SOU 1965:68

Värnplikten

1. Inledning

2. Arméns uppgifter

3. Organisationen .

4. Nuvarande utbildningssystem .

112 115 115 116 118 119 121 125 126

135

135 136 139

140

140 140 140 150 152 156 156 160 163 168 169 169 173 181 185 187 190 190 191

197 197 197 197 201

• Sida 8
•  Original

5. Granskning av nuvarande utbildningssystem. Behovet av för- bättringar. .

Kap. 11. Grundutbildningens omfattning vid armén

1.

') 3.

Visst underlag för utformningen av den framtida grundutbild- ningen . . . . . Riktlinjer för utformningen av grundutbildningen . Grundutbildningens längd.

Kap. 12. Repetitionsutbildningens omfattning vid armén

1.

1. Dispositionen

Inledningsvis ges en redovisning av ut- rcdningsdirektiven, utredningsarbetets bedrivande m. m.

I en första avdelning lämnas därefter en redogörelse för värnpliktens utveck- ling i Sverige ävensom för de brister som ansetts föreligga i värnpliktsutbild- ningen i dess nuvarande utformning och för framlagda förslag till avhjälpande av dessa brister. Framställningen i denna avdelning av betänkandet är helt av be- skrivande natur.

I betänkandets andra avdelning be- handlas vissa av förutsättningarna för

utformningen av den framtida värn- pliktsutbildningen. Härvid behandlas först krigets ändrade karaktär och 1963 års försvarsbeslut. Redogörelsen för för- svarsbeslutet innehåller bland annat en översikt av den numera brukade termi- nologien beträffande olika slag av be— redskap. Vidare behandlas krigsmaktens behov och tillgångar av värnpliktiga. I anslutning härtill granskas den speci- ella frågan om personalavgångarna i fred i krigsförbanden. Slutligen behand- las förhållandena på vissa civila sam- hällsområden, nämligen samhällsekono- mien, arbetsmarknaden och det civila utbildningsväsendet, i den utsträckning dessa har betydelse för värnpliktsutbild- ningen. I de i denna avdelning behand- lade frågorna redogöres för nuvarande förhållanden och förväntad utveckling. Utredningen anknyter här till egna syn- punkter avseende den inverkan frågor- na bör få på utredningens överväganden rörande värnpliktsutbildningen. På någ- ra punkter framlägger utredningen i nu berörda frågor vissa förslag.

I en tredje avdelning upptar utredning- en, efter att ha granskat värnpliktssyste— mets egna inneboende förutsättning- ar, till behandling de allmänna riktlin- jer som enligt utredningens mening bör följas vid utformningen av den framtida värnpliktsutbildningen. Härvid görs först vissa allmänna överväganden rö- rande dels möjligheterna att med de begränsade resurser som disponeras få till stånd förbättringar av värnpliktsut- bildningen, dels utbildningssystemets uppbyggnad i stort m.m., dels disposi- tionen av värnpliktsöverskottet vid flot- tan och flygvapnet, vilken senare fråga är av betydelse för bedömningen av ut- bildningsbehovet. Med det anförda som grund behandlas därefter grundutbild- ningen och repetitionsutbildningen. Slutligen anföres vissa principiella syn— punkter på hur utbildningen bör anpas-

• Sida 22
•  Original

sas för att tillgodose vissa önskemål om beredskap. Framställningen avser i stor utsträckning förhållanden gemensamma för alla försvarsgrenar. Den ligger till grund för de överväganden och förslag som för de olika försvarsgrenarna in- nefattas i de följande avdelningarna. På några punkter framläggs dock redan här förslag av slutlig karaktär. I denna avdelning liksom i de fyra närmast föl— jande behandlas i princip icke utbild- ningen av vissa särskilda värnplikts- grupper, nämligen de handräcknings- värnpliktiga, de för utbildning i special- tjänst uttagna värnpliktiga samt de upp- skovsvärnpliktiga; utbildningen av des- sa värnpliktiga behandlas i ett samman- hang i åttonde avdelningen.

I fjärde till sjunde avdelningarna be- handlar utredningen för envar av ar— mén, flottan, kustartilleriet och flygvap- net utbildningens utformning i detalj och framlägger förslag till utbildnings- tider m. m. Varje avdelning inleds med en redovisning av de utgångspunkter som förelegat, utöver dem som framgår av det tidigare anförda. Bland annat re- dovisas härvid nuvarande utbildnings- system och utredningens granskning av detta. Uppbyggnaden av avdelningarna i övrigt är något olika beroende på att vid olika försvarsgrenar och vapenslag olika förhållanden blivit avgörande för den slutliga utformningen av utbildning- en. För armén behandlas sålunda först grundutbildningen och repetitionsut- bildningen utom frågan om utbildning— ens inpassning under året och den där- med sammanhängande frågan om grundutbildningens exakta längd. Där- efter upptas inpassningsfrågan till sam- lad behandling; först i samband därmed tas ställning till grundutbildningens exakta längd. I fråga om flottan upptas, sedan förslag framlagts rörande grund— utbildningen, till behandling konsekven- serna därav för fredsrustningarna av

fartyg och för flottans värnpliktsbehov i fred. Bland annat med den förutsättning som fredsrustningarna av fartyg ger, behandlas sedan repetitionsutbildning- en. I ett mera fristående kapitel behand- las den speciella frågan om fartygs— skyddsutbildning och yrkessjömännens värnpliktsutbildning, vilken fråga har anknytning såväl till grundutbildning som repetitionsutbildning. För kustartil- leriet liksom för flygvapnet redovisas först grundutbildning och sedan repeti- tionsutbildning. Varje avdelning avslu- tas med en kort översikt över vilken för- stärkning av resurserna för utbildning m. ni. som blir erforderlig vid ett genom- förande av föreslagen utbildning.

I en åttonde avdelning behandlas kon- sekvenserna av utredningens i det före— gående framlagda förslag. Härvid grans- kas först hur utbildningen av några särskilda grupper värnpliktiga — de handräckningsvärnpliktiga, de i speci- altjänst uttagna värnpliktiga och de uppskovsvärnpliktiga —- bör anpassas till framlagda förslag. Vidare redovisas konsekvenserna beträffande urval och redovisning av värnpliktiga samt fram— läggs förslag till anpassning av de värn— pliktigas ekonomiska förmåner till änd- ringarna i utbildningssystemet. Vidare framläggs förslag till hur övergången till det nya utbildningssystemet skall ge- nomföras liksom förslag till ändringar i värnpliktslagen m. m. Slutligen be- handlas de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag.

I en nionde avdelning göres en över- siktlig jämförelse mellan de föreliggan- de önskemålen om förbättringar och de resultat som framlagda förslag innebär samt lämnas en sammanfattning av be- tänkandet.

En översikt över värnplikten m.m. i vissa främmande länder lämnas i en särskild bilaga (Bilaga 2) till betänkan- det.

• Sida 23
•  Original

2. Några terminologiska frågor

Vid beskrivningen av den nuvarande värnpliktsutbildningen använder utred- ningen i vissa fall uttrycket grundut- bildning som sammanfattande beteck- ning för sådan utbildning vid vars slut den värnpliktige skall första gången kunna krigsplaceras i den befattning för vilken han utbildats. Denna utbild- ning anges i nuvarande värnpliktslag som första tjänstgöring, tjänstgöring i en följd samt, i viss utsträckning, fort- satt tjänstgöring. — Vid beskrivningen av den nuvarande värnpliktsutbildning- en använder utredningen uttrycket repe- titionsutbildning som sammanfattande beteckning på den värnpliktsutbildning som följer efter grundutbildningen. Den- n.a utbildning anges i nuvarande värn- pliktslag som repetitionsövning, befäls-

övning, särskild befälsövning samt, i viss utsträckning, fortsatt tjänstgöring.

Hänvisningar till krigsmaktens regio- nala indelning avser den år 1965 gällan- d-e indelningen även i de fall fråga är om en framtida tidpunkt då indelningen enligt statsmakternas beslut skall vara ändrad.

Utbildningskontingentens storlek un- der grundutbildningen .anges med den storlek kontingenten beräknas ha en vecka efter utbildningens påbörjande.

Med fältstyrka avses i betänkandet den styrka ett förband enligt vederbör- liga mobiliseringstaheller skall ha vid mobilisering (»F-tabellstyrkan»).

Tjänstgöringstidens längd för den värnpliktige anges, där ej annat fram- går av sammanhanget, med frånräknan- de av inryckningsdag och utrycknings- dag.

• Sida 24
•  Original

tili' Milia-.it"; ut'pii Neuf; (a'—"”A;u ' - | mistakmm”Mamut! :).;Äj|||5||e4|| __

”aikuannfamitfvg åta | _| _ |”; ' i..—Slät; '; '

|_|_ .. | mmm-ava. ”'na-- Mu-

1. Försvarsorganisatorisk bakgrund1

Under de första åren efter andra världs- krigets utbrott år 1939 förstärktes krigs— makten avsevärt och utökades härige- nom utöver den ram, som 1936 års för-

svarsbeslut angav. De vidtagna åtgär- derna var genomgripande. Sålunda sked— de för arméns del en utökning av anta- let krigsförband och en utökning av stamkadrarna varjämte hemvärnet inrät- tades. För marinens del utökades flot- tans och kustartilleriets stridsmedel och kadrar. För flygvapnets del skedde en väsentlig utökning av antalet förband och av kadrarna. Därjämte förlängdes i början av år 1941 provisoriskt första tjänstgöringen för de värnpliktiga till 360 dagar.

På grundval av ett av den förenämnda 1941 års försvarsutredning utarbetat för— slag fattade statsmakterna år 1942 beslut om den fortsatta utbyggnaden och orga- nisationen av landets försvarskrafter under de närmaste fem åren. Enligt det— ta beslut skulle försvarets krigsorgani— sation utbyggas i huvudsak enligt föl- jande.

Vid armén skulle tillkomma ett antal lättrörliga förband, motoriserade eller cykelutrustade, som skulle sammanhål-

1 I försvarsutredningens förenämnda pro- memeria hänvisades i flera fall till utredningens kommande förslag till ny försvarsorganisation. Värnpliktsutredningens redogörelse här för den försvarsorganisatoriska bakgrunden grundas därför på 1942 års försvarsbeslut.

• Sida 34
•  Original

las i smärre operativa enheter, motor- brigader eller cykelbrigader, inrymman- (le förband ur flera truppslag och med egen underhållstjänst. Ett antal pansar- förband skulle ingå i organisationen och där bilda särskilda operativa enheter _ pansarbrigader — vilkas kärna skul- le utgöras av stridsvagnsförband; till dessa skulle vidare komma infanteri, pansarvärn, artilleri m.m. Truppför- handens eget luftvärn och fältluftvärnet skulle förstärkas. Hemortsluftvärnet skulle utökas betydligt. Underhållsorga- nen skulle utbyggas. Försvarsområdena skulle organiseras fastare.

För marinens del skulle anskaffningen av fartygsmateriel till flottan inriktas främst på att vidmakthålla flottan vid den styrka den skulle få, sedan besluta- de nybyggnader — bland annat två kryssare _ under de närmaste åren färdigställts. Därutöver skulle torped- båtsvapnet förstärkas. Nybyggnad skul- le ske i huvudsak av större jagare, kust- ubåtar och torpedbåtar. Kustartilleriet skulle ytterligare förstärkas bland an- nat med rörligt (flyttbart) svårt och medelsvårt sjöfrontsartilleri. En väsent- lig ökning av personalkadrarna vid ma- rinen förutsattes därjämte ske.

Antalet flottiljer vid flygvapnet öka— des. Även antalet reservflygplan skulle ökas. En viss ökning av personalkadrar- na vid flygförhanden skulle vidare ske. Det ansågs icke osannolikt, att utveck- lingen under femårsperioden kunde komma att tala för en ytterligare utök— ning av flygvapnet.

Efter förslag av 1941 års försvarsut- redning i dess förenämnda promemoria den 4 oktober 1941 beslöts samma år att med hänsyn till krigsorganisationens personalbehov från och med den 1 ja- nuari 1942 höja värnpliktsålderns övre gräns från 46 till 47 år samt att upphäva uppdelningen i beväring och landstorm.

Som skäl för sistnämnda ändring anför- des dels att nya uppgifter utanför hem- ortsförsvaret måste åläggas förband sani- mansatta av äldre värnpliktiga, dels ock att behov förelåg av att utnyttja äldre värnpliktiga även vid fältförbanden. Det räknades emellertid med att flertalet värnpliktiga omkring adertonde tjänste- år-et skulle i mobiliseringshänseende överföras från fältförband till lokalför— svarsförband.

2. Utformningen av de värnpliktigas freds- tjänstgöring Armén

Utbildningen av värnpliktiga i allmän- het. Det utbildningsmål, som för de värnpliktigas del skulle nås, angavs i försvarsutredningens av statsmakterna godtagna förslag sålunda.

1. Soldaten skall vara fostrad till sådan pliktuppfyllelse, att han även under döds- fara utan tvekan fullgör sin plikt. Detta är den grund, på vilken arméns krigsduglighet ytterst vilar.

2. Soldaten måste så behärska det for- mella uppträdandet, att han automatiskt kan utföra de handgrepp och rörelser, som erfordras för att kunna hantera vapen och annan materiel, för att taga skydd, utföra förflyttningar på stridsfältet in. in.

3. Andra grenar av verksamheten i fält måste soldaten så behärska, att han hand- lar vanemässigt. Till dessa höra t. ex. för- beredelser för strid, utförande av observa- tion, ordnande av förläggning, materielcns vård och förberedelser för marsch. Om icke soldaten äger kunskaper och färdig- heter i dessa grenar av tjänsten i fält, krä— ves från befälets sida en ständig handled- ning och övervakning, vilket kan äventyra deSS verksamhet i andra hänseenden.

4. Soldaten måste vara så tränad och härdad, att man förmår uthärda de fysiska och psykiska påfrestningar, som alltid äro förenade med verksamheten i fält. Han skall dessutom lära sig övervinna de sär- skilda svårigheter, som klimatet i vissa de- lar av vårt land erbjuder. Härför kräves bland annat att all personal vid förband, som skola kunna vinterorganiseras, måste vara vinterutbildad.

• Sida 35
•  Original

5. Soldatens utbildning skall vara så mångsidig, att inom de lägsta förbanden förluster åtminstone i viss utsträckning kunna ersättas genom överflyttning av per- sonal mellan förbandens underavdelningar.

6. Genom förbandsutbildning måste sol— daten bibringas sådana kunskaper och en sådan omdömesförmåga, att han kan upp— träda i förband. Han skall även, undan- dragen befälets omedelbara inflytande, kunna anpassa sitt handlande efter läget och begagna de fördelar som fiendens upp- trädande, terrängen eller andra omständig— heter bjuda honom.

7. Utbildningen måste vara så grundlig, att kunskaperna och färdigheterna bliva bestående för lång tid framåt. Tjänstgö— ringstidens längd måste vidare medgiva, att ett så stort antal repetitionsövningar anordnas, att soldatens tjänstbarhet i fråga om såväl kunskaper och färdigheter som träning och härdning i erforderlig grad vidmakthålles under hela tjänstetiden. Det är jämväl nödvändigt, att såvitt möjligt fortlöpande hålla den värnpliktige under- kunnig om nya reglementariska föreskrif- ter ävensom att bibringa honom förmågan att hantera nytillkomna vapen m. m.

Utbildningens omfattning för flertalet värnpliktiga borde, med utgångspunkt i nyss angivna uthildningsmål-, enligt för- svarsutredningen vara följande:

1) en rekrytskola av sådan längd, att de värnpliktiga vid skolans slut kunde under förbandsutbildning bekläda någon mind- re krävande befattning för menig inom egen utbildningslinje;

2) en soldatslcola av sådan längd, att de värnpliktiga vid skolans slut kunde be- kläda alla befattningar för meniga inom egen pluton (motsvarande förhand) såväl vid normal— som vinterorganisation, att de dessutom kunde bibringas sådana kun- skaper och färdigheter, att de kunde ingå i andra plutoner (motsvarande förband) in- om eget kompani (motsvarande förband), att de värnpliktigas utbildning kunde be— fästas genom förbandsutbildning under i möjligaste mån fältmässiga förhållanden, att erforderlig specialutbildning kunde komma till stånd samt att befälspersoua- len kunde erhålla grundlig utbildning i truppföring ;

3) ett så stort antal repetitionsövningar, att de värnpliktigas tjänstbarhet kunde vid- makthållas under hela den tid de vore mo—

biliseringsplacerade vid fältförband samt att bataljons- och högre chefer kunde er- hålla grundlig utbildning itruppföring; och slutligen

4) en efterutbildningsöuning av sådan längd, att de värnpliktiga vid tidpunkten för deras överförande till territoriella för— hand kunde erhålla den repetition av tidi- gare förvärvade kunskaper och färdigheter ävensom i vissa fall den omskolning, som erfordrades för de skulle bliva fullt au— vändbara i dessa förband.

Enligt försvarsutredningen hade för infanteriets del krävts en första tjänst- göring av 450 dagar för att tillgodose de av utredningen angivna kraven; ut- redningen stannade dock -— med hän- syn till de betydande olägenheter och stora kostnader som vore förenade med att samtidigt ha två årsklasser i tjänst _— för att föreslå 360 dagars första tjänst- göring. Utredningen räknade med att vid infanteriet nämnda tid skulle dis- poneras på följande sätt:

Rekrytskola .............. 180 dagar Soldatskola : för fullständigande av ut- bildningen inom egen ut- bildningslinje .......... 60 » för förbandsutbildning .. 60 för vinterutbildning 60 » 360 dagar

Utbildningen skulle fullföljas med två repetitionsövningar och en efterutbild— ningsövning om vardera 30 dagar. Öv- ningarna skulle fullgöras årsklassvis fö- re utgången av tredje, åttonde och tider- tonde året efter inskrivningsåret. Sam- manlagt skulle således utbildningstiden omfatta (360 + 30 + 30 + 30 =) 450 da— gar.

För övriga till armén hörande trupp- slag ansåg utredningen kraven i fråga om de värnpliktigas utbildningstid icke vara väsentligt skiljaktiga från dem vid infanteriet. Som skäl för att de värnplik- tiga vid dessa truppslag erhöll en lika

• Sida 36
•  Original

lång första tjänstgöring som de värn- pliktiga vid infanteriet anfördes dels att det moderna kriget av dessa krävde en ganska omfattande infanteristisk ut— bildning, dels behovet av att fortgående kunna anordna samövningar olika truppslag emellan, dels ock rättviseskäl.

Såsom motiv för den kraftiga förläng- ning av utbildningstiden, som utred- ningsförslaget innebar, angavs att erfa- renheten visat på nödvändigheten av att fältförbanden vore krigsdugliga omedel- bart efter mobilisering och att, för att möjliggöra detta, en förlängning av öv- ningstiden krävdes.

Från överbefälhavarens sida hade yr- kats på en än längre utbildningstid un- der hänvisning bland annat till önske- målet att kunna hålla vissa beredskaps- styrkor. Departementschefen uttalade emellertid härtill, att beredskapen bor- d-e tillgodoses — förutom i viss mån ge- nom inneliggande åldersklass — ge- nom användande, vid behov, av den särskilda beredskapsövning, vars infö- rande samtidigt föreslogs (jfr härom i det följande).

I enlighet med försvarsutredningens förslag bestämdes för arméns samtliga truppslag första tjänstgöringens längd till 360 dagar.

I fråga om tjänstgöringens förläggning under året anförde försvarsutredningen i huvudsak följande synpunkter, vilka lämnades utan erinran av föredragande departementschefen.

Vad till en början första tjänstgöringens förläggning anginge, så underlättade de gynnsamma väderleksförhållandena under sommaren den enskilda utbildningen, som på grund av sin natur i huvudsak måste bedrivas utomhus. Erfarenheten visade, att en utbildning, som toge sin början på hösten eller vintern, i regel stördes av tal— rika sjukdomsfall bland rekryterna på grund av deras brist på träning och härd- ning. De vore därför önskvärt, att vinter- utbildningsskedet, som icke lämpligen kun- de förläggas till annan tid än januari—

mars, utgjorde avslutningen på första tjänstgöringen. Inryckning till första tjänst- göring på våren vore därför lämpligast. På grund av väderleksförhållandena sär- skilt i mellersta och norra Sverige syntes det icke lämpligt att påbörja den enskilda utbildningen tidigare än den 1 april. Rek- rytskolan skulle vid inryckning den 1 april komma att sträcka sig över månaderna april—september och soldatskolan över må- naderna oktober—mars.

Repetitionsövning borde enligt utredning- ens uppfattning förläggas till sådan tid på året, att övningar i större förband kunde äga rum utan att valet av övningsterräng alltför mycket inskränktes av hänsyn till besädda åkrar, växande säd o. s. v. Vidare finge väderleksförhållandena icke försvå- ra eller omöjliggöra nåendet av det för övningen uppställda målet. På grund av vad sålunda anförts kunde endast måna- derna september—oktober och januari— mars lämpligen ifrågakomma för repeti- tionsövning. Även om det vore önskvärt, att övningar med vinterorganiserade fältstarka förband tid efter annan komme till stånd särskilt vid de till Norrland förlagda trupp- förbanden, borde repetitionsövningen dock av kostnadsskäl i regel förläggas till tiden septemben—oktober. För att fältstarka för- hand skulle kunna organiseras under öv- ningen måste den yngsta årsklassen del- taga i förbandsutbildningen tillsammans med de äldre årsklasserna. Detta förhållan— de talade för att repetitionsövningen för- lades till oktober, enär den yngsta års- klassen då hunnit längre i sin utbildning och den enskilda utbildningen kunde full- följas utan störningar. Därest övningen ändock förlades till september, syntes olä- genheten av sådana störningar kunna ge- nom lämplig organisation av utbildnings- förbanden väsentligt reduceras. Väderleks- förhållandena under september vore i re- gel gynnsamma för utbildning. Utredning- en hade med hänsyn till det anförda ansett sig böra föreslå, att repetitionsövningen i regel förlades till september månad -— vid truppförband i Norrland dock vissa år till mars eller april. I sistnämnda fråga borde ankomma på Kungl. Maj:t att i varje sär- skilt fall fatta beslut.

Efterutbildningsövningens förläggning under året erbjöde ur militär synpunkt icke samma svårigheter. Den torde kunna förläggas till den för enskild utbildning lämpligaste perioden juni—augusti. Därvid borde dock iakttagas, att icke jordbrukets

• Sida 37
•  Original

berättigade intressen lcde onödigt intrång. Vederbörande årsklass borde i regel inkallas i två eller flera omgångar, varigenom ett bättre utbildningsresultat kunde uppnås.

Under första tjänstgöringen räknades med tre övningsuppehåll om samman- lagt omkring en månads längd.

Huvuddelen av de värnpliktiga skulle icke tas i anspråk för »gemensam» handräckningstjänst. Härför skulle an— vändas värnpliktiga tillhörande besikt— ningsgrupp 4. Dessa skulle åläggas sam- ma tjänstgöringsskyldighet som övriga värnpliktiga, dock att deras mot repe- titions- och efterutbildningsövningar svarande tjänstgöring skulle vara full- gjord före utgången av fjärde året efter inskrivningen.

Utbildningen av värnpliktigt befäl. Till följd av krigsorganisationens ökade omfattning ansågs det nödvändigt att de värnpliktiga toges i anspråk som befäl i väsentligt större utsträckning än tidi- gare. Bland annat skulle behovet av plutonchefer (motsvarande chefer) till övervägande del fyllas med värnpliktigt befäl. Befälsutbildningen skulle ske re- dan i fred. Såsom allmänna krav på ifrågavarande utbildning angavs av för- svarsutredningen —— vars uttalande här- utinnan lämnades utan erinran av före— dragande departementschefen — att de värnpliktiga skulle vid mobilisering kunna utan kompletterande utbildning placeras i de befattningar, för vilka de vore avsedda, att de skulle äga någon förmåga i trupputbildnin-g samt att de skulle kunna tillfälligt placeras som be- fäl vid andra förband inom eget trupp— slag med annan beväpning och annat stridsförfarande än det egna, ävensom bibringas någon förmåga att upprätthål- la närmast högre befattning än den, för vilken de vore avsedda.

Utbildningen av gruppchefer skulle ske inom ramen för den föreslagna förs- ta tjänstgöringen om 360 dagar. Till

denna utbildning utvalda värnpliktiga borde utbildas vid en parallellt med sol- datskolan bedriven gruppchefsskola. Ut- bildning till plutonchefs ställföreträda— re (underofficer) skulle ske under en parallellt med soldat- och gruppchefs- skolorna ordnad förberedande pluton— chefsskola samt under en plutonchefs— skola om högst 180 dagar utöver första tjänstgöringen. Utbildningen till pluton- chef (officer) skulle ske under ytterli— gare högst 180 dagar därefter. Den först- nämnda utbildningen skulle ske vid truppförbandsvis ordnade skolor, den sistnämnda utbildningen vid truppslags— vis ordnade skolor. Därest behovet av elever för officers- och underofficers- utbildning icke kunde fyllas med lämp- liga värnpliktiga, som frivilligt anmäl- de sig till ifrågavarande utbildning, skulle emellertid tvångsvis uttagning kunna ske. Uttagning till utbildningen skulle ske ur hela årsklassen.

Rörande den förlängning av utbild- ningen, som det angivna innebar för vissa värnpliktiga, anförde föredragan- de departementschefen vid anmälan av ärendet i huvudsak följande. Grund- satsen om en såvitt möjligt rättvis för- delning av värnpliktsbördorna hade till- lämpats då det gällt att bestämma öv- ningstidens längd för värnpliktiga till- hörande olika försvarsgrenar och olika truppslag. Avsteg härifrån måste där- emot ske i fråga om utbildningen till plutonchefs ställföreträdare (ersättare) och till plutonchef. Detta innebure ett allvarligt intrång i de ifrågakommande värnpliktigas levnadsförhållanden och i många fall för dem skulle medföra av- sevärda olägenheter. Den enskildes in— tresse måste emellertid här vika för riksförsvarets ofrånkomliga krav.

Till utbildning vid gruppchefsskola måste, enligt försvarsutredningens be- räkningar, med hänsyn till mobilise- ringsbehovet av gruppchefer i regel ut-

• Sida 38
•  Original

tagas omkring 28 procent och till för- beredande plutonchefsskola efter sam- ma grunder omkring 9 procent av den värnpliktiga årskontingenten vid varje truppförband. Antalet elever i pluton— chefsskolan borde omfatta omkring 8 procent och i den därpå följande offi- cersutbildningen omkring 4 procent av de värnpliktiga i varje årsklass. Pro— centsatserna innefattade även officers- och reservofficersaspiranter.

Det ansågs böra eftersträvas, att ut- bildningen av värnpliktiga i allmänhet och värnpliktiga med studentexamen påbörjades samtidigt.

Det värnpliktiga befälet skulle full- göra repetitions- och efterutbildnings- övningar i samma omfattning som öv— riga värnpliktiga. Genom anordnande av frivillig befälsutbildning skulle möjlig— heter skapas att bevara kvaliteten hos åtminstone den ambitiösa delen av det värnpliktiga befälet.

Utbildning av värnpliktiga i special- tjänst. Enligt försvarsutredningen bor- de uttagning för utbildning i special- tjänst ske främst med hänsyn till stu- dieinriktning och omfatta uttagning en- dast för utbildning till läkare, tandlä- kare, apotekare, veterinär, fälttygtek— niker (avsedd att vid mobilisering tjänstgöra som arméingenjör) och krigs- kassör. För dessa värnpliktiga avsågs tjänstgöringen omfatta sammanlagt 630 dagar. Tjänstgöringen skulle kunna för- delas i omgångar över hela värnplikts- tiden.

Utredningens nämnda uttalanden för— anledde i huvudsak inga erinringar från departementschefens sida.

Flottan

Utbildningen av värnpliktiga i allmän- het. För värnpliktiga i allmänhet skulle enligt beslutet den totala utbildningsti— den vara av samma längd som vid ar-

mén, d. v. s. 450 dagar, men med annan fördelning.—För de sjömanshusinskriv- na värnpliktiga, som förutsattes vara av särskild betydelse för bemanningen av örlogsfartygen, skulle tjänstgöringsskyl- digheten uttagas i en följd. Utbildnings- tiden avsågs härvid de tre första må- naderna skola användas för utbildning å örlogsstation samt de tolv återstående för utbildning och tjänstgöring ombord. lnryckning avsågs skola ske i början av november och utryckning i slutet av januari. Efter fullgjord fredstjänstgöring skulle dessa värnpliktiga hela sin värn- pliktstid vara tilldelade marinen. — Enär de sjömanshusinskrivna värnplik— tiga av en årsklass icke vore tillräckligt många för att medgiva upprätthållandet av rustade sjöstridskrafter i tillräcklig omfattning borde även icke sjömanshus- inskrivna värnpliktiga tilldelas flottan. Av utbildningstiden för dessa avsågs de första två månaderna användas för ut- bildning å örlogsstation samt de tolv därpå följande månaderna för utbild— ning och praktisk tjänstgöring ombord eller i land. Ytterligare en månad avsågs skola användas för efterutbildningsöv- ning vid armétruppförband. Dessa värn- pliktiga skulle efter fullgjord första tjänstgöring kvarstå vid flottan för krigsbehovets fyllande under ett antal år men sedan överföras till armén. In- ryckning till första tjänstgöring avsågs skola ske i början av februari och ut- ryckning i slutet av mars. _ De hand- räckningsvärnpliktiga vid flottan skulle i en följd fullgöra en fredstjänstgöring om 450 dagar.

Utbildningen av sjökaptener och lik- ställda. Värnpliktiga sjökaptener skulle under 420 dagar utbildas till värnplik- tiga officerare. Värnpliktiga styrmän och maskinister skulle under 420 dagar utbildas till värnpliktiga underoffice- rare. Samtliga nu nämnda kategorier skulle därjämte vara skyldiga att full—

• Sida 39
•  Original

göra två repetitionsövningar om sam— manlagt 120 dagar och en efterutbild- ningsövning om 30 dagar. Nämnda värn- pliktiga skulle hela den tid de kvarstod i värnpliktsåldern tillh-öra flottan.

Utbildningen av värnpliktiga i spe- cialtjänst. Flottan skulle tilldelas vissa värnpliktiga specialister, nämligen in- genjörer och kemister, intendenter, lä- kare, tandläkare samt artilleritekniker (tygtckniker). Utbildningstiden borde för dessa fördelas på flera år; den skul- le uppgå till 450 dagar. För vissa av de angivna specialisterna skulle tillkomma för underhållande av vunna färdigheter samt vidareutbildning ytterligare 180 dagars tjänstgöring, vilken borde i om- gångar fördelas på hela Värnpliktstiden.

Viss utbildning av f.d. fast anställt manskap. Flaggkorpraler, korpraler och 2. klass sjömän, vilka efter avslutad an- ställning vid flottans stam redovisades såsom värnpliktiga, skulle under hela sin återstående värnpliktstid tillhöra flottan. De skulle härunder vara skyl- diga fullgöra en repetitionsövning om 30 dagar.

Kustartilleriet

Utbildningen av värnpliktiga i allmän- het. Tjänstgöringstiden för huvuddelen av kustartilleriets värnpliktiga var ut- formad efter samma principer som vid armén. Tjänstgöringstid-en var sålunda 450 dagar, varav belöpte på första tjänst- göring 360 dagar, på två repetitionsöv- ningar sammanlagt 60 dagar och på en efterutbildningsövning 30 dagar. De värnpliktiga skulle under hela sin värn- pliktstid tillhöra kustartilleriet. Första tjänstgöringen avsågs skola förläggas till tiden april ett år—mars påföljande år. De handräckningsvärnpliktiga skulle fullgöra sin tjänstgöring efter samma grunder som vid armén.

Utbildningen av värnpliktigt befäl. Värnpliktigt underbefäl skulle uttas och

tjänstgöra efter samma grunder som vid armén. Behovet av officerare och under- officerare avsågs skola i första hand tillgodoses genom frivillig utbildning bland värnpliktiga studenter och lik- ställda samt bland visst underbefäl. Där- est härigenom officers- och underoffi- cersbehovet icke skulle bli tillgodosett skulle tvångsvis uttagning till erforderlig utbildning få ske i huvudsaklig över- ensstämmelse med vad som gällde för arméns vidkommande.

Flygvapnet

Utbildningen av värnpliktiga i allmän- het. Tjänstgöringstiden bestämdes att omfatta en första tjänstgöring om 360 dagar, två repetitionsövningar om varde- ra 30 dagar att fullgöras vid flygvapnet samt en efterutbildningsövning om 30 dagar att för huvuddelen av de värn- pliktiga fullgöras vid armén. I avsikt att flygförbanden ständigt skulle erhålla godtagbar personell beredskap uppdela- des huvuddelen av årskontingenten i två omgångar, varav den ena skulle inrycka den 1 oktober och den andra den 15 november. Repetitionsövningarna skulle kunna fullgöras i ett sammanhang eller var för sig för att därigenom möjliggöra en smidig anpassning till verksamheten inom vapnet.

Utbildningen av biträdande ingenjö— rer. För värnpliktiga uttagna till biträ- dande ingenjörer avsågs tjänstgöringen skola omfatta 360 dagar jämte, vid be- hov, högst 180 dagars ytterligare tjänst- göring, som skulle få uttas efter de för värnpliktiga i specialtjänst gällande grunderna.

Utbildningen av värnpliktigt befäl. Värnpliktiga uttagna till underofficers- utbildning skulle fullgöra, utöver en första tjänstgöring om 360 dagar, en ytterligare utbildning om högst 180 da— gar samt en eller två repetitionsövningar och en efterutbildningsövning om sam-

• Sida 40
•  Original

manlagt 90 dagar, fördelade på sätt när- mare angavs i värnpliktslagen. Utbildningen av flygförare, bombfäl- lare och flygskyttar. Värnpliktiga för utbildning till flygförare, bombfällare och flygskyttar skulle uttas på frivil- lighetens väg. Utbildningstiden skulle bli omkring 600 dagar. Med hänsyn till att nu ifrågavarande personal skulle ut- tas efter ansökan ansågs bestämmel— serna om deras tjänstetid icke böra in- flyta i värnpliktslagen, vilken reglerade den tvångsvis skeende uttagningen.

Vissa för försvarsgrenarna gemensamma spörsmål Beredskapsövning. År 1939 hade införts viss skyldighet för värnpliktig att full- göra beredskapsövning (jfr prop. 1939: 232). I 1941 års värnpliktslag utvidga- des denna skyldighet. Härvid angavs, att om Kungl. Maj:t med hänsyn till krigs— beredskapen så prövade nödigt värn- pliktig —— dock icke Specialtjänstutta- gen sådan -— vore skyldig fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sam- manlagt högst 180 dagar. Skyldigheten att fullgöra beredskapsövning skulle upphöra sedan ett och ett halvt år för- flutit från avslutandet av första tjänst— göringen.

Premier. Under hänvisning till rätt- viseskäl och till försvarets intresse att till befäl uttogs de bästa och dugligaste värnpliktiga beslöts år 1942 (prop. 1942: 297, SäaU 4, rskr. 375; SFS 527) att pr-e- mier skulle utgå till värnpliktiga som uttagits till underofficers- eller officers- utbildning samt vissa andra slag av ut- bildning. Premierna skulle vara för un- derofficersutbildning 250 kr. och för officersutbildning 1 250 kr. För uppgif- ter om övriga härvid beslutade premier samt om premiesystemets och premie- beloppens senare utveckling torde få hänvisas till kapitel 31.

D. Viktigare, intill år 1965 gjorda änd- ringar i 1941 års värnpliktsbeslut

1. Krigsorganisatorisk bakgrund

Den totala omfattningen av försvarets krigsorganisation förblev, sedan 1942 års försvarsbeslut genomförts personellt sett av i huvudsak oförändrad storlek, dock att under senare delen av perioden någon minskning ägde rum. Inom ramen härför skedde betydande organisatoris- ka förändringar särskilt i anslutning till de s. k. försvarsbesluten åren 1948, 1958 och 1960. Förändringarna gällde både organisation och materiel. De organisa- toriska förändringarna, som delvis be- rodde på att förbättrad materiel tillför- des, var i huvudsak följande.

Inom armén ersattes fördelningen av infanteribrigaden som den största, fast organiserade operativa enheten vid si— dan av pansarbrigaden. Förbandens eld- kraft ökade liksom deras rörlighet. Ut- vecklingen härvidlag var förenad med en starkt ökad motorisering; hästen för- svann så småningom nästan helt ur or- ganisationen. Förbandens organisation anpassades för ett mera spritt och rör- ligt uppträdande än tidigare; bland an- nat som följd härav tillkom ytterligare sambandsförband. Mobiliseringsorgani- sationen decentraliserades.

Inom marinen inriktades för flottans del under den angivna perioden nybygg- nadsverksamheten mot lättare fartyg särskilt under periodens sista del. Ge- nom att fartygsbeståndet omsattes täm- ligen långsamt, påverkades dock krigs- organisationen totalt dock mindre här— av. Med utvecklingen mot lättare fartyg sammanhängde, att en utbyggnad sked- de av flottans basorganisation. För kust- artilleriets del lades en del fasta anlägg- ningar ned; smärre rörliga förband till- kom. Marinens kustbevakningsorganisa- tion utbyggdes kraftigt.

Flygvapnet bibehöll under den gång-

• Sida 41
•  Original

na perioden vad gäller de flygande för- banden i huvudsak den omfattning som uppnåddes genom 1942 års försvars- beslut. En väsentlig utbyggnad skedde av basorganisationen. Luftbevakningen överfördes från armén till flygvapnet och utbyggdes. En markbaserad strids- ledningsorganisation tillkom.

Till innebörden i nu ifrågavarande hänseenden av 1963 års försvarsbeslut återkommes i det följande (kap. 5).

2. Beslut åren 1947—1949 om provisoriska förkortningar av utbildningstiden m. m.

Den genom 1941 års värnpliktslag be- stämda utbildningstiden förkortades ge- nom beslut av 1947 års riksdag provi- soriskt för samtliga värnpliktiga med 30 dagar, vilket för huvuddelen av de värn- pliktiga skedde genom att första tjänst- göringen förkortades från 360 till 330 dagar (prop. 227, BU 30, rskr. 259; SFS 228). Härvid avsågs att, med bibe- hållande av tidigare bestämda utbild- ningsmål, minska belastningen på för- handen.

Kungl. Maj:t beslöt den 23 april och den 30 maj 1947 i kommandoväg (TLB 135 och 162) att inställa samtliga efter- utbildningsövningar år 1947 samt vissa av detta års repetitionsövningar.

Påföljande år beslöt statsmakterna att provisoriskt — i avvaktan på ytter- ligare utredning — förkorta de värn- pliktigas tjänstgöringstid med ytterliga- re 60 dagar (prop. 1948:207, L2U 1, rskr. 376; SFS 514). Härvid blev alltså den sammanlagda utbildningstiden för flertalet värnpliktiga bestämd till 360 dagar. Denna utbildningstid uppdelades vid armén och kustartilleriet på en första tjänstgöring om 270 dagar samt två repetitions— och en efterutbildnings- övning om vardera 30 dagar. Härvid skulle för arméns del det 14 dagars up- pehåll i utbildningen för huvuddelen av

de värnpliktiga, som med hänsyn till jordbrukets behov av arbetskraft anord- nades under skördetiden, icke inräknas i utbildningstiden. För arméns del för- utsattes, att utbildningsmålen icke till följd av förkortningen skulle begrän- sas mer än som vore oundgängligen nöd- vändigt. För kustartilleriet beslöts, att med hänsyn till väderleksförhållandena och utbildningens därav beroende effek- tivitet utbildningstiden för huvuddelen av de värnpliktiga i fortsättningen skul- le vara januari—oktober. Vid flottan och flygvapnet skulle tjänstgöringen om 360 dagar fullgöras i en följd. För flot- tans del beslöts därjämte att radikalt omlägga utbildningssystemet. Härvid skulle övergång ske till inryckning i fyra, över året jämnt fördelade omgång- ar. Vidare skulle utbildningen i stor ut- sträckning centraliseras. För befälsut- bildningen vid samtliga försvarsgrenar skulle gälla i stort sett oförändrade tids- bestämmelser med undantag för den förkortade första tjänstgöringen.

Genom beslut år 1949 (prop. 194, L2U 1, rskr. 371; SFS 306) undantogs vissa värnpliktiga radiotelegrafister vid flot- tan från bestämmelserna om begräns- ning av utbildningstidens längd samt in- fördes uttagning för utbildning till värn- pliktig officer vid flottan. Samtidigt ändrades maximitiden för beredskaps- övningens längd från 180 till 270 dagar (SFS 1949: 307).

3. Beslut åren 1949 och 1954 om tidigare på- börjande av första tjänstgöringen m. m.

Efter förslag av 1948 års värnplikts- kommitté förelades 1949 års riksdag i proposition förslag om inskrivning av de värnpliktiga det år de fyllde 19 år (mot tidigare 20 år) och om värnplikts- utbildningens påbörjande för huvudde- len av de värnpliktiga nästföljande år, innebärande för flertalet värnpliktiga

• Sida 42
•  Original

även här ett års förskjutning. Sänkning- en avsågs ge sociala fördelar för sam- hället och för den enskilde samt möj- liggöra att utbildningskontingenten hölls tämligen konstant genom att den sam— mansattes av värnpliktiga ur mer än en årsklass. Också en förutsedd minskning av den totala tillgången på värnpliktiga skulle i någon mån motverkas genom att på sikt ytterligare en årsklass blev disponibel för krigsplacering. Övergång- en till tidigare tjänstgöring avsågs skola genomföras successivt. Förslaget god- kändes av riksdagen (prop. 1949z194, LZU 1, rskr. 371; SFS 308 och 309; se även prop. 1950: 224, s. 15 f).

Efter förslag av chefen för armén be- slöt statsmakterna år 1954 att, för att i utbildningsorganisationen på sikt ut- jämna den varierande storleken mellan årsklasserna av värnpliktiga, sänka in— skrivningsåldern till 18 år och därmed den möjliga åldern för värnpliktstjänst- göringens påbörjande för flertalet värn- pliktiga med ytterligare ett år (prop. 1954: 92, BU 20, rskr. 185; SFS 199). Övergången till tidigare tjänstgöring skulle ske successivt.

4. 1950 års beslut om införande av repetitions- övningar i krigsförband m. m.

1948 års värnpliktskommitté framlade i sitt år 1949 avgivna betänkande med ut- redning i vissa värnpliktsfrågor (SOU 1949: 46) —— kommitténs slutbetänkande — förslag rörande utbildningstidens fördelning på första tjänstgöring och efterföljande utbildning samt den sena- res utformning, första tjänstgöringens inpassning under året, repetitions- och efterutbildningsövningarnas anordnan- de, beredskapsövning, uttagning av värn- pliktiga till befälsutbildning, utbildning av värnpliktigt befäl samt uttagning och utbildning av värnpliktiga i special- tjänst. Härjämte framlade kommittén

förslag om ändrade grunder för pre- mier till värnpliktiga och om tillgodo- seende av behovet av ekonomivärnplik- tiga. Dessa spörsmål jämte vissa andra, i vilka kommittén tidigare avgivit för- slag, blev sedermera föremål för stats— makternas beslut (prop. 1950: 224, BU 46, rskr. 340; SFS 225).

Ulbildningstidens längd

Huvuddelen av de värnpliktiga. Värn- pliktskommittén var av sina direktiv bunden till en ram av 12 månader för den sammanlagda utbildningstiden för huvuddelen av de värnpliktiga. Kom- mittens förslag var utformat i enlighet härmed.

Departementschefen ifrågasatte vid anmälan av ärendet, i avvaktan på ytter- ligare erfarenheter av utbildningsresul- tatet inom ramen för dåvarande utbild- ningstid, icke någon ändring härav men framhöll, att han icke ville ta definitiv ställning i frågan.

Riksdagens beslut anslöt sig härtill. Gruppchefer. Enligt 1941 års värn- pliktslag hade de som uttagits för ut- bildning till gruppchefer icke längre tjänstgöring än värnpliktiga i allmän- het. De åren 1947 och 1948 beslutade provisoriska förkortningarna av tjänst- göringstiden innebar icke någon änd- ring i detta förhållande, ehuru förslag framlagts av arméchefen och av värn- pliktskommittén (majoriteten) om att ge gruppcheferna längre utbildningstid än huvuddelen av de värnpliktiga.

Värnpliktskommittén tog i sitt slut- betänkande ånyo upp gruppchefsfrågan och kommitténs majoritet föreslog, att gruppcheferna vid armén och kustartil- leriet skulle ges två månader längre ut- bildning än värnpliktiga i allmänhet. Två ledamöter förordade oförändrad ut- bildningstid i avbidan på resultatet av fortsatta försök på området.

Det beslöts, i enlighet med vad i pro-

• Sida 43
•  Original

positionen förordats, att första tjänst- göringen för gruppcheferna tills vidare skulle bibehållas vid 270 dagar i avbi- dan pä ytterligare utredning i ämnet. lcke heller i fråga om flottans under- befäl vidtogs några ändringar.

Underofficers- och officersuttagna värnpliktiga. Enligt beslutet skulle vid armén de värnpliktiga underofficerar- nas grundutbildning omfatta oförändrat 270 dagar första tjänstgöring och 180 dagar fortsatt tjänstgöring samt office- rarnas ytterligare högst 180 dagar (full— gjorda på vinterlinje, på sommarlinje eller på delad sommarlinje, den sist- nämnda linjen nyinrättad i rekryte- ringsfrämjande syfte). Värnpliktskom- mitten, som visserligen ansett att av militära skäl en något längre tid för underofficersutbildning varit önskvärd, hade föreslagit angiven tid under hän- visning till den studerande ungdomens intresse av att få tjänstgöringen inrymd mellan tidpunkterna för studentexamens avläggande och universitets- och hög- skoleundervisningens början påföljande höst. Rörande uttagningen till officers- utbildning hänvisas till det följande.

Vid flottan utbildades enligt gällande ordning, bland andra, värnpliktiga som före värnpliktstjänstgöringen avlagt vissa examina vid navigationsskola till värnpliktiga underofficerare. Det beslöts nu bland annat att också värnpliktiga tilldelade flottan som efter fullgjord värnpliktstjänstgöring om 360 dagar av- lade vissa examina vid dylik skola skul- le uttas och utbildas till värnpliktiga underofficerare; utbildningen skulle ske under den eljest för repetitionsöv- ningar avsedda tiden om 120 dagar. Vis- sa av dessa värnpliktiga skulle även efter frivilligt åtagande kunna utbildas till officerare.

Vissa värnpliktiga med examen från navigationsskola utbildades tidigare, ef- ter frivilligt åtagande, inom ramen för

gällande tid för första tjänstgöring och repetitionsövningar till officerare. Det beslöts nu, att tiden för officersutbild- ningen av vissa värnpliktiga med exa- men från navigationsskola skulle för- längas med 90 dagar till sammanlagt 570 dagar; utbildningen skulle genom- gås efter frivilligt åtagande.

Vid kustartilleriet skedde inga för- ändringar. Detta innebar bland annat att officersutbildningen skulle ske under vinterhalvåret i direkt anslutning till underofficersutbildningen.

Beträffande flygvapnet beslöts, att grundutbildningens längd för värnplik— tiga underofficerare och officerare1 skulle vara högst den för armén och kustartilleriet gällande. Kungl. Maj:t skulle äga att inom ramen härför beslu— ta om utbildningens utformning.

Värnpliktiga i Specialtjänst. Den sam- manlagda tjänstgöringstiden för de spe- cialistuttagna förblev enligt beslutet — som överensstämde med värnpliktskom- mitténs förslag — oförändrad, d.v.s. dels soldat- och befälsutbildning eller enbart soldatutbildning samt fackutbild- ning och facktjänstgöring om 360 dagar, dels ock i vissa fall fortsatt tjänstgöring om högst 180 dagar.

Utbildningstidens fördelning på första tjänstgöring och efterföljande utbild- ning 1950 års beslut innefattade — i enlighet med värnpliktskommitténs förslag — icke annan förändring av den år 1949 beslutade ordningen än att vid flygvap- net vissa värnpliktiga i luftbevaknings— tjänst skulle fullgöra tre repetitionsöv- ningar.

Det må i sammanhanget nämnas, att överbefälhavaren i sitt remissyttrande över kommittéförslaget på denna punkt

¹ Denna kategori tillkom vid flygvapnet bland annat såsom en följd av överflyttningen av luftbevakningen från armén till flygvapnet (prop. 1948: 206, jfr prop. 1949: 194).

• Sida 44
•  Original

framhöll, att med gällande utbildnings- tid den för krigsanvändbarheten nöd- vändiga förbandsutbildningen måste uppskjutas till första repetitionsövning- en och att detta innebure, att de yngsta årsklasserna icke utan kompletterande utbildning vore fullt användbara i fält vid mobilisering. överbefälhavaren för— klarade sig dock anse, att med de i di- rektiven givna förutsättningarna den av kommittén föreslagna fördelningen bor- de väljas.

Första tjänstgöringens inpassning under året

Armén. Värnpliktskommittén behandla- de olika alternativ för inpassning un- der året av en första tjänstgöring om 270 dagar för huvuddelen av arméns värnpliktiga. Kommittén redovisade där- vid de olika synpunkter på förevarande spörsmål som gällde för flertalet trupp- slag inom armén. Kommittén förutsatte, att arméns värnpliktiga studenter och likställda kunde inrycka till tjänstgö- ring tidigast i början av juni. — Kom- mittén framhöll, att en sammanhängan- de första tjänstgöring teoretiskt kunde tänkas påbörjad vid vilken tidpunkt på året som helst. Kommittén begränsade sig dock till att jämföra fyra olika in- ryckningsalternativ, nämligen vinterin- ryckning (omkring den 15 januari), vårinryckning (omkring den 27 mars), sommarinryckning (omkring den 1 ju- ni) och höstinryckning (omkring den 1 september). Kommittén bedömde alter— nativen från följande utgångspunkter, nämligen utbildningens ändamålsenliga bedrivande, kraven på kuppberedskap, näringslivets, främst jordbrukets, behov av arbetskraft samt den studerande ung- domens befogade önskemål. Kommittén ansåg utbildningssynpunkterna i första hand utslagsgivande. Kommittén fann ur denna synpunkt alternativen med vinter- och höstinryckning olämpliga.

Av alternativen vårinryckning och som- marinryckning ansåg kommittén som- marinryckning ur utbildningssynpunkt överlägset. Detta alternativ befanns jäm- väl bäst tillgodose den studerande ung- domens önskemål. För näringslivets del ansågs alternativet med höstinryckning jämställt eller möjligen något överlägset alternativet med sommarinryckning; övriga alternativ ansågs icke tillgodose näringslivets behov. Kommittén ansåg, att någon lämplighetsjämförelse mellan de olika alternativen ur kuppberedskaps- synpunkt icke kunde ske. Kommittén förordade alternativet med sommarin- ryckning. En reservant förordade, un- der hänvisning till jordbrukets intres- sen, i första hand ett alternativ med in- ryckning i slutet av september. — Värn- pliktskommittén hade också diskuterat möjligheterna att uppdela värnplikts- kontingenten i flera inryckningsom- gångar. Kommittén ansåg sig dock icke kunna förorda en dylik uppdelning an- nat än möjligen beträffande förband med nr beredskapssynpunkt utsatt läge (exempelvis Gotland) . —— Kommittén be— rörde också frågan om s. k. delad första tjänstgöring, därvid närmast under— sökts ett alternativ med åtta månaders tjänstgöring under första året och den återstående månaden av första tjänst— göringen jämte en repetitionsövning under tredje året. Kommittén förordade dock icke detta alternativ och avstyrkte över huvud taget en uppdelning av förs- ta tjänstgöringen (utom för vissa öv- ningstrupper m. m.). — Kommittén fö- reslog, under framhållande av att sär- skilda synpunkter gjorde sig gällande beträffande vissa truppslag, att vid vissa luftvärnsförband inryckning skulle ske i januari.

Statsmakternas beslut anslöt sig till värnpliktskommitténs förslag. Vid sin anmälan av frågan utgick departements— chefen —— under hänvisning till vad ar-

• Sida 45
•  Original

betmarknadsstyrelsen anfört vid remiss- behandlingen av kommittéförslaget (se prop. s. 29) —— från att det av kom- mittén förordade alternativet med som- marinryckning bäst tillgodosåg det tota- la näringslivets önskemål. Vid beslutet förutsattes, såsom också Värnpliktskom- mittén gjort, att ett skördeuppehåll om två veckors längd skulle inläggas under sommarhalvåret.

Marinen och flygvapnet. För kustartil- leriet beslöts, att inryckning skulle så- som dittills ske i januari. Frågan om tjänstgöringens inpassning under året för flottans och flygvapnets värnplik- tiga behandlades icke.

Repetitions- och efterutbildnings- övningar Armén. Enligt såväl 1941 års bestäm- melser som 1948 års provisoriska be- stämmelser skulle arméns värnpliktiga fullgöra utöver första tjänstgöring dels två repetitionsövningar om vardera 30 dagar, den första före utgången av tredje året och den andra före utgången av åt- tonde året efter inskrivningsåret, dels ock en efterutbildningsövning om 30 dagar före utgången av adertonde året efter inskrivningsåret.

Värnpliktskommittén hade för den ef- terföljande utbildningen utgått från en av de militära myndigheterna uppställd målsättning, som åsyftade vidmakthål- lande och komplettering av de värnplik- tigas färdigheter, inlärande av nya stridssätt och vapen samt omskolning och förbandsutbildning med särskild vikt lagd på tillämpad förbandsutbild- ning i bataljon eller motsvarande för- hand.

Värnpliktskommittén anförde, att det dittillsvarande repetitionsövningssyste- met principiellt kännetecknades av att inkallelserna till repetitionsövning sked- de åldersklassvis. Förändringar i fråga

om den värnpliktiges bostadsort m.fl. personliga förhållanden eller hans av— sedda användning i krig inverkade där- för icke på inkallelserna. Då krigsför- banden av praktiska skäl icke uteslu- tande eller ens huvudsakligen kunde sammansättas av värnpliktiga med sam- ma födelseår, blev följden att krigsför- banden aldrig blev i fred övade såsom förband. I stället kom de olika värnplik- tiga, som tillhörde förbandet, att repeti- tionsövas envar med sin åldersklass i tillfälligt sammansatta utbildningsför- band. —— Kommittén fann dittillsvarande längd på repetitionsövningarna väl av- vägd i förhållande till ändamålet med övningarna. Kommittén ansåg dock att mot slutet av de två perioder om var- dera nio eller tio år, under vilka för den värnpliktige ingen militärtjänstgöring förekom, den värnpliktiges tjänstbarhet i regel måste ha nedgått tämligen starkt. _ Kommittén angav sammanfattnings- vis såsom sin åsikt, att systemet med repetitionsövning i åldersklass, sådant det gestaltats enligt 1941 års ordning, vore värnpliktstekniskt enkelt och hade vissa fördelar ur pedagogisk och orga- nisatorisk synpunkt samtidigt som det på ett i huvudsak tillfredsställande sätt medgav genomförande av åsyftad en- skild utbildning, förbandsuthildning och omskolning. Å andra sidan syntes det kommittén vara obestridligt, att syste- met vore behäftat med allvarliga svag- heter, enär det icke i tillräcklig grad tog sikte på att förbereda och trimma krigs— organisationen för kriget. Beredskaps- och krigsorganisatoriska synpunkter ha- de i alltför hög grad fått stå tillbaka för utbildnings— och värnpliktstekniska. Det- ta vore enligt kommittén måhända ofrån- komligt med det system för värnplikts- redovisningen som tidigare tillämpades.

Värnpliktskommittén framhöll, att se- dan värnpliktsredovisningen omlagts förutsättningar skapats för att gestalta

• Sida 46
•  Original

den värnpliktiges fortsatta utbildning med utgångspunkt i hans aktuella krigs— placering i stället för hans åldersklass- tillhörighet. Därmed öppnades även möjligheterna att ordna inkallelserna till repetitionsövningarna krigsförbands- vis i stället för åldersklassvis. Kommit- tén angav fördelarna med ett dylikt system sålunda.

Genom att krigsförbanden inkallas till repetitionsövningar med den för vederbör- ligt förband enligt krigsplanläggningen gällande sammansättningen, bli förbanden bättre sammansvetsade till stridsdugliga enheter än vid något annat system. De en- skilda individerna inom förbanden lära känna varandra. Envar blir övad just i den befattning och tillsammans med just de kamrater, som han skall ha i händelse av krig. Samhörighetskänslan utvecklas, förbandet finner sin individuella arbets- form. Intresset för utbildningen stegras hos såväl befäl som trupp, vilket skapar förutsättningar för ett bättre utbildnings- resultat. Övningarna kunna helt eller del- vis förläggas till terräng, som för förban- det är aktuell enligt krigsplanläggningen. Ett tillfredsställande mått av stridsduglig— het kan påräknas omedelbart vid mobili- sering. Beträffande betydelsen av här an- förda förhållanden föreligga omfattande och otvetydiga erfarenheter från bered- skapsåren 1939—1945.

Därest repetitionsövningarna anordnas krigsförbandsvis, kunna vidare inkallelsen och inryckningen utföras såsom en verk- lighetsbetonad mobiliseringsövning, var— igenom mobiliseringsapparaten tid efter annan blir prövad och intrimmad till för- del för en eventuell mobiliseriugs snabba och säkra genomförande.

Slutligen är det ur heredskapssynpunkt avsevärt värdefullare att under repetitions- övning inom olika delar av landet ha sam- lade ett antal ordinarie krigsförband med ordinarie sammansättning än improvise— rade utbildningsförband av värnpliktiga ur en viss åldersklass.

Om utformningen av ett system med repetitionsövningar i krigsförband framhöll Värnpliktskommittén, att syste— met för att fylla sin uppgift måste vara så beskaffat att varje i krigsorganisa-

tionen ingående förband inkallades till repetitionsövning med icke alltför långa mellanrum. Vad som ur militär syn- punkt främst borde få bestämma tids- mellanrummet mellan två på varandra följande övningar vore frekvensen av omkrigsplaceringar inom förbandets. personalbestånd. Principiellt finge per- sonalförändringarna icke hinna få för stor omfattning under mellantiden, vil- ket enligt utredningen pekade på ett tidsintervall icke överstigande sex år. Det borde vidare beaktas, att arméor- ganisationen kontinuerligt måste anpas- sas efter utvecklingen på bland annat de vapentekniska, stridstekniska och taktiska områdena. Därför måste tid ef- ter annan krigsorganisationen mer eller mindre förändras, varvid förband ibland måste brytas sönder eller grund— ligt omgestaltas medan andra måste ny- skapas. Erfarenhetsmässigt borde med hänsyn härtill intervallet icke överstiga sex år. Också beredskapssynpunkter ta- lade enligt kommittén för att intervallet gjordes så kort som möjligt; ett inter- vall av sex år syntes godtagbart tillgo- godose kuppberedskapssynpunkterna. Kommittén föreslog under åberopande av det anförda, att systemet skulle grun- das på en sexårsperiodicitet. Härvid borde omkring en sjättedel av förban- den övas varje år.

Den dittillsvarande efterutbildnings- övningen föreslog Värnpliktskommittén utbytt mot en repetitionsövning av sam- ma längd.

Om utformningen av de värnpliktigas tjänstgöring vid repetitionsövningar i krigsförband anförde Värnpliktskommit- tén i huvudsak följande.

Upprätthåller man kravet på att såväl samtliga krigsförband som samtliga värn— pliktiga skola inkallas till repetitionsöv— ning vart sjätte år, måste envar värnplik- tig fullgöra minst 4 repetitionsövningar gentemot nuvarande 3. Emellertid stå en- dast 3 månader till förfogande inom ramen

• Sida 47
•  Original

för en sammanlagd tjänstgöringstid av 12 månader. Under sådana förhållanden måste man antingen avkorta längden på de olika repetitionsövningarna eller också uppge fordran på att de enskilda värnpliktiga in— kallas till repetitionsövning lika ofta som krigsförbanden. Kommittén har efter ingå- ende överväganden stannat vid att förorda den sistnämnda lösningen med fasthållan— de vid det grundläggande kravet på att varje krigsförband skall inkallas till en övning av tillräcklig längd vart sjätte år. Genom att omplacera de värnpliktiga från krigsförband till personalreserv och om- vänt är det emellertid möjligt att ordna så, att varje krigsförband kan inkallas med full eller i det närmaste full krigs- styrka till en månads övning vart sjätte år ehuru av varje värnpliktig likväl icke uttages mera än sammanlagt 3 repetitions- övningar å en månad.

Ett genomförande av utredningens förslag förutsatte att tidsspärrarna i värnpliktslagen för fullgörande av repe- titionsövning slopades.

Värnpliktskommitten förutsatte, att, då så av utbildningsskäl påkallades, re- petitionsövningar för enstaka personal- kategorier skulle kunna ske i annan form än övning i krigsförband.

Om tillgodoseendet av kravet på kupp- beredskap genom repetitionsövningar i krigsförband anförde Värnpliktskommit- tén bland annat följande. Vid en första tjänstgöring om nio månader kunde in- neliggande åldersklass nwödtorftigt till— godose beredskapen under de sista tre månaderna av sin tjänstgöring. Om man skulle tillgodose beredskapen under återstoden av året med repetitionsöv- ningsförband skulle dessa behöva upp- delas på nio omgångar. Detta vore ute— slutet redan därför att styrkan under envar av dessa nio omgångar skulle bli helt otillräcklig. Man fick därför in- skränka sig till att tillgodose beredska- pen under kortare perioder, särskilt de som kunde erfarenhetsmässigt bedömas mest utsatta. Härvid måste hänsyn tas både till att övningarna på ett naturligt

sätt inpassades under utbildningsåret och till behovet av samövningar mellan olika truppslag och försvarsgrenar.

Värnpliktskommittén ansåg, att fält- förbanden jämte de rörliga lokalförsvars- förbanden normalt lämpligen borde full— göra krigsförbandsövning under septem- ber och oktober, eventuellt med en upp- delning på två omgångar. För att tillgo- dose behovet av vinterutbildning borde övningarna i stället vissa år förläggas till februari och mars. De fasta lokal- försvarsförbanden borde lämpligen övas i två omgångar under april och maj, varvid man dock årligen borde ta ställ- ning till den närmare tids- och om- gångsindelningen. Kommittén under- strök, att de angivna tiderna icke var att uppfatta så, att övningarna av bered- skapsskäl nödvändigtvis måste äga rum under vissa bestämda månader utan att kommittén närmast åsyftat att påvisa föreliggande möjligheter härvidlag.

Statsmakterna beslöt i överensstäm— melse med värnpliktskommitténs för— slag.

Marinen och flygvapnet. Värnplikts- kommittén — med instämmande av de- partementschefen — uttalade, att värn- pliktsutbildningen vid flottan och flyg- vapnet var så speciell, att repetitions— övningar i krigsförband saknade aktua- litet.

I fråga om kustartilleriet anförde Värnpliktskommittén, att ett system med repetitionsövningar i krigsförband vid kustartilleriförbanden utom de rörliga förbanden bedömdes icke medföra någ- ra fördelar. Då systemet enligt kommit— téns mening därför icke borde tilläm- pas för hela kustartilleriet, ansåg kom— mittén liksom departementschefen det- samma heller icke böra genomföras för de rörliga förbanden.

Statsmakterna beslöt, i enlighet med kommittéförslaget, att icke företa några principiella förändringar av repetitions—

• Sida 48
•  Original

övningssystemet vid dessa försvarsgre- nar.

Beredskapsövning

Enligt 1941 års värnpliktslag var värn- pliktig, därest Kungl. Maj:t med hänsyn till krigsberedskapen så prövade nödigt, skyldig att utöver vanlig fredstjänstgö- ring fullgöra en eller flera beredskaps- övningar om sammanlagt sex månader (enligt år 1949 beslutat provisorium1 nio månader). Skyldigheten att fullgöra sådan övning upphörde dock sedan ett och ett halvt år (enligt år 1949 beslutat provisoriuml ett är nio månader) för- flutit från avslutandet av första tjänst- göring (motsvarande). Värnpliktskommittén framhöll, att möjlighet att inkalla värnpliktiga till beredskapsövning fortfarande borde fö- religga såsom ett medel att stärka för- svarsberedskapen utan att vidtaga de uppseendeväckande åtgärder, som inkal- lelser jämlikt 28 % värnpliktslagen (d. v. s. mobilisering) innebar. Förband som inkallades till beredskapsövning borde emellertid vara så organiserade, utrustade och utbildade att de var fullt stridsdugliga. De borde därför utgöra en del av krigsorganisationen, d. v. s. va- ra krigsförband. Då arméns krigsför- band regelmässigt var sammansatta av värnpliktiga ur flera åldersklasser, bor- de skyldigheten att fullgöra beredskaps- övning icke som dittills begränsas till de allra yngsta åldersklasserna. Kom- mittén hade övervägt olika sätt att be- gränsa befogenheten att inkalla äldre åldersklasser till beredskapsövning men funnit det svårt att dra en gräns som icke menligt inverkade på beredskapens effektivitet. Kommittén föreslog därför icke någon gräns härvidlag men förut- satte att vid inkallelser fältförband _— vilka vore sammansatta av värnpliktiga ur yngre åldersklasser -—— främst skulle tas i anspråk. Dessa förband ansågs

också bäst lämpa sig för kuppbered- skap, Kommittén ansåg, att även vid marinen och flygvapnet beredskapsför- banden i princip skulle vara desamma som krigsförbanden. Den sammanlagda tiden för beredskapsövning borde för samtliga försvarsgrenar anges till sex månader.

Statsmakterna beslöt i enlighet med vad Värnpliktskommittén föreslagit.

Uttagning av värnpliktiga till befälsut- bildning Armén. Enligt den gällande ordningen genomgick samtliga värnpliktiga vid in- skrivningsförrättningen ett s. k. inskriv- ningsprov, vilket avsågs ge upplysningar om de värnpliktigas personliga förhål- landen och önskemål samt att möjliggö- ra en klassificering av de värnpliktiga med avseende på allmänintelligens och allmän bildbarhet. På grundval av det- ta inskrivningsprov, läkarundersökning och inskrivningsnämndens personliga bedömande uttogs de värnpliktiga till olika slag av utbildning och tilldelades försvarsgren, truppslag etc. Värnplik- tiga i allmänhet utvaldes till underbe- fälsutbildning med ledning av urvals- prov, som verkställdes vid inskrivnings- förrättningarna och kort efter inryck- ningen. Av de till gruppen studenter och likställda hänförda värnpliktiga utval- des huvuddelen till underbefälsutbild— ning oavsett resultatet av inskrivnings- proven. Under utbildningens gång upp- delades de värnpliktiga efter lämplighet för dels underbefälsutbildning, dels un- derofficers— och officersutbildning. Ut- tagningen till officersutbildning skedde först under utbildningen till underoffi- cer. Uttagning kunde i samtliga fall ske mot den uttagnes önskan. Värnpliktskommittén ansåg, att möj- ligheterna att med ledning av inskriv- ningsproven utvälja värnpliktiga till un—

1 Prop. 194, UU 1, rskr. 371; SFS 1949: 307.

• Sida 49
•  Original

derbefälsutbildning i stort sett var go- da. Före uttagningen för fortsatt befäls- utbildning hade emellertid en utbredd s. k. maskning kunnat konstateras bland de värnpliktiga. Utbildningen syntes i många fall ha menligt påverkats härav. Sedan uttagning väl skett, hade mask- ningen upphört och alla hade då funnit sig i det uppkomna läget och försökt att göra sitt bästa.

Värnpliktskommittén granskade ingå- ende förevarande fråga. Särskilt upp- märksammades möjligheterna att, i syfte att förebygga maskning, utta de värn— pliktiga till befäl före inryckningen. Kommittén granskade härvid följande alternativ för befälsuttagning, nämligen

uttagning under första tjänstgöringen sedan längre tid förflutit efter inryck— ningen,

uttagning under första tjänstgöringen kort tid efter inryckningen,

frivillig uttagning före inryckningen till första tjänstgöringen,

uttagning med hänsyn till avlagda exa- mina, ådagalagda kunskaper eller visad duglighet i övrigt samt

uttagning vid inskrivningsförrättning med hänsyn till vid inskrivningen ut- förda prov m.m.

Kommittén ansåg, att de två först- nämnda metoderna icke kunde förordas, att den tredje metoden icke kunde ge— nerellt rekommenderas men att den kun- de användas i förening med andra me— toder, att den fjärde metoden möjligen skulle kunna vara användbar samt att den femte metoden i stort sett vore an- vändbar.

Kommittén behandlade vidare de oli- ka metodernas användbarhet på de olika befälskategorierna. Härvid förutsattes, att första tjänstgöringen för samtliga befälsvärnpliktiga skulle vara längre än för övriga värnpliktiga.

Värnpliktskommittén föreslog, att ut- tagning av värnpliktigt underbefäl skul-

le ske tvångsvis vid inskrivningsförrätt- ningen ur den samlade värnpliktskon- tingenten med ledning av särskilda in- skrivningsprov och exploration.

Enligt värnpliktskommitténs förslag skulle till värnpliktiga underofficerare vid inskrivningen uttas dels samtliga studenter och likställda vilka var lämp- liga för utbildning i vapentjänst och icke på grund av studieinriktning ut- valdes för utbildning i specialtjänst, dels ock bland värnpliktiga i allmänhet det ytterligare antal, som erfordrades för att tillgodose krigsbehovet. De värn- pliktiga i allmänhet borde härvid uttas med ledning av särskilda inskrivnings- prov och exploration m. m. i likhet med vad som föreslagits beträffande under— befälsuttagning. Uttagning under tjänst- göringen skulle icke förekomma. — Till stöd för sitt förslag anförde kommittén bland annat, att uttagning till ifrågava- rande utbildning borde _— av samma skäl som gällde för underbefälsuttagning — ske vid inskrivningen. Rent teore— tiskt skulle därvid de som vid inskriv— ningsproven nått de bästa resultaten äga förutsättningar för kvalificerad befäls- utbildning. Skulle emellertid en uttag- ning endast grundas på dessa resultat, kom förmodligen ett icke obetydligt antal att maska vid proven. Den mera kvalificerade befälsutbildningen borde därför kopplas ihop med bildningsgra- den. Uppnådd kunskapsnivå hos grup- pen studenter och likställda syntes ut- göra en garanti för lämplighet för kvali- ficerad befälsutbildning. Dessa borde därför obligatoriskt uttas härför.

Värnpliktskommittén ansåg sig, under hänvisning till vad kommittén tidigare anfört om sambandet mellan uttagning efter påbörjandet av utbildningen och maskningen, icke kunna förorda tvångs- vis uttagning under utbildningens gång av värnpliktiga till officersutbildning. Med hänsyn härtill och då uttagning till

• Sida 50
•  Original

officersutbildning ansågs icke gärna kunna äga rum redan vid inskrivningen fann kommittén det nödvändigt att grun- da denna uttagning på frivilligt åtagan- de. För att stimulera till deltagande i sådan utbildning borde premierna här- för höjas och vid kadettskola tillkomma en linje med utbildningen delad på två sommarperioder.

Kommittén anförde vidare, att om befälsuttagning skulle ske redan vid inskrivningen en utökning erfordrades av inskrivningsprovets omfattning och en komplettering av provet för något över hälften av de värnpliktiga med en exploration, m.m.

Statsmakternas beslut beträffande ar- mén anslöt med vissa undantag till värn- pliktskommitténs förslag. Undantagen avsåg bland annat uttagningen av stu- denter och likställda, vilken grupp en- ligt beslutet icke i sin helhet skulle obli- gatoriskt uttas för underofficersutbild- ning, samt premierna för officersutbild- ning vilka lämnades oförändrade. — De- partementschefen anförde vid anmälan av frågan, att om det framdeles skulle visa sig att det för officerare förordade uttagningssystemet icke tillförde krigs- organisationen erforderligt antal värn- pliktiga officerare spörsmålet härom fick ånyo upptas till prövning.

Flottan. Beträffande dessa frågor tor- de få hänvisas till vad som anförts un— der aVSnittet om utbildningstidens längd.

Kustartilleriet. Det för armén antagna systemet skulle gälla även för kustartil- leriet.

Flygvapnet. Enligt tillämpad ordning skulle värnpliktiga, som skulle utbildas till värnpliktiga underofficerare och of- ficerare, uttas bland de värnpliktiga som normalt tilldelades flygvapnet. Ur- valet, som endast gällde luftbevaknings- tjänst, gjordes härvid efter första tjänst- göringens slut och med ledning av er- farenheter, gjorda under utbildningen.

Enligt statsmakternas beslut, vilket anslöt sig till vad kommittén föreslagit, skulle i fortsättningen i princip tilläm- pas samma förfarande för uttagning till värnpliktig underofficer eller officer som godtagits för arméns del.

Uttagning och utbildning av värnplik- tiga i Specialtjänst Värnpliktskommittén föreslog, att ut- bildningsgången för vissa Specialtjänst- uttagna skulle ändras och att vissa så- dana kategorier skulle tillkomma. De- partementschefen uttalade med anled- ning härav, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter befogenhet, vederbörande myndighet att ta slutlig ställning till förslagen.

Premier till vissa värnpliktiga

I fråga om premierna beslöts —— oaktat Värnpliktskommittén framlagt längre gående förslag — förändringar endast för smärre grupper värnpliktiga.

Ekonomivärnpliktiga

Av en av Värnpliktskommittén lämnad redogörelse för tillgodoseendet av be— hovet av värnpliktiga för handräck- ningstjänst (enligt kommitténs termino— logi: ekonomivärnpliktiga) framgick i huvudsak följande. Hithörande frågor var av betydelse för armén och kust- artilleriet men betydde föga för flottan och flygvapnet. Behovct av personal för handräckningstjänst hade dittills tillgo- dosetts med dels kollektivavtalsanställd civil personal, dels ock ekonomivärn- pliktiga. De båda kategorierna avsågs för skilda arbetsuppgifter. Ekonomi- värnpliktiga utgjordes av värnpliktiga som vid inskrivningen eller senare hän- förts till besiktningsgrupp 4. Antalet så- dana värnpliktiga hade varit mindre än behovet; bristen hade fått täckas med särskilt anställd civil personal. De eko— nomivärnpliktiga gavs omkring en må-

• Sida 51
•  Original

nads militärutbildning och fullgjorde därefter, i ekonomitjänst, i en följd all återstående tjänstgöring. _— Kommittén framhöll, att med det tillämpade syste- met till följd av att en icke ringa del av ifrågavarande personal utgjordes av värnpliktiga som först vid eller efter inryckningen hänförts till besiktnings- grupp 4 och vars antal därför icke kun- de förutses — det vore svårt att i för- väg få en säker överblick över tillgång- en på sådana värnpliktiga. Systemet för- svårade därför planeringen av arbetet inom ekonomitjänsten. Kommittén före- slog, att värnpliktig som vid eller efter inryckningen hänförts till besiktnings- grupp 4 skulle genast efter omgruppe- ringen hemförlovas och återinkallas på- följande år. Härigenom skulle en bättre arbetsplanering möjliggöras.

Statens organisationsnämnd föreslog i sitt remissyttrande över förslaget, att man vid inskrivningen till besiktnings- grupp 4 skulle hänföra ett antal värn- pliktiga som man tidigare med tvekan hänfört till besiktningsgrupp 3, varige- nom ett fastare underlag för planeringen skulle skapas utan tillgripande av hem— förlovningar.

Departementschefen ansåg för sin del, att det av organisationsnämnden föror- dade systemet borde övervägas. Enligt denne skulle en ökad uttagning av eko- nomivärnpliktiga redan vid inskriv- ningen icke behöva medföra någon be- gränsning av betydelse av den del av värnpliktsstyrkan som uttogs för vapen— utbildning. Någon ändring av värnplikts- lagen erfordrades icke.

Vid riksdagsbehandlingen lämnades departementschefens uttalande utan er— inran.

5. 1951 års kungörelse om värnpliktiga hem- värnsmän och driftvärnsmän

Kungl. Maj:t utfärdade den 29 juni 1951, med anledning av förslag av 1945

års försvarsutredning och efter riksda- gens hörande (prop. 1948: 206, SU 160, rskr. 369), kungörelse om värnpliktiga hemvärnsmän och driftvärnsmän (nr 549). Kungörelsen innebar i huvudsak att värnpliktiga med uppskov och civil— placeringskort ålades skyldighet att vid beredskapsp eller krigstillstånd tjänst- göra i hemvärnet. Syftet härmed var att, med hänsyn till pågående utveckling mot ytkrigföring, förbättra möjligheter- na att vid behov kunna försvara betydel- sefulla arbetsplatser m.m. och därmed förstärka knutpunktsförsvaret i landet.

6. 1951 års beslut om beredskapshöjningar och om provisorisk befälsövning m. m.

Kungl. Maj:t förordnade — sedan de mi- litära myndigheterna i januari 1951 hemställt om anordnande av bered- skapsövningar vid samtliga försvarsgre- nar — genom beslut den 9 februari 1951 (TLA 13) bland annat, att vissa arméns värnpliktiga som under år 1951 avslu- tade sin första tjänstgöring skulle i ome- delbar anslutning härtill fullgöra ytter- ligare tjänstgöring om 30 dagar samt att denna tjänstgöring skulle anses som un— der motsvarande tid fullgjord repeti- tionsövning. Kungl. Maj:t medgav vida- re, att repetitionsövningar under år 1951 finge anordnas för högst 125000 man —-— ett avsevärt större antal än som ur- sprungligen torde ha avsetts —— vid ar- mén med början omkring den 15 april 1951. Att övningarna gavs formen av repetitionsövningar i stället för bered— skapsövningar motiverades (se prop. 1951:108) med att Kungl. Maj:t icke funnit läget vara sådant att inkallelser till beredskapsövningar — vilka enligt departementschefen närmast tog sikte på kuppberedskapen —— borde äga rum men att det däremot ur beredskapssyn- punkt ansetts i hög grad önskvärt att forcera det program för arméns repeti- tionsövningar i krigsförband som på-

• Sida 52
•  Original

börjats år 1950. Det förutsattes (se nyss- nämnda prop.) beträffande den ytter- ligare tjänstgöringen om 30 dagar, att därav berörda värnpliktiga skulle full- göra sina närmaste repetitionsövningar i vanlig ordning och att man framdeles finge ta ställning till frågan om en sista repetitionsövning vilken normalt skulle inträffa omkring år 1965.

Många äldre värnpliktiga hade an- tingen redan fullgjort all dem enligt äldre bestämmelser åliggande freds- tjänstgöringsskyldighet eller fått tillgo- doräkna beredskapsövning såsom full- gjord repetitionsövning eller i samband med beredskapen åren 1939—1945 befri- ats från dylika övningar. Under hänvis- ning till att de äldre värnpliktiga i stort antal erfordrades för att genomföra öv- ningarna i krigsförband antog statsmak- terna år 1951 (prop. 194, BU 25, rskr. 224; SFS 195) enhetliga regler för dessa värnpliktigas repetitionsövningsskyldig- het, enligt vilka regler den kvarstående skyldigheten bestämdes med utgångs- punkt i vederbörandes levnadsålder. Motsvarande regler antogs beträffande beredskapsövning.

Samtidigt beslöts med anledning av framställning av överbefälhavaren, att arméns värnpliktiga befäl, således även gruppcheferna, skulle åläggas att full- göra en befälsövning om tio dagar i anslutning till repetitionsövning. Skyl- digheten att fullgöra sådan övning skul- le begränsas till det värnpliktiga befäl, som avsågs skola utöva befäl över trupp. I avvaktan på resultatet av utredningen rörande gruppchefsutbildningen gjor- des bestämmelserna härom provisoriska (SFS 1951: 196).

Slutligen beslöts, att andra värnplik- tiga vid flottan än sjökaptener och lik— ställda samt medlemmar av Sjövärnskå- ren i fortsättningen skulle kunna tas ut för utbildning till underbefäl, underof- ficerare eller officerare efter samma

grunder som vid armén, kustartilleriet och flygvapnet (SFS 1951: 279).

7. 1952 års beslut om förlängning av utbild- ningstiden för värnpliktiga i allmänhet och för underbefälsuttagna värnpliktiga m. m.

1949 års gruppchefsutredning — till vars arbete man hänvisat i samband med 1950 års beslut om utbildningstiden för gruppchefer — avgav år 1951 ett be- tänkande rörande gruppchefsutbild- ningen och därmed sammanhängande frågor (SOU 1951:57). I betänkandet behandlades även gruppchefsutbildning- en närliggande värnpliktsfrågor och framlades vissa förslag avseende de värnpliktiga i allmänhet. Betänkandet avsåg endast armén. I samband med re- missbehandlingen av betänkandet fram- lades emellertid, med utgångspunkt i de resultat utredningen kommit till, av de militära myndigheterna förslag rörande utbildningstid och tjänstgöringsskyldig- het även vid övriga försvarsgrenar. Be- slut i hithörande frågor fattades seder- mera av riksdagen (prop. 1952: 177, L2U 31, rskr. 137; SFS 173 och 174).

I avvaktan på prövningen av grupp- chefsutredningens förslag förlängdes provisoriskt första tjänstgöringen för flertalet värnpliktiga vid armén med 20 dagar (prop. 1952: 20, L2U 2, rskr. 16; SFS 27).

Armén. Gruppchefsutredningen upp- ställde som principkrav på krigsanvänd- barheten, att de värnpliktiga efter av- slutad första tjänstgöring omedelbart skulle vara krigsplaceringsbara i den befattning till vilken deras utbildning syftat. Departementschefen anslöt sig till detta krav, vilket också lämnades utan erinran vid riksdagsbehandlingen.

Första tjänstgöringens längd för så- väl underbefälselever som värnpliktiga i allmänhet var enligt 1948 års beslut 270 dagar.

• Sida 53
•  Original

Gruppchefsutredningen ansåg sig kun- na konstatera, att utbildningen av de underbefälselever (gruppchefselever) som under utbildningsåret 1950—1951 fullgjort 270 dagars tjänstgöring företett brister i åtskilliga hänseenden. Sålunda hade utbildningen i spräng- och min- tjänst samt underrättelsetjänst ävensom i användningen av andrahandsvapen va- rit ofullständig, varjämte ett för litet antal övningar i förhand medfört att tillräcklig rutin i truppföring icke er- hållits. Den ytterligare utbildningstid som med oförändrad organisation och oförändrade metoder fordrades för att avhjälpa nämnda brister uppskattade utredningen till ca 8 veckor. Utredning- en ansåg emellertid, att med rationali- sering av utbildningen en ökad effekt motsvarande inemot 3 veckor skulle kunna utvinnas. Därefter återstående brister skulle motsvara ca 51/2 veckor. Av bristerna ansågs de som hänförde sig till förbandsutbildningen samt ut- bildningen i spräng- och mintjänst krä- va mest tid. Om förbandsutbildningen framhöll utredningen, att frågan om en förbättrad gruppchefsutbildning i detta avseende vore direkt avhängig av den tid som stod till förfogande för utbild— ningen av värnpliktiga i allmänhet; det vore nämligen viktigt att underbefäls— eleverna under senare delen av sin tjänstgöring finge föra befäl över trupp, bestående av värnpliktiga i allmänhet.

Utredningen hade, med hänsyn till sistnämnda omständighet ansett det nödvändigt att även närmare undersöka utbildningen av värnpliktiga i allmän- het. Undersökningarna hade visat, att utbildningen av dessa värnpliktiga hade brister i vad avsåg andrahandsvapen, spräng- och mintjänst samt utbildning i högre förband. Bristerna i fråga om andrahandsvapen och spräng- och min- tjänst ansägs kunna elimineras genom utbildningsrationaliseringar. Ett till-

räckligt antal övningar i högre förband kunde däremot inte medhinnas inom dittillsvarande utbildningstid. Utred- ningen föreslog, att för att häva brister- na i fråga om förbandsutbildningen ut- bildningstiden för både underbefälsele- ver och värnpliktiga i allmänhet skulle förlängas med 20 dagar. Vidare föreslog utredningen, att underbefälseleverna därutöver skulle få sin utbildningstid förlängd med 20 dagar för hävande av bristerna i fråga om spräng- och min- tjänst.

Enligt utredningens förslag skulle första tjänstgöringen vid armén omfatta för värnpliktiga i allmänhet (270 + 20 =) 290 dagar och för underbefälsele- ver (270 + 20 + 20 =) 310 dagar.

Statsmakternas beslut överensstämde med gruppchefsutredningens förslag, dock att den formella ändringen gjor- des att det 5. k. skördeuppehållet om 14 dagar, som dittills ansetts falla utanför tjänstgöringstiden, skulle inräknas i denna. Nyssnämnda tjänstgöringstider kom därför att i värnpliktslagen anges till (290 + 14 =) 304 dagar och (310 + 14 =) 324 dagar.

Det beslöts vidare, att försöksvis inom armén skulle prövas ett av gruppchefs— utredningen utarbetat system med s.k. föregångsmän, innebärande följande. Vissa värnpliktiga i allmänhet skulle under de två första tredjedelarna av ut— bildningen tjänstgöra som chefer för de grupper de tillhörde i utbildningsorga— nisationen. De skulle därefter ersättas som chefer av de värnpliktiga som er- hållit gruppchefsutbildning samt i sam- band härmed sammanföras till särskild utbildning. Vid utryckningen skulle de befordras till vicekorpraler och i krigs- organisationen användas såsom grupp— chefs ställföreträdare.

I enlighet med förslag av gruppchefs— utredningen beslöts vidare, att de det föregående året provisoriskt införda be-

• Sida 54
•  Original

fälsövnintgarna om tio dagar i anslut— ning till varje repetitionsövning skulle bli permanenta.

I överensstämmelse med utredningens förslag beslöts att införa premier till den som genomgått underbefälsutbild- ning med 200 kr. och till föregångsman med 100 kr. (jfr bil. 17).

Beträffande tiderna för in- och ut- ryckning till första tjänstgöring förut- sattes — såsom gruppchefsutredningen föreslagit _ att den föreslagna första tjänstgöringen skulle inpassas så, att underbefälseleverna skulle påbörja tjänstgöringen de första dagarna i maj och värnpliktiga i allmänhet 20 dagar därefter. Utryckningen för de flesta värnpliktiga skulle därför kunna ske före påsk följande år.

Med anledning av kritik som vid re- missbehandlingen framförts av Sveriges förenade studentkårer mot att underbe- fälsuttagna studenter skulle inrycka re- dan i början av maj anförde departe— mentschefen i huvudsak följande. En— dast en mindre del av studenterna torde ifrågakomma för underbefälsutbildning. De studenter som av fysiska orsaker icke ansågs lämpliga för underofficersutbild- ning borde kunna tas i anspråk för sär- skild tjänstgöring av annat slag än be— fälsutbildning. Vid sådant förhållande borde den av studentkårsorganisationen angivna olägenheten icke vara av större betydelse. _ För en närmare redogö- relse för den fortsatta utvecklingen av denna fråga torde få hänvisas till ka- pitel 7.

Gruppchefsutredningen framhöll, att sommaruppehållet (»skördeuppehållet») i de värnpliktigas utbildning vore oundgängligen erforderligt för såväl ut- bildningen som arbetsmarknaden. Detta uppehåll borde förläggas till september för att under en del av repetitionsöv- ningsperioden dels avlasta utbildnings- organisationen, dels ock frigöra arbets-

kraft till arbetsmarknaden. Speciell le- dighet å annan tid borde dock kunna beviljas vissa värnpliktiga för att till- godose behov av arbetskraft vid särskilt utsatta brukningsenheter inom jordbru- ket.

Vad utredningen härvidlag föreslagit biträddes av statsmakterna. Uppehålleti utbildningen, som i fortsättningen skul— le benämnas övningsuppehåll, skulle som tidigare nämnts inräknas i utbildnings- tiden.

Flottan. Intill 1948 års riksdagsbeslut om förkortning av utbildningstiden tjänstgjorde flottans fartygsbesättningar, efter grundläggande utbildning i land, ombord under ett år. Efter 1948 års be- slut ansågs det nödvändigt att övergå till ett kvartalssystem, enligt vilket de värn- pliktiga ryckte in i fyra omgångar per år och fartygsbesättningarna successivt förnyades varje kvartal.

Chefen för marinen framhöll i sitt re- missyttrande, att kvartalssystemet visat sig innebära allvarliga olägenheter för utbildningen. Olägenheterna samman— hängde med att vakanserna bland stam- personaLen sedan år 1948 blivit alltmer kännbara. Marinchefen förordade där- för, att utbildningstiden för flottans värnpliktiga förlängdes så att en åter- gång till ettårsrytmen kunde ske. Bland annat föreslog marinchefen en utbild- ningstid för underbefälselever om 440 dagar och för värnpliktiga i allmänhet om 390 dagar jämte 14 dagar för som- maruppehåll och, för värnpliktiga i all- mänhet, 30 dagar för en repetitionsöv- ning för omskolning.

Departementschefen godtog i huvud- sak de motiveringar marinchefen anfört men ansåg sig icke kunna tillstyrka stör- re utökning av tiden än han förordat för armén. Härvid ansåg han en ettårsrytm möjlig att genomföra. Statsmakterna be- slöt i enlighet med hans förslag att ut- bildningstiden vid flottan för underbe-

• Sida 55
•  Original

fälselever skulle vara 444 dagar och för värnpliktiga i allmänhet 394 dagar att fullgöras i en följd. Enligt beslutet skulle vidare gruppchefsutredningens förslag om premier m. m. för underbefälselever tillämpas även vid flottan.

I samband härmed övergavs vid flot- tan kvartalssystemet och övergång sked- de till ett bemanningssystem med två bemanningsgrupper.

Kustartilleriet. Chefen för marinen föreslog, att utbildningstiden skulle för- längas vid kustartilleriet ungefär i sam- ma omfattning som föreslagits för ar- mén.

Departementschefen anförde vid an- mälan av propositionen, att de synpunk- ter i fråga om utbildningstidens längd och fördelning som gällde för armén i det väsentliga gällde även för kustartil- leriet. Emellertid förelåg enligt departe- mentschefen för kustartilleriet vissa speciella problem som tillmättes avgö- rande betydelse vid inplaeeringen av första tjänstgöringen i kalenderåret. Han anförde härom följande.

Det anses sålunda nödvändigt att de stora artilleriskjutningar som skola avsluta re— krytomgångens utbildning äga rum under någorlunda gynnsamma väderleksbetingel- ser och att därvid samövning kommer till stånd med arméförband i anslutning till repetitionsövningar krigsförbandsvis. Med hänsyn härtill anses utryckningen för fler- talet av kustartilleriets värnpliktiga böra äga rum under oktober. Detta innebär att en tjänstgöringstid av 304 dagar icke kan effektivt utnyttjas, enär inryckningen i så fall komme att ske omedelbart före eller under julhelgen.

På grund härav synes det för närvarande icke vara lämpligt att av värnpliktiga i all- mänhet vid kustartilleriet uttaga längre första tjänstgöringstid än 290 dagar. Med en första tjänstgöring av denna längd kom— mer inryckning att ske i början av januari.

Då emellertid på grund av den tekniska utvecklingen eller andra faktorer utbild- ningsförhållandena kunna komma att änd— ras — varom någon förutsägelse nu ej kan göras —— vill jag dock förorda som huvud- regel att för värnpliktiga i allmänhet vid

kustartilleriet, liksom för motsvarande ka- tegori vid armén, bestämmes en första tjänstgöring om 304 dagar men att det skall bli beroende på Konungens prövning huru- vida längre tjänstgöring än (304—14 =) 290 dagar skall uttagas.

Tjänstgöringstiden för värnpliktiga i allmänhet bestämdes i enlighet med vad departementschefen sålunda förordat. För de underbefälsuttagna bestämdes tjänstgöringstiden liksom vid armén till 324 dagar.

Vidare beslöts att även för kustartille- riet införa repetitionsövningar i krigs— förband och befälsövningar i anslutning härtill. Samtidigt ålades äldre värnplik- tiga vid kustartilleriet övergångsvis viss övningsskyldighet (SFS 1952: 174).

Gruppchefsutredningens förslag i frå- ga om premier m. m. för underbefälsut- bildning genomfördes även vid kustar- tilleriet. Systemet med föregångsmän ansågs däremot icke erforderligt vid kustartilleriet.

Flygvapnet. Chefen för flygvapnet framhöll i sitt remissyttrande vissa prin- cipiella synpunkter som borde beaktas vid ett bedömande av tjänstgöringsti- dens längd inom flygvapnet och anför-' de härvid i huvudsak följande. Den tek- niska utvecklingen medgav att flygtjäns- ten i allt större utsträckning kunde be- drivas under tider av året då flygning tidigare varit möjligt endast i mindre skala. Detta medförde konsekvenser ur såväl utbildnings- som beredskapssyn- punkt. För att flygutbildningen skulle kunna effektivt genomföras måste ar- betskraft i form av utbildad markper- sonal ständigt finnas tillgänglig. En av- görande faktor vid bedömandet av tjänstgöringstidens längd vid flygvapnet var därför behovet av arbetskraft. Vid en prövning av frågan om tjänstgörings— tidens längd måste därjämte stor bety- delse tillmätas vapnets snabba materiel- förnyelse. Denna nödvändiggjorde näm- ligen att den redan utbildade personalen

• Sida 56
•  Original

Tabell 2:5. Ungefärlig fördelning av de värnpliktiga med avseende på den samman- lagda utbildningstidens längd enligt 1952 års värnpliktsbeslut

Värnpliktiga i .. 1Underofficersut— Försvarsgren allmänhet Ulldägåfärugfgna tagna (394 dagar) 5 (högst 570 dagar) Armén ..................... 63 % 26 % 11 % Marinen: Flottan .................. 65 % 29 % ö % Kustartilleriet ............ 64 % 26 % 10 % Flygvapnet ................. 99 % — 1 % Försvarsgrenarna tillsamman- tagna .................... 68 % 23 % 9 %

1 Ett antal värnpliktiga skulle undergå fortsatt utbildning till officer. För dessa blev den sammanlagda utbildningstiden högst 750 dagar.

genom repetitionsövning underhöll och förnyade sina färdigheter för befatt- ningarna i krigsorganisationen. Med gällande tjänstgöringsordning —— enligt vilken kontingenten uppdelades i två lika stora omgångar som båda inryckte på hösten — erhöll man under tre må— nader på hösten endast 50 procent av den erforderliga styrkan markpersonal till förfogande. För att täcka denna svaghetsperiod inkallades äldre värn- pliktiga (av 1946 års och äldre klasser) med kvarstående repetitionsövningsskyl- dighet. Enligt chefen för flygvapnet er- fordrades på längre sikt en sammanlagd tjänstgöringstid av 141/2 månader, var- av en månad för repetitionsövning. Un- der den närmaste tiden vore dock en sammanlagd tjänstgöring om 13 måna- der tillfyllest. Han ansåg det dock önsk— värt att i vissa fall ta ut tjänstgöringen i annan ordning än den nämnda. Där- jämte borde vid flygvapnet införas be- fälsövningar i anslutning till repetitions- övning. Något behov av ytterligare för- längd tjänstgöring för underbefälsele- ver anmäldes icke av flygvapenchefen.

Enligt statsmakternas beslut skulle den sammanlagda utbildningstiden för flertalet värnpliktiga vid flygvapnet fastställas till den vid övriga försvars- grenar gällande, 394 dagar. Denna läm-

nade utrymme för en första tjänstgöring om 12 månader och en repetitionsövning om en månad. Tiden för första tjänstgö- ringen skulle för vissa kategorier kunna förkortas till förmån för fler repetitions- övningar. Likaså skulle i vissa fall —— exempelvis vid renodlade luftbevak- ningsövningar _ högst en repetitions- övning om 30 dagar kunna delas på två om vardera 15 dagar. Vidare skulle vid flygvapnet införas befälsövningar om 10 eller 5 dagar i anslutning till repetitions— övning om 30 dagar respektive 15 dagar; även underbefälet skulle delta i dessa övningar.

En till propositionen fogad bilaga vi- sade följande ungefärliga procentuella fördelning mellan olika kategorier värn- pliktiga med avseende på den samman- lagda utbildningstidens längd enligt de- partementschefens förslag (befälsöv- ningarna inräknade) (tabell 2: 5).

8. Vissa beslut åren 1953—1957 om mindre änd- ringar av utbildningstidens längd m.m.

Genom ändring år 1953 av värnplikts- lagen (prop. 220, L2U 41, rskr. 422; SFS 766) utvidgades den år 1952 införda sär- bestämmelsen för kustartilleriets värn- pliktiga i allmänhet om rätt för Kungl. Maj:t att inom vissa gränser ändra läng-

• Sida 57
•  Original

den av första tjänstgöringen (jfr p. 7 i det föregående) till att avse även ar- méns värnpliktiga. Också denna ändring motiverades (jfr prop. 220, s. 14 f) med att tjänstgöringstiden i vissa fall icke kunde utnyttjas effektivt, exempelvis för sådana värnpliktiga som hade sin första tjänstgöring uppdelad på omgångar.

Genom ändring är 1957 i värnplikts- lagen (prop. 83, BU 22, rskr. 269; SFS 314) bemyndigades Kungl. Maj:t att för- ordna om minskning av tiden för första tjänstgöringen för de underbefälsuttag— na vid armén med högst sju dagar. Här- med avsågs att nå bättre överensstäm- melse mellan tidpunkterna för avläggan- de av kvalificerad slutexamen vid civila läroanstalter och inryckning till första tjänstgöring. Av propositionen framgår, att avkortningen innebar att inryck- ningen för ifrågavarande värnpliktiga senarelades. Då den effektiva utbild— ningstiden för underbefälseleverna icke ansågs kunna förkortas, borde emeller- tid enligt propositionen tiden för som— marövningsuppehållet under första tjänstgöringen avkortas med sju dagar.

Slutligen medgav Kungl. Maj:t, på därom av chefen för flygvapnet gjord framställning, genom beslut den 8 mars 1957 att personal i flygvapnets reserv och värnpliktig personal vid flygvapnet, som under sammanlagt minst femton dagar fullgjort viss frivillig tjänstgöring vid krigsförbandsvis anordnade övning- ar med luftbevakningsförband, finge tillgodoräkna tjänstgöringen såsom un- der lika lång tid fullgjord, personalen författningsenligt åliggande repetitions- övning. Flygvapenchefen hade motive- rat sin nämnda framställning i huvudsak på följande sätt.

Inom luftbevakningsorganisationen hade under de senaste åren på prov anordnats korttidsövningar med staber och förband för att samtrimma personalen och höja dess krigsduglighet. Deltagandet i dessa krigs- förbandsvis ordnade övningar hade för re—

serv- och värnpliktig personal varit frivil— ligt. Övningarna hade i regel förlagts i an- slutning till söndagar och pågått under en till tre dagar. Resultatet av övningarna ha- de varit gott och hade visat en framkomlig väg att öka luftbevakningsförbandens krigs- duglighet. Chefen för flygvapnet ansåge det angeläget att övningarna fortsatte. För att övningarna skulle giva avsett resultat vore det nödvändigt att huvuddelen av den re- servanställda och värnpliktiga personalen deltoge. Detta kunde ske på frivillighetens väg om ifrågavarande personal finge till- godoräkna sådan frivillig tjänstgöring som fullgjord del av författningsenliga repe- titionsövningar.

9. Beslut år 1954 om repetitionsövningar för uppskovsvämpliktiga

I enlighet med beslut av statsmakterna har sedan hösten 1955 i besparingssyfte värnpliktig med uppskov icke inkallats till repetitionsövning (jfr prop. 1955: 1, bil. 6, s. 15 samt ao 26/11 1954 och 23/8 1961).

10. 1956 års beslut om inställande av repeti- tionsövningarna under budgetåret 1956/57

I syfte att väsentligt reducera den för budgetåret 1956/57 beräknade ökningen av försvarskostnaderna utan att samti- digt rubba grundvalarna för försvarsor- ganisationen och därigenom föregripa den då arbetande försvarsberedningen beslöt statsmakterna år 1956 (prop. 1, bil. 6, SU 42, rskr. 122) att i princip in- ställa repetitionsövningarna under nämnda budgetår. Det beräknades att härigenom 67,7 miljoner kronor skulle sparas. Därjämte uttalades, att i någon mån också arbetsmarknadspolitiska syn- punkter kunde anföras för åtgärden. Departementschefen framhöll vid anmä- lan av ärendet, att han vore medveten om den allvarliga innebörden av åtgär- den. Han förklarade, att den innebar en viss försvagning av utbildningsstandar- den och att den därför måste ses som en engångsåtgärd.

• Sida 58
•  Original

11. Vissa år 1956 och senare vidtagna åtgärder för effektivisering av värnpliktsutbildningen vid flygvapnet 1952 års värnpliktsutredning _— för vars direktiv m.m. tidigare (kap. 1, avsnitt A) redogjorts _avgav den 30 juni 1955 ett betänkande rörande utbildning av värnpliktiga vid flygvapnet och därmed sammanhängande frågor (stencilerat). 1952 års värnpliktsutredning behand- lade i betänkandet det sätt, på vilket framför allt den allmänmilitära utbild- ningen men även den yrkestekniska ut- bildningen vid flygvapnet dittills be- drivits. Utredningen sammanfattade sin uppfattning härom på följande sätt. Utredningen konstaterar, att svagheter och brister vidlåda den markmilitära ut- bildningen såväl till innehåll och omfatt- ning som till genomförande. Målsättningen för denna utbildning har varit ofullständig och olämpligt avvägd. De centralt utfär- dade utbildningsföreskrifterna ha icke sva- rat mot de av överbefälhavaren respektive flygledningen utgivna principiella bestäm- melserna rörande flygvapnets uppgifter i krig och vid krigsfara. Inom ramen för an- visad tid för allmänmilitär utbildning har den tidsmässiga fördelningen skett på ett icke realistiskt sätt. De stridsutbildande ämnena ha givits en blygsam timtilldel- ning, medan för den markmilitära förmå- gan mindre väsentliga övningsgrenar an- visats rikligt timantal. Den kalendermässi- ga inpassningen av värnpliktsomgångarnas inryckning har icke varit ändamålsenlig.

Utredningen riktade allvarliga erin- ringar mot skjut- och stridsutbildning- en. Skjututbildningen med eldhandva- pen hade sålunda enligt utredningen be- drivits i alltför begränsad omfattning och i huvudsak varit inriktad på for- mell skjutfärdighet medan stridsutbild- ningen oftast begränsats till huvudsak- ligen formell elementär utbildning. En- ligt utredningens mening hade den all— mänmilitära utbildningen, sådan som den bedrivits, icke gjort de värnpliktiga vid flygvapnet redo att i krig eller vid krigsfara fylla de krav, som enligt gäl-

lande principiella bestämmelser ställdes på dem vid deras tjänst inom flygvap- nets förband.

Utredningen föreslog en rad åtgärder för att förbättra ifrågavarande utbild- ning, bland annat

en revidering av gällande utbildnings— föreskrifter till att motsvara de princi- piella kraven,

någon utökning av tiden för den all- männa militärutbildningen,

utanför gällande veckotidsram tillfö- rande av ca 80 timmar speciellt avsed- da för stridsutbildning,

en radikal omdisponering inom ramen för allmänmilitär utbildning till för- mån för stridsutbildning och en mot- svarande minskning av tiden för bland annat inre tjänst, bad och gymnastik,

införande av närstridsutbildning, handgranat— och minutbildning, viss ut- bildning i fältarbeten samt mörker— och vintertjänst,

upprättande inom flygstaben av en särskild inspektionsmyndighet för mark— stridsutbildning, samt

en anpassning av tillgången på trupp- utbildarpersonal till de reella behoven.

De värnpliktigas yrkesutbildning hade enligt utredningen intill de senaste åren icke varit ändamålsenlig. Den skolmäs- si—ga grundläggande delen av denna ut— bildning hade varit alltför omfattande och teoretiskt inriktad samt saknat när- mare anknytning till den praktiska tjänsten. Denna tjänst hade i sin tur icke i tillräcklig grad gjort de värn- pliktiga skickade för deras uppgifter i krig. Flygledningen hade emellertid nu— mera delvis efter samråd med utred- ningen utfärdat provisoriska bestäm- melser i syfte att åstadkomma en änd- ring härvidlag. Då dessa bestämmelser i stort överensstämma med utredning— ens åsikter förordade utredningen, att desamma, ehuru med vissa viktiga mo- difikationer, slutgiltigt fastställdes. Så-

• Sida 59
•  Original

lunda borde enligt utredningen viss fort- satt skolmässig utbildning ske. Vidare borde den praktiska tjänsten under hela utbildningsåret betraktas som fortgåen- de utbildning och det dagliga arbetet så organiseras, att de värnpliktiga stän- digt vore i sådan verksamhet, som vore väsentlig för den löpande tjänsten och för deras egen utbildning. I sistnämnda avseende vore förhållandena på många håll icke tillfredsställande.

Med anledning av de av 1952 års värn- pliktsutredning framlagda förslagen in— rättade statsmakterna från den 1 juli 1956 en beställning för överstelöjtnant eller major vid flygvapnet, avsedd för officer ur armén, för effektivisering av markstridsutbildningen inom flygvap— net (prop. 1956:110, s. 194; jfr prop. 1957:110, 5. 188 och 214).

Av 1952 års värnpliktsutredning fram- lagda förslag till förbättring av den all- mänmilitära utbildningen har legat till grund för en revidering av utbildnings— bestämmelserna som genomförts. I sam- band med omläggning från två till fyra årliga inryckningsomgångar (jfr p. 13) har sålunda timantalet för allmänmilitär utbildning ökats. _ Huvuddelen av flyg- vapnets värnpliktiga i allmänhet utbil— das lokalt vid flottilj. Centralisering av den grundläggande utbildningen har i princip skett för de yrkesgrenar, där antingen utbildningens kvalificerade na- tur bedömts fordra central utbildning och/eller där antalet värnpliktiga per flottilj varit så lågt att en centralisering bedömts göra utbildningen mera ratio- nell. —— Utbildningen under repetitions- övning har reglerats genom nya bestäm- melser. —— För att möjliggöra en upp- rustning av tekniska utbildningsanord- ningar, för utbyggnad av övriga utbild- ningsanordningar, främst för ABC-ut- bildning, skjutning och strid, har avsatts särskilda medel.

12. 1960 års beslut om särskilda befälsövningar

På grundval av förslag framlagt av 1954 års befälsutredning (SOU 1959: 23) be- slöt statsmakterna år 1960 en reform av hefälsordningen vid armén. I anslut- ning härtill beslöts för samtliga försvars- grenar dels vissa ändringar av de värn- pliktiga underofficerarnas och office- rarnas utbildning, dels viss mindre av- kortning av de värnpliktigas första tjänstgöring, dels ock godtagande av vissa kvantitativa normer för uttagning- en av värnpliktigt befäl (prop. 109, SU 113, rskr. 290; prop. 144, BU 46, rskr. 333; SFS 354).

Utbildningen av värnpliktiga under- officerare och officerare

Som motiv för en reform av utbildning- en av värnpliktiga underofficerare och officerare anfördes allmänt att den mi- litärtekniska utvecklingen och dess kon- sekvenser för stridens förande gjort det nödvändigt att av även de lägsta che— fer kräva initiativ och självständigt handlande. Samma förhållanden gjorde det också angeläget att sörja för att de som krigsplacerades som plutonchefer gavs fullgod förmåga att leda plutonens strid även då pluton eller förstärkt plu- ton hade självständig uppgift.

De beslutade ändringarna av ifråga- varande utbildning avsåg såväl grund- utbildningen som den fortsatta utbild-

ningen. Grundutbildningen. Enligt befälsutred- ningen —— vars uttalanden härutinnan

av föredragande departementschefen i propositionen lämnades utan erinran — hade den skolmässiga utbildningen av värnpliktiga underofficerare under det senaste decenniet icke givit tillfreds- ställande resultat. Orsaken härtill hade framför allt varit att utbildningen skett i en icke lämplig stegringsföljd. Stora delar av utbildningstiden hade ägnats åt

• Sida 60
•  Original

mekaniskt indrillande eller, då det gällt befälsutbildning, stereotypa mallövning- ar. Vid utbildningen hade tillräcklig hänsyn icke tagits till elevernas stora utvecklingsmöjligheter. Följderna härav hade blivit allvarliga. De värnpliktiga kunde sålunda icke anses ha befälsmäs- sigt gjorts redo för sina viktiga funktio- ner i krigsorganisationen. Därjämte tor- de det tillämpade systemet hos många värnpliktiga ha skapat en sådan allmän inställning, att rekryteringen till den frivilliga officersutbildningen för värn- pliktiga allvarligt hämmats och därmed även tillströmningen av aspiranter till reservofficerskåren och den aktiva offi- cerskåren. Emellertid hade arméled- ningen, kort innan utredningens förslag avgavs, utfärdat nya bestämmelser för denna utbildning.

Den redan bedrivna utbildningen av underofficersuttagna värnpliktiga till plutonchefers ställföreträdare eller troppchefer om 15 månader vid pluton- chefsskolorna skulle enligt statsmakter- nas beslut bestå. Enligt ett utredningens uttalande —— vilket lämnades utan erin— ran av föredragande departementsche- fen —- borde emellertid utbildningen målmedvetet inriktas på plutonens problem och den vidare ram inom vil- ken plutonen hade att verka. En kvalita- tiv höjning av utbildningens innehåll borde därjämte ske för att hos de kvali- ficerade bland eleverna utveckla förmå- gan att handla självständigt och för att öka intresset för fortsatt utbildning till officer, aktiv, reserv— eller värnpliktig.

Enligt statsmakternas beslut skulle, med anledning av krigsorganisationens behov, två nya utbildningslinjer för värnpliktiga underofficerare tillkomma, den ena för utbildning till kvartermäs- tare, den andra för utbildning till stabs- underofficer.

Värnpliktiga officerare skulle enligt beslutet utbildas även i fortsättningen;

utbildningen skulle ta sikte på tjänst som plutonchef (»självständigt pluton- chefskap»). Uttagningen härför skulle som tidigare ske efter frivilligt åtagan- de. Utbildningen skulle som tidigare omfatta högst 180 dagar utöver under- officersutbildningen och ske i särskilt organiserade kadettskolor. Utbildningen borde alltjämt ske vid vinter— eller som- marlinje. Befälsutredningen hade utta- lat, att den dittillsvarande kadettskole— utbildningen allmänt taget väl fyllt sin skolmässiga uppgift men att det varit en allvarlig brist att ifrågavarande offi- cersutbildning ej inrymt någon period av praktisk trupptjänst. För att inom utbildningen lämna rum för sådan trupptjänst syftande till att höja veder— börandes förmåga i krigsbefattningen skulle enligt beslutet utbildningen i fort- sättningen delas i två skeden, ett första om ca 4 månaders skolmässig utbildning och ett avslutande om ca 11/2 månads tjänstgöring vid trupp.

Under grundutbildningen utgående premier skulle förbli oförändrade.

Den fortsatta utbildningen. Enligt dit— tills gällande ordning skulle det värn- pliktiga befälets fortsatta utbildning om- fatta, förutom tre repetitionsövningar med därtill anslutande befälsövningar, frivillig befälsutbildning. Befälsutred- ningen anförde för sin del, att den fri- villiga befälsutbildning som ägt rum präglats av målmedvetenhet och hängi- ven insatsvilja men framhöll att den Övervägande delen av det värnpliktiga befälet icke genomgått någon fortsatt befälsutbildning av detta slag. Utred— ningen ansåg det nödvändigt, att möj- ligheter skapades att avsevärt förbättra det värnpliktiga befälets tjänstbarhet under den fortsatta tjänstetiden, bland annat med hänsyn till att detta befäl under 20—25 år efter grundutbildning— ens slut måste uppehålla befälsbefatt- ningar i krigsförbanden och att av des—

• Sida 61
•  Original

sa förband krävdes att de omedelbart efter mobilisering skulle verka med full kraft. I sådant syfte beslöt man för så- dana värnpliktiga vid armén, kustartil- leriet och flygvapnet som genomgått grundutbildning till värnpliktig under- officer eller officer eller som utan att ha genomgått sådan utbildning krigs- placerats i underofficers- eller officers— befattning införa skyldighet att fullgöra, utöver tidigare föreskriven tjänstgöring, två särskilda befälsövningar om vardera 15 dagar. Den ena övningen avsågs skola fullgöras mellan första och andra repe- titionsövningen, den andra mellan andra och tredje repetitionsövningen. Katego- rin specialtjänstuttagna värnpliktiga be— rördes ej av utökningen. De nya övning- arna avsågs ej heller skola fullgöras av den som ej vore krigsplacerad.

Det uttalades som varande angeläget att de nya övningarna inriktades på be- fälsutbildning i ordets verkliga mening och logiskt anslöts till övrig utbildning.

För varje befälsövning om 15 dagar skulle utgå en utbildningspremie om 250 kr.

Det anfördes i propositionen, att ett införande av särskilda befälsövningar icke skulle minska betydelsen av den utbildningsverksamhet som bedrevs av FBU-rörelsen. Däremot skulle denna rö- relse få möjlighet att koncentrera ut- bildningen till vissa väsentliga områden, bland annat befordringsutbildning och utbildning av sådant befäl som ej inkal- lats till särskild befälsövning.

Viss mindre avkortning av tjänstgörings- tiden vid de värnpliktigas första tjänst- göring I syfte dels att avbalansera de kostnads- ökningar som uppkom genom införande av de särskilda befälsövningarna, dels ock att kunna lägga in- och utryck- ningsdagarna kalendertekniskt och eko- nomiskt lämpligt gavs samtidigt Kungl.

Maj:t bemyndigande att inskränka tiden för första tjänstgöring (motsvarande) med högst sju dagar. Det förutsattes, att nedsättningen skulle inom samma års- omgång kunna växla för värnpliktiga med olika inryckningstider. Någon änd— ring i fråga om utnyttjandet av tidigare givna bemyndiganden (jfr p. 7 och 8) för Kungl. Maj:t att avkorta första tjänst— göringen för värnpliktig tilldelad armén och kustartilleriet och för värnpliktig tilldelad armén, som uttagits för under- befälsutbildning, avsågs ej.

Antalet värnpliktiga för uttagning till värnpliktiga underofficerare och offi— cerare

Det uttalades i propositionen att uttag- ningen av värnpliktiga till underoffi- cers- eller officersutbildning borde ske i förhållande till krigsorganisationens behov härav. Något överuttag —— som i vissa fall tidigare ägt rum av underoffi- cerare —— skulle således icke i fortsätt— ningen ske. Dessutom angavs vissa rikt- värden för vad som maximalt finge ut- tagas, nämligen för uttagning till under- officersutbildning åtta procent av total- kontingenten och för officersutbildning fyra procent av samma kontingent. Skul- le framdeles ändringar härav visa sig nödvändiga, skulle det ankomma på myndigheterna att framlägga konkreta förslag i ämnet.

Befälsutredningen erinrade vid sin behandling av denna fråga om att anta— let värnpliktiga som under senare år utbildats till värnpliktiga officerare va- rit mindre än behovet. Utredningen räk- nade med att bland annat en förbättrad och mera intresseväckande utbildning skulle stimulera till ökad frivillig an- mälan till sådan utbildning. Skulle icke detta ge önskat resultat borde man en- ligt utredningen framdeles överväga frå- gan ånyo, varvid man i första hand kun- de överväga att öka premierna. Även

• Sida 62
•  Original

omprövning av frivilliginstitutet kunde emellertid enligt utredningen bli nöd- vändig. — Departementschefen uttalade i frågan, att han fann det vara betydel- sefullt att uttagningen alltjämt skedde efter frivilligt åtagande.

13. Beslut år 1960 om införande vid flygvapnet av s. k. kvartalssystem

Efter förslag av chefen för flygvapnet fattade Kungl. Maj:t i kommandoväg den 6 december 1960 (go 2352) beslut av innebörd att en övergång skulle ske till s.k. kvartalssystem för de värnplik- tigas tjänstgöring vid flygvapnet, d.v.s. fördelning av flertalet värnpliktiga på fyra _ mot tidigare två — inrycknings- omgångar. Härvid skulle markstrids- och skyddsutbildningen samt grundläg- gande teknisk utbildning koncentreras till de tre första månaderna av tjänst- göringen.

Med ändringarna skulle enligt flygva- penchefen vinnas följande. Man skulle få en jämnare tillgång på utbildade värn- pliktiga och repetitionsövande värnplik- tiga skulle icke erfordras under den del av hösten då tillgången på utbildade värnpliktiga dittills varit liten, vilket allt vore till fördel för utbildningen av den flygande personalen. Man skulle vidare få utbildningsorganisationen jämnare belastad, vilket ur flera syn- punkter vore fördelaktigt.

14. Vissa beslut åren 1960—1963 om försök med förkortade repetitionsövningar Genom beslut den 26 februari 1960 för- ordnade Kungl. Maj:t att försöksverk— samhet rörande förändringar i uttagan— det av repetitionsövningsskyldigheten för vissa värnpliktiga skulle äga rum under tiden den 1 juli 1960—den 30 juni 1961. Försöken skulle avse följande.

1. Värnpliktiga avsedda för handräck- ningstjänst skulle från och med det kalen-

derår under vilket de uppnådde 35 års ålder ej inkallas till fullgörande av dem åvilande återstående tjänstgöringsskyldig— het. Åtgärden borde kombineras med största möjliga återhållsamhet vid utnyttjandet av värnpliktiga för handräckningstjänst.

2. För repetitionsövningsförband, avsed- da för stationära uppgifter (exempelvis värnförband, vissa luftvärnsförband, kust— artilleriförband, luftbevakningsförband, basförband) skulle i den omfattning Kungl. Maj :t bestämde1 repetitionsövningarna om— fatta 20 dagar. Repetitionsövning som tidi- gare omfattat kortare tid än 20 dagar skulle icke förlängas. lnryckning och utryckning borde alltid ske på söndagar. Inom den kor- Å tare övningstiden skulle ske största möjliga koncentration till sådan utbildning som be- dömdes vara den mest angelägna med hän- syn till förhandens uppgifter i krigsorgani— sationen.

Förenämnda beslut den 26 februari 1960 förlängdes, vad gäller de band- räckningsvärnpliktiga som uppnått 35 års ålder, sedermera, senast genom be— slut den 29 april 1965, avseende tiden till och med den 30 juni 1966. I sistnämnda beslut föreskrevs, att dylik värnpliktig från och med det kalenderår under vil- ket han uppnådde 35 års ålder finge in- kallas till repetitionsövning endast un- der förutsättning att han var krigspla- cerad vid enhet som skulle fullgöra repetitionsövning i krigsförband.

1959 års besparingsutredning för för- svaret föreslog i sitt betänkande I (SOU 1960:23)2 bland annat att repetitions- övningarna skulle förkortas från 30 till 25 dagar. Sedermera beslöt 1961 års riksdag (prop. 39, BU 18, rskr. 152; SFS 98) efter förslag av Kungl. Maj:t, att samtliga repetitionsövningar vid armén och kustartilleriet under tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962 skulle för- söksvis begränsas på angivet sätt.

Påföljande års riksdag beslöt emeller- tid (prop. 1962: 28, L2U 5, rskr. 89; SFS 52) _ sedan överbefälhavaren, under

1 Se TLB 83/1960 och TSB 43/1960. 3 Jfr härom även kapitel 3.

• Sida 63
•  Original

hänvisning till önskvärdheten av att med repetitionsövningsförband erhålla en större beredskapstäckning, hemställt om återgång till repetitionsövningar av 30 dagars längd — att redan från den 1 maj 1962 i princip återgå till 30-dagars- övningar. Man beslöt emellertid samti- digt att, för att tillgodose av 1960 års värnpliktsutredning uttryckt önskemål om försök med differentierad längd på repetitionsövning, att medge en diffe—

rentiering nedåt av tiden för dessa öv- ningar vid arme'n, kustartilleriet och flygvapnet. Försöken härmed förutsat- tes gälla ett begränsat antal förband. — Sedermera förlängdes tiden för försöken med differentierad utbildning med två år, d.v.s. till utgången av juni 1965 (prop. 1963:16, L2U 1, rskr. 67; SFS 36).1

1 År 1965 har beslutats om ytterligare för— längning (jfr SFS 113).

• Sida 64
•  Original

KAPITEL 3

Påtalade brister i nuvarande värnpliktsutbildning. Framlagda reformförslag

1. Påtalade brister i nuvarande värnpliktsut- bildning Det värnpliktsutbildningssystem, för vars framväxt redogjorts i närmast fö— regående kapitel, har i många hän- seenden ansetts vara ändamålsenligt. Det har emellertid i olika sammanhang gjorts gällande att systemet _— främst med hänsyn till den utveckling som skett och som kunde förväntas ske på det militära området —— vore i behov av förbättringar i olika avseenden. Här— vid har från de militära myndigheter- nas sida i anslutning till redovisning under åren 1960—1962 av konkreta för- slag till förbättringar bland annat fram- hållits följande, som sedermera beroen- de på de ytterligare undersökningar och överväganden som ägt rum i anslut- ning till värnpliktsutredningens arbete dock i flera hänseenden modifierats.

Armén

Den nya taktiken —— utformad bl. a. med hänsyn till kärnladdningarna _ ställer ökade krav på alla chefers för- måga att handla självständigt och fram- för allt på deras förmåga att under svåra förhållanden leda förbanden. Be- fälets utbildning och övning främst i att föra trupp får därmed ökad bety- delse.

Erfarenheterna från det år 1950 in— förda systemet med repetitionsövning av krigsförbanden i sexårsintervall vi- sar, att sammansvetsningen av förban-

den till stor del går förlorad på grund av det stora utbytet av personal mellan repetitionsövningarna samt att inlärda kunskaper till stor del hinner falla i glömska. Härtill kommer att den tak- tiska utvecklingen ställer ökade krav på förbandens samträning. En omlägg- ning av nuvarande system för repeti- tionsövningar är därför, har man häv- dat, nödvändig i syfte att möjliggöra att repetitionsövningarna återkommer oftare.

Marinen

Flottan har förutsatts hålla, såsom hit- tills skett, omkring en tredjedel av stridsfartygen rustade och fullbeman- nade i fred. Härutöver har emellertid förelegat önskemål om att för icke fredsrustade fartyg nedbringa rust- ningstiderna genom att bland annat skapa möjligheter för att förlägga far- tygen i depå och minska sårbarheten genom att ge fartygen en spridd för- läggning. För att detta skall kunna ge- nomföras måste, har det anförts, freds— organisationen tillföras moderna bas- förband.

Önskemål har därjämte förelegat att införa repetitionsövningar för såväl far- tyg som landförband, främst bas- och kustbevakningsförband.

Flygvapnet

Grundutbildningen av flygvapnets värn- pliktiga ändrades år 1961 såväl till in-

• Sida 65
•  Original

nehåll som till inpassning under året (jfr kap. 2, avsnitt D, punkten 13). Något framträdande behov av ytterliga- re förbättringar av grundutbildningen har därför icke ansetts föreligga.

Det vid flygvapnet tillämpade repe- titionsutbildningssystemet har däremot icke ansetts tillgodose behoven, främst därför att övningarna icke sker i krigs- förband. Behovet av repetitionsövning- ar i krigsförband har ansetts öka i takt med att alltmer komplicerade va- pensystem tillkommit. Vikten av att icke blott de flygande förbanden utan även bas- och stridsledningsförbanden är så utbildade att de vid mobilisering kan verka utan igångsättningsmotstånd har härvid framhållits.

2. Framlagda reformförslag

önskemål om förbättringar för att un— danröja tidigare angivna brister hos värnpliktsutbildningen har bland annat givit upphov till vissa, inom försvars- grensstaberna utarbetade preliminära utkast med förslag till förbättringsåt- gärder.

Armén

Chefen för armén överlämnade i de- cember 1960 till 1960 års värnpliktsut- redning en redogörelse för en inom arméstaben år 1960 avslutad utredning rörande arméns framtid-a beredskap och utbildning. I redogörelsen anfördes bland annat följande.

En utgångspunkt för övervägandena var vid arméstabens utredning att an- talet tjänstgöringsdagar för värnpliktiga av kostnadsskäl icke borde öka.

Grundutbildningen. Befälsuttagna värnpliktiga borde inom en oförändrad tidsram ges ökad truppföringsrutin ge- nom att deras militära skolmässiga ut- bildning förkortades till förmån för ökad trupptjänst vid fältorganiserade

förband. De befälsuttagnas antal skulle ökas med ca 2 000 per år.

Grundutbildningen skulle samordnas tidsmässigt för alla kategorier värn- pliktiga _ befäl och meniga — så att under senare delen av grundutbildning- en förband som nära överensstämde med krigsorganisationens kunde organiseras och samtränas. Dessa förband borde, i så stor utsträckning som möjligt, efter grundutbildningens slut överföras till krigsorganisationen.

Värnpliktiga i allmänhet, vilka hand- hade särskilt komplicerad materiel, skulle åläggas tjänstgöringsskyldighet i likhet med underbefälsuttagna. Deras antal beräknades till ca 3000 per år. För övriga värnpliktiga i allmänhet skulle grundutbildningen förkortas med ca 30 utbildningsdagar.

Repetitionsutbildningen. Fältförband föreslogs inkallade till repetitionsöv- ningar vart tredje år samt lokalförsvars- och etappförband vart sjätte år. Antalet övningar för den värnpliktige borde ökas från tre till fem.

Repetitionsövning skulle enligt för- slaget ha en längd av, för officer och underofficer 33 dagar (5 veckor), för underbefäl och sådan menig som band- har särskilt svårskött materiel eller som behöver omskolning 27 dagar (4 vec- kor) samt för övriga meniga 19 dagar (3 veckor).

Antalet värnpliktiga som varje år skulle inkallas till repetitionsövning be— räknades med det angivna systemet öka från 75000 till 125000.

Utbildningens inpassning under året. Grundutbildningen vid förband i mel- lersta och södra Sverige skulle förläg- gas till annan tid än tidigare, nämligen för huvuddelen av åldersklassen unge- färligen till tiden den 7 januari—den 1 september och för repetitionsövningar främst till hösten. Med denna ordning avsågs främst att vinna den fördelen

• Sida 66
•  Original

ur belastningssynpunkt att grundutbild- ning och repetitionsutbildning icke ägde rum samtidigt. I norra Sverige måste emellertid den redan tillämpade inpassningen — som innebar sådan samtidig utbildning —— bibehållas med hänsyn till de särskilda kraven på vinterutbildning i denna landsdel. Vis- sa krigsförband skulle genomföra repe- titionsövningar vid särskild central ut— bildningsanstalt i Övre Norrland.

Marinen

Chefen för marinen överlämnade i juni 1961 till 1960 års värnpliktsutredning ett betänkande, utarbetat av en särskild arbetsgrupp ur flottan, rörande utbild- ning och tjänstgöringstider för flottan tilldelade värnpliktiga. I betänkandet anfördes bland annat följande.

En utgångspunkt för övervägandena var, att flottan i fred — såsom dittills skett —— skulle hålla omkring en tred- jedel av stridsfartygen rustade och fullbemannade i fred.

Grundutbildningen. Flottans värn- pliktskontingent föreslogs indelad i tre bemanningsgrupper.

För större och komplicerade strids- fartyg borde bibehållas den dittills till— lämpade principen att fartygsbesätt- ningarna i huvudsak förblev orubbade under ett år. Utbildningstiden för de värnpliktiga på dessa fartyg — ca 1 000 värnpliktiga — borde därför vara oför- ändrad.

För mindre och okomplicerade fartyg, som normalt ej var rustade hela året och där utbildningen icke fordrade ett helt års sammanhängande tjänstgöring ombord, kunde däremot grundutbild- ningen avkortas med ca tre månader. Samma var förhållandet för värnpliktiga avsedda för sjömätnings- och isbrytar- fartyg. Sammanlagt berördes härav ca 700 värnpliktiga.

För landförbanden _— vilka, frånräk- nat de handräckningsvärnpliktiga, an- gavs omfatta ca 1 000 värnpliktiga för år — räknades också med en för- kortning av grundutbildningen med ca tre månader.

I detta sammanhang förordades att man inom flottan skulle utta värnplik- tig personal till vissa kvalificerade be- fattningar icke såsom dittills skett ge- nom uttagning till underbefälsutbild- ning utan genom uttagning till värnplik- tig i allmänhet. Av dessa värnpliktiga fordrades samma fysiska och psykiska status som för underbefälsuttagna, dock att de icke behövde vara befälslämp- liga. Deras tjänstgöringstid borde minst motsvara vad som gällde för underbe— fälsuttagna värnpliktiga.

Repetitionsutbildningen. För de stör— re och mera komplicerade stridsfarty- gen räknades icke med repetitionsöv— ningar, närmast därför att det ansågs att grundutbildningen för de värn— pliktiga på dessa fartyg ej kunde för- kortas.

För mindre och okomplicerade far— tyg föreslogs att repetitionsövningar skulle införas. Värnpliktiga som i fred tjänstgjorde på isbrytare och sjömät— ningsfartyg borde omskolas under repe- titionsövningar vid flottan eller annan del av totalförsvaret.

För värnpliktiga, som utbildas vid flottans landförband under första tjänst— göringen, borde repetitionsövningar in— föras för att kunna tillgodose de med nuvarande värnpliktssystem eftersatta övningarna i krigsförband med i första hand bas- och kustbevakningspersona- len.

Repetitionsutbildningen avsågs för huvuddelen av flottans värnpliktiga om- fatta sammanlagt ca 90 dagar. Den sam- manlagda utbildningstidens längd för flottans värnpliktiga förutsattes i stort oförändrad.

• Sida 67
•  Original

Befälsövningar föreslogs införas vid flottan.

Flygvapnet

I maj 1962 överlämnades till 1960 års värnpliktsutredning redogörelse för en inom flygstaben utförd översyn av flyg- vapnets värnpliktssystem och därvid framlagda förslag till förbättringar. I redogörelsen anfördes bland annat föl- jande.

Grundutbildningen av flygvapnets värnpliktiga hade nyligen ändrats. Någ- ra förslag till förändringar av grundut— bildningen framlades därför icke.

Det vid flygvapnet tillämpade repe- titionsutbildningssystemet föreslogs där- emot ändrat. Det föreslogs härvid att re- petitionsövningarna skulle ske i krigs- förband. Repetitionsövning borde för de värnpliktiga äga rum tre år efter grundutbildningen för värnpliktiga i kvalificerad teknisk tjänst och ingåen- de i förhand direkt påverkande den ope- rativa funktionen exempelvis stations- kompvani vid basbataljon. För övriga kategorier eller förband med funktion av understödskaraktär borde repetition ske vart sjätte år. Det räknades med att den värnpliktige i allmänhet skulle full- göra tre repetitionsövningar om var- dera 15 dagar. Vid luftbevaknings— och stridsledningsförbanden borde i stället anordnas ofta återkommande men kor- ta övningar, exempelvis i samband med de veckoslutsövningar som bedrevs för att möjliggöra krigsfrivillig personals medverkan.

Det föreslogs att möjligheterna att snabbt nå full effekt efter mobilisering skulle ökas genom förbättrad lokal re- krytering av värnpliktiga vid främst bas- förbanden och den optiska luftbevak- ningen.

I detta sammanhang må slutligen er- inras om att 1959 års besparingsutred-

ning för försvaret — som enligt sina direktiv skulle, med utgångspunkt i den av statsmakterna beslutade mål- sättningen för försvaret, inventera eventuella besparingsmöjligheter i fråga om försvarsutgifterna —— framlagt vissa förslag rörande utbildningstidens längd och fördelning (SOU 1960: 23).

I fråga om armén anförde besparings- utredningen att den dittills tillämpade tidsmässiga förläggningen av grundut— bildningen och repetitionsövningarna dels medgav endast en svag omedelbar kuppberedskap under vissa månader, dels ock medförde olägenheter för ut- bildningen genom dubbelbeläggning, främst under repetitionsövningarna på hösten. Utredningen förordade att man för att förbättra kuppberedskapen skulle uppdela arméns utbildningskontingent i två delar med olika inryckningstid i den norra och i den södra delen av landet. Genom den belastningsutjäm— ning under året som skulle erhållas vid ändrad inpassning av utbildningen, ge- nom bättre anpassning av utbildningen till helgerna, genom förkortning av jul- uppehållet m. ni. skulle grundutbild- ningen med bibehållen utbildningseffekt kunna förkortas. Utredningen föreslog den förkortad med 30 dagar. Repeti- tionsövningarna föreslogs förkortade från 30 till 25 dagar; en ytterligare för- kortning av den tredje repetitionsöv- ningen ansågs böra utredas.

För marinen och flygvapnet föreslogs ungefär motsvarande förkortningar av grundutbildningen och, i förekommande fall, repetitionsutbildningen.

Förslagens genomförande angavs medföra en besparing på närmare 25 milj. kronor årligen.

Förslagen lades till grund för en pro- visorisk förkortning av repetitionsöv- ningarna som tillämpades under en del av budgetåret 1961/62 men har i övrigt icke föranlett några åtgärder.

• Sida 68
•  Original

"'|"..'...' _,." .. .

.. Il.,|l|'...,JIl..i" ..': '-. 4-'.;la'||'_1""'||.|;"-'.E|.|';'.'|_::.'I1 ' |a f-..»...c! f..! ,.||f'*._" .;Ew... |_| ' -'|','|'_”:, '.' .,;lq:

.. ..?". .'.. __|P'LÄ' 3,45"! Sju-'i rg'.' |;.,|.'|.."'x.. ..'?"l!' . " r ||. .. '_l ' "" ' .III'qub 'HIYIM' ' Mil—': _ 'J . r

:: .".....” . .: -—.» F?,»Ig'....=.| * I"

:. .l'.. —., ..., ?.:s'. . |W119'I1|lnå||.lh.T.n :"*"| '

. Nr.:. gnutta,— l...... . ” .- au....:._' .. .. , _

1. Inledning

Möjligheterna att utforma värnplikts- systemet påverkas bland annat av de kvantitativa och kvalitativa personal- förhållandena inom krigsmakten och inom hela totalförsvaret. Sålunda sät- ter befolkningsunderlaget och dettas för- delning på olika åldersgrupper vissa gränser för både krigsmaktens och de civila delarnas av totalförsvaret möj- ligheter. Vidare utgör, ehuru krigsmak- tens personalbehov avses bli tillgodosett i första hand, behoven i krig hos de ci- vila delarna av totalförsvaret i fråga om värnpliktiga med speciella kvalifi- kationer i vissa fall en faktor som be- gränsar krigsmaktens möjligheter. Frå- gor av särskilt intresse utgör härvidlag inskrivningsåldern, den årliga utbild— ningskontingenten och kategoriklyv- ning bland de värnpliktiga ävensom förändringen av personaltillgångarnas regionala fördelning.

De gällande principerna för bedri- vande av totalförsvarets personaltjänst utövar också inflytande på möjlighe- tern-a att utforma värnpliktssystemet. I detta sammanhang är bland annat av intresse de regionala myndigheternas befogenheter att disponera över perso- naltillgångarna.

Väsentliga delar av de nämnda ämnes- områdena har behandlats av 1954 års utredning rörande totalförsvarets per- sonalbehov.

1954 års utredning hade i stort till uppgift att behandla följande frågor, nämligen dels krigsmaktens årliga ut- bildningskontingent och frågan om ka- tegoriklyvning, d. v. s. avskiljande av krigsdugliga värnpliktiga från värn- pliktsutbildning i fred, dels de värn- pliktigas fördelning för olika uppgif- ter inom totalförsvaret, dels ock fördel- ning inom krigsmakten och totalförsva— ret i övrigt av värnpliktiga med tek- nisk eller annan speciell kompetens un- der beaktande av uppställda kvalifika- tionskrav och prognoser över tillgång och behov.

Utredningen avgav den 15 november 1955 »Förslag till särskild utbildning för uppskovsvärnpliktiga m. fl.» (sten- c-ilerat)1.

Utredningen avgav vidare den 26 mars 1960 en redogörelse och förslag med anledning av en av utredningen företagen granskning av ett av kommit- te'n för sjöfartens beredskapsfrågor framlagt förslag till beredslcapreman— ning av handelsfartyg m. m.2

Utredningens huvudbetänkande, »To- talförsvarets personalfrågor» (SOU 1962:3) omfattade tre huvudavsnitt: ett rörande utbildningskontingentens storlek vid krigsmakten, inskrivnings- ålder samt frågan om avskiljande av krigsdugliga värnpliktiga från värn— pliktens fullgörande i fred (»kategori— klyvning»), ett innefattande principför- slag rörande totalförsvarets personal-

1 Se härom kap. 29. " Se härom kap. 19.

• Sida 84
•  Original

tjänst samt ett rörande den undersök- ning rörande befattningsanalyser, som utredningen haft att utföra. —— Värn- pliktsutredningen redovisar i det föl- jande vissa av de av 1954 års utredning i nämnda betänkande härvidlag fram- lagda övervägandena och förslagen lik- som också remissinstansernas och stats- makternas ställningstaganden härtill.

De två förstnämnda förslagen har ännu icke föranlett några statsmakter- nas åtgärder. Med anledning av huvud- betänkandet har statsmakterna i vissa hänseenden fattat beslut, i andra hän- seenden bildar utredningens huvudbe- tänkande underlag för värnpliktsutred- ningens överväganden och myndighe- ternas fortsatta åtgärder.

2. Behov och tillgångar av värnpliktiga Personalprognoser 1954 års utredning rörande totalförsva- rets personalbehov redovisade som bak- grund till sina överväganden vissa be- räkningar rörande totalförsvarets per- sonalunderlag. Av beräkningarna fram- gick att antalet män i åldern 18—65 år

ökade från 2,23 miljoner år 1950 till 2,31 miljoner år 1960 och bedömdes öka till 2,46 miljoner år 1970 eller mel- lan åren 1950 och 1970 med in- emot en kvarts miljon. Ifråga om åld- rarna 20—47 år —— de från vilka krigsmakten hämtade huvuddelen av sin personal _— hedömdes emellertid till- gångarna åren 1950 och 1970 ungefär lika stora, omkring 1,46 miljon; år 1960 omfattade denna grupp knappt 1,39 miljon individer. Ur prognosma- terialet drog utredningen slutsatsen att personaltillgången för det totala för- svaret successivt förbättrades jämfört med förhållandena år 1950. Detta gällde dock icke krigsmakten. 1960—talet skul- le enligt utredningen för krigsmaktens del medföra en återhämtning av 1950- talets kvantitativa nedgång, samtidigt som medelåldern bland de värnpliktiga kunde väntas sjunka.

De olika försvarsgrenarnas totala till- gång på värnpliktiga fördelade sig en- ligt 1954 års utredning per den 1 sep- tember 1957 på krigsplacerade, dispo- nibla krigsplaceringsbara m. fl. på det sätt som framgår av tabell 6: 1.

Den relativt sett större tillgången på

Tabell 6:1. Personalläget per den 1 september 1957 inom försvarsgrenarna i fråga om värnpliktiga Källa: Centrala värnpliktsbyråns statistik (jfr SOU 1962: 3, s. 72 ff)

Ungefärlig procentuell fördelning av de värnpliktiga inom för- svarsgrenen Försvars ren . . ' g Krigs- Dispombla Icke krigspla- Icke placerade1 krigsplace— ceringsbaraa disponiblae Summa ringsbara Armén .................. 60 10 15 15 100 Marinen:

Flottan ............... 45 '35 15 5 100 Kustartilleriet ......... 60 15 15 10 100

, Flygvapnet .............. 50 25 20 5 100

1 Inkl. reserv för täckande av avgångar vid mobilisering. ” Företrädesvis outbildade 18-åringar och handräckningspersonal. '” Företrädesvis uppskovspersonal (inkl. krigstjänstgöringsfria m. fl.). " Sjömanshusinskrivna tillhörande flottan ingår.

• Sida 85
•  Original

Tabell 6: 2. Möjlig omfördelning av uppskoven mellan försvarsgrenarna enligt 1954 års utredning rörande totalförsvarets personalbehov m. m.

.. Andel av uppskoven Möjlig andel år 1970

Forsvarsgre" 1/9 1957 (i %) (i %) ca

Armén ........................... I 83,5 36,0 Marinen:

Flottan ........................ 4,4 19,5 Kustartilleriet .................. 5,1 7,5 Flygvapnet ....................... 7,0 37,0

Summa 11)0,0 100,0

disponibla krigsplaceringsbara värn- pliktiga vid flottan och flygvapnet an- gavs ha två orsaker. Dels är det årliga fredsbehovet av värnpliktiga vid dessa grenar av krigsmakten större än krigs- organisationens årliga omsättningsbe- hov. Dels hade den år 1948 beslutade förkortningen av de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet (jfr kap. 2) ef- ter denna tid omöjliggjort omskolning och överföring av värnpliktiga till ar- mén, vilket förutsatts i 1942 års för- svarsbeslut.

Med nämnda statistik som grund gjor- ie 1954 års utredning följande prognos för förändringarna från år 1957 till år 1970 av försvarsgrenarnas totala till- gång på värnpliktiga. Denna beräkna- des vid armén minska med 12 procent, vid flottan öka med 16 procent, vid kustartilleriet minska med 1,5 procent och vid flygvapnet öka med 55 procent. Prognosen gjordes med förutsättning- arna att utbildningskontingenten skulle ha den storlek 1958 års försvarsbeslut avsåg och att ingen överföring av värn- pliktiga mellan försvarsgrenarna skulle komma till stånd.

Den beräknade åldersfördelningen bland de värnpliktiga år 1970 medförde, framhölls det, att armén, trots den sto- ra minskningen, i total tillgång kunde bedömas förfoga över tillräckligt an- tal värnpliktiga för de viktigaste en- heterna, nämligen fältförbanden. Minsk- ningen hänförde sig således till de

äldsta åldersgrupperna. Inom kustar- tilleriet var åldersfördelningen jämna- re, varför minskningen där skulle bli mindre kännbar. Ökningarna inom flot- tan och flygvapnet medförde en ytter- ligare ackumulering inom dessa för- svarsgrenar av värnpliktiga som icke erfordrades för krigsplacering.

1954 års utredning bedömde tenden- sen jämväl under 1970-talet och fann, att arméns tillgångar kunde väntas öka eftersom de avgående åldersklasserna var små och det årliga tillskottet sva- rade mot behoven. Med årskontingen- ter enligt 1958 års försvarsbeslut vän- tades flottans tillgångar under 1970-ta- let minska ungefär lika mycket som de ökat under 1960-talet, medan flyg- vapnets tillgångar skulle fortsätta att öka.

Utgående från den angivna förskjut- ningen i värnpliktstillgång mellan för- svarsgrenarna hävdade 1954 års utred- ning, att en radikal omfördelning av försvarsgrenarnas andel av uppskoven var påkallad och redovisade som önsk- värd den fördelning av uppskoven år 1970, som framgår av tabell 6: 2.

1954 års utredning framhöll i anslut- ning härtill, att den ansåg det vara be- tydelsefullt att personalplaneringen inom detta område anpassades till de skärpta krav på överblick över och till- varatagande av personaltillgångarna, som utvecklingen skulle ställa.

• Sida 86
•  Original

Centrala värnpliktsbyrån har, efter framställning av värnpliktsutredningen, på grundval av statistiska centralbyråns riksprognos för åren 1962—1980, (1. v. 5. ett nyare underlag än det 1954 års ut- redning arbetade med, beräknat det to- tala antalet värnpliktiga omkring 1970- talets mitt. Enligt värnpliktsbyråns be- räkningar skulle det totala antalet värn- pliktiga då endast obetydligt avvika från den av 1954 års utredning gjorda prognosen. Den ökning av immigra- tionsöverskottet som inträtt under se- nare år kommer under prognosperio— den endast obetydligt att påverka de to- tala tillgångarna av värnpliktiga an- vändbara för krigsorganisationen.

Också de av 1954 års utredning be- skrivna personalförhållandena år 1957 inom försvarsgrenarna har jämförts med nyare statistik (av år 1963). I absoluta tal befanns härvid det sammanlagda an- talet uppskov ha ökat obetydligt. I frå- ga om fördelning av uppskoven mellan försvarsgrenarna (jfr tabell 6:2) be— fanns att —— sannolikt till följd av att vissa nya uppskovsbehov, exempelvis för civilförsvarets undsättningskårer, tillgodosetts företrädesvis bland äldre värnpliktiga ur marinen och flygvap- net —— arméns andel av uppskoven minskat till 77,5 procent medan flot- tans, kustartilleriets och flygvapnets andel ökat till 6,5 procent, 5,5 procent respektive 10,5 procent. Fortfarande av- viker således försvarsgrenarnas ande- lar av det totala antalet uppskov avse- värt från den fördelning som 1954 års utredning ansåg vara önskvärd.

Inskriuningsålder, årlig utbildningskon- tingent och kategoriklyvning 1954 års utredning. 1954 års utredning diskuterade inledningsvis den militär- tekniska utvecklingens inverkan på per— sonalbehovet inom krigsmakten och ut- gick härvid från krigsmaktens uppgif-

ter enligt 1958 års försvarsbeslut. Den- na utveckling gav icke enligt utred- ningen anledning att räkna med att be- hovet av i fred utbildade värnpliktiga framgent skulle nedgå.

Utredningen redovisade hur inskrivv ningsåldern, som enligt 1941 års värn- pliktslag var 20 år, successivt sänkts till 18 år. Utförda undersökningar pekade enligt utredningen på att från medi- cinsk synpunkt och skolsynpunkt skäl fanns för en återgång till inskrivning vid 19 års ålder. Från militära myndig- heter hade framhållits att, särskilt be- träffande de till yrkesutbildning uttag- na värnpliktiga, det var fördelaktigt med en något senare inskrivning än för närvarande. Utredningen hade med hänsyn till de anförda förhållandena undersökt möjligheterna från kvantita- tiv synpunkt att höja inskrivningsål- dern till 19 år. Behovsberäkningarna anslöt härvid till 1958 års försvarsbe- slut och 1959 års beslut om tillförande av värnpliktiga till civilförsvarets und- sättningskårer. Utredningen angav att —— under angivna förutsättningar _— det tidigast från och med åldersklassen 1969 var möjligt att höja inskrivnings- åldern till 19 år och samtidigt årligen inkalla en värnpliktskontingent om drygt 50000 man. Utredningen ansåg, att en sådan återgång till inskrivning ett år senare än nu borde kunna bli bestående i varje fall till senare delen av 1970-talet. Utredningen förordade, att principbeslut om en höjning av in- skrivningsåldern fattades snarast.

Utredningen behandlade vidare frå- gan om metoder för utbildningskontin- gentens maximering genom kategori- klyvning. Med kontingentens maxime- ring genom kategoriklyvning menade utredningen, att värnpliktiga, vilka en- ligt gällande föreskrifter var krigsdug- liga och såsom sådana ålagda värnplikts- utbildning i fred, helt befriades från

• Sida 87
•  Original

ifrågavarande fredstjänstgöring. De kunde till följd härav icke krigsplace- ras eller avses som ersättningspersonal. Utredningen framhöll att med denna de- finition begreppet kategoriklyvning icke inrymde några alternativ för förlängd eller förkortad värnpliktsutbildning för vissa grupper värnpliktiga, d. v. 5. för differentierad utbildning, vilket spörs- mål utredningen ansåg ligga utanför dess uppdrag. Utredningen diskuterade fyra metoder för kategoriklyvning, näm- ligen på sociala grunder, på medicinska grunder, genom befrielse av viss eller vissa yrkesgrupper och genom lottning. Utredningen ansåg icke någon av me— toderna vara lämplig för maximering av värnpliktskontingenten. Den föror- dade att man, som skett under 1950- talet, anpassade utbildningskontingen- ten till det organisationsalternativ som aktuellt försvarsbeslut förutsatte genom att låta inkallelseåldern vara rörlig och icke binda utbildningskontingenten till viss åldersklass. Detta system medgav vapenutbildning av varje därtill lämpad värnpliktig.

Remissinstanserna. 1954 års utred- nings betänkande fick vid remissbe- handlingen genomgående ett positivt mottagande av remissmyndigheterna. Exempelvis gjorde överbefälhavaren, ar- betsmarknadsstyrelsen och civilför- svarsstyrelsen uttalanden av innebörd att utredningens arbete syntes väsent- ligt kunna bidra till ett bättre utnytt- jande av landets personella resurser inom totalförsvaret. I fråga om de del- förslag som återgivits i det föregående må av remissuttalandena följande näm- nas.

Frågan om övergång till inskrivning vid 19 års ålder behandlades av flera remissmyndigheter. Härvid betonade överbefälhavaren, att en höjning av in- skrivningsåldern från 18 till 19 år skul- le medföra påtagliga fördelar från ur-

valssynpunkt. Möjligheterna att gene- rellt höja inskrivningsåldern påverka- des emellertid i hög grad av åldersklas- sernas storlek under de år som kunde överblickas. överbefälhavaren framhöll, att det fram emot 1970-talets mitt kun- de bli nödvändigt att återgå till inskriv- ning vid 18 år om den årliga utbild— ningskontingenten skulle kunna hållas på erforderlig nivå. Det av utredningen förordade systemet skulle sålunda en- dast bli tillämpbart under 4—5 år. Av detta skäl ansåg överbefälhavaren det icke motiverat att generellt höja inskriv- ningsåldern till 19 år. Fördelarna ur urvalssynpunkt med en högre inskriv- ningsålder borde emellertid enligt över- befälhavarens mening tillvaratas genom införande av ett system som möjlig- gjorde en senareläggning av inskriv- ningen ett till två år för sådana värn- pliktiga som genomgick särskild kvali- ficerad utbildning eller där medicinska skäl uppenbarligen talade för en senza- re inskrivning. Liknande synpunk- ter anfördes av arbetsmarknadsstyrel- sen, som betonade att det väsentliga för den enskilde icke var inskrivningsål- dern utan tidpunkten då tjänstgöringen fullgöres. Styrelsen ansåg, att systemet med en senareläggning av inskrivningen för vissa kategorier borde närmare ut— redas, förslagsvis av 1960 års värnplikts- utredning, innan inskrivningsåldern ändrades.

Utredningens förslag beträffande ut- bildningskontingentens maximering ge- nom kategoriklyvning föranledde inga erinringar och flera remissinstanser ut- talade sig särskilt till stöd för utred— ningens försiag.

Statsmakternas ställningstaganden. 1963 års försvarsbeslut får anses förut- sätta, att någon kategoriklyvning bland de värnpliktiga icke skall ske. Det he- ter nämligen i den tidigare (kap. 5) åter- givna målsättningen för krigsmakten ——

• Sida 88
•  Original

som utgör en precisering av beslutet -— bland annat, att varje vapenför svensk som icke är bunden av andra viktiga uppgifter inom totalförsvaret bör sättas i stånd att i en eller annan form mili- tärt delta i kampen för landets själv- ständighet.

Därjämte gjorde föredragande depar- tementschefen i anslutning till sin an- mälan av försvarsbeslutet vissa uttalan— den direkt avseende 1954 års utrednings förslag (prop. 1963: 108, s. 61 f.). Han anförde sålunda beträffande övervä- gandena om metoder för kategoriklyv- ning att han, med hänsyn till innehållet i den målsättning som gällde för krigs- makten, icke fann det aktuellt att när- mare pröva dessa metoder. Vidare an- förde han, vad gällde förslaget att fram- deles höja inskrivningsåldern från 18 till 19 år, att han ville avvakta vad 1960 års värnpliktsutredning kunde komma att föreslå. Vad departementschefen så- lunda uttalat lämnades utan erinran av riksdagen (SU 113, rskr. 265).

Slutligen må i fråga om den årliga värnpliktskontingentens storlek fram- hållas att denna genom 1963 års för- svarsbeslut bestämts på organisatoriska grunder som något avvek från dem som 1954 års utredning haft att utgå ifrån.

Förändringarna av värnpliktstillgång- arnas regionala fördelning De värnpliktiga är _— liksom befolk- ningen i övrigt — med avseende på sin bosättning mycket ojämnt fördelade inom landet med en stark koncentra- tion till östra Mellansverige, Göteborgs- området samt sydvästra Sverige. Detta förhållande påverkar på ett avgörande sätt lokaliseringen av mobiliseringsom- rådena.

Kommittén för näringslivets lokalise- ring studerade som underlag för sina re- kommendationer i betänkandet »Aktiv lokaliseringspolitik» (SOU 1963: 58)

bland annat befolkningsutvecklingen i olika delar av landet. Sammanfattnings- vis konstaterade kommittén (s. 135) att befolknings- och sysselsättningsutveck- lingen under 1960- och 1970-talen för landet i dess helhet kommer att präg- las av en begränsad tillväxt i de arbets- föra åldrarna. Inom glesbygdsnäringar- na skulle enligt kommittén antalet för- värvsarbetande intill år 1975 komma att minska med ca 170000 personer. Minskningen väntades bli kraftigast i Norrland, främst beroende på struktur- förändringarna inom jordbruk och skogsbruk. Enligt kommittén kunde be- folkningsförskjutningarna från gles- bygd till tätorter och mellan större re- gioner väntas fortsätta i stort sett en- ligt samma mönster som under de se- naste decennierna. I vissa avseenden an- sågs en accelererad omflyttning ej osan- nolik. Större områden med minskande folkmängd beräknades kvarstå eller uppkomma i delar av sydöstra Sverige men framför allt i Norrland. Folkök- ningen i östra Mellansverige, Göteborgs- området samt sydvästra Sverige vänta- des fortgå.

Kommittén rekommenderade vissa lo- kaliseringsåtgärder bland annat med syfte att tillvarata produktionstaktorer- na, att vidmakthålla full sysselsättning och att bereda befolkningen en så långt möjligt likvärdig samhällsstandard obe- roende av bosättningsort inom riket. Vidare förordade kommittén en sådan lokalisering av näringslivet att rikets försvar underlättades.

Riksdagen har sedermera på grund- val av betänkandet och efter förslag av Kungl. Maj :t (prop. 1964:185) tagit ställning till riktlinjer för lokaliserings- politiken (BaU 48, rskr. 408). Härvid har godtagits en allmän lokaliserings— politisk målsättning. Bland annat bör enligt denna målsättning de försvars- politiska synpunkterna icke förbises vid

• Sida 89
•  Original

lokaliseringspolitiska avgöranden. Vi- dare har bland annat godtagits att un- der en övergångstid lämnas ett statligt ekonomiskt stöd till näringslivet i de orter eller de områden där man önskar påverka takten i pågående omvandling.

3. Inriktning och ledning av totalförsvarets per- sonaltjänst

1954 års utredning. Andra huvudavsnit— tet av 1954 års utrednings huwdbetän- kande omfattade främst principförslag som syftade till att effektivare än tidi- gare tillvarata totalförsvarets personel- la resurser. Härom anförde utredningen bland annat följande.

Hithörande frågor var beroende av vad som inom en vidare ram utreddes i and- ra sammanhang, exempelvis totalförsva- rets högsta ledning, och krävde i eu del fall omfattande detaljundersökningar utifrån andra grunder än utredningsdi- rektiven. Efter det att principbeslut fattats angående inriktning av och mål— sättning för fortsatt arbete, torde därav följande undersökningar i allt väsent- ligt vara av sådan art, att de borde hand- läggas såsom del av ordinarie arbets- uppgifter för den personal, som hand- har det personella försvarsförberedelse- arbetet inom totalförsvaret såsom helhet och inom dettas olika myndigheter.

Utredningen anförde därefter vissa grundläggande synpunkter på totalför- svarets personaltjänst bland annat av- seende inriktning, omfattning och led- ning av denna verksamhet.

Ifråga om personaltjänstens inrikt- ning och omfattning framhöll utred- ningen, att den civila delen av vårt to- talförsvar under 1950-talet organiserats fastare, vilket efter hand ökat konkur- rensen om både värnpliktig personal och viss personal över värnpliktsål- dern. För att personalproblemet icke skulle snedvridas, erfordrades enligt

utredningen att totalförsvarets delar utom krigsmakten icke var för sig utan föregående intern behovsprövning ställde krav i fråga om tilldelning av värnpliktiga. Mot bakgrunden härav an- såg utredningen sig böra framlägga vis- sa grundläggande synpunkter på perso- naltjänsten inom totalförsvaret. Enligt utredningen borde personaltjänstens uppgift allmänt angivas vara att, utgåen- de från målsättningen för totalförsvaret, säkerställa att landets personella till- gångar användes vid krig eller krigsfara på ett mot målsättningen svarande sätt och att erforderliga åtgärder härför vid- togs ijred. För att denna allmänna upp— gift skulle kunna lösas måste enligt ut- redningen personaltjänsten i stort om- fatta följande, nämligen en inventering och kontinuerlig uppföljning av perso- nalbehov och personaltillgång, en lång- siktig planering i nära samarbete med den personella utvecklingen inom det fredstida samhället, ett fortlöpande ar- bete för att samordna och normera handläggningen av personalfrågor inom totalförsvaret samt slutligen sådana re- gistreringstekniska och administrativa åtgärder som erfordrades för att säker- ställa en snabb organisering av total- försvaret vid krigsutbrott med kort för- varning.

Grunden för prioritering i personal- frågor måste enligt 1954 års utredning i ett krig med kort förvarning och till- kännagivet genom beredskapslarm vara att låta all annan verksamhet än det väpnade motståndet och skyddet av ci- vilbefolkningen —— civilförsvar samt häl— so- och sjukvård —— träda tillbaka då det gällde anspråk på personal som var lämpad och utbildad för de först- nämnda verksamhetsgrenarna. Även fördelningen av reservarbetskraft bor- de följa samma princip. Emeller- tid måste, anförde utredningen, även vissa andra verksamhetsgrenar till-

• Sida 90
•  Original

mätas stor betydelse och anförde som exempel härpå bland annat att ledning- en av totalförsvarets olika funktioner måste personellt säkerställas vid bered- skapslarm, i varje fall i regional och lokal instans, samt att krigsmakten och civilförsvaret måste betjänas med järn- vägs-, landsvägs- och sjötransporter. En- ligt utredningen var det nödvändigt att få till stånd en ensartad och förutsätt- ningslös prövning av vilka befattningar inom den krigsviktiga verksamheten som icke utan allvarliga olägenheter kunde besättas med annan personal än den i fredstid anställda i syfte bland annat att klarlägga vilka befattningar som kunde besättas med reservarbets- kraft.

Utredningen föreslog att ledningen av totalförsvarets personaltjänsti central in- stans skulle utövas av överbefälhavaren och arbetsmarknadsstyrelsen i samarbe- te. Det föreslogs vidare, att i regional in— stans motsvarande samarbete skulle ske mellan militärbefälhavare och länsar- betsnämnderna. En länsarbetsnämnd i civilområdet skulle därjämte biträda ci- vilbefälhavaren i vissa frågor avseende hela civilområdet.

Statsmakternas ställningstagande. Ut- redningens ifrågavarande förslag an- mäldes i sina huvuddrag i 1963 års statsverksproposition (bil. 6, p. 2). De- partementschefen anförde därvid bland annat, att förslagen borde tills vidare föranleda åtgärder i två hänseenden. Så- lunda borde anges vissa principer för det fortsatta personalplaneringsarbetet inom totalförsvaret, vilket arbete däref- ter i huvudsak borde utföras av de be- rörda myndigheterna. Vidare borde en viss förstärkning ske av organisationen för personalplanering inom den civila delen av totalförsvaret. övriga av utred- ningen föreslagna åtgärder beträffande personalplaneringen exempelvis i fråga om prioriteringen borde i princip få

ånyo övervägas och aktualiseras av myndigheterna som ett led i det fort- satta, löpande planläggningsarbetet.

Departementschefen förordade bland annat, att — i huvudsak i enlighet med vad utredningen föreslagit _ uppgiften för personaltjänsten inom totalförsvaret allmänt skulle anges vara att säkerställa att landets personella tillgångar vid krig eller krigsfara användes på det för det samlade totalförsvaret lämpligaste sättet och att erforderliga åtgärder här- för vidtogs i fred ävensom att omfatt- ningen av personaltjänsten i allt väsent- ligt bestämdes på sätt utredningen före- slagit.

Departementschefen anslöt sig vidare till utredningens förslag, att ledningen i central instans av totalförsvarets per- sonaltjänst skulle utövas av överbefäl- havaren och arbetsmarknadsstyrelsen i samverkan. Han var däremot icke be- redd ta ställning till den föreslagna re- gionala organisationen.

Riksdagen lämnade utan erinran de angivna principerna för totalförsvarets personalplanering (SU 4, rskr. 4).

4. Värnpliktsutredningens synpunkter Behov och tillgångar av värnpliktiga Värnpliktsutredningen finner sig som en utgångspunkt för sina fortsatta över- väganden böra ta det förhållandet att statsmakterna godtagit den av 1954 års utredning rörande totalförsvarets perso- nalbehov förordade principen för att erhålla en konstant utbildningskontin- gen—t ehuru rekryteringsunderlagets stor- lek växlar från år till år. Värnpliktsut- redningen har, efter studium av senare statistik, funnit »att de av 1954 års ut- redning gjorda prognoserna rörande försvarsgrenarnas förväntade tillgångar och behov i fråga om värnpliktiga un- der 1970-talets första del till sin all- männa innebörd inte väsentligt änd-

• Sida 91
•  Original

rats. Värnpliktsutredningen finner sig därför som en utgångspunkt för sitt fort— satta arbete även böra godta i stort den slutsats vartill 1954 års utredning kom- mit, nämligen att våra personaltillgäng- ar är knappa i förhållande till totalför- svarets mångskiftande uppgifter och att sträng återhållsamhet vid tilldelning av värnpliktiga till olika uppgifter därför är nödvändig inom alla planeringsom- råden.

Vid bedömning av de behovsberäk- ningar som 1954 års utredning redovi- sat bör observeras att denna utredning arbetade med delvis andra organisa- toriska förutsättningar än värnplikts- utredningen. 1954 års utredning hade sålunda att utgå ifrån den krigsorgani- sation som följde av 1958 års försvars- beslut medan värnpliktsutredningen funnit sig böra utgå från den krigsorga- nisation som 1963 års försvarsbeslut möjliggör i början av 1970-talet. Värn- pliktsutredningen har på denna grund från försvarsgrensstaberna inhämtat behovsuppgifter, vilka redovisas särskilt (bilaga H 1). Värnpliktsutredningens beräkningar måste grundas på delvis andra förutsättningar i fråga om per- sonalreservens storlek än vad 1954 års utredning utgick ifrån. Denna utredning räknade vidare med att repetitionsöv- ningar i krigsförband skulle förekomma endast inom armén och kustartilleriet. Modifieras detta system och vidgas det att omfatta krigsmakten i dess helhet, uppstår andra relationer mellan krigs- organisationen och behovet av värn- pliktiga disponibla för krigsplacering. Detta samband belyses närmare i sär- skild sammanställning (se bilaga H 1).

I detta sammanhang vill värnplikts- utredningen nämna att den vid sin granskning av försvarsgrenarnas kvali- tativa och kvantitativa krav på personal kunnat skönja varierande värderings- grunder de olika myndigheterna emel-

lan. I och för sig är ett sådant förhål- lande icke anmärkningsvärt. Nuvarande organisation har uppbyggts under lång tid. Den intill den 1 oktober 1961 rå- dande kompetensfördelningen mellan överbefälhavare och försvarsgrensche- fer främjade icke en samordnad ut- veckling av organisationens enskildhe- ter. Överbefälhavarens numera vidgade befogenheter torde på längre sikt få till följd att olikheter i fråga om behovs- bedömningar och kval-itetsvärderingar kommer att utjämnas.

Oberoende av den samordning som kan bli möjlig genom nyssnämnda verk- samhet torde vissa reglerande åtgär- der erfordras från Kungl. Maj:ts sida i fråga om krigsorganisationens storlek Och sammansättning. Enligt nu gällande ordning har Kungl. Maj:t till försvars- grenschef i stor utsträckning delege- rat beslutanderätten i fråga om antal förhand av olika typer och deras de- taljsammansättning (TLB nr 53/1958). Denna delegering sammanhänger med de planeringsprinciper som infördes i och med 1958 års försvarsbeslut. Genom de regelbundet återkommande försvars- besluten tar statsmakterna ställning till antalet viktigare enheter i krigsorgani- sationen samt deras prestanda i stort. Genom årliga ställningstaganden till värnpliktskontingent, personalförteck- ningar, materielanskaffning och lång- siktplaner kan statsmakterna utöva en fortlöpande kontroll av krigsorganisa- tionens reella innehåll. Detaljreglerande åtgärder från Kungl. Maj:ts sida torde därför för närvarande icke, från de synpunkter värnpliktsutredningen har att företräda, vara erforderliga. Det av värnpliktsutredningen i det följande fö- reslagna värnpliktssystemet ger emel- lertid vidgade möjligheter till att om- skola och att överföra personal mellan försvarsgrenarna, varigenom personal- tillgångarna kan utnyttjas effektivt un-

• Sida 92
•  Original

der hela Värnpliktstiden. Värnplikts- utredningen vill härvid föreslå, att den ordningen införes att Kungl. Maj:t fast- ställer de personalramar inom vilka försvarsgrenarnas organisation i stort skall utformas och de normer efter vil- ka personalreservens storlek bör beräk- nas.

Till frågan om ändring av inskriv- ningsåldern återkommer värnpliktsut- redningen i kapitel 30. Frågorna om ut- bildningskontingentens storlek och om kategoriklyvning har utredningen be- rört vid behandlingen av 1963 års för- svarsbeslut. Vissa förändringar av ma- rinens utbildningskontingent behandlas i avdelning V.

De i det föregående re-dovisade be- dömningarna av befolkningstillgångar- nas regionala förändring i framtiden visar, att man även då måste räkna med att koncentrationen av befolkningen till vissa regioner kommer att fortgå. Värn- pliktsutredningen finner att denna kon- centration minskar snabbheten i mobili- seringen och den operativa handlings- friheten i ett krigs inledningsskede och att detta ställer särskilda krav på utnytt- jandet av underskottsområde-nas befolk- ningstillgångar. Utredningen finner där- emot att denna utveckling har mindre betydelse, när det gäller värnpliktsut- bildningen och därmed sammanhängan- de värnpliktsfrågor.

Nuvarande värnpliktssystem medför att ett överskott av värnpliktiga suc- cessivt skapas vid flottan och flyg- vapnet. Samtidigt kommer arméns per- sonaltillgångar under överskådlig tid att understiga dess behov och möjligheter- na för totalförsvarets civila grenar att få sina behov av uppskovspersonal till- godosedda att förbli snävt begränsade. 1954 års utredning har framhållit att en radikal omfördelning av uppskoven från armén till flottan och flygvapnet bör genomföras om nöjaktig balans skall

uppnås. — Värnpliktsutredningen har granskat förutsättningarna för en sådan åtgärd. Till sådana civila totalförsvars- organ som upprättas först vid bered- skapstillstånd eller krig föreligger vissa förutsättningar att välja uppskovsper- sonalen bland övertaliga värnpliktiga vid flottan och flygvapnet. Civilförsva- rets undsättningskårer bör företrädes- vis rekryteras på detta sätt. Det vore också önskvärt att på samma sätt rekry- tera sådana delar av det allmänna lokala civilförsvaret, i vilka vissa värnpliktiga måste ingå. Det bör emellertid observe— ras att uppskovspersonalen inom denna del av civilförsvaret företrädesvis ut- göres av ledningspersonal, brandmän och polis. Dessa yrkesgrupper måste inordnas i civilförsvaret praktiskt taget oberoende av försvarsgrenstillhörighet. Enahanda förhållande råder till exem- pel bland anställda vid kommunika- tionsverken och inom krigsindustrien. En väsentlig omfördelning av uppsko- ven kan därför inte uppnås på denna väg. En annan utväg är att vid inskriv- ningen tilldela flygvapnet och flottan sådana värnpliktiga som är anställda exempelvis vid kommunikationsverken, vid vilka en förhållandevis stor andel av de anställda kommer att beviljas uppskov. Denna väg har prövats sedan några år tillbaka. Rörligheten på ar- betsmarknaden motverkar emellertid ef- fekten av denna åtgärd liksom också det fö|:.ållandet att flertalet värnpliktiga träffar slutligt yrkesval först efter in— skrivningen. Icke heller på denna väg kan därför en tillfredsställande balans mellan behov och tillgångar ernås. Av särskilt intresse i detta sammanhang är de sjömanshusinskrivna värnpliktiga. Denna kategori är visserligen icke for- mellt att betrakta som uppskovsperso- nal. I fråga om krigsplaceringsbarhet de första åren efter grundutbildningen kan den emellertid från truppregistrerings-

• Sida 93
•  Original

myndigheternas synpunkt jämställas med icke disponibel personal, i varje fall gäller detta de yrkessjömän som går i transocean fart. Dessa värnpliktiga bör företrädesvis tilldelas flottan. Då emel- lertid antalet kan vara större än flot- tans årskontingent. måste även övriga vapengrenar tilldelas sjömanshusin- skrivna värnpliktiga. Härvid bör flyg- vapnet —— liksom flottan _— tilldelas sjö- manshusinskrivna och ej krigsplace- ringsbara värnpliktiga med låmp-ig yr- kesutbildning till ett antal som motsva- rar fredsorganisationens »överskottshe- hov» (se vidare kap. 9, avsnitt B). —— Av det anförda framgår, att det inom nuvarande värnpliktssystem icke är möjligt att utnyttja överskottet av värn- pliktiga tillhörande flottan och flygvap- net för att täcka brister inom övriga delar av krigsmakten eller för att till- godose behovet av uppskovspersonal för totalförsvarets civila grenar. Värnplikts- utredningen finner sig därför vid ut- formningen av ett nytt utbildningssy- stem böra eftersträva en ordning var- igenom olägenheterna med nämnda överskott undanröjes.

Inriktning och ledning av totalförsva- rets personaltjänst

Värnpliktsutbildningen innebär, att sam- hället tar på sig ansenliga utgifter av skilda slag. Det är därför betydelse- fullt att värnpliktstillgångarna både i fred och krig administreras på det ur försvarets synpunkt mest effektiva sät- tet. Betydelsefulla åtgärder för att nå detta syfte har på senare år vidtagits av statsmakterna. Utredningen vill härvid peka på 1963 års riksdagsbeslut rörande personaltjänstens inriktning och om- fattning samt dess ledning i central in- stans. Däremot har några åtgärder ännu inte vidtagits för att förbättra resur- serna för personaltjänstens ledning i regional instans. Frågan om hur en så-

dan förstärkning bör ske på militär sida är bland annat beroende av de resultat, vartill den pågående utredningen om in- skrivnings- och personalredovisnings- systemen kan komma. Värnpliktsutred- ningen anser sig emellertid, med hänsyn till den utformning som direktiven för ifrågavarande utredning fått, som en av förutsättningarna för sina fortsatta över- väganden böra räkna med att inskriv- nings- och personalredovisningssyste- men allmänt kommer att effektiviseras även om det alltjämt är oklart på vilket sätt och i vilken omfattning så kom- mer att ske.

B. Personalavgångarna under fred i krigsförbanden

1. Inledning

I ett system med repetitionsövningar i krigsförband är det av många skäl — vartill återkommes i det följande -— önskvärt att i så stor utsträckning som möjligt hålla krigsförbandens perso- naluppsättuing oförändrad. Möjlighe- terna härtill är emellertid begränsade av två skäl.

För det första sker i stor omfattning en omsättning i förbanden till följd av icke önskvärda personalavgångar. Des- sa avgångar utgöres av avgångar på grund av dödsfall. frikallelse efter odug- ligförklaring, nedgruppering (överfö- ring till handräckningstjänst), uppskov, omplacering föranledd av avgångar vid andra förband, anstånd, omflyttning av personal på grund av bristande tillgång på repetitionsövningsskyldighet samt byte av bostadsort. Denna omsättning sker dels fortlöpande under tiden mel- lan två repetitionsövningar, dels i sam- band med att de värnpliktiga inkallas till fullgörande av sådan övning. Vissa av de fortlöpande förändringarna —— särskilt av de värnpliktigas hälsotill-

• Sida 94
•  Original

stånd — kommer i många fall till de militära myndigheternas kännedom och föranleder åtgärd först i samband med att inkallelse sker till repetitionsöv- ning. — Den betydande omfattningen av dessa icke önskvärda avgångar har ansetts vara en stor svaghet i nu till- lämpat system för repetitionsövningar i krigsförband. Hittills gjorda erfaren- heter på detta område härrör från armén och kustartilleriet.

För det andra måste krigsförbanden, allteftersom deras värnpliktiga blir äld- re och överförs till andra befattningar eller lämnar värnpliktsåldern, tillföras nya, yngre värnpliktiga. Denna om- sättning söker man verkställa strax innan förbandet skall fullgöra repeti- tionsövning så att det förnyade för- bandet så snart som möjligt kan övas. Vid armén har man så långt möjligt sökt att förnya förbanden kompanivis för att sedan om möjligt bibehålla kom- panierna under två repetitionsövnings- perioder, d. v. 5. under sammanlagt tolv år. Bataljonerna däremot har förnyats kontinuerligt, d. v. 5. vid varje repe— titionsövning har ett eller flera kompa- nier i varje bataljon omsatts.

2. Personalavgångarna under tiden mellan två repetitionsövningar

Avgångarnas omfattning Värnpliktsutredningen har för att klar- lägga omfattningen av personalomsätt- ningen i krigsförbanden under tiden mellan två repetitionsövningar detalj- studerat ett hundratal krigsförband vid armén. Då nuvarande personalredovis- ningssystem icke medger att personal- utvecklingen i ett förband kartlägges i efterhand har utredningen i stället gjort punktstudier på en rad förband, som utvalts så att utvecklingsförloppet i stort kunnat följas. Härvid har de stu-

derade förbanden grupperats efter om de fullgjort repetitionsövning ett, två, tre, fyra eller fem år tidigare. Uppgift har framtagits om hur stor del av den i förbanden vid undersökningstillfället (år 1964) i befattning krigsplacerade personalen som deltagit i förbandens senaste repetitionsövning. Av undersök- ningen, vars resultat sammanfattas i bild 6: 1, framgår att avgången per år de allra närmaste åren efter en repe- titionsövning varit relativt liten för att senare stiga. Sammanlagt har avgång- arna efter tre eller fyra år medfört att förbanden till mindre del än två tredje- delar kommit att bestå av samtränad personal. Härigenom kommer andelen samtränad personal att nedgå under vad som tidigare — av 1948 års värn— pliktskommitté — ansetts utgöra en undre gräns härvidlag, nämligen 65 procent av förbandets fältstyrka. Enligt undersökningen föreligger inga avse— värda olikheter i avgångarn-as samman- lagda omfattning mellan fältförband och lokalförsvarsförband.

Det bör vid bedömningen av det re- dovisade materialet beaktas bland an- nat följande. Det undersökta antalet förband är begränsat och speglar där- för krigsorganisationens fördelning på förbandstyper och geografiska områden endast i grova drag. Siffrorna har med hänsyn härtill en osäkerhetsmarginal och belyser mera problemets storleks- ordning än anger dess exakta omfatt- ning.

I förbandens repetitionsövning har, i enlighet med gällande principer, del- tagit ca 85 procent av förbandets fält- styrka.

Avgångarnas orsaker Av det ifrågavarande undersöknings- materialet kan — beroende på nuvaran- de personalredovisningssystem _— icke

• Sida 95
•  Original

Bild 6: 1. Andelen värnpliktiga i arméns krigs- förband, som vid olika tidpunkter efter senast fullgjord repetitionsövning fortfarande kvarstår i det krigsförband vid vilket övningen fullgjorls

ANDEL ] % _ loa ,

qIO _N zac—_” _

4. Värnpliktsutredningens överväganden och slutsatser

Krigsförbanden i ett system med repe- titionsövningar i krigsförband måste kontinuerligt omsättas. För att denna nödvändiga omsättning icke skall ogynnsamt inverka på förbandets sam- träning måste omsättningen ske i sam- band med att förbandet fullgör repeti- tionsövning. Omsättningen av förban- det måste därför vara inordnad i en långsiktig plan.

Varje avgång av annan anledning från ett tidigare samövat och samtrim- mat krigsförband innebär att dettas stridsvärde minskar. Ofta återverkar avgångar från ett förband även på and— ra förband, beroende på de omkrigspla- ceringar som många gånger härigenom blir nödvändiga. Förbandens personella sammansättning och därmed förban— dens samträning bör hållas så intakt som möjligt. Strävan måste därför vara att reducera de icke planerade avgång— arna från krigsförbanden så långt detta är möjligt.

Av det under punkterna 2 och 3 an- förda framgår att avgången i krigsför- banden från en repetitionsövning till en annan beror dels på hur lång tid som förflyter mellan övningarna, dels på orsaker som har samband med själva inkallelsen.

De av tidsmellanrummet mellan öv- ningarna beroende avgångarna förorsa— kas av dödsfall, frikallelse, nedgruppe- ring, uppskov. omkrigsplaceringar av organisatoriska skäl samt byte av bo- stadsort. De uppgår enligt gjorda un- dersökningar vid arméns förband till en storleksordning för år räknat av en

tiondedel av förbandens fältstyrka. Detta innebär, att _ eftersom krigsförbanden i nuvarande system övas med något mindre styrka än fältstyrkan _ då fem år förflutit, sedan ett förband fullgjort repetitionsövning, av den personal som deltog i närmast föregående övning kvarstår i förbandet ett antal som mot- svarar ca en tredjedel av förbandets fältstyrka. Ett förband som mobiliseras med sådan personalsammansättning kan svårligen uppfylla kravet att vara krigs- användbart omedelbart efter mobilise- ring.

Det angivna bortfallet av personal i krigsförbanden synes kunna motver- kas genom tre slag av åtgärder.

För det första kan systemet för öv- ning av krigsförbanden byggas upp så att förbanden övas med fältstyrka och icke som nu med ca 85 procent av den- na styrka. Härigenom kommer andelen samövad personal i krigsförbanden att vid varje tidpunkt vara något högre än eljest. Enbart med denna metod kan dock icke problemet lösas, eftersom de sammanlagda avgångarna även om för- banden övas med full fältstyrka succes- sivt blir mycket stora. Värnpliktsutred- ningen anser emellertid en ökning av den övade styrkan på förbandet vara en utväg som bör övervägas för att bi- dra till en förbättring av krigsförban- dens kvalitet. Förutsättningarna för att få till stånd en sådan ordning kan emellertid bedömas endast i samband med utformningen av repetitionsutbild- ningsystemet i stort (jfr kap. 9, avsnitt D).

För det andra kan tidsmellanrummet mellan övningarna för ett förband minskas; varje års minskning begrän- sar härvid bortfallet påtagligt. Med en sådan åtgärd kan — om minskningen blir kraftig -—— det föreliggande proble- met i huvudsak lösas. En sådan minsk- ning av tidsmellanrummet ger även för-

• Sida 101
•  Original

delar i andra hänseenden, exempelvis större möjligheter att anpassa krigsor- ganisationen efter inträdda nya förhål- landen och att vidmakthålla tidigare förvärvade kunskaper. Å andra sidan ställer en hög övningsfrekvens krav på stora insatser från militär sida och från det civila samhällets sida. Denna fråga är — liksom den närmast föregå- ende — beroende av hur repetitionsut- bildningssystemet i stort utformas.

För det tredje kan slutligen tänkas att den årliga avgången skulle kunna begränsas, d. v. 5. att kurvan i bild 611 gavs ett mera flackt förlopp. De avgångar som föranleds av medicinska skäl får härvid anses vara ur värn- pliktsutredningens synpunkt icke på- verkbara. Uppskoven låter sig i någon utsträckning påverkas; enligt utred— ningens mening skulle det vara fördel- aktigt om i viss utsträckning meddela- de uppskov bestämdes att gälla från tid- punkt som ligger strax innan den då den värnpliktiges krigsförband skall fullgö- ra nästa övning. De tämligen omfattan- de avgångar som föranleds av organisa- toriska skäl anser utredningen det möj- ligt att något begränsa genom att i viss utsträckning använda ett förfarande motsvarande det som angivits beträf- fande uppskoven samt i än högre grad genom att truppregistrerings- och ut- bildningsmyndigheterna ägnar perso— nalplaneringen. ännu större uppmärk— samhet än hittills. Vad slutligen gäller den stora andel av avgångarna som be- ror på flyttning vill utredningen något uppehålla sig vid frågan, om det är möjligt att minska omplaceringarna på grund av flyttning.

Om man vill begränsa avgångarna på grund av flyttning måste detta i huvud- sak ske genom att sänka kravet på 10- kal rekrytering. Värnpliktsutredningen vill emellertid framhålla, att de skäl som under senare år inom armén för-

anlett ett i viss mån skärpt krav på 10- kal rekrytering är tungt vägande och gäller samtliga försvarsgrenar. Fram- för allt har genom den lokala rekryte- ringen eftersträvats att möjliggöra en förkortning av mobiliseringstiderna. Även när en värnpliktig flyttar inom eget inskrivningsområde kommer det ofta att bli nödvändigt att omplacera honom till närmaste förband för att in— ställelsetiden skall bli så kort som möj- ligt. Risken för brutna förbindelser motverkar härvid de fördelar som föl- jer av den ökade tillgången bland de värnpliktiga på egna fordon, vägnätets utbyggnad m. m. Nackdelen av en om- placering måste dock alltid beaktas. Värnpliktsutredningen finner en lokal rekrytering av förbanden värdefull och anser sig därför icke böra räkna med en mindre utpräglad lokal rekrytering än den nuvarande vid amén som ett medel att begränsa avgångarna i krigs- förbanden.

De vid inkallelse till repetitionsöv- ning uppkomna avgångarna utgöres av avgångar till följd av tillfällig sjukdom, anstånd m. m. och torde uppgå till sam— manlagt ca 20 procent eller mer av det vid varje inkallelsetillfälle inkallade an- talet värnpliktiga.

Nämnda avgångar medför olägenhe- ter antingen 1nan lyckas ersätta avgång- en pcrsonal eller icke och det är där- för angeläget att söka begränsa ifråga— varande avgångar så långt möjligt.

De avgångar i samband med inkal- lelse till repetitionsövning som föran- leds av tillfällig sjukdom torde icke kunna påverkas.

Avgångarna till följd av anstånd på- verkas av en rad förhållanden; det ak- tuella läget på arbetsmarknaden, socia- la förhållanden, åldersfördelningen inom krigsförbandet, tiden på året då övningarna genomföres, övningarnas

• Sida 102
•  Original

längd, övningarnas allmänna frekvens, bestämmelserna för meddelande av an- stånd och tillämpningen av dessa bestämmelser. Värnpliktsutredningens möjligheter att inverka på anståndens omfattning inskränker sig till de fem sistnämnda faktorerna. I nästföljande kapitel kommer frågan att granskas

främst med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden och på den civila undervisningens område. Slutlig ställ- ning till frågan tar utredningen i sam- band med att repetitionsutbildningens utformning i stora drag behandlas (kap. 9, avsnitt D).

• Sida 103
•  Original

KAPITEL 7

Förhållandena på vissa civila samhällsområden

A. Samhällsekonomien och värnplikts- systemet

1. Allmänna förutsättningar

Det gällande försvarsbeslutet _ liksom dess föregångare — innebär, att vårt land skall vidmakthålla ett militärt för- svar och att detta skall grundas på allmän värnplikt. Värnplikten är en förutsättning för försvarsbeslutet och den därmed avsedda krigsorganisatio- nen. Om värnplikt icke hade funnits, hade försvarsbeslutet måst ges ett vä- sentligt avvikande innehåll. De valmöj- ligheter som för värnpliktsutredningens del förelegat har därmed varit begrän- sade.

Det angivna nära sambandet mellan värnplikt och försvarsorganisation i öv- rigt gör det svårt för att icke säga omöj- ligt att klart avgränsa vad som är värn- pliktens kostnader. Exempelvis förut- sätter åtskillig anskaffning av krigs- materiel att man har tillgång till värn— pliktiga för att handha denna materiel. Ett liknande förhållande föreligger i fråga om den aktiva personalen, vars storlek är bestämd bland annat under hänsynstagande till antalet värnplikti- ga i fred och krig. Många övningar är av lika stor betydelse för utbildningen av den fast anställda personalen som för utbildningen av de värnpliktiga; kost- naderna härför kan icke fördelas mel- lan de två ändamålen.

De anslag på riksstaten som mera

direkt är hänförliga till utbildningen av de värnpliktiga i fred utgöres i första hand av anslagen till värnpliktsavlö- ningar, mathållning, beklädnad, resor, familjebidrag m. m. Summan av dessa anslag uppgick för budgetåret 1964/65 till närmare 400 milj. kronor. Detta mot- svarade ca 10 procent av de totala an— slagen till det militära försvaret för sam- ma budgetår. Bland utgifter av indirekt natur som härvid icke medtagits kan nämnas kostnader av betydande stor- lek för övningar, för tygmateriel och ammunition, för löner till den aktiva personal som kan anses nödvändig för värnpliktsorganisationen samt för bygg- nader. De direkta kostnaderna i vårt land för de värnpliktiga tar internatio- nellt sett i anspråk en liten andel av våra samlade försvarsutgifter. Detta sammanhänger med att vårt land i stort sett avstått från att såsom utomlands ofta skett engagera de värnpliktiga i stående styrkor. Värnpliktskostnaderna blir därför i första hand kostnader för utbildning och i mindre utsträckning kostnader för vidmakthållande av in— satsberedskap.

Statens kostnader för värnpliktsut- bildning anges stundom såsom en dags- kostnad för varje värnpliktig, vilken kostnad framräknats genom summering av en rad delposter. Exempelvis räkna- de 1959 års besparingsutredning för för- svaret (SOU 1960:23, s. 34) med en dagskostnad för värnpliktig under grundutbildning vid armén om 21 km-

• Sida 104
•  Original

nor 11 örel, vilken var sammansatt av följande delposter, nämligen avlöning, familjebidrag, sjukvård, expenser, mat- hållning, intendenturmateriel, övningar och tygmateriel.

Kostnaderna samhällsekonomiskt sett för värnplikten skulle i och för sig kun- na beräknas med utgångspunkt i den samhällsekonomiska och allmänsociala effekten av att vissa resurser i form av personal, materiel samt forsknings- och tillverkningskapacitet tas i anspråk för värnpliktsutbildning i stället för att ut- nyttjas för rent civila ändamål. Dylika beräkningar förutsätter att ett alternativ för att tillgodose krigsorganisationens personalbehov föreligger, med vilket jämförelse kan ske. Något sådant är icke såsom framgår av det inledningsvis anförda aktuellt, varför (det icke har varit möjligt för utredningen att utföra någon beräkning av angivet slag.

För att ange värnpliktssystemets eko- nomiska betydelse kan emellertid göras vissa relativa bestämningar, nämligen i förhållande till landets totala arbets- kraft och i förhållande till vad det mi— litära försvaret i övrigt disponerar av personal.

Arbetskraften inom landet angavs av 1959 års långtidsutredning för år 1955 till 3492 000 personer (SOU 1962:10, s. 175). För år 1960 har 'den av arbetsmarknadsstyrelsen (i den sten- cilerade publikationen Information i prognosfrågor 1964: 12) angivits till 3 531 000 personer. Enligt inom arbets- marknadsstyrelsen utarbetade progno- ser (se samma källa) skulle motsvaran- de antal för år 1965 vara 3 746 000, för år 1970 3 765 000, för år 1975 3 770 000 och för år 1980 3791000 personer. Detta motsvarar för perioden 1955— 1960 en ökning med 1,1 procent, samt för de därpå följande perioderna ök- ningar med 6,1, 0,5, 0,1 och 0,6 pro- cent. Enligt prognoserna minskar mel-

lan åren 1955 och 1980 den manliga ar- betskraften med ca 30 000 personer me- dan den kvinnliga ökar med ca 330 000 personer. Vid prognosernas uppgörande har bland annat förutsatts att andelen studerande bland de yngre ökar och att bland de gifta kvinnorna andelen för— värvsarbetande ökar.

Från år 1955 till år 1964 har antalet värnpliktiga som årligen påbörjat mi— litär grundutbildning till följd av be- folkningsutvecklingen ökat från ca 43500 till ca 50000, d.v.s. med ca 6 500. Antalet Värnpliktiga under grund- utbildning år 1964 svarar mot ca 47 500 manår. Antalet värnpliktiga som full— gjort repetitionsutbildning har på lång sikt varit tämligen konstant och i ge- nomsnitt varit av storleksordningen 80 000 värnpliktiga för år, om man bort- ser från budgetåret 1956/57 då antalet till följd av särskilt beslut (jfr kap. 2) var betydligt lägre. Ett uttag av tjänst- göringstid av denna omfattning kan omräknas till ca 8 000 manår. Samman- lagt hade alltså värnpliktsutbildningen år 1964 en omfattning av ca 55 500 manår.

Värnpliktsutbildningen har, som fram- går av det anförda, således tagit i an- språk värnpliktiga som, under hänsyns- tagande till hur lång tid de tagits i an- språk, motsvarade år 1955 ca 1,4 pro- cent och år 1964 ca 1,5 procent av an- talet personer i arbetskraften. Åren 1970 och 1975 skulle, om 1964 års rela— tion lmellan volymen värnpliktstjänst- göring och antalet personer i arbets- kraften bibehölls, stå till förfogande något fler (ca 100 000) tjänstgöringsda- gar än nu. Som tidigare nämnts anger direktiven för värnpliktsutredningen, att det sammanlagda dagantalet icke bör ökas utan helst skall något minskas.

1 I 1964 års prisläge skulle motsvarande be- lopp bli 25 kronor 71 öre.

• Sida 105
•  Original

Det produktionsbortfall som föranle- des av värnpliktsutbildningen skulle också mycket grovt kunna mätas med det inkomstbortfall de värnpliktiga li- der under sin värnpliktsutbildning. Med ledning av inkomststatistiken skulle det- ta bortfall kunna anges till storleksord- ningen 600 milj. kronor.

Det militära försvarets tillgångar av yrkesanställd personal utgjorde år 1964 ca 56 000 personer, varav ca 14 000 mi- litär personal och ca 42000 civil och civilmilitär personal. Som tidigare nämnts svarade de värnpliktigas tjänst- göring samtidigt mot 55 500 manår, var- av 8000 manår för repetitionsutbild- ning. Av det totala antalet manår som fullgjordes inom det militära försvaret belöpte således 50 procent på de värn- pliktiga, varav ca 7 procentenheter på värnpliktiga under repetitionsutbild- ning. — I detta sammanhang må dess- utom nämnas att det militära försvarets beställningar i Sverige bedömts mot- svara en sysselsättning inom näringsli- vet om 60 000 personer för helt år räk- nat.

2. Värnpliktsutredningens synpunkter Av det i det föregående anförda fram- går, att värnplikten är en integrerande del av vår organisation av det militära försvaret. Organisationen är med nu- varande uppbyggnad helt beroende av de värnpliktiga såväl i fred som krig. En avvägning i stort av vilka statsfinan- siella och samhällsekonomiska resurser som bör avses för värnpliktsutbildning- en får därför anses ligga i gällande för- svarsbeslut. Med det nämnda nära sambandet mel- lan försvarsorganisation och värnplikt följer att det är svårt att särskilja kost- naderna för värnpliktssystemet anting- en man vill se dessa statsfinansiellt el— ler samhällsekonomiskt. Statens utgifter för värnpliktsutbild-

ningen låter sig bestämmas i absoluta tal endast i fråga om vissa slag av kost— nader. Också de tidigare redovisade dagskostnaderna omfattar endast delar av utgifterna för de värnpliktiga. Exem- pelvis ligger behovet av yrkesanställd personal utanför beräkningarna. Värn- pliktsutredningen anser sig därför icke som en av utgångspunkterna för sina förslag kunna ange någon enkel formel för värnpliktskostnadernas förändring. Tillvägagångssättet får i stället bli att _ sedan ett preliminärt förslag utfor- mats — anslagspost för anslagspost be- räkna de förändringar i nuvarande kost- nader som de aktuella förslagen med- för. På detta sätt kan exempelvis hän- syn tas till om ett eventuellt uppkom— mande behov av fler förläggningsplat— ser kan tillgodoses genom utnyttjande av ledig kasernkapacitet eller påfordrar anskaffning av ytterligare förläggnings- utrymmen.

Arbetskraften inom landet, mätt i an- tal personer, har under tioårsperioden 1955—1965 ökat något eller med sam- manlagt 7,2 procent. Även för perioden 1965—1980 torde en viss ökning ske, ehuru av mindre omfattning; den upp- skattas till endast 1,2 procent. Den tjänstgöringsvolym som tagits i anspråk av de värnpliktiga under den först- nämnda tioårsperioden innebär en steg- ring med ca 14,9 procent. Tjänstgörings- volymen har alltså ökat mer än arbets- kraften under samma period. För fram- tiden bör tjänstgöringsvolymen enligt utredningsdirektiven icke ökas och helst något minskas. Iakttas direktiven härvidlag kommer alltså förhållandet mellan arbetskraftens storlek i antal personer och tjänstgöringsvolymen för värnpliktiga att utvecklas till arbetskraf— tens fördel.

Volymen av de värnpliktigas tjänst— göring, omräknad till manår, ställd i förhållande till antalet yrkesanställda

• Sida 106
•  Original

inom det militära försvaret visar att de värnpliktiga motsvarar omkring 50 pro— cent av det militära försvarets samman- lagda personalvolym i fred. Härav be- löper på repetitionsutbildning ca 7 pro- cent. Den för krigsmaktens krigsduglig- het sy nerligen betydelsefulla repeti- tionsutbildningen tar sålunda, vad gäl- ler de värnpliktiga, i anspråk en för- hållandevis liten del av det militära försvarets personalresurser.

I detta sammanhang vill värnplikts- utredningen framhålla, att värnplikts- tjänstgöringen ur samhällets synpunkt ger vissa fördelar utöver de som direkt sammanhänger med värdet av att ha ett starkt försvar. Värnpliktsutbildningen kan sålunda ge de värnpliktiga faktiska kunskaper som senare kan komma den civila yrkesverksamheten tillgodo. Så är fallet med exempelvis åtskillig tek- nisk utbildning. Genom en större inte- gration mellan militär och civil utbild- ning synes för övrigt fördelarna här- med kunna ökas. Med värnpliktens hjälp kan också utan nämnvärda sär- skild-a kostnader en viss katastrofbered- skap, exempelvis ifråga om skogsbrand- släckning samt sjö- och fjällräddning upprätthållas. Slutligen må erinras om atti anslutning till värnpliktsutbildning- en sker en hälsokontroll av de värn- pliktiga, vilken kontroll torde vara av värde ur allmän folkhälsosynpunkt.

B. Arbetsmarknaden

Sedan gammalt har hänsyn tagits till arbetsmarknaden vid förläggningen i tiden av de värnpliktigas grundutbild- ning och repetitionsutbildning. Härvid har särskilt uppmärksammats jordbru— kets behov. De generella reglerna för tjänstgöringens fullgörande har hittills ofta genombrutits genom att enskilda värnpliktiga erhållit anstånd jämlikt

värnpliktslagen med tjänstgöringens fullgörande. Arbetsmarknadsskäl har varit en vanlig orsak till ansökan om anstånd.

I det följande kommer värnpliktsut- redningen att i huvudsak på grundval av uppgifter och bedömningar medde- lade av arbetsmarknadsstyrelsen redo- visa dels ändringar i jordbrukets arbets- kraftsförhållanden sedan omkring år 1950 då den nuvarande tjänstgörings- ordningen utformades, dels arbetsmark- nadens önskemål i fråga om inpassning- en av grundutbildning och repetitions- övningar, dels ock frågan om anstånd med värnpliktstjänstgöringen, sedd ur arbetsmarknadssynpunkt. Slutligen kom- mer värnpliktsutredningen att anföra vissa egna synpunkter med anledning av det i detta sammanhang redovisade materialet.

]. Förändringen i jordbrukets arbetskraftsför- hållanden sedan omkring år 1950 Arbetsmarknadsstyrelsen har angivit i huvudsak följande om den förändring som inträtt i jordbrukets arbetskrafts- situation sedan omkring år 1950, d. v. s. ungefär den tidpunkt då nuvarande tjänstgöringsordning för de värnplik- tiga utformades.

Jordbruksbefolkningen har starkt minskat. Minskningen gäller i första hand anställda inom jordbruket och yngre familjemedlemmar medan antalet egna företagare däremot varit mera sta- bilt. Exempelvis har antalet medlemmar i Svenska Lantarbetareförbundet under perioden 1950—1965 minskat från 45 000 till 20 000 eller med 25 000. Me- delåldern på lantarbetareförbundets medlemmar är för närvarande omkring 50 år. Antalet medlemmar i åldern 15— 30 år är drygt 10 procent; nyrekryte- ringen av lantarbetare kan därför be- dömas vara liten.

Rationaliseringen och mekanisering-

• Sida 107
•  Original

en av jordbruksdriften har fortskridit, främst därför att arbetskraften varit den mest kostsamma och därtill den mest svåranskaffade produktionsfak- torn. Kvalitetskraven på den arbets- kraft, som sysselsättes i jordbruket har ökat.

Den minskade arbetskraftstillgången inom jordbruket har tidvis åstadkom- mit en strävan att bland annat övergå till dels kreaturslös drift, dels, i den mån så är möjligt, till mindre arbets- krävande grödor eller grödor med va- rierande mognads- och skördetid för att sprida arbetsbelastningen under ve- getationsperioden. Arbetskraftsbristens verkningar har emellertid delvis kunnat motverkas genom resultaten av bedri- ven forskning och utveckling beträffan- de jordbruksredskap. Maskinella anord- ningar i arbetskraftsbesparande syfte för exempelvis utgödsling, mjölkning, utfodring m. ni. har medgivit fortsatt djurhållning, där sådan av ekonomiska m. fl. skäl varit önskvärd. Alltmer ar- betsbesparande maskiner för grödornas sådd, skörd och skötsel under växttiden liksom exempelvis övergång till göd- djursuppfödning och lösdriftssystem har medfört mindre arbetskraftsåtgång och stimulerat yngre arbetskraft att kvarbli i jordbruksyrket. Härtill har även i stora delar av riket bidragit övergång från hästdragkraft till trak- tor-drift.

Den i jordbruket fast anställda ar- betsstyrkan blir i allt större utsträck-

ning anpassad till minimibehovet. Både vid större och mindre brukningsdelar är driften numera baserad på ett mini- mum av arbetskraft. De små bruknings- delarna (familjejordbruken) är de mest känsliga för en mer eller mindre tem- porär förlust av arbetskraft. En ensam— brukare utan anställda kan med ratio- nell drift bruka relativt stor areal och hålla därtill lämpligt antal djur under förutsättning att han icke råkar ut för större avbrott i verksamheten, när den- na är som intensivast, exempelvis un- der vårbruk och skörd. Skogsbruk i kombination med jordbruk inverkar i sammanhanget liksom annan jordbru- ket närstående verksamhet, för vars drift erfordras en kontinuerligt syssel- satt arbetsstyrka som alltefter behov kan vara rörlig mellan de skilda verk- samhetsgrenarna.

Den totala arbetsvolymen inom jord- bruket har under senare år minskat med i genomsnitt 3,5 procent för år. Gjorda prognoser tyder på en fortsatt minskning av nämnda volym.

Om den ur värnpliktsutredningens synpunkt väsentliga gruppen ensam- jordbrukare saknas statistiska uppgif- ter. Med stöd av jordbruksräkningarna torde emellertid enligt arbetsmarknads- styrelsen vissa bedömanden kunna gö- ras. Gränserna för ensamjordbrukens storlek skulle kunna sättas vid högst 30 hektar och lägst 2 hektar åker. Antal brukningsenheter av minst denna stor- lek enligt jordbruksräkningarna åren

Tabell 7:1. Antal brukningsenheter enligt jordbruksräk- ningarna åren 1951, 1956 och 1961

Antal brukningsenheter 2 hektar och större År . areal 2—30 areal minst 30,1 hektar hektar Summa 1951 263.209 18.978 282.187 1956 248.840 19.261 268.101 1961 213.364 19.556 232.920

• Sida 108
•  Original

1951, 1956 och 1961 framgår av ta- bell 7: 1.

Av sammanställningen kan bland an- nat utläsas att ensamjordbruken (famil- jejordbruken) dominerade jordbruket år 1951, att ensamjordbrukens antal minskat i antal mellan åren 1951 och 1961 med 18,9 procent, varvid större delen av denna minskning fallit på den sista hälften av perioden men att en- samjordbrukens dominans kvarstod även är 1961. Följaktligen kvarstår det tidigare rådande förhållandet att endast en mindre del av det svenska jordbru— ket har fast anställd arbetskraft.

2. Arbetsmarknadens önskemål om inpass- ningen i tiden av grundutbildning och repeti- tionsutbildning

Inpassning under året

Arbetsmarknadsstyrelsen har till värn- pliktsutredningen meddelat följande all- männa synpunkter på olika månaders lämplighet ur arbetsmarknadssynpunkt vid inpassningen under året av den mi- litära utbildningen.

I fråga om grundutbildningen har ar- betsmarknadsstyrelsen härvid anfört att ur näringslivets synpunkt huvudsaken torde vara att, med bibehållen tjänst— göringslängd, utryckningen från rekryt- tjänstgöringen icke sker i direkt anslut- ning till de egentliga vintermånaderna december—februari. Även om en stark strävan går mot en säsongutjämning inom hela näringslivet, belastas årligen, framhåller styrelsen, dessa månader med den största arbetslösheten. Främst gäller den knappare arbetstillgången utomhusyrken av skilda slag. Styrelsen anför vidare att april och maj månader erfarenhetsmässigt ofta bjuder på rik- liga arbetstillfällen i likhet med augusti och september månader. De egentliga sommarmånaderna juni och juli där- emot stympas av industrisemestrarna

och brukar av denna anledning bjuda på en något dämpad arbetskraftsefter— frågan.

I fråga om repetitionsutbildningen har arbetsmarknadsstyrelsen anfört att det arbetsmarknadsmässiga avbräck som dessa övningar innebär måste be— dömas mot bakgrund av bland annat arhetslöshetsfluktuationerna och den uppskattade arbetskraftsefterfrågan un- der året. De olika årstiderna visar här- vid en mycket skiftande bild. Dessutom är vid en given tidpunkt förhållandena olika i olika delar av landet. Tiden för vårsådd och skörd inom jordbruket, skogsarbetenas påbörjande och avslu- tande, ishindren i hamnarna och köld- och snöhinder påverkande utearbeten i allmänhet växlar starkt från norr till sö- der och påverkar därigenom sysselsätt- ningen inom landet.

Styrelsens uttalande om de olika må- nadernas lämplighet ur arbetsmarknads— synpunkt för repetitionsövningar fram— går av tabell 7: 2.

Sammanfattningsvis anger således ar- betsmarknadsstyrelsen som ur arbets- marknadssynpunkt lämpliga månader att fullgöra militär repetitionsövning månaderna november—mars medan öv- riga månader anges som ur samma syn- punkt icke lämpliga.

lnpassning med hänsyn till veckodagar och helger

Arbetsmarknadsstyrelsen har anfört, att ur arbetsmarknadssynpunkt söndagen torde vara den lämpligaste inrycknings- dagen vid fullgörande av repetitions- övning. Mycket talar enligt styrelsen för att den inryckande värnpliktige ar- betar till och med lördagen (fredagen vid femdagarsvecka) och alltså fullgör en normal arbetsvecka före inryckning- en. Kan på motsvarande sätt utryck- ningen förläggas till ett veckoslut talar enligt styrelsen mycket för att den ut-

• Sida 109
•  Original

Månad

Allmän karaktär ur arbetsmarknads- synpunkt

Lämplighet för repeti- tionsutbildning

Januari, februari, mars

April, maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November, december

Månaderna är de regelmässigt mest arbetslös- hetsbelastade månaderna under året. Lantar- betarna är därvid förhållandevis hårdast drab— bade men också inom andra yrkesområden har man att räkna med en markerad nedgång av sysselsättningen. Det kan t. ex. gälla hotell- och restaurangfacket och andra servicebeto— nade näringar. Skogsbruket har däremot normal högsäsong under dessa månader. Vinterhugg- ningarna omfattar i regel tiden den 15 oktober — slutet av mars. Den industriella aktiviteten bestäms främst av strukturella och konkurrens- mässiga faktorer och brukar normalt inte på- verkas av årstiden. Industrins efterfrågan av arbetskraft brukar dock i huvudsak inskränka sig till yrkesarbetare under dessa månader. Månaderna är att betrakta som övergångsmå- nader till sommaren med en successivt stigan- de arbetskraftsefterfrågan inom hela närings- livet. Ett undantag utgör under april månad skogsbruket i Övre Norrland, där normalt den s. k. förfallsperioden inträffar —— skarven mel- lan skogshuggning och flottning — och ställer många skogsarbetare temporärt arbetslösa. Månaden karaktäriseras normalt av aktivitet och full sysselsättning inom hela näringslivet. Under månaden sker skolavslutningarna, vilka tillför näringslivet en mängd nyskolad arbets- kraft tillika med den stora grupp praktikanter som årligen söker sig ut på arbetsmarknaden under juni och juli månader. Inom betodlings- distrikten i södra delen av landet sker gall- ringsarbetet under juni med en markerad extra— efterfrågan på arbetskraft. Höskörden, som för Sydsverige inträffar under senare delen av juni månad, tarvar också extra arbetskraft. Månaden domineras av industrisemestrarna. Många sysselsätts denna månad som semester- avbytare på såväl industrier som inom andra näringar. I mellersta och norra delen av landet kräver höskörden en tämligen stor extra ar- betsinsats. Månaden kännetecknas normalt av mycket hög aktivitet inom hela näringslivet. Industrise- mestrarna är som regel avslutade och många begagnar tillfället till arbetsbyte vid denna årstid. Månaden visar mycket hög aktivitet inom hela näringslivet. Jordbruket har stor efterfrågan på extra arbetskraft för skörd av skilda pro— dukter. En mängd vinterbyggnadsobjekt star- tar vid denna årstid. Månaden präglas av hög aktivitet inom närings— livet, dock med undantag för jordbruket där efterfrågan av arbetskraft efter skördeperiodens slut tenderar att sjunka. Vid månadens mitt startar skogshuggningsarbetet i landets norra och mellersta delar. Månaderna är i huvudsak att hänföra till vin- terperioden med en mera återhållsam efterfrå- gan på arbetskraft inom många näringsgrenar. Skogsbruket liksom byggnadsverksamheten har dock vid denna årstid i allmänhet god sys- selsättning.

Lämpliga

Icke lämpliga (utom april månad för skogsarbetare i Övre Norrland)

Icke lämplig

Icke lämplig

Icke lämplig

Icke lämplig

Icke lämplig

Lämpliga

• Sida 110
•  Original

ryckande redan på måndagen i den nya arbetsveckan återgår till sitt civila ar- bete. Motsvarande synpunkter torde en- ligt styrelsen kunna läggas på in- och utryckningsdagarna, om repetitionsöv- ningen infaller i anslutning till en stör- re helg.

3. Anstånd med värnpliktstjänstgöring, sett ur arbetsmarknadssynpunkt

Värnpliktsutredningen har i närmast föregående kapitel redovisat omfatt— ningen m. ni. av anstånden med fullgö- rande av repetitionsutbildning sådan frågan ter sig ur krigsmaktens och det enskilda militärförbandets synpunkt. Värnpliktsutredningen redovisar i detta avsnitt frågan om anstånd med värnpliktstjänstgöring, sådan frågan ter sig för näringslivet och för den en- skilde arbetstagaren. Anståndsfrågan ur studiesocial synpunkt behandlas i näst- följande avsnitt av detta kapitel.

Anståndsinstitutet

Med anstånd menas att den värnplikti- ge på grund av vissa skäl får fullgöran- det av sin tjänstgöring uppskjuten. Hu- vudstadgandena om anstånd finns i 29 och 30 55 värnpliktslagen.

I 29 & värnpliktslagen lämnas så- lunda föreskrifter om de villkor under vilka värnpliktig kan få anstånd med första tjänstgöringen (tjänstgöring i en följd). Anstånd meddelas till nästföl- jande år och kan sedan förlängas ett år i taget. Första tjänstgöringen (tjänstgö- ring i en följd) skall dock, där Konung- en ej finner synnerliga skäl föreligga, påbörjas senast det år den värnpliktige fyller 24 år. Värnpliktig kan beviljas an- stånd med första tjänstgöringen (tjänst- göring i en följd) dels om han är in- mönstrad för utrikes sjöfart och icke utan väsentlig olägenhet kan inställa sig så länge resan varar, dels om han

gör sannolikt att han under tid då tjänstgöringen skall äga rum kommer att söka inträde vid vissa kurser vid sjöbefälsskola, dels om han förvaltar el- ler brukar fast egendom eller driver rö- relse och icke var”. i tillfälle att på lämpligt sätt ordna för egendomen eller rörelsen under sin frånvaro, dels ock om han visar annat giltigt skäl för an- stånd. Som exempel på annat giltigt skäl anges att tjänstgöringen skulle medföra avsevärt avbräck i fortskriden lärokurs eller eljest bereda honom eller av hans arbete beroende nära anhörig väsent- liga svårigheter eller olägenheter. An- stånd kan, när de angivna skälen före- ligger, även beviljas sedan tjänstgö- ringen påbörjats och skall då avse åter- stående del därav.

Beträffande annan tjänstgöring än första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) anger 30 % värnpliktslagen endast att anstånd må beviljas i den ordning och i den utsträckning Konungen be— stämmer.

Den närmare regleringen av anstånd med tjänstgöring enligt 27 & värnplikts- lagen sker i 103 & inskrivningsförord- ningen, som anger att anstånd kan be- viljas värnpliktig _— förutom då de i 29 5 1 mom. värnpliktslagen angivna skälen föreligger — då tjänstgöringen skulle vålla den värnpliktige väsentlig olägenhet i hans arbete eller då eljest synnerliga skäl föreligger. Anstånd må också beviljas värnpliktig som är an- ställd på fartyg för tid som beräknas uppgå till minst en månad och som in— faller under tjänstgöringen. Härutöver finns vissa särbestämmelser för värn- pliktig som är uttagen för utbildning i specialtjänst eller som är anställd vid vissa internationella organisationer (109 å). Riksdagsman må ej inkallas om det hindrar honom att utöva riksdags- mannabefattningen. I uppskovskungö- relsen finns bestämmelser om anstånd

• Sida 111
•  Original

med tjänstgöring enligt 28 5 värnplikts- lagen, d. v. s. i första hand vad som be- tecknas som uppskov. Utredningen åter- kommer till uppskoven vid behandling- en av frågan om utbildning av de upp- skovsvärnpliktiga.

Anståndsärendenas handläggning

Då i ansökan om anstånd åberopas ar- betsmarknadsskäl skall jämlikt perso- nalredovisningsinstruktionen länsar- betsnämndens och, i vissa fall, arbets- marknadsstyrelsens yttrande över an- ståndsansökan inhämtas. Av de fram- ställningar, under senare tid 'uppgåcnde till 10 000—13 000 årligen, varöver läns- arbetsnämnd yttrat sig, remitteras sc- dermera omkring hälften till styrelsen för dess yttrande. Länsarbetsnämnd hör vid behov bland annat arbetsförmed- ling, kommunal myndighet eller förtro- endeman eller beträffande jordbruk den s. k. överblockledaren för jordbruket inom överblocket (i regel motsvarande kommunen). Till länslarbetsnämnd sker remiss från förhand av anståndsansök- ningar, medan till arbetsmarknadssty- relsen ansökningarna i regel remitte- ras från försvarsdepartementet eller centrala värnpliktsbyrån. Det helt över- vägande antalet ansökningar avser an- stånd med fullgörande av repetitions- utbildning; endast ett par procent av ansökningarna avser anstånd med grundutbildningens fullgörande.

Styrelsen har under senare tid årli- gen handlagt 5 000—7 000 skriftliga re- misser rörande anstånd m. m.

Om de principer som tillämpas vid behandlingen inom arbetsmarknadsver- ket av arbetsmarknadsbetingade ansök- ningar har arbetsmarknadsstyrelsen till värnpliktsutredningen uppgivit i hu- vudsak följande.

Ansökningar om anstånd med grundut- bildningens fullgörande avstyrks i regel. Ansökningar om anstånd med fullgörande

av repetitionsutbildning 'irukar tillstyrkas, då bland annat följande förhållanden rå- der.

Arbetskraften blir uppenbart otillräcklig vid visst företag eller arbetsställe vid en- staka eller ett flertal samtidiga inkallelser. En viss nedgång i produktionskapaciteten skall kunna tolereras, men blir arbetsstyrkan så decimerad att företaget bedömes icke kunna utan väsentlig olägenhet driva verk- samheten, finnes skäl för anstånd.

Yrkesspecialiseringen är numera så långt driven att många yrkesutövare blir utpräg- lade nyckelmän i produktionen. På grund härav och enär företager vanligen drives med minsta möjliga personalstyrka utan reserver i egentlig mening, kan i vissa fall en repetitionsövning vålla väsentliga olä- genheter vid viss tidpunkt. Ersättare kan i tider med full sysselsättning regelmässigt icke erhållas vare sig genom åtgärder av arbetsförmedling eller på annat sätt, sär- skilt då det gäller kvalificerad arbetskraft. I sådana lägen är er eventuell ersättare icke heller beredd att acceptera en anställ- ning för kort tid som en befäl .— och/eller repetitionsövning omfattar. Anstånd kan då vara motiverat för att bereda företaget till- fälle till ytterliggare planering.

Inom jordbruket och i viss mån även inom trädgårdsnäringen och skogsbruket kan uppstå särskilda arbetskraftsproblem på grund av dessa näringars beroende av lämplig väderlek och säsongmässig arbets- belastning. Vid fastställandet av tider för repetitionsövningarna söker vederbörande militära myndigheter genom samråd med arbetsmarknadsstyrelsen erhålla sådan kän- nedom om näringslivets allmänna behov, att största möjliga hänsyn kan tagas till arbetsmarknadens intressen. Helt kan dock icke de civila och militära behoven sam- tidigt tillgodoses, varför, särskilt beträffan- de jordbruket, anstånd i enskilda fall ut- gjort den enda lösningen.

Allmänt kan sägas att vid full sysselsätt- ning näringslivet drar till sig tillgänglig arbetskraft för fyllande av vakanser sam— tidigt som inom många branscher efter- frågan på arbetskraft ökar på grund av forcerad verksamhet eller ytterligare ex- pansion. Arbetskraftsreserv med någorlun— da godtagbara yrkeskvalifikationer kan då icke uppbringas och insättas som ersättare för till värnpliktstjänstgöring inkallade. Härtill kommer att i ett gott konjunktur- läge nya företag etableras i betydande om- fattning. De nyetablerade företagen måste

• Sida 112
•  Original

få tid till att skapa en personalsamman- sättning som möjliggör för de sysselsatta att verka på varandras områden och där- igenom minska olägenheterna vid enstaka personers bortovaro kortare tider. Under en övergångstid kan anstånd här vara moti— verat i vissa fall.

De fortvariga anståndsbehoven

I vissa fall är anståndsbehovet i det en- skilda fallet icke tillfälligt utan fortva- rigt, d. v. 5. för en viss individ kan räk- nas med att de skäl som ett år föranlett anstånd påföljande år kan med samma sakliga berättigande åberopas för ytter- ligare anstånd. Särskilt synes svårighe— terna vara mer eller mindre kvarståen— de i sådana fall då såväl arbetsmark- nads- som sociala- och ekonomiska skäl samtidigt är förhanden.

Den värnpliktiges vilja, förmåga och initiativ att åstadkomma sådan föränd- ring i situationen, att han kan fullgöra militärtjänstgöringen, har stor betydel- se. Någon påverkan härvidlag synes vara praktiskt taget omöjlig att åstadkomma.

Anstånd torde enligt arbetsmarknads— styrelsen vara motiverat för vissa yr- keskategorier inom olika delar av nä- ringslivet _ exempelvis jordbrukare, firmarepresentanter in. fl. — där den civila sysselsättningens tyngdpunkt av skäl utanför näringslivets eller företa- gets eget inflytande är koncentrerad till viss del av året.

I detta sammanhang bör framhållas den betydelse som måste tillmätas den värnpliktiges och/eller hans arbetsgiva- res vilja, förmåga och initiativ att vid- taga sådana åtgärder att en repetitions- övning kan fullgöras. Härvidlag spelar den varseltid som erhålles en betydel— sefull roll. Erhålles så lång varsel som fem till sex månader, vilket är vanligt, bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen nä- ringslivet i allmänhet kunna anpassa

sig till de av repetitionsövning beting- ade förhållandena.

4. Värnpliktsutredningens synpunkter

Såsom redan i inledningen till föreva- rande avsnitt nämnts, har man sedan gammalt tagit hänsyn till arbetsmark— naden i allmänhet vid utformningen av de värnpliktigas fredstjänstgöring. Re— dan i avvägningen av det totala antalet tjänstgöringsdagar torde sådana hän- syn ha tagits. Också när det gäller in- passningen i tiden av de värnpliktigas fredstjänstgöring, anståndsinstitutets utformning m. ni. har arbetsmarkna- dens behov beaktats. Värnpliktsutred- ningen anser att det är angeläget att så sker även i fortsättningen bland annat därför att en effektiv produktion (i vid- sträckt mening) utgör en förutsättning för vårt materiella framåtskridande och för vår förmåga att vidmakthålla ett starkt försvar.

Särskilda hänsyn har i olika sam- manhang tagits till jordbrukets förhål- landen. Jordbrukets omfattning, mätt i antal brukningsenheter har visserligen minskat under 1950-talet. Alltjämt är dock jordbruket en betydande närings- gren. Också dess inre förhållanden har sedan början av 1950-talet undergått vissa förändringar. Förändringarna in- nebär bland annat en omfattande ratio- nalisering och mekanisering av drif- ten, en fortlöpande minskning av anta- let små brukningsenheter och i viss ut- sträckning en omläggning till kreaturs- lös drift. Rationaliseringen och mekani— seringen har medfört att den i jordbru- ket arbetande personalen minskat i för- hållande till övriga i jordbruket med- verkande produktionsfaktorer. Arbets- kraften har därmed blivit mer svårer- sättlig. Svårersättligheten beror också till stor del på att arbetskraften förvär- vat betydande kvalifikationer i handha-

• Sida 113
•  Original

vandet av den ökande maskinutrustning- en.Värnpliktsutredningen anser,-att man även i framtiden måste ta särskilda hän— syn till jordbruket —— i vart fall dess arbetskraftsproblem —— vid utformning- en av värnpliktstjänstgöringen.

I fråga om grundutbildningens in- passning under året har arbetsmark— nadsstyrelsen anfört, att det ur närings— livets synpunkt är angeläget att utryck- ningen från nämnda utbildning icke sker i direkt anslutning till de egent- liga vintermånaderna december, janu- ari och februari, vilka trots stark strä- van mot säsongutjämning inom hela näringslivet alltjämt belastas med stör- re arbetslöshet än årets övriga måna- der. Vad gäller repetitionsutbildning- ens inpassning under året är enligt ar- betsmarknadsstyrelsen för näringslivet i dess helhet behovet av arbetskraft störst under månaderna april—oktober. För jordbrukets del utsträckes arbets- kraftsbehovet i landets södra delar att omfatta jämväl november månad. Från arbetsmarknadssynpunkt är således månaderna november (i de flesta fall), december, januari, februari och mars lämplig tid för fullgörande av repeti- tionsutbildning. Värnpliktsutredningen anser sig böra ta detta förhållande så— som en utgångspunkt vid sidan av andra vid den slutliga bedömningen av inpassningsfrågan.

Vad särskilt gäller repetitionsutbild- ningen må i sammanhanget framhållas, att hänsynstagandena till arbetsmark- naden vid inpassningen av denna ut- bildning i princip måste avse den sam- lade arbetsmarknaden och icke enstaka

näringsgrenar. Krigsförbanden _ som redan nu i de flesta fall är de enheter inom vars ram övningen sker _ kan nämligen icke sammansättas av värn- pliktiga från bestämda näringsgrenar, främst till följd av önskemålet att re- krytera förbanden lokalt. Å andra sidan

har utredningen förut angivit att det fanns anledning att bibehålla den sär- ställning för jordbruket som detta hit- tills haft. En motsättning kan synas föreligga mellan dessa två förhållan— den. Såvitt värnpliktsutredningen kun- nat finna, har emellertid jordbrukets särställning redan kommit till uttryck genom att arbetsmarknadsstyrelsen vid sin redovisade bedömning av den sam- lade arbetsmarknadens behov lagt sär- skilt stor vikt vid förhållandena inom jordbruket, varigenom styrelsens be- dömning både är generell och särskilt beaktar jordbrukets förhållanden. Värn- pliktsutredningen förutsätter emellertid därutöver, att — såsom hittills också skett vid den årliga detaljplanläggning— en av repetitionsutbildningens inpass- ning under året _— särskilt beaktas jord- brukets behov. Nämnda åtgärder förut- sättes såsom hittills skola efter nog— grann behovsprövning och i rimlig om- fattning kombineras med anstånd, per- mission och tjänstledighet för den en- skilde värnpliktige för tillgodoseende av jordbruksnäringens och den enskil- de jordbrukarens intresse. Arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat, att in- och utryckning vid repetitions- utbildning lämpligast förlägges till vec- koslut på sådant sätt att den inkallade kan fullgöra en normal arbetsvecka så- väl före som efter inkallelsen. Värn- pliktsutredningen finner för sin del att den sålunda förordade inpassningen i stort av in- och utryckningsdagarna också ur krigsmaktens synpunkt i all- mänhet torde vara den lämpligaste. Ur arbetsmarknadssynpunkt föreligger här- vid uppenbarligen intet hinder för att —— om detta av militära skäl skulle vara fördelaktigare —— låta inryckningen ske på en måndag och utryckningen på en lördag. Det bör i detta sammanhang beaktas att en inpassning av utbildning— en på det inledningsvis angivna sättet

• Sida 114
•  Original

då större övningar anordnas kan vara lämplig för flertalet förband som del- tar i större övningar men olämplig för exempelvis sådana i övningen deltagan— de förband som på grund av långa fråntransporter efter övningens slut bör utrycka en eller ett par dagar efter hu- vuddelen av förbanden.

De hittills beviljade anstånden med fullgörande av repetitionsövning har som framgår av den i kapitel 6 lämna- de redogörelsen varit så talrika att de avsevärt försvårat genomförandet av repetitionsövningarna i krigsförband. De uppkommande svårigheterna beror främst på att de meddelade anstånden i stor utsträckning avser det värnplik— tiga befälet. Av den i kapitel 6 lämnade redogörelsen framgår att över hälften av alla sökta anstånd motiverats med arbetsmarknadsskäl. Motsvarande gäller i huvudsak de beviljade anstånden. Värnpliktsutredningen kan icke finna annat än att, i huvudsak oberoende av vilka ändringar av repetitionsövnings- systemet som värnpliktsutredningen kan komma att föreslå, så erfordras att antalet beviljade anstånd i förhållande till antalet till repetitionsövning inkal- lade minskar.

En dylik minskning av antalet an- stånd synes kunna nås på flera vägar. Sålunda torde en förkortning av den enskilda repetitionsövningens längd kunna bidra till att minska anstånds— behovet. Särskilt för befälet vars öv- ningar nu är långa -— 40 dagar _ sy- nes förbättringar kunna åstadkommas på denna väg. Vidare bör en skärpning av hittills tillämpad praxis vid bevil- jande av anstånd kunna begränsa an- ståndens omfattning. Härvid erfordras en strängare bedömning och kontroll än hittills från de berörda myndighe- ternas sida. Slutligen synes en minsk- ning av anståndens omfattning kunna

nås om inställningen till anstånden hos många värnpliktiga kunde ändras. Det är uppenbart att en inkallelse till full- görande av repetitionsövning i många fall kan komma olägligt för den värn- pliktige eller hans arbetsgivare. Det vill emellertid synas som om många värn- pliktiga liksom deras arbetsgivare hit- tills ofta inför en sådan händelse varit benägna för att i första hand söka an— stånd och endast i andra hand under— söka möjligheterna att genom omdispo- sitioner möta den uppkomna situatio- nen. Det vill vidare synas värnplikts- utredningen som om de värnpliktiga alltför litet beaktade att ett meddelat anstånd nästan alltid innebär en nack- del för andra värnpliktiga. Det innebär sålunda en olägenhet för den värnplik- tige som i många fall måste inkallas som ersättare för den först inkallade, därigenom att han kommer att inkallas med kortare varsel än eljest. Om de militära myndigheterna, som ofta är fallet, ej kan uppbringa någon ersätta— re, uppkommer risk för att repetitions- övningen för övriga värnpliktiga i för- bandet icke ger det utbyte som den el- jest kunnat ge. En viss begränsning av antalet ansökningar om anstånd synes möjlig att få till stånd, om de värnplik— tiga och deras arbetsgivare på lämpligt sätt upplystes om hithörande samman— hang.

I detta sammanhang vill Värnplikts- utredningen framhålla att den icke an- sett sig böra överväga någon ytterligare begränsning av antalet anstånd motive- rade av sociala skäl eller av huvudsak- ligen sociala skäl.

4. Yrkesundervisningen

Förhållandena i stort

Det nuvarande yrkesutbildningsväsen- det i form av yrkesskolor m. m. grun- das väsentligen på beslut av 1955 års riksdag. ,

Yrkesutbildningen omfattar enligt 1955 års riktlinjer huvudsektorerna in- dustri och hantverk, handel samt hus- ligt arbete och vårdyrken, vartill kom- mer yrkesutbildningen inom jordbruk och skogsbruk.

Yrkesskolans uppgift är att i lämp— lig form och omfattning bereda utbild- ning åt elever som efter obligatorisk skolgång söker sig ut i förvärvsarbete; Utbildningen sker dels i form av grund- läggande heltidskurser av varierande längd, dels i deltidskurser såsom förbe- redelse för fortsatt utbildning och spe- cialisering i produktionen. Undervis- ningen kan vara förlagd helt till en yr- kesskola, delvis till en skola, delvis till ett företag (inbyggd skola) eller-i sin helhet inom ett företag.

Under den senaste tioårsperioden har utbyggnaden av yrkesutbildningen i stort sett följt de av 1955 års riksdag angivna riktlinjerna. Utbyggnaden 'har dock fått en väsentligt större omfatt- ning. Yrkesutbildningen står emellertid nu inför en reformering.

Särskilda sakkunniga, yrkesutbild- ningsberedningen, utreder sedan år

• Sida 120
•  Original

1963 yrkesutbildningens uppgifter, in- nehåll och organisation. I direktiven för utredningsarbetet anfördes, bland annat, att det var angeläget att yrkes- utbildningen framför allt på det gym- nasiala åldersstadiet blev föremål [för en samlad översyn med syfte att 'an- passa yrkesskolväsendet till föränd- ringarna inom utbildningsorganisatio- nen i stort och att tillse att yrkesutbild- ningen ständigt kunde anpassas efter de allt snabbare förändringarna i produk- duktionslivet. Yrkesutbildningsväsendet måste, hette det bland annat i direkti— ven, vid utredningsarbetet insättas isitt utbildningspolitiska sammanhang. I an- slutning härtill framhölls vikten av att egentliga yrkesutbildningsmöjligheter erbjöds ungdomen under hela den nor- mala utbildningsåldern med skilda etappanknytningar parallellt med det övriga gymnasiala utbildningssystemet ovanför grundskolan. Sådana möjlighe- ter skulle komma att behövas bland an— nat för dem som avslutat fackskola och gymnasium. De etablerade utbild- ningsformerna inom yrkesutbildnings- väsendet borde enligt direktiven icke gå fria från omprövning och erforder- liga förändringar. Den nuvarande yr- kesutbildningens inre organisation, in- nehåll och metodik skulle omprövas. Möjligheterna att nedbringa utbild- ningstiden, i första hand tiden i yrkes- skolan, borde övervägas. I yrkesskolor- na meddelades för närvarande, anför- des det, ofta en flerårig utbildning för olika yrken. I samband med övervä- gande om utbildningstidens längd bor- de emellertid undersökas om man icke rent principith borde eftersträva att i skolmässiga former bibringa eleverna en tämligen ospecialiserad, på breda yrkes- områden inriktad utbildning, som fick följas av en inskolning i yrket inom de företag eller institutioner, där eleven senare anställs.

Studietidens längd och elevernas ålder

Av speciellt intresse är i detta sam- manhang utbildningens omfattning och elevernas ålder vid utbildningens av- slutande. Till väsentliga delar kommer förhållandena att i dessa avseenden—bli desamma som i fråga om övriga gymna- siala skolor, främst egentligt gymna— sium och fackskola.

Det finns skäl att] räkna med att en betydande del av yrkesutbildningen på detta stadium i framtiden blir tvåårig, och att eleverna fortsätter i yrkessko- lan som 17- och 18-åringar. Läsåret 1963/64 var 75 procent av eleverna 18 år eller yngre. Med den förlängda skol- plikten höjs visserligen inträdesåldern i yrkesskolan, men den stora efterfrå- gan på gymnasial utbildning omedelbart efter årskurs 9 torde leda till en kon- centration av yrkesskoleeleverna till ål- dersgrupperna 17—20 år.

Den av riksdagen år 1964 beslutade reformen av det gymnasiala skolväsen— det innebär bland annat väsentligt vid- gade övergångsmöjligheter från yrkes- skola till fackskola och gymnasium. Samtidigt anges i direktiven till yrkes- utbildningsberedningen, att förutsätt- ningarna för yrkesutbildning efter fack- skola och gymnasium skall utredas. Det torde således i icke obetydlig omfatt- ning bli fråga om såväl mera teoretisk som mera yrkesinriktad utbildning på gymnasiestadiet. Man torde kunna räk- na med att många elever antingen efter genomgången yrkesskola fortsätter i fackskola/gymnasium eller efter fack- skola/gymnasium avslutar studierna med en yrkesskolekurs i en följd. Om därtill kommer att många elever väljer något års verksamhet i produktionen efter årskurs 9 men före den fortsatta utbildningen, kan man förutsätta, att ett mycket stort antal personer under de tre eller fyra _åren närmast efter

• Sida 121
•  Original

årskurs 9 är under utbildning. Flerta- let individer torde således använda ti- den fram till 19—20-årsåldern för ut- bildning. Avbrott i påbörjade studier på detta stadium kan, enligt en inom skolöverstyrelsen gjord bedömning som delgivits värnpliktsutredningen, inne- bära att alltför många elever ej slutför den planerade utbildningen.

Antalet elever i heltidsläsande yrkes- skolekurser av minst fem månaders längd är för närvarande upp emot 70000. Av olika skäl är det svårt att beräkna hur stor del av årskullarna, som för närvarande erhåller yrkesut- bildning. Sannolikt rör det sig om ca 20 procent. År 1970 beräknas denna siffra ha stigit till ca 25 procent.

Till det övervägande antalet kurser sker för närvarande intagning av ele- ver antingen vid höstterminens eller vårterminens början. Läsåret vid yr- kesskolan omfattar normalt lägst 39 och högst 42 veckor med viss möjlighet för förkortning eller förlängning av dessa tider. Det längre alternativet gäller främst kurser med övervägande prak- tisk undervisning, exempelvis verk- stadskurser. Kurser som icke kan in- ordnas i normalt arbetsår eller normal termin är specialkurser. Läsåret vid exempelvis verkstadsskolornas heltids- kurser omfattar regelmässigt tio och en halv månad, förlagda till tiden augusti _mitten eller senare hälften av juni. Flertalet kurser är ej längre än att de kan avslutas senast den 31 maj. Av oli— ka skäl bör man emellertid för framti- den, enligt skolöverstyrelsens uppfatt- ning, räkna med en mera kontinuerlig intagning, vilket kan komma att för- svåra en anpassning till tiden av den grundläggande värnpliktsutbildningen till yrkesutbildningen.

Avbrott för repetitionsövningar tor— de mindre beröra det reguljära yrkes- skoleväsendet utan fast mera omskol-

ningsverksamheten och vuxenutbild— ningen i övrigt. Omskolningskurserna startas visserligen vid vilken tidpunkt som helst på året, men är i gengäld ofta mycket koncentrerade, varför avbrott kan medföra betydande svårigheter.

5. Universiteten och högskolorna1 Utvecklingen i stort 1960 års riksdag godkände riktlinjer för utbyggande av det högre utbildnings- väsendet m. in. under 1960-talet. Dessa riktlinjer avsåg bland annat, att univer- sitet och högskolor skulle byggas ut un- der första hälften av 1960—talet i bety- dande omfattning, särskilt på områden med begränsad intagning, att de stat- liga insatserna på det postgymnasiala fackutbildningslinjernas område kraf- tigt skulle ökas under 1960-talet (jfr punkten 6) och att det studiesociala stödet skulle utformas med inriktning på likartade utgångspunkter för samt- liga studerande vid skilda utbildnings— linjer efter gymnasiestadiet. Därefter har vid 1961, 1962 och 1963 års riks- dagar beslut fattats i en rad konkreta frågor rörande utbyggandet av univer- sitet och högskolor. Sistnämnda år har emellertid också fattats beslut som i väsentliga hänseenden modifierar 1960 års riktlinjer. Antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor var år 1957 omkring 26000 och år 1961 omkring 39000. År 1960 räknades med att mot- svarande antal år 1970 skulle vara ca 55 000 men redan år 1963 bedömdes att det sistnämnda antalet skulle komma att ökas till över 80000. De angivna siffrorna omfattar icke lärarhögskolor,

1 Överväganden och förslag redovisade i pro- positionen 1965: 141 angående utbyggnaden av universitet Och högskolor m.m. har icke kunnat beaktas av värnpliktsutredningen.

• Sida 122
•  Original

socialinstitut och sjukgymnastuthild— ning.

De är 1961 närvarande ca 39 000 stu- derande fördelade sig med ca 19 000 på de teologiska, juridiska, medicinska, humanistiska och matematisk-naturve- tenskapliga fakulteterna, med ca 5400 på de tekniska högskolorna, med ca 1700 på handelshögskolorna, med ca 1 200 på tandläkarhögskolorna och med ca 1 400 på de övriga högskolorna —— farmaceutiska institutet, veterinärhög- skolan, skogshögskolan, lantbrukshög— skolan och gymnastiska centralinstitu- tet. Som motsvarande siffror för början av 1970-talet har _ vid ett antagande om 82 600 studerande — anförts siff- rorna 58900, 15300, 4400, 2200 och 1 800.

Nettoantalet nyinskrivna för år var läsåret 1957/58 omkring 5800 och läs- året 1961/62 omkring 8 700. Antalet be- räknas för läsåret 1970/71 bli omkring 18 200, varav omkring 9 500 män. I för- hållande till antalet 20-åringar utgör detta ca 6,5 procent, ca 8,7 procent och ca 15,8 procent (för enbart män när- mare en procent mer).

De år 1961 vid fakulteter och högsko- lor ny'inskrivnva räknade netto förde- lade sig med ca 6 900 på olika fakulte— ter, med ca 800 på de tekniska högsko— lorna, med ca 500 på handelshögskolor- na, med ca 150 på tandläkarhögskolor- na och med drygt 300 på övriga ovan nämnda utbildningsvägar av högskole- karaktär.

Det beräknas att år 1970 de nyin- skrivna kommer att uppgå vid fakulte- terna till i det närmaste 13 500, vid de tekniska högskolorna till 2 900, vid han- delshögskolorna (motsvarande) till drygt 1 000, vid tandläkarhögskolorna och övriga fackhögskolor till samman- lagt ca 800.

Låroåret. Studiernas bedrivande

Om inpassningen av läroåret och studi- ernas bedrivande har värnpliktsutred- ningen inhämtat uppgifter och bedö— manden från universitetsmyndigheter och studentsammanslutningar. Uppgif— terna avser i första hand fakulteterna, de tekniska högskolorna och handels- högskolorna, vilka enligt prognoserna för början av 1970—talet då skulle om- fatta omkring 95 procent av det totala antalet studerande vid universitet och högskolor.

Rörande fakulteterna har härvid i huvudsak anförts följande. Uttalandena avser icke de medicinska studierna, vars förhållande till värnpliktstjänstgö- ringen behandlats i annat sammanhang (jfr kap. 29).

Läroåret omfattar enligt de av Kungl. Maj:t fastställda universitetsstatuterna en hösttermin den 1 september—den 15 december, en vårtermin den 15 januari —den 31 maj samt ferier under övrig del av året. Undervisning får förläggas till ferierna; möjligheten härtill utnytt- jas särskilt för medicinare, botanister och zoologer. De angivna undervisnings- tiderna iakttas av lärarna, ehuru stun- dom något dröjsmål kan uppstå vid ter- mins början. Möjlighet föreligger och utnyttjas att, för att bereda tid för exa- mination, avsluta undervisningen tidi- gare. Eleverna anges iaktta de angivna tiderna i växlande utsträckning; väx- lingarna- härvidlag beror bland annat på lärosäte och ämne.

Undervisningen bedrivs i de flesta ämnen antingen så att man först genom- för och avslutar studierna för ett betyg och därefter övergår till studier för två betyg (»trappstegsundervisning») eller så att man redan från början in? riktar studierna på ett betyg eller på två betyg. Valet mellan de två metoder- na beror på ämnets art och på om-

• Sida 123
•  Original

fattningen av undervisningsresursema. Det har antagits att de två metoderna har ungefär lika stor andel av under- visningen.

Längden av studietiden för primär- examen skiftar starkt mellan olika äm- nen. Normalstudietiden — som är ett riktvärde och icke ett genomsnitt av de faktiska studietiderna — är 6—7 ter- miner med undantag för jurister (9 ter- miner) och läkare (13 terminer). Den av de studerande faktiskt använda ti- den är ofta längre, i en del fall avsevärt mycket längre. I sammanhanget må nämnas att normalstudietiden är beräk- nad med den utgångspunkten, att den studerande använder 10 månader för år till studier, d. v. s. även viss del av ferierna.

Rörande de tekniska högskolorna har i nu ifrågavarande hänseenden uppgi- vits i huvudsak följande.

Läsåret omfattar enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade stadgan för de teknis- ka högskolorna en hösttermin den 22 september—den 8 februari (med jul- ferier den 22 december—den 6 janu- ari), en vårtermin den 9 februari—den 22 juni (med påskferier under 17 da- gar) samt ferier under övrig tid. I ter- minerna är tre tentamensperioder fast inplacerade, nämligen, den 22 septem- ber—den 1 oktober, den 26 januari— den 8 februari och den l—den 22 juni. Lektioner och övningar äger ej rum under ferier, däremot kan under dessa exkursioner och fältövningar anord- nas, examensarbetet utföras och före- skriven praktikanttjänstgöring fullgö- ras. De angivna undervisningstiderna iakttas av såväl lärare som elever; av de senare bland annat därför att den schemabundna undervisningen har stor omfattning (av storleksordningen 30 timmar för vecka).

Undervisningsavsnitten för de olika ämnena omfatta i allmänhet en ter-

min. Flera ämnen studeras parallellt. Studierna är som nyss nämnts hårt bundna.

Den nominella studietiden för civil- ingenjörsexamen är 8 terminer. Den av de studerande använda tiden är emel— lertid ofta längre.

Vid handelshögskolorna (motsvaran- de) är enligt de lämnade uppgifterna förhållandena icke lika de olika utbild- ningsanstalterna emellan. Exempelvis föreligger olikheter i fråga om läro- årets början och slut, terminsindelning samt bundenhet i studierna. Några stör- re avvikelser härvidlag i förhållande till vad som gäller för fakulteterna och de tekniska högskolorna föreligger icke.

Den faktiska studietiden överstiger i genomsnitt fyra år.

Rörande ändringar i framtiden på nu ifrågavarande områden har värnplikts- utredningen i allmänhet icke kunnat er- hålla några mera bestämda uttalanden.

I frågan om läroårets indelning och längd är bland annat att märka, att 1963 års universitets- och högskolekommitté bland annat övervägt förutsättningarna för att införa ett treterminssystem i den tekniska 'högskoleundervisningen och härvid undersökt ett system med intag- ning av eleverna tre gånger per läsår i tre lika stora grupper. Härigenom skul— le intagningskapaciteten kunna öka med 50 procent. Kommittén ville emel- lertid bland annat med hänsyn till kon- sekvenserna med avseende på drift- kostnaderna icke föreslå en sådan ord- ning. Frågan är nu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Beträffande studiernas bundenhet sy- nes å ena sidan såväl för fakulteter som för fackhögskolor föreligga en tendens mot allt större bundenhet i studierna. Å andra sidan föreligger en tendens på vissa områden mot större frihet vid kombination av ämnen och ämnesdelar i examen.

• Sida 124
•  Original

Beträffande längden' av studietiden fram till examen har från universitets- kanslerns sida angivits, för de till hans ämbetsområde hörande undervisnings— anstalterna, att man hade anledning att räkna med att i framtiden de faktiska studietiderna skulle komma att tämli- gen nära ansluta sig till de i det före- gående angivna normalstudietiderna.

Verkan på studierna av värnpliktstjänst- göring under studietiden

Kollisioner mellan de akademiska stu- dierna och den militära grundutbild- ningen har hittills i stor utsträckning undvikits genom att de värnpliktiga i stor omfattning erhållit anstånd1 med den militära grundutbildningens fullgö- rande.

Under senare år har vidare den på sina håll föreliggande tendensen att re- dan i augusti, före höstterminens bör- jan, anordna viss mer eller mindre obli- gatorisk undervisning vållat olägenheter för de värnpliktiga som normalt utryc- ker först med utgången av augusti. Med anledning av de nämnda kollisionerna i samband med att den militära grund- utbildningen avslutas och de akademis- ka studierna påbörjas har överbefälha- varen och chefen för armén upptagit överläggningar med universitetskans- lersämbetet i syfte att säkerställa att värnpliktiga vilka utrycker i slutet av augusti icke på grund av att undervis- ning tidigarelagts försenas i sina stu- dier. I avvaktan på resultatet härav har chefen för armén utgivit bestämmelser av provisorisk natur innebärande i hu- vudsak att ledighet av förbandschef får beviljas för tentamen etc., men däremot icke för genomgående av kurser; ansö- kan skall dock underställas arméche- fens prövning om avslag befinnes leda till avsevärt men för den värnpliktige.

I framtiden kommer i stort sett obe-

roende av * vad värnpliktsutredningen föreslår, att för de universitets- och högskolestuderande uppkomma svårig- heter som förorsakas av det tidigare nämnda förhållandet (jfr punkten 2) att alla gymnasieutbildade icke kommer att få påbörja sin värnpliktstjänstgö- ring det år gymnasiestudierna avslu- tats. Försvårande härvidlag är också det förhållandet att de universitets- och högskolestuderande blir till antalet allt fler, varför särlösningar från krigsmak— tens sida blir allt svårare att genom- föra. Slutligen må i detta sammanhang den ökande bundenheten hos studierna beaktas.

I nuvarande system uppkommer i icke ringa omfattning kollisioner mellan värnpliktstjänstgöring och studier i samband med att de-studerande inkal- las till fullgörande av repetitionsövning. I en del fall har härvid den värnplik— tige fullgjort repetitionsövning, i andra fall har anstånd lämnats. Anstånd synes ha lämnats tämligen generöst, särskilt synes så ha varit fallet vad gäller de tekniska högskolorna. Rörande anstån- dens omfattning torde få hänvisas till nästföregående kapitel.

Med utgångspunkt i dessa för värn— pliktsutredningen givna svårigheter samt med beaktande av tänkbara alter- nativ för värnpliktsutbildningens fram- tida ordnande har värnpliktsutredning- en till universitets- och högskolemyn- digheter samt studentsammanslutning- arna ställt frågor om hur värnplikts- tjänstgöringen kan komma att inkräk- ta på undervisningen för den värnplik- tige. Om några av dessa alternativ har härvid konsekvenserna för studierna angivits sålunda.

1 Rörande de närmare förutsättningarna för anstånd m. m. torde få hänvisas till avsnltt B av detta kapitel.

• Sida 125
•  Original

1. Avbryts det första studieårets stu- dier före vårterminens slut, exempelvis den 1 april eller den 1 maj för militär grundutbildning intill nästa vår eller försommar, kan detta i mindre gynn- samma fall innebära, att studietiden för- längs med två terminer. Det första stu- dieåret ger härvid således mycket ringa avkastning.

2. Avbryts det första studieårets stu- dier vid höstterminens slut för militär grundutbildning till utgången av de- cember påföljande år blir värdet av höstterminen beroende av om den stu- derande hinner att före terminens slut "tentera på terminens studier. Kan detta ej ske — vilket i många fall är sanno- likt —— är värdet av terminen tämligen ringa.

3. Att inleda studierna en vårtermin bedöms vara möjligt i alla större äm- nen men är knappast möjligt-i övriga ämnen och kan således i mindre gynn- samma fall medföra, att studierna i rea- liteten kommer att påbörjas först på hösten samma år.

4. Avbryts studierna under fem vec- kor för fullgörande av repetitionsöv- ning, kan i mindre gynnsamma fall en studietermin eller i vissa fall även två :studieterminer gå förlorade.

Eb) De tekniska högskolorna.

1. Avbryts det första studieårets stu— dier före vårterminens slut, exempelvis den 1 :april eller den 1 maj, för militär grundutbildning intill nästa vår eller försommar innebär detta ofta att stu- dietiden förlängs med två terminer.

2. Att "inleda studierna med en studie- period från höstterminens början till omkring den 20 december och därefter .avbryta studierna under ett år har, med 1hänsyn till att få avsnitt av studierna lhinncr avslutas under hösten, bedömts

innebära att resultatet av dessa studier blir tämligen ringa.

3. Att inleda studierna med en vår- termin bedöms med nuvarande ord- ning praktiskt taget omöjligt. Att an- ordna särskilda kurser i sådant syfte anses ligga utanför vad resurserna med- ger.

4. Avbryts studierna under fem veckor för fullgörande av repetitions- övning, kan detta i många fall medföra förlust av upp till två studieterminer.

c) Handelshögskolorna.

För handelshögskolornas (civileko- nomutbildningens) del är, beroende på olikheter mellan läroanstalterna, bilden icke enhetlig. I allmänhet torde dock vad som ovan anförts för fakulteter- nas del vara tillämpligt även på denna utbildning. Möjligheten att påbörja stu- dier vid vårterminens början är dock liten.

2. Värnpliktssystemet: möjligheter och begränsningar

Möjligheterna Värnpliktssystemet ger de bästa möj- ligheterna att placera »rätt man på rätt plats». Krigsmakten kan sålunda för de mest kvalificerade befattningarna i organisationen välja bland i princip alla manliga individer i landet i värn- pliktig ålder. Man kan exempelvis för befälsbefattningar disponera de för le- darskap bäst lämpade och man kan i befattningar som kräver tekniska spe— cialkunskaper placera värnpliktiga som har civil utbildning eller erfarenhet på detta område. Man kan vidare, för befattningar där särskilda anlag krävs, göra omfattande gallringar bland de värnpliktiga. 4

Å andra sidan måste beaktas att tvångsmomentet i uttagningen ofördel— aktigt kan påverka den värnpliktiges attityd till utbildningen i sådana fall då uttagningen till särskild befattning kan innebära förlängd tjänstgöring i förhållande till flertalet andra värn— pliktiga. Detta" måste beaktas— då förut-

sättningarna att ytterligare differen- tiera utbildningstidens längd under- söks.

I urvalshänseende torde man för när- varande ha nått ganska långt vid urval av värnpliktiga för militära ledarbe- fattningar. 'Däremot föreligger brister, när det gäller att genom utbildning skapa ledare. De största svårigheterna härvidlag sammanhänger med att, be- roende på krigsorganisationens behov, i vissa fall en femtedel till en fjärde- del av de värnpliktiga måste avses för ledarbefattningar och att till följd härav även av icke utpräglade ledarbegåvning- ar måste skapas ledare. — I fråga om ur- valet till vissa befattningar, andra än le- darbefattningar, har metoderna alltjämt i många fall stora osäkerhetsmarginaler, vilket medför att utbildningen icke alltid ger den effekt som den med bättre urval kunnat få. —— Möjligheterna att förbättra urvalet övervägs för när- varande av inskrivnings- och personal- redovisningsutredningen. Lyckas det att få fram förbättrade urvalsmetoder —- för vilket goda förutsättningar synes föreligga —— stärks effekten ytterligare av värnpliktssystemet.

Krigsmakten bör utnyttja det civila samhällets tillgångar icke blott i per- sonellt utan också i materiellt hänseen— de. Genom att vid mobilisering utrusta krigsorganisationen med materiel som i fredstid används för civila ändamål, exempelvis bilar, traktorer och fartyg, kan avsevärda begränsningar göras av de militära utgifterna i fred. Ur värn- pliktsutredningens synpunkt är emel- lertid den väsentligaste vinsten härvidlag icke besparingen i och för sig utan den omständigheten att de värnpliktiga vid mobilisering kan väntas ha mycket go'- da kunskaper i materiel'ens skötsel ef- tersom det går att i viss utsträckning i aktuella befattningar krigsplacera

• Sida 137
•  Original

värnpliktiga som i sin civila verksam- het använder ifrågavarande materiel.

Det nyss anförda leder till den all— männa slutsatsen att även av utbild- ningsskäl krigsmakten bör [använda för krigsmakten exklusiv materiel i så liten omfattning som möjligt för att på bästa sätt kunna utnyttja det civila samhällets samlade erfarenheter. Det bör emeller- tid uppmärksammas att detta icke är möjligt ifråga om den för förbandens uppgifter mest väsentliga utrustningen. främst vapenutrustningen.

Begränsningarna

Krigsmaterielens effektivitet bestäms icke blott av dess tekniska prestationer —— eldhastighet, rörlighet, motstånds- kraft mot fientlig eld o. s. v. -— utan också av dess anpassning till män- niskan. Frågan om anpassningen av krigsmaterielen till människan är där- för av stor betydelse och har under senare år rönt ökad uppmärksamhet.

Det förhållandet att krigsmaterielen skall skötas av värnpliktiga ställer sär- skilda knav på densamma. Detta bör beaktas, såväl då man inom krigsmak- ten själv konstruerar materiel som då man köper redan färdigkonstruerad materiel, i sistnämnda fall särskilt då materielen ursprungligen konstruerats för en krigsmakt av annan karaktär än den svenska.

De egenskaper hos materielen som är särskilt önskvärda för en värnplikts- krigsmakt av svensk typ är dels enkel- het i fråga om inlärning, handhavande, säkerhetsföreskrifter, vård och under- håll, dels ock sådan hållbarhet, att ma- terielen tål att handhas även av oruti- nerad personal. Materielens handhavan- de skall sålunda kunna inläras på rim- lig tid. Materielen måste vara sådan, att den en gång uppövade förmågan att handha materielen med tillräcklig snabbhet och precision kan bibehållas

under tillräckligt lång tid. Däremot kan för handhavande "av mindre delar av materielbeståndet i och för sig ställas krav på noggrant personalurv-al, efter— som ett system med allmän värnplikt ger stora möjligheter vid ett sådant ur- val. Reparationer på materielen bör även vara enkla att utföra; i de fall detta icke kan åstadkommas, bör mate- rielen i sin helhet eller komponenter i den kunna bytas ut.

Det bör i detta sammanhang upp— märksammas att snabb återinlärning vid till exempel repetitionsutbildning eller mobilisering i vissa fall kan un- derlättas väsentligt med enkla medel, exempelvis med korta »bruksanvis- ningar» med bilder fastsatta på mate- rielen eller på emballaget.

Värnpliktsutredningen har funnit att de militära myndigheterna särskilt un— der senare år lagt ned stort arbete på att få fram materiel som fyller de nämn- da anspråken. Detta gäller alla för- svarsgrenar. Ett par exempel från ar- mén belyser utvecklingen.

Stridsvagnsmina m/41 hade tekniskt sett en avancerad konstruktion, som medgav att minan kunde utnyttjas på flera olika sätt. Minans mekanism var emellertid mycket omständlig och oproportionerligt mycket utbildningstid måste ägnas åt inlärning härav. För utläggning och iordningställan- de av minan krävdes 20—25 handgrepp, varav vissa — om de utfördes felaktigt — medförde risker för personalens liv. Denna mina är numera ersatt med en avsevärt enklare mina, som kan användas i huvud— sak på ett enda sätt. Utläggning och iord- ningställande är så förenklade (5—7 hand- grepp) att sedan tillvägagångssättet de- monstrerats särskild övning knappast er— fordras.

Flerta-let av våra stridsvagnar är för när- varande av typ Centurion, som köpts från Storbritannien. Det är en stridsvagn med mycket goda egenskaper. Konstruktionen är emellertid tämligen komplicerad och san- nolikt gjord med förutsättningen att den skall utnyttjas i »stående» förband. Den svenska stridsvagnen »S», som skall ersätta

• Sida 138
•  Original

Centurionstridsvagnen, är konstruerad bland annat med förutsättningen att värn- pliktiga omedelbart efter mobilisering skall kunna använda den med hög effekt. Sär- skild vikt har därför lagts vid att den skall vara lätt att sköta.

Taktiken och krigsorganisationen mås- te i en värnpliktskrigsmakt i fråga om främst de förhållanden som gäller en- skild värnpliktig och de lägsta enheter, där värnpliktigt befäl och reservbefäl skall verka, göras enkla i syfte att de' skall vara lätta att lära och tillämpa.

Det gäller härvidlag att skapa största möjliga enkelhet utan att förbandens stridsvärde därför blir lägre än hos tänkbara motståndare. Det är en svår uppgift att skapa en sådan enkelhet men utredningen bedömer att uppgiften går att lösa. Härvid erfordras bland annat en insats av kvalificerat, freds- tida stabsarbete.

Även i en utpräglad värnpliktskrigs- makt är det dock nödvändigt att på vissa punkter i krigsorganisationen sätta in yrkesmän beroende på att upp- gifterna är särskilt krävande eller på att materielen är särskilt svårskött. Yrkesmännens antal och kompetens bör avpassas från förbandstyp till förhands- typ beroende på vilka uppgifter och vilken utrustning förbanden har. En ytterlighet utgör krigsflygförbanden som helt består av aktiv eller tidigare aktiv personal, en annan av arméns lokalförsvarsförband med uppgifter av statisk natur i vilka förband i regel icke finns någon aktiv personal.

Också då det gällt att skapa största möjliga enkelhet utan att göra avkall på effekten har de militära myndighe- terna nedlagt ett betydande arbete. Föl- jande exempel avseende .arméns och kustartilleriets skjutmetoder belyser tillvägagångssättet.

Vid eldledning kommenderade enligt den tidigare tillämpade metoden eldleda-ren, som var aktiv officer eller reservofficer,

bland annat alla de förändringar & pjäser- nas inriktning som skulle utföras på bat— teriplatsen. Detta system fordrade, att eld- ledaren dels måste beräkna vissa observa- tionsfaktorer innan eld kunde öppnas, dels att han efter varje observation av eldens läge med hjälp av observationsfaktorerna omräknade observationerna till kommando- ord till pjäserna. Numera har eldledarens uppgift förenklats och innebär endast att rapportera målets läge enligt karta samt eldens läge i förhållande till målet. Alia räkneoperationer utförs vid batteriplatsen. Denna förenkling av eldledningen har med- fört att numera även värnpliktiga kan ut- bildas till eldledare.

Det är ofrånkomligt att ändringar i fråga om taktik och krigsorganisation och därmed i fråga om utrustningen måste genomföras tid efter annan med hänsyn till utvecklingens krav. Värn- pliktsutredningen vill emellertid i det- ta sammanhang framhålla betydelsen av att sådana ändringar inskränks till att endast omfatta vad som är ound- gängligen erforderligt. En viss benägen- het har hittills enligt utredningens me- ning gjort sig gällande att genomföra ändringar i organisation, benämningar m. m. även i de fall de direkta vinster som nåtts varit tämligen obetydliga. Exempel härpå är signaltjänstbestäm- melserna. Samtidigt synes ej alltid ha beaktats i tillräcklig utsträckning de olägenheter som dylika ändringar in— nebär för den krigsplacerade värn- pliktiga personalens oc'h reservpersona- lens aktuella krigsduglighet.

Värnpliktsutredningen bedömer att skärpt uppmärksamhet i framtiden mås- te ägnas det nämnda förhållandet. En noggrann bedömning och vägning måste göras från fall till fall av vilka vinster som kan uppnås och av vilka nackde- lar som uppstår. Väsentligt är också att lämplig tidpunkt för ändring väljs med hänsyn till utbildningsve'rksamheten och mobiliseringsbereddka'pen. Änd- Mgarr bör sålunda un möjligt anstå

• Sida 139
•  Original

till omedelbart före den tidpunkt be- rörda förband skall genomföra krigs- förbandsövning.

3. Värnpliktssystemet och den civila delen av samhället

Värnplikten möjliggör en värdefull växelverkan mellan civilt och militärt i fråga om utbildning och erfarenhet. Krigsmakten kan som exemplifierats vid värnpliktsutbildningen i många fall bygga på den värnpliktiges tidigare ci- vila utbildning, både då den är av allmänbildande art och då den är yr- kesutbildning. Möjligheterna härvidlag kommer i vissa avseenden att öka ge- nom det nya, utbyggda skolsystemet. Utnyttjas å andra sidan de under väm- pliktsutbildningen förvärvade kunska- perna senare i det civila livet är detta även av militärt värde, eftersom den värnpliktiges kunnande därigenom hålls vid makt.

Värnplikten medför, att flertalet man- liga medborgare tid efter annan tjänst- gör vid krigsmakten och under värn- pliktstiden i övrigt är knutna till denna genom sin krigsplacering. Genom att krigsmakten på detta sätt direkt berör en stor del av medborgarna blir den en naturlig del av samhället. Ett för— svar byggt på den allmänna värnplikten kan därför -— om det är så utformat att det röner ett positivt gensvar från den enskilde _— bättre än andra system skapa samhörighet mellan den civila delen av samhället och krigsmakten. En krigsmakt byggd på allmän värn- plikt blir också demokratisk i den be- märkelsen att alla yrkesgrupper och sociala skikt där finns representerade såväl bland befäl som meniga. Nu nämnda förhållanden bidrar enligt ut- redningens mening i väsentlig utsträck— ning till att skapa själva grunden för försvarsansträngningarna, nämligen en fast och allmänt utbredd försvarsvilja.

• Sida 140
•  Original

KAPITEL 9

Allmänna riktlinjer för utformningen av den framtida värnpliktsutbildningen

A. Inledning

I de föregående kapitlen har värnplikts- utredningen redovisat en rad utgångs- punkter vid utformningen av ett fram- tida värnpliktssystem, gällande såväl behov som möjligheter.

I detta kapitel uppdrar värnplikts- utredningen med nämnda utgångspunk— ter de allmänna riktlinjer som enligt ut- redningens mening bör vara vägledande vid utformningen av värnpliktssyste- met. Dessa riktlinjer gäller utformning- en av värnpliktsutbildningen som helhet. Riktlinjerna avses bilda grund till de förslag som i avdelningarna IV—VII framläggs rörande värnpliktsutbildning- ens anordnande vid de olika försvars- grenarna.

I kapitel 35 kommer senare att över— siktligt granskas i vilken utsträckning riktlinje-rna kunnat följas i de för de olika försvarsgrenarna utarbetade för- slagen.

Utredningens överväganden görs med utgångspunkt i de förhållanden som kan väntas föreligga omkring år 1971, ex- empelvis i fråga om krigsorganisatio- nens storlek enligt 1963 års försvars- beslut, värnpliktstillgångarna och an- talet gymnasieuthildade värnpliktiga. Vid övervägandena måste emellertid också beaktas att en ny ordning för värnpliktsutbildningen måste vara så- dan att den utan principiell omgestalt-

ning kan anpassas även till utveckling- en efter nämnda tidpunkt.

B. Allmänna överväganden

l. Behov och resurser

Redan av de tidigare översiktliga redo- görelserna för resta krav på värnplikts— utbildningen torde ha framgått, att i åtskilliga hänseenden i framtiden kan förutses större krav på de värnpliktiga än vad som tidigare varit fallet.

Resurserna för att tillgodose nämnda större krav är begränsade. Den för krigsmakten gällande kostnadsramen sätter en gräns. Krigsmaktens tillgångar ifråga om fast anställd personal sätter en annan gräns, främst beträffande in- struktörer för utbildningen. Slutligen har i direktiven för utredningen angivits en ytterligare gräns, då däri anförts att utredningen bör eftersträva att något minska det totala uttaget av tjänstgö- ringsdagar för de värnpliktiga.

Utredningen har följaktligen haft att söka tillgodose de större kraven icke genom att härför avse ytterligare resur- ser utan genom att disponera de nu be- fintliga på ett sätt som, med utgångs— punkti de delvis ändrade förutsättning- arna, på sikt ger större effekt än vad som hittills erhållits.

De hjälpmedel, vartill utredningen härvid i första hand haft att lita, har varit dels ändrad fördelning av den

• Sida 141
•  Original

sammanlagda tjänstgöringsdagsvolymen mellan grundutbildning och repetitions- utbildning, dels den i utredningsdirek- tiven anvisade utvägen att ytterligare differentiera utbildningstidens längd, dels ock att effektivisera utbildningen.

Ändrad fördelning av den sammanlagda tjänstgöringsdagsvolymen mellan grund- utbildning och repetitionsutbildning Av det nu för värnpliktsutbildningen disponerade antalet tjänstgöringsdagar avses sammanlagt för hela krigsmakten omkring 15 procent för repetitionsut- bildning. Andelen är vid armén och kustartilleriet något högre, vid flottan omkring 2 procent (arvseende visst värn- pliktigt befäl och f. d. stamanställd per- sonal) och vid flygvapnet omkring 5 procent.

Beträffande repetitionsutbildningen avser för armén och kustartilleriet de framkomna önskemålen framför allt of- tare återkommande övningar för krigs- förbanden. Det bör för att tillgodose detta önskemål i första hand räknas med en sådan förkortning av den enskilda övningens längd att det sammanlagda antalet tjänstgöringsdagar för repeti- tionsutbildning icke behöver ökas i nå- gon större utsträckning. För flottan dis- poneras för närvarande av det samman- lagda antalet tjänstgöringsd—agar en myc- ket liten andel för repetitionsutbildning. Om överhuvudtaget någon systematisk repetitionsutbildning skall komma till stånd vid flottan, torde därför vara nöd- vändigt att öka denna andel. Det anför- da behöver i och för sig icke innebära att andelen behöver bli densamma som vid armén och kustartilleriet, eftersom bla-nd annat antalet värnpliktiga som grundutbi-ldas vid flottan sannolikt blir större än det antal som med hänsyn till krigsorganisationens behov måste repe- titionsutbildas där. För flygvapnets del är utgångsläget fördelaktigare än vid

flottan, eftersom där för närvarande en något större andel av tjänstgöringsda- garna disponeras för repetitionsutbild- ning. Huruvida denna andel är tillfyl- lest kan icke utan vidare anges; också för flygvapnet gäller härvid att antalet värnpliktiga som grundutbildas sanno— likt blir större än det antal som, med hänsyn till krigsorganisationens behov, måste repetitionsutbildas där.

Ytterligare differentiering av utbild- ningstidens längd En differentiering av utbildningstiden för de värnpliktiga har gammal hävd i det svenska värnpliktssystemet. Som i kapitel 2 redovisats har i tidigare värn- pliktslagar förekommit en differentie- ring efter försvarsgren och truppslag, efter ställning som befäl eller menig och, bland de meniga, efter befattning. I sistnämnda hänseende — som med hänsyn till värnpliktsutredningens för- slag är av särskilt intresse _— infördes exempelvis genom 1914 års värnplikts- lag vid armén en särskild kategori kal- lad underbefäl och fackmän. Uttagning- en av fackmän avsåg att fylla inf-ante- riets behov av kulsprutemanskap, sig- nalister, kommissarier och sjukvårds— män. Enär denna utbildning icke an- sågs kunna inrymmas inom den för hu- vuddelen av de värnpliktiga tillmätta tiden, blev det nödvändigt att ge dessa längre utbildningstid än värnpliktiga i allmänhet. Principen att utmäta längre utbildningstid för denna kategori bibe- hölls till år 1941, då första tjänst-göring- en förlängdes till ett år för det övervä- gande antalet värnpliktiga.

Efter år 1941 har differentieringen inom försvarsgrenarna av utbildnings- tidens sammanlagda längd tagit sikte på endast värnpliktiga uttagna för ut- bildning till befäl eller i specialtjänst, _ vilka värnpliktiga fått en mer eller mindre förlängd utbildningstid avpas-

• Sida 142
•  Original

sad efter olika militära befattningars behov. De värnpliktiga i allmänhet in— om varje försvarsgren har sålunda haft lika' lång sammanlagd utbildningstid. I fråga om den sammanlagda utbildnings- tiden för värnpliktiga tillhörande sam- ma kategori har mellan försvarsgrenar- na förekommit olikheter endast på ett par punkter. Flygvapnets underbefäl har en något kortare sammanlagd ut— bildningstid än övrigt underbefäl. Flot- tans underofficers- och officersvärn- pliktiga har 60 dagar kortare samman- lagd utbildningstid än motsvarande värnpliktiga vid övriga försvarsgrenar. Därjämte har emellertid som nämnts inom ramen för en lika lång samman- lagd utbildningstid grundutbildningen för flertalet värnpliktiga vid flottan och flygvapnet gjorts längre och repetitions— utbildningen — i de fall den förekom- mit — kortare än inom krigsmakten i Övrigt.

I direktiven för värnpliktsutredning- en har en ytterligare differentiering av utbildningstidens längd anvisats såsom en tänkbar utväg att tillgodose angeläg- na nya utbildningsbehov.

Värnpliktsutredningen finner det up- penbart,-att man också i fortsättning- en måste räkna med en differentiering» inom en försvarsgren av den samman- lagda utbildningstidens längd mellan å ena sidan värnpliktiga i'allmänhet och å andra sidan befälsuttagna med flera värnpliktiga av olika slag. Värnplikts- utredningen finner för Sin del intet hin- der föreligga ur principiell synpunkt för att härvid ändra spännvidden mel— lan olika kategorier om så skulle visa—'sig önskvärt med hänsyn till utbildningsbe- hovet. '

Enligt värnpliktsutredningens upp- fattning erbjuder en differentiering inom en försvarsgren av utbildningsti- dens längd inom den stora gruppen

värnpliktiga i allmänhet den väsentliga fördelen att krigsmakten kan kraftsam- la sina resurser till de områden där be— hovet av utbildning bedöms vara störst. Emellertid är också åtskilliga nack— delar förenade med en differentiering av utbildningstiden för de värnpliktiga i allmänhet. Härvid måste skillnad gö- ras mellan å ena sidan befattningar vars behov av tid för grundutbildning i—h-u— vudsak bestämmes av de värnpliktigas eget behov av utbildning och å andra sidan befattningar vars behov av tid för grundutbildning väsentligt påverkas av andra omständigheter, exempelvis in- satsberedskapens upprätthållande eller utbildningen av annan personal — värnpliktig eller fast anställd. Nackdelarna med en differentiering av utbildningstidens längd under grund— utbildningen för sådana värnpliktiga i allmänhet, vars tid för grundutbildning i huvudsak bestäms av de värnpliktigas eget behov av utbildning, ligger främst i följande förhållanden. — Eftersom slutskedet för huvuddelen av alla värn- pliktiga- bör bestå av gemensam för— bandsutbildning, bör utryckningen vara samtidig. Inryckningstidpunkten blir därmed olika för värnpliktiga med oli- ka utbildni—ngstid. Därmed försvåras el— ler omöjliggörs den överföring mellan olika uttagningskategorier och utbild— ningslinjer som för närvarande sker någon månad efter inryckningen med ledning av de erfarenheter och de prov som då har kunnat göras. En dylik överföringsmöjlighet är önskvärd, ef— tersom uppgifterna från inskrivningen aldrig kan bli så noggranna, att varje man undantagslöst kommer på rätt plats redan från början. _— Ett system med ett stort antal inryckningstidpunk— ter försvårar även ett rationellt utnytt— jande av utbildningsorganisationen. Verksamheten före den tidpunkt, då- värnpliktskontingenten efter flera på

• Sida 143
•  Original

varandra följande inryckningar slutli— gen når full styrka, kan lätt bli splitt- rad och ineffektiv. —— På motsvarande sätt kan möjligheterna till en logiskt uppbyggd utbildning med tidigt insatt förbandsutbildning bli försämrade. Om nämligen förbandsutbildningen skall bli tillräckligt lång, så måste specialutbild- ningen koncentreras till den första ti- den när endast vissa värnpliktiga tjänst- gör. Det är därvid risk” att denna ut- bildning därmed ej ger" avsett utbyte. — De angivna nackdelarna begränsas i den mån det är möjligt att koncentre- ra utbildningstiderna till några få ni— våer. Inom varje på så sätt bildad grupp kan överföringar göras. För överfö- ringar mellan grupperna får särskilda regler" utarbetas;

Differentieringen får ses från delvis andra utgångspunkter då det gäller värnpliktiga för vilka grundutbildning— ens längd väsentligt påverkas av andra förhållanden än de värnpliktigas eget behov av utbildning, exempelvis utbild- ningen av annan personal eller insats- beredskapens upprätthållande, och då stundom de värnpliktigas roll i viss mån kan jämföras med arbetskraftens i ett företag. I sådana fall kan det vara lämpligt att låta de värnpliktiga ha en relativt lång tjänstgöring även då de- ras behov av utbildning är förhållande- vis litet. Möjligheterna till differentie- ring kommer härvid i stort sett "att in- skränka sig till den tid som avser de värnpliktigas egen utbildning.

Repetitionsutbildningens sammanlag— da längd beror dels på den enskilda öv- ningens längd, dels på antalet övningar. I fråga om en differentiering av den enskilda övningens längd mellan olika värnpliktiga i allmänhet gör sig i stort sett gällande samma synpunkter som anförts för grundutbildningen. Dock blir någon överföring av värnpliktiga från en utbildningslinje till en annan

knappast aktuell, varigenom de tidiga- re angivna svårigheterna härmed vid en differentiering saknar betydelse. En differentiering av den enskilda övning- ens längd mellan olika grupper värn- pliktiga i allmänhet kan därför enligt utredningens mening i vissa fall va- ra en lämplig utväg. _ Också när det gäller antalet övningar synes en viss differentiering bland de värnplik- tiga i allmänhet genomförbar. En dy- lik skulle kunna utformas exempelvis på sätt skett för vissa befälsvärn- pliktiga genom de särskilda befälsöv- ningarna. —— Genomföres en differen- tiering bland de värnpliktiga i allmän— het inom en" försvarsgren av' både grundutbildningens och repetitionsut- bildningens längd, kommer med all sannolikhet också den sammanlagda ut— bildningstiden att bli differentierad mellan dessa värnpliktiga. Visserligen kunde man tänka sig att värnpliktiga i allmänhet med. lång grundutbildning gavs kort repetitionsutbildning så att deras sammanlagda utbildningstid blev lika lång som för övriga, men förhål- landet tor'de ofta — ehuru ej alltid —— vara det att en värnpliktig som har täm- ligen' lång-grundutbildning också har ett relativt stort behov av repetitionSnt- bildning.

De'n differentiering som hittills skett mellan å ena' sidan värnpliktiga i all— mänhet och å" andra sidan befälsuttag- na värnpliktiga m. fl. har i allmänhet kunnat genomföras utan att de värn- pliktiga som ålagts längre grundat-" bildning därför ansett "sig missgynna- de. Anledningen härtill torde'vara dels att den längre tjänstgöringen” varit för- enad med vissa premier, dels att den medfört en ställning såsom befäl, vil- ken —'- trots” därmed förenat ansvar — uppfattats såsom en positiv faktor. Sistnämnda positivt verkande faktor kan icke i samma utsträckning påräk-

• Sida 144
•  Original

nas vid en differentiering inom grup- pen värnpliktiga i allmänhet. Detta kan skapa vissa psykologiska svårigheter. Utredningen bedömer dock att dessa kan betydligt minskas, om en förlängd tjänstgöring för vissa värnpliktiga i all- mänhet på ett eller annat sätt kompen- seras exempelvis genom ekonomiska förmåner.

Differentiering av den sammanlagda utbildningstidens längd mellan olika försvarsgrenar — d. v. s. olika samman- lagd längd på utbildningstiden för värn- pliktiga som tillhör samma värnplikts- kategori men olika försvarsgrenar — förekommer som nämnts för närvaran- de i någon utsträckning, ehuru icke bland de värnpliktiga i allmänhet. De fördelar som tidigare angivits vara förenade med en differentiering inom en försvarsgren föreligger också vid en differentiering i detta fall. Värnpliktsutredningen kan för sin del icke finna några nackdelar av organisatorisk eller annan art vara förenade härmed. Utredningen anser därför lämpligt att i större utsträck- ning än vad som nu sker differentiera den sammanlagda utbildningstidens längd mellan olika försvarsgrenar, för- utsatt att olikheter i behov av utbild- ningstid eller dylikt kan ge anledning härtill.

2. Grundutbildningens innehåll

Enligt utredningens mening här efter- strävas att innehållsmässigt bygga upp värnpliktsutbildningen kring tre huvud- komponenter, nämligen allmänmilitär utbildning likformig för alla krigsmak- tens värnpliktiga, befattningsutbildning och förbandsutbildning.

Den allmänmilitära utbildningen Den allmänmilitära utbildningen bör, för att tillgodose de ändamål som när- mare angivits under föregående punkt, syfta till att ge den värnpliktige —— oav- sett hans befattning —— dels en ytterli- gare befäst försvarsvilja, dels en fast grund av disciplin och initiativförmåga, dels förmåga att ta hand om sig själv och hjälpa andra under svåra yttre för- hållanden, dels ock förmåga att försva- ra sig själv och den enhet där veder- börande verkar.

För att nå det angivna målet fordras enligt av utredningen gjorda undersök- ningar en utbildning om minst 390 tim— mar. Fördelningen i stort av nämnda 390 timmar på olika slag av utbildning framgår av tabell 9: 2. Den närmare fördelningen framgår av bilaga 3.

Utredningen har vid sina beräkning- ar av behovet av tid för medborgarun- dervisning förutsatt, att en icke oväsent- lig del av denna undervisning meddelas i anslutning till annan utbildning, bland annat såsom kommentarer till dagshän— delserna, och utan att särskild tid där- för här behöver beräknas.

Den ifrågavarande utbildningen för- utsättes komma att i regel fördelas över större delen av grundutbildningen, ehu- ru med tyngdpunkten förlagd till början av denna.

• Sida 161
•  Original

Tabell 9:-2. Behov av tid för allmänmi— litär utbildning, likformig för alla värn- pliktiga inom krigsmakten

" . . Tid Utbildningsområde (i timmar) Allmän soldatutbildning medborgarundervisning (12 t.), soldatundervisning (38 t.), exer- cis (30 t.) .................... 80

Fältutbildning terrängtjånst (46 t.), förläggning (10 t.), skydd (48 t.), fältarbeten ,(22 t.), underhållstjänst (28 t.). . 154

Markslridsulbildning 'vapentjänst (84 t. ), strid (72 t. ). 156

Summa 390

Värnpliktsutredningen finner således att i utbildningsprogrammet för grund- utbildningen av samtliga värnpliktiga inom krigsmakten bör inrymmas så- som ett minimum en likformig allmän- militär utbildning .. av den omfattning som här angivits. .

Utredningen förutsätter i detta sam- manhang att det angivna minimibehovet av allmänmilitär utbildning inrymmes också i utbildningen av all aktiv perso—, nal, även civilmilitär sådan, ävensom att härvid förvärvade färdigheter vidmakt- hålls.

Befattningsutbildningen Befattningsutbildningen _— 'varav delar i det följande i vissa fall betecknas som yrkesutbildning — skall .syfta till att ge den värnpliktige det mått av personlig färdighet, som krävs i den eller de be- fattningar för vilka han. utbildas. För de värnpliktiga som utbildas till befäl utgör den skolmässiga befälsutbildning- en en viktig del av befattningsutbild- ningen.

Vid utformningen av befattningsut- bildningen är en betydelsefull fråga av- vägningen mellan specialisering och

mångsidighet i utbildningen. —— Genom att i stor utsträckning specialisera de värnpliktiga för bestämda befattningar vinnes att grundliga kunskaper i befatt- ningen kan meddelas. Samtidigt ger spe-' cialiseringen, genom att den minskar behovet av utbildningstid, möjligheter till besparingar i olika hänseenden. Med mångsidighet i utbildningen menar ut— redningen att den värnpliktige utbildas, förutom till en bestämd befattning, så att han därjämte hjälpligt kan ersätta kamrater i andra befattningar än den han i första hand utbildats för. En så- dan mångsidighet möjliggör att i strid den för förbandet väsentliga materielen kan betjänas i det längsta trots strids- förluster, vilket gerwförbanden större stridsuthållighet än om personalen är specialiserad. Mångsidighet i utbild— ningen underlättar därjämte i någon mån omplacering av värnpliktiga mel- lan olika förband, exempelvis vid byte av bostadsort, och ger större möjlighe— ter att tillvarata den värnpliktiges u—t— bildning om hans förband undergått or- ganisationsändringar. —— Värnpliktsut- redningen finner sig för sin del som all- män princip böra utgå från att den värnpliktige bör ges sådan mångsidig- het i kunskaper och'färdigheter som" tjä- nar till att öka stridsuthålligheten hos förbandet. '

Med hänsyn härtill bör enligt utred- ningens mening eftersträvas att minska den' nu långt drivna" uppdelningen i utbildningen på olika slag av befatt; ningar. Begränsas denna uppdelning och anpassas befattningsutbildningen: härtill, så ökar nämligen möjligheterna att'i befattningarna krigsplacena värn—' pliktiga med utbildning som svarar mot befattningarna även vid 'de såväl i fred" som* kring nödvändiga omplaceringar— na. ' ' ' . I befattningsutbildningen av befälet bör, i enlighet med vad under föregåen-

• Sida 162
•  Original

de punkt anförts, inrymmas utbildning i mobilisering.

Förbandsutbildningen

Med förbandsutbildning menar utred- ningen utbildning av befäl och meniga i förhand med styrka och sammansätt- ning som så nära som möjligt överens- stämmer med krigsorganisationen. För de värnpliktiga som utbildas till befäl utgör praktiskt förande av förhand av nyss nämnt slag under formella och tillämpade övningar en viktig del av förbandsutbildningen.

Förbandsutbildningen syftar till att ge befäl och meniga vana att lösa de uppgifter som ankommer på dem i de- ras befattningar under hänsynstagande till den verksamhet som i övrigt bedrivs inom förbandet och trots de påfrest- ningar som individen utsätts för i fält. Förbandsutbildningen skall bedrivas så, att det senast vid slutet av grundutbild- ningen är möjligt att med de värnplik- tiga bilda förband som kan lösa sina uppgifter med den snabbhet och preci- sion som erfordras i krig.

Utbildningen av de värnpliktiga kan under stora delar av grundutbildningen, särskilt under den tid då befattningsut- bildningen dominerar utbildningspro- grammet, organiseras efter två olika principer. Den kan antingen organise- ras i pskolor», i vilka värnpliktiga till- hörande samma utbildningslinje eller underavdelning av utbildningslinje sam- manföras till en utbildningsenhet eller i form av förband som liknar krigsor- ganisationens förband och därför sam- mansätts av värnpliktiga tillhörande olika utbildningslinjer. Med den först- nämnda utbildningsorganisationen vin- nes att befattningsutbildningen kan be- drivas organisatoriskt rationellare. Med den andra organisationsformen vinnes, att man fortlöpande under utbildning-

ens gång kan ge de värnpliktiga en vär- defull miljöutbildning inom en fast or- ganisatorisk ram som liknar krigsorga- nisationen. Särskilt för befälsvärnplik- tiga m. fl. är detta av stor betydelse. Bå- da formerna för organisation av grund- utbildningen är nödvändiga, i vart fall för vissa befattningar. Olika meningar kan emellertid råda om hur utpräglad den skolorganiserade utbildningen bör vara och när under utbildningen över- gång till en mer förbandsliknande orga- nisationsform bör ske. Värnpliktsutred- ningen finner för sin del stora pedago— giska fördelar vara förenade med den sistnämnda utbildningsformen. Värn- pliktsutredningen anser sig med hän- syn till det anförda böra eftersträva föl- jande organisatoriska uppbyggnad av de värnpliktigas grundutbildning. Ut- bildningen bör tidigt organiseras så att den i så stor omfattning som möjligt kommer att bedrivas inom ramen för ett fast organiserat förband. Detta bör ske utan att man avvaktar att befattningsut- bildningen slutförs. Inom ramen för denna organisation bör bland annat be- drivas fortsatt befattningsutbildning. Det är å andra sidan klart att värnplik- tiga med särskilt stort behov av befatt- ningsutbildning, exempelvis telegrafis- ter, först på ett tämligen sent stadium av sin utbildning kan överföras till ett fast organiserat förband. Då och då bör det organiserade förbandet öva i en mil- jö som svarar mot förbandets uppgifter i fält. Mot slutet av utbildningen bör över huvud taget ingen skolmässigt organise- rad utbildning bedrivas, utan alla värn- pliktiga bör vara placerade i förhand av nu nämnt slag i befattningar som sva- rar mot deras avsedda krigsbefattning- ar. Värnpliktsutredningen benämner ut- bildningen under sistnämnda skede grundläggande krigsförbandsutbildning (GKU).

• Sida 163
•  Original

I detta sammanhang vill värnpliktsut- redningen framhålla, att förbandsutbild- ningen av de värnpliktiga under grund- utbildning är av största betydelse vid den fortlöpande utbildningen av det ak- tiva befälet. Under förbandsutbildning- en kan nämligen detta befäl ges tämligen talrika tillfällen att föra förband eller fartyg i befattningar motsvarande krigs- placeringarna och därvid tillägna sig rutin härutinnan. Denna rutin är en av den aktiva personalens främsta tillgång- ar, då den skall lösa sina uppgifter i krigsorganisationen och en förutsätt- ning för att den i krigsorganisationen skall kunna åläggas kvalificerade upp- gifter.

I de fall utbildningen av den fast an- ställda personalen kommer att domine- ra utbildningen — såsom fallet i stor utsträckning blir vid flottan, flygvapnet och arméns övningstrupper — får ifrå- gavarande förbandsutbildning i viss mån en särskild karaktär.

3. Grundutbildningens längd

Principer för avvägning av utbildnings- tidens längd Utbildningstidens längd bör — såsom man också hittills sökt att göra _ i första hand bestämmas med hänsyn till vilket mått av utbildning som måste ges den värnpliktige för att denne skall bli krigsanvändbar. Det är dock i vissa fall nödvändigt att ta i anspråk längre tid för att kunna vidmakthålla utbildnings- verksamhet för annan personal — aktiv, reserv och värnpliktig — eller för att kunna upprätthålla insatsberedskap. För de handräckningsvärnpliktiga är behovet av egen utbildning förhållande- vis litet. Såsom hittills bör dessa under huvuddelen av sin tjänstgöring avses för täckande av krigsmaktens behov av arbetskraft. Längden av deras tjänstgö-

163 ring bör därför väsentligen bestämmas av krigsmaktens behov av arbetskraft och av tillgången på värnpliktiga läm— pade för handräckningstjänst.

Utbildningstiderna är redan i nuva- rande system i stor utsträckning diffe- rentierade. Möjligheterna till en ytter- ligare differentiering med hänsyn till olika gruppers behov bör emellertid un- dersökas främst i syfte att utvinna tid för en intensifierad utbildning på såda- na områden där behovet visat sig vara särskilt stort, allt i enlighet med vad som angivits i avsnitt B.

Då det framräknade utbildningsbeho- vet uttryckt i utbildningstimmar skall omsättas i grundutbildningstid är det av betydelse vilket antal tjänstgörings- dagar för vecka som de värnpliktiga skall fullgöra. Värnpliktsutredningen vill därför, närmast mot bakgrund av framkomna önskemål om allmänt in- förande av tjänstgöringsfria lördagar för de värnpliktiga, i det följande när- mare utveckla sin syn härpå.

Även om enligt värnpliktsutredning- ens uppfattning i princip utbildningsbe- hovet bör få bestämma grundutbildning- ens längd, kan det emellertid enligt ut- redningens mening bli nödvändigt att göra visst aVSteg härifrån för att icke av den värnpliktige ta i anspråk alltför mycket av den tid som kunnat användas till civila studier. Redan i nuvarande utbildningssystem har vissa sådana hän- syn tagits, exempelvis beträffande gruppcheferna vid armén. Värnpliktsut- redningen vill i detta hänseende som en riktpunkt för sitt fortsatta arbete upp- ställa att av den värnpliktige under hans militära grundutbildning skall för tjänstgöring som icke sker efter frivil— ligt åtagande tas i anspråk tid inrym- mande högst två studieterminer. Utred- ningen vill framhålla att denna rikt- punkt bör gälla icke blott när grundut-

• Sida 164
•  Original

bildningens längd avvägs utan också och kanske främst vid inpassningen under året av grundutbildningen (jfr punkten 4). Det anförda aktualiserår frågan om uttagningen för utbildning till värnpliktig officer alltjämt skall ske efter frivilligt åtagande.

Utbildningsveckans' längd för de värn- pliktiga under grundutbildningen För närvarande har under grundutbild- ningen vid krigsmakten de värnpliktiga i princip en tjänstgöringstid för ut- bildning om 48 timmar för vecka, för- delade på sex tjänstgöringsdagar. Här- till har kommit tid för vakttjänst och beredskapstjänst, vilken tid fördelats på samtliga veckodagar, även söndagar. Vissa undantag har emellertid gjorts från den nämnda principen att fördela tjänstgöringen på sex" veckodagar. *Vid armén, kustartillerietoch flyg- vapnet har under senare år lördagarna under tre sommarmånader gjorts tjäns- tefria genom förkortning av veckotjänst- göringstiden lned tre timmar Förkort— ningen anses kOmpenserad genom att längre tjänstgöring för vecka än den normala tas ut av de värnpliktiga se-l nare under utbildningsåret i samband med tillämpningsövningar. Motivet för förkortningen torde bland annat vara att bereda den fast anställda persona-' len lediga lördagar

Vid flottan har för 'sjökommenderad personal utbildningen, med bibehållan- de av principen om 48 timmars tjänst-' göringstid för vecka, koncentrerats till fem veckodagar, varvid lördagarna fri- ställts från tjänstgöring för vaktfri per- sonal. Anledningen till koncentrationen är att tjänsten för dessa värnpliktiga normalt innefattar gång till sjöss under två till fyra dygn för vecka samt att på rustade fartyg minst en fjärdedel av .besättningen ständigt skall finnas ombord för vakt- och beredskapstjänst.

I detta sammanhang må även erinras om att utredning pågår rörande fem dagars arbetsvecka i skolan m. 111. En- ligt direktiven för utredningen är en grundläggande utgångspunkt för utred- ningsarbe'tet, 'att skolan, så långt detta är möjligt från—bland annat skolmässigt relevanta synpunkter samt med hänsyn till sociala och samhällsekonomiska för- hållanden, bör anpassa sig efter de änd- rade förhållanden som uppstår i och med att arbetsmarknaden i stort mera allmänt övergår till femdagarsvecka. Som en allmän princip för övervägan- dena bör också gälla att inga rubbning- ar får ske i fråga om målet och slut.— nivån för respektive utbildning eller för de enskilda ämnena.

På den allmänna arbetsmarknaden har under senare år i stor omfattning skett en övergång från sex till fem ar- betsdagar i veckan. Härvid har i regel lördagen blivit arbetsfri. Denna utveck- ling har ägt rum parallellt med att den i allmänna arbetstidslagen angivna längsta veckoarbetstiden sänkts från 48 till 45 timmar..

Fördel) aktiva militära och civilmi— litära personalen gäller sedan år 1962 särskilda arbetstidsbestämmelser. En- ligt dessa utgör arbetstiden 45 timmar för arbetsvecka. Denna arbetstid uttas i regel som veckoarbetstid om vanligen 42 eller i vissa fall 43 timmar jämte ett antal förbandsövningsdygn. Veckoar- betstiden fördelas om möjligt så, att det icke är nödvändigt ta någon befatt- ningshavare i anspråk för arbete mer än fem dagar i veckan. Härvid efter- strävas att för så många som möjligt göra lördagen tjänstefri. På grund av arbetsförhållandena måste emellertid ofta annan dag göras tjänstefri i stället för lördagen. För personal, som'ej är direkt engagerad i utbildningsarbetet, är lördagarna i viss utsträckning tjäns- tefria under sommarhalvåret genom att

• Sida 165
•  Original

2. Repetitionsutbildningssystemets uppbyssnåd ' I 11 I ed n ing

Betydelsen av att krigsförbandet bi— behåller sin stomme av personal oför- ändradnnder perioden mellan två öv— ningar har understrukits i det föregåen- de. Ett system för krigsförbandsövning- ar bör därför så långt möjligt utformas så, att konstruktionen i sig själv icke nödvändiggör omkrigsplaceringar till exempel från personalreserv, vilket bland annat blir fallet om antalet öv- ningar för den värnpliktige icke är rätt avpassat till krigsförbandets övnings- rytm. _

Den personal som är krigsplacerad i ett visst förband bör således bibehållas. i detta, så länge icke åldersskäl, föränd- rad krigsplaceringsbarhet eller flyttning tvingar till omkrigsplacering. Varje gång krigsförbandet skall övas, bör där- för den,personal som ingår i förbandet kunnakallas in. Detta fordrar, att den värnpliktige under hela sin krigsplace- ringstid vid förbandet har samma öv- ningsrytm som detta.

För att fulltaliga krigsförband med säkerhet skall kunna organiseras vid mobilisering och vidmakthållas i krig erfordras en viss personalreserv (jfr bilaga H 1.). Dess storlek bestäms av

• Sida 174
•  Original

ett flertal faktorer. Del av personalre— serven måste vara krigsplacerad — mo- biliseringsreserven —— för att säkerställa full personalstyrka vid mobilisering. Återstoden av personalreserven måste i fred finnas disponibel för de krigspla— cerande myndigheterna. Eljest kan man icke i fred täcka de luckor bland den krigsplacerade personalen som uppstår till följd av dödsfall, nedgruppering, inrikes omflyttning, uppskov med flera orsaker.

Det är i och för sig rimligt att kräva, att personalreserven skall ha samma ut- bildningsnivå som den i befattningar krigsplacerade styrkan. Detta gäller särskilt den del av personalreserven som inkallas vid mobiliseringen för att täcka redan vid denna uppkommande avgångar. Denna. nivå kan nås, om den värnpliktige under hela sin värn- pliktstid inkallas med samma rytm, vare sig han är krigsplacerad i befatt— ning eller ej. För att detta skall kunna genomföras måste emellertid särskilda utbildningsförband organiseras för per- sonalreservens övning. En sådan enhets sammansättning skulle bli helt beroen- de av personalreservens sammansätt- ning vid förbandets truppregistrerings- myndighet. Den viktigaste nackdelen med särskilda förband för personalre- servens övning är, att utbildningsorga- nisationen måste dimensioneras för att utöver krigsförband kunna öva dessa personalreservförband, vars storlek mås- te bli mycket varierande. Med en be- gränsad kapacitet hos utbildningsorga- nisationen kommer den extra belast- ningen att inskränka utbildningsmöj- ligheterna för den i befattningar krigs- placerade styrkan. Förband av detta speciella slag skulle ej heller — till följd av den skiftande personalstyrkan — utan vidare kunna tillgodose det i och för sig angelägna önskemålet om personalersättning med hela förband,

vilket kan bli aktuellt vid kärnvapen- förluster.

Från belastningssynpunkt är ett sy- stem, i vilket den värnpliktige övas endast då han är krigsplacerad i be- fattning betydligt fördelaktigare. Den tid som den värnpliktige är krigspla- cerad i befattning och den tid han står i personalreserv ger därvid utgångs- värdena.

Förutsatt att personalreserven icke övas, bör schematiskt den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet uttryckt i antal övningar multiplicerad med intervallet mellan krigsförbandets övningar mot- svara den tid den värnpliktige är krigs- placerad i befattning. I den mån så icke blir fallet, måste förbanden i fred övas vid varje övningstillfälle med en styrka som är större eller mindre än fältstyr- kan. Resultatet blir ett system som ge- nom sin konstruktion bryter mot prin- cipen om så långt möjligt bibehållen personaluppsättning i krigsförbanden.

Det är, som värnpliktsutredningen utvecklar i annat sammanhang, ange- läget även ur samträningssynpunkt att förbanden övas med en styrka som mot— svarar eller i vart fall icke i större ut— sträckning avviker från förbandens fältstyrka. Vid val av intervall för krigsförbandens övningar måste där- för beaktas att det valda intervallet medger att den övade styrkan har nyss angiven storlek. Detta medför i sin tur att de värnpliktigas övningsskyldighet uttryckt i antal övningar måste uppgå till det värde som svarar mot det valda intervallet.

Det anförda är tillämpligt såväl då den värnpliktige under sin värnplikts- tid är krigsplacerad endast i en typ av förband som då han först är krigs- placerad i en typ av förband, exempel- vis fältförband, och senare i en annan typ, exempelvis" lokalförsvarsförband. I sistnämnda fall måste krigsplacerings-

• Sida 175
•  Original

tid, intervall och övningsskyldighet be- dömas för förbandstyperna var för sig.

Ett system med olika intervall för skilda typer av förband kan åstadkom- mas i ett flertal kombinationer. För att omkrigsplaceringsproblemen ej skall bli för stora bör dock intervallen vara jäm- na multiplar av varandra. Helst bör in- tervallet vara lika stort för alla förband.

Överväganden rörande krigsförbands- övningarnas frekvens

Målet för utbildningen måste som tidi- gare nämnts vara att samtliga i krigsor- ganisationen ingående förband fortlö- pande skall vara krigsanvändbara ome- delbart efter mobilisering. Skall detta mål nås, kan långa uppehåll mellan öv- ningstillfällena icke medges.

Förhållanden som bestämmer beho- vet av övningsfrekvens. Hur långa uppe- håll som kan godtas med bibehållen målsättning för krigsanvändbarheten be- ror bland annat på den omfattning i vil- ken en individ har samma uppgifter i samma förband som vid senaste övnings— tillfälle. Den värnpliktiges möjligheter att verka omedelbart med full effekt i ett nytt förband med nya kamrater är be- gränsade. Först när förbandets medlem- mar känner varandra och varandras egenskaper, vanor och reaktioner före- ligger goda förutsättningar för ett frik- tionsfritt samarbete. Förband och en— skilda är ej heller omedelbart krigsan- vändbara, om uppgifterna förskjutits eller ändrats till följd av förändringar i taktik, organisation, utrustning eller andra skäl. Frekvensen av omkrigspla- ceringar och ändringsfrekvensen är där- för särskilt betydelsefulla faktorer vid bedömningen av vilken täthet i övnings- systemet som är nödvändig.

I övrigt påverkas behovet av övning- ar av förmågan hos förband och enskil- da att vidmakthålla tidigare förvärvade kunskaper och färdigheter ävensom av

de krav som ställs på olika förband och befattningshavare.

Vid bedömningen i det följande av de olika faktorernas inverkan på öv- ningstätheten förutsättes, att varje krigs— förbandsövning ges sådan längd, att man hinner att ge förbandet och dess med- lemmar sådan utbildning och samträ— ning att förbandet fungerar väl före utryckningen.

Utredningen har under punkten 1 framhållit att även om en rad för- ändringar ägnade att förbättra sam- träningen i förbanden genomförs, så kommer likväl med hänsyn till om- krigsplaceringarna att kvarstå ett be- hov av att öva krigsförbanden oftare än vad nu sker vid armén och kustartille- riet. Ur denna synpunkt skulle krävas att intervallen mellan övningarna ej gjordes längre än tre eller fyra år. Vid längre intervall skulle nämligen krigs- förbandet icke hela tiden till minst två tredjedelar bestå av personal som är väl samövad, vilket torde vara en förut- sättning för att förbandet skall vara fullt användbart omedelbart efter mo- bilisering.

Frekvensen av ändringar i taktik, or- ganisation och utrustning är självfallet växlande. Erfarenheter sedan lång tid tillbaka visar emellertid, att genomgri— pande omläggningar av de grundläggan- de taktiska föreskrifterna och av organi- sationen i de normgivande förbanden blir aktuella minst en gång inom varje tioårsperiod. Förändringar av olika slag sker emellertid fortlöpande även om ej alla förband blir berörda. Alla av ut- vecklingen nödvändiggjorda reformer kan nämligen bland annat av arbets- belastningsskäl ej genomföras samtidigt. Tämligen kontinuerligt utfärdas därför nya reglementen och genomförs för de därav berörda förbanden stundom ge- nomgripande omorganisationer även- som tillförs ny materiel. Från denna

• Sida 176
•  Original

synpunkt. vore det-, önskvärt,. att krigs- förbanden inkallades en kort tid varje år för att därmed säkerställa att kunska- per och färdigheter ständigt vore ak- tuella. Det är med hänsyn till de an- givna förhå-llandena uppenbart, att det i varje fall icke längre'är försvarbart att låta intervallet, såsom nu är fallet, omfatta mer än ett halvt årtionde. En förutsättning för övervägandena härvid- lag bör, i anslutning till vad som utred- ningen uttalat i närmast föregående ka- pitel, vara att det allmänt eftersträvas att begränsa frekvensen av nu ifråga— varande ändringar till vad som är helt ofrånkomligt.

_För huvuddelen av de värnpliktiga gäller beträffande kunskaper och färdig- heter att glömskefaktorn, ehuru viktig, icke har en avgörande betydelse. Gene- rellt kan dock sägas att kortare intervall mellan övningstillfällena ger bättre för- utsättningar för att kunskaperna skall kunna bibehållas på avsedd nivå.

För värnpliktiga i vissa befattningar är däremot glömskefaktorn av direkt av- görande betydelse .,och det är påtagligt att, om frekvensfrågan bedöms med ut-. gångspunkt i nämnda faktor, dessa värnpliktiga erfordrar större övnings- frekvens än övriga värnpliktiga. .

Av betydelse för övningsfrekvensen är även arten av de uppgifter som åvilar olika slag av krigsförband. Såsom en principiell utgångspunkt gäller att alla krigsförband skall vara. krigsanvänd-. bara omedelbart efter mobilisering. Att helt kunna fylla detta kräver olika ut- bildningsinsatser vid olika förband. Vid sådana förband som är utrustade med komplicerad materiel eller som har att tillämpa komplicerade förfaringssätt är behovet av återkommande övningar stort särskilt om förbandets uppgifter är sådana att förbandet med full effekt måste kunna verka från första stund. Exempelvis behöver pansarförband,

stnidsfartygsförband och, stridslednings- förband förhållandevis. tätt återkom- mande övningar för att samverkan mel- lan de. många i förbanden ingående komponenterna ständigt skall kunna ske utan omgång. Arten av verksamhe- ten hos andra förband är däremot sådan att något längreintervall skulle kunna godtas. Särskilt gäller dettavissa trans- port- och arbetsförband.

Än mer mångskiftande är kraven på de olika befattningshavarna ikrigsor- ganisationen. I detta sammanhang kan dock sådan befattningsutbildning, som gäller ett begränsat antal befattnings— havare och som icke behöver ske inom krigsförbandets ram, lämnas utanför. Särskild utbildning, till exempel av be- fäl och vissa specialister, kan nämligen genomför-as utan att hela krigsförbandet behöver vara inkallat.

Som sammanfattning och slutsatser av det anförda vill värnpliktsutred— ningen anföra följande.

De fortlöpande personalavgångarn—a i krigsförbanden leder, på sätt visats i det föregående, på få- år till stora föränd- ringar i förbandens personella samman- sättning. Samtidigt anpassas uppgifter, taktik, organisation och utrustning suc- cessivt efter den snabba militära utveck-. lingen. Därtill kommer behovet av upp- repad repetition av de kunskaper och färdigheter, som alltjämt bör hållas ak— tuella. Tillsammans nödvändiggör dessa förhållanden, att krigsförbanden med korta mellanrum måste få tillfälle till repetition, vidareutbildning och för— nyad samträning.

Behovet av övningsfrekvens måste be- dömas med utgångspunkt i det oeftergiv- liga kravet att krigsförbanden inom he- la krigsmakten ständigt skall vara så be- redda, att de efter mobilisering omedel- bart kan användas mot styrkor av stor-

• Sida 177
•  Original

m.aktsstandard. Den tidigare lämnade redovisningen visar, att detta krav kan uppfyllas, endast om förbanden inkal- las väsentligt oftare än vad hittills varit fallet vid armén och kustartilleriet. Från ren krigsberedskapssynpunkt är önske- målet — om man särskilt uppmärksam- mar övningsbehovet för befälet och värnpliktiga i nyckelbefattningar »— att inkallelse sker varje eller vartannat år. De sociala och samhällsekonomiska kon- sekvenserna av inkallelser av hela eller halva krigsorganisationen varje år är emellertid så betydande, att en dylik ordning får anses ogenomförbar om samtidigt grundutbildningen skall vara av ungefär nuvarande storleksordning. Utredningen har därför sökt att finna en lösning som både är praktiskt genom- förbar och samtid-igt icke innebär av— kall på de nödvändiga kraven på för- bandens krigsanvändbarhet.

Utredningen har härvid först över- vägt om förbanden icke skulle med godtagbart resultat kunna övas vart tredje år. Utredningen har kommit till den uppfattningen att ett dylikt system i stort skulle tillgodose utbildningsbeho- ven. Det kan dock ifrågasättas om de mest kvalificerade förbandens behov av förhållandevis tätt återkommande öv- ningar härigenom tillgodoses. Ett öv- ningssystem med treårsintervall är för- hållandevis belastande. Bland annat skulle härvid erfordras att den värnplik- tige fullgjorde sammanlagt sju krigsför- bandsövningar.

Vid bedömningen av repetitionsut- bildningsbehovet måste befälets ut— bildning tillmätas särskild vikt. Befälet utgör ryggraden i krigsförbanden. Det är på befälets förmåga som förbandens funktionsduglighet främst vilar. _— Ett mindre antal meniga värnpliktiga bestri— der befattningar som till sin betydelse för förbandens funktionsduglighet kan likställas med befälsbefattningar. _ Det

viktigaste ledet i befälets utbildning är tillämpningsövningarna med hela krigs— förband. Dessa övningar kan icke er— sättas av annan utbildning. De kan emel- lertid med fördel kompletteras med yt- terligare övningar för enbart befälet i vissa fall också för de värnpliktiga som bckläder de viktigaste menigbefattning- arna i förbanden. Även om sådana öv- ningar främst syftar till att förbereda de berörda värnpliktiga för deras krigs- uppgifter ger de, rätt genomförda, också en samtrimning av den viktigaste per- sonalen i krigsförbanden. Från denna synpunkt kan det _ om en komplette- ring med sådana övningar sker — vara försvarbart att ha en lägre övnings- frekvens än den angivna treårsfrekven- sen. Samtidigt skulle, om vid anord- nande av sådan utbildning de mest kvalificerade förbandens behov i första hand tillgodosågs, också hänsyn kunna tas till att vissa typer av förband som nämnts har större behov än andra av oftare återkommande övningar.

Möjligheterna till olika övningsfre- kvenser vid olika försvarsgrenar. Som tidigare nämnts föreligger ett behov av att samöva icke blott personalen inom ett krigsförband utan även krigsförban- den sinsemellan. Bland annat föreligger härvid behov av att samöva krigsför- band tillhörande olika försvarsgrenar. Hur detta samövningsbehov bör tillgo— doses, beror bland annat på arten av den samverkan som är avsedd att äga rum i krig.

Gäller det samverkan mellan exempel- vis attackflygförband och sjöstridskraf- ter kan man icke vid krigsplanläggning— en regelmässigt räkna med att samver- kan ständigt skall ske mellan ett be- stämt attackflygförband och ett bestämt stridsfartygsförband. Det föreligger i så- dana fall icke något behov av att sam- öva bestämda förband ur olika försvars- grenar med varandra.

• Sida 178
•  Original

I andra fall skall enligt krigsplanlägg- ningen bestämda förband tillhörande olika försvarsgrenar samverka. Som ex- empel på dylik samverkan må anföras följande. Basbataljon ur flygvapnet skall samverka med de värnkompanier och luftvärnsförband som är grupperade till skydd av den flygbas bataljonen betjä- nar. Spärrbataljon ur kustartilleriet skall samverka med de värnkompanier och de cykelskyttebataljoner ur armén, som är grupperade inom spärrbataljo- nens område. Basbataljon ur flottan skall samverka med de värnkompanier som är grupperade till försvar av den marina bas bataljonen betjänar. Rörliga kustartilleribataljoner skall samverka med vissa av armens fältartilleriför- band.

Samverkan mellan förband ur olika försvarsgrenar skall kunna övas under repetitionsutbildningen. I fråga om för krigsfallet planlagd samverkan mel- lan bestämda förband ur olika försvars- grenar är det härvid en förutsättning att de berörda förbanden har samma krigs- förbandsövningsfrekvens eller möjligen att det ena förbandet har dubbelt så stor frekvens som det andra, exempelvis det ena vartannat år, det andra vart fjärde år eller det ena vart tredje år, det andra vart sjätte år.

Enligt värnpliktsutredningens mening är det av stor betydelse, för att den till- lämpade delen av krigsförbandsövning- en skall kunna bedrivas ändamålsen— ligt, att de förband som enligt krigsplan- läggningen mer eller mindre permanent skall samverka i krig också får tillfälle att i fred öva tillsammas. En förutsätt- ning härför är att förbanden har sam- ma övningsfrekvens eller i vart fall öv- ningsfrekvenser som kan förenas. Enligt utredningens mening bör därför vid ut- formandet av repetitionsutbildnings- systemet eftersträvas att låta detta grun-

das på en för samtliga försvarsgrenar gemensam frekvens.

Sambandet mellan krigsförbandsöv- ningarnas frekvens och längd. 1948 års värnpliktskommitté bedömde, att läng- den av en repetitionsövning icke borde understiga 30 dagar, om ett godtagbart utbildningsresultat skulle kunna upp- nås. Utgångspunkten för denna bedöm- ning var, att de värnpliktiga skulle in- kallas till tre krigsförbandsövningar. De utgångsvärden som gäller för en be- dömning av övningarnas längd i ett nytt system är andra.

Om antalet övningar ökar och tids- mellanrummet mellan övningarna såle- des minskar, hinner kunskaper och fär- digheter icke nedgä så långt från en övning till en påföljande som nu sker. Härigenom minskas behovet av repeti— tion vid krigsförbandsövning. Ej heller hinner förändringarna av organisatio- nen m. in. bli så stora som nu. Härvid erfordras mindre tid för kompletteran- de utbildning än eljest. Minskas inter- vallet mellan övningarna och inkallas förbanden mera fulltaliga än vad nu- varande system medger, kommer en större del än nu av förbanden att bestå av tidigare samtränad personal. Det blir då lättare att samträna förbanden på nytt. Samträningen är å andra sidan ock- så beroende av de principer som tilläm- pas för anståndsgivningen; en stor an- ståndsfrekvens gör det önskvärt att mins- ka tidsmellanrummet mellan övningarna. — Nu nämnda förhållanden talar för att övningarna kan göras kortare i ett sy- stem med flera krigsförbandsövningar. Å andra sidan har under senare år som en följd av den tekniska och taktiska utvecklingen tillkommit vissa utbild— ningsbehov. Härigenom minskar möjlig- heterna att reducera den enskilda öv- ningens längd även om övningstillfäl- lena blir flera.

• Sida 179
•  Original

Sambandet mellan å ena sidan an- talet övningar och tidsmellanrummet dem emellan och å andra sidan övning- arnas längd är ej ovillkorligt. Blir öv- ningarna alltför korta, kan nackdelarna av den korta utbildningen vid varje öv- ningstillfälle icke uppvägas av ett stort antal tätt återkommande övningar. Lång utbildning kan än mindre motverka nackdelarna av alltför glesa inkallelser. Strävan är självfallet att få den kom- bination av antal och längd, som säker- ställer ständig krigsanvändbarhet hos förband och enskilda med ett minimum av tjänstgöringsdagar och kostnader.

Tidigare har klarlag'ts dels att de grän- ser som bör ifrågakomma för antalet krigsförbandsövningar är mycket snä- va, dels att övningsfrekvensen bör vara densamma inom hela krigsmakten. Un- dersökningarna i de följande avdelning— arna IV—VII av krigsförbandsövning- arnas längd måste göras med utgångs- punkt i de slutsatser som i detta sam- manhang dragits rörande antalet öv— ningstillfällen och tidsmellanrummet dem emellan. Innan dylika undersök- ningar av övningslängden kan göras, måste emellertid ståndpunkt gemen- samt ha tagits beträffande dels möjlig- heterna att komplettera krigsförbands- övningarna med andra övningar, dels krigsförbandsövningarnas frekvens.

Komplettering av krigsförbandsöv- ningarna med andra övningar. I nuva- rande utbildningssystem är för vissa ty— per av förband i tidsmellanrummet mel- lan två övningar i krigsförband inpassa- de ett ytterligare slag av övning, sär- skild befälsövning. Den särskilda be- fälsövningen innebär, att en differen- tiering av skyldigheten skett så att den personal vars utbildningsbehov bedömts vara störst, nämligen officerare och underofficerare, övas ytterligare. Som ett led i övningarnas anpassning till be-

hovet bör också ses det förhållandet att övningarna i första hand utnyttjas för personal krigsplacerad vid de förband, på vilka i krig de största kraven kommer att ställas.

Värnpliktsutredningen finner en ut- vidgad användning av denna eller lik— nande typ av övning vara ett ändamåls- enligt sätt att tillgodose behoven hos vissa förhand av ofta återkommande övningar för en del befattningshavare utan att samtidigt den för krigsmakten gemensamma krigsförbandsövningsfre- kvensen behöver ökas. Anledningar till att ett större övningsbehov kan före- ligga för personalen vid vissa förband har tidigare redovisats. Härvid har som anledningar bland annat angivits att personalen tillhör ett förband som är utrustat med komplicerad materiel m. 111. eller att den värnpliktige har en sådan befattning att glömskefaktorn har särskilt stor betydelse. Exempel på per- sonal som skulle känna ifrågakomma för dylika övningar är befäl i olika slags förband, stridsvagnsbesättningar i pansarförband och viss staabspersonal i högre staber.

Behovet av dylika övningar påverkas också av den längd krigsförbandsöv- ningarna har och vilken utbildning som medhinns därunder.

Enligt utredningens mening bör be- hovet av övningsfrekvens för krigsför— bandsövningarnas del bedömas med den förutsättningen att krigsförbandsöv- ningarna i många fall skall komplette- ras med mellanliggande övningar för vissa .av förbandens befattningshavare, främst befäl men även andra. Utred- ningen benämner i det följande dylika övningar särskilda övningar.

I sammanhanget bör erinras om att utredningen i det föregående angivit behov föreligga av att för tillgodoseende av mobiliseringsberedskapen införa nå-

• Sida 180
•  Original

gon form av korta mobiliseringsövning- ar. Förekomsten av dylika korta öv- ningar påverkar emellertid enligt ut- redningens mening knapp-ast frågan om krigsförbandsövningarnas frekvens.

Slutsatser i fråga om krigsförbandens övningsfrekvens. I det föregående har angivits att behoven i och för sig kan motivera att förbanden övas varje eller vartannat år men att mindre resurs- krävande lösningar måste sökas. Härvid har övervägts att öva förbanden vart tredje år. Övning vart tredje år skulle för den värnpliktige innebära samman- lagt minst sju krigsförbandsövningar. Samtidigt har angivits att komplette- ring av krigsförbandsövningarna med annan form av övningar kunde ge stör- re möjligheter att välja en lägre övnings- frekvens.

Av ekonomiska och arbetsmarknads- mässiga skäl är det betydelsefullt, om kravet på upprepad samträning av krigsförbanden kan tillgodoses genom något glesare inkallelser av hela krigs- förbanden, kompenserade av desto fasta- re sammansvetsning av den kvalificera- de stommen. Utredningen bedömer, att ett system med fyraårsintervall mellan krigsförbandsövningarna kompletterat, för de mera kvalificerade förbandens del, med särskilda övningar i mitten av varje fyraårsperiod skulle kunna ge samma krigsanvändbarhet som ett ge- nomgående treårssystem utan sådana övningar. Därjämte finner utredningen att för vissa särskilt kvalificerade för- hand — i fråga om vilka utredningen anmält viss tvekan beträffande tre- årsintervallets tillräcklighet __ en dy- lik ordning närmast skulle ge ett bättre resultat än enbart krigsförbandsövning- ar i treårsintervall. För huvuddelen av de värnpliktiga innebär ett system av nu angivet slag en begränsning av tjänst- göringsskyldigheten till fem krigsför- bandsövningar. En mindre del, främst

personal i underofficers- och officers- befattning, skulle därutöver behöva åläggas ett lika stort antal särskilda öv- ningar, d. v. s. fem. Den angivna fre- kvensen för krigsförbandsövningarna medger att förbanden kan övas med en styrka som i påtagligt mindre ut- sträckning än nu avviker från fältstyr- kan.

Följdverkningarna på kostnadssidan och ifråga om belastningen på utbild- ningsorganisationen nödvändiggör emel- lertid yttersta återhållsamhet. Utred- ningen har därför sökt bedöma, om ytterligare begränsningar är möjliga utan avkall på målsättningen för krigs- förbandens funktionsduglighet vid mo- bilisering. Den enda väg som utred- ningen funnit vara framkomlig är att i varje fall under den tid som kan över- blickas så långt möjligt låta de särskil- da övningarna begränsas till i första hand personal vid de förband som har de mest kvalificerade uppgifterna.

Det må slutligen erinras om hur frekvensfrågan lösts i några främmande länder. Av den i bilagan 2 lämnade re- dogörelsen framgår bland annat föl- jande rörande övningsfrekvensen vid de arméförband som sammansätts av yngre värnpliktiga och som torde kun- na jämställas med de svenska fältför- banden. I Schweiz övas förbanden varje år. Den i sådant förband krigsplacerade värnpliktige fullgör åtta övningar under tolv år, (1. v. s. han övas varje eller vartannat år. I Danmark övas krigs- förbanden vart tredje år. Den värn- pliktige fullgör under de närmaste nio åren efter grundutbildningens slut tre sådana övningar, d v. s. också han övas vart tredje år. De schweiziska och danska fältförbanden övas således be- tydligt oftare än de svenska som övas vart sjätte år. Också de enskilda värn— pliktiga övas i dessa fall oftare än

• Sida 181
•  Original

motsvarande svenska värnpliktiga. I Norge är däremot övningsfrekvensen icke fast utan övningarnas omfattning bestäms från år till år.

3. Krigsförbandsövningama

Syfte '

Krigsförh—andsövningarna bör i enlig- het med vad som tidigare anförts syfta till att öva den i ett krigsförband krigs— placerade personalen — aktiv personal-, reservpersonal och värnpliktiga -— en-

• Sida 182
•  Original

skilt och i förband så att förbandet ständigt intill dess det övas på nytt är användbart omedelbart efter mobili- sering.

In tervall. Omfattning I det föregående har uttalats, att det bör eftersträvas att inom hela krigsmakten grunda all repetitionsutbildning på att krigsförbanden genomför sina krigsför- bandsövningar vart fjärde år. För att detta skall kunna genomföras, måste som framgår av det tidigare anförda den värnpliktige vara skyldig fullgöra högst fem krigsförbandsövningar.

Krigsförbandsövningar bör genomfö- ras av alla förband inom krigsmakten. Vissa obetydliga undantag bör emeller- tid kunna förekomma. Sålunda bör krigsförbandsövning icke anordnas för sådana förband där av olika skäl det är ogörligt att i fred öva förbandet på ett meningsfyllt sätt. Det kan också övervägas att av besparingsskäl undan- ta förband som i och för sig borde och skulle kunna övas, men där behovet av övning jämfört med andra övningsbe- hov framstår som mindre.

För närvarande deltar icke all krigs- placerad personal i repetitionsutbild- ningen i krigsförband. Elever vid mili- tärhögskolan deltar sålunda icke i öv- ningarna. Militär och civilmilitär per- sonal på aktiv stat som förenar sin beställning med högre civil tjänst är icke skyldig att delta i repetitionsöv- ningar. Vissa värnpliktiga deltar icke i repetitionsutbildning med sina för- band till följd av att deras tjänstgörings- skyldighet redan är förbrukad. — För att ändamålet med krigsförbandsöv- ningarna skall tillgodoses bör emellertid enligt värnpliktsutredningens mening i övningarna delta all den personal —— aktiv personal, reservpersonal och värn- pliktiga _ som är krigsplacerad vid förbandet. Detta innebär, att verksam-

heten vid militära staber, skolor och förvaltningar måste organiseras så att den aktiva personalen utan undantag kan delta i krigsförbandsövning med det förband vid vilket vederbörande är krigsplacerad. Detta innebär vidare, att personal som förenar militär beställ- ning med högre civil tjänst måste åläg- gas skyldighet att delta i repetitions- utbildning.l Vidare måste tjänstgörings- skyldigheten för den reservanställda personalen fördelas så att tjänstgörings- skyldighet alltid står till förfogande, då det förband vid vilket vederbörande är krigsplacerad skall fullgöra övning. Det inledningsvis anförda innebär slut- ligen att de värnpliktiga som är krigs- placerade vid förbandet bör ha sådan tjänstgöringsskyldighet att de kan tas i anspråk. I det föregående har vidare framhållits att en skärpning av an- ståndsgivningen är önskvärd; också härigenom ökas möjligheterna att vid övning hålla krigsförbanden fulltaliga.

För närvarande inkallas av ekonomis— ka skäl icke de uppskovsvärnpliktiga till fullgörande av repetitionsutbildning. Utredningen räknar med att de upp— skovsvärnpliktiga icke heller i fortsätt- ningen i allmänhet skall engageras i krigsförbandens repetitionsutbildning. Utredningen anser emellertid, att skyl- dighet för den uppskovsvärnpliktige att delta i sådan utbildning i och för sig alltjämt skall föreligga. Utredningen an- ser att denna skyldighet bör utnyttjas i vissa fall för fyllande av vakanser varom ytterligare nedan. Den värnplik- tiges skyldighet att fullgöra repetitions— utbildning bör därjämte få ianspråktas för sådan särskild utbildning av upp- skovsvärnpliktiga, som eventuellt kan bli aktuell (jfr kap. 29).

1 Överbefälhavaren har i skrivelse den 26 mars 1963 hos Kungl. Maj: t hemställt, att bestämmelser i ämnet måtte meddelas. Åren- det är beroende på Kungl. Maj:ts prövning (november 1965).

• Sida 183
•  Original

Med det valda krigsförbandsövnings- systemet kommer genomsnittligt mindre vakanser att föreligga i förbanden än nu. Vakansernas storlek kommer emel- lertid att variera mellan truppregistre- ringsmyndighetern—a beroende på ojämn— heter i fråga om tillgång på värnplik- tiga m. m. För att fylla vissa vakanta be- fattningar bör få tas i anspråk värnplik- tiga som är krigsplacerade vid förband som i enlighet med vad tidigare sagts ej skall inkallas till krigsförbandsövning. Motsvarande bör få ske med uppskovs- värnpliktig om så erfordras för att krigsförbandsövning skall kunna genom- föras på ett ändamålsenligt sätt. Härige- nom kan bland annat undvikas, att för genomförande av krigsförbandsövning vid ett förband måste inkallas värnplik- tig som är krigsplacerad vid annat för- hand och för vilken en omkrigsplacering medför en eller flera konsekvensompla- ceringar. Uppskovsvärnpliktiga krigspla- cerade i civilförsvarets undsättnings- kårer bör dock undantas från inkallelse.

Innehåll

Hittills bedrivna repetitionsövningar i krigsförband vid armén och kustartil— leriet har i regel omfattat följande hu- vudmoment:

1. lnryckning och utrustning. Inryck- ningen och utrustningen har ofta ge- nomförts såsom övning i mobilisering på förbandets mobiliseringsplats.

2. Befattningsutbildning. Denna har omfattat repetition av tidigare inhäm- tade färdigheter samt utbildning på ny- tillkommen materiel.

3. Formell utbildning i förband. Den- na utbildning har omfattat repetition av tidigare inlärda färdigheter och inlä- rande av nytillkomna förfaranden. Den har också omfattat utbildning i sam- verkan med andra förband. Utbildning— en har tagit sikte på förbandets uppträ- dande under de förhållanden som är

mest väsentliga för förbandets verk- samhet.

4. Tillämpad utbildning i förhand. Denna utbildning har helt eller delvis kunnat ske inom ramen för en tilläm- pad övning i högre förband.

5. Avrustning och utryckning. Repetitionsövningen har för officerare, underofficerare och underbefäl före- gåtts av en befälsövning, vilken ägnats åt dels utbildning i taktik, organisation m. m., dels direkta förberedelser för be- fälets medverkan i den efterföljande re- petitionsövningen. Enligt utredningens mening bör krigsförbandsövningarnla byggas upp kring samma huvudmoment som de hittillsvarande repetitionsövningarna i krigsförband jämte därtill direkt anslu- tande befälsövningar. En övning av befälet bör således lik- som i nuvarande system föregå övning- en med hela förbandet. Utredningen fin- ner det ändamålsenligt att i fortsätt- ningen ur systematisk synpunkt be- handla denna inledande övning för be- fälet icke såsom nu sker som en separat, i värnpliktslagen särskilt angiven öv- ning utan som en för befäl förekom- mande förlängning av krigsförbandsöv- ningen. För att det värnpliktiga befälet i krig skall till alla delar kunna bära ansvaret för sin trupp, måste detta befäl också under krigsförbandsövningen bära så- dant ansvar. I enlighet härmed bör det värnpliktiga befälet i framtiden åläggas större ansvar för krigsförbandsövning- ens genomförande. För att möjliggöra detta bör vid utformningen av den in- ledande övningen för befälet eftersträ- vas att låta den del av utbildningen som tar direkt sikte på befälets medverkan i den efterföljande övningen och som avser befälets uppgifter som utbildare och ledare av egen trupp få större ut- rymme än tidigare varit fallet, allt i en-

• Sida 184
•  Original

lighet med de riktlinjer som närmare angivits av 1954 års befälsutredning ( SOU 1959:23, s. 338 f). Huvuddelen av erforderlig taktikutbildning bör lämpligen i stället förläggas till de sär- skilda övningarna.

Vid utformningen av den del av krigs- förbandsövningen, i vilken hela för- bandet deltar, bör enligt utredningens mening framför allt beaktas att utbild- ningen i förhand ges så stor omfatt- ning som möjligt.

I detta sammanhang vill utredningen framhålla den betydelse som ligger däri att krigsförbanden, när huvuddelen av förbandet påbörjar sin krigsförbands- övning, genomgår ett prov avseende för- mågan hos det samlade förbandet. Ett dylikt prov tjänar både som motiva- tion för de värnpliktiga för utbildning- en under den efterföljande övningen och som utgångspunkt för övningsled— ningen när det gäller att mer i detalj anpassa övningens innehåll till trup- pens faktiska utbildningsståndpunkt. På utredningens förslag utförda försök bestyrker det anförda. Proven har i regel kunnat infogas i ordinarie utbild- ningsprogram och har sålunda icke nor- malt erfordrat särskild tid. Utredning- en anser därför, att i krigsförbandsöv- ningarna i princip bör inläggas dylika förbandsprov.

Längd För närvarande är längden på repeti— tionsövningen i regel 30 dagar. Den föregås för officerare, underofficerare och underbefäl av en befälsövning om i regel 10 dagar. Vid flygvapnet kan öv- ningarna vara 15 respektive 5 dagar. Krigsförbandsövningarnas längd bör avpassas efter behovet, varvid i första hand bör tillses att förbandsutbildning i tillräcklig omfattning kan ske men även att kompletterande allmänmilitär utbildning och befattningsutbildning

kan genomföras. En differentiering av övningarnas längd med hänsyn till för- bandets art bör därför eftersträvas.

Genom att Övningarna som nämnts avses skola återkomma oftare än de hittillsvarande repetitionsövningarna bör behovet av repetition minska. För- ändringar av organisation, utrustning och stridsteknik bör härvid bli mindre än nu från en övning till en annan, vil— ket bör minska behovet av komplette— rande utbildning. Eftersom övningarna avses återkomma tätare, bör det därför eftersträvas att minska den enskilda övningens längd.

Eftersom det antal krigsförbandsöv- ningar vari den enskilde värnpliktige har att delta kommer att öka, framstår det också ur sociala synpunkter som angeläget att en sådan förkortning sker. Värnpliktsutredningen anser, att icke för någon värnpliktig i framtiden bör ianspråktas mer än sammanlagt fem vec- kor för varje övning mot för närvarande sex.

För alla värnpliktiga i befälsbefatt- ning skulle en inledande Övning om exempelvis två veckors längd vara önsk- värd. Med hänsyn till de begränsade resurserna i fråga om instruktörsperso- nal m. m. ävensom den knappa till- gången på tjänstgöringsdagar bör emel— lertid enligt utredningens mening i regel en differentiering ske, så att det mest kvalificerade befälet ges längre övning än övrigt befäl. Gjorda försök visar, att utbildningen utan olägenhet kan bedrivas på detta sätt och att även vissa fördelar härigenom erhålls.

Behovet för de värnpliktiga i allmän- het av befattningsutbildning växlar be— roende på olika befattningars sinsemel- lan varierande svårighetsgrad. Värn— pliktiga i allmänhet, som handhar särskilt svårskött materiel behöver läng- re tid för repetition än annan personal. Motsvarande förhållande gäller perso?

• Sida 185
•  Original

nal som under krigsförbandsövning mås- te omskolas till ny befattning. Av de skäl som utredningen anfört under av- snitt B bör därför en differentiering av längden på krigsförbandsövningen ef- tersträvas i syfte att ge personal med behov av längre befattningsutbildning än genomsnittet längre krigsförbands- övning än övriga. Värnpliktsutredning— en vill i detta sammanhang understryka att det förhållandet att en värnpliktig har behov av lång utbildningstid under grundutbildningen icke i och för sig betyder att just han också har behov av längre repetitionsutbildning.

För närvarande måste kompanichef och kvartermästare samt sådan perso- nal som skall tjänstgöra som materiel- redogörare få sin repetitionsövning senarelagd en eller två dagar i förhål- lande till förbandet i övrigt för att under en eller två dagar efter förbandets ut- ryckning avveckla verksamheten. Det är emellertid icke ändamålsenligt att sådan personal inrycker till övningen efter övrig befälspersonal. Därför bör kompanichef, kvartermästare och befäl som utsetts som materielredogörare efter prövning av behovet i det särskilda fal- let kunna i samband med inkallelsen åläggas av truppregistreringsmyndighe- ten att kvarstanna i tjänst högst två da- gar efter krigsförbandets utryckning för att slutföra avvecklingen av övningen.

Krigsförbandsövningarnas längd mås- te a—vvägas efter ett bedömt genomsnitts- behov för olika typer av förband. Vid sådana större tillämpningsövningar el- ler eljest då för vissa förband ifråga- kommer tidskrävande transporter bör vid sådana förband övningen för de Värnpliktiga i förbandet som har den kortaste övningslängden kunna för- längas högst tre dagar för att den egent- liga utbildningstiden till följd av trans- porterna ej skall beskäras alltför myc- ket. Härigenom kan övningarna gene-

rellt göras kortare än som eljest varit möjligt.

För att bland annat begränsa till minsta möjliga det bortfall av arbets- kraft för näringslivet som krigsför- bandsövningarna medför anser utred- ningen att det bör eftersträvas att i så stor utsträckning som möjligt bestäm- ma krigsförbandsövnings längd till i stort sett jämna veckor och att låta in- oeh utryckning ske i början respektive slutet av en vecka. Arbetsmarknadssty- relsen har bedömt en sådan ordning lämplig. Skulle de tillgängliga utbild- ningsveckorna utnyttjas till det yttersta, borde in- och utryckning ske på sönda- gar. Att söndagar utnyttjas på sådant sätt har hittills förekommit. Utredningen räknar emellertid med att, i all synner- het vid en intensifiering av repetitions- utbildningsverksamheten, det icke är rimligt att härvid systematiskt ta i an- språk söndagarna ej minst med hänsyn till arbetsförhållandena för den yrkes- anställda militära, civilmilitära och ci— vil-a personalen av olika slag. I enlig- het härmed har räknats med att in- ryckning i de flesta fall bör ske en mån- dag och utryckningen en lördag. Öv- ningslängden blir därför i princip 4, 11, 18, 25 eller 32 dagar, exklusive in- och utryckningsdagar. Det bör emeller- tid understrykas att en sådan anpass- ning att in- och utryckning alltid skall ske på bestämda veckodagar knappast låter sig genomföras generellt, eftersom ofta vissa förband kan behöva ha sina övningar inbördes förskjutna en eller ett par dagar med hänsyn till olikheter i transporttider och materielvårdsbe- hov.

4. De särskilda övningarna De särskilda övningarna bör som tidi- gare nämnts kunna ges olika inriktning och härvid avse antingen befälet —

• Sida 186
•  Original

främst underofficerare och officerare — eller huvuddelen av personalen i ett viktigare förband eller underavdelning därav.

Syfte

De särskilda övningarna bör vara ett komplement till krigsförbandsövningar- na.

Särskild övning inriktad på utbild- ning av befälet bör syfta till att hos det viktigare befälet vid de förband på vilka de största kraven ställs vidmakt- hålla och vidareutveckla förmågan att leda förbanden på ett taktiskt och stridstekniskt riktigt sätt och att om- sätta detta kunnande i entydiga order.

Särskild övning inriktad på utbild- ning av huvuddelen av personalen i ett förband eller underavdelning därav hör i första hand syfta till att vid vissa förband samträna den vikti- gare personalen — befäl och meniga _ i stridstekniskt handhavande av mate- rielen. Den bör förekomma för sådana förband som har så komplicerad strids- teknik (eller däremot svarande verk- samhet) och sådan teknisk utrustning att det icke är tillräckligt att till den kompletterande utbildningen inkalla en- bart det viktigare befälet.

Inlervall. Omfattning Intervallet för de särskilda övningarna bör, i förekommande fall, vara samma som för krigsförbandsövningarna d. v. s. även de särskilda övningarna bör för förbandens del infalla vart fjärde år. De bör så långt möjligt förläggas till tiden mitt emellan förbandets krigsför- bandsövningar. För att detta skall kun- na genomföras, måste som framgår av det tidigare anförda den värnpliktige vara skyldig fullgöra högst fem särskil— da övningar, varvid dock åläggandet kan begränsas om den värnpliktige icke under hela sin värnpliktstid avses vara

krigsplacerad i förband som skall full- göra särskild övning.

De särskilda övningarna bör, såsom nu sker med de särskilda befälsövning- arna, genomföras inom krigsförbandets ram.

Särskild övning i form av särskild förbandsövning bedöms innebära en avsevärd merbelastning på utbildnings- organisationen. Det bör därför efter- strävas att begränsa dess användning till ett tämligen litet antal, särskilt be- tydelsefulla förband. För de flesta för- band, för vilka övning utöver krigsför- bandsövningarna erfordras, bör därför räknas med att övningen sker — unge- fär såsom hittills vid .armén och kust- artilleriet —— i form av särskild befäls- övning.

Vad utredningen under punkten 3 an- fört om nödvändigheten av att all vid förbandet krigsplacerad personal deltar i krigsförbandsövningarna är tillämp- ligt på de särskilda övningarna beträf- fande personal, krigsplacerad i de be- fattningar som berörs av sådana övning- ar.

Innehåll Utbildningen vid hittills bedrivna sär- skilda befälsövningar har i första hand avsett förbandets mobilisering, kon- centrering samt strid och övrig verk- samhet i anslutning till den taktiska huvuduppgiften. Vidare har ingått ut- bildning i personlig färdighet på till- delat vapen och skyddsutrustning. Öv- ningarna har genomförts främst i form av kaderövningar, d. v. 5. utan trupp. Enligt värnpliktsutredningens mening bör de framtida särskilda övningar som är inriktade på utbildningen av befä- let ges en motsvarande uppläggning. För de särskilda övningar — utan motsvarighet i nuvarande utbildnings- system — som är inriktade på utbild- ningen av huvuddelen av personalen i

• Sida 187
•  Original

ett viktigare förband eller underavdel- ning därav bör enligt värnpliktsutred- ningens mening eftersträvas följande ut- bildningsinnehåll. Utbildningen bör i första hand omfatta övning av den per- sonliga färdigheten och av personalens samverkan inom förbandets underav- delningar så att förbandets väsentligaste delar är väl samövade för sin uppgift. Utbildningen bör vidare avse grunder- na för samverkan med förhand av annat slag; praktisk övning härvidlag torde ej medhinnas. — All verksamhet som icke har direkt samband med huvud- uppgiften måste inskränkas så långt som möjligt. Sålunda bör förberedelser vara vidtagna för att snabbt lämna ut utbildningsmaterielen på den plats där utbildningen skall ske; mobiliserings- övning kan därför i regel ej anordnas. Vid stabs- och sambandsförband kan krävas att i förväg utbyggts stabsplatser, trådförbindelser m. m. Rengöring av materiel vid avrustningen torde endast till en del kunna medhinnas av det in- kallade förbandets personal. Rengöring m. ni. måste därför i regel till en del ut- föras av annan personal, främst civil ar- betskraft och handräckningsvärnplikti— ga. Följaktligen kräver ifrågavarande särskilda övningar proportionsvis större serviceorganisation än krigsförbandsöv- ningar.

För sådan personal som deltar i sär— skild övning och som har speciella upp- gifter i mobiliseringsarbetct bör under övningen också ske genomgång av per- sonalens ifrågavarande uppgifter (jfr även närmast följande punkt).

Längd De nuvarande särskilda befälsövning- arna har en längd av 15 dagar.

Det synes böra eftersträvas att anpassa längden av den särskilda övningen ef- ter behovet. En differentiering av öv—

ningens längd med hänsyn till förban- dets art kan därför bli aktuell.

Övningen bör som nämnts i större ut- sträckning än krigsförbandsövningen bygga på förberedelser från den utbil- dande myndighetens sida. Verksamhe- ten bör därför genast kunna bedrivas i full omfattning. Med hänsyn härtill och med hänsyn till att endast personal med kvalificerade eller tämligen kvali— ficerade uppgifter deltar, bör övningen vara av samma längd för all deltagan- de personal vid ett förband.

Genom att både krigsförbandsövning- arna och de särskilda övningarna åter- kommer oftare bör, av samma skäl som anförts beträffande krigsförbandsöv— ningarna, det vara möjligt att minska den enskilda övningens längd. Enligt utredningens mening bör övningen ha en längd av högst omkring två veckor. För att kunna anpassas till den under punkten 3 nämnda veckorytmen bör härvid övningarna om möjligt ges en längd av antingen fyra eller elva dagar.

1. Inledning

Värnpliktsutredningen har, efter redo- visning av direktiven för utredningen, i betänkandets avdelning II redogjort för vissa i huvudsak givna omständig- heter av betydelse för värnpliktsutbild— ningen,'såsom krigets ändrade karak- tär, gällande försvarsbeslut, krigsmak- tens personal, utvecklingen på skolans och arbetsmarknadens områden m. m. samt anfört synpunkter på hur dessa omständigheter kan inverka på utbild- ningens utformning. Utgående bland annat härifrån har värnpliktsutredning- en vidare i avdelning III angivit vissa allmänna riktlinjer som bör eftersträvas att följa vid utformningen av värnplikts— utbildningen vid de olika försvarsgre- narna.

Utöver de angivna förutsättningarna för värnpliktsutbildningens ordnande, vilka i allt väsentligt är gemensamma för hela krigsmakten, föreligger för de olika försvarsgrenarna förutsättningar som följer av försvarsgrenens särskilda uppgifter i krig och fred samt dess orga- nisation härför.

I detta kapitel kommer -— efter en re- dovisning av arméns uppgifter och or- ganisation sådana dessa med utgångs- punkt i nu gällande försvarsbeslut kan beräknas föreligga omkring år 1971 — det nuvarande utbildningssystemet vid armén att beskrivas och granskas mot bakgrund av de i avdelning III angivna allmänna riktlinjerna.

2. Arméns uppgifter

Arméstridskrafternas huvuduppgift i krig är att i samverkan med stridskrafter ur övriga försvarsgrenar avvärja inva- sion. Avvärjning av invasion skall i första hand förberedas inom de mest sannolika invasionsområdena. Inom öv- riga delar av landet försvaras hamnar och landstigningsplatser," marina baser och flygbaser samt andra för totalför- svaret betydelsefulla platser och anlägg- ningar. Ytterligare stridskrafter skall snabbt kunna tillföras dessa områden. Arméns uppgifter i fred är att förse krigsorganisationens enheter med utbil- dad personal —— fast anställd och värn- pliktig —— och med erforderlig materiel. En ytterligare uppgift är att förbereda och genomföra mobilisering av krigs— organisationens enheter och att avlämna dessa till de militära myndigheter som leder operationerna. Dessutom skall upprätthållas en viss insatsberedskap.

3. Organisationen Krigsorgan isationen

Fältförband. För kvalificerade anfalls— uppgifter erfordras förband med stor eldkraft och rörlighet. Kraven på per- sonalens fysiska styrka och uthållighet är särskilt stora vid dessa förband och de bör därför huvudsakligen bestå av unga värnpliktiga.

Utöver de egentliga anfallsstyrkorna

• Sida 198
•  Original

behövs förband som lämnar anfalls- styrkorna understöd i fråga om eld, fältarbeten, underhåll, samband o. s. v. De behöver ha en kvalitet som svarar mot anfallsstyrkornas. Detta innebär bland annat, att de värnpliktiga icke får ha för hög ålder.

Nämnda slag av förband betecknas fältförband.

De viktigaste fältförbanden utgörs av brigaderna. Dessa kan komma att upp- träda under mycket skiftande terräng- och klimatförhållanden. Operationer måste kunna genomföras i områden som i huvudsak består av småbruten terräng, där en motståndares pansarstyrkor har svårt att göra sig gällande, men även i öppen terräng, vilket ställer krav på att organisation och utrustning är av- passad för strid mot mekaniserade för- hand i sådan terräng. I Övre Norrland kan strid i vägfattig terräng samt i stort snödjup bli aktuell vilket kräver förband med speciell organisation och utrustning. De olika betingelser under vilka brigaderna i första hand kan komma att uppträda har föranlett att tre typer av brigader skapats, nämligen infanteri-, pansar— och norrlandsbri- gader.

Infanteribrigaden och norrlandsbri— gaden består bland annat av skytteba- taljoner, artilleridivision, ingenjörbatal- jon och underhållsbataljon. Norrlands- brigaden är utrustad med bandvagnar. Båda brigadtyperna skall, för lösande av vissa anfallsuppgifter, kunna för- stärkas med stridsvagnar. — Skytteba- taljonen består bland annat av skytte- kompanier och granatkastarkompani. Dess styrka utgör omkring 1 000 man.

Pansarbrigaden består bland annat av pansarbataljoner, artillerid-ivision, ingenjörbatarljon och underhållsbatal- jon. Kärnan i pansarbrigaden utgörs av stridsvagnar. Skyttetruppen transporte- ras i pansarbanvdvagnar. _ Pansarbatal-

jonen består bland annat av strids— vagnskompanier, pansarskyttekompan-i- er och pansarbatteri. Dess styrka utgör omkring 1 000 man.

Lokalförsvarsförband. I gräns- och kustområden liksom inom riket i övrigt finns ett stort antal viktiga platser, som måste försvaras. Sådana platser kan lik— som hittills vara förstahandsmål för en angripare vid överraskande anfall. Det är därför viktigt, att förband som avses för försvar av dessa platser snabbt kan göras stridsberedda. Kravet på förmåga till snabb mobilisering, möjliggjord bland annat av utpräglat lokal rekry- tering, är därför högt. För dylika upp- gifter avses även i framtiden förband organiserade och utrustade enbart för till en viss plats bunden försvarsstrid. Dessa förband benämns värnförband. Vid Värnförbanden behöver personalen icke ha så hög fysisk spänst som vid övriga förband. För dessa avses därför liksom hittills främst äldre värnplik- tiga.

Värnförbanden är avsedda för försvar av hamnar, av kuststräckor särskilt lämpade för landstigning, av marina baser och av flygfält, av gränsövergång- ar och av viktiga trafikknutpunkter. I försvarsuppgiften ingår även att för- banden i mindre avdelningar skall kun- na utföra motstötar, exempelvis för att återta stridsställning som tidigare ut- rymts. Förbandens organisation och ut- rustning är avpassad från fall till fall med hänsyn till uppgifterna. Värnför- banden består huvudsakligen av skytte- och kulspruteförband samt värnkanon— grupper. Värnförbanden är utrustade för försvar även mot en pansrad mot— ståndare. De grupperas i befästningar som så långt möjligt utbyggs i fred. Värnförbanden är i huvudsak organise- rade som värnkompanier.

För att värnförbandens försvar skall kunna ges tillräcklig hållfasthet finns

• Sida 199
•  Original

förband, som kan omgrupperas mellan olika områden för att snabbt förstärka försvaret och aktivt _— bland annat genom begränsade anfall — medverka till att fiendens anfallskraft bryts. Vid fältförbandens strid förekommer även uppgifter av mindre offensiv karaktär. För uppgifter av denna art, som främst omfattar försvarsstrid men också kräver anfall av begränsad omfattning, avses i första hand förband, som exempelvis i fråga om utrustningen har en kvalitet mellan värnförband och fältförband och som kan omgrupperas med egna me- del. För sådana uppgifter avsedda för- band benäms cykelskytteförband.

Cykelskytteförbanden är i regel or- ganiserade i cykelskyttebataljoner. Va- penutrustningen är i det närmaste av samma kvalitet som vid skyttebataljon i infanteribrigad. Granauteldkraften i cy— kelskyttebataljonen är dock mindre, vilket gör att bataljonen kan lösa endast begränsade anfallsuppgifter. Bataljonen har god rörlighet.

Härutöver finns fasta och rörliga bat- terier, luftvärn, fältarbetsförband samt sambands- och underhållsförband av en kvalitet som svarar mot den hos värn- förbanden och cykelskytteförbanden.

Värnförband, cykelskytteförband samt sistnämnda slag av förband benämns lokalförsvarsförband.

Elappförband. Fält- och lokalförsvars- förbanden inrymmer underhållsförband, som medför förnödenheter m. m. sva- rande mot ett förstahandsbehov. Dessa förband är i sin tur hänvisade till un- derhållsförband med större kapacitet _— etappförband. Dessa avses liksom hittills bestå av äldre värnpliktiga som överförts från fältförband och omskolats under krigsförbandsövning för sin nya uppgift.

Etappförbanden är sammanhållna i bataljoner, som har en organisation av— passad för underhåll av en till två bri-

gader. De kan omgrupperas med egna medel.

Hemvärn. Transportteknikens utveck— ling ökar, som tidigare nämnts, sanno- likheten för samtidiga anfall över stora områden. På grund härav krävs bland annat, att bevakning organiseras över så stor del av landets yta som möjligt. I denna ytbevakning behövs medverkan av hemvärn. Genom att hemvärnet kan träda i funktion med mycket kort var- sel — några timmar — är det möjligt att även vid överraskande anfall med hemvärnets hjälp skapa ett skydd för mobilisering m. m.

Depåförband. Depåförband är för— hand särskilt organiserade för personal- ersättning.

4. Nuvarande utbildningssystem De värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet för utbildning

Värnpliktiga i allmänhet tilldelade ar- mén'är enligt värnpliktslagen skyldiga

tjänstgöra 394 dagar, att fullgöras med en första tjänstgöring om 304 dagar samt tre- repetitionsövningar envar om 30 dagar. Värnpliktiga uttagna för un- derbefälsutbildning och tilldelade ar- mén är enligt värnpliktslagen skyldiga tjänstgöra 444 dagar, att fullgöras med en första tjänstgöring om 324 dagar samt tre repetitionsövningar envar om 30 dagar. Värnpliktiga uttagna för un- derofficersutbildning och tilldelade ar- mén är enligt värnpliktslagen skyldiga- fullgöra en första tjänstgöring och en fortsatt tjänstgöring om sammanlagt högst 450 dagar samt tre repetitionsöv- ningar envar om 30 dagar. De som ut- tagits för utbildning till värnpliktiga officerare är skyldiga att härutöver full- göra ytterligare fortsatt tjänstgöring om högst 180 dagar; uttagning för ut- bildning härtill må ske endast efter de värnpliktigas medgivande.

Enligt värnpliktslagen gäller härut- över för armén tilldelade värnpliktiga i fråga om befälsövningar följande. —— Värnpliktiga som genomgått befälsut- bildning eller utan att ha genomgått sådan utbildning, krigsplacerats såsom befäl må enligt de närmare bestämmel- ser Konungen meddelar kunna åläggas att, utöver ovan nämnd tjänstgöring i anslutning till dem åliggande repeti- tionsövning fullgöra befälsövning omfat- tande tio dagar. — Värnpliktiga, vilka genomgått underofficers- eller officers- utbildning eller, utan att ha genomgått sådan utbildning, krigsplacerats såsom underofficerare eller officerare, må en- ligt de närmare bestämmelser Konungen meddelar kunna åläggas att utöver nyss- nämnda befälsövningar fullgöra två särskilda befälsövningar, envar om 15 dagar.

Värnpliktiga uttagna för utbildning i specialtjänstär skyldiga fullgöra soldat- och befälsutbildning, fackutbildning och" facktjänstgöring under 394 dagar samt

• Sida 202
•  Original

fortsatt tjänstgöring under högst 146 dagar.

Konungen äger förordna om minsk- ning av tiden för tjänstgöringen i vissa fall. Härvid må tjänstgöringstiden _— dock icke tid för repetitionsövningar och befälsövningar — förkortas med högst sju dagar. Härutöver må bland annat tiden för första tjänstgöringen vid armén för underbefälsuttagna värn- pliktiga förkortas med högst sju dagar.

De angivna bestämmelserna har till— lämpats på följande sätt.

Det i lagen angivna högsta antalet tjänstgöringsdagar för underofficers- och officersutbildning har i princip helt tagits i anspråk.

Grundutbildningen har i vissa fall förkortats med någon eller några dagar för att vinna bättre anpassning av tjänst- göringstiden till kalendern. Tjänstgö- ringstiden för underbefälsuttagna har förkortats med högst sju dagar för att möjliggöra för värnpliktig att avlägga studentexamen i maj före grundutbild- ningens påbörjande; förkortningen har för utbildningens del avbalanserats ge- nom att det i utbildningstiden ingåen- de övningsuppehållet för dessa värn— pliktiga gjorts kortare.

För tillämpningen av bestämmelserna med avseende på handräckningsvärn- pliktiga och värnpliktiga uttagna för ut- bildning i specialtjänst liksom också i fråga om dessa värnpliktigas utbildning i övrigt torde få hänvisas till kapitel 29. I återstoden av avdelning IV be- handlas därför dessa värnpliktigas för- hållanden icke alls eller endast i för sammanhanget nödvändig omfattning.

Grundutbildningen

Grundutbildningens mål är allmänt att hos den värnpliktige skapa ansvars- känsla och självdisciplin samt en sådan psykisk och fysisk motståndskraft som

ger den värnpliktige förutsättningar att uthärda påfrestningarna under krig och vid övningar under krigsliknande för- hållanden.

I fråga om befattningsutbildning gäl- ler att den värnpliktige skall bibringas sådan färdighet i avsedd befattning att han kan krigsplaceras i denna efter grundutbildningens slut.

I fråga om förbandsutbildning gäller bland annat att förbanden skall uppnå god färdighet i plutons och kompanis uppträdande och strid under vanligen förekommande lägen, samt god färdig- het i bataljons marsch, förläggning, gruppering och anfall under snabba lä- gen. Ytterligare utbildning i bataljon och brigad sker enligt bestämmelser, som årligen utfärdas av chefen för ar- mén och av militärbefälhavare. Det nu anförda gäller framför allt infanteriet och pansartrupperna.

Inpassningen under året av grundut- bildningen framgår av bild 10:1.

Vid arméns huvuddel sker, som fram- går av bilden, inryckningen till grund— utbildningen under våren eller sonl- maren. Denna inpassning är vald för att ge lämpligaste klimatförhållandena un- der utbildningen. Förutsättningarna för att genomföra den inledande delen av utbildningen på kortaste tid och med bästa resultat är störst under sommaren. Under hösten sedan skörden är intagen och under vintern då marken är tjälad, är det i viss utsträckning möjligt att för förbandsutbildningen som då upptar största delen av tiden disponera mark utanför de militära övnings- och skjut- fälten. De värnpliktiga får med denna inpassning efter hand vänja sig vid ett allt hårdare klimat. Vinterutbildning enskilt och i förband kan genomföras då de värnpliktiga uppnått tillräcklig kondition och härdning genom före- gående utbildning. Utryckning sker i huvuddelen av landet före tjällossnings-

• Sida 203
•  Original

. ANTAL ' . _KATEGORI WR ÅR 1 AR 2. ARE) ARM€NS uuvuoueu _ .. lil vaanmxncm | ALLMAN— [5 29,5 HET 501 ; ugDERBEFÄLsunAeN/t . VARNPuxnch 4.511 - unoiaomcuwmem VAENPLIKTNJA 450 * OFFICERSUTTAbNA vÄRNPLtKTleA 150'1l0 blijNDRE DELÅV una: ljj VARNPumeA | ALLMÄN— Alternativt HET 504 UQDERBEFÄLsuuAaNA VARNPUKTIGA 324 ). uaoznomcewmwt _Alternativt) VAENPLIKTIGA 450 . ongcensunAw ”50, VARNPLIKTIGA | 30

1 Kan förkortas till 317 dagar, varvid motsvarande minskning sker av övningsuppehåll. 2 Härutöver kan kadettskola med delad sommarlinje förekomma.

Anm. 1. För mindre grupper värnpliktiga kan förekomma annan inpassning. 2. In- och utryckningstidpunkterna varierar något från år till år.

periodens början, vilket gör att utbild- ningen i regel kan avslutas med till— lämpningsövning där de värnpliktigas förmåga att uppträda enskilt och i för- band kan utsättas för ett fullständigt

prov. För en mindre del av armén _— vissa övningstrupper m. m. -— tillämpas en annan inpassning. Behovet av övnings— trupp för arme'ns centrala skolor är störst under sommaren. Övningstrupper- na måste då kunna genomföra övningar i förhand. Detta leder till att flertalet övningstrupper måste rycka in på sen- hösten med utryckning på sensom— maren påföljande år. Dessa förband utgör samtidigt beredskapsstyrkor un— der sommaren då arméns huvuddel be- finner sig i det inledande skedet av ut- bildningen. För att tillgodose ytterli- gare behov av beredskapsförband är

några förband exempelvis på Gotland utöver övningstrupperna inordnade i denna rytm. Andra tider förekommer för smärre styrkor. De redovisas icke här.

Grundutbildningen för huvuddelen av värnpliktskontingenten är indelad i fy- ra skeden. Skedena har följande inne- håll; angivna tider avser värnpliktiga i allmänhet.

Första skedet som omfattar fem vec— kor och pågår till midsommar är ett militärt allmänbildningsskede. Kondi- tionsträningen börjar. Grunderna för användning av eldhandvapen lärs ut liksom även skydd mot fiendens eld.

Från och med andra skedet, som på- går 15 veckor och avslutas i mitten av oktober, uppdelas soldaterna på olika utbildningslinjer. Värnpliktiga uttagna för befälsutbildning påbörjar den egent-

• Sida 204
•  Original

liga befälsutbildningen.- Den enskilde soldatens stridsutbildning fullföljs. För- bandsutbildningen börjar.

Under tredje skedet, som omfattar tio veckor och slutar strax före jul, be- drivs främst förbandsutbildning. För— band upp till kompani och i vissa fall bataljon samövas. Förmågan att upp- träda i mörker uppövas. Där väderleks- förhållandena så medger, påbörjas vin— terutbildningen.

Under fjärde skedet, som omfattar de återstående 13 veckorna till utryck- ningen för åldersklassens huvuddel, äg- nas större delen av tiden åt utbildning av kompani och större förband samt åt vinterutbildning. Utbildningen i sam- verkan mellan'infanteri- och pansarför-. band fullföljs. Övningar i skyttetörbands samverkan med tunga granatkastarför- hand och artilleri äger rum, främst i

form av förbandsutbildning med skarp ammunition _— stridsskjutning. Under senare delen av skedet genomförs i re- gel en fälttjänstövning. Den avser ofta samverkan mellan truppslagen inom brigads ram och utgör ett avslutande prov.

Underofficers- och officersutt-agna värnpliktiga fortsätter, sedan övriga värnpliktiga ryckt ut, sin underofficers- utbildning inom plutonchefsskola under ytterligare fem månader. Underofficers- utbildningen avslutas med omkring åt- ta veckors trupptjänst som instruktör vid förband bestående av nyinryckta värnpliktiga.

De officersuttagna genomgår efter un— derofficersutbildningen truppslagsvis. anordnad kadettskola med alternativt vinter- eller sommarlinje. Vinterlinjen pågår från omkring den 1 september

Tabell 10: 2. Nuvarande övningsuppehåll' under grundutbildningen vid armén '

Kategori Antal dagar Tidpunkt Värnpliktiga i allmänhet 1 I regel vid midsommar 14 Sommar eller höst ' ' ca 17 Jul- och nyårshelgen 32 Underbefälsuttagna 1 I regel vid midsommar 14 ( 7) Sommar eller höst (om utbildningen är avkortad från 324 till 317 dagar minskas uppehållet till en vecka) ca 17 Jul- och nyårshelgen 32 (25) Högre värdet vid 324 dagars utbild— ning Underofficersuttagna 2 I regel vid midsommar med en dag under vardera första och andra året 6 Sommaren första året ca 17 Jul- och nyårshelgen 7 Sommaren andra året 32 Officersuttagna 32 I likhet med underofficersuttagna . .ovan ca 17 (10) Vid vinterlinje: jul— och nyårshelgen - (17 dagar). Vid sommarlinje: sedan ' skolmässig utbildning avslutats (10 . . . » . dagar) 5. —.49(42)

• Sida 205
•  Original

till omkring den 28 februari och som- marlinjen från omkring den 12 mars till omkring den 9 september. Utbild- ningen omfattar därvid ca 23 1/2 vecka, varav 16 avser skolmässig utbildning och 71/2 praktisk trupptjänst; ca 21/2 vecka är övningsuppehåll. Trupptjäns- ten sker under vinterkadettskolan vid trupp som är i slutskedet av sin utbild- ning och som främst bedriver förbands- utbildning. Trupptjänsten under som- markadettskolan sker däremot vid trupp som befinner sig i det inledande skedet av utbildningen och som främst bedriver utbildning av de enskilda värn- pliktiga. Sommarlinjen kan vid vissa truppslag vara delad på två somrar.

Under grundutbildningen äger öv- ningsuppehåll rum på sätt framgår av tabell 10: 2.

Repetitionsutbildningen

Nuvarande system 'för repetitionsutbild— ning omfattar vid armén övningar med krigsförbanden _ repetitionsövningar med anslutande, inledande befälsöv- ningar —— och övningar med visst befäl vid vissa krigsförband _— särskilda be- fälsövningar.

Systemet för repetitionsövningar i krigsförband infördes'efter förslag av 1948 års värnplik-tskommitté. Det har tillämpats sedan hösten 1950. Det inne- bär i huvudsak följande. Ett och sam- .ma krigsförband, vilketi regel är sam- mansatt av värnpliktiga ur flera års- klasser; övas vart sjätte år. De värn- pliktiga är skyldiga att fullgöra tre re- petitionsövningar. De flesta värnplik— .tiga fullgör antingen två repetitionsöv- ningar och, i förekommande fall, inle- dande befälsövningar med sex års mel- lanrum i fältförband och efter ett uppe- .håll på omkring nio år en tredje repe- tionsövning i lokalförsvars- eller etapp- .förband eller en övning i fältförband och efter ett uppehåll på omkring nio

år två övningar med ca sex års mellan- rum i lokalförsvars- eller etappförband. Under den nioåriga mellantiden är de värnpliktiga placerade i personalreserv, generellt sett de tre sista åren. Avse- värda avvikelser från de angivna tid- punkterna för fullgörande av repeti- tionsövning förekommer. Orsakerna härtill är bland annat att anstånd med fullgörande av repetitionsövning bevil- jas i stor omfattning, att antalet ompla- ceringar inom förbanden i samband med flyttning är stort och att personal— tillgången växlar mellan olika trupp- registreringsmyndigheter.

Syftet med repetitionsövningen är främst att träna och samträna krigsför- banden så att de är användbara ome- delbart efter mobilisering. Största möj- liga del av övningen ägnas förbands- utbildning där målet är att ge förbanden god färdighet i bataljons och högre förbands strid och övrig verksamhet under vanligen förekommande lägen. Befattningsutbildningen begränsas till det minimum som erfordras för att den enskilde skall kunna lösa de väsentli- gaste uppgifterna som förekommer i be- fattningen. _ .

Värnpliktiga krigsplacerade i befatt- ning för officer eller-underofficer full- gör därutöver, efter beslut av 1960 års riksdag, två särskilda befälsövningar. I regel inplaceras en av dessa övningar mellan första och andra repetitionsöv- ningen och den återstående mellan and- ra och tredje repetitionsövningen.

Syftet med den särskilda befälsöv- ningen är att samträna krigsförbandens befäl i officers- och underofficersbe- fattning. Utbildningen kraftsamlas till att omfatta förbandens mobilisering, _koncen-trering samt strid och övrig

verksamhet i anslutning till avsedd pri- mär krigsuppgift. Vid staber genom- förs övningarna främst i form av stabstjänstövningar och krigsspel. Vid

• Sida 206
•  Original

förband med särskilt komplicerad ma- teriel inriktas utbildningen främst på att ge kunskaper om materielen och dess praktiska utnyttjande. Vid övriga förband genomförs övningarna främst i form av kaderövningar.

De flesta förband som genomför re- petitionsövning under ett år är fördela- de på tre omgångar, en höstomgång, en vinteromgång och en våromgång. Höst- omgången består av fältförband, med dem samverkande lokalförsvarsförband samt etappförband. I vinteromgången ingår främst sådana fältförband som med hänsyn till avsedd krigsanvändning har särskilt behov av vinterutbildning. Våromgången utgörs främst av lokal— försvarsförband. Höstomgången är störst. Därnäst i storlek kommer vår- omgången. Vinteromgången är minst. Härutöver har vissa förband under se- nare år övats under sommaren för att åstadkomma beredskapstäckning. Sär- skild befälsövning genomförs i regel under sommaren.

Systemet innebär att i genomsnitt år- ligen 75 000 värnpliktiga genomför re- petitionsövning och 5 000 genomför sär- skild övning.

5. Granskning av nuvarande utbildningssystem. Behovet av förbättringar

Värnpliktsutredningen granskar i det följande översiktligt det nuvarande ut- bildningssystemet mot bakgrund av de allmänna riktlinjer som utredningen i avdelning III angivit så långt möjligt böra följas för de olika försvarsgrenar— nas del vid utformningen av ett fram- tida värnpliktssystem. Som underlag för granskningen har, på sätt närmare ut— vecklas i kapitel 1, förelegat främst ut- redningens egna studier på fältet _— in- nefattande bland annat intervjuer med personal ur alla kategorier — ävensom utbildningsbestämmelser, utbildnings- planer, utbildningsrapporter samt rap-

porter från arméledningens egen för- söksverksamhet. I det följande redovisas framför allt de punkter, där behov av förbättringar visat sig föreligga.

Grundutbildningen

Av den översiktliga granskning som re— dovisats i avdelning III framgår, att för- bättringar i första hand erfordras ifråga om det värnpliktiga befälets utbildning. Behovet finns inom alla försvarsgrenar men är framträdande ej minst inom ar— mén där det värnpliktiga befälet utgör 95 procent av de lägre förbandens be- fäl och närmare 90 procent av den to- tala befälsstocken i krigsorganisationen.

Värnpliktsutredningen har ingående studerat det värnpliktiga befälets skol— ning under grundutbildningen och dess förmåga att tillämpa detta kunnande under repetitionsövningarna. Studierna visar genomgående att befälets skol— mässiga utbildning i huvudsak är till— fredsställande men att allvarliga brister föreligger i förmågan att praktiskt om- sätta kunskaperna då det gäller att le— da och handha den underställda trup- pen. Den viktigaste förbättringen, som krävs för allt värnpliktigt befäl, är att denna förmåga höjs i tillräcklig ut- sträckning. Förbättringen bör åstad- kommas genom att befälet redan vid grundutbildningen under tillräckligt lång tid får utöva befäl över förband som till styrka och sammansättning mot- svarar de förband befälet skall leda in- om krigsorganisationen. Detta bör ske under den avslutande delen av grundut- bildningen för värnpliktiga i allmänhet, eftersom utbildningen då främst om— fattar övningar i förhand under krigs- liknande förhållanden. Ifrågavarande befälsutövning måste vidare ske under så lång sammanhängande period att be- fälseleverna får tillräcklig vana att lösa uppgifter under i fält vanligen före- kommande lägen. Övningarna förutsätts

• Sida 207
•  Original

efter hand få större svårighetsgrad. Un- der denna utbildning, som utredningen benämner grundläggande krigsförbands- utbildning, gäller det icke blott att lära befälet att leda truppen på ett strids- tekniskt riktigt sätt. Det gäller även att lära befälet att ha den rätta omvårdna- den om truppen så att dess krafter spa- ras och så att för uppgifternas lösande nödvändig disciplin hålls uppe. Viktigt är härvid att befälet lär sig att bemäst- ra praktiska problem av psykologisk art — problem som i regel uppstår först efter längre övningar av tillämpad karaktär med krav på stor fysisk och psykisk anspänning.

Värnpliktsutredningen har funnit att denna period av grundläggande krigs- förbandsutbildning är av stor betydelse såväl för de befälsvärnpliktiga som skall bekläd-a underofficers- och officersbe- fattningar som för dem som skall tjänst- göra som underbefäl. Underbefälet har i vissa hänseenden den närmaste kon- takten med truppen. Stora krav ställs därför icke blott på de underbefäls- värnpliktigas befälsförmåga utan också på deras rent personliga färdigheter så att de som föregångsmän kan få trup- pen med sig.

Den grundläggande krigsförbandsut— bildningen måste för de befälsvärnplik- tiga föregås av en tillräckligt lång skol- mässig utbildning, i vilken ingår noga förberedda, kortare moment i trupp- föring med trupp bestående av värn- pliktiga i allmänhet. Grundutbildningen måste därför tidsmässigt anpassas så, att alla kategorier värnpliktiga efter till- räcklig, förberedande skolning kan sammanföras till förband som så nära som möjligt liknar krigsorganisationens.

I nuvarande system påbörjar de un- derofficersuttagna sin grundutbildning något senare än övriga värnpliktiga. Erfarenheterna härav visar, att man i allmänhet, med denna inpassning av

utbildningen och med nuvarande förut- sättningar i övrigt, icke hinner ge de underofficersuttagna värnpliktiga en så omfattande förutbildning att de un— der grundutbildningen av åldersklassen varaktigt kan placeras som chefer i så- dana befattningar som de utbildas för. En väsentlig uppgift för värnpliktsut- redningen är därför att söka tidsmäs- sigt samordna grunduthildningen av denna kategori med grundutbildningen av övriga värnpliktiga så att behovet av förutbildning kan tillgodoses.

För de underbefälsuttagna är, som framgår :av bild 10: 1, den tidsmässiga samordningen med de värnpliktiga i allmänhet bättre. Värnpliktsutredningen har dock funnit att de underbefälsut- tagna värnpliktiga är i behov av för- stärkning av den skolmässiga befälsut- bildningen innan de utplaceras till tjänstgöring vid trupp. Genom en så- dan förstärkning skulle de underbefäls- uttagna få bättre möjligheter såväl kun- skapsmässigt som psykologiskt att ut- öva sitt befäl under den grundläggande krigsförbandsutbildningen.

En påtaglig brist i nuvarande system är att antalet värnpliktiga som genomgår den på frivillig uttagning grundade ut- bildningen till värnpliktig officer är helt otillräckligt trots de förbättringar bland annat av premierna härför som genomförts under senare år. Brist på värnpliktiga officerare — Vilka i prin- cip skall besätta plutonchefsbefattning— ar och motsvarande befattningar _ föreligger vid samtliga truppslag men den är störst vid infanteriet och pan- sartrupperna. Medelåldern på de befint- liga värnpliktiga officerarna är hög. Dessa förhållanden har fått till följd att värnpliktiga underofficerare _ vil- ka i princip skall besätta befattningar som plutonchefs ställföreträdare, tropp- chef, kvartermästare och motsvarande — i allt större utsträckning, särskilt

• Sida 208
•  Original

vid fältförbanden, måst krigsplaceras i officersbefattningar. Detta innebär att de lägsta enheterna varken under *krigsförhållanden eller under fredsut- bildningen i' samband med repeti- tionsövningar kan ledas med tillräcklig effekt. Det är av avgörande betydelse att denna sänkning av kvaliteten hos ar- méns krigsorganisation hejdas genom att tillräckligt antal värnpliktiga utbil- das till värnpliktiga officerare. Värn- pliktsutredningen vill i detta samman- hang framhålla att den otillräckliga re- kryteringen av värnpliktiga officerare också minskar underlaget för rekryte- ring av reservofficerare. Detta kan få till följd att även kompanichefsbefatt— ningar _— vilka i princip numera skall bestridas endast av aktiv personal eller reservpersonal — måste bestridas av icke kvalificerad personal. Värnpliktsutredningen finner sam- manfattningsvis att de angivna bristerna 'är allvarliga, eftersom det värnpliktiga "befälet nu och i framtiden måste utgöra huvudparten av befälsstocken. Om bris- terna icke hävs, kommer arméns krigs- användbarhet att bli otillräcklig och truppens tilltro till befälet att rubbas. "Värnpliktsutredningen har i samband med fältstudier vid krigsförband under repetitionsövning kunnat konstatera att truppen ofta brister i tilltro till det värnpliktiga befälets förmåga trots det— tas lovvärda' insatser. De attitydunder- 'sökningar' som genomförts av militär- psykologiska institutet uppvisar samma tendens. Denna inställning kan på läng- re sikt undergräva försvarsviljan. Detta understryker ytterligare behovet av för- bättringar av befälsutbildningen. Utredningen har i avdelning III för- ordat, att med hänsyn till krigets krav de värnpliktiga inom hela krigsmakten skall meddelas en likformig allmänmili- tär utbildning av visst innehåll och viss omfattning. Denna skall ha till syfte

att sätta den värnpliktige i stånd att i alla lägen skydda sig, bjuda aktivt mot- stånd och lämna kamrater en första hjälp. _— Arméns nuvarande utbild- ningssystem tillgodoser i huvudsak de behov som angivits i fråga om sådan utbildning. Kompletteringar erfordras emellertid vid vissa truppslag.

Värnpliktsutredningen har i avdel- ning III förordat en sådan mångsidighet i utbildningen att förbanden erhåller god stridsuthållighet. — Utbildningen är i nuvarande system starkt speciali- serad till bestämda befattningar. De värnpliktiga får endast i mycket ringa utsträckning lära sig lösa uppgifter som åvilar värnpliktiga i andra befatt- ningar och med vilka de skall samar- beta. Detta medför, att förbandens stridsuthållighet icke blir tillräcklig, eftersom bortfall särskilt av nyckelper- sonal kan medföra att för förbandens funktion väsentlig materiel icke kan utnyttjas. Det är angeläget, att mång- sidigheten i utbildningen ökas, så att förbandens viktigaste materiel kan ut- nyttjas till det yttersta. En ökad mång- sidighet i utbildningen kan bland annat 'göra det möjligt att i utbildningshänse- ende sammanslå flera olika slag av be- fattningar i krigsorganisationen till ett slag av befattning,rvilket underlättar krigsplaceringsarbetet.

Utredningen har hävdat, att av studie- sociala skäl mer än två studieterminer 'icke bör tas i anspråk av den värnplik- tige för militär grundutbildning. -— Grundutbildningens nuvarande längd för flertalet värnpliktiga vid armén är i och för sig sådan att den medger att nämnda ”krav tillgodoses. För de värn- pliktiga officerarna är dock utbildning- en längre. Väsentligen är emellertid här fråga om utbildningens inpassning un- der året. Problemet är särskilt aktuellt för de gruppchefsuttagna värnpliktiga. Dessapåbörjar nu sin grundutbildning i

• Sida 209
•  Original

maj. Det har hittills genom speciella be— stämmelser gjorts möjligt för de värn— pliktiga att avlägga studentexamen i maj och samma år också påbörja sin grupp- chefsutbildning. Genom statsmakternas beslut, att sista gymnasieläsåret för alla elever skall pågå till början av juni, kan emellertid så icke ske i fortsättningen. Eftersom i framtiden många gruppchefs— uttagna värnpliktiga kommer att bedri- va universitets- och högskolestudier före grundutbildningens början, måste också hänsyn tas till att högskolornas undervis- ning regelmässigt pågår under hela maj månad. Motsvarande problem kommer, med nuvarande inpassning under året av grundutbildningen, att föreligga ock- så för de värnpliktiga i allmänhet. En— ligt värnpliktsutredningens mening mås- te därför grundutbildningen för alla ka- tegorier värnpliktiga vid armén ordnas så att den — i motsats till vad nu är fallet —— påbörjas först efter maj må- nads utgång.

För de blivande värnpliktiga office- rarna — som genomgår sin officersut- bildning efter frivilligt åtagande — är den nuvarande grundutbildningen täm- ligen lång. Den är dock icke längre än att den, om kadettskolan delas på två somrar, kan genomgås utan att de värn- pliktiga härvid förlorar mer studietid än övriga värnpliktiga. Att genom sådan uppdelning för den värnpliktige beläg- ga fyra somrar med militär grundutbild- ning torde emellertid försämra möjlig- heterna att rekrytera reservofficerare, eftersom även utbildningen till reserv- officer måste genomgås på sommaren. Med hänsyn härtill bör enligt utredning- ens mening förutsättningarna för en förkortning av utbildningen till värn— pliktig officer allvarligt prövas.

Repetitionsutbildningen

Krigsförbandens användbarhet bestäms bland annat av användbarheten hos de

enskilda individerna — befäl och me- niga. En annan väsentlig faktor är den grad av samträning förbanden har. Det system för repetitionsövningar i krigs- förband som infördes år 1950 har inne- burit ett väsentligt framsteg, eftersom det därigenom blivit möjligt att i fred samträna krigsförbanden. De särskilda hefälsövningarna som införts efter be- slut av 1960 års riksdag har också inne- burit en förbättring.

Värnpliktsutredningen har — som an- ges i kapitel 9 — dock funnit det ofrån- komligt att repetitionsutbildningen yt- terligare förbättras, i första hand genom oftare återkommande övningar med krigsförbanden. Härvid har förordats att förbanden övas i fyraårsrytm.

Ett skäl för oftare återkommande öv- ningar såväl för befäl som meniga är att förbandens samträning icke kan bi- behållas på tillräckligt hög nivå under det nu sexåriga tidsmellanrummet mel- lan förbandens repetitionsövningar. An- ledningen härtill är att utbytet av per- sonal hinner bli för stort under mellan- tiden, bland annat beroende på den sto- ra flyttningsfrekvensen i dagens sam- hälle.

Ett annat skäl för oftare återkomman- de övningar är att nödvändiga föränd- ringar ifråga om taktik, organisation och materiel måste kunna snabbare ge- nomtränga hela krigsorganisationen än vad som är möjligt i ett system med sexårsintervall mellan repetitionsöv- ningarna.

Ett tredje skäl är att de under grund— utbildningen förvärvade kunskaperna måste vidmakthållas under hela den tid den värnpliktige skall kunna verka inom krigsorganisationen. För befälet är här främst fråga om förmågan att leda och handha trupp. Värnpliktsutredningen har funnit att befälet med nuvarande system i alltför stor utsträckning hinner glömma det som inlärts under föregåen-

• Sida 210
•  Original

de övningstillfälle och bland annat där- för i många fall saknar tilltro till sin egen förmåga, vilket ofördelaktigt åter- verkar på truppens inställning. Strävan måste därför vara att minska tidsmellan- rummet mellan övningarna bland annat därför att befälet har ett stort behov av övning i att leda och handha den trupp det skall ansvara för i krig.—Med nuvarande system för repetitionsutbild- ning hinner också de meniga värnplik- tiga i alltför stor utsträckning glömma sina kunskaper och färdigheter under tiden mellan två på varandra följande repetitionsövningar. Övningarna i ett nytt system måste därför, även med hänsyn till de menigas användbarhet, återkomma oftare än nu.

Vid förband med särskilt kvalifice- rade uppgifter bedöms enbart övning vart fjärde år otillräcklig. Komplette- ring av systemet måste därför — såsom angivits i avdelning III —- ske med mel- lanliggande särskild övning för befäl i nyckelbefattning. Vid förband med sär- skilt komplicerad stridsteknik och ut- rustning bör övningen utökas till att omfatta även menig personal i för för- bandets funktion väsentliga befattning- ar.

Slutligen har utredningen i avdelning III förordat införande vid samtliga för- svarsgrenar av en helt ny typ av öv- ning, mobiliseringsövning.

• Sida 211
•  Original

KAPITEL 11