investering- arna (dvs. inkl. malmbanan, bildrif— ten och färjetrafiken) under första hälften av 1960-talet skulle uppgå till omkring 350 mkr per år. Vissa förse- ningar, som främst sammanhänger dels med planeringsläget för några kompli- cerade investeringsfrågor, dels med in- vesteringshegränsningar genom krymp- ta investeringsramar, har dock uppstått i det skisserade programmet och sta- tens järnvägar räknar numera med en genomsnittlig investeringsnivå på 320 mkr för 1961—65. Med utgångspunkt därifrån har vi för vår del i kalkylerna utgått från en total bruttoinvestering (exkl. reparationer och underhåll) inom såväl det statliga som det enskilda järnvägsområdet med i genomsnitt 340

Diagram 2. 7.1 : 3 Bruttoinvesteringar(erkl. reparationer och underhåll) i järnvägs— trafik 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

CD W i'"""€> 300 200 A, 100 1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, 5. 27.

mkr per år under perioden 1961—65, vilket är en minskning med ett tiotal mkr i förhållande till 1960 (diagram 2.7.1: 3) .

Situationen inom järnvägsområdet karakteriseras i investeringshänseende av att basinvesteringarna i banor och rullande materiel nu väsentligen klarats av. För statens järnvägar återstår dock en ökning av kapaciteten inom en del trånga sektorer (främst upprustning av rangerbangårdarna, godsterminalerna samt anläggning av dubbelspår på vissa sträckor) samt en utbyggnad av malm- banan. De nu planerade investeringar- na är i första hand inriktade på meka- nisering och automatisering av driften samt modernisering av den rullande materielen. För närvarande pågår så— lunda en successiv övergång till fjärr- manövrering och fjärrkontroll. Sådana anläggningar har planerats för större delen av det framtida SJ-nätet. I sam- band därmed inöjliggörs en avbeman- ning av ett stort antal stationer. I pro- grammet ingår vidare en total övergång under första hälften av 1960-talet från ångdrift till i första hand dieseldrift på

icke elektrifierade linjer. Rationalise- ringen av persontågsmaterielen är främst inriktad på att i viss utsträck- ning utbyta loktåg mot mindre och driftbilligare tågenheter av motorvagn- typ; för närtrafiken övervägs en an- skaffning av snabba specialtåg med hög kapacitet. Investeringen i godsvagnar syftar främst till en höjning av lastkapa- citeten, en standardisering av de nor- mala vagntyperna samt anskaffning av specialvagnar.

Rationaliseringarna beräknas tillsam- mans med planerade nedläggningar av järnvägslinjer minska arbetskraftsbeho- vet inom järnvägsdriften från ca 55 000 anställda är 1960 till ca 50 000 år 1965.

2.7.2 Biltrafik och spårvägar På grund av utspridningen på ett stort antal företrädesvis mycket små företag har det inte gått att genom insamling av planer få en överblick av den vänta- de utvecklingen inom biltrafikens om- råde. I allmänhet har bedömningen här fått ske skönsmässigt med utgångspunkt från mera allmänna överväganden. I ett par fall har dock genomarbetad prognos eller uppgift om planer förelegat. På personbilsomrädet har utveckling- en i Sverige gått mycket snabbt under 1950-talet. Antalet personbilar steg från ca 0,2 miljoner år 1950 till ca 1,1 mil- jon år 1960. Internationellt sett är den svenska utvecklingen dock inte på nå- got sätt enastående. I fråga om biltät- het överensstämmer den för perioden 1950—60 mycket nära med Förenta sta- ternas under åren 1916—25. År 1965 väntas enligt Industriens utredningsin- stituts prognos, vilken bygger på de amerikanska erfarenheterna, person- bilsantalet i Sverige ha stigit till minst 1,6 miljoner. Även i fråga om inköpen förutses en betydande ökning. Endast en mindre del av inköpen torde dock komma att avse bilar i yrkesmässig tra—

Diagram 2.7.2 Brulloinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) i biltrafik och spårvägar 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

(D

0 1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

fik samt tjänstebilar av olika slag och sålunda inräknas bland investeringarna i våra sammanställning-ar. Bussbeståndet, som under senare år minskat något, omfattade 1960 ca 8 000 fordon. Landsbygdens avfolkning samt den tilltagande privatbilismen har in- neburit en kraftig tillbakagång för de s. k. glesbygdslinjerna. Denna tillbaka- gång har, åtminstone vad beträffar transportvolymen, kompenserats av en ökning av busstrafiken i tätorterna. Uppgifter som inhämtats i samband med utredningen om kostnaderna för övergång till högertrafik ger vid han— den att man under första hälften av 1960-talet kan vänta en viss mindre uppgång i bussbeståndet och därmed antagligen också i investeringsbehoven. Antalet lastbilar (inkl. vissa special— bilar) ökade från ca 85 000 år 1950 till ca 125000 år 1960. Under denna tid

skedde en mycket betydande struktur- förändring inom lastbilsbeståndet. An- talet lastbilar i mcllanklasserna har minskat, medan de tyngre och lättare lastbilarna ökat kraftigt i antal. Ett markant inslag i utvecklingen har Vi- dare varit att trafikanterna i stor ut- sträckning skaffat sig egna fordon som är direkt avpassade för de speciella transportuppgifterna. De yrkesmässiga lastbilarna utgör enligt uppgift endast 18 procent av totala antalet lastbilar (men beräknas bland annat på grund av att de genomsnittligt sett är större svara för närmare hälften av transport- volymen). På grund av antalsexpansio- nen och strukturomdaningen har en mycket betydande investeringsökning ägt rum. Beträffande den framtida ut- vecklingen har av oss relativt sköns- mässigt antagits en lika stark relativ investeringsökning som under den se- naste femårsperioden. Detta har skett mot bakgrunden av den väntade upp- gången i produktionen och därmed ock- så transportbehovet. Det synes vidare rimligt att räkna med att lastbilstrafi- ken även i fortsättningen tenderar att ta en allt större del av godstransportarhe- tet. Om vissa lättnader i trafikregle- ringen genomfördes skulle detta sanno- likt kunna medföra ett bättre utnytt- jande av firmabilarna och i viss ut- sträckning minska investeringarna inom denna sektor.

Av de fem städer som för närvarande upprätthåller spårvägstrafik planerar Hälsingborg och Stockholm en successiv nedläggning av spårvägslinjerna under 1960—talet. Någon större förändring i investeringsnivån förutses icke under de närmaste åren.

De totala investeringarna i biltrafik och spårvägar kan enligt våra uppskatt- ningar väntas öka från knappt 1 mmkr år 1960 till 1,1 å 1,2 mmkr under pe- rioden 1961—65 (se diagram 2.7.2).

2.7.3 Vägar och gator 1950-talet. Under 1950-talet investera- des i vägar och gator sammanlagt ca 10 mmkr (inkl. reparationer och "under— håll), dvs. i genomsnitt ca 1 mmkr per år. Utgifterna för enbart ny- och om- byggnader uppgick 1951—60 till ca 6 mmkr; den årliga investeringsnivån steg från drygt 300 mkr år 1950 till ca 850 mkr år 1960.

De konkreta resultaten av dessa inves- teringar kan i viss mån belysas med följande siffror.

Längden av det allmänna vägnätet på landsbygden ökade — genom nybygg- nad och överföring av väg till allmänt underhåll —— från ca 9 000 mil år 1950 till ca 9 500 mil år 1960. Den ur trafik- och väghållningssynpunkt viktigaste förändringen under denna tid har va- rit tillväxten av belagda och oljegrus- behandlade vägar. År 1950 var endast 500 mil (6 procent av vägnätet) för- sedda med varaktigare slitlager än grus; i slutet av år 1960 hade denna våglängd ökat till 2 300 mil (24 procent), varav 700 mil (8 procent) var oljegrusbehand— lade. Av enbart riksvägarna på sam- manlagt 1 200 mil var 63 procent per- manenthehandlade 1960. De kvalitativa förbättringar som vägnätet undergått belyses även av att 1960 tilläts ett axel- tryck av 8 ton på 48 procent av lands- bygdens allmänna vägar, vilket kan jämföras med att 1953 (det första år för vilket statistik föreligger) tilläts 7 ton på endast 1,5 procent av vägarna.

Generellt kan om städernas väg- och gatubyggnadsverksamhet under 1950- talet sägas, att den kommit att inriktas på arbeten som var för sig varit av mindre omfattning; mera genomgripan- de åtgärder för förbättring av framkom- ligheten i städerna har förekommit i relativt liten omfattning. Bland annat som en följd av att de mest omfattande beredskapsarbetena varit förlagda till

landsbygdens vägar har dessa kommit att öka sin andel av de totala ny- och ombyggnaderna något mellan första och andra hälften av 1950-talet.

Planer. 1957 års vägplan ( SOU 1958:1 ) antogs i princip av 1959 års riksdag som ett program för upprust- ningen av landets vägnät. Beslutet in- nebar dock inte något definitivt ställ- ningstagande till den takt, vari planen borde realiseras. Frågan om de kom- mande årliga investeringarna skulle be- dömas med hänsyn till bland annat det samhällsekonomiska och statsfinansiel— la läget.

För den första treårsperioden som vägplanen omfattade (1958—60) upp- tog denna ny- och ombyggnader av vä- gar och gator (exkl. ej statsbidragsbe- rättigad del) för sammanlagt ca 1,5 mmkr, medan det faktiska byggandet kom att uppgå till ca 1,9 mmkr. Totalt sett ökade alltså investeringarna betyd- ligt snabbare än vad vägplanen anger. Därvid är emellertid att uppmärksam- ma, att ca 600 mkr av Väg- och gatuin- vesteringarna 1958—60 hade formen av beredskapsarbeten. Dessa avser visser- ligen till allra största delen vägar som är upptagna i vägplanen, men på grund av att deras syfte är att bereda arbete åt arbetslösa har de kommit att koncen- treras till vissa län, företrädesvis i Norr- land. Vägbyggandet har därigenom kommit att öka snabbare i dessa län än i övriga delar av landet.

Med vägplanen som bakgrund har inom olika områden konkreta utbygg- nadsprogram för de närmaste åren gjorts upp. För den statliga väghåll- ningen på landsbygd och i städer ut- görs dessa program av väg- och vatten- byggnadsstyrelsens s. k. flerårs- respek— tive .fördelningsplaner. För den icke statsbidagsberättigade delen av städer- nas väg— och gatubyggnad har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppskattat ut-

vecklingen på grundval av insamlade uppgifter.

För ny- och ombyggnad av statliga och kommunala vägar och gator under perioden 1961—65 innebär planerna och uppskattningarna investeringar på sammanlagt 4,4 mmkr. Härav avser 2,9 mmkr landsbygdens vägar och 1,5 mmkr städernas vägar och gator. Det innebär, att städernas andel av investe- ringarna ökar till en nivå som ligger något över den som noterades för 1950- talet. För landsbygdens vägar skulle den årliga investeringsnivån bli ungefär oförändrad mellan 1960 och genom— snittet för 1961—65; för städernas skulle en ökning ske från 200 till 300 mkr. I båda fallen inkluderas bered- skapsarbetena i 1960 års belopp.

Tas härutöver hänsyn till behoven av investering i enskilda vägar samt |i väg- maskiner erhålls, att de totala redovi- sade investeringsbehoven på väg- och

Diagram 2.7.3 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) i vägar och gator 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

CD

1300

7200

1100 1000 900

800

700

600

500

400 500

200

100

0

1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

gatuområdet (exkl. underhåll) för pe- rioden 1961—65 uppgår till närmare 5 mmkr. Ett förverkligande av den skis- serade utvecklingen skulle föra upp den årliga investeringsnivån från ca 850 mkr år 1960 till i genomsnitt ca 1 000 mkr under perioden 1961—65.

Sammanfattningstabellen 3: 5 i avdel- ning 3 och diagram 2.7.3 visar något större belopp beroende på att investe- ringar i idrotts- och friluftsanläggningar finns inkluderade där av den orsaken att de har varit svåra att skilja ut ur den historiska statistiken. Enligt de uppgifter som erhållits från Riksidrotts- förbundet uppgick dessa investeringar till ca 70 mkr per år 1956—60. Enligt samma källa finns det skäl anta att de blir av samma omfattning även un- der första hälften av 1960-talet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har på grundval av gjorda inventeringar be- dömt att mellan 7 000 och 8 000 km (50 it 60 procent) av riksvägarna är i be- hov av ny- eller ombyggnad om bedöm- ningen sker med utgångspunkt från da- gens trafvikvolym. Sett i förhållande till 1975 års trafik, vilket är utgångspunk- ten för vägplanen, stiger ny- och om- byggnadsbehovet ytterligare. De plane- rade investeringarna i landsbygdens vä- gar bör räcka till en om- och nybygg- nad av 2800 km riksvägar och 4300 km länsvägar. För riksvägarna betyder det, att mellan 1/4 och 1/:v. av det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppskatta- de ombyggnadsbehovet skulle kunna till- godoses. För länsvägarna torde motsva- rande andel vara något lägre. Av stä- dernas investeringar går en stor del till de mycket omfattande arbetena med nya trafikleder i Stockholm och Göte- borg. Vidare ingår nya genom- eller förbi-farter i ett 25-tal städer.

Väg- och gatuanderhället inom det statliga och kommunala området har av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen be-

dömts behöva dra en kostnad av 2,3 mmkr under perioden 1961—65, varav 1,7 mmkr för landsbygden och 0,6 mmkr för städerna.

Kommittén: Vi har i våra kalkyler för perioden 1961—65 för ny- och om- byggnad av vägar och gator accepterat ett investeringsprogram (inkl. bered- skapsarbeten) av den totalkostnadsmäs- siga omfattning som väg- och vatten- byggnadsstyrelsens flerårs- och fördel- ningsplaner anger och som ungefär mot- svarar vägplanen med ett års försening. Våra utgångspunkter har därvid varit följande. Tillgängliga prognoser visar, att biltrafiken kommer att undergå en mycket kraftig ökning under de när- maste årtiondena. Väghyggandet står visserligen inte i något tekniskt givet förhållande till trafikutvecklingen. De utredningar som redovisats i vägplanen och de beräkningar som utförts inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får dock anses visa, att en trafik av den omfattning som förutses måste vara för- bunden med relativt snabbt stigande investeringar i vägar och gator om en tillfredsställande trafikstandard skall kunna uppnås. Vågplanen förutsätter att investeringsökningen skall fortsätta även under senare delen av 1960-talet.

Även om egentliga lönsamhetskalky- ler ej kan genomföras står det emeller- tid klart, att en höjd trafikstandard kan beräknas ge betydande vinster i form av bättre framkomlighet, ökad trivsel och lägre olycksfallsfrekvens.

Särskild vikt bör enligt vår mening fästas vid möjligheten att ernå en stör- re trafiksäkerhet. Det material, som pre- senterats i bland annat vägplanen och 1961 års petita från väg- och vatten- byggnadsstyrelsen, har gett klart be- lägg för väg- och gatustandardens av- görande betydelse för trafiksäkerheten. För att lyckas måste den nu genom- förda intensifieringen av trafikpropa-

gandan få ett stöd av ett ökat vägbyg- gande.

Som närmare utvecklas i avdelning 4 kan man vid avvägningen mellan i och för sig räntabla investeringar inte bort- se från det förhållandet, att möjlighe- terna till en mer betydande investe- ringsökning under de närmaste åren inom ett stort antal områden begrän- sas av flaskhalsar, främst i fråga om projektering. För vägväsendets del fö- religger emellertid genomarbetade lång- siktsplaner, som synes göra det möj- ligt att på ett effektivt sätt genomföra den expansion som finns förberedd ge- nom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens flerårsplaner.

Vi har utgått från att en övergång till högertrafik kommer att ske under 1960- talet. Enligt de beräkningar som ut— förts av den särskilt tillsatte utrednings- mannen kommer detta att dra en kost- nad av ca 350 mkr. Vi har i våra kal- kyler för perioden 1961—65 för detta ändamål tagit upp 250 mkr, varav 100 mkr för 1965, vilka belopp inkluderats i reparations- och underhållsposten.

2.7.4 Post och tele

Med ledning av uppgifter som erhål- lits från leleverket har dess investering- ar (exkl. reparationer och underhåll) beräknats öka från 335 mkr år 1960 till ca 400 mkr år 1963 för att däref- ter successivt minska till ca 350 mkr år 1965; i genomsnitt per år 1961—65 betyder detta ca 370 mkr (diagram 2.7.4). Uppgången avser främst telefon- rörelsen, där investeringsbehovet be- stäms av den pågående automatisering- en samt av abonnent- och trafikökning- en. Automatiseringen planeras fortgå i

Diagram 2.7.4 Brultoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom tele- verket 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

...; ©

j.-----q

350 —- —0 .

300

250-

200

l 1 | 1 | 1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

sådan takt, att den i huvudsak är av- slutad omkring 1970. Televerket räk- nar med att antalet telefonapparater vid denna tid skall ha stigit till ca 3,6 mil- joner, vilket kan jämföras med ca 2,6 miljoner år 1960.

Främst tack vare automatiseringen minskade antalet anställda från ca 40 000 år 1955 till ca 38000 år 1960. Televerket räknar med att personalbe- hovet kommer att minska med ca 6 000 fram till 1965.

Postverkets investeringar, som är av relativt ringa omfattning, väntas stiga något under första hälften av 1960-ta- let. Postverket räknar med att antalet anställda kommer att öka från ca 35 000 år 1960 till ca 38000 år 1965 som en följd av verksamhetens expansion.

2.8 Varuhandel

1950-talet. Varuhandelns investeringar hölls under åren närmast efter kri-

get nere på en låg nivå genom bygg- nadsregleringen. Några år in på 1950-

talet började emellertid en expansions- period, som medfört att de stigit snab- bare än de flesta andra områdens in- vesteringar. Kapacitetsökningen har därvid varit kombinerad med en myc- ket betydande förändring av distribu- tionens struktur, vari ingått byggandet av moderna partihandelslager, självbe- tjäningsbutiker och varuhus, de sena- re i regel av kedjetyp, t. ex. Epa, Tem- po och konsumentkooperationens. En stor del av strukturomvandlingen har skett i samband med befolkningsom- flyttningen till tätorterna.

Under perioden 1956—60 uppgick in- vesteringarna (exkl. reparationer och underhåll) enligt tillgänglig statistik till ca 2,7 mmkr och 1960 nåddes en nivå på närmare 700 mkr (diagram 2.8). Sta- tistiken på detta område är emellertid ofullständig främst i det avseendet, att den endast omfattar investeringar i 'byggnader. Utanför ligger således kost- naderna för inredning av lokaler samt de mycket expansiva poster, som kyl- anläggningarna i detaljhandeln och de mekaniska transportmedlen i partihan- deln sannolikt utgjort under 1950-talet. Å andra sidan ingår åtminstone i viss utsträckning andra investeringar än va- ruhandelns (hotell, restauranger, kon- torslokaler o. dyl.).

Enligt de relativt osäkra beräkningar, som redovisas i appendix A och tabell 3:4 i avdelning 3, steg under 1950-ta- let antalet sysselsatta inom varuban- deln med ca 60 000 (15 procent) till en nivå på 460 000 år 1960. Knappt tre fjär- dedelar därav kan uppskattas ha varit verksamma inom detaljhandeln och drygt en fjärdedel inom partihandeln. Av samma källor framgår, att antalet sysselsatta inom varuproduktionen sam- tidigt ökade med endast ca 20 000 (1 procent). Eftersom det i stort sett är samma varor som produceras i indu- stri etc. och som sedan distribueras

Diagram 2.8 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom varu- handel 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

900 © &

soo n......i

700 _ ___

600

500

400

300

200

100

j_.

l I 1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, 5. 27.

genom parti- och detaljhandeln kan man kanske av den stora skillnaden i ök- ningen av antalet sysselsatta dra den slutsatsen, att arbetsproduktiviteten sti- git betydligt mer i produktions- än i distributionsledet. Någon bestämd slut- sats om skillnaderna i produktivitet kan dock ej dras av de anförda talen, efter- som vi saknar uppgifter om omfatt- ningen av de prestationer som är för- bundna med en vara på dess väg från råvara till förbrukare.

Planer och bedömningar. Med hänsyn till uppdelningen på många delvis små företag har det inte varit möjligt att för detta område insamla mera fullständi- ga planer för investering, sysselsättning etc. På vårt uppdrag har emellertid en

undersökning av vissa tendenser inom varuhandeln utförts inom Företagseko— nomiska forskningsinstitutet vid Han- delshögskolan i Stockholm (bilaga 4). Vi har vidare erhållit investeringsupp- gifter från konsumentkooperationen och ett större kedjeföretag samt haft överläggning med representanter för handeln. Därav har framgått, att inves— teringsverksamheten torde komma att fullföljas i den höga takt som nu upp- nåtts saint troligen ökas; några mer preciserade uppgifter om det totala framtida investeringsbehovet har dock inte kunnat erhållas. På grundval av mera allmänna överväganden har vi emellertid antagit, att investeringarna (exkl. underhåll och med den avgräns- ning, som framgår ovan) under åren 1961—65 ökas till 4 mmkr att jämföra med 2,7 mmkr 1956—60, sålunda en ök- ning av investeringsvolymen med om- kring 50 procent mellan de båda perio- derna. De årliga investeringarna skulle då stiga från närmare 700 mkr år 1960 till ca 900 mkr år 1965.

En utgångspunkt vid bedömningen av utvecklingen inom varuhandeln har va- rit, att den privata konsumtionen i vår kalkyl för perioden 1961—65 antagits trendmässigt öka med drygt 20 procent jämfört med ca 17 procent i genom- snitt per femårsperiod under 1950-ta- let. Tillsammans med den förutsedda konsumtionsfördelningen mellan varor och tjänster och mellan olika varuslag kan detta väntas medföra, att ström- men av varor genom detaljhandeln ökar något mer per år under perioden 1961 —65 än under 1950-talet. Denna utveck— ling kan väntas höja tillväxttakten även för partihandelns omsättning. Denna av- ser emellertid till omkring hälften pro- ducentvaror — främst byggnadsmate- rial och maskiner — vilkas efterfrågan enligt våra kalkyler inte visar en snab- bare ökningstakt 1961—65 än under

1950-talet. Ökningstakten för partihan— delns omsättning kan därför inte vän- tas stiga lika mycket som detaljhan- delns.

En annan utgångspunkt har varit, att vi räknat med att bland annat inten- siv priskonkurrens skall leda till en på- skyndad strukturförändring. Trots att det inte varit möjligt att ange hur stor del av de anslagna investeringarna som åtgår för att klara den ökade varuström- men, har vi dock utgått från, att dessa skall räcka till för den ifrågasatta in- tensifieringen av strukturomvandling- en. Denna kan inom detaljhandeln lik- som under senare hälften av 1950-talet i första hand väntas innebära följan— de: a) utveckling mot allt större buti- ker, främst inom livsmedelsområdet; på grund av den starka bundenheten till det bestående butiksnätet måste man liksom hittills räkna med en avsevärd tröghet i denna utveckling i bostadsom- råden utan stark befolkningstillväxt; b) fortsatt snabb tillväxt i antalet själv- bet—jäningsbutiker; c) förskjutning i för- säljningen av mera lättsålda standard- varor från olika specialbranscher till varuhus, enhetsprisaffärer och stora livsmedelsbutiker; d) koncentration av handeln till tätorter; e) inom tätorter- na en allt starkare centralisering av handeln till de viktigaste butiksstråken, inklusive i de allra största städerna ett antal stora sekundär- och förortscentra.

I bilaga 4 har angetts en metod för beräkning av arbetskraftsbehoven inom varuhandeln, som i korthet innebär, att efterfrågan på arbetskraft sätts i relation till utvecklingen av dels den distribuera- de varumängden, dels omsättningen per sysselsatt. Den sistnämnda faktorn har uppskattats med hjälp av empiriskt ma- terial från 1950-talet. En tillämpning av denna metod och de produktivitetstal, som registrerats för 1950-talet, ger till resultat, att antalet anställda inom han-

deln skulle stiga med närmare 60000 personer eller 12 å 13 procent från 1960 till 1965, vilken siffra finns in- förd i sammanfattningstabellen röran- de arbetskraftsefterfrågan (tabell 3: 4 i avdelning 3).

Vi har emellertid i vår slutkalkyl för arbetskraftsbalansen räknat med möj-

ligheten av en något påskyndad pro- duktivitetsökning jämfört med 1950-ta- let. Främsta motivet till detta har va- rit den förutsatta intensifierade struk- turomläggningen. Ökningen av syssel— sättningen i handeln 1960—65 har på så sätt antagits kunna begränsas till ca 50 000 personer eller ca 11 procent.

2.9 Offentliga tjänster

2.9.1 Undervisning 1950-talet. Det svenska undervisnings- väsendet genomgick en synnerligen kraftig expansion under 1950-talet, vil- ket visas av att antalet helbidsstuderan- de steg från ca 800 000 år 1950 till när- mare 1 200 000 år 1960 (ökning med ca 50 procent). Till denna expansion sam- verkade på samtliga undervisningssta- dier befolkningsökning och en uppgång i utbildningsfrekvensen (den procen- tuella andel av en åldersgrupp som be- finner sig under utbildning). Den re- lativt sett kraftigaste ökningen av an- talet studerande inträffade som fram- går av diagram 2.9.1:1 i åldersgrup- pen 16—18 är (nära tredubbling). I åldersgruppen 7—15 år var uppgången 38 procent och i åldersgruppen 19——24 år 62 procent. Planer. Inom undervisningsväsendet pågick under 1950-talet jämsides med nämnda utbyggnad en omfattande utred- nings- och försöksverksamhet, vars re- sultat skall omsättas i praktiska refor- mer under 1960-talet. Grundskolan skall successivt genomföras som obligatorisk skola med början läsåret 1962/63. Den genomförandetakt skolberedningen fö— reslagit (SOU 1961: 30) innebär, att grundskolan t. -o. m. femte årskursen skall vara linförd i hela landet .fr. o. m. höstterminen 1968. Helt genomförd blir den enligt detta förslag fr. o. m. höst- terminen 1972. Trots den successiva ök- ningen av utbildningsfrekvensen upp

emot 100 procent kommer dock anta- let elever i åldern 7—15 år att sjunka något under 1960-talet på grund av minskat befolkningsunderlag (diagram 2.9.1: 1) .

Antalet ungdomar i åldern 16—18 år kulminerar under första hälften av 1960- talet för att därefter successivt minska framemot 1970. De planerande myndig— heterna räknar emellertid med att en kraftig uppgång i den andel av varje årskull som vill utbilda sig skall höja antalet elever betydligt. Det finns för närvarande i dessa åldersgrupper en betydande kö framför flertalet utbild- ningsanstalter. Exempelvis kunde en- dast 80 procent av dem som höstter- minen 1960 sökte till allmänbildande gymnasium intas. Motsvarande tal var för tekniskt gymnasium ca 60 och för handelsgymnasium ca 55 procent. Vid de centrala verkstadsskolorna l-igger an- delen avvisade uppemot 50 procent även om platserna inom vissa avdelningar mycket väl räcker till.

Inom gymnasieområdet planeras un— der 1960-talet tyngdpunkten i utbygg- naden alltmer komma att förskjutas mot de tekniska gymnasierna och han- delsgymnasierna. Här liksom inom gym- nasieområdet i övrigt bromsas emel- lertid utvecklingen av lärarbrist. För yrkesskolornas del räknar överstyrel- sen för yrkesutbildning med att en fort- satt hög utbyggnadstakt erfordras; ett betydande investeringsbehov tillkom-

Diagram 2.9.1 :] Personer under utbildning inom olika åldersgrupper 1940—70

Talen i staplarna anger den procentuella utbildningsfrekvensen (antalet personer under heltids- utbildning av minst fem månaders längd i procent av samtliga personer inom respektive ålders-

grupper)

TUSENTAL TUSENTAL. PERSONER PERSONER SAMTLIGA PERSONER |:]

INOM ÄLDERSGRUPPEN ]ANTAL UNDER 1100 7'15ÄR UTBILDNING 1100 1000 _ 1000 900 ?— r "* 900 500 _j 19-24ÅR ”0 700 "" 700 600 '_' 600 500 . , _ '— 500 79 85 se 9: 96 100 . 400 16'18ÅR 400 ,—1 I— 300 _ _ 300 200 _ zoo 100 _ ' '_': 100 _ * . . |_- '_.'1 : =an . 16 21 32 39 a 8 ana. E' 1940 50 55 60 05 70 1940 50 55 60 65 70 1940 50 55 60 65 70 Källor:

1940—60: I huvudsak statistiska centralbyrån. 1905 och 1970: De antaganden som ligger bakom de planerande instansernas utbyggnadsplaner.

mer därutöver på grund av att de pro- visoriska skollokaler, som hittills fått tillgripas, i många fall behöver ersät- tas.

Det stora antal barn som föddes på 1940—talet kommer under första hälf- ten av 1960-talet upp i de åldrar från vilka framförallt studerande till univer- siteten rekryteras. Antalet personer i åldersgruppen 19—24 år ökar från ca 500 000 år 1960 till ca 730 000 år 1965; efter en kulmvination under senare hälf- ten av 1960—talet nås 1970 åter unge- fär 1965 års nivå. Tillsammans med en sannolik uppgång i utbildningsfrekven- sen väntas detta medföra att antalet studerande stiger betydligt (diagram 2.9.1: 1).

Utbyggnaden av den högre undervis- ningen och forskningen planeras ske

efter de riktlinjer som beslutades av 1960 års riksdag. Tyngdpunkten kom- mer att ligga på den tekniska, natur- vetenskapliga, medicinska och sam- hällsvetenskapliga utbildningen.

Den skisserade utvecklingen kommer att få konsekvenser för investeringar och driftkostnader. I tabell 2.9.1 sam- manfattas planerna för investeringar i byggnader och anläggningar (exkl. in- redning och underhåll). De källor och beräkningsmetoder som använts redo- visas -i anslutning till tabellen. Av ko- lumn 6 framgår, att föreliggande pla- ner inom olika delar av undervisnings- väsendet skulle medföra en höjning av investeringarna i byggnader (exkl. in— redning och underhåll) fram till 1965 med sammanlagt 300 mkr, varav unge- fär hälften kommer på grundskolan och

Tabell 2.9.1 Byggnadsplaner inom undervisningsväsendet 1961—65 för ny- och om- byggnad exklusive inredning etc.

Nedlagda kostnader (miljoner kronor i 1960 års priser)

Faktisk investering 1959—60 och pla- .. . . nerad investering Beraknat med utgångspunkt från mvestermgsramar etc. 1961—65 enl. be- räkn. utifrån kom- munstatistik etc. Grund- Gymna- Universi- Yrkes- Summa skola sier tet etc. skolor Annat (avrundat) Summa 1 2 3 4 5 6 7 1959 190 25 25 45 15 300 440 1960 210 25 30 55 15 325 470 (prel.) 1961 190 26 40 65 20 340 485 1962 210 26 75 60 20 390 535 1963 280 27 110 70 25 510 655 1964 330 28 125 80 30 590 735 1965 350 28 135 80 30 620 765 1961—65 1 360 135 485 355 125 2 450 3 175 1961—65 (per år) 272 27 97 71 25 490 635

Källor och beräkningsmetoder: Kolumn 1—6 för tiden t.o.m. budgetåret 1961/62: huvudsakligen faktiska investeringsramar och budgetanslag.

Kolumn 1—6 för tiden efter budgetåret 1961/62: Grundskolan: Skolberedningens förslag till investeringsramar har översatts till faktisk inves- teringsverksamhet (nedlagda kostnader) med hjälp av följande antaganden:

1. Igångsättningen av byggen under ett budgetår antas dels vara lika med samma budgetårs investeringsram och dels fördela sig lika på de båda halvåren.

2. Byggnadstiden uppgår till två år. Med de gjorda antagandcna har av den faktiska investeringen y, kommit att falla på igång- sättningsåret och 1/2 respektive 1/4 på de båda därpå följande åren. Gymnasier: Uppskattning av totala investeringarna under femårsperiodeu 1961/65 har cr— hållits från skolöverstyrelsen. En jämn stegring under perioden har antagits. Universitet och högskolor: Ecklcsiastikdepartementets uppskattning på grundval av uppgifter från universiteten etc. Yrkesskolor: Planer enligt överstyrelsen för yrkesutbildning. Annan undervisning (som omfattar seminarier, lantbruksskolor, skogsskolor, folkhögskolor etc.): Planer enligt uppgift från respektive område. Kolumn 7, åren 1959—60: enligt konjunkturinstitutets på grundval av kommunstatistik etc. gjorda beräkningar. Kolumn 7, åren 1961—65: se texten.

ca 100 mkr på universiteten och hög- sen både 1959 och 1960 var så pass stor skolorna. Nu tillstöter emellertid den som ca 150 mkr. Vi har förutsatt, att komplikationen att de faktiska kostna- tendensen till underskattning av de slut- derna för skolbyggen sådana de fram- liga faktiska kostnaderna kommer att kommer ur kommunstatistik etc. regel- göra sig gällande även i framtiden och mässigt överstigit de kostnader som be- därför korrigerat de erhållna uppgif- räknats med utgångspunkt från inves- terna. Den absoluta ökningen 1960—65 teringsramar etc. Av kolumnerna 6 och har antagits bli den som framräknats ur 7 i tabell 2.9.1 framgår, att differen- investeringsplanerna (kolumn 6).Denna

Diagram 2.9.1:2 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom undervisningsväsendet 1962—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

900. CD

800

+------+

700

600

soo /

400 [nv/ 300

200

[ l l ] 1952 55 60 05

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

ökning har därefter applicerats på den utgångsnivå för 1960 som kommunsta- tistiken etc. anger. Underskattningen av kostnaderna har på så sätt antagits komma att stanna vid samma absoluta belopp (150 mkr) under hela perioden, vilket betyder att dess relativa andel skulle minska. Resultatet, som återfinns i kolumn 7, har blivit en investerings- serie som för 1965 upptar 765 mkr. Hur denna uppjustering fördelar sig på de olika underv-isningsformerna kan inte exakt avgöras, men sannolikt faller den till större delen på grundskolan och till en mindre del på yrkesskolan.

Tas dessutom hänsyn till att bety- dande investeringar behövs för inred- ning erhålls enligt föreliggande planer en ökning av investeringarna (exkl. re- parationer och underhåll) inom under— visningsområdet från ca 550 mkr 1960

till 750 mkr i genomsnitt per år under perioden 1961—65 (diagram 2.9.1: 2).

Driftutgifterna för utbildningsväsen- det kan med utgångspunkt från upp- gifter ur skolberedningens betänkande och från de olika myndigheterna upp- skattas stiga relativt långsamt (3,9 pro- cent per år) fram till 1965 trots det på- gående reformarbetet. Eu av anledning- arna till den begränsade uppgången är som nämnts att antalet barn i grund- skolans åldrar minskar, vilket motver- kar de kostnadsökningar som samman- hänger med förlängd skolgång och höjd undervisningsstandard.

Driftutgifterna för utbildningsväsendet uppgår nu till ca 3,5 procent av brut- tonationalprodukten. Denna andel kom- mer enligt ovan redovisade planer att vara av samma storlek 1965 om man räknar i fasta priser och löner. På läng- re sikt, när organisationen hunnit byg- gas ut och tillgången på lärare stigit, bör man räkna med en väsentlig ökning. Det kan i detta sammanhang nämnas, att i Förenta staterna motsvarande an- delar är 3,6 procent och att den inom ett årtionde kan väntas stiga upp mot 4,5 procent. Även i Sovjetunionen räk- nar man med en stegring inom ett år- tionde upp mot 4 a 5 procent.

Kommittén: Till denna översikt över planerna för utvecklingen av utbild- ningen vill vi foga följande delvis vär- derande kommentarer.

Det är alldeles uppenbart att utbygg- naden av utbildningsväsendet är en av de viktigaste sidorna av samhällsutveck— lingen. Utbildningen representerar en form av konsumtion, som är föremål för en snabbt växande efterfrågan. Det sy- nes också angeläget att utbildning och därmed följande bildning håller jämna steg med den materiella standardhöj- ningen. Redan ur dessa synpunkter kan ökade utgifter för utbildning vara moti- verade.

Utbildningens resultat kan emellertid också betraktas som ett produktionska- pital som ger utdelning både för indi- viden och samhället. Man har anled- ning räkna med att avkastningen för samhället är större än för individen, därför att tillgång på utbildade per- soner även har indirekta fördelar; det- ta är särskilt påtagligt för dem som ge- nom sin utbildning intar en ledande ställning i produktionslivet och som därvid kan påverka produktiviteten hos dem med vilka de samarbetar. Att så- dana fördelar erhålls, när utbildningen leder fram till forskning och tekniskt utvecklingsarbete, är också alldeles up— penbart. En utbildning som smidigt änd- rar sin inriktning efter nya tekniska, sociala och kulturella förutsättningar kan ge samhället den möjlighet till om- daning som är förutsättningen för till- växten av produktionen och utveckling- en av samhällslivet i allmänhet. Om- vänt .kan en brist på en sådan anpass- ning till samhällets behov i en växan- de ekonomi skapa flaskhalsar som hind- rar en önskvärd utveckling.

Dessa synpunkter och värderingar har i hög grad sin tillämpning på den period som denna utredning behand- lar. En genomgång av olika områden visar, att man inte i tid förutsett och träffat anstalter för den utbildning som kommer att behövas för att samhället skall kunna utvecklas i önskad rikt- ning. Detta gäller i första hand utbild- ningen själv; den skulle med fördel kunna utvecklas snabbare, kvantitativt och kvalitativt, om man i tid hade ut- bildat tillräckligt många lärare med de erforderliga kvalifikationerna.

Eftersläpningen i utbildningsväsendet framträder bland annat på den högre utbildningens område. Planläggningen av en expansion igångsattes här på all- var i mitten av 1950-talet. Dessa pla- ner har emellertid endast till en mind-

re del hunnit sättas i verket. Under ti- den fram till 1965 kommer större ök- ningar att ske, exempelvis vad gäller intagningen vid de tekniska och medi- cinska högskolorna. Det tar sedan yt- terligare ca fem år innan examinatio- nen ökas i motsvarande mån. Man mås- te därför tyvärr räkna med att tillgång- en på högre utbildad arbetskraft kom- mer att bilda en flaskhals för utveck- lingen på olika områden de närmaste fem åren. Bristen på arkitekter och and- ra tekniker kommer att begränsa kapa- citeten för projektering och därmed för byggandet. Bristen på läkare kommer att begränsa möjligheterna att utvidga sjukvården. Det är därför angeläget att programmet för utbyggnad av univer- sitet och högskolor får utvecklas i full skala så tidigt som möjligt under de närmaste åren. Investeringsprogrammet för en tioårsperiod är av storleksord- ningen 1 mmkr. Det årliga byggandet måste därför snarast möjligt höjas till en nivå av minst 100 mkr per år, om motsvarande ökning av examinationen ej skall förskjutas bortom 1960-talets slut. Målsättningen bör nu vara, att un- der senare hälften av 1960-talet utvidga eller avlägsna de mest besvärande flask- halsarna.

Motsvarande behov föreligger att snabbast möjligt öka kapaciteten hos andra former av yrkesutbildning. Även på detta område har av organisatoriska och andra skäl en fördröjning av ut- vecklingen inträtt, som måste hålla till- baka framstegstakten i vårt näringsliv. De fackskolor, som föreslagits bilda en fortsättning av grundskolan, har ännu inte fått sin slutliga utformning och denna utveckling synes i huvudsak lig- ga bortom 1965, även om en viss för- söksverksamhet kommer igång redan tidigare.

Lika viktigt som det är att bygga ut yrkesskolor för ungdom är det att öka

kapaciteten för omskolning och vidare- utbildning. Dessa bildar ett viktigt led i en aktiv arbetsmarknadspolitik, som kan leda till ett bättre utnyttjande av arbetskraften och underlätta dess över- gång till mer produktiv sysselsättning. Utvidgade möjligheter till vidareutbild- ning och omskolning är av särskild vikt i en tid då teknik och organisation snabbt förnyas. På dessa områden bor- de en expansion kunna komma till stånd utöver vad som angetts i de pla- ner som redovisats till vår utredning.

Vår uppfattning är, att resurser bör ges för att genomföra de program som ovan redovisats. Vi är visserligen med- vetna om att utbyggnaden av vissa om- råden kan komma att fördröjas av orga- nisatoriska och andra hinder. Man bör undersöka om det inte, främst i fråga om yrkesskolorna, är möjligt att gå fram i en snabbare takt än de angivna pro- grammen. Vi vill i detta sammanhang betona, att de prognoser för antalet per- soner under utbildning, som erhållits från de planerande myndigheterna och som finns redovisade i diagram 2.9.1: 1, bör betraktas som minimiantaganden.

Olika delar av utbildningen har un- der senare år varit föremål för under- sökningar av olika kommittéer och för en utvidgad fortlöpande planeringsverk- samhet. Vår uppfattning är att denna verksamhet skulle behöva ytterligare ut- vecklas i syfte att skapa en bättre sam- ordning mellan tillgång och efterfrågan inom undervisningsområdet. Skolbyg- gandet skulle behöva analyseras mera ingående ur rikssynpunkt, varvid an- tagandena om den lokala befolknings- utvecklingen kunde bättre samordnas med riksprognoser.

2.9.2 Hälso- och sjukvård

1950-talet. Huvuddragen i utvecklingen inom hälso- och sjukvården under det senaste årtiondet belyses av följande

siffror. De årliga investeringarna (exkl. underhåll) i byggnader och utrustning har stigit från omkring 150 mkr 1950 till 330 mkr 1960, alltså något mer än en fördubbling. Antalet vårdplatser kan under samma tid beräknas ha ökat med 16 procent, från 99 000 till omkring 115 000. Att ökningen blivit så pass be- gränsad sammanhänger med att om— byggnad-en av föråldrade sjukhus tagit en relativt stor del av resurserna. Vida- re har en betydande upprustning av ekonomiavdelningarna företagits.

Antalet för vård intagna har vuxit snabbare än vårdplatserna beroende på att vårdtiderna kunnat nedbringas nå- got. I sluten kroppssjukvård (exkl. för- lossningsvård och vård av långvarigt kroppssjuka) steg antalet intagna från ca 690 000 år 1950 till ca 850 000 år 1960 (ökning med ca 25 procent). Inom men- talsjukvården ökade de förstagångsin- tagna 1950—60 från 7 900 till närmare 12 000.

Läkarprognosutredningen gjorde i sitt betänkande (SOU 1961: 8) ett försök att konstruera ett sammanfattande mått för utvecklingen t. o. m. 1958 av den to- tala konsumtionen av sjukvårdstjänster. Man utgick därvid från kvantitativa data om intagningar och vårddagar i sluten vård och antalet besök i öppen vård o. dyl. och gjorde en sammanväg- ning till en totalindex. Det är alltså fråga om ett rent kvantitativt mått, som inte tar hänsyn till de kvalitetsförbätt- ringar som ägt rum. Efter en av oss företagen komplettering för åren 1959— 60 erhålls enligt denna index, att sjuk- vårdskonsumtionens kvantitativa ök- ning 1950—60 var 30 a 35 procent eller ca 3 procent per år. Den inom hälso- och sjukvården sysselsatta arbetskraften ökade under samma tid från 95 000 till 140 000 eller med närmare 50 procent, dvs. ca 4 procent per år. En stegring i arbetskraftsåtgången per vårdfall

(personaltätheten) har alltså ägt rum. Däri återspeglar sig först och främst de stora kvalitetsförbättringar som ägt rum, t. ex. i form av långt driven spe- cialbehandling och kraftigt utbyggda serviceavdelningar (röntgen, laborato- rier etc.). I vilken mån verkliga produk- tivitetsändringar spelat in går inte att avgöra.

Planer. Enligt den skiss till ett pro— gram för den svenska hälso- och sjuk— vården, som finns redovisad i läkar— prognosutredningens betänkande, står det klart att vi trots de kraftigt ökade resurserna befinner oss långt från mätt- nadsgränsen för insatser inom hälso— och sjukvården. Man hänvisar till det faktum, att vi endast hunnit ett stycke på väg mot att framgångsrikt bota och förebygga många av våra mest utbredda sjukdomar, såsom cancer, ledgångs- reumatism, högt blodtryck och de van- liga förkylningssjukdomarna. Det är vi— dare mycket som talar för att vi står inför en utveckling där hälso- och sjuk- vårdens tjänster efterfrågas inte bara som hjälp vid ohälsa utan även som en medicinsk service i form av hälso- kontroll och rådgivning i hälsofrågor.

För att få en överblick över de aktuel- la utbyggnadsplanerna gjorde medici- nalstyrelsen 1960 för vår räkning en enkät till i första hand landstingen, stä- derna utanför landstingen, de statliga undervisningssjukhusen och mental- sjukvårdsberedningcn. Enligt enkäten planeras en ökning av investeringarna i byggnader och utrustning (exkl. under- håll) frän 330 mkr 1960 till i genomsnitt omkring drygt 400 mkr per år under den framförliggande femårsperioden.

Antalet vårdplatser väntas som en följd av dessa investeringar stiga till ca 132 000 år 1965 (tabell 2.9.2), vilket är en ökning från 1960 med ca 16 000 eller 14 procent. Av tabellen framgår vidare, att — vad beträffar totala antalet vård-

platser — en ökningstakt av denna stor- lek ligger obetydligt under den som för 1960-talet angetts i läkarprognosutred— ningens programskiss för den svenska sjukvården. I fråga om fördelningen på olika delområden avviker emellertid planerna hos landsting etc. inte oväsent— ligt från programskissen. Sålunda pla- neras inom kroppssjukvården en större ökning och inom långtidssjukvården en mindre ökning än enligt programmet (i fråga om långtidssjukvården bör dock observeras att talen enligt not till tabel- len inte är direkt jämförbara).

Den planerade utbyggnaden av slu- ten och öppen vård har uppskattats krä— va en ökning av personalen med när- mare 20 procent (27 000) från 1960 till 1965, vilket innebär, att ca 1/5 av netto- ökningen 1960—65 av landets totala ar— betsstyrka skulle komma att absonberas av hälso- och sjukvården. Driftutgifter— na har beräknats stiga något mer eller med 25 procent, räknat i oförändrade löner och priser. Den större stegringen för driftutgifterna än för antalet anställ— da motiveras bland annat av tendensen mot dyrbarare medicin och förbruk- ningsmaterial i övrigt.

Kommittén: Vi har i våra kalkyler för perioden 1961—65 utgått från ett ut- byggnadsprogram för hälso- och sjuk- vården av den totalkostnadsmässiga om- fattning som upptas i planerna (dia- gram 2.9.2). Förutsättningen för att pro- grammet skall kunna genomföras är dock, att kraftåtgärder vidtas för att häva den nuvarande bristen på balans mellan efterfrågan på personal och ut- bildningskapacitet. Skulle personal inte kunna rekryteras i tillräcklig omfatt— ning kan det inför riskerna för över- kapacitet i fråga om lokaler visa sig motiverat att förskjuta en del av ut- byggnadsprogrammet till den efterföl- jande perioden.

En ökad utbildning har i viss ut-

Tabell 2.9.2 Antalet vårdplatser inom sjukvården åren 1940—70

Kroppssjuk- vård exkl. Mentalsjuk- tål—åska långtidssjuk- Långtids- vård (exkl. efrtellblivna Summa vård (inkl. sjukvård lasaretts- och Sääf-åtta?) psykiatu) epileptiker Antal vård- platser 1940 46 148 5 332 24 266 . . . . 1950 49 459 9 175 28 228 12 370 99 232 1955 49 464 12 926 29 779 12 939 105 108 1959 50 776 16 023 32 756 13 806 113 361 1965 55 750 21 850 37 600 16 400 131 600 19702 54 000 40 0001 40 000 19 000 153 0001 Ökning i antal vård- platser per år under perioden 1941—50 331 384 396 . . . . 1951—55 — 750 310 114 1 175 1956—59 328 774 744 217 2 063 1960—65 829 971 807 432 3 040 1960—70 293 2 180 659 472 3 604 Dzo i procent 1941—50 0,7 5,6 1,5 . . . . 1951—55 — 7,1 1,1 0,9 1,2 1956—59 0,7 5,5 2,4 1,6 1,9 1960—65 1,6 5,3 2,3 2,9 2,5 1960—70 0,6 8,7 1,8 3,0 2,8

Källor: Åren 1940—59: faktiskt antal enligt medicinalstyrelsen. År 1965: planerad tillgång enligt medicinalstyrelsens enkät 1960 till landsting etc. År 1970: beräknat platsbehov enligt läkarprognosutredningen (se not 2).

1 Inkl. platstillskott åstadkommet genom överföring i sjukvårdsregi av vissa vårdplatser från sjukavdelningar på ålderdomshem. ” Beräkningsgrunder för 1970

Somatiska länsspecialiteter, inkl. allmänna platser men exkl. obstetrik ............ Obstetrik vid 123 500 beräknade anstaltsförlossningar 1970 ......................

Platsbehov per 1 000 inv.

5,21 0,44

Regionspecialiteter, inkl. specialplatser på länsplanet (behovet för barnkirurgi räknat

efter antalet barn 1970), ungefär ........................................... Lasarettspsykiatri ........................................................... Summa för kroppssjukhus, exkl. långtidssjukvård ............................

0,70 0,40 6,75

Långtidssjukvård, inkl. vård av vissa senilfall (55 per 1 000 inv. i åldern 70 år och

däröver, vilket 1970 beräknas motsvara 5,00 per 1 000 av hela befolkningen) .....

5,00

Mentalsjukvård (5,10 per 1000 inv. enligt mentalsjukvårdsdelegationen, vilket reduceras till 5,00 per 1 000 med hänsyn till att 1/3 av senilfallen beräknas bli omhändertagna i somatisk långtidssjukvård) ................................. Vård av psykiskt utvecklingsstörda (2,2 per 1 000) och epileptiker (0,15) ...........

5,00 2,35

Totalsumma 19,10

Folkmängden 1970 beräknad till 7 994 000, varav 1 659 000 barn under 15 år och

724 000 personer i åldern 70 år och däröver.

sträckning redan påbörjats eller plan- lagts. Det gäller inte bara i fråga om läkare och sjuksköterskor utan också exempelvis beträffande röntgenassi- stenter och laboratriser. Under hösten

1961 har framlagts ett kommittéförslag om att en delvis ny befattning i under- sköterskeställning skall inrättas. En in- tensifiering av utbildningsverksamheten krävs emellertid för att de uppgjorda

Diagram 2.9.2 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom hälso— och sjukvård 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

me) 0

l..-..-

400i

300 /x . / //

100 '

0 1946 50 55 60 65 Teckenförklaring: Se diagram 2.1, 5. 27.

planerna skall kunna genomföras. Som ett led däri bör även ingå en mer syste- matisk utbildning av sjukvårdsbiträde- na, vilken bland annat kan bidra till att göra sjukvårdsyrket mer attraktivt. I fråga om läkarna gäller, att det utökade utbildningsprogrammet ger resultat först mot slutet av 1960—talet. Det synes därför vara viktigt att pröva möjlig— heten av att även i fortsättningen i viss utsträckning få läkare från utlandet. Om hälso- och sjukvårdens arbetskraft gäller generellt, att den till stor del be- står av kvinnor och på så sätt passar in i den väntade utbudssituationen un- der 1960-ta1et (se appendix A). Möjlig- heterna för en vidgad rekrytering borde därför vara relativt goda.

Jämsides med förstärkningen av ut- bildningskapaciteten måste emellertid också ökade ansträngningar göras för att höja yrkesintensiteten bland de re- dan utbildade kvinnorna. En utväg att stimulera återgången till yrkesarbete är sannolikt inrättandet av deltidstjänster.

Även om hälso- och sjukvården ge-

nom sin karaktär av människovård inte kan bli föremål för rationalisering mer än till en viss gräns, finns dock otvi— velaktigt områden där arbetskrafts- besparingen kan intensifieras. Vi in- stämmer här i läkarprognosutred— ningens uttalande, att det för en ratio- nell utformning av såväl planering som drift av den mångmiljardaffär, som hälso- och sjukvården redan är, krävs biträde av ett mycket starkare uppbåd av vetenskapligt och praktiskt skolad företagsekonomisk, administrativ och teknisk expertis än som hittills engage- rats för uppgiften.

Vi förutsätter, att medicinalstyrelsens i olika sammanhang gjorda rekommen- dationer om att långtidssjukvården bör ges ett betydligt vidgat utrymme inom totalramen kommer att beaktas. Denna utbyggnad framstår som i hög grad an- gelägen med tanke på den nuvarande bristsituationen och den väntade kraf- tiga ökningen av antalet personer i de högre åldrarna.

Vidare anser vi att ökade resurser bör ställas till förfogande för rehabilite- ringsverksamheten. Utöver det positiva värde som detta skulle ha för den en— skilda individen tillkommer den pro- duktionshöjande effekt som en snabba- re återgång till arbetslivet medför.

2.9.3 Social- och fångvånl Utgifterna inom socialområdet består till alldeles övervägande del (80 a 90 procent) av inkomstöverföringar (främst folkpensioner och barnbidrag), vilka faller utanför diskussionen i detta kapitel. Här behandlas endast utveck- lingen av de driftutgifter (offentlig kon— sumtion), investeringar och arbets- kraftsbehov som står i samband med »produktionen» av de offentliga tjäns— terna inom social- och fångvårdsområ- det. Åldringsvården utgör för närvarande

den största delen av socialvården i fråga om såväl investeringar och driftutgifter som antalet anställda. Verksamheten inom detta område består dels av vård på ålderdomshem, dels av öppen vård, där hjälpen ges åt de gamla i deras hem. Antalet vårdplatser på ålderdoms- hemmen kan beräknas ha ökat från ca 38000 år 1950 till ca 42000 är 1960. Frågan om den fortsat-ta utbyggnaden får bedömas mot bakgrunden av en rad faktorer. Sålunda väntas antalet perso- ner över 70 år under 1960-talet öka med 150 000 eller 27 procent, Detta behöver emellertid inte innebära, att antalet vårdplatser måste öka-s i motsvarande omfattning, eftersom målsättningen in— om åldringsvården (liksom inom stora delar av den övriga social- och krimi- nalvården) numera är att i stigande ut- sträckning ersätta den traditionella odifferentierade anstaltsvården med dels öppna vårdformer och dels — i fall där sådan erfordras — en mera specia- liserad och in'tensifierad vård utanför ålderdomshemmen.

Den öppna åldringsvården — den s. k. särskilda hemhjälpen åt gamla — har expanderat mycket snabbt. År 1960 fanns sådan vård inom drygt 70 pro- cent av landets i 032 kommuner. Anta- let hjälpta personer beräknas samma år ha utgjort totalt ca 54 000 och under en mätvecka i januari ca 27 000. En upp- fattning om vårdformens betydenhet erhålls, om den sistnämnda siffran jäm- förs med ovan nämnda siffra för an- tal vårdplatser på ålderdomshemmen (42 000). Antalet sysselsatta uppgick år 1960 (under mätveckan) till ca 11 500. Som arbetskraft anlitas huvudsakligen deltidsarbetande hemmafruar. Social- styrelsen räknar med att hemhjälpen för gamla kommer att utvidgas väsent- ligt. Även hemvårdarinnoruas arbete inom ramen för den sociala hemhjälpen tas i viss män i anspråk för åldrings-

vård. Deras antal, för närvarande ca 3 700, uppskattas av socialstyrelsen komma att stiga relativt långsamt.

Målsättningen i fråga om utökningen av antalet specialanstalter för sinnes- sjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka har hittills endast förverkligats i ringa mån, varför blandningen av olika vårdtagar- kategorier fortfarande är ett problem på många ålderdomshem. Vi har i avsnit- tet om hälso- och sjukvården understru- kit önskvärdheten av att de eftersatta behoven på detta område tillgodoses.

Antalet vårdplatser på ålderdomshem per 1 000 invånare över 70 år sjönk från ca 80 i början av 1950-talet till drygt 70 i början av 1960-talet. De nu nämnda faktorerna — utbyggnaden av hemhjäl- pen åt gamla och den förutsatta upp- rustningen av sjukvården för varaktigt sjuka — samt den höjda levnadsstandar- den och den bättre tillgången på pen- sionärslägenheter talar för att en ytter- ligare minskad andel av åldringarna kommer att återfinnas på ålderdomshem i framtiden. Behov av ett visst nettotill- skott av vårdplatser torde dock komma att föreligga. Enligt en rundfråga som socialstyrelsen gjort till socialnämnder- na i landet skulle utgifterna för ny- och ombyggnad av ålderdomshem under de närmaste åren bli av minst samma omfattning som 1960.

Daghemmen, fritidshemmen (efter- middagshemmen) och förskolorna be- handlas i statistiken som socialvård, även om de delvis bör betraktas som ett led i undervisningen. År 1960 fanns i landet drygt 300 daghem, ca 850 för- skolor och drygt 100 fritidshem. På dag- hemmen och fritidshemmen togs om— kring 12 500 barn emot, och 35 000 barn gick regelbundet i förskolor. Totalt gör detta mindre än 50 000 barn. Samman- ställt med totalantalet barn i förskoleål— dern, som 1960 uppgick till drygt 700000, visar detta att daghemvs- och

förskoleorganisationen är mycket litet utvecklad i Sverige. Det har också konstaterats, att en betydande otillfreds- ställd efterfrågan på platser föreligger på många orter.

Vi har i annat sammanhang framhål- lit betydelsen av de gifta kvinnornas yrkesarbete utanför hemmet. Den ök- ning av tillgången på arbetskraft som vi räknat med, bygger till stor del på att denna grupps yrkesfrekvens skall höjas. En förutsättning därför är att daghem, förskolor och liknande insti- tutioner byggs ut i mycket snabbare takt än hittills. Härför fordras en höj- ning av statsbidragen, vilka för när- varande är helt otillräckliga. Det krävs även åtgärder från statens sida för att öka kapaciteten för utbildning av för— skolepedagoger. En utbyggnad på dessa områden motiveras inte bara av arbets- marknadsskäl utan även i hög grad av pedagogiska skäl, eftersom förskolorna får anses utgöra ett värdefullt komple- ment till den obligatoriska skolgången, som hos oss påbörjas relativt sent.

För upprustningen av fångvården föreligger ett betydande investerings- behov. Enligt fångvårdsstyrelsens till utredningen lämnade uppgifter erford— ras en höjning av investeringsnivån från ca 10 mkr 1960 till närmare 50 mkr i genomsnitt för 1961—65. Denna kraf- tiga ökning motiveras enligt fångvårds- styrelsen till en del av att det genom- snittliga antalet fångar väntas stiga från 4 800 år 1960 till 6 700 år 1965. Främst står dock investeringskraven i samband med behovet att ersätta ålderdomliga anstalter med nya och mer tidsenliga anläggningar. Enligt vår mening före- ligger behov av ett intensifierat byggan- de på fångvårdens område. Vi har i våra kalkyler utgått från en höjning av de årliga investeringarna till i genom- snitt 25 mkr för perioden 1961—65. Ett större byggande har inte bedömts ge-

Diagram 2.9.3 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom social- och fångvård 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser 130 120 (D 110 100

F---'

90 80 70 60 50 40 30 20 10

0 1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

nomförhart med hänsyn till bland annat planerings- och projekteringsläget.

Bruttoinvesteringarna (exkl. repara— tioner och underhåll) inom social- och fångvårdsområdet totalt steg från ca 50 mkr år 1950 till 110 mkr år 1960. Vi förutser, att nivån skall komma att ökas relativt obetydligt under de närmaste åren (diagram 2.9.3) . Bestämmande här- för är främst utvecklingen inom åld— ringsvården, vilken som nämnts karak- teriseras av att ett omfattande byggan— de var i gång redan utgångsåret och av att man satsar förhållandevis mer på den mycket litet investeringskrävande öppna vården. Den antagna utvidg- ningen av verksamheten har uppskat- tats medföra att antalet anställda ökar från drygt 40 000 år 1960 till ca 50 000 år 1965. Driftutgifterna, som 1960 upp- gick till 690 mkr, väntas under samma tid stiga med 24 procent, räknat i fasta priser och löner.

2.9.4 Vatten och avlopp

1950-talet. De årliga investeringarna (exkl. reparationer och underhåll) i an- läggningar för vattenförsörjning, avlopp och avloppsvattenrening ökade från ca 200 mkr år 1950 till 435 mkr år 1960, vil- ket innebär mer än en fördubbling på tio år (diagram 2.9.4). Under 1950-talet har sammanlagt ca 3,5 mmkr investerats inom detta område, som därigenom kommit att bli ett av de mest expansiva. Denna utveckling, som bör ses mot bak- grund av att vatten- och avloppsområdet under tidigare år varit ett av de mest eftersatta, har medfört att en del av de eftersläpande behoven täckts. Att det emellertid här fortfarande rör sig om ett bristområde visar följande uppgifter ur en undersökning som företagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och som belyser förhållandena i början av 1961. Av landets tätorter med minst 200 invånare hade vid nämnda tidpunkt 92 procent (mätt efter folkmängden) ut- byggda vatten- och avloppsanlägg- ningar, men endast 54 procent var an- slutna till någon sorts reningsverk och endast 19 procent var anslutna till hög- gradigt reningsverk. Av landets ca 1 400 tätorter, vilka var anslutna .till vatten- och avloppsanläggningar, saknade ca 1 100 — däribland ca 90 städer -— hög- gradigt reningsverk.

Planer. Utbyggnaden och skötseln av vatten- och avloppsanläggningarna för bostadsbebyggelsen är nästan helt och hållet en kommunal angelägenhet. För att kartlägga de existerande planerna på detta fält utförde väg- och vatten- byggnadsstyrelsen 1960 för vår räkning en enkät, som omfattade samtliga kom- muner. Enkäten gav till resultat; att den utbyggnadstakt ifråga om vatten- och avloppsanläggningar som uppnåddes 1959—60 bland annat pågrund av rela— tivt omfattande skulle komma att bibehållas även under

beredskapsarbeten.

81- Diagram 2.9.4 Bruttoinvesteringar (exkl.

reparationer och underhåll) i vatten- och avloppsanläggningar 1952—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

© /) --.--:? /J

100

0 1952 55 60 65 Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

första hälften av 1960-talet. Under för- utsättning av oförändrat bostadsbyg- gande och därav följande investerings- behov kan investeringarna (exkl. un- derhåll) väntas uppgå till i genomsnitt 475 mkr per år. Det betyder en ungefär oförändrad nivå i förhållande till 1959 och en mindre uppgång från 1960.

Nu kan emellertid de investeringar som direkt sammanhänger med bostads— produktionen väntas bli något större än de som ingår i kalkylerna, eftersom vi" räknar med en successiv ökning av lägenhetstillskotten från nuvarande ca 70 000 till i genomsnitt ca 78 000 per år under 1961—65. Denna merkostnad, som kan uppskattas till 25 mkr per år vid en investering i ifrågavarande anlägg- ningar på ca 3 000 kr per nyproducerad lägenhet, har vi ansett böra läggas till' de erhållna plansiffrorna. Vi skulle på så sätt komma upp i en inVesteringsnivå på i genomsnitt 500 mkr 1961—65. Av dessa har ca 1/5 beräknats komma'p'å anläggningar för avloppsvattenrening,- för 'vilka den nuvarande utbyggnads—

takten ungefär skulle hållas; för hela femårsperioden betyder det en samman— lagd investering på något mer än 500 mkr.

Den företagna enkäten har inte strä- vat efter att vara en behovsinventering. Snarast har den utgjort en kartläggning av de projekt som kommunerna kunde bedömas vilja engagera sig för. Frågan hur snabbt investeringar i ovan angiven takt kommer att lösa problemet att allmänt få en tillfredsställande vatten- rening har tagits upp vid våra diskus- sioner med experter på området. Den meningen har därvid framförts att en mer allmän sanering skulle uppnås inom en tioårsperiod, om nuvarande ut- byggnadstakt hålls.

2.9.5 Övriga civila offentliga tjänster Från övriga civila offentliga områden -— som i första hand representeras av förvaltning, rätts- och polisväsen, brand- väsen, kyrklig verksamhet och biblio- tek _ har inte uppgifter om planer för utbyggnad av verksamheten insamlats annat än för några mindre delområden. Vi har i stället valt att beträffande in- vesteringarna och antalet sysselsatta göra en framskrivning för 1960—65 i en- lighet med 1950-talets trendmässiga ut- veckling. Driftkostnaderna har anta- gits komma att stiga i samma takt som inom de delar av den offentliga sektorn för vilka planer insamlats. För bruttoinvesteringarna (exkl. re- parationer och underhåll) har med an- given metod erhållits en ökning från ca 360 mkr 1960 till i genomsnitt 420 mkr per år under perioden 1961—65. (1960 års nivå var speciellt låg och understeg genomsnittet för 1956—60 med 30 mkr.) För antalet syssels-atta har erhållits en ökning 1960—65 med 25 000 till 167 000 (i detta antal ingår även sysselsatta inom vissa privata organisationer, vilka ej särredovisas i statistiken). Driftut—

gifterna, som 1960 uppgick till ca 2 400 mkr, skulle vid antagande om oföränd- rade priser och löner stiga med ca 25 procent 1960—65.

2.9.6 Försvar 1950-talet. Utgifterna för det militära försvaret uppgick 1960 till drygt 3 mmkr, vilket utgör ca 41/2 procent av bruttonationalprodukten. I början av 1950-talet låg andelen ca en procent- enhet lägre. Stegringen till nuvarande nivå ägde rum under åren närmast efter Koreakriget. ' Det kan i detta sammanhang påmin- nas om att de nämnda dryga 3 mmkr inte får uppfattas som något exakt mått på de resurser som tas i anspråk för försvaret. Bland annat ingår däri inte det inkomstbortfall som uppstår i och med att de värnpliktiga under sin mili- tärtjänst avlönas betydligt lägre än som skulle vara fallet ute på arbetsmarkna— den. Ett hänsynstagande till denna diffe- rens skulle höja försvarets andel av na- tionalprodukten med ca 1/2 procenten- het. Perioden 1961—65. Enligt de riktlin- jer, som uppdrogs av 1960 års försvars— kommitté och som godtagits av stats- makterna, skall de totala försvarskost- naderna stiga med ca 2 procent per år i fasta priser räknat t. o. m. budgetåret 1962/63. För tiden därefter föreligger inga beslut eller offentliggjorda planer.1 På grundval av 1960 års försvarskom- mittés uttalande, att planeringen inom försvaret skall fullföljas i enlighet med 1958 års försvarsbeslut —— innebärande— en volymmässig ökning av totalkostna- derna med 2,5 procent per år _ har vi emellertid i våra kalkyler insatt en ök- ning av denna storlek för den reste-- rande delen av femårsperioden.

1 Sedan våra kalkyler gjorts har överbefäl— havarens förslag till riktlinjer för krigsmak— tens fortsatta utveckling framlagts.

Diagram 2.9.6 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom försvaret 1946—65

Miljoner kronor i 1960 års priser

(0

I 1 i | I 1946 50 55 60 65

Teckenförklaring: Se diagram 2.1, s. 27.

Utöver en totalsiffra för militärutgif— terna har vi för våra sammanställningar behövt en fördelning av dessa på in- vesteringar (flygmateriel, fartyg, vapen, fordon, befästningar etc.) och offentlig konsumtion (utgifter för mathållning, kläder, de anställdas och värnpliktigas löner, ammunition och bränsle för öv- ningarna). I brist på uttalade planer för någon del av femårsperioden i detta

avseende har med ledning av erfaren- heterna från 1950—talet antagits, att in- vesteringarna ökar snabbare (3 procent per år) än konsumtionen (ll/z procent per år). Det betyder för bruttoinveste— ringarna (inkl. underhåll) en ökning från drygt 1650 mkr år 1960 till ca 1 950 mkr år 1965 och för konsumtionen en ökning från 1 400 till ca 1 500 mkr under samma tid (1960 år-s priser och löner). För bruttoinvesteringarna (exkl. reparationer och underhåll), vilka åter- ges i diagram 2.9.6, skulle en uppgång ske från 1 400 mkr år 1960 till 1 700 mkr år 1965. De militära utgifterna skulle med dessa antaganden totalt öka med ca 400 mkr från 1960 till 1965. An- talet fast anställda har antagits bli oför- ändrat (39 000). .

Den skisserade utvecklingen av de totala militärkostnaderna kan uppskat- tas sänka deras andel av bruttonational- produkten i löpande priser från 4,4 pro- cent 1960 till 4,2 procent 1965. För att behålla 1960 års andel av nationalpro- dukten i löpande priser skulle kostna- derna för det militära försvaret under 1965 behöva vara ca 150 mkr större än vad ovanstående kalkyl anger.

Vi vill i anslutning till ovanstående kalkyler understryka, att de på intet vis utgör något ställningstagande till försvarskostnadernas omfattning. Ett sådant ställningstagande har vi ansett ligga utanför vår kompetens.

AVDELNING 3

En kalkyl för den ekonomiska utvecklingen 1960—65

I avdelning 2 har lämnats en redogö- relse sektor för sektor för de bedöm- ningar som gjorts angående den eko- nomiska utvecklingen under första hälften av 1960-talet. På grund av de samband som råder inom ekonomin har slutsatserna beträffande de olika sektorerna därvid, som tidigare be- rörts, inte kunnat baseras enbart på respektive sektors inre förhållanden. Hänsyn har också fått tas till den samlade ekonomiska utvecklingen, vil- ken bestämmer utrymmet för de olika sektorerna. Detta har skett genom öm- sesidiga anpassningar mellan sektor- utveckling och nationellt perspektiv. Slutsatserna beträffande den samlade ekonomiska utvecklingen och de över- väganden som lett fram till dem finns redovisade i avdelning 4. För översikt- lighetens skull har det dock ansetts befogat att i föreliggande avdelning sammanföra de tabeller, som anger ut- vecklingen i stort och på delområden enligt den numeriska kalkyl, som vi uppställt för perioden 1961—65. Till tabellerna har fogats vissa tekniska kom- mentarer; en innehållsmässig kommen- tar till tabellerna ges först i avdelning 4. Som inledningsvis betonats bör ta- bellerna studeras i anknytning till de i nämnda avdelning gjorda kommenta- rerna, där hänsyn tas till ovissheterna i utvecklingen och där andra alterna- tiv för denna berörs.

I tabell 3: I har gjorts en hopsumme- ring av den ekonomiska utvecklingen

till en traditionell försörjningsbalans för varor och tjänster. I denna tabell visas sålunda, hur ökningen 1960—65 av det samlade produktionsresultatet (nationalprodukten) tänkes bli förde- lad på olika användningsområden: bruttoinvestering i fast realkapital, la- geruppbyggnad, överskott i bytesba- lansen samt offentlig och privat kon— sumtion. För jämförelses skull lämnas även uppgifter om utvecklingen under 1950-talet i form av de olika posternas volymförändringar, dels mellan åren 1950 och 1955 och mellan åren 1955 och 1960, dels enligt den trend som er- hållits genom att en exponentiell re- gressionslinje — dvs. en kurva som vi- sar en jämn procentuell stegring — anpassats till årsvärdena 1950—60. För- hållandena kan närmare studeras i diagrammen 4.3.1, 4.3.3:2, 4.5.2 och 4.5.3 i avdelning 4, där såväl årsvär- dena som trendlinjen finns inritade.

I tabell 3: 2 åskådliggörs utgiftsstruk- turens förändring genom att uttrycka försörjningsbalansens olika poster i procent av bruttonationalprodukten. Det är i ett sådant sammanhang natur- ligt att utgå från belopp i löpande priser. Sådana saknas emellertid för 1965 och kan knappast heller ersättas med de tillgängliga uppgifterna i 1960 års priser eftersom man vet att spe- ciellt den offentliga konsumtionens an- del av bruttonationalprodukten i löpan- de priser stiger betydligt snabbare än dess andel av bruttonationalprodukten

85 Tabell B:] En kalkyl för den ekonomiska utvecklingen 1960—65

Utveckling under 1950-talet Utveckling 1960—65 1950- 1950—55 1955—60 talets 1960 1965 1960—65 trend1 Procentuell volymokmng Mkr (1960 års priser) Mkr Proc./år . per år . TILLGÅNG ' , 1. Bruttonational- —' produkt .......... 3,0 3,3 3,5 68 700 83 700 + 15 000 + 4,0 ANVÄNDNING 2. Bruttoinvestering (exkl. militär) ..... 3,4 4,8 4,4 20 200 24 850 + 4 650 + 4,2 3. Lagerförändring. .. . ' . . + 1 450 + 900 — 550 . 4. Bytesbalansens saldo (statistiskt registrerat)a ...... . . . — 600 + 200 + 800 . . Summa kapital- 1 bildning (2+3+4) 2,7 4,5 3,7 21 050 25 950 + 4 900 + 4,3 5. Offentlig konsum- tion (exkl. militär) 4,7 4,3 4,6 7 400 9 300 + 1 900 + 4,6 6. Militära utgifter. . . 7,9 1,6 4,2 3 050 3 450 + 400 + 2,5 7. Privat konsumtion 2, 5 2, 7 3, 2 37 200 45 000 + 7 800 + 3, 9

1 Exponentiell regressionslinje anpassad till värdena för 1950—60. Jämför diagrammen 4.3.1 4..33:,.....2452oeh453 *

1960 1965 Förändring 1960—65 3 Därav: trolig faktisk bytesbalans — 300 + 500 + 800 » statistisk missvisning (se texten) — 300 — 300 0

Källa (för beräkningarna för 1950—talet): konjunkturinstitutets uppgifter i 1954 års priser.

Tabell 3.2 Försörjningsbalansens olika poster i procent av bruttonationalprodukten

1938/39 1946 1950 1955 | 1960 | 1965

Bruttoinvestering (exkl. -

militär) ............. 23,3 24,6 26,1 27,2 29,4 29,2 (29,7) Lagerförändring ........ + 2,0 + 0,5 —0,5 + 2,0 + 2,1 + 1,1 (+ 1,1) Bytesbalansens saldo . . . — 0,3 —0,5 + 0,5 — 0,8 —0,9 + 0,2 (+ 0,2) Summa kapitalbildning . 25,0 24,6 26,1 28,4 30,6 30,5 (31,0) Offentlig konsumtion

(exkl. militär) ........ 6,7 7,6 8,3 9,7 10, 8 12,2 (11,1) Militära utgifter ........ 2,2 3,9 3, 5 4,7 4, 4 4,2 (4,1) Privat konsumtion ...... 66,2 63,9 62,0 57,2 54,1 53,0 (53,8) Bruttonationalprodukt. . 100 100 100 100 100 100 (100) '

Anm. Utgångsvärden för beräkningarna har varit:

1938/39—1960: belopp 1 löpande priser enligt konjunkturinstitutet; 1965: belopp enligt tabell 3:1 omräknade till löpande priser med förenklad metod (se noten nästa sida).

Inom parentes har angetts andelarna i 1960 års priser och löner.

Tabell 3:3 Produktionens volymmässiga utveckling 1950—65 inom olika näringsgrenar Uppgifterna avser bruttoförädlingsvärdet

Procentuell Procentuell förändring (årlig förändring inom andel parentes) 1960 1950—55 1955—60 1960—65 Jordbruk, skogsbruk m. m .............. 8 — 3 (— 0,6) 3 (0,6) 7 (1,4) därav: Jordbruk ........ 4,5 — 11 (— 2,1) — 3 (— 0,6) 1 (0,2) Skogsbruk ....... 3,5 13 (2,4) 11 (2,1) 15 (2,8) Industri och hantverk, kraftförsörjning, m. m .............. 39 18 (3,3) 21 (3,9) 26 (4,8) därav: Egentlig industri . 34 16 (3,0) 21 (3,9) 27 (5,0) Kraftverk och el— . distribution. . . . 2 39 (6,9) 40 (7,0) 39 (6,9) ' Byggnads- och anlägg— * ningsverksamhet. . . 9 24 (4,4) 23 (4,2) 22 (4,0) Summa varu- och kraft- produktion ........ 56 14 (2,7) 18 (3,4) 23 (4,2) ' Bostadsnyttjande ..... 5 21 (3,9) 23 (4,2) 25 (4,5) ' Samfärdsel .......... 9 23 (4,2) 18 (3,4) 22 (4,1) Varuhandel .......... 13 13 (2,5) 15 (2,8) 22 (4,1) ' Arbetshjälp i hemmet. 0,5 — 5 (— 1,0) — 19 (— 4,1) — 19 (— 4,1) ,, Övriga privata tjänster 5 14 (2,7) 9 (1,7) 10 (2,0) Offentliga tjänster. . . . 11 24 (4,4) 21 (3,9) 22 (4,0) därav: Statens .......... 4 11 (2,1) 17 (3,2) 20 (3,7) Kommunernas. . . 7 34 (6,0) 24 (4,5) 23 (4,2) Summa tiänsler ...... 44 18 (3,4) 17 (3,2) 21 (3,8) Bruttonationalprodukt 100 16 (3,0) 18 (3,3) | 22 (4,0) Källor: 1950—60: konjunkturinstitutets preliminära beräkningar i 1954 års priser. 1960—65: långtidsutredningens kalkyl.

ifasta priser. För att komma fram till en c. En »ny» bruttonationalprodukt approximation har följande förfarings- har erhållits genom att det »nya» vär- sätt använts: det på offentlig konsumtion lagts ihop

a. Under förutsättning av bland an- med de andra posterna på använd- nat oförändrade genomsnittspriser på ningssidan uttryckta i 1960 års priser. övriga områden har med en förenklad d. De olika posterna har uttryckts i metodl beräknats, att »prisstegringen» för den offentliga konsumtionen blir ca 11 procent 1960—65. 1 För löneandelen i offentlig konsumtion har

.. .. . antagits en prisstegring (lönesatsstegring) med

b' .1965_ års varde for-offentlig kon- 3,2 procent per år (= den förutsatta genom- sumtion 1 1960 års priser har upp- snittliga ökningen per år av produktion per multiplicerats med denna »prissteg- sysselsatt inom den totala ekonomin 1960—65);

. for varudelen i offentlig konsumtion har anta- ring». _ gits oförändrade priser.

Tabell 3:4 Antal sysselsatta 1950—65 Faktiskt antal sysselsatta 1950—60 samt efterfrågan 1965 enligt planer och bedömningar

Antal sysselsatta Förändring 1 OOO-tal 1 OOO-tal 1950 1955 1960 1965 1950—55 1955—60 1960—65 Jordbruk, skogsbruk m. m ........ 631 557 477 413 — 74 — 80 — 64 Industri och hantverk, kraftförsörj- ning m.m ..................... 1 057 1 120 1 187 1 277 + 63 + 67 + 90 därav: Egentlig industri ............ 814 843 892 963 + 29 + 49 + 71 Kraftverk och eldistribution m.m. ...................... 20 21 22 23 + 1 + 1 + 1 Småindustri och hantverk. . . . 223 256 273 291 + 33 + 17 + 18 Byggnads- och anläggningsverk- samhet ....................... 263 285 307 329 + 22 + 22 + 22 Summa för varu- och kraftproduk- tion ........................ 1 951 1 962 1 971 2 019 + 11 + + 48 Samfärdsel ..................... 275 279 280 273 + 4 + — 7 därav: Sjöfart ..................... 37 37 38 38 0 + 1 0 Luftfart .................... 3 4 7 8 + 1 + 3 + 1 Järnvägstrafik .............. 66 60 55 50 — 6 — 5 — 5 Vägfart .................... 74 81 82 83 + 7 + 1 + 1 Post och tele ................ 72 72 73 69 0 + 1 — 4 Samfärdsel i övrigt .......... 23 25 25 25 + 2 O 0 Varuhandel ..................... 402 425 460 520 + 23 + 35 + 60 Arbetshjälp i hemmet ............ 140 105 79 59 — 35 — 26 — 20 Övriga privata tjänster ........... 237 250 266 286 + 13 + 16 + 20 Offentliga tjänster ............... 330 399 484 560 + 69 + 85 + 76 därav: Civila: Undervisning ......... 82 101 120 136 + 19 + 19 + 16 Hälso- och sjukvård. . . 95 114 140 167 + 19 + 26 + 27 Social- och fångvård. . . 21 28 43 51 + 7 + 15 + 8 Övrigt (inkl. vissa pri- vata organisationer). 93 117 142 167 + 24 + 25 + 25 Försvar .............. 39 39 39 39 O O 0 Summa för ljänstesektorer ....... 1 384 1 458 1 569 1 698 + 74 + 111 + 129 Totalt enl. ovan ................. 3 335 3 420 3 540 3 717 + 85 + 120 + 177 Maximalt realiserbar efterfrågan 1965 enl. avsnitt 4.1.2 .......... 3 680 + 140

procent av denna »nya» bruttonatio- nalprodukt.

För jämförelses skull har inom pa- rentes i sista kolumnen i tabell 3:2 även redovisats de volymmässiga an- delar för 1965, som erhålls med ut- gångspunkt från 1960 års priser direkt.

Den ökning av bruttonationalpro- dukten som finns redovisad i tabell

3: 1 har erhållits genom hopsummering av den förutsatta utvecklingen av för- ädlingsvärdet (vanligen produktionens saluvärde med avdrag för inköp av rå- varor, halvfabrikat, energi etc.) inom de olika sektorerna, privata såväl som offentliga. Tabell 3:3 visar hur bidra- get från de olika sektorerna (i dagligt tal produktionen) antagits utveckla sig.

Miljoner kronor i 1960 års priser

Genomsnitt per år Totalt under

under perioden perioden 1950 1955 1960 1965 1961— 1951—1956— 1961— 1951— 1956— 65 (av— 55 60 65 55 60 runda- de tal) A. Exkl. reparationer och underhåll Jordbruk, skogsbruk m. m ............... 637 528 535 600 605 506 570 3 024 2 531 2 800 därav: Jordbruk ......... 561 443 442 490 518 419 470 2 592 2 097 2 350 Skogsbruk ........ 53 77 71 95 77 76 85 384 379 425 Industri och hantverk m.m ............... 3 098 3 053 4 277 5 480 2 925 3 674 5 055 14 625 18 371 25 300 därav: Egentlig industri. . 2 268 2 120 3 032 4 200 1 984 2 524 3 720 9 918 12 618 18 600 Kraftverk och el— distribution ....... 654 784 1 064 1 070 791 980 1 135 3 953 4 900 5 700 Bostäder ............. 2 207 2 682 3 203 4 100 2 313 3 054 3 800 11 565 15 271 19 000 Samfärdsel ........... 1 690 2 508 3 510 3 860 2 310 2 979 3 575 11 552 14 894 17 900 därav: Sjöfart: handels— flottan. . . 223 394 652 500 390 467 500 1 949 2 334 2 500 hamnar och farleder. . 49 76 66 100 69 80 90 346 398 450 Luftfart: flygplan . 15 12 181 20 13 79 20 67 396 100 flygplat- ser ...... 9 5 45 40 8 29 40 42 146 200 Järnvägar ........ 200 354 347 340 324 333 340 1 621 1 664 1 700 Vägfart: vägar och gator. . . . 343 573 913 1 250 526 773 1 050 2 629 3 863 5 300 biltrafik samt spårvägar 558 781 960 1 250 670 891 1 150 3 348 4 457 5 800 Post och tele. . . . . . 293 313 346 360 310 327 385 1 550 1 636 1 900 Varuhandel ........... 142 389 670 900 245 531 800 1 227 2 655 4 000 Offentliga tjänster ..... 1 576 2 697 3 275 4 370 2 255 3 086 3 910 11 277 15 432 19 600 därav: Civila: undervis— ning ....... 195 396 538 910 338 464 760 1 689 2 322 3 800 hälso- och . sjukvård. .. 145 229 332 460 182 301 410 911 1 506 2 100 social- och fångvård. . . 45 90 110 125 71 99 120 355 495 600 vatten och avlopp ..... 220 354 435 530 276 433 500 1 381 2 167 2 500 övrigt ...... 267 350 359 445 326 393 420 1 631 1 966 2 100 ospecifierat. — — 100 200 -—— — 120 — _— 600 Försvar .......... 704 1 278 1 401 1 700 1 062 1 395 1 580 5 310 6 976 7 900 Summa bruttoinveste- ringar exkl. reparatio- ner och underhåll ... 9 350 11 857 15 470 191310 10 653 13 830 17 710 53 270 69 154 88 600 B. Summa reparationer och underhåll ....... 5 150 5 650 6 370 7 490 5 359 6 051 6 970 26 795 30 255 35 000 Totala bruttoinveste- ringar (A + B) ....... 14 500 17 507 21 840 26 800 16 012 19 881 24 680 80 065 99 409 123600

För en kommentar till denna utveck- ling hänvisas till avsnitt 4.3. , -

I tabell 3:4 harangetts en kalkyl för efterfrågan på arbetskraft som svarar mot den i tabell 3: 3 redovisade produktionsutvecklingen. Beräknings- metoderna framgår av olika avsnitt i avdelning 2. Såsom framgår av de två nedersta raderna i tabell 3:4 översti- ger den samlade efterfrågan något (ca 1 procent) en kalkylerad tillväxt av ar- betsstyrkan. Därav har vi dragit den slutsatsen, att efterfrågan på arbetskraft måste begränsas i jämförelse med vad tabell 3: 4 anger. De problem som detta reser tas upp till diskussion i avsnitt 4.1.2, där i en tablå anges hur efterfrå- gan skulle kunna begränsas, så att den balanserar mot tillgången.

En sammanfattning av den utveck- ling av bruttoinvesteringarna, som vi räknat med, ges i tabell 3:5. En när- mare karakteristik av denna utveck- ling finns utförd i avsnitt 4.5.1.

Beräkningarna av ny- och reinveste- ringarna (bruttoinvesteringarna exkl. reparationer och underhåll) har så- som närmare framgår av respektive avsnitt i avdelning 2 i huvudsak base- rats på insamlade planer. Även för reparations- och underhållsdelen har i många fall uppgifter erhållits. Dessa uppgifter har emellertid, såsom fler- talet uppgiftslämnare påpekat, av na- turliga skäl varit relativt osäkra. Vi har därför valt att för totala repara- tions- och underhållsposten göra en framskrivning av 1950-talets trend. Det bör observeras, att de belopp, som vi i våra kalkyler räknat med för en över- gång till högertrafik (250 mkr under perioden 1961—65, varav 100 mkr för enbart 1965), finns inkluderade i re- parations- och underhållsposten.

Kunskaperna om lagerutvecklingen är ofullständiga. Statistiska uppgifter om lagerstorleken finns bara för begränsade

delar av industri och handel. Bland an- nat som en följd därav känner vi mycket litet till de samband som bör finnas mellan å ena sidan produktionsökningen och å andra sidan behovet av lagerupp- byggnad på olika stadier av produktion och distribution. I brist på säkrare upp- gifter har vi relativt skönsmässigt upp- skattat lagerförändringen 1965 med ut- gångspunkt från 1950-talets utveckling. Lagerökningen under perioden 1956—60 utgjorde enligt föreliggande statistik ca 30 procent av den samtidiga ökningen av bruttonationalprodukten. Lagerök- ning på 900 mkr år 1965 har erhållits genom att tillämpa detta relationstal på den beräknade produktionsökningen. För bylesbalansens saldo har, som närmare framgår av avsnittet om ut- rikeshandeln, uppställts den målsätt- ningen, att den 1965 skall visa ett överskott som medger u-hjälp och ök- ning av valutareserven om sammanlagt 500 mkr. I tabell 3: 1 har emellertid för 1965 införts ett överskott för den statistiskt registrerade bytesbalansen på endast 200 mkr. Anledningen därtill är följande. Valutareservens utfall har sedan lång tid tillbaka blivit gynn- sammare än vad statistiken rörande bytesbalans och kapitalrörelser gett vid handen. Detta fenomen, den s. k. för- skjutningsposten, har tidigare vanligen antagits i sin helhet representera en kortfristig kreditgivning till Sverige. Nu synes emellertid flera skäl tala för att en sådan uppfattning är mindre väl- grundad.1 Förskjutningsposten torde i stället, åtminstone till väsentlig del, vara ett uttryck för vissa systematiska fel och ofullständigheter i handels- statistiken och således till stora delar representera en underskattning av by- tesbalansens saldo. Mot bakgrunden av att förskjutningsposten de senaste fem

1 Se bland annat »Konjunkturläget, Novem- ber 1961» (konjunkturinstitutet), sid. 36.

åren uppgått till i medeltal ca 400 mkr och 1960 till ca 500 mkr har vi i tabell 3: 1 utgått från att den statistiska miss— visningen 1960 uppgick till 300 mkr och att bytesbalansen sålunda uppvisa- de ett faktiskt underskott på 300 mkr. För att uppnå målsättningen om ett överskott på 500 mkr skulle under såda- na omständigheter en förbättring i by- tesbalansen från 1960 till 1965 med 800 mkr behöva äga rum (se not 2 till ta- bell 3: 1). För den statistiskt registre- rade bytesbalansen betyder det ett om- slag från —600 mkr år 1960 till + 200 mkr år 1965. I övrigt hänvisas till av- snitt 4.4 angående utrikeshandeln.

Den offentliga konsumtionens ut- veckling har på sätt som framgår av avsnittet om de offentliga tjänsterna i avdelning 2 angetts med ledning av uppgifter från myndigheter etc. För en närmare karakteristik se avsnitt 4.5.2, där bland annat fördelningen på olika områden presenteras i tabellform.

De militära utgifterna av såväl in- vesterings- som konsumtionskaraktär har på grund av sin speciella beskaf- fenhet i tabell 3: 1 sammanförts under en rubrik.

För den privata konsumtionen slut- ligen finns en närmare redogörelse i avsnitt 4.5.3.

AVDELNING 4

Ekonomisk utveckling och politik

4.1 Befolkning och arbetskraft

4.1.1 Befolkningsutveckling Den svenska befolkningssituationen ka- rakteriseras av att totalbefolkningen växer relativt långsamt; ökningstakten skiljer sig dock ej nämnvärt från fler- talet västeuropeiska länders. På grund av variationerna i födelsetalen under se- nare årtionden sker dock inom totalbe- folkningen snabba förskjutningar av olika åldersgruppers storlek. Detta för- hållande påverkar den ekonomiska ut- vecklingen och ställer samhällsplane- ringen inför särskilda problem. Sveriges totala folkmängd, som 1960 uppgick till 7,5 miljoner, kommer en- ligt statistiska centralbyråns prognos1 att öka till 7,7 miljoner år 1965 och till 8,0 miljoner år 1970 (se tabell 4.1.1: 1 och diagram 4.1.1). Ökningen under pe- rioderna 1961—65 och 1966—70 väntas bli 3,0 respektive 3,4 procent, vilket be- tyder, att ökningen blir något större än under senare hälften av 1950-talet (2,9 procent) men något mindre än under första hälften av 1950-talet (3,5 procent) och betydligt mindre än under åren 1946—50 (5,6 procent). Till befolkningsökningen bidrar i första hand födelseöverskotten (den naturliga folkökningen), men alltsedan 1940-talet spelar också invandringsöver- skotten (nettoimmigrationen) en stor roll. Vad det årliga födelseöverskottet beträffar har detta under efterkrigstiden minskat från drygt 63000 år 1945 till ca 27 000 år 1960. Antalet dödsfall har

under samma tid varit praktiskt taget oförändrat 70000 per år. Minskningen av födelseöverskottet har sålunda upp- kommit som en följd av nedgången i an- talet levande födda. Av diagram 4.1.1 framgår hur antalet levande födda från bottennivån i mitten på 1930-talet ökar kraftigt till ett maximum (135000) i mitten på 1940—talet. Därefter sjunker kurvan hastigt och når 1960 en nivå på 102 000. De stora barnkullarna från 1940-talet beräknas under 1960-talet ge upphov till en ny uppgång av antalet le- vande födda, som beräknas nå ett nytt maximivärde, drygt 124 000, i början på 1970-talet. Dessa vågor i födelsetalen av- speglar sig under de närmaste årtionde- na successivt i olika åldersgrupper. Nettoimmigrationen har genomsnitt- ligt per år under 1950-talet uppgått till ca 10 600 personer. Stora variationer mellan åren förekommer emellertid hu- vudsakligen som en följd av den all- männa konjunkturutvecklingen. Exem-

1 För denna prognos, som utgör en revision av den i Statistisk Tidskrift nr 6, 1960, pub- licerade prognosen, har följande antaganden gjorts:

a) dödligheten i olika åldersgrupper antas sjunka i samma takt'som mellan de båda fem- årsperioderna 1946—50 och 1951—55;

b) fruktsamheten inom och utom äktenskap har extrapolerats med ledning av utvecklingen efter 1940;

c) nettoimmigrationen antas bli 10 000 perso- ner per år; könsuppdelning samt uppdelning av kvinnorna i fruktsam ålder på gifta och icke gifta har skett enligt förhållandena under perioden 1953—57.

Antal personer i olika åldersgrupper samt förändring under föregående femårsperiod. 1 OOO-tal

personer Faktisk utveckling Prognos Åldersår 1945 1950 1955 1960 1965 1970

0—6 Antal ................. 771,9 870,1 763,8 728,5 726,4 798,9 Förändring ............ + 98,2 — 106,3 — 35,3 — 2,1 + 72,5 7—15 Antal .................. 756,4 862,9 1 061,2 1 064,7 963,6 931,7 Förändring ............ + 106,5 + 198,3 + 3,5 — 101,1 — 31,9 16—19 Antal .................. 359,8 333,9 361,3 463,1 501,4 432,3 Förändring ............ — 25,9 + 27,4 + 101,8 + 38,3 — 69,1 20—24 Antal .................. 519,5 459,7 429,1 465,1 605,7 627,6 Förändring ............ — 59,8 — 30,6 + 36,0 + 140,6 + 21,9 25—29 Antal .................. 536,7 534,0 469,1 435,5 475,2 615,8 Förändring ............ — 2,7 — 64,9 — 33,6 + 39,7 + 140,6 30—49 Antal .................. 2 021,6 2118,5 2149,6 2 074,7 1 974,3 1 918,4 Förändring ............ + 96,9 + 31,1 — 74,9 — 100,4 — 55,9 50—64 Antal .................. 1 047,4 1 146,6 1 254,5 1 378,9 1 470,8 1 520,9 Förändring ............ + 99,2 + 107,9 + 124,4 + 91,9 + 50,1 65—74 Antal .................. 435,3 479,2 525,3 576,4 643,9 721,9 Förändring ............ + 43,9 + 46,1 + 51,1 + 67,5 + 78,0 75—w Antal .................. 225,2 242,1 276,1 312,0 364,9 421,8 Förändring ............ + 16,9 + 34,0 + 35,9 + 52,9 + 56,9 Samtliga Antal .................. 6 673,8 7 046,9 7 290,1 7 498,8 7 726,2 7 989,3 Förändring ............ + 373,1 + 243,2 + 208,7 + 227,4 + 263,1 D:o i procent ........... + 5,6 + 3,5 + 2,9 + 3,0 + 3,4

Källa: Statistiska centralbyrån.

Tabell 4.1.1 :2 Olika åldersgruppers andel av totalbefolkningen 1960—70

Procent Åldersgrupp Hela befolk- 0—6 I 7—15 16—19 20—29 30—49 50—64 65—W ningen 1960 9,7 14,2 6,2 12,0 27,7 18,4 11,8 100 1965 9,4 12,5 6,5 14,0 25,6 19,0 13,0 100 1970 10,0 11,7 5,4 15,6 24,0 19,0 14,3 100 pelvis uppgick nettoimmigrationen en- nettoimmigratione'n under 1960-talet dast till 7 850 personer lågkonjunktur- året 1958 mot nära 18 000 året före, vil- ket till alldeles övervägande del berodde på en nedgång i antalet immigranter. I befolkningsprognosen har antagits, att

kommer att ungefär bli av 1950-talets omfattning. I appendix A anförs skäl för att detta närmast måste betecknas som ett maximiantagande.

Den förutsedda utvecklingen av den

totala" folkmängden är ett-"resultat av förändringar i olika riktning för skilda åldersgrupper. Sålunda minskar antalet 7—15-åringar och 30—49-åringar. Den däremellan liggande åldersgruppen, 20—29 år, ökar däremot kraftigt. Sam- tidigt fortsätter befolkningen i åldrarna över 50 år att öka i snabb takt.

Av tabell 4.1.1: 2 framgår hur 20—29- åringarnas samt de högre åldrarnas an- delar ökar kraftigt, medan 7—15- åringarnas och 30—49-åringarnas ande- lar däremot minskar starkt. Dessa snab- ba förskjutningar av olika åldersgrup- pers storlek är av intresse ur bland an- nat följande synvinklar.

Utbildningen. Antalet barn i grund- skolans åldrar sjunker mellan åren 1960 och 1965 med 101 000 eller med 9 pro- cent. Nedgången fortsätter under resten av 1960-talet, ehuru i långsammare takt. »Gymnasieåldrarna», 16—19 år, kulmi- nerar 1963 och faller därefter fram till 1970 med 86 000 eller med 17 procent. »Universitetsåldrarna», 20—24 år, stiger under perioden 1960—68 med 190000 eller med 41 procent för att därefter falla något fram till 1970.

Familjebildning och bosättning. Ål- dersgruppen 20—29 år ökar med 180 000 eller med 20 procent under pe— rioden 1960—65; under senare hälften av 1960-talet blir ökningen 163 000 eller 15 procent. Tillväxten förskjuts samti- digt från 20—24 år mot 25—29 år.

Barnavård och barnfamiljer. Antalet barn i åldrarna 0—6 år blir praktiskt taget detsamma 1965 som 1960; mellan 1965 och 1970 följer sedan en ökning med 73 000 eller med ca 10 procent. En- ligt ovan växer befolkningen i de unga familjernas åldrar, 20—29 år, i snabb takt. Antalet personer i åldrarna 30—49 år, vilkas barn kan förutsättas i stor ut- sträckning tillhöra »utbildningsåldrar- na», sjunker däremot under perioden 1960—70 med 156 000 eller med 7 pro-

cent. Den motsatta utvecklingen mellan denna nedgång i mellanäldrarna och ökningen av antalet personer i de högre utbildningsåldrarna förklaras delvis av 1940-talets höga födelsetal.

Hushållsanlal. Befolkningsutveckling— en synes kunna medföra en stark ök- ning av antalet hushåll i unga åldrar, 20—29 år, en minskning i den »lägre medelåldern», 30—49 år, och en stark ökning både i den »högre medelåldern», 50—64 år, och för de äldre.

Åldringarnas problem (pensioner, bo- städer, sjukvård). Antalet personer över 64 år stiger under 1960-talet med 255 000 eller med 29 procent, därav de äldsta, över 75 år, med 110000 eller med 35 procent.

Arbetskraften. Antalet personer i åldrarna 14—64 år, som mellan 1955 och 1960 ökade med 223 000, stiger mel- lan 1960 och 1965 med 172 000. Under senare hälften av 1960-talet blir ök- ningen endast 79 000 eller 1,5 procent. Denna åldersgrupps andel av totalbe- folkningen är relativt konstant.

Under perioden 1961—65 fördelar sig tillväxten (avrundade tal) av ålders- gruppen 14—64 år på följande sätt:

14—19 år 0 20—24 år + 141 000 25—29 år + 40000 30—49 år — 100 000 50—64 år + 92000 14—64 år + 172 000

En förskjutning inträder således från »yngre medelåldrar» (30—49 år) mot ung (14—29 år) och äldre (över 49 år) arbetskraft. Arbetskraftstillskottet från åldrarna 14—24 år kommer dock att de- cimeras genom förlängd utbildning.

Den bild som här getts av 1960-talets befolkningsutveckling är beroende av bakomliggande antaganden om dödlig- het, fruktsamhet och migration. I alla

Diagram 4.1.1 Levande födda 1930—75 samt befolkningens utveckling 1945—— 1 OOO-tal personer

LEVANDE FÖDDA

130 ___—'. mL _ ';of 0 " 110 _,» I / 'N - 1001 M ” I II 1 1 l 1 | I | I 1950 35 40 45 50 55 60 65 70 75 o-o AR 1.5—19 ÄR __ 900 500 "'_3'1' ' Q & /I Q”.— eoo & 4.00 O' " i % 'u-u' 700 * I ;, * 300 i | 1 1 1 1 1 1 | 1 1 1 1 1 1 _ 1945 50 55 60 05 70 1945 50 55 60 65 70 7-15 ÅR zo-z4 ÅR 1100 A » $$. 1000 +, 700 ”! å___- ". ... 900 600 I ( , l i ! ' I soo ( 500 ,— ! mm 400 A [_l i I I I l [1 i I I I I , 1945 50 55 oo 65 70 1945 50 55 60 115 70

Källa: Statistiska centralbyrån.

25—29 ÄR 000 4! l , N ! X " soo ,'— 400 * * * Ll_ [ | [ | I

30-49ÅR X 2100 *X _S S*— 2000 *, * 1000 * 1* [L 1 I | 1 | 1945 50 55 ao 05 70 0 50—64 AR , 1500 ___..— I. 00 I 1400 o' /' 1300 / -1zoo / 1100 ( 1oooi* LL L 1 1 l [

65—74 ÅR _ 700 ';'— I I '1' o 600 o' Po soo r___"_*,of*"' 400 * * l I | | 1 1 | 1905 50 55 60 65 70 o .. 75 ÅR OCH OVER . 400 ”*$— . f f o". [ 300 % 200 * * | L | | I I J 1945 50 55 60 65 70 :; ALLA ALD RAR 8000 __o ' | " "4 f '» 7500 7000 / 6500 | 1 1 1 1 1 1 1945 50 55 60 65 70

tre fallen har en relativt mekanisk fram- skrivning gjorts av en tidigare utveck- ling, eftersom underlag för en mer ge- nomarbetad prognos saknas. En sådan skulle förutsätta mer ingående studier av fruktsamhetens, dödlighetens och migrationens förändringar.

4.1.2 Arbetskraftsproblem Ett av kriterierna för att pröva kon- sistensen i en allmän ekonomisk ut— veckling är att mot varandra ställa till- gång och efterfrågan på arbetskraft. Dessa bör balansera såväl för arbets- marknaden som helhet som för dess olika delområden. En diskussion av ba- lansen för hela arbetsmarknaden bort- ser från begränsningen i rörligheten mellan arbetsmarknadens olika delom- råden och kan därför endast ge en grov bild av utvecklingen i stort. Såsom framgår av appendix A kom- mer utbudet av arbetskraft att stiga i relativt långsam takt under 1960-talet På i detta appendix angivna förutsätt- ningar skulle utbudet av arbetskraft antalsmässigt komma att öka med högst omkring 31/2 procent eller ca 120000 personer mellan 1960 och 1965. Under återstoden av 1960-talet blir tillväxten enligt samma kalkyl endast 2 procent. Denna tillväxt är betingad av två för- utsättningar: a) att de gifta kvinnorna fortsätter att öka sin yrkesverksamhet i samma takt som under 1950—talet; b) att immigrationen får samma omfatt- ning som i genomsnitt under 1950-talet. Utan dessa båda slag av tillskott blir till- gången på arbetskraft i det närmaste oförändrad. I vad mån de båda angivna förutsätt- ningarna är realistiska är mycket vansk- ligt att yttra sig om. Det finns skäl som talar för att immigrantströmmen blir mindre än tidigare; om den helt upp- hör, minskas tillväxten av arbetsstyr- kan 1960—65 i jämförelse med billgångs-

kalkylen med ca 30000 personer. Vi anser, att fortsatt invandring av yrkes— utbildad arbetskraft, på vilken knapp- het råder, är önskvärd och bör be- främjas med hänsyn till näringslivets expansionsbehov.

Den invandrande arbetskraften har under senare år i alldeles övervägande grad kommit från de nordiska länderna, medan immigranterna från länder utan- för Norden varit relativt fåtaliga.

En friare europeisk varumarknad kan komma att förenas med en större fri— het i fråga om arbetskraftens rörlighet. Även under denna förutsättning kan man emellertid knappast vänta sig att invandringen från icke-nordiska länder skall få någon större omfattning, bland annat med hänsyn till den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Av samma skäl är det osäkert, om invandringen från de nordiska länderna får samma omfattning som hittills. Antagandet om en oförändrad total invandring har vi därför ansett ligga i överkant, även om man samtidigt måste reservera sig för möjligheten av nu inte förutsedda för- ändringar av invandringens förutsätt- ningar, speciellt sådana av politisk na- tur.

Även antagandet om att de gifta kvin- nornas yrkesverksamhet kommer att öka i samma takt som tidigare kan vara allt- för optimistiskt. De gifta kvinnorna ut— gör vår största outnyttjade arbetskrafts- tillgång. Man måste emellertid räkna med en betydande tröghet i förskjut- ningen mot ökat yrkesarbete för gifta kvinnor både på efterfråge- och ut- budssidan. På efterfrågesidan är den delvis ett resultat av obenägenheten att ordna deltidsarbete lämpat för gifta kvinnor. En gynnsam förutsättning är emellertid att ökningen av efterfrågan på arbetskraftitill minst hälften bör komma att ligga på serviceområden, så- som handel, undervisning, hälso- och

sjukvård m. m., där man är inställd på att i stor utsträckning använda kvinn- lig arbetskraft. Skall de kvinnliga ar- betskraftstillgångarna kunna mobilise— ras i högre grad, krävs emellertid ett ökat intresse för anställning av kvinnlig arbetskraft även inom varuproduktio- nen. På utbudssidan blir takten i ut- vecklingen delvis beroende av en ge- nerationsväxling. Man kan nämligen utgå ifrån, att kommande generationers kvinnor blir mer benägna än tidigare generationers att ägna sig åt yrkesar— bete även som gifta.

Både efterfråge- och utbudssidan bör kunna påverkas genom upplysningsverk- samhet. Reserven av gifta kvinnor bör också kunna utnyttjas bättre dels ge- nom en lokaliseringspolitik som leder företag, vilka sysselsätter kvinnor, till orter med typiskt manliga industrier — t. ex. gruvsamhällen och järnbruk — dels och framförallt genom att kvin- norna i ökad utsträckning kan vinna anställning inom yrkesområden, som hittills främst använt manlig arbetskraft.

överhuvudtaget finner vi det angelä- get att understryka betydelsen av akti- va insatser i syfte att bättre tillvarata den kvinnliga arbetskraften och att speciellt jämna vägen för de medelål- ders och äldre kvinnornas inordnande i arbetslivet. Omskolnlings- och fortbild- ningsmöjligheter måste i ökad omfatt- ning ställas till förfogande för dessa grupper av kvinnor.

För att fler mödrar med minderåri- ga barn skall kunna delta i yrkesarbe- te krävs en utbyggnad av kollektiva daghem (lämpligen i kombination med förskola), privata familjedaghem, efter- middags- eller fnitidshem för barnen efter skolans slut, kommunal hemhjälp ooh vårdmöjligheter, när barnen är sjuka.

Även en rad andra förutsättningar för tillgångskalkylen kan tas upp till diskus-

sion. Detta gäller bland annat storle- ken av det bortfall av arbetskraft som den fortgående förlängningen av utbild— ningen medför. Antagandena på denna punkt ansluter sig visserligen till de prognoser för utbildningen, som angetts i annat sammanhang (avsnitt 2.9.1). Dessa prognoser får emellertid betrak- tas som minimiantaganden för befolk- ningen under utbildning. En snabbare utbyggnad av utbildningsväsendet kan ytterligare begränsa näringslivets till- gång på ung arbetskraft.

I appendix A har även något disku- terats förutsättningar att höja syssel- sättningsgraden. Fortfarande föreligger inte obetydliga variationer i arbetskraf- tens sysselsättningsgrad säsongmässigt, regionalt och mellan olika yrkes- och befolkningsgrupper. I sistnämnda av- seende bör uppmärksammas den högre arbetslösheten bland handikappade och äldre personer. Genom en aktiv arbets- marknadspolitik bör —— även vid oför— ändrat konjunkturläge —— en viss höj- ning av sysselsättningsgraden och såle- des en något snabbare ökning av an- talet sysselsatta än av antalet personer i arbetskraften kunna ske. Kvantitatlivt torde dock dessa möjligheter vara re- lativt begränsade. Vi har emellertid i våra kalkyler räknat med att antalet sysselsatta kan ökas med 140000 per- soner (dvs. något mera än de ovan be- räknade 120000) eller med 4 procent mellan 1960 och 1965. Detta får emel- lertid betraktas som en maximisiffra. När vi tagit en så hög siffra som ut- gångspunkt för vår diskussion, har det skett med den förutsättningen, att en intensifiering sker av de arbetsmark- nadspolitiska åtgärder, som syftar till att mobilisera reserver och anpassa ef- terfrågan på olika kategorier av arbets- kraft efter utbudet.

Tillgången på arbetskraft har i det föregående beräknats i antal personer

utan hänsyn till förändringar li årlig arbetstid per person. En viss grad av ovisshet råder, i vad mån denna bild kan sammanställas med efterfrågekal- kylen (tabell 3:4 i avdelning 3), som likaledes har utförts i antal sysselsatta.

Tillgångskalkylen förutsätter att in- slaget av gifta kvinnor bland de yrkes- verksamma ökar; dessa får antas i stör- re utsträckning än andra kategorier en- dast stå till förfogande för deltidsar- bete. Som framgår av appendix A, kan denna förskjutning av arbetsstyrkans sammansättning medföra en nedräk- ning av tillgången med styvt en halv. procent, motsvarande ca 20 000 heltids- sysselsatta personer. Detta får emeller- tid betraktas som en maximireduktion. Produktivitetsantagandena för den kom- mande femårsperioden bygger delvis på utvecklingen av antalet sysselsatta un- der 1950-talet, då ävenledes inslaget av deltidsarbete ökades. Vid de variatio- ner i verksamheten under en vecka el- ler säsongvis, som förekommer exem- pelvis i handeln, behöver för övrigt de deltidsarbetandes prestation ej mins- ka i proportion till deras kortare ar- betstid.

Hänsyn måste också tas till en even- tuell förkortning av den årliga arbets- tiden under de närmaste fem åren. Den reform som diskuterats är en fjärde se- mestervecka eller motsvarande förkort- ning av veckoarbetstiden; denna reform kommer dock troligen att genomföras först mot periodens slut. Om man an- tar, att antalsprognoserna för efterfrå- gesidan inte har tagit hänsyn till en sådan förkortning, skulle de ligga högst ett par procentenheter för lågt, såvida inte arbetstidsförkortningen framkallar en kompenserande höjning av produk- tionen per arbetstimma. I viss utsträck- ning torde emellertid antalsprognoser— na ha påverkats av utvecklingen av an- talet sysselsatta under den gångna fem-

årsperioden, då arbetstiden förkortades väsentligt mera än vad som synes bli aktuellt under den kommande femårs- perioden. I samma mån bör efterfråge- prognosen för de närmaste fem åren med dess mindre förkortning av arbets- tiden tendera att ligga för högt. Det är emellertid vanskligt att bedöma verk- ningarna på produktionen av en förkort- ning av arbetstiden. Med hänsyn till dessa förhållanden har vi stannat för att diskutera en antalsbalans.

Vår bedömning är sålunda att man bör räkna med att arbetsstyrkan maxi- malt kommer att växa med 140 000 per- soner 1960—65 eller med 4 procent. Häremot står en ökning av efterfrågan på arbetskraft med närmare 180 000 personer eller med närmare 5 procent vid de produktivitetsförändringar som svarar mot de planer och bedömningar som insamlats för olika sektorer (jäm- för avdelning 2). Utgår vi från denna efterfrågekalkyl blir slutsatsen den, att som minimum ett underskott på arbets- kraft med närmare 40 000 personer skulle uppstå.

Det bör kraftigt understrykas att des- sa tal endast kan tjäna syftet att ange en tendens. Det kalkylmässiga under- skottet uppgår endast till ca 1 procent av den samlade arbetsstyrkan 1965, vil- ket kan sägas ligga inom felmarginalen. Å andra sidan pekar det som ovan an- förts på, att det på grund av en mind— re tillgång än vi räknat med kan uppstå ett större underskott, om utvecklingen inte påverkas av en intensifierad arbets- marknadspolitik.

*Den kalkyl för efterfrågan på arbets- kraft, som anges-i tabell 3: 4, är — vad gäller produktivitetsutvecklingen _ ba- serad på uppgifter som lämnats från näringslivet, expertbedömningar röran— de produktivitetsutvecklingen inom oli- ka sektorer eller i vissa fall en extra- polation av produktivitetstrender under

1950-talet. Även denna kalkyl har sina felmarginaler; det är emellertid ovisst i vilken riktning de övervägande slår. Vi har därför i brist på bättre information stannat för den slutsatsen, att antingen måste produktionsökningen 1960—65 bli mindre än vad som förutsatts i kalkylen eller måste produktivitetsökningen på- skyndas. På ena eller andra sättet mås- te behovet av arbetskraft 1965 reduce- ras i jämförelse med den efterfrågan som primärt kommit till uttryck i olika sektorbedömningar.

Hur en sådan reduktion kommer att fördela sig på olika sektorer beror på om man räknar med en snabbare pro- duktivitetsstegring eller en långsamma- re produk'oionsökning. I förra fallet blir fördelningen beroende av möjligheter— na att påskynda produktivitetsökningen i olika sektorer. Hur dessa möjlighe-

ter fördelar sig är svårt att på förhand avgöra, även om man måste tillmäta produktivitetsökningen i industri och handel en relativt stor vikt. I senare fal- let blir utfallet beroende av hur de be- gränsade resurserna fördelas; den föl- jande diskussionen pekar i första hand mot en begränsning av den privata kon- sumtionen, med följder för bland annat konsumtionsvaruindustrier, varuhandel och annan serviceverksamhet. I varje fall förefaller det uppenbart att de stora ökningar av industrins och handelns anspråk på arbetskraft, som svarar mot planer och bedömningar, måste skäras ned mot samma nivå som under 1950- talet, så att ökningen inom vardera sek- torn stannar vid högst 50 000 personer. Arbetskraftsbalansen skulle då kunna utfalla så som nedanstående tablå vi- sar (1 OOO-tal personer).

Antal personer Förändring av antal personer 1965 1960—65 1950 1955 1960 Ej korri- 1950—55 1955—60 Ej korri- Korri— gerad gerad gerad Efterfrågan: Jordbruk, skogsbruk m. m ...... 631 557 477 413 —— 74 _ 80 — 64 — 70 Egentlig industri. .. 814 843 892 963 + 29 + 49 + 71 + 50 Varuhandel.. 402 425 460 520 + 23 + 35 + 60 + 50 Övriga sektorer. .. 1 488 1 595 1 711 1 821 + 107 + 116 + 110 + 110 S:a efterfrågan. 3 335 3 420 3 540 3 717 + 85 + 120 + 177 + 140 S:a tillgång. . . . 3 680 + 140 + 140 S:a tillgång minus s:a efterfrågan . . — 37 — 37 0

4.2 Produktivitetsbestämmande faktorer

4.2.1 Produktionsfaktorinsats, tekniska fram- steg och produktionsökning En Ökning av produktionen kan i prin— cip tillskrivas å ena sidan en kvantita- tivt ökad insats av arbetskraft och ka- pital och å andra sidan de »tekniska»

framsteg, som gör dessa faktorer mera produktiva. Man har genom statistiska studier försökt finna ett svar på frågan, vilken produktionsökning man skulle få, om man enbart ökade insatsen av produktionsfaktorer, och vilket bidrag

»teknikfaktorn» ger till produktionens tillväxt. Vanligen brukar man därvid utgå från, att om _ vid given teknik _ insatsen av arbetskraft och kapital ökas i samma proportion, ökas produktio- nen i samma takt.

Vill man uppnå en ökning av pro- duktionen per sysselsatt är man vid givna tekniska förutsättningar hänvisad till att öka kapitalinsatsen per enhet av arbetsinsats. För insatsen av kapital per enhet av arbete kan man använda be- teckningen kapitalintensifeten hos pro- duktionen och för produktionen per enhet av arbetsinsats beteckningen ar- betsproduktiviteten. Olika studier har gjorts av hur tillväxten av arbetspro— duktiviteten påverkas av en ökning av kapitalintensiteten. Alla undersökning- ar pekar i den riktningen, att vid givna tekniska förutsättningar arbetsproduk- tiviteten växer långsammare än kapi— talintensiteten. De resultat man nått tyder på .att, om man vill öka arbets- produktiviteten med säg 10 procent så måste vid givna tekniska förutsättningar kapitalintensiteten ökas med kanske upp emot en tredjedel.

Den ökning av kapitalinsatsen som under dessa förutsättning-ar måste gö- ras blir beroende av det förhållande mellan samlad kapitalvolym och ärlig produktion från vilka man utgår. Detta förhållande _ den totala kapitalkvo- ten _ brukar för den samlade svenska ekonomin överslagsvis uppskattas till 3 å 3,5. Så länge kapitalutrustningen växer i samma takt som arbetsinsatsen skulle sålunda, om vi utgår från denn-a rel-a- tion, en ökning av det årliga produk- tionsresultatet med 100 mkr kräva en ökning av kapitalutrustningen med 300 å 350 mkr. Den marginella kapitalkvo- ten eller förhållan-det mellan ökningen av kapitalvolym och av årsproduktion skulle sålunda bli densamma som den totala, och den senare skulle inte ökas.

Men vill man uppnå en produktions- ökning genom öka-d kapitalinsats per man, skulle, om några tekniska fram- steg inte gjordes, samma ökning av pro- duktionen kräva, att kapitalutrustning- en ökades med ett belopp, som är vä- sentligt större än i föregående fall. Den marginella kapitalkvoten skulle då bli betydligt högre än den totala, och den senare skulle i längden stiga.

De här anförda relationerna mellan faktorinsats och produktionsökning vi- lar på ett bräckligt statistiskt underlag. De åskådliggör emellertid med en vid osäkerhetsmarginal de ogynnsamma förutsättningarn-a för att enbart genom en ökad investering i realkapital uppnå en snabbare ökning av produktionen. De visar samtidigt betydelsen av den tredje faktorn, teknikfaktorn, när det gäller att uppnå en produktionsökning utan alltför stor kapitalinsats.

I utvecklade länder har kapitalutrust- ningen tenderat att stiga väsentligt snabbare än insatsen .av arbetskraft, dvs. produktionens k-apitalintensitet har ökat. Man kan utgå från att så även har varit fallet i Sverige, även om inga för- sök gjorts att mäta förändringarna i den totala kapitalstocken. Undersök- ningar som [gjorts iandra länder, främst Förenta staterna, tyder emellertid på att förhållandet mellan kapitalutrust- ning och produktion, —den totala kapi- talkvoten, inte har stigit i det långa lop- pet. Tvärtom har man åtminstone under vissa perioder ansett sig kunna konsta- tera att den totala kapitalkvoten tende- rat att sjunka. Med de svenska relations- tal, som försöksvis angetts i [det föregå- ende, skulle detta innebära att »teknik- faktorn» för varje ökning av produk- tionen med 100 mkr (utöver den till- växt som motsvarar tillväxten av arbets- insatsen) reducerat behovet att öka ka- pitalinsatsen till högst 300 å 350 mkr och sparat in minst samma belopp av

investeringar. De tekniska framstegen har med andra ord uppvägt den ten- dens till avtagande avkastning av kapi- talet, som uppstår vid en ökning av produktionens kapitalintensitet.

Sådana beräkningar kan på grund av sin osäkerhet endast illustrera det för- hållande, som utan tvivel gör sig gällan- de, att den investeringsnivå vi måste hålla föratt uppnå en viss produktions— ökning är starkt beroende av den »tek- niska framstegstakten». Variationer i denna måste påverka storleken av de investeringar som är nödvändiga för att uppnå en viss produktionsökning.

Som framgår av det följande, har man inte anledning tro, att den »tekniska framstegstak-ten» är stabil. Det finn-s därför inte heller anledning utgå från stabilitet i förhållandet kapital/produk— tion, om man försöker göra en prognos för framtiden. Frågeställningen blir i stället följande. Låt oss anta, att man under tidigare år har kunnat iaktta att förhållandet kapital/produktion varit stabilt (eller eventuellt förändrats i viss takt). Låt oss vidare anta, att kapital- insatsen per sysselsatt fortsätter att sti- ga i en takt som ej ligger så långt från den tidigare (detta är innebörden av det perspektiv som läggs fram i det föl- jande). Finns det då anledning tro att »teknikfaktorn» i samma mån som tidi- gare skall tendera att hålla nere det marginella förhållandet kapitalinsats/ produktionsökning? Med andra ord, har man anledning tro att »teknikfaktorn» skall accelereras?

4.2.2 Element inom »teknikfaktom»

I princip är det möjligt att statistiskt undersöka, vilka samband som existe- rat under en gången period mellan pro- duktionens tillväxt och den kvantita- tiva tillväxten av arbets- och kapital- insatsen. Man erhåller då en oförklarad rest av produktionsökningen, som bru—

kar hänföras till en »teknikfaktor». Den diskussion av förutsättningarna för att uppnå en viss ökning av industripro- duktionen, som förts i avsnitt 2.3, har i princip utgått från ett sådant betraktel- sesätt. För övriga grenar av näringslivet är möjligheterna att genomföra en så- dan analys i allmänhet mera begrän- sade. Den diskussion vi här för måste -därför anknyta till mer-a allmänna över- väganden. Som förklaring av utveck- lingen och därmed också som under- lag för en prognos har statistiska un- dersökningar av denna typ också ett be- gränsat värde; detta av två skäl:

.a. »Teknikfaktorn» är i själva verket en komplex företeelse, som måste upp- delas för att man skall komma närmare en förklaring av utvecklingen.

b. Olika sidor av »teknikfaktorn» förs in i produktionen i samband med in- satsen av arbete och kapital. Den är där- för inte oberoende av den kvantitativa insatsen av produktionsfaktorer. Några sidor av denna »introduktionsprocess», som är relevanta för en förståelse av aktuella utvecklingstendenser, skall be- röras i det följande.

»Teknikfaktorn» har ibland också kallats den »mänskliga faktorn». Dess innebörd måste, bortsett från exempel- vis klimatfaktorer som påverkar jord- brukets avkastning, v-ara att nya kun- skaper och ny mänsklig skicklighet bör- jar tillämpas i produktionen. Häri kan då inräknas

a. naturvetensk-apliga och tekniska upptäckter och uppfinningar samt &de- ras överförande till produktionen i form av nya produktionsprocesser och pro— dukttyper; bland annat kan nya typer av maskiner, byggnader m. m. införas och förändra kapitalutrustningens tek— niska egenskaper;

b. en förbättrad utbildning, vare sig allmän eller yrkesutbildning;

e. en ökad arbetsintensitet, eventuellt

som ett resultat av en arbetstidsförkort- ning, en bättre anpassning av produk- tionen till arbetsfysiologiska och psy- kologiska förutsättningar, en ändrad in- ställning hos de anställda till produkti- vitetsökning som en följd av nya typer av löneincitament eller minskade ris- ker för arbetslöshet;

d. en effektivare organisation av pro- duktionen, eventuellt med en ny specia- lisering och arbetsfördelning; en sådan utveckling kan ta formen av en inlär- ningsprocess, som innebär att erfaren- heter om de effektivaste arbetsmetoder- na ackumuleras, och som kan leda till en ökning av produktiviteten även inom ramen för en oförändrad kapitalvolym.

Att ange i vilken relativ takt utveck- lingen i dessa olika avseenden kommer att gå vidare i jämförelse med tidigare är knappast möjligt. En bedömning där- av kan emellertid sägas ligga till grund för försöken i det föregående att ange produktivitetsutvecklingen inom olika sektorer .av näringslivet. Allmänt kan man väl hävda att företag, organisatio- ner och det allmänna efter det andra världskriget har intensifierat ansträng- ningarna att befrämja en höjning av nä- ringslivets produktivitet. Här skall en- dast mera på måfå nämnas några exem- pel på åtgärder och tendenser som kan ha verkat i denna riktning:

ett växande offentligt och privat stöd åt forskning och tekniskt utvecklings- arbete;

åtgärder för att intensifiera förmed- lingen av nya kunskaper, speciellt från utlandet;

fortsatt arbetstidsförkortning; systematiska arbets- och rörelsestu- dier;

avlägsnande av tyngre arbetsmoment; den växande övertygelsen om trygg- het mot arbetslöshet under intryck av en relativt stabil hög sysselsättnings- grad;

en snabbt utbyggd utbildning på läg- re och högre nivå;

en arbetsmarknadspolitik med inrikt- ning på en produktiv placering av ar- betskraften;

åtgärder för att befrämja konkurren- sen mellan olika företag och därmed strävan efter rationalisering;

framväxten av större företagsenheter med bättre förutsättningar för plane- ring och intern rationalisering.

I vilken grad sådana åtgärder och ten- denser fortsättningsvis kommer att bi- dra till en produktivitetsstegring är knappast möjligt att överblicka. Vad gäller forskning och utbildning bör man dock ha anledning räkna med att de ökade insatserna efter kriget bör mogna ut 1 resultat, som delvis ligger i fram- tiden. Utvecklingen blir i stor utsträck- ning beroende av vilka åtgärder som sätts in. De »tekniska framstegen» är sålunda inte en faktor, vars storlek inte kan påverkas. Man kan i olika former investera i »tekniska framsteg»; dessa investeringar kan begränsa behovet av investeringar i realkapital och kan myc- ket väl visa sig kunna tävla med de se- nare i fråga om produktivitet.

4.2.3 Produkttyper och produktionsprocesser Det är knappast för närvarande möj- ligt att ange den relativa betydelsen av ovan angivna eller (andra förändringar inom teknikfak-torns ram. Vad speciellt gäll-er förnyelsen av produkttyper och produktionsprocesser har utredningens diskussioner med representanter för olika områden inte gett vid handen att man kan utpeka några framsteg som är av den betydelse att de kan betraktas som viktiga framför andra. Intrycket är snarast att det pågår en relativt konti- nuerlig teknisk utveckling på en bred front. Skall man peka på något område, där utvecklingen är mera dramatisk, är det naturligt att nämna elektroniken

och speciellt 'datamaskinerna, som kan väntas få en växande betydelse för pro- duktivitetsutvecklingen på olika områ- den. Omläggningen av trafiksystemet till motortrafik på bättre vägar skapar också allmänt en bättre bas för en ef- fektivare produktion och distribution. Men vid sidan därav kan nämnas en lång rad av fall där nya typer av pro- dukter och processer kan väntas bli sprid-da och utvecklade: djupfryst med fryskedja från producent till konsu- ment, keramiska skär, motorsågar, plast- produkter, nya stålprocesser, fabriks— gjo—rda huselement, nya fartygstyper, fjärrstyrd järnvägstrafik, varuhus och självbextjäningsbutiker representerar ett slumpartat urval. Samtidigt utvecklas äldre produkttyper och processer grad- vis, delvis i syfte att förbättra deras funktioner, delvis i syfte att förenkla och förbilliga produktframställningen. Den takt i vilken nya typer av maski- ner och annat realkapital arbetas in i kapitalstrukturen beror inte endast av storleken av nettotillskotten till kapital- stocken utan även av den takt i vilken äldre kapitalutrustning ersätts med ny, dvs. av den takt i vilken näringslivet moderniseras. En övervägande del av den svenska kapitalutrustningen bör ha tillkommit efter kriget och represen- terar sålunda efterkrigstidens teknik. Detta utesluter inte, att _ som vissa undersökningar visar — äldre maskiner i betydande utsträckning har behållits länge i produktionen och att betydande moderniseringsmöjligheter därför bör föreligga på vissa områden av närings- livet. Denna uppfattning har påverkat vår diskussion om möjligheterna att öka produktiviteten och spara arbetskraft.

4.2.4 Strukturfrågor Den föregående diskussionen av pro- duktivitetsutvecklingen har utgått från

vad som händer vid de enskilda pro- duktionsställena, när teknik och kapi- talutrustning förnyas. Produktivitetens utveckling beror emellertid även på för- skjutningar mellan olika företag inom en näringsgren eller mellan olika nä- ringsgrenar. I den mån arbetskraft och kapitalutrustning förskjuts från enheter som är mindre produktiva till mera ef— fektiv-a enheter kan produktivitetsvins- ter uppstå vid sidan av dem som växer fram inom varje företag eller inom varje enskild näringsgren. Med ett sam- manfattande ord kan sådana förskjut- ningar betecknas som »strukturrationa- lisering». I det föregående har visats att förhållandet mellan olika industrigrenar under de närmaste fem åren kommer att förskjutas relativt snabbt enligt nu före- liggande planer. Man har anledning att tro att denna anpassning till marknads- förhällandena i stort sett skall medföra en produktivitetsvinst för industrin. Å andra sidan kan givetvis en sådan struk- turförskjutning — i den mån den äger rum mellan sektorer med olika kapital- intensitet — förändra det vägda medel- talet för relationen kapitalinsats/produk- tion för ekonomin som helhet. Endast en sammanvägning av olika sektorer, så— dan. som i det följande företas, kan visa i vad mån så blir fallet.

Nästan alla sidor av den ekonomiska politiken påverkar takten och omfatt- ningen av de strukturförskjutningar som kan komma att ske: finanspolitik och kreditmarknadsp—olitik, näringsfrihets- lagstiftning, jordbrukspolitik, handels- politik, utbildnings- och forskningspoli- tik, löne- och arbetsmarknadspolitik. Det är inte möjligt att i detta betän- kande närmare ingå på alla dessa frå- gor; några av dem skall dock beröras i det följande. En genomgående fråga i dessa sammanhang är, i vad mån det är möjligt att med olika politiska medel befrämja rörligheten hos näringslivet.

4.2.5 Arbetsmarknads- och utbildningspolitik En typ av åtgärder vid vilken vi fäster särskild vikt är den aktiva arbetsmark- nadspolitiken. I det föregående har den- na politik berörts ur synpunkten att öka arbetskraftsutbudet. Det finns emel- lertid också anledning att se den som ett instrument för att öka arbetskraf— tens rörlighet från mindre till mera produktiva sysselsättningar inom sam- ma näringsgren eller inom näringslivet som helhet. I den mån detta kräver öka- de investeringar i det mottagande före— taget, kan detta ses som en metod att ge- nom ökad investering minska [den var- betskraft som åtgår för att uppnå en given produktion. En aktiv arbetsmark- nadspolitik, som underlättar för de mest produktiva företagen att skaffa mera ar- betskraft, kan möjliggöra en utbyggnad av dessa, som medför en produktivitets- ökning för en hel näringsgren eller för näringslivet i stort. Den tidigare gjorda Översikten över produktionsutvecklingen visar, att man kan vänta stora förändringar i närings— livets struktur med däremot svarande nya krav på arbetskraftens yrkesskick- lighet. Denna tendens kan komma 'att intensifieras under trycket av de krav som vårt förhållande till världsmarkna- den och speciellt Europamarknaden ställer. Motorismen skapar nya förut- sättningar för arbetsplatsermas storlek och lokalisering sam-t för bostädernas förläggning i förhållande till arbetsplat- serna. Näringslivets tekniska och orga- nisatoriska omstrukturering kan inne- bära regionala förskjutningar. Samtidigt kan en tendens framträda till koncentra- tion till större enheter inom exempelvis industri, handel, utbildning och annan offentlig service (detta behöver inte nödvändigtvis medföra en koncentra- tion till de största tätorterna). Den aktiva arbetsmarknadspolitikens uppgift bör vara .att under denna ut-

veckling anpassa efterfrågan och utbud till varandra, yrkesmässigt och geogra— fiskt. Den rörlighet, som därvid krävs av arbetskraften, kan ökas genom bi- drag till lokal flyttning, utbildning och omskolning. Speciellt får man därvid beakta de problem, som gäller lokala över- och underskottsområden på ar- betsmarknaden. Dessa regionala förhål- landen har i viss mån belysts i appen- dix A, där det bland annat visats, att man kan vänta en kraftig ökning av arbetskraften i övre Norrland. Dessa re- gionala frågor skulle behöva studeras mera ingående mot bakgrunden av vårt perspektiv än vad vi haft möjlighet att göra. En förutsättning för att den geo— grafiska rörligheten skall öka är även att bristen på bostäder minskas.

Utbildningspolitiken måste samord- nas med denna aktiva arbetsmarknads— politik. Vi har i flera sammanhang haft anledning konstatera, att bristen på ut- bildat folk på vissa områden bildar en flaskhals för en önskvärd utvidgning av verksamheten. Bristen på tekniker och yrkesarbetare är emellertid en mera all— män företeelse som hämmar en utveck- ling av produktion och produktivitet. En snabb utbyggnad av grundutbild- ningen måste kombineras med en utvid- gad vuxenutbildning i form av vidare- utbildning och omskolning i syfte att övervinna dessa hämningar för produk- tionen.

4.2.6 Sammanfattning och slutsatser Som framgår av det föregående kan en tillväxt av 'den svenska produktionen under 1960-talet endast i mindre grad baseras på en växande arbetsinsats 'och en däremot svarande utbyggnad av ka- pitalutrustningen. Till alldeles övervä- gande grad beror den av en ökad kapi- talinsats per man och av tekniska fram- steg. En utbyggnad av kapitalutrustning-

en innebär också att nya tekniska hjälp- medel förs in i produktionen; samma effekt uppnås genom en ersättning av äldre kapitalutrustning, dvs. genom dess modernisering. Därigenom kan i viss mån den tendens till avtagande avkast- ning av kapitalet upphävas som bör uppstå om kapitalinsatsen per sysselsatt ökas. I vad mån detta sker blir emeller- tid beroende av omfattningen och ka— raktären av de tekniska framstegen. Sammanlagt kan dessa mycket väl sva-

ra för en betydande del av den samlade produktionsökningen. Delvis är de tek— niska framstegen av organisatorisk art och kräver relativt begränsade investe- ringar; sådana framsteg bör kunna på- skyndas genom att skapa incitament till ökad effektivitet hos arbetskraft och fö— retagsledning i produktionen. De tek- niska framstegen kan också påskyndas genom investeringar i forskning, ut- bildning och åtgärder för att befrämja arbetskraftens rörlighet.

4.3 Produktionskapaciteten

4.3.1 Nationalprodukten 1950—65 Den svenska nationalprodukten har un- der 1950-talet trendmässigt stigit med ca 3,5 procent per år.1 Denna stegrings- takt ligger högre än den som nåddes under mellankrigstiden; för perioden 1920—39 har erhållits 2,8 procent per år.2 Skillnaden blir större, om man stäl- ler produktionen i relation till befolk- ningen i »arbetsför ålder» (15—64 år); under mellankrigsåren steg antalet per- soner i dessa åldrar med ca 1 procent per år, medan tillväxten under 1950- talet endast var drygt 1/2 procent per år. Man har därför anledning tro, att pro- duktionen per sysselsatt under 1950- talet har stigit väsentlig-t snabbare än före kriget. Våra uppskattningar av an- talet faktiskt sysselsatta ger en tillväxt av produktionen per sysselsatt med när- mare 3 procent per år i genomsnitt un- der 1950-talet. Internationellt sett ligger vår produk- tionstillväxt under 1950-talet inte sär- skilt högt. Bland de större industrilän- derna uppvisar visserligen Förenta sta- terna och England under senare hälften av 1950-talet en långsamma-re stegrings- takt; dessa långsamma framsteg har där tagits upp som ett problem i den eko- nomisk-politiska dehatten. I Västtysk-

land, Frankrike, Italien, Japan och Sov- jetunionen har däremot produktionen under 1950-talet ökat i väsentligt snab- bare takt än hos oss (med 6—10 pro- cent per år). Speciella förhållanden har troligen bidragit till dessa olika utveck- lingstendenser. För svenskt vidkom- mande finns emellertid ingen anledning utgå ifrån att takten i produktionsök- ningen inte skulle kunna påskyndas.

I detta betänkande har på olika grun- der valts att kalkylmässigt presentera en svensk ekonomisk utveckling 1960— 65, som innebär att bruttonationalpro- dukten stiger med i genomsnitt 4 pro- cent per är, således en ökning av till— växttakten i jämförelse med 1950-talet enligt tillgänglig statistik med ca 1/2 pro— cent per år. Vad en sådan utveckling skulle innebära i ett trendmässigt per- spektiv har åskådliggjorts i diagram 4.3.1.

Siffran 4 procent per år som tillväxt-

1 En trendberäkning för perioden 1950—60 har gett till resultat en ökning med 3,4 procent per år (se diagram 4.3.1). Utvecklingen 1950— 51 kan dock vara statistiskt missvisande. En trendberäkning för perioden 1951—60 ger till resultat en ökning med 3,6 procent per år. 2 Se L. Fastbom, Några trendstudier kring Sveriges ekonomiska utveckling (Meddelanden från Konjunkturinstitutet. Serie B:10).

Diagram 4.3.1 Brultonationalproduktens utveckling 1946—65

Miljarder kronor i 1960 års priser

70

60

50

. . . 40 1 l 1 I | ! 1945 50 55 60 65

Årlig ökningstakt 1950—60 enligt trendberäk- ningen: 3,4 procent Årlig ökningstakt 1960—65 enligt långtids— utredningen: 4,0 procent Teckenförklaring till samtliga diagram av ovan— stående typ:

. Faktiska årsvärden, beräknade med ut- gångspunkt från konjunkturinstitutets uppgifter i 1954 års priser. _ Exponentiell regressionslinje anpassad till värdena för 1950—60. 0 1965 års värde enl. långtidsutredningen. —— — Utvecklingen 1960—65 vid jämn pro- centuell årlig ökning.

takt för produktionen har erhållits ge- nom en sammanläggning av utveckling- en sådan den bedömts för ett stort an- tal sektorer inom näringslivet. Hur den- na produktionsökning har antagits för— del—a sig på olika näringsgrenar fram— går av tabell 3: 3 i avdelning 3. Jord- bruksproduktionen beräknas även i fort— sättningen vara i det närmaste konstant, medan skogsbruket utvecklas snabbare än tidigare som en följd av massa- och pappersindustrins utbyggnad. Industri— produktionens tillväxt påskyndas, så »att dess andel av bruttonationalprodukten växer. Byggna-ds- och anläggningsverk- samhet och offentliga tjänster fortsätter i stort sett att växa i samma takt som under senare hälften av 1950-talet. Bo-

stadsnyttjandets, samfärdselns och va- ruhandelns utveckling påskyndas något.

I första hand är dessa kalkyler avsed- da att ange den kapacitetsmässiga till— växten av produktionen. I ett senare sammanhang återkommer vi till utnytt- jandet av denna kapacitet och den för inkomstutvecklingen väsentliga frågan om relationen mellan våra export- och importpriser, dvs. våra terms of trade.

4.3.2 Produktionen per sysselsatt Som utgångspunkt för ovan angivna pr-oduktionskalkyler har valts det anta- gandet att tillgången på arbetskraft (an- tal sysselsatta) 1960—65 växer med 4 procent eller med 0,8 procent per år; detta innebär en något snabbare tillväxt än under 1950-talet (se tablån s. 107). Nationalprodukten per sysselsatt skulle under denna förutsättning 1960—65 sti- ga med 3,2 procent per år, att jämföra med en. trendmässig ökning med 2,9 procent per år under 1950-talet. Det bör dock understrykas att en sådan till- växt av tillgången på arbetskraft för 1960—65 får betraktas som ett maximi- antagande. Skulle tillgången på arbets- kraft icke komma att växa snabbare än under 1950-talet, måste antingen pro- duktionsökningen. komma »att begränsas till ca 3,8 procent per år eller tillväx- ten av produktionen per sysselsatt Öka till närmare 3,4 procent per år. Vi har emellertid ansett, att en kapacitetsmäs- sig ökning av produktionen med 4 pro— cent borde ligga inom räckhåll; samti- digt har vi ansett oss i ett senare avsnitt böra ta upp frågan om risken för och konsekvenserna av en långsammare produktionsökning. Den förskjutning av produktion och sysselsättning mellan olika sektorer, som ovan berörts, kan tänkas bidra till den allmänna produktivitetsstegringen från 1960 till 1965 genom att arbets- kraften flyttar till sektorer med ett stör-

Bruttonationalprodukt (trendmässig

ökning) .................... Antal sysselsatta .............. Nationalprodukt per sysselsatt. .

107. Tillväxt i procent per år 1950—60 1960—65 . . . . 3,5 4,0 . . . . 0,6 0,8 . . . . 2,9 3,2

re förädlingsvärde per sysselsatt eller till sektorer där produktivitetsökning— en är relativt snabb. En kalkyl som ut- förts med särskiljande av endast sju sektorer (jord- och skogsbruk, egentlig industri, byggnads- och anläggnings- verksamhet, samfärdsel, post och tele, varuhandel samt övriga sektorer) har emellertid gett till resultat att produk- tionsökningen skulle ha varit i det när- maste lika stor om arbetskraftens för- delning på olika sektorer bleve den- samma 1965 som 1960. Vid en sådan kalkyl tar man dock inte hänsyn till att redan produktivitetsbedömningen för de enskilda sektorerna har påverkats där- av, att omfördelningen av arbetskraften åtminstone delvis innebär att man över- ger de minst produktiva enheterna inom en sektor. Detta är endast en sida av det mera allmänna förhållandet, att pro- duktivitetsvinster uppstår genom för- skjutningar av arbetskraftens fördel- ning inom var och en av de angivna sektorerna mot mera produktiva syssel- sättningar. Man har exempelvis anle-d- ning förmoda att industriproduktionens förskjutning mot råvarubasera-de ex— portindustrier —— såsom gruv-, järn-, verkstads-, massa- och pappersindustri — ger en vinst i förädlingsvärde per sysselsatt för industriproduktionen som helhet; speciellt bör detta bli fallet i den mån den innebär ett ökat utnytt- jande av råvarutillgångar såsom malm, och i den mån dessa råvaruuttag ingår i produktionens beräknade förädlings- värde.

Den stegring av produktiviteten som

anges i kalkylen är i varje fall i huvud— sak ett resultat av utvecklingen inom de olika sektorerna av näringslivet. Som framgår .av tabell 4.3.2 har vi räknat med en viss ökning av takten i produk- tivitetsökningen inom nästan .alla sek- torer.

Inom gruppen jordbruk-skogsbruk förklaras denna snabbare produktivi- tetsökning delvis av förskjutningen mot skogsbruk, där förädlingsvärdet per en- het av arbetsinsats är väsentligt större än i genomsnitt för jordbruket. Inom detta har vi räknat med en minskning av .arbetskraftsförbrukningen i ungefär oförändrad takt.

Inom industrigruppen, som 1960 sys- selsatte drygt en tredjedel .av den sam- la-de arbetsstyrkan, har vi för kraftverk och eldistribution samt småindustri och hantverk utgått från en oförändrad pro- duktivitetstrend i jämförelse med 1950- talet. För den egentliga industrin inne- bär däremot vår kalkyl, att produktivi— tetstillväxten ökas från ca 3 procent per år under 1950-talet till 3,6 procent per år 1960—65. Detta antagande kan synas djärvt. De uppgifter som inhäm- tades från industrin gav primärt till re- sultat att produktionen per sysselsatt 1959—65 skulle kunna ökas till 3,1 pro- cent per år. Innebörden av vårt antagan- de är således den, att produktionen per sysselsatt skulle kunna ökas med ytter- ligare 1/2 procent per år eller på en fem- årsperiod 21/2 procent mer, än vad pri- märt angavs av industrienkäten. Vi har emellertid, som framgår av det följande, ansett det önskvärt och under vissa för-

1 08 Tabell 4.3.2 Produktionen (bruttoförädlingsvärdet) per sysselsatt i olika näringsgrenar 1950—65 Produktion per sysselsatt 1960 Procentuell ökning (kronor i 1960 års priser) 1950—55 1955—60 1960—65

Jordbruk och skogsbruk ........ 12 000 10 20 24 Egentlig industri1 ............ 26 000 15 18 20 Byggnads- och anläggningsverk-

samhet .................... 20 000 14 14 14 Samfärdsel (inkl. post och tele) 22 000 21 18 24 Varuhandel .................. 20 000 7 7 11

1 Beräknat enligt den metod som anges i avsnitt 2.3.4.

utsättningar möjligt, att företagens be- dömning av produktionsutvecklingen förverkligas, trots att den kvantitet ar- betskraft mot vilken industrienkäten pekade inte kan beräknas stå till för— fogande.

Industriproduktionen—s utveckling är, som i annat sammanhang visats, i hög grad inriktad på export, och en sådan utveckling har vi ansett speciellt önsk- värd un-der en period då vår ekonomi kan väntas få en närmare handelspoli- tisk anknytning till Europamarknaden. ökade krav kommer då att ställas på vår förmåga att med export betala en växande import. Ett annat motiv för att söka befrämja en snabb utveckling av industrin är att vi ansett det önskvärt att uppnå ett överskott i vår bytesbalans (se avsnitt 4.4) .

I avsnitten 4.1.2 och 4.2.5 har disku- terats möjligheterna att öka takten i produktivitetsökningen genom en aktiv arbetsmarknadspolitik. Samtidigt har det emellertid stått klart för oss att en snabbare produktivitetsökning inom in- dustrin endast kan uppnås genom vä- sentligt ökade kapitalinsatser. Detta har motiverat att vi i vår investeringskalkyl lämnat utrymme för en ökning ;av in- dustriinvesteringarna från 3 mmkr år 1960 till 4,2 mmkr år 1965. Detta inne-

bär samtidigt, att vi höjt industriinves— teringarna för perioden 1961—65 med ca 30 procent utöver vad som primärt angavs i industrienkäten. Efter denna uppjustering skulle investeringarna inom industrin under åren 1961—65 uppgå till ca 19 mmkr, att jämföra med 121/2 mmkr åren 1956—60, således en ökning me-d närmare 50 procent. Effek- ten av en sådan investeringsökning har diskuterats i avnitt 2.3.5.

För byggnads- och anläggningsverk- samhet har produktiviteten antagits sti- ga i samma takt som under senare hälf- ten av 1950-talet.

Inom gruppen samfärdsel har vi i all- mänhet extrapolerat tidigare produkti- vitetstrender; bland annat televerkets bedömning av utvecklingen framöver drar dock upp medeltalet.

Vad beträffar varuhandeln har vi även förutsatt att produktivitetsökning- en skall kunna påskyndas, så att den uppnår ca 2 procent per år. Under 1950-talet synes omsättningen per sys- selsatt ha ökat med ca 11/2 procent per år. Vi har räknat med att en utveckling mot nya distributionsformer kommer att fortsätta i snabbare takt än hittills. Utrymmet för investeringar i nya distri- butionsanläggningar har i enlighet där- med ökats från 2,7 mmkr under perio-

den 1956—60 till 4,0 mmkr under pe- rioden 1961—65, en ökning med 48 pro— cent.

För de serviceområden som represen- teras av offentliga tjänster, bank, för- säkring, arbetshjälp i hemmet etc. har inga produktivitetsberäkningar företa— gits. Deras bidrag till nationalproduk- ten har i överensstämmelse med förfa- ringssättet i konjunkturinstitutets natio— nalräkenskvaper satts lika med summan av de anställdas löner; volymutveck- lingen har antagits direkt betingad av antalet anställda och dessas kvalifika— tionsgrader. Detta innebär, att vi i detta sammanhang av räknetekniska skäl bortser från de produktivitetsföränd— ringar som kan äga rum inom dessa verksamhetsgrenar. År 1960 svara-de dessa områden för närmare en fjärde- del av sysselsättningen i landet.

Med utgångspunkt från dessa övervä- ganden har vi ansett oss kunna förut- sätta, att möjligheter skulle föreligga att påskynda produktivitetens stegring inom olika sektorer, så 'att den samman- lagda bruttonationalprodukten under perioden 1961—65 skulle kunna ökas med 4 procent per år eller med 22 pro— cent under femårsperioden. Vi vill sam- tidigt betona att alla dessa kalkyler har en vid osäkerhetsmarginal och att den förutsätter en ökning av den sysselsatta arbetskraften med 4 procent under fem- årsperioden som helhet.

4.3.3 Nationalprodukt och kapitalbildning Såsom framgår .av det föregående har utvecklingen av produktionskapacite- ten i förhållande till insatsen av arbets- kraft och kapital bedömts för sig inom var och en av ett antal delsektorer inom näringslivet. Nationalproduktens ut- veckling har erhållits genom en sam- manläggning av de så erhållna resulta— ten. Vi har ansett detta vara det mest realistiska sättet att närma sig frågan

om den samlade ekonomiska utveck- lingen; hänsyn kan nämligen då tas till de från sektor till sektor växlande för- hållandena mellan produktion och fak- torinsats samt till sektorernas specifika produktivitetstrender.

En undersökning av sambandet natio- nalprodukt—kvapitalinsats för ekonomin som helhet måste med hänsyn till dessa växlande förhållanden och till förskjut- ningarna mellan olika grenar av pro- duktionen ha ett begränsat analytiskt värde. Närmast i beskrivande syfte skall emellertid i det följande en jämförelse göras för n-ationalprodukt och investe- ringar un—der åren 1950—60 samt under perioden 1961—65.

Såsom framgår av diagram 4.3.3:1 har investeringarna under perioden 1950—60 växt väsentligt snabbare än produktionen. Denna utveckling har in- neburit att investeringskvoten succes- sivt ökat. Sålunda har bruttoinvestering- aruas (exkl. militära investeringar samt exkl. reparationer och underhåll) an- del av bruttonationalprodukten stigit från ca 17 procent i början av 1950—talet till 20 a 21 procent under åren 1959—60.

Under perioden 1961—65 skulle en- ligt våra kalkyler investeringskvoten ungefär bibehålla den högre nivå som uppnåtts 1960. Hur en sådan investe- ringsu-tveckling ter sig i ett trendmäs- sigt perspektiv framgår .av diagram 4.3.3: 2. Internationella jämförelser pe- kar i den riktningen, att produktionens tillväxttakt i regel är högre i länder med högre investeringskvot. Inom sam- ma nationella ekonomi, där förutsätt- ningarna för produktionsökning icke är så olika mellan närliggande perioder som under samma period mellan län- der med olika strukturella förhållan- den, finns det i varje fall anledning förmoda att en sådan tendens gör sig gällande. När vi nu förutsatt att investe- ringskvoten under första hälften av

Diagram 4.3.3:1 Utvecklingen av produktion, investeringar och sysselsättning inom den totala ekonomin 1946—65

200 ,4/0 |ndex:|950=|00 // // / // // Bruttoinvesteringqc _/ / / få .' / . / |50 , , ' .' / .- // '.". Bruttonotionalprodukt Anto|_ 353310qu Han ________ ” mo ' 22 i procent Investerinqskvot __,ff " 20 IS Vx/A—l l6 ' 6 A l955-60 / X —N***—_l_9_li9-65 |94 —5( Murginell invester ngskvut 5 k & l i i | I 1 | | | | _ 1946 I950 |955 1960 |985 Ar

Källor och beräkningsmetoder:

ruttoinvesteringar (exkl. militära investeringar samt exkl. reparationer och underhåll) och bruttonationalprodukt 1946—60 enligt konjunkturinstitutets beräkningar i 1954 års priser. Antal sysselsatta 1950, 1955, 1960 och 1965 enligt tabell 314. Årsvärdena (markerade med kvadrater resp. ring) har förbundits med räta strecklinjer. Investeringskvot: bruttoinvesteringarnas procentuella andel av bruttonationalprodukten. Marginell investeringskvot: för glidande femårsperioder har summa investeringar dividerats'med ökningen i absoluta tal av bruttonationalprodukten under samma tid. I diagrammet hagmar- keringen gjorts på resp. periods mittår.

Diagram 4.3.3:2 Bruttoinvesteringarnas. utveckling 1946—65 (exkl. militära in- vesteringar samt exkl. reparationer och underhåll)

Miljarder kronor i 1960 års priser

18

1 | | 1745 50 55 e:) &;

Årlig ökningstakt 1950—60 enligt trendberäk— ningen: 5,4 procent Årlig ökningstakt 1960—65 enligt långtidsut- redningen: 4,6 procent

Teckenförklaring: Se diagram 4.3.1, s. 106.

1960-talet skall bli större än den var i början och mitten av 1950-talet, synes en något snabbare tillväxt av produktionen inte stå i strid med andra iakttagel- ser som kunnat göras. Att försöka en kvantitativt preciserad slutsats för na- tionalproduk—ten, som är sammansatt av så många olika delar, anser vi emel- lertid ha föga värde; som tidigare be- rörts måste vi hänvisa till bedömningen sektor för sekt-or.

För att ytterligare belysa förhållan- det mellan investeringar och produk- tionstillväxt har vi också beräknat de marginella investeringskvoterna för pe- rioderna 1947—60 och 1961—65. Som framgår av diagram 4.3.3:1 har des- sa kvoter under perioden 1947—60 va— rierat kring ett medeltal av 5,6 med av- vikelser uppåt och nedåt på maximalt 10 procent. Variationerna synes delvis vara betingade av växlingar i syssel-

sättningsgraden från periodernas bör- jan till deras slut. En närmare analys skulle dock troligen visa, att de fak- torer som betingat dessa växlingar är mera komplicerade än de, som tidi— gare visats framträda för enbart in- dustriproduktionen (se avsnitt 2.3.5). Bland annat torde kvoterna ha påver- kats av den konjunkturpolitik som in- neburit att investeringar i vägar samt andra offentliga anläggningar och bygg- nader periodvis (exempelvis 1958—60) ökats i sysselsättning-sskapande syfte, utan att dessa investeringars produk- tionsresultat på kort sikt gett något stör- re bidrag till nationalproduktens ök- ning.

Utan .att ingå på en närmare analys av dessa förhållanden, kan vi här en- dast konstatera att för perioden 1961— 65 den marginella investeringskvoten enligt våra antaganden blir 5,5 och så- lunda relativt nära sammanfaller med medeltalet för 1950-talet; samtidigt har vi förutsatt att ökningen av sysselsätt- ningen under prognosperioden skall bli något snabbare än tidigare. Vi får även här inskränka oss till den allmänna an- märkningen, .att den bild vi uppställt för utvecklingen under prognosperio— den icke uppenbart strider mot den ut- veckling man tidigare kunnat iaktta.

4.3.4 Allmänna förutsättningar för produk- tionens tillväxt

I det föregående har vi belyst utveck-! lingen av produktion, sysselsättning och investeringar kvantitativt och på denna grund gjort jämförelser med den tidigare utvecklingen. En sådan jäm- förelse förutsätter emellertid, att »öv— riga omständigheter» är lika mellan de jämförda perioderna. Att så skulle bli förhållandet är emellertid inte utan vi- dare givet. Vi skall i det följande be- röra några faktorer som kan komma

att rubba tidigare iakttagna kvantita- tiva relationer.

3. En bedömning av den tekniska ut- vecklingen bildar bakgrunden till vår behandling av olika sektorer. Vi ser oss, som tidigare nämnts (avsnitt 4.2), icke i stånd att summera upp produk- tionsteknikens allmänna framstegstakt. De omständigheter som tidigare berörts kan emellertid ge ett visst stöd åt upp— fattningen att denna faktors betydelse kan komma att öka och därmed påskyn- da produktivitetsutvecklingen. Speciellt fäster vi därvid avseende vid möjlig- heterna .att förstärka arbetsmarknads- politikens inverkan på arbetskraftens rörlighet. Vi har emellertid inte ansett att man nu med säkerhet kan diskon- tera en sådan ten—dens.

b. Vi har förutsatt en snabbare rela- tiv ökning av industriproduktionen än tidigare och en däremot svar-ande ök- ning av industriinvesteringarnas andel av de totala investeringarna. Dessa in- vesteringar utgörs till stor del av ma- skininvesteringar och bör därför över en begränsad period ha en större ef- fekt på produktionsökningen än andra i stort sett mera långsiktiga investe- ringar.

c. Man bör vidare vid en bedömning av produktivitetsutvecklingen ta hän— syn till förändringar i arbetstiden och övriga arbetsförhållanden. Under 1950- talet min-skade arbetstiden till följd dels av en förlängning av semestern med en vecka, dels av en förkortning av vecko- arbetstiden med tre timmar. För pe- rioden 1961—65 har vi endast räknat med ytterligare en semeste-rvecka, som skulle tillkomma i slutet av perioden. Detta innebär, att förkortningen av ar- betstiden per sysselsatt under perioden 1961—65 blir långsammare än i ge- nomsnitt under 1950-talet.

Man får vidare ta hänsyn till att för- hållandet mellan kapitalinsats och p-ro-

duktion bör sjunka om produktionem läggs om mot ökat skiftarbete. Det är möjligt att vi under de närmaste årem får en snabbare utveckling i denna rikt»— ning än tidigare. Denna tendens kam dock i viss mån komma att motvägas av en förkortning av arbetstiden vidl skiftarbete.

(1. I motsatt riktning verkar, att en om— läggning av produktionen som en följdl av ett ändrat förhållande till Europa— marknaden kan kräva större förändring— ar av kapitalstrukturen än tidigare, spe— ciellt inom den med utlandet konkurre— rande industrin.

Att på förhand väga de faktorer, som här berörts, mot varandra är knappast möjligt. Vi måste därför konstatera att resultatet av en viss ökning av insat— sen av produktionsfaktorer är ovisst. Vi måste vara beredda på att produktions— ökningen kan bli mindre än vi förutsatt, även om våra antaganden om faktorin— satserna blir förverkligade.

Inte heller i fråga om faktorinsatserna kan man med säkerhet bedöma framti— den. Tillgången på arbetskraft kan växa mindre än vi antagit. Även investering— arna kan bli mindre än beräknat av olika skäl; på grund av flaskhalsar i planeringskapaciteten kan investering— arna fördröjas, speciellt på det offent— liga området. Även det privata närings- livets investeringar kan bli mindre än vi antagit. Utvecklingen i detta avseen— de blir beroende av den konjunkturel- la situationen under de närmaste åren, och då speciellt av exportindustrins av- sättningsmöjlighete-r samt av förutsätt— ningarna att finansiera aktuella inves- teringar. Dessa förhållanden ställer pro- blem för den ekonomiska politiken, till vilka vi återkommer i det följande. Ovissheten om framtiden leder också till den slutsatsen, att man inte nu med bestämdhet kan räkna med att resur— ser komme-r att stå till förfogande för

utvecklingen på olika områden utan att man successivt får ta ställning till sådana fördelningsfrågor. Såsom när-

mare utvecklas i avsnitt 4.6.3, får man i detta avseende ersätta fasta planer med en ekonomisk strategi.

4.4. Utrikeshandel

4.4.1 Exporten De planer och bedömningar som inhäm- tats från olika exporterande industrier ger vid handen att deras kapacitet att exportera kommer att stiga relativt snabbt fram till 1965. Detta gäller spe- ciellt järn- och stålindustrin, vissa gre- nar av verkstadsindustrin samt pappers- industrin. Det är således i främsta rum- met våra på inhemska råvaror (malm och skog) baserade industrier som ryc- ker fram. Detta sker både på bredden och i riktning mot en högre grad av förädling (exempelvis stålmanufaktu-r och papper). Sammanlagt skulle denna utveckling, som framgår av tabell 4.4.1: 1, möjliggöra en volymmässig ök-

ning av varuexporten mellan 1960 och 1965 med 36 procent eller med 6 pro— cent per år.

Det är givet att möjligheten att ut- nyttja den angivna ökningen av ex— portkapaciteten beror på exportmark- nadens utveckling, förändringarna i vårt handelspolitiska läge och utvecklingen av vår relativa kostnadsmässiga kon- kurrensförmåga. Vi har emellertid kal- kylrnässigt stannat vid de exportbedöm— ningar industrin gett uttryck åt, i var— je fall vid vår uppskattning av den to- tala exportvolymen.

Av tabell 4.4.1: 2 framgår att vi un- der 1950-talet lyckats hålla vår andel av världsexporten (och importen), möj-

TabeIl 4.4.1:1 Sveriges varuexport 1950—65

Proc. volym- Mkr (1960 års Ökning förändring priser) 1960—65 1950—55 1955—60 1960 1965 Mkr1 Procent

1. Järnmalm m. m .............. 20 26 1 111 1 300 190 17

2. Järn, stål m. fl. metaller ...... 41 72 1 287 2 300 1 010 79

3. Maskiner och apparater ....... 0 67 2 365 3 100 740 31

4. Järn- och metallmanufaktur. .. 23 2 402 650 250 62

5. Transportmedel (exkl. fartyg). . 96 212 708 1 050 340 48

6. Fartyg (exkl. krigsfartyg) ..... —9 32 930 1 100 170 18

7. Sågade trävaror .............. 54 —3 1 163 1 200 40 3

8. Massa ....................... 8 33 1 847 2 200 350 19

9. Papper och papp ............. 7 48 1 352 2 050 700 52 10. Övrigt ...................... —3 79 2 108 3 150 1 040 49

Total export ................. 16 45 13 273 18 100 4 830 36

Därav:

1—6. Järnmalm, järn, stål, verk-

stadsprodukter m. m ........ 23 52 6 803 9 500 2 700 40

7—9. Skogsprodukter ............ 18 24 4 362 5 450 1 090 25

1 Avrundade tal. Källor:

Åren 1950—60: konjunkturinstitutets volymberäkningar. Åren 1960—65: industrienkäten (bilaga 1); för icke-industriprodukter har i brist på uppgifter antagits samma utveckling som genomsnittligt för industriprodukter.

Sveriges export Sveriges andel av OEEC-ländernas "Hela export till _ . OEEC-ländernas År varldens Tlll Tlll "Hela export till export Totalt OEEC— andra varldens OEEC- Andra länder länder export OEEC- Andra länder länder länder länder Miljarder USA-dollar, löpande priser Procent 1950 56,7 10,1 10,1 1,1 0,7 0,4 1,9 7,0 3,9 1951 76,7 13,5 14,2 1,8 1,1 0,7 2,3 8,4 4,6 1952 73,8 13,7 14,0 1,6 1,0 0,6 2,1 11,5 3,9 1953 74,8 14,2 13,9 1,5 1,0 0,5 2,0 7,1 3,4 1954 77,5 15,5 14,7 1,6 1,1 0,5 2,0 7,2 3,2 1955 84,0 17,8 16,0 1,7 1,3 0,4 2,1 7,1 2,9 1956 93,5 19,5 17,6 1,9 1,4 0,5 2,1 7,0 3,3 1957 100,4 21,2 19,4 2,1 1,5 0,6 2,1 7,1 3,2 1958 95,7 20,6 19,8 2,1 1,4 0,7 2,2 6,9 3,4 1959 101,3 22,9 20,9 2,2 1,5 0,7 2,2 6,4 3,5 1960 112,9 27,4 22,6 2,6 1,8 0,8 2,3 6,4 3,6

Källa: OEEC, Foreign Trade, Series A, August 1961.

ligen med en mindre dragning uppåt mot 1950-talets slut. Detta är emeller— tid en tendens som vi delar med övriga industriländer, eftersom handeln mel— lan dem stigit snabbare än handeln i övrigt. Speciellt har OEEC-länderna ryckt fram som exportörer till varandra och även till andra delar av världen. Av tabellen framgår att vi, om vi jäm- för oss med denna grupp av europeis- ka länder, relativt sett har fallit till- baka som exportörer, både till andra länder i Västeuropa och i mindre (mån till andra delar [av världen. Andra län- der i Västeuropa har sålunda ökat sin export i snabbare takt än vi.

I vilken takt världshandeln och spe- ciellt Västeuropas export och import kommer att utvecklas i fortsättningen är givetvis svårt att bedöma. En så- dan bedömning förutsätter i första hand en prognos för deras inre expansion. Vad gäller de ekonomiska framstegen i Västeuropa, kan man visserligen häv- da, att expansionen hittills gynnats av invandring av arbetskraft (Västtysk- land), och att den till en början bör ha gått lättare från det relativt låga

tekniska utgångsläge, som efter det and— ra världskrigets slut delvis känneteck- nade näringslivet i ett antal europeis- ka länder (bland annat Frankrike och Italien). Å andra sidan har man an- ledning vänta sig, att integrationen av den västeuropeiska marknaden skall ut— lösa nya expansionskrafter. Man kanske även kan hoppas, att Förenta staterna, som genom sin import i hög grad på- verkar råvaruländernas utveckling, skall komma ur sin relativa stagnation. I de flesta länder gäller, att inriktningen på ekonomisk tillväxt, vare sig i plane- rad eller friare form, är så stark, att man borde kunna utgå från en fort— satt utveckling i ett liknande tempo som tidigare. Man kanske därför kan förut- sätta att den expansion av vår export, som vi kalkylerat med, icke kommer att betyda att vi behöver erövra en växande andel av exporten till andra länder, totalt eller till speciella län- dergrupper. Men vi betonar ovissheten på denna punkt.

Det skulle här föra för långt att när— mare ingå på den handelspolitiska ut- vecklingen i olika delar av världen.

Import Export

Miljarder I procent av Miljarder I procent av

kronor total import kronor total export OEEC .......................... 9,8 65,4 9,1 68,3 EFTA (De sju) ................. 3,6 24,3 4,6 34,4 EEC (De sex) .................. 6,0 39,8 4,2 31,7 Övriga OEEC-länder ............ 0,2 1,3 0,3 2,2 Nordamerika ..................... 2,0 13,3 1,0 7,2 Latinamerika .................... 1,0 6,6 0,8 5,7 Östeuropa 0. Kina ................ 0,7 4,4 0,6 4,8 Övriga länder .................... 1,5 10,3 1,8 14,0

Totalt ........................... 15,0 100 13,3 100

Källa: Konjunkturläget, November 1961, sid. 22”.

En allmän tendens är ju sammanslut- ningen till handelspolitiska block (Ge- mensamma marknaden, EFTA, Latin- amerika) med däremot svarande diskri- minering mot »tre—dje» länder. För vår del är den stora frågan anslutningen till en gemensam västeuropeisk mark— nad. Denna marknads betydelse fram- går av att år 1960 mer än 2/a av vår export gick till OEEC-länder (tabell 4.4.1: 3). Kan vi under de närmaste åren nå en sådan anslutning till Gemensam- ma marknaden, att diskriminering mot vår export icke uppstår, bedömer vi utsikterna för en gynnsam utveckling av exporten som relativt goda. Vår ex- port är, och detta i växande grad, så specialiserad att den bör ha utsikter till en i stort sett gynnsam avsättning på en sådan marknad. Består däremot di- skrimineringen eller skärps, alltefter— som frihandel etableras inom den Ge- mensamma marknaden, kan vissa indu- strier få svårigheter med sin export (t. ex. kvalitetsstål och papper).

Hur dessa förhållanden kan komma att utfalla är föremål för ingående ut— redningar i handelspolitiska samman- hang. Utgången av de kommande för- handlingarna kan i varje fall i dag ic— ke överblickas. Vi inskränker oss där-

för till att erinra om problemens rela- tion till bedömningen av exportutveck- lingen.

Man kan även ta upp en diskussion av möjligheterna att vid en ogynnsam handelspolitisk utveckling -i förhållan— de till Gemensamma marknaden i hög- re grad inrikta vår export på andra världsdelar, Nord-amerika, Östeuropa samt de i stort sett mindre utveck- lade delarna av världen. I dessa rikt— ningar går för närvarande närmare 1I:; av vår samlade export. Vilka möjlig- heter som finns att öka denna andel är en fråga som skulle kräva ett mera ingående studium än vad här kan kom— ma i fråga. Vi vill här endast fästa upp- märksamheten på, att på grund av den snabba utvecklingen av motsvarande produktion i andra världsdelar, expor- ten av massa och papper i framtiden i högre grad än hittills torde bli hän- visad till avsättning på den västeuro— peiska marknaden och därmed främst bli beroende av efterfrågeutvecklingen där, såsom redan är fallet med expor- ten av malm och trävaror. Malm, mas- sa och trävaror kan knappast komma att möta några tullhinder från Gemen- samma marknadens sida. Men vi kan inte endast lita till en sådan råvaru-

export; nämnda varor kommer, även om deras samlade exportvolym stiger, enligt vår kalkyl 1965 endast att svara för 26 procent av hela exporten. Be- träffande stål— och verkstadsprodukter borde möjligheterna i stort sett vara stör-re att förskjuta exporten mot and- ra delar av världen, även om Västeu- ropa måste förbli en huvudmarknad.

Diskussionen om exportens avsätt- ningsmöjligheter kan också formule- ras som en fråga om våra terms of trade. Prisutvecklingen för exportva- rorna blir beroende både av efterfrå- gans tillväxt utomlands, konkurrensen från andra exporterande länder och den handelspolitiska utvecklingen. Med hänsyn till sådana förhållanden kan den snabba ökning .av stål- och pappersex- porten, som vår kalkyl anger, inge vis- sa farhågor. Under förutsättning av en gynnsam handelspolitisk utveckling, speciellt gentemot Gemensamma mark- naden och av en allmän ekonomisk ex- pansion i avnämarländerna, har vi dock icke ansett oss behöva räkna med en för- sämring av våra terms of trade. I mot— satt fall ökar emellertid risken för en relativt ogynnsam utveckling av export- priserna.

4.4.2 Bytesbalansen och importutrymmet Exportinkomsterna är den domineran- de posten på bytesbalansens inkomst- sida. Enligt vår kalkyl (tabell 4.4.1: 1) skulle inkomsterna av kommersiell ex- port vid oförändrade pri-ser komma att öka med närmare 5 mmkr mellan 1960 och 1965. Vid sidan därav har vi räk- nat med att handelsflottans utbyggnad skulle öka sjöfartsnettot med 250 mkr, medan övriga tjänster (turism, försäk- ring m. ni.) skulle ge ett underskott, som ökar med 50 mkr. Salderas dessa poster får vi en ökning av valutaintäk- terna med 5 mmkr (tabell 4.4.2). Vi har emellertid inte ansett att det- ta utrymme helt kan utnyttjas för ökad import. För det första kan man ifråga— sätta, inte valutareserven borde ökas, när omfattningen av utrikeshan- deln växer; för närvarande motsvarar den närmare 3 månaders import. Vi har emellertid inte ansett att valutare- serven med nödvändighet behöver växa i takt med importen. Hänsyn hör bland annat tas till utvecklingen av de interna- tionella likviditetsreserver (Internatio- nella Valutafonden etc.) , som är avsedda att kunna utnyttjas för att stärka ett lands internationella likviditet i en kris- situation.

Olll

Tabell 4.4.2 Bytesbalansen 1960 och 1965

Miljoner kronor i 1960 års priser

Förändring 1960—65 1960 1965 Mkr1 Procent Kommersiell varuexport ........... 13 273 18 100 + 4 800 + 36 Sjöfartsnetto ..................... + 1 355 + 1 600 + 250 Övriga tjänster, netto ............. — 215 — 250 —— 50 Saldo av föregående poster ...... + 14 413 + 19 450 + 5 000 U-hjälpsexport ................... . . + 300 + 300 Saldo inkl. u-hjälpsexport. . . . . . . + 14 413 + 19 750 + 5 300 Import resp. utrymme för import . . 15 006 19 550 + 4 500 + 30 Bytesbalansens saldo: Enl. statistisk redovisning ....... —— 593 + 200 + 800 Efter korrektion för statistisk » missvisning .................. (— 300) (+ 500) (+ 800) !

1 Avrundade tal.

För det andra har vi räknat med att vårt bistånd till u-länderna, i form av gåvor och krediter, kommer att ökas. Vill man beräkna den belastning som detta bistånd innebär för den svenska ekonomin, bör man däri inräkna så- väl tekniskt bistånd (bilateralt och ge- nom internationella organisationer) som lån till u-länder direkt eller via inter- nationella organ (Internationella Ban- ken, International Finance Corporation, International Development Association m. fl.) samt svenska företags långsik- tiga krediter till och direkta investe- ringar i u-länderna. Även om vår ka- pacitet för bilateralt tekniskt bistånd är begränsad, har vi räknat med att de andra kanaler som står öppna för vårt bistånd är så vida, att dess omfatt- ning blir beroende av vår vilja att gö- ra en ekonomisk uppoffring.

Vi har inte ansett det vara vår upp- gift att ange ett program för detta bi- stånd. Vare sig det får formen av gå- vor eller lån, respektive experttjänster i utlandet, materielleveranser eller re- na valutatransaktioner, måste det emel- lertid komma att belasta vår bytesba- lans och begränsa utrymmet för vår import. Vi har ansett det angeläget att framhålla det ofta förbisedda förhål- landet, -att biståndets omfattning inte bara är en fråga om svenska medbor- gares offervillighet utan även om en ekonomisk politik, som ger ett erforder- ligt överskott i vår bytesbalans.

Kalkylmässigt har vi behandlat frå- gan om valutareservens ökning och u- hjälpen på följande sätt: Vi har räk- nat med att bytesbalansens underskott 1960, vilket vi uppskattat till 300 mkr (se vidare sid. 89—90), måste utjämnas fram till 1965 och därutöver ge ett över- skott på 500 mkr, oavsett om detta går till förstärkning av valutareserven el- ler till u-hjälp. Bytesbalansens saldo skulle enligt denna kalkyl mellan 1960

och 1965 förbättras med 800 mkr. — En oviss fråga är, i vad mån u-hjäl- pen tar formen av svenska varuleve- ranser; deras omfattning blir beroen- de av i vad mån svensk industri ut- vecklar en export på kredit till u-län- dern-a eller gör direkta investeringar där. För sådana leveranser har vi an- tydningsvis avsatt ett belopp på 300 mkr år 1965.

Under dessa förutsättningar beträf— fande bytesbalansens utveckling åter- står ett utrymme för en ökning av im- porten med 4,5 mmkr eller med närmare en tredjedel mellan 1960 och 1965 (ta- bell 4.4.2).

4.4.3 Importen Utvecklingen av importen under 1960- talet blir beroende dels av vår egen in- re expansion, dels av konkurrensläget i förhållande till utlandet. För att få en utgångspunkt för en diskussion av den framtida importutvecklingen har vi gjort en beräkning av importen 1965 un-der antagande att vissa samband mel- lan importen och olika efterfrågeva- riabler, som gällt under 1950-talet, även skall gälla fram till 1965.1 Enligt en sådan kalkyl skulle impor— ten 1965 (i 1960 års priser) stiga till 19 900 mkr, vilket endast med 350 mkr eller med ca 2 procent överstiger det

1 Sådana samband har beräknats av kon- junkturinstitutet. Bland några alternativa beräkningar har vi valt en, där exportutveck- lingen ingår som en förklaring till importut- vecklingen. Enligt detta alternativ kan totala importen I skrivas som en funktion av två variabler X och Y på följande sätt

I=a+0,49-X+0,69-Y

a = nivåkonstant

X = privat konsumtion (exkl. tjänster) + + maskininvesteringar (exkl. militära) + + export (exkl. export av malm, skogspro- dukter och livsmedel) Y = lagerförändringar (exkl. lagerförändringar inom gruvor, jord- och stenindustri, Skogsindustri samt korrekti'onsposterna för kreaturskapital och skogsuttag).

enligt ovan beräknade utrymmet för import.

Enligt denna kalkyl skulle sålunda den import, som man får vid de rela- tioner som gällt under 1950-talet, va- ra i det närmaste förenlig me-d företa- gens exp'ortbedömning och den målsätt- ning vi uppställt för bytesbalansen. Av olika skäl kan man emellertid inte ut- gå från att tidigare iakttagna import- benägenheter skall gälla även i fort- sättningen.

För det första påverkas importens tillväxt av strukturella förändringar i produktion och inhemsk efterfrågan, till vilka hän—syn endast i mindre mån tas i den förklarin-gsmodell vi utnyttjat. Man skulle kunna närma sig dessa pro- blem »genom en mera detaljerad analys varugrup—p för varugrupp, så som skett i de försörjningsbalanser _ delvis bygg- da på input-output-analys _ vilka re- dovisats i bilaga 3. Vi har emellertid funnit, att .de importsiffror som erhål- lits på detta sätt varit alltför osäkra för .att de skulle kunna sammanställas till en impvortbudget, fördelad på varu— kategorier.1

För det andra är det givet att utveck- lingen av importen, liksom av expor- ten, påverkas av vår relativa kostnads- utveckling i förhållande till utlandet. Förändringar i detta avseende kan h-a påverkat de statistiskt redovisade im- portbenägenheterna under 1950-talet, även om kostnadsfaktorn icke explicit införts i .analysen. När vi använt dem för framskrivning av importen, kan det- ta sålunda sägas implicera det anta— gandet, att vår [relativa kostnadsutveck- ling blir densamma under prognospe- rioden som under 1950-talet.

I själva verket får man räkna med att utvecklingen av vår bytesbalans bå- de på export- och importsidan är re- lativt känslig för förändringarna i vår relativa kostnadsnivå. På importsi-dan

finns det visserligen varor (importera- de bränslen, kaffe, sydfrukter etc.), vil- ka ej kan ersättas med inom landet till- verkade produkter. Å andra sidan finns varor som av olika skäl ej blir föremål för större import (tegel, cement, färskt bröd etc.). Men däremellan finns ett register av olika varor, som delvis bör _ vara känsliga för den relativa kostnads—

utvecklingen hemma och ute. För så- dana varor som exempelvis handelsjärn samt enklare garner och tyger bör re- dan mindre prisdvifferenser kunna med- föra en omställning från import till köp på hemmamarknaden och vice ver- sa; för dessa bör med andra ord sub— stitutionselasticiteten mellan svenska och utländska produkter vara hög. Mot- svarande förhållanden gör sig gällan- de på exportsidan, även om elasticite- ten torde vara större på importsidan. Av detta förhållande följer, att det bör finnas betydande möjligheter att utan avstående från full sysselsättning uppnå en önskad balans i vår utrikes- handel, om man kan påverka utveck- lingen av vår relativa kostnadsnivå. Hur en sådan politik får utformas är nu omöjligt att förutse med hänsyn till ovissheten om konjunkturen på export- marknaderna, kostnadsutvecklingen utlandet, de strukturella förändringar- na av produktion och efterfrågan inom landet samt möjligheten att ersätta im- porterade varor med hemmapro-duce- rade. Bortser man från möjligheten av växelkursförändringar, blir den vikti- gaste faktorn utvecklingen av de nomi- nella lönerna (en fråga som givetvis bör skiljas från frågan om reallöner- n-as utveckling). Vår analys har inte gett något underlag för att på förhand ange vilken nominell lönestegring son: är förenlig med de målsättningar v:? uppställt. Vi har här endast velat fäs»

1 Beträffande importen av fasta och flytan- de bränslen hänvisas till kalkylen i avsnitt 2.4

ta uppmärksamheten på lönepolitikens roll, när det gäller att uppnå den ha- lans li vår utrikeshandel, som bland an-

nat motiveras av önskemålet att bere- da utrymme för en ökad hjälp till u-län- derna.

4.5. I nvesteringamas och konsumtionens fördelning

4.5.1 Investeringar Såsom framgår av det föregående har investeringarna på olika områden i vår kalkyl avvägts så att de skulle möjlig- göra en viss ökning av produktionen och samtidigt hålla efterfrågan på ar- betskraft inom den gräns som sätts av tillgången. Investeringarnas fördelning är sålunda en reflex av den utveckling av produktionen på olika områden från vilken vi utgått. En sammanfattning av den utveckling vi kalkylerat med ges i tabell 4.5.1. Bruttoinvesteringarna (exkl. repara- tioner och underhåll) under femårspe- rioden 1961—65 har beräknats bli ca 89 mmkr eller 28 procent större än un- der närmast föregående femårsperiod (1956—60). I stort sett gäller, 'att alla de planer och önskemål som framkom- mit från olika sektorer kunnat med- tas. I detta avseende är situationen nu en annan än den var vid den långtids— utredning som företogs för fem år se- dan; då visade det sig, att planer och önskemål vida översteg vad som rim- ligtvis kunde förverkligas. Nu har pro- blemställningen tvärtom på flera om- råden varit, hur mycket större inves- te-ringarna skulle kunna göras med hän— syn till vår uppfattning om en önsk- värd expansion. Det har emellertid där— vid visat sig, att möjligheterna att Öka investeringarna ofta begränsas av flask- halsar antingen winom byggnadsverk- samheten eller inom den produktion som investeringarna avser att utveck- la. Vad gäller maskiner och transport- medel h—ar vi inte räknat med några sådana begränsningar i investeringska- paciteten; de faktorer som begränsar

utvecklingen i detta avseende är främst av finansiell art.

En begränsning i kapaciteten att pla- nera och bygga har vi bland annat an- sett föreligga i fråga om bostadsbyggan- det. Vi har utgått från, att dett-a borde utökas så snabbt som möjligt, men har inte vågat räkna med en större ökning än från 70 000 lägenheter 1960 till 85 000 lägenheter 1965. Trots denna uppgång och en förutsedd ökning av lägenheternas genomsnittliga storlek kommer enligt våra kalkyler bostads- byggandets andel av de samla-de inves- tering-arna att minska något mellan 1956 —60 och 1961—65 (tabell 4.5.1).

I fråga om vissa typer av offentliga investeringar, exempelvis universitets- byggande och fångvård, har vi också ansett oss böra räkna med att organi- satoriska flaskhalsar kan komma att för- sena byggandet i förhållande till pla- ner och önskemål; det program vi in- fört i vår kalkyl ligger här troligen i överkant till vad som kan hinna för- verkligas. Beträffande utbildning och sjukvård har tillgången på lärare och sjukvårdspersonal ansetts begränsa möj- ligheterna till en expansion av verksam- heten och därmed också investeringar- nas omfattning. Investeringarna på det offentliga civila området har dock be- räknats få en något större andel av den totala investeringsvolymen 1961—— 65 än 1956—60.

Större rörelsefrihet i fråga om inves- teringarnas utveckling kan- bedömas fö- religga inom varuproduktion, samfärd- sel och varuhandel. Även här är emel- lertid utvecklingen på vissa områden delvis bunden. Takten i jordbrukets

Tabell 4.5.1 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) 1951—65

Miljarder kronor i 1960 års priser

Totalt under perioden Procentandelar 1951—55 1956—60 1961—65 1951—55 1956—60 1961—65

Jordbruk och skogsbruk .......... 3,0 2,5 2,8 5,7 3,7 3,2 Egentlig industri ................ 9,9 12,6 18,6 18,6 18,2 21,0 Kraftverk och eldistribution ...... 4,0 4,9 5,7 7,4 7,1 6,4 Bostäder ....................... 11,6 15,3 19,0 21,7 22,1 21,4 Samfärdsel ..................... 11,6 14,9 17,9 21,7 21,5 20,2 Varuhandel ..................... 1,2 2,7 4,0 2,3 3,8 4,5 Offentliga tjänster:

civila ........................ 6,0 8,5 11,7 11,2 12,2 13,2 militära ...................... 5,3 7,0 7,9 10,0 10,1 8,9 Övriga områden ................. 0,7 0,8 1,0 1,3 1,2 1,1

Totalt 53,3 69,2 88,6 100 100 100

strukturomvandling är beroende av den fram till 1965 gällande jordbrukspoliti- ken och därmed begränsas också in- vesteringarnas omfattning. Skogsbrukets expansion begränsas av skogarnas till— växt; större utrymme för ökade inves- teringar finns på detta område i form av skogsvägar och maskiner som ökar skogsarbetets produktivitet. De sam- manlagda investeringarna inom jord- och skogsbruk har beräknats öka relativt litet mellan perioderna 1956—60 och 1961—65; deras andel av den totala in- vesteringsvolymen kommer därmed att fortsätta att sjunka.

Investeringarna inom olika grenar av samfärdseln har under den när-maste femårsperioden beräknats med ca 20 procent överstiga investeringarna un- der perioden 1956—60, vilket innebär en fortsatt nedgång av deras andel av den samlade investeringsvolymen. Den- na utveckling återspe-glar dock motsat- ta tendenser inom denna grupp. som sammanhänger med transportsystemets strukturomvandling och konjunkturer. Investeringarna i flygmateriel sjunker, sedan inköpen av stora reaplan avslu- tats. Handelsflottans utbyggnad har i nuvarande sjöfartskonjunktur bedömts

bli långsammare än under senare år. Järnvägsinvesteringarna blir ungefär oförändrade, medan byggandet av ham- nar och vägar samt anskaffningen av motorfordon ökar.

Investering-arna i kraftverk ökas en- ligt kraftindustrins planer endast med ca 16 procent mellan femårsperioderna 1956—60 och 1961—65. Detta förklaras delvis av att kapaciteten på detta om- råde i utgångsläget ligger högre än ti- digare i förhållande till kraftförbruk- ningen. Investeringsvolymen bestäms i övrigt av kraftindustrins bedömning av utvecklingen efter 1965.

För industrin har vi räknat med en investeringsökning på närmare 50 pro- cent i jämförelse med närmast föregåen- de femårsperiod. Denna stora ökning har motiverats av önskemålet om en snabbare produktionsökning än tidigare utan en större ökning av sysselsätt- ningen. Industrin skulle därmed öka sin andel av den samlade investeringsvoly- men från 18 till 21 procent.

Även för varuhandeln har vi räknat med en så snabb ökning av investering- arna, att detta områdes andel av de samlade investeringarna stiger. Upp- gången i jämförelse med närmast fö-

regående femårsperiod har anslagits till omkring 50 procent. Utgångspunkten har därvid varit, att den snabbare ök— ning av den privata konsumtionen som vi räknat med skulle kunna ske utan någon större ökning av sysselsättning- en inom handeln. En sådan utveckling skulle uppnås bland annat genom en relativt snabb strukturomvandling.

Den utveckling av investeringarna, som här belysts, har fått sin prägel av det relativt korta perspektiv med vil- ket vi arbetat. De olika bindningar som angetts hindrar en utveckling som från en värderande synpunkt kan betraktas som optimal. Först på längre sikt kan, i den mån detta organisatoriskt förbe- reds, större förskjutningar äga rum, som bättre svarar mot en samhällspolitisk prioritetsbedömning. Till utvecklings— perspektivet bortom 1965 återkommer vi i avsnitt 4.8.

4.5.2 Offentlig konsumtion Såsom framgår av avsnitt 2.9 har upp- gifter angående planer för offentlig kon-

sumtion insamlats för undervisning, hälso- och sjukvård samt social- och fångvård. Dessa områden svarar för ca 2/3 av civil offentlig konsumtion (jäm- för tabell 4.5.2).

I dessa planer har vi — förutom vis- sa tekniska korrigeringar — endast fö- retagit en mindre nedjustering beträf- fande fångvården. Denna nedjustering har motiverats av en bedömning, att de omfattande planerna för investeringar inom fångvårdens område sannolikt in- te hinner genomföras inom femårspe- rioden -med hänsyn till projekterings- läget.

En hopsummering av de kostnader som ingår i vår kalkyl ger en volym- ökning 1960—65 för de tre nämnda om- rådena tillsammantagna med 23 pro- cent (drygt 4 procent per år). För häl- so- och sjukvård samt social- och fång- vår-d har uppgången beräknats till 24 a 25 procent (se tabell 4.5.2). Utgifter— na för undervisning förutses öka mind- re eller med 21 procent. Främsta an- ledningen till att ökningen för under-

Tabell 4.5.2 Den offentliga konsumtionens utveckling 1960—65

1960 års priser och löner. Avrundade tal

1960 Förändring 1960—65 1965 Mkr Mkr Procent Proc. /år Mkr Undervisning ....................... 2 430 + 520 + 21 + 3,9 2 940 Hälso— och sjukvård ................. 1 890 + 460 + 25 + 4,5 2 360 Social- och fångvård ................. 690 + 160 + 24 + 4,4 850 Övrig civil (förvaltning, rätts- och polisväsen etc.) .................... 2 410 + 590 + 24 + 4,4 3 000 Ospecificerat ........................ — + 150 . . 150 S:a civil konsumtion ............... 7 420 1 880 + 25 + 4,6 9 300 Försvar ............................ 1 390 + 110 + 8 + 1,5 1 500 Totalt ............................ 8 810 + 1 990 + 23 + 4,1 10 800 därav: kommunal ................ 5 250 + 1 290 + 24 + 4,5 6 540 statlig (exkl. militär). . . . . . . 2 170 + 590 + 27 + 4,9 2 760 militär ................... 1 390 + 110 + 8 + 1,5 1 500

Anm. Statistik beträffande den kommunala konsumtionens fördelning på olika verksamhets- områden föreligger för närvarande inte för senare år än 1958. 1960 års värden har här erhållits genom att detta års totala kommunala konsumtion fördelats med hjälp av 1958 års andelar.

visningens del väntas bli så pass be— gränsad trots det pågående reformar- betet är att antalet ungdomar i grund- skolans åldrar minskar, vilket motver- kar de kostnadsökningar som väntas följa av förlängd skolgång och höjd undervisningsstandard. Statens utgifter för den högre utbildningen beräknas sti- ga betydligt snabbare (närmare 30 pro- cent).

Den förutsedda ökningen för de tre här nämnda områdena med 23 procent kan uppskattas vara några procent mindre än vad som registrerats för när- mast föregående femårsperiod. Vi har ej möjlighet att exakt jämföra ökningen 1955—60 och 1960—65 område för om— råde, eftersom fastprisberäkning inte kan utföras i brist på löneindex för oli- ka kategorier stats- och kommunalan— ställda. Överslagsberäkningar ger emel— lertid vid handen, att den konstatera- de avsaktn-ingen huvudsakligen faller på undervisningen.

Enligt vår uppfattning hade det va- rit önskvärt att verksamheten inom de- lar av de här berörda områdena hade kunnat utvecklas i snabbare takt. Ex- pansionsmöjligheterna är emellertid be- gränsade på grundav flaskhalsar för projekteringen av byggnader och otill- räcklig tillgång på utbildad personal. På vissa områden av hög angelägenhets- grad _ speciellt åldringsvård, daghem och förskolor samt yrkesutbildning -— har vi dock ansett det vara möjligt att utöka verksamheten snabbare än vad som planerats. För detta ändamål samt som en reserv för en möjlig under- skattning av kostnaderna för den pla- nerade utbyggnaden inom olika områ- den har vi i kalkylen infört ett ospe- cificerat belopp för den offentliga verk- samhetens driftkostnader 1965 på 150 mkr.

För övriga civila områden (förvalt- ning, rätts- och polisväsen, brandväsen,

Diagram 4.5.2 Den offentliga konsumtio— nens utveckling 1950—65 (exkl. militär)

Miljarder kronor i 1960 års priser

l i 1945 50 55 oo 65

Årlig ökningstakt 1950—60 enligt trend- beräkningen: 4,6 procent Årlig ökningstakt 1960—65 enligt långtids- utredningen: 4,6 procent

Teckenförklaring: Se diagram 4.3.1, s. 106.

kyrklig verksamhet, bibliotek etc.) har som framgår -av avsnitt 2.9.5 uppgifter om planer för utbyggnad av verksamhe- ten inte insamlats annat än för några mindre delsektorer. Vi har för dessa områden antagit att driftkostnaderna kommer att stiga i samma takt som för de tre ovan specificerade sektorerna. Utgifterna för den totala civila offent— liga konsumtionen skulle således stiga med 25 procent (4,6 procent per år", mellan 1960 och 1965 vid antagande om oförändrade löner och priser. Detta innebär en lika stor årlig ökning, som trendmässigt uppnåddes under 1950- talet (diagram 4.5.2).

Den skisserade utvecklingen skulle höja denna sektors andel av bruttonatio— nalprodukten i löpande priser från 10,8 procent 1960 till 12,2 procent 1965. Mot- svarande andel i början av 1950-talet var 8,3 procent (se tabell 3: 2, sid. 85). Beträffande försvaret hänvisar vi till framställningen i avsnitt 2.9.6.

4.5.3 Privat konsumtion Den privata konsumtionen har under 1950-talet trendmässigt ökat med 3,2 procent per år. Enligt vår kalkyl för den ekonomiska utvecklingen skulle den komma att öka något snabbare under perioden 1961—65 (3,9 procent per år); jämför diagram 4.5.3. Däandel av bruttonationalprodukten som åtgått till privat konsumtion har under efterkrigstiden uppvisat en sjun- kande tendens. Från 1946, då den upp- gick till 64 procent, har den successivt sjunkit och var 1960 endast 54 procent. Vår kalkyl innebär, att andelen sjunker ytterligare något från 1960 till 1965.

Efterkrigstidens konsumtionsökning har — naturligt nog —— inte varit lika stark för alla olika varor och tjänster. Av tabell 4.5.3: 1 framgår, att bland där betraktade varugrupper ökningstakten varit lägst för livsmedel och hushålls— tjänster och störst för resor. Grupper- na bostad, beklädnad, hemutrustning, rekreation samt sjukvård och hygien in- tar en mellanställnling.

Den uppdelning på endast åtta grup- per, som förekommer i tabellen, kan givetvis inte ge annat än en mycket grov bild av förändringarna i konsum- tionsinriktningen. För att få en mer nyanserad uppfattning av vad som skett måste hänsyn tas även till de förskjut— ningar, som skett inom de i tabellen redovisade grupperna. Dessa förskjut- ningar har i själva verket varit mycket betydande. Inom livsmedelsgruppen kan vi sålunda konstatera en markerad över- gång från mindre till mer förädlade produkter, t. ex. från mjöl till bröd samt en allmän övergång till mindre kalori- rik-a varor, t. ex. från rotfrukter till färsk frukt och grönsaker. Inom be- klädnadsgruppen kan vi konstatera en övergång från metervaror till konfek- tionerade varor och från garner till tri- kåvaror. Bland hemutrustningsvarorna

Diagram 4.5.3 Den privata konsumtionens utveckling 1946—65

Miljarder kronor i 1960 års priser

45 p / / 40 / .. f so ) . . . rf.” 25 = l 1 I I I 1945 50 55 60 es

Årlig ökningstakt 1950—60 enligt trend— beräkningen: 3,2 procent Årlig ökningstakt 1960—65 enligt långtids- utredningen: 3,9 procent

Teckenförklaring: Se diagram 4.3.1, 5. 106.

har de elektriska hushållsmaskinerna ökat särskilt mycket och under de all- ra senaste åren är det televisionens ex- pansion som dominerat utvecklingen. Den stora ökningen i resevolymen kan helt skrivas på bilismens konto; utnytt- jandet av de kollektiva färdmedlen har under 1950-talet förblivit i stort sett oförändrat.

De förskjutningar i den privata kon— sumtionens inriktning, som kommit till stånd under de senaste 15 åren, kan i huvudsak sägas vara en »naturlig» följ-d av den allmänna välståndsstegring som samtidigt ägt rum. Det är välbekant, att konsumtionsinriktningen i ett sam- hälle med stigande välstånd un-dergår vissa karakteristiska förskjutningar: en övergång från »nödvändighetsvaror» till mer »umbärliga» varor, en övergång från sådana varor som kräver mycket arbe- te från husmoders sida till mer lättbe- arbetade varor, en stark ökning i kö- pen av hushållsmaskiner, likaså en stark ökning i köpen av »fritidsvaror»,

Tabell 4.5.3:1 Den privata konsumtionens utveckling 1946—60

Volymindex: 1946 = 100 . Bostad, .. Hus- Sjuk- Total År åns—1 bränsle Bekläd- Hepliut- hålls- Resor Rikrea- vård och konsum-

e e och lyse na rus n ng tjänster on hygien tion 1946 100 100 100 100 100 100 100 100 100 1947 102 103 115 117 101 113 109 104 106 1948 101 108 124 120 99 120 113 105 108 1949 102 110 117 113 96 123 114 108 108 1950 107 116 122 122 93 150 118 116 114 1951 104 121 105 121 98 163 122 110 112 1952 108 126 108 120 100 164 126 119 116 1953 110 130 114 117 99 182 132 127 120 1954 112 139 115 123 102 217 137 134 125 1955 115 147 122 130 104 226 142 139 130 1956 116 153 127 136 103 234 146 147 133 1957 115 153 130 145 103 248 152 154 135 1958 117 163 132 160 108 258 150 162 140 1959 118 167 136 184 111 278 150 171 145 1960 121 176 139 177 120 284 149 176 148

t. ex. sportartiklar, och en minskning eller en obetydlig ökning i utnyttjan- det av vissa personliga tjänster, t. ex. sådana som utförs av hembiträden och skomakare. Till bil-den hör vidare fram- trängandet av »nya» varor, som mer eller mindre fullständigt »slår ut» för- ut befintliga likartade varor från mark- naden. Dessa karakteristiska drag i kon- sumt-i-onsutvecklingen har kunnat kon- stateras i många länder. Att de åter- finns även i vårt land innebär tydli- gen, att utvecklingen här i landet hit- tills följt ett välkänt mönster. Även om detta förhållande ingalunda utgör ett bevis för att 'den svenska konsumtions- utvecklingen även i framtiden kommer att följa ett sådant mönster, är det dock ett starkt argument för att så skall bli fallet. Den prognos, som nedan kommer att presenteras, är i själva verket base- rad på ett antagande därom.

Inom Industriens utredningsinstitut (IUI) utarbetades 1957 en prognos över den privata konsumtionens utveckling fram till 1965. Denna prognos revide- rades sedan på vissa punkter 1959. Den allmänna bild av konsumtionsinrikt-

ningens förändringar i framtiden, som där ges, har vi inte haft anledning be- tvivla. När det gäller den i prognosen givna numeriska precisionen av utveck- lingen på olika områden har vi emel- lertid vid våra framtidsbedömningar icke kunnat utnyttja dessa tidigare be- räkningar. Anledningen därtill är i främsta rummet att de av IUI reviderade prognoserna baserats på ett antagande om en ökning av den totala privata kon- sumtionen med 2 procent per capita och år från 1958 till 1965, medan vår framtidsbedömning som tidigare nämnts utgår från en förutsättning om en i det närmaste dubbelt så snabb ökning. Där- till kommer, att sedan 1959 åtskilliga fakta framkommit, som på vissa punk- ter gcr anledning till justeringar av de förutsättningar och hypoteser, som man arbetade med i 1959 års prognos.

Vi har inte ansett det motiverat att på detta område lägga ned så mycket arbete som skulle varit nödvändigt för att åstadkomma en brett upplagd och väl gen-omarbetad konsumtionsprognos. Att erhålla en sådan har inte bedömts vara av primärt intresse för den pro-

Tabell 4.5.3:2 Prognos för den privata konsumtionens utveckling 1960—65

Volymökning Konsumtion 1960. Mkr i 1960 Procent Prognos 1960—65 års priser

1953/54——60 Procent Mkr

Livsmedel .................... 14 550 8 13 1 900 Bostad, bränsle och lyse ....... 5 450 31 24 1 300 Beklädnad ................... 4 600 22 23 1 050 Hemutrustning ............... 2 950 48 32 950 Hushållstjänster .............. 1 050 20 22 250 Resor ....................... 4 500 42 30 1 350 Rekreation ................... 2 000 11 21 400 Sjukvård och hygien .......... 1 900 35 32 600 Totalt 37 000 21 21 7 800

Anm. De procentuella ökningstalen för 1950-talet är beräknade från konsumtionsvolymer i 1954 års priser. För prognosen gäller 1960 års priser.

blematik vi stått inför. Därför har ett mer schematiskt förfarande valts. I stort sett kan detta sägas ha inneburit en justering av IUI:s prognoser från 1959. Denna justering har gjorts med gans- ka grova metoder i den meningen, att den med undantag för livsmedelsgrup— pen huvudsakligen baserats på kalky- ler gällande de starkt sammanslagna va- rugrupper som redovisasi tabell 4.5.3: 1. Mera tillfredsställande hade varit att ut- gå från en finare varugruppering, men det skulle ha medfört ett betydande mer- arbete. För våra ändamål har det ansetts fullt tillräckligt med mer schematis- ka beräkningar, även om dessa då när- mast måste få karaktären av överslags- kalkyler. Det kan här påpekas att pro- gnoserna baserats på antaganden om oförändrade prisrelationer utom för en— staka varuområden. De viktigaste av dessa utgörs av personliga tjänster och spritdrycker, vars relativa priser för- utsatts stiga.

Resultatet av utredningens beräkning- ar framgår av tabell 4.5.3z2. Förutom prognossiffrorna visas där till jämfö- relse motsvarande ökningstal för perio- den 1953/54—60. Att just denna jäm- förelseperiod valts beror därpå, att den totala konsumtionens volym år 1960

översteg genomsnittet för åren 1953 och 1954 procentuellt sett lika mycket som 1965 års totala konsumtionsvolym be- räknas överstiga 1960 års. Det må emel— lertid observeras, att 1960 års värden på vissa punkter är »onormala», beroende på omsättningsskattens införande på ny- året 1960. Vissa köp, som normalt skulle ägt rum i början på 1960, förlades i stället till 1959 års slut. Av naturliga skäl gällde detta i synnerhet varaktiga varor.

Det framgår av denna tabell, att den procentuella ökningen mellan 1960 och 1965 för grupperna beklädnad, hushålls- tjänster samt sjukvård och hygien be- räknas bli av samma storleksordning som motsvarande ökningar mellan 1953/54 och 1960. För grupperna livs- medel, bostad, resor, hemutrustning och rekreation är skillnaderna mellan pro— gnosen och den gångna utvecklingen däremot ganska stora. Därvid är emel- lertid att märka, att livsmedelspostens ökning under perioden 1953/54 till 1960 sannolikt är något underskattad i det statistiska materialet och för bostads- postens del hänger skillnaden ihop med förhållandena på utbudssidan; jämför- elseperioden omfattar ju fler är än prognosperioden. För de tre övriga

gruppernas del kan de stora avvikelser- na huvudsakligen tillskrivas de senaste årens snabba expansion på bilismens och televisionens område. Denna expan- sion har medfört en »onormalt» snabb procentuell ökning av grupperna resor och hemutrustning och en »onormalt» liten ökning i gruppen rekreation. I prognosen har visserligen räknats med en ökning såväl i bilinnehav som i te- levisionsinnehav men procentuellt sett blir denna ökning väsentligt långsam- mare än under de senast förflutna åren.

Med tanke på den relativt höga nä- ringsstandard som råder i vårt land kan det kanske synas förvånande att den gjorda prognosen anger så mycket som 13 procents ökning av livsmedelskon- sumtionen. Detta så mycket mer som prognosen gjorts under antagandet att spritkonsumtionen icke kommer att sti- ga (det har här förutsatts att politiken på detta område utformas så att sprit- konsumtionen förblir vid 1960 års ni— vå). Det må emellertid påpekas att den ökning som förutses i livsmedelskon- sumtionen inte är tänkt som en kvan— titativ ökning med avseende på kalori- innehållet utan enbart som en kvalita- tiv ökning, i främsta rummet då en fort- satt ökning från mindre till mer för- ädlade produkter.

Den i prognosen angivna siffran för bostadskonsumtionens Ökning har be- räknats med utgångspunkt från den byggnadsverksamhet som vi räknat med. Prognosen är således baserad på ut- budssidans utveckling. Huruvida den erhållna ökningen också svarar mot den efterfrågeökning som framkommer är svårt att säga. Det beror givetvis i hög grad på hur prisutvecklingen kommer att te sig. Med tanke på den bostads- brist som för närvarande råder, befolk— ningsutvecklingen och den inkomstelas- ticitet man kan räkna med för bostads- konsumtionens del kommer den angiv-

na utbudsökningen med all sannolikhet inte att vara tillräcklig för att vid nu- varande hyresn'ivå åstadkomma jämvikt mellan tillgång och efterfrågan 1965 (jämför avsnitt 2.6).

Sannolikt kommer åtskilliga under 1960-talet att i starkt växande utsträck- ning försöka skaffa sig fritidsbostäder. Man har därför anledning tro att de med innehav av sådana bostäder förenade kostnaderna kommer att öka ganska väsentligt. Att ge något kvantitativt mått på vad detta skulle komma att betyda för konsumtionsinriktnwingen är emeller- tid inte lätt med den ytterst bristfälliga statistiska information som föreligger på detta område. Man vet t. ex. inte hur många familjer som har egen sommar- stuga och inte heller hur många familjer som hyr sommarbostad. Av socialsty- relsens konsumtionsundersökning gäl- lande 1958 framgår emellertid, att detta år utgifterna för sommarstuga genom- snittligt uppgick till endast 2 procent av de totala bostadskostnaderna, vilket tyder på att även en relativt sett stor ökning i dessa utgifter skulle få en ganska liten effekt på den totala bo- stadskonsumtionens omfattning.

Under efterkrigstiden har bekläd- nadskonsumtionens utveckling varit mycket ojämn (se tabell 4.5.3: 1). Man har tolkat utvecklingen så, att den kraf- tiga volymökningen på slutet av 1940- talet var en temporär företeelse, föror- sakad av då rådande speciella efter- krigsförhållanden, och att stagnationen under första hälften av 1950-talet inne- bar en återanpassningsprocess vilken skulle följas av en mer »normal» ut- veckling. Det som hänt under 1950-ta- lets senare hälft motsäger icke denna tolkning. I enlighet härmed har utred- ningen baserat sin prognos på ett an- tagande om att beklädnadskonsumtio— nen kommer att öka något snabbare än den totala privata konsumtionen eller

med 23 procent. Liksom för livsmedel förutses en fortsatt övergång från mind- re till mer förädlade varor, från garner och tyger till trikå- och konfektions- varor.

För gruppen hemutrustningsvaror har räknats med en stark ökning i köpen av hushållsmaskiner medan däremot kö- pen av televisionsapparater väntas stag— nera. I detta sammanhang må en kom- mentar vara på sin plats beträffande de elektriska hushållsmaskinerna. Som tidigare nämnts kan köpen av sådana varor förväntas växa snabbt vid sti- gande välstånd. Det må emellertid ob- serveras, att köpen av hushållsmaskiner endast utgör en ringa del, ca 1/10, av de totala utgifterna för hemutrustningsva- ror —— gruppen domineras i själva ver- ket av möbler och hushållstextilier. Vi- dare innehåller denna varugrupp en mängd artiklar med relativt låg inkomst- elasticitet, t. ex. köksutensilier och säng-_ linne. Jämte vad som ovan sagts angåen- de televisionsköpen är detta förkla- ringen till den kanske oväntat låga ökningstakt, som prognosen anger för varugruppen i fråga.

För reseutgifternas del har i progno- sen räknats med att personbilheståndet i landet skall stiga till 1,6 miljoner for- don 1965. Någon större ökning i utnytt- jandet av de kollektiva färvdmedlen, bortsett från flyget, har däremot ej an- setts vara att förvänta. Att utgifterna för flygresor kommer att stiga snabbt förefaller helt självklart. I prognosen har räknats med inemot en fördubb- ling mellan 1960 och 1965. Att göra någ- ra finare kalkyler på detta område är inte möjligt på grund av brist på sta- tistisk information.

Bland de i resegruppen ingående va- rorna finns det en post för vilken en ganska stor ökning kan förväntas och det är utgifter för egna båtar. Under de senaste åren har ju köpen av mo-

torbåtar ökat snabbt och att denna expansion kommer att fortsätta förefal- ler sannolikt. På detta område kommer emellertid återigen bristen på statis— tiska data in som en för möjligheterna att göra numeriskt preciserade progno- ser starkt begränsande wfaktor. I pro- gnosen har därför ingen hänsyn tagits till vad en eventuell expansion på mo- torbåtsområdet kan komma att betyda. Grova överslagsberäkningar ger vid handen, att beståndet för närvarande är av storleksordningen 150 000 och att tillväxten under de två senaste åren va- rit något sådant som 20 000 än 30 000 per år. Detta gör att man kan räkna med att den årliga kostnaden för inköp, drift och underhåll för närvarande uppgår till 200 51 300 mkr. Även om dessa ut- gifter skulle stiga är det sålunda en i jämförelse med övriga resekostnader re- lativt liten post det här är fråga om. Till gruppen rekreation räknas här diverse varor och tjänster av sinsemel- lan ganska olika karaktär: sportartik- lar, leksaker, tidningar, nöjen av olika slag, fotografiutrustning m. 111. Hur ut- gifterna härför kommer att utvecklas i framtiden är i själva verket ganska vanskligt att säga. Denna varugrupp in- nehåller flera typexempel på varor med hög inkomstelasticitet och därför skul- le man vänta sig att utgifterna stiger kraftigt i framtiden. Mot detta står emel- lertid det förhållandet, att ett ökat te- levisionsinnehav i och för sig är ägnat att minska denna typ av konsumtion. Televisionen utgör nämligen till viss del ett substitut för denna. Att så är fallet har manifesterats bland annat genom att rekreationsutgifterna i vårt land efter att tidigare ha stigit ganska snabbt fr. o. m. 1957 började att minska. Det är i främsta rummet utgifterna för nö- jen som nevdgått. Ett ökat televisions— innehav måste därför tänkas medföra en minskande tendens i utgifterna för

rekreation. Den här angivna progno- sen har emellertid baserats på det an- tagandet, att televisionens minskande effekt på rekreationsutgifterna i fram- tiden kommer att mer än väl kompen- seras av den »naturliga» inkomstelasti- citeten hos hithörande varor.

Det må till sist påpekas, att det finns vissa privata konsumtionsutgifter, som på grund av bristande statistisk informa- tion icke innefattas i de ovan redovisa— de beloppen. Av vad som tidigare sagts har framgått att köpen av motorbåtar hör till denna kategori. Som exempel på andra sådana oredovisade konsumtions-

4.6 F ramstegstakten och

4.6.1. Avvägningen investeringar-konsumtion; principiella synpunkter

I den kalkyl för den ekonomiska utveck- lingen som framlagts i det föregående ingår en viss avvägning mellan inves- teringar och konsumtion. Denna avväg- ningsfråga bör, som vi sett det, i hög grad bedömas utifrån de aktuella ut- vecklingsbehoven inom 'de olika områ- dena av samhällsekonomin; till sådana synpunkter återkommer vi i det följan- de. Man har emellertid även anledning att se den som en fråga om fördelningen av konsumtionen på en närmare och en mera avlägsen framtid.

Innebörden av den senare frågeställ- ningen kan klargöras i anslutning till ett räkneexempel. Antag att i ett ut- gångsläge investeringarna uppnått en viss andel av nationalprodukten (säg att denna totala investeringskvot är 32 procent), medan konsumtionen utgör resten (68 procent). Antag vidare, att nationalprodukten väntas växa med 4 procent per år, om vi i framtiden bi- behåller utgångsårets totala investe- ringskvot.1 Konsumtionen kommer då,

utgifter kan här nämnas utrikes resor, hotell- och pensionatsutgifter, advokat— arvoden samt skolavgifter. Då man sak- nar statistiska data för dessa poster, vet :man inte mycket om hur stor summan av denna oredovisade konsumtion kan vara. Det brukar dock anses, att den icke kan uppgå till mer än ett fåtal pro- cent av hela den privata konsumtionen. D-et förhållandet att dessa poster läm- nats obeaktade, torde därför icke ha medfört någon mer väsentlig snedvri- dande effekt på de ovan redovisade prognoskalkylerna.

resursernas fördelning

eftersom dess andel av nationalproduk- ten är oförändrad, att stiga i samma takt som produktionen, dvs. med 4 pro- cent per år. Denna utveckling anges med heldragna kurvor i diagram 4.6.1.

Låt oss nu anta att man som ett al- ternativ överväger att höja investerings- kvoten i utgångsåret och behålla den— na högre kvot un-der den framtida ut—

1 Detta skulle innebära, att den marginella investeringskvoten (I/AO) = 8, en siffra som relativt nära ansluter sig till denna kvots storleksordning inom den svenska ekonomin under senare år. Produktionens årliga tillväxt ( AO/O) motsvarar nämligen kvoten mellan total och marginell investeringskvot, om den senare definieras som förhållandet mellan in- vesteringarna under ett år och produktions- ökningen under det följande: 0,32/8 = 0,04 —— Antagandet om en konstant marginell investe- ringskvot under ett förlopp, där kapitalstocken successivt växer, är relativt godtyckligt. Det förutsätter en viss balans mellan de tekniska framstegen och tendensen till avtagande av- kastning hos kapitalet. En marginell investe- ringskvot, som hänför sig till två på varandra följande år, kan även påverkas av förändringar i de nya kapitalföremålens utmognadstid. En förskjutning mot mera långsiktiga investeringar bör tendera att sänka den produktionsökning på kort sikt som svarar mot investeringarna; den kortsiktiga marginella investeringskvoten kommer sålunda att höjas.

400

500

200

Konsumtioa

IOU

vecklingen. Produktionens ökning kom— mer då att bli snabbare och konsum- tionens tillväxt från utgångsläget kom- mer följaktligen att påskyndas i samma mån. Men dess andel av nationalpro— dukten har i utgångsläget sänkts; den kommer därför först vid en framtida tidpunkt (T i diagrammet) att nå upp till och därefter överstiga den nivå, som den skulle ha ha.-ft, om investerings- kvoten inte hade höjts. Ett sådant al- ternativ anges med streckade kurvor i diagrammet.

Hur mycket den totala investerings- kvoten måste höjas och konsumtions- kvoten i motsvarande mån sänkas för att uppnå en viss ökning av produk- tionens tillväxttakt under de framförlig— gande åren beror nu på det marginella förhållandet mellan investeringar och produktionstillskott. Utgår vi från att utvecklingen av arbetsinsatsen inte änd- ras, kommer vid öka-de investeringar produktionens kapitalintensitet att ökas, och detta borde medföra att den mar- ginella investeringskvoten stiger. Man

kan också se saken så, att man i första hand utnyttjar de mest produktiva in- vesteringsmöjligheterna, så att det vid en höjning av investeringarna endast återstår mindre produktiva. I praktiken behöver detta dock inte vara fallet på grund av ofullkomligheter i kapital- marknadssystemet.

Som en utgångspunkt för en diskus- sion kan man i varje fall välja det rela- tivt gynnsamma antagandet, att den marginella investeringskvoten inte sti- ger om den totala investeringskvoten höjs. Låt oss för att illustrera, vad ett sådant antagande skulle innebära, utgå från det ovan angivna fallet, då den to- tala investeringskvoten 'är 32 procent

(och konsumtionskvoten således 68 pro- cent) och produktionen växer med 4 procent per år (alt. 1). Låt oss vidare anta, att den totala investeringskvoten höjs till 36 procent (och konsumtions— kvoten således sänks till 64 procent); om den marginella investeringskvoten även i detta fall är 8, skulle produktio— nens årliga tillväxt öka till 4,5 procent per år (alt. 2).1 De streckade kurvorna i diagrammet motsvarar det senare al- ternativet.

Låter man utgångsåret representeras av 1960 och sätter nationalprodukten detta år = 100, skulle man i de två al- ternativen få följande talserier för kan- sumtionens utveckling.

Alt. 1 Alt. 2 Kol. b

År dividerad

(a) (b) med kol. a 1960 ................. 68 64 0,94 1965 ................. 83 80 0,96 1970 ................. 101 99 0,98 1972 ................. 111 111 1,00 1975 ................. 122 124 1,02 1980 ................. 149 154 1,03 1990 ................. 220 240 1,09

Som framgår av tablån skulle det —— med de förutsättningar som ovan an- getts —— dröja 12 år (till 1972), innan man vid den högre investeringskvoten uppnått samma konsumtionsnivå som vid den lägre. Först fr.o.m. det 13:de året (1973) skulle konsumtionen börja bli större än den skulle ha varit, om den totala investeringskvoten inte hade höjts. Man kan nu fråga, hur länge det dröjer, innan konsumtionen summerad över alla år från periodens början blir lika stor i alternativet med den högre investeringskvoten som i alternativet med den lägre. Av diagrammet (strecka- de ytor) kan man sluta sig till, att det dröjer ytterligare ungefär ett årtionde (fram till början av 1980-talet) innan konsumenterna hunnit göra en konsum-

tionsvinst som uppväger konsumtions— minskningen under de första 12 åren. Vi har anfört detta talexempel endast som en utgångspunkt för en diskussion av frågans tidsdimensioner. Avgörande för resultatet har varit antagandet, att investeringarnas produktionseffekt inte minskas när deras nivå höjs. Räknar vi med, att investeringarnas produktions- effekt sjunker, om de ökas, förlängs de tider som angetts i exemplet. Det skulle då krävas en större sänkning av kon- sumtionens andel av nationalprodukten för att uppnå den takt i produktions- ökningen som exemplet anger. Huruvida en ekonomisk politik, som

1 0,36/8 = 0,045.

inriktas på en höjning av investerings- kvoten och en snabbare ökning av pro- duktionen, lönar sig -ur konsumtions- synpunkt eller inte, blir tydligen bero- ende av hur man värderar konsumtion nu och i framtiden. Det exempel vi an- fört, som ansluter sig till aktuella stor- leksförhållanden i den svenska ekono- min, tyder på att denna fråga måste ses på relativt lång sikt och att man vid en avvägning måste ta hänsyn till olika generationers intressen. Enligt räkneexemplet, som betecknats som re- lativt gynnsamt, skulle redan i det lägre investeringsalternativet konsumtionen bli mer än 3 gånger större efter 30 år. Höjningen av investeringarnas andel skulle öka denna högre standard med endast ca 10 procent. Man kan inför ett sådant perspektiv kanske tveka, om ett sådant resultat är värt en uppoffring av konsumenter, som lever på dagens be- tydligt lägre standard. Å andra sidan behöver — om sänkningen av konsum- tionskvoten i motsats till vårt exempel fördelas på några år — konsumtionen icke till en början absolut sett sjunka utan behöver endast stiga långsammare, än den annars skulle ha gjort (jämför utvecklingen under 1950-talet).

De kalkyler som här anförts har ut- gått från den traditionella uppdelningen i nationalräkenskaperna på »investe- ringar» och »konsumtion». Till investe- ringarna hänförs då enbart anskaff- ningen av realkapital, medan till kon- sumtionen hänförs utgifter för utbild- ning, forskning samt tekniskt och orga- nisatoriskt utvecklingsarbete, i den mån de icke ingår i kapitalvaruproduktio- nens förädlingsvärde. I själva verket skulle hela denna grupp av utgifter, som numera stigit till betydande belopp, al- ternativt kunna betraktas som investe- ringar i ett »immateriellt» kapital, som är sidoställt med realkapitalet. Mot dessa båda typer av investeringar kan

ställas »övrig konsumtion», och frågan blir då vilka uppoffringar av sådan »övrig konsumtion» man vill göra för att genom investeringar i ena eller andra formen uppnå en större »övrig konsum— tion» i framtiden. I den mån investe- ringar i »immateriellt» kapital ger en större avkastning i foam av en framtida produktionsökning än investering i real- kapital, bör de förra ges företräde, och det bör löna sig att sträcka uppoff- ringen av löpande »övrig konsumtion» längre, än om alternativet endast vore investering i realkapital. I samma rikt- ning verkar det förhållandet att en hög- re utbildning, speciellt om den ger ut- rymme för mera allmänna bildnings- värden, kan tillmätas en betydelse ut- över vad som enligt vanliga normer registreras som en ökning av national- produkten.

Även om långsiktiga synpunkter av den art, som berörts i det föregående, kan bilda en allmän bakgrund för be— dömningen av avvägningen investering- ar—konsumtion, kommer denna avväg— ning, såsom tidigare antytts, också att påverkas av synpunkter av mera kort— siktig art. Man har sålunda anledning att beakta det enkla faktum, att olika kon— sumtionsbehov på 'det privata och offentliga området som framträder på kort sikt förutsätter vissa investeringar. Den aktuella handelspolitiska utveck— lingen kan likaså, om den ej skall få ogynnsamma verkningar på landets eko- nomi, kräva en omstrukturering av pro- duktionen genom investeringar. Andra investeringar krävs, om samhällsekono- min i övrigt skall utvecklas på ett kon- sistent och balanserat sätt. Sådana mera närliggande målsättningar kan leda till krav på utvecklingen av den samlade in— vesteringsvolymen till vilka hänsyn måste tas vid sidan av det mera lång- siktiga perspektiv på konsumtionsut- vecklingen, som i det föregående be-

handlats. I avdelning 1 har på olika punkter sådana frågor om målsä-ttningar och ekonomisk konsistens berörts inom ramen för de närmaste årens utveck- ling. Vår framställning har visat, hur vi från sådana utgångspunkter byggt upp en bild av investeringarnas utveck- ling med fördelning på olika områden.

[I följande avsnitt kommer vi att när- mare diskutera den för svensk ekonomi under 1960-talet aktuella avvägningen

mellan investeringar och konsumtion ur de olika synpunkter som ovan berörts.

4.6.2 Kommentarer till avvägningen investe- ringar-konsumtion 1960—65 Den utveckling av nationalproduktens fördelning som ägt rum under de senaste årtiondena har inneburit, att konsum- tionens andel av nationalprodukten suc— cessivt sänkts och investerin-gskvoten i motsvarande grad höjts.

Andel av bruttonationalprodukten i procent 1938/39 1950 1960 1965 Total konsumtion ................ 73 70 65 65 därav: offentlig (exkl. försvar) .......... 7 8 11 12 privat ......................... 66 62 54 53

Man finner sålunda att den samlade konsumtionens andel under de båda sista årtiondena sjunkit från ca =/.z till ca 2/s av nationalprodukten. Denna ut- veckling bildar en fortsättning på den som ägde rum under mellankrigstiden. Siffran 73 procent :för åren 1938/39 låg sålunda lägre än under de tidigare åren av 1930-talet, då den närmade sig 80 procent. Under 1920-talet låg konsum- tionskvoten enligt tillgängliga beräk- ningar ännu något högre (i genomsnitt ca 83 procent).

En motsvarande ökning har skett av investeringarnas andel.

Den successiva ökningen av investe- ringskvoten har i och för sig på kort sikt hållit tillbaka konsumtionens till- växt. Den snabbare produktionsökning, som följer av ökade investeringar, bör emellertid också ha gjort sig gällande. Utvecklingen under 1950-talet kan be- traktas som resultatet av sådana mot- satta tendenser. Nationalproduktens trendmässiga tillväxt ökade till ca 3,5 procent per år, medan konsumtionens tillväxt stannade vid 3,2 procent per år,

vilket dock innebär en något högre till- växttakt än under tidigare år.

I den kalkyl vi genomfört för perio- den 1960—65 har vi räknat med att den investeringskvot vi uppnått genom den tidigare utvecklingen skulle bibehållas och ge till resultat en något snabbare ökning av produktionen än under 1950- talet. Konsumtionen skulle då av två skäl stiga snabbare än under det senaste decenniet; dels genom att produktio- nen stiger snabbare än tidigare, dels ge- nom att konsumtionens andel av pro— duktionen inte fortsätter att falla. Det är samtidigt uppenbart att, om man un- der de närmaste åren ytterligare höjde investeringskvoten, effekten i konsum- tionsökan-de riktning av dess tidigare höjning skulle fördröjas, samtidigt som konsumtionen på längre sikt, kanske på 1970-talet, skulle kunna bli större, än om man stannade vid 1960 års investe- ringskvot.

I anslutning till den problemställning vi angett i föregående avsnitt skulleäå— dana överväganden kunna bilda Vult- gångspunkten för en diskussion om av-

vägningen imellan konsumtion nu och i framtiden. Den avvägning mellan inves- teringar och konsumtion för vilken vi stannat i vår kalkyl för åren 1960—65 har gjorts mot bakgrunden av sådana överväganden. Vi har emellertid funnit att valmöjligheterna varit begränsade av flaskhalsar och tröghetsfaktorer av olika slag. På ett flertal områden har möjligheterna att inom en så kort period som fem år öka investeringarna i snab- bare takt, än vad vår kalkyl anger, varit problematiska. Art-en av de bindningar till vilka vi måst »ta hänsyn har redo- visats i avdelning 2; dessa slutsatser är emellertid omgivna med en ovisshets- marginal, till vilken vi återkommer i det följande.

Medan vi sålunda bedömt möjlighe- terna att på ett meningsfullt sätt ytter- ligare höja investeringskvoten under de närmaste åren som relativt begränsade, hade den motsatta möjligheten, att sän- ka den, givetvis stått öppen. Detta skulle exempelvis ha kunnat innebära, att in- vesteringarna och därmed "också pro- duktionsökningen inom industri och handel blivit mindre, liksom att det hade byggts färre skolor, sjukhus, vä- gar m. m. Den samhällspolitiska be- dömning från vilken vi utgått har inne- burit, att en förskjutning i denna rikt- ning inte är önskvärd. Motiven för den- na ståndpunkt är både av långsiktig och kortsiktig natur.

Vi har sålunda inte ansett att man nu genom att sänka investeringskvoten bör avstå från möjligheten till en snabbare framstegstakt än tidigare. Vi återkom- mer i ett senare avsnitt (4.8) till några mera långsiktiga synpunkter på denna fråga. Ett motiv blir därvid, att vi på längre sikt inte bör sacka efter i den in- ternationella utvecklingen. Redan de krav utvecklingen under de närmaste åren ställer ger emellertid tillräckliga motiv för att hålla investeringarna så

stora som möjligt. Speciellt har vi där- vid fäst avseende vid betydelsen av att industrin, som har det mest utsatta lä- get i konkurrensen med utlandet, i nu- varande handelspolitiska situation bör få möjligheter genomföra en expansion och rationalisering i all den omfattning, som svarar mot företagens egen bedöm- ning av expansionsmöjligheterna. Vi har vidare ansett att byggandet av bostä- der, skolor, sjukhus m. m. bör genom- föras i största möjliga omfattning un- der hänsynstagande till personaltill- gångarna; investeringarna har här en specifik konsumtionsmotivering, samti- digt som de bildar ett stöd för produk- tionsökningen både på kortare och läng- re sikt. Det finns andra områden, exem- pelvis vägar, vatten och avlopp, för vilka även lägre investeringsbelopp än vi an- gett kanske kunde diskuteras; vår kal- kyl kan här sägas ge uttryck för en viss värderingsmässig avvägning mot den löpande konsumtionen. Men på dessa, liksom på andra områden, exempelvis kraftförsörjning, transportväsende och handel, blir investeringarna inom vissa gränser en konsekvens av den ekono- miska utvecklingen i övrigt. Deras vo- lym påverkas i höjande riktning därav, att den begränsade ökningen itillgången på arbetskraft under 1960-talet måste uppvägas av en utveckling i mera kapi- talintensiv riktning, om ett givet pro- duktionsresultat skall kunna uppnås. '

Vår bedömning blir sålunda, förenk- lat uttryckt, att en snabbare ökning av investeringarna än vi förutsatt på åt- skilliga stora områden knappast är möjlig. Det större utrymme som där"- med öppnas för öka-d konsumtion förut- sätter i sin tur betydande konsekvens- investeringar. Men de samlade investe- ringar som från dessa utgångspunkter erhålls ger ej anledning att höja inves— teringskvoten. Att sänka den för att öka konsumtionens andel _ och därigenom

sänka produktionens framstegstakt — har vi å andra sidan uteslutit. Vi har, när vi dragit dessa slutsatser, också väg- letts av olika synpunkter på den kon- sumtion som skulle kunna rymmas inom den ram som står till förfogande.

Som framgår av tablån i början på detta avsnitt har under de båda senaste årtiondena minskningen av konsumtio- nens andel endast gällt den del som fi- nansieras av hushållen, medan den del som finansieras med skattemedel, den offentliga konsumtionenl, ökat sin andel av den totala konsumtionen. Denna an- del, som 1938/39 uppgick till knappt 1lm, hade 1960 stigit till omkring %. Upp- delningen på privat och offentlig kon- sumtion har delvis en organisatorisk och finansiell motivering. Expansionen på båda områdena bidrar till standar-d- stegringen.2 Ur denna synpunkt har uppdelningen det intresset, att de om- råden som dominerar den offentliga konsumtionen — främst utbildning, sjukvård och socialvård — haft en re- lativt snabb expansion. Den förskjut- ning av kostnaderna för konsumtionen som ägt rum förklaras emellertid delvis av en relativ fördyring av de mera ar- betsintensiva offentliga tjänsterna. Till viss del har förskjutningen också inne- burit att utgifter flyttats över från hushållen till det allmänna.

Vår tidigare genomgång av olika de- lar av den offentliga konsumtionen har visat, att på områden sådana som ut- bildning, sjukvård, åldringsvår—d m. m. stora 'otillfredsställda konsumtionsbehov föreligger, markerade av köer utanför skolor och sjukhus. På utbildningen och sjukvården kan dessutom produktions- synpunkter anläggas. Vår bedömning har därför blivit, att man på dessa områ- den bör söka genomföra en så snabb expansion som är möjlig med hänsyn till personaltillgång och kapaciteten att planera och organisera. Från sådana ut-

gångspunkter har vi beräknat, att denna del av konsumtionen även under åren 1960—65 skulle fortsätta att öka sin an- del av nationalprodukt och total kon- sumtion. Våra kalkyler är sålunda på denna punkt i huvudsak avsedda att ange det största program, som vi ansett vara möjligt och rimligt att förverkliga, samtidigt som vi icke kan finna det mo- tiverat att göra programmet väsentligt mindre ens om utrymmet för den sam- lade konsumtionen skulle bli mindre än vad vi beräknat.

Enligt våra kalkyler skulle utrym- met för den privata konsumtionen stiga något långsammare än den offentliga konsumtionen. Detta skulle ändå inne- bära en ökning med närmare 4 procent per år, att jämföra med en trendmässig ökning med 3,2 procent per år under 1950-talet. Däri ingår då utgifter för bostad, hemutrustning, livsmedel, klä- der, bil samt olika slag av fritidsutgi-fter. Standarden i dessa avseenden är i järn— förelse med övriga europeiska länder i stort sett hög. Men man får inte glöm— ma bort att för stora grupper av befolk— ningen den för konsumtion disponibla inkomsten — vare sig förtjänad eller transfererad via det allmänna i form av pensioner, barnbidrag etc. —— icke överstiger 10 000 kronor per år. I den mån detta gäller familjer med barn måste det innebära, att steget är långt till vad man kan kalla en »medelklass-

1 I den offentliga konsumtionen inräknas här inte de militära utgifterna. * Även i den civila offentliga konsumtionen som det här är fråga om, ingår poster, vilkas släktskap med den privata konsumtionen kan ifrågasättas. Hit hör offentlig administration, polis- och rättsväsende, m. m.?Dessa är ock- så delvis att betrakta som tjänster för pro- duktionen. Även utbildningen kan betraktas ur en sådan produktionsaspekt. De dubbla' funktionerna gör det emellertid inte möjligt att uppdela de offentliga utgifterna i en konsum- tions- och en produktionsdel. De har därför här utan åtskillnad bokförts som offentlig kon- sumtion.

standard» i fråga om bostad, innehav av bil och annan konsumtion. Även för bättre ställda grupper vore det gi- vetvis meningslöst att tala om en mätt- nad vad gäller konsumtionen. Särskilt i den mån de materiella framstegen kan förenas med en höjning av den kultu- rella standarden, öppnar sig obegrän— sade möjligheter att berika den enskil- des och familjens liv genom nya former av konsumtion. Det kan därför inte be- traktas som annat än tillfredsställande, om det skulle vara möjligt att nu öka de privata konsumtionsutgifterna i 'något snabbare takt än tidigare. Samtidigt fö- refaller det oss naturligt att en sådan utveckling i främsta rummet borde kom- ma de mindre väl ställda hushållen till— godo, dvs. att konsumtionens fördel- ning försköts till förmån för familjer med lägre inkomster och speciellt så- dana med barn som ännu ej kommit ut på arbetsmarknaden. Man bör i detta sammanhang komma ihåg, att förläng- ningen av studietiden lägger ökade bör- dor på familjer med barn i dessa åld- rar. Speciellt vill vi fästa uppmärksam- heten på att de stora barnkullarna från 1940-talet vid mitten av 1960-talet är i åldern 15—25 år, dvs. i de åldrar, där en förlängning av studietiden sätter in. Det är inte vår uppgift att föreslå de former i vilka en sådan omfördelning av konsumtionen kan äga rum — skatte- fria avdrag, ökade bostadsbidrag, barn- bidrag eller studiestipendier. Vi har här endast velat fästa uppmärksamheten vid frågan. -

Det finns emellertid inslag i konsum- tionsbilden, som gör, att man just un— der de närmaste åren kanske icke har anledning att ge ökningen av den pri- vata konsumtionen en alltför hög grad av prioritet. Angelägenheten av att öka utgifterna för den konsumtion, som fi— nansieras av det allmänna — skolor, sjukvård etc. — har redan berörts. Men

vidare måste hänsyn tas till det för- hållandet att möjligheterna att öka till- gången på bostäder under de närmaste åren är starkt begränsade. Bostaden in- tar utan tvivel en central plats i den privata konsumtionen; standardsteg— ringen i övrigt är i stor utsträckning komplementär till bättre och rymligare bostäder.

En allmän höjning av konsumtions- standarden är givetvis i och för sig önskvärd. Försöker man bedöma frågan om standardutvecklingen ur samhälls— politisk välfärdssynpunkt, har det emel— lertid synts oss naturligt att i nuvaran- de läge tillmäta bostäder, liksom ut- byggnad av utbildning, sjukvård och åldringsvård, med åtföljande investe— ringar en relativt hög prioritet i förhål- lande till andra delar av konsumtionen. Liknande synpunkter kan anläggas på avvägningen konsumtion—investeringar i övrigt. Vi har exempelvis ansett att ökade investeringar inom industrin, som kan göra det möjligt att framgångs- rikt passera en besvärlig handelspoli- tisk omställningsperiod — så att om- ställningen ur sysselsättningssynpunkt går mera friktionsfritt och så att en för- svagning av levnadsstandardens stegring på längre sikt kan undvikas — bör ligga i hushållens intresse.

Frågan om resursfördelningen inves— teringar—konsumtion kan också bedö- mas ur finansiella synpunkter. Man kan med skäl hävda, att investeringskvoten ej bör sättas högre än den sparkvot för samhället som helhet, vilken kan för- verkligas utan inflation. Utvecklingen av samhällssparandet kan emellertid påverkas av den ekonomiska politiken, en fråga till vilken vi återkommer i av- snitt 4.7.

4.6.3 Framstegstakt och ekonomisk strategi Den kalkyl vi presenterat bygger på en rad förutsättningar om utvecklingsten-

denser, ekonomiska sammanhang och ekonomisk politik. Vi har upprepade gånger betonat, att det resultat vi erhål— lit på många punkter är osäkert, och att man _ vad gäller produktion och and- ra storheter — egentligen borde räkna med en spridning inom ett sannolik- hetsfält. Den kalkyl vi valt att nume— riskt genomföra representerar emeller- tid en målsättning i den mån utveck— lingen kan påverkas genom samhälls- politiken. Vi har ansett att en sådan mål- sättning bör sättas snarare högt än lågt; detta har kommit till uttryck i valet av alternativ för vår kalkyl.

Detta förfarande innebär emellertid också, att utvecklingen kan-bli mindre gynnsam än kalkylen anger, i första hand vad gäller nationalproduktens till- växt. De risker man därvid måste räk- na med är i främsta rummet följande:

a. Tillgången på arbetskraft kan växa något långsammare än vi räknat med, även om man sätter in de åtgärder som kan sammanfattas under rubriken en aktiv arbetsmarknadspolitik.

b. Investeringarna kan, om konjunk- turen för dessa blir gynnsam, visserli- gen bli större än vi förutsatt. Men det finns troligen större risk att de blir mindre. Anledningen kan vara en otill- räcklig kapacitet att planera, projek- tera och bygga. De privata investering- arna kan även periodiskt hållas tillbaka av en ogynnsam konjunkturutveck- ling. I vad mån konjunkturella sväng- ningar kommer att hålla tillbaka eller påskynda kapitalackumulationen över perioden som helhet, blir beroende av konjunkturpolitiken. Till denna fråga återkommer vi i avsnitt 4.7.3.

En annan tendens som kan uppstå och medföra risk att den långsiktiga kapitalackumulationen hålls tillbaka, är att konsumtionen stiger i alltför snabb takt. och att detta i sin tur tvingar till en begränsning av investeringsverksam—

heten. Riskerna för en sådan utveckling och möjligheterna att begränsa dem be- handlas mera ingående i avsnitt 4.7.

Man kan i varje fall inte bortse från risken att under ogynnsamma förhål- landen det ackumulerade resultatet av investeringarna under perioden 1961— 65 blir mindre än vi räknat med, i varje fall på vissa delområden. I motsvarande mån blir produktionsökningen mindre.

0. En tredje ovisshet gäller samban- det mellan faktorinsats och produk- tionsresultat. Dessa frågor har behand— lats relativt utförligt i det föregående. Vi har där även berört möjligheterna att med olika medel påskynda den »tek— niska utvecklingen» i vid bemärkelse. En mindre gynnsam produktivitetsut— veckling kan också motverkas genom en ökad kapitalinsats. I första hand har vi därför utgått från att en svagare pro- duktivitetstrend än den som ingår i vår kalkyl bör mötas med ökade investe- ringar. Vi återkommer till denna fråga i det följande. (1. Vi har antagit att den snabbt väx- ande produktionen inom våra export— industrier skall kunna avsättas utan försämring av våra terms of trade. Vi har därvid utgått från att svårare han- delspolitiska förvecklingar skall kunna undgås och att världshandelns expan- sion skall fortsätta i en liknande takt som under 1950-talet. Den gemensamma deklaration som nyligen gjorts av OECD-gruppens ministerråd (jämför nedan), att man mellan 1960 och 1970 skall söka förverkliga en produktions— ökning med 50 procent synes båda gott för att dessa förutsättningar skall för— verkligas. Men man kan givetvis inte bortse från risken av en mindre gynn- sam utveckling, både handelspolitiskt och i fråga om den internationella ex- pansionstakten. Av de skäl, som här angetts, måste man räkna med risken, att vår natio-

nalprodukt växer långsammare än vi förutsatt. Utvecklingen under 1961 och de kortsiktsprognoser som gjorts för 1962 synes icke ge belägg för att vi överskattat utvecklingsmöjligheterna. Men i varje fall kan vår politik inte läggas upp så, att man med säkerhet diskonterar det relativt gynnsamma al— ternativ vi kalkylmässigt lagt upp. In- ställningen till utvecklingsproblemen måste därför få karaktären av en stra— tegi, som innebär att vi är beredda att anpassa våra åtgärder efter den utveck- ling som successivt bedöms som sanno— lik.

I stort sett innebär den prioritetsbe- dömning som vi tidigare diskuterat, att en försvagning av nationalproduk- tens tillväxt i första hand bör gå ut över den privata konsumtionen och inte över investeringar och offentlig kon- sumtion, även om dessa på ur utveck- lingssynpunkt mindre väsentliga punk- ter kan få hållas tillbaka något. En sänk— ning av framstegstakten _ med säg 1/'z procent, så att den faller tillbaka till 1950-talets takt — kan exempelvis få till följd, att också den privata konsum- tionens tillväxt får sänkas till ungefär den takt som rådde under 1950—talet (ca 3,2 procent per år).

En annan ovisshet i vår kalkyl, som ovan berörts, gäller frågan, om inves- teringarna anslagits till för små belopp; antingen av den anledningen att den produktionsökning vi förutsatt skulle kräva större investeringar eller att in- vesteringarna på vissa angelägna punk-

ter, främst bostäder, skulle kunna ökas mer än vi förutsatt. I båda fallen skulle vi anse, att sådana av oss icke kalkyle- rade investcringsbehov respektive in- vesteringsmöjligheter _ i den mån de svarar mot angelägna samhällspolitiska målsättningar — borde ha företräde framför den privata konsumtionen. Denna osäkerhetsmarginal för investe- ringarna kan kanske anslås till storleks- ordningen 1 mmkr under år 1965 eller ca 3 mmkr Linder hela perioden 1961— 65. En sådan förskjutning skulle i och för sig innebära, att konsumtionens till— växt över perioden som helhet sänktes från 3,9 till 3,4 procent per år. Även i detta avseende bör den ekonomiska po- litiken suceessivt anpassas efter de er- farenheter man kommer att vinna.

Syftet med vårt femårsperspektiv är ju att ange långsiktiga riktpunkter för den ekonomiska utvecklingen. Som re- dan berörts kommer de tendenser och risker, som behandlats i det föregåen- de, att framträda konjunkturvis från år till år i former, vilkas innebörd med hänsyn till den långsiktiga utveckling- en blir svår att tolka. Den kortsiktiga politiken måste utformas även med andra .hänsyn än dem som anges av långsiktiga målsättningar. Vi har ut- gått från, att det ändå är angeläget att politiken från år till år i möjlig mån får en långsiktig inriktning. Att i övrigt närmare ange, hur en långsiktspolitik skall komma till uttryck i varje tänkbar framtida konjunkturpolitisk situation är givetvis inte möjligt.

4.7. Finansiell utveckling och ekonomisk politik

4.7.1 Frågeställningen Den föregående diskussionen har i hu- vudsak förts i realekonomiska termer. Vi har emellertid också ansett det vara angeläget att belysa, hur den angivna fördelningen *av nationalprodukten

skulle kunna förverkligas genom en däremot svarande finansiell utveckling. Som en utgångspunkt för en sådan dis- kussion har utredningen låtit utföra vissa beräkningar, vilka redovisats i appendix B. Även om det visar sig, att

utvecklingen i här berörda avseende blir beroende av förhållanden, som nu endast delvis kan överblickas, har vi likväl velat anlägga några allmänna syn- punkter på dessa frågor.

Den metod vi använt för att slå en brygga från det realekonomiska per— spektivet till de finansiella frågeställ- ningarna har varit följande.

I vår kalkyl för utvecklingen, 1960— 65 har vi räknat med, att nationalpro- dukten vid full sysselsättning och vid oförändrade priser skulle ökas med 15 mmkr. Detta ökade utrymme har vi förutsatt skall disponeras på följande sätt:

förbättring av bytesbalan-

sen .................. = 0,8 mmkr ökning av investeringar-

na (inkl. lagerföränd-

ring) .............. = 4,4 » ökning av offentlig kon— sumtion ............ = 2,0 » ökning av privat konsum- tion ................ = 7,8 » Summa 15,0 mmkr

I den följande analysen har vi som ett antagande utgått från att dessa pos- ter intar en olika ställning. Förbätt— ringen av bytesbalansens saldo har vi betraktat som en målsättning; den bör komma att förverkligas, om — vid den antagna ökningen av nationalproduk- ten —— övriga utgi-ftsposter hålls inom de angivna ramarna.1 Den offentliga konsumtionen och de offentliga inves- teringarna, vilka är direkt beroende av offentliga myndigheters beslut, skall vi i det följande också betrakta som givna storheter. Kvar står då de privata ut- gifterna för konsumtion och investe- ring, på vilka uppmärksamheten i det följande kommer att koncentrera-s. Frågan blir, vilka utvecklingstendenser som kommer att göra sig gällande på

dessa båda områden, och hur man ge- nom en ändamålsenlig ekonomisk po- litik skall kunna styra utvecklingen i den riktning som anges av vårt real- ekonomiska perspektiv.

Vi skall i det följande behandla des— sa frågor i de nämnda totalkategorier- na utan att ingå på utvecklingen inom olika delmarknader för investering och konsumtion. Vid en närmare ana— lys kan man givetvis inte bortse från de sysselsättnings— och prisproblem som kan uppstå som en följd av de pro- duktiva resursernas brist på rörlighet. Vår kalkyl är emellertid uppbyggd un— der den förutsättningen, att de olika delposterna av investering och privat konsumtion, som ingår i de angivna totalsummorna, skall motsvaras av en tillgänglig produktionskapacitet under hänsynstagande till utrikeshandeln.

De avvikelser som kan inträffa från den angivna utvecklingen av investe— ringar och konsumtion, och de kon- sekvenser som därav kan uppstå, är bland annat följande. Om de angivna ramarna inte uppnås, kommer antingen bytesbalansens saldo att |in större än som angetts eller vissa resurser att bli sysslolösa; i det senare fallet kan full sysselsättning icke upprätthållas. Om omvänt investeringarna eller konsum- tionen överskrider de angivna ramar— na, kommer målsättningen .för bytes- balansens saldo icke att uppnås; ett efterfrågeöverskott kan då samtidigt uppstå på sådana varor och tjänster, som icke är föremål för utrikeshandel.

De marknadsmekanismer som be- stämmer efterfrågan på konsumtions-

1 Vi förutsätter här att full sysselsättning upprätthålls. För att detta skall bli möjligt om summan av konsumtion och investeringar understiger den nationalprodukt som svarar mot full sysselsättning, fordras att den inre kostnadsnivån i förhållande till utlandet är så avvägd, att målsättningen för bytesbalansens saldo uppnås.

och investeringsvaror är till sin natur olika. Vid en analys av hushållens ef- terfrågan på konsumtionsvaror får man utgå från tillväxten av inkomsterna i samhället och deras fördelning på oli- ka användningar. En anknytning till det realekonomiska perspektivet er- hålls därvid genom det definitionsmäs- siga för—hållandet, att de samlade brut- toinkomsterna i samhället är lika med bruttonationalprodukten. Denna sida av problemet behandlas nedan i avsnitt 4.7.2. När det gäller de privata inves- teringarnas utveckling kan man endast delvis finna stöd i en analys av in- komstutvecklingen; i huvudsak blir de- ras omfattning beroende av deras lön- samhet och förhållandena på kredit- marknaden, en fråga som behandlas i avsnitt 4.7.3.

4.7.2 Efterfrågan på konsumtionsvaror och sparande En kalkyl. De utvecklingstenden-ser och sammanhang som bestämmer den priva- ta konsum-tionens utveckling vid den antagna produktions- och inkomstut- vecklingen är synnerligen komplicera- de. Avgörande för utvecklingen blir så- dana frågor som inkomsternas fördel— ning mellan företag och hushåll, saldot av betalningarna mellan dessa samt stat och kommun, skatters och avgifters för- delning mellan hushåll och företag. En analys av dessa frågor kan företas, som i sista hand bör syfta till att klargöra, hur hushållens disponibla inkomst kom— mer att utvecklas. Slutligen uppstår frågan hur hushållens disponibla in- komster fördelas på konsumtion och sparande. Sådana tendenser och sam— manhang är emellertid endast delvis möjliga artt förutse. Vi måste därför in— skränka oss till att diskussionsvis ange några synpunkter på de frågor, som där- vid blir av betydelse. Vi har valt att göra detta med utgångspunkt från en kalkyl

på vissa relativt godtyckligt valda a_n— taganden, som utförts i appendix B. Denna kalkyl är uppbyggd på följande fömtsättningar beträffande utveck- lingen mellan 1960 och 1965:

a. Nationalproduktens tillväxt samt fördelningen på investeringar och kon- sumtion har antagits följa de antagan- den, som ingår i vår huvudkalkyl. Pris- nivån antas bli oförändrad med undan- tag för redan företagna höjningar av de indirekta skatterna.

-b. Fr. o. m. 1962 gällande skattesatser för direkt och indirekt beskattning bi- behålles. Motsvarande budgethalans för stat och kommun har erhållits genom att från de beräknade inkomsterna dra de utgifter för offentlig konsumtion och investering som ingår i våra kalkyler samt transfereringarna, sådana de be- räknas stiga enligt särskilt företagna kalkyler.

c. Uttagsprocenten för ATP-avgifter- na antas bli höjd till 8 procent 1965. Vid det antagande om produktions- och inkom-stutvecklingen som ingår i vår kalkyl skulle ATP-fondernas årliga till- växt 1965 uppnå 2,5 ä 3 mmkr.

d. Företagen övervältrar skatter på konsumtionsvaror samt ATP—avgifter på hushållen. Företagens bruttovinst ef- ter dessa avdrag utgör en oförändrad andel av produktionsvärdet.

e. Hushållens marginell-a sparande (exkl. försäkringssparande) blir oför- ändrat i jämförelse med 1950-talet el- ler enligt statistiska beräkningar 20 procent.

f. Sparandet genom fondtillväxt in- om de privata försäkringsföretagen ut- vecklas enligt en prognos som för ut- redningens räkning företagits av Svens- ka Livförsäkringsbolags Förening. En- ligt denna prognos skulle dessa fonders årliga tillväxt nedgå med ca 200 mkr till knappt 1 mmkr.

Resultatet av denna kalkyl har blivit,

att mellan 1960 och 1965 det finansiel- la sparandets1 olika delposter skulle ut— vecklas på följande sätt: Den offentliga sektornf, som 1960 hade ungefärlig ha- lans mellan utgifter och inkomster, för- utses 1965 få ett utgiftsöverskott på om— kring ] mmkr. Kalkylen för företagens3 utgifter och inkomster pekar mot ett be- tydligt ökat utgiftsöverskott 1965; att märka är därvid att jämförelsen görs med 1960, ett år då företagens utgifts— överskott var ovanligt stort. Hushålls- sparandet skulle öka väsentligt; speciellt stor skulle ökningen bli av försäkrings- sparandet (inkl. ATP), som skulle växa från 1,6 mmkr år 1960 till 3,6 mmkr år 1965.

Det samlade resultatet av en sådan utveckling skulle bli, att efterfrågan på konsumtionsvaror skulle stiga un— gefär i den takt, som angetts i vår real- ekonomiska kalkyl. Detta resultat är emellertid beroende av den serie spe- ciella antaganden som ovan anget-ts. Vi skall i det följande ange några punkter, där utvecklingen kan bli en annan, eller där ovisshet råder om olika samman- hang.

Kommentarer till kalkylen och slut- satser. Ett väsentligt nytt inslag i spa- randets utveckling under perioden 1960—65 i jämförelse med 1950-talet utgör ATP-fondernas tillväxt. Tidigare utredningar har knappast lyckats ge ett svar på frågan, hur detta nya pen- sionssystem kommer att påverka spa- randet i övrigt. Den prognos som gjorts för fondtillväxten -i de privata försäk- ringsbolagen tyder emellertid på, att dess nedgång, i varje fall under de när- maste åren, endast i mindre mån skul— le motväga ATP-fondernas tillväxt; att märka är härvid, att de privata för- säkringsbolagens fondtillväxt till en stor del uppstår genom ränteavkastning på tidigare uppsamlade fonder, och att som en följd härav även SPP-fonderna

beräknas fortsätta att växa. Det är så- lunda troligt att under den här behand- lade perioden försäkringsscktorns (inkl. ATP) bidrag till sparandet kommer att väsentligt ökas.

I vad mån ATP-systemets tillkomst kommer att påverka hushållssparandet i andra former än försäkringssparande är ännu för tidigt att bedöma. Man torde emellertid kunna räkna med en betydande stabilitet i hushållens spar- vanor, åtminstone över den kortare pe- riod det här gäller.

Trots de undersökningar av hushålls- sparandet, som företagits under senare år, har vi emellertid alltjämt inte säk- ra kunskaper om dess omfattning och bestämningsfaktorer. Man kan inte ute— sluta den möjligheten, att hushållens marginalsparande under 1950-talet har statistiskt överskattats; delvis kan det ha motsvarats av en icke registrerad konsumtion. Med hänsyn till här berör- da förhållanden är det inte uteslutet, att hushållens sparbenägenhet i kalky- len har satts för hög.

Än svårare att bedöma är utveck- lingen av inkomstfördelningen mellan hushåll och företag. Den blir i främs- ta rummet beroende av —vinstkonjunk- turen. Den uppfattningen har framförts, att företagens vinstmarginaler kommer att krympa vid en integration med Europamarknaden. Att detta kan bli fallet inom den im-portkonkurrerande industrin är naturligt. Den exporterande industrin förefaller däremot i stort sett så väl rustad för internationell kon- kurrens, att en sänkning av de tullar som möter i europeiska länder snarare

1 Med en sektors finansiella sparande förstås den del av sektorns disponibla inkomster som ej använts till konsumtion eller realinveste- ring. 3 Exkl. utlåning till bostadssektorn. 3 Bland företagen inkluderas här ej bostads- sektorn, försäkringsbolagcn och de offentliga affärsverken.

bör leda till höjda vinster. Olika ten- denser kan sålunda framträda i olika industribranscher, men nettoresultatet för industrin som helhet synes icke i och för sig behöva bli en tendens till vinstminskning. I det motsatta fallet _ en ofullständig integration eller ett helt negativt resultat av associationsförhand- lingarna — bör den importkonkurre- rande industrins vinster beröras endast i mindre grad, medan exportindustrins vinster kan tendera att sjunka som en följd av den växande diskrimineringen på Europamarknaden.

Bortsett från dessa handelspolitiska förhållanden, blir den utlandskonkur- rerande industrins vinstutveckling främst bestämd av den inhemska kost- nadsutvecklingen i förhållande till ut- landet. Lyckas vi hålla oss i underkant till kostnadsutveeklingen i de länder med vilka vi bedriver utrikeshandel, kommer troligen vinstmarginalerna icke att sjunka ens vid en ogynnsam handelspolitisk utveckling.

I vad mån konsumtionsskatter och ATP-avgifter kommer att övervältras från företagen till hushållen, såsom för- utsatts vid kalkylen i appendix B, blir också beroende av konkurrensläget i förhållande till utlandet. Att konsum- tionsskatterna, som också läggs på im- porterade varor, i stort sett kommer att ge utslag i priserna på konsumtions- varor förefaller emellertid sannolikt. Vad gäller ATP-avgifterna talar vissa skäl för att de kommer att övervältras på hushållen, men i praktiken blir ut- vecklingen beroende av vinst-utveck- ling och lönepolitiska förutsättningar i övrigt.

Diskussionen har här främst gällt frågan, i vad mån de ökade inkomster, som uppstår när produktionen 1960—— 65 stiger, kommer att undandras den privata konsumtionen. De slutsatser som kan dras av de kalkyler och över-

väganden som gjorts, blir med nödvän- dighet osäkra. Det synes emellertid inte vara orealistiskt att räkna med, att efterfrågan på konsumtionsvaror skall kunna styras så att de realekonomiska målsättningar vår kalkyl anger för- verkligas. En eventuell risk, att efter- frågan på konsumtionsvaror blir mind- re än beräknat, skulle kunna mötas med sänkningar av hushålls- och konsum- tionsbeskattningen. Den ekonomiska politiken kan emellertid också ställas inför risken, att efterfrågan på kon- sumtionsvaror stiger mera, än vad den realekonomiska kalkylen anger. Denna risk bör visserligen bli mindre än ti— digare, eftersom vi förutsatt att kon- sumtionens andel av bruttoinkomster— na i samhället icke skall sjunka. Den kraftiga ökningen av försäkringsspa- randet är också ett nytt inslag, som kan komma att innebära en ökning av spar- benägenheten, även om några kvanti- tativt preciserade slutsatser ej kan dras på denna punkt. Andra ovissheter re- presenteras av utvecklingen av hus- hållssparandet i andra former och av vinstmarginalerna för företagen. Som en beredskap mot sådana risker synes det oss naturligt, 'att man tills vidare som en långsiktig målsättning bibehål- ler en hög balans för det allmännas budge-t.

En sådan finanspolitik kan som tidi- gare berörts bli motiverad även av det skälet att den ekonomiska utvecklingen kan komma att avvika från vad som an- getts i vår huvudkalkyl. Produktionens tillväxttakt kan bli långsammare än be— räknat, och det kan visa sig möj- ligt och önskvärt att öka investeringar- na i snabbare takt; i båda fallen har vi förutsatt, att den privata konsumtio- nens tillväxt skall i motsvarande mån begränsas. I så fall återkommer tenden- sen mot en växande real investerings— kvot; och en sådan utveckling kan be-

höva stödet av ett stort offentligt spa- rande.

Diskussionen av sparandet-s och kon- sumtionens utveckling har i det före— gående utgått från förutsättningen, att prisnivån förblir stabil. Man kan nu fråga, hur bilden ändras, om 1950-talets kostnadsinflation fortsätter. I vad mån en sådan framträder, blir bland annat beroende av den kortsiktiga konjunk- turutvecklingen. Här skall endast pekas på att en lönestegring, som 'i ett givet internationellt konkurrensläge pressar ned företagens vinstandel, bör tendera att öka den reala konsumtionen; en så- dan rtendens kan dock i viss mån mot- vägas av progressiviteten i inkomstbe- skattningen. Risken för att en sådan ut- veckling leder till en alltför stor kon- sumtionsökning blir ännu ett argument för en hög balansering av den offentliga budgeten.

4.7.3 Investeringarna och kreditmarknaden Den tillväxt av nationalprodukten, som enligt vår kalkyl skulle komma till stånd 1960—65, bygger på förutsätt- ningen, att investeringarna på olika om- råden kommer att väsentligt öka. På det offentliga området och i fråga om bostadsbyggandet blir detta i främsta rummet en politisk och organisatorisk fråga. De privata företagens investe- ringar blir beroende av deras mark— nadsbedömning och finansiella förut- sättningar. Utvecklingen i detta avse- ende blir närmast en kon-junkturfråga. Investeringarna kan periodiskt hållas tillbaka av en konjunkturen försämring av avsättningsmöjligheterna eller av en ovisshet om den internationella kon- junkturen och speciellt den handelspo- litiska utvecklingen på längre sikt. Så- dan-a avmattningsperioder kan följas av uppsving i investeringsverksamheten. Den på investeringarna inriktade eko- nomiska politiken bör anpassas efter

sådana konjunktursvängningar med den målsättningen, att den långsiktiga ka- pitalackumulationen inte mattas av.

Det är inte möjligt att nu överblicka hur ett sådant konjunkturförlopp kom- mer att gestalta sig. Det synes emeller- tid vara angeläget, att perioder med sämre konjunkturförutsättningar icke får leda till att uppbyggandet av kapi- tal'utrustningen alltför mycket fördröjs. Investeringspolitiken bör i ett sådant läge inte endast inriktas på att öka de offentliga investeringarna och bostads- byggandet utan även på att stimulera det privata näringslivets investeringar. De metoder för investeringsstimulans genom utnyttjandet av konjunkturinves- teringsfonder, som med framgång an- vänts under 1958 års konjunkturned- gång, borde kunna komma till använd- ning vid en ny konjunkturförsvagning. I övrigt förutsätter vi, att man får lita till de möjligheter, som finans- och kre- ditmarknadspolitiken i andra former erbjuder. Den lämpliga kombinationen av dessa blir beroende av det speciella konjunkturläget.

Avvägningen kommer emellertid ock- så att påverkas av de mera långsiktiga tendenser, som kan väntas framträda under perioden. För det första kan en anslutning till den europeiska markna— den medföra, att kapitalrörelserna blir friare; därmed inskränks spelru-mmet för en fristående nationell kreditmark- nadspolitik, och större vikt kommer då att få tillmätas de finanspolitiska med- len. För de-t andra bygger vårt perspek- tiv på den förutsättningen, att produk- tionsteknikens utveckling mot en ökad kapitalintensitet påskyndas. En sådan inriktning av investeringarna kan utlö- sas genom en lönestegring; höjningen av ATP-avgifterna kan både kostnads- mässigt och psykologiskt verka i samma riktning. Men en sådan utveckling kan också visa sig behöva stödet av en här-

på inriktad kreditmarknads- och finans- politik.

De förändringar av sparandets källor och av investeringarnas inriktning som ovan berörts synes komma att förändra balansen på olika delar av kreditmark- naden. Enligt den målsättning vi accep- terat för industriproduktionen, skulle investeringarna på detta område stiga snabbare än på andra områden. Vid de antaganden om industrins vinstförhål- landen och möjlighet att övervältra skat- ter och avgifter, som gjorts i den tidi- gare anförda kalkylen, skulle detta, som redan berörts, komma att leda till ett ökat behov att låna på marknaden, i den mån icke uppsamlade likvida medel för- brukas. Utvecklingen av försäkringsspa- randet (inkl. ATP) bör å andra sidan, om hushållssparandet inte nedgår och om de offentliga utgiftsbehoven hålls nere, leda till en förbättrad balans på

kapitalmarknaden. Som en följd av de angivna förändringarna skulle tillväx- ten av insättningarna i affärs-bankerna relativt sett gå tillbaka. Den situation som rått på kreditmarknaden under en stor del av 1950-talet — med under- skott av utbud på långfristiga lån — kan då komma att förändras. Vid en så- dan utveckling synes det naturligt, att affärsbankerna avlastar sina långsik- tiga engagemang i bostäder m. m., och att industriföretagen får en friare till- gång till kapitalmarknaden. Med hänsyn till önskemålet att inom perioden 1961— 65 uppnå den kapitalackumulation, som vi förutsatt, är det angeläget, att en så- dan omstrukturering av kreditmarkna- den kommer till stånd, så snart förut- sättningar därför uppstår. Denna sida av kreditmarknadspolitiken torde få tillmätas en betydande vikt, om man vill stimulera till ökade investeringar.

4.8. Utblick bortom 1965

Möjligheterna att på ett verklighetsnära sätt bedöma den ekonomiska utveck- lingen på längre sikt är givetvis be- gränsade. Den internationella utveck- lingen är osäker och därmed också den allmänna ram inom vilken vår ekono- mi fungerar. Inte heller den inhemska utvecklingen låter sig förutses med stör- re grad av säkerhet. Några konkreta planer för byggande och produktion finns endast undantagsvis uppgjorda för mer än fem år framåt i tiden. Vis- sa allmänna tendenser kan man emel- lertid redan nu förutse, i varje fall som möjligheter på vilka man bör vara be- redd. Det borde också vara möjligt att med ledning av sådana tendenser göra tentativa prognoser på 10 än 15 års sikt, som kan ange utvecklingsmöjligheter- na inom vissa gränser. Även på denna sikt blir resultatet givetvis beroende av samhällspolitiska målsättningar, bland

annat av avvägningen konsumtion— investeringar men också av inställning- en till sådana frågor som näringspoli— tik (exempelvis jordbrukspolitik), in- komstfördelning, samhällsbyggande samt utbildnings-, forsknings- och kul- turpolitik.

Behoven av ett sådant långsiktigt per- spektiv framträder speciellt på de om- råden, där kapitalföremålen är långliva- de eller där dagens åtgärder i övrigt binder handlingsmöjligheterna på läng- re sikt. Det förra gäller främst alla de områden, där byggnader och anlägg- ningar bildar ett stort inslag i investe- ringarna, och där dessa måste utformas för speciella användningar med begrän- sade möjligheter till ombyggnad för an- nat ändamål. Hit hör bland annat stads- bebyggelse, specialiserade industri- byggnader, kraftverk, transportleder, skolor, sjukhus m. m.

Ett annat område som med nödvän- dighet är långsiktigt inriktat är utbild- ningen. Här krävs en planering på minst ett årtiondes sikt, om inte per- sonella flaskhalsar skall hindra utveck- lingen på samma sätt som, enligt vad vi konstaterat, är fallet för de närmaste åren. Den prognosverksamhet på detta område, som upptagits inom arbets- marknadsstyrelsen, behöver anknytas till en långsiktig bedömning för hela samhällsekonomin. Av speciellt intres- se är därvid, att det antal tekniker, ar- kitekter och samhällsplanerare som kommer att behövas blir beroende av den takt i vilken hela ekonomin växer. Skulle denna takt ökas, krävs ett stör- re antal personer för planering och pro- jektering av en snabbare omvandling både av produktion och samhällsmiljö.

Vi har inte haft tillfälle att utföra preciserade prognoser för den ekono- miska utvecklingen på långre sikt. Vår bedömning för de närmaste åren har emellertid påverkats av mera allmänna föreställningar om den utveckling som kan väntas respektive kan vara önsk- värd på längre sikt.

Som framgår av vårt perspektiv för åren 1961—65 har vi ansett att det skulle finnas möjlighet att höja den år- liga framstegstakten över 1950-talets 31/z-procentsnivå till 4 procent. På läng- re sikt bör emellertid friheten att välja framstegstakt vara större, under förut- sättning att detta förbereds i tid. Som ett minimum har vi utgått från att man på längre sikt bör eftersträva och bör ha möjlighet uppnå en framstegstakt som inte ligger lägre än under perioden 1961—65.

En sådan utveckling skulle i huvud- sak stå i överensstämmelse med den deklaration, som avgetts av OECD:s ministerråd vid dess möte i P-aris den 16—17 november 1961. I denna upp- ställs som ett »kollektivt mål» för

OECD-området, att mellan 1960 och 1970 öka den samlade produktionen i de 20 medlemsländerna med 50 pro— cent.

Deklarationen är betydelsefull med hänsyn till vårt starka beroende av den ekonomiska utvecklingen på våra ex— portmarknader. Den stärker förhopp— ningen att förutsättningarna i detta av- seende för vår inre expansion under det närmaste årtiondet i stort sett skall bli relativt gynnsamma.

Den »kollektiva» karaktären av den målsättning, som anges i OECD-deklara- tionen, sägs innebära att tillväxten kan växla från land till land, och att varje land får lämna sitt bidrag efter sina speciella förhållanden. I vissa avseen- den kan förutsättningarna för en snabb ökning av produktionen i vårt land så- gas vara mindre gynnsamma än i and- ra länder inom OECD-gruppen. Till- gången på arbetskraft växer relativt långsamt. Liksom i andra länder, som hunnit långt i ekonomisk utveckling, är servicesektorn relativt stor, och inom denna stiger produktiviteten långsam- mare än i andra näringsgrenar, åt- minstone som den mäts i nationalräken- skaperna. Å andra sidan här vi nått en sådan ekonomisk standard, att vi borde ha råd att avsätta relativt stora resur- ser för realkapitalbildning, för utbild- ning och för tekniskt framstegsarbete i övrigt.

Det synes därför inte uteslutet, att som en målsättning på längre sikt skul- le kunna uppställas att nå den fram- stegstakt under 1960-talet, som dekla- rationen anger för den samlade utveck- lingen inom OECD-området. 50 procents produktionsökning på tio år motsvarar drygt 4 procent per år. En svensk pro- duktionsökning 1960—65 om 4 procent per år, skulle sålunda följas av en till- växt med närmare 4,5 procent per år under perioden 1965—70, för att en

produkt-ionsökning med 50 procent 1960—70 skulle uppnås. En sådan ut- veckling förutsätter troligen en viss yt- terligare höjning av den nationella in- vesteringskvoten under senare delen av 1960-talet. Som tidigare understrukits blir dock utvecklingen i detta avseende beroende på vilka bidrag till produk- tionsökningen den »tekniska utveck— lingen», inklusive bland annat utbild- ningen, kan komma att ge. Detta torde ännu vara för tidigt att bedöma; ut- vecklingen 1960—65 bör i detta avse— ende ge en vägledning.

Förutsättningen om en fortsatt rela- tivt snabb ekonomisk expansion har i olika avseenden färgat vår bedömning av investeringar och produktion under de närmaste åren. Det finns också någ- ra mera speciella inslag i den långsik- tiga framtidsbilden, som har påverkat vår bedömning på olika punkter.

Befolkningsprognoser fram till 1970 pekar mot att tillgången på arbetskraft kommer att växa långsammare under senare hälften av 1960—talet än under dess början. Detta skärper kravet att produktionen redan under de närmaste åren måste läggas upp kapitalintensivt. En i förhållande till dessa krav alltför låg kapitalnivå kan leda till på längre sikt felaktiga investeringar. Automa- tion och andra typer av långt driven arbetskraftsbesparande mekanisering och rationalisering måste sättas in i större utsträckning än tidigare. Service- sektorn, både den enskilda och den of- fentliga, som kräver allt mera arbets— kraft, kan inte undantas från en sådan utveckling.

Om förhandlingarna med sexstats— marknaden blir framgångsrika, bör den handelspolitiska integrationen med Europamarknaden hinna i huvudsak fullbordas under. senare hälften av 1960-talet. Parallellt därmed kommer sannolikt till stånd en integration av

arbets- och kapitalmarknad samt av jordbrukets marknadsorganisation. Det är inte sannolikt att detta på ett radi- kalt sätt kommer att ändra förutsätt- ningarna för invandring av arbetskraft. Däremot kan kapitalrörelserna bli friare och, som ovan berörts, leda till en utjämning av ränte— och övriga kre— ditmarknadsförhållanden. Produktions- mässigt bör utvecklingen gå i riktning mot en längre driven specialisering.

Vad gäller industriproduktionen har en strukturomläggning med inriktning på en större avsättningsmarknad redan inletts. Man får förutsätta, att denna ut- veckling kommer att fullföljas under resten av 1960-talet och kanske i större utsträckning än nu förutsetts innebära en specialisering av de enskilda före- tagen, en utveckling som bör underlätta en övergång till mera kapitalintensiva produktionsformer. Hur jordbrukspro- duktioncn kommer att påverkas av marknadsomläggningen är ännu svårt att överblicka. Sannolikt är emellertid, att nedläggningen av marginella jord— bruk och sammanläggningen till större kommer att fortsätta. Därmed underlät- tas en längre driven arbetskraftsbespa— rande rationalisering.

Den inre samhällsutvecklingen kom- mer bland annat att påverkas av bilis— mens fortsatta frammarsch. Enligt gjor— da prognoser skulle 1975 finnas en per- sonbil per tre personer, eller ungefär lika många bilar som hushåll. Förut- sättningarna för den lokala samhälls- utvecklingen och speciellt bostadens be- lägenhet i förhållande till arbetsplatsen samt distributionens struktur kommer att ändras när innehav av bil börjar bli än mer allmänt. Samhällsplanering och utbyggnad av trafikleder bör anpassas efter dessa nya förutsättningar. Inflytt— ningen till tätorterna kommer med så- kerhet att fortsätta under hela 1960- talet. De stora årskullarna från 1940—

talet kommer likaså att även bortom 1965 hålla hushållsbildningen på. en hög nivå. Det kommer därför sannolikt att marknadsmässigt finnas ett underlag för ett bostadsbyggande på hög nivå. Den stigande standarden i förening med bilinnehav kommer sannolikt att ta sig uttryck i en växande efterfrågan på enfamiljshus. Det är angeläget att den lokala samhällsplaneringen redan under de närmaste åren inriktas på des— sa mera långsiktiga behov.

Vår diskussion har gett tydliga be- lägg för att tillväxten i ekonomin inte

bara bestäms av den kvantitativa till— gången på arbetskraft och kapital; av- görande är också, att olika framsteg organisatoriskt förbereds i tid och med tillräckligt höga målsättningar. Av detta skäl blir utvecklingstakten bortom 1965 i hög grad beroende av de förberedel- ser som görs de närmaste åren. Skall vi efter 1965 uppnå en tillväxttakt för na— tionalprodukten som uppnår eller över- stiger 4 procent per år, bör utrednings— arbete och planering snarast anpassas efter denna förutsättning.

APPENDIX A

Arbetskraftstillgångama under 1960-talet Av byråchef Curt Canarp

Det statistiska underlaget för bedö- mande av arbetskrafts- och sysselsätt— ningsförhållanden har i det avseendet förbättrats sedan föregående långtids- utredning att statistiska undersökningar av s. k. labor force-typ — arbetskrafts= undersökningar —— numera påbörjats. Det har härigenom varit möjligt att få en aktuell bild av arbetskraftens storlek och disposition. Hithörande undersök- ningar har emellertid pågått alltför kort tid för att tjäna som underlag för be- dömande av de mera långsiktiga utveck- lingstendenserna i fråga om yrkesverk- samhetsgrad m. m. Det har emellertid synts praktiskt att i efterföljande beräk- ningar utgå bl. a. från den avgränsning av arbetskraftstillgångarna som gäller för dessa undersökningar. En viss an- knytning mellan arbetskraftsundersök— ningarna och folkräkningarna har er- hållits genom den i 1960 års folkräkning ingående intervjuundersökningen, v-il- ken delvis kunnat utnyttjas för före— liggande beräkningar. Det är emellertid angeläget att i framtiden en närmare samordning kommer till stånd mellan folkräkningarnas totalundersökningar och arbetskraftsräkningarna.

Efterföljande beräkningar av arbets- kraftstillgångarna har i övrigt lagts upp enligt i stort sett samma modell som de beräkningar vilka utfördes för 1955 års långtidsutredning (SOU 1957: 10 Bilaga 4). I huvudsak gäller fortfarande de re-

servationer som där anfördes beträffan- de såväl det statistiska underlaget för beräkningar av hithörande slag som den allmänna innebörden av dessa. I sist- nämnda avseende framhölls bland annat följande.

»Det är naturligt att söka bedöma de förändringar som arbetsstyrkan kan komma att undergå på grundval av vissa antaganden rörande dels befolkningsut- veckling dels sannolika förändringar i andelen förvärvsarbetande i bl. a. olika ålders— och civilståndsklasser. Båda dessa företeelser är tydligen, åtminstone på kortare sikt, huvudsakligen bestäm- da av utomekonomiska faktorer: befolk- ningsutvecklingen _ om man begränsar sig till den vuxna befolkningen —— av den nuvarande befolkningens ålders- struktur, dödsrisker, giftermålsfrekvens; yrkesintensiteten av olika institutionella förhållanden, såsom exempelvis skol- tidens längd. Detta hindrar emellertid inte att såväl befolkningsutvecklingen —— framförallt genom migrationsrörel— serna — som i än högre grad yrkesin- tensiteten är nära beroende också av den allmänna ekonomiska aktiviteten i samhället. Detta har särskilt betydelse som det i detta sammanhang —— om man ser till den totala arbetsstyrkan — oftast är fråga om ytterst små marginella för,— ändringar. En allmän förutsättning för de bedömanden som göres i det följani— de kan sägas vara att den allmänna eko-

nomiska aktiviteten kommer att fort- sätta att ligga på den höga nivå som

genomsnittligt kännetecknat efterkrigs- tiden.»

Befolknings utvecklingen

Allmän översikt Tabell 1 lämnar en sammanfattande be- lysning av befolkningsutvecklingen un— der 1950-talet samt den beräknade ut- vecklingen under 1960—talet. En mera ut- förlig redovisning lämnas i tabellbilaga 1. Beräkningarna av befolkningsutveck— lingen under 1960-talet baserar sig på en inom statistiska centralbyrån verk- ställd befolkningsframskrivning. Denna har utgått från den kyrkobokförda be- folkningen vid slutet av år 1959. Viss justering av talen har dock skett med hänsyn till den observerade folkmäng— den vid slutet av år 1960. Vid befolk- ningsframskrivningen har antagits en fortsatt nettoimmigration av 10 000 per- soner årligen d. v. s. av ungefär samma storlek som under 1950-talet samt en successiv reduktion av dödsriskerna, i första hand bland befolkningen under 50 år men även, ehuru i mindre grad, upp till (50-årsåldern,

I detta sammanhang är det främst ut- vecklingen i de arbetsföra åldrarna som

Tabell 1. Folkmängd 14 år och

tilldrar sig intresse. För dessa åldrar besitter också framskrivningarna med reservation för immigrationsanta— gandena, varom mera nedan — en högre grad av säkerhet än för de yngsta och äldsta åldrarna.

Som framgår av tabell 1 kan 1960—talet väntas medföra en något svagare till- växt av åldrarna 14—64 år än fallet var under 1950-talet. Ökningen stannar för 1960-talet som helhet vid knappt 5 pro- cent mot över 6 1/2 procent under 1950- talet. För första hälften av 1960-talet erhålles en ökning med 3,4 procent mot 4,6 procent under senare hälften av 1950-talet.

Med hänsyn till de skiljaktigheter som arbetskraftsandelen visar i olika ålders- grupper blir förskjutningen mellan des- sa av stor betydelse för bedömningen av arbetskraftstillgångarna. Utvecklingen under 1960-talet kommer framförallt att kännetecknas av en kraftig ökning av befolkningen i åldrarna 20—29 år. Den kontrasterar i detta avseende mot ut-

däröver. Förändringar 1950—70

1 OOO-tal % Åldersår 1950—55 1955—60 1960—65 1965—70 1950—55 1955—60 1960—65I1965—70 14—19 ........ + 50,3 + 171,1 + 0,1 — 77,4 + 10,0 + 31,0 :|: 0 —10,7 20—29 ........ —— 95,5 + 2,3 + 180,4 + 162,5 _— 9,6 + 0,3 + 20,0 + 15,0 30—49 ........ + 31,1 —— 74,9 -— 100,4 _— 55,9 + 1,5 -—— 3,5 —— 4,8 -— 2,8 50—64 ........ + 108,0 + 124,3 + 91,9 + 50,1 + 9,4 + 9,9 + 6,7 + 3,4 65—w ......... + 80,1 + 87,0 + 120,4 + 134,8 + 11,1 + 10,9 + 13,6 + 13,4 Summa 14—w . + 174,0 + 309,8 + 292,4 + 214,1 + 3,2 + 5,5 + 4,9 + 3,4 Därav män. . . . + 85,2 + 156,9 + 150,2 + 110,0 + 3,1 + 5,6 + 5,1 + 3,5 kvinnor. + 88,8 + 152,9 + 142,2 + 104,1 + 3,2. + 5,3 + 4,7 + 3,3 14—64. . + 93,9 + 222,8 + 172,0 + 79,3 + 2,0 + 4,6 + 3,4 + 1,5 Därav män . . . . + 50,3 + 121,6 + 95,6 + 48,3 + 2,1 + 5,0 + 3,8 + 1,8 kvinnor. + 43,6 + 101,2 + 76,4 + 31,0 + 1,8 + 4,2 + 3,0 + 1,2

vecklingen under 1950-talet. Däremot upphör den tidigare ökningen i åldrar- na 14—19 år och förhyts i en minskning. Sammankrympningen av befolkningeni mellanåldrarna fortsätter medan befolk- ningen i åldrarna över 50 år ökar. Beräkning av antalet gifta kvinnor. Utvecklingen under de senaste decen— nierna har inneburit en fortgående stark ökning av den gifta befolkningen och en minskning av den icke gifta vuxna be- folkningen. Från arbetskraftssynpunkt har detta haft betydelse framförallt för yrkesverksamhetsgraden bland kvinnor- na. Några mera preciserade prognoser rörande de framtida civilståndsföränd— ringarna har inte stått till buds. För att erhålla ett underlag för beräkningarna av arbetskraftstillgångarna har därför verkställts en grafisk extrapolering av utvecklingen under de två senaste de- cennierna i vad avser andelen gifta kvin- nor i olika åldersgrupper. De erhållna talen redovisas i tabellbilaga 2. Som framgår av denna skulle man mot bak- grunden av den hittillsvarande utveck- lingen ha anledning räkna med en fort— satt ökning av andelen gifta kvinnor i alla åldersgrupper — här bortses då

från åldersgruppen under 20 år — om än i avsaktande takt.

Immigrationsantagandet. Som ovan framhållits baseras befolkningsfram- skrivningen på en antagen nettoimmi- gration av 10 000 årligen eller av samma storlek som under 1950-talet. I förut omnämnda för 1955 års långtidsutred- ning utarbetade promemoria diskutera— des något den dittillsvarande utveck- lingen av den utrikes omflyttningen. Till komplettering av där redovisade uppgifter lämnas i tabell 2 en översikt av utvecklingen fram till 1960.

Den utrikes omflyttningen domineras av omflyttningen mellan de nordiska länderna. Denna dominans synes ha bli- vit än mer markerad under senare hälf- ten av 1950-talet. Detta gäller särskilt om man bortser från den ungerska flyktingströmmen. Gör man detta har 92 procent av invandringsöverskottet 1956 ——60 hänfört sig till de nordiska länder- na. Under de senaste tre åren har den helt dominerande posten i flyttningsre— sultatet varit flyttningarna från Finland till Sverige. Inte mindre än 85 procent av inflyttningsöverskottet åren 1958— 60 kom från Finland.

Tabell 2. Ut— och invandrare samt omflyttningsresultat 1931—60

1931— 1936— 1941— 1946— 1951— 1956— 35 40 45 50 55 60 1956 1957 1958 1959 1960 Utvandrare. . . . 12 359 13 404 11 538 50 184 75 555 74 518 14 737 15 071 14 247 15 607 14 856 Invandrare. . . . 35 755 28 867 48 022 147 693 127 923 128 472 28 029 33 023 22 097 19 089 26 234 Invandrings—

överskott ..... 23 396 15 463 36 484 97 509 52 368 53 954 13 292 17 952 7 850 3 482 11 378 Mån ........ 14 762 6 593 17 314 43 756 24 574 30 369 7 597 10 253 4 024 1 959 6 536 Kvinnor. .. . . 8 634 8 870 19 170 53 753 27 794 23 585 5 695 7 699 3 826 1 523 4 842 Därav i för-

hållande till Danmark,

Norge 0. Island ....... 150 3 301 9 894 26 333 10 487 10 409 5 224 4 019 1 261 —523 450 Finland ....... 1 337 2 501 5 695 34 147 32 086 33 234 5 716 8 317 5 042 4 818 9 341 Tyskland ...... 1 895 2 797 2 990 14 627 17 155 3 981 1 923 1 186 510 — 134 496 Övriga Europa. 1 127 2 695 18 071 35 175 6 385 11 994 1 981 6 496 1 825 371 1 299 Utomeuro-

peiska länder 18 887 4 169 — 166 —12773 —13745 — 5664 —1552 —2066 _ 788 —1050 _— 208

Närmare studier av förutsättningarna för denna omflyttning skulle vara av stort intresse men har inte varit möjliga i detta sammanhang. Migrationsfrågor- na synes emellertid förtjänta av större uppmärksamhet inte minst med hänsyn till den »ogynnsamma» befolkningsut- vecklingen i vårt land och den betydelse som migrationen för närvarande har från arbetsmarknadssynpunkt. Håll- punkter för annat antagande än det ovan gjorda beträffande det utrikes om- flyttningsresultatet under 1960-talet sak- nas emellertid. Det synes dock — med hänsyn till vad ovan berörts om flytt- ningsvägarna under de senaste åren _ snarast vara ett antagande i överkant.

Regionala skillnader i befolkningsutvecklingen Av intresse från arbetsmarknadssyn— punkt är bl. a. de skillnader som befolk— ningsutvecklingen uppvisar mellan olika delar av landet. Som framgår av tabell 3 har tillväxten av befolkningen i de

arbetsföra åldrarna under 1950-talet va— rit särskilt kraftig i Stockholmsområdet, procentuellt mer än dubbelt så kraftig som genomsnittligt för riket. Vid slutet av 1960 var 17,5 procent av befolkningen i åldrarna 15—64 bosatt i Stockholms stad och län mot 16,3 procent i början av 1950-talet. En kraftigare tillväxt än genomsnittligt för riket redovisar även övre Norrland (Västerbottens och Norr- bottens län) samt Mälarlänen (Uppsala, Södermanlands, Örebro och Västman- lands län). Häremot står en mycket obetydlig tillväxt i Östra Götaland (Östergötlands, Jönköpings, Krono- bergs, Kalmar och Gotlands län) samt i Nedre Norrland och Dalarna.

Dessa stora skillnader i befolknings- utvecklingen bör ses mot bakgrunden av bl. a. flyttningsrörelserna under 1950- talet. Som framgår av tabell 4 har Östra Götaland, Dalarna och Nedre Norrland samt Övre Norrland haft nettoutflytt- ning. Man finner även att denna ökat

Tabell 3. Folkmängdens förändringar 1950—60 och beräknade förändringar 1960—70 efter riksomräden. Åldrarna 15—64 är

Folk- Ökning eller minskning (——) i % Riksområdel 121—må? 1960—65 1965—70 1960 1950—55 1955—60 AB Bl A. B! Stockholms stad 0 län . . 866 314 4,2 9,1 2,1 7,5 0,2 5,2 Mälarlänen i övrigt ..... 584 452 3,0 4,9 3,3 5,7 1,1 3,4 östra Götaland ......... 710 038 0,1 1,4 2,9 1,3 0,5 — 1,1 Skåne, Halland 0 Ble- kinge ............... 785 402 0,5 3,7 2,0 2,6 0,4 1,0 Västkust- o Vänerlänen . 1 019 660 1,6 3, 2,0 3,4 0,1 1,5 Dalarna 0 Nedre Norr— land ................ 655 686 1,0 0,8 2,8 0,7 0,2 —— 1,9 Övre Norrland ......... 327 464 4,1 4,8 6,6 4,4 3,8 1,7 Hela riket 4 949 016 1,9 4,0 2,7 3,7 0,6 1,5

! Mälarlänen i övrigt = Uppsala, Södermanlands,

Örebro och Västmanlands län; Östra

Götaland = Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län; Skåne, Halland och Blekinge = Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län; Västkust- och Vänerlänen = Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län; Dalarna och Nedre Norrland = Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län; Övre Norrland = Västerbottens och Norrbottens län. ' ' A = Framskriven folkmängd exkl. in- och utrikesomflyttning. B = Framskriven folkmängd under förutsättning av samma in- och utrikesomflyttnings—

resultat som 1956—60.

Tabell 4. Nettoinflyttning och utflyttning (_) riksomrädesvis 1951—60

Stock- .. Östra Skåne Västkust Dalarna holms lll/23115: Göta— Halland 0. Väner- o. nedre Näää, d Såå? stad 0. l. land Blekinge länen Norrland Inrikes om— flyttning 1951—55 ...... 37 429 4 040 — 12 814 — 9 803 3 845 — 8 536 -— 10 528 3 633 1956—60 ...... 44 979 5 916 — 17 967 — 461 5 985 — 22 724 — 11 331 4 397 Utrikes om— flyttning 1951—55 ...... 10 177 12 349 3 799 3 839 10 283 8 813 3 108 52 368 1956—60 ...... 12 119 11 389 3 845 6 174 11 412 6 263 2 752 53 954 Total om- flyttning 1951—55 ...... 47 606 16 389 — 9 015 ——5 964 14 128 277 —- 7 420 56 001 1956—60 ...... 57 098 17 305 —14 122 5 713 17 397 — 16 461 —- 8 579 58 351

från första till andra hälften av 1950- talet. Nettoinflyttning redovisas i första hand för Stockholmsområdet men där- jämte för Mälarlänen samt Västsverige. Under senare hälften av årtiondet har även Sydsverige (Skåne, Halland och Blekinge) haft nettoinflyttning.

Flyttningsrörelserna får uppenbarli- gen främst ses mot bakgrunden av skill- nader i näringslivets struktur mellan olika delar av landet. I de stora talen är det främst det vikande arbetskrafts- behovet inom jordbruket och det'sti- gande arbetskraftsbehovet inom stads— näringarna som avspeglar sig. Den kraf- tigaste nettoinflyttningen visar följakt- ligen de mest urbaniserade delarna av landet. En bedömning av befolknings- utvecklingen inom olika landsdelar un- der det närmaste årtiondet förutsätter därför i första hand en bedömning av arbetskraftsbehovet. Emellertid kan det vara av intresse att något belysa de för— ändringar som befolkningen i de arbets— föra åldrarna skulle undergå om netto- flyttningsresultaten förutsattes bli de- samma under 1960-talet som under se- nare hälften av 1950-talet.

Resultaten av en sådan framskrivning blir tydligen beroende av storleken av

den naturliga befolkningstillväxten, allt— så de förändringar som kan väntas med utgångspunkt från befolkningens nuva- rande åldersstruktur. Som framgår av tabell 3 är skillnaderna mellan olika landsdelar i detta avseende ganska små med undantag för övre Norrland, som fortfarande kommer att ha en procen- tuellt kraftigare naturlig tillväxt av de arbetsföra åldrarna än landet i övrigt. Av intresse att konstatera är även den relativt kraftiga naturliga befolknings- tillväxten i Mälarlänen.

Resultaten av en befolkningsfram- skrivning för de olika riksområdena under ovannämnda förutsättningar be- träffande omflyttningen visar i sina huvuddrag inte några mera betydande avvikelser från utvecklingen under 1950-talet. Man konstaterar emellertid att oförändrade flyttningsrörelser skulle innebära en något svagare tillväxt i Stockholmsområdet än under 1950-talet men en något starkare i Mälarlänen. För Övre Norrlands vidkommande skulle oförändrad utflyttning medföra nämn- värd försvagning av hittillsvarande ök— ningstakt först under senare hälften av 1960-talet.

Arbetskrty'tstillgångarna

Avgränsningen av arbetskraften

Till arbetskraften hänförs i arbetskrafts- undersökningarna alla personer i åld- rarna 14 år och däröver, som under den vecka som undersökningen avser haft något inkomstgivande arbete. S. k. med- hjälpande familjemedlemmar anses dock tillhöra arbetskraften, även om de inte haft kontant ersättning, under för- utsättning att arbetstiden under veckan uppgått till minst 15 timmar. Personer som har ett förvärvsarbete men på grund av sjukdom, semester, militärtjänstgö- ring m. m. varit frånvarande från arbe- tet under mätveckan räknas som syssel— satta, »ej i anhete». Vidare ingår i ar- betskraften arbetslösa personer, d.v.s. personer som ej haft någon sysselsätt— ning under veckan men söker arbete, avvaktar återanställning efter permitte- ring eller avvaktar nytt arbete som ve- derbörande skall börja inom en begrän- sad tidsrymd (30 dagar).

Enligt arbetskraftsundersökningen i november 1960 uppgick hela antalet per- soner i arbetskraften till ca 3,6 miljoner, motsvarande 60,4 procent av befolk- ningen i åldern 14 år och däröver. An- talet sysselsatta var 3,5 miljoner medan antalet arbetslösa endast uppgick till något över 60 000 personer, motsvaran— de 1,7 procent av hela antalet personer i arbetskraften.

Folkräkningarnas avgränsning av ar- betskraften, den förvärvsarbetande be- folkningen, är snävare än arbetskrafts— undersökningarnas. Till den förvärvs— arbetande befolkningen hänföres sålun- da endast personer med minst halv nor— mal arbetstid vid räkningstillfället. Per- soner med arbetsuppehåll ingår endast om arbetsuppehållet varat mindre än fyra månader. Detta gäller även arbets-

lösa, som sålunda i princip ej alls ingår i den förvärvsarbetande befolkningen därest de tidigare ej haft något arbete eller detta ligger längre tillbaka i tiden än fyra månader.

I den inledningsvis berörda intervju- undersökningen i samband med 1960 års folkräkning har uppgifter inhämtats även om antalet förvärvsarbetande per- soner med mindre än halv normal ar- betstid. Undersökningen har upplagts så att personer i arbete under undersök- ningsveckan kan utskiljas. Vidare kan på grundval av redovisningen av antalet utgjorda arbetstimmar frånskiljas med- hjälpande familjemedlemmar med mind- re än 15 timmars arbetsvecka. Härige— nom ges möjligheter till en direkt jäm— förelse mellan folkräkningens intervju— undersökning, som avsåg veckan 2—8 oktober 1960, och arheutskraftsräkningen för veckan 13—19 november 1960. Vid en uppskrivning av intervjuundersök- ningens resultat mot befolkningen den 31 december erhålles ungefär samma tal på antalet personer i arbete som i ar- betskraftsräkningen.

Ytterligare ett material för bedöman- de av arbetskraftens aktuella storlek är inkomststatistiken. Denna redovisar för 1960 (taxeringsåret 1961) 3,55 miljoner inkomsttagare med förvärvsarbete. Ta— let bör ligga lägre än det som framkom— mer vid arbetskraftsundersökningarna bl. a. därför att medhjälpande familje— medlemmar utan kontant ersättning ej ingår. 1 höjande riktning kan däremot verka att inkomststatistiken i princip avser alla som någon gång under året haft deklarationspliktig inkomst av för- värvsarbete medan arbetskraftsunder— sökningarna liksom folkräkningarna av- ser antalet förvärvsarbetande vid viss tidpunkt (under en vecka).

Utvecklingetendenser under 1950-talet Av de 3,6 miljoner personer som enligt arbetskraftsräkningcn i november 1960 tillhörde arbetskraften var 2,3 miljoner män och 1,3 miljon kvinnor, varav något mer än hälften gifta. Det innebär att närmare 80 procent av den manliga befolkningen i åldrarna 14 år och där- över och över 40 procent av den kvinn- liga befolkningen tillhörde arbetskraf- ten. Väsentliga skillnader föreligger emellcrtid mellan gifta och icke gifta kvinnor. I senare fallet ligger andelen vid 45 a 50 procent, i förra fallet vid 35 a 40 procent. Stora skillnader i ar- betskraftsandelen föreligger också mel- lan olika åldersgrupper.

För att belysa arbetskraftsutvcck- lingen i stort under senare hälften av 1950-talet ger inkomststatistiken vissa utgångspunkter. Det bör dock beaktas att inkomststatistiken sannolikt kommer att något överskatta en ökning (resp. underskatta en minskning) av antalet sysselsatta. Detta beror bland annat på att inkomststatistiken formellt endast avser antalet inkomsttagare med en viss lägsta nettoinkomst, nämligen under den här ifrågakommande tidsperioden 1 200 kronor. I fråga om samtaxerad make, d. v. s. i huvudsak gifta kvinnor, före- ligger dock inte någon sådan undre inkomstgräns. Man torde därför få en viss skenbar ökning av sysselsättningen genom att en större andel av de syssel— satta vid periodens slut än vid dess bör- jan uppnått detta inkomstbelopp. Bort-

ses från de gifta kvinnorna är dock an— .talet förvärvsarbetande inkomsttagare i den lägsta redovisade inkomstgruppen, nämligen under 1500 kronor, mycket litet, nämligen år 1960 knappt 1 procent och år 1955 styvt 1 procent av hela an- talet förvärvsarbetande inkomsttagare, exkl. gifta kvinnor. En viss över- res- pektive underskattning av sysselsätt- ningsutvecklingen kan vidare bland an- nat ske genom att oavlönade s. k. med- hjälpande familjemedlemmar inte kom- mer med i inkomststatistiken. De med- hjälpande familjemedlemmarna utgöres till större delen av gifta kvinnor, fram- förallt inom jordbruket, och har av allt att döma successivt minskat i antal. I den slutliga kalkylen har, som framgår av det följande, också antagits en något svagare ökning av det totala antalet sys- selsatta mellan 1955 och 1960 än vad som framkommer i inkomststatistiken. Som framgår av tabell 5 har enligt inkomststatistiken antalet förvärvsarbe- tande inkomsttagare stigit med totalt 4,5 procent mellan 1955 och 1960. Be- träffande männen stannar ökningen vid 1,6 procent medan den för kvinnorna uppgått till 10,2 procent. Särskiljes gifta och icke gifta kvinnor finner man att de förra ökat med inte mindre än 21,6 pro- cent medan antalet förvärvsarbetande icke gifta kvinnor varit oförändrat. Sto— ra skiljaktigheter föreligger också mel- lan olika åldersgrupper. Nettoökningen faller helt på åldrarna 35—66 år. I åldrarna 25—34 år har en minskning

Tabell 5. Antal förvärvsarbetande inkomsttagare åren 1955 och 1960

Därav Män Kvinnor Samtliga gifta icke gifta 1955 ................ 2 277 401 1 120 720 528 807 591 913 3 398 121 1960 ................ 2 314 720 1 235 109 643 105 592 004 3 549 829 Ökning el. minskning i% ............... + 1,6 + 10,2 + 21,6 + 0 + 4,5

Tabell 6. Förvärvsarbetande inkomsttagare åren 1955 och 1960 i procent av folkmängden vid respektive års slut

År Åldersår Samt- Därav Gifta är];

14—19 20—24l25—29 30—34 35—39 40—49 50—66 67—w liga man ”' kv. 1955 46,4 77,0 73,2 70,5 69,6 69,0 60,1 21,7 60,1 81,5 30,8 51,7 1960 40,1 77,9 74,7 71,0 72,1 71,7 62,2 18,9 59,5 78,4 36,1 48,1

av antalet förvärvsarbetande skett me- den en mindre ökning redovisas för åldrarna under 25 år. Antalet förvärvs- arbetande i åldrarna 67 år och äldre vi- sar en _ om än liten —— nedgång. Man finner vidare att ökningen av antalet för- värvsarbetande under den ifrågavarande femårsperioden helt faller på gruppen anställda, som stigit med 6,0 procent, medan antalet företagare minskat med 6,7 procent.

För att få en uppfattning om de för- ändringar som yrkesverksamhetsgraden kan ha undergått under senare delen av 1950-talet har antalet förvärvsarbetande inkomsttagare i redovisade åldersgrup- per uttryckts i procent av befolkningen i samma åldersgrupper vid slutet av resp. år. Den lägsta i inkomststatistiken redovisade åldersgruppen _ under 20 år — har därvid uttryckts i procent av åldersgruppen 14—19 år. Vidare har an- talet redovisade manliga samt gifta resp. icke gifta kvinnliga förvärvsarbetande angivits i procent av resp. befolknings- grupp i åldern 14 år och däröver. De er- hållna talen framgår av tabell 6.

De förändringar i yrkesverksamhets- graden som tabell 6 redovisar, ansluter sig i stort till tidigare kända utveck— lingstendenser (se bland annat bilaga 4 till Balanserad expansion). Som fram- går har en nedgång i yrkesverksamhets- graden skett i åldrarna under 20 år. Nedgången torde, som ytterligare skall belysas, i det följande få ses mot bak- grunden av en stigande utbildningsin— tensitet. En sänkning av yrkesverksam-

hetsgraden har vidare skett i åldrarna över 66 år. Denna förklaras sannolikt framförallt av förskjutningarna mellan jordbruksbefolkning och annan befolk- ning, då huvuddelen av dem som redo- visas som förvärvsarbetande i dessa åldrar synes utgöras av jordbruksföre- tagare. I övriga åldrar konstateras en viss höjning av yrkesverksamhetsgra— den. Denna är emellertid mycket obe- tydlig i åldrarna 20—34 år men ganska kraftig i åldrarna 35—66 år. Totalt har antalet förvärvsarbetande inom den vuxna befolkningen — 14 år och där- över — enligt inkomststatistiken sjunkit mellan 1955 och 1960, nämligen från 60,1 procent till 59,5 procent. En ned- gång av procentandelen förvärvsarbe- tande kan konstateras såväl för män som för icke gifta kvinnor medan beträffan— de de gifta kvinnorna andelen förvärvs- arbetande stigit från 30,8 procent år 1955 till 36,1 procent år 1960. Ser man enbart till åldrarna 14—66 år finner man att yrkesverksamhetsgraden enligt inkomststatistiken var 65,3 procent 1955 och 65,4 procent 1960, alltså i stort sett oförändrad.

Inkomststatistiken lämnar inga upp- gifter om antalet förvärvsarbetande in— komsttagare i kombination med såväl ålder som kön (civilstånd). För att få en närmare uppfattning framförallt om förändringarna i de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad har en special- bearbetning skett av 1959 års inkomst- statistik. Yrkesverksamhetstal har där- vid erhållits för varje åldersgrupp —

Tabell 7. Förvärvsarbetande gifta kvinnliga inkomsttagare åren 1954 och 1959 i procent av hela antalet gifta kvinnor vid respektive a'rs slut

År

Åldersår

-—19 |20—24 25—29l30—34135—39 40—49I50—66 67—wl Samtliga

: 31954 ................. 1959 .................

14,9 16,9

34,8 37,7

38,6 42,1

1954—59 [Procentuell minskning av andelen icke förvärvsarbetande (avrundade tal)1 | -— 2,5 | _ 4,5 | —— 5,5 | —— 6,0 [_ 12,0|—— 10,0| _ 9,0] :l; 0 |

374 40,8

32,9 41,1

33n 40,3

20,0 6,0 29,1 60

27,2 ,

1 Följande värden synes ytterligare kunna interpoleras, nämligen för åldersgruppen 40—44 år —10,0 %, 45—49 år —10,0 %, 50—54 år —9,5 %, 55—59 år —9,0 %, 60—64 år —7,0 % samt 65—w j; 0.

vanligen 5-årsgrupp —— dels för män, dels för gifta resp. icke gifta kvinnor. Med utgångspunkt från de observerade talen för 1954 har ett försök gjorts att beräkna motsvarande tal även för detta år. De sålunda erhållna talen för de gifta kvinnorna framgår av tabell 7.

Som denna tabell visar har yrkesverk- samhetsgraden bland de gifta kvinnorna stigit kraftigt i samtliga åldersgrupper. Ökningen har varit särskilt framträdan- de i åldrarna 35—66 år. En minskning har under den redovisade femårsperio- den skett av den andel bland de gifta kvinnorna som ej har förvärvsarbete med omkring 5 procent i åldrarna under 35 år och med omkring 10 procent i åldrarna 35—66 år.

Arbetskraftsutvecklingcn under 1960-talet Det synes realistiskt att under 1960-talet räkna med vissa fortsatta förändringar i yrkesverksamhetsgraden dels i de lägsta arbetsåldrarna, dels i de högsta åldrar- na och dels slutligen bland de gifta kvinnorna.

De gifta kvinnornas yrkesverksam- hetsg'rad. Vad först beträffar den obser— verade ökade yrkesverksamhetsgraden bland de gifta kvinnorna är det tydligt att man här har att göra med en lång- siktig utvecklingstendens som nära sam- manhänger med den allmänna ekono— miska utvecklingen innebärande bl. a. en överflyttning av allt flera arbets- uppgifter från det privata hushållet till olika varu- och tjänsteproducerande

Tabell 8. Relativa arbetskraftstal, i procent, för kvinnor i åldrarna 20—44 år enligt arbets- kraftsundersökningarna

Gifta kvinnor Icke gifta kvinnor Samtliga kvinnor 1960 1961 1960 1961 1960 1961 Nov. Maj Aug. Nov. Nov. Maj |Ang.| Nov. Nov. Maj Aug. Nov. Samtliga ........ 43,2 45,4 46,3 44,6 79,1 78,7 80,9 89,9 52,0 54,1 54,9 56,1 Med hemmava- rande barn un- der7år ....... 28,9 30,0 29,5 28,6 77,8 60,0 66,7 62,6 31,7 31,6 31,6 30,9 Utan hemmava— rande barn un- der7år ....... 58,4 60,2 60,0 62,9 79,3 80,3 82,2 93,5 66,3 68,0 67,8 75,0

sektorer inom »nationalhushållet». Sam— ma tendenser till ökad yrkesverksam- hetsgrad bland de gifta kvinnorna åter- finnes i andra industriellt utvecklade länder, inte minst i USA. De där verk- ställda arbetskraftsundersökningarna har under hela efterkrigstiden redovisat en stigande tendens bland de gifta kvin- norna att gå ut på arbetsmarknaden så snart barnen uppnår skolåldern.

De svenska arbetskraftsundersök- ningarna visar, som framgår av tabell 8, en väsentligt lägre yrkesverksamhets- grad bland de gifta kvinnor, som har barn under skolåldern, än bland övriga kvinnor. Begränsar man sig till åldrar- na 20—44 år är bland de senare när- mare 60 procent yrkesverksamma mot blott hälften så stor andel bland dem som har barn under 7 år. Även bland de icke gifta kvinnorna är yrkesverksam- hetsgraden lägre för dem som har barn under 7 år än bland övriga. Med hän- syn till att talen för de icke gifta kvin- norna (ogifta, förut gifta, änkor) med barn under 7 år baserar sig på mycket små urvalsfraktioner torde man dock inte kunna dra några mera precisa slut- satser från de framkomna skillnaderna.

En fortsatt minskning av antalet icke yrkesverksamma gifta kvinnor i samma takt som under 1950-talet torde icke kun- na komma till stånd enbart genom höj— ning av yrkesverksamhetsgraden bland de kvinnor som ej har barn under skol- åldern. Dessa utgör i åldrarna 20—44 år för närvarande mindre än hälften av de gifta kvinnorna och har som framgått av ovanstående redan en så hög yrkes- verksamhetsgrad att det kan ifrågasättas om någon mera betydande ytterligare höjning av denna på kort sikt kan på- räknas. En kraftigare höjning av den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden sy- nes därför förutsätta såväl att de gifta kvinnorna i åldrarna över 45 år i ökad utsträckning tas i anspråk på arbets-

marknaden, som att de gifta kvinnorna med barn under skolåldern får större möjligheter att, om de så önskar, anta förvärvsarbete. Härvid träder bl. a. ut— byggnaden av daghems- och förskole— verksamheten i förgrunden.

En annan förutsättning för ett ökat utnyttjande av den gifta kvinnliga ar— betskraften är tillgång till deltidsarbete. Det är tydligt att en mycket stor del av de gifta kvinnorna ej står till buds för arbete på heltid. Enligt arbetskrafts- undersökningarna har 45 a 50 procent av de sysselsatta gifta kvinnorna en veckoarbetstid understigande 35 tim- mar. För mer än en fjärdedel uppgår veckoarbetstiden ej till 22 timmar. Den helt övervägande delen av de deltids- anställda kvinnorna uppger arbete i hemmet som skäl för deltidsarbete och att de ej önskar heltidsarbete.

Ytterligare en faktor bör beaktas vid bedömande av de arbetskraftsresurser som de gifta kvinnorna kan erbjuda, nämligen att utbudet av arbetskraft i allmänhet endast gäller en lokalt begrän- sad arbetsmarknad, och då —— av insti- tutionella och traditionella skäl — den där maken har sin sysselsättning. Av- ståndet mellan bostad och arbetsplats torde dessutom på grund av arbetet i hemmet ofta spela större roll än för maken —— mannen. Detta förhållande jämte det att efterfrågan på kvinnlig arbetskraft hittills väsentligen hänfört sig till de serviceproducerande sektorer- na — i fråga om deltidsarbetande så gott som uteslutande dessa _ samt vissa konsumtionsvaruindustrier har medfört mycket stora regionala skillnader i fråga om yrkesverksamhetsgraden bland de gifta kvinnorna. När det gäller männen och de icke gifta kvinnorna är däremot de regionala skillnaderna i yrkesverk- samhetsgraden ganska små.

En viss uppfattning om dessa regio- nala skillnader ger den spccialbearbet-

Tabell 9. Antal gifta kvinnor i arbetskraften i procentav hela antalet gifta kvinnor

1950 1955 1960 1965 1970

—35 år ............ 36,1 39,6 42,9 46,1 49,0 35—50 » ............ 29,3 37,1 43,9 50,0 55,3 50—64 » ............ 21,1 27,9 34,1 39,4 44,3 65—w » ............ 5,1 5,1 5,1 5,1 5,1 Samtliga ............ 27,5 32,7 36,2 41,3 44,7 därav under 64 år. . . . 29,6 35,4 40,7 45,5 49,7

ning av 1959 års inkomststatistik som skett för långtidsutredningcns räkning. Den högsta procentandelen förvärvs- arbetande inkomsttagare bland de gifta kvinnorna har Stockholmsområdet (Stockholms stad och län). Procentan- delen är här _ om man bortser från åldrarna 65 år och däröver _ över 45. Den motsatta ytterligheten är Övre Norr- land med endast 25 procent yrkesverk— samma. Dalarna och Nedre Norrland samt länen i Östra Götaland redovisar också ganska låga tal. I Mälarlänen och Västkust- och Vänerlänen redovisas 32 a 34 procent av de gifta kvinnorna i åldrarna under 65 år som förvärvsarbe— tande inkomsttagare; i Skåne, Halland och Blekinge omkring 38 procent. Skill— naderna mellan olika landsdelar sam- manhänger tydligen i hög grad med urbaniseringsgraden. Den högsta yrkes- verksamhetsgraden redovisas i stor- stadsområdena och andra tätorter med rikt differentierat näringsliv eller med utpräglat kvinnliga industribranscher, t. ex. Borås; den lägsta i glesbygdsområ- den och orter, som domineras av en tung och traditionellt manlig industri, t. ex. många bruksorter.

En kraftigare höjning av yrkesverk— samhetsgraden bland de gifta kvinnor- na torde därför förutsätta en mera geo- grafiskt differentierad efterfrågan på kvinnlig arbetskraft än för närvarande. Ett ökat utnyttjande av kvinnlig arbets- kraft inom de delar av näringslivet som har stor geografisk spridning, alltså

främst de varuproducerande sektorerna _ jordbruk, skogsbruk, industri och byggnadsverksamhet _ blir från dessa synpunkter särskilt betydelsefullt. Från arbetsmarknadssynpunkt måste det vi- dare vara angeläget att erhålla en så- dan lokalisering av bosättningen i för— hållande till arbetsplatserna att förut- sättningar finns att tillvarataga den kvinnliga gifta arbetskraften.

De i det följande redovisade beräk- ningarna av arbetskraftstillgångarna har baserats på antagandet av en fortsatt minskning av andelen icke yrkesverk- samma gifta kvinnor i olika åldersgrup— per i samma procentuella takt som den som framräknats för senare hälften av 1950-talet på grundval av inkomststati- stiken. De utgör i så måtto endast en extrapolering av den hittillsvarande ut- vecklingen. Förändringarna i de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad vid ett sådant antagande framgår av tabell 9. Utgångspunkten har därvid varit de yrkesverksamhetstal (relativa arbets- kraftstal) som redovisades vid arbets— kraftsundersökningen i november 1960.

Yrkesverksamhetsgraden i åldrarna under 25 år. Sänkningen av arbetskrafts— talen i de yngsta arbetsåldrarna står uppenbarligen i nära samband med ut- vecklingen mot en längre genomsnittlig skoltid, en företeelse som är genomgåen- de för flertalet industriellt utvecklade länder och tydligen i hög grad samman- hänger med den allmänna ekonomiska och industriella utvecklingen. I själva

Tabell 10. Antal lärjungar i olika åldrar i procent av folk- mängden i respektive åldrar

Läsår 7—13 år 14—19 år 20—24 år 1929/30 .............. 92,0 8,7 2,5 1939/40 .............. 92,9 12,8 3,4 1945/46 .............. 94,6 17,4 4,7 1949/50 .............. 98,7 21,5 5,7 1951/52 .............. 98,6 25,1 6,5 1954/55 .............. 99,0 28,3 7,7 1958/59 .............. 99,0 38,0 9,7 1960/61 .............. 99,0 41,6 10,6 1965/66 .............. 99,0 50,0 13,0 1970/71 .............. 99,0 62,1 14,9 Män 1960/61 ...... 99,0 39,7 11,4 1965/66 ...... 99,0 48,8 13,7 1970/71 ...... 99,0 61,1 15,5 Kvinnor 1960/61 ...... 99,0 43,7 9,7 1965/66 ...... 99,0 51,3 12,3 1970/71 ...... 99,0 63,1 14,3

verket synes frekvensen personer i ut- bildning stiga med nationalprodukten per capita och alltså Visa en positiv in- komstelasticitet.

Som framgår av tabell 10 har utbild- ningsfrekvensen i åldrarna 14 år och däröver _ d. v. 5. de åldersgrupper som i huvudsak motsvarar åttonde och högre skolår _ stigit mycket kraftigt under de senaste decennierna och snarast i ett accelererat tempo. Vid slutet av 1960 var sammanlagt omkring 42 procent av ål- dersgruppen 14—19 år under utbildning i skolor med heltidsundervisning. Ta- let torde snarast vara i underkant. En- ligt arbetskraftsundersökningen i no- vember 1960 tillhörde endast 49,9 pro- cent av befolkningen i denna ålders- grupp arbetskraften. Huvuddelen av de ungdomar som ej ingick i arbetskraften kan antagas ha utgjorts av studerande. Ett visst bortfall av arbetskraft erhålles dock bl. a. genom värnpliktstjänstgöring och genom att särskilt på landsbygden kvinnliga ungdomar, som slutat skolan, till en tid stannar i hemmet och deltager i hushållsgöromålen. I sistnämnda fall torde det ofta vara frågan om en dold

arbetslöshet betingad av bristen på för- värvsarbetsmöjligheter på hemorten.

Även om utbildningsfrekvensen i åld- rarna 14 år och däröver stigit kraftigt ligger den dock i Sverige fortfarande lågt framförallt jämfört med USA och Ryssland. För åldrarna 15—19 år har utbildningsfrekvensen i dessa länder be— räknats vara omkring dubbelt så hög som i Sverige. En fortsatt stegring av ut- bildningsfrekvensen är också sannolik såväl till följd av utbyggnaden av den obligatoriska skolan som till följd av stigande efterfrågan på utbildning ut- över den obligatoriska skolans ram. Utvecklingstendenserna i detta avseen- de har belysts i avsnittet om undervis- ningssektorn i långtidsutredningens be— tänkande.

De i tabell 10 återgivna talen för an- talet personer i utbildning läsåren 1965/66 och 1970/71 har framräknats med utgångspunkt från förändringarna mellan 1954 och 1958. Därvid har anta- gits att utbildningsfrekvensen i varje åldersgrupp (1-årsgrupp) stiger med i genomsnitt samma antal procentenhe- ter per år som mellan nyssnämnda år.

Tabell 11. Procentue'lla andelen personer i arbetskraften i åldersgrupperna 14—19 år och 20—24 är bland män och icke gifta kvinnor

1950 | 1955 1960 | 1965 | 1970 14—19 år Män ............................. 73,6 66,2 52,6 43,5 31,2 Icke gifta kvinnor ................. 59,4 55,7 47,3 39,7 27,9 20—24 år Män ............................. 81,9 79,8 77,7 75,4 73,6 Icke gifta kvinnor ................. 80,2 79,1 77,1 74,5 72,5

I stort sett ansluter sig antagandena till dem som legat till grund för de i be- tänkandets avsnitt om undervisningen redovisade planerna för utbyggnaden av undervisningsväsendet.

Mot bakgrunden av den hittillsvaran— de utvecklingen, som närmast antyder en accelererande ökning av utbildnings- frekvensen, synes dessa antaganden när- mast ligga i underkant. Vid beräkningar- na av förändringarna i yrkesverksam- hetsgraden har förutsatts att yrkesverk— samheten i varje åldersgrupp minskar med samma antal procentenheter som utbildningsfrekvensen stiger.1 Sistnämn— da förutsättning kan dock inrymma en något snabbare stegring av utbildnings— frekvensen i den mån de studerande i ökad utsträckning kommer att ha för- värvsarbete vid sidan av studierna. Man skulle i så fall närmast ha att motse en ökning av andelen deltidsarbetande i ifrågavarande åldersgrupper.?

Den beräknade procentuella andelen personer i arbetskraften i åldrarna 14— 19 och 20—24 år bland män och icke gifta kvinnor åren 1965 och 1970 samt -— vid tillämpning av motsvarande be- räkningsmetod —- åren 1950 och 1955 framgår av tabell 11. Utgångspunkt för framskrivningarna har varit de relativa arbetskraftstalen i ifrågavarande åld- rar enligt arbetskraftsundersökningen i november 1960.

Andra förändringar i yrkesverksam— hetsgraden. Slutligen har för männen

och de icke gifta kvinnorna i åldrarna 65 år och däröver antagits en sänkning av arbetskraftstalen med 10 procent per femårsperiod. I övrigt har arbetskrafts- talen antagits förbli oförändrade, d. v. 5. för männen och de icke gifta kvinnor- na i åldrarna 25—64 år och för de gifta kvinnorna i åldrarna (55 år och däröver.

Beräknat antal personer i arbetskraften De under ovan angivna förutsättningar verkställda beräkningarna av arbets-

1 Beträffande icke gifta kvinnor har dock under 1950-talet antagits en något svagare minskning av yrkesverksamhetsgraden än som motsvarar ökningen av utbildningsfrekvensen, nämligen 1950/55 hälften och 1955/60 tre fjär- dedelar av den beräknade ökningen av utbild— ningsfrekvensen. Detta beror på att det bort— fall av arbetskraft som den stigande utbild- ningsfrekvensen medfört till en del kan antas ha motverkats av ett allt mindre bortfall till följd av att vederbörande arbetar med hus— hållsgöromål i det egna hemmet. Som närmare belystes 1 Bil. 4 till Balanserad expansion före— låg tidigare, huvudsakligen på landsbygden, en lägre yrkesverksamhetsgrad bland de kvinn— liga än bland de manliga ungdomarna. Dessa skillnader synes av arbetskraftsundersökning— arna att döma ha utjämnats. ” Amerikanska undersökningar tyder på att utvecklingen i USA kännetecknas av att skol- ungdomen i allt högre grad har förvärvsarbete vid sidan av studierna. Följande tablå är häm— tad ur Donald J .Bogue, The Population of the United States, sid. 441

Participation rate

Year High school ages College ages (14 to 17 years) (18 to 24 years) 1947 16.9 not available 1948 19.2 24.3 1950 24.0 35.7 1956 23.4 40.0

1 OOO-tal I % År Åldersår Åldersår 14—19 I 20—29 |30—49l 50—w | Samtliga 14—19 20—29 30—49 50—w Samtliga Samtliga 1950—55 + 2,9 —— 74,8 + 67,7 + 92,0 + 87,8 + 0,9 —10,2 + 4,6 + 10,7 + 2,6 1955—60 + 25,6 — 1,6 —10,6 + 104,2 + 117,6 + 7,6 — 0,2 — 0,7 + 11,0 + 3,4 1960—65 _— 59,5 + 124,2 —33,2 + 87,6 + 119,1—16,5 + 18,9 — 2,2 + 8,3 + 3,3 1965—70 —109,2 + 122,3 — 8,5 + 60,2 + 64,8 —36,3 + 15,7 — 0,6 + 5,3 + 1,7 Män 1950—55 — 1,8— 50,7 + 17,3 + 50,3 + 15,1— 1,0+11,2 + 1,6 + 8,0 + 0,7 1955—60 + 8,9— 4,1 —38,6 + 58,3 + 24, + 4,8 — 1,0 — 3,6 + 8,6 + 1,1 1960—65 — 33,3 + 70,6—49,3 + 46,3 + 34,3—17,1 + 17,8— 4,8 + 6,3 + 1,5 1965—70 — 57,6 + 73,5 —25,7 + 26,3 + 16,5 ——35,8 + 15,7 — 2,6 + 3,4 + 0,7 Kvinnor 1950—55 + 4,7 — 24,1 + 50,4 + 41,7 + 72,7 + 3,2 — 8,5 + 11,7 + 17,9 + 6,7 1955—60 + 16,7 + 2,5 + 28,0 + 45,9 + 93,1 + 11,2 + 1,0 + 5,8 + 16,7 + 8,0 1960—65 —— 26,2 + 53,6 + 16,1 + 41,3 + 84,8 —15,8 + 20,6 + 3,2 + 12,9 + 6,7 1965—70 — 51,6 + 48,8 + 17,2 + 33,9 + 48,3 —36,9 + 15,5 + 3,3 + 9,4 + 3,6 Gifta kv 1950—55 + 0,4 + 2,7 + 70,5 + 39,2 + 112,8 + 16,7 + 2,5 + 27,9 + 45,8 + 25,2 1955—60 + 0,3 + 8,3 + 48,6 + 46,0 + 103,2 + 10,7 + 7,5 + 15,0 + 36,9 + 18,4 1960—65 — 0,2 + 31,7 + 34,9 + 42,7 + 109,1 — 6,5 + 26,7 + 9,4 + 25,0 + 16,4 1965—70 —- 0,5 + 42,3 + 30,2 + 39,7 + 111,7 —17,2 + 28,1 + 7,4 + 18,6 + 14,4 Icke gifta kv 1950—55 + 4,3— 26,8 ——20,1 + 2,5 — 40,1 + 3,0 ———15,3—11,3 + 1,7 _— 6,2 1955—60 + 16,4 — 5,8 —-20,6 —— 0,1 _ 10,1 + 11,2 — 3,9—13,1 — 0,1 -— 1,7 1960—65 — 26,0 + 21,9 — 18,8 _— 1,4 — 24,3 —— 16,0 + 15,4 — 13,7 —— 0,9 — 4,1 1965—70 _ 51,1 + 6,5—13,0 —— 5,8 -— 63,4 —37,3 + 4,0—11,0— 3,9 -—11,2 kraftstillgångarnas utveckling under har den sålunda uppskattats till 120 000 1950- och 1960-talen framgår närmare av tabellbilaga 3. En sammanfattande belysning av förändringarna i arbets- kraftens storlek och sammansättning ger tabell 12.

Beräkningarna kan i huvudsak sägas innebära ett försök till extrapolering av utvecklingen under 1950-talet. Totalt skulle antalet personer i arbetskraften enligt dessa beräkningar öka med om- kring 180 000 eller 5 procent under 1960-talet. Detta innebär en t. o. m. nå- got svagare utveckling än under 1956- talet, då arbetskraftstillgångarna beräk- nas ha stigit med omkring 200 000 eller 6 procent. ökningen blir dock starkare under första hälften av 1960-talet än un- der den andra. Mellan 1960 och 1965

eller 3,3 procent medan den under på— följande femårsperiod skulle stanna vid omkring 60000, motsvarande 1,7 pro- cent.

Antalet personer i arbetskraften kom— mer följaktligen att öka väsentligt sva- gare än hela den vuxna befolkningen, som beräknas växa med 8 51 9 procent under 1960-talet. Man får därför, som tabell 13 visar, en fortgående minskning av andelen förvärvsarbetande. Bortses från åldrarna 65 år och däröver förblir dock andelen anmärkningsvärt stabil omkring 68 procent. Detta beror på att den fortsatt sjunkande yrkesverksam- hetsgraden bland männen och de icke gifta kvinnorna helt kompenseras av den stigande yrkesverksamhetsgraden bland

Därav År Män Kvinnor Samtliga gifta icke gifta

1950 ................ 85,4 39,4 27,5 56,1 62,1 1955 ................ 83,3 40,7 32,7 52,6 61,7 1960 ................ 79,7 41,7 37,3 48,1 60,5 1965 ................ 77,0 42,5 41,3 44,2 59,6 1970 ................ 74,8 42,6 44,7 39,4 58,6 Därav under 65 år 1950 ................ 92,1 44,5 29,6 69,5 68,2 1955 ................ 90,8 46,7 35,4 67,1 68,7 1960 ................ 87,5 48,5 40,7 62,0 68,0 1965 ................ 85,6 50,2 45,5 58,7 68,0 1970 ................ 84,5 51,4 49,7 54,7 "') 68,1

de gifta kvinnorna. Vid slutet av 1960— talet skulle sålunda omkring 50 procent av de gifta kvinnorna under 65 år till- höra arbetskraften mot omkring 40 pro— cent 1960 och endast 30 procent i bör- jan av 1950-talet.

Liksom under 1950-talet skulle man därför ha att motse en kraftigare till- växt av den kvinnliga än av den manliga arbetskraften. Den senare har beräknats öka med endast något över 2 procent. Antalet kvinnor i arbetskraften skulle däremot stiga med 11 procent. Denna ökning faller helt på de gifta kvinnorna, som beräknats öka med 33 procent, me- dan antalet icke gifta kvinnor skulle minska kraftigt. Förutsättningen är då den antagna fortsatta stegringen av de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad. Betydelsen av detta antagande illustre— ras därav, att om de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad kvarlåg på 1960 års nivå skulle antalet gifta kvinnor en- dast öka med 9 procent och hela antalet kvinnor i arbetskraften minska med om- kring 30 000. ökningen av de totala ar- betskraftstillgångarna skulle i så fall för hela 1960-talet stanna vid endast om- kring 20 000 eller något över en halv procent.

Beaktas bör att i beräkningarna för— utsatts ett invandringsöverskott av 10 000 per år. Detta motsvarar i arbets-

kraft uppskattningsvis omkring 60000 personer under en tioårsperiod. Det be- tyder med andra ord att ökningen av arbetskraftstillgångarna under 1960-talet helt är beroende av möjligheterna dels att i större utsträckning ta i anspråk ar— betskraftsresurserna bland de gifta kvin- norna, dels att disponera utländsk ar- betskraft.

Tabell 12 belyser även de ganska stora förändringar som arbetskraftens ålders- struktur kommer att undergå under 1960-talet. Man har att vänta en kraftig ökning dels i åldrarna 20—29 år, dels i åldrarna över 50 år. Däremot minskar arbetskraftstillgångarna i mellanåldrar- na samt i åldrarna under 20 år. Föränd- ringarna i arbetskraftens ålderssamman- sättning kan väntas ställa särskilda ar- betsmarknadsproblem, bl. a. på grund av de stora skillnader i geografisk rörlig— het som erfarenhetsmässigt föreligger mellan de äldre och de yngre åldrarna.

Regionala skillnader i arbetskraftstillgångarna I avsnittet om befolkningsutvecklingen har något belysts de förändringar som befolkningen i de arbetsföra åldrarna skulle undergå inom olika riksområden dels om hänsyn endast togs till den na- turliga befolkningstillväxten, dels om inflyttningsresultaten förutsattes bli de- samma under 1960—talet som under sena-

1 OOO-tal Ökning eller minskning (_) i % . personer i ,._ Riksområde arbetskraften 1960—65 196.) 70

nov. 1960 A1 B1 A1 B1 Stockholms stad och län ............ 660,8 1,8 7,3 0,5 5,7 Mälarlänen i övrigt ................ 435,7 2,4 4,9 0,8 3,2 östra Götaland .................... 515,15 1,6 _ 0,2 0,2 — 1,6 Skåne, Halland 0 Blekinge .......... 531—3,8 1,8 2,5 0,3 1,0 Västkust- o Vänerlänen ............ 729,8 1,4 2,9 0,2 1,7 Dalarna 0 Nedre Norrland .......... 479,2 1,9 —— 0,3 0,3 —— 1,9 Övre Norrland .................... 276,0 5,7 3,7 3,5 1,6 Hela riket 3 630,9 2,0 3,02 0,6 1,62

1 A = In- och utrikesomflyttning = 0; B = In- och utrikesomflyttningsresultat = 1956—60. 2 P.g.a. beräkningarnas schematiska natur avviker dessa siffror något från huvudkalkylens.

re hälften av 1950-talet. I tabell 14 har verkställts en framskrivning av antalet personer i arbetskraften inom olika riks- områden under motsvarande förutsätt— ningar. Därvid har de procentuella för- ändringarna i yrkesverksamhetsgraden inom olika åldersgrupper dels bland män dels bland kvinnor antagits bli de- samma inom skilda riksområden som genomsnittligt för riket.

Den allmänna bilden blir ungefär den— samma som den som erhölls vid befolk- ningsframskrivningen. Ser man till en- bart den naturliga befolkningstillväx- ten är skillnaderna mellan olika delar av landet små bortsett från övre Norrland. Framförallt under första hälften av 1960-talet får man en väsentligt mycket kraftigare ökning av arbetskraftstill- gångarna i Övre Norrland än genom- snittligt i riket. Under senare hälften av 1960-talet konstaterar man en _ i för- hållande till riksmedeltalet —— relativt kraftig naturlig tillväxt av arbetskraften även i Mälarlänen, dock fortfarande väsentligt svagare än i övre Norrland.

Ser man till de förändringar av ar- betskraftstillgångarna som skulle erhål- las vid oförändrade flyttningar är det återigen främst resultatet för Övre Norr- lands vidkommande, som tilldrar sig in-

tresse. Man skulle även vid en fortsatt nettoutflyttning av samma storlek som under senare hälften av 1950—talet få en icke obetydligt kraftigare tillväxt av ar- betskraftstillgångarna i Övre Norrland än genomsnittligt för riket under första hälften av 1960-talet. Då arbetsmarkna- den i övre Norrland samtidigt känne- tecknas av en högre arbetslöshet än vi- ket i övrigt reser detta särskilda arbets- marknadsproblem. En väsentligt kraf- tigare ökning av arbetskraftsbehovet än genomsnittligt för riket skulle sålunda krävas i Övre Norrland för att vid hit- tillsvarande flyttningsnivå uppnå en sysselsättningsgrad motsvarande den för riket i övrigt.

Den volymmässiga arbetskraftstillgången

Som framgår av tabell 15 är de i för- värvsarbete sysselsatta gifta kvinnorna i stor utsträckning endast deltidsarbe— tande. Enligt arbetskraftsundersök- ningen i maj 1961 hade 28 procent av de sysselsatta gifta kvinnorna en arbets- tid understigande 22 timmar under mät- veckau. Motsvarande procentandel för männen och de icke gifta kvinnorna var 2,5 resp. 7. Liknande resultat erhölls vid den i samband med 1960 års folk— räkning utförda intervjuundersökning-

Män Kvinnor Gifta kv. Ej gifta kv. Samtliga

Nov. Maj Nov. Maj Nov. Maj Nov. Maj Nov. Maj 1960 1961 1960 1961 1960 1961 1960 1961 1960 1961 Under 22 tim ...... 3,1 2,6 17,5 18,1 26,1 27,9 7,8 7,0 8,1 7,9 22—34 » ..... 2,9 3,1 15,5 14,1 22,0 19,4 8,2 8,1 7,2 6,8 Över 34 » ..... 94,0 94,4 67,0 67,8 52,0 52,7 84,0 84,9 84,7 85,3 100,0 100,1 100,0 100,0 100,1 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Medianarbetstid. . . 46,9 45,0 41,8 40,9 35,9 35,8 44,9 43,8 45,9 44,0 Beräknat medeltal

arbetstimmar. . . 46,3 45,1 37,2 36,7 33,0 32,5 41,8 41,5 43,2 42,2

en. Medelarbetstiden för de gifta kvin- norna ligger därför väsentligt lägre än för männen och de icke gifta kvin— norna. Sålunda var enligt arbetskrafts- undersökningen i maj 1961 medeltalet arbetstimmar under mätveckan 28 pro- cent lägre för de gifta kvinnorna än för männen medan de icke gifta kvinnornas arbetstid understeg männens med 8 pro- cent. Totalt var medeltalet arbetstim- mar 19 procent lägre för kvinnorna än för männen.

Det är inte sannolikt att skillnaderna mellan männen och kvinnorna, och då närmast de gifta kvinnorna, är mindre om man ser till årsarbetsvolymen. De uppgifter om utgjorda arbetstimmar som redovisas i riksförsäkringsverkets sta— tistik över olycksfall i arbete synes sna- rast tyda på motsatsen. Det torde ej heller finnas anledning räkna med en minskning av andelen deltidsarbetande bland de gifta kvinnorna under 1960- talet. Den fortsatta stegring av de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad som antagits i det föregående kan i stället tänkas förutsätta en ökad andel deltids- arbetande. Utgår man emellertid från att medeltalet arbetstimmar för män, gifta kvinnor resp. icke gifta kvinnor skulle förbli oförändrat, erhålles en ökning av den till förfogande stående arbetsvoly- men vid förut angivna ökning av an- talet personer i arbetskraften med en-

dast 3,8 procent för hela 1960-talet. Un- der första hälften av 1960-talet skulle ökningen bli 2,6 procent och under andra hälften 1,1 procent.

Det är uppenbart att även andra fak— torer finns, vilka verka mot en svagare ökning av arbetsvolymen i timmar räk- nat än av antalet personer i arbetskraf- ten. De data som står till buds för be- lysning av utvecklingstendenserna i detta avseende är emellertid mycket bristfälliga. Utvecklingen under 1950— talet torde emellertid närmast ha inne- burit en minskning av det totala antalet utgjorda arbetstimmar.

Förändringar i arbetskraftens utbildningsnivå Uppenbart är att tillgången på arbets- kraft inte bara — eller ens huvudsakli- gen —— kan ses som ett kvantitativt spörs- mål, vare sig man härvid räknar i ar- betstimmar eller i individer. Minst lika stor betydelse torde få tillmätas arbets- kraftens utbildningsnivå, dess yrkes- kunskaper eller förutsättningar att till— ägna sig erforderliga yrkeskunskaper. Även om utbildningsnivån i denna vid- sträckta betydelse inte enbart är likty— dig med skolmässig utbildningsnivå — allmän och yrkesmässig — kan denna dock antas ha väsentlig betydelse. Utvecklingen under de senaste de- cennierna har, som berörts i det före- gående, kännetecknats av en — närmast

Tabell 16. Förvärvsarbetande personer med yrkesutbildning i procent av hela antalet för-

värvsarbetande 15—24 år 25—44 år 45—64 år 65—w år Samtliga

Män Yrkesutbildning på alla nivåer ........ 18,7 35,2 21,1 15,0 26,3 Yrkesutbildning på nivå 2 och högre. . . 14,8 26,9 16,0 12,7 20,1 Kvinnor Yrkesutbildning på alla nivåer ........ 21,9 28,1 19,6 17,0 23,4 Yrkesutbildning på nivå 2 och högre. . . 16,9 18,0 15,1 5,7 16,3 Män och kvinnor Yrkesutbildning på alla nivåer ........ 20,3 32,8 20,5 15,5 25,2 Yrkesutbildning på nivå 2 och högre. . . 15,8 23,7 15,7 11,0 18,6

i accelererat tempo — fortgående ökning av skoltidens längd. Detta har i första hand inneburit en höjning av den all- männa utbildningsnivån. Medan bland de årskullar som under de närmaste åren uppnår pensionsåldern mindre än 2 procent avlagt studentexamen avläg- ger f. n. omkring 10 procent av en års- kull denna examen. Medtages även av— gångsexamina från fackgymnasier och lärarseminarier stiger andelen till 13 a 14 procent.

Speciellt intresse tilldrar sig emeller- tid yrkesutbildningsnivån hos arbets- kraften. En belysning av läget i detta avseende vid slutet av 1960 ger de i ta- bell 16 återgivna uppgifterna från inter— vjuundersökningen i samband med 1960 års folkräkning.

Som framgår av denna tabell hade omkring 25 procent av samtliga för- värvsarbetande någon form av yrkesut- bildning. Bortses från nivå 1, som hu- vudsakligen omfattar kortare kurser, hade 19 procent egentlig yrkesutbild- ning. Stora skillnader föreligger emel- lertid, dels mellan könen dels mellan olika åldersgrupper. Av den förvärvs- arbetande befolkningen i åldrarna 45— 64 år hade endast 16 procent egentlig yrkesutbildning, i gruppen 25—44 år 24 procent.

Med utgångspunkt från elevantalet i

olika skolformer synes man överslags- vis kunna räkna med att omkring hälf- ten av en årskull f. n. skaffar sig någon form av yrkesutbildning, motsvarande nivå 2 och högre. Häremot skall ställas att sannolikt mindre än 15 procent av dem som nu lämnar arbetsmarknaden har sådan utbildning.

Mot denna bakgrund har bruttoför- ändringarna i arbetskraftstillgångarna intresse. Nettoökningen av arbetskraf- ten under 1960-talet har ovan uppskat— tats till omkring 180 000 eller ca 5 pro- cent. Bakom dcssa tal döljer sig emeller- tid betydande bruttoförändringar. Av- gången av arbetskraft enbart till följd av ålder och dödsfall kan under 1960- talet uppskattas till omkring 600 000 medan tillskotten av ny arbetskraft efter avslutad skol— och yrkesutbildning bör beräknas till minst omkring 800 000. Det betyder att något mer än en sjättedel av arbetskraften till följd av nämnda orsa- ker kommer att lämna arbetsmarknaden under 1960—talet medan en fjärdedel å en femtedel av arbetskraften vid decenniets slut kommer att utgöras av från nyss- nämnda synpunkter ny arbetskraft. Utgår man från att endast omkring 15 procent av den avgående arbetskraften men omkring hälften av den nytillkom- mande har egentlig skolmäs'sig yrkes- utbildning skulle detta innebära att vid

slutet av 1960-talet omkring en tredjedel mot f. n. knappt en femtedel av samtliga personer i arbetskraften hade sådan utbildning. En ännu snabbare stegring

bör emellertid kunna åstadkommas ge- nom ökade insatser bl. a. på vuxenut- bildningens område.

Tillgång och efterfrågan på arbetskraft

Sysselsättniugsutrymmet

Som framgått av det föregående år en mycket svag ökning av arbetskraftstill- gångarna att motse under 1960-talet. För första hälften av 1960-talet har ökningen uppskattats till knappt 3,5 procent. Ut- rymmet för en ökning av sysselsättning- en skulle dock bli större, om samtidigt en höjning av sysselsättningsgraden kunde ske.

Sysselsättningsgraden —— andelen sys- selsatta av hela antalet personer i ar- betskraften -— har under 1950-talet legat på en genomsnittligt mycket hög nivå. Detta gäller både vid int-ernationella jämförelser och vid jämförelser med tidigare tidsperioder. Såväl de konjunk- turella som de säsongmässiga variatio- nerna i sysselsättningsgraden torde ha varit mindre än tidigare. Detta hindrar inte att efterfrågan på arbetskraft även under 1950-talet kännetecknats av icke obetydliga variationer i båda dessa av- seenden.

Det statistiska material som står till buds för belysning av förändringarna i sysselsättningsgraden är dock mycket

bristfälligt. De förut omnämnda arbets— kraftsundersökningarna har pågått allt- för kort tid för att ännu ge några säkra hållpunkter. Framhållas kan emellertid att vid den första arbetskraftsundersök— ningen, som verkställdes i maj 1959, allt- så medan ännu verkningarna av den se- naste konjunkturavmattningen kvarstod, redovisades ett arbetslöshetstal på 3,6 procent, medan vid undersökningen i maj 1960 arbetslösheten var 2,2 procent och i maj 1961 1,2 procent. I tabell 17 har jämte uppgifter från arbetskraft-s- undersökningarna sammanställts även uppgifter om antalet arbetslöshetsvec- kor i procent av antalet genomlevda veckor för medlemmar i de erkända ar- betslöshetskassorna — den enda arbets- löshetsstatistiska serie som täcker hela 1950-talet —— samt antalet hos arbetsför- medlingarna anmälda kassamedlemmar i procent av hela antalet medlemmar. Sistnämnda statistik finnes endast fr. o. m. juli 1955.

Som framgår av dessa serier innebar särskilt den senaste konjunkturned— gången en inte obetydlig ökning av ar-

Tabell 17. Arbetslöshetens förändringar

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 % arbetslöshets- veckoride erk. Nov/Dec 3,5 4,1 2,7 4,3 3,3 3,4 4,1 4,2 5,4 4,0 3,1 arbetslöshets- Årsmedeltal 3,5 2,9 3,4 3,6 3,4 3,0 3,5 3,6 4,5 3,9 3,2 kassorna % vid arbetsförmed- lingcn anmäldaar- Nov 1,0 1,3 1,7 2,4 1,6 1,1 betslösa kassamcd— Årsmedeltal .. 1,5 1,9 2,5 2,0 1,4 lemmar % arbetslösa enl. ar- betskraftsunder- Maj (3,6) 2,2 sökningarna , Nov (2,0) 1,7

Tabell 18. Arbetslöshetens förändringar under året. Medellal 1956—60

Jan.IFebr. Mars April

Maj Juni Juli Aug. Sept. Okt.!Nov.| Dec.

% arbetslöshets- veckor i de erk. arbetslöshets— kassorna

% vid arbets- förmedlingen anmälda arbets- lösa kassamed- lemmar

5,7 4 4

3,2 3,1 2,6 52,6

4,2

1,0 1,0 1,2 1,6 2,2

betslöshetsprocenten. Ser man till de to- tala arbetskraftstillgångarna synes det ej osannolikt att bottenläget 1958 innebar en nedgång i sysselsättningsgraden med 2,5 år 3 procent. Framhållas bör att ar- betsmarknadsläget påverkar inte bara sysselsättningsgraden utan även antalet personer i arbetskraften. Detta gäller i första hand tillskotten av utländsk ar- betskraft, som visat en hög grad av kon- junkturkänslighet. Men även yrkesverk- samhetsgraden bland kvinnorna, och då närmast de gifta kvinnorna, och bland befolkningen i de högre åldrarna påver- kas av läget på arbetsmarknaden. En konjunkturavmattning medför därför ej blott en sänkning av sysselsättningsgra- den utan också en långsammare eller kanske helt upphörande tillväxt av ar— betskraften.

De säsongmässiga variationerna i sysselsättningsgraden är likaså mycket stora. Som framgår av tabell 18 har ar- betslösheten vad gäller hos arbetsför- medlingarna anmälda arbetslösa under senare hälften av 1950-talet legat i ge- nomsnitt mer än dubbelt så högt under månaderna november—april (2,6 %) som under övriga månader av åre (1,1 %). De yrkesgrupper som omfat- tas av arbetslöshetsförsäkringen har dock sannolikt en genomsnittligt högre säsongarbetslöshet än andra yrkesgrup- per. En säsongutjämning som nedbring— ade arbetslösheten till samma nivå för

hela året som för månaderna maj—okto- ber skulle dock gissningsvis medföra en höjning av den genomsnittliga syssel— sättningsgraden —— såsom denna redovi— sats i arbetskraftsundersökningarna _— med omkring en halv procent.

Arbetslösheten och sysselsättnings- graden utvisar även icke oväsentliga skillnader mellan olika geografiska om- råden. Betydelsen av en utjämning av skillnaderna i detta avseende illustreras därav att om arbetslösheten _— i års- medeltal _ i de 12 »sämsta» länen varit samma som i övriga län, skulle detta år 1960 ha inneburit en sänkning av ar- betslöshetsprocenten för hos arbetsför- medlingarna anmälda kassamedlemmar från 1,4 procent till 1,0 procent.

Den genomsnittliga sysselsättnings- graden utvisar också skillnader mellan olika yrkeskategorier. Den högsta ar- b-etslöshetsprocenten har byggnadsarbe— tare, skogsarbetare och lantarbetare, väsentligen beroende på hög säsong— arbetslöshet. Av hela antalet hos arbets- förmedlingarna anmälda arbetslöshets— försäkrade arbetslösa tillhörde år 1960 i medeltal omkring hälften ifrågavaran- de yrkesområden. Enligt arbetskrafts— undersökningarna i maj och november 1960 hade omkring en fjärdedel av de arbetslösa haft sin sysselsättning inom jordbruk, skogsbruk eller byggnadsverk- samhet. I stor utsträckning synes dessa skillnader mellan olika yrkesgrupper

avspegla skillnader i arbetsmarknadslä- get mellan landsbygdsområden och om- råden med ett mera urbaniserat nä- ringsliv.

Sysselsättningsgraden är också ge- nomsnittligt lägre för den kvinnliga ar- betskraften än för den manliga arbets- kraften, för den äldre arbetskraften än för den yngre och medelålders, för den handikappade arbetskraften än för an- nan arbetskraft. Vidare är den i allmän- het lägre för den icke yrkesutbildade än för den yrkesutbildade arbetskraften.

En huvuduppgift för arbetsmarknads- politiken är och måste vara att effekti- vare tillvarataga de icke fullständigt ut- nyttjade arbetskraftsresurserna, säsong- mässigt, lokalt, yrkesmässigt m. m. Med hänsyn till den svaga tillväxten av ar- betskraftstillgångarna blir det — från- sett de sociala motiven — särskilt ange- läget från samhällsekonomiska synpunk- ter att dessa möjligheter utnyttjas. Man borde därför under förutsättning av en aktiv arbetsmarknadspolitik kunna räk- na med att en viss marginal finns för en relativt något starkare ökning av an- talet sysselsatta personer än av antalet personer i arbetskraften. Anslås denna marginal till omkring en halv procent

under första hälften av 1960-talet skulle då utrymme finnas för en ökning av sysselsättningen med ca 4 procent eller ungefär 140000 personer. Detta torde dock få betraktas som ett maximianta- gande. Beaktas bör vidare att man i trenden har att motse en avtagande till- växttakt så att ökningen under andra hälften av 1960—talet blott skulle upp— gå till omkring hälften av den under första hälften av årtiondet tänkbara.

Utvecklingstendenaer under 1950-talet De i det följande redovisade beräk- ningarna av sysselsättningsutvecklingen, dels den under 1950—talet realiserade efterfrågan på arbetskraft, dels den efterfrågan på arbetskraft som med hän- syn till föreliggande planer och förvänt— ningar kan väntas under första hälften av 1960—talet, har nödvändigtvis måst bli mycket schematiska.

Utgångspunkt för beräkningarna har varit antalet sysselsatta inom olika sek- torer av näringslivet enligt arbetskrafts- undersökningen i november 1960. Upp- gifterna avser sålunda formellt antalet sysselsatta individer vid en viss tid- punkt, oberoende av om dessa haft hel- tids— eller deltidsarbete. Beräkningarna

Tabell 19. Förvärvsarbetande inkomsttagare efter näringsgren

Procentuell fördelning 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 Jordbruk med bi- näringar ........ 19,1 18,9 18,3 18,0 17,4 16,7 16,0 15,3 14,6 13,9 Byggnadsverksam- het ............ 40 5 7,5 7,3 7,5 7,6 7,7 7,7 7,9 8,1 8,1 Industri och hant- ' verk ........... I 32,8 33,0 3 5 32,7 32,8 32,8 32,6 32,6 32,8 Samfärdsel ....... 8,1 8,5 8,5 4 8,2 8,3 8,3 8,3 7,9 7,8 Handel ........... 16,4 16,9 17,4 1 9 18,0 18,2 18,5 19,1 19,3 19,4 Allmän förvalt— ningstjänst ..... 10,6 10,2 10,7 1 0 11,3 11,7 12,3 12,8 13,4 13,7 Fria yrken ........ 1,3 1,4 1,4 4 1,4 1,4 1,4 1,3 1,4 1,6 Husligt arbete. . . . 3,2 3,1 2,9 7 2,7 2,5 2,3 2,2 2,1 2,1 Ospecificerat ..... 0,8 0,7 0,5 6 0,7 0,7 0,7 0,5 0,6 0,6 Samtliga 100,0 100,0 100,0 10 ,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

ansluter sig i detta avseende till beräk- ningarna av arbetskraftstillgångarna.

Totalt kan antalet sysselsatta under 1950-talet antas ha ökat med omkring 6 procent, motsvarande ungefär 200 000 personer. Ökningen var något starkare under senare hälften av 1950-talet, då den uppskattats till 3 a 4 .procent, än under förra hälften.

Ser man till arbetskraftens fördelning på olika sektorer av näringslivet har utvecklingen under 1950-talet inneburit en fortsatt minskning av den andel av arbetskraften som tas i anspråk i den varuproducerande sektorn _— jordbruk och skogsbruk m. m. samt industri och byggnadsverksamhet _ och en motsva— rande ökning av den andel som syssel- sättes i servicesektorn. En sammanfat- tande belysning av förskjutningarna i antalet sysselsatta mellan olika sektorer av näringslivet under 1950-talet ger de i tabell 19 återgivna uppgifterna om an- talet förvärvsarbetande inkomsttagare. Som framgår av dessa uppgifter har den varuproducerande sektorns andel sjun— kit från omkring 60 procent i början av 1950-talet till omkring 55 procent vid slutet av årtiondet. Minskningen faller helt på jordbruk och skogsbruk m. m. medan industri och byggnadsverksam— het haft en i stort sett oförändrad andel av sysselsättningen. Inom servicesek- torn har en fortgående minskning skett av andelen i privathushåll sysselsatta. Även andelen sysselsatta inom transport- och kommunikationsväsen har tende- rat att minska under 1950-talet. Ök- ningen av servicesektorns andel faller sålunda helt på varuhandel och offent- liga tjänster samt andra privata tjänster än anställning i privathushåll.

För närmare kvantifiering av föränd- ringarna i antalet sysselsatta inom olika sektorer av näringslivet har vid sidan av inkomststatistiken utnyttjats dels data från folkräkningarna 1950 och 1960 (in—

tervjuundersökningen), dels tillgänglig specialstatistik och särskilda utred— ningar för vissa sektorer. Resultaten av de verkställda beräkningarna har sam— manfattats i tabell 20. I tabellen har även införts uppgifter om det förväntade an— talet sysselsatta år 1965 enligt de planer och bedömningar rörande produktions- utvecklingen och arbetskraftsbehovet inom olika näringsgrenar som 1959 års långtidsutredning inhämtat.

Produktivitetsutvecklingen Den totala produktionen (bruttoföräd— lingsvärdet) beräknas ha ökat med 15 a 16 procent under första hälften och med 18 procent under andra hälften av 1950- talet. Mellan 1960 och 1965 har långtids— utredningen på basis av föreliggande planer och bedömningar som mål upp— ställt en produktionsökning med 22 pro— cent. Det är tydligt att ett realiserande av detta produktionsmål förutsätter en inte obetydligt snabbare produktivitets- ökning än under 1950—talet.

De bedömningar av arbetskraftsbeho- ven som förelegat i av långtidsutred- ningen insamlade planer och verkställda expertutredningar beträffande olika nä- ringsgrenar har i allmänhet inte inne- hållit några mera ingående diskussioner av arbetskraftsproduktivitetens utveck- ling. I många fall har man vid bedöm— ningen av arbetskraftsbehovet antagit i huvudsak samma produktivitetsutveck- ling som under 1950-talet. En direkt summering av dessa planer m. m. visar därför som framgår av tabell 20 en icke obetydligt större ökning av antalet sys— selsatta än vad som totalt bedömts vara möjlig. Det bör än en gång understrykas att innebörden av de redovisade planer— na m. m. vis å vis arbetskraftsbehovet och produktivitetsantagandena ofta är svårtolkad. Bland annat är det tveksamt huruvida dessa avsett antalet sysselsatta

Tabell 20. Antal sysselsatta personer

Antal sysselsatta Förändring (1 OOO-tal) (1 OOO—tal) Näringsgren 1965 1950 1955 1960 »Planerad» 1922— 1923— 1922— efterfrågan Jordbruk, skogsbruk m. m ......... 631 557 477 413 — 74 — 80 —- 64 Industri o hantverk m. m .......... 1 057 1 120 1 187 1 277 + 63 + 67 + 90 Egentlig industri (anställda) . . . . 814 843 892 963 + 29 + 49 + 71 Kraftverk m.m ................ 20 21 22 23 + 1 + 1 + 1 Industri o hantverk i övrigt ..... 223 256 273 291 + 33 + 17 + 18 Byggnads- o anläggningsverksamhet. 263 285 307 329 + 22 + 22 + 22 Samfärdsel ...................... 275 279 280 273 + 4 + 1 — 7 Sjöfart ....................... 37 37 38 38 + 0 + 1 + 0 Luftfart ...................... 3 4 7 8 + 1 + 3 + 1 Järnvägstrafik ................ 66 60 55 50 — 6 _ 5 -— 5 Vägfart ...................... 74 81 82 83 + 7 + 1 + 1 Post och tele .................. 72 72 73 69 + 0 + 1 — 4 Samfärdsel i övrigt ............ 23 25 25 25 + 2 + 0 + 0 Varuhandel ..................... 402 425 460 520 + 23 + 35 + 60 Arbetshjälp themmel ............. 140 105 79 59 ——35 _ 26 — 20 (husligt arbete) Övriga privata tjänster ............ 237 250 266 286 + 13 + 16 + 20 Offentliga tjänster ................ 330 399 484 560 + 69 + 85 + 76 Undervisning ................. 82 101 120 136 + 19 + 19 + 16 Hälso— och sjukvård ........... 95 114 140 167 + 19 + 26 + 27 Social- och fångvård ........... 21 28 43 51 + 7 + 15 + 8 Försvar ...................... 39 39 39 39 + 0 + 0 + 0 Övriga (inkl. privata organisa- tioner) ..................... 93 117 142 167 + 24 + 25 + 25 Totalt 3 335 3 420 3 540 3 717 + 85 + 120 + 177 individer eller arbetsvolymen vid oför- sättningarna lämnats i betänkandets ändrad arbetstid per individ. Där det senare varit fallet kan spänningen mel- lan arbetskraftsbehov och arbetskrafts- tillgång antagas i själva verket vara större än som antyds av här redovi— sade tal.

Arbetskraftsbehovet inom olika sektorer av nii- ringslivet

I det följande skall i korthet något be- lysas utvecklingstendenserna inom olika sektorer av näringslivet. Då en detalje- rad redogörelse för produktionsförut-

avdelning 2 begränsar sig den följande översikten i huvudsak till de beräk- ningsmässiga antagandena bakom talen i tabell 20. I avdelning 2 har också be- handlats vissa förutsättningar för de »korrigeringar» av den »planerade» efterfrågan på arbetskraft som bedömts erforderliga med hänsyn till det reala utrymmet för en ökning av antalet sys- selsatta.

Jordbruk, skogsbruk, fiske m. m. Hela antalet sysselsatta inom dessa sek- torer uppgick vid slutet av 1960 till

477 000 personer. Mellan 1950 och 1960 torde antalet sysselsatta ha sjunkit med omkring 25 procent. Minskningstakten — i procent — har sannolikt varit nå- got starkare under senare hälften av 1950-talet än under första hälften. Några mera betydande skillnader torde dock inte ha förelegat mellan de båda femårs- perioderna.

Inom jordbrukets utredningsinstitut har verkställts en beräkning av arbets- kraftsåtgången för den egentliga jord- bruksdriften under 1960-talet. Enligt dessa beräkningar skulle arbetsvolymen minska från omkring 877,6 miljoner ar- betstimmar 1956 till omkring 647 mil- joner arbetstimmar 1965, en minskning med 28 procent eller ca 3,5 procent per år. Arbetsvolymen år 1960 har med ut- gångspunkt härifrån uppskattats till 775 miljoner arbetstimmar. Mellan 1960 och 1965 skulle sålunda erhållas en minsk- ning av arbetsvolymen i jordbruket med 128 miljoner arbetstimmar.

Beträffande skogsbruket väntas med utgångspunkt från verkställda beräk- ningar av skogsindustrins råvarubehov en ökning av avverkningarna med om- kring 15 procent komma att erfordras under första hälften av 1960-talet. Detta skulle innebära en ökning från omkring 55 miljoner m3 sk år 1960 till omkring 63 miljoner m=" sk år 1965.

Arbetskraftsåtgången per ma sk upp- skattas för närvarande till i medeltal omkring 0,65 dagsverken. En mycket snabb produktivitetsutveckling synes för närvarande känneteckna skogsbruket. Under 1960 har vid domänstyrelsen slut- förts en detaljerad arbetskraftsutred- ning, som bl. a. syftat till en beräkning av arbetskraftsbehovet omkring år 1970. Till grund för denna utredning har lagts åtgångstal för olika slag av arbeten, trädslag och dimensioner, vilka tillkom- mit under medverkan av arbetsstudie- organisationerna SDA och MSA. En till-

lämpning av dessa åtgångstal på de to— tala avverkningarna ger enligt en av ar— betsmarknadsstyrelsen i samarbete med statens skogsforskningsinstitut verk- ställd utredning (Skogsbrukskarta över Sverige) till resultat en arbetskrafts- åtgång av endast 0,41 dagsverken per mil sk inkl. barkning och 0,37 dagsver- ken per ms sk exkl. barkning. Det kan naturligtvis diskuteras om de åtgångstal som härletts för domänverkets interna beräkningar är tillämpliga på landets samtliga skogar. Man kunde eventuellt befara att den rationaliseringstakt, som bedömts vara möjlig inom domänverket, inte kan uppnås inom det enskilda små- skogsbruket, varigenom de berörda åt— gångstalen genomsnittligt sett skulle vara för låga. En snabb produktivitetsstegring torde emellertid för närvarande utmärka även småskogsbruket och direkta håll- punkter för att anta en långsammare rationaliseringstakt inom denna del av skogsbruket saknas i varje fall. Det för- hållandet att den beräknade ökningen av avverkningarna till betydande del kan väntas komma på småskogsbruket torde i och för sig utgöra incitament till en snabb rationaliseringstakt. Då domän- verket i en till långtidsutredningen över- lämnad promemoria endast räknat med en minskning av arbetskraftsåtgången till 0,55 dagsverken per mä sk under första hälften av 1960-talet har detta tal därför ansetts kunna tillämpas på hela skogsbruket.

Under angivna förutsättningar och vid antagande för enkelhetens skull av i medeltal 7 timmar per dagsverke er- hålles för 1960 en arbetsvolym av 250 miljoner arbetstimmar (55 x 0,65 X 7) och 1965 av 243 miljoner arbetstimmar (63 X 0,55 )( 7), d. v. 5. en i stort sett oförändrad arbetsvolym. Totalt för jord- bruk och skogsbruk skulle i så fall ar- betsvolymen under första hälften av 1960-talet kunna beräknas sjunka från

1 025 till 890 miljoner arbetstimmar eller med 13,2 procent.

Av den arbetsvolym på i runt tal 1 000 miljoner arbetstimmar som jord- och skogsbruk för närvarande tar i anspråk kommer närmare 90 procent på jord- bruket och det med jordbruk kombine- rade skogsbruket. Sysselsättningsutveck- lingen inom jordbruk och skogsbruk _— från övriga sektorer (trädgårdsskötsel, fiske m. ni.) kan här bortses med hänsyn till deras kvantitativt ringa betydelse — blir därför nära beroende av företags- strukturen inom jordbruket. Denna tor- de bl. a. medföra att förändringar i pro- duktions- och arbetsvolymen inte lika omedelbart eller i samma utsträckning som i andra branscher påverkar antalet sysselsatta personer. Vissa av jordbru- kets utredningsinstitut verkställda kal- kyler rörande tillgång och efterfrågan på arbetskraft inom jordbruket och det med jordbruket kombinerade skogsbru- ket under 1960-talet synes också snarast antyda en snabbare minskning av ar- betskraftsbehovet än av tillgången på arbetskraft. Stora regionala skillnader föreligger emellertid i detta avseende. Särskilt i delar av Norrland, framförallt de nordligaste delarna, föreligger otvi- velaktigt på många håll en undersyssel- sättning bland jordbruksbefolkningen.

De ovan redovisade kalkylerna bör därför närmast tolkas så att produk- tionsutvecklingen och de förändringar i arbetsvolymen som betingas av denna ej ger anledning att för första hälften av 1960-talet anta en långsammare procen- tuell minsknings-takt av antalet inom jordbruk och skogsbruk m. m. syssel- satta än fallet varit under 1950-talet. Det av långtidsutredningen antagna 4- procentsalternativet för nationalproduk- tens utveckling under första hälften av 1960-talet torde emellertid förutsätta en snabbare minskning av antalet syssel- satta inom här berörda sektorer än fal-

let varit under 1950-talet. Det torde ej heller vara orealistiskt att i balanskal- kylen räkna med en minskning av an- talet inom jordbruk och skogsbruk sys- selsatta med omkring 15 procent under första hälften av 1960-talet.

Industri och hantverk (exkl. bygg- nadsverksamhet). Industri och hantverk svarade 1960 — enligt arbetskraftsun- dersökningen i november — för 1187 000 sysselsatta. Antalet anställda (arbetare och förvaltningspersonal) inom egentlig industri utgjorde 1959 en- ligt den av kommerskollegium utarbe- tade industristatistiken (företag med minst 5 anställda) 850 000, fördelade på 185 000 tjänstemän och 665 000 arbetare. Den genomsnittliga ökningen av antalet arbetare mellan 1959 och 1960 var en- ligt socialstyrelsens sysselsättningsstati- stik 4,6 procent, vilket — applicerat på industristatistiken _ motsvarar 31 000 arbetare. Uppgången på tjänstemanna- sidan under samma tid har skattats till 6 procent eller 11 000 personer, varför totalt erhålles en ökning av antalet an- ställda -inom egentlig industri med 42 000 eller ej fullt 5 (4,9) procent mel- lan 1959 och 1960. Enligt dessa beräk- ningar skulle delgruppen egentlig indu- stri år 1960 ha sysselsatt 892 000 perso- ner. Kraftverk m. m. svarade för 22 000 personer (oförändrad nivå antagen 1959 ——60), vilket ger en restpost »industri och hantverk i övrigt» på 273 000 syssel- satta.

För 1950 och 1955 har, när det gäller egentlig industri samt kraftverk m. m., industristatistikens— direkta uppgifter kommit till användning (1950 års siff- ror med korrigering för nytillskottet 1954). Gruppen »industri och hantverk i övrigt» har erhållits som en restpost, varvid utvecklingen för hela sektorn in- dustri och hantverk 1955—60 baserats på inkomststatistiken samt 1950—60 på folkräkningsmaterialet. De erhållna ta-

len framgår av tabell 20, som också visar de beräknade förändringarna fram till 1965.

Antalet sysselsatta inom egentlig in- dustri har av Industriens utredningsin- stitut med hänsyn till föreliggande pro- duktionsplaner beräknats behöva öka med 13 procent från 1959 till 1965. Mel- lan 1959 och 1960 har enligt ovan en ök- ning skett med 5 procent. Det skulle följ- aktligen krävas en ökning av antalet anställda med ytterligare 8 procent mot- svarande 71 000 personer under första hälften av 1960-talet. Detta skulle inne- bära en väsentligt kraftigare ökning av sysselsättningen än under senare hälften av 1950-talet. En sådan ökning framstår knappast heller som realistisk mot bak- grunden av den svaga tillväxten av de totala arbetskraftstillgångarna. I balans- kalkylen har därför antagits en ökning av antalet sysselsatta med endast 50 000 eller med ungefär samma antal som un- der senare hälften av 1950-talet (se i övrigt betänkandets avdelning 2). För kraftverk m. ni. har antagits en fortsatt ökning av sysselsättningen med omkring 1000 personer per femårsperiod. För industri och hantverk i övrigt har i brist på fastare hållpunkter likaså räknats med en ungefär lika stor ökning, 6,6 procent, motsvarande omkring 18000 personer, mellan 1960 och 1965. Totalt skulle man för industri och hantverk i så fall kunna räkna med en möjlig ök- ning av antalet sysselsatta med omkring 70 000 personer eller ej fullt 6 procent under första hälften av 1960-talet.

Byggnads- och anläggningsverksam- het. Antalet sysselsatta inom byggnads- och anläggningsverksamhet var 307 000 personer vid slutet av 1960. De data som står till buds för bedömande av syssel- sättningsutvecklingen under 1950-talet är mycket bristfälliga. Vissa uppgifter från folkräkningarna samt inkomststati- stiken ger emellertid anledning räkna

med att en ökning skett av antalet syssel- satta med omkring 17 procent. Ökningen synes ha varit ungefär lika stor under första och andra hälften av 1950-talet eller omkring 8 procent. Då byggnads- verksamhetens produktion mellan 1955 och 1960 steg med 23 procent motsvarar detta en produktivitetsstegring med 13,9 procent.

Mellan 1960 och 1965 har antagits en lika stor uppgång i produktiviteten, me— dan byggnadsvolymen beräknats stiga med 22 procent. Antalet sysselsatta skul- le då behöva öka med 7,1 procent eller ca 22 000 personer.

Samfärdsel. Antalet sysselsatta inom transport- och kommunikationsväsen uppgick 1960 till 280000. Vad gäller denna sektor har en uppdelning skett på undersektorer (järnvägstrafik, lands— vägstrafik, sjötransport, etc.) . För en del av dessa har särskild personalstatistik funnits att tillgå.

Som framgår av tabell 20 visar järn— vägarna men också televerksamheten en minskning i sysselsättningen under 1950-talet; nedgången var ungefär lika stor under båda femårsperioderna. Del- sektorn sjötransport har legat på en i det närmaste oförändrad nivå, medan landsvägstrafik, luftfart samt post har haft en viss ökning av antalet syssel- satta. För delsektorn landsvägstrafik in— träffade större delen av uppgången un- der förra hälften av decenniet. Steg- ringen 1955—60 (1 000 personer) kom- mer helt på den konjunkturmässiga ök- ningen 1959—60; åren 1955—59 notera- des en viss nedgång. Restposten sam- färdsel i övrigt (stuveri, spedition m. m.) kan antagas ha varit i stort sett oförändrad. För hela samfärdseln har sålunda förelegat en tämligen svag ök- ning under 1950-talet, speciellt 1955—60, då uppgången beräknas ha utgjort en- dast 1 000 personer.

Det för 1965 angivna arbetskraftsbe-

hovct baserar sig beträffande järnvägs- trafik, post, tele och luftfart i huvudsak på uppgifter från vederbörande kom- munikationsverk m. m. Beträffande landsvägstrafik och sjötransport har an- talet sysselsatta antagits förbli i stort sett oförändrat. För hela samfärdseln erhålles en minskning av antalet syssel- satta med 7 000 personer eller 2,5 pro- cent under första hälften av 1960-talet.

Varuhandel. Varuhandeln sysselsatte vid slutet av 1960 460 000 personer. To- talt kan personalantalet uppskattas ha stigit med 14 å 15 procent under 1950- talet. Till väsentlig del synes denna ök- ning komma på deltidsanställd, kvinn- lig personal, vilken torde ha fördubb- lats. Antalet heltidsanställda synes en- dast ha ökat med omkring 10 procent. Ökningen av sysselsättningen inom varuhandeln under 1950-talet faller där- för nästan helt på den kvinnliga arbets- kraften, som torde ha ökat med när- mare 30 procent, medan ökningen för männens del kan antagas ha stannat vid endast omkring 2 procent.

Under första hälften av 1960-talet skulle man på grundval av en för lång- tidsutredningen verkställd undersök- ning (Bil. 4) böra räkna med en ökning av antalet anställda med närmare 60 000 personer vid tillämpning av samma pro— duktivitetstal som för 1950-talet. En så stark ökning synes icke realistisk med hänsyn till de knappa arbetskraftsre- surserna. Då förutsättningar synes före- ligga för en snabbare produktivitets- ökning har i balanskalkylen antagits en ökning av antalet anställda med 50 000.

Arbetshjälp ihemmet (husligt arbete). Enligt arbetskraftsundersökningen i no- vember 1960 sysselsattes 79000 perso- ner i husligt arbete. Av dessa torde om- kring en tredjedel ha utgjorts av deltids- anställda. Utvecklingen inom detta om- råde bar kännetecknats av en fortgåen- de minskning av den anställda arbets—

kraften med uppskattningsvis 25 pro- cent per femårsperiod.

övriga privata tjänster. Övriga priva— ta tjänster innefattar ett flertal verk- samhetsgrenar av mycket skiftande ka- raktär: bank- och försäkringsverksam- het, hotell— och restaurangrörelse, upp- dragsverksamhet, fastighetsförvaltning, diverse personliga tjänster, m. m.

Antalet sysselsatta inom hela sektorn privata tjänster var 266000 vid slutet av 1960. Några mera ingående beräk- ningar av sysselsättningsutvecklingen inom denna sektor har inte varit möjliga utan denna har i huvudsak fått lov att behandlas som en restgrupp. Antalet sysselsatta har därvid antagits öka med omkring 20 000 under första hälften av 1960-talet.

Offentliga tjänster. Offentliga tjänster är den sektor som visat den kraftigaste expansionen under 1950-talet. Enligt ar- betskraftsundersökningen i november 1960 var antalet sysselsatta 484 000. ök- ningen av antalet sysselsatta har upp- skattats till 21 procent under första hälften och till 22 procent under andra hälften av 1950-talet, eller totalt 43 pro- cent mellan 1950 och 1960. ökningen synes till betydande del ha kommit på deltidsanställd kvinnlig personal.

Liksom för samfärdsel har gjorts en tämligen ingående uppdelning på del- sektorer; även här har särskild perso- nalstatistik samt material från berörda verk och myndigheter kommit till an- vändning. Sysselsättningsförändringar- na inom de största delsektorerna fram till 1965 har kunnat helt eller delvis ba- seras på uppgifter lämnade av berörda verk och myndigheter. Detta gäller un— dervisning, hälso- och sjukvård samt social- och fångvård. För delgruppen »statlig och kommunal förvaltning ej särskilt nämnd samt andra offentliga tjänster» har ökningen mellan 1960 och 1965 i anslutning till de beräknade för-

ändringarna under 1950-talet uppskat- tats till 25 000 personer. I fråga om för- svarsväsendet har i brist på fastare hållpunkter antagits oförändrat antal.

Som framgår av tabell 20 skulle man ha att motse en fortsatt relativt kraftig ökning av arbetskraftsbehovet särskilt inom sjukvård och socialvård. Ökningen har _ snarast »försiktigt» räknat _ för hela den offentliga sektorn uppskattats till omkring 16 procent, motsvarande 76 000 personer.

Det kan naturligtvis även här ifråga- sättas om förutsättningar finns för rea- liserande av en så stark ökning i kon- kurrens med andra sektorer av närings- livet. I motsats till vad fallet är för industri och varuhandel innebär dock en »planerad» efterfrågan av angiven storlek en något svagare ökning än den som den offentliga sektorn synes ha kun- nat realisera under senare hälften av 1950-talet. En förutsättning härför torde ha varit att efterfrågan väsentligen till- godosetts av kvinnlig arbetskraft och till stor del av deltidsanställd personal _ bl. a. Skolmåltidspersonal, hemvårda- rinnor m. m. Denna förutsättning torde i än högre grad komma att gälla perso- nalutvecklingen under 1960-talet.

Sysselsättningsutvecklingen under 1960-talet Tabell 21 ger en sammanfattande belys- ning av de antagna förändringarna i ar- betskraftens fördelning på olika sekto- rer av näringslivet under första hälften av 1960-talet. I stort sett innebär de en fortsättning av de hittillsvarande utveck- lingstendenserna. Så gott som hela net- toökningen kan sålunda väntas komma på de serviceproducerande sektorerna. De varuproducerande sektorernas an- del av hela antalet sysselsatta skulle där- med ytterligare minska och vid mitten av 1960-talet uppgå till mindre än 55 procent. Minskningen faller helt på jordbruk, skogsbruk m. ni., som 1965 endast skulle ha omkring 11 procent av hela antalet sysselsatta. Industrins och byggnadsverksamhetens andel skulle sti— ga men ganska obetydligt. Inom de tjäns- teproducerande sektorerna faller ök- ningen så gott som helt på de offent- liga tjänsterna och varuhandeln.

Det material som stått till buds för bedömande av arbetskraftsbehoven har i allmänhet endast avsett tiden fram till mitten av 1960-talet. Det synes emeller— tid knappast finnas anledning förmoda annat än att här berörda utvecklingsten- denser i sina huvuddrag kommer att be—

Tabell 21. Sysselsatta efter näringsgren 1950—60 samt prognos 1960—65

Förändring Fördelningi % Näringsgren 1 OOO-tal i % 1960_65 1950—55 1955—60 1960—65 1950 1955 1960 1965 Jordbruk, skogsbruk m.m ................ _ 70 —11,7 —14,4 _14,7 18,9 16,3 13,5 11,1 Industri o hantverk m.m. + 69 + 6,0 + 6,0 + 5,8 31,7 32,7 33,5 34,1 Byggnads- o anlägg- ningsverksamhet ..... + 22 + 8,4 + 7,7 + 7,2 7,9 8,3 8,7 8,9 Samfärdsel ............ _ 7 + 1,5 + 0,4 _ 2,5 8,2 8,2 7,9 7,4 Varuhandel ............ + 50 + 5,7 + 8,2 + 10,9 12,1 12,4 13,0 13,9 Arbetshjälp i hemmet. . . _ 20 — 25,0 _ 24,8 _ 25,3 4,2 3,1 2,2 1,6 (husligt arbete) Övriga privata tjänster . + 20 _ 5,5 + 6,4 + 7,5 7,1 7,3 7,5 7,8 Offentliga tjänster ...... + 76 + 20,9 + 21,3 + 15,7 9,9 11,7 13,7 15,2 Totalt ................. + 140 2,5 + 3,5 + 4,0 100,0 100,0 100,0 100,0

stå under hela 1960-talet. En fortsatt stigande andel av arbetskraften kan vän- tas komma att tas i anspråk av de tjänsteproducerande sektorerna och en motsvarande minskning ske av andelen sysselsatta i de varuproducerande sek- torerna. Jordbruk, skogsbruk m. m. torde vid slutet av 1960-talet komma

att sysselsätta högst 9 a 10 procent av arbetskraften. Erinras kan om att re- dan under 1950-talet utvecklingen i USA lett därhän att en större andel av ar- betskraften tas i anspråk i servicepro- duktion än i varuproduktion, Jordbruk, skogsbruk m. m. sysselsätter där f. n. endast 7 a 8 procent av arbetskraften.

Sammanfattning

Resultaten av de beräkningar och över- väganden som redovisats i det föregåen- de kan i korthet sammanfattas som föl- jer.

1. Den ökning av arbetskraftstillgång- arna, som är att vänta under 1960-talet, blir mycket liten och sannolikt mindre än under 1950-talet. För årtiondet som helhet har antalet personer i arbetskraf- ten beräknats växa med 5 procent, d. v. s. i genomsnitt endast en halv pro- cent per år. Tillväxten blir dock något större under den första hälften av 1960- talet än under den andra. Under första hälften av 1960-talet har den beräknats till ej fullt 31/2 procent eller omkring 120 000 personer; under andra hälften torde ökningen stanna vid 11/2 a 2 pro- cent eller omkring 65 000 personer. Un- der förutsättning av en aktiv arbets- marknadspolitik har en viss om än be- gränsad ökning av sysselsättningsgraden antagits möjlig. Man skulle i så fall kun- na våga räkna med en ökning av antalet sysselsatta med omkring 4 procent un- der första hälften av 1960-talet. Detta synes dock vara ett maximiantagande.

2. Tillgången på arbetskraft blir vä- sentligen beroende av i vilken utsträck- ning en fortsatt ökning av de gifta kvin— nornas yrkesverksamhetsgrad kommer till stånd. Här har i anslutning till ut- vecklingstendenserna under 1950-talet antagits att vid slutet av 1960-talet 50 procent av de gifta kvinnorna under 65

år kommer att vara yrkesverksamma mot f. n. endast 40 procent. Under des- sa förutsättningar har antalet gifta kvin- nor i arbetskraften beräknats öka med omkring 220 000 under 1960-talet. An- tages yrkesverksamhetsgraden förbli oförändrad skulle ökningen stanna vid endast omkring 40 000. Antalet män vän- tas öka med endast omkring 50 000 och i fråga om icke gifta kvinnor har man att motse en minskning med uppskatt- ningsvis 85 000 personer.

3. Förutsättningarna för att de gifta kvinnorna i ökad utsträckning skall komma att stå till arbetsmarknadens förfogande är bland annat a) att tillsynen av barnen kan ordnas i tillfredsställande former under de tider av dagen då modern har för- värvsarbete; en väsentlig utbyggnad av daghems- och förskoleverksam— heten är därför angelägen;

b) att deltidsarbete kan ordnas; in- emot hälften av de yrkesverksam- ma gifta kvinnorna torde endast stå till förfogande för deltidsarbete;

c) att lämpligt arbete kan erbjudas inom samma lokala arbetsmarknad som för maken; detta förutsätter bland annat ett ökat utnyttjande av kvinnlig arbetskraft inom de delar av näringslivet som har vid geogra- fisk spridning, alltså främst de varu- producerande sektorerna.

4. I de beräkningar av arbetskrafts-

tillgångarna som redovisats i det före— gående har förutsatts att en fortsatt nettoimmigration av samma storlek som under 1950-talet, (1. v. s. av omkring 10 000 personer per år, kommer till stånd. Det innebär _ med hänsynsta- gande till ålders-, köns- och civilstånds- sammansättningen av immigrationsöver- skottet _ att omkring en tredjedel av den beräknade ökningen av arbetskrafts- tillgångarna är beroende av tillskotten av utländsk arbetskraft. Ökningen av tillgången på manlig arbetskraft är så gott som helt avhängig härav. Antagan- det av en fortsatt nettoimmigration av samma storlek som under 1950—talet är emellertid mycket löst grundat och skäl kan anföras för att det ligger »i överkant.

5. ökningen av arbetskraftstillgång- arna under 1960-talet kommer till be- tydande del att falla på åldrarna 50 år och däröver. Antalet personer i dessa åldrar har beräknats öka med omkring 175 000 eller 14 procent. Den äldre ar- betskraftens problem kan därför väntas komma att kräva särskild uppmärksam— het i arbetsmarknadspolitiken. Inte minst viktigt är att företagen i sin an- ställningspolitik beaktar förskjutningar- na i arbetskraftens åldersstruktur. Dessa förskjutningar kommer i övrigt att in- nebära en kraftig minskning av antalet personer i åldrarna under 20 år, likaså en minskning av arbetskraften i åldrar- na mellan 30 och 50 år. Däremot kan väntas en ganska kraftig ökning i åld- rarna mellan 20 och 30 år.

6. Vid bedömande av arbetskraftstill- gångarna bör även uppmärksammas de regionala skillnader som utvecklingen av dessa företer. En särställning intar fortfarande Övre Norrland _ Norrbot- tens och Västerbottens län _ med en väsentligt kraftigare ökning av arbets— kraftstillgångarna än landet i övrigt.

7. Beräkningarna av tillgången på ar- betskraft har primärt avsett antalet per-

soner som kan komma att stå till ar- betsmarknadens förfogande. Bland an— nat beroende på att ökningen av arbets- kraftstillgångarna väsentligen kommer på de gifta kvinnorna, som i stor ut- sträckning endast står till förfogande för deltidsarbete, kan den tillgängliga ar— betsvolymen _ i timmar räknat _ vän- tas visa en väsentligt svagare utveckling än antalet personer i arbetskraften. En- bart förskjutningarna mellan manlig och kvinnlig arbetskraft kan väntas bc- gränsa ökningen av den tillgängliga arbetsvolymen till mindre än 4 pro- cent under hela 1960-talet. Det är emel- lertid sannolikt att även andra fakto- rer kommer att verka mot en svagare ut— veckling av arbetsvolymen i timmar räk— nat än av antalet personer i arbetskraf— ten.

8. Den svaga kvantitativa utvecklingen av tillgången på arbetskraft, såväl om man ser till antalet personer som i än högre grad när man ser till arbetsvoly- men, kan uppvägas av att arbetskraf- tens utbildningsmässiga standard vä- sentligt höjes. Överslagsvis har på grundval av den hittillsvarande utveck- lingen på yrkesutbildningens område beräknats att vid slutet av 1960-talet omkring en tredjedel mot f. n. endast omkring en femtedel av de yrkesverk- samma kommer att ha någon form av längre skolmässig yrkesutbildning. Mot bakgrunden av den svaga kvantitativa utvecklingen av arbetskraftstillgångarna är emellertid en ännu snabbare höj- ning av utbildningsstandarden angelä- gen. Särskilt kommer ökade insatser på vuxenutbildningens område i form av omskolning och vidareutbildning att krävas.

9. De planer m. m. rörande olika sek— torer av näringslivet som inhämtats av långtidsutredningen för första hälften av 1960—talet tyder på förväntningar om en starkare expansion av sysselsättning-

en än tillgången på arbetskraft kan väntas medge. För att den målsättning beträffande den ekonomiska tillväxten som uppställts av utredningen _ en ökning av nationalprodukten med 4 pro- cent per år _ skall kunna realiseras, krävs en icke oväsentligt snabbare steg- ring av produktionen per sysselsatt än under 1950-talet.

10. Utvecklingen under 1960-talet kan väntas ställa stora krav på arbetsmark- nadspolitiken. I första hand måste den- na ta sikte på att effektivt tillvarataga de tillgängliga arbetskraftsresurserna. I beräkningarna har förutsatts att en viss höjning av sysselsättningsgraden skall vara möjlig. Kvantitativt mest betydelse- full är en höjning av den kvinnliga ar- betskraftens sysselsättningsgrad men även bland annat den äldre arbetskraf- ten och de partiellt arbetsföra bör i större utsträckning än f. n. kunna till- varatagas i produktionen. Säsongmässigt och lokalt föreligger också kapacitet- överskott av arbetskraft, som bör möjlig- göra en sysselsättningsökning. Även med beaktande härav kommer tillgången på arbetskraft att utgöra den trånga sek- torn vid realiserandet av de uppställda målsättningarna för produktionstillväx- ten. Särskilt kan lokalt, säsongmässigt och i fråga om olika yrkeskategorier av arbetskraft balansrubbningar hota att uppstå, som allvarligt kan försvåra pro- duktionsplanernas genomförande. De ar- betsmarknadspolitiska åtgärderna måste därför ha möjligheter att spela över ett brett register. De måste innefatta såväl

åtgärder i syfte att underlätta arbets- kraftens geografiska och yrkesmässiga anpassning till växlande efterfrågesitua- tioner som åtgärder i syfte att undvika balansrubbningar till följd av överefter- frågan på arbetskraft, antingen säsong- mässigt eller på vissa orter, där en stark expansion av näringslivet hotar att med- föra sådana eftersläpningar i samhälls- byggandet att arbetskraftsbehovet ej kan tillgodoses.

11. De bedömanden som redovisats i det föregående har närmast gällt lång- siktsperspektivet. På kort sikt kan per- spektivet bli ett annat till följd av kon- junkturella fluktuationer. Det är emel- lertid viktigt att kortsiktsperspektivet inordnas under långsiktsperspektivet. En ekonomisk recession, även av den re— lativt milda karaktär som den som före- låg 1958—59, innebär en väsentlig sänk- ning av sysselsättningsgraden. Större förutsättningar för en snabb ekonomisk tillväxt bör finnas, om det utrymme som frigöres vid en konjunkturell avmattning inom vissa sektorer av samhällsekono- min snabbt kan tillvaratagas för en for- cering inom andra sektorer, bl. a. av de offentliga investeringarna, inkl. bostads— byggandet. Ett effektivt utnyttjande av de knappa arbetskraftstillgångarna un- der 1960-talet ställer därför krav på en sådan planering av dessa investeringar att en tidigareläggning kan åstadkom- mas med kort varsel, då konjunkturläget och läget på arbetsmarknaden ger ut- rymme härför.

Tabellbilaga ]. Folkmängden 14 är och däröver vid slutet av åren 1950, 1955 och 1960 samt beräknad folkmängd vid slutet av åren 1965 och 1970. ] 000—tal

Åldersår År 14—19 20—24l2å_29 30—34 35—39 40—44 45—49 50—54 55—59 60_64 65—w S:a

Samtliga -

1950 501,2 459,7 534,0 543,1 545,6 540,7 489,1 435,9 380,5 330,2 721,3 5 481,3 1955 551,5 429,1 469,1 535,2 540,4 540,8 533,2 477,7 419,5 357,4 801,4 5 655,31 1960 722,6 465,1 435,4 470,4 533,9 536,4 534,0 521,9 461,0 396,0 888,4 5 965,1 1965 722,7 605,7 475,2 439,9 470,6 531,6 532,2 525,6 506,9 438,3 1 008,8 6 257,5 1970 645,3 627,6 615,8 479,8 441,1 469,3 528,2 525,2 512,1 483,6 1 143,6 6 471,6 Män

1950 254,2 230,6 269,8 274,8 276,1 272,3 242,4 213,9 183,5 156,8 335,5 2 709,9 1955 279,9 215,1 235,4 269,8 273,0 273,0 267,8 235,9 204,4 170,4 370,4 2 795,1 1960 369,1 235,3 219,7 236,4 268,8 270,7 268,7 261,1 225,8 190,7 405,7 2 952,0 1965 369,8 307,8 241,6 222,7 236,8 267,2 268,0 263,8 252,1 212,1 460,3 3 102,2 1970 331,2 319,6 314,1 244,5 223,4 235,7 264,9 263,7 255,5 237,6 522,0 3 212,2 Kvinnor

1950 247,0 229,1 264,2 268,3 269,5 268,4 246,7 222,0 197,0 173,4 385,8 2 771,4 1955 271,6 214,0 233,7 265,4 267,4 267,8 265,4 241,8 215,1 187,0 431,0 2 860,2 1960 353,5 229,8 215,7 234,0 265,1 265,7 265,3 260,8 235,2 205,3 482,7 3 013,1 1965 352,9 297,9 233,6 217,2 233,8 264,4 264,2 261,8 254,8 226,2 548,5 3 155,3 1970 314,1 308,0 301,7 235,3 217,7 233,6 263,3 261,5 256,6 246,0 621,6 3 259,4 Gifta kv

1950 7,5 90,9 189,6 217,8 219,6 211,5 182,3 153,2 124,9 95,7 134,1 1 627,1 1955 8,3 91,4 174,3 219,4 224,7 219,1 206,3 173,3 139,6 107,4 151,0 1 714,8 1960 8,7 99,7 167,0 198,0 225,3 223,2 213,0 196,1 158,6 120,7 171,5 1 781,8 1965 7,8 132,3 186,2 187,0 200,4 227,1 218,0 202,9 178,1 136,1 195,8 1 871,7 1970 6,3 139,9 245,0 206,1 187,7 204,1 220,9 209,2 185,5 151,8 222,7 1 979,2 Ej gifta kv

1950 239,5 138,2 74,6 50,5 49,9 56,9 64,4 68,8 72,1 77,7 251,7 1 144,3 1955 263,3 122,6 59,4 46,0 42,7 48,7 59,1 68,5 75,5 79,6 280,0 1 145,4 1960 344,8 130,1 48,7 36,0 39,8 42,5 52,3 64,7 76,7 84,6 311,2 1 231,4 1965 345,1 165,6 47,4 30,2 33,4 37,3 46,2 58,9 76,7 90,1 352,7 1 283,65 1970 307,8 168,1 56,7 29,2 30,0 29,5 42,4 52,3 71,1 94,2 398,9 1 280,2

Tabellbilaga 2. Antal gifta kvinnor i procent av hela antalet kvinnor i olika ålders— grupper vid slutet av åren 1955 och 1959 samt beräknat antal vid slutet av åren 1960, 1965 och 1970

Åldersår 1955 1959 1960 1965 1970 15—19 .............. 3,7 3,3 3,0 2,6 2,4 20—24 .............. 42,7 43,4 43,4 44,4 45,4 25—29 .............. 74,6 77,0 77,4 79,7 81,2 30—34 .............. 82,7 84,2 84,6 86,1 87,6 35—39 .............. 84,0 84,9 85,0 85,7 86,2 40—44 .............. 81,8 83,6 84,0 85,9 87,4 45—49 .............. 77,7 79,9 80,3 82,5 83,9 50—54 .............. 71,6 74,7 75,2 77,5 80,0 55—59 .............. 64,9 67,1 67,4 69,9 72,3 60—64 .............. 57,5 58,6 58,8 60,2 61,7 65—69 .............. 47,2 49,0 49,2 50,2 51,1 70—w ............... 27,9 27,9 27,9 27,9 27,9

Tabellbilaga 3. Antal personer i arbetskraften i november 1960 samt beräknat antal 1950 och 1955 samt 1965 och 1970

Åldersår

14—19 20—24 25—29 30—34 | 35—39 | 40—44 | 45—49 I 50—54 | 55—59 I 60—64 | ess—w ISumma

1. OOO-tal

Samtliga 1950. . 331,8 333,7 399,5 383,4 357,7 390,3 348,4 306,2 226,8 170,7 155,6 3 404,1 1955. . . . . . . . . 334,7 305,4 353,0 384,4 371,3 401,4 390,4 344,7 260,5 190,5 155,6 3 491,9 1960. . . . . . . . . 360,3 325,9 330,9 343,2 383,8 408,8 401,1 386,4 295,8 218,5 154,8 3 609,5 1965. . . . . . . . . 300,8 415,7 365,3 327,2 352,2 414,8 409,5 398,4 336,5 249,3 158,9 3 728,6 1970. . . . . . . . . 191,6 424,3 479,0 362,2 342,6 374,8 415,6 406,4 349,7 284,0 163,2 3 793,4

Män 1950. . . . . . . . . 187,1 188,9 262,0 272,4 271,7 270,1 235,1 205,6 165,0 128,4 127,2 2 313,5 1955. . . . . . . . . 185,3 171,6 228,6 267,4 268,6 270,8 259,8 226,6 184,0 139,6 126,3 2 328,6 1960. . . . . . . . . 194,2 182,8 213,3 234,3 264,5 268,5 260,7 250,9 203,2 156,1 124,6 2 353,1 . . . . . . 160,9 232,1 234,6 220,7 233,0 265,0 260,0 253,5 226,9 173,7 127,0 2 387,4 . . . . . . 103,3 235,2 305,0 242,4 219,8 233,8 257,0 253,4 229,9 194,6 129,5 2 403,53 . . . . . . 144,7 144,8 137,5 111,0 86,0 120,2 113,3— 100,6 61,8 42,3 28,4 1 090,6 . . . . . . 149,4 133,8 124,4 117,0 102,7 130,6 130,6 118,1 76,5 50,9 29,3 1 163,3 . . . . . . 166,1 143,1 117,6 108,9 119,3 140,3 140,4 135,5 92,6 62,4 30,2 1 256,4 . . . . . . 139,9 183,6 130,7 106,5 119,2 149,8 149,5 144,9 109,6 75,6 31,9 1 341,2 1970. . . . . . . . . 88,3 189,1 174,0 119,8 122,8 141,0 158,6 153,0 119,8 89,4 33,7 1 389,5 . 2,4 34,0 73,6 72,8 46,3 74,9 58,7 50,1 20,7 7,9 448,2 . 2,8 36,7 73,6 82,0 68,8 91,8 80,5 67,7 33,6 15,8 561,0 . 3,1 42,8 75,8 81,6 87,6 106,5 96,0 88,1 49,0 25,0 664,2 . 2,9 60,2 90,1 83,5 92,6 120,2 110,3 101,7 66,0 35,8 773,3 . 2,4 67,1 125,5 97,7 98,9 117,6 122,6 114,6 79,4 47,8 885,0

. 142,3 110,8 63,9 38,3 39,7 45,3 54,6 50,5 41,0 34,4 642,4 . 146,6 97,0 50,9 34,9 33,9 38,8 50,2 50,4 42,9 35,1 602,3 . 163,0 100,3 41,8 27,4 31,6 33,8 44,4 47,4 43,6 37,4 592,2 . 137,0 123,4 40,6 22,9 26,6 29,6 39,3 43,2 43,6 39,8 567,9 . 85,9 121,9 48,6 22,1 23,9 23,4 36,0 38,4 40,4 41,6 504,5

Kvinnor

Gifta

Icke gifta

KDFOOOv-c Hv—lv—lHN HH NNNNN

..

Tabellbilaga 3 (forts.)

År

Åldersår

14—19 | 20—24 | 25—29 | 540—34 | 35—39 | 40—44 | 45_49 | 50—54 | 55—59 | 60—64 I 65—W

Män 1950. . . . 1955. . . . 1960. . . . 1965. . . . 1970. . . . Gifta kv 1950. . . . 1955. . . . 1960. . . . 1965. . . . 1970. . . .

Icke gifta kv 1950. . . . 1955. . . . 1960. . . . 1965. . . . 1970. . ..

73,6 66,2 52,6 43,5 31,2 31,9 33,6 35,3 36,9 38,5 59,4 55,7 47,3 39,7 27,9 81,9 79,8 77,7 75,4 73,6 37,4 40,2 42,9 45,5 48,0 80,2 79,1 77,1 74,5 72,5 97,1 97,1 97,1 97,1 97,1 38,8 42,2 45,4 48,4 51,2 85,7 85,7 85,7 85,7 85,7 99,1 99,1 99,1 99,1 99,1 33,4 37,4 41,2 44,7 47,4 75,9 75,9 75,9 75,9 75,9 98,4 98,4 98,4 98,4 98,4 21,1 30,6 38,9 46,2 52,7 79,5 79,5 79,5 79,5 79,5 99,2 99,2 99,2 99,2 99,2 35,4 41,9 47,7 52,9 57,6 79,5 79,5 79,5 79,5 79,5 I % av folkmängden vid årets slut

97,0 97,0 97,0 97,0 97,0 32,2 39,0 45,1 50,6 55,5 84,9 84,9 84,9 84,9 84,9 96,1 96,1 96,1 96,1 96,1 32,7 39,1 44,9 50,1 54,8 73,4 73,4 73,4 73,4 73,4 90,0 90,0 90,0 90,0 90,0 16,6 24,1 30,9 37,1 42,8 56,8 56,8 56,8 56,8 56,8

6365an MDF

44,2 44,2 44,2

37,9 34,1 30,7 27,6 24,8

..

v—dv—le—tv—u (D_INQNCD mmm-nun" OOhCDCDlO

APPENDIX B

Inkomstbildningen, det finansiella sparandet och utvecklingen på kreditmarknaden

* Av docent Börje Kragh

En framtidsbedömning av den eko- nomiska utvecklingen startar vanligen utifrån en kalkyl i företrädesvis »rea- la» termer. Inom ramen för en försörj- ningsbalans göres en preliminär av- stämning mellan å ena sidan en för- väntad tillgång på varor och tjänster och å andra sidan de uppskattade an- språken på produktionsresultatet från olika områden och för olika ändamål. Tillgångskalkylen baseras på bedöm- ningar av det framtida utbudet på ar- betskraft, av produktivitetsutveckling- en och av importbenägenheten. På ef- terfrågesidan har man som kalkylun- derlag planer och prognoser för det offentligas utgifter, för den privata sektorns investeringsutgifter på olika områden samt för exportutvecklingen. Det göres däremot på detta stadium av analysen ingen direkt prognos för den privata konsumtionsvaruefterfrå- gan, som därför i första hand blir en restpost i försörjningsbalansen. Den markerar det lediga »utrymme», som kvarstår sedan hänsyn tagits till an- språken på det totala produktions- resultatet från övriga efterfrågeområ— den.

En viktig prövning av konsistensen i försörjningsbalansen kommer därför att avse en jämförelse mellan dess »ut- rymme» för den privata konsumtionen och den efterfrågan, som kan beräk— nas föreligga under vissa förutsätt-

ningar beträffande inkomstfördelning, transfereringar och sparande. Försörj- ningsbalansen ger i och för sig ingen ledning för uppställandet av dessa för- utsättningar. De måste också bli rela- tivt godtyckliga, åtminstone när pro- gnosperioden sträcker sig över flera år. Den resulterande beräkningen av den privata konsumtionsefterfrågan bör dock ge någon uppfattning om graden av överensstämmelse med försörjnings- balansens restpost. Om den förra är avsevärt större än den senare pekar kalkylen på ett »inflationsgap», i mot- satt fall på ett »deflationsgap».

Den antydda beräkningen av de pri- vata konsumenternas (hushållens) kon- sumtion och sparande kan komplette- ras med kalkyler även för övriga sek- torers sparande. Utifrån försörjnings- balansens siffror för investerings- och konsumtionsutgifter samt förutsätt- ningarna om inkomstfördelning och transfereringar kan man beräkna den offentliga sektorns och företagssektorns inkomstöverskott dvs. deras finansiella spamade. Denna storhet ger ett mått på respektive sektorers nettoutbud på kredit. Redan i försörjn'ingsbalansens utgiftsplaner och prognoser kan den fi- nansiella utvecklingeu i viss mån ha beaktats men då mera obestämt eller intuitivt. I en med försörjningsbalan- sen koordinerad beräkning av det fi- nansiella sparandet får man emellertid

en explicit redovisning av finansie- ringsproblemen. Storleken och utveck- lingen av upplåningsbehovet (resp. av ett finansieringsöverskott) har betydel- se för företagens investeringsvilja och kan också tänkas påverka det offentli- gas utgiftspolitik En global analys kan avslöja tendenser på detta område, till vilka de enskilda företagen inte har tagit, och kanske inte har kunnat taga hänsyn i sin planering, men som vid en senare tidpunkt kan komma att påverka deras beslut. Detta måste då också beaktas vid uppställandet av för- sörjningsbalansen och kan leda till modifikationer av dess ursprungliga siffror.

I modellteori och prognospraktik negligeras ofta den finansiella utveck- lingen utom i den mån den bedömes kunna påverka räntan. Men denna har i sin tur vanligen ställning av datum i analysen. Tendenser till annan ränta än den, som svarar mot vissa (politis- ka) målsättningar, förutsättes kunna neutraliseras med penningpolitiska åt- gärder, vars sidoeffekter absorberas på kreditmarknaden utan återverkningar på den »reala» utvecklingen. Detta be- traktelsesätt kan emellertid komma att te sig speciellt orealistiskt om progno- sen avser en följd av år under vilka ensidiga utgiftsöverskott (inkomstöver- skott) inom vissa sektorer leder till en kumulerad neddragning (uppladd- ning) av finansiella tillgångar. En dy- lik utveckling måste, vid given ränta, förr eller senare påverka de investe- rings- och konsumtionssamband man från början räknat med. Härigenom aktualiseras en förändring av den eko- nomiska politiken — inklusive ränte- politiken. Men då kan man näppeligen förutsätta räntan given i systemet och måste i alla händelser ompröva de för- utsättningar, som ligger till grund för försörjningsbalansen. Den konsistens-

prövning av försörjningsbalansen, som ligger i en beräkning av sparandeför- delning och kreditbehov, kan alltså inte bara leda till korrigeringar av vissa enskilda utgiftsposter utan berör även de förutsättningar beträffande den eko- nomiska politiken, som ligger till grund för hela prognosen. Bedömningen av de kreditmarknads- mässiga aspekterna på försörjningsba- lansen bör i själva verket gå ett steg längre än till beräkningen .av det finan— siella sparandet inom olika sektorer och studiet av det sätt på vilket en (eventuellt kumulerad) snedfördelning kan tänkas påverka olika utgiftsbeslut. Möjligheten och villigheten för en viss utgiftsenhet att täcka in sig för ett kal— kylerat finansieringsunderskott kan be- ro på utbudet av just det slags kredit, som normalt tillfredsställer ifrågava- rande behov. Detta utbud kan i sin tur bero på lokaliseringen av finansierings- överskotten och de vägar på vilka des— sa kanaliseras till olika delar av kre- ditmarknaden. Som exempel på hit- hörande problem kan nämnas den rela- tiva knappheten på »långt kapital», som karakteriserade större delen av femtiotalet och som i enstaka fall för— hindrade en i och för sig både önsk- värd och i övrigt möjlig investerings- utveckling. Framväxandet av Allmänna Pensionsfonden (ATP) under 1960-ta- let antyder en modifiering men fort- satt aktualitet för dylika problemställ- ningar. Det gäller alltså här att i tid spåra upp markanta diskrepanser mel— lan kreditefterfrågans och kreditutbu- dets lokalisering, som skulle nödvän- diggöra sådana transfereringar mel- lan olika delar av kreditsystemet för vilka detta ej vore rustat. Dylika dis- krepanser kan förväntas ge utslag i form av tendenser till förskjutningar i räntestrukturen. Inom ramen för rim- liga ränteförskjutningar är emellertid

systemets elasticitet trots allt begrän- sad. En stor och oväntad belastning kunde därför betyda störningar och aktualisera ingrepp av olika slag. Den ekonomiska politiken bör därför vara betjänt av att hithörande utvecklings- tcndenser inkorporeras i den allmänna framtidsbedömningen.

Hela det analysschema, som skisse- rats ovan, representerar en relativt hög ambitionsnivå. Tyvärr är det knap- past möjligt att nå upp till denna nivå från den bräckliga grund av kunska- per om det aktuella läget och den fram- tida utvecklingen, som vi för närvaran- de förfogar över. Flera av försörjnings- balansens poster är visserligen grun- dade på relativt påtagliga tendenser, vars missvisningar måste hålla sig inom vissa rent fysiskt bestämda gränser. En del poster (t. ex. vissa transfere- ringar) i den kalkyl, som leder fram till det finansiella sparandet inom olika sektorer, kan också beräknas relativt säkert. Men felmarginalerna blir ge- nast bra mycket större, när man skall prognosticera t. ex. inkomstfördelning och sparbenägenhet. I kalkylen för själva det finansiella sparandet kumu- leras ett flertal felkällor, och endast stora utslag kan ge anvisningar om de problem man står inför på finansie- ringssidan. Men man får likväl ett kor- relat till försörjningsbalansen, som bland annat kan nyttjas till att klar- göra hur olika former av ekonomisk politik _ 'i första hand finanspolitik — kan tänkas påverka de i försörj- ningsbalansen presenterade plan- och prognossiffrorna.

Eftersom prognosen för det finansi- ella sparandets fördelning på sektorer i sin tur representerar utgångspunkten för den fortsatta analysen av efterfrå- gan och utbudet på delområden av kreditmarknaden, så förstås att denna kalkyl inte kan bli mycket mer än en

pedagogisk exercis av olika utveck- lingsalternativ. Detta så mycket mer som redan utgångsläget statistiskt sett i vissa betydelsefulla avseenden inte kunnat kartläggas. Icke desto mindre finns även på detta analysfält vissa fasta hållpunkter. Signifikativa utslag eller frånvaron därav — kan antyda riktlinjer för den ekonomiska politi— ken _ i första hand penningpolitiken _ eller inkonsistenser i de grundläg- gande förutsättningarna.

I det följande avsnittet kommer den provisoriska försörjningsbalansen — provisorisk i alla händelser med hän- syn till siffran för den privata konsum- tionen _ att tas till utgångspunkt för en beräkning av sparandefördelning och finansieringssaldon. I anslutning därtill diskuteras möjligheten av ett »gap» och av skevheter i fördelningen av det finansiella sparandet. I ett av- slutande avsnitt föres analysen däref- ter vidare genom en koordinerad redo- visning av utbudet och efterfrågan inom olika delar av kreditmarknaden. I samband därmed diskuteras också riskerna för balansbrister på detta om- råde. Det är emellertid hela tiden i hög grad fråga om presentationen av ett analysschema, som tillsvidare blott kan illustreras med mycket bristfälliga da- ta, men som undan för undan bör kun— na göras till ett alltmer användbart prognosinstrument.

Inkomster, utgifter och sparande Sont utgångspunkt för analysen har använts försörjningsbalansens poster för 1960 och motsvarande prognoser för 1965.1 Det är i princip fråga om en

1 Av beräkningstekniska orsaker _ bl.a för att få överensstämmelse med andra från natio- nalräkenskaperna hämtade och här i fortsätt- ningen använda uppgifter _ har på några punkter i detta appendix använts siffror, som något avviker från de som förekommer i avd. 3. Skillnaderna är emellertid mycket obetyd- liga och påverkar icke resonemanget i texten.

beräkning i 1960 års priser, men vissa justeringar måste göras med hänsyn till redan förutsedda prisstegringar. Mellersta kolumnen i tabell 1 visar den ojusterade fastpriskalkylen. I den juste- rade beräkningen har den offentliga konsumtionen (och därmed bruttona— tionalprodukten) för 1965 uppräknats med hänsyn till en antagen 3-procen- tig lönestegring. Avvikelsen i beräk- ningssättet sammanhänger därmed att, som grundantagande för inkomstför- delningen, genomsnittslönerna i den privata sektorn förutsättes stiga i takt med produktiviteten, dvs. omkring 3 procent årligen. I våra nationalräken- skaper räknar man emellertid av olika anledningar inte med någon produk- tivitetsstegring i den offentliga sek- torn, och därför ger ett fastprisanta- gande för denna sektor inte utrymme

för någon implicerad lönestegring. När man skall föra försörjningsbalan- sens prognos över i ett resonemang om inkomster, utgifter och sparande sektorsvis blir det å andra sidan nöd- vändigt watt explicit ta hänsyn även till de stats- och kommunalanställdas löne- utveckling. Denna har här helt enkelt antagits följa utvecklingen i den priva— ta sektorn. Inom ramen för försörj- ningsbalansen kan motsvarande upp- justering uppfattas som ett uttryck för att produktivitets- och kvalitetsförbätt- ringar till äventyrs kan uppträda även inom den offentliga sektorn. Den för kalkylen grundläggande förutsättning— en om en »given» ekonomisk politik innebär vidare att man måste ta hän- syn till den sannolika priseffekt, som följer av den beslutade men först vid årsskiftet 1961/62 ikraftträdande skat-

Tabell 1. Försörjningsbalans 1960 och prognos för 1.965

Miljoner kronor

1960 1965 1965 (1960 års priser) (justerade priser) Tillgång Bruttonationalprodukt ................ 68 500 83 500 85 600 Import ............................. 14 900 20 050 20 050 Summa 83 400 103 550 105 650 Användning Bruttoinvestering .................... 21 760 26 550 26 850 Lagerökning ......................... 1 380 1 000 1 000 Export ............................. 14 450 20 300 20 300 Offentlig konsumtion ................. 8 850 10 800 11 900 Privat konsumtion ................... 36 960 44 900 45 600 Summa 83 400 103 550 105 650

Anm. Försörjningsbalansens siffror i 1960 års priser är i stort sett identiska med dem som presenterats i avd. 3. Vissa smärre avvikelser sammanhänger därmed att man i avd. 3 kunnat taga hänsyn till enstaka revideringar i nationalräkenskaperna för 1960. Eftersom en konsistent revidering ännu ej föreligger av alla de poster, som behövs för beräkningarna i detta avsnitt, har de oreviderade siffrorna genomgående kommit till användning. Detta har medfört att även några av prognossitfrorna för 1965 skiljer sig från de i avd. 3 använda. Skillnaderna är emellertid obe- tydliga och 1igger väl inom ramen för de ytterligare revideringar av nationalräkenskaperna man erfarenhetsmässigt kan ha att räkna med.

Siffrorna för bruttoinvesteringen samt för den offentliga och privata konsumtionen i »juste— rade priser» inkluderar de prishöjningar, som beräknats motsvara förhöjningen av allmänna varuskatten och bensinskatten vid årsskiftet 1961/62. Dessutom har den offentliga konsumtio- nen uppräknats med en miljard kronor, Vilket motsvarar en årlig löneökning på omkring 3 pro- cent i den offentliga sektorn.

teomläggningen. Bruttoinvesteringen, den offentliga konsumtionen och den privata konsumtionen har därför räk- nats upp med den för respektive varu- områden beräknade merbeskattning, som sammanhänger med förhöjningen av allmänna varuskatten och av bensin- skatten. Det är i och för sig realistiskt att räkna med ytterligare prisstegringar utöver de här beaktade, i synnerhet som priserna under 1961 redan stigit över basårets nivå. Erfarenhetsmässigt

fall i framtiden ter sig mycket osanno- likt. Det är emellertid svårt att kalkyl- mässigt motivera någon "specifik »nor- mal» prisstegringstakt, vadan grund— beräkningarna i fortsättningen kommer att göras med utgångspunkt från det justerade prisantagande för 1965 års försörjningsbalans, som redovisas i ta- bell 1. Innebörden av alternativa pris- antaganden skall dock beröras längre fram.

I anslutning till försörjningsbalansen

vet man ju, att ett kompenserande pris- presenteras i tabell 2 en kalkyl för in—

Tabell 2. Inkomster, utgifter och sparande 1960 och 1965 Miljoner kronor

ri—l

050132-

7. 8.

9. 10.

11.

A- Offentliga B. Privat. och myndigheter offentliga företag & Hushåll D" Summa 1960 1965 1960 1965 1960 1965 1960 1965 . Bruttoinkomst .. 21 818 27 700 46 681 57 900 68 499 85 600 . Direkta skatter. 11 918 14 350 _ 1 146 _ 1 730 _ 10 772 — 12 620 . Indirekta skatter minus subven- tioner ....... 6 331 9 200 _ 6 331 _ 9 200 . Transfereringar. _ 4 589 _ 6 100 355 400 4 234 5 700 . Avgifter ....... 1 026 1 250 _ 199 _ 220 _ 827 _ 1 030 . Räntor och ut— delningar (netto) m.m. . _ 168 _ 400 _ 432 _ 300 600 700 Försäkringsnetto — 981 _ 1 400 _ 1 182 2 600 _ 201 _ 1 200 Disponibel in- komst (summa 1_7) ........ 13 537 16 900 15 247 19 250 39 715 49 450 68 499 85 600 Konsumtion . . . 8 855 11 900 607 700 36 349 44 900 45 811 57 500 Bruttoinveste- ring ......... 4 692 6 000 18 444 21 850 23 136 27 850 Finansiellt spa— rande (8-9-10) — 10 _ 1 000 — 3 804 — 3 300 3 366 4 550 _448 250

Anm. Siffrorna för 1960 är hämtade från Konjunkturläget maj 1961, tabell 1 sid. 14D och tabell 9 sid. 28”. Siffrorna för 1965 bygger på nedan redovisade antaganden.

1. Bruttoinkomsl. Det grundläggande antagandet är att både företagens bruttoinkomster och lönesumman i privata sektorn stiger i takt med bruttonationalprodukten dvs. med 4 procent årligen. Ökningen i nämnda lönesumma motsvarar dels en årlig med produktivitetsstegringen parallell ökning av genomsnittslönen med dryga 3 procent dels en årlig ökning av sysselsättning- en på något mindre än en procent. Ökningen av inkomstsumman på 4 procent förutsättes inkludera arbetsgivarnas inbetalningar för ATP och sjukförsäkring. Därtill kommer emellertid även ökningen av lönesumman i den offentliga sektorn, som stiger dels volymmässigt med 4 procent per år och dels på grund av en antagen lönestegring med 3 procent per år. Lönesummans stegring inom denna sektor blir alltså omkring 7 procent och totala ökningen i hushållsinkomstema omkring fyra och en halv procent årligen. Förutsättningen om konstans i inkomstfördelningen avser i princip endast fastpriskalkylen. Detta beräkningssätt innebär att företagen antages »bära» den ökning av de indirekta skatterna, som följer av ökad utgiftsvolym vid oförändrade skattesatser. Den merbelastning, som samman- hänger med förhöjningen av de indirekta skattesatserna vid årsskiftet 1961/62 har däremot

komst-, utgifts- och sparandefördelning väl som kreditinstitut av olika slag. för tre huvudsektorer: den offentliga (I fortsättningen skall emellertid före- sektorn, hushållssektorn och företags- tagssektorn brytas upp på delsek- sektorn. Redovisningen följer här na- torer.) Den offentliga sektorn kan, för tionalräkenskapernas sektoravgräns- år 1960, uppdelas på statliga och kom- ning. Företagssektorn inkluderar så- munala myndigheter. För 1965 måste lunda de offentliga affärsverken lika- emellertid en dylik uppdelning bli

förutsatts bli övervältrad på det sätt som angives av den prisjusterade försörjningsbalansen i tabell 1. I tabell 2 har hela den av skatteomläggningen betingade prishöjningen av brutto- nationalprodukten således lagts in i företagsinkomsten (post 1 B) för att sedan betalas tillbaka till det offentliga (3 B). Endast den de], som faller på den privata bruttoinvesteringen (10 B), kommer därmed att belasta företagen.

2. Direkta skatter. På grund av skatteomläggningen ökar hushållens direkta skatter (inkl. sjukförsäkringsavgifterna) långsammare än bruttonationalprodukten trots progressiviteten i den statliga inkomstskatten för fysiska personer. Den årliga ökningstakten blir omkring 3 procent jämfört med en ökning på omkring fem och en halv procent vid de för 1960 gällande skatteskalor— na. I siffrorna för företagens direkta skatt ingår även en korrektion med hänsyn till efterskotts- betalningar, varigenom nationalräkenskapens siffror ställes på »kassabas». Korrektionen var ovanligt stor 1960 (375 mkr) och har för 1965 uppskattats till 120 mkr.

3. De indirekta skatterna (inkl. tullarna) har beräknats stiga betydligt snabbare än brutto- nationalprodukten. Detta sammanhänger dels med skiljaktigheter i utvecklingstakten på om- råden med olika indirekta skatte- och tullsatser, dels med förhöjningen av allmänna varuskatten och av bensinskatten vid årsskiftet 1961/62. För subventionerna föreligger särskilda beräkningar för bostadsrabatter, ränteeftergifter på bostadslån m. m.

4. Transfereringarna. I princip har hänsyn endast tagits till redan fattade utgiftsbeslut (inkl. höjningen av barnbidragen 1961/62) samt sådana förutsedda förändringar som befolkningens tillväxt och åldersfördelning. Folkpensionerna har t. ex. beräknats med hänsyn till den för- väntade befolkningsökningen i pensionärsåldrarna samt de beslutade standardlyften 1962—64. Transfereringarna från offentliga myndigheter till företagssektorn avser nettot av investerings- bidragen till de offentliga affärsverken och dessas inlevererade vinster.

5. Avgifter. Här ingår bland annat viss upphörd i den statliga och kommunala verksamheten. (Domstolsavgifter, landstingsavgifter vid sjukhusen, anslutningsavgifter för vatten, avlopp och elektricitet etc.). Dessa avgifter har förutsatts växa i takt med bruttonationalprodukten.

6. Räntor och utdelningar. Prognosen för det offentligas utgifter och inkomster antyder en årlig upplåning åren 1961—65 av storleksordningen en och en halv miljard (jämför tabell 6 nedan). Ökningen av ränteutgifterna år 1965 jämfört med 1960 skulle då komma att uppgå till omkring 400 mkr förutsatt ett ränteläge på 5 procent och ingen nämnvärd förändring i genomsnittliga för- räntningen av nu utestående statsskuld. Hänsyn bör också tagas till någon ökning av statens ränteintäkter från bostadslånegivningen och till en erfarenhetsmässig ökning av kommunernas netto av räntor och utdelningar. (Detta netto innehåller också en stor, ej identifierbar restpost för kommunerna). Nettot för hushållens räntor och utdelningar inrymmer kapitalintäkterna enligt taxeringsstatistiken samt diverse låneräntor. Saldot har under senare år ökat relativt obetydligt och oregelbundet. Ökningen 1960—65 har satts till 100 mkr, varefter företagssek- torns saldo framkommer som restpost.

7. Försäkringsnettot. Totala inbetalningen till ATP beräknas 1965 (vid en årlig löneökning på drygt 4 procent) komma att uppgå till 2 450 mkr. Det offentligas inbetalning av ATP premier uppgick 1960 till 115 mkr. Fördelat efter lönesummorna skulle det offentligas andel av den totala inbetalningen 1965 komma att uppgå till omkring 400 mkr _ alltså en ökning med nära 300 mkr. Härtill kommer en ökning av det offentligas bidrag till sjukförsäkringen med omkring 25 mkr årligen. Hushållssektorns premienetto inkluderar arbetsgivarandelen av ATP och sjukförsäkring samt nettot på privata liv- och pensionsförsäkringar. Ökningen av premieinbetalningen 1960—65 från privata arbetsgivare till ATP minus pensionsutbetalningar år 1965 beräknas till omkring 1 500 mkr (1 690 minus 190). Utfallna sjukförsäkringar ökar enligt vad ovan sagts med omkring 120 mkr. Slutligen har beträffande de privata liv- och pensionsförsäkringarna premienettot beräknats minska med bortåt 400 mkr mellan 1960 och 1965. I (mycket) runt tal ökar därmed det till företagssektorn (försäkringssektorn) inbetalda premienettot med en miljard. Försäkrings- nettot för företagssektorn är saldot mellan den offentliga sektorns och hushållssektorns netton. 9—10. Konsumtion och investering. Motsvarande siffra har redovisats i tabell 1. Företagens konsumtion avser väsentligen banktjänster och har antagits stiga ungefär i takt med bruttonatio- nalprodukten.

mycket godtycklig. Det föreligger vis- serligen vissa uppskattningar av utgifts- utvecklingen, vilka kan inkorporeras i försörjningsbalansen, men fördelningen av motsvarande utgiftsfinansiering svä— var ännu i luften.

De antaganden som gjorts beträffan- de förändringarna 1960—65 i olika pos- ter redovisas i tabellkommentaren. Här skall dock innebörden och rimlig- heten av vissa grundläggande förut- sättningar närmare diskuteras. Det bör påpekas att precisionen av vissa poster ofta är särdeles illusorisk. Detta gäller särskilt vissa summasiffror, som kan ha erhållits genom addering av poster, av vilka en del kan beräknas med rela- tivt hög grad av säkerhet medan andra har en felmarginal, som kan uppgå till flera hundra miljoner kronor.

Den grundläggande förutsättningen för inkomstfördelningen är att både företagens: och hushållens inkomster utvecklas i samma takt som bruttona- tionalprodukten (jämför här anmärk- ningarna till tabell 2). Inkomstfördel- ningen och »vinstmarginalen» förblir alltså såtillvida oförändrade. Antagan- det rcser frågan om utgångsåret — 1960 — i berörda hänseende kan förut- sättas vara i någon mening »normalt». Detta synes också vara fallet nämligen i den mån man kan använda genom- snittet av föregående års vinstmargi- naler som kriterium.1 Det är emellertid uppenbart, att ett flertal faktorer kan påverka denna fördelning och att även små procentuella förskjutningar kan få betydande effekt på konsumtions- och »sparandeutveckling.

Antagandet om inkomstfördelningen framstår emellertid som särskilt arbi- trärt, eftersom däri skall inläggas även en bedömning av incidensen av kost- naden för ATP. Här har nu förutsatts att lönerna inklusive de privata före- tagens ATP-avgifter (och övriga ar-

betsgivaravgifter) kommer att stiga i takt med bruttonationalprodukten. Ök- ningen i arbetsgivaravgifterna ligger alltså med i löneökningen från 46 681 mkr år 1960 till 57900 mkr år 1965. Avgiftsökningen beräknas uppgå till drygt en och en halv miljard, vilket innebär att i den privata sektorn löne- summan exklusive ATP förutsättes stiga blott med omkring tre och en halv procent årligen, dvs. långsammare än bruttonationalprodukten. I kontoupp- ställningen i tabell 2 registreras av- bränningen på lönesumman formellt på det sättet att premierna till ATP läggs in i försäkringsnettot (post 7C) och påverkar detta i negativ riktning.

Om man nu i stället låter ATP »bä- ras» av företagssektorn, erhålles en an- nan fördelning mellan företag och hus- håll av de disponibla inkomsterna och av det finansiella sparandet än den i tabell 2 angivna. Det är svårt att a priori yttra sig om sannolikheten av det ena eller andra ytterlighetsfallet respektive av mellanliggande alterna- tiv. Osäkerheten i denna bedömning sprider sig bland annat till prognosen för hushållens konsumtionsefterfrågan. Man får också här nöja sig med att dis- kutera ett ganska utbrett knippe av möjliga utvecklingslinjer.

En viktig principfråga vid uppgöran- det av prognosen avser förutsättning- arna för den ekonomiska politikens utformning. Här har nu beträffande det offentligas finanser helt enkelt an- tagits att vid början av 1962 gällande skattesatser, avgifter etc. kvarstår oför- ändrade. Analogt förutsättes ränteläget

1 En beräkning av kvoten mellan »saldotv i företagssektorns produktionskonto (natio- nalräkenskaperna tabell 15; l:5) och samma sektors lönesumma (I:1) ger värden, som för åren 1953—60 ligger mellan 0,73 och 0,77. För år 1960 (och även 1956—58) är värdet 0,74. För åren före 1953 ligger siffrorna emellertid högre.

förbli oförändrat. Man kan spekulera om tendenserna t. ex. i fråga om statsut- gifterna på vissa områden och söka in- korporera hänsynstagande härtill i pro- gnosen. Det synes emellertid rimligare att i »första omgången» arbeta under förutsättningen av en i utgångsläget låst politik för att sedan eventuellt diskutera de modifieringar av politiken, vilka framstår som motiverade bland annat med hänsyn till prognosutfallet.

Även förutsättningarna beträffande prisutvecklingen kan utformas på olika sätt. Här har, med undantag för effek- ten av den indirekta skattehöjningen, antagits oförändrad prisnivå över hela perioden, vilket i och för sig är föga realistiskt. Under perioden 1955—60 steg konsumtionspriserna med nära 4 procent årligen, och prisstegringen har fortsatt under 1961. Det ligger alltså nära till hands att räkna med en lik- nande utveckling för perioden 1960— 65 eller arbeta med alternativa anta- ganden härom. Men i första hand skul- le detta blott innebära att man på de flesta områden finge göra en meka- nisk uppräkning av inkomster och ut- gifter i takt med den antagna pris- proeenten. Och på de områden där det finns anledning att räkna med olika reaktioner och olika »reala» utveck- lingar vid viss prisstegring respektive vid priskonstans, där vet vi för litet om dessa olikheter för att kunna införa särskilda antaganden härom. Skillna- der kan uppkomma t. ex. beträffande inkomstfördelningen, hushållens kon- sumtionsbenägenhet och det offentligas utgiftsvolym — men här har ändå re- dan de använda förutsättningarna en sådan grad av osäkerhet, att en finslip- ning i berörda avseenden skulle vara illusorisk. Den använda förutsättning- en om »oförändrad politik» innebär emellertid åtminstone på ett område en viktig skillnad mellan ett priskon—

stans- respektive prisstegringsalterna- tiv. Skillnaden avser statens intäkter av respektive hushållens utgifter för direk- ta skatter vid oförändrade (progressi— va) skatteskalor. Vid en parallell lyft— ning av priser och nominallöner, som lämnar reallöneutveeklingen intakt, re- duceras den disponibla reallönen, allt- eftersom löntagarna åker upp på högre marginalskattenivåer. Ceteris paribus ökar då det offentligas finansiella spa- rande och minskar hushållens (reala) konsumtionsefterfrågan. Detta är alltså en priseffekt, som bland annat bör be- aktas vid bedömningen av balansen på konsumtionsvaruområdet.

Totalsiffrorna i kontouppställningen för inkomst- och utgiftsfördelning i tabell 2 stämmer överens med motsva- rande poster i den prisjusteradc för- sörjningsbalansen i tabell 1. I samma- kolumnen längst till höger i tabell 2 svarar total bruttoinkomst och total disponibel inkomst mot bruttonational- produkten i tabell 1. (Bruttoinkomst och disponibel bruttoinkomst är lika, eftersom endast interna transfereringar har beaktats i tabell 2.) Samma över— ensstämmelse gäller även för total kon- sumtion, total investering samt bytes- balansens överskott. Detta senare är lika med hela samhällsekonomins fi- nansiella sparande och återfinnes längst ncr till höger i tabell 2. På ra— derna 8 och 11 redovisas den beräkna- de sektorfördelningen av de dispo- nibla inkomsterna och det finansiella sparandet. Frågan är nu, ifall man ut- ifrån den sektorsvisa konfrontationen mellan å ena ;sidan försörjningsbalan- sens utgiftsposter för konsumtion och investering och å andra sidan de här- ledda siffrorna för inkomster och spa- rande kan säga något om rimligheten och konsistensen i hela kalkylen.

Det bör först erinras om att i ta-

bell 2 siffran för hushållens konsum- tion avser försörjningsbalansens rest- post (efter avdrag för företagens kon- sumtion). Passar denna konsumtions- nivå (44 900 mkr) ihop med hushållens framräknade inkomster (49450 mkr)? Det resulterande inkomstöverskottet (sparandet) ligger, som framgår av ta- bellen, omkring 1 200 mkr över sparan- det för 1960 och kan jämföras med en ökning av de disponibla inkomsterna på nära 10 mnkr. Vid denna jämförel- se har man emellertid att ta hänsyn till för det första att sparandet 1960 var ovanligt stort och för det andra att tillkomsten av ATP kan tänkas minska inte bara det privata försäkringsspa- randet utan även övrigt finansiellt sparande.

Hushållssparandet låg särskilt högt år 1960 som följd av konsumtionsök- ningen före införandet av omsättnings- skatten årsskiftet 1959/60. Sålunda var genomsnittliga sparkvoten (exkl. för- säkringssparandet) 8,5 procent 1960 mot blott 4,6 procent 1959. Om man på de disponibla hushållsinkomsterna 1960 applicerar en genomsnittlig spar— kvot på 7 procent, vilket är något hög- re än medeltalet 1959/60 men lägre än t. ex. åren 1955 och 1957, skulle det »korrigerade» sparandet för 1960 upp- gå till omkring 2800 mkr i stället för 3400 mkr. Den sparökning, som år 1965 skall ge balans mellan konsum- tionsefterfrågan och »konsumtionsut- rymme» blir då 1 750 (=4550— 2800), vilket ger en marginell spar- kvot på omkring 0,18. Det är mycket svårt att göra någon meningsfull utsa- ga om den »normala» marginella spar- kvoten bland annat därför att beräk- ningar av den historiska sparkvoten inte är entydiga. De kan beräknas på olika sätt, och beräkningens resultat växlar dessutom med det studerade tidsavsnittet. En uppskattning för pe-

rioden 1954—60 i fasta priser visar en marginell sparkvot (exkl. försäkrings- sparandet) på 0,20.1 Om denna spar- kvot anses representativ även för pe- rioden 1960—65 —— ett i och för sig ganska godtyckligt antagande — skulle konsumtionsefterfrågan bli omkring 200 mkr mindre än det i försörjningsbalan— sen redovisade utrymmet. Detta belopp ligger naturligtvis helt inom felmargi- nalerna för de beräkningar det här är fråga om. Man skulle därför i stort sett kunna säga att kalkylen pekar på approximativ balans på konsumtions- varumarknaden och såtillvida på kon- sistens i den preliminära försörjnings- balansen.2

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att notera storleksordningen och riktningen av den effekt på kon— sumtionsefterfrågan, som skatteomlägg- ningen vid årsskiftet 1961/62 kan be- räknas få. Om de ovan utförda kalky- lerna för 1965 göres med utgångspunkt från de 1960 gällande skattenormerna, erhålles ett »deflationsgap» på kon- sumtionsvarumarknaden om drygt en halv miljard. Skatteomläggningen har alltså medfört en reduktion ,av den de- flationsskapande effekt, som progres- siva skattesatser .i och för sig har un- der perioder av stigande inkomster.3

1 Konjankturläget februari 1961, sid. 25. * Som ett kuriosum kan här noteras, att med de revideringar av försörjningsbalansen, som kommit till användning i avd. 3 —— jämför anm. sid. 184 —— skulle kalkylen ovan resulterat perfekt balans mellan konsumtionsefterfrågan och konsumtionsutrymme. Den för denna kal- kyl relevanta revideringen består nämligen i en justering uppåt av överskottet på bytesba- lansen för 1965 på omkring 200 mkr och som konsekvens härav en reducering av konsum- tionsutrymmet med motsvarande belopp. 3 Vid oförändrade normer för beskattningen av fysiska personer skulle progressiviteten år 1965 — vid den antagna inkomstutvecklingen — ha medfört en merbeskattning på 600—700 mkr. Omläggningen av den direkta beskatt- ningen kan i och för sig beräknas ha haft en betydligt kraftigare effekt i motsatt riktning

Denna effekt kommer emellertid åter till synes, om genom en inflatorisk ut- veckling nominalinkomsterna stiger snabbare än vad som här förutsatts.

Antag att priserna (och därmed no— minallönerna) stiger med 3 procent årligen och att alla inkomster och ut- gifter utom inkomstskatter räknas upp motsvarande. För inkomstskatten gäl- ler automatiskt en högre stegringstakt. För det här studerade inkomstlyftet har marginalskatten beräknats ligga omkring 0,30. Hushållens disponibla realinkomst kommer härigenom att re- duceras med drygt en halv miljard kronor jämfört med det i tabell 2 illu- strerade fallet med prisstabilitet och approximativ balans. Vid denna lägre reält disponibla hushållsinkomst och ett marginalsparande på 0,20 resulte- rar kalkylen i ett efterfrågeunderskott på konsumtionsvarumarknaden på om- kring 700 mkr.

De ovan redovisade beräkningarna av deflationsgapet representerar emel- lertid varianter .av ett ytterlighetsfall såtillvida som hushållssektorn förut- satts »bära» kostnaden för ATP och dennas uppbyggnad dessutom förut- satts lämna sparbenägenheten oföränd- rad. I den grundkalkyl, som pekade på ungefärlig balans vid den »historiska» sparkvoten (exkl. försäkringssparan- det) på 0,20, kommer tydligen en av ökningen av ATP-sparandet betingad sänkning av kvoten för övrigt sparande att ge utslag i form av ett inflations- gap. Varje sänkning av den 20-pro- centiga sparkvoten med en procenten- het betyder en efterfrågeökning på om- kring 100 mkr. Skulle hela nettoök- ningen av försäkringssparandet (inklu— derande nettot både för ATP samt för privata liv- och pensionsförsäkringar) leda till motsvarande bortfall av öv— rigt sparande uppkommer ett infla- tionsgap på omkring en miljard. Några

tydliga tendenser till dylik sparande— kompensation har dock hittills ej kun— nat iakttas.

Om företagsscktorn bekostar ATP och löneinkomsterna ograverade stiger i takt med bruttonationalprodukten får man en betydligt större disponibel hushållsinkomst än den i tabell 2 an— givna, och följaktligen också — även vid oförändrad marginell sparkvot på 0,20 — en större konsumtionsefterfrå- gan. Det resulterande inflationsgapet kan beräknas bli av ungefär samma storleksordning som i det nyss be- skrivna fallet av en mot ökningen i försäkringssparandet svarande ned— gång av övrigt sparande.

Det är tydligt att en rad ovägbara faktorer påverkar efterfrågeutveckling- en på konsumtionsområdet. A priori skulle man utifrån den här gjorda för- utsättningen om samma tillväxttakt för bruttonationalprodukten och den pri- vata konsumtionen kunna räkna med tendenser till ett deflationsgap. Detta följer därav att man på hushållsinkoms- terna applicerar marginella skatte- och sparkvoter, som är större än respektive genomsnittskvoter. Tendensen till de— flationsgap förstärkes om man dess-

Forls. fr. sid. 18.9. och inneburit en lättnad på omkring 1 100 mkr. Härtill kommer en ökning av transfereringarna på omkring 200 mkr. Vid en 1 300 mkr lägre disponibel hushållsinkomst än den i tabell 2 angivna skulle konsumtionsefterfrågan med marginella sparkvoten 0,20 sjunka tillbaka 1 050 mkr. Från tabellens »konsumtionsutrym- me» skall emellertid dras den av omsättnings- skattens höjning betingade prisstegringen på 700 mkr. »Deflationsgapet» skulle alltså utan skatteomläggning ceteris paribus vara 350 mkr större än de 200 mkr, som framräknats ur tabellsiffrorna. Det bör emellertid också be- märkas att bakom nettoeffekten av skatte— omläggningen också döljer sig en omfördelning av de disponibla inkomsterna till fördel för de lägre inkomsttagarna. Av denna anledning skulle man även kunna räkna med en minsk- ning av sparkvoten och därmed också med ytterligare minskning eller eliminering av det kalkylerade deflationsgapet.

utom räknar med prisstegringar. Som speciell deflationsgapseffekt tillkom— mer den omständigheten att incidensen av ATP kan ta formen av eftersläpande hushållsinkomster. I det aktuella fallet kan emellertid mot deflationstendenser- na ställas effekten av skatteomläggning- en samt möjligheten av att pensionsspa- randet minskar övrigt sparande. Det bör också bemärkas att eftersom ut- gångsläget för konsumtionen 1960 kan antas ha legat onormalt lågt, den »jus- terade» konsumtionen inte kommer att öka i takt med bruttonationalproduk- ten. Årliga ökningen från en revide- rad konsumtionssiffra för 1960 till det beräknade utrymmet för 1965 blir i själva verket 3,7 procent i stället för 4,0 för hela bruttonationalprodukten. Med den sistnämnda tillväxttakten skul- le konsumtionsutrymmet 1965 bli om- kring en halv miljard större.

De ovan behandlade typfallen anger möjligheten av en balansbrist på kon- sumtionsvaruområdet på i en halv till en miljard kronor. Detta kan jämföras med den balansbrist, som skulle upp- komma vid en avvikelse mellan till- växttakten i bruttonationalprodukten och utrymmet för den privata konsum— tionen, dvs. vid en annan tillväxttakt på de övriga bruttonationalprodukt- komponenterna än den i försörjnings- balansen antagna. En skillnad i pro- centuella årliga ökningen mellan brut- tonationalprodukten och konsumtions- utrymmet på en procent (dvs. 4 pro- cent för bruttonationalprodukten och 3 procent för konsumtionen) skulle —— vid given inkomst och efterfrågan — motsvara en förskjutning i konsum- tionsvarubalansen på 1- 2 miljarder kronor. Storleksordningen av effekten i miljoner kronor redan av en diffe- rens av några tiondels procent anty— der att tillväxten av konsumtionsut- rymmet skulle komma att betyda mer

för balansen på konsumtionsvaruom- rådet än de på efterfrågesidan opere- rande faktorer, som ovan diskuterats. En sådan avvikelse från den »reala» prognosen skulle m.a.o. motivera en förändring i den här förutsatta ekono- miska politiken.

Den offentliga sektorns finansiella sparande visar en förändring från unge- färlig balans 1960 till ett underskott på omkring en miljard kronor år 1965. I det prisstegringsfall, som ovan be- handlats, skulle emellertid det offent- ligas intäkter från den progressiva in- komstskatten komma att öka lika myc- ket som hushållens beräknades minska eller omkring 700 mkr. Ceteris paribus skulle det offentliga härigenom kom- ma i närheten av den balans, som kän- netecknat åren 1960 och 1961. En viss avbränning kan dock tänkas uppkom- ma på de indirekta skatterna, som näm- ligen tenderar att sacka efter v'id rena prisstegringar. Sambandet mellan ut- vecklingen av det offentligas finanser och det framtida läget på kreditmark- naden kommer att beröras i det följan- de avsnittet.

Företagssektorns finansieringsunder- skott minskar med omkring en halv miljard kronor enligt kalkylen i tabell 2. Denna förbättring är emellertid av flera anledningar endast skenbar.. I viss mån som en motsvarighet till den onormalt låga privata konsumtionen möter man år 1960 en abnormt hög lagerinvestering inom företagssektorn. Den uppgick till 1400 mkr mot en minskning på 400 mkr 1959. En lägre, mer normal lagerökning skulle i och för sig ha medfört en motsvarande re- duktion av finansieringsunderskottet. Redan en reduktion till den för 1965 antagna lagerökningen (1 000 mkr) skulle innebära att företagssektorns finansiella sparande skulle bli ungefär lika stort för de bägge jämförelseåren.

Tabell 3. Inkomster, utgifter och sparande inom företagssektorn 1960 och 1965 Miljoner kronor

C. Offentliga D. Enskilda Ö A. Offentliga .. försäkr.- försäkr.- E. vriga affärsverk B' Bostäder inrätt- inrätt- företag ningar ningar 1960 1965 1960 1965 1960 1965 1960 1965 1960 1965 1. Brulloinkomst. . . (3 139) (3 600) (1 246) (1 500) 17 433 22 600 2. Skatter, transfe- reringar och avgifter ...... 355 400 — 7 676 _— 11 150 3. Räntor ........ 12 400 476 700 — 920— 1 400 4. Försäkringsnetto 505 2 300 580 200 97 100 5. Disponibel in- komst (summa 1———4) ........ 3 494 4 000 1 246 1 500 517 2 700 1 066 900 8 984 10 150 6. Konsumtion. . . . 607 700 7. Bruttoinveste- ring ......... 3 494 4 000 4 270 5 300 10 680 12 550 8. Finansiell! spa- rande (5-6-7). . O O —— 3 024 —— 3 800 517 2 700 1 056 900 _ 2 3.53 — 3 100

Anm. Sektorn »privata och offentliga företag» i tabell 2 har här uppdelats på delsektorer. Sum- man av de olika posterna för delsektorerna är alltså lika med motsvarande post för hela sektorn.

1. Brultoinkomst. De offentliga affärsverkens odisponibla inkomst» är satt lika med deras brutto- investeringar. Deras finansiella sparande har alltså förutsatts vara noll. I bruttoinkomsten kom— mer att ingå även nettotransfereringen från offentliga myndigheter; jämför post 4 B i tabell 2. Kalkylen för bostadssektorn för 1960 utgår från det kreditmarknadsstatistiskt registrerade finan- siella (minus _) sparandet. Differensen mellan bostadsinvestering och bostadsupplåning har satts lika med sektorns »bruttoinkomst». Bruttoinkomsten för restsektorn — »övriga företag» —- är lika med hela sektorns bruttoinkomst (enl. tabell 2) med avdrag för övriga delsektorers bruttoinkomst.

2. Skatter, transfereringar och avgifter har direkt hämtats från motsvarande poster i tabell 2.

3. Räntor. För de två försäkringssektorerna har här angivits de beräknade kapitalinkomsterna vid 5 procent förräntning för ATP och 6 procent för livförsäkringsbolagens nyplaceringar. (Vid 6 procent förräntning även för ATP kommer de offentliga försäkringsinrättningarnas ränteintäkter för 1965 att ligga ungefär 100 mkr högre än tabellens siffra.) Räntenettot för »övriga företag» fram- kommer som restpost. I kapitalinkomsterna ingår även förvaltningskostnader m. ni. som negativ post.

4. Försäkringsnellol för försäkringssektorerna är beräknat i enlighet med de antaganden, som re- dovisas under post 7 i tabell 2. »Övriga företag» är restsektor.

Därtill kommer vidare, att eftersom ringsinrättningar. Med utgångspunkt företagssektorn inkluderar försäkrings- från siffrorna för hela företagssektorn sektorn, så inkluderar det finansiella (i tabell 2) har sedan motsvarande sparandet för 1965 också detta års sto- siffror för »övriga företag» residual- ra fondering inom ATP. Man bör alltså ta hänsyn till utvecklingen inom denna och andra delsektorer för att kunna tolka innebörden av de siffror, anges för hela företagssektorn.

I tabell 3 har särskilda beräkningar gjorts för inkomster och utgifter inom delsektorerna offentliga affärsverk, bo- städer, offentliga och enskilda försäk-

som

beräknats.

För de offentliga affärsverken och för bostadssektorn har för 1960 redo- visningen byggts nerifrån det finan- siella sparandet och upp i stället för tvärtom som i tabell 2. För de of- fentliga affärsverken har det finansi- ella sparandet förutsatts vara noll, dvs. det bortses från den relativt obetydliga

fondering, som kan förekomma inom denna sektor. Dess »disponibla in- komst» kommer därigenom att sättas lika med bruttoinvesteringen. I »brut- toinkomsten» ingår även det netto av investeringsbidrag och affärsverks- vinst, som i tabell 2 redovisas i form av en transferering från offentliga myn- digheter till företagssektorn.

För bostäderna har det finansiella sparandet beräknats med hjälp av kre- ditmarknadsstatistiken. Den totala upp- låningen för bostadsändamål uppgick år 1960 till 3 024 mmkr. Eftersom brut- toinvesteringen samtidigt beräknas till 4270 mkr, framkommer en självfinan- siering eller »disponibel inkomst» på 1246 mkr. (Denna är nästan exakt lika stor som den i bruttoinvesteringen ingående underhållskostnaden.) För 1965 har förutsatts samma »självfinan- sieringsgrad» som 1960. (Denna kan dock eventuellt öka något eftersom amorteringarna på den ökade lånestoc- ken bör öka snabbare än nyutlåning- en.) Utifrån försörjningsbalansens prognos för bostadsinvesteringen har därefter en siffra erhållits även för upplåningshehovet år 1965.

För försäkringssektorerna har pre- mienettot redovisats för sig och räntor m.m. för sig. Siffrorna för respektive premienetton år 1965 bygger på de an- taganden, som ligger bakom samma netton för offentliga myndigheter och hushåll i tabell 2 (jämför kommentaren till denna tabell). Ränteintäkterna har för ATP kalkylerats efter en avkast- ning på 5 procent. För de enskilda för- säkringsinrättningarna kan denna post förväntas öka bland annat på grund av en stigande genomsnittlig förräntning. Nuvarande ränteläge har antagits oför- ändrat och ligger högre än tidigare ge- nomsnitt. Försäkringsinrättningarnas finansiella sparande visar deras fonde- ring.

Restpostberäkningen för »övriga fö- retag» resulterar i en betydande ökning av finansieringsunderskottet för 1965 jämfört med 1960. Om man tar hänsyn till att underskottet för 1960 som nämnts var »onormalt» stort, framstå—r förändringen som än mer markerad. Därtill kommer vidare att kalkylen gjorts med den för företagssektorn gynnsamma förutsättningen att hus- hållssektorn »betalar» ATP. Det är ock- så möjligt, att det som »normalt» an- tagna utgångsläget för företagens vinst- marginaler (dvs. 1960) var normalt blott under 1950-talets inflationskon- junktur — man borde följaktligen räk- na med lägre vinstmarginaler i den mån man förutsätter en relativt däm- pad framtida prisutveckling.

Bakom kalkylen ligger emellertid även förutsättningar, som kan leda till en underskattning av vinstutveckling- en. Höjningen av de indirekta skatte- satserna 1961/62 har visserligen anta- gits bli övervältrad på priserna. Men antagandet om en given inkomstfördel- ning (före skatt) mellan hushåll och företag innebär .att de senare fått »bära» den kraftiga tillväxten av de indirekta skatterna, som uppkommer även vid oförändrade skattesatser och som är den viktigaste förklaringen till den re- lativt svaga ökningen av disponibla inkomsten för »övriga företag». I detta sammanhang reses också frågan om utvecklingen av terms of trade. En för- bättring av dessa t. ex. genom råvaru- prissänkningar kan förväntas förbättra näringslivets vinstläge. Detsamma gäl- ler en sänkning av tullsatserna i sam- band med ett eventuellt svenskt inträde i den gemensamma marknaden. På nuvarande stadium lönar det sig emel- lertid knappast att spekulera ens om riktningen av dessa förändringar.

Prognosen för »övriga företags» fi- nansiella sparande representerar tyd-

ligen en sådan kumulering av restpost- beräkningar och av arbiträra antagan- den att inte mycken vikt bör fästas vid den siffermässiga precisionen. Redan siffran för 1960 är mycket osäker _ och dessutom är det svårt att fixera innehållet i sektorn »övriga företag». Bland annat kommer denna sektor i ovanligt hög grad att representera en abstraktion i den meningen att där figurerar enheter som lever ett dubbel- liv i en annan sektor. Detta är ju fallet redan i nationalräkenskapens vanliga uppdelning på hushåll och företag. Av särskild betydelse i detta sammanhang är att en icke identifierbar del av fö— retagssektorns investeringar i själva verket motsvaras av ett heller icke identifierbart sparande, som presteras av de i hushållssektorn inkluderade »enskilda» företagarna. Utbrytningen av »bostadssektorn» ökar ytterligare svårigheten att konkretisera sektorav- gränsningen. Uppdelningen har emel- lertid gjorts därför att hostadsfinansie- ringen spelar en särskild roll på kre- ditmarknaden.

Trots osäkerheten i kalkylerna ger dock ökningarna i upplåningshehovet för bostäder och för »övriga företag» respektive det ökade placeringsbehovet för försäkringssektorn vissa hållpunk- ter för bedömningen av utvecklingen på kreditmarknaden. Denna bedömning kräver en ytterligare differentiering med hänsyn till den roll andra kredit- institut än försäkringsbolagen spelar i sammanhanget. Det är också av vikt att klarlägga utgångsläget med avseen- de på rådande tendenser och balansen på olika delmarknad—er.

Utvecklingen på kreditmarknaden

Beräkningen av det finansiella sparan- det kan tas till utgångspunkt för en analys av de olika sektorernas finan—

siella transaktioner. Det finansiella sparandet representerar i princip net- tot av utlåning och upplåning. Det gäl— ler i första hand att redovisa dessa storheter var för sig och identifiera dem i kreditmarknadsstatistiken. Den- na redovisning kan utsträckas till att avse inte bara de sektorer, som hittills diskuterats, utan även de kreditinstitut och marknader genom vilka ut- och upplåningen förmedlats. Innan beräk- ningarna av det finansiella sparandet kan översättas i kreditmarknadskate- gorier, måste emellertid hänsyn tas till kredittransaktionerna mellan real- sektorer. Efter denna modifiering har man utifrån det finansiella sparandet kommit fram till vad som skulle kunna kallas ett monetärt sparande för de olika sektorerna. Detta sparande skall i princip kunna identifieras som diffe- rensen mellan en sektors utlåning och upplåning på kreditmarknaden. Denna teoretiska överensstämmelse föreligger emellertid inte i praktiken. I redovis- ningen ex post stöter man på sektor- residualer — förskjutningsposter — mellan beräkningen från nationalräken- skapssidan via det finansiella sparan- det samt beräkningen av det monetära sparandet från finansräkenskapssidan. Vid framtidsbedömningen ställs man också inför frågan om innebörden av och eventuella förändringar i dessa residualer.

Redovisningen i tabell 4 av det mo- netära sparandet för 1960 har som ut- gångspunkt beräkningarna av det fi- nansiella sparandet i tabellerna 2 och 3. I tabell 4 har även andra kreditinsti- tut än försäkringsinrättningarna brutits ut ur företagssektorn för att bilda sär- skild delsektor (kolumn G). Det finan- siella sparandet (rörelseöverskottet) för dessa övriga kreditinstitut uppgick år 1960 till 414 mkr och utgör, med negativt tecken, en motpost till övriga

Tabell 4. Det finansiella sparandet 1.960 Miljoner kronor

A. C. 23355" B— ng (så... & F- G- digheter Bostader rätt- företag Hushåll Utlandet Summa och verk ningar 1. Finansiellt sparande .. — 10 —3 024 1 573 —2 767 3 366 448 —— 414 2. Nettoutlåning mellan sektorer (—). . . — 851 715 197 —— 61 0 3. Residual ............. —— 299 508 —209 0 4. Monetärt sparande (1+2+3 =5+6)... ——1160 ——2309 1573 —2062 3366 178 — 414 5. Utlåning på kredit- marknaden ........ 151 1 573 — 150 3 466 191 5 231 6. Upplåning på kredit- marknaden (-—) .... — 1 311 —2 309 —— 1 912 — 100 -— 13 ——5 645

Anm. 1. Finansiellt sparande. Siffrorna är hämtade från tabellerna 2 och 3. Kreditinstitutens (exkl. försäkringsinrättningarnas) finansiella sparande har dock utbrutits ur företagssektorns och återfinnes i summakolumnen längst till höger.

2. Nettoutldning mellan sektorer. Försäkringsinrättningarnas utlåning har undantagits från denna redovisning och förts till kreditmarknaden (rad 5).

3. Residual. Detta är den differens, som framkommer vid beräkningen av det finansiella spa— randet ä ena sidan från nationalräkenskaperna och å andra sidan från kreditmarknadsstatistiken. Residualen för utlandet avser betalningsbalansens »förskjutningspost». Den för allmänheten gemensamt beräknade residualen har lagts i företagssektorn.

5. Utlåning på kreditmarknaden. För den offentliga sektorn och utlandet avses förändringar i inlåningen i kreditinstitut. För »övriga företag» och hushåll avses förutom bankinlåning även pla— ceringar i värdepapper.

6. Upplåning på kreditmarknaden. Avser direkt låntagning i kreditinstituten samt upplåning med värdepapper, som köpts av allmänheten och kreditinstituten. Se i övrigt förklaringarna till A-tabellerna i bilaga 5.

sektorers finansiella sparande. Arrange- manget motiveras av att redovisningen av övriga sektorers monetära skulder och fordringar-i huvudsak avser just poster i kreditinstitutens balansräk- ningar. Övriga sektorers (inkl. utlan- dets) upplåning från och utlåning till kreditinstitutcn balanseras av dessa instituts finansiella sparande. Korrigeringen av det finansiella sparandet mellan realsektorerna redo- visas på rad 2 i tabell 4. Försäkrings- sektorn har undantagits från denna intersektorala långivning; dess utlå- ning skall fortsättningsvis sammanstäl- las med den från övriga kreditinstitut. (I det föregående motiverade däremot storleken och förändringstakten av försäkringssektorns fondbildning att

den behandlades som särskild realsek- tor i analysen av inkomstbildningen och det finansiella sparandet.) Nettoutlåningen mellan realsektorer— na balanserar varandra, så att siffran i summakolumnen är noll. De mest be- tydande posterna avser statens utlån- ning till bostäderna, vilken återfinnes dels som post 2B och dels som större delen av 2A. För den säkert mycket betydelsefulla direkta långivningen mellan företagssektorn och hushålls— sektorn finns det tyvärr endast ofull- ständiga uppgifter. I siffrorna för net- toutlåningen ingår därför ej transaktio- ner mellan dessa sektorer. Det bör vi- dare observeras att förändringar i all- mänhetens —— företagens och hushål— lens — innehav av värdepapper (främst

statsobligationer) redovisas under ru- briken »Utlåning på kreditmarknaden» (5D och 5E) och ej under rubriken »Nettoutlåning mellan sektorerna» (2D och 215). För övriga sektorer är där— emot förändringar i obligations- och aktieinnehav redovisade på sistnämn- da rad. »Kreditmarknaden» (rad 5 och 6) kommer härigenom att innefatta kre- ditinstitutens fordringar och skulder samt »allmänhetens» (men icke övriga sektorers) värdepappersinnehav. An- ledningen till asymmetrin i tabellen är, att det för den fortsatta analysen är av speciellt intresse att undersöka allmän- hetens hela preferensskala för olika finansiella tillgångar. Den här gjorda grupperingen gör det möjligt att med fortsatt kontinuitet i redovisningen des- aggregera allmänhetens utlåning och upplåning på ett sätt, som närmare kommer att klargöras i den fortsatta tabellbehandlingen. Vad beträffar and- ra sektorer än företag och hushåll vi- sar det sig lämpligt att redan i tabell 4 särskilja deras fordringsstatus gent- emot kreditinstituten. Detta innebär att för dessa sektorer värdepappersford- ringarna gentemot andra sektorer redo- visas som intersektorala transaktioner (dessa är f. ö. relativt obetydliga). Sedan det finansiella sparandet kor- rigerats för direkta finansiella transak- tioner mellan sektorerna, bör man i princip ha kommit fram till föränd- ringen i respektive sektorers nettoford- ringar på den organiserade kredit- marknaden. Detta synliga monetära sparande erhålles från kreditmarknads- statistiken som skillnaden mellan utlå- ning och upplåning och redovisas i ra- den 4 i tabeil 4.1 Det har beräknats obe- roende av nationalräkenskaperna och skiljer sig från det på ovannämnt sätt korrigerade finansiella sparandet med en residual, som framgår av rad 3. Re- sidualen hänför sig till ofullständighe-

ter i »nationalräkenskaperna» och »fi- nansräkenskaperna», bristande över- ensstämmelse mellan respektive räken- skapers definitioner m. m. Summa sek- torresidualer är noll, eftersom kredit- institutens finansiella sparande är be— räknat direkt från kreditmarknadsstati- stiken. Residualen i kolumnen för ut- landet motsvarar i stort sett förskjut- ningsposten i betalningsbalansen, som alltså i princip har samma innebörd som de för övriga sektorer registrerade residualer. För hushållen har residua- len satts lika med noll, så att den för företagen och hushållen gemensamt be- räknade förskjutningsposten i sin hel— het förts till förstnämnda sektor.

Vid beräkningen av det finansiella sparandet från nationalräkenskapssi- dan framkom siffran för »övriga före- tag» som en restpost. Efter vad som ovan sagts om fördelningen av resi- dualerna gäller detsamma även beräk— ningen av företagssektorns monetära sparande. Vill man vidare fördela det monetära sparandet sektorsvis på utlå— ning respektive upplåning på den orga— niserade kreditmarknaden, får man gö- ra ytterligare arbiträra antaganden. Som redan nämnts är det i kredit- marknadsstatistiken svårt att särskilja företag och hushåll. Vid uppspaltning- en i tabell 4 har nu till hushållens upp- låning förts de i bankstatistiken redo- visade »personliga krediterna» (post 6E, tabell 4), under det att resten av hushållssektorns monetära sparande antagits representera fordringsökning gentemot kreditmarknaden (post 5E). Härav följer att all övrig privat upplå— ning (utom för bostadsändamål) förts

1 Termerna upplåning och utlåning (inlåning) användes här genomgående i betydelsen av flows. Det statistiska materialet till tabell 4 har hämtats från 5. k. kreditmarknadsmatriser av den typ, som för åren 1955—57 återfinnes i Reviderad Nalionalbudgel för år 1958; SOU 1958 : 28, sid. 131—139.

på företagssektorn (post 6D). Föränd- ringen i företagens utlåning (5 D) kan därefter residualberäknas antingen som skillnaden mellan företagens monetära sparande och deras upplåning eller som skillnaden mellan allmänhetens och hushållens totala utlåning.

Allmänhetens totala fordringsökning, inklusive försäkringssparandet, upp- gick till 4889 mkr år 1960 (5C+ 5D+5E). Ur denna siffra har först utbrutits den indirekta utlåning, som kan anses motsvara försäkringssparan- det, dvs. försäkringsinrättningarnas ut- låningsökning på 1 573 mkr (post 5 C). Vidare har utbrutits hushållens ford- ringsökningar, vilka beräknats som skillnaden mellan denna sektors mone- tära sparande (3 366 mkr, post 5E) och konsumtionskrediterna (_ 100 mkr, post GE). Restposten (—150= 4 889 _ 1 573 —— 3 466) representerar i princip företagens fordringsökning. Siffran är negativ, vilket innebär att företagen under 1960 netto räknat skul- le ha förbrukat finansiella tillgångar (150 mkr, post 5D). Då företagen öka- de sina finansiella tillgångar dels med omkring 850 mkr 4i form av investe- ringskonton i riksbanken och dels med aktie- och obligationsköp, implicerar kalkylen en minskning av företagens bankinlåning med över en miljard kro- nor.

Den kalkylerade företagsutlåningen (5 D) på kreditmarknaden har bestämts arbiträrt både med hänsyn till alloke— ringen av allmänhetens förskjutnings- post och avgränsningen av företagens upplåning. Söker man identifiera fö- retagsutlåningen kreditmarknadsstatis— tiskt finner man, att förändringarna av inlåningen på de typiska företagsräk- ningarna under senare år regelbundet håller sig omkring en halv miljard kro- nor under de siffror som motsvarar posten 5D i tabell 4. Denna differens

kan tolkas på olika sätt. För det första kan det tänkas att någon del av före- tagens inlåning faktiskt hamnar på de typiska sparräkningarna. Vidare skulle en i och för sig icke omotiverad över- flyttning av förskjutningsposten från företagssektorn till hushållssektorn im— plicera en minskning av siffran för företagens »utlåning» på kreditmarkna- den till mera i nivå med den konsta- terade inlåningen på av företagen van- ligen utnyttjade kortare räkningar. Slutligen erhålles också samma effekt, om hushållens upplåning ökas med en halv miljard och företagens minskas motsvarande. Det är ganska troligt att hushållen kontinuerligt ökat sin skuld- sättning direkt till företagen eller till

bankerna — i senare fallet utöver de relativt obetydliga »personliga kredi- terna» — utan att denna upplåning

haft något direkt samband med en real- investering (i vilket fall utlåningen bör föras till företagssektorn). Implikatio- nen härav är att företagen måste ha förbrukat motsvarande mycket mer av egna medel till investeringsfinansie- ringen, och att följaktligen posten 5D blir lika mycket lägre.

I vilket fall som helst är det kanske större skäl att fästa uppmärksamheten mer på förändringarna mellan åren i »utlåningen på kreditmarknaden» än på dennas absoluta belopp. Det är i alla händelser av intresse att få denna utveckling belyst, eftersom posten 5D bör kunna ge vissa antydningar om likviditetsläget inom sektorn »övriga företag». Den bör ju, som nämnts, tol— kas som förändringen i sektorns lik— vida tillgångar, dvs. främst bankford- ringar men även medel på investerings— konton samt obligationsinnehav.

Det visar sig vid en jämförelse med tidigare år, att man får gå tillbaka till 1955 för att finna en företagsutlåning på kreditmarknaden på lägre nivå än

för 1960.1 Åren 1956 och 1957 låg pos- ten 5D drygt en halv miljard, år 1958 drygt 1,5 miljard och 1959 inte mindre än 3,7 miljarder högre än 1960. Det utgångsår, som här använts som jäm- förelse med prognosåret 1965, bör allt- så för företagssektorn ha representerat ett ur likviditetsssynpunkt ovanligt an- strängt läge. Samtidigt med ningen 1956—59

likviditetsuppladd- steg företagsupplå-

ningen kontinuerligt. Den sjönk emel— lertid något tillbaka under 1960. Den mycket kraftiga försämringen i likvi- ditetsläget 1960 kan ses som en reflex av en kraftig investeringsökning ge- nomförd trots en. faktisk minskning av den externa finansieringen. Utveck- lingen 1955—60 av företagens upplå- ning, utlåning och monetärt sparande framgår av nedanstående siffror, vilka hämtats från A-tabellerna i bilaga 5.

Företagens transaktioner med kreditmarknaden 1965—60

Miljoner kronor 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1. Utlåning .................. — 465 395 538 1 453 3 545 — 150 2. Upplåning ................ 224 539 898 1 529 2 082 1 912 3. »Monetärt sparande» (1—2) _ 689 — 144 —— 360 — 76 1 463 — 2 062

Det är i detta sammanhang även av intresse att notera utvecklingen av det monetära sparandet inom den offent-

liga sektorn och inom försäkringssek- torn under senare år.

Monetärt sparande 1960—65

Miljoner kronor 1955

1. Staten ................... — 917

2. Kommunerna ............. —220

3. Försäkringssektorn ........ 929 Försäkringssektorns »placeringsbe-

hov» har stigit oavbrutet. Den kraftiga ökningen 1960 hänför sig emellertid helt till ATP. De enskilda försäkringsinrätt— ningarnas monetära sparande kulmine- rade i själva verket 1959 och minskade 1960 med ett hundratal miljoner kronor (jämför B-tabellerna i bilaga 5). Den offentliga sektorns upplåningsöverskott domineras av den statsfinansiella ut— vecklingen och varierade särskilt kraf- tigt åren 1958—60. Det ökade nära en miljard kronor mellan 1958 och 1959 och föll sedan tillbaka med ungefär lika mycket mellan 1959 och 1960. Det är samma förändringar fast med större ut- slag och i motsatt riktning, som man återfinner för företagssektorns mone- tära sparande.

För att få en klarare bild av kredit- marknadsläget 1960 kan man detalj- redovisa upp— och utlåningens fördel-

1956 1957 1958 1959 1960 ——592 —1571 ——1 152 —2046 —1098 — 447 21 — 216 — 211 — 62

961 1 077 1 124 1 213 1 573

ning på olika delmarknader. Det blir då möjligt att bedöma utgångslägets normalitet och eventuella avvikelser i fördelningsmönstret jälnfört med ti- diga-re år. Nedre delen av tabell 4 kan i detta syfte användas som utgångs— punkt för en kreditmarknadsmatris för 1960, som visar hur de olika sektorer- nas upplåning tillfredsställts av olika långivare. Enligt siffrorna i tabell 4 balanserar utlåningen och upplåningen varandra på ett sätt som förtydligas nedan. Sektorfördelningen på upplå- ningssidan är här redan driven så långt det är praktiskt möjligt. På utlå- ningssidan är det emellertid av intres-

1 Det hänvisas här till A-tabellerna ibilaga 5. I dessa inkluderas försäkringssektorn i före- tagssektorn. Det här i tabell 4 särredovisade försäkringssparandet återfinnes emellertid i bilagans B-tabeller och kan således direkt ut- dragas ur siffrorna för företagssektorn i A-ta- bellerna.

se att visa hur långivningen faktiskt kanaliserats på kreditmarknaden. Då man nu ej längre kan skilja mellan hushåll och företag får man operera med »allmånhetens» utlåning, som i stället kan spaltas på olika former för direkt långivning via obligations- och

Upplåning Offentliga myndigheter, netto

(6 A-5 A) ...................... 1 160 Bostäder (6 B) ................... 2 309 Företag (6 D) .................... 1 912 Hushåll (6 E) .................... 100 Utlandet, netto (6 F-5 F) .......... —— 178 Bankinstitutens finansiella sparande

(4 G) ......................... — 414

4 889

I kreditmarknadsmatrisen för 1960 (tabell 5) återfinnes nu siffrorna för de olika sektorernas upplåning i summa- raden nederst i tabellen. »Innanmätet» i matrisen visar denna upplåning upp- delad på olika kreditinstitut och på ak- tie- och obligationsmarknaden utanför instituten. Detta ger samtidigt fördel- ningen av allmänhetens direkta och indirekta utlåning, som återfinnes i summakolumnen längst till höger i matrisen.

Det offentligas upplåning i riksban- ken är, som förut nämnts, nettot av upplåningen och inlåningen. Eftersom staten i regel ej har medel innestående i andra banker än riksbanken, avser övriga poster förändringen enbart i upplåningen. För kommunernas del däremot representerar även tabellens siffror för upplåningen i affärsbanker och övriga kreditinstitut ett netto av upplåning och inlåning. I utlåningen till bostäder och till företag ingår de bostadsfinansierande respektive före- tagsfinansrierande hypoteksinstitutens upplåning mot obligationer. Gränsdrag- ningen mellan företag och hushåll föl— jer av de antaganden, som redan i ta-

aktiemarknaden och för indirekt lån- givning via olika kreditinstitut. För att renodla denna långivning har de of- fentliga myndigheternas och utlandets upplåning räknats netto, och bankin— stitutens finansiella sparande (som ne- gativ post) förts till upplåningssidan.

Utlåning Försäkringsbolag (5 C) ............ 1 573 Företag (5 D) ................... —— 150 Hushåll (5 E) .................... 3 466 4 889

bell 4 gjorts i samband med bestämning— en av upplåningen på kreditmarknaden. »Hushållen» förutsättes låna blott ge— nom konsumtionskrediter. Egnahemslå- nen har förts till bostadssektorn och eventuell övrig upplåning till företags- sektorn. Detta ger en abstrakt »kredit- marknadsmässig» innebörd åt sektor- begreppen, men bristen på kreditmark- nadsstatistik omöjliggör en sådan fin- fördelning mellan in— och utlåning, som skulle motsvara nationalräkenskapens sektoruppdelnaing. Den interna ut- och upplåningen (F) avser kreditinstitu- tens inbördes fordringar och deras fi- nansiella sparande —— den senare pos- ten ingår med negativt tecken. Summan av de interna fordringarna blir därför lika med den i tabell 4 särredovisade summan av kreditinstitutens (exkl. för- säkringsinrättningarnas) finansiella sparande. I summakolumnen längst till höger framkommer allmänhetens — fö- retagens och hushållens _— fordrings- ökningar gentemot olika kreditinstitut och förändringen i dess innehav av värdepapper. Försäkringssparandet in- går i form av förändringarna i de en- skilda och offcntliga försäkringsanstal— ternas placeringar. Totalsumman i ned-

Tabell 5. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1960 Miljoner kronor

Låntagande sektor A. G. Långivande sektor Offentl. B C D E F Summa tirelt'gi'ddåh Bostäder Företag Hushåll Utlandet Internt utlåning verk 1. Riksbanken .......... 1 180 85 _ 6 328 _— 364 1 228 2. Affärsbanker ......... — 884 308 1 032 100 —— 537 —— 63 _— 44 3. Andra banker ........ -— 514 1 297 144 0 — 13 914 4. Enskilda försäkringsin- rättningar ......... 425 345 294 18 »— 26 1 066 5. Offentliga d:o ........ 241 195 81 0 0 517 6. Obligationsmarknaden 712 79 91 11 13 906 7. Aktiemarknaden ...... O O 276 2 39 317 8. Summa upplåning .... 1 160 2 309 1 912 100 — 178 — 414 4 889

Anm. Kolumnerna C och D innehåller uppgifter om företagens och hushållens upplåning på kreditmarknaden och summakolumnen G uppgifter om deras utlåning till denna. Uppgifterna i övriga kolumner är nettoberäknade (upplåning minus utlåning). I F 1—3 ingår bankernas finansiella sparande som minuspost. F 6—7 avser företagens och hushållens köp av förlagsbevis och aktier emitterade av kreditinstitut. Under rubriken »andra banker»ingår sparbankerna, post— girokontoret och postbanken samt jordbrukskasseorganisationen. Hypoteksinrättningarnas ut— låning, alltså utlåningen från Sveriges Allmänna Hypoteksbank, Konungariket Sveriges Stads- hypotekskassa, Svenska Bostadskreditkassan, Svenska Skeppshypotekskassan och hypoteks- aktiebolagen, är ej explicit redovisad i tabellen. Köparna av hypoteksinrättningarnas obliga- tioner har räknats som kreditgivare. »Enskilda försäkringsinrättningar» utgörs av samtliga för- säkringsbolag i publikationen »Enskilda försäkringsanstalter» utom sockenbolag samt Sveriges Kommunalanställdas Pensionskassa. I »offentliga d:o» ingår riksförsäkringsverket och allmänna pensionsfonden. Som obligationer räknas här inte blott vanliga räntelöpande obligationer utan även premieobligationer, sparobligationer, skattkammarväxlar, statsskuldförbindelser och för-

lagsbevis.

re högra hörnet är lika med utlåningen på kreditmarknaden enligt tabell 4 (post 5 G) exklusive de belopp, som för offentliga myndigheter och för utlandet avräknats mot upplåningen (5A och 5F).

Kreditmarknadsmatriscn för 1960 i tabell 5 skiljer sig i flera väsentliga avseenden från den bild man erhåller för tidigare år (jämför här B-tabellerna i bilaga 5). Allmänhetens »utlåning» till riksbanken uppgår vanligtvis en- dast till några hundra miljoner kronor och avser då väsentligen ökningen i sedelmängden. År 1960 tillkom emeller- tid en betydande insättning på inves- teringskonton. Det var därför möjligt för riksbanken att mycket kraftigt öka sitt innehav av statspapper utan att öka

skuldsättningen till kreditinstituten el- ler andra sektorer. (Post 1 F innehåller riksbankens finansiella sparande och nettoökningen av skulder mot övriga kreditinstitut, båda med negativt tec- ken.)

För affärsbankernas del visar tabell 5 en negativ inlåning och därmed ock- så netto räknat ett negativt placerings- behov. Om korrigering göres för effek- ten av en tillfällig och temporär me- delsomflyttning från affärsbankerna till postgirot före årsskiftet 1959/60, kan i själva verket inlåningen (2 G) och förändringen av fordringarna på offentliga sektorn (2A) beräknas ha legat 600 mkr mer på minussidan än vad tabellen visar. En utlåning till företag och bostäder på sammanlagt

omkring 1 300 mkr har därför förut- satt en avveckling av innehavet av fordringar på det offentliga på om- kring 1500 mkr. Inlåningsminskn'ing- en hänger samman med att det offent- ligas sparandeunderskott var jämförel— sevis litet och i relativt stor utsträck- ning finansierades på »marknaden» (investeringskonton och obligationer). Delvis avspeglar inlåningsminskningen också företagens förbrukning av likvida medel och omfördelningen av finan- siellt sparande från företagen till hus- hållen och till försäkringssektorn.

Placeringsbehovet och placeringsför- delningen hos »andra banker» var där- emot ganska normalt, om hänsyn tas till ovannämnda tillfälliga förskjutning mellan affärsbanker och postgiro. Pla- ceringsbehovet var omkring en och en halv miljard och innehavet av ford- ringar på offentliga sektorn ökade nå- got. Förändringarna i försäkringsin- rättningarnas placeringsbehov har re- dan kommenterats. De enskilda och offentliga försäkringsinrättningarnas placeringsfördelning stämmer överens beträffande turordningen för utlåning- en till olika sektorer. Relativt sett lå- nade ATP emellertid något mer till den offentliga sektorn och bostäderna och betydligt mindre till företagen. Slut- ligen karakterise-ras läget på kredit- marknaden år 1960 också av den rela- tivt stora omfattning, som utlåningen direkt via obligationsmarknaden fick. Den spelade mycket liten roll åren 1956—59 (jämför B-tabellerna i bilaga 5) men fick 1960 stor betydelse för statsupplåningen och i någon mån även för företagen. Detta är en tendens, som kan tänkas komma att bestå även un- der de närmaste åren.

Analogt med redovisningen för 1960 kan man nu göra en prognos för 1965 genom att utgå från beräkningarna av det finansiella sparandet i tabellerna

2 och 3. På sätt som redan visats i ta- bell 4 skall de olika sektorernas finan- siella sparande modifieras med hänsyn till intersektorala transaktioner och till residualen mellan national- respektive finansräkenskapernas siffror för del monetära sparandet. Detta senare kan fördelas på utlåning och upplåning, var- efter slutligen dessa det monetära spa- randets båda komponenter kan ytter- ligare upplösas på det sätt som visats i tabell 5.

Tabell 6 utgår från det för 1965 kal- kylerade finansiella sparandet för de olika sektorerna. Siffrorna har avrun— dats till jämna hundratal miljoner — även så är precisionen högst illusorisk. Kreditinstitutens (exkl. försäkringsin- rättningarnas) finansiella sparande (post 1 G) har antagits vara detsamma som 1960. I brist på underlag för sär- skilda hypoteser om intersektoral lån- givning och resi-dualer för de olika sektorerna har i tabell 6 blott införts två nära till hands liggande modifie- ringar av det finansiella sparandet. Den ena avser långivningen från det offent- liga till bostadssektorn (2A och 2B), den andra hänför sig till förskjutnings- posten i betalningsbalansen (3D och BF).

För den offentliga sektorn och för utlandet har utlåningen satts lika med noll, eftersom för den fortsatta diskus- siönen endast upplåningsnettot är av större intresse (jämför behandlingen av dessa netton i tabell 5). Prognosen för företagssektorns fördelning av det monetära sparandet mellan ut- och upplåning reser bland annat frågan om graden av självfinansiering. Förutsatt att saldot — det monetära sparandet — kan betraktas som givet, kommer upplåningshehovet bland annat att be- ro på fördelningen mellan företagen av å ena sidan investeringsverksamheten

Tabell 6. Det finansiella sparandet 1965 Miljoner kronor

A. C. Offentli- B. Försäk- D. E F G gälghmåg; Bostäder "i???" 23:35; Hushåll Utlandet Summa och verk ningar 1. Finansiellt sparande . . _ 1 000 _ 3 800 3 600 _ 3 500 4 600 _ 300 _ 400 2. Nettoutlåning mellan sektorer (—) ....... — 700 700 3. Residual ............. 200 _ 200 4. Monetärt sparande. . . . _ 1 700 _ 3 100 3 600 _ 3 300 4 600 _ 500 — 400 5. Utlåning på kredit- marknaden ........ 3 600 200 4 600 8 400 6. Upplåning på kredit- marknaden (—) . . . . _ 1 700 — 3 100 _ 3 500 — 500 — 8 800

Anm. Utgångspunkt för tabellen är redovisningen av det finansiella sparandet i tabellerna 2 och 3.

1 G. Kreditinstitutens (exkl. försäkringsinrättningarnas) finansiella sparande (_). 2 A och 2 B. Utlåning från offentliga sektorn för bostadsändamål. 3 D och 3 F. »Förskjutningspostem i betalningsbalansen. .5 D. Ökningen av företagens rörelsemedel.

och av å andra sidan vinster och acku- mulerade egna medel. Är investerings- verksamheten koncentrerad till företag med små möjligheter till självfinansie— ring, blir upplåningshehovet stort i för- hållande till den givna, planerade ut- giften för total bruttoinvestering. Sam- tidigt får de icke investerande företa- gen medel över för utlåning. Saldot kommer då att motsvaras av relativt höga siffror — en stor »omslutning» _ både för ut- och upplåning. I det motsatta fallet är investeringsverksam- heten koncentrerad till företag med hög grad av självfinansiering. I för- hållande till den totala investeringsut- giften (och till det monetära sparan- det) blir då ut- och upplåningen rela- tivt låg.

Nu skall emellertid siffrorna i tabell 6 för företagens ut- och upplåning i princip avse den organiserade kredit— marknaden. En kreditgivning direkt mellan företagen ligger alltså utanför denna redovisning men kommer kre- ditmarknadsstatistiskt till uttryck i en motsvarande högre grad av självfinan—

siering. Ju mer företagens utlåning går utanför den organiserade kreditmark- naden, desto mindre blir ceteris pari- bus efterfrågan på denna och desto mindre också inlåningen på företags- räkningar. Detta är en tendens som uppkommer speciellt i ett läge av kre- ditåtstramning och som manifesteras i en »grå marknad» för direkta företags- krediter. Utvecklingen år 1955 kan så- gas representera en sådan situation. Under åren 1956—60 synes en nästan kontinuerlig ackumulering av företags- medel ha ägt rum, samtidigt som före- tagsupplåningen ökade successivt (jäm- för A-tabellerna i bilaga 5). För 1960 registreras emellertid liksom för 1955 _ en kraftig neddragning av företagens bankmedel även bortsett från den minskning, som hänger sam- man med insättningarna på investe- ringskonton. Av kalkylen i tabell 3 kunde man nu vidare dra den ten- tativa slutsatsen att företagens finansie— ringsläge åren 1961—65 mer skulle komma att likna det för år 1960 än åren dessförinnan. Man skulle därför

kunna räkna med en fortsatt deckumu- lering av företagens överskottsmedel, som framemot 1965 borde ha reduce- rats avsevärt. Upplåningsbehovet skulle därför ungefär komma att motsvara det (negativa) monetära sparandet. Detta är nu också förutsättningen för den för- delning av företagens monetära sparan- de, som redovisas i tabell 6. Företagens utlåning har förutsatts öka blott med ett belopp, som svarar mot ett ökat be- hov av rörelsemedel på 200 mkr. Vid ett (negativt) monetärt sparande på 3300 mkr och en »utlåning» på 200 mkr (5 D) blir upplåningen 3500 mkr (6 D).

Man har på denna punkt anledning att reflektera över det sätt på vilket den finansiella utvecklingen kan tän- kas påverka den i försörjningsbalansen antagna investeringsutvecklingen. Rent allmänt kan man förmoda, att en lik- viditetsuppladdning i företagen kan förväntas stimulera investeringsverk- samheten och vice versa vid likvidi- tetsförsämring. Likviditetsutvecklingen kommer i sin tur att bero bland annat på upplåningsmöjligheterna. Som när- mare skall utvecklas i fortsättningen pekar tendensen på kreditmarknaden i och för sig i riktning mot ett relativt begränsat utbud av krediter på de marknader, där företagens lånebehov normalt tillfredsställs. Utan särskilda penningpolitiska åtgärder skulle man då kunna tänka sig att företagen ej skulle kunna låna det i tabell 6 angivna beloppet. Den förutsatta realinveste- ringen skulle då blott kunna fullföljas genom en förbrukning av företagens egna medel på sätt, som ägt rum under 1960 och 1961 och kanske fortsatt även under följande år. En sådan kumule— rad likviditetsförsämring kan emeller- tid inte undgå att påverka företagens investeringsvilja. Detta sam-band blir rimligen successivt allt starkare och

måste från början beaktas av den eko- nomiska politiken.l

Hushållens utlåning på kreditmark- naden (5 E) har satts lika med deras finansiella sparande. Eventuellt kan man laborera även med en hushålls- upplåning (för konsumtionsändamål; GE), varigenom utlåningssiffran skulle komma att räknas upp motsvarande. Det skulle också kunna finnas anled— ning att sätta in en siffra för direkta konsumtionskrediter från företag till hushåll (2D och 2E). I det senare fallet ökar, ceteris paribus, företagens upplåningshehov på kreditmarknaden, i det förra fallet minskar »utrymmet» för denna upplåning. Med hänsyn till tendenserna till relativt stort upplå- ningshehov och litet »låneutrymme» (se nedan) för företagen respektive till rela- tivt stort finansiellt sparande för hus— hållen, kan det emellertid vara motive- rat att sätta den senare sektorns upp- låning lika med noll.

Hushållssparandet medför likvidi- tetsförändringar som även de kan tänkas påverka de »realsamband», som modellen arbetar med. Det bör emeller- tid bemärkas, att redan under 1950-ta- let hushållen successivt ökat sina finan- siella tillgångar avsevärt och att effek- ten härav på sparbenägenheten redan kan så att säga ligga inbakad i den uppskattning vi har av denna. Det är i alla händelser sannolikt, att man här _ för en given likviditetsförändring _ har att göra med en efterfrågeeffekt

1 Det är i detta sammanhang av intresse att notera den betydelse för företagsinvestering- arna, som i den holländska Centralbyråns prognosmodell tillmätes företagslikviditeten. En procents förändring i denna (mätt med banktillgodohavanden) beräknas — med ett års lag _ förändra företagsinvesteringarna i samma riktning med 0,8 procent. Denna effekt är av samma storleksordning som en ändringi företagsvinsten och förutsättes jämte denna vara den viktigaste faktorn i investeringsbe- stämningen (Central Economic Plan 1961; The Hague 1961; sid. 117).

Tabell 7. Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1965

Miljoner kronor

Låntagande sektor A. F. Långivande sektor Offentliga B C D E Summa &Zådåål Bostäder Företag Utlandet Internt utlåning verk 1. Riksbanken ............ 500 _ 200 300 (—500) (+ 300) 2. Affärsbanker ........... _ 300 300 1 100 _ 100 1 000 (1 600) (— 600) 3. Andra banker .......... 700 1 300 100 — 100 2 000 4. Enskilda försäkringsin— rättningar ............ 400 300 200 900 5. Offentliga d:o .......... 600 1 100 1 000 2 700 (1 100) (500) 6. Obligationsmarknaden .. 300 100 600 1 000 7. Aktiemarknaden ........ 500 500 8. Summa upplåning ...... 1 700 3 100 3 500 500 _ 400 8 400

Anm. Siffrorna i summaraden (8) och summakolumnen (F) korresponderar mot siffrorna för ut- och upplåning (5 och 6) i tabell 6. Siffrorna inom parentes hänför sig till ett alternativt an- tagande om penningpolitiken (jämför texten) och redovisas på raden under de ursprungliga.

av lägre storleksordning än när det gäller företagen. Även om därför hus- hållens likviditetsuppladdning enligt prognosen fortsättningsvis kan gå nå- got snabbare än på 1950-talet, skulle man inte nämnvärt behöva justera kal- kylen för balansen på konsumtionsva- rumarknaden. Någon effekt i riktning mot ytterligare efterfrågeökning är dock tänkbar.1

Bland annat för att belysa de pro- blemställningar, som ovan antytts i dis- kussionen av företagens investeringsfi- nansiering, skall prognosen för föränd- ringarna på kreditmarknaden nu full- följas i en sådan matrisform, som an- vänts i tabell 5 för att beskriva läget 1960. Analogt redovisas i summaraden (8) i tabell 7 den upplåning för de olika sektorerna, man kommit fram till i tabell 6. I summakolumnen (G) åter- finnes fördelningen av allmänhetens ut— låning direkt på obligations- och aktie- marknaden samt indirekt via kreditin- stituten.

Siffrorna för försäkringsbolagens placeringsbehov (4F och 5F) är de- samma, som redan redovisats i tabel- lerna 3 och 6. Övriga poster i kolumn F i tabell 7 visar ett av de många sätt på vilket hushållens totala utlåning på 4600 mkr (SE i tabell 6) kan tänkas bli fördelad på olika utlåningsformer. Här måste naturligtvis helt godtyckliga antaganden göras om placeringsprefc- renserna, även om man har en viss led- ning i fördelningsmönstret från de se— naste åren (jämför återigen B-tabeller- na i bilaga 5) .

Hushållens »utlåning» i form av ökad sedelhållning har antagits uppgå till 300 mkr (1 F), vilket ungefär kan för- väntas motsvara det ökade behovet av rörelsemedel. Vidare har en miljard förutsatts gå till obligationsmarknaden (GF), vilket skulle ge en tillförsel på

1 I den holländska nationalbudgetanalysen beräknas en likviditetsökning på 1 procent öka konsumtionsefterfrågan med blott 0,05 procent. Denna effekt är obetydlig jämfört med en för— ändring i den disponibla inkomsten.

detta område på ungefär samma höga nivå som 1960. Aktiesparandet (7 F) har satts något högre än 1960 _ och kan tänkas öka än mer _ under det att inlåningen i »andra banker» (3 F) antagits ligga obetydligt under den toppnivå, som uppnåddes 1959. Åter- står då av hushållens utlåning en ök- ning av fordringarna på affärsbanker- na med 800 mkr. Resten av affärsban- kernas totala inlåning representeras av den förut omnämnda ökningen av före- tagens rörelsemedel på 200 mkr. Rund- heten i siffrorna för inlåningen i af— färsbankerna (en miljard) och i andra banker (två miljarder) samt för obliga— tionssparandet (en miljard) och för aktiesparandet (en halv miljard) må här tjäna som en påminnelse om graden av godtycklighet i hela kalkylen.

Riksbankens placeringsbehov upp— går enligt tabell 7 till 500 mkr: 300 mkr från sedelökningen och 200 mkr från riksbanksvinsten, vilken senare här redovisats som (negativ) intern fordran. Hela placeringsbehovet antas bli tillfredsställt genom den ökning av valutareserven, som förutsatts upp- komma genom överskottet i bytesba- lansen och förskjutningsposten. Riks- bankens nettofordringar gentemot öv- riga kreditinstitut har antagits oför- ändrade, vilket kommer till uttryck därigenom att posten »internt» (1 F) blott avser riksbankens finansiella spa- rande.1 I den meningen förutsätter exemplet en »neutral» penningpolitik. För det vidare ifyllandet av matrisens övriga »innanmäte» har man återigen ett visst stöd av erfarenheten från ti- digare år om kreditinstitutens normala placeringsmönster.

För affärsbankerna har insatts en ut- låning till bostäder och företag av unge- fär samma totala storlek och fördel— ning som 1960. Men även en utlåning

av denna t. ex. i förhållande till 1959 relativt blygsamma omfattning förut- sätter, liksom 1960, en betydande av— veckling av statspapper. Eftersom det här är fråga om en tendens under hela perioden — en fortsättning av utveck- lingen 1960 och 1961 _ skulle man ha att räkna med en kontinuerlig deku- mulering av likvida medel och en för- sämring av affärsbankslikviditeten t.ex. som denna kommer till uttryck i likvi— ditetskvoterna. Även med en årlig av- tappning av statspapper på såg en halv miljard skulle visserligen innehavet där— av ännu 1965 uppgå till ett par miljar- der kronor. Detta innehav kan emeller- tid förväntas vara relativt ojämnt för- delat, och även av andra anledning- ar bleve affärsbankerna förmodligen tvingade till allt större beroende av upplåning i riksbanken för att kunna upprätthålla sin utlåning i någotsånär normal omfattning. Penningpolitiken skulle alltså härigenom kunna ges stör- re svängrum och skärpa.

Med traditionella placeringsfördel- ningar för andra banker och för de enskilda försäkringsinrättningarna skul— le det återstå en relativt stor efterfrå— gan på företagskrediter att tillgodoses av de offentliga försäkringsinrättning- arna och av obligationsmarknaden. Denna situation har sin motsvarighet däri, att kapitalmarknadens placerings- behov inte kan fyllas av långa place- ringar trots avvecklingen av affärsban- kernas innehav av statspapper.2 Det kan i detta sammanhang bemärkas, att en annan än den i tabell 6 antagna för- delningen av företagssektorns monetära

1 Så ändrar t. ex. en minskning av affärs- bankernas riksbanksgiro i och för sig posten 1 F i positiv och 2 F i negativ riktning. * I praktiken innebär denna avveckling att affärsbankerna ej förnyar sitt innehav av korta papper när dessa förfaller. Riksgäldskontoret kan då konsolidera statsskulden genom att i

motsvarande utsträckning sälja långa papper på kapitalmarknaden.

sparande på ut- respektive upplåning ej i och för sig behöver påverka det efterfrågeöverskott på företagskrediter, som behöver täckas utanför affärsban- kerna. Vid givet monetärt företagsspa- rande innebär en större företagsinlå- ning än den antagna _ större sned- fördelning mellan över- och under- skottsföretag _ att också kreditefter— frågan från företagen blir motsvaran- de större. Å andra sidan skulle ökad självfinansiering t. ex. genom förbruk- ning av egna medel visserligen minska kreditefterfrågan jämfört med den för- utsatta men också ge lägre inlåning för affärsbankerna och motsvarande mindre utlåningsmöjligheter. Restbe- hovet för företagskrediter, som skall täckas utanför affärsbankerna, minskar blott i den mån affärsbankerna är vil- liga att avveckla mer statspapper än vad som antagits i tabellen. För denna (kumulerade) avveckling finns emel— lertid en gräns, som sätts av den i ut- gångsläget givna stocken.

Det i tabell 7 givna exemplet visar alltså ett utbudsöverskott på den långa marknaden, som sammanhänger med dämpningen av det offentliga upp- låningshehovet jämfört med tillväxten av försäkrings- och hushållssparandet. Kompletteringen av utbudet genom för- säljning av statspapper från affärsban- kerna är ett symtom på denna situation. Såtillvida har här tecknats en utveck- ling, som är rakt motsatt 1950-talets med efterfrågeöverskott på den långa marknaden och nästan oavbruten acku- mulering av statspapper i affärsban— kerna. I detta sammanhang framstår emellertid som särskilt betydelsefull graden av realism i den grundläggande förutsättningen att det offentligas ut- giftsöverskott och lånebehov håller sig omkring den här förutsatta nivån. Ut— giftsökningar t. ex. i samband med starkt ökad biståndsgivning eller med

skattesänkningar skulle väsentligt kun- na förändra den här tecknade bilden.

I det diskuterade exemplet skulle det bli nödvändigt för riksbanken att an- passa likviditetskvoterna så att de är förenliga med ökningen av affärsban- kernas inlåning och samtidiga avveck- ling av statspapper. Man skulle emel— lertid också behöva underlätta för ka— pitalmarknaden att absorbera den kre— ditefterfrågan, som kommer från fö- retagssektorn, genom att öppna mark- naden för industriobligationer och ge kapitalmarknadsinstitutionerna incita- ment till dylika placeringar. En sådan politik skulle kunna bli nödvändig för att företagssektorns i tabellen angivna upplåning på kapitalmarknaden över- huvudtaget skulle kunna komma till stånd. Ett led i en dylik politik kan så- gas vara det förutsedda upprättandet av nya institut för specialkrediter till näringslivet. Dessa skulle kunna avlasta en del av företagens kreditbehov från affärsbankerna, och deras finansiering med obligationer skulle kunna täckas på kapitalmarknaden.

Vid en snedhet i kreditmarknadsba- lansen av det slag som här skisserats kan det framstå som orealistiskt att låta riksbanken vara »neutral» i den me- ning som förut angetts. Detta antagande har använts endast för att ge relief åt de möjligheter, som faktiskt kan före— ligga för en konstruktiv penningpolitik. Utbudsöverskottet på den långa mark- naden kan ju elimineras t. ex. på det sättet att riksbanken säljer statspapper utanför affärsbankerna och i motsva- rande utsträckning ökar utrymmet för dessas kreditgivning bland annat ge- nom rediskontering. Antas dessa ope- rationer ha en omfattning på exempel- vis en halv miljard, skulle de relevan— ta posterna ändras på det sätt, som an- ges med parenteserna i tabell 7. En så- dan variant av penningpolitiken skulle

ligga närmast till hands, om det av olika anledningar ansågs lämpligast att kon- servera den rådande institutionella för- delningen av kreditgivningen mellan olika låneformer och marknader.

Spänningarna och balansbristerna i det kreditmarknadsläge som illustrerats med tabell 7 kan sägas komma till ut- tryck i affärsbankernas »onormala» avyttring av statspapper respektive 1 det antydda behovet av utjämnande penningpolitiska transaktioner. I viss mån representerar emellertid dessa ten- denser snarast en normalisering av ut- vecklingen på kreditmarknaden _ en normalisering som skulle fram-stått än- nu tydligare om i stället för 1960 något av de senare åren på 1950-talet använts som jämförelsedatum. En avveckling av affärsbankernas innehav av stats- papper får alltså ses mot bakgrunden av den kraftiga ackumulering, som bör- jade redan under andra världskriget och i etapper fortsatt även under efter- krigstiden. Man skulle i detta samman- hang kunna peka även på affärsbanker- nas stora stock av bostadslån, som lika- ledes skulle kunna avvecklas succes- sivt. I stället för den i tabell 7 insatta siffran på 300 mkr för affärsbankernas långivning till bostadssektorn skulle man t. ex. kunna sätta in en nolla, in- nebärande en viss ökning av byggnads- kreditiven, som balanseras av en mot- svarande avveckling av bostadslåne- stocken. Även breddningen av obliga— tionsmarknaden till att omfatta indu- striobligationslån kan sägas represen— tera en normalisering i förhållande till det nuvarande läget.

Vilken speciell utformning av pen- ningpolitiken man nu än tänker sig för att lösa den antydda problematiken _ om den nu överhuvudtaget aktua— liseras _ så bör det förändrade läget ge ökat svängrum för räntepolitiken både som balansskapare på kreditmark-

nadens olika delar och som konjunk- turpolitiskt instrument. Detta följer av de ökade möjligheter till rent »mark- nadsmässiga» initiativ riksbanken kan få gentemot affärsbankerna och på den breddade »öppna marknaden». Därtill kommer uppbyggandet av ATP-fonder- na, vars placeringar rimligen borde vara lättare att manövrera än den ti- digare så betydelsefulla men nu rela- tivt sett hopkrympande enskilda för- säkringssektorns. Det är emellertid svårt att med ledning av den föregåen- de analysen konkretisera någon ränte- politisk problematik. Denna problema- tik är från början i stor utsträckning så att säga eliminerad därigenom att man inte bildat sig någon uppfattning om den ränta som är förenlig med den antagna investerings- och sparandeut— vecklingen. Om denna är relativt obe- roende av räntan, skulle man _ bort- sett från övervägand'en som hänger samman med räntans ställning som »politiskt pris» _ ha fria händer att låta både räntenivå och räntestruktur anpassas i enlighet med rent penning- politiska syften. Rent allmänt skulle man dock kunna dra den slutsatsen att upplåningsmöjligheterna _ och där- med även räntan _ successivt skulle komma att få allt större betydelse för företagens investeringsbeslut, och att en given ränteändring i detta avseen— de skulle få ökad effekt. Med den förut- sedda ackumuleringen av hushållsspa- randet skulle å andra sidan en till kon— sumtionsbegränsning syftande räntehöj- ning successivt behöva göras allt stör- re. Dessa samband är emellertid oklara och knappast möjliga att precisera. Speciellt kan de förmodas bli av andra- handsintresse i ett läge, då hänsyn även måste tas till räntans betydelse för de internationella kapitalrörelserna på den svenska kreditmarknaden.

Till de många reservationer, som re-

dan anförts beträffande realismen i den skisserade utvecklingen på kreditmark- naden och i perspektiven på penning- politiken,- måste man nämligen till slut foga även :den som avser relationerna till utlandet. Svensk anslutning till EEC kan. _ likavälzsom en utestängning _ påverka. utvecklingen ..av vinstmargina— lerna på ett sätt som kraftigt avviker från det grundläggande antagandet om marginalkonstans. I sådana fall kom-. mer näringslivets finansieringsproblem och säkerligen också investeringarnas räntekänslighet i ett nytt läge. Det är vidare i dagens läge svårt att förutse ens i vilken riktning nettot av kapi- talrörelserna skulle .ändras i det fall att den svenska kapitalmarknaden in- ternationaliserades. Det är möjligt att det endast skulle bli fråga om margi- nella förändringar, som inte nämnvärt skulle behöva påverka den inhemska utvecklingen. Men det är inte otänkbart att de internationella kapitalrörelserna kunde tänkas få en sådan omfattning att "de avsevärt påverkade formen för och storleken av ut- .och upplåningen från vissa sektorer. Räntepolitiken (i vidaste bemärkelse) skulle då få ett betydligt vidgat arbetsfält. Redan be- redskapen inför sådana._ eventualite- ter borde i ooh för sig medföra en be- gränsning av utrymmet för penning- politiken och i synnerhet kanske för räntan som rent 'konjunkturpolitiskt instrument.

Sammanfattning ' .

I samband med en prognos för den fi- nansiella utvecklingen måste man fixe- ra en rad förutsättningar, vars sanno- likhet man i flera fall har små möjlig- heter att bedöma. I första hand kan nämnas de förutsättningar om prissta- bilitet Och om oförändrade vinstmargi- naler, som här kommit till användning. I viss -mån kan dessa; förutsättningar

t. o. m.,tänkas strida mot varandra. Med en annan prisutveckling än den vi haft under 1950-talet, borde man nämligen kanske räkna med en avvikelse från den konstans i vinstmarginalerna, som man erfarenhetsmässigt konstaterat un- der senare år. En dämpning av prisut- vecklingen inom landet skulle då när- mast tänkas komma att krympa ner vinstmarginalerna. En liknande effekt skulle man också kunna vänta för ex- portindustrins del, om vi stannar utan— för den gemensamma marknaden (eller om anslutningen fördröjes), och för hemmaindustrins del om vi blir med- lemmar.

Emellertid finns det (pedagogiska) skäl, som talar för att i prognosen in- föres antaganden, som kan sägas repre- sentera ett relativt gynnsamt alternativ för företagens vinstutveckling. Detta därför att prognosen antyder att man även vid ett sådant antagande skulle kunna få räkna med vissa problem — vissa »flaskhalsar» _ vad beträffar näringslivets investeringsfinansiering. Dessa problem skulle endast accentue- ras vid en mindre förmånlig vinstut— veckling.

I konsekvens härmed har också in- förts det för vinstutvecklingen förmån- liga antagandet att företagsdelen av kostnaden för ATP kommer att bäras av löntagarna inom ramen för deras (oförändrade) andel av nationalinkoms— ten. Detta betyder å andra sidan en dämpning av stegringstakten för den disponibla löneinkomsten — och där- med också för konsumtionsefterfrågan _ jämfört med den totala stegringen i reala nationalinkomsten. Häremot får emellertid ställas effekten av en i sam- band med uppbyggandet av ATP-skyd— det tänkbar nedgång i sparbenägen— heten.

Slutligen grundas kalkylerna i prin— cip på förutsättningen om »oförändrad

ekonomisk politik» såtillvida som nu gällande principer för beskattning och transfereringar använts vid beräkning- en av de olika realsektorernas dispo- nibla inkomster. Penningpolitiken har antagits neutral i den meningen att riksbankens transaktioner begränsas till valutaområdet. I efterhand kan emel- lertid utifrån prognosresultatet disku- teras behovet av förändringar i den givna ekonomiska politiken. Analysen av utvecklingen av inkomster och spa- rande inom olika sektorer kan föran- leda revideringar av de värden för de olika utgiftsposter inom den privata sektorn, som primärt införts i den reala försörjningsbalansen. Om revideringar- na leder till avvikelser från uppställda målsättningar för utgiftsfördelning och för samhällsekonomisk balans aktuali- seras en diskussion av de ekonomisk- politiska medel (inkl. utgifterna inom den offentliga sektorn) varmed mål- sättningarna skall kunna realiseras. Kalkylen för balansen på konsum- .ionsvaruomrädet avser en jämförelse mellan å ena sidan ett förutsatt »kon- sumtionsutrymme», som stiger ungefär i takt med bruttonationalprodukten, och å andra sidan den konsumtionsefter- frågan, som verkar sannolik med hän- syn till den kalkylerade utvecklingen för hushållens disponibla inkomster samt en uppskattning av den margi- nella konsumtionsbenägenheten. I stort sett pekar prognosen på balans mellan efterfrågan och »utrymme», men kal- kylen innehåller en rad frågetecken. Det finns flera faktorer, som i och för sig tenderar att öppna ett »deflations— gap». Den dämpning av stegringstakten i de disponibla hushållsinkomsterna, som uppkommer när hushållen »bär» kostnaden för ATP, har redan nämnts. I samma riktning verkar progressivite- ten i skattesystemet, som får en bety- dande effekt även vid den antagna be-

gränsningen av' inkomststegringen till 4 procent per år. Effekten blir ännu mycket kraftigare vid en pris- och no- minalinkomststegring av samma omfatt- ning som under 1950-talet. Den dispo- nibla reala hushållsinkomsten skulle alltså av flera anledningar komma att stiga procentuellt sett långsammare än bruttonationalprodukten och »konsum- tionsutrymmet». Om dessutom _ som hittills _ den marginella konsumtions- benägenheten ligger under den genom- snittliga, så skulle konsumtionsefterfrå- gan i sin tur komma att stiga långsam- mare än de disponibla inkomsterna och visa ännu större eftersläpning än dessa i förhållande till »konsumtionsutrym- met».

Det finns emellertid också faktorer, vars effekt tenderar att sluta det »defla- tionsgap», som de ovan beskrivna fak- torerna tenderar att öppna. Den vid årsskiftet 1961/62 introducerade skatte- omläggningen uppväger mer än väl den effekt på de disponibla hushållsinkoms- terna, som skatteprogressiviteten (med de 1960 gällande skalorna) i och för sig skulle fått under en femårsperiod med årlig 4-procentig inkomststegring. En- dast i den mån (nominal-)inkomsterna stiger avsevärt därutöver skulle man vid en jämförelse mellan 1960 och 1965 av denna anledning behöva räkna med en eftersläpning av de disponibla hus- hållsinkomsterna jämfört med inkoms- terna före skatt och transfereringar. Därtill kommer att skatteomläggningen gynnar de lägre inkoms-ttagarna och att man av den anledningen bör kunna räkna med en någothögre marginell konsumtionsbenägenhet än vad som an- nars skulle varit fallet. Även om en av ökningen av den allmänna varuskatten betingad höjning av konsumtionsvaru- prisnivån till en del neutraliserar effek- ten av den direkta skattesänkningen, skulle man dock kunna räkna med en

positiv nettoeffekt av skatteomläggning- en på den volymmässiga konsumtions- varuefterfrågan.

Konsumtionsbenägenheten kommer rimligen också att påverkas av allmän— na tjänstepensioneringen antingen den- na »bäres» av företagen eller av lönta- garna. Det minskade behovet av pen- sionsskydd kan tänkas påverka även annat sparande än det privata försäk- ringssparandet och därför öka den mar- ginella konsumtionsbenägenheten. En möjlig anledning till en ökning av kon- sumtionsbenägenheten ligger också i (den förutsatta) övergången till stabi- lare prisutveckling. Under en prissteg- ringsprocess kan konsumtionsutgifterna tendera att komma i efterhand i förhål- lande till pris— och inkomstutveckling- en, så att sparandet ea: post blir större än ea: ante _ detta kan sägas vara den egentliga innebörden av »money illu— sion». I den mån sparbenägenheten un- der 1950-talet av denna anledning legat onormalt högt, skulle man i en period av relativ prisstabilisering kunna räkna med en högre konsumtionsbenägenhet än tidigare. Slutligen är det också tänk- bart att konsumtionsefterfrågan påver- kas positivt av den ganska kraftiga lik— viditetsuppladdning i form av växande banktillgodohavanden som man, liksom under 1950—talet, kan förvänta även i fortsättningen. Detta samband är dock osäkert och troligen i alla händelser av underordnad betydelse.

Det är svårt att väga samman de fak— torer, som tenderar att öka respektive minska konsumtionsvaruefterfrågan i förhållande till den med stegringen av bruttonationalprodukten parallella steg- ringen av »konsumtionsutrymmet». Man skulle på sin höjd kunna uttrycka en förmodan om approximativ balans mellan konsumtionsefterfrågan och konsumtionsutrymme. En rimlig slut— sats synes dock vara att vid en gi-

ven utveckling av bruttonationalpro- dukten ett »gap» på konsumtions- varuområdet snarare kan förväntas upp- komma därigenom att konsumtionsut- rymmet inte stiger parallellt med brut- tonationalprodukten, än att konsum- tionsvaruefterfrågan utvecklas på ett från denna avvikande sätt. En snab- bare stegringstakt för export, investe- ring och offentlig konsumtion än den i försörjningsbalansen förutsatta begrän- sar »konsumtionsutrymmet». Vid en konsumtionsefterfrågan, som ungefär stiger i takt med bruttonationalproduk- ten, skulle då ett inflationsgap kunna uppstå.

På det privata investeringsområdet pekar prognosen för den finansiella ut- vecklingen närmast mot en konserve- ring av det läge, som karakteriserat åren 1960 och 1961. Även med veder- börlig hänsyn tagen till den risk för schablonmässig extrapolering, som lig- ger i kalkyler av här använt slag, skulle också åren 1962—65 kunna förmodas komma att karakteriseras av en be- gränsning av möjligheterna till själv- finansiering av investeringsutgifterna på basis av löpande vinster. Detta i motsats till utvecklingen under tidigare år _ och framförallt år 1959 — då konstellationen av företagsvinst, inves- teringsutgifter och upplåning synes ha möjliggjort en betydande likviditets— uppladdning inom stora delar av nä- ringslivet. För åren 1960—65 skulle man då _ med nuvarande åtstramning på kreditmarknaden _ få räkna med en successiv neddragning av den under ti- digare år uppbyggda finansieringsreser- ven. Men i takt med en dylik neddrag- ning bör likviditetsläget också undan för undan få allt större betydelse för investeringsbesluten _ här föreligger sannolikt ett betydligt starkare samband mellan likviditetsutveckling och utgifts— beslut än inom hushållssektorn. Man

skulle härav kunna dra den slutsatsen att investeringsfinansieringen på kre- ditmarknaden successivt finge allt stör- re betydelse. Om den i försörjnings- balansen förutsatta investeringsutveck- lingen överhuvudtaget skall kunna komma till stånd, måste till slut så stor upplåning möjliggöras på kreditmark- naden, att företagens likviditet ej skulle behöva ytterligare försämras. Därmed blir bedömningen av den finansiella ut- vecklingen som självständig faktor i iuvesteringsprognosen närmast en fråga om tendenserna på kreditmarknaden och om arten av den penningpolitik, som kan eliminera eventuella balans- brister på denna.

Utvecklingen på kreditmarknaden sy- nes för det första komma att karakteri— seras av en relativ ökning av utbudet på kapitalmarknaden. Utbudsökningen kommer framför allt från försäkrings- sektorn, där ackumuleringen inom ATP kommer att vida överväga den förvän- tade avsaktningen av fonderingen inom de privata försäkringsbolagen. Vidare bör ökningen av hushållssparandet och neddragningen av företagslikviditeten ha en motsvarighet i en viss omriktning av medelinströmningen från affärsban- kerna till sparbankerna och till den »öppna» marknaden för aktier och obli- gationer. Denna tendens sammanfaller med den man kunnat iakttaga under senare år, att vid en ökning av de finan- siella tillgångarna en växande andel tenderar att absorberas av värdepap- persmarknaden.

Mot ökningen av utbudet på kapital- marknaden står å andra sidan den mått- liga efterfrågan från den offentliga sek-

torn och från bostadssektorn — dvs. måttlig i förhållande till utvecklingen under 1950-talet. Som en motsvarighet till tendenserna på kapitalmarknaden skulle man på marknaden för företags- krediter kunna räkna med ett relativt stort kreditbehov men åtminstone för affärsbankerna begränsade möjligheter att tillfredsställa detta behov. Begräns- ningen gäller det fall att nuvarande system med likviditetskvoter i stort sett upprätthålles. Affärsbankernas kre- ditkapacitet kan vidgas genom sänk- ningar av likviditetskvoterna, men även så finns det en gräns för affärsbanker— nas villighet och möjlighet att succes- sivt utbyta sina likvida tillgångar mot krediter till näringslivet. Vid den grän- sen — och även dessförinnan _ kan emellertid riksbankens rediskontering användas till att vidga ramen för före- tagsfinansieringen via affärsbankerna. Alternativt eller som komplement kan obligationsmarknaden öppnas för före- tagsfinansieringen, som därigenom del- vis övertas av institutionella place- rare och av den öppna marknaden. Både i det fall att rediskontering blir mera allmän och att det uppkommer en betydande marknad för industriobliga- tioner får penningpolitiken vidgat svängrum och kan mer än hittills nytt- jas som ett instrument för att påverka volymen och selektionen av närings- livets investeringar. I den meningen skulle tendenserna under den här beak- tade perioden kunna sägas möjliggöra en normalisering i jämförelse med de förhållanden, som bestått på kredit- marknaden under hela efterkrigstiden.

APPENDIX C

1955 års långtidsutredning och den faktiska utvecklingen

Promemoria utarbetad av fil. kand. Rein H inno

Den grundläggande förutsättningen för 1955 års långtidsutrednings bedöm— ningar (Balanserad expansion, SOU 1956: 53) var att man under de framför- liggande åren 1956—60 skulle lyckas upprätthålla en i stort sett full syssel- sättning. Bedömningen av den ekono- miska tillväxttakten svarade närmast mot den utveckling av de produktiva resurserna som man räknade med för femårsperioden som helhet, även om ni- vecklingstakten år från år kunde komma att rubbas av kortsiktiga mindre kon- junktursvängningar. I den händelse en djupare ekonomisk kris skulle inträffa, bedömde man det vara nödvändigt med en revision av det presenterade utveck- lingsprogrammet. Den faktiska konjunk— turutvecklingen under de år långtids- programmet omfattade kan sägas ha överensstämt relativt väl med dessa för- utsättningar. Sysselsättningen har legat på en hög nivå; avmattningstendenserna i den svenska ekonomin under senare delen av 1957 och under 1958 ledde inte till några allvarliga balansrubbningar och kunde snabbt övervinnas. Den för- utsatta konjunkturbilden förverkligades således i betydligt högre grad än som var fallet för 1950 års långtidsutredning, vars program under de första åren av 1950-talet hämmades av anpassningskri- ser i samband med Koreakriget. Utgångspunkten för 1955 års långtids- utrednings kalkyler utgjordes av två an-

taganden om den samlade produktio— nens ökning under perioden 1955—60. När man bortsåg från verkningarna av arbetstidsförkortningen, angavs ökning- en av bruttonationalprodukten till sam- manlagt 15 procent enl-igt det lägre pro- duktionsalternativet (A) och till 20 procent enligt det mera gynnsamma antagandet (B), motsvarande en genom- snittlig tillväxttakt på 2,8 respektive 3,7 procent per år. Då arbetstidsförkort- ningen under åren 1958—60 i anslut- ning till utredningen om kortare arbets- tid beräknades medföra ett produktions- bortfall i förhållande till annars möjlig produktion på totalt 4 procent, skulle nationalproduktens ökning härigenom stanna vid drygt 10 procent enligt alter- nativ A och drygt 15 procent enligt alternativ B (2,0 resp. 2,9 procent per år).

Enligt konjwunkturinstitutets beräk- ningar ökade bruttonationalprodukten, i fasta priser räknat, med närmare 18 procent från 1955 till 1960, dvs. med genomsnittligt 3,3 procent per år. Den samlade produktionen har således stigit något snabbare än enligt utredningens högre produktionsalternativ (B). Under de båda första åren, 1956 och 1957, noterades produktionsstegringar på 3,4 procent. I det närmaste samma genom- snittliga öknwingstakt per år uppnåddes också und-er åren 1958—60, då betingel- serna för produktionens tillväxt var

Tabell 1. Jämförelse mellan 1955 års långtidsutrednings alternativa framtidsbedöm— ningar beträffande försörjningsbalansens olika poster 1955—60 och den faktiska utvecklingen

Procentuell årlig ökning 1955—430 Värde 1955 i genomsnitt i miljarder kronor enligt Enligt senaste långtidsutredningen Faktisk beräkning utveckling Alt. A Alt. B Bruttonationalprodukt utan arbets— tidsförkortning ................ 49,0 2,8 3,7 Bruttonationalprodukt efter arbets- tidsförkortning ................ . 2,0 2,9 3,3 Kapitalbildning .................. 13,9 2,8 3,7 4,5 Bytesbalansens saldo ........... — 0,4 . . - Lagerökning ................... 1,0 . . _ Investeringar i fast kapital ..... 13,3 2,4 3,3 4,3 varav: civila ny- och reinveste- ringar .................. 9,1 2,6 3,5 5,7 underhåll ............... 4,2 2,0 2,9 2,9 Konsumtion ..................... 32,8 1,7 2,5 3,0 Privat konsumtion ............. 28,0 1,3 2,3 2,7 Civil offentlig konsumtion ...... 4,8 4,0 4,0 4,3 Militära utgifter .................. 2,3 2,0 2,9 1,6

mindre gynnsamma till följd av arbets- tidsförkortningen. De registrerade pro- duktionsökningarna för dessa år upp- gick till respektive 0,9, 5,0 och 3,9 pro— cent. Medan produktionens tillväxttakt under de första åren legat inom ramen för utredningens framtidsbedömningar, visar utvecklingen mot periodens slut en påtagligt snabbare framstegstakt än som kunde förutses. I tabell 1 jämförs långtidsutredningens bedömning för försörjningsbalansens olika poster med den faktiska utvecklingen 1955—60. En av långtidsutredningens viktigaste målsättningar var en stegring av kapi- talbildningens andel av bruttonational- produkten och en motsvarande nedgång för konsumtionens andel. En höjning av kapitalbildningskvoten med drygt 1 pro- centenhet var också förutsättningen för att de angivna produktionsstegringarna skulle kunna realiseras. Den faktiska ut— vecklingen visar att denna målsättning

har förverkligats: kapitalbildningen har under femårsperioden stigit snabbare än den totala produktionen och kapital- bildningskvoten (räknat i fasta priser) har härigenom ökats från 27,9 procent 1955 till 29,4 procent 1960. Utvecklingen har dock varit utsatt för konjunkturbe- tingade variationer under de olika åren; efter att redan 1957 ha stigit till 29,0 procent sjönk kapitalbildningskvoten till 27,4 procent 1958 och 28,2 procent 1959. Dessa svängningar kan till stor del tillskrivas de starka omslagen i lager- hållningen. Däremot har investeringar i fast kapital visat en ständig stegring. Totalt registrerades en ökning från 1955 till 1960 med 26,5 procent, dvs. genom— snittligt 4,8 procent per år att jämföra med 3,3 procent enligt utredningens högre utvecklingsalternativ. Särskilt markant har stegringen varit för ny- och reinvesteringarna, för vilka det hög- re produktionsalternative—ts tillväxt för

hela perioden överträffats med mer än 10 procentenheter. Utvecklingen för un— derhållsinvesteringar har å andra sidan helt överensstämt med utredningens B- alternativ.

Förutom investeringar i fast kapital och lager hänfördes till kapitalbild- ningen också bytesbalansens saldo. Långtidsutredningens målsättning om en successiv förbättring av bytesbalansens saldo från ett underskott på ca 400 mkr 1955 till ett nästan lika stort överskott 1960 har däremot inte förverkligats. Även om bytesbalansens statistiskt regi- strerade saldo förbättrades något under åren 1956—59 i förhållande till 1955, var det alltjämt negativt och genom den kraftiga importstegringen under 1960 (delvis som en följd av betydande upp- byggnad av råvarulagren) blev under- skottet detta år t.o.m. större än 1955. Bakom den av utredningen förordade utvecklingen för bytesbalansen låg den relativt blygsamma målsättningen att förhindra en nedgång i valutareserven och i stället låta den växa i takt med importen. I sådant fall skulle nämligen valutareserven 1960, liksom under ut- gångsåret 1955, motsvara tre månaders import. Trots den ogynnsamma utveck- lingen för byttesbalansen steg valuta- reserven mcd drygt 300 mkr från slutet av 1955 till slutet av 1960, dvs. helt i linje med utredningens målsättning mätt i absoluta tal. Den för bytesbalansen och valutareserven olikartade utveck— lingen förklaras av en positiv förskjut- ningspost. I förhållande till importen har dock utvecklingen varit avsevärt ogynnsammare. Importens relativa ök- ningstal har nämligen varit betydligt större än valutareservens (44 resp. 13 procent). I slutet av 1960 kom sålunda valutareserven att svara mot endast 2,3 månaders import. Ansvällningen av im- porten medförde att långtidsutred- ningens importbedömning för femårs-

perioden — en ökning med ca 12 pro- cent — redan efter två år hade mer än uppfyllts. Att bytesbalansens saldo trots detta inte försämrats mer samman- hänger med att även exporten (inkl. nettot av tjänster) har ökat mycket kraf-

tigt. Den inträffade volymökningen på

42 procent var dubbelt så stor som den utredningen förutsåg.

Mot den ökade kapitalbildningen skulle enligt utredningen stå en åter— hållsamhet i den privata konsumtions- utvecklingen. Utrymmet för en ökning av den privata konsumtionen under femårsperioden begränsades nämligen till drygt 6 respektive 12 procent enligt de båda produktionsalternativen. Den faktiska utvecklingen — en stegring på 14 procent — överensstämmer således relativt väl med utredningens riktlin— jer, särskilt med hänsyn till det större utrymme som tillkommit genom snabba- re produktionsutveckling. För den of- fentliga konsumtionen ansåg utredning— en en fortsatt stark expansion både nödvändig och praktiskt ofrånkomlig. Också på denna p-unkt har utfallet _ en ökning på 24 procent —— inte nämn- värt avvikit från utredningens perspek— .tiv. För de militära utgifterna, slutligen, hade utredningen av räknetekniska skäl och utan att ta ställning till det berätti- gade däri antagit att tillväxten skulle. ske parallellt med bruttonationalpro- dukten. Den faktiska utvecklingen har dock varit något långsammare.

Som synes har utvecklingen för för- sörjningsbalansens olika poster i stort sett förlöpt i den riktning som angavs i långtidsutredningens mer optimistiska produktionsalternativ, även om avvikel- ser i enskilda detaljer förekommit. Pro— duktionens tillväxt har överträffat för— väntningarna och bildat underlag för en vidgad kapitalbildning. Härigenom har också en av de väsentligaste punk- terna i långtidsutredningens rekommen-

Tabell 2. Jämförelse mellan 1955 års långtidsutrednings alternativ för investeringsin- riktning 1955— 60 och den faktiska utvecklingen

Exklusive underhåll och militära investeringar. Miljoner kronor i 1955 års priser

Årsgenomsnitt 1956—60 i förhållande Värde 1955 till 1955 års nivå i miljoner kronor enligt Enligt _ senaste långtidsutredningen Faktisk beräkning utveckling Alt. A Alt. B

Varuproduktion .................. 3 03.5 + 300 + 450 + 510 Jordbruk, skogsbruk, fiske ...... 430 + 15 + 20 —— 20 Egentlig industri .............. 1 915 + 180 + 300 + 360 Kraft- och belysningsverk, gasverk 690 + 105 + 130 + 170 Distribution ..................... 340 0 + 20 + 125 Samfärdsel ...................... 2 190 + 130 + 190 + 405 Kommunikationsmedel .......... 1 715 + 90 + 150 + 240 Väg— och gatuarheten m. m.. . . . 475 + 40 + 40 + 165 Vatten och avlopp m. m ............ 340 0 0 + 80 Bostäder ........................ 2 325 + 200 + 200 + 325 Skolor m. m ...................... 380 + 100 + 100 + 70 Sjukvård, sociala ändamål, förvaltning m. m .......................... 480 + 10 + 20 + 80 Hälso— och sjukvård ........... 190 + 20 + 30 + 60 Sociala ändamål ............... 70 0 0 + 5 Förvaltning m.m .............. 195 — 15 —— 15 + 10 Brandväsen och civilförsvar ..... 25 + 5 + 5 + 5 Garage, samlingslokaler ........... .. + 10 + 20 . . Summa civila ny— och reinvesteringar 9 090 + 750 + 1 000 + 1 595

dationer för den ekonomiska verksam— hetens inriktning kommit att förverkli— gas. Samtidigt har möjligheter förelegat för en något snabbare standardförbätt- ring för de enskilda konsumenterna än som förutsågs. Den ökade kapitalbild- ningen kunde realiseras tack vare en mycket omfattande investeringsverk- samhet. Något bidrag från förbättrad by- tesbalans har däremot inte erhållits och valutareserven har ökat långsammare än importen. Målsättningen om valutareser- vens förstärkning i takt med importen har således inte kunnat uppnås. Den största avvikelsen mellan utredningens bedömningar och faktiskt utfall före- ligger beträffande exportens och impor- tens volymmässiga utveckling, som av utredningen i hög grad underskattats.

Till följd av eftersläpningar i utbygg- naden av kapitalutrustningens kapacitet med åtföljande bristsituationer på kon- sumtionsområdet ägnade långtidsutred— ningen stort intresse för dispositionen av det ökade investeringsutrymmet. För investeringsavvägningen uppställdes vissa prioriteringsgrunder. De innebar bland annat att prioritet skulle ges så- dana områden, där exceptionella kö- bildningar uppstått och där detta med- fört uppenbar diskriminering mellan olika individer. Som exempel angavs bo- stads- och skolområdena och vissa delar av sjukhusväsendet. Man ansåg det vi— dare angeläget att inte hålla tillbaka investeringarna på sådana områden, där en kapacitetsökning kunde väntas för- stärka vår bytesbalans. Hit räknades

främst exportindustrins utbyggnad. Vi- dare gavs prioritet för olika rationali- seringsinvesteringar. Avvägningen fram- går av tabell 2, där även uppgifter läm- nas om den faktiska utvecklingen. Då utredningen förutsatte att investerings- ökningen på olika områden skulle ske i olika takt de enskilda åren, presentera- des avvägningen i form av förändringar i den genomsnittliga årliga nivån i för- hållande till 1955 års nivå. De följande kommentarerna avseende överensstäm- melsen mellan program och utveckling anknyter till utredningens högre pro- duktionsalternativ (B).

Totalt sett hade långtidsutredningen för civila ny- och reinvesteringar angett en ökning som skulle föra årsgenom- snittet för 1956—60 ca 1 000 mkr över 1955 års nivå. Den faktiska utvecklingen visar en uppgång på ca 1 600 mkr. För praktiskt taget samtliga områden har investeringarna varit större än som för- utsattes. Vad gäller förskjutningarna i investeringsstrukturen, så har utveck- lingen och utredningens målsättningar för avvägningen överensstämt på ett

flertal punkter. Det gäller bland annat de prioriterade investeringsområdena industrin och bostäder. För bostads- byggandet hade utredningen i anslut- ning till bostadsstyrelsens kalkyler upp- ställt som målsättning dels ett tillskott av 65 000 lägenheter per år i slutet av perioden, dels en successiv förskjutning mot ökad andel småhus och större lä- genheter. Antalet färdigställda lägenhe— ter steg redan under 1957 till 64 500 och uppgick både under 1959 och 1960 till närmare 70 000. Vad andelen småhus be- träffar var denna visserligen större 1956—60 än under föregående femårs- period, men den understeg dock väsent— ligt den åsyftade nivån. För investe— ringar i skolor har däremot en viss eftersläpning uppstått i jämförelse med utredningens intentioner. Avvikelser föreligger också på investeringsområ- den, vilka inte prioriterats. Investe- ringarna i handelns lokaler, samfärdsel samt vatten och avlopp har sålunda sti— git avsevärt mer än som angavs i utred— ningens avvägning av investeringsin- riktningen.

Diagramförteckning

AvdelningZ

Diagram

2.1 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom jordbruket 1946—65.

2.3.2 Produktionens forandrmg mom olika industrigrenar 1:959 65 2.3.4 Produktion, sysselsättning och produktivitet inom den totala industrin 1947—65. 2.3.5:1 Kapitalutrustning, produktion och sysselsättning inom industrin 1947—65.

2.3.5:2 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom egentlig industri 1946—65 . .

23.513 Samband mellan marginella investeringskvoter och sysselsättnings- förändringar för glidande femårsperioder . 2.4 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) i kraftverk och eldistribution 1946—65. .

2.6:1 Antalet färdigställda lägenheter per år 1946—61 och 1965 . 2.6:2 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) i bostäder 1946—65.

2.7.1:1 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom sjöfart

1946—65.

2. 7. 1: 2 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom luftfart

2.7.1:3

2.7.2

2.7.3

2.7.4

2.8

2.9.1:1 2.9.1:2

2.9.2

2.9.3

2.9.4

2.9.6

1946—65

Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll)' 1 järnvägstrafik 1946—65. Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) i biltrafik och spårvägar 1946—65 . . Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) i vägar och gator 1946—65 . . . . .

Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom televerket 1946—65.

Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) mom varuhandel 1946—65. Personer under utbildning inom olika åldersgrupper 1940—70.

Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom under- visningsväsendet 1952—65 . Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom hälso- och sjukvård 1946—65. . .

Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom social- och fångvård 1946—65. Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) i vatten- och avloppsanläggningar 1952—65 Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) inom försvaret 1946—65.

27 33

39

43

45

46

51 55

59

61

61

62

63

65

67

68 71

73

78

80

81

83

Avdelning 4

Diagram

4.1.1 Levande födda 1930—75 samt befolkningens utveckling 1945—70 inom olika åldersgrupper . . . . . . . . . .

4.3.1 Bruttonationalproduktens utveckling 1946—65

4. 3. 3: 1 Utvecklingen av produktion, investeringar och sysselsättning inom den totala ekonomin 1946—65

4. 3. 3. 2 Bruttoinvesteringamas utveckling 1946—65 (exkl. militära investe- ringar samt exkl. reparationer och underhåll). .

4.5.2 Den offentliga konsumtionens utveckling 1950—65 (exkl. militär). 4.5.3 Den privata konsumtionens utveckling 1946—65 ..... 4.6.1 Principdiagram för sambandet mellan investeringskvot och konsumtion

94 106

110

111 122 123 129

Tabell

2.1 2.2 2.3.4 2.4 2.5

4.1.1:1 4.1.1:2 4.3.2

4.4.1 :1 4.4.1:2 4.4.1:3 4.4.2 4.5.1 4.5.2 4.5.3:1 4.5.3z2

Tabellförteckning

Avdelning 2

Jordbrukets produktion 1960—65 . . . . . .......

Avverkning och förbrukning mom landet av olika virkesslag 1956—65 Produktion, sysselsättning och produktivitet mom industrin 1959—65 Energiförsörjningen 1955—65.

Byggnads— och anläggningsinvesteringarnas volymmässiga utveckling 1950—65. .

Antalet registrerade bostadssökande i vissa kommuner 1961.

Sammanfattning av bostadsbyggnadsutredningens lägenhetsprognos för tiden 1961—65. . .

Byggnadsplaner inom undervisriingsväsendet 1961—65 för ny- och ombyggnad (exkl. inredning etc. ) .

Antalet vårdplatser inom sjukvården åren 1940—70.

Avdelning 3

En kalkyl för den ekonomiska utvecklingen 1960—65 . Försörjningsbalansens olika poster i procent av bruttonationalpro— dukten.

Produktionens volymmässiga utveckling 1950— 65 inom olika närings- grenar .

Antal sysselsatta 1950—65. .

Bruttoinvesteringamas volymmässiga utveckling 1950—65 .

Avdelning 4

Folkmängdens förändringar 1945—70 . . .

Olika åldersgruppers andel av totalbefolkningen 1960—70. Produktionen (bruttoförädlingsvärdet) per sysselsatt i olika närings- grenar 1950—65. . . . . . . . . . Sveriges varuexport 1950—65. Sveriges andel av exporten till vissa länderområden 1950—60. Den svenska utrikeshandelns länderfördelning 1960 Bytesbalansen 1960 och 1965.

Bruttoinvesteringar (exkl. reparationer och underhåll) 1951—65.

Den offentliga konsumtionens utveckling 1960— 65 Den privata konsumtionens utveckling 1946—60 Prognos för den privata konsumtionens utveckling 1960—65

Appendix A

1 Folkmängd 14 år och däröver. Förändringar 1950—70 . 2 Ut— och invandrare samt omflyttningsresultat 1931—60 .

26 28 40 50

53 55

57

72 77

85

85

86 87 88

92 92

108 113 114 115 116 120 121 124 125

148 149

3 Folkmängdens förändringar 1950— 60 och beräknade förändringar 1960— 70 efter riksområden. Åldrarna 15—64 år . . . . 4 Nettoinflyttning och -utflyttning (—) riksområdesvis 1951—60. 5 Antal förvärvsarbetande inkomsttagare åren 1955 och 1960 . 6 Förvärvsarbetande inkomsttagare åren 1955 och 1960 i procent av folk- mängden vid respektive års slut 7 Förvärvsarbetande gifta kvinnliga inkomsttagare åren 1954 och 1959 i procent av hela antalet gifta kvinnor vid respektive års slut . 8 Relativa arbetskraftstal, i procent, för kvinnor i åldrarna 20—44 år enligt arbetskraftsundersökningarna 9 Antal gifta kvinnor 1 arbetskraften' 1 procent av hela antalet gifta kvinnor 10 Antal lärjungar 1 olika åldrar i procent av folkmängden i respektive åldrar 11 Procentuella andelen personer i arbetskraften i åldersgrupperna 14—19 år och 20—24 år bland män och icke gifta kvinnor . . 12 Antal personer i arbetskraften. Beräknade förändringar 195 13 Antal personer i arbetskraften 1 procent av folkmängden 14 år och däröver 14 Arbetskraftens förändringar riksområdesvis . - 15 Sysselsatta 1 arbete efter antalet arbetstimmar under mätveckan . . 16 F orvarvsarbetande personer med yrkesutbildning' 1 procent av hela antalet förvärvsarbetande 17 Arbetslöshetens förändringar. - 18 Arbetslöshetens förändringar under året. Medeltal 1956—60 19 Förvärvsarbetande inkomsttagare efter näringsgren. 20 Antal sysselsatta personer . . 21 Sysselsatta efter näringsgren 1950—60 samt prognos 1960—65. Tabellbilaga 1 Folkmängden 14 år och däröver vid slutet av åren 1950, 1955 och 1960 Samt beräknad folkmängd vid slutet av åren 1965 och 1970 . 2 Antal gifta kvinnor i procent av hela antalet kvinnor i olika åldersgrupper vid slutet av åren 1955 och 1959 samt beräknat antal vid slutet av åren 1960,1965 och 1970 3 Antal personer i arbetskraften' 1 november 1960 samt beräknat antal 1950 och 1955 samt 1965 och 1970. Tabell Appendix B 1 Försörjningsbalans 1960 och prognos för 1965 . 2 Inkomster, utgifter och sparande 1960 och 1965 3 Inkomster, utgifter och sparande inom företagssektorn 1960 och 1965. 4 Det finansiella sparandet 1960 . 5 Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1960 6 Det finansiella sparandet 1965 . . 7 Utlåning och upplåning på kreditmarknaden 1965. Appendix C 1 Jämförelse mellan 1955 års långtidsutrednings alternativa framtidsbe— dömningar beträffande försörjningsbalansens olika poster 1955—EO Och den faktiska utvecklingen 2 Jämförelse mellan 1955 års långtidsutrednings alternativ för investerings- inriktning 1955—60 och den faktiska utvecklingen

150 151 153

154

155

155 157 158

159 160 161 162 163

164 165 166 167 169 174

178

178

179

184 185 192 195 200 202 204

'..- tu.-a,

& rl;-

-u|

STATENS OFFE NTLIGA UTREDNINGAR 1962

Systematisk förteckning

(Simon! inom klammer beteckna utredningemas nummer 1 den kronologiska förteckningen)

Försvarsdepartementet Totalförsvarets personalfrågor. [3]

Socialdepartementet Skogstlllgångarna l Jämtlands län. [1]

Kommunlkationsdepartementet Statsbidrag till enskild väghållning, m. m. [61

Finansdepartementet

Finansplan för budgetåret 1962/63 samt Preliminär nationalbudget för år 1962. [8] Städernas särskilda rättigheter och skyldigheter i förhållande till staten. [9] 1959 års långtidsutredning. 1. Svensk ekonomi 1960—- 1965. [101

Ecklesiastlkdepartementet Vldgad vuxenutbildning på gymnasiestadiet. [5]

Jordbruksdepartementet Yrkesutbildningen på trädgårdsområdet. [2]

Inrikesdepartementet

Arbetsuppgifter och utbildning för viss sjukvårds- personal. [4] Kommunal beredskap. [7]