SOU 1963:43
1960 års gymnasieutredning
N 4-0 Gc
oå (-
— CD m
&( *, IGT?!
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
Ecklesiastikdepartementet
LÄROPLAN FÖ R GYMNASIET
1960. Åns GYMNASIEUTREDNING
V
Stockholm 1963
10. 11.
12.
13.
14. 15. 16. 17. 18. 19. 20.
. En teknisk institution
. Utrikesförvilttningens
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 963
Kronologisk förteckning
inom Stockholms universitet. Svenska Reproduktions AB. 114 s. E.
. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 s. I.
organisation och personalbehov. Idun 90
. Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. Idun. 95 s. U.
. Försvaxskostnaderna budgetåren 1963/67. Idun. 130 !. Fö. . Indelnings- och samarbetsfrågor' ] Göteborgs- och Malmö- områdena. Idun. 212s. I.
. Utlännings tillträdeJ till offentlig tjänst. Svenska Repro- J.u
duktions AB. 43 s.
. Preliminär nationalbudget för År 1963. Marcus. IV + 97 s 1.
. Universitetens och högskolornas organisation och förvalt- ning. Baggström. 509 B. E
Universitetsväsendets organisation. Baggström. 190 s. E.
appelliållstillstånd rn. m. för utländska studerande. Idun. s. .
översättning av fördrag angående upprättande av Euro- peiska ekonomiska g pen och tillhörande doku- ment. Marcus. 283 s.
Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbmk samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. Idun. 269 s. E.
Undersökning av taxeringsutfellet. Idun. 155 s. Fi. Vägen genom gymnasiet. Idun. 315 s. E.
Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslsg. Idun. 208 s. Ju. Sveriges statsskick. Del. 2. Motiv. Idun. 522 s. Ju. Sveriges statsskick. Del 3. Utkommer senare. Sveriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. Ju.
?ärgarlönens fördelning, ajöförklaring m. rn. Idun. 111 s. u.
21. 22.
24.
25. 26.
27. . Utsökningsriitt II. Norstedt & Söner. 119 s. Ju. 29. 30.
31. 32. 33. . U-liinder och utbildning. Idun. 201 5. U. 35. 36.
37.
Sjukhus och öppen vård. Idun. 486 5. I. Kraven på gymnasiet. Idun. 367 s. + 12 s. ill. E.
. Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. Idun. 200 s. Ju
Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervju- och frekvensundersökningar m. m. Idun. 259 a. I.
Papper och annan skrivmateriel. Kihlström. 74 5. H.
Religionens betydelse som semhiillsfaktor. AB Wilhelms- sons Boktryckeri. 211 s. .
Trafikmål. Beckman. 237 s. Ju.
Kommunala renhållningsavgifter. Beckman. 81 s. I.
Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens om- råde. Beckman. 119 s. S.
Försvar och fiskerinäring. Norstedt & Söner. 235 s. Fö. Listerlandets ålfisken. Kihlström. 67 s. Jo. Skadestånd I. Norstedt & Söner. 81 a. Ju.
Lärare på grundskolans mellantsadium. Idun. 91 B. E. :lålalmen i Norrbotten. Svenska Reproduktions AB. 150 s.
Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd. Idun. 151 s. U.
. Arbetsföreläggande. Idun. 97 s. S. 39. 40. 41. 42. 43. Utkommer senare. Utkommer senare. Specialutredningar om gymnasiet. Beckman. 310 5. E. Ett nytt gymnasium. Idun. 940 s. E. Läroplan för gymnasiet. Baggström. 776 s. E.
Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm.
STATENS OFFENTLICA UTREDNINGAR 1963:43
Ecklesiastikdepartementet
LÄROPLAN FÖR GYMNASIET
1960 ÅRS CYMNASIEUTREDNINC
V
IVAR HEGGSTRÖMS TRYCKERI AB STOCKHOLM 1963
Till Herr Statsrådet och Chefen
för Kungl. Ecklesiastikdepartementet
I direktiven till gymnasieutredningen framhålles att till utredningens uppgift hör att göra. en översyn av kursplanestoffet och kursinnehållet i syfte bl. a. att ge större utrymme för aktiv studiefostran. Det framhålles vidare att den i direk- tiven förordade analysen av allmänbildningsbcgreppet liksom yrkesanalysen »bör kunna ge utredningen underlag för en verkligt saklig och av snäva traditionella hänsyn obunden prövning av dessa problem».
I sitt huvudbetänkande, Ett nytt gymnasium (SOU 1963:42), vilket samtidigt härmed överlämnas till Herr Statsrådet, har gymnasieutredningen framlagt sina principiella. förslag till mål och riktlinjer för gymnasiets arbete (kap. 5), till tim- och kursplaner (kap. 9) samt rörande undervisningens utformning (kap. 10). För att åskådliggöra innebörden och ge underlag för en bedömning av de principiella ställningstagandena framlägges härmed förslag till läroplan för gymnasiet inne- fattande mål och riktlinjer, allmänna anvisningar för undervisningen, timplaner samt kursplaner för de enskilda ämnena. Detta göres också i syfte att underlätta arbetet för myndigheter, förlag och övriga, som har att förverkliga de beslut som gymnasieutredningens förslag kan komma. att leda. till.
Som framhållits i huvudbetänkandet (avsnittet 9.1.6) har utredningen bedömt det som nödvändigt att framlägga relativt detaljerade förslag i dessa. hänseen- den, dels för att konkretisera det innehåll och de verksamhetsformer som utred- ningen föreslär, dels för att remissbehandlingen av utredningens förslag även i dessa viktiga detaljfrågor skall kunna leda till synpunkter som underlättar arbe- tet med läroplanens slutliga utformning.
Det har inte varit gymnasieutredningens avsikt att framlägga en fullständig läroplan i slutgiltigt skick. Graden av utförlighet varierar ämnena. emellan. Det omfattande expertarbete som ligger bakom läroplanen har inom vissa. ämnes-
områden ej kunnat föras till definitiva resultat. Läroplanen präglas därför av en viss oenhetlighet och det förutsättes att den på vanligt sätt blir föremål för överarbetning.
För att biträda gymnasieutredningen vid arbetet med läroplanen och de där ingående 81 kursplanerna har departementschefen genom beslut vid olika tid- punkter tillkallat ett stort antal experter. Dessa har på sätt närmare redovisas i huvudbetänkandet (kap. 3) arbetat i grupper motsvarande ämnen med nära samhörighet. Därtill har en grupp haft till uppgift att penetrera allmänna under- visningsfrågor. Läroplansgrupperna har arbetat direkt under gymnasieutred- ningen och efter dess direktiv. I vissa fall har dessutom särskilda delegationer — för ekonomisk, teknisk, hushållnings— och estetisk utbildning — särskilt granskat förslagen och anlagt synpunkter på innehållet i läroplanen. En förteckning över läroplansexperterna återfinnes sist i detta betänkande.
Förslagen till kursplaner för de enskilda ämnena är i vissa fall mer utförliga än vad kursplaner traditionellt brukar vara. Gymnasieutredningen har emellertid ansett det angeläget att när stora förändringar vidtas eller helt nya ämnen ska— pas söka ge en så klar bild som möjligt av förslagen till ämnesinnehåll.
Genom beslut den 6 maj 1963 erhöll utredningen vederbörligt tillstånd att i tryck framlägga läroplansförslaget. Gymnasieutredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande V, Läroplan för gymnasiet.
Stockholm den 5 juli 1963
N ils Gustav Rosén
Torsten Andersson Håkan Berg Folke Haldén Lamek Hulthén Mats Hultin Sigvard Magnusson Olof Palme Lennart Sandgren Margareta Vestin
Birger Öhman
i l ;
Innehåll Förord .................................................................... 1. Mål och riktlinjer ...................................................... 11. Allmänna anvisningar .................................................. 1. Hem — skola — samhälle .............................................. 1.1. Inledning .......................................................... 1.2. Skola — hem ......................................................
_ro
4.
1.2.1. Information om skolans verksamhet 5. 12. 1.2.2. Organiserade kontakter s. 12.
1.3. Skola —— samhälle .................................................. 1.3.1. Undervisningen s. 13. 1.3.2. Förenings- och fritidsverksamhet &. 13. 1.3.3. Skolsamhället &. 13.
Den skolsociala verksamheten ............................................
2.1. Inledning ..........................................................
2.2. Hälsovård .........................................................
2.3. Personlig rådgivning ................................................ 2.4. Studie- och yrkesorientering .......................................... 2.5. Disciplinfrågor .....................................................
Gymnasiets konstruktion ............................................... 3.1. Det successiva. tillvalet .............................................. 3.2. Estetisk och social specialisering ...................................... 3.3. Mindre studiekurs och förlängd undervisning .......................... 3.4. Samarbete mellan skolor ............................................
Undervisningen ........................................................
4.1. Lärostoffet ........................................................ 4.1.1. Kursplanemas disposition s. 18. 4.1.2. Urval och presentation av stoffet s. 18. 4.1.3. Organisation och planering s. 21.
4.2. Verksamhetsformer ................................................. 4.2.1. Självverksamhet och samarbete s. 25. 4.2.2. Studieteknik s. 28. 4.2.3. Själv- ständiga arbetsuppgifter s. 31. 4.2.4. Hemuppgifter s. 38.
4.3. Hjälpmedlen i deras funktion ........................................ 4.3.1. Lärarhandledd undervisning s. 39. 4.3.2. Självinstruerande hjälpmedel s. 44. 4.3.3. Prov som hjälpmedel s. 45.
4.4. Information om eleverna och bedömning av deras arbete ................ 4.4.1. Informationsbehovet s. 45. 4.4.2. Allmänna synpunkter på bedömningen av elevernas arbete 5. 45. 4.4.3. Krav på bedömningen s. 46. 4.4.4. Bedömnings- metoder s. 47. 4.4.5. Mentalhygieniska synpunkter på bedömningen av elevernas arbetsresultat s. 50. 4.4.6. Bedömning av vissa för alla ämnen gemensamma fär- digheter s. 51. 4.4.7. Användningen av data om elevernas studieprestationer och arbetsmetodik s. 51. 4.4.8. Hjälpmedel för bedömningen s. 54.
11
12
12 12 12
13
14 14 14 14 14 15 16 16 16 17 17 18
18
25
39
45
4.5. Gemensamma aktiviteter ............................................ 54 4.5.1. Timmar till förfogande s. 54. 4.5.2. Tid för information m.m. s. 56.
4.6. Pedagogisk ledning ................................................. 56 4.6.1. Rektor och studierektor s. 56. 4.6.2. Huvudlärare s. 57.
111. Timplaner ............................................................ 58 ]. Gymnasiets lärokurser .................................................. 58 2. Timplan för årskurs 1 .................................................. 59 3. Timplan för humanistiska och samhällsvetenskapliga studiekurser i årskurs
2 och 3 ............................................................... 60 4. Timplan för ekonomisk studiekurs i årskurs 2 och 3 .......................... 61 5. Timplan för naturvetenskapliga och tekniska studiekurser i årskurs 2, 3 och 4 . . . . 62 6. Tekniska läroämnen i årskurs 3 och 4 ...................................... 63 7. Anmärkningar till timplanerna ........................................... 64 7.1. Delning av klass .................................................... 64 7.2. Sammanslagning av klasser .......................................... 65 7.3. Utökad studiekurs .................................................. 65 7.4. Specialisering ...................................................... 66 7.5. Frivillig undervisning utanför schematid ............................... 66 7.6. Praktik ........................................................... 66 7.7. Ämneskoncentration ................................................ 66
IV. Kursplaner ............................................................ 67 1. Svenska ............................................................... 67 2. Bloderna språk ........................................................ 94 3. Engelska .............................................................. 107 4. Tyska ................................................................. 111 5. Franska ............................................................... 116 6. Spanska ............................................................... 120 7. Portugisiska ........................................................... 124 8. Italienska ............................................................. 129 9. Ryska ................................................................ 132
10. Jämförande språkkunskap ............................................... 135
11. Latin ................................................................. 140
12 Grekiska .............................................................. 157
13. Historia ............................................................... 163
14. Religionskunskap ....................................................... 184
15. Filosofi ............................................................... 192
16. Psykologi ............................................................. 212 17. Samhällskunskap ....................................................... 221 18. Socialkunskap ......................................................... 245
19. Matematik ............................................................ 250
20 Fysik ................................................................. 281
:s a HD 5
22. Biologi ................................................................ 325 23. Naturvetenskap ........................................................ 346 24. Företagsekonomi Ek .................................................... 361 25. Redovisning ........................................................... 372 26. Distribution ........................................................... 376 27. Förvaltning ............................................................ 382 28. Rättskunskap .......................................................... 389 29. Maskinskrivning ....................................................... 394 30. Stenografi ............................................................. 397 31. Praktiskt sekreterararbete ............................................... 402 32. Kontorsteknik .......................................................... 404 33. Ergonomi ............................................................. 405 34. Teknologi ............................................................. 413 35. Företagsekonomi Te .................................................... 425 36. Praktik ............................................................... 433 37. Arbetsstudier .......................................................... 442 38. Maskintekniska ämnen, gemensamma anvisningar .......................... 446 39. Konstruktion M ....................................................... 452 40. Energi ................................................................ 471 41. Produktion M ......................................................... 485 42. Reglerteknik M ........................................................ 500 43. Specialarbete M ........................................................ 509 44. Maskinteknik B ....................................................... 511 45. Maskinteknik El ...................................................... 514 46. Byggtekniska ämnen, gemensamma anvisningar ........................... 517 47. Byggteknik ............................................................ 522 48. Konstruktion B ....................................................... 525 49. Produktion B .......................................................... 530 50. Planering ............................................................. 536 51. Anläggning ............................................................ 540 52. Geodesi ............................................................... 547 53. VVS .................................................................. 550 54. Eltekniska ämnen, gemensamma anvisningar .............................. 552 55. Ellära ................................................................. 564 56. Elmaterial ............................................................. 574 57. Elektronik ............................................................ 581 58. Reglerteknik El ........................................................ 609 59. Telekommunikation— .................................................... 618 60. Systemteknik .......................................................... 629 61. Elmaskiner ............................................................ 640 62. Elanläggning .......................................................... 645 63. Elkraft ................................................................ 651
. Elteknik lVI ............................................................ 656
65. Elteknik B ............................................................ 662 66. Elteknik K ............................................................ 666 67. Kemitekniska ämnen, gemensamma anvisningar ........................... 671 68. Fysikalisk kemi ........................................................ 679 69. Organisk kemi ......................................................... 685 70. Biokemi .............................................................. 692 71. Analytisk kemi ........................................................ 697 72. Apparatteknik ......................................................... 704 73. Teknisk kemi .......................................................... 710 74. Specialarbete K ........................................................ 717 75. Konst- och musikhistoria ................................................ 720 76. Teckning .............................................................. 743 77. Teckning, estetisk specialisering .......................................... 748 78. Musik ................................................................ 753 79. Musik, estetisk specialisering ............................................ 756 80. Dramatik ............................................................. 760 81. Gymnastik ............................................................ 767 Bilaga: Gymnasieutredningens läroplansexperter ................................ 775
Förord
Gymnasieutredningen har, som framgår av missivskrivelsen, för att underlätta bedöm— ningen av dess principiella överväganden velat framlägga ett utförligt förslag till läroplan för gymnasiet. Dess utformning skiljer sig i vissa avseenden från hittills- varande kursplaner och metodiska anvis— ningar. En betydelsefull skillnad är att de generella synpunkterna på undervis- ningens utformning samlats till ett inle- dande avsnitt. En annan är att förslagen till kursplaner för de enskilda ämnena gjorts förhållandevis utförliga. Utförligheten är betingad av de stora förändringar gymnasieutredningen föresla— git för redan tidigare på gymnasiet före- kommande ämnen men framför allt av att helt nya ämnen införes. I vissa fall, t.ex. i filosofi och konst- och musikhistoria, har därför kursplanerna fått en utformning som närmar sig studieplanens. I fråga om några ämnen, t. ex. det helt nyskapade ämnet socialkunskap, är utredningen medveten
om att andra uppläggningar än den före- slagna är tänkbara.
När gymnasieutredningens förslag till läroplan :framlägges, har vissa betydelse- fulla försök avsedda att ligga till grund för kursplanernas konstruktion ännu inte slut- förts. Det gäller t.ex. de försök som pågår med en ny utformning av innehåll och me- todik i ämnet fysik och som grundas på det amerikanska s. k. PSSC—projektets material. Dessa försök kan komma att få. inverkan på den slutgiltiga utformningen av kurs- planen i fysik.
I samband med utarbetandet av läropla- nerna har material till belysning av vissa problem utarbetats av experterna. Det gäl- ler t. ex. provens utformning, hjälpmedel och studieteknik. Det gäller även fråge— ställningar rörande innehållet i enskilda ämnen. Gymnasieutredningen föreslår att detta material överlämnas till skolöversty- relsen att utnyttjas bl. a. i samband med den översyn av läroplanen som föreslagits i huvudbetänkandets avsnitt 9.1.6.
I. MÅL OCH RIKTLINJER
Gymnasieutredningen har i sitt huvudbetänkande lämnat en översikt av gymna- siets uppgifter. Denna Översikt bör enligt utredningens mening utgöra det av- snitt som under ovanstående rubrik bör inleda läroplanen för gymnasiet. En separat framställning sker därför ej här. Gymnasieutredningens förslag fram— lägges i dess huvudbetänkande, Ett nytt gymnasium ( SOU 1963:42 ), avsnittet 5.7, Gymnasiets mål.
H. ALLMÄNNA ANVISNINGAR
I . Hem — skola — samhälle
1 .1 . Inledning
Det mål och de riktlinjer som angetts för gymnasiets verksamhet kan lika litet som i någon annan skolform förverkligas utan en intim kontakt mellan skolan och hela den miljö som är elevernas. Det gäller i första hand hemmet, som har ett avgörande in- flytande på elevens utveckling. Det gäller också. det omgivande samhället, som under gymnasietiden allt mer präglar elevens livs- mönster.
Att skapa gynnsamma förutsättningar för kontakter mellan hem, skola och samhälle är varje skolforms uppgift. De anvisning- ar som ges i grundskolans läroplan be- träffande de generella formerna för skolans kontakter är givetvis giltiga även för gym- nasiet. Vad där sägs om lärarens kontakter med föräldrarna, om inforrnationsbehov och informationsvägar liksom om olika medel att närma skola och samhälle bör därför tillämpas även på gymnasiet. I gymnasiets läroplan upptas därför endast vissa åtgär- der, som bör ägnas särskild uppmärksam— het pä gymnasiet.
1 .2. S kola—hem
1.2.1. Infomation om skolans verksamhet
Kontakten med hemmet skall framför allt tillgodose målsmännens behov av informa- tion om skolans verksamhet. De upplys- ningar som det är väsentligt att skolan er- bjuder gäller i första hand gymnasiets kon- struktion. För föräldrarna är det angeläget att veta hur gymnasiestudierna är organise- rade, vilka möjligheter som finns till val mellan studiekurser och ämnen, hur över-
gång kan ske mellan olika lärokurser och vilka konsekvenser valen medför för yrkes- val och vidare studier. En stor del av denna information kan ges genom introduktions- dagen vid gymnasiestudiernas början och det material som då utdelas (se 4.223), men skolan måste också vara beredd att ge kontinuerliga upplysningar om sin verk- samhet.
Det ankommer på gymnasiets olika be- fattningshavare att ge dessa upplysningar. Hemmen måste därför ges erforderlig kän- nedom om skolans skilda funktioner och Vilka befattningshavare som svarar för dem. Befattningshavarnas uppgifter behöver pre- senteras liksom de olika sätt på vilka man enklast kan lösa ett problem. Formen för förmedlandet av sådana informationer kan variera. Dock måste uppmärksammas att den bör vara sådan att den när alla för- äldrar. Föräldramöten och motsvarande an- ordningar fyller en viktig funktion. De bör emellertid kompletteras med t.ex. tryckt information som kan nå alla berörda.
1.2.2. Organiserade kontakter
I samarbetet mellan skola och hem bör inte skolan ensam vara initiativtagande. Den bör också på olika sätt kunna lita till stöd från föräldrarna. En föräldraorganisa— tion kan därvidlag göra en viktig insats. Utöver det allmänna stöd den kan erbjuda och de aktioner den kan företa på eget initiativ bör skolledningen till denna orga— nisation kunna hänskjuta frågor för ytt- rande. Det kan gälla frågor av den art som nämnes i 1.2.1. Det kan också gälla spe— ciella frågor som aktualiserats i skolans ar- bete.
1 .3 . Skola—samhälle 1.3.1. Undervisningen
Lärostoffet i vissa ämnen anknyter på ett naturligt sätt till företeelser i samhället utanför skolan. Det gäller i första hand samhällskunskap men även flera andra ämnen.
Ämnesanvisningarna erinrar flerstädes om lämpligheten av kontakt med organi- sationer och företrädare för skilda verk- samheter. Vissa inslag i undervisningen skapar naturlig kontakt mellan skola och yrkesliv. Det till årskurs 3 förlagda större självständiga arbetet (42.35) kan i många ämnen utföras under anknytning till of- fentlig verksamhet eller näringsliv. Se exem- pelvis ämnena samhällskunskap (17), kon- struktion (39 och 48), produktion (41 och 49) och byggteknik (47).
I än högre grad gäller detta om det spe- cialarbete som i årskurs 4 förekommer in- om vissa alternativ av teknisk lärokurs. Detta bör om möjligt utföras i nära kon- takt med industrin. Se ämnena special- arbete M och K (43 och 74) samt system- teknik (60).
I kursplanerna för ett flertal ämnen in- går studiebesök i statliga eller kommunala verk och inrättningar och vid industriella anläggningar. Å andra sidan kan represen- tanter för skilda verksamhetsgrenar i sam— hället genom gästföreläsningar inför ele- verna bidra till att stärka kontakten mel- lan skola och arbetsliv.
Den yrkespraktik som föreskrivs för vis- sa studiegångar, särskilt miljöpraktiken (se 36), ökar elevens insikt i arbets- och yrkes- livets problem. Med den framtida yrkes— verksamheten får eleven kontakt även ge— nom yrkesorienteringen.
Dessa kontaktpunkter mellan undervis— ning och samhälle bör kunna underlätta elevernas inväxande i arbets- och samhälls- liv och stimulera intresset för problem och förhållanden i olika samhällsverksamheter. Skolan bör ägna särskild uppmärksamhet
åt detta med hänsyn till att eleverna ej er- håller den direkta kontakt med en rad so— ciala frågor som ungdom i yrkesverksamhet får.
1.3.2. Förenings- och fritidsverksamhet
Elevernas förenings- och fritidsverksamhet erbjuder många tillfällen att överbrygga klyftor mellan skola och samhälle. Denna verksamhet ger tillfälle dels till övningar i praktisk demokrati, dels till engagemang i frågor som inte är speciella för skolan och dess värld. Det är därför angeläget att skolans föreningsverksamhet och fritidsak— tivitet är öppen utåt, d.v.s. att eleverna inte isolerar sig i sin egen föreningsvärld. De bör känna en lika god förankring i de föreningar och aktiviteter som livet utanför skolan erbjuder.
Skolan hör underlätta sådan aktivitet genom att ställa lokaler till förfogande. Även i andra avseenden bör skolan stödja denna verksamhet, t. ex. genom att så långt möjligt är bidra med material.
Särskilt bör understrykas vikten av att elevernas politiska intressen, med eller utan samverkan med de politiska ungdomsorga- nisationerna, får hemortsrätt inom skolan.
En skoltidning har sitt givna värde och bör, inom ramen för de resurser skolan kan erbjuda, produceras under så yrkesmässiga former som möjligt. En skoltidning fyller en väsentlig social funktion i så måtto att den uttrycker elevopinionen. Även i de fall där den ej är tryckt får ingripanden från skolans sida i dess redigering ej ske.
1.3.3. Skolsamhället
Skolan bör fungera genom samverkan mel- lan dess befattningshavare och elever. Re- presentanter för eleverna bör medverka i skolans arbetsorganisation. Ordningsregler inom skolan bör utarbetas i samråd med eleverna. Eleverna skall vara representera- de i skolans disciplinnämnd.
2 . Den skolsociala verksamheten
2.1.
För att det mål som är uppställt för sko- lans verksamhet skall nås krävs åtgärder som underlättar elevens anpassning i skol— samhället och förbereder honom för verk— samhet efter skolans slut. Sådana åtgärder kan avse att ekonomiskt och materiellt stödja elevens skolgång, såsom samhällets åtgärder för studiehjälp. Åtgärderna kan också. avse elevens personliga anpassning till livet i skolan, hans rättsliga ställning och hans infomation om studier och yrken.
Inledning
2.2. Hälsovård
Skolans hälsovård syftar till att befordra elevernas fysiska och psykiska hälsa. Det innebär att uppmärksamheten skall inrik- tas på sådana företeelser som är av bety- delse för elevens skolgång samt studie- och yrkesval. En nära kontakt är därför önsk- värd mellan de befattningshavare som sva- rar för hälsovården inom skolan & ena sidan samt lärarna å den andra. De informatio- ner som skolhälsovården kan ge om eleverna har också stor betydelse för yrkesvägled— ningen genom att de kan fullständiga bil- den av elevens anlag och färdigheter. För skolans yrkesvägledning är följaktligen kon— takten med hälsovården nödvändig.
2.3 . Personlig rådgivning
Under skolgången uppstår för eleven alle- handa frågor och problem vilka kräver information eller utredning och förslag till lösningar eller personlig rådgivning. Skolan bör därför kunna erbjuda elev eller föräld— rar sådan hjälp att förfrågningar kan be- svaras, personliga problem lösas eller kon- fliktanledningar bringas ur världen.
Verksamheten i skolan ställer eleven in— för en rad praktiska frågor beträffande stu- diehjälp och studieval. Livet inom det kol- lektiv som skolan utgör kan skapa kon— flikter som inverkar menligt på elevens förmåga att utföra sitt arbete. Detsamma gäller problem med ursprung i livet utan— för skolan.
Skolans befattningshavare bör kunna ge eleverna de praktiska upplysningar och det material eleven eller föräldrarna behöver för att kunna lösa problemen. Eleven skall med förtroende kunna vända sig till sko- lans ledning, lärare och övrig personal och veta att dessa är villiga att ge honom den information han behöver eller hänvisa ho- nom till den som kan ge honom vägledning.
Till skolan är knuten en speciell befatt- ningshavare, skolkuratorn, på vilken ansva- ret för personlig rådgivning i första hand vilar.
2.4. Studie- och yrkesorientering
Gymnasiets konstruktion med gradvis ökat tillval till en kärna av ämnen ställer krav på information till eleverna om lärokurser, alternativ och varianter. Möjligheten till växling mellan studiekurser ökar ytterligare behovet av studieorientering.
Elevernas val av studieväg torde i de flesta fall träffas med hänsyn i första hand till intresseinriktning men också. till arbets— marknadsläget. För att kunna göra ett gott val måste eleven ha en klar bild av sina egna intressen, kunskaper och färdigheter. Vidare behöver han en aktuell orientering om utbildningsväsende, yrkesvärld och ar- betsmarknad.
Det val som träffas skall liksom i grund- skolan vara ett resultat icke av en anvis-
ning från skolan utan av ett beslut fattat av elev och föräldrar i samråd. Valet kräver emellertid information. Det är skolans upp- gift att ge eller förmedla den informationen.
Genom studie-, yrkes- och anlagsoriente- ring samt enskild vägledning erhåller ele- ven material för överväganden och beslut. Vissa av dessa. uppgifter är knutna till sko— lans befattningshavare, andra till expertis utifrån. Det bör dock vara varje lärares uppgift att efter förmåga stå till tjänst med upplysningar, uppgifter, material och hänvisningar. Inte minst vid studieoriente- ringen har lärare i respektive ämnen en viktig uppgift att fylla. Särskilt klassföre- ståndaren kan genom sin nära kontakt med eleverna ge de upplysningar till yrkesväg- ledare och andra specialister som är av in- tresse för deras verksamhet.
2.5. Disciplinjrågor De flesta disciplinfrågor som aktualiseras i gymnasiet torde vara av den natur att en
lösning relativt snabbt kan nås genom sam- tal mellan elev och rektor eller lärare.
Frågan om disciplinär åtgärd gentemot elev innebärande avstängning eller förvis— ning skall alltid behandlas av skolans disci- plinnämnd. Den utredning som skall ligga till grund för nämndens överläggningar och beslut utförs i regel av klassföreståndaren. Nämnden bör också genom den expertis som är knuten till elevvården inom skolan kunna inhämta de upplysningar som är er— forderliga. Dessa experter liksom lagfaren person kan kallas till nämndens samman- träden och skall äga rätt att delta i nämn- dens överläggningar men ej i dess beslut.
Nämndens verksamhet skall även vara av förebyggande art. Den skall t. ex. kunna ta upp till diskussion åtgärder som kan bidra till god ordning inom skolan.
3. Gymnasiets konstruktion
3.1. Det successiva tillvalet
Gymnasiets läroplan upptar dels en kärna av gemensamma ämnen, dels ytterligare ett antal ämnen som karaktäriserar de skilda studiekurserna inom varje årskurs. Den ge- mensamma kärnan är i årskurs 1 störst. De följande årskurserna präglas i successivt stigande grad av för respektive studiekurs specifika ämnen. Denna konstruktion ger den enskilde eleven ganska vida möjlighe- ter att välja en egen studieväg genom gym- nasiet. Det val som eleven träffar i års- kurs 1 är inte bestämmande för studievägen fram till gymnasiets slut. Byte till studie- kurs med annan inriktning kan framförallt ske vid övergång till årskurs 2 men också vid flyttning till årskurs 3.
När eleven från grundskolan gått över till gymnasiet har denne visserligen gjort ett val som är yrkesförberedande i vid me- ning. Det reella yrkesvalet ligger emeller- tid ännu fjärran för många elever, andra är redan klart yrkesmedvetna. För att till— godose den förra elevkategorins behov av valmöjligheter och samtidigt ge den senare tillfälle att från gymnasiets början odla sina specialintressen erbjuder årskurs 1 fyra studiekurser, där dock det större timtalet är gemensamt. I årskurs 2, då valet av yrkes- och studieväg ryckt närmare, erbju- des fem studiekurser, var och en med ett större mått av specifika ämnen. Valet av studiekurs i årskurs 2 är icke bestämt av den studiekurs eleven tillhört i årskurs 1. I årskurs 3 ökar skillnaden mellan studie- kurserna ytterligare och inom teknisk läro- kurs i årskurs 4 fördelas ämnena på sex alternativ.
För den elev som önskar hålla valet ännu öppnare ges möjligheten att välja till fri-
villigt ämne, om eleven bedömes orka med denna ytterligare arbetsbelastning. Tillvalet sker därvid alltid så att det till ämnesuppu sättningen lägger ämne från annan stu- diekurs. Eleven kan till sin utbildning lägga något av det han avstått från genom att besluta sig för viss studiekurs.
Vid byte till studiekurs med annan in- riktning inträffar ibland att eleven saknar vissa förkunskaper i något ämne eller i de- lar av ämne. Dessa luckor bör inte få hindra ett byte som elev och föräldrar finner önsk- värt. I vissa fall kan krävas komplettering. För att i sådana fall underlätta för eleven och för att inte onödigtvis förlänga dennes studietid skall skolan ställa sådana resurser till förfogande att eleven erhåller den hjälp och det stöd som erfordras. Komplette— ringen behöver inte nödvändigtvis ske före inträdet i den nya studiekursen utan kan många gånger bedrivas parallellt med stu- dierna.
3.2. Estetisk och social specialisering
Byte av studiekurs liksom tillval av fri- villigt ämne lämnar dessutom möjlighet för eleven att inom ramen för gymnasiets to- tala studieprogram — dock med de begräns- ningar som den enskilda skolans organisa- tion medför -— tillfredsställa sin person- liga intresseinriktning. Gymnasiets kon- struktion medger emellertid ytterligare möj— lighet till intressespecialisering på två om— råden, det estetiska och det sociala. För att ge större utrymme åt dessa intressen kan eleverna få åtnjuta undervisning i estetiska ämnen respektive socialkunskap i stället för vissa andra ämnen under de två sista års— kurserna. Inom ramen för humanistisk och
samhällsvetenskaplig lärokurs kan sålunda ett modernt språk utbytes mot specialise— ring i musik, teckning, dramatik eller social— kunskap. Socialkunskap kan även genom utbyte av ämne förekomma som variant av ekonomisk lärokurs, i årskurs 3 dock en— dast i ekonomisk-språkligt alternativ. De elever i övriga lärokurser som önskar mot— svarande intressespecialisering kan erhålla den genom tillval av frivilligt ämne. Ge— nom denna konstruktion är det möjligt för eleverna att oavsett yrkesinriktning få till- fredsställa ett starkt personligt intresse.
3.3. Mindre studiekurs och förlängd undervisning
Liksom en elev kan få utöka sitt studie— program genom att tillvälja frivilligt ämne, kan den elev som anses så behöva få i någon eller några av årskurserna 2, 3 och 4 följa mindre studiekurs. Han avstår då från ett begränsat antal ämnen som regul- järt tillhör studiekursen.
Beträffande villkoren för mindre studie— kurs hänvisas till skolstadgan. Vilket eller vilka ämnen en elev får avstå från måste avgöras med hänsyn till elevens behov lik-
som samhörigheten mellan ämnena i studie— kursen. Här skall endast nämnas, att när en elev byter studiekurs som beskrivits i 3.1., det kan inträffa att eleven saknar för- kunskaper för visst ämne som den nya stu- diekursen innehåller. Det kan då vara lämp- ligt att eleven fortsätter sina studier med den reduktion av studiekursen som är er- forderlig, om studierna kan bedrivas utan men för övriga ämnen.
För att göra det möjligt för eleven att avsluta sina studier med en fullständig lärokurs bereds han tillfälle att genom för- längd undervisning efter normalstudietidens slut fullborda studierna i det eller de ämnen som lärokursen reducerats med.
3.4. Samarbete mellan skolor
ltiellan gymnasier med treårig teknisk ut- bildning och det gymnasium med fyraårig studiegång som mottar de förras elever i fjärde årskursen bör samarbete råda, så att övergången för eleverna underlättas. Detta samarbete kan ta formen av gemensamma ämneskonferenser med lärarna i de tek— niska ämnena, så att kursuppläggning, läro- böcker och skrivningar i möjlig mån över— ensstämmer.
4. Undervisningen
4.1. Lärostoffet 4.1.1. Kursplanernas disposition
4.1.11. Läroplanen anger ramen för den verksamhet som skall förekomma och det lärostoff som skall inhämtas inom gymna- siet som helhet och i varje enskilt ämne. Läroplanens kursföreskrifter utgörs av huvudmoment inom varje särskilt ämnes kursplan. Huvudmomenten ger en översikt- lig ledning för undervisningen. De förteck- nar de ämnesområden som skall vara före— mål för undervisningen för alla elever inom gymnasiet eller inom en viss studieinrikt— ning och är följaktligen ej årskursfördelade. De olika huvudmomenten kan ges en större eller mindre del av undervisningsti- den och behandlas mer eller mindre in- trängande; dock bör varje huvudmoment vara behandlat med de undantag som anges i vissa kursplaner, och eleven skall i under— visningen ha mött det väsentliga inom varje särskilt ämnesområde.
11.12. Den frihet vid placeringen av hu— vudmomenten inom årskurser som grund- skolans läroplan medger måste emellertid begränsas vid gymnasieundervisningen. Be- hovet av samordning mellan olika ämnens lärostoff gör en starkare bunden lärogång nödvändig. En fastare fixering av lärostof— fet är oundgänglig för att medge en avslu- tad lärokurs i de fall där elev avslutar äm- nen på en nivå lägre än slutnivån. Lärostof— fet specificeras genom kursplan med års- kursfördelning, som innehåller en mer de- taljerad precisering av innehållet i de olika huvudmomenten och anger hur dessa bör fördelas på årskurser. Fördelningen är allt- så mer bindande än grundskolans »Förslag till disposition av en studieplan».
4.1.2. Urval och presentation av stoffet
1.121. Läroplanen måste revideras kon- tinuerligt. Att aktualisera stoffurvalet så. att det överensstämmer med vetenskapens utveckling, samhällets och avnämarnas krav samt elevernas intresse är en angelä- gen uppgift. Pä det lokala planet har inom de gränser som läroplanen anger ämnes- konferens och lärare att närmare fastställa lärokursens innehåll. Detta bör ske genom en som-ing av kursinnehållet, så att stoffet tillgodoser elevernas behov och intressen, bidrar till deras mognad och främjar deras aktivitet samt hålls aktuellt. Sovringen av stoffet skall ske med beaktande av elever- nas arbetsbörda.
4.1.2..2 Av vikt är ej blott att det stoff som väljs passar eleverna utan också att det presenteras i ett för eleverna lämpat och fattbart sammanhang. Detta är en för- utsättning för att undervisningen skall fängsla dem och avsätta resultat av värde. Stoffet är i läroplanen fördelat på ämnen. En undervisning uppdelad på ämnen, vart och ett karaktäriserat av sin egen systema- tik och sitt eget inre sammanhang, har vis- sa fördelar på gymnasiet. Den klara av- gränsningen i ämnesfält ger reda och stad- ga åt arbetet, och den blir ett medel att ordna och överblicka det överväldigande rika stoffet. Överblick och därmed behärskning av ämnets väsentligheter nås lättast, om läro- stoffet koncentreras till särskilt givande av- snitt eller kring vissa ledande synpunkter. Detta kan hjälpa eleverna att självständigt orientera sig och att sätta in sina kunska- per i ett sammanhang.
Den frihet läroplanen lämnar ämneskon- ferensen och läraren att lägga något större vikt vid vissa moment än vid andra bör utnyttjas för att åstadkomma en sådan in- re koncentration. De kursavsnitt som be- handlas mer översiktligt bör i stor utsträck- ning kunna inhämtas av eleven på egen hand, varigenom hans förmåga att hålla samman och redovisa större partier övas (4.2.3).
41.23. Liksom läroplanen är uppdelad på ämnen är skoldagen uppdelad på arbets- pass, lektioner. Åtminstone beträffande äm- nen där färdighetsträningen ej dominerar är för elever på gymnasiestadiet värdet av en sådan uppspaltning tveksamt, särskilt i högre årskurs. Den variation i undervis- ningen som anordningen är avsedd att ska- pa torde kunna åstadkommas genom ett omväxlande arbetssätt (4.2.1.1). I varje fall torde ev. vinster av ständig ämnesväxling ej uppväga värdet för eleverna av att få koncentrera sig på och slutföra ett sam— manhängande arbete. Att tillfälle härtill skapas är betydelsefullt ej minst med tan- ke på gymnasiets arbetsfostrande uppgift. Dubbel- och i vissa fall trippeltimmar, kon— centrations(halv)dagar, periodläsning o. s. v. skapar större arbetsro, den i timplanen föreslagna ämneskoncentrationen likaså. Dessa anordningar underlättar också själv- ständiga insatser från en elev(g'rupp)s sida, t.ex. i form av muntlig eller skriftlig pre- sentation.
),.1.2.4. Att lärostoffet är fördelat på äm- nen utesluter ej
att man i gymnasiets arbete ger plats för inslag som i sig rymmer element från olika ämnen och
att man i gymnasiets undervisning till- varatar givna möjligheter att åstadkomma samverkan mellan olika ämnen.
Att bryta igenom ämnesbarriärerna och skapa en samlad, eller åtminstone samord— nad, undervisning är ett sedan länge utta-
lat önskemål, som i allt större utsträckning kommit att förverkligas på den obligato- riska skolans låg- och mellanstadium. Även på grundskolans högstadium har besläktade ämnen sammanförts till ämnesgrupper. Ele— verna har följaktligen en viss förtrogenhet med de metoder som syftar till att knyta samman undervisningen i olika ämnen.
Flera skäl talar också för att undervis— ningen bör söka klargöra icke blott sam- bandet mellan moment inom samma ämne utan även sambandet mellan besläktade ämnen:
skolan har till uppgift att ge en riktig bild av verkligheten; denna är visserligen mångskiftande men också en enhet och lå— ter sig därför icke utan förvanskning delas upp i schemafack;
samverkan ökar insikten om samman— hang och kan därmed sporra studieintres- set;
samverkan över ämnesgränserna effek- tiverar arbetet: det blir möjligt att plan— lägga undervisningen i större helheter, vil- ket ger lärarna flera tillfällen att aktivera eleverna och utveckla deras arbets— och studieteknik;
träningen att sammanställa fakta från olika ämnesområden till ett sammanhang vänjer eleverna att se en sak ur flera syn- vinklar;
då isolerade fakta är mera tidsödande att inlära och svårare att hålla i minnet än fakta som ingår i ett väl uppfattat sam- manhang, underlättar samverkan inlärning- en och befäster kunskaperna.
Till de anförda skälen kan fogas ännu ett. Ämneslärarens utbildning gör honom förtrogen med fakta och metodik i ett eller ett fåtal ämnen. Hans starka ämnesinrikt- ning kan emellertid medföra vissa problem i undervisningen:
kunskapskraven kan lätt skärpas och leda till olycklig rivalitet ämnena emellan om elevernas arbetsinsats;
ämnessynpunkterna kan komma att framhävas så starkt att eleven aldrig får blicken öppnad för de större sammanhang- en i lärostoffet.
Det är dessutom angeläget att den en- skilde läraren uppfattar sin insats som del i en större helhet: elevens personlighets- utveckling. Samarbete över ämnesgränser- na främjar en sådan syn och ökar samtidigt förståelsen för elevers och kollegers pro- blem.
4.1...25 De tillfällen till pedagogiskt vär- defull samverkan som kursplanen medger bör utnyttjas. Vid fastställande av ordningsföljden mellan ämnenas olika moment bör, inom de gränser läroplanen medger, tillfällena till samverkan med angränsande samtidigt stu- derade ämnen beaktas. Organiserad samverkan skall förekomma inom något eller några ämnesområden i varje årskurs. Skolledningen fastställer ef- ter hörande av konferensen vilka områden som lämpar sig härför. Uppslag till sam- verkan ges i resp. ämnens anvisningar. Ett stort antal varianter av horisontell samverkan kan tänkas mellan ytterligheter- na: fullständig ämnesuppdelning och helt genomförd ämnesintegration. Samordnings- projektet kan variera i intensitet och längd, d. v. s. omfatta ett större eller mindre antal läsveckor. Dess omfattning kan också växla, d. v.s. innefatta ett större eller min- dre antal veckotimmar. Ämnesanvisning- arna ger exempel på kortvariga, totala och fast organiserade kontakter. Den starka strävan att åstadkomma ämneskoncentration — till årskurser eller delar av årskurser — som kännetecknar läroplanen reducerar givetvis tillfällena till samverkan mellan samtidigt studerade äm— nen. Vid ämneskoncentration inom års- kursen bör därför tillses att man ej i onö- dan offrar möjligheter till samordning. Är två ämnen förlagda till skilda års- kurser erbjuder sig dem emellan möjlig-
heter till vertikal samverkan. Självfallet bygger all undervisning i viss utsträckning på den grund som lagts tidigare i andra ämnen. Den starkare genomförda ämnes- koncentrationen gör det emellertid ange- lägnare än förr att läraren noga inventerar möjligheterna att i sin undervisning an- knyta till det stoff och/eller de färdighe- ter som varit eller kommer att bli föremål för elevens arbete. På detta sätt bör man tillämpa och därmed uppehålla kunskaper och färdigheter som tidigare förvärvats samt bygga upp en viss beredskap för den kommande undervisningen.
Ett exempel på samverkan av detta slag är följande. Matematiken tjänar som ett viktigt stödämne särskilt för de tekniskt- naturvetenskapliga ämnena men också — framförallt via statistiken — för de sam- hällsorienterande. Kursplanerna är därför utformade så att de matematiska instru- menten skall finnas tillgängliga, när de be- hövs i andra ämnen. Självfallet bör man också i matematik utnyttja de många till- fällen som finns att med exempel från t. ex. fysiken och kemin illustrera matema- tiska begrepp och satser. Likaså förutsätter kursplanerna en nära samverkan av verti- kal typ mellan t. ex. kemi och biologi.
Den vertikala samverkan ägnas stor upp— märksamhet i gymnasiets kursplaner, vil- ket sammanhänger med de nämnda kon- centrationstendenserna. Ämnesanvisningar— na lämnar konkreta uppslag till dylik sam- verkan. (Se särskilt IV: 19, 20, 21, 22.)
En aktualisering av vad som redan för- värvats kräver också specialarbetet i den tredje årskursen (se vidare 42.35). Detta är nämligen varken strikt ämnesbundet eller begränsat till årskursens ämnen. Tvärtom kommer arbetet att ställa eleven inför uppgiften att bruka de kunskaper, färdig— heter och arbetsvanor han förvärvat under sin gymnasietid. I de fall där detta arbete läggs upp som grupparbete ökas möjlig- heterna att låta det spänna över flera äm- nen och att låta varje deltagare bidraga
med stoff och synpunkter från ett visst ämnesområde.
Det är angeläget att uppmärksamma de möjligheter till samordnad färdighetsträ— ning som ämneskoncentration till olika årskurser ger. Användningen av matema— tiska färdigheter i andra ämnen än mate- matik är ett exempel. En annan möjlighet är fortsatt tillämpning av färdigheter i språk där undervisningen nedlagts — tem- porärt eller slutgiltigt. Utländsk litteratur av passande svårighetsgrad kan exempelvis användas i andra ämnen än de främmande språken. Se nedan 4.3.13.
Även beträffande samtidigt studerade ämnen vill gymnasiets läroplan i likhet med grundskolans fästa uppmärksamheten på vikten av att tillämpa och utnyttja vunna färdigheter i andra ämnen än de där de förvärvats. Sådana färdigheter som den muntliga och skriftliga framställningen på svenska och främmande språk, metoden att utnyttja biblioteket, förmågan att se och lyssna aktivt, att göra anteckningar, att tolka andra symboler än ord och siffror, att tillämpa statistiska metoder o.s.v. kan tillämpas också inom andra ämnen än dem där läraren meddelat elementa. Oftast blir det fråga om en tillämpning av färdigheter i samband med kunskapsinhämtande på ett för eleven nytt ämnesområde. Denna form av samverkan kan med fördel läggas upp i samråd mellan berörda lärare, t.ex. i konferens (4.1.32).
Medan studiebeting (4.233) lämpligen förbehålls ämnen med -— eventuellt genom koncentrationsläsning — högre timtal, kan stoffsamverkan möjliggöra att ämnen med lågt timtal infogas i en större och för ele- verna oftare aktualiserad helhet. Sådan samverkan kan emellertid medföra ganska långt gående omgrupperingar av stoffet i ett eller flera ämnen. Det kan t.ex. visa sig fördelaktigt att bryta en kronologiskt grundad disposition till förmån för en geografiskt betingad eller kanske för en gruppering av stoffet efter vissa tankelin-
jer eller ämnesområden. Förslag till några sådana omgrupperingar av lärokursen ges i anvisningarna (se t. ex. IV: 13 och 17).
Tillfällen att åstadkomma längre arbets— pass genom att efter varandra placera lek- tioner i samverkande ämnen bör utnyttjas liksom möjligheten att därigenom vänja eleverna vid att utföra större arbetsupp- gifter.
4.1.3. Organisation och planering
41.31. De organisatoriska problem som uppställer sig, när man söker förverkliga samverkan över ämnesgränserna, är olika vid vertikal och horisontell samverkan. Den förra är i avsevärd grad tillgodo- sedd i kursplaner och anvisningar, som exemplifierar möjligheter och metoder vid vertikal samverkan i särskilda ämnespar och ämnesblock, t.ex. kemi och biologi. Lärare i de berörda ämnena bör gemen— samt diskutera kursplanerna och planera respektive ämnens uppläggning. Medan alltså svårigheten vid den ver— tikala samverkan framförallt ligger i att knyta an till vad som tidigare studerats och att se detta ur nya synvinklar, bjuder den horisontella samverkan i stället på en rad praktiska problem. En avvägning blir nödvändig mellan dessa och de pedago- giska vinsterna, när det gäller att avgöra hur långt man vill gå på. samverkans väg. Lokala förutsättningar beträffande perso- nal, utrymmen och utrustning måste här— vid tillmätas avsevärd betydelse. Daglig personlig kontakt mellan lärarna vid gym— nasiet och en av pedagogiskt intresse präg— lad skolmiljö är den naturliga och frukt— bara utgångspunkten för pedagogisk sam— verkan.
4.1.3.2. De lärare som prövar samverkan mellan samtidigt studerade ämnen och äm- nesblock ställs inför följande problem:
behovet av vidgad förberedande plan- läggning;
svårigheter att följa den uppgjorda pla- nen;
nödvändigheten att fortlöpande konfe- rera inbördes;
olust att ge avkall på det egna ämnets anspråk;
behov av bredare orientering hos lärar— na;
risk för ökad arbetsbelastning för elever— na och/eller övermättnad hos dem;
behov av nya hjälpmedel.
Den grundläggande svårigheten i en ho— risontell samverkan som är relativt lång- varig och omfattande är att förebygga. att något av de berörda ämnena halkar efter och därmed spränger den uppgjorda planen. Samverkan av detta slag har sin svårighet i tidsplaneringens sårbarhet: oväntat tim- bortfall kan medföra rubbningar av pro- grammet.
Svårigheten reduceras givetvis, om sam- ma lärare undervisar i de samverkande ämnena. I annat fall krävs noggrann ge- mensam planering, helst med ett detalje- rat tidsprogram som resultat, och bered- villighet och förmåga hos lärarna att följa planen. De vanskligheter, som kan vara förbundna med längre, omfattande sam- ordningsprojekt, kan vanligen undvikas vid begränsade kontakter. Även om man tek- niskt kan eliminera faktorer som förrycker en effektiv samverkan, bör läraren vänja sig att ha extra stoff till hands för att möta oväntat timbortfall i ett ämne varmed han samverkar; vid timförlust i det egna äm- net måste han förstå att snabbt återknyta kontakten med övriga ämnen.
Den samordnade undervisningen kan stundom upplevas som ett störande ingrepp i ämnets eget sammanhang. Och utan tve- kan kan den nya helheten komma att in— kräkta på de berörda ämnenas egenart. Härvid bör emellertid uppmärksammas att gränsdragningens problem existerar inte blott mellan olika ämnen utan också inom
ett och samma ämne och att det torde vara olika märkbart vid olika ämnen. Me- dan svenska vanligen omvittnas vara ett elastiskt ämne, framstår t.ex. historia — starkt knutet till den kronologiska princi- pen —— som mindre elastiskt. Vid planlägg- ningen av en långvarig samverkan bör va— riationer i de berörda ämnenas elasticitet beaktas: det är i allmänhet fördelaktigt att lägga det mindre elastiska till grund.
Sådan samverkan, som syftar till en all- sidigare belysning av ett stoff eller till en mera intensifierad träning av en färdighet, ställer ökade anspråk på lärarens bered- skap att knyta an till angränsande områ— den och på mångsidigheten i hans intres- sen. Svarar han ej mot dessa, kan de vinster samverkan innebär komma att kö— pas till priset av en torftigare, ytligare och mindre stimulerande undervisning.
Olika lösningar är tänkbara. Det är önskvärt att mera systematiskt låta lärar— nas tjänstgöring i en avdelning omfatta mer än ett ämne. Samverkan kan utfor- mas planeringsmässigt enklare, när sam— ma lärare undervisar i flera ämnen i sam- ma årskurs. Vid gemensamma ämneskon- ferenser, studiedagar och kurser bör före- trädare för olika ämnen ur sin speciella synvinkel belysa lämpliga moment för samverkan; utkast till studieplaner bör kunna utarbetas vid sådana tillfällen. Även hjälpmedel av självinstruerande karaktär kan komma till användning (4.3.1.3.). Med hjälp av schematekniska arrangemang kan man tillfälligtvis åstadkomma att två lära— re medverkar vid undervisningen och där- med uppnå en mera mångsidig belysning av ett ämne. Undervisar lärarna A och B i två parallellklasser och kan deras under- visning parallelläggas under någon timme, finns möjlighet att antingen låta båda lärarna leda undervisningen i den ena klas— sen, medan den andra får självständigt ar- bete, eller sammanföra de båda klasserna till ett gemensamt program.
Redovisningen kan ske i form av ett ge-
mensamt förhör i de berörda ämnena. Ge- nom ett sådant förhör betonas ämnenas samhörighet; men samtidigt kan risk upp- stå för samma vanskligheter som vid be- tingsstudium (42.33) eller vid förhör på ett större sammanhängande avsnitt, t.ex. arbetstoppar före förhören. Uppmärksam- het måste därför ägnas arbetets fördelning.
Om arbetsuppgifterna blir mer kompli- cerade, är det viktigt att tillse att de i motsvarande grad reduceras i antal. Ar- betsuppgifter bör utformas så att de an- knyter till mer än ett ämne. Vid en i stör— re skala genomförd samverkan bör givetvis förhörsuppgifterna liksom eljest svara mot undervisningens uppläggning.
Från eleverna kan förväntas en över- vägande positiv reaktion till samverkan mellan ämnen. Dock kan vid alltför stora samverkansprojekt risk för övermättnad tänkas. Ett ev. i konferens överenskommet, successivt införande av det eller de mo- ment samverkan gäller minskar faran för en negativ effekt.
En genomförd samverkan mellan olika ämnen kräver mera än helt ämnesuppde- lad undervisning, bl. a. beroende på tvång- et att foga in det egna ämnet och den egna undervisningen i ett större sammanhang och i en gemensamt fastställd tidsplan. Lärarens frihet att efter eget skön dispo— nera lärokursen reduceras. Uppläggningen ställer därmed anspråk på samarbetsvilja och på en i väsentliga drag gemensam pe- dagogisk grundsyn hos de berörda lärarna.
Gemensamma konferenser för planlägg- ning och genomförande av samordnad un- dervisning är av stor betydelse för att skapa en sådan gemenskap, byggd på ökad insyn i olika ämnens natur och problem. Ämnesanvisningarna ger olika utgångs- punkter för sådana konferenser. Vunna er- farenheter styrker att samverkan över äm- ncsgränserna kan innebära en avsevärd stimulans för lärarna. Täta konferenser utom schemat kan dock utgöra en belast- ning, och antalet konferenser bör därför
hållas inom rimliga gränser. Informell kon- takt mellan samverkande lärare är ofta till- fyllest. En fördel är självfallet att samme lärare undervisar i klassen i de samverkan— dc ämnena. Flitigare bruk av denna an- ordning torde mer än något annat kunna bidraga till ökad horisontell samverkan. Framställning av undervisningsmateriel, studieplaner, anvisningar etc. med sikte på. samverkan bör lätta de berörda lärarnas uppgift. Trots detta torde skiftande per- sonella och lokala förhållanden alltid fram- tvinga fortlöpande modifieringar av upp- läggningen och därmed samråd. Detta kan förekomma vid planerings- och studiedagar eller vid de i skolstadgan föreskrivna kon- ferenserna men bör även kunna utformas på ett mera informellt sätt.
4.1.33. Konferenser-nas uppgifter är dels elevvårdande, dels pedagogiska, Deras för- medlande roll mellan skola och hem och mellan lärare och elever bör tillmätas stor betydelse. Deras pedagogiska arbetsuppgif- ter omfattar utöver samverkan mellan äm- nen också planläggningen av timmar till för- fogande och viss planering i samband med skolans studieträningsprogram (tl—2.2.1). Även i detta arbete måste hänsyn till sam- verkan tagas. Kursplanerna beaktar de sam- ordningsmöjligheter som finns och fixerar dessa kursmässigt. Det ankommer på stu— dierektor och konferens att detaljplanera kurserna och diskutera metoder. Konferensens sammansättning bestäm- mes av överläggningsobjektet: Ämneskonferens har till uppgift att be— handla frågor rörande undervisningen i visst ämne.
Klasskonferens har till uppgift att hand- lägga frågor rörande en klass som i visst eller vissa ämnen undervisas gemensamt.
Sammansatta konferenser har till uppgift att ägna sig åt frågor som är gemensamma för två eller flera klass- eller ämneskonfe— renser. I det förra fallet kan konferensen omfatta samtliga i en årskurs undervisan-
de lärare, t. ex. vid fastställande av de äm- nen i vilka betingsläsning skall tillämpas (se 4.2.33). I det senare fallet kan konfe- rensen omfatta t.ex. lärarna i de samhälls- orienterande ämnena, språken eller de tek— niska ämnena. Sådana konferenser kan till- delas en roll vid uppläggningen av gymna— siets studieträningsprogram (4.2.2) eller t. ex. vid träningen av den muntliga fram- ställningen i andra ämnen än svenska. Se IV: 1.4.12. (muntlig framställning).
Klassföreståndarkonferenser omfattar en- dast föreståndarna i två eller flera klasser.
Konferenser mellan lärare och elever om arbetets uppläggning, enskilda elevers eller elevgruppers studieprogram, arbetsbörda m. In. kan i regel ske informellt men får ej försummas.
Om vissa samordnande konferenser med lärare i avlämnande och mottagande sko- lor se 3.4.
Skall konferenserna kunna inordnas i gymnasiets arbete på ett effektivt sätt, måste särskild tid avsättas för dem.
Enligt ett alternativ, rörliga konferens- dagar, hålls konferenserna på skoltid och lärarna befrias från sin undervisning, mc- dan eleverna ges arbetsuppgifter. Konfe- renserna bör enligt detta alternativ för- delas på olika veckodagar, så att bortfallet av lektioner drabbar skilda ämnen så jämnt som möjligt.
Ett annat alternativ är fast konferens- dag. Det förutsätter att schemat kan läg- gas så att en halv veckodag blir friställd från lektioner. På denna halvdag läggs kon- ferenser regelbundet. Konferenserna är pa- rallellagda och relativt korta (en timme), varigenom plats för ca sex konferenser finns varje konferensdag. Den fria halv- dagen kan ge utrymme för elevernas själv- ständiga arbete och sålunda på ett natur- ligt sätt inordnas i undervisningen.
Inget av alternativen kan i alla situatio- ner lösa det behov av organiserat samråd,
som kan beräknas föreligga inom gymna- siet. Vid en omfattande tillämpning av systemet med rörliga konferensdagar kan svårigheter uppstå att på ett effektivt sätt organisera självständigt arbete för elever- na, bl.a. med tanke på lokalerna. En fast konferensdag förmår antagligen ej ensam ge plats för det erforderliga antalet kon- ferenser av det skälet, att konferenserna inte kan fördelas jämnt över hela termi- nen. Tidvisa anhopningar kommer att vålla organisatoriska problem, vilket av de två ovanstående systemen man än väljer.
För att bemästra svårigheterna kan man reducera antalet konferenser genom att i viss utsträckning lägga ansvaret för den pedagogiska kontakten på studierektor, klassföreståndare och huvudlärare.
förlägga konferenser utanför schematid och därvid som komplement använda i första hand rörliga konferensdagar.
41.34. De hittills diskuterade formerna av samverkan ryms inom skolans schema- bundna arbetsordning. Sedan länge har man också, sökt komplettera det ämnes- bundna studiet med organisatoriska anord- ningar som bryter det ordinarie schemat och samtidigt tillåter friare arbetsformer. Återkommande med jämna mellanrum kan sådana avbrott ge en rytm ät skolarbetet, där perioder av systematiserat studium i olika ämnen avlöses av samordningstillfäl— len, i vilka det som inhämtats på olika fält ställs samman, tillämpas och betraktas ur en ny synvinkel. Dessa arrangemang kan växla från den enkla samordningsuppgiften till studieresan eller lägerskolan (42.15) förlagd utanför den vanliga skolmiljön. Det är emellertid viktigt, att eleverna inte abrupt ställs inför omfattande samordnade uppgifter utan efter hand vänjs vid den arbetsteknik som studiesättet kräver. Ställs tid och källmaterial till elevernas disposition, kan redan uppsatsskrifuning i skolan (i svenska eller främmande språk) över fackämne sägas vara ett exempel på
samverkan, där eleverna åläggs att på egen hand lösa en självvald uppgift. I än högre grad gäller detta uppsatsskrivning av friare typ, förlagd till hem eller bibliotek.
Specialarbetet i tredje årskursen (4.2. 3.5) kan utformas så att det ställer ele- ven inför uppgiften att spåra, bearbeta och redovisa material, hämtat från olika delar av kunskapsfältet.
Goda möjligheter att låta eleverna se fakta som inhämtats i det ämnesbundna studiet ur nya synvinklar och att foga dem samman till ett mönster erbjuder tim- marna till förfogande, under vilka kan framföras samlingsprogram utarbetade i samverkan mellan olika ämnen. Teatern, filmen, radion och televisionen bjuder på program som —— ev. i reproducerad form —— kan läggas till grund för undervisning i flera ämnen, bl.a. som underlag för ge- mensam diskussion.
Bland åtgärder som kan vidtagas för att åstadkomma ett mindre splittrat studium är koncentrations(halv)dagar. Under exem— pelvis en halv dag per månad inställs den vanliga undervisningen i syfte att bereda eleverna tillfälle att koncentrera sig på en större arbetsuppgift inom ett ämne eller ett par angränsande ämnen. Vid faststäl- landet av data för dessa dagar bör beaktas att
ämnena i stort sett erhåller koncentra- tions(halv)dagar i förhållande till sitt tim- tal och att minsta möjliga rubbningar av timfördelningen mellan de olika ämnena förorsakas av anordningen;
lärare i de(t) ämne(n) som koncentra- tions(halv)dagen ägnas åt i möjligaste män kan närvara i klassen;
tiden i de experimentella ämnena där så. är möjligt används för mer omfattande laborationer.
Det egentliga syftet med anordningen är att bereda eleverna tillfälle att koncentre- ra sig på en större arbetsuppgift, helst ock-
så att lära eller öva dem att själva plan- lägga och genomföra en sådan. Spänner arbetet över flera ämnen än ett, kan det vara särskilt ägnat att öva eleverna att sammanställa och redovisa disparat mate- rial och dra slutsatser av detta.
4.2 . Verksamhetsformer
De anvisningar som ges i grundskolans läroplan beträffande undervisningsformer och arbetssätt har till stora delar giltighet även för gymnasiet. De synpunkter som där ges på lärarens funktion och elevernas verksamhet, på undervisningsprinciper och undervisningsmetoder är av den generella karaktär att de i princip kan tillämpas även på undervisningen i andra skolformer. Samma omdöme gäller allmänna metodiska handledningar. Gymnasiets läroplan är av den anledningen inriktad huvudsakligen på de verksamhetsformer som är karak— täristiska för skolformen.
4.2.1. Självverksamhet och samarbete
42.11. Man kan räkna med att gymna- siets elever har intresse för studier och i många fall ett medvetet mål för dessa. Även om därför motivationsproblemet är mindre akut på detta stadium än det kan vara på lägre, är det dock angeläget att eleverna uppfattar skolarbetet som intres- sant och stimulerande. Att framhäva någon verksamhetsform som den för olika ämnen, årskurser, elever och lärare mest ändamålsenliga eller effek- tiva torde vara ogörligt. De undervisnings— former och arbetssätt som bör tillämpas måste vara beroende av ämnenas och års- kursernas innehåll och karaktär, av elever- nas intresse och mognadsnivå och av lärar- nas förmåga och inriktning. En schematisk regel kan ej ges för hur läraren skall orga- nisera sin undervisning, om den skall ske i form av individuell undervisning, i större eller mindre grupper. Lika litet kan gene-
rella omdömen fällas rörande valet mellan individuellt eller gemensamt arbete. Oav- sett vilka verksamhetsformer som väljs bör de emellertid ge eleverna tillfälle till själv- ständig och allsidig aktivitet samt bidra till att förmedla den skolning till objekti- vitet och kritisk prövning, som gymnasiet vill ge.
42.12. Lärarens frihet att välja sin me— tod är ett värde att slå vakt om. Den är en förutsättning för den fortgående utveck- lingen av det pedagogiska arbetets former. För elevernas vidkommande kan själva va- riationen i arbetet öka intresset för och behållningen av undervisningen. Elevens frihet att välja sitt arbetssätt begränsas av formerna för den studieträ- ning gymnasiet vill förmedla. Dock bör in— om ramen för dessa en individualisering ske med hänsyn till elevens inlärningstyp och studiemognad.
Den av växelspelet mellan den frågande läraren och den svarande eleven känne- tecknade undervisningsmetoden har gam- mal hävd. Den är vanligen förknippad med klassundervisning.
Denna undervisning har förtjänster. Den är förhållandevis lätt att organisera och leda. Läraren kan med sin fråga nå varje elev och förvissa sig om att denne förstått hans framställning och/eller inhämtat det pensum han blivit ålagd. Skickligt utfor- mad kan metoden också spänna elevernas uppmärksamhet och sporra deras intresse genom att ge dem tillfälle att själva bidra till undervisningen, ställa frågor 0. s. v. Läraren bör också noga ta tillvara de öka— de möjligheter som de moderna hjälpmed— len ger (4.3) och ge plats för de aktivitets- betonade inslag (skriftliga rapporter, före— drag, diskussioner, demonstrationer o.s.v.) som lätt kan komplettera klassundervis- ningen. Sådana inslag kan vara ägnade att utveckla elevernas individuella anlag och intressen.
Den av läraren ledda klassundervisning- en har emellertid sin begränsning däri att den
ger eleverna få tillfällen till samarbete, ej tränar deras förmåga att planera och bedriva sina studier på egen hand,
kan locka dem som ej för ögonblicket har frågan att försjunka i passivitet,
kan medföra vissa svårigheter att indi- vidualisera undervisningen.
4.213 Skall de individuella intressena få ordentligt spelrum inom undervisningen måste de emellertid uppmärksammas inte bara vid valet av verksamhetsformer. Även en individualisering av stoffurvalet inom de olika ämnena bör ske. De enskilda ele- verna bör inom ramen för behandlade kurs- avsnitt ges möjlighet att inrikta sitt stu- dium på de speciella aspekter som fångat deras uppmärksamhet, dock med iaktta- gande av vad som sagts om huvudmoment i 4.1.1.1. En sådan individualisering bör kunna ske inom ramen för den lärarhand- ledda undervisningen. När studierna orga- niseras som beting (42.33) bör stor frihet i fråga om stoffurval medges.
4.214. Ökat samarbete mellan eleverna bör uppmuntras även inom klassundervis- ningens ram. Läraren bör även då klass- undervisning bedrivs försöka anordna dis- kussioner i form av studiecirkel eller låta (vissa av) eleverna under kortare tid ägna sig åt grupparbete. Det är lika nödvändigt för deltagarna i studiecirkeln att förbereda sig för den gemensamma diskussionen som för eleverna att preparera sig för ett läxförhör på lek- tionen. Men såväl det individuella som det gemensamma arbetet får därvid i viss mån en annan karaktär. I studiecirkelarbe- tet blir det mindre fråga om redovisning av ett i förväg inhämtat pensum än om diskussion och lösande av problem på grundval av orienterande studier på egen hand. Särskilt utmärkande för cirkelarbe- tet är att ökade krav ställs på deltagarnas
aktivitet, medan läraren-handledaren trä- der mera i bakgrunden.
Grupparbetet kräver en föregående stu- dieteknisk träning för att ge resultat. Gymnasiets undervisning i sin helhet bör härutinnan kunna bygga ej bara på elevens vana vid ett sådant arbetssätt i grundsko- lan utan också. på den systematiska trä- ning som grupptimmarna i den första års- kursen möjliggör (4.2.2.3). Ett grupparbete inom klassen kan t.ex. läggas upp på föl- jande sätt: Eleverna delar in sig i grupper av lämplig storlek och fullgör uppgifter som täcker ett visst parti av kursen. Vid den förberedande orienteringen i samlad klass får de tillfälle att i möjligaste mån själva välja moment som intresserar dem, fastställa det närmaste målet och söka finna lämpliga metoder och hjälpmedel. Ar- betet kan sedan alltefter kursmomentets omfattning och art sträcka sig över en eller flera lektionstimmar. Eleverna redo- visar de fullgjorda uppgifterna antingen skriftligt eller muntligt. Grupparbetet kan lämpligen avslutas med att läraren eller en elev sammanfattar resultaten.
I samband med betingsstudier (4.233) bör grupparbete kunna vara en vanlig ar- betsform. Åtskilliga av de arbetsuppgifter som ryms inom ett beting faller det sig naturligt att penetrera under samarbete. Specialarbetet, för vilket anvisningar ges i 4.2.35, leder naturligt arbetet in på. meto- der som förutsätter grupparbete, vilka ut— vecklas närmare under denna punkt.
Möjligheten att tillämpa grupparbete är beroende av klassens storlek, av tillgången på hjälpmedel och lokaler, av den tid som står till buds och av stoffets karaktär men framför allt av elevernas vana vid själv- ständigt arbete. Ett villkor för ett gott re— sultat är att planläggningen är noggrann, att erforderlig handledning bjuds och att arbetet så. långt möjligt organiseras så. att inte vissa elever frestas att passivt överta andras prestationer.
4.215. Särskilt gynnsamma tillfällen att lära eleverna samarbeta erbjuder externa inslag i undervisningen: studiebesök, exkur- sioner, lägerskola. Anvisningarna i vissa ämnen ger närmare uppslag om de båda förstnämnda (jfr t. ex. IV: 13, 24 och 41). Lägerskolan, som bygger på aktivitets- pedagogiska metoder, ger läraren helt andra möjligheter än den vanliga skol- situationen att öva eleverna i samarbete och att skapa en för allt skolarbete fördel- aktig sammanhållning inom klassen. Om personella och lokala förutsättningar finns, bör lägerskola anordnas för eleverna minst en gång under gymnasietiden.
4.216. Åtskilliga av de nämnda verksam- hetsformerna ger eleverna fler tillfällen än den rena klassundervisningen att träna sin förmåga att planera och bedriva studier på egen hand. De ger för övrigt ej blott trä- ning härvidlag utan skapar även lättare det personliga engagemang som är intimt förknippat med allt självständigt arbete. Detta är av Vikt, eftersom befordrandet av goda arbetsvanor är ett av huvudmålen för gymnasiets undervisning. Detta är motiverat av de starka kraven på förmåga att på egen hand tillägna sig kunskap, vilken förmåga kan förbättra elevens arbetsresultat och minska hans ar- betsbörda.
Betydelsefull på gymnasiestadiet är för- mågan att självständigt utföra en arbets— uppgift av rimlig omfattning. Eleven skall vid gymnasietidens slut ha lärt sig att på. egen hand
göra upp och följa en plan för hur en mera omfattande arbetsuppgift skall ge- nomföras;
samla, tolka och värdera information; sammanställa materialet; redovisa resultatet.
För att detta mål skall nås krävs att eleven nått en viss mognad, yttrande sig i känsla och ansvar för arbetet, och suc-
___L—HME»._._ _. ....- . __
cessivt tränats i det självständiga arbets— sättets teknik.
42.137. Att skapa ansvarskänsla inför åtagna och ålagda uppgifter är ett av må- len för skolans allmänfostrande verksam- het. Även om resultatet härvidlag i hög grad beror av elevens allmänna utveck- ling, är det angeläget att alla tillfällen att främja syftet noga tas till vara. En för- utsättning härför är att man ej — i högre grad än vad elevens ålder gör nödvändigt — befriar honom från att själv ta ansvar. Tvärtom bör eleven vid varje lämpligt tillfälle anförtros sådana uppgifter som han kan väntas gå iland med. Även om de är av begränsad storlek och vikt, kan deras lyckliga genomförande skänka en tillfreds- ställande känsla av att ha uträttat något på egen hand. Självtillit är en viktig förut- sättning för den som senare föreläggs mera omfattande uppgifter att lösa. Får eleverna t.ex. tillfälle att medverka vid programplanering och genomförande av vissa timmar till förfogande, kan dessa — utöver sitt egentliga innehåll — få en viktig funktion både genom att samla ele- verna kring en gemensam uppgift och ge— nom att ge utrymme för självständiga ini- tiativ och insatser.
Att eleven stimuleras och ges tillfälle att ta egna initiativ är över huvud av stor vikt. Detta kan enklast ske därigenom att skolarbetet lämnar honom tid för öv- rig självvald sysselsättning, t. ex. frivilliga strövtåg utanför kursen med böckernas el- ler massmedias hjälp. Likaså kan förenings- verksamheten vara av utomordentligt vär- de för den unges utveckling till en själv- ständigt tänkande och handlande män— niska.
Över huvud får studieträningen ej stanna vid rent studieteknisk rådgivning. Bristande förmåga att tillfredsställande planlägga och genomföra ett studiearbete är ej alltid att återföra uteslutande på ineffektiv studie— metodik. Djupare liggande personliga och
miljömässiga förhållanden spelar ofta en större roll härvidlag.
Gymnasiets studiefostrande uppgift mäs- te därför hållas klart i sikte av gymnasiets alla befattningshavare, vilka har att i sin mån medverka till att skapa en för ele- vens arbetsträning gynnsam studiemiljö. Ej blott undervisningen utan även skol- hälsovården, studievägledningen och yrkes- orienteringen m.m. berörs härav. En av skolans befattningshavare har till uppgift att fungera som samordnare av dessa funk- tioner (se 2.3).
4.2.2. Studieteknik
4.2.2] . För att successivt träna eleverna i det självständiga arbetssättets teknik har i läroplanen inbyggts ett speciellt studie- träningsprogram, som
förbereder tillämpningen av friare arbets- former genom systematiskt bedriven studie- teknisk träning;
med hjälp av särskilda organisatoriska anordningar steg för steg ger större utrym— me för elevernas självständiga arbete.
4222. Gymnasiets roll i den unges stu- dietekniska skolning får ej ses isolerad. Vis- serligen är skolningens primära syfte att göra det lättare att tillämpa ett friare studiesätt på gymnasiet, men den måste också ses som en förberedelse för elevens fortsatta arbete: eleven skall förses med de redskap som underlättar kommande yrkesverksamhet eller fortsatta studier. Handledningen i studieteknik upptar stort utrymme i grundskolans läroplan. Den studietekniska träningen utgör där en del av varje ämnes mål. Man kan därför förut- sätta att eleverna redan tillägnat sig stu- dietekniska elementa. i de enskilda ämnena. Den träning gymnasiet ger måste utfor- mas med hänsyn härtill. Läraren bör där- för vara så förtrogen med grundskolans läroplan att han kan bygga vidare på den lagda grunden.
42.23. Handledningen i studieteknik inle— des på introduktio'nsdagen vid gymnasie- studiets början. Denna dag kan användas bl.a. för att låta eleverna besvara en stu- dievaneenkät och —— helst tillsammans med föräldrarna — åse en instruktionsfilm rö- rande studietekniska problem på gymna— siestadiet. I en tryckt folder med uppgifter rörande gymnasiets organisation, befattningshavare och lokaler, studiesociala åtgärder, elevför- eningar o. s. v., som utdelas till föräldrarna vid höstterminens början, bör också. på- pekas vad en lugn studiemiljö och regel- bundna vanor har att betyda för elevens arbetsresultat. Därjämte bör korta råd ges avseende uppläggning av hemarbetet (se vidare 4.2.4). Sedan svaren på. den ovan nämnda stu- dievaneenkäten bearbetats, kommenteras och kompletteras resultatet med oriente- ring om motivation, inlärning, minne, glöm— ska o.s.v. Härför disponeras några timmar till förfogande. Orienteringen kan lämpligen ges åt stora grupper samtidigt. Ringa effekt kan emellertid förväntas av en teoretisk orientering rörande studietek- nikens elementa, om den ej omsätts i prak- tiskt handlande. Det räcker ej med att ge eleven kännedom om hur han bör bedriva sitt arbete; målet har nåtts först då. han tillämpar vad han inhämtat. I den kon- kreta undervisningssituationen är det hel- ler icke möjligt att stanna vid råd som gäller alla elever och alla ämnen. Resultat kan väntas först av en till olika ämnen knuten och efter elevernas individuella be- hov avpassad studiehandledning. För att ge utbyte kräver en sådan handledning gruppundervisning, utan vilken den nöd— vändiga kontakten mellan lärare och elev ej kan åstadkommas. Den individuella handledningen i den till första årskursen förlagda studietekniska introduktionen sker därför under de fyra veckotimmarna med delad undervisnings- avdelning, gmpptimmar, varav en i sven-
ska, en i ämnesgruppen historia/samhälls- kunskap, en i engelska/B-språk och en i ämnesgruppen fysik/ kemi alternativt natur- vetenskap eller företagsekonomi. Grupptim- men kan fördelas på ämnena inom en äm- nesgrupp. Studierektor i samråd med de lärare som handhar undervisningen på grupptimmarna ansvarar för den samord- ning av programmet som är nödvändig för att alla väsentliga studietekniska färdig- heter skall beaktas.
Arbetet på grupptimmarna syftar till att ge läraren tillfälle att
diagnostisera varje elevs studiefärdighet och avpassa sin handledning därefter;
öva eleverna att tillägna sig muntlig framställning med hjälp av effektiv an- tcckningsteknik;
öva eleven att — med nödig kritik — utnyttja biblioteket och pressen, radion, TV och filmen som kunskapskällor;
instruera eleven att organisera de arbets- uppgifter som han ålagts att lösa på egen hand, varvid handledningen under året allt- mer inriktas på övning att planlägga och genomföra något mera omfattande uppgif- ter;
aktivera eleverna, vilket är lättare i mindre grupper, och att därvid träna det arbetssätt som används, t. ex. i grupp eller i studiecirkel;
göra eleven förtrogen med och lära ho- nom i hans eget arbete utnyttja de hjälp- medel, som kan komma till användning vid ett självständigt studiesätt: index, upp— slagsverk, handböcker, lexika, källsamling- ar, bilder, kartor, diagram, tabeller o.s.v.;
ge sådana instruktioner beträffande tek- niska hjälpmedel att t. ex. vissa elever i varje grupp behärskar dupliceringsteknik, andra t. ex. bandinspelning etc.
Vägen att nå de uppställda målen växlar med ämne. Ämnen och ämnesblock upp- visar därtill speciella problem och har
skiftande förutsättningar att öva de kom- ponenter som tillsammans formar den go- da studietekniken. Ämnesanvisningarna ger uppslag härvidlag. Det ankommer på stu- dierektor och konferens att diskutera inne- håll och fördelning av den studietekniska handledningen på grupptimmarna.
Uppläggningen av grupptimmarna bör givetvis variera med ämnets karaktär. Väsentligt är dock att de utnyttjas till bearbetning av ett begränsat kursavsnitt och att därvid ett brett register av hjälp- medel står till elevernas förfogande. Arbets- sättet bör vara produktivt och läraren före- trädesvis fungera som handledare.
I många ämnen kan det vara lämpligt att låta eleverna söka bilda sig en uppfatt- ning om ett kursavsnitt uteslutande med hjälp av den dokumentation som står till buds. Den ordinära uppläggningen bör dock vara att eleverna — enskilt eller i grupp — arbetar med utdelade uppgifter som alla anknyter till den kommande läxan och är utformade på ett ur studieteknisk syn- vinkel instruktivt sätt, d.v.s. förutsätter att eleven ur uppslagsverk, handböcker o. s. v. tar fram och sammanställer de fakta som ger ett svar på den ställda uppgiften.
I språken bör följande arbetssätt stund- om komma till användning: läraren före- lägger eleverna ett större textavsnitt och orienterar dem om de hjälpmedel som står till förfogande och om hur de kan använ- das. Eleverna arbetar sedan enskilt eller i grupp, och lärarens uppgift är att vägleda dem som fastnar.
För svenskämnets del sammanfaller stu- dietekniken i avsevärd utsträckning med träningen av de kommunikationsfärdighe- ter som det ankommer på läraren att ge: tala och lyssna, skriva och läsa. Undervis- ningen i dessa moment får full effekt en- dast om den bedrivs i grupp. Detsamma gäller rent bibliotekstekniska övningar.
Grupptimmarna erbjuder också ett gott tillfälle att lära eleverna att arbeta effek- tivt i grupp eller studiecirkel. Gymnasiet
bör ta vara på de erfarenheter av dessa. arbetssätt som folkhögskolan och det frivil— liga folkbildningsarbetet har att ge och tillgodogöra sig det rika arbetsmaterial, t. ex. i form av studieplaner, som där finns att hämta.
Det produktiva arbetet under grupptim- marna bör i viss utsträckning kunna redo- visas på respektive ämnes vanliga timmar och utgöra ett komplement till undervis- ningen. Grupptimmarna kan stundom kom— ma att få karaktären av organiserad läx- hjälp. Däremot skall läxuppgift ej ges till sådan timme.
För att grupptimmarna skall kunna ut- nyttjas effektivt i den studietekniska trä- ningen är det av värde att de kan förläg- gas till gruppstudierum, helst i anslutning till bibliotek, laboratorium, ämnesrum eller motsvarande. Läraren bör där kunna dispo- nera över bl. a. en tillräckligt stor uppsätt- ning av ett modernt flerbandigt uppslags- verk, centrala handböcker i ämnet, gängse tidnings- och tidskriftsindex och lexikon.
Rätt använda kan grupptimmarna bidra till att den studiefostrande delen av gym- nasiets uppgift tilldrar sig ökat intresse. De praktiska erfarenheter som kan komma till allmän nytta bör rapporteras till skol- överstyrelsen.
Arbetsträningen får givetvis inte bli nå- got som endast beaktas på grupptimmarna. Den skall vara ett normalt inslag i all undervisning. Det är av vikt att alla lä- rare i en klass beaktar elevernas studie- situation och arbetsfostran. Det åligger också varje lärare att
i sitt ämne ge direkta anvisningar om hur arbetet bör planläggas och genomföras;
planera sin undervisning så att eleverna lär sig behärska den terminologi, den be- greppsapparat och de studiemetoder som hör till ämnet.
Läraren får inte lägga så stor vikt på andra aspekter av sin undervisande upp- gift att arbetsträningen åsidosätts. Läro-
i
[
! l i l i, i
kursen får inte tillåtas svälla därhän att den kan medhinnas endast om läraren läg- ger stoffet tillrätta och helt leder under— visningen och/eller tvingas till ett för all arbetsfostran förödande jäkt.
För den individuella vägledningen av ele- verna kan det vara av stort värde att ha tillgång till tryckta handled-ningar i gym— nasiestudiernas metodik. Dylika handled— ningar får givetvis inte användas som »läx- läsningsböcker». Läxmässig undervisning i studieteknik kan inte förekomma, eftersom studiemetodiken är ett arbetssätt som lärs in och övas i gymnasiets olika ämnen. En tryckt handledning i studiemetodik kan däremot användas för självstudium och som underlag för den kritiska bedömning av det egna arbetssättet som eleverna bör stimuleras att göra.
4.2.3. Självständiga arbetsuppgifter
Att bibringa eleverna förmåga att arbeta självständigt är ett av gymnasiets centrala mål. Denna förmåga förutsätter god stu- dieteknik, men å andra sidan är just själv- ständigt arbetssätt bäst ägnat att ernå denna teknik. Vid sidan av den direkta studietekniska handledning som skisserats ovan är det därför av vikt att utforma undervisningen på ett sådant sätt att ele- verna får tillfälle att i växande omfattning själva ta ansvaret för sitt arbete.
Den ålagda arbetsuppgiftens omfattning bör sålunda växa från dagläxan till lång- läxan och betinget — ett relativt stort men till omfattningen växlande kursavsnitt, som är gemensamt för alla elever i klassen och som redovisas i sin helhet vid fastställd tidpunkt — för att slutligen kulminera i specialarbetet, en större självständig arbets- uppgift, som skall lösas under den tredje årskursen och utförs individuellt eller som gruppuppgift-
För elever som fortsätter i årskurs 4 skall arbetssättet i än högre grad karaktä- riseras av självständighet.
42.31. Vid den vanliga dagläxan är det angeläget att läraren i sin läxpreparation finner den från studieteknisk synpunkt rik- tiga medelvägen mellan en otillräcklig för- beredelse, som ställer eleven inför en över— mäktig uppgift, och den alltför utförliga, som ger för snävt spelrum åt självverk— samheten.
4232. Större möjligheter att öva eleven i ett självständigt arbetssätt ger den över något längre tid spännande långläxan. En successiv övergång från dag— till långläxor skall under loppet av årskurs 1 ske i alla ämnen, dock med undantag för nybörjar— språk, där övergång till långläxor kan upp- skjutas till andra årskursen. Fr.o.m. års- kurs 2 skall längläxor med en redovisnings— period av en vecka tillämpas generellt i den mån ej beting förekommer. Långläxan ställer eleven inför kravet att fördela sin läxläsningstid på ett ändamålsenligt sätt. Den konfronterar honom därmed med det problem som är det centrala vid allt själv- ständigt arbete: att disponera arbetstiden rationellt. På läraren ställer långläxan kravet att planera arbetet och framför allt läx- givningen på något längre sikt; att samverka med övriga lärare för att tillse att redovisningstillfällena fördelas jämnt över veckans dagar; att låta sin undervisning efter hand få. mera karaktär av handledning, där diskus- sion av problemställning och hjälpmedel träder alltmer i förgrunden; att sträva efter att ge hemuppgiften for— men av ett organiskt sammanhängande helt. Förslag härom ges i ämnesanvisning— arna. I allmänhet bör en viss, i samråd med eleverna fastställd veckodag anslås för dels genomgång, diskussion och kontroll av veckans uppgifter, dels meddelande av nya uppgifter. Långläxorna bör vara avvägda så att arbetsbelastningen för eleverna blir så
jämn som möjligt. Läraren måste därför ägna stor omsorg åt sammansättningen av varje enskild läxa. Han bör också efter- sträva att göra läxorna så omväxlande som möjligt.
Grupptimme kan med fördel användas för handledning i samband med övergång till långläxa.
42.33. Ett framgångsrikt studium på be- ting kräver av eleverna en viss mognad och en viss förtråning att på egen hand genomföra arbetsuppgifter av något större omfattning. Betinget kan schematiskt upp— fattas som en förlängd långläxa, som en tillämpning av långläxans teknik på ett något större avsnitt. Det bör därför som regel ej förekomma före andra årskursen. Betingen bör till en början ej ges större omfattning än vad som svarar mot två veckors vanligt skolarbete i det berörda ämnet. Även senare måste läraren noga beakta, att han ej gör betinget mer omfat- tande än att eleverna förmår överblicka och sammanhålla det vid redovisningstill- fället. Ytterligare ett skäl att ej göra be- tingen alltför omfattande är att betygsätt- ningen i hög grad kommer att bero av för- hörens utgång, varför dessa ej bör vara färre än förslagsvis 3—5 per termin. Varje elev skall efter det första gym- nasieåret bedriva betingsstudier i viss om- fattning. Betingsläsning skall förekomma höstterminen i andra årskursen i minst ett ämne, och därefter följande terminer i minst två ämnen. Klasskonferensen före- slår i slutet av årskurs 1, 2 och 3 (varvid beträffande årskurs 3 samarbete i erforder- lig omfattning skall äga rum mellan gym- nasier med 3-årig och sådana med full- ständig teknisk utbildning, jfr 3.4) i vilka ämnen betingsläsning skall tillämpas under det följande läsåret och vilka koncentra- tionsåtgärder som skall vidtagas. Beslut fattas av skolledningen. Att betingsstudium skall tillämpas i ett ämne under viss termin innebär inte nöd-
vändigtvis, att terminens hela kurs skall indelas i beting. Vid terminens början kan det vara ändamålsenligt att disponera en å två veckor för vanlig läsning och för orien- tering om det kommande studiesättet. En liknande period vid terminens slut kan tjäna att fylla i ev. luckor och att sam- manfatta erfarenheterna.
Med tanke på den ökade press på ele- verna som betingsläsningen kan medföra till följd av de till få tillfällen koncentre— rade förhören är det viktigt att slå fast att ändamålet med betingsstudiet icke är att bygga ut lärokursen i det ifrågavarande ämnet utan att främja elevens studieträ- ning. Extrauppgifter i samband med beting bör förekomma endast i undantagsfall och skall vara frivilliga. De får ej utgöra vill— kor för ett högre betyg vid förhöret. Be- tingsstudiet skall bereda eleven tillfälle att i viss utsträckning arbeta på egen hand och på eget ansvar — inom den tid som timplanen anslår för vederbörande ämne men delvis utom lektionsrummct. Under förutsättning att redovisningen av det in- hämtade kan organiseras på ett tidsbespa- rande sätt befriar betingsmetoden läraren från att offra en avsevärd del av elevernas tid under skoldagen — deras bästa arbets- tid — åt kontroll av arbetet. Skoltiden kan i stället ägnas åt effektivt studiearbete. Hemarbetet kommer därigenom att tyd— ligare få karaktären av fortsättning av ett i skolan påbörjat arbete (se vidare 4.2.4).
Den lektionstid som ett betingsavsnitt omfattar fördelas på genomgång av studie— uppgiftens problemställningar, handledning, självstudium och redovisning. Vissa av de ämnet tilldelade schematimmarna skall allt- så avsättas för elevernas eget studium i skolan, på bibliotek eller i hemmet. Dessa timmar användes av läraren bl.a. till pla- nering av det fortsatta arbetet.
Den tid som avsätts för ett beting kan fördelas på det sätt som framgår av bred- vidstående exempel."
Avvägningen mellan de olika momenten
kan emellertid variera högst avsevärt från ämne till ämne. I vissa ämnen (t. ex. histo- ria, religionskunskap och filosofi) krävs stort utrymme för genomgång och diskus- sion av problemställningar, medan de mo- ! derna språken i varierande grad kräver mer klassundervisning för färdighetsmo- f ment (uttals- och talträning, hörövning, jgrammatikstudium). Ämnen som matema— tik och fysik förutsätter en omfattande handledning med gruppundervisning eller i individuell undervisning. i Likaså bör proportionerna mellan de oli- ) ka momenten variera med stadiet: i nybör- ll jarspråken tar färdighetsträningen en rela— l tivt större del av tiden i anspråk, medan l intresset senare förskjuts från form till in- nehåll, varvid tiden för diskussion och en- 'skilt studium kan ökas. ” Bctingsmetoden innebär aktiv medver— kan i studiearbetet från lärarens sida, be- stående i l genomgång av det nya avsnittet och pre- wsentation'av det material med vars hjälp eeleverna skall studera det; diskussion och formulering av arbetsupp- gifter inom betingsavsnittet; handledning av elevernas arbete; diskussion av problem som aktualiseras under studiet (ibland med fördel förlagd l; till en eller ett par lektioner efter förhöret) . och ' kontroll av arbetsresultatet. Betingsstudiet gör det nödvändigt att _ planera undervisningen på lång sikt. Ele- ven måste i sitt självständiga arbete ha tillgång till en studieplan med uppgift bl. a. om betingets omfattning; ' fördelningen av den tid som står till för- 'fogande för genomgång, diskussion, själv- * ständigt arbete och redovisning; ' handledningens omfattning och karaktär; inslagen av produktivt arbete (ev. ex— ; terna inslag); ' vilka lektioner som är obligatoriska; l sättet för redovisningen. i l 64
Exempel på disposition av betingsperiod omfattande 4 veckor samt & utr. (En rad andra alternativ kan givetvis före- komma.)
A. Vecka 1 2 3 4 Lektion 1 I I L ___l l..—...-- 2 . : '.---
B. Vecka 1 2 3 4
Lektion
1. O
SO OWA
%
Teckenförklaring:
Genomgång och planering för hela klassen.
Handlett eller enskilt arbete.
| För planering och enskilt arbete ._ ' friställd tid.
Redovisning.
Flanell bör tillkomma i samråd med klassen. Den bör kompletteras med arbets- uppgifter och litteraturanvisningar, anpas- sade till elevernas ålder och klassens ka- raktär.
Handledningen ställer läraren inför en svår uppgift. Betingsläsningen kan redu- cera elevens insats till ett själlöst tenta- mensplugg, om läraren ej förmår utforma det självständiga arbetet så att det ger den mångsidiga arbetsträning som åsyftas. Ämnesanvisningarna ger närmare uppslag härvidlag. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt handledningen av de elever som visar sig ha svårigheter att organisera sitt arbete eller att kunna överblicka ett större avsnitt. Detta varken bör eller behöver ske på ett demonstrativt sätt, om läraren tar för vana att allt som oftast ta del av det enskilda arbetet även hos de elever som inte självmant påkallar hans uppmärksam— het. En osäker elev drar sig ofta för att utnyttja lärarens hjälp i erforderlig ut- sträckning av stolthet inför kamraterna och ambition att klara sig själv.
En uppläggning av undervisningen efter betingsmodell ställer ökade anspråk även på lärarens kunskaper. Ej minst kommer detta till uttryck, när uppgifter för be- tinget skall väljas, litteratur— och arbets— anvisningar ges och elevernas kunskaper kontrolleras.
Vunna erfarenheter har visat att två väsentliga svårigheter är förknippade med metoden:
eleverna skjuter stundom upp inlärning- en till sista stund, vilket skapar en ojämn arbetsrytm med markerade toppar före för- hören;
den till alla elever utsträckta kontrollen av ett större kursavsnitt —— liksom det in— tresse metoden ofta förmår väcka -—— kan locka eleverna att ägna en oproportionerlig del av sin arbetsinsats åt de berörda äm— nena.
Båda de nämnda företeelserna kan själv—
fallet inverka menligt på arbetet i andra ämnen.
Tendensen att skjuta från sig arbetet i det längsta bör kunna stävjas genom om- sorgsfull grundläggande träning i första årskursen och genom kontinuerlig handled- ning av betingsarbetet från lärarens sida. Denne står här inför den svåra avvägnings— uppgiften att dels se till att eleven griper sig an med sitt pensum i tid, dels undvika att dirigera hans arbete, vilket skulle inne- bära att syftet med betingsläsningen i ett viktigt avseende förfelades.
Den andra svårigheten bottnar i den samtidiga tillämpningen av skilda redovis- ningssystem i olika ämnen. De radikala lös- ningarna av detta problem är betingsläs- ning i alla ämnen eller övergång till full- ständigt genomförd ämneskoncentration. Regelmässigt torde emellertid dessa lös— ningar inte komma att tillämpas. Det blir därför en viktig uppgift för lärare och kon— ferens att lösa samordningsproblemen äm- nena emellan i syfte att uppnå jämn arbets- fördelning och lämplig förläggning av för- hören. Detta underlättas genom att syste— met med långläxor införs fr.o.m. årskurs 2. När det gäller att placera förhören kan det bli nödvändigt att mot varandra väga kra- vet att elevernas arbetsbörda fördelas jämnt och kravet att betingen skall spänna över organiska avsnitt av ämneskursen. (Ämnesanvisningarna ger förslag om lämp- lig uppläggning av en betingstermin).
En ytterligare svårighet ligger däri att eleven kan behöva ha någon förhandskän- nedom om ett visst ämnesstoff för att med gott utbyte kunna följa en diskussion där— om. Eftersom läxuppgifter i vanlig mening givetvis ej skall åläggas eleven under be- tingsperioden, är läraren i ett sådant fall hänvisad till rekommendationer. På den studieplan som ligger till grund för elever— nas läsning kan exempelvis anges att det ifrågavarande stycket bör vara genomläst före den aviserade diskussionen.
Hur ett beting skall redovisas beror bl.a.
på dess art och omfattning. Skriftlig redo- visning i någon form blir i regel nödvän— dig av tidsskäl, åtminstone beträffande kontrollen av elementära fakta. Även me— ra kvalificerade kunskaper kan redovisas skriftligt, bl.a. med hjälp av prov med en- tydiga svar eller uppsatser (4.4.45).
Muntlig redovisning med klassens alla elever tar lång tid men kan i vissa hän- seenden ge större möjlighet att få en klar uppfattning om hur väl eleven förmått att skapa sig överblick över betinget. Vid tids- nöd kan muntligt förhör i grupp tillgri- pas. Där tiden medger kan en kombination av skriftligt förhör och muntligt förhör ge den mest nyanserade bilden av elevens kunskaper.
Tillämpas uteslutande muntligt förhör och är klassen av normal storlek, kommer redovisningsperioden att sträcka sig över flera lektioner. Även om den muntliga re- dovisningen stundom kan utnyttjas som ett informerande inslag i undervisningen, bör elever som redan förhörts ges tillfälle att ge sig i kast med nästa kursavsnitt.
Oberoende av vilken form av redovisning som kommer till användning — omväxling härvidlag är för övrigt att rekommendera — är det angeläget att låta kontrollen av- passas efter studiesättet. I exempelvis hu- manistiska och samhällsorienterande äm- nen bör mindre krav än vid en mera ato- mistisk metod ställas på utpräglade detalj- kunskaper, medan anspråken i stället kan skärpas på överblicken och helhetsuppfatt- ningen.
Betygsättningen skall i väsentlig utsträck- ning grundas på utfallet av betingen. Naturligtvis bör viss hänsyn också tagas till den aktivitet och det intresse eleverna visat under betingsperiodens lopp.
4.234. Betingsstudium av det slag som denna läroplan föreskriver förutsätter rela- tivt högt timtal i det berörda ämnet. Ge- nom föreskrifter om minimikoncentration har gymnasiets timplan skapat vissa orga- nisatoriska möjligheter för betingsstudium.
Trots detta skulle metoden vara svår att tillämpa i mer än vissa ämnen, om man ej skapade möjlighet till ytterligare koncen- tration.
De möjligheter som står till buds är: total koncentration partiell koncentration
periodläsning.
Vid total koncentration förläggs ett äm- nes hela timtal till den tidigare eller se- nare hälften av läsåret. Mot detta ämne läggs på schemat annat med ungefär sam- ma timtal eller ämne med större timtal, som då koncentreras partiellt. Eftersom terminerna är av olika längd, bör skifte från ett koncentrationsläst ämne till ett annat ske vid en sådan tidpunkt att tiden fördelas lika. Någon generell regel angå- ende den gräns i fråga om timtal vid vilken koncentration ger gynnsammast effekt för undervisningen torde ej kunna ges. Det op- timala veckotimtalet varierar för olika äm- nen.
Total koncentration bör ej undantagslöst tillämpas i alla ämnen. I de ämnen där vidmakthållandet av vissa färdigheter är väsentligt, t.ex. i språken, torde det, om man vill utnyttja betingets och koncentra— tionens fördelar, vara lämpligare med nå- gon form av partiell koncentration.
Partiell koncentration innebär en sådan fördelning av veckotimtalet i ett ämne att ett större antal veckotimmar ernås under halva läsåret. Ett ämne som är represen- terat med tre veckotimmar kan t.ex. kon- centreras till fyra under den förra och två under den senare delen av läsåret. veckotimtalen skiftar starkt blir partiell koncentration av ett ämne nästan undantagslöst en konsekvens av to- tal koncentration i ett annat.
Eftersom
Periodläsning kan sägas vara en variant av total eller partiell koncentration, där pe- rioden för koncentrationsåtgärderna är kor— tare än ett halvt läsår. En termin kan t. ex. uppdelas i fyra perioder, varvid det totala timtalet för resp. ämnen fördelas så att
ämnet under en eller två perioder är re- presenterat med ett väsentligt större tim- tal.
Vilka koncentrationsåtgärder som skall vidtas för att befordra möjligheterna till betingsläsning bör övervägas vid den kon- ferens där betingen för kommande läsår fastställes. Det är därvid av synnerlig be- tydelse att möjligheterna till samverkan beaktas. Koncentrationen bör utformas så att den samverkan mellan ämnen som läro— planen förutsätter ej rubbas.
Koncentrationen har fördelar ej enbart för betingsstudiet. En genomförd koncen- tration minskar antalet samtidigt studerade ämnen. Även de ämnen där beting ej till— lämpas får större samlad tid till sitt för— fogande, och det blir möjligt att använda arbetssätt som förutsätter större grad av aktivitet från elevens sida.
Vid sidan av sådana mera genomgripande åtgärder för att åstadkomma koncentra- tion bör uppmärksammas, att även andra åtgärder av schemateknisk art -—- dubbel- timmar, trippeltimmar, koncentration av ämnets timmar till en del av veckan, jämte tillfälliga anordningar, exempelvis koncen- trationshalvdagar —— underlättar betings- metodens användning.
För att betingsundervisning skall bli re- sultatrik är det också viktigt att gymna- siets lokaler är utrustade på ett sätt som tillåter läraren att snabbt och åskådligt presentera nya betingsavsnitt (se 4.3) och som gör det möjligt för eleverna att bedriva effektivt självständigt arbete, enskilt eller i grupp.
Skall gymnasiet kunna fostra eleverna till självständiga arbetsvanor, måste upp- märksamhet ägnas åt skolbyggnadens ut- formning och lektionsrummens inredning och utrustning. I skolan bör ett laborativt arbetssätt tillämpas, där så är möjligt och pedagogiskt lämpligt. Även biblioteket och det ändamålsenligt ordnade ämnes- rummet lämpar sig härför. Skolans arbets- lokaler bör vara utrustade med de hjälp-
medel som krävs för att en hel klass skall kunna tillämpa ett fritt arbetssätt utan att läraren blir för hårt belastad. I de äm- nen och på de platser där så låter sig göra bör externa inslag förekomma i undervis- ningen (studiebesök, lägerskola o.s.v.).
lVIålet att bibringa eleven förmåga att arbeta självständigt måste beaktas även vid lärobokens utformning. Är undervis- ningen företrädesvis baserad på lärobok, bör denna och det studiematerial som är knutet till den vara så arrangerat att de ger eleven tillfälle att sovra, att själv finna och markera vad som är viktigt o.s.v. Den studietekniska färdigheten kan ibland övas effektivast med hjälp av en mera kortfattad lärobok med kompletterande material (texter för bredvidläsning eller källstudium, bildhäften, kartor, statistiskt material o.s.v.).
42.35. Den successivt stegrade träningen av elevernas förmåga att arbeta självstän- digt avslutas för elever som ej väljer tek— nisk lärokurs med det till tredje årskursen förlagda specialarbetetl, som utgör ett or— dinärt inslag i gymnasiets arbetsprogram. Detta innebär att en elev eller ofta en grupp av elever under längre tid så självständigt som möjligt skall lösa en upp- gift av något större omfattning. Special- arbetet bör vara så utformat att eleverna tvingas göra bruk av flesta möjliga studie- tekniska färdigheter som de tidigare för— värvat. Från betinget skiljer sig specialarbetet så till vida som det är ett gruppvis eller individuellt valt arbete, medan betinget är gemensamt för hela klassen. Med hänsyn till elevernas växlande för- måga att genomföra en större självständig arbetsuppgift måste specialarbetet göras elastiskt till omfattning och art. Det vä— sentliga är dock att ge eleverna tillfälle att 1 Här avses ej det specialarbete inlagt på sche- matid som förekommer på maskintekniskt och
kemitekniskt alternativ av teknisk lärokurs. An- visningar för detta ges i IV:43 OCh 74.
pröva sina krafter på en uppgift som
är större och något mera specialiserad än tidigare givna;
något liknar de uppgifter han kan ställas inför i sina fortsatta studier eller i sin bli- vande yrkesverksamhet.
Det är befogat att i stor utsträckning låta specialarbetet få formen av grupp- arbete med tanke på att eleven ofta kom- mer att möta detta arbetssätt efter gym- nasietidens slut. Det är därför angeläget att eleverna tidigare tränats i detta arbets- sätt, så att hela gruppen verkligen är aktiv.
Uppgiften för specialarbetet skall be- stämmas före slutet av den andra årskur- sen och redovisas under vårterminen i tredje årskursen. Valet är ej begränsat till tredje årskursens ämnen eller till karaktärs- ämnena inom Specialintres- sen vid sidan av schemat bör få komma till uttryck, och uppgiften kan få spänna över fler ämnen än ett, särskilt om den utformas som gruppuppgift.
Eleverna tar kontakt med den eller de lärare, inom vars ämne de önskar utföra sitt specialarbete. Ev. anslår rektor särskild tid för ändamålet. Senast den 15 maj läm- nas till klassföreståndaren ett så speci- ficerat besked som möjligt om valet. Denne underställer studierektor och konferens för- slaget för prövning och godkännande. Rek— tor skall leda sådan konferens.
Elevernas val av specialarbete är i prin- cip fritt, men konferensen kan i vissa av- seenden begränsa valfriheten:
Skolans utrustning beträffande lokaler, hjälpmedel o.s.v. liksom tillgången på lä- rare eller företrädare för näringsliv och för— valtning med möjlighet att ge handledning måste tagas i beaktande.
Uppgiften skall i regel icke förläggas till ett ämne där elevens prestationer är svaga.
Uppgiftens omfattning och svårighets— grad måste avpassas efter elevens allmänna förmåga och studiesituation.
Speeialarbetet bör till sin omfattning i regel icke överstiga en veckas genom-
lärokursen.
snittlig arbetsinsats och bör löpa vid sidan av den dagliga undervisningen. Om hand- ledaren så finner behövligt, kan elev vid ett eller flera tillfällen under en halv dag, en eller några dagar befrias från undervis- ning för att i stället fullgöra ett mera tids- krävande avsnitt av sitt specialarbete.
Skolans bibliotek, mediatek, grupprum, laboratorier o.s.v. bör stå till elevens för— fogande i den omfattning hans special- arbete påkallar det.
För att undanröja risken för onormal arbetsbelastning, särskilt mot slutet av läsåret, och för att garantera att eleven snabbt får ett effektivt grepp om uppgif- ten skall vederbörande lärare (grupp av lärare) eller ev. handledare utom skolan öva tillsyn och ge nödig handledning. Den- na kan vara avgörande för'om special- arbetet kommer att ge eleven verklig be- hållning. Även en liten uppgift kan er- bjuda svåra hinder, om eleven inte vet hur den skall angripas. Handledningen skall mera ta sikte på att instruera eleven än att ge honom information.
Handledningen inleds med att lärare och elev vid arbetets början diskuterar upp— läggning och arbetsmetoder. Läraren skall sedan stå till förfogande för kontinuerliga diskussioner kring specialarbetet. Initiati— vet bör helst tagas av eleven, som bör vän- jas att fråga den sakkunnige till råds, när han själv stöter på hinder. Handledaren skall dock självmant ingripa, om eleven inte tar sådant initiativ. Handledningen kan ske individuellt eller i grupp, när flera elever arbetar gemensamt eller med an- gränsande uppgifter.
Redovisningen av specialarbetet skall ske på det sätt som handledaren fastställer. Olika utvägar är här tänkbara: skriftlig redovisning i form av uppsats eller rap— port eller muntlig i form av tentamen eller föredrag. Väsentligt är att den utfor— mas på ett sätt som nära ansluter till arbetsformen. Sker redovisningen i form
av föredrag eller rapport, bör den kunna infogas som ett led i undervisningen.
För eleven kommer specialarbetet att innebära ej blott en värdefull träning att självständigt genomföra en större arbets- uppgift. Det ger honom också någon kän- nedom om arbetsmaterialet i det berörda ämnet och därmed också någon insikt i dess problem och metoder.
Även om specialarbetet i avsevärd ut- sträckning kan bedrivas externt, t.ex. på offentliga bibliotek, ställer också denna form av självständigt elevarbete vissa krav på skolans materiella utrustning. Särskilt gäller detta skolbiblioteket och institutions- lokalerna. De till kursplanerna fogade exemplen på tänkbara specialarbeten inom olika ämnesområden ger viss vägledning i detta hänseende.
4.2.4.
4.241. Den väsentliga delen av sitt stu- dieprogram bör eleven utföra på skoltid. Det gäller stoffinhämtande såväl som får- dighetsträning, men det gäller även bear- betningen av stoffet genom diskussion av problemställningar, användande av refe- renser och utnyttjande av olika slag av hjälpmedel. Med hänsyn till målsättningen för gymnasiestudierna bör endast en mind- re del av lektionstiden ägnas åt kontroll av det hemarbete som utförts eller direk- tiv för fortsatt hemarbete. Lektionstiden bör ge eleverna tillfälle att aktivt bearbeta ett stoff. Det kan ske utan anknytning till uppgifter som skall utföras i hemmet, men det kan också betyda en förberedelse av sådana. Hemarbetet har då till syfte att ge den övning som befäster ett visst slag av kunskap eller att på ett självstän- digt sätt genomgå och summera vad som behandlats i skolan. Anläggs det synsättet, kommer hemarbetet att få karaktären av fortsättning av ett i skolan påbörjat arbete.
Hemuppgifter
4.242. Hemarbetet kan ses som ett led i gymnasiets personlighetsutveckling. Det ger eleven ansvar för fullgörandet av en upp—
gift, ålägger honom att organisera sitt ar- bete och disponera sin tid. Läroplanen be- tonar att eleven genom t.ex. betingsstu- dium och långläxor skall beredas tillfälle att arbeta på egen hand och på eget ansvar lösa uppgifter. Hemuppgifterna är därvid- lag endast ett fullföljande av skolarbetet i en ny situation. Det är betydelsefullt att observera detta, ty det innebär att större vikt läggs på hemuppgifternas innehåll och karaktär än på deras kvantitet.
4.243. Hemuppgifternas kvantitet måste hållas inom sådana gränser att elevernas arbetsdag ger skäligt utrymme för rekrea- tion och för aktiviteter utan direkt anknyt- ning till skolarbetet. Sådana aktiviteter bör ej betraktas som konkurrenter till studier- na. Tvärtom vinner skolarbetet i många fall fördelar av dem. Åtskilliga informa- tions— och bildningsmedel står i dagens samhälle till medborgarnas förfogande. Sko- lans uppgift blir i många fall att samman- fatta den information som eleven förvärvat på olika sätt. Den totala arbetsbördan bör vara före— mål för uppmärksamhet från skolans led- ning. Studierektor, klassföreståndare och konferens har en viktig uppgift att fylla genom en sådan planering av studierna att hemarbetets fördelning över arbetsveckan blir den jämnast möjliga.
42.4.4. Hemuppgifternas innehåll måste vara sådant att det av eleven upplevs som en organisk del av arbetet. Det bör likaså innefatta olika typer av uppgifter, så att icke endast en typ av färdigheter blir före- mål för arbete i hemmet. Framför allt bör undvikas att hemarbetet koncentreras till faktamemorering. Hela det register av stoffbearbetningsmetoder, som läroplanen ger exempel på, bör kunna komma i fråga vid hemarbetet. Det innebär också att icke med nödvändighet alla elever inom en klass har samma hemuppgift. Vid all läxgivning bör läraren förvissa sig om att eleverna inhämtat den studie-
teknik som behövs för att med framgång ge sig i kast med den förelagda uppgiften. Att ge uppgifter som ej varit föremål för studieteknisk bearbetning är ofta slöseri med tid.
4.3. Hjälpmedlen i deras funktion
Den följande översikten av vissa pedago- giska hjälpmedel är disponerad så. att den belyser deras funktion. Anvisningarna i olika ämnen ger vidare uppslag härom.
4.3.1.
43.11. I undervisningen fyller hjälpmed- len uppgiften att förmedla till eleverna en rikare och allsidigare information eller gör det möjligt att bedriva effektivare färdig- hetsträning. Detta betyder att de för ele— ven spelar en viktig roll framför allt där- igenom att de gör hans kunskaper mera nyanserade och exakta, hans färdigheter bättre inövade. Men även med tanke på den vikt som i läroplanen läggs på att elevens kunskapsinhämtande och färdig- hetsträning sker på ett sätt som utveck- lar hans förmåga att arbeta rationellt är det betydelsefuut att tillse att eleven får ett brett och allsidigt register av hjälp- medel till sitt förfogande och att varje en- skilt hjälpmedel utnyttjas på ett ur studie- teknisk synpunkt lämpligt sätt. Lärarhandledd undervisning
43.12. För att eleverna skall kunna få en tillräckligt åskådlig undervisning är det nödvändigt att nyttja hjälpmedel som kan ge de språkliga symbolerna ett konkret innehåll. Särskild uppmärksamhet påkallar de nya hjälpmedel som har förutsättning— ar att komma till nytta i de undervisnings- situationer läroplanen skapar. Även om det talade och tryckta ordet alltid kommer att inta en central plats i undervisningen, måste strävan ständigt va- ra att låta eleverna komma i så nära kon- takt som möjligt med den verklighet som studierna skall förmedla kunskap om. I
många fall där ordet ej förmår att ge en klar, inträngande och intresseväckande in- formation kan de i dag tillgängliga tek- niska hjälp-medlen göra det möjligt att i klassrummet föra in sådant ljud- och bild- material som knyter elevernas kunskaps- inhämtande intimt samman med livet utan- för skolan, t. ex. med ett främmande lands språk och kultur, dess religiösa, ekono- miska, politiska, tekniska och geografiska förhållanden, med forskningens nya land- vinningar eller med aktuella politiska hän- delser.
Stor uppmärksamhet bör härvid ägnas åt:
bedömningen av hur angeläget det är att överhuvud använda hjälpmedel i den aktuella undervisningssituationen; valet av medium; möjligheterna att kombinera. olika media; hjälpmedlens infogande i undervisningen. I sistnämnda avseende ger kursplanerna närmare uppslag. Dock må, generellt var- nas mot missbruk av framför allt de tek- niska hjälpmedlen. Ett felaktigt sätt att utnyttja bilden är att då och då visa ett helt svep bilder på en gång. För den upp- märksamme eleven hopar sig intryckens mångfald, så att han har svårt att urskilja vad som är väsentligt, medan en sådan bildvisningslektion för den ointresserade innebär en välkommen avkoppling. En pre— paration av och en anknytning till vad som förevisas är alltid av nöden. Missbrukar sitt material gör även den som under pågående lektion visar en okänd svit bilder, vars innehåll han klargör för sig själv och sina elever genom att läsa ur ett medföljande texthäfte. Vad som här sagts om bilden gäller självklart också om andra hjälpmedel.
Det som meddelats med hjälp av tek- niska hjälpmedel kräver kontroll likaväl som på annat sätt behandlade kursavsnitt. Sålunda kan t.ex. en film, som endast en gång fladdrar förbi elevernas ögon, inte ge önskvärd behållning, om den inte för- och efterbehandlas på ett effektivt sätt. Repe-
titionen bör inte alltid innebära en exakt upprepning. En film kan t.ex. repeteras en tid efter det att den visats med hjälp av en serie stillbilder, hämtade från samma film, eller en stomme med frågor i anslut- ning till filmen. Naturligtvis kan ett ljud- band också efterbehandlas på motsvaran- de sätt.
Det är inte självklart att undervisningen alltid blir bättre bara därför att tekniska hjälpmedel används. Förutsättningen är att de har något väsentligt att ge. Till för- ståelsen av tekniska hjälpmedel i under- visningen hör också förmågan att se deras begränsning och att avstå från dem, när stoffet kan presenteras bättre på annat sätt. De skall ingå som ett organiskt led i undervisningen och får ej utnyttjas som underhållning. Men även i de fall där lära- ren är övertygad om att ett visst bild-, ljud- eller textinslag tillför undervisning- en något väsentligt är en bedömning av materialets kvalitet ofrånkomlig. Att ut- nyttja hjälpmedel av tvivelaktig kvalitet eller ett material av diskutabel utformning får ej komma ifråga.
Det är en viktig uppgift att med omsorg välja just det medium som bäst ägnar sig att konkretisera och presentera ett aktuth kursavsnitt. Ämnesanvisningarna ger upp- slag om vilka hjälpmedel som lämpar sig för olika undervisningssituationer.
Det verbala inslaget är redan starkt i undervisningen, och man kan därför — gi- vetvis bortsett från undervisningen i sven- ska och moderna språk — tveka om vär- det av att öka det med bandspelarens hjälp. Framför allt gäller detta program av föredragskaraktär. Erfarenheten visar dock att eleverna kan stimuleras av att höra en annan röst än lärarens och att läraren på detta sätt kan finna en prak- tisk lösning av problemet att ge sina ele- ver en orientering som inte blott är aktuell utan samtidigt både sakkunnig och allsidig. Inte minst för lärarna i de naturvetenskap— liga ämnena är det en tillgång att i under-
visningen kunna infoga korta orientaringar av specialister om aktuella forsknings- objekt och _resultat.
Ett föredrag ställer emellertid större krav på uppmärksamheten, om det bjuds eleverna via högtalare. Uppspelade specia- listföredrag inom olika ämnesområden bör därför dels kompletteras med anna: stoff (bildillustrationer, diskussionsmaterial, in- ledande och/eller avslutande kommentarer o.s.v.), dels vara ganska korta (vanligen högst 20 minuter), om de är avsedda för klassundervisning. Givetvis kan längre pro- gram med fördel nyttjas av elevgrupp eller enskilda elever.
Det direktsända eller bandade och redi- gerade Tadioreportaget ger läraren tillfälle att för eleverna presentera t.ex. den mo- derna teknikens landvinningar eller ett ögonvittnes upplevelser av aktuella hän- delser eller intryck från främmande län- der.
För språkens vidkommande erbjuder bandspelaren en betydelsefull hjälp både för elevens egen uttalsträning och för att i undervisningen kunna införa goda illustra- tioner av idiomatiskt uttal. I svenskunder- visningen kan eleven med bandspelarens hjälp bl. a. bedöma sin egen muntliga fram- ställning.
Det kan ibland vara besvärligt att få i gång en diskussion i en klass, och det kan dessutom vara ganska tidsödande att skissera motsatta ståndpunkter i en viss debattfråga. Ett bandat inslag kan här vara till hjälp. Två eller tre representanter för olika åsikter eller uppfattningar kan i korthet formulera sin ståndpunkt och engagera klassen i det aktuella ämnet.
Direkt avlyssnade eller med bandspela- rens hjälp återgivna ljudprogram kan ge eleverna kontakt med miljöer och företeel- ser, som annars befinner sig utanför deras räckvidd. Endast ett fåtal elever kan av praktiska skäl få tillfälle att uppleva de stora dramatiska verken på nära håll i tea- terns egen miljö. Med ljudbandets och tele-
visionens hjälp kan kunskap om och in- levelse i olika tiders dramatik bjudas ele- verna i klassrummet. Inte alla gymnasie- klasscr torde få tillfälle till många och skiftande studiebesök. Studiebesök som bjuds eleverna via ljudinspelningar eller television riktar uppmärksamheten på vad som är väsentligt och ger alla möjlighet att höra vad ciceronen säger. Program av denna typ kan utnyttjas bl. a. i yrkesorien- teringen. I tekniska och ekonomiska ämnen kan de förmedla besök på arbetsplatser som är svåra att nå.
Bilden utnyttjas ständigt som ett medel att väcka uppmärksamhet och intresse och att förmedla kunskap. Dess möjligheter i dessa hänseenden tilldelar den en väsentlig roll också i undervisningen, där den före- kommer t. ex. som illustration i läroboken eller uppslagsverk, plansch, stillbild, film— bild och »byggbild».
Bildens tekniska och i förekommande fall konstnärliga kvalitet måste vara av hög klass. Materialet skall vidare vara rättvisande, historiskt riktigt, verklighets- troget och aktuellt. Den tecknade bildenx ger i vissa sammanhang bättre effekt än en fotograferad reportagebild, men endast under förutsättning att bildkomposition och konstnärlig och vetenskaplig kvalitet är av hög klass. Bilden bör endast inne- hålla sådant som är väsentligt för fram- ställningen.
Hur många bilder man skall visa under en lektion måste avgöras från fall till fall. Beträffande undervisningen i dess helhet kan däremot sägas att ett väl valt och framlagt bildmaterial inte kan undvaras: det vore förlust av dyrbar tid att gå den omständliga vägen att i ord kläda det som bilden ögonblickligen säger eleven. Det sag— da gäller ej minst byggbilden, som kan växa fram på krittavlan eller med hjälp av flanellografen, magnettavian, blädder— tavlan eller skriftprojektorn.
Särskilt beaktande förtjänar skriftprojek- torn, som gör det möjligt för läraren att
på ett grundmaterial bygga upp ett större sammanhang. I stället för att på en gång presentera t.ex. ett invecklat kopplings- schema på en plansch erbjuder skriftpro- jektorn möjligheter att successivt bygga upp den komplicerade bilden med utgångs- punkt i den minsta och lättbegripliga en- heten.
Det är viktigt ej blott att ägna omsorg åt valet av hjälpmedel utan också att un- dersöka möjligheterna att låta olika hjälp- medel komplettera varandra. Så kan under en lektion den projicerade bilden på den vita duken kompletteras med namnuppgif— ter, diagram o.dyl. på krittavlan, sten— cilerat material, angivelser på en stor klass— rumskarta eller några väsentliga informa- tioner från ljudband. Den variation som nås därigenom att lärarens eller elevens framställning får samverka med och kom- pletteras av bild och ljud under varierande uttrycksformer har en stimulerande effekt på. undervisningen.
En värdefull tillgång är det material som kan framställas via fotostatkopiering, elektrostencilering och liknande apparatur. Denna utrustning gör det tekniskt möjligt att i undervisningen föra in alla slag av tryckt material: tidningsartiklar, ledare, nyhetsmaterial, aktuella kartskisser o.s.v. De klassupplagor som på detta sätt kan framställas ger eleverna möjlighet att ge- mensamt studera aktuella avsnitt i kursen.
Även om t. ex. bandade illustrationer av teater, musik och lyrik, kompletterade med lämpligt bildmaterial, kan förmedla en rik och mångsidig upplevelse, är det inte själv- klart att en kombination av bild och ljud alltid ger eleverna bättre information och fastare kunskaper än bilden eller ljudet se- parat. Det är ansträngande att både se och lyssna aktivt på en gång, och det krävs att balansen mellan ljud och bild är så väl anpassad till åskådama-åhörarna att det ena inte stjäl uppmärksamheten från det andra. En stumfilm kan fånga elevernas uppmärksamhet och koncentration på. ett
annat sätt än ett medium som också väd- jar till hörseln.
4.313. Riklig tillgång till hjälpmedel och dessas utformning på ett för elevens själv- studium ändamålsenligt sätt ökar möjlig- heterna att tillämpa friare arbetsformer.
Även i detta avseende kan de tekniska hjälpmedlen stå till tjänst, t.ex. vid ele- vens individuella studium i skolans media— tek, ämnesrum eller talövningsrum (språk- laboratorium). Ljudbildbandet ger ett gott underlag för självständiga studier, radio- kursen eller ljudbandet kan utnyttjas för självständiga studier i språk o.s.v. Av vikt är dock att eleven övas ej blott att hand- skas med utan också att hämta informa— tion ur sådant material, innan han sätts att på egen hand använda det. De audi- visuella hjälpmedlen lämpar sig väl för att ge eleven den träning i att se och lyssna som är en förutsättning för framgångsrika studier på egen hand i en tid, då en väsent- lig del av kunskapsstoffet är visualiserat och/eller förmedlas via massmedia.
När det gäller att träna elevens förmåga att arbeta självständigt är det emellertid de tryckta hjälpmedlen som står i cent- rum. Dessa bör insättas i sådan följd att de underlättar den tidigare skisserade trä— ningen att på egen hand lösa alltmer om- fattande arbetsuppgifter (4.2.3). I special- arbetet i den tredje årskursen kan styran- de hjälpmedel i form av korrespondenskur- ser eller korrespondenskursliknande mate- rial användas. Även i övrigt bör uppmärk- sammas att förmågan att arbeta självstän- digt lättare övas, om studiematerialet ej är helt tillrättalagt. Det bör i stället vara så arrangerat att det sporrar elevens initiativ och tvingar honom att upptäcka och kom- binera på egen hand. På ett tidigare sta- dium kan ledfrågor rikta uppmärksamheten på det centrala. Visst stödmaterial kan be— hövas för att eleverna skall få utbyte av det tryckta materialet.
Gymnasiets undervisning får inte vara
så bunden av läroboken att kurserna be- stäms av den. Utrymme bör finnas fir ele- vernas egen planering, och de bör när så är lämpligt och möjligt få tillfälle att på egen hand söka rätt på relevant material. Biblioteket bör ha exemplar av de olika läroböckerna på gymnasiet för att möjlig- göra jämförelser. Också genom bruk av kompletterande hjälpmedel kan de: som studeras bättre belysas.
Läroboken bör i många ämnen vara ut- formad så att den i någon utsträckning ger eleverna tillfälle att själva planera sitt studium, söka rätt på och bearbeta material och sammanfatta resultatet av sitt arbete. Detta kan lättast ske, om läroboken utfor- mas som ett lärobokssystem, bestående av grundbok, studiehandledning till grundbo- ken, diagnostiska prov, lärarhandledning samt kompletterande material i form av bredvidläsningshäften, bilder (för projek- tion eller i tryck) och ljudband.
I sista hand beror det dock mer på sät- tet att använda läroboken än på läroboken själv om elevens förmåga att arbeta själv- ständigt skall främjas. Lärarens attityd till och beroende av läroboken och annat un- dervisningsmaterial påverkar självfallet ele- verna.
En ur studiemetodisk synpunkt lämplig användning av läroboken underlättas, om den förses med en studiehandledning som även utvecklar elevernas förmåga att på egen hand bearbeta innehållet.
Inlärningen blir effektivare, om eleverna fortlöpande får besked om resultatet av sitt arbete. Det kan ske vid undervisnings- samtal och gruppdiskussioner eller genom diagnostiska prov, som utarbetas i anslut- ning till läroboken.
Lärarhandledningar bör framför allt inne— hålla råd beträffande den studietekniska träningen av eleverna, användningen av studiebeting och studiecirklar, samverkan med andra ämnen, planering och genom- förande av laborationer, studiebesök och fältarbeten.
Kompletteras läroboken med annat tryckt material — uppslagsverk, böcker och häften för bredvidläsning, småskrifter, tidnings- och tidskriftsartiklar, källsam- lingar, antologier, handböcker, kartor, ta- belkamlingar — kan elevernas förmåga att spänna över ett större textmaterial lättare utvecklas och tränas. Samtidigt vänjs de att själva planera sitt studium, söka rätt på material och olika källor, vär- dera och bearbeta materialet och efter hand grunda ett ställningstagande på stu- dium av olika uppfattningar och omdömen.
Särskilt bör dagstidningens tjänlighet som underlag för studium av aktualiteter och opinionsbildningen i samhället under- strykas (se IV:13 och IV: 17). Om tid- ningen som underlag för språk— och stilstu- dium se IV:1.4.1.2 (svenska), för argu- mentationsanalys se IV: 15.4.1.2 (filosofi).
Användningen av sådant kompletterande material som nämnts i det föregående krä- ver vägledning. Den ges genom lärarens muntliga undervisning men underlättas, om stencilerade eller tryckta studieplaner kan ställas till elevernas förfogande. Dessa kan vara utformade för ett studium enskilt eller i grupp av böcker, tidningar, tidskrif- ter, bilder, tabeller etc. Studieplaner un- derlättar användning av studiebeting och studiecirklar på gymnasiet. Det är själv- fallet inte alla kursmoment inom ett ämne som lämpar sig för individuella studier eller gruppstudier, och studieplanerna bör där— för avfattas endast för moment, där dessa studiemetoder är särskilt användbara. De bör vara resonerande och knyta samman den bredvid]äsningslitteratur (»litteratur- sats») som hör till studiet. De bör också innehålla arbets- och diskussionsuppgifter som kan komplettera lärarens styrning av undervisningen. Studieplanen kan fungera som ett program för inlärningen.
Läroplanen syftar till samverkan mellan ämnen, i vissa fall till integration. Förfat- tare till läroböcker och studieplaner bör beakta detta. Litteratur, musik och konst
under 1900-talet bör t.ex. kunna byggas samman med delar av den modernaste historien. Ämnena psykologi, filosofi och samhällskunskap kan samverka på vissa punkter. Inom t.ex. de tekniska ämnena och matematik är det möjligt att i viss utsträckning använda text på främmande språk, företrädesvis populära tidskrifts- artiklar och utdrag ur lättfattliga böcker med begränsat ordförråd.
Kravet på ökad självständighet i elever- nas arbete gör det nödvändigt att i stor utsträckning utnyttja läromaterial som med framgång kan bearbetas utan stöd av lärarens kontinuerliga undervisning. Själv- fallet underlättar sådant material betings- studium och specialarbete. Det kan även med fördel användas då en elev önskar komplettera tidigare behandlat stoff liksom i vissa fall vid förlängd undervisning.
Sådant material bör vara så. beskaffat att det hela
presenterar stoffet successivt på ett kon- trollerat sätt;
aktiverar eleverna; upplyser om huruvida en lösning är kor- rekt eller felaktig.
Olika former av programmerade hjälp- medel ger därvid det bästa resultatet. Des— sa hjälpmedel är självinstruerande. Mate- rialet presenteras för eleven enligt en förut bestämd lärogång. Hans svar bedöms och registreras utan att läraren behöver med- verka. Lärarens väsentliga insats består i planering av arbetet, bl.a. den lämpliga inplaceringen av olika hjälpmedel i under- visningssammanhanget. Bland självinstrue- rande hjälpmedel som bör kunna komma till användning vid gymnasiestudier kan nämnas programmerade läroböcker och brevkurser.
De erfarenheter som vunnits vid un- dervisning med programmerade hjälpmedel bör kunna läggas till grund för utarbetan- det av instruktionskort och arbetsuppgif- ter.
Speciellt tillrättalagda korrespondenskur- ser som lämpar sig som underlag för lärar- ledda brevstudier kan utnyttjas som in- slag i gymnasiets undervisning. Sålunda kan åtskillig färdighet i problemlösning, stilskrivning och uppsatsskrivning förvär- vas genom brevstudier, infogade i skolstu- dierna efter lärarens anvisningar. En del textläsning i språk och studier av begrän- sade avsnitt i skilda ämnen kan också efter lärarens anvisning bedrivas på detta sätt. Härigenom får läraren mera tid att inrikta sin verksamhet på det som särskilt kräver hans personliga ledning: kritik och omdö- mesfrämjande diskussioner, särskilt svårbe- mästrade teoretiska avsnitt, experiment, demonstrationer, uttalsövningar och öv— ningar i muntlig framställning o.s.v.
En väsentlig pedagogisk fördel med brev- studier och andra självinstruerande hjälp— medel är den nästan obegränsade möjlig- het till individualisering som dessa arbets- sätt erbjuder, om man har tillgång till svå- righetsgraderat material. Begåvade och spe- cialintresserade elever kan med anlitande av dessa hjälpmedel både fördjupa och bredda sina studier i ett ämne eller i en ämnesgrupp. Långsamma elever, elever som behöver en utförligare framställning och mer övning på enskilda avsnitt än kamraterna och elever som är i behov av mindre studiekurs (4.324) kan tillgodoses genom lämplig brevkurs eller annat själv- instruerande material.
4.3.2. Självinstruerande hjälpmedel
4.321. I det föregående har redan exem- pel givits på hjälpmedel som kan överta vissa av lärarens uppgifter i undervisningen. Syftet var där att träna eleven att i ökad omfattning själv ta ansvar för sina stu- dier. Även eljest kan läraren hänvisas till att utnyttja sådana hjälpmedel, exempelvis vid behandlingen av moment i läroplanen inom vilka det kan erbjuda svårigheter att hålla undervisningen fullt aktuell.
4.322. En betydelsequ uppgift för skol- TV—programmen bör kunna vara den sam- ordnande funktionen (4.1.3.4). Genom detta medium kan undervisningsprogram fram- ställas som sammanfogar kunskaper och stoff 'från flera ämnen och ämnesblock. Inte minst värdefullt är detta vid undervis- ningen i ämnen som genom sin konstruk— tion spänner över stora kunskapsfält, t.ex. samhällskunskap, företagsekonomi, tekno- logi och naturvetenskap. En annan naturlig uppgift för skol-TV är att behandla ämnen eller avsnitt av ämnen som är starkt föränderliga. En kon— tinuerligt bedriven TV-produktion, som dels fortlöpande åstadkommer nya program, dels återutsänder vissa tidigare program, ev. i reviderad utformning, innebär att TV successivt tillför undervisningen ett fräscht illustrationsmaterial. Indirekt kan en sådan verksamhet få betydelse för läraren också på så sätt att han via de studiebesök som TV förmedlar och genom de experter som framträder kan få nya uppslag för sin un- dervisning. Lärarens egen insats är av stor betydelse om televisionen skall bli ett effektivt hjälp- medel. Ett led i denna strävan är det pro- grammaterial som televisionen utger i an- slutning till sändningarna, främst då elev- och lärarhäften. Dessa skall ge läraren de— taljerade uppgifter om programmets syfte och innehåll, så att alla möjligheter till- varatas att integrera programstoffet i den dagliga undervisningen. Ett sådant nära samarbete med skolan är särskilt angelä- get i fråga om televisionsprogram, efter- som ju läraren själv i allmänhet ser ett skol—TV-program för första gången, då det visas för eleverna. I vissa pedagogiska sammanhang, t.ex. i ämnet naturvetenskap, kan det bli önsk- värt att televisionen producerar seriepro— gram i ett sådant antal —— en eller två ut— sändningar per vecka — att programleda— ren och programredaktionen övertar an- svaret för kursens pedagogiska upplägg-
ning och för den systematiska behandling- en av lärostoffet. I sådana fall måste man tänka sig att TV också tillhandahåller en särskild kursbok som komplement till TV- utsändningarna. Härigenom underlättas efterbehandlingen av programmen ute i skolorna.
4..32..3 I andra fall kan korrespondens- kursliknande framställningar komplettera undervisningen. Oberoende av den under- visande lärarens utbildning kan skilda av- snitt i sammansatta läroämnen väl till— godoses på detta sätt. I t.ex. historia kan tillgång till dylikt material berika under- visningen, liksom i konst— och musikhisto- ria, där en brevkurs kompletterad av en konsthistorisk portfölj kan avsevärt un- derlätta lärarens arbete.
43.24. Reguljära brevstudier under lärar- Iedning torde dessutom behöva utnyttjas dels för olika former av specialarbete, dels för kompletterande studier vid mindre stu- diekurs och förlängd undervisning (jfr 3.3). Brevstudier erbjuder ej blott tillfälle att individualisera studierna utan stimulerar också till en rationell arbetsorganisation, bidrar till att skapa goda studievanor och förbereder för mera omfattande självstän- digt arbete. Lärarledda brevstudier erbjuder möjlig- heter inte endast till effektivisering av un- dervisningen utan även till bättre utnytt- jande av lärarresurserna. Läraren kan in- rikta sin verksamhet speciellt på det arbete som kräver hans personliga ledning. Brevstudier öppnar också möjlighet till undervisning oberoende av lärarens utbild- ning.
4.3.3. Prov som hjälpmedel
Hjälpmedel kan slutligen göra det möjligt för läraren att med större objektivitet kon— trollera elevernas arbetsresultat. Se härom 4.4.8.
44. Information om eleverna och bedömning av deras arbete
4.4.1. Informationsbehovet
För att förverkliga gymnasiets uppgift att delge eleverna kunskaper och befordra de- ras utveckling och mognad såväl intellek- tuellt som vad beträffar personligheten i övrigt krävs att de som verkar i gymna- siet har tillgång till informationer av olika slag:
i undervisningen behövs informationer som kan läggas till grund dels för under- visningens planering och bedrivande, dels för betygsättningen;
& övrigt behövs informationer som kan läggas till grund för orientering till elever och föräldrar i valsituationcr (studieväg— ledning, yrkesorientering etc.) samt stöd åt elever i studiemässiga och andra per— sonliga problemsituationer.
Termen bedömning används som sam- manfattning för alla de åtgärder som vid- tas för att i dylikt informationssyfte mäta, insamla data, tolka och dra slutsatser av data. Bedömningen kan bl. a. utmynna i
modifikation av undervisningens upp- läggning;
insättande av kompletterande arbetsupp- gifter eller övningar;
betygsättning;
upplysningar som i valsituationcr begä— res av elever eller föräldrar;
råd åt eleverna och stöd i konfliktsitua- tioner.
För att inhämta de erforderliga infor- mationerna krävs en rad åtgärder, t.ex. samtal mellan berörda parter, intervjuer, enkäter, iakttagelser av eleverna i arbete, muntliga och skriftliga förhör och prov, anlagsprov och kartläggning av elevernas intressen.
4.4.2. Allmänna synpunkter på bedöm- ningen av elevernas arbete
I det följande behandlas enbart den be- dömning av elevernas arbetsresultat som
sammanhänger med själva undervisningen. Beträffande studievägledning och yrkes— orientering hänvisas till 2.4.
4.4.2]. Utgångspunkten för bedömning av undervisningen och dess resultat är gym- nasiets mål. Eftersom det är enklast att ensidigt definiera målet som kursen som inhämtas i läroböckerna, föreligger risk att bedömningen av elevernas arbete blir ensidig.
I synnerhet den studiemetodik som ele- verna skall förvärva i gymnasiet kan lätt komma att förbises vid lärarens bedöm- ning, eftersom den inte är specith knuten till ett visst ämne. Exempel på andra sidor av målsättningen som lätt kan för- bigås är elevernas förmåga att kritiskt pröva påståenden, att själva ställa problem och lösa dem, att ta ansvar och initiativ, att planera studierna, att samarbeta med andra för att lösa en gemensam uppgift.
4.422. En första förutsättning för en korrekt bedömning av elevernas arbete är alltså. att klargöra gymnasiets mål i hela dess bredd. Den allmänna målsättningen måste i de särskilda ämnena i tillämpliga delar konkretiseras genom studieplaner (in- nefattande ämnesinnehåll och verksamhets- former). Detta är självfallet nödvändigt så- väl för undervisningens bedrivande som för iakttagelser av dess resultat. För denna konkretisering av gymnasiets mål i respektive ämnen har den enskilde läraren hjälp av ämnesanvisningar, över- läggningar med studierektor, huvudlärare och inom ämneskonferenserna, överlägg- ningar med gymnasieråden och andra ex— perter samt erfarenheter från studiedagar.
4.423. När studiemälen i ett visst ämne klargjorts, blir nästa steg att välja bedöm- ningsmetoder. I viss mån kan man utnyttja centralt utarbetade hjälpmedel härför, men ofta måste läraren själv systematisera sina iakttagelser genom muntliga eller skriftliga
prov. I det senare fallet bör ett samråd i ämneskonferensen vara naturligt. Studie- planeringen kompletteras då med uppgif- ten att framställa prov som lärarna i äm— net kan använda i sina klasser. Ett sådant förfarande skapar större enhetlighet i be- dömningsnormerna.
4.4.3.
4.4.3]. Bedömningen av elevernas arbete bör vara allsidig och fortlöpande.
Viktigt är, som ovan antytts (tl—4.2.1), att inte bara lägga vikt på iögonenfallan- de och lätt mätbara aspekter av undervis- ningen, t.ex. elevernas förmåga att repro- ducera kursstoffet. Bedömningen bör så vitt möjligt inriktas på alla de sidor av elevernas utveckling som enligt gymnasiets målsättning skall beaktas. I vilken ut-
Krav på bedömningen
sträckning informationerna kan läggas till grund för betygsättning behandlas i 4.4.7.
Bedömningen av elevernas arbetsresultat bör inte koncentreras till slutet av kurs— avsnitt, terminer eller årskurser. Elevernas resultat på muntliga och skriftliga prov i olika formen är inte enbart slutprodukter av undervisningen utan även hjälpmedel för elever och lärare i det fortsatta ar- betet.
.4.4.3.2. Bedömningsmetodens samband med bedömningens syfte. Ett förhör i exempelvis historia som enbart ger elever- na tillfälle att reproducera valda delar av kursböckerna förbiser ett väsentligt mål för studiet, t.ex. elevernas förmåga att läsa, värdera och tolka historiska källor i ord och bild. I engelska är ett av syftena att eleverna skall lära sig förstå och på sammanfatta innehållet i tid- skriftsartiklar. Denna förmåga kan inte kontrolleras genom översättning till sven- ska ord för ord av en engelsk text. Självfallet är meningsfyllda faktakun- skaper av väsentlig betydelse. Detta inne- bär emellertid inte att reproduktionen av svenska
minneskunskaper får överbetonas till för- fång för andra väsentliga mål.
4.433. Bedömningens tillförlitlighet. Vis- sa bedömningsmetoder, t.ex. muntliga för— hör och vissa skriftliga prov och arbeten, är förhållandevis osäkra.
Ett sätt att i någon mån komma till rätta med osäkerheten är bedömning utförd av flera lärare (medbedömare).
Vid bedömningen måste man också ta hänsyn till att elevernas prestationer på- vcrkas av deras aktuella kondition.
Om antalet bedömningstillfällen är allt för litet blir den totala bedömningen osä- ker. Flera prov ger vid i övrigt lika för- hållanden en säkrare bedömning.
I ett enskilt prov eller förhör blir be- dömningen säkrare om eleverna får många frågor än om de bara får en eller ett fåtal. Av detta skäl kan enstaka muntliga frågor under ett förhör ha ett begränsat värde. (Om betygens tillförlitlighet se 4.4.7 .3.)
44.-3.4. Bedömningens objektivitet. Be- dömningen av elevernas arbetsresultat bör vara objektiv, d.v.s. olika bedömare bör komma till samma eller liknande resultat i fråga om ett och samma prov. Prov med bundna svar (4.445) år objektivare än muntliga och andra skriftliga bedömnings- metoder. Eleverna har rätt att ställa krav på objektivitet, och man måste därför sträva efter att minska graden av subjek— tivitet i bedömningen. Det kan ske genom användning av mera objektiva bedöm- ningsmetoder och genom att det subjektiva elementet i de icke objektiva metoderna på olika sätt nedbringas. Exempel härpå ges i det följande.
4.435. förbarhet. ltied den praktiska genomför- barheten avses bl. a. hur kostnads- och tids- krävande bedömningen är, om den är lätt att ordna, om proven är lätta att rätta och tolka.
Bedömningens praktiska genom-
Muntliga förhör för redovisning av flera veckors betingsstudium kan lätt anpassas till elevernas varierande förutsättningar och intressen men är mycket tidskrävande och kan medföra schematekniska komplika- tioner, om de måste spridas ut över flera lektioner. Att iakttaga varje elev för sig när han studerar laborationsinstruktioner— na, genomför ett experiment, antecknar sina iakttagelser och mätvärden samt drar slutsatser av experimentet är tidsödande och svårt att ordna med knappa lokaltill- gångar. Det kan i stället bli nödvändigt att begränsa iakttagelserna till elevens förmåga att förstå försöket. Till en skriftlig försöks- beskrivning kan fogas frågor med bundna svar. Frågorna bör ställas så. att de ger en uppfattning om elevens förmåga att sam- manställa data och att dra slutsatser av försöksresultaten.
4.436. Val av bedömningsmetod. Valet av bedömningsmetod är som ovan fram- gått beroende av en rad faktorer. Läraren bör noga överväga vilka syften han har med förhör, prov och andra iakttagelser av elevernas arbete. De olika krav som kan ställas på bedömningen måste vägas mot varandra. En viss metod skall inte använ- das enbart därför att den är lätt att ge- nomföra, tillförlitlig och objektiv. Hänsyn måste i första hand tas till om bedömning- en kommer att motsvara det syfte man har med den.
4.4.4. Bedömningsmetoder
Olika metoder kan användas för bedöm— ning av elevernas prestationer och av hur undervisningens uppläggning verkar:
iakttagelser i den löpande undervisning- en;
enkäter genom frågeformulär och sam— tal;
förhör samt olika typer av prov.
4.4.4.1. Iakttagelser av eleverna i arbete. Undervisningen erbjuder många tillfällen
till iakttagelser av elevens kunskaper och arbetssätt. Undervisningssamtalet liksom användningen av böcker och bibliotek kan röja brister respektive fallenhet i förståel- sen av och sättet att handskas med fakta. Iakttagelser av elevens sätt att gripa sig an ett matematiskt problem är värdefulla vid sidan av själva resultatet av arbetet. Elevernas förmåga att lösa en uppgift ge- nom samarbete i grupp kan iakttas genom ett studium av hur gruppen arbetar, vilka bidrag till gruppens arbete som olika elever kommer med, hur gruppmedlemmarna vär- derar och stödjer varandras arbete o.s.v. Inte minst grupplaborationerna lämnar många tillfällen till iakttagelser av elever— nas arbetssätt.
4.442. Enkäter. Enkäter genom fråge- formulär eller samtal kan ge upplysningar om elevernas åsikter om stoff, disposition, arbetsformer, arbetssätt och hjälpmedel av olika slag etc. Eleverna kan därigenom di- rekt påverka undervisningens planering, som alltså sker i samverkan mellan elever och lärare.
4.443. Muntliga och skriftliga förhör och prov. Valet mellan muntliga och skriftliga förhör och prov kan diskuteras. De skrift- liga proven anses ha mer av dramatik över sig, och det finns en risk att de ensidigt tar i anspråk elevernas förmåga att reproduce- ra detaljfakta och icke deras förmåga till överblick, självständigt och kritiskt tän- kande o. s. v. En jämförelse mellan de olika kontrolltypernas fördelar och nackdelar är därför här befogad.
Flera av de argument som anförs till för- män för det muntliga förhöret kan med samma rätt gälla det skriftliga — för en annan kategori elever. Det är onekligen sant att vissa elever har svårt att skriftligt formulera sina svar och — bl. a. därför — upplever de skriftliga proven som mer pres- sande. Andra elever, som inte har det tala- de ordet i sin makt, har motsvarande nega-
tiva inställning till muntliga förhör och känner sig illa till mods över att behöva redovisa sina kunskaper med kamraterna som åhörare. För dem innebär det skrift- liga provet mer tid till eftertanke, och prestationerna är en affär endast mellan dem själva och deras lärare.
En odisputabel förtjänst hos det munt- liga förhöret är att läraren därigenom lät- tare kan skaffa sig en uppfattning inte bara om elevens detaljkunskaper utan även om hans förmåga till överblick av ämnet och självständigt tänkande i anslutning till det jämte hans förmåga att uttrycka sig kon- cist och klart.
Vid de muntliga förhören får eleverna ofta ett fåtal, eleverna emellan olika frågor, och utvärderingen sker mer eller mindre subjektivt. I det skriftliga förhöret får ele- verna som regel samma frågor och dess- utom oftast ett större antal frågor, vilket bidrar till att motverka slumpens spel vid utvärderingen.
Båda formerna av kontroll har sitt värde och bör förekomma vid sidan av varandra.
4.444. Muntliga förhör. Det muntliga förhöret kan ofta ha karaktären av samtal och torde under första årskursen företrä- desvis genomföras som kontroll av läxor. Det är därvid viktigt att eleverna snabbt lär sig gripa de väsentliga linjerna i stoffet och att de lär sig underordna detaljerna. Förhöret bör ta i anspråk elevernas succes- sivt förvärvade förmåga att reflektera och jämföra med det de tidigare läst eller kän- ner till från andra områden. I andra och tredje årskursen får det muntliga förhöret ofta karaktären av redo- visning av längre uppgifter och studie— beting. Tyngdpunkten i förhöret måste då läggas på de stora linjerna och överblicken. Elevens förmåga att sammanhålla stoffet i stort och anknyta det till andra kunskaps- områden måste uppmärksammas.
Vid förhöret bör eleven i görligaste mån ha tillgång till läroböcker och andra källor
så att han i förhörssituationen ges tillfälle att använda det arbetssätt som blir det vanliga efter avslutade gymnasiestudier. Redovisningen bör därför också präglas mera av tolkning och analys än av repro- duktion av fakta. Självfallet bör eleverna under hela gymnasietiden ha tillgång till papper och penna under förhöret och få tillfälle att förbereda den muntliga fram- ställningen. I t. ex. moderna språk kan ele- verna muntligen lämna förberedda redo— görelser och sammanfattningar av texter.
Kontrollen av detaljfakta bör på gym- nasiestadiet i stor utsträckning hänskjutas till elevens eget självförhör. Eleven bör därför successivt tränas att ta ansvar för detta slags kontroll av sitt arbetsresultat. Lektionstiden är för dyrbar för att i någon större utsträckning användas för memore- ringskontroll.
4.4.4.;3. Skriftliga prov. De skriftliga pro— ven kan utformas på flera sätt. De krav som bör ställas på prov i allmänhet (4.4. 3) uppfylls för ett visst prov i större eller mindre grad. Hänsyn måste tas härtill in- nan man väljer provtyp i det aktuella fal- let.
De skriftliga proven och provuppgifterna kan indelas efter det sätt på vilket svaren avges: Fritt formulerad, längra skriftlig framställ- ning. Exempel härpå är uppsatser i svenska och främmande språk, referat (resumé) av text eller föredrag samt analys av praktik- fall. Uppgifter med korta svar. Svaren kan for- muleras relativt fritt, t.ex. om frågan gäl- ler specifika fakta eller begrepp. I flerde— lade prov i främmande språk kan frågor med korta svar ingå. Matematiska och fysikaliska uppgifter kräver i allmänhet mycket koncisa svar. ' Uppgifter med bundna svar. I uppgifter av denna typ finns ett antal alternativa svars— möjligheter angivna. Andra prot—typer. Hit hör hastighets- och
säkerhetsprov i stenografi och maskinskriv- ning liksom översättning från och till främ- mande språk och diktamensprov (dictée).
Dessa fyra olika slag av skriftliga prov och provuppgifter behandlas nedan i tur och ordning.
Råd gällande den första typen av prov, fritt formulerad, längre skriftlig framställ- ning, ges i IV: 1.4.12 (skriftlig framställ- ning). Dessa anvisningar är i många av- seenden tillämpliga även på främmande språk och på längre redogörelser i historia, företagsekonomi o. s. v.
Den främsta fördelen med prov av detta slag är att man genom dem kan utröna elevens förmåga att ordna ett större stoff, att uttrycka sina åsikter och argumentera sakligt. Bedömningen av dylika fria skrift- liga framställningar är emellertid mindre tillförlitlig. Olika bedömare kommer ofta till skilda resultat. Elevens tidigare presta- tioner färgar lätt av sig på bedömningen av det föreliggande provet (jfr IV: 1.4.1.7).
Liksom vid muntliga förhör är det ofta lämpligt att eleverna har tillgång till böc- ker och andra källor. Man riskerar då inte att lägga tyngdpunkten på memorerings— kontroll.
Prov med uppgifter som förutsätter kor- ta svar kan innehålla uppmaningar och frågor av typen redogör för, jämför, för- klara, vilka var orsakerna till o. s. v. Dessa uppgifter är lättare att rätta objektivt än föregående provtyp, i synnerhet om frågor- na formuleras mycket omsorgsfullt så att svaren kan anteciperas. Därigenom är det möjligt att formulera »modellsvar» och göra rättningsmallar. När friheten vid for— muleringen av svaren minskas (t. ex. i mate- matik och fysik) underlättas en objektiv rättning, men bedömningen av hur elever- na nått fram till lösningen kan vara osäker.
Uppgifter med bundna svar garanterar att samtliga elever bedöms enligt samma normer. Vid vissa tillfällen är detta av vä- sentlig betydelse, t. ex. då man eftersträvar att normera betygsättningen (4.4.73).
Uppgifter med bundna svar är mycket lätta att rätta och därigenom tidsbespa- rande för läraren. Eftersom svaren inte kräver ett omfattande skrivarbete kan ele- verna få många frågor. Härigenom har man stora möjligheter att på begränsad tid prö- va alla väsentliga delar av ett moment.
Prov med bundna svar kan utformas så att de prövar inte bara elevernas fakta- kunskaper utan också deras förmåga att inhämta vissa kunskaper, att tillämpa des- sa, att tolka ny information, att tänka kri- tiskt och att lösa problem.
Svårigheterna att konstruera prov med uppgifter av denna typ gör att det kan va.— ra lämpligt att de utarbetas av flera lärare i samråd. Det bör undvikas att man vid konstruktionen av proven ensidigt tar fasta på memoreringen av enstaka fakta.
Vissa kunskapskontroller kräver prov- och uppgiftstyper av annat slag än de hit- tills nämnda. Översättningsprov från eller till ett främmande språk och diktamens- prov är i viss mening bundna, men möjlig— heterna till variation av svarsformulering- en är dock i allmänhet så stora att bedö- marna på olika punkter kommer till diver- gerande resultat. Genom rättningsmallar kan objektiviteten vid rättningen ökas.
Givetvis kan vid ett visst provtillfälle olika uppgiftstyper kombineras. Så är t.ex. i de främmande språken fallet med flerde— lade prov, som kan innehålla samtliga de här nämnda uppgiftstyperna.
Beträffande provens konkreta utform- ning hänvisas till ämnesanvisningarna.
4.4.5. Mentalhygieniska synpunkter på bedömningen av elevernas arbetsresultat
Ett huvudsyfte med bedömningen är att ge eleverna hjälp och information i olika si- tuationer. Det skulle vara att direkt mot— verka detta syfte om läraren utnyttjade förhör och prov på ett sådant sätt att ele- vernas arbetsro och självförtroende ginge förlorade.
Om förhör och prov ges en dominerande
ställning i skolarbetet, kommer inte minst de duktiga och ambitiösa att känna sig tvingade till att ständigt vara på sin vakt inför nya prov. Att ensidigt lägga tyngd- punkten i bedömningen på större förhör eller prov kan leda till att eleverna illa utnyttjar sin tid genom att anhopa stu- dierna till dagarna före förhöret eller pro- vet.
En ensidig användning av en bedöm- ningsmetod kan också komma att miss- gynna elever som har sämre förutsätt— ningar att hävda sig vid bedömning med just denna metod. När så är möjligt (t. ex. vid redovisning av studiebeting och special- arbeten), bör eleverna ha en viss valfrihet beträffande redovisningssättet.
Det är karaktäristiskt för gymnasiets verksamhetsformer att eleverna skolas att efter hand överblicka och sammanhålla större kunskapsfält. Övningen av denna förmåga bör ske fortlöpande, men bedöm- ningen av den genom prov, förhör etc. kan av naturliga skäl inte ske ofta. Det kan dock komma att uppfattas som särskilt påfrestande för eleverna om redovisnings- tillfällena blir alltför få. Denna olägenhet bör noggrant observeras, och lärarna. bör vinnlägga sig om att stödja elever som visar svagheter på detta område, så att de efter hand får större säkerhet. Det är genom ett positivt förhållande mellan lä- rare och elever och en lämplig successiv träning som eleverna kan övervinna en eventuell fruktan för större muntliga eller skriftliga förhör.
En anhopning av förhör och prov är emellertid under alla omständigheter olämp— lig och kan undvikas genom planering före- tagen av rektor, studierektor, konferens och klassföreståndare.
Förhör och prov blir mindre påfrestande om de föregås av en lämplig förberedelse, bå- de kunskaps- och färdighetsmässigt. Det- samma gäller om proven har en lämplig svå— righetsnivå.
Eleverna blir också positivt inställda
till bedömningen om de upplever den som ett naturligt led i studiearbetet och som hjälpmedel för självbedömning. Det ålig- ger därför lärare och andra berörda befatt- ningshavare att tillsammans med eleven söka nå klarhet beträffande dennes för- måga i olika avseenden och faktiska arbets- resultat. Det är så mycket viktigare som betygen endast i ringa mån ger eleven de upplysningar som han kan behöva om sko- lans syn på honom och hans prestationer.
4.4.6. ämnen gemensamma färdigheter
Bedömning av vissa för alla
Två områden förtjänar särskild uppmärk- samhet, elevernas samarbetsförmåga och deras arbetsvanor och studiemetoder. Med utgångspunkt i bedömningen av dessa områden skall eleverna ges råd och väg- ledning beträffande studieteknik. Lämpliga åtgärder skall sättas in för att förbättra elevernas förmåga att tillsammans lösa olika uppgifter. Bedömningen av dessa fär- digheter skall läggas till grund för studie- träningen, ej för betygsättningen. Läro- planen anvisar i båda dessa fall särskilda verksamhetsformer, i första hand grupp- timmar (4223), grupparbete i olika for- mer (42.1.4), studiebeting och special- arbete (42.3.3 och 42.35).
4.4.61. Vid bedömningen av elevernas för- måga till samarbete bör bl. a. följande upp- märksammas: Hur planerar och disponerar gruppen arbetet inom den tillgängliga tids- ramen? Hur fördelas uppgifterna mellan gruppmedlemmarna? Vilka uppslag, idéer och diskussionsinlägg kommer de med? Känner de ansvar för arbetet och de åtag- na uppgifterna? Lärarens handledning av grupparbetet ger honom goda tillfällen att på nära håll observera medlemmarna i arbete. Han bör också ge eleverna tillfälle att själva bedöma effektiviteten i samarbetet. Detta kan ske genom t. ex. en enkät.
44.62. Utveckling av goda arbetsvanor är ett av huvudmålen för gymnasiets un- dervisning. Eleverna bör tillåtas eller läras en personlig, effektiv studiemetodik och erbjudas möjligheter i övrigt att efter hand bedriva självständigare och friare studier, varigenom övergången till förvärvsliv och högre studier underlättas. Detta huvudmål innefattar bl. a. förmåga. att planera studierna; hushålla med studietiden;
ta ansvar för en arbetsuppgift; ta initiativ; tolka och kritiskt värdera information som samlats från olika källor, från andra personer och genom egna iakttagelser vid t. ex. laborationer, studiebesök, praktik och lägerskola;
sammanställa materialet samt redovisa arbetsresultatet på olika sätt. Vart och ett av dessa delmål måste lära— ren specificera konkret. En effektiv an- vändning av olika källor innefattar bl.a. lästeknik samt förmåga att använda bib- liotek och böcker. Lästekniken i sin tur innefattar bl. a. förmåga att läsa olika stu- diematerial med hänsyn till det avsedda syftet, förmåga att läsa med kritik, för— måga att läsa snabbt och förvärv av ett tillräckligt ordförråd.
Olika bedömningsmetoder står till buds för utvärdering av elevernas studiemetodik. Den successiva träningen i en för högre studier lämpad teknik nödvändiggör en fortlöpande diagnostisk bedömning av ele- vernas framsteg. För t.ex. biblioteksan- vändning, läshastighet, läsförståelse, kritisk läsning etc. är det lämpligt att komplet- tera mera informella iakttagelser av elever- nas framsteg med objektiva prov.
4.4.7. Användningen av data om elevernas studieprestationer och arbetsmetodik
De data som erhålles genom bedömningen (4.4.1 och 4.42) skall användas för stöd åt den enskilde eleven i hans stu-
dier genom att de klarlägger hans svagheter och hans starka sidor;
granskning av undervisningens upplägg- ning, användning av olika arbetsformer och hjälpmedel etc.;
betygsättning.
4.4.7.1. Handledning av elevernas studie- arbete. Kontrollen av elevprestationerna skall ses som en uppföljning av de under- visningsmoment som förekommit. Läraren kan inte gärna fortsätta sitt arbete, förrän han förvissat sig om att eleverna verkligen nått den plattform från vilken de skall bygga vidare. När självinstruerande studiematerial av olika slag används i undervisningen, blir det naturligt att successivt sätta in prov efter vissa moment i kursen. Om elevens resultat inte är tillfredsställande måste denne fortsätta inlärningsarbetet. Ett dy- likt kontrollprogram som komplement till självinstruerande material möjliggör en in- dividuell arbetstakt. Snabba och kunniga elever behöver inte följa de långsammare kamraternas hastighet. Dylika prov för- stärker elevernas inlärning, då de lyckas med provuppgifterna, och sporrar dem där- igenom, d.v.s. har ett betydande motiva- tionsvärde. Proven vägleder eleverna att reparera eventuella svagheter genom att de leds tillbaka till moment som de ännu inte behärskar.
4.4.72. Planering av andervisningerw upp- läggning. Läraren skall inom ramen för gällande kursplaner avpassa undervisningen efter elevernas intressen, begåvning och tidi- gare skolprestationer. Detta kan inte ske utan en tillförlitlig kännedom om vad ele— verna behärskar i fråga om stoff och färdig— heter. För större elevgrupper är skriftliga prov det smidigaste och snabbaste sättet att skaffa sig de önskade upplysningarna. Skriftliga prov med denna uppgift bör självfallet sättas in på ett tidigt stadium. De kan inte sparas till dess större delen av
terminen passerat utan måste ges fortlö— pande och i första hand i början av läs- året. Om sådana prov ges i början av års- kurs 1 kan man för enskilda elever och för större eller mindre elevgrupper få en upp— fattning om deras behärskning av olika kursmoment och färdigheter. På grundval av de upplysningar som dylika diagnostiska prov ger kan läraren lägga upp undervis— ningen: han kan besluta att på vissa punk— ter gå vidare, att föra in nytt övnings— material av skilda typer (texter, arbets- uppgifter, problem etc.), att låta vissa ele- ver gå längre med en överkurs medan andra får ytterligare instruktion och öv— ning o.s.v. För lärarens uppläggning av undervisningen i stort kan bedömningen av elevernas arbete alltså bli av stort vär- de. Den kan leda till modifikationer i fråga om sättet att lägga fram och ordna stoffet, verksamhetsformer, arbetssätt, användning av hjälpmedel etc.
44.73. Betygsättningen
Den enskilde elevens betyg uttrycker i vad mån han i relation till övriga elever i års- kursen uppnått studiemålen för ämnet i fråga.
Graderingen skall, som nämnts i 4.4.3, vara objektiv och allsidig och inte avse enbart en viss del av studiemålen i ämnet. Särskilt viktigt är att elevernas förmåga att memorera och reproducera detaljkun- skaper inte får fälla utslaget vid betygsätt- ningen. Väsentligt är att ta hänsyn till ele- vernas förmåga att tänka självständigt, överblicka sammanhang och kritiskt be- döma åsikter samt använda kunskaper och färdigheter för att lösa nya problem. De olika ämnesanvisningarna ger råd för sam- manvägningen vid betygsättningen av olika sidor av studiemålen (se t.ex. IV: 14.137).
Om betygsättningen skall bli någorlunda tillförlitlig måste den bygga på systema- tiska iakttagelser och inte bestå i ett vagt eftersinnande, när betygen skall sättas. Be-
tygen skall avse elevens prestationer under termin (höstterminsbetyg) eller årskurs (vårtermins-, årskursbetyg). Därvid bör någon hänsyn tas till prestationerna under tidigare termin(er) eller årskurs(er).
Betyg i ett ämne skall självfallet sättas utan hänsynstagande till elevernas betyg i andra ämnen.
Betygsskalan är numerisk och innehåller fem steg med talet 5 som högsta betyg. Betygen för ett representativt elevmaterial i en viss årskurs och ett visst ämne (kurs) skall ha följande procentuella fördelning:
Betyg 1 2 3 4 5 Procent 7 24 38 24 7
Fördelningen skall vara densamma för varje enskilt ämne eller kurs i ämne och för varje enskild termin/årskurs.
Innan läraren slutjusterar sina betyg bör han kontrollera sin procentuella betygsför- delning. Därvid bör han ta ställning till följande frågor:
Vilken är avdelningens standard jämförd med Standarden för övriga elever i sam- ma ämne och ärskurs i riket?
Vilken är avdelningens betygsspridning i fråga om de betygsatta prestationerna jämförd med ett representativt elevmate- rial som läser ämnet i fråga?
Bctygens procentuella fördelning avser ett representativt elevmaterial. I de en- skilda avdelningarna kan självfallet avvi- kelser från denna fördelning av olika skäl uppkomma.
Betygsspridningen kan givetvis variera mellan olika klasser. I somliga klasser kan eleverna prestationsmässigt vara jämförel- sevis jämna. I sådant fall kommer själv— fallet betygsspridningen att vara mindre.
Andra avdelningar kan tänkas uppvisa ett förhållandevis stort antal mycket svaga och mycket duktiga elever. I sådana avdel— ningar kommer betyget 3 att vara mindre vanligt än i ett representativt elevmate-
rial, medan betygen 1 och 2 respektive 4 och 5 kommer att vara vanligare.
Alla betygsgrader skall utnyttjas. S. k. glidande betygsskala får inte förekomma. Efter endast någon termins undervisning kan läraren dock hysa stor osäkerhet om vilket betyg en elev skall ha. Om osäker- heten gäller betyget 2 eller 3 bör i så fall 3 användas. Om osäkerheten gäller betyget 3 eller 4 bör likaså betyget 3 i första hand komma i fråga. Viss sparsamhet bör i så- dana fall iakttas med såväl låga som höga betyg.
Åtgärder för normering av betygsätt- ningen. Jämförelsegrupp vid betygsätt— ningen av en avdelning i visst ämne och viss årskurs är alla de elever i riket som undervisas i samma kurs i ämnet. Olika åtgärder kan vidtas för att uppnå jämför— barhet i betygen mellan klasser och skolor:
Två eller flera lärare använder gemen- samma prov, eventuellt utarbetade i äm— neskonferensen.
Centralt utarbetade betygsnormerande prov används i vissa ämnen.
Gymnasieråden medverkar vid inspek- tion, samtal med enskilda lärare, studierek— tor och ämneskonferenser till normering av betygsättningen.
Vid betygsättningen avger läraren först preliminära betyg. Betygsfördelningen dis- kuteras i klasskonferens.
Skulle de preliminärt satta betygen i ett ämne för en klass i avsevärd grad avvika från den normala fördelningen och sprid- ningen, bör studierektor och konferens söka utröna orsaken härtill. Härvid kan jäm- förelse göras med klassens betyg i andra ämnen, med betygen i ämnet i parallell- avdelningar och vid andra skolor samt i förekommande fall med betygsfördelningen på det centralt givna provet i ämnet.
Speciella betygsättningsfrågor
Beträffande betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter hänvisas till läro- plan för grundskolan.
4.4.8. Hjälpmedel för bedömningen
Några hjälpmedel för undervisning och betygsättning förtecknas i tablå ].
1. Översikt av hjälpmedel
Hjälpmedel för bedömningen
Bedömningens syfte
av lärarna utarbetade
centralt utarbetade
Kartläggning av elevernas ställning i olika delmoment och färdighe- ter
Bedömning av lämpligheten i under- visningens uppläggning, använd- ningen av arbetsformer och ar- betssätt etc.
Diagnostiska prov Diagnostiska prov (även i läroböcker)
Betygsättning:
a) rangordning av eleverna
b) normering av betygen
Betygsättningsprov
a) (Delvisz) Centralt utarbe— tade prov i vissa ämnen Samlingar av provuppgifter (»uppgiftskataloger»)
Betygsättningsprov i läro- böcker
b) Centralt utarbetade prov i vissa ämnen
Obligatoriska skriftliga prov i syfte att rangordna eleverna förekommer i de äm- nen som förtecknas i tablå 2.
Antalet skrivningar avser där maximum. Antalet prov kan minskas efter medgivan- de av rektor.
4.5 . Gemensamma aktiviteter
4.5.1. Timmar till förfogande
Det är av stort värde att skolan kan mer fritt disponera någon tid dels för sådana moment som visserligen återkommer år från år men vilkas omfattning och inplace- ring i studiegången inte bör alltför detal- jerat fastställas, dels för sådana uppgifter för vilka förutsättningarna växlar efter
lokala förhållanden. Timmar till förfogande ger denna möjlighet.
Timmarna skall användas för verksam- het som inte har karaktären av ämnesun- dervisning eller inte kan eller bör fogas in i något av de på läroplanen upptagna äm- nena. Hit hör viss information i anknytning till studietekniken i årskurs 1, röst- och talvård, studie- och yrkesvägledning, hand- ledning i samband med specialarbeten.
Timmarna skall också användas för 10- kal anpassning av verksamheten. Under dessa kan t. ex. beaktas näringslivsproblem aktuella i en viss bygd eller ges information om samhälleliga problem eller aktuell inter- nationell orientering. De ger också möjlig- het att i undervisningen infoga teater- och musikföreställningar.
1 & lektionstirnmar användes som markering för en
Med denna uppläggning är det nödvän- digt att under timmar till förfogande kunna sammanföra eleverna i stora avdelningar, t. ex. så att alla elever i en årskurs deltar. Vid andra tillfällen bör verksamheten kunna, organiseras för arbete i små grup- per.
I ÄLI—44.4— förtecknas de speciella ändamål
Antal skriv- Tid per prov Därav Centralt Årskurs och ämne ningar i lektions- centrala provs ht vt timmar1 prov placering Årskurs 1 Svenska ................. 1 + 1 4 Engelska ................ 2 + 2 2—3 Fortsättningsspråk (Franska/Tyska) ....... 0 + 2 2 Matematik ............... 2 + 2 3 Teknologi ................ 0 + 1 3 Årskurs 2 | Svenska ................. 2 + 2 4 1 maj Engelska ................ 2 + 2 2—3 1 december & Fortsättningsspråk (Franska/Tyska) ....... 2 + 2 2—3 Matematik .............. 2 + 3 B—L 1 januari Fysik ................... 2 + 2 3-—4 1 mars Företagsekonomi .......... 1 + 2 2—3 1 mars Teknologi ................ 1 + 1 4 Årskurs 3 Svenska ................. 2 + 2 4 1 mars Engelska, affärskorr. ...... 1 + 1 2 Fortsättningsspråk (Franska/ Tyska) ....... 2 + 2 2—3 1 januari Fortsättningsspråk, affärskorr. ............. 1 + 1 2 Blatematik .............. 2 + 2 3—4 1 januari Fysik ................... 2 + 2 3—4 1 december Företagsekonomi ......... 1 + 1 2 Redovisning ............. 1 + 2 2—3 1 mars Energi ................... 1 + 1 3—4 Konstruktion B, M ....... 1 + 1 3—4 Byggteknik .............. 1 + 1 3 Ellära ................... 2 + 2 3—4
tid om högst 180 min.
för vilka timmar till förfogande bör an- vändas. De utgör: i årskurs 1 studieorientering vid läsårets början; studieteknisk orientering; yrkesvalspsykologi; studie- och yrkesvägledning inför valet av studiekurs i årskurs 2;
bok— och bibliotekskunskap; röst- och talvård; samordningsprogram. i årskurs 2 fortsatt studie- och yrkesorientering; röst- och talvård; samordningsprogram. i årskurs 8 yrkes- och arbetsmarknadsorientering; handledning för specialarbeten; röst— och talvård; samordningsprogram.
Skolan har frihet att självständigt ut- nyttja tiden för timmar till förfogande för ändamål utöver de som speciellt nämnts i fll—4.4. Denna frihet innebär att tim- marna ej behöver fördelas jämnt över läs- året utan kan koncentreras till de tillfällen då de bäst behövs.
4.5.2. Tid för information m. m.
För att ge tillfälle för skolans ledning att lämna meddelanden angående skolarbetet och för att eljest uppmärksamma händelser och traditioner av gemensamt intresse för skolan anordnas för samtliga elever eller —— där lokalutrymmena ej medger detta — för större grupper av elever gemensamma sam- lingar. Sådana samlingar bör förekomma vid 1—2 tillfällen per vecka. Allt efter be- hov kan emellertid samlingarnas antal vara större under en period för att under en annan förekomma mer sparsamt. I de fall där skolan ej disponerar samlingssal bör föredras större intervall mellan samlingarna, som då kan förläggas till lokal utanför sko- lan, t.ex. medborgarhus, teater, idrottshall eller kyrka.
Samlingen bör förläggas till sådan tid- punkt under arbetsdagen att flertalet ele- ver och lärare kan delta. Med tanke särskilt på att många elever dagligen reser till och från skolorten bör samlingen ej generellt förläggas till tid före skolarbetets början utan kan inpassas vid annan tidpunkt un- der dagen.
Även om samlingen aktualiseras av be- stämda informationsbehov bör den utfor- mas på ett allsidigt sätt och anknyta till olika sidor av skolans och samhällets liv. Den kan utöver information om skolans arbete och uppmärksammande av lokala traditioner innehålla musikframföranden, film eller korta anföranden. Elevernas med— verkan bör utnyttjas så långt det är möj- ligt. Samlingen skall vara av den art att den skänker en känsla av samhörighet. Den får ej utformas så att åsiktsfriheten krän- kes.
klänga av skolans elever har ett aktivt intresse för religiösa frågor. Skolan bör ge dem tillfälle att tillfredsställa detta genom samlingar av religiös karaktär. Deltagandet i sådana samlingar skall vara frivilligt. Sko- lan bör ställa lokaler till förfogande för denna verksamhet. Dess omfattning och ut- formning skall givetvis vara elevernas en- sak.
46. Pedagogisk ledning
4.6.1. Rektor och studierektor
Rektor och studierektor ansvarar för sko- lans pedagogiska ledning. De bör på lämp- ligt sätt mellan sig fördela de pedagogiska arbetsuppgifterna.
De skall svara för den i 4.1—4—5 angivna organisationen av studierna och verksam— hetsformerna som är av generell karaktär. Det ankommer på dem att tillse att den introducerande studietekniska handled— ningen genomföres på ett ändamålsenligt sätt och att övervaka fördelningen av grupptimmarna så att olika ämnens studie- tekniska behov tillgodoses. Den introduce- rande studieorienteringen skall det likaså ankomma på dem att låta utforma. Den fortsatta ämnesvisa studietekniken samord- nas även genom rektors och studierektors försorg.
Organiserad samordning mellan ämnen, organiserandet av långläxor och beting skall också vara föremål för uppmärksamhet. I
god tid före nytt läsår bör dessa frågor genom erforderliga konferenser förberedas av studierektor och huvudlärare och före- läggas rektor för beslut.
Betygsnormeringen liksom utformningen av prov i de former som nämns i 4.4. är en viktig uppgift för studierektor.
Organiserandet och samordnandet av kon- ferenser är rektors och studierektors upp— gift. Utöver de uppgifter för konferenserna som tidigare nämnts i läroplanen bör vid dessa även pedagogiska och metodiska ny- heter upptas till diskussion.
Skolans ledning tillser att praktik för tek- nisk lärokurs organiseras liksom att erfor- derliga kontakter tas med företrädare för näringsliv och förvaltning. Studiebesöken bör även uppmärksammas.
Handledandet av nya lärare är en bety- delsefull uppgift för skolans pedagogiska ledning. Det bör därvid ses till att dessa erhåller erforderlig information om läroplan och metodisk handledning. Auskultationer organiseras av studierektorn, och denne bör också åhöra nya. lärares lektioner och där- vid ge dem anvisningar och råd för under- visningens bedrivande.
I fortbildningsfrågor bör studierektor ta de initiativ som kan vara befogade.
Anvisningar och informationer från gym— nasieråd och andra centralt eller regionalt arbetande sakkunniga skall rektor och stu- dierektor ägna särskild uppmärksamhet i den fortsatta undervisningsplaneringen.
4.6.2. Huvudlärare
Huvudlärarna verkar för vidareutveck- lingen av ämnesstudierna, för att de gene- rella anvisningar som ges i läroplanen om- sättes i för varje ämne lämpad metodik och planering samt för att skolan tillgodogör sig de vetenskapliga framstegen inom respek— tive läroområden. De svarar för att institu- tioner eller ämnesrum utformas på ett för undervisningen ändamålsenligt sätt. Huvudläraren skall i samarbete med rek- tor och studierektor hålla erforderliga äm- neskonferenser och tillse att de beslut som där fattas verkställes inom respektive ämne. Övriga lärare i ämnet skall genom huvud- läraren erhålla upplysningar och råd i vad avser ämnets innehåll och metodik. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas de yngre lärarna och deras introduktion i ämnets un- dervisning.
III. TIMPLANER
1 . Gymnasiets lärokurser
Gymnasiet omfattar 3-årig och Llc-årig utbildning enligt de studiekurser samt alternativ och varianter därtill som anges i följande uppställning. Studiekurserna ingår i en humanistisk, en samhällsvetenskaplig, en ekonomisk, en naturvetenskaplig och en teknisk lärokurs.
Studiekurser
Årskurs 1 Å rskurs 3
Humanistisk-samhällsvetenskaplig Humanistisk (Hum) (Hum-Sh) jämte fyra varianter: Ekonomisk (Ek) halvklassisk (Ha) Naturvetenskaplig (Na) helklassisk (He) Teknisk (Te) estetisk (Es)
social (So) Samhällsvetenskaplig (Sh) jämte två. varianter:
estetisk (Es)
Årskurs 2 social (So) . Humanistisk (Hum) Ekonomisk (Ek):
jämte fyra varianter: ekonomisk—språkligt alternativ (Esp)
halvklassisk (Ha) jämte en variant: helklassisk (He) social (So) estetisk (Es) kameralt alternativ (Ka) social (SO) distributivt alternativ (Di) Samhällsvetenskaplig (Sh) administrativt alternativ (Ad) jämte två varianter: Naturvetenskaplig (Na)
*tetiSk (Es) Teknisk (Te):
mal fs”) maskintekniskt alternativ (M) Ekonomlsk (Fk) byggtekniskt alternativ (B) jämte en variant: eltekniskt alternativ (El)
50081 (50) kemitekniskt alternativ (K) Naturvetenskaplig (Na) N, Teknisk (Te) Årskurs 4
Teknisk (Te): maskintekniskt alternativ (M) anläggningstekniskt alternativ (Ba) husbyggnadstekniskt alternativ (Bh) elkrafttekniskt alternativ (Elk) teletekniskt alternativ (Elt) kemitekniskt alternativ (K)
2. Timplan för årskurs 1
Studiekurs Ämne Alla Hum-Sh Ek1 Na Te1 Svenska ............................. 3 Engelska ............................ 3 B-språlf ............................. 3 C-språk2 ............................. 4 4- 4 Historia ............................. 2 Samhällskunskap ..................... 3 Matematik .......................... 53 3 5 5 Fysik ............................... 2,5 2,5 Kemi ............................... 2,5 2,5 Naturvetenskap ...................... 5 3a Företagsekonomi ..................... 4 Maskinskrivning ..................... 2 Teknologi ............................ 6 Konst- och musikhistoria ............. 1 1 Musik eller teckning ................. 1 1 Gymnastik .......................... Timmar till förfogande ............... 1 Summa 18 16 16 16 16 Summa studiekurs 34 34 34 34
* Utanför timplanen för ekonomisk studiekurs 20 tim. kontorsteknik samt för teknisk studiekurs 2 vtr praktik i skolverkstad. ' B—språk : språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska). C-spräkznybörjarspråk, nämligen tyska, franska, ryska, spanska, italienska, portugisiska eller finska. Elev må välja två nybörjarspråk (på teknisk studiekurs ett), som då vartdera får 4 vtr. 3 Fritt val mellan två kurser.
3. Timplan för humanistiska och samhällsvetenskapliga studiekurser1 i årskurs 2 och 3
Årskurs 2 Årskurs 3 Summa lärokurs Ämne Studiekurs Studiekurs (inkl. årskurs 1) Båda Hum Sh Båda Hum Sh Hum Sh Svenska ........... 3 4 10 10 Engelska .......... 2+12 2 3 : 3 9 5— 8 B-språk ........... 3 3+12 10 6—10 25 C-språk ........... 3 3+1' i 3+17 11 7—11 Jämförande språk- kunskap ......... 3 3 Latin ............. (7)3 (7)5 (14) Grekiska .......... (4)* (4)3 (8) Historia ........... 4 2 8 8 Religionskunskap . . . 2,5 2,5 2,5 Filosofi ............ 2 2 2 Psykologi .......... 2 2 2 Samhällskunskap . . . 3 4,5 10,5 10,5 Matematik ........ 2 4 5 11 Naturvetenskap . . . . 2 4 7 9 Konst- och musik— historia .......... 1 2 2 Musik eller teckning 1 2 2 Gymnastik ......... 3 2 8 8 Timmar till förfogan- de .............. 1 2 4 4 Summa 24 8 8 19 11 11 96 96 Summa studiekurs 32 32 30 30
1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 mot estetiskt specialämne (teckning, musik eller dramatik) eller socialkunskap (3 vtr i vardera årskurs 2 och 3) erhålles estetisk respektive social variant. Se anmärkningar till timplanerna 7.4. 2 Beteckningarna 2+1, 3+1 markerar att eleverna under 2 respektive 3 vtr läser samma kurs som elever i annan studiekurs eller annat alternativ. Ämnet kan samläsas under dessa timmar. ” Latinlåsande (Ha) har ej jämförande språkkunskap och samhällskunskap samt endast 1 vte psyko— tlogi. * Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har endast ettdera av B- och C-språken samt en— dast 2 vtr engelska. 5Latinläsande (Ha) kan fritt välja att fortsätta två moderna språk med vartdera 3 vtr. Valet kan stå mellan engelska, B-språk och C-språk. De har vidare 2,5 vtr samhällskunskap. Beträffande grekiskläsande se not 6.
" Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har därvid endast ett modernt språk (3— 1 = 2 vtr) som kan samläsas med andra studiekurser eller alternativ.
" I de fall där C-språket i årskurs 3 är annat språk än tyska eller franska erhåller det 5 vtr. Annat språk minskas med 1 vte.
Summa. lärokurs
Årskurs 3 (inkl. årskurs 1) Ämne Årsäurs Alternativ Alternativ
Alla Esp Övriga Esp Övriga Svenska ................... 3 3 9 9 Engelska .................. 2 3+1a 9 5— 8 B-språk .................... 3 3+1 3 10 6— 9 21 C-språk .................... 3 3+14 11 7—10 Historia ................... 2 4 4 Psykologi .................. 2 2 2 Samhällskunskap ....... . . . . 3 3,5 9,5 9,5 Matematik ................. 3/02 3 3 9 Naturvetenskap ............ 3 3 Företagsekonomi ........... 6 3 10 13 Övriga ekonomiska ämnen 7. 7 Rättskunskap .............. 2 2 2 Praktiskt sekreterararbete . . . (2)5 (2) Maskinskrivning ............ 3 5 5 Stenografi . . . . . . ........... 0/32 4 7 Gymnastik ................. 3 2 8 8 Timmar till förfogande ...... 1 1,5 3,5 3.5
Summa 32 14 16 16 96 96 Summa studiekurs 30 30
1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 (Esp) mot socialkunskap erhålles social variant. Se anmärkningar till timplanerna 7.4. 2 Val mellan matematik och stenografi. ” Beteckningen 3 + 1 markerar att eleverna under 3 vtr läser samma kurs som elever i annan studie- kurs eller annat alternativ. Ämnet kan samläsas under dessa timmar.
* Beträffande annat C-språk än tyska och franska i årskurs 3 (Esp) se 3, not 7. 5 Kan väljas i stället för rättskunskap. uKameralt alternativ: redovisning. Distributivt alternativ: distribution. Administrativt alternativ:
förvaltning.
5. Timplan för naturvetenskapliga och tekniska studiekurser i årskurs 2, 3 och 4
Årskurs 2 Årskurs 3 Årskurs 4 , . S_umnm lärok-kurs . Ämne Studiekurs Studiekurs Skliidrlse— (Inkl' årskursrs 1) 1 Båda | Na Te1 Båda Na Te1 Te Na '.lTe Svenska .............. 3 3 2 9 8 Engelska ............. 2 5—7I 5 B-språk ............... : 3 32 2 3—8 17 6 C-språk ............... 1—9 Historia .............. 4: 2 6 4 Religionskunskap ...... 1,5 1,5 Filosofi ............... 2 2 Psykologi ............. 1 23 1 2 Samhällskunskap ...... 2,5 2 5,5 5 Matematik ........... 5 6 16 1 16 Fysik ................ 4 4 10,5 110,5 Kemi ................. 4 6,5 6,5 Biologi ............... 5 " Teknologi ............. 5 1 11 Övriga tekn. läroämnen* 12,5 29 4 41.5 Företagsekonomi ....... 3 3 Konst- och musikhistoria 1 2 Musik eller teckning . . . 1 2 Gymnastik ............ 3 2 8 8 Timmar till förfogande . 1 2 1,5 4 3,5 Summa 22 10 10 12 18 18 34 96 1330 Summa studiekurs 32 32 30 30 34
1 Utanför timplanen 2 vtr praktik i skolverkstad i årskurs 2 samt 10 tim. arbetsstudier i årskuurs 3. 2 Kan vara C-språk endast om eleven i årskurs 1 valt C—språk. ” Ergonomi. * Se timplanerna G :=)—rl).
6. Tekniska läroämnen i årskurs 3 och 4
a) Maskintekniskt alternativ
Ämne Årskurs 3 Årskurs 4 Summa Konstruktion ............. 5,5 5,5 11 Energi ................... 2 5 7 Produktion ............... 3 7,5 10,5 Reglerteknik . . .......... 4 4 Elteknik ................. 2 2 4 Specialarbete ............. 5 5 Summa 12,5 29 41,5 13) Byggtekniska alternativ Årskurs 4 Summa. Ämne Årskurs 3 Alternativ Alternativ Båda Ba Bh Ba Bh Byggteknik ............... 4 2 6 6 Konstruktion ............. 6 7,5 4 13,5 17,5 Produktion ............... 5 5 5 Planering ................ 3 3 3 6 Anläggning ............... 9 2 9 2 Geodesi .................. 1 —1 1 1 VVS .................... 1 1 1 Maskinteknik ............ 1,5 1,5 1,5 Elteknik ................. 1,5 1,5 1,5 Summa 12,5 20 9 9 41,5 41,5
* Fyra dagars fältmätövningar vid höstterminens början.
Årskurs 4 Summa Ämne Årskurs 3 Alternativ Alternativ Båda Elk Elt Elk Ellt
Ellära ................... 7 7 7" Elmaterial ............... 3 3 31 Elektronik ............... 3,5 4 6 7 , 91,5 Reglerteknik .............. 4,5 4,5 41,5 Telekommunika tion ....... 7 7 Systemteknik ............. 4,5 44,5 Elmaskiner ............... 7,5 7,5 Elanläggning ............. 10 10 Elkraft .................. 4 4! Maskinteknik ............. 2 2 25
Summa 12,5 7,5 21,5 21,5 41,5 41,5
d) Kemitekniskt alternativ
Ämne Årskurs 3 Årskurs 4 Summa Fysikalisk kemi .......... 4,5 4,5 Organisk kemi ............ 6 6 Biokemi ................. 3 3 Analytisk kemi ........... 11 11 Apparatteknik ............ 7 7 Teknisk kemi ............ 4 4 Elteknik ................. 2 2 ] Specialarbete ............. 4 4 ; Summa 12,5 29 41,5
7. Anmärkningar
7.1 . Delning av klass
a) I årskurs 1 skall klass delas under 1 vte, om elevantalet överstiger 18, vid undervis- ning i följande ämnen: svenska, engelska och/eller B-språk, historia och/eller sam- hällskunskap, fysik och/eller kemi (Na och Te), naturvetenskap (Hum-Sh) och före— tagsekonomi (Ek). Om syftet med dessa fyra grupptimmar se II:4.2.2.3.
b) I årskurs 1 delas klass i nybörjarspråk under 1 vte, om elevantalet överstiger 18.
till timplanerna
c) Vid laborationer i följande studiekur- ser (alternativ), ämnen och årskurser (åk) delas klass, om elevantalet överstiger 18: ;
Na och T 6:
Fysik (0,5 vte i åk 1, 1 vte i åk 2 och 0,5 vte i åk 3). Kemi (0,5 vte i åk 1 och 1 vte i åk 2). Biologi (1,5 vte i åk 3).
Hum, Sh och Ek: Naturvetenskap (1 vte för Hum—Sh, 0,5 vte för Ek i åk 1 och 1 vte för Sh i åk 2).
M: Energi (1 vte i åk 4). Produktion (0,5 vte i åk 3 och 2 vtr i åk 4). Reglerteknik (1 vte i åk 4). Elteknik (0,5 vte i åk 3 och 0,5 vte i åk 4). B:
Byggteknik (1 vte i åk 3). El: Ellära (1,5 vte i åk 3). Elmaterial (1 vte i åk 4). Elektronik (1 vte i åk 3). Reglerteknik (1 vte i åk 4). Elk: Elektronik (0,5 vte i åk 4). Elmaskiner (1 vte i åk 4). Elanläggning (1 vte i åk 4). Elt: Elektronik (1 vte i åk 4). Telekommunikation (1 vte i åk 4). Systemteknik (2 vtr i åk 4). Elkraft (1 vte i åk 4). K: Organisk kemi (2,5 vtr i åk 3). Biokemi (1 vte i åk 4). Analytisk kemi (7 vtr i åk 4). Apparatteknik (1 vte i åk 4).
(1) Vid konstruktionsövningar m. rn. i följande studiekurser (alternativ), ämnen och årskurser delas klass, om elevantalet överstiger 18: Te: Teknologi (2 vtr i åk 1 och 2 vtr i åk 2). M: Konstruktion (1 vte i åk 3 och 4 vtr i åk
4). Energi (1 vte i åk 4). Produktion (2 vtr i åk 4). Specialarbete (5 vtr i åk 4). B:
Konstruktion (2 vtr i åk 3, 2 vtr i åk 4 både Ba och Bh, 2 vtr i åk 4 endast Bh). Planering (1 vte i åk 4 både Ba och Bh, 2 vtr i åk 4 endast Bh). Anläggning (3 vtr i åk 4 endast Ba). El:
Elmaskiner (1,5 vte i åk 4).
Elanläggning (2 vtr i åk 4). K: Specialarbete (4 vtr i åk 4).
e) I årskurserna 1 och 2 skall vid under- visning i teckning delningstalet för under- visningsavdelning vara 20.
72. Sammanslagning av klasser
I konst- och musikhistoria skall två klasser sammanslås till en undervisningsavdelning. (Jfr IV: 75.411.)
7.3. Utökad studiekurs
I II:3.1 påpekas möjligheten för elev att utöver de i hans studiekurs ingående äm- nena tillvälja ämne eller ämnen tillhörande annan studiekurs. Tillvalet är fritt, men om svårigheter uppkommer att tillgodose alla önskemål, bör i första hand följande ämnen komma i fråga, nämligen
' teknisk lärokurs: modernt språk i årskur-
serna. 2 (även enligt kursplan för åk 1) och 3 (även enligt kursplan för årskurs 2), religionskunskap i årskurs 3 samt bio- logi i årskurs 3 eller naturvetenskap i års— kurs 2, samliällsvetenskaplig lärokurs: matema- tik (enligt fordringarna för naturveten- skaplig och teknisk lärokurs) i årskur- serna 2 och 3, i naturoetenskaplig lärokurs: modernt språk i årskurserna 2 och 3, samhällskunskap i årskurserna 2 och 3, i ekonomisk lärokurs: stenografi eller ma- tematik (det senare enligt fordringarna för ekonomisk lärokurs) i årskurserna 2 och 3 samt religionskunskap i årskurs 3, ett modernt språk i årskurs 3 i andra alternativ än det ekonomisk—språkliga, i humanistisk lärokurs: matematik (enligt fordringarna för samhällsvetenskaplig el- ler ekonomisk lärokurs) i årskurserna 2 och 3.
Därutöver bör eleverna i första årskur- sen, såvida de inte läser två nybörjarspråk och sålunda redan har 35 veckotimmar (se
...
u-a.
timplan för årskurs 1, not 2), kunna er- bjudas möjlighet att tillvälja en vecko- timme estetiska ämnen. De som redan valt musik skall därvid delta i teckning och om- vänt.
7.4. Specialisering
Såsom påpekas i II: 3.2 kan eleverna inom humanistisk och samhällsvetenskaplig låren kurs i årskurserna 2 och 3 välja estetisk eller social specialisering. Social variant kan även erhållas på ekonomisk lärokurs i års- kurs 2 och på. ekonomisk-språkligt alterna- tiv i årskurs 3. Hur detta påverkar timpla- nen framgår av not 1 till timplanerna 3 och 4. I övriga lärokurser erbjudes dessa varian— ter genom val av frivilligt ämne.
7.5 . Frivillig undervisning
utanför schematid
Utanför schematid meddelas frivillig under- visning i instrumentalmusik, körsång, teck- ning, dramatik och gymnastik. Denna fri- villiga undervisning tilldelas följande tid: instrumentalmusik 1 vte för varje fullbor- dat 30-tal elever, körsång 1 vte för varje påbörjat 50-ta1 deltagare, teckning 1 vte för varje fullbordat 30-tal deltagare, samt gymnastik 1 vte för hela skolan. Timtilldel- ningen för dramatik bestäms av skolöver— styrelsen i det enskilda fallet.
7.6 . Praktik
Utanför timplanen fullgör elever inom eko— nomisk lärokurs 20 timmar kontorsteknik, förlagda till årskurs 1.
Elever inom teknisk lärokurs fullgör skol— och miljöpraktik. Skolpraktik äger rum i årskurs 1 (2 vtr), under sommaren efter årskurs 1 (4 veckor) och i årskurs 2 (2 vtr), miljöpraktik under sommaren efter årskurs 2 (minst 6 veckor) och sommaren efter års- kurs 3 (minst 6 veckor).
7.7. Ämneskoncentration
Ämnen med lågt veckotimtal bör koncent- trationsläsas. Utöver de koncentrationsåt— gärder som nedan anges som obligatoriska bör de möjligheter till ämneskoncentration inom läsårets ram som lokalt kan yppa sig tillvaratagas enligt de riktlinjer läroplanen anger (II: 42.34).
Koncentration av ämne till ena hälften av läsåret skall ske i följande fall:
Årskurs 1: Historia.
Årskurs 2: Historiekursen om 2 vtr (Te och Ek), psykologikurserna om 1 vte (He, Ha, Na) och om 2 vtr (Hum, Sh), mate- matikkursen om 2 vtr (Sh) samt kursen i naturvetenskap om 2 vtr (Hum).
Årskurs 3: Historiekursen om 2 vtr (Hum) och Sh), religionskunskap, filosofi, psyko- logi (Ek) och samhällskunskap om 2,5 vtr och 2 vtr (He, Ha, Na, Te), rättskunskap, energi, elteknik om 2 vtr (M och K), geo- desi, maskinteknik om 2 vtr (El) och 1,5 vtr (B).
Årskurs ],: Elteknik 2 vtr (M) och 1,5 vte (B), byggteknik 2 vtr, VVS 1 vte och anläggning 2 vtr (Bh).
Teckning förlägges till dubbeltimmar i årskurs 1 och 2.
1.1. Mål
Undervisningen i svenska syftar till
att utveckla elevernas förmåga att ut- trycka sig korrekt, vårdat och klart i tal och skrift,
att ge dem övning i att observera och reflektera över allmänt språkliga och sti— listiska företeelser och därmed förutsättning att med omdöme och ansvar ta ställning till frågor rörande språkvård och språkriktig— het,
att öva deras färdighet att i studie- och informationssyfte tillgodogöra sig framställ— ningar av olika slag, att begagna uppslags- verk och handböcker och att vid litteratur- sökning utnyttja bibliotek och dokumenta- tionstjänst,
att ge dem förmåga att förstå danska och norska i tal och skrift samt
att ge dem förtrogenhet med den nor— diska, främst den svenska, litteraturen och dess historia samt någon beläsenhet i utom- nordisk litteratur och kännedom om världs- litteraturens mer betydande genrer och epoker.
1.2. Huvudmoment
Röstvård och talteknik. Välläsning. Fram- förande av dramatik med fördelade roller. Upprepade framträdanden med företrädes- vis korta föredrag av olika typ. Intervjuer och på intervjuer grundade anföranden. Diskussionsövningar. Elementär samman- trädesteknik.
Skisser, kortskrivningar och uppsatser av väsentligen beskrivande, utredande och ar- gumenterande art. Referatuppgifter av olika
IV. KURSPLANER
l . Svenska
slag. Anteckningsteknik. Praktiska skrivel- ser. Dispositionsövningar. Stilistiska arbets- uppgifter och formuleringsövningar. Argu- mentationsanalys.
Översikt av svenska språkets släktskaps- förhållanden och utveckling. Någon känne— dom om samnordiska strävanden på det språkliga området. Ordförråd och ordbild- ning. Viktigare semantiska företeelser, t. ex. betydelseförändringar. Riksspråk och dia- lekter. Gruppspråk. Talspråk och skrift- språk. Stilarter och språknivåer. Aktuella språkvårds— och språkriktighetsproblem. Någon kunskap om viktigare språkveten- skaplig och stilistisk terminologi. Övning att utnyttja bibliotek och annan informa— tionstjänst. Orientering om ordböcker, ord- listor och handböcker av olika slag.
Läsning av sakprosa, även på norska och danska.
Svensk litteratur: För tiden fram till om- kring 1750 orientering om den litterära ut- vecklingen i samband med studium av en- staka. för den litterära och språkliga ut- vecklingen betydelsefulla texter,
för tiden från omkring 1750 till omkring 1880 orientering om viktigare litterära strömningar och författare med mera grundligt studium av sådana verk, som haft stor betydelse för utformningen av vår lit- terära kultur,
för tiden fr.o.m. omkring 1880 oriente- ring om litterära företeelser fram till våra dagar, grupperad omkring ett mera grund— ligt studium av några författares verk och någon betydelsefull genre.
Övrig nordisk litteratur: Läsning av norsk och dansk litteratur. Orientering om de nordiska grannfolkens litteratur i sam-
band med behandlin-gen av den svenska litteraturen.
Utomnordisk litteratur: Läsning, huvud- sakligen i översättning men om möjligt på originalspråket, av några betydelsefulla verk ur världslitteraturen och i samband därmed erforderlig litteraturhistorisk orien- tering.
Vägledning för fri läsning av nyare nor- disk och utomnordisk litteratur.
1 .3 . Kursplan med årslcursfördelning
1.3.1. Årskurs 1
Talorganens byggnad och funktion. Indi- viduell röstanalys. Erforderliga individuel- la övningar i andningsteknik, röstbehand- ling, resonans och artikulation. Övningar att läsa texter av olika slag i syfte att öva olika läston. Aktuella uttalsfrågor. Anvis- ningar om hur föredrag eller anföranden förbereds, utarbetas och framförs. Upp- repade framträdanden med korta. föredrag av olika slag, t. ex. berättelser, beskrivning- ar (även arbetsbeskrivningar) och demon- strationer. Referat av tidningsartiklar, po- pulärvetenskapliga uppsatser och föredrag. Intervjuer och på intervjuer grundade an- föranden. Diskussionsövningar. Framföran- de av dramatik med fördelade roller. Övningar att — såsom skisser eller kort- skrivningar utarbetade på ämnets lärotim- mar —— i språkriktig och stilistiskt jämn form samt med reda och sammanhang be- handla ämnen av väsentligen beskrivande och enkelt utredande art. Behandling av valda moment inom argumentationsanaly- sen, t. ex. strukturen hos en argumentation och översikt av argument för och emot en ståndpunkt. Resuméer och andra skriftliga referatuppgifter, grundade på texter, före- drag eller intervjuer. I samband därmed anvisningar om anteckningsteknik. Texter till bildframställningar av olika slag, dia- gram och siffertablåer. Praktiska skrivel- ser. I anslutning till läsning av mönster-
framställningar dispositionsövningar och andra former av uppsatsteori. Stilistiska övningar rörande fraseologi, synonymik samt sats- och meningsbyggnad. Övningar att begagna ordlistor och handböcker i sti- listik.
Översikt av svenska språkets släktskaps- förhållanden och historia i anslutning till läsning av textprov ur svensk litteratur och till studiet av andra språk. Principerna för vår ortografi. Riksspråk och dialekter bl. a. med hänsyn till provinsialismer i bildat tal- språk och till betydande bygdemålsfärgad skönlitteratur. I samband därmed någon orientering om svenska språkets ställning i Finland. Talspråk och skriftspråk. Stilarter.
Läsning av enkla texter på sakprosa, gär- na hämtade ur tidningar och tidskrifter, bl.a. i syfte att befästa och vidga ordför- rådet samt att öva olika läsformer: studie- läsning, skumläsning, överblicksläsning. De- monstration av och övningar i att begagna ordböcker, ordlistor och handböcker av olika slag. Övning i att utnyttja bibliotek.
Danska och/eller norska. Genomgång av viktigare uttalsregler. Hörövningar. Läs- ning av skönlitteratur i anslutning till litte— raturkursen samt läsning av nyare sak- prosa.
Introduktion i analys av litterär text. Studium av svenska litterära texter före- trädesvis fr. o. m. Strindberg, därav ett par större arbeten. I anslutning härtill några representativa texter ur dansk och norsk litteratur samt i översättning något för sta- diet lämpligt verk ur världslitteraturen. Litteraturhistorisk orientering i samband med textstudiet.
1.3.2. Årskurs 2
Fortsatt röstvård och talträning. Anföran- den av instruerande, utredande och argu- menterande art. Dialogföredrag, estradsam- tal, föredragningar och mer avancerade dis- kussionsövningar.
Skisser och formuleringsövningar samt kortskrivningar som i föregående årskurs.
Därtill behandling av och uppsatser om mer krävande ämnen av utredande art. Referat av och kommentar till svårare tex- tcr. Sammanfattning av inlägg i en diskus- sion jämte eget ställningstagande. Vidgad behandling av argumentationsanalysen. Öv- ningar i att sammanställa och diskutera olika källors framställning. Referatproto- koll i anslutning till diskussionsövningarna. Praktiska skrivelser. Stilistik.
Ordbildningslära. Det svenska ordförrå- det: arvord, lånord, främmande ord, citat- ord, översättningslån, purism, de främman- de ordens inpassning i det svenska form- systemet. Något om svenskt namnskick. Språkliga och stilistiska iakttagelser i an- slutning till litteraturkursen.
Läsning av mer krävande texter på sak- prosa. Informationsteknik.
Danska och/eller norska: ytterligare stu— dium av sakprosa och skönlitteratur.
Fortsatt studium av litterära texter fr. o. m. Strindberg, därav ett större verk. I anslutning härtill några representativa texter ur övriga nordiska länders litteratur samt i översättning ett för stadiet lämpligt verk ur världslitteraturen. Litteraturhisto— risk orientering i samband med textstudiet.
Utdrag ur Homeros i översättning. Forn- isländsk litteratur i översättning: Voluspa, Havamal och ytterligare någon Eddadikt, en kort saga eller några utdrag ur längre sagor samt någon episod ur Snorres ko- nungasagor. Kort litteraturhistorisk orien- tering i samband med texterna.
I samband med en översiktlig framställ— ning av teaterns och dramats historia stu- dium i översättning av ett antal dramer ur världslitteraturen, t.ex. ett antikt dra- ma, ett Shakespearedrama, ett Ibsendrama, ett fransk-klassiskt drama (Racine eller Moliére eller Holberg), ett 53. två dramer av Strindberg samt något drama från 1900— talet. I anslutning härtill behandling av och diskussioner om film.
Påbörjat studium av litteratur från omkr. 1750 till omkr. 1880.
Upplysningstiden: texter från engelsk och fransk upplysning, Bellman, Kellgren samt ytterligare någon svensk 1700—talsdiktare. Litteraturhistorisk orientering i samband med textläsningen. Vägledning för fri läs- ning av nyare nordisk och utomnordisk litteratur.
1.3.3. Årskurs 3
Övningar i muntlig framställning som i föregående årskurs. Även längre föredrag eller föredragningar.
Övningar i skriftlig framställning som i föregående årskurs. Därtill en sammanfatt- ning av den normativa stilistiken. Samman- trädesprotokoll och andra praktiska skriv- övningar, delvis i anslutning till studiein- riktningen. För ekonomisk lärokurs främst affärskorrespondens, annonser och annan reklamtext, för teknisk lärokurs tekniska undersökningsrapporter och andra skrift- liga övningar i modern informationsteknik.
Språkutveckling och språkvård, särskilt med hänsyn till tendenser i modern sven- ska. Språkriktighetsproblemet ur princi- piell synpunkt. Språket ur social synpunkt. Några aktuella grammatiska problem. Nå- got om teknikens och vetenskapens språk- vårdsfrågor. För ekonomisk lärokurs affärs- svenska som stilart och för teknisk läro- kurs teknisk svenska.
Fortsatt läsning av sakprosa med Viss anknytning till studieinriktningen.
Danska och/eller norska. Texter i an- slutning till litteraturkursen. Sakprosa, fö- reträdesvis hämtad från tidningar och tid- skrifter. Samnordiska strävanden på det språkliga området.
För humanistisk, samhälls- och naturve- tenskaplig lärokurs fortsatt och avslutat studium av litteratur från omkr. 1750 till omkr. 1880. Romantiken och den begyn- nande realismen: några kortare texter ur tysk klassicism och romantik, en engelsk, en fransk och en rysk roman; Tegnér, Geijer, Stagnelius eller Atterbom, något om svensk psalmdiktning, Almqvist, Runeberg,
H. C. Andersen, Björnson, Rydberg. Litte- raturhistorisk orientering i samband med textläsningen.
Sammanhållet studium av gärna något svårare texter ur nyare litteratur till belys- ning av exempelvis en enskild författare, en litterär stilriktning, en genre eller ett motiv.
Sammanfattande översikt av den litterä- ra utvecklingen från slutet av 1800—talet med anknytning till tidigare lästa texter. Fortsatt vägledning för fri läsning av nyare nordisk och utomnordisk litteratur.
För ekonomisk och teknisk lärokurs läsning av valda prov på svensk och övrig nordisk litteratur från tiden omkring 1800 —1880. Någon litteraturhistorisk oriente- ring i anslutning till textläsningen. Studium av texter ur nyare litteratur, svensk och utländsk, bl.a. till belysning av samhälls- utvecklingen, livsåskådningsdebatten och överhuvudtaget allmänmänskliga problem. Fortsatt vägledning för fri läsning av nyare nordisk och utomnordisk litteratur.
1 .4. Anuimingar och kommentarer
1.4.1. Lärostoff och verksamhetsformer
1 4.1 .1. Allmänna synpunkter
Som framgår av kursplanen är ämnesstoffet i svenska mycket omfattande. Det är av största vikt, att ämnet inte faller sönder i skilda delar: muntlig och skriftlig fram- ställning, språkets liv och utveckling, dan- ska och norska, litteraturstudium. Att trå— darna friläggs i kursplanen är en praktisk åtgärd — i undervisningen måste den ge- nomgående synpunkten vara ämnets enhet. Vikten av att samordna de olika momen— ten inom ämnets språkliga del ligger i öp- pen dag. Lika väsentlig är emellertid sam- ordningen mellan den språkliga delen och den litterära. Vad som övas och studeras är i båda fallen språket i funktion, vare sig
det gäller talat språk eller skrivet, sak- prosa eller skönlitteratur.
Syftemålet med undervisningen i ämnets språkliga del är väsentligen rent praktiskt. Eleverna skall, på basis av de färdigheter, som inhämtats i grundskolan, få ökad vana att uppträda i samhällslivets talsituationer och större förmåga att tala med så god röstbehandling och så distinkt, att deras tal utan svårighet kan uppfattas, så redigt och sammanhängande, att deras framställ— ning lätt kan följas, och så korrekt och stil— säkert, att uppmärksamheten ej drages från det väsentliga, ämnet och ärendet. Även för övningarna i skriftlig framställning är syftemålet främst praktiskt: att ge elever- na skrivvana och större förmåga att ut- trycka sig språkriktigt och vårdat samt med tankereda och klarhet i skrivsitua— tioner som i möjligaste mån är naturliga. Läsningen av sakprosa har på samma sätt en praktisk innebörd: att ge studieteknisk träning med allt vad det innebär även av ordkunskap, förmåga att följa linjen i en framställning, skilja huvudsak från bisak etc. Den praktiska inriktningen av de mo- ment, som övar elevernas förmåga att ut- nyttja bibliotek och annan informations- tjänst, är uppenbar —— de skall ge eleverna grundläggande studietekniska färdigheter och vidgade möjligheter till självständigt arbete. Se vidare 1.4.1.5.
Också de språkligt-teoretiska studierna bör i så stor utsträckning som möjligt ges en inriktning, som tjänar den praktiska språkvården.
Skolan har ett mycket stort ansvar, när det gäller att värna om det svenska språ- ket. Detta är en angelägenhet, som inte bara berör språket, utan en allmän fråga av stor räckvidd, eftersom bristfälliga tal— vanor och överhuvudtaget oförmåga att komma tillrätta med de grundläggande kommunikationsfärdigheterna verkar starkt hämmande på individen. Svenskläraren kan givetvis inte ensam bära ansvaret för att arbetet ger resultat — härför krävs att alla
lärare samverkar —, men samlingspunkten för skolans språkvårdande verksamhet bör vara lektionerna i svenska.
För att skapa arbetssituationer, som av alla elever uppfattas som angelägna och intresseväckande, måste läraren i svenska överskrida sitt ämnes gränser och så myc- ket som möjligt bredda basen för övning- arna. Svenska är i hög grad ett övergripan- de ämne — i samtliga skolämnen ingår sådana moment som muntlig och/eller skriftlig framställning, ordkunskap och in- formationsläsning, och de bör givetvis ock— så övas inom varje ämne. Målet kan inte nås utan en intim samverkan mellan alla lärare. Se vidare 1.4.1.3.
Eftersom den språkliga delen av ämnet i så hög grad är inriktad på färdighetssi- dan, kan en uppdelning av stoffet på. års- kurser ej bli annat än ungefärlig. I den aktuella skolsituationen måste kursplanen modifieras efter individuella linjer. Målet måste vara att med så rik individualise- ring som möjligt få eleverna att nå så långt som möjligt inom sin förmågas och sin läggnings gränser. Vad som framhålles i kursplanen kan alltså ej betraktas som någ- ra definitiva mål utan närmast som rikt- linjer för arbetet.
Studict av skönlitteratur på gymnasiet syftar dels till en orientering inom ett vä- sentligt kulturområde, ordkonsten, dels till en färdighet, som i princip är densamma för all läsning, nämligen att uppfatta ett innehåll och bedöma detta från olika syn- punkter. Litteraturstudiet avser att odla elevernas estetiska intresse och främja de- ras personliga utveckling. Det skall göra dem bekanta med olika slags människor, miljöer och problem och ge dem tillfälle till engagemang för och emot. Utan enga- gemang kan ett bestående intresse ej ska- pas. Litteraturstudiet är väl ägnat att införa eleverna i kulturdebatten, eftersom värdefull litteratur härvidlag icke endast behandlar enskilda problem utan ofta ock— så ger en kultursyntes, som annars är svår
att finna. Det är naturligt, att detta stu- dium får en i viss mån historisk inriktning, även om det syftar till vidgad förståelse av nutiden.
Det ovan sagda leder till vissa principer för uppläggningen av litteraturstudiet på gymnasiet. Enbart ett inlärande av fakta och omdömen om litteratur och diktare leder icke till det angivna målet, vilket dock inte hindrar, att både biografiska och andra fakta bör ingå i studiet. Snart sagt varje detalj i ett skönlitterärt verk kan ju sättas in i ett biografiskt eller samhälleligt sam— manhang och har anknytningar till annan litteratur och till kulturlivet överhuvud. Då och då bör läraren framhålla sådant, men det bör endast vara medel för upp- nåendet av det väsentliga, förståelsen och den personliga upplevelsen av det lästa.
Vid avvägningen mellan ämnets språk- liga och litterära delar bör beaktas, att fär- dighetsträningen kräver stort utrymme framförallt i första årskursen. Vid allt text- studium bör den språkliga observationen ligga som grund för diskussionen av inne- hållet. Den litteraturhistoriska orientering- en får aldrig undanskymma textstudiet. I sådana fall, där diktare av betydelse för- bigås i textkursen, bör viss orientering dock förekomma, så att eleverna får namn som t.ex. Oehlenschläger, Thorild och Bremer inplacerade i ett sammanhang.
Det är värdefullt, om litteraturtimmar- na emellanåt får bli stunder av avkoppling, av enbart stimulans och glädje. Därigenom främjas ett viktigt syfte med skolans litte- raturundervisning: att stimulera elevernas håg och smak för fortsatt fri läsning utan- för skolan.
1 .1,.1 .e. speciella kursmoment
Kommentarer och anvisningar för
llluntlig framställning
Liksom i grundskolan ger även på gymna- siet det dagliga skolarbetet de naturligaste tillfällena till övning i muntlig framställ-
ning. Lektionssamtal och klassdiskussioner i anslutning till kursgenomgången i de olika ämnena är den bästa formen för talövningar. hIed friare och mera självständiga arbets- former (grupparbete, studiecirkel) kan och bör tillfällena att öva den muntliga språk- färdigheten bli än talrikare. Dessutom krävs emellertid systematiska övningar i röst- och talvård och övningar i muntlig framställ- ning, planmässigt utformade på lång sikt.
De grundläggande röst- och talövningar— na, som skall ha laborativ karaktär, för- läggs till första hälften av årskurs 1. För att bli effektiva bör de äga rum på grupp- timmarna. Dessutom bör under hela läsåret korta taltekniska övningar inleda de till muntlig framställning anslagna grupptim- marna.
Först och främst måste läraren se till att elevernas röster analyseras. Vid sådan analys hänvisas elever med verkliga talfel till enskild undervisning för talpedagog. Vissa ovanor, som otillräcklig andning, lätt nasalering, lindrig läspning och slapp arti— kulation, bör läraren själv kunna hjälpa ele- verna att arbeta bort. De aktuella uttals- frågor som kursplanen talar om avser dels av ortens dialekt och talvanor betingade frågor, dels företeelser som exempelvis orto- grafiskt uttal. Ämneskonferensen bör ta ställning till vilka dialektala egenheter som bör godtas och vilka som såvitt möjligt bör bortarbetas.
Efter att ha övat talets fyra moment (andning, röstbildning, resonans och arti- kulation) övergår man till välläsning med särskilt aktgivande på tonalitet, artikula- tion, rytm, tempo, stilart och frasering. Vid uppläsning måste man söka finna det självklara uttrycket för texternas olika kynne, liksom man vid all muntlig fram- ställning måste göra sitt sätt att tala sam- stämmigt med innehållet i och syftemälet med sitt anförande. Det är viktigt att ele- verna får klart för sig att välläsning inte bara är en konst som skall utövas av reci— tatörer, skådesepelare etc. utan en praktisk
färdighet som alla bör behärska. Varje elev skall kunna läsa upp okänd text —— t.ex. ett hyllningstelegram, en arbetsin- struktion eller en undersökningsrapport —— på sådant sätt, att uppläsningen ger rätt— visa åt textinnehållet och så att detta blir fullt förståeligt för åhörarna. Läraren bör uppmärksamma, att hackig eller på annat sätt onjutbar uppläsning i många fall sam- manhänger med allmänt lästekniska brister hos eleven. Att sådana brister uppdagas och i möjligaste mån avhjälps är givetvis av den allra största betydelse (se Sak- prosa).
En grundläggande förutsättning för att undervisningen i detta moment skall kun— na bedrivas med framgång är att den äger rum i en atmosfär av trygghet och vän- lighet, där ingen behöver skämmas för bris- ter i talet. Naturligtvis skall rösten, talet och diktionen bedömas, men bedömningen skall ske så att eventuell kritik uppfattas som enbart positiv och stödjande. De tyst- låtna och ängsliga bör ges uppmuntran, så att de vågar använda sina röster.
Det är av största vikt att undervis- ningen från början bedrives intensivt, så att eleverna får en tillförlitlig talteknisk färdighet, som de kan använda sig av både i sitt dagliga tal och vid framträdanden in- för åhörare. Lika väsentligt är det, att den vunna färdigheten verkligen utnyttjas och vidare utvecklas i den fortsatta undervis- ningen såväl inom som utom ämnet sven- ska.
Det är uppenbart, att såväl den taltek- niska träningen som de parallellt därmed pågående övningarna i muntlig framställ— ning måste sammanknytas med ämnets öv- riga kursmoment. Detta gäller inte bara den skriftliga framställningen utan även textstudiet och studiet av språkliga före- teelser, t. ex. uttalsnormer och uttalsvanor. Svenskläraren bär främst ansvaret för att en mer eller mindre fast organiserad sam— verkan med övriga ämnen kommer till
stånd. Kortare och längre föredrag och föredragningar, referat, intervjuer och dis- kussioner förekommer inom alla ämnen. Varje lärare måste därvid tillse att de tal— tekniska och allmänt språkliga sidorna. inte nonchaleras. Svenskläraren bör i sam- förstånd med vederbörande lärare kunna placera föredrag etc. på andra timmar och även få sin kollegas synpunkter på sådana anföranden.
Om färdighetsträningen på detta sätt in— fogas i själva undervisningen, åstadkommes lättare att eleverna finner övningarna i muntlig framställning motiverade, vilket är väsentligt för att de skall ge gott resultat. Ju mindre framträdandena för eleverna får karaktären av något rent formellt och ju mer medvetet tyngdpunkten läggs på in- nehållet, desto större möjligheter har lära- ren att bland åhörarna skapa den stämning av välvilligt intresse som är en förutsätt- ning för avspändhet från talarens sida.
Att den muntliga framställningen är ett viktigt element i den allmänna studieträ- ning som gymnasiet avser att ge ligger i öppen dag. För att denna skall kunna genomföras krävs det att eleven behärskar grupparbetets och studiecirkelns arbetsfor— mer, vilka i hög grad är beroende av munt— ligt tankeutbyte och ofta utmynnar i skriftlig sammanfattning. Vidare måste ele- verna ha förmåga att inhämta informa- tion genom utfrågning (intervjuteknik) och förmåga att muntligen redovisa en större arbetsuppgift: långläxa, beting, specialar- bete, vanligen med hjälp av demonstra- tionsmaterial. Det är uppenbart att studie— träningsprogrammet samtidigt övar de nämnda formerna av muntlig framställning.
Som framgår av de olika ämnenas anvis- ningar skall lärarna vid sin bedömning av exempelvis en redovisning för ett beting ta hänsyn till elevens förmåga att i ord uttrycka vad han vet.
Liksom på lägre skolstadier skall även i gymnasiet den grundläggande undervis— ningen i muntlig framställning väsentligen
knytas till korta anföranden av eleverna. Registret av framställningstyper skall dock, såsom framgår av kursplanen, vara väsent- ligt större och på. gymnasiet omfatta för- utom berättelser och beskrivningar främst demonstrerande, informerande och argu- menterande anföranden, även i referatets form. Det är angeläget att anförandena vad innehållet beträffar blir meningsfulla och ger åhörarna — kamraterna — värde- full information i ett ämne eller tänkvärda synpunkter på en fråga. Konstlade talsitua- tioner bör undvikas. Referaten, som utgör ett viktigt inslag i talträningen, skall i gör- ligaste mån ha karaktären av komplement till lärarnas och läroböckernas framställ— ning och på ett naturligt sätt inpassas i den allmänna studiekursen eller i varje fall behandla väsentligheter. Demonstrationer— na och arbetsbeskrivningarna får ej gälla banala och självklara ting utan bör te sig vettiga för eleven, antingen de behandlar hobbyverksamhet eller fritidssysselsättning eller anknyter till kursen i exempelvis fysik eller kemi. Speciellt för elever med ekono- misk och teknisk lärokurs tillkommer öv— ningar i föredragningsteknik och muntliga rapporter.
Speciell uppmärksamhet förtjänar anfö- randen av demonstrerande art och före— drag, där bildmaterial skall utnyttjas. Dels ställer valet av illustrationsmaterial eleven inför stora svårigheter, dels har många ele— ver myeket svårt att inse att föremålet eller bilden icke skall ersätta. den munt- liga framställningen utan stödja och kom- plettera den. De hemfaller gärna åt ett sud— digt bruk av pronominella bestämningar (den här, den där, så här etc.) eller använ- der klumpiga och stereotypa uttryck (Jo, den här bilden föreställer...). De kanske rentav skymmer föremålet eller bilden och talar med ryggen åt publiken.
De korta anförandena bör hållas utan tillgång till manuskript men helst med stöd av stolpar. Om eleverna. inte redan i grundskolan lärt sig hur man utarbetar
stolpar, bör sådan instruktion ges. Läraren utgår därvid lämpligen från en text, som skall refereras, och diskuterar med klassen vilka nyckelord och kärnmeningar man bör stödja ett referat på. Början av ett an- förande bör helst utformas, och ännu vik- tigare är det, att slutet blir noga genom- tänkt, så att anförandet inte bara tar slut.
En eller ett par gånger under gymnasie— tiden skall varje elev hålla ett längre före- drag. Även dessa föredrag bör hållas i sam— manhang där de sakligt hör hemma och ej obetingat under lektionerna i svenska.
Vid längre anföranden önskar många ha tillgång till ett utskrivet manuskript. Ele- verna skall få lära sig hur ett manuskript kan se ut i yttre avseende; man bör t. ex. skriva på ena sidan av lösa blad i format A 5, använda bred marginal, skriva spatiöst och förse texten med understrykningar och andra markeringar för att underlätta framförandet. Det är av stor vikt, att ele— verna uppmanas att skriva med tungan i gång. Språkformen skall ligga väl till för ett muntligt framförande inte bara beträf- fande konstruktioner 0. dyl. utan även och kanske framför allt beträffande menings- byggnaden.
Eleverna bör också få lära sig hur vik- tigt det är att man vid ett föredrag betyd— ligt mer än vid en skriftlig framställning markerar planen, gör återblickar och sam- manfattningar, är frikostig med disposi— tionsanvisningar i form av »lför det första», »för det andra» etc. — överhuvudtaget på allt sätt klarlägger linjen i framställningen. Redan genom skiftningar i tempo och röst- styrka och genom fraseringen kan en före- dragshållare kursivera vissa partier och därmed hjälpa åhörarna att skilja huvud- sak från bisak. Sådant bör man tänka på redan när man skriver ned sitt föredrag.
Framförandet av ett manuskriptföredrag får inte bli detsamma som uppläsning av en uppsats. F öredragshållaren bör behärska sitt ämne så väl att det för hans vidkom-
mande räcker med en blick då och då i manuskriptet.
Åhörarna bör ibland ha till uppgift att under ett anförande anteckna nyckelord för att sedan med stöd av dem ge en sam- manfattning av vad föredragshållare—n sagt. Sådana muntliga resuméer ger eleverna en god övning i nyttiga former av skriftlig och muntlig framställning. Därtill kommer att de ger läraren en uppfattning om hur föredraget fyllt sin uppgift. Eftersom då- liga resuméer ofta beror på brister i fråga om klarhet och reda i föredraget, kan de även ge föredragshållaren en nyttig tanke- ställare.
Efterbchandlingen av elevernas framträ- danden i talarstolen får ej ges karaktären av felsökeri, och läraren skall omedelbart och med kraft stävja alla tendenser i den riktningen från åhörarnas sida. En alltför hård kritik kan slå ned modet hos eleven och motverka syftet att lära honom tala otvunget och naturligt i en församling. Där- till kommer att offentlig kritik, när det gäl- ler talvanorna lätt uppfattas som sårande för självkänslan. Av läraren krävs därför takt och hänsyn, när han skall bedöma — eller leda ett bedömande av — ett anfö- rande.
Det är klokt att när ett föredrag hållits först ge talaren tillfälle att förtydliga och komplettera sin framställning på punkter som framdrages av åhörarna. Sedan bör man en stund dröja vid förtjänsterna. Först därefter är det lämpligt att bedöma och ge råd och anvisningar angående sådana ting som uttal (ljudbildning, artikulation etc.), tempo, frasering, språkbehandling (uttal av enskilda ord, böjningsformer, meningsbygg- nad, ordval, stil), klarhet och överskådlig— het, kontakt med publiken, uppträdande i talarstolen (däri inbegripet sättet att hand- skas med manuskript eller anteckningar).
En på detta stadium viktig form av muntlig framställning utgör intervju-erna. De kan läggas upp som grupparbete eller
som individuella uppgifter, men den bästa formen är att låta klassen intervjua någon gäst vid skolan och därvid arrangera ett slags presskonferens. Dessa intervjuer bör vara väl förberedda: eleverna skall vara orienterade i ämnet för intervjun och veta vad de tänker fråga om, men frågorna bör ej vara formulerade i förväg. Läraren del- tager i utfrågandet, stimulerande men ej dominerande. Lämpligt är att det vid in- tervjun insamlade materialet sedan läggs till grund för muntliga (och skriftliga) öv- ningar. Som intervjuobjekt fungerar t. ex. representanter för olika yrken och funk- tioner i samhället, i teknisk och ekonomisk lärokurs fönetagsledare, förvaltningschefer etc. Eleverna introducerar och avtackar den som ställt sig till förfogande för intervjun. I detta sammanhang förtjänar understrykas att eleverna bör uppmanas att vid studie— besök själva ställa frågor till guiden.
Det kan också vara lämpligt att ibland ersätta eller komplettera ett vanligt elev- föredrag med en intervju. Härvid får före- dragshållaren ställa sig till förfogande som intervjuobjekt med klassen som utfrågare. Han tvingas alltså att mer eller mindre improvisera utformningen, vilket är en nyt- tig övning.
Åtskilligt av arbetet kan läggas upp som grupparbete. Det kan t.ex. i första års- kursen vara lämpligt att under någon del av läsåret anslå en viss tid, förslagsvis var fjortonde dag, åt en fast programpunkt, som kan kallas aktuell krönika. En grupp elever får i uppdrag att under fjorton da- gar bevaka några dagstidningar: en i grup- pen ägnar sin uppmärksamhet åt utrikes— politiken, en annan åt inrikespolitiken, en tredje sysslar med teater och film, en fjär- de med hem och hushåll. Så ger de olika medlemmarna i gruppen en kort framställ- ning av en eller annan artikel eller en sam- manfattning av det väsentliga som hänt inom resp. bevakningsområde. Framställ- ningen kan kompletteras med en vägg- klipptidning.
Lämpliga inslag av grupparbetskaraktär som ger allsidig övning i muntlig framställ— ning är att låta några elever planera och genomföra ett program kring t.ex. en dik- tare eller att låta dem i rapsodiform pre- sentera en författare eller ett verk. Valda scener ur den dramatik som ingår i litte— raturkursen kan framföras med boken i handen men med antydd aktion -— även detta en naturlig form av övning i munt- lig framställning.
Den fria diskussionen är en arbetsform som eleverna senare ofta möter, och den bör därför ges uppmärksamhet i undervis- ningen. Redan i grundskolan har eleverna lärt sig de elementära reglerna för ett meningsutbyte i ordnade former: att inte avbryta en talare utan begära ordet, innan man yttrar sig, och att överhuvudtaget rätta sig efter diskussionsledaren, att tänka igenom vad man skall säga och, när man fått ordet, klart och koncist säga vad man har på hjärtat, att alltid hålla sig till äm— net och skilja på person och sak, att und— vika klumpiga och stereotypa vändningar (av typen »Jo, S. han sa att . ..») 0. s. v. De är också vana vid den form av gruppdis— kussion som kallas bikupa.
På denna grund skall undervisningen i gymnasiet bygga vidare. Därvid bör även mer avancerade frågeställningar tagas upp: Hur underbygger man en argumentering? Hur ordnar man sina argument för att ge dem tillbörlig slagkraft?
Ämnena för diskussionsövningama bör väljas så att de för flertalet elever ter sig som verkligt kontroversiella. De bör gärna ges formuleringen av en fråga, som kräver svaret ja eller nej. Fördelen med en sådan formulering är bl. a., att den begränsar äm- net och ger debattdeltagarna möjlighet att låta sina inlägg sluta med ett bestämt svar på diskussionsfrågan.
De vanliga sammanträdesformerna bör iakttagas, och alla tillfällen att träna ele- verna i sammanträdesteknik bör tillvaratas. En elev tjänstgör som ordförande, presen—
terar i korthet ämnet, introducerar inleda- ren (inledarna) och leder diskussionen. Re- feratprotokoll skrivs.
Skriftlig framställning
Undervisningen i skriftlig framställning syf- tar främst till att odla färdigheter som är av betydelse i det praktiska livet. Eleverna skall lära sig att i skrift hänvända sig till privatpersoner, företag och myndigheter, utarbeta redogörelser och rapporter, resu- méer och andra referat, avfatta protokoll och promemorior. De skall öva sig i att göra anteckningar och överhuvudtaget att arbeta med pennan i hand.
Vidare skall undervisningen ge eleverna större förmåga att uttrycka sig språkrik- tigt och vårdat samt med tankereda och klarhet. Skrivningen får dock ej i alltför hög grad bli självändamål utan bör i intim kontakt med den muntliga framställningen syfta till det för båda momenten gemen- samma målet: den språkliga uttrycksförmå— gan. Det är därför naturligt, att övnings- typerna, när det gäller den produktiva sidan av vår språkliga aktivitet, d. v. s. att tala och skriva, i hög grad sammanfaller.
Dessutom bör den skriftliga framställ— ningen tjäna till att ge eleverna möjlighet att tillfredsställa sitt uttrycksbehov. Indi- viduell stilvilja och språklig experimentlust bör sålunda ges visst utrymme. Även om kraven på språkriktighet och logik måste vara de primära och även om riktpunk- ten för arbetet främst måste vara den slit- starka bruksprosan, får de estetiska syn- punkterna ej äsidosättas. Inte minst i sam- band med den stilistiska analysen av fik- tionsprosa och högklassig essäistik bör — åtminstone för Vissa elever — egna för— sök till konstnärlig framställning utgöra ett naturligt komplement.
Kursplanen upptar som skrivningsträning formuleringsövningar och stilistiska arbets- uppgifter, kortskrivningar av olika slag samt uppsatser.
Liksom vid allt skolarbete är det vid undervisningen i skriftlig framställning av stor betydelse att övningarna så långt som möjligt kommer in i ett naturligt samman- hang och tjänar ett för eleverna fattbart syfte. Lämpligt är t. ex. att eleverna får i uppdrag att, i tur och ordning tjänstgöra som sekreterare i klassen och för varje lek- tion i svenska skriva ett referatprotolcoll, som läses upp och vid behov korrigeras som en inledning till nästa lektion. Dessa lektionsreferat ger inte bara en kontinuer- lig övning i konsten att skriva svenska utan blir också till stor hjälp för eleverna vid repetitioner. Övningar i att göra sam— manfattningar av större kursavsnitt är av värde även som ett naturligt led i studier- na. Vid föredrag i och utom skolan och vid avlyssnande av radio— och TV-program liksom vid de självständiga arbetena är det naturligt att eleverna får öva sig i anteck- ningsteknik, och lika naturligt är det att deras anteckningar läggs till grund för refe- rat i skriftlig (eller muntlig) form. Har vid undervisningen något begrepp aktualiserats eller någon aktuell företeelse berörts, kan det vara av värde att låta eleverna i några meningar söka klargöra dess innebörd. Om— arbetningar av olika framställningar är en naturlig och nyttig arbetsform: en stel och livlös framställning skall ges en enkel och lättläst form, ett autentiskt stycke talprosa skall justeras till vårdad protokollform, i ett stycke oredig och otymplig prosa skall tanken letas upp och artikuleras på nytt, en propagandistiskt färgad framställning skall transponeras till en neutral nivå, en känsloladdad framställning skall göras sak- lig, ett subjektivt färgat litterärt porträtt skall göras till signalement för en tänkt efterlysning etc. En lämplig övning kan vara att i samarbete med en språklärare söka ge en absolut korrekt, idiomatisk översättning av en text på främmande språk. Vidare kan läraren utgå från bilder, diagram, siffertablåer etc. och ställa ele- verna inför uppgiften att till ord översätta
icke-verbala framställningar eller i vissa fall att komplettera bildframställningen med text.
Vid de skriftliga övningarna bör stor uppmärksamhet ägnas åt typen referat och kommentar. Den text som man därvid ut- går från och som skall vara tillgänglig för eleverna får tjänstgöra både som arbets- material och som stilistisk stimulans. Den bör vara relativt krävande och omfattande. De upgifter som knyts till den kan vara av olika slag, t. ex. 1. att på grundval av en plananalys (dispositionsläsning) ge ett kort sammandrag av innehållet; 2. att när- mare utveckla. innebörden i vissa partier; 3. att till texten knyta en kommentar, som kan ha karaktären av ett diskussionsinlägg, eller att i en kort uppsats behandla. ett tema som har mycket nära beröringspunk— ter med texten. Referat av i tryck förelig- gande diskussioner, till vilka knyts ett eget inlägg eller en personlig kommentar, är även lämpliga uppgifter. Detsamma gäller t.ex. en sammanställning av hur en och samma politiska händelse behandlas i ett antal ledare i dagspressen. Centralt utfär- dat prov i form av referat och kommentar anordnas i årskurs 2. Se 1.4.1.7.
Uppgifter av denna art är mycket krä- vande och -fordrar att eleverna vid läs- ningen av sakprosa muntligen sysslat med likartade övningar. Om läraren oförmed- lat ställer eleverna inför uppgiften att ge en resumé av en längre framställning som, om det gäller en diskussion, därtill är splitt- rad riskerar han att få en avskrift av valda uttryck och meningar i originalet. Även om dessa skulle kunna kallas för nyckelord och kärnmeningar, har eleven blivit stående på halva vägen. Uppgiften avser ju att fånga in kärnan i en fram— ställning och att därefter självständigt for- mulera t. ex. de olika etapperna i ett reso— nemang eller vad texten nu handlar om. Fördelarna med uppgifter av denna typ är att de övar väsentliga färdigheter, att de inte ställer några nämnvärda krav på ele-
vernas minne och att de inte otillbörligt gynnar den ytlige men flyhänte skrivaren.
Övningstypen ger dock ej tillräckligt ut- rymme åt elevernas behov av självständigt skapande verksamhet. Den övar ej heller tillräckligt så väsentliga färdigheter som förmågan av överblick och sovr-ing. Den bör därför ej dominera i ett program för gymna— siets undervisning i skriftlig framställning. Utarbetande av längre uppsatser skall också förekomma.
I grundskolan har eleverna väsentligen sysslat med berättelser, beskrivningar och skildringar, d. v. 5. uppsatser som bygger på ett material som är grupperat efter vartannat i tiden och bredvid vartannat i rummet. På gymnasiet bör ämnesgivning— en vidgas och även — på ett högre sta- dium huvudsakligen — omfatta karaktäri- stiker och utredningar, d. v. s. ämnen som kräver fasthållande av en given synpunkt, som avser en argumentering (skäl för och emot) eller som fordrar klarläggande av logiska sammanhang (orsak, följd, verkan, jämförelse etc.). Detta utesluter givetvis ej att ämnena ges en formulering, som innebär ett personligt ställningstagande. Dessutom bör de elever som har intresse och fallenhet för fri fabulering då och då få spelrum för sin fantasi och sin ordglädje. Överhuvudtaget bör läraren vid sin ämnes- givning se till att de olika anlagstyperna i klassen i möjligaste mån tillfredsställs.
Som allmänt krav vid ämnesgivningen gäller att intet ämne ges där själva upp- satstypen inte förut demonstrerats. Vidare bör de givna uppgifterna ej erbjuda några nämnvärda stoffliga svårigheter. Materia- let bör flöda rikt och elevernas uppgift väsentligen vara att sovra och ordna och givetvis formulera på ett adekvat sätt. Äm- nena skall vad det stoffliga beträffar vara väl förberedda, och för att skrivsituatio- nen vid en salskrivning skall vara så natur- lig som möjligt bör dessutom erforderliga sakuppgifter i största möjliga utsträckning vara tillgängliga. Ämnena bör heller ej for—
muleras på. ett sådant sätt att de ter sig gåtfulla för eleverna. De hör gärna förses med en anvisning som klargör syftemålet med den begärda uppsatsen, t. ex. i form av en situationsformulering. Ofta kan det vara lämpligt att låta eleverna inom en given ram få välja mellan alternativa ämnen eller själva formulera sin rubrik. Stoffet för såväl korta som längre skrivningar bör i stor ut- sträckning hämtas från övriga skolämnen. De i II: 4.4.8 angivna skrivningarna, kort- skrivningar och uppsatser, bör anordnas som salskrivningar och någon gång som biblioteksskrivningar. Redovisning av be— ting eller specialarbeten kan stundom få. formen av uppsats. Överhuvudtaget är det lämpligt att så ofta tillfälle erbjuder sig låta skriftliga arbeten ingå som ett natur- ligt led i den allmänna studiegången. Detta gäller ej minst för elever med ekonomisk eller teknisk lärokurs. Anordningen förut- sätter samarbete mellan svensklärare och övriga lärare.
Givetvis lär sig eleverna mycket genom att få sina uppsatser och andra skriftliga övningar korrigerade. Detta räcker dock icke. Ett oumbärligt stöd vid undervis- ningen i skriftlig framställning är ett inten- sivt studium av mönstergill sakprosa, t. ex. förebildliga tidningsartiklar. I anslutning till detta studium behandlas sådana frågor som plan och komposition, titelanalys, sät- tet att börja och sluta en framställning, medel att göra en framställning konkret. Stor uppmärksamhet bör ägnas ord och ut— tryck som tjänstgör som brofästen i en 10- gisk tankeföljd (men, emellertid, däremot, på samma sätt förhåller det sig med, där- för, följaktligen, vidare etc.) och det är inte ur vägen att med en viss försiktig sys— tematik ge eleverna övning i denna relatio- nernas fraseologi. Givetvis bör läsningen av sakprosa också ge material till studiet av allmänt språkliga och stilistiska före— teelser och bidraga till en sådan vidgning av elevernas ordförråd, särskilt när det gäl- ler internationella kulturord och abstrakta
ord, att de blir bättre i stånd att följa aktuell idédebatt.
Läraren måste se till att påtagliga fel beträffande exempelvis böjning och kon- struktion liksom flagranta stilbrott och ord- valsfel rättas. Lika viktigt är att brister i sammanhanget och luckor i tankegången påpekas och att allmän formell löslighet beivras. Vid sitt rättelsearbete bör emeller- tid läraren besinna att rättelserna görs för elevernas skull. Han bör alltså princi- piellt ej rätta mer än vad han tror att ele— verna kan tillgodogöra sig och akta sig för att rätta sönder en uppsats endast med den motiveringen att en rättad uppsats måste vara i alla avseenden perfekt. Han bör också vara medveten om att vi nu upplever en brytningstid, när det gäller våra språknormer, och vara på sin vakt mot såväl släpphänthet som pedanteri och dogmatism.
Ett effektivt rättningsförfarande torde vara att eleverna med ledning av lärarens anmärkningar och anvisningar utför vissa korrigeringar och omarbetningar, alltså en kombination av lärarrättning och elevrätt- ning. lVIetoden är visserligen ganska tids- krävande men torde i det långa loppet ge utdelning. Om uppsatserna på detta sätt, så. långt tiden det medger, används för individuella stilistiska arbetsuppgifter som av eleverna upplevs som meningsfulla ef- tersom arbetet gäller deras egen produk- tion, torde det väsentliga av »spräkfelens grammatik» och det viktigaste av den nor- mativa stilistiken kunna inhämtas i påtag- ligt praktiska sammanhang.
Den mest givande formen av genomgång av skriftliga framställningar är den indi- viduella, som är den normala på lägre sta- dier och som rekommenderas till använd— ning i så stor utsträckning som möjligt på grundskolans högstadium. I gymnasiet är klassbehandling av uppsatser en nödvän- dighet, men så. långt det är möjligt bör läraren även här försöka ge individuell handledning. Genom att vid behov kom-
plettera markeringssystemet med mer per- sonligt hållna råd och anvisningar och ge- nom att i ett slutomdöme om varje upp— sats väga förtjänster och brister mot var- andra ges eleverna den bästa individuella handledningen. Till gemensam diskussion bör tas upp frågor rörande ämnesuppfattning och planläggning samt språkriktighets- och stilfrågor av allmänt intresse. Av allra största betydelse är att vid genomgång och bedömning av uppsatser och kortskriv- ningar även förtjänstfulla drag uppmärk— sammas.
På den ekonomiska lärokursen skall affärskorrespondensen beredas utrymme. Vid undervisningen skall läraren framhålla att för affärsbrev (inlagor, protokoll, rap- porter etc.) gäller samma regler som för varje form av skriftlig framställning: framställningssättet skall vara klart, en- kelt, logiskt och lättflytande, språket skall vara korrekt och stilen anpassad efter låsaren—adressaten och ämnets art. Det som skiljer affärssvenska från vanlig svenska är en del ord och uttryck som i affärs— sammanhang är ändamålsenliga. Ett alltför ymnigt bruk av fackmässiga vändningar bör dock undvikas, och eleverna bör sär- skilt varnas för att ymnigt bruka slentrian- mässiga fraser.
Eleverna bör ha tillgång till typbrev som kan tjänstgöra som förebilder. Lära— ren inleder lämpligen skrivövningarna med rutinbrev, som till en början avfattas med ledning av stolpar. Först därefter övergår han till argumenterande och resonerande brev. Eleverna kan också föreläggas en skildring av ett affärsförlopp och få till uppgift att skriva i sammanhanget före- kommande brev. Genom en rik variation av den tänkta skrivsituationen bör läraren söka ge eleverna en så långt möjligt all- sidig övning i att avfatta affärsbrev av oli- ka innehåll och ton: sakliga brev — person- ligt hållna brev, Ni-brev — vi-brev, säljar- brev — kravbrev etc.
Den yttre formen (brevens uppställning,
adressering o.s.v.) inläres lämpligen i sam- verkan med undervisningen i maskinskriv- ning. Samarbete med lärarna i främmande språk är värdefullt: samma typer av brev bör behandlas samtidigt (eller helst något tidigare på svenska). Slutligen bör kon- takt hållas med lärarna i företagsekono— miska ämnen, så att facktermer till olika avsnitt behandlas parallellt.
På den tekniska lärokursen bör stor upp- märksamhet ägnas åt övningar som till sin typ erinrar om industrins undersöknings- rapporter. I lika hög grad som vid affärs- korrespondensen gäller här att de stilis- tiska kraven är identiska med dem som eleverna är förtrogna med från de tidigare årskurserna: framställningen skall vara en— kel och lättförståelig, klar och överskådlig, och den skall ej störas av språkfel. Den speciella disposition som en teknisk rapport bör ha skall behandlas.
En viktig form av skriftlig framställning, inte minst för elever med teknisk lärokurs, är rapporter över försök och redogörelser för laborationer i de naturvetenskapliga och tekniska ämnena. Den språkliga ut- formningen av dessa skriftliga arbeten får ej negligeras. Här är ett samarbete mellan lärarna i svenska och facklärarna nödvän- digt. I samband med skrivövningar av denna typ bör läraren ge en framställning av aktuella språkvårdsfrågor på det tek- niska området.
Språkets liv och, utveckling
Riktpunkten och huvudföremålet för stu- diet av språkets liv och utveckling skall vara det svenska språket just nu. Visserli- gen skall trådarna bakät i tiden komma till synes, bl. a. för att visa att språket just nu är en etapp i en utveckling och ej något absolut fixerat, men huvudsyftet skall vara att klargöra dagens språksitua- tion. Mot bakgrund av det förhållandet att dialekterna försvinner klargöres be- grepp som riksskriftspråk och rikstalspråk. Omfattningen av de olika i det följande
nämnda delmomenten kan inte absolut fixeras utan måste avpassas efter kurs— uppläggningen i övrigt.
En viss risk vid undervisningen i detta moment är, att läraren hamnar i vad som från elevernas sida kan uppfattas som lärda kuriositeter och museal kunskap. Genom att i stort sett tillämpa en laborativ metod (eleverna gör iakttagelser på texter och på språket i levande tal), genom att stödja sig på elevernas kunskaper i språk i allmänhet och svenska i synnerhet och genom att så långt som möjligt låta studierna mynna ut i frågeställningar som är aktuella i dagens språkdebatt och som är ägnade att aktivera eleverna kan han undgå den risken.
De glimtar av svensk ljudhistoria som ges skall anknyta till texter på fornsvenska, till danskt och norskt språkbruk och till svenska dialekter. Eleverna kan ur sin egen språkliga erfarenhet konstatera att ljud— förändringar alltjämt sker — och att »ljud— lagar» alltjämt verkar —, lokalt begränsade och icke accepterade som vårdad svenska. I detta sammanhang behandlas principerna för vår ortografi, som i väsentliga stycken återger ett äldre uttal. Aktuella förslag till reform av vår stavning i fonetisk riktning kan tagas upp till behandling. F ormsyste- mats nedbrytning illustreras av textprov från fornsvensk och äldre nysvensk tid, och i anslutning härtill behandlas analogibild— ningar även i aktuell svenska (husena i st. f. husen, de singulara predikatsformer- nas snabba inlemmande i skriftspråket etc.). Exempel på reliktformer i levande svenska och på, ålderdomliga böjningsformer i ex— empelvis religiöst språk kan eleverna ge, bara de sätts på spåret. Den syntaktiska förenkling som kännetecknar vår tids sven- ska kan belysas genom jämförelse med prov på äldre svenska men även med modern tyska och engelska. (Man kan exempelvis be eleverna att till tyska söka översätta en sådan mening som »Han fördes in och bereddes plats».) Vad slutligen ordförrådet beträffar, vittnar det rika tillskottet av lån—
ord och främmande ord i vår ordskatt om hur vi under århundradenas lopp mottagit kulturimpulser utifrån. Läraren behöver emellertid inte söka sig så långt tillbaka i tiden för att demonstrera, hur föränd- ringar i ordskatten återspeglar förändringar i människornas livsvillkor. Redan ett jäm- förande studium av några sidor i de båda senaste upplagorna av SAOL belyser väl- taligt historiens gång. När det gäller or- dens död, behöver läraren ej gripa tillbaka till sådana ord som biltog, virmlöga etc. Han kan välja ord som har sin rot i det gamla bondesamhället och låta eleverna konstatera hur främmande många av dem är för ord som smörkäma, kötjuga, lider, tjudcr etc., medan ord som är barn av den moderna tekniken i högsta grad tillhör deras aktuella ordförråd.
En speciell och mycket viktig språk- vårdsfråga anknyter till behandlingen av det svenska ordförrådet: de främmande ordens inpassning i vårt Språksystem be- träffande stavning, böjning och uttal. Här kan läraren räkna med stor aktivitet från elevernas sida, om han nämligen håller sig till ord som tillhör elevernas aktiva ord- förråd. I detta sammanhang behandlas lämpligen purismen, men ej som en ärevör- dig historisk företeelse utan som en högst levande realitet som rymmer mängder av brännbart stoff. Inte minst bör uppmärk- samheten riktas på alla de engelska citat- ord som i våra dagar översvämmar vårt språk. I detta sammanhang bör läraren aktualisera ett begrepp som betydelseom— fång. Bctydelseläran kan och bör behand- las delvis historiskt — ordbetydelsen vid— gas eller specialiseras —, delvis med utgångs— punkt i räckor av synonymer och motsats— ord, som eleverna skall definiera och pla- cera in i riktiga och stilistiskt lämpliga sam— manhang. Någon uppmärksamhet ägnas våra dialekters ordförråd.
Väsentlig är ordbildningsläran. Det hör till de viktigare uppgifterna för svensklära- ren att ge eleverna en föreställning om
på vilka sätt nya ord bildats och alltjämt bildas i svenskan: genom sammansättning, genom avledning och genom förkortning. Eleverna är i regel intresserade av detta moment, och en lärare kan räkna på deras medverkan, när det t.ex. gäller att in- samla och till bildningssättet studera sam- höriga ord (flyta, flöte, flotte, flotta etc.). Kortord av typen moped, elverk etc. till- hör elevernas aktuella ordförråd. Bildnings— typen är levande, och de kan lätt exempli- fiera den. Hit hör också initialorden, som eleverna möter i snart sagt alla samman- hang. De kan vidare ur tidningar och an— nat dagsaktuellt tryck samla nybildningar av typen atombomba, mopedsemestra etc. Även stamavledningar av typen spill, svinn etc. kan behandlas. Eleverna bör också få diskutera skillnaden i form och betydelse mellan t. ex. frusna och ( djup)frysta blåbär. Översättningslånen bör också uppmärksam- mas. Ordbildningsläran är som få andra grenar av språkläran ägnad att stimulera till iakttagelser i det levande språket. Där- till bidrar den i hög grad till att hjälpa ele- verna att berika och till betydelsen preci- sera sitt ordförråd (jfr 10.4.1.3).
När det gäller studiet av stilarterna skall läraren anknyta till vad eleverna redan praktiskt inhämtat i grundskolan. Där har de som en av de viktigaste reglerna för muntlig och skriftlig framställning fått in- skärpt kravet på att hålla stilen, välja ord och uttryck som passar ämnet, ord som har den lämpliga associationshalten. Öv- ningarna har väsentligen byggt på material ur uppsatserna.
På gymnasiet bör dessutom läsningen av sakprosa utnyttjas vid stilstudierna. Inte minst värdefulla är i det avseendet våra dagliga tidningar, där vi möter den aktu— ella svenskan i rikt skiftande stilvalörer. Läraren bör i detta sammanhang bl. a. söka skärpa elevernas vaksamhet mot fraser och slagord och mot den försåtliga bland- ningen av ord som betecknar fakta och ord som avser omdömen och överhuvud—
taget ge dem en föreställning om språ- kets makt över tanken. De skall lära sig att inför en framställning som ger sig sken av att vara objektiv fråga: Vad försöker författaren få oss att tro, och vilka medel använder han?
Vid detta studium av språket i funktion bör vissa centrala termer som eufemism, me- tafor etc. behandlas. Läraren bör inte bara tala om vad de innebär utan även försöka ge eleverna en föreställning om den psy- kiska mekanismen bakom dem.
Vid behandlingen av de båda språkar- terna tal och skrift skall läraren bygga vi- dare på vad eleverna kan från grundskolan och därvid aktualisera frågeställningar som dessa: Hur långt kan vi gå i tolerans mot talspråksvanor i skrift? Vilken betydelse har skriftspråket som mönster för det vår- dade talspråket?
Så småningom når klassen fram till gan- ska avancerade frågeställningar, och även om läraren självfallet inte kan ge entydiga svar på frågorna, bör han dock inte under— låta att ge klassen tillfälle att fundera över vad vi egentligen menar, när vi säger att ett uttryck är riktigt eller felaktigt. Lära- ren bör också ta upp motsatsparet lämp- ligt och olämpligt i en given språksituation, sannolikt en fruktbarare frågeställning.
Vid behandlingen av språket ur social synpunkt beröres först språkets karaktär av teckensystem (symbolfunktionen). De onomatopoetiska orden bör lämpligen be- handlas i detta sammanhang — under medverkan från elevernas sida. Språkets betydelse som bärare av vår kulturtradi- tion skall givetvis behandlas. Ett intres— sant områdc, som läraren ej bör försumma att beröra, är språket som kontaktmedel och språkets roll i vårt umgängesliv. Där- vid behandlas lämpligen bl. a. vårt tilltals- skick och dess historia. Slutligen bör lära- ren, när han är inne på språket i samhälls- livet, inte försumma att beröra en för vår tid väsentlig fråga: språket som social bar- riar.
Vid studiet av alla dessa språkliga före- teelser måste läraren ha klart för sig att det icke så mycket är fråga om en kun— skapsmängd som skall inhämtas utan om ett synsätt som skall övas. Omfattningen av studierna måste bero på lärarens intres- seinriktning och på hans förmåga att ak- tivera eleverna. En intresserad lärare kan leda sina elever till givande strövtåg i den rika värld som ett levande språk utgör. Dessa strövtåg får under inga förhållan- den föra in i en terminologisk snårskog, och de bör heller inte begränsas av en läro- boks snäva stängsel.
Litteraturstudiurn
Läsning av sakprosa. Begreppet sakprosa får inte bestämmas för snävt. Det omfat- tar alla de framställningsformer på främst nutidsprosa som ligger utanför romanens och novellens gränser, från den rent sakligt informerande beskrivningen till den lyriskt färgade naturskildringen. Att dra en be- stämd skiljelinje mellan sakprosa och fik- tionslitteratur (skönlitteratur) är sålunda inte möjligt.
Läsning av sakprosa ingår som ett led vid undervisningen inom praktiskt taget alla skolans ämnen, och denna läsning bör givetvis också. övas — inte minst som ett viktigt element av studietekniken — på respektive ämnes timmar. Det är dock helt naturligt att ämnet svenska intar en cen— tral ställning härvidlag. Inom varje del- moment av detta ämne förekommer läs- ning av sakprosa. Den skall stödja och sti- mulera undervisningen i muntlig och skrift- lig framställning, vidga elevernas ordförråd och i olika sammanhang utgöra underlag för studiet av svenska språket och fungera som en viktig förbindelselänk mellan sven— ska och andra ämnen.
Det är viktigt att de rent lästekniska färdigheter som eleverna förvärvat i grund- skolan ytterligare förkovras. Övningar med syfte att lära dem att snabbt kunna dra ut
det väsentliga ur tidningsartiklar, prome- morior, rapporter, broschyrer och böcker skall förekomma inte bara i första årskur- sen utan även i de följande. Eleverna bör få någon kännedom om elementär läsfysio- logi, genom olika läsprov beredas möjlig- het att fastställa sin läsförmåga och erhålla hjälp att bortarbeta konstaterade läsbris- ter. Väsentligt är att de lär sig att an— passa sin lästeknik till stoffets art och till syftet med läsningen.
Valet av texter skall göras så allsidigt att eleverna får tillfälle att studera, kritiskt granska, bedöma och diskutera alla vikti- gare former av nutidsprosa. Studiet bör bidra till att vidga elevernas intresseom- råden. Artiklar ur tidningar och tidskrif- ter är inte minst ur denna synpunkt lämp— liga studieobjekt. Vid textvalet bör läraren givetvis även ta hänsyn till elevernas stu- dieinriktning. På ekonomisk lärokurs hör sålunda väljas texter som belyser olika si— dor av bank—, kontors- och affärsvärlden och som ger inblickar i svensk stats— och kommunalförvaltning. Mönstergilla tek- niska undersökningsrapporter (och/eller ab- stracts), tekniska tidskrifter av skilda slag och informativa texter om svensk industri bör kunna behandlas på teknisk lärokurs.
I samband med behandlingen av sak- prosetextcr får läraren många tillfällen att hänvisa eleverna till uppslagsverk och handböcker av skilda slag. Alla skolans lä- rare skall i sin undervisning lära eleverna att finna den rätta informationen för det aktuella behovet. På, svenskläraren vilar främst ansvaret att eleverna på rätt sätt skall kunna tillgodogöra sig olika slags in- formation. De skall genom praktiska öv- ningar göras förtrogna med bibliotek och annan informationstjänst (i naturveten- skaplig och teknisk lärokurs exempelvis ett företags tekniska dokumentation) och läras att effektivt begagna referenslittera— tur av olika slag.
Danska och norska. Studiet av danska och norska syftar till att lära eleverna för-
stå det talade och skrivna språket. De skall icke sträva efter att lära sig tala dan— ska och norska, men de väsentliga dragen av uttalet måste genomgås därför att de underlättar förståelsen av talet. Systema— tiskt grammatikstudium bör ej förekomma, men i lämpliga sammanhang bör vissa sär- företeelser i fråga om ljudhistoria, stavning, ordbildning, ordböjning och ordförråd om— nämnas. Läsningen av dansk och norsk text skall vara relativt omfattande, för att eleverna under skoltiden i möjligaste mån skall övervinna det initialmotstånd som danska och norska bjuder.
En värdefull övningsform är en kombi- nation av avlyssning och tyst läsning: om eleverna, samtidigt som de lyssnar till en grammofoninspelning eller en bandupptag- ning, följer med i texten, förbinds örats och ögats intryck, och hörselbilder och synbil- der förstärker varandra. Läraren bör själv- fallet flitigt begagna inspelningar av idio- matisk danska/norska, men han bör ej helt lita till dessa utan bör efter bästa förmåga själv läsa upp danska och norska texter.
Vad texturvalet beträffar, bör det om— fatta ej uteslutande skönlitteratur utan även beröra andra områden: historia, konst, teknik etc. och ej minst tidningar. Läraren gör klokt i att när tillfälle erbjuder sig an- vända danska/norska texter i undervis- ningssammanhang där det närmast liggan— de målet ej är språkförståelse, t. ex. som underlag för resuméer.
Besök av reselektorer skall utnyttjas i största möjliga utsträckning och alla möj- ligheter att låta eleverna få höra talad danska/norska tillvaratas. Den elementära undervisningen skall dock ej överlåtas åt dessa gäster vid skolan, utan deras kapa- citet skall tas i anspråk för väsentligare uppgifter.
Lied ganska talrika hörövningar och en relativt omfattande textkurs bakom. sig bör eleverna vid gymnasietidens slut ha fått en sådan vana att höra danska/norska och en så säker kunskap om ord att de utan
alltför stora svårigheter förstår talad dan- ska/norska och utan nämnvärd möda kan tystläsa danska/norska, i det senare fallet främst bokmål men även i viss grad ny— norsk, utan att nämnvärt reflektera. över att språket ej är svenska.
Skönlitteratur. Av kursmomenten i års- kurserna ] och 2 skall studiet av litteratur fr.o.m. omkring 1880 förläggas till de tre första terminerna. Läraren bör ha stor fri- het vid uppläggningen, varför en närmare precisering av stoff och studiegång und- vikits i kursplanen. Härvid bör dock be— aktas att uppläggningen måste ge möjlig— het till en något så när samlad behandling av de betydelsefullaste författarna, t.ex. Fröding. Studiet kan vara kronologiskt men man kan också följa enskilda genrer, stundom med huvudvikten på en eller ett par författare. Det kan också, vara givande att utgå från aktuella verk och från dessa dra linjer bakåt i tiden. Uppläggningen av detta moment bör diskuteras i ämneskon- ferenserna, dock utan att den enskilde lära— ren bindes för hårt.
Vid studiet av litteraturen före 1750 måste ett intimt samarbete med historia etableras, eftersom litteraturhistoriskt stoff finns med i kursplanen för historia. Inom detta ämne torde ej alltid en direkt kon— takt med litterära texter medhinnas, var- för kursplanen i svenska härvidlag innebär en komplettering på några väsentliga punk- ter. Den homeriska och den fornisländska berättarkonsten har en sådan betydelse även i modern tid att den knappast kan förbigås. Studiet härav avslutas med höst— terminen i årskurs 2. En parallellisering av dessa två exempel på epik har visat sig gi- vande, varför de bör läsas i sammanhang. Eddadiktningen kan lätt anknytas härtill.
Textstudium av svensk litteratur före 1750 avses förekomma främst i samband med den korta översikt över vårt språks utveckling, som föreskrivs i kursplanen. Som inledning till studiet av upplysnings- litteraturen kan en kort översikt av 1600-
talets litteratur göras, men detta oriente- rande stoff kan också byggas in i det föl- jande studiet av 1700- och 1800-talcns lit- tcratur.
Kursen i dramatik och behandlingen av filmen som konstart bör förläggas till första hälften av vårterminen i årskurs 2. I fråga om dessa kursmoment bör dock läraren ha frihet att sprida ut studiet genom att be- handla enskilda dramer och filmer i annat sammanhang, dock endast under förutsätt- ning att den samlade översikten icke även- tyras. Dramastudiet bör bygga på en över- siktlig framställning av teaterns och dra— mats historia, förmedlad av läraren eller genom en läroboksmässig framställning. Vid studiet av själva dramerna bör radio- och TV-framföranden och inspelningar av skilda slag utnyttjas så mycket som möj- ligt. Sådana får dock icke helt ersätta ett studium av åtminstone några texter. I an- slutning till denna kurs i dramatik skall filmen, främst som medium för konstupp- levelse, behandlas.
Studiet av litteratur från omkr. 1750 till omkr. 1880 är förlagt till gymnasiets senare del. Elevernas mognad och läsvana bör då underlätta studiet av vår klassiska litteratur från den gustavianska tiden och från romantiken. Beträffande upplysnings- tidens utländska litteratur är det lämpligt att läsa Defoes Robinson Crusoe och Swifts Gullivers resor som representanter för olika sidor av skedets livssyn. Att ele- verna tidigare stiftat bekantskap med des- sa böcker som barnböcker är endast en fördel. Någon bekantskap med texter av Voltaire (t.ex. Candide) och Rousseau bör ges eleverna. I fråga om den svenska litte- raturen ger kursplanen en viss valfrihet bå- de för 1700-talslitteraturen och för roman- tiken. Denna valfrihet bör utnyttjas med hänsyn till klassens och lärarens intressen och möjligheter.
Studiet av 1700- och 1800-talens litte- ratur har som bakgrund elevernas kunska- per från historiekursen, som hela tiden lig-
ger före i tiden, vilket måste betraktas som en stor fördel. Detta förhållande bör ut— nyttjas genom ständig kontakt med histo— rieläraren och en i god tid företagen gemen— sam planläggning, t. ex. beträffande stu— diet av den gustavianska tiden. De verk nr 1800-talets utländska litteratur som skall läsas i sista årskursen bör väljas i sam- arbete med både språklärare och historic— lärare.
Studiet av nyare litteratur i årskurs 3 kan placeras till vilken tidpunkt som helst under läsåret men bör koncentreras till en period. En halv termin anslås till detta kursmoment. Studiet bör gälla ett eller ett par begränsade områden, varvid främst sådant som ej varit representerat i den tidigare kursen tas upp till behandling. Härvid bör den utomsvenska litteraturen särskilt beaktas, varvid samarbete med främmande språk bör vara regel. Stor hän- syn till elevernas intresseinriktning skall tagas liksom till lärarens speciella förutsätt— ningar. Även vid detta studium skall tex- terna stå i centrum, varför litteraturhisto- riska översikter eller dylikt ej får vara det väsentliga. Intet hindrar att studiet be- gränsas huvudsakligen till en enskild för- fattare. I en klass kan arbetet inriktas t. ex. på Gunnar Ekelöfs författarskap, varvid även dess förutsättningar i europeisk litte- ratur beaktas (surrealismen, T. S. Eliot). Som exempel på andra tänkbara studie- objekt kan anföras: Fyrtiotalismen, Science fiction från Jules Verne till Martinson, Expressionism (Kafka, Lagerkvist, Sjö- berg), Social debatt i modern svensk litte— ratur, Klassiska motiv i nyare svensk litte- ratur (Ekelund, Gullberg, Lagerkvist), Krigsskildringar i nyare litteratur (Remar- que, Hemingway, Linna).
Den sammanfattande översikten över den litterära utvecklingen efter omkr. 1880 förlägges till slutet av vårterminen i års- kurs 3. Den bör baseras på en lättöver— skådlig schematisering av stoffet och kan ha föreläsningens form. Den bör begränsas
till ett mindre antal lektioner och icke be- handlas läxmässigt.
Texte—alert skall inom den i kursplanen angivna ramen vara fritt, och det åligger givetvis läraren att göra detta val med hjälp av antologier, läroböcker och hand- ledningar. Inom den äldre litteraturen tor— de en ganska fast stock av lämpliga texter finnas, varför valet där främst gäller för- fattare som kan läsas alternativt. När det gäller urval och planläggning inom nyare litteratur är möjligheterna till variation be- tydligt större och därför också planlägg- ningen svårare. Textvalet bör dock göras så att alla betydande litterära riktningar blir representerade. Däremot kan ett stu— dium av alla mera bekanta författare icke medhinnas. Det är f. ö. bättre att ett relativt fåtal studeras grundligare än att många behandlas flyktigt. Vid studiet av Strindberg bör beaktas att hans dramatik lämpligen infogas i den samlade dramatik— kursen i årskurs 2. Vid studiet av 90-talet kan utan olägenhet vikten läggas på en eller ett par författare. Endast i undan- tagsfall torde det vara möjligt och lämp- ligt att den dagsaktuella litteraturen blir föremål för studium; däremot kan den med fördel ihågkommas vid lärarens vägled- ning för elevernas fria läsning (t. ex. vid organiserandet av en läsecirkel inom en klass eller bland elever från skilda klasser). Särskilt i första årskursen torde det stund— om vara nödvändigt att välja verk vars lit- terära värde är mindre men som ifråga om innehåll och framställningssätt lämpar sig som introduktion till mera avancerade stu- dier.
Avvägningen mellan prosa och lyrik be- ror givetvis av lärarens och klassens in- riktning. Mycket talar dock för att lyriken inte får skjutas undan för mycket, bl.a. det förhållandet att eleverna på. egen hand vanligen läser mer prosa än lyrik. Prosa- verk kan heller inte i större utsträckning läsas under lektionerna, varför deras antal måste begränsas med tanke på elevernas
hemarbetsbörda. Om huvudvikten lägges på prosan, måste studiet planeras särskilt noggrant på lång sikt, så att hemarbetet sprides på ett rimligt sätt. klan bör und- vika att i större utsträckning läsa endast korta utdrag ur prosaverk. Läsning av ett mindre antal fullständiga verk är att före— draga framför korta smakprov ur många, verk.
Litteraturstudiet i första årskursen måste från början främst inriktas på att lära ele— verna en metod att läsa. För att kunna diskutera och värdera behöver man en ge— mensam fond av uttryck och termer, och man måste också få vana vid att i det lästa observera företeelser som är värda att tas upp till behandling. Erfarenheten visar att det kan ta lång tid, innan de gemensamma diskussionerna. kan sätta i gång på allvar. De två främsta orsakerna härtill torde vara elevernas brist på nomenklatur och lärarens överskattning av deras omdöme och erfa- renhet. Klassundervisning torde denna för— sta tid böra vara det normala. Värdet av oförberedd gemensam läsning av texter torde växla. Å ena sidan kan hävdas att. den oförberedda läsningen ger lärare och elever tillfälle att tillsammans upptäcka. texten, vilket ger möjlighet till omedelbar och detaljerad kontroll av uppfattningen, något som aldrig kan uppnås på annat. sätt. Å andra sidan kan anföras att en sådan läsning är tidsödande, kan bli tråkig och dessutom inte ger en omedelbar este— tisk upplevelse. Generellt kan väl sägas att oförberedd högläsning i klass bör före-- komma i början av gymnasiet och även senare, när det gäller svårare texter. Lyrik torde överhuvudtaget föga lämpa sig för hemuppgifter.
Som redan påpekats kan elevernas läs— ning av prosaverk inte rymmas inom lek- tionernas ram utan måste ske i hemmet. Verkens antal måste därför bli begränsat. Det är av stor vikt att läraren drar en klar gräns mellan vad som härvidlag är obligatoriskt och vad som är frivilligt. Lä—
raren skall givetvis uppmuntra till frivillig läsning, men denna uppmuntran får icke gränsa till tvång. Förmågan skiftar starkt härvidlag: det som den ene läser på ett par timmar kan bereda en annan elev mycket stora svårigheter. De för alla elever obliga- toriska verken bör behandlas vid en i för- väg bestämd tidpunkt. Läraren kan i god tid genom uppgifter och frågor inrikta elever— na på sådant som han avser att ta upp till behandling vid undervisningen. Nlång- en gång kan det emellertid ge minst lika gott resultat att vid diskussionen i klassen låta elevernas spontana reaktioner bestäm— ma diskussionens innehåll.
Det kan vara ändamålsenligt att vid lit- siv läsning. Med intensiv läsning behöver teraturstudiet skilja på intensiv och exten— då ingalunda menas en minutiös detalj- analys. Av vikt är blott att ett tämligen begränsat antal texter studeras, så att ele- verna har dem i minnet och lätt kan repro- ducera deras innehåll. En sådan fast in- lärd textgrundkurs bildar en kedja av refe— renspunkter, som ger det för litterär diskus- sion nödvändiga jämförelsematerialet. Det är av stort värde om en klassavdelning har en gemensam serie av sådana referenspunk- ter. En stor del av texterna måste läsas mera extensivt, ibland utan all kommentar.
Så snart läraren anser sig ha tillräcklig kännedom om klassavdelningen, kan han på lämpliga avsnitt av kursen låta avdel- ningen arbeta i grupp ( studiecirkelverksam- het) eller individuellt.
När läraren utarbetar planer för detta studium, har han stor nytta av åtskilliga av de studiehandledningar som givits ut av våra bildningsorganisationer liksom av Sveriges Radio. Vissa av programmen i ra- dio och TV bör utnyttjas vid grupparbete, liksom film och teater, där så ske kan. Läraren bör bestämma gruppens samman— sättning. Uppgifterna bör i början vara korta och enkla. Vid allt grupparbete som gäller litteraturstudium är redovisningen av arbetet ett svårlöst organisationspro-
blem. Detta är särskilt fallet, om grupper- na arbetar med samma uppgift, då ju muntlig redovisning från alla grupper knappast kan komma i fråga. Någon form av skriftlig redovisning torde här vara mest ändamålsenlig. Arbetar grupperna med skilda uppgifter, kan muntlig redovisning inför avdelningen förekomma. Både be- träffande gruppuppgifter och individuella uppgifter gäller, att rena referat av litte- rära verk är tämligen meningslösa. En lämplig uppgift för grupparbete är presen- tation av en författare, som inte kan stu- deras mera ingående av alla. En relativt enkel men nyttig uppgift för ett indivi- duellt arbete är att leta reda på skilda om- dömen om en författare eller ett verk och redovisa dessa för avdelningen som inled- ning till en diskussion. Så. småningom kan uppgifternas svårighetsgrad stegras, men generellt måste man varna för uppgifter av alltför krävande art.
På den ekonomiska och tekniska läro- kursen måste, när det gäller läsningen av skönlitteratur, stoffet beskäras och studiet delvis ges en annan inriktning än på de övriga lärokurserna. Det kronologiska lit- teraturstudiet bör koncentreras kring valda prov på svensk och övrig nordisk litteratur från tiden 1810—1880. De till detta stu— dium anslagna timmarna :får icke utnyttjas till förhör av läxor ur någon litteratur- historia utan bör användas till läsning av och samtal kring litteratur. I anslutning därtill ges nödvändiga litteraturhistoriska upplysningar och en orientering om den litterära utvecklingen.
14.13. Planering och samverkan
Lärare bör i ämneskonferens göra upp en relativt fast tidsplan för terminens och läs- årets arbete, så att alla väsentliga kursmo— ment beaktas. Det uppgjorda studieschemat får dock inte binda svenskläraren så hårt att han ej kan avpassa undervisningen efter elevernas studieinriktning och individuella förutsättningar eller utnyttja aktuellt stoff
— radio- och TV-program, lokala teater- föreställningar etc. — i sin undervisning.
Synpunkter på lärarens planering liksom anvisningar beträffande samordningen av ämnets olika delar och samverkan med andra ämnen lämnas flerstädes i kommen- tarerna till de speciella kursmomenten (1.4.12).
En nära samverkan mellan svenska och historia är naturlig. Denna samverkan kan ibland ges en fastare utformning, t.ex. vid behandlingen av den gustavianska tiden (se 1.412). Stundom kan det vara lämpligt att samla flera parallellklasser till ett »kultur- program», under vilket i samverkan mellan svenska, historia, filosofi och de estetiska ämnena ett visst tidsavsnitt eller en speciell kulturepok belyses.
Viktigt är att lärarna i historia och svenska samråder då det gäller valet av lit- teraturkurs och uppläggningen av de tema- tiska historiestudierna. Litteraturen kan på ett utomordentligt sätt belysa historiska personer och förlopp. Från litterär syn- punkt är det värdefullt att litteraturens förankring i politiska, ekonomiska och so- ciala sammanhang blir belyst genom denna ämnessamverkan.
Svenskläraren bör vid sammanställningen och genomgången av litteraturkursen sam- arbeta med lärarna i främmande språk. Även ämnets språkliga del är betjänt av sådant samarbete. Studier kring ett antal »ord och sak»-tema till belysning av kul- turpåverkan och kulturlån är ett exempel härpå.
Eftersom en av språkets viktigaste funk- tioner är att sakligt och nyanserat förmed— la tankar, ligger det i öppen dag att den språkliga fostran ej kan isoleras från tanke- fostran. Undervisningen i svenska har där- för ett naturligt samband med undervis- ningen i filosofi. Den tolerans mot vaga och opreciserade formuleringar och den oför- måga att ordna ett stoff planmässigt och följa en tankelinje som läraren så ofta har anledning att påtala vid bedömningen av
t. ex. gymnasieuppsatser har inte sin grund i brister på det språkliga planet utan bott- nar i dåliga tankevanor. Läraren måste där- för ägna mycken tid åt att ge eleverna trä— ning i tänkande. Inte minst bör övningar i skriftlig framställning ge eleverna möjlig- het att uppleva logiken i funktion, men även den muntliga framställningen och stu— diet av resonerande prosa bör ge naturliga tillfällen att i ändamålsenliga sammanhang belysa och praktisera väsentliga moment av logiken, främst argumentationsanalysen. Förståelsen för exakthet, precision och saklighet — för att nämna några av de viktigaste kraven på en framställning av resonerande typ — kan givetvis ökas utan att eleverna lär sig logiska regler och utan att de i större utsträckning behöver be- gagna den formella logikens symboler, men om arbetet i någon mån förankras i och samordnas med en genomgång av argu— mentationsanalysen, torde läraren kunna räkna med större medvetenhet från elever- nas sida i deras strävan att göra sitt språk till ett precisionsinstrument för sina tankar.
Under 1.412 framhålls lämpligheten av samverkan mellan svenskläraren och lärar- na i de naturvetenskapliga och tekniska ämnena. En försöksrapport eller en labora- tionsredogörelse kan granskas av svensk- läraren, lika väl som en elevuppsats om ett naturvetenskapligt eller tekniskt granskas av fackläraren.
ämne
1 .41 .4. K oncentration
Se synpunkter och anvisningar i II: 4.2.3.4.
1.4.1 .5 . Studieteknik
Det framhålls i den allmänna delen av läro- planen att studietekniken för svenskämnets del i avsevärd omfattning sammanfaller med träningen av de olika kommunikationsfär- digheterna: lyssna och tala, läsa och skriva. God färdighet i dessa hänseenden är en för- utsättning för framgång i studiearbetet. Det bör härvid uppmärksammas att studiearbe— tet tenderar att också bli ett lagarbete och
att effekten av ett sådant beror av grupp- medlemmarnas förmåga att kommunicera inbördes. Generellt kan därför hänvisas till vad som sägs i ämnesanvisningarna om in- hämtande och meddelande av information, läsning och textanalys, iakttagelser av de språkliga uttrycksmedlen och träning att använda dem. I det följande exemplifieras ytterligare hur man kan använda den grupptimme som tilldelats ämnet i årskurs 1 och vars ändamål är att göra det möjligt för läraren att ge eleverna individuell stu- diehandledning.
Gruppundervisningen kan ge avsett resul- tat endast om den bedrivs i bibliotek, äm- nesrum eller gruppstudierum och om där finns god tillgång på olika slag av hjälp- medel (1.4.2). Gruppundervisning i ett så utrustat rum ger läraren tillfälle bl.a. att systematiskt träna eleven att utnyttja. hjälpmedel av olika slag.
Systematiska bibliotekstekniska övningar bedrivs bäst i grupp. De bör dock på detta stadium kunna begränsas till repetition av vad som inhämtats i grundskolan och till presentation av gymnasiebiblioteket. Till grupptimmarna bör emellertid förläggas även praktiska tillämpningsövningar i bib- lioteket (mediateket), vilka syftar till att öva eleverna att med hjälp av bibliotekets resurser fördjupa ett textstudium och samla material för muntlig eller skriftlig fram- ställning.
Av praktiska skäl är det fördelaktigt att också förlägga t. ex. tidningsstudium till grupptimme. Detsamma gäller övningar med AV—hjälpmedel: följa ett TV—program eller en film samt studera bilder, mikrofil- mat material eller ljudupptagningar.
Eleven måste förstå att rationellt nyttja hjälpmedel av olika slag —- tryckta eller andra — för att med framgång kunna ar- beta självständigt. Gruppundervisningen kan också på annat sätt främja elevernas trä- ning i självständigt arbete: beting och spe- cialarbete ställer krav på elevens förmåga att planera en större arbetsuppgift och att
i tal eller skrift klart redovisa vad han in- hämtat. Träningen att sammanhängande redogöra för större avsnitt har ett givet studietekniskt värde. Ställd inför uppgiften att översiktligt och med egna ord återge det inlärda tvingas eleven att tillägna sig stoffet. Det ankommer i första hand på lä— raren i svenska att bibringa eleven elemen- ta av denna färdighet, som innefattar för— mågan att finna det väsentliga samt att på ett ändamålsenligt sätt disponera detta. Lämpligen sker detta som individuellt ut- formad handledning i samband med de allt- mer kvalificerade arbetsuppgifterna i års- kurs 1.
Ett syfte med grupptimmarna är att vänja eleverna vid arbete i cirkel eller grupp. Undervisningen i svenska lämpar sig i allmänhet väl för detta arbetssätt -— ej minst litteraturstudiet —, och det är framför allt svensklärarens uppgift att ge de grundläggande anvisningarna och den grundläggande övningen. Erfarenheter och studiematerial från folkhögskolan och det fria bildningsarbetet bör utnyttjas.
Cirkel— och grupparbete är ägnat att hos eleverna skapa det personliga engagemang och den lust att diskutera som kan för- vandla studiet av varje text till en lektion också i studieteknik. Ej minst tidningen lämpar sig för en kritisk och jämförande textläsning som tränar eleverna i argumen- tationsanalysens elementa. Det begränsade elevantalet ej blott stimulerar eleverna, det ökar också lärarens möjligheter att aktivera dem och att kontrollera att de lär sig ana— lysera och sovra texten.
1.416. Självständiga arbetsformer Betingsläsning har berörts flerstädes under 1.4.12. Nedan ges två exempel på betings- studium, båda förlagda till årskurs 2, det första exemplet till vårterminen.
E x e m p el I. Litteraturkursen tas som utgångspunkt för en uppdelning av terminen i betingsav-
snitt. Terminens första hälft skall enligt kursplanen ägnas åt studiet av dramatik och film, den andra åt upplysningstidens litteratur. I samråd med klassen avgör lä- raren vilket drama (vilka dramer) som ska-ll läsas i sin helhet, vilka som kan behandlas med utgångspunkt från radio- och TV-ma- terial (och ev. lokala teaterförestälhiingar) och vilka som i utdrag kan framföras av eleverna själva. Dramatikkursen indelas i lämpliga studieperioder, förslagsvis två eller tre. Likaså bestäms omfattningen av ter- minens övriga litteraturstudium: fransk och engelsk upplysning, Bellman, Kellgren och ytterligare en svensk 1700-talsförfattare, och med ledning härav uppdelas detta stu— dium på två eller tre beting.
Övriga i kursplanen föreskrivna ämnes— moment måste dessutom beaktas. Under terminen skall eleverna bl.a. deltaga i två schemalagda skrivningar i ämnet, av vilka den ena är ett centralt givet prov. Förbere— delsearbetet för dessa måste givetvis också inrymmas i studieplanen. Till planeringen hör även kontakter med övriga lärare.
Efter ca två veckors klassundervisning, varunder terminens arbete presenteras för och diskuteras med eleverna och studiema- terial och hjälpmedel behandlas, vidtar dra.- matik- och filmkursen, fördelad på ett kor- tare och två längre betin-g. Dessa följs av ca två veckors undervisning med samlad klass, då huvudvikten. läggs på. uppsatsför- beredelse (intensivt studium av sakprosa från skilda ämnesområden, funktionell stil— analys etc.). Resterande litteraturkurs läses sedan i form av två längre beting, och ter- minen avslutas med någon veckas samlad undervisning.
Det första betinget bör lämpligen om- fatta en översikt av teaterns och dramats historia och studier kring temat »En före— ställning kommer till» (regissörens uppgif— ter, rolltolkning, kostymer, dekor och be- lysning, scenformer, teaterns organisations- former och sociala möjligheter etc.). Övriga ämnesmoment skall också till-
godoses, främst genom valet av arbetsupp— gifter. Några exempel:
Muntlig framställning: välläsning av mo- nologer eller andra valda textavsnitt, t. ex. vid presentation av en författare och hans verk; efter behandlingen av Strindbergs dramatik kan hans inflytande på den mo— derna dramatiken illustreras genom fram- förande med fördelade roller och antydd aktion av någon scen ur verk av t.ex. O'Neill, Maxwell Anderson, Shaw, Sartre, Kaj Munk eller Pär Lagerkvist; dialogföre- drag, t. ex. kring ämnen av typen »Några synpunkter på skådespelarprestationema i dramat (filmen)»; anföranden av olika typ i samband med den litterära analysen av en film eller ett drama; intervjuer med in- bjuden skådespelare, film— eller teaterre- censent; diskussioner av olika slag, såsom två gruppers skilda uppfattning av exem— pelvis tendensen i ett skådespel eller en film, för och emot absurd teater; rapporter från olika grupparbeten, från litteratursök_ ningen i samband med en tilldelad uppgift.
Skriftlig framtällning: referatprotokoll från internt grupparbete; sammanfattningar av t. ex. ett antal kritikers uppfattning av en teaterföreställning eller en film; omar— betningar av stereotypa och klichébemäng— da filmrecensioner; anteckningsteknik i samband med bandavlyssningar.
Exempel II. Som ämne kan väljas några nordiska folklivsskildringar från tiden efter roman— tiken. Förslag till boklista för ett sådant beting:
Almqvist (någon folklivsskildring) Björnson, Synnöve Solbakken
Strindberg, Hemsöborna Ernst Ahlgren (några folklivsskildringar) Lagerlöf, Jerusalem I Hamsun, Markens gröde (förkortad upp- laga)
hioberg, Utvandrarna (förkortad upp- laga) eller Långt från landsvägen
Lo-Johansson, Analfabeten
Aurell (några berättelser) Lidman, Hjortronlandet Därtill lyrik.
Eftersom de föreslagna verken av Strind- berg och Lagerlöf i flertalet fall är bekanta för eleverna från grundskolan, torde listan ej vara för lång.
Den studiehandledning som läraren ut- arbetar till elevernas hjälp skall främst ta sikte på att ge dem övning i aktiv läsning och textanalys. Härvid uppmärksammas skildringen av människor och miljöer och aktualiseras frågeställningar som: Är fram- ställningen objektiv eller tendentiös? Bär den prägel av realism eller av rousseauansk jordromantik? Stor uppmärksamhet bör ägnas stilistiska frågor, och det måste beak— tas att de föreslagna verken representerar en klar utvecklingslinje, när det gäller be— rättartekniken: från enkel relation till mer förfinade metoder att skapa stoff-närhet (inlevelseanföring etc.). De i listan om- nämnda verken bör visserligen inte främst betraktas som sociala reportage, men efter- som många av dem är så intimt förknippa- de med samhällsutvecklingen, torde en viss kunskap om den sociala bakgrunden till dem vara nödvändig. Studietekniskt beta- nad läsning av sakprosa (beträffande ur- baniseringen, emigrationen, egnahemsrörel- sen etc.) har därför sin givna plats i termi— nens arbetsprogram. Rent språkligt inbju— der texterna till studium av norska. I sam— band därmed skaffar sig eleverna kunskap om den norska språkstriden. En översikt av våra folkmål ingår som ett naturligt led i arbetet. En sådan översikt behöver inte bli hängande i luften utan kan förankras i de angivna texterna, som ger exempel på provinsiellt färgat språk från vitt skilda delar av Sverige. Härtill ansluter sig ord- förrådsstudier i ordböcker, frågan om för- hållandet mellan riksspråk och folkmål, provinsialismer i bildat talspråk etc.
Hjälpmedel: Ett relativt välförsett refe- rensbibliotek bör stå till elevernas förfogan-
de. Det skall innehålla verk som tillgodo- ser alla sidor av arbetsprogrammet: den litterärt-stilistiska, den social-historiska och den språkliga. Grammofoninspelningar av svenska folkmål samt norska språkskivor bör även vara tillgängliga för eleverna.
Arbetsformer: Läraren introducerar un- der några inledande lektioner terminens ar- betsprogram och ger en kort översikt av den litterära och historiska utvecklingen i den mån den berör det aktuella ämnet. Han presenterar också det förråd av upp— slagsverk som är tillgängligt för klassen. De studie- och arbetsanvisningar som ele- verna får skall vara så utformade att de ställer problem och inbjuder till gruppstu- dium och gruppdiskussioner. Under arbe- tets gång lämnar läraren eleverna fortlö- pande handledning klassvis, gruppvis eller enskilt.
Redovisningsformer: Skriftliga och munt- liga rapporter, resuméer etc. Estradsamtal och andra former av diskussioner. Uppsat- ser över ämnen av typen »Isak i Markens gröde och fadern i Analfabeten — en jäm- förelse», »Atskilliga av folklivsskildringarna innehåller ett förhärligande av den primi- tiva naturmänniskan och en kritik av den moderna civilisationen. Är ett sådant syn- sätt berättigatP». Att studiet av den språk- liga sidan av betinget gett vissa fasta kun- skaper kan kontrolleras genom skriftligt förhör på väsentliga ting.
Som ämne för specialarbete i årskurs 3 kan tagas de främmande orden i svenskan, särskilt nusvenskan: de svårigheter beträf- fande uttal, stavning, böjning och betydelse som är förknippade med dem; olika vägar att inpassa dem i det svenska Språksyste- met; framkomna förslag att ersätta dem med inhemska synonymer (puristiska ten- denser i aktuell svenska) etc.
Studiegången kan vara denna: 1. Terminologin: lånord, främmande ord och citatord; definitioner.
2. Något om den historiska bakgrunden: härvid behandlas t. ex. Leopold och Viktor Rydberg.
3. Situationen nu: aktuella strävanden på detta område. I detta sammanhang kan TNC och dess strävanden studeras.
4. Utblickar över förhållandena i dans— kan, norskan och isländskan. Intresserade clever kan i detta sammanhang även stude- ra purismen i tyskan, där språkrensningen delvis fått karaktären av politiskt kamp- medel.
5. En kortare självständig undersökning, grundad på primärmaterial. Uppgiften kan vara att studera frekvensen av främmande ord i några tidningsnummer (ev. undersöka huruvida tidningens politiska färg avspeg- lar sig i dess språkbruk i detta avseende) eller att jämföra några sidor i en äldre ord- bok (t.ex. Dalins från 1850) med SAOL 1950 beträffande förekomsten av främman- de ord.
Möjligheterna till uppgifter för special— arbete inom kursplanens litterära stoff är nära nog obegränsade. Vid fastställandet av uppgifter bör man särskilt beakta att dessa ej får bli alltför översiktliga. Eleverna vill gärna arbeta med magistrala översikter, men syftet med uppgifterna är snarast att föra dem ner till källorna. Uppgifterna bör vara bestämt avgränsade.
En lämplig typ av uppgifter torde vara studium av en författares uttrycksmedel, t.ex. Bildspråk i Martinsons Resor utan mål. Eleven letar reda på bilder samt ord- nar och diskuterar dem. En annan lämplig uppgift är att jämföra olika kritikers recen- sioner av en viss bok. hIaterialet torde kun- na tillhandahållas av de offentliga biblio- teken. Läsning och redovisning av enstaka romaner eller andra litterära verk kan gi- vetvis komma i fråga som specialarbete, men läsningen bör då förenas med någon speciell uppgift, t. ex. kompositionsteknik eller människoskildring.
1..i.1.7. Det är av stor vikt att bedömningen av eleverna inom ämnet svenska inte blir en-
sidig utan att hänsyn tas till prestationerna inom ämnets alla grenar. Den främsta be- dömningsgrunden måste vara intrycket från det dagliga arbetet, som ger läraren en helhetsbild av elevens prestationer. Som kontroll på detta intryck bör läraren an- vända prov av skilda slag. Eleverna bör alltid orienteras om de grunder efter vilka bedömningen sker.
Förmågan att tala och att läsa högt tor— de knappast kunna bli föremål för objektiv bedömning. Under övningarna måste lära— ren kontinuerligt observera och anteckna. brister och framsteg. När eleverna nätt det stadium då rent elementära brister över- vunnits, vilket eleverna i gymnasiet oftast torde ha nått, blir bedömningen vansklig, eftersom uppfattningen om vad som är än— damålsenligt och vackert i fråga om tal och uppläsning visat sig skifta avsevärt. Läraren bör beakta att både hans egna och andras omdömen i detta fall måste va— ra subjektiva.
Läskastigket och läsförståelse kan bli föremål för objektiv bedömning, och det är angeläget att läraren utnyttjar denna möjlighet. Prov bör härvidlag användas främst i diagnostiskt syfte.
Även färdighet i att utnyttja hjälpmedel av olika slag kan i viss mån prövas objek- tivt ocksä på detta stadium. Syftet bör vara diagnostiskt och främst således ligga till grund för den fortsatta undervisningen. Det bör observeras att i ämnet svenska de flesta prov samtidigt blir prov på för- mågan att utnyttja hjälpmedel, då ju pro- ven som regel bygger på. texter av någon art. På grund härav torde speciella hjälp— medelsprov inte så ofta vara behövliga.
Elevernas färdighet i att uttrycka sig i skrift kan som helhet icke mätas objektivt. Däremot torde vissa delfärdigheter kunna bedömas med hjälp av objektiva prov, t. ex. sinne för språkriktighet eller ordförråd. Man
måste dock ha klart för sig att språkets i princip obegränsade nyansrikedom och variation och omöjligheten att fastslå vad som i varje situation är rätt eller fel just på ett högre stadium omöjliggör använ- dandet av objektiva prov som inte rör sig om rent elementära färdigheter. På grund härav måste essäformen, d. v. 5. upp- satsen, bli en betydelsefull form för prov på gymnasiet.
Antalet obligatoriska skriftliga prov (se 11: 4.4.8) är följande:
Årskurs 1 ett per termin Årskurs 2 två per termin Årskurs 3 två per termin. Två av dessa skall utgöras av centralt givna prov. Det första av dessa ges under andra terminen i årskurs 2, det andra un- der andra terminen i årskurs 3. Det första skall ha karaktären av referat (resumé) och kommentar. Skrivningstypen är pre- senterad i anvisningarna (se II: 4.4). Det andra centralt givna provet avser att pröva. elevernas förmåga att med stöd av till- gängliga fakta (uppslagsböcker, läroböcker, tablåer med sakuppgifter etc.) överblicka ett ganska omfattande stoff och sovra inom ett rikt material, att med en viss grad av självständighet analysera en förelagd text eller dra slutsatser av ett framlagt statis- tiskt material etc. Självfallet mäter provet även den språkligt-stilistiska färdigheten.
Redan de olika formerna för kortare skriftliga övningar ger läraren ett stort och kontinuerligt flödande material för be- dömning av eleverna. Då dessa skrivningar emellertid av läraren bör behandlas allt efter syftet, d. v. s. ibland så att blott en del läses, ibland så att alla läses utan att rättas, ibland så att blott en del rättas o. s. v., torde det vara mindre lämpligt att annat än i undantagsfall betygsätta dem vare sig för lärarens privata ledning eller för elevernas. Däremot kan dessa övningar ge en grovsortering av eleverna med avse- ende på deras förmåga att uttrycka sig i skrift.
De större uppsatser som utarbetas på särskilda skrivningsdagar är jämförelsevis få. Det är därför av vikt att eleverna är väl förberedda på arten av dessa uppsat- ser. De betygsätts på grundval av rättning. Bedömningen av sådana uppsatser är gi- vetvis förenad med osäkerhetsmoment. Un- dersökningar på detta område har i stort sett visat att träning och samarbete mel- lan lärare kan ge ett ganska gott resultat. Det måste dänför starkt betonas att i detta fall liksom vid all bedömning samarbete mellan bedömare är nödvändigt. Sådant samarbete skall under ledning av huvud- läraren organiseras av ämneskonferensen. Speciell försiktighet bör iakttagas, när det är fråga om feltolkning av rubriker eller uppläggningar av ovanlig art. Även vid denna art av bedömning förekommer en liten procent svåra fall, där omdömena går i sär. Man bör då hellre fria än fälla.
För de högre betygen bör man i slutet av gymnasietiden kräva att direkt språkliga felaktigheter inte förekommer, att språket är klart och exakt och att eleven kan logiskt genomföra en tankegång.
Teoretisk kunskap om språkliga företeel- ser och litteraturkunskap kan bli föremål för objektiva prov huvudsakligen i fråga om terminologi och rena fakta. Sådana prov på grundläggande faktakunskaper kan stundom vara motiverade. I övrigt torde dessa moment lämpligen bedömas efter muntliga prestationer.
Sammanvägningen av prestationerna in- om ämnets samtliga moment till ett enda vitsord är särskilt viktig då påtagliga skill- nader föreligger mellan t. ex. färdigheterna i muntlig och skriftlig framställning. I så- dana fall måste läraren företa en avvägning och avge ett kompromissvitsord.
1.4.2. Hjälpmedel
Hjälpmedlens betydelse har framhållits ovan vid behandlingen av de enskilda kurs- momenten (1.4.12).
På grund av ämnets övergripande karak-
tär är det angeläget att läroböcker även i andra ämnen utnyttjas för studium av or- den, kombinationen av ord och bild, dispo- sitionen av en sakframställning osv.
Skönlitteratur — såväl nordisk litteratur i original som utländska verk i översätt- ning — tillhandahålles i biblioteket. Ro- manen, novellen, dramat och lyriken skall vara representerade. Verk som avses bli föremål för gemensamt studium bör fin- nas i klassuppsättningar. Även om man vid sammanställandet av bibliotekets bokbe- stånd måste ta stor hänsyn till gymnasiets studiefostrande uppgift, får ej förbises att skolbiblioteket för många elever — ej minst de resande — har en viktig mission att fylla vid de litterära strövtågen på egen hand.
Sakprosan bör vara rikt representerad i form av lättillgänglig facklitteratur, essä- samlingar, tidskrifter, småskrifter, klipp o.s.v. från olika ämnesområden. Vid urva- let av texter skall hänsyn tagas ej blott till deras värde ur kunskapsförmedlande syn- punkt utan också till deras lämplighet för mönsterstudium vid övning i skriftlig fram- ställning och som underlag för studietek— nisk träning. De texter som skall användas i sistnämnda syfte bör anskaffas i klass— eller gruppuppsåttningar. Även sakprosa på danska och norska bör stå till elevernas disposition.
Även språkliga handböcker bör finnas tillgängliga för att göra det möjligt att ana- lysera språkets uppgift som uttrycks- och kommunikationsmedel. Eleverna tränas att använda synonymlexikon, konstruktions— ordbok, etymologisk ordbok och uttalsord- lista. I biblioteket bör finnas lättillgänglig litteratur i språkvårdsfrågor.
Litteraturhistoriska handböcker rörande såväl nordisk som allmän litteratur gör det möjligt för eleven att komplettera lärobo- kens framställning på väsentliga punkter, att skaffa fram material för större arbets- uppgifter 0. s. v. I bibliotek och gruppun— dervisningsrum bör kortfattade standard- verk, bl.a. uppslagsböcker, finnas tillgäng-
liga. Eleverna bör också göras förtrogna med tidskrifter av olika. slag (litterära, språkliga och allmänt kulturella). Dessa bör också i möjligaste mån utnyttjas i un— dervisningen, t. ex. som underlag för grupp- studier, betingsuppgifter eller muntlig och skriftlig framställning.
Tidningen utgör ett synnerligen använd- bart material för språkliga iakttagelser och övningar av olika slag, t.ex. studium av ordförråd och fraseologi i affärsspråket så- dant det speglas på handelssidorna. Tid- ningarna bör också användas som komplet- terande kunskapskälla (recensioner, litte- rära och språkliga inslag) och som underlag för studietekniska övningar med mål att träna skumläsning och kritisk värdering av det lästa. Ej minst vid argumentationsana- lysen bjuder de ett rikt stoff. Eleverna skall tränas att utnyttja tidningsmaterialet med hjälp av index och läsapparat avsedd för mikrofilm.
Vissa typer av brevskolematerial kan vara värdefulla komplement till övrig nämnd text och komma till användning i vissa kursavsnitt (uppsatsskrivning, studie- teknik) eller vid fördjupning eller komplet- teringar inom ämnet (t. ex. stilhistoria).
Även de tekniska hjälpmedlen har inom svenskämnet en betydelsefull plats. Inspel- ningar av skolradions och den övriga ra- dions program samt grammofonskivor ger läraren ett rikt undervisningsmaterial: dik- tares och skådespelares inta-lningar av litte- rära verk, dialektprov, autentiskt danskt och norskt tal, musikstycken som illustre- rar tidsstilar och miljöer i anslutning till litteraturstudiet, reportage, teaterföreställ- ningar etc.
Genom vissa TV-program kan undervis— ningen berikas, inte minst genom TV-tea— tern. För elever som ej disponerar TV i hemmet är det därför angeläget att skolan utom lektionstid bereder eleverna möjlig— heter att se TV. Överhuvudtaget måste ele- verna stimuleras att bevista teater- och
även filmföreställningar som är av värde för deras allmänna fostran.
Bildillustrationer av skilda slag komplet- terar läroboken och ger läraren möjligheter att dra paralleller mellan litteratur och bil- dande konst. De kan också. tas till utgångs- punkt för skrivövningar och t.ex. ge enkla lösningar av kulissproblemet vid scenisk framställning. På liknande sätt kan det rätt utformade ljudbildbandet ge eleverna en konkret och mångsidig uppfattning av t. ex. en tids- eller lokalbunden miljö och en tids— strömnings skiftande konstnärliga uttryck. Det lämpar sig också väl som källmaterial för produktivt elevarbete, individuellt eller i grupp.
Filmen som konstnärligt uttrycksmedel mäste uppmärksammas i gymnasieunder- visningen, både den ordinära spelfilmen på
biograferna och smalfilmen, som kan föras in i undervisningen i klassrummet.
Av största betydelse är tillgången på god dupliceringsapparatur genom vilken läraren snabbt kan mångfaldiga aktuellt studiema- terial — texter, illustrationer, kartor, osv. — som kan läggas till grund för diskussion, muntlig eller skriftlig framställning etc. Den tillåter också läraren att enkelt fram— ställa studieplaner för betingsläsning och till vissa klasser eller elever anpassade över- arbetningar av centralt tillhandahållna ut— kast till arbetsuppgifter. Tillgång till el— stencil är av stort värde, eftersom den i viss utsträckning gör manuell utskrift över- flödig och lätt kopierar t. ex. äldre original (eller faksimil) vilkas mångfaldigande med vanlig stencileringsmetod skulle förta dem det mesta av tidsfärg och fräschör.
2. Moderna språk
2.1. Mål
Språkstudiet på gymnasiet har till syfte att, i fråga om fortsättningsspråken, ut- veckla elevernas förmåga att förstå språket i tal och skrift, genom övning vidga och befästa deras färdighet i att tala, läsa och skriva språket samt ge dem viss kunskap om det främmande språkområdets kultur (litteratur, konst, musik) och realia. (geo- grafi, historia och samhällsförhällanden); och att, i fråga om nybörjarspråken, göra eleverna förtrogna med ett begränsat för- råd av centrala ord, uttryck och gramma- tiska mönster, bibringa dem förmåga att med korrekt uttal och någorlunda riktig intonation läsa och förstå medelsvår text, uppfatta talat språk och någorlunda kor- rekt uttrycka sig, i första hand muntligt och i andra hand i skrift, samt ge dem någon kunskap om det främmande språkområdets
kultur och realia.
2.2. H uvudmoment
Textläsning
Övningar i anslutning till läst text:
a) vid intensiv textläsning: Uttalsvård; hör- övningar; talövningar; skrivövningar; översättning; stilistik, synonymik; fra- seologi; grammatik med ordbildnings— lära; språkhistoria.
b) vid extensiv textläsning: Redogörelse för textinnehållet i stora drag _— refe- rat, resuméer, föredrag; diskussion av och samtal kring fakta och informatio— ner ur texten. Fristående övningar utan anknytning till text: Hör-, tal- och skrivövningar.
2 .3 . Kursplaner med årskursfördelning respektive lämnas i anvisningarna för
språk.
2.4. Anvisningar och kommentarer
2.4.1. Lärostoffet
2.4.11. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Den allmänna syn på språkstudiet, som präglar läroplanen för grundskolan, äger i allt väsentligt giltighet även för gymna- siet, med hänsyn tagen till den större mog- nad gymnasiets elever uppnått.
Målet för språkstudiet på gymnasiet är i enlighet härmed främst praktisk språk- färdighet, d.v.s. förmåga att förstå och använda det främmande språket i tal och skrift, samt därjämte viss kunskap om ve- derbörande språkområde. Även på gymna- siestadiet bör alltså de formella insikterna i språksystemet (teoretisk analys och regel- kunskap jämte grammatisk terminologi) underordnas den praktiska språkfärdighe— ten, som i sin tur i stigande grad ställs i språkförståelsens tjänst och sålunda blir ett medel för eleverna att uttrycka egna tan- kar, erfarenheter och önskemål.
Även om fristående moment i viss mån förekommer, bildar texten det huvudsak- liga underlaget för språkstudiet. Valet av språktexter bör därför främja målsättning— en i dess dubbla aspekt: texterna bör er— bjuda ett lämpligt underlag för färdighets- övningar och innehållsanalys samt ge kun-' skap om språkområdets kultur, miljöer och förhållanden.
Det är av vikt att textens ordförråd och allmänna svårighetsgrad är avpassade för stadiet. Innehållsmässigt bör texten vädja till elevernas intresse.
Den skillnad i målsättningen som före- ligger mellan fortsättningsspråk och ny— börjarspråk är närmast av kvantitativ art. Beträffande nybörjarspråken kan en all- män hänvisning ske till de anvisningar för språkstudiet som grundskolans läroplan lämnar. Dock måste beaktas att gymnasiets elever nått en större mognad. Man kan
alltså för dessa räkna med en snabbare in- lärningstakt, framför allt om de moderna hjälpmedlen rationellt utnyttjas. I fråga om nybörjarboken måste denna skillnad beaktas. Stora krav måste ställas på ett centralt ordförråd och en frekvent frase- ologi samt ett meningsfullt, för stadiet av— passat innehåll. De vanligaste gramma- tiska företeelserna bör införas i så snabb takt att eleverna efter första årets arbete kan ta itu med det egentliga textstudiet.
I den samlade textkursen bör ingå såväl skönlitterär text som saktext. Vid avväg- ningen mellan dessa litteraturarter är en planering av gymnasiets hela textkurs i det enskilda språket av nöden. Vid en sådan planering bör möjligheterna till samverkan med andra ämnen tillvaratas.
Vid valet av text måste kvalitetskravet beaktas. Endast språkligt och innehålls- mässigt fullvärdiga texter bör användas. I fråga om skönlitteratur kan på ett lägre stadium medryckande prosa. av mindre lit- terärt värde komma i fråga — speciellt för snabb- och bredvidläsning —, men i övrigt bör stora krav på textens halt upp— rätthållas. De valda texternas innehåll bör därtill vara typiskt för språkområdets olika miljöer. .
Den litterära delen av textmassan väljs i huvudsak från representativ samtida pro- sa (berättelse och dramatik). Efter hand bör eleverna även stifta någon bekantskap med språkets äldre litteratur, prosa och poesi.
Saktexter bör hämtas även ur tidningar och tidskrifter. I viss grad kan realiasyn- punkten tillgodoses inom saktextens ram. Saktexten bör väljas med hänsyn till ele- vernas studieinriktning. På ett högre sta— dium bör sakprosan få ett större utrymme; studiet specialiseras allt efter lärokurs. Detta gäller särskilt naturvetenskaplig, ekonomisk och teknisk lärokurs. På det ekonomisk-språkliga alternativet skall af- färskorrespondensen tillgodoses.
Textkursens omfattning anges i de olika
ämnesanvisningarna nedan. Sidantalet an- ger endast det ungefärliga kursomfånget.
Beträffande bredvidläsningslitteratur bör rådgivning äga rum. Eleverna uppmärk- sammas härvid bl.a. på. utländska billig- hetsupplagor samt på tidskrifter speciellt för utlänningar.
24.12. Kommentarer till speciella kursmoment
T extbehandlingen Texten studeras intensivt (noggrann läs- ning) eller extensivt (snabbläsning, skum- läsning). I förra, fallet syftar läsningen till full förståelse av de enskilda satserna, fraserna och orden jämte förmåga att med korrekt uttal läsa texten. Intensivläst text utgör det huvudsakliga underlaget för hör-, tal- och skrivövningarna liksom för inne- hållsanalys och realiainhämtande. Det ex- tensiva textstudiet avser att främja elever- nas förmåga att vid en relativt snabb läs- ning förstå det huvudsakliga innehållet i en text (innehållsmässig läsning).
På ett högre stadium bör de båda läs— arterna löpa parallellt. Avvägningen mellan intensivt och extensivt läst textmassa be- ror delvis på textens art. Den extensiva texten bör dock till omfånget överväga och efterhand öka. Speciellt sakprosa lämpar sig, sedan vana vid terminologin vunnits, för extensivt studium.
Även i vad gäller studiet av den inten- sivlästa texten sker med ökad språkfärdig- het en successiv överflyttning av tonvik- ten från form till innehåll. En högvärdig litterär text, ett klassiskt prosastycke eller en dikt får ej bli föremål för omotiverad grammatisk kommentar utan behandlas så att den i möjligaste mån uppfattas och upplevs som litteratur. Detta innebär att eleverna övas att på det främmande språ- ket tala om textens innebörd, redogöra för t. ex. miljö- och personteckning, val av stil— medel, uppbyggnad och disposition samt med egna ord uttrycka personliga åsikter om det lästa.
Utfrågning av texten på det främmande språket kan variera från små övningar, t.ex. att definiera ord och vändningar, att ange ordens relation till varandra, ord— följds- och ordbildningsfrågor, fram till mer omfattande uppgifter. Dessa syftar till att visa om eleven tillgodogjort sig innebörden av texten bakom ordalydelsen. Denna för- djupning i textbehandlingen från ett mer ytligt referat av den yttre handlingen till ett undervisningssamtal kring allmänt mänskliga och viktiga problem är natur- ligtvis i hög grad betingad av textens egen karaktär och alltså inte alltid möjlig.
En sådan i möjligaste mån allsidig text— behandling granskar texten ur följande syn- punkter:
]. Vad står i texten? Frågan gäller tex- tens ordalydelse. 2. Hur sägs det? Frågan gäller textens stil och form. 3. Varför skrevs texten och varför skrevs den just så? Frågan gäller textens historiska och tidsbundna sammanhang. 4. Vad har tex— ten att säga oss som läser den?
Dessa punkter är giltiga i varierande grad för behandling av all skönlitterär text.
Texten skall sålunda om möjligt behand- las inte bara som ett språkligt dokument (form och stil, ordagrann innebörd), utan även som ett tidshistoriskt och inte minst som ett rent mänskligt dokument. Den språkliga förståelsen kan i bästa fall leda fram till en personlig upplevelse. En alltför detaljerad, opersonlig och »lärd» tolkning, som dödar elevernas intresse för verkets konstnärliga form och mänskliga budskap, skall undvikas.
Novellen är genom sin koncentration och överskådlighet särskilt väl lämpad för stu— dium på. gymnasiet, då den kan slutbe- handlas inom rimlig tid och alltså ge eleven en helhetsuppfattning och en helhetsupp— levelse. Likaså är ej för svåra dikter ofta mycket väl ägnade för detta ändamål. Dra- matik engagerar ofta eleverna, speciellt om en passande rollfördelning företas.
Översättning till svenska av den lästa
texten kan även på. ett högre stadium stundom vara till nytta. Översättningsme- toden bör dock begagnas med sparsamhet. I den mån den används, bör stora krav på idiomatisk svenska ställas.
I de fall kommenterade texter används, bör apparaten till övervägande del vara avfattad på det främmande språket. Den skall dels tjäna ett arbetsbesparande syfte, dels bidra till att diskussionen av texten kan ske enspråkigt.
Uttalet
Stor vikt bör under hela studietiden läggas på ett korrekt uttal och en så långt möjligt idiomatisk intonation.
Vid inlärningen kan vissa upplysningar i fonetik vara behövliga. I huvudsak bör dock träningen ske på imitativ väg. Åter— kommande korta intensiva övningar av lämpliga ord och satser, gärna med körläs— ning, bör omväxla med hörövningar, varvid AV-hjälpmedel ofta med fördel kan använ- das. Speciell uppmärksamhet bör givetvis ägnas åt sådana ljud och intonationstyper, som är svenska elever främmande. För- hållandet mellan uttal och stavning bör uppmärksammas.
Riktigt uttal och god artikulation skall alltid eftersträvas. Hänsyn måste dock gi- vetvis tas till elever med konstitutionella uttals- och lässvårigheter.
Bandspelaren ger eleven möjlighet att höra det främmande språket talat av olika röster och tillfälle att bedöma det egna uttalet.
Varje språkområde uppvisar många skif- tande uttalstyper. I undervisningen skall ett representativt uttal inläras. Under de enskilda språken ges anvisning härom. En elev som exempelvis genom längre utlands— vistelse inhämtat en annan, godtagbar ut- talsform bör ej påtvingas den för svenska skolor gällande. För övrigt bör eleverna lämnas upplysningar om avvikande uttals— typer, dock utan att övas i dem.
Ett relativt omfattande, till uttal och bety- delse väl inlärt ordförråd är en förutsätt- ning för språkföreståelsen. Att bibringa ett sådant är en av undervisningens centrala uppgifter.
Utvidgandet av ordförrådet bör ske suc- cessivt under hela studietiden. Alla möj- ligheter bör tillvaratas till associativ inlär- ning av skilda slag (stambesläktade ord, synonymer och motsatspar, miljöassocia— tion,). Olika typer av ordbildning: samman- sättning, prefigering och avledning, bör studeras och övas. Anknytning till andra studerade språk kan ofta vara berikande.
Det är av största vikt att eleverna bi- bringas ett centralt ordförråd. De enskilda ordens frekvens är i hög grad bestämmande för vilken tid som skall ägnas åt deras inlärning och övning. I texter där ord- förrådet ej är frekvensuppbyggt måste där- för kontroll ske gentemot frekvensordlista. En skillnad bör göras i behandlingen av det aktiva och det passiva ordförrådet. Det är det förra som eleverna genom intensiv övning skall lära sig behärska i tal och skrift. Det passiva ordförrådet däremot ut- görs av sådana ord och fraser som eleverna skall kunna till betydelse och uttal, då de möter dem i textsammanhanget.
Språkhistoriska notiser kan på ett högre stadium tjäna syftet att förklara oregel- bundenheter inom ljud- eller forrnsystemet eller att befästa ordförrådet genom anknyt- ning till parallellt studerade språk.
Övningar
Målet för färdighetsträningen är att i tal och skrift förstå samt muntligen och även skriftligen göra sig förstådd på ett främ- mande språk.
Eleverna måste vänjas att höra det främ- mande språket. Läraren måste därför själv använda det vid undervisningen. På högre stadium bör eleverna tränas att uppfatta tal av olika röster och från olika represen-
tativa dialektområden. Härvid är inspelade ljudband och grammofonskivor oumbärliga.
Genom besvarandet av frågor, innehålls- referat, korta föredrag och diskussioner trä- nas elevernas talfärdighet. Isolerade talöv- ningsmoment måste anses som otillräckliga och otillfredsställande. Varje lektion bör utgöra en serie hör- och talövningar. Efter- hand kan dessa övningar nå undervisnings- samtalets form: elever och lärare söker ge- mensamt på det främmande språket tolka innebörden i en text. Särskilt den moderna lyriken ger stora möjligheter till en indi- viduell och okonventionell tolkning, som kan ge upphov till diskussion.
Den skriftliga träningen får ej ses som ett fristående moment. Fortlöpande anteck- ningar kan vara ett komplement till det muntliga arbetet. De korta skriftliga öv- ningarna bör spegla motsvarande muntliga träningsmoment och befästa dessa: be— svarandet av frågor, korta resuméer och miniatyruppsatser, diktamensövningar, brevskrivning, översättningar.
Grammatik
Grammatikens roll i undervisningen är funk- tionell: de grammatiska kunskaperna skall ställas i den praktiska språkfärdighetens tjänst och får ej tillmätas något egenvärde. Teoretisk grammatisk analys bör i möjli- gaste mån undvikas och den grammatiska terminologin inskränkas till det oundgäng- liga.
Eleven skall bibringas alctiv förmåga att använda de centrala grammatiska former och satsmönster som sammantagna i stort sett konstituerar enkelt samtalsspråk, d.v.s. han måste behärska så mycket grammatik som behövs för att samtalsvis redogöra för innehållet i en lätt till medel- svår text och för att uttrycka egna tankar och erfarenheter.
För all textförståelse erfordras givetvis härutöver ett visst mått av passiva gram- matikkunskaper.
Upplysningar om kultur och samhälle bör med utgångspunkt i den lästa texten med- delas under hela studietiden. Åskådliggöran- de av det karaktäristiskaiden främmande miljön och dess vardagliga företeelser bör till att börja med vara målet.
Även orienterande arbeten på svenska kan komma i fråga som introduktion till den främmande miljön. Anknytning bör ske till de förbindelser (kulturella, politiska, ekonomiska) Sverige haft eller har med det utländska området.
Realiastudiet bör täcka språkområdets skilda delar (i franska ej blott Frankrike utan i någon mån även Belgien, Schweiz, Canada och Afrika; i engelska såväl Stor- britannien som USA; i tyska förutom de båda rikshalvorna även Österrike och Schweiz; i ryska både språkets kärnområde och Sovjetunionen i övrigt).
På högsta stadiet kan en kortfattad, mer systematisk genomgång av kulturliv, sam— hällsförhållanden och institutioner vara på. sin plats.
En särställning intar litteraturkunskapen. Ett lands kultur speglas i dess skönlitte- ratur. På ett högre stadium är det därför viktigt att föra eleverna in i denna, dels genom en litteraturhistorisk översikt, dels genom någon form av litterär analys av enskilda representativa verk. Den natio- nella sångskatten bör ej förbises.
Till realia. i vid mening bör en viss infor- mation om språket självt, dess historia och utbredning.
24.13. Planering och samverkan
Studiet inom det enskilda språket måste planeras på lång sikt. I synnerlig grad gäl- ler detta beträffande textkursen. En kon- sekvens av målsättningen för gymnasiets språkstudium är att texter ej blott av skil- da slag utan även från skilda delar av språkområdet behandlas och att dessa tex- ter behandlas på olika sätt. Det synes där- för ofrånkomligt att planeringen av text—
kursen sker med sikte på gymnasiestudiet i dess helhet, så att olika texttyper till- godoses och får lämplig inplacering inom studietidens ram. För att säkerställa en ostörd lärogång vid ev. lärarbyten o. dyl. bör sådan planering protokollföras i äm- neskonferensen.
I ekonomisk lärokurs bör i årskurs 3 upp- märksammas de planeringsproblem som följer av att ekonomisk-språkligt alternativ har ett större timtal än övriga. Studiet bör kunna utformas så att 3 veckotimmar läg- ges som gemensam kurs, i vilken sakprosan företrädesvis väljes från texter med ekono- miskt innehåll, medan den överskjutande tiden uteslutande ägnas åt affärskorrespon- dens.
Vid planering av textkursen bör de na— turliga möjligheterna till samverkan med andra ämnen tillvaratagas. Samråd bör äga rum med svenskläraren i fråga om den lit- terära kursen och med andra berörda lärare beträffande saktext. Härvid är dock av vikt att de allmänna synpunkter på text- valet som ovan givits (2.4.1.1) i första hand beaktas.
I fråga om ordförråd och ordbildnings- lära yppar sig tillfälle till samverkan mel- lan språken inbördes och med jämförande språkkunskap.
Specialarbetet i tredje årskursen förut- sätter ofta ett nära samarbete mellan språkläraren och annan lärare.
2414. K oncentration
Ämneskoncentrationen har ett allmänt peda- gogiskt syfte. Vid alla koncentrationsåtgär- der bör för språkens del den nackdelen att färdighetsträningen under längre eller kor— tare tid avbrytes, vägas mot de fördelar som ett högre timtal medför för studieintensite- ten. Hänsyn måste sålunda tagas till varje språks speciella behov på det stadium kon- centrationen gäller. För nybörjarspråken torde i varje fall total koncentration ej vara att tillråda annat än på högsta sta- diet. Ofta kan partiell koncentration, var-
vid viss kontakt med språket kan upprätt- hållas under hela läsåret, vara en lämplig form.
Koncentration innebär :för språkämnena den väsentliga fördelen att eleverna ej samtidigt arbetar med flera språk. I den mån de yttre förutsättningarna föreligger kan härvid även periodläsning tillgripas. En schemamässig koncentration av de olika språkens lektioner till skilda delar av vec- kan tjänar samma syfte.
Koncentration bör ej företagas i sådan omfattning att den försvårar naturliga möj- ligheter till samverkan mellan språken och andra ämnen (24.13).
2.4.1 .5 . Beting
Dagläxorna i språken skall under loppet av årskurs 1 ersättas av längre redovisnings— perioder, s. k. långläxor, dock med undantag för nybörjarspråken, där en sådan arbets- form eventuellt genomförs först under års- kurs 2.
Långläxan kan ses som en förberedelse för betingsläsningen, som i fortsättnings- språken kan insättas i årskurs 2, men för nybörjarspråkens del i allmänhet först på. det högsta stadiet.
Den lämpliga tidpunkten för betingsstu- dium i språk är beroende av skilda över- väganden. Metoden som sådan kan inne- bära en viss förskjutning av tyngdpunkten från formträning mot innehållsmässig läs- ning. Detta talar för att betingsläsningen förläggs till ett sent stadium, där elevernas formella färdighet vuxit. Den allmänna studieteknik som utgör en förutsättning för framgångsrik betingsläsning är av all- deles speciell vikt när det gäller språken. Av denna anledning kan det vara tvek— samt att göra dessa till tidigt betingsämne. Å andra sidan måste hänsyn tas till arten av den text som kommer att läsas, och det lämpliga valet av betingstermin blir så- lunda beroende även av den planering av textkursen som berörs i 2.4.1.3.
Det relativt höga veckotimtal som be—
tingsstudiet fordrar (minst 3—4 veckotim- mar) kan erhållas genom koncentration (24.14).
2.4.2. 2.421.
I lektionsarbetet bör färdighetsträningens olika moment bilda en helhet. Hör-, tal-, läs- och skrivövningar bör växla. En sådan växling tillgodoser elevernas behov av va- riation i arbetet: ett enskilt moment får i normala fall ej uppta hela eller större delen av lektionen.
I huvudsak bör det främmande språket vara undervisningsspråk.
Vid extensivläsning i klassen kan eleverna tilldelas olika texter. Vid extemporeläsning under lärarens ledning bör tillses att ele- ven. erhåller ett relativt fylligt textavsnitt. Hör- och talövningarna skall i första hand ansluta till den lästa texten eller annat studieunderlag, men även fria övningar bör förekomma. Talövningen kan vara bunden eller fri. I senare fallet främjas förmågan att använda språket för information och debatt; mindre krav får här ställas på full- ständig språklig korrekthet, och rättelser kan ske sparsamt.
Allt bör göras för att stimulera elevernas språkliga aktivitet. De bör uppmuntras att ställa frågor och diskutera problem och därvid använda det främmande språket.
Det av läraren direkt styrda, för alla ge- mensamma arbetet upptar en väsentlig del av lektionstiden, speciellt på. lägre stadium. Med ökad färdighet hos eleverna bör större utrymme lämnas dem att under lektionen bedriva självständigt studium. Den upp— gift som därvid föreläggs dem bör klart definieras; den bör individualiseras till art och omfång så att den passar den enskil- des förutsättningar och studietakt. De lång- sammare eleverna får ej hetsas, de snab— bare måste kunna gå vidare.
Elevernas självständiga arbete kan ut- föras individuellt eller i grupp. Även detta
Verksamhetsformer
Allmänna metodiska kommentarer
arbete bör innehålla skilda moment och ej inskränkas enbart till tyst läsning. Riklig tillgång till AV-material är härför nödvän- dig. Elevens eller gruppens krav på ostörd- het bör i möjligaste mån beaktas.
Under det självständiga elevarbetet blir lärarens roll handledande. Fortlöpande till— syn är nödvändig, och särskild uppmärk- samhet måste ägnas elever som har svårt att lösa den förelagda uppgiften. Vid grupp- arbete är det specith viktigt att tillse att samtliga gruppmedlemmar aktiveras. Ele— verna kan förhöra och korrigera varandra.
Redovisningen sker individuellt (grupp- vis) och kan komma kamraterna till godo genom referat inför klassen.
Hemuppgifterna bör i möjligaste mån varieras. De bör på ett högre stadium inne- hålla säväl intensiv- som extensivtext. Av textpensum kan en mindre del läsas inten- sivt, en större skumläsas. Skilda läsuppgif— ter kan ges åt olika elever. Kamraterna orienteras i så fall om innehållet genom referat eller utfrågning eleverna emellan.
Övningsmomenten i hemuppgiften bör tjäna till att befästa och öva vad som genomgåtts under lektionen. Nya gramma- tiska moment bör först behandlas under lärarens ledning, varefter tillämpningen av dem kan tränas såsom hemuppgift.
Elevernas arbetsbörda måste beaktas. Även på ett högre stadium bör intensiv- läst text prepareras. Helst bör texten läsas upp. I varje fall bör svårare ord körläsas och betydelsen av ord och fraser som lig- ger ovanför stadiet förklaras. I samband med att en textläxa ges kan läraren dik- tera några frågor på. textinnehållet att be— svaras muntligt eller skriftligt.
2.422. Studieteknik
Den undervisning i studieteknik som med— delats i grundskolan skall fullföljas i gym- nasiet. I synnerhet för elevernas självstän- diga arbete under lektionstid — individuellt eller i grupp — och för deras hemstudier är fortlöpande, konkreta anvisningar beträf-
fande ett rationellt språkstudium och en riktig disposition av arbetstiden av stor vikt.
Eleverna bör stimuleras till aktivitet ge- nom insikten att någon verklig skillnad ej föreligger mellan lektionsarbetet och hem- arbetet, utan att den som aktivt arbetar under lektionen därigenom får minskat hemarbete. För att understryka lektioner- nas karaktär av arbete kan det vara lämp- ligt att låta eleverna redan under lektions- tid repetera, komplettera eller fullfölja det nyss genomgångna.
För att elevernas språkliga studium skall aktiveras bör de kontroller och prov som föreläggs dem, speciellt de skriftliga, utfor- mas i nära anslutning till det som genom- gåtts under lektionsarbetet, så att eleverna blir medvetna om att de har nytta av det lästa.
Eleverna bör läras att arbeta med pen- nan i hand. Viktigt är att en rationell, tids- besparande anteckningsteknik bibringas dem.
En nackdel med separat bok för glos- skrivning är att anteckningen (glosan) blir isolerad från det sammanhang den hänför sig till. Denna olägenhet kan avhjälpas på olika sätt, exempelvis genom att man an- vänder text med bred marginal för anteck- ningar, interfolierad text eller en uppställ— ning med texten på vänstersidan och plats för kommentarer på högersidan.
Anteckningarna förs i stor utsträckning med hjälp av lexikon. Återkommande öv- ningar i ordbokens användning skall före- komma. Eleverna bör uppmuntras att an- vända enspråkigt lexikon.
Avsikten och nyttan med undervisning- ens olika moment bör klargöras för ele- verna. Så bör exempelvis skillnaden mel- lan intensiv och extensiv läsning påpekas. Det framhålles att även den senare tjänar ett viktigt syfte: att snabbt få en klar över- blick över ett innehåll och därvid väga tidsåtgång mot textmassa. Vid läxgivningen får eleverna ej sväva i tvivelsmål om vil-
ken typ av läsning som krävs. Uppmärk- samhet måste ägnas sådana elever som vid extensiv läsning visar svårighet att kom- ma över ambitionen att förstå allt och där- med fastnar i det språkliga.
Textsammanhangets betydelse för förstå- elsen av enskilda ord och fraser måste stän- digt påpekas. Eleverna rekommenderas att även vid intensivt textstudium först läsa igenom avsnittet i dess helhet. De bör trä- nas att se satsen (meningen) som en hel- het. Satsförkortningar, fristående predika- tiv, parenteser och bisatser får ofta sin för— klaring ur en helhetsförståelse av satsen.
Eleverna tränas att sovra materialet och att skilja det viktiga från det likgiltiga. I de fall där en metod med understrykningar av fraser används kan eleverna uppmanas att själva föreslå sådana.
Av största vikt är den studietekniska träningen när det gäller elevernas självstän- diga arbete i skolan och framför allt i hem— met (läxläsningen). En förutsättning för ett intresserat språkstudium är att eleverna bibringas en forskande inställning till tex- ten. Eleverna bör för sig själva försöka återge innehållet i texten, gärna genom en uppdelning eller disposition i punkter. De bör ställa frågor: Vad handlar stycket om? Vilken är huvudtanken? Vilka är huvud— personerna? Vad har författaren velat ge uttryck åt? De skall kunna återberätta innehållet i föregående läxa. De bör kon- trollera sin behärskning av läxan genom att inrikta sin uppmärksamhet på iaktta- gelser av den egna studietekniken. Läraren bör i sin läxpreparation genom givna frågor och anvisningar samt viss genomgång av stoffet syfta inte bara till underlättande av läxinlärningen utan även till undervis- ning i studieteknik.
Eleverna bör lära in ordet i dess sam- manhang och därför upprepade gånger läsa igenom det givna textavsnittet. I samband härmed kan föregående textläxor repeti- tionsvis genomläsas, varigenom det enskilda ordet befästes till sin betydelse i samman-
hanget. Härvid skall givetvis högläsning ske.
Vid ordinlärningen bör eleverna vänja sig vid att associera till lånord i svenskan och till besläktade ord i andra skolspråk.
Om en elev tilldelas uppgiften att inför klassen ge ett referat eller hålla ett före- drag, skall läraren ge honom erforderliga praktiska råd beträffande framförandet och underlaget (stolpar).
Inför skolskrivningarna ges eleverna kon- kreta anvisningar om hur ett skriftligt prov genomförs. Vikten av att först läsa igenom hela provet inskärps. Vidare ges anvisning- ar om de kontrollåtgärder som kan vid- tagas, innan provet inlämnas. Klara anvis- ningar om lämpliga sättet att i förväg be- reda sig för provet minskar den dramatik som ofta omger detta.
Genom långläxan ges den övning i att rätt disponera arbetstiden som krävs för framgångsrik betingsläsning. Sådan övning är speciellt viktig i fråga om språken, där minneskunskapen spelar stor roll. Läraren måste här inskärpa vikten av att arbetet fördelas kontinuerligt över redovisningspe— rioden och övervaka takten i inlärnings- arbetet.
Varje studium stimuleras av en klart an- given målsättning. En vid början av ter- minen utarbetad studieplan bör ge uppgift om vilka författare och texter som kom— mer att studeras, fördelningen mellan inten- siv och extensiv text och övriga moment som kommer att behandlas samt redovis- ningssätt och provens utformning.
Studieplanen kan åtföljas av en allmän orientering om läroböcker och hjälpmedel. Eleverna bör lära sig hitta i sin egen gram- matik och andra framställningar. De bör få anvisning om vilka hjälpmedel för bredvid- studium som finns tillgängliga.
Effektiv studieteknisk handledning krä- ver nära. kontakt mellan läraren (handleda- ren) och den enskilde eleven. Den till års- kurs ] förlagda grupptimmen i språk ger lä- raren särskild möjlighet att med ett begrän-
sat antal elever öva alla ovan nämnda stu- dietekniska färdigheter. Grupptimmen ska- par alltså tillfälle att utifrån en diagnosti- sering av den enskilde elevens språkliga standard, hans starka och svaga punkter, meddela en individuell handledning och rådgivning. Speciell uppmärksamhet bör härvid ägnas åt att hos den enskilde eleven grundlägga ett ekonomiskt lässätt, bibringa honom en rationell anteckningsteknik samt förmåga att på. ett metodiskt sätt planlägga och genomföra hemuppgifterna.
Under grupptimmen skall eleven orien- teras om de hjälpmedel skolan förfogar över, såväl böcker som övriga hjälpmedel.
Av särskilt värde är grupptimmen när det gäller elevernas fostran till självstän- digt arbete. Läraren har härvid möjlighet att i anslutning till det lästa kursavsnittet åt de skilda eleverna — individuellt eller i grupper _ utdela olika arbetsuppgifter, samt med varje elev eller elevgrupp disku- tera planläggning och genomförande av uppgiften. Speciellt när det gäller grupp- arbetet fordras härvid noggrann rådgiv- ning bl.a. beträffande lämplig arbetsför- delning och inbördes kontroll.
2423. Självständiga arbetsformer
Om betingsstudiets innebörd se de allmänna anvisningarna II: 4233, om dess organisa— tion i språken ovan 2.4.1.5.
Betingsläsning av språken. erbjuder ge— nom det framträdande färdighetsmomentet i dessa ämnen vissa speciella problem. Då allt språkstudium innebär inlärning av en avsevärd mängd minnesstoff, bör betings— avsnitten (redovisningsperioderna) göras re— lativt korta: till att börja med två veckor och därefter i regel högst tre veckor.
Även vid betingsläsning kan det vara fördelaktigt att samtidigt arbeta med två skilda texter — en för intensiv och en för extensiv läsning. Texterna bör helst vara så avpassade att de i sin helhet kan stude- ras under loppet av en redovisningsperiod. Betingsterminens textkurs måste sålunda
noga planeras i sin helhet i förväg, varvid givetvis en avvägning mellan olika arter av litteratur (skönlitteratur, eventuellt klas- sisk text och poesi, sakprosa) bör ske.
Med den intensivt lästa texten bör ele- verna få all hjälp. Härvid måste de upp— muntras att ständigt söka råd vid uppkom- mande svårigheter, och läraren måste själv antecipera vad som kan vara svårt för eleverna och genom frågor förvissa sig om att texten uppfattas rätt. Uppmärksamhet bör ägnas även åt uttalet. Erfarenhetsmäs- sigt ofta feluttalade ord måste tränas. I texten förekommande ord och fraser som ligger ovanför stadiet eller helt faller utan- för det centrala ordförrådet kan med för- del förklaras redan vid studiets början, och det bör meddelas att redovisning för så- dant gods ej kommer att krävas.
Överhuvud bör eleverna ges all erforder- lig handledning. Deras egen förmåga att urskilja vad som är viktigt eller mindre viktigt i språkmaterialet är ofta liten. Även om betingsstudiet i sig i viss mån innebär att erfarenhet och kunskap vinns genom »trial and error», ligger för språkinhämtan- det föga vinst i felaktigt inlärda uttal eller urskillningslöst inpluggat ordförråd.
Tid skall anslås till handledning i grupp eller enskilt åt elever som anmäler eller erfarenhetsmässigt visar svårigheter att klara av den ålagda uppgiften.
Betingsstudiet får ej innebära att får— dighetsträningen sätts i efterhand. Det är viktigt att förhindra att språken förvand- las till »tysta» ämnen. I betingskursen bör ingå lämpliga hör— och skrivövningar. Ele- verna bör få tillfälle att avlyssna och redo- visa radio- och TV—program eller bandat material eller att inlära och framföra kor- tare scener ur någon pjäs. De skriftliga uppgifterna kan, vid sidan av grammatiska övningar och översättningsövningar, utgö— ras av referat, stolpar för kortare föredrag, förberedelser för diskussionsinlägg likaväl som redogörelser för språkliga iakttagelser
(stilistik, synonymik, fraseologi, ordbild- ning).
Orientering, handledning, diskussion och redovisning av texten bör i största ut- sträckning ske på det främmande språket. Fristående kursivt material kan behöva till- gripas som underlag för hör— och talöv- ningar.
I en studieplan över betingsterminen bör anges vilka krav som vid redovisningstill- fällena kommer att ställas på redovisningen av de olika momenten i den ålagda upp— giften samt fördelningen mellan muntlig och skriftlig redovisning. I studieplanen bör dessutom detaljerat anges hur tillgänglig lektionstid kommer att disponeras och vil- ken tid som friställs för självstudium.
Vid redovisning av studiebeting skall större hänsyn tas till förmågan att över- siktligt behärska materialet än till förmå- gan att redogöra för inlärt detaljstoff. I språken är det emellertid viktigt att även minnesstoffet blir föremål för kontroll.
Redovisningen kan vara muntlig och/ eller skriftlig. Vid vissa tillfällen kan redo— visningen ske i anslutning till skolskrivning- en. Den extensivlästa texten bör redovisas innehållsmässigt.
Under de enskilda språken ges konkreta exempel på utformningen av ett betings- avsnitt.
Det till tredje årskursen förlagda special- arbetet har till huvudsyfte att utveckla elevens självständighet i arbetet. Utförs specialarbetet i ett språk, kan det sålunda ej ifrågakomma, att eleven genom läsning av ett antal sidor text blott avser att öka sina språkliga färdigheter. Det valda ar- betet skall utgöras av en väl planlagd upp- gift — av språklig eller annan art —, som skall lösas på grundval av främmande språkmaterial.
Specialarbetet bör vara väl avpassat till elevens språkliga färdighet. En svag elev bör ej anförtros en uppgift som förutsät- ter läsning av avancerad text.
Fördelaktigt är ofta att uppgiftens lö- sande förutsätter studium ej enbart av tryckt text. Olika källor bör över huvud ställas till förfogande (handböcker, tidskrif- ter, bild- och ljudmaterial), så att eleven får arbeta med ett så. omväxlande stoff som möjligt.
Redovisning kan ske skriftligt eller munt- ligt. Har den utförda uppgiften ett mer all- mänt intresse för språkämnet självt, kan redogörelse inför klassen bilda utgångs- punkt för en vidare diskussion.
Exempel på specialarbeten ges i anvis- ningarna för de enskilda språken nedan.
2.424. Studiebesök m. m.
De tillfällen som lokalt kan yppa sig till för språkstudiet givande kontakter med utländ- ska representanter (föredragshållare, gäs- tande lärare och skolungdom) och institu- tioner bör givetvis utnyttjas.
24.25. Bedömning: förhör, prov och betygsättning
Någon väsentlig del av lektionen bör ej anslås till direkt läxförhör. I görligaste mån bör på högre stadium renodlat minnesstoff överlämnas till elevernas egen självkon- troll, varvid läraren kan inskränka sig till att stickprovsvis försäkra sig om att hem- arbetet utförts.
Orden bör vid förhöret insättas i ett me- ningsfullt sammanhang och hellre definie- ras på det främmande språket än översät- tas. Även paradigmen kan inövas genom samtal mellan eleven och läraren eller mel- lan eleverna inbördes.
Vid övertagandet av en ny klass vill lära- ren bilda sig en uppfattning om avdelning- ens språkliga nivå. Detta kan ske genom ett diagnostiskt prov, som givetvis ej läggs till grund för betygsättningen.
De uppgifter som föreläggs eleverna skall vara väl förberedda i den föregående un- dervisningen. Skrivningen bör avse att visa. i vilken mån eleverna tillgodogjort sig och
kan tillämpa det som inövats och därjämte kan redogöra för det realiastoff som med- delats.
Skrivningarna bör vara sammansatta av flera skilda moment, så att elevernas olika färdigheter kan komma till sin rätt och att en eventuell svaghet i någon detalj av språktillägnelsen kan uppvägas av styrka i ett annat moment.
Som exempel på ett allsidigt sammansatt prov kan följande utkast till en flerdelad skrivning tjäna:
1. Ett stycke text, som skall översättas till svenska. Detta textstycke kan vara häm- tat direkt ur elevernas textbok eller ha nära samband med den i skolan genomgångna texten. 2. Ett stycke svensk text att över- sätta. Även om detta gäller att det skall ha en så nära anknytning som möjligt till det bearbetade stoffet. Ibland kan helt enkelt ett kort avsnitt ur den lästa texten över- sättas till svenska, och eleverna får alltså återöversätta detta avsnitt. 3. Några vik— tiga ord och begrepp som behandlats un- der lektionerna skall definieras, eventuellt omskrivas, på det främmande språket. 4. En miniatyruppsats över ett med textens innehåll närbesläktat ämne ges slutligen. Här gäller det främst att finna anknyt- ningspunkter mellan texten å ena sidan, elevens egen värld och dagliga erfarenhet å den andra. Denna sista del av provet är viktig ur den synpunkten att den ensam ger eleven tillfälle att på det främmande språket framföra egna åsikter eller berätta något självupplevt. Beträffande vissa av språken föreskriver läroplanen schemalagda skrivningar (se II: 4.4.8). Sålunda utföres i engelska under var- dera av årskurserna 1 och 2 fyra skriftliga prov (två under höstterminen och två under vårterminen) med en skrivtid av 2 till 3 lek— tionstimmar. I fortsättningsspråken tyska och franska förelägga eleverna under vårter- minen av årskurs 1 två skrivningar av 2 lektionstimmars längd samt under vardera av årskurserna 2 och 3 fyra skrivningar
längd.
Av ovanstående är ett prov i engelska i årskurs 2 och ett prov i fortsättningssprå— ket i årskurs 3 centralt utarbetade. Det förra förläggs till december, det senare till januari månad.
I årskurs 3 utföres på ekonomisk—språk- ligt alternativ dessutom i säväl engelska som övriga fortsättningsspråk två skriv- ningar (en vardera terminen) med en skriv- tid av 2 lektionstimmar (affärskorrespon- dens).
Vid bedömningen av provet bör en av— vägning ske mellan resultaten av de olika momenten. Framför allt bör det tillses att alltför stor vikt ej läggs speciellt på över— sättningsfärdigheten.
Även vid betygsättningen bör en allsidig bedömning ske av elevens kunskaper och färdigheter. Hans prestationer i de skrift- liga proven får härvidlag ej tillmätas avgö- rande betydelse. Särskilt elever med skriv- svårigheter av olika slag bör ha möjlighet att kompensera denna svaghet genom goda muntliga färdigheter. Hänsyn bör tagas till elevens förmåga att utföra större samman- hängande uppgifter inom ämnet.
2.4.3. Hjälpmedel
Stora krav måste ställas på ändamålsenlig- heten hos de hjälpmedel som används i språkundervisningen. Å ena sidan skall läro— böcker och annan kursmateriel vara så ut- formade att de hjälper eleven till fasta kunskaper samtidigt som de tjänar ett ar- betsbesparande syfte och underlättar inlär- ningen av minnesstoffet.Åandra sidan skall på ett högre stadium i vissa fall ställas till elevens förfogande ett brett register av ej helt tillrättalagt material, som ger eleven underlag för ett mera självständigt arbete. I detta material bör givetvis även tonband, grammofonskivor, tryckt och programme- rat material av skilda slag ingå.
(två per termin) av 2 till 3 lektionstimmars
Med stencilens hjälp kan eleverna erhålla annars svåråtkomligt tryckt kursmaterial.
De riktlinjer för språkstudiet som ovan angivits innebär en nära kontakt mellan de i lektionsarbetet ingående olika momen- ten. En sådan integration av ämnets olika delar underlättas genom användandet av ett allsidigt sammansatt, integrerat kurs- ett lärobokssystem vari ingår kurstext och programmerat material med
material,
muntliga och skriftliga uppgifter och prov, bilder och kartor, ljudmaterial för hör— övningar samt en detaljerad studieplan.
De tekniska hjälpmedlens betydelse för ett effektivt studium har ovan påpekats. För inlärningen kommer bandspelaren i främsta rummet. Den kan med fördel an- vändas i nära nog samtliga i lektionsarbe- tet förekommande studiemoment liksom i elevernas självständiga arbete. I exempel- vis uttalsvården torde den vara oumbärlig.
Vid uttalsträningen (ord- och intona- tionsövningen) ger tonbandet ett idioma- tiskt uttal som eftersäges av eleverna. Ge- nom tillbakaspelning kan samma ord eller fras övas upprepade gånger. Genom upp- tagning av elevernas röster kan klassen jämföra det egna uttalet med det förebild- liga.
Under den renodlade hörövningen är det viktigt att kontrollera att eleverna förstår innehållet i det sagda. Detta kan ske ge- nom enstaka avbrott i uppspelningen, var- under läraren ställer några korta frågor om innehållet. Som ett led i studietekniken kan även anteckningsövningar vara lämpliga. I vissa fall bör läraren redan före program- met ge en antydan. om innehållet. Höröv- ningarna bör vara ofta återkommande men relativt korta.
Med bandspelarens hjälp kan realiastu— diet konkretiseras och den främmande lit- teraturen och musiken levandegöras för eleverna. Även här gäller att ljudinslagen normalt bör vara korta för att ej bli tröt- tande. Stora krav måste ställas både på
ljudkvalitet och på programmets ända- målsenliga utformning. Samma sak gäller givetvis de grammofoninspelningar som an- vänds i undervisningen.
Vad ovan sagts om bandspelarens an— vändning i lektionsarbetet äger också till- lämpning i det fall den används i elevernas självständiga arbete, bland annat i särskil- da talövningsrum. Bandspelaren blir här- vid ett viktigt medel för självkontroll av uttal samt läs- och talförmåga.
Det är av vikt att de tekniska hjälp- medlen på ett naturligt sätt infogas i lek- tionsarbetet. Bild_ och ljudinslagen får ej ses som fristående, mer eller mindre till- fälliga avbrott i lektionen utan skall utgöra en del av undervisningen i dess helhet. De bör bli föremål för samma förhandskommen- tar och efterbehandling som andra likarta- de lektionsmoment.
Språklaboratoriets uppgifter i undervis- ningen torde bli många och viktiga. Labo— ratoriet underlättar individualiseringen in- om klassens ram. Det är lätt att ge upp- gifter som passar olika elever. Mycket he- terogena elevavdelningar kan utan större svårighet undervisas samtidigt.
Laboratoriet befriar läraren från vissa mer rutinmässiga uppgifter och ger honom mer tid för planering och individualiserad handledning. Genom kommunikationssyste- met kan läraren sätta sig i direkt förbin- delse med varje enskild elev utan att störa de övriga. Eleven talar blott för sig själv och för läraren och behöver inte vara rädd för kamraternas omdömen. Detta gynnar inte minst nybörjarundervisningen i språk på gymnasienivån, där det å ena sidan lig- ger i sakens natur att ideliga rättelser
måste ske men där å andra sidan eleverna är känsliga för offentlig kritik.
Eleven tillhandahålles en bättre imita- tionsmiljö än i den genomsnittliga klass- rumssituationen. Han behöver inte höra dåliga elevimitationer, och han kan via banden få tillgång till en rad infödda per- soners uttal.
Genom att elevernas eget tal konserveras på. ljudbandet är det möjligt att med större objektivitet bedöma deras muntliga färdig- het.
Arbetet i ett språklaboratorium kan or- ganiseras efter centralsändarprincipen, vil- ket innebär att flera elever samtidigt ställs inför samma språkliga uppgifter. Den nor- mala klassrumsundervisningen komplette- ras med bandade lektioner, som alltså ut- gör ett viktigt övningskomplement. Öv- ningsmaterialet kan dels tillverkas centralt med tillhjälp av utländsk expertis, dels utarbetas av lärarna själva för anpassning till de i enskilda klassavdelningar aktuella kraven. klänga olika typer av material kan utnyttjas: textläsningslektioner, vokabel- lektioner, diktamensövningar, hörövningar med frågor, konversationsövningar och s.k. manipulativa strukturövningar. De senare är särskilt lämpade för inträning av skilda språkstrukturer och grammatiska katego- rier.
Eleven kan emellertid även arbeta en- skilt efter bandbiblz'oteksprincipen. Han kan då. ur bandbiblioteket välja ett lämp- ligt band, själv bestämma pausernas längd och arbeta helt oberoende av de andra elevernas arbetstakt. Den bandade lektio- nen kan utformas som en programmerad lektion.
3.1. lllål — se 2.1. 3.2. Huvudmoment — se 2.2.
Årskurs 1
Uttalsvård, särskilt läs_ och intonations— övningar.
Hör- och talövningar: Referat, korta före- drag, konversation.
Läsning av text (intensivt, extensivt, kursivt): Modern skönlitterär prosa., sär- skilt med idiomatisk konversation och god miljöskildring; några representativa, ej svå- ra dikter; prov på amerikansk engelska; lätt sakprosa av god kvalitet. I samband med textläsningen grundläggande oriente- ring i stilistik. Textkurs totalt ca 200 sidor.
Ordförråd och ordbildningslära.
Skriftliga tillämpningsövningar.
Grammatiska mönster i anslutning till läst text jämte översikter.
Realia i anslutning till läst text. 3.3.1.
3.3.2. Årskurs 2
Läsning av text (intensivt, extensivt, kur- sivt): Modern medelsvår sakprosa inklu- sive tidskriftstext, delvis anknytande till andra läroämnen inom resp. lärokurs; mo- dern engelsk och amerikansk skönlitteratur; någon akt eller några avsnitt ur ett drama av Shakespeare, några representativa dikter från romantiken till nutiden, prov på Dic— kens” prosa samt på essästil; något exempel på litteratur från övriga engelsktalande länder. I samband med skönlitteraturen kort litteraturhistorisk orientering. Textkurs totalt ca 200 sidor.
Övningar i resuméer. Grammatiska mönster i anslutning till textläsning jämte översikter.
3 . Engelska
Stilistik, synonymik, fraseologi, ordbild- ningslära, språkhistoriska notiser. Övriga moment lika med årskurs 1.
3.3.3. Årskurs 3
Humanistisk, samhällsvetemkaplig och ekonmnisk lärokurs
Läsning av text, till art och fördelning i stort lika med föregående årskurs och med beaktande av lämpliga anknytande mo- ment i andra läroämnen. På ekonomisk- språkligt alternativ även affärskorrespon— dens. Textkurs totalt ca 350 sidor, men med reduktion i förhållande till timtalet i de fall där detta är lägre än 3 vtr.
Resuméer (även skriftliga), referat, före— drag, diskussioner.
Stilistik, fraseologi, synonymik, språk- och kulturhistoriska notiser samt fortsatt litteraturhistorisk kommentar i anslutning till lämpliga texter.
Naturvetenskaplig och. teknisk lärokurs Textläsning, huvudsakligast av sakprose— karaktär och delvis anknytande till andra läroämnen. Ungefär halva textkursen in- hämtas genom läsning på egen hand. Text— kurs totalt ca 225 sidor.
Resuméer, referat, föredrag, diskussio— ner.
3.4.1. Lärostoffet
3.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Gymnasiestudierna i engelska avser att föra eleverna ganska långt i såväl praktisk språk- färdighet som allmän orientering inom språ- kets kulturområde. Textvalet måste därför ske mycket omsorgsfullt, och det innehålls- liga elementet i textstudiet blir av central betydelse.
Från innehållssynpunkt bör den totala textkursen uppvisa en lämplig avvägning mellan sakprosa och skönlitterära texter. Här får i första hand klassens inriktning och standard samt lärarens egen intresse- inriktning fälla utslaget. Tonvikten kan läggas än på det ena, än på det andra om- rådet, men ett moment får icke helt er- sätta ett annat. Läsning av text av ut— präglat litterär stil och innehåll och där- med sammanhängande litteraturhistorisk orientering måste sålunda alltid förekomma. En mindre litterärt intresserad lärare kan härvid inskränka sig till en rimlig minimi- kurs, medan en annan kan vilja lägga ton- vikten på litteratursidan av kursen, dock under förutsättning att han har klassen med sig. Att de höglitterära texterna bör vara representerade beror bl. a. därpå att de uppvisar ett rikt omväxlande ordförråd. Samtidigt utgör sådan text den natur- ligaste grunden för den korta men nödvän- diga litteraturhistoriska orienteringen. Det är önskvärt att vid litteraturläsningen på. högre stadium andra engelskspråkiga om- råden än de traditionella beaktas: Canada, Australien, Sydafrika, Nya Zeeland. Textbehandlingen bör syfta till full text- förståelse. En klar uppfattning av utsagan i en mening eller sats är icke garanterad i och med kännedom av de enskilda ordens lexikala betydelse. Därför är det viktigt att elevernas uppmärksamhet ständigt hål- les riktad mot språkets funktionella element i satsen och samtidigt till helheten i me- ningen så. att de bringas att förstå vad som egentligen är utsagt. Riktpunkten bör vara att texten ger information i vidaste bemärkelse, vare sig det gäller rena sakupp- Iysningar eller litterär analys. Metoden bör sättas in redan vid gymnasiestudiernas början och appliceras på allt slags textläs- ning. Ett systematiskt odlande av denna teknik torde ge resultat framförallt i form av ökad läsfärdighet hos eleverna och snab- bare orientering i textinnehållet. Härigenom växer elevernas känsla av att allt bättre
kunna reda sig med språket, och detta bör kunna stimulera till intimare kontakter med språket och dess kulturområde, vare sig det sker inom ramen för skolarbetet eller utanför.
Uttalet. Det för svenska skolor norm- givande uttalet är »Received Pronuncia- tion:. Även annat kultiverat brittiskt uttal, som en elev kan ha lärt sig, är emellertid fullt godtagbart. En orientering skall ges om karaktäristisk General American, dess uttal och intonation. Däremot bör eleverna inte övas i amerikanskt uttal. Å andra sidan skall en elev som talar idiomatisk amerikansk engelska inte påtvingas brittiskt uttal.
3.412. Kommentarer till speciella kurs- moment —- se 2.4.12.
3.413. Planering och samverkan I andra årskursen kan viss omfördelning av textstoffet visa sig nödvändig. Dels kommer här i högre grad än i föregående årskurs självständiga arbetsuppgifter att krävas av eleverna, dels kan de olika lärokurserna motivera förskjutningar åt ena eller andra hållet. I vissa kan tyngdpunkten behöva läggas på sakprosan, i andra kan mera tid krävas för litterära texter. Klassens in- tresseinriktning bör få fälla utslaget; emel- lertid får vid sådan omfördelning huvud- linjerna i kursplanerna icke rubbas, utan i alla lärokurser bör både skönlitteratur och sakprosa vara representerade i tillräcklig utsträckning. Sakprosa bör vidare kunna differentieras, så, att den anknytes till för olika lärokurser karaktäristiska ämnesom- råden, t.ex. naturvetenskapliga, tekniska eller ekonomiska. Sakprosan bör i årskurs 3 få ett större utrymme än tidigare och kan allt efter läro- kurs utvidgas till läsning av mer special- betonad text, t. ex. engelsk och amerikansk facklitteratur. Detta gäller särskilt natur- vetenskaplig, ekonomisk och teknisk läro- kurs. I ekonomisk lärokurs bör dock särskilt
uppmärksammas de planeringsproblem som följer av att det ekonomisk-språkliga har ett större timtal än övriga alternativ. Stu- diet bör kunna utformas så att 3 vtr lägges som en gemensam kurs, i vilken. sakprosan företrädesvis väljes från texter med ekono- miskt innehåll. Den överskjutande tiden ägnas uteslutande åt affärskorrespondens.
I teknisk lärokurs bör urvalet av sakprosa ske företrädesvis inom det tekniska område som speciellt är föremål för elevernas stu- dier. Det är här av vikt, att texterna har ett stimulerande men icke alltför komplice- rat tekniskt innehåll. Språkundervisningen främjas i regel av att eleverna är något så. när förtrogna med sakinnehållets problem- ställningar. En stor del av textstoffet ge- nomgås extensivt, varvid arbetsuppgifter kan ges enskilda elever eller grupper.
I princip innebär samverkan mellan eng- elska och ett annat ämne, att engelsksprå- kigt textmaterial som berör det andra äm- nets område genomgås under ett antal engelsklektioner, varefter redovisning sker på det andra ämnets timmar. Redovisning- sättet kan givetvis varieras.
Samordning med humanistiska ämnen sker lättast kring större kapitel och pro— grampunkter, såsom upplysningen, den euro— peiska romantiken, Förenta staternas histo- ria. Med svenskundervisningen kan dess- utom samarbete organiseras så att den ori— entering i utländsk klassisk och modern diktning som kursen avser att ge kan byg- ga på textmaterial i original.
Exempel på ett par lämpliga samord- ningsprogram är följande:
1. När historiekursen nått fram till ame— rikanska frihetskriget, får eleverna på eng- elsktimmarna läsa några sidor ur en arne- rikansk historisk framställning av skedet. Vidare läses någon sida av Edmund Bur- kes parlamentstal före krigsutbrottet, och några elever får i uppdrag att referera ett par kapitel ur Howard Fasts roman »Citi- zen Tom Palne», varefter några stycken ur Paines »Common Sense» läses i klassen.
Om så lämpar sig, kan sedan ämnet ges i svensk eller engelsk uppsatsskrivning.
2. I svenska har klassen börjat med den europeiska romantiken. Då. väljes ett antal engelska dikter för engelsktimmarna: näg— ra typiska Wordsworth-dikter, som kan finnas i tillgängliga textböcker, exempel på. balladstilen med Keats' La Belle Dame Sans Merci, m. fl. Dikterna. analyseras för- siktigt, med utgångspunkt i det rent språk- liga; recitation av de valda dikterna sker via grammofon eller bandspelare. Tillgäng- liga skolradioprogram kring dikterna och diktarna spelas upp. För engelskkursens del ligger ovanståen- de två arbetsprogram mycket nära var- andra och kan följa tätt efter varandra. På. ett osökt sätt har inom en kort tids- rymd både sakprosa och poesi behandlats i textkursen och samtidigt har anknytning- ar skett till andra läroämnen. Givetvis bör om möjligt illustrationer från bildkonstens och musikens områden komplettera pro— grammen. Samverkan mellan engelska och natur- vetenskapliga ämnen varierar till omfång och utformning med ämnet. Ett ämne som matematik har visserligen internationell vo- kabulär men rör sig med en ganska ringa textmassa. Med fysik kan samverkan ge- nomföras på olika sätt, som här i korthet exemplifieras: En möjlighet är att låta eleverna studera en artikel i en facktidskrift som behandlar ett ämne som är aktuellt i fysikundervis— ningen. Artikelns språkliga sida tas sedan upp under en lektion i engelska. Fackinne- hållet kompletterar kunskapsstoffet i fysik- kursen och kan diskuteras under en fysik- timme.
Som exempel på skriftlig samverkan kan nämnas engelsk skrivning (textbehandling eller uppsats) i fysikaliska ämnen. Lämpligt textmaterial på engelska jämte eventuella hjälpmedel bildar underlag för skriftlig uppgift. Alternativt kan en skriftlig upp- gift kombineras med ovanstående program.
Likaså kan svensk uppsats om fysikaliska ämnen med enkelskspråkiga texter som hjälpmedel förekomma.
I ekonomisk lärokurs finns rika tillfällen till samordning med de företagsekonomiska ämnena, främst i fråga om marknads- föringen. Sekreterararbetet torde också vara specith lämpligt vid valet av samord— ningsobjekt.
Samordning med tekniska läroämnen kan ske genom anpassning av textmaterialet till för eleverna aktuellt ämnesstoff. Sam- ordnad läsning inom alltför stora studie— fält över långa perioder torde dock mindre ofta kunna realiseras. Däremot är parallell- behandling av vissa mindre avsnitt lättare att genomföra. Engelskans roll får framför allt bli att ge sidobelysande aspekter. Ett maskintekniskt eller beletekniskt avsnitt kan i engelskundervisningen behandlas ur t. ex. historisk synpunkt, uppfinningar och deras upphovsmän studeras, aktuell debatt i berörda ämnen speglas.
34.14. Koncentration — se 2.4.1.4—. 34.1.5. Beting — se 2.4.15.
3.4.2. Verksamhetsformer
3.421. Allmänna metodiska kommentarer — se 2.4.2.l.
3.422. Studieteknik —— se 2.422.
3.423. Självständiga arbetsformer Vid betingsläsning av engelska bör beaktas vad som anförs i allmänna anvisningarna samt i de gemensamma synpunkterna på språken i 2.4.15 och 2.423.
Användningen av det disponibla timan— talet under ett betingsavsnitt sker enligt lärarens bedömande och i samråd med klas— sen. Ett avsnitt omfattande 8 schematim- mar kan på högsta stadiet exempelvis dis— poneras enligt följande:
Under tre lektioner sker undervisning med samlad klassavdelning. En lektion an— vänds till handledning av elev/er/ som på— kallar lärarens hjälp eller har svårigheter
med uppgiften; övriga elever bedriver här- vid eget studium. Två lektioner friställs för elevernas självständiga arbete och två lek- tioner anslås till redovisning.
Den för undervisning med samlad klass avsatta lektionstiden används dels till plan- läggning av och hjälp med betingsuppgif— ten, dels till praktiska övningar i samband med denna: uttalsövning, grammatik och textdiskussion. För att tillgodose behovet av tal- och hörövning kan kursivt material (texter och inspelningar på grammofon och ljudband) tillgripas.
Redovisningen kan t.ex. bestå av en kort skriftlig övning, uttalskontroll och en diskussion av textinnehållet, vilken även har till syfte att kontrollera att texten rätt uppfattats.
Elevernas specialarbete i tredje årskur— sen kan baseras på textmaterial, men det är viktigt att undervisningen aldrig släpper kontakten med det talade språket. I största möjliga utsträckning bör den principen vara vägledande också 'för specialarbetet. Det bör vara naturligt att olika auditiva media här kommer till praktisk använd— ning.
Ämnena för ett specialarbete på engelskt språkområde är många, om enbart tryckt material lägges till grund. Kommer audi- visuella media till användning, blir ämnes— kretsen något snävare men torde vara fullt tillräcklig för omväxlande arbetsuppgifter.
Följande är några förslag till special- arbeten, varav de tre första förutsätter AV- hjälpmedel:
Avlyssning av en icke alltför svår pjäs (band/skiva), som analyseras och kommen- teras av eleven.
Avlyssning av bandade skolradioprogram kring anglosaxisk litteratur. Efter genom— gång av kompletterande textmaterial leve- rerar eleven en essä eller ett föredrag eller bådadera kring ämnet. Vid uppgifter av sådan art kan det vara lämpligt att av eleven kräva kort skriftlig resumé av ar— betet där redovisningen är muntlig, och
tvärtom kort orientering muntligt där re- dovisningen är skriftlig.
Avlyssning av uppläsningar och föredrag m.m. av kontrasterande karaktär, varefter eleven ger en översikt av ordförråd, stil- medel och uttalsvarianter (exempelvis brit- tiskt-amerikanskt) .
I anslutning till litterära moment i text— läsningen anvisas litterärt intresserad elev likartat material för utförligare represen- tation av den aktuella författaren eller epo- ken.
Litteratur från engelsktalande länder som ej representeras i textkursen presen- teras översiktligt. Härvid bör specialarbe- tet icke gå ut på. konstnärliga värderingar utan visa upp litteraturen som spegel av miljö och problem. På så sätt kan Cana— das engelskspråkiga litteratur vara värd att presenteras, liksom även modern lit- teratur från Sydafrika, Australien och Nya Zeeland.
Sammanställning av tidskriftsmaterial i fristående eller samverkande ämne.
Individuella specialuppgifter kan i eko- nomisk lärokurs lämpligen omväxla med grupparbeten. Som exempel på dylika ar- betsuppgifter kan nämnas:
Studium med kort resumé av den brit- tiska pressens hållning i fråga om ekono- miska problem i Europa.
Studium och rapport över läget på. frakt- marknaden eller inom annan bransch.
Svenska och engelska kommentarer till ett nyligen ingånget handelsavtal.
Även i teknisk lärokurs är specialarbeten för eleverna ett värdefullt medel i engelsk- undervisningen. På grund av deras intresse- inriktning torde de oftast välja special— arbeten inom de tekniska ämnena.
Förbränningsmotorn kan utgöra temat för ett specialarbete för blivande maskin- tekniker. Lämpliga arbetsuppgifter bör va- ra att redogöra för förbränningsmotorns konstruktion och utveckling och dess prak- tiska användning dels som stationär motor, dels i bilar, fartyg och flygplan.
Textmaterialet till dessa specialarbeten kan hämtas ur ett flertal facktidskrifter, och redovisningen sker i form av referat, enskilt eller i grupp. Referaten kan inspe- las på. band och kompletteras med bild- material, varvid de elever som ej deltagit i arbetet får i uppgift att utarbeta re- suméer i muntlig eller skriftlig form. Bia- terialet kan sedan tjäna som underlag för diskussion i klassen.
34.24. Studiebesök m. m. — se 2.424. 34.25. Bedömning m. m. —— se 2.4.2.5. 3.4.3. Hjälpmedel — se 2.4.3.
4. Tyska
4.1. Mål —— se 2.1. 4.9. Huvudmoment — se 2.2.
4.3 . Kursplan med årskursfördelning
4.3.1. Fortsättningsspråk Årskurs 1
Uttalsvård, särskilt läs— och intonations- övningar. Tyskans accentsystem i den mån det skiljer sig från svenskans.
Hör- och talövningar: Referat, korta före- drag, konversation.
Läsning av lätt till medelsvår text, hu- vudsakligen ägnad att ge eleverna en för— djupad bild av tyskt vardagsliv (Deutsch- kunde); några representativa, ej för svåra dikter. Textkurs totalt ca 150 sidor.
Ordförråd och ordbildningslära: Samman- drag av tyskans ordbildningssystem. Ord- förrådets systematiska uppbyggnad (ord- grupper, ordfamiljer).
Skriftliga övningar: Till läst text och be- driven undervisning anslutna skriftliga öv- ningar av i huvudsak flerdelad typ.
Grammatik: Aktivt inövande och befäs- tande av det fundamentala grammatiska stoffet, främst för att tillgodose elevernas uttrycksbehov; passiva grammatiska kun- skaper för textförståelsen.
Realia: Aktuell orientering om politiska, sociala och kulturella förhållanden.
Årskurs 2
Uttalsvård: Se årskurs 1.
Hör- och talövningar: Se årskurs 1. Läsning av medelsvår text, huvudsak— ligen ägnad att ge eleverna en fördjupad och vidgad bild av den tyska andliga od- lingen (Kulturkunde). Prov på den stora klassiska litteraturen (Goethe, Schiller, ro— mantikerna) samt prov på vårt århundra- des stora tyska berättare (Thomas Diann, Stefan Zweig etc.). Några prov på 1900- talets tyska lyrik. Modern medelsvår sak- prosa inklusive tidskriftstext anknytande till andra ämnen inom resp. lärokurs. Text— kursen totalt ca 200 sidor.
Ordförråd och ordbildningslära: Se års- kurs 1.
Skriftliga övningar: Se årskurs 1.
Grammatik: Se årskurs 1.
Stilistiska, fraseologiska och språkhisto- riska upplysningar i anknytning till texten, ägnade att öka förståelsen för texten och väcka elevernas intresse för språkliga frå— gor.
Realia.
Årskurs 3 Uttalsvård: Se årskurs 1. Hör— och talövningar: Se årskurs 1. Läsning av medelsvår text, som förutom Deutschkunde och Kulturkunde även om- fattar texter med sakprosa med beaktande av lämpliga anknytande moment i andra ämnen. Prov på språket i tidningar och tidskrifter. Textkurs totalt ca 250 sidor. Ordförråd och ordbildningslära: Se års— kurs l.
Skriftliga övningar: Se årskurs 1. Affärs- korrespondens på ekonomisk—språkligt alter- nativ.
Grammatik: Se årskurs 1.
Stilistik, fraseologi, synonymik, språk- historia: Se årskurs 2. Realia.
4.3.2. Nybörjarspråk
Årskurs 1 Uttalsövningar: Identifikation och imita- tion av enskilda språkljud, satsrytm och intonation.
Hör- och talövningar i anslutning till bild eller text eller i form av fritt talad tyska (läraren, tonband, grammofonskiva, radio 0. s. v.
Talövningar ej enbart i form av relativt korta, avgränsade perioder utan så att tys- kan från början och i alla sammanhang tjä- nar som direkt kommunikationsmedel mel- lan lärare och elever.
Läsning av enkla texter med ett innehåll som motsvarar elevernas grad av mognad. Långsamt stegrad svårighetsgrad. Nybör- jarboken avslutas.
Skrivövningar, som till art och innehåll nära ansluter sig till den muntliga under- visningen: avskrivning av text, diktamens- skrivningar på känd text, ifyllnadsövningar, besvarande av frågor, enkla översättnings- övningar.
Grammatik: Övning av grundläggande grammatiska företeelser.
Realia: Upplysningar om vardagsliv samt om geografiska och samhälleliga förhållan- den i tysktalande länder.
För stadiet lämpliga sånger.
Ärskurs 2 och 3
Uttalsvård.
Hör— och talövningar: Övning i att upp- fatta och förstå språket utan stöd av tryckt text. Samtal, huvudsakligen i anslutning till läst text för att öva in och fortlöpande aktivera ord, fraser och grammatiska före-
teelser. Textreferat, bildbeskrivning, fri tal- övning, dramatisering.
Läsning: Texter med centralt ordförråd, även kursivt och extensivt. I vardera års- kursen bör en textmängd medhinnas som till omfånget ungefär motsvarar nybörjar- boken. Extensivt läst text i viss utsträck- ning.
Skrivövningar av varierande typ: Ifyll- nadsövningar, besvarande av frågor, bild- beskrivning; version med frågor; enkla. re- produktioner, korta uppsatser med stolpar, lätta två- och tredelade kombinerade skriv- ningar.
Grammatik: Övning av grammatiska företeelser.
Realia: Upplysningar om vardagsliv samt om geografiska och samhälleliga förhållan- den i tysktalande länder.
För stadiet lämpliga sånger.
4.4. Anvisningar och kommentarer
4.4.1. Lärostoffet
4.4.1 .1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Textvalet i tyskundervisningen. I stort sett kan man för tyska texter tala om tre innehållsområden: litterära texter med allmänt kulturellt innehåll (Kulturkunde), saktexter med allmänt vetenskapligt inne- håll (Sachkunde) och slutligen texter med ett innehåll som berör speciellt tyska förhållanden (Deutschkunde). Några skarpa gränser mellan dessa områden kan gi- vetvis inte dras. En text kan t. ex. lämna information som berör både Sachkunde och Deutschkunde. Väsentligt är att inte texter väljs som totalt saknar inslag av ovan nämnd art, t. ex. ren förströelse- och underhållningslitteratur. Texter av detta slag kan naturligtvis med fördel läsas av eleverna själva som s.k. bredvidläsnings- litteratur, men i det kursbundna studiet har denna genre knappast hemortsrätt.
Kommenterade och okommenterade tea:- ter. I tyskundervisningen bör lektionen i möjligaste mån föras på tyska på alla stadier. En konsekvens härav är att prak- tiskt taget alla sakupplysningar i kommen- taren bör uttryckas på tyska. I varje nå- gorlunda kvalificerad text finns emellertid svåröversättliga ställen, och det måste an— ses lämpligt att eleverna genom mönster- översättningar får se hur man bemästrar dessa svårigheter.
De helt okommenterade texterna ger självfallet läraren större frihet att själv forma sakkommentaren och ge översätt- ningsförslag till svåra ställen.
Kurslitteratur och bredvidläsningslitte— ratur. Medan valet av kurslitteratur i stort sett sker efter ovan angivna riktlinjer, bör valet av bredvidläsningslitteratur vara friare. Huvudsyftet med denna sorts lit- teratur är att väcka elevernas lust och håg att på egen hand tränga vidare in i språket, att läsa efter egen smak och fal- lenhet samt att självständigt orientera sig i det främmande landets andliga och mate- riella odling. Lärarens roll i detta samman- hang måste då närmast bli rådgivande och uppmuntrande. Han kan t. ex. hänvisa till den utomordentligt rikhaltiga floran av fickböcker. Har eleven utpräglad fallenhet för ett visst ämne, kan läraren hjälpa ho- nom att finna lämplig och billig utländsk litteratur på området. Denna internatio— nella orientering inom ett visst område måste tillmätas den största betydelse, allra helst som den uppövar elevens förmåga att självständigt samla fakta och informationer nr utländsk litteratur. En annan praktisk möjlighet är att stimulera eleverna i en in- tresserad klass att var och en läsa en tid- ning eller tidskrift av lämplig typ.
44.1 2. Kommentarer till speciella kurs- moment
T ewtbehandlingen. Fortsättningsspråk. Vid övergången från grundskolan till gymna- siet sker för tyskundervisningens del en
medveten och markant övergång i text- behandlingen, som närmast kan karaktäri- seras som en övergång från form till inne- håll. Medan de tre första årens tyskunder- visning av naturliga skäl främst måste ägnas åt att bygga upp fasta kunskaper i elementär tysk formlära och texterna alltså i stor utsträckning måste tjäna som exem- pelsamlingar i fråga om tysk grammatik, sker nu en omläggning. Grundkunskaperna i tysk formlära måste givetvis befästas och ökas, men samtidigt riktas intresset allt— mer på texternas innehåll. Formdrillen be- gränsas till det oundgängligen nödvändiga, och tidsvinsten utnyttjas för en intresse- väckande behandling av innehållet.
De metoder som står läraren till buds härvidlag är främst följande: läsning och ev. översättning av texten till svenska, ut- frågning på tyska av textens innehåll, refe- rat och resuméer av texten samt diskussion av och samtal kring texten.
Kravet på att den lästa texten skall översättas till svenska växlar från text till text. Allmänt gäller att en översättning från tyska till svenska är det snabbaste och enklaste sättet att konstatera om och hur mycket en elev uppfattat av texten. hIetoden har alltså inom vissa gränser sitt värde, men den måste användas med stor urskillning. När en elev lika gärna kan redogöra för textinnehållet på tyska, bör naturligtvis denna metod tillgripas. En- dast där de båda språken så avviker från varandra, att textens mening och innebörd inte utan vidare är klar eller där förståel— sen av vissa nyckelord skall prövas kan översättning till svenska anses vara en nöd- vändig metod. En kort, punktvis insät— tande översättningskontroll är att föredra framför en oklar innehållsredogörelse på tyska. Att emellertid låta eleverna över- sätta sida upp och sida ner kan ej för— svaras.
Genom den intensiva textbehandlingen söker man så vitt möjligt uttömmande stu- dera en text. Vid sidan därom och likvär-
digt med det intensiva studiet måste emel- lertid en extensiv textbehandling övas. Här gäller det att träna eleven att snabbt läsa en text för att finna det väsentliga, den röda tråden, den viktiga informationen eller poängen i en skildring. En sådan extensiv läsning måste systematiskt övas i skolan, till en början t. ex. i form av kursivläsning under lärarens ledning, senare så att eleven på egen hand får ta sig fram genom och redogöra för ett längre avsnitt. Syftet med denna träning är dels att vänja eleverna vid att kunna ta sig snabbt fram genom ett stycke text med en rimlig behållning av läsningen, dels att stimulera dem till stu- dium av tysk litteratur även efter slutad skolgång.
Uttal. Träningen i tyskt uttal skall be- drivas på alla stadier. Den energi och pre- cision som normalt kännetecknar tysk ar- tikulation skall eftersträvas. Kraven får emellertid inte drivas så långt att eleven mister lusten att alls yttra sig på språket. Även här gäller att alla försök från elevens sida att delta i ett samtal på tyska måste uppmuntras, även om hans uttal företer formella brister.
Till uttalsundervisningen i tyska som fortsättningsspråk hör emellertid att ele— verna också. får en tillräckligt vid och in- gående orientering om de tysktalande län- dernas »språklandskap». Det provinsiella inslaget hos tysktalande individer av alla samhälls- och bildningsskikt är stort. Ge— nom språkprov från vissa typiska storstä- der (Hamburg -— Köln — Berlin — Miin- chen —— Wien —— Ziirich) bör eleverna få en relativt nyanserad bild av hur det ta- lade språket på olika håll verkligen låter.
Som norm för uttalsundervisningen- i tyska tjänar Siebs, Deutsche Hochsprache med de modifikationer, reservationer och tillägg som finns noterade i svenska fram- ställningar angående tysk fonetik.
Ordbildningslära. Undervisningen i tysk ordbildning börjar på ett tidigt stadium och bedrivs i ökande grad på alla nivåer.
Omljudets fundamentala roll framhävs ständigt (Berg — Gebirge; kurz — Kiirze etc.), och eleverna vänjes vid att alltid fråga efter grundordet. Då de tyska sub- stantivens genus och pluraländelser hör till tyskundervisningens stora och ständiga stö— testenar, måste ett avsevärt och energiskt arbete från början ägnas dessa ting. In- lärandet av de vanliga och högfrekventa substantivens genus och pluraländelser måste ske ord för ord. På nybörjarstadiet kan det vara lämpligt att innan den for- mella systematiseringen (t.ex. efter dekli— nationer) sätter in gruppera substantiven efter betydelsen i s.k. Wortfelder. Sådana primära grupper är t. ex. familjen, hemmet, klassrummet, staden, trafikmedlen, husdjur. Dessa betydelsemässigt sammanhållna ord— grupper hålls ständigt aktuella och bildar underlaget för samtalsövningar.
På högre stadier börjar man arbeta med Wortfamilien, d.v.s. utgår t.ex. från ett verb och påvisar vilka nya ord som kan bildas till verbstammen. Som exempel kan nämnas:
biegen: biegsam — Biegung — Bogen -— Bug —— Biigel — biigeln — Bucht — beugen — Kniebeuge — Beugung — Ver- beugung — biicken _ Böckling.
4.4.1 .3. Planering och samverkan Textstudiet bör planeras väl med tanke på innehållet och lärokursen. I fråga om fort- sättningsspråket kan från och med andra årskursen med tanke på intresseinriktning- en förskjutningar motiveras åt det ena eller andra hållet. På vissa lärokurser kan tyngd— punkten lämpligen läggas på sakprosan, på. andra kan mer tid ägnas litterära texter. I regel bör båda komponenterna på något sätt vara företrädda. Sakprosan bör vidare differentieras så att den anknyter till för lärokursen karaktäristiska ämnen, t. ex. na- turvetenskapliga, tekniska eller ekonomiska.
På teknisk lärokurs bör urvalet ske före— trädesvis inom det tekniska område som specith är föremål för elevernas studier.
Det är här av vikt att texterna har ett sti- mulerande men icke alltför komplicerat tekniskt innehåll. Språkundervisningen främjas i regel av att eleverna är något så när förtrogna med sakinnehållet. En stor del av textstoffet genomgås extensivt, var- vid arbetsuppgifter kan ges enskilt eller i grupp-
Samordning mellan tyska och andra läro- ämnen kan ske i stor utsträckning. De na- turvetenskapliga ämnena fysik, kemi och biologi liksom ekonomiska och tekniska ämnen kommer i främsta rummet i fråga.
På ekonomisk lärokurs finns rika tillfäl- len till samordning med de företagsekono- miska ämnena, främst i fråga om marknads— föringen. Sekreteraruppgifter torde också vara speciellt lämpliga vid valet av sam- ordningsobjekt.
4.4.14. Koncentration — se 2.4.1.4.
4.4.1.5. Beting — se 2.4.15.
4.4.2.
4.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 2.4.2.1.
44.22. Studieteknik —- se 2.4.22.
4.4.23. Självständiga arbetsformer
Ett betingmässigt utformat studium av ämnet tyska under en termin kan förslags- vis organiseras på följande sätt:
Verksamhetsformer
2 veckor: Ett avsnitt tysk text översättes till idiomatisk svenska med hjälp av tysk-svensk ordbok. Skriftlig redovisning. 2 veckor: Med hjälp av en enspråkig ord— bok, t. ex. Der Sprach-Brockhaus, om- skrives innehållet i en läst tysk text. Muntlig eller skriftlig redovisning. 2 veckor: Ett avsnitt av en tysk text jäm- föres kritiskt med motsvarande auktori— serade svenska översättning. Så kan t. ex. några sidor ur Thomas Mann, Die Be- kenntnisse des Hochstaplers Felix Krull jämföras med en svensk översättning. Avvikelser från originaltexten antecknas och värderas.
3 veckor: Hörövning. Grammofonskivor, tonband eller ett radioprogram, allt på tyska, avlyssnat systematiskt. Muntlig innehållsredovisning på tyska. 3 veckor: Talövning. Ett stycke ur ett tyskt drama instuderas gruppvis. Redo— visning ev. i form av en liten uppspel- ning.
8 veckor: Studium av någon sida av Deutschkunde. På grundval av ett text- avsnitt utarbetas med hjälp av tyska konversationslexika (t.ex. Die Welt von A bis Z; Knaurs Jugendlexikon; Wittes Schälerlexikon) ett föredrag över ett visst ämne, som intresserar eleven.
Ämnen för specialarbete:
1. Uppgifter inom tyskans område:
a) Avlyssningsuppgifter:
Som prov på. lämpligt stoff att avlyssna kan nämnas någon kurs i radio som be- handlar tyskt språk och/eller tysk kultur. Eleven följer sändningarna regelbundet un- der en viss period och redovisar skriftligt eller muntligt.
Lyssnandet kan också inriktas på gram- mofonskivor med litterärt eller kulturellt innehåll. Särskilt de författarintalningar av egna verk som i stigande omfattning pre- senteras av de stora skivbolagen är värda all uppmärksamhet (t.ex. Thomas Manns uppläsningar av sina verk).
b) Läsuppgifter:
Uppgiften kan vara av rent språklig art, t.ex. att undersöka språk och stil hos en viss författare. Den kan rikta sig mot inne- hållet och gälla en sammanfattning av ett
större arbete. Detta sammandrag kan lämpligen få formen av en recension eller ett föredrag.
II. Uppgifter i samverkan med andra ämnen:
Religionskunskap: Reformationen i Tysk- land (Luthers insatser som reformator och språklig nydanare).
Svenska: Europeisk förromantik och ny- humanism (Herder, Schiller, Goethe); Euro- peisk romantik (Kant, Schelling, Schopen- hauer, Kleist, Hölderlin, Brentano etc.).
Historia: Studium av originalartiklar och dokument eller historiska personligheter (Leopold von Ranke, Fredrik den store, Bismarck, Marx etc.).
Samhällskunskap: Studium av valda ka- pitel ur Tatsachen iiber Deutschland (Po- litik, Wirtschaft, Soziales Leben, Erziehung und Wissenschaft, Kultur) i anslutning till och under ständig jämförelse med motsva- rande svenska fakta och förhållanden.
Biologi: Valda avsnitt av t.ex. Schmeil, Grundziige der allgemeinen Biologie.
Fysik: Valda kapitel ur t.ex. Höfling, Lehrbuch der Physik, Oberstufe, Ausgabe A (ev. B); främst valda delar av avsnitt VIII: Quantentheorie und Atombau.
Kemi: Valda delar av Jenette, Lehrbuch der Chemie fiir höhere Schulen.
4.424. Studiebesök m. m. — se 2.424. 4.425. Bedömning m. m. —— se 2.425. 4.4.3. Hjälpmedel — se 2.4.3.
5 . Franska
5.1. Mål —— se 2.1. 5.2. Huvudmoment — se 2.2.
5 .3 . Kursplan med årskursfördelning
5.3.1. Fortsättningsspråk
Årskurs 1
Uttalsvård, särskilt läs- och intonations- övningar.
Hör- och talövningar: Utfrågning och
& i i
konversation i anslutning till läst text; dessutom övningar i samband med bilder, grammofonskivor, ljudband, radioprogram; referat, demonstrationer, sånger och visor.
Läsning av lätt skönlitteratur och sak- prosa, mot senare delen av årskursen över— gående till medelsvår, ägnad att ge ele- verna en fördjupad bild av land, folk och kultur i de fransktalande länderna, huvud- sakligen Frankrike. Några enkla, moderna dikter på vardagsspråk, t.ex. Prévert. En eller två korta fabler av La Fontaine lärs utantill. Textkurs totalt omkring 150 sidor.
Ordförråd och ordbildningslära: Franska lånord i svenskan, det gemensamma ord- förrådet i franska och engelska, betydelsen av vanliga prefix och suffix.
Skriftliga tillämpningsövningar.
Grammatik: Inövande och befästande av frekventa grammatiska mönster för tal- och skrivövningar; passiva grammatiska kunskaper för textförståelse.
Realia i anslutning till läst text eller annat ämnesstoff, t.ex. skolradioprogram.
Årskurs 2
Läsning av medelsvår samtida skönlittera- tur. Texten bör genomgående vara repre- sentativ för fransk, i viss mån även annan fransktalande miljö och franskt eller fransk— influerat liv och tänkesätt. Utdrag ur nå- gon klassisk pjäs med grammofonavlyss- ning. I samband härmed enkel verslära, t. ex. alexandrinens uppbyggnad. Kortare utdrag från upplysningsförfattarna. Ytter— ligare några dikter lärs utantill: några kor— ta fabler av La Fontaine och någon kort dikt av t. ex. Victor Hugo. Litteraturhisto— risk orientering i samband med textläsning- en. Sakprosa av allmänt socialt, historiskt, geografiskt, ekonomiskt och tekniskt inne- håll, allt efter de olika lärokurserna. Text- kursen totalt omkring 200 sidor.
Skriftliga tillämpningsövningar av något mera avancerad svårighetsgrad, bl. a. brev- och uppsatsskrivning.
Grammatikstudiet fördjupas i mån av behov.
Stilistik, fraseologi, synonymik, språk- historiska notiser.
Övriga moment lika med årskurs 1.
Årskurs 3
Läsning av medelsvår skönlitteratur av goda 1800- och 1900-talsförfattare jämte sakprosa av allmänt innehåll och dagstid- ningar. För humanistisk och samhällsveten— skaplig lärokurs dessutom utdrag ur verk från romantik, realism och naturalism samt för naturvetenskaplig, ekonomisk och tek- nisk lärokurs dessutom läsning av sak- prosa med anknytning till samhällskun- skap, matematik, fysik, kemi, ekonomi och handel, teknik samt vetenskapligt oriente— rande tidskrifter. Textkursen totalt omkring 150 (teknisk lärokurs) — 250 sidor.
Skriftliga och muntliga övningar enligt årskurs 2, därjämte resuméer, referat, enk— la föredrag. På ekonomisk-språkligt alterna- tiv affärskorrespondens.
Övriga moment i tillämpliga delar lika med årskurserna 1 och 2.
5.3.2. Nybörjarspråk Årskurs 1
Uttalsvård, särskilt övning av enskilda spräkljud, satsrytm och intonation.
Hör- och talövningar: Övningar i att upp- fatta tydligt framfört tal och i att besvara enkla frågor över den lästa texten, även- som övning i att framställa frågor.
Textläsning: Nybörjarbok, kompletterad med enkla texter som anknyter till franskt vardagsliv. Textkursen totalt omkring 100 sidor.
Skrivövningar, som till art och innehåll nära ansluter sig till den muntliga under- visningen: avskrivnin-g av text, dictéer, ifyllnadsövningar, besvarande av frågor, enkla översättningsövningar.
Grammatik: Inlärande av grundläggande grammatiska företeelser.
Årskurs 2 Fortsatt uttalsvård i form av läs- och into- nationsövningar.
Hör— och talövningar av ökande svårig- hetsgrad. Se ovan under 5.3.1, årskurs 1.
Läsning av lätta texter med centralt ord- förråd, även sakprosa. Beträffande fördel- ningen av denna på olika lärokurser, se ovan under Fortsättningsspråk. Några myc- ket lätta dikter. Textkurs totalt omkring 100 sidor.
Skrivövningar av varierande typ: Ifyll- nadsövningar, dic'oéer, besvarande av frå- gor, enkla reproduktioner, versioner med frågor.
Grammatik i mån av behov för textför- ståelse och för tal— och skrivövningar.
Årskurs 3
Läsning av lätta skönlitterära texter och sakprosa. Beträffande den senare se ovan under Fortsättningsspråk, årskurs 3. Text- kursen totalt omkring 100 sidor.
Övriga moment lika med årskurs 2.
5 .4. Anvisningar och kommentarer 5.4.1. 5.4.11. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffet
Vare sig texterna utgörs av skönlitteratur eller sakprosa, bör de vara hämtade från franska miljöer för att ge fördjupade aspek- ter på franskt liv i helg och söcken. Texterna bör ge insikter i Frankrikes geografi och i någon mån i dess historia, gärna till en bör- jan i anekdotens eller det välkända citatets form (»L'Etat, c'est moi», »Apres nous le déluge»).
Den sålunda fördjupade bilden av fransk— talande miljöer bör dock även ges ett mera vidgat perspektiv och innefatta andra del- vis franskspråkiga länder som Belgien och Schweiz, Canada och de områden i Nord- och Västafrika vilkas internationella kon- taktspräk är franska.
Den principiella syn på ämnesstoffet som
ovan anlagts i fråga om franska som fort— sättningsspråk bör även ligga till grund för undervisningen i franska som nybörjar- språk, d.v.s. texterna bör behandla mil- jöer i fransktalande länder för att ge ele- verna en bild av land, folk, kultur och samhällsförhållanden.
5.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Uttalet. Till norm för uttalet bör läggas kul- tiverad franska som talas i Paris och norra Frankrike.
Kriteriet på ett godtagbart uttal är att detta blir fullt hörbart och begripligt för läraren, när han hör läsningen utan att se i sin egen bok. Uttalet bör, i synnerhet vid läsning, utsättas för ständig putsning av enskilda ljud, hela ord och fullständiga fra- ser; i det senare fallet bör stor vikt fästas vid en riktig intonation.
Körläsning bör förekomma på alla sta- dier och kan i stor utsträckning ersätta den individuella läsningen. Fördelen av en individuell kontroll uppvägs av att alla elever får ökad lästräning och att de får ett omedelbart föregående riktigt mönster att imitera i stället för att lyssna till var- andras mer eller mindre felaktiga uttal. Av vikt är dock att körläsningen bedrives intensivt och med livligt deltagande från eleverna.
De svårigheter svenskar kan ha att ut- tala franska är i allmänhet ej av artikula- torisk art utan förklaras på fonologisk väg. Så t. ex. kan en svensk ha svårt att uttala tonande s, då detta fonem saknas i svenska. Detsamma är fallet med nasalvokalerna och de alltigenom tonande utljudande b, d, g. Denna motvilja att uttala de främmande ljuden kan på kort tid övervinnas, om lära- ren är tillräckligt energisk.
Fonetiska förklaringar till ljudbildningen är i stort sett obehövliga. De rätta ljuden, ljudkombinationerna och intonationsfallen uppövas bäst genom avlyssning och imita- tion av läraren eller auditiva media.
Ett gott uttal är en värdefull praktisk färdighet som uppväger även några gram- matiska skönhetsfläckar. Övningar. De olika slag av skriftliga. öv- ningar som anges i 2.4.1.2 bör alla före- komma.
Speciellt tränar och prövar dictéen många olika språkliga färdigheter. Även om den inte kan pröva aktivt, självständigt bruk av idiom, ordförråd och grammatiska konstruktioner, prövar den följande färdig- heter: förmågan att lyssna uppmärksamt; förmågan att genom örat uppfatta exakt; förmågan att överföra det hörda till kor- rekt stavning; förmågan att associera dessa ljud och denna stavning med redan inlärt ordförråd; förmågan att uppfatta betydel- scn av en mening och att bland homonymer välja det rätta ordet; förmågan att utnyttja vissa inlärda grammatiska regler (i synner- het i franska, där uttalet är av föga hjälp när det gäller att skriva de stumma ändel- serna) och att känna igen vissa idiom och konstruktioner; förmågan på ett mer avan- cerat stadium att efter diktamen skriva okända ord och idiom och därvid stava korrekt, antingen genom att iaktta stav- ningsreglerna för språkets olika ljud, när så är möjligt, eller genom att associera med enklare ord, på vilka de förra är bildade.
Dictéen kan lämpligen kompletteras med frågor.
5.413. Planering och samverkan Ärskursfördelningen för fortsättningsspråket är uppgjord med tanke på samverkan med litteraturläsningen i svenska och i någon män med historia. I årskurs 1 är dock kunskaperna i franska otillräckliga för att läsa texter av de natu- ralistiska författarna som ett komplement till naturalismen i Sverige. Dessa texter återkommer i svenska i årskurs 3 vid den korta sammanfattande översikten av den litterära utvecklingen från slutet av 1800- talet med anknytning till tidigare lästa texter.
Textstudiet måste alltså i årskurs 1 ba- sera sig på huvudsakligen lätta, moderna texter. Dock kan eventuellt här komma in någon novell av Maupassant åtföljd av en enkel kommentar till det naturalistiska skrivsättet.
Poesi bör förekomma i någon form redan under årskurs 1. Att Prévert givits som exempel beror på den uppskattning han röner hos modern ungdom, men även andra enkla dikter kan läsas.
I årskurs 2 behandlas i svenska ett fransk-klassiskt drama och upplysningen. Den samtida litteraturen utgör fortfarande huvudparten av textläsningen, men här kan inläggas en akt ur någon komedi av Mol- iére, då han är den mest lättillgänglige. Här bör man naturligtvis inte försumma att låta eleverna få höra någon av de ut- märkta inspelningar som numera finns. Vi- dare kan läsas ett utdrag ur någon av Vol- taires romaner, varvid samråd med svensk- läraren bör ske. Någon artikel ur Diction— naire philosophique kan tilläggas, t. ex. den om krig. Av Rousseau kan läsas Discours sur l'inégalité och något utdrag ur Emile. Litteraturutdragen må förefalla höglitte- rära, men språket är kristallklart och ofta lättare än hos de moderna författarna. Ett lämpligt urval bör kunna intressera elever- na och leda till diskussioner; texterna är ofta roande, som hos Voltaire.
I årskurs 3 bör på alla lärokurser läsas åtminstone någon skönlitteratur, då ensidig läsning av fackprosa ofta icke på samma sätt ger ökade kunskaper i språket.
I ekonomisk och teknisk lärokurs kan det vara lämpligt att använda korta text- böcker av litterärt innehåll, medan man använder olika sakprosetexter för respektive lärokurser. Läraren bör här ha frihet att eventuellt använda eget material, hämtat från handböcker, tidningar och tidskrifter.
54.14. Koncentration — se 2.4.1.4.
5.415. Beting — se 2.4.1.5.
5.421. Allmänna metodiska kommentarer — se 2.421.
5.422. Studieteknik — se 2.422.
5.423. Självständiga arbetsformer Exempel på beting under höstterminen i årskurs 3. Studieobjekt: Romantik och realism. 2 veckor: T extläsning för färdighetens upp— övande, t. ex. ur Vigny, Servitude et Grandeur militaires (novellen La Canne de Jonc). Lärarens inledande kommenta- rer till romantiken.
2 veckor: Läsning av poesi av Vigny, La- martine, Hugo. Illustrationer på ljud- band och grammofon. 2 veckor: Extensiv läsning av någon av Mussets Comédies et proverbes. Upp- spelning på grammofon av hela pjäsen. 3 veckor: Realismen. Stendhal och Balzac: utdrag ur deras romaner. 3 veckor: Extensiv läsning av Mérimée, Colomba samt en eller två av Daudets Lettres de mon moulin med grammofon- intalningar. 2 veckor: Extensiv läsning av F laubert, Un Coeur simple. 1 vecka: Sammanfattning under lärarens ledning jämte inledning till naturalismen.
Exempel på specialarbete: Läsning av en pjäs av Moliére jämte av- lyssning av en inspelning. Redogörelse för
innehållet med karaktäristik av personerna. Moliéres författarskap och betydelse.
Naturalismen i Frankrike och Sverige: Zola, Maupassant, Strindberg. Läsning av företalen till Thérése Raquin och Fröken Julie —— två naturalistiska programförkla- ringar.
Läsning av Camus, L,Etranger. Redo- görelse för huvudtankar i bokens olika par- tier samt för därav betingade stilväxlingar.
Framförande av en enkel enaktspjäs (grupparbete).
Jacques Prévert och hans diktning (före- drag med utdelade stencilerade dikter).
Läsning av Simone de Beauvoir, Mé- moires d'une jeune fille rangée. Redogörelse för universitetslivet i Paris såsom det be- skrivs av författarinnan.
Inflytanden från fransk symbolism i svenskt 10- och 20-tal.
Jämförelse mellan André Gides stil och experimentell svensk prosa, t.ex. Eyvind Johnson.
Läsning av Renée Philippe, Petit manuel de bon francais, med redogörelse för van- liga språkfel hos svenskar och för över- sättning av svenska idiom.
Det franska kolonialväldets uppkomst och avveckling.
5.424. Studiebesök m. m. — se 2.424. 5.425. Bedömning m. m. — se 2.425. 5.4.3. Hjälpmedel — se 2.4.3.
6. Spanska
6.1. Mål — se 2.1. 6.2. Huvudmoment —— se 2.2.
6.8 . Kursplan med årskurs-fördelning
6.3.1. Årskurs 1 Uttalsvård: Övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Orientering om skillnaderna mellan europeisk och ameri— kan-sk spanska samt om varianterna inom respektive världsdelar.
Hör— och talövningar: Övning i att upp— fatta långsamt och tydligt tal av såväl europeisk som amerikansk typ samt i att besvara och framställa frågor rörande den lästa texten.
Textläsning: Nybörjarbok samt läsning av ytterligare ett 50-tal sidor enkel text, som lämpar sig för samtalsövningar.
Skrivövningar: Ifyllnadsövningar, öv- ningar i att skriftligen besvara enkla frä— gor på den lästa texten. Författande av enkla privatbrev.
Grammatik: Inlärande av formlärans vä- sentliga delar, däri inbegripna de vanli— gaste oregelbundna verben, och av hög- frekventa syntaktiska företeelser i anslut- ning till den lästa texten. Ordbildnings- lära.
Realia: I anslutning till den lästa texten genomgång av de spansktalande ländernas geografi och samhällsförhållanden.
6.3.2. Årskurs 2
Uttalsvård. Hör- och talövningar: Övningar i att uppfatta såväl amerikansk som europeisk spanska talad med normal talhastighet samt talövningar i anslutning till den lästa texten, för ekonomisk lärokurs bl. a. i form av fingerade affärssamtal och för teknisk och i viss män för naturvetenskaplig även övningar baserade på teknisk text. Text- referat och muntlig reproduktion. Textläsning: Läsning av lättare i huvud- sak skönlitterär text från såväl Europa som Amerika och tillhörande tiden efter 1900. Tidningstexter. Extensiv och kursiv läsning. För ekonomisk lärokurs texter rö- rande de spansktalande ländernas, framför allt de amerikanska republikernas, handel och ekonomi men även några skönlitterära texter, för teknisk och i viss mån för natur- vetenskaplig läsning av lättare teknisk text samt texter rörande industri och eko- nomi men även några skönlitterära texter. Textkurs ungefär 150 sidor. Skrivövningar: Besvarande av frågor rö-
rande den lästa texten. Textsammandrag. Några enkla allmänna affärsbrev och för ekonomisk lärokurs sammandrag av han- delstext.
Grammatik: Repetition och utvidgning av formläran, de oregelbundna verben och genomgång av viktigare syntaktiska före- teelser i anslutning till den lästa texten. Ordbildning. Synonymstudier.
Realia: Systematisk genomgång, om möj- ligt i anslutning till texten, av de spansk- talande ländernas historiska och kulturella utveckling, med huvudvikten lagd på de amerikanska republikernas utveckling ställd i relation till Spaniens.
6.3.3. Årskurs 3
Uttalsvård.
Hör— och talövningar: Övning i att upp- fatta även ganska snabbt tal. Textreferat och muntlig reproduktion. Friare samtal. Diskussion av tidningstexter. Se även års— kurs 2.
Textläsning: För humanistisk och sam- hällsvetenskaplig lärokurs texter från olika spansktalande länder och i huvudsak från 1800— och 1900-talen samt utdrag ur texter av klassisk spansk litteratur, t.ex. Cervantes, Lope de Vega och Calderon. Tidningstexter samt någon allmän teknisk text. För naturvetenskaplig lika mycket tekniska. texter som skönlitteratur och för teknisk övervägande teknisk litteratur och texter rörande industri och ekonomi. För ekonomisk övervägande handelsbetonade texter. Textkurs ungefär 250 sidor, men för naturvetenskaplig något mindre.
Skrivövningar: Skriftliga sammandrag av den lästa texten. Smärre uppsatser i an— slutning till läst text. Några lättare affärs- brev. För ekonomisk och teknisk lärokurs övningar i anslutning till ekonomiska och tekniska frågor.
Grammatik: Fortsatta syntaxstudier så. att samtliga vanliga företeelser studerats i anslutning till den lästa texten. Ordbild- ning. Synonymstudier.
Realia: En sammanfattande genomgång av de spansktalande ländernas litteratur— historia med anknytning till i föregående årskurs behandlade historiska och kultu- rella faser.
6 .4. Anvisningar och kommentarer
6.4.1.
64.1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffet
Det spanska språket torde studeras av två. skilda orsaker. Vissa elever torde välja att studera spanska för att därigenom när- mare lära känna kulturen i ett land som under vissa perioder varit ett av Europas politiskt och därmed i viss mån kulturellt mest betydande riken. Det spanska infly- tandet på till exempel den klassiska franska litteraturen och därmed den europeiska är stort. Ej heller får man glömma bort det spanska inflytandet på. europeisk konst.
Andra elever önskar studera spanska för att utnyttja sina kunskaper på handelns och teknikens områden. Detta framtvingar en kombination av dessa mål under de tre årskurserna. Därför bör under den första årskursen, som är lika för samtliga läro- kurser, en grund läggas för fortsatta stu- dier i såväl kulturell som merkantil och teknisk riktning. Däremot bör under de två sista årskurserna en viss specialisering ske utan att för den skull skönlitteraturen glömmes bort i ekonomisk och teknisk lärokurs. Även i övriga lärokurser bör ingå grunderna för affärsbrevs formulering och vissa allmänna tekniska termer. Så. snart som möjligt bör man använda extensiv läs- ning och gärna för denna använda sådan text som inte utgör huvudtypcn för läro- kursen.
6.4.1.2. Kommentarer till speciella kursmoment
Uttalet. Då det finns vissa skillnader i ut- talet mellan europeisk spanska och ameri-
kansk spanska och dessutom varianter inom de spansktalande republikerna i Amerika, torde det vara lämpligt att först lära ele— verna den europeiska varianten, eftersom svenskarna huvudsakligen torde komma i muntlig kontakt med spanjorer. Den euro- peiska varianten av spanskans uttal förstås dessutom av de spansktalande amerikaner som en svensk normalt kommer i kontakt med.
Hörövningar. Eleverna bör från början övas i att uppfatta europeisk spanska och sedan vänjas vid att lyssna till olika ame- rikanska varianter, och övergången till trä- ningen att uppfatta amerikansk spanska kan lämpligen förberedas genom att ele- verna får lyssna till spanskt tal med de generella varianter som finns mellan olika delar av Spanien; bl.a. kan det vara nyt- tigt att vänja eleverna vid att rätt upp- fatta text där variationer av uttalet av -s- och -11- skulle kunna bereda missförstånd. Grammofoninspelningar och bandupptag- ningar kan här vara ett värdefullt hjälp- medel.
Talövningar. I första årskursen bör sär— skilt s. k. turistsamtal och muntliga resu— méer av känd text förekomma. Beskrivande redogörelser bör tränas i alla årskurser.
Skrivövningar. Övningarna bör i första hand gälla produktion på spanska utan svensk grundtext. Resuméer av spansk text bör ofta förekomma och redan under första årskursen. S. k. frågeskrivningar kan redan tidigt användas.
Textläsning. Nybörjarboken bör relativt snabbt stegras i svårighet och behandla formlärans grunder i samband med texten. De mest högfrekventa syntaktiska företeel— serna studeras redan i nybörjarboken. Tex- terna bör innehålla vardagslivets och turis- tens ordförråd samt ge en inblick i spanskt liv på. båda sidor Atlanten. Efter nybörjar- boken bör studierna ägnas originaltexter som är lämpade för talövningar. Under andra och tredje året specialiseras texterna. dock att skönlitterära, ekonomiska och
7.4.1.
7.4.1.]. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffet
Portugisiskan torde mest aktualiseras i sam- band med Sveriges ökade kommersiella förbindelser med de portugisisktalande länderna. Dock har portugisisk litteratur och kultur haft viss anknytning till den övriga västerländska odlingen. Lissabon var under en viss period Europas mest be- tydande stad, när det gällde förbindelserna med Europas kolonier i Indien, Amerika
och i viss mån Bortre Indien. Portugiserna upptäckte delar av Sydamerika, Afrika och Asien. Detta gör att man på gymnasiets alla linjer bör lägga stor vikt på ämnets kulturella aspekter, samtidigt som man inte får glömma att många av de elever som studerar språket huvudsakligen kommer att ha kontakter med de portugisisktalande ländernas, och då främst Brasiliens, nä— ringsliv. Huvudvikten av studierna bör läg- gas på färdighetsplanet, såväl muntligt som skriftligt. På samtliga lärokurser bör ele— verna lära sig att formulera enkla brev re- dan under första året. På ekonomisk läro- kurs bör texterna i huvudsak vara ekono- miska under de två sista åren, liksom de på den tekniska bör ha tekniskt innehåll, även om några skönlitterära texter även bör behandlas, då dessa kan ge mer av respektive länders kynne än de mera spe- cialiserade texterna. Så snart som möjligt bör man använda extensiv läsning av där- för lämpade texter.
7.1;.1.2. Kommentarer till speciella kursmoment
Uttalet. Då det inte officiellt men väl reellt finns någon skillnad mellan euro- peiskt och amerikanskt uttal av portugi- siskan, torde det vara lämpligt att först lära eleverna det europeiska uttalet, då de annars kan få svårigheter med att upp- fatta den portugisiska som talas i Portu- gal, vilken till skillnad från den brasi- lianska portugisiskan har bl.a. sje-uttal av s i vissa ställningar. Reglerna för uttals- förändringar på grund av bindning mellan ord bör framhållas, liksom skillnaden i kva- litet mellan betonad och obetonad vokal i vissa fall.
Hörövningar. Eleverna bör från början övas i att uppfatta europeisk portugisiska och sedan vänjas vid den amerikanska va- rianten. Härvid bör grammofoninspelningar och bandupptagningar utnyttjas. Då. och då bör eleverna få lyssna till samma text läst med båda uttalsvarianterna.
Talövningar. I första årskursen bör sär- skilt s.k. turistsamtal och muntliga resu- méer av känd text förekomma.
Skrivövningar. Övningarna skall först och främst gälla elevernas utbildning i att uttrycka sig på portugisiska. Översättning- ar från svenska till portugisiska bör huvud- sakligen förekomma i form av brevöver- sättningar och i teknisk lärokurs översätt— ningar av teknisk text såsom arbetsbeskriv- ningar och bruksanvisningar. Resuméer av portugisisk text bör ofta förekomma och redan under första året. S. k. frågeskriv- ningar kan redan tidigt användas.
Textläsning. Nybörjarboken bör relativt snabbt stegras i svårighet och behandla formlärans grunder i samband med texten. De mest högfrekventa syntaktiska före- teelserna studeras redan i nybörjarboken. Texterna bör innehålla vardagslivets och turistens ordförråd samt ge en inblick i portugisiskt och brasilianskt liv. Efter ny- börjarboken bör studierna ägnas åt origi— naltexter som är lämpade för talövningar. Under andra och tredje året bör textvalet specialiseras, dock att samtliga läser några affärsbrev och tekniska och ekonomiska texter, de senare gärna hämtade ur tid- ningar och tidskrifter. Inom ekonomisk och teknisk lärokurs läses utöver de för dem typiska texterna någon skönlitterär an- tologi, delvis extensivt och kursivt. För års- kurs 2 torde en skönlitterär antologi vara det lämpligaste, och en sådan bör innehålla texter av bl. a. Eca de Queiroz, Julio Diniz, Aquilino Ribeiro, Miguel Torga, och under tredje årskursen bör eleverna få stifta be— kantskap med bl. a. författare som Camöes, Gil Vicente, Herculano och Braga samt för- fattare från de senaste åren. Inom skön- litteraturen bör även brasiliansk litteratur vara väl representerad.
Realia. Då såväl Brasiliens som Portugals land, historia och kultur får anses som jungfrulig mark för svenska elever är det av vikt att en realiabok rörande samhälls— förhållanden och geografi finns redan för
årskurs 1. Den kan tänkas redigerad på svenska, dock med resuméer på portugi- siska. För övriga årskurser bör användas portugisiskspråkiga böcker, dels rörande den historiska och kulturella utvecklingen i länderna, dels en kortfattad litteratur- historisk översikt med textexempel ur de nämnda författarnas verk. En kort sam— manfattning på portugisiska rörande län- dernas ekonomiska geografi, handel och industri bör kunna användas.
7.4.1.-3. Planering och samverkan Samverkan bör ske med andra ämnen bl.a. samhällskunskap, historia och konst. och musikhistoria. Att samverkan sker med andra romanska språk är naturligt.
7.414. Koncentration — se 2.4.1.4.
7.4.1.;3. Långläxsystemet bör kunna påbörjas un- der senare delen av första årskursen för att under andra årets första termin över- gå till även treveckorsläxor, varvid lära- ren använder den mellanliggande tiden till att preparera den läxa som efter en tid skall redovisas. Härigenom vän— jer sig eleverna vid självständigt arbete, varför man redan under senare delen av årskurs 2 torde kunna ge beting. Ett be- ting kan bestå i att studera en författare och vad som har influerat honom, t. ex. Queiroz; kulturella strömningar i litteratu— ren, t. ex. Herculano, Braga, Queiroz, Ri- beiro; en jämförelse mellan en brasiliansk och en portugisisk text över samma ämne för att finna olikheter i vokabulären. Rea— liastudierna lämpar sig väl för beting på samtliga lärokurser.
Beting
7.4.2. 7 42.1.
Att årskurs 1 göres gemensam för samtliga lärokurser beror på att under detta år den grund skall läggas som är nödvändig för fortsatta studier.
Det är av vikt, att den praktiska färdig—
Verksamhetsformer
Allmän metodisk kommentar
heten att tala portugisiska genom talöv- ningar metodiskt uppövas från begynnel- sen av studierna. Audivisuella hjälpmedel bör utnyttjas för att göra talövningar och diskussioner så realistiska som möjligt.
7.422. Studieteknik Undervisningen bör bedrivas så att eleverna genom deduktiv metod får med pennan i hand under lärarens ledning själva lära sig grammatiken från den lästa texten och där- med redan från början vänjes att aktivt deltaga i lektionerna, vilka så långt som möjligt hålles på portugisiska. Systematisk och schematisk genomgång av grammatiken bör ske först sedan eleverna sammanställt de detaljer som de dragit fram ur texten. Eleverna bör även vänjas vid att återge huvudinnehållet av en text utan att ha funnit en svensk motsvarighet till varje en- skilt ord i texten.
7 4.2.3 . Självständiga arbetsformer
Betinget kan som nämnts vara att arbeta med en text ur innehållssynpunkt, men det kan också bestå i att söka belägg för vissa språkliga företeelser (även av rent gram- matisk art). Sådana uppgifter bör vara noggrant begränsade, t.ex. gruppering av exempel på personböjd inåinitiv, olika kom- parativa konstruktioner, olika sätt att bilda substantiv av verb. Betinget bör inte bestå i att enbart läsa ett visst antal sidor text och översätta dessa. Fördelningen av be- ting och deras redovisning kan ofta läg— gas så att resultatet kan bli till förmån för samtliga elever i gruppen och årskur- sen.
Som exempel på s. k. betingstermin kan för humanistisk lärokurs i årskurs 3 under första terminen nedanstående gälla. 2 veckor: Normal läsning som introduk- tion till betingsperioden. 3 veckor: Bergström, O Amor comeca hoje.
Grupp I studerar miljöskildringen i bo- ken; grupp II gör en karaktäristik av huvudpersonerna i boken; grupp III
granskar författarens utnyttjande av stil- paren, grupp III är skeppsmäklaren i medlen för att karaktärisera miljön och Rio de Janeiro, grupp IV är banken i huvudpersonerna; grupp IV försöker pla- Rio de Janeiro och licensbeviljande myn- cera författaren i litterär skola. dighet. Betinget börjar med att reklam- ] vecka: Redovisning och diskussion av folders för firmans olika produkter for- betingen. muleras av samtliga grupper och sam—
manställes, varefter den tillställes grupp II, som visar sig intresserad av köp, var- efter hela affärsförloppet rullas upp.
3 veckor: Pereira Gomes, Esteiros. Grupp I studerar miljöskildringen i boken; grupp II studerar de stilrnedel författaren an- vänt; grupp III ger en karaktäristik av in! vecka: Sammanfattning och studium av
|
!
huvudpersonerna; grupp IV söker be— affärens gång. I svara fråga: Vilken litterär riktning hör 2 veckor: Alla eleverna skriver en reklama— [ Gomes till? tionsskrivelse rörande en felaktig leve— 1 vecka: Redovisning och diskussion av rans. Reklamationerna utdelas till kam—
betingen. rater, som bemöter dem. Bemötandena |
lämnas tillsammans med reklamationen till nya kamrater, som fortsätter korre- spondensen. Så. fortsätter arlcietet tills affären klarats av.
2 veckor: Avlyssning av föredrag om indu- strialismen i Portugal. Sammanställning av artiklar och texter som belyser in— dustrialismen i Portugal. Avlyssning av (föredrag om industrialismen i Brasilien. 1 vecka: Granskmng OCh diskusswn av Sammanställning av artiklar och texter föregående beting. om Brasiliens industri. 3 veckor: Avlyssning av föredrag om Bra- 3 veckor: Förhållandet arbetsgivare—ar— siliens handel och recension av föredra- betstagare i portugisisk och brasiliansk get efter anteckningar som gjorts under litteratur. Som underlag kan för Portu— föredraget. De olika grupperna får sedan gal användas t. ex. Bergströms O Amor göra olika säljbrev, som kan tänkas an- comega hoje, Gomes Esteiros, Redols vändbara för att för svensk export ut- Nasci com passaporte de turista, och för nyttja de upplysningar som föredraget Brasilien bl. a. da Castros A Selva som gav. Härvid är det lämpligt att utnyttja övergång till de senaste årtiondenas för- redan befintliga broschyrer På portugi- fattare. siska som gjorts av svenska företag. För ekonomisk lärokurs sista terminen i Resten av terminen användes för repeti- tredje årskursen skulle man kunna tänka tion av olika affärsbrev och för fortsatta sig följande betingsprogram: realiastudier enligt kursplanen.
2 veckor: Normal läsperiod som introduk- 7.424. Studiebesök m. m. _ se 2.424. . ." . l" . . . tlon tl betmgs asmng . 7 4.2.5. Bedömning m. m. — se 2.425. 3 veckor: Grupp I har en vara att sälja,
grupp II är den presumtive svenske kö- 7.4.3. Hjälpmedel — se 2.4.3.
8.1. Mål — se 2.1.
8.2. Huvudmoment — se 2.2.
8 .3 . Kursplan med årslcursfördelning
8.3.1. Årskurs 1
Uttalsvård: Övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Orientering om skillnaderna i uttal mellan Toscana och övriga Italien.
Hör- och talövningar: Övning i att upp- fatta sakta och tydligt framfört tal samt i att besvara enkla frågor över den lästa texten.
Textläsning: Nybörjarbok samt därefter en kortare, modern text som lämpar sig väl för samtalsövningar.
Skrivövningar: Ifyllnadsövningar, öv- ningar i att skriftligen besvara enkla frå- gor över den lästa texten.
Grammatik: Inlärande av formläran (däri inbegripet de vanligaste oregelbundna ver- ben) och de grundläggande syntaktiska kon- struktionerna. Ordbildning.
Realia: Påbörjad, systematisk genomgång av Italiens kultur, historia, geografi och samhällsförhållanden.
8.3.2. Årskurs 2
Uttalsvård.
Hör. och talövningar: Övning i att upp- fatta tal framfört med normal hastighet samt att samtala i anslutning till den lästa texten. Bildbeskrivning. Textreferat. Munt- lig reproduktion.
Textläsning: Läsning av texter från 1800- och 1900—talen, däribland några represen- tativa dikter.
Skrivövningar: Besvarande av frågor över den lästa texten. Reproduktioner. Uppsats med stolpar.
i i | | ! i
tekniska texter förekommer i samtliga läro- kurser. Ekonomiska och tekniska texter kan hämtas ur tidningar och tidskrifter. Skönlitterära texter bör normalt läsas i nå— gon antologi. I alla lärokurser bör exten— siv läsning rikligt förekomma. Det är vik— tigt att texterna väljes från olika spansk— talande länder, även om i humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs Spaniens lit- teratur kommer att intaga väsentlig plats i synnerhet under tredje årskursen.
Realia. För detta kursmoment bör olika för respektive årskurser redigerade kurs- böcker finnas. För årskurs 1 kan en svensk- språkig bok möjligen användas, om sam— manfattningar ges på spanska. För de två sista årskurserna bör spanskspråkiga böc- ker användas. Den litteraturhistoriska över- sikten bör exemplifieras med textutdrag som är representativa för en författare eller en strömning.
6.4.13. Planering och samverkan
Samverkan bör ske med andra ämnen, bl. a. samhällskunskap, historia och konst— och musikhistoria. Att samverkan sker med andra romanska språk är naturligt.
6.414. Koncentration — se 2.414.
6 4.1 .5 . Beting
Om långläxsystemet påbörjas under senare delen av första årskursen, torde beting kun— na ges redan under andra årets vårtermin. Beting bör omfatta delar av realiakursen, liksom väl avgränsade språkliga problem.
6.4.2. Verksamhetsformer 6.421. Allmän metodisk kommentar
Det är av vikt att beakta att eleverna i en lärokurs, trots att huvudvikten läggs på viss sorts litteratur, inte blir helt okunniga om de andra kursernas texttyper. Den prak- tiska färdigheten att i tal och skrift använda spanska bör metodiskt uppövas från början.
Audivisuella hjälpmedel bör utnyttjas, så snart dessa effektiviserar kunskapsin'häm- tandet.
6 .4 2.2 . Studieteknik
Eleverna bör från början vänjas vid att arbeta efter deduktiv metod. Detta gäller inte minst vid studiet av grammatiska före- teelser. Lektionerna bör så snart som möj- ligt hållas på spanska, och eleverna bör för- mås att använda spanska som arbetsspråk under lektionerna. Eleverna bör även vän- jas vid att återge huvudinnehållet av en text utan att ha funnit en svensk motsva— righet till varje enskilt ord i texten. En sådan studieteknik torde öka möjligheterna för självständigt arbete bland eleverna.
6.423. Självständiga arbetsformer
Beting kan utöver vad som redan nämnts bestå i att recensera en längre text, den må sedan vara skönlitterär eller facklig. Även uppgifter som att från olika spansktalande länder skaffa_upplysning i en viss fråga och sedan göra en sammanställning av sva— ren kan ges som beting i synnerhet i eko- nomisk och teknisk lärokurs.
Som exempel på betingstermin för huma- nistisk lärokurs årskurs 3 första terminen kan tänkas:
2 veckor: Introduktion till betingsarbetet. 4 veckor: Ett skådespel av Lorca. Någon elev svarar för en spansk presentation av författaren. En annan elev presenterar pjäsens budskap. En tredje ställer pjä- sen i relief till samtida spansk teater. En fjärde ger en översikt av det politiska och sociala läget i Spanien, då pjäsen skrevs. En femte placerar Lorca i det litterära sammanhanget. En sjätte söker liknande tema i andra pjäser av Lorca. En sjunde gör en jämförelse mellan pjä- sen och en av Lorcas kasperpjäser. En grupp spelar upp huvudscenerna i pjäsen. 1 vecka: Diskussion och granskning av be- tinget. Avlyssning av en inspelning av hela pjäsen.
3 veckor: Nationella särdrag i några syd-
amerikanska texter. Lika många grupper utses som det finns länder represente- rade i uppgiften. Varje grupp får en na— tion på sin lott och undersöker t. ex. föl— jande:
a) typiska språkliga drag i grammatik och vokabulär,
b) typiska nationaldrag i miljöteck- ningen,
c) sociala drag i texten, (1) religionens roll i textpersonernas livs—
syn. vecka: Diskussion och granskning av be— tinget. )—|
3 veckor: Tre spanskspråkiga nobelprista- gare. Klassen delas i sex grupper. Tre får var sin författare (med de svenska över- sättningar som finns att tillgå) och får granska vissa partier hos respektive för- fattare för att finna differenser, med- vetna eller omedvetna, mellan originalen och översättningarna. De andra tre grup-
perna får t. ex. följande uppgifter röran— de var sin författare:
a) några olika motiv i författarens dikt— ning.
b) karaktäristik av författarens stil,
c) miljö och människor hos författaren.
1 vecka: Diskussion och granskning av be- tinget. För beting i ekonomisk lärokurs hänvisas till vad som sägs för portugisiskan. Lämp- ligt torde vara att variera det där före— slagna programmet genom att låta grup- perna syssla med olika sydamerikanska republiker i första betinget. För sista be- tinget torde det vara lämpligt att öka an- talet föredrag så att inte för många repu- bliker behandlas i ett föredrag. Eleverna som lyssnar till en kamrats framställning bör efter varje föredrag göra en samman— fattning av detta.
6.424 Studiebesök m. m. — se 2.424. fi./4.2.5. Bedömning m. m. — se 2.425.
6.4.3. Hjälpmedel —— se 2.4.3.
7 . Portugisiska
7.1. Mål —— se 2.1. 7 .2. Huvudmoment — se 2.2.
7.3 . Kursplan med årskursfördelning
7.3.1. Årskurs 1 Uttalsvård: Övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation. Orientering om skillnaderna mellan europeisk och ameri— kansk portugisiska. Hör— och talövningar: Övning i att upp— fatta långsamt och tydligt tal av såväl europeisk som amerikansk typ och i att
besvara och framställa enkla frågor på den lästa texten.
Textläsning: Nybörjarbok samt läsning av ytterligare ett 50-tal sidor enkel text, som lämpar sig för samtalsövningar.
Skrivövningar: Diktamen. Ifyllnadsöv- ningar, övningar i att skriftligt besvara enkla frågor på den lästa texten. Enkla privatbrev.
Grammatik: Inlärande av formlärans vä— sentliga delar, däri inbegripna de vanli— gaste oregelbundna verben, och av hög— frekventa syntaktiska företeelser i anslut- ning till den lästa texten. Ordbildningslära.
Realia: I anslutning till den lästa texten genomgång av Portugals och Brasiliens samhällsförhållanden och geografi.
7.3.2. Årskurs 2 Uttalsvård. Hör- och talövningar: Övningar i att uppfatta såväl europeisk som amerikansk portugisiska talad med normal hastighet och i att tala i anslutning till den lästa texten, för ekonomisk studiekurs bl. a. i form av fingerade affärssamtal och för tek- nisk och i viss män för naturvetenskaplig även övningar baserade på teknisk text. Textreferat och muntlig reproduktion. Textläsning: Läsning av lättare i huvud- sak skönlitterär portugisisk och brasiliansk text från tiden efter 1900. Tidningstexter. Extensiv och kursiv läsning. För ekonomisk lärokurs texter rörande Brasiliens och Por- tugals handel och ekonomi men även några skönlitterära texter, för teknisk och i viss män för naturvetenskaplig läsning av tek- nisk text samt texter rörande industri och ekonomi men även några skönlitterära tex- ter. Textkurs ungefär 150 sidor. Skrivövningar: Besvarande av frågor rö— rande den lästa texten. Skriftliga samman- drag av läst text. Några enkla allmänna affärsbrev och för ekonomisk lärokurs sam- mandrag av handelstext.
Grammatik: Repetition och utvidgning av formläran, de oregelbundna verben och genomgång av viktigare syntaktiska före- teelser i anslutning till texten. Ordbildning. Synonymstudier.
Realia: Systematisk genomgång, om möj— ligt i anslutning till den lästa texten, av Portugals och Brasiliens historiska och kul- turella utveckling.
7.3.3. Årskurs 3 Uttalsvärd.
Hör- och talövningar: Övning i att upp— fatta även ganska snabbt tal. Textreferat och muntlig reproduktion. Friare samtal.
Diskussion av tidningstexter. Se även års- kurs 2.
Textläsning: För humanistisk och sam- hällsvetenskaplig lärokurs texter från Por— tugal och Brasilien och i huvudsak 1800- och 1900-talen samt ett mindre utdrag ur Lusiadema och någon pjäs av Gil Vicente. Tidningstexter. Någon allmän text rörande tekniskt ämne. För naturvetenskaplig ut— ökas antalet tekniska texter; ungefär halva textkursen bör vara sakprosa. För ekono— misk övervägande texter rörande handel och ekonomi och för teknisk lärokurs över- vägande tekniska texter och texter rörande industri och ekonomi. Textkurs ungefär 250 sidor, för naturvetenskaplig lärokurs något mindre.
Skrivövningar: Textsammandrag. Smärre uppsatser i anslutning till läst text. Några lättare affärsbrev. För ekonomisk och tek- nisk studiekurs övningar i anslutning till ekonomiska och tekniska frågor.
Grammatik: Fortsatta syntaktiska stu- dier så att samtliga vanliga företeelser studerats i anslutning till den lästa texten. Ordbildning. Synonymstudier.
Realia: En sammanfattande genomgång av Portugals och Brasiliens litteraturhisto— ria med anknytning till den i föregående årskurs genomgångna historiska och kul- turella utvecklingen.
8. Italienska
Grammatik: Fortsatt inövande av form- läran, specith de oregelbundna verben. Genomgång av de viktigaste delarna av syntaxen i anslutning till den lästa texten. Ordbildning.
Realia: Fortsatt, systematisk genomgång av detta kursmoment.
8.3.3. Årskurs 3
Uttalsvård samt orientering om dialekterna i Italien.
Hör- och talövningar: Övning i att upp— fatta även snabbare tal samt att samtala i anslutning till den lästa texten. Bildbeskriv- ning. Textreferat. Muntlig reproduktion. Friare samtal.
Textläsning: Fortsatt studium av texter från 1800- och 1900—talen, bl.a. ett utdrag av Manzonis I Promessi Sposi och något verk av Verga. En antologi över den äldre litteraturen med bl.a. något avsnitt ur Dantes Divina Commedia och Boccaccios Decamerone samt någon sonett av Pe— trarca. Någon kortare facktext.
Skrivövningar: Reproduktioner. Övning i brevskrivning och i författande av kortare uppsatser. Skriftliga resuméer.
Grammatik: Studiet av syntaxen avslu— tat. Ordbildning. Språkhistoriska notiser.
Realia: Avslutad, systematisk genom- gång av detta kursmoment.
8.4. Anvisningar och kommentarer
8.4.1. Lärostoffet
8.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet —— se 2.4.l.1.
8.413. Kommentarer till speciella kursmoment
Uttalet. Målet bör här vara att i största möjliga utsträckning bibringa eleverna det
vårdade toskanska uttalet. Detta är dock i lägre grad än t. ex. engelskans »received pronunciation» att betrakta som absolut normgivande för undervisningen vid sven- ska skolor. Spörsmålet hur långt normen skall gälla uppkommer speciellt beträf- fande uttalet av e, o och 8, där i vissa fall Norditalien skiljer sig markant från Syditalien, medan Centralitalien, inbegri— pet Toscana, följer kompromissens väg. Man kan inte rimligtvis begära att sven- ska elever skall lära in det toskanska ut- talet av öppet eller slutet e och 0 samt tonande eller tonlöst s i varje enskilt ord i texten, när en milanesare, t. ex., bryter mot den toskanska normen vad ordet ifråga be- träffar. I många fall torde det vara nödvän- digt att hos den svenske eleven acceptera ett ljud som är varken prononcerat öppet eller slutet resp. tonande eller tonlöst. Å andra sidan torde det vad de allra vanligaste orden angår (t. ex. bene, mese) vara lämpligast att strikt följa det vårdade toskanska uttalet. En lösning vore att i nybörjarboken —- där ju det centrala ordförrådet helt dominerar -— typografiskt markera de olika ljuden (vid e- och o-ljuden t. ex. med grav och akut accent). I nybörjarboken torde det vara lämpligt att markera också. tonvik- ten medelst akut accent (vid öppet (: och o grav accent) i alla de ord som hal; ton- vikten på tredje stavelsen från slutet. Dialekten spelar en avgjort mera fram- trädande roll i kulturlivet i Italien än i övriga västeuropeiska länder. Det är givet- vis omöjligt att på gymnasiestudiet ens ytligt studera någon eller några av dessa dialekter. Den orientering som ges i sista årskursen måste därför ske i form av en översikt med några få, konkreta exempel (t. ex. någon napolitansk sång). Textläsningen. Texterna bör väljas så att de någorlunda allsidigt belyser äldre eller modernare miljö i olika delar av Ita- lien. Norditalien kan representeras av Man- zoni (ett utdrag ur I Promessi Sposi skall ingå. i kursen), Mellanitalien av t. ex. Pra-
tolini och Moravia och Syditalien av Verga och Pirandello.
Vad de äldre klassikerna beträffar kan det förefalla djärvt att redan på gymnasie- stadiet påbörja studiet av Dante, Boccaccio och Petrarca, vilkas produktion ligger mer än sex sekler tillbaka i tiden. Flera skäl talar dock härför. Dessa författares bety- delse för den europeiska litteraturen och kulturen är avsevärd, likaså deras infly— tande på tillkomsten av ett italienskt riks- språk — i själva verket vore Toscanadia— lektens upphöjelse till »lingua nazionale» utan deras litterära skapelser som bak— grund knappast tänkbar. Under seklernas lopp har deras språk och stil framstått som ett ideal att sträva efter. Detta sistnämnda innebär också att den svårighetströskel, som måste passeras då man övergår från senare tiders författare till i trecentisti är av förhållandevis lindrig art.
Textstudiet bör i de högre årskurserna kunna ske extensivt i stor utsträckning.
Realia. Studiet bör i första hand inriktas på den italienska kulturen från klassisk till modern tid, men samtidigt bör eleverna få en orientering om de svenskar som inom konst, litteratur, musik o.s.v. tjänat som förbindelselänkar mellan den italienska kul- turen och vår egen.
Läroboken 'för detta moment bör vara schematisk, och läraren bör lämnas frihet att fördjupa studiet av de avsnitt som klassen är speciellt intresserad av och han själv känner särskild fallenhet för.
Vad orienteringen om samhällsförhållan- dena beträffar kan den årligen utkomman- de Il Leonardo med fördel utnyttjas.
8.413. Planering och samverkan
Samverkan bör framför allt kunna äga rum med läraren i konst- och musikhistoria. När denne behandlar t. ex. renässanskons- ten i Italien, kan läraren i italienska ge den alhnänna, kulturella bakgrunden (med utblickar mot samhällsliv, litteratur o. s. v.). Även till det musikhistoriska momentet i
4 l
konst- och musikhistoria kan anknytning ske: då den italienska och tyska operan be- handlas, kan läraren i italienska låta ele- verna studera någon libretto—text (t. ex. Le Nozze di Figaro av Lorenzo da Ponte eller librettot till Verdis Rigoletto).
84.14. Koncmztration — se 2.4.1.4. 84.1.5. Beting — se 2.4.15.
8.4.2. Verksamhetsformer
84.2.1. Allmänna metodiska kommentarer —— se 2.421.
84.22. Studieteknik — se 2.4.22.
84.2.3. Självständiga arbetsformer Exempel på beting förlagt till höstterminen i tredje årskursen:
Vad studiet av text och realia beträffar organiseras betingsläsningen kring arbets- uppgiften Syditalien. Texten, ca 125 sidor, utgöres dels av utdrag ur tre sicilianska författares verk, dels av sakprosa med an- knytning till modern industri på Sicilien. Vad realiamomentet angår står även där Sicilien i centrum, men ständiga utblickar sker mot det övriga Syditalien. 2 veckor. Förberedelseperiod: Dag- eller långläxor ges i vanlig ordning, men sam- tidigt ges en allmän introduktion till be- tinget och en orientering om referenser och kontroll. 2 veckor. Text: Novellen Rosso Malpelo av Verga (15 sid.). Realia: Den grekiska och romerska kul- turen i Syditalien. Redovisning. 2 veckor. Text: Utdrag ur I Malavoglia av Verga (20 sid.). Realia: Den arabiska kulturen. Norman- nerväldet. Federico II och den sicilianska skolan.
Redovisning.
2 veckor. Text: Ett par noveller av Piran- dello (20 sid.). Realia: Historia, kultur o.s.v. fram till tiden för Italiens enande.
3 veckor. T ext: Utdrag ur en pjäs av Piran— dello (35 sid.). Realia: Italiens enande och tiden fram till andra världskriget. Redovisning. 3 veckor. Text: Någon novell av Lam- pedusa samt en skildring av en modern industri på Sicilien, hämtad från Le vie d*Italia (35 sid.). Realia: Det moderna Syditalien. Redovisning. 1 vecka. Sammanfattning och komplette-
ring.
Redovisningen avser i första hand inne- hållet i den lästa texten och i andra hand de väsentligare delarna av genomgången realia. Som särskild arbetsuppgift kan ges ett skriftligt referat av det lästa textpar- tiet. En annan variant är att låta eleverna göra språkiakttagelser under textläsningen. Vad t. ex. Verga beträffar kan dessa in- riktas på dennes folkliga stil och uppgif— ten gå ut på att bokföra en del av de fall där hans språkbruk avviker från riksspråke- normen.
Trots att italienska är ett nybörjarspråk på gymnasiet, lämpar sig ämnet på grund av sina många anknytningspunkter till andra ämnen, speciellt de estetiska, myc— ket väl för specialarbeten. Självklart är att man endast av de allra bästa eleverna torde kunna fordra att arbetet skriftligt redovisas på italienska.
Förslag till specialarbeten:
1. Språkliga ämnen: Svenska musiktermer, lånade från ita— lienskan. Svenska konsttermer, lånade från ita— lienskan.
2. Historiska ämnen: Vikingaväldet på Sicilien. Marco Polo.
3. Ämnen med anknytning till samhälls— kunskap: Söderns problem.
Autostradan — en italiensk uppfinning — och dess betydelse för den italienska industrien.
4. Ämnen med anknytning till religions- kunskap: Den helige Franciscus. Vatikanen.
5. Ämnen med anknytning till konst— och musikhistoria: Florentinsk renässanskonst. Italiensk 1800-talsopera. Italiensk film.
Exempel på planering:
Vad ämnet »Autostradan -— en italiensk uppfinning —— och dess betydelse för den italienska industrin» beträffar består upp- giften dels i att skildra hur autostradanätet byggts ut alltsedan 1920-talet och hur ut- byggnaden för den närmaste framtiden pla- neras, dels i att undersöka nätets betydelse
för Italiens industri, varvid särskild upp- märksamhet ägnas Syditalien efter andra världskriget.
Lärarens huvudsakliga handledning av- ser att göra eleven förtrogen med de ita- lienska tidskrifter, främst Le vie d'Italia och Documenti di vita italiana, där utbyggna— den av vägar och industri skildrats i ett fler— tal artiklar. Han bör också orientera eleven om de sammanfattande redogörelser som lämnas i handböcker och uppslagsverk av olika slag.
Att själv sammanställa och presentera materialet torde i detta fall icke bereda ele— ven några större svårigheter.
84.24. Studiebesök m. m. —- se 2.4.2.4.
84.9.5. Bedömning m. m. —- se 2.425.
8.4.3. Hjälpmedel — se 2.4.3.
9. Ryska
9.1. Mål — se 2.1.
9.2. Huvudmoment —— se 2.2.
9.3 . Kursplan med årskursfördelning
9.3.1. Årskurs 1
Uttalsvård: Övning av enskilda språkljud, satsrytm och intonation.
Hör- och talövningar: Övning i att upp- fatta sakta och tydligt framfört tal och i att besvara enkla frågor över den lästa texten.
Textläsning: Nybörjarbok innehållande grunderna till det centrala ordförrådet samt läsning av några. sidor lätt skönlit- teratur.
Skrivövningar: Ortografiska övningar,
avskrivning av text, diktamina, ifyllnads— övningar, besvarande av frågor, enkla över- sättningsövningar.
Grammatik: Inlärande av elementa av formläran och grundläggande syntaktiska företeelser; summariska notiser rörande ryska språket (släktskap, historia, utbred— ning).
Realia: Elementära kunskaper, meddela- de dels i samband med textläsning och öv— ningar, dels fristående, om rysk kultur och historia samt realia rörande Sovjet- unionen.
För stadiet lämpliga sånger.
9.3.2. Årskurs 2
Uttalsvård: Fortsatta övningar enligt års- kurs 1.
Hör- och talövningar: Övning i att upp- fatta tal framfört med normal hastighet. Konversation dels i anslutning till läst text, dels fristående. Textreferat. Bildbeskriv- ning.
Textläsning: Skönlitterära texter från 1800- och 1900-talen av stigande svårig- hetsgrad, varav några sidor läses extensivt.
Skrivövningar: Besvarande av frågor över den lästa texten. Enkla reproduktio— ner. Version med frågor.
Grammatik: Fortsatt inövande av form- läran. Genomgång av de viktigare delarna av syntaxen i anslutning till text och öv- ningar. Ordbildning.
Realia: Utvidgning av kunskaperna, fri- stående och i anslutning till text och öv— ningar.
För stadiet lämpliga sånger.
9.3.3. Årskurs 3 (2 veckotimmar) Uttalsvård: Fortsatta övningar enligt års- kurs 1. Hör- och talövningar: Övning att upp- fatta ta] framfört med snabbare takt, av olika röster och under växlande betingelser. Konversation av icke alltför enkelt inne- håll. Textreferat. Reproduktioner. Drama- tisering. Textläsning: Skönlitteratur och sakprosa, varav några sidor läses extensivt. Skrivövningar: Övning i brevskrivning. Korta uppsatser med stolpar. Lätta två- delade kombinerade skrivningar. Grammatik: Huvuddragen av formlära och syntax avslutade. Realia: Kunskaper meddelade i anslut- ning till text och övningar. För stadiet lämpliga sånger.
9.3.4. Årskurs 3 (5 veckotimmar) Förutom ovanstående: Textläsning: Extensiv läsning av skön— litteratur, varav några sidor poesi, och av sakprosa.
Skrivövningar: skrivningar.
Uppsatser. Flerdelade
Grammatik: Övningar i fraseologi, syno- nymik och stilistik i samband med text- läsning och skrivövningar.
Realia: Systematisk genomgång av vik- tiga moment.
9.4. Anvisningar och kommentarer 9.4.1.
9.4.11. All-männa synpunkter på ämnes— stoffet — se 2.4.1.1. Lärostoffet
9.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Uttalet. Riktpunkt bör vara det vårdade Moskva-uttalet av i dag. Vissa företeelser i Leningrad-uttalet bör påpekas och tillåtas. S. k. okanjeuttal får trots sin numerära över— lägsenhet ej tolereras, ehuru uppgifter om dess innebörd och utbredning bör lämnas. Samma gäller även för avvikande företeelser i det sydryska uttalet.
För stadiet lämpliga sånger. Såväl den stora skatten av folksånger som den mer dagsländeartade sångrepertoaren bör ut- nyttjas på. ett sådant sätt att eleverna får klart för sig att det är helt i överensstäm- melse med ryskt kynne och rysk miljö att sjunga.
9.413. Planering och. samverkan Grunden för undervisningen bör utgöras av en nybörjarbok med i detalj programmerat innehåll. Planeringen av den övriga text- kursen sker lämpligast genom att utnyttja antologier med skönlitterära textutdrag av stigande svårighetsgrad och växlande in- nehåll, så att huvudlinjerna av 1800- och 1900-talens litterära utveckling framträder. Valet av sakprosetexter bör ske i enlighet med elevernas studie- och intresseinrikt— ning. Tidningstext bör dock alltid före— komma. Samverkan kan äga rum med svenska när det gäller litteratur; med samhällskun- skap när det gäller Sovjetunionens sam-
hällsförhållanden; med naturvetenskapliga och tekniska ämnen vid läsning av sak— prosa; med musik när det gäller ryska sånger.
94.1.4. Koncentration — se 2.414.
9.4.1.5. Lämpliga betingsuppgifter: Extensiv läs- ning av text med uppgift att 1) redogöra för syntaktiska företeelser (genitivus nega- tivus; prepositionsanvändning; användning- en av adjektiven i lång- och kortform; räk- neordssyntaxen; verbalrektionen; aspek- terna; opersonliga satser; participial- och gerundiumanvändning), fraseologiska möns- ter, synonymer, stilistiska företeelser; 2) återberätta innehållet med egna kommen- tarer; 3) göra en skriftlig resumé. Vidare: Inläsa vissa avsnitt av kultur och realia och redogöra därför.
Beting
9.4.2. Verksamhetsformer
9.4.2]. Allmänna metodiska kommentarer — se 2.4.2.1.
9.422. Studieteknik — se 2.422.
9.423. Självständiga arbetsformer Exempel på betingsuppgift: Redogörelse för aspekternas syntax på grundval av en given text. Uppgiften genomföres kollektivt och in- dividuellt.
1. Läraren delar ut en redan förut av honom genomgången text som är sådan att den ger maximalt antal möjligheter att behandla uppgiften.
2. Innebörden av betinget klargöres: Att på grundval av egna iakttagelser av aspekt- företeelser i texten redogöra för de kun- skaper eleven redan äger eller i och med uppgiften inlär rörande aspekternas an- vändning.
3. Metod: Genomläsning av texten; stryka under eller excerpera exempel på aspek- terna. Ställa exemplen i relation till den grammatiska handbokens regler ( = förstå och förklara aspektanvändningen i texten).
4. Hjälpmedel: Den vanliga grammatik- handboken eller, för svårare fall, en större referensgrammatik.
5. Redogörelse för betinget: Elev 1 redo— gör kort för aspektkategorin i ryskan. Elev 2 redogör för textens exempel på imper- fektiv aspekt och förklarar dem. Elev 3 för perfektiv aspekt. Elev 4 ställer aspekt mot aktionssättet. Elev 5 diskuterar möj- ligheten att välja båda aspekterna i de föreliggande exemplen och de konsekven- ser som följer därav. Elev 6 tar upp vissa specialfall, där den ena aspekten utesluter den andra. Elev 7 har till uppgift att läsa upp exemplen, allt efter som de diskuteras.
Exempel på specialarbete:
Jämför en sovjetisk dagstidning med en svensk rikstidning.
Kommentar: Förutsättningarna för att lösa denna uppgift är en viss vana att läsa rysk tidningstext, ha en viss förmåga att kursivt gå igenom vissa partier text, sålla och organisera materialet efter ändamåls- enliga principer och på grundval av detta draga vissa slutsatser.
Tids- och materialdisposition: Uppgiften kan delas ut redan i slutet av andra års- kursen. Eleven uppmanas att göra sig be- kant med någon rysk dagstidning såsom Pravda eller Izvestija genom att notera rent allmänt den yttre uppställningen, ögna igenom rubriker och läsa intensivt en och annan artikel. Under tredje årskursen följer eleven systematiskt under en veckas tid varje nummer av den ryska tidningen sam- tidigt som han läser en svensk rikstidning. Läsningen av den ryska tidningen skall na- turligtvis ej vara intensiv till 100 %, utan genom klok kursivläsning skall eleven få en uppfattning av innehållet. Denna läsning bör hinnas med under den ovannämnda veckan. Följande vecka ägnas åt sållning och organisering av materialet och under den tredje veckan dras slutsatserna och skrivs redogörelsen. Under den fjärde vec—
kan kan uppgiften framläggas till gransk- ning.
Material: Förutom några strödda num- mer av en rysk dagstidning (»initialupp— värmningen») krävs löpande nummer un— der en vecka av en rysk dagstidning och en svensk rikstidning.
Handledningens utformning: Handledning- en bör bestå av en lätt skissering av upp- giften (ej så. grundlig och pekpinnemässig, att elevens självständiga insats går förlo- rad). Det gäller att få fram karaktäristika för den ryska och den svenska tidningen; ställa dessa mot varandra; dra slutsatser härav. Metod: Genomläsning, mestadels kursivt; insamling av material rörande a) tidningarnas yttre, såsom storlek, rubrik- sättning, illustration, visst materials plats på vissa sidor, annonser; b) innehåll: inne- hållets art, proportion mellan artiklar av olika innehåll etc. Materialet sorteras efter de principer som kan vara ändamålsenliga (kvantitativa synpunkter eller kvalitativa). Handledaren bör så litet som möjligt diri- gera uppgiften men gärna ge råd och upp- lysningar, när sådana begärs eller när ele— ven kört fast.
Tid för uppgiftens fullgörande: Eleven bör sammanlagt få en tid motsvarande en veckas lektionstimmar för att fullgöra sin
uppgift, men denna frilagda tid bör ej tagas ut i ett sammanhang. Två dagar kan sam- manhängande friställas för den slutliga re— dogörelsen.
Det är självklart att den ovannämnda. uppgiften kan utformas på många olika sätt. En blivande journalist kan lägga rent tekniska synpunkter på uppgiften. Den po- litiskt intresserade riktar sitt intresse på en viss del av innehållet. Den språkligt orienterade kan anlägga synpunkter på tidningsspråket i allmänhet och förhållan- de mellan språk och innehåll i synnerhet. Det viktigaste för handledaren är att se till att uppgiften blir meningsfull för ele— ven.
Uppgiften bör framläggas i skriftlig form, vilket icke utesluter en kortare muntlig redogörelse.
Härovan har mest tagits hänsyn till den ryska tidningen, enär den uppfattas som det okända materialet. När det gäller be- dömningen av den svenska tidningen, har allt här tagits för självklart. Samverkan med svenska är här på sin plats.
9.424. Studiebesök m. m. — se 2.424. 9.425. Bedömning m. m. -— se 2.425.
9.4.3. Hjälpmedel — se 2.4.3.
10. Jämförande språkkunskap
10.1. Mål
Undervisningen har till uppgift att göra ele- verna förtrogna med sådana latinska och i någon mån grekiska ord och ordelement som förekommer i de moderna språken och som underlättar språkförståelsen.
10.2. Huvudmoment Ordförråd: Vanliga ordelement som ingår i svenskan och de moderna språken däri in— begripet det terminologiska ordförrådet.
Ordbildningslära: Betydelsen av de van- liga främst latinska prefixen och avlednings— ändelserna jämte principerna för prefigering och avledning.
Grammatik: Huvuddragen av latinets no- minala och verbala böjningssystem.
Läsning av sammanhängande text.
1 0.3 . Kursplan Ordförråd: En fast stomme byggs upp av latinska grundord, vilkas betydelse klargö—
res med utgångspunkt dels i den termino- logi som användes i läroböcker, dels i mo- demspråkligt, främst engelskt textmaterial, dels i latinska sentenser och citat.
Ordbildning: En översikt av främst den latinska ordbildningslärans grunder med särskild hänsyn till de i modernspråken pro- duktiva ordelementen.
Ordböjning: Huvuddragen av nominal- och verbalböjningen med tonvikt på de for- mer som krävs för att identifiera orden i lexikon och för att bilda avledningar.
Latinska citat och sentenser: Språklig, saklig och kulturhistorisk kommentar.
Sammanhängande text: Läsning av någon lätt sammanhängande latinsk text.
104. Anvisningar och kommentarer
10.4.1. Lärostoffet
10.4.1.1. Allmänna synpunkter på ämnes— stoffet
Jämförande språkkunskap skall behandla den del av det latinska språket som ännu fungerar i de västerländska språken i form av vetenskaplig terminologi, allmänt veder- taget ordförråd och latinska sentenser. Även grekiskans bidrag till främst den moderna fackliga terminologin bör beaktas. Äm- nets funktionella syfte utesluter varje mera grundlig systematisk behandling av den latinska grammatiken. Däremot bör de in- sikter i latinsk ordbildnings- och ordböj- ningslära som ämnet avser att ge, av ele- verna kunna uppfattas som nyttiga och produktiva kunskaper. Deras förråd av »främmande ord» kommer i hög grad att ökas och stabiliseras. Detsamma gäller de- ras kunskaper i främmande språk. Det ge- mensamma västerländska ordförrådet av latinskt ursprung är enormt. Främst via engelska men även i någon mån via franska och tyska texter uppövas elevernas förmåga att identifiera de latinska orden och ord- elementen och därmed att tolka hela ordet i
dess aktuella textsammanhang. Här etable- ras i viss mån en samverkan mellan de mo- derna språken och jämförande språkkun- skap.
Ett huvudsyfte med ämnet är att bi- bringa eleverna kunskaper i latinsk ord— bildning, varigenom de lär sig att klarare förstå och effektivare behärska det latinska ordförråd som de ständigt möter i sina na- turvetenskapliga läroböcker lika väl som i sina studier i svenska och främmande språk. Det är orden själva och deras bygg- nad som i denna kurs ställs i centrum för uppmärksamheten. Ämnet är alltså inte nå— gon språkkurs i vanlig mening. Det syftar inte till förmåga att läsa eller tala ett visst språk.
Å andra sidan får givetvis inte kursen urarta till ett torrt inpluggande av ord i en ordlista. Den röda tråden i den pedagogiska framställningen måste visserligen i de flesta fall vara ett visst grundord eller ordele— ment som går igen i flera sammansätt- ningar (se exemplifieringen av ponere ne- dan). Men varje ord som diskuteras bör infogas i en mening som visar dess prak- tiska användning. Detta gäller vare sig or- det är en vetenskaplig term, ett vanligt lånord i svenskan eller ett ord ur ett främ- mande språk. I många fall kan eleverna själva bilda de meningar som krävs.
Urvalet av det ordförråd som skall ge— nomgås kan anpassas efter elevernas in- tresseinriktning. En anknytning till deras läroböcker, t.ex. i naturvetenskapliga äm- nen, kan i många fall vara en naturlig in- körsport.
Urvalet av latinska sentenser måste vara i hög grad flexibelt. Lämpligt kan vara att t. ex. utgå från kända deviser och motsva- rande, som Carolina Rediviva, Vixit dum Vixit laetus, Hinc robur et securitas. För— rådet av sentenser byggs ut i den omfatt- ning som motsvarar elevernas intresseinrikt- ning. Påtagligt humanistiskt-historiskt in- tresserade elevgrupper kan här givetvis kon- sumera mer än naturvetenskapligt inriktade,
för vilka det naturvetenskapliga latinet är intressantare och spelar en större roll.
Den sammanhängande latinska text som ingår i ämnet tjänar dels att fästa i min- net kunskaperna om det latinska ordböj- ningssystemet, dels att illustrera latinets roll som kulturspråk. Vissa av evangeliernas berättelser lämpar sig här utomordentligt väl som övningsmaterial. De är redan kän— da till sitt innehåll och dessutom berättade i en knapp och pregnant form. Även här kan endast uppslag och riktlinjer antydas. Den faktiska textmängd som kan behandlas får bestämmas från fall till fall.
10.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
Ordförråd. Den stomme av i främsta rum- met latinska ord och ordelement som bildar det egentliga arbetsmaterialet för denna kurs skall givetvis tillhöra språkens frekvenJ_ taste. Frekvenssynpunkten avgör vilka ord— element som i första hand bör väljas. Som exempel på en sådan högfrekvent stam kan här nämnas pon- i ponere »sätta, ställa, lägga».
Ordbildning. Med hjälp av prefixen con-, de-, dis-, ett-, in-, ob-, pine-, pro—, sub-, trans- och andra visas hur nya verb bildas som alla får sin speciella betydelse genom pre- fixet. Man kan alltså, om man känner till betydelsen av prefix + grundord, sluta sig till det nya ordets betydelse. I det före- liggande fallet får man alltså: komponera, deponera, disponera, exponera, imponera, opponera, proponera, supponera, transpo- nera, predisponera. Som exempel på ordbild- ning med hjälp av suffix kan nämnas -ibilis i disponibel, vartill i sin tur bildas substan- tivet disponibilitet.
Stambildning. De två stammarna pon— och pos- ställs mot varandra. Därigenom förkla- ras dels egenheter i ordbildningen (deponera men deposition), dels skillnaden mellan t. ex. svenskan och engelskan (sv. komponera, de- ponera, disponera men eng. compose, depose,
dispose). Här visas också med exempel från olika vetenskapers terminologi hur denna kunskap kan ge en antydan om den termi- nologiska innebörden. Några typfall: kom- ponent (fys.,kem.), komposant (matem., mek.), deponent, deposition (jur., bankv.), exponent (mat.), exponeringsmätare (fot.), opponenterna (konsthist.) , opposition, prepo- sition (språkvetensk), proposition (statsr.), transponera (mus.).
Latinska citat och. sentenser. Några kän- da uttryck med ponere behandlas, t. ex. mixtum compositam, varvid givetvis uttryc- kets innebörd diskuteras.
10.4.1.3. Planering och samverkan Jämförande språkkunskap på grundval av de klassiska språken gör tjänst inte bara åt de moderna språken, inklusive svenska, utan även åt alla de humanistiska och natur- vetenskapliga ämnen som rör sig med en av latinskt och grekiskt ordmaterial upp- byggd terminologi. Den bygger alltså i högsta grad på samverkan med andra ämnen men främst med moderna språk.
10.4.1.4. Under senare delen av kursen, då studietek- niken i ämnet inhämtats genom övningar givna i klassen, kan åt eleverna ges betings- uppgifter av mer omfattande slag. Uppgif- terna baseras på moderna texter, i vilka lån- orden först excerperas och därefter analy- seras och diskuteras. Texterna väljs efter skilda elevers intresseinriktning: svensk normalprosa, naturvetenskaplig text, text från utländskt språkområde. Såsom hjälp- medel används olika slags lexika och upp- slagsverk (se nedan under 10.4.3). Arbetet bör normalt redovisas skriftligt. Betingen bör vara av begränsat omfång (ca 2 veckor).
Beting
10.4.2.
10.421. Allmänna metodiska kommentarer
Verksamhetsformer
Ett huvudvillkor för detta ämne är att un-
dervisningen från första början bedrivs så att kunskaperna för eleverna klart fram— står som praktiska och användbara (ser- vice-synpunkten). En direkt anknytning till elevernas språkliga situation och behov är typisk för denna första fas. Sedan ele- verna tillägnat sig en känsla för de klas— siska ordelementens mångsidiga använd- ning bör kunskaperna om ordbildningen och ordböjningen systematiseras och däri- genom befästas. Härvid tas även det la- tinska sentens— och citatmaterialet till hjälp vid exemplifieringen. Böjningssystemets sto— ra drag kan lätt skisseras: aktiv kunskap behövs emellertid endast om vissa grund- former, dels för att identifiera orden i lexi- kon, dels för att känna igen samma stam i olika variationer (flos, flo'r-is; pan-ere, pos- itum).
I stort sett arbetar kursen utefter tre linjer: den modernspråkliga, den naturve— tenskapligt terminologiska och den citat- och sentensbetonade linjen. Den modern— språkliga vill i sig söka samla, förklara och systematisera de västerländska språkens be- stånd av främst latinska ord och stammar; den naturvetenskapligt terminologiska vill spåra och förklara det klassiska språkgods som lever kvar i de olika fackämnenas ter- minologi; den citat- och sentensbetonade linjen vill slutligen vidga kunskaperna till att i någon mån omfatta det klassiskt präg- lade latin som finns kvar som levande kul- turgods.
10.422. Studieteknik. Den studieteknik som erfordras i ämnet består i att upp- täcka de latinska elementen, analysera dem, att fästa dem i minnet genom association till besläktade ord inom och utanför det enskilda språket och att i viss mån utvidga ordförrådet genom analogibildningar. Denna teknik måste ständigt övas i undervisningen. Viktigt synes vara att eleverna med hjälp av lämpliga ordböcker och andra hjälpme- del så snart som möjligt tillägnar sig en effektiv rutin att spåra och tolka latinska stammar i västerländsk språkdräkt. Denna rutin övas ofta, delvis skriftligt under lek— tionerna, för att så småningom mynna ut i en viss färdighet att självständigt lösa vissa till en början enklare uppgifter. Dessa leder sedan över till det ovan skisserade betings- arbetet.
10.4.2.3. Självständiga arbetsformer — se ovan under 10.4.1.4.
10.4.24 Bedömning
För att belysa, vilka övningar som kan före- läggas eleverna ges nedan två exempel. Andra typer av skriftliga övningar och prov är emellertid också tänkbara. I varje fall måste givetvis övningen mycket nära an- sluta sig till det som behandlats under lek- tionerna och som sålunda är aktuellt för eleverna.
I. Exempel på skriftlig övning av en grupp sammanliörande ord
(Stadium: Senare delen av kursen)
]. sv. viktoria »seger». eng.
2. The victorious army returned in triumph. sv. » ________________________________________ » (citationstecknen anger att betydelsen skall anges)
. The victor in the fight will win the prize.
. The new weapon made him invincible.
. »Övertyga» heter på franska convaincre, på eng. Vad heter motsvarande substantiv? eng. fr.
6. Det engelska convict betyder :fånge», xdömd brottsling». Föreslå en tänkbar bety— delseutveckling som binder samman detta ord med de föregående ________________________________________________
( 7. Veni, vidi, vici »jag kom, jag såg, jag segrade». Latinskt tempus _______________________ Vae victis »ve de besegrade». Latinskt kasus ______________________________________________________
8. Skriv temaformerna på det latinska verb som bildas på stammen vic-
vic t or vic t us vic t ion- vic t oria vic t ori osus vi-n-c e re vic i in vi-n-c i bilis
Morfemen -or, _osus, -ibilis och in- förekommer ganska ofta i modernspråkliga lånord från latinet. Ge några exempel på sådana ord:
SV.
eng.
! l 2 3 ...... 4 9. Strukturen hos de ovan diskuterade orden framgår av nedanstående schema.
fr.
II. Exempel på skriftlig övning på sammanhängande engelsk text
It required all our strength to break open the old chest. But What the inside revealed to us abundantly rewarded our effort. Lots of coins, a collection of documents, and various odds and ends poured out. It was a vision of delight to a treasure-hunter's eye. But we perceived at once that there was one disappointing thing about it all. There was no sign of the map. The old pirate certainly had been very carerful. He must have anticipated that his box might be found by other human beings. We recognized at once that unless we found the map it would be a relatively hard job to establish our innocence. The machinery of the Law had already been set in motion, and we were fully aware of What would evolve from the work of the police in case we did not find the map quickly.
-— Nowadays, long after the event, it is illuminating to reflect on our situation at that time, and the tortuous fashion in which we finally managed to establish the truth. Uppgift: I ovanstående stycke ingår bl. a. avledningar av följande latinska ord: capio, cognosco, facio, fero, lego, moveo, quaero, revelo, torqueo, video, volvo; casus, homo, lumen, signum, eventus; certus. Angiv för varje latinskt nyckelord a) dess tema (verb); dess genitivform (subst.); dess mask.—, fem.— och neutr.-form (adj.), b) dess betydelse på svenska, c) dess motsvarighet i den engelska texten med översättning av det engelska ordet, i förekommande fall det sammansatta engelska ordets beståndsdelar och betydelse.
a) Grundformerna av de latinska orden:
b) Den svenska betydelsen:
c) Den engelska motsvarigheten:
d) Analys av sammansättningen:
10.4.3.
Ett "huvudvillkor för att kursen skall kunna genomföras med gott resultat är att elever- nas självverksamhet är intensiv. Härför ford- ras tillgång till goda hjälpmedel. Stora krav måste ställas på lärobokens utformning. Då den givetvis måste kunna fungera som upp- slagsbok, är utförliga och överskådliga regis- ter oundgängliga liksom översikter i form av tabeller och diagram. Delar av kursen kan med fördel meddelas genom program- merad undervisning.
Av övriga hjälpmedel bör främst nämnas lexika. För identifieringen av orden krävs lexikon med etymologiska notiser. Då engelskan innehåller så gott som alla de
Hjälpmedel
11.
11.1. Mål
Undervisningen i latin har till uppgift att bibringa eleverna sådana språkliga insikter att de kan förstå lättare latinsk text. Den skall belysa latinets betydelse som kultur- språk även i efterantik tid och så mycket som möjligt främja elevernas övriga stu- dier. Slutligen skall den, i samband med
latinska lånord som eleverna överhuvud kommer i kontakt med, kan engelskt lexi- kon användas även när texter skrivna på andra språk behandlas. Förmågan att iden— tifiera samma latinska ord i olika språk hör ju till de ting som kursen avser att öva.
Ett latinsk-svenskt lexikon krävs för ut— forskningen av de latinska ordens betydelse. Gängse skollexika är användbara men inte idealiska, då de huvudsakligen behandlar det klassiska språkbruket. Ett latinsk- svenskt lexikon uppbyggt med särskild hän- syn till det ordförråd som fortlever i de moderna språken och med korsreferenser till avledningar och sammansättningar är ett lämpligt hjälpmedel.
Latin
läsningen av latinsk prosa och poesi, göra eleverna mera förtrogna med den antika kulturen över huvud.
11.2. Huvudmoment Textläsning: antika och efterantika texter.
Grammatik: formläran och de partier av
syntaxen som är nödvändiga för textför- ståelsen.
Ordkunskap och ordbildningslära.
Realia.
11 .3 . Kursplan med årskursfördelning 11.3.1. Årskurs 2
Läsning: Elementarbok: latinsk prosa från antik och efterantik tid (omkring 20 sidor) samt latinsk poesi, inklusive några medel- tida dikter (tillsammans omkring 150 vers). Kursivläsning.
Grammatik: Formläran och viktigare de— lar av syntaxen.
Ordkunskap med huvudvikten lagd på sådana ord som fortlever i de moderna språken.
Ordbildningslärans grunder med särskilt beaktande av sådana element som återfin- nes i latinska lånord och termer.
Realia: Innehållsanalys av den lästa tex- ten; i samband därmed kulturhistorisk ori- entering.
11.3.2. Årskurs 3
Läsning: Antik och efterantik latinsk prosa (omkring 35 sidor), latinsk poesi (omkring 500 vers). Kursivläsning.
Grammatik: Repetition av formläran; syntaxstudium i anslutning till textläsning— en, kompletterat med översikter.
Ordkunskap och ordbildningslära: Se års- kurs 2.
Realia: Se årskurs 2.
11 .4. Anvisningar och kommentarer 1 1 .4.1 . Lärostoffet
11 .4.1 .1 . Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet
All undervisning i latin måste utformas i medvetande om den utomordentliga be- tydelse som det latinska språket och den
latinska litteraturen har haft för den väs- terländska odlingen och måste ge ele- verna en klar föreställning om arten och graden av detta inflytande. Denna grund— läggande synpunkt innebär bl. a. ett krav på att söka väl tillvarata latinstudiets rika möjligheter att anknyta till andra läroämnen och därigenom, i enlighet med den ovan angivna målsättningen, bli ett stöd för elevernas övriga studier.
En så bedriven latinundervisning bidrar till att ge eleverna den kulturhistoriska överblick som studierna vill förmedla.
11.4.12. Kommentarer till speciella kurs- moment
Textläsningen. Latinundervisningens cent- rum är att söka i den latinska texten. Utan interpretation av text kan inga av de upp- ställda målen nås. Så är t. ex. textstudiet den säkraste vägen till en fördjupad ord- kunskap —- till gagn för studiet även av moderna språk -—, eftersom ord som är insatta i ett textsammanhang lättare fast- nar i minnet än isolerade ord, vartill kom- mer att det är det växlande textsamman— hanget som ger orden deras ofta skiftande betydelse. I ett språk som inte längre talas blir det genom textstudiet som eleven får förtrogenhet med språkets struktur och egenart.
Vid själva textvalet måste tillbörlig hän- syn tagas till det faktum att latinet såsom språkligt medium inte är begränsat till några få. klassiska författare. Det finns från efterantik tid ett rikt latinskt textma— terial. Om gymnasiets latinundervisning verkligen skall kunna belysa latinets bety- delse som kulturspråk, måste utrymme ges åt studium även av efterantika texter.
Ett effektivt utnyttjande av timtalet ställer stora anspråk på en noggrann pla- nering av textläsningen. Elementarboken måste vara så kort att den i huvudsak är avslutad vid slutet av höstterminen i års- kurs 2. Den bör bestå av enkelt byggda satser, som dock i största möjliga utsträck-
ning är sammanfogade till stycken med sammanhängande text, vilket avsevärt un- derlättar inlärandet av formlära och ord— förråd (jfr ovan). Redan på detta begyn- nelsestadium bör eleverna få stifta bekant— skap med latinska originaltexter i någon form, t.ex. en eller annan medeltida hymn, några inskrifter på offentliga byggnader, statyer o. dyl. Även någon bearbetad ori— ginaltext från klassisk tid kan komma i fråga.
Vid hela den fortsatta textläsningen är det av vikt att noga beakta texternas svå- righetsgrad och önskemålet att de lättare texterna skall behandlas före de svårare. Att läsa en jämförelsevis svår text på ett alltför tidigt stadium är ett missgrepp som kan få ödesdigra konsekvenser. Lärarens uppfattning av klassens allmänna standard är därför en faktor av stor betydelse vid textvalet. Även för övrigt har läraren (i samråd med ämneskonferensen) frihet vid valet av texter inom den ram som angives i kursplanen och har därvid möjlighet att ta hänsyn såväl till sin egen intresseinrikt— ning som till klassens sammansättning.
Följande synpunkter må tjäna som väg- ledning. De prosatexter som i årskurs 2 läses efter elementarboken måste vara mycket lätta. Det är framför allt av vikt att meningsbyggnaden är så enkel att man vid genomgången hinner ägna tillbörlig tid åt ordkunskapen. Sådana lätta texter kan med fördel hämtas från senare latin, t.ex. från den kristna latiniteten. Av lämpliga texter från högklassisk tid kan som exempel nämnas kejsar Augustus' självbiografi (Mo- numentum Ancyranum), där eleverna gan- ska ingående får studera ett centralt av- snitt av Roms historia, samt några av Ci- ceros brev, i vilka läsaren föres direkt in i det dagsaktuella skeendet under den ro- merska republikens sista tid.
Poesiläsningen kan inledas med några prov på medeltidspoesi (hymner, vagant- visor o.dyl.) och fortsättas med ett urval av Catullus” lyrik, som genom sitt enkla
språk är väl lämpad som introduktion till den antika latinska poesin.
Även i årskurs 3 skall prosakursen för- delas mellan efterantika och antika texter, och textkursen bör utformas så att den blir till största möjliga nytta för eleverna med tanke på såväl deras övriga språk- studier som deras fortsatta utbildning. I denna del av prosakursen bör eleverna bl. &. få stifta bekantskap med historiska texter, dels från det europeiska kulturområdet i dess helhet, dels från vårt eget land. I an— slutning till läsningen av texter av diploma— tarisk natur ges en kort översikt av i dylika aktstycken förekommande termer och ut- tryck.
För läsningen av antika texter kan väljas t. ex. ett urval av Caesar, några sidor av Livius eller Sallustius, några prov på kej- sartidens prosa.
Poesikursen bör vara koncentrerad till augusteisk poesi med huvudvikten lagd på Ovidius och Horatius.
För att splittring av studiearbetet skall förebyggas, torde samtidig läsning av poesi och prosa i regel ej böra förekomma. I varje fall bör poesi— och prosaläsning i allmänhet koncentreras till skilda timmar inom arbets- veckan. Det kan dock givetvis finnas situa— tioner då det är lämpligt att låta ett prosa- avsnitt belysas av en dikt; överhuvud taget bör man —— sedan tillbörlig hänsyn tagits till texternas svårighetsgrad —- i viss ut- sträckning låta innehållssynpunkten vara medbestämmande, när man avgör den ord- ningsföljd i vilken olika texter skall be— handlas. Det kan t. ex. visa sig lämpligt att läsa medeltida hymner i anknytning till studiet av prosatexter från den kristna lati— niteten eller att sammanföra texter— prosa eller poesi — som berör någon känd gestalt i Roms historia. På detta sätt kan man åstadkomma en bättre koncentration av textstoffet. Kursivläsning är ett mycket viktigt moment i latinundervisningen och bör påbörjas redan i årskurs 2. Den tjänar ett dubbelt syfte: den skall öka elevernas
ordförråd, befästa deras grammatiska kun- skaper samt ge dem större färdighet att metodiskt och snabbt överblicka lättare text; därjämte avser den att utöka deras kunskaper om antiken och senare kultur- epoker utöver vad som medhinnes vid den ordinarie textläsningen. Texterna, som i regel bör vara korta och innehållsligt av- rundade, bör därför hämtas både från antik och efterantik tid.
Grammatik. För grammatikstudiet gäl- ler, liksom för latinundervisningen i dess helhet, att texten skall stå i centrum: gram- matiken skall studeras i nära anslutning till texten och är ett medel att förstå denna. Detta medel kan inte undvaras; gramma- tikstudiet måste emellertid alltid vara un- derordnat textstudiet och inskränkas till det som är nödvändigt för förståelsen av texten. Detta medför bl.a., att det gram- matiska stoffet måste sovras. Den ledande principen bör vara: ej onödigt omfattande, men grundliga kunskaper. Grammatiken skall användas ej blott som lärobok utan också som en uppslagsbok, vilken flitigt rådfrågas.
Av formläran måste allt väsentligt inlä- ras; eftersom latinet är ett ändelsespråk, kan man i själva verket inte förstå latinsk text utan att behärska det latinska form— systemet. De fel eleverna begår, när de på. egen hand löser en översättningsuppgift, beror till övervägande grad på bristande noggrannhet vid bestämmande av ordfor— merna. Om latinstudiet skall kunna leda till det åsyftade målet beror därför i stor ut- sträckning på den grundläggande undervis- ningen i latinsk formlära. De kunskaper som eleverna därunder tillägnar sig måste sedan oavlåtligt vidmakthållas och befäs- tas. Däremot kan läraren nöja sig med att påpeka och muntligen förklara sådana ord- former som möter endast sporadiskt i samband med textläsningen. Frekvenssyn- punkten bör alltså —— liksom på alla områ— den av undervisningen —- noga beaktas.
Läraren bör tänka efter hur ofta en viss företeelse — i detta fall en speciell ord- form — kan tänkas återkomma.
Även beträffande syntaxen måste man skilja på. vad som är väsentligt och vad som är mindre väsentligt och hela tiden ha textförståelsen som norm. Latinets och svenskans inbördes olikhet medför visser— ligen att man vid textläsningen konfron- teras med många språkliga företeelser som påkallar uppmärksamhet men syntaxun- dervisningen måste koncentreras till vissa huvudmoment (se 11.4.2.1). Dessa bör i stort sett genomgås under första terminen i anslutning till elementarboken och där- efter ständigt belysas av det nya textma- terialet under de fortsatta studierna. Det torde emellertid understundom vara nöd- vändigt att separat mera utförligt behandla sådana kapitel som visat sig bereda ele- verna särskilda svårigheter. Man kan då göra ett kortare uppehåll i textläsningen och ägna ett par lektioner åt en samman- hängande behandling av sådana frågor. Likaså torde det, i synnerhet under den senare delen av studierna, vara lämpligt att någon gång ge en översikt av vissa syn— taktiska avsnitt. En sådan anordning är att föredraga framför det enformiga tillväga- gångssättet att gå igenom hela syntaxen läxvis från början till slut.
Vid läsning av poesi är det ett absolut krav att läraren begränsar sig till att för- klara former och konstruktioner i det poe- tiska språkbruket och ej använder dikterna som utgångspunkt för grammatisk analys.
Ordkunskap och ordbildningslära är ett av latinundervisningens huvudmoment,lika betydelsefullt som kunskaper i grammatik. Utan tillfredsställande ordkunskap kan inget språkstudium bedrivas med framgång. Vid studiet av ett klassiskt språk måste av naturliga skäl ordkunskapcn i ännu högre grad än vid undervisningen i moderna främmande språk grundas på textläsning. Ur många synpunkter är emellertid latinet alltjämt ett levande språk: det lever på
olika sätt i de västerländska kulturspråken och är ett viktigt medel vid skapandet av modern teknisk och naturvetenskaplig ter- minologi. Textläsningen måste ge utrymme åt ett ordstudium som ger en klar före- ställning om att latinet i denna mening allt- jämt är levande.
Även studiet av realia i syfte att göra eleverna mera förtrogna med den antika, särskilt den romerska, kulturen hör intimt samman med textläsningen; det kan, prin— cipiellt sett, inte betraktas som en kom- plettering av denna utan står i direkt för- bindelse med textinterpretationen. Den sak- liga kommentaren är nämligen nödvändig för en riktig och fullständig textförståelse. Innehållsanalysen kan emellertid understun- dom utvidgas till en något mera utförlig kulturhistorisk orientering.
11.413. Planering och samverkan Beträffande planeringen av undervisningen hänvisas till 11.4.12. Det tillhör själva målsättningen för latin- undervisningen att söka så mycket som möjligt främja elevernas övriga studier ge- nom att utnyttja de möjligheter latinet ger att anknyta till andra ämnen. Detta under- stryker nödvändigheten av att latinläraren i den dagliga undervisningen söker vidga perspektivet utöver ämnesgränserna för att härigenom hjälpa eleverna att se samman- hangen inom det mångskiftande ämnesstoff som de har att inhämta under gymnasie— tiden. Lättast att förverkliga är naturligtvis en samordning med undervisningen i grekiska, i synnerhet i de fall då samma lärare un— dervisar i båda ämnena; som exempel kan nämnas samtidig läsning av Nya testamen- tet på grekiska och av Versio Vulgata. Latinstudiet har emellertid minst lika många beröringspunkter med studiet av moderna språk; detta gäller i första hand beträffande ordkunskap och ordbildning men även beträffande syntaxen (11.4.2.1). På dessa områden föreligger möjligheter till
ett fruktbärande samarbete mellan latin- lärama och lärarna i moderna språk, orga- niserat på samma sätt som samverkan mel- lan jämförande språkkunskap och moderna spräk. Detta innebär för latinläraren bl. a. att han måste vara väl förtrogen med kurs- planerna för de moderna språken och med de vid undervisningen i moderna språk bru- kade läroböckerna för att kunna anknyta till dessa samt ta hänsyn till frekvensord— listor vid planeringen av ordstudiet. Även ifråga om textkursen kan, ehuru självfallet mera undantagsvis, en viss samverkan före- komma. Om man t.ex. vid undervisningen i engelska i årskurs 2 läser ett avsnitt av Shakespeares Julius Caesar, kan detta syn- kroniseras med studium av någon latinsk text (t.ex. ett Cicerobrev) som ger en bild av Caesars personlighet. En annan möjlig- het är att under en kortare period parallell- läsa latin och ett modernt språk (lämpli— gen engelska) på så sätt att eleverna som beting i latin får excerpera latinskt ordma— terial ur den text som samtidigt läses i det moderna språket. Ett utbyte av infor- mationer mellan lärarna i klassiska språk och lärarna i moderna språk om aktuella arbetsplaner är högeligen önskvärd (se II: 4.132).
De synpunkter som här anförts beträf— fande möjligheterna till samverkan mellan klassiska språk och moderna språk gäller även för andra ämnen. Eventuella möjlig— heter till samverkan med t. ex. historia och svenska bör beaktas vid textvalet. Möjlig— het till samverkan föreligger även i sam- band med specialarbeten (se 11.423).
11 4.1 .4. K oncentratz'on
För ett ämne av latinets karaktär och med dess höga timtal är koncentrationsläsning ej motiverad.
11.415. Beting
Eleverna är vid undervisning i latin i all- mänhet i starkt behov av kontinuerlig
handledning. Samtidigt måste man emel- lertid hålla i minnet att undervisningen i latin liksom i alla andra ämnen på gymna- siet måste uppöva elevernas förmåga att utföra självständiga arbetsuppgifter.
Det är därför av vikt att läraren vid preparationen av den vanliga dagläxan går den rätta medelvägen mellan en otillräcklig preparation som ställer eleverna inför en betungande och tidsödande hemuppgift och en alltför utförlig som reducerar själv- verksamheten till ett minimum. Om hem- uppgiften t. ex. består i att översätta en latinsk text, bör preparationen koncentre- ras kring de moment som kan väntas be- reda mera betydande svårigheter, t. ex. svårare syntaktiska företeelser eller en in- vecklad satsbyggnad. Enklare meningar bör eleverna öva sig i att ta ut på egen hand. Under alla förhållanden bör en orientering lämnas om det berörda textavsnittets sak- liga innehåll. Självfallet måste emellertid preparationens form och utförlighet avpas— sas efter klassens standard, så att elevernas hemarbete så mycket som möjligt begränsas och underlättas.
Långläza'n. ger eleverna möjlighet att mera självständigt utföra en sammanhäng- ande arbetsuppgift av något större omfatt- ning. Övergång från dagläxa till långläxa kan förmedlas på så sätt att klassen, jämte dagliga textläxor av mera begränsad om- fattning, får som självständig partiell vecko- uppgift att t. ex. granska den lästa texten från någon viss synpunkt, språklig eller sak- lig. Eftersom det framför allt gäller att öva upp elevernas förmåga att på egen hand förstå och översätta en text,bör målet dock vara att som veckoläxa kunna ge också översättningsuppgifter. Därvid bör man om möjligt välja sådana avsnitt av textkursen som ur innehållssynpunkt utgör ett avslu- tat helt för att vänja eleverna att vid över- sättningsarbetet noga beakta det sakliga sammanhanget. Särskilt långläxor beståen- de av textstudium fordrar noggrann prepa- ration, t.ex. av svårare ställen. En dubbel-
timme kan lämpligen anslås för detta ända— mål. De övriga timmarna av veckan använ— des till elevernas redovisning av ev. föregå- ende långläxa, till kursivöversättning, var— vid eleverna får öva sig i samma teknik som de bör tillämpa vid arbetet med lång- läxan, samt till ordstudier, syntaktiska översikter, kulturhistorisk orientering etc. Även från sistnämnda ämnesområden kan uppgifter för långläxa hämtas, t. ex. repeti— tion av ord och fraser som man mött under textläsningen, sammanfattning av de ka— raktäristiska dragen beträffande innehåll och form i ett läst textparti (prosa eller poesi).
Om de uppgifter som överlämnas till ele- verna för mera självständigt studium är lätta, bör långläxsystemet som omväxling kunna prövas redan under andra terminen. Det är dock endast en del av textkursen som kan bli föremål för långläxor, och lära- ren måste utvälja sådana textavsnitt med mycket stor omsorg. Latinkursens starka koncentration och uppdelning på ett ganska stort antal skilda moment, stilarter och för- fattare medför upprepade övergångar till arbetsuppgifter av nytt slag. Eleverna blir särskilt vid sådana övergångar beroende av lärarens handledning.
Det sist antydda förhållandet framträder tydligast då, fråga blir om betingsstudium. Möjligheten att vidga långläxan till ett för hela klassen gemensamt över två veckor eller mera utsträckt beting torde föreligga först mot slutet av studiegången och måste även då av läraren bedömas mot bakgrun- den av klassens allmänna standard. Vanli- gen torde dock betinget — i likhet med vad som ovan framhållits på tal om övergång till veckoläxa —— få begränsas till en partiell uppgift t. ex. så planlagd att eleverna un- der betingsperioden bevakar vissa bestämda aspekter på den lästa texten, medan den språkliga behandlingen åtminstone i grova drag fortskrider på vanligt sätt under lära- rens kontinuerliga ledning. Därigenom und- vikes den ryckighet och ojämnhet i arbetet
och den tidsnöd som lätt blir följden, om alltför stora och alltför tidiga krav på för- mågan att gå i land med självständigt ar- bete i ett ämne ställes på. eleverna. En form av sådant betingsarbete, som lämp- ligen kan bedrivas jämsides med annat mera läxbetonat arbete, är sammanställande eller komplettering av arbetsbok. En förutsätt- ning är givetvis att det övriga arbete som ålägges eleverna avväges så att tillräcklig tid står till elevernas förfogande för upp- giftens fullgörande inom den tidsram som ämnet normalt brukar ta i anspråk. Även vid dylikt partiellt beting bör en eller annan schematimme kunna friställas för elevernas arbete helt på egen hand. Under förutsätt- ning av en jämn och god klass bör vissa be- ting kunna förekomma även i form av över— sättningsuppgifter, t. ex. när eleverna bör- jat få förtrogenhet med en viss auktors stil och ämnesval och ännu ett textparti av för- fattaren återstår att läsa.
På liknande sätt torde det i vissa fall vara möjligt att under större delen av en termin låta en del av ämnets veckotimtal ersättas med betingsstudier av sådana kurs— moment med vilka eleverna hunnit bli till- räckligt förtrogna för att kunna arbeta vi- dare på egen hand. Samtidigt därmed fort- sätter den schemabundna undervisningen med det veckotimtal som anses behövligt för undervisningens fortskridande ifråga om sådana nya kursmoment som kräver lärarhandledning. Att i ämnet latin låta be- tingsstudieperioder helt ersätta schemabun- den undervisning av sedvanligt slag torde i regel inte vara tillrådligt.
11.4.2. Verksamhetsformer
11.421. Allmänna metodiska kommen- tarer
Undervisningen i latin bör utformas så att det tydligt framgår att den är en del av skolans allmänna språkundervisning. Även om målet för latinstudiet är ett annat än det som gäller för studiet av moderna främ-
mande språk så till vida att man inte syf- tar till samma art av färdighetsträning, bör man dock ha som riktpunkt för latinunder- visningen att denna skall ge eleverna en känsla av att vara hemmastadda i det latin— ska språket. Det är därvid en fördel om undervisningsmetoderna på de punkter där det är möjligt motsvarar dem som eleverna känner igen från språkundervisningen i öv- rigt. Att undervisningen i ett klassiskt språk under alla förhållanden måste innehålla åt— skilliga särdrag är emellertid självklart.
Uttalet. Då det gäller ett språk som ej längre talas och då de texter som läses härrör från olika tider, är det varken nöd- vändigt eller möjligt att erhålla ett uttal som exakt motsvarar det en gång talade språkets. Härtill kommer att viss hänsyn måste tagas till det uttal som blivit det traditionella.
Detta förhållande återspeglas i skolutta- let, särskilt i fråga om ljuden ae och oe; be- träffande dessa ljud råder ingen enhetlig praxis. Somliga lärare tillämpar det difton- giska uttalet (ae : aj och oe : oj), vilket åtminstone i de bildades språk var den klassiska tidens uttal, medan andra använ- der det monoftongiska, ofta med skillnaden ae : ä, ae = &. För att det monoftongiska uttalet ur pedagogisk synpunkt skall vara någorlunda likvärdigt med det diftongiska, måste nämnda skillnad klart upprätthållas. I trakter där ä och é uttalas lika torde där- för det diftongiska uttalet erbjuda vissa pedagogiska fördelar, t. ex. när det gäller att skilja mellan ord såsom caedere och cedere, quaeri och quen'. Eftersom enhet- lig praxis bör tillämpas vid en och sam- ma skola, må ämneskonferensen avgöra vilket av dessa båda uttal som skall använ- das; detta gäller även beträffande uttalet av långt a (som ett öppet eller slutet ljud) och av u (med svenskt eller med tyskt ljud- värde samt, efter q och ng, med konsonan— tiskt eller med halvvokaliskt ljudvärde,
t. ex. aqua, lingua uttalat som akva, lingua eller som akwa, lingwa).
För övrigt gäller följande regler:
c uttalas i alla ställningar som k; g uttalas även framför mjuk vokal som g, ej som j: Germani, ej »Jermani»;
t uttalas överallt som t, även i förbindel- sen ti + vokal: oratio, ej »oratsio».
Långt vokalljud bör i största möjliga ut- sträckning skiljas från motsvarande korta ljud: äger men äcer, påter men mäter, frac- tiis men i böjda former fructäs, på.? men pédis, video men vidi; över huvud bör reg- lerna för stavelsernas kvantitet samt paen- ultimaregeln repeteras med jämna mellan- rum. Sammansättningar med kort paenul- tima och ordformer med samma stavning men olika paenultimakvantitet kräver på alla stadier speciell uppmärksamhet och måste från början noga inövas: ädsumus, éffice, presens séqueris men futurum sequé- ris.
Latinska egennamn behandlas vid uttalet i svenskan på samma sätt som från latinet upptagna kultur- och lånord och behåller följaktligen det uttal som vunnit hävd i vårt språk. I den svenska översättningen blir därför uttalet ofta ett annat än vid uppläsningen av den latinska texten. T. ex. Caesar, Cicero: vid textuppläsning : Kajsar (Käsar), Kikero, vid översättning : Sesar, Sisero (jfr uttalet av orden medicin, cirkel). Likaså användes, när det inte är fråga om textuppläsning, uttal av typen Horatsius.
Vid läsning av medeltida eller senare tex- ter bör — även i syfte att underlätta iden- tifieringen av latinska ord och ordelement, som fortlever i de moderna språken — ny- latinskt uttal eftersträvas: Civitas, caelum, poena, oratio uttalas sålunda sinitas, sélum, péna, oratsio. Beträffande den med cc och se betecknade ljudförbindelsen torde det vara. lämpligt att framför mjuk vokal an- vända uttalet ks resp. sj: t. ex. accipio : aksipio, scio : sjio. Eventuellt kan man vid läsning av Versio Vulgata använda det italienska uttalet, d. v. s.
e framför mjuk vokal uttalas som tj i svenskt tjära: t. ex. civitas : tjivitas, even- tuellt med förslag av ett t, ungefär som ch. i engelskans church;
g framför mjuk vokal uttalas som j: t. ex. gentes : jenter, eventuellt med förslag av ett (1, ungefär som 9 i engelskans gentle; (i svenskt medeltidslatin behöll däremot g i regel sitt gamla ljudvärde).
Konsekvensen kräver i så fall internatio— nellt uttal av a och n (jfr ovan).
Textläsningen. Inför uppgiften att förstå och översätta en latinsk text tvingas eleven oftast, i en helt annan utsträckning än vad som är fallet vid tolkningen av en text på ett modernt främmande språk, att tillgripa medveten grammatisk analys. Det är emel- lertid ytterst angeläget att eleverna inte bibringas den uppfattningen att översätt- ning från latin är en problemlösning, helt väsensskild från tolkningen av en modem- språklig text. I princip föreligger ingen skill- nad, eftersom det i båda fallen är fråga om att på grundval av språkliga insikter upp- fatta innebörden av ett föreliggande text— avsnitt. Undervisningen bör därför inriktas på att ge eleverna en sådan förtrogenhet med latinets ordförråd och speciella ut- trycksformer att de, så omedvetet som det överhuvudtaget är möjligt vid ett klassiskt språk, kan uppfatta och förstå textens olika element. Härav följer att man vid textläs- ningen successivt i allt större utsträckning bör använda ett arbetssätt som kan främja detta mål. Hur nödvändigt det än många gånger kan vara att analysera texten före översättningen, t.ex. genom att identifiera bisatser och huvudsatser, satsförkortningar och predikat bör läraren ständigt tänka efter om texten kan förstås utan en dylik inledande analys. En mera kursiv metod, då man utan längre förberedelser griper sig an med översättningsarbetet och därvid i möjligaste mån försöker hålla sig till den latinska textens ord- och satsföljd leder inte sällan snabbare till målet. Detta kan t.o.m.
gälla meningar av relativt stort omfång; beaktandet av textens ordföljd leder t. ex. ofta till en riktigare och naturligare över— sättning av satsförkortningarna och en mera nyanserad tolkning av det hela. En nödvän- dig förutsättning för att kursivmetoden skall kunna prövas är att man ägnar stor uppmärksamhet åt elevernas förmåga att högt läsa latinsk text; detta är under alla förhållanden en mycket viktig del av under- visningen, som man inte bör försumma. Lämpligt är att läraren själv då och då uppläser texten med noggrant aktgivande på pausering och rytm. Detta är av stor betydelse för förståendet av meningsbygg- naden. Det må i detta sammanhang erinras om att man i antiken i allmänhet läste högt och att texterna alltså var avsedda att höras.
Självfallet finns det många mellanformer mellan analyserande metod och kursivme- tod. Huvudsaken är att läraren tillvaratar alla möjligheter att nalkas den latinska tex- ten på ett mera omedelbart sätt än vad som kan ske genom en utstuderad gram— matisk analys.
Vilken metod som än användes bör den leda till en översättning som klart och utan onödiga omskrivningar visar att eleven rik- tigt uppfattat texten. Den skall vidare kän- netecknas av ett rätt ordval och en korrekt meningsbyggnad. Målet bör vara idioma- tisk svenska, ej s.k. latinsvenska.
Gram-matik. hiålet för undervisningen i formlära bör vara att eleverna förvärvar sådana kunskaper att de med säkerhet igenkänner de olika ordformerna. Ur peda— gogisk synpunkt torde det vara fördelakti- gast om eleverna vid den grundläggande undervisningen själva får upptäcka ändel- serna ur texten; man bör därför i den ut- sträckning förhållandena medger tillämpa den induktiva metoden: formförrådet får växa fram ur elementarbokens text, innan det sammanställes till böjningsmönster. Man bör vidare från första början oavlåt- ligen anknyta till latinska sentenser och be-
vingade ord samt till i svenskan förekom- mande latinska böjningsformer (t. ex. Marie bebådelsedag, filosofie doktor, Olaus Petri, juris studerande, fideikommiss, fakta, exa- mina, omnibus). Dessa är ett ypperligt hjälpmedel vid inövandet av formläran och utgör också i sig själva en betydelse- full del av latinstudiets kunskapsstoff. Böj- ningsmönstren bidrar till att ge fasthet åt formlärekunskaperna och måste därför inövas noggrant. Inövningen av paradig- men — vilken då och då kan ske i form av körläsning — måste emellertid kom- pletteras med övningar som i sista hand syftar till att göra eleverna oberoende av dem. Den enklaste typen av sådana öv— ningar består i att bestämma ordformer som möter i samband med textläsningen; detta innebär, eftersom det gäller att kän- na igen ändelserna, i själva verket ingen- ting annat än en träning i att läsa rätt innantill och att därefter snabbt identifiera ordformen. Övningar av detta slag är na- turligtvis särskilt aktuella på elementarsta- diet men kan aldrig helt undvaras, då text- förståelsen i hög grad vilar på en riktig och snabb uppfattning av ordformerna. För att skärpa elevernas uppmärksamhet är det ibland lämpligt att förhöra elementarbokens stycken med slutna böcker och att därvid ändra och variera texten; man kan också som omväxling skriva den ändrade texten på svarta tavlan eller på stencilerade text- lappar. Även återöversättning till latin av de enklaste textpartierna —— gärna med smärre variationer -— kan prövas som ett försök att ge eleverna någon övning i att aktivt handskas med latinska språket.Även andra korta övningar i att översätta från svenska till latin kan vara till nytta, under förutsättning att det rör sig om mycket enkla meningar med kända ord; det kan under sådana förhållanden vara möjligt att översätta dem muntligt som en del av form- läreförhöret. I båda dessa fall är syftet att öka säkerheten i formläran; talövningar i egentlig mening, vid vilka man hela tiden
använder det främmande språket, kan det ju aldrig bli fråga om vid undervisningen i ett klassiskt språk annat än i mycket blygsam omfattning och närmast som en tillfällig kuriositet.
Allmänt gäller om undervisningen i form- lära att formsystemet skall framställas så överskådligt som möjligt. För detta ända- mål är sammanfattande regler nyttiga och nödvändiga; ett vanligt exempel härpå är påpekandet av att alla neutra har samma ändelse i nominativ och ackusativ och att de i pluralis i dessa kasus slutar på. a; på samma sätt kan man t. ex. fastställa att alla maskulina och feminina latinska ord slutar på m i ackusativ singularis och på s i ackusativ pluralis.
Som ett led i en dylik överskådlig och förklarande framställning av formläran är det slutligen lämpligt att, i den mån läro- stoffet ger anledning därtill, ställa de olika språkformerna i belysning av latinets vik- tigaste ljudlagar, såsom rhotacism, konso- nantassimilation och vokalförändring inuti ord. En sådan grammatikundervisning kan i hög grad väcka elevernas intresse, samtidigt som den hjälper dem att sam— manhålla till synes Vitt skilda formbild- ningar (t. ex. infinitivslutet i vocare, esse, velle). Naturligtvis får ljudläran och den s. k. historiska formläran inte därför utvid- gas till att bli ett nytt kursmoment; den är i gymnasieundervisningen på sin plats i de fall där den ger ökad klarhet och bidrar till ett säkert inlärande av formerna.
Undervisningen i latinsk syntax syftar till att ge eleverna sådana kunskaper att de vid textläsningen igenkänner de vanli- gaste syntaktiska företeelserna. Till de vik- tiga avsnitt som sålunda kräver ett mera ingående studium hör i främsta rummet predikativt attribut, ackusativ med infini- tiv och inf'mitivens tempus, participialkon— struktionerna och olika slag av konjunk- tionsbisatser, vidare pronomina, särskilt relativa och reflexiva, översättning av kon- junktiv i huvudsats resp. bisats, oratio
obliqua. Beträffande kasus är det nyttigt att betona vissa grundläggande fakta och rikta elevernas uppmärksamhet på de olika funktioner som kasus kan ha i en sats, t.ex. på att en nominativ antingen är sub- jekt eller subjektiv predikatsfyllnad eller bestämning till dessa, att motsvarande funktioner även gäller för ackusativen, att genitiven mycket ofta förekommer i ställ- ningar där den inte kan återges med svensk genitiv, att dativen vanligen beror på ett verb eller ett adjektiv och att ablativen fungerar som olika slags adverbial och — utom i konstruktionen ablativus absolutus — är ganska sällsynt av substantiv som betecknar person. Särskilt bör påpekas de fall där svenskt och latinskt språkbruk skiljer sig åt. Däremot synes en mera de- taljerad uppsortering av de olika använd- ningssätten i skilda namngivna grupper ofta kunna undvaras. Gränsdragningen mellan dem blir lätt oskarp, och tidsödande utred- ningar, t. ex. huruvida en i texten förekom- mande ablativ skall betraktas som ablativus instrumenti eller som ablativus causae, är därför i allmänhet föga lönande. Man må också. hålla i minnet att just kasusläran innehåller åtskilligt som tas upp till be— handling vid studiet av ord och fraser och att det som inte behärskas utantill ganska lätt kan av eleverna inhämtas ur lexikon. Övning i sättet att rätt använda lexikon har i detta sammanhang en naturlig plats.
Undervisningen skall göra syntaxen över- skådlig för eleverna och hjälpa dem att förbinda dess olika moment med varandra. Vid inövandet av participium coniunctum bör man t. ex. framhålla dess karaktär av predikativt attribut, man bör jämföra in— finitivens tempusförhållanden med partici- pets, man bör hålla samman relativsatser med konjunktiv och motsvarande konjunk- tionsbisatser o. s. v. Särskilt vid repetitioner bör man såvitt möjligt låta det syntaktiska stoffet framträda i ny belysning och infogas i större sammanhang. Framställningen skall alltså inte vara mekaniskt registrerande
utan förklarande och samlande; de syntak- tiska företeelserna bör, i den mån det är möjligt, psykologiskt och någon gång histo- riskt belysas (t. ex. analogi, kontamination, paratax och hypotax). Eleverna bör få en föreställning om att det latinska språket — lika väl som andra språk —— har sin historia, att det en gång varit ett i alla av— seenden levande språk och att det i likhet med de nu talade språken varit underkas- tat förändringar och haft en utveckling. Vid läsning av texter från senare perioder måste naturligtvis de viktigaste avvikel- serna från det klassiska språkbruket fram- hävas, t. ex. quod—satsernas utbredning på bekostnad av andra konstruktioner. Man bör däremot undvika att i onödan splittra läsningen genom ideliga jämförelser med det klassiska latinet.
För en syntaxundervisning av den typ som här antytts är det naturligt att i stor utsträckning anknyta till parallellföreteelser i de moderna språken, inklusive svenskan, såsom användningen av vissa kasus (t. ex. genitivus qualitatis), ackusativ med infini— tiv, participialkonstruktionerna och bruket av imperfektum och perfectum historicum jämfört med bruket av imparfait och passé simple i franskan. Ett dylikt komparativt studium banar väg för en klarare uppfatt- ning av latinet och blir till nytta såväl för latinstudiet som för undervisningen i de moderna språken. Det bör vidare framhål- las att anknytningar till parallellföreteelser i moderna språk är en synnerligen tidsbe- sparande metod vid inlärandet av den latin- ska syntaxen, eftersom ett exempel hämtat från ett modernt språk, inte minst moders- målet, förklarar en syntaktisk företeelse bättre än en grammatisk regel. Från exem— pel till regel är över huvud den naturliga gånge vid all syntaxundervisning.
Källskaper i formlära och syntax är inte tillfyllest för att studiemålet skall nås. Även det viktigaste inom stilistiken måste genomgås. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt ordställningen, som ofta bereder
eleverna svårigheter. Skillnaden i svensk och latinsk ordföljd bör därvid framhållas, t. ex. verbets ställning, s.k. inramning ( om- nes tum hom-inse; compulsis in arcem hosti- bus), betonade och obetonade ords place- ring. Den latinska sats- och meningsbygg- naden har över huvud flera särdrag, som eleverna måste bli väl förtrogna med, eftersom de därigenom kan få god ledning vid översättningsarbetet (jfr ovan beträffan- de översättningstekniken). Likaså bör den mera konstmässiga ordföljden och de vik- tigaste retoriska stilmedlen beröras. Eljest går eleverna miste om något som är av vä- sentlig betydelse för förståendet av en antik text. Det är t. ex. knapapst möjligt att ett Cicerotal kan komma till sin rätt, om inte även stilistisk kommentar lämnas. Man bör inte heller underlåta att påminna om och i någon mån exemplifiera att den antika retoriken har skapat en tradition som i vissa avseenden alltjämt är livskraftig. Sti- listiken rymmer sålunda mycket av intresse för eleverna och får inte inskränkas till ett torrt uppräknande av termer. Inte minst i samband med poesikursen ges utmärkta tillfällen att behandla och belysa stilfrågor.
För läsning av antik latinsk vers är kun- skap i metrik nödvändig. Undervisningen häri bör inledas med en introduktion om skillnaden mellan kvantitetsrytm och ac- centrytm. Eleverna bör sålunda fä klart för sig att det traditionella sättet att läsa an- tik vers skiljer sig från det i antiken bruk- liga; lämpligt är också att de någon gång — t.ex. genom att lyssna till något ljud- band —— får ta del av de moderna försöken att rekonstruera den antika versläsningen. I de flesta fall torde man i övrigt få nöja sig med att så mycket som möjligt försöka vänja eleverna vid att undvika en överdri— vet taktfast skandering och i stället efter— sträva en efter innehållet nyanserad beto- ning. Undervisningen bör inskränkas till de vanligaste versmåtten och de viktigaste i latinsk vers förekommande prosodiska och metriska egendomligheterna. -—— Eleverna
skall kunna läsa hexameter och pentameter samt de i kursen förekommande lyriska versmåtten. Att känna namnen på de olika stroferna och de i dessa ingående versra- derna är däremot av underordnad vikt.
Ordkunskap och ordbildningslära. Ord- studiet, vilket, såsom tidigare framhållits, är ett av latinundervisningens huvudmo- ment, har ett dubbelt syfte: dels att genom en systematisk uppbyggnad av elevernas latinska ordförråd göra det möjligt för dem att utan ett alltför starkt beroende av lexi- kon förstå latinsk text, dels att genom stän- diga anknytningar till latinska ord som på. ett eller annat sätt fortlever i de moderna språken bli ett stöd för studiet av dessa språk. Det sistnämnda innebär bl. a. att den orientering i latinsk ordbildningslära som ges dem som studerar jämförande språk- kunskap också skall komma de latinstude— rande till del. Självfallet är anknytningen till de moderna språkens ordförråd i sin tur ett stöd f ' inlärandet av det latinska ord- förrådet. Ordstudiet består alltså inte av två från varandra helt skilda moment, men det har under alla förhållanden en dubbel aspekt, och detta är av stor betydelse för undervisningens utformning. Av praktiska skäl är det nämligen lämpligt att läraren vid sin lektionsförberedelse skiljer på »inom- latinskt» och »modernspråkligt» ordstudi- um och studerar texten under detta dubbla perspektiv, även om, såsom nyss antytts, linjerna ofta korsar varandra.
Man bör alltså för det första ta sikte på sådana ord som ofta återkommer i latinska textsammanhang och som man måste känna till för att översättningsarbetet skall kunna bedrivas med framgång; ofta får man där- vid anledning att t.ex. syssla med förväx- lingsbara ord (parare, parére, parére) eller huvudbetydelser av ord (cogere : samla— tvinga). Vid inlärandet av det latinska ord- förrådet är det vidare till stor hjälp att sammanföra ord med samma stam, t. ex. regere, rex, rector, regina, regia, regius, reg-
nare, regnum. En god hjälp att till grupper ordna och sammanhålla det växande ord- materialet får eleverna, om de från början göres förtrogna med de vanligaste typerna inom latinets nominal— och verbalbildning, suffix och prefix; detta kunskapsområde är gemensamt för den inomlatinska och den modernspråkliga delen av ordstudiet. Stor uppmärksamhet kräver sådana samman- satta verb som admittere, amittere, com- mittere, dimittere, omittere, permittere, promittere. Man kan också —— dock inte för tidigt — sammanställa ord till grupper med en betydelsemässig samhörighet som indel- ningsgrund, t. ex. juridiska termer, ord som hänför sig till släkt och familj, till naturen o. dyl. Någon plats må även beredas åt den viktiga betydelseläran, så att eleverna får en inblick i den gradvis skeende utveckling- en från ordets grundbetydelse till den här— ledda betydelsens olika förgreningar (t.ex. ordet ratio).
Glosförhöret bör i allmänhet ske från latin till svenska; även förhör i den mot- satta riktningen är dock understundom motiverat, t. ex. när det gäller ord som hör till samma betydelsegrupp (jfr ovan) eller när man — enligt en metod som eleverna känner väl till från undervisningen i mo- derna språk —— frågar efter synonymer, resp. motsatser. Ett glosförhör bör emeller- tid inte enbart ta sikte på översättning av enstaka ord, vilket det ju vid textläsning aldrig blir fråga om, utan man bör i största möjliga utsträckning inöva ordgrupper och fraser. Det är sålunda lämpligt att förse ett substantiv med ett attribut (salus publice, ordo senaton'us) eller låta ett verb styra ett visst ord (persuadere Caesari). På så sätt kan glosförhöret till någon del sam- mankopplas med träning i formlära och öv- ning i kasussyntax, vilket är ägnat att be- fästa ordkunskapen. Svag ordkunskap beror ofta på att eleverna blott har en obestämd minnesbild av ett isolerat latinskt ord, var- igenom detta lätt förväxlas med ord av lik- nande utseende. För att söka motverka.
missuppfattningen att ett visst ord alltid motsvaras av ett och samma ord i sven- skan och för att lära eleverna beakta de olika betydelsenyanserna hos ett ord kan läraren lämpligen på skrivtavlan kombinera t. ex. ett adjektiv (såsom acer) med en rad olika substantiv och låta eleverna söka snabbt finna adjektivets rätta valör i varje kombination. Vid förhör av ordböjningar och verbtemata bör eleverna också så ofta som möjligt skriva orden och formerna på tavlan, bl. a. för att förebygga att hörfel uppstår.
Anknytningarna till de moderna språkens ordförråd _ den andra delen av ordstu- diet — måste beaktas från början. En icke ringa del av det elementära ordstudiet i anslutning till elementarboken kan grundas på sådana latinska ord som i lätt igenkänn- lig form fortlever i de moderna språken. I fortsättningen bör läraren tillvarata de anknytningsmöjligheter som texten erbju- der; detta gäller såväl antika som efter- antika texter. Som hjälpmedel — såvida inte lärobokskommentaren ger tillräcklig upplysning —— kan rekommenderas etymo- logiska ordböcker, flerspråkiga lexika o. dyl. Vad de efterantika texterna beträffar bör det observeras att dessa ger utmärkta exempel på nybildning av ord och på nya betydelser hos ord som förekommer i det klassiska latinet och alltså är väl ägnade att belysa latinets utveckling fram till de moderna språken. I regel får man under lektionerna nöja sig med ett konstaterande av den språkliga samhörigheten och där- efter — vilket är mycket viktigt för att undervisningen på denna punkt skall leda till resultat — låta anknytningen till de moderna språken bli en del av elevernas hemuppgift. Men utbytet blir större, om eleverna erhåller kännedom om en eller an- nan språkhistorisk företeelse som förklarar karaktäristiska förändringar i ordens utse- ende vid jämförelse med latin å ena sidan och t.ex. franska eller engelska å andra (t.ex. ackusativformens bevarande i man-
sione(m) >fr. maison, eng. mansion; upp- komsten av ord som port, porte, aube; den prothetiska vokalen före sc, sp, st: studere > fr. étudier, men eng. study). Eleverna bör därför ha tillgång till en kortfattad fram- ställning av latinets språkhistoriska utveck- ling i och efter antiken; huvudvikten måste i denna dock läggas på den egentliga ord— bildningsläran.
Ordstudiet och det däri ingående glos- och frasförhöret blir, eftersom det skall be- drivas i anslutning till textläsningen, ett normalt inslag i varje lektion, varvid dock givetvis textens beskaffenhet får avgöra hur lång tid som bör ägnas åt detta kurs- moment. Det dagliga ordstudiet måste emellertid kompletteras med återblickar och översikter; det är sålunda lämpligt att, sedan ett längre textparti genomgåtts under ett antal lektioner, låta lärjungarna som hemuppgift repetera viktigare ord och fra- ser ur den lästa texten; en sådan uppgift kan eventuellt ges som veckoläxa (se 11.4.15).
Sakkommentar och litterär analys. Text- läsningen skall förenas med saklig förkla- ring av texten. Detta är så mycket mera angeläget som eleverna i allmänhet är så upptagna av den språkliga analysen att innehållet ofta kommer i bakgrunden. Täta återblickar på det sakliga innehållet —— ibland i form av ett kort föredrag av en elev — är därför nödvändiga. Viktigast är emellertid att läraren hela tiden låter den språkliga analysen kombineras med en fort- löpande innehållskommentar, som gör det möjligt för eleven att följa en författares tankegång eller faserna i ett händelseför- lopp. Texten måste alltså konkretiseras -— detta är en av latinundervisningens mest angelägna uppgifter. Eleven skall bildligt talat göra en resa i tid och rum. Undervis- ningen skall vädja till elevernas fantasi. De sakupplysningar vartill texten ger anled- ning, beträffande t. ex. seder och bruk, stat och religion, skall i första hand syfta till att
ge liv och åskådlighet åt det lästa. Kartor och annan bildmaterial skall därvid själv- fallet komma till flitig användning.
Sakkommentaren måste emellertid vidgas till att också omfatta litterär analys av den lästa texten. Vid poesiläsningen får sålunda den sakliga kommentaren ej inskränkas till de nödvändigaste upplysningarna i fråga om mytologi och historia, utan dikten (t. ex. ett Horatiusode) här först och främst betraktas som ett enhetligt konstverk och som ett uttryck för skaldens personlighet och livssyn. Läraren bör här utnyttja den förmåga av diktanalys som lärjungarna tillägnat sig vid svenskundervisningen. Som ett värdefullt hjälpmedel för en fördjupad förståelse av en latinsk dikt är för övrigt uppläsning av någon god svensk översätt- ning att rekommendera. Upplåsning av översättningar, av moderna historiska skild- ringar från antiken och medeltiden, av kul- turhistoriska och litterära essayer är över- huvud ett utmärkt komplement till textläs- ningen.
Den med textläsningen förenade sakkom- mentaren har som närmaste mål att för- klara texten och göra denna åskådlig. Där- jämte tjänar den emellertid det vidare syf— tet att i överensstämmelse med den allmän— na målsättningen göra eleverna mera för- trogna med den antika kulturen över huvud. Uppgiften är alltså att befästa, utvidga och fördjupa de kunskaper i antikens kul- turhistoria och politiska historia som ele- verna tidigare inhämtat. Textläsningen i sig själv ger, såsom förut antytts, eleverna goda möjligheter till inlevelse i antikens kulturvärld och bör då och då föranleda mera sammanfattande översikter över olika områden av antikens, särskilt Roms, histo- ria, såsom de romerska samhällsförhållan- dena, den romerska statsorganisationen eller en bestämd tidsepok, t. ex. den augusteiska. Några lektioner bör ägnas åt en kortfattad översikt över antikens historia, omfattande viktigare namn och data.
I samband med textläsningen ägnas ock— så tillbörlig uppmärksamhet åt den romer- ska litteraturhistorien. De olika litterära genrernas kännetecken bör framhållas och de viktigaste skedena av deras utveckling genomgås. De lästa författarnas liv och för- fattarskap bör skildras i sina huvuddrag och i belysning av samtidens kulturliv. Sär— skild uppmärksamhet må ägnas den romer- ska republikens sista tid och Augustus* tide- varv. Det är en tacksam uppgift vid under— visningen i romersk litteraturhistoria att låta denna tids stora författarpersonlighe— ter framstå i sina karaktäristiska särdrag samt att klargöra deras inflytande på sam- tid och eftervärld och deras betydelse för den västerländska kulturen. Anknytningar till senare, främst svenska litterära verk och där förekommande motiv, anspelningar och uttryck kan lämpligen göras i detta sammanhang; man bör också beakta möj- ligheten till mera direkt samverkan med svenskundervisningen.
Emellertid är det inte lätt för eleverna att hålla i minnet och till ett helt sammanfoga de kommentarer och överblickar som ges vid skilda tillfällen och beträffande olika kursavsnitt. Till god hjälp kan då en arbets— bok vara, utformad enligt en från början i stora drag av läraren föreslagen plan men med gott utrymme även för individuell uppläggning. En sådan arbetsbok kan t. ex. ha en grundstomme av blindkartor, krono- logiska tabeller, moderna dikter med an- tika motiv, fotografier av antik konst, arki- tektur etc., grekiska och italienska frimär— ken o.s.v. Arbetsboken bör följa eleven under båda studieåren och successivt kom- pletteras. Latinläraren kan vid undervis- ningen ge vinkar och råd beträffande ar- betsbokens innehåll; även lärarna i samver-
kande ämnen kan komma med hppslag. Men framför allt kan arbetsboken främja elevernas självverksamhet både hemma och i skolan och göra studiet intresseväckande och lustbetonat.
1541 11422. Studieteknik
I fråga om ett ämne av latinets svårighets- grad är det särskilt viktigt att eleverna från början tillägnar sig ett ändamålsenligt arbetssätt och att deras studieteknik suc- cessivt utvecklas och anpassas, allteftersom ämnesstudiet skrider framåt. Den bästa vägledningen härvidlag lämnas vid det dagliga arbetet i skolan, som bör ge eleven ständig övning i studieteknik. Vid vissa till- fällen, t. ex. när elementarboken avslutats eller i samband med långläxor och betings- läsning, torde det vara lämpligt anslå nä- gon timme eller del av timme då studie- tekniska frågor av mera allmänt slag vid latinstudiet tas upp till behandling och be— lysning. Icke minst bör läraren ägna upp- märksamhet åt att varje elev förvärvar den rätta tekniken, när det gäller att komma tillrätta med de texter som skall läsas. En sådan teknik bör karaktäriseras av följan- de: att försöka i möjligaste mån tillämpa den kursiva översättningsmetoden (se 11.421); att inte omedelbart rådfråga lexikon utan i stället i första hand söka aktualisera och utnyttja de kunskaper som inhämtats vid ordbildningsstudiet och därvid söka stöd i modernspråkliga ord; att försöka se det konkreta sammanhanget, utan vilket man inte kan förstå de enskilda ordens bety- delse. Denna teknik måste successivt i ökad utsträckning tillämpas vid arbetet i klass- rummet och framför allt komma till an— vändning vid kursivläsningen och läxprepa- rationen; i dessa lektionsmoment ingår ock- så handledning och övning att läsa rätt in- nantill i lexikonet, att förstå dess uppställ— ning, förkortningssystem m. m. och att överhuvud kunna väl utnyttja det som kunskapskälla. Eleverna bör därför ha lexi- konet med sig vid varje lektion, vilket ock- så är motiverat därav att det, då det gäl— ler mera svåröverskådliga artiklar, är nyt- tigt att de stryker under ordens huvudbe- tydelser, resp. sätter parentes om ovanliga
betydelser etc. och därmed känner sig mera hemmastadda i sitt lexikon.
11.423. Självständiga arbetsformer
Om de allmänna förutsättningarna för be- tingsläsning i latin jfr ovan 11.4.1.5. En betingsperiod på två veckor, motsvarande sammanlagt 14 veckotimmar, skulle, om uppgiften består av textläsning, kunna or- ganiseras på t. ex. följande sätt:
1 :a veckan Lektion 1—3. Hela klassen samlad. Arbe- tet planeras. Redogörelse för textavsnittets sakliga bakgrund och orientering om dess innehåll. Preparation av svårare ställen. Råd för ordstudiet. Ev. litteraturanvisning.
Lektion 4—5. Enskilt arbete. Lektion 6—7. Handledning (enskilt eller i grupp) av elever som behöver särskild hjälp för fullgörande av uppgiften. Hand- ledningen bör i första hand bestå av stu- dieteknisk rådgivning.
2:a veckan Lektion 1. Hela klassen samlad. Fortsatt instruktion. Besvarande av frågor från ele- verna.
Lektion 2. Handledning (som ovan). Lektion 3—5. Enskilt arbete. Lektion 6—7. Redovisning.
Olika former av redovisning kan tänkas; mycket beror därvid på klassens samman- sättning och storlek. För skriftlig redovis- ning talar dels tidsskäl, dels den omstän- digheten att det kan vara rättvist att låta samtliga elever fullgöra ett och samma prov. Den skriftliga uppgiften får inte be- stå enbart av stickprov på översättningen utan bör även omfatta t. ex. innehållsöver— sikter över vissa avsnitt, frågor på innehål- let av typen: »Vari består enligt Caesar skillnaden mellan gallisk och germansk reli- gion?», uppgifter, som avser ordkunskap, antikviteter o.s.v. (jfr 11.425). I stället för — eller möjligen vid sidan av — skrift- lig redovisning kan, om förhållandena med—
ger, muntliga tentamina komma i fråga, genom vilka läraren understundom kan få en mera nyanserad bild av elevernas ar- betssätt. En eller två lektioner bör efter betingsperiodens avslutande ägnas åt en ge- mensam slutgenomgång av det behandlade avsnittet.
Som uppgifter för det till tredje årskur- sen förlagda specz'alarbetet (se II: 42.35) kan väljas såväl studium av texter som rent kulturhistoriska ämnen. Viktigt är att uppgiften alltid avpassas efter elevernas förmåga och intresseinriktning. Som exem- pel på uppgifter kan nämnas:
1. Läsning av historiska källskrifter, var- vid man vid urvalet bör ta hänsyn till elevernas kommande studier; blivande historiker bör bl. a. få stifta bekantskap med officiella aktstycken på latin och studera deras fraseologi; blivande teolo- ger kan studera utdrag ur t. ex. kyrko- fäderna, Birgitta eller Luther, kyrko- historiska acta, hymner, den romerska mässan (gärna i förening med avlyss- ningsuppgifter) .
2. Studium av någon latinsk text i en större kommenterad utgåva. Dylika upp- gifter kan ges åt elever som ämnar be- driva fortsatta studier i klassiska språk.
3. Excerpering av ord med latinskt ur- sprung i modernspråkligt material under utnyttjande av alla tillgängliga hjälp- medel och med beaktande inte enbart av de vid ordbildningen produktiva ele— menten (t. ex. prefix och suffix) utan även i någon mån av den språkhisto— riska utvecklingen.
4. Studium av ett kulturhistoriskt arbete. Kan redovisas genom ett föredrag, i vil- ket t. ex. AV-hjälpmedel eller uppläs- ning kommer till användning.
En form av »fältarbete» kan åstadkom— mas därigenom att en intresserad elev i samband med en resa (t. ex. under somma— ren mellan andra och tredje årskursen) gör uppteckningar av inskrifter på byggnader
och gravar, epitafier o.s.v., vilka han där- efter översätter och kommenterar (om möj- ligt med hjälp av handböcker och biogra- fiska uppslagsverk).
Även grupparbete kan förekomma, t.ex. följande. Gruppens arbete gäller en latinsk komedi. En elev arbetar med översättning av valda scener, en annan ägnar sig åt metriken (såvida man inte använder en be- arbetad prosaupplaga), en tredje studerar teaterantikviteter, en fjärde har en littera- turhistorisk uppgift (författarens liv och verk, hans förebilder, efterbildningar i se- nare litteratur), några andra elever uppför på. latin scener ur komedin (varvid elev nr 1 tillhandahåller sin svenska översätt- ning). En uppgift av denna art ställer na- turligtvis stora anspråk på handledning från lärarens sida.
11.424. Studiebesök
Besök på. museer och utställningar där an- tik konst och kultur är representerad är självfallet väl ägnade att komplettera det studium av antik kulturhistoria som är en av uppgifterna för undervisningen i klas- siska språk. Rundvandringar i syfte att studera de latinska inskrifter som kan fin- nas i hembygden, på gravstenar, epitafier och monument är också att rekommendera. Filmer och, där så är möjligt, teaterpjä- ser med antika motiv är likaledes lämpliga objekt för studiebesök. I samtliga fall gäl- ler att besöket måste förberedas i skolan och att dess material även bör i någon form efterbehandlas i undervisningen.
11 4.2.5 . Bedömning
I ett ämne med så högt veckotimtal som latinets torde läraren under arbetets gång kunna bilda sig en ganska säker uppfatt- ning om de olika elevernas förmåga redan på grundval av deras muntliga prestationer. Från flera synpunkter är dock även skrift- liga övningsuppgifter och prov motiverade. Det har nämligen sin betydelse att då och
då få ställa klassens samtliga elever inför samma uppgift och se hur varje enskild elev lyckas skriftligen redovisa sitt kun- nande. Med hänsyn till att studiemålet har flera komponenter som måste beaktas, när elevens arbetsresultat skall bedömas, är det inte tillfyllest att som prov förelägga ele- verna endast översättningsuppgifter av versionstyp. Att textläsningen skall stå, i centrum av undervisningen innebär ju att just den delen av latinstudiet i betydande utsträckning blir föremål för såväl övning som kontroll via den dagliga undervisning- en. Elevens förmåga att på egen hand med eller utan lexikonets hjälp tolka ett kort textparti förtjänar emellertid att emellanåt bli föremål för skriftlig kontroll. Jämte denna form av prov bör dock även andra former av skriftliga prov komma i fråga, avsedda att svara mot de övriga uppgifter som latinundervisningen tilldelats. Såväl de kursmoment som gäller ordkunskap och ordbildning som också de som hör samman med den antika kulturhistorien bör få läm— na stoff till skriftlig redovisning och kon- troll.
Till största nytta för såväl lärares som elevers arbete torde relativt korta prov av växlande typ vara som nära ansluter sig till den undervisning som meddelats under veckorna närmast före provet. Ibland kan det vara ändamålsenligt att låta upp- giften uteslutande bestå av en version. I andra fall kan den avse övriga delmål för latinstudiet. Även den kombinationen kan tänkas att till en kortare översättnings— uppgift anknytes frågor och uppgifter som hör samman med ordkunskap och kultur- historia. Genom sådana prov av friare typ kan ett nära samband mellan muntliga och skriftliga arbetsformer komma till stånd och möjlighet lämnas den enskilde läraren att så utforma den skriftliga kon- trollen att den nära och allsidigt svarar mot den undervisning som meddelats. Vik- tigt är därvid att provens svårighetsgrad så avpassas att resultaten normalt ger både
lärare och elev den stimulans som ligger däri att det arbete som föregått provet visar sig ha lett till resultat. Prov av detta slag har därmed även en diagnostiserande effekt i det de utvisar att klassen kunnat till- godogöra sig undervisningen, som alltså kan gå. vidare till nya moment. Ett par tre skrivningar per termin på ämnets egna timmar, åtminstone fr. o. m. andra studie- terminen, kan vara erforderliga.
11.4.3.
Av de hjälpmedel som erfordras för under— visningen i latin kommer givetvis de tryckta hjälpmedlen i främsta rummet. Dessa skall svara mot undervisningens olika moment.
För textläsningen behövs givetvis för- utom textböcker grammatik och latinsk- svensk ordbok. Med hänsyn till vikten av att underlätta elevernas hemarbete är dess— utom latinsk-svenska ordlistor att rekom- mendera. Det bör i detta sammanhang fram- hållas att den stora betydelsen av att ele- verna lär sig väl behärska det latinska form- systemet motiverar att de får tillgång till självkontrollerande material (t. ex. övnings— böcker och instruktionskort). Även program- merat material (ev. i undervisningsmaski- nens form) torde vara värdefullt för detta ändamål. Förutom formläran bör viktiga syntaktiska mönster kunna inövas på detta sätt.
För ordstudiet fordras en kort fram- ställning av den latinska ordbildningsläran och av latinets språkhistoriska utveckling. Lämpligt är också att de ovannämnda la- tinsk-svenska ordlistorna även innehåller hänvisningar till moderna språk.
Vid undervisningen i kulturhistoria — så- väl i omedelbar anslutning till textläsning- en som i mera utvidgad form — är det av stort värde att kunna hänvisa till en kul— turhistorisk handbok.
De tekniska hjälpmedel som erfordras för latinundervisningen är som i andra äm- nen bandspelare, grammofon och projek-
Hjälpmedel
.,.-. . :., ___—ww"
tor. Man kan t. ex. använda bandspelaren för att ge eleverna tillfälle att lyssna till scener ur ett antikt drama, ett föredrag över ett klassiskt ämne eller prov på läs— ning av latinsk vers och grammofonen till avlyssnande av latinska hymner och sånger. Den innehållskommentar vilken, såsom ti—
IZJ. Mål
Undervisningen i grekiska har till uppgift att bibringa eleverna elementära insikter i klassisk grekiska samt att, i samband med läsning av grekisk prosa och poesi, göra dem mera förtrogna med det grekiska kul— turarvet.
1 2 .2. H uvudmoment
Grekisk prosa och poesi: Dels bearbetade texter och originaltexter, dels texter i över- sättning.
Det viktigaste av den attiska formläran och viktigare partier i syntaxen. I anslut- ning till texterna några karaktäristiska drag i äldre grekiska och koine.
Översikt över grekisk konst med demon- stration av några kända verk inom skulp- tur och arkitektur. Grekisk religion, grekisk litteratur— och idéhistoria.
12.3. Kursplan med årskursfördelning
12.3.1. Årskurs 2 Läsning av bearbetade texter och lätta ori- ginaltexter i elementarbok. Minst 5 sidor nytestamentlig text. Formläran och vikti- gare delar av syntaxen. Nytestamentlig grammatik i anslutning till den lästa texten. Översikt av den grekiska konsten med demonstration av några kända verk inom skulptur och arkitektur.
1 2 . Grekiska
digare nämnts, är en absolut nödvändig in- grediens i textläsningen gör det slutligen önskvärt att läraren har möjlighet att med projektorns hjälp snabbt visa ett bildma- terial i direkt anslutning till texten (här har också självfallet kartor och planscher sin givna plats).
12.3.2. Årskurs 3
Läsning av omkring 25 sidor grekisk prosa— text, varav omkring 15 sidor Platon, och omkring 250 verser grekisk poesi i lämpligt urval ur Homeros. Repetition av formläran. I samband med läsning av Homerostexten språkhistoriska analyser och genomgång av viktigare dialektala företeelser.
Läsning i modernspråklig översättning av en central Platondialog. I samband där- med genomgång av viktigare begrepp inom den platonska filosofin. Läsning i modern- språklig översättning av ett drama och i samband därmed genomgång av några vik- tigare motiv i det grekiska dramat. Grekisk religion med behandling av minst en kult— ort.
12.4. Anvisningar och kommentarer
12.4.1. Lärostoffet
172.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Undervisningen i grekiska har en dubbel uppgift: språklig och kulturhistorisk. Den förstnämnda uppgiftens svårighetsgrad får inte undanskymma vikten av att även den andra uppgiften målmedvetet fullföljes i undervisningen. Den språkliga uppgiften bör icke sättas högre än vad målsättningen anger: att bibringa eleverna elementära in-
sikter i klassisk grekiska. NIen även med denna begränsade målsättning bör det språkliga studiet bedrivas så att den ge- nomgångna kursen bildar ett avslutat helt och därmed får ett värde i sig. Detta med- för att genomgången av det grammatiska stoffet visserligen måste inskränka sig till det väsentligaste men att detta å andra sidan måste väl inläras och grundligt be- härskas. Dit hör kasus- och personändelser, de viktigaste och vanligaste verben efter mi-konjugationen, kontraktionslagarna och inom syntaxen modusläran, för att nämna några exempel på områden inom gramma- tiken där kravet på säker kunskap måste vara oeftergivligt för att det språkliga stu— diet skall få mening och värde för eleven. Undervisningen i ämnets språkliga del måste därför bedrivas med energisk kon- centration på centrala språkliga företeelser, som ständigt repeteras.
Den kulturhistoriska uppgiften är tvåfal- dig, litterär och arkeologisk. Målsättningens formulering, att studiet av ämnet skall göra eleverna mera förtrogna med det grekiska kulturarvet, innebär ett krav att båda dessa sidor av det kulturhistoriska stoffet tillgodoses i undervisningen. Det är önsk- värt att läraren därutöver efter eget in- tresse och egna förutsättningar i mån av tid fördjupar undervisningen inom någon av ämnets kulturhistoriska delar eller stimu- lerar eleverna till självständiga uppgifter.
12.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Det grammatiska stoff som i kursplanen faller utom det attiska språkområdet skall tjäna syftet att språkhistoriskt belysa det grekiska språkets utveckling och därmed vara ägnat att stödja och befästa kunska- perna i attisk grammatik. Vid läsningen av utomattiska texter behandlas, förutom vad som krävs för själva textförståelsen, en- dast sådana grammatiska företeelser som innebär grundläggande olikheter mellan at- tiskt och utomattiskt språkbruk. Det är i
detta sammanhang naturligt och önskvärt att en sammanfattande översikt ges över de grekiska dialekterna med demonstration av några exempel på inskrifter från olika dia- lektområden, lämpligen såsom avslutning på läsningen av Homerostexten i sista årskur— sen.
Kursplanens föreskrift att omkring 15 sidor Platontext skall läsas avser att be- reda eleverna tillfälle att på originalspråket läsa något lämpligt texturval som från den ena eller andra synpunkten kan belysa den platonska filosofin, etik, politik eller idé- lära. Platonstudiet med därtill hörande ge- nomgång av viktigare begrepp inom den platonska filosofin måste betraktas som ett av kursens viktigaste moment. Det är önsk- värt att undervisningen lägges så att den ger perspektiv framåt, varvid den platonska traditionen i europeisk litteratur beröres under anknytning till studiet i litteratur- historia. Den modernspråkliga översättning av en Platondialog som skall läsas av ele- verna behöver inte vara densamma för varje elev. Val av dialog och språk för översättningen bör stå var och en fritt.
Kursplanens föreskrift att ett drama skall läsas i översättning, varvid några vik— tiga dramatiska motiv behandlas, avser att ge de elever som studerar grekiska en all- sidigare orientering i det antika dramat. Huvudvikten lägges därför på en så fyllig och bred framställning som möjligt med exemplifieringar ur olika dramatiska arbe- ten. Avsikten bör främst vara att belysa vilka idéer som blev föremål för dramatisk framställning. Det synes därför vara lämp- ligt att varje elev får i uppgift att läsa ett drama och lämna redogörelse därför. Lära- ren skall söka arrangera stoffet så att de olika elevredogörelserna tillsammans med lärarens egen framställning kommer att bilda ett organiskt sammanhang.
12.413. Planering och samverkan Undervisningen i grekiska måste ske under ständig samverkan med undervisningen i
latin. Nybörjarboken i grekiska bör därför till sin uppbyggnad så nära som möjligt ansluta sig till den latinska. Genom en språkhistorisk, komparativ undervisnings- metod underlättas den samtidiga inlärningen av de båda språkens formlära. Detta gäller t.ex. nominalböjningen och i viss utsträck- ning verbalböjningen. Latinstudiet kan ofta ge utgångs- och stödjepunkter även för stu- diet av den grekiska syntaxen. Det är ett naturligt led i undervisningen att betona de båda språkens likheter och olikheter även i detta avseende.
Även i textläsningen bör samtidighet ef- tersträvas. Den grekiska bibeltexten (No- vum Testamentum Graece) läses samtidigt som den latinska, och studiet av denna för- lägges i nära anslutning till nybörjarbokens avslutande.
hIed hänsyn till att nybörjarstudiet av latin och grekiska börjar samtidigt är det angeläget att undervisningen planlägges, så att inte uppgifter innebärande alltför stor anhopning av grammatiskt stoff påläggs eleverna. Detta gäller särskilt vid studiets början. När olika lärare handhar undervis- ningen i de båda språken, fordras därför ett nära samarbete. Lied inte alltför länga tids- mellanrum bör vilopauser i inlärningspro- cessen lämnas, så att eleverna får tid att smälta det genomgångna stoffet. Under dessa uppehåll i det direkta grammatiska inlärningsarbetet kan dels tillämpningsöv- ningar på det inlärda stoffet förekomma, dels det kulturhistoriska stoffet behand- las. Även behandlingen av detta stoff bör föranleda samverkan med latinläraren. Så har t. ex. översikten av den grekiska kons- ten med demonstration av några kända verk inom skulptur och arkitektur sin na- turliga motsvarighet och fortsättning i be- handlingen av romersk skulptur och arki- tektur. De grekiskstuderandes speciella kunskaper bör i detta sammanhang nyttig— göras för hela latinavdelningen.
Ifråga om ämnets kulturhistoriska delar bör samverkan äga rum med undervis-
ningen i svenska. Dä studiet av det antika dramat inom detta ämne faller i andra års- kursen, bildar detta studium den naturliga utgångspunkten för det vidare studiet inom grekiskan i tredje årskursen. I vissa fall kan tillfälle ges att nyttiggöra de grekisk- studerandes speciella kunskaper även för undervisningen i svenska i tredje årskursen, t. ex. när det gäller att följa den dramatiska framställningen av ett antikt motiv genom tiderna, klassiskt inflytande i modern litte- ratur.
12.4.1.4.
Vad som i latin (jfr 11.4.15) sagts om lång— läxa, betingsstudium och specialarbete gäl- ler i stort sett också ämnet grekiska. Så ofta som möjligt bör eleverna få svara för något längre, självständiga arbetsuppgif- ter. Ämnets språkliga stoff lämpar sig dock icke på detta stadium särskilt väl för långläxa eller betingsläsning. Den sist— nämnda metoden bör därför normalt icke användas för den i kursplanen angivna textkursen. Däremot kan och bör en icke oväsentlig del av lärokursens kulturhisto- riska stoff behandlas genom användande av beting. Läsningen i översättning av Platon- texter och dramer kan ske på detta sätt och av eleverna redovisas i form av referat eller föredrag. Även arkeologiska uppgifter kan med fördel ges åt eleverna för bearbetning efter lärarens anvisningar. Betingsuppgifterna bör vara koncentre- rade och intresseväckande. Eleven skall icke betungas med uppgifter som är alltför krä— vande ifråga om tid och arbetsinsats.
Beting
12.4.2.
12.421 . Allmänna metodiska kommentarer
Verksamhetsformer
Redan tidigare har nämnts att undervis- ningen i grekiska måste ske under fort- löpande samverkan med undervisningen i latin och i början av studiet i största möj- liga utsträckning synkroniseras med latin. Därför gäller i allt väsentligt anvisningarna
för behandling av det latinska lärostoffet i tillämpliga delar även grekiskan.
Av synnerlig vikt är att eleverna redan från första början vänjes vid ett noggrant uttal. De långa vokalerna 17 och a) bör noga skiljas från de korta & och 0. Av de aspire- rade konsonanterna uttalas (p på nygrekiskt vis som f, under det att 79 uttalas lika som 1, d.v.s. som svenskt t. Det nygrekiska uttalet av X medför artikulationssvårighe- ter i vissa ljudförbindelser och bidrar i fler- talet fall till att vidga klyftan mellan skol— uttalet och vårt uttal av grekiska lånord. Uttalet k torde därför av bekvämlighetsskäl vara att föredraga. Det är dock betydelse- fullt att eleven vid inlärningen av ordför- rådet observerar stavningen med aspirerat k—ljud likaväl som stavningen med aspirerat t-ljud, vilket kan vara till fördel även med hänsyn till de grekiska lånordens stavning i engelskan, tyskan och franskan. Vid ut— talet av grekiska egennamn i svenskan till- lämpas numera i regel principen grekisk språkform -— latinsk accent: Homéros, Aisckylos, Périkles, Pläton, Kleo'patra, Dzi- mokles. Undantag utgör dock sådana egen- namn som i sin latinska språkform inför- livats med svenskan, t. ex. Kristus, Alexan- der. Fullständig konsekvens varken behöver eller kan här uppnås.
Undervisningen i grekisk ljud— och. form- lära bör i betydligt större utsträckning än vad som är möjligt beträffande latinet läg- gas språkhistoriskt. De grekiska språkfor- mema analyseras, utvecklingen från ett äldre till ett yngre stadium uppvisas samt ljudförändringarna och de därvid verkande krafterna (såsom accent, avljud, assimila- tion och analogi) klarlägges i sina huvud- drag. Det pedagogiska syftet med metodens användande, nämligen att underlätta inlä- randet av den grekiska formläran, skall emellertid hållas klart, och lingvistiskt pe- danteri måste undvikas.
Skriftliga övningar på tavlan (böjningar, enkla översättningar från svenska till gre- kiska m. in.) kan användas till en början
som ett hjälpmedel att under lärarens kon— troll även öva elevernas ortografiska och kalligrafiska färdighet men bör eljest und- vikas såsom alltför tidsödande.
Under det att huvudvikten i det gram- matiska studiet måste läggas på inlärandet av formläran under ständig övning och re- petition, kan den grekiska syntaxen behand- las endast i för textstudiet behövliga hu- vudpunkter, såsom tempussystemets syn- taktiska sida, modus i huvudsats och bisats, infinitiv- och participialkonstruktioner. För grekiskan karaktäristiska särdrag betonas.
Liksom vid latinundervisningen är det även vid undervisningen i grekiska ange- läget att eleverna bibringas ett fast och tillräckligt stort ordförråd. Inlärandet och sammanhållandet av stoffet underlättas i mycket hög grad, om eleverna med ord— bildningslärans hjälp blir aktivt förtrogna med viktiga rötter, stammar, prefix, suffix m. in. Det grekiska språket lämpar sig sär- skilt väl för ett sådant ordstudium. Vidare är det av största vikt att undervisningen anknyter till elevernas övriga språkkunska- per. Tack vare dessa har eleverna förutsätt- ningar att kunna följa många av de inter- nationella grekiska orden på deras väg över latinet ut till de moderna språken. Ett så— dant ordstudium ger anledning till att be- lysa de båda klassiska språkens avgörande betydelse för västerländsk terminologi. I någon utsträckning kan läraren också ge prov på ursprunglig släktskap mellan de indoeuropeiska språken och påpeka vissa fundamentala ljudmotsvarigheter (t.ex. grek. r och n, lat. qu, eng. wh, ty. w, sv. Ill./v). Även åt betydelseläran —— det gäller såväl den inomgrekiska betydelseutveck- lingen som dennas fortsättning på det in- ternationella planet — bör ges det utrymme som motiveras av det grekiska språkets rikt differentierade och nyanserade ordförråd och elevernas relativt mångsidiga språk— kunskaper.
Textläsningen ställer under hela lärokur— sens gång stora krav på noggrann prepara-
tion i skolan. Genom att det antal text- sidor, som lärokursen omfattar och som skall läsas intensivt är relativt litet, kom- mer eleverna knappast att hinna uppnå så- dan färdighet i textläsning, som utgör en förutsättning för ett icke alltför betungande studium av opreparerad text under skol— tiden. Elementarboken bör, som ovan be- rördes, utformas med hänsyn till bl. a. önsk- värdheten av samordning med studiet i la- tin under årskurs 2 och i övrigt bestå av texter, som i bearbetad form är så lättför— ståeliga som möjligt och som i ständigt upprepade varianter systematiskt inövar den grekiska formläran under utökande av ett elementärt ordförråd. Värdefullt är vi- dare om den har ett sådant omfång, att den under såväl årskurs 2 som 3 kan tjäna som kursivläsningsbok och därvid lämna prov på. texter från skilda tider och stilar i den grekiska litteraturen under rikliga och utförliga kommentarer. Läraren kan i en lämpligt utformad elementarbok hämta text även för den intensiva läsningen, såvida inte separata upplagor av någon särskild för- fattare föredrages.
Vid läsningen av grekisk originaltext bör huvudsyftet vara, att eleven förstår inne- hållet, även om varje språklig företeelse inte kan göras till föremål för kommentar. Olika läsarter kan påpekas i enstaka fall för att eleverna skall få någon kännedom om de klassiska texternas speciella proble- matik. Detta gäller i synnerhet den nytes— tamentliga texten. En viss kunskap om det grekiska Nya testamentets texthistoria kan bibringas eleverna genom föredrag av läraren eller eventuellt av någon intresserad elev.
12.422. Studieteknik
Vad som säges under 11.4.22 gäller i till- lämpliga delar även grekiska.
12.423. Självständiga arbetsformer
Grekiska erbjuder många olika typer av ar- betsuppgifter lämpade för specialarbete med
språklig eller kulturhistorisk anknytning. Som exempel på språkliga arbetsuppgifter kan nämnas dialektala skillnader mellan attiska och joniska, eoliska språkformer hos Homeros, latinismer i den nytestamentliga grekiskan, stilistiska egenheter hos Paulus. Självfallet kan dylika uppgifter endast ges åt elever, som i särskild grad har fallenhet för språkliga iakttagelser och analyser. Un- der alla omständigheter kräver språkliga specialarbeten betydande handledning från lärarens sida för att elevens utbyte av stu— diet skall stå i rimlig proportion till den nedlagda mödan.
Något annorlunda förhåller det sig med det kulturhistoriska stoffet. Här erbjuder sig stora variationer: filosofiska, litterära, arkeologiska, religionshistoriska uppgifter, för att blott nämna några grupper. Som exempel på olika typer av specialarbeten kan nämnas följande:
1. Uppgifter i anknytning till filosofi och
vetenskap:
försokratikernas världsbild
sofistikens kunskapsteori och etik Aristoteles den äldre stoan Epiktetos och LIarcus Aurelius Plotinos Euklides
Litterära uppgifter:
Herodotos som berättare
Thukydides' personkaraktäristik
Xenophons pedagogiska roman Kyrou Paideia idylldiktningen hos Theokritos den attiska komedin
ge
3. Arkeologiska uppgifter: datering av keramiskt material svenska utgrävningar i Grekland grekisk stadsbebyggelse i arkaisk tid grekisk stadsbebyggelse i hellenistisk tid kretensiska palats den grekiska teatern
det grekiska templet Athens agorå
4. Religionshistoriska uppgifter: orficismen myterna hos Platon hellenistiska mysteriereligioner Herakles grekiska orakel grekiska fruktbarhetsföreställningar straff och belöning i grekisk eskatologi
Stoff för specialarbeten erbjuder sig helt naturligt inom områden i modern kultur, där grekiska antika influenser är påtagliga. För den konstintresserade eleven finns här rika möjligheter till studier av olika motiv. För alla dylika uppgifter gäller emellertid, att stora krav ställes på lärarens handled- ning ifråga om val av litteratur och hjälp— medel för att studiet skall bli fruktbärande och meningsfyllt.
Redovisningen av språkliga specialarbe- ten bör ske inför läraren, redovisningen av kulturhistoriska arbeten i regel inför hela klassen.
12.424. Bedömning
Bedömningen av elevens kunskapsprestatio- ner i grekiska skall grunda sig på, såväl språkliga som kulturhistoriska prestationer, varvid en mindre onöjaktighet i ämnets språkliga del bör kunna uppvägas av bättre prestationer inom andra delar av ämnet och vice versa beroende på den enskilda elevens intresseinriktning, sådan denna kommer till uttryck på olika sätt i skolarbetet. Särskild vikt bör fästas vid elevens ådagalagda för- måga av självständig iakttagelse och förmå- ga av sammanhängande redogörelse och de- monstration ifråga om språkliga eller kul- turhistoriska uppgifter. Hemuppgifter med förhör bör vara den normala gången vid in— lärningen av framför allt det grammatiska stoffet, och bedömningen av elevens språk- liga kunskaper bör ske i form av muntliga förhör. Skriftliga förhör som grund för be— dömning av elevens språkliga färdigheter
bör icke förekomma i grekiska. Rörande bedömning av elevens insikter i ämnets kul- turhistoriska delar kommer naturligt nog såväl muntliga som skriftliga redogörelser ifråga. Det är dock önskvärt, att läraren i största möjliga utsträckning undviker att ge sin kunskapskontroll i denna del av äm- net karaktären av förhör. Aktiviteten skall ligga hos eleven och bedömningen bör avse helhetsintrycket snarare än mängden av re— dovisat detaljstoff.
12.4.3. Hjälpmedel
En viktig del av undervisningen utgör ett rätt användande av tillgängliga hjälpmedel av olika slag. I första hand kommer här ifråga tillgången på litteratur, såväl konst- historisk och litteraturhistorisk av veten- skaplig halt som populärvetenskapliga fram— ställningar av antikvetenskapliga problem. Det är i skolans bibliotek eleven i första hand skall kunna finna stimulans för vidare studier efter lärarens anvisningar. Läraren bör under lektionstid kunna ha möjlighet att individualisera sin undervis- ning även i så måtto, att elever kan hän- visas att självständigt inhämta upplys— ningar i skolans bibliotek under det att lä— raren samtidigt med andra elever bedriver undervisning på lärorummet. De audivi- suella hjälpmedlen bör komma till flitig an- vändning även utanför den tid, som direkt anslås till konsthistoriska genomgångar. Lä- raren bör eftersträva bästa möjliga kvalitet hos sitt bildmaterial: ett par goda färgbil— der då och då ger eleverna bättre minnes- bilder och väcker större intresse än en an- hopning av dåligt utförda och pedagogiskt och estetiskt intresselösa bilder i svart-vitt. Bandinspelningar av radioföredrag, teater- föreställningar och uppläsningar bör kom- plettera bildutrustningen och kan ofta på ett värdefullt sätt berika studiet i skolan. Av vikt är emellertid, att dylika hjälpmedel be— gagnas planmässigt och ingår som ett na- turligt led i undervisningen.
13.1 . Mål Undervisningen i historia syftar till
att vidga och fördjupa elevernas kunska- per om väsentliga epoker och förlopp i all- män och nordisk historia,
att bibringa dem insikt om hur vår egen tids samhällsformer samt dess kultur— och levnadsförhållanden vuxit fram samt
att föra dem i kontakt med historiskt källmaterial och därvid grundlägga och ut- veckla hos dem förmågan att kritiskt och nyanserat bedöma uppgifter, sammanhang och problem i det förgångna och nutiden.
1 3.2. H uvudmoment
13.2.1. Humanistisk, samhällsvetenskap- lig och naturvetenskaplig lärokurs
För perioden 1000—1815 ett allsidigt stu- dium med tonvikt på avgränsade epoker, som behandlas såväl med avseende på po- litiska, sociala och ekonomiska förhållan- den som med hänsyn till de filosofiska idéernas, kyrkans, konstens, litteraturens och musikens historia.
För perioden 1815—1945 studium av de moderna samhällenas uppkomst och ut— veckling med återblick på den industriella, parlamentariska, kolonialpolitiska och idé- historiska utvecklingen under 1700-talet och med successiv vidgning av perspektivet till utomeuropeiska områden.
För perioden 1945 — nu en orientering med tonvikt på globalt perspektiv, kombi- nerad med ett återblickande studium som samlas kring allmänhistoriska, kulturhisto— riska och samhällshistoriska teman.
13.2.2. Ekonomisk och teknisk lärokurs
För perioden 1000—1815 ett allsidigt stu- dium med tonvikt på avgränsade epoker, som behandlas såväl med avseende på po- litiska, sociala och ekonomiska förhållan-
den som med hänsyn till de filosofiska idéernas, kyrkans, konstens, litteraturens och musikens historia.
För perioden 1815—1945 studium av de moderna samhällenas uppkomst och ut— veckling med successiv vidgning av pers- pektivet till utomeuropeiska områden.
För perioden 1945 — nu en orientering med tonvikt på globalt perspektiv. 'N!
1 3 .3 . Kursplan med årskurs- fördelning
13.3.l. Årskurs 1 Det feodala, samhället
Allmän historia
Feodalsystemets uppkomst. Dess politiska och sociala grunddrag.
Den medeltida naturahushållningen. De religiösa och politiska världsstats- idéerna. Kampen mellan kejsarmakt och påvemakt. Korstågen.
Den medeltida kulturen. Klosterliv och kyrkobyggen. Universitet. Medeltida litte- ratur, konst och kyrkomusik.
Det medeltida samhällslivet. Riddarvä- sendet, städer och borgare, handel och jordbruk.
Nordisk historia Landskapslagarnas samhälle.
Det kyrkliga livet. Norden inlemmas under Romkyrkan. Klosterkulturen, bygg- nadskonsten och litteraturen.
Statlig enhet och rikslagstiftning.
Unionella och nationella strävanden.
Renässansepoken
Allmän historia Feodalsystemets undergång. Ekonomiska och sociala förändringar.
Den starka furstemakten växer fram. Nationalstaterna framträder.
Renässansepokens konst och litteratur. Uppfinningar och geografiska upptäck- ter. Religiösa och politiska motsättningar. Reformation och motreformation. Hollands och Englands kamp mot Habsburg.
Nordisk historia
Den starka furstemaktens framväxt i Sve- rige och Danmark—Norge. (Kan även be- handlas i samband med motsvarande all- mänhistoriska stoff). .
Riksstyrelsen under naturahushållm'ng- ens villkor. Statsekonomi och näringsliv.
Kungamakt, adelsmakt och folkmakt under 1500-talet.
Reformation och religiöst—politiska mot- sättningar. (Kan även behandlas i sam- band med motsvarande allmänhistoriska stoff.)
Religionskrigens och den absoluta furste- maktens epok
Allmän historia
Trettioåriga kriget med tonvikt på bak- grund och bestående följder.
Kampen mellan kungamakt och parla- mentsmakt i England.
Ludvig XIV:s envälde och hans kamp för fransk hegemoni.
Merkantilismens ekonomiska. system. Naturvetenskapens nya världsbild. Hovkulturen. (Även svenska förhållan- den kan här beaktas.)
Barockens konst och musik. Det franska dramat.
Nordisk historia Det svenska stormaktsväldet. Expansion, konsolidering, tillbakagång.
Riksstyrelsens organisation.
Kung och adel. Samverkan — förmyn- darstyrelsen — envälde — reduktion.
Det kyrkliga livet. Bondenöd och herremakt. Levnadsför- hållanden i Norden under 1600-talet.
Allmän historia
Maktförhållanden i Europa vid 1700-talets början. Den europeiska kabinettspolitiken som försök till fredsfrämjande jämvikts- system. Fransk och engelsk expansion i Nordamerika och Indien. Parlamentarism i England och Sverige. Den industriella revolutionen, dess för— utsättningar, innebörd och verkningar. Upplysningsfilosoferna. Den upplysta monarkins ideal. Fredrik II. Katarina II. Upplysningstidens litteratur. Rokokon i konst och musik. Pietism och neologi. Den franska revolutionen och det napo- leonska kejsardömet.
Nordisk historia
Maktförhållanden i Norden under 1700- talet (efter stora nordiska kriget) samt förhållandet till grannländerna. Regerande riksdag i Sverige. Gustav III:s revolution och envälde. Ekonomiskt regleringsväsen och inre re- former i Sverige under 1700-talet. Frihetstidens och den gustavianska ti- dens kulturliv. Naturvetenskapen, akade- mierna, litteraturen och konsten. Fransk- klassicism och upplysningsidéer i Danmark- Norge.
13.3.2. Årskurs 2 13.321. Humanistisk och samhällsveten- skaplig lärokurs
Återblick med fördjupat studium av den kolonialpolitiska, parlamentariska, industri- ella och idéhistoriska utvecklingen under 1700-talet.
De moderna staternas framväxt
Perioden 1815—1914 i allmän och nordisk historia
Tiden fram till omkring 1870
Klassicism och romantik. De politiska åskådningama.
De nationella frihets— och enhetssträvan- dena i Europa.
Europa industrialiseras. Jordbruk och kommunikationer. Befolkningsökning, be- folkningsrörelser och sociala omvälvningar.
De franska revolutionerna 1830—1871 och de liberala reformerna i England som uttryck för politiska frihetsidéer och eko— nomisk-sociala förändringar.
Förenta staternas tidigare historia.
Tiden fram till 1914 Nya politiska, strömningar.
Naturvetenskapliga och tekniska fram- steg; följder för jordbruk, industri och sam- färdsel. Produktionsökningen i de viktigas- te industriländerna. Befolkningsökningen i Västeuropa. Emigrationen.
Förenta staternas utveckling från in— bördeskriget till inträdet i första världs— kriget.
Den inre utvecklingen i Frankrike, Eng— land, Tyskland och Ryssland.
Stormaktcrnas kamp om världsmarkna— der och kolonier. I samband därmed åter- blick på viktigare kulturer i Afrika och Asien.
Kinas och Japans isolering bryts. Åter- blick på dessa länders tidigare utveckling.
filosofiska och litterära
Norden under 1800-talet
Den konstitutionella utvecklingen i Sve— rige 1809—1914.
Liberal reformpolitik. De stora frågor- na i svensk inrikespolitik från representa- tionsreformen t.o.m. rösträttsreformen 1918 —1921.
Sveriges utveckling till modern industri- stat. Den ekonomiska tillväxtens viktigaste komponenter: utrikeshandelns ökning, in- dustrialiseringen, jordbruksteknikens ut— veckling. Kreditväsendet. Kapitaltillförsel från Västeuropa.
Samhällsförhållandena omdanas. Befolk- ningsutveckling och yrkesfördelning. Ar— betarklassens levnadsvillkor. Arbetsmark-
nadens organisationer. Folkrörelserna. Pres- sen.
Den inre utvecklingen i Danmark, Norge och Finland.
Den svensk-norska unionen.
Skandinavismen. De nordiska ländernas utrikespolitik.
De två världskrigens epok
Det första världskriget Orsaker, uppkomst och förlopp. Fredsver- ket. (Här behandlas även de nordiska län- derna.)
Mellankrigstiden Världens politiska status efter Versailles- freden.
De ekonomiska efterkrigsproblemen. Diktaturideologierna och deras verkning- ar (Ryssland, Italien, Tyskland).
Den ekonomiska krisen kring 1930. Ut- vecklingen i USA.
De nordiska länderna under och efter depressionen.
Den politiska utvecklingen i Sverige. 1920—talets regeringsväxlingar. Krisuppgö- relsen 1933. Arbetslöshets- och socialpoli- tik.
Det andra världskriget (Här behandlas även de nordiska län- derna.)
13.322. Naturvetenskaplig lärokurs
De moderna staternas framväxt. Lika med humanistisk och samhällsvetenskaplig läro— kurs.
Tiden efter 1945 Världens politiska status 1945.
Utvecklingen i Väst— och Östeuropa, de nordiska länderna, Nord— och Sydamerika, Östasien.
Förenta nationerna. Koloniernas frigörelsekamp.
Återblickande tematiskt studium av all— mänhistorisk, samhällshistorisk och kultur-
historisk karaktär. (Exempel se nedan un- der årskurs 3.)
13323. Ekonomisk och teknisk lärokurs De moderna staternas framväxt
Perioden 1815—1914 i allmän och nordisk historia
Tiden fram till omkring 1870
De politiska åskådningarna.
De nationella frihets- och enhetssträvan- dena i Europa.
Europa industrialiseras. Jordbruk och kommunikationer. Befolkningsökning, be- folkningsrörelser och sociala omvälvningar.
De franska revolutionerna 1830—1871 och de liberala reformerna i England som uttryck för politiska frihetsidéer och eko- nomiskt sociala förändringar.
Tiden fram till 1914 Naturvetenskapliga och tekniska framsteg; följder för jordbruk, industri och samfärd- sel. Produktionsökningen i de viktigaste industriländerna. Befolkningsökningen i Västeuropa. Emigrationen.
Nya politiska strömningar: Den inre ut- vecklingen i Frankrike, England, Tyskland och Ryssland.
Förenta staternas utveckling fram till inträdet i första världskriget.
Stormakternas kamp om världsmarkna- der och kolonier.
Kinas och Japans isolering bryts.
Norden under 1800-talet
Den konstitutionella utvecklingen i Sve- rige och dess nordiska grannländer 1809— 1914.
Liberal reformpolitik. De stora frågorna i svensk inrikespolitik från representations- reformen t.o.m. rösträttsreformen 1918— 1921.
Sveriges och dess nordiska grannländers utveckling till moderna industristater. Den ekonomiska tillväxtens viktigaste kompo-
nenter: utrikeshandelns ökning, industria- liseringen, jordbrukstcknikens utveckling. Kreditväsendet. Kapitaltillförsel från Väst- europa.
Samhällsförhållandena omdanas. Befolk- ningsutveckling och yrkesfördelning. Arbe- tarklassens levnadsvillkor. Arbetsmarkna- dens organisationer. Folkrörelserna. Pres- sen.
Den svensk-norska unionen. Skandinavismen. De nordiska ländernas utrikespolitik.
De två världskrigens epok
Det första världskriget Orsaker, uppkomst och förlopp. F redsver- ket. (Här behandlas även de nordiska län— derna.)
Mellankrigstiden
Världens politiska status efter Versailles- freden.
De ekonomiska efterkrigsproblemen. Diktaturideologierna och deras verkning- ar (Ryssland, Italien, Tyskland).
Den ekonomiska krisen kring 1930. Ut- vecklingen i USA.
De nordiska länderna under och efter depressionen.
Den politiska utvecklingen i Sverige. 1920-talets regeringsväxlingar. Krisuppgö— relsen 1933.
Arbetslöshets- och socialpolitik.
Det andra världskriget (Här behandlas även de nordiska länderna.)
Tiden efter 1945
Världens politiska status 1945.
Förenta nationerna.
Huvuddragen av den internationella ut- vecklingen efter 1945: Stormaktspolitiken, koloniernas frigörelsekamp, de ekonomiska samarbetsfrågorna och hjälpen till utveck- lingsländerna.
De nordiska länderna.
Humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs
Tiden efter 19.45
Världens politiska status 1945. Förenta na- tionerna.
Utvecklingen i England, Frankrike, USA, Ryssland, Tyskland, Östeuropa, Japan, Kina. De nordiska länderna.
Utvecklingen i Latinamerika med åter- blick på dess historiska förutsättningar.
De nya fria staterna i främmande världs- delar med återblick på deras bakgrund och historia (Indien, Pakistan, Israel, Egypten, Arabförbundets övriga stater).
Den stora frigörelsekampen i Afrika med sikte på olikheter i förutsättningar och resultat mellan de engelska, franska, bel- giska och portugisiska kolonierna.
Den splittrade världen. Väst- och öst- blocken. Den europeiska enhetstanken. Paktpolitiken. Kampen om rymden.
De ekonomiska blocken. Världshandel och världsekonomi. Ekonomiska integra- tionssträvanden i Europa.
De nordiska länderna efter det andra världskriget.
Äterblickande tematiskt studium
Ett urval allmänhistoriska teman, varvid valet kan ske bland följande:
Västeuropa och kolonialpolitiken. Från europeisk 1800—talsnationalism till nutida nationalism i Afrika och Asien.
Englands världspolitiska roll under de senaste 150 åren.
Rysslands expansionspolitik 1700.
Östersjön i europeisk politik. Turkarna och Europa. De nationella minoriteternas problema- tik.
Arabernas roll i historien från Muham- med till Nasser.
Rasteoriernas politiska roll från kolonial— imperialismen till de moderna diktaturerna.
efter år
Internationella freds- och samförstånds- strävanden från 1800-ta1ets kongresser till Förenta nationerna.
Befolkningsutveckling och expansions- politik i Östasien.
Industrialiseringen i Sverige och dess betydelse för samhällsförhållanden och lev- nadsstandard från 1800-ta1ets mitt till våra dagar.
Den svenska neutralitetspolitiken sedan 1814.
Sveriges väg från envälde till modern parlamentarism.
De svenska folkrörelsernas utveckling och insatser.
Nordiska unions- och samförståndssträ- vanden.
Ett urval samhällshistoriska teman, var- vid valet kan ske bland följande:
Slaveriet som arbetsform och socialt problem från antikens Grekland till 1800- talets amerikanska sydstater.
Demokratin i antiken och i modern tid. Arbetsformer och social förankring.
Industrialisering och levnadsstandard i Europa och utvecklingsländerna.
Industrialismens arbetsmiljöer från och med den industriella revolutionen i Eng- land.
De politiska ideologiernas under 1800- och 1900-tal.
Från Adam Smith till modern konjunk- turpolitik.
Katolska kyrkan som politisk och social maktfaktor.
Samhällsklasser — arbetsuppgifter —-— löneutveckling. Några drag ur den svenska utvecklingen från omkr. 1850.
Från emigration till arbetskraftsimmi- gration. Svensk ekonomisk utveckling från omkr. 1850 till nutid speglad i befolknings- rörelserna.
Arbetslöshetsproblemet i industrialismens tidsålder. Från iförsvarslöshetsstadgan till full sysselsättningspolitik.
Stadsmiljö och stadsfunktion i svensk historisk utveckling.
utveckling
En svensk folkrörelse. Förändringar i dess struktur och inre arbete i samband med ändrade ekonomiska och sociala för- utsättningar.
Ett urval kulturhistoriska teman, varvid valet kan ske bland följande:
Från analfabetism till utbildningssam— hälle. Drag ur det svenska undervisnings- väsendets historia.
Kampen för religionsfrihet. Förskjutningar i den religiösa situationen under de båda sista århundradena genom nya strömningar inom vetenskap, politik och filosofi.
De religiösa folkrörelserna i Sverige.
Missionen som evangelisation och som föregångare till hjälpen åt u—länderna.
Kyrkorummet genom tiderna. Religionen i konstens spegling. Sociala motiv i litteratur och konst. Bostad och samhällsmiljö. Naturen i dikt och konst (renässans, rokoko, romantik, impressionism).
Operan som belysning av tidsproblem och historisk utveckling.
13.4. Anvisningar och kommentarer 13.4.1.
13.411. Allmänna, synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffe!
Historieundervisningen på gymnasiet har som sin väsentliga uppgift att skänka ele- verna den kännedom om gångna generatio- ners liv och arbete, som är nödvändig för att de skall förstå den värld de lever i och det samhälle i vilket de kommer att verka. Med hänsyn till denna huvudsynpunkt måste stoffet organiseras.
Sedan eleverna i grundskolans årskurs 9 studerat den västerländska kulturkretsens ursprung och äldre skeden, blir det gym- nasieundervisningens första uppgift att för tiden från omkr. år 1000 till tiden för den franska revolutionens avslutande med det
napoleonska kejsardömet ge dem en all- män historisk orientering. Denna skall göra det möjligt för dem att urskilja och fast- hålla väsentliga händelseförlopp, person- ligheter, idéer och utvecklingslinjer i det förgångna. En förutsättning för att detta skall bli möjligt är givetvis, att stoffet starkt sovras. Därtill behöver det emeller- tid också koncentreras kring vissa bärande motiv, så att det blir i större sammanhang gripbart för eleverna. Även om den krono— logiska gången och det historiska förlop— pets huvudlinjer härvidlag inte bör släp- pas, är det dock nödvändigt med en kon- centration kring några få huvudepoker, vilka görs till föremål för ett grundligt och allsidigt studium. Det är därvid lämpligt, att stoffet samlas kring väsentliga och ka- raktäristiska huvudsynpunkter, såsom det feodala systemet, renässanskulturen, reli- gionsstriderna och den absoluta furstemak- ten, upplysningsidéerna.
I uppgiften att bibringa eleverna en vid historisk orientering om de valda epokerna ligger inneslutet, att det för historieunder- visningen gäller att förmedla kännedom inte bara om politiskt, ekonomiskt och so- cialt stoff utan också om idéhistoriskt, kyrkohistoriskt, litteraturhistoriskt, konst— historiskt och musikhistoriskt. (Jfr 13.413.)
När det gäller att ge en bild av det feodala samhället under medeltiden, blir det alltså inte bara fråga om att behandla dess politiska uppbyggnad och dess sociala struktur utan också dess kyrkopolitiska särdrag, det religiösa livets karaktär, den lärda bildning, som växte fram i dess hägn, dess konst och musik, dess vardags- liv och högtidsseder i skilda samhällsklas- ser.
På samma sätt kräver studiet av re- nässansepoken att man ser den inte bara. ur synpunkten av en ny livssyn och det nyvaknade intresset för konst och bokliga studier utan att man försöker gjuta sam- man den ekonomiska utvecklingen, de geografiska och naturvetenskapliga upp—
täckterna och deras betydelse, teknikens framsteg, de kyrkliga motsättningarna och deras följder, de olika yttringarna av este— tiskt och intellektuellt intresse till en stör- re helhet.
Detsamma blir förhållandet, då det gäl- ler att studera religionskrigens och den absoluta furstemaktens epok. Kyrkohisto- riska aspekter, idéhistoriska, politiska, eko- nomiska, litteraturhistoriska och konsthis- toriska aspekter måste här hela tiden hållas levande vid sidan av varandra och bringas att samverka för att åstadkomma en bred bild av epokens liv och problem.
För upplysningsepoken blir uppgiften att samarbeta det traditionella historiska stof— fet med det filosofihistoriska, det natur- vetenskapliga, det litteraturhistoriska och det konsthistoriska kanske särskilt påträng- ande. Brandenburg-Preussens utveckling och inre historia, de schlesiska krigen, det sjuåriga kriget och Frankrikes inre histo- ria under Filip regenten och Ludvig XV måste träda tillbaka för ett brett och all— sidigt studium av epokens andliga liv, de politiska, filosofiska, litterära och konst- närliga strömningar, som gör sig gällande i den.
Den uppläggning som historiekursen fått för perioden 1000—1815 betyder alltså, att historiens uppgift är att ge en samlad över- blick, givetvis i samarbete med andra äm- nen, då så är lämpligt. Hur detta kan ut- föras är en fråga som intimt sammanhäng— er med stoffurvalet (se 13.412.) och arbets— sättet (se 13.42).
Även om under äldre tid Sverige endast mera långsamt drogs med i den allmänna utvecklingen, är det icke för dessa perio— der och naturligtvis än mindre för senare tider motiverat att behandla den svenska historien isolerad. Sammanhanget med ut- vecklingen i det övriga Norden och värl- den därutanför måste ständigt uppmärk- sammas. Det är därför inte lämpligt att strikt skilja på svensk eller nordisk och allmän historia. Även om i kursplanen det
allmänhistoriska och det nordiska stoffet angivits under skilda rubriker, kan det vara lämpligt att låta allmänt och nordiskt stoff sammansmälta. Så är t.ex. fallet, då det gäller medeltidens kultur- och samhälls- liv.
För perioden efter 1815 och fram till modern tid måste studiet läggas upp på ett i viss mån annat sätt och stoffet grup- peras annorlunda. Undervisningens upp- gift blir här att ge eleverna en bild av de moderna samhällenas uppkomst och ut- veckling fram till de förhållanden vi kän- ner från vår egen tid. Sovringen måste därvidlag innebära, att specifikt kulturella aspekter får mindre utrymme och att orienteringen rörande 1800- och 1900-talens utveckling inom filosofi, religion, konst, litteratur och musik delges eleverna inom andra ämnen än historia. Huvudsynpunk— ten för historieundervisningen måste nu bli den politiskt — ekonomiskt — sociala. I konsekvens härmed blir det inte längre den allsidiga belysningen av skilda epoker, som blir avgörande för stoffurvalet utan politiska, ekonomiska och sociala utveck- lingslinjer. Härvidlag blir det naturligt att söka gripa om större geografiska enheter, Norden, Västeuropa, Nordamerika, Latin- amerika, Ryssland och Östeuropa, Afrika, Indien, Östasien. För den period som det här är fråga om gäller i hög grad, att den allmänna historien inte kan få betraktas från renodlat europeiska synpunkter. Världsperspektivet måste ständigt hållas levande i undervisningen.
Det globala perspektivet blir för övrigt mer och mer accentuerat ju längre fram man kommer. Det är därför naturligt, att historieundervisningen på gymnasiet av— slutas med ett verkligt allomfattande stu— dium av världen under de sista decennier- na. Utvecklingen efter det andra världs- krigets slut har varit så snabb, så omväl- vande och så på en gång kring hela jorden gripande, att det är nödvändigt, att skolan ger eleverna en relativt ingående oriente-
ring om den värld som de lever i och om de politiska, ekonomiska och sociala kraf— ter som är verksamma i den. Genom de internationella kontakternas ständigt väx- ande betydelse blir sådana kunskaper i his- toriskt perspektiv ännu oumbärligare än tidigare. Väsentligt är att eleverna har goda insikter i andra nationers och andra världsdelars historiskt betingade utveckling och särdrag.
I allt väsentligt bör vad som ovan sagts kunna gälla, vilken lärokurs som än avses. Uppenbart är emellertid, vilket också fram- går av kursplanen, att en viss inknappning av stoffet måste äga rum på naturveten- skaplig lärokurs, som avslutar studierna med andra årskursen. Än mer markant måste denna inknappning bli på ekonomisk och teknisk lärokurs. En möjlighet att be- mästra de speciella svårigheter som här uppstår, erbjuder metoden med en så långt som möjligt driven systematisering av stof- fet i sak, något som också kursplanen ge— nom sin uppställning antyder. Hela ut- vecklingen efter 1945 läggs sålunda här in under några få väsentliga huvudperspektiv. Vad som förloras i detaljrikedom och bredd, får här ersättas av en stoffcentre- ring, som framhäver avgörande principiella perspektiv.
Även om kursplanen för gymnasiet så- tillvida ansluter till grundskolans kursplan, att de sista århundradena har ett domine- rande utrymme, bör en väsentlig skillnad i sättet att arbeta med stoffet framträda. Det kan inte bara vara fråga om att på. nytt genomgå ett en gång behandlat stoff. Väsentligt är, att stoffet blir föremål för analys och resonemang, att det framlägges så att eleverna tränas att finna samman- hang och diskutera problem. Nya sidor av den historiska utvecklingen bör bringas i dagen och elevernas uppmärksamhet stän- digt riktas på de krafter som är verksam- ma i de historiska händelseförloppen. Det är därvid också betydelsefullt, att de lär sig att skilja mellan fakta och omdömen.
Det stoff, som källor av skilda slag er- bjuder, har härvid sin stora betydelse och studiet därav fyller en viktig funktion. Det bidrar att ge konkretion åt de skilda epokernas särart och det ger eleverna till- fälle att uppöva förmågan att objektivt bedöma historiska företeelser mot bakgrun- den av tid och miljö. Respekt för fakta, sinne för proportioner, balans i omdömet, saklighet och tolerans bör självfallet prägla undervisningen, såväl då det gäller det närliggande som då det gäller det i tid och rum avlägsna.
13.413. Kommentarer till speciella kurs- moment
I årskurs 1 är ämnesstoffet detsamma för samtliga lärokurser. Det gäller här att ge- nom ett allsidigt studium av avgränsade tids- avsnitt ge eleverna en bred historisk orien- tering. Stoff från skilda områden skall in— lemmas i undervisningen. Det gäller sådant som rör den politiska, ekonomiska och so- ciala historien. Det gäller också idéernas, religionens, konstens, litteraturens, musikens och naturvetenskapens historia. Givetvis kan det inte bli fråga om att i alla de större avsnitten föra in de olika slagen av stoff i lika proportioner. Tidens alhnänna karaktär får här avgöra vilka slag av stoff som bör ägnas större uppmärksamhet och vilka som kan behandlas mer översiktligt eller förbigås. Likaså måste stoffet bli av- görande för om verbal genomgång är lämp- lig eller om bildmässig, musikalisk eller annan demonstration är mest ändamåls- enlig. Visst stoff bör också någon gång kunna lämnas ut till enskilda elever för studium individuellt eller i grupp.
Som exempel på hur vissa sidor av stof— fet i de fyra huvudavsnitten kan byggas ut må följande anföras.
Vid genomgången av renässansepokens livssyn, konst och litteratur kan det vara naturligt att börja med en presentation av den medeltida världsbilden, gärna anknu- ten till Dantes Divina Commedia. Här-
ifrån kan vägen leda dels till belysning av naturvetenskapligt och filosofiskt tänkande vid denna tid, dels till samhällsförhållan- dena i de italienska städerna och deras betydelse för konsten, varvid furstarnas och köpmännens mecenatskap uppmärk- sammas. Det antika inflytandet kan på- pekas när det gäller stadsplanering, en- skilda och offentliga byggnader och kyrko- arkitektur. Den vid sidan av antikintresset framträdande naturalismen kan studeras i måleriet, varvid inte minst det nederländ- ska intresset för naturstudium och verk- lighetsiakttagelse kan uppmärksammas. Viktiga att observera i sammanhanget är bröderna van Eyck men också Diirer i Tyskland och Masaccio i Florens. I övrigt studeras renässanskonstens spridning i Europa och iakttages hur den stödes av furstar och adel. Frans I och Erik XIV bör här observeras. Betydelsefullt är att studera, hur renässansens formsinne kulmi- nerar i Italien med Rafaels stanzer, Leo- nardo da Vincis vetenskapligt noggranna verklighetsstudium och Michelangelos ex- pressionism. Men också. nederländaren Brueghel med hans bondevärld och den spanska renässanskonsten med dess speg- ling av envåldsmonarki och hovliv kan uppmärksammas. När det gäller litteratu- ren är det naturligt att beröra Petrarca och Boccaccio och för högrenässansen Ariosto. Inom musiken kan anknytning ske till Orlando di Lasso och Palestrina. Ett återknytande till utgångspunkten, den medeltida världsbilden, kan därefter få ut- göra upptakten till studiet av upptäckter och uppfinningar.
På samma sätt kan vissa sidor av upp— lysningsepoken tänkas utbyggda med stöd av följande moment.
Idéhistoria: Locke, Voltaire, Montes- quieu, Rousseau, specith de olika sam- hällsteorierna.
Kyrkohistoria: Den religiösa enhetlighe- tens begynnande upplösning belyses genom studiet av pietismen och neologin.
Musikhistoria: Den musikaliska rokokon med Couperin och Rameau. I Sverige Ro— man.
Konst- och litteraturhistoria: En ut- gångspunkt ges i spänningen mellan roko— kon och den senare uppträdande klassicis- men, påverkad av det nyvaknade antik— intresset. Rokokon framträder som en aris— tokratisk konstart. Exempel är Watteau, Fragonard, i Sverige Taraval, Roslin, Lund- berg. Vaknande samhällskritik i England framträder hos Hogarth. Intresse uppstår för nya miljöer —— vardagsliv, bondeliv, arbetare. I Sverige Hilleström med genre- bilder ur vardagslivet. I litteraturen Dalin, Lenngren. Naturkänslan framträder i eng- elsk trädgårdskonst och landskapsmåleri. Exempel är Gainsborough, i Sverige Elias Martin. Litterära paralleller: Rousseau, Bellman.
Arkitekturhistoria: Påverkan från anti- ken på grund av utgrävningarna i Pom- peji och Herculaneum. I Sverige den gusta- vianska stilen: Palmstedts börshus, Adel- crantz” gustavianska opera, Arvfurstens pa- lats. Den gustavianska möbelstilen (Haupt). Konsthantverk, porslin.
Det är givet att av sådana moment, som enligt de nu givna exemplifieringarna kan tänkas ingå i det mångsidiga studiet av större epoker, vissa måste ges en enbart sammanfattande behandling eller erbjudas eleverna för individuellt studium, medan andra kan göras till föremål för en mera utförlig demonstration inför klassen som helhet med kommentarer och diskussion. (Jfr anvisningarna för 13.4.15.)
I årskurs 2 har ämnet historia inte längre samma utformning i alla lärokurser.
Humanistisk och samhällsvetenskaplig
betingsstudium,
lärokurs inledes med en återblick på. den kolonialpolitiska, parlamentariska, indust— riella och idéhistoriska utvecklingen, var- vid det bör bli möjligt att vidga och för- djupa den framställning som givits i års— kurs 1. Det kan därvid bli tillfälle att
mera utförligt belysa. den för framtiden så betydelsefulla motsättningen mellan de franska och de engelska kolonisterna i Nordamerika liksom spänningen mellan de engelska kolonisterna i norr och i söder. Det kan också bli möjligt att något utför— ligare stanna inför det fascinerande spelet om makten i Indien och Robert Clives in- satser för uppbyggandet av det brittiska imperiet liksom inför kompaniväsendet och i samband därmed det starka ostasiatiska inflytandet i kulturlivet under 1700-talet, »kineseriet». Också den parlamentariska ut- vecklingen kan Iframträda mera konkret, t.ex. genom jämförelser mellan England och Sverige beträffande de politiska ledar- na, valsystemet och partiväsendet. Vidare kan förutsättningarna för den industriella revolutionen utförligare belysas särskilt med hänsyn till jordbrukets struktur, kom- munikationsväsendet samt hantverk och manufaktur. Slutligen kan det idémässiga innehållet i den franska revolutionen be- handlas som bakgrund till 1800-talets fri- hetssträvanden.
I övrigt bör avsnittet om de moderna staternas framväxt och de två världskri- gens epok kunna studeras så att det ger möjlighet till utförligare behandling av de längre utvecklingslinjer, kring vilka denna kurs är uppbyggd.
I naturvetenskaplig lärokurs inledes ar- betet i årskurs 2 direkt med avsnittet om de moderna staternas framväxt. Därpå föl- jer studiet av de två. världskrigens epok, som omedelbart leder över till en oriente- ring med tonvikt på globalt perspektiv om tiden efter 1945. Kursen avrundas slut- ligen med ett återblickande tematiskt stu- dium.
Avsikten med det sista momentet är, att de elever, som med årskurs 2 avslutar sina historiestudier, skall få möjlighet att utifrån sin kännedom om de nutida för- hållandena följa nägra mera representativa utvecklingslinjer av allmänhistorisk samt samhällshistorisk och kulturhistorisk karak-
tär. Urvalet bör göras med hänsyn till att endast ett begränsat antal sådana åter- blickande längdsnitt kan behandlas. Vidare om det tematiska studiet nedan».
Även i ekonomisk och teknisk lärokurs inledes arbetet i årskurs 2 direkt med av- snittet om de moderna staternas framväxt avslutat med de två världskrigens epok. Därpå följer orienteringen om tiden efter 1945, sedd i globalt perspektiv och centre- rad kring fyra väsentliga huvudsynpunk- ter. Det återblickande tematiska studiet får inskränkas i dessa lärokurser. Om endast ett tema medhinnes skall det väljas bland de kulturhistoriska och i första hand avse orientering om religionsproblem. Exempel- vis kan väljas kampen för religionsfrihet eller förskjutningar i den religiösa situatio- nen (se nedan).
I humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs samt för dem vilka studerar his- toria som frivilligt ämne, bjuder årskurs 3 på två betydelsefulla arbetsuppgifter. Den första innebär ett relativt grundligt stu- dium av utvecklingen efter 1945 sedd i globalt perspektiv, varvid påpassligt gjord anknytning till aktuella politiska förhål- landen kan ge ökat intresse och avsevärd stimulans åt studiet. Den andra uppgiften innebär ett relativt omfattande återblic- kande tematiskt studium av allmänhisto- risk, samhällshistorisk och kulturhistorisk karaktär. Kursplanen upptar för detta mo- ment ett antal exempel av allmänhistorisk, samhällshistorisk och kulturhistorisk karak- tär. Det står därvid läraren fritt att i sam- verkan med eleverna lägga tyngdpunkten på ettdera av dessa fält. Även om valet sker bland de angivna exemplen, bör såväl lärare som elever här ha frihet att ta upp till behandling andra teman som av olika skäl kan ligga väl till eller vara av intresse.
De större repetitiva längdsnitt, som det är fråga om i detta avslutande tematiska studium, är icke ämnade att ersätta delar av det kronologiskt ordnade studiet. De kompletterar och nyanserar detta genom
att följa sammanfattande huvudlinjer samt erbjuda nya synvinklar på kunskapsstoff, som eleverna redan tidigare stiftat bekant- skap med. Också uppgifter, som ej har karaktären av i egentlig mening repetitiva längdsnitt, bör emellertid kunna förekom- ma. Elevernas olika intresseinriktning på antingen samhällshistoria eller kulturhisto- ria bör här bli utslagsgivande för valet av ämne. Erforderlig tid bör ställas till elever- nas förfogande för dessa uppgifter under den sista terminen. Såväl för sådana upp— gifter som för samhällshistoriska och kul- turhistoriska teman gäller, att eleverna bör kunna få arbeta med dem individuellt eller i grupp efter eget val.
Till ledning för det tematiska studiet ges här några belysande exempel och när- mare innehållsangivelser.
Allmänhistoriska teman
Östersjön i europeisk politik. Den ryska handelsmarknaden som bakgrund till makt— kamp under 1500- och 1600—talen. Ryss— lands frammarsch under 1700—talet. Stor- makternas strategiska intressen under 1800— talet: Östersjön »öppet hav» eller neutrali— serat »slutet hav». Östersjön i Sovjets, Tysklands och de nordiska staternas politik under 1900-talet. De nationella minoriteternas problematik. Här kan man antingen välja ett bestämt geografiskt område, t.ex. Centraleuropa eller Östeuropa, och följa de nationella mi— noriteternas växlande öden där eller också. välja en stormakt, t.ex. Ryssland eller Turkiet, vars minoritetspolitik följes ge- nom tiderna. Man kan också tänka sig att spegla hela frågan i en enskild minoritets öden under tidernas lopp, t. ex. tjeckerna eller samerna. Slutligen finns möjligheten att studera minoritetspolitiken i några av de stater i Asien eller Afrika, som blivit självständiga efter det andra världskriget.
Samhällshistoriska teman
Industrialismens arbetsmiljöer från den in- dustriella revolutionen i England. Engelska
textilfabriker och kolgruvor under 1700- talet. Svenska 1800-talsindustrier (sågverk, järnbruk). Automation, »kontorisering» av nutidens fabriksmiljö. De politiska ideologiernas utveckling under 1800— och 1900-tal. Man kan tänka sig att följa en svensk linje. Den skulle då kunna få följande utformning: Från marxism till dagens socialdemokrati. Från 1800-talslibe- ralism till socialliberalism. Svensk konser— vatism i regeringsställning och som oppo- sition. — Man kan också tänka sig att följa de politiska ideologiernas utveckling på tysk eller fransk eller engelsk mark. Slutligen kan man också följa den ryska idéutvecklingen från Lenin till dagsläget. Stadsmiljö och. stadsfunktion i svensk his— torisk utveckling. Från marknadsplats till
köpstad (medeltidsstaden). »Överhetssta- den» (biskopssäte, residensstad), t. ex. Stockholm under stormaktstiden. 1800-
talets delvis agrara småstad i Sverige. Stockholms utveckling från 1850. Jämfö— relse med andra storstäders utveckling. En svensk folkrörelse. Här är det givetvis möjligt att välja bland skilda typer av svenska folkrörelser, t.ex. nykterhetsrörel- sen, frikyrkorörelsen, idrottsrörelsen, fack- föreningsrörelsen, kooperationen. En vid belysning kan ämnet få, om några elever eller grupper av elever väljer var sin rö- relse att studera och materialet sedan sam- manställes.
Kulturhistoriska teman Kampen för religionsfrihet. Religionsfri- hetstankens historia från reformationstiden till våra dagar. Bland företeelser som bör beaktas kan nämnas: renässansens frihets- krav, reformatorernas inställning till reli- gionsfriheten (jämförelse mellan Luther och Calvin), toleranssträvanden under 1500—talet (Castellios kritik av Calvin, »synkretisternas» enhetssträvanden), kon- gregationalisternas ideal och kväkarnas be— tonande av »det inre ljuset» i 1600-talets England, pietismens och herrnhutismens
förskjutning av tyngdpunkten från läran till det kristna livet och den religiösa känslan, upplysningens toleransprincip, li- beralismens frihetskrav, arbetarrörelsens tanke om religionen som en privatsak. Huvudvikten skall läggas på. idéhistorien. Därtill fogas uppgifter om viktiga händel- ser i religionsfrihetens praktiska förverk- ligande. Förskjutningar i den religiösa situationen under de båda sista århundradena genom nya strömningar inom vetenskap, politik och filosofi. Mot bakgrunden av kristen- domens självklart dominerande ställning under tidigare skeden ges en översikt över nyare strömningar som medfört den kyrk— liga enhetskulturens upplösning och lett till de motsättningar i livsåskådningsfrä— gor, som utmärker vår egen tid. Inom ve- tenskapen beröres: Darwins utvecklings- lära och kritiken av Bibelns skapelseberät- telse, naturvetenskapens frammarsch och kritiken av gudstron, kausalitetsprincipen och determismen; inom politiken: liberalis- mens kyrkokritik och religionsfrihetskrav, Marx' uppfattning av religionen och arbe- tarrörelsens inställning till religion och kyrka, kyrka och stat i diktaturländerna; inom filosofi: positivismens agnosticism, utilismens etik utan religiös förankring, Nietzsches kritik av den kristna etiken. Hägerström, den logiska empirismen. Sociala motiv inom litteratur och konst. (Huvudsakligen från och med 1800-talet.) Återblick på äldre exempel: Aristofanes, Petronius, landskapslagarna, Diirer, Brue- ghel, Rembrandt, Velazquez, Goya, Ho- garth. 1800- och 1900-tal: Ryssland: Dos- tojevskij, Tolstoy, Gorkij, Sjolochov; Frankrike: Zola, Daumier, Courbet. Eng- land: Dickens. Spanien: Lorca, Picasso. Nederländerna: van Gogh. USA: Beecher- Stewe och Wright eller annan modern negerförfattare. Sverige: De socialt enga- gerade författarna från Moberg och Mar- tinson och Lo-Johansson t. o. m. Wassing. De kan sättas i samband med speciella
sociala motiv, t.ex. åldringsvården, lant- arbetarfrågan, emigrationen. Bostad och samhällsmiljö. Antika städer. Borgar och städer under medeltid och re- nässans. Nederländska borgerliga miljöer. Rokokomiljöer, fransk trädgårdskonst. Den gustavianska stilen i Sverige; arkitektur, möbelstil, konsthantverk. 1800-talet: bon- demiljöer, stadsplanering (Paris, Berlin). Modern stadsplanering, arkitektur och formgivning. Operan som belysning av tidsproblem och historisk utveckling. 1600-talets antikefter- bildning, fransk-klassicismen. 1700-talets revolutionsstämningar speglade i operan (Figaros bröllop, Fidelio). Romantikens opera (Wagner).
13.413. Planering och samverkan
Det är uppenbart att en uppläggning av gymnasiets historiekurs så som kursplanen anger, med delvis skiftande målsättning för de skilda årskurserna, ställer krav på. en noggrann planering av arbetet. Det gäl- ler härvid inte bara att göra klart för sig, hur många lektioner man har till förfogan- de under ett läsår och anpassa stoffmäng- den till tidsramen. Det gäller också att pla- nera och organisera stoffet ur synpunkten av väsentligt och oväsentligt, av vad som bör ägnas starkare intresse, behandlas in- tensivt, och vad som kan ägnas mindre uppmärksamhet, behandlas extensivt.
Inte minst uppläggningen av årskurs 1 kräver härvidlag ett noggrant genomtän- kande. Det avsnitt som skall behandlas sträcker sig från omkr. är 1000 till omkr. 1815. Visserligen är det upplagt i fyra stora huvudavsnitt, och det kan synas en— kelt att för deras behandling indela lek- tionstiden i motsvarande antal delar. Emel- lertid är därmed knappast någon verklig planering gjord. Planeringsarbetet ligger långt mer på det innehållsliga planet. Det gäller att för varje huvudavsnitt eller epok göra klart för sig vad som är huvudlinjen, kärnstoffet, och hur övrigt stoff, represen-
terande skilda kulturhistoriska aspekter, koncentriskt kan grupperas kring detta, så att de valda tidsavsnitten blir belysta från så många sidor som möjligt. Planeringen måste alltså innefatta en bedömning av den tid som bör ägnas åt genomgång och bearbetning av det man vill betrakta som kärnstoffet samt när, i vilket sammanhang och under hur lång tid övrigt belysande stoff skall sättas in.
Om den koncentriska behandlingen av stoffet måste bli utmärkande för årskurs 1, blir det i årskurs 2 fråga om att lägga upp stoffet efter vissa utvecklingslinjer eller motiv, avseende huvudsakligen 1800-talet och 1900-talet fram till det andra världs- krigets slut.
I naturvetenskaplig lärokurs, som har att genomgå även perioden efter 1945 och därtill ägna någon tid åt tematiskt stu- dium, blir kravet på noggrann planering givetvis mycket starkt. Mer än halva den tillgängliga tiden kan därvid knappast an- slås åt avsnittet om de moderna samhälle- nas framväxt, om tillfredsställande utrym- me skall kunna beredas för tiden efter 1945 och för det tematiska studiet.
Humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs omfattar perioden fram till 1945 och mertiden kan därför disponeras på annat sätt. Studiet av de moderna sta— ternas framväxt underlättas genom att man får möjlighet att göra en inledande återblick på den kolonialpolitiska, parla- mentariska, industriella och idéhistoriska utvecklingen under 17 OO-talet. Det är emel- lertid av största vikt, att denna återblick inte får breda ut sig för mycket. Här krävs noggrann planering, så att det blir möjligt att på. kort tid genomgå stoffet.
På samma sätt som en översiktlig pla- nering av årskursens arbete har att mot- verka, att de inledande momenten breder ut sig för mycket, måste den garantera, att det avslutande huvudavsnittet, de två världskrigens epok, inte får för liten tid. För årskurs 3 blir på ytterligare ett nytt
sätt planeringsfrågorna väsentliga. Här måste tiden delas mellan de två stora huvuduppgifterna orientering om de se— naste decennierna och tematiskt studium. Att därvid dela tillgänglig lektionstid i två lika stora delar torde icke vara tillrådligt. Den förra uppgiften kan visserligen göras mycket bred, och det globala perspektiv, som här blir självfallet, inbjuder onekligen därtill. Men det arbete, som det tematiska studiet innebär, får anses ha så stor bety- delse för eleverna, att en större del av års- kurs 3 bör ägnas åt det, förslagsvis två tredjedelar av tiden. Vid uppläggningen av arbetet med det tematiska studiet gäller det för övrigt att se till, att man inte be- handlar så många allmänhistoriska teman, att de samhällshistoriska och kulturhisto— riska, som kan innebära en för eleverna stimulerande och värdefull tillsats av nytt, kommer att få sitta trångt.
En bidragande orsak till att ett ingåen- de planeringsarbete blir nödvändigt är just det förhållandet, att de tre årskurserna har skiftande målsättning. Därmed ställs också krav på skiftande arbetssätt (jfr 13.42). Kursen måste alltid planeras så, att den vid läsårets slut är genomgången.
En hjälp i planeringsarbetet och i fast- hållandet vid planen kan det vara, om lä- raren vid början av varje årskurs relativt utförligt presenterar årskursens uppgifter och arbetssätt för eleverna och likaså den avsedda tidsplanen och därpå tillsammans med dem diskuterar vad som är lämpligt och möjligt. En sådan gemenskap med läraren i planeringen och genomförande av arbetsuppgiftema kan för eleverna vara både stimulerande och befruktande, och för läraren kan samarbetet med klassen också på. denna punkt innebära en styrka.
Ett betydelsefullt drag i gymnasiets ar— bete är samverkan mellan ämnena. För historieämnet ligger det närmast till hands att söka samverkan med övriga oriente- ringsämnen, svenska, religionskunskap, sam- hällskunskap, filosofi och psykologi, men
även med språkämnena och de estetiska ämnena kan samverkan uppnås.
I ekonomisk och teknisk lärokurs bör det väsentligen bli fråga om samverkan med ämnena svenska, samhällskunskap och moderna språk. Försök till samverkan med de naturvetenskapliga ämnena bör emeller— tid också vara av stort intresse. I ett och annat fall kan det därtill ha sitt värde att aktualisera anknytningar till ämnen som har lästs eller kommer att läsas.
En förutsättning för att den angivna målsättningen skall nås är en intim sam- verkan mellan lärarna i de olika ämnena. Vid konferenser liksom vid enskilda samtal med företrädare för andra ämnen bör his- torielärarna skaffa sig kunskap om stoffets uppläggning i närliggande läroämnen och om den takt och ordning, i vilket det ge- nomgås. Han blir på det sättet i stånd att inom sitt ämne göra en sådan anpassning, att anknytningar blir naturliga, både sak- ligt och tidsmässigt. Han bör också be— gagna klasskonferenserna och de gemen- samma ämneskonferenserna till att med företrädarna för de andra läroämnena diskutera vilka delar av ett gemensamt stoff, som bör behandlas inom respektive ämne. Även om det av naturliga skäl i första hand blir med företrädarna för orienteringsämnena och de estetiska äm- nena som samarbete etableras, bör det icke förbises att även med språklärama en fruktbärande samverkan är möjlig. Råd- plägningar mellan historielärarna och språk- lärarna kan i hög grad bidra att skapa enhetlighet och planmässighet i studier- na av skilda. länders historia och liv, inte minst på så sätt att historien tillhanda- håller synpunkter på vilka texter och vil- ket stoff, som med hänsyn till elevernas kulturella orientering är av värde att få genomgångna. '
Särskilt måste beaktas samverkan med svenska och de estetiska ämnena i årskurs 1. I denna årskurs åvilar det historien att ge helhetsbilden av de epoker som stude-
ras. För att lyckas härmed måste stoff in- föras från bl. a. litteraturens, konstens och musikens fält i form av litterära texter, bilder och musikåtergivanden. Detta stoff kan införas antingen i historia eller i svens- ka och de estetiska ämnena. Det avgöran— de är emellertid att stoffet utnyttjas i rätt sammanhang och därför presenteras elever- na vid rätt tidpunkt. I de fall stoffet in- troduceras i ett annat ämne än historia måste ett nära samarbete äga rum, så att historieundervisningen effektivt kan bygga på stoffet.
13.4.1. J,. K once'ntration
Den uppläggning av stoffet som föreslagits för särskilt årskurs 1 kräver i hög grad, att tillgängliga timmar hålles väl samman. Skall ett allsidigt och fördjupat studium av ett bestämt tidsavsnitt, en epok, få effekt får tiden för studiet inte tänjas ut så att hel- hetsupplevelsen försvåras eller omöjliggö- res och sammanhangen brister. Av största betydelse är det därför, att det inom äm— net kan ske en sådan koncentration, att eleverna under halva läsåret får fyra tim— mar i veckan. Just den koncentriska upp- läggningen av stoffet som förefaller na- turlig för årskurs 1, där det gäller att kring ett kärnstoff på ett belysande sätt gruppera stoff av skilda slag, förutsätter i själva verket en stark tidsmässig koncen- tration.
I årskurs 3 bör historiestudiet koncentre- ras så att ämnet får fyra veckotimmar under de perioder det läses.
13.415. Historieämnets lärostoff låter sig på grund av sin kronologiska karaktär visserligen inte helt fritt arrangeras, men det bör ändå vara möjligt att gruppera det så att eleverna får tillfälle att successivt öka sin förmåga till självständigt arbete. De bör sålunda kunna få övning i att på egen hand penetrera ett allt större material, från en enkel uppgift på några sidor till ett större tidsavsnitt, Beting
eller att ur ett längre historiskt perspektiv dra ut det väsentliga ur lärobokstexten eller andra framställningar, fixera och in- lära grundläggande fakta och precisera ur materialet framträdande problemställning- ar och utvecklingslinjer.
Även om grundskolan givit eleverna en viss träning, är de vid inträdet i gymna- siet icke alltid beredda för mer omfattan- de självständiga arbetsprestationer. Frågan vilka moment, epoker eller större utveck- lingslinjer, som kan lämpa sig för behand- ling i forrn av beting, behöver därför alltid noga prövas inte minst med hänsyn till klassens allmänna standard och inriktning.
Det bör dock vara möjligt att i årskurs 1 till omväxling med den läxvis eller i övrigt på sedvanligt sätt bedrivna genom- gången av stoffet finna mindre avsnitt, vilkas behandling kan ges formen av större arbetsuppgifter. Det kan då vara lämpligt att för vart och ett av de fyra stora hu- vudavsnitten utvälja ett mindre parti så avvägt, att det kommer att omfatta fyra lektionstimmar eller under senare delen av kursen sex lektionstimmar.
Som arbeten lämpliga för behandling i form av större uppgifter kan nämnas:
1. Landskapslagamas samhälle i Norden.
2. Den starka furstemaktens framväxt i Norden och riksstyrelsen under natura— hushållningens villkor.
3. Den kungliga maktens utveckling i England och Frankrike under 1600- talet och merkantilismens ekonomiska system.
4. Upplysningsfilosoferna, de upplysta mo- narkerna, upplysningstidens litteratur, konst och musik samt dess utlösning i den franska revolutionen.
I samtliga fall bör betinget omfatta dels en av läraren gjord översiktlig genomgång på två timmar, dels en eller flera timmars individuellt eller gruppvis genomförda stu- dier i skolan, dels inlärning i hemmet, dels
slutligen en timmes förhör eller redovis— ning i samlad klass.
Om den sist nämnda uppgiften, upplys- ningstiden, tas som exempel, kan ett stu- dium av denna i form av större uppgift läggas upp på följande sätt.
Under de två första timmarna ger lära- ren en översiktlig bild av epoken med pre- sentation av de bärande idéerna, de för- fattare, som för fram dem, den verkan som de får hos monarkerna och den poli- tiskt och kulturellt medvetna publiken, vidare den prägel som det religiösa livet får under denna tid och konstens, litte- raturens och musikens sätt att spegla tidens idéer. Detta kompletteras med en kom- mentar till hur ämnet framställes i den an— vända läroboken och anvisningar om hur den kan utbyggas med skiftande material, prov på uttalanden av upplysningsfiloso- ferna, skönlitterära texter, uttalanden av de upplysta monarkerna och andra källtex- ter, bildmaterial och musikprov.
Eleverna kan under denna inledande ge— nomgång göra anteckningar till ledning för sitt fortsatta arbete. Alternativt —— och nödvändigare ju större betinget är — får de i sin hand stencilerade upplysningar eller en utarbetad studieplan. Lärarens muntliga inledande genomgång kan därvid inskränkas beroende på studieplanens ut- förlighet och kanske stanna vid en kom- mentar till denna och en intresseskapande introduktion.
Under de två följande timmarna stude- rar eleverna individuellt läroboken och si- na anteckningar och övergår därpå till att enskilt eller i grupper syssla med belysan— de material. Några kan då tänkas arbeta med utdrag ur upplysningsfilosofernas skrifter och anteckna karaktäristiska tan- kegångar, några kan tänkas studera verk av för upplysningstiden karaktäristiska skönlitterära författare, några kan syssla med de upplysta monarkerna genom stu- dium av biografier eller brevutdrag och annat källmaterial, några gör direkta bild-
studier och antecknar sina iakttagelser, några slutligen avlyssnar musikprov och diskuterar dem.
Under en följande (dubbel)timme pre- senteras och diskuteras de av de olika grupperna gjorda iakttagelserna och de dras under lärarens ledning samman till en helhetsbild.
Vid ett sista avslutande tillfälle görs sedan en snabb (skriftlig) kontroll av att grundläggande fakta är inhämtade och en (muntlig eller skriftlig) prövning av att väsentliga sammanhang är klart uppfat- tade.
I årskurs 2 bör stoffet och dess upp- läggning ge möjlighet för vidgade beting. Det blir här mindre än i årskurs I fråga om begränsade tids- och miljöstudier och mera om studier av sammanhang och ut- vecklingslinjer under något århundrade el— ler någon del därav.
Som uppgifter lämpliga för behandling i form av beting kan nämnas:
Förenta staternas tidigare historia t. o. m. inbördeskriget.
De franska revolutionerna 1830—1871 och de liberala reformerna i England som uttryck för politiska frihetsidéer och eko- nomisk—sociala förändringar.
Förenta staternas utveckling från inbör- deskriget till inträdet i första världskriget.
Den inre utvecklingen i Frankrike, Eng- land, Tyskland och Ryssland under 1800- talets senare del.
Den konstitutionella utvecklingen i Sve- rige 1809—1914.
Liberal reformpolitik. De stora frågorna i svensk inrikespolitik från representations- reformen t.o.m. rösträttsreformen 1918-— 1921.
Det första världskriget. Det andra världskriget.
I årskurs 2 bör betingsperioden rimligen kunna omfatta minst två. veckor eller åtta lektionstimmar. Lärarens genomgång kan vid två veckors betingsperiod t. ex. ut-
sträckas över tre lektioner, de individuellt eller gruppvis genomförda studierna *över tre och redovisningen, som bör kunna ske i grupper utan att klassen hålles samlad, över två lektioner. Givetvis måste denna planering anpassasjill betingens omfatt- ning och svårighetsgrad.
Årskurs 3 inbjuder genom sin stofforga- nisation i särskilt hög grad till betings- mässigt genomförd lärogång. Speciella möj- ligheter härvidlag erbjuder givetvis det återblickande tematiska studium, som upp- tar en stor del av årskursen.
Redan det första stora kursavsnittet i årskurs 3, Tiden efter 1945, skulle kunna tänkas studerat i form av ett eller flera beting. För den händelse en uppdelning synes önskvärd med hänsyn till elevernas intressen, kunde den genomföras så, att ut- vecklingen i Europa efter 1945 finge ut- göra ett beting, utvecklingen i de främ- mande världsdelarna ett annat. Skulle ock- så dessa beting i sin tur synas bli för om— fattande, kunde en uppdelning tänkas på. Afrika, Främre Orienten, Östasien och Amerika. Följande uppställning åskådlig- gör möjligheterna:
Världen efter 1945
. Europa efter 1945
Europas uppdelning. Norden mellan väst och öst.
. De främmande världsdelarna Afrika Främre Orienten Östasien Amerika.
PPPFUJP'PP
I övrigt kan vart och ett av de återblic- kande temata, antingen det är allmänhisto- riskt, samhällshistoriskt eller kulturhisto- riskt, behandlas som beting. Därvidlag sy- nes de samhällshistoriska och kulturhisto- riska temata lämpade att utdelas till ele- verna som individuella beting, efter deras intresseinriktning. I årskurs 3 bör lära- rens genomgång kunna betydligt inskrän-
kas i jämförelse med vad fallet är i de tidigare årskurserna. Det bör här snarare bli fråga om angivande av väsentliga as- pekter, anvisning på lämpligt studiemate- rial och diskussion av arbetsmetodik och disposition av tillgänglig tid samt i fort- sättningen handledning av elevernas arbete i den mån så krävs eller önskas. Större vikt bör i denna årskurs kunna läggas vid den individuella redovisningen och kun- skapskontrollen. I betinget inräknas tid för individuella tentamina på det i betinget behandlade stoffet. För övrigt måste grän- serna mellan beting och specialarbete bli mindre markerade, ju mer eleverna när- mar sig slutet av historiestudierna.
13.4.2. Verksamhetsformer
13 4.2? .1 . kommentarer
Allmänna metodiska
Den stora mängd stoff från skilda tider, som historien rymmer, ställer undervis- ningen i ämnet inför speciella metodiska problem. Det gäller för historieläraren att ur myllret gripa ut sådana fakta och för- hållanden, som kan utgöra hållpunkter för en historisk överblick och bidra att kasta ljus över stora och betydelsefulla samman- hang. Inte minst viktigt härvidlag är det att eleverna görs förtrogna med sådana grundläggande historiska begrepp som spe- lar en roll också i modern debatt, t.ex. folkförsamling, ifolkrepresentation, för- bundsstat, centralisering, decentralisering, gotik, renässans, reformation, merkantilism, liberalism, socialism.
Även om det finns en risk att för skolans elever det historiska vetandet blir i hög grad skelettartat, så måste det vara en grundläggande uppgift för undervisningen att hos eleverna söka inprägla just ett ske- lett av fakta. Härvidlag är läroboken det oumbärliga hjälpmedlet, som rätt använt tillhandahåller det för memorering avsedda och nödvändiga stoffet och bringar stadga och ordning. 'Men lika viktigt är det att
fylla ut med den belysande detaljen, den målande miljöskildringen, den episka berät- telsen, den fylliga personkaraktäristiken. Visserligen bör undervisningen i väsentlig grad präglas av diskussion och analys, men diskussionen måste för att bli fruktbar utgå från konkret verklighet och analysen från åskådliga föreställningar om rådande för- hållanden. Därtill kommer att vissa episo— der och gestalter har så stort allmän- mänskligt intresse, att de redan därför på- kallar större uppmärksamhet. Mänskliga levnadsöden bör — i historien lika väl som inom litteraturen — få tala till elevernas känsla och fantasi.
Eleverna bör successivt tränas att på. egen hand tillgodogöra sig läroboken och ur den kristallisera ut för memorering lämpligt stoff redan i de första årskurserna. Det är därför rimligt, att den direkta pre- parationen av läxor inom historieämnet inskränkes på gymnasiet. Men detta får inte betyda, att lektionstiden i större ut- sträckning upptages av direkt förhör. En väsentlig uppgift för läraren måste vara att i största möjliga utsträckning i klassen genomföra det utredande, berikande och för intresset stimulerande undervisnings— samtalet på grundval av det material, som eleverna läxvis genomgått. Det är oskatt— bart, då det gäller att träna eleverna till aktivt studium och till självständigt tän— kande och det bör då och då föras vidare mot regelrätt diskussion.
Bortsett från den träning till självstän- digt arbete som metoden med längre redo- visningsintervall innebär, kan elevernas medverkan i lektionerna på skilda sätt också bidra att skapa omväxling och sti- mulans i arbetet. Personer och händelser kan belysas genom elevföredrag. Bildmate- rial, kartor och statistiskt material kan lämnas ut till enskilda elever eller grupper av elever för studium och därpå följande demonstration i klassen.
Det har alltid stor betydelse, att elever- na förs i kontakt med de källor, på vilka
vår historiska kunskap vilar. En kort orien- tering om källor och källkritik hör hemma i detta sammanhang. En eller annan av de större historiska tvisbefrågorna kan därvid presenteras för eleverna (Stockholms blod- bad, Sveriges inträde i trettioåriga kriget. Karl XII:s död, krigsskuldfrågan 1914). Någon gång kan det vara skäl att direkt på källorna bygga hela framställningen av ett händelseförlopp, t.ex. spelet vid 1680 och 1682 års riksdagar eller den storpoli- tiska utvecklingen sommaren 1914. I regel får man dock av naturliga skäl begränsa sig till att låta källmaterialet belysa fram- ställningen.
I samband med källstudiet kan det vara lämpligt att för eleverna söka klargöra propagandans roll för opinionsbildningen. Detta aktualiseras särskilt, när det är fråga om tvära övergångar och brytningar i den historiska utvecklingen. Inte minst bör propagandan kunna diskuteras, när man begagnar den moderna pressen som mate- rial. Den psykologiska krigföringen och beredskapen mot propaganda i krig bör också observeras.
Överhuvud kan användandet av tidning— en som historisk källa bidra att ge nära kontakt mellan det nuvarande och det för— flutna. Detsamma gäller om skilda slag av audivisuella hjälpmedel, grammofoninspel- ningar, bandupptagningar, bildband och filmer. Även belysande och värdefulla par- tier ur nyutkomna memoarer och historisk litteratur bör eleverna föras i kontakt med. Även litterära skildringar spelar en bety— delsefull roll för den kulturhistoriska över- sikten.
Den historiska atlasen bör praktiskt ta— get alltid vara tillgänglig och den bör be- gagnas så ofta tillfälle ges. Eleverna bör också vänjas vid att under allt arbete med sina uppgifter — i hemmet eller i skolan — ha historisk atlas till hands.
Av stor betydelse är också att eleverna vänjes vid att utnyttja och skaffa sig kunskaper från grafiska framställningar av
skilda slag och genom studium av bilder. En av historieundervisningens stora upp— gifter ligger i själva verket just i att bi- bringa eleverna en alltmer ökad färdighet att genom studium av material på egen hand skaffa sig nödvändiga eller nyttiga kunskaper. Den tid som nedläggs på trä- ning och handledning i detta avseende är alltid väl använd, och det bör vara natur— ligt att ge eleverna uppgifter av detta slag för lösning i hemmet likaväl som traditio- nella läsläxor.
13.422. Studieteknik
Historieundervisningen måste som all annan undervisning vara inriktad inte bara på att meddela eleverna kunskaper utan också på att bibringa dem sådana studievanor, sådan studieteknik, att de på ett snabbt och ända— målsenligt sätt förmår att själva skaffa sig kunskaper. Det ofrånkomliga underlaget i detta avseende utgöres självfallet i första hand av läroboken. Eleverna behöver få. lära sig från början att läsa den på ett rationellt sätt, så. att väsentliga uppgifter — årtal, namn, termer, synpunkter på or- saker och följder — utkristalliseras ur stof- fet och blir möjliga att memorera. En rik— tig och effektiv understrykningsteknik be— stämd av det slag av stoff, som är väsent— ligt att uppmärksamma, då det gäller att ernå vidare historiskt perspektiv, behöver diskuteras och övas.
Men eleverna behöver också tränas att med utbyte läsa kartor, studera bilder och tolka statistiska tabeller och diagram. Det är inte orimligt att formulera den målsätt- ningen att de inte skall behöva i läroboken läsa sig till vad de kan inhämta genom studium av bildmaterial, grafiskt material och tabellmaterial. Men goda resultat i detta avseende nås inte utan trägen öv- ning och användande av lämpliga uppgif— ter.
Av stor betydelse i detta sammanhang är också att eleverna får vänja sig vid att redovisa sina kunskaper — muntligt eller
skriftligt -— genom större sammanhängan- de framställningar. Historieundervisningens uppgift kan inte få vara att bibringa ele— verna lösryckta och på anmodan framtag- bara detaljkunskaper utan den måste i stäl— let vara att så långt möjligt hos dem åstadkomma en behärskning av historiskt stoff och historiskt synsätt. Detta kan inte vinnas utan att förmågan till längre sam- manhängande framställning och samman- ställning metodiskt övas. Samarbetet med ämnet svenska har härvidlag den största betydelse.
134.523. Självständiga arbetsformer Redan inläsningen av en given uppgift och den sammanhängande redogörelsen för de sålunda inhämtade kunskaperna innebär en form av självständigt arbete. En långt högre grad av självständighet i studierna behöver dock åvägabringas.
Stofforganisationen i form av beting ger goda möjligheter härtill. Omfattningen av de givna uppgifterna måste emellertid an- passas till elevernas successivt ökade för- måga. Avsikten är ju inte att öka arbets- bördan för eleverna utan att ge dem möj- lighet att arbeta på ett nytt och mera självständigt sätt.
Vid en veckouppgift på fyra lektioner, som rekommenderats för årskurs 1, bör det självständiga arbetet inskränka sig till in- dividuellt eller gruppvis bedrivna studier under någon enstaka lektion, kombinerade med inläsningen av det större avsnitt som veckans genomgång täcker. Det kan här- vid vara fråga om efter lärarens anvis- ningar bedrivet studium av bilder, käll- texter, bredare skildringar o. dyl., avsett att belysa det som av läraren tidigare ge— nomgåtts.
I årskurs 2 kan det bli fråga om att eleverna under två eller flera lektionstim— mar, i ämnesrummet, på biblioteket eller, om så lämpar sig, i hemmet får syssla med att genomgå. ett bestämt material, under— söka något speciellt förhållande eller sam-
manställa uppgifter av något slag. Kanske blir det helt enkelt fråga om inläsning av det större avsnitt som läraren på föregåen- de lektioner översiktsvis genomgått. Att också lektionstid användes för ren inläs- ning har betydelse inte minst ur den syn- punkten att det motverkar elevernas benä- genhet att annars samla hela inläsningen till dagen före redovisningen, varvid andra uppgifter lätt kan komma i skymundan.
I årskurs 3 blir det fråga om att ge- nomföra en studieform, som kräver be- härskande av relativt stora avsnitt. Också härvidlag är det betydelsefullt, att viss in- läsning sker på lärorummet med uppslags— böcker och litteratur inom räckhåll och med tillgång till läraren för rådfrågning och diskussion. Friställande av eleverna för enskilda studier i hemmet eller på bibliotek bör emellertid i vidgad utsträck- ning äga rum.
Likaväl som det är viktigt att träna ele- verna till självständiga studier individuellt, likaväl är det av stor vikt att träna dem till att gemensamt i lämpliga grupper på tre, fyra eller fem medlemmar genomföra vissa slags uppgifter. Passande sådana är studiet av en viss epok eller vissa sidor av den, t.ex. Gustav III:s tid, Livet i Karl- Johans-tidens Sverige, Den europeiska (svenska) emigrationen till Amerika, Det kulturella (sociala) livet i 1800-talets Tsar— ryssland. Redovisningen av vad som in- hämtats under sådana studier bör kunna ske både i form av skrivna redogörelser och i form av föredrag i klassen.
Många av de för årskurs 3 föreslagna ämnena för tematiskt studium lämpar sig givetvis utmärkt att behandlas som grupp— studium.
Studiet i årskurs 3 kan också inrymma ett större självständigt arbete, special- arbete. Läraren har härvidlag huvudsak- ligen uppgiften som medhjälpare, då det gäller val av uppgift, urval av lämpligt material, lösning av metodiska problem och liknande. En viktig uppgift för lära-
ren blir att tillse, att arbetet inte sväller ut till orimliga proportioner.
Ämnen lämpade att göras till föremål för specialarbeten kan man givetvis också finna bland de föreslagna uppgifterna för tematiskt studium, särskilt bland dem som gäller mindre vidsträckta perspektiv. Av betydelse torde det emellertid vara att här också ha till hands uppgifter, som berör en enskild händelse eller ett avgränsat hän- delseförlopp och vid vilkas lösande det för eleven kan bli fråga om att självständigt studera och utnyttja källor, statistiskt ma- terial och speciallitteratur. Som exempel på uppgifter av den senare typen kan näm- nas:
1917 års ryska revolution. Algeriet och Frankrike efter det andra världskriget.
Karl XII:s död. Omständigheterna kring tillkomsten av 1809 års statsskick.
Försvarsfrågans behandling under det se- nare lBOO-talet.
1914 års borggårdskris. Krisuppgörelsen 1933. Den egna ortens historia. Ett företags eller en näringsgrens histo— ria i hemorten.
Svårigheterna för eleverna att genom- föra dessa eller liknande studieuppgifter bör inte vara alltför stora. De har under hela gymnasietiden tränats att självstän— digt genomföra arbeten, vilkas omlfång och svårighetsgrad successivt ökats, och de bör få en sådan handledning att de inte behö— ver tveka om hur de på bästa sätt skall gripa sig an med sitt arbete.
134.524. Studiebesök Särskilda möjligheter att låta eleverna få direkt kontakt med historiskt material och med lämningar från svunna tider ger studie- besöket. Dess art och betydelse måste givet- vis växla med hänsyn dels till innehållet i de olika årskurserna, dels till ortens förutsätt- ningar. Självskrivna mål för besök är forn-
minnen, historiska minnesmärken av annan art, kultur- och personhistoriskt märkliga miljöer och byggnader —— hembygdens kyr- kor har nästan alltid något att berätta -— och museer av olika slag, från anspråkslösa bygdemuseer till de större städernas rik- haltiga samlingar.
Längre exkursioner, eventuellt i form av lägerskolor, kan också ha den största be- tydelse, då. det gäller att ge eleverna möj— lighet att självständigt studera främmande, historiskt betydelsefulla miljöer. Som exem- pel kan nämnas, hur mycket bara några dagars vistelse i städer som Sigtuna, Vad- stena och Visby eller i grannländerna Åbo och Borgå, Hilleröd och Roskilde, Bergen och Trondheim kan ge, om den fylls av väl planerade arbetsuppgifter.
En annan metod att ge liv åt undervis- ningen är att inbjuda intresserade fackmän av olika slag till besök i klassen för att hålla föredrag som gärna bör åtföljas av en frågestund. Metoden kan givetvis inte tillämpas i stor utsträckning men den bör då och då prövas.
13425. Bedömning
De intryck av eleverna, som läraren får vid undervisningssamtal och vid inom lektionens ram genomförda muntliga förhör, bör spela stor roll vid betygsättningen och måste därför fortlöpande registreras. Det är emel- lertid av vikt att eleverna i sådana samman- hang inte bibringas en så stark känsla av kontroll, att deras lust att delta i diskussio- nen och ställa frågor hämmas.
Andra kontroll- och bedömningsformer måste också i historia bli aktuella, inte minst i samband med det ökande inslaget av betingsläsning och självständiga arbets- uppgifter.
I första hand erbjuder sig då det in- dividuella förhöret och förhöret i grupp. Även om denna form är tidsödande och har en i viss mån subjektiv prägel, synes den just i historia vara av betydande vär- de, då det här i hög grad gäller att låta
eleverna redovisa, att de förmått uppfatta större sammanhang och att de kan föra ett historiskt resonemang på grundval av fakta. Den rent föredragsmässiga fram- ställningsformen har här också sin bety— delse som kontrollinstrument, särskilt i de högre årskurserna.
De muntliga förhörstyperna måste emel— lertid i inte obetydlig utsträckning kom- pletteras med skriftliga. Även om eleverna successivt kommer att vänjas vid alltmer individuellt utformade arbetsuppgifter och i samband därmed alltmer individuellt ut— formad redovisning och kontroll, måste en gemensam grund av kunskaper alltid bi- bringas dem. Att de inhämtat denna kon- trolleras snabbast och säkrast med ett skriftligt prov.
Formen med ett mindre antal frågor av sådan art att de kan och skall utförligt besvaras (essäprovet) måste härvidlag sä- kerligen inte sällan komma till använd- ning. Men också i historia bör det vara möjligt att konstruera. prov, som mäter inte bara kunskaper utan också förståelse, sammanhangstänkande och kritisk förmåga och som ändå kräver entydiga och därmed omedelbart jämförbara svar (objektiva prov). Att för ämnet väl lämpade objektiva prov planeras och diskuteras vid konferen- serna är en viktig förutsättning för att kunskapskontrollen och därmed undervis— ningen skall svara mot såväl ämnets egen målsättning som den allmänna målsätt- ningen för arbetet i gymnasiet.
13.4.3. Hjälpmedel
En effektiv och fruktbar historieundervis- ning innebär, att den givna målsättningen på allt sätt främjas. Härvidlag fyller också skilda hjälpmedel en viktig funktion.
För att ge en riktig helhetssyn på de olika historiska epokerna bör de kunna illustreras både genom litteratur, bild och ljud. Det är därför betydelsefullt att i un- dervisningen ha tillgång till ett rikt diffe— rentierat bestånd av historiska kartor, epis- kop— och diapositivbilder, bildband, ljud- band, grammofonskivor. Undervisningen skall även föra eleverna något in i histo- riska undersökningsmetoder och historiskt källmaterial. Historisk statistik, källsam- lingar, historiska bildsamlingar och »bred- vidläsningslitteratur», uppslagsverk och ett historiskt handbibliotek måste finnas för att detta skall kunna ske. Att ha hjälp— medlen lätt tillgängliga för användning i undervisningen utan alltför stora förbe- redelser underlättar givetvis undervisnings— planeringen. I ett ämnesrum bör därför bildprojektor, bandspelare, grammofon och litteratur vara permanent tillgängliga. Där- emot torde det ej vara nödvändigt att ha tillgång till separat *filmprojektor, men en sådan bör vara möjlig att använda utan alltför stora förberedelser eller tidsutdräkt.
Åtskilliga av de program som förekom- mer i radio och TV, även vid sidan av skol- programmen, kan ha ett betydande intresse för historieundervisningen och bör därför kunna reproduceras i undervisningen.
Om alla hjälpmedel gäller att de skall integreras i undervisningen, inte användas då och då på särskilda. timmar. Undervis— ningen måste ständigt kunna lägga olika synpunkter på stoffet. Därvid är olika hjälpmedel användbara. Ett sådant inte- grerat användande av dem underlättas, om demonstrationsuppgifter av skilda slag —— redogörelse för en framställning, analys av en källa, visning av en bildsvit — i största möjliga utsträckning läggs i elevernas hän- der.
14.1. Mål
Gymnasiets undervisning i religionskunskap skall ge kännedom om religionens funktion i individens och samhällets liv samt insikt om de bärande idéerna i skilda religioner. Den skall behandla olika former av reli- giöst liv inom och utom kristendomen. Den skall samtidigt föra in i den problematik som präglar nutidens religiösa situation. På grundval av studium av bibliska texter skall den klargöra den kristna trons och etikens karaktäristiska innehåll och ställa detta i relation till andra livsåskådningar och till betydelsefulla problem i nutidens kultur och samhällsliv.
142. H uvudmoment
Religiöst liv inom icke kristna religioner. Kristen tro och etik i relation till nutida problemställningar och andra livsåskåd- ningar med utgångspunkt från studium av bibliska texter.
] 4.3 . Kursplan
Inledning: Vad är religion? Inledande ana- lys av religionens funktion och innebörd i olika miljöer.
Religiöst liv inom icke kristna religioner med koncentration på det väsentliga i de- ras tro och fromhetsliv. Som bakgrund därtill nödvändiga historiska uppgifter. Följande religioner behandlas: naturfolkens religioner, islam, buddhismen, hinduismen, Kinas och Japans religioner, judendomen.
Kristen tro och etik i relation till nutida problemställningar och andra livsåskåd- ningar. Till grund för undervisningen läg— ges studium av Bibeln. I möjligaste mån beaktas olika typer av kristet fromhetsliv och olika uppfattningar av den kristna trons innebörd belyses.
14. Religionskunskap
14.4. Anvisningar och kommentarer
14.4.1. Lärostoffet
14.4.1.1 . Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Enligt det mål som uppställts för gymna- siets undervisning i religionskunskap skall denna ge eleverna orientering om olika for— mer av religiöst liv inom och utom kristen- domen. Därvid skall man söka ge en före- ställning om religionens funktion i indivi- dens och samhällets liv. De bärande idéerna i skilda religioner —- såväl de kristna som icke kristna religionerna — skall klargöras. Man skall ge kunskap om den trosåskåd- ning, den syn på livet, på människan och på Gud, som präglar respektive religioner. Därvid är det av vikt, att undervisningen icke blir blott en katalog över olika tros- föreställningar och kultformer. Den skall fastmer ge en föreställning om dessa tros- tankars och kultformers betydelse i prak— tiskt religiöst liv. Först om det religiösa läroinnehållet ställes i relation till den le- vande religionen, kan dess egentliga inne- börd klargöras. Gudstjänstlivet måste ses i förhållande till det fromhetsliv som där- igenom uttryckes och stimuleras. Undervisningen skall ha en nutidsorien- terande inriktning. Den skall ge kunskap om levande religion i skilda delar av värl— den och i vår egen kulturmiljö. Därvid måste dock även den historiska aspekten beaktas. Både kristendomen och de andra stora världsreligionerna har en historisk förankring, som givit dem deras karaktä— ristiska innehåll. Denna måste klargöras för att deras innebörd skall framträda. Därtill kommer, att de religiösa problem, som nutidens människor ställs inför, ofta rör frågan om förhållandet mellan det gamla religiösa budskapet och deras egen livssituation. Det måste också vara en an—
gelägeu uppgift att ge eleverna kännedom om religiösa personligheter i gången tid, hos vilka det religiösa livet framträtt på. ett särskilt karaktäristiskt sätt eller som givit klara och klassiska uttryck åt religiö— sa tankar eller problem, som alltjämt är av väsentlig betydelse.
Undervisningen skall ha en sakligt utre- dande karaktär. Det gäller att ge eleverna kunskap om den faktiska innebörden av de religiösa företeelser och de trosåskåd- ningar, som behandlas. Samtidigt är det uppenbart, att det stoff som behandlas är av betydelse för elevernas egen livsoriente- ring. Undervisningen bör därför stimulera till egen eftertanke och självständig pröv- ning.
Det är nödvändigt att så. mycket som möjligt samarbeta stoffet till en enhet. Där- igenom vinnes också att eleverna kan få en samlad bild av de olika former, vari det religiösa livet framträder.
14.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
Kursplanen förutsätter, att man först ger en allmän introduktion om vad religion är. Man skall klargöra religionens innebörd och funktion i olika miljöer. Därvid bör olika försök att bestämma religionens vä— sen diskuteras. Detta leder naturligt över till en framställning av religionens roll i den enskildes liv och dess betydelse i olika gemenskapsgrupper. Vid behandlingen här- av bör även religionspsykologiska synpunk— ter beaktas och olika typer av religiös upp- levelse belysas, t. ex. den statiska och den profetiska typen, den extatiskt visionära och den lugnt reflekterande eller etiskt viljeinriktade typen, omvändelsereligion och uppfostringsreligion, individualistisk och samfundsinriktad religion. Därigenom får eleverna vissa grundbegrepp som gör det lättare för dem att uppfatta det kon— kreta stoff som de sedan konfronteras med. Denna översikt, som bör göras kortfattad, måste dock utformas så, att den icke för-
leder till en alltför förenklad schematism i uppfattningen av olika religiösa före- teelser.
Huvuddelen av kursen sönderfaller i två avsnitt: de icke kristna religionerna och kristendomen. Det torde vara lämpligast att börja med de icke kristna religionerna. Därigenom får man en överblick över olika religiösa företeelser, som blir till gagn vid behandlingen av kristen tro och etik och den diskussion av nutida livsåskådnings— problem, som skall anknytas därtill.
Undervisningen om de icke kristna reli- gionerna skall söka klargöra dessas faktiska innebörd, den tro som bär upp dem och det liv som leves inom dem. Undervis- ningen bör i möjligaste mån söka se de olika religionerna inifrån, så. att den ger en sakligt riktig bild av deras innebörd och deras betydelse för sina bekännare. I störs— ta möjliga utsträckning bör man i under- visningen låta de skilda religionerna själva komma till tals genom sina egna religiösa dokument. Först därigenom kan eleverna få en riktig föreställning om den religiösa attityd som präglar de olika religionerna och innebörden av de tankar och idéer som de ger uttryck ät. Därigenom får de också möjlighet att personligen värdesätta —— po- sitivt eller negativt — de tankar och den livssyn som finns företrädd inom de skilda religionerna, och de får större förutsätt- ningar för en nyanserad och allsidig reflek- tion över religiösa frågor.
Undervisningen skall ges en sådan in- riktning, att eleverna orienteras om de skil- da religionernas plats och betydelse i värl- den av i dag. Därigenom skall den bidra till att ge kännedom om den kulturella och religiösa miljö som möter bland fram- för allt Asiens och Afrikas folk. Denna kan emellertid ej förstås utan kännedom om den historiska bakgrunden. Även om un- dervisningen skall vara inriktad på. nu- tiden, måste den därför även ge vissa histo- riska kunskaper. Vid undervisningen om islam mäste självfallet Muhammeds liv och
hans egen förkunnelse inta en central plats. Likaså bör man vid undervisningen om buddhismen ej blott skildra nutida bud- dhism utan ta sin utgångspunkt i Buddhas egen lära. Denna utgör —— mer än de flesta senare utformningar av buddhismen — en livstolkning av särpräglad art, som haft betydelse också för västerländskt tän- kande. Detsamma kan sägas om Kinas reli- gionsstiftare. Även om religionens infly- tande i Kina nu trängs tillbaka, kan dagens situation ej förstås utan kännedom om de religiösa tankar som under århundraden präglat kinesiskt familje- och samhällsliv. På västerländsk religiös debatt och reflek- tion har kinesiskt religiöst tänkande utövat inflytande. Uppgiften vid undervisningen om de icke kristna religionerna blir att både ge orientering om religiöst liv i nu- tiden och föra eleverna i kontakt med de stora religiösa tänkarna och religionsstif- tarna.
Som exempel på hur framställningen av icke kristna religioner kan läggas upp ges här förslag till disposition av islam och buddhismen.
Islam. Såsom inledning något om arabisk religion före Muhammed (naturreligion, stammoral) .
I. Muhammeds liv så skildrat att hans religiösa typ framträder (profetiskt kallelse- medvetande, jfr Gamla testamentets pro- feter) liksom vissa drag i hans förkunnelse (det eskatologiska doms— och bättringsbud— skapet, relationen till judendomen och kris- tendom). Förändringen i hans ställning ge- nom flyttningen från Mecka till Medina.
II. Huvudtankarna i islams religiösa och etiska förkunnelse: Koranen som islams heliga skrift. Monoteismens grundläggande betydelse. Gudsbildens karaktäristiska drag (Guds suveränitet, hans rättfärdighet, hans barmhärtighet, doms- och nådetanken, fata- lismen). Muhammeds ställning som Allahs profet. Islams etik: Lydnaden för Allahs vilja, rättfärdighets- och barmhärtighets- idealet, stammoralens övervinnade genom betonandet av brödraskapet mellan alla
islams bekännare och den enskilda män- niskans betydelse, problem som vållas av Koranens konkreta bestämmelser i relation till nutiden, t. ex. i fråga om äktenskap och skilsmässa — exempel på konflikt mel— lan fastslagna traditionella religiösa och moraliska bud och ett föränderligt samhälle. III. Muhammedanskt gudstjänstliv. Gudstjänstens rationella karaktär (bön och förkunnelse), frånvaron av ceremonier och sakrament. De fem grundpelarna och deras i betydelse i muhammedanskt vardagsliv. 5 IV. Något om särskilda riktningar inom | islam, bl. a. mystiken i den s. k. sufismen. , i i ? &
Avslutning: Islams ställning i världen i dag. Utbredning och inflytande. Islams framträngande till nya områden framför allt i Afrika.
I största möjliga mån belyses framställ- ningen genom texter ur Koranen.
Buddhismen. I. Buddhas liv och utveck- ling skildrade i anslutning till de buddhis— tiska skrifternas berättelser, så att väsent- liga sidor av hans lära belyses (upptäck- ten av lidandet i världen, den överdrivna askesens gagnlöshet, den stora upplysning- en om vägen till frälsning).
II. Buddhas huvudtankar. De fyra san- ningarna om lidandet, dess orsak och över- vinnande. Frälsning genom insikt utan hjälp av någon gudomlig makt. Buddhas avvisande av metafysiska spörsmål t. ex. frågorna om världens ursprung och själens odödlighet —- en religion utan gudstro, sjä- lavandring utan någon »själ». Läran om personligheten såsom karma, en frukt av gärningarna. Hållningen till världen och människorna: frigörelsen från livet som livsmål, speciella bud för munkar och lek— män, det väsentliga i etiken: attityden mot människorna — icke hat, välvilja, medli- dande, glädjen och friden hos den från livets begärelser frigjorda människan (jfr stoicismen och Franciskus), aktivitet och passivitet i Buddhas etik — jämförelse med kristendomen.
III. Buddhismens senare utveckling. Ut- bredning. Olika riktningar inom buddhis— men: I—Iinayana (mest lik Buddhas egen lära) och Mahayana (behovet av nådiga gudomligheter att vända sig till gör sig gäl-
lande och omformar Buddhas ateistiska religion). En specialform: lamaismen i Tibet. Världsbuddhismen av i dag. En missione- rande religion, anspråket att endast Buddhas lära kan ge fred åt världen, medan kris- tendomen misslyckats.
Vid studiet av kristendomen gör sig frå- gan om den personliga inställningen till det behandlade stoffet av naturliga skäl i högre grad gällande än vid studiet av de icke kristna religionerna. Det är dock även här fråga om information om faktiska förhål- landen på samma sätt som när det gäller de främmande religionerna: det gäller att klargöra kristendomens faktiska innehåll.
De rent historiska aspekterna på kris- tendomens utveckling behandlas i historie- undervisningen. Undervisningen i religions- kunskap får därigenom en mera nutids- betonad inriktning. Men den historiska synpunkten kan ej helt uteslutas. Inom historieundervisningen kan huvudsakligen behandlas sådana kyrkohistoriska moment, som rör kyrkopolitiska och yttre förhållan— den. Endast på. ett översiktligt sätt kan variationer i trosuppfattning och fromhets- liv under skilda epoker och inom skilda kyrkor beröras. Sådant måste i stället be- handlas inom religionskunskapen. Detta bör dock ej göras till en sammanhängande skildring av de kristna idéernas och det kristna fromhetslivets historia eller av det religiösa livet inom skilda kyrkosamfund i nutiden. Sådant stoff bör i stället i möj- ligaste mån inarbetas i den framställning av kristen tro och etik, kring vilken under- visningen om kristendomen skall koncen- treras. Det är därvid nödvändigt att företa ett strängt urval. Man måste noga över- väga vad som är mest nödvändigt för att eleverna skall få en föreställning om de olika former vari det kristna tros- och fromhetslivet framträtt, och vilka perso- ner och dokument ur kyrkans historia det måste anses väsentligt att de något får lära känna. Integrationen av sådana mo- ment i undervisningen om kristen tro och
etik kan komma denna undervisning till- godo genom att den ger eleverna en känne- dom om de variationer i tolkningen av kris— tendomens budskap som finns. Den tillför också undervisningen ett konkret stoff, som främjar sakligheten i analysen av kristen- domens innebörd.
Studiet av bibliska texter skall ligga till grund för undervisningen om kristen tro och etik. Detta är sakligt motiverat därav att Bibeln är kristendomens grundläggande dokument. Därigenom får undervisningen en konkret utgångspunkt. Det gäller att klarlägga Bibelns religiösa och etiska bud- skap och ställa detta i relation till nutida problemställningar och till andra livsåskåd- ningar. Därigenom inriktas undervisningen på det mest centrala i den kristna tron och det behandlade stoffets betydelse för livs- åskådningsdebatten i vår egen tid fram- träder. Företeelser av numera speciellt och blott historiskt intresse måste uteslutas. Med beaktande härav bör man söka ge en så ingående behandling som möjligt av det bibliska tankeinnehållet och även söka ge någon kännedom om vissa bibliska skrif- ter av särskild betydelse. På så sätt till- godoses behovet av bibelkunskap i gymna- siets undervisning.
Genom studiet av de bibliska texterna skall man söka ge eleverna en tydlig bild av kristendomens grundläggande religiösa och etiska budskap. Detta skall emellertid ej endast ses ur historisk synpunkt utan ställas i relation till nutida problemställ- ningar; dess innebörd och betydelse i vår egen tid skall belysas. Därvid skall både frågor, som rör individens livsorientering och livsinriktning, och väsentliga samhälls- frågor behandlas. Den kristna uppfattning- en bör också konfronteras med andra upp- fattningar, t.ex. dem, som eleverna mött vid studiet av icke kristna religioner, och framför allt sådana, som företrädes av strömningar i västerlandets senare idéhisto— ria, som framstår som alternativ till kris- tendomen eller till religionen överhuvud.
Genom en saklig analys av de olika åskåd— ningarnas innebörd och konsekvenser och genom jämförelser dem emellan kan ele- verna få en allsidig orientering i livsåskåd- ningsfrågor. Deras egen medverkan med synpunkter och diskussionsinlägg är därvid av väsentlig betydelse. De personliga ställ- ningstaganden och värderingar som till slut bör bestämma den enskildes uppfattning i religiösa och etiska frågor bör grundas på en klar uppfattning om problemens och de skilda ståndpunkternas sakliga innebörd.
För att belysa hur undervisningen om kristendomen kan läggas upp, så att olika kursmoment integreras i densamma, ges här förslag till disposition av ett par äm- nesområden:
Kristendomens ställning i 1800— och 1900- talens kultursituatimi. Upplysningens in- ställning till religion och kristendom. Kants kritik av upplysningen. Gudsbevisens sön- derfall. Schleiermachers bestämning av reli- gionens väsen. Kristendomen under debatt: Feuerbachs religionskritik, Marx' syn på religionen, naturvetenskapens frammarsch och konflikten mellan vetenskap och reli- gion.
Tendenser i nutiden. Bibeln som kristendomens grunddoku- ment — auktoritetsproblemet. Den katolska ståndpunkten: Bibeln och. traditionen är trons grund. Påvens ställning. Vatikankon- ciliet och ofelbarhetsdogmen. Den absoluta auktoritetens trygghet — och problem. Den protestantiska ståndpunkten: Bibeln allena. Luthers bibelsyn, dess uppkomst och inne— börd —- det centrala i Bibeln: »det som driver Kristus». Calvins mera lagiska bibel— syn och dess konsekvenser. Ortodoxins verbalinspiration. Den historiska bibel- forskningens uppkomst och kritiken mot verbalinspirationen. Olika uppfattningar i nutiden om Bibelns auktoritet. Relationen mellan historisk och religiös bibelsyn.
Den kristna gudsbilden. Gudsbildens be- tydelse för religionens karaktär. Olika ty- per av gudstro: Polyteism, monoteism, pan- teism, deism; immanens och transcendens i gudsuppfattningen.
Gudsbilden och Guds upphöjdhet, antro- pomorfismens problem. Problemet belyst dels genom Feuerbachs religionsteori, dels genom nyplatonismens tankar om omöjlig- heten att utsäga något om Gud. Proble- mets förekomst i Bibeln (»Gud bor i ett ljus, dit ingen kan komma») och i fromhetslivet. Dogmerna och den religiösa verkligheten.
Gudsbilden i Bibeln: huvuddragen i den kristna gudsbilden med utgångspunkt från bibliska texter. Därvid beaktas också för- hållandet mellan Gamla och Nya testamen- tet, och förändringar i gudsbilden under den bibliska religionens utveckling belyses. Även förskjutningar och nyanseringar som gjort sig gällande inom skilda riktningar och epo- ker under kristendomens historia uppmärk- sammas.
Det ondas problem. Teodicéproblemet i filosofi och teologi, olika typer av lösnings- försök.
Fysiskt och moraliskt ont. Synen på lidandet i Gamla testamentet (den traditionella synen belyst av Ord- språksboken, andra tendenser i vissa psal— mer, Predikarens skepsis och pessimism, Jobs tro trots allt) och Nya testamentet.
Skapelse- och syndafallsberättelserna som uttryck för Bibelns uppfattning av värl- den. Det dualistiskt-dramatiska elementet i den bibliska uppfattningen: kampen mel- lan Gud och det onda. Jämförelse med andra typer av dualism (Persien, hellenis- men). Den eskatologiska utblicken.
Kristendomen och staten. Nya testamen- tets syn på den romerska staten: Jesus »Giv kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör», Paulus syn på staten som rättsordningens värn (Rom. 13), Apo- kalypsens syn på den romerska staten som ett vilddjur (bakgrunden till förföljelserna). Augustinus' De civitate Dei och dess bety- delse för den romersk-katolska synen på förhållandet stat—kyrka. Luthers syn på förhållandet mellan stat och kyrka, läran om »de två regementena».
Kan något kristet krav ställas på staten? Kan Bergspredikans individuellt inriktade krav tillämpas på samhällslivet? Indivi- dualetik och socialetik. Det kristna kärleks— och rättfärdighetskravets och den kristna
människosynens konsekvenser för samhälls- livet. Problemet stat—kyrka: Statskyrka eller frikyrka?
14.4.1.3. Planering och samverkan
Undervisningen måste omsorgsfullt plane- ras, så. att ämnets olika moment i största möjliga utsträckning beaktas. Hur stor del av tiden som ägnas åt vartdera av de båda huvudmomenten blir i viss utsträckning beroende av lokala och individuella för- hållanden. Läraren har frihet att lägga undervisningen så att den ger det bästa utbytet med hänsyn till elevernas förut- sättningar. I samtliga lärokurser skall dock såväl de icke kristna religionerna som kris- tendomen behandlas.
Hellre än att ge en ytlig översikt över alla de företeelser och problem, som fal- ler inom ämnets ram, bör man eftersträva en mera grundlig och allsidig behandling av vissa avsnitt. Fördjupning kring vissa problem ger mer än en snabbgenomgång av ett större stoff. Elevernas frågor och visade intresse kan ge viss vägledning vid stoffurvalet, men läraren måste se till att han inte mister greppet om undervisningen genom att diskussionen blir planlös. Han måste hela tiden ha klart för sig, vart han syftar med sin undervisning och vilka äm- nesområden han vill penetrera, samtidigt som han anpassar undervisningen efter de frågor, som eleverna ställer.
Inom naturvetenskaplig lärokurs med dess lägre timtal för religionskunskapen blir det särskilt angeläget att göra ett urval av stoffet. Även inom denna lärokurs skall dock både kristendomen och icke kristna religioner behandlas.
Samverkan med andra ämnen bör efter- strävas. I första hand bör sådan kunna komma till stånd med ämnena svenska (lit- teratur) och filosofi samt med konst— och musikhistoria. Inom det sistnämnda ämnet utgör den religiösa konsten och musiken viktiga moment till vilka undervisningen
i religionskunskap bör anknyta. Både i svenska och i filosofi intar livsåskådnings- frågor liksom i religionskunskapen en cen— tral plats. Filosofins behandling av etikens allmänna grundfrågor bör givetvis också komma religionskunskapens behandling av etiska frågor till godo. För att den under- visning om den kyrkohistoriska utveck- lingen som getts i historia i de båda första årskurserna skall kunna fullt utnyttjas in— om religionskunskapen, är det nödvändigt att läraren i religionskunskap gör sig noga underrättad om innehållet och omfånget av den kyrkohistoriska undervisningen i historia.
14.4.1.4. Koncentration
Undervisningen i religionskunskap skall ob- ligatoriskt koncentreras. Därvid måste sam- ordningsfrågorna särskilt uppmärksammas. Det gäller framförallt samverkan med äm- net filosofi, vilket även skall koncentreras till den ena hälften av läsåret.
Där samme lärare undervisar både i reli- gionskunskap och i filosofi bör dock en sär- skild form av samordning vara möjlig ge- nom en koncentration av annat slag än den nyssnämnda. Inom ramen för den tid, som står till förfogande för båda ämnena, kan läraren samordna undervisningen, så att de båda ämnena stöder varandra ge- nom att man periodvis växlar mellan dem på ett ändamålsenligt sätt. Därvid måste man emellertid tillse, att vartdera ämnet får den tid, som är avsedd därför.
14.4.1.5. Beting När betingsstudium tillämpas i religions- kunskap, kan en fördelning av stoffet göras i anslutning till de båda huvudmomenten. Därvid bör, när det gäller de icke kristna religionerna, dessa var för sig kunna utgöra ett betingsavsnitt. För huvudmomentet kristendomen och nutida livsåskådningar låter sig ej på samma sätt en generell av- gränsning göras. Vid uppdelningen av detta
huvudmoment i beting bör de synpunkter beaktas som anförts under 14.413 an- gående planering. Se vidare 14.423.
14.4.2 Verksamhetsformer
14.421. Allmänna metodiska kommen-
tarer
Undervisning som innebär gemensam ge— nomgång och diskussion av stoffet torde ofta vara den mest ändamålsenliga arbets- formen. Undervisningen bör inriktas på att klargöra innebörden av de religiösa före- teelser och problem som behandlas och får ej stanna vid inlärandet av yttre fakta eller verbala formuleringar. För att detta skall kunna ske, torde diskussionen och klassamtalet under lärarens ledning i all- mänhet vara naturligt. Eleverna bör i största möjliga utsträckning övas att ge sammanhängande redogörelser för vissa ämnesområden eller problemkomplex. De- ras önskan att diskutera och komma med egna synpunkter bör uppmuntras. Elever- nas personliga uppfattning måste respekte— ras. Skulle en diskussion utmynna i kontro- versiella åsikter, som har karaktären av per- sonlig övertygelse, måste läraren iaktta var- samhet när han formulerar sitt eget ställ- ningstagande.
För att ytterligare främja elevernas egen aktivitet kan vissa avsnitt ges som före- dragsuppgifter. Dessa bör emellertid vara begränsade till sin omfattning för att ej ta för stor del av elevens tid i anspråk, och föredraget bör i allmänhet ej vara längre än att det kan tjäna som diskus- sionsinledning vid en lektion.
14.422. Studieteknik I fråga om studieteknik erbjuder behand- lingen av de icke kristna religionerna i princip ingenting nytt i förhållande till vad eleverna tidigare bör ha inhämtat, men den bör ge övning i att tillämpa den teknik, som användes framför allt i historia och vid litteraturstudiet. Studiet av den kristna
tron och etiken i relation till nutida problem- ställningar inom den västerländska kultur- kretsen bör ge rika tillfällen att öva ele- verna att analysera innebörden av en viss åskådning, att följa och bedöma en argu- mentering samt att skilja mellan fakta, slut- satser och värderingar.
14.4.2.3. Självständiga arbetsformer
Vid behandlingen av de icke kristna reli— gionerna kan dessa med fördel ges som uppgift för beting. Detta bör förberedas genom att en eller ett par av de icke kristna religionerna behandlas i klassunder- visningen. Därigenom klargöres vilka syn- punkter som kan anläggas vid studiet och hur detta kan disponeras. Eleverna får därefter i uppgift att självständigt studera en annan religion som beting. När det gäl- ler studiet av kristendomen och nutida livs— åskådningsproblem, torde betingsläsningen i allmänhet böra utformas på ett annat sätt. Den gemensamma diskussionen i klas- sen under lärarens ledning är här av så väsentlig betydelse att den icke heller un- der betingsstudiet kan undvaras. Detta bör därför ordnas så, att redovisningen för ett visst avsnitt av kursen (betinget) upp- skjutes, tills detta genomgåtts i sin hel- het. Under tiden för betingsstudiet använ- des vissa lektioner för diskussion av stof— fet i klassen, medan andra lektioner fri- lägges för elevernas självständiga arbete. Slutredovisningen sker genom gemensam diskussion i klassen, inledd av en eller flera elever, som redogör för de aspekter på de behandlade problemen, som studiet lett fram till.
Ämnen för specialarbeten kan med för- del ges inom religionskunskapen, såväl för enskilt arbete som för grupparbete. De icke kristna. religionerna liksom de olika kyrko- samfunden ger konkret stoff för special- arbeten om deras historia, kult, fromhetsliv och idéinnehåll. I vissa fall kan uppgiften bli att ge en totalbild av ett visst sam- fund, i andra fall —- särskilt när det gäller
större kyrkor — är det lämpligare att välja ut en speciell företeelse och ge denna en mera ingående behandling. Undervisningen om tros_ och livsåskådningsfrågor aktuali- serar många problem, såväl religiösa som etiska, som kan tas upp till specialbehand- ling av intresserade elever. I anslutning därtill kan också ges specialuppgifter om Bibeln.
14.424 Studiebesök
Eftersom kyrko- och fromhetslivet inom skilda samfund endast i mycket begrän- sad utsträckning kan behandlas inom den givna ramen för undervisningen i religions- kunskap, bör denna, där möjlighet finnes, kompletteras med studiebesök till olika reli- giösa samfund och institutioner. I de fall då det är lämpligt bör därvid represen- tanter för dessa presentera sitt samfund, dess historia, verksamhetsformer och egen— art. Timmar till förfogande bör stundom även kunna användas för att ge vidgad kunskap om olika former av religiöst liv och religiösa aktiviteter genom föredrag, fil- mer m. 111.
14.425. Bedömning
Undervisningen skall ge eleverna känne- dom om vissa elementära fakta i fråga om de religiösa företeelser som behandlas. Vid bedömningen av deras arbete bör man icke i första hand fästa avseende vid deras för- måga att reproducera minneskunskaper utan vid förmågan att uppfatta det väsent- liga i en religion eller fromhetsriktning. Denna förståelse bör visa sig i förmågan att analysera religiösa dokument och i des- sa känna igen det väsentliga i den religion eller den religiösa strömning som frambragt dem samt i förmågan att göra jämförelser och uppfatta väsentliga problemställningar. Elevernas förmåga att anlägga egna syn- punkter på stoffet bör värdesättas. Det bör dock krävas, att deras inlägg icke består i ett löst spekulerande utan vittnar om en
saklig förståelse av problematiken i de be- handlade företeelserna, även om man givet— vis inte kan begära, att de helt skall ha tänkt igenom problemen.
Bedömningen av elevernas arbete måste bygga på kontinuerliga iakttagelser under den muntliga undervisningen. Man bör dock vara uppmärksam på faran att man kan få en felaktig uppfattning om elever- nas prestationsförmåga och inbördes rang- ordning, därför att vissa elever i särskild grad kan göra sig gällande i en muntlig diskussion och gärna framlägger sin egen uppfattning, medan andra håller sig i bak- grunden, icke på grund av bristande insik- ter men på. grund av större självkritik. Dessa förhållanden måste särskilt upp— märksammas vid undervisningen om tros— och livsåskådningsfrågor. Bedömningen ut— ifrån elevernas prestationer vid den munt- liga undervisningen bör därför komplette— ras med någon form av skriftliga prov. Dessa måste, för att de ej skall ha en ogynnsam inverkan på studiernas inrikt— ning, konstrueras så att de ej blott mäter elevernas minneskunskaper utan framför allt väsentligare sidor av deras insikter om de behandlade företeelserna. Detta kan vinnas om det skriftliga provet innehål- ler uppgifter som går ut på att analysera texter från olika religioner och fromhets- riktningar och igenkänna för dessa väsent- liga drag. Också i den skriftliga uppgiften bör förmågan att göra jämförelser och dra slutsatser prövas.
Självklart skall det slutliga omdöme, som ges i form av betyg, ta hänsyn till elevens samtliga prestationer, däri även inberäknat resultatet av arbetet med be- ting. Prestationerna under den muntliga undervisningen och vid de skriftliga pro— ven bör dock ej mekaniskt sammanräknas. Vid avvägningen av den vikt, som bör till- mätas de olika proven vid betygssättning- en, bör läraren ta hänsyn till de variatio— ner i elevernas personliga läggning som ovan berörts.
Audivisuella hjälpmedel såsom radio och TV-program, filmer, stillbilder och ljud— band kan vara av väsentlig betydelse för att ge konkretion särskilt åt framställ- ningen av de religioner med Vilka kon— takterna är ringa. Vid användandet av så- dana hjälpmedel måste man dock tillse, att undervisningen icke därigenom ensidigt inriktas på. religionens yttre former. Vid undervisningen om kristendomen och den västerländska kulturkretsens religiösa pro-
blematik torde vid sidan av de audivisuella hjälpmedlen även andra hjälpmedel kunna ge konkretion åt framställningen. Här bör huvudsakligen musikaliskt, sångligt och konstnärligt illustrationsmaterial kunna ut— nyttjas. Det främsta hjälpmedlet för un- dervisningen på detta område är texter med religiöst innehåll samt texter belysande livs- åskådningar utan religiös anknytning. Utom Bibeln och psalmboken bör man ha tillgång till en antologi med texter ur den kristna — och den mot kristendomen eller religionen kritiska — tankens historia.
1 5. Filosofi
15.1 . Mål Undervisningen i filosofi syftar till
att med utgångspunkt från en elementär kurs i logik utveckla elevernas förmåga att resonera självständigt, kritiskt och kon- struktivt,
att skapa en viss förtrogenhet med sådana allmänna metoder för begrepps- och teori- bildning som är gemensamma för vetenska- perna samt
att ge kunskap om olika försök som gjorts att skapa en enhetlig världsbild och att lösa de etiska problemen.
1 5 .2. H uvudmoment
Argumentationsanalys.
Elementär logik. Några drag i den empiriska vetenskapens arbetssätt. Ur den vetenskapliga världsbildens utveck- ling. Några filosofiska världsförklaringar. Etiska problem.
1 5 .3 . Kursplan
1. Argumentationsanalys 1: 1 Tolkning. Ords och satsers mångty- dighet. Olika slag av betydelselikhet mellan uttryck och olika slag av tolkning. Hur tolk- ningen av en sats påverkar bedömningen av den. 1: 2 Olika slag av enighet och oenighet. Enighet respektive oenighet blott i ord och i sak. 1:3 Precisering och definition. Precise- ring — Värdet av precisering —— Definitio- nen som precisering. Några synpunkter på nominaldefinitioner. 1:4- Strukturen hos en argumentation. Argumentationens »trädform» — Den 10— giska kraften i argumentationens enskilda steg. Den sakliga riktigheten av de i argu- mentationen förekommande satserna. 1:5 Sak- och värdepåståenden. Skillna— den mellan sak- och värdepåståenden — Medeländamålsresonemang — Grundläg— gande värdepremisser — Samspelet mellan sak- och värdepåståenden i en argumenta— tion.
1: 6 Översikt av argument för och emot en tes.
1: '7 Saklighet och osaklighet i en debatt. Formulering av ett saklighetsideal — Sak- lighetsregler — Saklighetens värde —— Hin- der för saklighet.
2. Elementär logik 2: 1 Definitioner N ominaldefinitioner: Nominaldefinitioner— nas natur — Nominaldefinitionernas teore- tiska umbärlighet och praktiska värde —— Begreppet variabel och kontextuella defini- tioner — Definitionskedjor — Eliminerbar- hetskravet och kravet på cirkelfrihet. Realdefinitioner: Realdefinitionernas na- tur —— Identitetskravet. Övertalande definitioner: Vad som menas med en »övertalande definition» — Över- talande definitioner och kraven på saklighet, respektive öppen redovisning av värdepre— misser.
2: 2 Begreppsbildning Klassifikation: Klasser (mängder) och de- ras element -— Några relationer mellan klas— ' ser — De vanliga formella kraven på en klas- sifikation och deras motivering -—— Hier-
, arkiska klassifikationer — Klassifikationens ; konventionella karaktär — Fruktbar och ' ofruktbar klassifikation.
Relationer och komparativa begrepps- bildningar: Begreppet relation -— Några
" enkla relationsteoretiska begrepp — Kompa-
rativ begreppsbildning.
Funktioner: Funktioner som en-mångty- diga relationer — Det matematiska sättet att symbolisera funktioner —- »Variabler» och »funktioner» — Några vanliga uttrycks- sätt.
M ätt och mätning: Måttet som en funk- tion — Korrespondenser mellan å ena sidan relationer mellan mätetalen och å andra sidan relationer mellan de mätta föremålen — Några typer av sådana korrespondenser — Mått i empirisk-vetenskapliga teorier —
»Kan allting mätas?» (»Kvalitet» och »kvantitet» ).
2: 3 Deduktion
Den deduktion slutledningen: Giltighet och sanningsvärde — Några enkla exempel på deduktiva slutledningar ur elementär logik.
Några logiska relationer mellan satser: Logisk följd — Logisk ekvivalens —— Kontra- diktorisk motsats —— Konträr motsats.
Den formella logiken: Skillnaden mellan formell och informell deduktion — Den for- mella logikens två kännetecken: standardi- sering av språkbruket och mekanisering av slutledningsförfarandet —— Ur den formella logikens historia.
Awiomatiska system: Ett exempel på. ett
axiomatiskt system — Tolkningar av ett axiomsystem — Abstrakta och tolkade axiomsystem -— Sanningsfrågan — Värdet av axiomatisering — Axiom och evidens.
3. Några drag i den empiriska vetenska— pens arbetssätt 3: 1 3:2 3:3 tion. 3:4 3:5 3:6 3:7 ning. 3:8 3:9
Observation och teori. Analogislutet. Fullständig och ofullständig induk-
Statistisk induktion.
Elimination och konfirmation. Den hypotetisk-deduktiva metoden. Hypotesbildning och hgpotespröv-
T gper av hypoteser. Den vetenskapliga revisionismen.
4. Den vetenskapliga världsbildens utveck- ling genom tiderna
4: 1 Primitive världsbilder. 4: 2 Den antika atomistiken. 4: 3 Den aristoteliska världsbilden. 4: 4 Den mekaniska världsbilden. 4: 5 Modern världsbild.
5. Några filosofiska världsförklaringar 5: 1 Platons idélära. 5: 2 Berkeleys spiritualism.
523 Kants förnuftskritik. 524 Illamismen.
6. Etiska problem 6: ] Sak- och värdepäståenden. 6: 2 Några etiska teorier.
Epikureisk etik —- Stoisk etik — Kristen etik -— Naturrätten — Utilitarismen —- Kants etik — Marxismens etik — Gandhis etik.
6: 3 H ur kan etiska värderingar och normer rättfärdigas?
6:4 Samvetet och dess utveckling hos individen.
15.4. Anvisningar och kommentarer
15.4.1. Lärostoffet
15./;.1 .] . stoffet
Ett syfte med filosofistudiet är att skärpa elevernas kritiska sinne och uppöva deras förmåga att självständigt pröva tankar och idéer som de kommer i beröring med. Ge- nom att göra dem förtrogna med de regler, som gäller för ett fruktbart sökande efter kunskaper, kan man dels underlätta för dem att kritiskt granska redan vunna kunskaper, dels öka deras möjligheter till eget konstruk- tivt tänkande. Elevens kunskaper i metod— frågorna skall vara säkra och tillräckligt omfattande liksom hans insikter i de tankar och tankesystem som blir föremål för kritisk prövning. Det är emellertid viktigt att klart hålla i sikte att färdighetsmomentet bör dominera undervisningen.
Allmänna synpunkter på ämnes-
Elevernas förmåga att förverkliga syftet med filosofistudiet kommer att variera inom _.ganska. vida gränser. För de elever, som intresserar sig för vetenskapliga problem, kan studiet ge en god om ock blygsam bör- jan till en vetenskapsmetodisk skolning. För huvudparten av eleverna måste målet sättas Zlägre, men för samtliga kan studiet innebära .en skärpt medvetenhet om det effektiva tän-
kandets förutsättningar och villkor och en efter vars och ens förutsättningar varieran— de förmåga att nyttiggöra studieresultaten i praktiska sammanhang.
Kursplanen för ämnet är uppgjord med tanke på att få med så många viktiga mo- ment att hela kursen kommer att utgöra en på samma gång relativt enhetlig och ur den angivna målsättningens synpunkt ändamåls— enlig framställning av ämnet. Detta uteslu— ter inte, att man vidtager förändringar i den. Framför allt torde det bli nödvändigt att göra ett urval bland de olika momen— ten, liksom det stundom kan vara lämpligt att behandla vissa av dessa mera översikt- ligt. Ämneskonferenserna bör lämnas stor frihet när det gäller att med utgångspunkt från lärarens intentioner och klassens in- tresseinriktning bestämma kursinnehållet inom den angivna ramen. I det följande ges vissa. anvisningar om hur lärostoffet kan varieras.
15-412. Kommentarer till speciella kurs— moment1
1. Argumentationsanalys Huvudvikten bör läggas vid praktiska öv- ningar i att analysera argumentationer. Stor omsorg måste nedläggas på valet av lämp- liga exempel. Materialet är emellertid över- väldigande stort: man kan hitta sådana ar- gumentationer i tidningar och tidskrifter, i skönlitteraturen (essäistiken), i den poli- tiska, religiösa, filosofiska och vetenskapliga litteraturen. Vid exemplifieringen av varje särskild punkt i argumentationsanalysen är det lämpligt att börja med mycket enkla exempel, som dels i och för sig kan begripas utan ansträngning eller speciella kunskaper, dels på ett mycket påtagligt sätt exempli- fierar den aktuella argumentationsanaly— tiska synpunkten. Sådana enkla första
1 Som framgår av förordet till läroplanen har dessa kommentarer delvis karaktären av studie- plan.
exempel behöver icke vara särskilt »intres- santa». Dien det är också lämpligt att — så långt tiden och elevernas mognad tillåter —- gå vidare till exemplifieringar som är mer komplicerade, mer kontroversiella och mer intressanta. Vid analysen av en given argu— mentation är det av största vikt att vänja eleverna vid att fasthålla en given syn- punkt, så att analysen icke flyter ut i obe— stämdhet. Vid formuleringen av synpunk- terna bör — med sparsamhet — en relativt fast teknisk terminologi införas (t. ex. »tolk- ning», tolkning», »definition», »definiendum», o.s.v.). Varje sådan term måste noggrant förklaras.
Av de sju argumentationsanalytiska mo— ment, som kursplanen upptar, är det sjätte det som i första hand bör utelämnas, om stu- dieplanen av tidsnöd eller andra skäl här be— höver förkortas. Eftersom eleverna i årskurs 1 och 2 inom svenska har fått en elementär undervisning i argumentationsanalys, blir det i filosofi i årskurs 3 fråga om en kom— plettering och en utökad färdighetsträning av hithörande moment.
1: 1 Tolkning. Eleverna bör bibringas insikten att givna formuleringar mycket ofta. kan ges ett flertal rimliga tolkningar och att själva begreppet »tolkning» för övrigt kan ges en snävare eller vidare innebörd. De krav som ställes på två uttryck för att de skall erkännas som »liktydiga» kan ju variera. Man kan lämpligen börja med att klargöra mångtydigheten hos vardagssprå- kets ord (t. ex. genom att visa hur ett ord i olika kontexter tillåter helt olika omskriv— ningar). Från de enskilda ordens och ut- tryckens mångtydighet kan man sedan gå vidare till satsernas mångtydighet. Förmå- gan att överblicka de rimliga tolkningarna av en viss sats bör uppövas. Föreställningen om »den riktiga tolkningen» av språkliga uttryck kan kritiskt belysas. Det bör också visas hur samma sats i många fall rimligen kan tolkas både som något trivialt riktigt, som en djärv hypotes och som något trivialt
»rimlig »precisering» ,
»definiens» ,
oriktigt. Något som redan här kan påvisas — och som sedan på nytt aktualiseras vid diskussionen av strukturen hos en argumen- tation — är hur en sats under en rimlig tolk- ning kan vara ett gott skäl för en viss annan sats och under en annan tolkning ett dåligt.
_1:2 Olika slag av enighet och oenighet. Detta moment utgör ett korollarium till vad som sagts om tolkning. Enighet i sak föreligger mellan två parter, om bägge accep- terar ett givet påstående (oavsett hur var och en av dem vill formulera det). Enighet i ord föreligger, om bägge accepterar en gi- ven sats (oavsett vilket påstående denna sats uttrycker för den ene och den andre). När enighet i ord föreligger utan att denna motsvaras av någon enighet i sak, kan man tala om en oäkta eller skenbar enighet. Oäkta eller skenbar oenighet kan sägas före- ligga, när parterna är oeniga i ord men eniga i sak. Skenbar enighet och oenighet spelar en stor roll vid politisk och annan gruppbild- ning, vilket lämpligen kan belysas genom exempel.
1: 3 Precisering och definition. Detta moment skall ge insikter och övning i pre— ciseringens teknik. Med att precisera en gi— ven sats menas här närmast att ersätta den med en annan sats, som är mindre mång- tydig. ."Mer tekniskt kan man (med Arne Naess) säga, att en sats A är en precisering av en annan B, om mängden av A:s rimliga tolkningar är en äkta del av mängden av B:s rimliga tolkningar. Värdet av precise- ring ur kommunikationssynpunkt bör disku- teras. Men det bör också påvisas att en viss brist på precision i många fall kan vara önsk- värd, t. ex. då det gäller att göra sig för- stådd av icke-experter eller då. det gäller att ställa en fråga utan att alltför snävt inringa det område där svaret bör sökas. En defini- tion kan — men behöver icke — innebära en precisering. Av de många slagen av defi- nitioner är det på detta. stadium tillrådligt att endast omnämna nominaldefinitioncn, d. v. s. definitionen som en förklaring om att ett uttryck (definiendum) kommer att an--
vändas som en förkortning för ett annat ut- tryck (definiens). För nominaldefinitionerna gäller det fundamentala kravet på definien- dums entydiga eliminerbarhet. Ett korolla- rium därtill är det klassiska kravet på cir- kelfrihet (frihet från »circulus vitiosus»). Man bör reflektera över vad som fordras av en definition för att den skall åstadkomma en precisering, och man bör ge exempel både på definitioner som gör det och på sådana som icke gör det.
1: 4 Strukturen hos en argumentation. Av särskild vikt är här sådana argumenta- tioner som vill stödja en viss tes. Den första frågan inför en sådan argumentation blir: Vilken tes vill den stödja? Tesen kan lämp- ligen fixeras genom en »spetsformulering». Därnäst ser man efter vilka argument som framförs för tesen. Om möjligt bör man för— söka att klarlägga argumentationens logiska skelett (eller dess logiska trädform). Från frågan om logisk kraft bör man klart skilja frågan om den sakliga riktigheten av tes och argument.
1: 5 Sak- och värdepåståenden. Genom exempel bör man klargöra skillnaden mellan dessa typer av påståenden. Ett rent sakpå- stående är enbart beskrivande, berättande, faktiskt, teoretiskt. Ett värdepåstående har också en värderande innebörd, utgör en re- kommendation, ett råd, ett påbud eller för- bud, en norm, en positiv eller negativ upp- skattning. Eleverna kan lämpligen öva sig i att på förelagda listor av satser — där ex"- emplen kan hämtas ur den offentliga debat- ten -—— markera vilka de vill räkna till den ena eller till den andra kategorin, och svaren kan sedan diskuteras, varvid också klargörs hur samma sats ibland kan rimligen tolkas som ett rent sakpåstående och ibland som ett värdepåstående. I fråga om värdepåstå- enden spelar resonemang av medeländamåls- typ en stor roll. Resonemang av denna typ bör analyseras. Man kan också försöka att formulera de värdepremisser, som förutsät— tes i ett givet resonemang av värderande slag. Det bör visas hur man ur givna värde-
premisser ofta härleder ytterligare värde- påståenden genom att kombinera premis- serna med sakpåståenden samt hur två per— soner, som omfattar samma värdepremisser, genom olika åsikter i sakfrågor kan komma till olika värdeslutsatser. Man bör också visa hur två personer från olika värdepre- misser kan nå samma värdeslutsatser. När man diskuterar det ofta framförda kravet att värdepremisserna för en argumentation bör öppet redovisas, kan man ställa frågan om de grundläggande värdepremisserna i allmänhet är generella värdepåståenden eller om det ungefär lika ofta förekommer att de generella värdepåståendena är »in- duktivt» baserade på singulära.
1: 6 Översikt av argument för och emot en tes. Detta moment bör skärpa elevernas förmåga att se att »varje sak har mer än en sida». Man kan dels analysera sådana argu- ment som t.ex. i den offentliga debatten anförts för och emot vissa antaganden, dels låta eleverna själva producera sådana ar- gument. Här liksom vid den tidigare argu- mentationsanalysen gäller det att klart fixe- ra vilken tesen är. Argumenten för och emot bör systematiseras i en pro- och en contra- lista. (Påpekas bör att ett argument i en- dera listan självt kan vara associerat med egna pro- och contra-listor, o.s.v.) Om te- sen är ett rent sakpåstående, kan man för- söka väga argumenten mot varandra enligt deras sakliga och logiska tyngd. Om tesen är ett värdepåstående, kan man också för- söka att väga argumenten enligt deras vär- dekvalitet. Om tesen t. ex. är ett handlings- program, kommer argumenten för respektive emot ofta att bestå i påpekanden av för- ment fördelaktiga respektive ofördelaktiga konsekvenser av programmets förverkli— gande. Med värdekvaliteten kan man då förstå konsekvensernas grad av fördelaktig— het (önskvärdhet) respektive ofördelaktig- het (icke önskvärdhet).
1: '7 Saklighet och osaklighet i en debatt. Som ledning för diskussionen kan man ange ett visst saklighetsideal, t. ex. på följande
sätt: Antag att två parter A och B diskute— rar en tes eller fråga T. Debatten är desto sakligare i ju högre grad (1) T blir sakligt belyst genom debatten, (2) de punkter på vilka A och B isak är eniga respektive oeniga blir klargjorda, och i ju mindre grad (3) den eventuella oenigheten i ord eller sak mellan A och B genom debatten utvecklas till en personlig konflikt. (Andra formuleringar kan naturligtvis tänkas.) Ur detta ideal kan vissa saklighetsregler härledas. Med hänsyn till (1) måste den saklige debattören bemöda sig om att icke framställa andra argument än sådana som dels är i och för sig sakligt häll- bara, dels är relevanta för debattfrågan. Med hänsyn till (2) hör han undvika att framställa formuleringar, som genom sin mångtydighet kan skapa skenbar enighet eller skenbar oenighet, och även att i referat av motpartens formuleringar ge dem en ill— villig tolkning. Med hänsyn till (3) bör den saklige debattören undvika formuleringar som kan verka personligt sårande. Man bör studera givna debatter med saklighetsidea— let och de därur härflytande reglerna för ögonen: Vad är värdet av att föra debatter på ett sakligt sätt? Uppmärksamma fak— torer — sociala och psykologiska —— som för- svårar eller i Vissa fall rent av omöjliggör saklig debatt (t. ex. i politik, religion, moral).
Argumentationsanalysen bör såvitt möj- ligt hållas levande genom hela filosofistudiet. För definitionsläran i den elementära logi— ken är argumentationsanalysens relevans uppenbar. I de idéhistoriska översikter, som förekommer i huvudmomenten 3—6, kan argumentationsanalysen med fördel tilläm- pas. När t.ex. determinismen behandlas, kan man undersöka vilka rimliga tolkningar som vanliga deterministiska formuleringar tillåter.
2. Elementär logik Studiet av den elementära logiken utgör en omedelbar fortsättning av övningarna i ar- gumentationsanalys. I den elementära logi- ken kommer emellertid betraktelserna att
röra sig på en litet högre abstraktionsnivå och att innebära en något högre grad av teoretisk systematisering. Även nu bör dock huvudvikten ligga på tillämpningarna av konkreta exempel. Dessa kan hämtas från samtliga skolämnen liksom från kunskaps- områden som eleverna eventuellt för övrigt har någon förtrogenhet med. Det är i många fall också givande att konstruera enkla exempel.
Också den skisserade kursplanen i elemen— tär logik är så konstruerad att den på olika sätt kan eller i de flesta fall kanske rent av måste förkortas. Därvid kommer väl i all— mänhet de svårare momenten att uteläm- nas. I begreppsbildningsläran kan man i första hand utelämna »komparativ be- greppsbildning» samt ganska radikalt för- korta behandlingen av funktions— och mått- begreppen. Om även momentet om deduk— tion skulle behöva förkortas, torde man i första hand böra minska eller eventuellt utesluta avsnittet om den formella logiken. Avsnitten om komparativ begreppsbild- ning, om funktioner samt om mått och mät- ning hör till de mer speciella och abstrakta inom kursen. För elever inom humanistisk lärokurs kan de vara svårsmälta och even- tuellt mindre behövliga. Om de utelämnas för dessa elever, kan de möjligen ersättas med en utvidgad kurs t. ex. inom huvud— moment 5 och 6. Eleverna inom de övriga lärokurserna bör emellertid ha nytta av de nämnda avsnitten, som gäller begrepp av central betydelse för deras kärnämnen.
2: 1 Definitioner Nominaldefinitioner. Redan i argumenta- tionsanalysen har eleverna — om denna plan följes —— stiftat en första bekantskap med definitionsläran (närmare bestämt med läran om nominaldefinitioner). Man kan här lämpligen börja med ett fördjupat studium av denna typ av definitioner. De olika typer av definitioner, som nu kommer att särskil- jas, kan uppfattas som svar på olika frågor. Nominaldefinitionen kan ses som ett svar
på frågan: »Vad ämnar Du inlägga i termen X?» Nominaldefinitionen är inte ett sak- påstående, vars riktighet kan hävdas eller bestridas. Vår valfrihet i fråga om nominal- definitioner och de praktiska hänsyn som begränsar den bör utredas, likaså dessa de- finitioners teoretiska umbärlighet och prak— tiska nödvändighet. (Allt som kan sägas med de definierade termerna kan också sä- gas med de odefinierade, men det kan bli orimligt omständligt.) Vissa standardfor- muleringar av en definition och termerna »definiendumx och »definiens» är eleverna redan bekanta med från argumentationsana- lysen. Om tiden och elevernas mognad till- låter det, kan man här införa begreppet »variabel» och distinktionen mellan expli- cita och kontextuella definitioner. Defini- tionen sPrirntalz def naturligt tal större än 1 som är delbart endast med 1 och sig självt» är explicit. Definitionen :x är ett primtal : def x är större än 1, och x är del- bart endast med 1 och x», där »x» är en va- riabel, är däremot kontextuell. —— Begrep- pet definitionskedja kan också införas och exemplifieras på. detta stadium. — Kravet på definiendas entydiga eliminerbarhet bör på nytt framhållas. Därav följer ett krav på cirkelfrihet, som nu utvidgas till att gälla icke bara den enskilda definitionen utan ock- så hela definitionskedjan. — Om distink- tionen mellan explicita och kontextuella de- finitioner införts kan det påpekas att elimi- nerbarhetskravet för de kontextuella defini— tionernas del ger upphov till variabelkravet: definiens får icke innehålla variabler, som icke förekommer i definiendum. En defini- tion av typen :x är diktator : def x är en- våldshärskare i staten y» bryter mot detta variabelkrav och därmed också mot kravet på entydig eliminerbarhet. »Hitla' var dik- tator» kan enligt denna definition ersättas såväl med »Hitler hade envåldsmakten i Sverige» som :Hitler hade envåldsmakten i USA».
Realdefinitioner. Realdefinitionen är en entydig beskrivning av en sak. Den kan upp-
fattas som ett svar på frågan: »Vad är X?» Den besvarar frågan genom att ange vissa egenskaper som anses tillkomma X och ingenting annat än X. Realdefinitionen inne- fattar ett sakpåstående som kan vara rik- tigt eller oriktigt. För en realdefinition: »X : def Y» gäller identitetskravet: X och Y skall vara samma sak. De klassiska kra- ven att en (real)definition icke får vara »för vid» eller »för trång: är korollarier till detta identitetskrav, vilka gäller för real- definitioner av klassbegrepp.
Övertalande definitioner. Detta begrepp (»persuasive definitions») har ett stort idé- kritiskt intresse. En övertalande definition utgör ett (medvetet eller omedvetet) försök att knyta den värdeladdning, som definitio- nens ena led redan har, till det andra ledet. (Ett tänkbart exempel vore: »Politisk fri- het : def Socialism») Man kan diskutera de övertalande definitionernas förenlighet med saklighetsidealet för en debatt och med kravet på öppen redovisning av värdepre- misserna.
Eleverna bör få öva sig i att söka klassi- ficera definitioner, som påträffas i littera- turen eller som de själva uppställer, i enlig- het med den givna indelningen (som dock ej är uttömmande).
2: 2 Begreppsbildning. Detta moment är kanske det mest abstrakta och teoretiska i den här skisserade filosofikursen. Det är också särskilt här som urvalet av stoff bör anpassas efter elevernas inriktning. Svårare moment, som vid behov kan helt utelämnas, är som redan nämnts den komparativa be- greppsbildningen, funktioner och mått.
Klassifikation, komparativ begreppsbild- ning och kvantitativ (mått) kan betraktas som successivt alltmer sofistikerade former av begreppsbildning. (De tre formerna sva- rar i viss mån mot kategorierna: klass — relation — funktion.)
Klassifikation. Begreppet klass (mängd, kollektion, inbegrepp) och relationen mellan en klass och dess element bör först förklaras och exemplifieras. Med användning av den
gängse typen av diagram kan man illustrera vad det innebär att två klasser är identiska, att de korsar varandra och att en klass är underordnad en annan. Med samma diagram kan man också åskådliggöra vad som menas med summan och produkten av två klasser samt med komplementet till en klass. De vanliga formella kraven på en klassifikation -— att klasserna tillsammans skall uttömma det område, som klassificeras, och att de icke skall korsa varandra — diskuteras. Också hierarkiska klassifikationer bör beskrivas. Klassifikationens konventionella karaktär, dess relativitet till ett visst syfte, bör klar- göras.
Vad gör en klassifikation vetenskapligt fruktbar? Kanske man kan säga att en klas— sifikation är desto fruktbarare, ju innehålls- rikare den teori är som man kan formulera angående de i klassifikationen ingående klasserna.
Relationer och. komparativa begreppsbild— ningar. Begreppet relation bör först förkla- ras. Det torde vara lämpligt att åskådlig- göra relationer genom pilfigurer och tabeller.
Några enkla relationsegenskaper — som reflexivitet, symmetri och transitivitet — införes, exemplifieras och åskådliggöres dia- grammatiskt. Också begreppen domän, kon- vers domän och fält kan införas.
Den komparativa begreppsbildningen kan som sagt vid behov utelämnas eller också beskrivas helt översiktligt.
Funktioner. En kortfattad diskussion av ämnet kan ske enligt följande plan: Funktio- ner definieras som en-mång—tydiga relatio- ner. Denna sorts relationer åskådliggöres genom den redan välbekanta typen av pil- figurer och tabeller. (I det kontinuerliga fallet övergår tabellen till en kurva.) Exem- pel på funktioner ges ur vårt alldagliga tan- keförråd. Relationen Fader-till är t. ex. en funktion i den här definierade meningen. Det bör framhållas, att funktionsbegreppet icke är bundet till matematiken: funktions- begrepp förekommer i alla vetenskaper och i det alldagliga tänkandet.
Om tiden och elevernas förutsättningar tillåter det, kan man dessutom diskutera det matematiska sättet att symbolisera funktioner. (Ett samarbete med matematik- läraren är på denna punkt särskilt önsk— värt.)
Mått och. mätning. Även detta moment kan — som redan påpekats — i hög grad förkortas eller eventuellt helt utelämnas. Måttet införes som en funktion. Om funk- tionen M är ett mått, så är M (a:) ett tal av något slag; :c kan däremot tänkas vara ett föremål av vilket slag som helst. I enlighet härmed kan utsagan ):): väger 5 kilo» upp- fattas som liktydig med »Vikten-i-kilo av x = 5»; »a: är 1,5 meter lång» som liktydig med »Iängden-i-meter av a: =1,5». Följande förhållande förekommer nu ofta: en viss ma— tematisk relation R råder mellan talen M (a)) och M (y), om och endast om en viss veten— skapligt intressant relation S råder mellan de mätta föremålen x och y. Det är just dessa motsvarigheter som ger måttet dess vetenskapliga värde. De matematiska rela- tionerna mellan mätetalen erbjuder en sorts spegelbild av vissa relationer mellan de mätta föremålen, och matematikens högt utveck- lade teknik gör att vi lättare kan laborera med spegelbilden än direkt med originalet.
Vid en eventuell grundligare diskussion av måttbegreppet kan man till en början mer detaljerat exemplifiera de antydda kor- respondenserna.
Eventuellt kan man ta upp några klas— siska tankar, som alltjämt har en viss aktua- litet, till debatt. Kan allting mätas? Vad skall man säga om den gamla distinktio- nen mellan nmätbar kvantitet: och »icke- mätbar kvalitet»?
2:3 Deduktion. Också i kursplanen för detta. moment kan variationer göras allt- efter lärares och elevers intressen. Axioma- tiska system bör kunna göras begripliga för alla, men de har kanske ett speciellt in— tresse för de matematisk-naturvetenskapligt orienterade eleverna. Exemplifieringen av deduktiva slutledningar kan också göras
något utförligare för dessa elever; likaså an- tydningarna om den formella logikens väsen.
Den deduktiva slutledningen. Frågan om slutsatsen logiskt följer ur premisserna jäm- föres med frågan vilket sanningsvärde pre— misser och slutsats har. Ett antal enkla exempel på deduktiva slutledningar från den elementära logikens område bör diskuteras.
Några logiska relationer mellan satser. På grundval av begreppet logisk följd kan några andra logiska relationer införas: logisk ekvi- valens, kontradiktorisk och konträr motsats, vilka naturligtvis också bör exemplifieras.
Den formella logiken. Existensen av den vetenskap, som kallas formell logik, bör om möjligt kortfattat omnämnas och dess inne- börd antydas. Man kan utgå från skillnaden mellan formell och informell deduktion.
Den formella logiken innebär en stan- dardisering av språkbruket, varigenom in- formella slutledningar översättes till for- mella, och en därtill ansluten mekanisering av slutledningsförfarandet. Något bör sägas om den formella logikens historia (Aristote- les, Leibniz, Boole, Frege, Russell) och om dess moderna resultat.
Axiomatiska. system. Diskussionen bör baseras på något mycket enkelt exempel. Man kan t. ex. låta det diskuterade syste- met bestå av några enkla relationsteoretiska villkor. Varje axiomsystem har många veri- fierande tolkningar (modeller), om det alls har någon. Härmed ger sig distinktionen mellan abstrakta och tolkade axiomsystem. Vad är värdet av axiomatisering? Varför axiomatiserar man teorier? Vilka teorier har axiomatiserats? (Axiomatisering är icke bun— den till geometri.) Den gamla föreställningen att axiom är »självklara» sanningar bör kri- tiskt diskuteras.
3. Några drag i den empiriska vetenskapens arbetssätt
De kursmoment, som sammanförts under denna rubrik, torde vara lättfattliga för de flesta elever. De bör också kunna genomgås på relativt kort tid. De metoder, som här
diskuteras, bör självfallet fylligt belysas med exempel från övriga skolämnen, och den stora roll, som de spelar för uppbyggnaden av hela vår verklighetsuppfattning, bör tyd- ligt klargöras.
3: ] Observation och teori. Till utgångs- punkt kan man ta frågan: Hur kan vi med stöd av våra ytterst begränsade observatio- ner göra rationella antaganden om det icke observerade? Sådana satser, som inskränker sig till att beskriva vad vi kan eller even- tuellt kunde direkt iaktta, kallas ofta obser- vatiomsatser. En observationssats kan be- skriva något som visserligen i princip kunde iakttas men som i själva verket aldrig blir föremål för iakttagelse. Den kan också vara inkorrekt. En observationssats, som korrekt uttrycker resultatet av en viss företagen observation, kan kallas en protokollsats. Frågan vad vi direkt iakttar och vilka sat- ser som är genuina protokollsatser är ett svårt kunskapsteoretiskt problem, som man i detta sammanhang kan omnämna men icke behöver fördjupa sig i. Steget från protokoll- satserna till satser om det icke observerade har icke karaktären av deduktiv slutledning. Det bör diskuteras vilka metoder som an- vändes här.
3: 2 Analogislutet. Detta är icke någon deduktiv slutledning; premisserna skänker på sin höjd en viss grad av sannolikhet åt slutsatsen. De faktorer som allmänt anses öka denna sannolikhet — styrkan hos den konstaterade analogin, svagheten h05 den härledda analogin — kan diskuteras.
3:3 Fullständig och ofullständig induk- tion. Den ofullständiga induktionen är i likhet med analogislutet (men i motsats till den s. k. fullständiga induktionen) icke nå- gon deduktiv slutledning. De faktorer, som allmänt anses påverka den sannolikhet vil- ken premisserna ger åt slutsatsen, bör disku- teras.
3:4 Statistisk induktion. Utan djupare kunskaper i statistik är det svårt att mer detaljerat diskutera den statistiska induk- tionen. Man kan förklara begreppet frekvens
(om detta icke redan är bekant för eleverna) och schematiskt antyda några enkla typer av statistisk induktion.
3:5 Elimination och, konfirmation. Sat- ser, som själva är vunna genom induktion, kan i sin tur komma att ingå i premisserna för nya induktioner. På detta sätt och genom samspelet mellan induktion och deduktion kan den vetenskapliga teoribildningen kom- ma att gå mycket långt utanför vad proto- kollsatserna ger vid handen. Emellertid finns det många accepterade vetenskapliga teo- rier, som knappast kan betraktas som bil- dade på detta sätt. Detta. torde t. ex. gälla om många fysikaliska teorier, särskilt inom atomfysiken. Det sätt, varpå många sådana teorier konfronteras med iakttagelsen, kan beskrivas på. följande vis: Ur den teori T som prövas —— eller ur T jämte vissa andra accepterade hjälpteorier — härledes en observationssats 0. Om 0 genom iaktta- gelse befinnes vara falsk och om hjälpteo- rierna anses stå fast, så uppger man teorin T; den blir eliminerad. (Vilken är elimina- tionens logiska mekanism?) Om 0 genom iakttagelse befinnes vara sann, så har teorin T såtillvida blivit bekräftad: den har blivit konfirmerad. Konfirmationen är sällan eller aldrig definitiv; att en teori vid ett tillfälle blivit konfirmerad utesluter icke att den i framtiden kan komma att elimineras. Eli- mination och konfirmation i den beskrivna meningen är två av den empiriska veten- skapens grundläggande metoder.
3: 6 Den hypotetisk-deduktiva metoden. Med utsagan, att en vetenskapsman tilläm- par den hypotetisk-deduktiva metoden, me- nar man:
Han formulerar teorier (av större eller mindre omfång), som han gör till föremål för ett omsorgsfullt deduktivt studium;
han fasthåller vid en given teori endast så länge alla de konsekvenser, som han empi- riskt prövat, visar sig hålla streck;
så länge han fasthåller vid teorin, tillskri- ver han den icke någon absolut visshet utan endast en sannolikhet, som väsentligen be-
ror av antalet och arten av de konsekvenser, som vid empirisk prövning visat sig hålla streck.
Den hypotetisk-deduktiva metoden — vars hörnpelare är deduktion, elimination och konfirmation — hör till den moderna vetenskapens mest karaktäristiska drag. I vissa vetenskaper har den hypotetisk-deduk— tiva metoden ingått en intim förening med axiomatisering av teorierna. I många fall är de axiomatiserade teorierna dessutom formulerade med matematikens hjälp.
3: 7 Hypotesbildning och hypotesprö'u- ning. Skillnaden mellan hypotesbildning och hypotesprövning påpekas. Det bör framhål— las, att det icke torde vara möjligt att upp— ställa några allmänna regler för hypotesbild— ningen. Den är i hög grad ett uttryck för vetenskapsmannens skapande fantasi. För att kunna formulera en intressant och frukt- bar hypotes måste man först förfoga över en fruktbar begreppsapparat. Regler för hypo- tesbildningen skulle alltså böra innefatta regler för begreppsbildningen. Men hur skulle sådana regler kunna formuleras?
I princip kan man alltid uppställa ett fler- tal inbördes oförenliga hypoteser, som alla är förenliga med en given mängd av obser- vationer. I det fall vetenskapsmannen är medveten om ett flertal sådana inbördes oförenliga hypoteser, som alla konfirmeras av hans iakttagelser, hur väljer han mellan dem? En urvalsprincip, som ofta åberopas, är hypotesernas grad av »enkelhet». Denna enkelhetsprincip kan exemplifieras med nå— got lättfattligt exempel.
3: 8 Typer av hypoteser. Hypoteser och teorier (hypotesmängder) kan vara av många olika slag. Två distinktioner, som icke bör sammanblandas, är den mellan kvalitativa och kvantitativa teorier och den mellan exakta och inexakta hypoteser. En hypotes är exakt (inexakt) i samma mån som de däri förekommande termerna har en exakt (in- exakt) innebörd. En tredje distinktion av stort intresse är den mellan deterministiska och statistiska teorier. Inom naturvetenska-
pen uppfattade man länge deterministiska teorier som ett åtminstone i princip uppnåe— ligt ideal. (Även om beskrivningen av ske- endet »i stort» måste anta en statistisk form, tänkte man sig ofta att beskrivningen av skeendet vi liten eller minsta skala» måste kunna göras deterministisk.) Den moderna atomfysikens rön (Heisenbergs osäkerhets- relation) har gjort, att denna uppfattning numera ter sig dubiös.
3: 9 Den vetenskapliga revisionismen. Den hypotetisk-deduktiva metoden innebär en sorts principiell vetenskaplig revisionism. Vetenskapsmannen är alltid beredd på att hans teorier i framtiden kan behöva revi- deras i ljuset av nya rön. Den hypotetisk- deduktiva metoden står i skarp kontrast till vissa andra metodiska attityder, som spelat och spelar en stor roll. En är den dogmatiska auktoritetstron. Skillnaden mellan det för- siktiga, fritt prövande förtroende för »veten- skapliga auktoriteter», som förekommer i vetenskapen, och den dogmatiska auktori— tetstron bör klargöras. Några av de många konflikter mellan fri vetenskap och aukto- ritetstro, som förekommit alltsedan antiken, kan också beröras (t.ex. Anaxagoras, kon- flikt med den athenska religionen, aristote- lismens konflikter med kyrkan på 1200- talet, processerna mot Bruno och Galilei, striden kring utvecklingsläran). En annan sådan attityd är den art av rationalism, som anser sig kunna a priori resonera sig till hur naturen är beskaffad. Denna rationalism går ända tillbaka till pytagoréerna Platon och Aristoteles, den fick en ny blomstring på 1600-talet och den gavs en egenartad for— mulering av Kant i hans förnuftskritik. Det är lärorikt att se vilka antaganden om na- turen som under tidernas lopp ansetts kun- na erhålla en definitiv, rent förnuftsmässig motivering.
4. Den vetenskapliga världsbildens utveck- ling genom tiderna De världsbilder, som förslagsvis upptagits under detta moment, är alla förfäder till vad
man eventuellt kunde kalla vår tids veten- skapliga världsbild. Den moderna världs- bilden har uppstått genom en revision av den mekaniska världsbild, som utvecklades under 1600- och 1700-talen. Denna i sin tur utvecklades närmast ur den aristoteliska världsbild, som sedan 1200-talet dominerat den lärda världen i Europa men som först skapades på 300-talet f. Kr. i Grekland. En av aristotelismens viktigaste föregångare och konkurrenter var den antika atomisti- ken, utvecklad på 400-talet f. Kr. och åter- upplivad på 1600—talet. Naturligtvis ligger det något godtyckligt i det urval som här gjorts, men samtidigt erbjuder det en sorts naturlig utvecklingslinje. Vill man här ute- sluta något moment, bör det bli den antika atomistiken.
Man bör icke enbart återge vad som kan anses som grundantaganden i de olika världsbilderna. Såvitt möjligt bör man ock- så påpeka deras historiskt givna motivering, som ibland var apriorisk-spekulativ och ibland empirisk. Av särskilt intresse är det att studera de argument, som gjort eller tyckts göra en tidigare världsbild ohållbar. Vid studiet av denna idéhistoriska debatt finns det många tillfällen att tillämpa de all- männa metodologiska synpunkter, som tidi- gare förklarats.
För den intellektuella balansens skull bör man icke ensidigt uppmärksamma de olika världsbildernas fysikaliska innehåll. Också de oundvikligt dunkla åsikterna om förhål- landet mellan kropp och själ bör behandlas. På tal om den mekaniska världsbilden kan man utvälja några representativa åsikter i frågan, t. ex. Cartesius och Leibniz. Vid dis— kussionen av vår moderna världsbild bör åtminstone konstateras, att det icke existe— rar någon klart formulerad och allmänt accepterad åsikt i denna fråga. Också de olika världsbildernas förhållande till religio- nen kan tas upp till diskussion.
4: 1 Primitiva världsbilder. För att klar- göra vidden av det tankearbete, som ligger bakom en sådan världsbild som den antika
1 | l l i l l
7 ,
atomistikens, kan man förutskicka något om mer primitiva världsbilder (hos natur- folken, hos de tidiga högkulturerna och hos grekerna själva).
4: 2 Den antika atomistiken. För de atomistiska teoriernas motivering är Lucre- tius Carus' lärodikt en särskilt givande källa. Den antika atomistikens historiska roll un- der hellenismen (i den epikureiska filosofin), under medeltiden (t. ex. inom Islam) och vid nyare tidens början bör nämnas.
4: 3 Den aristoteliska världsbilden. Den— na erbjuder en effektiv kontrast till atomi- stiken. Jämförelsen mellan atomistik och aristotelism kan med fördel samlas kring ett antal motsatspar: oändligt rum — änd- ligt geocentriskt rum, sinneskvaliteternas subjektivitet — objektivitet, tomrum — överallt fyllt rum, homogen materia — fem kvalitativt skilda element, mekanisk världs- bild — teleologi, ateologisk världsbild — gud som astronomisk princip o.s.v.
4:41 Den mekaniska världsbilden. 1600- och 1700-talens mekaniska världsbild har mycket gemensamt med den antika atomis- tiken. Men den innehåller också många nya idéer. Det kan vara givande att jämföra den aristoteliska rörelseuppfattningen med den galilei-newtonska mekanikens: särskilt in- struktiv är motsatsen mellan de två kraft- begreppen. Den tidiga kritiken av Newtons lära om det absoluta rummet och den abso- luta tiden (från filosofer som Leibniz och Berkeley) är lättfattlig och bör kunna fånga elevernas intresse. Determinismen, som sär- skilt skarpt utformades av tänkare som Spinoza, Leibniz, Kant och Laplace, bör dis- kuteras och sättas i samband med bl. a. skönlitterära strömningar.
4:5 Modern världsbild. Vid skildringen av vår tids vetenskapliga världsbild kan man gärna anknyta till någon av de många utmärkta och kortfattade populärveten- skapliga framställningarna. Det torde vara instruktivt att särskilt uppmärksamma de punkter, på vilka den moderna fysikaliska världsbilden tydligt skiljer sig från den äldre
mekaniska. Man kan också diskutera frågan i vilken mening vår tids vetenskap alls kan sägas ge någon »världsbild».
5. Några filosofiska världsförklaringar De världsåskådningar, som här åsyftas, är sådana som är mer avlägsna från vad som kan betraktas som mittströmmen i det ve- tenskapliga tänkandets utveckling. Platons idévärld, Berkeleys lära om andarna och de- ras idéer, Kants lära om medvetandet och tinget i sig — alla rör de sig på fält som ligger långt från vad empirisk vetenskap sysslar med. Men de saknar icke intresse för tolkningen av vetenskapens resultat. Vid tolkningen av matematiken är ännu i dag »platonismen» en aktuell tankemöjlighet, vid tolkningen av fysiken Berkeleys »feno- menalismu även Kants »förnuftskritik» är till en väsentlig del en teori om vetenskapen. Också marxismen är på en gång ganska av- lägsen från vår tids vetenskap och har sam- tidigt påverkat den (t. ex. historievetenska— pen).
Frågan om de abstrakta begreppens ob- jektiva, bokstavliga realitet står i centrum för Platons idélära. Det förefaller värdefullt att eleverna konfronteras med ett sådant filosofiskt problem som (åtminstone om man nöjer sig med en relativt låg precisionsgrad) är lätt att framställa, som är svårt att avvisa som ett skenproblem och där meningarna ännu i dag även bland de mest kompetenta bedömare gär vitt isär. Berkeleys filosofi utgår från ett annat av dessa permanenta filosofiska problem, frågan om sinneskun- skapens förhållande till den materiella verk- ligheten. Den fråga, vari Kants förnuftskri- tik har sin utgångspunkt, frågan om »synte- tiska omdömen a priori», bör kunna levan- degöras åtminstone för de mognare eleverna. En någorlunda utförlig framställning av marxismens filosofiska idéer får icke fattas i gymnasiets läroplan.
På grund av sin stora betydelse i nutiden bör marxismen under alla. förhållanden ge- nomgås. Men varken Platon, Berkeley eller
Kant kan på samma sätt anses obligato- riska. Man kan utelämna någon eller några ax dem eller utbyta dem mot andra bety— delsefulla filosofer eller tankeriktningar. Det är emellertid av vikt att man gör ett mycket begränsat urval, så att detta huvud- moment ej förvandlas till en filosofihistoria i telegramstil.
5: 1 Platons idélära. Vid framställningen av Platons idélära kan man lämpligen börja med att betrakta den som en (fragmentarisk och primitiv) logisk teori.
5: 2 Berkeleys spiritualism. Berkeleys filosofi har sin utgångspunkt i problemet om sinneskunskapens tillförlitlighet, som på hans tid genom den mekaniska världsbilden fått en särskild aktualitet. Ett lämpligt lättfattligt urval av Berkeleys argumenta- tioner i denna fråga bör man kunna hinna med. Det största intresset tilldrar sig hans »fenomenalistiska» försök att tolka veten- skapens utsagor såsom utsagor enbart om våra upplevelser.
5:3 Kants förnuftskn'tik. Som det cen- trala problemet i Kants förnuftskritik kan man betrakta frågan: »Hur är syntetiska omdömen 8. priori möjliga?» Den i frågan förutsatta begreppsbildningen bör förklaras och frågans egen relevans från Kants stånd- punkt levandegöras. Kants svar på frågan bör ges i en mycket förenklad form (med förbigående av det mesta av Kants kompli- cerade begreppsapparat och terminologi).
5:44 Marxismen. Denna kan ses som en helhet, bestående av (1) en allmän filosofisk åskådning, den s. k. dialektiska materia- lismen, (2) en historiefilosofi, den s. k. mate- rialistiska historieuppfattningen, (3) en teori om samhällsutvecklingens stadier, (4) ett politiskt program (som samtidigt gör an- språk på att vara en profetia) och (5) en (på klassolidaritet och partilydnad base- rad) moral. Den dialektiska materialismen bör analyseras i dess samband med Hegels dialektik och äldre materialism. Samtidigt som den materialistiska historieuppfattning- ens ensidighet och oklarhet påpekas, bör dess
värde som motvikt till äldre, »idealistiska» uppfattningar framhävas liksom det infly- tande den haft även på det icke-marxistiska historie. och samhällsstudiet. I fråga om (3) och (4) är det intressant att fråga sig i vad mån den marxistiska (retrospektiva och pro- fetiska) samhällsskildringen har visat sig stämma med verkligheten. Framställningen av marxismen bör eftersträva en hög grad av saklighet. Referatet av de marxistiska tankegångarna bör ske strängt objektivt, och kritiken bör framhålla både förtjänster (sär- skilt i förhållande till vissa äldre tankerikt- ningar) och svagheter. Bland de senare kan man särskilt peka på begreppsbildningens genomgående oklarhet, den aprioriska kon- struktionen och dogmatismen.
Yrkandet på. en form av socialistisk plan- hushållning kan kanske i dag betraktas som den politiska marxismens centrala budskap. Man kan fråga sig: Är den marxistiska filo- sofin en god motivering för detta yrkande? Hur skulle man rimligen diskutera det (väga skälen för och emot)? Diskussionen av marxismens etik kan lämpligen uppskjutas till nästa huvudmoment.
6. Etiska problem En reflekterande människa kan icke undgå att söka för sig själv så tydligt som möjligt formulera sina egna värderingar och nor— mer, se till att de står i harmoni med var— andra och eventuellt ordna dem till ett system. Den långa raden av etiska tänkare har med särskild intensitet bemödat sig om detta. Huvudmomentet »etiska problem» är avsett att för eleverna levandegöra några av de etiska problem, som har diskuterats och som alltjämt är aktuella, att ge dem kännedom om några av de svar, som de historiskt givna etiska åskådningarna er- bjuder, och att på detta sätt uppöva deras förmåga av självständig etisk reflexion. 6:1 Sak- och värdepåståenden. Detta kursmoment har redan uppförts som en del av argumentationsanalysen. Om det emel- lertid icke tidigare hunnits med, bör det ge-
nomgås nu. Om man icke förut diskuterat argumentation för och emot värdepåståen- den —— som uppförts under punkt 6 i argu- mentationsanalysen —— kan man lämpligen göra det här. Termen :etikn, sådan den van— ligen användes, är en ganska obestämd ru- brik för ett stort fält av tämligen disparata värderingsfrågor. Utan att man försöker komma fram till någon fixerad definition kan det likväl vara värt att reflektera över vilka värderingsfrågor som brukar räknas som etiska (eller moraliska) och vilka icke.
6: 2 Några etiska teorier. Det är icke förutsett i studieplanen att man skall ge- nomgå etikens historia i dess helhet. Här har sådana åskådningar valts som dels icke är alltför komplicerade och svårfattliga, dels spelat en betydande historisk roll. Na- turligtvis kan man utbyta en eller flera av dessa teorier mot andra eller helt enkelt ute- lämna dem. Man bör icke eftersträva att ge någon sorts fullständig bild av varje särskild teori. Man bör i stället välja ut ett litet antal tankegångar inom varje åskådning och försöka att någorlunda grundligt diskutera dessa. Inom varje etisk teori bör man såvitt möjligt skilja mellan värde- och sakpåstå- enden, samtidigt som samspelet mellan dem klargöres.
Den epikureiska etiken. Denna är nära associerad med en psykologisk hedonism. Man bör klargöra skillnaden mellan den psykologiska hedonismen — som är en teori om människornas faktiska motivation »— och den etiska hedonismen -— som är en normativ-etisk teori om vad som i sig är eftersträvansvärt. Kan man vara hedonist i den psykologiska bemärkelsen utan att vara det i etisk? Och omvänt, kan man vara en etisk hedonist utan att vara en psykolo- gisk? Den etiska hedonismen uppträder i olika former, en egoistisk och en altruistisk hedonism.
Stoicismen. Det konkreta innehållet i stoi- cismens etik sammanfaller i stor utsträck- ning med innehållet i epikuréernas. Men den principiella motiveringen är en annan. Stoi-
kerna formulerade vanligen sitt grundläg— gande etiska postulat ungefär i orden att man bör eftersträva ett »natur— eller för- nuftsenligt liv». Vad innebär denna formel? — Den stoiska etikens historiska roll, såväl under antiken (romersk rätt, kristendom) som under nyare tiden (särskilt ISOO—talet), bör omnämnas.
Kristendomen. Diskussionen av den krist— na etiken hör ju främst hemma i ämnet reli— gionskunskap, men om tiden tillåter det, är det ytterst värdefullt att sammanställa den kristna etiken med övriga här behand- lade etiska åskådningar. »Den kristna eti- ken» såsom en historisk term är naturligtvis en samlingsrubrik för ett stort antal olika men befryndade etiska uppfattningar. Dis- kussionen av den kristna etiken bör lämp- ligen hela tiden ske i klar medvetenhet om de många förskjutningar, som de kristna ståndpunkterna i olika frågor varit under- kastade. Man kunde börja med att disku— tera frågan i vad mån man kan urskilja några grundläggande etiska postulat i kris- ten etik. (T. ex. »Att lyda Guds vilja», »Att älska Gud och sin nästa», »Att följa Kris- tus», »Att nå den eviga saligheten» etc.) Därefter kunde man lämpligen diskutera de attityder, som kristendomen under sin histo- ria intagit till en rad centrala mänskliga livsfrågor, t. ex. värderingen av den »natur- liga människan» (sexualmoral, värdering av verksamhet i världen, av glädjen etc.), håll- ning till »människovärdet» (kvinnan och barnet, slaveriet, kristen barmhärtighet etc.), hållning till den politiska makten, till den religiösa och kyrkliga auktoriteten, till vetenskapen.
Naturrätten. Detta är benämningen på en tradition, som genomgår hela det västerländ— ska etiska tänkandet ända från sofisterna på 400-talet f. Kr. och fram till våra dagar (FN:s deklaration om de mänskliga rättig— heterna). Naturrättens centrala frågor är: Hur förhåller sig den av samhället stiftade lagen till det i och för sig etiskt riktiga? Finns det kring varje individ vissa en gång
för alla givna gränser, som samhället måste respektera? Vilka är dessa gränser? Frågor- na har som bekant besvarats mycket olika. Nfan bör i grova drag ge en bild av hur fö- reställningarna om de viktigaste »naturliga (eller mänskliga) rättigheterna» under tider- nas lopp har ändrats och hur de influerats av den sociala situationens växlingar. Ehuru naturrättens rötter går tillbaka till antiken, bör man lämpligen lägga huvudvikten på den modernare debatten kring detta tema.
Utilitarismen. Denna är kanske den mo- derna västerländska civilisationens mest ori- ginella bidrag till det etiska tänkandet. Den kan ses som ett uttryck för den optimistiska utvecklingstro och det reformpatos, som växte fram i Europa under 1600— och 1700— talen. Utvecklingen från Benthams :lust— kalkyl» via John Stuart Mills mer förfinade version av utilitarismen till George Edward Moores bör antydas. Utilitarismens stånd- punkt till ansvar och straff kan nämnas.
Kants etik. Det bör framhållas, att denna på principiella punkter står i skarp kontrast till utilitarismen. En sådan punkt är Kants lära att »det enda i sig goda är en god vilja:. Medan utilitarismen är ett försök att grunda etiken på en enda normativ princip, inne- håller Kants etik en rad av varandra obe- roende normativa grundtankar. En annan grundtanke hos Kant är läran om det kate- goriska imperativet. Denna lära kan upp- fattas som ett »nniversaliserbarhetskrite- rium». En tredje grundtanke hos Kant är läran om människovärdet. De etiska nor- merna är hos Kant intimt sammanvävda med en metafysisk-psykologisk teori om människans dubbla natur, som i vissa avse- enden erinrar om stoicismen, och om sam- vetet och pliktkänslan som den högre natu- rens röst.
Marxismens politiska etik. Biarxismens så att säga officiella grundvärdering gäller det framtida kommunistiska samhället. Vad kännetecknar enligt marxistisk teori detta samhälle? (De existerande »socialistiska» sta- terna är icke redan samhällen av detta slag.)
De officiellt sekundära värderingarna upp- står, när drömmen om det framtida samhäl- let konfronteras med en rad åsikter om sam— hällsklasserna och samhällsutvecklingen. I äldre marxism var det framför allt överty- gelserna om (1) den oförsonliga motsätt- ningen mellan den besuttna exploaterande klassen och det arbetande exploaterade pro- letariatet, (2) omöjligheten av framtidssam- hällets förverkligande annat än genom en våldsam revolution, (3) det kommunistiska partiet som proletariatets enda möjliga ledare och hjärna och (4) partidiktaturen som ett ofrånkomligt genomgångsstadium på. väg till framtidssamhället. Härmed mo- tiveras kraven på solidaritet med den egna klassen, hat mot den förtryckande klassen, lydnad mot partiet. Den marxistiska etiken får sin särskilda färg genom den »svart och vittn-målning, som marxismen ger av mot— sättningen mellan det kapitalistiska samhäl- let och det kommunistiska framtidssamhäl- let. Kraven har därigenom ofta fått en fanatisk karaktär. I modern marxism spelar övertygelsen om (5) motsättningen mellan de besuttna imperialistiska och de fattiga koloniala nationerna en roll, som tävlar med (1):s. Också här finns en tendens till »svart och vitt.-målning. Hur förhåller sig marxis— men till utilitarismen? Hur förhåller den sig till Kants etik?
Gandhis etik. Marxismen är väsentligen en etik för människor och grupper, som be- finner sig i (politisk) konflikt med andra människor och grupper. En annan etik, som också avser konfliktsituationer, är Gandhis. Den vilar på en grundläggande värdering av »kärlek till medmänniskorna» (även even— tuella fiender) och »icke våld» (ahimsa). Gandhi tycks också vara övertygad om att konflikter i stor utsträckning verkligen kan lösas genom kärleksfulla, icke-våldsliga me- toder (satyagraha). Gandhi har försökt att ange ett antal sådana metoder (tillit till motståndaren, kompromissvilja, personlig offervilja, erkännande av egna fel och mot— ståndarens förtjänster, passivt motstånd,
o. s. v.). I vilka situationer kan Gandhis lära tänkas vara tillämplig och i vilka icke? Hur förhåller sig Gandhis lära till den radi- kala militärpolitiska pacifismen? Hur för- håller sig Gandhis etik till kristendomen, utilitarismen och marxismen?
6: 3 Hur kan etiska värderingar och ner— mer rättfärdigas? Mot alla försök att här- leda etiska normer och värderingar ur sak- påståenden om t. ex. Guds vilja, människans natur 0. s. v. ställde David Hume sin prin- cip att varje slutledning från påståenden om »vad som är» till påståenden om »vad som bör vara» innebär ett felslut. Man bör dis- kutera några mera kända klassiska tanke- gångar i ljuset av denna »Humes princip».
Om man accepterar Humes princip, måste man uppge ambitionen att hitta någon dju- pare grund för de mest fundamentala etiska värderingarna och normerna. Etiker, som accepterat Humes princip, har ibland menat, att de fundamentala värderingarna och nor- merna inses genom en »intuition». Denna intuition är enligt dem analog med den »in- tuition», som de anser garantera t. ex. de aritmetiska satsernas giltighet. Man brukar beteckna denna ståndpunkt som »etisk in- tuitionism». Andra etiker, som likaledes godtagit Humes princip, har kommit till slutsatsen, att de fundamentala etiska vär- deringarna och normerna innebär ett ateore- tiskt »ställningstagande», ett »engage- mang». Man kan icke fråga om detta är »sant» eller »falskt» i samma mening som när det gäller ett sakpåstående. En sådan ståndpunkt har ibland betecknats som »etisk subjektivism».
Frågan hur man kan ge skäl för etiska antaganden sammanhänger naturligtvis med frågan vilken innebörd sådana antaganden har. I etikens- historia har många gånger framträtt en tendens att betrakta etiska ut- sagor som en sorts beslöjade sakpåstäenden. Man har menat, att de grundläggande etiska termerna (»rätt», »orätt», »gott», »ont», »plikt» o.s.v.) kan fullständigt definieras
med hjälp av termer, som icke har någon etisk karaktär.
Om man hyllar en naturalistisk stånd— punkt, så erbjuder ju verifikationen av etiska satser icke något särskilt problem.
Enligt den radikalt naturalistiska upp- fattningen kan alla etiska. termer restlöst förklaras med hjälp av icke—etiska termer. Enligt den motsatta ståndpunkten finns det etiska termer, som icke kan restlöst förkla- ras med hjälp av icke—etiska termer. Enligt en sådan icke-naturalist som G. E. Moore betecknar t. ex. termen »(etiskt) god» en etisk kvalitet, som kan intuitivt upplevas men som icke kan närmare beskrivas.
Den 8. k. emotiva uppfattningen (Axel Hägerström, Stevenson) utgår från tanken, att man kan skilja mellan »kognitiv» och »emotiv mening». Satsen »Det är fult att peta sig i näsan» ger uttryck åt uppfostra- rens mer eller mindre djupt kända avsmak för ett visst beteende och kan eventuellt lyc- kas framkalla. samma känsla hos den tillta- lade. Satsen har en emotiv mening, säger man. Kognitiv mening har däremot en sådan sats som »Många barn petar sig i näsan». Enligt den emotiva uppfattningen har alla eller de flesta etiska utsagor en väsentligen emotiv mening.
6:4 Samvetet och. dess utveckling hos individen. »Samvetet» är icke ett föremål — lika litet som »förståndet» eller »känslan» o. s. v. Ordet »samvete» användes vid be- skrivningen av en rad olika men på något sätt besläktade psykologiska fenomen: »mitt samvete förbjuder mig att göra så», »mitt samvete tvingar mig att göra det och det», »i dag känner jag riktigt gott samvete», »jag har dåligt samvete över att jag gjorde så», »mitt samvete straffar mig» o.s.v. Att ge en kortfattad definition av termen »sam- vete», som vore klargörande och samtidigt stode i överensstämmelse med detta mäng- skiftande språkbruk, är väl knappast möj— ligt. I skolastiskt språkbruk skilde man mellan conscientia de faciendo och conscien- tia de facto, d. v. s. mellan det samvete som
»talar» innan en handling utförts och det som »talar» efteråt. Man kunde på svenska säga före-samvete och efter-samvete. Sam- vetsupplevelserna kan vara mycket kompli- cerade, och deras natur växlar också från individ till individ och från fall till fall i samma individs liv.
Hur utvecklas samvetet hos den enskilda individen? Många olika teorier har fram- ställts med stöd av kliniska (psykoanaly- sen), socialpsykologiska och etnologiska stu- dier. Full klarhet i frågan har icke åstad- kommits. Men man torde ha rätt att påstå, att det normala samvetet uppstår genom en »interiorisering» (ett förinnerligande) av de förmaningar, påbud och förbud med åtföl— jande belöningar och bestraffningar av många olika slag som barnet under sin tidiga uppfostran är utsatt för. Interioriseringen gynnas, om barnet upplever uppfostraren som en garant för sin trygghet. I många fall blir uppfostraren — för längre eller kortare tid — i barnets ögon en idealgestalt, som barnet vill efterlikna. En sådan identifiering med en idealgestalt ingår ofta i samvetet: det goda samvetet är till en del ett medve- tande om att ha handlat i enlighet med idea— let, det onda ett medvetande om att ha handlat i strid mot det.
Varje övertygelse har uppkommit på ett eller annat sätt, som i princip bör kunna utforskas. Det sätt, varpå en övertygelse uppkommit, säger i och för sig ingenting om dess riktighet eller oriktighet, lämplighet eller olämplighet. Man måste komma ihåg att detta gäller också om de etiska överty- gelser, som ingår i »samvetet».
15.413. Planering och samverkan Vid filosofistudiets början bör hela kurspla- nen presenteras för eleverna. Det är därvid bl. a. lämpligt att framhålla, att det finns vissa möjligheter till alternativa utformning— ar av kursen. Eventuellt bör eleverna bere- das möjlighet att under studiets gång själva ta ställning till vilket alternativ som skall väljas. Särskilt gäller detta — som redan
nämnts — moment 2: 2, som elever på hu- manistisk lärokurs kan vilja se utbytt mot en något vidgad framställning av något av huvudmomenten 4—6.
Eftersom filosofistudiets uppgift bl. a. är att ge en viss förtrogenhet med sådana all- männa metoder för begrepps- och teoribild- ning som är gemensamma för vetenskaperna, är det både möjligt och lämpligt att i under- visningen anknyta till snart sagt varje annat ämne på gymnasiet. Detta kan ske utan di- rekt samverkan med ämnet ifråga, men uppenbart är att ett samarbete i många fall är till fördel. Det kan bl.a. ta formen att lärare i övriga ämnen vid lämpliga tillfällen diskuterar hur begrepps- och teoribildning sker inom deras vetenskaper. (Jfr t. ex. kommentar till kursplanen i fysik 20.413.) När en fysikalisk lag framställes, kan t. ex. ett påpekande göras om vilken roll induk- tion, deduktion och hypotesbildning har spe- lat vid utformningen av lagen. När en histo- risk källa studeras, kan problematiken i sam- band med fastställandet av fakticiteten hos de i källan givna uppgifterna beröras.
Eftersom filosofi förekommer först i tredje årskursen, är det ovan sagda ett exempel på vertikal anknytning mellan filosofin och övriga ämnen. Andra exempel på en sådan anknytning är den genomgång av idé- och filosofihistoriska data, som sker i historia, framförallt i de två första årskurserna. Mot- svarande gäller litteraturstudiet i svenska.
Särskilt betydelsefull är anknytningen mellan filosofin och matematiken, fysiken, naturvetenskap, samhällskunskap och reli- gionskunskap. Vad matematiken beträffar gäller detta framför allt den elementära logi- ken. Som framgår av kursplanen för mate- matik behandlas vissa logiska begrepp inom detta ämne redan i första årskursen i sam— band med införandet av mängdlärans be- traktelsesätt och det allmänna funktionsbe- greppet. Filosofistudiet bör anknyta härtill; därvid bör dessa begrepp behandlas analogt. Vid behandlingen av begreppsbildningen kan en naturlig anknytning ske till matematiken.
Likaså kan man vid genomgången av deduk- tionen anknyta till matematiken, bl. a. vid behandlingen av axiomatiska system. Slut- ligen bör begreppet modell i logisk-matema- tisk mening förklaras under hänvisning såväl till matematiken som fysiken. Därvid bör skillnaden mellan det logisk-matematiska modellbegreppet och övriga modellbegrepp klargöras.
När det gäller fysik, kan horisontell sam- verkan ske vid behandlingen av den moder- na fysikens världsbild. Här kan filosofin dels ge ett perspektiv bakåt, så att genom- gången av världsbildens förändringar får ge en bakgrund till atomålderns världsbild, dels klargöra de kunskapsteoretiska konse- kvenserna av de upptäckter som gjorts be- träffande skeendet i den subatomära värl- den. Heisenbergs osäkerhetsrelation utgör här en naturlig utgångspunkt, och eftersom den behandlats även på de humanistiska och samhällsvetenskapliga lärokurserna (i natur- vetenskap), behöver här vid samläsning ingen differentiering av undervisningen äga rum.
Inom naturvetenskap kan en mera idé- historisk behandling av vissa moment tån- kas. Där en sådan kommer till utförande bör det vara naturligt att i filosofiundervis- ningen bygga vidare på de därvid inhämtade kunskaperna.
En fråga, som naturligt inbjuder till ett samarbete mellan filosofi och samhällskun- skap, är frågan om det demokratiska sam- hällsskickets motivering. Diskussionen bör baseras på dels ett försök att precisera inne- börden av termerna »demokrati» och »dik- tatur», dels ett försök att överblicka de möjliga konsekvenserna av en demokratisk, respektive diktatorisk styrelseform. Läraren bör icke söka »påtvinga» eleverna en be- stämd slutsats, men han bör söka få dem att så tydligt som möjligt formulera sina skäl för de slutsatser som de drar. Vid dis- kussionen av demokratins konsekvenser bör man icke förbigå sådana välkända demokra- tiska problem som t. ex. förhållandet till
antidemokratiska politiska riktningar och den möjliga konflikten mellan kravet på effektiv samhällsledning och kravet på effek- tiv folkstyrelse. Vid behandlingen av den marxistiska ideologin bör naturligtvis lärar- na i filosofi och samhällskunskap samordna sin undervisning.
På. många punkter kan man i filosofiäm- net anknyta till frågor, som också behand- las inom religionskunskap. I kursplanen är det särskilt vid genomgången av de etiska teorierna som filosofin berör religionskun- skapens domäner. Men också på andra punkter kan filosofiundervisningen belysa stoff från religionskunskapen. I argumenta- tionsanalysen kan man t. ex. hämta exempel från religionernas tankevärld och den reli- giösa debatten. Vid behandlingen av den empiriska vetenskapens arbetssätt kan man ställa frågan vilken roll de där diskuterade metoderna eventuellt spelar i religionen. (Vad innebär den :religiösa erfarenheten»? Har religionen egna »protokollsatser»? Reli— giös erfarenhet versus religiös auktoritete- tro.) De konsekvenser för religionens del, som man dragit ur de vid skilda tidpunkter förhärskande världsbilderna, kan också kom- ma på tal i filosofiundervisningen.
Den vetenskapliga kunskapens enhet bör belysas. Eleverna bör få klart för sig att det ej existerar någon principiell skillnad mellan de metoder som kommer till använd— ning i de empiriska vetenskaperna. Därige- nom har ett första steg tagits på vägen mot raserandet av den mur som ännu i viss mån åtskiljer de två »kulturerna», den naturve- tenskapliga och den humanistiska. Ett andra steg på samma väg kunde vara att för na- turvetare och humanister (samhällsvetare) klargöra att bägge hos varandra kan finna just de kvalifikationer, som de ofta ansett vara sin egen vetenskapsgrens specifika kännetecken. Naturvetenskaperna främjar i hög grad utvecklingen av saklighet (ty en förhastad slutsats korrigeras eftertryckligt av fakta), intellektuell ärlighet (ty den yttersta noggrannhet är nödvändig vid in-
samlingen av material) och fantasi (ty utan fantasi inga fruktbara hypoteser). De hu- manistiska disciplinerna. å sin sida bygger med hjälp av samma egenskaper och med besläktade metoder ut kunskapen om den del av verkligheten som de fått på sin lott att utforska.
15.1;1 .4. Koncentration
Filosofin skall koncentreras till endera ter- minen (se III: 7.7). Om man utgår från att filosofistudiet bl. a. skall utgöra en samman- fattning av vissa sidor hos de flesta övriga läroämnen, är en förläggning till vårtermi- nen naturligast. Å andra sidan har studiet i dessa andra ämnen redan vid början av tredje årskursen i allmänhet fortskridit så långt att en koncentration till höstterminen är möjlig. Ett skäl att koncentrera studiet till höstterminen är, att effekten av argu- mentationsanalysen då kan göra sig gällande vid studiet av de övriga ämnena under en längre tid. Av värde är också att genom- gången av den empiriska vetenskapens me- toder på samma sätt kan verka befruk- tande på vårterminens arbete över huvud taget. En koncentration till läsårets förra hälft ger också bättre möjligheter till val av specialarbete i filosofi.
15.415. Beting
Vissa av huvudmomenten lämpar sig väl för betingsstudium. Då eleverna i början av tredje årskursen redan har en ej obetydlig erfarenhet av beting, kan redan argumenta— tionsanalysen studeras på detta sätt. Att argumentationsanalytiska betraktelsesätt fö— rekommit i undervisningen i svenska i de två första årskurserna är härvid en stor för- del. Den elementära logiken och de empi- riska vetenskapernas arbetssätt bör däremot studeras i klass eller grupp. Sedan dessa mo- ment blivit genomgångna, är det naturligt att tillämpa de därvid vunna färdigheterna under betingsstudier av ett eller flera av de tre återstående huvudmomenten.
15.421. Allmänna metodiska kommen-
turer
I fråga om undervisningsmetoderna har — som närmare framgår av de allmänna anvis- ningarna — den enskilde läraren stor frihet att utforma dessa inom ramen för den all- männa inriktning av gymnasiestudierna, som angivits i läroplanen 1114. Eftersom undervisningens huvudsyfte är utvecklingen av elevernas förmåga att resonera kritiskt och effektivt, måste särskild uppmärksam— het ägnas åt att stimulera deras aktivitet under lektionerna. Läraren bör lämpligen redan från början framhålla för eleverna att filosofin i första hand är ett färdighetsämne. Liksom i fråga om bl. a. matematiken är för- mågan att ställa och analysera problem av särskild betydelse för framgång i studierna. Läraren skall redan från första stund upp- muntra eleverna att själva ställa problem och att ur olika synpunkter analysera givna frågeställningar.
När ett nytt kursmoment tas upp, bör den heuristiska metoden i största möjliga ut- sträckning komma till användning. Man bör sålunda alltid undersöka om inte ett resone- mang kring den föreliggande problematiken är det bästa sättet att föra eleverna ini denna. För att ta ett exempel: vid behand- lingen av vetenskapens arbetssätt torde de allra flesta av de grundläggande fakta kunna fastställas med hjälp av frågemetoden och genom studium av väl valda exempel från olika ämnesområden. När det gäller sådana problem som induktionens roll för teoribild— ningen, torde eleverna likaså själva kunna stimuleras att fundera ut de väsentliga syn— punkterna. Även om läraren måste hjälpa dem på traven ibland, hindrar detta inte, att det blir i resonemangets form som man benar upp problemet.
Vid genomgången av argumentationsana- lysen erbjuder sig de lämpligaste arbetsme- toderna av sig själva. Övningen i rationell diskussionsteknik kan knappast bli effektiv
? ! l
utan att undervisningen sker i diskussionens form.
Även i fråga om övriga huvudmoment kan de ovan framförda allmänna synpunkterna tillämpas. Inte minst viktigt är att de etiska problemen belyses och penetreras genom resonemang. De metoder för analys av ett moraliskt problem som står till buds måste tillämpas på konkreta, gärna aktuella fall. Sedan läraren upplyst om de viktigaste all- männa förutsättningarna för en rationell behandling av etiska problem — kännedom om fakta, om olika moraliska alternativ, om de egna värderingstendenserna — bör ele— verna övas i att själva angripa fingerade eller faktiska exempel på moraliska pro— blem, varvid de tidigare inhämtade kunska- perna om villkoren för ett effektivt tän- kande utnyttjas.
Diskussionen om de etiska problemen bör dock inte få urarta till en ren skarpsinnig- hetsövning. Vikten av och allvaret i dessa problem får inte glömmas bort. Inte heller bör genomgången av de utvalda etiska teo- rierna få en rent historisk-berättande karak— tär. Teorierna skall inte bara presenteras utan också så långt möjligt är penetreras och diskuteras.
När de olika världsbilderna behandlas, bör det naturliga vara att eleverna stimu- leras att, sedan fakta presenterats, granska teorierna med de under huvudmoment 1—3 behandlade analysmetoderna.
Vid studiet av den elementära logiken bör framställningen göras så åskådlig som möj- ligt genom användning av olika slags dia- gram och lättfattliga exempel.
När ett huvudmoment presenteras, är klassundervisningen i förening med studium av en lärobok en lämplig undervisnings- form. Även under diskussioner och övriga tillämpningsövningar erbjuder klassen en lämplig yttre ram.
Gruppstudium torde redan från filosofi- studiets början i olika sammanhang vara en lämplig studieform, i synnerhet som eleverna i tredje årskursen redan har en ganska om-
fattande träning i detta arbetssätt. Vid exempelvis de argumentationsanalytiska övningarna torde arbete i grupp vara en fruktbar metod. När de filosofiska världs- förklaringarna och de etiska problemen be- handlas, kan denna arbetsform medge större variation vid urvalet av stoff.
Lärarens roll under gruppstudiet — lik— som även eljest — bör vara vägledande och stimulerande. Skulle en diskussion utmynna i kontroversiella åsikter, som har karaktä- ren av personlig övertygelse, måste han iaktta varsamhet vid formuleringen av sin egen åsikt.
Att tillfällena till individuell utformning av vissa kursmoment är många, om önske- mål och förutsättningar hos eleverna skulle motivera en sådan, säger sig självt när det gäller huvudmoment 4—6. Huvudmoment 1—3 erbjuder däremot —— som redan nämnts —— färre möjligheter till individuell varia— tion vad beträffar det i kursplanen anbe- fallda stoffet. Däremot finns naturligtvis här som alltid möjligheter till fördjupning av studiet på enskilda punkter.
Det kanske bör understrykas, att den kri— tiska skolning, som är filosofiundervisning— ens huvudsyfte, bör bedrivas så att den inte uppmuntrar ett smalspårigt och själv- belåtet snusförnuft. Det är viktigt att under— visningen medverkar till att bristerna i de stora tänkarnas resonemang påvisas. Men lika viktigt är det, att det storartade och fascinerande hos världsåskådningstänkare som Platon, Schopenhauer, Marx och Nietz- sche får komma till sin rätt. Fantasin och den visionära kraften hos dessa tänkare är bildningsvärden, som skolan måste till— varata.
15.422. Studieteknik
Studiet av källskrifter, aktuellt stoff och exempelsamlingar måste ingå som mer eller mindre kontinuerliga inslag i arbetet. Lära— ren bör formulera problem som eleverna får till uppgift att lösa. Till en början bör dessa göras lätta (t. ex. att i en given fram—
ställning skilja på värderingar och sakpåstå- enden, klassificera olika definitionstyper etc.). Allt eftersom säkerheten ökas, kan de göras svårare (t.ex. att spåra övertal- ningsknep i ett debattinlägg, jämföra det platonska vetenskapsidealet med det av Galilei tillämpade, från givna utgångspunk- ter jämföra den kristna etiken med den marxistiska etc.).
Hemuppgifterna bör i största utsträckning ges i form av problem. Man bör här som all- tid i lämplig omfattning välja uppgifter ur aktuellt stoff.
154.233. Självständiga arbetsformer Bland lämpliga uppgifter för specialarbete kan nämnas:
Att jämföra olika teorier ur någon be- stämd synpunkt.
Argumentationsanalys av lämpligt mate- rial.
Utvidgat studium av viss del av den mo— derna logiken.
Granskning av någon lärobok ur viss syn- punkt.
Ett studium av den idémässiga bakgrun— den till någon modern social rörelse eller teori.
Att ur ett populärvetenskapligt verk
plocka ut vissa synpunkter och med dessa som utgångspunkt lösa vissa problem.
15.424. Bedömning Vid betygsättningen bör elevernas förmåga att förverkliga de olika krav, som kan här- ledas ur ämnets målsättning, tillmätas av- görande betydelse. Läraren kan i det dagliga arbetet ganska snart bilda sig en uppfatt- ning om elevernas förmåga i detta hänse- ende. För att betygsättningen skall bli så. objektiv som möjligt är det önskvärt, att skriftliga prov i viss utsträckning användes. Härvid bör de förslag till dylika prov som nämns i EAA: kunna bli till stor hjälp. Liksom i fråga om andra ämnen är det önskvärt att läraren härvid själv konstrue— rar prov i direkt anslutning till sin egen uppläggning av undervisningen.
15.4.3. Hjälpmedel
Samlingar av källskrifter (till mom. 4, 5 och 6) samt av övningsexempel bör finnas i varje gymnasiebibliotek. Därjämte är det emellertid nödvändigt att läraren och ele- verna har möjlighet att snabbt få fram mångfaldigade exemplar av övningsmaterial, hämtat ur den offentliga debatten.
16. Psykologi
Mål Undervisningen i psykologi syftar till
att meddela eleverna grundläggande fakta om principerna för människans upplevelser och beteende,
att ge kännedom om hur psykologin som empirisk människokunskap kan tillämpas inom olika fält av samhällslivet samt
att härigenom få. eleverna att förstå inne- börden av en objektiv och nyanserad syn
16.1.
på människan som individ och som sam- hällsmedlem.
16.2. H uvudmoment
Psykologins uppgifter, metoder, möjligheter och begränsningar. Inlärning. Behov, motiv och emotioner. Varseblivning. Nlänniskors olikheter.
Socialpsykologi. Tillämpad psykologi.
163. Kursplan
16.3.1. Humanistisk, samhälls- vetenskaplig och ekonomisk lärokurs
Psykologins uppgifter, metoder och. möjlig- heter
Inlärning
Olika former av inlärning med syfte bl.a. att till eleverna förmedla en vid innebörd av begreppet inlärning.
Modifiering av beteenden, bl.a. beting- ning. Förstärkningens mekanism. Hur nya upplevelser och beteenden uppkommer. An- passningen i tillvaron och till omvärlden. Vanebildningen.
Inlärning i mer konventionell bemärkelse, exemplifierad med elevernas aktuella inlär- ningssituation. Med hänvisning till studie- tekniken något om följande moment: orga- nisation (stoff och tid), aktivitetens bety- delse, minne och glömska samt repetition och överinlärning.
Behov, motiv och emotioner Om medfödda och förvärvade (inlärda) be- hov samt motiv.
Behovens och motivens betydelse för upplevelser och beteenden. Återblick på in- lärningspsykologin som belysning av beho- vens roll i samband med inlärning, minne och glömska.
Motivens betydelse för vår uppfattning om omvärlden och våra upplevelser av och attityder till medmänniskorna. (som förbere- delse till momenten varseblivning och so- cialpsykologi).
Några viktigare personlighetspsykologiska frågor. Hur reagerar vi när behovstillfreds— ställelse uteblir? Vilka olika reaktions- mönster förekommer hos människor i kon— fliktsituationer? Vilka konflikter kan tän- kas ligga bakom de s.k. försvarsmekanis— merna?
Vissa utvecklingspsykologiska frågor, t. ex. mognad, pubertet, frigörelsebehov och i samband därmed gruppbildning och norm— system.
Varseblivning Varseblivningens fysiologiska underlag. Ge— nerella varseblivningsprinciper.
Hur människor upplever omvärlden på. olika sätt. Urvalet i upplevelserna. Beho- vens, motivens och inlärningens betydelse för vår uppfattning av omvärlden.
Tillförlitligheten i iakttagelser, uppskatt- ningar och värderingar. Möjligheten att minska subjektiviteten i bedömningar.
Människors olikheter
Med anknytning till undervisningen i na- turvetenskap behandlas de psykologiska konsekvenserna i anslutning till problemet arv och miljö. Individuella skillnader av in— tellektuell, emotionell och social karaktär. Skillnader mellan könen, grupper från olika miljöer samt raser. Några viktigare utveck- lingspsykologiska fakta. i differentialpsyko- logisk belysning. Människors olikheter som resultat av inlärning i sociala. situationer inom givna fysiologiska förutsättningar.
Egenskapers fördelning, mångfald och samband. Personligheten som helhet. Per- sonbedömning mot bakgrunden av de under momentet behandlade synpunkterna. Något om bakgrunden till och utformningen av olika personlighetsdiagnostiska tekniker: test, frågeformulär, skattning och intervju. Anknytning till yrkesvalets förutsättningar i anlag, intressen och övriga personlighets- faktorer.
Socialpsykologins grunder
Sammanfattning av socialpsykologiska syn- punkter, tidigare framförda i anslutning till momenten om inlärning, motivation och varseblivning. Socialpsykologiska begrepp som grupp och kategori; gruppnormer och gruppsanktion; status, roll och rollförvän- tan med konkret exemplifiering från elever—
nas erfarenhetsvärld. Den växande och gruppen. Anpassning och konflikter. Socialpsykologin i samhällslivets vardag: attityder — hur de uppstår och förändras. Reklam och propaganda. Metoder för be- skrivning av grupper och mätning av atti- tyder. Tillämpad psykologi Tillämpning av principer frän inlärnings-, motivations-, och social- psykologin i bl.a. informations- och rådgiv- ningsverksamhet och bioteknologi.
varseblivnings-
16.3.2. Natur-vetenskaplig lärokurs1
Varseblivning och subjektiv bedömning Några vanliga tendenser vid subjektiv iakt- tagelse och bedömning av människor och händelser. Analys av systematiska fel och möjligheter att motverka dessa. Allmänna varseblivningspsykologiska principer. Till- lämpningar i samband med vittnesmål, per— sonalfrågor och bioteknologi.
Människors olikheter
Individuella skillnader av intellektuell, emotionell och social karaktär. Skillnader mellan könen, grupper från olika miljöer samt raser. Åldersskillnader mot bakgrun— den av utvecklingspsykologiska principer.
Något om psykologins metoder för iakt- tagelse och analys av människors egenska- per. Egenskapers fördelning, mångfald och samband. Riskerna med schematiska »sy- stem» för personbedömning.
Arv och miljö som samverkande faktorer. Människors olikheter som resultat av inlär— ning i sociala situationer inom givna fysio- logiska förutsättningar.
Behov, motiv och inlärning
Olika slag av behov. Deras roll för inlärning och anpassning. Några grundläggande prin- ciper för inlärningsprocessen. Inlärning i studiesituationen. Minne och glömska. Inlärning, varseblivning och anpassning.
1 Tillämpas även vid klassisk variant av huma- nistisk lärokurs.
Individ och grupp Uppfostran. Norm och sanktion. Anpass- ning och konflikt. Reaktionsmönster i kon- fliktsituationer.
Olika slag av grupper. Grupp och kate- gori. Status, roll och rollförväntan. Attityd- och opinionsbildning. Reklam och propa— gande..
Normalt och avvikande beteende från in- dividens och samhällets synpunkt.
16.4. Anvisningar och kommentarer
16.4.1. Lärostoffet
16.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet Psykologin är ett nytt ämne för eleverna. Detta innebär att de måste inhämta vissa elementära kunskaper och generella princi- per som basmaterial för vidare undervis- ning i ämnet. Ämnets problemområden är likväl välbe- kanta, eftersom de rör eleverna själva och deras sätt att reagera och handla. Ämnets innehåll ligger alltså eleverna mycket nära. Det är därför desto mer angeläget, att de känner, att den information som bjuds verkligen angår dem. Alla tillfällen till an- knytning mellan elevernas erfarenheter och det nya ämnet bör utnyttjas. Det är nödvändigt att i ett tidigt skede av studiegången klargöra för eleverna vilka problemställningar som är centrala och re- levanta i den moderna psykologin. Mot bakgrunden av en orientering om psykolo- gins metoder skall av undervisningen fram— gå. resultatens olika grad av säkerhet. Un- dervisningen bör sålunda klart återspegla ämnets empiriska karaktär och medverka till att befria ämnet från eventuellt kvar- dröjande »magiska» belastningar. Särskilt viktigt är det att för eleverna understryka hur komplexa de psykologiska frågeställningar är som möter oss ute i det praktiska livet och hur vilseledande allt
%
ytligt psykologiserande därför blir. Under- visningen i psykologi bör så långt möjligt ges en empirisk och biologisk förankring och inte någon spekulativ. När t. ex. moti- vationsbegreppet och motivationens bety- delse i olika sammanhang skall behandlas, bör detta ske med utgångspunkt i kunska- perna om det autonoma nervsystemets och det inresekretoriska systemets funktion med anknytning till vad vi vet om betingningens roll vid uppkomsten av nya beteenden, be— hov och emotionella reaktioner och till so- cialpsykologiska faktorers betydelse för motivationen.
Innan de olika huvudmomenten tas upp till en något fylligare behandling, bör det framhållas, att ordningen mellan momen- ten inte bör betraktas som absolut bin- dande. Det finns t.ex. skäl, som talar för att ta upp varseblivningen vid en tidigare tidpunkt än som angivits i kursplanen.
Dessutom måste det understrykas, att de olika momenten självfallet griper in i var- andra på ett sätt som inte kan utförligt komma till uttryck i en punktförteckning. Sålunda kan t. ex. temat »människors olik— heter» beröras redan i samband med inlär- ningen. Psykologins tillämpningar kan an- tydas vid ett flertal tillfällen, innan de tas upp i ett avslutande moment. Andra avsnitt ger tillfälle till anknytning till socialpsyko- login, innan denna ges en mer självständig behandling o.s.v.
På grund av det lägre timtalet på natur- vetenskaplig lärokurs har ämnet här en sär- skild utformning. Stoffet har endast grup— perats under fyra huvudmoment, vilka ord- nats så att undervisningen i möjligaste män kan följa en induktiv linje med utgångs- punkt i elevernas egen erfarenhet och sam- tidigt med koncentration på individen som helhet i ett socialt sammanhang. Denna uppläggning av kursen avser att göra det möjligt att behandla sådana frågor som dels är av allmänt intresse, dels ofta utgör ett fält för stereotypa och alltför enkla före- ställningar och förklaringar. Även om det
av tidsskäl inte är möjligt att i denna kurs lägga någon systematisk psykologisk grund, är kursens syfte att genom sin uppläggning i första hand verka förebyggande mot dålig populärpsykologi och vanliga fördomar.
16.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
De kommentarer som lämnas i det följande ansluter sig till den större kursen i psyko- logi men gäller i tillämpliga delar även den mindre kursen.
Kursen i psykologi kan som inledning ha en presentation av kursinnehållet. Denna bör emellertid inte stanna vid enbart en uppräkning av kursmomentens beteckningar utan följas av exemplifiering jämte en hän- visning till syftet med studiet av momen- ten ifråga. Det kan dessutom vara lämp- ligt att redan här i lättillgänglig form ge uttryck för den realistiska syn på psykolo- gin som empirisk vetenskap, vilken om- nämnts i 16.4.1.1.
Momentet kan emellertid också förläg- gas sist i studiegången och då lämpligen erhålla karaktären av sammanfattande dis- kussion.
Momentet inlärningspsykologi har som sin första uppgift att göra klart för ele- verna hur mycket av vår kontakt med om- värld och medmänniskor som är en inlär- ningsprocess. Av tillfälliga rörelser, hand- lingar, reaktioner, repliker o.dyl., som var- dagslivet är fullt av, visar sig vissa menings- fulla och framgångsrika, och vår benägen— het att upprepa aktionerna ifråga förstärks. Ifråga om andra stöter vi på motstånd, lider nederlag eller blir själva missnöjda med effekten av vårt beteende, och vår tendens att handla på samma sätt i en se- nare situation av samma slag har försva— gats. Denna anpassning till omvärlden och den vanebildning som därvid förekommer är kanske den vanligaste och viktigaste formen av inlärning. Redan här kan man antyda, hur sådan modifiering av beteendet
kan ge upphov till olikheter mellan män- niskor, avvikande beteenden, sociala kon— formiteter etc.
Den andra av uppgifterna för detta mo- ment gäller förvärvandet av kunskaper och färdigheter, en form av inlärning, som är välbekant för eleverna. De bör tidigare ha fått åtskilliga praktiska anvisningar för studiearbetet i samband med studieteknisk orientering, rådgivning och träning. Det blir psykologiämnets uppgift att systemati- sera den information eleverna redan fått från olika håll och ge dem en överblick över de psykologiska principer, som ligger bakom de studietekniska rekommendatio- nerna.
De primära behoven är en naturlig ut- gångspunkt för momentet behov, motiv och emotioner. Här betonas samspelet mellan fysiologi och psykologi, särskilt endokrina körtelsystemets och autonoma nervsyste- mets roll för människors upplevelser och beteenden.
Mot bakgrunden av vad som tidigare sagts om betingningsprccessen visas hur nya behov kan byggas upp från de primära fysiologiska i en allt högre hierarki och med allt större komplexitet. Här ges vidare till— fälle att peka på individuth skiftande mönster i behovssituationen alltefter de skillnader som förekommit i fråga om miljö- påverkan.
Under denna punkt behandlas också kon- sekvenser av utebliven behovstillfredsstäl- lelse: olika reaktionssätt, olika handlings- mönster och olika vägar att lösa konflikter. Det. finns anledning att i detta samman- hang gå in på skillnader i en och samma individs beteende i olika situationer och skillnader i beteende olika individer emel- lan inför samma situation, ett resonemang, som leder vidare in på personlighetspsyko— logiska frågor.
Av särskilt intresse bör det vara att i samband härmed ta upp vissa utvecklings— psykologiska problemställningar, där exem- pel kan hämtas i första hand från littera—
turen men även från elevernas egen erfa- renhet.
Varseblivningspsykologin bör inledas med de enklaste och väsentligaste principerna för hur organismen mottar, organiserar och utnyttjar information i anpassningens tjänst.
Någon uppmärksamhet kan alltså här ägnas åt den rena sinnespsykologin, men huvudvikten bör läggas på principerna för struktureringen av det registrerade mate— rialet och den personlighetspsykologiskt fär- gade tolkningen av informationen.
Särskilt det senare momentet bör ägnas en omsorgsfull behandling med hänsyn till dess betydelse för vår anpassning till om- världen — både den fysikaliska och den psykologiska. Den roll behoven spelar vid tolkningen bör särskilt betonas liksom varse- blivningens selektiva karaktär. Det bör vi- dare framhållas, att vår varseblivning av yttervärlden kan modifieras av tidigare er- farenheter och påverkas av människor i vår omgivning, vilket är av socialpsykologiskt intresse.
Den betydelse som de påvisade egenska- perna hos varseblivningen har i all subjek- tiv bedömning understrykes likaså. Därvid diskuteras hur denna bedömning vilar på information, som tagits emot, organiserats och tolkats av bedömaren, varvid hans egna behov, konflikter etc. spelar in och medverkar till slutresultatet. Systematiska fel såsom medelvärdestendensen, centralten- densen och haloeffekten analyseras liksom också möjligheterna att minska subjektivi- tetens omfattning eller verkningar i prak- tiska sammanhang såsom vid vittnesmål, betygsättning och anställning av personal.
Momentet lämpar sig synnerligen väl för anknytning till elevernas praktiska erfaren- heter, experimentella demonstrationer och hänvisning till aktuell forskning på den till- lämpade psykologins område.
Behandlingen av människors olikheter har en naturlig bakgrund i kunskapen om hur beteenden förvärvas och modifieras. Människors olikheter kan betraktas som
resultat av en inlärningsprocess, där indi- videns egenskaper utvecklas och modifieras. Detta sker inom de gränser, som de fysiolo- giska förutsättningarna bestämmer, och ge— nom påverkan från faktorer, som ligger i miljön.
Vid denna undervisning bör i viss ut- sträckning fakta från undervisningen i ge- netik kunna utnyttjas. De får ge grunden för en behandling av arvets och miljöns be- tydelse för uppkomsten av skillnader mel- lan individer ifråga om begåvning, intres— sen, behov etc. Därvid påpekas hur skill— nader — framför allt i fråga om vissa be— teenden — mellan grupper från olika mil- jöer, mellan kön och mellan raser ofta och i stor utsträckning kan förklaras med skill- nader i miljö. Mänskliga egenskapers för- delning samt egenskapers mångfald och samband tas upp till behandling. De vik- tigare utvecklingspsykologiska fakta som skall behandlas i detta sammanhang bör i första hand gälla principerna för utveck- lingsförloppen inom olika områden, sam- spelet mellan mognad och inlärning etc. Det är därvid av vikt att betona dels det lik- artade i individernas utvecklingsförlopp, dels faktorer som betingar skillnader i ut- vecklingsresultatet.
Med hänvisning till fysiologiska fakto- rers inverkan, fördelningen av mänskliga egenskaper samt inlärningsprocessens bety- delse för uppkomsten av beteenden och upplevelser tas även avvikande beteenden och upplevelser upp till behandling. Bety- delsen av att man tar hänsyn till differen— tialpsykologiska fakta i samband med män- niskobedömning betonas särskilt.
Mot denna bakgrund redovisas de meto- der som kommer till användning inom den differentiella psykologin för att bestämma skillnader ifråga om begåvning, intressen och andra personlighetsfaktorer och hur re- sultaten utnyttjas för diagnos, yrkesvägled- ning, urval och placering inom t. ex. mental- sjukvård, skolväsen, industri och försvar. Det är angeläget, att man gör klart för
eleverna metodernas begränsningar och var- nar för övertro. Även om psykometriska resonemang ej bör införas på gymnasiet, bör eleverna ges en orientering om de till- förlitlighetskrav, som fackmannen på om- rådet ställer på sina instrument.
Momentet socialpsykologins grunder har i viss utsträckning föregripits vid behand- lingen av tidigare moment. Det inledes där- för lämpligen med en hänvisning till att omgivningens betydelse för våra upplevelser och beteenden redan tidigare påvisats under kursen. De exempel, som därvid anförts för att belysa hur socialpsykologin griper in på en mångfald områden, summeras nu. Mot denna bakgrund ges en fylligare behandling av frågan om påverkan mellan individer, mellan grupp och individ och mellan olika slag av grupper.
Ifråga om attityderna fastslås, att indi- videns tolkning av varseblivningens innehåll påverkas och förändras, när han befinner sig i en gruppsituation. Diskussionen bör ske mot bakgrunden av vad som sagts tidi- gare om modifiering av beteenden och upp- levelser under inverkan av motivationsfak— torer. Sherifs experiment kan bilda ut- gångspunkt för en diskussion om hur grupp- medlemmarnas attityder påverkas och om hur denna påverkan blir kraftigare ju större osäkerheten är i de referensramar, inom vilka attityden utbildas. Här bör uppmärk- sammas hur propaganda och reklam utnytt- jar detta faktum. Visst utrymme kan vida- re beredas åt metoder för mätning av atti— tyder och beskrivning av grupper (socio- metri).
Även om den tillämpade psykologin er- hållit en egen rubrik i kursplanen, har denna även i tidigare delar erbjudit till- fällen till redovisning av hur principer från olika grenar av psykologin har sin tillämp- ning i olika sammanhang i samhällslivet. Under detta moment bör därför en sam- manfattning ske av de viktiga områden, där psykologin kommit att spela en allt större roll, bl.a. reklam, propaganda, in-
formationsverksamhet av olika slag, men— talsjukvård, yrkesvägledning och biotekno- logi, d.v.s. anpassningen av maskiner, in- strument, verktyg och arbetsförhållanden i övrigt till människans förutsättningar.
16.413. Planering och samverkan Åtskilliga synpunkter på planering och sam- verkan har getts i kommentarerna till de enskilda kursmomenten. Insatserna från lä- rarens sida kan sägas vara av två olika slag: han skall dels hänvisa till och betona de sammanhang, som råder inom det egna äm— net, dels låta detta utgöra en påbyggnad till vad som grundlagts inom ett annat ämne respektive vid utformningen av det egna ämnet ha i tankarna, att detta skall kunna utgöra en grund för ett angränsande ämne. De olika momenten i kursplanen hänger intimt samman och griper mycket ofta in i varandra på ett påtagligt sätt. Detta måste också komma till tydligt uttryck i under— visningen. Ifråga om samverkan mellan ämnen kan här erinras om den biologiska förankring som psykologiundervisningen bör ha och hur vissa enklare psykometriska resonemang skall kunna baseras på statistikundervis- ningen. När det gäller studietekniken bör läraren kunna knyta an till den orientering eleverna redan fått eller kommer att få i naturvetenskap eller biologi, samtidigt som han bör sträva efter att ge motsvarande moment i sin egen undervisning en stadga, som gör att eleverna i sin fortsatta studie- tekniska skolning verkligen har nytta av vad psykologiundervisningen bjudit. Då socialkunskap läses, förutsättes en gemensam planering mellan de båda äm— nena av undervisningen i de psykologiska, socialpsykologiska och sociologiska delarna.
16.414. Koncentration Psykologiämnet koncentreras obligatoriskt med två respektive fyra timmar i veckan till halva läsåret.
16415. Beting Vad den pedagogiska organisationen av stoffet beträffar, lämpar sig detta väl för betingsläsning. Kursen består av sex egent- liga huvudmoment, om det introducerande momentet borträknas. Vart och ett av dessa bör kunna få utgöra en helhet, som intro- duceras av läraren och därvid belyses med smärre experimentella studier. Som lämp- liga arbetsuppgifter kan därefter ingå att — individuellt eller i grupp — insamla, be- arbeta och diskutera ytterligare information på grundval av litteraturstudier och even- tuellt också egna systematiska iakttagelser, då så är möjligt och lämpligt.
16.4.2. Verksamhetsfonner 16.421. Allmänrw metodiska kommenta- rer
Den metodiska utformningen av psykologi- kursen bör återspegla vad som sagts i kom— mentarerna till de speciella kursmomenten: Några få generella — för eleverna lätt gripbara — principer skall gå som en röd tråd genom hela undervisningen. För att principerna skall kunna klart upplevas av eleverna, förutsättes vissa fakta rörande beteenden och upplevelser. Inte sällan stri- der dessa fakta mot tidigare föreställningar, som undervisningen bör sikta till att befria eleverna från.
Eftersom undervisningen skall läggas upp så att eleverna verkligen får klart för sig, att den handlar om dem själva, bör man kunna utgå från ett starkt elevengagemang i undervisningen.
Den frågande (heuristiska) undervisnings— formen bör överväga vid den egentliga klassundervisningen.
Vissa frågeställningar av mer komplicerad natur och med krav på längre tid för efter- tanke kan lämpligen hänvisas till grupp- diskussioner. Läraren presenterar muntligt eller skriftligt en eller flera frågeställningar, som görs till föremål för diskussion i grup- per om 4—6 elever. Efter grupparbetet bör
följa redovisning och »plenardiskussion» i anslutning till denna. En vinst med grupp- diskussionerna är bl.a. att de mer tyst- låtna och tillbakadragna eleverna lättare aktiveras. klan bör också beakta, att en del elever tidigare har stiftat bekantskap med psykologiska undersökningsmetoder bl.a. i samband med anlagsorientering. Detta kan utnyttjas vid fördelning av be- ting och andra arbetsuppgifter liksom ock— så vid diskussioner av differentialpsykolo— giska frågeställningar.
Även om det här rör sig om en relativt begränsad kurs, kan en viss individualise- ring i arbetet tänkas. Åtskilliga moment kan endast beröras flyktigt i den undervis— ning, som får betraktas som grundkurs. Det bör emellertid finnas möjligheter att ge in- tresserade elever tillfälle till breddning eller fördjupning av vissa moment, varvid redo- visningen av detta extra arbete lämpligen kan ske i elevföredragets form.
Vid sidan av lärarens direktundervisning och demonstrationer samt de laborativa momenten måste läroboken betraktas som den väsentligaste informationskällan för ele- verna. Även undervisningsfilrner lämpade för stadiet kan verksamt bidra till att öka elevernas insikter i ämnet. För vissa mo- ment i kursen kan dessutom skönlitteratur och dramatik bidra med exempel på före- teelser, som behandlats i undervisningen.
1 6 4.2.2. Studieteknik
Som framgår av kommentarerna till kurs— momenten syftar ett av dessa till att ge en inlärningspsykologisk — och i viss mån per— sonlighetspsykologisk — bakgrund till de studietekniska rekommendationer eleverna mött redan tidigare.
Det är emellertid viktigt, att även ut— formningen av undervisningen i ämnet ger eleven möjlighet att träna upp sin studies teknik. Ett sådant arbetssätt har antytts i det föregående och skall något utvecklas längre fram. En viss betingsläsning rekom— menderas (se 16.4.1.5).
Ett sådant arbetssätt kan väl förenas med ett annat, där man ger eleverna pro- blemställningar till vilka de skall söka svar i läroboken eller ger dem i uppgift att ana- lysera ett visst kursavsnitt och som resultat av analysen presentera vissa problemställ- ningar.
De gruppdiskussioner, som omnämnts ti- digare, skall även de ses som en nyttig in- skolning i ett studiesätt, som kommer att dominera mer, ju längre eleverna kommer i sina studier. Rapporteringen från grupp— diskussionerna utgör vidare en nyttig trä- ning i att muntligt vidarebefordra informa- tion och diskussionsresultat.
Läraren bör uppmuntra eleverna att göra anteckningar under lektionerna och under- lätta denna elevernas aktivitet i största möjliga utsträckning. De tidigare omnämn- da elevföredragen kan även de tjäna som underlag för elevanteckningar. Om de lyss- nande kamraterna vet, att läraren kommer att diskutera deras anteckningar, rikta några kontrollfrågor till auditoriet på inne— hållet i föredraget eller ta upp några diskus- sionspunkter i anslutning till detta, stimu- leras lyssnandet. För föredragshållaren är det mera tillfredsställande att uppträda in- för en sådan aktiv publik.
Psykologiämnet har vidare möjligheter att öva upp elevernas färdigheter både i fråga om att avläsa och framställa tabeller och diagram.
16.423. Självständiga arbetsformer Det förslag till betingsarganisation, som nämnts, är med hänsyn till ämnets karak- tär av nybörjarämne ganska blygsamt och kräver därför inga mer detaljerade anvis- ningar. Några synpunkter må dock fram- hållas. Varje betingsavsnitt beräknas omfatta cirka 6 ä 8 lektionstimmar, av vilka vissa utgörs av laborativa moment. Avsnitten torde vartdera motsvaras av ett tiotal läro- bokssidor. Härtill kommer den information som eleverna själva insamlar. Tillsammans
med diskussionssynpunkter och resultat från laborationer på lektioner utgör detta det pensum, som skall redovisas vid respek- tive förhörstillfälle. För att motverka en anhopning av studiearbetet till dagarna närmast före förhören kan det vara lämp- ligt att successivt förse eleverna med kon- kreta frågeställningar i anslutning till i un— dervisningen behandlade avsnitt för att därigenom stimulera eleverna till att — medan stoffet är aktuellt — söka svaren på frågorna. På samma sätt bör läraren fort- löpande tillhandahålla de mera intresserade eleverna litteraturhänvisningar rn. m. för fördjupning av kursen.
Redovisningen av betingen behandlas ne- dan under 16.4.25.
Som exempel på specialarbete i psykologi kan anföras:
1. Illustrera individens selektiva funk- tionssätt med exempel från trafiken. Vilka faktorer tycks påverka sannolikheten för att bilförare upptäcker t. ex. trafikmärken? Undersökningen kan tas som utgångs- punkt för en mer generell belysning av pro- blemet om hur vår varseblivning påverkas av behov, känslor och attityder.
2. Ett amerikanskt företag har påstått, att subliminal presentation av orden »ät popcorn» och »drick coca-cola» på. ett upp— seendeväckande sätt stimulerade försälj- ningen av respektive produkter till den bio- publik, som mottog stimulationen. Det är inte svårt att inse de etiska konsekvenserna av användningen av en sådan teknik. San- ningsvärdet i påståendet är emellertid lågt. Vad är det i varseblivningens funktions- sätt som reser principiella hinder för fram— gångsrik subliminal annonsering?
3. Den vardagsmässiga människobedöm- ningen är bemängd med felkällor av olika slag. Systematisera felkällorna och sök för- ankra dem i principer från varseblivnings-, behovs- och socialpsykologin.
4. Konstruera en enkät för undersökning av skolelevers inställning till olika skoläm- nen. Diskutera valet av frågor och frågor-
nas formulering. Använd enkäten i någon eller några skolklasser och genomför en en- kel statistisk bearbetning av svaren. (Lämp- ligt som grupparbete.)
164.24. Laborationer, studiebesök
Möjligheterna är stora att belysa innehållet i de olika momenten av psykologikursen med experiment av olika slag. Svårigheten torde snarast ligga i att sovra fram de expe- riment, som blir särskilt givande och me- ningsfulla. Det är önskvärt, att laboratio- nerna nfördelas någorlunda jämnt mellan de olika kursavsnitten.
Det bör även observeras, att vissa labo— rativa moment kan utföras som gruppför- sök med läraren eller en i förväg instruerad elev som försöksledare och med klassen i övrigt som försöksgrupp. Sålunda organise- rade experiment kan innebära en icke obe- tydlig tidsvinst och ändå ge samma behåll- ning som individuellt ordnade försök. De har också den förtjänsten att de kan smi- digt inpassas i en vanlig lektion.
Eleverna hinner som regel inte få en till— räcklig ämnesbakgrund för att kunna till— godogöra sig omfattande studiebesök. Vad som möjligen i begränsad omfattning kan förekomma är styrda iakttagelser på små- bamsinstitutioner, skolor för handikappade, psykotekniska institut, personalavdelningar på vissa industriföretag eller dylikt. Be- söken bör lämpligen ske i smågrupper, som senare redovisar iakttagelser och reaktioner för sina kamrater i klassen, och kan lämp- ligen ingå i betingsuppgiftema.
1 6 4.2.5 . Bedömning
Det har i 16.4.15. föreslagits, att psykologi- kursen uppdelas i ett mindre antal någor— lunda stora undervisningsenheter och att varje sådan del avslutas med en kontroll av hur eleverna tillgodogjort sig respektive pensum.
Av flera skäl kan det vara lämpligt att låta förhörsmomentet stanna vid detta. De arbetsformer, som rekommenderas, bygger
på förutsättningen, att eleverna i största möjliga utsträckning engagerar sig i under- visningssamtal och diskussioner. Ett villkor för att eleverna verkligen skall våga fram- föra synpunkter och frågor är att de kan vara säkra på att utvärderingen av deras insikter och färdigheter är skild från de egentliga undervisningsmomenten. Ett sätt att grundlägga en större frimodighet är en bestämd gränsdragning mellan inlärnings- situationer och utvärderingssituationer.
Ifråga om kunskapskontrollens utform- ning torde av flera skäl de skriftliga för- hören vara att föredra. Alla elever får sam- ma frågor vid samma tillfälle, en omstän- dighet som ur rättvisesynpunkt är väsent- lig. För att inte de elever som har svårig— heter att uttrycka. sig skriftligt skall bli lidande, bör om möjligt varje skriftligt prov utformas så att huvudparten av uppgifterna är av objektiv typ.
Den form av elevaktivering som tidigare nämnts och som innebär att eleverna på lektionstid eller som hemarbete får vissa uppgifter att lösa med bokens hjälp — självständigt eller i mindre grupper — inne- bär en anpassning till den skriftliga prov—
situationen. De får nämligen därigenom övning att uttrycka ett tankeinnehåll i skrift — koncist och med egna ord. Denna inskolning bidrar till att färre elever miss— lyckas vid proven på grund av ovanan vid provsituationen eller oförmåga att klä sina tankar i ord.
Det kan vara lämpligt att komplettera de skriftliga proven med ett muntligt förhör av sammanfattande karaktär, där avsikten mer är att utröna elevernas förmåga till överblick och insikt i ämnet än hur de re- ceptivt tillägnat sig stoffet.
16.4.3. Hjälpmedel
De laborativa inslagen bör inte ensidigt röra ett eller annat av kursmomenten. Det bör emellertid stå läraren fritt att välja metoder och material för de experimentella inslagen efter eget och elevernas intresse. Några bestämda anvisningar i fråga om ut- rustning för de laborativa momenten kan därför ej ges.
De audivisuella hjälpmedlen är värde- fulla för att belysa de fenomen som kursen behandlar.
1 7 . Samhällskunskap
17.1. Mål
Undervisningen i samhällskunskap har till Uppgift
att förmedla kunskaper om befolkning, bebyggelse, näringsliv, ekonomi samt so- ciala och politiska förhållanden i det nu- tida samhället,
att genom tillämpning av kunskaperna främja förmågan att förstå hur samhället fungerar samt
att mot bakgrund av förvärvade kunska- per och färdigheter söka klargöra vissa vik— tiga samhällsproblem.
17.2. H uvudmoment
Befolkning, bebyggelse och näringsliv i länder med skiftande naturmiljö och olika politiska, ekonomiska och sociala förhål- landen.
Internationell politik. Befolkning och samhällsstruktur i Sve— rige med beaktande av den yrkesoriente- rande aspekten.
Sveriges näringsliv.
Samhällsekonomi.
Impulsspridning och opinionsbildning. Samhällsplanering.
Den politiska processen. Ett urval av viktigare samhällsproblem.
17.3 . Kursplan med årskursfördelning
17.3.1. Årskurs 1 Översikt över befolkningen Jordens befolkning. Tätbygd och glesbygd. Tätbygdernas inbördes variationer. Nati- vitet och mortalitet. Befolkningsstrukturen och dess regionala skillnader samt dess för- hållande till näringslivets struktur och ut- vecklingsnivå.
Migration. Folkomflyttningar. folkningshotet. Sveriges befolkning och. samhällsstruktur. Befolkningsutvecklingen. Emigration och immigration. Den inrikes omflyttningen. Flyttningstendens och flyttningsfrekvens. Fördelning på. yrkesgrupper och omgruppe— ringsprocessen inom dessa. Yrkesvärlden ur funktionell synpunkt. Inkomst- och förmö- genhetsstruktur. Sociala strata och social rörlighet.
Överbe—
Bebyggelsen Lantbebyggelsen; byar och enstaka gårdar. Tätorterna och deras bildning. Tätorter- nas inbördes storlek och tätortshierarkin. Tätortens inre differentiering. Städer i olika delar av världen och under olika epoker. På den inre differentieringen in- verkande faktorer.
Näringslivet En översikt över jordens näringsliv. Jord- brukets uppkomst och spridning. Produk— tionstyper. Lokaliseringsförhällanden. De viktigaste livsmedlen och textilfibrerna. Världens livsmedelsförsörjning.
Jordens kraftkällor och mineraltillgångar. Industrilokalisering och industriproduk- tion, systematisk framställning.
Några viktiga industrigrenar: järn- och metallindustri, textilindustri, dustri, Skogsindustri.
kemisk in-
Samfärdseln och dess utveckling. Ollika transportgrenar.
Världsbandeln. Handelns förutsättniing- ar, handels-, bytes- och betalningsbalzans. Utrikeshandelns struktur i olika länder. Handelsvägar och handelsområden.
De internationella ekonomiska organiisa- tionerna. Internationellt ekonomiskt szam- arbete.
Ekonomisk tillväxt i länder av olika ttek- nisk och ekonomisk utvecklingsgrad. Sveriges näringsliv. Jordbruk och skmgs- bruk.
Energiförsörjningen och energibalansen. Industrin, uppdelad på de viktigaste in- dustrigrenarna, såsom verkstadsindustri, järnindustri, gruvbrytning, Skogsindustri, livsmedelsindustri, kemisk-teknisk industri, textilindustri, byggnadsindustri.
Samfärdsel, distribution, servicenäringar. Företagsformer. Aktuella utvecklingstendenser inom svenskt näringsliv.
Produktionsteknikens utveckling. Arbetsmarknadsorganisationerna, deras uppbyggnad och verksamhet. Kollektiv- avtal. Företagsnämnder.
Utrikeshandeln och dess sammansätt- ning. Sveriges bytes- och betalningsbalans.
Utbildningsfrågor
Utbildningsfrågor mot bakgrund av sam- hällets sociala och ekonomiska struktur. Skol- och utbildningsväsendet. Utbildnings— politiken. Växelspelet utbildning — yrke — arbetsmarknad — samhälle.
17.3.2. Årskurs 2 ( Samhällsvetenskaplig och ekonomisk läro- kurs) Det ekonomiska kretsloppet och försörj- ningsbalansen Grundbegreppen i det ekonomiska krets- loppet.
Försörjningsbalansen och dess uppbygg- nad. Sammansättningen av försörjnings-
balansens olika poster. Försörjningsbalan- sens förändringar i tiden.
Skillnaden mellan nominella och reala storheter. Prisindex. Levnadsstandarden och dess förändringar. Reallön.
Prisbildning och resursallokering Utbuds- och efterfrågebegreppen. De vik- tigaste kostnadsbegreppen i ett företag. Efterfrågans känslighet för förändringar i pris och inkomst.
Jämviktsprisbildning. Effekter på pri- ser, produktion, resursallokering och sys— selsättning härrörande från förändringar i utbuds- och efterfrågekurvorna, exempel- vis förändrad produktionsteknik och för- ändrad smak hos konsumenterna. Effekter på kort och lång sikt.
Reklam och konsumentupplysning. Avvikelser från fri-konkurrensprisbild- ningen och dess konsekvenser. Samband mellan kostnader och priser.
Karteller. Statlig intervention i prisbildningen. Lagstiftning angående konkurrensbegräns— ning. Priskontroll och ransonering. Statlig styrning av prisbildningen genom punkt- skatter och subventioner.
Samhällsekonomisk balans Innebörden i begreppet samhällsekonomisk balans.
Varumarknaden: uppdelning på konsum- tionsvaror och kapitalvaror. Faktorer, som bestämmer utbud och efterfrågan. Kon— sumtionsfunktionen. Sparandets realekono- miska betydelse.
Arbetsmarknaden: faktorer som bestäm— mer utbud och efterfrågan. Lönebildning. Avtalsförhandlingar och löneglidning. Ar- betslöshet och arbetskraftsbrist.
Teori för nationalinkomstens och syssel— sättningens bestämning (multiplikatorteo- rin).
Regional översikt
Fördjupat studium av några länders pro- duktionsförutsättningar, grundat på kän—
nedom om naturtillgångar och övriga pro— duktionsfaktorer.
Några typländer utväljes: Förenta sta- terna, Sovjetunionen, ett västeuropeiskt land och ett land från vardera Sydamerika, Afrika och Asien.
Följande moment bör beaktas: Befolk- ningsförhållanden och utbildningsnivå, na- turtillgångarnas storlek och läge, närings— livet och dess uppbyggnad, försörjnings- balans och levnadsstandard, sysselsättning- en i ekonomier av olika struktur, ekono— misk politik.
17.3.3. Årskurs 3 17.-3.3.1. Samhällsvetenskaplig och ekono— misk lärokurs
Samhällsplanering
Regioner av olika storleksordning: re— gionens interna funktion och externa rela- tioner. Praktisk samhällsplanering. Pro- blem beträffande kommunikationsväsendet, rekreationsområden. Problem i samband med det tekniska framåtskridandet. Sam- hället och naturtillgångarna. J ordförstöring. Grundvattnet. Vattentillgång och vatten- förstöring. Den fysisk-geografiska oriente— ring, som är erforderlig för förståelse av den praktiska samhällsplaneringen.
Impulsspridning och opinionsbildning De personliga kontakterna; kontaktfrek— vens. Nyhetsspridningens förlopp och lag- bundenhet. Innovationsförloppets karaktär. Kulturdiffusion i stort. Masskommunikationernas struktur. Mass— media som opinionsbildare. »Den tredje statsmakten» . Konkret exemplifiering, t.ex. psykolo- gisk krigföring, politisk propagandas upp- byggnad och effekt, reklam.
Demokrati och diktatur Demokratin som statsform. Fri- och rättig- heter. Majoritetsprincipen. Styrelse genom diskussion, minoriteternas problem. De sty- rande och de styrda. Päfrestningar på
sammanhållningen. Problem i länder med olika utvecklingsgrad.
Diktaturen som kontrast till demokra- tin. Den totalitära staten.
Den politiska processen Politiskt beteende. Klass och parti. Po— litiskt ställningstagande mot bakgrund av den sociala strukturen.
Partiväsendet: ideologier och handlings- program. Organisation och arbetsformer. Partidemokratin: medlemsinflytandet, no— mineringar, relationerna ledning — med- lemmar.
Valen. Intressegrupperna och politiken. Aktivi- tet och former för medverkan.
Huvuddragen av det svenska statsskic— ket. Den kommunala självstyrelsens hu- vuddrag och kommunernas verksamhets- former. De politiska och förvaltande orga- nen.
Lagstiftnings-, beskattnings- och förvalt- ningsprocessen». Kontrollen över förvalt- ningen. Effektivitet och rättssäkerhet.
Några väsentliga problem inom svensk politik: exempel hämtade från utrikes-, försvars- och socialpolitik.
Politiska förhållanden och samhällsprob- lem i andra länder, valda så. att de belyser motsvarande förhållanden i demokratiska -— parlamentariska och icke parlamenta- riska — och totalitära stater.
Internationell politik Försöken att skapa kollektiv säkerhet. Legalisrn i internationella förbindelser. Strävanden till internationell rättsord— ning. Aktuella utvecklingstendenser. Glo- bala och regionala institutioner. Stormakternas säkerhetspolitik som in- ternationell jämviktsfaktor. De världsstra- tegiska förutsättningarna. Paktpolitikens inriktning på. fält som kompletterar de militärpolitiska. Svensk utrikespolitik mot bakgrunden av legalism och maktpolitik.
Samhällsekonomisk balans Kreditmarknaden: faktorer som bestämmer utbud och efterfrågan. Kreditmarknads- institutionerna. Sambandet mellan sparan- de och kreditutbud. Kreditexpansion. Pris- bildningen på kredit.
Samband mellan kreditmarknad, varu— marknad och arbetsmarknad. Samspel mel- lan räntor, löner och priser. Expansions- och kontraktionsprocesser. Efterfrågeinfla- tion och kostnadsinflation.
Konjunkturutveckling och konjunktur- problematik.
Tillväxtteori: avvägningen mellan kon— sumtion och investering. Utgifter för ut— bildning och forskning. Utrikeshandelsteori Internationell arbetsfördelning. De kompa— rativa kostnadernas teori med tillämpning på Sveriges utrikeshandel. Utrikeshandelns betydelse för den samhällsekonomiska ba- lansen.
Kapitalimport och kapitalexport. Valuta- marknaden. Växelkursernas bestämning.
Ekonomisk politik Den ekonomiska politikens mål. Målens karaktär av politiska värderingar.
Den ekonomiska politikens medel. Finanspolitik: statens och kommunernas inkomster och utgifter. Skatternas real- ekonomiska betydelse. Statsbudgeten som konjunkturinstrument.
Arbetsmarknads—, penning- och handels- politik.
Ekonomisk-politiska problem: målkon- flikter. Institutionella begränsningar i de ekonomisk-politiska medlens användning.
Olika ekonomiska system. Den offentliga sektorns betydelse.
17.332. Humanistisk, naturvetenskaplig och teknisk lärokurs Det ekonomiska kretsloppet och försörj- ningsbalansen Grundbegreppen i det ekonomiska krets- loppet.
Försörjningsbalansen. Skillnaden mellan nominella och reala storheter. Levnads- standard.
Prisbildning och resursallokering Utbuds— och efterfrågebegreppen. Mark- nadsprisbildningen som mekanism för pro- duktionsinriktning och resursallokering.
Avvikelser från fri-konkurrensprisbild- ningen. Sambandet mellan kostnader och priser.
Samhällsekonomisk balans
Innebörden i begreppet samhällsekono- misk balans.
Varumarknaden och arbetsmarknaden: faktorer som bestämmer utbud och efter- frågan. Sparandets realekonomiska bety- delse. Lönebildning och arbetskraftsbalans.
Teori för nationalinkomstens och syssel— sättningens bestämning (multiplikatorteo- rin).
Kreditmarknadsinstitutionerna. Prisbild- ningen på kredit. Samband mellan kredit— marknad, varumarknad. och arbetsmark- nad. Konjunkturer. Efterfråge- och kost- nadsinflation.
Utrikeshandel: internationell arbetsför- delning, de komparativa kostnadernas teori.
Samhällsplanering Problem i regioner av olika storleksordning. Praktiska samhällsplaneringsproblem, som illustrerar principerna. Impulsspridning och opinionsbildning Nyhetsspridningens förlopp och lagbunden- het. Masskommunikationsmedlens struktur. Massmedia som opinionsbildare. »Den tred- je statsmakten».
Demokrati och diktatur
Samma kurs som i 17.3.3.1.
Den politiska processen Momenten politiskt beteende, intressegrup- perna och politiken utgår eller ges starkt förkortad behandling.
Kommunernas verksamhetsformer, för-
valtningsförfarandet och politiska förhål- landen i andra länder nedskäres.
Internationell politik Samma kurs som i 17.3.3.1. Ekonomisk politik Den ekonomiska politikens mål och medel. F inanspolitik: statsbudgeten och dess an- vändning som konjunkturinstrument. Kom- munal ekonomi. Penningpolitik. Arbetsmarknadspolitik. Handelspolitik. Exempel på målkonflikter. Den offentliga sektorns betydelse.
17.4. Anvisningar och kommentarer
17.4.1.
17.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet Grundskolans studium av de samhälls- orienterande ämnena är i allt väsentligt deskriptivt. Det ger en förhållandevis 'ik beskrivning av det egna landet och när— samhället samt någon utblick över geogra- fiska och politiska förhållanden i andra länder. Dessutom behandlas ett urval av politiska, ekonomiska och sociala problem av betydelse för individen. De systematiska avsnitten är begränsade och den djupare problematiken har endast i mindre omfatt- ning behandlats. Från grundskolans samhällsstudium bör gymnasiet skilja sig genom ett mera ana- lytiskt betraktelsesätt. Syftet med under- visningen i samhällskunskap på gymnasiet är att uppnå en utvidgning och fördjup— ning av kunskaper och färdigheter samt att ge en mer vidsträckt överblick. De enskilda ämnesområdena bör ses i större samman- hang och mot en teoretisk bakgrund.
Samhällslivet betraktas ur såväl geogra— fisk, ekonomisk, politisk som social synvin- kel. Avsikten är emellertid ej att samhället skall beskrivas och analyseras, så att var och en av dessa aspekter isoleras. Ämnes- stoffet skall bilda en helhet. Någon strikt
Lärostoffet
gränsdragning mellan geografiska, ekono- miska etc. element skall ej ske.
Vägledande vid urvalet av stoff i kurs- planen har varit önskan att uppnå över- blick över samhällsproblem och insikt om dessas natur. Vid behandlingen av ett mo- ment bör man därför anknyta till och be- lysa även andra. Det är med andra ord eftersträvansvärt att sammanfläta momen— ten med varandra. På så sätt kan termer, begrepp och problem inom ett område få en ändamålsenlig introduktion på ett tidigt stadium, något som bidrar till att för- bereda stoff, som behandlas senare.
En möjlighet att förverkliga detta är att låta kunskapsinhämtandet utmynna i prob- lemdebatt och sammanhangsanalys. Att med en sådan uppläggning utesluta vissa synpunkter därför att de ej )hör hemma» i det aktuella undervisningsmomentet ter sig då föga ändamålsenligt och motverkar strävan till problemanalys.
När man sedan ger sig i kast med nä- ringsgeografiska synpunkter på jordbruket bör de kompletteras med jordbrukspoliti- ken och jordbruksregleringens allmänpoli- tiska. och ekonomiska aspekter, med upp- gifter om jordbrukets organisationer och deras politik. På samma sätt kan skild- ringen av den ekonomiska politikens mål och medel ge anledning till aktualisering av olika politiska ideologier och handlings— program, av kreditmarknadens organisa- tion och av den ekonomiska förvaltnings- apparaten. Lika. viktigt som att all adekvat belysning kan ges de samhällsproblem som behandlas är, att dessa kan tas upp till förnyad behandling i andra sammanhang. Organisationsväsendet behandlas naturligt i samband med näringslivet och struktur— problemen i första årskursen, men det åter- kommer i samband med opinionsbildning, politisk process och ekonomisk politik i se- nare årskurser. Samhällsekonomiska prob- lem kan ges konkret belysning genom att en näringsgren tas upp med hänsyn till
naturtillgångar, avsättningsförhållanden,
arbetskraftstillgång, utrikeshandel, de an- ställdas utbildning och fackliga krav.
Överhuvud betjänas integrationen av stoffet inom ämnet av en koncentrisk be- handling. De kunskaper som inlärts och de problem som behandlats redan i kursens början kan man successivt återknyta till och tillföra nytt stoff och nya synpunkter senare under studiegången. På. så sätt hål— les data och problem aktuella samtidigt som eleverna vänjes att betrakta samhälls- förhållanden och samhällsproblem ur en mindre snäv synvinkel.
När undervisningens tyngdpunkt vid si- dan av kunskapsinhämtande läggs på ana— lys, problemlösning och diskussion har det— ta konsekvenser inte bara för verksamhets- formerna utan även för lärostoffets om- fång. De båda kurserna i samhällskunskap, den större och den mindre, omfattar enligt läroplanen i stort sett samma stoff. De begränsningar som gjorts i den mindre kursen kan i förhållande till timtalet före- falla otillräckliga. Avsikten är emellertid ej att de båda kurserna stoffmässigt skall uppvisa stora skillnader. Samma stoff skall behandlas i båda, men den längre tid, som ställs till förfogande för den större kursen skall ej utnyttjas för att öka lärostoffets kvantitet i motsvarande grad, utan den bör framför allt användas till mer inträng— ande analys, kunskapstillämpning och dis- kussion.
Den ekonomiska kursen behandlas på ett lägre timtal än den samhällsvetenskapliga. Denna tidsskillnad uppvägs av att vissa modifikationer i kursen kan göras med hän- syn till övriga ämnen. Sålunda kan icke obetydlig tidsvinst göras genom samarbete med företagsekonomin. I det administrativa alternativet kan dessutom de avsnitt som berör kommunal och statlig förvaltning ges en mer översiktlig behandling.
I teknisk lärokurs är timtalet lägre än i naturvetenskaplig och humanistisk. De modifikationer detta kan medföra, bör kun— na avgöras av elevernas intresseinriktning.
Belysning av samhällskunskapens äm- nesstoff kan lämnas av andra ämnen. Un- dervisningen i samhällskunskap bör därför ske i nära kontakt med dessa. Det gäller såväl historia (de politiska idéernas histo— ria, industrialiseringen, statsskickets utveck- ling) som matematik (statistik och funk- tionslära i anknytning till samhällsekono- misk teori), psykologi (socialpsykologi), so- cialkunskap (socialpolitik), naturvetenskap och fysik (de geofysiska avsnitt som häng- er samman med samhällsplaneringens prob- lem) och företagsekonomi (företagsorga- nisation, distribution).
17.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
Befolkning, bebyggelse och. näringsliv Inledningsvis uppmärksammas främst be- folkningens utbredning samt omflyttning— en. Med utgångspunkt i nativitet och mortalitet kan olika stadier i befolknings- utvecklingen diskuteras, gärna med histo- riska tillbakablickar. Befolkningstillväxten kan jämföras med den ekonomiska utveck- lingen. De mångskiftande problemen av befolkningsmässig natur inför överbefolk- ningshotet beröres.
Efter en systematisering av landsbyg— dens bebyggelseformer tas tätorten upp till behandling. Denna ägnas huvudparten av intresset. Principerna för tätortsbildningen bör ingående behandlas. Tätortsbildningen under olika epoker och i olika delar av världen genomgås. Relationerna mellan tätorten och dess omland studeras för tät- orter av olika storlek. Anknytning kan göras till bland annat näringslivets struk— tur och samfärdseln. Tätortshierarkin upp- märksammas.
Den moderna stadstrafiken kan tagas till utgångspunkt för en framställning av stadens inre differentiering. Historiskt stoff kan föras in, och bebyggelse och planering kan studeras på ort och ställe. -— Tät- ortens funktion betonas och industrikultu- rens stadssamhälle karaktäriseras.
Avsnittet om jordens näringsliv kan be- handlas på olika sätt — deduktivt och in— duktivt. Man kan tänka sig en inledande diskussion om dess utveckling och om vissa ekonomiska sammanhang. Kostnadsfrågan kan behandlas, t.ex. som den framträder i löner, priser och transporter. Naturfakto— rernas betydelse bör ingående dryftas.
Till behandling kan också tagas upp någ- ra av de viktigaste livsmedlen och världs- handelsvarorna, exempelvis vete, ris, kol, olja och järnmalm, för att konkret belysa samverkan mellan produktionsfaktorerna. Man kan också tänka sig en behandling av typländer, där de inledningsvis behand— lade faktorerna ytterligare belyses. Både en regional och systematisk behandling kan emellertid visa sig vara ändamåls- enlig.
Eleverna måste få. fortsatt övning i att själva söka sitt material, och härför är detta avsnitt väl lämpat. En systematisk skolning i att på kartor utläsa relevanta fakta bör bedrivas. Mera. omfångsrika skol— atlaser med specialkartor kan med fördel användas. Statistiska publikationer — t. ex. Statistisk årsbok -— och vissa facktidskrif- ter kan här komma till användning. Inlär- ning av fakta bör ske i den utsträckning att eleverna är i stånd att handskas med sitt material. -— Eleverna bör också tränas i att själva söka efter problem och att i görligaste mån finna lösningen på dem. Som exempel härpå. kan man tänka sig, att de — enskilt eller i grupp -— får analysera livsmedelsförsörjningens prob- lem i ett industrialiserat västeuropeiskt land eller diskutera de problem byggandet av en järnväg med given sträckning med— för i ett tekniskt och ekonomiskt outveck- lat tropiskt land.
Vid genomgången av näringslivet bör även utvecklingen av befolkning och be— byggelse uppmärksammas liksom föränd- ringar i bebyggelsen och i människornas livsföring i samband med det moderna näringslivets framväxande. — En upp—
läggning av studierna enligt problemlös- ningsmetoden torde kunna skapa erforder- liga garantier för att kunskaperna också kommer till användning.
Sveriges befolkning och samhällsstruktur Sveriges befolkning bör bli föremål för en ingående behandling. Utgångspunkten bör vara dess rumsliga fördelning, som kan stu— deras på en specialkarta. Befolkningskartor från olika perioder kan ge en god illustra- tion till flykten från landsbygden. Befolk- ningsutvecklingen studeras t.ex. i Statis— tisk årsbok. Den inrikes omflyttningen kan behandlas på grundval av uppgifter i sam- ma publikation. De väsentliga regionala skillnaderna i fråga om befolkningens flytt- ningsvägar inom landet, liksom aktuella tendenser beaktas.
Den regionala omflyttningen komplette- ras med uppgifter om den sociala och eko- nomiska strukturförändringen. Den sociala rörligheten analyseras mot ett historiskt perspektiv och med internationella jäm- förelser. Inkomst- och förmögenhetsstruktur behandlas på. likartat sätt.
Viktigt är att för hela samhällslivet vä- sentliga problem belyses: försåmringen av servicen på landsbygden, kommunal och regional indelning, bostadsbristen i vissa städer, pendlingen o. s. v. — Elevernas eg— na erfarenheter kan också här bilda en lämplig utgångspunkt. Vidare kan till skild- ringen av sociala och ekonomiska struk- turförändringar knytas olika konkreta sam— hällsåtgärder. Socialpolitiken kan behand- las som medverkande till eller konsekvens av strukturförändringarna, t.ex. socialför- säkringarna, bostadspolitiken, familjepoli- tiken, arbetsmarknadspolitiken. I det sista fallet kan åtgärder för att dirigera arbets- kraft ge konkret anknytning. Med denna anknytning vinnes att de principith be- tydelsefulla synpunkterna kan få försteg framför detaljkunskaperna.
Även andra socialpolitiska problem bör tas upp t. ex. nykterhetspolitik och åldrings-
vård, eventuellt i samverkan med social— kunskap.
Den yrkesorienterande aspekten hör till- varatas i detta huvudmoment genom bc— lysning av yrkesgrupperna och dessas för- ändringar samt genom behandling av yr- kesvärlden ur funktionell synpunkt. Det är därvid angeläget att göra eleverna för— trogna med att varje form av verksamhet i samhället tar olika yrken i anspråk, att inom varje företag eller förvaltning finns olika funktioner gentemot vilka olika yr— ken och yrkesutbildningar svarar. Eleverna bör få klart för sig att valet av ett företag eller verksamhetsgren ej behöver betyda ett slutgiltigt val av yrke. Vidare diskuteras ut- bildningens nivå och inriktning och möj— ligheterna att utveckla samma intresse på. olika utbildningsnivå och inom olika yrken.
Hur yrkesvalet och yrkesverksamheten förändrats med strukturomvandlingen i samhället bör diskuteras. I detta samman- hang bör även frågor om hur detta påver- kar mäns och kvinnors funktioner i sam— hälls-, yrkes- och familjeliv behandlas.
Sveriges näringsliv Eleverna har genom sina tidigare studier fått perspektiv på jordens näringsliv, och det blir möjligt att sätta in det egna lan- dets produktionsförhållanden i ett större sammanhang. Det är emellertid viktigt, att landets egna resurser, vare sig det gäl- ler de av naturen givna eller genom mänsklig aktivitet åstadkomna, hela tiden beaktas.
Eftersom industrin numera är huvud— näringen måste den få huvudparten av in- tresset. En anknytning till historiskt stoff, åtminstone från 1800-talets mitt, ter sig ändamålsenlig. Det blir då möjligt att med den europeiska industrialiseringsprocessen som bakgrund följa utvecklingen. exempel- vis av den svenska skogsindustrin i dess olika faser. På samma sätt kan man tänka sig behandlingen av järnet i Sveriges nä- ringsliv. Det måste dock betonas, att den
aktuella situationen är det väsentliga, och studiet bör utmynna i att eleverna göres bekanta med och får ta ställning till nä— ringslivets aktuella problematik. För skogs— industriernas del kan exempelvis nämnas arbetskraftstillgången i skogarna, virkes- transporterna, rationaliseringen, industri— grenens utveckling i Sydsverige, marknads— situationen.
Eftersom förhållandena snabbt ändras, är det av vikt, att utvecklingstendenserna noga observeras. Detta kan lämpligast ske genom studium av facktidskrifter från de olika näringsgrenarna och genom beaktan- de av aktuell statistik.
Även om jordbruket sysselsätter en allt mindre del av landets befolkning, måste det ändå ägnas en betydande uppmärk— samhet. Särskild vikt bör läggas på jord- brukets fortgående mekanisering. Både i fråga om industri och jordbruk kan det vara möjligt och lämpligt för diskussioner— na att hämta uppslag och finna anknyt— ningspunkter i den offentliga debatten.
Också i fråga om jordbruket kan man tänka sig en anknytning till framställning- en i historia, varvid omställningsprocessen från produktion för egen konsumtion till konsumtion för avsalu kan studeras.
Det är emellertid också tänkbart, att man utgår från näringslivets aktuella si- tuation och söker få fram åtminstone någ- ra av de väsentliga faktorer, som inverkat på den givna situationen. Inte minst bör därvid det tekniska kunnandet som pro- duktionsfaktor uppmärksammas. Det tor- de ha betydande fördelar att ge belysning åt den aktuella situationen genom att iso— lera en eller ett par variabler t. ex. arbets- kraftstillgång eller produktionskostnader. Därigenom kan problemställningarna göras mera preciserade och problemen få en skar- pare relief.
Transportväsendet behandlas dels i an- slutning till näringslivet, dels mot bakgrun- den av den pågående folkomflyttningen. Även trafikpolitiska frågor kan tas upp.
Utrikeshandeln torde också vinna på att ses mot en historisk bakgrund men även mot bakgrund av exempelvis den förbätt- rade tekniken inom samfärdseln.
Inom utrikeshandeln råder, och kommer inom överskådlig tid att råda, stora om— ställningsproblem. Dessa kan framför allt studeras i fackorganen men också på dags— tidningarnas handelssidor. Som vanligt bör de internationella förhållandena bilda bak- grunden, och eleverna kan få uppgifter in- om olika exportnäringar, t.ex. situationen på en redan inarbetad marknad eller det läge som uppkommer då en ny marknad skapas. Svenska storföretag kan följas och deras förhållanden till och beroende av sina exportmarknader iakttagas, o.s.v. — Men också importen är förtjänt av stor uppmärksamhet. Tillgängliga aktuella pub— likationer kan utnyttjas och importens vä- gar och aktuella fluktuationer bestämmas.
Utbildningsfrågor
Momentet skall aktualisera och fördjupa den kunskap om skola och utbildning som eleverna fått i grundskolan samt komplet- tera den teoretiska yrkesorienteringen som föregående moment givit. Utbildningspoli- tiken kan ses som ett symptom både på samhällets omstrukturering och på en in- ternationellt sett likartad arbetsmarknads— politik. Hur prognoser göres, vilka syften de skall uppfylla och hur de påverkar ut— bildningsväsendets dimensionering och ar- betsmarknaden, bör vara av intresse för eleverna med tanke på deras skol- och ut— bildningsval. En givande aspekt är skol- väsendets inriktning och nivå som grund för utbildningsväsendet i övrigt. Debatten om meritokrati kan tas upp liksom den konkreta innebörden av olika allmänbild-
ningsbegrepp. Det ekonomiska kretsloppet och försörj- ningsbalansen Framställningen bör utgå från ett enkelt kretslopp, i vilket visas hur produktions— faktorernas tjänster användes i produk-
tionsprocessen för framställning av varor och tjänster, som sedan köpes av produk— tionsfaktorernas ägare, konsumenterna, för de inkomster de erhåller genom sin med- verkan i produktionen.
Kretsloppet utbygges dels genom att produktionen uppdelas på konsumtions- och investeringsvaror, dels genom att även kreditmarknad, stat och kommun samt utrikeshandeln införes. Företagssektorn upp— delas lämpligen på produktionsföretag och distributionsföretag. Varuströmmar och in- komstströmmar demonstreras. De visar att en ökning av kapitalmängden genom in— vestering kräver att konsumenterna avstår från konsumtion. Identiteten mellan reali- serad investering och realiserat sparande visas. I den större kursen bör en fördjup— ning kunna ske genom att ett större antal konkreta problem analyseras i kretslopps- resonemang.
Storleken av de olika strömmarna i kretsloppet åskådliggöres med hjälp av en aktuell försörjningsbalans, vars uppbygg- nad analyseras, med särskild hänsyn till de olika posternas relativa storlek.
Nationalinkomstens fördelning mellan löner och kapitalinkomster och mellan olika näringsgrenar granskas i anknytning till befolknings- och näringsavsnitten. Vi— dare genomgås konsumtionens samman- sättning och förändringar liksom investe- ringarnas fördelning mellan olika närings- grenar. Man kan här exempelvis ta upp till studium utvecklingen inom speciella sek— torer, såsom bostäder, offentlig konsum- tion, varaktiga konsumtionsvaror etc. In- vesteringarnas fördelning mellan olika ty- per av kapitalvaror, och dennas utveckling i tiden, kan också diskuteras.
En. diskussion av levnadsstandarden och olika sätt att mäta den avslutar lämpligen avsnittet. Ett sådant studium förutsätter kännedom om metoder för korrektioner för prisförändringar. Innebörden i en pris- index förklaras (lämpligen Laspéyres'). So- cialstyrelsens konsumentprisindex presente-
ras. Levnadsstandarden i olika länder jäm- föres med understrykande av svårigheten att finna användbara mätt.
Försörjningsbalansen behandlas mer översiktligt i den mindre kursen. Sålunda behöver de enskilda posternas samman- sättning inte redovisas. Genomgången av deflateringsförfarandet förenklas. Prisin- dexformel behöver ej nödvändigtvis ge- nomgås i den mindre kursen.
Prisbildning och resursallokering
Avsnittet tar sin utgångspunkt i en genom- gång av utbuds— och efterfrågebegreppen. som redan från början bör få grafisk illust— ration. Olika varors priskänslighet disku- teras. Vidare behandlas de viktigaste kost- nadsbegreppen i ett företag och sambandet mellan dem samt deras beroende av pro- duktionens storlek. En distinktion göres mellan fasta och rörliga samt mellan to- tala, genomsnittliga och marginella kost- nader. På. denna punkt finns stora möjlig— heter att i framställningen utnyttja elever- nas kunskaper i funktionslära. Undervis- ningen kan här lämpligen kompletteras med räkneexempel. För ett företag i fri konkurrens visas på. vilket sätt den pro- ducerade mängden beror av det givna priset.
Prisbildningen på. en marknad med fri konkurrens analyseras. Sambandet mellan prisbildningen på varu- och faktormark- naden belyses. Tyngdpunkten i framställ- ningen bör läggas på en diskussion av prisbildningens betydelse för produktions— inriktning och resursallokering. Man kan exempelvis analysera verkningarna av för- ändringar i produktionsteknik, konsum— tionsinriktning, offentlig verksamhet eller löner. Detta moment bör tillmätas stor vikt eftersom det ger möjlighet att till— lämpa tidigare behandlade analysmetoder. Även här kan framställningen lämpligen illustreras med räkneexempel i anknytning till elevernas matematikkunskaper.
Analysen av avvikelser från fri-konkur-
l i l l
rensprisbildning kan läggas upp på olika sätt. En möjlighet är att utgå från det enskilda företagets pris- och produktions- politik och att diskutera sambandet mel- lan kostnader och priser vid andra mark- nadsformer än fri konkurrens. En annan möjlighet är att utifrån prisbildningen på en marknad med fri konkurrens analysera effekterna av kartellsammanslutningar och deras prispolitik. Man kan sålunda visa att företagen genom att sammansluta sig i en kartell, och begränsa produktionen, under vissa förutsättningar kan öka bran- schens samlade vinst. Mot bakgrunden av detta resonemang kan sedan pris— och kar- tellnämndens verksamhet omnämnas.
Avsnittet om statlig intervention i pris- bildningen bör till stor del ägnas åt en diskussion av konkreta näringspolitiska åt- gärder i Sverige. När det gäller bostads- politiken kan man behandla bostadssociala åtgärder och hyreskontroll. Diskussionen av jordbrukspolitiken kan ta. sin utgångs- punkt i uppställda mål, och i anknytning därtill tas jordbruksregleringen upp. Även andra områden kan naturligtvis väljas. Undervisningen bör på denna punkt an— knyta till den aktuella debatten, exempel- vis i pressen.
I den mindre kursen kan härledningen av utbuds- och efterfrågekurvorna, samt beskrivningen av deras egenskaper, göras mycket summarisk. Vidare skärs analysen av avvikelser från fri-konkurrensprisbild- ning ned i förhållande till den större kur- sen, medan diskussion om statlig inter- vention i prisbildningen bör kunna utgå.
Samhällsekonomisk balans Till att börja med klargörs att begreppet samhällsekonomisk balans innebär en sam— tidig balans på alla marknader i ekonomin. För att undvika en alltför detaljerad fram- ställning slås de olika marknaderna ihop till tre grupper, varumarknaden, arbets— marknaden och kreditmarknaden. (Valuta- marknaden tas lämpligen upp senare i sam-
band med framställningen om utrikeshan- delns problem.) Skillnaden mellan konsum- tion och investering klargöres. Framställ- ningen läggs lämpligen upp som en aggre- gerad utbuds- och efterfrågeanalys. Vid genomgång av konsumtionsfunktionen bör visst empiriskt material presenteras. Ar- betsmarknadsorganisationemas betydelse för lönebildningen betonas och olika prob- lem i samband med deras lönepolitik pe- netreras. Begreppen arbetslöshet och ar- betskraftsbrist preciseras som utbuds- respektive efterfrågeöverskott på, arbets- marknaden.
I en enkel multiplikatormodell visas hur jämviktsinkomsten och sysselsättning— en bestäms och hur de förändras vid auto- nomt förändrade investerings- och konsum- tionsutgifter. Framställningen bör göras mycket konkret med en genomgång av sambandet mellan produktionsökning och inkomstbildning led för led i produktions— processen. Genomgång av några nume- riska exempel underlättar förståelsen av teorin. I framställningen bör elevernas ma- tematikkunskaper utnyttjas.
Kreditmarknadsavsnitten kan lämpligen utformas i anslutning till en redogörelse för kreditinstitutionernas verksamhet, där även riksbankens funktioner uppmärksam- mas. Marknaden kan uppdelas på penning- marknad och kapitalmarknad. Faktorer som bestämmer de olika kreditinstitutens förmåga och villighet att ge kredit redo- visas. Sambandet mellan ränta och obliga- tionskurs kan klargöras med hjälp av en- kel matematik.
Sambanden mellan de olika marknader- na, särskilt mellan varu— och arbetsmark— naden, bör klarläggas. En sammanhållan- de utgångspunkt för sambandsanalysen vinnes enklast genom en utförlig behand- ling av inflations- och deflationsprocessen. Lönernas dubbla roll som kostnadsfaktor och efterfrågeskapande faktor !förklaras. Effekten av förändringar i det ekono- miska systemet som t.ex. förändrad pro-
duktivitet, konsumtionsbenägenhet, ränta och löner kan då belysas. Genomgången av konjunkturproblematiken anknytes lämpligen till svenska erfarenheter.
Olika faktorer, som påverkar den eko- nomiska tillväxttakten, såsom kapitalbild- ningen, den tekniska utvecklingen och ut- bildningen, diskuteras. Härvid förtjänar forskningens och det teknisk—vetenskapliga kunnandets roll att särskilt belysas. Vid genomgången av tillväxtteori uppmärksam- mas investeringarnas dubbla roll som efter- frågeskapande och kapacitetshöjande fak— tor. Framställningen bör även på. denna punkt anknytas till svenska erfarenheter.
I den mindre kursen bör framställningen kunna koncentreras på. teorin för inkomst- bildningen och multiplikatorprocessen samt inflations- och arbetslöshetsproblem. Kre- ditmarknaden kan ges en mer schematisk behandling, liksom konjunkturfluktuatio- nernas problem.
Regional översikt
Avsnittet är att betrakta som en ytter- ligare fördjupning av avsnittet om befolk- ning, bebyggelse och näringsliv i första årskursen.
Eftersom grundläggande samhällsekono- miska avsnitt tidigare genomgåtts, finns det nu möjligheter att belysa typländernas problematik från nya utgångspunkter. Då vidare utgångsläget i fråga om hushåll- ningen med resurserna är så olika i olika länder, bör avsnittet också användas för en ytterligare konkretisering av de ekono- miska kursmomenten. Exempel på ett så— dant avsnitt är försörjningsbalansen. Me- dan dess förändringar i tiden beaktats i samband med framställningen av det eko- nomiska kretsloppet, kan nu de rumsliga skillnaderna uppmärksammas. Härvid kan jämförelser göras mellan nutida förhållan- den i tekniskt och ekonomiskt outvecklade länder och tillståndet i industriländerna före industrialiseringsprocessens begynnelse. Även om sålunda den ekonomiska och
sociala aspekten fördjupas, bör detta kurs— avsnitt dock framför allt användas till att ge eleverna riktiga föreställningar om hur människan under olika förutsättningar bygger upp sitt samhällsliv. Momentet ger också möjlighet till ett mer inträngande studium av respektive länders politiska för- hållanden, som ej bör stanna vid formella synpunkter på statsskick och politisk or— ganisation. Ständiga jämförelser mellan de valda länderna bör göras och härvid bör den rumsliga aspekten inte försummas.
Samhällsplanering
En rad av de tidigare genomgångna av— snitten rörande t.ex. bebyggelse och nå- ringsliv blir åter aktuella inom samhälls- planeringen, där de sammanföres och prak- tiskt utnyttjas för att belysa myndighe- ternas planeringsåtgärder. En möjlighet är att börja studierna med kommunens prob- lem, varvid studiebesök lämpligen kan gö- ras på ett stadsarkitektkontor, varefter perspektiven vidgas att omfatta ett större område. Regioner med olika storlek och funktion kan ställas i relation till var- andra. Om utgångspunkten är teoretisk, bör en rik exemplifiering göras med prak- tisk samhällsplanering, t.ex. problem i en enskild kommun, en storstadsregion beträf- fande trafik och transporter, vattenförsörj- ningen, tekniken och samhällsutvecklingen.
Även miljöproblem i den enskilda kom- munen bör upptas till behandling t.ex. bostadsområdenas läge och utformning, fritidsområden och kommunikationer.
För förståelse av den praktiska sam- hällsplaneringen är det nödvändigt med viss fysisk-geografisk orientering. Det är därför lämpligt att anknyta till de geogra- fiska kunskaper som inhämtats i natur— vetenskap.
Visar det sig nödvändigt med en kort repetition av de vanliga fysisk-geografiska agentierna, kan det tänkas ske genom stu- dium av bildsviter. Det torde då vara än- damålsenligt att dessa sättes in i sitt sam-
; i 1 i 1 . €
manhang. Först därigenom får eleverna de perspektiv på. aktuella situationer, som är nödvändiga.
Exempel på problem, som kan behand- las i anknytning till fysisk geografi, är jordförstöringen, grundvattnet, sjöregle— ringar (t. ex. fördämningar för att utvinna vatten för elenergi och för irrigation), ut- nyttjandet av rullstensåsarna och de prob- lem av samhällelig och estetisk art detta leder till, o.s.v. Eftersom tiden kan be- dömas bli ganska knapp, och då studie- material i fältet endast i begränsad ut- sträckning står till buds, är det möjligt att för dessa ändamål utnyttja bilder.
Impulsspridning
Innovationsförloppet kan förslagsvis stu- deras med utgångspunkt i en modell, kom- pletterad med lämpligt empiriskt material. Sådant bör väljas ej blott från vårt eget land; även den internationella idésprid- ningen bör beaktas. Härvid bör ej minst ett historiskt material kunna komma till användning.
Studiet av innovationer bör läggas så, att det blir berikande för framför allt ge- nomgången av opinionsbildningen, och vi- dare måste det samordnas med motsvaran- de avsnitt inom psykologin.
Opinionsbildning Opinionsbildningsprocesserna bör ges ett betydande utrymme. En allmän belysning kan ges vid genomgången av organisatio- ner och partier, men detta moment är så. betydelsefullt, att det förtjänar en väl tillmätt samlad behandling.
En översikt över opinionsbildningens vägar och spridning bör inleda momentet. De personliga relationernas betydelse bör betonas. Psykologisk ln'igföring kan därvid ge exempel.
Vid genomgången av opinionsbildnings— processen bör ett icke ringa intresse ägnas den politiska pressen och organisationernas organ. Jämförande studier av samma frå—
gas behandling i tidningar och tidskrifter, som representerar olika partier och intres- sen, kan ge underlag för diskussioner om åsiktsbildningens beroende av informatio- nernas karaktär och av propagandan. På liknande sätt kan masskommunikations- medlen i övrigt behandlas. Pressens upp- gift som allmänt kontrollorgan bör inte försummas. Till diskussion kan det också vara intressant att ta upp något eller någ- ra problem kring ägandeförhållanden och nyhetsförmedling, ägare och redaktörer, tryckfriheten. En skoltidnings uppgifter och problem kan ge konkret belysning åt problemen.
För konkretionens skull kan stoffet sam- las kring ett bestämt fall, t.ex. inom poli- tisk propaganda eller reklam och konsu- mentupplysning, varvid uppbyggnad och effekt diskuteras. Ett annat fält som bör kunna uppmärksammas är den religiösa opinionsbildningen, dess vägar och instru- ment.
Demokrati och diktatur
Behandlingen av demokratins problem kan lämpligen ta sin utgångspunkt i den tidi- gare framställningen av opinionsbildninge- processen. Några huvudlinjer kan dras upp därifrån. Man kan exempelvis disku- tera i vilka former medborgarna kan göra sitt inflytande gällande i organisationer, partier och allmänpolitiska sammanhang, hur medborgarna kan uttrycka sina åsik- ter om samhällsangelägenheterna, Vilka rättigheter som måste garanteras medbor— garen för att hans vilja och åsikt skall ha genomslagsförmåga. En framställning av demokratins problem bör dock inte stanna vid de statsrättsliga garantierna för demokrati utan även sikta till att ta upp till diskussion i första hand demokra— tins praktiska funktionssätt, men även demokratins mer intrikata problematik, exempelvis behovet av värdegemenskap, tvånget till kompromiss och nödvändighe- ten av allmän folkbildning. Nödvändighe—
ten av att dessa problem uppmärksammas understrykes av att den statsrättsliga ut— formningen av styrelsesättet i vår tid kan vara formth lika i demokratiska och to- talitära stater.
En parallell behandling av institutioner, rättigheter och värderingar i demokrati och diktatur är att rekommendera, inte minst därför att det för över ideologiska spörsmål till ett konkret plan.
Den politiska processen
En lämplig inledning är en diskussion av den enskilde medborgarens politiska beteen- de och av de faktorer som medverkar till ställningstagande för ett parti eller en samhällsåskådning. Därvid bör även stu- deras hur olika intressen och lojaliteter påverkar den enskilde, t. ex. social och reli— giös miljö, arbetsförhållanden, utbildning och yrkesställning. En lämplig utgångspunkt kan fås i aktuella valanalyser.
Partiapparaten bör bli föremål för en realistisk funktionell framställning. Partier- nas handlingsprogram och formerna för partiarbetet bör prioriteras framför mer formella synpunkter. Partiaktiviteten ställd i relation till de historiska ideologierna ger ett intressant perspektiv på målsättningars förändring vid kontakt med praktisk-poli- tiskt arbete och på hur de långsiktiga ideo— logiska målsättningarna speglar sig i mer kortsiktiga handlingsprogram.
Partiernas relationer till folkrörelser och organisationer behandlas som en övergång till organisationsväsendet. Härvid kan t.ex. olika fackliga och religiösa gruppers anknytning till politiska åskådningar och deras programmässiga aktivitet behandlas.
Organisationsväsendets medverkan i den politiska processen måste tillmätas stort intresse. Skildringen av de stora organisa- tionerna kan därför inordnas under syn— punkter på deras aktivitet som opinions— bildande och utredande organ. Deras ut- rednings- och planeringsarbete, funktioner som remissinstanser och med statsmakterna
överläggande parter liksom aktivitet som påtryckningsgrupper bör ges stort intresse. Undervisningen förutsätter en repetition och någon utökning av grundskolans kun— skaper om organisationsväsendets upp— byggnad, men tyngdpunkten får ej för- läggas till detta moment. Lämpligt stoff för undervisningen ges i organisationernas års- berättelser.
Behandlingen av den kommunala och statliga politiska organisationen och för- valtningen följer som en utveckling av demokratins problematik. Vad som framför allt bör undvikas vid skildringen av detta avsnitt av kursen är att de statliga och kommunala dast som en formell organisation för bered- ning, beslut och registrering. En viktig upp- gift är att ge en levande bild av arbetet inom statsmakterna och den kommunala och statliga förvaltningen. Eftersom den politiska utvecklingen behandlas i historie- ämnet kan samhällskunskapen koncentre- ras till nuvarande praxis och funktionssätt. När detta moment tas upp i undervisning- en kan det därför vara fördelaktigt att arbetet bedrives samlat kring några prob- lemställningar, som kan belysas med till- gängligt material. Konkreta anknytningar kan ofta erhållas genom det material som presenteras i press, radio och TV. Ur detta kan problem tas upp till behandling. Detta kan grupperas kring några frågeställningar, t.ex. hur en lag kommer till, hur statens inkomster bestäms, hur förvaltningen om- sätter ett riksdagsbeslut i tillämpning. En annan möjlighet är att anknyta till vissa sakfrågor från exempelvis socialpolitikens eller försvarspolitikens fält. Förvaltnings- apparaten kan i den mindre kursen be- handlas relativt kortfattat.
Momenten politiska förhållanden i andra länder har i kursfördelningen placerats ef- ter genomgången av svenska förhållanden. Detta innebär inte att det skulle vara den fördelaktigaste placeringen i undervisning- en. (Se t.ex. regional översikt.) Dessa mo—
institutionerna framstår en-
ment bör ej behandlas fristående utan avser att ge belysning åt andra moment. De svenska förhållandena bör hela tiden ses i relation till motsvarande företeelser i andra länder. För att inte göra jämförelserna allt- för omfångsrika kan det vara lämpligt att utvälja några typländer med vilka konti- nuerliga jämförelser görs. Ett tänkbart ur- val är Sovjet, USA, ett västeuropeiskt land och ett utvecklingsland. Om internationella samarbetsorgan behandlas i detta samman- hang bör tyngdpunkten ligga på deras verk- samhet snarare än på organisationsfor- merna. De europeiska samarbetsorganen får ytterligare politiskt intresse, om de ses mot bakgrunden av funktionalism respektive federalism i efterkrigstidens Europa och om de praktisk—politiska åtgärderna behandlas i det perspektivet. En delstudie av ett visst verksamhetsområde ger ofta en tillräck- ligt informerande bild av en organisations målsättning.
Internationell politik Undervisningen i internationell politik kan som bakgrund ta upp den historiska ut- vecklingen efter andra världskriget, som vid denna tidpunkt är behandlad i histo— riekursen. Därvid kan mot varandra ställas de två huvudlinjerna i säkerhetspolitiken, den som söker realisera en internationell rättsordning och den som söker lösningen i militärpolitisk jämvikt. Under denna hu— vudsynpunkt kan instrumenten för syste- men behandlas, t. ex. FN och NATO re- spektive Warszawapakten. Därvid vinnes fördelen att den organisatoriska sidan in- skränkes till vad som är relevant för att belysa den funktionella. Det är angeläget att framställningen ej idealiseras. Sålunda bör konstateras, att FN på nuvarande ut- vecklingsstadium ej kan fylla den uppgift det har enligt stadgan, men att det till- fört den internationella politiken nya di— mensioner, å ena sidan sekretariatets hem- liga diplomati, å. den andra den extremt öppna diplomatin i säkerhetsråd och gene-
ralförsamling. De möjligheter denna diplo— mati öppnat för småstaterna bör belysas.
Mot bakgrund av en diskussion av järn— viktspolitiken som fredsgaranti kan små- staternas speciella säkerhetsproblem tas upp. Motiveringar för neutral utrikespo- litik.
En skildring av svensk utrikespolitik av— slutar på ett naturligt sätt detta avsnitt. Några huvudlinjer kan följas. Den ena är alliansfriheten med försvarspolitiken som medel att hindra att landet automatiskt dras in i stormaktskrig. Den andra är för- söken till folkrättsliga lösningar som svensk linje vid internationella konflikter.
U trikeshandelsteori
De komparativa kostnadernas teori klargö- res med ett enkelt exempel. Implikationer- na för världshandeln och den internatio- nella arbetsfördelningen illustreras. Med anknytning till multiplikatorteorin disku- teras importens och exportens roll i kon- junkturutvecklingen. Beroendet av inter- nationella konjunkturer bör även beröras. Vid genomgången av de internationella kapitalrörelserna bör i första hand kapital- importens och kapitalexportens realekono— miska betydelse understrykas. Den mindre kursen begränsas till en behandling av de komparativa kostnadernas teori och den internationella arbetsfördelningen.
Ekonomisk politik Behandlingen av den ekonomiska politiken är i första hand en tillämpning på den tidigare genomgångna ekonomiska. teorin men bör även anknyta till övriga avsnitt i kursen.
Det är till att börja med nödvändigt att understryka mångfalden av målsättningar för den ekonomiska politiken. Framställ- ningen koncentreras lämpligen till de mål som spelat särskilt stor roll under efter— krigstiden, såsom full sysselsättning, stabilt penningvärde och balans i utrikeshandeln. Med utgångspunkt häri analyseras olika
ekonomisk-politiska medel och deras verk- ningar.
Som exempel på. ekonomisk-politiska problem som kan tas upp till diskussion kan nämnas frågan om möjligheterna att förena full sysselsättning och fast penning- värde och frågan om det internationella ut— rymmet för en självständig inhemsk kon- junkturpolitik. Även den ekonomiska till- växttaktens beroende av den ekonomiska politiken kan diskuteras. Det är naturligt— vis också. möjligt att ta upp problem inom exempelvis bostads-, jordbruks-, handels-, utbildnings- eller socialpolitiken.
När det gäller utvecklingsländernas prob- lem uppmärksammas särskilt kapitalbild- ningsproblemet, det ekonomiska livets or- ganisation, utbildningsfrågorna, religiösa och ideologiska föreställningars betydelse liksom den ofta förekommande frånvaron av ekonomiska incitament. Överbefolk— ningsproblemet, som tidigare behandlats, kan även tas upp.
De ekonomiskt betonade avsnitten inom ämnet samhällskunskap avslutas lämpligen med en genomgång av olika ekonomiska system. Därvid bör en aktuell och realistisk uppläggning göras. Mest ändamålsenligt torde vara att klassificera olika länder dels med hänsyn till äganderätten till pro- duktionsmedlen, dels med hänsyn till fri och styrd prisbildning och variationer i fråga om graden av statlig aktivitet.
I den mindre kursen lägges tyngdpunk- ten i analysen av ekonomisk politik på fi- nanspolitiken, medan övriga områden av den ekonomiska politiken behandlas mer
översiktligt.
17.413. Planering och samverkan
Varje enskilt huvudmoment i ämnet sam— hällskunskap ger stora möjligheter till för— djupning och stoffutvidg'ning. En risk är att vissa moment överbetonas i förhållande till andra; en annan risk är att detaljer kan ta intresset i anspråk i alltför stor utsträck— ning. För att motverka detta är det nöd—
vändigt att planera undervisningen om- sorgsfullt såväl när det gäller kursfördel- ningen som helhet inom gymnasiet som när det gäller de enskilda årskurserna.
I årskurs 1 bör tyngdpunkten i under- visningen läggas på avsnitten om jordens och Sveriges näringsliv. Dessa båda mo— ment bör vardera erhålla ungefär lika stor del av den tillgängliga tiden. I årskurs 2 bör avsnitten det ekonomiska kretsloppet och försörjningsbalansen, prisbildning och resursallokering samt samhällsekonomisk balans tillmätas förslagsvis tre fjärdedelar av tiden. I den större kursen i årskurs 3 ägnas inemot halva tiden åt momenten samhällsekonomisk balans, utrikeshandels- teori och ekonomisk politik, varvid tyngd- punkten bör läggas på ekonomisk politik. Momenten demokrati och diktatur och den politiska processen bör ägnas ungefär en tredjedel av tiden. I stort sett kan de olika momenten ges likartade proportioner i den mindre kursen. Att mera exakt fastställa de olika momentens inbördes proportioner är inte lämpligt. I viss mån måste fördel— ningen av stoffet bero på. lärarens egen bedömning.
Planeringen bör emellertid inte enbart avse den yttre tidsramen och frågan vilken arbetstakt som måste tillämpas för att kursinnehållet skall täckas. Betydelsefullare är stoffplaneringen, avvägningen mellan mer och mindre väsentligt, bestämningen av de huvudmoment som skall ägnas ett mer intensivt intresse och eventuellt inver- ka styrande på de övriga. Lika väsentligt vid planeringen är att undersöka vilka naturliga avgränsningar som kan göras för betingens periodicering (17.4.1 .5.) .
Särskilt viktig är planeringen av den första årskursen, eftersom de elever som läser den mindre kursen i samhällskun— skap, kommer att återuppta studiet först efter ett läsårs paus. Den första årskursen måste därför utformas så att den bildar ett avslutat helt.
Den sammanhangsanalys och den färdig—
hetsträning som åsyftas med studierna bör lättast kunna nås genom att det deskrip- tiva stoffet begränsas och underordnas den analytiska uppläggningen. Ett exempel på detta är den föreslagna organisationen av huvudmomentet internationell politik. Be- handlingen av olika internationella orga— nisationer, t.ex. FN, liksom av stormakts- politikens institutionella yttringar under- ordnas huvudintresset säkerhetspolitikens utformning. På detta sätt undvikes att fakta presenteras i ett icke funktionellt sammanhang.
Vid urvalet av problem för illustration och analys aktualiseras ytterligare ett pla— neringsproblem. För att skapa helhet och sammanhang i elevernas kunskap om sam- hället på det sätt som nämnts i 17.4.1.1 bör sådana problem väljas som har anknyt- ning till innehållet i följande årskurser och där kan vidareutvecklas. På så. sätt kan viktiga sociala och politiska begrepp suc- cessivt införas i t.ex. ett regionalt eller ekonomisk-teoretiskt sammanhang i stället för att helt bindas till en formell genom- gång av den politiska organisationen i sam- hället. En viss belysning av socialpolitiken kan ges i första årskursen i samband med behandlingen av strukturproblematiken. Ytterligare belysning åt socialpolitiska frå- gor ges i senare årskurser i samband med det politiska avsnittet och den ekonomiska politiken.
I andra och tredje årskursen möter pla- neringsproblem av principiellt samma ka- raktär. Speciell uppmärksamhet måste vid planeringen av dessa årskurser ägnas åt uppläggningen i närmast underliggande års- kurs för att tillgodose anknytningen till" de problem som där behandlats. För att till- godose denna kontinuitet i undervisningen bör eleverna delta i planeringen, så att deras intressen får vägas mot andra fakto— rer vid det slutgiltiga fastläggandet av un- dervisningens innehåll.
I läroplanen eftersträvas samverkan mel— lan olika ämnen med anknytande lärostoff.
Främst bör nämnas psykologi, filosofi, ma- tematik, historia, företagsekonomi, rätts- kunskap, socialkunskap samt den studie- och yrkesorienterande verksamheten inom gymnasiet.
Om samverkan skall fungera och mål- sättningen uppnås krävs såväl informa- tions- som arbetskontakt mellan företrä- dare för de olika ämnena. Klasskonferen- sen och ämneskonferensen är de naturliga kontaktorganen, men de utesluter inte be- hovet av informell kontinuerlig kontakt mellan olika ämnesföreträdare. Informa- tionen bör avse den planering som göres för närliggande ämnen och det ungefärliga tidsschema som bör följas för att anknyt- ningar skall kunna göras. Rationell sam— verkan kan också innebära att överens- kommelse träffas om vilket ämne som skall påta sig ansvaret för gemensamma ämnesmoment.
I samarbetet bör även språklärarna in- nefattas. Språkundervisningens val av sak- texter kan ge ett ytterligare tillskott till samhällsorienteringen och det är därför värdefullt om lärarna. tillsammans kan överenskomma om ett sådant val att det samtidigt vidgar språklig färdighet och samhällelig orientering. Ett avsnitt ur »Economist» eller »New Statesman and Nation» ger både sakinformation och mo- dern engelsk tidskriftprosa.
17.4.1 J.. Koncentration En analyserande, probleminriktad under- visning betjänas bäst av ett relativt stort veckotimtal. Om timtalet blir för lågt kan detta bedömas ha negativ effekt på under- visningen genom att intervallerna mellan lektionstillfällena blir för stora. Problem— diskussion och sammanhangsanalys kräver att ett material får genomarbetas under en kortare tidrymd, så att den eftersträvade översikten inte splittras. Timtalet för samhällskunskap, både för den större och den mindre kursen, är i de flesta årskurser och lärokurser så högt att
det bör kunna tillgodose kontinuitetsbeho- vet. I de fall där veckotimtalet understi- ger tre skall det dock koncentreras till större veckotimtal under en del av läsåret. Givetvis kan ämnet också koncentreras partiellt för att möjliggöra koncentration av andra ämnen.
Behovet av koncentration framstår ännu klarare om den studieorganisation tilläm- pas, som behandlas under följande rubrik.
17.415. Beting
Stoffets planering är betydelsefull för att ge den i gymnasiet eftersträvade förmågan till självständigt arbete. Men eleverna kan inte oförmedlat ställas inför uppgifter som ställer stora krav på arbetsplanering och förmåga till överblick och sammanfattning. Det är därför nödvändigt att de stoffav- snitt som görs till föremål för redovisning avvägs så att en successiv tillvänjning till större uppgifter blir möjlig.
Under början av årskurs 1 bör fordring- arna på uppgifternas omfattning ej ställas alltför högt. Dagläxan kan från början vara den naturliga formen för redovisning— en av arbetet. Även om eleverna fått stu— dieteknisk träning i grundskolan, kräver övergången till en ny skolform en viss an— passningsperiod. Under årskurs 1 bör emel- lertid en övergång från dag— till långläxa äga rum för att ge spelrum åt den över- blickande behärskningen av stoffet. Vad som därvid särskilt är att uppmärksamma vid sidan av det studietekniska (se 17 4.2.2.) är att lärostoffet ej får uppdelas efter me- kaniska, strikt kvantitativa synpunkter. Väsentligt är att uppgifterna för redovis- ning omfattar avgränsade sammanhängan- de områden. Denna synpunkt är lika bety- delsequ när studium på beting börjar att tillämpas i årskurs 2.
I årskurs 1 kan som exempel på moment som med fördel bör behandlas samman— hängande anges:
De viktigaste livsmedlen och textilfib— rerna. Här kan eleverna mot bakgrunden
av jordbrukets lokaliseringsförhållanden självständigt få undersöka utbredningen och produktionen av exempelvis sädes- slagen.
Jordens kraftkällor och mineraltillgångar. Några. viktiga industrigrenar. En grupp- vis eller individuellt utförd inventering se— dan industrilokalisering och industriprocluk- tion har behandlats.
Sveriges näringsliv kan behandlas på lik- nande sätt.
I årskurs 2 och 3 kan betingsuppdelning av kursen tillämpas mer systematiskt. Det är därvid av vikt att tillse att detta av eleven ej uppleves som en teknikomställ- ning. Arbetsuppgifternas omfattning bör i årskurs 1 anpassas så att en naturlig över- gång kan ske från långläxa till beting. Uppgiftens omfattning, ej arbetstekniken, skiljer dessa åt.
Som uppgifter lämpliga 'för beting under höstterminen i årskurs 3, humanistisk, sam- hällsvetenskaplig och teknisk lärokurs, kan anges:
1. Grundbegreppen i det ekonomiska krets- loppet. Inledningsavsnitt som även irmefattar repetition av några delar av årskurs 1. Precisering av begrepp och problem. Genomföres i form av långläxor. 2 veckor.
2. Prisbildning och resursallokering. Utbuds- och efterfrågebegreppen. Marknadsprisbildningen. Fri-konkurrensfallet. Beting 2 veckor.
3. Prisbildning och resursallokering. Avvikelser från fri-konkurrensprisbild— ningen. Sambandet kostnader-priser. Beting 2 veckor.
4. Samhällsekonomisk balans. Begreppet varu-, arbets— och kredit- marknad. Beting 4 veckor. 5. Samhällsekonomisk balans. Utrikeshandeln. Beting 2 veckor.
d. Samhällsplanering. Planregioner. Praktiska planeringsprob- lem. Beting 4 veckor.
17.4.2. Verksamhetsformer 17.4.21. Allmänna metodiska kommentarer
Undervisningen i samhällskunskap kan ej utformas efter några generellt giltiga reg- ler eller bindas i några schematiska for— Undervisningsformerna och arbets- sättet måste tillåtas variera inom ett rikt register för att öka elevernas intresse och engagemang.
Samhällskunskapens målsättning innebär att data och fakta aldrig får bli självända— mål utan skall tjäna som verktyg för ana- lys av politiska, sociala och ekonomiska sammanhang. Det är nödvändigt att inlär- ningen av fakta och förmågan att handskas med dem sker under ständig växelverkan. Undervisningen skall vidare skapa förtro- genhet med de begrepp som utnyttjas i samhällsdebatten liksom med den elemen- tära teoribildningen. Det påverkar natur- ligtvis både undervisningens och kontrol- lens utformning.
Så snart sig göra låter, måste problem- ställningar fixeras, till en början av enkel natur och så. korta, att flera kan lösas under en vanlig lektion. Efter genomgång av exempelvis jordbrukslokaliseringen bör speciella problem i anslutning till denna presenteras och eleverna övas i att själv— ständigt söka komma fram till lösningar av acceptabelt slag. Det får förutsättas, att problemen successivt ges ökad svårighets— grad. Problemlösningen kan till en början få grupparbetcts form, men den indivi- duella träningen bör inte försummas.
Vill man konsekvent sätta samhällsprob- lemen i förgrunden erbjuder metoden att anknyta till aktuella händelser stora för- delar. De fångar lätt elevernas intresse och lämpligt material för illustration av under- visningen står oftast till buds. Helt kon-
mer.
sckvent torde denna metod dock ej kunna användas, eftersom i kursplanen momen- ten byggts upp så. att de förutsätter en viss ordningsföljd. En del moment av kur- sen kan vidare endast med svårighet an- knytas till det aktuella skeendet. Andra kan löpa risken att bli obeaktade. Vilken metod som här än tillämpas kan dock sam- hällsstudiet med fördel utmynna i tvär- snitt, varvid problemkomplexen får sin belysning ur olika synvinklar.
En lämplig väg att främja elevernas aktivitet i undervisningen är diskussionen. Den är en undervisningsform som möjlig— gör för lärare och elever att gemensamt belysa ett stoff, och den bör från början få. stort utrymme. Många av de ämnen som tas upp till behandling kan eleverna samtidigt stifta bekantskap med i den all- männa debatten. Formerna kan skifta från en resonerande dialog mellan lärare och elev till en förberedd regelrätt diskussion med ordförande och inledare. Förutom den tekniska debatträning detta ger tvingar det de agerande att mera genomtänkt pre- cisera sina tankegångar samt leder dem ofta till en ökad förståelse för ifrågavaran— de spörsmål. Om diskussionen avslutas med en sammanfattning blir den dessutom av ökad betydelse för de mera tystlåtna eleverna, som dock alltid måste beredas möjlighet till mer aktiv medverkan vid andra tillfällen.
Elevaktiviteten ökas dessutom om ele- verna själva spårar och relaterar data och informationer ur det material som kan va— ra till finnandes i lektionsrum eller biblio- tek, t. ex. kartor eller statistiska uppgifter. Deskriptiva avsnitt som är nödvändiga som bakgrund för undervisningen men inte lämpligen passar som hemuppgifter, och ej är avsedda att memoreras, kan överlåtas till enskilda elever att presentera i form av en demonstration eller ett kortare före- drag.
Det är angeläget att eleverna tidigt förs i kontakt med det för samhällsstudiet ka-
raktäristiska källmaterialet och övas att på egen hand ta fram de upplysningar som är relevanta. (Se 17.4.3.) Källmaterial bör i görligaste mån ingå i varje undervisnings- avsnitt. Ibland kan det vara fördelaktigt att bygga något moment helt på källor och skjuta läroboken åt sidan. Det gäller särskilt avsnitt som är beroende av material av den typ som förändras från år till år, men det gäller också generellt. Läroböcker i samhällskunskap blir snabbt föråldrade vad gäller data. Det måste därför vara naturligt för eleven att kontinuerligt kon- trollera och komplettera de uppgifter som ges i texten.
Efter introduktionen i ämnet i början av årskurs 1 bör det eftersträvas att varje lektion innehåller flera av de nämnda verk- samhetsformema eller åtminstone de vä- sentligaste av dem. Den nödvändiga in- troduktionen i ett nytt ämnesstoff utföres av läraren. Till detta knytes problemlös- ning och informationsinhämtande utfört av eleverna enskilt eller i grupp. Materialet redovisas och kan belysas i en samman— fattande diskussion. Lärarens uppgift blir under arbetet främst att svara för plane- ringen av den nödvändiga handledningen och att vid redovisningen svara för den sammanhangsanalys som eleverna ej kan prestera. Eftersom undervisningen betonar färdigheterna och analysförmågan måste konsekvenser av detta dras vid redovis- ningen. Ett muntligt förhör bör avse ound- gängliga fakta och begrepp och följas av en analyserande diskussion.
Samhällsundervisningen behandlar ofta stoff av politiskt kontroversiell natur, an- tingen det gäller dagspolitik eller mer ideologiskt betonade frågor. Det självklara kravet på objektivitet kan ofta i praktiken bli svårt att uppfylla, om läraren själv är starkt politiskt engagerad. Visserligen tor- de det i allmänhet låta sig göra utan större svårighet att sakligt referera olika stånd- punkter, men ibland kan det vara påkallat att läraren öppet deklarerar sin egen stånd-
punkt. Eleverna har då. större möjlighet att vara på sin vakt mot eventuella sub— jektiva värderingar. Samtidigt bör elever- na vänjas att göra klar boskillnad mellan fakta och omdömen och att prestera en sakligt underbyggd argumentation för de senare. Ett samarbete med filosofin är där- för betydelsefullt. De bör också få övning i att avhandla politiskt brännande frågor i en korrekt och sansad ton, något som givetvis inte får sätta hämsko på deras intresse.
17.422. Studieteknik
En viktig uppgift är att förvissa sig om att eleverna har eller får sådana studie- vanor, att de på ett ändamålsenligt sätt skaffar sig kunskaper. Den uppgiften måste ses som en integrerad del av samhällskun— skapsstudiet och kontinuerligt uppmärk- sammas under studiegången.
Redan från början bör eleverna göras förtrogna med de referenser de har att vända sig till inom ämnet. Kännedomen bör också innefatta referensmaterialets re- dovisningsprinciper. Det kan innefatta t ex. principerna för propositionsskrivning och förmåga att snabbt hitta i en propo- sition och i riksdagstrycket.
Det statistiska materialet spelar en stor roll inom samhällskunskapen. Det vanli- gaste referensmaterialet bör vara känt för eleverna. De bör lära sig att snabbt och säkert ta fram siffror och data samtidigt som träningen bör innefatta även en be- dömning av materialets representativitet och användbarhet.
Kartstudiet är av avgörande betydelse för många avsnitt. Att förstå kartan och få. fram relevant kunskap ur den är av väsentlig betydelse. Detsamma gäller bild- studiet i mer vidsträckt mening, d. v. s. in- nefattande även specialkartor och diagram. Det är viktigt att eleverna rätt uppfattar detaljerna, analyserar innehållet, drar rik- tiga slutsatser och gör en syntes på ett tillfredsställande sätt. Bildstudiet får ald—
rig vara ett självändamål utan ett medel att nå fördjupad kunskap.
Till studietekniken i ämnet bör också räknas förmågan att på ett sammanhäng- ande sätt redovisa kunskaper, muntligt eller skriftligt. Som förberedelse till be- tingsstudierna bör detta uppmärksammas. Anknytning kan sökas till svenskans munt- liga framställning och resuméskrivning.
17.423. Självständiga arbetsformer
Studietekniken utvecklas bäst om eleverna får tillfälle att pröva den på självständiga arbetsuppgifter. Det är därför av vikt att undervisningen utformas så att eleverna i successivt växande omfattning får ta an- svar för sitt eget arbete (se 17.4.1.5.).
Redan inhämtande av det mindre stoff som redovisas i form av hemuppgift från lektion till lektion bör kunna innefatta nå- gon form av självständig bearbetning av ett stoff, om uppgifterna varieras. Enbart memorering av ett begränsat textavsnitt bör därför ej vara regel som redovisnings- uppgift. Den bör kompletteras med uppgif- ter som avser tolkning av ett givet material eller lösning av ett problem. Särskilt när redovisningen utökas till långläxans omfång, bör detta vara ett obligatoriskt inslag. Om inkomst- och förmögenhetsstruktur be— handlas som långläxa kan t.ex. som tolk- ningsuppgift ges en analys av den offent— liga statistikens förmögenhetsredovisning relaterad till näringsgrenar och yrkesgrup- per.
När studierna organiseras som långläxor kan också lektion avsättas för självständigt arbete. Det kan därvid gälla små under- sökningar på egen hand eller med hjälp av några kamrater och avse att spåra eller tolka ett material. Uppgiften kan t.ex. vara att med hjälp av ett begränsat antal referenser belysa befolkningsförhållanden eller yrkesstruktur i ett land.
När stoffet uppdelas i beting öppnas ytterligare möjligheter till arbetsteknisk träning och uppövande av förmågan till
självständig bearbetning. Denna motive- ring för betingsstudierna bör hållas klart i minne. Ändamålet är att tillägna sig stof— fet på ett nytt sätt, ej att bygga ut läro- kursen. Läraren måste därför uppmärk— samma elevernas arbetsbörda, så att ej ändamålet motverkas av ökad arbetskvan— titet.
I årskurserna 2 och 3, där betingsorga- nisation mer genomgående kan tillämpas, måste utrymmet för elevernas egen verk- samhet öka. Undervisningen bör därvid i större utsträckning än tidigare få karak— tären av handledning, problemanalys och diskussion av hjälpmedel. Med den gemen— samma undervisningen som bas får ele— verna under ett större antal lektionstimmar i skolan — eller ock i hemmet —— ge sig i kast med en bearbetning av ämnesstoffet.
Betydelsefullt är att betinget förbereds genom att en relativt detaljerad studie- handledning ställs till elevernas förfogan- de. Den bör vara så detaljerad att eleven kan övervinna initialsvårigheterna och fort- sätta sitt arbete utan alltför stor insats av lärarhandledning. På så vis kan lärar- handledningen inriktas på de individuella problemen. Eleven får genom studiehand- ledningen reda på. vad som väntas av ho— nom. Den bör innehålla:
Översikt över betingets innehåll;
de aktiviteter som förutsättes genom- förda individuellt eller i grupp, dels sådana som är gemensamma för alla, dels sådana som kan utnyttjas för individuella fördjup— ningar;
ett förslag till schema för betinget; betingsreferenser, litteratur, hjälpmedel av annat slag;
redogörelse för de former av kontroll som avslutar betinget.
Ett beting som behandlar kommunen kan organiseras sålunda:
Betingsperioden inledes med gruppvis studium av handläggningen av olika kom- munala ärenden. Detta innefattar också en repetition av grundläggande begrepp.
Gruppstudiet avslutas med diskussion kring den kommunala demokratins funktionssätt.
Betinget fortsättes med individuellt eller gruppvis utförda studier, t.ex.
staten och kommunerna; relationerna mellan väljare och för- troendemän, organisationernas inflytande, hur ansvaret utkräves, tidningarnas intres- se för kommunala angelägenheter;
den kommunala demokratins organisa— tion; fullmäktige och nämnder; förtroende— män och tjänstemän.
Material: Lärobok, kommunens tryckta eller stencilerade handlingar, kommunal— lagarna, kommunförbundens tidskrifter, lo- kaltidningar, förteckningar över styrelser i lokala organisationer, debattböcker kring kommunala frågor, handbok i offentlig hus- hållning, SOS: Årsbok för Sveriges kom- muner, Kommunskolans studiematerial och AV-produktion.
Bedömningen av ett sådant beting bör omfatta kunskaper, förmågan att utnyttja hjälpmedel för att kunna bedöma kom— munala frågor men även elevens förmåga att reflektera och redovisa grunder för en åsikt i en samhällsfråga. De två första aspekterna kan tillgodoses genom någon form av entydiga prov eller essäprov, det sista genom en diskussion eller en enkät. Vad man särskilt har att observera är, att bedömningen avser förmågan, ej åsik- ten.
I årskurs 3 förutsättes varje elev ut- föra ett specialarbete. Lärarens uppgift är därvid huvudsakligen handledarens. Han skall biträda vid valet av uppgift och det är därvid angeläget att bevaka att de valda uppgifterna är anpassade till elevens förmåga och väl avgränsade. Under arbetets gång blir lärarens uppgift närmast att gå till handa med upplysningar om material, diskutera uppkomna problemställningar, ge råd för arbetets utförande och — icke minst — se till att arbetsuppgiften inte tar oproportionerligt lång tid. För att före- bygga detta bör elevens första uppgift vara
att presentera en tidsplan som diskuteras med läraren. En betydelsefuu studieteknisk färdighet är att anpassa sina arbetsupp- gifter till den givna tidsramen.
Som exempel på arbetsuppgifter som kan avgränsas men ge ett fält fritt för egna. undersökningar kan nämnas: Pressundersökningar Kartering av lokaltidningars spridning inom en tätort eller ett län. Till detta kan anknytas kommunikations- och opinions- undersökande studier.
A ttitydundersökningar
Med avdelningen eller någon del av sko- lan som underlag undersökes inställningen till alkohol, rasproblem o. dyl. Sådana upp- gifter hör avse att ge en bild av intervju- undersökningens metod och dess statistiska bearbetning.
De nämnda exemplen kan med fördel genomföras i grupp. Redovisningen får då regelmässigt ske i form av en skriftlig rap- port.
Rapporten bör inte bara redovisa under— sökningsresultatet utan även den tidsplan man haft, de metoder som tillämpats, upp— gifter om arbetsfördelning inom gruppen.
Som exempel på innehåll och arbets- metod för ett enstaka specialarbete kan följande anföras. Den europeiska och amerikanska industria— liserz'ngens inverkan på jordbruket i något eller några typländer.
1. Industrialiseringsprocessen studeras i England, och några punkter fixeras, som är relevanta för livsmedelsförsörj— ningen.
2. Från 1870-talet kan den amerikanska industrialiseringen anknytas till den europeiska, varvid den stigande levnads— standarden poängteras som källan till lyxkonsumtion.
3. Det engelska jordbruket och dess om— vandling i samband med industrialise— ringen: igenläggning av odlingsjord, im- port av livsmedel från utlandet.
; I 1 | i
4. Det danska jordbrukets omvandling från spannmåls- och animalieproduk— tion med avsättningen riktad söderut till produktion av animalier av hög kvalitet, baserad på. export till Eng- land.
5. Det italienska jordbrukets produktion: å ena sidan produktion av vin- och cit- rus för lyxkonsumtion, å andra sidan ett autarkiskt präglat jordbruk med sociala svårigheter.
6. Indonesiens jordbruk som exponent för plantagejordbruket. Hög utveckling av vissa exportprodukter: socker, kaffe, kautschuk m.m. under tiden fram till andra världskriget, sedan svåra försörj- ningsproblem till följd av våldsamt sti— gande nativitetssiffror samt som följd därav övergång till produktion av livs- medel för hemmakonsumtion.
7. Etiopien som exempel på ett jordbruk som endast i mycket ringa grad berörts av impulser utifrån och som till följd av svåra kommunikationsförhållanden har att övervinna isolering med därav följande sociala problem.
Gång och källor. Anknytning kan till en början göras till framställningen i histo- riska läroböcker och till tillgängliga upp— slagsböcker. Förhållanden i England och Förenta staterna behandlas tämligen ut- förligt i även på svenska. tillgängliga hand— böcker, både äldre och yngre, vilka kan penetreras med avseende på just dessa för- hållanden. I de ekonomiska tidskrifterna finns fakta både om industriländer och u— länder.
Som grund för framställningen kan sta- tistiska data framletas t.ex. ur äldre är- gångar av Statistisk årsbok. Diagram och kartor kan konstrueras.
17.424. Studiebesök och exkursioner Som ett led i undervisningen är väl pla- nerade studiebesök av stort värde. Som objekt bör väljas företeelser, institutioner och miljöer som kan ge andra intryck och
informationer än de som kan förmedlas i lärorummet. Urvalet bör därför ske med största omsorg och en avvägning alltid ske mot den förmodade effekten av andra un— dervisningsformer. I vissa fall kan en »gästföreläsning» ge mer om en institutions verksamhet än ett studiebesök. Ett besök av t. ex. en företrädare för nykterhetsnämn- den ger ofta en bättre konkretion åt dess problem än ett studiebesök i en kommunal förvaltning.
Undervisningen bör förbereda eleverna på studiebesöket. Uppgifter för iakttagelser, intervjuer och faktasamlande fördelas på förhand och det samlade materialet be— arbetas senare i skolan. Det är av vikt, att efterbehandlingen blir fyllig, då häri- genom intrycken kan systematiseras och nödvändiga överblickar och sammanfatt— ningar göras. Studieföremålets art får av- göra, huruvida besöket skall avse hela av- delningen eller fördelas på grupper med olika uppgifter. Man bör emellertid ha som allmänt riktmärke, att gruppen inte får vara för stor.
Lämpliga föremål för studiebesök är stadsplanekontor, kommunikationscentra, en större tätorts cityområde, tidningsredaktion och -officin, ett par representativa företag, banker, kommunal och statlig förvaltning.
Genom planering i ämneskonferens kan man undvika upprepning av studiebesök som gjorts i tidigare årskurs. Programmet på. gymnasiet bör också. taga hänsyn till vad som gjorts på ett tidigare stadium.
17.425. Bedömning
Kontrollen av att undervisningen haft av- sedd effekt bör utformas så. att de olika elementen i ämnets målsättning uppmärk- sammas. Framför allt är det angeläget att ej överbetona reproduktion av minneskun— skaper.
Ett förhör, muntligt eller skriftligt, som enbart ger tillfälle att återge fakta ur det studiematerial som eleven tillägnat sig, förbiser väsentliga mål för samhällskun-
skapen. Förhöret måste kontrollera även så betydelsefulla ting som förmågan att tolka och värdera ett källmaterial, för- måga att tillämpa det inhämtade på nya problem och förmåga att reflektera över samhällsfrågor.
Detta innebär att som grund för bedöm- ningen bör ligga en rad iakttagelser som omfattar både kunskaper och arbetssätt. Betoningen av förhör blir därmed mindre accentuerad. Vare sig ett muntligt förhör har formen av ett samtal eller en direkt kontroll av att ett avsnitt av lärokursen är inhämtad bör det läggas upp så att det ger tillfälle för eleven att redovisa sam- manhängande huvudlinjer och göra ref- lexioner kring problem. Det innebär att det ofta kan vara ändamålsenligt att ele- ven har olika hjälpmedel till sitt förfo- gande. På så sätt kan viktiga sidor av fär- dighetsträningen få uttryck vid förhöret. En uppgift kan t.ex. vara att besvara en fråga angående jordbrukets rationalise- ringsgrad genom att kombinera uppgifter ur olika tabeller i Statistisk årsbok.
Det sista gäller icke minst i de högre årskurserna där redovisningsintervallen blir större genom långläxor och beting. För att redovisningen skall kunna begrän- sas till rimligt tidsomfång bör den kon- centreras till sådana uppgifter som visar förmågan till överblick över materialet.
Betingsredovisningen kan i tidsbesparan— de syfte ofta utföras skriftligt. De krav som ovan ställts på det muntliga förhöret gäller självklart också skriftliga. De skrift- liga förhören får sålunda ej utföras som en memoreringskontroll. Uppgifterna bör i stället vara av sådan karaktär att det främst för eleven gäller att lägga sin be- dömning på ett stoff som presenterats i frågan eller att tillämpa en i frågan fram- ställd princip eller teori på ett nytt stoff. Frågorna kan också, särskilt när det gäller samhällsekonomisk teori, utformas som räkneproblem.
I stor utsträckning bör behovet av
skriftliga prov kunna tillgodoses genom prov med entydiga svar. Stor omsorg mås- te emellertid nedläggas på provets kon— struktion för att det skall svara mot syftet. Dessa provs begränsning ligger däri att de ej ger eleven tillfälle att argumentera. På vissa avsnitt av kursen är detta betydelse- fullt. När det gäller att bedöma t. ex. ekonomiskt politiska medel kan ofta inte alternativ uppställas som utesluter var— andra. Likaså krävs en argumentering som förklarar valet av ett visst alternativ. I sådana fall kan någon form av essäprov vara tjänlig. (Se II: &.43.)
Vid varje form av redovisning är det viktigt att iaktta att syftet även är diag- nostiskt. Den information ett prov ger skall inte tjäna enbart betygsättningen. Det skall också ge de informationer som är nödvändiga för planeringen av undervis— ningen och för rådgivning angående den enskilde elevens studier.
17.4.3. Hjälpmedel
Kravet på. ökad självständighet i elever- nas arbete med lärostoffet accentuerar be— hovet av hjälpmedel. De centrala. hjälpmed— len blir liksom förut lärarens handledning och det tryckta studiematerialet. Men ele— ven bör vänjas att själv arbeta med ett material utan dessas kontinuerliga stöd.
För elevernas eget arbete är det bety— delsefullt att de kan inhämta information ur sådana källor som de som yrkesutövare, studerande eller medborgare kommer att möta. Det gäller dagspress och tidskrifts— litteratur, kartor av olika slag, statistiska sammanställningar, olika slag av informa— tioner utgivna av offentliga myndigheter, företag, organisationer, partier, stat och kommun. Centrala uppslagsverk av typen Statskalendern, Statsverkspropositionen, SOS, UN Statistical Yearbook, Svenska aktiebolag är betydelsefulla.
Man måste utgå ifrån att det finns möj- ligheter att använda bilder i undervisning— en. Till bilder räknas här inte bara foton
) v 1 ! | |
av mänsklig aktivitet i natur- och kultur- miljö utan också specialkartor och diagram.
Hjälpmedlen skall vare sig de används av läraren för genomgång eller av eleven för stoffbearbetning vara ett led i arbetet. De får ej reserveras för vissa moment, vissa övningar eller vissa lektioner. De skall
vara just hjälpmedel, medel att bygga upp! framställning och information, d.v.s. vara, det naturliga verktyg man alltid begagnar sig av. Inte minst betydelsefullt är det att eleverna vid egna demonstrationer och re— dovisningar inför klassen lär sig att spela. på flera instrument för framställningen.
1 8. Socialkunskap
18.1 . Mål Undervisningen i socialkunskap har till upp- gift
att ge eleverna kunskaper om olika so— ciala problem och samhällets sätt att genom socialpolitiska och andra åtgärder möta och lösa dessa problem,
att ge eleverna en utvecklings- och so- cialpsykologisk bakgrund till sociala pro- blem och socialpolitiska åtgärder samt
att genom tillämpningsövningar visa hur kunskaperna kommer till användning i det socialvårdande arbetet.
] 8 .2 . H uvudmoment
Människans situation och problem som samhällsmedlem.
Sociala problem i det moderna samhället. Den svenska socialpolitikens mål, meto— der och organisation.
Familjegruppen i socialpsykologisk belys- ning.
Utbildningsproblem och ungdomsfrågor. Människan i arbete och på. fritid. Åldrandets problem. Internationella aspekter på sociala pro- blem.
18.3. Kursplan med årskursfördelning 18.3.1. Årskurs 2
Människans situation och problem som samhällsmedlem. Människan och den so—
ciala miljön. Människan som gruppmedlem- Primär- och sekundärgrupper, medlems- och referensgrupper. Gruppfunktioner och so— cialt beteende. Gruppnormer och deras upp- komst. Några orsaker till gruppmotsätt—n ningar. Den ömsesidiga påverkan människa- miljö. Människan i arbetsliv och fritidsliv-
Sociala problem i det moderna samhället- Samhällets åtgärder för att möta och lösa. dessa problem.
Den svenska socialpolitikens mål, meto— der och organisation. Socialförvaltningens. organisation. Centrala, regionala och lokala. organ, främst den kommunala socialvårds-- organisationen. Enskilda organ och institu— tioner. Organisatoriska problem. Familje-- princip och funktionsprincip inom social-» vården.
Årskurs 3
Familjegruppen i socialpsykologisk belys— ning. Problem om arv och miljö. Hemmet och familjen som utvecklingsmiljö. Rela— tioner föräldrar—barn. Splittrade hem. Bar- nets inväxande i familjegruppen. Hur so- ciala normer inläres. Skillnader mellan fa- miljer i olika socialg'rupper. —— I samband härmed belyses och exemplifieras samhäl- lets familjevårdande verksamhet genom mödravård, barnavård, fosterbarnsvård, barnbidrag, barndaghem, daghem och för- skolor.
Utbildningsproblem och ungdomsfrågor. Kort orientering om aktuella skolproblem-
18.3.2.
Specialkurser av olika slag. Socialpedago- giska åtgärder. Yrkesval och yrkesutbild- ning. Puberteten och frigörelse från för- äldrarna. Gängbildningens betydelse. Ligor och social felutveckling, kriminalitet och alkoholmissbruk. — Samtidigt härmed be- lyses samhällets insatscr när det gäller ut- bildnings- och ungdomsproblem, såsom upp- rättande av olika skolor, specialklasser och speciella anordningar. Skolpsykologer och psykisk barn- och ungdomsverksamhet. Hemgårdar, fritidsverksamhet och studie— grupper bland ungdom. Samhällets ung- domsvård när det gäller kriminalitet och alkoholmissbruk.
Människan i arbete och på fritid. An- passning till arbetsplatsens tekniska och so- ciala miljö. Konflikt och solidaritet mellan anställda. Anställda och företagsledning. Ledarskap på arbetsplatsen. Kontinuerlig drift. — Lagar om arbetstid och arbetar— skydd. Semester. Femdagarsvecka. Sjuklön. Avtal. Tvister. Konflikter.
Åldrandets problem. Fysiologiska föränd- ringar, sociala status-förskjutningar. Fritids- sysslor, hobby. —— Pensionering. Åldrings- vård.
Internationella aspekter på sociala pro- blem. Tillväxten av jordens befolkning. Kampen mot sjukdomar och hunger. Anal- fabetismen. Rasmotsättningar. —— Interna- tionella hjälporganisationer som Röda Kor- set, WHO, UNESCO.
184. Anvisningar och kommentarer
18.4.1.
18.4.11. stoffet Undervisningen i socialkunskap avser att ge en fördjupad kunskap om vård- och hjälpbehov i samhället samt om samhäl- lets sätt att söka tillgodose dem. Den skall också ge sådana kunskaper och färdigheter
Lärostoffet
Allmänna synpunkter på ämnes-
som kan vara av värde för kommande verk-
samhet inom olika värd- och serviceyrken. Målet är dock inte att ge kunskaper av deskriptiv art utan undervisningen bör — samtidigt som de praktiska aspekterna ständigt uppmärksammas — ge kunskaper av mer principiell och analytisk karaktär.
Underlaget för undervisningen i social- kunskap är grundskolans kurs i samhälls- kunskap, som ger en huvudsakligen de- skriptiv bild av det svenska samhället, samt gymnasiets med socialkunskapen del- vis parallella kurs i samma ämne och i psy- kologi. Eleverna har inte haft tidigare kontakt med socialkunskap som särskilt ämne. Fackskolans och gymnasiets kurs i socialkunskap skiljer sig främst däri att gymnasieundervisningen ger en mera prin- cipiell och analytisk inriktning och i årskurs 2 mer uppmärksammar de psykologiska aspekterna.
Kursplanen har disponerats så att under- visningen utgår från människans situation och problem som samhällsmedlem, varefter perspektivet vänds till anpassningsproblem i arbetsliv och fritidsliv och några sociala problem i vårt moderna samhälle samt sam- hällets åtgärder för att komma till rätta med dessa problem. Slutligen behandlas so- cialpolitikens mål, metoder och organisa- tion. I årskurs 3 behandlas den psykolo- giska bakgrunden till socialpolitikens verk— samhetsformer. Därvid bör eftersträvas en skiftesvis behandling, dels från social- och utvecklingspsykologiska aspekter, dels från sociallagstiftningens synpunkt.
18.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
Studiet inledes med en sociologisk orien- tering kring individen och gruppen. Indi- videns medlemskap i olika grupper såsom familj, skolklass, arbetsgrupp och förening behandlas, varvid gruppens betydelse för norm- och attitydbildning poängteras. Gruppmotsättningar, motsättningar mellan individ och grupp samt gruppens sanktio-
4 I i
ner, liksom attityder till andra grupper och till det irrationella inslaget i attityder, nor- mer och fördomar diskuteras. Blot denna bakgrund studeras miljöns betydelse och inverkan på gruppbildning och individ. Den ömsesidiga påverkan människa-miljö och individens möjligheter att forma miljön diskuteras, varvid olika studiebesök kan utgöra utgångspunkt för undervisningen. Slutligen uppmärksammas frågan om an- passning-missanpassning i arbetsliv och fri— tidsliv. Här kan belysande exempel häm— tas från olika arbetsmiljöer och fritidsgrup- per.
Efter denna sociologiska orientering kring individen och gruppen kan ett närmare stu- dium ske av olika sociala problem i vårt moderna samhälle. Det kan gälla sjukvård, åldrandets problem, de utvecklingsstördas och de handikappades situation eller de problem som följer av bristande anpassning i arbetsliv och fritidsliv, såsom kriminalitet och andra former av avvikande beteende.
Härefter vänds perspektivet till samhäl- lets åtgärder för att möta och lösa sociala problem. Eleverna bör få en ingående orien- tering om socialpolitikens mål, metoder och organisation så. att de får en levande bild av verksamheten inom socialförvaltningen. Un- dervisningen kan samlas kring några cen- trala frågeställningar som kan belysas med material från den egna kommunen, exem- pelvis de olika nämndernas arbete. Förvalt— ningssidan bör behandlas med utgångspunkt i människornas kontakt med olika myn- digheter.
Under den senare årskursen lägges hu— vudvikten på den utvecklings- och social- psykologiska bakgrunden till samhällets so- cialpolitiska åtgärder. Nled utgångspunkt i familjegruppen studeras barnens anpass- ning i familjemiljön. Härvid bör särskilt framhållas de tidiga barndomsårens grund- läggande betydelse för individens senare utveckling, vad goda relationer mellan för- äldrar och barn betyder, hur sociala vanor grundlägges och sociala beteenden uppövas
samt hur splittring och upplösning av fa- miljemiljön påverkar individens inställning och upplevelse. Samtidigt med att dessa förhållanden studeras och genomarbetas un- dersökes och fastställes på vad sätt sam- hället kan ingripa hjälpande och skyddande till förmån för familjen och barnen med olika socialpolitiska åtgärder.
På ett liknande sätt bearbetas och be- handlas även övriga huvudmoment. För att göra undervisningen levande och motive— rande för självständiga studier bör man åt- minstone som inledning till olika huvud— moment presentera konkreta fall (»cases») eller filmer, som kan bilda utgångspunkter för diskussion och vara stimulans till för- djupade studier av något eller några hu- vudmoment.
18.413. Planering och samverkan
Socialkunskapens ämnesstoff utgöres av till viss grad artskilda moment. Även om ämnesinnehållet så långt möjligt integreras, vilket är önskvärt för att eleverna skall få en helhetsbild av hur socialvården funge- rar, kommer en del kursavsnitt att bli helt olikartade med avseende på innehåll och undervisningsmetoder.
En god planering av undervisningen på längre sikt är nödvändig om man skall" uppnå nödig effektivitet och önskad varia- tion i undervisningen. Med ledning av läro- planens förslag till årskursfördelning bör respektive lärare utarbeta plan för hela gymnasiet, för årskursen och för terminen, varvid stoffet grupperas i mindre enheter och möjligheterna att utnyttja hjälpmedel och studiebesök inventeras. Särskilt värde— fullt är att ha en tidsplan för grupparbete och individuella uppgifter av motsvarande karaktär. Planeringen bör dock inte bara avse den yttre tidsramen; det är också vik- tigt att uppnå en avvägning mellan och inom de olika momenten, att bestämma vad som bör ägnas större eller mindre uppmärk— samhet.
De olika momenten i kursplanen hänger nära samman och griper ofta in i varandra. Detta måste komma till uttryck i under- visningen. Det kan ofta vara lämpligt att återknyta till kunskaper som inhämtats ti- digare under kursen för att på så sätt träna elevernas förmåga till överblick och sam- manhangsanalys.
Planeringen av arbetet bör i görligaste mån utföras i samråd med eleverna. Det bidrar till förståelse och intresse för ämnet om eleverna kan påverka dess utformning.
Undervisningen i socialkunskap bör i stor utsträckning samverka med undervisningen i andra samhällsorienterande ämnen, främst samhällskunskap och psykologi. Genom grundskolans undervisning i samhällskun- skap har eleverna fått en bred deskriptiv bild av det svenska samhället, bl.a. om huvudlinjerna i det svenska samhällets po- litiska organisation. I gymnasiet utvidgas och fördjupas kunskapsstoffet. Gymnasiets undervisning i psykologi är förlagd till ärs- kurs 2 eller 3 (Ek) och kan koncentreras till höst- eller vårtermin vilket bör upp- märksammas vid planeringen.
Undervisningen i socialkunskap kan sam- verka med och till viss del utgå från det kunskapsstoff av allmänteoretisk natur som givits inom nämnda ämnen. Som exempel på stoff som kan ge anledning till samver- kan mellan socialkunskap och samhälls- kunskap kan nämnas frågor rörande be- folkning, samhällsstruktur och sociala struk- turförändringar. Samverkan mellan social- kunskap och psykologi avser hela det senare ämnet och särskilt socialpsykologin.
Vid gemensamma klass- och ämneskon— ferenser bör inför varje läsår fastställas vilka moment som är lämpade för samord— ning och en tidsindelad studiegång bör upp— göras.
18414. Beting Undervisningen bör i betydande utsträck— ning utformas som betingsläsning. Genom successiv övergång till större uppgifter och
långläxa kan en smidig övergång till be- tingsläsning uppnås.
Under årskurs 2 kan ett beting omfatta en sammanfattande översikt av dagens so— ciala problem i landet med uppgifter från hemkommunen som exempel. Ett annat kan behandla den kommunala socialvårdsorga- nisationen.
Under årskurs 3 kan beting lämpligen omfatta de fem sista huvudmomenten. Dessa utgör var sin helhet som efter in- troduktion av läraren kan genomarbetas gruppvis eller individuellt under lärarens ledning med hjälp av lämpligt studiemate- rial och litteratur.
18.4.2. Verksamhetsformer
18.421. Allmänna metodiska kommentarer Undervisningen i socialkunskap kan inte utformas efter några generellt giltiga regler. Undervisningsformer och arbetssätt måste variera med hänsyn bl.a. till lokala för- hållanden, som avgör i vilken omfattning studiebesök kan ingå i undervisningen. Må- let bör vara att använda arbetssätt som främjar en integration av teoretiska och praktiska moment i undervisningen. Undervisningen måste i betydande ut- sträckning ge utrymme för praktiska öv- ningar, gärna i anknytning till olika grenar av vårdverksamhet inom kommunen. Ge- nom studium av praktikfall kan man på ett levande sätt belysa vårdorganisation och vårdmetoder. Undervisningen bör därför i stor utsträckning bygga på studiebesök, medverkan av förtroendemän, tjänstemän och annan vårdpersonal. Härigenom kan samverkan ske mellan studier i skolan, praktisk information ute på fältet och öv- ningsuppgifter i anknytning till praktiska exempel. En stor del av undervisningen bör ske i form av enskilda och gruppvisa uppgifter. Eleverna kan — exempelvis genom före- drag, referat och diskussioner —— själva bidra till att belysa det stoff som behand—
i ! i : !
las. lVIånga uppgifter är väl lämpade att ut- föras som gruppuppgifter.
Det torde vara en fördel om viss del av undervisningen kan meddelas i form av dubbeltimmar. Vissa av de övningsmoment som bör ingå i undervisningen kan näm- ligen knappast genomföras under en enkel- timme.
18 4 .2 .2 . Studieteknik
Eleverna får både i grundskolan och i gymnasiet handledning i studieteknik och därigenom ökad förmåga att på. egen hand fullgöra allt större uppgifter. Som en inte- grerad del av undervisningen i socialkun- skap bör eleverna få fortsatt träning i stu- dieteknik, främst i att bearbeta förelagda kursavsnitt och utföra givna arbetsuppgif- ter. Eleverna bör få handledning inför in- dividuella och gruppvisa uppgifter. Anvis- ningar bör lämnas bl.a. om hur man gör anteckningar, sammanfattningar och redo- visningar.
18423. Självständiga arbetsformer
Undervisningen bör utformas så att hög grad av självständighet i studierna uppnås. Eleverna bör individuellt och gruppvis ge- nomföra uppgifter av växande omfång och svårighetsgrad. Stofforganisation i form av beting och specialarbete ger här stora möj- ligheter.
Betinget bör förberedas genom en relativt detaljerad studiehandledning, som bör inne- hålla en översikt över betingets innehåll, förslag till arbetsfördelning och schema, an- visningar på litteratur och övriga hjälp— medel samt lämplig redovisning av betinget.
Ett beting som behandlar den kommu- nala socialvårdsorganisationen kan omfatta de kommunala organens befogenheter och skyldigheter, samarbetet mellan olika kom- munala organ och mellan dessa organ och staten, andra kommuner, organisationer och enskilda. Betinget kan organiseras på föl- jande sätt:
. Kontakt med kommunens socialbyrå, som kan tänkas ställa material till för- fogande.
2. Handledning beträffande disposition av arbetet och anvisningar rörande littera- tur och hjälpmedel. Lämpligt underlag är, förutom läroboken, kommunallagen, speciallagstiftningen rörande barnavårds- nämnd m.fl. nämnder, kommunförbun— dens tidskrifter etc.
3. Eleverna tar kontakt med socialbyrån och intervjuar någon förtroendeman och byråns ledande personal, varvid sam-- arbetet mellan olika nämnder på för-- troendemanna- och tjänstemannaplan kartlägges.
4. Fortsatt handledning. Eleverna tar förnyad kontakt med so— cialbyrän för studium av organens verk-. samhetsformer.
6. Redovisning av arbetet i form av upp— sats eller rapport. (11
Ett beting som behandlar ungdomens an- passningsproblem kan lämpligen organiseras. som grupparbete där varje grupp genom- arbetar ett av följande delmoment:
1. Anpassningen i hemmet till föräldrar och syskon.
2. Anpassningen i skolan till kamrater och— lärare.
3. Anpassningen på. arbetsplatsen till ar-- betskamrater och förmän.
4. Anpassning till fritiden. Hobbyverksam-v het.
5. Anpassning till det motsatta könet. Även mindre delproblem kan med fördel studeras som beting. Exempel: Skillnaden i uppfostran i olika sociala miljöer. Yrkesval och yrkesanpassning. Den första arbetsen-
ställningens problem. Ungdomsvårdssko—
lorna.
18.424. Studiebesök
Studiebesök är värdefulla för att ge en konkret bild av verkligheten. Särskilt kan,
nämnas besök på socialbyråer och kom— munalkontor, polisstationer, arbetsförmed- ling, försäkringskassor, personalavdelning och olika vårdavdelningar, såsom barnhem, ålderdomshem, ungdomshem, ungdoms- vårdsskolor och fängelser. Det är viktigt att studiebesöken noggrant planeras och sätts in på. lämplig plats i undervisningen och att de efteråt kommenteras. Genom samverkan i planeringen av studiebesök bör man undvika att upprepa besök som gjorts tidigare, t.ex. i samhällskunskap och psy- kologi. Studiebesöken bör även komplette- ras med besök i skolan av olika experter, t.ex. förtroendemän och tjänstemän inom socialvården.
18.425. Bedömning
Kontrollen av elevernas kunskaper bör utformas så att den mäter deras förmåga till överblick och självständigt tänkande. För- ståelse för sammanhang är viktigare än en- skilda fakta. Proven bör läggas upp så att de delvis återspeglar konkreta situationer
inom vård- och serviceyrken, exempelvis analys av praktikfall.
18.4.3. Hjälpmedel
För att underlätta undervisningen, intres— sera och aktivera eleverna och skapa om- växling i arbetet bör olika hjälpmedel syste- matiskt utnyttjas.
Tidningar, tidskrifter och andra publika- tioner, utgivna av myndigheter, institutio- ner och organisationer, såsom ämbetsverk, banker och försäkringsbolag, kan ge värde— fulla upplysningar och hjälpa till att kon— kretisera undervisningen. Även fackböcker och uppslagsverk kan ge underlag för en- skilda och gruppvisa uppgifter. Praktiska exempel (cases) kan ge en levande bild av hur myndigheterna möter och löser olika sociala problem och hur individen upplever denna hjälp. I fråga om vissa moment kan situationsspel vara en lämplig undervis- ningsform. Härvid kan en bandspelare vara ett värdefullt hjälpmedel. Aktuellt stoff från tidningar, radio och television bör ut- nyttjas i undervisningen.
19. Matematik
1.9.1 . Mål Undervisningen i matematik har till upp— gift
att göra eleverna förtrogna med några väsentliga begrepp och metoder inom alge- bra, geometri och funktionslära,
att ge dem kunskaper i elementär sanno- likhetslära och statistik,
att uppöva deras färdighet i numerisk räkning även med tekniska hjälpmedel samt
att ge dem inblick i matematikens an- vändning inom andra ämnesområden.
19.2. H uvudmoment
19.2.1. Naturvetenskaplig-Ieknisk lärokurs (NT)1
Egenskaper hos olika talmängder (natur- liga, hela, rationella, reella och komplexa tal). Potenser och logaritmer. Räknestic- kan.
1 I huvudmoment och kommentarer användes följande förkortningar:
E : ekonomisk lärokurs S : samhällsvetenskaplig lärokurs NT : naturvetenskaplig-teknisk lärokurs
i | | i | i . | l i | i . i I %
Vektorer i planet och rummet. Rätvink- ligt koordinatsystem. Trigonometri. Area- och volymberäkning. Det allmänna funk— tionsbegreppet. Gränsvärde, kontinuitet, derivata och integral. Rationella och trigo— nometriska funktioner. Exponential- och logaritmfunktioner.
Sannolikhetslära. Beskrivande statistik. Statistisk inferens.
19.2.2. Samhällsveteuskaplig-ekonomisk lärokurs (SE)
Egenskaper hos olika talmängder (natur- liga, hela, rationella och reella tal). Poten- ser. Räknestickan. Rätvinkligt koordinat— system.
Det allmänna funktionsbegreppet. Gräns- värde, kontinuitet, derivata och integral. Polynom, exponential— och logaritmfunk- tioner.
Sannolikhetslära. Beskrivande statistik. Statistisk inferens.
] 9.3. Kursplan med årskurs- fördelning
l9.3.l. Årskurs 1
[NTSE Elementär mängdlära: Mängd och delmängd. Något om räkning med mängder (union, snitt och komplementär- mängd).
2 NTSE Det allmänna funktionsbegrep- pet: Avbildning av en mängd på en mängd. Definitionsmängd och värdemängd.
3 NTSE Rationella tal: Översikt av egen- skaper hos de naturliga, hela och ratio- nella talen. Tallinjen. Absolutbelopp. Alge- braiska reduktioner. Division med poly- nom.
4 NTSE Linjära ekvationer, olikheter och ekvationssystem.
5 NTSE Reella tal.
6 NTSE Kvadratrötter. Andragradsek'ua- tionen.
7 NT Potenser: Potens med godtycklig reell exponent. Räkning med potenser.
8 NTSE Närmevärden: Begreppet närme- värde. Absolut och relativt fel. Räkning med närmevärden. Linjär interpolation.
9 NT Vektorer i planet: Vektorbegreppet. Längd av vektor. Enhetsvektor. Addition, subtraktion och multiplikation med skalär. Uppdelning i komponenter. Koordinatxfram— ställning. Ortsvektor.
10 S Vektorer i planet: Vektorbegreppet. Räkning med vektorer. Koordinatfram- ställning.
11 NTSE Rätoinkligt koordinatsystem i planet: Koordinater för en punkt. Grafisk framställning av funktioner.
12 NTSE Den linjära funktionen: Rikt— ningskoefficient. Grafisk framställning. Pro- portionalitet. (På E behandlas allt utom proportionalitet i årskurs 2.)
13 NT Logaritmer: Definition av loga— ritmer. Tabeller. Användning av logaritmer vid numerisk räkning.
14 NTSE Räknestickan.
15 NT Trigonometriska funktioner: Defi- nition av trigonometriska funktioner. Gra- fisk framställning. Trigonometriska tabel- ler och formler för användning av dessa. Solvering av rätvinkliga trianglar.
16 S Trigonometriska funktioner: Defini- tion av trigonometriska funktioner. Gra- fisk framställning.
17 NT Skalärprodukt av vektorer: Defi- nition av och räkning med Skalärprodukt. Skalärprodukten i koordinatframställning. Avstånd mellan två punkter i koordinat— systemet. Vinkeln mellan två. vektorer.
18 NT Triangelteoremen: Sinus- och co- sinusteoremet. Trigonometriska ytformeln. Enkla triangelsolveringar.
19 NTSE Beskrivandestatistik:Frekvens- tabell. Stolpdiagram. Histogram. Läges-
mått (medelvärde, median, kvartiler, typ- Spridningsmått (variationsbredd, Summations-
Värde). varians, standardavvikelse). symbolen. Användning av räknemaskiner.
20 E Index: Olika typer av index. Statis— tiskt källmaterial.
'19.3.2. Årskurs 2
121 NT Rationella funktioner: Faktor- teoremet för polynom. Lösning av enkla ekvationer och ekvationssystem av högre ,grad. Rationella funktioners tecken. Olik- heter.
'22 S Polynom: Faktorteoremet. Något om högregradsekvationer. Polynoms tecken. 'Olikheter.
23 NT Trigonometriska mått.
formler. Båg- 24 NT Gränsvärde: Definition av gräns- värde. Räkneregler för gränsvärden. Oegent- liga gränsvärden. Höger— och vänstergräns- värden. Asymptoter. Gränsvärdet lim sm &: =—>0 % 25 NT Kontinuitet: Definition av konti- nuitet. Satser om kontinuerliga funktioner. Kontinuitet hos rationella och trigonomet- riska funktioner.
26 SE Gränsvärde och kontinuitet.
27 NT Derivata: Defintion av derivata. Derivata av en summa, produkt och kvot av funktioner. Derivata av rationella och trigonometriska funktioner. Derivatans geo- metriska betydelse. Differential.
28 SE Derivata: Definition av derivata. Derivata av summa och produkt av funk- tioner. Derivata av polynom. Derivatans geometriska betydelse.
29 NT Sammansatt funktion: Definition av sammansatt funktion. Kontinuitet och deriverbarhet hos sammansatta funktioner. Implicit derivering.
30 NT Samband mellan derivata och monotonitet. Maxima och minima: Defini-
tion av monotonitet. Bestämning av en funktions monotonitet, maxima och minima med derivatan. Grafisk framställning av rationella och trigonometriska funktioner. Grafisk lösning av ekvationer.
31 NT Högre derivator: högre derivator. Konvexitet.
Definition av
32 NT Integraler: Definition av integral. Räkneregler. Samband mellan integral och primitiv funktion. Integration av enkla rationella och trigonometriska funktioner. Areaberäkning.
33 NT Logaritmfunktioner: Definition av den naturliga logaritmfunktionen. Räkne- lagar. Monotonitet och kontinuitet. Deri- vatan. Definition av talet 0. Tabeller.
34 NT Inuersa funktioner: Definition av invers funktion. Existens och kontinuitet. Derivatan. Cyklometriska funktioner.
35 NT Exponentialfunktioner: Definition av exponentialfunktionen xme”. Räkne— lagar. Kontinuitet och monotonitet. Deri- vatan. Tabeller. Funktionen mna”.
36 NT Potensfunktioner: Egenskaper hos funktionen femma. Derivatan.
37 SE Ezponential— och logaritmfunktio— ner: Definition av potens med reell ex- ponent. Definition av logaritmfunktionen. Bäknelagar. Naturliga logaritmer och talet e. Derivata till exponential- och logaritm- funktionen. Principerna för numerisk räk— ning med logaritmer.
38 SE Samband mellan derivata och mo- notonitet. Maxima och minima: Definition av monotonitet. Bestämning av en funk- tions monotonitet, maxima och minima med derivatan. Grafisk framställning av po- lynom, exponential- och logaritmfunktioner. Grafisk lösning av ekvationer.
19.3.3. Årskurs 3
39 S Integraler: Definition av integral. Samband mellan integral och primitiv
funktion. Integration av polynom. Areabe- räkning.
40 NT Komplexa tal: Definition av och räkning med komplexa tal. Geometrisk 're- presentation.
41 NT Differentialelcvationer: Linjära dif- fcrcntialekvationcr med konstanta koeffi— cienter av första och andra ordningen.
42 NT Integrationsmetoder: Partiell in- tegration och integration med substitution i enkla fall.
43 NT Approximation av funktioner med polynom: ltiaclaurins formel.
44 NT Vektorfunktioner: Definition av vektorfunktion. Derivata av vektorfunk- tion. Kurvkonstruktioner. Den räta lin- jens ekvation i vektorform. Avstånd från punkt till rät linje.
45 NT Kägelsnitt: Cirkelns, ellipsens, hyperbelns och parabelns ekvationer. Hy- perbelns asymptoter. Några fall av tolkning av allmänna andragradsekvationer med koordinatbytc.
46 NT Inledande rymdgeometri: Något om punkter, räta linjer och plan i rymden. Definition av parallellitet och vinkelräthet. Vinklar mellan linjer och plan. _Vinkelrät projektion.
47 NT Vektorer i rymden: Vektorbegrep- pet. Längd av vektor. Enhetsvektor. Addi- tion, subtraktion och multiplikation med skalär. Uppdelning i komponenter. Fram- ställning i rätvinkligt koordinatsystem. Skalärprodukt. Ortsvektor.
48 NT Rätvinkligt koordinatsystem i rymden: Koordinater för en punkt. Räta linjens, planets och sfärens ekvationer. 49 NT Volymberäkning: Volymberäkning med integraler. Volym av kon, cylinder och sfär.
50 NT Arean av några buktiga ytor.
51 NTSE Talföljder och serier: Aritme- tiska och geometriska talföljder och serier.
Definition av konvergens och divergens av oändliga serier. Den oändliga geometriska serien. (Inom E i årskurs 1.)
52 NTSE Elementär kombinatorik: Mul- tiplikationsprincipen. Permutationer. Bino- mialteoremet. Induktionsbevis (endast på NT).
53 NTSE Sannolikhetslära: Det klassiska sannolikhetsbegreppet. Sannolikheter vid ändliga utfallsrum. Räknelagar för sanno- likheter. Väntevärde, varians och standard— avvikelse. Binomialfördelningen. Något om sannolikheter i allmänna utfallsrum. Nor- nialfördelningen.
54 NTSE Statistisk inferens: Allmän dis— kussion av statistisk inferens. Anpassning av normalfördelning. Konfidensintervall. Nå.- got om regression.
55 E Tidsserier: Grafisk representation av tidsserier med diskussion av långtidsvaria- tioner eller trend, säsongvariationer, kon- junkturvariationer och tillfälliga variationer.
56 E Stickprovsteori: Grunderna av stick— provsteorin. Enkelt slumpmässigt stick- prov, stratifiering och »clusterx-förfarande.
19.4. Anvisningar och kommentarer
19.4.1. Lärostoffet
19.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet
Grundstommen i matematikkursen kan in- rymmas under de traditionella rubrikerna algebra, geometri, funktionslära, sannolik- hetslära och statistik. Någon strikt gräns— dragning mellan dessa områden skall emel- lertid ej förekomma utan i möjligaste mån skall allmänna principer läggas till grund för en integrerad matematikkurs.
I kursen skall begrepp och symboler från mängdläran användas. Rätt utnyttjat inne- bär detta stora fördelar. För införande av det alhnänna funktionsbegreppet är mängd-'
begreppet nödvändigt liksom inom vissa avsnitt av sannolikhetsläran. Någon formell kurs i mängdlära med tillhörande symbo- lik skall ej ges utan eleverna skall succes- sivt vänjas vid mängdlärans betraktelse— sätt. Det bör för övrigt framhållas att dess symbolik ej är det väsentliga utan dess me- todik. Framställningen måste här liksom på alla punkter i matematiken utgå från det konkreta. Endast därigenom kan man mo— tivera införandet av ett allmännare betrak- telsesätt.
Endast ett fåtal av eleverna kommer se- nare att ägna sig åt matematik som veten- skap. För de flesta kommer matematiken att vara ett instrument, som är nödvändigt för fortsatta studier eller fortsatt yrkesverk— samhet. Matematikundervisningen bör ut— formas med detta som utgångspunkt. Det gäller samtliga lärokurser.
Det är av synnerligen stor vikt att ma- tematikens tillämpning inom andra ämnes- områden beaktas i undervisningen. Kursen bör på alla punkter belysas med menings- fyllda tillämpningar. Det är naturligt, att dessa hämtas från t. ex. ekonomi och sam— hällsvetenskap i SE—kursen och från natur- vetenskap och teknik i NT-kursen.
Som tidigare framhållits skall matema- tiken i möjligaste mån framställas som en enhet, där algebra, geometri och funktions- lära ingår som integrerade delar. Detta in— nebär bland annat att mängdlärans meto- der utnyttjas på ett enhetligt sätt, att det allmänna funktionsbegreppet, som införs redan i första årskursen, kommer till riklig användning, att de funktionsteoretiska aspekterna av trigonometrin framhålls o.s.v. Kursplanen innebär ett förslag till en sådan integrerad kurs, där de olika momen- ten i stort sett uppräknats i en tänkbar kronologisk ordning. Helt konsekvent har denna uppräkning ej kunnat göras, då detta skulle ha medfört en alltför stor splittring av kursen i små delmoment. Det bör fram- hållas, att många andra anordningar är logiskt och pedagogiskt möjliga.
I detta sammanhang kan nämnas att un- dervisningen bör ge historiska aspekter och utblickar på matematiken. Detta har stort principiellt värde och underlättar ofta ele- vernas förståelse för matematiken. Elever— na bör t. ex. få höra något om babylonier- nas, egypternas och grekernas matematik. Ett annat exempel är differential- och inte- gralräkningens historia, t. ex. Arkimedes och Newtons insatser. Vidare kan sanno- likhetsräkningens historia framhållas. Kun— skap om den historiska utvecklingen av sannolikhetsbegreppet underlättar förståel— sen av detsamma.
För närvarande pågår en intensiv utveck- ling av matematikmaskinerna mot alltmer kompakta, snabba och lättprogrammerade enheter. Även användningen av dessa ma- skiner inom forskning, teknik, administra- tion och förvaltning växer mycket kraftigt. Matematikundervisningen på gymnasiet skall ge eleverna en orientering om detta så att de får en uppfattning om vilka möjlig— heter matematikmaskinen erbjuder. Denna orientering skall förläggas till tredje års— kursen och bör om möjligt ske i anslutning till studiebesök vid en matematikmaskin— anläggning. På den naturvetenskaplig—tek- niska lärokursen uppmärksammas särskilt matematikmaskinernas användning inom teknik och naturvetenskap och på den sam- hällsvetenskaplig-ekonomiska läggs vikten på användning inom administration och för— valtning.
I målsättningen ingår att uppöva den numeriska räknefärdigheten. Detta skall beaktas inom kursens samtliga avsnitt.
Matematikundervisningen skall vänja ele— verna vid ett klart och exakt uttryckssätt vid genomförande av bevis och logiska resonemang. Detta är naturligtvis en mål- sättning som ej tillkommer matematiken enbart. Matematiken erbjuder emellertid kanske mer än flertalet ämnen tillfällen till analys och genomförande av resonemang, till diskussion av betydelsen av väldefinie— rade begrepp o. s. v.
! | ! | >
För undervisningen inom de olika kur— serna gäller följande:
N T qursen
I kursplanen och i kommentarerna i 19.4.12 nedan har ingen skillnad gjorts på den na- turvetenskapliga och den tekniska kursen. Lian bör dock för tekniskt inriktade elever välja tillämpningsexempel från tekniken i större utsträckning än i den naturveten— skapliga kursen.
S-kursen
Undervisningen bör ske mot bakgrunden av att eleverna studerar matematik från andra utgångspunkter än elever, som läser NT-kursen. Detta gäller framför allt i års- kurs ].
De som läser denna kurs i årskurs 1 be- står dels av sådana, som slutar sin mate- matik med detta år, dels av sådana, som fortsätter sina studier i ytterligare två är. Undervisningen skall därför inriktas på att ge de förstnämnda en i möjligaste mån avrundad kurs men även att ge de senare de förkunskaper de behöver för studiet av funktionslära, sannolikhetslära och statistik i de två högsta årskurserna.
Många avsnitt har i den detaljerade kursplanen och i kommentarerna samma lydelse som i NT-kursen. Detta innebär naturligtvis inte att undervisningen skall vara densamma. Ytterst viktigt är att man inom S-kursen beaktar matematikens till- lämpning inom ämnesområden, som intres- serar eleverna.
E-kursen
Vad som ovan sägs om S-kursen gäller ock- så denna kurs. Undervisningen skall främst inriktas på att ge eleverna den matema- tiska träning, som de behöver för sin fort— satta verksamhet. Inom det ekonomiska
livet användes matematiska och statistiska hjälpmedel i stor utsträckning.
Oavsett vilken studiekurs eleverna väljer i de senare årskurserna kan åtskilliga av dem i förvärvslivet förmodas möta uppgif— tcr av direkt beräkningskaraktär.
I årskurs 1 koncentreras därför undervis- ningen på behandling av moment, som fordras för att lösa sådana uppgifter. Så— lunda bör inom varje avsnitt ges tillämp- ningar av främst ekonomisk natur. Mer- kantila förlopp och därtill hörande termino- logi hör till andra ämnen, t. ex. redovis- ning, vilket förutsätter ett nära samarbete mellan ämnena.
Bruket av räknemaskiner av olika slag påverkar matematikundervisningen på flera sätt. Sedan eleverna i maskinräkning (jfr 29) lärt sig att rent manuellt handskas med räknemaskiner, skall de lära sig att utnyttja dem på det mest lämpliga sättet. Detta måste i viss utsträckning överlåtas till matematikundervisningen. Räknestickan och räknemaskinen skall användas vid nu- meriska räkningar. Förmåga till överslags- räkning i olika situationer är väsentlig och skall tränas.
Till illustration av det alhnänna funk- tionsbegreppet erbjuder ekonomin många exempel, såsom utbudsfunktion, efterfråge— funktion, totalkostnad, medelkostnad och intäkt. Som motivering för derivatans in— förande kan förutom dess geometriska be- tydelse användas exempel från ekonomin, såsom gränskostnad och elasticitet. Bland maximi— och minimiproblem kan behandlas bestämmande av maximal vinst, maximal intäkt, minimal kostnad, minimal medel— kostnad 0. s. v.
19.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
Nedan ges anvisningar för behandlingen av de olika avsnitten av kursplanen. I många fall ges en precisering av kursens omfatt— ning. Kommentarerna är endast att anse
som rekommendationer angående vad som bör behandlas.
Numreringen är här identisk med den i kursplanen givna.
1 NTSE Elementär mängdlära: I hela kursen skall då så är lämpligt användas symboler och uttryckssätt från den elemen- tära mängdläran. Följande begrepp och symboler bör an- vändas: mängd, delmängd (symbolerna g och c), symbolerna E och $, symbolerna : och %, union (symbolen U), snitt (sym- bolen n ), komplementärmängd (symbolen G), symbolen (al, ag, . . . , an) som beteck- ning för en mängd med elementen al, a2 . . . , an, symbolen (av [ :» har egenskapen P) som beteckning för en mängd vars element har egenskapen P samt den tomma mängden (symbolen Q).
Avsikten är inte att ge en självständig kurs i mängdlära utan att underlätta för— ståelsen och beskrivningen av begrepp och satser såsom vid diskussioner av olika tal- områden, lösning av ekvationer och olik- heter, induktionsbevis, definition av funk— tion och gränsvärde, definition av integral och vid räkning med sannolikheter.
Det är lämpligt att inte ge alla begrepp och beteckningar från mängdläran i ett sammanhang utan att successivt införa dem allt eftersom de kommer till användning.
De logiska symbolerna => »medförx och Q »är ekvivalent med» bör användas. I samband härmed diskuteras några begrepp inom logiken såsom implikation, ekvivalens och negation.
2 NTSE Det allmänna funktionsbegrep- pet: Begreppet definieras som en avbild- ning av en mängd (definitionsrnängd) på en annan mängd (värdemängd) så att till varje element i definitionsmängden hör exakt ett element i värdemängden. I vissa fall kän- ner man ej värdemängden utan uppfattar funktionen som en avbildning in i en annan mängd, till vilken värdemängden är en del- mängd. Funktionsbegreppet exemplifieras
med funktioner av olika slag som åskådlig— göres med mängdfigurer såsom i nedanstå— ende figurer.
f y Ål; )( Om funktionen f avbildar a; på f(x) an- vänds beteckningen
Det är emellertid komplicerat att konsekvent använda denna beteckning i fortsättningen t. ex. vid sammansatta funktioner. Efter det att eleverna blivit förtrogna med funk- tionsbegreppet införs ett mer lätthanterligt beteckningssätt. Med anknytning till be- handlingar i grundskolan av enkla funktio— ner såsom zmx2, tas den grafiska fram— ställningen i koordinatsystemet upp. Funk- tioner av flera variabler beröres. Funktions- begreppet behandlas mer ingående längre fram i kursen.
3 NTSE Rationella tal: Från grundsko- lan är eleverna bekanta med de naturliga talen (N) (: de positiva hela talen), de hela talen (Z) (positiva, negativa och 0), de rationella talen (Q) och i någon mån de reella talen samt räkning inom dessa talmängder. Samtidigt som dessa kunska— per befästes och utvidgas bör en mera systematisk genomgång göras av de olika talmängderna för att underlätta för ele- verna att förstå och lära känna de olika talmängdernas egenskaper. Genomgången bör leda fram till en förtrogenhet med lagarna för räkning i mängden av ratio- nella tal:
1 I denna läroplan framlagda förslag angående beteckningar och terminologi bör, innan de defi- nitivt fastställes, ytterligare övervägas av veder- börande centrala skolmyndigheter bl. a. med hänsyn till andra skolor, framför allt fackskolan.
Till varje par av rationella tal a och b finns det exakt ett rationellt tal a + b, som kallas deras summa a+ b=b+a (a+b)+c=a+(b+c)
a-(b+c)=a-b+a-c
a+0=a
Till varje par av rationella tal a och b finns det exakt ett rationellt tal a ' b, som kallas deras produkt a - b = b ' a (a-b) 'c=a-(b'c)
(kommutativ lag) (associativ lag) (distributiv lag)
a ' 1 = a (neutralt element)
a-0=O
a=b© a+c=b+c
Ekvationen a+ a:: b har exakt en lös- ning
a=bc>ac=bc (c#O)
Ekvationen acc: b har exakt en lösning
(0750)
För varje par av rationella tal a och b gäller en och endast en av möjligheterna a>b eller a: b eller u(b
Vidare gäller
(a(b och b(c) =— (a(c)
a(b © a+c(b+c
lillan behöver ej ge en uppsättning lagar, som fullständigt karaktäriserar de rationella talen. Problemställningen bör dock beröras.
Framställningen bör börja med de na- turliga talen och de lagar som gäller för räkning i denna mängd. Den utvidgas sedan att omfatta de hela talen så att alla sub- traktioner blir utförbara. Denna mängd ut- vidgas sedan till de rationella talen så att divisioner med tal # 0 blir utförbara.
För att förstå den fundamentala roll, som t. ex. de kommutativa och associativa lagarna spelar vid räkning inom en tal- mängd, kan man låta eleverna syssla med andra kompositionsregler, d. v. s. regler som till ett par av tal tillordnar ett annat tal. Till talen a och b kan man tillordna t. ex. talet a—b, a:b, a + 2 b, 2 a + 2 b, den största gemensamma faktorn till a och b, a + b—2, resten vid addition modulo 6, a'”. Eleverna kan göra upp tabeller för nå- gon ändlig delmängd av naturliga tal och undersöka om kompositionsregeln är kom- mutativ och associativ och om det finns något neutralt element. En annan fördel med denna verksamhet är att eleverna får räknemässig träning.
I detta sammanhang kan gruppbegreppet beröras.
u(b © ac,-(bc (c>0)
Vid arbetet med de olika talmängderna utgör tallinjen ett utmärkt hjälpmedel.
Elevernas kunskaper i räkning med ratio- nella tal befästes. Vid räkning med absolut- belopp behandlas bl. a. triangelolikheten.
Målsättningen med momentet är att ge grunden för det fortsatta arbetet i matema- tik på gymnasiet. Det bör behandlas vä- sentligt grundligare på NT-kursen än på de övriga studiekurserna.
Potens med hel exponent behandlas. Överslagsberäkning övas. Division med po— lynom behandlas ej i E-kursen. I S—kur— sen utförs endast division med förstagrads- divisor.
4 NTSE Linjära ekvationer, ekvations- system och olikheter: Behandlingen av detta moment kan man ta upp parallellt med fö- regående. Det skall på detta stadium ingående klar- läggas vad en ekvation innebär. Här är mängdläran till stor nytta. Begreppet lös— ningsmängd införes såsom den mängd, vars element är de värden på variabeln, för vilka ekvationen är satisfierad. Ekvationer vars lösningsmängd är hela Q, olika delmängder av Q eller den tomma mängden Q behand- las. Ekvationer med parametrar eller där
absolutbelopp ingår ger ett rikt diskussions- material. Vid lösningen av ekvationer tillses att räkningarna kan ske i båda riktningar eller att prövning genomföres. Motsvarande gäller ekvationssystem och olikheter.
Linjära ekvationssystem med fler än två obekanta löses. Diskussionen av lösbarhe— ten av ett ekvationssystem med två obe- kanta bör illustreras i koordinatsystemet.
Lösning av olikheter kräver inte ringa övning.
Som tillämpningsuppgifter bör behand- las problemställningar, som är typiska för studiegången.
5 NTSE Reella tal: Inledningsvis kan man visa att ekvationen (62 = 2 saknar lös- ning i Q. Man utvidgar mängden Q till att omfatta alla reella tal, så att alla punkter på tallinjen kan tilldelas en koordinat. De reella talen införes exempelvis som oändliga decimalbråk. Någon fullständig teori för reella tal kan inte ges. Man får nöja sig med en diskussion av de reella talens xkon- tinuitetsegenskap» samt omtala att de van- liga räkne- och ordningslagarna gäller. lVlängden av reella tal kallas i fortsätt- ningen R.
6 NTSE Kvadratrötter. Andragradsekva— tionen: Elevernas kunskaper från grund- skolan repeteras av räknelagar för kva- dratrötter härleds. Vid andragradsekvatio- nen bör ej någon ingående diskussion av samband mellan rötter och koefficienter och diskriminantens roll göras. Avsnittet kan behandlas kortfattat.
'7 NT Potense'r:Exponentialfunktionentas upp till behandling senare i funktionsläran. Det är därför lämpligt att i årskurs 1 postu- lera denna funktions existens. Ett sätt att införa potenser med godtycklig reell expo- nent är följande:
a” är redan definierad för a: & Z. Man vill nu för ett godtyckligt men fixt tal a>0, definiera en funktion mm a” med defini- tionsmängden R på sådant sätt att
1) a” har kvar sin tidigare innebörd då 3; € Z 2) az' ' a”2 : aa" + 21 för 951 och aug E R 3) (om)”2 : aI' '12 för a:, och :::2 E R 4) (a.— b)=== az'bzföerRochb>0. a11> aare för a > 1 5) x1>ac2=> a1'= ax2 för a = 1 a'rl ( a”& för a ( 1
Man meddelar sedan att dessa egenskaper räcker för att definiera a” entydigt och visar £ att aq enligt 3) måste vara lösningen till
xq : ap. Övriga potenslagar härleds. Skriv- 1
71. —- _— sättet V 11 för dn omnämns, men någon räkning med högre rötter skall ej före- komma.
8 NTSE Närmevärden: I samband med exempel diskuteras de fyra räknesättens an- vändning på närmevärden. Det visas att vid addition och subtraktion av närmevärden de absoluta felen adderas och att vid multi- plikation och division de relativa felen approximativt adderas. Härigenom erhålles också en förberedelse för gränsvärdesbe- handlingen senare. Räkning med närmevär- den är ett viktigt avsnitt icke minst för många tillämpningar av matematiken. Hit- hörande problem får ej försummas t. ex. när det gäller numeriska data i uppgifter.
Linjär interpolation behandlas.
Avsnittet vinner på en ej alltför koncen- trerad behandling.
9 NT Vektorer i planet: Elevernas geo- metrikunskaper från grundskolan bör repe— teras. Denna repetition göres lämpligen suc- cessivt i samband med att de olika begrep- pen och satserna används i gymnasiets geo- metriundervisning. Vid införandet av vektorbegreppet kan flera vägar väljas. Man inför t. ex. begrep- pet riktad sträcka och kallar två riktade sträckor ekvivalenta, om de är parallella och lika långa. På. detta sätt blir de riktade sträc— korna i planet indelade i klasser. Varje sådan klass kallas en vektor. Nollvektor definieras.
i l 1 i
Här kan begreppet ekvivalensrelation be- handlas.
De kommutativa och associativa lagarna för addition av vektorer bevisas. Om man definierar vektorer som en klass av riktade sträckor, ingår i ett fullständigt bevis att man visar att ett resultat gäller oförändrat vilken representant i klassen av riktade sträckor man än väljer. Att göra detta kon- sekvent tynger emellertid framställningen. Man kan nöja sig med att påpeka behovet. Redan här är det lämpligt att ta upp olika användningar av vektorbegreppet såsom hastighet, kraft.
Med utgångspunkt från 2 v : 1.7 + v och 1: + 1; + 11 = 3 17 definieras multiplikation med en skalär c ' 17 där 0 är ett godtyckligt reellt tal. De kommutativa, associativa och distributiva lagarna diskuteras. En full- ständig genomgång av alla fall beroende på skalärens tecken behöver ej göras.
Behandlingen av subtraktion beror på be- handlingen av subtraktion i algebran. Man visar exempelvis att ekvationen a + x : b har exakt en lösning, vilken kallas skillnaden mellan b och a och betecknas b —— a.
Det visas att en vektor kan uppdelas i en summa av två vektorer parallella med två givna icke-parallella vektorer. Entydig— hetsbevis behöver ej genomgås.
Innan man behandlar koordinatframställ- ning av vektorer i planet, kan man visa att alla vektorer som är parallella med en given vektor 17 kan skrivas t - v och på detta sätt erhålla koordinatframställning av endimen- sionella vektorer. Begreppet basvektor in- föres. Räkneregler för koordinater till en vektor behandlas t. ex.
(Tp 311) + (332: (#2) = (371 + 522, 311 + ?!2) 0 (ml, 311) : (cxl, 012) o. s. v.
10 S Vektorer i planet: Jämfört med NT- kursen måste genomgången göras mycket kortfattad. Vektorer åskådliggöres geomet- riskt, adderas och multipliceras med skalär och koordinatframställning av vektorer be—
handlas. Samtidigt repeteras den geometri som behövs.
11 NTSE Det rätvinkliga koordinatsyste- met: Den grafiska framställningen av funk— tioner innefattar åskådliggörande av linjära och andra enkla funktioner genom prick- ning av punkter, diskussioner av villkoret för att en kurva är bilden av en funktion, anpassning av en kurva till numeriskt givna värdepar och en förberedande diskussion av kontinuitetsbegreppet. Även funktioner med diskreta definitionsmängder och värdemäng— der åskådliggöres. I NT-kursen beräknas koordinaterna för en sträckas mittpunkt och en triangels tyngdpunkt.
12 NTSE Den linjära funktionen: I NTS- kursen visas med hjälp av vektorer att den grafiska bilden av den linjära funktionen xmlm: + I är en rät linje, som inte är paral- lell med y-axeln, samt omvändningen till denna sats. I E-kursen kan framställningen ej bygga på vektorbegreppet. Formeln
k : _yl _ ”2
(1171 sång) för riktningskoeffi-
cienten genomgås. Övning i att bestämma linjära funktioner ur givna villkor ges.
Begreppet proportionalitet behandlas med praktiska tillämpningar.
Den allmänna formen ax + by + e = 0 för den räta linjen behandlas. Linjära olik- heter i två variabler och linjär interpolation belyses grafiskt.
13 NT Logaritmer: Avsikten med denna förberedande behandling av logaritmer är att ge eleverna de kunskaper i numerisk räk- ning som fordras för vissa tillämpningar. Be- handlingen inskränks därför till 10-loga- ritmer. På grund av definitionen av potens (vill- kor 5) inser man att ekvationen 10” = a (a> 0) har högst en lösning. Man accep- terar att den har precis en och betecknar denna log a. Man kan här beröra begreppet invers funktion. Om man så önskar behöver
ej några logaritmlagar härledas, utan nume— risk räkning kan helt återföras på räkning med potenser. Användning av hithörande tabeller inläres och principerna för numerisk räkning med fyrställig tabell av enkla uttryck
a, av grundtyperna a ' b,-—b— och ab genomgås.
Vid numerisk räkning skall normalt räkne- stickan användas. När dennas noggrannhet ej räcker eller det gäller beräkningar för vilka många räknestickor saknar ska— lor (t. ex. 2,31' 7), måste dock eleverna kunna använda fyrställig logaritmtabell.
Eleverna skall behärska interpolation i tabellerna. I de flesta fall bör man dock an- vända tabellerna utan att interpolera. I praktiken har man i regel tillgång till bättre hjälpmedel än interpolation i en tabell, om större noggrannhet krävs.
Eleverna hör av givna data i en uppgift kunna avgöra vilken noggrannhet som krävs och om räknesticka, logaritmtabell med eller utan interpolering eller ännu nog- grannare metoder måste tillgripas. Framgår detta ej ur de givna värdena bör efter upp- giften meddelas vilken noggrannhet som fordras.
Ekvationer av typerna av” : b och a” = 17 löses.
14 NTSE Räknesticka: Eleverna övas i att multiplicera, dividera, beräkna kvadrat— rötter och använda reciprokskalan. På NT- kursen skall man dessutom behandla bestäm- ning av logaritmer och trigonometriska funk- tioner samt användning av exponential- skala. På NT-kursen genomgås räknestickans teori, vilket på övriga kurser får uppskjutas tills logaritmer behandlats. Avsnittet bör på NT-kursen för fysikens, kemins och teknologins skull påbörjas tidigt på höstterminen med de enklaste momenten.
15 NT Trigonometriska funktioner: Ge- nom att införa vinklar såsom vridningar av en stråle i positiv eller negativ led generali- seras vinkelbegreppet. En stråles (vektors)
riktningsvinkel i ett koordinatsystem defi- nieras som vinkeln från positiva x-axeln till strålen (vektorn). Man kan redan här in- föra bågmått för vinklar och i fortsättningen arbeta parallellt med grader och radianer.
De trigonometriska funktionerna definie- ras för godtyckliga vinklar. Cotangenten be— handlas sparsamt. Period definieras. For- meln v : r (cos 6, sin 0), där r : lvl och 9 är riktningsvinkeln för 17, behandlas. Vid användning av de trigonometriska tabeller- na behöver man formler för 9004), 18004), 0480”, 3600-12 och av. Vid utnyttjandet av de trigonometriska funktionerna arbetas normalt med en decimals noggrannhet på vinkeln, vilket i allmänhet är tillräckligt för tillämpningarna.
Triangelsolveringar inskränkes till enkla fall.
16 S Trigonmnetrz'ska funktioner: Behand- lingen inskränks till definition av de trigo- nometriska funktionerna med hjälp av en- hetscirkeln och grafisk framställning av funktionerna i:: n. sin ::; och xrscos a:. Avsnit- tet omfattar högst två lektioner.
17 NT Skalärprodukt a'u vektorer: Skalär- produkten a - b definieras t. ex. som la] ' |b| ' cos 11, där 1) är vinkeln mellan vekto- rerna, varvid det urartade fallet där a eller b är nollvektorn behandlas separat. Vidare be- handlas räkneregler för skalärprodukt, ska- lärprodukten i koordinatframställning (den- na kan alternativt tas som definition på ska— lärprodukt), sambandet |a|2 : a ' a = 112, beräkning av vinklar mellan vektorer (även med koordinater), projektion av en vektor på en annan vektor, normalvektor till en given vektor och formeln för triangelns area i koordinatsystemet. Användningen av Skalärprodukt i fysiken belyses. 18 NT Triangelteoremen: Sinus- och cosi— nusteoremet härleds. Cosinusteoremet er- hålles direkt ur räknelagar för skalärpro- dukt. Den trigonometriska formeln för triangelns area (ytteoremet) behandlas.
i | i | I | ;
mam—
Endast omedelbara tillämpningar på dessa teorems användning vid triangelsolveringar ges.
19 NTSE Beskrivande statistik: Eleverna skall läras att behärska de vanligaste gra- fiska metoderna att presentera statistiska material samt att beräkna numeriska stor- heter, som karaktäriserar väsentliga egen- skaper hos det statistiska materialet. Man bör emellertid i samband härmed inlednings- vis diskutera statistikens övriga uppgifter, såsom olika problemställningar kring insam- landet och tolkandet av statistiska material. Skillnaden mellan stickprovs- och totalun- dersökningar kan t. ex. framhållas. Redan på detta stadium kan man också motivera varför man behöver sannolikhetsbegreppet i statistiken. Vid sammanställning i frekvenstabell ge- nomgås klassindelning av material med dis- kussion av olika möjligheter att välja klass— bredden samt hur man bör förfara med even- tuella observationer, som sammanfaller med klassgränserna. Distinktionen mellan frek- venser och relativa frekvenser skall under- strykas. Man kan i detta sammanhang även visa några exempel på hur man populärt brukar illustrera statistiska material vid jämförel- ser genom att teckna bilder av den eller de storheter det gäller. Exempel på missbruk av sådan metodik bör demonstreras. Man bör lära eleverna att grafiska fram- ställningar av material alltid skall förses med text, så att de kan läsas och förstås utan att man behöver söka efter förklaring i en bi- fogad redogörelse. Koordinataxlarna skall ha korrekta skalor med måttsenhet utsatt och diagrammen skall förses med text, av vilken framgår vilken eller vilka storheter figuren avser. De material, som demonstreras för ele- verna och som användes vid problemlös- ning, skall visa olika tillämpningar av sta- tistiken inom t. ex. fysik, biologi, teknik, ekonomi, sociologi m. m. Desssutom kan de
väljas så att de belyser att material kan ha olika spridning, olika snedhet m. m.
Man skall använda lämpliga, konsekventa och vedertagna beteckningar för olika sta- tistiska måttstorheter. Benämningen medel- värde är det lämpligt att reservera för det aritmetiska medelvärdet.
hIedianen definieras som den mittersta observationen vid ett udda antal observatio- ner och som medelvärdet av de två mitt- observationerna vid ett jämnt antal obser- vationer. Beräkning av median och kvartiler med linjär interpolation vid klassindelat material genomgås dock utan några expli— cita formler.
Numerisk beräkning av medelvärde. va- rians och standardavvikelse skall behandlas. Man skall härvid även betrakta klassindelat material. Mian bör undvika en alltför omfat- tande formelapparat. Man kan t. ex. in- skränka härledningen av hithörande formler till fallet med tre eller fyra observationer. Formlerna kan också lämpligen härledas di- rekt i anslutning till någon tillämpning.
Eleverna skall lära sig att använda räkne- maskiner. Detta kan lämpligen ske i sam— band med numeriska räkningar i statistik. För att belysa standardavvikelsens bety- delse som spridningsmått kan man nämna något resultat från Tjebysjevs olikhet, t. ex. att utanför intervallet (Zi—3 3, :E + 3 8) kan högst 1/9 av observationerna befinna sig. Summationssymbolen införes och man visar några räknelagar, t.ex.
n n n E(ai+bi)=2ai+2bi
i=l i=1 i=x
n
2 k : nk i=1
" TI
Z kal. : k 2 a,.
i=1 i=1
Om antalet observationer är N och medel- värdet a: definieras variansen 82 såsom
'I 2 (xi—an)2 i=1
82: N—l
Medelvärde och varians beräknas även vid klassindelat material, dock utan en om- fattande formelapparat.
20 E Index: Avsnittet inleds lämpligen med att de kunskaper, som eleverna fått i grundskolan i procenträkning, befästes och utvidgas. Som exempel på omproportionering av tal kan nämnas jämförelse av produktionsvo— lym eller försäljningsvolym under två eller flera tidsperioder, då volymen för den ena perioden sätts lika med 100, eller jämförelse av försäljningsvolym i olika distrikt, då den genomsnittliga försäljningsvolymen sätts lika med 100. Betydelsen att välja basen på olika sätt framhålles. Laspéyres, Paasches och Fishers index samt kedjeindex införes med hjälp av förenklade exempel med endast ett fåtal varuslag. Eleverna bör även göras förtrogna med några viktiga officiella index såsom konsumentprisindex och Industri- förbundets produktionsindex. De skall även veta var dessa index publiceras.
21 NT Rationella funktioner: En systema- tisk genomgång av de fyra räknesätten med polynom görs. Man visar att två polynom definierar samma funktion med de reella talen som definitionsmängd endast om mot— svarande koefficienter är lika. Entydigheten vid division av polynom visas. Faktorteore— met bevisas liksom att ett n:te grads poly— nom ej kan ha mer än n faktorer av formen x—a. Lösning av ekvationer av högre grad än två inskränks till enkla typer, där rötterna kan erhållas genom faktoruppdelning eller kan återföras på andra enkla ekvationer samt ekvationer där man känner någon rot. Metoden för uppsökande av heltals- och rationella rötter behöver ej genomgås. Av ekvationssystem av högre grad be- handlas endast enkla fall, där ena ekvatio- nen är linjär eller man omedelbart kan er- hålla en linjär ekvation. De flesta ekvationer och ekvationssystem av högre grad kan ej lösas med algebraiska
metoder. Därför bör även i gymnasiet det principiellt viktigaste sättet att lösa dem vara på grafisk väg. Detta behandlas mer ingående under avsnitt 30.
Som en inledning till användning av deri- vator genomförs teckendiskussioner för ra- tionella funktioner med hjälp av faktorupp- delningar. Som tillämpning löses icke-linjära olikheter genom teckendiskussioner.
22 S Polynom: En genomgång av de fyra räknesätten med polynom göres och faktor- teoremet bevisas. Högregradsekvationer be- handlas mycket kort. Som en inledning till funktionsläran diskuteras polynoms tecken genom faktoruppdelningar. Som tillämpning löses någon icke-linjär olikhet genom tecken— diskussion.
23 NT Trigonometriska formler. Båg- mått: Vid härledning av additionsformler bör vektorer användas. Formler för dubbla och halva vinkeln härleds. Eventuellt kan införandet av bågmätt göras i samband med
.. .. . Sln &: ., .. . gransvardet lim , da man ar ! stånd : + 0
att ge en bättre motivering för detta mått.
24: NT Gränsvärde: Man börjar lämpligen med gränsvärde då :::—> + 00. I detta fall känner man ett behov av ett nytt begrepp eftersom man inte som i de flesta fall vid gränsvärde då fr:—> a genom insättning kan bestämma gränsvärdet. Gränsvärdet lim f(x) = a z—> + 00
ges en korrekt definition med hjälp av »s— resonemang». Såsom illustration ritas funk- tioner i koordinatsystem och med mängd- figurer, varvid begreppet omgivning kan an- vändas. Vidare ges exempel på funktioner som saknar gränsvärde och funktioner med oegentligt gränsvärde [f(x)—> + oo då ill—> + 00]. I något fall görs en bestämning till ett givet 3 av ett a) sådant att a: > w => [f(x) -— a] ( e.
Räkneregler för gränsvärden genomgås
omfattande summa, produkt och kvot av gränsvärden samt eventuellt regeln f(x) € g(x) => lim f(x) € lim g(x)-
:c—)oo :::—)oo Man kan göra dem troliga utan bevis eller bevisa någon av dem. Gränsvärden då x _» —— oo behandlas också.
Med hjälp av räknereglerna och lim l : 0 :c—> oo x beräknas gränsvärden för rationella funk- tioner. Begreppet asymptot definieras.
Gränsvärdet då a: _) a behandlas på mot- svarande sätt.
Därefter behandlas oegentliga gränsvär- den samt höger- och vänstergränsvärden. De senare typerna belyses med asymptotberäk- ningar vid brutna rationella funktioner. 25 NT Kontinuitet: En funktion f säges vara kontinuerlig i en punkt &; = a, om den är definierad för a: = a, har ett gränsvärde då. :::—>o och det gäller lim f(x) =f(a). : + a Exempel på kontinuerliga och diskontinuer— liga funktioner ges. Följande satser ges: en summa, skillnad, produkt och kvot (nämnarenséO) av kontinuerliga funk- tioner är kontinuerlig, en kontinuerlig funktion på ett slutet, be- gränsat intervall är begränsad, en kontinuerlig funktion på ett slutet, be— gränsat intervall har ett största och ett minsta värde och en i ett intervall kontinuerlig funktion an- tar alla värden mellan två antagna.
Vissa av satserna är konsekvenser av räkneregler för gränsvärden. Inga bevis be— höver genomgås. Genom motexempel visar man när förutsättningen om slutet intervall är väsentlig.
Det bevisas att rationella och trigono- metriska funktioner är kontinuerliga i sin definitionsmängd. 26 SE Grärwvärde och kontinuitet: Be— greppen genomgås mycket översiktligt. Man får i huvudsak inskränka sig till att åskåd-
liggöra begreppen geometriskt. Bestäm- ningar av de gränsvärden, som behövs för härledning av derivator kan genomföras intuitivt.
27 NT Derivata: Eleverna övas i att be— räkna derivatan till enkla funktioner direkt ur definitionen. Termen deriverbar funktion införes och det visas att deriverbarhet med- för kontinuitet men ej omvänt. Tangentens ekvation skrivs upp i några exempel. Differentialbegreppet användes ofta vid tillämpningar inom exempelvis teknik och naturvetenskap och bör därför diskuteras i matematikundervisningen. Differentialen
tolkas geometriskt och beteckningen %] för
derivatan förklaras.
28 SE Derivata: Eleverna övas i att be— räkna derivatan till enkla funktioner direkt ur definitionen. Deriveringsregler härleds och polynom deriveras. Derivatan till en sammansatt funktion behöver ej genomgås men däremot kan man visa att derivatan till f(aa: + b) är a ' f'(ax + b). Tangentens ek— vation skrivs upp i några exempel.
29 NT Sammansatt funktion: Härledning av derivatan till den sammansatta funktio— nen amy given genom y : f(u), u : g(x) för ett värde a: = a behöver ej omfatta det fall då Au har nollställe i varje punkterad omgivning till a: = a.
Vid derivering av exempelvis funktionen från av till 3; definierad genom ekvationen 33 + 313 = 1 kan man använda så kallad implicit derivering. Att det i detta fall exi— sterar en funktion från &: till 31 inser man genom att lösa ekvationen med avseende på y.
Metodens beroende av kännedom om att ekvationen definierar en funktion och att denna får deriveras betonas. Avsnittet görs kort.
30 NT Samband mellan derivata och mo- notonitet. Alamima och minima: En funk-
tion f säges vara växande i ett intervall I om ml > 222 => Har/1)? f(x2) för alla ml, % E 1. Även strängt växande, avtagande och strängt avtagande definieras. Satsen f(x) > 0 :> f(x) strängt växande i I , som behövs vid kurvkonstruktioner och extremvärdesbestämningar,bevisas lätt med differentialkalkylens medelvärdessats. Den- na säger att om f är deriverbar i det slutna intervallet I gäller
f(xl) —f(%) = (931—162) f'(5) för 11
och 932 E I för något & mellan :::1 och 212. Medelvärdes- satsen görs plausibel genometriskt och be- viset utelämnas. Att enbart definiera be- greppet växande i en punkt och sedan utan bevis dra slutsatsen att en funktion, som är växande i varje punkt i ett intervall I, har egenskapen ”1 > 12 => f(xl) ? f(xg) för alla x,, mg & I får anses otillfredsställande. Det är här som i övrigt i matematikundervisningen att föredra att öppet erkänna svårigheterna och i stället noggrant ange någon sats, som be- hövs för en korrekt framställning, men läm- na den obevisad.
Motsvarande sats för f(x) (0 ges och någon form av omvändningssats anges.
Lokala maxima och minima definieras. Det bevisas att om funktionen är deriver- bar så. är derivatan : 0 då funktionen har maximum eller minimum. Vidare visas att om derivatan är positiv (negativ) i en punkterad vänsteromgivning och negativ (positiv) i en punkterad högeromgivning till ac : a har funktionen maximum (minimum) för a: = a. Det framhålles att satsen ej kan omvändas.
Ovanstående tillämpas på konstruktion av kurvor till rationella och trigonometriska funktioner samt på. maximi- och minimi- uppgifter. Stoff till de senare uppgifterna kan fås bl. a. från geometrin, naturveten— skaperna, tekniken och ekonomin.
Vid kurvkonstruktioner och extremvär-
desbestämningar hos trigonometriska funk— tioner uppstår behov av att lösa trigono— metriska ekvationer. Man bör ej välja mer komplicerade funktioner än att de upp- komna trigonometriska ekvationerna in- skränker sig till ett fåtal enkla typer. Sär- skild uppmärksamhet ägnas funktionen a sin 90 + b cos a', som är av stor betydelse inom fysik och teknik. Genom att skriva
den a sin n: + b sin (2: + %) kan den tolkas
som y-koordinaten hos en vektor 17, som är summan av de vinkelräta vektorerna a (cos a:, sin a:) och
b [cos (x + %>. sin (x + %)].
Vektorn v skrives c [cos (2; + (p), sin (1: + (p)], där e och (p bestämmes med hjälp av en rätvinklig triangel i koordinatsystemet. Detta förfaringssätt används inom elläran vid representation av växelströmmar. Man erhåller på detta sätt en metod att lösa ekvationen asinm+bcosx+d=0.
Grafisk lösning av ekvationer erbjuder ett utmärkt fält för övning av numeriska räkningar och räkning med närmevärden. Eleverna bör lära sig att göra förstoringar för att erhålla bättre närmevärden samt kombinera det med metoder med systema- tisk prövning. Fullgörande av dylika upp- gifter kräver ofta lång tid, varför räkning- arna ej får göras omfattande.
31 NT Högre derivator: Derivator av andra och högre ordning definieras. Orien- tering lämnas om inflexionspunkter och konvexitet. En kurva till en deriverbar funktion säges vara konvex om den ligger över sin tangent. Avsnittet görs kort.
32 NT Integraler: Som inledning till inte- graler kan man diskutera areaberäkning och därvid använda en liknande metod som vid definition av integral. Man kan också. behandla något exempel från fysiken, exem- pelvis arbetsberäkning vid variabel kraft.
* ! | i i . I ! v
Integralen till en funktion f på ett inter- vall a € &: S b kan definieras på följande sätt. Man inför en sträckvis konstant funk- tion g g(x) : ci för at, _1 Qcc(asi i=1,2,3,...n där C, (i = 1, 2, 3, . . .n) är tal och xo (= a), xpxg .. . ,xn (= b) är en indelning av inter- vallet (1 S av S b. Man definierar integralen till 9 såsom summan
TI
2 c, (xi—xiJ).
i=1 Därefter bildar man mängden av integraler till alla sträckvis konstanta funktioner, vilka är mindre än eller lika med f, och mängden av integraler till alla sträckvis konstanta funktioner, vilka är större än eller lika med f.
Om det finns exakt ett tal, som är större än eller lika med alla tal ur den första mängden och mindre än eller lika med alla tal i den andra mängden, är funktionen f integrerbar och detta tal är funktionens in-
b tegral, som skrivs ] f(x) dx. I numeriska u
exempel beräknas approximativt integralen för några polynomfunktioner med hjälp av sträckvis konstanta funktioner.
Det meddelas utan bevis att kontinuer- liga funktioner är integrerbara.
Följande räknelagar bör genomgås var- vid huvuddragen av bevisen kan antydas.
ff($)d$=ff($)dx+ff(x)dx sedan
17 man definierat f f(x)dx för b & a. b 0 !: fkf(:c)dr = k ff(z)da: a h a b b fw») + g(x)]dx = ] f(x)dx + fg(x)dx.
! Följande sats visas: Om F(t) = f f(x)dx
och f är kontinuerlig gäller F'(t) = f(t). Denna sats utnyttjas för att med hjälp av en primitiv funktion till f beräkna integra- ler. Med hjälp av medelvärdessatsen visas att två primitiva funktioner till en funk- tion skiljer sig åt med en konstant. Det är lämpligt att dröja med att införa sym- helen/(a:)dx för primitiv funktion. När man senare kommer till partiell integration och integration med substitution är dock denna beteckning mycket praktisk.
Med hjälp av integraler utföres beräk- ning av arean av olika områden. Tillämp- ningar på integraler från fysik m. m. ges, såsom beräkning av arbete, tyngdpunkt, tröghetsmoment, hastighet ur given accele- ration.
33 NT Logaritmfunktz'oner: När behand— lingen av logaritm- och exponentialfunktio- nerna här återupptas är målet bl.a. att studera deras derivator. Talet e och natur- liga logaritmer måste därför införas. Detta kan göras på. flera sätt. Den naturliga logaritmen ln :c kan införas med hjälp av integraler. Man definierar då för :» > 0
2 In a: = —t-. 1 t
Med hjälp av egenskaper ”hos integraler och kontinuerliga funktioner kan visas: ln :o är deriverbar (och kontinuerlig) med
, 1 derivatan —, den ar monoton och värde- :c
mängden är hela R och den uppfyller loga— ritmlagama. Talet e definieras sedan som lösningen till ln a: = 1. Ett närmevärde för 3 beräknas. Att genomföra alla detaljer är tidskrävande. För en annan metod se av- snittet 35 nedan.
34 NT Inversa funktioner: Villkor för exi- stens av invers funktion anges och åskåd- liggöres grafiskt. Strängt monotona funk- tioner visas ha invers, varvid det meddelas utan fullständigt bevis att denna blir kon- tinuerlig om den ursprungliga funktionen
är det. Formeln för derivatan till den in- versa funktionen härleds. Vid exemplifie- ringen kan man förutom de rationella funk— tionerna använda de cyklometriska funktio- nerna n: rs. arcsin a:, xmarccos :i: och :i: n. aretg :c. Denna funktionsklass behandlas dock kortfattat.
35 NT Exponentialfunktioner: Om loga- ritmfunktionen införes som i avsnittet 33 kan funktionen mm om introduceras med hjälp av invers funktion. Man kan också införa e på annat sätt t. ex. starta med att definiera e” såsom gränsvärdet lim(1 +%)n
. . . . n.) & | och Via invers funktion införa logaritm-
funktionen.
Användandet av tabeller övas. Tillämp- ningar ges med t. ex. kontinuerlig ränta, organisk tillväxt och radioaktivt sönderfall.
Funktionen mm om kan definieras för 95 G R som e” ”ln”, varvid man måste verifiera att detta ger samma funktionsvärden för a: 6 Z, som med definitionen av potens i årskurs 1.
Funktionen in :i: jämförs med funktionen log x, varvid man konstaterar, att det finns en konstant k sådan att log :c = k ' ln a:. Användande av hithörande tabeller övas.
Logaritmisk funktionsskala samt använd- ning av enkel- och dubbellogaritmiskt pap- per behandlas.
36 NT Potensfunktionen: Egenskaperna hos potensfunktioner härleds med hjälp av omskrivningen a:” : ea ' 1” för a: > 0. Sär- skild uppmärksamhet ägnas funktionen mm Vi; och sammansatta funktioner med kva- dratrötter såsom :i: rs. (1 —x2)f och a: rs (1 —x)i.
37 SE Exponential- och logaritmfunktio- ner: För införandet av potens se avsnitt 7. Derivatan till az kan ej härledas inom den- na kurs. Man kan dock göra följande. Deri- vatan till a” definieras som
az+Aa=_ az adm—1
=az-lim
Aco—>0 Az A:s—>o Aa:
I det sista uttrycket är sista faktorn obe— roende av a:. Genom numeriska exempel eller grafisk metod görs troligt att detta gränsvärde existerar och beror på a. Talet :: definieras som den bas för vilket detta gränsvärde har värdet 1.
Med hjälp av invers funktion definieras logaritmfunktionen. F unktionens egenska— per såsom logaritmlagarna diskuteras. Prin- ciperna för tiologaritmernas användning vid numeriska beräkningar genomgås. Vid utförandet av numeriska räkningar skall i allmänhet räknestickan användas. Ekvatio- ner av typerna a3 = b och av” : b löses. Den naturliga logaritmfunktionens derivata bestämmes. Praktiska tillämpningar ges.
Principen för räknestickan genomgås.
38 SE Samband mellan derivata och mo- notonitet. Maxima och minima: Monotoni- tet definieras som i avsnitt 30. De satser, som behövs vid bestämmande av en funk- tions monotonitet, maxima och minima, an- ges utan formella bevis. Vid diskussionen av derivatans tecken hos polynom behöver man inga satser om faktoruppdelning av polynom, om man, sedan derivatans noll- ställen beräknats, bestämmer derivatans tecken genom att beräkna ett värde för de- rivatan mellan nollställena. Man kan också avgöra om nollställen till derivatan mot- svarar maximum eller minimum genom att beräkna funktionsvärden mellan derivatans nollställen. I synnerhet på E-kursen där man ej har faktorteoremet måste sådana metoder tillgripas. Tillämpningar av olika slag ges säväl från ekonomi och samhällsvetenskap som natur- vetenskap och teknik. Grafisk lösning av ekvationer är ett vik— tigt avsnitt, som erbjuder ett utmärkt fält för övning i numeriska räkningar och räk- ning med närmevärden. Eleverna skall lära sig att göra förstoringar och kombinera dem med metoder med systematisk prövning för att få bättre närmevärden. Fullgörande
av dylika uppgifter kräver ofta lång tid, varför räkningarna ej får göras omfattande.
39 S Integraler: Som en introduktion kan man såsom föreslogs i avsnitt 32 syssla med areaberäkning. Arean under en kurva be— räknas genom rektangelapproximation. In- tegralen definieras genom ett liknande re— sonemang. Sambandet mellan integralen och den primitiva funktionen visas, varvid huvuddragen av beviset anges. Enkla poly- nom och exponentialfunktioner integreras och även andra tillämpningar än areaberäk- ning ges.
40 NT Komplexa tal: Vid utvidgning av de reella talen till de komplexa bör man, på grundval av elevernas erfarenheter från tidigare utvidgningar t.ex. från naturliga tal till hela tal, göra en mer fullständig diskussion. Med hjälp av principen om räknelagarnas permanens kan man analy- sera hur man skall räkna i en tahnängd där ekvationen 12 = —-1 har en lösning och som omfattar de reella talen samt där de räknelagar, som gäller för reella tal, också gäller. Man kan också diskutera frågan hur man med utgångspunkt från de reella talen kan konstruera de komplexa talen t. ex. ge- nom talpar. Argument och absolutbelopp för kom- plexa tal definieras. Det visas att vid multi— plikation adderas argumenten och multipli- ceras absoluta beloppen.
De komplexa talen åskådliggöres grafiskt och man utreder sambandet mellan vekto- rer och komplexa tal. Ett komplext tal skrives på polär form och de Moivres formel behandlas. Man definierar
ekt"?! : ez (cos 3; + i sin 9) (i2 : _LitsyER) och meddelar vilka lagar som gäller för räk- ning med komplex exponent. Det räcker att bevisa t. ex.
ezl+22 : ezl ' &
(zl, z2 komplexa tal).
Funktioner med de reella talen som defini- tionsmängd och de komplexa som värde— mängd omnämns liksom derivation och in- tegration av sådana funktioner.
Algebrans fundamentalsats berörs.
41 NT Differentialelcvationer: Av diffe- rentialekvationerna av andra ordningen be- handlas huvudsakligen de homogena där den karaktäristiska ekvationen har reella rötter. Som tillämpning på, räkning med kom- plexa tal kan även fall där den karaktäris- tiska ekvationen har icke-reella rötter ge- nomgås. Till inhomogena ekvationer med enkla högerled kan man verifiera lösningen. Exempel från fysik och teknik ges. Existens och entydighetsfrägor disku— teras.
42 NT Integrationsmetoder:Avsnittet görs relativt kort. Exempel på integration med partialbråksuppdelning ges i enkla fall. Ge- neraliserade integraler beröres.
43 NT Approximation av funktioner med polynom: Felet i approximation av polynom med andra polynom, då termer av högre gradtal utelämnas, undersöks liksom ap- proximation av andra funktioner med poly- nom. Maclaurins formel med restterm om- nämns. Faran av approximation utan upp- skattning av resttermen eller felet betonas.
44 NT Vektorfunktion: Med vektorfunk— tion avses en funktion från R till mängden av vektorer, d. v. s. tmv. I koordinatform kan funktionsvärdet v(t) skrivas u(t) = [f(t), g(t)]. Om [f(t), g(t)] uppfattas som koordinaterna för en punkt erhålles en kur- va, som säges vara given i parameterform. Några enkla exempel ges. Derivatan till vektorfunktionen definieras genom v'(t) : [f'(t), g'(t)]. Funktionen c(cos wt, sin wt), som är av speciellt intresse i fysiken be- handlas. Den räta linjens framställning i vektor— form behandlas:
r=r0+tv
där r och r0 är ortsvektom för en rörlig resp. fix punkt på linjen, 17 är en vektor parallell med linjen och teR. Efter över- gång till koordinater erhålls parameterfram- ställningen av den räta linjen. Om parame- tern t är tiden kan vektorformen åskådlig- göra en partikels rörelse i planet med kon— stant hastighet.
En rät linje som i ett koordinatsystem har normalvektorn (a, b) visas med utnytt- jande av Skalärprodukt ha ekvationen aa: + by + c : 0.
Att avståndet från en punkt (w0,y0) till en rät linje aa: + by + :: = 0, där (a, b) är en enhetsvektor, är lama + by0 + 0] visas med hjälp av vektorer. I detta samman- hang kan man orientera om problemställ- ningen vid linjär programmering.
45 NT Kägelsnitt: Ekvationen för en cir- kel med godtycklig medelpunkt härledes ur avståndsformeln. I ett numeriskt exempel bestämmes tangentens ekvation med skalär- produkt. Ingen formel för tangentens ekva- tion ges. Kurvorna definierade genom
952 2 2
y x y2
__ F- = __ konstrueras. Hyperbelns asymptoter här- leds här eller i funktionsläran. Benämning- en kägelsnitt förklaras ev. med någon histo- risk kommentar. Därjämte omnämns att ellipsen kan erhållas genom vinkelrät projektion ur cirkeln. När man har mängd— begreppet, är begreppet »geometrisk ort» överflödigt och ersätts med »mängden av punkter med egenskapen . . .). Kägelsnit— tens brännpunktsegenskaper omnämns.
I några numeriska exempel visas hur man genom kvadratkomplettering och koor— dinatbyte kan bestämma den geometriska betydelsen av en allmän andragradsekva— tion (även med (vy-term). Även något fall med urartad kurva behandlas. Det visas att xy : k (kaéO) är en hyperbel. Ingen systematisk teori ges i detta avsnitt.
46 NT Inledande rymdgeometri: En kor- rekt uppbyggnad av rymdgeometrin är om- ständlig. Man kan därför nöja sig med att utan bevis presentera ett antal »äskådnings— mässigt klara» satser som behövs i fortsätt— ningen om punkter, räta linjer och plan. Yt- förhållandet vid projektion behandlas.
47 NT Vektorer i rymden: Motsvarigheter- na till avsnitten 9 och 17 i tre dimensioner genomgås. Teorin kan behandlas mycket kortfattat, då endast satser och bevis som skiljer sig avsevärt från motsvarande i pla— net behöver behandlas fullständigt. I övriga fall kan man hänvisa till tidigare satser i planet.
48 NT Rätvinkligt koordinatsystem i rym- den: Avståndsformeln och koordinaterna för en sträckas mittpunkt behandlas. Den räta linjen framställs i vektorform och parame- terform. Planets ekvation ax + by + cz + d = 0 härleds med hjälp av Skalärprodukt såsom normalplan till en vektor (a, b, c). Skärning mellan linje och plan, mellan två plan samt vinkel mellan linje och plan, två plan eller två linjer behandlas.
49 NT Volymberäkningar: Formeln V : b fT(:z:)da: där T(x) är arean av snittytan a
läggs till grund för volymberäkningen. Formeln bevisas under speciella förutsätt- ningar om T(x). Funktionen T förutsättes t. ex. vara kontinuerlig och sådan att pro— jektionen på yz-planet av snittytan T(xl) är en delmängd av projektionen på yz- planet av snittytan T(xz) för 901 ( mg.
Formler för volymen av kon, cylinder, prisma, pyramid och sfär härleds. Inga särskilda formler för stympade koner, sfä— riskt segment o. s. v. ges. Volym av dylika kroppar kan beräknas som en numerisk övning direkt ur integralen.
Begreppet volymskala omnämnes.
50 NT Arean av några buktiga ytor: Formlerna för arean av cylinderns och ko-
l l »
_ W—
nens mantelyta repeteras. Formeln 41an för sfärens area göres plausibel.
51 NT Talföljder och serier: Man bör skilja på begreppen talföljd och serie. Arit- metiska talföljder och serier behandlas mycket kortfattat. På E-kursen ges till- lämpningar med sammansatt ränta. Behandlingen av gränsvärde för en oänd- lig talföljd kan på NT-kursen återföras på gränsvärden av funktioner då :!:—> + oo genom att talföljden kan uppfattas som en funktion med de naturliga talen som defi- nitionsmängd. Summan av en oändlig serie definieras och begreppen konvergens och divergens införs. En kortfattad behandling av den oändliga geometriska serien ges inom samtliga kurser. Detta avsnitt får ej göras omfattande och inga konstlade problem får förekomma.
52 NTSE Elementär kombinatorik: Mul- tiplikationsprincipen åskådliggörs grafiskt. Den kombinatoriska betydelsen av fakul- teter och binomialkoefficienter utreds och illustreras med enkla exempel. Binomialteo— remet härleds i NT—kursen på, kombina- torisk grundlag. Behandlingen av detta av- snitt förlägges lämpligen i anslutning till sannolikhetsläran.
53 NTSE Sannolikhetslära: Undervisning- en i sannolikhetslära skall ge eleverna en inlevelse i och en korrekt uppfattning av själva sannolikhetsbegreppet. Samtidigt skall de lära sig att räkna med sannolikheter i sådan utsträckning att det blir möjligt att senare behandla vissa grundläggande tanke- gångar i den matematiska statistiken.
Inom många av skolmatematikens om- råden kan man bygga på en hos eleverna tidigt grundlagd intuitiv förståelse för de matematiska begrepp, som skall studeras. Ofta har eleverna också en empirisk erfa- renhet, som kan utnyttjas som utgångs— punkt. I sannolikhetsläran kan man ej utgå från en sådan grund utan får börja med en intuitiv inledning till sannolikhets-
läran och samtidigt även ge några empi- riska resultat, som kan tjäna som utgångs- punkt för den senare matematiska fram- ställningen. Rent intuitivt kan man lätt föra eleverna fram till den klassiska de— finitionen av sannolikheten för en händelse som kvot mellan antalet för händelsen gynnsamma fall och totala antalet fall. Man bör också på detta stadium härleda några enkla egenskaper hos klassiska san- nolikheter, såsom att sannolikheten för en säker händelse är lika med 1, att sanno- likheten för en nomöjlig» händelse är lika med 0, samband mellan sannolikheter för komplementära händelser och ömsesidigt uteslutande händelser. Härvid skall mängd- lärans symbolik utnyttjas. Den klassiska de- finitionens begränsning skall klargöras för eleverna.
Man bör också. på detta inledande sta— dium demonstrera praktiskt att de relativa frekvenserna för en händelse, som inträffar vid ett försök, har en tendens att bli kon- stanta, om man bara upprepar försöket ett stort antal gånger. Eleverna bör själva få utföra slumpförsök och man kan visa re- sultatet av redan utförda försök såsom kast med tärning, mynt o. s. v. Det är vik- tigt att eleverna härvid får stifta bekant- skap både med försök, där »symmetri» föreligger, och sådana där så ej är fallet.
Härefter behandlas sannolikheter i sam- band med försök med ett ändligt antal utfall. Mängden av försökets samtliga ut— fall benämnes försökets utfallsrum och ele- verna vänjes vid att betrakta, händelser som delmängder av detta. Sannolikheter införes genom att varje enskilt utfall till— ordnas en viss elementarsannolikhet. Sam- bandet med den klassiska definitionen cr- hålles genom att dessa elementarsannolik- heter antages inbördes lika. Sannolikhetsla. garna för komplementära och ömsesidigt uteslutande händelser skall behandlas, där- emot ej den allmänna additionslagen. Be- greppet oberoende händelser skall också behandlas, då det är av stor betydelse för
fortsättningen t. ex. vid binomialfördel- ningen och för statistiken.
Problemlösningen skall inskränkas till enkla tillämpningar av sannolikhetslagama. Några fall där kombinatorik används skall dock behandlas, såsom enkla tillämpningar av multiplikationsprincipen, permutationer och den kombinatoriska betydelsen av bino- mialkoefficienterna.
Erfarenheten visar att det erbjuder svå- righeter att på detta stadium införa be— greppet stokastisk variabel. Det är därför lämpligt att till en början endast tala om sannolikhetsfördelningar utan att diskutera motsvarande stokastiska variabel. Använd- ning av stokastiska variabler innebär emel- lertid att man får en mycket lätthanterlig nomenklatur t. ex. vid tillämpningar av binomialfördelningen, normalfördelningen och inom statistiken. Man kan därför på ett senare stadium införa ett begrepp kallat stokastisk variabel, som bekvämt kan an- vändas för att beskriva händelser i utfalls- rummet.
Väntevärde, varians och standardavvi- kelse definieras för ändliga sannolikhets— fördelningar. Det är härvid lämpligt att anknyta till dessa storheters karaktär av mått på läge och spridning "hos sannolik- hetsfördelningen. Som tillämpning kan man beräkna väntevärde och varians för en diskret, rektangulär sannolikhetsfördelning. Tjebysjevs olikhet kan nämnas men ingår ej obligatoriskt i kursen.
Härledningen av binomialfördelningen behöver ej nödvändigt ske för det allmänna fallet men % stycken oberoende upprep- ningar av samma försök med två utfall. Lian kan t.ex. nöja sig med att betrakta två, tre och fyra upprepningar och sedan utan bevis ange att sannolikheterna i det alhnänna fallet fås genom utveckling enligt binomialteoremet av (7) + q)". Använd- ningen av binomialfördelningen illustreras med enkla exempel från t.ex. dragning med återläggning eller med tillämpningar från genetiken. Härledningen av vänte-
värde och varians för binomialfördelningen kan likaledes inskränkas till de ovan nämn— da specialfallen.
Det är ej möjligt att inom gymnasiekur- sen mer utförligt behandla utvidgningen av sannolikhetsläran till oändliga utfalls- rum. Man får nöja sig med att ge så mycket att eleverna får en korrekt upp- fattning av hur sannolikheter beräknas med en frekvensfunktion så att det blir möjligt att införa normalfördelningen. Man kan nämna att det är möjligt att med några få axiom ge en sträng uppbyggnad av sannolikhetsläran för detta fall, men detta får ske utan alltför mycket detaljer. Väntevärde, varians och standardavvikelse definieras och beräknas t. ex. för rektan- gulära och triangulära sannolikhetsfördel- ningar.
Normalfördelningen skall definieras och dess betydelse skall diskuteras. Man bör med exempel visa att den ofta kan använ— das i praktiken. Betydelsen av de i den normala frekvensfunktionen ingående kon- stanterna anges utan bevis. Eleverna skall läras att använda en tabell över normal— fördelningen. Tillämpningsuppgifter där en sådan tabell utnyttjas skall behandlas.
Slutligen skall man behandla hur bino- mialfördelningen kan approximeras med en normalfördelning. Detta kan demonstreras praktiskt med något specialfall. Hur de in- gående konstanterna skall väljas i den approximerande normalfördelningen skall klargöras för eleverna.
54 NTSE Statistisk inferens: Undervis- ningen i statistik i årskurs 3 skall an- knyta till det stoff, som behandlats tidi- gare i årskurs 1 i kursmomentet beskrivan- de statistik. Det är lämpligt att börja med en repetition av det tidigare genomgångna, varvid man dock kan vidga perspektivet genom att mer i detalj än vad tidigare skett diskutera vilka statistiska frågeställ- ningar som är aktuella vid en analys av ett erhållet statistiskt material. Man bör
E i i
dessutom med ytterligare exempel söka få eleverna att leva sig in i de frågeställningar, som behandlas vid statistisk inferens. Av vikt är att eleverna får klart för sig, att en statistisk analys alltid bygger på vissa klart preciserade förutsättningar, t. ex. på. anta- gandet att en binomial- eller normalfördel- ning föreligger.
Eleverna torde få stor inlevelse i dessa frågeställningar, om de individuellt eller i grupp får insamla statistiska material ge- nom intervjuundersökningar i klassen eller i skolan eller ur tillgängliga publikationer. Eleverna kan utföra såväl insamlandet av materialet som redovisningen och den slut- giltiga analysen. ltIan får därvid även möj- lighet att diskutera författandet av fråge- formulär och andra problem vid intervju- och enkätundersökningar. En sådan prak- tisk undersökning kan också utföras som specialarbete av en eller flera elever. Jämför »Självständiga arbetsformer» (19./1.2.3).
Statistisk inferens innebär att man drar slutsatser av mer eller mindre allmän gil- tighetsgrad med hjälp av ett erhållet stick- prov. Som exempel på detta skall behand- las anpassning av normalfördelning samt beräkning av konfidensintervall för vänte- värde vid normalfördelning och för en okänd sannolikhet.
Anpassning av normalfördelning skall ske så att ur ett antal observerade vär- den på. en variabel som kan antas vara åtminstone approximativt normalfördelad räknas stickprovsmedelvärde & och stan- dardavvikelse s, varefter normalfördelning— ens väntevärde och standardavvikelse sät- tes lika med :E och s. Sambandet mellan de ursprungliga värdena och den anpassade normalfördelningen demonstreras grafiskt. Vidare ges några exempel på hur man kan dra slutsatser av den anpassade normal- fördelningen. De numeriska beräkningarna får ej göras alltför omfattande. Eventuellt kan man även behandla grafisk anpassning med hjälp av normalfördelningspapper.
Någon form av konfidensintervall diskute- ras ej i detta sammanhang.
Begreppet konfidensintervall införes lämp— ligen i direkt anslutning till att man via någon tillämpning diskuterar intervallskatt— ning av medelvärdet i en normalfördelning med känd standardavvikelse. Man kan t. ex. betrakta en fysikalisk mätserie med en metod, vars spridning, d.v.s. vars stan- dardavvikelse, kan antagas vara given. Som tillämpning kan också behandlas konfidens- intervall för en okänd sannolikhet för så- dana fall att approximation med normal— fördelning kan äga rum.
I avsnittet om regression får man så gott som uteslutande inskränka sig till de beskrivande momenten.
Frågor om statistisk inferens vid regres— sionsmodeller kan endast antydningsvis be- handlas. Eleverna skall lära sig att kon- struera tvådimensionella prickdiagram och skall även lära sig att förstå färdigställda sådana. De behandlade tillämpningarna skall vara sådana att de visar exempel på större eller mindre grad av samband mel- lan variablerna samt även exempel på po- sitiv och negativ korrelation. Även klassin- delning vid tvådimensionella statistiska ma- terial kan behandlas. Eleverna bör också få se något material, där uppenbarligen ej linjär regression föreligger.
Eleverna skall även se anpassning av räta linjer till tvådimensionellt material. Denna. anpassning kan ske antingen med ögonmått eller också till medelvärden för den beroende variabeln för olika nivåer på. den andra variabeln.
Även minsta kvadratmetoden för anpass- ning av rät linje skall diskuteras. Ekvatio- nen för denna linje härleds t. ex. på föl- jande sätt. Med eller utan bevis anges att linjen går genom punkten (:E, (17), varefter riktningskoefficienten härleds för t. ex. fyra givna punkter.
Eventuellt kan man kortfattat beröra korrelationskoefficientens betydelse i sam- manhanget. Man kan t. ex. med hjälp av
några tillämpningar visa dess betydelse av mått på »graden av det linjära sambandet mellan variablerna».
55 E T idsserier: Avsnittet inleds med en diskussion av begreppet tidsserie. Man bör göra klart för eleverna, att i vissa observa- tionsserier har tiden eller ordningsföljden mellan observationerna ingen betydelse. I andra är det däremot ytterst viktigt att observationerna beaktas i sin tidsordning. Begreppet trend, säsongvariation, konjunk- turvariation och tillfällig variation skall införas och illustreras med exempel. När det gäller grafisk och numerisk behandling av tidsserier, får man inskränka sig till att konstruera diagram över tidsserier, att skatta trenden med frihandskurva eller med löpande medelvärde och att beräkna säsong- variationer genom att jämföra med löpande medelvärde. Säsongrensning kan också be- röras.
56 E Stickprovsteori: Framställningen av stickprovsteorin skall klargöra skillnaden mellan totalundersökningar och stickprovs- undersökningar. Vidare skall man nämna fördelen med stickprovsförfaranden (mindre kostnader, snabbare resultat, resultat med större räckvidd och med större precision). Man bör även något beröra de olika stegen i en stickprovsundersökning: klargörande av ändamålet med undersökningen, defini- tion av den population, som undersök- ningen skall omfatta, beslut om vilka data som skall bestämmas och hur mätningen av dessa data skall ske, val av arbetsenhet, val av stickprovsmetod, organisation av fältarbetet samt sammanställning och ana- lys av det erhållna statistiska materialet. Med exempel klargöres sedan kortfattat innebörden av några enkla stickprovsför- faranden, nämligen enkelt slumpmässigt stickprov, stratifierat urvalsförfarande samt sclustern-förfarande. Eventuellt kan man även beröra systematiska stickprov.
19.413. Planering och samverkan
Vid planeringen av matematikkursen mås- te hänsyn tagas till dels matematikens egna krav på en både logisk och pedagogisk ord- ning mellan de olika avsnitten och dels till andra ämnens krav på att eleverna skall ha vissa kunskaper i matematik. Detta gäl- ler framför allt fysik, kemi och tekniska ämnen men i viss utsträckning även sam- hällskunskap, filosofi och ekonomiska äm- nen.
Som nämnts i allmänna synpunkter på ämnesstoffet (se 19.4.1.1) har i kursplanen de olika momenten i stort sett uppräknats i en lämplig kronologisk ordning. Det är emellertid uppenbart att andra anordningar är tänkbara från både matematikens och andra ämnens synpunkt.
Det är väsentligt att matematikkursen presenteras i en enhetlig kurs utan alltför markerad gränsdragning mellan de olika kursmomenten. Detta är även lämpligt från inlärningssynpunkt. Det underlättar för ele— verna om liknande resonemang och metoder används inom olika områden av matematik- kursen. Sålunda bör mängdlärans betrak- telsesätt konsekvent tillämpas både inom algebra, geometri, funktionslära och sanno- likhetslära. De grundläggande räknelagarna skall diskuteras både för element i de olika införda talområdena och för vektorer. Be- handlingen av närmevärden i algebran bör utgöra en förövning till gränsvärden o.s.v.
Undervisningen skall ej ge enbart for- mella bevis utan skall få eleverna att leva sig in i de matematiska frågeställningarna. Vad skall bevisas och hur skall det bevi— sas? Införandet av allmänna begreppsbild- ningar bör ske först sedan de motiverats med konkreta exempel. Man kan t. ex.i många fall behandla ett specialfall före det allmänna fallet. I själva verket är detta att föredra ur pedagogisk synpunkt. En god vägledning kan ofta den genetiska princi- pen vara. Det som historiskt sett gått före
i l , l i i i
något annat skall om möjligt även göra det i undervisningen.
Från pedagogisk synpunkt är det också lämpligt att matematikundervisningen pla- neras så att mer teoretiska avsnitt omväx- lar med partier av mer räknemässig karak- tär. I detta sammanhang bör möjligheten till parallelläsning av vissa avsnitt framhål- las. Sålunda är det t.ex. fullt rimligt att läsa sannolikhetslära och statistik samtidigt med andra kursavsnitt.
Det är av största vikt att matematikun- dervisningen planeras så att, när ett mo- ment av kursen behövs i ett annat ämne, det är behandlat i matenmtiken. Endast i undantagsfall bör man avstå från denna. princip. På NT—kursen bör matematiklära- ren alltid konferera med framför allt lärar- na i fysik, kemi och tekniska ämnen. På grund av varierande uppläggningar i dessa ämnen måste kanske matematikkursen pla- neras på olika sätt i olika klasser och olika år.
Här skall nämnas några synpunkter på planeringen av matematikkursen med hän- syn tagen till kemi, fysik, tekniska ämnen, samhällskunskap och filosofi.
En bärande princip vid val av stoff till matematikkursen har varit att tillfreds- ställa andra ämnens krav på matematik- kunskaper hos eleverna.
Det är Viktigt för tillämpningarna att räknestickans användning repeteras i bör- jan av årskurs 1. Detta är även väsentligt ur matematikens egen synpunkt. För kemi, fysik och tekniska ämnen är det viktigt att eleverna övas i att utföra numeriska beräk- ningar. Ett ömsesidigt utbyte äger här rum, då ju numeriska beräkningar ingår i stor utsträckning i dessa ämnen. För kemins skull är det också angeläget att behand— lingen av potenser med godtycklig exponent kommer så tidigt som möjligt.
Från fysikens och de tekniska ämnenas synpunkt är det viktigt att integralbegrep— pet kommer så tidigt som möjligt i årskurs 2 på NT-kursen. Detta avsnitt kan också
tas upp när som helst efter det att defini- tionen av derivata är genomgången. Vidare bör behandlingen av differentialekvationer förläggas tidigt under höstterminen i års- kurs 3.
I målsättningen för fysiken sägs det, att denna skall ge eleverna vana vid att mate— matiskt behandla enkla fysikaliska pro- blem. Fysikkursen blir med andra ord starkt beroende av matematikkursen. Infö- randet av vektorer och räkning med vekto— rer kommer att starkt påverka avsnitt av fysikkursen och vissa tekniska ämnen. Detta gäller framför allt mekaniken och elläran, där vektorer är ett utomordentligt hjälpmedel. Vidare kommer kursen i funk- tionslära med bl. a. en grundlig genom- gång av den bestämda integralen att få stor betydelse. Det är av stor vikt att en verk- lig samordning kommer till stånd mellan fysiken, de tekniska ämnena och matema- tiken, så att samma betraktelsesätt och metodik som kommer till användning inom matematiken även kommer att tillämpas där. Detta gäller framför allt behandlingen av funktionsbegreppet, derivator, differen- tialer, integraler och icke minst vektorer.
Icke oväsentliga anknytningar föreligger mellan matematiken och filosofin i gymna- siet. Detta gäller framför allt den elemen- tära logiken. Vissa begrepp inom denna be- handlas i matematiken redan i årskurs 1 i samband med införandet av mängdlärans betraktelsesätt och det alhnänna funktions- begreppet. Samordning bör ske så att dessa begrepp behandlas analogt i de båda kur- serna. Speciellt kan framhållas, att rela- tionsbegreppet visserligen ej ingår i mate- matikkursen, men däremot behandlas det allmänna funktionsbegreppet, som är ett specialfall av relationsbegreppet. Speciella ordningsrelationer studeras också mycket tidigt i matematiken. Det är naturligt att filosofin anknyter till detta. Axiomatiska system och deduktion i dessa har eleverna också mött i matematiken. Vidare bör ma- tematiken, filosofin och fysiken gemensamt
för eleverna klargöra innebörden av begrep- pet matematisk modell.
Anknytning mellan samhällskunskap och matematik föreligger inom statistikmomen- tet i matematikkursen. Det bör observeras att i årskurs 3 har eleverna en större kurs i statistik även omfattande statistisk infe- rens. Detta kan i viss utsträckning påverka samhällskunskapens användning av stati— stik på olika lärokurser. Det ligger i sa- kens natur att i matematiken de matema- tiska aspekterna av statistiken kommer att dominera. Frågor rörande källor för statis- tiskt material av t.ex. regional, nationell eller internationell karaktär kommer att en- dast i förbigående behandlas i matemati— ken. Denna och andra aspekter av statisti- ken har däremot sin naturliga plats i sam- hällskunskapen. Det är av vikt att samord— ningen mellan de båda ämnena företages på denna punkt.
Tillämpningarna av matematiken kom— mer att såsom redan nämnts i 19.4.11 spela en stor roll i matematikundervisningen. Stoffet skall hela tiden belysas med exem- pel på tillämpningar inom andra ämnesom- råden. Det är av stor vikt att dessa sam- ordnas med de ämnen i gymnasiet, varifrån de hämtas.
19 4.1 _4. K oneentration
I de kurser där matematikens veckotimtal ej understiger tre timmar är det ej befogat med någon koncentration. I sådana årskur— ser kan dock under vissa perioder timmar- na omfördelas så att utrymme ges åt andra ämnens koncentration. Detta bör då ske så att matematikens veckotimtal ej understi— ger tre timmar, om ämnet förekommer un- der terminen. I årskurs 2, samhällsveten— skaplig lärokurs, koncentreras ämnet obli- gatoriskt.
19./rl .5. Beting
Organisationen av matematiken framgår av kursplan med årskursfördelning (19.3), där stoffet angivits i en tänkt kronologisk
ordning, som i stora drag skall kunna till- lämpas vid undervisningen. Det föreligger stora möjligheter att i matematikundervis- ningen redan från årskurs 1 tillämpa olika självständiga undervisningsformer, såsom betingsläsning och långläxor. Avsnitt läm- pade för betingsläsning kan erhållas inom alla delar av kursen genom sammanslagning av olika kursmoment i årskursförteckning- en. Exempelvis kan man på NT-kursen i årskurs 2 ha följande beting:
1. Rationella funktioner. Trigonometriska formler. Gränsvärde I. Gränsvärde II. Kontinuitet. Derivata. Sammansatt funktion. Samband mellan derivata och monoto— nitet. Llaxima och minima. Högre de— rivator. Den bestämda integralen.
Logaritmfunktioner.
Inversa funktioner.
10. Exponentialfunktioner. Potensfunktio- ner.
ears-Pop
599971
I matematik föreligger också möjligheten att när organiserad betingsläsning ej före- kommer ge uppgifter för problemlösningen under längre tidrymder.
19.4.2.
19.421 . Allmänna metodiska kommentarer
Verksamhetsformer
Undervisningen i matematik skall meto- diskt utformas så att målen för gymnasiets matematikkurs förverkligas på ett ratio- nellt och effektivt sätt inom ramen för den tillgängliga tiden för skol- och hemarbete. Undervisningen skall naturligtvis anpassas till elevernas förutsättningar och intressen. Följande allmänna synpunkter skall dock i görligaste mån beaktas av läraren. Undervisningen skall metodiskt utformas så att samtliga elever förstår det genom- gångna matematiska stoffet. Detta kräver att eleverna verkligen får tid att leva sig in i varje nytt moment i kursen. hIatema—
tiska begrepp och tankegångar ter sig ofta vid första anblicken svårtillgängliga. Först efter en mognadsprocess kan man helt anamma det nya.
Undervisningen skall karaktäriseras av ett aktivt samarbete mellan lärare och elev och bör därför ofta bedrivas i diskussions- form. Elevernas insikt blir bättre om de själva får medverka när nya begrepp, me- toder och satser införs. Detta gäller även för det individuella arbetet, vilket ställer särskilda krav på läroböcker och övriga hjälpmedel. Det är vidare viktigt, att ele- verna klart förstår varför man utformat en matematisk definition på ett visst sätt eller varför man gjort vissa förutsättningar i ett matematiskt teorem.
Läraren måste göra klart för sig vad som är kärnan i kursen och i övrigt lägga under- visningen så att stor hänsyn tas till elever— nas individuella förutsättningar.
Vid genomgången av nytt stoff är det angeläget att eleverna får aktivt medverka med synpunkter och frågor. Det nya om- rådet bör introduceras på ett intresseväc- kande sätt, t. ex. genom att göra en histo- risk anknytning eller genom at't uppställa ett enkelt problem, som framtvingar nya metoder och leder till nya satser.
Vid genomgång är det i de allra flesta fall lämpligt att använda skrivtavlan. Här- vid kan antingen läraren eller en elev skriva. I båda fallen bör emellertid den som skriver på tavlan endast fungera som sekreterare åt den gemensamt arbetande klassen. Man kan på detta sätt hålla även en stor klass i aktivitet. Varje elev bör ha känslan att han bidragit något till diskus- sionen eller arbetet under lektionerna. I detta sammanhang kan framhållas att för den elev, som skriver på tavlan, kan det ofta vara svårare att överblicka en uppgift än för eleverna i klassen.
Nya matematiska begrepp och satser bör i regel prepareras i skolan. Vissa därtill läm- pade områden kan dock överlämnas till ele- verna att själva inhämta. Vidare kan visst
stoff gås igenom på lektioner vid vilka när- varo är frivillig. En sådan metod kan då och då vara lämplig vid betingsläsning.
Inom varje område av kursen skall ele- verna förvärva viss säkerhet i fråga om att lösa enkla tillämpningsuppgifter. Problem- lösningen kan ske gemensamt med hela klassen eller individuellt. Vid den gemen- samma problemlösningen bör eleverna skri- va i sina böcker och en elev tjänstgöra vid tavlan som sekreterare. Denna form av un- dervisning får dock ej bli det domincrande inslaget under lektionerna. De uppgifter som behandlas skall penetreras omsorgsfullt ur olika synpunkter. Sådana frågeställ- ningar som varför vissa förutsättningar va— rit nödvändiga eller om resultatet kan gene- raliseras skall ibland tas upp till diskus- sion.
Den formella framställningen är viktig vid all problemlösning. En uppgift bör be- handlas på svarta tavlan under samma for- mella krav som en uppgift som löses un- der ett skriftligt prov. Eleverna skall all- tid ange motiveringar vid de olika stegen i lösningar och bevis. Användning av impli- kations- och ekvivalenssymbolerna » och Q rekommenderas. Att det tar tid för ele— verna att skriva motiveringar uppväges av att de bättre tillägnar sig lösningen. Ele— verna får också därvid träning i skriftlig framställning.
Eleverna skall vänjas vid en fast och konsekvent nomenklatur. Denna skall an- vändas korrekt både vid skriftlig och munt- lig framställning. Utfärdade normer angå- ende nomenklatur, förkortningar m.m. skall följas.
Eleverna skall alltid genomföra fullstän- diga lösningar av problemen. Det är viktigt att de ej får för vana att endast föra lös— ningen så långt att de ser eller tror sig se att den inslagna vägen leder till resultat.
De problem som behandlas skall vara av enkel natur och oftast utgöra direkta till- lämpningar av det genomgångna stoffet. Problem som kräver kombination av kun-
skaper från flera olika kursmoment får en- dast krävas för högre betyg.
Eleverna bör behandla problem med an— knytning till praktiska meningsfyllda fråge— ställningar. Matematikens tillämpning inom naturvetenskap, teknik och socialvetenska- per bör demonstreras i anslutning till pro- blemlösningen.
Problemen bör vara sådana att de prövar om eleverna verkligen förstått de införda matematiska begreppen och metoderna. Vissa problem bör också knyta samman olika områden av matematiken. I den mån man gemensamt med hela klassen behand- lar problem av mer avancerad karaktär eller ger sådana problem i uppgift är det viktigt att detta meddelas eleverna, så att det ej begärs, att alla skall kunna klara av dessa problem. Med en individualiserad un- dervisning ökas möjligheterna att låta vissa elever arbeta med mer avancerade problem och frågeställningar. Andra elever har där- vid en mera ingående diskussion av mer elementära delar av stoffet.
Problemlösningen får ej koncentreras på vissa speciella typer. Genom att öva ele- verna i problemlösning inom en smal sek- tor av kursen kan man bibringa dem ett skenbart större kunnande, men det är föga troligt, att den sålunda uppövade förmågan inom ett speciellt område kommer att visa sig vara av något större värde för eleverna i framtiden.
Den individuella problemlösningen bör arrangeras så att eleverna får tillfälle att arbeta. i den takt, som de själva finner effektivast. Man kan t. ex. avsätta en viss del av tiden till enskilt arbete, varvid lära- ren hjälper eleverna individuellt och ele- verna även får tillfälle att hjälpa varandra. Stoffet bör emellertid vara så pass väl pre- parerat att eleverna klarar de förelagda uppgifterna på egen "hand. Närvaro vid det individuella arbetet behöver ej nödvändigt- vis vara obligatorisk. När eleverna ges ett visst antal uppgifter, som skall vara lösta till en angiven dag, bör de i viss utsträck-
ning få avgöra själva om de vill utföra detta arbete på lektionstid eller i hemmet. Själv- ständiga arbetsformer berörs utförligare under 19.423.
En viss del av undervisningstiden torde oberoende av arbetsform behöva användas till genomgång av uppgifter, vilka eleverna först har behandlat individuellt. Genom lämpliga former för denna genomgång kan den dock utföras på relativt kort tid. Man kan t. ex. låta någon elev redogöra muntligt för uppgiften eller låta elever samtidigt skriva lösningar till flera uppgifter på tav- lan, varvid eleverna ifråga avslutar med en muntlig sammanfattning av lösningen. Med dessa metoder övas även eleverna i muntlig framställning.
19.422. Studieteknik Läraren skall utnyttja alla tillfällen i ma- tematikundervisningen att hos uppträna och befästa goda studievanor. Detta skall ske i anslutning till gymnasiets allmänna studieträningsprogram. Av sär- skild betydelse är det att vänja eleverna vid ett alltmer självständigt arbetssätt. Matematikstudier ger många möjligheter till uppövning av allmänna studiefärdig- heter. Först och främst skall läraren orga- nisera arbetet så att eleverna får tillfälle till och inser nödvändigheten av att pla— nera det egna arbetet. Detta gäller fram- för allt vid betingsläsning inom olika av- snitt av kursen. Eleverna bör också upp- muntras till att samarbeta sinsemellan. En allmän studiefärdighet med intim an- knytning till matematiken är förmågan att ställa och analysera problem. Läraren skall alltid uppmuntra eleverna till att själva söka ställa problem och till att analysera ur olika aspekter det stoff, som har be- handlats. I samband med undervisning i statistik inom kursen kan läraren i viss mån uppöva elevernas förmåga att spåra och registrera information. Detta kan ske i anslutning till den beskrivande statistiken i årskurs 1,
eleverna
där man något behandlar olika statistiska källmaterial i form av statistiska publika- tioner, årsböcker m. m. Även förmågan att tolka och värdera information har anknyt- ning till statistikmomentet.
Förutom ovanstående allmänna synpunk- ter på studieteknik och matematikunder- visning bör följande speciella möjligheter att befrämja elevernas studievanor beaktas.
Eleverna skall uppmuntras att utnyttja läroböckerna i matematik inte bara som en källa för övningsuppgifter. Efter det att nytt stoff har behandlats i skolan bör ele- verna tillrådas att hemma gå igenom bo— kens framställning eller eventuella anteck- ningar. När en elev ej klarar ett problem, bör han tillrådas att i första hand söka led- ning i läroboken.
Eleverna skall tillrådas att alltid tänka igenom om ett erhållet resultat är rimligt, om det stämmer med konstruerade figurer eller lätt insedda specialfall o.s.v. MÄöjlig- heterna att lösa samma uppgift med flera metoder skall också beaktas.
Det bör understrykas att inlärning av matematik ofta kräver avsevärd tid. Det inhämtade stoffet behöver mogna. En lämplig metod vid uppkomna svårigheter kan vara att lämna området i fråga en tid för att senare återvända till detsamma.
19.423. Självständiga arbetsformer
Som förut framhållits kan betingsläsning förekomma inom samtliga avsnitt av mate- matikkursen. Metoden bör dock tillämpas med försiktighet i årskurs 1, då de flesta elever där torde sakna den vana vid och mognad för självständigt arbete, som be- tingsläsningen förutsätter. Betingsperioderna bör omfatta förslags- vis en tid av två till fyra veckor. När ett nytt beting börjar skall läraren angiva be- tingets innehåll i detalj genom att meddela eleverna vilka kursmoment och arbetsupp- gifter, som betinget omfattar. Dessa pro- blem skall först och främst bestå av ett rik-
haltigt och representativt urval av relativt enkla uppgifter inom kursmomentet. Dess— utom bör betinget innehålla ett visst antal repetitionsuppgifter för att befästa och re- petera tidigare inlärt stoff samt problem av något mer avancerad karaktär, frivilliga för eleverna. Dessa sista problem får ej ut- göra villkor för högre betyg. Eventuellt kan man överväga att göra samtliga uppgifter frivilliga för eleverna.
Lektionstiden under betinget skall till största delen användas till genomgång av nytt stoff och genomgång av belysande till- lämpningsuppgifter. Individuellt arbete un- der lektionerna med möjlighet för eleverna att få råd av läraren skall också förekom- ma. Närvaro vid den lektion som anslås till individuellt arbete behöver ej vara obliga- torisk.
Läraren skall under betingets förlopp i största möjliga utsträckning kontrollera och handleda elever, som har svårigheter. Rätt utnyttjad ger betingsläsningen läraren öka— de möjligheter att individuellt ägna sig åt dessa. I förekommande fall kan även elever som ligger väl framme i kursen tjänstgöra som biträdande handledare.
Sista tidpunkt då betinget skall vara av— klarat skall alltid angivas vid betingets ut- delande. Vid betingstidens slut kan en ge- nomgång av vissa moment visa sig nödvän- dig. När det gäller problem kan härvid ele- verna muntligt få redogöra för sina lös- ningar. Mönsterlösningar kan utarbetas av enskilda elever eller elevgrupper och anslås i klassrummet.
Eleverna kan då de arbetar individuellt fastna i klumpiga metoder vid problemlös— ningen. Läraren bör ha uppmärksamheten riktad på detta under betingets förlopp och i förekommande fall leda in eleverna på bättre lösningsmetoder. I möjligaste mån skall läraren undvika att avbryta elevernas individuella arbete under lektionstid med meddelanden till hela klassen. Ett sådant avbrott måste naturligtvis ibland tillgripas för att leda. in eleverna på lämpligt spår.
Läraren får en god överblick över betings- arbetets förlopp i stort genom att upprätta en betingstablå, som under betingstiden får cirkulera i klassen och där eleverna succes— sivt kan markera hur långt de hunnit och ange lösta uppgifter.
Hur lång tid som skall ägnas åt de olika momenten i betinget beror på det behand- lade områdets karaktär. På ett lättare om- råde (t. ex. beting nr 2 om trigonometriska formler i avsnitt 19.4.15) behöver för ge— nomgång hela klassen vara samlad ungefär hälften av tiden. När det gäller mer kompli- cerade kursavsnitt kan annan fördelning av tiden tänkas. Om förslagsvis 15 lektioner anslås åt beting nr 3 om gränSVärden i 19.4.15 kan cirka 10 användas med hela klassen samlad, de övriga till individuellt arbete med frivillig närvaro och redovis— ning.
För elever med särskild fallenhet och in- tresse för matematik finnes många olika tänkbara uppgifter för specialarbete i äm- net. Eleven kan få i uppgift att i lärobok gärna på ett främmande språk eller spe- ciellt skriven handledning studera nytt ma- tematiskt stoff, lösa uppgifter inom detta och redovisa sitt kunnande med någon form av tentamen. Uppgiften kan också bestå i att genomföra ett praktiskt statis- tiskt arbete med insamlande, bearbetande, analys och presentation av ett statistiskt material och lämpar sig då särskilt bra för grupparbete. Uppgiften kan väljas så att den innebär tillämpning av sådan statistisk metodik som behandlats i den ordinarie skolkursen. Den kan emellertid också inne- bära att eleven får lära känna någon ny statistisk metod. Man kan vidare tänka sig en uppgift inom numerisk analys, där ele- ven får sätta sig in i någon numerisk me- tod, t. ex. interpolation eller numerisk be- räkning av rötter till ekvationer. Uppgiften kan då innebära, att eleven får lära sig me— todens teori och sedan tillämpar denna för att lösa förelagda numeriska uppgifter. lVIed tanke på den utveckling som för när-
varande äger rum inom matematikmaski- nernas område mot allt enklare kodnings- metoder kan man även tänka sig i något specialfall, att uppgiften gäller numerisk programmering och beräkning på en data- maskin. Det normala torde dock vara, att eleverna fullgör det numeriska arbetet på vanliga bordsräknemaskiner, som skolan bör ha tillgång till t. ex. på fysiklabora- toriet.
Uppgifter för specialarbete kan vidare väljas inom t. ex. följande av matemati- kens områden: differentialekvationer, funk- tioner av flera variabler, matriser, modern algebra, icke euklidisk geometri, talteori, olikheter, topologi, statistisk inferens, linjär programmering.
Lärarens handledning är ofta väsentlig för att specialarbetet skall lyckas väl. Även en liten uppgift kan erbjuda eleverna oöver- stigliga hinder, om han eller hon inte vet hur den skall angripas. Arbetet kan läggas upp på följande sätt: Eleven och läraren kommer överens om en bok eller avsnitt ur en bok, som skall behandlas. Eleven stu- derar texten på egen hand. Lärare och elev träffas några gånger för diskussion av tex- ten och arbetet avslutas med ett skriftligt eller muntligt förhör.
Som en praktisk statistisk uppgift kan en grupp av elever t.ex. få genomföra en undersökning över klass- eller skolkamra- ters rökvanor. Eleverna och läraren plan- lägger härvid undersökningen och beslutar vad man skall belysa och vilka statistiska metoder som skall användas. Ett frågefor- mulär utarbetas och detta besvaras av kamraterna. Materialet insamlas och redo- visas i tabeller och diagram. Någon upp- ställd hypotes prövas med statistiska me- toder, t.ex. Röker barn till föräldrar, som är rökare, mer än barn till icke-rökare? Röker flickor mer än pojkar? Slutligen sam- manställes en skriftlig rapport över under— sökningen och en redovisning ges inför klas— sen vid någon lektion. I en praktisk sta- tistisk uppgift av enklare karaktär kan
i ! E
vissa delar av ovanstående utelämnas, t. ex. alltför svårbemästrade hypotesprövningar.
19.424. Om möjlighet härtill föreligger, bör elever- na få göra studiebesök vid någon numerisk beräkningscentral, datamaskins- eller hål- kortsanläggning.
Studiebesök, exkursioner
19.425. Bedömning Kontrollen av studieresultatet skall utfor— mas i samstämmighet med gymnasiets all- männa mål samt målet för matematikun- dervisningen. Inte minst skall gymnasiets mål att fostra eleverna till goda arbetsva- nor beaktas. Utformningen och bedömningen av de skriftliga proven måste anpassas till de för- utsättningar som tidsramen ger. Sålunda bör man i regel inte kräva att eleverna skall göra en särskild renskrivning av sina lösningar. Givetvis måste ändå lösningarna vara snyggt och ordentligt uppställda. Det är därför av vikt att de vid skol- och hem— arbete tillägnat sig goda arbetsvanor. De bör vänjas vid att omedelbart åstadkomma en konsekvent framställning. En praktisk metod är att låta eleverna använda lös- bladssystem varvid i allmänhet ett blad anslås åt varje uppgift. De vid de skriftliga proven givna uppgif- ternas karaktär och svårighetsgrad skall varieras. Sålunda bör varje prov innehålla uppgifter både av huvudsakligen räknemäs- sig karaktär och av teoretisk natur. En uppgift av det senare slaget kan vara att bevisa en sats, som ansluter till någon ge- nomgången. En sådan uppgift kan gärna innehålla flera moment av olika svårighets- grad. Uppgifterna av detta slag skall ej vara ett förhör på. t. ex. lärobokens bevis utan ge utrymme åt elevernas egen kombi- nationsförmåga. Varje skriftligt prov bör i regel gälla både områden, som nyligen be- handlats i undervisningen och områden, som behandlats tidigare. De teoretiska upp- gifterna bör dock avse moment, som ej
ligger alltför långt tillbaka. Vidare bör man undvika alltför speciella problem på tidi- gare avsnitt. Eleverna bör alltid veta vilka avsnitt, som kan komma i fråga vid de skriftliga proven.
Läroplanen föreskriver för ämnet schema- lagda skrivningar. I vardera av årskurserna 2 och 3 är ett av dessa prov centralt utfär- dat. Se närmare -II:4.4.8.
Det centrala provet i årskurs 2 bör om- fatta t.o.m. avsnitt 30 och i årskurs 3 på NT-kursen t.o.m. avsnitt 50 och på SE—kursen t.o.m. avsnitt 52 eller 53.
Vid val av uppgifter är det viktigt att läraren beaktar målen och de alhnänna an- visningarna för matematikkursen. Övervä- gande delen av uppgifterna bör vara sådana att de kan lösas av flertalet elever. Skriv- ningarna bör också ge de bättre eleverna möjlighet att visa sin förmåga. Vilka upp- gifter som är av större svårighetsgrad bör dock framgå för eleverna t. ex. genom deras placering eller genom att maximipoäng för rätt lösning anges (jfr nedan).
Proven skall utformas så att eleverna ej uppmuntras att förbereda sig genom att lösa ett stort antal problem inom ett litet område av kursen.
Eleverna skall alltid kunna veta vad som kan anses såsom en medelprestation och vad som erfordras för de olika betygsstegen. Om resultaten blir avsevärt sämre än vad man väntat sig, bör detta medföra en korri- gering av betygsskalan.
Vid rättningen av de skriftliga proven användes poängrnetod, varvid varje upp— gift tilldelats en för eleverna känd maximi- poäng, som ges vid fullständigt korrekt be- handling. Väsentliga formella brister, räk- nefel m.m. medför poängavdrag. I undan— tagsfall kan mycket förtjänstfulla lösningar ges extrapoäng utöver maximipoängen. Svå- righetsgraden bör vara sådan att 50—60 % av totalpoängen skall motsvara medelgod prestation. Läraren skall vid rättningen kommentera felaktigheter så att eleverna utan svårighet inser vari felen ligger. Skriv—
ningarna bör återlämnas snarast och helst ej senare än efter en vecka. Vid genom- gången av skrivningen kan läraren kom- mentera vanliga fel och diskutera olika lös- ningsalternativ. ltlönsterlösningen kan an- slås i klassrummet eller demonstreras i skriftprojektor.
Vid de skriftliga proven bör eleverna få använda formelsamling. Det bör klargöras för eleverna att ett aktivt behärskande av formler och definitioner är en förutsättning för att de skall lyckas. Om så. visar sig erforderligt kan läraren genom något kort skriftligt förhör under de ordinarie mate- matiklektionerna kontrollera elevernas for- melkunskaper.
Den ovan föreslagna typen av skrivning- ar med uppgifter av varierande teoretisk och mer räknemässig karaktär torde gan- ska väl kontrollera och diagnostisera ele- vernas sätt att arbeta med en lagom avväg- ning mellan övningsräkning och teoristu- dium. För att hjälpa eleverna att få över- sikt över olika områden av kursen kan det vara lämpligt att några gånger per termin ha ett muntligt förhör över ett större om— råde av kursen, t. ex. omfattande flera be- ting.
Bedömningen av elevernas kunskaper i matematik får inte grundas enbart på skriftliga prov utan skall också ske genom direkt observation av deras aktivitet vid matematikundervisningen och med hjälp av muntliga förhör.
Läraren bör skaffa sig kännedom om hur eleverna fullgör sina hemuppgifter så att han kan lämna särskild hjälp åt elever, som behöver stöd. En stickprovskontroll någon gång är att rekommendera.
19.4.3.
Mönsterlösningar till olika uppgifter är det betydelsefullt att kunna demonstrera i undervisningen. Det bör därför finnas möj-
Hjälpmedel
lighet att anslå sådana i lärosalen. Om så- dana behöver visas för hela avdelningen samtidigt kan det t.ex. ske med hjälp av skriftprojektor. Denna kan även utnyttjas för demonstration av diagram, tabeller m. 111.
För undervisning i användandet av räkne- maskiner krävs tillgång till sådana. Dessa bör vara tillgängliga för eleverna även i sam- band med laborationer i t. ex. fysik.
Möjligheterna att använda programme- rade hjälpmedel av olika slag bör prövas.
För undervisningen i rymdgeometri kan det vara lämpligt med några rymdgeomet- riska modeller. För sannolikhetsläran och statistiken fordras någon apparatur av en- kelt slag för utförande av slumpförsök så- som tärningar och apparat för demonstra— tion av normalfördelning.
De använda läroböckerna skall vara läro- böcker och ej enbart exempelsamlingar. De bör innehålla en fullständig genomgång av hela matematikkursen. Bevisen får ej vara så knapphändiga att det uppstår svårig- heter för eleverna att följa resonemangen. Läroböckerna bör vidare innehålla olika lösta tillämpningsuppgifter. Under vissa för- hållanden kan det vara fördelaktigt om lära- ren vid genomgången undviker just dessa tillämpningar och själv konstruerar sådana. Lärobokens lösta uppgifter kan eleverna själva gå igenom.
Tryckt material är det ojämförligt vik- tigaste medlet för kunskapsinhämtning i matematik. I viss utsträckning kan annat åskådningsmaterial användas såsom film, bildband, planscher och geometriska mo- deller.
I sannolikhetsräkningen kan man med fördel utföra praktiska. försök för att illu- strera empiriska egenskaper hos relativa frekvenser. Även statistiska material kan demonstreras för eleverna i form av färdig- ställda diagram på planscher.
? i i
Mål Undervisningen i fysik har till uppgift
att ge eleverna sammanhängande kun- skap om de viktigaste företeelserna, erfa- renhetslagarna och teorierna inom fysiken samt viss kännedom om fysikens utveckling,
att ge dem kunskap om den fysik som är grundläggande för några viktiga tekniska användningsområden samt någon känne- dom om vissa tekniska tillämpningar,
att göra dem förtrogna med experimen— tell undersökningsmetod samt
att vänja dem vid att med matematiska metoder analysera och behandla enkla fysi- kaliska problem.
20.1 .
20.2. H uvudmoment
Mekanik med värmelära: Partikelns kine- matik och dynamik. Materiens mekaniska och termiska egenskaper i olika aggrega- tionstillstånd. Elektricitetslära: Det elektriska fältet. Lik- ström. Det magnetiska fältet. Elektromag- netisk induktion. Växelström. Elektronik. Vågrörelselära med optik: Allmän våg- rörelselära. Den elektromagnetiska strål— ningens spektrum. Geometrisk optik. Atomfysik: Ljuskvanta och materievågor. Atomens byggnad. Elementär elektronfysik för fasta kroppar. Kämprocesser och med dessa förknippad strålning. Kosmisk fysik och geofysik: Elementär relativitetsteori. Gravitationen. Geofysisk orientering. Astrofysisk orientering. Mätteknik.
20 .3. Kursplan med årskursfördelning
För årskursen föreskrivna kursmoment kan givetvis av läraren behandlas i en tids- följd som avviker från den ordningsföljd
20. Fysik
i vilken momenten nedan förtecknas. Dock torde beaktas vad som anförs i 20.4.1.3.
20.3.1. Årskurs 1
1. Alekanik, inledande kurs 1:1 Längd och tid. Hastighet och accele- ration vid rätlinjig rörelse. 112 De kinematiska lagarna för rätlinjig rörelse med konstant acceleration. Fritt fall. I:?» Massa. Kraft. Tyngd. IA Lagen om verkan och motverkan. Frik- tion. Arbete. Energi. Energiprincipen. Ef- fekt.
2. Materiens mekaniska och termiska egenskaper 2:1 Täthet. Tryck. Tryck av vätskepelare. 2z2 Gasers struktur. Boyles lag. Daltons
lag.
2:3 Absoluta temperaturskalan. Gasernas allmänna tillståndslag. Ändring av en gas— massas inre energi vid temperaturändring. ZA Fasta kroppars egenskaper i anslutning
till gitterstrukturen. 2:5 Vätskors egenskaper i anslutning till
deras struktur. 2:6 Ångbildnings- och kondensationsförlop-
pen. Ångors egenskaper.
3. Allmän vågrörelselära 3:1 Period och frekvens vid svängnings— rörelse. 312 Fortskridande transversell och longitu- dinell vågrörelse. Våglängd. Sambandet mellan våglängd, frekvens och utbrednings- hastighet. Ljud. Ultraljud. Dopplereffekten. 3:3 Stående transversell och longitudinell vågrörelse. Sambandet mellan nodavstånd och våglängd. 3z4 Vågrörelsers interferens vid gångdiffe— rens. Böjning. Huygens princip. 3:5 Ljusets böjning. Något interferensfeno- men med ljus. Vågmodellen för ljuset.
20.3.2. Årskurs 2 4. Det elektriska fältet
4:1 Ledare och isolatorer. Elektrisk ström och laddning. 42 Det elektriska fältet och dess repre- sentation med fältlinjer. Fältstyrka. Cou- lombs lag. Dielektricitetskonstant. 4z3 Elektrisk spänning och potential. Elek- triskt elementarkvantum. 4z4 Laddningsförhållanden hos konduktor. Kapacitans hos kondensator.
5. Likström
5:1 Resistans. Ohms lag. Resistivitet. 5:2 Elektromotorisk spänning. Energiför- vandlingar i en elektrisk strömkrets. 5z3 Kirchhoffs lagar. Motståndskopplingar. 5:41 Metoder för mätning av resistans. Kompensationsmätning.
6. Det magnetiska fältet och. elektro- magnetisk induktion
6:l Det magnetiska fältet och dess repre- sentation med flödeslinjer. 6:2 Kraftverkan på en elektrisk laddning, som rör sig i ett magnetfält, och på. en strömförande ledare i ett magnetfält. Mag— netisk flödestäthet och magnetiskt flöde. Flödestätheten utanför en lång rak ledare. Magnetisk permeabilitet. 6:3 Magnetfält i spole. Vridspole- och vrid— järnsinstrument. 6:41! Olika induktionsförlopp. Lenz' lag. Fa- radays induktionslag. 6:5 Självinduktion. Induktans.
7. Mekanik, utvidgad kurs 7:1 Sammansättning och uppdelning av krafter, som ligger i ett plan och har ge- mensam angreppspunkt. Krafters vridmo- ment. 7:2 Tröghetskraft i ett system, som be- finner sig i rörelse med konstant accelera- tion i förhällande till ett referenssystem. 7:3 Kaströrelse. '7:4 Cirkulär rörelse hos en partikel vid konstant banhastighet. 7:5 Harmonisk svängningsrörelse.
8. Växelström och elektronisk apparatur 821 Vakuumdiod, -triod, -pentod. Elektron— strålerör, —oscilloskop. 8:2 Sinusspänning och sinusström vid resis— tiv belastning. Effektivvärden. 8:3 Samband mellan spänning och ström vid ytterligare några enkla belastnings- typer. Impedans. SA Effektomsättning i en växelströmskrets. 85 Några tekniska och mättekniska till- lämpningar av inducerad ström, särskilt växelström.
Årskurs 3
9. Kinetisk gasteori
20.3.3.
9:1 Impuls och rörelsemängd. Lagen om rörelsemängdens bevarande. Stöt. 9:2 Gaskinetisk behandling av allmänna tillständslagen. Sambandet mellan absoluta temperaturen och medelvärdet av gasmole- kylernas translatoriska rörelseenergi.
10. Elektromagnetiska vågor 10:1 Elektrisk svängningskrets. 10:2 Elektromagnetisk vågrörelse från an- tenn. 10:3 Den elektromagnetiska ljusteorin. Lju- sets hastighet. Ljusets linjära polarisation. 10:4 Reflexionslagen. 10:5 Brytningslagen. Avbildning medelst tunn lins. Linsformeln. 1016 Några fotometriska storheter. 10:7 Optiska instrument. 10:8 Gitterspektrum. Det synliga ljusets våglängdsområde. 10:9 Några interferensfenomen vid tunna skikt. 10:10 Ultraviolett och infrarött ljus. Lagar för temperaturstrålning. 10:11 Röntgenstrålning.
11 . Atomfysik
11:1 Bestämning av e/m för elektroner. 11:2 Fotoelektrisk effekt. Ljuskvanta. Ma- terievågor. 11:3 Atommodeller. Linjespektra och ener- ginivåer.
11:4 Elektrisk ström genom gaser.
1115 Fasta kroppars elektronfysik. 11:6 Olika slag av strålning från radio- aktiva preparat. Absorptionsförhållanden och registreringsmetoder. Strålningsfaran. 11:7 De relativistiska sambanden mellan hastighet, massa och energi. 11:8 Atomkärnan och dess förändringar vid naturlig radioaktivitet. 11:9 Någon typ av partikelaccelerator. Några kärnreaktioner, framkallade av par— tikelbestrålning. Neutronstrålning. Konst- gjord radioaktivitet. Elementarpartiklar. 11:10 Fissions- och fusionsreaktioner. Reak- torer.
12. Kosmisk fysik och geofysik 12:1 Några drag ur den speciella relativi- tetsteorin. 12z2 Gravitationslagen jämte några till- lämpningar. 12:3 Jordens inre byggnad. Atmosfären un- der inverkan av den elektromagnetiska strålningen från solen. Solens partikelstrål- ning. Kosmisk strålning. Möjligheter att utnyttja solstrålningens energi. 12:41 Metoder att mäta stjärnornas fysika— liska data. Energiomsättningar i stjär- norna, särskilt solen. Stjärnornas och uni— versums utveckling.
20.4. Anvisningar och kommentarer
20.4.1. Lärostoffet
20.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet
För att sambandet mellan fysikens olika områden redan tidigt i lärogången skall bli uppenbart för eleverna bör mate- riens termiska egenskaper behandlas ato— mistiskt och elektricitetsläran elektronfysi- kaliskt. Kännedom om och räkning med materialkonstanter kan däremot i viss ut- sträckning få. stå tillbaka. Det förstnämnda syftet möjliggöres genom att fysikstu- dierna inledes med en kurs i mekanik.
Eftersom dennas främsta uppgift avses vara att stödja de övriga delarna av fysi— ken, har dynamiken skjutits i förgrunden på statikens bekostnad.
Elektricitetsläran har getts en framskju- ten ställning dels därför att den spelar en väsentlig roll i den fysikaliska lärobygg- naden, dels därför att den utgör grund- valen för viktiga tekniska tillämpningar.
En inledande genomgång av den allmän- na vägrörelseläran ger tillika med behand- lingen av det elektriska och det magne- tiska fältet den nödvändiga bakgrunden för förståelsen av elektromagnetisk våg- rörelse, som är av central betydelse i den moderna naturuppfattningen. I detta sam- manhang blir den geometriska optiken ak- tuell och belyses främst med ett antal mät- tekniska tillämpningar.
Även om atomistiska synpunkter anlagts vid undervisningen om materiens termiska egenskaper och i elektricitetsläran, är det först efter genomgången av elektromag- netisk vågrörelse som det blir möjligt att behandla atomfysiken med samma mate- matiska fasthet, som använts inom fysik— studierna i övrigt.
Men även helt nya aspekter skall till- komma inom atomfysiken, bl. a. synpunk- ter på den principiella begränsningen i människans förmåga att nå kunskap om atomära fenomen. På denna punkt bör sam— ordning ske med filosofiämnet.
Intresset för vissa delar av fysiken kan stegras genom att de insätts i sitt kun- skapshistoriska sammanhang. Särskilt gi- vande är detta inom atomfysiken.
De studier av några drag i stjärnornas, det interplanetariska rummets och jordens fysik, som avslutar fysikkursen, lämnar tillika med atomfysiken intresseväckande bidrag till en orientering om vår världsbild. Det bör vara. angeläget, att eleverna får assimilera nytt vetenskapligt tänkande. Mot bakgrunden av de kunskaper i den moderna fysikens klassiska förutsättningar, som de tidigare delarna av fysikkursen har
bör de moderna föreställningarna
gett, framstå i tydlig relief.
Vid uppläggningen av fysikkursen måste vissa aspekter skjutas i förgrunden, bl.a. med tanke på kommande högre studier. Kunskapsstoffet behandlas matematiskt vid högskolestudier inom matematisk-na- turvetenskapliga och tekniska ämnen. Fy— sikundervisningen skall bl.a. ge eleverna vana vid att matematiskt angripa enkla fysikaliska uppgifter. Härigenom beredes också eleverna en för studierna i matema- tik värdefull övning i att tillämpa sina inom detta ämne nyligen vunna kunskaper.
Den matematiska behandlingen bidrar också. till att ge eleverna god förtrogen— het med de väsentligaste fysikaliska be- greppen, vilket är ett av huvudmålen för fysikstudierna.
Fysikundervisningen bör också ge ele- verna kunskap om vissa tillämpningsområ- dens fysikaliska grunder, såsom lik- och växelströmslära. Studier av dessa områden utgör en nödvändig förutsättning för ge- nomförandet av laborationer, eftersom elek- triska hjälpmedel blivit redskap inom all laboratorieteknik.
Däremot är det icke fysikens uppgift att ge annat än en översiktlig orientering om rent tekniska tillämpningar.
Tid måste avsättas till fysiklaborationer, om gymnasiet skall kunna förbereda till laborativt arbete vid tekniska, medicinska och naturvetenskapliga studier. I undervis- ningen skall enkel instrumentbeskrivning ingå och den experimentella arbetsmeto- dens betydelse för den fysikaliska forsk— ningen framhävas.
Kursplan med årskursfördehiing är dispo- nerad med hänsynstagande till elevernas mognad på olika stadier i studiegången. Sålunda påbörjas elektricitetsläran, som vid gymnasial behandling förutsätter genom— gång av fältbegreppet, först i årskurs 2. Likaså uppskjutes den matematiska be- handlingen av den kinetiska gasteorin till årskurs 3.
Vidare har kursplanen disponerats så. att åtskilliga områden inom fysiken kom- mer att behandlas vid två eller flera, från varandra långt avlägsna tidpunkter.
Vid den repetition, som sker vid det se- nare tillfället, har eleverna väsentligt stör- re kunskaper i övriga områden av fysiken samt i matematik. Man nalkas då stoffet från en annan utgångspunkt än tidigare, och repetitionen blir inte en enformig upp- repning utan kommer att avslöja samband mellan ämnesdelarna, som tidigare varit fördolda. Om mindre stringenta beskriv- ningar måste tillgripas vid första genom— gången, kan stundom den matematiska formuleringen av de fysikaliska lagarna användas vid den upprepade behandlingen.
Sålunda behandlas i början av årskurs 1 mekaniken väsentligen induktivt och med tillämpning på föremål inom människans värld men i årskurs 2 deduktivt med hjälp av derivation och integration och med tillämpning på elektroner och joner, under det att med orienteringen i den rela- tivistiska mekaniken får anstå till årskurs 3 tillika med gravitationslagen och dennas tillämpning på celesta objekt.
Den kinetiska gasteorin behandlas i års- kurs 1 resonerande i anslutning till försök, men under utnyttjande av impulsbegrep- pet matematiskt i årskurs 3.
Undersökningen av vågrörelse i årskurs 1 leder fram till att ljuset förefaller uppträda som en sådan. Denna vågrörelses natur kan icke förstås förrän efter införande av det elektriska och det magnetiska fältet i årskurs 2, varför studiet av ljuset som vågrörelse återupptages först i årskurs 3.
Om alltså i viss utsträckning en uppdel— ning av fysikens stora områden på olika årskurser skett, är det å andra sidan från motivationssynpunkt angeläget, att ele- verna snarast efter behandlingen av ett teoretiskt avsnitt får tillämpa detta på ett område med mer praktisk anknytning. Så- lunda bör läran om det elektriska fältet omedelbart efterföljas av likströmslära.
! I ,— i
Överhuvud taget bör man tillvarataga tillfällen att förknippa olika avsnitt med varandra. Ur kursplanen kan några exem- pel anföras. Växelströmslära hopkopplas med behandlingen av elektronisk apparatur, impulsbegreppet med kinetisk gasteori, be— handlingen av cirkulär centralrörelse med elektroners rörelse i ett magnetfält, det re- lativistiska sambandet mellan massa och energi med räkningar på kärnreaktioner.
Det kan för elever med särskild fallenhet och intresse vara stimulerande att ge sig i kast med mer avancerade uppgifter inom kursens ram eller att genom litteraturstu- dier, problemlösning eller experiment ar— beta vidare inom mindre avsnitt, som har nära anknytning till den för alla gemen- samma kursen. I Kommentarer till spe- ciella kursmoment har några exempel an- förts.
Elever, som är intresserade av sådana vidgade eller fördjupade studier, bör själva när som helst under läsåret få utvälja något eller några kortare avsnitt, som anknyter till årets fysikkurs.
Största försiktighet måste naturligtvis i detta sammanhang iakttagas, så att elever- nas arbetsbörda ej blir för stor och så att den för övriga ämnens studium erforder- liga tiden icke inknappas.
Av ämnet särskilt intresserade elever kan naturligtvis i tredje årskursen i stället med fördel syssla med specialarbete i fysik.
Det kan vara lämpligt att någon gång för eleverna betona att fysikaliska förlopp i allmänhet är mer komplicerade än vad gymnasiekursen ger vid handen, för ele- verna antyda vilka vida fält av fysikaliskt vetande som lämnas utanför skolstudierna samt kanske även presentera ett och annat av vetenskapen olöst problem.
20.412. Kommentarer till speciella kursmoment
1. Mekanik, inledande kurs
111 Efter orientering om längd- och tid- mätning samt experimentell undersökning
av något föremåls linjära rörelse kan has- tighet och acceleration definieras i anslut- ning till grafisk representation. 1:3 Man kan anknyta storheten massa till vägning med balansvåg, som eleverna stif- tat bekantskap med i grundskolan. Om man utgår från att oförändrad sträckning av ett fjädrande föremål innebär oföränd- rad dragkraft, visas lätt experimentellt, att accelerationen är direkt proportionell mot kraften och omvänt proportionell mot mas- san hos den kropp, som utsättes för kraf- ten. Dessa samband förknippas i kraft- ekvationen. Enheten 1 newton införes. Att särskilja begreppen tung och trög massa torde icke vara nödvändigt på detta sta— dium. 1:4 Vid samordningen mellan matematik— och fysikundervisningen i årskurs 1 måste bl. a. beaktas att begreppet vektor, som in- föres i matematiken, har många använd- ningar i fysiken. Om man så vill kan dock sammansättning av icke parallella krafter med gemensam angreppspunkt samt beräk- ning av arbete, då väg och kraft icke är parallella, uppskjutas till årskurs 2. Potentiell och kinetisk energi skall be- handlas. Med sambandet mellan massa och energi kan anstå till årskurs 3, men man bör i mom. 1:4 eller i avsnitt 2 Materiens mekaniska och termiska egenskaper erinra om övriga från grundskolan kända energi— former och aktualisera energiprincipen.
2. Materiens mekaniska och termiska egenskaper 2:1 Framställningen av vätskors tryck bör göras kortfattad. Genom att i olika fall beräkna den verksamma vätskepelarens massa, tyngd och tryck kan man verifiera faktorerna i en förvandlingstabell med tryckenheter. Studierna av vätskors tryck syftar väsentligen blott till förtrogenhet med vätskemanometer och -barometer, och vid behandlingen av dessa utnyttjas nämn- da tabell. Även andra manometertyper bör beröras. Eftersom Arkimedes princip torde
ha studerats både i årskurs 7 och årskurs 9 av grundskolan, bör behandling inom gym- nasiets fysikkurs vara överflödig. 222 Genom försök påvisas för eleverna att materien är uppbyggd av atomer eller molekyler. Framförallt uppmärksammas Browns rörelse. Eleverna bör i detta sam- manhang bibringas en uppfattning om stor— leksordningarna inom mikrokosmos under utnyttjande av Avogadros (Loschmidts) tal, som införts i kemin.
Boyles lag bör härledas experimentellt, men också motiveras resonemangsvis ur molekylstötarna mot väggarna. 2z3 Temperaturen kan definieras av att ett linjärt samband skall råda mellan tem- peratur och tryck i en gastermometer, med vars hjälp man bestämt tryckändringen mellan isens smältpunkt och vattnets kok- punkt. På detta stadium torde det — åt- minstone experimentellt — vara omöjligt att införa vattnets trippelpunkt vid defi- nition av temperaturskalan.
Gasernas allmänna tillståndslag kan er- hållas genom sammansättning av Boyles lag och temperaturdefinitionen. Det kan räcka med att i fysiken ge tillständslagen den enkla formen pV=konst. - T. Att molekylernas rörelseenergi växer med tem- peraturen kan sättas i samband med all- männa tillståndslagen.
Temperaturändringen vid kompression och expansion bör motiveras gaskinetiskt. Begreppet inre energi införes i anknytning till molekylernas energi, men specifikt vär- me hos gaser kan förbigås.
Matematisk behandling av den kinetiska gasteorin bör anstå. till årskurs 3. 2:4 Beträffande kristallgitter torde elever- na kunna hänvisas till den genomgång, som gjorts i kemin.
Specifikt värme införes. Detta kan ske genom ett försök med friktionsarbete, som ger upphov till temperaturstegring hos en metallcylinder. Härvid blir den naturliga enheten 1 J/ g grad. Det bör klargöras för eleverna, att den inre energin i fasta krop-
par är sammansatt av kinetisk och poten- tiell energi hos atomer eller molekyler.
Bland övriga egenskaper hos fasta krop- par kan man för behandling välja elastiska egenskaper, längdändring med temperatu- ren och/eller värmeledning. 2z5 Smältnings- och stelningsförloppen bör redan ha behandlats både i grundskolans fysikkurs och i gymnasiets kemikurs, års— kurs 1. Man bör emellertid ånyo betona det samband, som smältvärmet och speci- fika värmet hos vätskor har med de ato- mära eller molekylära förloppen.
Kalorimetri bör eleverna ha stiftat be- kantskap med i grundskolan, men en för— nyad kort diskussion av energiomsättning vid blandning kan vara av värde. Vätske- termometrar bör ha behandlats tillräckligt i grundskolan.
Bland mekaniska egenskaper hos vätskor torde främst ytspänningen böra beröras, men utan matematisk behandling. Fall- rörelse vid viskös bromsning bör också. upp- märksammas. Detta kan ske utan att räk- ningar med inre friktionskoefficienten behö- ver utföras. 2:6 Ångbildnings- och kondensationsförlop- pen samt ångbildningsvärmet och mätt- ningstrycket diskuteras molekylärt. Ele- verna bör få kännedom om ångtryckstabell eller -kurva samt definitionen på luft- fuktighet, men endast ett fåtal, mycket enkla problem på ångtryck bör ges.
Värmekraftmaskiner torde vara tillräck- ligt behandlade i grundskolan.
En orientering om några drag i lågtem- peraturtekniken kan bilda en intresseväc— kande avslutning på. värmeläran.
3. Allmän vågrörelselära 821 Svängningsrörelsen är avsedd att på detta stadium beskrivas utan visarrepre- sentation och utan införande av vinkelfre- kvens samt utan dynamisk analys. Om stro- boskopisk observationsmetod icke redan använts vid studiet av avsnitt 1. Mekanik, inledande kurs, bör den införas här.
| i l . |
3:2—3 Studiet av vägrörelser skall vara experimentellt inriktat. Det skall leda fram till att eleverna genom skisser av utslagens storlek på olika ställen och tider kan karak- tärisera både fortskridande och stående, transversella och longitudinella vågrörelser. Som en tillämpningsövning kan man här- leda frekvenssambandet mellan olika trans- versella delsvängningar i en mjuk, mellan två fasta punkter spänd sträng.
Med hjälp av högtalare och tongenera— tor, vars verkningssätt helt kan förbigås, kan man experimentellt antyda innebörden av begreppen tonhöjd och hörbarhetsgrän- ser.
Matematisk beskrivning av hur utslaget i vågrörelsen beror av läge och tid samt matematisk behandling av Dopplereffekten och svängningarna i blåsinstrument kan undvaras.
Man bör orientera om utbredningsför- hållanden i olika material. Följande mo- ment behandlas däremot icke: Utbrednings- hastighetens beroende av olika storheter, musikens tonskalor, ljudintensitet, ljudnivå, ljudstyrka och ljudabsorption. 3:4—5 Försök med vattenvågor är ett lämpligt hjälpmedel vid studiet av böjning och interferens. Matematisk behandling av böjningen åsyftas icke. Youngs försök läm- par sig väl som stöd för vågmodellen. Vad det är för en storhet som varierar perio- diskt i ljuset skall behandlas i årskurs 3, där också ljushastighetens bestämning kan inrymmas.
4. Det elektriska fältet 4:1 Elektricitetsläran inledes lämpligen med en orientering om elektroner i fasta krop- par. Storheten elektrisk ström och enheten 1 A kan till att börja med anföras utan stränga definitioner. Då kan elektrisk ladd- ning framställas som produkten av ström och tid. 42 Speciell uppmärksamhet bör ägnas åt fältlinjebilden mellan två laddade plattor och kring en laddad sfär. Fältstyrkans vek-
torkaraktär understrykes. Analogin mellan det homogena elektriska fältet mellan två plattor och gravitationsfältet vid jordytan bör påpekas.
Det kan vara lämpligt att framställa Coulombs lag som en experimentellt erhål— len lag. 4:3 Potentialens karaktär av skalär stor- het framhålles. Styrkan av det homogena fältet mellan två plattor bör beräknas.
Millikans metod kan få. en enkel behand- ling, om de undersökta klotens massor för- utsättes kända. 4z4 Laddningsförhållandena hos kondukto- rer bör beskrivas i korthet. Senare sker komplettering enligt mom. 7:1. Byggnad och verkningssätt hos en elektrostatisk voltmeter och en bandgenerator bör an- tydas.
Vid införandet av kapacitansbegreppet kan upp— och urladdning av kondensator påvisas med ballistisk galvanometer, givet— vis utan galvanometerteori.
Det kan vara en frivillig uppgift att be- räkna sambandet mellan laddningstäthet och fältstyrka vid en elektriskt laddad klotyta och därur bestämma uttrycket på kapacitansen hos en plattkondensator.
5. Likström
5:1 Resistivitetens temperaturberoende bör uppmärksammas, men temperatur-koeffici- enten är icke obligatorisk. I teknisk läro- kurs kan det vara lämpligt att antyda principen för trådtöjningsgivare. Några halvledaregenskaper kan belysas experi- mentellt och beskrivande redan på detta stadium. En mer ingående behandling föl— jer i årskurs 3. 5:2 Framställningen bör innefatta en orien- tering om energiförvandlingar och poten— tialförlopp i stora drag i spänningskällorna: Galvaniskt element, ackumulator, termo— element och generator samt i belastningar— na: Resistivt motstånd, ackumulator (vid laddning) och motor.
5:3 Behandlingen av Kirchhoffs andra lag kan begränsas till en strömkrets utan för- greningar. Problemen skall endast omfatta enkla, naturliga kopplingar. I problemen bör bl.a. behandlas förkopplingsmotstånd och shuntar till volt— och amperemetrar. SA Wheatstones brygga bör behandlas. Korrektion för instrumentresistanserna vid voltamperemetoden är icke obligatorisk.
6. Det magnetiska fältet och, elektro- magnetisk induktion
611 En orientering om det magnetiska fäl- tet dels kring en permanent magnet, dels kring en strömgenomfluten ledare bör ges. 6:2 Endast mot varandra vinkelräta vek— torer behöver behandlas. Regeln för kraft- riktningcn kan lämpligen givas den for- men att kraften bildar ett högersystem med ström och flödestäthet. Försök med strömvåg och elektromagnetisk våg bör in- gå. i behandlingen av kraftverkan mellan parallella strömmar och kraftverkan på en ström i fältet från en permanentmagnet. Enheten 1 A skall definieras. Det nume- riska sambandet mellan enheterna 1 Vs/m2 och 1 gauss bör angivas. 6:3 Magnetfält i spolar gives en oriente- rande framställning. Med tanke bl. a. på en tillämpningsövning i mom. 65 kan man framhålla betydelsen av antalet ampere- varv för flödestätheten. Intresserade ele- ver kan rekommenderas att studera mag- netisk hysteres. Likströmsmaskiner och växelströmsma— skiner har många drag gemensamma, var- för en samlad framställning lämpligen upp- skjutes till avsnitt 8. Växelström och elek- tronisk apparatur. Instrumenten behandlas endast beskri- vande och demonstrativt. Gz4 Induktionslagen bör härledas, t.ex. för en rak ledare, som rör sig vinkelrätt mot det magnetiska fältet och vinkelrätt mot sin egen längdriktning. Härledningen kan utgå från kraftverkan på. elektronerna i ledaren.
6:5 Tillämpningsövning: Man anför uttuttryc- ket på. flödestätheten i en toroidspole ee eller en lång solenoid, och med utgångspuapunkt häri beräknas induktansen hos spolen. 1.
7. Mekanik, utvidgad kurs 7 :] Detta och några av följande monoment i avsnitt 7 kan, om de matematiska la kun- skaperna så medger, lämpligen studeras "as pa— rallth med eller före avsnitt 6. Det n mag- netiska fältet och elektromagnetisk indnduk- tion. Utgående från studiet av vektorer i i ma— tematiken bör man visa, att arbetet at vid transport mellan två. punkter i ett hohomo- gent fält är oberoende av transportvävägen och att en konduktors yta är en ekvkvipo— tentialyta. Som tillämpningsövning kan väljas 18 att beräkna vridmomentet på en elektrisksk di- pol i ett homogent elektriskt fält eller vr vrid- momentet pä en strömgenomfluten rekektan- gulär strömslinga i ett homogent magagnet- fält. Tyngdpunkt bör definieras. Villkdkoren för stela kroppars jämvikt, jämviktsztspro- blem och tyngdpunktsberäkningar kakan i naturvetenskaplig lärokurs överlåtas åt it sär- skilt intresserade elever att studera. I I tek— nisk lärokurs ingär dessa uppgifter i telekno- login. 73 De kinematiska lagarna för linjärär rö- relse med konstant acceleration bör .' här- ledas genom integration. Kaströrelse behöver icke genomgås mmate— matiskt men bör, om den matematatiska behandlingen uteblir, ägnas laborativt 't och beskrivande studium. Laddade partiltiklars rörelse i elektriskt fält beröres. 7 :4 Införes centrifugalkraften, bör dessss ka- raktär av tröghetskraft framhållas. Man bör konstatera, att en laddad i par— tikel i ett magnetfält följer en cirkelblbana, om hastigheten är vinkelrät mot fliilödes- linjerna. Banradien bör uttryckas i i has- tigheten, men med beräkningen av ' dess samband med accelerationsspänningegen i
elektronkanonen kan anstå till årskurs 3. 7:5 Differentialekvationen för en partikels linjära rörelse, då den återförande kraiften är proportionell mot utslaget och ingen dämpning finnes, bör uppställas, varefter man visar, att ekvationen satisfieras av en sinusfunktion av tiden. Detta bör tilläm- pas på fri svängning hos elastiskt kopp- lad partikel och på en matematisk pen- del, som svänger plant med liten amplitud. Även svängningsrörelse hos en oro eller torsionspendel bör beaktas. Tröghetsmo— ment och vinkelacceleration är begrepp, som i naturvetenskaplig lärokurs kan över- låtas åt särskilt intresserade elever att stu- dera.
Den i matematiken genomgångna repre— sentationen av en sinusfunktion medelst ro- terande visare bör utnyttjas i någon till- lämpningsövning.
Diskussion av energiförluster och energi- matning vid ett svängande system bör ge- nomföras. Detta kan ske, utan att uttryc— ket på svängningens energi behöver be- räknas. Skillnaden mellan fri svängning och tvungen svängning bör klargöras. Experi- mentellt upptagande av resonanskurva kan vara en uppgift för intresserade elever. Resonansfenomenet bör demonstreras och dess tekniska vådor och mättekniska ut- nyttjande beröras. I samband med en ori- entering om tidmätning kan svängningar med självstyrning beaktas.
8. Växelström och elektronisk apparatur 8:1 För att möjliggöra experimentell illust- ration av växelströmsläran kan det vara lämpligt att parallellt med denna studera viss elektronisk apparatur. En orientering i vakuumteknik kan här vara på sin plats. En fördjupning av grundskolans fram- ställning av elektronrör bör ske, och man bör anknyta till vad som tidigare i års- kurs 2 sagts om elektroners rörelse i ett elektriskt fält. En mer ingående beskriv- ning av den termiska elektronemissionen
kan anstå till studierna av fasta kroppars elektronfysik i årskurs 3.
Man kan förbigå rörparametrarna. En- stegs motståndskopplad förstärkare bör beskrivas, och en tillämpningsövning kan vara att bestämma förstärkningens storlek med hjälp av resistanslinjen, dragen över en typisk karaktäristikskara.
Elektronstrålerörets optik genomgås en- dast i mycket grova drag. Ett fördjupat studium av elektronstråleoscilloskopet kan vara en uppgift för intresserade elever. 8:2—3 Inledningsvis bör metoden att gene- rera spänning medelst roterande slinga i homogent magnetfält genomräknas.
De i matematiken genomgångna momen- ten: representation av en sinusfunktion medelst visare, som roterar med viss vin- kelhastighet, och addition av likfrekventa sinusförlopp med olika fas och amplitud medelst visare bör tillämpas.
I anslutning till problemlösning bör klar— göras, att grafisk lösning med visare _ under utnyttjande av linjal och gradskiva — är lika godtagbar som en med trigono- metriska formler arbetande metod och att visarfiguren alltså, icke blott är en hjälp för uppställande av ekvation. Läraren får icke avskräcka eleverna från att använda den grafiska metoden genom överdrivna krav på noggrannhet i resultatet.
Följande belastningstyper bör behandlas utöver den rent resistiva: a) spole med en- bart induktans, b) spole med resistans och induktans, c) kondensator (enbart kapaci- tans), d) spole och kondensator i serie, var- vid serieresonans påpekas.
Innan räkning på den rent kapacitativa belastningen utföres, torde det vara nöd- vändigt att klargöra, att strömstyrka kan uppfattas som derivatan av den transpor- terade laddningen med avseende på tiden.
De sammansatta belastningsfallen, mom. b och d, bör behandlas uteslutande medelst visare, varvid impedansens samband med resistans och reaktans beräknas. Formler för impedansberäkning inläres icke, utan
eleverna vänjes vid att rita visare i varje särskilt problem. 814 Inledningsvis beröres momentaneffek— ten, men den huvudsakliga uppmärksam- heten ägnas förbrukad medeleffekt och effektfaktorn. 8:5 Elektrisk energiöverföring och trans- formatorn bör behandlas, men endast kort- fattat orienterande.
Genom experimentellt studium kan kän- nedom om likriktarkopplingar snabbt vin- nas, om man ej ställer anspråk på genom- arbetning av verkningssättet.
Två eller tre viktiga typer av instru- ment för mätning av växelström och -spän- ning bör genomgås i korthet. Wattmeter och kilowattimmätare kan omnämnas, utan att man går in på deras konstruktion och inkoppling. .
Virvelströmmar bör uppmärksammas. Principerna för likströmsgenerator och likströmsmotor bör antydas utan matema- tisk behandling och utan genomgång av tekniska detaljer, såsom ankarlindningens utformning, kommutatorns konstruktion och olika sätt att mata magnetiseringslind- ningen. En orientering bör också. ges om generator för trefas växelström med in— skränkningar som ovan. Studium av tre- fasmotorns princip kan överlåtas åt sär- skilt intresserade elever.
Triangel- och stjärnkoppling i trefas— system bör presenteras, och sambandet mellan huvud- och fasspänning kan klar- göras som en tillämpningsövning.
En orientering bör lämnas om elektrisk ljudalstring och elektrisk registrering av mekaniska svängningar. Det sistnänmda kan betonas i teknisk lärokurs där i gen- gäld behandlingen av elektriska maskiner torde kunna uteslutas.
9. Kinetisk gasteori 9:1 Vid genomgången av stöt beaktas, att endast några enkla exempel på. rak, central, fullkomligt elastisk stöt behöver behand-
las matematiskt. Speciellt uppmärksammas de båda specialfallen då partiklarnas mas- sor är lika stora och då den enas massa är mycket större än den andras. Studium av andra former av stöt än rak, central, fullkomligt elastisk kan —— liksom begrep- pet impulsmoment — överlåtas åt intres- serade elever. 92 Vid behandlingen av den gaskinetiska bakgrunden till alhnänna tillståndslagen torde det vara nödvändigt att göra vissa förenklande antaganden, t.ex. att moleky- lerna endast rör sig i tre mot varandra vinkelräta riktningar och att alla moleky- ler har samma hastighet. Det bör inte krä- vas av eleverna, att de skall återge be- visen.
I samband med behandlingen av mole- kylernas oordnade rörelser bör eleverna få kännedom om något diffusionsfenomen.
Det bör betonas, att molekylerna vid varje temperatur har en bred hastighets- fördelning. En antydan om Maxwells för- delningslag bör ges i grafisk form.
10. Elektromagnetiska vågor 10:1 Differentialekvationen för fri sväng- ning i svängningskrets utan resistans upp- ställes och löses. Eventuellt verifieras blott lösningen. Tvungen svängning bör behand- las genom en återblick på mom. 8:3 fall (1. Något exempel på. en koppling som ger svängning med självstyrning kan lämpligen anföras, utom i eltekniskt alternativ. 1012 Hur värdefullt det än skulle vara att söka motivera uppkomsten av elektromag- netisk vågrörelse genom att uppställa och utnyttja Maxwells ekvationer i enkel form, torde ett dylikt projekt vara alltför tids- krävande för att kunna göras obligatoriskt. Det må. vara tillfyllest med en beskrivning av vågrörelsen, dels medelst elektriska och magnetiska fältlinjer, dels medelst elek- triska och magnetiska fältvektorer, utan att utbredningshastighetens uttryck i di- elektricitetskonstant och permeabilitet an-
föres. Däremot måste kännedom naturligt- vis meddelas om utbredningshastighetens storlek i luft och i vakuum.
Vågrörelsen bör också påvisas, t.ex. ge- nom interferensförsök med mikrovågor. Vid dessa försök observeras också vågrörelsens polarisation.
En orientering om radiotelefoni är här på sin plats utom i eltekniskt alternativ. Eleverna bör få en uppfattning om modu- lationstyperna samt om svängningskret— sens roll i sändare och mottagare. Det kan vara lämpligt att repetera vad i grund— skolan anförts om radar. Behandling av modulations_ och demodulationsförfaranden och undersökning av elektromagnetisk våg- rörelse längs växelströmsgenomfluten dub- belledare kan överlåtas åt därav särskilt intresserade elever. 10:3 Med anknytning till den i årskurs 1, mom. 3:5 presenterade vågmodellen för lju- set framlägges den elektromagnetiska ljus— teorin.
Eleverna bör få kännedom om något sätt att bestämma ljusets hastighet, men mate- matisk behandling av den valda metoden ingår icke i kursen. Inför genomgången av ljusets brytning bör eleverna veta, att has- tigheten är lägre i materia än i vakuum och lägre i fasta kroppar och vätskor än i luft. På gymnasiet torde det ej vara nöd- vändigt att skilja mellan fas- och grupp- hastighet. Ljusets linjära polarisation be- handlas kort orienterande. 1014 Elementär geometrisk optik, mom. 10:4, 5 och 7, är ett studieområde, inom vilket grundskolan torde ha givit ganska fasta kunskaper, vilka det gäller att i gym- nasiet repetera, systematisera, anknyta till vågrörelseläran samt i viss utsträckning göra till föremål för matematisk behand— ling.
Att reflexionslagen står i överensstäm- melse med Huygens princip bör visas. Av- bildning medelst plan spegel repeteras. Stu- diet av buktiga speglar samlas kring bränn-
punktsbegreppet. Man kan som en tillämp— ningsövning rita strålgångarna i ett par av- bildningsfall. 10:5 Brytningslagens med Huygens princip bör visas. Problem- lösningen på brytningslagen bör inskrän- kas till några få uppgifter. Strålgången i ett prismas huvudsnitt behöver icke dis- kuteras matematiskt, men deviation och
överensstämmelse
dispersion demonstreras.
Matematisk behandling av avbildning vid brytning i plan och i buktig yta är icke obligatorisk.
Repetitionen av linser skall leda fram till säkerhet i bildkonstruktionen både vid reellt och virtuellt föremål. Det bör stå läraren fritt att presentera linsformeln i den form han finner lämpligast. Problem- lösning på linsformeln ges starkt begrän— sad omfattning. Den linjära förstoringen bör uppmärksammas.
En experimentell orientering om avbild- ningsfel bör ges.
Beräkning av brännvidden hos en lins ur krökningsradie och brytningsindex kan vara en frivillig uppgift. 10:6 Bland de fotometriska storheterna torde ljusflöde och belysning vara de vä— sentligaste vid diskussion av de optiska instrumenten i mom. 10:7. Om man begrän- sar framställningen till dessa storheter, måste enheterna 1 lumen och 1 lux införas utan hjälp av grundenheten 1 candela, vil- ket är systematiskt otillfredsställande men icke torde medföra några större praktiskt metodiska svårigheter. Skillnaden mellan de fysikaliska storheterna effekt och intensitet å ena sidan och de psykofysiska storheterna ljusflöde och belysning å den andra bör i detta sammanhang betonas. 1027 Projektionsapparat, kamera, öga, lupp, kikare och mikroskop bör behandlas.
Belysningssystemets roll i projektions- apparaten bör illustreras experimentellt.
Öppningsförhållandet hos kameraobjek- tiv bör ägnas någon uppmärksamhet. Dis- kussion av djupskärpans beroende av blän-
daröppningen kan överlåtas åt särskilt in- tresserade elever.
Ögat beskrives kortfattat utan anato- miska detaljer. Då ögat användes i an- slutning till okular, anses det vara nor— malsynt och ackommodationsfritt.
Luppens, den astronomiska kikarens och mikroskopets vinkelförstoringar behandlas.
Av kikartyper bör dessutom någon typ av spegelteleskop beskrivas, varjämte pris- makikaren omnämnes. Kikarens ljussam- lande verkan bör beaktas.
Vid behandlingen av mikroskopet bör kondensorsystemets roll uppmärksammas. Demonstration av mikroprojektion är önsk- värd. Utgående från visningen av ljusets böjning i en spalt, mom. 3:5 i årskurs 1, bör man giva en beskrivande framställning av den begränsade upplösningsförmågan t. ex. hos ögat och mikroskopobjektivet. 10:9 Om Michelsens interferometer ej be- handlats i annat sammanhang, kan här vara platsen att lämna en orientering om dess konstruktion och användning. 10:10 Efter experimentell demonstration av Kirchhoffs strålningslag kan den ideala temperaturstrålaren diskuteras. Plancks strålningslag bör framställas i grafisk form vid några olika temperaturer men Stefan- Boltzmanns lag givas algebraisk form. En orientering om värmeövergång kan vara lämplig i teknisk lärokurs, där i stället Michelsons interferometer bör kunna ute- lämnas. 10:11 Braggs lag bör genomgås. Som till- lämpningsövning kan. sambandet mellan Avogadros (Loschmidts) tal och atomav- stånd i något ämne med enkel gitterstruk- tur beräknas.
11 . Atomfysik
11:1 Energienheten 1 eV bör införas, om så ej skett tidigare, och beräkning göras av sambandet mellan accelerationsspän- ningen i det elektriska fältet i en elektron- kanon eller jonkälla och banradien i ett magnetiskt fält, som står vinkelrätt mot
partikelns rörelseriktning. I samband här- med bestämmes e/m för elektronen. 11:2 Väsentligt är att klargöra hur kvant- teorin för ljuset förklarar den fotoelekt- riska effekten. Bl. a. bör en beräkning av gränsvåglängdens samband med Plancks konstant och utträdesarbetet göras. En viss orientering om vakuumfotocellemas an- vändning inom tekniken bör ges. Bl. a. kan en fotocellstyrd regleranordning beskrivas medelst blockschema. I varje fall bör i något sammanhang enkla självreglerande förlopp exemplifieras och deras betydelse i det moderna samhället framhållas. Sekun- däremission jämte multiplikatorfotocell bör beröras. Studium av röntgenspektras gräns— våglängd kan vara en frivillig uppgift.
Under anknytning till t.ex. Braggs lag redogöres för påvisande av materievågor och presenteras uttrycket för de Broglie— våglängden. Sambandet mellan vågrörel- sens amplitud och partikelns uppehålls— sannolikhet antydes. Elektronmikroskopets företräde framför de optiska mikroskopen kan nu beröras, samtidigt som principerna för dess konstruktion skisseras.
Det bör framhållas hur beroende den mänskliga tanken är av modellföreställ- ningar och att det icke varit möjligt att ge en sammanhängande åskådlig framställ- ning av vare sig ljusstrålning eller s.k. par- tikelstrålning. Detta sker i naturvetenskap- lig lärokurs under anknytning till kursen i den empiriska vetenskapens arbetssätt inom ämnet filosofi. 11:31 Det kan vara lämpligt att referera spridningsförsök och utan matematisk ana- lys ange de resultat beträffande dimensio— nerna hos atomen och dennas kärna, som därur dragits.
Väteatomen- kan behandlas enligt Ruther- ford—Bohrs atommodell, och därvid kan existens av diskreta energier sättas i sam- band med en materievåg längs elektron— banan.
Olika excitationsförlopp bör behandlas, bl.a. det termiska i anknytning till beräk-
! i i . i i l '(
ningen av molekylernas medelenergi i vär- merörelsen, enligt mom. 9:2.
Denna behandling av väteatomen kan genomföras matematiskt under aktualise- rande av ett flertal lagar ur den tidigare fysikkursen, men tillhörande problemlös— ning bör begränsas till ett litet antal enkla uppgifter.
Om man går igenom hur den ena mo- dellen för väteatomen har avlöst den and- ra, återstår tid endast för en kort orien- tering om den vågmekaniska modellen utan uppställande av Schrödingers vågek- vation». Om det befinnes möjligt att våg— mekaniskt — utan banbetraktelse — moti— vera, att bestämda energinivåer existerar i väteatomen, må en dylik behandling väl- jas och framställningen av den historiska utvecklingen reduceras.
Studierna av atommodeller bör för enkel- hets skull koncentreras på väteatomen, men därefter bör en överblick ges över andra atomers elektronhöljen, vilka tidigare pre- senterats i kemikursen men som nu kan ses mot en bakgrund av fastare begrepp. Det måste för eleverna betonas, att även i dessa atomer endast vissa bestämda energinivåer för elektronerna är möjliga. Pauliprincipen bör anföras översiktligt så. att det konstateras, att varje nivå. endast rymmer ett bestämt antal elektroner.
Studium av karaktäristiska röntgen- spektra samt molekylspektra kan vara fri- villigt. 1124 Glimurladdning och ljusbåge bör be- skrivas, varvid uppmärksamhet särskilt äg- nas stötjonisation och stötexcitation. Tek- niska tillämpningar kan undersökas av sär- skilt intresserade elever. 1115 Eleverna bör ges en viss föreställning om elektronernas fördelning i energiband, men matematisk behandling av Fermiför— delningen hör icke till kursen. I förbigående kan man uppmärksamma, att existensen av energiband i st. f. vitt skilda energi- nivåer är orsaken till att fasta kroppar emitterar ett kontinuerligt spektrum i st. f.
ett linjespektrum. Även det övriga av mom. 11:5 torde böra få en väsentligen kvalitativ behandling. Denna kan tänkas disponerad på följande sätt:
Av de förbjudna gapens vidd betingade skiljaktigheter i elektrisk ledningsförmåga hos metaller, halvledare och isolatorer.
Elektronernas fördelning i ledningsban- det hos en metall vid olika temperaturer och förloppen vid elektronemission från en metallyta, särskilt termisk och fotoelektrisk emission.
Elektronernas fördelning i valens— och ledningsband hos en egenhalvledare. Elekt— ron- och hålvandring. Termistor.
Något om störhalvledares framställning och egenskaper. Likriktningsförloppet i gränsskikt mellan n- och p-halvledare. Transistorverkan och beskrivning av nå- gon enstegs transistorförstärkare utan hjälp av karaktäristiker; bör utelämnas i eltek- niskt alternativ.
Spärrskiktfotoceller samt termoelektriska effekter vid halvledare, utan elektronfysi- kalisk diskussion.
Kort orientering om förlopp vid lumi- niscens.
För intresserade elever erbjuder mom. 11:55 ett rikt fält för frivilliga studier. 11:6 För a-, [3- och 7-strålnings natur redo- göres. Uppbromsning av a— och p-partiklar genom jonisation diskuteras, och eleverna bibringas en viss uppfattning om räck- viddsförhållandena. Olika y-absorptionsför- lopp beröres i korthet, och exponential- lagen för absorption bör genomgås.
Detaljerad genomgång av dosenheter och preparatstyrkeenheter samt problemlösning i anslutning till dylika enheter hör icke till kursen.
Eleverna bör få. en viss kännedom om kärnfysikaliska detektorer. 11:7 Genomgång av hur lr?—partiklars has- tighet och massa kan bestämmas medelst vinkelräta elektriska och magnetiska fält ger en god utgångspunkt för angivande av
sambandet mellan massa och hastighet. Ljushastighetens karaktär av gränshastig- het bör framhållas.
Om man vill motivera sambandet mellan massa och energi, kan man beräkna den kinetiska energin ur impulslagen genom in- tegration. Men eleverna skall ej vara skyl- diga att kunna reproducera detta bevis.
Det är bekvämt för problemlösningen inom kärnfysiken, om sambandet mellan universella massenheten och 1 MeV en gång för alla framräknas.
Det bör visas, att det vid lägre hastig- heter nyttjade uttrycket på den kinetiska energin utgör en approximation av det rela- tivistiska.
Skillnaden mellan strålningskvanta å ena sidan och partiklar i vedertagen mening å den andra diskuteras. 11:8 Kärnans byggnad genomgås under anknytning till undervisningen i kemi. Ele- verna bör få kännedom om någon typ av masspektrometer. Stabiliteten hos en atom- kärna bör undersökas genom jämförelse mellan kärnans och dess komponenters vilo- massor.
Vid beskrivningen av kärnans förändring under radioaktivt sönderfall betonas det slumpartade i reaktionen, varvid man bör anknyta till laborativt erhållna värden på registrerade pulsantal. Sönderfallslagen bör genomgås. 11:9 Några kärnreaktioner diskuteras i av- seende på vilomassans och rörelseenergins förändringar.
En eller ett par neutronproducerande reaktioner bör anföras, neutronens upp- bromsning vid rak central fullkomligt elas- tisk stöt mot kärna i vila behandlas, ener- gin hos termiska neutroner uppskattas samt några exempel på, kärnreaktioner vid neu- tronstöt anföras.
Konstgjord radioaktivitet kan presente- ras i samband med en orientering om några av dess tillämpningar.
Vid behandlingen av antimateria bör pro- blemlösningen inskränkas till beräkning av
den för bildandet av ett partikelpar erfor- derliga energin.
Neutrino, myoner och mesoner behand- las summariskt. En översikt över mesoners och andra partiklars roll som förmedlare av utbyteskrafter torde icke böra anses obligatorisk. 11:10 Reaktorer genomgås endast oriente- rande. I teknisk lärokurs kan även vissa tekniska frågor beträffande reaktorkon- struktioner vara värda beaktande.
12. Kosmisk fysik och geofysik 1211 Man kan välja att utgå från Michel— son—Morleys försök och — eventuellt utan matematisk analys av detta — anföra som resultat, att ljushastigheten i vakuum är oberoende av i vilket koordinatsystem ljus- hastigheten mätes. Genom en diskussion av samtidighets- begreppet kan därefter uttrycket på längd- kontraktionen härledas, utan att Lorentz- transformationen behöver genomgås. Ele- verna skall icke behöva återge härled— ningen. Formeln för tidsdilatationen kan också anföras.
Det kan slutligen vara lämpligt att näm- na, att de i mom. 1117 studerade relatio— nerna mellan hastighet, massa och energi kan härledas genom att man bygger vidare på de nyss genomförda tankegångarna. 12:2 Som tillämpningsövningar på gravita- tionslagen kan väljas bestämning av jor- dens och solens massor, omloppsfrekven- sen hos en jordsatellit med cirkulär bana samt flykthastigheten vid jordytan och må- nens yta. De sistnämnda räkningarna kan ge upphov till en diskussion av möjligheten för himlakroppar att behålla sin atmosfär, varvid tillfälle ges att anknyta till enligt mom. 9z2 gjorda beräkningar av molekyl- hastigheter i gaser.
Sambandet mellan trög och tung massa diskuteras och i korthet orienteras om någ- ra drag i den alhnänna relativitetsteorin, utgående från föreställningen om ekviva- lens mellan gravitation och acceleration.
12:53 Den geofysiska orienteringen kan t. ex. disponeras på följande sätt:
Informationer om jordens inre, som er- hållits genom studiet av jordbävningsvå— gor. Radioaktivt utförd uppskattning av jordens ålder.
Översiktlig framställning av den atmosfä- riska absorptionen av vissa våglängdsom- råden i solens elektromagnetiska strålning, förvandlingen av strålningsenergi till vär— meenergi vid absorptionen i jordytan samt återutstrålningen.
Rekapitulation av något exempel på hur det industrialiserade samhället indirekt för- sörjes med energi från solen. Möjligheter att direkt överföra solstrålningens energi till elektrisk energi.
Drivhuseffekten i anknytning till för- skjutningen av Plancks fördelningskurva med temperaturen; dess betydelse för tem- peraturen vid jordytan.
Förändringar i atmosfärens egenskaper med höjden över jordytan med beaktande av hur solstrålningens absorption ger upp- hov till joniserade skikt och påverkar tem- peraturfördelningen.
Atmosfärens vertikala rörelse och i sam- band därmed allmänna synpunkter på molnbildning och nederbörd.
Något om atmosfärens horisontella rörel- ser.
Solens emission av laddade partiklar, det jordmagnetiska fältet och magnetosfären.
Kosmisk strålning, en kort orientering med omnämnande av C-14-metoden. För intresserade elever är raketer och rymdfär- der ett tacksamt fält för frivilliga studier. 1231 Hur strålningsintensiteten från en punktkälla beror av avståndet från källan kan studeras i intresseväckande samman- hang, då stjärnornas strålning skall be- handlas.
Ett förslag till disposition av den astro- fysiska orienteringen:
Några metoder att mäta avstånd och utstrålad effekt under utnyttjande av nyss-
nämnda samband och de kunskaper i astro- nomi, som erhållits i grundskolan.
Bedömning av yttemperatur ur strål- ningsfördelningen på olika våglängder. Stjärnradiens beräkning ur yttemperatur och utstrålad effekt medelst Stefan—Boltz- manns lag.
Stjärnspektra och stjärnornas kemiska sammansättning.
Något om stjärnornas massor. Kärnreaktioner i stjärnorna, särskilt so- len, som orsak till bildningen av värme- energi.
Stjärnornas utveckling.
Något om radioastronomi och interstellär materia.
Rödförskjutningen i galaxernas ljus— spektra.
Aktuella kosmologiska hypoteser.
20.4.1.3. Planering och samverkan Eftersom de olika momenten i fysikkursen i regel skall ges enkel matematisk behand— ling, blir undervisningen i fysik effektiv, endast om eleverna får till sitt förfogande de matematiska hjälpmedel, som de vid varje särskilt tillfälle behöver. Av syste- matiska skäl måste några moment i fysiken behandlas, innan de i och för sig önskvärda matematiska kunskaperna är för handen. Det fysikaliska kunskapsstoff, som så. in- hämtas, kan i gengäld utgöra grund för införandet av nya begrepp och för exempli- fiering inom matematikundervisningen.
Det är som synes av största vikt, att en intim samordning åstadkommes mellan ma- tematik och fysik.
Till 1:1—3: Det allmänna funktionsbe- greppet, som eleverna skall ha stiftat be- kantskap med i grundskolan, bör samtidigt med tillämpandet i fysiken befästas i ma- tematiken. Sammansättning av en funk— tions proportionella beroende av flera va- riabler till en gemensam formel genomgås i ett aktuellt fall i fysiken.
Fysiken lämnar material för införande av begreppet derivata genom introduktion
av hastighet och acceleration på. grafisk framställning av rörelse, men begreppet derivata genomgås icke i fysiken.
Vektorbegreppet omnämnes i fysiken re- dan på ett tidigt stadium, men begreppet analyseras närmare i matematiken, där ock- så vektorräkning genomgås med exempel bl.a. på hastigheter och krafter.
Till 15 och 2:3: Eleverna bör från ma- tematiken vara förtrogna med beräkning av kvadratrötter med räknesticka eller ta- bell respektive utförande av sammansatt multiplikation och division med räkne- sticka.
Till 3z2: Eleverna bör ha åskådliggjort sinusfunktionen grafiskt.
Till 65 och 7 :3: Nödvändiga är begrep— pet derivata samt den bestämda integralen till ett polynom. Behandlas kaströrelse icke matematiskt i fysiken, kan den ge lämpliga tillämpningsövningar i matematiken.
Till 7 :1—4: Den i matematiken genom— gångna vektorräkningen ges i fysiken någ- ra väsentliga tillämpningar: beräkning av arbete som skalär produkt, kraftparallello- grammen, sammansättning och uppdelning av hastigheter.
Till 7:5: Differentialekvationen för odäm- pad fri svängning uppställes i fysiken och det visas, att den satisfieras av en sinus- funktion. Därvid måsbe andra derivatan av en sinusfunktion kunna beräknas. Den- na differentialekvation kan senare behand- las på mer allmänt sätt i matematiken.
En förutsättning för att växelströms— läran skall kunna medhinnas i avsedd om- fattning är att representation av sinus- funktion med roterande visare samt visar- addition av två sinusfunktioner med sam- ma vinkelhastighet men olika amplitud och fas har genomgåtts i matematiken. Lämp- ligt är att denna genomgång åtminstone påbörjats före mom. 75.
Till 8:2 och 8:11: Från matematiken mås- te förvandlingen av produkten av två si— nusfunktioner till en summa vara bekant. Funktionen y=sin2wt bör ha tecknats i
matematiken, och det är önskvärt att in- tegration av en sinusfunktion kan verk- ställas.
Till 10:1: Differentialekvationen för odämpad fri svängning bör nu helst vara behandlad, eljest får insättningsförfarande som i mom. 7 :5 tillgripas.
Till 11:3 och 11:6: Eleverna måste kunna lösa differentialekvationen för strålnings- absorption.
På. laborationcrna bör de i matematiken under rubriken Närmevärden i årskurs 1 genomgångna reglerna för felfortplantning beaktas.
Undervisningen i matematik sörjer vä— sentligen för introduktion och behandling av statistiska begrepp. Men viss anknyt- ning till statistiken bör i fysiken kunna ske vid behandlingen av den kinetiska gas- teorin och framförallt vid laboration på radioaktivt sönderfall. Det kan också vara lämpligt att på en laboration bestämma standardavvikelse med utgångspunkt från genomgången i Beskrivande statistik i års- kurs 1.
Grafiska metoder, som genomgåtts i ma- tematiken, kan komma till användning vid laborationer i fysik. Framför allt bör gra- fisk bestämning av riktningskoefficient ut- nyttjas i anknytning till framstälhiingen av den linjära funktionen i årskurs 1. Hur man använder enkellogaritmiskt papper kan däremot genomgås i fysiken vid eller före en laboration i årskurs 3.
Fysik och kemi är två närbesläktade ve- tenskaper, som använder liknande meto- der och hjälpmedel och som i viss ut- sträckning belyser samma fenomen från olika utgångspunkter. Det är därför natur- ligt med en intim samverkan mellan dessa båda ämnen.
Fysiken bör göra eleverna förtrogna med energibegreppet, innan detta användes i kemin. Eftersom energibegreppet är avsett att utnyttjas mycket tidigt i kemikursen, är det lämpligt att fysik koncentrationsläses
! i |
under första hälften av höstterminen i års- kurs 1 och kemi under andra hälften.
Vid överslagsräkningarna på atomära dimensioner utnyttjas i fysiken Avogadros (Loschmidts) tal. Den orientering, som ke- min under höstterminen givit om aggrega— tionsformerna, möjliggör att det fasta till- ståndets gitterstruktur och det atomära förloppet vid smältning kan förutsättas be- kanta för eleverna vid den behandling av aggregationsformerna ur fysikalisk syn- punkt, som sätter in på vårterminen i års- kurs 1.
I fysiken härledes i årskurs 1 alhnänna tillståndslagen i den enkla formen p V = konst. ' T, och i kemin bygges denna ut till pV=nRT i årskurs 2 efter genomgång av begreppet molvolym, varefter man åter- kommer till allmänna tillståndslagen i fy— siken vid de gaskinetiska räkningarna i års- kurs 3.
Jonvandring vid elektrolys, elektrod- potentialer och elektrodförlopp i galvaniska element studeras uteslutande i kemin. Å andra sidan beskrives isotopseparation en- dast i fysiken.
Den radioaktiva strålningens karaktär behandlas inledande i kemin och mera in— gående i fysiken i årskurs 3, varvid även strålningsfaran poängteras.
Byggnaden av atomens elektronhölje be- skrives i kemin i årskurs 1 men behandlas enkelt matematiskt i fysiken i årskurs 3 under utnyttjande av elektriciteten och våg- rörelselära.
Atomkärnans byggnad genomgås i kemi— kursen, medan i fysikkursen kärnreaktio- ner vid naturligt radioaktivt sönderfall och vid partikelbombardemang behandlas.
Fysik och teknologi skall i viss mån pa- rallellt med varandra lägga grunden till ett antal tekniska tillämpningsämnen. Studiet av mekanik och av materialkonstanters innebörd har uppdelats mellan de två äm— nena. Hur gränsdragningen är avsedd att göras framgår av kursplanerna jämte kom- mentarer (jfr 34.3).
Teknologin använder redan på ett ti- digt stadium kraft-, energi- och effekt- begreppen. Det är därför lämpligt, att man i fysiken genom koncentrationsläsning un- der första hälften av höstterminen i års— kurs ] blir i tillfälle att snabbt arbeta ut dessa begrepp.
Kraftparallellogrammen och krafters vrid- moment torde komma att behandlas tidi- gare i teknologin än i fysiken. Några prak- tiska olägenheter torde emellertid icke upp- stå. Kraftparallellogrammen är nämligen avsedd att introduceras och exemplifieras i matematikens vektorräkning, så att fysik och teknologi parallellt med och oberoende av varandra kan utnyttja denna. De få problem, som i fysiken är avsedda att be- handla vridmoment, är valda inom elek- tricitetsläran och kan knappast utgöra nå- got väsentligt stöd för teknologin.
Rotationsrörelse bör i de två ämnena be- handlas i den ordningsföljd, som bestäm- mes av att fysiken skall klargöra det grundläggande i fråga om denna rörelsetyp och teknologin ge praktiska tillämpningar.
Matematik, fysik, kemi och teknologi är intimt förknippade med varandra, och det är lämpligt att i teknisk lärokurs anordna för dessa ämnen gemensamma ämneskon- ferenser för att i detalj lösa samordnings- problemen.
Eltekniska ämnen. För att t.ex. växel- strömslära icke skall studeras i fysiken i årskurs 3 samtidigt som studier i elteknik eller ellära och mätteknik påbörjas, har kursplanen disponerats så att elektricitets- läran i fysiken är på det hela taget avslu- tad i årskurs 2. Blott svängningskrets och vissa elektroniska tillämpningar samt fasta kroppars elektronfysik återstår.
Tillämpningar av detta sista moment i ämnet elektronik har i årskurs 3 förlagts så sent att behandlingen i fysiken bör kunna vara avslutad dessförinnan.
Fysikalisk kemi. Genomgången av väte- atomens struktur inom fysiken bör föregå. den grundliga och till andra atomer ut-
sträckta behandlingen av atomens elek— tronhölje, som den fysikaliska kemin har att ge.
Även beträffande halvledare bör samma ordningsföljd iakttagas.
Konstruktion och energi. Genomgången av stöten och den kinetiska gasteorin i fysiken i årskurs 3 bör föregå de mer in- gående beräkningarna på stöt och de gas- kinetiska betraktelserna i respektive äm- nen. Denna samordning bör lätt etableras, om momenten i fråga vid fysikstudierna placeras som i kursplanen angivits.
Då. atomfysiken i årskurs 3 börjar stu- deras och då den moderna fysikens världs- bild börjar byggas upp för eleverna, är det av värde, att dessa i ämnet filosofi fått kännedom om hur världsbilden under tidi- gare sekler förändrats.
När man inom fysiken på ett par punk- ter relativt detaljerat diskuterar, hur forsk- ningen arbetar, bör man också utnyttja de synpunkter på induktiv och deduktiv me- tod, som eleverna blivit förtrogna med in- om filosofin.
Textböckerna i främmande språk bör bl.a. kunna innehålla avsnitt med fysika- lisk anknytning. Man kan t.ex. välja tex- ter, som ställer några från fysiken bekanta lagar i samband med biografiska upplys- ningar om fysiker, som gjort stora insatser vid deras utformning. Det förutsättes där- vid att de förgrundsgestalter, som skildras, i sina skrifter använt språket i fråga, så att även citat kan anföras.
För att öka den studietekniska träningen kan man låta vissa avsnitt av kurslittera- turen i fysik vara skrivna på främmande språk. Detta kan exempelvis gälla moment 10:7 Optiska instrument, delar av eller hela avsnitt 11 Atomfysik eller 12 Kosmisk fysik och geofysik. Endast avsnitt på svenska må ingå i betingsuppgift.
Bredvidläsningslitteratur på främmande språk kan rekommenderas intresserade ele- ver.
Läraren i svenska och läraren i fysik
skall samarbeta, då det gäller att uppöva elevernas färdigheter i att avfatta labora- tionsredogörelser, så att dessa får en upp- fattning om de krav, som det praktiska li- vet kan komma att ställa, när redogörelser med ett strängt sakligt innehåll skall av- givas. Det här anförda gäller icke de kort- fattade protokoll, som jämlikt Laboratio- nernas utförande (20.425) skall utgöra re- dovisning för flertalet laborationer.
20.1; .1 J,. K oncentration Timantalet är varje läsår så högt att det bör tillgodose kontinuitetsbehovet. Höstter- minen i årskurs 1 erbjuder dock vissa pro- blem. I Kommentarer till speciella kurs- moment har påpekats fördelen av att kon- centrationsläsning kan ske på sådant sätt att fysik läses med 4 veckotimmar under första hälften av höstterminen.
Med hänsyn till att en del av timtalet disponeras för laborationer bör partiell koncentration utöver den i årskurs 1 före— slagna planeras ingående.
2041 .5 . Beting I behandlingen av avsnitt 1 Mekanik, in- ledande kurs möter eleverna för första gången den matematiska organisationen av naturvetenskapen, och det torde därvid va- ra lämpligt att arbeta uteslutande med dagläxa.
Avsnitt 2 Materiens mekaniska och ter- miska egenskaper innebär en systematise— ring av stoff, som fläckvis belysts i grund— skolan, och avsnittet är endast delvis för- knippat med matematisk behandling. Här bör långläxor praktiseras. Det kan också vara möjligt att göra ett första försök med kort beting, utsträckt över ca 2 veckor. Exempel:
Allmänna tillståndslagen (mom. 213 i Kursplan med årskursfördelning)
eller Fasta kroppars egenskaper (2:41) eller Ångors egenskaper (2:6).
Stora krav på begreppsbildningen — men icke på de matematiska färdigheterna
)
— ställer avsnitt 3 Allmän Vågrörelselära, och här torde en ganska detaljerad lärar- handledning jämte vanliga dagläxor vara att rekommendera.
Fr.o.m. årskurs 2 bör långläxor ses som det normala tillsammans med betingsläs- ning. I nedanstående exempel på beting avses de mindre få en utsträckning på 2—3 veckor, de större 4——5 veckor.
Exempel på beting i årskurs 2: Likströmskretsar (5:23) eller likströms- kretsar och mätmetoder (5:3—4). Induktion (GA—5) eller svängningsrörel- se (75). Växelströmskretsar (8:3—4). Samtliga är mindre beting.
Exempel på beting i årskurs 3:
Geometrisk optik med optiska instru- ment (10:4—7), större beting.
Elektronen och fotonen (11:1—2), mind- re beting, eller den fria atomen (11:3—4), mindre beting.
Kärnfysik (11:6, 11:8—10), större beting. Mom. 11:7 bör ha behandlats före betinget.
Geofysik (12:3), mindre beting. Där betingsläsning organiseras för hel termin kan kursen uppdelas på följande sätt:
Under höstterminen i årskurs 3 bör sammanlagda betingstiden ej omfatta de två. första veckorna, under vilka den kine— tiska gasteorin studeras, och ej sträcka sig längre än till det centralt utgivna provet.
Betingsavsnitten kan utgöra:
Radiovågor och den elektromagnetiska ljusteorin (10:1—3 och delar av 10:4—5), mindre beting.
Geometrisk optik (10:4v—5), mindre be- ting.
Optiska instrument och fysikalisk optik (10:6—9 och delar av 10:10), större beting.
Under vårterminen i årskurs 3 kan be- tingsavsnitten utgöra:
Elektroner i fria atomer och i fasta kroppar (delar av 11:2, 11:3—5), större beting.
Relativistisk mekanik (11:7), långläxa. Kärnfysik (11:6, 11:8—10), större be- ting.
Kosmisk fysik med geofysik (12:1—4), större beting.
20.4.2. Verksamhetsformer
20421 . Allmänna metodiska kommentarer
Man bör sträva efter att i stor utsträck— ning presentera lärostoffet induktivt. Detta förknippas naturligt med det som i 20.425 sägs om experimentets stora roll i undervis- ningen. Eleverna bör även stifta bekant- skap med den deduktiva metoden. I detta sammanhang beaktas avsnittet om mate- matisk behandling av det fysikaliska kun- skapsstoffet. Båda metoderna används in- om framställningen av mekaniken: den in- ledande kursen genomgås väsentligen in- duktivt, den utvidgade deduktivt.
Den induktiva metoden är tidskrävande och den deduktiva ofta matematiskt krä— vande. Läraren behöver icke väja för att framställa betydande delar av kunskaps- stoffet utan kartläggning av de vägar, längs vilka detta byggts upp.
Inlärande av nytt stoff bör måhända stundom i årskurs 1 stödjas därigenom att läraren vid resonerande klassundervisning ger en framställning parallell med läro- bokens. Så småningom torde denna form av preparation böra trängas tillbaka och genomgången av nytt stoff kunna inskrän- kas till laborationsförsök, demonstrations- försök, filmvisning och samtal i anslutning därtill. Efter detaljerad rådgivning beträf- fande studierna av läroboken och eventuell bredvidläsningslitteratur får eleverna be- driva studier på. egen hand. Det är väsent- ligt, att läraren klargör minimifordringar— na och graderar svårighets— och angelägen— hetsgrad i text och problem.
Lektionerna bör i övrigt ägnas diskussion om den av eleverna redan studerade fram-
ställningen i läroboken och olika lösnings- varianter till förelagda problem.
Som komplement till räkneproblem kan det vara värdefullt att lämna eleverna så- dana övningsuppgifter som kan lösas utan räkningar men vilkas besvarande fordrar, att eleverna förstått de fysikaliska tanke- gångar, som bildar grunden för det aktuella avsnittet. Dylika uppgifter kan, sedan ele- verna satt sig in i dem, bli utgångspunkter för diskussion i klassen.
Beträffande muntliga och skriftliga för- hör på lektionstid hänvisas till vad som anföres under Bedömning (20.426).
20.422. Studieteknik
Användning av de arbetsformer som rekom- menderas i 20.4.2.1 förutsätter att eleverna under grupptimmarna i årskurs 1 får in— dividualiserad handledning i studieteknik.
Vid dessa lektioner kan man utgå från ett experiment inom det behandlade om- rådet. Slutsatser diskuteras.
Om försöket icke är beskrivet i läro- boken, får eleverna råd om antecknings- teknik. Den skiss över uppställningen som göres bör kompletteras med anteckningar om förutsättningar och resultat, d.v.s. i regel den fysikaliska princip som försöket avser att illustrera. Det är angeläget att läraren kontrollerar hur anteckningarna ut- föres.
I allmänhet bör emellertid försöket vara beskrivet i elevernas fysiklitteratur, och då gäller det för läraren att få eleverna att se sambandet mellan det utförda försöket och diskussionen å ena sidan samt litteratur- framställningen å den andra. Eleverna kan övas häri exempelvis genom att redogöra för skiljaktigheter mellan i litteraturen och på lektionen presenterat stoff.
Vissa grupptimmar kan helt ägnas litte- raturstudium och därmed förknippad tek- nik. Eleverna kan då studera ett förelagt avsnitt i mindre grupper. Härvid kan lära- ren med varje liten grupp diskutera hur man i det ifrågavarande fallet kan klar-
göra argumentationens gång och hur den- na kan fixeras genom markeringar i boken, hur sammanhanget med det tidigare stude- rade uppsöks, hur dispositionen klargöres och markeras samt hur det väsentliga framletas och utmärkes.
Eleverna skall också kontrollera att de utan tillgång till läroboken kan skissera väsentliga figurer till det lästa avsnittet och att de uppfattat formlernas innebörd, ej blott inlärt den bokstavskombination som formeln bildar.
Vid problemlösning betonas den hjälp som det innebär att teckna skisser över i problemet beskrivna tillstånd och i skisser- na införa beteckningar på storheter av intresse samt betydelsen av att man kon- trollerar att resultatet är rimligt.
Eleverna bör tillrådas att då de träffar på problem som förefaller dern omöjliga att komma tillrätta med söka analysera svårigheterna, så att de kan specificera dem för läraren. Därigenom ökas deras möjligheter att få effektiv hjälp.
Fysik är ett för vissa elever svårtill- gängligt ämne. Övergången från fenomen till beskrivning i verbal eller matematisk form eller konkretiseringen av det skeen- de, som döljer sig bakom en beskrivning, bjuder ofta på svårigheter. Vid den mer individualiserade undervisning som grupp- timmarna medger bör läraren stimulera eleverna att fråga om sådant i läroboken eller i lärarens framställning som de ej förstått.
Vid övriga lektioner blir arbetstakten i regel snabbare än på grupptimmarna, och möjligheterna att individualisera reduce- ras därmed, men det är angeläget att lära- ren bl.a. genom anvisningar vid utdelandet av elevuppgifterna vidmakthåller den stu- dieteknik som förvärvats på grupptimmar- na.
Den för laborationerna speciella arbets- tekniken, framförallt omfattande mättek- nik och direkt tabellering av mätvärden, inövas givetvis på laborationstid.
Den för fysiken karaktäristiska studie— tekniken syftar framför allt till att knyta samman experiment och vetenskaplig teori. I kursen överväger laborationsexperiment över demonstrationsexperiment. Anknyt- ningen mellan laborationer och teoristu- dium måste därför bli så intim som möj-
ligt.
20.423. Den matematiska behandlingen av det fysikaliska kunskapsstoffet
Momenten är avsedda att behandlas mate- matiskt och förknippas med lösandet av enkla tillämpningsuppgifter, utom då detta medför uppenbara svårigheter eller då annat behandlingssätt rekommenderas i 20.4.12.
Härigenom vinner framställningen i fast- het. Att eleverna i gymnasiet får vana vid att räkna med fysikaliska storheter inom fysikens alla huvudområden är också vä- sentligt för efterföljande högskolestudier och för arbetet inom tillämpningsämnen i teknisk lärokurs.
Även vissa mer omfattande härledningar är så betydelsefulla att de bör genom— arbetas. De kan dock vara så krävande att ett inlärande av dem för flertalet ele— ver skulle medföra ett arbete, som icke förefaller skäligt. Då. skall redovisnings- skyldighet icke åvila eleverna. Detta har markerats i Kommentarer till speciella kursmoment (se 20.4.1.2).
Det är heller icke avsett, att där om- nämnda tillämpningsövningar skall behöva redovisas av eleverna.
Man får icke taga för givet, att eleverna erhåller aktiv kunskap om den matema— tiska behandlingen av ett fysikaliskt sam- band i och med att de fysikaliska sam- manhangen är utredda och det matema- tiska instrumentet är för handen. Erfaren— heten visar, att eleverna har påtagliga svå- righeter i att tillämpa sina i matematiken förvärvade kunskaper, då mätetalen ingår i andra storheter än dem de blivit för— trogna med i matematiken.
Ett par exempel:
1) Hur man kan bestämma temperatur- koefficienten för resistiviteten hos en metall genom grafiskt utnyttjande av värdepar på resistans och temperatur är för eleverna icke omedelbart klart, även efter utförlig behandling av räta linjens ekvation i matematiken och presentation av formeln för resistivite- tens temperaturberoende. 2) Att studera funktionen y = sin2x synes eleverna icke på långt när så avskräc- kande som uppgiften att grafiskt repre- sentera momentaneffekten i en resistiv belastning på en växelströmskälla som funktion av tid eller tidsvinkel.
Man måste därför avsätta viss tid till att förverkliga kursplanens intentioner i detta avseende.
Det är väsentligt, att eleverna redan från början får klart för sig sambandet mellan fysikalisk storhet, mätetal och en— het, att de vänjes vid att bokstäverna i all— männa fysikaliska formler i regel beteck— nar storheter och att enhetsförvandlingar skall genomföras i algebraisk form. Beteck- ningar enligt svenska normer (SEN och TNC) bör användas.
Normalt bör Internationella enhetssyste- met, SI-systemet (MKSA-systemet), an- vändas i räkningarna. CGS—systemet om— nämnes. Enheten 1 kp underlättar ofta beräkningar inom statiken och torde icke kunna undvaras. Tills vidare måste elever- na också få kännedom om enheterna 1 cal och 1 hk, men det bör framhållas att an- vändningen av dessa enheter vanligen kom— plicerar behandlingen av en uppgift.
De i matematikkursen genomgångna reglerna för felfortplantning bör utnyttjas i samband med laborationer, och eleverna bör övas i att uppskatta osäkerheten i en mätning och ungefärligt bedöma hur den- na inverkar på resultatet samt låta detta komma till uttryck i antalet i resultatet medtagna siffror.
Beträffande problemens formulering och behandling mä följande iakttagas.
Flertalet uppgifter bör vara så valda och så. förberedda att de flesta av klassens elever kan lösa dem på egen hand. Diskus- sion av olika varianter av utförda lösning- ar bör beredas ett visst utrymme. Lösning av mer krävande uppgifter för särskilt in— tresserade elever kan utarbetas av en elev- grupp och efter lärargranskning anslås.
Uppgifterna bör i regel vara sådana att eleverna övas i att rätt uppfatta den fysi- kaliska innebörden i en frågeställning, att bedöma vilken lag som skall användas och vilka sifferuppgifter som behövs för lös- ningen.
Den matematiska behandlingen av upp— gifterna får icke vara tidskrävande och icke utgöra det huvudsakliga syftet.
I synnerhet i årskurserna 1 och 2 måste varsamhet vid valet av problem iakttagas, så att problemlösningen icke verkar av- skräckande för eleverna och hämmar in- tresset för fysikstudierna. Tvärtom skall problemlösningen vara stimulerande genom att ge känslan av tillfredsställelse över ett genomfört arbete. I årskurs 1 bör endast mycket enkla numeriska värden förekom- ma i problemen. Det måste huvudsakligen ankomma på matematikämnet att ge trä- ning i numerisk räkning.
Då eleverna skall övas i att låta nog- grannheten i resultatet av en mätning komma till uttryck i antalet medtagna siffror, måste det vara angeläget, att pro- blemtexterna i detta avseende är förebild- liga och att man kontrollerar, att elever- nas svar icke ges med omdömeslöst stort eller litet antal siffror. Uppgifterna bör i allmänhet vara så formulerade att loga- ritmtabell eller räknemaskin icke skall be- höva användas. Räknestickan skall nor- malt ge tillräcklig noggrannhet.
I lösningarna till uppgifterna skall in- förda beteckningar förklaras (ev. i en åt- följande skiss), använda enheter utsättas och uppställda ekvationer motiveras. Dä
figur till en uppgift begäres, skall den vara så. utformad att det väsentliga tydligt framgår. Uppgiftens behandling skall av- slutas med ett tydligt markerat svar. Elevernas omdöme och förmåga att in- hämta information uppövas, om i problem- texten konstantvärden ej anges utan ele- verna vid problemlösningen (även i skrift- liga prov) till sitt förfogande har en mindre, för ändamålet sammanställd handbok, inne- hållande fysikaliska grundkonstanter, mate- rialkonstanter, fysikaliska och matematiska formler samt matematiska tabeller.
20.424. Självständiga arbetsformer Utöver vad i anvisningarnas alhnänna del säges beträffande betingens genomförande gäller speciellt för fysiken, att laboratio- nerna bör spela en framträdande roll, sär- skilt i årskurs 2. I betinget Likströmskretsar och mät- metoder (jfr 20.4.1.5) kan en laboration in- läggas: Upptagande av karaktäristiker för olika belastningar, eller: Voltamperemeto- den med fortplantning av fel, för att göra eleverna förtrogna med uppkopplingstek- niken och avläsningen av instrumenten. Redovisningen av betinget kan delvis ske på en andra laboration: Mätning av resis- tans och elektromotorisk spänning. Vid denna får eleverna visa upp dels vad de lärt sig på föregående laboration, dels vad de inhämtat ur läroboken om övriga mät- metoder. I redovisningen skall ingå de gjorda kopplingarna, den muntliga presen- tationen av kopplingen, teorin för mätme- toden samt mätresultaten. Det kan visa sig nödvändigt att vid dylik redovisning låta hälften av laborationsavdelningen be- driva enskilda studier för att vidga möj— ligheterna till individualisering av de prak- tiska uppgifter, som förelägges den andra hälften. Förmågan att lösa problem inom lik- strömsläran prövas på nästa schemalagda skrivning.
Betinget Svängningsrörelse kan inledas med en laboration: Undersökning av sväng- ande system, där man studerar vinkel- frekvensens beroende av direktionskonstant och massa vid fri svängning hos elastisk pendel eller matematisk pendel eller möj- ligen tröghetsmomentets inverkan vid vrid- svängning. Men betinget kan i stället för- höras på en laboration, där eleverna be- rättar om svängningstypernas gruppering efter olika slag av krafter och energimat- ning samt visar hur man experimentellt kan verifiera det matematiskt deducerade sambandet mellan vinkelfrekvens, direk- tionskonstant och massa eller tröghets- moment.
Betinget Växelströmskretsar kan redo- visas dels i avseende på. problemlösning på schemalagd skrivning, dels i avseende på mätteknik på en laboration, som för olika elevgrupper kan innehålla olika uppgifter: Trevoltmetermetod på. kondensator, mät— ning av impedans hos spole, påvisande av serieresonans.
Specialarbete i fysik hör till sin centrala del utgöras av en experimentell under- sökning, vid vilken den självständiga be- dömningen tränas, men kan för särskilt teoretiskt inriktade elever bestå uteslutan— de av litteraturstudium jämte redovisning.
Hur arbetet kan tänkas genomfört i de- talj framgår av nedanstående exempel.
1. Luftmotstånd Uppgiften är att bestämma luftmotstån- det hos ett hinder som funktion av hastig- heten och hindrets beskaffenhet. Förutsättning:
1. Läraren visar eleven cirkulära skivor av olika diameter, enkomponentvåg och vindtunnel samt påpekar, att det svår- bestämbara är luftströmmens hastighet. Han ger litteraturanvisningar för studium av Bernoullis lag och dess tillämpning på Prandtls rör.
2. Eleven studerar enligt 1 och förbe- reder muntlig redogörelse inför läraren.
3. Läraren övertygar sig om att eleven uppfattat principen för Prandtls rör. Lä- raren ställer ett sådant till förfogande och man diskuterar tryckmätm'ngen liksom den numeriska uträkningen av hastigheten. Ele— ven uppmanas att protokollföra samtliga mätningar.
4. Eleven mäter luftmotståndet hos cir- kulära skivor av olika diameter vid olika hastighet.
5. Läraren uppmanar eleven, under hän- visning till någon bok om matematiskt ut— nyttjande av experimentella data, att sam- manfatta siffermaterialet i en formel.
6. Eleven arbetar enligt 5.
7. Lärare och elev diskuterar igenom siffermaterialet.
8. Eleven gör kompletterande mätning- ar.
9. Läraren ger eleven litteraturanvisning om virvelbildning som orsak till luftmot- ståndet. 10. Eleven gör litteraturstudier och mä- ter motståndet hos kroppar av olika form och ytbeskaffenhet. ll. Läraren ger eleven anvisningar om slutredovisning. 12. Eleven utarbetar skriftlig redovis- ning. Uppskattad tid motsvarande ca 40 lek— tioner.
2. Undersökning av svängningar med oscilloskop. Resonans Uppgiften är att bestämma egenfre- kvensen och resonansfrekvensen vid trans— versell svängning hos en ensidigt inspänd tunga av mjukt bandstål som funktion av den fria längden.
1. Läraren visar eleven ståltungan med inspänningsanordning, en induktiv givare, oscilloskop och eventuell förförstärkare, vilket är den huvudsakliga utrustning, som behövs för studiet av den fria sväng- ningen. Läraren upprepar sina. vid labora- tioner givna råd om skydd mot den elek- triska faran och försiktighetsmått mot
apparatförstöring. Eleven uppmanas att protokollföra samtliga mätningar.
2. Eleven ritar schema och gör upp— koppling.
3. Läraren inspekterar uppkopplingen och eleven prövar densamma.
4. Eleven bygger eventuellt en enstegs förförstärkare.
5. Läraren fäster uppmärksamheten på frekvensbestämningsproblemet och antyder några möjligheter, bland vilka eleven får välja efter att ha tänkt igenom deras för- tjänster och svagheter.
6. Eleven gör frekvenskalibrering på nå— got sätt och mäter egenfrekvensen vid olika längd hos tungan.
7. Läraren ger eleven litteraturanvisning för omsättande av mättabellen till en alge- braisk formel. Eleven får i uppdrag att driva tungan i tvungen svängning medelst tongenerator och spole och undersöka re- sonansfrekvensens beroende av tungans längd.
8. Eleven arbetar med både mätningar och räkningar enligt 7.
9. Läraren och eleven diskuterar detaljer i de utförda försöken, såsom de genom överlagring av egensvängning och tvungen svängning uppträdande svävningarna. Lä- raren efterlyser en uppskattning av osäker- heten i bedömningen av resonansfrekven- sen — frånsett osäkerheten i frekvens- kalibreringen — och rekommenderar där— för att en grov bestämning av resonans— kurvans halvvärdesbredd göres. Eleven får i uppdrag att tänka ut något sätt att göra denna bestämning. 10. Eleven utarbetar något förslag. 11. Lärare och elev diskuterar detta och eventuellt andra möjligheter. 12. Eleven arbetar på bestämning av halvvärdesbredden enligt någon metod. 13. Läraren ger eleven anvisning om den skriftliga redovisningen. 14. Eleven utför denna. Uppskattad tid motsvarande ca 30 lek- tioner.
Denna uppgift kan, om erforderlig appa- ratur är tillgänglig, byggas ut så att den passar en elev med större förutsättningar. I centrum kan t. ex. ställas studiet av kopp- lingar för derivation och integration av en tidsberoende spänning. Svängningsregistre- ringen skulle då komma att utgöra exem- pel på ett användningsområde, och upp— giften skulle avslutas med demonstration inför klassen. Benämningen kunde bli Elektrisk derivation och integration.
3. Hallcffckt Uppgiften är att undersöka Halleffekten hos en halvledare och antyda, hur Hall- effekten kan användas.
1. Läraren ger eleven anvisning på litte- ratur om Halleffekten och om bestämning av magnetfält med provspole och ballistisk galvanometer. (Detta kan ske fastän halv- ledarnas inre byggnad ej studeras förrän under vårterminen i årskurs 3.)
2. Eleven studerar enligt 1. Han förbe- reder redovisning av teorin för flödestät- hetsmätning med ballistisk galvanometer.
3. Inför läraren sker muntlig redovis- ning enligt 2. Läraren visar en lämplig elektromagnet och en ballistisk galvano— meter samt orienterar om strömkällor och motstånd.
4. Eleven gör schema och uppkoppling för bestämning av sambandet mellan flö- destätheten i magnetgapet och magnetise- ringsströmmen.
5. Läraren inspekterar och eleven provar anordningen.
6. Eleven mäter och protokollför flödes- tätheten vid olika magnetiseringsströmmar.
7. Läraren ställer halvledare, instrument, strömkälla och regleringsdon till förfogan— de för undersökning av Hallspänningens beroende av styrström och flödestäthet.
8. Eleven gör schema och uppkoppling enligt 7.
9. Läraren inspekterar och eleven pro- var anordningen. Läraren påpekar, att re- sultatet skall redovisas i lämpligt koncen- trerad form.
10. Eleven mäter enligt 7 och samman- ställer resultatet. 11. Läraren påpekar för eleven den principiella möjligheten att använda Hall— effekten för modulering och föreslår eleven att göra en koppling som realiserar denna möjlighet. Oscilloskop och tongenerator ställs till förfogande. 12. Eleven gör schema och uppkoppling. 13. Läraren inspekterar och eleven pro- var anordningen. 14. Eleven prövar ut modulationsförfa- randet. 15. Utarbetande av skriftlig redovisning. Denna uppgift är relativt krävande och tiden kan uppskattas till motsvarande ca 50 lektioner. Eventuellt kan den skriftliga redovisningen ersättas av demonstration. Arbeten av detta omfång bör endast un- dantagsvis förekomma.
20.425. Vid laborationerna skall små elevgrupper efter viss handledning självständigt arbeta laborativt och självständigt bearbeta ob- servationsmaterialet. Vid demonstrationerna skall en större grupp under fortlöpande ledning och aktivt deltagande av läraren studera ett fenomen experimentellt på en gemensam försöks- uppställning och gemensamt behandla ob- servationsmaterialet. Om här i kommentarer och anvisningar endast benämningarna demonstrations- och laborationsförsök nyttjas, innebär detta icke, att alla försök måste utföras just på något av de två sätt, som nyss beskrivits. Ett utsuddande av gränserna mellan de— monstrations- och laborationsförsök kan ofta vara på sin plats. Variation i upp- läggningen av den experimentella under- visningen är stimulerande för eleverna. Fördelarna med laborationer framför de- monstrationer är större självständighet och större aktivitet hos eleverna. I synnerhet försök, där mätningar med efterföljande uträkningar spelar stor roll, är av den ka-
Experiment
raktär att det är svårt att aktivisera elever- na, om demonstrationsformen väljes, var- för det förutsättes som normalt med labo- rationsform för dylika försök.
Syften med experimenten. Eleverna bör förvärva kunskap om några för den fysika- liska naturuppfattningen betydelsefulla ex- periment, några allmänna principer för ex- perimentell undersökning samt mätteknik. Det är på grund av stoffets karaktär na- turligt att just dessa kunskaper så långt som möjligt förvärvas genom experiment.
Även annat kunskapsstoff kan emellertid med fördel inhämtas under utnyttjande av experiment i undervisningsmetodiken.
I många experiment nås flera av de syf— ten, som här anförts, och någon skarp gräns behöver ej dras på grund av olika inriktning.
Vär kunskap om naturen har vunnits genom många forskares mödosamma och avancerade observations- och experiment- arbete. Lian kan icke i undervisningen ens i förenklad form rekapitulera den väg, forskningen gått till den nuvarande natur- uppfattningen. Den alldeles övervägande delen- av forskningens resultat måste accep- teras av eleverna utan redogörelse för hur de uppnåtts. Men eleverna bör stifta be- kantskap med några försök som haft bety- delse för den vetenskapliga utvecklingen, t.ex. Young-Fresnels interferensfenomen och Rutherfords försök över a-partiklars spridning vid kollision med en tung atom- kärna. Det är naturligtvis önskvärt, att detta sker genom eget laborativt arbete, men p.g.a. experimentella svårigheter får här demonstrationsförsök, filmade försök eller enbart beskrivning i läroboken ofta träda i laborationens ställe. Man måste göra klart för eleverna, att sådana i skolan ut- förda eller beskrivna försök utgör förenklade varianter till de vetenskapliga.
Vid en typ av laborationer sker en under- sökning av hur en storhet beror av andra storheter, varefter resultatet sammanfattas i en formel. Exempel: Experimentell här-
ledning av Boyles lag. Undersökning av accelerationens beroende av kraft och mas- sa. Kraftverkan på strömgenomfluten le- dare i magnetfält. Sådana laborationer är i princip mycket värdefulla, därför att de ger en inblick i den experimentella under— sökningsmetodiken.
Laborationer av denna typ får emellertid ej utnyttjas okritiskt. Ofta blir nämligen underlaget för sammanfattningen i en for- mel svagt på grund av brister i apparatur och metod samt ovana vid laborativt ar- bete. Ett visst mått av precision måste fordras vid dessa undersökningar. De är elevernas första försök till vetenskapligt tillvägagångssätt.
Man måste också beakta, att eleverna i vissa fall finner de sökta sambanden så självklara, att de inte anser dem behöva experimentellt verifieras. I andra fall kan det vara så, att eleverna förledes att söka svaren på frågorna i den egna läroboken i stället för att draga slutsatser ur mät- serierna.
Vid introduktion till ett fenomen utföres ofta försök helt utan mätningar. Ett sam— band kan på detta sätt göras troligt, utan att man syftar till experimentell härledning av en lag. I dessa fall kan- demonstratio- nen vara överlägsen laborationen genom de möjligheter, som bjuds att låta försökets olika faser ledsagas av samtal mellan lärare och elever.
Att utföra försök av detta slag som laborationsexperiment kan dock stegra ele- vernas intresse genom att de själva får arbeta manuellt och tvingas att individuellt draga slutsatser. Denna laborationstyp kan i viss mån illustrera experimentell under- sökningsmetod, fastän mätningar icke ut- föres, och bör vinna tillämpning särskilt som entimmeslaboration i årskurs 1. Som exempel kan nämnas försök med vatten- vågor.
I sådana introducerande försök bör ele— vernas uppmärksamhet icke inriktas mot apparaturen och de bör icke vara skyldiga
att redovisa denna. De studerade förlop- pen skall helt träda i förgrunden.
Annorlunda är förhållandet vid mättek- niskt inriktade försök.
Kunskap om instrumentens byggnad och verkningssätt erhålles genom litteraturstu- dier och demonstrationer, men förtrogen- het med instrument och deras handhavande samt allmän laboratorievana kan endast vinnas genom laborationer. Det är framför- allt tvåtimmarslaborationerna i årskurserna 2 och 3 som ägnar sig för en dylik mät- teknisk inriktning. Laborationer, där vär- den på fysikaliska storheter, bl.a. mate- rialkonstanter och allmänna naturkonstan- ter, bestämmes, har i detta sammanhang sin stora betydelse. Exempel: bestämning av resistivitet och dennas temperaturkoef- ficient, e/m för elektronen samt ljusvåg- längder. Elevernas uppfattning om olika grad av noggrannhet skärpes, om de får ut- föra både grova bestämningar, som ger stor- leksordningen, och noggrannare bestäm- ningar, som ger en antydan om vad som menas med precision.
Laborationernas förläggning. Under det att laborationer, som syftar till konstant- bestämning, med fördel placeras efter lek- tionsbehandling av det aktuella momentet, bör laborationer, där eleverna letar fram sambandet mellan olika storheter genom resonerande eller matematisk analys av ett skeende förläggas före.
Skall laborationerna ge en redovisnings- bar behållning, måste de inriktas mot kun- skapsinhämtande och ej blott mot mättek- nisk träning, och framförallt får de icke bilda en fristående laborationskurs utan integreras i det övriga fysikstudiet genom att man på lektionerna anknyter till och bygger på vid laborationerna vunna erfa- renheter. Det är angeläget att läraren om- sorgsfullt utnyttjar de möjligheter till att förlägga laborationerna till lämpliga tid— punkter som schemat medger. Laborationerna? utförande. Eleverna bör samarbeta i grupper på 2 eller i försök med
vidlyftigare apparatuppställning 3 delta- gare.
Det normala bör vara, att samtliga grup- per utför försök med samma uppgift. En arbetsordning, där laborationsuppgifterna vandrar från grupp till grupp under succes- siva laborationspass, medför vissa organi- satoriska svårigheter och låter för många elever det utförda försöket komma för tidigt eller för sent i förhållande till kur- sen. En sådan arbetsordning kan vara tänkbar i årskurs 3 men får icke medföra, att eleverna serveras färdiggjorda uppställ- ningar.
Lärarens anvisningar kan vid de första laborationerna i årskurserna 1 och 2 vara ganska detaljerade men bör i så fall under läsårets gång inskränkas, så. att eleverna i allt större utsträckning själva planlägger uppställningar, uppkopplingar och mät— ningar.
Lärarens muntliga anvisningar kan er- sättas av skrivna laborationsanvisningar, som studeras före laborationstillfället. An— visningen bör dock ej vara så skriven, att den styr laborationen i så hög grad att intet rum lämnas åt elevernas eget initiativ.
Vid elektriska försök bör läraren ge råd för undvikande av den elektriska faran och för skyddande av materielen för skada på grund av överbelastning.
Under laborationerna bör läraren stund- om kontrollera pålitligheten i elevernas av- läsningar och skattningar av tiondels skal- delar. Felkällor och noggrannhet skall dis- kuteras — åtminstone vid vissa laboratio- ner.
Vid bearbetning av siffermaterialet är det angeläget att tillvarataga möjligheterna till övning i matematiska färdigheter. Sär- skilt grafisk redovisning uppmärksammas. Se 19.4.12 och 19.4.13.
Redogörelserna kan utföras på. två olika sätt.
Flertalet laborationer bör kunna redovi- sas med ett under laborationen av grup- pen fört protokoll, som vid dennas slut
inlämnas till läraren. Protokollet bör inne- hålla uppgiftens lydelse, mätvärden, uträk- ningar och resultat, vid tvåtimmarslabo— rationer även figur anordningen (kopplingsschema), men en berättelse om hur försöket utfördes är överflödig. De for- mella kraven på ett dylikt protokoll får i stort sett inskränkas till att man fordrar läslighet och reda i uppställningen. Av- sikten är, att eleverna skall tvingas till överskådlighet vid förandet av originalpro- tokoll.
En del laborationer är till sin natur så- dana att de måste avslutas med ett ganska omfattande räknearbete, utan att ytterli- gare kontakt med apparaturen är nödvän- dig. I sådana fall må uträkningen kunna förläggas utom laborationstid och utföras som grupparbete (inom 2—3-mansgrup- pen), varefter redogörelse kan inlämnas i ett enda exemplar, för vars innehåll samt— liga inom gruppen är ansvariga. Framför- allt nu nämnda laborationer bör vara äg- nade att givas en mer ingående redogörelse, som bl.a. skall innehålla en kort beskriv- ning av försöksprincipen. Att utarbetande av dylika redogörelser bör krävas efter några laborationer i årskurserna 2 och 3 är angeläget, därför att många elever kän- ner tillfredsställelse i att prestera ett mer avrundat arbete än det snabbt åstadkomna protokollet kan bli, men även därför att färdighet i detta avseende är av värde i framtiden, likaväl som det snabba proto- kollförandet. På. en sådan redogörelse bör högre formella krav ställas än på proto- kollet.
Protokoll och redogörelser skall givetvis granskas och rättas av läraren samt sna— rast efter inlämnandet ställas till elevernas förfogande. Speciellt laborationsstoff. Det förhållandet att ett moment icke upptagits i kursplanen eller rekommenderats till behandling i kom- mentarerna till denna behöver icke inne- bära, att det bör uteslutas från laboratio- nerna. T.ex. bestämning av temperatur-
över
koefficienten hos någon metalls resistivitet kan vara en mycket lämplig laborations- uppgift trots att temperaturkoefficienten icke ingår i den obligatoriska kursen, bl.a. med tanke på det tillfälle till grafisk kon- stantbestämning, som laborationen erbju- der. Karaktäristikskaror för elektronrör är ett liknande arbetsobjekt.
Vid några enstaka laborationer kan grup- pen vidgas till att omfatta ca 15 elever. Så kan vara lämpligt vid laborationer med radioaktiv strålning, då eleverna inte får handskas med radioaktiva preparat, och vid laborationer, som fordrar så dyrbar materiel, att denna endast kan anskaffas i en uppsättning. Demonstrationsförsökens utförande. Det måste beaktas, att samtliga elever skall kunna. följa försökets gång och avläsa in- strumenten. Försöksanordningen bör ofta förtydligas med en schematisk skiss på svarta tavlan och läraren bör samtalsvis övertyga sig om att eleverna uppfattat det väsentliga i uppställningen.
Den normala arbetsgången bör vara, att läraren efter presentation av uppgiften och försöksanordningen genomför försöket och därefter låter eleverna draga slutsatser ur detta.
Beträffande försök med strålning från röntgenrör, urladdningsrör och radioaktiva preparat bör läraren observera de av ve- derbörande myndigheter utfärdade skydds- föreskrifterna.
Undervisningsfilm har en uppgift att fylla i fysikundervisningen, då det är fråga om försök, som kräver avancerad appara- tur eller lång tid men anses betydelsefulla för studierna. Filmade försök har den stora förtjänsten, att de kan återgiva i tiden sammanträngda (eller förlängda) förlopp. I motsats till televisionsöverförda filmer kan i lärosalen direktprojicerade filmer sät- tas in vid lämplig tidpunkt i undervis- ningen.
Filmerna bör vara korta (ca 10 min.) och blott visa själva försöket utan vidlyftiga
kommentarer. Efter framförandet bör fil- men diskuteras.
Den tecknade filmen bör kunna spela en stor roll för äskådliggörandet av modell- föreställningar.
I atomfysiken är kedjan mellan feno— menet och den lärobyggnad, som de veten- skapliga undersökningarna lett fram till, längre än inom andra områden av den i skolan studerade fysikkursen. Demonstra— tions- och laborationsexperiment är därför icke klargörande i samma utsträckning som tidigare i kursen. Det sagda får icke ute- sluta, att vissa experiment, icke minst labo- rativa, göres i anslutning till detta kurs- område, om än experimenten förlägges gle- sare än tidigare. Röntgenstrålning och radioaktivitet kan -— på. grund av strål- ningsfaran — endast i begränsad omfatt- ning belysas med experiment.
Även om eleverna på det stadium i stu- diegången, dit atomfysiken förlagts, har nått en sådan mognad, att deras inhäm- tande av nya begrepp icke behöver så starkt stöd som tidigare, är filmer, i syn- nerhet tecknade, av värde för att levande- göra vissa avsnitt inom detta område.
Vid behandlingen av den kosmiska fysi- ken och geofysiken är experiment och ob- servationer svårutförbara. Filmer enligt ovan bör här fylla en lucka i raden av hjälpmedel.
Besök vid industriella anläggningar bör kunna. vara betydelsefulla för studie- och yrkesorienteringen. Sådana besök kan bl.a. anordnas i samband med lägerskola.
Man bör beakta möjligheten att ersätta studiebesöket med förevisandet av en film, som belyser förfaringssätt, som tillämpas inorn ifrågavarande industri.
För den egentliga fysikundervisningen kan studiebesök vid laboratorier vara av större värde än industribesök.
20.426 . Bedömning
Kunskapskontrollen skall utformas så att man utvärderar elevernas kunskaper om
i
fysikaliska förlopp och förmåga att upp- fatta den fysikaliska innebörden i en fråge- ställning.
Förhör med avsikt att kontrollera kun- skaper och omdöme bör i årskurs 1 vara korta och komma tätt men i de högre års- kurserna vara mer omfattande och före- komma mer sparsamt.
Då det gäller betingsredovisning kan uppfattning om studieresultatet snabbt och säkert vinnas genom skriftligt förhör av den typ, som föreslås i II: 4.4.45. Men man bör å andra sidan i största möjliga ut- sträckning tillvarataga de goda möjligheter fysiken lämnar till träning i muntlig fram— ställning. I detta sammanhang bör också beaktas vad som nämnts angående labo— rativ redovisning av beting (se 20.424).
Normalt bör flertalet uppgifter på de schemalagda skriftliga proven vara pro- blem, som fordrar matematisk behandling, men även andra slag av uppgifter kan före- komma, t. ex. sådana som nämns i 20.421. Dessa uppgifter kan utformas så att en skriftlig försöksbeskrivning följes av frå- gor, som prövar elevens förmåga att draga slutsatser av vid försöket gjorda observa- tioner.
Beträffande uppgifternas inriktning, for- mulering och behandling gäller f.ö. vad som anförts under rubriken Den matema- tiska behandlingen av det fysikaliska kun- skapsstoffet (20.423). Eleverna skall så- lunda vid proven utnyttja den handbok, som de använder i undervisningen.
Skillnaden i svårighetsgrad mellan skriv- ningens första uppgift och dess sista bör vara betydande, ty skrivningen får ej verka avskräckande på de svagare eleverna, men ej heller förefalla alltigenom trivial för de mer begåvade.
Vad som ovan anförts om schemalagda skriftliga prov, sammansatta av gruppens lärare eller ämneskonferenser, äger tillämp- ning även på de centralt utfärdade proven. Men medan de förra proven kan ge ut— rymme för kursuppläggningar i enlighet
med den individuella lärarprofilen, måste de senare underkastas följande restriktioner:
Uppgifterna skall kunna lösas medelst kunskaper i de områden, som i kurspla— nen förtecknats och/eller i kommentarerna till speciella kursmoment angivits böra stu- deras.
Uppgifterna skall icke vara sådana att deras lösande förutsätter kunskaper om moment, I. vilka i kommentarerna till speciella kurs— moment betecknas som tillämpnings- övningar, som exempel på hur ett stoff- urval kan göras, som icke obligato- riska, som frivilliga eller som ägnade att behandlas av intresserade elever,
2. vilka i kursplanen eller kommentarerna förutsatts erhålla orienterande behand- ling. Det sagda utesluter icke, att uppgif- ternas fysikaliska innehåll kan ligga inom nyss uppräknade eller i kursplan och kom— mentarer icke alls omnämnda kunskaps- områden, men i så fall skall problemen kunna lösas medelst från de obligatoriska områdena bekanta metoder, om den nöd- vändiga faktabakgrunden lämnas i pro- blemtexten.
Uppgifterna kan också förutsätta kun- skap om allmän laborationsteknik, även om dennas innehåll icke specificerats i Kom— mentarer till speciella kursmoment.
Enligt anvisningarna i läroplanens all— männa del (II: 4.4.8) skall under årskur- serna 2 och 3 schemalagda skrivningar före- komma. I årskurs 2 förlägges sålunda två skrivningar till höstterminen och två till vårterminen samt i årskurs 3 två skrivningar till höstterminen och två till vårterminen. Det centralt utgivna provet iiårskurs 2 är nummer tre under läsåret och förlägges till mars månad. Det centralt utgivna provet i årskurs 3 är nummer två under läsåret och förlägges till december månad.
Preliminärt kan följande sammanställ- ning visa vilka uppgifter som bör kunna ingå i proven.
På det centrala provet i årskurs 2 med- tages uppgifter företrädesvis inom mom. 5:1—4, 6:1—5, 7:1—4. I viss utsträckning kan uppgifter väljas också från mom. 1:1— 4 och 4:1—4, då behärskande av dessa mo- ment utgör en förutsättning för förståelse av de först uppräknade momenten.
På det centrala provet i årskurs 3 med- tages uppgifter företrädesvis inom mom. 9:1—2, 10:2—9. I viss utsträckning kan uppgifter väljas också från mom. 3:4—5, som lämpligen repeteras i samband med avsnitt 10, samt från mom. 8:1—4 och 1011.
Betygsättningen skall ske i enlighet med anvisningarna i II: 4. Hänsyn skall tagas till resultaten av de schemalagda skrift- liga proven, inklusive de centralt utfärdade, till elevernas prestationer i muntliga och eventuella skriftliga förhör och i lektions— samtalen samt elevernas sätt att utföra och redovisa laborationerna.
20.4.3. Hjälpmedel
Vid de laborationer, som i årskurs 1 tjänar att föra in eleverna i den mekaniska upp- fattningen av fysikaliska förlopp, kan i stor utsträckning en ganska primitiv apparatur nyttjas. Men man får ej välja så grov appa- ratur, att kraven på att kompensera bris- terna i apparaturen med manuell skicklig- het blir för stora.
Vid laborationerna i årskurserna 2 och 3 beaktas att, om övningarna i labora- tionsteknik skall ha något värde som för- beredelse till mer avancerade mätningar vid högskolor och universitet eller ingen— jörsverksamhet, mätningarna måste utföras med sådana typer av instrument och labo— ratorieutrustning, som används på forsk- nings- och lindustrilaboratorier, även om
man måste välja de enklare modellerna. Eleven skall under fysikstudierna föras in i verksamheten på ett laboratorium.
För synliggörande av demonstrations- experiment kan en inom institutionen be— fintlig TV-anläggning ha en stor uppgift att fylla.
För att åskådliggöra fysikaliska förlopp samt för att ge apparatkännedom kan ut- över demonstrations- och laborationsutrust- ning följande hjälpmedel vara lämpliga:
Skriftprojektor kan användas i likhet med skrivtavlan för att under lärarens hand låta bilder växa fram, detalj efter detalj. Den kan även användas för visning av färdiga bilder, såsom duplikat till läro- boksillustration vid läxpreparation och för visning av föremål och försök i projektion.
Väsentliga funktioner har också diaskop och diapositiv, ljudfilmsprojektor och film— kopior samt apparatdelar och modeller.
Vid laborationsexperiment på schema- lagd tid och framförallt vid laborativt spe- cialarbete användes tabellverk, handböcker för experimentella metoder och för det matematiska utnyttjandet av experimen- tellt erhållna data samt Iaborationshand- ledningar.
Vid sådant specialarbete, som helt byg- ger på litteraturstudium, och vid förbere- delserna till laborativt specialarbete utnytt— jas böcker och tidskrifter, som inom ett mindre område ger en mer fördjupad be- handling än läroboken eller övrig littera- tur. Med viss varsamhet får man hänvisa eleverna till valda kapitel i större mono- grafier och beakta de svårigheter i fråga om förståelsen, som här kan uppträda. Tid— skriftsartiklar kan mången gång vara att föredraga.
Mål
Undervisningen i kemi har till uppgift 21.].
att ge sådan kunskap om atomernas byggnad och den kemiska bindningens na— tur som leder till förståelse för materiens byggnad och för kemiska egenskaper och skeenden,
att mot bakgrunden av fysikalisk-ke- miska lagar och principer ge kunskap om viktigare oorganiska och organiska ämnes- grupper,
att genom matematisk behandling av vä- sentliga områden öka förståelsen för de ke- miska sammanhangen samt
att ge en viss kännedom om betydelse- fulla kemiska metoders, ämnens och ämnes— gruppers användning inom industri och sam-
hällsliv.
21 .2 . H uvudmoment
Atomernas byggnad och grundämnenas pe- riodiska system. Kemisk bindning. Gitterstruktur. Molekylstruktur och isomeri. Oxidation och reduktion.
Syra-basbegreppet.
Termokemi. Elektrokemi.
Kemisk jämvikt. Stökiometri. Det fasta tillståndets kemi, lösningars egen- skaper, gasreaktioner. Den oorganiska och den organiska kemins viktigaste ämnesgrupper. Oorganisk och organisk reaktionslära. Radioaktiva ämnen. Mineral. Analytisk kemi. Tillämpad kemi.
21. Kemi
21 .3 . Kursplan med årskursfördelning
21.3.1. Årskurs 1
1. Grundläggande begrepp Grundämne, kemisk förening, blandning, ke- misk reaktion.
2. M aterz'ens atomistiska struktur Atomkärnans byggnad, atomnummer, mass- tal, isotoper. Elektronstrukturen hos de 20 första elementen. Grundämnenas periodiska system. Något om elektronernas energinivåer eventuellt med utgångspunkt från jonise— ringsenergin. Begreppet elektronmoln. Ädelgaserna och ädelgasstrukturens sta- bilitet. Valenselektroner. Atomernas storlek och vikt. Atomvikt. Avogadros tal. Molbegreppet.
3. Den kemiska bindningen Jonbindning och jongitter, t. ex. NaCl och CaO. Atomjoners laddning och storlek. Typiska saltegenskaper. Den metalliska bindningen. Tätpackning och koordination.
lVIetallers typiska egenskaper. Kovalent bindning i grundämnesmoleky- ler, t. ex. väte, halogener, syre (ozon), svavel och kväve. Jämför med diamant- och grafit- strukturerna.
Polära molekyler och vätebindning hos halogenväten, vatten (is), svavelväte, am- moniak och metan. Molekylernas rymd- struktur.
van der Waalska krafter.
Elektronformler. Atom-, molekyl— och kri- stallgittermodeller. Molekylvikt, formelvikt, molvolym.
4. A ggregationsformer Något om värmets natur, värmerörelse. Grundämnens och enkla kemiska förening- ars aggregationstillstånd sedda i förhållande till den kemiska bindningens natur. Över— gång mellan aggregationsformerna. Smält- och kokpunkter som ett approximativt mått på bindningsstyrka. Vattens speciella egenskaper. Vatten som lösningsmedel. Lösningars koncentration, molaritet och molalitet.
5. Oxidatz'on och. reduktion
Definition med hjälp av elektronövergång och ändring av oxidationstalet.
Enkla typiska redoxreaktioner, såsom förbränningar i syre och klor, termisk sön- derdelning av en förening i grundämnena, processer i lösningar under medverkan av fri halogen, anod- och katodförlopp vid elektro- lys i smälta och lösning.
6. Termokemi
Exoterma och endoterma reaktioner, reak- tionsvärme, aktiveringsenergi. Energirika och energifattiga föreningar. Termisk stabi- litet.
7. I cke-metaller och deras oxider
Förekomst i naturen, framställningsförfa- randen. Bindningstyp och molekylstruktur. Fysikaliska och kemiska egenskaper. Oxider- nas karaktär av syraanhydrider.
8. M etalloxz'der
Förekomst i naturen, framställning. Bind- ningstyp och i något fall kristallstruktur. Fysikaliska och kemiska egenskaper med be- toning av deras övervägande basiska karak- tär. Användningsområden för metalloxider. Hydroxider.
9. Syror och baser
Definition av begreppen syra och bas enligt Brönsted. Syrornas allmänna egenskaper. Starka och svaga syrors protolys. Flerproto- niga syror. Anjonbas, katjonsyra, amfolyter. Neutralisation,neutralisationsvärme. Salt.
Av syrorna behandlas särskilt halogen— vätesyrorna, svavelsyrlighet och svavelsyra, salpetersyra, fosforsyra, kolsyra och kisel- syra, bland baserna ammoniak och de mot syrorna korresponderande anjonbaserna.
21.3.2. Årskurs 2 10. Organisk kemi
Kolväten, halogenföreningar, alkoholer, fe- noler, aldehyder, ketoner, karboxylsyror, estrar, hydroxisyror, ketosyror, nitroföreningar.
Särskild uppmärksamhet ägnas åt mole- kylstruktur (rymdmodeller), olika slag av isomeri, bindningens natur, funktionella grupper och laddningsfördelningens infly- tande på molekylens egenskaper.
Följande reaktionstyper behandlas: sub- stitution, addition, elimination, kondensa- tion och polymerisation.
aminer,
11. Kemisk jämvikt
Reaktionshastighet och dess beroende av temperatur och koncentration. Något exem- pel på reaktionsmekanism. Aktiveringsener- gi. Katalys.
Kinetisk härledning av massverkans lag. Vattnets jonprodukt, vätejonkoncentra- tion och pH-begreppet. Tillämpning av massverkans lag på svaga syrors och basers protolys. Sambandet mellan syra- och bas- konstanten hos ett syra-baspar. Beräkning av pH i enkla buffertlösningar. Aminosyror och deras protolys. Amfojon.
Löslighetsprodukt. Extraktion, ningsjämvikt.
fördel-
12. Organisk kemi (forts.) Lipider. Kolhydrater: monosackarider, disackari- der och polysackarider. Något om proteinernas byggnad och vik- tigaste egenskaper. Särskilt studeras isomeri- förhållanden, samband mellan kemiska egen- skaper och molekylstruktur, och hydrolytisk spjälkning av lipider, kolhydrater och pro- teiner. Syntetiska makromolekylära ämnen.
13. Metaller och legeringar Några grupper av kemiskt besläktade metal- ler. Metallernas förhållande till luft och vat- ten vid vanlig och högre temperatur, förhål- landet till syror. Metallernas serie,
elektrokemiska spännings- elektrodpotentialer, elektrodförlopp och energiomsättning i ett galvaniskt ele- ment, kvalitativ diskussion av koncentra- tionselement.
Metallemas förekomst och fördelning i jordskorpan. Mineral, bergarter.
Allmänna metoder för metallframställ- ning. Viktiga legeringar, deras egenskaper och användning. Korrosion. Korrosions- skydd.
14. Salter
Saltartade föreningars bindningstyp och all- männa egenskaper, nomenklatur och stabi- litet. Salters löslighet och lösningarnas egen- skaper. Salternas förekomst, framställning och användning.
15. Komplexkemi Komplexa joner och föreningar i allmänhet. Hydratiserade joner, deras rymdstruktur och storleksförhållande, jonladdning, koor- dinationstal och stabilitet. Akvojonernas syrakaraktär, amfotera hydroxider, jämvik— ternas förskjutning vid ändring av lösning- arnas surhetsgrad. Kristallvatten.
Ammoniakkomplexer.
Stabilitet och komplexkonstant. Upplös- ning med hjälp av komplexjonbildning.
16. Reaktionslära
Utfällning av svårlösliga föreningar i all- mänhet.
Fällningsbetingelser: Fullständig utfäll- ning, temperaturinflytande, eventuellt pH- beroende, förändring av lösningsmedlet, tvättning.
Utfällning och upplösning av hydroxidcr med stark bas och med ammoniak. Diskus- sion av jämvikterna med hjälp av massver- kans lag.
17. Kvantitativ analys Syra-bas-titrering, pH-indikatorer, indika- torval.
Redoxtitrering.
Gravimetri. Kolorimetri.
18. Allmänna gaslagen och gasjämvikter Allmänna gaslagen i kemisk formulering. Avogadros lag. Gasvolymer vid kemiska omsättningar. Homogena gasjämvikter. Matematisk be- handling med massverkans lag. Jämvikts- förskjutning vid temperaturändring. 19. Några ytterligare egenskaper hos lös- ningar Olika slag av lösningar. Lösningars ångtryck, frys- och kokpunk- ter, kryoskopisk molviktsbestämning. Dif- fusion. Kolloida lösningar (dispersion, konden- sation, koagulation, dialys). 20. Adsorption. Jonbytare. Kromatografi 21. Radioaktiva ämnen Naturlig radioaktivitet. Begreppet halve- ringstid. Radioaktiva isotoper som spårele— ment. 22. Tillämpad kemi Petroleumindustri och kemiska industrier på acetylenbas. Fettindustri. Cellulosaindustri. Plaster. Vattenrening, vattenavhärdning, tvätt— medel. Svavelsyra— och ammoniakframställning, handelsgödsel. Kloralkalielektrolys, sodaframställning, glas, porslin och cement. Fotografi. Stålframställning.
21.4. Anvisningar och kommentarer 21.4.1.
21.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffet
Undervisningen inriktas i första hand på att mot bakgrunden av de erfarenheter ele—
verna förvärvat i grundskolan och med stöd av ett begränsat och så långt som möjligt genom experiment underbyggt, nytt kun- skapsstoff klargöra kemiska sammanhang och skeenden.
Så tidigt som möjligt presenteras en bild av den nuvarande uppfattningen om atomer- nas byggnad och elektronstruktur. Eleven skall icke uppleva kemiska fenomen som ett magiskt spel av schematiska regler utan som resultat av atomära skeenden, vilka det är möjligt att i en eller annan form modellmäs- sigt åskådliggöra.
Strukturläran och de fysikalisk-kemiska lagarna och principerna skall bilda den grundval på vilken undervisningen vilar. För att de teoretiska resonemangen skall få verk- lighetsunderlag och bli meningsfyllda för eleverna, måste de rikligt illustreras med experiment, exempel, fakta och modeller hämtade från såväl den oorganiska som den organiska kemins områden.
Endast sådana ämnen eller ämnesgrupper tas upp till behandling som verkligen an- vänds för demonstration av någon allmän lag eller princip eller som kan bedömas vara av särskilt värde för annat skolämne, t. ex. biologin, eller för fortsatta studier. Hänsyn måste dock härvidlag också tagas till ke- miska ämnen som har vidsträckt allmän- nyttig användning.
Experimentet och dess analys måste inta en central ställning. För att bilda en fast grundval för studierna måste experimenten — såväl demonstrationer som laborationer — vara väl förberedda, ändamålsenligt an- ordnade och planmässigt infogade i läro- gången. Viktigt är att experimenten göres enkla och utformas så att det väsentliga i försöksuppgiften framträder. Analysen av experimenten bör ske på ett sådant sätt att det för eleverna klart framgår å ena sidan vilka fakta försöken givit vid handen, å andra sidan vilka tolkningar dessa rön kan leda till.
För att befästa kemikunskaperna över huvud taget och för att skapa full förståelse
för de kvantitativa sammanhangen inom ke— min måste stor vikt läggas på den matema- tiska behandlingen av problem såväl ifråga om ren stökiometri som också beträffande uppgifter inom jämviktslärans olika områ- den, inom termo- och elektrokemin samt vid molekylviktsbestämningar. Räkneuppgifter- na bör anknytas till undervisningen i övrigt på ett naturligt sätt och bör vara enkla ur matematisk synpunkt. Den kvantitativa analysen liksom fysikalisk-kemiska experi- ment lämnar ett gott material för problem- behandling. För att kontrollera undervis- ningens effekt i här berört avseende skall prov anställas. Eleverna bör vänjas vid att använda räknesticka.
Samtliga i kursplanen angivna moment skall upptagas till behandling. I händelse av tidsbrist må dock sådana moment inom den tillämpade kemin som varit föremål för behandling i grundskolan kunna helt eller delvis förbigås.
Det betraktas såsom önskvärt — då tiden och omständigheterna i övrigt så medger -— att något eller några kursmoment, valda med hänsyn till såväl elevernas som lärarens in— tresseinriktning, blir föremål för ett fördju- pat studium. Ett sådant mera ingående stu- dium av ett kursområde får inte innebära anhopning av en mängd isolerade detalj— kunskaper beträffande några tidigare icke behandlade ämnen eller ämnesgrupper. I stället bör det fördjupade studiet leda till att nya begrepp presenteras för eleverna, begrepp vilkas studium kan leda till ökad förståelse av de kemiska sammanhangen.
Exempel på ämnesområden lämpade för fördjupat studium är termokemin, studiet av reaktionsmekanismer, elektrokemin och jämviktsläran.
Det är angeläget att i lämpliga samman- hang ge korta, stimulerande utblickar över några av kemins nyare landvinningar och aktuella forskningsområden. Därigenom kan eleverna vinna ökad förståelse för kemins betydelse för framåtskridandet inom sam- hällslivets olika områden.
E i i i
21.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Numreringen motsvarar den i Kursplan med årskursfördelning (21.3). Ordningsfölj- den mellan de olika momenten i kursplanen är icke bindande för lärogången men an- tyder en möjlig sådan.
1. Innebär en repetition av begrepp som behandlats i grundskolans kemikurser.
2. Vid beskrivningen av atomernas elek— tronstruktur användes orbitalbegreppet i dess mest allmänna formulering utan när- mare diskussion av orbitalernas geometriska form. Energinivåerna för en elektron i olika orbitaler kan belysas genom en diskussion av den energi som skall tillföras respektive avges från ett system i vilket en negativt laddad partikel avlägsnas från respektive närmas till en positivt laddad partikel.
Med utgångspunkt från elektronstruktu— ren infogas de 20 första grundämnena i pe- riodiska systemet, och den kemiska släkt- skapen mellan ämnen i samma grupp bely— ses för att behandlas närmare sedan moment 3 genomgåtts. Periodiska systemet behand- las ytterligare i samband med momenten 7, 8 och 13.
Atomviktens karaktär av mätetal för ato— mens vikt, då massaenheten är en atomvikts- enhet, skall framhållas och omvandlings- faktorn 1 atomviktsenhet : 1,66 ' 10”24 g införas. En mol definieras sedan lämpligen som 6,02 - 1023 st (Avogadros tal), varur direkt fås att massan i gram av en mol av ett partikelslag med vikten A atomvikts- enheter är 6,02 ' 1023 ' 1,66 ' 10'24 A g = A g. Begreppen gramatom, grammolekyl, gramjon och gramformelvikt ersättes lämp- ligen med ett enda, nämligen grammolekyl som alltså får betyda vikten i gram av en mol (6,02 ' 1023 st) av ett partikelslag, oav- sett om det gäller atomer, molekyler, joner, jonpar etc. Man talar alltså om en gram— molekyl kloratomer, klormolekyler, klorid- joner etc.
3. Vid behandlingen av den kemiska bind-
ningen lägges huvudvikten vid de två hu— vudtyperna kovalent bindning och jonbind- ning. Den gradvisa övergången från polär kovalent bindning till jonbindning bör beto— nas. Den semipolära bindningen kan be- handlas redan här men kan också tagas upp t. ex. i samband med beskrivningen av sva- veldioxidmolekylen under moment 7. Man bör redan här påpeka, att bindningsförhål- landen för atomer av element tillhörande period tre och högre kan vara mera kompli- cerade än blott och bart ett tillämpande av oktettregeln ger vid handen.
Läran om den kemiska bindningen skall göras till föremål för ett ingående studium. Sambandet mellan å ena sidan kemisk bind- ning, molekyl- och ev. kristallstruktur och å den andra ämnenas fysikaliska och kemiska egenskaper skall klart komma till synes. Framställningen görs åskådlig med atom-, molekyl- och gittermodeller. För varje sär— skilt slag av modeller och modellföreställ- ningar måste deras begränsning i olika av- seenden klart framhållas. För återgivning i planet begagnas elektronformler och gängse strukturformler.
Behandlingen av den kemiska bindningen måste stödjas och illustreras av en på expe— riment grundad genomgång av valda delar av halogenernas och övriga icke-metallers kemi. Den får således icke bli av enbart teoretiskt beskrivande natur.
4. Smältnings- och stelnings- samt förgas- nings- och kondensationsförloppens sam- band med värmerörelsen hos partiklarna i respektive gitter, vätska och gas betonas. Detta moment är närmast fysikaliskt men skall behandlas grundligt i kemikursen, då det inte tas upp förrän i slutet av årskurs 1 i gymnasiets fysikkurs. Skillnaden mellan kovalenta föreningar och jonföreningar i av- seende på smält- och kokpunkter diskuteras.
5. Avsnittet oxidation och reduktion in- leds lämpligen genom att begreppet oxida- tionstal definieras och regler ges för dettas användande. Oxidationstalets karaktär av
rälmestorhet skall betonas. Oxidation och reduktion definieras sedan som ökning res- pektive minskning i oxidationstalet. Där- efter kan i förlopp där partiklarnas laddning ändras sambandet mellan oxidationstalsänd- ring och elektronöverförande diskuteras. Detta tillämpas sedan speciellt på elektrod- förlopp vid elektrolys. I samband med mo- ment 10 bör även viktigare organiska redox- förlopp behandlas.
6. I samband med detta moment kan be- greppet kemisk jämvikt införas och kvalita- tivt tillämpas på lämpliga gasreaktioner, t. ex. vattens, jodvätes och ammoniaks ter— miska disssociation. 7—9. Kapitlen om metallernas och icke— metallernas oxider behandlas med utgångs— punkt från den kemiska bindningens natur. Kännedom om de viktigaste icke-metall— och metalloxidernas struktur och kemiska reaktioner är av värde för exemplifieringen vid diskussionen av syror och baser och des- sas reaktioner. Icke-metalloxidernas syra- anhydridkaraktär och metalloxidernas ba— siska karaktär diskuteras i anslutning till moment 9. Begreppet kemisk jämvikt an- vändes kvalitativt i samband med diskus- sionen av icke-metalloxidernas vattenlös- ningar. De kemiska förlopp som behandlas åskåd- liggöres och diskuteras med reaktionsform- ler. Eleverna bör vänjas vid att i varje sär- skilt fall ge dessa formler en adekvat form. Så snart molbegreppet definierats, disku- teras reaktionsformlernas kvantitativa bety— delse. I årskurs 1 skall säkerhet eftersträvas ifråga om ren stökiometri, vari inkluderas beräkning av lösningars halt. Här ges också de grundläggande principerna för faststäl- landet av koefficienterna i formlerna vid redoxreaktioner. 10, 12. Kursen i organisk kemi i årskurs 2 avser att ge en systematisk framställning av den organiska kemins uppbyggnad och vik- tigare ämnesgrupper. Antalet föreningar som upptas till behandling för att illustrera molekylstruktur och isomeriförhållanden,
funktionella grupper och väsentliga reak- tionstyper måste starkt begränsas och väljas med stor omsorg med hänsyn också till deras betydelse ur systematisk, teknisk och bio- logisk synvinkel.
Kursen i organisk kemi skall behandla all- männa principer ifråga om de organiska äm— nenas struktur och nomenklatur, funktio- nella gruppers reaktioner och olika reak- tionstyper. Av kolväten medtages alkaner, cykloalkaner, alkener, alkyner och aroma— tiska kolväten. Vid behandlingen av övriga ämnesklasser diskuteras alifatiska och aro- matiska representanter inom klassen lämp- ligen tillsammans, och deras egenskaper jäm- föres. De allmänna principerna för polyme— risation och kondensation diskuteras i sam- band med de olika ämnesklassernas reaktio- ner, medan karaktäristiska exempel på olika typer av syntetiska makromolekylära äm- nen och deras framställning diskuteras först sedan kolhydrater och proteiner behandlats. Diskussionen av lipider, kolhydrater och pro- teiner bör utformas specith med tanke på att de erhållna kunskaperna skall utnyttjas för biologin.
11. Katalysfenomenet bör illustreras inte endast med oorganiska katalysatorer utan även med enzymer. Detta kan speciellt gö- ras i samband med behandlingen av kol- hydraters hydrolytiska spjälkning (mo- ment 12).
Den kinetiska härledningen av massver- kans lag utföres med användande av någon lämplig reaktion med enkel, känd mekanism. Förskjutuing av jämvikter vid koncentra- tions-, temperatur- och tryckändringar dis- kuteras för lämpliga jämvikter.
I samband med jämviktsläran kan också tas upp till diskussion drivkraften bakom en kemisk reaktion. Som utgångspunkt kan väljas ett enkelt endotermt förlopp, som sker spontant. Ett enkelt resonemang kan föras, utan att begreppen entropi och fri energi införes.
Den kvantitativa behandlingen av proto- lysjämvikter skall vara enkel ur såväl kemisk
! l
som matematisk synpunkt. Sålunda beräk— nas pH endast i lösningar innehållande en- protoniga syror eller baser samt i rena salter och buffertar av sådana protolyter. Såväl experimentellt som med åtföljande matema- tisk utredning visas i något fall hur tillsats av en måttlig mängd stark protolyt påver- kar pH i en buffertlösning.
Den matematiska behandlingen av be— greppet löslighetsprodukt inskränkes till följande fall: beräkning av lösligheten ur löslighetsprodukten, beräkning av löslighets— produkten ur lösligheten, beräkning av ett salts löslighet vid närvaro av ett gemensamt jonslag, då approximation utan tvekan är tillåten. Med något matematiskt exempel bör upplösning medelst komplexjonbildning belysas.
13. Metallers förhållande till luft och vat— ten och deras oxiders reducerbarhet jämfö— res med metallernas plats i den elektroke- miska spänningsserien. I anslutning till att metallernas förekomst och fördelning i jordytan genomgås nämns de vanligaste mineralen samt de viktigare bergarterna. 14. Här kan lämpligen, utöver de all- männa synpunkterna, nämnas något om sili- katernas uppbyggnad samt om den roll de spelar i mineral och bergarter. 16. Reaktionsläran lämpar sig väl för kvalitativ laborativ behandling. Enkla kvantitativa beräkningar på utfällning och upplösning bör även utföras. Svårlösliga mc- tallhydroxidcr utgör lämpligt material. 17. Den kvantitativa analysen behandlas såväl laborativt som teoretiskt. Upptagning av titrerkurvor för syra—bastitreringar med hjälp av pH-meter kan demonstreras av läraren. Bestämning av titrerlösningars kon- centration medelst titrering av uppvägd mängd standardsubstans bör utföras av ele- verna innan lösningarna användes för ana- lys av prov. Såväl syra-bas— som redoxtitre- ring och eventuellt komplextitrering bör ut- föras som elevlaborationer. Någon enklare gravimetrisk och kolorimetrisk analys bör
även utföras som elevlaboration respektive lärardemonstration.
18.1 fysiken, årskurs 1, har allmänna gaslagen behandlats under formen p ' V : konst ' T. I kemin bör eleverna göras väl förtrogna också med formen p - V = n ' R - T.
19. Begreppet ångtrycksnedsättning tages till utgångspunkt för härledning av lösning— ars kokpunktshöjning och fryspunktssänk- ning. Såväl experimentell som matematisk behandling kan här inskränkas till den kryo— skopiska metoden. 21. Inom kärnkemin behandlas endast den naturliga radioaktiviteten och radio- aktiva ämnens analytiska användning. Kärn- reaktioner i övrigt behandlas i fysiken, års- kurs 3. 22. Den tillämpade kemin kan åtminstone delvis med fördel anslutas till lämpliga av- snitt i den tidigare framställningen. Väsent- ligt är att det rika material som står till buds sovras, så att stoffet befrias från rent tekniska förfaranden och detaljer och fram- ställningen kommer att illustrera kemins all— männa lagar, principer och företeelser. Så-
lunda behandlas svavelsyrafabrikationen en- ligt kontaktförfarandet och Haber-Bosch- metoden som tillämpningar av jämvikts- läran på. homogena gasreaktioner. Fotografi är exempel på både en fotokemisk process och användning av komplexjonbildning för upplösning.
21.413. Planering och samverkan Planering inom, kemins ram Utgångspunkt för kemistudiet är grund- ämnenas atomistiska byggnad och elektron- struktur. På grundval härav byggs det perio- diska systemet efter hand upp. Det ankom- mer på ämneskonferensen och den enskilde läraren att med omsorg välja illustrations- material i form av experiment och modeller samt att anknyta till från grundskolan kän- da fakta. Efter hand som nya ämnen och ämnesgrupper tas upp till behandling sättes de in i ett större sammanhang.
Kemiämnets natur är sådan att det ofta inte är möjligt att vid den första konfron- tationen med ett nytt fenomen eller en ny ämnesgrupp genomföra en slutgiltig och ut- tömmande behandling.
På ett tidigt stadium i årskurs 1 görs en grundlig genomgång av olika slag av kemisk bindning, men härmed får detta avsnitt inte betraktas som avslutat. Så snart nya ämnes— grupper tas upp till behandling skall deras egenskaper, då så är möjligt, ses i belysning av den kemiska bindningens natur.
Syra-bas—begreppet införes i årskurs 1, och de viktigaste oorganiska syrorna blir före- mål för en övervägande deskriptiv behand- ling. Studiet kan emellertid inte fullföljas förrän jämviktsläran introducerats. Först efter matematisk behandling av syra-bas- jämvikter och när protolyskonstanterna in- förts som mått på de svaga protolyternas styrka kan eleverna vinna en säkrare förstå- else på området.
Samverkan med fysiken Från att ha varit en rent deskriptiv veten- skap har kemin utvecklats till en alltmer systematisk-logisk lärobyggnad. Det de- skriptiva elementet finns visserligen kvar men får en alltmer undanskymd plats. Den moderna kemin vilar på fysikalisk grund och begagnar i stor utsträckning rent fysi- kaliska undersökningsmetoder och betrak— telsesätt. Mellan kemi och fysik bör råda en intim samverkan.
Redan för den första grundläggande kemi— undervisningen i årskurs 1 spelar energibe- g'reppet en avgörande roll. Det är därför önskvärt att detta begrepp införes i fysiken innan det används i kemiundervisningen. Ur kemins synpunkt är därför den i 21.414 föreslagna koncentrationen, som innebär att fysiken får ett större timtal under höst- terminens förra hälft och kemin motsvaran- de under dess senare hälft, ytterst värde- full.
Den behandling av aggregationsformerna och övergången mellan dem som inom ke-
min sker under höstterminen i årskurs 1 skall visserligen ses framförallt i förhållande till den kemiska bindningens natur men bör ändock vara av stort värde för den under vårterminen följande behandlingen av sam— ma begrepp sedda ur rent fysikalisk syn- vinkel. Inom fysiken härledes den allmänna till- ståndslagen för gaser i årskurs 1 under den;
V enkla fysikaliska formeln ETT : konstant. I
årskurs 2 bygger kemin vidare på dennaé lag och ger den för kemin lämpligare for-[ meln pV = nRT.
Då i årskurs 2 inom fysiken likströmsn läran behandlas under höstterminen, kani mot dess slut metallernas spänningsserie, elektrodpotentialer, elektrodförlopp ochi energiomsättning i galvaniska element stu- deras inom kemin.
Endast naturlig radioaktivitet och radio— aktiva isotoper som spårelement genomgås i kemin. Kämaktioner och strålningsfaran: överlåtes åt fysiken.
Samordning med biologin Samordningsproblemet mellan ämnena kemi och biologi är i stort sett löst därigenom att kemiämnet avslutas i årskurs 2, medan bio- login är helt förlagd till årskurs 3. Biologi- undervisningen kan alltså stödja sig på en inom kemiämnet avslutad kurs i organisk kemi. Detta innebär att lipider, kolhydraå ter och proteiner inom kemiämnet studeras med hänsyn till sammansättning, struktur och allmänna kemiska egenskaper, medan deras roll i livsprocesserna behandlas i bio— login. Nukleinsyrorna har helt förts till biologiämnet.
Att beakta' är vidare att diffusion diskui teras i kemin, medan osmos överlåtes åt bio-
logiämnet.
Samordning med matematiken Den matematiska. behandlingen av framfö] allt stökiometri och jämviktslära förutsätte1 att eleverna lärt vissa moment i matematik
Redan under höstterminen i årskurs 1 bör eleverna ha förvärvat förmåga att tolka och använda potenser med negativ heltalsexpo- nent. För de stökiometriska beräkningarna i denna ring är räknestickan det naturliga hjälpmedlet. Det är värdefullt att eleverna från matematiken är förtrogna med räkne- stickans användning ifråga om utförande av sammansatt multiplikation och division i så god tid att hjälpmedlet blir tillgängligt un- der höstterminens senare del.
I årskurs 2 krävs att eleverna till fullo behärskar logaritm- och potensbegreppen, så att de utan tankemöda med stickans hjälp kan transformera varje reellt tal till en po- tens av 10 och tvärt om.
l 21 J; .1 ..5.
i? Koncentration
! Då laborationerna med tanke på lärostoffet * bör förläggas till vårterminen, är det för- delaktigt att timtalet i årskurs 1 fördelas med 2 vtr under hösten och 3 vtr (varav 1 vte laboration) under vårterminen. Genom denna anordning möjliggöres periodläsning' med fysik och kemi under höstterminen. Se 20.41.144.
|
|
21 .4.1 .5 . Beting
Under de första veckornas kemistudier i årskurs 1 möter eleverna en mångfald nya begrepp, särskilt ifråga om momenten 2 och 3 i kursplanen. Här krävs en synnerligen detaljerad lärarhandledning, och läxor från dag till dag torde vara mest lämpliga. ' Från och med moment 4 kan en successiv '.övergång till långläxor ske. klot slutet av "' årskursen kan man pröva beting på två eller högst tre veckor. Som exempel på betings- uppgifter kan nämnas stökiometri, några Åmetalloxider (ur moment 8), några syror (ur moment 9).
' Med de studievanor som eleverna bör ha åförvärvat genom matematikundervisningen 'torde stökiometrin för eleverna framstå som en naturlig betingsuppgift. Vid de övriga betingen kan lämpligen en laboration inar- betas i uppgiften.
I årskurs 2 bör långläxor vara det nor— mala. Då så befinnes lämpligt kan beting användas.
Som exempel på beting kan nämnas: Kvantitativ tillämpning av massverkans lag och begreppet löslighetsprodukt.
Kolhydrater och proteiner. Metallerna, deras förekomst och fram- ställning.
Tillämpad kemi. I de fall betingsläsning skall omfatta hel termin, kan den till exempel organiseras på nedanstående sätt:
Hösttermin. 15 effektiva arbetsveckor.
Moment i kursplan Jag;
Genomgång av betingsmetodik
» » laborations- 1 program .................
10 Organisk kemi .............. 3 11 Kemisk jämvikt ............ 3 12 Organisk kemi .............. 3
13 Metaller och legeringar ...... ? 4 14 Salter .....................
Slutgenomgång ............ 1
Summa veckor 15
Vårtermin. 17 effektiva arbetsveckor.
Moment i kursplan ååå
Genomgång av betingsmetodik
» : laborations- 1 program .................
15 Komplexkemi .............. 3 16 Reaktionslära .............. 3 18 Allmänna gaslagen och gasjäm- vikter ................... 3 19 Några ytterligare egenskaper hos lösningar .............
20 Adsorption, jonbyten, kromato- 3 grafi .................... 21 Radioaktiva ämnen ......... 22 Tillämpad kemi .............
Slutgenomgång ............. 1
Summa veckor 17
Under hela den tid betingsläsningen på- går fullgör eleverna laborationsprogrammet i eller parallellt med betingen (se 21.423).
21.4.2. Verksamhetsformer
21.421. Allmänna metodiska kommentarer Undervisningen skall främst inriktas på all- männa lagar och principer i syfte att öka elevernas förståelse för kemiska skeenden. Som diskussionsunderlag och medel att be— lysa de kemiska sammanhangen kan fakta samlade i diagram eller tabeller tjäna. Själva inlärandet av fakta får däremot ej bli ett självändamål. Under 21.4.1.1. har experimentets stora roll i kemiundervisningen betonats. Så långt möjligt bör också nytt stoff introduceras experimentellt genom lärarens demonstra- tioner eller under elevernas laborationer. I viss utsträckning kan och bör undervisning— en sålunda bedrivas indukti'ot. En alltige- nom induktiv framställningsmetod skulle dock bli alltför tidskrävande och kan dess- utom ej konsekvent genomföras. Vissa moment lämpar sig för en deduktiv presentation. Stundom kan de båda meto- derna kombineras. Sålunda kan för något eller några enkla fall laborativt visas att en reaktions hastighet är proportionell mot de reagerande ämnenas koncentrationer (in- duktion). Härur kan sedan massverkans lag för en reaktion med känd mekanism kine- tiskt härledas (deduktion). Många gånger måste undervisningen med nödvändighet få en mera dogmatisk karak- tär. Presentationen av vår uppfattning om atomernas elektronstruktur och den kemiska bindningen må tjäna som exempel. Här måste framställningen stödjas av i läroboken eller på annat sätt meddelade fysikaliska fakta rörande joniseringsenergier, atomer- nas verknings- och jonradier m. m. Efterföl- jande experiment, vilkas tolkning blir möjlig med hjälp av det presenterade stoffet, bidrar till att konkretisera behandlingen.
21 4.2.2. Studieteknik Vad som torde bereda eleverna största svå- righeten vid studiet av kemi är dels formel- språket, dels den mängd fakta som skall läras in.
Eleverna bör vänjas vid att betrakta den kemiska formelskriften som det naturliga sättet att uttrycka kemiska förlopp. De bör uppmanas att samtidigt som de lär in nya reaktioner och skriver formler för dessa då och då repetera formlerna för tidigare stu- derade reaktioner. Dessutom bör de för egen övning erhålla anvisning på övningsuppgif- ter för formelskrivning.
Föreliggande kursplan har till ändamål att utgående från atomernas byggnad och den kemiska bindningens natur ge förståelse för materiens byggnad och för kemiska egen- skaper och skeenden. Genom denna målsätt- ning har studiet av de enskilda kemiska för— eningarna inskränkts och systematiserats. Ändock kan det ej undvikas att faktainlär- ningen blir avsevärd. Därför bör läraren redan från början ge eleverna anvisning och hjälp härmed. Det är då icke tillfyllest att
endast ge en beskrivning av kemistudiets ' speciella inlärningsteknik en enda gång t. ex. i början av höstterminen i årskurs 1. Vä- sentligt är att läraren då och då och i syn- nerhet vid genomgång av svåröverskådliga och faktaspäckade kursdelar ger eleverna nödiga anvisningar.
Enligt 21.415 skall eleverna i årskurs 1 först ha läxor till varje lektion för att senare övergå till långläxor. Läraren bör vid genom- gång av nya arbetsuppgifter ge eleverna an- visning om hur man genom understrykning- ar, nyckelord, numreringar och kommenta- rer framhäver det väsentliga. Omkring den— na stomme bör sedan övrigt stoff grupperas. Kommentarer och hänvisningar bör göras direkt i läroboken.
Vid inlärning av nytt stoff bör eleven vänjas vid att gå tillbaka till tidigare av- snitt av liknande karaktär, där han med hjälp av där befintliga understrykningar och
kommentarer lätt får anknytning. Läraren bör betona detta genom att då och då göra återblickar samt genom att repetera väsent- ligheter. Härigenom crhålles dels en bättre faktainlärning, dels det åsyftade samman- hanget inom ämnet.
Den helhetsbild av kemin som studiemå- let avser erhålles även genom att eleverna vänjes vid att systematisera sin kunskap om de enskilda reaktionerna med hjälp av sina alltmer ökade kunskaper om den kemiska bindningen och om de egenskaper som kan förväntas hos de enskilda ämnena med tanke på deras elektronstruktur. Det periodiska systemet är härvid till stor hjälp, varför ele- ven bör vänjas vid att anknyta till detta.
När övergång sker till långläxor eller till större beting skall eleven vänjas vid att pla- nera sitt arbete. Även om han nu bör ha förmåga att i större utsträckning på egen hand systematisera sin inlärning, bör lära- ren nägon gång ge anvisning om hur man dels disponerar stoffet, dels fördelar inlär— ningen i tiden med hjälp av en första inlär- ning med därpå följande repetitioner. Det lämpligaste sättet för eleven att själv kon- trollera sina kunskaper bör även diskuteras.
I sitt självständiga arbete bör de stude- rande vänjas vid arbetsplanering. Vid stu- diet av den litteratur som läraren eventuellt gett anvisning på bör eleven tillhållas att koncentrera sig på sådant som är väsentligt för uppgiften, så att han ej förlorar sig i de- taljer som tar onödigt lång tid. Han skall vidare läras att på lämpligt sätt anteckna vad som erhållits vid detta litteraturstudi- um. Detta kontrollerar läraren lätt vid den genomgång som göres.
Vid den laborativa fortsättningen av det självständiga arbetet skall eleven lära sig att göra iakttagelser samt att föra anteck— ningar under den tid försöket pågår. För att ej i onödan belasta elevens tid hör han er— hålla ett schema för eller anvisning om hur försöket skall redovisas.
Enligt kursplanen skall en avsevärd del av numerisk behandling ingå i kemiämnet.
Studietekniken härför överensstämmer i stort med den teknik som anges under ämnet matematik (se 19.422).
21 4.2.3 .
Då kemistudiet avslutas i årskurs 2, kan betingen i ämnet ej göras alltför omfat— tande. Väl lämpade för betingsstudium är stökiometri och övrig matematisk behand— ling av stoffet. Sedan läraren gemensamt med hela klassen under några lektioner gått igenom de teoretiska förutsättningarna för betingsstudiet delas uppgifterna ut. Under de närmast följande lektionerna är eleverna sysselsatta med dessa, och läraren står till tjänst med enskild handledning. Då större svårigheter uppstår för ett flertal elever, kan klassen samlas till en gemensam diskus- sion eller genomgång, varefter arbetet fort- sätter. Under lämpligt antal lektioner skall arbetsformerna vara så fria att närvaro icke krävs. Beträffande redovisningen av ett beting av detta slag torde en gemensam provräkning vara. mest naturlig. I övrigt hänvisas till II: 4.4.
Den tillämpade kemin i årskurs 2 är ett område där individualiserade heting lämp— ligen kan användas. Här kan man tänka sig att olika elevgrupper får helt skilda arbets- uppgifter, t.ex. petrokemi, cellulosakemi eller plaster. Under en å två lektioner ger läraren litteraturanvisningar, alhnänna an— visningar för arbetets uppläggning, genom— förande, redovisning m. 111. När grupperna kommit i gång med litteraturarbetet, disku— terar läraren med grupp efter grupp lämp— liga experiment som kan infogas i arbetet. Under en följande laborationsövning utpro- vas experimenten, varvid experimentböcker även på främmande språk kan tjäna som handledning. Läraren följer arbetet och ger kontinuerligt anvisningar, där så krävs.
Den slutliga redovisningen kan här tän- kas ske genom skriftliga redogörelser eller alternativt genom föredrag inför klassen åt- följda av experiment och bildvisning.
I 21.4.1.5 har givits exempel på hur kemi-
Självständiga arbetsformer
studierna i årskurs 2 kan uppdelas i betings- perioder. Laborationerna, som hela. tiden löper parallellt med teorin, kan i vissa fall tas med i betinget. I andra fall är det kanske lämpligare att låta dem förlöpa på vanligt sätt. Läraren måste av säkerhetsskäl alltid vara tillstädes vid laborationstillfällena.
Den första veckan ägnas åt genomgång av terminens arbetsuppgifter och av det arbets- sätt som skall användas. Speciellt genomgås laborationsprogrammet.
Genomförandet av betingen sker enligt de riktlinjer som ges ovan. Grupparbete och individuella studieuppgifter kan anordnas inom flera avsnitt.
Normalt bör specialarbeten i kemi ha experimentell karaktär. De kan utgöras av några organiska synteser, uppgifter ur orga— nisk reaktionslära, kvantitativa oorganiska analyser eller fysikalisk-kemiska bestäm— ningar. Naturligtvis är också rena litteratur- studier tänkbara, speciellt sådana där eleven i anslutning till stoffet gör egna beräk- ningar.
Exempel på specialarbete:
1. Löslighetsprodukt
Uppgiften kan vara att bestämma löslig— hetsprodukterna för silverhalogeniderna.
1. Läraren ger anvisningar på litteratur som gör det möjligt för eleven att stifta bekantskap med Nernsts formel för kon- centrationselement.
2. Läraren diskuterar en experimentell anordning som möjliggör en bestämning av en lösnings silverjonkoncentration.
3. Eleven får anvisningar för studium av begreppet jonaktivitet och beräkning av aktivitetsfaktorer.
4. Läraren övertygar sig om att eleven för- stått de teoretiska kapitlen.
5. Läraren demonstrerar en potentiometer och ger nödiga föreskrifter för dess an— vändning.
6. Eleven får utföra några mätningar av E. M. K. som övning.
. Eleven får efter diskussion med läraren till uppgift att bereda de lösningar som krävs för mätningarna.
8. Apparatur byggs färdig och läraren kon— trollerar. 9. Mätningarna utförs. 10. Beräkningarna genomförs. 11. Skriftlig redogörelse lämnas.
2. Organiska synteser och. organisk reaktionslära
Ett visst avsnitt inom den organiska kemin väljes, t. ex. alifatiska oxoföreningar. Detta avsnitt kan lämpligen lämnas som uppgift åt tre eller flera elever.
1. Läraren ger anvisning på litteratur där eleverna i någorlunda kortfattad fram- ställning får stifta bekantskap med oxo— föreningarna och deras sätt att reagera. En enkel sammanfattning göres.
. Läraren diskuterar med eleverna de lämp- liga försök som kan göras inom detta om- råde. Följande kan föreslås: K)
A. Ett par karaktäristiska synteser. B. Ett antal karaktäristiska reaktioner. C. Någon eller några typiska identifika- tionsmetoder.
Al. En lämplig syntes utväljes, t. ex. kondensation av aceton till dia- cetonalkohol och dess överföring till mesityloxid. AZ. Eleven får med lärarens hjälp söka fram en lämplig syntesme- tod. A3. Apparaturen diskuteras och ele— ven erhåller den materiel som be- hövs. A4. Läraren meddelar nödvändiga föreskrifter i synnerhet med hän- syn till eldfara o. dyl., varefter apparaturen byggs upp och för- söket igångsättes. A5. Eleven gör observationer under försökets gång och antecknar vad som iakttagits. . Eleven får redogöra för den pro-
dukt som erhållits, dess mängd, utbyte och renhet.
A7. En redogörelse utformas. Bl. Eleven diskuterar med läraren vilka reaktioner som bör utföras, t. ex. kondensations-, polymeri- sations- eller karaktäristiska färg— reaktioner. Läraren föreslår lämp— lig litteratur för handledning. B2. Eleven redovisar en plan för för- söken. B3. liiateriel och utrustning diskute- ras och utlämnas. B4. Försöken göres, varvid eleven hela tiden antecknar de observa- tioner som göres. Bä. En redogörelse ges. Cl. En lämplig identifikationsmetod, t. ex. medelst semikarbazid eller difenylhydrazin, tas upp till be— handling. Eleven erhåller en lämplig lärobok i identifikation. CZ. En plan görs upp för arbetet. C3. Materiel och utrustning diskute- ras och utlämnas. C4. Reaktionerna göres. Eleven ob- serverar och antecknar. CS. De framställda preparaten renas, och smältpunktsprov göres på dem. C6. Som avslutning erhåller eleven uppgift att med hjälp av den un- dersökta reaktionen identifiera en eller två okända substanser.
C7. En redogörelse lämnas.
Vid redovisningen av försök där, som ovan beskrivits, flera elever arbetat inom samma område kan lämpligen en kort muntlig redo- visning lämnas inför läraren och de kamrater med vilken eleven delat området.
Viktigt är att uppgifterna för specialar- betet avgränsas, så att eleven kan överskåda det och ser att han kan slutföra det på den tid som står till förfogande. En omsorgsfull tidsplanering skall göras och visas för lä-
raren .
Lämpliga specialarbeten kan läraren ut- välja ur de många handböcker, samlingsverk och laborationsanvisningar som finnes ut- givna, i regel på främmande språk.
21.424. Demonstrationer, laborationer och studiebesök
Demonstrationer
Lärarens undervisning bör, där så är möjligt, utgå från eller illustreras av experiment. I vissa fall kanske det endast blir fråga om att visa en enkel färgreaktion, en gasutveck- ling, en upplösning eller ett utslag på ett in- strument. I andra fall kanske läraren ge- nomgår ett kvantitativt försök, där observa- tioner antecknas och sammanställs så att slutsatser kan dras om något kemiskt sam- manhang.
Önskvärt är att orienterande beskrivning, matematisk behandling, kemiska formler, modeller, bilder och experiment samman- vävs, så att eleven får en på olika sätt belyst men enhetlig bild av en kemisk företeelse.
Ett försök som visas för eleverna får så- ledes ej vara en fristående företeelse utan bör införas i det ögonblick undervisning lämpligen bör ges i form av ett experiment. Detta skall vara enkelt i princip och skall belysa något väsentligt.
Varje försök måste vara väl förberett, så att det kan genomföras utan störande av- brott och tidsspillan. Apparater och annan materiel måste kunna ställas upp på så sätt och vara av sådan beskaffenhet att eleven tydligt ser vad som försiggår och kan över- blicka sammanhanget.
Laborationer
Eleverna skall göra enkla försök avsedda att illustrera och förklara de avsnitt som vid samma tid behandlas under lektionerna..
I årskurs 1, där laborationer skall utföras under en veckotimme under vårterminen, kan följande utföras:
enkla reaktioner som belyser grundämne— nas egenskaper;
enkla typiska redoxreaktioner, såsom för-
bränningar i syre och klor, termisk sönder- delning, processer i lösningar under medver- kan av fri halogen, elektrolys;
bestämning av molvolym, t. ex. i gasmät— rör med Mg + HCl;
reaktioner som visar egenskaper hos icke— metalloxider och metalloxider;
reaktioner som visar enskilda syrors och basers egenskaper;
någon oorganisk syntes;
bestämning av neutralisationsvärme.
I årskurs 2, där laborationerna omfattar en veckotimme hela året, kan följande göras:
organiska reaktioner, typiska för de äm- nesgrupper och reaktionstyper som behand— las i kursen;
någon enkel organisk syntes; försök på reaktionshastighet;
elektrodpotentialer, pli-bestämningar;
fällnings- och upplösningsreaktioner samt komplexbildning;
kryoskopisk molviktsbestämning;
destillation av vätskeblandningar i enkla laboratoriekolonner;
jonbytare, kromatografi;
kvantitativ analys, med syra-bastitrering, redoxtitrering, gravimetri och kolorimetri.
De kvantitativa analyserna kan även an- vändas för bestämning av andra storheter. Som exempel på syra-bastitrering kan Ca(OH)2:s löslighet bestämmas vid olika temperaturer. Vattnets hårdhet och kom- plexbildning kan belysas genom en EDTA- titrering.
Studiebesök
Om ett studiebesök t. ex. vid en industri göres, skall eleven vara orienterad om vad besöket åsyftar för att det avsedda utby- tet skall ernås. För att erhålla allsidigast möjliga utbyte bör ett samarbete ske mel- lan de lärare vars ämnen berör verksam- heten, t. ex. fysik, kemi, teknologi, biologi, samhällskunskap och företagsekonomi.
21.425. Bedömning Se allmänna synpunkter i II: 4.4.
Kunskapskontrollen sker, då schemalagda skrivningar ej anordnas, helt inom ämnets egna timmar.
När vitsord ges, skall hänsyn tas icke blott till kunskaper och förmåga att lösa problem utan även till hur laborationerna utförts.
21.4.3. Hjälpmedel
Moderna hjälpmedel bidrar till att göra un- dervisningen i kemi konkret, omväxlande och fängslande. Planscher samt bilder, tabel- ler, diagram hämtade från böcker, tidskrif- ter, firmabroschyrer m. ni. kan ofta lättare än en muntlig beskrivning göra klart för ele- verna hur en sak ser ut, hur storheter beror av varandra, hur enheter infogas i ett större sammanhang o. s. v. En annan fördel är att man på så. sätt lätt kan föra in aktuellt stoff i undervisningen. Några exempel kan näm— nas. Den kunskap om materiens byggnad och den kemiska bindningens natur som kemiundervisningen vill ge erhålles bl. a. genom att eleven ideligen konfronteras med de gängse geometriska modellföreställning— arna. Lämpligt valda bilder ur aktuella tid- skrifter och läroböcker kan här ge god hjälp. En reaktion eller en reaktionsmekanism be- skrives ibland klarast genom en figur. De olika kemiska ämnena har i läroplanen sam- manförts till grupper såsom mctalloxider, metaller, salter. Vid studiet av dessa kan ofta en god översikt erhållas medelst tabel— ler och diagram som visar hur egenskaper varierar t. ex. som funktion av atomnumret.
Den tillämpade kemin kan åskådliggöras genom fotografier, skisser, diagram o. dyl.
Behövs en bild endast en enstaka gång, kan den visas med episkop. Behövs den ofta, kan den fotograferas med omvändningsfilm, gärna i färg, och sålunda erhållas som dia- positiv. Skall eleverna få ett exemplar var, mångfaldigas en bild lätt med elektrostencil. För vissa avsnitt kan bildband vara till stor hjälp.
Radio och TV kan vara till nytta om sänd— ningstiden sammanfaller med lämplig lek—
tionstid. För att vara oberoende av sänd- ningstid kan läraren låta ljudbandsinspel- ningar av radioprogram och ljudfilmsko- pior av TV-program ersätta direktsända program.
Möjlighet bör finnas att visa film i läro- salen eller ett närbeläget rum, så att kortare undervisnings— eller dokumentärfilmer kan visas och kommenteras i anslutning till det avsnitt som just behandlas. Längre filmvis- ningar, där ett antal filmer samlats från olika delar av kemin och visas för flera klasser samtidigt, får ofta ej avsedd verkan. Lämp- liga filmer bör kunna erhållas från AV-cen— traler men även från firmor etc.
De flesta avsnitt av kemikursen bör kon- kretiseras och belysas med hjälp av material- prover, modeller och experiment. Eleven bör ha fått tillfälle att se, känna och i vissa fall lukta och smaka på de ämnen vars egenska- per han lär sig. Så t. ex. bör man vid behand- lingen av polymerisations- och kondensa— tionsreaktioner, som är grundreaktionerna för bl. a. framställning av plaster, kunna illustrera detta icke blott med ämnesprover från olika reaktionsstadier utan även med prover från olika användningsområden, t. ex. färdigpressade plastdetaljer.
Material som används vid demonstratio— ner i klassundervisningen bör vara av sådan storlek att eleverna ser den och ser vad lära—
ren gör. Stora instrument, stora provrör, stora apparater och stora modeller bör där- för användas, och en överskådlig uppställ— ning skall eftersträvas. Utförandet bör också vara sådant att sammanfogning och upp— ställning går fort.
Icke blott större förberedda försök bör förekomma. Läraren bör t. ex. när som helst kunna visa en karaktäristisk fällnings- eller färgreaktion. F örutsättning för detta är gi- vetvis att lämpliga lösningar och kemikalier samt viss utrustning är tillgänglig i läro- salen.
Önskvärt är att huvudläraren utformar ett rikhaltigt demonstrationsprogram. Till detta bör skaffas utrustning som jämte kort- fattad handledning finnes tillgänglig för samtliga lärare.
I de fall läraren måste demonstrera små detaljer är en för hela skolan gemensam TV-demonstrationsutrustning en utomor— dentlig tillgång.
En rikhaltig samling läroböcker, mono— grafier, populärvetenskapliga framställning- ar, tidskrifter, såväl vetenskapliga som mera populära, handböcker, kataloger och bro- schyrer är en väsentlig tillgång både för un- dervisning i klass, för grupparbete och för de elever som önskar fördjupning inom visst avsnitt eller som har specialarbete i ämnet.
22. Biologi
22.1 . Mål Undervisningen i biologi syftar till
att belysa problem, som har att göra med omsättningen och jämvikten i naturen samt med människans försörjning,
att ge kunskap om evolutionens vägar och orsakssammanhang,
att ge kunskap om genetikens grunder och praktiska tillämpningar,
att ge kunskap om livsprocessema och de fysiologiska sammanhangen med sär— skild hänsyn till människan samt
att ge någon färdighet i biologiska arbets- metoder.
22.2. H uvudmoment
Växt- och djurgrupper, som ger exempel på, omsättningen och jämvikten i naturen
eller är väsentliga för människans hälsa och försörjning.
Ryggradsdjurens onto- och fylogeni. Genetik och evolution. Biokemi och molekylärbiologi. Cell- och allmän fysiologi. Etologi.
22 .3 . Kursplan 1. Botanik
En översikt över växtrikets huvudgrupper. Följande typer bör behandlas närmare. 1:1 Bakterier. Byggnad och fysiologi. Sap- rofyter, parasiter (patogena), autotrofer. Förruttnelse och andra nedbrytningsproces— ser. Industriellt utnyttjade bakterier. Fö— doämneskonservering. 1:2 Alger. Kiselalger, grönalger, plankton, sjöarnas och havens näringsproduktion. 1:3 Svampar. En basidiesvamps byggnad och livsfunktioner. Skogsförnans nedbryt- ning. Några exempel på svampar som sym- bionter (mykorrhiza, lavar). — En rost- svamps utvecklingscykel. Skogens och kul— turväxternas skadesvampar och deras be- kämpning. Fungicider. Jästsvamparna och deras industriella betydelse. Antibiotika och resistensproblem. 1:41 Örtartade fröväctter. En kärlväxts bygg- nad och tillväxt. Blommans och fröets byggnad och funktioner. Tillväxthormoner. Kortdags— och långdagsväxter. Hur växter- na överlever.
Ärtväxterna som proteinproducenter och sädesslagen som kolhydratproducenter för människan. 1:5 Skogbildande fröväxter. Barrträd, löv- träd. Stammens byggnad och tjocklekstill- växt.
2. Zoologi En översikt över djurrikets huvudgrupper. Följande typer behandlas närmare. 211 Protozoer. Ett encelligt djurs byggnad och livsfunktioner. Malaria, sömnsjuka. 2:2 Maskar. En ringmasks byggnad och livsfunktioner. Parasitiska maskar. Värd- växling.
2:3 Leddjur. Ett leddjurs byggnad och livs- funktioner. Kräftdjurens roll i näringsked- jor. Vissa etologiska problem (instinktbe- greppet). Några exempel på insekterna i organismernas växelspel (t.ex. pollination, smittobärare, skadegörare i jord- och skogs- bruk). Insekticider. 2z4 Ryggradsdjur. En fisks byggnad och livsfunktioner. Fiskproduktionen och fis- kets betydelse.
Huvuddragen av ryggradsdjurens fylo- geni. Fossila fiskar och övergången från vattenliv till landliv. Amfibie- och reptilic- stadiet. Växelvarma och jämnvarma djur.
Ett däggdjurs byggnad och livsfunktio— ner med huvudvikt på människan.
Huvuddragen av ryggradsdjurens onto— geni med särskild hänsyn till människans embryonalutveckling.
Vissa sexualfrågor (könsmognad, men- struationscykeln, befruktnings- och födelse— kontroll m.m.). Människans fylogeni. Bio- logiska synpunkter på människan som sam- hällsbildare.
3. Genetik med tillämpningar 3:l Allmän genetik. Cellkärnans byggnad: arvssubstans, befruktning och kärndel- ningsmekanism (kromosomer, gener, alleler, mitos, meios). Monohybrid klyvning; homo- och hete— rozygoti, di- och polyhybrid klyvning, koppling och crossing-over. Könsbestäm- ning och könsbundet arv. Polymera faktorer, letalgener. — Geno- typ, fenotyp, modifikationer, mutationer (genmutation, kromosommutation, polyploi- di). Mutagena faktorer. ning. 312 Växt- och djurförädling. Biotyp, popu- lation, urval (massurval, individurval, pe- digreemetod), ren linje, klon.
Radioaktiv strål—
Kombinations- och transg'ressionsföräd- ling.
Heterosis, polyploidi, artkorsning, nya arter.
Genomgående korsning och insemination. Växt- och djurförädlingens ekonomiska betydelse. 3:3 Humangenetik. Arv- och miljöproble- met och tvillingforskm'ngen. ZMedicinsk ge- netik. Isolat och isolatbrytning. Popula- tionsgenetik. Arvshygien (positiva och ne— gativa åtgärder, strålningsrisker för arvs- massan). Ras och rasproblem.
3:41 Genetiken och evolutionsläran. La— marckism. Darwinism.
4. Cell— och allmän fysiologi med biokemi
4:1 Biokemi. Lipider, kolhydrater, protei- ner, nukleinsyror. Enzymer och deras verk- ningssätt.
Praktiska övningar i några viktiga bio- kemiska arbetsmetoder. 4:2 Cellens mikroskopiska och submikro- skopiska byggnad. Cellvägg, membraner, plastider, mitokondrier, mikrosomer, cell- kärna med kromosomer, upplagsnäring. 4:3 Vatten- och ämnestransport. Diffusion, osmos, permeabilitet, aktiv transport. Män- niskans blod, blodomlopp och utsöndring.
Växtens transpiration och ämnestrans- port. Vattnet som ekologisk faktor. 4z4 Energitransformcringen i fotosyntesen. Bladets byggnad, kloroplasterna och kloro- fyllet. Fotosyntesens biokemiska förlopp och allmänna biologiska betydelse. 4:53 Energiutvinningen och ämnesomsätt- ningen. De biokemiska förloppen vid gly— kolys och cellandning. Vissa vitaminers roll.
Några drag ur den intermediära meta- bolismen.
Hemoglobinet och syretransporten. Muskelkontraktion. Några arbetsfysio- logiska problem. 426 De livsviktiga grundämnena och nå'- ringsproduktionen. De viktigaste grundäm- nenas kretslopp. Begränsande faktorer (till— lämpningar på lantbruk och skogsbruk). Jämvikten i naturen. Mänsklighetens för- sörjningsproblem. Betydelsen av natur— vård. Vattenhushällning och jordförstöring.
4:7' Information och tillväxt. Molekylär ge- netik (genernas byggnad, nukleinsyrornas funktion, proteinsyntes). Virus: natur och verkningssätt.
Biologisk specificitet och differentierings— processer. Cancer. Immunbiologi (Vävnads— transplantation och blodgrupper, kroppens försvarsmekanismer, allergier). 4z8 Retbarhet och reglering. Ögats bygg- nad och funktioner hos olika djur. Nevro- nens byggnad. Impulsens fortplantning och överföring. Nevralhormoner.
Några drag ur nervsystemets funktion. Alkohol och narkotika. Vissa etologiska problem.
Något om den inre-sekretoriska regle— ringsmekanismen.
22 .4. Anvisningar och kommentarer
22.4.1. Lärostoffet
22.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Biologiundervisningen har till uppgift att bibringa eleverna vissa kunskaper som är nödvändiga eller önskvärda vid fortsatta studier med biologisk inriktning. Den skall vidare meddela orientering i biologi för elever med naturvetenskaplig yrkesinrikt- ning av icke biologisk natur. Den skall slut- ligen ge viss kännedom om biologiska före- teelser och skeenden med speciell hänsyn till den roll sådana spelar för individ och samhälle. Genom att eleverna avslutat gymnasiets kurs i kemi och tillgodogjort sig stora delar av den i fysik, då biologiämnet börjar i tredje årskursen, kan undervisningen i bio- logi utnyttja dessa ämnen till ett fördjupat studium av livsprocessernas mekanismer. Studiet av dessa intar därför i kursen en central plats, som motsvarar deras betydel- se ur medicinsk-hygienisk, agrikulturell och industriell synpunkt. Av väsentlig bety- delse för detta studium blir moment från
biokemin och molekylärbiologin liksom de- lar av cell- och organfysiologin och gene— tiken.
Den framträdande plats som studiet av livsprocesserna intar i kursplanen återver- kar på. utformningen av det övriga inne- hållet. Sålunda begränsas undervisningen till att behandla några få typorganismer, valda å ena sidan så att de bildar den nöd- vändiga bakgrunden för förståelsen av livs- processerna, å den andra så att de belyser allmänbiologiska företeelser och samman- hang. Därvid bör speciell uppmärksamhet ägnas organismer som är av betydelse för människan — hennes hälsa och försörjning. Det är således väsentligt att läraren i sin undervisning inte förlorar sig i naturens mångfald av växter och djur utan tar fasta på den helhetssyn som den moderna forsk- ningen givit. Den ekologiska synpunkten är därvid i många sammanhang betydelse- full. Undervisningen bör sålunda söka klar— göra hur organismerna lever i beroende av varandra och av marken, vattnet och and— ra ståndortsfaktorer som det står i mån- niskans makt att påverka. Eleverna bör få en uppfattning om hur den dynamiska jämvikten i den levande naturen upprätt- hålles, framför allt om hur den gröna växt- världens uppbyggnadsprocesser balanseras av mikroorganismers, djurs och människors verksamhet i motsatt riktning. Mot denna bakgrund kan sedan vissa praktiskt bety- delsefulla frågor behandlas, såsom närings- produktionen på land och i vatten, samt mänsklighetens försörjningsproblem.
Biologins utvecklingsbegrepp är av så stort värde ur idéhistorisk och livsåskåd- ningssynpunkt att dessa måste tas upp till behandling. Med tanke på människan själv ställer det sig naturligast, att evolu— tionen konkretiseras genom en översiktlig skildring av ryggradsdjurens, inklusive människans, fylogeni såsom den i dag fram- träder framförallt i paleontologins och den jämförande anatomins ljus. Individens ut—
veckling från ägg till fullbildad individ åskådliggöres lämpligast med exempel från ryggradsdjurens embryonalutveckling. Eleverna bör även bli förtrogna med principen i de mekanismer som verkar i evolutionen. Med tanke på att människan i våra dagar fått möjlighet att med tekni- kens hjälp påverka denna mekanism är genetiken av väsentlig betydelse. Efter en genomgång av den allmänna genetiken bör detta avsnitt leda över till ärftlighetslärans praktiska tillämpningar i växt- och djur- förädlingen liksom i människosamhället. Med hänsyn till humanbiologins stora betydelse är det nödvändigt att denna inta- ger en central ställning inom gymnasiets biologiundervisning. Humanbiologi finns icke upptagen som särskilt moment i kurspla- nen, eftersom det är synnerligen angeläget, att den inordnas i det allmänbiologiska sammanhanget. Sålunda bör i samband med genomgången av ryggradsdjuren delar av människokroppens funktionella anatomi tas upp till behandling i omedelbar anslut— ning till undervisningen om däggdjurens byggnad. I detta sammanhang genomgås även människans embryonalutveckling, sexualfrågor, människans fylogeni biologiska synpunkter på människan som samhällsbildare. På liknande sätt behand- las lämpligast människans fysiologi icke som ett självständigt avsnitt utan som en integrerad undervisning i cell- och allmän- fysiologi. Genom att lägga cellfysiologin som grund möjliggöres att kunskapsstoff, som är gemensamt för växt- och djurfysio— logi, molekylärbiologi, mikrobiologi, kan bli föremål för en enhetlig behandling sam— tidigt som moment från människans or- ganfysiologi (andning, blodkärlssystem, ar- betsfysiologiska problem m.m.) direkt kan anslutas till de cellfysiologiskt-biokemiska avsnitten. Förutom att en sådan upplägg-
samt
ning tillåter en avsevärd rationalisering av undervisningen bidrar den till att ge både vidare och mer fördjupad uppfattning om människokroppens byggnad och funktion,
samtidigt som den placerar in människan på hennes plats bland övriga organismer.
Självfallet måste de teoretiska studierna kompletteras med instruktiva demonstra- tionsförsök, elevlaborationer och exkursio- ner.
Även på gymnasiestadiet bör lärjungar- na uppmuntras till ett aktivt naturintresse i form av ekologiska och andra naturstu— dier och till eget samlande av t. ex. växter och insekter. Läraren bör därvidlag lämna dem som så önskar behövlig handledning.
22.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Den här angivna ordningsföljden mellan och inom de olika momenten i kursplanen är icke att uppfatta som orubblig för läro— gången utan blott som en i vissa avseen— den lämplig sådan (jfr för övrigt 22.4.1.3.).
1. Botanik
Av växtrikets huvudgrupper behandlas, i enlighet med de i »Allmänna synpunkter» (22.411) utvecklade riktlinjerna, endast följande fyra: bakterier, alger, svampar och fröväxter.
1:1 Bakterier. Under det att bakteriernas byggnad kan behandlas tämligen summa— riskt bör deras levnadssätt, fysiologiska egenskaper och oerhörda ekologiska. bety- delse genomgås tämligen utförligt. I an- knytning till bakteriernas förökningssätt bör man ej försumma. att meddela åtmins- tone några viktiga fakta rörande bakterie— genetik för att underlätta förståelsen av vissa senare kursavsnitt, där antibiotika— resistens och vissa molekylärbiologiska frå— gor kommer att behandlas (4z7).
De för människan patogena typerna får ej komma att dominera framställningen. För att skapa ett underlag för förståelsen av jämvikten i naturen och vissa livsvik- tiga grundämnens kretslopp (4:6) är det nödvändigt att man redogör för några eko— logiskt viktiga typer, såsom förruttnelse- bakterier, kvävefixerande bakterier och
nitrifikationsbakterier. De sistnämnda är ju också. såsom kemoautotrofer en teore- tiskt intressant parallell till de fotoauto- trofa gröna växterna. Eventuth kan i det— ta sammanhang även järn- och svavel— bakterier diskuteras.
Bland de av människan direkt utnyttja— de bakterietyperna kan nämnas ättiksyra- och mjölksyrajäsarna samt reningsanlägg- ningarnas saprofyter. Av de åtgärder, som människan å andra sidan lärt sig vidtaga för att skydda sig från ovälkomna bak— terier, bör livsmedelskonserveringen be— skrivas, givetvis dock med tyngdpunkten lagd på principerna, ej på de tekniska de- taljerna. Frågan om hur den mänskliga or- ganismen själv kan skyddas mot bakterie- infektioner eller dessas verkningar kan gi- vetvis beröras redan här men torde lämp— ligare behandlas under 457. Detsamma gäller virus, inklusive bakteriofager. 1:2 Alger. Inledningsvis kan de blågröna algerna i korthet presenteras: fotosynteti— serande växter med klorofyll men med vissa drag gemensamma med bakterierna och betydelsefulla som kvävesamlare i vis- sa tropiska länder.
För algerna i övrigt torde det icke bli möjligt att lämna mer än en ytterst sum- marisk karaktäristik av de viktigaste hit— hörande grupperna. Framställningen måste i stället främst syfta till att klargöra alger— nas roll i sjöarnas och havens näringsked- jor. Därvid är självfallet planktonalgerna viktigast och utgör ju också ett lättillgäng- ligt och givande material för mikrosko- piskt studium. Åtminstone någon flercellig typ med förökningskroppar, lämpligen grön- alg eller brunalg, bör emellertid demonstre- ras för att klargöra algernas egenskap av sporväxter med i regel sexuell förökning. 1:3 Svampar. Efter en kort översikt av svamparnas stora huvudgrupper bör man bygga upp framställningen på en mera ut— förlig genomgång av förslagsvis tre från helt olika synpunkter viktiga svamptyper. Det är därvid lämpligast att först behandla
någon för alla välkänd hattsvamp, som bildar mykorrhiza hos skogsträd, t.ex. smörsopp eller flugsvamp. En basidie— svamps livscykel beskrives och mykor— rhizasymbiosens stora ekologiska betydelse göres klar för eleverna. I anknytning till detta kan även andra hattsvampar med helt avvikande ekologi diskuteras, såsom de cellulosa- och ligninnedbrytande ved- rötesvamparna. Vidare bör man i anknyt- ning till mykorrhizan gå igenom lavarna som det andra stora exemplet på symbios i naturen.
Därefter behandlas någon av de parasit- svampar, som angriper människans kultur- växter. Som typexempel bör kanske svart- rost i första hand komma i fråga på grund av sin intressanta värdväxling och stora ekonomiska betydelse. Andra alternativ kan emellertid tänkas. I detta samman- hang tar man upp frågan om skadesvam- parnas bekämpning genom fungicider och resistensförädling.
Som tredje typ behandlas en jästsvamp, med vanlig bagerijäst som exempel. Jäst- svamparnas byggnad, förökningssätt och fysiologiska egenart skildras i korthet. Principen för brödframställning och ev. även öl— och vinjäsning klargöres. Nlöjlig- heten att genom korsning förädla jäst kan eventuellt beröras.
Framställningen bör syfta till att sätta in svamparna på deras plats i naturens om- sättningssystem. Utgående från fenomenen symbios och antibios i naturen kan man -— gärna i form av en historisk framställ- ning — komma in på. hur människan lyc- kats utnyttja de antibiotiska substanserna som ett försvarsmedel mot bakterier. Strål- svamparna, som visat sig vara våra bästa antibiotikaproducenter, kommer därmed också. in i bilden. Uppkomsten av resisten- ta bakteriemutanter kan också behandlas i detta avsnitt. 14 Örtartade fröväzrter. Som inledning till fröväxterna måste de för denna växtgrupp utmärkande särdragen preciseras: utbild—
ningen av blomma och frö samt det som regel autotrofa levnadssättet. Vidare bör de väsentliga olikheterna mellan gymno- spermerna och angiospermerna samt bland de senare mellan mono— och dikotyledoner- na omnämnas.
Innan man tar upp något typexempel till behandling bör grundskolans kurs rö— rande blommans byggnad och funktioner repeteras. I detta sammanhang kan man diskutera pollinationsbiologi, korsbefrukt- ning, apogami och spridningsbiologi. Ett viktigt fenomen, som måste behandlas, är blombildningens beroende av fotoperioden: kortdags- och längdagsväxter.
Några olika mekanismer för fördröjning eller inducering av frögroning bör nämnas som exempel på anpassning inom växtriket. I detta sammanhang bör man också påvisa hur hela den nordiska vegetationen präglas av nödvändigheten att kunna klara över- vintringen (Raunkiaers »livsformer») och hur vintern i vissa fall, t.ex. hos bienna växter, ingår som en oundgänglig fas i den normala utvecklingscykeln.
Som typexempel bör man välja ett par välkända, lättodlade arter, gärna kultur- växter och helst en dikotyledon och en monokotyledon. En ärtväxt erbjuder möj- ligheten att demonstrera de symbiotiska, kvävefixerande bakterierna i rotknölarna och ärtväxternas därav betingade betydel- sefulla roll i jordbruket. Monokotyledonen kan lämpligen representeras av ett gräs, exempelvis vete eller havre. Något bör sä- gas om de stärkelseproducerande växterna, framförallt gräsen, som grundvalen för människans försörjning med föda.
Den örtartade fröväxtens inre byggnad skildras så pass utförligt som krävs för att eleverna skall kunna begripa vissa väsent- liga fysiologiska och ekologiska företeelser, som behandlas i detta eller andra kurs— avsnitt. Bladets anatomi kan behandlas här eller i samband med fotosyntesen (4:4) eller ev. transpirationen (43). Det gent- emot djuren helt avvikande tillväxtsättet
hos 'fröväxterna genomgås i anknytning till mikroskopiska studier (t.ex. celldelningen i meristemvävnader) och laborationer (t.ex. sträckningstillväxten). Auxinernas roll vid sträckningstillväxten bör omnämnas och hur dessa grundforskningsresultat fått till— lämpm'ng vid ogräsbekämpning med her- bicider och i andra praktiska sammanhang. 1:5 Skogbildande fröväxter. Som typ för en skogbildande fröväxt kan man välja tall eller gran., eftersom dessa bildar huvud— delen av vårt lands skogar och för övrigt är våra ekonomiskt viktigaste trädslag. Un- dervisningen bör här, parallellt med mikro- skopiska studier, ge en klar bild av hur en trädstam är uppbyggd och hur den till- växer i tjocklek och längd. Skildringen måste föras fram innanför gränsen till den organiska kemin, så. att eleverna verkligen får en helhetsbild av vad trä är och hur det bildas. Man bör vidare ge en inblick i principerna för en rationell skogsskötsel och exemplifiera konsekvenserna av skogs- skövling.
Eleverna bör slutligen få någon känne- dom om vissa av trädens mera iögonen- fallande och praktiskt betydelsefulla livs- funktioner, framförallt de fysiologiska pro- cesser, som ligger bakom inträdandet i vin- tervila (lövfällningen, tillväxtens upphö— rande) och brytandet av densamma (knopp- sprickningen).
2. Zoologi De typdjur som i detta sammanhang före- slås till undersökning är vanliga djur och representerar betydelsefulla grupper inom djurriket. Andra representanter för dessa grupper än de föreslagna kan tänkas, men de valda djuren bör kunna anskaffas i flera exemplar och helst en kortare eller längre tid hållas levande på institutionen. Överhuvud taget bör inte det praktiska studiet av ett typdjur inskränka sig till enbart dissektion av döda exemplar utan det måste vidgas till en helhetssyn av or— ganismen, där dess rörelsesätt, närings-
fångst och allmänna beteende iakttages samt diskuteras mot bakgrunden av dess bygg- nad och livsmiljö. 2:1 Protozoer. Bland protozoer är toffel- djuret ett lämpligt typdjur. Med detta som utgångspunkt diskuteras protozoernas byggnad och livsbetingelser. Uppmärksam- het ägnas även de parasitiskt levande ar- terna, som framkallar malaria och sömn— sjuka. Med hänsyn till dessa sjukdomars betydelse bör man också uppmärksamma människans möjligheter att bekämpa dessa organismer. Z.? Maskar. Daggmasken är här ett an— vändbart typdjur. Man skapar större för— ståelse för biologiska sammanhang genom att ingående behandla daggmasken i stället för att mer ytligt syssla med samtliga maskgrupper. Med tanke på den skade— görelse som många parasitiska maskar åsamkar människan, måste dock uppmärk- samhet ägnas även dessa. Därvid bör fram- ställningen främst ta fasta på hur kunska— pen om dessa parasiters livscykel öppnat vägar för människan att undgå. dem. Nå- gon genomgång av de parasitiska. tråd- och plattmaskamas byggnad i övrigt bör såle- des inte förekomma.
2:3 Leddjur. För undersökning av ett led— djur lämpar sig kräftan eller hummern. Om ett kräftdjur studeras laborativt, torde tiden knappast medge undersökning även av en insekt, varför kräftdjuret får belysa principen i leddjursorganismens byggnad i dess helhet.
Flera skäl talar för att biet bland insek— terna behandlas mer ingående. Dess in— stinktiva beteende har varit föremål för intensiva studier, vilka kan utgöra en lämplig introduktion till etologin. Biets samhällsbildning representerar en annan form av flerindividig samverkan än män- niskans och är därför ett intressant jäm- förelsematerial vid diskussionen av män- niskosamhället. Den omätligt betydelsefulla roll, som
kräftdjur och insekter spelar i naturen, bör belysas med konkreta exempel, vilka kan inleda diskussioner kring sådana äm- nen som naturens näringskedjor, skade- insekterna och jämvikten i naturen, insek— terna som överförare av smitta och pollen m. m. Angeläget är att man vid dessa dis- kussioner behandlar människans beroende av dessa processer och hennes möjlighet att påverka dem. 254 Ryggradsdjur. Framställningen av ryggradsdjuren måste ges en något annor- lunda uppläggning än den av övriga djur- grupper. Sålunda måste den på flera punk- ter syfta till att fördjupa förståelsen av människan själv och hennes relation till övriga varelser. För att klargöra männi— skans ursprung måste därför huvuddragen av ryggradsdjurens fylogenetiska utveck— ling inta en central plats i framställningen. En klar föreställning därom vinnes genom att stoff från paleontologi och jämförande anatomi ställes samman så. att fossila fis- kar, amfibier och reptiler blir till mellan- led i utvecklingskedjor, som räknar fåglar och däggdjur som de senaste länkarna. Framställningen kan koncentreras kring två typdjur: 'fisken och däggdjuret. Efter- som en benfisk, t. ex. en gädda, kan hållas i akvarium, är en sådan att föredraga som studieobjekt framför en broskfisk. Vid ge— nomgången av gädda presenteras den prin— cipiella byggnaden av ryggradsdjuren och illustreras det vattenlevande stadiet i rygg- radsdjurens fylogeni. Med hänsyn till den stora roll som fisket spelar för människans försörjning ägnas viss uppmärksamhet åt havens fiskproduktion och dess beroende av tillgången på plankton.
Av amfibier och reptiler behandlas blott sådana detaljer, som visar deras anpass- ning till luftliv (landliv). Någon genom- gång av dessa djurs anatomi och livsfunk- tioner i deras helhet skall således ej ske. Den i jämförelse med reptiler större anpass- ningen till luftliv hos fåglar och däggdjur
diskuteras. Därvid uppmärksammas särskilt den konvergens i utvecklingen, som lett till en jämnvarm kroppstemperatur hos båda dessa grupper.
Av däggdjur, lämpade som studieobjekt, torde råttor eller marsvin vara lättast att anskaffa. Framställningen av däggdjurets anatomi skall framförallt ge den nödvän— diga bakgrunden till de fysiologiska mo— menten. Därvid bör särskild uppmärksam— het ägnas andnings-, cirkulations- och ut- söndringsorganen, synsinnet samt nervsys- temet. Någon jämförande anatomisk studie av dessa organ i hela ryggradsdjursserien skall således icke förekomma. Med tanke på utvecklingsläran bör dock något av ryggradsdjurens organ bli föremål för ett jämförande studium. Härtill lämpar sig framför allt extremiteterna, vilkas föränd- ring från fenor till fötter, vingar och hän- der låter sig ovanligt tydligt demonstreras. I samband med fågelvingen beröres fåg- larnas flygteknik.
I fråga om människans fylogeni bör man mer sträva efter att 'få fram de principiella linjerna än efter fullständighet i skildring- en av olika apmänniskor och hominider. Från biologiska utgångspunkter kan i ome- delbar anslutning till människans släktut- veckling även hennes samhällsbildning dis- kuteras, varvid frågor som individens spe- cialisering och den sociala utvecklingen kan ställas under debatt.
Även människans fosterutveckling bör ses mot bakgrunden av förhållandena hos andra ryggradsdjur för att rätt kunna för— stås. Sålunda bör fisk- och grodäggets ut- veckling liksom fågeläggets diskuteras in- nan människoägget behandlas. Utveckling— en från ägg till unge fullföljes sedan med den från unge till fullbildad individ, var- vid de hormonala förändringarna vid pu— berteten liksom kvinnans menstruations— cykel tas upp till behandling. I samband därmed kan befruktningskontrollerande åt- gärder diskuteras.
3. Genetik med tillämpningar 3.1 Allmän genetik. Vid genomgång av cy- tologin behandlas cellkärnans byggnad, del- ningsmekanismer etc. i den utsträckning som är nödvändig för förståelsen av den allmänna genetiken. En utförligare be— handling av celläran och den molekylära genetikens grunder bör lämpligen förekom- ma efter studiet av biokemin (4:1, 4:2, 4:7). Angående befruktningen torde det vara tillfyllest att konstatera sammansmältning- cn av maternell och paternell kärnsubstans och att i samband därmed motivera meio- sen.
De vanliga mendelklyvningarna 1:2:1, 3:1, 9:3z3zl etc. skall naturligtvis eleverna behärska. Väsentligt är också att de för— står den bakomliggande mekanismen.
Koppling och crossing-over kan här om— nämnas ganska flyktigt.
Lämpligt torde däremot vara att ta upp de olika könsbestämningsmekanismerna till en mera fyllig diskussion och i samband därmed diskutera den sexuella fortplant- ningen och dess selektionsvärde överhuvud taget. En utblick över organismer med vegetativ förökning samt apomikter kan i detta sammanhang göras givande och be- rika elevernas uppfattning av hur selek- tionen och evolutionen arbetar.
I samband med behandlingen av geno- typ, fenotyp och modifikationer bör man givetvis ta med arv- och miljöfrågan. Till humangenetiken (se 3:3) sparas de speciella frågor som gäller människan.
Likaså kan man mycket väl i samband med mutationer och mutagena faktorer direkt behandla strålningsriskerna och där— med sammanhängande problem. (Se även avsnitt 4:7.) Väsentligt är också att i nu— dervisningen framhålls hur stor risken är att en mutation har negativ effekt för bä- raren jämfört med chansen att den är po— sitiv. Det är också. viktigt att eleverna lär sig förstå att det från populationsgenetisk synpunkt är väsensskilt om en mutation träffar en somacell eller en cell i grodd-
banan. Givetvis måste mutationernas roll vid evolutionen ges en fyllig framställning.
359 Växt- och djurförädling. Undervisning— en beträffande växt- och djurförädling mås— te syfta till att ge eleverna någon inblick i principerna för förädlingsarbetet och i dess ekonomiska betydelse. Läraren får inte låta sin ambition förleda sig till för långt gående agrikulturella resonemang. Väsentligt är att begreppen biotyp, popu- lation, ren linje och klon blir utredda och exemplifierade samt att de viktigaste me— toderna för förädling av kulturväxter och husdjur blir belysta. Heterosiseffekten bör ägnas ett relativt stort utrymme och exem- plifieras från både växt- och djurförädling. Ett hithörande väsentligt avsnitt är ock— så möjligheten inom växtriket att genom polyploidisering göra en steril artbastard fertil (rågvete, raps). Denna utvecklings- vägs stora betydelse inom evolutionen, framför allt bland högre växter, bör också. ihågkommas. En givande utblick kan göras beträffan— de skillnaden mellan växt- och djurriket i polyploidifrekvens och dennas orsaker. Även den för vårt land i framtiden sä- kerligen betydelsefulla förädlingen av skogsträd bör ägnas någon uppmärksam— het.
8:8 Humangenetik. De första momenten tarvar knappast någon kommentar. Arv- och miljöproblemets allmänna aspekter bör som förut nämnts behandlas i samband med genotyp, fenotyp och modifikationer, men enär vår egen art torde vara den som är mest modifierbar och alldenstund prob- lemet arv contra miljö intar en central po— sition i uppfostrings— och därmed den all- männa kulturdebatten bör området göras till föremål för fördjupad diskussion i sam— band med en genomgång av humangene- tiska spörsmål. Tvillingforskningens och den medicinska genetikens resultat är väl lämpade att belysa hithörande frågor. Elementär populationsgenetik och i sam-
band därmed isolatbegreppet bör införas i kursen, och lärjungarna bör konfronteras med isolatbrytningen och dess effekt fram- för allt i svenska bygder.
Momentet arvshygien är svårbehandlat men innehåller värdefulla diskussionsområ- den. Å ena sidan bör här framhållas möj- ligheten för biologiämnet att påpeka varje individs unika uppsättning arvsanlag och alltså bidra till aktningen för individualite- ten och vördnaden inför det enskilda män- niskolivet. Å den andra sidan har inom människoarten evolutionens kraft i viss ut- sträckning satts ur spel och för arten skad— liga anlag får möjligheter att breda ut sig i populationen, för så vitt inte samhället vidtar arvshygieniska åtgärder. Åtgärderna bör bl. &. ses mot denna bakgrund. I sam- band med de negativa åtgärderna (sterili- sering, vissa detaljer i abortlagstiftningen, internering o.s.v.) finns anledning gå in på den frivilliga befruktningskontrollen och de möjligheter människan har att på den vägen komma till rätta med ett annat av de globala problemen, nämligen försörj- ningskrisen och svälthotet. Befruktnings— kontroll kan ersätta svälten som individ- antalsbegränsande faktor i mänskliga po- pulationer.
Lika svårbemästrat stoff levererar kurs— planens nästa moment: ras och rasproblem. Väsentligt är väl att man för eleverna på- pekar att inomrasvariationerna torde vara större än de genomsnittliga mellanrasvaria- tionerna, varför biologiska fakta inte utan att väldföras kan åberopas som försvar för rasdiskriminering och -förföljelse. I vissa fall kan t. o. 111. en viss heterosise'ffekt göra sig gällande vid rasblandningar. Undervis- ningen bör också syfta till att genom upp— lysning och biologiska fakta ge eleverna möjlighet att genomskåda ovederhäftig ras- propaganda.
3:4 Genetiken och evolutionsläran. Under momentet genetiken och evolutionsläran bör man behandla två problemkomplex. Å
ena sidan måste man ta upp de biologiska mekanismer som reglerar evolutionen, be— skriva och förklara dem. Möjligen kan exempel från bakteriegenetik och biokemisk genetik (4z7) här upptagas till behandling för att belysa mutations- och urvalsmcka- nismer. Å den andra sidan måste man ge en idéhistorisk bakgrund till den moderna evolutionsläran. (Se vidare 22.4.13.)
4. Cell- och allmän fysiologi med biokemi l:] Biolccmi. Det förutsättes att eleverna inom kemiämnet erhållit någon kunskap om byggnaden och de kemiska egenskaper- na hos de viktigaste lågmolekylära substan- ser som bygger upp den biologiska mate- rian. Vid genomgången av olika substans- klasser lägges därför här främst vikt på. sådana egenskaper som är av betydelse ur biologisk synpunkt. Vid genomgången av dessa biokemiska moment spelar experi- mentet en viktig roll varvid användes så.- dana arbetsmetoder som t.ex. dialys, kro- matografi, fotometri, elektrofores och iso- topteknik. Teorin för dessa metoder för— utsättes härvid vara behandlad tidigare inom kemi- och fysikämnena varför den ej behöver genomgås i detta sammanhang. Olika typer av lipider behandlas summa- riskt. Betydelsen av lipidernas löslighets- förhållanden för deras biologiska funktio- ner exemplifieras. Kolhydraternas och fet- ternas relativa roll som energikällor klar- göres. Skillnaden mellan enkla och sam- mansatta kolhydrater påvisas, varvid olika polysacchariders funktion att vara anting— en reservnäring eller stödsubstanser upp- märksammas. Nukleinsyrornas kemi — DNA och RNA — behandlas endast ur den synpunkten att de är bärare och förmedlare av den gene- tiska kontinuiteten i biologisk materia. Härvid fästcs vikt vid ett klargörande av bassekvensernas variationsmöjligheter och variationens genetiska betydelse. Dessa för- hållanden bör utgöra grunden för genom-
gången av bas-parningen m.m. under mom. 4:7.
Samma synpunkter gäller även genom- gången av proteinerna. En indelning av proteinerna i olika typer är sålunda icke nödvändig eller ens önskvärd. Däremot uppmärksammas de egenskaper som be- tingas av att de är makromolekyler, att de besitter laddade ytgrupper och att de är amfotera protolyter. Huvudvikten lägges på. behandlingen av deras strukturella egen- skaper. Begreppet primärstruktur (amino— syrasekvens) och dess genetiska betydelse belyses med lämpliga exempel. Sekundär- och tertiärstruktur behandlas summariskt.
Enzymernas medverkan vid livsproces— serna såsom katalysatorer understrykes. Några av enzymkemins viktigaste grund- begrepp upptages härvid till kort behand— ling. Enzymernas verkningssätt illustreras lämpligast genom att man behandlar en hydrolytisk och en elektronöverförande process.
I..-2 Cellens mikroskogn'ska och, submikro- skopiska byggnad. Ljusmikroskopiska öv- ningar och elektronmikroskopiskt illustra- tionsmaterial får anses utgöra betydelse— fulla hjälpmedel vid genomgången av detta avsnitt. Om principerna för biologins op- tiska hjälpmedel, inkl. elektronmikroskopet, inte behandlats förut i annat samman- hang, bör de i korthet genomgås här.
Det är risk att elektronmikroskopiska bilder ger ett intryck av att cellstruktu- rerna är statiska och permanenta. Dyna- miken i organisationen av cellerna kan här åskådliggöras med hjälp av film. På detta sätt kan man då t.ex. visa de ständiga förändringarna i cellernas membransystem vid pseudopodiebildning, fagocytos eller pinocytos, mitokondriernas pumprörelser, befruktningen, celldelnings— och differentie— ringsmekanismer, etc.
Kristallen och viruspartikeln kan ställas mot varandra som exempel på enkla oor- ganiska resp. organiska organisationsfor-
mer. Vid behandlingen av cellernas fin- struktur är det viktigt att poängtera den mera komplicerade planmässigheten i upp- byggnaden. Det bör emellertid betonas att det är ett relativt litet antal olika byggstenar, som med små. variationer och i olika proportioner bildar alla olikartade eellstrukturer såväl i växt- som i djurvärl- den. Härvid uppmärksammas hur finstruk— turernas utseende och funktioner bestäm- mes av deras molekylära uppbyggnad.
Vid genomgången av olika eellstrukturer är det väsentligt att sambanden mellan struktur och funktion ständigt beaktas. Behandlingen av cellkärne— och kromosom— struktur, dehiingsspolen m.m. bör således sikta på ett förtydligande av genetiska me- kanismer. Vid behandlingen av mitokon- drier och kloroplaster uppmärksammas en- zymkedjornas strikta anordning på mem- branunderlag som grundvalar för de meta- boliska processer som beskrives i avsnitt 444 och 45. Beskrivningen av nukleol käm— membran och endoplasmatiskt retikulum bör utgöra underlag för behandling av in- formationsförmedling och proteinsyntes i avsnitt 4:7. En jämförelse mellan den sub- mikroskopiska byggnaden hos en snabbt tillväxande cell och den hos en som pro— ducerar substanser !för export bör kunna tjäna till att belysa funktionen hos olika eellorganeller. Ciliernas byggnad kan ut- göra exempel på ett konservativt mönster som utan större variationer återkommer i cellernas rörelseapparat hos både protozoer, växter och djur. Även vid en eventuell genomgång av formbestämmande element (t. ex. växtcellernas vägg, benvävnadens apatitkristall) och upplagsnäring (stärkel- sekcrn, fettdroppar) betonas att de ingåen- de substanserna på. olika sätt deltager i cellernas Iivsförrättningar. 43 Vatten. och ämnestransport. Det torde här kunna förutsättas att eleverna från kemiämnet besitter vissa kunskaper om de lagar som gäller för diffusion och osmos. Inom detta avsnitt gäller det därför främst
att laborativt och teoretiskt belysa dessa fenomens grundläggande betydelse för cel- lernas vatten— och ämnesupptagande. IVIed en kort och schematisk beskrivning av cell— membranens molekylära uppbyggnad som grund (ev. tidigare behandlad i 42) bör dess semipermeabla natur exemplifieras nå- got mera ingående. Det är emellertid av vikt att den aktiva transporten av sub- stanser med och mot koncentrationsgra- dienter uppmärksammas som ett mycket väsentligt led i lösandet av närings- och transportproblem hos den levande materian.
En belysning av hur ämnestransporten fungerar hos de högre djuren, framförallt människan, erhålles genom att närmare be- handla blodet som transportorgan. Blodets sammansättning och viktigaste egenskaper (bl.a. blodkoagulation) genomgås härvid summariskt tillika med några drag ur blod- omloppets fysiologi varvid nägra hos män— niskan förekommande cirkulationsrubb- ningar kan diskuteras. En organfysiologisk tillämpning av de ovan berörda cellfysiolo- giska fenomenen erhålles vidare genom att i anslutning till blodomloppet behandla ut- söndringen i njurarna.
Växternas från djurens helt avvikande mekanism för vatten- och ämnestransport beskrives med de i 1;4. och 1:5 givna ana- tomiska kunskaperna som underlag. Bla- dets anatomi och klyvöppningarnas funk- tionssätt kan behandlas antingen här eller i 4:4. Transpirationens betydelse klargöres och existensen av ett rottryck bör åtmin- stone omnämnas.
I detta. sammanhang kan vattnets bety- delse som ekologisk faktor framhållas, och anpassningar till extrema levnadsförhållan- den (vattenväxter, ökenväxter) diskuteras. [;;], Energitransformeringcn i fotosyntesen. Vare sig bladets anatomi behandlats redan tidigare eller genomgås först nu, måste bladets byggnad här främst ses mot bak— grunden av dess funktion som fröväxternas viktigaste fotosyntetiserande organ. Klyv- öppningsmekanismens dubbla uppgift berö-
res. Något bör också sägas om det struk- turella underlaget för fotosyntesen: kloro- plasterna, där processen i sin helhet för- siggår.
Framställningen av fotosyntesens bio- kemi kan med fördel inledas med en kort historisk återblick fram till situationen i början av 1940-talet då det avgörande genombrottet kom på denna forsknings- front. Man vinner därigenom ett idéhisto- riskt perspektiv och får möjlighet att ge- nom några åskådliga exempel belysa hur nya. tekniska hjälpmedel, i detta fall pap- perskromatografi och isotopteknik, möjlig- gjort en framgångsrik behandling av tidi— gare olösliga problem. De viktigaste del- processernas natur måste klarläggas i sina huvuddrag, liksom hur de är kopplade till varandra. En detaljerad framställning är här icke tillrådlig, dels emedan överblicken då. lätt går förlorad, dels emedan många punkter, i synnerhet beträffande den foto- kemiska fasen, är kontroversiella. Det vä- sentligaste är att eleverna får klart för sig grundprinciperna i fotosyntesen, där strål- ningsenergi överföres till för cellens om— sättningar användbar kemisk energi.
Slutligen bör fotosyntesen behandlas som ett ekologiskt och globalt fenomen, där många aspekter, såsom frågan om as— similatproduktionen på land och i världs- haven, möjligheten av masskultur av alger och förekomsten av variationer i jord— atmosfärens koldioxidhalt, anknyter till problemet om mänsklighetens livsmedels- försörjning (4:6). 4:5 Energiutvinningen och ämnesomsätt— ningen. I avsnitt 4:41 har fotosyntesens be— tydelse belysts. I detta avsnitt visas orga- nismernas utnyttjande av energin i olika former och vikten av energiförsörjningen för olika livsförrättningar.
Det mera primitiva anaeroba energiut— nyttjandet ställes mot det mera effektiva aeroba. En viss uppmärksamhet ägnas åt teorierna för livets uppkomst på jorden. Det visas att de första livsformerna tro-
ligen var anaeroba då atmosfären saknade syre, vars sannolika biologiska ursprung påpekas.
De strukturella förhållanden som är vä— sentliga för förståelsen av ämnesomsätt— ningsförloppen har genomgåtts i avsnitt 42. De kemiska förloppen som ligger till grund för energiutvinningen (glykolys och citron- syrecykel) behandlas nu här i ett samman- hang. Härvid är det inte meningen att processerna skall behandlas i detalj. Vä- sentligt är att man ger en schematisk över- blick över olika principer för energiutvin- ning ur substrat och över grunderna för de anaeroba och aeroba förloppens olika effek- tivitet. Andningskedjan och dess enzymer behandlas likaledes schematiskt. Fosfatets och nukleotidernas roll poängteras, varvid uppmärksammas ATP-molekylens betydel- se som energiackumulator i celhnetabolis- men. Med några bristsjukdomar som ut— gångspunkt illustreras vitaminernas roll av coenzym.
Ett litet antal exempel från den inter- mediära metabolismen bör kunna tjäna till att visa hur cellernas olika byggstenar byg— ges upp, brytes ned eller omvandlas. Vik- tigt är härvid att man i första hand upp- märksammar enhetligheten i den inter- mediära metabolismen hos alla celler.
För att illustrera viktiga drag i energi- försörjningen hos högre organismer torde hemoglobinets och de röda blodkropparnas roll som transportör av syre och COa be- handlas något mera ingående.
Cellernas energiutnyttjande bör även kunna utgöra utgångspunkten för behand- lingen av organfysiologiska problemställ— ningar, främst med hänsyn till människan. Muskelns förmåga till såväl glykolys som andning bildar således bakgrunden till för- ståelsen av arbetsfysiologin. Det kan här— vid visas hur kort och intensivt arbete kräver glykolys medan långvarigt arbete kräver andning. Fettets och kolhydratets roll som substrat för muskelarbete kan här- vid behandlas.
J,:G De livsviktiga grundämnena och nå'— ringsproduktionen. Först ges en översikt av de livsviktiga grundämnena med uppgifter om deras olika funktioner i växt- och djur- organismen. Kolets och kvävets kretslopp i naturen återges i stora drag, något som kan göras rätt snabbt, om kursavsnittet 2 (botanik) redan är genomgånget.
Utgående från några exempel på mine- ralbristsjukdomar kan man klargöra den för lant- och skogsbruk fundamentala prin— cipen om begränsande faktorer. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas männi— skans bidrag till det rörliga näringskapita— lets förskingring och ersättande. Den prak— tiska betydelsen av naturvård mäste här ges en osentimental behandling, som klar- gör både motiv och metoder. Därvid måste givetvis speciell uppmärksamhet ägnas jordmånen och vattnet i deras egenskap av två av våra viktigaste naturtillgångar -— eller, om man så vill, råvaror — och bio- logiska aspekter anläggas på deras utnytt- jande och förslösande. I detta samman— hang kan problemen beträffande mänsk- lighetens livsmedelsförsörjning tas upp till behandling.
Väsentligt är, att eleverna får en upp- fattning om hur de rörliga jämviktssyste- men mellan organismerna och miljöfakto— rerna fungerar och hur olika slag av in- grepp utifrån, främst mänskliga åtgärder, kan rubba dessa jämvikter. 1,37 Information och tillväxt. Det levandes mångfald är i sista hand baserad på det oändligt stora antal variationsmöjligheter i de makromolekyler som bygger upp den organiska materian. I avsnitt 4:1 har ele- verna erhållit vissa insikter i hur dessa molekyler är uppbyggda ur elementärbe- ståndsdelar och vari variationerna består. I detta stycke meddelas nu hur det gene- tiska informationsmönstret mångfaldigas och bevaras, något om de mekanismer som reglerar dessa skeenden och några av deras viktigaste yttringar.
Som inledning torde det vara lämpligt
att här eller i avsnitt 4:2 något mera in— gående än i avsnitt 3:1 behandla kromo- somstruktur och kromosomduplikation. Det understrykes att nukleotidsekvensen i DNA är bärare av den genetiska informa- tionen (kodningsproblemet). Basparningens roll vid såväl DNA-reduplikation som in- formationsöverföring till RNA klargöres. Detta bör lämpligast utgöra underlaget för ett klargörande av hur den genetiska ko- den överföres medelst RNA till de centra i cytoplasman (ribosomerna) där huvud- parten av proteinsyntesen äger rum. Ett lämpligt exempel ur humanbiologin på genernas verkningssätt utgör hemoglobinet, där det kan visas hur det genetiskt deter- minerade utbytet av enskilda aminosyror i molekylernas polypeptidkedjor kan leda till olika funktionella störningar och pato- logiska tillstånd.
Exempel från fag- och bakteriegenetik år här särskilt ägnade att visa hur man lyckats att kartlägga genernas finstruktur och hur genernas aktivitet regleras av in- rc och yttre miljöfaktorer. Härvid beröres även olika mutagena faktorer (t.ex. strål- ning) och deras verkningssätt. Även ani- mala virus natur och verkningssätt upp- tages till behandling, varvid deras bety- delse som patogener uppmärksammas.
Den biologiska specificitet som är ett uttryck för genernas verkan kan illustre- ras på många sätt. Det torde vara motive- rat att kort beröra olika regleringsmekanis- mer hos högre organismer i samband med tillväxt, differentiering och regeneration. Med hänvisning till dess stora medicinska betydelse är det lämpligt att i detta sam- manhang även beröra cancerproblemet. Tumörbildningen bör härvid utgöra ett exempel på hur ärftliga faktorer kan göra celler oberoende av de kontrollmekanismer som reglerar celltillväxten hos de högre or— ganismerna och vilka följder detta har för organismen i dess helhet.
Bildningen av antikroppar kan tjänst- göra som illustration till en hithörande reg-
leringsmekanism som spelar en- viktig roll både vid försvaret mot infektionssjukdo- mar och inom humanpatologin (allergier- na). Det understrykes att makromolekyler- nas genetiskt fastlagda finstrukturer är an— svariga för deras antigena egenskaper. Med transplantationsimmunologin som ut- gångspunkt visas att sådana genetiska skillnader förekommer även hos individer inom en art. Människans blodgrupper (ABO—systemet och Rh-systemet) behand- las något mera ingående som exempel på dylika individuella skillnader. Den radio- aktiva strålningens effekt på immunförsva— ret kan tjäna till att illustrera en av denna strålnings allvarliga biologiska skadeverk- ningar. 1;:8 Retbarhet och. reglering. Efter en repe- tition av människoögat kan ögats byggnad inom olika djurgrupper kort presenteras, varvid synelementens principiella likheter understrykes och deras generella byggnad och [funktion diskuteras. Teorin för ljus- och mörker— samt för färgseendet bör här— vid i korthet beröras. Viss uppmärksamhet kan ägnas de accessoriska mekanismerna, såsom brytningsfenomenen, samordningen mellan ögats olika element och ögats adap- tion.
Med sinnesceller som utgångspunkt be- handlas cellernas retbarhet som en generell företeelse och några av retningsfysiologins viktigaste fenomen genomgås härvid. Dessa bör kunna utgöra bakgrunden till en dis— kussion av nevronens byggnad med speciell hänsyn till impulsens fortplantning och överföring i synapserna. I anslutning här- till behandlas några drag ur funktionen av nervsystemets olika delar, framför allt hos människa. Minne och beteende uppmärk- sammas som neurofysiologiska problem och etologiska frågeställningar diskuteras lämp— ligen i detta sammanhang. Farmakologiska synpunkter på organfunktionernas regle— ring bör kunna ligga till grund för en mera ingående behandling av alkoholens och narkotikas effekter och skadeverkningar.
En behandling av den inre-sekretoriska rcglcringsmekanismen hos de högre djuren torde lämpligast förekomma i detta avsnitt. hienstruationscykeln och könsmognaden som exempel har redan behandlats i av- snitt 2z4. Här lämnas ytterligare exempel avsedda främst att belysa det hormonella samspelet, varvid några av de viktigare störningarna hos människa kan utgöra ut- gångspunkten.
23.413. Planering och samverkan
Biologistudiet i gymnasiet kan som här an- givits börja med botaniken och zoologin. Lämpligt är då. att inleda läsåret med så.— dana kursmoment som kräver exkursioner och/eller studium av levande material in— samlat i naturen, även om man på så sätt ej alltid kommer att behandla växt- och djurgrupperna i systematisk ordning.
Ett annat alternativ är att i direkt an- slutning till den i föregående årskursen av- slutade kemikursen inleda studierna med genomgång av biokemi, cellfysiologi och allmän genetik. Därefter skulle följa bota- nik och zoologi samt resterande moment av genetik och fysiologi. Andra alternativ kan givetvis tänkas.
Kursplanen bör således främst ses som en fördelning av kursinnehållet, där ord- ningsföljden både inom och mellan kurs- momenten bör kunna varieras på olika sätt.
Läsåret måste emellertid planeras så att möjligheterna till fältstudier utnyttjas.
Genom att kemistudierna i sin helhet av- slutats i årskurs 2, tarvar samverkan med kemiämnet inga kommentarer. Biokemin kan direkt bygga på kemikunskaperna från föregående årskurs.
I övrigt bör viss samverkan ske mellan å ena. sidan biologiämnet, å den andra svenska, samhällskunskap, gymnastik och främmande språk, främst engelska.
Vid behandlingen av avsnittet 4:5 (Ener- giutvinningen och ämnesomsättningen) torde ett fruktbärande samarbete kunna etableras med ämnet gymnastik. Den teo-
retiska diskussionen om andnings- och cir- kulationsorganens arbete kan på ett ut- märkt sätt kompletteras med organfysio- logiska mätningar under gymnastiklektio— nerna. Biologi- och gymnastiklärare kan således på denna punkt etablera ett sådant samarbete att vissa gymnastiklektioner kan tjäna som laborativa komplement till bio- logiundervisningen.
Samverkan med historia och samhälls- kunskap bör ske dels beträffande idéhisto- rien, rfrämst hur darwinismen påverkade samhällsteoretikerna under 1800-talets se- nare hälft, dels beträffande visst ämnes- stoff inom avsnitten humangenetik med arvshygien, populationsgenetik, befrukt— ningskontroll och mänsklighetens försörj- ningsproblem. Beträffande det sista mo- mentet måste gränsområden som geofysik (erosion) och marklära fördelas mellan äm- nena.
Behovet av samverkan med svenska in— skränker sig till darwinismens och utveck- lingslärans genombrott och den inverkan dessa idéer hade på dåtida och senare lit- teratur. Behandlingen av de idéhistoriska momenten bör bli föremål för samarbete mellan berörda lärare.
Självfallet måste de självständiga arbets- formerna medföra att utländsk facklitte- ratur görs tillgänglig *för eleverna. Samver- kan mäste därvidlag ske med i första hand ämnet engelska. Man kan t.ex. tänka sig att texter med biologisk fackprosa behand— las på engelsk-lektionerna.
22.414. Timtalet för biologi i årskurs 3 är så. högt att en ytterligare koncentration av undervisningen icke torde medföra några
Koncentration
väsentliga fördelar. I samband med kon- centration av andra ämnen kan partiell koncentration av biologin äga rum, t.ex. med 6 vtr den ena terminen och 4 den andra. Därvid måste dock laborationernas fördelning ägnas särskild uppmärksamhet.
340 22.41 .5 .
Med hänsyn till att eleverna redan under andra årskursen tränats i betingsläsning, kan biologistudierna från början läggas upp som betingsläsning.
Ett förslag till kursens uppdelning i av- snitt vid betingsläsning följer nedan. Det bör emellertid betonas att konferenser och enskilda lärare har full frihet att fördela betingen på annat sätt.
Beting
Botanik 2 beting om 2 veckor : 4 veckor Zoologi 2 beting om 4 veckor : 8 veckor Etologi, sexualfrågor etc. 2 veckor . Genetik 1 beting om 4 veckor : 4 veckor . Biokemi 1 beting om 3 veckor : 3 veckor . Fysiologi 2 beting om 4 veckor : 8 veckor
acw—so.».—
1 beting om 2 veckor : 2 veckor Planering etc. : 2 veckor Lov, friluftsdagar m.m. : 5 veckor S:a 38 veckor
22.4.2. Verksamhetsformer 22.421. Allmänna metodiska kommentarer
Undervisningen i biologi skall främst in- rikta sig på att eleverna bibringas för— ståelse för de biologiska sammanhangen, både fysiologiska förlopp som fotosyntes och cellandning och sammanhang som samspelet i naturen mellan uppbyggande och nedbrytande processer, evolutionen och instinktsmekanismen. För denna förståelse krävs naturligtvis att eleverna behärskar en hel del biologiska fakta och för inlär- ningen tarvas en viss insikt i ämnets ter- minologi. Faktainlärningen skall alltså ald- rig vara ett självständigt mål utan städse stå i sammanhangsanalysens tjänst.
Den centrala källan för infomation i biologi måste vara naturen själv. Experi- ment och undersökningar, exkursioner och bearbetningar av material från dem, stu— dier av levande och konserverat material jämte preparat måste alltid vara det vä— sentligaste.
De naturliga arbetsgrupperna blir klas- sen,
laborationslaget, laborationsgruppen
och den enskilde eleven. Självfallet kan, där för ändamålet lämpade lokaler finns, vissa avsnitt med fördel diskuteras i smärre grup- per (»bikupesystem»), vilkas resultat sam— fällt diskuteras i klass.
I ett ämne som biologi blir under labo- rationer elevaktiviteten självfallet domine- rande, antingen arbetsuppgiften är i hävd- vunnen mening experimentellt undersökan— de eller mera studiebetonad, t.ex. jämfö— rande undersökning av tänderna hos skal— lar av olika däggdjur eller en dissektion. På lektionerna måste aktiviteten växla på samma sätt som inom många andra äm- nen. Ytterligheterna härvidlag markeras av lärarföreläsningen eller demonstrations- försöket å. ena sidan och diskussionen eller elevföredraget å den andra. Vidare kan och bör man under vissa moment även på lek— tionerna arbeta laborativt.
Vissa kursmoment lämpar sig speciellt väl för behandling i form av diskussioner. Dessa diskussioner kan ibland få formen av seminarieövningar, där någon elev för- berett en del av ämnesavsnittet och håller ett inledningsanförande eller där ett par elever förberett inledningar och förfäktar motsatta ståndpunkter. Särskilt lämpade avsnitt för sådan behandling är rasfrågor (människans raser), befolkningsutveckling och 'försörjningsproblem, fylogeni, evolu- tionsmekanismer, humangenetik, gien, sexualfrågor.
arvshy—
29422. Studieteknik
En färdighet av största betydelse för bio- logistudier är att kunna forma det biolo- giska vetandet i teckningar. Eleverna bör därför uppmanas att anskaffa en för ämnet speciell rit— och anteckningsbok, som de alltid har med sig vid lektioner och labo- rationer.
De mer eller mindre schematiska snitt- bilderna spelar en stor roll i biologistudiet. Eleverna skall därför på ett tidigt stadium lära sig inte bara att rätt förstå utan också att själva rita sådana bilder. När tillfälle
ges, skall läraren därför inför eleverna rita snittbilder på tavlan även om goda sådana finns i läroboken. Eleverna skall därvid samtidigt i sina ritböcker efterbilda lära— rens teckningar. Följer de på detta sätt med hur bilden av t.ex. ett organs bygg— nad successivt växer fram, har de mycket lättare att förstå och minnas detta än om de hade ställts inför en plansch av organet med alla detaljer serverade på. en gång.
Av liknande betydelse som snittbilderna är för det anatomiska studiet är molekyl- symboler för det fysiologiska. Självfallet skall eleverna i de biokemiska och fysiolo- giska studierna utnyttja det kemiska for- melspråket i dess grunddrag. Vid behand— lingen av molekylärbiologin bör man emel- lertid på detta stadium icke gå in alltför mycket i detaljer på makromolekylernas atombyggnad utan i stället inrikta sig på att använda schematiskt tecknade symbo— ler för molekylernas byggstenar. Härvid är det angeläget att symbolerna utformas så. att de återger det väsentliga av bygg— stenarnas stereostruktur. Med hjälp av så— dana symboler kan eleverna lättare förstå makromolekylernas uppbyggnad och funk— tion och över huvud taget göra sig en åskådlig bild av livsprocessernas riktade kemiska reaktioner.
En av eleven omsorgsfullt förd rit- och anteckningsbok kan bli till något mer än en annotationsbok. Den kan bli till en oumbärlig studiebok, rymmande ett av eleven själv hopsamlat och bearbetat ve- tande, och kan på. så sätt bilda ett värde- fullt komplement till läroboken.
22.423. Självständiga arbetsformer Som exempel på arbete under betingsläs- ning lämnas här nedan en närmare analys
av hur arbetet kan läggas upp under be- ting 4. Genetik.
Vecka 1 .
2 lektioner. Föreläsning om kromosomer, gener, mitos, meios. Diabilder och film.
3 timmars laborationer. Lag 1: Under— sökning av mitos och meios i mikroskop. Modellförsök av meiosklyvning med hjälp av slantsingling eller svarta och vita kulor. Statistisk bearbetning av materialet, enk- last med chi2metod.
2 lektioner. Demonstration av monohy— brid och dihybrid klyvning, koppling och crossing—over, könskromosombundet arv. Diskussion av genotyp-fenotyp—fenomenen.
Vecka 2.
1 lektion. Föreläsning om polymera ge— ner, letalgener, mutationer, polyploidi.
3 timmars laborationer. Lag 2=lag 1. 2 lektioner. Friställd tid, då eleverna har tillgång till lärosalen och dess undervis- ningsmaterial. Läraren är disponibel för frågor och diskussioner.
Vecka 3.
2 lektioner. Föreläsning om växt— och- djurförädling. Diabilder, eventuellt fihn.
3 timmars laborationer. Lag 1: Under—' sökning av förut sådda kommutanter. Räk- ning av antalet korn i 100 g diploid resp. tetraploid råg. Räkneövningar i popula— tionsgenetik.
2 lektioner. Seminariediskussioner kring humangenetik, arvshygien, rasproblem.
Vecka 4.
1 lektion. Diskussion kring genetik och evolutionslära.
3 timmars laborationer. Lag 2=lag 1. 2 lektioner. Friställd tid (se vecka 2). För elevernas eget arbete friställd tid kan. givetvis utökas utöver ovan angivna mini— mum.
Vecka 5. 1 lektion. Skriftlig redovisning.
Biologiämnet lämpar sig utomordentligt väl för specialarbete genom att det erbju— der så många olika typer av arbetsuppgif- ter. Allt efter läggning, intresse eller fram- tidsplaner kan eleven få en experimentell uppgift, ett arbete, som mest innebär stu—
dier av material eller också en ekologisk undersökning. Inom alla dessa områden finns rika variationsmöjligheter.
Nedan lämnas en förteckning över några experimentellt betonade biokemiska, fysio- logiska och genetiska specialarbeten:
1. Undersökning av ett enzyms aktivitet vid varierad temperatur och varierat pH. 2. Papperselektrofores av blodserum.
3. Preparering av blodproteiner eller en- zym medelst fällning, kromatografi, gel- filtrering eller elektrofores.
4. Graviditetstest på. blod eller urin.
5. Precipitinreaktion med t.ex. difteri- toxin och antitoxin.
6. Socker- och äggvitebestämning i urin.
7. Förfärdigande av molekylmodeller (t.ex. DNA).
8. Differentialräkning av vita blodkrop- par.
9. Bestämning av blodgrupper inom en klass eller en släkt. 10. Andningsförsök på möss eller andra smådjur under olika betingelser. 11. Undersökning av trötthetsgraden hos en försöksperson vid olika tider på dagen och i veckan. 12. Bestämning av grodhjärtats slaghas- tighet vid varierad temperatur och salt— miljö. 13. Nerv-muskeI-försök på. preparat av groda. 14. Bestämning av reaktionstiden hos försökspersoner under olika betingelser. 15. Odling av hönsgroddskivor. 16. Bestämning av fosfatupptagning hos fiskar (alt. fröväxter) genom radioauto- grafi. 17. Odling av encelliga grönalger vid olika tillgång på ljus och närsalter. 18. Undersökning av växters fotoperio— dism. 19. Veteplantors tillväxt i olika närings- lösningar. 20. Undersökning av foto- och geotrop- ism.
21. Frögroning under olika betingelser. 22. Bestämning av bakteriehalten i klassrum och korridorer vid olika klock- slag. 23. Undersökning av de relativa avstån— den mellan tre gener i samma kromosom hos bananfluga. Som exempel på. de många material- studieuppgifter som kan tänkas anges här endast:
24. Undersökning av ett antal skelett av vertebratextremiteter jämte de olika ele- mentens homologiförhällanden. 25. Dissektion av ett par vertebrathjär— nor.
26. Preparation av djur- eller växtorgan. 27. Undersökning av kromosomtalet hos en lämplig att.
På grund av våra klimatiska förhållan- den måste en ekologisk uppgift i de flesta fall utföras under sommarferierna, d.v.s. innan studierna i ämnet biologi i gymna- siet startar. Detta är en allvarlig svårighet. Dock bör man hålla i minnet att åtskil- liga elever är intresserade av fältbiologi och därför kan tänkas välja sådant special- arbete. Som exempel på, fältbiologiska ar- beten kan nämnas:
28. Ekologisk undersökning av växt- och/eller djurlivet i en mindre insjö. 29. Undersökning av sötvattens- eller ma- rint plankton. 30. Inventering (bonitering) av flora och/eller fauna inom ett begränsat område. 31. Insamling och bestämning av mate- rial, tillhörande ett visst fauna- eller flora- avsnitt (t. ex. åkerogräs, en viss växt- eller insektsfamilj, landmollusker). Redovisning kan ske genom inlämning av uppsats, försöksprotokoll o.s.v. samt eventuellt genom föredrag inför klassen. Uppläggningen av arbetet måste natur- ligtvis inom vida gränser variera med upp- giftens art och elevens läggning och för- kunskaper. Ä ena sidan finns t.ex. den fältbiologiintresserade och vid fältiakttagel-
ser vana eleven, som själv föreslår en ar- betsuppgift och är kapabel att efter lära- rens godkännande av densamma genom- föra arbetet helt på egen hand. Som andra ytterlighet kan man tänka sig en elev som efter samtal med läraren väljer en experi- mentell eller materielstudieuppgift, där han under arbetets lopp är beroende av kon- takt med och råd från läraren. I det föl- jande lämnas ett exempel på hur i det se- nare fallet speeialarbetet kan läggas upp.
a) Eleven och läraren diskuterar val av lämplig uppgift och kommer överens om undersökning av kromosomantalet hos nå- gon art gräshoppa, t. ex. Mecostethus gros— sus. Denna diskussion kan äga rum redan under slutet av vårterminen i årskurs 2. I så fall överlämnar läraren till eleven lit- teratur angående artbestämning och in- scktanatomi samt recept på lämpliga fixe- ringsvätskor.
b) Eleven får under sommaren insamla, bestämma och fixera material. De disseke— rade insekterna konserveras för sig (för kontroll av artbestämningen), testas för sig.
Konserverat testesmaterial av gräshop— por kan också av läraren iordninggöras under sommaren för den händelse någon elev under loppet av sista årskursen skulle välja uppgift av här diskuterat slag.
c) Nästa fas är att läraren med eleven diskuterar tillverkningen av mikroskopiska preparat och överlämnar litteratur, där Feulgen-squashmetoden behandlas.
d) Eleven studerar litteraturen och till— verkar preparat. Väsentligt är att han till- hålls sparsamhet med det fixerade materia- let, så att han kan göra nya preparat, om han misslyckas i början.
e) Eleven studerar sina preparat. Lära- ren undervisar honom om användningen av mikroskopets korsbord, så att han kan återfinna en gång studerade kärnor. Ele- ven uppmanas att rita ett antal metafas- plattor av mitos och meios.
f) Läraren överlämnar litteratur angåen- de Orthopterkromosomer.
g) Eleven kollationerar sina resultat med litteraturen och diskuterar dem med läraren.
h) Redovisning sker genom redogörelse med teckningar och/eller mikrofotografier. Givetvis kan denna redovisningsform kom- bineras med föredrag inför klassen, ev. med epi- eller diabilder.
22.424. Laborationer, exkursioner och studiebesök
Eftersom eleverna under tredje året skall arbeta mer självständigt än under tidigare, är det önskvärt att stora delar av den schemabundna tiden anslås till ett labora- tivt arbetssätt. Under förutsättning att undervisningssalarna tillåter kan inom vis- sa områden av biologin ett laborativt stu- diesätt förekomma även med hel klass. Om emellertid detta skall kunna genom— föras utan jäkt och alltför stor tidsspillan bör lektionstimmarna vara dubbeltimmar.
Till laborationer med delad klass är 1,5 vte anslagen, vilken lämpligen utnyttjas som 3 timmars laboration varannan vecka.
Under laborationsarbetet skall eleverna framför allt få tillfälle att komma i direkt kontakt med det material, som behandlas under lektionerna. Härigenom kan deras kunskaper om detsamma konkretiseras och fördjupas. I många fall, såsom vid dissek- tioner, får eleverna det största utbytet av sådan kontakt, om de teoretiska studierna föregår de praktiska. Om de inte blivit orienterade innan, förstår de endast delvis det, som de ser. I andra fall, såsom vid vissa biokemiska och fysiologiska experi— ment, kan det för eleverna vara mer sti— mulerande och givande, om läraren vid laborationens början blott ställer proble- met och sedan låter försöket ge svaret på frågan. Det är i varje fall angeläget att läraren långt i förväg noggrant planerar, hur laborationsarbetet skall läggas upp. Detta gäller inte minst anskaffningen och förvaringen av typdjuren. Dessa bör finnas levande på institutionen så att eleverna
även kan studera deras rörelsesätt och all- männa beteende. Det är därför önskvärt att institutionen kan utrustas med såväl terrarier som akvarier. Av akvarierna bör åtminstone ett rymma minst 100 liter.
Under laborationerna skall eleverna även lära känna en del av de verktyg, med vilka man undersöker det levande. Bland dessa intar mikroskopet en tätplats. Redan i grundskolan har eleverna lärt sig att nå— gorlunda hantera ett sådant. Läraren kan därför från början använda mikroskopet i undervisningen. Det är därvid nödvän- digt att varje elev har ett mikroskop. Först när en elev i lugn och ro får titta i ett mikroskop, lär han sig att se och göra upptäckter i dess mikrovärld. Viktigt är, att eleven på ett tidigt stadium får upp ögonen för dimensionerna i den världen. Om han redan vid första mikroskoperingen med en mikrometer bestämmer synfälts— diameterns längd vid de olika linskombina- tionerna, kan han sedan lätt beräkna ett föremåls ungefärliga längd. Läraren skall kräva att eleverna på teckningar av mikro- skopiska preparat alltid anger föremålens storlek. Värdefullt är om läraren i direkt anslutning till mikroskopiska studier av cellstrukturer demonstrerar elektronmikro- skopiska bilder av dessa och på så sätt knyter samman den mikroskopiska och sub- mikroskopiska världen.
Mikroskopet bör utnyttjas för kvantita- tiva bestämningar. Så kan, t.ex. vid stu- diet av bladets klyvöppningar, eleverna få till uppgift inte bara att rita av dessa utan också att beräkna deras antal per cmz. Det är mycket värdefullt, om elever- na ibland får just sådana uppgifter, som de endast kan besvara genom att själva noggrant undersöka materialet. Härigenom tränas de att göra iakttagelser.
När botanik- och zoologiavsnitten be— handlas blir som regel laborationer av ty— pen dissektioner och miln'oskoperingar de lämpligaste. Undersökningar av bakterier i mikroskop ger dock på detta stadium
jämförelsevis litet. Man kan därför i sam- band med studiet av bakterierna gå igenom odling av mikroorganismer och den därvid använda steriltekniken. Eleverna bör få tillfälle att utföra steriliseringar och ymp- ningar. Det är angeläget att de därvid icke serveras alltför mycket färdigberett utan att de t.ex. själva iordningställer såväl substrat som odlingsskälar. Genom att ele— verna engageras även i förberedelserna till vissa försök blir bakgrunden till och inne- hållet i dessa djupare för dem samtidigt som de övas i ett mer självständigt arbets- sätt. Sådana laborationer kräver jämförel— sevis mycken tid men med en laborations- tid av 3 tim. kan de genomföras. En lång laborationstid erbjuder i övrigt stora möj- ligheter vid val av biokemiska och fysio- logiska experiment.
Vid uppläggningen av de fysiologiska försöken kan det vara lämpligt att ge dem en sådan utformning att de erhållna resul- taten kan evalveras siffermässigt och bli föremål för en statistisk eller grafisk be- handling. I övrigt bör läraren vid plane— ringen av laborationerna i fysiologi välja experimenten så att eleverna vid kursens slut fått någon förtrogenhet med de van- ligaste biologiska arbetsmetoderna.
Elevernas gruppering under laborations— arbetet är beroende av tillgång på material och apparater. Man bör eftersträva att gruppen ej omfattar fler än två. Vid mik- roskopering bör varje elev kunna förfoga över ett mikroskop.
Eleverna bör lära sig att under labora- tionerna direkt i sina anteckningsböcker föra korta, precisa anteckningar och exak- ta försöksprotokoll, vilkas resultat på ett enkelt sätt kan sammanställas grafiskt eller tabellariskt. Deras teckningar över preparat, snitt, försöksapparatur m.m. bör vara enkla och schematiska. Läraren måste därför från första början på tavlan för eleverna demonstrera vad de skall notera och hur de i dessa fall skall teckna. Elever- na bör således inte ha någon speciell skriv-
bok för laborationsredogörelser, vilka hem- ma renskrivas och fintecknas från kladd och vilka sedan rättas av läraren. Behåll- ningen av dylika renskrivningsövningar är för elevens del ringa, arbetet dock många gånger betungande. (Jämför 22.422. Stu- dieteknik.)
Det är angeläget att eleverna även får upp ögonen för de ekologiska samman- hangen. Under höstterminen bör därför två exkursioner anordnas, förslagsvis en lim- nologisk eller marinbiologisk och en mark- biologisk. Om man har nära till sjö och skog kan laborationstid anslås därtill. I annat fall bör om möjligt ett utbyte av lektioner ske för detta ändamål.
Exkursionerna bör vara väl förberedda. Varje grupp om 3—5 elever skall ha fångstredskap och insamlingskärl samt 110- ga preciserade arbetsuppgifter. Viktigt är att exkursionen fullföljes på laboratoriet. Om t.ex. exkursionen förlagts till labora- tionstid, kan det insamlade materialet be— arbetas på följande dubbeltimme. På detta stadium är det angeläget att studiet hu-
vudsakligen inriktas på. de lägre organis- mernas (alger, svampar, maskar, leddjur) verksamhet och betydelse för omsättning— en i sjöar och mark. Med hänsyn till detta kan närmaste damm eller sjö, resp. skogs— backe undersökas. Särskilt fågelrika sjöar hör till den elementära biologiundervis- ningens mål och bör således i detta sam- manhang ej väljas.
Av stor betydelse är också att eleverna får tillfälle att se hur ett modernt labo- ratorium arbetar. Bestämmande för så- dana studiebesök blir självfallet de lokala förhållandena. Lämpliga mål kan vara re- ningsverk, ett laboratorium tillhörande ett större sjukhus, en livsmedels- eller läke- medelsindustri, en forskningsanstalt etc. Utbytet av dylika besök blir mycket större om eleverna på förhand är insatta i saken, likaså om de får i uppgift att under be— söket ta reda på vissa fakta, för vilka de senare skall kunna redogöra.
3435- 22.425 .
Utöver vad som i allmänna anvisningarna. är sagt om bedömning av eleverna (II: 4.4) gäller för ämnet biologi att det icke blott är måttet av inhämtad kunskap, som mås- te bli föremål för kontroll och bedömning, utan också. den laborativa förmågan. Det är väsentligt att vissa prov utformas för att kontrollera denna. Detta sker genom att eleven vid laborativt arbete ställs in- för prov, t.ex.: Bestäm till vilken blod— grupp detta prov hör!
Bedömning
22.4.3. Hjälpmedel
Utöver vad i allmänna anvisningarna (11:43) sägs om hjälpmedel gäller speciellt för biologiämnet följande.
Den biologiska institutionen bör kunna erbjuda eleverna tillgång till kompletteran- de litteratur, dels andra läroböcker än de som används vid skolan, dels uppslags- och handbokslitteratur och tidskrifter. Bland sådan litteratur kan nämnas bestämnings— litteratur över växter och djur samt mo— derna handböcker i ämnets skilda delar. Populärvetenskapliga bokserier och tid- skrifter håller kontakt med utvecklingen i ämnet.
Diabilder, film o.s.v. har sin givna plats i biologiundervisningen. Inte minst den tecknade filmen är många gånger ett vär— defullt komplement till andra hjälpmedel, t.ex. för att åskådliggöra biokemiska för— lopp eller ontogenetiska skeenden. På sam— ma sätt kan dynamiska förlopp ofta klar- göras bäst med hjälp av antingen ultra- rapid— eller time-lapsefilmer.
Planscher bör användas med försiktighet, och undvikas, där motsvarande preparat eller levande material kan uppdrivas. Ele— verna måste vänjas vid kontakten med den biologiska verkligheten som informations— källa. Dock bör elektronmikroskopiskt bild— material utnyttjas i stor utsträckning.
I biokemi kan modeller för eleverna åskådliggöra den för molekylernas biolo— giska funktion väsentliga rymdstrukturen.
23.1. Mål
Undervisningen i naturvetenskap syftar till
att ge eleverna förståelse för naturveten- skapliga företeelser och skeenden med spe- ciell hänsyn till den roll sådana spelar för individ och samhälle,
att ge eleverna någon kännedom om ut- vecklingen av några centrala naturveten- skapliga idéer samt
att ge eleverna kunskap om några väsent— liga drag i modern naturvetenskap.
23.2. H uvudmoment
23.2.1. Humanistisk-samhällsvetar- skaplig lärokurs (SH)
Elektronik.
Vågrörelselära.
Ljusets natur. Atomens elektronhölje och kärna. Kemisk bindning. Materiens struktur.
Kemiska reaktioner.
Jordytan.
Atmosfären. Kosmisk fysik. Organisk kemi. Biokemi och cellära.
Fysiologi (med grundläggande anatomi). "Genetik.
Evolution.
Ekologi.
23.2.2. Ekonomisk lärokurs (E) 23.221. Alternativ I(E1)
Vågrörelselära.
Ljusets natur. Atomens elektronhölje och kärna. .lWateriens struktur. Kemiska reaktioner.
.Jordytan.
Atmosfären. Kosmisk fysik.
2 3. Naturvetenskap
23.222. Alternativ 11 (E,)
Materiens struktur. Kemiska reaktioner.
Jordytan.
Atmosfären.
Organisk kemi. Biokemi och cellära. Fysiologi (med grundläggande anatomi). Genetik. Evolution. Ekologi.
23 .8 . Kursplan med årskursfördelning
23.3.1. Årskurs 1
1 SH Elektronen och det elektriska fältet 1:1 Det elektriska fältet, åskådliggjort med fältlinjer. 1:2 Den fria elektronens rörelse i ett elektriskt fält. Energienheten 1 eV. 1:3 Vakuumdiod och -triod. Elektron- stråleoscilloskop. 1:49 Elektroner i metaller.
2 SH Elektronen och det magnetiska fältet
2:1 Kraftverkan på en elektron, som rör sig i ett homogent magnetfält.
2:2 Elektromagnetisk induktion och dess utnyttjande för växelströmsgenerering. 3 SH El Vågrörelselära
3:1 Fortskridande transversella och longitudinella vågor. Sambandet mellan våglängd, frekvens och utbredningshastig- het.
3:2 Vågrörelsers interferens vid gång- differens. Böjning.
3:3 Vågrörelsemodellen för ljuset. Git- ter. Olika slag av spektra.
4 SH Elektromagnetisk vågrörelse
4:1 Alstring av radiovågor.
4z2 Radiovågornas och ljusets hastig- het. Den elektromagnetiska ljusteorin.
5511. E1
5: 1 Den fotoelektriska effekten. Ljus- kvanta. 5: 2 ?Materievågor.
6 SH E1 611 Några skäl för atomteorin. G: 2 Rutherfords spridningsförsök. Ru- therford—Bohrs atommodell. Vågmekanisk atommodell. Uppkomsten av spektra.
7 SH ElEg Kemisk bindning och mate— riens struktur
Ljuskvanta och. materievågor
A tommodeller
7: 1 Ädelgasernas kemiska egenskaper och elektronstruktur.
7: 2 Kovalent bindning. Molekyler. Mo- lekylgitter.
7 :3 Jonbindning. Jongitter. 7: & Metallisk bindning. Atomgitter. 7:5 Samband mellan struktur och fy- sikaliska och kemiska egenskaper. Övergång mellan aggregationsformer.
8 SH E1E2
8: 1 Typer av kemiska reaktioner. Perio- diska systemet. Syra-basförlopp. Redoxför- lopp.
8: 2 Stökiometri. 8: 3 Energiomsättning vid kemiska reak- tioner. Reaktioners hastighet. Katalys. Ke- misk jämvikt.
8:41 Metallernas elektrokemiska spän— ningsserie och alhnänna reaktioner. Galva- niska element.
9 SHE1 Kärnfysik
9: 1 Strålning från radioaktiva ämnen, dess absorption och dess påvisande.
9: 2 Atomkärnan och dess förändring vid naturlig radioaktivitet. Isotoper.
9z3 Någon typ av partikelaccelerator. Konstgjord radioaktivitet. Antimateria.
9: 4. Det relativistiska sambandet mellan energi och massa. Diskussion av olika kär- nors stabilitet.
Kemiska reaktioner
95 Fissionsreaktioner och principen för atomreaktorn. F usionsreaktioner och energi- alstringen i stjärnorna.
10 SH E1E2 10: 1 Alhnän meteorologi; luftens tem- peratur och rörelser. Moln och nederbörd. 10:2 Klimattyper och deras regionala utbredning. 10: 3 Mikroklimat och lokalklimat. 10: 4.- Klimatförändringar.
11 SH E1E2 Jordytan 11:1 De viktigaste mineralen och berg— arterna.
Atmosfären
11: 2 Endogena processer: veckning, för— kastning, vulkanism och jordbävning.
11:3 Exogena processer: vittring; det rinnande vattnets, isens, havets och vin- dens arbete.
11:4— Jordarter och jordmåner. Män- niskan och naturen.
11:5 Jordens storformer och hypoteser om jordens inre.
12 SH El Kosmisk fysik 12: l Jordens strålningsbälten. Kosmisk strålning. Gravitationen. 12: 2 Metoder att mäta stjärnornas fy- sikaliska data. Kosmologiska hypoteser. 131 Ez Organisk kemi 141 E2 Biokemi och cellära. 151 Ez Valda fysiologiska problem ( med grundläggande anatomi) 161 Ez Genetik 1'71 Ez Evolution 181 Ez Omsättningen och jämvikten i naturen
23.3.2. Årskurs 2
13 SH Organisk kemi 13: 1 Organiska ämnens struktur. Iso- meri. Funktionella grupper och ämnesklas- ser.
1 För detaljer i dessa moment, se motsvarande moment i årskurs 2 samt kommentarer till spe- ciella kursmoment (23.412).
132 Kolväten, alkoholer, aldehyder, ke- toner, syror och estrar och deras reaktioner. 13: 3 Syntetiska makromolekylära. äm- nen.
14 SH Biokemi och cellära
14.;1 Lipider, kolhydrater, nukleinsyror. Enzymer och deras verknings- sätt.
14: 2 Cellvägg, membraner, kärna, plas- tider, mitokondrier, mikrosomer, upplags- näring.
proteiner,
15 SH Valda fysiologiska problem med grundläggande anatomi 15: 1 Vatten- och ämnestransport. Män— niskans blod, blodomlopp och utsöndring. Fotosyntes, glykolys och cellandning. Sy- retransport. Muskelkontraktion. Några ar- betsfysiologiska problem. 15:2 Reglering och tillväxt: Något om den inresekretoriska regleringsmekanismen. Ämnesomsättnings— och regulationsrubb- ningar hos människan. Vissa sexualfrågor (könsmognad, menstruationscykel). Till- växt, differentiering, människans embryo- nalutveckling. Blodgrupper. Cancer. 15: 3 Infektioner och immunbiologi: Pa- rasitism och parasiter. Virus och bakterier. Immunförsvar och överkänslighetssjukdo— mar. Bekämpningsåtgärder. 15: 4— Sinnesfysiologi och etologi: Allmän retningsfysiologi. Ögats och örats byggnad och funktion hos människan. De kemiska sinnena. Några drag ur nervsystemets bygg— nad och funktion. Minnet, instinkt— och förståndshandlingar. Vissa etologiska pro- blem. Alkohol, narkotika. Mentalsjukdomar.
16 SH Genetik
1611 Cytologi och molekylär genetik: Cellkärnans byggnad och delningsmekanis- mer (mitos, meios). Nukleinsyrornas funk- tion som förmedlare av den genetiska in- formationen. Virus byggnad och verknings- sätt. 16: 2 Allmän genetik: Gener, alleler. Mo-
nohybrid klyvning; homo- och heterozygoti; di- och polyhybrid klyvning, koppling och crossing-over.
Könsbestämning och könsbundet arv.
Polymera faktorer, letalgener. Genotyp, fenotyp, modifikationer, mutationer. Muta— gena faktorer.
16: 3 Växt- och djurförädling: Urval, ren linje, klon, kombinationsförädling. Växt- och djurförädlingens ekonomiska betydelse.
16:41 Humangenetik: Arv— och miljö— problemet och tvillingforskningen. Medi- cinsk genetik. Isolat och isolatbrytning. Po- pulationsgenetik. Arvshygien (positiva och negativa åtgärder, strålningsrisker och ke- miska risker för arvsmassan). Rasbegrepp och rasdiskussion.
17 SH Evolution
17: 1 Kort översikt över växt- och djur- riket.
17:2 Ryggradsdjurens, särskilt män— niskans fylogeni. Biologiska synpunkter på människan som samhällsbildare.
17: 3 Utvecklingsteorier: Lamarckism och darwinism. Utvecklingsmekanismer.
18 SH Omsättningen och jämvikten i na- turen
18:1 Den totala energi- och ämnesom- sättningen: Årsomsättningen av energi och koldioxid inom biosfären. De tillgängliga för- rådens storlek. Kolets och kvävets krets- lopp. Möjligheten av slutna system (»eko— system») i dynamisk jämvikt.
18: 2 Näringsproduktionen i vatten: Nä- ringskedjan i en svensk insjö: planktonalger, kräftdjur, fiskar. Bakteriernas roll i närings- ämnenas kretslopp. Rubbningar i jämvikts- systemet, förorsakade av mänskliga åtgär— der. De begränsande faktorernas betydelse. Vattenvård. Något om produktionen i världshaven. Valdjuren. Möjligheterna att mer effektivt utnyttja havets näringspro- duktion.
18: 3 Näringsproduktionen på land: Vik- tiga ståndsortsfaktorer på land. Marken
som miljö och näringskälla. Näringskedjan i en svensk skog. Fröväxterna. Svamparna som symbionter och nedbrytare. Djurens, speciellt insekternas, roller i systemet.
18: 4 Betydelsen av mänskliga åtgärder: ltIänniskans bidrag till näringskapitalets förskingring och ersättande. Naturvårds- åtgärder. Mänsklighetens livsmedelsförsörj— ning. Produktionsbefrämjande åtgärder. Livsmedelsindustrins betydelse. Födelse- kontroll.
234. Anvisningar och kommentarer
23.4.1. Lärostoffet
23.411. Allmänna synpunkter på ä-mnesstoffet Ämnet utgör icke en systematiskt uppbyggd naturvetenskaplig kurs. Studiet bör i hu- vudsak centreras kring vissa områden med anknytning till aktuell naturvetenskaplig problematik. Generellt gäller, att alla de i huvudmomenten ingående delarna således inte behöver ges en lika utförlig behand- ling, men studiet måste läggas så att någon del av de i ämnet ingående avsnitten från de fysiska, kemiska, geovetenskapliga och biologiska disciplinerna blir mera utförligt penetrerad. Samtliga huvudmoment skall emellertid behandlas. I fråga om enskilda kursmoment kan det därvid bli nödvändigt att friska upp och eventuellt komplettera i grundskolan inhämtade kunskaper i exem— pelvis fysik (mekanik) och biologi.
Inom denna ram kan kursen utvecklas i olika riktningar i fråga om innehåll i nu— dervisningen. Nedan följer först en närmare presentation av de synpunkter, som varit vägledande vid sammanställningen av de olika årskurserna. Därefter ges mer preci- serade förslag till studiegång. I vissa fall bör givetvis en annan studiegång kunna tänkas, och läraren rekommenderas att ute- sluta vissa moment och fördjupa studiet av de återstående hellre än att presentera en
ytlig men hela kunskapsstoffet täckande framställning.
För de olika kurserna gäller följande:
Årskurs 1. SH —kursen och E-kursen alterna- tiv I ( E, ) I de här presenterade kurserna riktas stu- dierna främst mot atomen, elektronen, elek— tromagnetisk vågrörelse, planeten jorden och i viss utsträckning världsalltet, under det att kunskapsområden som mekanik, värmelära, allmän kemisk reaktionslära och varukännedom samt geometrisk optik skju- tes i bakgrunden.
Alltefter klassens och lärarens intresse- inriktning bör emellertid kursen kunna ut- vecklas i olika riktningar, och stor frihet ges när det gäller val av innehåll i under- visningen.
I anslutning till behandlingen av de na— turvetenskapliga upptäckternas tekniskt so- ciala verkningar kan inläggas en orientering om själva den naturvetenskapliga forsk- ningens organisation och omfattning. Forna tiders privatforskare kontrasteras mot den moderna forskningsindustrin. Dennas om- fattning ger oss skäl att förvänta en snabb och radikal omgestaltning av våra levnads- villkor. Avslutningsvis kan man eventuellt skissera några aktuella utvecklingslinjer inom tillämpad forskning, såsom automa- tion, elektronisk databehandling och väder- leksprognoser med hjälp av satelliter.
Årskurs 1. E-kursen alternativ II ( E,, ) Alternativ II inom den ekonomiska läro— kursen har givits en kemisk-geovetenskap- lig—biologisk inriktning.
Det kemiska stoffet omfattar materiens struktur, kemiska reaktioner och organisk kemi. De båda första momenten avser att ge en åskådlig bild av materiens atomära struktur och en modellrnässig uppfattning om de allmänna vägar på vilka denna struktur genom kemiska reaktioner kan för— ändras. Momentet organisk kemi avser att ge den elementära kunskap om vissa orga-
niska ämnesklasser som är nödvändig för beskrivning av biokemiskt viktiga ämnes— grupper.
De geovetenskapliga avsnitten är uppde- lade i två kapitel: atmosfären och jordytan. Båda syftar till att ge eleverna en viss kän- nedom om de i luften och på. jordytan ver- kande krafterna och tar således framför allt sikte på dynamiken. Härvid är de rumsliga synpunkterna väsentliga, och kartstudiet är ett nödvändigt moment.
Det biologiska ämnesstoffet representerar ett urval av några för nutidsmänniskan vä— sentliga problemställningar. Biologins an- knytning till fysik och kemi markeras ge— nom en behandling av elementär biokemi och cellära, givetvis anpassad till elevernas intresseinriktning och naturvetenskapliga förkunskaper. På denna bygger sedan en genomgång av ett fåtal valda fysiologiska problem, presenterade tillsammans med den grundläggande anatomin. Undervisningen bör här bl.a. syfta till att ge eleverna på något område en fördjupad och integrerad allmänbiologisk syn på människokroppens reaktioner vid hälsa och sjukdom. Känne- dom om genetik och evolution måste anses viktiga i en tid då människan själv med teknikens hjälp ingriper i evolutionsmeka- nismerna samt också upplever sin egen arts uppsplittring som ett problem. Kunskap i ekologi är nödvändig för förståelsen av om- sättningen och jämvikten i naturen som vä— sentliga för människans försörjning.
Årskurs 2. S-kursen Kursplanen följer till sin huvudsakliga upp- läggning de principer som närmare angivits i kommentarerna till biologiämnet inom den naturvetenskapliga. lärokursen (22.4.1 .1 .) . Problemen har emellertid valts med hän- syn till intresseinriktningen hos eleverna inom den samhällsvetenskapliga lärokursen. Främst sådana frågor behandlas som det kan förväntas att eleverna i många fall kommer att möta vid sin senare yrkesut— övning eller vidareutbildning. Vid upplägg-
ningen av stoffet måste givetvis tagas hän- syn till att eleverna på S-kursen har mindre omfattande naturvetenskapliga förkunska—
per. Innan de fysiologiska studierna påbörjas
måste föregående årskurs, fysik och kemi kompletteras med moment från den orga- niska kemin och biokemin. Eleverna bör därpå få en viss inblick i några viktiga cell- och allmänfysiologiska förlopp. Den för förståelsen av livsprocesserna nödvändiga anatomin bör här behandlas i sitt samman- hang. Självfallet skall fysiologiundervis— ningen lägga huvudvikten på människan, varvid även några viktiga sjukdomstyper diskuteras. Undervisningen bör här gå ut på att belysa dessas fysiologiska bakgrund. Som ett viktigt led i samhällsorienteringen är det också motiverat att undervisningen understryker de stora folksjukdomarnas samhällsekonomiska betydelse och diskute- rar hälsovårdens roll i sammanhanget.
För att förstå den biologiska variationen och dess betydelse krävs kunskaper i gene- tik. Eleverna bör därför erhålla viss känne- dom om dess grunder och praktiska tillämp- ningar. Mot denna bakgrund diskuteras arv- och miljöproblemet, rasproblemen och betydelsen av människans åtgärder för sin och andra arters utveckling.
Utvecklingsläran är av så stort värde från idéhistorisk och livsåskådningssyn— punkt att den måste tas upp till behand- ling. På basis av en mycket summarisk översikt över växt- och djurriket bör un- dervisningen i evolutionslära ge en kort re- sumé över ryggradsdjurens, inklusive män— niskans, fylogeni. De i evolutionen verkande mekanismerna diskuteras i anslutning till genetiken.
Uppmärksamhet ägnas vidare organismer som är av betydelse för människan, hennes hälsa och försörjning. Undervisningen bör därvid syfta till att ge en helhetssyn på or— ganismernas samspel. Den bör sålunda söka klargöra hur organismerna lever i beroende av varandra och av miljön, som det står i
människans makt att påverka. Eleverna bör få en uppfattning om hur den gröna växt- världens uppbyggnadsprocesser balanseras av mikroorganismers, djurs och människors verksamhet i motsatt riktning. Mot denna bakgrund skall sedan vissa praktiskt be- tydelsefulla frågor behandlas, såsom nä— ringsproduktionen på land och i vatten samt mänsklighetens försörjningsproblem.
Årskurs 2. H -kursen
Denna kurs är identisk med årskurs 1, al- ternativ E2, i vad gäller den organiska kemin och det biokemisk-biologiska ämnes- stoffet. De allmänna kommentarerna till denna kurs är således tillämpliga även här. Principerna för uppläggningen av dessa båda kurser är i sin tur desamma som för årskurs 2, S-kursen (se ovan). Beträffande skillnaden i behandlingen av de olika mo— menten hänvisas till kommentarer till spe- ciella kursmoment nedan.
23.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
1 SH Elektronen och det elektriska fältet 1: 1 Med tanke på beskrivningen av den elektromagnetiska Vågrörelsen är det önsk- värt med en viss orientering om det elekt- riska fältet med hjälp av fältlinjerepresen- tation. Begreppet fältstyrka kan presente- ras som fältlinjetäthet, men räkningar med fältstyrka kan undvaras. Coulombs lag be- höver inte behandlas. 1: 2—3 I samband med atom— och kärn- fysiken kommer eleverna att ofta möta en- heten 1 eV. För att ge eleverna den bak— grund, som behövs för att förstå denna en- het, bör man repetera begreppen laddning och potentialdifferens. Elektronens rörelse i ett elektriskt fält studeras väsentligen experimentellt i an- slutning till elektronstråleröret. 1:41 Ohms och Joules lagar repeteras. Någon förtrogenhet med lösning av pro— blem, förknippade med dessa lagar, torde vara önskvärd.
2 SH Elektronen och det magnetiska fältet
2: 1 Det är tillfyllest att representera det magnetiska fältet med flödeslinjer. Räk- ning med flödestäthet är icke obligatorisk.
2: 2 Induktionsfenomenet behandlas utan matematiska hjälpmedel. En kort oriente- ring om självinduktion kan lämnas.
Sambandet mellan frekvens och period repeteras. Metoden att generera en växel- spänning medelst en roterande slinga an— tydes. Däremot upptages det tekniska ut— förandet av elektriska generatorer inte till behandling.
3511 E,
3: 1 Studiet av vågrörelser skall vara övervägande experimentellt inriktat. Mate- matisk beskrivning av hur utslaget i väg- rörelsen beror av läge och tid utelämnas.
3: 2 Försök med vattenvågor är ett lämpligt hjälpmedel vid studiet av böjning och interferens. Matematisk behandling av böjningen kommer ej i fråga.
3z3 Youngs försök lämpar sig väl som stöd för vågmodellen för ljuset och medger en uppskattning av det synliga ljusets våg- längdsområde.
I anslutning till behandlingen av optiska gitter, kan man beröra röntgenstrålars in- terferens i kristallgitter.
Vågrörelselära
4 SH Elektromagnetisk vågrörelse 4: 1—2 Vågrörelsen kring en antenn be- skrives medelst elcktriska fältlinjer och magnetiska flödeslinjer. Experimentellt på- visas vågrörelsen t.ex. genom interferens— försök med mikrovågor.
5 SH El Ljuskvanta och materievågor 5: 1—2 lillan bör poängtera, hur kvant- teorin för ljuset förklarar den fotoelektriska effekten. En beräkning av gränsvåglängdens samband med Plancks konstant och utträ- desarbetet bör göras. En viss orientering om vakuumfotocellernas användning inom tekniken bör ges. I detta sammanhang kan
eventuellt ett enkelt självreglerande system beskrivas. Med anknytning till röntgenstrå- lars interferens i kristallgitter redogöres för påvisandet av materievågor och de Broglies relation presenteras. Elektronmikroskopets företräde framför de optiska mikroskopen kan nu beröras.
Det bör framhållas, hur beroende den mänskliga tanken är av modellföreställ- ningar, och att det icke varit möjligt att ge en sammanhängande åskådlig framställning av vare sig ljusstrålning eller 5. k. partikel- strålning.
Atommodeller
GSHE1
6:1 Som inledning till behandlingen av atommodeller kan det vara lämpligt att beröra några fenomen, som antyder existen- sen av molekyler eller atomer, t. ex. Browns rörelse, monomolekylära skikt, radioaktivt sönderfall, röntgenkristallografi.
622 Man kan referera Rutherfords spridningsexperiment och ange de resultat beträffande dimensionerna hos atomen och dennas kärna som därur dragits. Väteatomen kan behandlas enligt Ruther- ford-Bohrs atommodell, och därvid kan existensen av diskreta energier sättas i sam- band med en materievåg längs elektron- banan. Om möjligt bör en antydan ges om den vågmekaniska modellen. Studierna av atommodeller torde för en— kelhets skull böra koncentreras på väte- atomen, men därefter bör en summarisk överblick ges över andra atomers elektron- höljen. I samband härmed betonas, att även i dessa atomer endast vissa bestämda ener- ginivåer för elektronerna är möjliga.
7 SH EIEZ riens struktur
Kemisk bindning och mate-
7:1—5 Med atomernas byggnad som utgångspunkt ges en modellmässig bild av de sätt på vilka atomer hopbindes till större enheter. Nlodeller av atom-, molekyl- och jongitter studeras. I samband med en kort
diskussion av värmets natur behandlas övergångar mellan aggregationsformer. De fysikaliska egenskapernas samband med molekyl- och gitterstruktur diskuteras, spe- ciellt hårdhet och smältpunkt. Det amorfa tillståndet, fasta lösningar och legeringar behandlas också.
8 SH E1E2 Kemiska reaktioner 8: 1 Olika typer av enkla kemiska reak— tioner behandlas och åskådliggöres med adekvata reaktionsformler. Speciellt be- handlas syra—bas—förlopp och enkla redox- förlopp. Sambandet mellan ett grundämnes plats i periodiska systemet och dess kemiska egenskaper beröres. 8: 2 Stökiometrin grundas på begreppet grammolekyl och skall innefatta beräkning av lösningars halt. 8: 3 I samband med energiomsättningen vid kemiska reaktioner behandlas energirika och energifattiga föreningar, termisk stabi- litet, explosiv förbränning, bränslen och de— ras utnyttjande under olika epoker och för olika ändamål. I samband med reaktioners hastighet och katalys diskuteras aktive- ringsenergi. 8: 4 I anslutning till metallernas elektro- kemiska spänningsserie, allmänna reaktio- ner och galvaniska element behandlas kor- rosion och korrosionsskydd samt metalliska material i teknik och samhälle.
9 SH El Kärnfysik 9: 1 Efter en redogörelse för a-, 5- och ');-strålningens natur ges en kort beskrivning av a- och B-partiklars Uppbromsning genom jonisation samt av olika y-absorptionsför— lopp. Eleverna bör få en viss kännedom om några hjälpmedel vid studiet av strålning från radioaktiva ämnen, t.ex. Geiger- Miillerrör, scintillationsräknare, dimkam— mare, fotografisk emulsion. 9:2 I samband med en redogörelse för atomkärnans byggnad kan man anföra exempel på kärnreaktioner, som indikerar,
att kärnan innehåller protoner och neutro- ner.
Vid beskrivningen av kärnans föränd— ring under radioaktivt sönderfall betonas det slumpartade i reaktionen. I detta sam- manhang kan möjligen kausaliteten disku- teras.
9:3 Konstgjord radioaktivitet kan pre- senteras i samband med en orientering om några av dess tillämpningar.
Strålningsfaran behandlas lämpligen i årskurs 2 i anslutning till strålningens bio— logiska verkningar.
9z4c Energiprincipen och lagen om ma- teriens oförstörbarhet, två viktiga satser i den klassiska fysiken, repeteras. Därefter diskuteras hur dessa satser skall uppfattas i belysning av det relativistiska sambandet mellan energi och massa.
Stabiliteten hos en atomkärna bör under- sökas genom jämförelse mellan kärnans och dess komponenters vilomassor.
9:5 Atomreaktorer genomgås endast orienterande, men deras betydelse för mänsklighetens energiförsörjning understry- kes.
10 SH E1E2 Atmosfären 10:1 En repetition av jordens ställning som himlakropp (förhållandet till solen och jordaxelns lutning i förhållande till jordens omloppsbana) torde vara nödvändig. Vid genomgången av den alhnänna cirkulatio- nen och element tillhörande väderleksläran beaktas betydelsen av förhållandena i övre luftlager. 10: 2 Nederbördsförhällandena underskil- da betingelser genomgås, och nederbördens regionala fördelning studeras på kartan. Det kartografiska framställningssättet utnyttjas, så fort utbredningsförhällanden i rummet diskuteras.
10: 3 Mikroklimatet behandlas så, att anknytning kan ske till de biologiska kurs- momenten. Särpräglade klimattyper av 10- kal karaktär, såsom stadsklimatet och dess förändring med bebyggelsens expansion dis-
kuteras, ävensom vattenytornas, topogra- fins och vegetationens betydelse.
10:44 Vid diskussion av klimatföränd- ringar beaktas såväl kortvariga fluktuatio- ner som långperiodiska variationer (istider, pluvialtider etc.). Möjligheterna att med olika hjälpmedel studera dessa omnämnes.
11 sn E1E2
11:1—5 Även om det ur dispositions- synpunkt kan vara önskvärt med en syste— matisering av mineral och bergarter, bör dessa framför allt behandlas i samband med jordens utvecklingshistoria. Huvudvikten bör fästas vid de yttre egenskaperna. En in- tegrering måste ske med övriga kursmo— ment. Vid behandlingen av bergskedjeveck— lingen bör således bergarternas metamorfos framhållas och likaså petrifieringen i sam- band med sedimentationen.
De endogena och exogena processerna kan till en början behandlas isolerade från varandra för att få deras speciella meka— nism belyst, men studiet bör utmynna i att de ställes samman, så att de uppbyggande och nedbrytande krafterna på. jordytan uppfattas som ett helt. Härvid kan anknyt- ning ske till jordytans storformer och till den uppfattning man har om jordens inre.
Jordarterna kan behandlas i anslutning till de exogena processerna samtidigt som en viss systematisering bör ske. Jordmåns— typernas rumsliga fördelning studeras och re- lationerna mellan de fysisk-geografiska och klimatologiska agentierna påvisas. Avsnit- tet kan avslutas med att jordförstöringen behandlas, och i samband härmed kan män- niskans roll för naturens omdaning belysas.
Jordy tan
Exemplifieringen av processer och ytfor- mer bör ske med hjälp av kart- och flyg- bildsanalys, och en del av det timantal, som är anslaget till laborationer, kan förslagsvis användas på detta sätt. Eleverna bör få lära sig att ställa samman data från olika kartor och kartogram till en helhetsbild över jordytans tillstånd. I sådana fall, då lämpliga närbelägna studieobjekt förekom-
mer, kan en eller ett par kortare exkursio- ner komma. i fråga.
12 SH El Kosmisk fysik 12:1 I samband med en beskrivning av jordens strålningsbälten kan det vara lämp— ligt att beröra det jordmagnetiska fältet och eventuellt magnetfält i rymden. I anslutning till en orientering om den kosmiska strålningen kan åldersbestämning med C-14-isotopen nämnas. En översikt lämnas över olika kroppars banor under inflytande av gravitationen. 12: 2 En redogörelse bör lämnas för den världsbild, som de moderna astronomiska undersökningarna lett fram till. Härvid bör redogöras för vår nuvarande uppfattning om vårt solsystem samt stjärnornas be- skaffenhet och utveckling. Några moderna kosmologiska hypoteser bör nämnas.
13 SH E2_ Organisk kemi 13: 1—3 Den organiska kemin skall ut— formas så. att de erhållna kunskaperna kan utnyttjas för en senare behandling av bio— kemiskt viktiga ämnesgrupper. Den skall därför omfatta dels en enkel behandling av allmänna principer i fråga om de organiska ämnenas struktur och isomeriförhållanden, dels en behandling av vissa funktionella gruppers viktigare reaktioner. De ämnes- klasser som därvid skall behandlas är: kol— väten, alkoholer, aldehyder, ketoner, syror och estrar. Syntetiska makromolekylära ämnen och deras framställning skall kort diskuteras.
14 sn E,
S-kursen
B iokemi och cellära
14.; 1 Kursmomentet biokemi har till uppgift att ge eleverna den bakgrund som är nödvändig för en förståelse av hur den levande materian är uppbyggd och hur den fungerar.
Behandlingen av lipider och kolhydrater torde i princip kunna följa de riktlinjer som
angivits för biologi (se 22.4.12, avsnitt 4:1, biokemi). Dock behandlas enkla sockerarter och polysackarider i ett sammanhang, var- vid glykosidbindningens egenskaper beröres i första hand. Före behandlingen av pro- teinerna lämnas exempel på några olika typer av aminosyror. Peptidkedjornas prin- cipiella uppbyggnad beröres. Med t.ex. ultracentrifugering och elektrofores som ut— gångspunkt belyses betydelsen av att pro- teinerna är laddade makromolekyler. Nuk- leinsyrornas uppbyggnad bör behandlas schematiskt. Över huvud taget gäller vid behandlingen av detta och följande mo- ment att man i så, stor utsträckning som möjligt måste begagna sig av biokemins symbolspråk, som på ett schematiskt och lättöverskådligt sätt visar det väsentliga. Detta gäller inte minst för behandlingen av proteinernas och nukleinsyrornas primär- strukturer (aminosyre- resp. bassekvenser). Dessa åskådliggöres här med enkla bok- stavs— eller symbolsekvenser (se vidare av- snitt 16: 1).
Enzymernas natur och väsentliga roll be- lyses pä samma sätt men mera summariskt än vad som angetts för biologi.
1442 Cellens byggnad: Uppläggningen bör kunna följa den som angivits för mot— svarande moment inom biologikursen för den naturvetenskapliga lärokursen men be- handlingen bör vara mera summarisk. Främst framhäves några för all levande materia gemensamma drag, varjämte olik- heter mellan mikroorganismer samt växt— och djurceller illustreras med exempel som belyser dessa organismers livsfunktioner. Sambanden mellan struktur och funktion bör understrykas.
EE,-kursen
Här behandlas givetvis blott den biokemi som är absolut nödvändig för förståelsen av aktuella biologiska problemställningar. Un- dervisningen bör därför i första hand in- riktas på de viktigaste elementära fakta rörande nukleinsyror, proteiner och enzy—
matiska förlopp, vilka beskrives schema- tiskt såsom ovan angivits.
Behandlingen av momentet cellens bygg- nad bör kunna vara densamma i samtliga kurser.
15 SH Ez Valda fysiologiska problem med grundläggande anatomi Inom detta avsnitt behandlas sådana fy- siologiska. förlopp som förklarar vissa vik- tiga humanbiologiska och ekologiska sam- manhang. Undervisningen bör bygga på biokemisk-cellfysiologisk grund, givetvis un- der hänsynstagande till elevernas mindre omfattande naturvetenskapliga förkunska- per och annorlunda intresseinriktning. De för förståelsen av de fysiologiska förloppen nödvändiga anatomiska detaljerna måste här behandlas i sitt sammanhang.
S-kursen 15: 1 Den kemiskt-cellfysiologiska bak- grunden för vatten- och ämnestransporten behandlas här mera summariskt än i av- snitt 4z3, 22.4.1.2. För övrigt torde ge- nomgången dels av växternas vatten- och ämnestransport dels av människans blod, blodomlopp och utsöndring följa de rikt- linjer som där angivits. Blodsjukdomar och cirkulationsrubbningar hos människan be- handlas lämpligast i detta moment. Fotosyntes, glykolys och cellandning be— handlas såsom angivits för biologi (se 22.412). Framställningen får ej vara för detaljerad så att de större sammanhangen förloras. Av stor vikt är att den göres schematisk och med förenklad formelskriv- ning som framhäver det från biologisk syn- punkt väsentliga i de kemiska förloppen. Syretransport och muskelkontraktion kan logiskt anslutas till föregående stycke och bör i sin tur kunna ligga till grund för en något fylligare organfysiologisk behandling av arbetsfysiologiska problemställningar. 15:2 Reglering och tillväxt: Den inre- sekretoriska regleringsmekanismen och det
hormonella samspelet bör givas en relativt framträdande plats. Härvid behandlas bl.a. könsmognaden och menstruationscykeln. Bland människans ämnesomsättningsrubb- ningar utgör sockersjukan ett lämpligt exempel.
Tillväxt- och differentieringsmekanismer bör kunna behandlas med cellfysiologisk ut- gångspunkt. Blodgrupper och tumörbiologi kan tjänstgöra som viktiga exempel på. hit- hörande problemkomplex från humanbiolo— gin. Vikt lägges på genomgång av män- niskans embryonalutveckling.
15: 3 Infektioner och immunbiologi: Nå- gon kort allmän överblick över parasitis— men, dess biologiska och ekonomiska roll, olika typer av parasiter, värdväxling och olika bekämpningsåtgärder, kan här utgöra utgångspunkten för en något fylligare be- handling av människans infektionssjukdo- mar och dessas samhällsekonomiska bety— delse. Bland patogenerna uppmärksammas givetvis virus och bakterier i första hand. Det är viktigt att klargöra skillnaden mel- lan dessa. Några korta drag ur bakterie— fysiologin och genetiken bör kunna ligga till grund för en behandling av princi- perna för verkan av antibiotika och de vik- tiga resistensproblemen. De högre organis— mernas immunförsvar och dess betydelse för sjukdomsprofylax genomgås i korthet. Att de immunologiska reaktionerna även kan vara patogenetiska illustreras med någ— ra allergiska sjukdomar.
15z4s Sinnesfysiologi och etologi: Med hänsyn till elevernas intresseinriktning måste detta moment erhålla en relativt in- gående behandling. Genomgången av ret- ningsfysiologins grunder samt av sinnes- och nervfysiologin bör i stort sett följa de riktlinjer som angetts för biologi (se 22.412). Synen, hörseln och de kemiska sin- nena behandlas. Vid genomgången av nerv- systemets byggnad och funktion lägges vikt på att ge den neurofysiologiska och etolo- giska bakgrunden till problem som behand- las inom psykologiämnet i årskurs 2. Exem-
pel ur vertebratetologin bör härvid givas en relativt fyllig behandling. Mentalsjukdo- marna beröres i detta moment.
H E ,-kursen
Den begränsade tid som på denna kurs står till förfogande omöjliggör en genom- gång av samtliga moment i avsnitt 15. Det måste också anses vara värdefullare att mera grundligt behandla ett eller två mo- ment än att ytligt beröra samtliga. Läraren bör således kunna välja ett eller ett par av de ovan angivna intresseområdena.
16 SH E2 Genetik Framställningen kan i det hela följa den som angivits för biologi (se 22.412). I det följande anges därför blott, när den bör få en från denna avvikande uppläggning.
S—kursen 16: 1 Cytologi och molekylär genetik: Som inledning kan det vara lämpligt att be— handla kromosomernas uppträdande under mitos och meios. Med utgångspunkt från de fakta om nukleinsyrornas byggnad som meddelats i avsnitt 14: 1 redogöres här helt schematiskt för hur DNA-molekylen kan duplicera sig själv och dess nukleotidsek- vens vara bärare av den genetiska informa- tionen. Helt översiktligt kan också klargö— ras hur den i kärnan lagrade informationen kan dirigera proteinsyntesen i plasman.
I samband med genomgången av den mo- lekylära genetiken kan även viruspartikelns, främst bakteriofagens byggnad och förök- ningssätt diskuteras.
16: 2 Allmän genetik: Uppläggningen här avviker från den av motsvarande mo- ment inom biologiundervisningen i årskurs 3 endast däri att könsbestämningsmekanis- mer, liksom koppling och crossing-over bör behandlas mycket översiktligt.
16: 3 Växt- och djurförädling: Under- visningen bör här syfta till att ge princi- perna för själva förädlingsarbetet såsom det framförallt verkar vid urval och kors-
ning. Självfallet skall förädlingsarbetets eko- nomiska betydelse framhållas och exempli- fieras.
16:4 Humangenetik: Jämför rande moment inom biologi.
motsva-
H E 2 -kursen
Undervisningen i denna kurs kan följa uppläggningen för den samhällsvetenskap— liga linjen. Dock bör genetikens tillämp- ning inom växt- och djurförädling kunna, utelämnas och avsnitt 16:1—2 behandlas något mera summariskt.
17 SH E2 Evolution S-kursen
17 : 1 Kort översikt över växt- och djur- riket: Eftersom kursplanen ej särskilt be- handlar viktiga växt- och djurgrupper, mås- te en summarisk översikt över växt- och djurriket lämnas för att ge den nödvän- diga bakgrunden till genomgången av ut- vecklingsläran (jfr biologi).
17 :2 Ryggradsdjurens, särskilt män- niskans, fylogeni: Undervisningen skall framför allt söka konkretisera utvecklingen genom att översiktligt skildra ryggradsdju- rens fylogeni såsom den framkommer ur speciellt paleontologins men även den jäm- förande anatomins rön. Därvid kan fram- ställningen lämpligen börja med fylogene- tiskt intressanta fisktyper från silur- och devontiden för att sedan behandla upp— komsten av amfibier och reptiler. Därvid bör den olika anpassningen till landliv (luft- liv) hos dessa djurtyper diskuteras. Själv- fallet skall av dessa djurs anatomi endast sådant tas upp till behandling som belyser denna anpassning. Vid genomgången av fåglar och däggdjur diskuteras på. samma sätt helt översiktligt drag i deras byggnad som möjliggör för dem att hålla kropps- temperaturen konstant. I fråga om män- niskans fylogeni bör man begränsa sig till att i grova drag skildra de anatomiska för- ändringar i däggdjurskroppen som lett fram till den moderna människan. Även män-
niskans samhällsbildning bör diskuteras från biologiska utgångspunkter, varvid så- dana begrepp som arbetsfördelning, specia- lisering och samverkan i den flercelliga res- pektive flerindividiga organismen kan berö- ras.
17:3 Utvecklingsteorier: I omedelbar anslutning till genomgången av ryggrads— djurens fylogeni ges en idéhistorisk fram— ställning av utvecklingsläran med tyngd- punkten lagd på lamarckism och darwinism. Dessa båda läror skärskådas sedan i gene- tikens ljus och utvecklingsmekanismerna diskuteras såsom forskningen av idag ser dem.
H E ,, —kursen
På grund av den begränsade tiden för denna kurs finns för momenten 17:1 och 17 :2 icke plats för mer än en översiktlig framställning av människans ursprung, me- dan avsnitt 17:3 bör kunna få samma ut- rymme som i S—kursen.
18. SHE2
naturen
Omsättningen och jämvikten i
S-lcu'rsen
18:] Den totala energi- och ämnesom- sättningen: Framställningen av detta av- snitt kan göras antingen deduktiv eller in- duktiv. Att välja den deduktiva vägen kan anses motiverat av att de i detta samman- hang fundamentala processerna, fotosyntes och andning, tidigare behandlats från cell- fysiologisk synpunkt och att man alltså re- dan då tangerat frågan om energins om- vandlingar och kolets kretslopp. Dessa pro- cesser sätts nu in i ett globalt sammanhang med approximativa siffror på den totala. årsomsättningen av energi och koldioxid, effektiviteten av den gröna vegetationens utnyttjande av solenergin, omfattningen av det tillgängliga förrådet koldioxid och eventuella sekulära förändringar av detta o.s.v. Det bör framhållas att även andra biogena grundämnen än kol passerar ett
kretslopp. Kvävets kretslopp beskrives i sina huvuddrag.
Denna inledande behandling av hela bio- sfären som ett system i dynamisk jämvikt måste med nödvändighet bli tämligen ab— strakt. När emellertid därmed de allmänna principerna klarlagts kan deras tillämplig- het demonstreras även på mindre system (»eko—system»), där ämnesutbytet likaledes följer ett i stort sett slutet kretslopp men där sammanhangen ter sig betydligt åskåd— ligare.
1812 Näringsproduktionen i vatten: En insjö torde erbjuda det bästa exemplet på en funktionell enhet, där energi visserligen tillföres och avgår men där ämnesutbytet är i stort sett slutet inom systemet. Ener- gins och de skilda grundämnenas vandring genom den s.k. näringskedjan ligger här ovanligt klar och sammanhanget kan lätt åskådliggöras genom t. ex. en »produktions— pyramid». Producentgruppen får representeras en— bart av planktonalgerna, som ju också ut- gör den viktigaste autotrofa komponenten. Planktonprov bör studeras och något sägas om dessa algers förökningssätt och livs- villkor. Kräftdjur som »primära konsumen- ter» och fiskar som »sekundära konsumen- ter» ges likaledes en översiktlig men rela- tivt allsidig behandling. Slutligen nämnas de bakterier, vilka som »destruenter» bryter ned döda individer av nyssnämnda orga- nismer och därigenom återför näringsäm- nena i löslig form till vattnet. Exempel på rubbningar, som genom män- niskans åtgöranden kan uppkomma i insjö- vattnens jämviktssystem, torde finnas att tillgå invid varje tätort. Dessa exempel bör emellertid uppfattas icke enbart som av- skräckande utan även som lärorika. De på organiskt material rika avloppsvattnen vi- sar syrehaltens betydelse, medan de på mi- neralsalter rika demonstrerar de begrän— sande faktorernas betydelse för den natur- liga jämvikten i systemet.
Även om världshavet ej på samma sätt som insjön erbjuder möjligheter till åskåd- ningsundervisning kan givetvis icke havets ofantliga »eko-system» helt förbigås. Bl.a. tillkommer där valdjuren, som jämte fis- karna kröner toppen på produktionspyra- niiden. Orsaken till olika oceanområdens olika produktivitet bör diskuteras, liksom också människans nuvarande och ev. fram- tida möjligheter att effektivt tillgodogöra sig denna produktivitet.
18: 3 Näringsproduktionen på land: Någ- ra för landlivet karaktäristiska och vik— tiga ståndortsförhållanden bör presente— ras: vattenfaktorns fundamentala roll, jord- månens sammansättning och andra egen- skaper, de vanligen betydande temperatur- variationerna, övervintringsproblemet.
En vanlig svensk barrskog kan få exem- plifiera en näringskedja i analogi med den som tidigare behandlats för insjön. Produ- centgruppen, som här främst företrädes av fröväxterna, kräver en förhållandevis ut- förlig behandling. Vidare bör bl.a. skildras den roll som svamparna spelar, dels som mykorrhizabildare, dels som nedbrytare av cellulosa och lignin, landvegetationens do- minerande assimilationsprodukter. Djurens, speciellt insekternas, betydelse i ekologiska sammanhang måste här också belysas.
18: 4 Betydelsen av mänskliga åtgärder: Människans bidrag till det rörliga närings- kapitalets förskingring och ersättande tas upp till behandling. Särskild uppmärksam- het ägnas därvid erosion, vattenhushållning, gödsling, växt- och djurförädling, kampen mot växt- och djurparasiter samt betydel- sen av naturvårdsåtgärder.
Mot denna bakgrund diskuteras frågan om mänsklighetens livsmedelsförsörjning. Förutom åtgärder, som syftar till en för- bättring av lantbrukets avkastning, bör livsmedelsindustrins betydelse och fram- tida möjligheter nämnas. Slutligen behand- las födelsekontrollen som en på längre sikt nödvändig åtgärd för att lösa försörjnings- problemet.
H E B-kursen
Med hänsyn till den begränsade tid som står till förfogande inom denna kurs måste även detta moment här få en mera kort- fattad behandling. För att ge ett underlag för behandlingen av de ekologiska proble- men bör man anknyta till den inom sam- hällskunskapen genomgångna frågan om mänsklighetens livsmedelsförsörjning och dess i våra dagar kritiska läge. Hithörande problem bör nu behandlas med biologiska och geovetenskapliga utgångspunkter och utformas till en analys av de möjligheter som kan föreligga att dels öka livsmedels— produktionen, dels minska nativiteten. Det kan då vara lämpligt att först göra en snabb återblick på de biologiska skeenden som bär upp den dynamiska jämvikt som normalt råder i naturen. I anslutning här- till bör de begränsande miljöfaktorernas betydelse för de gröna växternas produk- tion av organiskt material framhållas och något sägas om markens ur produktions- synpunkt viktiga egenskaper, dess halt av salter etc. Undervisningen måste här an- sluta sig till och komplettera de geoveten- skapliga moment som upptagits under av- snitt 10 och 11 eller har anknytning till samhällskunskapen inom årskurs 1 (exem- pel på naturlig avtappning av det för orga- nismerna tillgängliga rörliga kapitalet av biogena grundämnen, nytillskott genom mi- neralvittring och kvävefixering, erosionens betydelse, historiska och aktuella exempel på jordförstöring genom mänskliga åtgärder etc.).
Betydelsen av naturvårdsåtgärder måste här beröras, i synnerhet den som syftar till att motverka jordförstöring och utrotning av arter (»förskmgring av geokapital»).
Därefter ges en överblick av de åtgärder, som kan leda till en ökad livsmedelspro- duktion: restaurering av jord, gödsling, be- vattning, växt- och djurförädling etc., var— jämte livsmedelsindustrins ökande betydelse i detta sammanhang klargöres. Möjligheten
att i större utsträckning utnyttja världs- havens produktion av organiskt material diskuteras liksom eventuellt också planerna på algkultur i stor skala.
Det måste emellertid göras klart för ele- verna, att dessa åtgärder på lång sikt är fullständigt otillräckliga för att lösa mänsk- lighetens försörjningsproblem och att födel- sekontroll troligen är den enda utvägen att förhindra fortsatt överbefolkning.
23.413. Planering och samverkan
Kursplanen bör främst ses som en fördel- ning av kursinnehållet, där ordningsföljden både inom och mellan kursmomenten bör kunna varieras på olika sätt.
Såsom framhållits i 23.4.1.1 har läraren stor frihet att lägga tyngdpunkten i under- visningen på vissa moment, medan andra kan behandlas mer översiktligt. Härvid mäste emellertid vissa samordningssyn- punkter beaktas. Årskurs 2 innehåller mo- ment från biologin och den organiska ke- min. F ör att eleverna skall kunna följa denna undervisning är det nödvändigt att en tillfredsställande grund lagts i årskurs 1 i moment såsom kemisk bindning och ma- teriens struktur, kemiska reaktioner, atmo- sfären och jordytan.
De nyss nämnda fysikaliskt-kemiska och geovetenskapliga avsnitten förekommer i samtliga alternativ för årskurs 1. Årskurs 1, alternativ Ez, innehåller dessutom endast organisk kemi samt olika biologiska mo- ment. Dessa är identiska med dem som också förekommer i årskurs 2 inom den hu- manistiska lärokursen. Detta möjliggör för elever som under första årskursen i den ekonomiska lärokursen valt den fysika- lisk-kemisk-geovetenskapliga alternativkur- sen El att i andra årskursen tillvälja den biologisk-kemiskt upplagda kursen i den humanistiska lärokursen.
Inom ämnet finns moment i såväl bio- login (ekologi) som geovetenskaperna som kräver samverkan med samhällskunskap.
Anknytning bör sökas t. ex. i fråga om ener- gi- och livsmedelsförsörjningen, nya mate- rial för industrin, jordförstöring etc. Detta. gäller också. behandlingen av vissa human- biologiska avsnitt (folksjukdomar, sjukvår- dens betydelse).
Noggranna överväganden måste vid äm- neskonferenser göras ifråga om uppdel— ningen av följande moment mellan ämnena naturvetenskap och filosofi. Naturveten- skapens arbetsmetoder (naturobservation, laboratorieexperiment, erfarenhetslagar, in- duktion, idealisering, modellbildning, de- duktion) samt den naturvetenskapliga världsbildens utveckling. Hur den moderna världsbilden vuxit fram synes i varje fall höra till naturvetenskap.
Beträffande samverkan med gymnastik, svenska och engelska hänvisas till 20.4.l.3 och 22.4.13.
23.414. K oncentration
Timtalet i årskurs 1 (S och H) samt årskurs 2 (S) är så högt att det bör kunna till- godose kontinuitetsbehovet. Årskurs 2 (H) koncentreras till halva läsåret. På övriga lärokurser kan koncentration övervägas.
23.415. Beting
I tillämpliga delar gäller vad som säges om beting i ämnena fysik, kemi och biologi (se 20.4.15, 21.4.1.5 och 22.4.15).
23.4.2. Verksamhetsformer
23.421. Allmänna metodiska kommentarer
Ämnet avser att bidraga till att göra ele- verna förtrogna med människans uppfatt- ning av omvärlden och ställa in natur- vetenskapen i dess sammanhang med sam- hällslivet.
Det väsentliga vid anläggandet av tek- niska eller sociala aspekter är icke främst kunskap om tekniska konstruktioner och förfaringssätt utan kännedom om allmänna naturvetenskapliga principer och den roll,
dessa spelar i samhällslivet. Med hänsyn till elevernas humanistisk—samhällsvetenskap- liga intresseinriktning torde i många fall en idéhistorisk framställning vara av värde.
23.422. Studieteknik
Man måste beakta de stora svårigheterna i naturvetenskaplig begreppsbildning för ifrågavarande elevkategori. Den matema— tiska behandlingen, som vid naturveten- skapligt inriktade studier är ett så utmärkt hjälpmedel vid begreppsbildningen, gör mindre god tjänst för elever, för vilka det matematiska uttryckssättet icke är det mest naturliga. Härmed är icke sagt att formler skall undvikas i framställningen eller att sifferräkning icke skall förekomma. Men formlerna blir mer en sammanfattning av erhållna och på andra vägar förstådda re- sultat än en hjälp till beskrivning av fe- nomenet. Egentlig problemlösning torde icke heller vara på sin plats i denna utbild- ningsform, utan sifferräkningar bör utföras endast som enkla överslagsräkningar.
Beträffande studietekniken för övrigt hänvisas till 20.422, 21.422 och 22.44.22. I fråga om momenten jordytans fysik och atmosfären måste studierna ske i anslutning till kartor och kartogram, som tillsam— mans med bilder måste bli föremål för ana- lys. Eleverna skall lära sig förstå. huvud- dragen av den fysiska kartan och hur feno- menen på jordens yta åskådliggöres på denna.
Såväl i fråga om geomorfologin som vad det gäller klimatet måste den rumsliga as- pekten beaktas. Samspelet mellan atmo- sfären och jordytans former betonas.
23.423. Självständiga arbetsformer Om beting se 234,15.
23.424. Laborationer och exkursioner. Uppfattningen av naturen och dess lagar underlättas genom lärarexperiment och de- monstrationer samt elevlaborationer. Till
de senare anslås 1 vte inom årskurs 1, HS- kursen samt inom årskurs 2, S-kursen, vilka lämpligast utnyttjas som dubbeltimmesla— boration varannan vecka. För årskurs 1, El och Ez, anslås 0,5 vte. Även här bör laborationstiden koncentreras. Antalet vtr för H-kursen i årskurs 2 är så begränsat, att tiden här icke tillåter några elevlabora- tioner.
Laborationerna i de fysikaliska och ke- miska momenten torde i stor utsträckning böra göras kvalitativa, eller bör det kvanti— tativa inskränkas till undersökning av pro- portionalitet mellan storheter. Den övning i mätteknik, som är så väsentlig för bli— vande naturvetare och tekniker, kan man här helt avstå ifrån. För de geovetenskap— liga avsnitten kan man under den tid, som laborationerna omfattar, tänka sig en ana- lys av kartor och bilder, som på så sätt kan ge en fördjupad kännedom om jord- ytans morfologi.
För den biologiska laborationen gäller vad som sagts i 22.424.
För förståelsen av de geovetenskapliga och ekologiska sammanhangen är det ange— läget att exkursioner kan anordnas. Jämför 22.424.
23.4.3.
Den skisserade uppläggningen kring intres— seområden och aktuella problem ställer stora krav på lärarens aktivitet och upp— finningsförmåga. Under förutsättning att ett centralt producerat material, t.ex. studie— planer, bygger kring intresseområden och inte strävar efter systematik har läraren frihet att välja mellan de olika uppslagen samt mellan dessa och av honom själv
Hjälpmedel
framställt material.
Så bör vara fallet med undervisningsfilm, som har en viktig roll att fylla. Icke minst är tecknade filmer av värde, därför att de kan åskådliggöra förlopp, som ej på annat sätt kan synliggöras, t.ex. atomära skeen- den, biokemiska förlopp, etc. Film kan
också. visa fundamentala försök, som är alltför krävande eller tidsödande för att kunna göras i lärosal eller laboratorium. För de geovetenskapliga avsnitten krävs tillgång till en fyllig atlas innehållande också specialkartor. Det är också betydelse-
241. Mål
Undervisningen i företagsekonomi syftar till
att bibringa kunskaper om företaget så- som en organisation, i vilken personella och materiella resurser samordnas enligt ett ekonomiskt handlingsprogram, och om före- tagets ställning i och kontakter med sam- hälle och näringsliv,
att ge kännedom om ekonomiska sam— manhang, betraktade från företagets syn— punkt samt
att därvid grundlägga förmågan att för- stå och kritiskt bedöma olika företeelser, problemställningar och utvecklingstenden- ser av betydelse för företaget.
24.2. H uvudmoment
Företagets uppbyggnad, målsättning och arbetssätt. Företagets miljö.
Företagets kostnads- och intäktsstruktur. Företagets redovisning.
Företagets marknadsföring. Företagets administration. Företagets totalplanering.
24.8 . Kursplan med årskursfördelning 24.3.1. Årskurs 1
Kombination av olika produktionsfakto— rer inom företaget. Översikt av privata före-
24. Företagsekonomi Ek
fullt, att ett på lämpligt sätt sammansatt bildarkiv står till förfogande.
Lärobokens roll får icke underskattas. Framställningen synes böra vara relativt fyllig. Jämför i övrigt 22.443.
tagsformer med hänsyn till ägarintressen samt offentliga företagsformer.
Företagets målsättning och organisato- riska uppbyggnad.
Företagets kontakter med olika institu- tioner av betydelse för dess verksamhet.
Översikt över det svenska marknadssy- stemet, produktionen, distributionen och konsumtionen.
Redovisningens ändamål och utformning med hänsyn till lagstiftning och praxis. Den dubbla bokföringens principer. De vanli- gaste affärstransaktionerna och deras redo- visning. Resultatberäkning och bokslut. Bokföringstekniska hjälpmedel.
24.3.2. Årskurs 2
Redovisningsproblem av mera komplice— rad natur.
Bokslut och årsredovisning i olika före- tagsformer. Viktigare värderingsföreskrifter i samband därmed.
Skattelagarnas bestämmelser av betydel- se för företaget. Taxerings— och uppbörds— förfarandet.
Företagets kostnader och intäkter samt dessas beroende av sysselsättningsgrad och prissättning.
Grunderna i industriell redovisning och kalkylation.
Översikt av principerna för den statliga och kommunala redovisningen.
Distributionens struktur och kostnader. Offentlig reglering av distributionen.
Konkurrens och konkurrensmedel. Organisationsprinciper i företaget. Företagets målsättning och politik.
24.3.3. Årskurs 3
Orientering om personaladministrativa metoder.
Fördelning av arbetsuppgifter och orga- nisationens utformning med hänsyn till fö- retagets syfte och resurser.
Uppgörande av befattningsschema och arbetsbcskrivning. Formell och informell organisation.
Kommunikation och information i före- taget.
Företagsdemokrati. Samarbetsorgan och deras verksamhet.
Arbetsgruppen. Företagets planering på kort och lång sikt genom budgetering.
Delbudget och totalbudget. Budgetarbetets organisation. Budgetkontroll. Jämförelse mellan företagets och den of- fentliga förvaltningens budgeteringsprinci- per.
244. Anvisningar och kommentarer
24.4.1.
24.411. stoffet Företagsekonomi behandlar företagets inre förhållanden, både dess resurser, uppbygg- nad och arbetssätt och den omgivande mil— jön och företagets relationer utåt. Lärostof- fet omfattar avsnitt, vilka till sin struktur är så. olika som exempelvis företagets kon- takter med banker och försäkringsföretag, beskrivning av distributionssystemet och företagets redovisning och kalkylation. Det är nödvändigt att eleverna får en helhets- bild av företagets ställning och verksamhet. Samhörigheter). mellan de olika ämnesdelar-
Lärosmffet
Allmänna synpunkter på ämnes-
na måste ständigt uppmärksammas.
Ämnesinnehället måste ständigt hållas aktuellt. Nya idéer, rön och problemställ- ningar måste beaktas. Möjligheterna till materialinsamling från företag och institu- tioner samt genom studium av branschtid— skrifter och dagspress bör härvidlag tillva- ratas. Vid undervisningen bör användas en- hetlig och allmänt vedertagen modern ter- minologi. Uppgifter, exempel och problem bör vara så utformade, att de blir belysan— de utan att vara onödigt tidskrävande. Där- av följer, att de kan återge en förenklad eller renodlad situation.
Undervisningens uppgift är att bibringa eleverna en alhnän företagsekonomisk ori- entering, som gör det möjligt för dem att förstå och fasthålla grundläggande termer och sammanhang. Stoffet bör därför sov- ras starkt och koncentreras kring vissa bä- rande ämnesavsnitt såsom företagets orga- nisation och arbetssätt, principerna för fö— retagets redovisning samt beskrivning av distributionsapparaten.
Avsnittet om företagets organisation och arbetssätt skall översiktligt behandla före- tagsledningens samordning av de resurser, som utgöres av de anställdas kapacitet och kunskaper med andra resurser som är till- gängliga för företaget, allt i avsikt att nå de mål, som företagsledningen uppställt. De kunskaper, som inhämtas, skall möjlig- göra en kortfattad översikt över fältet och ge möjligheter till en orientering i den verk- lighet, som eleverna senare kommer att mö- ta på. arbetsplatsen. Det är därför av vikt, att orienteringen göres allmän utan att där- för bli abstrakt. De olika företagsorganisa— tionstyper, som är vanligast i vårt land, skall behandlas med konkret exemplifiering av hur man fördelat arbetsuppgifter och beslutanderätt och vilka delfunktionerna är.
I avsnittet om redovisning genomgås de affärstransaktioner och förhållanden, som bildar bakgrunden till de olika redovisnings- åtgärderna. Detta avsnitt ställer krav på exakta kunskaper samt ordning och nog- grannhet. Stor vikt bör läggas på redovis-
ningsarbetets rationella och ändamålsenliga utformning med hänsyn till att redovisning— en skall lämna företagsledningen informa- tioner för beslut om olika åtgärder och för bedömningar av resultaten. Eleverna bör vänjas att analysera och bedöma redovis- ningens siffermaterial, specith med avse- ende på företagets kostnads- och intäkts- struktur. Manuella och maskinella hjälp- medel för redovisningsarbetet bör i lämplig utsträckning användas eller demonstreras.
De avsnitt, som avser distributionsekono- miska sammanhang, bör behandlas så. att en allmän orientering av beskrivande art ges om centrala frågor. Tekniker och meto- der samt deras praktiska tillämpning bör däremot ej behandlas. Undervisningen skall hållas aktuell genom att anknytas till verk- liga. distributionsproblem. Dessa kan med fördel vara lokalt betonade.
De olika avsnitten bör behandlas etapp— vis så att de återkommer en eller flera gånger, varje gång för mer djupgående be- handling.
I årskurs 3 skall undervisningen skänka eleverna kännedom om sådana delar av företagsekonomin, som kan anses vara av intresse för samtliga elever, oberoende av studieinriktning. Det stoff, som genomgås, bör vara av sådan art, att det är ägnat att öka elevernas förmåga att förstå och be— döma företeelser och problem, som är rele— vanta för företaget som helhet. Därvid bör eleverna få möjlighet att tillämpa sina kun— skaper från de olika företagsekonomiska ämnena. Företagets samordningsproblem bör beredas stort utrymme, och elevernas uppmärksamhet bör inriktas på de krafter, som måste vara verksamma för att sam- ordna företagets olika resurser. Det är där— vid av vikt, att eleverna lär sig skilja mel- lan fakta och omdömen. Det må här fram- hållas, att undervisningen inte kan ge hand- lingsalternativ eller lösningar, som alltid är tillämpliga, utan att lösningen av en situa- tions problem ständigt måste innebära sär-
skilda hänsyn till denna situation. Dyna- miken i anpassningsåtgärderna och kraven på. flexibilitet i dem måste komma fram.
24.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Årskurs 1. Undervisningen bör börja med en beskrivning av begreppet företag sett både ur organisatorisk och juridisk syn- punkt. Vidare bör beskrivas de olika pro- duktionsfaktorer, som erfordras för företa— gets verksamhet, liksom de viktigaste del- funktionerna inom företaget. Översikten av de olika företagsformerna bör omfatta de viktigaste bestämmelserna om firmanamn, registrering, ägarnas kapitalinsats och an- svarighet. Exempel på. statliga och kommu- nala företag och affärsdrivande verk bör behandlas liksom viktigare likheter och olikheter mellan enskilda och offentliga fö- retags organisation, arbetssätt och målsätt- ning.
Företagets målsättning och organisato- riska uppbyggnad bör behandlas som en samordning av arbetsuppgifter i delfunk— tioner i företaget. Delfunktionerna, exem- pelvis inköp, försäljning, tillverkning, be- skrives blott i korthet. Målsättningen bör diskuteras med utgångspunkt från olika in»- tressenters inställning till företaget, varvid hänsyn tas till olika synsätt hos berörda grupper i samhället.
Beskrivningen av företagets kontakter med den omgivande miljön skall innehålla en elementär genomgång av institutioner av betydelse för företaget, exempelvis bank-, försäkrings- och transportväsen. Här bör vidare genomgås viktigare fakta. och termi- nologi i samband med kreditformer, försäk— ringsfrågor, betalning, transport, förtullning och dylikt ävensom uppgiftsskyldighet gent- emot olika myndigheter och organisationer.
Genomgången av marknadssystemet in- ledes lämpligen med att tillgängliga data rörande efterfrågans fördelning och sanno— lika utveckling redovisas. Distributionsföre-
tagens storlek, art och geografiska läge genomgås i översiktlig form.
Redovisningsavsnittet inledes med be- handling av ägarens, kreditgivarens och samhällets krav på bokföringen. De första egentliga bokföringsuppgifterna bör vara mindre s.k. T-kontouppgifter. En företags- form bör väljas där ett fåtal affärshändelser bokföres och bokslut uppgöres enligt en för uppgiften lämpad enkel kontoplan. De valda exemplen bör genomgående vara av vanligen förekommande art (t.ex. service— företag).
Vidare behandlas varuredovisning, redo— visning av öppna fordringar och skulder, växelfordringar och växelskulder, banktill- godohavanden och låneskulder, kassarabat- ter och räntor samt diskontering och om- sättning av växlar med avskrivnings- och nedskrivningsproblem, redovisning av an- ställdas och egna skatter.
Periodisering av inkomster och utgifter till intäkter och kostnader bör ägnas för- hållandevis stor uppmärksamhet som en introduktion till kostnads-intäktsanalysen.
Sambandet mellan de olika bokförings- böckerna inbördes samt mellan dem och öv- rigt räkenskapsmaterial, t.ex. kassaverifi- kationer, fakturor och andra allegat, beskri- ves och exemplifieras.
Avsnittet om bokföringstekniska hjälp- medel avser i första hand att ge en oriente- ring om bokföringsmaskiner av additions- typ och manuella genomskriftshjälpmedel samt dessas användningssätt.
Årskurs 2. Vissa av de i årskurs 1 genom- gångna kursmomenten inom redovisningen bör kompletteras med mera avancerade problem.
Kapitalredovisningen i aktiebolag och ekonomisk förening bör omfatta en över— siktlig genomgång av lagbestämmelser och redovisningsåtgärder i samband med bildan— de av dylika företag. Huvudvikten bör dock läggas på fondredovisning och vinstdispo- sition. Även i övrigt bör viktigare lagbe-
stämmelser, berörande bokslut och årsre» dovisning i olika företagsformer, genomgås och exemplifieras.
I samband med den industriella redovis- ningen och kalkylationen behandlas över- siktligt företagets kostnads— och. intäkts- struktur. Här behandlas den centrala be— greppsterminologin inom kostnads-intäkts— analysen. Dess användning illustreras ge— nom enkla exempel.
Beträffande budgetering bör genomgås innebörden av begreppet budget, varför budget uppgöres samt något om metoderna för uppgörandet av budget.
Genomgången av skattelagarnas bestäm- melser bör begränsas till vad som anses vara av central betydelse, t. ex. vad som brukar förekomma i de större bankernas deklarationsupplysningar, dock med utök- ning av avsnittet om deklaration för rörelse. Eleverna bör känna till vad som menas med beskattningsår, taxeringsår, beskattnings— ort, inkomstberäkning enligt kontantprinci— pen respektive enligt bokföringsmässiga grunder. I fråga om rörelse lägges tyngd- punkten på. deklaration på grundval av dubbel bokföring med vinst- och förlust— konto. Eleverna bör i stora drag känna till gången i taxeringsförfarandet samt hur skatterna beräknas och betalas preliminärt och slutligt.
Översikten av den statliga och kommu- nala redovisningen grundas på en redogö- relse för grunddragen av statens och kom- munernas redovisningssystem och skall framförallt visa de principiella skillnaderna mellan denna redovisning och företagens.
Inom distributionsavsnittet genomgås distributionsstrukturen, dess utveckling, or— ganisationstendenser inom den svenska dis- tributionen, olika slag av organ och deras arbetssätt samt distributionsdata. Vid ge- nomgången av de alternativa distributions- sätten lägges samhällsekonomiska synpunk- ter pä effektiviteten. Lagstiftningen mot konkurrensbegränsning m.m. och mot illo- jal konkurrens genomgås som exempel på.
offentlig reglering av distributionen. Samti- digt redogöres för branschöverenskommel- ser samt näringslivets opinionsnämnd och dess sätt att arbeta. Vid genomgången av de särskilda företagen och deras sätt att arbeta i distributionen redogöres för fak- torer som påverkar konkurrenssättet samt grundsatser för val mellan alternativa kon- kurrensmedel. Kostnads— och intäktsaspek- ter lägges på insättandet av konkurrensme- del. En kort översikt ges av konkurrens- medlens innebörd och användning i olika företag och på olika nivåer.
Avsnittet om organisationsprinciper bör hållas kortfattat framför allt med hänsyn till att frågeställningar av detta slag lätt blir abstrakta och att det teoretiska under— laget för en diskussion f.n. är mycket brist- fälligt. Principerna är iregel vagt formulera- de och definierade och utgör oftast iaktta- gelser av subjektiv karaktär. Det är emel- lertid motiverat, att principerna behandlas, eftersom de är av stor praktisk betydelse för företagen, som i många fall byggts upp på idéer som ligger bakom dessa principer. Principerna kan lämpligen behandlas i samband med uppgörande av befattnings- schema och befattningsbeskrivningar. Så— lunda bör t.ex. beröras för— och nackdelar med olika vanligen förekommande organi— sationsformer i företaget, delegering av an- svar och beslutanderätt.
Företagets målsättning behandlas mer in- gående än i årskurs 1, varvid diskuteras hur målsättningen lämpligen bör formule— ras. Härvid betonas nödvändigheten av ekonomiskt baserad målsättning, eftersom företaget måste fortleva och vara konkur- renskraftigt. Hårvidlag skiljer sig företaget från andra institutioner i samhället som exempelvis skolor och sjukhus, för vilka. man inte kan formulera en målsättning som primärt är ekonomisk, utan där andra faktorer är mera betydelsefulla. Företags— politiken som ett medel för att uppnå mål- sättningen behandlas i anslutning till dis- kussion kring målsättningsproblemen.
Årskurs 3. Undervisningen bör börja med orientering om personaladministrativa me— toder, eftersom detta ämnesavsnitt kan be- handlas utan föregående studier i redovis— ning eller distribution. Härvid hör sådana områden beröras, som kan genomgås med hjälp av konkreta exempel, t.ex. rekryte- ringsproblemet i ett företag, hur man löser det och vilka resultat lösningsförsöken kan ge. Förutom rekrytering bör behandlas per- sonalurval, utbildning, personalvård, ar- betsmotiv, personalanalys och arbetsanalys. Vid behandlingen av dessa spörsmål bör man huvudsakligen hålla sig till sådant, som eleverna själva kan komma i kontakt med, såsom t.ex. intervjuer, psykologiska prov, referenser och värdering av betyg. Vid behandlingen av personalurval betonas konflikten mellan lösningen och urvalsprob— lemet för ögonblicket och på lång sikt. Kar- riärmöjligheterna bör också här beröras. Under utbildning behandlas introduktionen i företaget och den instruktion, som ges i företagsspecifika arbetsuppgifter. Vid be- handlingen av personalvård betonas, att företaget har vissa hälsovårdande uppgif- ter och att olycksfalls— och yrkesskadesä— kert arbete är ett åliggande för företaget. Exemplifiering ges av de konkreta åtgärder detta. medför. Under rubriken personana- lys betonas särskilt meritvärderingen i dess olika former och under arbetsanalysen olika arbetsvärderingstekniker. Efter avsnittet om personaladministration repeteras i korthet företagets målsättning och syften. Fördel- ningen av arbetsuppgifterna inom företa- get, utgör grundvalen för företagsorgani- sationen. Vilka åtgärder som skall vidtas bestämmes av företagets syften. Dessa två punkter, fördelningen av arbetsuppgifter och beslut om åtgärder, utgör inledningen till företagsorganisationens problem.
När företagets syfte diskuteras måste be- tonas, att målsättningen för företagsled- ningen i dagens svenska samhälle icke en— bart är vad som vagt uttryckes som lön- samhet på lång sikt. Vikten av andra mål,
exempelvis att bereda arbete under for- mer, som av de anställda och övriga in- tressenter befinnes acceptabla, skall under- strykas. Den roll samhället förväntar sig, att företaget skall spela, bör också marke— ras, liksom betydelsen av gängse värdering— ar av företagsledningens åtgärder.
Kostnadssynpunkber måste ständigt be- tonas. Den formella och informella organi- sationen bör noggrant behandlas liksom in- formationen inom företaget samt informa- tionens roll i företagsdemokratiska samman- hang. Det är lämpligt att ta upp diskussio— ner om företagsdemokratin och dess bak— grund.
Företagets relationer till samhället, dess roll av givare och tagare, betonas också, lik- som hur exempelvis företagets sociala åta- ganden måste ställas i relation till vad sam- hället åtar sig gentemot företaget och dess anställda.
Skillnaden mellan en anställds beteende såsom medlem i en arbetsgrupp och i and- ra grupper betonas. Vid sidan av individens arbetsinsatser som sådana diskuteras arbets- gruppens prestationer och den individuella anpassningen i gruppen.
Vid behandlingen av ovan nämnda före- tagsorganisatoriska avsnitt bör uppmärk- samheten alltid vara riktad på syftet att ge eleverna en helhetsbild av företaget. Kun— skaper, som inhämtas inom de olika ekono- miska alternativens ämnen, bör således om- sättas och användas till nytta för företags- ekonomin.
Eftersom budgeten i företaget ligger till grund för planering, kontroll och samord- ning, erbjuder detta kursavsnitt ytterligare möjligheter till samarbete mellan elevgrup- per från de olika ekonomiska alternativen.
Vid behandlingen av budgetens syften bör särskilt framhållas, att den inte enbart är en utveckling av bokföringen. Därefter bör tidsmomentet i budgeteringen behand- las. Skillnaden mellan kortsiktig och lång- siktig budget vid den ekonomiska plane- ringen betonas liksom anledningen till val
av olika perioder, beroende på branschens och företagets karaktär samt konsekven— serna av fattade beslut. Budgeteringen syftar bl.a. till att uppställa målsättningar för företagets likviditets- och resultatsut- veckling samt för kostnader och intäkter hänförbara till ansvariga chefer i företaget. Detta innebär att budgeteringen berör dels den totala verksamheten, dels delar av denna. Totalbudgeten och delbudgeten be- handlas enligt olika alternativ. Handlings- program för kort- och långsiktig budgete- ring bör belysas med exempel. Vid behand— lingen av budgetarbetets organisation bör betonas, att budgetarbetet inte är en uppgift enbart för företagsledningen och redovisningsavdelningen utan för alla che- fer, som kan påverka kostnader och intäk- ter av någon betydelse. Det bör i detta sammanhang understrykas, att budgete- ringens utformning är beroende av företa- gets organisation och av en ändamålsenlig uppläggning av redovisningen i företaget.
Då det gäller budgetkontroll bör främst betonas det faktum att informationer och ekonomiska data får ett helt annat värde, när budget finns och därmed möjlighet till jämförelser mellan verkligt utfall och vad som är planerat.
Slutligen bör en jämförelse göras mellan budget och budgetarbetet i ett enskilt före- tag och inom statlig och kommunal verk- samhet. Olikheter i budgeteringsprinciperna bör behandlas och beträffande det enskilda företaget bör specith betonas budgetering- en som ett medel för rörlig planering.
24.413. Planering och samverkan
I årskurserna 1 och 2 läses ämnet företags- ekonomi av alla, medan det i årskurs 3 en- dast läses av eleverna inom de kamerala, distributiva och administrativa alternati— ven. Kursinnehållet för de båda första års— kurserna måste därför bilda en avslutad helhet. Omdisponering av kursmoment mel- lan första och andra årskursen är däremot
tänkbar.
Kursinnehållet i årskurserna 1 och 2 är, i motsats till vad som gäller för årskurs 3, avsett att ge elementära kunskaper inom ett större ämnesområde och ej i första hand inriktat på att ge utbildning för praktiska arbetsuppgifter av speciell art, t.ex. kvali- ficerat boksluts- eller kalkylationsarbete. Alltför invecklade problem bör således und— vikas. Detta gäller speciellt avsnittet redo- visning. Skrivandet i bokföringsböcker kan inte uteslutas men bör inskränkas till en kortare period i årskurs 1.
Kursavsnjttet redovisning är centralt, men bör ej vara dominerande. Här kommer företagets hela verksamhet in i bilden och därigenom utsuddas i viss mån gränsen mellan redovisning och övriga ämnesavsnitt, vilket självfallet bidrar till att skapa en helhetsbild av företagets verksamhet.
Avsnittet får inte uppfattas alltför snävt. I begreppet redovisning måste nämligen innefattas en mängd företeelser och detal- jer, som aktualiseras i samband med det dagliga arbetet på ett företags redovisnings- avdelning.
För årskurs 3 blir behovet av planering synnerligen angeläget. Här måste den till- gängliga tiden delas mellan företagets orga- nisation, med speciell hänsyn till plane- ringsfunktionen, och företagets administra- tion, framför allt de personaladministrativa arbetsmetoderna. Vid planeringen av äm- net i årskurs 3 bör hänsyn tas till att det har en samordnande uppgift mellan de ka- merala, distributiva och administrativa al- ternativen. De delar av kursen som under- stryker denna samverkan, t.ex. planerings— och budgeteringsfrågor samt vissa organi— satoriska frågor, bör därför få stort utrym— me.
Vissa frågeställningar tillhörande före— tagsorganisationen har behandlats i årskurs 2 och kan beröras i en inledande repetition. Det är emellertid nödvändigt att denna återblick blir kortfattad. Genomgången av personaladministrativa arbetsmetoder bör sedan så snart som möjligt påbörjas. Då
detta ämnesavsnitt fordrar vissa kunskaper i psykologi bör det behandlas i samarbete med läraren i detta ämne. Denna samord- ning med psykologiundervisningen medför, att vissa delar av ämnesavsnittet personal- administration måste förläggas till vårter- minen i årskurs 3. Där är det vidare ange- läget att samverkan sker först och främst med ämnena redovisning, distribution och förvaltning. Sålunda kan centrala plane- ringsfrågor behandlas i ett sådant samman- hang. Stoff till detaljplaneringen inhämtas därvid från de olika alternativens kursinne- håll. Samma teknik kan med fördel använ- das vid uppgörandet av totalbudget, där delbudgeterna utarbetas av eleverna inom de tre aktuella alternativen. Samverkan bör vidare sökas med ämnena matematik, sam— hällskunskap och maskinskrivning (se vida— re 17, 19, 29). De kunskaper och färdig- heter, som inhämtas i dessa ämnen, t.ex. statistik, samhällsekonomi och funktions- lära, underlättar förståelsen av vissa av- snitt i företagsekonomin eller är direkt till- lämpliga och användbara i detta ämne. En tidsmässig samordning bör därför eftersträ— vas.
244,14. Koncentration
Veckotimtalet för ämnet i årskurserna 1 och 2 är 4 respektive 6. Koncentration av un- dervisningstimmarna i dessa årskurser är därför ej nödvändig. För att bereda möjlig- het till koncentration av andra ämnen kan emellertid olika former av partiell koncen- tration tänkas.
I årskurs 3, där ämnet företagsekonomi har en samordningsfunktion i förhållande till redovisning, distribution och förvalt- ning, är veckotimtalet 3. Här är en partiell koncentration med 4 timmar per vecka un- der senare delen av läsåret värdefull. Att koncentrationen bör förläggas till senare delen av läsåret, beror på. att undervisning- en i företagsekonomi i årskurs 3 samverkar med de nämnda ämnena, vilka påbörjas i denna årskurs och därför inte kan tänkas
erbjuda lika stora möjligheter till samver- kan i början av läsåret.
24415. Beting
Betingsavsnitten kan vara grupperade kring större sammanhang, problem eller funktio- ner. Betingsperioden bör omfatta minst två veckor och kan förlängas efterhand som ele- vernas allmänna förmåga till självständigt arbete uppövats. Betingsläsningen bör för- beredas genom långläxor. Före betingsperio— den orienterar läraren eleverna om avsnit- tets innehåll och omfattning samt om hur arbetet skall bedrivas och om de hjälpmedel som erfordras.
Till ledning för planeringen av en hel be— tingstermin ges följande förslag till uppdel- ning av kursen under höstterminen i års- kurs 3:
1. Planering och organisation. 2 veckor.
2. Studium av personalfunktioner m.m. 2 veckor.
3. Redovisningsperiod. 1 vecka.
4. Rekrytering och personalurval, intro- duktion och utbildning, personalbudget. 3 veckor.
5. Redovisningsperiod. 1 vecka.
6. Företagsdemokrati och företagsnämnder, kollektivavtal och tjänsteavtal, arbets— lagstiftning, parterna på arbetsmarkna- den. 3 veckor.
7. Sammanfattning av hela perioden, redo- visning. 2 veckor.
24.4.2. Verksamhetsformer
24.421. Allmänna metodiska kommentarer
Företagsekonomi är ett rikt fasetterat äm- ne, där studieobjektet också finns inom räckhåll för eleverna. Detta förhållande gör det möjligt för läraren att utnyttja alla till— fällen till variationer och praktiska anknyt— ningar, som verkar stimulerande för under- visningen.
Även om ämnets huvudmoment upptar
vissa speciella och relativt avgränsade om- råden av hela kursinnehållet får detta ej ha till följd att de olika momenten uppfattas som isolerade enheter. Ett företag är en le- vande och dynamisk organism där alla ar- betsgrenar och funktioner är intimt bero— ende av varandra och tillsammans avgör verksamheten. Det är därför grundläggande för undervisningen i ämnet att läraren på olika sätt hjälper eleverna att successivt uppleva helheten. Inte minst kan detta ske genom att låta varje nytt avsnitt eller mo— ment organiskt knytas samman med redan tidigare inhämtade kunskaper och erfaren- heter. I varje grupparbete eller individuell uppgift, som inte endast har en tillfällig kunskapskontroll som målsättning, bör där- för inpassas sådana detaljer, som ständigt aktualiserar för eleverna, att de för ögon— blicket arbetar endast med en begränsad sektor som intimt hör samman med före- tagets övriga verksamhet.
Vissa avsnitt av kursen ligger väl till för klassundervisning, medan mycket stora par— tier med fördel kan bearbetas individuellt eller i grupp. Självverksamheten. måste där- för få en framträdande plats i undervis- ningen då ju denna också blir den vanli- gaste arbetsformen ute i det praktiska li— vet. I linje härmed är det naturligt att vänja eleverna vid att själva söka samråd med kamrater som har en nära liggande uppgift eller ett arbete, vars resultat på- verkar den egna uppgiften. En sådan ar- betsmetodik gynnar förståelsen av hur ett företag fungerar i praktiken.
Undervisningen bedrives så att studierna blir omväxlande och ger goda möjligheter till självständig aktivitet. För vissa delar av ämnet, i första hand de ämnesavsnitt som tillhör redovisning, är klassundervisning och individuellt arbete troligen den lämpligaste undervisningsformen. Andra kursmoment, exempelvis avsnitt av företagsorganisation och distribution, bör erbjuda goda förut- sättningar för grupparbete.
Eleverna bör stimuleras till självverksam- het inte bara genom hemuppgifter utan även under arbetet på skoltid.
De arbetsuppgifter av företagsekonomisk art, som eleverna tilldelas under sin fram- tida verksamhet inom företag eller förvalt— ning, ställer stora krav på noggrannhet. Detta gäller speciellt arbete med redovis- ning. Det är nödvändigt, att eleverna vän- jer sig vid att lika stränga krav ställes på deras arbetsinsatser i samband med stu- dierna.
Hemuppgifterna bör varieras och presen- teras på. ett sådant sätt att eleverna upp- fattar dem som en organisk del av skolar- betet. En viktig förutsättning är att eleven behärskar den teknik och de arbetsmetoder, som är nödvändiga för uppgiftens genom- förande.
För att kunna klara av större hemupp- gifter måste eleverna lära sig att själva pla- nera sitt arbete så att de undviker onödiga toppbelastningar omedelbart före en redo- visning eller ett förhör. En systematisk och förnuftig organisation av hemarbetet blir av särskilt stor betydelse vid betingsläsning och större specialarbeten. (Se vidare II: 42.33).
24.423. Självständiga arbetsformer Vid tillämpning av beting är det lämpligt att i början av terminen använda viss tid för att organisera terminens arbete, lämna anvisningar och instruktioner om hur det skall bedrivas, göra gruppindelning av ele- ver o. dyl. Betingsarbetet bör utformas så, att eleverna får tillämpa tidigare inhämtade kunskaper såväl i företagsekonomin som i närliggande ämnen, såsom samhällskunskap, rättskunskap, matematik och maskinskriv- ning. I årskurs 3 spelar dessutom kunska- perna i redovisning, distribution och för- valtning en stor roll. Under redovisningsperioden redovisar ele- verna sina kunskaper och arbetsresultat vid
muntliga eller skriftliga förhör i form av uppsats eller promemoria eller genom att föredra dem som inledning till en diskus- sion.
En disposition över terminens arbete bör tillsammans med en studiehandledning stäl— las till elevernas förfogande. Härigenom lämnas möjligheter för eleverna att snab- bare bedöma arbetets omfattning och sättet för arbetets bedrivande, varjämte läraren friställes för mer individuell handledning under betingsperioderna. Studiehandledning kan exempelvis innehålla:
1. De för terminen planerade betingens omfattning och innehåll.
2. Arbetsperioder med tidsplanering.
Individuellt arbete — grupparbete.
4. Studiebesök, litteratur och övriga hjälp- medel.
5. Redovisningsperioder.
6. Formen för kunskapskontroll. ?”
En betingsperiod av den art som skisse- rats i 24.4.1.5 kan organiseras och bedrivas enligt följande exempel:
Betingsperioden inledes med gruppvis studium av personalfunktionen i ett före- tag och insamlande av befattningsschema och befattningsbeskrivningar från olika fö— retag. Speciell hänsyn bör därvid tagas till personalavdelningens uppbyggnad och ar- betsuppgifter. Grupparbetet redovisas i form av skriftliga sammanställningar. Den del som behandlar arbetsuppgifterna på personalavdelningen lägges till grund för kommande betingsperioder, som t.ex. kan omfatta:
Rekrytering och personalurval Introduktion och utbildning Personalbudget Företagsdemokrati och företagsnämnder Kollektivavtal och tjänsteavtal Arbetslagstiftning Parterna på arbetsmarknaden
Material: Lärobok, kartotek över olika företags befattningsschema, skrifter från
370 PA-rådet, LO och SAF; SOS: Befolknings- statistik m.m., kollektivavtal från olika branscher, arbetsdomstolens domar; filmer och bildband. Bedömningen av ett beting enligt ovan bör omfatta kunskaper redovisade genom skriftliga prov eller förhör men även ge- nom diskussionsinlägg, rapporter o. dyl. Lä- rarens undervisning får under betingsperio- den formen av kontinuerlig studiehandled- ning och rådgivning åt enskilda elever eller åt grupper av elever. I slutet av en redo- visningsperiod kan en sammanfattning av de olika elevernas eller elevgruppernas stu- dieresultat vara önskvärd. Vid terminens slut kan det vara nödvändigt att använda en eller annan vecka för återblick och komplettering, men i övrigt skall betings- läsning bedrivas under hela terminen. Elevernas förmåga att arbeta självstän- digt skall uppövas genom betingsläsning. Under tredje årskursen skall dessutom ett specialarbete utföras av eleverna. I före- tagsekonomin kan i årskurs 3 följande exempel på. arbeten vara tänkbara:
1. Om arbetsrutiner. Kartläggning av jämförelse mellan olika faktureringsrutiner.
Avlöningssystemet vid X-företaget. Syn- punkter och förenklingsförslag.
Om krav och inkassering av kundford— ringar. En jämförelse mellan ett detalj- handels- och ett grosshandelsföretag. Kassarutinen vid ett verkstadskontor. Manuell rutin omarbetas till maskinell.
2. Om företagsorganisation. Organisationen vid X-företaget. Befatt- ningsschema och befattningsbeskrivning-
ar.
Företagsledningens kontroll av den an-
ställdes prestationer. Ekonomichefens ställning och arbets— uppgifter.
Företagsnämnden —— ett forum för in-
formation och samråd. Budgeteringsprinciper vid X-företaget.
3. Om personaladministration. Arbetsledning på kontor. Rekryteringsprinciper inom X- och Y- företagen. Personalavdelningens arbetsuppgifter i en mekanisk industri jämfört med en textilindustri. Fackliga konfliktorsaker mellan arbets— givare och tjänstemän. De exempel på arbeten, som lämnats ovan, har hämtats från ämnesinnehållet i tredje årskursens kursplan. Valet är emel- lertid ej begränsat till tredje årets avsnitt utan kan göras även bland tidigare avsnitt. Arbetet kan också. spänna över flera äm- nen. Genomgående bör så långt möjligt är väljas exempel från ett visst företag eller en viss institution.
Ett specialarbete kan av lärare och elev i samråd planeras på följande sätt.
Kartläggning av och jämförelse mellan olika faktureringsrutiner.
]. Kontakt med företag, som kan tänkas ställa material till förfogande.
2. Handledning beträffande disposition av arbetet (A) och anvisningar om littera— tur och hjälpmedel (B). A. Reglementen och instruktioner. Sys— tem- och metodval. Organisationsstruktur. Personalförteckning.
Arbetsflödet. Arbetsvolym. Kontorstekniska hjälpmedel. Rapporter och statistik. Arkivbild- ning. B. Litteratur. Översiktsschema, arbetsrutinschema och operationsschema.
3. Eleverna tar kontakt med X-företaget och kartlägger.
4. Handledning beträffande utkast till ope- rationsschema.
5. Eleverna tar kontakt med Y-företaget och kartlägger.
6. Eventuell handledning. 7. Redovisning av arbetet i form av upp- sats eller rapport.
Då det gäller handledningen bör initia- tivet helst tagas av eleverna, som bör vän- jas vid att fråga den sakkunnige till råds. Handledaren skall dock självmant ingripa om eleverna ej själva tar sådant initiativ.
24.424. Studiebesök Ämnet företagsekonomi erbjuder många till- fällen till kontakter med företag, institutio- ner och organisationer genom studiebesök, föredrag av representanter för företag och institutioner eller genom förmedling av äskådningsmaterial. Dessa externa kontak- ter blir av specith värde i samband med betingsläsning och elevernas egna special- arbeten. Studiebesök bör arrangeras för att ytter- ligare möjligheter skall ges eleverna till samarbete då det gäller att samla, tolka och värdera information. Studiebesöken kan arrangeras på olika sätt, men gemensamt för olika former är att de omsorgsfullt måste förberedas och följas av genomgång och sammanställning av intrycken och eventuell redovisning av arbetsresultat. En uppdelning av eleverna i grupper fö- re studiebesöken kan vara. lämplig. De olika grupperna bör tilldelas vissa arbetsuppgif- ter för vilka redogörelse skall lämnas efter besöket. Oftast erfordras lämplig introduktion, re- dogörelser eller diskussioner under ett stu- diebesök för att detta skall vara av värde. Man bör därför utverka att företaget, som står som värd för ett studiebesök, ställer sådan personal till förfogande som kan lämna erforderlig information. Då det gäl- ler studiebesök för att studera exempelvis maskinella hjälpmedel för kontoret kan kor- tare instruktioner vara tillräckliga. När man däremot avser att klargöra organisa- tionsprinciper i ett företag torde föredrag
med diskussion vara det mest värdefulla. De företag, som besökes, bör således infor- meras om de önskemål och förväntningar som ställes i samband med studiebesöket.
Tiden för studiebesöket bör vara rikligt tilltagen och minst tre lektionstimmar bör kunna. disponeras.
24.425. Bedömning
Större delen av det kunskapsstoff, som be— handlas i årskurs 1, är grundläggande för de fortsatta studierna i ämnet och bör vara ordentligt inhämtat, för att eleverna skall kunna tillgodogöra sig undervisningen i de följande årskurserna. Därför måste läraren på detta stadium utöva sådan kontroll av elevernas förmåga att tillgodogöra sig kun- skapsstoffet, att han genast upptäcker en elevs svårigheter och kan hjälpa denne till rätta. Till en början bör kunskapskontrol- len ske i form av kontinuerliga läxförhör. Stor uppmärksamhet måste ägnas ämnets centrala begrepp och terminologi, eftersom dessa. är oundgängliga verktyg för de fort— satta studierna. Så småningom bör förhö- ren dock allt mera inriktas på kontroll av elevernas förmåga att tillämpa sina kun- skaper genom att självständigt jämföra, be- döma och analysera olika företagsekono» miska företeelser och förhållanden.
I vissa ämnesavsnitt kommer undervis- ningen att i stor utsträckning inriktas på problemlösningar. Detta gäller speciellt de redovisningstekm'skt betonade delarna i äm- net men även t. ex. distribution och plane- ring. Här är kunskapskontrollen ur prak— tisk synpunkt lättare att genomföra, efter— som resultatet av elevernas studier och ar- betsuppgifter måste bli mera entydigt och påtagligt. Det kan vara fördelaktigt att ele- ven har olika hjälpmedel till sitt förfogan- de. På så sätt kan viktiga sidor av färdig- hetsträningen få uttryck vid förhör. En uppgift kan t.ex. vara att besvara en frå- ga om kapitalredovisning i aktiebolag ge- nom att hämta uppgifter ur "Svenska Ak- tiebolag".
I stället för läxförhör bör kunskapskon- trollen successivt utformas på sådant sätt, att eleverna i ett sammanhang redogör för allt större avsnitt av ämnesstoffet.
Undervisningen i företagsekonomi ger lä— raren rika tillfällen att iaktta och bedöma elevernas samarbetsförmåga och studieme- toder. På så sätt får han möjligheter att avgöra hur och när han bör ingripa med påpekanden och anvisningar. Många arbets- uppgiftcr i ämnet är väl lämpade att utfö- ra som grupparbeten, t. ex. förslag till kon- toplaner för olika företag, planering genom budgeter, utarbetande av befattningssche- ma.
Den kontinuerliga kunskapskontrollen måste kompletteras med skriftliga prov. Dessa bör utformas på varierande sätt. En del kursavsnitt kan redovisas på så sätt att eleverna kan lämna kortfattade och enty- diga svar; i andra och speciellt i tredje års- kursen bör eleverna ges sådana provuppgif— ter, att de måste prestera lösningar i form av kortfattade utredningar och förslag till beslut och åtgärder. Provuppgifterna för de olika klassavdelningarna bör ha ungefär samma utformning och vara av samma svå- righetsgrad för att möjliggöra en likformig bedömning och betygsättning av elevernas prestationer.
25.
25.1. Mål
Undervisningen i redovisning syftar till
att vidga och fördjupa kunskaperna om företagets kostnader och intäkter, redovis- ning och beskattning,
_att uppöva förmågan att utforma en än- damålsenlig redovisning samt
att analysera och begagna sig av denna redovisning för olika ändamål.
Vid undervisningen i vissa delar av före- tagsekonomi är det av stor vikt att använ- da hjälpmedel för att ge eleverna en kon- kretare bild av det som studeras. Det är angeläget att skolan kan visa t. ex. en ut- rustning av moderna kontorstekniska hjälp- medel för att de elever, som efter slutad skolgång i gymnasiet går till arbetsmark- naden skall kunna få en uppfattning om den verklighet som de möter. Sådana hjälp— medel kan demonstreras t. ex. av en välut- rustad yrkesskola.
Vidare är stillbilder och film med eller utan ljud värdefulla hjälpmedel. Sådant material kan bl. a. erhållas från förlag, ban- ker och försäkringsbolag, från företag och offentliga institutioner samt genom egen tillverkning.
Dessutom bör finnas möjlighet att ut- nyttja skriftprojektor, som för vissa uppgif- ter är den enklaste projektionsmöjligheten.
Värdefullt material kan också framstäHas via fotostatkopiering och elektrostencile— ring. Med dessa hjälpmedel kan eleverna själva framställa klassupplagor av aktu- ella årsredovisningar, befattningsschema och överhuvud taget alla slag av tryckt ma— terial som kan vara till nytta i undervis- ningen.
Redovisning
25 .2 . H uvudmoment
Bokföringsorganisation. Industriell redovisning.
Kostnads- och intäktsanalys. Kalkylering. Balanslära med företagsbeskattning. Räkenskapsanalys. Finansiell planering.
4 1 I 1 I 4 . .
Bokföringsorganisation Samlingsplan och kontoplan. Bokföringsmaskiner och genomskriftsmeto- der.
Orientering om automatisk och integrerad databehandling.
Industriell redovisning Den industriella redovisningens uppgifter. Sambandet mellan affärsbokföring och kost— nadsbokföring. Den industriella redovisningens utformning. Kalkylerande resp. icke-kalkylerande bok- föring. Standardkostnadsredovisning. Industriella kontoplaner.
Kostnads- och intäktsanalys Kostnadsstruktur och sysselsättningsgrad. Intäktsstruktur.
Resultatplanering.
Kalkylering
Metoder för produktkalkylering, produkt— och orderurval. Metoder för investeringskalkyler.
Balanslära med företagsbeskattning Årsredovisningens syften. Värdering av tillgångar och skulder enligt värderingsteorier samt enligt bokföringsla— gen, aktiebolagslagen och kommunalskatte- lagen. Värderingens inflytande på årsresul- tat och beskattning. Kapitalredovisning och ägareansvar i en- skild firma, handelsbolag, aktiebolag och ekonomisk förening.
Finansieringstekniska spörsmål. Årsredovisningens utformning för olika fö- retagsformer enligt lagstiftning och praxis. Deklaration och skatteberäkning för olika företagsformer. Uppbördssystemet och skatteredovisningen.
Räkenskapsanalys Företagsrisker.
Bedömning av ett företags ställning och resultat. Intern och extern analys.
Finansiell planering Beräkning av kapitalbehov för anläggning- ar och drift.
Likviditetsplanering.
Täckande av kapitalbehov genom eget och främmande kapital.
25 .4. Anvisningar och kommentarer
25.4.1. Lämstoffet
25.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet
Målet för undervisningen är att ge eleverna kunskaper om företagens kostnads- och in- täktsstruktur, om lagstiftningen för olika företagsformer och beskattningen samt om olika redovisningsmetoder. En del av dessa kunskaper bör ha inhämtats i företagseko- nomin i årskurserna 1 och 2.
Stor vikt bör läggas på att öva upp ele- vernas förmåga att bygga upp en ändamåls- enlig redovisning samt att analysera och begagna sig av redovisningens informations- material. Redovisningen bör nämligen främst tillgodose ledningens krav på. sådan infor- mation som kan ligga till grund för be— slut. I många sammanhang måste man räkna med att de personer, som har behov av denna information, inte har möjlighet eller tid att utläsa den ur den traditionella redovisningen. Det är därför väsentligt att kunna presentera redovisningens sifferma- terial i form av lättlästa och aktuella rap- porter exempelvis i diagramform.
Avsikten är icke att utbildningen skall sätta eleverna i stånd att fatta väl under- byggda, rationella beslut på företagsledar- nivå. Detta bör dock inte hindra att man i redovisning ger eleverna en föreställning om planerings— och beslutsproblemens art och svårighetsgrad. Hela tiden bör då som
bakgrund framhållas företagens kostnads- och intäktsstruktur, finansiella uppbyggnad och beskattningsförhällanden. Dessa olika ämnesdelars karaktär av nödvändiga led för att möjliggöra planering och beslut blir då mer uppenbara och därmed även moti- verade i undervisningen.
25.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
En stor del av lärostoffet i redovisning har behandlats i årskurserna 1 och 2 inom fö- retagsekonomi men skall nu konsolideras och fördjupas. Man kan därför mycket väl behandla de i kursplanen ingående momen- ten i valfri ordningsföljd.
Bokföringsorganisation och industriell re- dovisning utgör en repetition och utvidg- ning av de kunskaper i företagsekonomi, som förvärvats i årskurs 1 och 2. De in- dustriella kontoplanerna måste emellertid ägnas speciell uppmärksamhet.
I den del av kursen, som behandlar kost- nads— och intäktsanalgs bör eleverna läras att utnyttja redovisningens siffermaterial för analys av kostnadernas och intäkternas sammansättning och se deras beroende av företagets sysselsättningsvolym och inrikt- ning.
I avsnittet om kalkylering bör eleverna utnyttja redovisningens siffermaterial och kunskapen om kostnads- och intäktsstruk- turen för produktkalkylering, produkt- och orderurval i olika kalkylsituationer samt den mera långsiktiga kalkylering, som måste ligga till grund för investeringsbeslut. Dessa avsnitt bör kunna ge material till vissa aspekter på den helhetssyn som skall läm- nas i ämnet företagsekonomi.
I årskurserna 1 och 2 ges i ämnet före- tagsekonomi de grundläggande reglerna för värdering av tillgångar och skulder enligt lagstiftning och praxis. I redovisning ingår Balanslära med företags-beskattning. Värde- ringsfrågorna tas här upp i en vidare aspekt och behandlas mera ingående.
Stor vikt bör läggas på den synpunkten att årsredovisningen i ett företag oftast innebär en kompromiss mellan ledningens och ägarnas önskemål, bokförings- och ak- tiebolagslagens maximivärderingsregler och skattelagarnas minimivärderingsregler. Sam- bandet mellan bokslutet och deklarationen betonas liksom de dolda reservernas möj- lighet till resultatförskjutning.
Räkenskapsanalgscn bör bygga på ba- lansläran. Eleverna bör lära sig att ur ett tillgängligt räkenskapsmaterial utläsa något om ett företags ställning och resultat samt att härav bilda sig en uppfattning om detta företags framtida möjligheter. Man bör där- vid skilja mellan extern och intern analys.
I avsnittet om finansiell planering är det väsentligt att eleverna upplever de olika ämnesdelarna som en helhet. De bör alltså utnyttja kunskaperna från alla de föregå- ende momenten för en planering av kapi- talbehov för drift och anläggningar samt söka bedöma hur detta behov skall täckas med hjälp av eget och främmande kapital. Detta avsnitt kan sålunda sammanbinda dels delarna inom ämnet, dels de andra företagsekonomiska ämnena med redovis- ning.
25.4.1.3. Planering och samverkan I företagsekonomi framhålles sambandet mellan de företagsekonomiska ämnena. Un- dervisningen i kostnads- och intäktsanalys bör fortlöpande ha utomordentligt nära kontakt med motsvarande avsnitt i distri- bution. Tekniken är i stora drag densam- ma. En samordning av kostnads- och in- täktsanalysen i redovisning och distribution kommer än mer att öka förståelsen för att ämnena i sista hand åskådliggör samma problem sedda ur olika synvinkel. Vidare bör undervisningen i bokförings- organisation nära samplaneras med avsnit- tet om personaladministration i företags- ekonomi.
25414. Koncentration —— se 211-4.1.4.
25.415. Beting
Betingsperioderna bör kunna organiseras med ledning av de avsnittsrubriker som upptagits under resp. huvudmoment.
Exempel på olika lämpliga beting läm- nas nedan:
H östtermin vecka Planering och organisation av ar-
betet ......................... l Bokföringsorganisation .......... 2— 3 Industriell redovisning .......... 4.— 8 Kostnads- och intäktsanalys ..... 9—11 Kalkylering ................... 12—14 Repetition av terminens kurs . . . . 15—16 Vårterrnin vecka
Planering och organisation av ar— betet ......................... 1 Balanslära med företagsbeskattning 2— 6 Räkenskapsanalys .............. 7— 9 Finansiell planering ............. 10—12 Repetition av hela kursen ...... 13—16 Reservtid .................... 17—18
Under betingsperioderna erhåller elever- na erforderlig lärarhandledning (se 25.422»).
25.4.2. Verksamhetsformer
25.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 24.421.
25.422. Studieteknik — se 24.422.
25.423. Självständiga arbetsformer
För att bereda eleverna möjlighet att själv- ständigt bearbeta och tillägna sig ett be- tingsavsnitt är en omsorgsfull planering be- tydelsefull. Till ledning för betingsarbete i redovisning ges här ett exempel på detalj— planering av en betingsperiod avseende hu- vudmomentet Räkenskapsanalys.
Betingsperioden antages därvid omfatta 2 1/2 veckor ä 7 tim. = 18 tim.
Litteratur: Framställning angående den externa räkenskapsanalysens möjligheter och begränsning, då det gäller svenska aktie— bolags årsredovisningar samt någon kort-
fattad framställning om inflationens verk- ningar på. ett företags ställning och resultat.
Klassundervisning: Företagsriskerna och behovet av räkenskapsanalys. Den externa analysens uppgifter och meto- der.
Grupparbete: Några aktiebolags publice- rade årsredovisningar analyseras av elev- grupper efter lärarens anvisningar. Gemen- sam genomgång av vunna erfarenheter.
Klassundervisning: Den interna analy- sens uppgifter och möjligheter jämfört med den externa analysens.
Grupparbete: Eliminering av frivilliga vinstreglerande åtgärders inflytande på re— sultatet.
Klassundervisning: Inrflationens snedvri— dande inverkan på ställning och resultat. Skenvinster, realvinster och realförluster.
Grupparbete: Eliminering av inflationens verkningar genom indexomräkning av ett företags balansräkningar.
Redovisning: Skriftligt prov. Specialarbeten i redovisning torde i all- mänhet lämpa sig både som enskilda arbe- ten och som grupparbeten.
Exempel på specialarbeten: Kontoplaner hos industrier på orten. Omläggning av kontoplan efter någon branschkontoplan.
Kalkyleringsmetoder i företaget X. Produktionsvalsproblem i företaget X. Rapportering av redovisningsavdelning- ens material till beslutsfattande personal inom företaget X.
Årsredogörelsens utformning. En jämfö- relse mellan ett antal företags publicerade årsredogörelser.
Extern analys av ett eller flera företags publicerade årsredogörelser.
Hur har inflationen påverkat företaget X:s ställning och resultat?
Uppgörande av likviditetsbudget och be- dömning av dess utfall inom företaget X.
Beräkning av kapitalbehov vid uppta— gande av en ny tillverkning inom företaget X.
Exempel på uppläggning av ett special- arbete avseende kontoplaner hos industrier på orten:
I samband med studiebesök hos några industrier på. orten får eleverna tillgång till företagens kontoplan. Eventuellt får de in- tervjua företagens ekonomichef om de prin— ciper efter vilka planen upplagts och moti— ven till dess mer eller mindre speciella ut- formning.
Specialarbetet kan disponeras på följande sätt: Kontoplanen i industriföretaget X . Beskrivning av företagets tillverkningspro- cess och övriga förhållanden, som bör på- verka kontoplanens utformning. Företagsledningen-s behov av information hämtad ur redovisningen.
26.
26.1. Mål
Undervisningen i distribution syftar till
att ge en allmän orientering om centrala distributionsekonomiska problem,
att ge kunskaper om aktuella data inom distributionen och dess olika funktioner samt
att lära eleverna metoder för distribu- tionsarbetet.
26.2. H uvudmoment
Distributionens uppbyggnad och arbetssätt.
Marknadsföringens principer. Kostnads- och intäktsanalys i distributio- nen. Inköpets organisation och metoder. Den personliga försäljningens organisation och metoder.
Reklamens organisation och metoder. Marknadsanalys och marknadskontroll.
Kortperiodiska rapporter över ställning, re- sultat etc.
Kalkyleringsuppgifter.
Finansiell planering. Beskrivning av kontoplanens principiella uppbyggnad. Kontoklasser och kontobeteckningar. Grafisk framstälhiing av kontoplanen. Synpunkter på kontoplanens ändamålsen— lighet. Eventuella förslag till förbättringar av kon— toplanen. Eventuella förslag till anpassning av konto- planen till någon existerande branschkonto— plan.
25.424. Studiebesök -— se 2441-2314. 25.425. Bedömning —— se 24.425. 25.4.3. Hjälpmedel — se 24.4.3.
Distribution
Distributionens driftsorganisation. Organisation och metoder inom import- och exporthandeln. Samhällelig reglering av distributionen.
26 .3 . Kursplan Distributionens uppbyggnad och arbetssätt Fördjupning och breddning av i företags- ekonomi inhämtat kunskapsstoff.
M arknadsföringens principer
Val av konkurrensmedel och distributions- väg. Leveransformer och leveranstider. Kon- kurrensmedel såsom kundurvalspolitik, pro- duktutformning, personlig bearbetning, re- klam, service, pris- och rabattpolitik.
Kostnads- och intäktsanalys i distributionen Kostnadsfördelning och lönsamhetsbedöm- ning med speciell anknytning till distribu-
i i
tionsområdet. Priskalkylering och prispoli- tik, rabattsystem, orderpremiesystem.
Inköpets organisation och metoder Organisation och metoder för planering och verkställande av inköp. Analys av företa- gets inköpsbehov. Inköpsbudgetering. Upp— läggning av leverantörsregister. Offertför- frågan. Offertbedömning. Inköpskontroll.
Den personliga försäljningens organisation och metoder
F örsäljningsorganisatoriska problem, exem- pelvis försäljningsorganisationens uppbygg- nad i företaget, metoder för urval av för- säljare, deras utbildning och avlöningsför- hållanden. Försäljningsteknik. Försäljarens hjälpmedel.
Reklamens organisation och metoder Översikt över reklammarknadens struktur: Reklamens karaktär, reklammedlen och me- toder för val av reklammedel. Reklamens tekniska och innehållsmässiga utformning. Utformning och utvärdering av reklam- kampanj. Reklamens etik och dess juri- diska ram.
Marknadsanalys och marknadskontroll Tryckta källpublikationer och hur de an- vändes. Olika metoder för fältundersökning— är och deras praktiska användbarhet. Grosshandelsområden och detaljhandels— områden. Servicecentra med olika kapacitet. Undersökningar av köpvanor och konsum- tionsvanor. Beräkningar av den framtida avsättningen. Försäljningsdistriktens upp- läggning. Distributionens driftsorganisation Organisationsprinciper och teknik vid trans- port-, lager- och hanteringsfrågor inom dis— tributionens olika led. Frågor rörande order- och faktureringsrutiner.
Organisation och metoder inom import- och exporthandeln Utrikeshandelns organisations- och kontakt- former. Principer rörande valet av distribu-
tionsväg inom exporten. Metoder för mark- nadsanalys. Tekniska frågor vid utrikes- handel, såsom dokumentfrägor, försäkrings- frågor, betalnings- och kreditfrågor.
Samhällelig reglering av distributionen Samhällsekonomiska synpunkter på distri— butionen. Lagstiftning och branschöverens- kommelser. Lagen om konkurrensbegräns- ning och näringslivets opinionsnämnd.
26 .4. Anvisningar och kommentarer
26.4.1.
26.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet
Lärostoffet
I syfte att bredda elevernas föreställnings- ram utöver de kunskaper, som förvärvats i företagsekonomi under de två. första års— kurserna, bör till en början en så. vid täck- ning som möjligt eftersträvas av hela om- rådet. Kursen bör härvid liksom i företags- ekonomi i årskurs 1 och 2 närmast inriktas på. en beskrivning av institutionerna och distributionsfrägorna från strukturekono— misk synpunkt. Vissa företagsekonomiska aspekter tages upp, dock mera deskriptivt än normativt.
Denna allmänna genomgång följes av ett studium av delfunktioner inom distributio- nen. Det bör härvid tillses att varje sådan delfunktion studeras för olika distributions- nivåer, om detta är nödvändigt. Denna upp— delning bör ske när problemställningarna är av olika karaktär, t.ex. producentens prissättning jämförd med detaljistens pris- sättning. Vid vissa andra frågeställningar, t. ex. rörande allmänna principer för lager- hållning, behöver någon sådan uppdelning ej göras. I samband därmed bör viss hän— syn kunna tas till problem som rör skolor- tens lokala avsättningsområde (t. ex. i Bo— rås textildistributionen och postorder, i Väs- terås distributionen av producentvaror, i G öteborg sjöfartsekonomi).
Undervisningen bör anknytas till konkre- ta, praktiska problem. Detta kan gälla både strukturekonomiska och företagsekonomiska problem. Gemensamt för dem bör dock vara, att de i stort är beroende av distri- butionsmiljön. Som exempel på. sådana problem kan nämnas butiksstrukturen och stadsplaneringen, utvecklingen mot nya bu- tikstyper, urbaniseringens betydelse för stads- och butiksplanering, aktuella fall in— om konkurrenslagstiftningens tillämpning, konsumentupplysningens medel, hur ett 10- kalt företag arbetar (postverket, hamnen, trafikföretag etc.).
Kursens tyngdpunkt bör hela tiden ligga på inlärandet av vissa vanliga metoder, vil- ka direkt kan tillämpas i distributionsarbe- tet.
Då. eleverna efter sin utbildning kan kom- ma att syssla med distribution både av va- ror och av tjänster (t.ex. resebyråarbete och försäkringsverksamhet), måste de distri- butionsmetoder, som utläres, kunna appli- ceras över ett brett register. Härvid bör särskilt tillses att distributionen av produ— centvaror beaktas. I kursen hör framförallt hänsyn tagas till principiella metoder och principiella resonemang med största möj- liga allmängiltighet. Utpräglad specialise- ring bör hänskjutas till utbildning efter gymnasiestudiernas slut.
26./,.12. Kommentarer till speciella kursmoment M arknadsföringens principer
Hela problemet rörande val av konkurrens— medel och val av distributionsväg behand- las. Undervisningen omfattar bl. a. konkur- rensmedel i form av företagets kundurvals— politik, produktutformning, personlig bear— betning, reklam, service, pris— och rabatt- politik. Vidare omfattar den avvägning vid valet mellan dessa alternativa medel mot bakgrund av efterfrågans karaktär, kon- kurrensen och företagets produktionssitua- tion. Det är lämpligt att en stor del av
undervisningen på. detta område sker i form av praktikfall.
K ostnads- och intäktsanalys i distributionen I detta avsnitt behandlas aktuella problem rörande kostnadsfördelning och lönsamhets- bedömning med speciell anknytning till distributionsområdet. Även priskalkylering och prispolitik behandlas, varvid icke en— bart själva priset diskuteras utan även ra- battsystem, orderpremiesystem etc. En nog- grann övervägning av hur kostnads— och in— täktsanalysen skall fördelas mellan distribu- tion och redovisning måste göras. I första hand bör i distribution specialproblem be— handlas.
Inköpets organisation och metoder Betydelsen för företaget av ett effektivt in- köpsarbcte framhålles och exemplifieras. In- köpsorganisatoriska problem av olika slag behandlas, såsom inköpsorganisationens upp- byggnad i olika företag, inköpsplanering, kvalitetskontroll, räkningsgranskning m.m. I detta sammanhang bör även förrådsorga- nisationen i företaget beröras i form av kon- kreta exempel. Detsamma gäller inköpstek— nik, inköpsetik och utbildningsfrågor. Den personliga försäljningens organisation och metoder
Försäljningsorganisatoriska problem av oli- ka slag behandlas, såsom försäljningsorga- nisationens uppbyggnad i företaget (varvid även beröres övriga avdelningar såsom marknadsavdelningar samt produktutveck- lingsavdelningar när det gäller t.ex. pro- duktionsföretag), metoder för försäljarur— val, försäljaravlöning, försäljarutbildning, försäljarstimulans. Speciellt behandlas för- säljningsteknik och hjälpmedel vid olika slag av försäljning. Beträffande de rent psykologiska aspekterna på. försäljningen måste en noggrann avvägning gentemot äm- net psykologi göras.
Reklamens organisation och metoder Avsnittet inledes med en översikt över re- klammarknadens struktur och sätt att ar-
beta. Varudeklaration och konsumentupp— lysning uppmärksammas. Därefter behand- las reklamens karaktär, reklammedlen och metoder för val av reklammedel. Speciellt behandlas reklamens tekniska och innehålls- mässiga utformning samt hur en reklam- kampanj kommer till. För de rent psyko— logiska aspekterna på reklamtekniken gäller vad nyss sagts ovan. Avsnittet avslutas med en översikt över etiska och juridiska aspekter på. reklamen och dess användning.
Marknadsanalys och marknadskontroll Mot bakgrund av undervisningen i statistik i matematikkursen behandlas här de van- ligaste metoderna för insamling av mate- rial från fältet och från publicerade statis- tiska data. Stort avseende fästes vid prak- tisk källkunskap. Bland lämpliga under- sökningsområden märkes köpvaneundersök- ningar, konsumtionsundersökningar, detal- jistundersökningar, geografiska omlandsun- dersökningar. Även beräkningen av den framtida avsättningen genom någon form av prognosverksamhet behandlas liksom ef- fektmätningar av försäljningsarbetet och reklamarbetet. I samband med det senare beröres bl.a. försäljardistriktens upplägg- ning, försäljarbudgeten, försäljarkvoten samt metoder för mätning av minnesvärdet av reklam.
Distributionens driftsorganisation I detta avsnitt redovisas organisationsprin- ciper och teknik vid transport—, lager- och hanteringsfrågor inom distributionens olika led. Specith studeras frågor rörande order- och faktureringsrutiner. Undervisningen bör i största möjliga utsträckning stödjas av studiebesök, då detta avsnitt bör behandlas praktiskt. En avgränsning mot redovisning och förvaltning måste göras.
Organisation och metoder inom import- och exporthandeln Utrikeshandelns organisations- och kon- taktformer tas upp till behandling liksom principer rörande valet av distributionsväg
inom exporten t.ex. vid introduktion av produkter på nya marknader. I samband härmed behandlas metoder för marknads- analys. Även mera tekniska frågor vid ut- rikeshandel genomgås, såsom dokumentfrä- gor, försäkringsfrågor, betalnings- och kre— ditfrågor. En avgränsning gentemot under- visningen i redovisning och rättskunskap måste göras.
26.413. Planering och samverkan
Kännedom om de stora dragen i näringsli- vets uppbyggnad och rfunktion måste för- utsättas, och därmed får distribution en given anknytning till samhällskunskap. Kursen har emellertid också en nära an- knytning till företagsekonomi och redovis- ning. I distributionen behandlas utförligt en sida av företaget, men många av de problem som därvid uppkommer kräver för sin lösning även kunskaper om och för- ståelse för företagets övriga delar.
Undervisningen i distribution bör sam— ordnas med undervisningen i företagseko— nomi i årskurs 3, så. att vissa allmänna förutsättningar, t. ex. i kostnads- och in- täktsanalys, först behandlas översiktligt i ämnet företagsekonomi och därefter spe- ciellt i distribution. Detta gäller även vissa personaladministrativa frågor, vilka aktua- liseras i avsnittet om försäljarutbildning m. m.
I övrigt kan uppläggningen lämpligen följa den disposition som ovan angivits i huvudmomenten. Först genomgås med viss fördjupning det allmänna stoff som i tidi— gare årskurser meddelats om distributio- nens uppbyggnad och arbetssätt. Därefter behandlas med utgångspunkt från det en- skilda företagets situation principerna för företagets marknadsföring. I anslutning till denna diskussion följer så, en genomgång av de ekonomiska bedömningarna i distri- butionsarbetet, varvid grundläggande kost- nads- och intäktsbegrepp behandlas.
Mot denna bakgrund genomgås övriga ämnesområden, såsom inköpsorganisation
och försäljningsorganisation. Därefter är det lämpligt att återknyta till totalsynen på företagets distributionsekonomiska pro- blem genom att ånyo, men mera i detalj, taga upp frågan om val mellan olika kon— kurrensmedel i marknadsföringen.
26.1;.1 #. Koncentration — se 24.4.1.4.
26.415. Beting
Undervisningen bör få en analytisk prägel och i många fall kommer förståelsen för problemställningar att betyda mer än in- hämtandet av specifika data. Det kan där- för vara ändamålsenligt att använda be— tingsläsning under större delen av kursen. Dagläxor bör alltså endast undantagsvis förekomma.
Betingsläsningen kan utformas på. olika sätt. Den vanligaste formen blir den, där betingsläsningen användes för att få ele- ven att bättre integrera genomgånget kurs- material och härigenom fä bättre översikt över kunskaperna. Samtidigt bör betinget innehålla vissa för hela klassen gemen- samma arbetsuppgifter i anslutning till sär- skilda kursavsnitt. Dessa uppgifter kan be— stå i inhämtandet av visst material. Som exempel kan nämnas studium av butiks- lokalisering (branscherna fördelas mellan eleverna), förekomsten av prisskillnader i detaljhandeln (olika elever svarar för skilda produktgrupper), studier av argumentering i annonsreklam (eleverna får skilda me- dia eller produktgrupper att granska). Be- tinget har i detta fall till uppgift att ex- emplifiera det övriga kursinnehållet och att härigenom bättre motivera elevernas kun- skapsinhämtande.
Som angivits ovan under 26.4.1.3 är det lämpligt att behandla lärostoffet enligt dispositionen under huvudmoment. Huvud- momenten kan i princip även vara lämp- liga indelningsgrunder för betingsläsningen. Vissa mer omfattande avsnitt bör då delas upp i mindre partier, framförallt Den per- sonliga försäljningens organisation och me-
toder, Reklamens organisation och meto- der samt Marknadsanalys och marknads- kontroll. Inom de båda sistnämnda huvud- momenten kan med fördel viss del av be- tingsläsningen utgöras av för samtliga ele- ver gemensamma praktiska arbetsuppgif- ter, såsom tidigare nämnts. Nedan lämnas ett exempel på hur huvudmomenten kan läggas till grund för betingsläsningen.
Höstterminen vecka 1. Distributionens uppbyggnad .. 1— 2 2. Marknadsföringens principer.. 3— 5 3. Kostnads- och intäktsanalys . . 6— 'i' 4. Inköpets organisation ....... 8—10 5. Den person]. försälj.-org. 11—14
Repetition av höstens kurs . . . 15—16
Vårterminen vecka 6. Reklamens org. ............. 1— 4 7. Marknadsanalys ............ 5— 8 8. Distr. driftsorganisation 9—10 9. Import- och exporthandel 11—12 10. Samhällelig reglering av distr. 13
Repetition av hela kursen . . . . 14—16 Reservtid .................. 17—18
26.4.2. Verksamhetsformer
26.421. Allmänna metodiska kommen- tarer —— se 24421.
26422. Studieteknik — se 24.4.22.
26.423. Självständiga arbetsformer
Ett beting som behandlar marknadsanalys i ämnet distribution kan exempelvis orga- niseras och bedrivas enligt följande: Perioden inledes med gemensam genom- gång och diskussion av marknadsanalysens syfte, gärna i anslutning till något praktik- fall. Därefter genomgäs de olika mätmeto— der man använder sig av vid marknadsun- dersökningar och klassen får till uppgift att mot bakgrund av ett givet problem upp- rätta en undersökningsplan och göra upp t.ex. ett frågeformulär. Därefter diskute- ras och bedömes de inkomna förslagen och ett för klassen gemensamt frågefor—
mulär utarbetas. Lied stöd av detta får så varje elev till uppgift att utföra t.ex. 5—10 intervjuer valda på visst sätt. När materialet insamlats diskuteras hur det skall bearbetas och bearbetningen fördelas mellan eleverna. Därefter drages gemen- samt slutsatser från den genomgångna un- dersökningen. Betingsperioden avslutas med kontroll i form av skrivning eller förhör på ämnesavsnittet.
Material till användning: lärobok, prak- tikfall, statistiska data över den popula- tion som skall studeras.
Vid utformningen av specialarbete bör sådana arbeten väljas, som innebär insam— ling av visst fältmaterial då dessa bäst förbereder eleven för de praktiska arbets- uppgifter han senare kommer att möta i näringslivet. För den teoretiskt intresserade kan emellertid specialarbetet utformas till större delen som ett litteraturarbete. Fram- förallt vissa praktiska arbetsuppgifter läm- par sig också väl för grupparbete.
Som exempel på ämnen lämpliga för spe- cialarbeten kan nämnas:
Val av distributionsväg inom X-bran- schen.
Strukturförändringarna i detaljhandeln.
Organisation av importarbete inom Y- branschen.
Metoder för inköp inom kommunal för- valtning.
Principer för försäljarargumentering en— ligt litteraturen.
Missionary salesmen och deras arbets- uppgifter.
Lokalannonseringens veckovariationer. Förekomsten av färgannonsering inom olika branscher.
Utformningen av en reklamkampanj in- om Z-företaget.
Analys av kundunderlaget för speciella detaljistföretag.
Nyare principer vid utformning av kolo- nialvarulager.
Några fall ur Näringsfrihetsrådets praxis (t. ex. rörande diskriminering).
En reklambyrås arbete med introduktion av en ny produkt.
Reklamens uppläggning vid försäljning av kapitalvaror resp. konsumtionsvaror.
Ett specialarbete i ämnet distribution kan läggas upp på följande sätt:
Lokalannonseringens veckovariationer l. Tillsammans med handledaren faststäl— les syftet med arbetet. Handledaren hänvisar till en början till litteratur, framför allt rörande detaljhandelns an— nonseringsproblem men även till mera generell litteratur. Därefter diskuteras arbetets upplägg- ning och fastställes vilket delområde som skall avses. Man kan här tänka sig att eleven eller elevgruppen tar kon- takt med stadens tidning eller tidningar, att vissa butiker utväljes för intervju samt att själva annonseringen i tidning- arna studeras.
3. För varje ovan angivet delområde gör eleven upp förslag till undersöknings— plan omfattande val av undersöknings- objekt och undersökningsmetod. Mät- instrument utarbetas och uppvisas för handledaren för eventuella komplette- ringar och slutligt godkännande. Det måste i detta sammanhang poängteras att intet fältarbete får utföras utan att det först godkänts av handledaren, så att undersökningen ej löper risken att bli meningslös både för undersökare och undersökningsobjekt.
4. I anslutning till undersökningsplane- ringen uppgöres förslag till analysplan. Då materialet efter hand kommer in sker statistisk bearbetning och analys.
5. Eleven eller elevgruppen framlägger där- efter arbetet i stencilerad form, even- tuellt för gruppdiskussion i klassen.
50
26.424. Studiebesök ——- se 24.424. 26.425. Bedömning — se 24.425.
26.4.3. Hjälpmedel — se 24.4.3.
27.1. Mål
Undervisningen i förvaltning har till upp- gift
att vidga och fördjupa elevernas kunska- per om den statliga och kommunala för- valtningens organisation och verksamhets- former,
att ge en orientering om sociala problem och samhällets sätt att genom socialpoli- tiska åtgärder komma till rätta med dessa problem,
att ge kunskaper om offentlig redovis- ning samt
att genom tillämpningsövningar visa an- vändningen av förvärvade kunskaper och färdigheter inom det praktiska förvaltnings— arbetet.
27.2. H uvudmoment
Den statliga och kommunala förvaltnings- organisationen. Centralisering och decentra- lisering.
Förvaltningens verksamhetsformer. Ären— denas gång.
Offentlighet och sekretess. Rättssäkerhet. Besvär. Förvaltningskontroll. Socialpolitikens mål, medel och verksam- hetsformer, främst gällande arbetsmarknad, bostäder, socialförsäkring samt hälso— och sjukvård.
Statens och kommunernas redovisnings- system. Den kommunala budgetens och de kommunala räkenskapernas uppgifter och utformning. Kommunal finansiering.
27.3 . Kursplan
Förvaltningsuppgifterna. Kompetensför- delningen mellan stat och kommun. Centra- lisering och decentralisering.
27. Förvaltning
Den statliga förvaltningsorganisationen. Kungl. Maj:t. De centrala ämbetsverken. De allmänna lokala förvaltningsorganen.
Den kommunala förvaltningsorganisatio— nen. Kommunal indelning. Borgerliga pri— märkommuner. Landstingskommuner. Kyrk- liga kommuner. Kommunal samverkan.
Förvaltningens verksamhetsformer. För- beredande åtgärder. Beredning. Föredrag- ning och beslut. Beslutens registrering och delgivning. Förvaltningsarbetets teknik.
Offentlighet och sekretess inom statlig och kommunal förvaltning.
Rättssäkerhet och effektivitet i förvalt— ningen.
Besvärsförfarandet. Besvärsrätt. Instans— ordning. Former för anförande av besvär. Besvärsprövning.
Förvaltningskontrollen. Tillsyn och revi— sion.
Förvaltningspersonalen. Den personella förvaltningsorganisationen. Relationen för— troendemän -— tjänstemän.
Kontakten med allmänheten. Anställ— ningsförhållanden i statlig och kommunal tjänst. Personalorganisationerna.
Några sociala problem i vårt moderna samhälle.
Samhällets socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa problem. Social- politikens metoder, kostnader och finan— siering. Den socialpolitiska lagstiftningen, främst rörande arbetsmarknad, bostäder, socialförsäkring samt hälso- och sjukvård.
Kommunernas kapital-, anslags- och kost- nadsredovisning.
Uppgörande av budget, förande av rä— kenskaper samt upprättande av bokslut i kommuner. För- och efterkalkylering av kommunala kostnader. Ansökning om och redovisning av ersättningar från staten, andra kommuner och enskilda. Debiterings— och uppbördsredovisning. Avlönings- och förrådsredovisning.
Huvuddragen i den statliga budgetens uppställning. Sambandet statsbudget — kommunal budget.
27.4. Anvisningar och kommentarer
27.4.1. Lärostoffet
27 4.1 .1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Huvuduppgiften är att ge eleverna de spe- ciella kunskaper och färdigheter, som utgör en grund för arbetsuppgifter inom i första hand kommunal men också statlig förvalt— ning.
Grundskolans undervisning ger eleverna en bred deskriptiv bild av det svenska sam- hället. Gymnasiets undervisning i samhälls- kunskap avser att ur olika aspekter ge en samlad kunskap om det moderna samhället. Målet är inte i första hand att öka elever- nas kunskaper av deskriptiv art utan att ge studiet en mer principiell och analytisk in- riktning. Samhällskunskapen i gymnasiet koncentrerar sålunda intresset mindre till samhällets organisation än till dess funk— tion. De för alla moderna samhällsstruktu- rer utmärkande karaktäristika blir studiets grundval.
Från dessa förutsättningar har under- visningen i ämnet förvaltning att utgå.. Grundskolans samhällsbeskrivning och gym- nasiets samhällsteoretiska kunskaper utgör underlaget för den yrkesinriktade undervis— ning om offentlig förvaltning, som är äm- nets huvuduppgift. En förhållandevis ringa tid ägnas därför åt kunskapsstoff av all- mänteoretisk art. Nödvändigt är emellertid att de för förvaltningsarbete principiella momenten upptas till ingående diskussion.
Undervisningen skall förmedla kunskaper och färdigheter, som är direkt förberedande för arbete inom offentlig förvaltning. Kurs- innehållet har därför en starkt konkretise- rad karaktär. Varje moment måste ge ele— verna intryck av att innehålla fakta eller
problem, som kommer att möta dem i det framtida yrket. Undervisningen bygger så- lunda i stor utsträckning på. fortlöpande öv- ningar i enklare förvaltningsuppgifter. Un- der studiernas gång kompliceras dessa öv- ningar till att samtidigt omfatta allt större del av lärostoffet.
Kursplanen har disponerats så att den först presenterar förvaltningens organisation och verksamhetsformer sedda från myndig- heternas sida. Därefter vänds perspektivet till medborgarnas kontakt med myndighe- terna. Studiet koncentreras här till de pro- blem som möter individerna på det social- politiska området. Med den bakgrunden kan sedan förvaltningens verksamhet på det socialpolitiska fältet göras till föremål för mer ingående studium. Som en speciell aspekt på den offentliga förvaltningens verksamhet behandlas statens och kommu- nernas redovisningssystem.
Kursplanens moment är förhållandevis många i relation till undervisningstiden. De olika momenten skall emellertid ej uppfat— tas som kvantitativt likvärdiga. Avsnitt som gäller statlig förvaltningsorganisation, rätts- säkerhet och effektivitet samt besvärsför- farande måste ges ett tämligen begränsat utrymme. Det blir helhetssynen på den 10— kala förvaltningsorganisationens uppgifter och verksamhet, som bestämmer hur dessa speciella frågor kommer in i undervisningen. Denna kan med fördel centreras kring vissa huvudproblem som framgår av 27.4.12 och 27.4.13.
27.412. Kommentarer till speciella kursmoment
F örvaltningsuppgifterna. Studiet av den offentliga förvaltningens organisation och verksamhetsformer inledes med fördelningen av samhällsuppgifterna dels mellan den offentliga och privata sektorn, dels mellan olika typer av offentliga förvaltningsorgan. De olika motiv, som bestämmer uppgifter— nas fördelning, diskuteras. Lämpligen sker detta med utgångspunkt i sådana motsatta
önskemål som enhetlighet — lokal varia- tion; centralisering -— decentralisering. Detta ger anledning till närmare studium ax den kommunala självstyrelsens roll i den offentliga förvaltningsorganisationen. Sär- skild uppmärksamhet ägnas också. de små och stora kommunernas problem i det ex- panderande samhället.
Den kommunala förvaltningsorganisatio- nen. Här presenteras de olika typerna av kommunal organisation. Tyngdpunkten i detta moment ligger emellertid i studiet av den borgerliga primärkommunens förvalt- ningsorganisation. Det beslutande organet och olika organ för förvaltning och verk- ställighet samt organens sammansättning och arbetsformer liksom befattningshavar- nas ställning behandlas utförligt. Undervis- ningen kompletteras med studiebesök på. kommunalkontor (drätselkontor) och andra kommunala organ.
Förvaltningens verksamhetsformer. Kurs- momentet skall direkt sikta till verklighets- trogna övningar i olika förvaltningsmo- ment. Eleverna skall med konkret material följa stadierna i ärendenas handläggning och själva få uppgifter att bereda, föredraga och besluta i relativt okomplicerade frågor. Övningarna bör successivt utvecklas till för- valtningsspel i vilka fler elever deltar med roller som föredragande, beslutande och protokollförande tjänstemän. Stor uppmärk— samhet ägnas åt att utveckla en god före- dragningsteknik, i samband varmed den objektiva föredragningens betydelse i för- valtningsarbete understrykes.
Några sociala problem i vårt moderna samhälle. Undervisningen skall ge en inblick i de sociala problem, som samhället söker bemästra. Det kan gälla sjukvård, åldran— dets problem, sysselsättning, kriminalitet och andra former av avvikande beteende. Problemen belyses dels med diskussion kring socialstatistiska data, dels genom kon— kreta fallstudier, exempelvis verklighets— trogna utredningar från sociala myndig- heter.
Den socialpolitiska lagstiftningen. Huvud- vikten lägges här på förvaltningsaspekten — hur myndigheterna möter och löser so— ciala problem. Det materiella innehållet i lagstiftningen behandlas däremot mer över— skådligt. Även här bör övningar i handlägg— ning av ärenden ge den konkreta belys- ningen av ämnesstoffet.
Kommunernas kapital-, anslags- och kost- nadsredovisning. Kommunallagarnas be— stämmelser om utgifts- och inkomststat stu— deras. I anslutning härtill redogöres för budgetens uppgifter: att utgöra underlag för anslagsredovisning och utdebitering, att vara ett kontrollinstrument för förmögen— hetsskyddet och att tjäna som underlag för kontroll av förvaltningens effektivitet. Med utgångspunkt från budgetens uppgift att vara ett ekonomiskt handlingsprogram upp- märksammas maktfördelningen mellan det beslutande organet och de verkställande och förvaltande organen i kommunerna. Härvid betonas att kommunernas beslu- tande organ genom budgeten och genom att knyta villkor till den anger de ekonomiska ramar inom vilka nämnderna skall verka.
Kommunallagarnas bestämmelser om kom— munernas uttaxeringsrätt samt kapitalbe- greppet i kommunal redovisning genomgås, varvid skillnaderna mellan företagsekono- misk och kommunalekonomisk redovisning belyses. Kommunernas rätt att ta upp lån studeras med beaktande av kommunalla- garnas bestämmelser, gällande lånepraxis och den aktuella kreditmarknadssituatio- nen.
Den kommunala normalkontoplanen, K— planen, studeras och dess tillämpning bely- ses, varvid olika redovisningssystem, såväl en fullständig tillämpning av planen genom användande av maskiner för hålrems- och hålkortsmetodik som en begränsad tillämp- ning genom användande av traditionella bokföringsmetoder, diskuteras. Budgetarbe- tet och arbetsgången i kommunerna vid budgetens uppgörande, beredning och fast- ställande behandlas. Särskild uppmärksam-
het ägnas åt nämndernas upprättande av specialförslag, styrelsens behandling och sammanställning av förslaget till utgifts- och inkomststat samt det beslutande orga- nets behandling och fastställande av den- samma.
Relativt stor uppmärksamhet ägnas åt den kommunala bokföringen och boksluts- tekniken, varvid särskilt beaktas överskotts- och underskottsavräkningen gentemot bud- geten samt de olika budgetregleringspos- terna.
Behovet av kostnadsredovisning i kom- munerna framhålles. Övningar skall ske rö— rande för— och efterkälkylering av kostna- der och kapitalutgifter. Prestationsredovis— ning behandlas med beaktande av de spe- ciella problem, som föranledes av att en stor del av den kommunala verksamheten finan- sieras med skattemedel. Urvalet och ut- formningen av lämpliga enhetskostnader. som kan läggas till grund för jämförelser i tiden och i rummet, t.ex. med andra kom- muner och med enskilda företag, uppmärk- sammas. Information och rapportgivning till nämnder, kommunens styrelse och dess beslutande organ diskuteras vad gäller så- väl behovet och omfattningen som metodi- ken.
Frågor rörande kostnadsfördelningen mel- lan staten och kommunerna uppmärksam- mas. Härvid lägges huvudvikten på stats- bidragssystemet. Information lämnas om de mest betydelsefulla statsbidragen i fråga om såväl konstruktion som ansöknings- och rekvisitionsförfarandet. Liknande uppmärk- samhet ägnas förekommande kommunbi- drag till staten och frågor rörande inter- kommunala ersättningar.
Den i kommunema speciella redovis- ningen rörande avräkningar av olika slag av utgifter, inkomster och av kommun förmed- lade medel behandlas. Särskilt uppmärk- sammas socialregisteravräkningarna, redo— visningen av statliga bostadslån och fa- miljebostadsbidrag samt debiteringar och uppbörd av kommunala avgifter av olika
slag, t.ex. vatten- och avloppsavgifter, renhållningsavgifter och el-avgifter. Den kommunala avlöningsredovisningen studeras med beaktande av gällande avlöningsbe- stämmelser i författningar och centrala av— tal. Förråds- och upphandlingsfrågor bely- ses såväl metodiskt som rättsligt.
27.413. Planering och samverkan Ämnets lärostoff utgöres av till viss grad artskilda moment. Även om ämnesinnehål— let så. långt möjligt integreras, vilket är önskvärt för att eleverna skall få en hel— hetsbild av statens och kommunernas verk— samhet, kommer en del kursavsnitt att bli helt olikartade med avseende på inne- håll och undervisningsmetoder. Studiet av den offentliga redovisningen upptar pro— blem som är av speciell karaktär. Detta studium bör äga rum parallellt med den övriga undervisningen och pågå hela läs- året. Det bör emellertid vara möjligt att i viss mån koncentrera speciellt övningsmo- menten till perioder av mer intensiv under— visning. Likartad koncentration kan vara lämplig även för andra avsnitt, som domi- neras av övningar. Sålunda torde momenten förvaltningens verksamhetsformer och den socialpolitiska lagstiftningen väl lämpa sig för en koncentrerad undervisning. Samord- ningen inom ämnet skall ha till ändamål att successivt tillföra eleverna kunskaper, som utgör underlag för praktiska övningar. Som en exemplifiering kan anges att mo- mentet offentlighet och sekretess meddelar principerna för allmänna handlingars sekre- tessbeläggande. I övningsmomenten ingår sedan att konkret ta ställning också till frågor av detta slag. Det kan vara lämpligt att i övningarna anknyta till kunskaper som inlärts tidigare under kursen för att på så sätt träna elevernas förmåga till över— blick och analys av sammanhangen. Ämnets olika moment utgår i stor utsträckning från kunskaper som meddelats inom andra äm— nen. Planering måste därför ske i intim samverkan med andra ämnen i gymnasiets
tredje årskurs. För att denna samverkan skall fungera fordras nära kontakt mellan lärare i olika ämnen, dels genom klass- och ämneskonferenser, dels genom informell kon- tinuerlig kontakt.
Förvaltning har beröringspunkter med ett flertal andra ämnen. Sålunda är samhälls- kunskapens behandling av den demokra— tiska statsformen och den politiska besluts— formen en förutsättning för de grundläg- gande studierna i ämnet förvaltning. F öre- tagsekonomins orientering i personaladmi- nistration bör också utgöra en förutsättning för studiet av förvaltningspersonalens spe- ciella problem. I samband med behand- lingen av frågeställningar som är utmär- kande för den statliga och kommunala. för- valtningen bör anknytning ske till och jäm- förelser göras med liknande problem inom den privata sektorn. Rättskunskapens orien- tering i straff— och processrätt utgör vidare en förutsättning för behandling av den so— cialpolitiska lagstiftningen. Undervisningen i psykologi bör kunna skapa underlag för studiet av det moderna samhällets sociala problem; gymnasiets yrkesorientering måste också väl samordnas med den yrkesinrik— tade undervisning som ämnet förvaltning syftar till.
En speciell samordning kan åstadkom- mas mellan olika övningsmoment i förvalt- ning, exempelvis föredragning och utred- ning, och i svenska bedrivna övningar i skriftlig och muntlig framställning.
27414. Beting Genom betingsläsning övas elevernas för- måga till överblick, sammanfattning och självständig bearbetning. Undervisningen bör därför i betydande utsträckning utfor- mas som betingsläsning. Med hänsyn till att förvaltning studeras först i årskurs 3 kan denna arbetsform emellertid användas först mot slutet av höstterminen. Även om ele— verna tidigare fått studieteknisk träning och genom samhällskunskapen inhämtat grund- läggande kunskaper om förvaltningens or-
ganisation och verksamhetsformer behövs en introduktionsperiod i ämnet. Genom långläxor kan uppnås en smidig övergång till betingsläsning.
Under höstterminen kan ett beting om- fatta redovisning, som eleverna torde ha goda förutsättningar för genom tidigare studier i företagsekonomi. Ett annat be— ting kan gälla den kommunala förvalt- ningens verksamhetsformer. En sådan upp- gift gynnas av tidigare studier i samhälls- kunskap. Ett beting som behandlar redo— visning kan omfatta inkomst- och utgifts- statens utformning och innehåll, K—planens allmänna uppbyggnad, budgetens ställning som ekonomiskt handlingsprogram och un- derlag för kontroll över förvaltningens ef- fcktivitet.
Vårterminen kan i sin helhet organiseras som betingsläsning. Följande indelning kan exemplifiera en lämplig disposition:
1. Planering av terminens betingsläsning (vecka 1—2).
2. Hemkommunens tion (vecka 3—4).
3. Insyn i och kontroll över kommunal för- valtning (vecka 5—7).
4. Förvaltningspersonal och förtroendemän (vecka 8—9).
5. Dagens sociala problem i landet och i hemkommunen (vecka 10—13).
6. Den kommunala socialvårdsorganisatio- nen (vecka 14—16).
7. Den kommunala kostnadsredovisningen (vecka 17—18).
8. Sammanfattning av terminens undervis— ning (vecka 19—20).
förvaltningsorganisa-
27.4.2.
27.421. Allmänna metodiska kommentarer
Verksamhetsformer
Eleverna bör bibringas fasta. kunskaper om de institutionella förhållandena och gällande lagstiftning. Enskilda data och fakta får emellertid inte bli huvudsaken. Läraren bör sträva efter att ge undervisningen en kon-
krct inriktning. Undervisningen måste i be- tydande utsträckning ge utrymme för prak- tiska övningar och anknytas till praktiska exempel. Genom övningar i allmän förvalt— ningslära, såsom utrednings— och föredrag— ningsteknik, uppsättande av protokoll, be- slut och skrivelser, kan eleverna få en levande bild av förvaltningsarbetet. Öv- ningarna bör till en början begränsas till enklare förvaltningsuppgifter, exempelvis protokollskrivning, för att successivt ut— byggas till beredning, föredragning och be- slutfattande i realistiska cases. Material för undervisningen torde i betydande ut- sträckning kunna hämtas från den egna kommunen. Övningarna måste komma in i ett naturligt sammanhang och tjäna ett be- stämt syfte, nämligen att öva färdigheter som är av betydelse för det praktiska ar— betet inom förvaltningen.
Omväxling i arbetsrytm och arbetsmeto- der kan verka stimulerande på elevernas intresse. Genom god planering av arbetet bör det vara möjligt att inom detta ämne uppnå sådan omväxling. Eleverna bör från början utveckla aktivitet genom egna bi— drag till undervisningen, exempelvis genom praktikfall och situationsspel. Det torde vara en fördel om viss del av undervis- ningen meddelas under dubbeltimmar. Vis- sa av de övningsmoment som bör ingå i undervisningen kan nämligen knappast ge- nomföras under en enkeltirnme.
Undervisningsgruppens storlek kan va- riera med hänsyn till huvudmomentets ka- raktär. En väsentlig del av undervisningen bör emellertid ske i grupp eller i form av individuellt arbete. Värdet av handledningen ökar väsentligt om man kan arbeta i mindre grupper. Vid exempelvis föredrag- nings- och sammanträdesövningar torde det för flertalet elever vara att föredra om öv- ningarna kan ske i små grupper.
27.422. Studieteknik
Eleverna har i grundskolan och i gymna- siets två första årskurser fått handledning
i studieteknik och ökad förmåga att på egen hand fullgöra allt större uppgifter. De har fått träning i att planera sitt arbete, i att förbereda sig för skrivningar och för— hör, i att samla in och sammanfatta mate- rial och i att utnyttja den hjälp skolan kan erbjuda i form av bibliotek och sam— lingar. Som en integrerad del av undervis- ningen i förvaltning övas studieteknik bland annat genom att självständigt bearbeta fö- relagda kursavsnitt och utföra givna ar— betsuppgifter. Det är av särskild vikt att öva anteckningsteknik och referatteknik samt att träna. förmågan att läsa och förstå lagar och författningar och annan offentlig text. Eleverna bör vidare lära sig att ut- nyttja det statistiska materialet, att snabbt och säkert ta fram siffror och data och samtidigt kunna bedöma representativitet och användbarhet.
27.4 23 Självständiga arbetsformer
Undervisningen bör som nämnts utformas så att en hög grad av självständighet i stu- dierna uppnås. Detta kan ske bland annat genom beting och specialarbete.
Betinget bör förberedas genom en rela— tivt detaljerad studiehandledning, som bör innehålla. en översikt över betingets inne- håll, förslag till arbetsfördelning och sche- ma, anvisningar på. litteratur och övriga hjälpmedel samt lämplig redovisning av be— tinget.
Ett exempel på uppläggningen av ett be— ting som behandlar den kommunala social— vårdsorganisationen ges under 18.423.
I årskurs 3 förutsätts varje elev utföra ett större arbete, specialarbete, på egen hand. Läraren skall biträda vid val av upp— gift, lämna upplysningar och material och ge råd för arbetets utförande. Som exempel på arbetsuppgifter i förvaltning kan näm- nas:
barnavårdsnämndens verksamhet;
socialförsäkringarnas organisation; familjevårdsprincipen inom socialvården;
sjukhusförvaltning; budgetarbetet i primärkommunerna. De nämnda uppgifterna kan med fördel
utföras i grupp.
27.424. Studiebesök Särskilt viktiga är studiebesök vid full- mäktigesammanträden, på kommunal— eller drätselkontor, socialbyråer och sociala in- stitutioner. Dessa besök kan kompletteras eller ibland ersättas av besök av tjänsteman inom statlig eller kommunal förvaltning. Ge- nom samverkan i planeringen av studiebe- sök bör man undvika att upprepa besök som gjorts tidigare, t.ex. i samhällskun- skap. Studiebesöken bör noggrant förbe- redas och efteråt kommenteras så. att de på ett naturligt sätt fogas in i den övriga undervisningen. Det kan vara lämpligt att i förväg dela ut uppgifter för iakttagelser, intervjuer och faktasamlande.
27.425. Bedömning Elevernas arbetsinsats bör successivt kon— trolleras genom skriftliga och muntliga prov. I fråga om vissa moment är en kon- troll emellertid möjlig först på ett senare stadium. Proven bör utformas så att de mäter elevernas förmåga till överblick och självständigt tänkande. Förståelse för sam- manhang är viktigare än enskilda fakta. Med hänsyn till ämnets yrkesinriktning bör proven delvis läggas upp så att de återspeg— lar konkreta förvaltningssituationer, som eleverna får ta ställning till. Sådana prov är analys av praktikfall, problemlösning, ana- lys av kommunala budgeter och bokslut etc. Till grund för bedömningen bör ligga iakt— tagelser rörande både kunskaper och färdig- heter.
I undervisningen bör i första hand ut- nyttjas det officiella källmaterialet, t.ex. riksdagstrycket, statskalendern, lageditio- ner, Svensk författningssamling och Statis- tisk årsbok samt kommunala myndigheters protokoll och övriga handlingar. Lagtexter bör främst användas för att göra eleverna förtrogna med deras språk och uppställ- ningar. Genom handböcker och uppslags— böcker kan eleverna få kompletterande fakta och upplysningar.
Tidningar, tidskrifter och andra publika- tioner utgivna av arbetsmarknadens orga- nisationer och myndigheter eller av banker och försäkringsbolag kan vara av värde i undervisningen. Eleverna bör vara. oriente— rade om den viktigaste handboks- och tid- skriftslitteraturen i ämnet.
Praktiska exempel kan ofta vara en lämplig utgångspunkt för undervisningen. Exempel på protokoll och skrivelser bör in- gående studeras. Även olika blanketter bör användas i undervisningen.
Bildmaterial kan ofta vara klargörande när det gäller att åskådliggöra exempelvis förvaltningsförfarandet. Flanelltavla, bläd- derblock, bildband, planscher och broschy- rer bör därför utnyttjas i undervisningen.
Situationsspel kan användas exempelvis när det gäller övningar i föredragnings— och sammanträdesteknik. Bandspelare kan här- vid vara ett värdefullt hjälpmedel.
Det kan vidare i många fall vara lämp- ligt att anknyta till aktuella händelser och den allmänna debatten i press, radio och television.
! i i | |
———:——_3_
28.1. JlIål
Undervisningen i rättskunskap syftar till att bibringa kunskap om sådana delar av civil-, process- och straffrätten som är av väsentlig betydelse inom affärslivet.
28 .2. H u'uudmoment
Rättskällorna. Civilrätt. Processrätt. Straffrätt.
28.3. Kursplan
Rättskällorna
Lagarna. Högsta domstolens och regerings— rättens vägledande avgöranden. Sedvane- rätt.
Civilrätt
Rättssubjekten: Fysiska personers rättshandlingsfönnåga. Juridiska personer. Olika. företagsformer, ideella föreningar. Firmalagstiftningen. Allmän avtalslära:
Avtalets tillkomst. Fullmakt och prokura. Rättshandlingars ogiltighet.
Köpavtal: Köplagen. Lagen om avbetalningsköp. Köp av fast egendom. Försträckning:
Lagen om skuldbrev. Säkerhet för fordran: borgen, pant och inteckning. Preskription. Ränta. Växel- och checkrätt: Växeln som betalnings- och kreditmedel. Växelpersonerna och växelansvaret. Protest. Checken som betalningsmedel. Ansvars- bestämmelser. Arbetsrätt: Kollektivavtal och enskilda avtal. Arbetar- skydd. Arbetstid. Arbetsdomstolen. Immaterialrätt:
Rättskunskap
Patent. Varukännetecken. Upphovsrättsla- gen.
Konkurrenslagstiftning: Näringsfrihetsförordningen. Lagarna mot illojal konkurrens och skadlig konkurrens- beg'ränsning. Näringslivets opinionsnämnd. F örsäkringsrätt: Socialförsäkringar och privata försäkringar. Livförsäkringar. Sakförsäkringar. Pensions— rätt.
Skadestånd: Skadestånd i obligatoriska och utomobli- gatoriska förhållanden. Avsiktlig skada, vål— lande och våda. Strikt ansvar. Bilansvarig— hetslagen. Kausalitet. Skadeståndets om- fattning. Barns och föräldrars skadestånds- skyldighet.
Familjerätt: Äktenskapets rättsverkningar: makars skul- der och egendom. Giftorätt, äktenskapsför- ord och bodelning.
Arv och testamente. Boutredning och arv— skifte. Den avlidnes skulder.
Processrätt
Indrivning av fordringar: Betalningsföreläggande och lagsökning. Ut- mätning. Införsel i lön. Konkurs. Ackord. Rättegången i tvistemål: Processordningen. Fullföljd av talan. Laga kraft. Resning. Rättegångskostnader och fri rättegång.
Skiljedom: Skiljemännen. Kostnaderna.
Straffrätt
Samhällets reaktion mot brott: Kort översikt av strafflagsbrotten, särskilt gäldenärs- och bokföringsbrott samt dekla— rationsbrott. Specialstraffrätt med särskilt avseende vid skattestrafflagen. Kort över- sikt av straffen. Straffets ändamål. Rättegången i brottmål: Allmänt och enskilt åtal. Försvarare. Måls— ägande. Fullföljd av talan.
28.4. Anvisningar och kommentarer
28.4.1.
28.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoff et
Eleverna har i grundskolan stiftat begrän— sad bekantskap med juridiken. Dess värld är i stor utsträckning främmande för dem. Härtill medverkar att de i allmänhet sak- nar erfarenhet av elementära juridiska för- hållanden och handlingar, som den vuxne är förtrogen med. Visst stöd torde dock undervisningen få av de kunskaper elever— na förvärvat i samhällskunskap.
Tillämpningen av de lagregler, som be- handlas, förutsätter ostridiga eller bevis- bara fakta. Betydelsen av klara, otvetydiga avtal och utfästelser skall därför under- strykas. Gränsdragning mellan ä ena sidan en tillrådlig säkring av framtida bevis och å. andra sidan en överdriven misstänksam- het eller nonchalant godtrogenhet bör gö- ras i olika sammanhang.
Elevernas kunskaper skall hjälpa dem att undvika rättstvister, inte att lösa dem. De skall få klart för sig vikten av att i tid anlita sakkunnig rådgivare och lära sig att i en sådan situation framlägga de fakta, som är av betydelse för den juridiska be— dömningen. Det är därför angeläget att invecklade juridiska problem undvikes i undervisningen.
När rättskunskap valts som frivilligt äm- ne av elev med annan lärokurs än ekono- misk, bör en viss omfördelning av innehål- let kunna ske med hänsyn till intressein- riktning.
28413. Kommentarer till speciella kursmoment
Rättskällorna En schema-tisk genomgång av lagstiftningen bör ske i anslutning till lagboken. Svensk författningssamling och Högsta domstolens m.fl. vägledande avgöranden.
Rättssubjekten Vid behandlingen av fysiska personers rättshandlingsförmåga bör särskild vikt fästas vid omyndiga (underåriga).
Bland företagsformer bör framför allt handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar genomgås.
Köpavtal
Köplagen intar en central plats i kursen. Trots detta kan den blott ägnas ett begrän— sat utrymme. Undervisningen måste kon- centreras till att avse endast väsentliga avsnitt. Urvalet bör ske så att. allmängil— tiga normalregler behandlas på bekostnad av specialbestämmelser för ovanliga situa- tioner. Gränsfall och komplikationer bör undvikas. Det för praktiskt bruk nyttiga skall framhållas. Sålunda är det exempel- vis av större vikt att veta när och hur man framställer en reklamation än att kunna reglerna om skadestånd vid olika kontraktsbrott.
Växel- och checkra'tt
Med anledning av checkens ökade använd- ning genom checklön bör checklagen be- handlas relativt utförligt.
F örsäkringsrätt Tonvikt bör läggas på. en del vanliga och för försäkringstagaren väsentliga begrepp. I samband med genomgången av livförsäk- ring bör sålunda behandlas förmånstagare, återköp och fribrev, vid genomgången av sakförsäkring över- och underförsäkring.
Familjerätt
Här bör undervisningen inskränkas till de ekonomiska, förhållanden som är aktuella i äktenskapet och vid dödsfall och som samtidigt är av särskild betydelse för en rörelseidkare.
Rättegången i tvistemål Inom processordningen bör en mycket kort— fattad redogörelse lämnas för muntlighets— principen, domstolens och parternas roll,
något om bevisskyldigheten och bevismed- len samt de olika rättegångsmomenten stämning, förberedelse och huvudförhand- ling.
Rättegången i brottmål Denna bör jämföras med rättegången i tvistemål (åklagarens bevisskyldighet, stäm- ning och huvudförhandling).
28.4.1.3. Planering och. samverkan
Lärostoffet innehåller moment av högst olika svårighetsgrad. Den konkretisering i praktiska. exempel, som alltid bör efter- strävas, måste ofta kompletteras med ab- strakta resonemang om rättsprinciper, på vilka lagstiftningen bygger. Som exempel må nämnas den allmänna avtalsläran samt skuldebrevsrätten, särskilt överlåtelse av löpande skuldebrev.
Det är av vikt, att hänsyn tages till dessa förhållanden vid lärostoffets fördel- ning under läsåret. Inledningsvis bör sä- lunda behandlas konkreta ting, t.ex. lag— stiftning och andra rättskällor, domstolars och vissa andra myndigheters organisation samt olika företagsformer. Först när ele- verna fått en viss förtrogenhet med rätts- systemet och juridiskt tänkande bör de mer abstrakt-teoretiska momenten införas. Denna fördelning måste ske under hänsyns tagande till att undervisningen får en 10- gisk uppbyggnad. Avtalsläran bör exempel- vis icke behandlas efter köplagen. En del moment i ämnet rättskunskap behandlas även i andra ämnen. Detta sker dock ur andra synpunkter än de rent juridiska. Som exempel må nämnas de olika företagsfor- merna. samt växel och check, vilka även behandlas i ämnet företagsekonomi.
Samordning av ämnena i dessa delar är därför viktig. Det lär icke vara möjligt eller ens önskvärt att utesluta moment, som redan behandlats i ett annat ämne. Aspekterna på en viss frågeställning är icke desamma i företagsekonomi och rätts- kunskap. Den i tiden senare undervisningen
bör dock anpassas så att den befäster och kompletterar tidigare förmedlade kunska- per samtidigt som frågan belyses ur en ny synvinkel. Vid en sådan samordning vin- nes också i endera ämnet tid, som kommer de för ämnet exklusiva momenten tillgodo. Har i företagsekonomin t.ex. behandlats växelns utseende och personer, behöver detta ej behandlas i rättskunskap. Sam— ordning är dessutom nödvändig för att undgå risken att ett gemensamt moment blir otillräckligt behandlat på grund av att båda lärarna förutsätter att stoffet tillhör det andra ämnet och behandlas där.
28.414. Beting
En planering av höstterminens kurs i be- ting kan förslagsvis omfatta följande mo- ment: Vecka
1. Planering och organisation
Orientering om rättskällor . 2. Rättssubjekt
Fysiska personer
Juridiska personer ........... 3. Redovisning 4. Allmän avtalslära
Avtalets tillkomst Fullmakt och prokura. Köpavtal
Köplag
Lag om avbetalningsköp ...... 6— 7 5. Redovisning ................. 8 6. Försträckning
Skuldebrev
Växel- och checkrätt ........ 7. Arbetsrätt 8. Sammanfattning ............. 12—14
1—2
3—4
9—11
28.4.2. Verksamhetsformer
28.421. Allmänna metodiska kommen— tarer
Med hänsyn till att undervisningen syftar till översiktliga och icke detaljerade kun— skaper lämpar sig ämnet icke för inläsning genom att små avsnitt i sänder ges som
läxa. Redovisningen bör avse relativt stora områden (t.ex. omyndigas rättshandlings- förmåga, de olika säker-heterna för fordran, företagsformerna) och syfta till att in- skärpa principen och sammanhanget inom det behandlade rättsområdet. Det måste klargöras, att man sällan får korrekt kun- skap om en viss bestämmelse genom att läsa endast den lagparagraf, där ifråga- varande bestämmelse återfinnes. En lag skall tvärtom betraktas som en enhet, där de olika paragraferna korresponderar med varandra. Detta sker i regel så intimt att studiet av en paragraf lösryckt från de övriga blir meningslöst. Översiktligheten torde också öka den praktiska nyttan av kunskaperna. Det bör med detta system t. ex. vara lättare att vid behandling av försträckning bedöma vilken säkerhet eller kombination av säkerheter, som är lämpli- gast i ett visst fall.
Det är givet, att det nu sagda icke ute- sluter kravet på. detaljkunskaper. Det lig- ger tvärtom i ämnets natur, att även så- dana måste krävas. Dessa avsnitt bör emel- lertid inskränkas till vad som kan vara nyttigt och nödvändigt för praktiskt bruk. Sålunda bör eleverna läras att på ett kor- rekt och samtidigt enkelt sätt formulera elementära juridiska handlingar såsom kvitto, fullmakt, skuldebrev, borgensme- ning och eventuellt även något mer avan- cerade handlingar som ansökan om betal- ningsföreläggande och lagsökning. Kravet på. ett korrekt och kortfattat innehåll bör vara strängt. Eleverna får härigenom klart för sig den inom juridiken genomgående betydelsen av klara och otvetydiga ut- talanden.
I detta sammanhang bör framhållas, att lagboken icke lämpar sig som lärobok. Ele- verna bör endast göras någorlunda för- trogna med lagspräket och lagbokens syste— matik så att de med hjälp av registren kan finna en lag. Här är frågan om en allmän orientering och ej undervisning i lagtolk- ning.
Inlärningen bör utgå från praktiska exempel, som eleverna uppmanas att lösa. Som framhållits i Allmänna synpunkter på lärostoffet skall gränsfall och komplikatio- ner undvikas. Exemplen bör avse vardag- liga situationer, som varje person kan råka in i. Några tänkbara exempel från köp- lagens område må anföras:
Ett varuhus har åtagit sig att skicka en inköpt vara hem till kunden. När budet kommer, finnes ingen hemma, varför varan lämnas till en granne. Medan den förvaras där skadas den av grannens minderåriga son. Har köparen rätt att fordra ny leve- rans?
En man köper en hundvalp. Han betalar kontant och överenskommer med säljaren att valpen skall hämtas följande fredag. Köparen ämnar då bila ut till familjen på lantstället. Köparen blir emellertid för- hindrad att resa till landet. Han lämnar inget meddelande till säljaren. Följande vecka blir han uppringd av säljaren, som omtalar att hunden just avlidit i valp- sjuka. Har köparen rätt att få tillbaka sina pengar? Kan han fordra att få en annan hundvalp?
I samband med exemplen måste läraren framhålla, att i verkligheten ofta tillkom- mer en betydelsefull svårighet — nämligen olika uppfattningar om ett avtals eller en utfästelses innehåll. Betydelsen av att kun- na bevisa påståenden skall understrykas. I de olika exemplen bör även undersökas hur detta lämpligen kan ske.
28.432. Självständiga arbetsformer Som specialarbete kan tänkas Om underförsäkring och frekvensen där- av vid sakförsäkring i samband med skade- reglering inom försäkringsbolaget X. Referat av rättegång i tvistemål.
Referat av rättegång i brottmål. Gäldenärs- och bokföringsbrott. Om barns och föräldrars skadestånds- skyldighet.
Om de lokala förhållandena så medger kan studiebesök arrangeras vid domstol (under-rätt). Undervisningens inriktning sy- nes därvid göra ett tvistemål lämpligast som studieobjekt. Erfarenheten har dock visat, att utbytet av ett sådant studiebesök blir ringa. Tvistemålen är nämligen ofta av invecklad natur och dom meddelas sällan i anslutning till huvudförhandlingen. Besö— ket bör därför istället avse brottmål av ringa omfattning, t.ex. trafikmål. Alla de för processordningen väsentliga momenten (muntligheten, domstolens och parternas roll, bevisupptaguingen etc.) kan bättre överblickas i detta mindre format. Härtill kommer det ökade intresse, som erhålles genom att dom i regel avkunnas i anslut- ning till målets handläggning.
Studiebesöket måste förberedas väl med genomgång av de olika skeenden, som kom- mer att möta åhörarna. Det bör även följas upp med en genomgång under lektionen efter besöket.
28.4 2.4. Bedömning
Som tidigare framhållits lämpar sig ämnet icke för inlärning genom att små. avsnitt i sänder ges som läxa. Den fortlöpande kun- skapskontrollen bör avse större områden (t.ex. omyndigas rättshandlingsförmåga, f öretagsformerna) .
Användes skriftliga prov kan tre fråge- typer tänkas komma till användning:
]. Definitionsfrågor enligt modellen: ”Vad är a) handelsköp, b) dispositiv lag” etc.
2. Rättsfallsfrågor, i vilka eleven ges fakta i en enkel rättstvist och uppmanas besvara en därur uppkommen fråga. Som exempel må. nämnas: I ett aktiebolag ägs aktierna av två fa— miljer. Den större aktieägargruppen beslu- tar sälja en av bolaget ägd fastighet och försäljningen godkännes på bolagsstämma trots den mindre gruppens protester att
priset är för lågt. Kan den mindre gruppen hindra försäljningen? Det bör givetvis fordras, att eleverna motiverar sina svar.
3. Kombinerade kunskaps— och resone— mangsfrågor. I uppgiften återges några ur Post— och inrikes tidningar hämtade kun- görelser, avseende anmälan till handels- register, konkurs etc. Eleverna uppmanas att analysera kungörelserna och nedteckna sin uppfattning om det bakomliggande rättsförhållandet, kungörelsernas rättsver— kan, fackuttryckens betydelse o.s.v. — med andra ord att redovisa allt, som kan sägas ha någon anknytning till kungörel- serna.
Denna frågetyp är mer kvalificerad än de andra två och ger kunniga elever bättre möjlighet att visa sin kunskap och mognad.
Utom muntliga förhör och skriftliga prov av nu angiven typ kan kontroll även vara lämplig i fråga om elevernas förmåga att formulera enkla juridiska handlingar såsom kvitto, fullmakt, borgensmening etc. Detta kan exempelvis ske i form av ett skriftligt prov, där eleverna ges en skild- ring av ett händelseförlopp (fastighetsför- säljning genom ombud, reverslån med av- betalningar etc.) och uppmanas att formu— lera därtill hörande handlingar.
28.4.3.
Som åskådningsmaterial bör i största möjliga utsträckning äkta formulär och handlingar användas (fullmakt, skuldebrev, växel 111. m.). Bankernas olika skriftserier är till god hjälp. Bankerna torde också i viss utsträckning stå. till tjänst med annat material. Vidare torde formulär kunna er- hållas från branschorganisationer (avbetal— ningskontrakt) och andra sammanslutning— ar (hyreskontrakt). I vissa avsnitt kan un- dervisningen utgå från en genomgång av dylika allmänt använda handlingar, så t.ex. i fråga om de båda sistnämnda for— mulären.
Hjälpmedel
29.1. Mål Undervisningen i maskinskrivning syftar till att bibringa färdighet i skrivning och räkning enligt touchmetoden samt att utveckla sinnet för disposition och uppställning med hänsyn till sakmateria- lets beskaffenhet och utskriftens ändamål.
29.2. Huvudmoment Skrivmaskinens samt additions- och kalky- lationsmaskinens konstruktion. Anslagsövningar.
Skrivning av löpande text.
Övningar i räkning enligt de fyra räkne- sätten. Systematisk maskinskrivning. Duplicering.
Direkt och indirekt diktamen.
29.3. Kursplan 29.3.1. Årskurs 1 Skrivmaskinens konstruktion och skötsel. Skrivställning. Anslagsövningar enligt touch- metoden. Skrivövningar omfattande såväl allmän som kommersiell löpande text. Reg- ler för systematisk maskinskrivning. I sam- band därmed uppställningsövningar om— fattande olika typer av brev och fakturor. Översiktlig genomgång av olika typer av additions- och kalkylationsmaskiner. Öv- ningar i riktig fingersättning enligt de fyra räknesätten, vart för sig och i kombination.
29.3.2. Årskurs 2 Fortsatta skrivövningar med löpande text, även på främmande språk. Fortsatta upp- ställningsövningar av inom affärsliv och förvaltning förekommande handlingar. Ut- skrift av blanketter. Direktdiktamen. Ut- skrift efter handskrivna manuskript. Ut- skrift efter diktafon. Skrivning av stencil och origram och i samband därmed genom- gång av stencilering och spritduplicering.
2 9 . Maskinskrivning
29.4. Anvisningar och kommentarer
29.4.1. Lärostoffet
29.4.1.1. Allmänna synpunkter på läro- stoffet
Inlärandet av touchmetoden är ett väsent- ligt moment i maskinskrivningsundervis- ningen. Lika viktigt är emellertid att lära eleverna att ställa upp och disponera det text- respektive siffermaterial, som kan komma i fråga rför utskrift på maskin. Här ingår standardiseringstekniken med dess moderna uppställningsprinciper som ett viktigt moment. Undervisningen bör också göra eleverna förtrogna med de moderna hjälpmedel som kommer till användning i samband med maskinskrivningsarbete så- som sprit— och färgduplikator samt dikta- fon.
I undervisningen bör stort utrymme äg- nas åt säkerheten vid utskrift och olika uppställningsmetoder. Förutsättningarna för att hög skrivhastighet skall vara av värde är nämligen att säkerheten i utskriften är hög. Hastighetsträningen bör därför kom— ma i bakgrunden. Det bör tillses, att ele- verna inte blott vänjer sig vid en maskin av ett visst märke utan att de får pröva på olika skrivmaskiner, inklusive elektriska.
29.412. Kommentarer till speciella kurs— moment
Eleverna bör förvärva en översiktlig kun— skap om olika skrivmaskiners konstruktion och manöverorgan, så att de rätt kan ut- nyttja deras olika tekniska finesser. llIed kännedom om maskinens arbetssätt bör också följa insikt om den dagliga skötseln och värden av maskinen.
Från början bör vikten av en god arbets- ställning både ur effektivitets- och hälso— synpunkt betonas. Därför bör läraren stän-
digt kontrollera att elevernas arbetsställ- ning är riktig. För att motverka och bort— arbeta yttringar av överansträngning bör då och då avspännings— och uppmjuknings- rörelser läggas in.
Redan från början bör en riktig anslags- teknik tränas in och sedan fortlöpande kon— trolleras. Anslaget på tangenterna skall va- ra kort och snärtigt. Tangenterna får inte tryckas ner — på många skrivmaskinstyper uppstår då en ful skuggbildning — utan de skall slås ned.
Sedan eleverna skrivit fristående ord för att lära tangentbordet, följer skrivning av löpande text. I samband därmed bör ges instruktion i systematisk maskinskrivning, varmed avses moderna uppställningsprinci- per i fråga om olika marginal- och rubrik- alternativ, liksom beträffande de rekom- mendationer som lämnas av Grafiska Stan— dardiseringskommittén om standardiserad blankettifyllning.
Tillämpningsövningarna kan exempelvis bestå av utskrift av brev i koncept med bilagor, såsom fakturor, kvitton, växlar etc., renskrift av konton och tabeller från öv- ningar i t. ex. företagsekonomi, protokolls- utskrivning efter handskrivet koncept.
Med indirekt diktamen avses skrivning efter diktafon eller annan dylik apparat.
29.413. Planering och samverkan
Samarbete med läraren i stenografi är myc- ket angeläget. Eleverna skall nämligen skri- va ut sina stenogram på maskin. Samar- bete kan även upptas med undervisningen i språk och företagsekonomi för att bereda eleverna tillfälle att renskriva övningar i dessa ämnen (uppsatser, utskrivning av af- färsbrev, även på främmande språk, och renskrift av vinst- och förlusträkningar). Detta samarbete bör kunna leda till att ele- verna i tredje årkursen, där ingen maskin- skrivningsundervisning meddelas, utför så— dana uppgifter för att erhålla extra. trä- ning.
Undervisningen i maskinräkning koncen— treras lämpligen till höstterminen (ca 20 timmar) och bör vara avslutad, innan un- dervisningen i maskinskrivning påbörjas. Det är här av vikt att ett samarbete med matematik och företagsekonomi upprättas så att eleverna utan onödig tidsspillan får börja tillämpa den erhållna färdigheten.
29.4.2. Verksamhetsformer
29.421 . tarer
Allmänna metodiska kommen—
I maskinskrivningsundervisningen bör allt- efter vad som är mest ändamålsenligt en kombination av klassundervisning och in- dividuellt arbete förekomma.
På nybörjarstadiet blir det mest fråga om individuellt arbete. Dock kan även här med fördel inläggas gemensamma genom- gångar och övningar. Läraren visar t.ex. på väggkartan hur fingrarnas sträcknings— rörelser från grundtangenterna till tangen- terna på annan rad skall utföras, varefter eleverna upprepade gånger gemensamt skri- ver samma ordkombination under lärarens överinseende. Även om säkerheten på detta stadium är det viktigaste, torde man genom sådana gemensamma övningar förutom in- lärandet av tangentbordet även på kortare tid träna in snabbheten i fingerrörelserna.
När nybörjarstadiet passerats, bör varje nytt avsnitt genomgås gemensamt, varefter följer individuth arbete inom avsnittets ram i form av tillämpningsövningar. Dessa bör bestå dels av avskrifter av lärobokens förebilder, dels av övningar. Eleven bör då i uppställning av det givna materialet själv- ständigt tillämpa sina kunskaper. Vid be— hov kan ges läxor på genomgångna mo— ment. Elever som tidigare har maskinskriv- ningsutbildning kan utföra extrauppgifter även av högre svårighetsgrad inom avsnit— tets ram.
Det är väsentligt för elevernas komman- de arbetsutövning, att de från första lek- tionen lär sig ordning och reda på arbets-
platsen (maskinskrivningssalen) liksom en förnuftig hantering av maskiner, papper och övrigt arbetsmaterial.
Skrivmaskinens olika delar och vården av maskinen inläres successivt. Det är så- lunda icke önskvärt att detta moment kon- centreras till början av utbildningen. De olika delarna bör så vitt möjligt behandlas i sitt naturliga sammanhang.
Det är viktigt, att läraren kontrollerar, att eleven från början får rätt skrivställ— ning, rätt fingersättning och riktigt anslag. Vid inövandet av dessa grundläggande mo- ment står flera hjälpmedel till förfogande, av vilka kan nämnas blindskärmar, blind- tangenter, anslagskorrektor och testograf. Kontroll av sittställning, finger—sättning och anslag måste göras kontinuerligt under ut- bildningstiden.
När eleven inlärt touchsystemet och ge- nom träning på. löpande text erhållit sä- kerhet och viss hastighet inlägges rade- ringsövningar.
I samband med genomgång av tabula- tom bör reglerna för systematisk maskin- skrivning inläras, varvid Grafiska Standar- diseringskommitténs rekommendationer bör följas. Övningarna bör börja med enkla och okomplicerade exempel, varefter svå- righetsgraden successivt ökas. De praktiska övningarna bör till en del bestå av hand- skrivna manuskript, omfattande olika slag av skrivelser och tabeller.
Säkerhets- och hastighetsövningar bör kontinuerligt inlägges i undervisningen se- dan eleven inlärt touchsystemet. Det bör från början göras klart för eleven att så— kerheten i skrivningen är viktigare än has- tigheten. Hastighetsträningen kan ha for- men av skalövning, d.v.s. samma mening eller stycke skrives upprepade gånger.
Det primära i maskinräkningsundervis- ningen är att lära eleven touchmetoden. Man börjar därför med övningar för att inlära riktig fingersättning, rätt hand- och kroppsställning samt ett korrekt anslag med vänsterhandsräkning.
Efter en översiktlig genomgång av olika typer av additions- och kalkylationsmaski— ner genomgås successivt de fyra räknesät- ten vart för sig och i kombination. Lämpli- gast torde vara att börja med kalkyla- tionsmaskin med tangenter. Därefter ge- nomgås additionsmaskin och sist kalkyla- tionsmaskin med spakar.
29.422. Bedömning I maskinskrivningen kontrollerar läraren genom den ständiga tillsynen elevens ar- betsmetod. De färdiga elevarbetena genom- gås och granskas av läraren. Provskriv- ningar bör visa elevens skrivsäkerhet, snabbhet och förmåga att göra korrekta uppställningar. lVIöjligheten till självkontroll ökas genom användning av kontrollkort eller arbetsblad på de uppgifter, som skall medhinnas. Där införes lämpligen övningens nummer, öv- ningens art och högsta antalet tillåtna fel respektive raderingar. Vidare bör finnas plats för datum för rättningen av övningen och plats för lärarens signum att övningen godkänts samt slutligen en anmärknings- kolumn. I anmärkningskolumnen kan t. ex. noteras de typer av fel som eleven gör. Lämpliga övningar för att bortarbeta åter— kommande fel kan då snabbt sättas in och fortlöpande kontroll äga rum så att inte felen upprepas. Även för proven rekom- menderas, att varje elev har en tabell, i vilken resultaten noteras. Genom en sådan tabell kan eleven kontrollera sina presta- tioner.
29.4.3. Hjälpmedel
För att de angivna huvudmomenten och övningarna skall kunna genomföras bör skrivmaskinerna vara försedda med blind- tangenter eller kunna förses med skärmar. I maskinskrivningssalen bör finnas tillgång till hand— och anslagskorrektor samt even- tuellt testograf. Planscher, filmslingor och bildband samt tillgång till grammofon kan underlätta undervisningen.
30. Stenografi
30.1. Mål
Undervisningen i stenografi syftar till
att ge förmåga att säkert kunna uppta diktamen på svenska och främmande språk,
att bibringa förmåga att göra korrekta utskrifter av upptagna stenogram samt
att uppöva förmågan att självständigt utforma brev och referat efter stenogra- fiska stolpar.
802. H zwudmoment
Systemet i dess grundform. Förkortningar och förkortningsprinciper. Diktamensskrivning. Utskrivning av stenogram.
Redigering. Stenografins historia. Systemets tillämpning på främmande språk.
30.3 . Kursplan med årskursfördelning) 30.3.1. Årskurs 2
Stenografisystemets skrivtecken. Skriv- teknik. Obligatoriska förkortningar.
Snabbläsningsövningar. Skalövningar. Överföringsövningar. Förkortningsprinciper. Fria förkortningar.
Diktamensskrivning av texter med före- trädesvis allmänt innehåll. Utskrivning av stenogram.
30.3.2. Årskurs 3
Fortsatta läs— och skrivövningar. Ytterligare förkortningar av ord och ut- tryck, speciellt hämtade från den merkan- tila terminologin.
Skrivning efter diktamen av såväl all- män text som handelstext med successivt ökad hastighet. Stenogramutskrifter.
Redigeringsövningar.
Kort översikt av stenografins historia.
Stenografisystemets tillämpning på främ- mande språk. Nytillkommande tecken. För- kortningar.
Snabbläsningsövningar. Skalövningar. Överföringsövningar.
Skrivning efter diktamen av allmänna texter och affärsbrev. Utskrivning av steno- gram.
80.4. Anvisningar och kommentarer
30.4.1. Lärostoffet
30.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Eleverna bör bibringas sådan insikt och färdighet i ämnet att de kan stenografera i praktiskt yrkesarbete. Förmågan att snabbt läsa stenografiska noteringar och att göra korrekta och snabba utskrifter av upptagna stenogram är således av stor be- tydelse. Arbetet att ge eleverna goda systemkunskaper skall därför ske parallth med hastighets_ och redigeringsövningar. Det är bättre att eleven med ett och an- nat systemfel skriver utan att tveka än att han långsamt åstadkommer ett system— riktigt stenogram. Alltför stränga krav på systemriktighet kan därvid bli till skada för hastighetsskrivningen. Stor vikt måste läggas på språkligt sett korrekta utskrifter.
När det gäller den utländska stenografin lämnas valfrihet att tillämpa systemet på två. eller tre språk, varav engelska är obli— gatoriskt.
30.412. Kommentarer till speciella kurs— moment
En riktig skrivteknz'lc skapar förutsättning— ar för snabbskrivning. Det gäller därför att hjälpa eleverna till en driven stenogra— fisk stil, d.v.s. att skriva mjukt och fly— tande. Väsentligt är att ge akt på elever-
nas sittställning, pennhållning och penn— föring. Skriften bör vara lätt. Därigenom blir det möjligt att markera tryckning vid dubbelkonsonant och vokalsymboliken. Tecknen måste ha riktiga proportioner och korrekt lutning. För stora krav på. skön- skrift bör dock inte ställas.
Förmågan att skriva stenografi hänger nära samman med förmågan att läsa steno- grafi. Varje nytt stycke i läroboken bör därför snabbläsas under tidtagning. Som hemuppgift kan t. ex. ges att inom viss an- given tid kunna läsa det aktuella stycket.
Skalövningen går ut på att eleverna ge- nom upprepad skrivning av samma fraser och samma meningar lär in och automati- serar ordbilderna. Förmågan att flytta pen- nan från en ordbild till en annan på kor- tast möjliga tid är väsentlig för hastig— heten. Genom skalövning kan denna för- måga uppövas.
Överföring av långskrift till stenografi bör bidra till att konsolidera systemkun- skaperna. De skall emellertid också vara ett hjälpmedel att vårda stilen.
Fria förkortningar är beteckningen på förkortningar utöver systemets obligato- riska för att underlätta snabbskrivning. Alla arbetsområden kan emellertid inte täc- kas. Eleverna bör delges förkortningsprin— ciper, så att de själva kan konstruera för- kortningar.
Diktamemhastigheten bör i början vara låg. Så småningom blir skillnaden i steno- grafisk färdighet mellan olika elever allt större. Stor uppmärksamhet bör därför äg- nas åt att hålla alla elever sysselsatta un- der en lektion genom diktamen på olika hastigheter.
Vid utskrivning av stenogram bör sär- skild uppmärksamhet ägnas åt stavning, avstavning och interpunktion. Utskriften sker i början för hand, men eleverna bör också så snart som möjligt skriva ut på skrivmaskin. Detta bör så småningom bli det regelmässiga. I årskurs 3 bör maskin-
skrivningssalen under någon stenografitim- me i veckan vara disponibel för utskrift av stenogram.
En stenograf måste ha goda kunskaper i svenska. Stenografen skall ju inte blott överföra till långskrift utan även kunna redigera texten. Svenskundervisningen har här lagt grunden. Samverkan med svenska är därför angelägen.
Genom praktiska övningar tränas ele— vernas förmåga att på egen hand utforma brev, referat o.dyl. efter stenografiska stol- par och deras förmåga att redigera språk- ligt mindre korrekta diktamenstexter.
Stenografins historia bör något beröras re- dan i årskurs 2 för att ge eleverna en histo- risk bakgrund till stenografin. Det kan vara lämpligt att vid en kort introduktion av det nya ämnet ge några glimtar ur steno- grafins historia. En mer ingående behand- ling kan ske i årskurs 3.
30.413. Planering och samverkan Systemets skrivtecken och de obligatoriska förkortningarna (grundskriften) bör inläras under höstterminen i årskurs 2 med hjälp av snabbläsningsövningar, skalövningar och diktat. Vårterminen ägnas åt fortsatta läs— och skrivövningar, överföringsövningar och diktamensskrivning med utskrivning av ste- nogram, i stor utsträckning på. skrivmaskin. Förkortningsprinciper och fria förkortning— ar ägnas stor uppmärksamhet. I årskurs 3 fortsättes inlärandet och auto- matiseringen av lärostoffet. Redigeringsöv— ningar bör påbörjas under höstterminen för att intensifieras under vårterminen. Under höstterminen i årskurs 3 genom- gås grunderna för stenografisystemets till- lämpning på engelska. Nya tecken och för- kortningar inläres. Även detta sker med hjälp av snabbläsningsövningar, skalöv- ningar, överföringsövningar och diktamens— skrivning. Diktamen bör till en början om— fatta enklare allmänna texter för att senare även omfatta affärsbrev. Parallellt med
! l l . i
engelskan genomgås under vårterminen systemets tillämpning på andra språk.
Samarbete bör äga rum mellan steno- grafi, svenska och främmande språk för öv- ningar i sådana språkvårdsfrågor som blir aktuella för sekreterare och korresponden— ter. Kontakt med svenskan kan också vara värdefull vid utarbetande av praktiska re- digeringsövningar. Samarbete med maskin— skrivningsundervisningen är också nödvän- digt. Eleverna bör vänjas att skriva ut sina stenogram på maskin.
Stenografin bör om möjligt utnyttjas av eleverna även i andra ämnen.
30.41 .4. Beting
Stenografins kursinnehåll låter sig relativt lätt arrangeras i större eller mindre av- snitt. Ämnet kan därför under längre perio— der uppdelas i avsm'tt om två eller flera veckors samlat arbete. En termin kan där- för efter ett inledande planeringsavsnitt indelas i betingsperioder, där varje period innehåller ett eller flera av momenten has— tighetsträning, inlärning av avancerade för- kortningar och förkortningsprinciper, över- föringsuppgifter samt redigerings— och luck- övningar.
30.4.2. Verksamhetsformer
30.421. Allmänna metodiska kommen—
tarer-
Eftersom vissa elever har förkunskaper i ämnet kan det vara lämpligt att från bör- jan individualisera undervisningen. Elever med goda systemkunskaper kan sysselsät— tas med t. ex. överföringsuppgifter och läs- ning av stenografisk text men bör också beredas tillfälle till hastighetsträning, vil- ket ibland också kan ske med hjälp av bandspelare. För att de elever som tränar med hjälp av bandspelare skall få största möjliga utbyte är det lämpligt att vid in— talning av bandet lämna uppgift om såväl hastigheten som svårare ordbilder och för- kortningar i texten.
Eleven bör på ett tidigt stadium lära sig att en felskriven eller en slarvigt skriven ordbild lämpligast strykes över med ett kraftigt streck. Vid stenografering efter diktamen hinner eleven nämligen inte ra— dera.
Preparationen av hemuppgift bör göras på ett sådant sätt att eleven inte svävar i tvivelsmål om hur tecken och ordbilder skall utföras. Inlärningen och automatise- ringen av stoffet bör dock ske hemma.
Ordbildernas placering vållar ibland ele— verna bekymmer. För stor vikt bör dock inte läggas på denna. Eleverna känner så småningom hur ordbilderna bör placeras.
Läraren bör vid genomgången söka här- leda skrivsätten och förklara de principer efter vilka förkortningarna bildats. Fram- ställningen blir intressantare och inlärning— en underlättas. Redan på nybörjarstadiet under systemgenomgången tillämpar ele- ven olika förkortningsprinciper, vilka allt eftersom utbildningen fortskrider bör för- klaras närmare. Exemplifiering av tidigare inlärt stoff på nybörjarstadiet sker genom långsam diktamen av ord eller något lämp— ligt stycke, varvid läraren undan för undan kommenterar det riktiga skrivsättet. Styc- ket dikteras därefter flera gånger med något stegrad hastighet allt efter elevernas för- måga.
Läsning av stenografisk text är inte minst på nybörjarstadiet av stor vikt. Det är lämpligt, att eleverna vid läsningen med pennan följer med ovanför den lästa skrif— ten, d.v.s. formar ordbilden i luften.
En hemuppgift i stenografi kan omfatta ett eller flera av följande moment:
Snabbläsning.
Inlärning och automatisering av tecken, förkortningar, ordbilder, fraser, meningar och så småningom hela stycken.
Överföring från långskrift till stenografi.
Utskrivning av stenogram för hand och på skrivmaskin.
Övningsuppgifter för att utöka elevernas ordförråd och förbättra ordkunskapen.
Luckövningar. Redigeringsövningar.
När som hemuppgift ges ett stycke att läsa på tid är det viktigt att ge de studie- tekniska anvisningar som erfordras för att snabbt läsa in stycket. Då eleven har att lära in och automatisera ett stycke med nya förkortningar kan detta ske på följande sätt:
Förkortningarna inläres först genom läs- ning och genom skalövningar i ordens grundform, i olika böjningsformer, i sam— mansättningar och i små fraser.
Därefter bör eleven arbeta sig igenom hela stycket fras för fras, mening för me- ning. Slutligen kan det vara lämpligt att eleven kontrollerar att han behärskar styc- kets samtliga ord genom att från långskrift överföra stycket i dess helhet till stenografi och rätta efter den stenografiska versionen. Alla stycken som eleven får i uppgift att skriva bör han även lära sig att läsa fly- tande från sina stenogram.
Preparerade texter dikteras med succes- sivt ökad hastighet för att till slut ligga be- tydligt över den hastighet som eleverna klarar på okänd text. En långsam dikta- men som avslutning på ett sådant övnings- moment är lämplig för att återställa stilen och få eleverna att känna att de hinner med. Bandspelaren kan här utnyttjas ge- nom att läraren talar in stycket med olika hastigheter.
Övningsskrivning kan med fördel om— fatta diktat under kortare tid än 5 minuter men bör även ibland uppta diktat under längre tid, exempelvis 15—20 minuter.
Ett lämpligt övningsmoment är övning på obekanta. texter. Till en början kan det vara lämpligt att läraren samtidigt som han långsamt dikterar för eleverna skriver hela det obekanta stycket på. tavlan, så att eleverna kan rätta. Så småningom behöver eleverna endast förberedas på nya förkort— ningar och svårskrivna ordbilder i stycket. Texten dikteras lämpligen först som skal-
övning. Till sist dikteras texten i sin hel- het på tid.
Eleverna bör inlära en viss rutin vid utskrivningen av stenogram, exempelvis:
genomläsning av upptaget stenogram, då förtydliganden och interpunktion göres;
överföring av stenogrammet till lång- skrift;
kollationering av stenogram mot utskrift; genomläsning av utskriften med särskild tanke på. innehåll, stavning, avstavning och interpunktion.
Mot slutet av studierna kan det vara lämpligt att varje vecka diktera okända texter med varierande hastighet, som elc- verna skriver ut. De olika hastigheterna kan på lämpligt sätt fördelas på veckans lektioner, så att alla elever får sin hastig- het dikterad en gång i veckan. Under en följande lektion kan utskriften med angi- vande av interpunktion snabbt läsas upp av någon elev, eller också uppmanas ele- verna att med varandra jämföra sina ut— skrifter och vid behov rådfråga läraren. Ut- skriften bör ibland också lämnas till lära- ren för rättning.
Utöver att ordentligt inlära och automa- tisera varje uppgift kan eleven rekommen- deras följande träningsmetoder:
s. k. tankestenografering, varvid i tan- karna texter på skyltar och affischer samt ord och meningar stenograferas;
blindstenografering med stålpenna mel- lan raderna vid läsning av tidningar och tidskrifter;
brevväxling på stenografi;
överföring av läxor i andra ämnen till stenografi;
överföring av en större kvantitet annan text till stenografi;
stenografisk upptagning av predikningar och föredrag, som framföres med en för vederbörande elev lämplig hastighet, t.ex. i radio.
Den första stenografilektionen i syste- mets tillämpning på ett främmande språk börjar lämpligen med diktamen av ord,
fraser eller korta meningar, som eleven kan skriva med de kunskaper han har i svensk stenografi. Därefter inlärs för respektive språk tillkommande skrivtecken och för- kortningar. Läs— och skrivövningarna bör företrädesvis omfatta affärsbrev men även enklare allmänna texter. Vid provskriv- ningarna ges endast treminutersdiktat. Under någon del av årskurs 3 bör ele— verna ges möjlighet att utföra ett själv- ständigt arbete. Detta kan ha formen av överföring till stenografi av viss kvantitet text inom lämpligt ämnesområde eller av ett mer eller mindre koncentrerat referat av ett föredrag eller en diskussion. Det kan också bestå i att eleven tillägnar sig en mera avancerad förkortningsteknik. Stor frihet kan lämnas i fråga om formerna för det självständiga arbetet, men det bör re- sultera i ett skriftligt arbete på stenografi, eftersom däri ligger ett träningsmoment.
30.422. Självständiga arbetsformer BetingSStudium fordrar en mycket nog- grann planering från lärarens sida och en sådan handledning att eleverna kan följa planen. Elevernas träning i skrivning efter diktamen får inte eftersättas under betings- perioderna. De bör i skolan erhålla regel- bunden träning på såväl kända som okända texter. Sedan eleverna under några veckor fått in en riktig arbetsrutin vid utförandet av de uppgifter som kommer att föreläggas dem, kan betingsläsningen uppta exempel— vis följande moment:
1. Inlärande av ett visst antal förkort- ningar med tillhörande övningsstycken att efter grundlig genomarbetning kun— na läsas och skrivas snabbt.
2. Utskrivning av ett större antal diktat av brev, promemorior etc. på. skrivma- skin.
3. Omredigering av dikterade språkligt mindre korrekta stenogram. &. Uppgift att utforma brev, referat o.dyl.
efter stenografiska stolpar, nedtecknade på stenografitimmar, under föredrag eller under timmar i andra ämnen.
En klass kan därvid uppdelas i grupper, som inom ramen för ett beting kan ägna sig åt olika uppgifter.
30.423. Bedömning
Utformningen av förhör är givetvis bero- ende av vari uppgiften bestått. Som exem- pel kan nämnas:
Läsning av en uppgift på tid. Längre fram kan detta varieras så att uppgiften först dikteras ganska långsamt, varefter nå— gon eller några snabbläser det dikterade.
Diktamen av hemuppgift eller delar av den. Provet tas in för rättning.
Enkla ord, fraser eller små. meningar med tillämpning av tidigare inlärda tecken dik- teras och rättas.
Då uppgiften består i att inlära nya för- kortningar eller ett speciellt stycke, sker förhöret lämpligast genom diktamen på tid. Flera hastigheter dikteras, och eleven läm- nar in det stenogram som visar högsta has- tighet. Om en elev på. okänd text klarar 75 stavelser/min., hör han klara 25 stavel- ser mer på. känd text, d.v.s. 100 stavelser/ min.
Utöver förhören bör elevernas kunskaper kontrolleras genom prov av följande slag:
Prov i systemkunskap, som antingen kan dikteras mycket långsamt eller också skri- vas som överföring från maskinskriven text.
Förkortningsskrivningar.
Diktamensskrivningar för utskrift. Vid sådana prov bör skilda texter med olika hastigheter dikteras, så att eleverna har möjlighet att välja den hastighet som pas- sar.
Vid rättning av prov bör läraren an— teckna de typer av fel eleverna gör såväl i stenogram som i utskrift. Den provkarta som erhålles blir till nytta i undervisningen, inte minst vid utarbetandet av redigerings- övningar.
Som påpekats kan det ibland uppstå problem att under en lektion hålla alla elever sysselsatta genom diktamen på. olika hastigheter. Vid sådana tillfällen är band- spelare en värdefull tillgång. Med dess hjälp kan de skickligaste eleverna i ett annat rum sysselsättas med diktamen på den hastighet som passar dem, medan lä-
31. Praktiskt
31.1. Mål
Undervisningen i praktiskt sekreterararbete syftar till att göra eleverna förtrogna med på kontor förekommande arbetssätt och tekniska hjälpmedel samt orientera om yr— keshygien.
31 ..?. Huvudmoment
Sekreterarens roll i företaget. Sekreterarens arbetsuppgifter. Yrkeshygien och yrkespsykologi.
31 .3 . Kursplan
Sekreterarens uppgifter inom ramen för ett företags personalorganisation.
Grundläggande praktiska övningar i sek— reterargöromål, t. ex. föredragning av åren- den, upprättande av minneslistor och ar- betsschema, sortering, registrering och ar— kivering av handlingar, handhavande av företagsbibliotek och klipparkiv, trycksaks- framställning, blanketteknik, annonsering och PR-frågor, teletjänst, förberedelser för resor, konferenser och sammanträden.
Yrkeshygien och yrkespsykologi.
31 .4. Anvisningar och kommentarer
Undervisningen bör företrädesvis bedrivas i form av praktiska övningar som kan an-
raren kan ägna sig åt de övriga eleVerna. i klassen.
Individualiseringen av övningarna är för- utom av bandspelaren också betjänt av till- gång till stenografisk litteratur, ordböcker och lexikon.
Tillgång till tidtagarur är värdefull vid t. ex. snabbläsningsövningar.
sekreterararbete
vändas för att belysa olika problem. Repre- sentanter från näringslivet kan ibland med- verka för att undervisningen skall bli så. konkret som möjligt.
Sekreterarens uppgifter i ett företags or- ganisation varierar allt efter dass art och storlek (t. ex. sekreterare till inköpschef, di— rektionssekreterare och läkarsekreterare). Undervisningen bör därför uppmärksamma skilda arbetsuppgifter vid sidan av dem som är generella för varje sekreterarverk— samhet. Till allmänna frågor som är värda uppmärksamhet hör sekreterarens ställning mellan chef och övrig personal och vidare sekreterarens tystnadsplikt, eftersom sekre— teraren ofta får handlägga ärenden av kon- fidentiell natur. En sekreterare får ofta är- beta självständigt. Stora krav ställs därför på ordningssinnet. Olika registrerings- och arkiveringsmetoder bör därför tas upp till behandling (t.ex. mikrofilmm'ng). Likaså minneslistor och arbetsscheman, vare sig det gäller uppdrag av mera tillfällig natur eller regelbundet återkommande arbetsupp— gifter.
Eleverna bör tränas i att föra vårdade telefonsamtal, inte minst på främmande språk. De bör veta hur i telefon vanligen förekommande fraser lyder på engelska, tyska och franska. Kursmomentet teletjänst bör också behandla telegramskrivning och telegrafkunskap överhuvud taget samt tel—
ex. Fördelaktigt är att genom studiebesök på någon bank eller större exportfirma visa eleverna hur en telexanläggning fungerar och hur den skötes.
Sekreteraren får ofta medverka vid utar- betande eller översättning av reklambre- schyrer, tryckta instruktioner o. dyl. och måste för den skull ha en viss kännedom om trycksaksframställning, tryckeritekniska problem, olika stilar, korrekturläsning rn. m. Läraren bör under en lektion behandla de på ett kontor vanligen förekommande blan- kettyperna. Vissa praktiska övningar bör också förekomma.
Ofta får en sekreterare handha firmans annonsering, och eleverna bör därför infor— meras om TS-boken, olika annonsorgan och annonskostnader. PR-frågor tas i detta sam- manhang också upp till behandling och upplysningar bör ges om hur kontakten med press och andra informationsorgan bör skötas.
En stor del av sekreterarens arbete be- står i förberedelser av olika slag, t.ex. för resor, rums- och biljettbeställningar. Ele- verna övas i att lämna utförliga och sak- liga uppgifter per telefon. Praktiska öv- ningar med bandspelare bör förekomma med efterföljande kritik. På många företag får sekreteraren också förbereda konferen— ser och sammanträden, både interna och externa. Här bör material från näringslivet, t.ex. deltagarlistor, kallelser och föredrag- ningslistor användas, och med detta ma- terial övas eleverna att självständigt ut- arbeta liknande. I detta sammanhang kan man också ta upp kursmomentet föredrag- ning av ärenden. Eleverna bör ges tillfälle att sakligt och kortfattat redogöra för ett ärende av mer eller mindre komplicerad na— tur. Här går det utmärkt att anordna ett kontorsspel, i vilket då bör ingå förberedel- serna för en konferens, konferensen med föredragning av ärenden och diskussioner, stenografering och bandupptagning av dessa samt utskrift av referat och protokoll.
Eleverna skall lära känna de på ett kon- tor förekommande facktidskrifterna och handböckerna. Läraren har också som sin uppgift att lära eleverna biblioteksteknik. Detta moment bör övas på ett bibliotek, där var och en får sin uppgift att lösa me— delst olika källor.
På vissa företag får sekreteraren själv fungera som bibliotekarie. För den skull är det värdefullt om eleverna under några lek— tioner får följa en bibliotekaries arbete på nära håll. Tekniken att lägga upp och sköta ett klipparkiv bör också ingå i undervis- ningen.
Då en sekreterare bör veta vikten av en riktig arbetsställning, god belysning och lämpliga möbler i arbetsrummet, bör man under ett par lektioner ta upp yrkeshygie— niska frågor.
I samband med yrkespsykologiska frågor bör sekreterarens kommunikationer med över-, sido— och underordnade diskuteras.
Klassundervisning är ofta nödvändig vid genomgång av nya moment. Ämnet sekre- terargöromål inbjuder emellertid för övrigt till sådana arbetsformer som betingsläsning och diskussioner, gärna i sammanträdes- form, av praktikfall eller ett givet ämne. Redovisning i form av protokoll, referat och PM kan föreslås eleverna som specialarbe- ten.
Föredrag av utomstående, gärna sekrete- rare, demonstrationer, studiebesök och in— tervjuer är att rekommendera. Ett kontors- spel vari ingår olika kontorstekniska hjälp- medel kan läggas in i slutet av vårterminen.
För undervisningen krävs att läraren iordningställer arbetsmaterial i stor ut- sträckning. Från företag torde en hel del material (cases) kunna erhållas.
Samarbete med lärarna. i maskinskriv- ning, stenografi, språk och företagsekono- miska ämnen bör upptas, så att lärostof- fet på ett naturligt sätt kan anknytas till dessa ämnen.
Grupparbete är i stora delar av kursen
det mest naturliga arbetssättet. Det av- snitt som handlar om yrkeshygien kan orga- niseras sålunda: Klassen indelas i grupper.
Grupp 1: belysningen i sekreterarens ar-
betsrum.
Grupp 2: lokalytor, lämpliga textilier och färger. Grupp 3: lämpliga möbler. Grupp 4: kontorsmaskiner och övriga
hjälpmedel för sekreterare.
Grupp 5: rätt klädsel. Grupp 6: ett välvårdat yttre. Uppgifterna genomföres med hjälp av in- tervjuer, besök på firmor, bok- och biblio- teksstudier m.m. Resultatet kan redovisas genom en muntlig redogörelse för inter- vjun, en demonstration av olika kontors- maskiner och en diskussion om sekretera- rens allmänna uppträdande. Slutligen ut- arbetas gemensamt en PM över hela arbets— resultatet.
3 2 . Kontorsteknik
Undervisningen i kontorsteknik syftar dels till att vidga elevernas möjligheter att be- gagna sina teoretiska kunskaper i samband med praktik på kontor, dels att underlätta förståelsen för vissa teoretiska moment i olika berörda ämnen under de fortsatta studierna.
Undervisningen bör förläggas till slutet av årskurs 1. Eleverna har då en viss refe- rensram för dessa tillämpade avsnitt. De har vidare kunskaperna aktuella vid början av eventuell praktik under sommaren mel— lan årskurs 1 och 2.
Elevernas förmåga att handha vissa kon- torstekniska hjälpmedel bör uppövas. De bör exempelvis få. en viss teknisk färdighet i att utföra ljuskopiering eller att utföra bokföringsnoteringar på genomskriftsplatta. Detta senare moment illustrerar att under- visningen med fördel bör förläggas till slu- tet av årskursen. Eleverna måste nämligen ha vissa elementära kunskaper i bokföring för att rätt kunna handha plattan. De bör vidare genom översiktliga demonstrationer av kontorstekniska hjälpmedel lära känna hjälpmedlens användbarhet för olika upp- gifter samt deras plats i arbetsrutinen.
Det kan vara lämpligt att börja med en
kort genomgång av några arbetsuppgifter, som förekommer på så gott som alla kontor, t.ex. postbehandling. Sådana hjälpmedel som frankeringsmaskin, postböcker, sorte- rare, stämplar, diarieböeker och diarieta- longer demonstreras relativt ingående. I di— rekt anslutning till detta avsnitt demonst- reras olika slag av pärm- och mappsystem m.fl. förvaringsanordningar för handlingar. Härvid genomgås lämpligen reglerna för ordnandet av handlingar enligt olika prin- ciper exempelvis den alfabetiska, numeriska och kronologiska. Denna översiktliga ge— nomgång bör kompletteras med praktiska övningar att ordna handlingarna enligt olika system. Som avslutning på detta av— snitt kan ett arkiv och dess utrustning de- monstreras.
I samband med att man ger olika exem- pel på hur korrespondensarbetet kan vara upplagt i ett par skilda företag, lämnas en översiktlig orientering om några vanliga hjälpmedel såsom dikterings- och duplice- ringsmaskiner. Härvid demonstreras olika typer, exempelvis dikteringsmaskiner med magnetband och sådana med platta eller manschett, sprit— och färgduplikatorer, fo- tokopierings— eller snabbkopieringsappara-
ter. Fortlöpande göres jämförelser mellan de olika fabrikaten, deras användbarhet och begränsning.
I detta avsnitt bör även nämnas betydel- sen av att anpassa valet av maskin efter det beräknade behovet på företaget. På så sätt uppmärksammas vikten av att blott anskaffa sådan utrustning som är räntabel.
Fortlöpande bör kontakt uppehållas med andra ämnen, främst maskinskrivning, efter- som diktafoner och spritduplikatorer även behandlas i detta ämne. Här blir det dock ofta fråga om att lära sig ett fabrikat. Un— dervisningen i kontorsteknik skall däremot ge kunskaper om olika fabrikat. Även telex behandlas samt kontorets möjligheter att ordna interna signal— eller sökarsystem.
Uppmärksamhet bör ägnas åt olika upp— slagsböcker på kontoret. Praktiska övningar för att snabbt kunna finna vissa uppgifter bör utföras, bl.a. i samband med genom— gång av registreringsprinciper.
Bokförings- och räknemaskiner ägnas en avslutande genomgång, varvid olika typer visas och jämföras med varandra. Den ma- nuella träningen i maskinräkning bör där—v emot ske i maskinskrivningsundervisningen. Träning i att läsa uppgifter på hålkort bör förekomma.
I många fall torde det bästa utbytet av undervisningen kunna ernås genom att stu- diebesök anordnas på utställningar av olika slag eller på representativa kontor.
3 3 . Ergonomi
38.1. Mål
Undervisningen i ergonomi har till uppgift
att med utgångspunkt i de krav som ställs i arbetslivet ge en kort sammanfatt— ning av människokroppens byggnad och funktioner samt av grundläggande princi- per för människans upplevelser och be- tcende,
att orientera eleverna om de faktorer som berör samspelet mellan människan och hen- nes arbete och som är av särskild betydelse för hälsa, effektivitet och trivsel samt
att förbereda eleverna för produktions- och personalledande arbetsuppgifter.
83 .2. H uvudmoment
Tekniska grunder: Fundamentala maskin- och miljöfaktorer; utvecklingsbetingade för- ändringar.
Arbetsmedicinska och arbetsfysiologiska grunder: Biologiska begränsningar och möj- ligheter.
Psykologiska, sociala och sociologiska fak- torer av särskild betydelse för människan i arbetslivet.
Arbetshygien och omgivningshygien med huvudsaklig begränsning till objektiva mät- metoder, olika standardvärden och kriterier, deras tillämpning och tolkning samt profy- laktiska grundprinciper.
Tillämpningar: Typfall belysande begrep- pet optimala arbetsbetingelser diskuteras och användes som övningsexempel. Tek— niska krav sammanställes med människans förmåga att uppfylla kraven.
Samverkan mellan samhälle och närings- liv, arbetsgivare och arbetstagare. Andra faktorer av väsentlig betydelse för ett pro— duktivitetsbefrämjande ledarskap.
33.3. Kursplan
1 . Introduktion
Definitioner, målsättning och omfattning.
2. Den tekniska arbetsmiljön Produktion och de tekniska förändringarna: manuellt, mekaniserat och automatiserat ar- bete, integrationen människan—maskinen. Arbetsmiljön: Mekaniska, fysikaliska, ke— miska, psykologiska miljöfaktorer; samver- kande och motverkande faktorer.
3. Människok'roppens byggnad och funktioner Förändringar betingade av arbetet och dess utveckling. Människans åldersförändringar. Skelettet och dess förbindningar, musku- laturen, nervsystemet, blodomloppet och andningen, sinnesorganen, ämnesomsätt- ningen, utsöndringsorganen, huden. Sam- spelet mellan olika kropps- och sinnesfunk- tioner. Kroppens arbete och energiomsättning, arbete i värme och kyla, arbetsförmåga och kondition, raster och pauser. Arbetsställningar och arbetsrörelser, kroppsmått, belastningar på rygg, leder, andning och blodomlopp, återhämtning och förslitning.
4. Psykologiska faktorer Varseblivningens psykologi med tillämp- ningar. Människans olikheter. Utveckling— inlärning—anpassning. Behov. Motivatio- nens betydelse.
Arbetspsykologi. Trötthet av arbetet — trötthet på arbetet. Arbetskrav — arbets- förmåga. Arbetslivets socialpsykologi. Kla- gomål och invändningar, ansvar och trivsel. Gruppnormer och attityder. Solidaritets— problem. Växelverkan mellan faktorer i och utanför arbetet.
5. Standarduärden för optimala arbetsbetingelser Exempel på belastningsbegränsningar och driftvillkor för maskiner och maskinsy- stem. Standardvärden och ergonomiska regler för människan: regler för arbetsrörelser och arbetsställningar, utformning av verktyg,
mätdon, instrumentpaneler, signalanord— ningar, arbetsplatsens disposition. Tillåtliga och tolerabla påfrestningar av typen skak- ningar, vibrationer, buller. Regler för god belysning och färgplanering. Riktvärden för värme, kyla, joniserande strålning, gaser, ångor, vätskor, damm. Mätmetoder, mät- ningarnas utförande och mätresultatens värdering.
6. Skadeverkningar, förslitning, obehag Några principiellt viktiga yrkesbetingade kroppsliga förändringar, yrkessjukdomar, skador och obehag: rygg- och ledbesvär; yrkesskador orsakade av buller, värme, kyla, joniserande strålning; synförändringar: inverkan av kemiska ämnen, såsom akut och kronisk förgiftning, överkänslighets- reaktioner (allergier), cancer och ärftlig-- hetsförändringar; smittspridning och infek- tionsrisker, epidemier; rökning, alkohol, nar- kotika och andra stimulantia.
7. Teknisk elimination och profylax
Ergonomisk utformning av produktions- system, maskiner och arbetslokaler. Per- sonlig skyddsutrustning. Samhällets buller- problem samt vatten- och luftföroreningar. Industriförläggning och samhällsplanering. Kontroll och uppföljning av olika åtgärder.
8. Företagets organisation
Orientering om de olika avdelningarnas all- männa arbetsuppgifter.
Specialfunktioner. Företagsnämnd, skyddskommitté.
Samverkan med externa konsulter och institutioner för rekrytering, utbildning, forskning och utredningar.
9. Rekrytering, anställning och placering
Analys av de krav arbetet ställer. Tillgång till arbetskraft. Metoder för personurval och placering.
Olika anställningsavtal.
10. Introduktion, utbildning och personalutveckling
Introduktion och introduktionsprogram. Ut- bildningsbehov i företaget. Inlämingspsyko- logiska tillämpningar. Undervisningsmeto— der och utbildningsprogram. Kontroll av utbildningsresultat. Bedömning, ring, befordran.
omplace—
11. Information inom företaget
Syfte; informella informationsvägar, ryktes- spridning; formella informationsvägar, in- formationsformer och metoder.
12. Ordergivning
Olika typer av order. Kontroll.
13. Arbetsrätt, arbetarskydd och hälsovård Arbetsrättsliga bestämmelser: arbetsavtal, arbetstid, arbetarskydd. Inspekterande och kontrollerande organ. Betydelsen av att individer och grupper känner ansvar för och följer gällande regler och bestämmelser. Korrektiva samtal. Skyddstjänst, industrihälsovård, industri- sjukvård och rehabilitering. Frånvaro och personalomsättning.
33.4. Anvisningar och kommentarer
33.4.1. Lärostoffet
33 .1; .1 .1 . ämnesstoffet
Allmänna synpunkter på
Frågor som rör samspelet mellan människan och hennes arbete ägnas mycket stort in— tresse och man försöker att i möjligaste mån analysera dem med objektiva metoder för att kunna vidtaga adekvata åtgärder. De genomgripande förändringar av arbetet som följer av den tekniska utvecklingen och i ökande grad även av arbetskraftens för- skjutning mot högre åldrar gör det nöd—
vändigt att så. långt det är möjligt i förväg söka utreda de nya villkoren och anpassa arbetet till människans förutsättningar. De problem som skall bemästras är flera. Ibland dominerar direkta risker, t. ex. inom atomindustrin men även i olika konven- tionella tillverkningsprocesser. Ibland upp- kommer nya former av påfrestningar eller arbetskrav, fysiska eller psykiska, som för- anleder en nyanserad arbets- och kapaci— tetsbedömning.
Arbetsledning och personaladministration är andra frågor som har hög aktualitet och som ställer stora krav på ingenjörers kun- skaper och förmåga.
De ergonomiska åtgärderna avser dels själva arbetet och arbetsmetoderna, dels miljön på arbetsplatsen. Dessa faktorer kan man mer eller mindre framgångsrikt för— ändra pä teknisk väg. I betydligt mindre utsträckning kan människan förändras, men frågor sådana som »rätt man på. rätt plats» samt riktiga utbildnings— och inträningsme— toder och ett positivt psykiskt arbetsklimat har stor betydelse.
I gymnasiets ergonomikurs bör huvud— vikten läggas på helhetsbilden och de vik- tigaste ergonomiska grundreglernas till— lämpning i praktisk verksamhet. Det är därför viktigt att samtliga kursmoment be- handlas och att de illustreras med exempel i första hand hämtade från elevernas erfa- renhetsområde. Om man blir förtrogen med arbetsmetoderna kan man vanligen utan större svårighet applicera dem på nya upp— gifter. Det bör understrykas i undervis- ningen att man vanligen rör sig med kom- binationer av flera slags åtgärder.
Genom samverkan med de tekniska, till- lämpade ämnena kan anknytning till tidi- gare tekniska problemlösningar erhållas, och genom samarbete med företagsekonomins avsnitt om personaladministration kan nå- got större tyngd läggas på de moment som behandlar företagets organisation samt vissa psykologiska frågor t. ex. arbetsledning.
33.412. Kommentarer till speciella kursmoment
1. Introduktion
Ergonomins målsättning att skapa. optimala arbetsbetingelser bör diskuteras både från företagets synpunkt och från individens. Kursplanens huvudmoment ger en översikt över de objektiva möjligheter man har att fastställa vilket arbete som bäst passar individens förutsättningar samt vilka krav av framför allt teknisk natur som bör stäl- las på moderna arbetsformer och modern arbetsmiljö. Huvudvikten bör läggas på de praktiska åtgärder som kan vidtagas för att åstadkomma och upprätthålla en hög individuell duglighet under sunda, säkra, ändamålsenliga och i övrigt trivsamma ar- betsförhållanden.
2. Den tekniska arbetsmiljön Den industriella strukturomvandlingens konsekvenser för människan bör beskrivas från ergonomisk synpunkt. Människans möjligheter och begränsningar i arbetslivet .samt de krav som måste ställas på såväl arbetet som på. arbetsmiljön kan enklast illustreras genom konkret genomgång av några olika typer av manuellt, mekaniserat och automatiserat arbete. I manuellt arbete kan exempelvis handverktygens ergono- miska utformning vara en god utgångs- punkt. Mekanisering och automatisering kan belysas med exempel från mekanisk bearbetning, tempoarbeten och fjärrstyrd processkontroll. Skiljaktigheterna i åtgär— der som berör integrationen människa —- maskin behandlas härvid mera ingående. Upprättande av arbetskravsprofiler, möjlig- heter till arbetsförenkling, användning av tid- och metodstudieteknik för ergonomiska undersökningar genomgås. Olika miljöfak- torer exemplifieras i sitt praktiska samman- hang.
3. Människokroppens byggnad och funktioner
Detta avsnitt bör dels upptaga en samman—
fattande repetition av de biologiska kunska- per som inhämtats tidigare, dels omfatta en elementär genomgång av vissa viktiga arbetsfysiologiska fakta. Åldersförändring- ar såsom minskande snabbhet, förändring— ar i leder, muskulatur etc. bör särskilt behandlas. Fysiologiska krav på arbetsrytm, vila och omväxling samt synpunkter på rätt arbetsteknik, arbetsplanering, träning och olika förebyggande åtgärder bör helst ge— nomgås i anslutning till arbetsplatsbesök och laborationer som konkretiserar fråge— ställningarna. Eleverna bör få lära sig att använda olika hjälpmedel, bl.a. antropo- metriska data samt olika mätmetoder.
4. Psykologiska faktorer De grundläggande psykologiska faktorerna bör likaledes genomgås i anslutning till fö— rctagets och arbetsplatsens problem. Till de varseblivningspsykologiska momenten bör sålunda anknytas tillämpningar inom pro- blemområdet människan —- maskinen men också. subjektiv personbedömning i sam- band med anställning och befordran. Mo- menten inom arbetslivets socialpsykologi kan lämpligen behandlas med utgångspunkt i praktikfall. Människans olikheter, motiva— tionens betydelse, familjeliv och fritid samt samspelet mellan arbetsmiljö och hemmiljö i industrisamhället är lämpliga uppgifter för grupparbeten kring praktikfall.
5. Standardvärden för optimala arbetsbetingelser Beskrivningen av olika biologiska standard- värden och ergonomiska regler bör åskåd- liggöras med väl valda tillämpningsexempel. Hygieniska gränsvärden i arbetslokaler dis- kuteras. Ergonomisk bedömning av arbets- förhållandena, uppmätning och utvärdering av mekaniska, kemiska och fysikaliska miljöfaktorer kan med fördel läggas till grund för konstruktionsuppgifter och beräk— ningar av enklare eliminationstekniska åt- gärder. Särskild vikt bör läggas på använd-
ning av checklistor, systematisk analys och protokollskrivning.
6. Skadeverkningar, förslitning, obehag Skillnader i uppkomstmekanism och sym— tombild för akuta skadeverkningar, kro- niska förändringar och långtidseffekter på grund av mindre lämpliga arbetsförhållan— den bör i möjligaste mån beskrivas och Stressfaktorernas satta natur torde lättast kunna åskådlig— göras med hjälp av inträffade och utredda fall.
exemplifieras. samman-
7. Teknisk elimination och profylax I detta avsnitt bör tyngdpunkten läggas på det metodiska. utnyttjandet av olika ana- lytiska hjälpmedel och på. planering och kontroll av mera omfattande åtgärder. In- dustriernas förläggning i samhället, topo— grafiska och meteorologiska faktorers bety- delse för spridningen av buller, luft- och vattenföroreningar samt industrilokalernas och arbetsprocessernas ergonomiska utform- ning bör belysas med exempel som visar hur olika åtgärder griper in i varann. Eleverna bör genom aktuella exempel få. lära sig något om hur man beräknar kostnaderna för olika alternativ.
8. Företagets organisation Detta avsnitt anknytes dels till undervis— ningen om olika organisationsteorier, som behandlas i ämnet företagsekonomi, dels till elevernas egna iakttagelser vid studiebesök och eventuell praktiktjänstgöring. Exempel ges på. specialfunktioner, som svarar för t.ex. personalvård, skyddstjänst, industrisjukvård, produktionsteknik.
9. Rekrytering, anställning och placering Först analyseras de krav som måste upp— ställas för varje särskild anställning. Här görs anknytning till moment 2, den tekniska arbetsmiljön. Dessa krav kan innebära t.ex. tekniska kunskaper, speciell manuell färdighet, goda kroppskrafter eller fullgod syn och hörsel.
De krav som uppställs för en viss befatt- ning får i allmänhet anpassas efter arbets— marknadsläget, d. v. s. tillgången på arbets— kraft. Här kan anknytning ske till sam— hällskunskap.
De vanligaste åtgärderna och metoderna för att välja ut lämplig person för anställ- ning behandlas. Skol- och arbetsbetyg, re- ferenser, läkarundersökning, intervjuer, psy- kologiska undersökningar samt systematisk subjektiv bedömning är de hjälpmedel som används.
De vanliga formerna för anställning, så— som muntliga och skriftliga avtal, genom- gås. Provtjänstgöringen diskuteras, varvid dess värde för en ingående bedömning ställs mot dess rekryteringshämmande verkan, som är starkt varierande för olika slags an— ställningar.
10. Introduktion, utbildning och personal- utveckling
Här informeras om att introduktionens syfte bl. a. är
att underlätta individens anpassning till den nya arbetsgruppen och att tillfreds— ställa dennes sociala behov. Härvid ankny- tes till psykologiundervisningen och till ele- vernas egna erfarenheter och upplevelser av nya miljöer med nya vanor, beteendemöns— ter och personkontakter;
att förebygga olycksfall i arbetet; att skapa positiv attityd till företaget, arbetet och arbetsmiljön samt
att minska personalomsättningen och därigenom nedbringa anställningskostna- derna.
Vid brist på personal med för företaget nödvändig utbildning måste företaget täcka detta utbildningsbehov genom planerad och systematisk intern och/eller extern utbild- ning.
Sådan utbildning syftar också till att ut— nyttja begåvningsreserven i företaget och underlätta omplacering och befordran av lämplig personal. Detta förutsätter också en systematisk bedömning av personalen.
11. Information inom företaget
Utbytet av information mellan befattnings- havare i ett företag har bl.a. till syfte
att överföra data som är nödvändiga för ett effektivt arbetsresultat;
att skapa motivation för den egna ar- betsinsatsen;
att skapa en gynnsam attityd till före— taget samt
att förebygga motstånd mot förändringar som vidtas av företaget, t.ex. ifråga om organisation, produktion och arbetsmetoder.
12. Ordergivning
En order skall vara tydlig och ändamåls- enlig. Den måste därför noga planeras. Ordergivaren skall ha ett klart mål, han måste överväga hur detta skall näs, vilka hjälpmedel som skall begagnas och vem som bäst kan utföra arbetet. Det måste också, noga övervägas när ordern skall ges samt om den skall vara skriftlig eller munt- lig. Kontroll bör ske att ordern uppfattas rätt.
13. Arbetsrätt, arbetarskydd och hälsovård
Här ges en kortfattad information om att i företaget gällande bestämmelser om ar- betstid och arbetarskydd vilar på lagar och avtal.
Hos eleverna skall väckas förståelse för att det ur trivsel-, säkerhets- och produk- tivitetssynpunkt är viktigt att all personal känner ansvar för och följer dessa bestäm- melser.
Arbetarskyddets organisation genomgås och de institutioner som arbetar med hit— hörande frägor, Arbetsfysiologiska institu- tet, Statens institut för folkhälsan och de yrkesmedicinska centralerna samt arbets- marknadens parter, behandlas kortfattat.
Den förebyggande och rehabiliterande verksamhet som företagen själva ordnar ge- nom specialutbildade läkare, sköterskor och ingenjörer beskrives.
35413. Planering och samverkan
De rent ergonomiska avsnitten genomgås i huvudsak under höstterminen. Härigenom vinnes att avsnitten om säkerheten i ar— betet och arbetsplatsens utformning bc- handlas samtidigt som de nya tekniska till- lämpningsämnena introduceras.
Personalledningsavsnitten genomgås lämp- ligen under vårterminen. Då har organisa- tionsteorin behandlats i företagsekonomin och eleverna bör ha större förutsättningar för att tillgodogöra sig undervisningen i personalledning.
Ämnet kräver en synnerligen omsorgsfull planering och koncentration till väsentlig- heter. Samtliga moment skall behandlas. Nedanstående timfördelning ger en lämplig avvägning mellan de olika momenten.
Antal
Moment lektioner
1. Introduktion 2. Den tekniska arbetsmiljön . . . 5
3. Människokroppens byggnad och funktioner 4. Psykologiska faktorer ....... 15
5. Standardvärden för optimala arbetsbetingelser
6. Skadeverkningar, förslitning, obehag
7. Teknisk elimination och pro— fylax ...................... 15
8. Företagets organisation 9. Rekrytering, anställning och placering .................. 10
10. Introduktion, utbildning och personalutveckling 11. Information inom företaget 12. Ordergivning 13. Arbetsrätt, arbetarskydd och hälsovård .................. 15
Summa 60
Fördelningen är ett förslag avsett att ligga till grund för ämneskonferensens av-
vägning.
Samverkan bör ske med de ämnen som förbereder ergonomistudierna eller för vilka ergonomiska betraktelsesätt är väsentliga.
Praktik: Elevernas förmåga att tillgodo— göra sig ämnet är starkt beroende av kon- takten med praktiska problem. Därför bör någon information ges om ergonomiska be— traktelsesätt i samband med skol- och miljöpraktiken.
Företagsekonomi: Före genomgången av avsnitten om arbetsledning bör företagets inre organisation ha behandlats i företags— ekonomi.
Maskintekniskt, byggtekniskt, eltekniskt och kemitekniskt alternativ: Det är viktigt att samverkan sker i tillämpliga delar med ämnena konstruktion, produktion, energi, elteknik, maskinteknik, byggteknik, plane- ring, anläggning, elmaterial, elmaskiner, el- anläggning, elkraft, biokemi, analys, appa- ratlära och teknisk kemi. Så. förutsättes olika säkerhetsfrågor behandlade mera i detalj i respektive ämnen, medan princi- perna och kriterierna kommer att samman— fattas i ergonomi. Den ergonometriska ut- formningen av arbetsprocesser, maskiner och miljö bör betonas i ovannämnda äm- nen. Särskilt i konstruktionsövningarna bör ergonomiska synpunkter på exempelvis form och hanterbarhet, armatur och belys- ning, färgplanering, stoftavskiljning och luftbehandling, byggnadsakustik och buller- bekämpning, kemiska och fysikaliska risker beaktas.
Arbetsstudier: Då den teknik som använ- des för tids- och metodstudier även har be- tydelse för ergonometriska utredningar bör samverkan ske med arbetsstudieoriente- ringen.
33.41 .4. Koncentration
Koncentration är lämplig.
33.415. Beting
En indelning av kursen kan tänkas i t. ex. 4 beting, varvid lämpliga avsnitt kan er-
hållas med hjälp av tidplaneringen i 33.413. Ett förslag är att momenten i kursplanen sammanförs på följande sätt: 1—3, liv—6, 7—9 och 10—13.
33.4.2. Verksamhetsformer
33.421. Allmänna metodiska kommentarer
Undervisningen bör anknytas till och sam- ordnas med framför allt de tillämpade tek- niska ämnena. Diskussioner och övningar bör ingå. De exempel som skall illustrera den teoretiska bakgrunden bör i första hand hämtas från arbetslivet och elevernas prak— tik.
Eftersom ett mycket stort intresse ägnas åt olika ergonomiska åtgärder inom före- tagen och forskningen på. området är om— fattande, är det värdefullt om besök av experter från företag, institutioner och nä- ringslivets organisationer kan inläggas i un- dervisningen.
33.422. Studieteknik
Eleverna skall lära sig att använda lämpliga hjälpmedel såsom monografier, handböcker, facktidskrifter, broschyrer, mät- och beräk- ningsmetoder, testförfaranden. Ämnet får icke ges sådan form att det blir alltför de- skriptivt, utan det bör stimulera elevernas självverksamhet och förmåga att allsidigt och objektivt använda sig av kunskaps- stoffet.
33.423. Självständiga arbetsformer
I 33.415 har getts exempel på. hur hela kursen kan tänkas indelad i beting. Dä er- gonomi läses i årskurs 4, torde eleverna ha en rätt stor erfarenhet av betingsläsning. Den omfattning de föreslagna betingen har behöver därför ej föranleda svårigheter. Be- tingsstudierna utformas enligt läroplanens allmänna anvisningar (II:4.2.3.3).
Elever med speciellt intresse för ämnet har möjlighet att enskilt eller gruppvis ut- föra självständiga utredningar. Olika in-
dustriella cases, utredningar och tillämp— ningar hämtade från företag och institutio— ner lämpar sig även väl för seminarieöv- ningar, grupparbeten och diskussioner.
Några företagsproblem, i största möjliga. utsträckning hämtade från elevernas egen praktik eller från studiebesök, diskuteras och genomgås som grupparbeten. I möj- ligaste mån belyses härvid frågor som berör samverkande faktorer på och utanför ar- betsplatsen.
Laborationer, övningar och grupparbeten bör uppläggas så att de befrämjar den själv- ständiga användningen av olika hjälpmedel för objektiva analyser och mätningar samt tolkning av olika insamlade data.
De bör dels innehålla övningsuppgifter av fundamental betydelse för konstruk— tions-, beräknings- och planeringsstadierna, dels även exempel på undersökningar och kontroller av arbetsplatser där klagomål, onormal frånvaro etc. förekommit.
33.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök
Följande laborationer kan tänkas: Kondi- tionsprov (cykelergometer), varvid samver- kan med gymnastik är lämplig (se 81), fy- siologisk arbetsanalys av t.ex. ett enkelt bänk- eller maskinarbete, ett psykologiskt lämplighets— eller skicklighetstest, en oktav- bandsanalys av maskinbuller, en luftunder- sökning med avseende på exempelvis kol- oxid, en undersökning av strömningsprofiler kring en lokal utsugningsanordning, använd- ning av checklistor.
För att följa utvecklingen och belysa olika avsnitt i utbildningen är studiebesök lämpliga. Dessa kan ofta med fördel sam— ordnas med studiebesök som ingår i andra ämnen. Samarbete bör ske med den
personal inom företagen som har ergono- miska arbetsuppgifter, såsom industriläkare, skyddsingenjörer, ergonomer (bioteknolo- ger) och personaltjänstemän. Studiebesöket bör förberedas med genomgång av det aktuella företagets ergonomiska problem.
33 4.2.5 . Bedömning
Vid kunskapskontrollen bör sådana uppgif- ter och problem ges, som kan innefatta en syntesuppgift vari ingår tillämpningar på flera avsnitt av ämnet, framförallt tekniska beräkningar. Vid besvarandct bör läroböc- ker, handböcker och andra hjälpmedel vara tillåtna.
33.4.3. Hjälpmedel
Väsentligt är att det utom lämplig lärobok finnes tillgång till aktuellt studie- och ar- betsmaterial, så att eleverna har underlag för den självständiga verksamhet som är önskvärd.
Läraren kan få råd, anvisningar och upp- gifter om lämpligt material från pågående forskning vid Arbetsfysiologiska institutet, Statens institut för folkhälsan, de yrkesme- dicinska centralerna, Personaladministrativa rådet och de psykologiska och fysiologiska institutionerna vid universiteten.
Arbetsmarknadens parter, arbetarskydds- verket och arbetarskyddsnämnden, PA-rå- det, branschorganisationerna och företagen lämnar uppgifter rörande tillämpningen av ergonomiska principer.
De filmer, bildband, flanellografserier etc. som framställes för information och efter- utbildning inom näringslivet är mycket an- vändbara för undervisningsändamål.
För olika övningsuppgifter användes handböcker, monografier, tabellverk, läro— böcker och facktidskrifter.
34. Teknologi
34.1 . Mål Undervisningen i teknologi har till uppgift
att ge eleverna elementära kunskaper i de för samtliga tekniska fack gemensamma grundläggande ämnena,
att genom sammanförande av kunskaps- stoff från flera ämnesområden understryka sambandet mellan dessa,
att med hjälp av syntesexempel utveckla elevernas förmåga att självständigt och systematiskt använda sig av kunskapsstof— fet samt
att göra eleverna väl förtrogna med in— genjörens vanligaste arbetshjälpmedel, så- som facklitteratur, handböcker, standard— blad och normer, kataloger och broschyrer.
34 2 H uvudmoment Materiallära: De vanligaste materialens egenskaper och användning.
Tillverkning: Olika sätt att formbilda med hänsyn till material och andra sty- rande aspekter såsom behov, funktion, pris, säkerhet, kvalitet, produktion, attraktivitet, organisation, service.
Konstruktionselement: I anslutning till syntesexempel beskrivande genomgång av några vanliga konstruktionselement.
Mekanik: Grundläggande kurs om krop— pars jämvikt och rörelse.
Hållfasthetslära: Behandling av i övervä- gande grad statiska belastningsfall.
Ritteknik och projektionslära: Grund— läggande kunskap om och färdighet i ut- förandet av tekniska ritningar, förmåga att läsa och förstå ritningar samt färdighet att avbilda föremål i olika projektioner.
34.3. Kursplan Årskurs 1 och 2
M ateriallära Kolstål och legerade konstruktionsstål. Stålgjutgods, gjutjärn och aducergods.
Lättmetaller: Aluminium och magnesium samt deras vanligaste legeringar.
Koppar och dess vanligaste legeringar.
Plast: Plasternas natur och indelning. Be— nämning efter utgångsmaterial och vanliga handelsnamn. Utseende och användning.
Betong: Delmaterial och proportionering. Allmänna bestämmelser och anvisningar.
Trä: Träets byggnad samt allmänna och fysikaliska faktorer. Handelsformer (trä— produkter). Kvalitetsbestämmelscr. Konser- vering.
Övriga material såsom sten, tegel, texti- lier, läder och skinn.
Tillverkning
I anslutning till syntesexempel orienterande genomgång av olika möjligheter att form— bilda med hänsyn till materialval och andra styrande aspekter.
Frånskiljning, såsom klippning, stansning, hyvling, borrning, svarvning, fräsning, slip- ning.
Hopfogning, såsom svetsning, lödning, limning.
Tillformning, såsom olika gjutmetoder för järn och stål, pressgjutning (metall), form- sprutning (plast), formpressning (plast), kall- och varmdeformationsmetoder för me— taller.
Grundläggande kostnadsanalys vid alter- nativa val av produktens konstruktionsut- formning med hänsyn till material, till- verkningsmetod och andra omständigheter.
Konstruktionselement
I anslutning till de valda syntesexemplen genomgås, i huvudsak beskrivande, kon- struktionselement såsom svets-, nit-, lim-, skruv-, kil-, krymp-, press- och friktions- förband, axlar och tappar, axelkopplingar, glid- och rullningslager, remmar, kilrep och kedjor, linor, kugghjul och växlar, bromsar och fjädrar.
Jämviktsvillkor vid krafter i planet: All- männa jämviktsvillkor. Aktiva och passiva krafter. Normaltryck. Förbindningskrafter i linor och stag. Statiskt bestämda och obestämda jämviktsproblem. Att iakttaga vid lösandet av jämviktsproblem. Stabilitet. Jämvikt med friktion: Friktion, frik- tionskoefficient, friktionsvinkel. Analytisk behandling av jämviktsproblem med frik- tion. Mekaniskt arbete och verkningsgrad. De enkla maskinerna såsom hävstången, vindspelet, blocket, lutande planet, kilen och skruven. Rullningsmotstånd. Kinematik (komplement till fysikkursen): Rotationsrörelse. Rörelsers sammansättning. Kaströrelsen. Kinetik (komplement till fysikkursen): Rörelseekvationerna, praktiska problem. Tröghetskraften vid translations— och cen- tralrörelse, praktiska tillämpningar. Den koniska pendeln (centrifugalregulatorn). Ar- bete, effekt, energi och verkningsgrad, prak- tiska tillämpningar.
Det materiella systemets dynamik: Mass— tröghetsmoment och svängmoment. Rörelse- ekvationer vid rotation kring fix axel. Prak- tiska tillämpningar.
H ållfasthetslära Dragning och tryck: Samband mellan spän- ning och formändring. Den mekaniska ma- terialprovningen. Elasticitets- och propor- tionalitetsgräns. Den tillåtna spänningen vid statisk belastning. Utmattningspåkän- ningar, allmänt. Sammantryckning.
Skjuvning: Skjuvspänning. Sambandet mellan skjuvspänning och skjuvning.
Vridning: Vridspänningar vid cirkulära och rörformiga tvärsnitt. Polärt tröghets- moment. Vridmotstånd och grundekvatio— nen för vridning. Vridningsvinkeln. Formler för överslagsberäkning av axlar.
Böjning: Allmänna antaganden vid böj- ning. Den allmänna böjningsekvationen. Tröghetsmoment och böjmotstånd, allmänt och för vanliga ytor. Olika belastningssätt
för balkar. Tvärkraft och höjande moment. De fyra enklaste belastningsfallen. Beräk— ning av balkars nedböjning. Nedböjning vid de enklaste belastningsfallen.
Knäckning: Olika knäckningsfall, all- mänt. Dimensioneringssynpunkter och till— låten belastning samt beräkningsmetodik.
Sammansatt hållfasthet: Algebraiskt ad- derbara spänningar. Något om jämförelse- spänning.
Orientering om beräkningsnormer såsom bestämmelser för järnkonstruktioner i bygg- nadsverk, byggsvets—, tryckkärl-, pann- svets-, kran—, SEN-, SEMKO— och andra
normer.
Ritteknik och projektionslära I'roportionsriktig frihandsskissning av enkla kroppar. Övningar i snabbskissning av enk- lare föremål och av geometriska figurer. Skissövningar i parallellperspektiv och i projektioner. Övningar för utveckling av rymdseendet. Ritningsläsning.
Projektionslärans grunder, skugglära och perspektivlära.
Olika slag av ritningar, t.ex. samman- ställnings-, verkstads-, monterings- och in- stallationsritningar, kopplingsscheman, vå- ningsplan. Ritmaterial och ritningsformat.
Huvudregler för tekniska ritningars ut- förande enligt gällande normer. Ritnings— symboler inom maskin-, elektro-, byggnads- samt VVS-facket. Beteckningar på element och material enligt svensk standard och »Ändamålsenliga handlingar för byggnads- konstruktioner» av HALTH-gruppen.
Beteckningar för toleranser och ytjämn- het. Orientering om system för ritningsbe— teckning och arkivering, kopieringsmetoder.
34.4. Anvisningar och kommentarer
34.4.1. Lärostoffet
34.411. Allmänna synpunkter på ämnes-stoffet
Av den som skall göra ett tekniskt utred- ningsarbete, t. ex. en konstruktion, fordras
färdigheter och kunnande på en rad tek— niska områden, förmåga till ekonomisk be- räkning och bedömning samt insikt. i mänsk— liga beteenden. Ur en samlad fond av kun- skaper och insikter skall vissa bestämda element väljas ut och kombineras på lämp- ligt sätt. Vid tillverkning enligt den utförda konstruktionen krävs det inte enbart skisser och beskrivning. För att klargöra alla önskemål rörande tillverkningen erfordras en teknisk ritning, som skall kunna förstås av allt verkstadsfolk.
Allt detta betyder att undervisningen re— dan från början bör inriktas på en integra- tion av väsentliga element från respektive materiallära, hållfasthetslära, mekanik, pro— jektionslära och ritteknik med den grund- läggande utbildningen i konstruktion och produktion. Därigenom utvecklas den hel- hetsuppfattning som bör eftersträvas icke blott för dem som direkt sysslar med kon- struktion och produktion utan som är vä- sentlig för alla ingenjörer.
Teknologi är därför utformat som ett ämnesblock innehållande ett flertal av de grundläggande tekniska ämnesområdena.
Kunskaper i matematik, fysik och kemi samt erfarenheter från skolverkstad och an- nan praktisk erfarenhet kommer dessutom till direkt användning.
Det är viktigt att speciellt betona att läraren vid genomgång av lärostoffet inom ämnesblocket ej spaltar upp ämnesområ— dena och ordnar en undervisning i ritteknik, en i materiallära etc. utan i huvudsak an- knyter erforderliga kunskaper i anslutning till valda uppgifter, s. k. syntesexempel, och således behandlar lärostoffet i dess natur- liga sammanhang.
Med »syntesexempel» avses här en känd konstruktion, som blir föremål för analys och syntes.
Då i valda syntesexempel alla delar inom huvudmomenten mekanik, hållfasthetslära och projektionslära icke kan behandlas och då. dessa inte återkommer senare i vissa
alternativ, t.ex. kemitekniskt, måste dessa avsnitt kompletteras med separat undervis- ning. Huvudmomenten bör avrundas till en kvantitativ och kvalitativ helhet inom ra- men för den angivna kursplanen. Det förut- sättes dock, att större delen av ämnesområ- dena skall kunna anknytas till de valda syntesexemplen.
34.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Uppdelning på årskurser av olika moment har ej gjorts, emedan fördelningen av äm- nesstoffet till stor del beror på den serie syntesexempel som väljes.
Ma teriallära
Materialläran skall ge besked om vilka ma- terial som besitter de för det aktuella syn- tesexemplet nödvändiga användningsbe- tingade materialegenskaperna (t.ex. elekt- risk ledningsförmåga, motståndskraft mot smörjolja, giftfrihet). Materialläran skall lämna uppgift om dessa materials använd— ningstekniska egenskaper (t.ex. graden av elektrisk ledningsförmåga, sträckgräns, brottgräns) för att man skall kunna be- döma eller eventuellt beräkna detaljens materialbetingade dimensioner. Materiallä- ran skall dessutom ge besked om dessa ma- terials tillverkningstekniska egenskaper (t. ex. gjutbarhet, skärbarhet), vilka är nöd- vändiga att känna till för att man skall kunna välja tillverkningsmetod och tillverk- ningsbetingade dimensioner.
Eleverna skall dessutom lära sig att med hjälp av normblad, kataloger, firmabroschy- rer, handböcker m.m. skaffa upplysningar om olika materials sammansättning och egenskaper samt om de standardkvaliteter och de manufakturformer som kan erhållas.
För metalliska material definieras för maf- 'terialläran grundläggande begrepp, egen— skaper och konstanter som ej behandlas i fysik. De provningsmetoder som används för att erhålla riktiga materialkonstanter beskrivs eller demonstreras kortfattat. Tem-
peraturens inverkan omnämnes och för- klaras.
För metalliska material behandlas egen— skapernas variation med sammansättning, framställning, bearbetning och övrig be- handling. Temperaturens och i synnerhet värmebehandlingens avgörande roll be- handlas, varvid strukturens betydelse om- nämns.
Svensk standard för metalliska material genomgås mycket kortfattat.
För plaster och elaster ges uppbyggnad och framställningsprinciperna i kemi. I tek- nologi bör huvudvikten läggas på att ele- verna lär sig särskilja de olika grupperna, deras egenskaper och användning. lliöjlig- heterna att modifiera egenskaperna med olika fyllmedel påpekas.
Betong, trä och övriga material behand- las relativt kortfattat.
Tillverkning
Med ledning av ett sammanställnings- schema lämnas en sammanfattande orien- tering om olika tillverkningsmetoder. I an- slutning till syntesexempel diskuteras sedan den aktuella detaljens utformning. Tillsam— mans med detaljens användnings- och ma- terialbetingade dimensioner avgör materia- lets tillverkningstekniska egenskaper vilka framställningsmetoder som bör anlitas. Dessa framställningsmetoder kan därvid ges en något fylligare beskrivning än vad den sammanfattande orienteringen gav. Detal- jens funktionella och estetiska krav får ej helt dominera undervisningen utan det skall även framhållas, att den slutgiltiga kon- struktionen skall vara så utformad och an- passad, att den möjliggör produktion till ett konkurrenskraftigt pris. De ekonomiska faktorerna kan på. detta tidiga stadium inte beröras ingående men bör behandlas så att eleverna får en uppfattning om deras be- tydelse. Lämpligen erhåller eleverna en kor- tare orienteringskurs om självkostnad, för- delning av kostnader samt kalkyler.
I vissa syntesexempel bör det ingå van— liga konstruktionselement, såsom skruv- och svetsförband, lager. Dessa element kan ge— nomgås dels beskrivande och funktionellt, dels beräkningsmässigt till vissa delar. För skruvar som är standardiserade lämnas "en översikt över olika typer med benämningar och gängformer enligt Skis-blad. Tillverk- ning med materialsynpunkter behandlas i stora drag för att bl.a. belysa inverkan på brottgräns vid skuren respektive pressad gänga. Beräkning av skruvens kärnsektion vid statisk belastning kan genomgås på ti— digt stadium i årskurs ]. Skruvens mekanik kan däremot anstå till ett senare skede i årskurs 2.
Vid svetsförband lämnas en översiktlig framställning av olika svetsmetoder, grund— material för svetsning och svetsfogar. Enk— lare hällfasthetsberäkning av svetsfogar be— handlas, varvid bör framhållas sådana fak- torer som inverkar på styrkan av en svets- fog. Vid speciella svetskonstruktioner skall uppmärksamhet fästas på rådande bestäm- melser för beräkning och tillverkning enligt t.ex. tryckkärls-, pann- och byggsvetsnor- merna.
Beträffande glidlager lämnas en allmän orientering om olika typers utformning och arbetssätt. I valda maskinkonstruktioner diskuteras lämpliga lagermaterial med erfa- renhetsmässiga värden på bärighet, lager- spel etc. Härvid kan också orienteras om nötning, varmgång och hopskärning. Kul— och rullager kan behandlas i anslutning till SKF-katalog. De viktigaste kul- och rull— lagertyperna presenteras och samband mel- lan belastning, livslängd och ekvivalent la- gerbelastning genomgås. Dimensionera efter katalogen t. ex. ett enradigt spårkullager.
Vid kugghjul genomgås begreppet modul och geometriska förhållanden för cylindriska hjul med rak kugg. Kortfattat beskrivs olika typer av kugghjul och växlar jämte material, varvid också genomgås rotations-
riktning, kuggtal och utväxlingsförhållande. Även förluster, uppvärmning och kylning jämte smörjning bör beröras.
Ovanstående urval får tjäna som förebild till hur konstruktionselement i anslutning till syntesexempel kan genomgås. Huvud- sakligen skall endast lämnas nödvändig orientering om utformning och arbetssätt.
Mekanik I fysik behandlas mekanik framförallt i syfte att stödja de övriga delarna av äm- net, varför dynamiken skjutits i förgrun— den på statikens bekostnad. I teknologin med dess syntesexempel kommer tillämp— ningen i första hand på statik. De första syntesexemplen i årskurs 1 bör väljas med enkla kraftförhållanden. I vissa fall kan också resonemangsvis kraftspelet förenklas till vinkelräta krafter i planet, vilket ju ofta sker i praktiken. I varje fall bör inte statiken genomgås förrän vektorer i pla— net behandlats i matematiken. I anslut- ning dels till matematiken, dels till syntes- exempel behandlas begreppen resultant, sta- tiskt moment, kraftpar, aktiva och passiva krafter, stabilitet samt statiskt bestämd och obestämd jämvikt utan och med frik- tion. Kunskaperna befästes genom analytisk behandling av praktiska jämviktsproblem. Fysik börjar i årskurs 1 med en inle- dande kurs i dynamik, vilken torde vara tillräcklig för teknologin i årskurs 2. I års— kurs 2 fortsätter fysiken med en utvidgad kurs i mekanik, varvid krafters vridmoment med tillämpning inom elektricitetsläran först genomgås. Därefter behandlas trög- hetskraft i ett system som befinner sig i rörelse med konstant acceleration i förhål- lande till ett referenssystem. Sist kommer kaströrelse och cirkulär rörelse hos en par— tikel vid konstant banhastighet. I slutet av 2 kan teknologins mekanikdel kompletteras dels i anslutning till syntes- exempel och dels separat, varvid praktiska tillämpningar ges. Lärostoffet bör huvud- årskurs sakligen genomgås i anslutning till problem-
lösning. Därvid måste stor vikt läggas på urvalet av övningsexempel, som bör ha en utpräglat teknisk och praktisk anknytning.
Tyngdpunktsbegreppet kan införas på ett tidigt stadium i teknologin, trots att det matematiska underlaget ej förefinnes för en fullständig härledning. En preliminär defini- tion lämnas och tyngdpunkten för enklare ytor och kroppar erhålles från handböcker eller direkt genom läraren. Den matema- tiska härledningen kan senare lämpligen behandlas i matematikkursen.
H ållfasthetslära På. tidigt stadium i årskurs 1 genomgås i anslutning till syntesexempel elementära hållfasthetsbegrepp, som inte kräver några avancerade beräkningar. Sådana moment i kursplanen är dragning, tryck och skjuv- ning. Även grundekvationer för vridning och böjning kan genomgås. Därvid presen— teras och användes tröghetsmoment, vrid- och böjmotstånd. Begreppen definieras och förklaras lämpligen med dimensionsanalys. De formella härledningarna får anstå till årskurs 2, då det matematiska underlaget finnes. Om man preliminärt vill förtydliga begreppet tröghetsmoment kan acceptabla. närmevärden för enkla ytor, t.ex. en rek— tangel, beräknas. En rektangulär yta med höjden h och bredden b uppdelas i ett an- tal strimlor genom att höjden h delas i ett antal lika delar. Vid en uppdelning av höj-
den i 12 delar får man exempelvis summan 143 bh3 . .. . .. _ _ Vilket varde ligger mycket nara 144 12 bh3 1—2— cirkelyta kan beräknas på ett analogt sätt. De moment av kursplanen som inte di- rekt anknyter till syntesexempel får be- handlas separat i årskurs 2. Det kan t.ex. gälla olika belastningssätt för balkar, tvär- kraft och böjande moment, de fyra enklaste belastningsfallen, balkars nedböjning samt knäckning. Vid genomgång av momenten *
kompletteras med praktiska typexempel.
. Det polära tröghetsmomentet för en
Större delen av kursplanen bör dock an- slutas till syntesexempel.
Ritteknik och projektionslära Först lämnas en allmän orientering, vari bl. a. ingår olika ritmaterial med hantering och vård, standardisering, skalor. Därefter inlägges övningsuppgifter i textning, linje— dragning o. dyl. I anslutning till syntesex- emplet övas i frihandsskissning snedprojek- tion. Därvid kan också inläggas separata träningsuppgifter. Härefter följer en grund- läggande framställning om rätvinklig pa- rallellprojektion med övning på enkla före- mål, varefter det aktuella syntesexemplet uppritas. De allmänna reglerna för mått- sättning, ytjämnhet, toleranser etc. inläres jämte övningar, innan syntesexemplet kan fullbordas till en fullständig arbetsritning. Sambandet mellan formgivning, måttsätt— ning och tillverkning måste ständigt beak- tas.
Gängse sätt för avbildning är parallell- projektion. Då det krävs en mer äskådlig framställning eller ett förtydligande av en detalj användes snedprojektion och perspek— tiv. Eleverna bör övas i att på. fri hand göra uppmätningsskisser i perspektiv och att med ledning av denna framställa en ar— betsritning i rätvinklig parallellprojektion.
Beträffande projektionsläran i övrigt bör följande behandlas:
Användandet av hjälpprojektion, enkla figurer med en hjälpprojektion.
Linjers verkliga längd och plana ytors verkliga storlek.
Plana hjälpsnitt, vinkelräta mot horison- tal-, vertikal- eller sidoplan.
Ytutbredningar. Skruvlinjer, skruvytor och gängor. Skugglära, orientering. Perspektivbildens konstruktion.
Av ovanstående kan ytutbredningar och perspektivbildens konstruktion anknytas till syntesexempel. Övriga moment får behand- . las med separat undervisning jämte öv-
ningsuppgifter, t.ex. genom betingsläsning.
Eleverna bör dessutom vid lämpliga till— fällen övas i att läsa och förstå olika slag av ritningar. Detta gäller även speciella rit- ningar som t.ex. plan av våning, installa- tionsritningar, kopplingsscheman. I övrigt bör beaktas att byggnads- och anläggningsindustrin an- vänder en annan projektionsmetod än den inom maskintekniken, att måttsättningen sker efter andra princi- per än den inom maskintekniken samt att toleransuttrycken inte har någon lik— het med ISO-systemets.
344,13. Planering och samverkan
Det är av största vikt, att den blivande ingenjören redan på ett tidigt stadium får utveckla sin kombinationsförmåga och trä— nas i behandling av olika uppgifter. Situa— tionen försvåras då eleven saknar en mängd av de upplysningar och kunskaper som er- fordras. Lärarens uppgift blir således att i anslutning till lämpligt valda syntesexempel dels med eleverna diskutera alla de väsent- liga faktorer som man måste ta hänsyn till, dels lämna nödvändig information om de delar inom ämnet som behövs för att lösa det förelagda syntesexemplet. Lämpligen bör här även inläggas en överskådlig pre— sentation, t.ex. medelst principschema, av ett företags produktutvecklingsorganisation.
Syntesexemplen bör väljas ur elevernas egen erfarenhetssfär, gärna föremål som finnes inom skolans laboratorier och övriga lokaliteter eller i anslutning till den lokala industrin. Eleverna har då större möjlighet att aktivt engagera sig vid diskussionen av de synpunkter som skall bilda underlag för lösandet av uppgiften. Det kunskapsstoff som i anslutning härtill måste delges ele- verna får då en motivering. Om man t.ex. utgår från ett så vanligt och till synes en- kelt bruksföremål som en matsked, utgör först och främst dess funktion utgångs- punkt för en diskussion av användningsbe- tingade dimensioner och materialegenska- per.
i !
Matskeden måste ha både lämplig form och attraktivt utseende. Användningen stäl— ler vissa krav beträffande temperatur- och korrosionsbeständighet (t.ex. tålighet mot diskmedel), styvhet, hållfasthet etc. Man finner, att flera material är lämpliga, gör ett visst urval och går igenom kursmomen- ten för dessa material. De valda materialen ställer vissa krav på dimensioneringen, s. k. materialbetingade dimensioner, och dess— utom bestämmer materialet tillverknings- metoden. Är matskeden av stål eller lätt- metall utgår man t. ex. från plåt som stan- sas och pressas. Tillverkningsmetoden åter- verkar i sin tur på utformningen av ske- den. Seriestorlek påverkar tillverkningstek- niken. Efter varje kombination av alterna- tiva utföranden ifråga om material, dimen- sioner och tillverkningsmetod göres en över- slagsmässig konstnadsanalys. De olika alter- nativens kostnader måste vägas inbördes och dessutom ställas mot företagspolitik, in- vesteringsbehov och andra förhållanden. Efter detta börjar man skissa föremålet. Man inlär grundläggande principer i utfö- randet av en ritning samt de termer, ut- tryck och symbolbeteckningar som är nöd- vändiga. Härvid inlägges övningsmoment i ritmaterialens användning, linjedragning, textning etc. för erhållande av en grund- läggande ritningsträning, innan man kan utföra den eller de ritningar som hör ihop med syntesexemplet.
I årskurs 1 kan först väljas föremål, som ej kräver genomgång av moment i hållfast- hetslära och mekanik. Dessa föremål, t.ex. sked, kniv, handverktyg och andra bruks- föremål, kan dels diskuteras på grundval av elevernas teoretiska och praktiska förut- sättningar, dels anknytas till valda delar av materiallära, tillverkning, ritteknik och kon- struktionsprinciper. Uppgifternas svårig- hetsgrad kan sedan stegras i en logisk följd. Nya kursmoment införes i den mån det be- hövs och i anslutning till det nyinlärda lärostoffet i de grundläggande naturveten- skapliga ämnena.
Statiska problem kan behandlas i års- kurs ]. I anslutning till matematikens vektorräkning i årskurs 1 kan i teknologin jämviktsvillkor vid krafter i planet ge- nomgås. Samtidigt kan följande moment i hållfasthetslära behandlas såsom drag-, tryck- och skjuvspänning samt formänd— ring, t. ex. töjning jämte begreppet elastici- tetsmodul och Hookes lag. Härvid är det lämpligt att illustrera sambanden genom ett dragprov.
Vidare kan vridning vid cirkulära och rörformiga tvärsnitt, vridningsvinkeln, form- ler för överslagsberäkning av axlar och den allmänna böjningsformeln genomgås och tillämpas. De formella härledningarna får anstå till årskurs 2, då det matematiska underlaget förefinnes.
Att eleverna på detta tidiga stadium och i direkt anslutning till syntesexempel får en tillämpning på enklare dimensionering bör vara fruktbärande, då man senare, t.ex. på vårterminen i årskurs 2, mera teoretiskt och systematiskt behandlar vridning och böjning.
Syntesexempel av det antal som behövs för tillämpning på hela kursinnehållet i me- kanik, hållfasthetslära och projektionslära kan det vålla stora svårigheter att genom- föra. Det synes därför nödvändigt att de avsnitt, som ej anknyter till syntesexempel, gås igenom separat och i anslutning till kursmomenten i matematik och fysik. Dessa moment kan mycket väl anordnas som be- ting.
Det bör dock betonas att kursinnehållet så långt möjligt är skall behandlas i sam- band med syntesexempel.
Det är viktigt att eleverna i anslutning till uppgifternas lösande övar sig i att skriftligt motivera sina synpunkter och andra ståndpunktstaganden. Lämpligt är att ett genomarbetat syntesexempel distri- bueras till eleverna, varvid detta får ut- göra diskussionsunderlag för den skriftliga redovisningen. Lärarna i svenska och tekno— logi bör härvid samarbeta.
Skolpraktiken utgör ett visst stöd för teknologin, när det gäller diskussion av till- verkningsteknik och materialfrågor. Läraren i teknologi bör informera sig om genom— gångna moment i skolpraktiken och ankny— ta detta till de uppgifter, som behandlas i teknologin. I vissa fall kan lämpligen syn- tesexempel väljas i samverkan med skol- praktiken, vilket förutsätter samarbete mel- lan lärarna i teknologi och skolpraktik.
Eleverna kan i skolpraktiken, om så är möjligt och lämpligt, få tillverka den detalj som de i teknologin utfört arbetsritning på.
Då en veckotimme kan beräknas ge åt— minstone 30 effektiva lektionstimmar bör teknologins 11 ge ca 330. De föreslås för- delade på följande sätt:
Materiallära ........ 4—0 lektionstimmar Tillverkning ........ 30 » Konstruktionselement 30 » Mekanik ........... 60 » Hållfasthetslära ..... 60 » Ritteknik .......... 80 » Proj ektionslära ..... 30 »
Summa 3301ektionstimmar
34.41 .4. Koncentration Veckotimtal och ämnets planering gör att koncentration ej behövs.
34.415. Beting
Ämnets art och organisation är sådan att det övar eleverna till självständighet och förmåga att överblicka och hantera större ämnesstoff.
Mindre beting kan lämnas i följande mo— ment:
Mekanik, övningsräkning. Ritteknik, övningsmoment. Hållfasthetslära, övningsräkning. Projektionslära, övningsmoment.
I syntesexemplet »Strykjärn» (34.421) kan vid diskussion av olika material fabri- kanternas broschyrer först genomgås kort- fattat av läraren och därefter lämnas till
eleverna för studium som mindre beting. Likaså kan ske med SEMKO:s broschyrer. Vid ritning kan som beting utlämnas öv- ningsblad i linjedragning, textning, skalor, vyer, snitt och snittmarkering, måttsätt— ning, toleranser och ytjämnhet, perspektiv- skissning etc.
Genom syntesexemplen och den genom— gång som göres i samband med dem samt den självständiga verksamhet som före- kommer när exemplen utformas finns möj— ligheter till en långtgående betingsläsning under hel termin i årskurs 2 enligt de all- männa riktlinjerna. Se läroplanen II:4.2.3.
Då undervisningens uppläggning emeller— tid styrs av de syntesexempel som väljs, kan något förslag till generell betingsindel- ning ej ges.
34.4.2. Verksamhetsformer
34.421. Allmänna metodiska kommentarer
Undervisningen bör bedrivas som ett aktivt samarbete mellan lärare och elev. Uppgif— terna skall vara sådana att eleven redan med hjälp av sin erfarenhet och sina kun- skaper skall kunna ge åtminstone vissa kva- litativa synpunkter på faktorer som t.ex. produktens funktionering, hållfasthet, ma- terialfrågor, formgivning, tillverkning. Vid denna samlade diskussion kan läraren peka på behovet av saklig information inom olika ämnesområden för att kunna lösa den före- lagda uppgiften. Olika material och övriga teknologiska moment presenteras i anknyt- ning till diskussionsunderlaget. Eleverna gö- res samtidigt förtrogna med ingenjörens tra- ditionella hjälpmedel, såsom broschyrer och kataloger, standardnorrner, handböcker, facklitteratur. Uppgiften (föremålet) får inte vara för avancerad till sin konstruk— tion. Den får inte ge anledning till en myc- ket omfattande information, som dels kan förstöra kontinuiteten vid genomgången, dels kan föranleda att man i månader uppe— håller sig vid samma föremål. Till en början
E
måste det vara enkla föremål, där i huvud— sak endast material, tillverkning och form- givning är aktuella. Materialslag bör be— gränsas till ett par stycken. När senare ma- terial- och tillverkningsfrågor behandlats i en del syntesexempel kan uppgifter väljas, där även kraft- och dimensioneringsfaktorer tillkommer. Man bör då bygga på genom— gånget lärostoff i fråga om material och till- verkning och komplettera med moment i mekanik och hållfasthetslära. Eleverna bör vid analys av ett föremål stimuleras att själva lämna förslag till nykonstruktion, som därvid kan penetreras och ytterligare berika diskussionen.
Vid presentation av nytt lärostoff kan det vara nödvändigt att inlägga speciella övningsuppgifter. Detta gäller huvudsakli— gen inom områdena mekanik, hållfasthets- lära, ritteknik och projektionslära. Vid problemlösning i mekanik och hållfasthet räknar läraren med hela klassen ett fåtal utvalda typexempel. Därefter lämnas ett antal problem för individuell lösning. Detta avsnitt kan genomföras som beting.
Nedan följer disposition av ett syntes- exempel:
Strykjärn (med ritning).
Förutsättningar
Strykningens syfte och utförande genom- gås.
Sammanfattningsvis redogöres för de van— ligaste textilmaterialen samt fuktighetens, värmets och tryckets inverkan på de olika fibermaterialen. Principerna för en riktig temperaturfördelning i bottenplattan och betydelsen därav åskådliggöres genom brännprov.
Sättet att stryka, de stora olikheterna mellan klädesplaggen, de svåråtkomliga ställena, t. ex. ärmar, underslag och knap— par, nödvändigheten att kunna ställa ifrån sig järnet, tvånget att eliminera sladdbe- sväret o. s. v. skall beaktas.
Formgivning De funktionella synpunkterna analyseras och utnyttjas för att ge strykjärnet en form som både är ändamålsenlig och säljande. Självklart kommer det att bli svårt att på ett överskådligt sätt kunna omtala för eleverna hur ett sådant arbete i verklig- heten tillgår, men genom några stegvis upplagda skisser kan de ändock få en viss föreställning om förloppet.
Sammanfattning av de krav som bör ställas på ett strykjärn
Lätt att använda: vikt, storlek och form av bottenplatta, handtagets form, placering av termostatratt, driftstemperatur hos olika delar, anslutningssladd.
bottensula
termostat
Hållbart och stabilt: material, ytbehand- ling, mekanisk hopsättning, form. Riskfritt: placering av elledare och isole- ring. Historik Denna bör göras mycket sammandragen och med hjälp av ljusbilder samt ha till uppgift att bibringa eleverna kunskap om att de apparater vi i vårt dagliga arbete använder oss av sällan är resultatet av en engångskonstruktion utan utgör länkar i en lång utvecklingskedja.
K anstruktionsarbete
Här gäller det att för eleverna redogöra för hur man efter de första grundläggande formgivningsutkasten skall med tillgång- liga prototyper och attrapper kunna ut- forma ett produktionsmässigt riktigt stryk- järn. Redan från början måste största in- tresse ägnas åt ett antal viktiga faktorer. Utvecklings-konstruktionsarbetet mäste ut— föras med inriktning på den maskinpark och de metoder som är tillgängliga inom före- taget. Detaljer som ej kommer att tillver- kas inom fabriken utan blir köpdetaljer måste få sin speciella behandling. Således bör redan här för eleven påpekas skillnaden mellan inom och utom fabriken tillverkade detaljer.
Med hjälp av ett principschema över ett företags organisation och rutin vid produkt- utveckling kan man peka på. de kontakter mellan olika avdelningar som är nödvän— diga, t. ex. mellan beredningsavdelningar och verkstad för att de specialister som finnes tillgängliga på ett tidigt stadium skall kunna lämna sina synpunkter.
Det är också, nödvändigt för konstruk- tören att följa utvecklingen inom sina om- råden även ur bearbetningssynpunkt. Här kan framhållas betydelsen av en rationali- sering av tillverkningsmetoderna, en för- enkling av detaljernas utformning för att erhålla billigast möjliga verktyg och ett mi-
nimum av detaljer. Hanteringskostnaderna kan här också beröras.
Det material som utarbetas i samband med konstruktionsarbetet, såsom material— listor, arbetskort och ritningsunderlag, kan demonstreras.
Sist göres en snabb genomgång av kalky— len och olika sätt att kalkylera, där även sättet att göra en förkalkyl ytligt kan be- handlas. Därvid framhålles nödvändighe— ten av ett gott samarbete mellan konstruk- tör och verkstad för erhållande av ett gott resultat i kalkylhänseende. Vidare kan den utredning som lägges till grund för bedöm- ning av produktens ekonomiska bärighet beröras för att därigenom på ett tidigt sta— dium eleven skall förstå de ekonomiska vill- koren för produktion.
Det bör vara möjligt att på ett par tim- mar genomgå denna punkt.
Fullständig uppföljning av strykjärnets hu— vuddelar Komplett strykjärn och strykjärnets del- detaljer bör finnas för demonstration.
&) Bottenplattan (bottensulan)
Materialvalet diskuteras varvid kraven på användningsbetingade egenskaper beak— tas. Gjutjärn, pressgjuten aluminium eller stålplatta kan komma ifråga. Dessa mate- rial genomgås allmänt.
Tillverkningen av plattan ger möjlighet att gå. igenom alternativa metoder för gjut- ning, bearbetning, smärgling, förnickling och förkromning.
Värmespiralens inläggning behandlas.
De ekonomiska konsekvenserna av olika tillverkningsalternativ diskuteras.
Olika typer av elektriska element i bot— tenplattan kan användas. De beräknas för olika spänningar och effekter. Inbakning av element med förbättrad överledning, rör- element och olika slag av motståndsmate— rial diskuteras. Härvid lämnas upplysning om SEMKO och de krav som SEMKO stäl- ler på strykjärnet från elektrisk synpunkt.
SEMKOzs upplysningsskrifter kan ges till eleverna för självstudium.
Till slut skall eleverna läras att skissa och göra en förenklad ritning. Härvid får, om ej den grundläggande ritningstekniken genomgåtts i samband med något tidigare syntesexempel, inläggas speciella övnings- moment. Övningsritning kan göras på de- larna i termostaten, som samtliga ur rit- teknisk synpunkt är relativt enkla och ter- mostaten kan därvid behandlas före bot- tensulan.
Givetvis kan också en komplettritning utföras. Därigenom får eleverna en uppfatt- ning om hur omfattande en ritning måste utarbetas för att produkten skall finna sin rätta form och massproduktion bli möjlig. Om ej komplett ritning utföres, kan en be— fintlig sådan från strykjärnsfabrikanten de- monstreras och genomgås.
b) Överdel
Detaljen utföres i stål eller aluminiumplåt.
De tillverkningsmetoder som kommer ifråga och som behandlas är klippning, dragning, bockning, smärgling och efter- följande ytbehandling.
Plåtämnet för dragning kan bli föremål för diskussion och beräkning, varvid pro- jektionslärans ytutbredning kan behandlas.
Skisser och ritningar kan göras.
c) Handtag
Handtagets utveckling kan lämpligen be- skrivas. Ursprungligen var det en gjuten ten. Den avlöstes av en järnbygel med trä- handtag, som sedan ersattes med bakelit. Nu utföres hela handtaget jämte parke— ringshäl i konstmaterial.
Plaster av olika slag samt deras sam— mansättning och egenskaper kan genomgås, likaså de maskiner och de verktyg som an- vändes för pressning och bearbetning av dem.
Endast en förenklad ritning är tänkbar, då en komplett sådan är mycket komplice—
rad. Någon enstaka elev med god ritnings- praktik och intresse samt anlag för ritning kan givetvis få utföra den, om han så öns- kar.
d) Termostat
Termostatens uppbyggnad och funktion genomgås. Materialvalet i termostatens olika delar med hänsyn till användningsbe- tingade och tillverkningstekniska faktorer innehåller mycket intressanta och varie- rande lösningar.
Ett flertal material beröres såsom fjäder— stål, rostfritt stål, mässing, brons, bimetall, keramik, doublé (silver + koppar). Som ti- digare framhållits är delarna mycket lämp- liga ur grundläggande ritteknisk synpunkt.
e ) Anslutningsdon
En snabb genomgång göres av sladd och stickpropp, SEMKO-krav, provningar och provningsmetoder. Tillverkningen av detal- jerna diskuteras ej särskilt. De plastmate- rial som ingår kan behandlas i samband med tillverkningen av handtaget. Ritning skall ej utföras.
Ovanstående syntesexempel är rätt om- fattande och bör föregås av ett något mindre.
34.422. Studieteknik
Eleverna skall övas att använda hjälpmedel såsom kataloger, firmabroschyrer, normer, handböcker och övrig facklitteratur. De bör därvid stimuleras till eget initiativ vid an- skaffandet av speciella broschyrer, tid- skriftsartiklar o. dyl. Härvid kan de övas i att vid studiet av tidningar och andra fack- tidskrifter ge akt på artiklar och firma- annonser och de nyheter som där presen- teras. Lämpligt är att även låta eleverna föreslå och anskaffa lämpliga föremål som kan utarbetas till syntesexempel i under- visningen.
Ämnets inslag av konstruktion gör att en viss del av undervisningen bedrivs i delad
klass. Läraren har därvid även möjlighet att lämna individuell handledning i studie— teknik.
Det är väsentligt att ge eleverna goda vanor vid redovisningen av arbetet, lära dem att skriftligt motivera sina synpunkter, göra en åskådlig och prydlig uppställning, komplettera med fotografier och bildmate- rial, rita och texta snyggt etc.
34423 . Självständiga arbetsformer
Den i detta ämne individuella och samman- hängande redovisningen utgör i sig själv en form av självständigt arbete, som senare i årskurs 2 kan bli rätt omfattande.
Såsom tidigare redovisats kan vid genom- gång av speciella kursmoment lämnas mind- re beting, varvid läraren först vid ett par lektioner själv på tavlan löser ett antal demonstrationsexempel. Betingsuppgifterna utdelas, och eleverna får sedan ett par lek- tioner behandla några uppgifter. Under dessa lektioner finnes läraren till hands för handledning. Resterande uppgifter kan där- efter användas för individuell övning.
Elever med förutsättningar och intresse för något speciellt område inom ämnesbloc- ket kan, om de så önskar, få uppgifter för självstudier. Exempel på sådana arbeten är:
Framställning av något material och dess vidare bearbetning till manufakturformer, form- och designfrågor, speciella ritningar såsom Sprängskisser, röntgenbild, tillverk- ning av modeller.
I anknytning till exemplet »Strykjärn» har under 34.4.15 redovisats en del själv- ständigt arbete. Dessutom kan enstaka ele- ver rita handtaget komplett, utarbeta ma— teriallistor och arbetskort för tillverkning av t.ex. bottensulan, detaljarbeta anslut- ningsdonen, utföra ritning av hela stryk— järnet i olika skärningar (sammanställnings- ritning), detaljstudera någon tillverkning t. ex. pressgjutning eller gjutning av botten- sula, formpressning av handtag, ytbehand- ling.
Väljes som syntesexempel föremål från den lokala industrin bör klassen vid studiebesök få följa produktens framställning. Vid ge- nomgång av speciella tillverkningsmetoder, som normalt ej utföres i skolpraktiken, t. ex. pressgjutning, formsprutning, form- pressning, sänk— och varmsmide, djuppress- ning o. dyl., bör klassen beredas tillfälle att få se dessa i verkligheten. Eleverna har på detta tidiga stadium föga erfarenhet inom tillverkningsområdet. Inom skolan lokaler finnes också möjligheter att besöka mate- rialprovningsavdelningen och där följa olika provningar, som antingen demonstreras av läraren eller av elever i högre årskurs i sam- band med laborationer.
34.425. Bedömning
Varje genomgång av syntesexempel åtföljes av en kontinuerlig redovisning, som skall inlämnas för kontroll vid ett bestämt da- tum. Under redovisningens gång bör lära- ren fortlöpande ta del av det enskilda ar- betet även hos elever som inte självmant påkallar hans uppmärksamhet. Läraren kan därvid lära känna eleverna och samtidigt bilda sig en uppfattning om deras engage— mang och förståelse för arbetsuppgiften. Samarbete eleverna emellan är önskvärt, men läraren bör övervaka att ingen direkt avskrivning eller sådan arbetsfördelning fö- rekommer som på detta tidiga stadium kan medföra att eleven kan gå miste om väsent- liga grundläggande moment i kursplanen.
De i samband med ritnings— och projek- tionslära lämnade övningsuppgifterna in— lämnas kontinuerligt för kontroll. De spe-- ciella mindre beting i mekanik och hållfast- hetslära som tidigare beskrivits under 34.4.13 och 34.4.2.1 kan redovisas muntligt — individuellt eller i grupp om 2 år 3 elever —-— vid de lektioner som bedrives i halvklass. Redovisningen bör ej sträcka sig över längre tidsperiod än ca 2 veckor.
lNIekanik och hållfasthetslära bör lämp-
! l i 1
ligen delvis redovisas skriftligt (se II: 4.4.8) med en skrivning på vårterminen i årskurs 1 och en skrivning per termin i årskurs 2.
34.4.3. Hjälpmedel
De bruksföremål som är aktuella vid syn- tesexempel måste finnas för demonstration. Är föremålet sammansatt av flera deldetal- jer kan dessa hängas upp på t.ex. en ma- sonitskiva. Därvid bör även föremålet fin— nas i monterat skick. Deldetaljernas till- verkningsstadier är värdefulla att ha vid demonstration av tillverkningsgången. AV-hjälpmedel bör komma till stor an— vändning. Vid konstruktionsövningarna an-
vändes uppslagsverk, handböcker, facklit- teratur, tidskrifter, standardblad och bro— schyrer.
I samband med genomgång av exemplet »Strykjärn» kan vid materialstudiet film visas om stålframställning, framställning av manufakturformer, plasttillverkning etc. Vid redovisning av olika tillverkningar kan dessa illustreras med diapositivbilder eller bildband. Formgivningsarbetet och histori- ken kan demonstreras med hjälp av bild— band. Planscher är lämpliga att använda vid diskussion av ett företags organisation och rutin vid produktutveckling, samman— ställning av olika tillverkningsmetoder, rit- ningar 0. dyl.
35. Företagsekonomi Te
35.1. lllål
Undervisningen i företagsekonomi syftar till att ge eleverna kunskaper om det mo- derna företaget och dess sätt att arbeta.
85 .2 . H uvvudmoment
Företagets mål. Företagets yttre organisation. Företagets inre organisation. Företagets redovisning. Kostnader och kostnadsberäkning. Företagets försäljningsfrågor. Företaget och kapitalmarknaden.
35 .3 . Kursplan
1. Företagets mål
2. Företagets yttre organisation 2:1 Företagets juridiska former. 2:2 Lokaliseringsfaktorer. 2z3 Företagets storlek.
3. Företagets inre organisation 3:1 Organisationsteorierna linjeorganisa- tion, funktionell organisation och linje- stabsorganisation. 3:2 Inköps—, förråds- och försäljningsor- ganisation. 3:3 Personaladministration; delningens uppgifter.
personalav—
4. Företagets redovisning 4:1 Redovisningens olika uppgifter. 4:2 Den dubbla bokföringens principer. 43 Årsredovisning. Periodisering. Defi— nition av begreppen kostnader och intäk— ter. Värdering av tillgångar. Avskrivningar. Vinst- och förlusträkning, balansräkning.
Balansanalys.
4:4— Kontons systematisering i konto- plan.
5. Kostnader och kostnadsberäkning 5:1 Kostnadsberäkning mot bakgrund av begreppen fasta och rörliga kostnader
samt sam- och särkostnader. Självkostnads- beräkning enligt påläggsmetoden och be- gränsad omkostnadsfördelning.
5:2 Budget och budgetanslag. Standard- kostnader.
51:53 För- och efterkalkyler. 5z4 Investeringskalkyler. 5:5 Företagets möjlighet att täcka ris- ker genom försäkring.
6. Företagets försäljningsfrågor
6:1 Förutberäkning av intäkter genom marknadsundersökning av konsumenternas efterfrågan på företagets produkter.
6:2 Orientering om de medel som står till buds för att påverka konsumenternas efterfrågan: public relations, reklam, ser— vice, produktutformning, prispolitik etc.
613 Konkurrens och samverkan med andra företag. Karteller, lagstiftning mot konkurrensbegränsande åtgärder. Oriente- ring om den svenska patentlagstiftningen. 6:11: Orientering om de problem som kan uppstå i samarbetet mellan försäljare och tekniker.
7. Företaget och kapitalmarknaden 7:1 Eget och främmande kapital. Finan- sieringens betydelse. 7z2 Aktier, obligationer, inteckningslån, varuväxlar, varukrediter, bankernas och postverkets betalningsförmedling m.m. 7:3 Handeln med värdepapper. 7:41 Lagfart och inteckningar. 7:5 Det svenska kreditväsendet. Affärs- bankernas verksamhet.
35.4. Anvisningar och kommentarer
35.4.1. Lärostoffet
35.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Utvecklingen inom företagen går i riktning mot fortsatt automation inom såväl pro- duktion som administration. Denna utveck-
ling medför ökad betydelse för planering med därav följande ökade krav på samver- kan mellan teknik och ekonomi.
Ett industriföretags uppgift är ej enbart att producera en viss mängd varor utan först och främst att producera säljbara va- ror till sådana kostnader, att intäkterna medger en acceptabel förråntning av det investerade kapitalet.
Företagsledningen måste därför bedöma den teknik och utrustning företaget använ— der för att nå sina produktionsmål ej i förs- ta hand som något som sätter företaget i stånd att producera utan som något som ger företaget möjlighet att producera lön- samt.
För att uppställda mål skall nås, måste de anställda dels vara medvetna om målet, dels ha kunskaper om de medel som står till buds.
För en ingenjör är arbetsuppgifterna pri- märt av teknisk art, medan kunskaper i företagsekonomi skall möjliggöra att ingen— jörens tekniska kunskaper utnyttjas på ett ur företagets synpunkt ekonomiskt och or- ganisatoriskt rationellt sätt. Liksom under- visning i samhällskunskap skall ge eleverna kunskaper om det samhälle de lever i, skall företagsekonomin ge eleverna kunskaper om den företagsvärld inom vilken de kommer att verka.
Deltar en ingenjör i t. ex. företagsnämn- dens arbete, måste han ha sådana kunska— per att han förstår verkligheten bakom företagets olika sifferuppgifter.
Ämnet bör behandlas från ett företags synpunkt men bör i princip ej anknytas till någon särskild bransch.
35.412. Kommentarer till speciella kursmoment
1. Företagets mål Undervisningen bör understryka att före- tagets primära mål är att förränta det in- vesterade kapitalet. Sekundära mål av samhällsekonomisk
och social natur bör också behandlas. Moti- ven för sådana engagemang bör belysas.
2. Företagets yttre organisation
2:1 De olika företagsformerna enskild näringsidkare, handelsbolag, kommanditbo- lag, aktiebolag och ekonomisk förening bör beskrivas med sina karaktäristika. Avsnit- tet om aktiebolag kan lämpligen göras fyl- ligare än de övriga.
Som specialform av ekonomisk förening kan bostadsrättsförening omnämnas.
22 De lokaliseringsfaktorer som om- nämnes bör vara allmänna och i princip beskriva orsakerna till att olika industrity- per lokaliseras till geografiskt och demogra- fiskt skilda områden. I övrigt kan man diskutera olika lokali- seringsfaktorer och deras vikt för ett pla- nerat företag.
2:3 Med utgångspunkt i det kända fak- tum att i vårt näringsliv arbetar företag av olika storlek belyses de faktorer som är po- sitiva resp. negativa för stordrift. Härjämte bör orsakerna till att små företag fortfa- rande drives med framgång anges.
3. Företagets inre organisation 3:1 I organisationsavsnittet genomgås organisationsteorierna linjeorganisation, funktionell organisation och linje-stabsorga- nisation. Organisationsformernas för- och nackdelar anges jämte deras begränsning i renodlad form för företag i praktiken. I anslutning härtill kan lämpligen sam- arbets- och informationsproblemen inom ett företag belysas. Kommittéer av olika typer och deras be- tydelse som samarbets- och informations- organ bör också anges. 3:2 Som utvidgning av organisationsav- snittet behandlas organisationsfrågor i sam- band med funktionerna inköp, förråd och försäljning. 3:3 Personaladministrationens huvud- problem genomgås. Härjämte orienteras om de Viktigaste områdena för personalavdel-
ningens arbete, t.ex. rekrytering av arbets— kraft, dess urval, placering och utbildning. Något bör dessutom sägas om industriföre— tagens sociala anordningar, t. ex. hälsovård och bostadsbyggande.
4. Företagets redovisning 4zl Till redovisningens uppgifter hör att lämna underlag för ledningens åtgärder för samordning, planering och kontroll. Det bör särskilt understrykas att redo- visning är ett aktivt begrepp, ej ett passivt registrerande av data. Det kan också. vara lämpligt att belysa hur redovisningens siff- ror kan göras användbara för t. ex. en av- delningsingenjör, som önskar få. en samlad bild av sin avdelnings prestationer och av hur uppsatta mål i fråga om produktion och kostnader uppnåtts. En allmän orientering, lämpligen i sam- band med studiebesök, bör ges om data— behandling. Då avsnittet kan vara svår— bemästrat, får det bero på lärarens be- dömning hur omfattande orienteringen bör vara. 4:53 Den dubbla bokföringens principer bör klargöras genom övningsuppgifter på T-konton, varvid någon för undervisning lämplig kontoteori kan utgöra grund. Kon- tona bör redan från början systematiseras i en enkel kontoplan för överskådlighet. Rena konton bör eftersträvas. De affärshändelser som lämnar under- lag för bokföringen kan hämtas från om- rådena inköp, försäljning och produktion men bör ej göras alltför komplicerade. Medger tiden, kan ett antal affärshän- delser också bokföras i kolumndagbok. Öv- ningsuppgiften kan ersättas av en demon- stration av dagbokens utseende och an- vändning. Bokföringslagens regler om bokförings- skyldighet och hur den skall uppfyllas bör omnämnas, lämpligen genom läsning av lagtexten. Samverkan mellan dagbok och huvudbok
visas t. ex. genom ett schema.
43 När kontona skall avslutas vid bok- föringsårets slut, kan det vara lämpligt att i övningsuppgifterna först förutsätta enskild näringsidkare eller handelsbolag för att där- efter visa hur resultats- och förmögenhets- redovisningen sker i ett aktiebolag. Problemet periodisering måste tas upp vid årsbokslutet. Begreppen kostnader och intäkter defi- nieras. Lagens föreskrifter om värdering av om- sättnings- och anläggningstillgångar berö— res. I fråga om det viktiga begreppet avskriv— ningar bör redogöras för dess orsaker och innebörd samt något om begreppen teknisk och ekonomisk livslängd. Avskrivningarnas behandling vid årsbokslutet och dess bety- delse för företagets resultat och kostnads- beräkning anges också. Aktiebolagslagens föreskrifter om redovis- ningshandlingarnas schematiska uppställ- ning och innehåll genomgås genom läsning av lagtexten. Lämpligen kan som exempel på hur årsredovisningen utformas i prak- tiken ett större aktiebolags publicerade års— redovisning genomgås.
En verklig eller fingerad balansräkning granskas i avsikt att därur få. upplysningar om företagets finansiering, kapitalanvänd- ning, likviditet och räntabilitet.
424 Redan i den första större bokfö— ringsövningen bör kontoplanbegreppet ha införts. Sedan eleverna fått klarhet i den dubbla bokföringens principer och om hur kontona samverkar dels under året, dels vid årsbokslutet, kan någon allmänt ac— cepterad branschkontoplan beskrivas. Fram- ställningen bör vara översiktlig.
Redovisningsavsnittet får ej behandlas så grundligt att det tar alltför mycken tid från andra delar av företagsekonomin.
Undervisningen i detta avsnitt skall be- gränsas till en orientering och skall ej in- riktas på att ge eleverna djupare kunskaper om bokslutsteknik eller bokföringsmetoder.
5. Kostnader och kostnadsberäkning 5:1 Kostnadsberäkningens olika begrepp genomgås och exemplifieras. Läraren bör också klargöra kostnadsbe- räkningens relativitet och dess syften. Undervisningen kan lämpligen begränsas till självkostnadsberäkning enligt påläggs— metoden samt begränsad omkostnadsfördel- ning. Kostnadsberäkningens samband med fö- retagets prissättning och prispolitik bör också något beröras. Genom lämpligt valda övningsuppgifter bör eleverna få kostnadsberäkningens prak- tiska genomförande exemplifierat. F ör val av övningsuppgifter bör samarbete ske med lärare i produktionstekniska ämnen. Se även 35.4.13. I synnerhet för maskin- och byggtekniskt alternativ är det väsentligt att undervisningen tillrättaläggs, så att meto— der och övningsuppgifter anpassas till bran- schen. 512 I avsnittet om budget och budget— anslag orienteras eleverna om det allmänna syftet med en budget, hur en budget kom- mer till, hur budgetanslag beräknas och om några olika typer av budget. En orientering lämnas om begreppet standardkostnader och dess användning. 5:3 När för- och efterkalkylbegreppen genomgås, bör särskilt betonas vikten av att förkalkylernas förutberäknade data järn- föres med de verkliga i efterkalkylerna, för att man skall kunna dra lärdom av avvi- kelserna och uppnå bättre tillförlitlighet i framtida förkalkyler. Den förbättring som kan uppnås genom korrigerade påläggspro- cent för olika slag av omkostnader omnäm- nes. 5:4- 1 investeringskalkyler spelar kalkyl- räntebegreppet en framträdande roll, och några faktorer som bestämmer dess storlek bör omnämnas. Huvudprinciper vid inves- teringskalkyler bör översiktligt genomgås. Någon lämplig metod för värdering av framtida intäkter och framtida kostnader bör genomgås i form av räkneövningar.
5:5 I avsnittet om försäkringar bör först anges försäkringens teoretiska bakgrund (riskfördelning) .
Värderingsregler för försäkringsvärden (dagsvärde, återanskaffningsvärde) beröres.
Något om personförsäkring bör ingå, men huvudvikten bör ligga på de försäkrings- forrner som har intresse för ett industriföre- tag.
6. Företagets försäljningsfrågor
6:1 Förutberäkning av intäkter är vansklig men måste utföras, om företagen skall ha utgångspunkter för sin planering. hlarknadsundersökningar på fältet och vid skrivbordet (hopsamling av tillgänglig sta— tistik och bearbetning av denna) är de me- del som står till buds.
Undervisningen kan lämpligen ge en ori- entering dels om den officiella statistiken, dels om hur en marknadsundersökning för t. ex. en varaktig konsumtionsvara uppläg- ges i princip.
6:2 Företaget måste sälja sina produk- ter och har därvid ett flertal medel till sitt förfogande för att påverka konsumenternas efterfrågan.
I undervisningen bör skillnaden mellan försäljning av kapitalvaror och konsum- tionsvaror belysas.
6:3 Det privata näringslivet bygger i princip på konkurrens, men samarbete i olika former är också vanlig. Ofta syftar samarbetet till att i kartellens form reglera konkurrensformerna mellan företagen. Som exempel på vanliga kartellformer kan anges försäljnings-, områdes-, kvot—, pris- och vill- korskarteller.
Huvudprinciperna i den svenska lagstift- ningen mot samhällsskadlig konkurrensbe- gränsning genomgås. I samband härmed beröres pris- och kartellnämndens samt nä- ringsfrihetsrådets och näringsfrihetsom- budsmannens uppgifter.
Den svenska lagstiftningen om patent genomgås översiktligt. Ett patentärendes gång från idé till patent beskrives.
Något bör dessutom sägas om skydd för varumärken och upphovsmannarätt.
6:41 I ett företag är det väsentligt att samarbetet mellan personal med tekniska och ekonomiska funktioner är gott. Under- visningen bör något beröra hur detta sam- arbete främjas genom lämplig organisation, information och samråd.
7. Företaget och. kapitalmarknaden 7:1 Ett företag finansieras genom dels eget, dels främmande kapital. Här bör på- pekas vikten av lämpliga proportioner mel- lan dessa kapital och anges hur finansie- ringen i stort kan tillgå. 7 :3 I avsnittet om värdepappershan- deln bör redogöras för fondbörsens arbete och dess betydelse. I samband härmed beskrives hur värdet av teckningsrätter och fondandelar beräk- nas. Lämpligen kan en i en dagstidning pub- licerad aktielista med där angivna benäm— ningar genomgås. Aktier och obligationer som form för sparande belyses. 7z4 Tillvägagångssättet vid lagfarts- och inteckningsförfarandet beskrives kort- fattat, och dess betydelse anges. 7 :5 En orientering ges om de kreditin— stitutioner till vilka företagen kan vända sig för att få sitt lånebehov fyllt. En all- mänt hållen redogörelse lämnas för affärs- bankernas verksamhet som förvaltare av allmänhetens sparande och företagens över- skottsmedel och som långivare till allmän- het och näringsliv. Affärsbankernas övriga verksamhet så— som notariatrörelse m. m. omnämnes. För de byggtekniska alternativen bör fi- nansieringen av ett husbygge dels under byggnadstiden, dels efter färdigställandet behandlas.
35.413. Planering och samverkan
I vissa tekniska ämne—n, framför allt i pro- duktion, ingår avsnitt med ekonomisk an-
knytning. För att undvika dubbelläsning och för att möjliggöra att undervisningen i andra ämnen kan bygga på kunskaper som eleverna inhämtat i företagsekonomi förutsättes samverkan — lämpligen inom ämneskonferensens ram — mellan lärarna i företagsekonomi och övriga berörda äm— nen.
Vid detta samarbete bör bestämmas bl. a. den ordning i vilken ämnenas olika avsnitt skall läsas, avgränsning mellan ämnena i den mån en sådan ej redan gjorts i kurs- planen och val av tillämpningsexempel.
Följande avsnitt bör särskilt beaktas:
Byggteknik.
Allmänna byggnadstekniska problem. Vär- meisolering: Ekonomiska faktorer (vid kost- nadsjämförelse mellan olika värmeisole- ringar).
Produktion B .
Byggnadsföretagets organisation: Organi- sationsformer. Byggföretagets speciella för- såkringsfrågor.
Produktionssystem, arbetsmetoder och arbetsteknik. Produktionens kostnader.
Maskiner och maskinkostnader: Maskin- kostnader. Avskrivningsmetoder. Optimal användningstid och utbyteskalkyl. Kostna— der för driftavbrott och reparationer.
Inköp och materialhantering: Inköpens organisation. Förrådsorganisation.
Kostnadsanalys och kalkyler: Investe- ringskalkyler. Olika kostnadsslag. Kost- nadsfördelning. Självkostnadsberäkning. Anbudskalkyl. Efterkalkyl. Kontoplan.
Byggfinansiering: Avsnittet kan alterna- tivt behandlas helt inom företagsekonomi eller produktion.
Fastighetsekonomi: Finansiering. Av- skrivning och amortering. Övriga kostnader. Räntabilitetskalkyl.
Planering. Städers och andra samhällens funktioner och planering. Lokaliseringsfrågor.
Produktion M. Tillverkningsekonomi: Tillverkningskostna- dens sammansättning och analys av del- kostnaderna.
Produktionsteknik: Metodstudier inom ett verkstadsföretag. LIaterialhantering och förrådsorganisation.
Anm. Läraren i företagsekonomi bör sär- skilt beakta vad som i 414.153 sägs om framställning av kostnadssammanhang i diagramform.
Konstruktion B och M. Där ekonomiska synpunkter anläggs på konstruktionsuppgifterna kan samverkan med företagsekonomi sökas.
Elanläggning. Elkraftekonomi: Ekonomisk elkrafthus— hållning. Produktions-, överförings- och distributionskostnader. Självkostnadsberäk- ning. Räntabilitetskalkyler. Ekonomisk di- mensionering. Elkraftförsäljning. Elinstallationer: Anläggnings- och instal- lationskostnader. Olika kostnadsslag. Kost- nadsfördelning. Självkostnadsberäkning. Anbudskalkyl. Efterkalkyl. Kontoplan.
Teknisk kemi.
Ekonomisk processkalkyl: Lönsamheten som funktion av produktionsvolymen. Framställning av en slutprodukt från olika. råvaror. Lönsamheten vid tillvaratagande av biprodukter.
Ergonomi. Speciellt för följande avsnitt är samar- bete med läraren i ergonomi aktuellt: Före- tagets mål. Personaladministration. Orien— tering om de problem som kan uppstå i samarbete mellan försäljare och tekniker. Vid genomgång av speciellt de två senare avsnitten kan övervägas en sammanslag- ning av undervisningen, varvid både lära— ren i ergonomi och läraren i företagsekono- mi kan medverka.
Kursplanens olika avsnitt kan förslagsvis fördelas på följande sätt. (Varje veckotim- me antages ge ca 30 effektiva lektioner.)
Moment lekiiÄiiå—l Företagets mål .................... Företagets yttre organisation ........ 20 Företagets inre organisation ......... Företagets redovisning ............. 20 Kostnader och kostnadsberäkning . . . . 30 Företagets försäljningsfrågor ........ 10 Företaget och kapitalmarknaden . . . . 10
Summa lektioner 90
Kursen bör uppbyggas så att de olika avsnitten kommer i lämplig ordning med hänsyn tagen till både samarbetet med andra ämnen och logisk följd.
Vissa kursavsnitt måste bli rent deskrip- tiva, medan andra låter sig behandla som övningsuppgifter eller principdiskussioner.
Lämpliga personer, sysselsatta i praktiskt ekonomiskt arbete, kan inför klassen få redogöra för sina arbetsområden.
3541 .4. Koncentration
För att underlätta undervisningen i ämnen med anknytning till företagsekonomin (sär- skilt produktion) kan en koncentration av företagsekonomin till höstteminen övervä- gas. Ett alternativ är att förskjuta lektions- antalet så att ämnet läses under hösttermi- nen med & vtr och under vårterminen med 2 vtr.
35.415. Beting
Vissa avsnitt av kursen lämpar sig väl för betingsläsning. Se 35.423.
Här nedan visas ett exempel på hur hela kursen kan fördelas på. betingsperioder.
I exemplet har avsnitten tagits i den ord- ning de redovisas i kursplanen. Ämnet för- utsättes ha 3 vtr under hela läsåret.
Tid i veckor
Betingsavsnitt
Introduktion, betingsmetodik, före- tagets mål och yttre organisation 4
Företagets inre organisation ....... 4 Företagets redovisning del 1 ....... 4 Företagets redovisning del 2 ...... 4 Kostnader och kostnadsberäkning del 1 ......................... 5 Kostnader och kostnadsberäkning del 2 ......................... 5 Företagets försäljningsfrågor ....... 3 Företaget och kapitalmarknaden, sammanfattning ............... 3
Summa veckor 32
Beträffande formerna för kunskapskon- trollen se 35.4.25 och 11:44.
35.4.2. Verksamhetsformer
35.421. Allmänna metodiska kommentarer
I den mån samordningen med andra ämnen tillåter kan läraren antingen först gå ige- om de alhnänna deskriptiva delarna, därpå redovisningsavsnittet och sist kostnadsbe- räkningen. Ett alternativ är att först gå igenom så mycket av de deskriptiva delarna som behövs för att göra redovisningen och kostnadsberäkningen meningsfylld och se- dan behandla övriga deskriptiva avsnitt då och då, när anknytning till övriga avsnitt är naturlig.
Undervisningen i företagsekonomi syftar ej enbart till inlärning av fakta och färdig- heter utan också till att ge eleven en upp- fattning om hans blivande ställning som ingenjör i en producerande organisation, där hans insatser ej enbart kommer att be- dömas ur teknisk synpunkt utan också ur ekonomisk. Det är därför värdefullt att läraren, utgående från egna och andras er- farenheter från arbete i näringslivet, exem— plifierar olika situationer.
Ett värdefullt och stimulerande inslag i undervisningen kan vara besök av represen- tanter för det lokala näringslivet. Ett stu- diebesök kan t.ex. föregås av ett sådant besök. Ett exempel: före ett studiebesök hos ett industriföretag där inköps- och försälj— ningsorganisationen skall studeras kan en inköpares och en försäljares redogörelser under en lektion få förbereda besöket.
35 4.2 .2. Studieteknik
Nled den mognad eleverna har nått i fjärde årskursen bör lärarens preparation av de deskriptiva delarna avse så fullständiga av— snitt som möjligt och elevernas studier in— riktas på hela avsnitt.
Förhören bör också avse ett eller flera avsnitt.
I bokföring och kostnadsberäkning bör dock läraren i avsnittens början kontrolle— ra att eleverna från lektion till lektion för— står och lär in erforderliga begrepp och fakta.
35.423. Självständiga arbetsformer
I fråga om betingsläsning hänvisas till de allmänna anvisningarna i läroplanen II:4.2.3.3.
Vissa avsnitt lämpar sig väl att läsas som beting, nämligen yttre (2) och inre (3) or- ganisation, försäkringar (55), försäljnings- frågor utom sista delen (6:4) samt före- taget och kapitalmarknaden (7). Avsnitten redovisning (4) samt kostnader och kost- nadsberäkning (5) fordrar en ingående handledning, varför beting i dessa moment ej kan göras så fritt som inom övriga om- råden.
Exempel på beting Uppgift: Företagets inre organisation. Betingsperiod 4 veckor.
Vecka 1. En lektionstimme. Genomgång av betingets omfattning och uppläggning, litteraturanvisning.
Vecka 2. En lektionstimme. Diskussion om t.ex. informell organisa- tion. Obligatorisk närvaro.
Vecka 3. En lektionstimme. Diskussion om t.ex. personaladministra- tion. Obligatorisk närvaro.
Vecka 4. Två lektionstimmar.
Förhör, alternativt diskussion om olika delar av betingsavsnittet, gemensamt lö- sande av en uppgift eller diskussion av ett praktikfall (»case»).
Övriga lektionstimmar 2 i var och en av veckorna 1—3 och 1 i vecka 4 är friställd tid, då elevernas närvaro ej är obligato- risk. Läraren står dock denna tid till för- fogande för elever som önskar handledning.
De två seminariediskussionerna, som är inlagda under vecka 2 och 3 med obligato- risk närvaro, kan avhandla något avsnitt som eleverna funnit särskilt besvärligt eller som läraren bedömt som speciellt viktigt och lämpligt att belysa utifrån erfarenhe- terna från egen praktisk verksamhet.
Under de två (eller möjligen tre) sista lektionstimmarna under vecka 4 kan lära— ren ordna ett formellt muntligt förhör eller i diskussionens form utröna vilka kunska- per eleverna tillägnat sig.
Man kan även gemensamt lösa en upp- gift, som i detta fall skulle kunna bestå i att organisera ett företag utifrån vissa upp- gifter om företagets storlek, bransch o. s. v.
Ett annat alternativ är praktikfall (case), varvid läraren presenterar ett företag med viss organisation och andra data. Elever- nas uppgift blir sedan att diskutera huru- vida organisationsformen är den lämpliga, om t.ex. inköps- och försäljningsfunktio- nerna fått lämplig organisation o.s.v.
Väljer läraren praktikfallsmetoden kan han få hjälp med val av lämpliga praktik- fall hos vissa näringslivsorganisationer.
? ! 1
35 4.2.4. Studiebesök
Studiebesöken kan lämpligen avse att stu— dera någon begränsad aktivitet hos ett företag. Studieområdet bör ej göras alltför omfattande, så att eleverna får svårighet att bringa reda i intrycken.
Besöken bör förberedas genom prepara- tion under lektionstid av läraren eller re- presentanter för det företag som skall be- sökas. Det kan vara lämpligt att studiebe- söken planeras på en ämneskonferens. De bör dessutom kunna samordnas så att en teknisk och en ekonomisk funktion stude- ras under samma besök.
35 .4 2.5 . Bedömning
F örhören bör vare sig de är skriftliga eller muntliga avse större avsnitt. Dock bör vad som sagts om bokföring och kostnadsberäk- ning under 35.422 beaktas.
De förhör som avser redovisning och kostnadsberäkning bör vara skriftliga.
Beträffande formerna för ev. skriftliga förhör se 11:44.
35.43. Uppslagsböcker i ekonomiska ämnen, broschyrer, tidskrifter, tabeller och olika läroböcker kan användas för att belysa vissa avsnitt.
Filmer — rörliga filmer samt stillbilder med eller utan ljudband — kan med fördel användas.
Läraren kan få råd och anvisningar om filmer och vissa andra hjälpmedel genom kontakt med olika organisationer inom nä- ringslivet (exempelvis Svenska. Bankför- eningen, PA—rådet, RATI, ASTI).
De broschyrer som bl. a. banker och för- säkringsbolag utarbetar kan ibland vara till hjälp i undervisningen.
De stora dagstidningarnas handelssidor innehåller aktuellt och ofta lämpligt stoff att hänvisa till. Exempelvis kan vid genom- gång av avsnittet om värdepappershandel aktielistan granskas och kommenteras.
Hj älpmedel
36. Praktik
36.1. Mål Praktiken syftar till
att ge eleverna grundutbildning i yrkes- arbete,
att lära dem tillverkningsmoment, tillhö- rande utrustning och operationsföljd samt skötsel av maskiner och apparater,
att ge dem kunskap om den industriella verksamhetens organisation,
att genom arbetsgemenskap ge dem kän- nedom om olika personalkategoriers arbets- villkor och lära dem förstå reaktioner och beteenden hos enskilda individer i olika situationer på arbetsplatsen samt
att ge dem en uppfattning om ingenjörens arbetsuppgifter och arbetssätt.
36.2. H uvudmoment
Skolpraktik: tekniskt yrkesarbete. Mjljöpraktik: industriell verksamhet.
36 .3 . Kursplan
36.3.1. Skolpraklik
1. Bänkarbete. 2. Mätning. 3. Skärande bearbetning: Borrning, sup—
portsvarvning, rundslipning, fräsning, planslipning och hyvling.
4. Plastisk bearbetning: Smide.
5. Svetsning och lödning.
6. Gjutning.
7. Byggarbete: Enklare tillämpningsöv- ningar i murare-, byggnadsträ- och spe- cialarbetareyrket. Kombinerade tillämp- ningsövningar.
8. Elarbete.
36.3.2. Miljöpraktik 36.4. Anvisningar och kommentarer
36.4.1.
36.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffet
Skolpraktiken avser att ge eleverna den i 86.1 nämnda grundutbildningen i yrkesar- bete men även att lära dem vissa tillverk- ningsmoment jämte skötsel av verktyg och maskiner. Miljöpraktiken syftar till vidare kunskaper i sistnämnda avseende men där- jämte och framför allt till att ge eleverna den förståelse för och inblick i arbetslivets praktiska förhållanden som uttrycks i mål- sättningen.
Kursplanen för skolpraktiken är omfat- tande i synnerhet beträffande mekaniskt verkstadsarbete. Skälet härtill är att denna kurs, om bygg- och elpraktik ej kan ordnas, skall utgöra hela skolpraktiken (se vidare 36.4.13). För vissa moment inom mekanisk verkstadsteknik (36.3 moment 1—6) har nedan i 36.4.12. angivits en tilläggskurs, som i sådant fall kan ersätta momenten bygg- och elarbete. Även i annat fall kan ur denna tilläggskurs väljas extra uppgifter för särskilt kunniga och intresserade elever.
För att miljöpraktiken skall ge största möjliga utbyte skall eleverna åläggas att ut- över det egentliga praktikarbetet utföra vis- sa observations- och utredningsuppgifter. Se därom närmare under Miljöpraktik i 36.412.
36.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Skolpraktik ]. Bänkarbete
Bänkarbetet är grundläggande för utbild- ning i mekaniskt verkstadsarbete. Först sedan eleverna lärt sig använda vanliga handverktyg och lärt noggrannhet, ordning och systematik kan de få. övergå. till dyr- barare maskiner, verktyg och utrustningar. I bänkarbetet bör följande ingå: Ritsning. Olika typer av verkstadsfilar. Övning 1 fil- förning. Bågfilning, val av blad, sågövning. Hammare. Filning efter rits; filning efter radie. Skruvnycklar: typer och användning. Gängning med handgängtappar. Skruvmejs- lar. Putsning med slipduk. Siffer- och bok- stavsstansar. Mejslar. Mejsling.
2. Mätning Det är av största vikt att eleverna lär sig de olika mätverktygens uppgift och använd- ning, så att de har praktiskt underlag, när mätteknik behandlas i den teoretiska un- dervisningen i ett flertal ämnen och i syn- nerhet i produktion. Övning i mätning bör ske i samband med andra arbeten under hela skolpraktiken. Följande bör behandlas: Stälskala. Skjutmått och djupmått. Anslags- vinkel. Måttsatser — passbitar. NIikro- meter. Mikrometerdjupmått. Håltolk. Hak- tolk. Mätklocka. Hålindikator. Vinkelmä- tare (gradvinkel). Gängtolk och gängring- tolk. Gänghaktolk. Egglinjal. Vinkelcylin- der. Sinuslinjal. Gängmall. Radiemall. Blad- mätt (slitsmått, slitstolk). Kontolk och kon— ringtolk. Kilspårsdjupmått. Ställbara stick- mått. Hålmikrometer. Toleransindikator. Mikrokator i stativ. Mätbygel. Ytindikator.
3. Skärande bearbetning Borrning: Orientering om borrning. Skydds- föreskrifter. Borrmaskinens manövrering. Fastspänning av arbetsstycken. Val av skär- verktyg. Fastspänning av skärverktyg. Val av skärhastighet. Borrning av genomgående
i
hål. Konisk försänkning. Borrning av hål under 3 mm. Borrning av bottenhål. Cylind- risk försänkning. Brotschning av cylindriska hål. Borrning av hål för gängor.
Supportsvarvning: Orientering om svarv- ning. Skyddsföreskrifter. Supportsvarvens manövrering. Fastspänning av arbetsstycke. Smörjning av maskin. Fastspänning i chuck och stålfäste. Plansvarvning (handmatning). Plansvarvning (automatisk matning) . Längd- svarvning (handmatning). Längdsvarvning (automatisk matning). Dubbhålsborrning, längdsvarvning (Chuck-dubb). Svarvstålens skärvinklar. Avstickning. Verktygsmaterial. Val av svarvstål. Borrning i svarv. Rikt- linjer för skärdata. Invändig svarvning. Brotschning i svarv. Längdsvarvning mellan dubbar. Gängning med gängsnitt, utvän- dig svarvning. Gängning med gängtapp. Lettring. Svarvning av utvändig kona. Svarvning av invändig kona.
Tilläggskurs: Mera avancerade uppgifter kan väljas såsom uppriktning och svarvning på planskiva och gängm'ng med stål.
Rundslipning: Orientering om slipning. Skyddsföreskrifter. Rundslipmaskinens man- övrering. Orientering om olika sätt för fast- spänning av arbetsstycken. Smörjning av maskin. Svarvning och rivning av slipskiva. Rundslipning mellan dubbar. Nedtagning, uppsättning och balansering av slipskiva. Rundslipning av arbetsstycke på dom. Rundslipning av arbetsstyckeichuck. Rund— slipning av kona. Val av skärhastighet. Ar- betsstyckets periferihastighet. Val av slip- skiva. Felsökningsschema. Instickslipning i rundslipmaskin.
Tilläggskurs: Slipning av kona. Rundslip- ning av arbetsstycke med flera diametrar. Rundslipning av arbetsstycke på gängad friändsdorn. Rundslipning av arbetsstycke med ansats mellan dubbarna. Insticksslip- ning av kona. Rundslipning med automatisk längd och tvärmatning. Rundslipning med stöddocka.
Fräsning: Orientering om fräsning. Skydds-
föreskrifter. Fräsmaskinens manövrering. Smörjning av maskin. Fastspänning av ar- betsstycket. Orientering om fräsar. Fast- spänning av fräsar. Fräsning med pinnfräs. Planfräsning med valsfräs. Material, som bearbetas. Fräsning med slitsfräs. Verktygs- material. Planfräsning med ändplanfräs. Val av varvtal, skärhastighet. och matning. Enkel delning i delningsdocka.
Tilläggskurs: Fräsning med kilspårsfräs. Fräsning av T-spår. Fräsning med satsfrä- sar. Fräsning med vinkelfräs. Borrning och brotschning. Vinkeldelning med delnings- docka. Arborrning.
Planslipning: En grundlig orientering om skyddsföreskrifter bör ges innan eleverna får arbeta i maskinen. Följande moment kan behandlas: Orientering om slipning. Plan— slipmaskinens manövrering. Smörjning av maskin. Svarvning och rivning av slipskiva. Nedtagning av slipskiva, uppsättning och balansering av ny slipskiva. Orientering om olika sätt för fastspänning av arbetsstycke. Val av slipskiva. Val av skärhastighet. Ren- slipning av två motstående sidor. Slipning av två motstående sidor. Planslipning av icke magnetiskt material. Slipning av plan på en mantelyta. Orsaker till slipfel.
Miomenten svarvning och rivning av slip- skiva, nedtagning av slipskiva, uppsättning och balansering av nya slipskiva göres an- tingen i rundslipnings- eller planslipnings- momentet.
Hyvling: Eleverna skall ges en föreställ- ning om vad hyvling innebär och hur den utföres. Endast mindre arbeten bör utföras. Följande moment kan föreslås: Orientering om hyvling. Skyddsföreskrifter. Hyvelns manövrering. Hyvelns smörjning. Fastspän- ning och uppriktning av arbetsstycket. Hyvelstål och deras fastspänning. Skärhas— tighet. Verktygsmaterial. Planhyvling med bordmatning och arbetsstycket fastspänt i Skruvstycke. Hyvling till bestämd vinkel med arbetsstycket fastspänt i Skruvstycke. Hyvling av spår.
4. Plastiak bearbetning
En orientering om och en samtidig demon- stration av smide torde vara tillfyllest. Tilläggskurs: Uppvärmningsanordningar. Frismide, hjälpverktyg. Räckning. Ansätt- ning. Stukning, Bockning. Vridning. Hål- slagning. Klyvning. Skrotning. Vällning. Nitning. Maskinhammare. Pressar. Sänk- smide. Enkelt maskinsmide t. ex. grindar, räcken och byggnadssmide etc. Arbeten i plåt. Verktygssmide. Värmebehandling.
Tabell 1. Uppgifter i gassvetsning
5. Svetsning och lödning Kunskap i svetsning är av betydelse för alla ingenjörer och i synnerhet för byggnadsbran- schens. Mycket måste demonstreras men några enkla övningar skall eleverna göra. I tabellerna 1 och 2 visas vad som kan ingå.. En tilläggskurs kan t. ex. innebära att ele- verna själva utför ett antal av de övningar som demonstreras. Mjuklödning bör behandlas ganska ingå- ende även om längre tid ej används. I syn-
Grund- GOdStJOCk' Fogtyp Svetsläge Övriga uppgifter material lek mm
— — — -—— Instruktion: svetsapparaturen, dess montering, skötsel och vård. Olika tillbehör.
— — — — Tändning, reglering och släckning av svetslågan. Åtgärder vid bakeld.
Stål 1 Kantfog H Frånsvetsning utan tillsatsmaterial.
» 3—4 Lfog » Motsvetsning.
» Varierande — — Gasskärning manuellt.
» 5—6 _ — Instruktion: gasskårning i maskin för fogberedning.
» 5—6 V—fog H Motsvetsning.
» 3—4 I-fog SV Motsvetsning uppifrån och ned.
, 4—6 . » Frånsvetsning nedifrån och upp.
. 3—4 » LV Motsvetsning.
» Q13—20 _. — Instruktion: normalisering av svets i rundstång. Jämförelse av brottytor hos onormaliserad och normaliserad svets.
Demonstration: svetsning i gjutjärn, rostfritt stål och aluminium. Stål, koppar, 1—3 Varierande Varierande Hårdlödning av plåt, rör, nipplar e. d. mässing, aluminium
Beteckningar: H : horisontalläge SV : stående vertikalläge LV : liggande vertikalläge U : underuppläge
%
nerhet blivande elektroingenjörer har an- vändning härför.
De moment som kan ingå. är: Orientering om lödning. Orientering om olika mjuklöd- ningsmetoder. Lödverktyg. Mjuklod. Fluss- medel. Olika metallers lödbarhct. Val av löd— kolv. Lödkolvens skötsel. Inverkande fak- torer på lödfogens hållfasthet. Förbehand- ling av detaljer och rengöring. Olika fogty— pers lämplighet. Lödningsövningar t. ex. lödning av skarv på klenare ledare. Lödning på lödöron. Lödning och utbyte av kompo- nenter på tryckta kretsar. Lödning av plåt- fog.
Tabell 2. Uppgifter i bågsvetsning
6. Gjutning Gjutpraktik torde i regel ej kunna åstad- kommas, men om den kan göras kan följan- de ingå: Kort orientering om gjutning. In— struktioner i gjutning. Modeller. Sandbe- redning. Handformning. Maskinformning. Kärntillverkning. Smältning. Avgjutning. Uppslagning. Rensning. Värmebehandling. Det föreslagna får betraktas som en tilläggs- kurs.
7. Byggarbete
Om arbetsplats kan beredas alla skolans ele- ver, kan följande program för 4 veckors arbete genomföras. Se sid. 438.
Grund- GOdStJOCk- Fogtyp Svetsläge Övriga uppgifter material lek mm — _— _- -— Instruktion: Olika strömkällor och deras inställningsmöjligheter. Elek- trodhållare, kablar och diverse till- behör. Stål 10—16 _— H Bågens tändning och släckning. Raka friliggande strängar av olika bredd. . » _ SV Raka friliggande strängar nedifrån och upp samt uppifrån och ned. . . .— LV Raka friliggande strängar. ) : _ U » » | » 5—-6 I-fog H » 10—13 V-fog » . . _. _ Instruktion: rotmejsling mekaniskt, med elektrod och med gas. . . V-fog H Icke häftade plåtar. Mejsling och efter- svetsning av roten. Demonstration: svetsning av gjutjärn, rostfritt stål och aluminium. Demonstration: svetsning med härd- svetselektroder samt inträngnings- och högutbyteselektroder. Gasbåg- svetsning, motståndssvetsning m.m. i mån av resurser.
Beteckningar se tabell 1.
Under den första veckan göres några enkla arbeten enligt följande:
Verktygen, deras skötsel och användning. Enkla murningsarbeten, såsom 1/2-stens murhörn i 1/2-stens förband och 1/g-stens mur- hörn i 1Aj,-stens förband.
Enkla träarbeten, såsom tillverkning av höjdmått, geringslåda, arbetsbock och föns- terkarm.
Enkelt specialarbete, såsom pelararme- ring.
Under 3 veckor (2—4) göres kombinerade tillämpningsövningar som i sig kan inne- fatta t. ex.
Murning av betonghålsten och tegel. Upp- tagning av fönsteröppning. Fogning. Valv- slagning. Putsning och slamning.
Tillverkning av höjdmått, form för be- tongplatta, ställningsbock och murarställ— ning. Uppsättning av valvbåge. Insättning av fönsterkarm. Uppsättning av regelverk, isolering, väggpanel och smygpanel. Bekläd— nad med träfiberskivor. Uppsättning av foder.
Armering och gjutning av betongplatta. Golvlägg'ning.
Arbetet göres gemensamt av hela avdel— ningen, varvid alltför långt gående specia- lisering av de enskilda elevernas arbete bör undvikas.
8. Elarbete
Elarbete skall ge eleverna kännedom om så- väl elkraft- som teletekniska arbeten. Det är främst avsett för elever som ämnar fort- sätta inom eltekniskt alternativ men har stort intresse även för övriga elever och i synnerhet för byggtekniker och kemister. För de senare har svagströms- och appara— turarbetena särskild betydelse.
Elarbetet kan omfatta: Förläggning av installationsledningar och rör för starkström med tillbehör: Övningar i användandet av de vanligaste handverk- tygen vid montering. Förläggningsövningar på. vägg och i tak med den vanligaste in- stallationsmaterielen för starkström.
Montering av mätar- och säkringscentra- ler: Övningar i uppsättning och inkoppling av mätaranordningar och säkringscentraler för belysning och kraft, såväl okapslade som kapslade i gjutjärn, stålplåt och lättmetall.
Motorinstallationer: Övningar i inkopp- ling av motorer med start-, skydds- och reg- lerapparater.
Jordkabelarbete: Övningar i montering av muffar för såväl pappersjordkabel som plastjordkabel högst 1 kV.
Svagströmsinstallationer: Övningar i de vanligaste kabelarbetena. Förläggningsöv— ningar på vägg med den vanligaste installa— tionsmaterielen för signal- och telefonan- läggningar.
Lindningsarbeten: Övningar i lindning med lindningsmaskiner.
Apparatarbeten: Övningar i chassiarbeten, montering och inkoppling av komponenter.
M iljöpraktik Miljöpraktiken skall fullgöras på arbetsplat- ser som svarar mot det alternativ som ele- ven valt.
Medan skolpraktiken helt är inriktad på manuella färdigheter och på att ge kunskap om enskilda arbetsmoment, avser miljöprak- tiken dessutom att ge eleverna inblick i den industriella verksamhetens organisation, samspelet mellan tillverkande avdelningar, planering, beredning, konstruktion, kontroll, materialtillförsel, hantering, service m. m. Vidare erbjuds en möjlighet att lära känna olika personalkategoriers arbetsvillkor, lära sig förstå deras tänkesätt, reaktioner i olika situationer på arbetsplatsen, personalorga- nisationers roll m. m. Praktikanten kan även få en uppfattning om ingenjörens verksam- het.
Den praktik som fullgörs ute bland och i gemenskap med andra anställda är synner- ligen värdefull, och åtminstone en sommar bör därför ägnas åt s. k. arbetarpraktik, där eleven får arbeta direkt i produktionen och där han t. ex. om lagackord tillämpas om möjligt bör tillhöra ackordslaget.
Under den sista praktiksommaren kan det ibland vara. lämpligt att låta eleven arbeta som biträde åt ingenjörer, verkmästare och förmän t. ex. för undersökning, beräkning, mätning och kontroll. Denna form av prak- tik är mycket vanlig inom t. ex. byggnads- branschen.
Ritkontorspraktik ger ej den allmänna erfarenhet och de kunskaper som är önsk- värda, varför sådan endast bör tillgripas som en nödfallsutväg. För kemisterna gäl- ler detsamma om laboratoriepraktik. Ej heller bör specialarbeten som isolerar eleven från övriga anställda förekomma.
Utlandspraktik, om sådan kan beredas, bör förläggas till den sista praktiksomma- ren.
För att praktikens mål skall nås bör ele- verna vid vårterminens slut av särskilt ut- sedda lärare få i uppdrag att speciellt stu- dera. något problem inom den industri där han anställs. Uppdraget skall innebära. att eleven måste göra iakttagelser, samla upp- lysningar och utreda vissa frågor.
Sommaren mellan årskurserna 2 och 3, den första miljöpraktiksommaren, bör som ovan nämnts förbehållas arbetarpraktik, och elevens uppmärksamhet bör då huvudsak- ligen riktas på psykologiska och sociala problem, men även enklare organisatoriska uppgifter med nära anknytning till den ar- betsuppgift praktikanten har kan ges.
Under den sista praktiksommaren kan eleverna erhålla mera komplicerade uppgif- ter rörande organisation och produktion.
Vid återkomsten till skolan skall eleven ge en skriftlig redogörelse för praktiken och för den eller de uppgifter han fått i uppdrag att särskilt undersöka. Granskning sker av de facklärare som utses härtill.
Inför klassen redovisar sedan eleverna sina uppgifter, varefter diskussion bör följa. Lämpliga lektionstimmar är t. ex. svenska eller samhällskunskap i årskurs 3 och ergo- nomi i årskurs 4. Anknytning kan även ske till yrkesorienteringen.
Facklärare från det fack praktiken gäller bör vara närvarande, dels för att ge syn- punkter och delta i diskussionen, dels för att få en uppfattning om hur eleverna ut- nyttjat praktiken.
Som ledning lämnas nedan förslag till praktikantuppdrag:
Arbetsplatsens personalorganisation samt fördel- ning av arbetsuppgifter på arbetsledning och övriga personalkategorier, t. ex. produktions- tekniker. Arbetsledarens dagsrutiner. Arbetsledaren som personalledare. Arbetsledaren som tekniker och teknisk ledare. »Manliga» och kvinnliga» arbeten. Varför denna indelning?
Arbetslagens sammansättning, arbetsuppgifter, funktion; löneprinciper.
Produktivitets- och effektivitetspäverkande fak- torer. Order- och informationsvägar på arbetsplatsen. Olika löneformer (timlöner, ackord; hur faststäl- les dessa?). Informationsverksamheten på arbetsplatsen, målsättning och genomförande (anslagstavla, personaltidning etc.). Avtalet om företagsnämnder; nämndens avsedda och verkliga funktion. Introduktion av nyanställd (behov, omfattning, utformning). Upplärning av nyanställd. Arbetsplatsens utbildnings- och upplärningsverk— samhet. Krav på normprestationer. Arbetsplatsens arbetstidsschema. Olika slags spilltider och deras orsaker. Arbets- och ordningsföreskrifter samt efterlev- naden. Produktionsplaneringen ur arbetarens synvinkel; finns rätt material på rätt plats vid rätt tid- punkt? Vilken utnyttjandegrad har olika delar av ma- skinparken? Arbetarnas attityd mot företaget.
Fagkföreningen; organisation, funktion, livaktig-
et. Arbetarnas attityd mot arbetsledningen.
Utbildningsverksamheten i företaget. Arbetarnas intresse för sitt yrke och sina. arbets- uppgifter. Är arbetsplats och arbetsmetoder rationellt upp- lagda? Hur förbättra? Arbetarskyddsorganisation och arbetarskydds- verksamhet; bestämmelser, efterlevnad. Skyddsutrustning och dess användning. Fritidsverksamhet (studiecirklar, idrott, föreningar). Arbetsplatsens klimat (temperatur, fuktighet, buller, ventilation). Arbetsplatsens belysningsförhållanden (luxtal, skuggning, bländning).
Dagsrytmen hos arbetarna ifråga om prestation och ansträngning. Kan arbetsplatsen bättre anpassas efter arbeta- ren? Repetitiva arbeten, trötthet, monotoni. Ackordssättning — ackordsförhandlingar. Tidskrivning och tidkontroll.
Materialutnyttjning, materialspill.
Kassation (orsaker, möjligheter att undvika eller nedbringa den). Arbetsritningar (kvalitet, entydighet). Materialhantering till och från arbetsplatsen. Ställtider, ställare, väntetider, lönefrågor i sam- band härmed. Reparationer och underhåll. Verktygsutlämning (förråd, underhåll, kontroll). Organisationen av förrådet. Organisation av lagret.
Avfallshantering.
Intresse för och attityder till företaget och ar- betsledningen. Kunskap om slutproduktens funktion, kvalitet, marknad. Ordning och reda (arbetsplats, omklädningsrum). Praktikantens egen upplärning (instruktörer, in- struktioner, egna initiativ, praktiktidens ut- nyttjandegrad, önskemål framförda och icke framförda). Bedömning av praktiken.
Några organisatoriska och ekonomiska frågor lämpliga för studier i kontakt med stabsavdelningar:
Intern transportorganisation. Arbetsanalys och arbetsförenkling. Finns några uppenbara flaskhalsar i produktio- nen? Vad är orsaken till dessa? Hur skall de avhjälpas?
Kassationsanalyser. Kvalitetsavdelningens (kontrollavdelningens) uppgifter.
Kostnadsredovisning, för- och efterkalkyler. Konteringens uppgifter, styrka och svagheter. :Kostnader för kvaliteten». Ankomstkontroll (av t. ex. råmaterial). Arbetsstudiemannens uppgifter.
Planeringsavdelningens uppgifter.
Kalkylering av tillverknings- respektive själv- kostnad. Påläggskalkyler, alternativkalkyler, bidragskalkylering. Skyddsombudens uppgifter, hur de utses etc. Avhjälpande och förebyggande underhåll. Företagets energiförsörjning.
Som exempel och ledning lämnas följande uppgifter lämpliga för praktik inom bygg— nads-, anläggnings- och vägbyggnadsindu— striema:
Arbetsplatsens arkitektritningar. Arbetsplatsens konstruktionsritningar. Arbetsplatsens kvalitetskontroll. Kontakter med beställare.
Samordningen huvudentreprenör — sidoentrepre- nör — underentreprenör.
Arbetsplatsens grundläggningsmetod. Arbetsplatsens stombyggnadsmetod. Arbetsplatsens ställningsbyggen. Arbetsplatsens sprängningsarbeten.
Arbetsplatsens transporter och snabbförflytt- ningar. Arbetsplatsens maskiner, deras utnyttjande, un- derhåll och service. Arbetsplatsens energiförsörjning.
Arbetsplatsens inköpsorganisation.
Arbetsplatsens materialleveranser och material- kontroll. Arbetsplatsens situationsplan (uppställning av maskiner, lokalisering av förråd m. m.). Grovplanering av produktionen. Planering av byggnadsdetalj. Ackordsmätningar och deras genomförande.
Uppgifterna i det sista stycket kan tjäna som ledning för uppgifter inom annat slag av industri.
36.413. Planering och samverkan
Praktikens planering i stort framgår av upp- ställningen nedan.
Skolpraktiken skall, där så är möjligt, för— läggas till yrkesskola och utgöra en av yrkes-
Period Praktikens art Tid
x 4 »
skolpraktik motsv. ca. 2 veckor motsv. ca 2 » miljöpraktik minst 6 >
. minst 6 »
Minst 20 veckor
i i I I
skolans kurser. Undervisningen skall skötas av yrkeslärare. Där skola för mekaniskt verkstadsarbete ej finns kan en av högsta- diets skolverkstäder kompletteras och an- vändas.
Byggpraktiken, som ej gärna kan splitt- ras på 4-timmarspass under terminerna, för- läggs till sommaren mellan årskurserna 1 och 2. På orter där ej yrkesskola finnes kan en plats i det fria användas, dit verktyg, bygglaboratoriets betongblandare och öv— riga utrustning för byggarbete kan föras. Ett enkelt skärmtak eller en presenning kan sät- tas upp som regnskydd.
Byggpraktiken bör om möjligt omfatta samtliga 4 praktikveckor mellan årskurser- na 1 och 2. Fördelningen anges i 36.412, moment 7. Kan på. grund av lokala förhål- landen byggpraktik ej ges i full utsträckning, kan man t. ex. låta hälften få. byggpraktik under de två. första veckorna, medan åter- stoden har mekaniskt verkstadsarbete eller elpraktik. Efter 2 veckor byter i så. fall grup— perna arbete.
Arbetsuppgifter för verkstadsarbete erhål- les antingen ur den obligatoriska kursen eller ur tilläggskursen. Skall elarbete ingå, följes kursplanen, moment 8.
Skolpraktiken under terminerna i årskur- serna 1 och 2 kan t. ex. planeras på följande sätt, varvid sammanlagt 32 arbetspass om 4 timmar vardera bör kunna tas ut:
Moment Timmar
Bänkarbete och mätning ........ 20 Borrning ...................... 4 Supportsvarvning ............. 16 Rundslipning .................. 12 Fräsning ...................... 12 Planslipning ................... 8 Hyvling ...................... 4 Plastisk bearbetning ............ 4 Svetsning och lödning .......... 16 Elarbete ...................... 32
Summa 128
Elpraktiken, som är svår att ordna på många platser, bör i första hand ges åt bli- vande elektriker. De övriga får i stället ökad kurs i mekaniskt verkstadsarbete. Uppgifter återfinns i tilläggskurserna i 36.412.
Praktikplatser för miljöpraktik förmedlas av arbetsförmedlingen i samarbete med sko— lan, där en eller flera lärare utses till kon— taktmän. Anvisningar härför utarbetas av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöversty- relsen.
De speciella uppgifter som omtalas i 36.4.12, miljöpraktik, utdelas av därtill ut- sedd lärare. 1 årskurs 2 kan, om antalet elever ej är för stort, en enda lärare an— svara för utdelningen, och han kan även ta hand om praktikanternas redovisningar vid höstterminens början i årskurs 3.
Uppgifterna för den sista praktiksomma- ren utdelas i årskurs 3. Då eleverna här är uppdelade på olika alternativ och bransch- inriktade uppdrag kan ges, bör facklärare representerande olika alternativ utdela eller medverka vid utdelningen av praktikupp— gifter.
I de gymnasier som avlämnar elever till årskurs 4 vid annan skola bör uppgifterna utdelas i samråd med mottagande skola.
Stor hänsyn skall tagas till elevernas egna önskningar, intressen och förutsättningar vid val av uppdrag. De inom ett alternativ utdelade uppgifterna bör täcka största möj- liga fält, så att redovisningen ger en allsidig bild av den industriella verksamheten.
Inför klass bör endast sådant redovisas som är av pedagogiskt intresse.
36.4.2. Verksamhetsformer
Skolpraktiken bör bedrivas enligt den meto- dik som användes inom yrkesskolan. Dock gäller att de kvalitetskrav på. arbetet som ställs på. yrkesskolans elever ej kan upprätt- hållas vid denna kortare utbildning.
Utbildningen bedrives efter de skriftliga arbetsinstruktioner skolöverstyrelsen med- delar.
Arbetsinstruktionema är avsedda att ligga till grund för de instruktioner läraren ger eleverna enskilt eller i grupp. De anger kort- fattat och steg för steg vad som skall före- tas och vad som är viktigt att iaktta vid utförandet av arbetet. Varje arbetsinstruk- tion utgör ett avslutat helt.
Tiden mellan lärarens instruktioner an- vänder eleven för tillämpningsövningar på de kunskaper och färdigheter som tidigare delgivits honom. Han skall då. ha tillgång till de skrivna arbetsinstruktionerna för att själv snabbt få svar på olika frågor, även om läraren är upptagen av andra elever.
Arbetsinstruktionema innehåller dels grundläggande arbetsmoment, dels förslag till tillämpningsövningar. Bland dessa kan
läraren göra ett urval, eller kan han själv utarbeta liknande övningar.
Inlärandet anpassas individuellt för olika elever. Eleven får instruktion och tillfälle till övning i ett avsnitt, och när han nått ett tillfredsställande resultat, övergår han till en ny arbetsuppgift. Skrivna instruktioner gör det lättare att anpassa utbildningen efter elevernas olika inlärningsförmåga. Elever som fortare inhämtat avsedda fär- digheter får mera tid för tillämpningsarbe- ten, vilkas svårighetsgrad stegvis ökar. Det är inte nödvändigt att arbetsuppgifterna kommer i någon viss bestämd följd; denna kan läraren själv bestämma.
Vid kursens början skall läraren praktiskt informera eleverna om risker för olycksfall i arbetet, ge anvisningar till förhindrande av olycksfall och lämna upplysningar om förfaringssätt vid eventuellt olycksfall.
37. Arbetsstudier
37.1. Mål
Undervisningen i arbetsstudier avser
att orientera om syftet med arbetsstudier, att orientera om hur arbetsstudier utförs och hur de används för planering av före- tagets verksamhet,
att därigenom öka förståelsen för ratio- nellt uppbyggda arbetsmetoder och bättre arbetsförhållanden.
37 .2. H uvudmoment
Arbetsstudiernas betydelse. Arbetsstudiernas metodik. Arbetsstudiernas användning inom företa- gets verksamhet.
37.3 . Kursplan
1 . Allmänna synpunkter
Historik: Arbetsstudiernas uppkomst och utveckling. Taylor, Gilbreth m.fl. Arbets- studiemas utveckling. Syfte: Höjning av produktivitet och lev- nadsstandard. Rationalisering. Arbetsstudieutbildningen i Sverige.
2. Metodik och hjälpmedel Metodstudier (metodning). Arbetsförenk— lingsmetodik. Rörelsestudieteknik: Standardelementti- der och mikrorörelser. Rörelseekonomiprin- ciperna och klassificering av rörelser. Ele-
mentarbetssystem. MTM-systemet och någ- ra tillämpningsformer, t. ex. UMS. Tidmätning och prestationsbedömning: Tidtagning för arbetet. Bearbetning av sif- fermaterialet från tidtagningen. Olika löne- former; ackordssättning. Frekvensstudieteknik: Teori. Utförande.
3. Tillämpningar
Metodstudier av processer och operationer, t. ex. i maskinoperationer, transporter.
Framtagning av tidsunderlag (för t.ex. ackord, kalkyler). Metodbeskrivningar — arbetsinstruktioner.
37.4. Anvisningar och kommentarer
37.4.1 . Lärostoffet
37.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Utvecklingen inom företagen i vårt land går, såvitt man kan bedöma, i riktning mot en alltmer planerad och styrd verksamhet såväl inom produktion som på kontor. Man eftersträvar rationella metoder i företagets alla funktioner och ett rationellt tänkande hos de anställda, framför allt hos de tek- niskt skolade. I den allt hårdare konkur— rensen är det nödvändigt att förbättra arbetsmetoder och arbetsförhållanden. Erfa- renheten har visat att riktigt utförda ar- betsstudier utgör ett effektivt hjälpmedel för detta. För flertalet ingenjörer är det värdefullt att ha en viss kännedom om arbetsstudier- nas metodik och hjälpmedel för att bättre förstå. dels sammanhangen i en process eller arbetsoperation, dels problem som berör den rena tillämpningen i rationaliserings-, orga- nisations- och ackordssättningsfrågor. Undervisningen i arbetsstudier får be- traktas som en kortfattad översiktlig orien- tering. För de el— och kemitekniska alter-
nativen är denna. grundkurs en avslutad översikt, medan den för de bygg— och ma— skintekniska är en introduktion till fortsatt fördjupning (se 41 och 49). Väsentligt är att eleverna får stifta bekantskap med den grundsyn som kännetecknar allt rationali- seringsarbete och därigenom får insikt om vikten av att i sin kommande ingenjörs- verksamhet organisera sitt eget och andras arbete på ett rationellt sätt.
37.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Allmänna synpunkter. Ämnets historik behandlas lämpligen som en kortfattad in— troduktion till varför arbetsstudier i dag har fått betydelse som ett värdefullt in- strument i ett alltmer mekaniserat och rationaliserat näringsliv. I denna introduk- tion fås samtidigt en god överblick över olika arbetsstudiemetoder och hur dessa vuxit fram och ständigt utvecklas. Syfte— målet med arbetsstudier framstår härmed för eleverna på ett naturligt och följdrik- tigt sätt. Arbetsstudiemas roll i höjandet av produktivitet och levnadsstandard bör starkt understrykas. Ämnets terminologi bör presenteras i den takt som nya uttryck och begrepp framkommer i lärostoffet. Av- slutningsvis bör presenteras befintliga möj— ligheter till arbetsstudieteknisk grundutbild- ning och fortbildning för olika kategorier.
2. Metodik och hjälpmedel. I samband med genomgången av metodstudier belyses arbetsstudiernas betydelse för såväl proces- ser som operationer, varvid tyngdpunkten lägges på arbetsförenklingsmetodiken med dess olika scheman och frågerutiner. Med hjälp av dessa symboler och scheman får eleven en inblick i tillvägagångssättet
att analysera metoder från arbetsbesparan- de och ekonomisk synpunkt; att konstruera nya och förbättra gamla metoder samt att skapa. ett underlag för information och instruktion till andra berörda parter.
I denna metodik kommer eleven i kon- takt med ett symbolspråk som möjliggör för honom att se skeendet i processen eller operationen på ett nytt och mer överskåd- ligt sätt. Dessa scheman och frågerutiuer bör framställas på ett från inlärningssyn- punkt stimulerande sätt. Olika enklare ex- empel, hämtade från industrin, förslagsvis från företag med anslutning till de olika alternativen, bör här genomgås och disku- teras.
Rörelsestudierna, som i viss mån utveck— lats ur metodstudierna, bör behandlas i di- rekt anslutning till de senare. Begreppet standardelementtider definieras ingående med hänsyn till deras betydelse för kon— struktionen av PTS-metoderna. Rörelseeko— nomiprinciperna beröres däremot perife— riskt, t. ex. som en sammanfattning av reg- ler, enär dessa har direkt anknytning till ergonomin och där utförligt behandlas. Som exempel på elementartidsystem be- handlas LITM-metoden, dess konstruktion och användning. Ett enklare exempel ge- nomgås i avsikt att analysera en arbets- operation och metodförbättra denna.
I samband härmed uppmärksammas spe- ciellt valet av ändamålsenligt rörelsemönster samt de ekonomiska aspekterna på den fö- reslagna metodförbättringen. Exemplet kan lämpligen utformas så att det i färdiglöst skick kan användas som en principiell mo- dell för en metodförbättring i större eller mindre skala.
Eleven bör få klart för sig att MTNI icke är ett unikt system utan ett bland flera. Andra, t. ex. Work Factor, omnämnes.
Tidtagning av arbetet och bearbetning av erhållet siffermaterial behandlas endast i korta huvuddrag. Prestationsbedömning och inkörningsförlopp är så komplicerade att de endast kan exemplifieras (inlärning + upparbetning). Eleven bör ingående upp- märksammas på det betydelsefulla sam- bandet mellan metod och tid genom t. ex. jämförelse med MTM-studien.
Av vikt är att något mera ingående be—
lysa hur ackordstid och ett ackordspris beräknas. I detta sammanhang genomgås lämpligen olika avlöningsformer, raka och blandade ackord.
Frekvensstudietekniken har direkt an- knytning till den tidigare meddelade un- dervisningen i matematisk statistik (jfr 19.3.3., moment 53 och 54), varför ekva- tionen q Mn (100—P) s : a __.— N
direkt kan användas vid bestämning av an- talet nödvändiga slumpmässigt valda obser- vationer och därmed erhållen spridning. Något enklare exempel hämtat från prak- tiken, »verkstadsexempel», gärna komplet- terat med en undersökning i klassen, kan med fördel belysa metodiken. Diagramfor- mer som resultat av frekvensstudier liksom deras betydelse för t. ex. analys av belägg— ning, transporter, förråd— och lagerhållning, kontorsrutiner etc. bör särskilt beaktas. Jämförelse göres mellan konventionerna klockstudiet och frekvensstudiet. Hålkorts- bearbetning av data omnämnes.
3. Tillämpningar. Avsnittet rationaliserings- studier behandlas överskådligt, förslagsvis i schematiska uppställningar. Målsättningen med rationaliseringen är det primära, hand- lingsprogrammet och utredningsarbetet det sekundära. Genom användande av arbets- studiemetodik kan utredningsarbetet steg för steg utföras. Framför allt bör detta avsnitt belysa mc- todstudiernas betydelse. Ett eller flera prak— tikfall, som systematiskt belyser handlings- programmet och endast kräver en mycket kortfattad handledning för att eleverna på egen hand skall förstå sammanhangen, kan behandlas. Sådana praktikfall kan lämp— ligen omfatta utredningsarbetet för en pro- cess, en operation, en transport etc. Vid behandlingen av ackordsstudier bör eleverna få kännedom om principerna för syntetisk och funktionell tidsbestämning
samt hur man med hjälp härav kan bygga upp standardtider och tidformler. Något enklare beräkningsexempel, kompletterat med grafisk återgivning, kan lämpligen ge- nomgås.
Kravet att arbetsstudieverksamheten skall för företaget vara lönsam måste vid presentationen av tillämpningarna tillmätas stor betydelse och eleverna skall lära sig räkna med denna faktor som en självklar sak.
37.413. Planering och samverkan
Ämnet skall behandlas på 10 föreläsnings- timmar, som placeras utanför timplanen i årskurs 3. De olika kursmomenten bör kom- ma i en logisk följd. Det torde för den skull å ena sidan vara angeläget att som en ori- enterande inledning sammanställa allmänna synpunkter, så att de dels återspeglar arbets- studieutvecklingen i historisk belysning, dels framhäver arbetsstudierna av idag som ett viktigt och effektivt hjälpmedel. Å andra sidan kan det anses motiverat att skilja mellan de olika formerna av arbetsstudie- metodik och tillämpningen av dessa former. Sålunda måste det vid behandlingen av t.ex. rationaliseringsstudier vara gynnsam- mare att åskådliggöra framkomliga vägar för att uppnå den aktuella rationaliseringen, om man vet hur de olika arbetsstudietek- niska hjälpmedlen fungerar. Detta kan be- lysas enligt följande:
Vid analys av en process är vanligen me- todstudiet och arbetsförenklingstekniken att föredraga, vid analys av en arbetsoperation tidsstudier och/eller rörelsestudier (MTM) ofta i kombination med arbetsförenklings- teknik, vid en transportanalys frekvensstu- dier o. s. v,
För att ämnet icke skall splittras för mycket och ej heller omspänna för lång tidrymd torde det vara lämpligt att fördela de till buds stående 10 timmarna på 5 dub- belföreläsningar.
Ungefärlig fördelning av momenten:
Allmänna synpunkter .............. 2
ltietodik och hjälpmedel ........... 5,5 Tillämpningar ..................... 2,5
Undervisningen bör samverka med föl— jande ämnen.
Ergonomi: Vid behandlingen av de ar- betsfysiologiska och arbetspsykologiska av- snitten kräves av naturliga skäl att sam- banden mellan arbetsstudier och människan i arbetet ingående belyses.
Produktion lll och, B: Eftersom arbetsstu- dier är upptagna i respektive ämnens kurs- planer, kan arbetsstudiekursen utgöra en in- troduktion, som senare fördjupas.
Företagsekonomi: En samordning vad be- träffar kostnadsanalysen kan vara motive- rad för förståelsen av rationella metoders lönsamhet men kan givetvis behandlas myc- ket summariskt.
Samverkan med arbetsstudietekniska or— ganisationer såsom RATI och ASTI samt vissa yrkesfö1bund och branschorganisatio- ner är absolut nödvändig, dels för att hålla kursmomenten kontinuerligt aktuella, dels för utformning av lämpliga hjälpmedel.
37.4.2. Verksamhetsformer
Lärostoffet kan presenteras i storklasser. Den huvudsakliga delen av lärostoffet fram- ställes deskriptivt.
För att lärostoffet skall få verklighetsun— derlag och bli meningsfyllt för eleverna, måste det rikligt illustreras med exempel och praktikfall. För överskådlighetens skull är det välbetänkt att presentera visst stoff i schematisk form. Då många nya begrepp möter eleverna under en mycket begränsad tid bör vissa delar av stoffet framställas i populär form för att stimulera elevernas in— tresse.
37.4.3. Hjälpmedel I detta ämne, där läxläsning och kunskaps- kontroll ej kan komma ifråga, är det givet- vis värdefullt att presentera lärostoffet i en Välplanerad och trevligt upplagd hand— bok, vilken bl. a. innehåller färdigbehand- lade analys— och syntesexempel, som endast
kräver en kort handledning från lärarens sida för att förstås av eleverna.
Olika scheman har tidigare berörts. Film, särskilt anpassad för ämnet och med en varaktighet av högst 10—12 minu- ter, bör användas i sådana moment där den kan ge utbyte. Demonstrationsutrustning av enkel och klargörande utformning kan
komma till användning, t. ex. vid genom- gången av MTM-rörelser och frekvensstu- dieteknik.
Det är uppenbart att de olika arbetsstu- dieorganisationerna kan medverka med värdefulla hjälpmedel genom att till ele- verna utdela broschyrer, folders och infor- mationsblad av olika slag.
38. Maskintekniska ämnen
(gemensamma anvisningar för ämnena 39—l5 )
88.1—3. Mål, huvudmoment samt kursplaner med årskursfördelning
anges särskilt för varje ämne 39—45.
38.4. Anvisningar och kommentarer
38.4.1. Lärostoffet
38.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet Maskintekniskt alternativ är odifferentierat och avses ge en grund för elevernas fram- tida verksamhet inom skilda områden med maskinteknisk anknytning. Där läses föl- jande maskintekniska. ämnen: konstruktion, energi, produktion, reglerteknik och special- arbete. Elteknik ingår även. Dessutom förekommer maskinteknik B på byggtekniskt och maskinteknik El på eltekniskt alternativ. Konstruktion är ett blockämne, bestående av mekanik, hållfasthetslära, konstruktions- element och konstruktionsövningar. Kursen avser att fördjupa och vidga i teknologin givna kunskaper om mekanik och hållfast- hetslära och anknyta till vad där inhämtats om konstruktionselement och materiallära. På. grundval därav studeras konstruktions- elements utformning och dimensionering samt i samband därmed transportdon och
allmän maskin— och apparatbyggnad. Med dessa kunskaper som grund genomförs öv- ningar i konstruktion av vanliga don, appa— rater och maskiner.
I energi studeras grundläggande teori om hydromekanik, termodynamik, strömnings- lära, förbränningslära och värmeöverföring. På grundval därav studeras i tekniken vik- tiga maskiner och anläggningar såsom för- bränningsmotorer, gasturbiner, pumpar, fläktar, kompressorer ånganläggningar och kylanläggningar samt ges inblick i mättek— nik och kunskap om belastnings- och drifts- egenskaper.
Kursen i produktion skall fördjupa och vidga i teknologin givna kunskaper i mate- riallära samt behandla de olika tillverknings- metoderna tillformning, frånskiljning och hopfogning. Samtidigt studeras mätteknik, verktyg och maskiner samt bearbetnings— ekonomi, produktionsberedning och arbets- studier.
Reglerteknik syftar till att ge eleverna kunskaper om automatisering och reglering av processer och förlopp. I kursen ingår * studium av mekaniska, pneumatiska, hyd- ' rauliska och elektriska komponenter och deras utnyttjande i automatiserade förlopp och reglertekniska kretsar. Även en orien- tering om logisk systembyggnad ingår i kursen.
Specialarbete skall ge eleverna i årskurs 4.- tillfälle att under självständiga arbetsfor-
mer fördjupa sig inom något ämne med ma- skinteknisk anknytning, dock företrädesvis inom ämnena konstruktion och produktion. Maskinteknik B avser att ge elever inom byggtekniskt alternativ kännedom om ma- skinelement och om de viktigare maskiner som används inom byggnadsbranschen. Maskinteknik El skall ge eleverna inom eltekniskt alternativ kännedom om de van- ligaste maskinelementen samt uppbyggnad och driftsegenskaper hos energiorgan, ström- ningsmaskiner och anläggningar.
38.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
anges särskilt för varje ämne 39—45.
38.413. Planering och samverkan
Mellan gymnasium med treårig teknisk lä- rokurs och det med fyraårig bör en sam- planering ske, så att övergången till fjärde årskursen underlättas.
Kursplanens ordningsföljd är på intet sätt bindande för den ordning i vilken momenten inom varje årskurs behandlas. På grund av gymnasiets konstruktion är det dock väsent- ligt att flyttning av moment mellan årskur- serna ej sker i konstruktion, energi och pro- duktion samt ej heller i elteknik M — se tabell nedan.
Speciella synpunkter på planeringen ges för varje enskilt ämne (39—45). Där ges exempel på hur lektionstimmarna kan för- delas på de olika momenten. Därvid antages varje veckotimme motsvara 30 effektiva lektionstimmar. Dessa exempel är avsedda att tjäna som ledning för den planering som varje skola gör och är på intet sätt tving— ande.
Samverkan mellan tekniska ämnen är na- turlig och nödvändig. En viss samverkan med språken kan också förekomma. Inom språkundervisningen kan lättare tekniska texter användas, så att eleverna får vana att läsa utländsk facktext.
Författandet av rapporter innebär sam- verkan med svenska, och det är av stor vikt att undervisning i rapportskrivning sker redan på ett tidigt stadium av gymna- sieundervisningen.
En mycket väsentlig fråga, som kräver samverkan mellan naturvetenskapliga och tekniska ämnen, gäller beteckningar och måttsystem. När icke standardiserade bt.L teckningar används, bör orsaken härtill på— pekas för eleverna. Ibland utnyttjas andra enhetssystem än det internationella, bl.a. dä tabeller, diagram och litteratur ej finns för detta system.
De båda ämnena ergonomi och företags-
Exempel på timfördelning för maskintekniskt alternativ
__ Årskurs 3 Årskurs 4 Nr Amne Ht Vt Ht Vt
33 Ergonomi .................. — — —— 35 Företagsekonomi ............ — — 3 39 Konstruktion ............... 5 6 6 40 Energi ..................... 4, — 5 41 Produktion ................ 3 3 7 42 Reglerteknik ............... —— — 4 43 Specialarbete .............. — —— 5 64 Elteknik M ................ — 4 4
Summa 34
ekonomi har beröringspunkter med samtliga tekniska ämnen. Ergonomiska och ekono- miska synpunkter bör ges inom varje tek- niskt ämne; särskilt angeläget är detta i ämnena konstruktion och produktion. Sam- verkan mellan dessa ämnen vid planering av studiebesök är även nödvändig.
För varje enskilt ämne ges speciella syn- punkter pä samverkan.
3841 .4. Koncentration
Enligt III: 7.7 skall maskinteknik B och E samt energi koncentreras.
För maskintekniskt alternativ ges å sid. 447 ett exempel på. hur ämnenas timtal kan fördelas på. höst- och vårtermin. För års— kurs 4 har därvid medtagits samtliga äm- nen, således även elteknik M, som skall koncentreras, ergonomi och företagseko— nomi.
I årskurs 3 föreslås energi bli koncentre- rat till höstterminen och elteknik till vår- terminen, vilket är lämpligt för samordning med matematik och fysik.
I årskurs 4 föreslås elteknik koncentrerat till höst- och ergonomi till vårterminen. Därigenom kan kunskaper från elteknik ut- nyttjas i de maskintekniska ämnena och främst då i reglerteknik.
38.415. Beting I varje ämne ges exempel på beting och lämpliga betingsperioder. Läsåret beräknas ge minst 32 arbetsveckor, varför detta tal genomgående används vid betingsindelning. Viss samordning mellan olika ämnen är nöd- vändig för att undvika anhopning av he- tingsredovisningar.
I övrigt hänvisas till H: 42.33.
38.4.2. Verksamhetsformer
38.421. Allmänna metodiska kommentarer
Undervisningen koncentreras till väsentliga avsnitt, varvid främst principiella synpunk- ter anläggs. Övriga avsnitt behandlas över- siktligt. Eleverna skall systematiskt övas
att ur handböcker, tidskrifter och övrig litteratur hämta sakuppgifter. De skall dess- utom översiktligt eller informatoriskt stän— digt ges utblickar för att få en uppfattning om de problem och svårigheter som möter en praktiskt arbetande ingenjör. I praktiken arbetar man ofta med förenklade antagan- den och approximativa metoder och efter uppgjorda mallar. Undervisningen skall läg- gas upp så. att eleverna får kännedom om detta arbetssätt. Samtidigt som den utgår från grundläggande teoretiska samband, bör utbildningen vara praktisk på, teoretisk grund.
Lärostoffet är emellertid ofta av sådan natur att överskådlighet och metodik för- svåras. Det är därför en av lärarens hu- vuduppgifter att ge eleverna lämplig hand- ledning genom att instruera dem om vad som är väsentligt och måste behandlas in— gående och vad som kan studeras översikt- ligt och summariskt.
Eleverna skall successivt tränas till aktivt och självständigt studiearbete, så att de blir skickade för självverksamhet vid övningar och för kommande verksamhet. Lärarens uppgift bör i huvudsak vara utredande och handledande.
Läraren kan behandla många avsnitt ganska snabbt och översiktligt. Ett tidskrä- vande arbete pä tavlan kan ersättas eller kompletteras med AV—hjälpmedel, vilket bör kunna ske även med många teoretiska avsnitt. Efter metodisk rådgivning om lä- robok, handbok och andra hjälpmedel får eleverna fördjupa och befästa insikterna genöm betingsstudier.
Denna studieform bör användas i så stor utsträckning som möjligt, ty den skolar eleverna i hög grad för deras kommande verksamhet. Läraren bör observera faran i att betingsarbete kan medföra utökat kursomfång, vilket inte är meningen.
Det är väsentligt att läraren klargör de minimifordringar som skall uppfyllas och anger angelägenhetsgrad och svårighets— grad.
Man bör sträva efter att så långt som möjligt presentera lärostoffet i form av problem och beräkningsuppgifter i avsikt att utveckla elevernas förmåga att tänka metodiskt och analytiskt. Även på rent de— skriptiva delar är det möjligt att uppställa praktiska problem.
Problem och beräkningsuppgifter jämte däri ingående storheter måste ha verklig- hetsunderlag och vara tydligt tekniskt in- riktade. Flertalet beräkningsuppgifter skall lösas rent matematiskt. I vissa fall är en grafisk lösning mest praktisk. Diagram och nomogram ger överskådlighet, vilken ofta saknas i den matematiska uträkningen. Ele— verna måste lära sig att se hur en variabel inverkar på resultaten för att därigenom förstå sammanhangen. I undervisningen är de grafiska metoderna utmärkta instrument för att skapa åskådlighet. Dessutom går de vanligen lätt och snabbt att tillämpa och stimulerar därför elevernas självverksamhet.
Genom att använda problem, beräknings— uppgifter och experiment kommer man ifrån mycket av det beskrivande, och un- dervisningen vinner i åskådlighet.
Problemen leder ofta till kompromisslös- ningar. Metodiken bör då inriktas på att ge optimal lösning.
Stor vikt bör läggas på bedömning av om beräknat resultat är rimligt. Värden bör inte anges med större siffernoggrannhet än vad som betingas av givna premisser samt av den använda beräkningsmetoden. I sam— band härmed bör påpekas svårigheten att välja data och olika marginaler.
För att ge historisk aspekt på ämnet bör läraren, när tillfälle finns, ge någon tillbaka- blick på det som gjorts i gångna tider. En kortfattad behandling av framstående upp- finnare och föregångsmän inom ämnesom- rådet kan berika undervisningen.
38.422. Studieteknik
Undervisningen måste inriktas på att ele— verna ges sådan studieteknik att de själva
15 Läroplan för gymnasiet
kan skaffa sig erforderliga kunskaper ur läroböcker och annan litteratur.
Läsningen skall syfta till att lära ele- verna uppfatta vad. som är väsentligt och skilja detta från det som har mer sekundär betydelse. Läraren kan medverka därtill genom att visa hur understrykningar, nyc- kelord, numreringar och kommentarer fram- häver det väsentliga. Omkring denna stom- me bör sedan övrigt stoff grupperas. Ofta kan studierna av en bild eller ett diagram ersätta en ganska omfattande text.
Då beting förekommer skall eleven vän- jas vid att planera arbetet. Även om han kan förmodas ha förmåga att i en viss ut— sträckning på egen hand systematisera sin inlärning, bör läraren någon gång ge an- visning eller handledning om hur man dels disponerar stoffet, dels fördelar inlärningen i stegvisa avsnitt med därpå följande repe— titioner.
I det självständiga arbetet bör eleven redan från början göra upp en arbetsplan med tidsschema och diskutera mål och me- del. Eleven bör i sina studier koncentrera sig på sådant som är väsentligt för uppgif- ten, så att han ej förlorar sig i detaljer. Han skall på lämpligt sätt anteckna vad som erhållits vid litteraturstudier eller som resultat av försök.
En god studieteknik befrämjas av att lä- raren, då så är möjligt, ställer frågor som kräver en sammanhängande framställning i svaret.
För eleverna bör framhållas att ett kon— tinuerligt studium med inlagda repetitioner har mycket större värde än koncentrerad läsning före ett förhör.
Man kan möta den uppfattningen att kun— skap bäst befästes genom räkning av ett stort antal uppgifter. Härigenom får dock det räknemässiga arbetet för stort utrymme, och eleverna föranleds att undervärdera det principiella i ett avsnitt. En bättre förståelse och inlärning erhålls, om en problemställning skärskådas från olika håll och beräknings- metodiken behandlas systematiskt.
Gymnasiestudier förutsätter i stor utsträck— ning självständigt arbete från elevernas sida. Betingsstudier, lösande av övnings- uppgifter och konstruktionsuppgifter samt laborationsarbete utgör exempel på. själv- ständiga arbetsuppgifter inom hela den tek— niska sektorn av gymnasiet.
Flera av dessa uppgifter utföres enskilt av eleverna, medan andra utföres som grupparbete. I arbetslivet är lagarbete den vanliga arbetsformen, och det är därför mycket lämpligt att söka bedriva arbetet i stor utsträckning på samma sätt redan i gymnasiet. Inom gruppen organiseras ar- betet av eleverna själva, medan läraren är handledande och rådgivande. Förslag till lämpliga uppgifter för grupparbete ges i respektive ämnen.
Betingsstudier har berörts i 38.4».15. Den- na arbetsform torde vara den mest ratio— nella, samtidigt som den av eleven kräver ett visst mått av självdisciplin. Det kan vara lämpligt att i vissa ämnen i årskurs 3 omväxla mellan betingsstudium och mera bunden lektionsundervisning.
Betingsstudium kan ske såväl i lektions- salen som i form av hemarbete. Elever med olika begåvning och olika förmåga till själv- ständighet kan därvid ges olika stor frihet. Viss tid av varje beting skall friställas för samtliga elever. Läraren skall då finnas till- gänglig för rådgivning och enskild handled-
ning. Läraren kan dessutom befria duktiga elever från ytterligare lektioner. Han får därigenom tid att hjälpa svagare elever.
Elevernas arbete bör fördelas någorlunda jämnt över hela betingsperioden.
Ett beting bör avslutas med muntligt förhör eller skriftlig redovisning eller i vissa fall med en teknisk rapport.
De konstruktimwövningar som utförs i flera ämnen och i synnerhet i konstruktion genomförs lämpligen som beting. I 39.4.12 moment 5 och 10 samt i 39.4.2.1 beskrivs ingående hur de utformas.
Laborationer kan utföras som särskilt be- ting, men de bör helst ingå som del av det beting där tillhörande teori behandlas.
Specialarbete i årskurs 3, omfattande ca 30 timmar, skall utföras vid sidan av ordi- narie undervisning. Det kan utföras enskilt eller i grupp. Avsikten är att eleven skall få tillfälle att visa sin förmåga till själv- ständig verksamhet. Anvisningar och för— slag ges inom respektive ämnen.
Allmänna synpunkter på. självständiga arbetsformer återfinnes i 11;4._2,3_
38.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök
Demonstrationer av lämpliga studieobjekt inför klassen i samband med genomgång av olika kursmoment är naturliga inslag i un- dervisningen. Demonstrationsobjekt kan vara maskindetaljer, materialprov etc. men givetvis också laboratorieutrustningen. La- boratorierna bör utnyttjas icke blott under ordinarie laborationstid utan även under lektionstid, varigenom den teoretiska. un- dervisningen bättre knytes till reella objekt. Den dyrbara utrustningen kommer då ock- så att rationellt utnyttjas, i synnerhet om i lokalerna finns tillgång till sittplatser, skrivtavla och AV-hjälpmedel.
Ett annat sätt att ge vidgad syn på läro- ämnen är att låta en specialist besöka klas- sen och liålla föredrag inom något lämpligt område. Besöket får ökat värde om det åt— följes av en frågestund.
Laborationer skall ingå som del av stu- dierna i energi, produktion och reglerteknik och kan utföras i övriga maskintekniska ämnen. Speciella anvisningar ges under de enskilda ämnena.
Laborationernas innehåll skall inriktas på kunskapsinhämtande, ej endast på träning i försöksmetodik och laborationsteknik. La- borationerna måste därför anpassas till den teoretiska undervisningen, inpassas ratio- nellt i betingsstudierna och inplaceras vid lämplig tidpunkt. Genom att laborations— tiden är schemabunden i de flesta ämnen
begränsas dock möjligheterna till tidsplane- ring.
Experimentets och laborationens värde för undervisningen är stort. I vissa fall kan det vara tillräckligt med laborativ de- monstration.
Laborationerna åsyftar: att komplettera, konkretisera och för- djupa utbildningen samt att verifiera teore- tiska lagar och förlopp;
att utveckla kunskapen om användning, användbarhet och skötsel av maskiner, verktyg och olika slags mätutrustningar;
att träna eleverna i experimentell un— dersökningsmetodik och i att göra observa- tioner, tabellera dessa, föra anteckningar och draga slutsatser ur mätserier och er- hållna data;
att utveckla elevernas förmåga att arbeta på egen hand och taga ansvar i samarbetet med sina kamrater inom laborationsgruppen samt
att ge eleverna träning i att skriftligt redovisa sina laborationsresultat i en redo- görelse, ett protokoll eller en teknisk rap- port.
En laborationshandledning kan vara vär- defull att studera före laborationen. Elever— nas arbete underlättas genom att förutsätt- ningar för och syftemål med laborationen angives. En sådan handledning eller PM kan uppläggas t. ex. efter följande mall:
. Allmänt, vari förutsättningar och an- knytning till undervisningen redovisas. . Utrustning, vari hjälpmedel av olika slag för laborationen redovisas. . Uppgift, vari laborationen konkretise— ras och anvisningar gives.
Handledningen kan kompletteras med fi- gurer, schema och tabeller för att underlätta elevernas arbete. I vissa fall kan det vara önskvärt att de olika gruppernas uppgifter inom samma laboration kompletterar var- andra och att resultaten uppföljes gemen- samt för att åskådliggöra ett större sam- manhang och ge vidare perspektiv.
Under de båda första årskurserna utför eleverna verkstadsarbete och under somrar- na därefter industripraktik. Som komplette- ring till dessa och till undervisningen bör i årskurs 3 och 4 ett lämpligt antal studiebe- sök vid industrier göras. Dessa skall inte enbart avse maskinindustrier, utan olika slags processindustrier bör också komma ifråga.
För att studiebesöket skall få avsedd verkan bör det förläggas till den tidpunkt då ifrågavarande lärostoff behandlats. Be- söket bör organiseras gemensamt av lära- ren och industrirepresentanten med en in— ledande introduktion om företaget, dess verksamhet och produkter, varefter an— läggningarna beses under sakkunnig ledning. Studiebesöket bör avslutas med fråge- stund.
Studiebesök bör bestämmas i ämneskon- ferens. Studiebesök bör utnyttjas för flera ämnen samtidigt. En väl planerad studie— resa om ca en veckas längd bör om möj- ligt utföras i årskurs 4.
38.4 2.5 . Bedömning
Elevernas förmåga att inhämta kunska- per kontrolleras främst genom skriftliga eller muntliga prov efter avslutade betings- perioder.
Emellertid får enbart dessa prov inte utgöra bedömningsgrund för betygssättning. Studierna går ju ut på att förbereda för en kommande praktisk verksamhet som ingenjör. Lika viktigt som kunskaperna är förmågan att utnyttja dem, vilken förmåga sällan kommer fram vid ett kort förhör eller en skrivning på några timmar. Lära- ren bör följaktligen vid betygsättningen ta avsevärd hänsyn till elevens prestatio- ner vid konstruktionsövningar, laboratio- ner och andra uppgifter, då eleven har möj- lighet att arbeta i sin egen takt och med tillgång till alla hjälpmedel.
Proven skall, såvida annat ej anges i II:4.4.8, ske på ämnets egna timmar. Om
schemat ej medger tillräcklig skrivningstid på dessa, kan tid erhållas genom lektions- byte med annat ämne.
Principer för kunskapskontroll ges i 11:44.
38.43. Hjälpmedel Läroböcker och handböcker utgör de främsta hjälpmedlen. Några generella regler för läroböcker i olika ämnen är svåra att ge förutom allmänna krav på aktualitet, över- skådlighet, logik, lämplig omfattning, tyd- lig och lättläst text, tydliga och väl valda figurer och diagram. Betingsläsningen stäl- ler krav på. att läroböckerna även skall kunna utnyttjas för självstudier. Lämpliga handböcker på. svenska med standardise— rade beteckningar och helst i internationella enheter är ett önskemål. Givetvis kan tyska eller engelska handböcker även utnyttjas, om detta medför fördelar i form av större aktualitet. Svensk och utländsk standard, SMS, ISA, DIN etc., bör finnas tillgänglig i bibliote-
ket liksom annan teknisk litteratur av be- tydelse. Kataloger och firmabroschyrer ut- gör även viktigt undervisningsmaterial.
Ritningar och planscher av aktuella kon— struktioner är betydelsefulla och självklara hjälpmedel.
För att möjliggöra en effektiv undervis— ning bör AV-hjälpmedel finnas lätt tillgäng- liga. Dessa hjälpmedel bör användas ofta och under korta tidsperioder, annars blir eleverna lätt passiva. För denna undervis— ning krävs riklig tillgång till bilder, varjämte en god fotografiutrustning är önskvärd.
För att berika undervisningen krävs god tillgång till demonstrationsföremål, som bör användas dels direkt i undervisningen, dels som utställningsmaterial.
Synpunkter på hjälpmedlens användning m.m. ges i de olika ämnena.
Undervisningen berikas och underlättas om skolan har tillgång till elektrostencil- apparat och god ljuskopieringsapparat för ritningar.
Se för övrigt II:—1.8.
39. Konstruktion M
39.1. M ål Undervisningen i ämnet konstruktion DI syftar till att fördjupa och vidga elevernas kunska- per imekanik och hållfasthetslära,
att bibringa eleverna kunskaper om van— liga konstruktionselements utformning och beräkning med val av material och till- verkningsmetoder under beaktande av fö— rekommande standard och ekonomisk till- verkning,
att ge eleverna insikter om konstruktiv utformning av allmänna maskinkonstruktio- ner, apparater och transportdon med syn—
punkter pä funktion, kapacitet och ekonomi samt
att grundlägga och utveckla elevernas förmåga att metodiskt angripa och lösa kon— struktionstekniska problem.
39.2. H uvudmoment
Mekanik. Hållfasthetslära. Konstruktionselement och maskinbyggnad. Transportdon. Apparatbyggnad. Konstruktionsövningar.
39 .3 . Kursplan med årskursfördelning
39.3.1. Årskurs 3
l . Mekanik
Statik. Kinematik. Materiella partikelns dynamik. Materiella systems dynamik.
2. Hållfasthetslära Dragning, tryck, skjuvning, vridning, böj- ning och knäckning. Kälverkan, dyna- misk belastning och utmattningshållfasthet. Skjuvspänningar vid böjning. Sammansatt hållfasthet och jämförelsespänning. Ele- mentarfall vid böjning.
3. K anstruktiomelement och maskinbyggnad Allmän maskinbyggnad. Fasta förband. Motor- och maskindrift. Kuggväxlar, rem- mar, kopplingar och bromsar. Axlar och la- ger.
4. Transportdon Konstruktionselement. Kontinuerligt arbe— tande apparater. Intermittent arbetande apparater och maskiner.
5. Konstruktionsövningar Enkla uppgifter i anslutning till undervis- ningen om konstruktionselement.
39.3.2. Årskurs 4 6. Mekanik
Svängningsrörelser och stöt. Vevrörelsens mekanik.
7. Hållfasthetslära Speciell draghållfasthet. Utvidgad hållfast- hetslära.
8. Konstruktionselement
Fjädrar. Vev- och kamrörelser.
9. Apparatbyggnad Behållare, cisterner och tryckkärl. Rörled- ningar och armatur.
10. Konstruktionsövningar Övningar i konstruktion av don, apparater och enkla maskiner innefattande teknisk utredning samt sammanställnings- och ar— betsritningar.
39.4. Anvisningar och kommentarer 39.4.1 .
39.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffet
Undervisningen i konstruktion har som sin väsentliga uppgift att lära eleverna förstå och bedöma konstruktioner, att utveckla förmågan till konstruktivt arbete och att utföra funktions- och dimensionsberäk- ningar. De skall därvid läras att arbeta självständigt, enskilt eller i grupp, särskilt under konstruktionsövningarna, då läraren i huvudsak bör vara handledare.
I ämnet teknologi har eleverna fått kun- skaper i ritteknik, färdighet i att utföra arbetsritningar samt grundläggande insik- ter i materiallära, mekanik, hållfasthetslära och i någon omfattning kännedom om kon- struktionselement. I samband därmed har de fått viss vana att välja material och till- verkningsmetod. Teknologin förbereder där- igenom studierna i konstruktion.
Syftemålet med undervisningen i årskurs 3 är främst att ge fortsatt utbildning i me- kanik och hållfasthetslära samt att ge kun- skap om konstruktionselements funktion, konstruktiva utformning och dimensione- ring.
Huvuddelen av fjärde årskursen ägnas åt att utveckla elevernas förståelse för kon- struktiva problem genom konstruktions- övningar rörande vanliga apparater och ma- skiner.
Ett konstruktionsarbete i industrin bör- jar med en förutsättningslös och systema- tisk utredning om tekniska lösningsprinci- per, material och tillverkningsmetoder. Där— efter görs preliminära funktions- och dimen-
sionsberäkningar, utreds de ekonomiska för- utsättningarna för tillverkning och drift samt undersöks attraktiviteten på köpare. Eventuellt görs en marknadsanalys. På grundval av dessa arbeten göres ev. kompro- misser och sker val av förutsättningarna för konstruktionsarbetet, som kan gå fram efter flera olika alternativ.
Arbetet med sammanställnings- och ar- betsritningar kan fortlöpa samtidigt med ständiga justeringar och omarbetningar, så att konstruktionen blir ändamålsenlig, han- terbar och ekonomisk i tillverkning och drift samt får en tilltalande form. Tillverknings- metoder och produktionsgång diskuteras kontinuerligt med verkstadens planerings- avdelning.
Konstruktionsarbetet kan behöva avbry— tas och börja på nytt därför att nya syn- punkter tillkommit under arbetets gång. I vissa fall kan särskild beräkningsavdelning inkopplas och speciell formgivare konsul- teras.
Av exemplet framgår, att konstruktion ut- gör en sammanfattande kunskap i många av gymnasiets ämnen, av vilka främst pro- duktion må framhållas.
Ämnet konstruktion är inriktat på att ele- verna skall utföra självständiga konstruk- tiva uppgifter i årskurs 4. Undervisningen och övningarna bör läggas upp så, att ele- verna läres arbeta efter ovan skisserade ar- betsgång samt skolas i att systematiskt söka sig fram till lämpliga konstruktiva lösningar.
39.412. Kommentarer till speciella kursmoment
Väsentliga avsnitt bör behandlas så allsidigt som möjligt och kunskaperna bör befästas med problemlösning och enkla konstruk- tionsövningar. Vissa avsnitt studeras över- siktligt eller i informationssyfte. I det föl- jande ges synpunkter i dessa avseenden. En tänkbar fördelning av ämnets timmar fram- går av 39.4.1.3. Hur undervisningen bör be- drivas beskrivs i 39.4.2.
Varje årskurs bör inledas med att läraren orienterar eleverna om utbildningens mål, redogör för de kursmoment som skall be- handlas samt överlägger med dem om hur arbetet skall bedrivas.
1. Mekanik
Teknologins kurs i statik och dynamik för- djupas. Problemlösning övas med exempel om möjligt hämtade från maskinteknisk tillämpning.
I mekanik bör man använda det inter- nationella måttsystemet med kraftenheten newton. Eleverna bör dock tränas i omräk- ning mellan olika enhetssystem.
Vissa lagar verifieras med demonstra— tionsförsök.
Statik: Repeteras kortfattat lagarna för kraftjämvikt, tyngdpunktens läge för enkla linjer, ytor och kroppar, Guldins regler samt villkoren för statisk stabilitet.
Huvudvikten läggs på problemlösning för jämvikt med friktion.
Det teoretiska underlaget för de enkla maskinerna repeteras i samband med konstruktionselementen skruvar, remmar, bromsar, friktionskopplingar, linor och kuggväxlar.
Kinematik: Repeteras lagarna för lik- och olikformigt accelererad rörelse, kroklinjig rörelse och rotationsrörelse samt rörelsers sammansättning. Kursen fördjupas med föl- jande moment, varvid huvudvikten läggs på problemlösning: Kaströrelsen. Rörelsers sammansättning. Något om plan rörelse med begreppet polbana.
Partikeldynamik: Repeteras accelerations- lagen, begreppen impuls och rörelsemängd, tröghetskraft och centripetalkraft, arbete och effekt, läges— och rörelseenergi samt dynamisk stabilitet. Kursen fördjupas med problemlösning avseende allmän partikel- dynamik och koniska pendeln.
Systemdynamik: Repeteras rörelseekva- tionerna för translations- och rotationsrö-
relse. Kursen fördjupas med följande, var- vid huvudvikten läggs på problemlösning avseende praktiska problem, t.ex. rörliga maskindelar i fordon, transportdon och verktygsmaskiner: Masströghetsmoment. Likformigt accelererad translations- och ro- tationsrörelse. Centrifugalkraft och axelba— lastning. Koniska pendeln. Plan rörelse.
2. H ållfasthetslära Teknologins kurs fördjupas och vidgas. Hu- vudvikten bör läggas på problemlösning avseende konstruktionselement. I samband med problemlösning bibringas eleverna kunskaper om material och ges vana att använda materialtabeller. I vissa fall kan föreskrivna normer användas, t. ex. för byggnadsverk. Stor vikt bör läggas på innebörden av säkerhetsgrad mot kvar- stående formändring och mot utmattnings- brott samt på deformationsberäkningar. Vissa lagar verifieras med demonstrations- försök.
Enkel hållfasthet: Repeteras kortfattat begreppen statiskt moment, kraftpar, ak- tiva och passiva krafter, verkan och mot- verkan samt statiskt bestämd och obestämd jämvikt.
Repeteras hållfasthetslärans metod att lösa problem, nämligen:
att lägga snitt, betrakta av snittet av— skuren konstruktionsdel i statisk jämvikt och beräkna i snittet tillsatt normalkraft, tvärkraft, böjmoment och vridmoment me— delst statikens jämviktsekvationer;
att beakta att dessa snittkrafter och snitt- moment är uttryck för normal- och skjuv- spänningarna i snittet samt
att förenkla komplicerade spänningsför— hållanden så att man snabbt antingen får en uppfattning om säkerhetsgraden eller stänger in sökta dimensioner mellan täm- ligen snäva gränsvärden.
Repeteras spänningslagarna för dragning, tryck, medelyttryck, vridning, böjning och knäckning. Eulers andra knäckningsfall här—
leds sedan differentialekvationer behandlats i matematiken.
Repeteras deformationslagama för drag- ning, tryck och vridning.
Repeteras användning av formler (häm- tade ur handbok) för utböjning och vinkel- ändring.
Kursen utvidgas med: Kälverkan med formfaktor, kälkänslighet och anvisningsfaktor, varvid materialets och belastningsartens inverkan beaktas.
Utmattningshållfasthet med Wöhlerkur- vor, utmattningsdiagram, säkerhetsgrader och kälverkan.
Skjuvspänningar vid böjning, dels för korta balkar, dels för långa balkar be- stående av flera längsgående delar, hop— fästade med svetsar, skruvar eller nitar.
Superpositionslagen, bl. a. för deformation vid böjning.
Orienteras om de förhållanden då statiskt obestämd belastning föreligger.
Orienteras om spänningar vid belastning av fritt fallande massa.
Sammansatt hållfasthet omfattar: Elasti— citetsteori för plant spänningstillstånd. Flyt- hypoteser och jämförelsespänning. Samman- satt hållfasthet vid adderbara spänningar. Sammansatta normal- och skjuvspänningar. Hookes generaliserade lag. Tunn- och tjock- väggiga rörs hållfasthet.
De teoretiska avsnitten om plant spän- ningstillstånd och tjockväggiga rör bör en- dast ges i informatorisk form. Tyngdpunk- ten bör läggas på sammansättning av spän- ningar.
Relationen mellan den största enkla spän- ningen och jämförelsespänningen observe- ras. Vid dynamisk belastning eller spänning bör eleverna tränas i att dimensionera för statisk belastning med vald tillåten påkän- ning och sedan kontrollera att säkerhets- graden mot utmattningsbrott är betryg- gande. På detta sätt erhålls ett underlag för de vid beräkning av konstruktionsele- ment så vanliga överslagsberäkningarna.
Böjning: I samband med konstruktions- elementet axlar utvidgas hållfasthetsläran med följande:
Repeteras kortfattat utmattningsdiagram- mets användning. Orienteras om Bachs metod med ansträngningsförhållande. Ge- nomgås uttryck för jämförelsemoment. Här- leds utböjning och vinkeländring för några enkla böjfall. Behandlas superpositionsprin- cipen för sammansatta böjfall.
Huvudvikten bör läggas på problemlös- ning rörande axlar med användning av ele- mentarfallstabell och superposition.
3. Korwtruktionselement och maskin— byggnad I tredje årskursen studeras huvuddelen av de fasta och rörliga konstruktionselemen- ten. De väsentligaste elementen behandlas så allsidigt som möjligt avseende grund- läggande teori, funktion, konstruktiv ut- formning, materialval, hållfasthet, standard, toleranser och tillverkningsmetoder. Därvid beaktas alternativa utföringsformer och an- läggs ekonomiska synpunkter. Härigenom utvecklas elevernas förmåga att tänka kon- struktivt. Vissa element behandlas endast beskrivande, orienterande eller informato- riskt. De ekonomiska synpunkterna bör stän- digt beaktas under arbetet. Det bör fram- hållas för eleverna att med fördelaktig eko- nomisk konstruktion menas inte blott låg tillverkningskostnad utan också låga kost- nader för service, underhåll och drift. Ele- verna bör observera att dessa kostnader ofta står i motsatsförhållande till varandra, så att en kompromisslösning blir nödvän- dig. De olika elementen bör, när så är möj- ligt, betraktas syntetiskt, d. v. 5. den tek- niska lösningen, material, tillverkningsme- tod och konstruktiv utformning studeras förutsättningslöst och det lämpligaste valet diskuteras fram. Vid undervisningen påpekas hur den kon- struktiva utformningen starkt betingas av
de olika tillverkningsmetoderna tillform- ning, frånskiljning och hopfogning.
Det kan vara lämpligt att elementen stu- deras samtidigt med vissa avsnitt av håll- fasthetslära och mekanik. Synpunkter härpå ges i 39.4.13, 39.4.15 och 39.4.2.
Några element bör bli föremål för de- monstrationsförsök.
Allmän maskinbyggnad: I samband med undervisningen i konstruktionselement visas bilder och diskuteras konstruktiv utform- ning hos don, apparater och maskiner som förekommer inom hushåll, hantverk, kom- munikationer och industri.
Därvid illustreras hur konstruktionsele- menten användes och inbyggs samt hur än- damålsenliga konstruktioner är uppbyggda, utformade och uppställda. Därvid bör bl. a. även visas hur höljen, hus och fundament är utformade.
I ämnet teknologi har eleverna givits viss vana vid att använda toleranser och rekommenderade passningar. Dessa kun- skaper repeteras och tillämpas i förekom- mande fall i undervisningen om konstruk— tionselement, särskilt beträffande pressförband, remskivor, kugghjul, axlar och lager med synpunkter på funktionskrav och ekonomisk tillverkning.
Det bör påpekas att det ibland, t. ex. för axlar, kan vara konstruktivt lämpligt och ekonomiskt fördelaktigt att använda en passning som inte är vare sig hålet eller axeln bas.
Eleverna ges någon träning i att, ut- gående från visst spel eller grepp, bestämma lämpliga passningar.
Fasta förband: Kursen bör börja med en redogörelse över olika typer av fasta för- band.
De olika förbandstyperna diskuteras i förhållande till varandra med avseende på lösbarhet, materialåtgång, lämplighet för olika fall samt tillverkningskostnad. För- bandens lämplighet i förhållande till andra metoder, t. ex. gjutning, diskuteras, och olika utförda konstruktioner visas. Även
nav,
balkar, sammansatta av flera längsgående delar, hopfästade med svetsar, skruvar eller nitar, behandlas.
Några element bör bli föremål för kon- struktionsövningar.
Skruvförband: Repeteras kortfattat de vanliga gängtyperna samt dimensions- och ritningsnormer.
Huvudvikten läggs på konstruktiv ut- formning av förband, materialval, mutter- och skruvmoment, verkningsgrad för rörel- seskruvar samt dimensionering.
Orientering ges om tillverkningsmetoder, om den ojämna lastfördelningen på gängor, om belastningsdeformationsdiagram för längsbelastade skruvar med flänsar samt om kälverkans och utmattningshållfasthe- tens betydelse vid dynamisk belastning.
Svetsförband: Repeteras olika svetstyper samt ritnings— och måttsättningsnormer.
Betydelsefulla är synpunkter på lämpligt utformade och placerade svetsar vid statisk och dynamisk belastning, material, lämpade för svetsning samt krympspänningar.
Huvudvikten läggs på dimensionering av förband utsatta för statisk dragning, skjuv- ning, vridning, böjning och sammansatt hållfasthet. Härvid bör byggsvetsnormerna läggas som grund, men även andra metoder bör användas. Ett viktigt avsnitt är hop— svetsade balkprofiler, utsatta för böjning, varvid skjuvspänningamas betydelse beak- tas.
Kortfattat behandlas dynamiskt belas- tade förband, dels enligt byggsvetsnor- merna, dels i utmattningsdiagram.
Orienteras om problem avseende profil- balkar, utsatta för vridning.
Orientering ges om svetsmetoder och svetskontroll med bl.a. röntgen och ultra- ljud.
Nitförband: Repeteras olika nittyper, nit— ningsmetoder och lämpliga nitmaterial.
Kortfattat påvisas flytområdets bety— delse, skillnaden i kraftöverföringen vid
kall- och varmslagna nitar samt konstruktiv utformning av förband. Huvudvikten bör läggas på tunnplåtförband.
Kortfattat utreds orsaken till den ojämna lastfördelningen på nitar i rad i belastnings- riktningen samt till att nitar inte bör be— lastas i sin längdriktning.
Endast informatoriskt berörs kraftför- hållandena i förband, utsatta för böjmoment.
Löd— och limförband samt övriga för- bandstyper studeras i huvudsak beskrivan— de. Informatoriskt behandlas olika lod- och limtyper, lödnings- och limningsmetoder samt hållfasthet.
Övriga förband, bl.a. finmekaniska för— band, beskrivs kortfattat.
Pressförband: Först utreds sambanden mellan hållfasthet och deformation hos tunn— och tjockväggiga rör (se Hållfasthets— lära). Visas översiktligt hur dessa samband omformas till uttryck, lämpliga för press— och krympförband.
Huvudvikten läggs på att för given be— lastning och tillåtna påkänningar beräkna erforderliga grepp och bestämma lämplig rekommenderad passning och ytjämnhet med hänsyn till profilglättning samt be- räkna erforderlig hoppressningskraft resp. lämplig monteringstemperatur. Därvid kan också grafiska metoder användas. Exemplen kan avse både stora och små dimensioner samt såväl axelnavförband som ring på hjulkropp. Orienteras om vanliga förekom- mande presspassningar.
Orienterande visas spänningsfördelningen i hoppressade delar. Faran för stora spän— ningar i ytterdel av gråjärn beaktas.
Diskuteras för- och nackdelarna i jäm— förelse med andra hopfogningsmetoder och visas några konstruktionsexempel i anslut- ning härtill.
Motor— och maskindrift: Redogörs över- siktligt för olika drivmotorers karaktäris- tiska egenskaper och särskilt deras start- moment. Kolvmaskinernas olikformighet i varvtal påpekas.
Redogörs översiktligt för olika drivna maskiners karaktäristiska egenskaper, fram- för allt i kravet på varierande drivmoment. Något om maskinfaktor nämns.
Redogörs för de olika element som an- vänds vid kraft- och rörelseöverföring.
Kuggväxlar: Repeteras begreppet modul samt geometriska förhållanden för cylind- riska hjul med rakskuren kugg.
Kuggteori: Konstruktion av evolvent- flank, underskärningskurva och ingreppstal för cylindriskt hjul med rak kugg.
Det kan vara lämpligt att eleverna ritar några kuggar för att illustrera kuggantalets inverkan på kuggformen.
Översiktligt redogörs för villkoret för konstant vinkelhastighet samt för kuggens glidning, andra kuggformer, kuggkorrige- ring, kugglapp, profilmodifikationer och oljud.
Kuggväxlars geometriska förhållanden: Huvudvikten bör läggas på. cylindriska kuggväxlar med rak- och snedskuren kugg, koniska växlar med rak kugg och skruvväx- lar med cylindrisk snäcka med avseende på konstruktiv utformning samt utväxlings- tal, normal- och periferimodul, ingreppstal, underskärning, hjuldimensioner, lämpliga kuggantal, skenbart kuggantal, axelavstånd, verkningsgrad och lämpliga material.
Kortfattat behandlas kuggväxlars förlus- ter, uppvärmning och kylning samt ges syn- punkter pä lämplig smörjolja och drifts- temperatur.
Kortfattat beskrivs andra typer av kugg- växlar, såsom skruvhjulsväxlar, koniska växlar med krökt kugg, hypoidväxlar och planetväxlar.
Hjul till några enkla kuggväxlar med givna data bör ritas i skala. av eleverna. Dessa uppgifter kan senare kompletteras med hållfasthet, axlar och lager.
Orienterande beskrivs vanliga metoder för tillverkning av kuggar.
Orientering ges om uppbyggnad och funk-
tion hos växellådor, bakaxelväxlar och styr- don för fordon.
Kuggväxlars ingrepps- och lagerkrafter: Utreds periferi-, radial- och axialkrafternas storlek och riktning för vanliga kuggväxlar med beaktande av rotationsriktningar och vilket hjul som är drivande.
Utreds hur ingreppskrafterna överförs till axellagren för vanliga kuggväxlar.
Huvudvikten bör läggas på uppgifter rö- rande beräkning av ingrepps- och lager— krafter samt konstaterande av relationen mellan lagerbelastningar beräknade på detta sätt och beräknade för enbart periferikraf— ten.
Kuggväxlars hållfasthet och livslängd: Utreds kortfattat sambanden för kuggrot— spänningar, både enligt approximativa och mer noggranna metoder. Utgående från Hertz” formler för yttryck mellan cylindrar utreds sambanden mellan flankyttryck, ma- terialkvalitet och flanklivslängd. Dessa samband bör ges principiellt utseende. lNIot- svarande formler och diagram i handböcker förklaras.
Kortfattat påvisas lämplig säkerhetsgrad för kuggroten för pulserande belastning samt lämpliga krav på, flanklivslängd för olika användningsomräden.
Huvudvikten läggs på att ge eleverna förmåga att använda handböcker för di- mensionering av vanliga kuggväxlar samt att välja lämpliga material. Skillnaden i be— räkningsmetod för »krafthjul» och »arbets- hjul» påvisas.
Diskuteras kuggväxlarna i jämförelse med andra don för energiöverföring med avse- ende på kapacitet, kostnad, underhåll, till- förlitlighet, oljud och krav på. utrymme.
Axlar: Beskrivs olika typer av axlar, de- ras principiella utformning, lämpliga mate- rial samt olika metoder att fästa hjul och andra don vid axlar. Ekonomiska synpunk- ter diskuteras, särskilt för serietillverkning.
Redogörs för metoder att dimensionera
axlar samt för de kontrollberäkningar, t. ex. säkerhetsgrad mot utmattning i hålkäl, ut- böjning, snedställning och kritiska varvtal, som kan vara erforderliga i olika fall. Rikt- linjer för tillåtna deformationer diskuteras.
Redogörs för hur böjkrafter i olika plan kan samverka till ett resulterande böj- momentdiagram. Påvisas hur ansatsaxel kan approximeras till jämntjock axel när det gäller överslagsmässig beräkning av de- formationer.
Härleds formel för kritiskt varvtal för jämntjock axel, belastad med höjning av en punktmassa, och orienteras om förhållan— dena vid under- och överkritisk rotation. Informeras om enkla formler för approxi- mativ beräkning för axel med flera punkt- massor.
Lämpligen kan tidigare räknade exempel om kuggväxlar kompletteras med axeldi— mensionering med påföljande kontrollberäk- ningar. Det bör beaktas att axelns mått inte kan fastställas förrän i samband med lager-val.
Orienterande visas och diskuteras några typiska axelkonstruktioner, t.ex. till pum— par, motorer, fordon, transportdon och verktygsmaskiner.
Beskrivs olika slag av tätningar för axlar och i samband därmed också för t.ex. glas och luckor.
Fasta axelkopplingar: De vanligaste axel- kopplingarna beskrivs kortfattat och orien- tering ges om val med hjälp av handböcker, kataloger och broschyrer. Orienteras om slirkopplingar.
Glidlager: Orienterande beskrivs något om axelns läge, tryckfördelningen och smörjoljespårets lämpliga plats i glidlager samt ges approximativa regler för val av lämpligt medelspel och passning samt val av smörjolja. Vidare diskuteras uppvärm- nings- och avkylningsproblem. Endast in- formatoriskt berörs principerna för den hyd- rauliska glidlagerteorin. Orienteras om pro- blem vid plana lagerytor.
Huvudvikten bör läggas på beskrivning av olika lagertyper och riktlinjer ges för lämpliga material i axlar och lager. Några enkla exempel bör ges över approximativ lagerdimensionering utgående från hand- boksuppgifter om medelyttryck.
I samverkan med läraren i ämnet energi behandlas oljors viskositet och dess tempe- raturberoende.
Orienteras om cirkulationssmörjning av kolvmaskiner.
Rullningslager: Erinras om vad som ge- nomgåtts i ämnet teknologi. Denna kurs utvidgas med beskrivning och beräknings- metodik för flera lagertyper och för mer komplicerade fall. Tillägg för dynamiska tillskottskrafter beaktas.
Huvudvikten bör läggas på konstruktiva. utformningar samt på beräkning och val av lager, utsatta för såväl radial- som axial— krafter. Stor vikt läggs på att lagervalet blir ekonomiskt, varvid beaktas att inte blott lagrets kostnad utan också lagerhusets storlek och bearbetningskostnad, axelkost- naden och seriestorleken har betydelse.
Endast informatoriskt bör mer svårbe— räknade lager behandlas, såsom enkelver- kande vinkelkontaktkullager, koniska rull— lager och sfäriska axialrullager.
Diskuteras för— och nackdelar i jämförelse med glidlager.
Lämpligen kan tidigare genomförda upp- gifter om axlar kompletteras med lagerval, varvid axelns utformning slutgiltigt fast- ställs.
Plana remmar: Påpekas att planremdrif— tens principer också. gäller för kilremmar, bromsar, bandtransportörer och remeleva- torer.
Repeteras mekanikens samband för lina över fast cylinder. Några konstruktiva ut— formningar visas.
Kortfattat redogörs för principen för fastställande av tillåten påkänning, räknad på periferikraften, och används nomogram för bestämning av lämplig rem i något be-
räkningsexempel under beaktande av stan- dard på. remskivor och rembredder.
Genomförs något exempel på beräkning av remkrafter och axelbelastning, varvid förspänningens, friktionens och centrifugal- kraftens inverkan konstateras.
Översiktligt beräknas erforderlig tryck- kraft på spännskiva och beskrivs några olika sätt för dess anordnande.
Informatoriskt visas formel för remmens nedhängning.
Kilremmar: Översiktligt behandlas olika remtyper och deras lämplighet för olika fall samt monterings- och driftförhållanden.
Huvudvikten läggs på konstruktiv ut- formning samt på dimensionering av kil- remöverföring, dels med båda skivorna spå— rade, dels med stora skivan plan. Därvid används firmakataloger eller grafiska meto- der. Vid beräkningar bör gällande standard för remprofil, remlängd och skivdiametrar användas. På erfarenhet grundade uppgif- ter för val av lämplig remprofil bör veri- fieras genom alternativa beräkningar, gärna i tabellform, varefter lämpligaste val dis— kuteras.
Övningsuppgift kan genomföras med kon- struktion av skiva med axel och lager.
Beskrivs några utföranden av variatorer.
Friktionskopplingar: Huvudvikten läggs på principer och konstruktiv utformning; orienterande synpunkter ges på dimensio- nering och på erforderliga krafter för till- slagning, hållning och urkoppling.
Andra kopplingar, såsom magnet— och vätskekopplingar, beskrivs informatoriskt.
Kortfattat beskrivs några utföranden av kraftöverföring med friktionshjul.
Bromsar: Huvudvikten läggs på vanliga back- och bandbromsars kraftförhållanden, konstruktiva utformning och användnings— områden. Översiktligt utreds erforderlig bromskraft och bromstyngd samt beskrivs magnetlyftare.
Kortfattat beskrivs andra bromstyper så- som trum- och skivbromsar.
4. Transportdon Beskrivs konstruktiv utformning av vanliga element för transportdon, dels enkla sådana såsom linor, kedjor, krokar, skivor och hjul, dels sammansatta don såsom trummor, spärrverk och skopor. Redogörs i korta drag för hållfasthets- tekniska underlaget för de enkla elemen— ten samt för de regler, normer och bestäm— melser som finns för dessa. Några enkla exempel ges, i förekommande fall med hjälp av firmabroschyrer.
Vanliga transportdon beskrivs oriente- rande med avseende på uppbyggnad, funk- tion och verkningssätt, och synpunkter ges på driftsförhållanden och kapacitet. Föl- jande don bör behandlas: Transportörer, glid- och rullbanor samt elevatorer. Pneu- matiska transportörer. Lyftdon, telfrar och traverser. Hissar och kranar. Häng— och lin- banor. Lastvagnar, truckar och traktorer. Gräv- och lastningsmaskiner.
Huvudvikten bör läggas på allmänt före- kommande transportanordningar inom me- kanisk och kemisk industri.
Väsentligt är att diskutera de olika appa- raternas användningsområde med synpunk- ter på kapacitet, inköps- och driftkostnad samt driftsäkerhet.
5. Konstmktionsövm'ngar Innan den första uppgiften börjar, bör lära- ren undervisa. om och diskutera den arbets— gång som bör vara norm för konstruktions— uppgifter. 1 årskurs 3 inläggs förslagsvis sex kon- struktiva övningar för att konkretisera un- dervisningen om konstruktionselement. Uppgifterna bör avse relativt enkla don såsom rörelseskruv, skruvförband, svetsad bärfot, nitförband, kilremskiva, kugghjul, fast elastisk axelkoppling, axlar och stålager. Kugghjul kan bl.a. avse gjuten eller svet- sad hjulkropp med påkrympt kuggkrans. Dessa uppgifter behöver inte utmynna i fullständig ritning, utan de kan utföras på
t.ex. rutat papper. Ritningarna eller skis— serna skall dock ritas i skala samt vara fullständiga med avseende på måttsättning, ytjämnhet, toleranser, styckelista och spe— ciella föreskrifter. Se 39.413.
Dessutom ritas några andra uppgifter, t. ex. kuggkonstruktioner, evolventflank, un- derskärningslinje samt grafisk bestämning av ingreppstal.
Uppgifterna kan vara desamma för rela- tivt stora grupper av elever med endast smärre variationer i givna data. Inom en mindre grupp kan eleverna ha samma funk- tionsdata men behandla olika materialval, konstruktiv utformning och tillverknings- metod.
6. Mekanik
Svängningsrörelser bör samläsas med kon- struktionselementet fjädrar (se nedan).
Repeteras fysikens kurs i harmonisk svängningsrörelse med begreppen resonans samt fri och tvungen svängning. Kursen för— djupas med följande, varvid det matema— tiska underlaget behandlas kortfattat: Amplitud-tidsdiagram för reell fjäder i fri odämpad svängning. Inverkan av dämp— ning.
Tvungen odämpad svängning för verklig fjäder med amplitudfrekvensförhållandedia- gram med begreppen resonans samt under- och överkritisk svängning. Fjädrande upp- stäHning av maskiner. Inverkan av dämp- ning.
Orientering om matematiska och fysiska pendeln, torsionspendeln och torsionssväng- ningar.
Lagarna för central stöt och orientering om förhållandena vid excentrisk stöt.
Vevmekanik bör läsas samtidigt med att vev- och kamrörelser (se nedan) behandlas ur konstruktiv synpunkt såsom konstruk— tionselement. Kursen avser att studera:
Ekvationerna för kolvväg, kolvhastighet och kolvacceleration samt orientering om grafisk konstruktion av kolvaccelerations- kurva.
Kolvkrafter, vevstakskraft och vevkraf— ter.
Gas— och accelerationskraftsdiagram för kolv under en arbetscykel för en vald ma- skin. Orientering om hur krafterna över- lagras och överförs till tangentialkrafts— diagram på veven.
Orientering om metod för svänghjulsbe— räkning och begreppet olikformighetsgrad för rotationshastigheten.
7. H ållfasthetslära Denna kursdel omfattar: Drag- och tryck- hållfasthet för sammansatta material. Vär- mespänningar vid oelastisk och elastisk in— spänning. Rotationsspänningar i rak jämn- tjock stång och i jämntjocka skivor. För dessa avsnitt utreds det teoretiska underlaget och illustreras detta med några enkla praktiska exempel för att belysa dessa i tekniken viktiga förhållanden. Orienteras om speciella problemtyper, så- som vridning av raka stänger med icke cir- kulärt tvärsnitt, böjning av plana plattor, böjning av enkelkrökta stänger bestående av cirkelbåge, knäckning av sammansatta pelare med tvärförband och diagonal— stänger.
8. K onstruktionselement
Fjädrar bör behandlas i samband med att svängningsrörelser studeras i mekaniken.
Cylindriska skruvfjädrar av rund tråd: Informatoriskt utreds sambanden för vrid- påkänning och fjädring och beaktas giltig- hetens beroende av formförhållandet. Visas uppritning av fjädrar, särskilt med hänsyn till ändarnas utformning.
Huvudvikten läggs på. dimensionering av tryckfjädrar för t.ex. ventilmekanism och pressverktyg med användning av nomo- gram under beaktande av förefintlig stan- dard samt på materialval. Alternativa be— räkningar kan genomföras i tabellform och lämpligaste val diskuteras. Resultatet bör i något fall kontrolleras med beräkning. Om tiden medger kan enkelt fjäderförsök göras.
Några konstruktioner med fjädrar visas, t. ex. pressverktyg och ventilfjädrar.
Övriga metallfjädrar: Kortfattad oriente- ring om övriga fjädertyper genom studium av handbok, varvid beräkningsformlerna förklaras med utgångspunkt från hållfast- hetsläran. Fordonsfjädring beskrivs kort- fattat.
Gummifjädrar: Informatoriskt påvisas fjäderkaraktäristikans beroende av belast- ningsarten och övriga materialegenskaper. Olika konstruktiva utföranden beskrivs kortfattat. Orientering ges om vibrations- dämpande element samt om förhållanden vid under- och överkritisk svängning.
Vev- och kamrörelser bör studeras sam- tidigt med att vevrörelsen behandlas i me- kaniken.
Beskrivs kortfattat vevrörelsens element med synpunkter på konstruktiv utformning, lämpliga material, smörjning, kylning och krav på olikformighetsgrad för olika fall.
Informatoriskt beskrivs några typer av kamkurvor.
9. Apparatbyggnad Beskrivs konstruktiv utformning av van- liga behållare, cisterner och tryckkärl. Er- inras om teoretiska underlaget för rörs hållfasthet (se Hållfasthetsläran) samt ge- nomgås översiktligt gällande regler och nor- mer för dimensionering. Därvid ges syn- punkter på sambandet mellan svetsfaktor, svetskontroll och ekonomisk tillverkning. Något enkelt exempel ges. Orienteras om normer för dimensionering av gavlar och flänsförband. Informatoriskt redogörs för normer för vanliga rörledningar och rörförband. I nå- gon mån berörs isolering och beklädnad. Informatoriskt redogörs för vanlig appa- rat- och rörledningsarmatur.
10. Konstruktionsövningar I fjärde årskursen genomförs förslagsvis tre eller högst fyra konstruktionsuppgifter som
utmynnar i sammanställningsritning och detaljritningar för tillverkning. Här är av- sikten att träna eleverna i självständigt konstruktivt arbete, såväl enskilt som i grupp—
Uppgifterna bör helst avse allmänna kon- struktioner inom hushåll, hantverk och in- dustri. En uppgift kan även omfatta enk- lare don, apparat eller maskin från tillverk- nings- och energiområdet. Även verktyg, transportdon eller regleringsdon är tänk- bara som uppgifter.
Innan första uppgiften påbörjas, bör lä- raren diskutera lämplig arbetsgång och tids- planering samt meddela sina krav på ar- betet och på ritningarna. När ritarbetet börjar bör läraren ge en kort repetition om ritningstekniska regler.
Karaktären av den första uppgiften kan vara densamma för en relativt stor grupp av elever med variationer i utgångspremis- ser. Eleverna kan dessutom skiljas åt be- träffande val av teknisk lösning, material och tillverkningsmetod. Påföljande uppgif- ter bör vara mer individuella och elevernas speciella intressen bör om möjligt tillgodo- ses. Relativt stora grupper av elever kan ha uppgift av samma karaktär.
Grupparbete bör stimuleras, ty denna arbetsform är den vanligaste i industrin.
Eleverna bör ges uppgifter med svårig- hetsgrad avpassad efter deras skicklighet och arbetsförmåga. De bör ha klart för sig att det är uppgiftens svårighetsgrad, den konstruktiva tanken, det rittekniska utfö- randet, kopierbarheten, snabbheten och ar- betsinsatsen som är väsentliga för värde- ringen. Hänsyn bör tagas till förhållandena under hela den tid arbetet pågått och inte endast till det slutliga resultatet.
Arbetet med en konstruktionsuppgift kan indelas i teknisk utredning, funktions- och dimensionsberäkning, skissritning samt upp- görande av sammanställnings— och arbets- ritningar.
Vid konstruktionsarbete i skolan ligger
det nära till hands att tyngdpunkten läggs för mycket på funktions- och dimensions- beräkningar samt på uppgörande av sam- manställningsritning.
Det är väsentligt att övningarna blir all- sidiga. Som en allmän riktlinje kan gälla att tiden för en uppgift fördelas med 30 % på utrednings- och beräkningsarbete, 20 % på skissritning och 50 % på ritningsarbete. Uppgiftens art kan naturligtvis medföra förskjutningar.
I den tekniska utredningen bör de kon- struktiva idéerna ges stor plats. Teknisk lösningsprincip (t.ex. vev-, kam- eller ex- centerrörelse) med val av material och till- verkningsmetod (tillformning, frånskiljning eller hopfogning) bör bli föremål för verk- ligt val mellan uppställda genomtänkta alternativ. Det bör observeras att materia- let kan vara egenskapsbetingat (t. ex. krav på korrosionsbeständighet), användningsbe- tingat (t.ex. krav på slitstyrka) och till- verkningsbetingat (t.ex. gjut-, svets- eller skärbart).
Utgående från givna premisser och den valda tekniska lösningen gör man funktions- och dimensionsberäkningar. Dessa bör i första hand ske under förenklade antagan- den och enligt approximativa metoder. Dessa beräkningar utmynnar i en konstruktions- skiss, gärna på rutat papper men i skala.
Skissritning måste få avsevärt utrymme. Åtminstone några alternativ bör konkreti- seras för att utmynna i verkligt val. Det bör framhållas för eleverna att en konstruk— tion bör utformas med just den kvalitet som erfordras för dess ändamålsenliga funk- tion och tänkta livslängd.
Sammanställningsritning utförs enligt det valda alternativet. Måttsättningen bör ha den omfattning som krävs för montering, utrymme och transport samt för uppställ— ning på fundament och för anslutning till annan apparat eller maskin. Ritningen skall vara komplett även med avseende på de- taljnummersättning och styckelista.
Detaljritningarna bör bli föremål för nog- grant arbete, där val av material, tillverk- ningsmetod, toleranser och ytjämnhet dis- kuteras. Det bör observeras att mått är såväl funktions— och tillverkningsbetingade.
Ritningarna skall vara fullständiga med avseende på mått, ytjämnhet, toleranser, styckelista och eventuella föreskrifter. Ar- betsritningar torde inte behöva uppgöras för alla i konstruktionen ingående detaljer. Smärre avvikelser mellan dessa ritningar bör kunna tillåtas. För att undvika större skillnader kan det vara lämpligt att sam- manställningsritningen färdigställs slutgil- tigt ungefär samtidigt med arbetsrit- ningarna.
I den tekniska utredningen kan dimen- sionsberäkningama vara grundade på ap- proximativa metoder och på tillåtna påkän— ningar. I samband med skissritningen eller senare kan de följas upp med kontrollbe- räkningar över att vissa deformationer inte överstiger tillåtna värden samt att säker- hetsgraden mot materialets flytning respek- tive mot utmattningsbrott har lämplig storlek.
39.413. Planering och samverkan — se även 38.4.1.3.
Ämnet konstruktion disponerar 5,5 vtr i vardera av årskurserna 3 och 4.
Det är angeläget att konstruktionsöv- ningarna i ärskurs 3 får sådan omfattning att i teknologi förvärvade färdigheter i rit- teknik och förmåga till konstruktivt arbete bibehålls och fördjupas.
Det är lämpligt att integrera undervis- ningen i hållfasthetslära och konstruktions- element. I hållfasthetsläran löses främst problem rörande element, och i momentet konstruktionselement befästes hållfasthets— lärans kunskaper. Därigenom kommer dessa båda moment att förstärka varandra. I un- dervisningen bör de bilda en enhet.
Motsvarande gäller i viss mån momenten mekanik och konstruktionselement. I me- kaniken bör, när tillfälle ges, problemen avse
rörliga element exempelvis axlar, svänghjul, kopplingar, bromsar, fjädrar, vev- och kam- rörelser samt rörliga delar i maskiner och verktygsmaskiner.
I tabell 2 ges exempel på hur lektionstim- marna kan fördelas på de olika huvudmo- menten.
Tabell 1. Årskurs 3
För konstruktionsarbete i årskurs 4 är det angeläget att 3 till 4 timmar i följd får ägnas däråt. Enstaka timme bör undvikas.
Som hjälp vid detaljplaneringen ges i ta- bellerna 1 och 3 ett utförligt exempel. Där- vid har förutsatts att ämnet har 5 vtr under höstterminen samt 6 vtr under vårterminen
Antal timmar Del Ämnesavsnitt för för avsnitt del Enkel hållfasthetslära: repetition (3), kälverkan och utmatt- ning (5), skjuvspänningar vid böjning (4), demonstrations- l försök (2) ............................................. 14 Element: skruvar (6), svetsar (6), nitar (2), övriga förband utom pressförband (l), konströvn. (3), demonstr. (1) ...... 19 33 Sammamatt hållfasthet: adderbara spänningar (4), elasticitets- 2 teori och hypoteser (2), jämförelsespänning (6), tunn- och tjockväggiga rör (2) ................................... 14 Element: pressförband (4), konstr.övn. (2,5), demonstr. (0,5) 7 21 3 Kuggväxlar: motor— och maskindrift (1), kuggteori (5), geo- metri (4), krafter (3), hållfasthet (4), konstr. övn. (3) ...... 20 Hållfasthet: utvidgad böjning ............................. 7 4 Element: axlar (6), glidlager (2), rullningslager (5), fasta axel- kopplingar (2), konstnövn. (4), demonstr. (1) ............ 20 27 Rörliga element: planremmar (3), kilremmar (5), friktions- och 5 övriga kopplingar (2), bromsar (3), konstr.övn. (3), demon- strationsförsök (1) ..................................... 17 Statik: repetition (1), jämviktsproblem (5) ................ 6 Kinematik: rep. och kaströrelsen (2), rörelsers sammansättning 6 (2), plan rörelse (2) .................................... 6 Partilceldynamik: rep. (1), allmänna problem (4), koniska pen- deln (1) .............................................. 6 18 Systemdynamik: rep. (1), masströghetsmoment (2), allmänna 7 problem (8), axelbelastning och koniska pendeln (2), plan rörelse (4), demonstrationsförsök (1) .................... 18 8 Transportdo'n: element (3), kontinuerliga arbetsdon (3), inter- mittenta arbetsdon (3), problemanalys (3) ................ 12 Summa lektionstimmar i årskurs 3
Tabell 2 Timmar Huvudmoment Års- Ä Totalt kurs 3 kurs 4
Mekanik ............ 35 10 45 Hållfasthetslära ...... 35 5 40 Konstruktionselement . 70 5 75 Transportdon ........ 10 — 10 Apparatbyggnad ..... — 5 5 Konstruktionsövningar 15 140 155
Summa 1 65 165 330
i årskurs 3, samt att 2 vtr ägnas åt teori under höstterminen i årskurs 4. 1 vte an- tages ge 14 effektiva lektioner under hösten och 16 under våren.
Återstående tid i årskurs 4 disponeras för konstruktionsövningar.
Hur övningarna planeras framgår av 39.412 avsnitt 10.
Lärare i konstruktion måste ha god kon- takt med lärare i teknologi, så att han an- knyter till behandlade avsnitt i ritteknik, materiallära, mekanik, hållfasthetslära och
Tabell 3. Årskurs 1,
konstruktionselement på bästa sätt. Det— samma gäller även fysik och matematik med avsende på svängningsläran och dess matematiska behandling.
Undervisningen i konstruktionselement berör materialfrågor, tillverkningsmetoder m.m. En god samverkan måste därför åstadkommas med läraren i ämnet produk- tion, så att hänvisning kan ske till detta ämnes utförligare behandling av material- egenskaper, materialprovning, värmebe- handling, toleranser och passningar samt tillverkningsmetoder och mätteknik. Av vissa materialslag finns en rikhaltig flora. De båda lärarna bör överenskomma om lämpligt urval.
Drivmotorers och andra maskiners karak- täristiska egenskaper har stor betydelse vid dimensionering av konstruktionselement. Eltekniska utrustningar används ofta i sam- band med maskintekniska konstruktioner, t. ex. för lyftdon. Konstruktionselement blir föremål för behandling i ämnena produk- tion, energi och reglerteknik. Samverkan måste ske mellan berörda lärare.
Antal timmar Del Ämnesavsnitt .. .. for for avsnitt del 1 Element: vev- och kamrörelser ............................ 1 Vevmekanik ............................................ 3 4 Element: tryckfjädrar av rund tråd (4), övriga metallfjädrar och gummifjädrar (1), demonstr. (1) .................... 6 2 Svängningsrörelser: repetition, amplitudtids-diagram (1), frek- vensförhållandediagram (2), pendlar och central stöt (2), demonstr. (1) ......................................... 6 12 3 Hållfasthet: sammansatta material (2), värmespänningar (2), rotationsspänningar och utvidgad hållfasthet (2) .......... Apparatbyggnad: allmänt (2), hållfasthet (2), rörledningar och armatur (2) ........................................... Teoretisk undervisning under höstterminen i årskurs 4
För övningarna i konstruktionsteknik i årskurs 4 ligger allmänna maskinkonstruk- tioner närmast till hands. Det kan också vara lämpligt att välja någon apparat från produktion, energi eller reglerteknik. I så fall måste ett samarbete åstadkommas med lä- rarna i dessa ämnen, bl. a. så att tidpunk- ten blir lämplig.
Oberoende av uppgiftens art måste sam- verkan ske med ämnena produktion och företagsekonomi, så att konstruktionen blir lämpligt utformad för tillverkning och eko— nomiskt fördelaktig. Någon uppgift bör kunna fullständigas med en ekonomisk kal- kyl, särskilt om det gäller en produkt av— sedd för massfabrikation.
39.414. K oncentration — se även 38.4.1.4.
I årskurs 3 kan 5 vtr förläggas till höstter- minen och 6 vtr till vårterminen.
39.415. Ämnet konstruktion lämpar sig väl för be- ting. Särskilt de konstruktiva övningarna
Beting —— se även 38.415.
Årskurs 3, ht 15 veckor är 5 vtr, vt 17 vec- kor å 6 vtr.
Period Ämnesavsnitt Tid i veckor 1 Enkel hållfasthetslära och fas- ta förband utom prosaför- band .................... 7 2 Sammansatt hållfasthet och pressförband ............. 4 3 Kuggväxlar ................ 4 4 Utvidgad böjning samt axlar, lager och fasta axelkopp- lingar ................... 5 5 Remmar, bromsar och övriga kopplingar ............... 3 6 Statik, kinematik och partikel- dynamik ................. 3 7 Systemdynamik ............ 4 8 Transportdon .............. 2
utgör långt drivet betingsarbete, där varje uppgift kan sträcka sig över flera månader.
Tablåcma på denna sida ger exempel på hur undervisningen i årskurs 3 och under höstterminen i årskurs 4 kan indelas i be— tingsperioder, där konstruktionerna i års- kurs 4 lagts som särskilda beting. Jämför med 39.4.1.3.
Årskurs 4. Teoriundervisning under höstter- minen, 15 veckor ä. 2 vtr.
Period Ämnesavsnitt Tid 1 veckor 1 Vev- och kamrörelser ....... 2 Fjädrar, svängningsrörelser och stöt ..................... 7 3 Värme— och rotationsspän- ningar ................... 3 4 Apparatbyggnad ............ 3 Summa 15
Konstruktionsövningarna får lämpligen utgöra särskilda beting i årskurs 4. Väljes 3 uppgifter kan perioderna vara t.ex. 10, 10 och 12 veckor.
39.4.2.
39.4.21 . Allmänna metodiska kommenta— rer — se även 38.4.2.1.
Verksamhetsformer
Stor vikt bör läggas på förenklade metoder för dimensionering av konstruktiorwelemmt. I sådana fall, samt då diagram och nomo— gram används, bör några värden verifieras medelst regelrätt beräkning. Sinne för pro- portioner kan uppövas genom att eleverna får gissa resultat innan beräkning genom— förs.
Så. ofta som möjligt bör alternativa di- mensioner bestämmas, betingade av olika premisser och av olika material. Sådan be- räkning sker med fördel i tabellform. Där- med ernås god överskådlighet. Det lämp— ligaste valet diskuteras med klassen. Så kan med fördel ske bl.a. vid dimensionering av
nitförband, skruvförband, kilremmar, kugg- hjul, rullningslager och fjädrar.
Läraren bör ibland inskränka sig till att ge en problemställning. Diskussion med klassen kan avgöra teknisk lösning, mate— rialval, beräkningsmetod och tillverknings— metod. Det bör observeras att val av till— verkningsmetod ofta är ekonomiskt betingat av seriestorleken.
Förekommande standard bör beaktas, så- väl SMS, SIS och MNC som firmastandard. Det bör dock framhållas att det vid stora serier kan hända att ett frångående från standard ger en mer ekonomisk konstruk- tion.
Användning av standard komplicerar ofta beräkningen. Ett bra exempel härpå. utgör dimensionering av kilremsdrift. Här skall remtyp, remlängd och skivstandard använ— das och kombineras på sådant sätt att önskad effekt, önskat varvtal och önskvärt axelavstånd erhålls så nära som möjligt.
Konstruktionsövningarna utgör långt dri- vet betingsarbete. Eleverna bör vid början av uppgiften få ungefärlig tidpunkt för dess inlämning bestämd.
I industrin sker allt konstruktivt arbete i grupp och i samarbete med planerings- och tillverkningsavdelningar. Grupparbete bör därför stimuleras redan i skolan.
Vid utlämnandet av uppgiften bör lära- ren lämna en uppställning över utgångsdata, krav på. prestanda och en kortfattad be- handlingsgång. I denna bör minimikrav för arbetets omfattning preciseras, exempel på frivillig utvidgning.
Läraren bör i görligaste mån inskränka sig till att vara handledande och granskande.
Eleverna bör lämna skriftlig redogörelse över sitt arbete. Denna kan utformas som en teknisk rapport. Den påbörjas med de ledande premisserna när uppgiften erhålles och bör fortsättas under hela arbetet. Lära— ren bör kontinuerligt diskutera, granska, bedöma och rätta redogörelsen.
Eleverna bör läras att skriva och räkna snyggt redan i första utskriften. Renskriv-
liksom
ning av ett av läraren granskat och signerat arbete bör ske endast i undantagsfall. Ut— redning, som inte fört till avsett mål och därför ersätts med ny, bör behållas, om den har värde för Slutredovisningen.
I funktions— och dimensionsberäkningen bör formler med storheter och enheter pre- senteras ordentligt. Likaså bör källan redo- visas. Val av grundläggande data och ställ— ningstaganden till alternativa resultat mo- tiveras i redogörelsen. Beräkningar bör ge- nomföras enligt samma regler som anges för dimensionering av konstruktionselement.
Skissritningar redovisas och kommenteras också i redogörelsen. Så bör även ske med de ändringar och kompletteringar som vid— tages under utarbetandet av sammanställ- nings- och arbetsritningar.
Konstruktionsskiss bör ritas upp i skala så. snart huvuddimensionerna erhållits. Be- räkning av detaljdimensioner bör ske hand i hand med konstruktionsarbetets fortskri- dande. Det bör framhållas för eleverna att en driven konstruktör i stor utsträckning kontrollberåknar dimensioner som valts »på känn» eller efter erfarenhet.
Även ritningarna bör diskuteras, granskas och bedömas under arbetets gång. Arbetet bör granskas och godkännas dels i skiss- artad utformning, dels när ritning, gärna ljuskopia, är färdig med undantag för mått och text. Måttsättning, detaljnummersätt- ning och stycklisteifyllning kan med fördel ske på ljuskopia, som granskas innan rit- ningen färdigställs.
Eleverna bör i samband med skissrit- ningen eller senare följa upp den i tekniska utredningen utförda approximativa dimen- sionsberäkningen med kontrollberäkningar. Av tidsbrist torde sådan beräkning inte kunna genomföras av alla elever. Ljuskopia bör tagas på ritningarna och även dessa bör inlämnas. Detta skärper för eleverna kravet på god kopierbarhet.
Tiden och erfarenheten kan vara otill- räckliga för att åstadkomma den lämpligaste lösningen, särskilt om de ekonomiska syn-
punkterna kommer i konflikt med de funk- tionella. Det torde då vara riktigt att ele— ven får gå sin egen väg, om blott ställnings— tagandet motiveras.
Konstruktionsarbetet blir särskilt beri- kande om tiden medger att några elever får inför klassen redogöra för de principer efter vilka uppgiften lösts. Redogörelserna kan följas av diskussion.
39.422. Studieteknik -— se 38.422.
39.423. Självständiga arbetsformer — se även 38.423.
Undervisningen kan med fördel genomföras som ett antal beting — se 39415. Kon- struktionsövningarna utföres normalt som beting. Riktlinjer härför ges i 39.415, 39.4.12 avsnitt 10 och 39.421.
Exempel på beting i årskurs 3: Betings— period 3 om kuggväxlar förutsättes dispo— nera 4 veckor ä 5 vtr, d.v.s. sammanlagt ca 20 effektiva lektionstimmar.
Betinget kan läggas upp på flera olika sätt med omväxlande genomgång och själv- ständigare elevarbete. Här visas ett exem- pel, där den teoretiska genomgången är uppdelad i två perioder om 2 och 8 lek- tionstimmar.
Delperiod ], genomgång (2 tim): Kuggteori: Kort repetition samt kortfattat om villkor för konstant vinkelhastighet, flankglidning, olika kuggformer och kugg- modifikationer (i huvudsak användes AV- hjälpmedel).
Konstruktion av evolventflank och under- skärningskurva samt ingreppstal (tavlan och AV). Kortfattat om kuggkorrigering, kugglapp och oljud (tavlan och AV).
Delperz'od Z, självständigt arbete (3 tim):
Konstruktion av evolventflank och kuggfot- kurva för cylindriskt hjul med 10, 20 och 40 kuggar. Uppritning av cyl. kuggväxel (kuggarna ri—
tas som cirkelbågar) och bestämning av
ingreppstal med grafisk metod.
Delperiod 3, genomgång (8 tim): Geometriska förhållanden: moduler, hjuldi- mensioner, skenbart kuggantal och axel- avstånd (tavlan och AV).
Förluster och kylning samt material och tillverkning (i huvudsak tavlan). Konstruktiv utformning av ”olika växlar (AV).
Ingrepps- och lagerkrafter.
Motor- och maskindrift. Kugghållfasthet med problemlösning. Orienteras om di— mensionering av hjulkropp.
Delperiod 4, självständigt arbete (5 tim): Beräkning av kuggväxlar: modul, axel (för antagen tillåten vridpåkänning), ingrepps— och lagerkrafter (med gissade lagerav- stånd).
Konstruktion av hjulkropp.
Delperiod 5, skriftligt prov (2 tim).
Av uppställningen framgår, att lektio- nerna för genomgång av teori måste läggas upp omsorgsfullt för att tiden skall räcka till. God lärobok, lämpliga bilder och till- gång till diaskop eller skriftprojektor är nödvändiga förutsättningar. Även övnings— uppgifterna måste planeras noga.
Avsnittet kuggväxlar är tämligen svår- tillgängligt. Befrielse från lektioner torde därför kunna medges i endast liten ut- sträckning. Ett antal duktiga elever kan få, i uppdrag att i förväg studera valda delar av de teoretiska avsnitten och föredraga dessa inför klassen. Läraren måste se till att tillmätt tid inte överskrids.
Elevernas arbete i delperiod 4 bör kon— trolleras och rättas före provet. Det får därför övervägas om detta bör uppskjutas några dagar. Det är dock med hänsyn till nästa beting lämpligast om provet kan ge— nomföras i omedelbar anslutning.
Provet bör främst avse kontroll av att det teoretiska underlaget och övriga för- hållanden inhämtats samt att eleverna er- hållit färdighet i beräkningar.
& i
Exempel på beting i årskurs 4: Konstruk- tion av pressverktyg. Denna konstruktion förutsätts gå som sista uppgift och dispo- nera ca 12 veckor ä 5 vtr, sammanlagt ca 60 lektionstimmar. Arbetet föreslås uppde— lat i fyra delbeting och den tillgängliga tiden kan planeras enligt följande:
Delperiod 1, (ca 10 tim): Utlämning och genomgång av uppgiften i stora drag. Visning av olika verktygskonstruktioner (med AV) och utdelning av bilder över de visade principiella utförandena. Mate- rial— och tillverkningsfrågor diskuteras. Elevens arbete börjar. Lämpliga princi- per för de aktuella fallen diskuteras. Pre- liminära val godkänns. Beräkning av krafter för stansning, bock- ning, dragning. Beräkningarna genomgås och godkänns.
Delperz'od 2, (ca 15 tim): Skissning (gärna på rutat papper) av några tänkbara principiella utföranden någor— lunda i skala och med gissade fjädrar. Preliminärt fastställande av princip. Skis— sen godkänns för vidare utarbetning. Krafter bestäms för plåthållning, av- strykning, utkastning. Beräkningarna godkänns. Beräkning av fjädrar, alternativt skruv- och brickfjädrar. Beräkningarna godkänns. Ny skissritning för att avpassa tänkt kon- struktion till beräknade fjädrar. Even- tuellt måste annan princip eller andra fjädrar användas. I så fall ny skiss. Slut— giltigt utförande fastställs och godkänns
för utarbetande av ritningar.
Delperiod 3, (ca 15 tim): M äte-rial i stansar och dynor. Tillverknings— metoder. Val fastställs. Hållfastheten kon- trolleras. Ställningstaganden godkänns. Sammanställningsritning uppgörs. På kopia
diskuteras utföranden etc. Eventuella
ändringar verkställs. Ritningen godkänns för utarbetande av arbetsritningar.
Delperiod 4, (ca 20 tim): Detaljritningar utarbetas (alla detaljer be- höver inte ritas). På kopia utsätts mått, toleranser, ytjämnhet, material. Godkänns för slutligt utritande. Sammanställning fullbordas. På kopia ut— sätts mått, text, detaljlista. Godkänns för fullbordande. I redogörelse diskuteras vissa principer angående verktygets an- vändbarhet samt framförs eventuella tvi— vel angående rätt funktion. Diskussion med klassen.
Inlämning.
Om flera elever erhåller liknande uppgif— ter bör läraren gå igenom uppgiften i stora drag, gärna med hjälp av AV. Läraren står sedan till tjänst i lärosalen med vägledning, anvisningar, beräkningskontroll, ritnings- granskning m. m.
I årskurs 3 kan grupparbete utföras vid genomgång av vissa teoretiska och beskri— vande avsnitt, där studiet befordras av diskussion och tankeutbyte. Problemlös- ning, där det gäller att befästa kunskaper och ge färdighet, torde dock bäst bedrivas enskilt. Uppgifter, som fordrar val av lös- ningsprincip samt val av data, material och tillverkningsmetod, kan genomföras som grupparbete.
I konstruktionsövningarna är gruppar- bete en utmärkt arbetsform. Det ställer emellertid stora fordringar på samverkan och anpassning. Elevernas olika arbetstakt kan utgöra en svårighet. Uppgiftens karak- tär har därvid stor betydelse.
Fördjupning i form av självständiga lit- teraturstudier torde få förbehållas särskilt intresserade och duktiga elever.
Ämnet lämpar sig utmärkt väl för elev- föredrag.
När det gäller de grundläggande ämnes- delarna kan elev få uppdraget att i förväg gå igenom visst kursavsnitt och föredraga detta inför samlad klass såsom inledning till beting och grupparbete.
Det är fördelaktigt, om tiden medger det, att konstruktionsövning avslutas med att elever inför samlad klass får redogöra för principerna för sitt arbete, för olika alter- nativ och för hur uppgiften lösts. En efter- följande diskussion kan bli mycket givande.
Lämpliga uppgifter för specialarbete i konstruktion i årskurs 3 är följande:
1 . Konstruktionsuppgift, exempelvis utvidg-
ning av en uppgift i årskurs 3. Det kan gälla skruvförband (med kraft-de- formationsdiagram), svetsad konstruk— tion, kuggväxelhus, friktionskoppling el- ler broms. Uppgiften kan också vara helt fri- stående med huvudvikten lagd på kon- struktiv utformning som utvidgning av teknologins kurs.
2. Beräkningsuppgift, grundad på kunska- per erhållna i årskurs 3.
3. Teoretisk fördjupning i mekanik, håll- fasthetslära eller konstruktionselement. Denna kan fordra något litteraturstu- dium.
39.424 Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 38.424.
Laborationer i de grundläggande delarna av ämnet konstruktion kan utföras men er- sättes hellre med demonstrationer. Exempel härpå. utgör följande:
Mekanik: Friktionsförsök, t.ex. lutande planet, lina över fast cylinder. Fjädersväng- ning.
Hållfasthetslära: Dragprovdiag'ram för olika material för att illustrera kurvans olika förlopp (flytområde, brytpunkt, kon— tinuitet). Deformation vid vridning. Spän- ning (med trådböjningsgivare) och deforma- tion vid böjning. Knäckning.
Konstruktionselement: Skruv- och mut- termoment. Demonstration av pressoljeför- band. Försök med skruvfjädrar. Demonstra- tion av slirkoppling.
En del av dessa försök kan ske i lärosal, medan andra förläggs till maskinlaborato— riet.
Ämnet konstruktion består av två väsent— ligt olika delar, de grundläggande ämnes- delarna och konstruktionsövningarna. Det är inte ovanligt att elever visar stor skill- nad mellan kunskaper i de förra och fär- dighet, initiativförmåga och konstruktiv begåvning när det gäller konstruktionsar- betet. Läraren bör beakta detta och, när det gäller slutbetyget, ta vederbörlig hän- syn till idérikedom, konstruktiv förmåga och god arbetsinsats.
Det är lämpligt att eleverna fortlöpande underrättas om lärarens bedömning av prov och alster. Särskilt gäller detta konstruk— tionsuppgifterna. Den fortlöpande kontrol- len och bedömningen av dessa möjliggör att eleven relativt snart efter uppgiftens inläm- nande kan få besked om lära-rens samman- fattande bedömning av densamma. Detta bör utgöra en sporre för det fortsatta ar- betet.
Obligatoriska skriftliga prov förekommer i den utsträckning som anges i II: 4.4.8.
39.4.3. Hjälpmedel — se även 38.4.3.
Läroböcker: För läroböckerna i konstruk— tion måste vissa bestämda krav uppställas för att undervisningens mål skall uppnås.
Läroböckerna i mekanik och hållfasthets- lära skall ha problem av i övervägande grad praktisk och konkret art. I annat fall kan den integrering försvåras som anges i 39.4.13.
Läroboken i konstruktionselement bör ha väl avvägd omfattning. Om stoffet är för omfattande, blir risken stor att tidsplane- ringen sätts ur spel och undervisningen inte blir allsidig. Utvidgningar över minimikurs bör presenteras i form av tillägg. Det är väsentligt att boken är lättöverskådlig.
Boken bör alltid ange det teoretiska un- derlaget och, när detta är för omfattande, hänvisa till tillägg eller till litteratur. Prak- tiska formler, diagram och nomogram samt erfarenhetsregler skall redovisas. Det torde
! i !
vara lämpligt att dessa samlas i ett tilläggs— häfte som komplement till handboken.
För varje element bör avsnitten om teori, konstruktiva synpunkter, material, stan- dard, beräkningsregler, tillverkning och spe- ciella synpunkter klart avgränsas från var- andra. Principen bör vara att eleverna lätt skall kunna friska upp vissa kunskaper, som behövs för konstruktionsarbetet i årskurs 4. Varje grupp av element bör förses med översikt.
När så är möjligt skall ekonomiska syn— punkter anläggas, även om dessa endast kan vara relativa.
Beräkningsexemplen och övningarna skall avse konkreta problem med verklighetsun- derlag. Elementen bör ständigt ses som en del av en större helhet.
Andra hjälpmedel: Undervisningen måste ständigt exemplifieras med avseende på konstruktiv utformning av apparater och maskiner. Det är troligt att bildprojektor behöver komma till användning någon stund under ungefär halva antalet lektioner om konstruktionselement, varför sådan bör stå till förfogande. Den bör kunna användas utan mörkläggning.
Episkop bör finnas tillgängligt för att visa bilder ur broschyrer, tidskrifter och böcker. Fotoutrustning kan många gånger vara av värde.
Skriftprojektor är lämplig i många fall, t. ex. för kuggteori och när en konstruktion skall byggas upp från en given grund. Exempel härpå. utgör axel-, hölje— och fun— damentkonstruktioner.
Bläddertavla och flanellograf kan vara lämpliga vid schematiska genomgångar, t.ex. för att beskriva lämplig behandlings- gång för en beräkning och konstruktion.
Tillgång till stencil- och elektrostencil- apparat är ovärderlig. Visade bilder får av- sevärt större värde om exemplar av dessa kan utdelas till eleverna. Uppställningar av beräknings- och övningsexempel m.m. ut— delas ofta.
Åskådningsmaterial, främst demonstra- tionsföremål, måste finnas i riklig mängd för att illustrera konstruktionselements kon- kreta utformning. Dessa måste finnas lätt tillgängliga, och de bör vara så placerade att de väcker elevernas intresse utan att de behöver påvisas särskilt.
40 . Energi
40.1 . Mål
Undervisningen i ämnet energi syftar till
att vidga och fördjupa elevernas kunska- per i för ämnet grundläggande teori,
att ge dem förståelse för hur de grund- läggande teorierna, t. ex. från matematik, mekanik, fysik och kemi, omsättes och ut- nyttjas i praktiskt ingenjörsarbete,
att ge eleverna en orientering om belast- nings- och driftskaraktäristikor, ekonomiska eller andra begränsande faktorer samt prin-
cipiella beräkningsmetoder för de vanligaste energitekniska processerna, maskinerna och anläggningarna samt
att göra eleverna förtrogna med energi- teknisk mätteknik, provning och kontroll.
40.2. H uwdmoment
Förbränningslära med tillämpningar. Termodynamik med tillämpningar. Strömningslära med tillämpningar. Värmeöverföring med tillämpningar.
Energins användning i industriella anlägg- ningar. Problemlösning, beräknings- och konstruk- tionsövningar.
40.8 . Kursplan med årskursfördelning
40.3.1. Årskurs 3
1. Orientering om mål och, huvudmoment
2. Bränslen och förbränningslära. Defini- tioner. Bränsleanalyser. Reaktionsformler. Luft- och gasmängder: Gasmängdens samt COZ- och Oz-haltemas beroende av luftmängden. Oförbränt.
Förbränningsgasers entalpi: Entalpi-tem- peratur-diagram, avgasförlust.
Daggpunkt: HZO och 803. Bränsledata: Värmevärde, ask- och fukt- halt, volymvikt, lagringsegenskaper, priser.
3. Ideala gasers termodynamik. Defini- tioner: De viktigaste elementära Värmetek- niska grundbegreppen såsom täthet, tryck, temperatur, värmemängd, arbete, effekt, specifikt värme och ideal gas. Gaslagar: Ideala gaser, gasblandningar, tillståndslagen. Första huvudsatsen: Första huvudsatsen i form av energibalans, volymändringsarbete, gaskonstanten och sambandet mellan spec. värme vid konstant tryck och konstant vo- lym. Tekniskt arbete och entalpi.
Tillståndsändringar: Tillståndsstorheter, tryck-volymdiagram, enkla tillståndsänd- ringar.
Kretsprocesser: En godtycklig kretspro- cess såsom arbetsprocess, kylprocess och värmepumpprocess, begreppen termisk verk- ningsgrad, köldfaktor och värmefaktor. Carnotprocessen och dess utbytesfaktorer.
Entropi och andra huvudsatsen: Entropin som tillståndsstorhet, temperatur-entropi- diagrammet, entalpin i temperatur-entro— pi-diagrammet, entalpi-entropi-diag'rammet. Entropi vid icke omvändbara förlopp.
4». Förbränningsmotorprocesserna. Ter— modynamik: Otto- och dieselprocesserna. Bränslens egenskaper. Indikatordiagram. Turbouppladdning.
Arbetsprinciper och hjälpapparater: 2- takt och 4-takt. Förgasare och bränsle- pump.
Förluster och totalverkningsgrad: Termo- dynamiska, mekaniska, förbrännings- och övriga förluster.
Moment och effekt: Samband mellan mo— ment, effekt, varvtal, verkningsgrad, bräns- leförbrukning. Kvantitets- och kvalitetsreg- lering.
40.3.2. Årskurs 4
5. Kompressorer. Tekniskt arbete, skadligt rum, melankylning. En- och flerstegskom- pression. Verkligt kompressorarbete. Driftsdata.
6. Gasturbinprocesser. Åtgärder i för- bättrande syfte som regenerering, mellan- kylning och stegvis förbränning. Öppna och slutna system.
7. Ängar och ångdiagram. Aggregations- tillstånd, jämviktsvillkor. Fuktig, torr, mättad och överhettad ånga: Empiriska tillståndssamband. Tryck-volym-, temperatur—entropi- och en- talpi-entropidiagram för vattenånga och köldmedier. Elementära tillämpningar.
8. Fuktig luft. Mollierdiagrammets upp- byggnad. Elementära tillämpningar på luftbehand- ling.
9. Strömm'ngslära. Friktionsfri ström- ning: Energibalansen vid volymkonstanta strömning, kontinuitetsvillkoret, tillämpningar. Kompressibla mediers ström- ning med tillämpning. Strömming med friktion: Viskositetsbe- greppet. Laminär och turbulent strömning. mediers
> | *. ,.
Likformighet vid strömning. Tryckförluster genom friktion och genom stöt vid area- förändringar, teoretiska och praktiska data. Mätmetoder vid strömning: Metoder för mätning av tryck, hastighet och mängd.
10. Värmeöverföring. Värmeledning: De- finition av värmeledningstal. Värmeöverföring genom konvektion: Kon- vektionsbegreppet. Dimensionslösa tal vid värmeöverföring. Experimentella och prak- tiska resultat vid påtvingad strömning, fri konvektion, förångning och kondensering. Värmeöverföring genom strålning: Stefan- Boltzmanns lag. Kirchhoffs lag. Strålnings- utbytet vid några enklare fall. Värmetransmission: Plan vägg. Koncent- riska skikt. thörstorande element. Medeltemperaturskillnad vid värmeöver- föring: ltiedeltemperaturskillnad. Värmeut- byte vid med-, mot— och tvärström. Dia- gram och approximativa beräkningsmeto- der. Värmeöverföring vid våta ytor: Oriente— ring om värmeutbytet i fuktig luft med enklare tillämpningar.
11. Värmeöverförande organ. Värmeväx- lare: Konstruktiva, materialbetingade och ekonomiska synpunkter på värmeväxlare för olika ändamål. Ång- och värmepannor: Utvecklingsmäs- siga, konstruktiva och användningsbe- tingade synpunkter på t.ex. värmeöverfö- rande ytor, eldningsanordningar och upp- byggnad. Värmebalans och driftskaraktäris- tik, ekonomiska synpunkter. Matarvatten- teknik. Bestämmelser och normer vid tillverkning och drift av ångpannor och tryckkärl.
12. Strömningsmaskiner. Grundläggande teori: Vätskors rotation (centrifugen). De- finition av hastighetstrianglar. Löp- och ledhjul, steg. Stråltryck och reaktionskraf— ter vid fasta och rörliga ytor. Eulers ekvation och modellagarna: Eulers
ekvation vid strömningsmaskiner. Affini- tets- och likformighetslagarna. Specifika varvtal.
Hydromaskiner och fläktar: Aktion och reaktion i strömningsmaskiner. T ryckmargi- nal relativt ångtrycket vid vätskor, kavita— tion, korrosion. Karaktäristikor, förluster och energibalans vid olika belastningar och anläggningar. Praktiska utföringsformer samt regleringsmöjligheter.
Ångturbiner: Turbintyper. Förluster och verkningsgrader inom turbinen. Reglerings- och driftskaraktäristikor, stryp- kontra par- tialreglering, ångmängds-effektdiagram.
13. Ångmotorprocesser. Clausius-Rankine- processens termiska verkningsgrad. Modi- fikationer av C-R-processen i avsikt att för- bättra verkningsgraden: inverkan av kon- denseringstryck (mottryck), admissions- ångans tryck och temperatur, ångavtapp- ning för matarvattenförvärmning, mellan- överhettning i ett eller flera steg, två- mediaprocesser.
14. Kylanläggningar. Kylprocesser: Kall- luftmaskin. Kompressordrivna förångnings- processer. Absorptionsprocesser. Praktiska och ekonomiska. synpunkter: Karaktäristiska driftsdata för olika proces- ser och anläggningar.
15. Luftkonditionen'ng. Klimatiska och andra faktorer.
Luftbehandling: Uppvärmning, kylning, befuktning, avfuktning. Stoftavskiljning.
Praktiska och ekonomiska synpunkter. Centralanläggningar och enhetsaggregat.
16. Distribution och industriell använd- ning av energi. Globala och svenska energi- tillgångar, balanser och utvecklingstenden- ser. Distribution av värmeenergi: Fjärrvärme, centralvärme, hetvattensystem, ängsystem och kondensatnät, system med andra vär- mebärare.
Speciella användningsomräden: Torkning. Indunstning, återvinning av värme, utnyttj- ning av sekundära värmekällor.
Anläggningar: Ackumulering. Vattenkraft- verk. Ångkraftverk för enbart el-energi. Kombinationer för el-energi och värme. Gasturbinverk. Kärnkraftverk. Jämförande synpunkter på driftsegenskaper och eko- nomi.
17. Konstruktionsövningar
40.4. Anvisningar och kommentarer 40.4.1. Lärostoffet 40.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes-
stoffet — se även 38.4.11
Undervisningen i ämnet energi har som sin väsentligaste uppgift att ge eleverna kun- skaper i till ämnet hörande teori och dess tillämpning. De tekniska tillämpningsäm- nena är av sådan natur att de kräver fort- löpande kontakt med det tekniska framåt- skridandet. Nya erfarenheter och den stän- digt pågående tekniska utvecklingen bör successivt påverka läroämnets uppläggning.
De grundläggande delarna av ämnet, ter- modynamiken med angränsande områden strömningslära, förbränningslära och värme— överföring, utgör emellertid en mindre tids- bunden kärna, som bör utgöra tyngdpunk- ten i stoffet. Eleverna bör successivt tränas i att arbeta med de termodynamiska teo- rier, som är nödvändiga för förståelse av funktion och prestanda vid de energitek- niska processerna, maskinerna och anlägg- ningarna.
En väsentlig del av tiden måste anslås till problemlösning. Beräknings- och kon- struktionsövningar kompletterar den teo- retiska undervisningen i synnerhet under sista läsåret. De uppgifter, som ges vid dessa övningar, bör syfta till att hos ele- verna utveckla förmågan till kritiskt be-
dömande och självständigt arbete. De får samtidigt övning i att utnyttja facklitte- ratur i form av tidskrifter, monografier, handböcker och kataloger.
Vid laborationer och demonstrationsför— sök samt även i samband med studiebesök får eleverna viss förtrogenhet med energi— teknisk mätteknik, provning och kontroll.
Av samordningsskäl är det nödvändigt att undervisningen i årskurs 3 bedrives likartat vid skilda gymnasier.
I årskurs 4 kan däremot tänkas att undervisningen i ämnet företer smärre av- vikelser vid skilda gymnasier. Skolan har möjlighet att inom huvudmomentens ram välja lärostoff och även påverka ämnets tyngdpunkt i sådan riktning som kan anses vara motiverad av den tekniska utveckling- en. Det i kursplanen angivna stoffet skall behandlas i sådan omfattning att eleverna erhåller överblick över och orientering om vad som är väsentligt inom ämnesområdet.
40.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
2. Bränslen och förbränningslära. Endast de slutgiltiga reaktionerna behandlas. lN/Iel- lanstadierna bör endast kortfattat omnäm- nas. Entalpibegreppet kan tills vidare föras in som en funktion av temperaturen men utan hänsyn till tryckvariationer. Den exakta definitionen ges senare i termodynamiken. Vattenångans kondensationsvärme vid nedkylning av förbränningsgaserna bör på- pekas liksom den högre daggpunkten och korrosionsrisken vid svavelhaltiga bränslen. Bränsledata kan lämpligen ges i tabell- form. Laborationer utföres inom avsnittet. Se 40.42.44.
3. Ideala gasers termodynamik. Detta av- snitt av kursen utgör den huvudsakliga grunden för den fortsatta behandlingen av
ämnet. Det är därför viktigt, att alla defi- nitioner blir klara och entydiga.
Den elementära termodynamiken syftar i främsta rummet till att ge ett teoretiskt underlag för de olika energiprocesserna. Eleverna skall göras förtrogna med de ter- modynamiska begreppen, framför allt en- tropin.
Första huvudsatsen är en energibalans, som anger tänkbara energiutbyten. Skillna- den mellan kompressionsarbetet (eller ex- pansionsarbetet) och det tekniska arbetet bör klart betonas.
Den teoretiska behandlingen bör ankny- tas till praktiska problem varje gång så är möjligt, varigenom framställningen kan gö- ras intressantare och lättare tillgänglig för eleverna. Det bör påvisas hur beräkningen av de energitekniska processerna och ma- skinerna är baserade på ett termodynamiskt underlag.
Förloppet i en kretsprocess diskuteras med hjälp av första huvudsatsen. Därefter definieras verkningsgrader eller utbytesfak- torer vid en arbetsprocess, kylprocess eller värmepumpprocess.
Carnotprocessen presenteras som den ideala kretsprocessen och dess utbytesfak- torer beräknas som funktion av temperatur- gränserna. Det kan vara lämpligt att redan här göra en första bedömning av utbytes- faktorerna vid de vanligaste motor-, kyl— och värmepumpprocesserna med hänsyn till av omständigheterna betingade temperatur- gränser.
Med utgångspunkt från carnotprocessen kan entropibegreppet införas på traditio- nellt sätt. Det är emellertid enklare och för eleverna mera lättfattligt att beskriva en— tropin som ett matematiskt hjälpmedel, med vars hjälp överförda värmemängder vid en tillståndsändring kan beräknas. Det är se- dan ingen svårighet att visa, att entropin är en tillståndsstorhet.
Tillståndsändringar och kretsprocesser i temperatur-entropi—diagram resp. entalpi— entropi-diagram kan diskuteras.
4. Förbrännz'ngsmotorprocessema. Kolvmo- torprocesserna ger god tillämpning på krets— processer och bör diskuteras ingående. Vid genomgång av otto- och dieselprocesserna kan blandprocessen (seiligerprocessen) om- nämnas, men teoretisk härledning av verk- ningsgraden för den sistnämnda krävs ej. Begränsningarna i kompressionsförhållan- det, som vid ottoprocessen (förgasarmotorn) förorsakas av bränslets egenskaper (sam- bandet mellan )knackning» och oktanvärde) och vid dieselprocessen (bl. a. dieselmotorn) av de mekaniska påkänningarna, bör disku- teras. Vid de senare bör även tändfördröj-- ning och bränslets cetantal behandlas. Förluster och verkningsgrader kan lämp— ligen åskådliggöras med hjälp av sankey- diagram. Totalverkningsgradens uppdelning på förbrännings-, teoretisk termisk, indike- rad och mekanisk verkningsgrad diskuteras. Den indikerade verkningsgraden anger för- hållandet mellan indikatordiagrammets yta och det teoretiska diagrammets, som beräk- nats på gängse sätt med hjälp av gasla— garna. Det teoretiska diagrammet skall då ge en verkningsgrad motsvarande den teo— retiskt termiska. Som exempel på. ett verkligt indikator- diagram kan visas ett sådant för en lång- samtgående dieselmotor (erhålles enklast från något rederi). Ur diagrammet beräk- nas indikerat medeltryck och eventuellt även polytropkoefficienten för kompres— sions- och expansionskurvorna. Behandlingen av verkningsgraderna enligt ovan avser närmast att orientera eleverna om för värmemotorer normala verknings- grader samt om svårigheten att i praktiken fixera dessa data. Resonemanget hör av— slutas med uppgifter på specifika bränsle- förbrukningen för olika motorer och om- räkning av dessa värden till totalverknings— grader.
Samband mellan moment, effekt etc. som funktion av varvtalet vid en motor visas teoretiskt och kan beräknas med ledning av
givna motordata. Även medelkolvhastig- heten bör behandlas.
Vid laboration med motorer får eleverna praktiskt bestämma de samband, som be- handlats teoretiskt. Se 450.424.
Turbouppladdning omnämnes som ett exempel på hur ytterligare energi kan ut- vinnas genom förbränningsgasernas expan- sion i en avgasturbin.
Även nyare motorkonstruktioner bör om- nämnas, t.ex. wankelmotor och frikolvs-
aggregat.
5. Kompressorer. Lied anknytning till vad som tidigare nämnts om tekniskt arbete vid kompression, diskuteras först möjligheterna att minska erforderligt arbete genom kyl- ning. I samband med detta visas på möjlig- heterna att genom flerstegskompression och mellankylning till begynnelsetemperaturen söka efterlikna isoterm kompression. Ideala mellantrycket vid tvåstegskom- pression med mellankylning till begynnelse- temperaturen härledes, varefter påvisas hur ideala tryckförhållandet per steg vid fler- stegskompression erhålles. Det bör beaktas, att samma betraktelsesätt gäller för såväl kolvkompressorer som andra kompressor— konstruktioner. För kolvkompressorer diskuteras inver- kan av skadligt rum och hur detta tillsam- mans med tryckförhållandet påverkar valet av antalet steg. I korthet omnämnes regleringsmöjligheter genom strypning, ändring av skadliga rum- mets storlek eller frikoppling av en eller flera cylindrar genom att tvångsöppna sug- ventilerna till dessa. Framställningen kompletteras med en översikt av olika kompressorkonstruktioner och de resultat, som man uppnår. Härvid jämföres med den teoretiskt erforderliga ef- fekten vid isoterm kompression. Förloppen vid turbokompressorer beröres ej här, men det är lämpligt att omnämna att även andra maskinelement än cylinder och kolv kan utnyttjas i kompressortekniken.
6. Gasturbinprocesser. Avsnittet behandlas översiktligt. Synpunkter ges på möjlighe- terna att få bättre verkningsgrad genom regenerering, stegvis kompression med mel— lankylning och stegvis förbränning. Med hjälp av temperatur-entropidiagrammet på- visas hur alla sådana strävanden leder till mera om camotprocessen påminnande för- lopp. Med hjälp av entalpi-entropidiagrammet kan ett räkneexempel belysa betydelsen av att kompressorer och expansionsmaskiner har höga termodynamiska verkningsgrader, samt hur processens verkningsgrad begrän- sas av den maximala gastemperaturen. Öppna och slutna system diskuteras, var- vid påpekas risken av beläggning på skov- larna av metalloxider vid tjockolja och öppet system. Möjligheterna att utnyttja gasturbiner som stationära och transportabla kraftverk eller som kraftkälla för kommunikations— medel av olika slag bör diskuteras.
7. Ängar och ångdiagram. Avsnittet syftar främst till att göra eleverna förtrogna med de termodynamiska begreppen för vatten— ånga och köldmedier. Stor vikt måste läggas på övning att utnyttja ångtabeller och ång- diagram, främst givetvis temperatur—entro- pi- och entalpi-entropi-diagrammen. De elementära tillståndsändringarna i samband med ängbildning bör främst be- handlas.
Det kan även vara lämpligt att redan nu behandla Clausius-Rankine-processen (utan överhettning) och göra en jämförelse mellan denna och camotprocessen ur verknings— gradssynpunkt. Denna process återkommer senare vid behandlingen av ånganläggningar.
8. Fukiig luft. Väsentligt i detta avsnitt är att eleverna får en god kännedom om Mol— lier-diagrammets uppbyggnad och använd- ning. Tillämpningarna bör främst utgöra exem— pel på vanliga luftbehandlingsproblem så-
som uppvärmning, kylning, befuktning, av- fuktning och blandning av luftmängder.
Förloppet vid avdunstning i fuktig luft behandlas senare i samband med värme- överföring.
9. Strömningslära. Efter genomgång av de- finitioner på tryckhöjd, hastighetshöjd och strömlinje framställes förloppen vid frik— tionsfri strömning med hjälp av energi- balanser för såväl volymkonstanta media som kompressibla. För de senare härledes även sambanden vid kritisk hastighet. Till- lämpningar är t.ex. pitotröret, lavalmun- stycket, läckor. Avsnittet strömning med friktion intro— ducerar viskositetsbegreppet. Det syftar främst till att ge praktiskt användbara me— toder och riktvärden för bestämning av strömningsmotstånd i rörledningar och vid areaförändringar. Beräkning av tryckfall genom friktion baseras på likformighet vid strömning (Reynolds tal). Den senare be- handlas enklast med Rayleighs algebraiska metod (dimensionsanalys). Tryckfallet vid laminär strömning (Poi- senilles lag) kan härledas om tiden medger det. Olika mätmetoder för bestämning av tryck, hastighet och mängd behandlas in— gående. Främst gäller detta utnyttjande av stryporgan för mängdmätning, varvid mät- noggrannhet och inbyggnadskrav betonas. Vid laborationerna får eleverna tillfälle att utnyttja mätmetoder av olika slag.
10. Vämeöverföring. För värrneledning ges definition på värmeledningstal samt exem- pel på ledning dels genom en sektion med konstant area, varvid påpekas att temperaf turgradienten är konstant, dels genom ett koncentriskt skikt, t. ex. ett isoleringsskikt. I samband med konvektion diskuteras fy- sikalisk likformighet vid värmeövergång. Nusselts tal introduceras. Övriga dimen- sionslösa karaktäristiska tal kan omnämnas men behöver ej utnyttjas i beräknings-
exempel. Reynolds tal är tidigare känt från strömningsläran.
Praktiska värden vid konvektion anges, varvid klart bör framhållas inom vilka grän- ser och under vilka förutsättningar de em- piriska ekvationerna gäller.
Avsnittet om strålning utgör en utvidg- ning av fysikkursen att omfatta enkla exempel på strålningsutbyte. Gasstrålning och flamstrålning kan eventuellt även be— röras.
Värmetransmission genom plan vägg be— handlas teoretiskt för att klarlägga det kon- ventionella k—värdets uppbyggnad. Kon- centriska skikt kan möjligen också behand— las matematiskt, medan ytförstorande ele- ment endast omnämnes.
Uttrycket för logaritmiska medeltempera- turskillnader kan härledas, om tiden medger detta. Begreppet temperaturverkningsgrad bör omnämnas, men någon matematisk här- ledning och behandling av detta krävs ej. Däremot kan det vara värdefullt med en orientering om diagram och approximativa beräkningsmetoder.
Avdunstning i fuktig luft och det resulte- rande värmeutbytet behandlas med ut— gångspunkt från Lewis sats om diffusion samt ekvationerna för värmeövergång, var- vid Merkels ekvation erhålles som en ap— proximation vid måttliga temperaturer. Nå- got exempel med konstanta värden för luft och vatten bör räknas. Om tiden medger kan möjligen även något exempel ges med varierande tillstånd på. luft och (eller) vat- ten.
11 . Vänneöverförande organ. Väsentligt är att eleverna får klart för sig, att de kapital— värden, som beror av eller är investerade i värmeväxlare, ång— och värmepannor, är oerhört stora, varför särskild vikt måste läggas på de ekonomiska synpunkterna. Olika värmeväxlarkonstruktioner be- skrivs, t. ex. dubbelrörs—, multipelrörs— och tubpanne-, platt—, lamell— och spiralvärme— växlare. Lämpligt utförande med hänsyn
till termiska synpunkter, rengöringsmöjlig— heter, korrosionssynpunkt och ekonomisk synpunkt vid olika användningsområden diskuteras.
Ång- och värmepannor behandlas i hu- vudsak beskrivande. En orientering ges om vanliga moderna pannors allmänna kon- struktiva utformning. Synpunkter bör ges på bl.a. värmeöverförande ytor och eld- ningsanordningar. De krav som ställs på höga. ångtryck och ångtemperaturer bör beaktas.
Matarvattenteknik omnämnes med tanke på dess betydelse, men någon mera in— gående behandling avses ej.
Stor vikt bör läggas på bestämmelser och normer vid tillverkning och drift av ång- pannor och tryckkärl.
Värmebalans och driftskaraktäristik för en äng- eller värmepanna behandlas räkne- mässigt och följes av laboration eller de- monstration.
12. Strömningsmaskiner. Den grundläg- gande teorin har delvis tidigare behandlats i strömningslära och mekanik och komplet- teras nu med de speciella avsnitt, som krävs för härledning av Eulers ekvation. Tyngdpunkten i avsnittet lägges på. be- handlingen av maskinernas, främst pumpars och fläktars praktiska utnyttjande. För de sistnämnda diskuteras olika karaktäristikor och deras praktiska användning. Med hjälp av kataloguppgifter beräknas t. ex. lämpliga varvtal och erforderlig effekt för en pump- anläggning. Regleringsmöjligheter och för- luster diskuteras för ändrade driftsförhål- landen. För fläktanläggningar behandlas även ut— nyttjande av kataloguppgifter för medier med annan täthet än de i diagrammen an- givna. Vattenturbiner behandlas översiktligt och beskrivande. Olika ångturbiners karaktäristiska egen- skaper beträffande konstruktion och drifts- data diskuteras.
Laborationer utföres inom avsnittet. Se 404.244.
13. Ängmotorp'rocesser. Clausius—Rankine- processen utan överhettning beskrives först, och dess termiska verkningsgrad beräknas och jämföres med camotprocessen vid samma temperaturgränser. Möjligheterna att förbättra verknings- graden genom lägre kondensortryck, högre admissionstryck och genom överhettning diskuteras. Ett räkneexempel visar direkt förbättringen. Med hjälp av temperatur-entropidiagram- met påvisas, att ytterligare förbättring kan ernås genom mellanöverhettning, varvid syf- tet är att få förloppet mera likt camotpro- cessen. Inverkan av ångavtappning för ma- tarvattenförvärmning beskrives även. Framställningen avslutas lämpligen med genomräkning av en process med mellan- överhettning och en eller flera avtappningar för matarvattenförvärmning, varvid även de för anläggningen betydelsefulla verk- ningsgraderna diskuteras.
14. Kylanläggningar. Kalluftmaskinens prin- cip anges medelst TS—diagrammet, och som exempel kan nämnas philipsmaskinen. Yt- terligare behandling av dessa maskiner är ej nödvändig. Kompressordrivna förångningsprocesser bör däremot ges en något fylligare genom— gång. Förångningsprocessen vid enstegs kyl— maskiner diskuteras. Köldfaktorn för en förlustfri anläggning utan underkylning be- räknas och jämföres med carnotprocessens mellan samma temperaturgränser.
Därefter kan med hjälp av praktiskt er- hållna värden diskuteras de förluster, som erhålles i anläggningen.
Möjligheten att nedbringa effektbehovet genom uppdelning i steg behandlas och åskådliggöres i diagram och genom kopp- lingsschema.
Användningen av kompressordrivna kyl— anläggningar för olika ändamål beröres,
t. ex. inom livsmedelsindustri, kemisk indu- stri, för luftbehandling etc.
Absorptionsprocessen behandlas beskri- vande och som ett specialfall förklaras Platen-liflunters princip. Det bör omnäm- nas, att absorptionsprocessen blir ekono- miskt fördelaktig vid relativt låga tempera- turer, och då tillgång finnes på billig vär— meenergi.
Under en laboration bör eleverna få be- stämma karaktäristiska data för en kylan— läggning med kompressordrift.
15. Luftkonditionering. Tidigare har de ter— miska grunderna getts för behandling av luft. I detta avsnitt ges först en översikt över de faktorer, som kräver luftbehand- ling, nämligen klimatförhållanden, fabrika- tionsprocesser, arbetsplatser av speciell na— tur, såsom skyddsrum, gruvor, ubåtar etc. Därefter diskuteras den utrustning, som krävs för olika behandlingsmoment, såsom uppvärmning, kylning, befuktning, avfukt- ning och stoftavskiljning. Praktiska och ekonomiska synpunkter på olika förekommande system för konditio- nering kan även diskuteras.
16. Distribution och industriell användning av energi. Avsnittet är avsett att utgöra en avrundning av och överblick över vissa de— lar av kursinnehållet. En diskussion av de globala och svenska energitillgångarna ger en sammanfattning av de förutsättningar, som ligger till grund för dagens utbyggnad av energiproduktionen. hIetoder för distribution av värmeenergi diskuteras, och de problem som är förknip- pade med hetvatten— resp. ångsystem pene- treras. Speciella områden för användning av värme bör omnämnas, t. ex. torkning, in— dunstning m. m. Dock medger ej tiden någon mera ingående behandling av dessa. De enskilda maskinernas funktioner och inbördes förhållande i en anläggning skall behandlas. Jämförande synpunkter på an—
läggningar för alstring av el-energi ger per- spektiv på de olika anläggningarnas spe- ciella för- och nackdelar i olika samman- hang.
En analys av den tidigare utvecklingen och ett försök till extrapolering av utveck— lingstendenserna i framtiden avslutar kur— sen.
17. Konstruktionsövningar. I årskurs 4 an— slås 1 veckotimme med delad klass för pro- blemlösning och konstruktionsövningar. Syftet med dessa övningar är att ge ele- verna möjlighet att behandla uppgifter, som utvecklar förmågan till kritiskt bedömande och konstruktivt arbete. Samtidigt får de övning i att utnyttja facklitteratur i form av tidskrifter, monografier, handböcker och kataloger. I de uppgifter, som ges, bör beräknings- arbetet vara det väsentliga. De ritningar, som göres, kan vara utförda som måttsatta skisser eller »utslag», gärna i A4-format.
Konstruktionsövningarna utgöres lämp— ligen av separata uppgifter för mindre de- lar av kursen. Dessa löses successivt och parallellt med den fortlöpande undervis- ningen. Större uppgifter kan ges såsom grupparbete. Se självständiga arbetsformer 40.423.
Följande förslag kan tjäna som ledning för val av uppgifter.
1. Bestäm huvuddimensionerna för en luftkompressor med givna data för in— sugen volym, skadligt rum, varvtal och tryckförhållande.
2. Bestäm termiska verkningsgraden för en öppen gasturbinanläggning med givna data för kompressor, mellan- brännkammare, gasturbin och regene- rator.
3. Bestäm kostnaden för uppeldning av ångpanna. 45. Bestäm värmemängder samt ström— ningsförluster för en enkel konditione— ringsanläggning.
5. Dimensionera en värmeväxlare för en konditionerings- eller kemisk anlägg- ning.
6. Dimensionera en konvektionsyta för en ångpanna, t.ex. överhettare.
7. Analysera en ångpannas driftsegenska- per, då data är givna för maximal be- lastning.
8. Analysera termiska verkningsgraden för en ånganläggning för enbart el- energi, dä kopplingsschema, värmeytor, delverkningsgrader, k-värden m.m. är givna.
9. Dimensionera en kompressorkylanlägg- ning för ett givet ändamål. 10. Dimensionera en konditioneringsan- läggning för ett givet ändamål.
40.413. Planering och samverkan — se även 38.413.
Den föreslagna ordningsföljden mellan kurs- planens olika avsnitt kan tjäna som mönster men får ej betraktas som definitiv och fast- läst. Alla avsnitt skall behandlas, och det är därför nödvändigt med en tidsplanering. Till ledning för en sådan anges följande för- slag till fördelning av de olika avsnitten.
Med en timfördelning av 2 vtr för års- kurs 3 och 5 vtr för årskurs 4, d. v. s. totalt 7 vtr, erhålles, om varje veckotimme an- tages ge minst 30 effektiva lektionstimmar, totalt 210 timmar. Nedan ges förslag till fördelning:
Moment Timmar
Årskurs 8. 2 vtr 1. Repetition av värmeläran ...... 2 2. Bränslen och förbränning ...... 8 3. Ideala gasers termodynamik . . . . 34 4. Förbränningsmotorprocesserna . . 10 Laborationer .................. 6
Totalt i årskurs 3 60
Årskurs 4. 5 vtr
5. Kompressorer ................. 6 6. Gasturbiner
7. Ångor och ångdiagram ......... 7 8. Fuktig luft ............. . ..... 6 9. Strömningslära ............... 9 10. Värmeöverföring .............. 13 11. Värmeöverförande organ ....... 13 12. Strömningsmaskiner ........... 13 13. Ångmotorprocesser ............ 6 14. Kylanläggningar .............. 4 15. Luftkonditionering ............ 5 16. Distribution och industriell anv.
etc. .......................... 4 17. Konstruktionsövningar ........ 30
Laborationer .................. 30
Totalt i årskurs 4.— 150
I årskurs 3 har upptagits 6 timmar för laborationer. Dessa kan lämpligen koncen- treras till slutet av vårterminen. Vid gymna- sier, som saknar laboratorium för förbrän— ningsmotorer, mäste eleverna resa till när- mast belägna gymnasium med sådan utrust- ning.
Laborationer och konstruktionsövningar har i årskurs 4 upptagits med vardera 1 veckotimme. Dessa timmar bör förläggas som 2 timmar varannan vecka. Vid vissa tillfällen kan för laboration krävas längre tid än 2 timmar, varför planeringen av sche- mat bör vara sådan att en förlängning av laborationstiden är möjlig. Under labora— tionstid bör även konstruktionssalar och institutionsbibliotek vara disponibla för ele- verna. Samverkan med matematik. För att termo- dynamiken skall kunna läsas med full för- ståelse krävs att eleverna har de matema— tiska grunderna av integralkalkylen. Be- dx
stämda integraler av formen y : k
och y : k f xu ' dx utnyttjas i årskurs 3 vid definitionen av volymändringsarbete och tillståndsändringar.
Samverkan med fysik och kemi. I fysik har grunderna till värmeläran givits i årskurs 2,
där tryck, täthet, specifik värme, tempera- tur, termisk utvidgning samt de allmänna gaslagarna definierats. Dessa begrepp be- höver därför endast kortfattat repeteras.
I kemin har aggregationsformer samt de elementära förbränningsekvationerna klar- lagts redan i årskurs 1.
Samverkan med produktion. I årskurs 4 krävs samverkan med ämnet produktion med tanke på materialval, korrosionssyn— punkter etc.
Samverkan med konstruktion. Med ämnet konstruktion krävs samverkan främst vid behandlingen av beräkningsövningarna i ämnet.
Samverkan med elteknik. Laborationerna ger möjlighet till samverkan med elteknik. Det kan gälla uppkopplingen av mättek- nisk apparatur, bestämning av tillförd ef- fekt med 2-wattmetermetoden, studium av startautomatik för el-motorer etc.
Samverkan med reglerteknik. För studium av processreglering krävs samverkan med ämnet reglerteknik.
40.4.1 .4. Koncentration
Enligt timplanen läses ämnet energi med 2 vtr i årskurs 3 och med 5 vtr i årskurs 4. I årskurs 3 skall ämnet koncentreras med 4 vtr under halva läsåret (se II:7.7). I års— l kurs 4 kan beroende på planeringen för maskintekniska ämnen som helhet olika former av partiell koncentration tänkas. För övrigt hänvisas till 38.414.
40.4.1.5. Beting — se även 38.4.1.5
Ämnet ger stora möjligheter till betingsläs— ning såväl i årskurs 3 som i årskurs 4. Föl— jande förslag visar en möjlighet till period- indelning av kursens olika moment.
Tid 1
Period veckor
Moment i kursplanen
1 ] Repetition av värmeläran 2 Bränslen och förbränning ..... 3 2 3 Ideala gasers termodynamik: Definitioner, gaslagar, första huvudsatsen, tillståndsändringar 4 3 Kretsprocesser, entropi ........ 4— 4 4 Förbränningsmotorprocesser Laborationer
Summa 15
Årskurs 4. 3 vtr+1 vte lab.+1 vte konstr.
Period Moment i kursplanen väg:; 5 5 Kompressorer 6 Gasturbinprocesser .......... 4 6 7 Ångor och ångdiagram 8 Fuktig luft ................. 5 7 9 Strömningslära 10 Värmeöverföring ............ 7 8 11 Värmeöverförande organ 4 9 12 Strömningsmaskiner ......... 5 10 13 Ångmotorprocesser 14Kylanläggningar 4 11 15 Luftkonditionering 16 Distribution och industriell an- vändning .................. 3 Summa 82
Laborationer och konstruktionsövningar (l vte vardera) kan betraktas som betings- uppgifter, som eleverna fullgör parallellt med ovan föreslagna. Se vidare 40.423.
40.4.2. Verksamhetsformer
40.4.21. rer — se även 38.421
Allmänna metodiska kommenta-
Ämnet energi är ett tekniskt tillämpnings- ämne, vilket innebär, att den teoretiska be- handlingen ständigt måste anknytas till praktiska tillämpningar. Matematik, meka- nik, fysik, kemi och kanske främst termo- dynamik med angränsande områden ström- ningslära, förbränningslära och värmeöver- föring måste betraktas som hjälpmedel
för lösande av energitekniska problem. Behandlingen av energitekniska proces- ser, komponenter och anläggningar krä- ver i regel ett integrerat kunnande på dessa områden, även om enstaka förlopp ibland kan behandlas separat. En ång- panneanläggnings prestanda och utformning kräver sålunda insikter i kemi beträffande förbränningsförlopp, korrosionsfrågor och matarvattenberedning, i fysik, strömnings— lära och mekanik beträffande stoftavskilj- ning och strömningsmotstånd, i termodyna- mik och värmeöverföring beträffande vär- meöverförande ytors utformning etc. Även hållfasthetsproblem, byggnadsmaterialfrä— gor m.m. ingår i detta problemkomplex.
Emellertid är det inte lämpligt att på ett tidigt stadium av utbildningen föra in för många faktorer samtidigt. Kursplanen är därför uppbyggd i delavsnitt, som i regel studeras helt separat. Det ankommer sedan på läraren att infoga dessa i helheten. Den successiva utbyggnaden av materialet ger eleverna nya perspektiv på tekniska före- teelser.
De rent teoretiska. avsnitten ges i regel deduktivt, d.v.s. med hjälp av härled-
Exempel på beting i årskurs 3 (4 vtr)
ningar. Laborationer och demonstrations- försök syftar i sådana fall till att bekräfta de härledda satserna och till att fästa dem i minnet.
Tiden medger inte induktiv behandling av stoffet i någon större utsträckning. Dock är sådan tänkbar, t.ex. för bestäm- ning av polytropkoefficienten vid kompres- sion. Vissa laborationer kan betraktas som induktiv behandling, t.ex. bestämning av friktionsmotstånd vid strömning i rör, be- stämning av kritiska värdet för Reynolds tal etc.
Det stoff som presenteras i ämnet är mycket stort, vilket innebär, att eleverna ej kan ha alla fakta aktuella i minnet. De bör därför vänja sig att utnyttja hjälp— medel i form av formelsamlingar och hand- böcker. Hjälpmedlen vid prov bör motsvara de hjälpmedel, som en praktiskt arbetande ingenjör utnyttjar.
Ämnets karaktär av praktiskt tillämp- ningsämne innebär som nämnts att stoffet måste anknytas till praktiska fall, vilket sker genom demonstrationer, laborationer och studiebesök samt i många fall genom elevernas praktik. Förslag till laborationer
Period 1: Repetition av värmeläran. Bränslen och förbränning.
Betingstid: 3 veckor.
Genomgång av betingets omfattning. Repetition av värmeläran. Bränslens värmevärden, bränsleanalyser. Reaktions-
Luft- och gasmängder.
Förbränningsgasers entalpi. Daggpunkt. Bränsledata.
Vecka 1 Lektioner formler. Vecka 2 Lektioner Diskussioner Repetition. Vecka 3 Friställd tid 2 tim.
Betingsredovisning 2 tim.
framgår av avsnitt 40.424, där även lämp- liga studiebesök diskuteras.
40.4.2.2. Studieteknik. Se 38.4.22.
40.423. Självständiga arbetsformer — se även 38.423
Enligt 40.415 kan hela kursen uppdelas i beting. Laborationer och konstruktionsupp- gifter kan ingå i betingen eller utgöra själv- ständiga beting, vilka utföres i grupp eller enskilt.
Betingens genomförande kräver noggrann planering av tiden. Ett par exempel visar hur de kan genomföras.
Dessa två beting representerar typer, där lärarens handledning spelar stor roll. Ämnet energi är teoretiskt krävande, varför lära- ren får lägga ned mycken tid och möda att gå igenom begrepp, teorier och tillämpning av teorierna. Den friställda tiden blir därför ganska liten.
Specialarbete i årskurs 3: Konstruktions- och beräkningsuppgifter är lämpliga, och även experimentella arbeten kan tänkas. Dessa kan givetvis kombineras med littera— turstudiet, men omfånget måste begränsas, så att inte den anslagna tiden överskrides.
Exempel på beting i årskurs 4 (3 vtr) Period 5: Kompressorer Gasturbinprocesser.
Betingstid: 4 veckor.
1. Analys av ett fast bränsle: bestämning av förbränningsgasernas sammansätt— ning, daggpunkter samt temperatur- entalpi-diagram vid varierande luftöver- skott.
2. Bestämning av avgasernas sammansätt— ning för en motor vid varierande belast- ning.
3. Analys av wankelmotorns arbetsprincip.
Grupparbete är den normala arbetsfor- men vid laborationer. Gruppen bör omfatta högst fem elever. (Om antalet observations— punkter kräver fler än fem observatörer bör försöket utföras som demonstration med läraren som försöksledare.) Se vidare 40.4 .2.4.
Laborationen bör instuderas och organi- seras av eleverna själva, varvid protokoll- förare och eventuell försöksledare samt observatörer utses. Lärare och laboratorie- personal övervakar arbetet men bör i övrigt undvika att ingripa.
Konstruktionsuppgifterna lämpar sig även för grupparbete. Det har visat sig vara mycket stimulerande för intresset med så- dant samarbete, då möjligheten att ge störreoch mer intresseväckande uppgifter ökar. Varje gruppmedlem känner sig ha del
Vecka 1 Lektioner 3 tim. Genomgång av betingets omfattning. Kompressorer. Vecka 2 Lektioner 3 tim. Gasturbinprocesser. Vecka 3 Diskussion 1 tim. Grupparbete 2 tim. Närvaro ej obligatorisk. Vecka 4 Friställd tid 1 tim.
Betingsredovisning 2 tim.
i ett kvantitativt större arbete och i ett ofta kvalitativt bättre resultat än vid de individuella uppgifterna.
Gruppens storlek kan vara lägst två och i regel högst fyra elever. Lärarens uppgift är att hjälpa gruppen i gång vid starten av en uppgift och därefter att vara handledare.
I 40.4.1.2 har under »Konstruktionsöv- ningar: föreslagits flera uppgifter, som är väl lämpade för grupparbete.
40.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 38.424
Demonstrationer. Avsikten med demonst- rationsförsök kan vara att klargöra för eleverna ett förlopp, en process eller en maskins funktion. Ett äskådligt för— sök fastnar också bättre i minnet och kan ge impuls till egna initiativ. Det är därför lämpligt att undervisningen i ämnet energi stöds av demonstrationer, som ut- föres i klassrummet eller i laboratoriet. Vissa av de nedan föreslagna laborationerna lämpar sig väl som demonstrationer.
Laborationer. Laborationernas syfte är att göra eleverna förtrogna med energitek- nisk mätteknik, provning och kontroll. Ar- betsuppgifterna skall omfatta experimen- tellt studium av energitekniska förlopp, ma- skiner och anläggningar samt utvärdering av mätresultat.
Laborationerna bör vardera i regel ej omfatta mer än ett fåtal »enhetsoperatio- ner». Eleverna får troligen bättre behållning av flera mindre omfattande laborationer än av ett fåtal mera komplicerade.
I regel skall uppgifterna utföras av ele- verna själva i grupper om högst 5 elever.
Vissa mera komplicerade laborationer kan under lärarens ledning utföras som de- monstrationer med hel eller halv klass.
I årskurs 3 utföres 3 laborationer och i årskurs 4 ca 10 om vardera 2—-4 timmar.
Följande utgör exempel på lämpliga lap borationer:
1. Analys av förbränningsgas med orsat- apparat.
2. Värmevärdesbestämning med Junkers gaskalorimeter.
3. Bestämning av karaktäristiska drifts- kurvor för förbränningsmotor.
4. Bestämning av kolvkompressors vo- lymskapacitet.
5. Bestämning exempelvis med strypkalo— rimeter av tillståndet för fuktig vat- tenånga.
6. Bestämning av friktionsförluster och stötförluster vid vattens strömning i rör, ventiler och krökar.
7. Bestämning av koefficienter för ut- strömning av vatten genom munstycke och bestämning av vattenstråltryck mot ytor.
8. Hastighets- strömning.
9. Bestämning av vätskors viskositet. 10. Bestämning av kritiska värdet för Reynolds tal vid olika inströmningsför— hållanden. ll. Analys av k-värdet för värmeväxlare. 12. Studium av isoleringsisotermer. 13. Bestämning av värmebalans för ång- eller värmepanna. 14. Försök med roterande kärl. 15. Bestämning av karaktäristiska kurvor för pump eller fläkt. 16. Försök med vattenturbin. 17. Försök med ångturbin. 18. Bestämning av karaktäristiska data för kylanläggning med kompressordrift. 19. Försök med luftbehandlingsaggregat.
och mängdmätning vid
Som exempel på. andra laborationer kan nämnas försök med strömning i laval—mun- stycke, elektriska analogier för värmeström- ning, försök med stoftavskiljning, modell- försök vid vattenströmning, vindtunnelför- sök, laboration med gasturbin etc.
Studiebesök. För en god förståelse av till- lämpningsämnen såsom ämnet energi är studiebesök nödvändiga. Givetvis bör i
första hand närbelägna studieobjekt stu— deras, såsom laboratoriets utrustning, sko- lans värmesystem, stadens reservkraftverk etc. För studium av anläggningar, industri- laboratorier och energitekniska enheters till- verkning blir även studieresor nödvändiga. Samplanering krävs med övriga tillämp- ningsämnen för en längre studieresa om ca 1 vecka, som bör kunna ingå i årskurs 4.
41.1. Mål
Undervisningen i produktion M syftar till
att vidga och fördjupa elevernas kunska- per om tekniska material, deras egenskaper och konstruktiva användning, och om grundläggande metoder för materialens framställning, bearbetning och behandling jämte därvid använda utrustningar, maski— ner, verktyg och mätdon, så att de får en klar uppfattning om sambanden mellan olika för tillverkningstekniken aktuella om— råden samt om den moderna utvecklingen,
att bibringa dem kunskaper om olika produktionstekniska faktorer och förståelse för kvalitetsbegrepp och noggrannhetskrav samt
att göra dem förtrogna med experimentell mät- och provningsmetodik.
41 .2. Huvudmoment
Materiallära. Tillverkningsteknik. Produktionsteknik.
41 .3 . Kursplan med
årskursfördelning 41.3.1. Årskurs 3
1. Beskrivande m-ientering om ämnet
41. Produktion M
Obligatoriska skriftliga prov förekommer i den utsträckning som anges i II: 4.4.8.
I övrigt sker redovisningen lämpligen ge- nom prov pä ämnets egna timmar. Jämför 38.—4.2.5. Om hjälpmedel vid proven se ovan 40.421.
40.4.3. Hjälpmedel — se 38.4.3.
2. M ateriallära
2:1 Provningsmetoder: Mekanisk ma— terialprovning. Kemisk materialprovning. Homogenitetsundersökning.
2:2 Metallografiska grundbegrepp: Me- tallisk bindning, substitutions— och addi- tionsgitter. Tillståndsdiagram. Smältom- vandling, smält- och stelningsförlopp. Om- vandling i fasta faser. Diffusionsverkan. Elastisk och plastisk formändring. Korn- gränsförskjutning, rekristallisation. Något om dislokation.
2:3 Stål och gjutjärn: Framställning, metoder och utrustning. Tillståndsdiagram- met Fe—Fe3C. Austenitomvandling, TTT- diagram. Värmebehandlingar. Egenskaper, användning och aktuella Värmebehandling- ar för kolstål, låglegerade och höglegerade stål, gjutstål, olegerade och legerade gjut- järn, aducergods.
2: 4 Övriga metaller och deras legering. ar: Egenskaper, användning och aktuella värmebehandlingar för koppar, aluminium, magnesium och deras legeringar. Ferrolege- ringsmetaller. Titan. Mjukmetaller. Fram- ställning, egenskaper och användning för pulvermetallurgiska material, såsom hård— metall, sinterstål, lagermetaller etc.
2:5 Icke metalliska material: Plaster, såsom olika huvudtyper av termo— och du- roplaster jämte skiljaktigheter i framställ-
ning, egenskaper och användning. Gummi — egenskaper och användning. Trä -— egen- skaper och variation med bl.a. fukthalten. Impregnerings- och skyddsmedel. Övriga material såsom olika slags keramiska mate— rial, lim, isolerings- och tätningsmaterial jämte egenskaper och användning.
3. Tillverkningsteknik
3:1 Hopfogningsmetoder: Svetsning: Svetsbarhet, något om smält- metallurgi vid svetsning. Översikt över mo— derna svetsmetoder, gas_ och elsvetsmeto- der. Svetskontroll, svetsgodsfel och svets- godsegenskaper. Apparatur och utrustning, säkerhetsföreskrifter.
Lödning: Lödningsmetoder, löd- och fluss- medel, utrustning.
Limning: Limningens teori, limtyper, för- behandling, utrustning.
Nitning: Typer, utföringsformer, utrust- ning.
Falsning och liknande metoder. 3:2 Tillformning medelst gjutning: Gjutbarhet, smältmetallurgi vid gjutning, omvandling vid stelning. Modelltillverk- ning, formtillverkning, smältning, gjutning, rensning, efterbehandling. Sandgjutning, kokillgjutning, pressgjutning. Form- och sprutpressning av plaster. Gjutgodskontroll, gjutgodsfel och gjutgodsegenskaper. Regler för gjutgodskonstruktioner. Synpunkter på gjutning — svetsning.
41.3.2. Årskurs 4-
2. M ateriallära.
2:6 Korrosionsfrågor: Olika korrosion och medel mot korrosion. Korro- sionsskyddsfrägor. Ytbehandling.
2: 7 Materialegenskapsanpassning: Olika
slag av
möjligheter att anpassa materialens egen-
skaper. Begrepp för materialvärdering. Konstruktions- och tillverkningstekniska synpunkter på materialval.
3: 3 Verkstadsmätteknik: Toleranser och passningar för produkter, verktyg och mät- don i anslutning till ISO-systemet. Kvali- tetsbegreppet. Tolerans —- ytjämnhet —— kostnad. Mätverktyg i samband med grundläggande mätteknik. Avsyning och statistisk kvalitetskontroll.
3:4 Tillformning medelst plastisk be- arbetning: Plastisk bearbetbarhet vid kall- och varmbearbetning. Olika bearbetnings- metodcr: valsning, dragning, smidning, varmpressning, strängpressning, sträng- sprutning, flytpressning, djuppressning, sträckformning, tryckning, bockning, rikt- ning och höghastighetsformning. Arbetsma- skiner, verktyg och övrig utrustning.
3:5 Frånskiljning: Oxygenskärning. Klippande bearbetning: Klippning, stans- ning och teori för klippningens förlopp. Maskiner och verktyg härför. Materialut- nyttjning.
Spånskärande bearbetning: Skärande be- arbetningens mekanik samt grundprinciper- na för verktyg och verktygsmaskiner, bear- betningsdata. Spänskärande bearbetbarhet. Ekonomisk verktygsutslitning. Olika be- arbetningsmetoder såsom svarvning, hyv- ling, driftning, sågning, borrning, försänk- ning, brotschning, gängning, fräsning, slip- ning och speciella finbearbetningsmetoder, metoder för kugghjulstillverkning. Begrep- pen grovbearbetning — finbearbetning. Maskiner och verktyg härför.
Elgnistbearbetning och kemisk bearbet- ning m. m.
3:6 Maskiner för tillverkning: Allmän- na konstruktionsprinciper. Olika maskinty- per jämte vissa beräkningar av därtill hö- rande organ såsom växelhjulsberäkning, varvtals- och matningsberäkning, effektbe- räkning. Maskinindikering och noggrann- het, fjädringar och vibrationer.
3:7 Verktyg: universalverktyg, fixturer och jiggar. Bear-
Uppspänningsverktyg:
betnings- och formningsverktyg. Mät- och kontrollverktyg.
3:8 Tillverkningsekonomi: Tillverk- ningskostnadens sammansättning och ana- lys av delkostnaden.
4. Produktionsteknik: 4:1 Arbetsstudier: Metodik och hjälp— medel. Olika ackordsättningsmetoder. Ut- redningsarbete och val av analysmetod. Me- todstudier inom ett verkstadsföretag. Ar- bets— och meritvärdering. 4:2 Planeringsfunktioner: Produktions- planering med huvudplanering, beredning, detaljplanering och bevakning. Lokalplane- ring. Materialhantering och förrädsorgani- sation.
41.4. Anvisningar och kommentarer
41.4.1. Lärostoffet
41 4.1 .1 . stoffet
Allmänna synpunkter på ämnes-
Valet av metoder vid tillverkning av en produkt är av avgörande ekonomisk bety- delse. Detta val är intimt förbundet med de krav på tillverkningen som produktens funktion ställer. Framställningssättet är en fråga som bör avgöras i samarbete mellan verkstad och konstruktionskontor. Organi- satoriskt innebär detta att varje tillverk- ning kräver ett utredningsarbete, där hän- syn måste tagas till konstruktionsutform- ning, teknologiska frågor och arbetsekonomi, så att lägsta möjliga kostnad erhålles vid erforderliga kvalitets- och funktionskrav.
Ställning måste således tagas till pro- duktdetaljcrnas konstruktiva utformning, materialval, ytjämnhet, toleranser, mått- sättning och arbetsmån, partistorlekens in- verkan, produktionsmetod med data, ope- rationernas ordningsföljd och antal, kost- naden i olika produktionsmedel, verktyg, transportdon etc.
Hård konkurrens och utveckling mot längre serier påfordrar noggrant val av produktionsmetoder och ökade kunskaper om material— och tillverkningstekniska data. Utvecklingen mot beaktas.
Undervisningen har därför som sin vä- sentliga uppgift å ena sidan att giva ele- verna kunskaper om materiallära, tillverk- nings- och produktionsteknik och å andra sidan att utveckla deras förmåga att se sambanden och den nödvändiga samverkan framför allt mellan produktion, konstruk- tion, reglerteknik och ekonomi. Produk- tionstekniken bör dessutom ses som en upp- följning av behandlat stoff i materiallära och tillverkningsteknik.
Rent deskriptiv undervisning bör i möj- ligaste mån undvikas. För att de teoretiska resonemangen skall få verklighetsunderlag och bli meningsfyllda är det väsentligt att belysa dem med realistiska exempel och övningsuppgifter. Genom sådana utvecklas elevernas förmåga att tänka analytiskt och att se sambanden mellan olika händelseför- lopp eller data samt deras känsla för stor- leken och betydelsen av ingående storhe- ter.
Schematiska uppställningar liksom mo- deller befrämjar överskådligheten.
Experimentet och dess analys måste inta en central ställning vid presentationen av stoffet. Såväl demonstrationer som labo- rationer måste vara väl förberedda, ända- målsenligt anordnade och planmässigt in- fogade i läroplanen. Viktigt är att experi- menten göres enkla och utformas så att det väsentliga i uppgiften framträder.
För att skapa förståelse för sammanhang och funktionella samband måste stor vikt läggas på den matematiska behandlingen av problem såväl i verkstadsmättekniken som beträffande uppgifter inom plastisk, styckskärande och spånskärande bearbet- ning samt på vissa avsnitt av metallogra- fiska grundbegrepp och tillverkningstidsbe- stämningar.
automatisering
De funktionella sambanden framställes ofta för överskådlighetens skull grafiskt och förutsätter att eleverna får kännedom om konstruktion och användning av diagram och nomogram. Vissa diagram och nomo- gram bör eleven själv konstruera, t. ex. lön- samhetsdiagrarn, sågdiagram, Taylors ut- slitningsekvation etc. Eleverna bör förstå innebörden av diagram av typen Fe——Fe3C, TTT-diagram etc.
I samband med produktionsberedning och arbetsstudier är det väsentligt att ele- verna får stifta bekantskap med metod- blanketter, protokoll etc. Förmågan att ifylla och handha dylika inläres.
41.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
Numreringen motsvarar den i 41.3. Ord— ningsföljden mellan de olika delmomenten i kursplanen är icke bindande men utvisar en möjlig studiegång.
1. Beskrivande orientering om. ämnet En beskrivande orientering om ämnets om- fattning och syftemål, gärna kompletterad med en schematisk översikt, inleder stu- dierna. Det är i detta inledande skede av stor vikt att dels anknyta till det kun- skapsstoff som eleverna inhämtat under de båda första årskurserna, teoretiskt i ämnet teknologi, praktiskt i skolpraktiken, dels orientera eleverna om betydelsen av sam- ordning med andra ämnen.
2. M ateriallära.
2: l Mekanisk materialprovning repete— ras från teknologikursen med utvidgning av teknologiska prov. Dragprovet exemplifie- ras. Jämförelser göres mellan olika hård- hetstal och deras tillämpningar. Utmatt- ningsprovet åskådliggöres med Wöhler—dia. grammet och slagseghetsprovets betydelse för bedömning av bearbetbarheten belyses.
En kortfattad orientering ges om kemisk materialprovning. Korrosionsprov bör hän-
skjutas till 2: 6. Vid beskrivning av homo— genitetsundersökningarna bör det vara vä— sentligt att göra jämförelser mellan de olika metoderna med hänsyn till kostnad och an- vändbarhet t. ex. för svetskontroll och gjut- godskontroll.
2:2 Den metalliska bindningen i gitter är i princip känd från kemin och fysiken, varför endast en kort återblick fordras. An— vändningen av gittermodeller är önskvärd. Presentationen av tillståndsdiagrammet kan lämpligen utgå från Gibbs fasregel. Endast olika typer av binära diagram bör behandlas på detta stadium. Betydelsefullt för förståelsen är att exempellösning med hjälp av :hävstångsregeln» utföres. Där- emot medger ej tiden att man går in på tillståndsdiagrammens termodynamiska bakgrund. Diffusionens betydelse för hän- delseförloppen i smält— och fasomvandling- ar understrykes liksom dess betydelse för uppkomsten av segringar, korngränsför- skjutning och rekristallisation. Mera över- siktligt behandlas principen för några enkla typer av dislokation.
Det bör redan här påpekas att känne- dom om metallernas atomistiska uppbygg- nad är en förutsättning för att rätt förstå värmebehandlingsproblem samt metallers gjutbarhet, svetsbarhet och bearbetbarhet.
2:3 Först repeteras översiktligt och schematiskt järn- och stålframställningen med betoning på de fysikalisk-kemiska förloppen i processerna. Huvudvikten läggs på järn-kol-diagrammet, vilket blir en ren tillämpning på metallografiska grundbe— grepp. Vid behandlingen av austenitom- vandlingen förklaras medelst TTT-diagram- met avkylningssättets inverkan på struk- turomvandlingen. I samband härmed bör ferrolegeringsmetallernas påverkan på TTT-kurvan exemplifieras för att åskådlig- göra härddjup (Jominy-kurvan) och val av härdmedium. Utgående från atomernas dif- fusionsförmåga, Fe—FegC- och TTT-dia— grammen diskuteras metodik och syftemål med de olika värmebehandlingarna. Hän-
delseförloppen i de viktigare värmebehand- lingarna bör åskådliggöras med schematiska strukturbilder.
Presentationen av olika stål och gjutjärn bör göras översiktlig och jämförande i an- slutning till studiet av normblad och mate- rialkataloger, varvid kolhaltens och lege- ringsämnenas inverkan på egenskaper och behandling särskilt påvisas. Speciell upp- märksamhet bör ägnas de höglegerade stå- len, då man lämpligen bör förklara krom- och kromnickelstålens egenskaper och strukturer med hjälp av ternära tillstånds- diagram. Innebörden av de på normbladen angivna TTT- och anlöpningsdiagrammen samt Jominy-kurvan diskuteras. Genom- gången av de olika verktygsstålens egen- skaper och behandlingar bör i viss mån hän- skjutas till resp. användningsområden i sam- band med bearbetningstekniska avsnitt.
2: 4—2: 5 Repetitionen av övriga metal- ler och deras legeringar samt icke metal- liska material bör göras kortfattad och överskådlig. Särskild uppmärksamhet äg- nas tillståndsdiagrammen för mässing, tenn- brons och de härdbara lättmetallegeringar- na. Sintermetodiken vid framställning av pulvermetallurgiska material genomgås och jämföres med smältmetallurgin med hän- syn till behandling och egenskaper. Stor vikt bör även läggas på plasterna och deras särarter, varvid något om deras kemiska uppbyggnad som högpolymerer bestående av stora molekyler i kovalenta bindningar bör behandlas. Skillnaden mellan polykon- densation och polymerisation klargöres med hänsyn till tillformningsmetoder och egen- skaper. En jämförelse mellan plasternas och metallernas egenskaper, t.ex. med hänsyn till styvhetstalet, bör särskilt företagas.
Standardiserade material kan studeras i anslutning till normblad och materialkata— loger.
2: 6 Vid behandlingen av korrosionsfrå- gor bör speciellt begreppet passivitet intro- duceras. Informatoriskt behandlas lämpli- gen några vanliga typer av korrosionsprov.
2:7 Framställningen bör syfta till en systematisk sammanfattning av förfarings- sätten att åstadkomma materialegenskaps- anpassningar hos olika materialgrupper i avsikt att underlätta materialvalen för konstruktionselement.
Utgångspunkterna för materialvärdering kan variera, beroende på vilken eller vilka egenskaper som eftersträvas. Ett principiellt exempel kan förtydliga innebörden: För en viss materialegenskap finns ett antal alter- nativa material med olika. prestation att välja mellan. Priset per kg varierar för dessa material. Genom att taga kvoten mel- lan varje materials prestation och dess pris erhålles en meritsiffra. Materialet med den högsta meritsiffran bör i detta fall väljas. På rätt sätt uppgjorda och tillämpade me- ritsiffror kan i hög grad underlätta kon- struktörens materialval. Styvhetstalet är ett annat exempel på materialvärdering.
3. T illverkningsteknik 3: 1 Hopfogningsmetoder: Av tryck- svetsmetoder bör företrädesvis motstånds- svetsningen diskuteras och endast en kor- tare information ges om övriga metoder. Ett alltför ingående studium av svetsag— gregatens karaktäristiska och framför allt dynamiska egenskaper torde ej vara möj- ligt, även om vissa automatsvetsningsme- toder därmed blir knapphändigt beskrivna. Väsentligt är emellertid vid ljusbågssvets- ning att se sambanden mellan ljusbågska- raktäristikan och maskinkaraktäristikan för val av rätt strömstyrka. Olika krav på elek- trodegenskaper och elektrodanvändning be- handlas relativt ingående. Eftersom lödning och limning är i stark utveckling bör jäm- förelser göras mellan dessa metoders egen- skaper och användning och svetsningens. 3: 2 Tillformning medelst gjutning: Ett schema över gjutprocessens olika funktio- ner ger en god överskådlighet. Vid behandlingen av formtillverkning bör särskilt uppmärksammas skiljaktigheter mellan olika engångsformar och långlivs-
formar, som dels användes vid kokillgjut— ning, dels som formverktyg vid pressgjut— ning och plasttillformning.
I samband härmed bör lämpligen ett pressgjutnings- eller plastformningsverktyg mera ingående behandlas med hänsyn till kraftpåkänningar, temperatur- och korro- sionsfrågor, materialval och konstruktiv ut— formning.
Mekaniseringen av en sandgjuteriprocess kan lämpligen diskuteras i ett större sam- manhang, sedan de olika processfunktioner- na behandlats för att exemplifiera betydel— sen av arbetsbesparande metodik och en rationellt upplagd materialhantering.
Genomgången av regler för gjutgodskon- struktioner kan lämpligen exemplifieras med demonstrationer av gjutgodsfel, var- vid orsaken till felaktigheterna påvisas.
3:3 Verkstadsmätteknik: ISO-systemet repeteras och en allsidig tabelluppställning bör presenteras för att underlätta pass- ningsval. Exempel på olika spel och grepp behandlas matematiskt, varvid även teorin för beräkning av sannolika spel— och grepp- variationer matematiskt och grafiskt åskåd- liggöres. Med hjälp av SMS-502 bestämmes tillverkningstoleranser för fasta mätdon samt slitmåns— och tvistgränser.
Kvalitetsbegreppet bör redan nu kunna behandlas, då eleverna genom skolprakti- ken fått tillräckligt underlag att bedöma noggrannheten hos olika bearbetningsme- toder och samtidigt en viss förståelse för kostnadens betydelse.
Eftersom eleverna fått en viss förtrogen- het att handhava vanligare mätverktyg bör en orienterande beskrivning av dem vara tillräcklig. Betydelsefulla är synpunkter på passbitskombinationens roll vid inställning och kontroll av mätdon liksom korrektio- nens anpassning till systematiska fel. Eleverna bör tränas i att bedöma de sys- tematiska och tillfälliga felens inverkan på mätresultatet och dess felkällor. Undervisningen i kvalitetskontroll bör syfta till att beräkningsmässigt och grafiskt
behandla diagrammetoderna, varvid även frekvenskurvor och normalfördelningspap— per bör komma till användning. Den parti— ella kontrollen med konstruktion och beräk- ning av OC-kurvan är däremot ej nödvän- dig att införa. Metodernas allmängiltighet för olika slags produktionsmässig kontroll kan lämpligen belysas med exempel från praktiken. Den ekonomiska konsekvensen av större eller mindre standardavvikelser hos mätresultaten bör beaktas, inte minst med hänsyn till val av t. ex. den mest lön- samma produktionsmetoden.
3:4 Tillformning medelst plastisk bear— betning: Tyngdpunkten bör läggas på be- handlingen av den plastiska bearbetbarhe- ten för att eleverna skall få den rätta bak- grunden till materialens egenskapsändringar i samband med de plastiska tillformnings— metoderna. Klar åtskillnad göres mellan kall- och varmdeformation såväl beträffan- de materialomvandlingar som kvalitet, eko- nomi och egenskaper. De olika bearbet— ningsmetoderna behandlas dels översiktligt och jämförande, dels mera fördjupat var för sig, varvid problem med praktisk an- knytning kan behandlas som beräknings— uppgifter, matematiskt eller med hjälp av nomogram och diagram. Särskild uppmärk- samhet bör ägnas tunnplåttillformning.
Rörframställning och stångpressning kan behandlas kortfattat och orienterande med hänsyn till metodernas starka specialise- ring. Studiet av processgången t. ex. i ett valsverk är vanligen mera givande än att fördjupa sig i konstruktionsdetaljer hos maskiner eller utrustning. Arbetsmaskiner och utrustning bör därför som regel be- handlas översiktligt. Vissa vanliga arbets- maskiner såsom pressar beskrives dock fyl- ligare.
Aktuella verktygsfrågor berör mera på- tagligt deformationsförloppet och bör där- för behandlas åskådligt.
Det kan vara lämpligt att vid t. ex. smid- ning göra en jämförande kostnadsanalys med hjälp av lönsamhetsdiagram mellan
exempelvis hammarsmide, hejarsmide och sänksmide av en detalj för att bedöma seriestorlekens inverkan på metodval. Verk— tygsfrågan kan härvid bli föremål för ett mera ingående studium.
3:5 Frånskiljning: Begreppet klippbar- het introduceras, varvid säväl klippning med raka skär som stansning behandlas. Klipp- och stansningsförloppen genomgås, varvid spelets betydelse för verktygsför- slitning, kantkvalitet samt mått- och form- noggrannhet diskuteras. Stanskraftdiagram- met studeras för att sambandet mellan å ena sidan spel och stanskraft, å. andra sidan stanskraft och stansarbete skall klarläggas. Lämpliga problem bör behandlas matema- tiskt eller med nomogram för att förtydliga sambanden mellan olika storheter.
En allmän översikt över olika typer av stansningsverktyg och kombinationsverk— tyg göres, varvid för något verktyg, t.ex. ett följdstansverktyg, de ingående detaljer- na utförligare behandlas med hänsyn till standard, materialval, stansdata, plåthål- larkraft, materialutnyttjning etc.
I skolpraktiken har eleverna fått en viss erfarenhet av det spånskärande förloppet, av verktygsformer —— svarvstål, fräsar, borrverktyg, slipskivor — och maskiner — svarvar, fräs-, borr- och slipmaskiner — samt av dessa verktygs och maskiners funk— tionssätt. Det torde därför icke vålla större svårigheter för dem att förstå principen för den skärande eggen. Sambanden mellan metall-, trä_ och plastbearbetning bör redan nu diskuteras, även om metallbearbetning— en i fortsättningen blir det primära. De oli— ka spånformerna och deras beroende av arbetsmaterial och verktygsutformning krä- ver ett mera ingående studium av bearbet-
ningens mekanik och händelseförloppet i materialen. Skärstället bör ses dels som ett värmebalansproblem, vilket påverkar val av verktygsmaterial, dels som ett skär- kraftcentrum, vilket kräver stabilitet och erforderlig maskineffekt. I båda fallen
måste en anpassning vid val av skärdata ske.
Synpunkter på materialval för skärverk— tyget bör behandlas i anslutning till krav på. verktygsmaterialets värme- och anlöp- ningsbeständighet, hårdhet, motstånd mot nötning och eggskärpa, slitstyrka etc. Kar- bidhaltens inverkan på dessa faktorer och produktiviteten bör vidare åskådliggöras. Såväl kolstål som snabbstål, gjuten och sintrad hårdmetall, keramiska skär och dia- mant bör därvid behandlas och jämföras. Även arbetsmaterialets metallurgiska lämp— lighet för skärbarheten bör översiktligt klargöras.
Liksom vid den plastiska bearbetningen är det väsentligt att grundläggande känne- dom ges om bearbetbarheten och andra på- verkande faktorer.
Begreppet skärbarhet och bearbetbar- hetstal införes i undervisningen i samband med fastställande av utslitningskriterier. Några metoder för skärdatabestämning vid ekonomisk livslängd belyses, såsom Taylors förslitningsförsök, fas- och gropförslitnings- försök, temperaturmätningsförsök samt för- sök med varierande matningar, skärdjup och skärgeometri.
Bestämning av ekonomisk utslitningstid bör lämpligen härledas med hjälp av all- männa kostnadsekvationen, varvid den er- hållna kostnadskurvans principiella utseen— de bör kommenteras och förklaras. Hänsyn tages även till ställtidens och partistorle- kens inverkan på den ekonomiska utslit- ningstiden.
Skillnaden i syftemålet mellan grovbear— betning och finbearbetning bör klart ut- redas.
Det är väsentligt att genom problemlös— ning och experiment åskådliggöra hur de olika variablerna påverkar valet av skär- data.
De olika bearbetningsmetoderna behand- las dels beskrivande, dels i beräkningsupp- gifter. I anslutning till genomgången av metoderna ges en orientering om maskiner
och verktyg, varvid tidigare synpunkter på skärförlopp och data bör kommenteras.
Olika metoder för kuggframställning be- skrives kortfattat och översiktligt.
En kort information ges om elgnist- och kemisk bearbetning.
3:6 Maskiner för tillverkning: Lämpli- gen presenteras en översikt över olika van- ligare förekommande tillverkningsmaskiner, grupperade efter metod och funktion, even- tuellt med angivande av prestanda.
Generellt och översiktligt behandlas syn- punkter på stativkonstruktion, olika rörel— sesystem och därtill hörande element såsom drivsystem, växellådselement, kopplingsele— ment, programstyrningselement och element för överförande av roterande rörelse till rät- linjig eller intermittent.
I samband med varvtals— och matnings— beräkningar bör maskintidberäkningar be- lysas. Sågdiagram kan lämpligen konstrue- ras som exempel på en nomogramkonstruk- tion. Varvtalsdiagrammet belyser den geo- metriska varvtalsserien men behöver ej nödvändigt behandlas. Rörelseschemat ge- nomgås och bör i enkel form användas vid genomgång av växelhjulsberäkningar såväl för gängning som för delningsapparaten.
En fördjupning i behandlingen av någon viss maskintyp kan vara värdefull. Olika rörelseelement, konstruktiva principer och beräkningar kan då lämpligen göras i an- slutning till denna genomgång. Som exem- pel kan anföras en excenterpress eller en revolversvarv.
3:7 Översiktligt genomgås olika verk- tygstyper med hänsyn till material- och användningsbetingade egenskaper som en koncentrerad repetition och uppföljning av tidigare behandlingar i olika avsnitt. Före- fintlig verktygsstandard bör studeras, spe- ciellt för det nytillkomna avsnittet fixturer och jiggar, bl. a. med hänsyn till biotekno- logiska synpunkter.
Monteringsfixturer och _jiggar behandlas. En fördjupning i behandlingen av någon viss verktygstyp eller kategori kan vara
värdefull för eleverna. I anslutning till den- na bör lämpligen jämförelser göras med andra likartade verktygstyper. Som exem— pel kan anföras ett pressgjutningsverktyg, en borrjigg, en monteringsfixtur eller mät- fixtur.
3: 8 Tillverkningsekonomi: Avsnittet be- lyses lämpligen med hjälp av beräknings- uppgifter. Tillverkningskostnadens betydel- se för självkostnaden och produktpriset åskådliggöres. Kostnadsanalyser åskådlig- göres med styckekostnads- och totalkost- nadsdiagram. Vid analys av kostnaden bör även verktygskostnaderna diskuteras. In- vesteringens betydelse för lönsamhet vid metodförbättringar exemplifieras.
4. Produktionsteknik
4: 1 I anslutning till kursen i arbetsstu- dier, se ämne 37, sker en fördjupning i av- snittet metodik och hjälpmedel med bl.a. tillämpningsövningar och demonstrationer.
Vid behandlingen av ackordssättnings- metoder bör lämpligen en tidsstudieövning utföras för att visa ackordstidsbestämning och uträkning av ackord, varvid också skill- naden mellan raka och blandade ackord klargöres.
Prestationsbedömningen bör behandlas för sig, även den lämpligast som en tillämp- ningsövning.
Enkla exempel på funktionell och synte— tisk ackordsbestämning bör mera princi- piellt behandlas.
Avsnittet :Utredningsarbete och val av analysmetod: bör ses dels mot bakgrunden av arbetsförenklingen, dels som ett viktigt led i all rationaliseringssträvan.
I avsnittet »Metodstudier inom ett verk- stadsföretag» framlägges synpunkter på hur metodstudier bör bedrivas och vilka fakto- rer som det därvid är av särskild vikt att beakta och taga hänsyn till. Huvudvikten bör läggas på metodstudier av direkta ar- beten, som belyses med exempel. Exempel bör även ges på sådana ofta förekomman- de situationer som motiverar lönsamhets-
kalkyler såsom metodändring med eller utan investering i verktyg, val mellan två befintliga arbetsmaskiner med olika meka- niseringsgrad, val mellan att tillverka själv eller köpa utifrån etc.
Behandlingen av arbetsvärdering göres relativt kort, men olika värderingssystem, särskilt poängsystemet, bör belysas. Något beröres meritvärdering.
4z2 Produktionsplaneringens olika mo- ment, syftemål och hjälpmedel behandlas översiktligt och kortfattat, gärna belysta med praktikfall.
Lokalplaneringen behandlas kortfattat såväl externt som internt med huvudvikt på olika metoder för samordning av arbets- platser.
Materialhantering och förrådsorganisa- tion bör något belysa layout av transport- vägar mellan företagets olika avdelningar, transportanalys och synpunkter på val av transportmedel samt förrådshållningens in- terna uppläggning och synpunkter på eko- nomisk förrådshållning.
41.4.13. Planering och samverkan — se även 38./4.1.3.
Det rikliga ämnesstoffet gör att en meto- disk planering av undervisningen är nöd- vändig.
Materialläran är av grundläggande bety- delse för tillverkningstekniken, och denna i sin tur hör intimt samman med de maski- ner och verktyg som används. Produktions- tekniken är en uppföljning av övriga hu— vudmoment.
Huvudmomenten får därför icke isoleras, utan sambandet mellan dem skall betonas vid behandlingen av delmomenten. Det är därför uppenbart att omflyttningar av del- moment i kursplanen kan vara motiverade för att erhålla en fördelaktig sammansmält- ning av lärostoffet.
Fördelningen av stoffet mellan tredje och fjärde årskurserna måste vara klart av- gränsad.
I årskurs 3 skall ämnets 3 vtr delas upp på orientering, materiallära, tillverknings— teknik och laborationer.
Följande förslag visar hur lektionstim- marna kan disponeras för olika moment.
Moment Timmar
Orientering och materiallära
(2: 1—2: 5) 45 Tillverkningsteknik (3: 1—3: 2) . . 30 Laborationer 15
90
Större delen av materialläran (2: 1—2: 5) behandlas, varvid eftersträvas att behand— lingen av de metallografiska grundbegrep- pen påbörjas så tidigt som möjligt. En viss koncentration i början kan vara välbetänkt, innan man parallth med materialläran bör- jar läsa tillverkningsteknikens avsnitt hop- fogning och tillformning medelst gjutning. Samtidig behandling av de metallurgiska och metallografiska frågorna är därvid önskvärd. Inplacering av laborationer i materialläran under vårterminen är också aktuell, men vissa laborationer kan med hänsyn till bl.a. utrustningen vid skolor med enbart 3-årig teknisk utbildning avslu- tas först i årskurs 4.
I årskurs 4 kan ämnets 7,5 vtr fördelas på följande sätt:
Moment Timmar
Materiallära (2: 6—2: 7) ........ 15 Tillverkningsteknik (3:3—3: 8) .. Produktionsteknik 45 Laborationer 60
225
Materialläran bör avslutas så snart som möjligt, vilket främst motiveras av samord- ningen med konstruktion.
De olika momenten i årskurs 4 har i kursplanen uppräknats i en tänkt kronolo- gisk ordning, men det är uppenbart att an—
nan ordning är tänkbar. Den plastiska till- formningens teorier är så materialbetonade att de blir en nyttig repetition och fördjup— ning av redan inhämtat stoff i materiallä- ran, som därför ej bör ligga för avlägset i tiden. Maskintidekvationen bör presente- ras i samband med den spånskärande bear- betningen, även om varvtals- och matnings- beräkningar kommer först senare i delmo» mentet maskiner. Ett sammanförande av den spånskärande bearbetningen och ma- skiner vad beträffar vissa för bearbetningen förtydligande maskinberäkningar (varvtals- och matningsberäkningar, växelhjulsberäk- ningar etc.) kan vara välmotiverad. Produktionstekniken bör omfatta en för- djupning i arbetsstudier (4:1) från grund- kursen (ämne 37) samt planeringsfunktio- ner (4: 2). I det senare avsnittet ingår viss information om produktionsberedning.
Följande uppställning visar hur det till- gängliga antalet lektionstimmar i årskurs 3 och 4 kan fördelas på olika moment.
Labora- tioner tim.
Summa
Teori tim.
Moment um.
Orientering och mate- riallära ............
Tillverkningstcknik . . .
Produktionsteknik
Summa
Förslag till fördelning inom momenten:
Orientering ............... 2 timmar Materiallära
5 timmar 14 timmar 14 timmar 5 timmar 5 timmar 7 timmar
8 timmar
Summa 60 timmar
Tillverkningsteknik
15 timmar 15 timmar 16 timmar 20 timmar 30 timmar 25 timmar 10 timmar 4 timmar
Summa 135 timmar
Produktionsteknik
timmar timmar
Summa 45 timmar
Samverkan med matematik: En ofta före- kommande form av matematisk behandling är de grafiska framställningssätten i form av diagram och nomogram. Funktionsläran spelar härvid stor roll. Då någon egentlig undervisning i nomografi ej förekommer i matematiken, mäste vissa begrepp intro— duceras. Den matematiska statistiken och sannolikhetsläran kommer till användning i verkstadsmättekniken (statistisk kvalitets- kontroll) och produktionstekniken (frek- vensstudier, i någon mån Operationsanalys).
Samverkan med fysik och kemi: Den atomistiska uppbyggnaden av material, bindnings- och strukturbegrepp, aggrega- tionstillstånden från atomistisk synpunkt, fysikalisk—kemiska reaktioner och kemisk angrepp på material vid metallurgiska pro- cesser är exempel på avsnitt från fysiken och kemin som eleverna bör "ha grundläggande kännedom om för att rätt förstå material- lärans problem.
Samverkan med skolpraktik: Den prak- tiska verksamheten är ett värdefullt kom- plement till de i tillverkningen senare teore— tiskt och laboratoriemässigt bedrivna stu- dierna. Den vana eleverna får att handskas med maskiner, verktyg och utrustning bör ge dem goda förutsättningar att bättre för- stå metoder och teoretiska sammanhang.
Även om skolpraktiken är avsedd för alla elever, sålunda icke blott för blivande ma- skintekniker, är det väsentligt med hänsyn till verkstadsarbetena att lärarna i produk- tion och skolpraktik diskuterar lämpliga arbetsprogram och i övrigt samarbetar. Gi— vetvis får ej detta medföra en alltför en- sidig maskinteknisk inriktning.
Samverkan med teknologi: Den material- lära och tillverkningslära som behandlas i teknologin skall vara grundläggande för den fördjupning som sker i produktion. Sålunda bör eleverna ha kommit i kontakt med van- ligare förekommande tekniska material, de- ras egenskaper, sammansättning, framställ- ningssätt etc. jämte materialprovning. I tillverkningsläran bör de ha fått viss kun- skap om olika hopfognings-, tillformnings- och frånskiljningsmetoder.
Lärarna i teknologi och produktion bör använda samma beteckningar, måttsystem, beräkningsmetoder etc.
Beträffande samverkan mellan ämnet produktion och specialarbete M (ämne 43) hänvisas till där framförda synpunkter.
Samverkan med konstruktion: Det är an- geläget att redan på skolstadiet grundlägga det betydelsefulla samarbetet mellan kon- struktionskontor och verkstad. I ämnet teknologi löses detta genom att grunderna av både konstruktion och produktion ingår däri. Denna samverkan måste fortsätta även sedan ämnena i årskurs 3 skilts åt.
Valet av produktionsmetod är intimt för- knippat med konstruktiv utformning, ma— terialfrågor och frågor som berör ytjämnhet, måttsättning och arbetsmån, d. v. s. konstruktionen skall vara anpassad till materialegenskaper och tillverkning. Vid behandlingen av dessa frågor skall syn- punkter på konstruktionsutformningen ges, och omvänt bör gälla att i samband med
toleranser,
konstruktionsövningarna synpunkter ges på tillverknings— och produktionstekniska frä- gor. Flera avsnitt såsom 2: 7, 3:2 (reg- ler för gjutgodskonstruktioner), 3:6 och 3:7 har direkt anknytning till konstruk-
tionsämnet. Vissa konstruktionsövningar bör planeras i samverkan mellan lärarna i de båda ämnena.
Samverkan med reglerteknik: Det allt— mer ökade kravet på mekanisering och pro- gramstyrning av maskiner och verkstadsut- rustning gör det nödvändigt att redan på skolstadiet samordna undervisningen i de båda ämnena. Ett flertal komponenter, me- kaniska, pneumatiska, hydrauliska och elektriska, behandlas utförligt i reglertekni— ken och tillämpas på det tillverkningstek- niska området.
I undervisningen om exempelvis verk— tygsmaskiner har eleverna nytta av denna kunskap för att förstå olika system för programstyrning. Reglersystem som elever- na möter vid reglering av t. ex. ugnstempe- ratur, valsverk och transportsystem blir för dem mera meningsfyllda när de behandlas i sin praktiska tillämpning.
I samband med laborationer användes ofta olika slags reglerkomponenter, givare etc.
Planeringen av lärostoffet göres i sam— verkan mellan de båda ämnena.
Samverkan med företagsekonomi: Orga- nisationsfrågor är i hög grad en företags— angelägenhet som berör samtliga tekniska avdelningar. Det är därför viktigt att ele- verna har de grundläggande kunskaperna om organisationsformer, uppläggning och förlopp.
Produktionsplanering, och förrådsorganisation samt andra rationa- liseringsfunktioner är avsnitt som direkt anknyter till organisationsproblem.
Lönsamhetskalkyler och kostnadsanalys behandlas i ett flertal kursavsnitt. Använd- ningen av kostnadsdiagram får därför inte vara eleverna främmande. Exemplifiering av hithörande problemställningar bör göras. Det är lämpligt att vid behandlingen av självkostnadskalkyler och kostnadsanalyser i företagsekonomin använda exempel som bygger på tekniska förutsättningar. För att undvika dubbelundervisning måste »kostna-
materialhantering
der och kostnadsberäkning» i företagsekono- min komma tillräckligt tidigt, enär kost- nadsanalyser bör göras redan vid behand- lingen av spånskärande bearbetning.
Samverkan med produktion B: Eftersom arbetsstudier är upptagna i respektive äm- nens kursplaner blir arbetsstudiekursen en gemensam introduktion, som senare fördju- pas i respektive ämne.
41.414. Koncentration — se 38.4.1.4.
41.415. Beting Följande förslag visar en möjlighet till periodindelning av kursens olika moment: Årskurs 3. 3 vtr varav 0,5 vte lab. 2: 1 2:2
Provningsmetoder ...... 3 veckor
Metallografiska grundbe-
2:3 2:4
Stål och gjutjärn ...... 7 » Övriga metaller och deras legeringar Icke metalliska material Hopfogningsmetoder
Tillformning medelst
gjutning .............. 6 »
2:5 3:1 3:2
Summa 32 veckor
Årskurs 4. 7,5 vtr, varav 2 vtr lab. och 2 vtr konstr. 2:6 Korrosionsfrågor 2:7 Materialegenskapsanpass- ning 3 veckor Verkstadsmätteknik 4 » Tillformning medelst plastisk bearbetning . . . . Frånskiljning .......... Maskiner Verktyg Tillverkningsekonomi .. 7 » Arbetsstudier .......... 4 » Planeringsfunktioner 5 »
Summa 32 veckor
Konstruktioner och övningar t. ex. bered- ningsövningar förutsättes ingå. i betingen, medan laborationerna kan räknas in i dem eller kan bilda självständiga beting.
41.421. Allmänna metodiska kommen- tarer
Lärostoffet är i stor utsträckning av de— skriptiv natur.
Kursen bör uppbyggas så att de olika kursmomenten kommer i logisk följd. Detta utesluter icke att vissa utvikningar eller viss fördjupning göres, där ämnets karaktär så medgiver eller kräver och där undervisning- en vinner i fråga om fyllighet och klarhet.
Efter rådgivning beträffande studierna i läroboken och eventuell bredvidläsnings- litteratur får eleverna bedriva studium på egen hand. Denna elevernas egen läsning torde icke möta några större svårigheter, då de genom praktiken och teknologin redan inhämtat visst kunskapsstoff och viss prak- tisk färdighet.
Även beträffande deskriptiva delar är det möjligt att uppställa praktiska problem, såsom följande exempel visar:
Eleven erhåller en skiss på en detalj som skall gjutas under vissa givna betingelser. Hans uppgift är att besvara ett antal frågor i anslutning till förutsättningarna. Frågorna bör vara av den art han kommer att möta i praktisk verksamhet.
Vid lösandet av problem och beräknings- uppgifter bör grafiska metoder komma till användning. Ett exempel må, anföras:
Med hjälp av Taylors förslitningsekva- tion v ' Tx : C vill man bestämma en viss utslitningstid, Tek. Genom att upprita kur- van på dubbellogaritmiskt papper för några givna punkter fås den sökta lösningen Tek direkt i diagrammet, men dessutom åskåd— liggöres tydligt hur v inverkar på T. Kän- ner man dessutom ett annat samband, v - T : Cl, fås lösningen i skärningspunk- ten mellan de båda kurvorna.
Tabellen tjänar samma syfte som dia- grammet eller nomogrammet men är ej så snabb och åskådlig.
Som komplement till räkneproblem kan det vara värdefullt att lämna eleverna så-
dana övningsuppgifter som kräver en viss behandlingsmetodik för att lösas, t.ex. en MTM-studie eller en enklare konstruktions- eller beredningsuppgift.
Så. långt som möjligt bör också nytt stoff introduceras experimentth genom lärarens demonstrationer eller under elevernas labo- rationer.
Undervisningen skall i de grundläggande avsnitten inriktas på fakta- och sambands- inlärning. Eftersom de tillverkningstek- niska problemen ofta leder till kompromiss— lösningar eller anpassningar, är det nödvän- digt att eleverna kan analytiskt penetrera ett problem för att exempelvis få en opti- mal lösning. Inom produktionstekniken är den analytiska behandlingen så domineran- de att speciella analysmetoder har utveck— lats.
För att lära eleverna sammanhangsana- lys måste en fördjupning inom det aktuella avsnittet göras. Tiden medger icke alltför många sådana fördjupningar, varför de måste väljas med omsorg och med målsätt- ningen att skapa en modell som kan tilläm— pas på andra liknande problem. Som ex- empel kan anföras: Den nödvändiga verk- tygsinvesteringen för att kunna tillverka en produkt snabbare med bibehållen eller bättre kvalitet måste stå i relation till serie- storleken. Man är tvungen att visa var lön- samhetsg'ränsen ligger, vilket överskådligast göres med ett styckekostnads— och total— kostnadsdiagram, där man jämför olika metoder och utvärderar dessa mot varand- ra. Den modell läraren här presenterar kan sedan tillämpas på andra tillverkningsme- toder. Så småningom kan eleverna själv- ständigt göra liknande analyser. Modelltän- kandet har den största betydelse för detta ämne, därför att så många variabler van- ligen förekommer i problemställningarna.
Det bör observeras att produktionsme- toderna och materialvalen ofta är ekono- miskt betingade av seriestorleken.
Undervisningen bör intressanta, tidsenliga och praktiska problemställningar.
avse
41.423. Självständiga arbetsformer — se även 38.423.
Enligt 41.4.15 kan hela kursen uppdelas i beting. Laborationer samt konstruktions- och beredningsuppgifter kan ingå i betingen eller utgöra självständiga beting, vilka ut— föres i grupp eller enskilt.
Exempel på beting i årskurs 3.
Uppgift: Metallografiska grundbegrepp. 5 veckor. 3 vtr.
Vecka 1. Lektion 3 timmar. Genomgång av betingets omfattning. Metallisk bindning, substitutions- och addi- tionsgitter. Binära tillståndsdiagram. Lege- ringar.
Vecka 2. Lektion 3 timmar. Vecka 3. Lektion 3 timmar.
Smältomvandling, smält- och stelnings- förlopp. Omvandling i fasta faser. Diffu- sionsverkan. Legeringars tillståndsdiagram. Strukturförändringar vid Korngränsförskjutning, Dislokation.
Vecka 4. Grupparbete 1 timme. Instruk- tion. Arbetet påbörjas.
Friställd tid 2 timmar.
Vecka 5. Grupparbete 1 timme. Närvaro ej obligatorisk.
Prov 2 timmar.
deformation. rekristallisation.
Exempel på beting i årskurs 4. Uppgift: Verkstadsmätteknik. 3 veckor. 5 vtr.
Vecka 1. Lektion 4 timmar. Genomgång av betingets omfattning. Repetition av tole- ranser och passningar. Toleranser för fasta mätdon. Mätverktyg.
Övningsuppgifter 1 timme. Vecka 2. Lektion 3 timmar. Mätverk- tyg. Kvalitetsbegrepp. Kvalitetskontroll.
Övningsuppgifter 2 timmar. Vecka 3. Lektion 1 timme. Kvalitets— kontroll.
Övningsuppgifter 2 timmar. Närvaro ej obligatorisk.
Friställd tid 2 timmar. Vecka 4. Övningsuppgifter 2 timmar. Friställd tid 2 timmar. Betingsredovisning 1 timme.
Laborationer i verkstadsmätteknik med 2 vtr kan ingå i betinget, men torde lämp- ligen förläggas utanför då de mättekniska laborationerna måste omfatta längre tid än 3 veckor.
Slutredovisning av verkstadsmättekniken bör göras först då laborationerna slutförts.
Specialarbeten i årskurs 3 kan utgöras av beräknings-, utrednings- och experimentella arbeten. Dessa bör vanligtvis kombineras med litteraturstudier.
Några förslag till specialarbeten:
. Utvärdering av resultat från en prov- serie i samband med någon material- provningsmetod. . En fördjupad analys av värmebehand- lingars inverkan på struktur- och håll- fasthetsegenskaper. . Undersökning av korrosions— och ytbe- handlingsfrågor för ett visst material eller en materialgrupp.
. Utvärdering av resultat från en prov- seric i samband med svetsning.
. Studium av ett materials egenskaper och egenskapsanpassning.
Exempel på avsnitt som kan tänkas ske som grupparbete är konstruktions- och be- redningsövningar, frekvensstudie- och me- todstudieundersökningar. Antal elever i gruppen får anpassas till uppgiften men bör vara lågt för att ge avsedd effekt, högst 4—5, gärna blott 2—3.
41.4.24. Demonstrationer, laborationer, studiebesök —- se även 38.424.
Demonstrationer är synnerligen väl lämpa— de för de flesta ämnesavsnitten. Olika ma—
terial, olika slags materialfel, ytbehand- lingar och typiska formprodukter jämte atommodeller, modeller av ternära till- ståndsdiagram etc. är utmärkta komple- ment till undervisningen i materiallära.
I tillverkningstekniken är det aktuellt med demonstrationer
isvetsning: av elektroder, svetsprover, viss utrustning;
i gjutning: av modeller, kärnlådor, brätt, formar, gjutna detaljer och gjutgodsfel;
i verkstadsmätteknik: av mätverktyg, statistisk fördelning;
iplastisk bearbetning: av olika tillfor- made detaljer, verktyg etc.;
i frånskiljande bearbetning av stansverk- tyg, olika slags bearbetningsverktyg, prov— kroppar med olika ytjämnhet, olika typer av spånor;
i maskiner: av enkla modeller som visar huvudfunktionerna, kamkurvor etc.;
i verktyg: av fixturer och jiggar. För produktionsteknikens del är det vä- sentligt att i arbetsstudierna kunna de- monstrera metodanalys (t.ex. MTM) och metodförbättringar såväl medelst modeller som genom att tillämpa praktikfall och ut- föra prestationsbedömningar, klockstudier och frekvensstudiet. Vid genomgång av pla- neringsfunktioner bör lämpligen demonstra- tioner tillämpas för beredningsexempcl, var- vid en ritning eller detalj presenteras jämte därtill hörande operationskort och order- lista.
Transport— och lokallayout bör demonst- reras med lämpliga modeller. Olika pro- duktionsprocesser kan genomgås som de- monstration medelst planschverk eller sche- matiska modeller. Processerna bör omfatta olika industribranscher.
Vissa demonstrationer är lämpliga att ut- föra i laboratorierna i anslutning till där befintlig utrustning.
Experimentets och i första hand labora- tionens, betydelse för tillverkningen är av naturliga skäl stor (se fördelning i kurs- planen). Laborationer skall ingå i under—
visningen inom de flesta avsnitten i kurs- planen:
i materialläran: 2:1, 2:2, 2: 3, 2:4, 2:5 och 2: 6;
i tillverkningstekniken: 3: 1, 3:2, 3:3, 3:4 med 3:6 och 3:7, 3:5 med 3:6 och 3:7; i produktionstekniken: 4: 1.
Vissa avsnitt är viktigare att belysa med laborationer än andra. Ofta kan en kombi- nation laboration — demonstration vara lämplig. Valet av laboration är dock främst beroende av den tillgängliga utrustningen.
I stort sett torde en tvåtimmarslabora- tion varannan vecka per elev för material- lärelaborationer och en tre eller fyra tim- mars laboration varannan vecka per elev för övriga laborationer vara lämplig.
Laborationerna utförs i grupp med om möjligt högst 4 elever. Kräver ett försök flera elever kan detta demonstreras med lä- raren som försöksledare.
I vissa fall kan det vara önskvärt att de olika gruppernas uppgifter inom samma la- boration kompletterar varandra.
Exempel: Vid metallografiska struktur- undersökningar medger icke tiden att en grupp behandlar mer än ett eller två vär- mebehandlingsproblem för ett material. En annan grupp kan göra samma undersök- ningar för ett annat material 0. s. v. Samt- liga grupper redovisar skriftligt ett gemen- samt resultat, där varje grupp bidrager med vissa delresultat.
I vissa andra fall kan det vara lämpligt. att de olika grupperna inom samma labo- ration får utföra likartade uppgifter med variation av hjälpmedel.
Exempel: Studiet av ett förslitningsför- sök vid fastställt utslitningskriterium kan av en grupp utföras i svarv, av en annan grupp i borrmaskin etc. En gemensam ge- nomgång av resultaten göres i form av an- föranden, då varje grupp svarar för och redovisar sina resultat. Den skriftliga redo- görelsen avser varje grupps försök.
Varje laboration skall redovisas med re- dogörelse, protokoll eller teknisk rapport innehållande aktuella data, mätvärden, ut- räkningar, resultat och ett slutomdöme där felkällor, analysförfarande etc. kommente— ras. Bearbetning av primärvården kan ut- föras som grupparbete. Redogörelser etc. skall rättas av läraren och ställas till elc- vernas förfogande.
Exempel på lämpliga laborationer: Dragprovförsök, bestämning av 0,2-gräns och elasticitetsmodul (E). Tryck-, böj- och vridhållfasthetsbestäm— ningar. Försök med trådtöjningsgivare. Hårdhetsmätningar: Brinell, Rockwell, Vic- kers.
Slaghållfasthetsbestämningar. Utmattningshållfasthetsbestämningar. Oförstörande materialprovning. Metallografiska undersökningar. Härdningsprov, åldringsprov. Glödgningar.
Utskiljningshärdning av aluminium. Skärvätskeprov. Korrosionsprov.
Gjutning. Mätningar: mikrometer, mikrokator, toleranstolkar.
indikatorklocka,
Kontroll med tolkar, passningsdemonstra- tion. Ytjämnhetsmätningar. Svarvning: skärhastighet, matning, skär- kraft, arbetsmetoder, ytjämnhet. Fräsning: skärhastighet, matning, skärkraft, arbetsmetoder, ytjämnhet. Borrning: skärhastighet, matning, skärkraft, arbetsmetoder. Slipning: slipmetoder, slipmedel, ytjämnhet. Utslitningsprov. Skärkraftprov.
Delningsapparat i fräsmaskin. Svetsning, gas- och elsvets, gasskärning. Provning av formmaterial, formdragning, smidning, bockning.
Metodstudier, tidsstudier, frekvensstudier. Studiebesök — se 38.424.
41.425. Bedömning — se även 38.425.
Ämnet består av två väsentligt olika delar, de grundläggande ämnesdelarna och labo- rationsövningarna. Det är inte ovanligt att vissa elever visar stor skillnad mellan kun- skaperna i de förra och färdighet, initiativ- förmåga och praktisk begåvning när det gällar laborationsarbetet. Läraren bör be— akta detta vid betygsättningen.
41.4.3. Hjälpmedel — se även 38.4.3.
Lämpliga moderna hjälpmedel kan effekti- visera och stimulera undervisningen i de deskriptiva ämnesavsnitten. Planschverk samt bilder, tabeller och diagram hämtade från aktuella tidskriftsartiklar, tekniska meddelanden, firmabroschyrer etc. gör det möjligt att bedriva undervisningen i takt med den tekniska. utvecklingen. Genom dessa hjälpmedel presenteras nya material, tillverknings- och produktionsmetoder, ana- lysmetoder, maskiner och verktyg etc.
Då ämnets olika avsnitt ofta fordrar överskådlighet och en schematisk fram- ställning utgör flanellografen ett värdefullt hjälpmedel.
Ett antal tillverkningsprocesser åskådlig- göres ofta effektivare medelst kortare fil-
mer än genom muntlig framställning. Som exempel kan anföras ett antal processer inom materialframställning, materialomvandling- ar, plastiska och skärande bearbetningspro- cesser etc. Bildband eller en serie diapositiv lämpar sig utmärkt för åskådliggörande av de flesta ämnesavsnitten.
De flesta avsnitten av produktionskursen bör konkretiseras och belysas med demon- strationer och laborationer. Utrustningarna måste därvid vara ändamålsenliga och prak- tiskt lättillgängliga för eleverna samt möj- liggöra variation av försöken. Den maski- nella utrustningen måste kompletteras med verktyg av olika slag, mätutrustningar etc. Provningsmaskiner och utrustning för prov- ning skall pä ett enkelt och verklighetstro- get sätt åskådliggöra provningsmetodik. Samtlig utrustning bör vid sidan av rena laborationsförsök stå. tillgänglig för demon- strationer i direkt anslutning till undervis- ningen samt betjäna undersökningar i sam- band med specialarbeten.
En rikhaltig samling läroböcker, inhemska och utländska fackhandböcker, speciallitte- ratur och facktidskrifter, kataloger och bro— schyrer, nomenklaturskrifter och aktuell UDK-förteckning är en väsentlig tillgång både för undervisning i klass, för gruppar— beten och för de elever som önskar fördjup- ning inom visst avsnitt eller som har spe- cialarbete i ämnet.
42. Reglerteknik M
42.1. Mål Undervisningen i reglerteknik syftar till
att bibringa eleverna kunskap om de teoretiska grunderna för uppbyggnad av
reglersystem och automatiskt styrda sys- tem, deras konstruktion och egenskaper,
att göra dem förtrogna med praktisk uppbyggnad av system där olika slags komponenter ingår, samt
att hos dem grundlägga och utveckla för- mågan att kritiskt och självständigt be- handla problemställningar och lösa problem inom automatiserings- och regleringstekni- ken-.
42.2. H uvudmoment
Mekanisering. Logisk systembyggnad. Reglersystem.
42.3 . Kursplan
]. Orientering om reglerteknik
Automatiseringsteknikens plats inom indu- stri och annan teknik. Behov av automa- tiska förlopp. Krav på ett automatiksystem. Centra-l- och följdautomatik.
2. M ekanisering
Mekaniska utrustningar: Mekaniska kom— ponenter, såom styraxlar, kurvkroppar, ma- tare, gripdon, in— och utmatningsanord- ningar, ordnare, manöverdon. Exempel på mekanisk styrning, t.ex. automatmaskin.
Pneumatik: Fordringar på tryckluft. Luftkostnader. Pneumatiska komponenter, såsom enkel— och dubbelverkande cylind- rar, tryckluftdosor, membranmotorer, tryck- stegrare, ackumulatorer, ventiler, kompo- nenter för pneumatiska ledningar. Tryck- luftkretsar och scheman med standardisera- de symboler.
Hydraulik: Komponenter, såsom hydrau- liska motorer, cylindrar och ventiler samt organ för lagring, rening och transport av tryckmediet. Arbetstryck. Hydrauliska sy- stem och scheman.
Elektriska utrustningar: Elektriska kom- ponenter, såsom elventiler, elmotorer, räk- nare, skrivare, reläer, halvledare för auto- matiskt styrda system. Elektriska man- översystem.
Val av utrustning.
3. Logisk systembyggnad Binära talsystem och logisk algebra. Logiska enhetsfunktioner, och—, eller-, in- vers- och fördröjningsfunktioner. Samman—satta funktioner, pulsfunktioner, räknare. Logisk uppbyggnad av system.
Exempel med hålremsa som informa- tionsbärare.
Något om numerisk styrning av t.ex. verktygsmaskiner.
och
minnes-
4. Reglersystem. 4:1 Öppna och slutna system och kret- sar; reglerkretsar. Exempel från naturen och tekniken. 4z2 Reglersystemets egenskaper: Sta- tiska och dynamiska egenskaper, såsom noggrannhet, stabilitet, insvängningsför- lopp och snabbhet. Komponenters och reg- lersystems överföringsfunktioner. 4:3 Reglerformer: Tvålägesreglering. Proportionell reglering. Integrerande regle- ring med flytande reglering. Deriverande reglering. Sammansatta reglerformer, PI-, PD-, PID- och kompenserande reglering. 4z4 Reglertekniska komponenter: Mät- organ, t.ex. för temperatur, tryck, vätske- nivå, mängd, vikt, täthet, varvtal, vinkel, Läge, hastighet, acceleration, fuktighet och viskositet. Indikerande och registrerande instrument. Mätvärdesomformare, såsom dysa/klaff, pneumatiska förstärkare, differentialtrans- formatorer, dp—celler, trådtöjningsgivare, elgoner. Verkställande organ (servomotorer), så.- som hydraulisk kolv och motor, pneumatisk kolv, likströmsmotorer, enfas- och tvåfas- motorer, Ward-Leonard-system.
Regulatorer.
4:5 Orientering om frekvensanalys. Bode— och Nyquist—diagram. 4:6 Analogimaskiner.
4:7 Tillämpningar.
42.4. Anvisningar och kommentarer
42.4.1. Lärostoffet
42.4.11. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen i reglerteknik syftar bland annat till att klargöra för eleverna vad som _ ur automatiseringssynpunkt är tekniskt och ekonomiskt möjligt, förutsättningarna för och anledningen till att man automatiserar. Stor vikt bör läggas på komponenters upp- byggnad och användning. I samarbete med konstruktion och produktion ges några översiktliga synpunkter på produktkon- struktionens och beredningsarbetets anpass— ning till automatiserad produktion.
42.412. Kommentarer till speciella kursmoment ]. Orientering om reglerteknik
Efter en kort historisk översikt av mekani— seringens och automatiseringens utveckling behandlas automatiseringens plats inom in- dustri och annan teknik samt behovet av automatiska förlopp och de krav som ställs på ett automatiksystem.
Orsaker till intensifierat automatiserings- arbete kan vara tvånget till ökad produk— tion per man och m—askintimme på grund av konkurrensen inom och utom landet, löneutvecklingen med krav på höjd lev- nadsstandard och arbetskraftsbristen, nöd- vändigheten att underlätta tungt och far— ligt arbete och kraven på. jämnare produkt- kvalitet.
Syftet med automatiseringen är att öka effektiviteten i en arbetsoperation eller i en process. Detta kan ske genom att man ökar produktionsmedelskapaciteten, bättre utnyttjar produktionsmedlet genom färre stillestånd, bättre samordnar arbetare och maskin samt bättre utnyttjar arbetarens kapacitet.
Inriktningen skall vara att göra automa- tiseringen lönsam. Lämplig mekaniserings-
grad jämförd med investeringens storlek vid olika slag av rationaliseringar skall beaktas. Det bör också påpekas att en riktig ekono- mikalkyl måste ta hänsyn till alla kostna- der, såsom metodarbete, konstruktion, komponentköp, tillverkning och inkörning.
Central— och följdautomatik: Behandling- en av automatiska maskiners styrsätt kan inledas med informationen, d.v.s. de data med vilka maskinen skall instrueras. Detta sker genom kopplings- respektive Vägin- formationer. Kopplingsinformationen ger uppgift om vilka funktioner som skall in— kopplas, i vilken ordning detta skall ske o.s.v. Väginformationen beskriver de punkter eller den bana, som verktyget rör sig i. Här omnämnes lägesstyrning och så- väl begränsad som generell konturstyrning.
Kopplings- och väginformationen kan tillföras maskinen på olika sätt, vilket lämpligen åskådliggöres med blockscheman på öppna och slutna system.
Här bör ges en definition på analoga och digitala storheter.
De båda styrningsmetoderna centralstyr- ning och följdstyrning beskrives sedan schematiskt. Enklast göres detta med hjälp av bilder. Metodernas användbarhet kan nämnas, men den vidare behandlingen måste anstå, till dess kursavsnittet meka- nisering är genomgånget. Då är det lämp- ligt att ta upp problemet igen och visa exempel på användning av såväl meka- niska, pneumatiska, hydrauliska och elek— triska utrustningar som kombinationer av dessa.
2. M ekanisering Detta avsnitt skall behandlas rätt ingå- ende, så att eleverna blir insatta i de hjälp- medel man har vid automatiseringen. Här studeras lämpligen i tur och ordning me- kaniska, pneumatiska, hydrauliska och elektriska utrustningar. För samtliga avsnitt gäller att man först bör gå igenom allmänna synpunkter och därefter göra systematiserade beskrivningar
av de komponenter som finns uppräknade i kursplanen. Därefter visas vanligen före- kommande, elementära uppkopplingar och slutligen hur dessa används i större kretsar och manövcrsystem.
Proportionsvis lång tid får ägnas åt de elektriska utrustningarna.
Beträffande kompressorer och pumpar hänvisas till energitekniken.
Standardiserade pneumatiska, hydraulis- ka och elektriska symboler skall givetvis användas vid all schemateknik.
Genomgången bör kompletteras med praktiska räkneexempel på t.ex. dimensio— nering av ledningar och ventiler med hjälp av tabeller, diagram och nomogram.
I den mån tiden räcker till kan man be- röra exempelvis följande problem:
Drivorganens mekanik: drivorganens styvhet, komponenwternas reaktionstider och styrsystemets snabbhet.
Positionering: mekaniken vid stoppandet av rörelser, bromskraft, friktion, retarda- tion, bromssträcka, spridning av stoppläge och hastighetens betydelse.
Val av utrustning: I detta avsnitt får eleverna använda sin kunskap om kompo- nenter för att bland flera föreliggande möj- ligheter välja den utrustning som i varje särskilt fall är den bästa.
Som exempel på faktorer som inverkar på valet av komponenter kan nämnas: Snabbhet och reaktionstid. Noggrannhet, t.ex. upprepningsnoggrannhet. Tillförlitlig- het vid olika driftsförhållanden. Livslängd vid normala och ökade påfrestningar. Kom- ponentty'pernas kvalitetsjämnhet. Utrym— mesbehov.
Välbekanta bör användas. Nya komponenttyper bör först
standardkomponenter
prövas på mindre viktiga funktioner. Kom- ponent bör utbytas i god tid, innan den är utsliten. Snabbutbytbarhetsprincipen, som innebär att komponenten kan utbytas med ett enda handgrepp, bör i möjligaste mån användas.
Halvledarkomponenterna bör användas i större omfattning än hittills i industriella sammanhang, då de arbetar utan mekanisk förslitning och med, hög arbetsfrekvens och stor tillförlitlighet. Fotoelementen har fått stor betydelse som signalgivare av olika slag, då ju signalen erhålles utan mekanisk påverkan.
I digitala styrsystem användes tidigare reläer som grundelement, men på grund av deras tröghet och korta livslängd vid stor repetitionsfrekvens bör man överväga att övergå till transistorer och dioder som grundelement. För att kunna lösa problem med informationsbehandlande system bör man dock ha kännedom om de logiska reg— lerna, vilka behandlas i nästa avsnitt.
3. Logisk systembyggnad I detta huvudmoment behandlas kopplings- komponenter i standardutförande, avsedda att ingå som mellandel i kopplingskretsar för att uppfylla en viss logisk funktion i dessa. Målet är att åstadkomma en sådan förenkling, standardisering m.m. av kopp- lingsscheman att projekteringsarbetet vä- sentligt underlättas och att tillverkningen av styrningen blir billigare.
Även för andra än eltekniker är det möj- ligt att konstruera styrningar med elek- triska enheter, om styrningarna kan göras enkla och okomplicerade. Detta förutsätter att man känner till Booles kopplingsalge- bra, som inläres med exempellösning.
De standardiserade symboler man använ— der för de logiska kretsarna behandlas, vari- genom kretsarnas funktion kan göras avse- värt överskådligare än med vanliga sym— boler för de skilda elementen i kretsarna.
Symbolerna inläres i samband med ge- nomgång av de logiska funktionerna.
Vanligen byggs kontrollkretsarna som elektriska kretsar, men man kan mycket väl bygga upp dem på t.ex. pneumatisk väg. Normala pneumatiska komponenter, mest ventiler blir dock i de flesta fall onö- digt stora och klumpiga för reglerändamål.
Som tillämpning på de logiska funktio- nerna kommer logisk uppbyggnad av sy- stem. Detta bör ske först teoretiskt och sedan praktiskt i logiksimulator med reläer, halvledarelement, tryckluftkomponenter o.s.v. Denna utrustning kan- användas både vid demonstrationer och laborationer.
Tillämpningar bör hämtas från såväl transport- som produktionsteknik.
Genomgång av binära talsystem och de- ras eventuella kombinationer med decimal- system erfordras för förståelsen av exem- plen med hålremsa som informationsbärare.
Numerisk styrning behandlas mycket summariskt som komplement till kursen i produktion. Stymingens princip genomgås, gärna i blockschemaform. Dessutom redo- göres i korthet för hur man uppgör det för- utbestämda schema, följddiagram, efter vilket maskinen skall arbeta. Detta schema ligger sedan till grund för programmering av den s.k. informationsbäraren, efter vil- ken maskinen får sina väg— och kopplings- informationer. Väginformationen, den »rit- ning som maskinen förstår», uppgöres lämpligen av ritkontoret. Kopplingsinfor- mationen ger maskinen uppgift om tekno- logiska data, såsom matnings- och skär- hastigheter samt uppdelning i arbetssteg, ett arbete som kommer på arbetsbered- ningen.
4. Reglersystem 4:1 Genom att välja några enkla reg- lerfall, t.ex. inställning för hand av rätt temperatur på varmvattnet från duschen i badrummet, varvtalsreglering med centri- fugalregulator och därefter t.ex. automa- tisk reglering av varmvattenberedare me- delst en elektrisk värmeväxlare med termo- stat och relätillslagning av värmeelementet, är det lätt att klargöra definitionerna på reglerkretsens viktigaste storheter och hu- vudkomponenter. Den grafiska framställ- ningen av reglersystemet i form av block- schema genomgås samtidigt. 4z2 Då det karaktäristiska för ett reg-
lerobjekt är dess beroende av tiden, bör man vid genomgång av reglerkretsens dy— namiska egenskaper klargöra begreppen tidkonstant, tröskeltid, dödtid, transport- tid.
För att beskriva de dynamiska förhål- landena i reglerkretsen måste differential- ekvationer tillgripas. Det är lämpligt att börja med att studera hur en vanlig termo- meter (med en tidkonstant) svarar på en plötslig temperaturändring. En exponen— tialkurva erhålles, som är lösningen till en differentialekvation av l:a ordningen.
Som exempel på system som ger en dif- ferentialekvation av 2:a ordningen väljes ett fjäder-massystem, t. ex. en pneumatisk- elektrisk omformare, där rörelsen på kolven i en pneumatisk cylinder bromsas dels vis- köst, dels med en fjäder. Kolvstångens rö- relse överföres till en potentiometer, var— igenom en pneumatisk signal kan omfor- mas till en elektrisk. Övergången från ett jämviktsläge till ett annat beskrives med en differentialekvation, som uppställes och löses. Insvängningsförloppet visas grafiskt såsom förhållandet mellan ut- och insignal vid oscillatoriskt förlopp, vid kritisk och vid överdämpad insvängning.
Reglersystemets överföringsfunktion be- handlas mera ingående i samband med ori- enteringen om frekven-sanalys och tillämp- ningar.
4:3 Här poängteras att regleringen av en process har till uppgift att föra en pro- cessvariabel till ett givet värde (referens- värde, önskevärde, börvärde) och att om möjligt hålla den där. Vid yttre påverk- ningar (störningar), som får denna process- variabel att avvika från önskevärdet, skall regulatorn föra den åter till utgångsläget.
Karaktäristiska egenskaper hos olika reg- lersystem behandlas. Därvid fästes större avseende vid förloppen, mindre vid regula— torutrustningens fysikaliska uppbyggnad. Tvålägesraglering belyses med t.ex. en enkel av-på-reglering för en elektrisk ugn.
Ugnens temperatur (ärvärdet) kommer att svänga mellan två temperaturlägen. Steg- reglering såsom en variant av tvålägesreg— lering bör även omnämnas.
Som exempel på proportionell reglering är centrifugalregulatorn lämplig, då det blir lätt att klargöra de viktiga begreppen proportionella området, verkningsområdet, proportionalitetsfalktor (känslighet) proportionalitetsband.
Det är även lämpligt att visa en tempe- raturreglering där ett temperaturmätdon i förbindelse med en reglerpotentiometer medelst bryggkoppling påverkar en rever- sibel reglermotor över ett balansrelä och en återföringspotentiometer. I diagram bör visas sambandet mellan är- och börvärde, belastning och ventilläge. I diagrammet visas att en avvikelse från önskat värde er— hålles. Avvikelsens storlek och stabilite- tens beroende av proportionalitetsbandets bredd bör påvisas.
Medelst en nivåreglering kan integral— reglering och derivateffekt visas, liksom kombinationerna PI-, PD- och PID—regle- ring. I diagram visas för samtliga fall sam- bandet mellan är- och börvärde, belastning och ventilläge. För samtliga reglersystem uppritas blockschema, så att denna teknik inläres.
Det är viktigt att göra en sammanfatt- ning av de reglereffekter som finns för automatisk reglering, varvid följande bör framhållas:
Tvålägesregleringen är mycket använd, vilket i första hand beror på att den är enkel och dessutom billig i drift. I många fall är den fullt tillräcklig för en. regler— uppgift. Den användes ofta som säkring
och
för en annan typ av reglering.
En ren I-reglering användes sällan en- sam på grund av sitt oscillerande regle- ringsförlopp.
Derivatreglering är övergående till sin natur och måste kombineras med P- eller PI-reglering.
P-reglering användes rätt ofta som en- sam reglering. Den kan dock användas en— dast under förutsättning att förändringar- na i belastning eller störning ej är för stora och att den avvikelse som är resultatet av dessa förändringar inte har nämnvärt infly- tande på kvaliteten av den produkt som framställs.
När processens krav på snabb och nog- grann kontroll gör det nödvändigt, använ- der man regleringskombinationer, i vilka man söker tillvarata de olika regleringsef— fekternas fördelar.
PI-regulatom arbetar med en P-fun-ktion med brett band (= små svängningar), som ensamt skulle ge stort reglerfel. Detta kan man emellertid eliminera genom tillsats av den integrerande delen. Man kan uttrycka detta så att genom införande av den inte- grerande delen i det proportionella syste- met åstadkommes den erforderliga förstärk- ningen vid långsamma förlopp, samtidigt som den proportionella regulatorns stabili- tet utnyttjas vid snabba belastningsvaria— tioner.
Derivatverkan kombinerad med P-regle- ring ger en regulator som lämpar sig för processer med stor tidkonstant eller flera tidkonstanter. Derivateffekten motverkar den stora tidsfördröjning man skulle få i ett system med enbart P-reglerin—g. Deri- vateffekten kan icke eliminera varaktiga fel. Den reducerar dock storleken av felet, emedan smalare proportionalitetsband» kan användas i denna regleringskombination än om man har enbart P-effekt.
I de fall där D—funktionen är önskvärd men den kvarstående proportionella avvi- kelsen icke kan tillåtas förses PD-regula- torn dessutom med integrerande funktion. Man kan då injustera graden av de enkla reglereffekterna efter behovet med hänsyn till processens art och kravet på exakt kon- troll. Genom den starka överreglering som först sker genom D-funktionen följer är- värdet snabbare efter börvärdet även vid
reglerobjekt med stor tröghet, och genom I-funktionen motverkas den proportionella avvikelsen.
I diagram bör också visas hur en PID- regulator reagerar för en sinusformad stör- ning som påtryckes systemet.
4: 4 En systematisk sammanställning av reglertekniska komponenter bör finnas till- gänglig i lärobok försedd med ett rikligt bildmaterial. Komponenternas tillförlitlig- het och miljökänslighet bör belysas. Fir- mornas broschyrlitteratur bör också. beak— tas.
4:5 Orientering om frekvensanalys av- ser behandling av de vanligaste metoderna för analys och syntes av framför allt lin- jära system med konstanta koefficienter. Det torde vara nödvändigt med en kort repetition av den s. k. symboliska metoden, som tidigare använts i eltekniken.
Härefter visas hur man får fram det sta.- tionära svaret på en sinusformad störning genom beräkning av partikulärlösningen till en differentialekvation med godtycklig ord- ning och med konstanta koefficienter.
För lösning av differentialekvationer av förhållandevis komplicerad karaktär till- gripes ofta Laplacetransformen, varigenom det är möjligt att skaffa. en översikt över relativt komplicerade systems verknings- sätt utan att gå. vägen över en vanlig klas— sisk lösning av differentialekvationer. Nor— malt kan ett inlärande av denna metod ej ingå. i kursplanen. Då emellertid varje reg— lertekniker vid studium av reglerteknisk litteratur (böcker och tidskrifter) omedel- bart konfronteras med den komplexa vari- abeln, betecknad med s eller p, är det på sin plats att åtminstone intresserade elever som bredvidläsning med lärarens hjälp och
med anvisning på lämplig litteratur har möjlighet att sätta sig in i denna metod.
Överföringsoperatorn, d.v.s. kvoten i operatorform mellan ut- och instorhet, tecknas för öppet och slutet system. Ope- ratorformen kan uttryckas med symboliska
metoden (ja)-metoden för stationärt svar på sinusformad instorhet) eller kan utgöras av Laplace-transform.
För elektriska kretsar användes nästan uteslutande jog-metoden. För övriga system (mekaniska, hydrauliska, termiska m.m.) är det lämpligt att teckna differentialekva- tionerna och lösa dessa med joo—metoden. Analogier med elektriska kretsar påvisas.
Blockdiagramalgebrans regler för serie- koppling, återkoppling och parallellåterfö- ring måste också inläras.
För diskussion om nödvändiga och till- räckliga stabilitetsvillkor införes bl.a. be— greppen nollpunkter och poler.
Då det i allmänhet är lättare att använ- da grafiska än matematiska metoder vid analys och syntes av reglersystem, uppritas Nyquist-diagrammet för det öppna syste- mets överföringsoperator F, som kan upp- delas i en konstant faktor K och en fre- kvensberoende faktor G(jw), d.v.s. F: =K ' G(jw). Vektorn F avsättes därvid i ett polärt diagram med (0 som parameter, varvid elementets frekvenskurva erhålles. Det är lämpligt att upprita det normerade diagrammet, d.v.s. med K = 1, varefter man kan beräkna det värde på K som gör det återkopplade systemet instabilt. Hur nära man kan gå instabilitetsgränsen, dis- kuteras med hänsyn till det återkopplade systemets snabbhet, noggrannhet m.m.
Härefter visas hur det återkopplade sy- stemets överföringsfunktion kan erhållas genom direkt mätning av vektorerna F och 1 + F, varefter förhållandet mellan [FI och II + Fl uppritas som funktion av a). Då detta sätt är ganska tidsödande, visas i mån av tid hur man i Nyquistdiagrammet kan rita in s.k. M-cirklar för olika kons- tanta värden på ovannämnda förhållande. Även s.k. N—cirklar för konstant fasvinkel kan inritas och deras användning förkla- ras.
Uppritande av Bodediagrammet för det öppna systemets överföringsoperator ge-
nomgås. Färdigheten att direkt kunna upp- rita asymptotiska diagram övas. Mall kan användas för korrigering av det asympto- tiska diagrammet. Sambandet mellan am- plitudkurvans lutning och fasvinkeln ob— serveras och utnyttjas i problem. Fas- och förstärkningsmarginalerna definieras och användes som karaktärer på systemets sta- bilitet.
Hur det slutna systemets Bodediagram kan erhållas, då det öppna systemets kur- va. är känd, genomgås. Som en hjälp att genomföra numerisk behandling omnäm- nes Nicholsdiagrammet.
426 Den elektroniska analogimaskinens principiella uppbyggnad och användning genomgås i korthet. Likaså teorin för den äterkopplade likspänningsförstärkaren. 4—:7 Några exempel på industriella reg- lersystem, förslagsvis nivå-, tryck-, tempe- ratur—, varvtals- eller lägesreglering bör be- skrivas. Beskrivningen bör kombineras med studiebesök eller laboration. Närmare studium av reglersystem eller del därav kan tas upp som specialarbete.
42413. Planering och samverkan Den föreslagna ordningsföljden mellan kursplanens olika avsnitt kan tjäna som mönster, men får ej betraktas som bindan- de. Till ledning för tidsplaneringen anges följande förslag till fördelning av de till- gängliga ca 120 timmarna.
Moment
Orientering .................... 5 Mekanisering 25 Logisk systembyggnad ......... 20 Reglersystem 40 Laborationer 30
120
Samverkan med matematik är av vikt, så att matematiska lösningar av bl. a. diffe- rentialekvationer kan göras efter en mycket snabb repetition.
Samverkan med svenska bör ske i sam- band med rapportskrivning av företrädes- vis laboration-sredogörelser. Det är även viktigt att eleverna får lära sig att utfor— ma korta men innehållsrika svar på beskri- vande frågor.
En inblick i kopplingssystem, innehål- lande elektriska element såsom elmotorer, reläer, halvledare, transistorer m.m., kräver kännedom om dessas byggnad och verk- ningssätt, varför samverkan med elteknik är av stor vikt, i synnerhet för behandling av frekvensanalysen och den logiska sys- tembyggnaden.
Samverkan med produktion är nödvän- dig för att exempel på verkstadstekniska automatiseringsåtgärder skall kunna be— handlas ur reglerteknisk synpunkt.
Samverkan med företagsekonomi bör sär- skilt gälla lönsamhetsberäkningar i sam- band med automatisering.
Samverkan med energi erfordras, så att exempel på processreglering kan lösas.
42.414. Koncentration -— se 38.4.1.4.
42.415. Beting — se även 38.4.15. För helt genomförd betingsläsning kan föl- jande exempel ges:
Moment
Veckor
Orientering
Mekanisering: mekaniska och pneumatiska utrustningar ...... Mekanisering: hydrauliska och elektriska utrustningar, val av ut- rustning Logisk systembyggnad: binära talsystem, logisk algebra, logiska funktioner ............. Logisk systembyggnad: uppbyggnad av system, hålremsa- styrning, numerisk styrning . . . . Reglerkretsar, exempel, reglersy- stems egenskaper, reglerformer . . Reglertekniska komponenter . . . . Frekvensanalys ................ Analogimaskiner. Tillämpningar .
Summa
42.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 38.421.
42.422. Studieteknik — se 38.422.
42.423. Självständiga arbetsformer — se även 38.423.
Enligt 42.4.15 kan hela kursen uppdelas i beting. Laborationer och konstruktionsupp- gifter kan ingå i betingen eller utgöra självständiga beting, vilka utföres i grupp eller enskilt.
Exempel på disposition av betingsperiod omfattande 5 veckor samt 3 veckotimmar teori.
Uppgift: Frekvensanalys.
Vecka 1. Lektion 3 timmar. Genomgång av betingets omfattning. Re- petition av jga-metoden genom exempellös- ning. Överföringsoperatorer för öppna och slutna system. Blockdiagramalgebra.
Vecka 2. Lektion 2 timmar. Stabilitetsvillkor. Friställd tid. 1 timme.
Vecka 3. Lektion 2 timmar.. Nyquistdiagrammet. Friställd tid. 1 timme.
Vecka 4. Lektion 3 timmar. Bodediagrammet.
Vecka 5. Friställd tid 1 timme. Prov 2 timmar.
42.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök -— se även 38.424.
Demonstrationer är lämpliga i många äm- nesavsnitt.
I vissa. fall användes särskild demonstra- tionsutrustning, såsom uppskurna cylindrar och ventiler vid genomgång av pneumati- ken. Elektriska utrustningar demonstreras med olika typer av reläer m. m.
För att visa effekten hos olika reglerfor—
mer bör finnas en utrustning, t. ex. en elek- tronisk modell, för demonstration av regler- krets innefattande olika slag av reglerfor- mer.
En logiksimulator bör finnas för demons— tration av logisk uppbyggnad av system.
Vissa demonstrationer är lämpliga att utföra i laboratorierna med där befintlig utrustning.
Laborationens betydelse för reglertekni- ken är stor. Laborationer skall ingå. i un- dervisningen inom avsnitten mekanisering, logisk systembyggnad och reglerteknik.
Valet av laboration blir beroende av den tillgängliga utrustningen. Laborationerna utförs i grupp med om möjligt högst fyra elever.
Varje laboration skall redovisas med re- dogörelse, innehållande aktuella data, mät- värden, uträkningar, resultat och ett slut- omdöme, där felkällor och analysförfaran- den kommenteras.
Exempel på. lämpliga laborationer:
Tidkonstanter för olika slag av termo- metrar.
Termisk fördröjning.
Klaff—dysa.
E-transformator. Elgoner. Uppbyggnad av logiska. system i logiksi- mulator: med hälremsastyrning, med styr- ning från reläer, halvledarelement eller räk— nare samt med pneumatiska komponenter.
Uppbyggnad av pneumatiska kretsar. Automatisering av verktygsmaskin (svarv, pneumatisk borrenhet e. dyl.).
Upptagning i funktionsanalysator av frekvenskurvor för öppet och slutet system, stegsvar för det öppna systemet och upp- mätning av hastighetskonstanten Kv.
Undersökning av instabilitet.
Mätning på. nivåreglersystem.
Om studiebesök se 38.424.
42.425. Bedömning —— se 38.425.
4243. Hjälpmedel -— se 38.4.3.
43 . Specialarbete M
Mål Specialarbete M avser att huvudsakligen i konstruktion eller produktion under själv- ständiga arbetsformer fördjupa elevernas kunskaper.
43.1.
43.2. Exempel på specialarbete
43.2.1. Konstruktion
Specialarbetet syftar till att öka elevernas förmåga till konstruktivt och beräknings- tekniskt arbete med sikte på ingenjörsan- ställning inom industrins konstruktionskon- tor. Med denna allmänna inriktning är det lämpligt att ge en allsidig teoretisk fördjup- ning jämsides med att eleven får utföra en större kvalificerad konstruktionsuppgift.
Vid den teoretiska fördjupningen kan följande moment behandlas:
Mekanik: Svängningsrörelser och stöt, vev— och kamrörelser.
Hållfasthetslära: Speciell draghållfasthet med beräkningsexempel för sammansatta material, värmespänningar och rotations- spänningar. Grafostatik. Statiskt obestämda balkar och axlar med elastiska linjens diffe- rentialekvation samt superposition av utböj- ningar och vinkeländringar. Orientering om speciella problem såsom vridning av raka stänger med icke cirkulärt tvärsnitt, böj- ning av plana plattor, böjning av enkel- krökta stänger bestående av cirkelbåge, knäckning av sammansatta pelare med tvärförband och diagonalstänger, sned böj- ning, enkla ramstänger och kontinuerliga balkar.
Konstruktionselement: Fjädrar. Vevrörel- sens element.
Apparatbyggnad: Gavlar, skruvar och flänsar till enkla tryckkärl, beräknade en- ligt tryckkärlsnormernas bestämmelser. Di- mensionering av rörledningsnät.
De teoretiska studierna kan ta i anspråk ungefär en tredjedel av den tid som beräk- nas för hela specialarbetet.
Konstmktionsövningen, på vilken huvud- delen av arbete och tid skall läggas och som ofta kan innebära ytterligare litteraturstu- dier, bör ges som en enda större uppgift som engagerar eleven och sätter hans för- måga på. prov. Uppgiften skall vara väl de- finierad. Huvudvikten kan läggas på kon- struktiv utformning eller på utredning och beräkning. Kraven på utredningsarbete, konstruktiva avväganden, skissritning, kon- trollberäkningar, rittekniskt utförande, tids- planering och snabbhet skall givetvis ställas högre än för motsvarande arbete i det obli- gatoriska konstruktionsämnet.
Uppgiften kan avse verktygskonstruk— tion, del av verktygsmaskin, transportdon, maskinkonstruktion såsom pump, fläkt, tryckkärl eller apparatkonstruktion för ke- misk industri, enklare reglerdon eller VVS- installation.
Arbetet kan med fördel utföras i grupp. Samarbete med industrin är värdefullt och uppgiften kan med fördel anknytas till ortens industri.
Stor omsorg bör ägnas planeringen, och detaljerade studieplaner bör uppgöras för varje typ av specialarbete.
Annan uppläggning av specialarbetet, sär- skilt ifråga om det teoretiska avsnittet, kan väljas. Väsentligt är endast att elevernas kunskaper och allmänna förmåga att utföra konstruktionsarbete befordras.
43.2.2. Produktion
Specialarbetet skall förbereda elevens di- rekta verksamhet inom produktionen ge- nom att fördjupa hans kunskaper i väsent- liga moment samt öva honom i att själv— ständigt utföra arbetsuppgifter inom om- rådet.
Utökade kunskaper behövs främst inom den egentliga tillverknings- och produk- tionstekniken. Förslag till moment som bör studeras ges nedan.
Bearbetbarhet: Teorin för plastisk bear— betbarhet och klippbarhet. Spånbildnings- teori och skärbarhet. Mätning av bearbet- barhet.
Bearbetningsekonomi: Bearbetningskost- naden och dess sammansättning. Bearbet- ningstider med sammanfattning av bear- betningsdata för maskin-, hand- och ställ- tider. Jämförelser mellan olika operatio- ners tillverkningstider och val av ekono- miska bearbetningsmetoder. Bearbetnings- noggrannhet. Kvalitet och kostnad vid olika. bearbetningsmetoder.
Produktionsberedning: Beredningens funk- tioner. Inverkan av faktorer som konstruk- tion, ritningar, material, maskiner, verktyg, transportdon, avsyning och kontroll. Bered— ning av detaljer och produkter. Val av pro- duktionsmetod. Mekaniseringens och auto- matiseringsgradens inverkan på lönsamhet, kvalitet etc. Programstyrning av maskiner.
Produktionsberedningen är här väsentli— gast och större delen av tiden och arbetet bör ägnas däråt.
Produktionsberedning är i hög grad ett tekniskt tillämpningsämne. Den bygger på förut genomgånget stoff främst i material- lära och tillverkningsteknik men också. i teknologi, reglerteknik, konstruktion och företagsekonomi. Dessutom måste bered- ningsuppgifterna anknyta till eller utgöra praktiska tillämpningar. Eleven skall läras att kritiskt analysera och utarbeta tillverk- ningsmetoder. Han bör därvid ha tillgång till ett rikligt underlag av data, blanketter, tabeller och handböcker. Arbetssättet bör så långt som möjligt överensstämma med det som användes i industrin.
Beredningsuppgifterna bör lämpligen ut- föras som grupparbete, där lärarens handled-
ning minskar allteftersom elevernas säker- het ökar.
Ungefär halva den tid som anslås åt spe- cialarbete bör ägnas åt en större självstän- dig arbetsuppgift. Detta arbete syftar till en utveckling av elevens förmåga att mera självständigt planera, utföra och ansvara för en större arbetsuppgift, varvid hänsyn skall tagas till elevens särintressen. Arbetet kan tänkas utfört i skolan, i en industri eller på annan arbetsplats eller delvis i skola, delvis i industri. Vissa arbeten kan vara av den arten att de bör utföras av två elever tillsammans. Detta är till fördel, då de kan diskutera sina problem gemen- samt, hjälpa och komplettera varandra och utveckla sin samarbetsförmåga.
Avsnitt som kan bli föremål för sådana arbetsuppgifter är t.ex. materialegenskaps— anpassning, undersökning av strukturom- vandling i material under vissa betingelser, provning av viss materialegenskap, under- sökningar av viss tillverkningsmetod, mät- metoder, produktionstekniska frågor i sam- band med rationalisering, arbetsstudier och planering.
Anknytning till företagsekonomi är na- turlig.
Samverkan mellan produktion och ergo- nomi torde mest komma att beröra metod- och rationaliseringsfrågor.
Anknytning till reglerteknik är tänkbar i ett flertal sammanhang, t. ex. i fråga om programstyrda maskiner eller mekanisering av operationer och processer.
Samarbete med konstruktion är också naturligt, t.ex. i en större beredningsupp- gift.
Det väsentliga är att arbetet utformas som ett avancerat studium och sålunda blir en längre gående fördjupning i något äm- nesavsnitt än som normalt sker i den övriga undervisningen.
44.1. Mål
Undervisningen i maskinteknik B avser
att ge kännedom om enkla och samman- satta maskinelement samt svetsning,
att ge kännedom om de vanligaste maski— ner som används inom byggnadsindustrin samt deras skötsel och vård samt
att ge kännedom om säkerhetsföreskrifter för vissa maskiner.
44 .2. H uvudmo'ment
Enkla och sammansatta maskinelement. Svetsning. Inom byggnadsindustrin förekommande ma- skiner.
: 44.3. Kursplan
' Maskinelement
: Skruvar och nitar. Axlar och lager. Kedjor, remmar, linor. Kopplingar. Bromsar. Växlar och variatorer. Maskinuppställning, fjädrar, vibrationsdämpning. Skötsel och vård.
» Svetsar och svetsning ' Svetstyper och svetsmetoder. Gassvets- ning. Bågsvetsning, elektrodtyper, ekonomi. ' Svetsprovning.
Maskiner
Förgasar- och dieselmotorer.
Transportanordningar: Enkla transport- anordningar. Hissar. Kranar. Lastningsma- , skiner och övriga transportanordningar. Sä- kerhetsföreskrifter.
Tryckluftteknik: Kompressorer. Tryck- , kärl. Tryckluftsverktyg. Säkerhetsföreskrif— ter.
Uppvärmningsanordningar: Byggtorkar. , Varmluftpannor och aerotemprar. Ångpan- nor och generatorer. Säkerhetsföreskrifter.
Pumpar: Hydromekanik. Vattenpumpar. Slampumpar. Sug- och tryckledningar. Se- rie- och parallellkoppling. Hydraulisk kraft- överföring.
Skötsel och vård: Förebyggande åtgärder. Underhållande åtgärder. Reparationer.
44.4. Anvisningar och kommentarer
MAJ.
4441 .1. stoffet
lärostoffet
Allmänna synpunkter på. ämnes-
Undervisningen i maskinteknik avser främst att ge erforderliga kunskaper för ett riktigt val av mindre enheter och en god skötsel av maskiner som användes inom byggnadsin- dustrin.
Undervisningen skall ge eleverna färdig- het i bruk av standardblad, handböcker, kataloger och broschyrmaterial. Även rek- lambetonade prospekt skall begagnas, var- vid eleverna ges nödvändig övning i att sovra väsentliga fakta från betydelselösa detaljer.
Kunskapsstoffet behandlas med ett un- dantag rent beskrivande. För avsnittet pumpar göres en kortfattad teoretisk ge- nomgång av hydromekanikens grundlagar, som även ligger till grund för de fortsatta studierna i VVS och anläggning.
Stor vikt måste läggas på jämförande be- skrivning av olika typer, deras funktion och användningsområden.
En noggrann genomgång av inom maskin- tekniken använda enheter och beteckningar är erforderlig.
Särskild vikt skall vidare läggas på ma- skinernas skötsel och vård, varvid både förebyggande och underhållande åtgärder beaktas, samt på säkerhetsföreskrifter.
44412. Kommentarer till speciella kurs- moment
Maskinelement
Detta avsnitt genomgås i huvudsak beskri- vande. Fördelen med standardiseringen be- tonas och exemplifieras vid de olika mo- menten.
Skruvar behandlas ingående, varvid både olika typer och material genomgås. Skru- vars hållfasthet beaktas särskilt; förspän- ning genomgås; momentnyckel behandlas.
Vid genomgång av nitar behandlas även nitningsmetoder.
Vid genomgång av lager göres en jäm- förelse mellan rullnings- och glidlager. Kraf- ternas inverkan på. rullningslagrens livs- längd visas medelst räkneexempel. Smörj— ningsproblemet beröres och rullningslagrens känslighet för föroreningar och åverkan be- tonas. Ett schematiskt beräkningsexempel för kilremmar genomgås. Betydelsen av efter- spänning av remmar samt förfaringssättet vid rembyte beröres. Föreskrifter för lin- beräkning nämnes.
Genomgången av kopplingar, bromsar. växlar och variatorer göres rent beskrivande med tonvikt på funktion och skötsel.
Svetsar och svetsning
Olika svetstyper och metoder genomgås med huvudvikten på bågsvetsning. Hän- visning göres till gällande normer.
Maskiner
Förgasar- och dieselmotorer: Efter genom- gång av arbetsprinciperna ges en orientering om metoder för bränsletillförsel samt kvan- titets- och kvalitetsreglering. Sambandet mellan varvtal och effekt samt verknings- gradens beroende av belastningen visas. Transportanordningar: Huvudvikten läg- ges på transportanordningar inom bygg- nadsindustrin, såsom spel, betonghissar och tornsvängkranar. Genomgången göres be- skrivande. Särskild vikt lägges på säker— hetsanordningar och -föreskrifter.
Tryckluftteknik: Av tryckluftsmaskinerna behandlas endast kolvkompressorer. En snabborientering av en- och tvåstegskom— pressioner samt betydelsen av mellankylning ges. Säkerhetsföreskrifter för tryckkärl ge- nomgås. Tryckluftsverktygen behandlas en- dast beskrivande. Kondenseringsproblemet beröres.
Uppvärmningsanordningar: Efter en orien- tering om typer och funktion lägges ton- vikten på säkerhetsföreskrifterna. Ford- ringarna på matarvatten för ångpannor be- handlas.
Pumpar: Hydrostatiken behandlas myc- ket kortfattat. Tryckcentrum genomgås ej. Behandlingen av hydrodynamiken ges prak- tisk inriktning. Med utgångspunkt från en allmän energibalans diskuteras Bernoullis ekvation för ideala vätskor. Förlustterm in- föres. Friktions- och stötförluster behand— las.
Funktion och användningsområden för kolvpump, diafragmapump, vattenring- och centrifugalpump behandlas. Olika typer av specialutföranden omnämnes. Pumpkarak- täristikor genomgås även för parallell- och seriekopplade pumpar. Hydraulisk kraft- överföring genomgäs med tillämpning på exempelvis någon grävmaskin.
Skötsel och vård: Under momentet »före- byggande åtgärder: behandlas inspektion, reservdelshällning, skyddsanordningar så- som luft-, bränsle- och smörjoljefilter och matarvattenbehandling.
I momentet »underhållande åtgärder» be- handlas smörjning, kylning, sotning m.m.
44.413. Planering och samverkan
Den i kursplanen angivna ordningsföljden och dispositionen bör icke anses fastlåst. Be- träffande ordningsföljden kräves dock att första huvudmomentet, maskinelement, lä-
ses först. Förslag till fördelning av de ca 45 effek- tiva lektionstimmar som kan erhållas:
Svetsar och svetsning ........ 7 »
Maskiner: motorer .......... » transportanordningar ...... » tryckluftteknik ........... » uppvärmningsanordningar. . » pumpar .................. » skötsel och vård .......... 4 »
Summa 45 timmar
Avsnittet maskinelement är en logisk följd och en vidareutveckling av avsnittet konstruktionselement i ämnet teknologi.
Teknologins grundidé, en allmän och grundläggande teknisk kännedom, återfin- nes i flera av maskinteknikens moment, dock här med en mera praktiskt fackbeto— nad målsättning.
Samverkan med teknologi: En vertikal samverkan med teknologin kräves för att undvika onödig dubbelläsning. Alla möjlig- heter att utbyta genomgång mot repetition måste tillvaratagas till förmån för övriga delar av kursen.
Samverkan med skolpraktik: Samverkan bör ske med praktiken i synnerhet beträf- fande avsnittet svetsning.
Samverkan med byggtekniska ämnen: En vertikal samverkan med konstruktion bör ske främst i avsnitten skruvar och nitar samt svetsning och med VVS och anlägg- ning i avsnittet hydromekanik. Läraren skall deltaga i ämneskonferenserna i bygg— tekniska ämnen.
44.4.1.4. Koncentration —- se även III:7.7 .
Då ämnet endast omfattar 1,5 vtr under en årskurs är det nödvändigt med koncentra— tionsläsning. Förslagsvis bör ämnet läsas under vårterminen, varvid antalet vecko- timmar blir 3.
44.4.].5. Beting — se även 38.4.1.5.
Lärostoffct medger en uppdelning i mindre, från varandra relativt fristående avsnitt.
Följande utgör ett förslag till betings— perioder under förutsättning av koncentra- tion till 3 vtr under en termin: se.
1 Maskinelement ........... 4
2 Svetsar och svetsning ..... 2
3 Motorer, transportanord—
ningar .................. 3 Tryckluft, uppvärmning .. 2 Pumpar, skötsel och vård . . 4—
Moment
Summa 15
Vissa avsnitt torde vara lämpliga att ut- föra som betingsläsning för grupper, se ne- dan under självständiga arbetsformer.
44.4.2.
44.421. Allmänna metodiska kommentarer — se även 38.4.2.1.
Verksamhetsformer
Undervisningen skall utformas så att ele— verna bibringas förståelse för de maskin- tekniska problemställningarna. Faktainlär- ning bör inskränkas.
LIålet bör vara att eleverna ges erforder— liga kunskaper för att med hjälp av befintlig facklitteratur och övriga hjälpmedel kunna lösa uppkommande problem.
Undervisningen skall ske under aktivt samarbete mellan lärare och klass. Sam- arbetet mäste i stor utsträckning bygga på elevernas praktikerfarenhet, till vilken lära— ren anknyter. I betings- och i synnerhet grupparbetets mera fria former kommer detta speciellt till sin rätt. Värdefullt är att elever med speciell eller längre praktik aktivt medverkar och hjälper läraren att anknyta till verkligheten på arbetsplat— serna.
Vid genomgång bör förutom läroboken användas handböcker, katalog— och bro— schyrmaterial, där särskilt det sistnämnda kan ge aktuellt bildmaterial av hög klass.
44.422. Studieteknik — se även 38.4.22. I samband med betingsläsningen är det stu— dietekniskt viktigt att eleven får lära sig att planera och organisera sitt eget arbete. Där— näst måste han lära sig att arbeta i lag, vil- ket nedannämnda grupparbete ger möjlig- het till, både beträffande fördelning av ar- betsuppgifter och träning i samarbete.
44.423. Självständiga arbetsformer Betingsläsningen förutsätter bl. a. att ele- verna har god tillgång till facklitteratur samt att läraren har utarbetat noggranna hand- ledningar för varje beting.
Vissa avsnitt, t.ex. motorer och trans- portanordningar, kan genomgås med hjälp av betingsläsning gruppvis. Varje grupp får då en deluppgift att genomarbeta. Arbets- resultatet renskrives och dupliceras. Even- tuellt får någon ur var grupp inför klassen redogöra för resultatet. Detta system är speciellt lämpat för den del av kursen som
eventuellt saknar lärobok. En noggrann handledning för varje deluppgift dirigerar innehåll och uppläggning av elevernas ar— beten, som genom dupliceringen blir till— gängliga för varje elev i klassen.
Betingen genomföres enligt de generella anvisningarna i 38.423.
44.424 Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 38.424.
Ett större antal demonstrationer under lektionstid bör göras i skolans maskinlabo- ratorium.
Studiebesök på industrier utgör ett vik- tigt komplement till undervisningen i sko- lan. Tiden torde dock endast medge ett få- tal studiebesök om högst en halv dag.
44.4.2.5. Bedömning -— se 38.425.
44.4.3. Hjälpmedel — se 38.4.3.
45 . Maskinteknik El
45.1. Mål
Undervisningen i maskinteknik El avser
att ge kännedom om enkla och samman- satta maskinelement samt transportanord- ningar,
att ge kännedom om hydromekanik, ener- gitekniska maskiners funktion och drift- egenskaper samt energitekniska anlägg- ningar samt
att ge kännedom om säkerhetsföreskrifter för vissa maskiner.
45.2. H nvndmoment
Enkla och sammansatta maskinelement. Transportanordningar.
Hydromekanik. Energitekniska maskiner. Energitekniska anläggningar.
45 .3. Kursplan
Maskinelement Skruvar, nitar och svetsar. Axlar och la-
ger. Kedjor, remmar, linor. Kopplingar. Bromsar. Växlar och variatorer. lVIaskin- uppställning, fjädrar, vibrationsdämpning. Skötsel och vård.
Tra'nsportanordningar
Enkla transportanordningar. Hissar och övriga transportanordningar. Säkerhetsföre— skrifter.
Hydromekanik l—lydrostatik: Hydraulisk kraftöverföring. Hydrodynamik: Friktionsfri strömning.
Bernoullis ekvation. Strömning med för- luster.
Energitekniska maskiner och. enheter Elångpannor. Kolvkompressorer och för- bränningsmotorer. Pumpar och fläktar. Vat— ten-, ång- och gasturbiner. Karaktäristikor, effekt-, verkningsgrads- m. fl. diagram.
Energitekniska anläggningar
Ängkraftverk, värmekraftverk. Vattenkraft- verk. Gasturbinverk.
45.4. Anvisningar och kommentarer
45.4.1. Lärostoffet
45.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet Undervisningen i maskinteknik avser främst att ge erforderliga kunskaper om driftsegen- skaper hos energitekniska maskiner, kopp- lade till elektriska motorer eller generatorer. Undervisningen skall ge eleverna färdig- het i bruket av standardblad, handböcker, kataloger och broschyrmaterial. Även re- klambetonade prospekt skall begagnas, var- vid eleverna ges nödvändig övning i att sovra väsentliga fakta från betydelselösa detaljer av reklamkaraktär. Undervisningen skall vara praktiskt in- riktad för elteknikens behov. Endast den teori som är nödvändig för förståelsen med- tages.
Stor vikt måste läggas på prestanda och verkningsgrader hos olika typer av kraft— överföringar samt vid funktion och drifts- egenskaper hos energitekniska maskiner. Särskild vikt skall vidare läggas på ekono— miska synpunkter samt på säkerhetsföre- skrifter.
45.4.1.2. Kommentarer till speciella kurs- moment
Maskinelement
Detta avsnitt genomgås i huvudsak orien- terande.
Fördelen med standardiseringen betonas och exemplifieras vid de olika momenten. För skruvar och nitar genomgås olika typer och material. Skruvars hållfasthet beaktas; även förspänning genomgås; momentnyckel behandlas.
Olika svetstyper och deras användnings- områden behandlas kortfattat.
Vid genomgången av lager göres jämfö- relse mellan rullnings- och glidlager. Kraf- ternas inverkan på, rullningslagrens livs— längd visas medelst räkneexempel. Rull- ningslagrens känslighet för föroreningar och åverkan betonas.
Ett schematiskt beräkningsexempel för kilrernmar genomräknas.
Föreskrifter för linberäkning genomgås kortfattat.
Begreppet utväxling behandlas. Största vikten lägges på. kopplingar, var- vid funktion och prestanda beaktas, samt på. växlar, varvid för olika typer prestanda och verkningsgrad behandlas.
T ransportanordningar Huvudvikten lägges på personbefordrande transportanordningar samt på säkerhetsan- ordningar och -föreskrifter.
H ydromekanik
Hydrostatiken behandlas mycket kort— fattat. Tryckcentrum genomgås ej. Behand-
lingen av hydrodynamiken ges praktisk in- riktning. Med utgångspunkt från en allmän energibalans genomgås Bernoullis ekvation för ideala vätskor. Förlustterm införes. Friktions— och stötförluster behandlas.
Energitekniska maskiner Elångpannor: Fordringar på behandling av matarvatten genomgås. Säkerhetsföreskrif— ter beaktas.
Kolvkompressorer och förbränningsmoto- rer: Arbetsprinciperna genomgås. Betydel- sen av mellankylning vid kompression visas. En orientering ges om metoder för bränsle- tillförsel samt kvantitets- och kvalitetsreg— lering. Samband mellan varvtal och effekt samt verkningsgradens beroende av belast— ningen visas. Olikformighetsgraden beröres.
Pumpar och fläktar: Olika typer, funk— tion och driftsegenskaper genomgås. Effekt- behovets samband med höjd (tryck) och mängd (volym) visas. Pumpkaraktäristikor genomgås även för parallell- och seriekopp- lade pumpar.
Fläktdiagrammet genomgås. Turbiner: Olika typer, funktion och driftsegenskaper genomgås beskrivande.
Energitekniska anläggningar De olika huvudtypema av anläggningar beskrives, varefter ett jämförande studium göres med hänsyn till anläggningstekniska, driftstekniska och ekonomiska synpunkter. Metoder för förbättring av den totala verkningsgraden diskuteras. Samkörning mellan olika anläggningar beröres.
45.413. Planering och samverkan —— se 44.4.—JB i tillämpliga delar. De ca 60 effektiva lektionstimmar som er- hålles kan förslagsvis fördelas på följande sätt:
Maskinelement Transportanordningar ....... 5 Hydromekanik ............. 10 Energitekniska maskiner ..... 20 Energitekniska anläggningar . 15
10 timmar
Summa 60 timmar
4.5./4.1.4. Koncentration —— se III:7.7.
Dä ämnet endast omfattar 2 vtr under en årskurs skall det vara föremål för kon— centrationsläsning, varvid antalet veckotim- mar blir 4.
45.4.1.5. Beting — se 44.4.].5 i tillämpliga delar. Förslag till betingsindelning under förut- sättning av koncentration till 4 vtr under en termin: Period Tidi veckor 1 Maskinelement och trans- portanordningar .......... 4- Hydromekanik ........... 2 Ångpannor, motorer, pum- par ..................... Turbiner, karaktäristikor . . Anläggningar ............
Moment
Summa 15
45.42. Verksamhetsformer — se 44.42 och
38.42.
45.4.3. Hjälpmedel — se 38.4.3.
46 . Byggtekniska ämnen
(Gemensamma anvisningar för ämnena 47—53 )
46.1—3. Mål, huvudmoment och kursplaner med ärskursfördelning
anges särskilt för varje ämne 47—53.
46.4. Anvisningar och kommentarer 46.4.1. Lärostoffet
46.41 .1 . ämnesstoffet
Allmänna synpunkter på
Det byggtekniska alternativet är i årskurs 3 odifferenticrat. I årskurs 4 finnes två alternativ, anläggningstekniskt (Ba) och husbyggnadstekniskt (Bh). Differentiering- en omfattar 9 vtr. I det förra alternativet ges ämnena konstruktion och planering nä- got mindre utrymme och i stället meddelas en relativt omfattande undervisning i äm- net anläggning. I det senare alternativet läggs huvudvikten på konstruktion och pla- nering, medan föga tid ägnas åt anläggning.
Följande byggtekniska ämnen läses: bygg- teknik, konstruktion, produktion, planering, anläggning, geodesi och VVS.
Ämnet byggteknik omfattar byggnads— materiallära, allmänna byggnadstekniska problem samt husbyggnad. Kursen avser att bibringa eleverna sådan insikt i bygg- tekniken, att de självständigt kan lösa olika byggnadstekniska detaljer och problem.
Ämnet konstruktion omfattar allmän håll- fasthetslära, betong-, murverks-, stål- och träkonstruktioner, geoteknik och grundlägg- ning. Kursen avser att ge eleverna kunska— per om beräkning och konstruktion av bygg- nader av olika slag.
Ämnet produktion omfattar byggnadsin- dustrins roll i samhället, myndigheter och byggnads- företags organisation, produktionssystem, arbetsmetoder och arbetsteknik, arbetsstu- arbetsmarknadsorganisationer,
dier, arbetsplatsens planering och organisa- tion, kostnadsanalys och kalkyler, byggfi- nansiering och entreprenadfrägor. Kursen avser att ge eleverna kunskaper om byggan- dets förutsättningar och praktiska utförande samt om förutsättningar och metoder för produktionstekniskt utvecklingsarbete.
Ämnet planering omfattar byggnaders samt städers och andra samhällens funktio- ner och planering. Kursen avser att ge ele— verna insikter om de funktionella, estetiska och ekonomiska kraven i planeringen av samhällen och byggnader.
Ämnet anläggning omfattar vägteknik, trafikteknik, brobyggnad, vattenförsörj- ningsteknik, avloppsteknik samt kraftför— sörjningsteknik. Kursen avser att ge elever— na kunskaper om projektering och utförande av vattenförsörjnings- och avloppsanlägg- ningar samt trafikleder. Dessutom ges orien— tering om kraftförsörjningsteknik.
Ämnet geodesi omfattar geodetiska mät- metoder samt stakning och kartering. Kur- sen avser att ge utbildning i de vanligaste mätningsförfarandena.
Ämnet VVS omfattar Värmeteknik, ven- tilationsteknik och sanitetsteknik. Kursen avser att ge eleverna insikt om de värme—, ventilations- samt vatten- och avloppsin- stallationer som normalt förekommer i bygg- nader.
46.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
anges särskilt för varje ämne 47—53.
46.413. Planering och samverkan
För varje ämne ges förslag till fördelning av tillgänglig tid på olika moment. Varje vecko- timme beräknas därvid ge 30 effektiva lek- tionstimmar. Denna fördelning av tiden är
på intet sätt tvingande utan skall uppfattas som exempel och ledning för den planering av ämnet som görs av varje särskild skola.
Den ordningsföljd i vilken de olika mo- menten upptas i kursplanen är ej heller bin— dande utan skall uppfattas som förslag.
Samtliga byggtekniska ämnen är så intimt förbundna med varandra, att en ständig samverkan dem emellan måste ske. Ämnes- konferenserna i berörda ämnen planerar och organiserar denna samverkan.
Mellan gymnasium med treårig teknisk ut- bildning och det med fyraårig, som övertar övervägande delen av det förras elever på teknisk sektor, bör ett intimt samarbete råda, så att övergången ej försvåras för eleverna. Gemensamma ämneskonferenser för lärarna i de tekniska specialämnena bör anordnas, så att kursuppläggning, kunskapsfordringar, läroböcker och skrivningar överensstämmer. Se II: 3.4.
Samverkan med ämnena matematik, fysik och kemi skall förekomma.
För de ämnesspecifika synpunkterna på planering och samverkan hänvisas till varje särskilt ämne (47—53).
46 .4.] .4. Koncentration
Ämnet geodesi i årskurs 3 skall koncentreras. I konstruktion och planering finnes en för
båda alternativen gemensam grundkurs. För husbyggnadstekniskt alternativ ges i års- kurs 4 i båda ämnena en tilläggskurs. Då det är lämpligt att tilläggskursen bygger på en avslutad grundkurs koncentreras lämpligen dessa ämnen. I tabell nedan lämnas exem- pel pä timfördelning vid ett sådant arrange- mang.
I flera fall torde självständiga klasser av Ba och Bh kunna organiseras. Även då skall emellertid ämnena VVS och elteknik samt byggteknik i årskurs 4 koncentra- tionsläsas. Se respektive ämnen.
46.4.1.5. Beting Lärokurserna uppdelas i lämpliga betings- perioder. Betingsexempel ges för varje sär- skilt ämne. Under ett läsår bör man kunna erhålla ungefär 32 betingsveckor.
46.4.2. Verksamhetsformer
46 4.2.1 . Allmänna metodiska kommentarer
Kursomfånget i samtliga byggtekniska äm- nen är stort. Detta beror på att undervis- ningens målsättning är att utbilda ingen- jörer med vidsträckt kompetens inom det byggtekniska facket.
Då lärostoffet spänner över stora om- råden och dessutom är mycket detaljrikt,
Exempel på timfördelning i årskurs 4, om gemensam klass Ba och Bh anordnas
Nr Ämne
Ba Bh
Ergonomi .......................... Företagsekonomi .................... Byggteknik ........................ Konstruktion (gemensam kurs) ...... Konstruktion (obl. tilläggskurs) ...... Produktion Planering (gemensam kurs) .......... Planering (obl. tilläggskurs) .......... Anläggning (Ba) .................... Anläggning (Bh) ...................
Elteknik ...........................
Summa
måste det noga övervägas vad som skall be— handlas mera ingående och vad som endast behöver genomgås översiktligt. Faktainlär- ningen får ej ta så stor del av tiden att ele- verna ej hinner lösa problem, konstruera eller på annat sätt lära sig kombinera och arbeta med inhämtade kunskaper. Dock måste poängteras att en solid grund av fakta be- hövs för att göra elevernas självverksamhet meningsfylld.
Undcrvisningssituationen kompliceras för- utom av det stora kursomfånget även av det starka aktualitetskravet. Frånsett vissa teo— retiska delar, som anknyter till stoff av mera tidlöst slag, präglas den tekniska tillämp- ningen inom byggområdet av stora föränd- ringar och snabb utveckling. Undervisningen måste planläggas så att dessa krav tillgodo- ses och eleverna föres fram till kunskap om modern byggteknik. Därigenom ökas av- sevärt elevernas förmåga att efter genom- gången lärokurs verksamt arbeta inom bygg— nadsindustrin.
För att underlätta elevernas planering av studierna samt även öka deras intresse utges lämpligen en mera detaljerad studiehandled- ning. Denna skall ange de avsnitt ur läro- böcker, handböcker, broschyrer m. in. som kurserna omfattar samt annan väsentlig lit— teratur. Se även anvisningar i II: 4.3.1.3.
De olika kursavsnitten skall studeras så. att sammanhanget inom ämnet respektive mellan de olika ämnena klarlägges. Arbetet får således ej vara ensidigt detaljstudium utan helheten skall framhållas.
Lärokurserna uppdelas i lämpliga betings- perioder. Betingsexempel återfinnes under respektive ämne. Betingsperiodernas längd kan variera mellan 2 och 6 veckor. Genom en sådan uppdelning, där läxor icke före— kommer, ökas överblicken över ämnet.
Normalt sker undervisningen i hel klass, men vid konstruktionsövningar och labora- tioner sker delning av klass i den utsträck- ning som framgår av timplanerna.
Individuell handledning vid konstruk- tionsövningar är mycket väsentlig. Genom
den nämnda delningen ges tillfälle härtill. Läraren får härigenom god kontakt med eleverna, kan lättare bedöma om de för- stått genomgånget lärostoff och får tillfälle och tid till individuell granskning av skisser och ritningar. Det är viktigt att produce- rade skisser och ritningar är uttförda på ett tekniskt riktigt sätt. Övningsuppgifterna bör om möjligt rättas i elevens närvaro. Tillämpade tekniska problem är oftast av sådan art att entydiga lösningar ej förelig— ger. Olika lösningar av problemen måste därför diskuteras med hänsyn till såväl funktion som ekonomi. Eleverna bör även göra överslagsberäkningar samt vänjas vid att alltid bedöma storleksordningar och rim- lighet av erhållna resultat. Räknestickan skall på ett tidigt stadium införas som ett normalt hjälpmedel vid beräkningar. Bestämda inlämningsdagar för konstruk- tionsuppgifter och laborationsredogörelser bör fastställas och hållas, då en ingenjör i praktisk verksamhet ständigt ställes inför uppgiften att redovisa förelagda arbetsupp- gifter vid bestämda tidpunkter. För att öka elevernas aktivitet kan individuella ut— gångsdata ges för en och samma konstruk- tionsuppgift. Härigenom måste alla elever- na redovisa olika resultat utan att dock möjligheterna till värdefulla diskussioner och lärorikt samarbete går förlorade. Ämneskonferenserna bör förlägga inläm- ningsdagar för konstruktions- och övnings— uppgifter samt laborationsredogörelser på ett sådant sätt att elevernas arbetsbörda blir så jämn som möjligt över hela läsåret. Laborationerna skall bl. a. tjäna till att klarlägga olika byggtekniska Detta vara väl planerade samt att förutsättningar och resultat diskuteras ingående. Ibland kan
samband. innebär att laborationerna måste
laborationer med ena hälften av klassen un- der lärarens ledning pågå samtidigt som den andra hälften har ritövningar eller annan verksamhet.
Även vid studiebesök kan det ibland vara lämpligt att klassen uppdelas i grupper. Halva klassen gör då tillsammans med lära- ren studiebesök, medan den andra delen av klassen sysselsättes med övningsuppgifter eller annan självverksamhet i lärosalen.
46 .4 2.2 . Studieteknik
Eleverna har i årskurserna 1 och 2 succes- sivt övergått från dagläxor till långläxor eller beting, varför den ovan föreslagna un- dervisningsmetodiken icke torde vålla några svårigheter.
Läraren bör vid lämpliga tillfällen ge an— visning om hur man lämpligen disponerar stoffet samt planerar och genomför inlär- ningen. Eleverna bör uppmanas att konti- nuerligt läsa in vid varje lektionstillfälle ge- nomgånget stoff. Kurserna är så omfattande och problemrika, att detta förfarande torde vara det bästa för att eleverna skall kunna inlära, förstå och tillämpa de aktuella kun— skaperna. Studierna får icke koncentreras till kortare inlärningsperioder före respektive redovisningstillfälle. Vid studierna bör ele- verna uppmanas att koncentrera sig på vä- sentligheter och ej fördjupa sig i onödiga detaljer. Kunskaperna måste grundas på förståelse av det genomgångna lärostoffet, så att ren utantillärning undvikes. Eleven skall ges handledning i att finna uppgifter och data i facklitteratur samt att utnyttja bibliotek rationellt.
Vid inlärandet av byggnadstekniska de- taljutformningar bör eleverna på fri hand rita (skissa) olika lösningar och på så sätt komma underfund med problemen.
Eleverna bör självständigt uppöva räkne- rutinen. Räknestickan skall framstå som det självklara hjälpmedlet vid beräkningsar- bete, emedan dess noggrannhet är fullt till- räcklig för de flesta byggnadstekniska ingen- jörsproblem.
46.423. Självständiga arbetsformer
Inlärning av under en betingsperiod presen- terat lärostoff, lösande av övningsuppgifter
samt konstruktionsövningar och laboratio- ner är exempel på förekommande självstän- diga arbetsformer. Dessa kan försiggå såväl i lektionssalen som i form av hemarbete. Problemlösning för befästande av genom- gångna teorier är lämpliga betingsuppgifter som med fördel kan utföras som hemarbete. Lärostoff som i huvudsak är beskrivande lämpar sig för betingsuppgifter, vilka utläm- nas cfter endast översiktlig genomgång. Be— tingsperioderna bör ej vara längre än 6 vec- kor. Beträffande redovisning av beting hän— visas till 46.425. Under respektive ämne lämnas betingsexempel.
Större konstruktions- och övningsuppgif- ter utlämnas efter endast orienterande ge- nomgång. Efter en tids enskild verksamhet, varvid läraren ger individuell handledning, bör klassen samlas till gemensam genomgång och diskussion av de problem som eleverna stött på under sitt självständiga arbete. Där- 'efter fortsätter arbetet med omväxlande självständigt arbete och gemensamma ge- nomgångar till betingsperiodens slut.
I årskurs 3 skall samtliga elever utföra ett specialarbete som normalt bör omfatta ca 30 timmar. Valet är icke begränsat till äm- nena i årskurs 3. Det bör dock grundas på kunskaper som förvärvats under årskurser- na 1—-3 och bör icke föregripa undervisning- en i årskurs 4. Under de byggtekniska äm- nen som kan komma i fråga ges exempel på dylika arbeten. För allmänna synpunkter på arbetenas planläggning och utförande hänvisas till II:4.2.3.5.
46.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök
Vid genomgång av materialläran bör ele— verna få tillfälle att se och känna på prover på de vanligaste byggmaterialen.
Vid genomgång av byggnadstekniska och konstruktiva detaljlösningar bör skalenliga modeller demonstreras, t. ex. stålförband, regelstomme, takstolar. Detta bidrager till att i elevernas minne inpränta en riktig bild
av de olika detaljernas utformning och upp- öva det konstruktiva tänkandet.
Beträffande laborationer hänvisas till respektive ämne.
Studiebesöken är väsentliga för undervis- ningen i tillämpade ämnen och bör planeras av ämneskonferenscrna, så att om möjligt ett och samma studiebesök utnyttjas för flera olika ämnen. Lämpliga studiebesök föreslås i anvisningarna för respektive ämne. Studiebesöken måste vara väl planerade och åtföljas av diskussion.
Kontakt bör tagas med större byggnads— firmor på orten, så att klassen vid uppre- pade tillfällen kan besöka ett och samma projekt. Entreprenören bör ombedjas att ställa gällande handlingar såsom entrepre- nadkontrakt, ritningar, byggnadsbeskriv- ning etc. till lärarens förfogande. På detta sätt kan eleverna få en ingående inblick i de olika problemen som uppkommer på ett bygge. Kontakt bör även tagas med bygg- företagets olika konsulter, så att dessa när så anses lämpligt kan vara behjälpliga med förklaringar och förtydliganden rörande deras specialområden.
En väl planerad studieresa på. ca 1 vecka bör ingå i årskurs 4.
46 4.2.5 . Bedömning Eftersom systemet med dag- och långläxor ej tillämpas, måste läraren genom stickfrå- gor under lektioner och övningar kontrollera att eleverna har förstått tidigare genom- gångna kursavsnitt. Efter avslutad betings- period redovisar eleverna sina kunskaper vid muntliga eller skriftliga förhör.
Kontakten med eleverna under konstruk- tionsövningar och laborationer bidrager till att ge läraren en uppfattning om elevernas kunskaper och färdigheter.
I ämnena byggteknik och konstruktion anordnas i årskurs 3 schemabundna skriv- ningar. Se läroplanens allmänna del II: 4.4.8.
I övrigt tillämpas de principer för bedöm— ning som anvisas i II: 4.4.
Om möjligt bör skrivningarna i de tek- niska specialämnena i årskurs 3 vara gemen- samma för de gymnasier som avlämnar ele— ver till samma årskurs 4. Samverkan beträf- fande skrivningar bör äga rum (se II:-3.4).
46.4.3. Hjälpmedel
hioderna hjälpmedel av olika slag måste an- vändas för att göra undervisningen intres- sant och givande. För beskrivande och grundläggande avsnitt skall sådana läroböc- ker användas att självverksamhet i form av betingsläsning möjliggöres. Handböcker an— vändes i stor utsträckning i ingenjörsverk- samheten, varför eleverna måste göras väl förtrogna med dylika. En god handbok kan utgöra stomme. Den måste dock komplette- ras och förtydligas med ytterligare text, här- ledningar och figurer. Även kataloger och tillverkarbroschyrer bör användas.
Många delar av de olika ämnena, t. ex. konstruktionsdetaljer, byggnads- stommar och materialtillverkning, kan av— sevärt förtydligas med hjälp av filmer och ljusbilder. Användning av film och bilder kan i vissa fall vara mera givande än studie- besök.
Föredömliga ritningar, konstruktionsbe- räkningar till aktuella byggnadsverk samt fullständiga byggnadshandlingar för såväl byggnadsföretag som anläggningsföretag bör finnas tillgängliga i ritsalarna.
Gällande bestämmelser och förordningar rörande byggfacket kan i viss utsträckning användas direkt som kurslitteratur. Ele- rörande
verna skall även göras så förtrogna med de delar av bestämmelser och förordningar, som inte blivit föremål för mera ingående studium, att de i stort känner till sakinne- håll samt var och hur önskade uppgifter skall återfinnas. Läsning av förordningar får givetvis inte bli något självändamål utan måste placeras in i sitt rätta sammanhang.
47. Byggteknik
47.1. Mål
Undervisningen i byggteknik har till uppgift
att ge kunskap om olika byggnadsmate- rial,
att ge kunskap om allmänna byggnads- tekniska problem samt
att ge kunskap om utförandet av bygg— nader.
47.2 . H uvudmoment
Materiallära omfattande material som an- vändes inom byggnadsindustrin.
Allmänna byggnadstekniska problem så— som värmeisolering, fuktisolering, ljudisole- ring, akustik, brandskydd.
Husbyggnad.
47.3 . Kursplan med årskurs— fördelning
47.3.l. Årskurs 3
1. Mater—iallära
Betong inklusive delmaterial. Trä och trä- produkter. Stål och metaller. Lättbetong. Kalk- och cementbruk. Tegel. Värmeisole- ringsmaterial. Asfalt och tjära. Byggnads- papp. Asbestcementprodukter. Målningsma- terial. Glas. Plast. Andra för byggnadsindu- strin viktiga material.
2. Allmänna byggnadstekniska problem Värmeisolering: Värmeströmning. k-värde. Ekonomiska faktorer. Utförandeproblem. Fuktisolering: Diffusion. Kondensrisker. Diffusionsskydd. F uktskydd. Vattentät be— tong. Membranisolering. Gjutasfaltisolering. Utförandeproblem. Ljudisolering: Teori. Enkla och dubbla väggar. Bjälklag. Fönster. Dörrar. Statliga bestämmelser. Utförandeproblem.
3. Husbyggnad Utförande av olika byggnadsdelar såsom väggar, bjälklag, yttertak, trappor, snicke- rier etc.
47.3.2. Årskurs 4
4. Allmänna byggnadstekniska problem Brandskydd: Statliga bestämmelser. Utfö- randeproblem. Brandskydd på arbetsplats. Akustik: Teori. Akustiska material. Lokal- utformning.
5. Husbyggnad Komplettering av kursen i årskurs 3. Ele- mentbyggnad. Industribyggnad.
47.4. Anvisningar och kommentarer
47.4.1.
47.411. stoffet Ämnet byggteknik består av tre skilda delar, materiallära, allmänna byggnadstekniska problem samt husbyggnad.
Eleverna skall bibringas sådan insikt i byggteknik, att de självständigt kan lösa olika byggnadstekniska detaljer och problem på ett tekniskt riktigt sätt, varvid hänsyn även tages till ekonomiska och praktiska synpunkter.
Lärostoffet
Allmänna synpunkter på ämnes—
47.412. Kommentarer till speciella kursmoment
1. Materiallära Vid genomgången av materialläran bör största vikt läggas på materialens egenska- per och användning. Eleverna skall få en uppfattning om storleksordningen på egen- skapssiffror m. 111. men skall icke betungas med detaljerade sifferuppgifter. För olika material gällande bestämmelser genomgås.
Avsnittet betong omfattar även betong-
proportionering.
2. Allmänna byggnadstekniska problem Huvudavdelningarna värmeisolering, fukt— isolering och ljudisolering genomgås teore— tiskt ganska ingående. Tillämpningar stu— deras förutom under denna rubrik även i avsnittet husbyggnad. Gällande bestämmelser skall för varje av- snitt genomgås.
3. Husbyggnad Avsnittet avser den byggtekniska detaljut- formningen men ej den konstruktiva beräk- ningen, vilken genomgås i ämnet konstruk- tion. Vissa avsnitt av den byggtekniska de- taljutformningen studeras i ämnet plane- ring. Vid genomgång av de olika byggnadsde- larna såsom väggar, bjälklag etc. poängteras ytterligare de använda materialens egenska— per och användning samt påvisas tillämp- ningar på värmeisolering, fuktisolering och ljudisolering. Praktiska och ekonomiska syn- punkter på utförandet skall behandlas och diskuteras. I ämnet byggteknik behandlas ej problem rörande grundläggning. Dessa problem stu- deras i ämnet konstruktion.
4. Allmänna byggnadstekniska problem Liksom fallet är i årskurs 3 vid behandling av värmeisolering etc. berörs här i samband med brandskydd och akustik aktuella mate— rialproblem samt praktiska tillämpnings- problem. Kurserna i såväl brandskydd som akustik är avsedda som orienteringskurscr.
5. H usbyggnad
Komplettering av kursen i årskurs 3. Avsnitten elementbyggnad och industri— byggnad avser den byggnadstekniska detalj- utformningen. De problem som uppstår vid elementbyggeri bör behandlas ingående. Även stålbyggnadsmetoder genomgås.
47 .4.1 .3. Planering och samverkan — se även 46.413.
De för ämnet tillgängliga timmarna kan för- delas på de olika momenten enligt nedan:
Moment Timmar
Årskurs 3. 4 vtr Materiallära Allmänna byggnadstekniska problem Husbyggnad Laborationer
Årskurs 4. 2 vtr Allmänna byggnadstekniska problem 15 Husbyggnad 45
(30
De i ovanstående tabell angivna timtalen bör ej tydas så att man i exempelvis årskurs 3 först studerar materialläran separat 25 tim- mar och därefter allmänna byggnadstekniska problem 30 timmar etc., utan planeringen bör vara sådan att vid slutet av läsåret den för respektive avsnitt använda totala tiden blir ungefär den föreslagna. Vissa delar av materialläran genomgås samtidigt med den byggtekniska detalj utformningen, varigenom elevernas förståelse för helheten ökas och nödvändigheten av god kännedom om mate- rial och materialegenskaper blir uppenbar.
Laborationerna har till avsikt att fördjupa elevernas kunskap om materialen och deras egenskaper samt om alhnänna byggnadstek- niska problem, t. ex. ljudisolering. Föresla— gen laborationstid är ca. 30 timmar, som bör fördelas på tvåtimmars laborationspass. Laborationerna bör om möjligt utföras i samband med att motsvarande kursavsnitt behandlas. Ingenting hindrar emellertid att laborationerna koncentreras till längre sam- manhängande perioder, vilket torde bli nöd- vändigt om laborationerna skall utföras på annan ort där gymnasium med byggtek- niskt laboratorium finnes.
47.4.1.5. Hela kursen kan uppdelas i beting. Med hän- visning till den tidsfördelning som ges i 47.4.1.3 kan t. ex. följande betingsindelning göras:
Beting — se även 46.423.
Årskurs 3. 3 vtr. (1 vte lab. ingår ej i be— tingen.) Period 1—2 Materiallära » 3—4 Allmänna byggnads— tekniska problem.. 8 » » 5—7 Husbyggnad ..... 15 »
9 veckor
Summa 32 veckor
Årskurs 4. 4 vtr en termin, t. ex. ht.
Period 1 Brandskydd. Akustik. 4 veckor » 2 Husbyggnad, komplet- tering av kursen i års-
» 3 Elementbyggnad » 4 Industribyggnad 4
Summa" 15 veckor
47.4.2. Verksamhetsformer
47421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 46.4.2.1.
47 4.2.2. Studieteknik — se 46.422.
47.423. Självständiga arbetsformer — se även 46.423.
Följande exempel visar hur ett beting kan
genomföras:
Uppgift: Materiallära i årskurs 3, första hälften. 5 veckor. 3 vtr.
Vecka 1. Genomgång av betingets omfatt- ning. Översiktlig genomgång av materialläran. Vecka 2—3. Filmförevisning, studiebesök hos materialtillverkare, handledda stu- dier på lärosalen. Vecka 4. Diskussion, friställd tid. Vecka 5. Friställd tid, prov.
Specialarbete i detta ämne utgöres lämp- ligen av olika materialundersökningar, ljud- isoleringsmätningar i byggnader, modelltill- verkning eller större övningsuppgift rörande lösning av olika byggnadstekniska detaljer.
47.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 46.424.
Som exempel på. lämpliga laborationer kan nämnas: bestämningar av fukthalt, humus— halt, ler— och slamhalt, specifik vikt, volym- vikt, korngradering m. in. hos olika sand- och stenmaterial. Proportionering, bland- ning, konsistensmätning, lufthaltsmätning och gjutning av betong. Provtryckning av betongkuber. Bestämning av böjdraghåll- fasthet samt spännings-stukningsdiagram för betong. Provdragning och bestämning av spännings-töjningsdiagram och hårdhet för stål. Undersökning av trä, tegel, lättbetong m. m. Mätning av ljudisolering.
Antalet elevlaborationer bör vara minst 10 i årskurs 3. Utöver dessa kan demonstra— tionslaborationer göras.
Laborationsrapporter (redogörelser) skall upprättas och inlämnas.
Studiebesök årskurs 3 bör göras vid hus- och industribyggnader där olika byggnads- metoder användes samt hos materialtillver- kare.
Studiebesök i årskurs 4 bör företagas på byggplatser där färdigtillverkade element användes samt vid större industribyggnader.
47.425. Bedömning —- se även 46.425.
Obligatoriska skriftliga prov förekommer i den omfattning som framgår av II: 4.4.8.
47.4.3. Hjälpmedel —— se 46.4.3.
48.1. Mål
Undervisningen i konstruktion B har till uppgift
att ge kunskap om grunder för beräkning och konstruktion av byggnader samt
att ge de kunskaper som i samband där- med erfordras för att lösa de inom bygg- nadstekniken förekommande vanligare sta— tiska problemen. Den obligatoriska tilläggs- kursen skall fördjupa kunskaperna i vissa för husbyggnadstekniker väsentliga områ- den.
48.2. H uvudmoment
Allmän hållfasthetslära. Statiskt bestämda bärverk. Statiskt obestämda bärverk. Stångbärverk. Betongkonstruktioner. Murverkskonstruktioner. Stålkonstruktioner. Träkonstruktioner. Geoteknik.
Grundläggning.
48 .3 . Kursplan med årskursfördelning
48.3.1. Årskurs 3
1. Allmän hållfasthetslära Repetition och komplettering av i tek— nologin genomgångna kursavsnitt. Dragning och tryck. Skjuvning. Vridning. Böjning. Knäckning. Sammansatt hållfasthet.
2. Statiskt bestämda bärverk
Statiskt bestämda balkar. Treledsbågar. Influenslinjer och maximalmomentdiagram. 3. Statiskt obestämda bärverk
Vinkeländringsmetoden. Primärmomentme- toden. Successiva momentutjämningsmeto-
den. Influenslinjer och maximalmomentdia- gram.
4. Stångbärverk Grafostatik: Linpolygon. Knutpunktsrne- toden. Cremonas kraftplan. Culmanns snitt- metod. Analytiska metoder: Knutpunktsmetoden. Ritters snittmetod. Stångbärverk i rymden.
5. Betongkonstruktioner Betongens och armeringens samverkan. Dimensionering och spänningsberäkning av tvärsnitt påverkade av moment. Skjuvning och skjuvarmering. Vidhäft— ning. Dimensionering och spänningsberäkning av centriskt och excentriskt tryckta kon- struktioner. Brotteori för beräkning av armerad be- tong.
Statliga betongbestämmelser.
48.3.2. Årskurs 4. Gemensam kurs
6. Betongkonstruktioner Plattor. Väggar och pelare. Trappor. Grun- der. Vattentät betong. Statliga bestäm- melser.
7. M urverkskonstruktioner
Murverks egenskaper. Väggar. Pelare. Balkar. Statliga bestämmelser.
8. Stålkonstruktioner
Nitförband. Skruvförband. Svetsförband. Stålkonstruktionselement. Konstruktiv ut- formning. Statliga bestämmelser.
9. Träkonstruktioner
Träets tekniska egenskaper. Spikförband. Skruvförband. Balkar. Takstolar. Formar. Ställningar. Statliga bestämmelser.
Jordarternas egenskaper. Provtagning, grundundersökning. Jordtryck. Glidytor.
1 1. Grzmdläggning Grundmurar. Plintar. Plattor. Pålar. Öv- riga grundläggningssätt. Grundförstärkning. Sponter. Statliga bestämmelser.
12. Konstruktionsuppgifter
48.3.3. Årskurs 4. Obligatorisk tilläggskurs för husbyggnadstekniskt alternativ (Bh)
13. Komplettering av den gemensamma kursen
Betongkonstruktioner. Stålkonstruktioner. Träkonstruktioner. Geoteknik och grund- läggning. Konstruktionsuppgifter.
48.4. Anvisningar och kommentarer
48.4.1. Lärostoffet
48411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet Ämnet konstruktion skall ge kunskaper om grunderna för beräkning och konstruktion av byggnader. Eleverna skall bibringas kän- nedom om beräkningsmetoder samt lära och öva konstruktivt tänkande, varvid de skall vänja sig vid att ständigt beakta såväl eko- nomiska som praktiska synpunkter på pro- blemen. Obligatoriska tilläggskursen för de elever som valt det husbyggnadstekniska alterna— tivet i årskurs 4 skall fördjupa kunskaper- na i vissa ämnesavsnitt såsom problem vid byggnader med större spännvidder, an— vändningen av noggrannare beräknings- metoder, utvidgade kunskaper om byggna- ders stabilitet. Beräkningsförutsättningarna skall stude— ras för att ge större inblick i och förståelse för de konstruktiva problemen. Kunska—
perna får inte bestå enbart av formell—:un- nande.
Byggnaders statiska verkningssätt vid olika konstruktionssystem skall klargöras.
Inverkan av alla de belastningar och be- lastningsfall som förekommer vid olika kon— struktioner behandlas. Förmågan att upp— göra beräkningar, konstruktionsritningar och rapporter är väsentlig för en ingenjör, varför eleverna måste bibringas dessa fär- digheter.
Vikten av ett gott samarbete såväl mel— lan de olika konsulterna inbördes som mel- lan konsulter och entreprenörer framhålles. Ett dylikt samarbete är en viktig förut- sättning för att ett fullgott resultat skall erhållas.
48.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Allmän hållfasthetslära
Här repeteras och kompletteras de i ämnet teknologi genomgångna delarna av hållfast- hetsläran. Kapitlen om böjning, knäckning och sammansatt hållfasthet kräver en mer ingående behandling än vad som är möjligt att ge i ämnet teknologi. Beräkning av ned-
. M böjningar med E—I-metoden genomgås.
Brotthypoteser som behandlas skall be— lysa problemen vid svetsspänningar. Håll- fasthetslärans tillämpningsexempel skall i största utsträckning hämtas från bygg— facket.
2. Statiskt bestämda bärverk
Beräkning och uppritning av moment—, tvärkrafts- och normalkraftsdiagram be- handlas ingående. Det är viktigt att ele- verna vänjes vid att vid problemlösning in- föra samtliga snitt- och reaktionskrafter, så att jämviktsvillkoren uppfylles.
3. Statiskt obestämda bärverk
Avsnittet omfattar huvudsakligen balkar och ramar.
Såväl primärmomentmetoden som suc- cessiva momentutjämningsmetoden är till— lämpningar på vinkeländringsmetoden och så. pass likartade, att eleverna bör känna till båda metoderna. Likheterna metoderna emellan bör påtalas för att underlätta för- ståelsen. Enhetliga teckenregler för mo— ment, tvärkrafter, vinklar m.m. bör an- vändas. Inverkan av stödförskjutningar medtages. Tcmperaturinverkan omnämnes.
Influenslinjer för statiskt obestämda bal- kar visas. Kort orientering om statiskt obe- stämda bågar ges.
De praktiska tillämpningarna och an- vändningarna av de genomgångna meto— derna exemplifieras. Metoder för överslags- beräkning och feluppskattning övas.
4. Stångbäruerk
Avsnittet avser grafiska och analytiska me- toder för beräkning av krafter i stångbär— verk. Betydelsen av noggrannhet vid an- vändande av grafiska metoder poängteras. Avsnittet om linpolygoner får ej göras allt— för omfattande. Den logiska uppbyggnaden av Cremonas kraftplan utgående från knut- punktsmetoden påpekas. Culmanns snitt— metod är relativt opraktisk men kan öka förståelsen för kraftspelet i ett stängbär— verk. Acceptabla fel vid grafiska metoder kan påvisas genom jämförelse mellan gra- fisk och analytisk behandling av samma problem. Influenslinjer beräknade med jäm- viktsekvationer medtages.
Avsnittet om stångbärverk i rymden be- handlas endast orienterande.
5. Betongkonstruktioner
Avsikten med detta kursavsnitt är att ge eleverna kunskaper om beräkningen av ar— merade betongkonstruktioner. Hänvisning till materiallärans avsnitt om betongens egenskaper göres, varvid speciellt observeras betongens allmänna deformationsegenska— per, krympning och krypning. Jämförelse mellan klassiska beräkningsmetoder och brottlastmetoder kan göras. Osäkerheterna
i beräkningsmetoderna påpekas. Samtliga gällande bestämmelser som berör beräkning av betong genomgås. Metoder för inlägg- ning av armering behandlas. Praktiska och ekonomiska synpunkter på dimensionering av betongkonstruktioner skall ständigt beaktas. Eleverna bör utföra en konstruk— tionsuppgift, vilken lämpligen kan utgöras av en enkel statiskt bestämd konstruktion bestående av balk, pelare och enkelspänd platta.
6. Betongkonstruktioner
Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning.
hfetoderna A och B i »Massiva betong- plattor» genomgås. Därutöver bör någon metod för andra upplagstyper, t.ex. brott- linjeteorin, genomgås. Orientering om plan- bjälklag (pelardäck) lämnas.
I avsnittet om konstruktiv utformning av väggar behandlas även väggbalkar och ski- vor samt deras funktion.
Avsnittet om beräkning och konstruktiv utformning av grunder omfattar den be— tongtekniska beräkningen av plintar, grund— plattor, fundament o.d. I avsnittet om vattentät betong anknytes till i material- läran erhållna kunskaper om proportione- ring och tillverkning av vattentät betong samt genomgås dimensioneringsmetoder för erhållande av små sprickor.
De praktiska konsekvenserna av be- tongens allmänna egenskaper såsom krymp— ning, krypning och temperaturrörelser för utförande av gjutfogar och rörelsefogar be- handlas. Hänvisning till gällande statliga bestämmelser för betongkonstruktioner skall ständigt ske. Betongkonstruktionernas praktiska utförande på arbetsplatsen ge- nomgås i ämnet produktion.
7 . hlurverkskonstruktioner
Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning. Likheten i beräkningen av armerade te-
gelkonstruktioner och armerade betong- konstruktioner visas.
Beträffande utformningen av olika de- taljer hänvisas till ämnet byggteknik och beträffande utförandet av olika murförband till skolpraktiken.
8. Stålkonstruktioner
Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning.
Den principiella skillnaden i verknings- sätt mellan nit- och skruvförband å. ena sidan samt svetsförband å andra sidan framhälles.
Konstruktioner med höghållfasta bultar i friktionsförband behandlas. Vid genom- gången av svetsförband förutsättes att ele- verna har kännedom om såväl svetsmetoder som teorin om fleraxliga spänningstill- stånd. I byggsvetsnormerna angivna be- räkningsmetoder användes. Utarbetandet av svetsplaner behandlas.
Avsnittet om stälkonstruktionselement omfattar utformning och beräkning av ni- tade och svetsade balkar etc., val av lämp— liga sektioner samt användningen av fär- digvalsade profiler och rör.
Avsnittet konstruktiv utformning omfat- tar sammanfogning av stålkonstruktions- element till färdiga byggnadsverk av olika slag, varvid praktiska och ekonomiska syn- punkter skall beaktas. Utformningen av er- forderliga rörelsefogar m. m. beskrives.
Vid lämpliga tillfällen hänvisas till gäl- lande bestämmelser och föreskrifter.
Beträffande material- och brandskydds- frågor hänvisas till ämnet byggteknik.
9. Träkonstruktioner
Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning.
Den konstruktiva inverkan av träets olika egenskaper i dess olika riktningar på- talas. Beträffande materialegenskaper hän- visas till ämnet byggteknik. Inverkan av ett träförbands relativt stora deformationer på en konstruktions stabilitet framhälles.
Vid beräkning och konstruktiv utform- ning av takstolar bör godkända tabellme— toder användas, varför endast en oriente- ring om beräkningsmetoderna erfordras.
Beträffande dimensionering av betong- formar hänvisas till tabellverk. Avsnittet om beräkning och konstruktiv utformning av ställningar kan göras översiktligt.
10. Geoteknik
Den anslagna tiden medger endast att ele- verna bibringas begränsad inblick i detta relativt stora och problemrika ämnesavsnitt.
Jordtrycken beräknas enligt klassiska jordtrycksteorier. Tryckfördelningen under grundplattor behandlas. Stabilitetsberäk— ningar med plana, cirkulärcylindriska och andra glidytor genomgås, varvid i förekom— mande fall diagrammetoder användes. Sta- bilitetsberäkningar för stödmurar utföres.
Viktigt är att osäkerheterna vid använda beräkningsmetoder påtalas.
Beträffande tjälproblemen hänvisas till ämnet anläggning.
ll. Grundläggning
Detta avsnitt omfattar såväl beräkning som konstruktiv utformning.
Den byggnadstekniska detaljutform- ningen vid olika grundläggningssätt stude- ras. Vikten av att tillförlitliga grundunder- sökningar och provtagningar föreligger vid den konstruktiva utformningen av bygg- nadsgrunder framhålles. Endast plana pål— grupper behandlas.
Med sponter avses huvudsakligen nor- mala arbetssponter. Risker för bottenupp- tryckning bedömes. Beräkning och kon- struktiv utformning skall ske i överens- stämmelse med gällande bestämmelser.
12. Konstruktionsuppgiftcr Vid konstruktionsövningarna måste den i ämnet teknologi inlärda rittekniken repe- teras och uppövas. hiycket väsentligt är att eleverna bibringas en god ritkunnighet samt förmåga att presentera beräkningar och tekniska rapporter.
Som exempel på. övningsuppgifter kan nämnas: dimensionering och uppritning av betongbalkar, bjälklag till bostadshus eller iudustribyggnader, stödmurar, pålgrupper, bultade och svetsade plåtbalkar, betongfor— mar, ställning.
I ritsalarna bör konstruktionsritningar gällande hela byggnadsverk finnas tillgäng— liga. som åskådningsmaterial.
13. Komplettering av den gemensamma kursen
Synpunkter anförda under momenten be— tong-, stål- och träkonstruktioner, geotek- nik och grundläggning samt konstruktions- uppgifter i den gemensamma kursen gäller i tillämpliga delar.
Synpunkter anförda under resp. avsnitt i den gemensamma kursen gäller i tillämp- liga delar.
Kunskaperna från den gemensamma kur— sen i ämnet i årskurserna. 3 och 4 skall i denna tilläggskurs fördjupas. Samtliga i mo— ment 13 av kursplanen nämnda ämnesom— råden genomgås, men huvudvikten kan för— läggas till ett eller ett par moment. Hår stu- deras även brobyggnad, vilket utgör tillämp- ningsexempel på de studerade avsnitten.
Kort orientering om mera komplicerade konstruktioner såsom förspänd betong, skal och linkonstruktioner lämnas.
Konstruktionsuppgifterna i tilläggskursen bör vara mer omfattande och fullständiga än vad de år i den allmänna kursen. Som exempel kan nämnas kompletta beräkningar och ritningar till enklare byggnad eller bro.
48.4.13. Planering och samverkan — se även 46.4.1.3.
De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på. de olika kursavsnitten enligt nedan:
Samverkan med övriga byggtekniska äm— samt företagsekonomi är väsentlig. Ämneskonferenserna i berörda ämnen pla- nerar och organiserar denna samverkan. Den inbördes ordningen mellan ämnets
% en
Moment
Årskurs 3. 6 vtr
Allmän hållfasthetslära ......... Statiskt bestämda bärverk ...... statiskt obestämda bärverk ..... Stångbärverk .................. Betongkonstruktioner
Summa
Årskurs 4 (gemensam kurs). 7,5 vtr Betongkonstruktioner Murverkskonstruktioner Stålkonstruktioner Träkonstruktioner Geoteknik Grundläggning Konstruktionsuppgifter m. m .....
Summa
Årskurs 4 (obligatorisk tilläggskurs för Bh). 4 vtr Betongkonstruktioner Stålkonstruktioner Träkonstruktioner
Geoteknik och grundläggning . . . . Konstruktionsuppgifter m. m .....
a_n—dn— OWUIUIUI
Summa 120
olika avsnitt samt hur den till förfogande stående övningstiden skall fördelas mellan de olika kursavsnitten bestämmes av äm- neskonferensen. Förekommande övnings- och konstruktionsuppgifter bör fortgå pa- rallellt med genomgången av resp. kurs— avsnitt.
Vid konstruktionsövningar får klass delas enligt i III: 7.1 meddelade bestämmelser.
Elevantalet i laborationsgrupperna be- stämmes från fall till fall beroende på la- borationens art samt tillgänglig utrustning. De elever som icke laborerar sysselsättes lämpligen med konstruktionsuppgifter eller annan självverksamhet i lärosalen.
48.4.1.4. Koncentration -— se 46.414.
48.4.1.5. Beting —— se även 46.423.
Med ledning av fördelningsförslaget i48.4.1.3 göres en lämplig betingsindelning av hela
årskursen. I årskur 3 är 6—8 beting lämp- ligast. I årskurs 4 beror betingsindelningen mycket på den grad av koncentration som företas. Vid den starka koncentration som exemplifieras i 46.4.1.4, där den gemensam- ma kursen helt läses färdig under 15 vecko— timmar helt förlagda till höstterminen, kan den teoretiska kursen fördelas på 4 till 5 beting. Konstruktionsövningarna kan löpa jämsides som särskilda beting, och härför skall minst 4 av de 15 veckotimmarna re- serveras.
För tilläggskursen är en betingsindelning efter momenten naturlig. Konstruktionema kan även här få utgöra särskilda beting.
48.4.2. Verksamhetsformer
48.4.21. Allmänna metodiska kommenta- rer —— se 46.421.
48.422. Studieteknik — se 46.422. 48.423. Självständiga arbetsformer _ se även 46.423.
Specialarbete i detta ämne utgöres lämp- ligen av en konstruktionsuppgift eller något specith problem i någon del av den alhnän-
na hållfasthetsläran, byggnadsstatistiken eller betongteorin.
48.4 2.4. Demonstrationer, laborationer,
studiebesök ———se även 446.424.
Endast en åt två elevlaborationer bör före— komma i årskurs 4. Exempel på lämpliga laborationer är provning av betongbalkar, tegelbalkar eller stålbalkar, olika typer av förband samt grundundersökniugar. Labo- rationerna bör utföras på vetenskapligt rik- tigt sätt med sådana mätmetoder och ar- rangemang, att de resultat som erhålles kan anses vara tekniskt tillfredsställande. Detal- jerade laborationsrapporter (redogörelser) skall upprättas och inlämnas. Stor vikt bör läggas vid diskussionsavsnittet i redogörel- serna.
Utöver elevlaborationer utföres demon- strationslaborationer.
Studiebesöken skall om möjligt väljas så att samtliga i kursen ingående huvudmo— ment belyses.
48.4.95. Bedömning — se 46.4.25.
Obligatoriska skriftliga prov förekommer i den omfattning som framgår av II: 4.4.8.
48.4.3. Hjälpmedel — se 46.43.
49. Produktion B
4.9.1. Mål
Undervisningen i produktion har till upp- gift
att ge orientering om förutsättningarna för byggandet ur ekonomiska, tekniska, ju- ridiska, sociala och personella aspekter,
att ge kunskap om produktionsmetoder, att ge kunskap om byggarbetets plane- ring och organisation samt
att ge kunskap om förutsättningar och
metoder för produktionstekniskt utveck- lingsarbete.
49 .2. H uvudmoment
Byggnadsiudustrins roll i samhället. Byggnadsbestämmelser och myndigheter. Arbetsmarknaden och dess organisation.
Byggföretagets organisation.
Produktionssystem, arbetsmetoder och - betsteknik.
Miaskiner och maskinkostnader. Inköp och materialhantering. Arbetsstudier. Produktionsplanering. Kostnadsanalys och kalkyler. Byggfinansiering. Fastighetsekonomi. Entreprenadfrågor.
49.3 . Kursplan
1. nggnadsindustrins roll i samhället
Byggnadsinvesteringarna. Byggnadsindust- rins struktur. Byggnadsindustrins produk- tionsresurser.
2. Byggnadsbestämmelser och myndigheter Lagar och förordningar. Organisationer och myndigheter. Byggnadsärendets gång.
3. Arbetsmarknaden och dess organisation.
Arbetsmarknaden och arbetskraften. Ar- betsmarknadens organisationer. Kollektiv- avtal och löner. Sociala frågor. Arbetar- skydd.
4. Byggföreta-gets organisation .
Organisationsformer. Arbetsfördelning och kontroll. Företaget ur juridisk synpunkt. Byggföretagets speciella försäkringsfrågor.
5. Produktionssystem, arbetsmetoder och. arbetsteknik
Produktionens kostnader. Produktionsmeto- der. Arbetstekm'k för byggarbeten. Berg— sprängningsteknik.
6. Maskiner och maskinkostnader
Mekaniseringsprocessen. Val av maskintyp. lVIaskinkostnader. Driftkontroll och drift— statistik. Avskrivningsmetoder. Optimal an- vändningstid och utbyteskalkyl. Kostnader för driftavbrott och reparationer. Hyres- priser.
7. Inköp och materialhantering Inköpens organisation. Expeditionsgång. Förrådsorganisation. Handelsrättsliga frå- gor.
Rationalisering. Arbetsstudier. Produktion och verksamhetsanalys. Metodutveckling. Tidsdata för skilda ändamål. Tidsformler. Arbetsmätningsteknik. Produktionstekniskt utvecklingsarbete. Samarbete.
9. Produktimisplanering
Produktionsplaneringens syfte. Arbetsplat- sens ledning och kontroll. Planeringssyste— matik. Planeringsteknik. Byggnadsområdets disponering. Byggnadsskeden. Transporter. Tidsplan. Arbetskraftsplan. Maskinplan. Materialleveransplan. Utvecklingstendenser.
10. Kostnadsanalys och kalkyler Investeringskalkyler. Olika kostnadsslag. Kostnadsfördelning. ZMängdberäkning. Själv— kostnadsberäkning. Anbudskalkyl. Efterkal- kyl. Kontoplan.
11. B gggfinansiering
12. Fastighetsekonomi Finansiering. Avskrivning och amortering. Övriga kostnader. Hyresbestämmelser. Rän- tabilitetskalkyl. Fastighetsvärdering. Fas— tighetsförvaltning.
13. Entreprenadfrågor Egen regi — entreprenad. Olika upphand- lingsformer. Entreprenadkontrakt.
14. Övningsuppgifter
49.4. Anvisningar och kommentarer
49.4.1. Lärostoffet
49.4.1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Ämnet produktion skall ge en orienteran- de kännedom om de samhällsekonomiska förutsättningarna för byggandet — avväg- ningen mellan önskemål och resurser, mel- lan konsumtion och investering och fördel— ningen av investeringsresurserna på olika
investeringsområden. Arbetsmarknadens struktur och dess inverkan på byggandet bör belysas. Ämnet produktion skall vidare ge kännedom om grunderna för de olika skedena i ett byggnadsobjekts tillblivande och om samordningen av dessa skeden till ett fullgott resultat ur funktionell och eko- nomisk synpunkt. Härvid skall särskilt be— handlas betydelsen av samarbetet mellan arbetsgivare, arbetstagare, konsulter, be— ställare, entreprenörer och myndigheter. Myndigheter och organisationer behandlas i anslutning till de bestämmelser och för- ordningar vederbörande utger eller över— vakar. Ämnet skall ge kännedom om olika produktionsmetoder och förutsättningarna för produktionsmetodernas utveckling. Kur- sen skall ge kännedom om det tekniska underlag som fordras för en systematisk produktionsplanering och kunskaper om hur planeringen för ett enskilt byggnadsobjekt utföres. Härvid behandlas särskilt arbets- studier som hjälpmedel vid anskaffandet av underlag för produktionsplaneringen och ra- tionaliseringen av produktionen.
Särskild vikt skall läggas på. de kon- struktiva delarna av kursen. Det analytiska tänkande som är naturligt inom konstruk- tionstekniken skall eleverna lära sig till- lämpa även vid produktionsplaneringen. Olika faktorer som påverkar byggnadskost- naderna skall genomgås, varvid särskilt projekteringens och planeringens betydelse för begränsning av byggnadskostnaderna skall poängteras.
49412. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Byggnadsindustrins roll i samhället
Detta avsnitt utgör endast en översiktlig orienterande inledning till ämnet. Oriente- ringen kan exempelvis omfatta: a) Bygg— nadsinvesteringarna ur samhällsekonomisk synpunkt, deras omfattning och fördelning på olika investeringsobjekt. b) Byggnads— industrins näringsgeografiska struktur. c) Samhällets byggnadsbehov och byggnadsinv
dustrins samlade produktionsresurser — ma— skin-, material- och arbetskraftsresurser.
2. Byggnads-bestämmelser och myndigheter Avsnittet behandlas översiktligt i kursens början men får sedan regelbundet åter- komma genom att man vid behandlingen av kursens olika delar anknyter till före— fintliga lagar och bestämmelser. Frågorna rörande bestämmelser och myndigheter bör behandlas så att behovet av reglerande be- stämmelser i en viss fråga först analyseras, varefter man tar upp de bestämmelser som finns och slutligen de myndigheter och in- stitutioner som via bestämmelserna kon— trollerar och reglerar byggnadsverksamhe— ten. Myndigheterna skall alltså behandlas ur funktionell och inte ur institutionell syn— punkt. Behandlingen blir överskådlig om den sker på. så sätt att ett konkret byggnads— ärende kontinuerligt följes genom de olika instanserna.
3. Arbetsmarknaden och dess organisation Under detta avsnitt behandlas frågor rö— rande arbetskraftens geografiska och yrkes— mässiga rörlighet, arbetsmarknadsstyrelsens, länsarbetsnämndernas och arbetsförmed- lingarnas verksamhet. Vidare belyses yrkes— och åldersstrukturen, rekrytering och ut— bildning för byggnadsindustrins arbetskraft. Arbetslösheten och dess orsaker beröres. Sociala frågor avser lagstiftning och be- stämmelser rörande arbetstid, sjukförsäk- ring, semester m. m.
44. Byggföretagets organisation
Avsnittet »organisationsformer» avser en re- dovisning dels av organisationsformer för olika företagstyper inom byggbranschen — konsultföretag, entreprenadföretag, förvalt— ningsföretag o.dyl. —, dels företags orga- nisationsformer vid olika företagsstorlek och produktionsinriktning. Exempel ges på funktionell organisation, linjeorganisation och linje-stabsorganisation. Försäkringsfrågor i allmänhet genomgås i
ämnet företagsekonomi, varför här endast medtages de för byggföretagen speciella an- svars- och försäkringsfrågorna, exempelvis frågor rörande skada a grannfastighet vid schaktning.
5. Produktionssystem, arbetsmetoder och arbetsteknik
Produktionens fasta och rörliga kostnader behandlas, varvid särskilt produktionskost- nadernas fördelning på materiel-, maskin- och arbetskraftskostnadcr visas. Exempel ges på löneintensiv och maskinintensiv pro- duktion. Jämförelser göres mellan kostnads- strukturen för byggnadsindustrin och annan industri.
Olika produktionsmetoder för husbygg- nader —- stombyggnadsmetoder, stomkom- pletteringsmetoder o.s.v. — och för väg- byggnader — massförflyttningsmetoder, be- läggningsmetoder o. s. v. —- behandlas.
Arbetsteknik vid olika slag av husbygg- nads— och anläggningsarbeten redovisas. För husbyggnad redovisas rivning, schaktning, spontning, pålning, formsättning, armering, gjutning, murning, stålarbeten, plåtarbeten och inredningsarbeten. Från anläggningssi- dan medtas schaktning, komprimering och beläggningsarbeten. Särskild vikt lägges på problemen kring vinterbetongarbeten.
Bergsprängningstekniken är av sådan be- tydelse för såväl husbyggnads- som anlägg- ningsbranschen att detta avsnitt bör få en särskilt ingående behandling, eventuellt med anlitande av speciallärare. Avsnittet ankny- tes till den i maskintekniken i årskurs 3 be- handlade trycklufttekniken. Följande mo- ment behandlas: Sprängningens teori och förlopp. Sprängämnen och tändmedel. Ut- rustning för borrning, laddning, lastning och transport. Beräkningsmetoder. Planering och arbetsmetoder. Skrotning och förstärk— ning. Säkerhetsföreskrifter.
G. Illaskz'ner och maskinkostnader
Mekaniseringsprocessen belyses med exem- pel på maskinparkens storlek och utveck-
ling inom olika grenar av byggnadsin- dustrin.
Avsnittet »Val av maskintyp» avser en orientering om olika maskiner och deras användningsområden. Här anknytes till vad som genomgåtts i ämnet maskinteknik i årskurs 3 om maskinernas konstruktion och arbetssätt.
En orientering ges om de olika kostnads— poster som konstituerar maskinkostnaden —— avskrivning, ränta, drivmedel, repara- tionskostnad o.s.v., varvid anknytning bör ske till de allmänna synpunkter på dessa frågor som behandlats i ämnet företags— ekonomi.
Exempel ges på beräkning av kostnader för driftavbrott, varvid särskilt bör belysas de totala. avbrottskostnaderna när en en— het i en produktionskedja havererar.
Hyresprislistan och dess användning re- dovisas.
7. Inköp och materialhantering Här genomgås materialkostnadernas stora andel av de totala byggnadskostnaderna och inköpens och materialhanteringens därav betingade betydelse för produktionsresulta— tet. Inköpspolitik avser sådana frågor som hänsyn till pris, kvantitet, kvalitet, leve- ranstid, leveransort, säljarens vederhäftig- het osv. Under detta avsnitt bör även behandlas inköpens och materialleveransernas anpass- ning, kvantitativt och tidmässigt, till be— hoven på arbetsplatsen.
8. Arbetsstudier
Med utgångspunkt i kravet på rationalise- ring, såsom detta kan härledas dels ur sam- hällets intresse, dels ur det enskilda före- tagets intresse, diskuteras arbetsstudier som rationaliseringsinstrument.
Olika arbetsstudiemetoder behandlas, var- vid huvudvikten lägges på den systematik som tillämpas. Likaledes bör presentationen inriktas på bearbetningen av insamlade data och tillämpningsområden. Härvid be—
röres också. ackordsättning med anknytning till den tidigare behandlingen av löne- frågorna. På samma sätt ges en anknytning till planeringsavsnittet genom en diskussion om planeringsdata. Beskrivningen av ar- betsmätningsteknik såsom klockstudier. frekvensstudier, elementartidsystem göres helt kortfattad. Avsnittet om arbetsstudier sammanfattas i ett program för produk- tionstekniskt utvecklingsarbete och hur detta organiseras i företaget. I detta sam— manhang behandlas arbetsstudieavtalet och samarbetet överhuvud taget för ett fram— gångsrikt utvecklingsarbete.
9. Produktionsplanering ll'Iotiven för ett allt större intresse för pro- duktionsplanering diskuteras ur ekonomisk, teknisk och arbetsmarknadssynpunkt. Ge— nomförandet av ett byggnadsobjekt med speciell hänsyn till arbetsplatsens ledning och kontroll belyses. Planeringssystematik ger en disposition för den fördjupade be— handlingen av de olika faserna i plane- ringens genomförande. Innan dessa steg vi- dareutvecklas presenteras den teknik som kan utnyttjas för att lösa olika delar av den totala planeringsuppgiften. I avsnittet bygg— nadsområdets disponering, byggnadsskeden samt transporter belyses olika praktiska situationer och hur dessa behandlas i pla- neringshänseende. Planeringens utmynnande i direkta an- visningar för arbetets genomförande redo— visas i de avsnitt som behandlar produk- tionsprogrammen såväl för enskilda arbets- uppgifter som för totalplanen. Produktions- planeringen är i ett skede av snabb utveck- ling. Det gäller såväl nya tekniska möjlig- heter, t. ex. databehandling, som nya orga- nisatoriska grepp i syfte att nå ett bättre samspel mellan konstruktion och produk- tion. Dessa utvecklingstendenscr belyses i detta kursavsnitt.
10. Kostnadsanalys och kalkyler Principen för utförande av kostnadsjämfö— relser mellan olika utförandeformer och ar—
betsmetoder behandlas. Exempel ges på jämförande kostnadsberäkning vid exempel- vis platstillverkning och prefabricering. In- samling av erforderliga data för anbudskal- kylering genomgås. Vikten av att noggranna efterkalkyler göres och efterkalkylens bety- delse som grund för anbudskalkyleringen skall belysas.
11. Byggfz'nansiering Med anknytning till de allmänna finansie— ringsfrågor som behandlats i ämnet före- tagsekonomi genomgås här finansiering av det enskilda, byggnadsföretaget under bygg- nadstiden och efter färdigställandet.
12. Fastighetsekonomi Detta avsnitt ges en relativt översiktlig be- handling. hied utgångspunkt från de all— männa ekonomiska sammanhang som ge- nomgåtts i företagsekonomin behandlas de speciella fastighetsekonomiska frågeställ- ningarna. En översikt ges över de olika fasta och rörliga kostnadsposterna och över hur de olika kostnaderna påverkar hyran. Olika förvaltningsformer för bostadsfas— tigheter samt förvaltningsformens inverkan på finansieringen av fastigheten genomgås.
13. Entreprenadfrågor Olika upphandlingsformer är huvudentre- prenad, totalentreprenad, generalentrepre- nad, löpande räkning och fast arvode. Ent- reprenadkontrakt behandlas i form av ge- nomgång av ett kontrakt och information om kontraktets allmänna bestämmelser.
14. Övningsuppgifter Övningsuppgifterna bör differentieras på husbyggnads- och anläggningsuppgifter med hänsyn till elevernas studieinriktning. Öv- ningsexemplen kan exempelvis omfatta: Planering av arbetsplats. Tidsplan för be- tonggjutning. Planering av massförflytt— ning. Borrnings-, laddnings- och tändnings- plan för tunnelsprängning. Frekvensstudie. Upprättande av leveransplan. Kostnads-
analys, t.ex. jämförelse mellan kostnader vid platstillverkning och prefabricering av något byggnadselement. Enklare fastighets— värdering, t.ex. värdering av saneringsfas— tighet med hänsyn till tomtkostnad vid ny- bebyggelse.
På den anslagna tiden kan endast ett fåtal av ovan angivna exempel medhinnas.
49.413. Planering och samverkan —- se även 46.4.13.
De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt nedan:
Moment Timmar
Årskurs &. 5 vtr. Byggnadsindustrins roll i samhället Byggnadsbestämmelser och myn- digheter Arbetsmarknaden och dess organi- sationer Byggföretagets organisation ..... Produktionssystem, arbetsmeto- der och arbetsteknik .......... Maskiner och maskinkostnader .. Inköp och materialhantering . . . . Arbetsstudier .................. Produktionsplanering Kostnadsanalys och kalkyler . . . . Byggfinansiering ............... Fastighetsekonomi ............. Entreprenadfrågor ............. Övningsuppgifter m. m. ........
Summa
1 Därav ca 12 timmar bergsprängningsteknik.
Vid planeringen av ämnet bör hänsyn tas till att vissa avsnitt, exempelvis delen bygg— nadsbestämmelser, griper in i ett flertal andra delar av kursen och därför inte bör läsas isolerat.
En intim samverkan bör etableras med ämnet företagsekonomi, eftersom flera av- snitt av kursen behandlar företagsekono— miska spörsmål. Gränsdragningen mellan de båda ämnena bör ske efter principen att företagsekonomin behandlar de allmänna
ekonomiska frågorna, medan ämnet produk- tion utifrån kursen i företagsekonomi spe- cialiserar frågorna på. byggbranschen. Så— lunda skall i det förra ämnet allmänna principer för företags organisation genom- gås, medan produktionstekniken skall ge kännedom om de för byggbranschen spe- cifika organisationsformerna. Samma gäller exempelvis försäkringsfrägor, avtalsfrågor, finansieringsfrågor.
Maskiner och maskinkostnader bygger på kursen i maskinteknik i årskurs 3. I maskin- tekniken skall behandlas byggmaskinernas konstruktion och allmänna tekniska egen- skaper, medan frågor rörande arbetssätt, kapacitet och kostnader genomgås i ämnet produktion.
49.4.1 J,. Koncentration — se även 46.4.1.4.
Studierna i produktion kräver förkunskaper i framför allt byggteknik, konstruktion och företagsekonomi. Ämnet bör därför komma. så. sent som möjligt under studietiden, och med hänsyn till detta helst koncentreras till vårterminen i årskurs 4.
49.415. Beting -— se även 46.4.15.
Betingsindelning och betingsperiodernas längd beror i hög grad av den form av kon— centration som väljs. För det i 46.4.1.4 valda exemplet med 3 veckotimmar under höst- terminen och 7 veckotimmar under vårter- minen kan följande indelning diskuteras.
Byggnadsindustrins roll i samhället, ar- betsmarknaden och dess organisationer och byggföretagets organisation sammanförs till ett beting på 5 veckor. Åt produktionssy- stem, arbetsmetoder och arbetsteknik utom bergsprängningsteknik ägnas 6 veckor. Bergsprängningstekniken får sedan avsluta höstterminen med ett fyraveckorsbetinfr. Skulle tiden ej räcka får undantagsvis det sista betinget avslutas under första veckan av vårterminen.
Under vårterminen avskiljes övningsupp- gifterna som en särskild del med två vecko- timmar. Återstoden sammanförs till högst 4 beting. Momentet byggnadsbestämmelser och myndigheter behandlas därvid på. de ställen i kursen där dessa frågor aktualiseras.
49.4.2. Verksamhetsformer
49.421. Allmänna metodiska [commenta— rer -— se 46.421.
49.422. Studieteknik — se 46.4.22.
49423. Självständiga arbetsformer — se även 46.4.23.
Följande exempel visar hur ett beting kan genomföras.
Uppgift: Bergsprängningsteknik. 4 veckor.
3 vtr. Vecka 1—2. Genomgång av betingets om— fattning. Repetition av trycklufts— tekniken. Genomgång av teoriav- snitten.
Vecka 3. Övningsräkning, enskilt eller i
grupp. Vecka 4. F riställd tid och prov.
49.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 46.424.
Studiebesöken i ämnet göres lämpligen på husbyggnads— och anläggningsarbetsplatser. Studiebesöken kan vara gemensamma för ämnena produktion, byggteknik och kon- struktion respektive för produktion och an- läggning. Studiebesöken bör förberedas så att man före besöket går igenom situations- plan, arbetsplatsens organisation o.dyl. Vid studiebesöken bör vikt läggas på de produk- tionstekniska frågorna så. att arbetsmetodi— ken och transportorganisationen särskilt studeras. Studiebesöken bör uppföljas med genomgång och diskussion.
49.425. Bedömning —— se 46.425.
49.4.3. Hjälpmedel — se 46.43.
5 0. Planering
Mål Undervisningen i planering har till uppgift att ge orientering om grundläggande drag i planering av samhällen och byggnader, att ge orientering om byggnadsfunktioner och dessas betydelse för planlösning, att ge kännedom om byggnadsdelars ut- formning samt att ge undervisning i utförande av ar- betsritningar. 50.1.
50.2. H uvudmoment
Städers och andra samhällens funktioner och planering. Byggnaders funktioner och planering.
Byggnadsdelar och upprättande av rit- ningar.
50.3 . Kursplan
50.3.1. Gemensam kurs
1. Städers och andra samhällens funktioner och planering Befolkning och samhälle. Näringslivets struktur. Iokaliseringsfrågor. Transportvä- sendet. Trafikens planläggningsproblem. De olika planelementen. Markförhållanden. Klimatiska förhållanden. Planinstituten. Markexploatering. Lagar och förordningar.
2. Byggnaders funktioner och planering Hushåll, bostad och gemensamma anlägg-
ningar. Funktionsanalyser. Dimensionering och disposition av utrymmen. Byggnaders planlösning. Hustyper. Lagar och förord- ningar.
3. Övningsuppgifter
50.3.2. Obligatorisk tilläggskurs för Bh
4. Byggnadsdelar och upprättande av ritningar: Trappor. Balkonger. Inredningar. Fönster. Dörrar. Rökrör och kanaler. Golv. Vägg- och takbeklädnader. Nfålning. Hängrännor, stuprör och andra liknande arbeten. Svensk standard. Modulsamordning. Ritningar. Be- skrivningar. Lagar och förordningar.
5. Övningsuppgifter
50.4. Anvisningar och kommentarer
50.4.1. Läronoffe!
50.411. Allmänna synpunkter på. ämnesstoffet Läroämnet planering skall ge eleverna en förståelse för de funktionella, estetiska och ekonomiska kraven i planeringen av sam- hällen och byggnader. Eleverna skall upp- märksammas på miljöfrågornas betydelse och bibringas kännedom om vilka faktorer som konstituerar miljöer av olika slag. Obligatoriska tilläggskursen för de elever som valt det husbyggnadstekniska altema- tivet är avsedd att ge mer fördjupade kun— skaper i vissa byggnadsdelars detaljutform- ning med hänsyn till funktionella, estetiska och ekonomiska krav. Byggnadsdelarna skall således behandlas ur sådana aspekter som icke närmare beröres i ämnena byggteknik och konstruktion. Vidare skall ytbekläd— nads- och målningsfrågor studeras. Eleverna skall i ämnets skilda delar få insikt i lagars och förordningars krav.
Övningsuppgifterna skall på ett realistiskt sätt anpassas till det meddelade kunskaps— underlaget. Övningar som avser att ge in- blickar i planering av samhällen och bygg- nader bör därför ges formen av analyser av utförda planer, ritningar och beskrivningar eller av utförda bebyggelseområden och byggnader.
De elever som valt det husbyggnadstek— niska alternativet skall ges viss träning i att. utföra byggnadshandlingar såsom planrit— ningar, förteckningar och detaljritningar. Oaktat ämnesstoffet grundas på dagens för- utsättningar bör i olika avsnitt exempel från byggnadskonstens historia kunna be- lysa såväl funktionella som tekniska pro— blem och deras lösning.
50.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Städcrs och andra samhällens funktioner och planering
Avsnittet befolkning och samhälle avser att belysa dels de samhällsvetenskapliga syn- punkterna på befolkningsstruktur och be- folkningsomflyttningar, dels de sociologiska synpunkter som är av speciell betydelse vid stadsplanering, dels ock bostadsförsörj- ningens förutsättningar och genomförande. Olika miljöer och deras betydelse för män- niskan skall analyseras.
Förutsättningarna för planeringen genom näringslivets struktur, företagslokalisering och transportväsendets utveckling skall vi- sas. Vidare skall redogöras för samhällsun— dersökningar och prognoser och för dessas användning i planeringen. Fördelningen mellan individuell och kollektiv trafik skall visas liksom trafikens konsekvenser för pla- neringen, gators och vägars kapacitet, gatu- och vägtyper för olika uppgifter samt par— keringsfrågor.
De olika planelementen skall beskrivas: bostadsområden, gemensamma byggnader och anläggningar, butiker, hantverk, ser- viceföretag, industriområden, rekreations-
områden, anläggningar för vatten, avlopp, värme m.m. De topografiska och geolo- giska. förhållandenas betydelse för plane— ringen skall behandlas i avsnittet om mark- förhällanden. Såväl regionala som lokala problem skall behandlas i avsnittet om kli— matiska förhållanden.
Avsikten med avsnittet om planinstituten är att ge eleverna en orientering om över- sikts- och detaljplaner samt planernas for- mella avfattning och administrativa be- handling.
2. Byggnaders funktioner och planering
Bostaden bör i första hand tjäna som exempel för att belysa byggnaders funktio— ner och den därav beroende planeringen. Som inledande avsnitt bör behandlas förut- sättningarna för rums och byggnaders di- mensionering och disposition. En orientering skall således ges om olika hushållsstorlekar och hushållstyper, lant- och stadshushåll, hushållens organisation och konsekvenserna för bostadens och de gemensamma anlägg- ningarnas storlek och disposition. Samspelet mellan de gemensamma anläggningarna och bostaden skall beskrivas.
En orientering skall vidare ges om olika former av funktionsanalys, såsom bostäders användning och bedömning i relation till människors vanor och värderingar, tids- och rörelsestudier i bostäder samt studier av mått för utrustning, möbler och människo- kroppens rörelser vid dimensionering av rumsinredning och installationer. De olika äldrarnas anspråk på bostaden och dess ut- formning bör särskilt uppmärksammas.
Vid behandlingen av olika utrymmens dimensionering och disposition bör även ingå tomtmarkens olika funktioner och an- ordningar samt bostadens förhållande till gata och väg. Under avsnittet om byggna- ders planlösningar skall med utgångspunkt från bostaden visas exempel på olika plan- organisation och på olika grad av diffe- rentiering, visas sambanden mellan utrym- menas dimensionering och planlösning samt
diskuteras rumsorientering och rumssam- manhang. Vidare skall visas planlösningens relationer till produktionssystem, konstruk- tivt systcm, uppvärmningssätt och lednings- system.
Eleverna skall erhålla en översikt över olika. hus- och bostadstyper, speciellt olika typer av småhus och deras planlösnings- konsekvenser, sambandet mellan tomt och hus, olika tomters användningsmöjlighetcr. Eleverna bör uppmärksammas på de olika indelningsgrunderna av hustyper efter boen- desätt, förvaltningsform, planteknisk orga— nisation, grad av sammanbyggning m.m. och bör få belysande exempel härpå.
3. Övningsuppgifter Avsikten med övningarna är att ge eleverna en inblick i metodiken att lösa detaljplaner, såsom stadsplan och byggnadsplan, eller byggnader, såsom planlösningar av bostäder i flerfamiljshus eller småhus. Övningarna skall utgå från utförda planer, ritningar och beskrivningar och tillgå så att eleverna ana- lyserar ett givet ritningsmaterial. I fråga om stadsplanen eller byggnadsplanen skall planelementen beskrivas och bedömas, i fråga om bostadsplanen utrymmenas di- mensionering och disposition, organisation och samband beskrivas och bedömas. Även utförda bebyggelseområden och byggnader kan göras till föremål för kritiska bedöm- ningar, varvid också i dessa fall de funk- tionella aspekterna skall dominera. Produktionssystems, konstruktiva sy- stems och ledningssystems betydelse för planlösningar bör ävenledes behandlas i övningarna. Analyser-na bör ges formen av skriftliga redogörelser eller föredrag.
4. Byggnadsdelar och upprättande av rit- ningar
Avsikten med detta kursavsnitt är att ge eleverna kännedom om byggnadsdelars jämte rums- och fasadytors utformning med hänsyn till funktionella, estetiska och
ekonomiska krav samt viss träning i utfö— rande av arbetsritningar. Olika ritningars innehåll och utförande skall genomgås lik- som utformningen av en byggnadsbeskriv- ning.
Med avsnittet svensk standard avses att ge eleverna en inblick i motiveringarna var- för en standardisering utföres, när den till- lämpas, hur den utarbetas och hur den an- användes. Vidare skall en orientering ges om innebörden av modul och modulsamord- ning.
5. Övningsuppgifter Övningarna skall exempelvis ha följande omfattning: Utförande av plan-, sektion— och fasadritningar i skala 1: 50 av en given byggnad, måttsättningar, littreringar, hän- visningar m.m. Detaljritningar av olika knutpunkter såsom anslutning fönster— vägg, överbyggnad—sockel, takfot, gavel— anslutning m.m. Uppställnings- och detalj- ritningar till vissa byggnadsdelar såsom trappa, balkong, entréplan, fasadbeklädnad, skärmvägg. Förteckningar och detaljrit- ningar till fönster, dörrar och andra inred— ningar. I övningarna bör också ingå att analy- sera vissa delar av en byggnadsbeskrivning och en rumsbeskrivning. Beskrivningarnas samband med Bygg AMA bör visas. I övningarna ingår också studiebesök, se 46.424.
50.413. Planering och samverkan — se även 46.4.1.3.
De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt tablå på vidstående spalt.
Samverkan med ämnet byggteknik är vä- sentlig, emedan såväl planering som bygg— teknik behandlar byggnadsteknisk detalj- utformning.
Vid arbete med övningsuppgifter uppde— las klassen i grupper. Övningar tillhörande den gemensamma kursen utföres av arbets- grupper med 2—3 elever/grupp. Tilläggs-
Moment Timmar
Årskurs !; (gemensam kurs). 3 vtr Städers och andra samhällens funk-
tion och planering ............ Byggnaders funktion och planering Övningsuppgifter m. m. ........
Årskurs !, (obligatorisk tilläggskurs för Bh). 3 vtr
Byggnadsdelar och upprättande av ritningar (inkl. övningar m. m.) 90
kursens övningsuppgifter utföres indivi- duellt. Resultaten av grupparbetena presen- teras dels i skriftliga redogörelser, dels i föredrag inför klassen. Angående delning av klass vid övningar se III:7.1.
50414. Koncentration — se 46.4.1.4.
50.415. Beting — se även 46.4.1.5.
För detta ämne torde det vara naturligast att läsa den gemensamma kursen 6 vtr under höstterminen och tilläggskursen 6 vtr under vårterminen. Lämpligen indelas då varje termin i tre eller högst 4 beting, varvid öv- ningsuppgifterna bör ingå i dem.
50.4.2. Verksamhetsformer
50.421. Allmänna metodiska kommenta— rer — se 46.4.2.1.
50.422. Studieteknik — se 46.422.
50.423. Självständiga arbetsformer — se även 46.423.
Nedan visas i ett exempel hur beting inom planering kan utformas. Det förutsättes att den gemensamma kursen läses färdig under höstterminen, samt att den indelas i tre be- ting i vilka övningarna ingår. De två beting- en behandlar städers och andra samhällens funktion och planering, och för dem beräk- nas sammanlagt 9 veckor. För det tredje betinget vars planering visas nedan återstår således 6 veckor.
Uppgift: Byggnaders funktioner och pla— nering. 6 veckor. 6 vtr.
Vecka 1. Genomgång av betingets omfatt- ning. Hushåll, bostad och gemen- samma anläggningar behandlas. Vecka 2. Funktionsanalyser genomgås. Öv- ningsuppgifter delas ut. Vecka 3. Dimensionering och disposition av utrymmen genomgås. Övningsupp— gifterna bearbetas.
"Vecka 4. Byggnaders planlösning, husty- per, lagar och förordningar be— handlas. Övningsuppgiftema bear- betas.
Vecka 5. Övningsuppgifterna diskuteras och bearbetas.
Vecka 6. Friställd tid och prov.
50.424. Demonstrationer, laborationer,
studiebesök —— se 46.424.
Förutom studiebesök vid byggnader bör även institutioner såsom stadsplanekontor, byggnadsnämnd etc. besökas.
50.425. Bedömning -— se 46.425.
50.4.3. Hjälpmedel — se 46.43.
5 1 . Anläggning
51. Ba. Anläggningstekniskt alternativ
51 Bal . Mål Undervisningen i anläggning för anläggnings— tekniskt alternativ har till uppgift att ge kunskap om de teoretiska förut- sättningarna för och det praktiska utföran- det av trafikleder och broar, att ge kunskap om de teoretiska förut- sättningarna för och det praktiska utföran- det av vattenförsörjnings- och avloppsan- läggningar samt att ge någon kännedom om kraftförsörj- ningsteknik,
51 BaZ. H uvudmoment Vägteknik.
'Trafikteknik.
Brobyggnad. Hydromekanik. Hydrologi. Vattenförsörjningsteknik. Avloppsteknik. Kraftförsörjningsteknik.
51 Ba.3. Kursplan 1. Vägteknik Vägbyggandets historia.
Vägbyggandets organisation och ekono- miska förutsättningar i Sverige.
Vägens geometriska utformning: trafi— kens inverkan och krav, vägsektionens ut- formning, vägens linjeföring, väganslutning- ar och trafikanordningar.
Jordartslära: jordarternas uppkomst och klassificering, tjälproblemet, jordartsunder- sökningar, dimensionering av överbyggnad.
Vägprojektering: vägstakning och karte- ring, arbetsplan, fotogrammetriska karte- ringsmetoder, massberäkning med EDB, arbetsplanens formella behandling.
Vägbyggnad: terrassering, överbyggnad, övriga arbeten (diken, trummor, räcken o.s.v.), grundförstärkning, vägmaskiner.
Vägunderhåll.
2. Trafikteknik Trafikleders kapacitet. Trafikundersökning— ar. Utformning av trafikplatser.
3. Brobyggnad Belastningsbestämmelser. Brotyper. Bäran- de system. Brobanor. Lager. Underbyggnad. Ställningar och monteringsmetoder.
4. H ydromekam'k Hydrostatik: hydrostatiskt tryck, flytande kroppars jämvikt, nivåytor, ytspänning och kapillärkrafter. Hydrodynamik: olika rörelsetillstånd, Bernoullis lag, friktionsförluster i ledningar, avbördning, icke stationär strömning.
5. Hydrologi Nederbörd. Avdunstning. Avrinning. Vat- tenstånd och vattenföring. Sjöreglering. Grundvatten.
6. Vattenförsörjningsteknik Vattenbehov och vattenförbrukning. Vat— tenförekomst och vattenutvinning. Vatten- uppfordring. Vattenmagasinering. Vatten- distribution. Vattenbeskaffenhet och vat— tenundersökningar. Vattenrening.
'7. Avloppsteknik Beräkning av avloppsvattenmängd. Led- ningssystem. Dimensionering av lednings- nät. Utformning av ledningsnät. Pumpsta- tioner. Vattnets självreningsprocess. Av- loppsrecipienter. Reningsverk.
8. Kraftförsörjningsteknik Dammar. Kraftverk. Kraftdistribution. Vattenrätt.
9. Korwtruktionsnppgifter
51 Ba.4. Anvisningar och kommentarer
51 Ba.4.l. Lärostoffet
51 Bau/F] .1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Målsättningen för kursen i anläggning är att ge eleverna tekniskt-teoretiskt under- lag för verksamhet som ingenjörer, främst inom vägbyggnads- samt vatten— och av- loppsbranscherna. Huvudvikten skall alltså läggas på de avsnitt av kursen som be- handlar dessa frågor, medan övriga delar genomgås mera översiktligt. En stor del av kursinnehållet är av beskrivande na-
tur. Tidsmässigt bör dessa avsnitt begrän- sas till förmån för de teoretiska och beräk- ningsmässiga delarna. Eftersom tiden inte medger analys av alla de problem ämnes- området rymmer, är det väsentligt att un— dervisningen inriktas på att ge alhnänna teoretiska grunder, med vars hjälp praktis- ka problem av olika karaktär kan lösas. Kursen bör behandlas så att eleverna får träning i utredningsmetodik. Eleverna bör alltså själva få insamla och bearbeta data samt utföra prognoser. I dessa avseenden är det värdefullt om undervisningen bedri— ves i kontakt med lokala tekniska institu- tioner (vägförvaltningar, byggnadskontor), varigenom eleverna kan få inblick i och ar- beta med aktuella och reella tekniska fråge- ställningar. Undervisningen bör sikta till att göra eleverna förtrogna med moderna projekterings- och produktionsmetoder och att skapa intresse för metodutveckling.
Större delen av anläggningstekniken be- handlar byggnadsteknik, där samhället är i hög grad aktivt engagerat. Det är därför väsentligt, att de samhällsekonomiska aspekterna på ämnet ges utrymme. De vik- tiga miljö- och naturvårdsfrågor som väg— byggandet, avloppstekniken och framför allt kraftverksbyggandet berör skall beaktas och får inte ges en ensidigt teknisk behand- ling.
51 Ba.41.2. Kommentarer till kursmoment
1 . Vägteknik
Vägbyggandets och vägunderhållets finan- siering samt frågan om samhällets vägbygg- nadsbehov och vägbyggnadsresurser be- handlas. Vägplanen genomgås och i anslut- ning härtill ges frågor rörande prognoser och långtidsplanering en mer alhnän be- handling. Vägens geometriska utformning genomgås i anslutning till Väg- och vatten- byggnadsstyrelsens anvisningar.
Särskild vikt bör läggas på de dynamiska grunderna och övriga förutsättningar för
speciella
vägens utformning i plan och profil. Vä- gens linjeföring behandlas ur såväl tel—;- niska som estetiska aspekter. Tjälproblc- met behandlas ingående, varvid särskild vikt lägges på träning i jordartsbedöm— ning. Övning bör ges i fältmässiga metoder för analys av jordmaterials tjälfarlighet.
Utearbete för arbetsplaner genomgås i anslutning till de staknings- och mätnings_ övningar som utförts vid fältkursen i geo- desi. Balansering och massberäkning be— handlas såväl enligt konventionella meto- der som med databehandlingsmetoder. Väg- stakning på fotokartmaterial bör om möj- ligt demonstreras. De geotekniska frågor som har samband med vägprojektering bör ges stor vikt. Kursen skall här ansluta till det avsnitt om grundundersökning som genomgåtts i ämnet konstruktion. I avsnit- tet vägbyggnad skall delen vägbeläggningar ges stort utrymme. Byggnadsmaterialläran kompletteras här med betongens böj-drag- hållfasthetsegenskaper och tillsats av luft- porbildande medel. De olika vägbelägg- ningarnas trafiktekniska och ekonomiska egenskaper behandlas.
Vägmaskiner behandlas endast med av- seende på användningssättet, övriga ma- skinfrågor hänförs till ämnena maskintek- nik och produktion.
2. Trafikteknik Detta avsnitt kan endast ge en orienteran- de översikt över de mycket omfattande tra- fiktekniska problemen. Någon inblick bör ges i insamling och bearbetning av trafikdata, och vidare bör understrykas vikten av att projekteringen av trafikleder bygger på. ett utförligt och korrekt grundmaterial. Utformningen av trafikplatser inskränker sig till demonstra- tionsexempel på hur olika problem lösts, gärna i anslutning till lokala förhållanden.
3. Brobyggnad
Avsnittet är omfattande och kan endast ges en översiktlig och beskrivande behand-
ling. Brotyper genomgås i anslutning till redovisning av färdiga byggnadsverk, var- vid tekniska, ekonomiska och estetiska syn— punkter på olika konstruktioner behandlas. Avsnitten om bärande system och övriga konstruktionsdelar behandlas ej ur beräk- ningsmässig synpunkt utan endast beskri- vande. Beträffande beräkningar hänvisas till ämnet konstruktion.
4. H ydrornelcanik Ämnet behandlas med sikte på de hydro- mekaniska problemställningar som är av intresse inom vattenbyggnadstekniken. De teorier som genomgås ges en korrekt teore- tisk behandling, men praktiska räknemeto- der och överslagsberäkningar skall övas. Särskild vikt bör läggas på beräkning av rörledningar. Nomogram för ledningsberäk_ ning avseende såväl helt som delvis fyllda ledningar skall genomgås.
5. Hydrologi Avsikten med kursen är att ge grundkun- skaper för studiet av vattenförsörjnings- och kraftförsörjningstekniken. Ett kort av- snitt om allmän meteorologi bör inleda hydrologin. Metoder för bestämning av vat— tenföring och vattenstånd genomgås. Frågorna om vattentillgång och vatten— föringens säsongmässiga variationer be- handlas. Exempel ges på beräkning av reg- leringsmagasin och regleringshöjd. Teorierna för endimensionell grundvat- tenströmning och metoder för grundvatten— sänkning genomgås.
6. Vattenförsörjningsteknik Frågan om vattenbehov och vattenförbruk- ning analyseras med utgångspunkt i lokala förhållanden och förutsättningar. De fak- torer som påverkar vattenbehovet pene- treras och metoder för utförande av prog- nos över vattenförbrukningen genomgås. ltietoder för vattenuppfordring behandlas med anknytning till avsnittet pumpar i ma- skintekniken. Under avsnittet vattendistrL
bution behandlas beräkning av olika typer av rörnät, vidare genomgås principer för beräkning av vattenavgifter.
Metoder för fysikalisk-kemisk resp. bak- teriologisk vattenanalys behandlas med an. knytning till kemikursen. Om möjligt bör eleverna få tillfälle att själva utföra en vat- tenanalys. Vattnets kolsyrebalans behand— las och krav på vatten för olika ändamål genomgås.
7. Avloppsteknik
ll/Ietoder för beräkning av sannolika regn— vattenmängder samt retardation i långa ledningar genomgås. Ekonomiska och prak- tiska aspekter på olika ledningssystem be— lyses. Under avsnittet utformning av av- loppsledningar behandlas bräddavlopp och dykarledningar, varvid beräkningsmetoder genomgås. Vattnets självreningsprocess och konsekvensen av för hög belastning på av- loppsrecipienter skall behandlas ingående, varvid metoder för analys av syrebalansen i ett vattendrag belyses. Gällande lagbe- stämmelser samt ekonomiska, hygieniska
och estetiska aspekter på avloppsvattenpro- blemet behandlas.
8. Kraftförsörjningsteknik Avsnittet kraftförsörjningsteknik behand- las endast översiktligt. En beskrivning ges av olika dammtyper, varvid även fångdam— mar och tillfälliga anläggningar behandlas. Vattenkraftverkets principiella uppbyggnad genomgås och en kortfattad redogörelse ges för tunnlar, svallschakt, tuber och luckor. Ångkraftverk baserade på konventionella bränslen och atombränslen beröres kortfat- tat. Under avsnittet kraftdistribution behand- las endast de byggnadstekniska frågorna rörande linjebyggnad.
9. Konstruktionsuppgifter Tiden för utförande av konstruktionsupp- gifter ingår i tidsramen för respektive hu- vudavsnitt. En större uppgift på vardera
delen vägteknik, hydrologi, vattenförsörj- ning och avloppsteknik utföres.
Konstruktionsuppgifterna kan exempel- vis omfatta följande:
Reglering av vattendrag för kraft- eller vattenförsörjningsändamål omfattande be- stämning av avvattningsområde, analys av vattenföring, analys av vattenbehov samt beräkning av erforderlig magasinsvolym och regleringshöjd.
Överslagsmässig projektering av vatten- försörjningsanläggning omfattande prognos över befolkningsutveckling och vattenbe- hov, beräkning av rörledningar, pumpar, reservoarer samt dimensionering av del av distributionsnät.
Projektering av avloppsnät, omfattande beräkning av spillvatten- och regnvatten- mängder för ett mindre område samt di- mensionering av rörledningar och bräddav- lopp.
Upprättande av arbetsplan för kortare vägsträcka.
51 Ba.4.1.3. Planering och samverkan —-— se även 46.413.
De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på. de olika momenten enligt nedan:
Moment Timmar
Årskurs 4. 9 vtr. Vägteknik ..................... 80 Trafikteknik 10 Brobyggnad ................... 10 Hydromekanik . . 30 Hydrologi ..................... 5 Vattenförsörjningsteknik ........ 60 Avloppsteknik ................. 50 Kraftförsörjningsteknik 25
Konstruktionsuppgifter m. m. . . . —1
Summa 270
* Tiden för konstruktionsövningar m. m. inräk- nad i tiden för resp. kursavsnitt.
Genom att ämnet omfattar relativt många veckotimmar behöver de olika av-
snitten inte läsas i ordning efter varandra. Sålunda kan exempelvis vägtekniken och de vattenbyggnadstekniska avsnitten myc- ket väl läsas parallellt. Detta förfarande är fördelaktigt om olika lärare undervisar i de vägbyggnadstekniska och de vattenbygg- nadstekniska delarna av ämnet.
Samverkan med ämnena geodesi, maskin- teknik, produktion, byggteknik och kan- struktion är väsentlig. Ämneskonferenserna i berörda ämnen planerar och organiserar denna samverkan.
51 Ba.1;.1 .4. Koncentration — se 46.4.1.4.
51 Ba.4.1.5. Beting — se även 46.4.1.5.
Betingsindelningen kommer att i högsta grad bero av den grad av koncentration som väl— jes. I de fall mer än en lärare undervisar i ämnet kan det även inverka på indelningen. Denna kan utföras på grundval av den tids- planering av huvudmomenten som föreslås i 51 Ba.4.1.3. Vissa huvudmoment får där- vid delas upp och vissa får sammanföras. Undervisar mer än en lärare i ämnet kan be- ting löpa jämsides.
Väljes koncentrationsexemplet i 46.4.1/1, som innebär 18 vtr under vårterminen, kan betingen lämpligen omfatta lägst 2 och ”högst 4 veckor. På. så sätt erhålles 5—7 beting. I dessa ingår konstruktionsuppgifter m. m.
51 Ba.4.2. Verksamhetsformer
51 Ba.4.2.1. Allmän/na metodiska kom- mentarer — se 46.4.2.l.
51 Ba.4.2.2. Studieteknik — se 46.422.
51 Ba.4.2.3. Självständiga arbetsformer -— se även 46.423. Följande exempel visar hur ett beting kan genomföras. Uppgift: Hydromekanik. 2 veckor. 18 vtr.
Vecka 1. Genomgång av betingets omfatt- ning och arbetets planläggning. Genomgång av hydrostatik. Labo— ration och övningsräkning. Ge— nomgång av hydrodynamik. Vecka 2. Laboration och övningsräkning. Friställd tid. Prov.
Laboration och övningsräkning utföres som grupparbete. Om alla grupper ej kan laborera samtidigt omväxlar de mellan labo— ration och övningsräkning.
Om två hela veckor anses för mycket för detta avsnitt, kan betinget givetvis avslutas, medan ännu några av veckans lektioner i ämnet återstår.
51 Ba.4.2.l;. Demonstrationer, laboratio- ner, studiebesök — se även 46.424. fäborationskurs i ämnet är ej nödvändig, men förståelsen för de hydromekaniska sammanhangen underlättas, om ett mindre antal laborationer utföres på avsnittet hydromekanik. Kursen kan exempelvis omfatta följande laborationer: Undersökning av laminär och turbulent strömning samt bestämning av kritiska hastigheter. Kvalitativ undersök— ning av Bernoullis ekvation. Bestämning av utströmningskoefficient vid utströmning ge- nom hål. Kalibrering av bräddöverfall. Be- stämning av rörförluster. En kurs omfattande dessa laborationer kräver ca 6 lektionstimmar. I vägteknik kan några laborationer avseende material- undersökning genomföras. En laborations- kurs på. 6—8 veckotimmar kan exempelvis omfatta: Undersökning av tjälfarlighet för jord- material genom kapillaritetsbestämning, utrullnings- och skakprovning samt genom bestämning av komfördelning. Undersökning av stenmaterial för bitu- minös beläggning omfattande bestämning av korngradering, flisighet, sprödhet och styrkegrad. Undersökning av asfalt för bituminös beläggning, omfattande bestämning av vis-
kositet, mjukpunkt, penetration, duktilitet o.s.v. Analys av beläggningsmassa.
Studiebesök bör göras vid lokala anlägg— ningar på vattenförsörjnings— och avlopps— området, såsom pumpstationer, reservoa- rer och reningsverk. Dessa studiebesök bör förberedas genom en noggrann genomgång
av förutsättningarna beträffande vattentill- gång, typer av ledningsnät, recipienter, ekonomiska förutsättningar o. s. v. I vägtek- nik bör studiebesök göras på projekterings- kontor och på vägbyggnadsföretag. Vidare bör asfaltverk och oljegrusverk studeras.
51 Ba.4.2.5. Bedömning — se 46.425.
51 Ba.4.3. Hjälpmedel — se 46.43.
51 Bh. Husbyggnadstekniskt alternativ
5] BIL.]. Mål
Undervisningen i anläggning för husbygg- nadstekniskt alternativ har till uppgift
att ge elever med husbyggnadsteknisk studieinriktning en orientering om vatten— försörjningsteknik, avloppsteknik och väg- teknik samt någon inblick i kraftförsörj- ningsteknik.
51 Bil?. Huvudmoment Vattenförsörjningsteknik. Avloppsteknik. Vägteknik. Kraftförsörjningsteknik.
51 Bh.3. Kursplan
1. Vattenförsörjningsteknik Hydromekanik. Vattnets cirkulation i na- turen. Yt- och grundvatten. Vattenbehov och vattentillgång. Vatteninsamling och vattendistribution. Vattenbeskaffenhet och vattenundersökningar. Vattenrening.
2. Aoloppsteknik Avloppsvattenmängder. Avledning av av- loppsvatten. Vattnets självreningsprocess. Avloppsvattenrening.
3. Vägteknik Vägväsendets organisation. Vägens geomet- riska utformning. Vägprojektering. Vägbygg— nad. Vägbeläggningar. Trafikteknik.
4. Kraftförsörjningsteknik Sjöreglering. Dammar. Kraftverk.
51 Bhvé. Anvisningar och kommentarer
51 Bh.4.1. Lärostoffet
51 Bh.4.1.1. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Kursen avser att ge en översiktlig oriente— ring om anläggningstekniken, framför allt med avseende på de delar av ämnesom- rådet som en husbyggare normalt kommer i kontakt med. Målsättningen innebär ock- så. att de husbyggnadstekniskt inriktade eleverna skall bli orienterade om de sektorer av vägtekniken och vattenbyggnadstekni- ken som är av betydelse för samhällsplane- ringen.
Ämnesstoffet är omfattande och ämnet måste därför till största delen vara beskri— vande. Det är önskvärt att eleverna kom- mer i kontakt med och får information om de samhällsinstitutioner som handhar väg— och vattenbyggnadsfrågorna, varför relativt stort utrymme bör ges åt studiebesök och gästföreläsningar. Med hänsyn till elevernas huvudinriktning på konstruktionsteknik bör de konstruktiva problemen vid projek- tering av vägar och VA—anläggningar bely- sas i kursen.
51 Bh.4.12. Kommentarer kursmoment
l. Vattenförsörjningsteknik Ett kort avsnitt om hydromekanik, avseen- de tryck i vätska, Bernoullis teorem och strömning i ledningar inleder kursen. Av- snittet begränsas till att omfatta de delar som är nödvändiga för förståelsen av vatt- nets strömning i rörledningar. Under rubri- ken »Vattnets cirkulation i naturen» be— handlas kortfattat nederbörd, avrinning och infiltration. Egenskaperna hos yt- och grundvatten redovisas. Vidare behandlas grundvattenströmning och grundvatten- sänkning. En översiktlig redogörelse ges för tillgång och behov av vatten på olika platser och för skilda verksamheter. Ten- denser i vattenbehovens utveckling belyses och en kort orientering ges om vattenbe- hovsprognoser.
Metoder för vattenanalys beskrives och en redogörelse ges för de krav som ställes på vatten för olika ändamål.
2. Avloppsteknik En översiktlig redogörelse ges för spillvat- ten- och regnvattenmängdernas storlek och för spillvattenmängdens ökning med hän- syn till befolkningskoncentration och ökad vattenförbrukning. Olika ledningssystem och deras för- och nackdelar, särskilt med hänsyn till renings- problemet, beskrives. Ledningsmaterial och problem vid utfö- randet av avloppsledningar redovisas, var- vid särskilt behandlas ledningar från fas— tigheter. Vattnets självreningsprocess och konse- kvensen av för hög belastning på recipien- ten samt olika principer för rening av av- loppsvatten genomgås. De samhällsekonomiska aspekterna på avloppsvattenproblemet belyses kortfattat.
3. Vägteknik Vägbyggandets och vägunderhållets organi- sation och finansiering samt samhällets väg—
” Vattenförsörjningsteknik 25
byggnadsbehov och vägbyggnadsresurser behandlas.
En kort beskrivning ges över principerna för vägars utformning i plan och profil.
Innehållet i en arbetsplan redovisas och en kort orientering ges om projekteringsar- betet. Viss vikt bör läggas på de geotek- niska frågorna och tjälproblemet bör sär- skilt belysas.
De viktigaste problemen vid byggandet av väg redovisas översiktligt varvid särskilt behandlas beläggningsfrågorna. Olika väg— beläggningars ekonomiska och trafikteknis- ka egenskaper redovisas.
En redogörelse ges för trafikundersök- ningar, trafikleders kapacitet samt plane- ring av trafikplatser. Parkeringsproblemet beröres.
4. Kraftförsörjningsteknik Den principiella uppbyggnaden av olika kraftanläggningar genomgås. I anslutning till frågan om dammar behandlas även till- fälliga dammanläggningar.
51 Bh.4.1.3. Planering och samverkan —— se även 46.4.1.3.
De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt nedan:
Moment
Årskurs I,. 2 vtr.
Avloppsteknik ................. 15 Vägteknik .................... 15 Kraftförsörjningsteknik ......... 5
Summa 60
Men hänsyn till kursens orienterande och översiktliga karaktär är det lämpligt att filmer och bildband användes i stor ut- sträckning. Avsnitten om vattenförsörjning och avloppsteknik bör anknyta till ämnet VVS.
51 Bh.4.1.4. Koncentration — se 46.4.1.4.
51 Bli.1;.1.5. Beting -— se även 46.4.1.5. Vart och ett av de tre första huvudmomen- ten kan utgöra ett beting. Det fjärde, kraft- försörjningsteknik, kan ingå i något av de övriga.
51 Bh.4.2. Verksamhetsformer
51 Bh.l.2.1. Allmänna metodiska kom- mentarer — se 46.421.
51 311.422. Studieteknik — se 46.422.
51 Bh.4.2.3. Självständiga arbetsformer —— se även 46.423.
Följande exempel visar hur ett beting kan genomföras:
Uppgift: Vägteknik. 4 veckor. 4 vtr. (Äm- net koncentreras till en termin.) Vecka 1—2. Genomgång av betingets om— fattning. Översiktlig genomgång av vägtekniken. Vecka 3—4. Självständiga studier. Diskus— sioner. Prov.
51 Bh.1;.2_4. Demonstrationer, laboratio- ner, studiebesök — se även 46.424. Studiebesök göres vid vattenverk, avlopps- reningsverk och på vägarbetsplatser.
51 Bh.t.2.5. Bedömning — se 46.425.
51 Bh.4.3. Hjälpmedel — se 46.43.
52. Geodesi
Mål Undervisningen i geodesi har till uppgift att ge kunskaper om geodetiska mätin-
strument och geodetiska mätmetoder samt att ge kännedom om kartering.
52.1.
52.2. H uvudmoment
Geodetiska instrument. Geodetiska mätmetoder. Stakning.
Kartering.
52.3.
Kursplan med årskursfördelning
52.3.1. Årskurs 3
1. Bandmätning
2. Avvägning Avvägningsinstrumentets konstruktion och justering. Fixpunktsavvägning. Profilavväg- ning. Ytavvägning.
3. Vinkelmätning Vinkelprismat. Teodoliten. Vinkelmätnings- metoder.
4. Stakning och utsättning
5. K artering
52.3.2. Årskurs 4
6. F ältö'vningar Stakning. Kartering. Polygonmätning. In- skärning av punkt.
52 .4. Anvisningar och kommentarer
52.4.1. Lärostoffet
52.411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Kursen i geodesi avser endast att ge utbild- ning i de vanligaste mätningsförfarandena — längdmätning, utsättning och avvägning. I övrigt kan kursen endast ge en oriente- ring rörande vinkelmätning och kartering.
Kursen skall bibringa eleverna insikt om betydelsen av noggrannhet vid mätningar och förmåga att uppskatta storleken av de fel som uppstår vid olika mätmetoder. Öv- ning skall även ges i val av mätmetod med hänsyn till önskad mätnoggrannhet. Ele— verna skall lära sig handha instrument och bör bibringas förståelse för betydelsen av en omsorgsfull instrumentvård. I anslutning till kursen skall ges en orientering om de in- stitutioner som handhar och kontrollerar mätningsväsendet.
52.1;.1 .2. Kommentarer till speciella kurs- moment
]. Bandmätning Följande avsnitt behandlas: Val av band och mätmetod med hänsyn till erforderlig noggrannhet. Utförande av bandmätning vid kortare och längre mätsträckor samt över hinder. Korrektioner vid noggrann mätning med hänsyn till bandlutning, tem- peratur, nedböjning o. s. v. En orientering bör vidare ges om optiska längdmätnings- metoder, deras användningsområden, nog- grannhet och ekonomi.
2. Avoägning Genomgång och övningar bör i huvudsak utföras med konventionella instrument, men självhorisonterande instrument skall finnas för demonstration. Instrumentet an- vändes även för något kortare övningsmo- ment, varvid jämförelse göres med konven- tionellt instrument. Uppställning, horison- tering och avläsning övas på läro- eller rit— sal, varvid även justering av instrumentet behandlas. Övning i instrumentjustering ut- föres dock ej. Övning i fixpunktsavvägning utföres un- der kursen i ärskurs 3, medan resten av av- vägningsövningarna genomgås under fält- övningarna i årskurs 4. Vid övningarna skall särskild vikt läggas på träning i pro- tokollskrivning.
3. Vinkelmätning Vinkelprismat genomgås och dess använd- ning övas på lärosalen. Strålgång och pris- mats konstruktion behöver ej behandlas. Teodolitens konstruktion genomgås endast i de delar som är av betydelse för förstå— elsen av instrumentets verkningssätt. Upp- ställning och avläsning övas på lärosalen under kursen i årskurs 3, så att ingen tid behöver anslås till dessa moment under fältövningama. Instrumentfel och deras av- hjälpande behandlas endast i den mån felen kan elimineras genom speciella mätmetoder (genomslagning av tub, mätning i satser o. s. v.). Principen för optisk mikrometer och metoder för noggrann avläsning genom- gås. Alla övningar utföres på moderna in- strument.
4. Stakning Principer och metoder för stakning av räta linjer och cirkulära kurvor genomgås. Ori- entering ges om klotoidkurvor och andra övergångskurvor, men stakningsmetoder för dessa behandlas ej.
5. Kartering En inledande orientering ges om koordinat- system, triangel- och polygonnät samt om metoder för stommätning. Olika karttyper demonstreras. Principer och metoder för ortogonal och polär detaljmätning behandlas varvid tachymeterns användning genomgås och övas. Beräkningshjälpmedel (räkne— snurra, tabellverk) och hjälpmedel för upp- ritning av kartor (rutmall, stickapparat, koordinatografer) demonstreras och genom- gas.
6. Fältöoningar & dagar före höstterminens början i årskurs & Avsikten med fältövningarna är att ge ele- verna tillfälle till praktisk tillämpning av de teorier som genomgåtts i årskurs 3. Ut- över själva mätningsarbetet skall även mät- ningsresultaten redovisas och behandlas på. den anslagna tiden, varför övningarna mås-
te organiseras noggrant. Övningsterrängen skall väljas så att den ger tillfälle till or— dentlig övning på samtliga moment. Den skall också vara sådan att tidsödande röj- ningar undvikes.
Följande övningar kan exempelvis ut— föras:
Stakning: Väglinje bestående av rak— linjcr och en cirkulär kurva stakas och längdmätcs. Huvudpunkterna befästes. Längd- och tvärprofiler avväges och upp— ritas.
Kartering: Ett område — exempelvis om- rädet kring den stakade vägen — uppmä- tes, till en del ortogonalt, till en del polärt med tachymcter. Grundkarta uppritas över det mätta området.
Polygonmätning: Längd— och vinkelmät- ning utföres på ett polygontåg med ett fåtal sidor. Längd- och vinkelmätning korrigeras. Tåget koordinatberäknas och utjämnas. För att mätningen skall medhinnas väljes polygonsidorna mindre än 100 meter, så att de kan mätas utan mellanpunkter. Be— räkningen utföres med 6—ställig tabell och räknesnurra.
Inskärning av punkt: En punkt koordi— natbestämmes genom inskärning med teo- dolit från två kända punkter.
52.413. Planering och samverkan — se även 46.413.
De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt ne- dan:
Moment Timmar
Årskurs 3. 1 vte
Bandmätning
Avvägning .................... Vinkelmätning
Stakning och utsättning ........ Kartering .....................
Summa
Årskurs 4. 4 dagars fältövning
För att ett godtagbart resultat skall er- hållas av den mycket korta fältövningskur- sen fordras att övningarna noggrant plane- ras och att varje instruktör har ett begrän— sat antal övningsgrupper att leda och in- struera. Området för övningarna skall vara rekognoscerat i detalj i förväg, så att öv- ningarna kan igångsättas omedelbart vid kursens början. Övningarna bör utföras i grupper med 5 elever i varje grupp. Varje instruktör bör omhänderha högst 3 grup- per. Samtliga grupper skall ha fullständig instrumentuppsättning för samtliga övning- ar (tachymeter och teodolit undantagna) tillgänglig på central plats inom övningsom- rådet. Elevernas rättigheter och skyldighe- ter gentemot markägaren skall vara ordent- ligt klargjorda innan övningarna börjar.
52.414. Koncentration — se även 46.4.1.4.
Kursen koncentreras till 2 vtr under halva läsåret, varvid vårterminen bör föredragas.
52.415. Beting —— se även 46.415.
Kursen indelas i 2—4 beting. Följande exempel visar hur ett beting kan
genomföras:
Uppgift: Bandmätning och avvägning.
6 veckor. 2 vtr.
Vecka ]. Genomgång av betingets omfatt- ning samt bandmätningens teori. Vecka 2. Övningsräkning samt mätnings- övning. Vecka 3—4. Genomgång av avvägningens teori samt demonstration av in— strumenten. Vecka 5. Avvägningsövning ning i grupp). Vecka 6. Redovisning av mätningsresultat samt förhör.
(utomhusöv-
52.4.2. Verksarnhetsformer
52.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 46.421.
52.423. 46.423.
Självständiga arbetsformer — se
52.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se 46.424.
53.1. Mål
Undervisningen i VVS syftar till att ge eleverna kännedom om de fakto- rer som inverkar på rumsklimatet samt att ge dem kännedom om de värme-, ventilations-, vatten- och avloppsinstalla- tioner som normalt förekommer i byggna- der.
53.2.
Fysiologiska grunder. Värmeteknik. Ventilations- och luftbehandlingsteknik. Sanitetsteknik.
H uvudmoment
53.3. Kursplan 1. Fysiologiska grunder
2. Värmeteknik
Byggnaders värmebehov. Uppvärmningssystem: varmvattensystem, varmluftsystem, strålningsuppvärmning, övriga uppvärmningssystem. Värmealstring: bränslen, pannor och panncentraler, värmeväxlare, varmvatten- beredare, värmedistribution. Installationsteknik.
3. Ventilations- och luftbehandlingsteknik Erforderliga luftmängder. Luftbehandlings— aggregat. Ventilationstrummor och fläktar. Ventilationsanläggningar.
52.425. Bedömning — se även 46.425. Vid betygsättningen skall hänsyn tagas till prestationerna såväl i årskurs 3 som under fältövningarna i årskurs 4.
52.4.3. Hjälpmedel —— se 46.4.3.
VVS
4. Sanitetsteknik
Sanitär inredning. Vattenledningar. loppsledningar. Installationsteknik.
53.4. Anvisningar och kommentarer
53.4.1. Lärostoffet
53411. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen syftar främst till att ge ele- verna en allmän orientering om VVS-tek- nikens målsättning, byggnadstekniska be- dömningar av alternativa utföranden samt de fordringar som kan ställas på. installa- tioner. Olika faktorers inverkan på människans välbefinnande och komfort bör diskuteras vid behandlingen av ämnet.
Vid genomgång av de olika kursavsnitten skall motsvarande moment i författningar och normer beaktas, särskilt de som har betydelse för byggnadens utformning.
Ekonomiska synpunkter skall behandlas.
53.412. Kommentarer till speciella kurs— moment
]. Fysiologiska grunder Klimatfaktorernas (luftens temperatur, rörelse, fuktighet och renhet samt väggtem— peraturen) inverkan på hälsotillstånd och
arbetsprestation beaktas. Luftens halt av damm och gaser behandlas i avsnittet om luftbehandling.
2. Värmeteknik
Repetition och komplettering av i ämnet byggteknik genomgångna avsnitt behand- lande värmegenomgång, värmebehov samt ekonomisk väggtjocklek. Värmeförlusten genom grundplatta till källarlösa hus ge- nomgås.
Schema för olika uppvärmningssystem med driftstekniska kommentarer lämnas. Värmamas placering och utformning be- handlas.
Beskrivande genomgås enheter med jämförande driftstekniska och
värmealstrande ekonomiska värderingar. Värmedistribu- tion och värmeväxlare behandlas. Konventionella och nyare installations— tekniska materials Byggnadstekniska och ekonomiska synpunk— ter på platsmontering resp. montering av prefabricerade enheter diskuteras. Tolerans- krav. Samverkan och planering på. såväl konsult- som entreprenadstadiet behandlas.
egenskaper jämföres.
Intrimning av värmesystem omnämnes.
3. Ventilations- och luftbehandlingsteknik Redogörelse ges för de krav som bör stäl- las på lufttillstånd med hänsyn till syre— brist, vattenavgivning, luftförskämning och stoft i olika lokaler. Sambandet mellan vär- meinläckning och dess tidsfördröjning vid olika väggkonstruktioner framställes gra- fiskt.
i-x-diagrammets konstruktion och an- vändning genomgås. Luftbehandlingsenhe- ternas utformning och allmänna egenskaper redovisas. Beskrivande genomgås kanalers och trummors utformning, fläktarnas placering, ljuddämpare och ventilationsöppningar. Ut— sugnings- och inblåsningsförloppen behand- las.
Typiska installationsexempel i bostads-, kontors- och affärsbyggnader, samlingsloka- ler, garage och badhus visas och diskuteras.
4. Sanitetsteknik
Sanitär inredning och armatur genomgås med utgångspunkt från såväl funktionella som produktionstekniska synpunkter. Vatten— och avloppsledningar behandlas huvudsakligen med hänsyn till materialval och kommunaltekniska bestämmelser. Typiska installationsexempel presenteras, varvid hänvisning sker till rådande bestäm- melser och fordringar. Platsmontering alter- nativt prefabricerade enheter diskuteras.
53.4.13. Planering och samverkan De för ämnet tillgängliga timmarna föreslås fördelade på de olika momenten enligt nedan:
Moment Timmar
Årskurs 4. 1 vte Fysiologiska. grunder ........... 4 Värmeteknik 10 Ventilations- och luftbehandlings—
teknik ...................... 10 Sanitetsteknik 6
30
Grundläggande kunskap om pumpar, fläktar m. m. lämnas i ämnet maskinteknik, varför samverkan bör ske mellan detta äm- ne och VVS.
Samverkan med byggtekniska ämnen är väsentlig och VVS-aspekter bör ingå som en integrerande del i byggnadstekniska konstruktions- och produktionsuppgifter.
VVS har många beröringspunkter med ergonomi varför samverkan bör ske med detta ämne.
53.414. Koncentration — se 46.4.1.4.
53.415. Ämnet kan med fördel läsas som beting i sin helhet eller uppdelas i två avsnitt med
Beting — se även 46.423.
fysiologiska grunder och Värmeteknik i den ena samt ventilations- och luftbehandlings- teknik samt sanitetsteknik i den andra delen.
53.4.2. Verksamhetsformer
53.421. Allmänna metodiska kommenta- rer —— se även 46.421. Ämnesavsnitten bör lämpligen genomgås i den ordning som de upptagits i kursplanen.
53.422. Studieteknik — se 46.422.
53.423. Självständiga arbetsformer -— se 46.423.
53.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök -— se även 46.424.
Inga laborationer utan endast demonstra- tioner förekommer. Studiebesök speciellt för VVS-anläggningar erfordras ej, men dessa skall beaktas vid studiebesök i byggnads- tekniska ämnen.
53.4.2.5. Bedömning -— se 46.425.
53.4.3. Hjälpmedel — se 46.43.
54. Eltekniska ämnen
(Gemensamma anvisningar för ämnena 55—66 )
54.1—3 . Mål, huvudmoment och kursplaner med årskursfördelning
anges särskilt för vart och ett av de eltek- niska ämnena 55—66.
54.4. Anvisningar och kommentarer
54.4.1. Lärostoffet
54.4.].1. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet För eltekniska studier finns två alternativ, teletekniskt (Elt) och elkrafttekniskt (Elk). I årskurs 3 sker ingen delning, utan där studeras gemensamt ellära, elektronik och maskinteknik.
I årskurs 4 är förutom ergonomi och före- tagsekonomi även elmaterial och reglertek- nik gemensamma ämnen, medan alla övriga är speciellt utformade för de båda alterna- tiven.
Ämnena elektronik, telekommunikation, systemteknik och elkraft är speciella ämnen
för teleteknisk inriktning, medan elektronik (mindre kurs), elmaskiner och elanläggning studeras inom elkrafttekniskt alternativ. Ellära skall på fysikkursens grund vidga och fördjupa elevernas kunskaper om de elektriska och magnetiska fälten samt om växelströmsläran, göra dem förtrogna med elektriska mätinstrument och mätmetoder samt träna deras förmåga att utföra labo— rativt arbete inom ämnesområdet. Elmaterial ger eleverna kunskap om ma- terians elektriska och magnetiska egenska- per samt övriga fysikaliska och kemiska egenskaper av betydelse för användning i elektriska maskiner och apparater. Ämnet omfattar materians struktur, laddningsrö— relser i elektriska och magnetiska fält, elek- tronstrukturen hos kristalliserade fasta kroppar, särskilt med hänsyn till egenska— perna hos ledare, halvledare och isolatorer, samt vätskors elektriska egenskaper. Elektronik har för årskurs 3 en gemen- sam grundkurs, som omfattar de olika elek- tronrörens grundläggande tekniska egen-
skaper. För teleteknikerna ges i årskurs 4 en grundlig fortsättningskurs omfattande elektroniska komponenter, apparater, ut- rustningar, mätmetoder och system. El- kraftteknikerna får i årskurs 4 en förkortad kurs jämte grunderna för radio—, telefon- och signalteknik samt viss nätteori.
I reglerteknik läggs huvudvikten på. den elektriska utrustning som används för att styra och reglera maskiner och processer. Eleverna får lära sig det viktigaste om åter- kopplade system, deras egenskaper, dimen- sionering, komponenter och användning vid automatisering.
Telekommunikation ger såväl de all- männa grunderna för som det praktiska ut- nyttjandet av de metoder man använder för att överföra meddelanden och signaler. Huvudsakligen behandlas telefon, telefon- system, signalteknik, radio— och mikrovåg- teknik.
Systemteknik omfattar studiet av elektro- niska system såsom puls-, analogi— och digitaltekniska, telekommunikationstekniska system såsom modulations- och mikrovågs- tekniska samt praktisk tillämpning av nå- got system i ett speciellt fall. Eleverna kan fördjupa sig inom något avsnitt av system— teknisk tillämpning, t. ex. hur man samman- sätter elektroniska enheter till ett system med vars hjälp man kan följa och reglera produktionen i en verktygsmaskin.
Elkraft, som sammanfattar vad teletek— nikern bör kunna om elektriska maskiner och anläggningar, ger en orientering om ut- förandet av elektriska starkströmsanlägg- ningar, om risker och erforderliga skyddsåt- gärder samt om kraftekonomiska frågor. Vidare ges någon kännedom om elektriska maskiners och apparaters viktigaste drifts- egenskaper och användning.
Elmaskiner skall göra eleverna förtrogna med uppbyggnad, verkningssätt och drift- egenskaper för viktigare elektriska maski- ner, roterande och statiska, samt ge en god överblick över de elektriska maskinernas användning i kraftproduktion och industri.
Elanläggning omfattar huvudsakligen projektering, utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar samt de författningar, föreskrifter och normer som reglerar denna verksamhet.
Eltekniska ämnen förekommer även inom andra alternativ nämligen elteknik M inom maskintekniskt, elteknik B inom byggtek- niskt och elteknik K inom kemitekniskt alternativ.
Elteknik M syftar till att ge eleverna kän— nedom om elektriska apparaters, maskiners och utrustningars viktigaste driftegenskaper och användning. I ämnet ges även en orien- tering om starkströmsanläggningars utfö— rande samt risker och föreskrifter vid dessa. Dessutom ger eltekniken vissa grunder för reglertekniken.
Elteknik B avser att ge en orientering av de vanligast förekommande elektriska ma- skinerna samt om installationstekniken.
Elteknik K skall ge kännedom om elek— triska apparaters, maskiners och utrustning- ars viktigaste driftegenskaper och använd- ning. Undervisningen skall även orientera om elektriska starkströmsanläggningars ut— förande i stort drag samt om de risker som är förknippade med sådana anläggningar och de viktigaste föreskrifterna rörande dem.
Kursplanerna upptar de olika momenten i stort sett i den ordning i vilken de lämp- ligen kan studeras, men ordningsföljden är på. intet sätt bindande. Det eltekniska ämnesstoffet mås- te begränsas till det för lärokursen väsent- liga. Samtliga huvudmoments och delmo- inom varje årskurs ments ämnesinnehäll avser i huvudsak ele- mentära grunder, principer och metoder. Det är viktigt att beakta att ämnesstoffet i elteknik för icke fackelektriker ej skall omfatta sådana detaljer som sammanhänger med teori, konstruktion och tillverkning av t. ex. elkomponenter och elapparater annat än i den omfattning som krävs för att ge förståelse för dessa byggdelars driftegen- skaper och användningsmöjligheter.
Elevernas kunskaper i matematik och fysik utnyttjas med fördel till en elementär teoretisk behandling av viktigare elkompo- nenters och elsystems fundamentala drift— egenskaper. Den beskrivande och teoretiska genomgången av lärostoffet måste åtföljas av demonstrationer och experiment. Viss tid måste anslås till experiment, vilka främst måste vara analyserande. Genom den expe- rimentella verksamheten blir kunskapsstof- fet mera konkretiserat och eleverna får en positiv inställning till och vidgad syn på el- utrustningars användningsmöjligheter inom deras eget tekniska fackområde.
Någon strikt gränsdragning mellan olika kursavsnitt inom ett elteknikämne skall ej upprätthållas, utan i görligaste mån skall en integrerad elämneskurs eftersträvas. För läsåret föreskrivna kursmoment kan då, om så behövs, behandlas i en annan ordnings- följd än den som förtecknas i kursplanerna, om sådan förändring är förenlig med god samordning i tiden med övriga läroämnen.
Normenliga benämningar, beteckningar och grafiska symboler skall användas.
Lärostoffets och problemens svårighets- grad och nivå skall anpassas efter elever- nas förmåga. Elever som är speciellt intres- serade av ett ämne bör ges möjlighet att i form av litteraturstudier, problemlösning eller experiment ägna sig åt mera avance- rade uppgifter inom ett mindre avsnitt av den gemensamma lärokursen. Elever, som är intresserade av sådana fördjupade stu- dier, får själva när som helst under läsåret utvälja ett kortare avsnitt ur årets kurs i elämnet. Detta får dock ej inkräkta på elevernas studier i övriga ämnen och ej heller anges som villkor för högre betyg.
Speciella anvisningar ges under de en- skilda ämnena.
54.412. Kommentarer till speciella kursmoth
anges särskilt för varje ämne 55—66.
54.4.].3. Planering och samverkan Som förut nämnts är kursplanerna ej bin- dande för ordningsföljden mellan momen— ten inom varje årskurs. Däremot kan, då gymnasiets konstruktion medför att större delen av eleverna byter skola mellan års- kurserna 3 och 4, en överflyttning av mo— ment mellan årskurserna ej tillåtas.
Vid uppläggningen av kursen i varje sär- skilt ämne måste hänsyn tagas dels till ämnets egna krav på en logisk och peda- gogisk ordning mellan de olika kursavsnit- ten, dels till andra ämnens krav.
Ur pedagogisk synpunkt är det också lämpligt att undervisningen planeras så att mer teoretiska och räknemässiga avsnitt omväxlar med partier av mer praktisk och beskrivande karaktär. I detta sammanhang bör möjligheten till parallelläsning av vissa kursavsnitt framhållas. Sålunda är det t. ex. fullt rimligt att inom ämnet elteknik läsa ellära parallellt med elmätteknik, elmaski- ner parallellt med elmotoranläggningar och elinstallationer parallellt med elfara och el— lagstiftning. Det är av största vikt att un- dervisningen i ett ämne, t.ex. elteknik (M, B eller K) planeras så att, när ett moment av dess kurs behövs i något av de övriga tekniska ämnena, det då är behandlat.
Stoffsammanställningen inom elteknik är ett steg i integrationssträvan mellan mate- matiken, fysiken, elteknikämnena och de andra tekniska fackämnena. Överhuvud be- tjänas integrationen av stoffet inom ämnet av en samlande och kombinerande behand— ling längre fram i kursen. De kunskaper, som inlärts, och de problem, som behandlats redan i kursens början, kan man successivt återknyta till och tillföra nytt stoff och nya synpunkter senare under studiegången i anslutning till eltekniska tillämpningar. På så sätt erhålles data och problem samman— fogade i mera aktuella frågor för eleverna, samtidigt som dessa vänjes att studera el- tekniska förhållanden ur en vidare syn- vinkel. Ämnets stoff skall belysas med exempel på tillämpningar icke blott från
det egna ämnet utan även från andra be- rörda ämnen.
Kursen i de eltekniska ämnena bygger di— rekt på matematiken och fysiken. Eftersom de teoretiska momenten i en elämneskurs skall ges en enkel matematisk och fysikalisk behandling, är det värdefullt om eleverna får till sitt förfogande de matematiska och fysikaliska hjälpmedel, som de vid varje särskilt tillfälle behöver för att undervis- ningen i elämnet skall bli effektiv.
Under varje enskilt ämne ges förslag till tidsplanering av ämnet. Där anges det antal lektionstimmar som bör beräknas för varje huvudmoment eller större avsnitt. Därvid har det antagits att en veckotimme ger 30 effektiva lektionstimmar per läsår.
I många ämnen anslås tid för laboratio- ner och konstruktioner. I III:7.1 anges i vad mån delning får ske under dessa timmar. Givetvis föreligger intet hinder att ha labo- rations- eller konstruktionsövningar utöver den tid varunder klass får delas för detta ändamål.
Under varje enskilt ämne ges speciella synpunkter på planering och samverkan. Se även II: 4.1.25 och II:4.1.3.
54.4.] J,. Koncentration
En analyserande och probleminriktad un- dervisning betjänas bäst av ett relativt stort veckotimtal. Om timtalet blir för lågt, kan det bedömas ha negativ effekt på undervisningen genom att intervallerna mellan lektionstillfällena blir för stora. Pro- blemdiskussion och sammanhangsanalys kräver att ett material får genomarbetas under en kortare tidsrymd, så att ej den eftersträvade översikten splittras. Ej heller är det möjligt att med en spridning av läro- kursen åstadkomma den planering, samver- kan, samordning och integration som förut- satts nödvändig och eftersträvansvärd i föregående avsnitt.
För ämnet elteknik ges koncentrations- förslag under 38.4.1A, 46.444 och 67.4.1.4.
I årskurs 3 av eltekniskt alternativ kan elektronik tänkas bli koncentrerad, och ma- skintekniken skall koncentreras.
För årskurs 4, där det finns 5 veckotim— mar ergonomi och företagsekonomi och 29 veckotimmar för eltekniska studier karak- täristiska ämnen, ges nedan ett exempel på hur dessa ämnens lektioner kan fördelas under läsåret.
Exempel på timfördelning i årskurs 4 på elkrafttekniskt (Elk) och teletekniskt ( Elt) alternativ
(I ergonomi och företagsekonomi, som är gemensamma ämnen för hela den tekniska sektorn och i vilka samläsning med andra alternativ sker, antages att koncentration ej företas).
Veckotimmar
Elmaterial ................... Elektronik ................... Reglerteknik ................. Telekommunikation Systemteknik ................ Elmaskiner
Elanläggning
Elkraft ......................
Summa
För elkrafttekniskt alternativ företages ingen koncentration. För de teletekniska studierna är det av värde att så mycket som möjligt av elektronik och telekommu- nikation har behandlats, innan det tillämpas i systemteknik.
Under de enskilda ämnena ges speciella synpunkter på denna fråga.
5441 .5. Beting
Eleven tränas genom betingsläsning att på egen hand inhämta kunskaper och genom grupparbete att samarbeta med andra ele- ver. Den träning i friare studieformer och självständigt arbete, som eleverna erhållit i lägre årskurser genom bl. a. betingsläsning, bör utnyttjas vid undervisningen i elämnen. Betingsstudierna kräver dock en nära sam- verkan mellan läraren och eleverna. Detta kan endast bli möjligt, om undervisningen kan koncentreras till ett veckotimtal av minst 3-—4— vtr under en hel termin. Endast därigenom kan erforderlig tid för kontinuer— lig handledning, genomgång, diskussion, grupparbete och självständigt arbete åstad- kommas inom lektionstidens ram.
Organisationen av kursen i ett elteknik— ämne framgår av kursplanerna med års- kursfördelning, där stoffet angivits i en tänkt kronologisk ordning, som i stora drag skall kunna tillämpas vid undervisningen. För inlärningen av sådana kursmoment, som ställer stora krav på begreppsbild- ningen, torde en ganska detaljerad lärar- handledning vara att rekommendera. Det föreligger stora möjligheter att i elteknik- undervisningen redan från årskurs 3 till— lämpa självständiga arbetsformer såsom långläxor och betingsläsning. Avsnitt läm— pade för betingsläsning kan erhållas inom alla delar av kursen. I årskurs 4— bör be- tingsläsning vara den normala studieforrnen. Betingsperioderna inom en årskurs bör vara av ungefär samma längd. Betingsperioder- nas längd kan i årskurs 3 vara 3—6 veckor
och i årskurs 4 ännu längre. Under varje enskilt ämne ges särskilda anvisningar här- om. Se även II:4.2.3.3.
54.4.2. Verksamhetsformer
54.421. Allmänna metodiska kammen- tarer
Undervisningen i de eltekniska ämnena skall utformas så att målen för gymnasiets eltekniska kurser förverkligas på ett ratio- nellt och effektivt sätt inom ramen för den tillgängliga tiden för skol- och hemarbete. Kursen skall begränsas till det väsentliga och fordringarna får avvägas så att samt- liga elever kan uppnå tillfredsställande stu- dieresultat.
Undervisningen skall ske genom aktivt samarbete mellan läraren och samtliga ele— ver. Det är önskvärt att läraren kan intro— ducera nya kursmoment på ett intresse- väckande sätt, t. ex. genom ett enkelt pro- blem, en enkel figur, ett experiment, en diskussion eller dylikt. Vid genomgången av nytt stoff är det angeläget att läraren får eleverna att aktivt medverka med synpunk- ter och frågor. Problemlösning skall ske ge— mensamt eller individuellt. Vid den gemen- samma problemlösningen eller det gemen- samma experimentet skall eleverna skriva i sina arbetsböcker och en elev kan tjänst— göra vid tavlan som sekreterare.
Stor vikt bör läggas på den formella framställningen. En uppgift bör behandlas på svarta tavlan med samma formella krav som en uppgift som löses under en skriv— ning. Eleverna skall vänjas att alltid ange motiveringar för sina åtgärder liksom att använda en fast och enhetlig nomenklatur enligt gällande normer. Alla problem och uppgifter bör anknyta till praktiska me— ningsfyllda frågeställningar inom eltekniken och dess tillämpningsområden. Problemen bör vara sådana att de prövar om eleverna verkligen förstått de införda eltekniska be- greppen och metoderna. Uppgifter av spe- ciell karaktär bör ej förekomma. Figur-
och schemaritning bör ofta tillämpas vid problemlösning. Eleverna bör tillhållas att i sina uppgiftslösningar göra klara uppställ— ningar, skriva snyggt och rita tydliga och snygga figurer. Eleverna skall i lämplig grad tränas att vid problemlösning använda tabellverk, handböcker, normhäften och ma- terialkataloger.
Läraren bör sträva efter att i stor ut- sträckning presentera lärostoffet induktivt. Detta sammanhänger självfallet med expe- rimentets stora roll i elteknikundervis— ningen. Den induktiva framställningsmeto- den är emellertid ganska tidskrävande och är ej alltid användbar. Vissa kursmoment lämpar sig bättre för en deduktiv presenta- tion, men den deduktiva metoden är ofta matematiskt krävande. Läraren kan dock framställa betydande delar av det tekniska kunskapsstoffet utan kartläggning av upp- byggnadsvägarna. Många gånger måste un- dervisningen med nödvändighet få en mera dogmatisk karaktär.
Undervisningen skall icke blott ge for- mella kunskaper utan även få eleverna att leva sig in i de eltekniska frågeställningarna: Varför är det så, vad skall det användas till och hur skall det användas? Införandet av allmänna begreppsbildningar bör ske först sedan de motiverats med konkreta exempel.
Undervisningen skall främst inriktas på allmänna lagar, principer och metoder i syfte att öka elevernas förståelse för eltek- niska förhållanden. Endast lärostoff av mera bestående värde skall genomgås i un- dervisningen. Stoff som endast har begrän- sad tillämpning eller som snabbt föråldras bör undvikas. Undervisningen skall beakta elevernas kunskaper och färdigheter från skolpraktiken och industripraktiken.
Inlärandet av nytt kunskapsstoff bör i början av kursen stödjas av läraren genom resonerande klassundervisning parallth med en lämplig lärobok. Särskilt i årskurs 4 bör genomgången av nytt lärostoff kunna inskränkas till experiment, demonstrationer,
filmvisning och samtal i anslutning därtill. Efter detaljerad rådgivning beträffande stu- dierna av läroboken och eventuell bredvid— läsningslitteratur får eleverna bedriva stu- dier på egen hand. Det är väsentligt att läraren klargör de fordringar som bör upp- fyllas och att eleverna antecknar lärarens anvisningar. Lektionerna bör i övrigt an- vändas till diskussion om redan inhämtade kursavsnitt jämte tillämpningar på dessa, såsom problemlösning, elevlaborationer, konstruktionsövningar, studiebesök och dy— likt.
Speciella synpunkter redovisas under de enskilda ämnena.
54.422. Studieteknik
Undervisningen skall hos eleverna uppträna och befästa goda studievanor i enlighet med gymnasiets allmänna studieprogram. AV särskild betydelse är att successivt skola eleverna till ett självständigt arbetssätt. Läraren skall organisera sitt arbete så att eleverna får tillfälle till och inser nödvän- digheten av att planera det egna arbetet. När övergång sker till långläxor eller till större beting, skall eleven därför vänjas vid att planera sitt arbete på ett rationellt sätt. Även om eleven i årskurs 3 och 4 bör ha förmåga att på egen hand systematisera sina större inlärningsuppgifter, bör läraren någon gång ge anvisningar om disponering av lärostoffet. Läraren bör således vid be- hov ge eleverna individuell handledning i studieteknik. Läraren bör vid genomgången av nya arbetsuppgifter ge eleverna anvis- ning om hur man genom understrykningar, kommentarer och hänvisningar direkt i lä— roboken framhäver det väsentliga.
Efter det att nytt lärostoff har behand- lats i skolan, bör eleverna tillrådas att hemma gå igenom bokens framställning eller eventuella anteckningar. Eleverna bör vid inlärningen av nytt stoff vänjas att då och då göra återblickar samt att repetera väsentligheter. Härigenom erhålles dels en bättre faktainlärning, dels det åsyftade sam—
manhanget inom ämnet. Till goda studie- vanor hör att skriva snyggt och att rita. tydliga figurer. Eleverna bör uppmuntras att samarbeta och att förhöra varandra. Eleverna skall även kontrollera, att de kan skissera väsentliga figurer och skriva upp formler till det lästa avsnittet utan tillgång till läroboken samt att de uppfattat form- lernas innebörd. Vid problemlösning är det en god hjälp att teckna skisser över i pro- blemet beskrivna tillstånd och att i skis- serna införa beteckningar på storheter av intresse. Vidare betonas betydelsen av att man kontrollerar, att resultatet har rimlig storleksordning.
Läraren bör stimulera eleverna att på lektionerna fråga om sådant som de ej för- står. Han bör även förvissa sig om att ele- verna uppfattar och förstår det som genom- gås. Den individuella handledning som be- tingen ger ökad möjlighet till underlättar detta.
Eleverna bör tillhållas att koncentrera sig på sådant som är väsentligt för uppgiften och ej förlora sig i detaljer. Se även II: 4.2.2.
54.423. Självständiga arbetsformer Bet-ing. Många kursavsnitt inom de eltek- niska ämnena i årskurs 3 och 4 torde, såsom förut framhållits, vara lämpade för betings- läsning. Lärostoffet i ett ämne uppdelas i ett begränsat antal större kursavsnitt eller huvudmoment, som vart och ett inläses av eleverna på egen hand såsom beting under en viss angiven betingsperiod. Studieresul- tatet redovisas inför läraren vid betings— periodens slut. Betingsperiodernas längd kan vara 3 veckor eller, mera. Se 54.4.15. Ett beting omfattar lärostoff, problemlös- ning och laborationer. I vissa av de eltek- niska ämnena i årskurs 4 tillkommer dess- utom konstruktioner. För varje beting måste läraren utarbeta en utförlig studiehandledning. När ett nytt beting börjar, skall läraren sålunda angiva betingets innehåll, omfattning, arbetsmo— ment, tidplan etc. i detalj. Lektionstiden un-
der vissa delar av betingsperioden användes till mera översiktlig genomgång av själva stoffet med klassen samlad. Andra delar av perioden användes till räkne- och konstruk- tionsövningar samt laborationer med delad klass, i grupper eller individuellt. Härvid är närvaro obligatorisk vid alla laborationer samt ev. vid vissa övningar, och läraren står till elevernas förfogande som handledare un— der schemalagd laborations- och övningstid. Betingsperiodens sista del användes till elevernas redovisning av studieresultaten. För exempel på betingens genomförande hänvisas till de olika eltekniska ämnena.
Specialarbete. I årskurs 3 skall eleverna individuellt eller i grupp utföra ett special- arbete, omfattande ca 30 timmar. Valet är ej begränsat till tredje årskursens ämnen eller till karaktärsämnena inom lärokursen. Specialarbete bör dock väljas så att elevens grundkunskaper från årskurserna 1—3 är till fyllest. Arbete som föregriper undervis- ningen i årskurs 4 bör vanligen ej väljas. Specialarbete i eltekniskt ämne kan om— fatta litteraturstudier, experimentella arbe- ten, beräkningsuppgifter etc. För exempel på. specialarbeten hänvisas till de olika el- tekniska ämnena.
Det självständiga arbetet bör noga pla- neras av lärare och elev gemensamt. Gången av ett arbete, vare sig det sker individuellt eller i grupp, blir följande:
Eleven eller en grupp av elever som valt att utföra arbete inom ett visst ämne disku- terar med vederbörande lärare den speciella arbetsuppgiften. Härvid bör elevernas ön- skemål angående arbetets art tillmötesgås så långt detta är möjligt med hänsyn till skolans resurser och uppgiftens omfattning.
Sedan arbetsuppgiften preciserats ger lä- raren hänvisning till lämplig litteratur, med vars hjälp eleven snabbt orienterar sig om sin uppgift, uppgör en studieplan och dis— kuterar den med läraren.
Läraren ger nödiga anvisningar till stu- dieplanen och därefter genomförs arbetet, som kan vara ett litteraturstudium, en
konstruktions-, laborations— eller ren beräk- ningsuppgift.
En litteraturuppgift skall lära eleven att överblicka ett arbetsfält och att utvälja vad som behövs för en bestämd uppgift. Läraren skall utan att självständigheten i arbetet eftersättes hjälpa eleven att arbeta efter dessa riktlinjer.
En laborativ uppgift, som bör vara för— enad med litteraturstudier och beräkningar, genomföres på, samma sätt. Här måste plan— läggningen av det experimentella arbetet diskuteras mycket omsorgsfullt med hänsyn till materieltillgång, mätteknik samt risk- moment. Grupparbete är här en lämplig form. Se vidare 54.424.
En konstruktionsuppgift eller en ren be- räkningsuppgift bör även inledas med lit— teraturstudier, varefter arbetet detaljplane- ras och utföres enligt riktlinjerna nedan un- der rubriken Konstruktioner. Arbete av denna typ lämpar sig väl som grupparbete. Flera elever kan tillsammans utarbeta en större konstruktion, där var och en får en deluppgift som han utför i samarbete med övriga gruppmedlemmar.
Sättet för redovisningen av ett special— arbete måste avgöras från fall till fall be- roende på arbetets art och omfattning. Ele- verna bör här ha viss valfrihet.
Grupparbete är den normala arbetsfor- men vid konstruktionsövningar och labora- tioner. Gruppen bör i regel omfatta högst 3 31 4 elever. Beträffande organisationen och genomförandet av konstruktionsövningar och laborationsövningar se nedan och 54.424.
Problemlösning. I flertalet eltekniska äm— nen är problemlösning en viktig del av kur- sen och betingsarbetet. De eltekniska pro- blemen kan vara av mycket olika karaktär, såsom rena elfysikaliska räkneuppgifter, el- teknisk teori, schemaritning, systemlös— ningar, ekonomiska kalkyler, tillämpning av säkerhetsföreskrifter, val av elmateriel etc. För betingsarbetet torde det därför vara nödvändigt att det jämsides med läroböc-
kerna finns utförliga exempelsamlingar, som även bör innehålla olika lösta tillämpnings- uppgifter. Vissa moment i de eltekniska ämnena är avsedda att behandlas med enkla matematiska metoder, varigenom framställ- ningen vinner i skärpa och fasthet. Det är värdefullt att eleverna får träna att räkna med fysikaliska, eltekniska och ekonomiska storheter inom elteknikens alla huvudom- råden. Inom vissa eltekniska ämnen, t.ex. elmaskiner och elanläggning, kan statistiska räknemetoder komma till användning. Ele- vernas svårigheter att tillämpa sina mate- matikkunskaper på eltekniska räkneproblem måste beaktas vid problemuppställningen.
Flertalet uppgifter bör vara så valda och så förberedda att flertalet elever kan lösa dem på egen hand. Uppgifterna bör i regel ej vara sådana att de kan lösas enbart ge— nom direkt insättning i en formel. Den ma- tematiska behandlingen av uppgifterna får dock ej vara tidskrävande och icke utgöra huvudsyftet. Uppgifterna bör i allmänhet vara så utformade att logaritmtabell eller räknemaskin icke skall behöva användas. Räknestickan skall normalt ge tillräcklig noggrannhet.
Konstruktioner. Dessa är en viktig del av det självständiga arbetet i vissa ämnen, t.ex. elmaskiner och elanläggning, inom de eltekniska alternativen i årskurs 4. Ge- nom skol- och miljöpraktiken har ele— verna förvärvat vissa eltekniska fackkun- skaper, vilka bör kunna underbygga ej endast teoristudiet och laborationerna utan även konstruktionerna. I ämnet teknologi i årskurserna 1 och 2 har ele- verna dessutom fått en grundläggande utbildning i alhnänna tekniska konstruk- tionsprinciper i anslutning till enkla, huvud- sakligen maskintekniska, syntesexempel.
Konstruktionsövningarna i de högre års- kurserna skall vara enbart fackinriktade och avser att träna eleverna att tillämpa sina teoretiska och praktiska kunskaper på. större konstruktionsuppgifter inom det eltekniska området. Vidare bör skolarbetet på ritsalar
i så stor utsträckning som möjligt ske som individuellt arbete och grupparbete under ungefär samma former och förhållanden som på rit— och konstruktionskontor inom industriföretagen. Konstruktionsövningarna skall utveckla elevernas förmåga att tänka konstruktivt och att självständigt analy- sera, planera och genomföra mera omfat- tande tekniska arbetsuppgifter av det slag som de själva kan möta i sin kommande eltekniska ingenjörsverksamhet. Konstruk- tionsuppgifterna skall genomföras med stöd av facklitteratur, handböcker, tabellverk, normsamlingar, materielkataloger etc. Om konstruktionema skall ge en redovisnings- bar behållning, måste de även inriktas mot kunskapsinhämtandc och ej endast mot konstruktiv träning. Konstruktionerna får således ej utgöra en fristående kurs utan skall ingå som en integrerad del iden övriga kursen. Konstruktionsövningarna bör därför inpassas rationellt i betingen, om sådana genomförs under längre tid. Konstruktions- uppgifterna i eltekniska ämnen, t.ex. el- maskiner och elanläggning, avser i regel planering, projektering, beräkning och kon- struktion av elkomponenter, elsystem och elanläggningar med hänsyn till tekniska och ekonomiska faktorer. Antalet konstruktions- uppgifter skall vara måttligt. Övningarna i skolan bör omfatta sammanhängande 3—4— timmar varje eller varannan vecka per elev i perioder och med delad klass i den mån detta medgives. Närvaro bör ej vara obli- gatorisk. Eleverna kan samarbeta i grupper om 2—3 deltagare. För att underlätta ele— vernas konstruktionsarbete bör det finnas en utförlig konstruktionshandledning. Den skall innehålla uppgift om konstruktionens ändamål, förutsättningar, omfattning och utförande jämte uppgift om litteratur och hjälpmedel. Varje konstruktionsuppgift skall av varje elev redovisas med beräk- ningsprotokoll och ritningar. I de eltek- niska ämnena får själva ritarbetet ej vara dominerande och ritningar i blyerts bör vara det normala.
Fördjupning inom speciella kursavsnitt. I vissa eltekniska ämnen med stort timtal, t.ex. elmaskiner och elanläggning, kan det eventuellt vara lämpligt att under vårter- minen i årskurs 4 låta alla elever självstän— digt få fördjupa sig i ett begränsat kurs- avsnitt inom respektive ämnen. Ett sådant kursavsnitt väljer eleverna individuellt och i samråd med läraren i god tid före vår- terminen. Dessa elever bör få en motsva- rande reduktion till minimikurs i ett eller flera andra avsnitt inom ämnet. Arbetsupp- gifter kan väljas inom hela det eltekniska ämnet, d.v.s. inom teori, laborationer och konstruktioner. Fördjupningen kan avse t.ex. enbart eller i kombination litteratur- studier, en statistisk undersökning, en be- räkningsuppgift, en experimentell undersök- ning, en konstruktionsuppgift eller en tek- nisk—ekonomisk undersökning. Uppgifterna skall ha rimlig omfattning och lärarens handledning blir väsentlig för ett lyckat ge- nomförande av arbetet. Resultatet kan ele— verna få redovisa med en skriftlig redogö— relse eller någon form av prov.
I övrigt hänvisas beträffande »Självstän- diga arbetsformer» till de olika eltekniska ämnena samt till H: 4.2.3.
54.424. Demonstrationer, laborationer och studiebesök
Demonstrationer Elevernas kunskapsinhämtande underlättas genom åskådliga demonstrationer. Sådana fastnar också bättre i elevernas minne. Det är därför nödvändigt att undervisning i de eltekniska ämnena även innefattar demonst- rationer, som utföres i klassrummet eller i laboratoriet. I en del fall kan demonstra- tionen avse att visa elkomponenters upp— byggnad, eltekm'ska förlopp eller en elma- skins funktion. I andra fall kanske läraren genomför ett kvantitativt försök på en el- anordning, varvid observationer antecknas och sammanställs, så att slutsatser kan dras om något eltekniskt sammanhang. Ett de—
monstrationsförsök skall vara enkelt i prin— cip och skall belysa något väsentligt. Det är önskvärt att beskrivning, eltekniska form- ler, modeller och experiment sammanvävs till en för eleven enhetlig bild av en eltek- nisk företeelse eller anordning. Varje de- monstration måste vara väl förberedd, så att den kan genomföras utan störande av- brott eller tidspillan. Elapparater och annan elmateriel måste kunna ställas upp över- skådligt och vara av sådan utformning att eleven tydligt kan se förlopp och överblicka sammanhanget.
Laborationer
En betydelsefull del av det självständiga arbetet är elevlaborationer. I skolpraktiken, industripraktiken och fysiken har eleverna fått viss vana att använda diverse verktyg, apparater, maskiner och mätinstrument i andra sammanhang, vilket torde underlätta elevernas laborativa arbete i högre årskur- ser. Laborationer i eltekniska ämnen skall tjäna flera syften. Laborationerna skall komplettera och konkretisera den teoretiska utbildningen samt skall i görligaste mån anknyta till elteknikens praktiska och in— dustriella tillämpningar. Genom laboratio- nerna får eleverna på egen hand aktivt del— taga i undersökningen av eltekniska före- teelser och lära sig handskas med elteknisk mätapparatur och eltekniska anordningar under fullt driftmässiga förhållanden. Kun- skap om elinstrumentens och elapparaternas byggnad och verkningssätt erhålles genom litteraturstudier och demonstrationer, men förtrogenhet med sådana elkomponenter och deras handhavande samt allmän labora- torievana kan endast vinnas genom labora- tioner. Dessa skall stegra elevernas intresse genom att de själva får arbeta manuth och tvingas att individuellt draga slutsatser. Laborationerna skall träna eleverna i ex- perimentell undersökningsmetodik, i att göra observationer, föra anteckningar och draga slutsatser ur mätserier. Laboratio-
.nerna avser i regel undersökning av egen-
skaperna hos eller normenliga prov på olika slag av elkomponenter och elsystem. Om el— laborationerna skall ge en redovisningsbar behållning, måste de även inriktas mot kun- skapsinhämtandc och ej endast mot mät— teknisk träning. Laborationerna måste där- för inpassas rationellt i betingsstudierna. Kraven på laborationstäthet och labora- tionstidens längd är olika i olika eltekniska ämnen och kan variera från 2 till 4 timmar. Eleverna bör samarbeta i grupper på 2—3 deltagare. Det normala bör vara att samt— liga grupper utför försök med samma upp- gift samtidigt. För att underlätta elevernas laborationsarbete kan det vara lämpligt med en utförlig laboratiomhandledning, studeras laborationstillfället. Denna bör innehålla uppgift om labora- tionens ändamål, teori, kopplingsschema, materielbehov, utförande och bearbetning. Varje laboration skall redovisas med ett protokoll, innehållande materialförteckning, mätvärden, uträkningar och resultat. Uträk- ningar må utföras som grupparbete. För la— borationerna skall finnas särskilda föreskrif- ter med hänsyn till den elektriska faran och skyddandet av elmaterielen.
som före
Studiebesök
Genom skolpraktiken och industripraktiken har eleverna dels deltagit i bl.a. manuellt maskin- och elarbete, dels fått viss inblick i industriell verksamhet inom deras eget fackområde. Behovet av studiebesök i de högre årskurserna torde därför vara be- gränsat. Några enstaka givande studiebesök om en halv eller någon gång en hel dags längd vid olika eltekniska studieobjekt, vilkas verksamhet ligger inom ämnenas ram, kan dock vara ett värdefullt komple— ment till teoriundervisningen i skolan.
Av värde är studiebesök vid industrier som tillverkar elmateriel, elkomponenter eller elutrustningar, vid materielutställ- ningar, byggnadsplatser, industri— och forsk-
ningslaboratorier, elkraftanläggningar, olika _ slag av elkraftanvändande företag samt te— lefon-, radio- och TV—stationer.
Om ett studiebesök skall ge avsett ut- byte, måste eleverna först orienteras om studiebesökets syftemål. Ett studiebesök kan beröra flera ämnesområden. I sådant fall bör lärarna i berörda ämnen samarbeta.
I övrigt hänvisas till de olika eltekniska ämnena.
54.425. I II:4.4 ges riktlinjer för bedömningen av eleverna. För eltekniska ämnen ges nedan vissa förtydliganden. Valet av bedömningsmetoder är beroende av en rad faktorer, då. förutsättningarna kan vara olika dels i olika eltekniska äm- nen, dels för eltekniker och icke-eltekniken
Bedömning
I första hand bör redovisningen ske ge- nom ett skriftligt prov, gemensamt för hela klassen. Detta prov bör vara kombinerat och sålunda omfatta räkneproblem, beskri- vande uppgifter och frågor.
Provet skall förläggas till läroämnets egna timmar, såvida ej enligt II:4.4.8 schema— lagda skrivningar skall anordnas. Härigenom kan, om beting användes, tiden för provet smidigt anpassas till betingsperiodens slut, då betingets teoretiska arbete, laborationer och konstruktioner skall vara avslutade.
Proven bör vara så konstruerade att de Visar elevernas förmåga att använda sina kunskaper för att lösa tekniska problem. Handböcker, formelsamlingar och i allmän- het även läroböcker bör få användas. Däri— genom kommer bedömningen av eleven i skolan att mera överensstämma med den bedömning av honom som senare görs i ar- betslivet.
Räkneuppgifter, laborationer och kon— struktionsuppgifter utgör i regel goda in- strument för en bedömning av elevernas förmåga att tillgodogöra sig och tekniskt tillämpa lärostoffet. Varje sådan uppgift skall därför .betygsättas och påverka slut-
betyget i ämnet. Vid slutet av varje be- tingsperiod skall varje elev redovisa arbets- resultatet inför läraren.
54.4.3. Hjälpmedel
För den gemensamma delen av lärokursen behöver eleverna förutom sina egna läro- böcker och handledningar för betingsarbete, räkneövningar, laborationer och konstruk- tionsövningar disponera var sitt exemplar av materielkataloger, kurvblad, handböcker, elföreskrifter etc. Gemensamt för hela. klas- sen kan det i vissa elämnen dessutom er- fordras en enda större huvudmaterielkata— log, en enda hel serie normhäften o.s.v.
För bredvidläsning, fördjupning och spe- cialarbeten behövs inhemska och utländska fackböcker och facktidskrifter, handböcker och tabellverk. Med viss varsamhet kan man hänvisa eleverna att studera valda kapitel i större böcker. Mången gång kan tidskriftsartildar vara att föredraga, då. dessa behandlar aktuella problem och ofta är kortfattade. I synnerhet för specialar- betet är detta senare värdefullt, då eleven därigenom kan orienteras inom ett område, där han erhåller en arbetsuppgift.
Förmedlandet av tekniska kunskaper till eleverna underlättas avsevärt genom en åskådlig undervisning. För den löpande undervisningen och den översiktliga ge- nomgången av nytt lärostoff erfordras där— för diverse åskådnings- och demonstrations- materiel.
Visserligen kan det vara. värdefullt för eleverna att se hur figurer, kopplingssche- man, problemlösningar etc. successivt växer fram detalj efter detalj på skrivtavlan, men då metoden är tidsödande kan större effek- tivitet ofta nås, om en skriftprojektor finnes eller om diapositiv, ljudfilm eller planscher användes.
Ibland kan det vara lämpligt att låta eleverna rita av, ibland kan det vara. bättre att efter visningen ge dem ett stencilblad eller annan reproduktion av en visad bild.
Härtill kommer att en hel mängd åskåd- ningsmateriel kan visas i naturlig storlek eller i modell för direkt visning, såsom monterad elmateriel, monterade elkompo- nenter, elapparater, elutrustninga' och appa- ratdelar.
Demonstrationsmateriel för klassunder- visning skall vara utformad i så stort format att eleverna tydligt ser materielen och vad läraren gör. Utrymme skall finnas för en överskådlig uppställning. Utförandet skall vara sådant att uppställning, sam- manfogning och hopkoppling går fort. Vi- dare skall elapparater för demonstrationer vara tåliga, lättskötta och driftsäkra.
För mera avancerade eltekniska de— monstrationsexperiment under lektionerna erfordras dessutom diverse små färdigupp- kopplade modeller av elkomponenter, el- apparater, elmotorer och elsystem, som kan köras i full drift inför klassen. För synlig- görande av dylika demonstrationsexperi- ment har en special-TV-anläggning en stor uppgift att fylla.
Viktigt är att i tillämpningsämnena mo— dern materiel visas, så att eleverna får en uppfattning om de instrument, apparater och maskiner som de möter i sin kommande verksamhet. Önskvärt är att huvudläraren utformar ett demonstrationsprogram för an- vändning av den materiel som skolan för— fogar över.
Elevlaborationer i eltekniska ämnen före- kommer både i årskurs 3 och årskurs 4. Antalet samtidiga laborationsgrupper är olika i olika ämnen. Vid enkla laborationer med billig utrustning kan man välja 8 grup— per med 2 elever i varje grupp, vid mera
omfattande laborationer med måttligt dyr- bar utrustning 5 grupper med 3 elever i varje grupp. Vid laborationer med mycket dyrbar materiel är 1 a 2 laborationsgrupper och cirkulerande laborationssystem en lämplig anordning.
Vid laborationerna i årskurs 3 kan i stor utsträckning en ganska enkel och billig apparatur nyttjas. Den får dock ej vara för primitiv, så att dess användning ställer alltför stora krav på elevernas laborativa förmåga och manuella skicklighet. Vid labo— rationerna i årskurs 4, som är fackinriktade, erfordras däremot mera högklassig materiel. Om de eltekniska laborationerna i denna årskurs skall ha något värde som förbere- delse till mer avancerade mätningar vid ingenjörsverksamhet, bör mätningarna utfö- ras med sådana typer av laborationsmate- riel som användes på forsknings- och indu— strilaboratorier.
Eleverna i eltekniska studiekurser skall under studierna föras in i verksamheten på ett eltekniskt laboratorium och vänjas vid handhavande av elmateriel. Den eltek— niska laborationsmaterielen för varje labo- rationsgrupp skall i stort sett omfatta sladdledningar, kopplingsapparater, regler— apparater, mätinstrument, provapparater, provmaskiner, provutrustningar etc. Härtill självfallet ellaboratorier med strömkällor och distributionsnät. Labora- tionsmaterielen skall vara enkel, överskådlig, ändamålsenlig, tålig, slitstark och driftsä- ker. Materielen skall vara så utformad att uppkopplingar kan ske fort och att använd- ningen i drift med hänsyn till bl. a. elfaran blir så riskfri som möjligt. kommer
55. Ellära
55.1. Mål
Undervisningen i ellära syftar till
att med fysikkursen som grund vidga och fördjupa elevernas kunskaper om elektriska och magnetiska fält,
att ge dem färdighet att solvera elekt- riska nät,
att göra dem förtrogna med viktigare elektriska mätinstrument och mätmetoder samt
att träna deras förmåga att utföra labo- rativt arbete och att kritiskt bedöma er- hållna mätresultat.
5 5 .2. H uvudmoment
Likströmskretsar.
Det elektriska fältet. Det magnetiska fältet. Växelströmslära. Mätteknik.
55 .8. Kursplan
1. Mätning och. mätnoggrannhet 1:1 Vridspolegalvanometern som volt- och amperemeter. 1: 2 Instrumentfel; noggrannhetsklasser. 1:3 Tillfälliga och systematiska mätfel. hiedelvärde och medelfel. Något om fel— fortplantning.
2. Likströmskretsar
2: 1 Resistansmätning. Korrektioner och mätnoggrannhet.
2:2 Resistivitetens temperaturberoende. Olinjära resistanser och nätelement.
2: 3 Kompensatorn. Normalelementet. Kalibrering av instrument och normaler.
2: & Effekt, energi. Förluster, verknings- grad, anpassning.
2: 5 Nätteori. 2: 6 Strömningsfältet.
8. Det elektriska fältet
3: 1 Det elektriska fältets storheter. 3:2 Kapacitansberäkning vid geomet- riskt enkla anordningar i luft (vakuum). Serie- och parallellkoppling av kondensato- rer.
3:3 Superposition. Spegling. Potential- och kapacitansberäkning för system av punktladdningar och oändligt långa linje- laddningar. Dubbelledningens kapacitans. Delkapacitanser och driftkapacitans.
3:4c Vridspolegalvanometern som As— meter. Kapacitansmätning med ballistisk galvanometer. Kondensatorer med dielektri- kum.
3:5 Dielektrika. Elektrisk hållfasthet.
3:6 In- och urkopplingsförlopp i RC- krets. Energiinnehåll och energitäthet i det elektriska fältet. Mekaniska krafter.
4. Det magnetiska fältet 44:1 Magnetfältets storheter.
4:2 Magnetisk induktion. In- och ur- kopplingsförlopp i RL—krets.
4:3 Självinduktans, tans.
ömsesidig induk-
44:4 Mätning av magnetiskt flöde. Jär- nets magnetiska egenskaper. Magnetiska material.
4—z5 Enkla magnetiska kretsar. IVIagne— tisk läckning. Reluktans och perrneans. Formell ekvivalens med den elektriska strömkretsen.
446 Energiinnehåll och energitäthet i det magnetiska fältet. Hysteresförluster. Metoder för spänningsbegränsning vid ur- koppling av induktiva nätelement. 427 Dubbelledningens självinduktans. 4:8 Mekaniska krafter i magnetfältet. Dragkraften på ett magnetankare. 4: 9 Permanenta magneter.
Mätverk. Princip, byggnad, skalkaraktär, känslighet, egenförbrukning, felkällor. Tem- peraturkompensation, astatisering, skärni- ning och dämpning. Utökning av mätom- rådet.
6. Växelströmslära
6: 1 Växelströmmens (och -spänningens) amplitudvärde, period, frekvens och begyn- nelsefas. Dess effektivvärde, medelbelopp och formfaktor.
6:2 Mätning av växelström och växel- spänning. DIättransformatorer.
6:3 Visarrepresentation. Serie- och pa- rallellkretsar med R, L och C. Resistans, reaktans och impedans. Fasförskjutning.
6:44 Aktiv, reaktiv och skenbar effekt. Mätning av den aktiva effekten. Watt- metern och dess inkoppling. Korrektion för wattmeterns egenförbrukning.
6:5 Ekvivalent resistans och reaktans. Växelströmsresistansen i en ledare. Ström— förträngning. Tillsatsförluster. Förlustvin- kel, förlustfaktor för kondensator och spole.
6:6 Resonans i en seriekrets.
6:7 Den komplexa ekvationen för en enkel seriekrets med R, L och C. Symbo— liska reaktanser. Komplex spänning, ström och impedans.
6: 8 Tillämpning på. den enkla parallell- kretsen. Admittans, konduktans, susceptans. Förluster representerade som serie- eller pa- rallellresistans, omräkning. Parallellkretsen i resonans.
6: 9 Tillämpning av tidigare funna sat- ser i nätteorin på. växelströmskretsar. Di- mensioneringsvillkor. Växelströmsbryggor. Effekten i komplex form.
6:10 Den symmetriska trefasspän- ningen. Momentanvärdesekvationer, visare, komplex representation.
6: 11 Symmetrisk belastning. Y— och D- koppling. Samband mellan spänningar och strömmar. Konsekvenserna vid omkoppling av strömkälla respektive belastning. Den ekvivalenta Y-kopplingen.
6: 12 Aktiv, reaktiv och skenbar effekt vid symmetrisk trefasbelastning. Mätning av aktiv effekt. Wattmeterkopplingar.
6: 13 Parallellkopplade trefasbelastning— ar. Resulterande effekter, huvudström, för- luster och spänningsfall. Faskompensering.
6: 14— Symmetrisk spänning, osymmet- risk belastning. Tre— och fyrledarsystem. Strömmar, nollpunktsspänning, effekt.
6: 15 Växelströmskretsar Transformatorns princip.
med järn.
55 .4. Anvisningar och kommentarer
55.4.1. Lärostoffet
55.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet —— se även 54.4.].1. Undervisningen bör syfta till att ge elever- na överblick över kunskapsområdet och förmåga att föra enkla. principdiskussioner rörande tekniska tillämpningar samt genom utblickar mot de tekniska tillämpningar som eleverna kommer att närmare studera i fackämnena följande år stimulera och vid- makthålla intresset. Eleverna skall övas i matematisk behand- ling av ellärans problem. Tillkrånglade och tidsödande problem bör dock undvikas. Eleverna bör även övas att välja den an— greppsmetod av flera möjliga som enklast för till målet med hänsyn till givna förut- sättningar samt att göra approximationer och bedöma approximationsgraden. Likaså. bör de kunna bedöma om det erhållna re- sultatet är rimligt eller ej. Dimensionsbetraktelser användes som hjälpmedel för kontroll av härledda sam- band. I elläran inrymmes även elektrisk mät- teknik. Den syftar till att öva elevernas förmåga att bedöma mätnoggrannhet och mätfel och dessas inverkan på slutresulta- tet, att i någon mån öva deras förmåga att se felkällor och minska dessas inflytande på mätresultat och i beräkningar samt att inse
sambandet mellan ökad mätnoggrannhet och uppoffringen i tid och pengar. Denna träning får eleverna vid laborationerna, vilka utgör ett väsentligt inslag i under- visningen.
Vissa delar av kursen kan behandlas rätt kortfattat. Det gäller främst mera tekniskt betonade avsnitt, som behandlas på nytt i respektive ämnen, t. ex. transformatorn, spänningsfall och förluster i ledningar, växelströmsbryggor. Materialegenskaper dis- kuteras endast i den utsträckning sä ford- ras för förståelsen. Genomgången av led- ningars kapacitans och induktans liksom avsnittet om permanenta magneter kan också kortas ner. Andra formler än de nöd- vändigaste bör ej inläras.
Vissa avsnitt kan ges en fylligare fram- ställning, om tiden så medger. Det för— djupade studiet kan t.ex. syfta till att yt- terligare förbereda studierna i något av ämnena i årskurs 4 eller att skaffa eleverna vidgade möjligheter att analysera elkretsar. Exempel på sådana ämnesområden är olin- jära (magnetiska) kretsar, Fourieranalys, symmetriska komponenter och kretsteori.
55.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Mätning och mätnoggrannhet
1: 1 Fysikkursens genomgång av vrid- spolegalvanometern utökas med synpunkter på det tekniska utförandet av mätinstru- ment för spänning och ström.
1: 2 Olika felorsaker såsom skaldelnings- fel, lagerfriktion, temperaturinflytande, in- flytande av yttre magnetfält och injuste— ringsfel diskuteras kvalitativt. Avläsnings— fel berörs. Instrumentens noggrannhetsklas— ser presenteras och exempel ges på. använd- ningsområden som ställer olika krav på. nog- grannhet.
l:a Tillfälliga och systematiska mätfel exemplifieras. I anslutning till matemati- kens kurs diskuteras medelfel och fel i sum-
ma och produkt. Indikeringsfel och korrek- tion för mätinstrument definieras. Upprit- ning och användning av fel-, korrektions- och kalibreringskurvor för mätinstrument behandlas.
2. Likströmskretsar
2: 1 VA-metoden diskuteras med hänsyn till instrumentens egenförbrukning. Syste— matiska fel i mätningen diskuteras.
Thomsonbryggan behandlas som exem- pel på en metod att minska kontaktresistan- sens inflytande vid mätningen.
Ohmmetrar av olika utförande kan utgöra exempel på förenklat mätförfarande vid lägre krav på mätnoggrannhet.
Korsspoleinstrumentet som kvotinstru— ment för resistansmätning omnämnes.
2:2 Inverkan av resistivitetens tempe— raturberoende kan exemplifieras med tem— peraturfelet hos en ampere- eller voltmeter. Bryggkopplingar för temperatur-mätning är ett annat exempel.
De olinjära resistanserna behandlas en- dast som kretselement. De fysikaliska aspekterna tas upp till behandling i elma- terial i årskurs 4. Enkla grafiska lösningar studeras. Några tekniska tillämpningar om- nämnes i korthet, t. ex. termistorn, varistorn och halvledarventilen.
Trädtöjningsmätningens princip kan be- handlas.
2: 3 Principkopplingar för kalibrering av instrument och motstånd behandlas. Ford- ringar på. nollinstrument diskuteras. Nog- grannheten diskuteras. Kompensatoms tek- niska utförande demonstreras, om så är möjligt.
2: 4: Olika uttryck för effekt och energi härledes och användes. Anpassningens prin— cipiella innebörd behandlas och effektverk— ningsgraden diskuteras. Orientering lämnas om elkraftteknikens och teleteknikens skil- da anpassningskrav.
2:5 Momentet nätteori syftar till att ge eleverna färdighet i nätsolvering och
öva deras blick för förenklingar och tillåtna approximationer.
Resulterande resistansen för enklare kom- binationer av serie— och parallellmotstånd bör t.ex. kunna tecknas direkt. Likaså grenströmmar och delspänningar i parallell- resp. seriekretsar. Kirchhoffs ekvationer skall övas.
Triangel-stjärntransformationen och dess omvändning samt superposition behandlas. Maxwells cirkulerande strömmar, reciproci— tetssatsen, Helmholz-Thevenins teorem och den aktiva tväpolens spännings- och ström- ekvivalenter är exempel på vanliga hjälp- satser som kan övas.
Exempel bör också lämnas på nät som kan förenklas genom ekvipotentialförbind- ningar eller bortkoppling av strömlösa gre- nar. Utrymme för ett flertal frivilliga upp- gifter finns inom momentet.
2: 6 Begreppen strömningsrör, strömtät- het och fältstyrka definieras. Resistivitet och konduktivitet införes, och sambandet mellan strömtäthet och fältstyrka härledes. De homogena, sfäriska och cylindriska fäl— ten behandlas. Energin per volymenhet och kraften på laddningen härledes. Potential- begreppet diskuteras.
3. Det elektriska fältet 3: 1 Med anknytning till strömningsfäl- tet diskuteras motsvarande elektrostatiska fält. Fältet inuti en konduktor diskuteras och slutsatser drages beträffande influens, skärmning och laddningsfördelning (i sym— metriska fält). Laddningsbeläggning, för- skjutningsflöde och elektrisk förskjutning definieras. 3:55 Dubbelledningens kapacitans här- leds för ledare med lika tvärsnitt och på. samma höjd över marken. Endast samban- det mellan delkapacitans och driftkapaci- tans klarläggs. Potential- och kapacitans- koefficienter hör ej till kursen. 3:44 Den ballistiska galvanometerns egenskaper studeras experimentellt. Dielekt- ricitetstalet definieras och införes i kapa-
citansuttrycken. Även kondensatorer vilkas dielektrikum skiktats längs ekvipotential- ytor behandlas. Speciellt uppmärksammas fältstyrkan i dessa.
3:5 Den elektriska dipolen och dipol- momentet samt olika polarisationsförlopp beröres. Begreppen sann, inducerad och skenbar laddningsbeläggning införes. Ett närmare studium av dipolfältet ligger dock utanför den obligatoriska kursen. Läck- ningen behandlas. Andra materialegenska- per som elektrostriktion och piezoelektrici- tet kan eventuellt beröras i korthet.
Spetsverkan och elektrisk hållfasthet de- monstreras. Metoder att minska de elekt- riska påkänningarna kan beröras i korthet. Likaså kan en orientering lämnas om ut- rustning och metoder att prova den elekt- riska hållfastheten samt om gnistförsening och tidkurvor och de praktiska konsekven- serna av dessa fenomen. Bandgeneratorn demonstreras, och principen för Marxkopp- lingen beröres. Ett flertal frivilliga uppgifter kan anknytas till detta moment.
3: 6 Exponentialuttrycken för ström och spänning vid in- och urkoppling av RC- krets härledes och verifieras experimentellt. Kretsens tidskonstant definieras. Den elekt- rostatiska voltmetern bör demonstreras i anslutning till genomgången av de meka- niska krafterna i elfältet.
4. Det magnetiska fältet 4: 1 Biot—Savarts lag formuleras och tillämpas på några enkla fall. Sambandet mellan #0» 50 och ljushastigheten c påvisas. Amperevarvstätheten definieras, och cirku- lationssatsen (Amperes lag) härledes för en lång, rak, strömgenomfluten ledare samt generaliseras. Den kan tillämpas på några fall av flödesberäkning. 4.4: 2 Induktionslagen, som blivit härledd i fysiken, formuleras om för olika beräk- ningsändamål och verifieras experimentellt. Polaritetsbestämning eller teckendiskussion ägnas stor omsorg. Virvelströmmar och vir- velströmsförluster diskuteras och påvisas.
Inverkan av laminering behandlas princi— piellt. Exponentialuttrycken för ström och spänning vid inkoppling av RL—krets här- ledas och verifieras. Kretsens tidskonstant diskuteras.
4: 3 Induktanserna definieras dels ur det omslutna flödet, dels med hjälp av den inducerade spänningen. Experimentellt visas att den ömsesidiga induktansen mellan två linjära kretsar är entydigt bestämd av deras utförande och läge. Kopplingsfaktom in- föres.
444 Flödesmätning kan göras med både ballistisk och integrerande galvanometer. Vs-meterns egenskaper visas med försök. Järnets magnetiska egenskaper visas med experimentellt bestämda kurvor. Permeabi— litet, magnetisering, susceptibilitet, dia—, para— och ferromagnetism, hysteres, rema— nens och koercitivkraft diskuteras. Mag- netostriktion kan också omnämnas. Den fysikaliska bakgrunden kan beröras i kort- het. En mer ingående analys göres i elma- terial i årskurs 4.
4—25 Grafiska lösningar vid krökt mag- netiseringskurva övas. Kretsar med luftgap och givet amperevarvtal kan ges som fri— villig uppgift. Vid rak magnetiseringskurva härleds och övas Ohms lag för den magne— tiska kretsen. Konstlade problem undvikes, och lösningarnas approximativa karaktär framhålles.
4c:6 Olika uttryck för fältets energi diskuteras med avseende på innebörd, för- utsättningar och användbarhet. De totala förlusterna vid växelflöden i magnetiska kretsar med järn diskuteras. Ur RLC-kret- sens energitillstånd kan egensvängningsför- loppet härledas och diskuteras. Resultatet verifieras experimentellt.
4—:8 Som frivillig uppgift kan härled- ningen av momentet mellan två. varandra skärande primära fält göras.
4:9 Magnetmaterialets godhetstal defi- nieras. Några enkla tillämpningsuppgifter ges.
5. Elektriska mätinstrument
Här behandlas främst instrument med elektromagnetiska mätverk. Genomgången hör i huvudsak ske demonstrativt. Vridmo- mentets funktion av mätstorheten bör ut- redas. Skalkaraktärens beroende av mät- verkets utformning diskuteras.
6. Växelströmslära
6:1 De i fysikkursen givna begreppen kompletteras. Beräkning av effektivvärde, medelbelopp och formfaktor övas även för några icke sinusformade förlopp.
(3:2 Förutom vridjärnsinstrument bör här likriktarinstrument och termoomfor- mare behandlas. Olika kopplingar av lik— riktarinstrument påpekas. Det effektivvär- desgraderade likriktarinstrumentets felvis- ning vid annan kurvform än sinuskurvans exemplifieras. Synpunkter ges på använd- ningen av mätinstrument vid växelström, bl.a. frekvensberoendet och möjligheterna att utöka instrumentens mätområde. Prin- cipen för mättransformatorer behandlas.
6: 3 Effektivvärdesskalan införes i visar- diagrammet. Två eller flera visares summa och skillnad beräknas med användande av rätvinkliga komposanter. Tillämpning göres på serie- och parallellkretsar. Kombinatio- ner av serie- och parallellkopplade impedan- ser behandlas dock ej här. Visarstorheterna bör kunna tolkas i en momentanvärdesekva- tion och vice versa.
6z4 Den elektriska kretsens momentan- effekt härleds och diskuteras för en elekt— risk krets med resistans, induktans och ka- pacitans. Aktiv, reaktiv och skenbar effekt (P, Q och S) definieras och uttryckes med hjälp av dels fasförskjutningen, dels impe- dansens komponenter. Effekttriangeln ritas, och den reaktiva effektens tecken diskute- ras.
6:5 Strömförträngningen behandlas en- dast beskrivande. Som exempel på andra tillsatsförluster kan väljas förluster i järn- kärnor och skärmburkar.
Förlustfaktorns beroende av konstruktion och materialval framhålles.
6: 6 Gränsfrekvens och relativ band- bredd definieras, och deras samband med kretsens förlustfaktor påvisas i seriereso- nanskrets.
6: 7 Den stationära lösningen i komplex form sökes till den linjära kretsens differen- tialekvation. Lösningen diskuteras, och det symboliska skrivsättet introduceras.
6:8 Parallell— och seriekretsarna i och vid resonans jämföres med varandra. Ort— kurvorna för kretsarnas komplexa impedan— ser och admittanser kan tecknas, om tiden det medger.
6: 9 De i likströmsläran genomgångna satserna ur nätteorin kan här ges en vidare innebörd. Tyngdpunkten bör ligga på trä- ning av elevernas rutin vid nätsolvering.
6: 10 En kortfattad orientering om ge- nereringen av en symmetrisk trefasspänning lämnas. Begreppet fasföljd klarläggs och standardiserade beteckningar (RST) använ- des.
6:14 Om tiden medger, kan man även ge en kort orientering om symmetriska komponenter.
6: 15 Vid laboration kan magnetiserings- strömmens kurvform studeras på oscillo- skop och förklaras. I samband med kurv- studiet kan eventuellt Fourieranalysens principer beröras. Den ekvivalenta sinus- strömmen införes.
Resistansens och reaktansens beroende av strömstyrkan uppritas i ett diagram och förklaras. Impedansens förändring vid lik- strömsmagnetisering kan även studeras ex— perimentellt och förklaras.
Inverkan av tomgångsström och spän— ningsfall på transformatorns visardiagram beröres i korthet.
55.413. Planering och samverkan -— se även 54.4.13.
För att samtliga kursmoment skall få en lämplig andel av den disponibla lektionstiden
måste en tidsplanering göras. Nedan ges förslag till sådan planering, varvid särskild hänsyn tagits till förkunskaperna i fysik.
Moment Timmar
. Mätning och mätnoggrannhet . 5 . Likströmskretsar 35 . Det elektriska fältet ......... 25 . Det magnetiska fältet ........ 35 . Elektriska mätinstrument . . . . 5 . Växelströmslära 60
Laborationer ................ 45
Summa 210
Eftersom elläran redan introducerats i fy- sikkursen och de grundläggande sambanden och mätinstrumenten är genomgångna, kan man här frångå den logiska ordningsföljden elfältet — likströmskretsen — magnetfältet — växelströmskretsen och börja med lik— strömskretsen. Det underlättar bl.a. upp- läggningen av laborationerna och medger en tidig och integrerad genomgång av mät— tekniken.
Samordning med matematiken: Genom att i elläran senarelägga genomgången av elfältet hinner differentialekvationer be- handlas i matematiken, innan de behövs för studiet av RC—kretsen.
Samordning med fysiken: Ellära i fysik är i huvudsak förlagd till årskurs 2 och avslu- tad innan studierna i ellära påbörjas i de eltekniska lärokurserna.
I fysik ges en avslutad gemensam kurs för samtliga elever inom naturvetenskaplig och teknisk lärokurs. Elläran måste planeras så att den både med avseende på tid och inne- håll ansluter till fysiken.
Samordning med elektroniken: Mellan elläran och elektroniken i årskurs 3 fordras horisontell samverkan.
Samordning med övriga ämnen: Elläran är avslutad, när studiet av övriga tekniska spe- cialämnen påbörjas i årskurs 4. Gränsdrag-
ningen mellan elläran och övriga ämnen be- stäms i stort därav att elläran skall vara en allmän grund för båda de eltekniska alter- nativen. Den omformning och vidareutveck- ling av synsätt och beräkningsmetoder som fordras bör lämnas av respektive ämne.
Gränsdragningen mellan ellära och elma— terial bör lämpligen ske så. att elläran vid behov diskuterar materialegenskaper i form av konstanter och karaktäristikor och stu- derar deras inverkan på förloppen samt ut- nyttjar karaktäristikorna i beräkningar. De fysikaliska orsakssammanhangen utredes i elmateriel.
Viktigt är att nomenklatur, beteckningar och symboler överensstämmer i fysik, el— lära och övriga ämnen samt väljes i överens- stämmelse med fastställda normer. Mate- matikens uttryckssätt bör användas vid ma— tematisk behandling av lärostoffet.
55.414. Koncentration — se 54.4.1.4.
554,15. Beting —— se även 54.4.].5. Elläran kräver en omfattande handledning, kombinerad med långläxor, speciellt i de avsnitt där nya begrepp eller metoder skall introduceras. Vissa avsnitt lämpar sig sär- skilt för betingsstudier. Som exempel kan följande nämnas:
Moment i kursplanen
Resistans» och spänningsmätning 2: 1—2: 3
Det elektriska. fältet 3: 1—3: 5 . .
Magnetiska material; magnetiska kretsar 4: 4—4: 5 Växelström, visarrepresentation 6: 1—6: 3 Symmetriska trefassystem 6: 10—6: 13
Skall betingsläsningen omfatta en hel termin, kan den förslagsvis disponeras på. följande sätt:
Tid i
Moment i kursplanen veckor
Introduktion
Elektriska mätmetoder 1: 1—2: 3 .
Nätberäkningar 2: 4—2: 5 Strömningsfältet; det elektriska fältet 2: 6—3: 5
Elfältets energi 3: 6 ............
Magnetfältet; magnetisk induktion
Slutgenomgång ................
Summa veckor
Vårterminen.
Tid i
Moment i kursplanen veckor
Magnetiska material; magnetiska kretsar 4: 4—4:5 Magnetfältets energi; elinstrument 4: 6—4: 9; 5 .................
Växelströmskretsar: visarsolvering 6: 1—6: 6 Den symboliska metoden 6:7—6z9
Trefassystem 6:10—6: 14 .......
Växelströmskretsar med järn; transformatorn 6:15
Slutgenomgäng ................
Summa veckor
För betingens utformning hänvisas till 54.423.
55.4.2. Verksamhetsformer
55.421. Allmänna metodiska kommenta- rer —— se även 54.4.2.1. Elläran är ett grundläggande ämne för de båda eltekniska alternativen i årskurs 4. Ämnet skall vara tekniskt inriktat och an- passas till de krav som övriga ämnen ställer. Demonstrationer, laborationer och pro— blemlösning bör omväxla med rent teoretisk framställning. Rika tillfällen till självverk- samhet för eleverna erbjuds.
Tillsammans med lämpligt utformat text- material kan demonstrationen snabbt göra eleverna förtrogna med instrument, mät- anordningar, uppkopplingar och tekniska tillämpningar. Även ett väl utvalt bildma- terial har här en viktig uppgift att fylla. Såväl stillbild som film kan ifrågakomma. Texter som utnyttjas i detta sammanhang kan med fördel vara skrivna på. de främ- mande språk som eleverna studerar.
En dogmatisk framställning kan inte helt undvikas. Ofta kan emellertid samband som deduceras ur detta stoff i sin tur verifieras med ett experiment.
Huvudparten av lärostoffet torde med fördel presenteras på deduktiv väg, varvid demonstrationen eller laborationen blir medlet att verifiera de slutsatser som dra- gits.
Ehuru den induktiva metoden ofta är tidsödande, kan den dock med fördel an- vändas i en del sammanhang. Sålunda bör instruments och olinjära kretselements ka- raktäristika, materialegenskaper o.s.v. med fördel introduceras genom experiment. Även satser ur nätteorin, t.ex. tvåpolsatsen, kan presenteras på. detta sätt.
Demonstrationerna bör i regel ske under medverkan av eleverna. De kan antingen sikta till att verifiera något samband som tidigare härletts eller också avse att utgöra grundvalen för en kommande diskussion.
Mättekniken bör integreras med det öv- riga lärostoffet. Så t.ex. är mätinstrument eller mätmetoder ofta goda exempel på de lagar och samband som skall inläras. Vad som förloras i systematik med en sådan uppdelning av kunskapsstoffet kan even- tuellt tillgodoses genom en kortfattad, sam- lad genomgång i slutet av kursen.
Handledningen torde i regel böra få for- men av rådgivning beträffande studiet av läroboken och eventuell bredvidläsningslit- teratur, medverkan, övervakning och anvis- ningar vid demonstrationsförsök, laboratio- ner och räkneövningar samt diskussion av mätanordningar, mätresultat och problem-
lösningar. Memorering av invecklade eller långa formler bör inte krävas, utan elever- na skall ha tillgång till en lämpligt avvägd formelsamling jämte tabellverk och kunna använda sig av dessa på rätt sätt.
55.422. Studieteknik —- se även 54.422.
Vissa avsnitt, speciellt de som behandlar de elektriska och magnetiska fälten, är ut- präglat abstrakta. Inlärningen bör där in- riktas på de grundläggande definitionerna och sambanden, innebärande inte bara for- melkunskap utan även förståelse för deras innebörd. Eleverna bör öva sig att återge enklare härledningar som bygger på dem. De bör stundom anvisas att söka sig fram till resultatet längs andra vägar än läro- bokens. Vid allt sådant arbete skall eleverna vänjas att rita figurer och med omsorg föra in referensriktningar och beteckningar.
Till väsentliga delar är kursen i ellära en färdighetsträning inför kommande fackstu- dier. Färdigheten att solvera elektriska nät uppövas främst genom problemlösning. Även här är schema- och figurritning med val av beteckningar och referenser ett vä- sentligt drag i studietekniken. Jämförelser mellan olika angreppsmetoder ökar rutinen. Övning i att göra rimliga approximationer och att bedöma resultatets rimlighet och siffernoggrannhet tränar omdömet.
Den laborativa färdigheten tränas under laborationer och demonstrationer. Aktgi- vande på och diskussion av felkällor inskär- per uppkopplingstekniken. Att ställa upp tabeller, att göra notationer, att rita och tolka diagram är färdigheter som skall övas, likaså att skriftligt redovisa iakttagelser, resultat och slutsatser i koncis form.
55.428. Självständiga arbetsformer — se även 54.423.
I den mån specialarbetet helt eller delvis ligger inom ellärans ram gäller vissa begräns- ningar i ämnesvalet. Sålunda bör det inte fordras nämnvärda kunskaper i sådana av- snitt som penetreras först under senare delen
av vårterminen. I sådana fall måste nämligen huvudparten av arbetet uppskjutas alltför länge med en icke önskvärd arbetsanhop— ning och forcering som följd. Med hänsyn till elevernas arbetsbörda och tillgången till försöksutrustning får uppgiften inte vara alltför avancerad. Ej heller torde det i regel vara lämpligt att föregripa sådana avsnitt som senare blir föremål för ett ingående studium i något av ämnena i årskurs 4.
Som exempel på tänkbara uppgifter för specialarbetet kan nämnas:
Teoretiskt och experimentellt studium av galvanometern.
Det plana strömningsfältet som hjälpme- del i studiet av andra plana fält.
Studium av integrerande och deriverandc kretsar med tillämpningsuppgift.
Studium av avmagnetiseringsförlopp i en induktiv krets. Metoder att nedbringa tids- konstanten.
Studium av mekaniska svängningar med hjälp av en elektrisk analogikrets.
Studier av mätvärdesomformare med elektrisk utgång.
Vidgning av nätteorin. Hur arbetet kan tänkas genomfört exemp— lifieras nedan.
Uppgift: Bestäm kapacitansen hos ett plant elektriskt fält och reluktansen hos ett plant magnetfält i ett luftgap med hjälp av ana- loga strömningsfält.
Arbetsplan (utkast):
1. Litteraturanvisningar lämnas.
2. Efter ett första litteraturstudium disku- teras material, mätanordningar och spänningar. Resistanspapper och övrig utrustning utlämnas, och eleven anvi- sas laborationsplats. . Papperets resistivitet (och eventuellt anisotropi) undersökes. Mätanordning- en kopplas upp och dimensioneras. . Ett förberedande försök på ett slutet, symmetriskt system utföres. Mätmeto— diken förfinas.
. Efter diskussion och litteraturstudier uppritas och utvärderas fältbilden. . Ett öppet system (uppgiftens) mätes och ritas upp. Inverkan av papperets begränsning diskuteras. . Metod att imnäta ortogonaltrajekto- rierna till nivålinjerna bestämmes. . Inmätning göres och jämföres med den grafiska lösningen. . Översättning till ett elstatiskt fält (el- ler eventuellt andra potentialfält) gö- res. Kapacitans och energifördelning beräknas.
. Förutsättningarna för metodens till- lämpning på magnetfältet i ett luftgap diskuteras.
. Magnetfältet mellan två polytor av given utformning bestämmes och ut- värderas.
Redovisningen sker skriftligt eller genom föredrag mcd demonstration inför klassen. Beräknad tid ca 35 lektionstimmar.
Ovanstående uppgift kan påbörjas sam- tidigt med att strömningsfältet studeras, d. v. s. under senare delen av oktober.
Det är viktigt att eleven utarbetar en plan, så att han kan överblicka arbetets omfattning, och att lärare och elev vid de första diskussionerna kommer överens om ett tidsschema som sedan följes.
55.424 Demonstrationer, laborationer, studiebesök —— se även 54.424.
Exempel på laborationer:
]. Resistansmätning med VA-metoden: Eleverna får en given utrustning att arbeta med och en eller ett par mätuppgifter som de skall genomföra med bästa möjliga mät- noggrannhet, innebärande val av mätom— råden och koppling. Uppgiften kan t.ex. innebära bestämning av karaktäristikan för en olinjär resistans. Feldiskussion ingår i uppgiften.
2. Resistansmätning med Thomson- brygga: Resistansmätning av lågresistiva
motstånd. Studium av kontaktmotståndens inverkan. Inkoppling av en lågresistiv nor- mal.
3. Mätning med kompensator: Tillämp- ning av principkopplingen vid kalibrering av en ampere- och/eller voltmeter samt en resistansdekad. Diskussion av systematiska fel och krav på nollinstrumentet.
4. Mätning på sammansatta nät: Experi- mentell verifiering av satser ur nätteorien.
5. Studium av strömningsfält: Uppritning av experimentellt bestämda ekvipotential- linjer på ett resistanspapper. Komplettering med strömningslinjer. Studium av fältstyr- kan. Kan följas upp med en beräkning av strömningsfältets konduktans, omräkning till det elstatiska fältet o.s.v.
6. Undersökning av spegelgalvanometer: Bestämning av statisk och ballistisk kon- stant. Kan kompletteras med en mätupp- gift, t. ex. studium av termo—elektricitet. Beräkning av medelvärde och medelfel.
7. Mätning av kapacitans och läckning: Mätning av elladdning med ballistisk gal- vanometer. Som variant kan sambandet mellan delkapacitanser och driftkapacitans studeras.
8. Studium av RC-kretsar: Arbete med katodstråleoscillografen. Spännings— och tid- axelkalibrering. Grafisk bestämning av tids- konstanten. Verifiering av uttrycket för tidskonstanten.
9. Uppmätning av det jordmagnetiska fältet: Deviationsmätning med kompassnål (eventuellt även inklinationsmätning) i centrum av en solenoid. Bestämning av fältstyrkan i närheten av strömförande le- dare.
10. Kalibrering av Vs—meter. Mätning av magnetiskt flöde. Spänningsdelning och tid— mätning. Diskussion av mätnoggrannheten. 11. Upptagning av magnetiserings— och hystereskurvor: Mätning med Vs—meter av flödet i ett ringprov. Avmagnetisering. Ut— jämningsräkning. Beräkning av hysteresför- luster.
12. Studium av magnetisk hysteres med oscilloskop: Användning av integrerande RC-krets. Utvärdering av kurvan. 13. Studium av Självsvängande RLC- krets: Studium med hjälp av oscilloskop. Egenfrekvens och dämpning vid olika kom- binationer av R, L och C. 14. Trevoltmeter- och treamperemeter- mätning på växelströmskrets: Bearbetning med hjälp av visardiagram. Beräkning av R, X, och L. 15. Undersökning av och mätning med wattmeter: Inkoppling av wattmetern. Mät- ning vid växelström. Korrektioner för egen- förbrukning. Bestämning av effektfaktor, R och X. 16. Studium av serie- och parallellreso- nanskrets: Upptagning av resonanskurvor. Beräkning av kretsdata. Bandbredd och för- lustfaktor. 17. Mätning med växelströmsbrygga: Grundkopplingar vid tonfrekvens. Jämfö- relser. 18. Mätningar på symmetriska och osymmetriska trefassystem: Verifiering av samband. Ström i nolledare. Nollpunkts— spänning. Bearbetning och kontroll med hjälp av visardiagram. 19. Effektmätning i trefassystem: An- vändning av olika kopplingar. Utvärdering. Förutsättningar och begränsning i respek- tive metoder. Fasförskjutningens inverkan. Bestämning av fasförskjutningens tecken. 20. Studium av växelströmskrets med järn: Studium av magnetiseringsströmmens kurvform på oscilloskop. Jämförelse mellan vridjärns— och likriktarinstrument. Bestäm- ning av formfaktorn. Ekvivalent resistans och reaktans. Resistansens och reaktansens förändring med strömstyrkan. Inverkan av luftgap i järnkärnan. De uppräknade laborationerna utgör en- dast exempel. Varje skola utformar sitt laborationsprogram. Laborationstiden kan variera från 2 till 4 lektionstimmar. Om tretimmarspass tillämpas, kan 13—15 labo- rationer utföras per läsår. De kan lämpligen
fördelas med högst 40 % på likströmskret- sar och elektriskt fält. Återstoden reserve- ras för magnetiskt fält och växelströms- lära, där den senare bör ges något företräde.
Laborationer som .orts i fysikkursen kan upprepas i ellära, om nya moment eller synpunkter av väsentligt värde därvid kan införas.
Om kalibrering av ampere- eller volt— meter göres i fysiken med hjälp av normal- instrument, kan den i elläran belysa kom- pensatorns princip och användningsmöj— ligheter. Resistansmätning med VA-meto— den kan i elläran utformas som en mycket självständig uppgift för eleverna och sam- tidigt införa de olinjära komponenterna i blickfältet. Laborationerna på seriekretsen kan i elläran omfatta även ett studium av förluster och bandbredd m.m.
Vid betingsstudier bör laborationerna kunna ingå i betingen.
Några av laborationsexemplen kan med fördel genomföras som demonstrationer vari klassen aktivt deltager men där resultaten icke behöver redovisas i form av protokoll och redogörelser. Det är t.ex. fallet med kalibrering av den statiska, ballistiska och integrerande galvanometern.
Laborationerna bör om möjligt utföras i anslutning till de kursmoment som de avser att belysa. Önskvärt är att, om utrustningen tillåter det, samtliga grupper samtidigt utför samma laboration (parallellaborationer).
Angående laborationsanvisningar och
protokoll hänvisas till 54.424.
55.425. Bedömning —— se 54.425.
Angående schemabundna skrivningar se II:4.4.8.
55.4.3. Hjälpmedel —- se 54.4.3.
5 6 . Elmaterial
56.1. Mål
Undervisningen i elmaterial syftar till
att ge eleverna förståelse för och kun— skap om sambanden mellan å ena sidan de elektriska och magnetiska egenskaperna och å, andra sidan övriga fysikaliska och kemiska egenskaper hos fasta kroppar, vätskor och gaser,
att lära dem lagarna för de fria ladd- ningsbärarnas uppträdande, rörelser och be- roende av olika parametrar i ledare, halv- ledare och isolatorer.
att orientera dem om tekniken för han- teringen av elmaterialen och deras bearbet- ning till olika slag av komponenter samt om sådana bristfälligheter hos komponen— terna, som kan återföras till bristfällighe- ter i hanteringen,
att införa dem i nomenklaturen på om- rädet samt
att ge dem kunskap om de halvledar- komponenter samt dielektriska och mag—
netiska komponenter som utvecklats lik- som förståelse för deras funktionssätt.
56 .2 . H uvudmoment
Materians atomära, molekylära och kristal- lina struktur.
Sambanden mellan materialens struktu- rer och deras fysikaliska egenskaper.
Laddade partiklars rörelser i elektriska och magnetiska fält i vakuum och gaser.
Den elektroniska strukturen hos kristal— liserande fasta kroppar.
Lagarna för de fria laddningsbärarnas rörelser, alstring och rekombination i fasta kroppar.
Metallernas egenskaper och användning. Halvledarnas egenskaper och användning. Isolatorernas egenskaper och användning. Vätskornas dielektriska egenskaper och användning.
1. M aterians atomära, molekylära och kristallint). struktur
Den klassiska atommodellen med tyngd- punkt på. elektronernas energinivåer. Grun- derna av det kvantmekaniska framställ- ningssättet.
Elektronernas spin och magnetiska mo- ment. Pauli-principen och elektronparbild— ningen. Fyllda och ofyllda elektronskal. Valenselektroner och valensnivåer. Valens- banornas rymdfördelning.
De olika kemiska bindningstyperna och deras betydelse för aggregationsform, struk- tur och andra fysikaliska egenskaper.
Gaser och vätskor. Amorfa och kristalli— serande fasta tillstånd. Mono- och poly- kristallina system. Gitterfel, dislokationer och fasgränser.
2. Laddade partiklars rörelser i elektriska och magnetiska fält i vakuum och gaser De fysikaliska egenskaperna hos starkt för- tunnade system. Rörelserna hos laddade partiklar, som i starkt förtunnade system utsätts för enkla och sammansatta fält. Egenskaper hos rymdladdningar. Tillämpningar: Elektriska och magne- tiska linser, olika elektronrör. Elektronka- nonen och instrument, som utnyttjar den. Vakuumförångning och katodförstoftning. Gasen som isolator. Rörelserna hos lad- dade partiklar i en gas under inverkan av enkla och sammansatta fält. Den fria väg- längden och dess beroende av trycket. Kol- lision, excitation, jonisation, lavingenom- brott och plasma.
3. Den elektroniska strukturen hos kristal- liserande fasta kroppar Zon- och bandteoriernas grunder. Den ter- miska energins !fördelning på valenselektro- nerna. Bundna och rörliga laddningsbärare.
Valenselektronernas fördelning i olika me- taller och deras samband med metallernas mekaniska, optiska och elektriska egen- skaper. Lagarna för laddningsbärarnas rö- relser genom metallgittret. Termoelektrici— tet och termisk emission.
Materialhantering: Jämförelser mellan ideala strukturer och gitter med normalt uppträdande störningar. Rena metaller och inverkan av föroreningar. Legeringarnas elektronbalans samt strukturella och övriga fysikaliska egenskaper. Egenskaper hos tunna skikt och hos pulvermetallurgiska system.
Metallernas kemiska reaktivitet: Getter, oxidskikt och korrosion.
5. H alvledarnas egenskaper och användning Utvidgning av bandteorin. Alstring och re— kombination av fria laddningsbärare, deras rörlighet och livslängd. Egenledningens storlek och temperaturberoende. Seebeck- och Hall-effektema. Störledning av n- och p—typ. Kompensering. Inverkan av fononer, fotoner och gitterdeformationer. Viktiga halvledarmaterial, t.ex. kisel, germanium, selen, intermetalliska förening- ar, oxidhalvledare, termoelektriska material och organiska halvledare.
Materialhantering.
Framställning av pn-övergångar och de— ras funktioner.
Halvledarkomponenternas och funktioner.
uppbyggnad
6. De kristallina och amorfa isolatorernas egenskaper och användning Tillämpningar av bandteorin. Mekanismerna för strömtransport genom dielektrika. Rekombinationsfenomen. Di— elektrisk polarisation, susceptibilitet och permittivitet. F erroelektriska material. Piezoelektriska material.
Magnetiska material: Dia- och paramag- netism. Ferro— och antiferromagnetism. Kopplat och okopplat elektronspin. Do- mäner.
Glas och keramik. Organiska isolatorer.
LMaterialhantering.
N
1. Vätskornas dielektriska egenskaper och användning Dielektriska egenskaper hos polära och icke polära vätskor. Jonledning. Gränsskiktens förhållanden.
56.4. Anvisningar och kommentarer
56.4.1. Lärostoffet
56.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet — se även 54.4.11. Möjligheterna till fortsatt tekniskt fram- åtskridande och utveckling bygger i stän— digt växande grad på. att vi fördjupar våra kunskaper om de material som denna tek- nik arbetar med och att vi därvid lär oss att förbättra dem och utnyttja dem effek- tivare. Den snabba takten i denna utveck— ling, som i allra högsta grad gjort sig märk- bar i fråga om elmaterialen, beror på att man i en växande utsträckning förstått att samordna undersökningsmetoder och erfa- renheter från den klassiska matematiken, fysiken, kemin och metallografin med me— toder och hjälpmedel från olika tekniska områden. Denna »horisontella» organisation av forskning och utveckling har särskilt två aspekter som det är viktigt att klar- göra för eleverna vid undervisningen.
Den första aspekten är att man för att förstå utvecklingen och dess tekniska kon- sekvenser liksom funktionssätten hos de nya materialen och de av dem framställda komponenterna måste lära sig att hämta den erforderliga teoretiska och praktiska bakgrunden från alla de rena vetenskaper- na. Eleverna måste bibringas förståelse för
sambanden mellan teknikens och vetenska- pens skilda fält.
Den andra aspekten är att de utveck- lingsresurser som vi på detta sätt lärt oss mobilisera och koncentrera mot tekniskt vitala problem har en enorm kapacitet och avkastar tekniska resultat i form av nya eller förbättrade material och nya kompo- nenter i en strid ström. Eleverna måste där- för få klart för sig att de själva måste lära sig hitta i den aktuella facklitteraturen och vänjas vid att ständigt följa denna för att kunna hålla sitt vetande aktuellt och flytta fram sina tekniska positioner. De nya ma- terialen och de nya komponenterna upp- visar ju inte bara förbättrade prestanda utan ofta även helt nya funktioner, som ofta möjliggör helt nya tekniska konstruk- tioner och problemlösningar.
Den teoretiska bakgrunden till många av de nya material- och komponentfunk- tionerna är emellertid i många fall långt ifrån lättillgänglig. Det torde vara nödvän— digt att i stor utsträckning klargöra förlopp och förhållanden med bilder, kurvor och diagram. Särskilt fruktbart torde det i många fall vara att underlätta förståelsen för abstrakta uttryck och beskrivningar med hjälp av analogier.
För att vidga och befästa kunskaperna hos eleverna och för att göra dem förtrog- na med dimensioneringcn av eller gräns— prestanda hos elmaterialen bör de olika av- snitten innehålla beräkningsuppgifter.
Vid laborationer och demonstrationer samt studiebesök bibringas eleverna prak— tisk Iförtrogenhet. med elmaterialens egen- skaper, provningsnormer o.dyl.
56.412. Kommentarer till speciella kurs— moment
]. Materians atomära, molekylära och kristallina struktur
Det inledande momentet anknyter till fram- ställningar som eleverna tidigare mött i så- väl fysiken som kemin. Delar av detta av-
snitt kan därför ges en i huvudsak repete— rande och orienterande karaktär. Det är dock nödvändigt att göra detta avsnitt re— lativt utförligt, eftersom hela den följande framställningen i viktiga avseenden måste bygga på. den nomenklatur och de betrak- telsesätt som byggs upp i detta moment.
Det är sålunda önskvärt att eleverna ges en relativt utförlig framställning av förhål- landena och villkoren vid elektronernas för- flyttningar mellan olika energinivåer under upptagande eller avgivande av fotoner med karaktäristiska energivärden. I samband med Pauli-principen diskuteras egenskaper— na hos fyllda och ofyllda elektronskal som en nödvändig bakgrund till framställningen av bandteorin.
Det kvantmekaniska framställningssättet berörs endast i den utsträckning, som är oundgängligen erforderlig med hänsyn till den 'fortsatta framställningen. Matematisk framställning bör här undvikas.
I anslutning till beskrivningen av mate- rians olika aggregationsformer bör samban— den diskuteras mellan elektronbindningar- na och de med dem förbundna fysikaliska egenskaperna. För de kristalliserande fasta tillstånden beskrivs uppträdande struktur- typer för några olika ämnen och föreningar med anknytning till valensbanomas rymd— fördelning och bindningstypen.
52. Laddade partiklars rörelser i elektriska och magnetiska fält i vakuum och gaser Det torde vara lämpligt att inleda fram- ställningen med en översikt över de ab- soluta och relativa koncentrationerna och de inbördes avstånden mellan atomerna i en fast kropp och atomerna respektive mo— lekylerna i en gas från höga tryck ned till de lägsta tryck som man hittills uppnått. I anslutning därtill behandlas de olika for- mer i vilka partiklarna upplagrar energi och hur utbytet av energi kommer till stånd. De olika fysikaliska formuleringar- na av energiinnehållet hos en partikel jäm-
förs. Sambandet mellan den fria vågläng— den och den energi, som en laddad partikel hinner förvärva mellan två. kollisioner, när den. faller genom ett elektriskt fält, ägnas särskild uppmärksamhet.
I fråga om tillämpningarna, som bör va— ra bekanta från fysiken och elektroniken, bör huvudvikten här läggas på en diskus- sion av störningar och sekundärfenomen som kan uppträda i sådana system och som härrör från vakuum eller materialfel. I samband härmed kan man med fördel ge en framställning av vakuumförångning av fasta material, vanlig och reaktiv katodför- stoftning samt av de fysikaliska egenska- perna hos de skikt och tunna filmer, som framställs med sådana metoder och som utnyttjas för förångade kretsar, för ytpas— sivering etc. (se moment 4—6). Anknyt diskussion av getter.
3. Den elektroniska strukturen hos kri— stalliserande fasta kroppar Framställningen skall här syfta till ett klarläggande av de fria elektronernas och hålens egenskaper och lagarna för deras rörelser genom och interferens med gittret.
4. M etallernas egenskaper och användning Jämför storleken av elektronernas termiska energi vid rumstemperatur och deras po- tentiella energi vid Fermi-nivån. Inför lämpligen redan här begreppen heta elek- troner och kalla elektroner. Diskutera elek- tronernas termiska hastighet och deras kol- lisioner med gitterstörningar, deras avböj- ning och acceleration i elektriska fält och magnetiska fält. Här kan man också införa sambanden mellan elektrisk och termisk ledningsförmåga, konduktivitetens tempe— raturberoende och ett avsnitt om suprale— dare. I samband med jämförelsen» mellan rena metaller och legeringar utvidgas dis— kussionen till en jämförelse mellan ideala strukturer och normalt uppträdande git- terstörningar, mellan mono- och polykri—
staller, till korngränser, föroreningar, elas- tisk och plastisk deformation, kallbearbet- ning och rekristallisation.
Tillämpningsexemplen kan uppta: Mot- ståndstråd, termoelement, töjningsgivare, kontakter, oxidskikt, tunna metallskikt och tryckta kretsar.
Som ett särskilt kapitel behandlas me- tallernas magnetiska egenskaper. Begrep- pen kopplat och okopplat elektronspin in- troduceras liksom dia- och paramagnetism, ferro- och antiferromagnetism, susceptibi- litet och permittivitet.
Därefter diskuteras elektronfördelningen mellan valensniväerna hos övergångsmetal- lerna, inducerad och permanent magnetise- ring, uppträdande av domäner, magnetisk mättnad, koercitivkraft, hysteres och fre- kvensberoende. Diskussionen byggs ut att omfatta magnetiska legeringar och deras elektronstrukturer.
Tillämpningarna bör dels omfatta en sammanställning över magnetiska metall- legeringar, dels deras användningar i per- manentmagneter, transformatorplåtar, magnetiska filmer och minnen.
5. Halvledarnas egenskaper och användning Det är här väsentligt att systematiskt byg— ga upp den nomenklatur som gäller för halvledarna och att med hjälp av åskåd- liga figurer göra framställningen så lätt- fattlig som möjligt. Den vedertagna band— schema-framställningen är här oumbärlig. Viktiga begrepp är: Valens. och lednings- band, energigap, laddningsbärare och de- ras effektiva massa, Fermi-nivån och dess läge i olika halvledare, villkoren för alst— ring av hål-elektronpar, störniväer (stör— centra), rekombinationsnivåer, fällor, dop— ning, kompensation, n_ och p-ledning. I fråga om de olika halvledarmaterialen är det i denna framställning viktigast att överskådligt jämföra deras kristallbyggnad,
deras energigap, störnivåcrnas lägen och laddningsbärarnas rörligheter och olika ef- fektiva massor.
I fråga om tillämpningar bör man om möjligt ta med: Kryosarer, töjningsgivare, Hall-element, termistorer, termoelektriska generatorer och Peltier-element, likriktare, lavindioder, zenerdioder, tunneldioder, va- raktorer, fotoelement, partikeldetektorer, IR-detektorer, transistorer, pnpn-dioder, ty- ristorer och lysdioder (halvledarlasrar).
Funktionerna hos dessa element beskrivs mot bakgrund av deras uppbyggnad och materialegenskaper. I direkt samband med en genomgång av materialhanteringen för tillverkning av dessa komponenter diskute- ras cle elektriska egenskapernas beroende av den grad av fulländning med vilken ma— terialet behandlats. Materialbehandlingen bör exemplifieras med kemisk och fysika- lisk rening av t. ex. kisel, med metoder för att odla monokristaller, för mekanisk be- arbetning, etsning, diffusion och legering, kontaktering och upplödning — med eller utan mekaniska spänningar -— samt för ytskydd och kapsling.
6. De kristallina och amorfa isolatorernas egenskaper och användning Bandteorin utbyggs vidare, varvid analo- gierna med halvledarna framhävs. Det kan vara lämpligt att inleda med beskrivning av förhållandena hos diamant, kiselkarbid och t.ex. galliumarsenid, där energigapets roll är lätt att påvisa och bindningstypen är i huvudsak kovalent. Utbyggnaden med en serie smala energiband i oxidiska system kan tas ganska ytligt. Viktigt är emellertid att påpeka förekomsten av stora mängder fällor och rekombinationscentra, som gör att laddningsbärare som på ena eller andra sät— tet introduceras i ledningsbandet snabbt fångas upp och förintas. Det är sedan 10— giskt att gå vidare med en beskrivning av mekanismen i luminiscenta material liksom i de lasrar som byggs på kromdopad rubin
eller på glas dopat med sällsynta jordarts— metaller.
Den dielektriska polarisationens meka— nism bör ägnas relativt stort utrymme och därvid bör behandlas: Spontan polarisation, polarisationsdomäner, relaxationstid, hyste- res och Curie-temperatur.
För de ferroelektriska materialen disku- teras: Strukturomlagringar, permittivitetens temperaturberoende och hysteres.
Som tillämpningar beskrivs: Elektreter, kapacitanser och frekvensmodulerade oscil- latorer.
Den piezoelektriska effekten hos isolato— rer kan beskrivas i direkt anslutning till de ferroelektriska materialen. Bland tekniskt intressanta tillämpningar kan nämnas: Hög- spänningsalstrande tryckgivare, töjningsgi— vare, fördröjningsledningar, minnen, elek— tromekaniska filter och resonatorer (kvarts- kristaller).
I anslutning till beskrivningen av de fer- romagnetiska materialen beskrivs uppbygg— naden av ferriter och deras egenskaper i kärnor och minnen, t.ex. spinellstrukturer och magnetiska granater, och deras högfre— kvensegenskaper jämförs. Bland tillämp- ningarna kan nämnas: Magnetiska minnen, förstärkare, transfluxorn, modulatorer, fre- kvensmultiplikatorer, isolatorer, gyratorer, mikrovågsswitchar, magnetometrar, anten- ner, magnetostriktiva givare, och speciellt beskrivs elementens utformning som mag- netiska filmer.
I fråga om glas och keramik bör man kanske framförallt efter en diskussion av deras strukturella uppbyggnad redogöra för deras mekaniska egenskaper, styrka, po- rositet, omvandlingspunkter och utvidg- ningskoefficienter. Vidare diskuteras de olika materialens benägenhet att på ytan adsorbera eller absorbera elektriskt ledan- de ytföroreningar, som kan leda till ytöver— slag, när glaset eller keramiken används som isolator. Kraven på. krypsträckor de—
finieras och exemplifieras. Konduktivitetens temperaturberoende beskrivs och de feno- men som inträffar vid glasets mjuknings— intervall utreds.
Bland tillämpningarna upptas: Isolatorer och skyddsbeläggningar.
För organiska isolatorer beskrivs deras speciella struktur, deras mekaniska och fy- sikaliska egenskaper, t. ex. deras större eller mindre benägenhet att uppta fukt, och temperaturbegränsningen för deras använd- ning. Fenomenen yt- och krypöverslag kan delvis anknyta till betraktelserna över glas och keramik. Diskussionen av det elektriska genombrottet bör lämpligen anknyta till föregående diskussioner av genombrott i gaser och i halvledare. Bland tillämpning- arna upptas t.ex. ledningsisolering, konden— satorbelägg, inkapsling och ytskydd. För- delarna och nackdelarna hos olika typer av organiska isolermaterial jämförs med oxid-, glas- och keramikbeläggningar. Åldrings'fe— nomen beskrivs.
7. Vätskornas dielektriska egenskaper och användning
Vätskorna betraktas först som ett special— fall av isolatorerna. De dielektriska egen— skaperna hos polära och icke polära vätskor beskrivs, t. ex. dielektrisk förlust och dielek— triskt genombrott. Speciellt bör man nog också beskriva sådana åldringsfenomen hos vätskor som kan bero på deras sönderdel- ning eller på att de i sig upptar främmande substanser.
Bland dielektriska vätskor nämns t.ex. kondensatoroljan.
För de polära vätskorna tillkommer en diskussion av begreppet jonledning med di— rekt referens till kemins och fysikens elek- trolytiska system. Förhållandena i gräns- skikt mellan vätska och fast fas eller vätska och gasfas behandlas utförligt, och i an— slutning därtill beskrivs mekanismen för yt- ledning i en vätskefilm och de förhållanden som där utbildas.
Bland viktiga tillämpningsexempel kan framhållas elektrolytkondensatorn och bränslecellen samt olika typer av batterier och ackumulatorer samt galvaniska celler.
56.413. Planering och samverkan — se även 54.413.
Den föreslagna ordningsföljden mellan kur— sens olika moment, som på intet sätt avser att binda den enskilda skolan, utgör ett försök att uppbygga en logiskt samman- hängande kedja, där ett följande moment i viktiga avseenden bygger på framställ- ningen i ett föregående.
Ämnet har 3 veckotimmar i årskurs 4, d.v.s. totalt ca 90 timmar, som förslagsvis disponeras enligt följande tablå:
Moment
. Materiens struktur .......... . Laddade partiklars rörelse i gaser ....................... .Den elektroniska strukturen i kristaller 4 . Metallerna 10 . Halvledarna 14: . Dielektrika. i fast tillstånd . .. 10 6 Laborationer ................ 30
Summa 90
Undervisningen i ehnaterial bör bygga på de grundläggande kunskaper eleverna in- hämtat i matematik, fysik, kemi, ellära och elektronik under de tre första årskurserna.
Då materialfrågor har betydelse för samt- liga tillämpade elämnen, är det väsentligt att samarbete sker med övriga lärare inom eltekniskt alternativ.
56.4.1.4. Koncentration — se 54.414
56.415. Beting — se även 54.4.].5.
Betingsindelning kan göras med ledning av tidsplanen i 56.4.1.3.
56 42.1. Allmänna metodiska kommenta— rer — se även 54.4.21.
Utöver de för alla tekniska ämnen gemen— samma synpunkterna på hur studierna bör organiseras och materialet presenteras må särskilt framhävas kravet på ett riktigt ut— nyttjande av en bildmässig framställning jämsides med den teoretiska genomgången. I kursen måste därför användas en rikhal— tig sortering av diapositiv med illustratio- ner, som lämpligen kan hämtas ur framför- allt den engelskspråkiga facklitteraturen. Detta gäller såväl analogimässiga »bilder» av elektronfördelningar, energiband, ladd- ningsbärarrörelser etc. som kurvor över funktionssambanden och tablåer över ma- terialdata. Aktuella komponenter bör *fin- nas tillgängliga, uppsatta på tavlor och där eventuellt kompletterade med snittbilder. 56.422. Studieteknik — se 54.422. 56.423. 54.423.
Självständiga arbetsformer — se
56.4.24. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.4.24
Elmaterialens egenskaper åskådliggörs ofta bäst med demonstrationer, som därför bör utnyttjas i största möjliga utsträckning för att stöda inlärningen av de mer teoretiska avsnitten.
Laborationernas syfte är här liksom i andra ämnen att skapa en djupare förank- ring av lärdomarna om elmaterialens ut— seende, uppförande och funktioner samt om den mätteknik som är lämplig för studium av deras egenskaper.
Syftet med laborationerna är dessutom att göra eleverna närmare förtrogna med de elektriska fenomenen och funktionerna hos de elmaterial och på dem byggda komponenter som diskuteras under kursen. Vid övningarna bör de få tillgång till lämp—
liga monografier och annan facklitteratur. Det är viktigt att rförsöksmaterial och ut- rustningar är så väl förberedda att elever- nas hela tid kan ägnas åt de pedagogiskt väsentliga momenten i laborationen. Labo- rationen bör också. tjäna till att ge eleverna orientering om lämplig mätteknik och om de hjälpmedel härför som hämtas från an- gränsande ämnen.
Laborationer kan utföras inom följande områden:
Jämförande mätning av konduktiviteten och dess temperaturberoende hos metaller, halvledare och isolatorer. Temperaturmät— ning och temperaturkompensation med ter- mistorer studeras.
Undersökning av termospänning hos me— taller, halvledare och isolatorer. Särskilt jämförs n- och p-ledande halvledarmate— rial. I anslutning härtill studeras en termo- elektrisk generator och kylning med Pel- tier-effekt.
Laddningsbärare i vakuum. Demonstra- tion av och användning av vakuumpumpar och vakuummetrar. Urladdningens karak- tär och beroende av trycket. Laddnings— bärarnas energi och jonisationsfenomen. Egenskaper hos plasmat.
Fotoeffekter. Försök med partikeldetek- tor, solcell och IR-detektor.
Egenskaper hos enkla pn-övergångar. Studium av karaktäristikan i led, spärr och
vid genombrott hos en skiktdiod. Under- sökning av temperaturberoendet. Jämförel- sc mellan en vanlig högspärrande diod, en lavindiod, en zenerdiod och en tunneldiod.
Egenskaper hos sammansatta pn-över— gångar. Varistorn (pnp-dioden), transistoms funktion och grundparametrar, pnpn-dioden och tyristorn.
Magnetiska material. Undersökning av hysteres och mättnadsfenomen hos några material. Jämförelse mellan egenskaper hos några viktiga legeringar och ferriter.
Isolatorer. Studium av krypöverslag och genombrott.
Studiebesöken ger eleverna en direkt kontakt med de praktiska krav som in- dustrin just för dagen ställer på materia- len. De kan under studiebesök också. ges tillfälle att få se och höra om pågående utvecklingsarbeten i fråga om materialen och om de nyare mätmetoder som ständigt utvecklas för deras undersökning.
56425. Bedömning — se 54.425.
56.4.3. Hjälpmedel — se även 54.4.3.
I 56.4.2.1 har framhållits det stora behovet av bildmaterial för att stöda framställnin— gen av annars svårfattbara teoretiska be— grepp. Man kan med fördel också använda sig av lämpliga filmer i undervisningen.
57 . Elektronik
57.1. Mål
Undervisningen i elektronik har till upp— gift
att bibringa eleverna grundläggande kun- skap om viktigare elektroniska komponen— ter, apparater och instrument,
att ge dem kunskap om och förståelse
för elektronikens grundläggande begrepp och metoder,
att hos dem grundlägga och utveckla förmågan till självständigt systematiskt tänkande och rationellt grepp på tekniska problemställningar inom elektroniken,
att ge dem en orientering om elektro-
niska icke telekommunikationsinriktade tillämpningar samt
att ge elever inom elkrafttekniskt alter— nativ orientering om telekommunikation.
57 .2. H uvudmoment 57.2.1. Huvudmoment Elt
Elektroniska komponenter. Förstärkarteknik. Oscillatorer.
Elektronisk mätteknik. Analogimaskinteknik. Strömriktning och stabilisering. Pulsteknik.
Digitalteknik.
57.2.2. Huvudmoment Elk
Förstärkarteknik.
Oscillatorer.
Strömriktning och stabilisering. Elektronisk mätteknik. Analogimaskinteknik. Radioteknik.
Telefonteknik. Telesignalteknik. Telegrafteknik.
5 7 .3. Kursplan med årskursfördelning
Årskurs 3
57.3.1.
1. Elektroniska komponenter I — vakuum— rör
Dioden. Trioden. Tetroden och pentoden. Strålröret. Sekundäremissionsrör.
2. F örstärkartcknik I -— inledande avsnitt
Det motståndskopplade förstärkarsteget. Småsignalegenskaper. Andra förstärkar- kopplingar.
3. Elektroniska komponenter II — gasrör och fotorör Glimröret. Tyratronen. F otorör.
4. Elektronisk mätteknik I
Rörvoltmetrar för likspänning. Katodstrå- leoscilloskop. Indikatorrör.
5. Elektroniska komponenter III -— halv- ledare
Ledningsmekanismen i halvledare. Halvle- dardioden. Transistorn. Tyristorn. Foto— halvledarelement.
6. Förstärkarteknik II — inledning till transistorförstärkare
Transistorns karaktäristiska kurvor. Tran- sistorsstegets viloinställning. Grafisk be- stämning av förstärkning. Småsignalegen- skaper.
57.3.2. Årskurs 4- Elt
7. Förstärkarteknik III Elt — systema— tisk kurs
Motståndskopplade förstärkare i vakuum— rörutförande. Motståndskopplade transis- torförstärkare. Distorsion. Effektförstär— kare. Återkopplade förstärkare. Likspän- ningsförstärkare. Förstärkning av mycket svaga signaler. Magnetförstärkare.
8. Oscillatorer Elt
9. Elektronisk mätteknik II Elt Rörvoltmetrar för växelspänning. F rek- vensmätning. Fasmätning. Elektroniska in- strument, omvandlare och mätmetoder för icke elektriska storheter.
10. Analogimaskinteknik Analogimaskinens blockschema. tionsförstärkare. Problemkörning.
Opera-
11. Strömriktning och stabilisering Elt Ostyrda likriktare. Likspänningsstabilisa- torer. Styrda likriktare. Likspänningsom- vandlare.
12. Pulsteknik
Pulssignaler. Linjära passivapulsnät.Klipp— kretsar. Låskretsar. Omkopplare. Multivi— bratorer. Tidaxelgeneratorer. Blockingoscil- latorn.
13. Digitalteknik Kopplingsnät. Digitalmaskiner.
14. Förstärkartcknik III Elk
Inledning. Motståndskopplade vakuumrör- förstärkare. Motståndskopplade transistor- förstärkare. Distorsion. Effektförstärkare. Avstämda förstärkare. Återkopplade för- stärkare. Likspänningsförstärkare.Förstärk- ning av mycket svaga signaler.
15. Oscillatorer Elk
RC—oscillatorer. LC-oscillatorer.
16. Strömriktning och stabilisering Elk Likriktare. Stabilisatorer.
17. Elektronisk mätteknik II Elk
Katodstråleoscilloskopet. Rörvoltmetrar för växelspänning.
18. Analogimaskinteknik
Analogimaskinens blockschema.0perations- förstärkaren. Problemkörning.
19. Radioteknik
Radioförbindclsens blockschema. Radiovå- gornas utbredning. Radiomottagare för AM. Radiosändare för ADI. Frekvensmo- dulering (FM). Television. Radar.
20. Telefonteknik Telefonapparater. Telefonväxlar. Telefon— förbindelser.
21. Telesignalteknik Signal- och alarmanläggningar. Kopplings— nät. Fjärrmätning och fjärrmanövrering. 22. T elegrafteknik
Principer. Fjärrskrivmaskiner. Bildtelegrafi. Telexförbindelser.
57.4. Anvisningar och kommentarer
57.4.1. Lärostoffet
57.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet — se även 54.4.1.1.
Elektronikundervisningen skall ha en ut- präglat teknisk inriktning. Den skall spe— ciellt syfta till att uppöva förmågan att överblicka och förstå sammanhanget i en följd av sammankopplade elektroniska ele- ment. Inriktningen och karaktären av un- dervisningen skall vara sådan att ämnes- stoffet till en mycket stor del behandlas matematiskt, samtidigt som den fysikaliska. förståelsen för orsakssammanhangen väl beaktas. Formelkunskap och annan memo- rerad kunskap bör starkt begränsas.
Förstärkartekniken skall inta en mycket central plats i kursplanen och utgöra en inledning till en grundläggande systemkun- skap.
Erfarenhet om elektriska förlopp måste vinnas genom mätningar, varför tid måste ägnas åt laborativ verksamhet baserad på god kännedom om instrument och mät— metoder, vilka i regel kan genomgås i anslutning till behandling av de moment där mätmetoden behövs, där den illustrerar en genomgången princip eller där den ut- gör en logisk tillämpning på. ett visst av- snitt.
Någon skarp gräns mellan de två läro- ämnena elektronik och telekommunika— tion, som tillsammans konstituerar teletek- nik, har inte dragits. Viktigare är det att fixera den kunskapsmässiga huvudinrikt— ningen för de två områdena. Elcktroniken kan betraktas dels som ett grundläggande teletekniskt läroämne, dels som ctt tillämp- ningsämne. I den första egenskapen utgör det en grund för bl.a. telekommunikatio- nen men dessutom en grund för elektro— niska icke kommunikationsinriktade till- lämpningar. Huvudprincipen vid fördel— ningen av lärostoffet är att sådant elektro- niskt stoff som är av intresse nästan ute- slutande för telekommunikationens till- lämpningar läses i telekommunikation. Exempel härpå är radiofrekvensförstärkare inklusive avstämda förstärkare och LC- oscillatorer. RC-oscillatorer däremot stude— ras inom elektroniken såsom en naturlig
tillämpning på teorin för återkopplade för- stärkare eller, mera generellt, teorin för återkopplade system. Denna systemteori, som underbyggs av reglertekniken, får sin logiska tillämpning i analogitekniken, som utgör ett första steg mot storsystembehand- ling.
Vid sidan av förstärkartekniken är puls- tekniken ett kunskapsområde av funda- mental betydelse. Utöver de grunder som är av vikt för såväl telekommunikationen som elektroniken behandlas pulstekniken inom systemtekniken.
En lämplig övergång från förstärkarna och deras tillämpningar till pulstekniken utgör ett studium av strömriktning och stabilisering. Förutom att ett sådant stu- dium bestäms av målsättningskravet att bibringa eleverna grundläggande kunskap om viktiga elektroniska apparater och ut— rustningar ger det en utmärkt övning i att angripa problem inom elektroniken.
Kursplanens sista moment, digitaltek- nik, får för elever vilkas systemtekniska. studier har elektronisk inriktning ses som ett inledande avsnitt. För övriga elever är det ett orienteringsavsnitt.
För elkrafttekniskt alternativ utgör för- stärkartekniken den centrala delen av elek- tronikkursen.
En annan för elkrafttekniska facket vik- tig del av elektroniken är den elektroniska mättekniken. Som fristående moment be- handlas emellertid endast oscilloskopet och rörvoltmetern. Även oscillatorer har en vik- tig mätteknisk funktion. Mätmetodik i öv— rigt finns utspridd över hela kursen.
Ytterligare andra delar av vikt för el- krafttekniken är analogimaskintekniken och digitaltekniken. Den förra ges en oriente- rande behandling och den senare får en mycket kort framställning under rubriken kopplingsnät i anslutning till telesignaltek- nik.
Telekommunikationsdelen av ämnet mås— te ha karaktären av en allmän orientering.
Härifrån kan kopplingsnät samt i någon mån fjärrmätning och fjärrmanövrering un- dantagas, då de båda senare momenten är av mycket stor betydelse för elkrafttekni- ker.
57.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
]. Elektroniska komponenter I — vakuum- rör Dioden
En lämplig inledning till elektroniken torde vara en kortfattad överblick över diodens tidigare historiska utveckling. En sådan historisk överblick kan leda fram till Edi- soneffekten och dess tekniska användning. Edisoneffekten får sin förklaring i och med elektronteorins tillkomst. Här kan en an- knytning till fysiken göras.
Diodens uppbyggnad I (inledning): Dio- dens tekniska utförande kan lämpligen be- handlas i två omgångar. I första omgången medtages exempelvis diodens huvuddelar (evakuerad kolv, anod, katod och sockel). I direkt anslutning härtill genomgås diodens schemasymbol, begreppen referenspolaritet för u A och referensriktning för i A, indirekt och direkt uppvärmning av katoden samt diodens inkoppling i en enkel strömkrets. Benämning A— och B-batteri införes. Ut- föringsformerna enkeldiod och dubbeldiod omnämnes.
Diodens karaktäristiska. kurvor presente- ras: Man kan härvid tänka sig en diod med metallkatod. Lämpligen börjar man med genomgång av iAuA-kurvan och dess indelning i begynnelseområde, rymdladd- ningsområde och mättningsområde. Kurvans utseende diskuteras. Mättningsströmmens temperaturberoende påpekas. De teoretiskt härledda uttrycken för anodströmmen inom de tre arbetsområdena kan ges. Rymdladd- ningslagen kan som laborationsuppgift ve— rifieras experimentellt. Benämningarna led- riktning och spärriktning införes. Exempel
på kommersiella dioders kurvor anges.
Diodens uppbyggnad II (fortsättning): Sedan eleverna blivit förtrogna med dio- dens fundamentala egenskaper kan de lätt inhämta olika detaljer. Man klargör att vad som genomgås i anslutning till dioden i tillämpliga delar även gäller andra va- kuumrör. De olika kolvmaterialen glas, me- tall och keramik omnämnes. Erforderligt vakuum och behov av getter omnämnes li— kaså. Vid studium av katoden kan man börja med att ställa upp kraven på katod- materialet: lågt utträdesarbete och hög smältpunkt. Begreppet emissionsförmåga införes. De vanliga katodtypernas utföran— de —— rena metallkatoder (wolfram), torie- rade katoder och oxidkatoder —, deras vär- den på emissionsförmåga, tålighet och an— vändning omnämnes.
I anslutning till anoduppvärmning och tillåtna krav på anodtemperaturen införes begreppet anodförlust. Begreppet total anodförlust omnämnes. Exempel på anod- material anföres. Vid genomgång av glöd- tråden bör exempel på glödtrådsmaterial och likaså standardvärden på glödströmmar och glödspänningar ges. Parallellkoppling och seriekoppling av glödtrådar vidröres också. En kort orientering av olika sockel- typer och om stiftens numrering på sockel- schema bör ges. Som en avslutning på den tekniska uppbyggnaden ges en översikt över rörproduktionen.
Dioden som kretselement: Dioden är ett olinjärt element och som sådant tilldelas den en likströmsresistans Rio och en småsig— nalresistans Ri. Bestämning av Rio och Ri från tillgängliga i AuA-kurvor bör utföras. Ström-spänningtillståndet för en diod i se- rie med källa och resistans bestämmes gra- fiskt. Härvid införes begreppen resistans— linje och vilopunkt.
Som exempel på diodens användning kan en enkel enpulslikriktare och en enkel klipp- krets diskuteras kortfattat.
Diodens inre mekanism: Detta avsnitt kan lämpligen behandlas mot slutet av års-
kurs 3. Endast ett summariskt kunskaps- återgivande bör krävas av eleverna. Med hänvisning till fysikkursens moment 11 (atomfysik) — särskilt moment 11:5 — bör följande genomgås:
Emissionsförloppet: Förslagsvis betrak— tas en metalls ledningselektroner som elek- trongaspartiklar. Kraftverkan på en elek— tron som föres ut genom en metallyta dis— kuteras, och begreppet utträdesarbete in- föres. Fotoemission, termisk emission, se- kundäremission och fältemission omnämnes. Kontaktpotentialbegreppet kan diskuteras.
Rymdladdning: Man kan utgå från det laddningsfria fältet i en planparallell kon- densator och potentialfördelningen häri. En enstaka elektrons rörelse i fältet studeras re- petitionsvis. Man kan påvisa att då många elektroner finns mellan katod och anod modifieras fältbilden. Begrepp som bör kunna klargöras under diskussionen är schottkyeffekten, virtuell katod och ka- todtröskel. Utgående från Langmuir-Schott- kys rymdladdningsformel kan elektronhas- tigheten, fältstyrkan och potentialen be- räknas som funktioner av avståndet från katoden. Vidare kan visas att diodkapaci- tansen hos varm diod är cirka en tredjedel större än för ett kallt rör.
Trioden
En kort historisk orientering, som utgår från att Lee de Forrest år 1907 i dioden införde en gallerelektrod mellan katoden och anoden, kan inleda behandlingen av trioden.
Triodens uppbyggnad: Elektrodstruktur och elektroddimensioner omnämnes. Trio- dens schemasymbol införes. Motivet för galler anges.
Karaktäristikor: Koppling för upptag- ning av kurvor redovisas. Såväl anodspän- ning-anodströmkurvan som anodström-gal- lerspänningskurvan diskuteras. Begreppet strypspänning införes. Gallerströmmen som funktion av gallerspänningen omnämnes.
K
o) Strömekv'lvnlenten
_b) Spänninqsekvivolenten
Fig. 1. Triodens signalek'uivalenter.
Begreppet gränsgallerspänning införes. Be- greppet dynamisk karaktäristika diskuteras.
Trioden som kretselement: Ström- och spänningstillståndet för en triod i serie med motstånd och anodspänningskälla be- stämmes grafiskt. Gallerförspänningen er— hålles från en källa (C-batteri). Med hjälp av rörkurvor och inritad resistanslinje visas att ett fast värde, vilovärde, på gallerspän— ningen ger ett visst vilotillstånd.
Förstärkning: Med hjälp av ändringsbe- traktelser införes förstärkningsbegreppet. Förstärkningens tecken observeras. Man vi- sar hur förstärkningen kan bestämmas gra- fiskt.
Triodens småsignalegenskaper: Definitio- nerna på branthet, inre resistans och för— stärkningsfaktor presenteras med såväl sig- nal- som ändringsbeteckningar. Som öv— ningsexempel genomföres grafisk bestäm- ning av rörkoefficienter. Man demonstre- rar hur rörkoefficienterna kan bestämmas med hjälp av mätbrygga. Triodens signal- ekvation framtages geometriskt.
Med signalekvationen som utgångspunkt härledes Barkhausens rörformel. Man ob- serverar att anodströmsändringen utgör summan av två termer. I ett nät motsvaras detta av två parallella branscher; en avläs- ning av signalekvationen möjliggör således en direkt uppteckning av ett ekvivalent nät
—— strömekvivalentcn. Även spänningsekvi- valenten deduceras. De båda signalekviva— lenterna ritas med tydligt angivande av sig- nalelektroder, se figur 1.
Triodens inre funktion: I beskrivande form genomgås potentialfördelning i en triod. Något om öbildningen vid katoden kan diskuteras. Man kan också diskutera hur rörkoefficienterna beror på rörets geo- metriska uppbyggnad.
Tetroden och pentoden Tetrodens uppbyggnad: Skärmgaller införes mellan strypgaller och anod i en triod. Schemasymbol och beteckningar införes.
Tetrodens egenskaper: i AuA-kurvan redo- visas. Sekundäremissionen påpekas och dis- kuteras. Begreppet negativ resistans in- föres. Strömfördelningen i en tetrod redo- visas.
Pentodens uppbyggnad: Bromsgaller in- föres i tetroden för att motverka sekun— däremissionen och därmed den strömsvacka som erhålles i en tetrod. De olika utfö- ringsformerna högfrekvens och effektpen- tod noteras.
Pentodens egenskaper: Pentodens iAuA- kurva diskuteras. Begreppet gränslinje och gränslinjercsistans införes. Begreppet sig— nalelektroder (katod, galler och anod) in- föres. Typvärden på rörkoefficienterna på
en högfrekvenspentod anges. Att förstärk— ning kan erhållas mellan olika elektroder påvisas. Någon matematisk behandling av- seende simultan signaladaption till flera elektroder införes dock ej.
Reglerpentoden: Reglerverkan genom pa— rallellkoppling av rör med olika branthet kan diskuteras. Reglerverkan i ett rör med variabel stigning i gallerspiralen kan be— handlas.
Strålröret
Strälrörets uppbyggnad och verkningssätt genomgås. Dess kurvor jämföres med ef- fektpentodens. Olikheter vid låga anod— spänningar observeras.
Sekundäremissionsrör Elektronmultiplikatorns principiella upp- byggnad genomgås. Elektronoptiska syn- punkter behandlas endast resonemangsvis. Begreppet elektronutbyte vid sekundär- emission införes. Olika tekniska utförings- former ägnas någon uppmärksamhet. Ty- piska datavärden kan anges som oriente— ring.
2. Förstärkarteknik I — inledande avsnitt
Det motståndskopplade förstärkarsteget Sedan triodens förstärkande egenskaper på— visats genomföres en systematisk uppbygg- nad av det motståndskopplade förstärkar— steget i utförande med gemensam katod. Signal definieras i anslutning härtill som ändringen från ett vilotillstånd. Då annat ej anmäles, förutsättes signaler vara sinus- formade. Först studeras steg med fast gal- lerförspänning. Signaltillförsel och signal— uttagning sker med kondensatorer vilkas re- aktanser anses vara mycket små. Totaltill- ståndet betraktas som summan av vilo— och signaltillstånd. Även schemat delas upp i viloschema och signalschema. Förstärkarstegets komplexitet ökas suc- cessivt. Kopplingar vars anodresistans är
olika för likström och signal införes. En beskrivande motivering till utbyggnaden av ett schema bör alltid införas. Tekniken att rita in signalresistanslinjen i rörkurvan för bestämning av förstärkningen upp- märksammas. Som övningsproblem införes andra typer av anodresistans, t.ex. trans— formatorkoppling med ideal transformator och avstämd anodkrets med förluster re- presenterade i form av parallellresistans.
Sedan steg med fast gallerförspänning genomarbetats införes glidande gallerför- spänning. Grafisk bestämning av vilopunkt i steg med dylik gallerförspänning bör be— handlas. Förstärkningen för ett sådant steg med och utan överbryggat katodmotstånd bestämmes. Motkopplingsbegreppet införes genom elementär överläggning. Någon sys- tematisk genomarbetning av olika mot— kopplingsfall genomföres icke här. Med nå— got exempel kan motkopplingens linjarise- rande inverkan påvisas.
Vid problemlösning bör medtagas val av resistans i effektsteg så att maximal anod- förlust icke överskrides. Fabrikanters re— kommendationer (rörhandböcker) bör ob—
serveras.
Småsignalegenskaper
I en förstärkares signalschema införes för— stärkarrörets signalekvivalent. Förstärk— ningen beräknas. Begreppen utgångsresis- tans och ingångsresistans införes och meto- der för bestämning härav behandlas. Den- na metodik övas genom problemlösning. Användning av såväl ström- som spän- ningsekvivalent bör härvid beaktas.
Andra förstärkarkopplingar Katodföljare (GA) och gemensamtgaller— steg (GG) kan t. ex. behandlas som öv- ningsproblem. Sedan eleven genom pro- blemlösning kartlagt egenskaperna hos GK- steg, GA-steg och GG-steg,kan genom sam- manställning av resultaten en jämförelse av egenskaperna ske. Vidare kan eleven via
övningsproblem komma i kontakt med olika kopplingar, såsom stackade rörkopp— lingar och fasvändarkopplingar.
3. Elektroniska komponenter II —— gasrör och fotorör
Glimröret Efter en presentation av ett glimrörs prin- cipiella uppbyggnad och schemasymbol re- dovisas dess ström- och spänningskurva. Begreppen tänd- och driftspänning (brinn- spänning) klarlägges. Mot bakgrunden av det fysikaliska skeendet i urladdningen dis- kuteras kortfattat anodström-anodspän- ningskurvans olika områden.
Glimrörets tekniska utformning som sta- bilisatorrör men även som lägeffektförbru— kande signallampa redovisas. Enkla spän- ningsstabilisatorer diskuteras. Begreppet stabiliseringsgrad införes. Typvärden på driftstorheter för kommersiella stabilisator- rör uppmärksammas. Begreppet avjonise— ringstid införes. Om gallerglimrör och glim- rör för generering av modulerat ljus kan en kort orientering ges. Problemlösning på själva urladdningsförloppet bör icke före- komma. Problemlösning på övriga delar bör inskränkas till några få tekniskt klar- läggande uppgifter.
Tyratronen
Tyratronen presenteras som en gasfylld triod. Det grundläggande tekniska utföran- det, tändkurvan, anodström- och anodspän- ningskurvan för tänt rör samt gallerström— kurvan diskuteras. Tyratronens schema- symbol anges. En orientering om olika tekniska utföringsformer ges, och deras in- verkan på karaktäristikan påvisas. Det fy- sikaliska skeendet i urladdningsförloppet bör här inte göras till föremål för djupare behandling. Tyratronens användning i såg- tandgeneratorer (tidaxelgeneratorer) stude- ras. Synkronisering av självsvängning be- handlas. Problemställningen härvid belyses med enkla exempel. En kort orientering
om tyratronens användning i styrda lik- riktare kan ges.
F otorör Mot bakgrunden av fysikkursens avsnitt om fotoelektrisk emission behandlas va- kuumfotorörets uppbyggnad och karaktä- ristiska kurvor. Metoder för mätning av karaktäristikorna diskuteras. Fotocellers spektrala känslighet och dess jämförelse med människoögats tas upp till översikts- behandling. Exempel på tekniska utförings- former visas.
En kortfattad orientering ges om gasfoto— rören och om hur de skiljer sig från va- kuumrören.
En kort orientering kan ges om några typiska tekniska tillämpningar såsom relä- styrning, användning vid ljudreproduktion, faksimilsystem och för ljusmätning. Foto— rör bör ej vara föremål för matematisk be- handling.
4. Elektronisk mätteknik I
Rörvoltmeter för likspänning Rörvoltmetrar tillgodoser krav på stor in- resistans. En rudimentär rörvoltmeter er- hålles om en mikroamperemeter kopplas i anodkretsen på ett enkelt förstärkarsteg. Inget gallermotstånd behövs i en dylik koppling. Val av gallervilospänning disku- teras. Kretsar med och utan källor för ut- balanseringen av nollströmmen behandlas. De viloströmskompenserade rörvoltmeter- nätens karaktär av bryggkopplingar upp- märksammas.
Vilopunktsdrift hos vakuumröret och dess upphov till nollpunktsdrift för rörvolt- metern behandlas. Viktigare orsaker till nollpunktsdrift, såsom fluktuerande spän- ningskällor, motståndsuppvärmning, slump- artade rörfluktuationer och röråldring upp— märksammas. Möjligheter att eliminera ifrågavarande instabilitet diskuteras, var- vid differentialförstärkaren behandlas. Det principiella utförandet av belastningsskydd,
Am
UAZ
UMt
l l i
rn l v '
' ———- Eg
] — » ———— UML — — * | | U] 1
UAZL
| | _ . 1 _
ui+ u; ui— u;
Fig. 2. Yttrefunktionell beskrivning av bistabil multivibrator.
nollställningsarrangemang och områdesom— koppling genomgås. Linjarisering behandlas endast orienterande. Rörvoltmeterkretsar bör behandlas matematiskt med hjälp av ekvivalenta signalscheman och grafiskt med hjälp av rörkurvor.
Katodstråleoscilloskop
Katodstråleröret har tidigare behandlats i fysiken. En kortfattad genomgång av den tekniska uppbyggnaden göres. Man begrän— sar denna väsentligen till rör med elektrisk avböjning och elektronkanon av triodtyp. Fokusering och elektronacceleration genom— gås beskrivande. Avböjning av elektronstrå- len mellan planparallella plattor förutsättes bekant. Plattornas tekniska utföringsform uppmärksammas. Problemet med elektron- avledning från skärmen omnämnes. Likaså omnämnes elektromagnetisk avböjning och elektronkanoner av högre utvecklingsgrad än triodtypen. Behov av efteraccelerations- anod uppmärksammas. Jonfällor behandlas icke. Bildskärmens fysik diskuteras schema- tiskt. Möjlighet att framställa skärmar med olika ljusfärg och med olika efterlys- ning diskuteras kortfattat. Bilduppteckning: Man förutsätter till— gång till en linjär tidaxelspänning som får styra horisontalspänningen. En periodisk spänning (t.ex. sinusspänning) får styra vertikalavböjningen. Man utgår exempel- vis från att periodtiderna för horisontal- och vertikalförloppen är lika. Signalbilden erhålles genom geometrisk sammansättning. Tidaxelgeneratorer: Triggstyrda tidaxel-
generatorer behandlas. Skillnaden mellan triggning och synkning klarlägges. Tidaxel- generatorns uppbyggnad och funktion kan studeras i blockschemats form, varvid blockschemat får omfatta delarna bistabil, katodkopplad multivibrator, integrator, återföringsnät och stabilitetskontroll. Multi- vibratorn beskrives yttrefunktionellt. Mul- tivibratorblocket tilldelas en ingång (ni) och två utgångar (uAl och "Aal- Sambandet mellan ni och uAl respektive qu redovisas grafiskt, se figur 2.
Begreppen triggnivå och hysteres införes. Integratorn beskrives som en anordning vars funktion är att leverera en utspänning som är integralen av inspänningen. Den väsentliga mekanismen i återföringsnätet representeras av en kapacitivt belastad ka- todföljare som återger positiva puls-förlopp bra men negativa språng betydligt sämre. Stabilitetskontrollen beskrives som en po- tentiometer för inställning av multivibra- torns ingångsspänning ni.
Vid beskrivning av tidaxelgeneratorns funktion kan man utgå ifrån att inspän- ningen ligger strax ovanför ui och att en startpuls (triggpuls) föres till ingången och att integratorn direktintegrerar det posi- tiva språnget från multivibratorn.
Även triggpulsgeneratorn kan beskrivas yttrefunktionellt. Den utgör en kompara- tor med inställbar spänningsnivå, som när den överskrides av en styrsignal — van- ligen signalen som skall oscilloskoperas — efter derivering ger den för tidaxelgenera— torn erforderliga startpulsen.
Katodstråleoscilloskopets uppbyggnad: Katodstråleoscilloskopet presenteras exem- pelvis som ett system bestående av katod- strålerör och för bilduppteckning erforder- lig hjälpapparatur, som sammanbyggts till en konstruktiv enhet. Oscilloskopets spän— ningskällor beskrives endast som en ruta i blockschemat. Exempel på potentialnivåer i oscilloskopet lämnas. Signal- och avböj- ningsförstärkare representeras i blocksche- mats form. Oscilloskopets kontrollrattar och inre förbindelser genomgås. Härvid uppmärksammas särskilt sådana funktioner som ej behandlats i tidigare moment, t. ex. triggväljare, bildcentrering, intensitetsmo— dulering och uttag 'från tidaxelgenerator för nedtagning av intensiteten hos åter— gående stråle.
Ett särskilt kopplingsschema för oscillo- skop bör demonstreras, varvid man obser— verar de olika funktionsenheterna.
Fas- och frekvensmätning med hjälp av oscilloskopet genomgås.
Bildfel vid oscilloskopering genomgås kortfattat.
I ndikatorrör Exempel på indikatorrörs tekniska bygg- nad genomgås beskrivande. Sku'ggområdets (lysomrädets) utbredning som funktion av styrspänningen demonstreras. Exempel på indikatorrörets känslighet och på dess an— vändningsområden ges.
5. Elektroniska komponenter III — halv— ledare
Ledningsmekanismen i halvledare
Detta avsnitt avser uteslutande att ge en enkel beskrivande bild av den fysikaliska Fullständigare behandling härav sker i läroämnet fysik och slutbe- handling sker i elmaterial. Inledningsvis ges en sammanställning av konduktiviteten för några olika material som representerar hela området från ledare till isolatorer. Mellangruppen halvledare observeras. Som mekanismen.
tekniskt viktiga representanter framhålles germanium och kisel. Av dessa utväljes t.ex. germanium till huvudtyp för fram— ställningen.
Man genomgår den plana representa— tionsforrnen av kristallbyggnaden för rent germanium; vid absoluta nollpunkten är alla valenselektroner engagerade i kovalen- ta bindningar och materialet är en isolator. Kovalenta bindningars upplösning och den därigenom erhållna elektronhålparexcite- ringen belyses och dess påföljd — egenled- ningen — uppmärksammas. Femvärda och trevärda föreningars betydelse för fram- ställning av p- och n—skikt diskuteras. Be- greppen laddningsbärare, majoritetsbärare och minoritetsbärare införes. Man gör pro- duktformen n-p=konstant plausibcl. Led- ningsmekanismen i en pn-övergång disku- teras, varvid skillnaden mellan fältström och diffusionsström bör klargöras. Gräns- skiktets potentialbarriär och övergångens likriktande verkan beskrives.
H alvledardioden
Skiktdioden kan presenteras som en pn- skarv i tekniskt utförande. Sedan diodens schemasymbol och referenser för ström och spänning införts, kan dess ström-spännings— kurvor visas. Dess exponentiella karaktär kan framhållas och tagas som tecken på att laddningsspärrarna har exponentiell energi— fördelning. Efter att ha uppmärksammat spärr-strömmen kan man framställa Shock— leyekvationen som en teoretiskt härledd ekvation vilken kan bekräftas experimen— tellt. Resonemangsvis kan temperaturens inverkan på. diodkurvan behandlas. Att den ökande spärrströmmen beror på den ökan- de egenledningen bör klargöras. Här kan lämpligen riktvärden ges på. den tempera- tur vid vilken egenledningen börjar domi— nera över störledningen. Experimentellt uppmätta kurvor över spärrströmmen som funktion av temperaturen bör demonstre- ras. Vidare kan den matematiska lagen för nämnda beroende ges utan bevis. Det elek—
triska genombrottet i en halvledardiod vid hög spärrspänning beskrives som en lavin- effekt. Begreppen Zener_ och lavineffekt omnämnes, och Zenerdioden beskrives.
Som en introduktion av spetsdioden an- gives riktvärden på en skiktdiods kapaci- tans. Några tekniska utföringsformer av spetsdiod redovisas. Likheten i verknings- sättet mellan de båda diodtyperna illustre- ras.
En kort orientering om fabrikationen av halvledardioder bör medtagas. Denna bör innefatta ett schematiskt klarläggande av begreppen zonrening, kristallodling och le- geringsprocess.
Tunneldioden: För den beskrivande fram- ställning som här avses kan det vara lämp- ligt att utgå från den tunnelverkan som erhålles i tunna skikt (storleksordningen 100 Å) med hög fältstyrka och som Zener- effekten utgör exempel på. En beskrivning av hur ett tunt skikt kan framställas genom hög dopning av såväl p- som n-skikten ges. Anodström-anodspänningskurvan diskute- ras mot bakgrunden av det schematiskt beskrivna fysikaliska förloppet.
Transistorn
Transistorns principiella uppbyggnad redo- visas, varvid skiktbenämningarna emitter, bas och kollektor samt typbenämningarna pnp och npn införes. pnp-transistorn kan till exempel väljas som huvudtyp för fram— ställningen. Att potentialbarriärer utbildas i de båda gränsskikten på. samma sätt som i en diod kan påpekas. Benämningarna emitterdiod (E—diod) och kollektordiod (C- diod) införes. Lian påvisar resonemangsvis att när E-dioden förspännes i ledriktning och C-dioden i spärriktning (aktivt områ— de) når väsentligen alla majoritetsbärare som lämnar emittern fram till kollektorn — förutsett att basen är tunn och har rela- tivt låg dopningsgrad. Den negativa kollek- torspänningens inverkan på den verksam— ma basvidden beskrives. Transistorns strömmar diskuteras. Strömförlust till följd
av rekombination i basen uppmärksammas. Som riktvärde kan kollektorströmmen an- ges vara 2 % mindre än emitterströmmen. Att ungefär samma ström erhålles vid den lågohmiga E-dioden (ledriktning) som i den högohmiga C-dioden (spärriktning) tages som tecken på att transistorn har förstär- kande egenskaper. Den högohmiga kollek- torkretsens ström styres genom att man styr E-diodens potentialbarriär. Transistorn jämföres med vakuumtriodcn. Skillnaden i storleksordning på galler— och basström observeras. Transistorns schemasymbol med referenser och storhetsbeteckningar införes. De grundläggande förstärkarkopplingarna (GB, GE, GC) presenteras och jämföres diskussionsvis med motsvarande vakuum- rörförstärkare.
Olika tekniska utföringsformer beskrives översiktligt, varvid fabrikationsprocessen beröres schematiskt. Legering, diffusion och epitaktisk odling är exempel på. metoder som nu kan behandlas. Transistortyper så- dana som drift-, fält— och mesatransistorn kan omnämnas. Effekttransistorns upp— byggnad anges schematiskt.
Tyrisiorn ( npn-transistorn) Tyristorns principiella uppbyggnad redovi- sas. För att ange dess verkningssätt som »halvledartyratron» kan elementet betrak- tas som en fyrskikt-diod. Hur de båda mittre halvledarskikten med hjälp av styr- basspänningen kan bringas in i genom— brottsområdet beskrives. Exempel på tek- niska utföringsformer och karaktäristikor bör redovisas.
F o tohalvledarelement
Om detta inte förut skett klarlägges att elektron-hålpar kan exciteras genom att en halvledare utsättes för belysning. Som exempel på, fotokonduktiva element ges en orientering om fotomotstånd, fotodioder och fototransistorer. Exempel på karaktä- ristikor anges för fototransistorn. Man kan låta orienteringen inkludera omnämnandet
av den fotokonduktiva effektens utnyttjan- de i vissa TV-kamerarör.
En kort orientering om spärrskiktcellens uppbyggnad, egenskaper och användning kan ges.
6. F örstärkarteknik II -— inledning till transistorförstärkare
Framställningen begränsas till förstärkare med resistiv belastning. I huvudsak be- handlas motståndskoppling.
Transistorns karaktäristiska kurvor
För framställningen väljes förslagsvis pnp- transistorn som huvudtyp. Efter genom— gången bör eleverna själva kunna tillämpa resonemangen på en npn-transistor. Med hänsyn till resonemangsuppbyggnaden av transistorkurvorna torde det vara lämpligt att först behandla GB-kopplingens karak- täristik.
GB-kopplingen: Man börjar med utka- raktäristikan (kollektordiagrammet). Över— väganden bör göras huruvida emitterström- men eller emitterspänningen skall vara pa- rameter. Före slutgiltigt ställningstagande bör kurvor enligt båda valen presenteras. Förslagsvis börjar man med emitterström- men som parameter då kurvskaran lätt bygges upp med diodkurvan som utgångs- punkt. Då kollektordiagrammet ritas upp med emitterspänningen som parameter, er- inras om det exponentiella sambandet mel- lan diodspänning och diodström. När de båda kurvskarorna jämföres, iakttages rå— dande nästan linjära samband mellan in- gångsström och utgångsström hos transis- torn, medan det råder ett exponentiellt samband mellan inspänning och utström. Man säger med hänsyn till den rådande strömlinjariteten att transistorn är ström- styrd. I utkaraktäristikan definieras tran- sistorns aktiva område, dess mättningsom- råde och strypningsområde. En förstärk- ningsfaktor A för stora signaler kan in- föras. Inkaraktäristikan (emitterkurvan) redovisas. Resonemangsvis kan klarläggas
att kollektorspänningen måste vara para- meter och att sambandet mellan instorhe- terna endast mycket litet påverkas av kol- lektorspänningen. Man bör klargöra att för praktiskt bruk kan inkaraktäristikan re- presenteras av en enda kurva.
GE-kopplingen: De karaktäristiska kur- vorna diskuteras med GE-kurvorna som utgångspunkt. En storsignalströmförstärk- ningsfaktor B kan tillskrivas transistorn.
GC—kopplingen: Dess karaktäristikor kan framdiskuteras som övningsuppgift. Det bör emellertid vara tillfyllest att redovisa fabrikanters kurvor.
I anslutning till att eleverna gör sig för- trogna med någon eller några fabrikanters sätt att publicera kurvor över sina produk- ter bör andra karaktäristikformer än in- och utkaraktäristikan uppmärksammas. AV särskilt intresse är spänningskaraktäristi- kan.
Grafisk bestämning av vilopunkt
Grafisk metod att bestämma ett tran- sistorstegs vilopunkt redovisas lämpligen i anslutning till det GE-kopplade steget i tvåbatteriutförande. I övningsexemplets form kan det genomgångna tillämpas på andra kopplingar. Det observeras vad som händer med vilopunkten då transistortem- peraturen ändras. Utan att fullständigt be— handla det termiska stabiliseringsproblemet demonstreras grafiskt att inkopplingen av ett emittermotständ (gärna överbryggat) stabiliserar vilopunkten. Ett-batterikopp— lingen införes och grafisk bestämning av vilopunkten övas. Enkla regler för praktisk dimensionering meddelas.
Grafisk bestämning av förstärlmi-ng
Begreppen strömförstärkning, spännings- förstärkning och effektförstärkning införes. Man uppmärksammar att olika definitioner på effektförstärkning förekommer. Den grafiska förstärkningsbestämningen behand-
las på i princip samma sätt som vid va- kuumrörförstärkarna. Genomgången kan
mycket väl begränsas till GE-kopplingen. Metodiken tillämpas i övningsexemplets form på de båda andra kopplingstyperna. Det bör göras klart att t. ex. GB-kopplade förstärkarsteg i princip kan behandlas med hjälp av kurvor för GE-transistorer. Öv- ningsexemplen bör omfatta även kaskad- koppling av steg och rent resistiva trans- formatorkopplingar.
Småsignalegenskaper
GB-koppling: Det kan här vara lämpligt, ehuru ej nödvändigt, att börja med den GB-kopplade transistorn. Man förutsätter att signalerna är så små att transistorns karaktäristikor i närheten av vilopunkten kan anses vara fullt linjära. De fyra h- parametrarna hn hm h21 h22 definieras, varvid deras fysikaliska karaktär och geo- metriska representation i karaktäristikorna observeras. Riktvärden på h—parametrarna anges. Man erinrar om hur signalekvatio- nen för en vakuum-triod deducerades gra- fiskt. Man bör därefter kunna överlåta åt eleverna att som övning själva deducera h-parameterekvationerna. Genom avläsning av dessa signalekvationer ritas motsvaran- de signalekvivalent. Att man ofta kan för- summa h12 och att den därigenom erhållna ekvivalenten så när som på den låga in- resistansen påminner om strömekvivalenten för ett vakuumrör uppmärksammas. Be- greppet transistorns branthet omnämnes. h-ekvivalenten användes för beräkning av förstärkning samt av ut- och inresistans. Optimal belastning och optimal inresistans diskuteras.
Utgående från h—parameterekvationerna kan man lösa ut inspänning och utspänning uttryckta i de båda strömmarna. Ström- koefficienterna betecknas z-koefficienter (impedanvskoefficienter). Som övning kan tillhörande signalekvivalent uppritas. Till självständig uppgift bör framtagandet av admittansparameterekvationerna (y-ekva- tionerna) kunna föreläggas eleverna. z- och y-ekvivalenten behöver inte ägnas någon
större uppmärksamhet vid tillämpnings- och beräkningsuppgifter. z—ekvivalenten användes närmast som utgångspunkt för att deducera transistorns fysikaliska T- ekvivalent, som man får fram genom att i nämnda ekvivalent eliminera spänningskäl— lan i ingångsmaskan. Såväl den fysikaliska spännings- som strömekvivalenten behand- las. Ekvivalentens nära anknytning till det fysikaliska förloppet i en transistor påvisas. Lämpligen framhålles att strömekvivalen- ten år den bekvämare vid räknemässig be— handling. Vid förstärkningsberäkning kan förslagsvis strömförstärkningen beräknas genom superposition. Ut- och inresistansberäkningar övas. GE-koppling: h-parametrar definieras på motsvarande sätt som för GB-kopplingen, varefter —— eventuellt som övningsuppgift — h-ekvationer och h-ekvivalenter fram- tages. Riktvärden anges. Den fysikaliska T-ekvivalenten kan lämpligen tagas fram direkt från GB-ekvivalenten. GC-koppling: Det bör här vara tillräck— ligt att ange beteckningar för transistorns h-parametrar och deras storleksordning samt att direkt rita upp ekvivalenten.
7. Förstärkarteknik III Elt — systematisk kurs
Frågan om förstärkningens frekvensberoen— de tas upp resonemangsvis. Begreppet strö— kapacitans sammansatt av nät och rör- kapacitanser införes. Riktvärden på rörets delakapacitanser diskuteras. Millereffekten behandlas. En översikt över andra förstär- kartyper än motståndskopplade bör ges.
Motståndskopplade förstärkare i vakuumrörutförande Prototypsteg: Lämpligt är att införa ett motståndskopplat steg i prototyputförande. Som sådant kan man välja ett pentodsteg med glidande gallerförspänning och av- kopplingslänkar i såväl anod- som skärm-
gallertilledningar. I prototypschemat införes kopplingskondensator till ett efterföljande steg och dettas gallermotstånd. Strökapa- citanser markeras. För analysens skull de- finieras ett steg från rörets galler fram till efterföljande rörs galler. Schemat beskrives detalj för detalj, och det bör kunna kon- stateras att prototypschemat — strökapaci- tanser undantagna — inte innehåller något väsentligt nytt jämfört med tidigare ge- nomgången förstärkarteknik.
Förstärkningens frekvensberoende: För behandling av förstärkningens frekvensbe- roende kan man anse att alla kapacitanser utom kopplingskondensatorns kapacitans och strökapacitauser är små. Man kan re- sonemangsvis kartlägga hur förstärkningen beror av frekvensen. I anslutning till en grovt skissad kurva över förstärkningens beroende av frekvensen kan begreppet mitt- frekvensförstärkning, nedre och övre gräns- frekvenser samt bandbredd införas.
Med signalschemat som utgångspunkt kan uttryck för förstärkningen härledas. Man kan konstatera att beräkningen leder till ett tämligen svåröverskådligt uttryck. Signalschemat bör därför delas upp i låg- frekvens-, mittfrekvens- och högfrekvens— schema.
Frekvenskurvor: Man diskuterar möjlig- heter att grafiskt representera förstärk- ningen som funktion av frekvensen. Nära tillhands ligger det att representera belop- pet och fasen var för sig som frekvenskur- vor i ett rätvinkligt koordinatsystem. Bode- diagrammet införes. Då Bode-diagrammet över det motståndskopplade stegets för- stärkning upprättas, arbetar man lämpli- gen med relativ förstärkning. Asymptoter— na till Bode—diagrammets beloppkurva be- stämmes och dess asymptotkurva definie- ras. Benämningen brytfrekvens för karak- täristisk frekvens får sin förklaring. Be- greppet enhetslutning införes. Beloppkur- vans läge i förhållande till asymptotkurvan fastlägges. Symmetrin observeras. Samban— det mellan beloppkurvans lutning och för-
stärkarens fasvridning bör i anslutning till övningsuppgifter observeras.
Flerstegsförstärkare: För en flerstegsför- stärkare uttryckes förstärkningen i de en- skilda stegens förstärkning. Man visar hur flerstegsförstärkarens Bode-diagram erhål- les ur de enskilda stegens. Det kan påvisas att den resulterande bandbredden aldrig blir större än det smalaste stegets och att beloppkurvans slutlutning för mycket höga och mycket låga frekvenser alltid blir en heltalsmultipel av ödB per oktav.
Bredbandsegenskaper: För ett förstärkar- steg införes begreppet kvalitetstal och för- stärknings-bandbreddsprodukt. Kvalitetstal för bredbandsrör införes. Man kan visa att i en förstärkare med lika steg erhålles maxi- mal bandbredd vid föreskriven förstärk- ning då stegförstärkningen är 1.65 gånger. Shunt- och seriekompensering behandlas. Förstärkningens belopp och faskurvor pre- senteras. Ur handbok kan erhållas dimen- sioneringsvillkor, t.ex. sådana som innebär »maximalt plan» amplitud- och faskurva. Bredbandsförstärkarens transientegenska- per behandlas företrädesvis i pulstekniken.
En orientering om fördelad förstärkning kan ges.
Tillståndskurvor: I en motståndskopplad förstärkares mittfrekvensområde följer till- ståndpunkten i A/ uA signalens resistanslinje, som då är en tillståndskurva. I låg- och högfrekvensområdena observeras att anod- impedansen icke är resistiv. Man kan lämp- ligen behandla ett fall då anodimpedansen Z:L utgöres av en resistans parallell med en kapacitans, varvid signalkurvan erhål- les genom punkt-för-punktaddition av den resistiva och kapacitiva strömmen. En for- mell matematisk behandling bör undvikas. Övningsuppgifter på andra tekniskt repre— sentativa Za-fall än ovan angivna kan be- handlas.
Katodföljaren: I en översikt samman- ställes för katodföljaren egenskaper som tidigare framkommit i samband med olika övningsproblem. I signalschemat införes
rör- och nätkapacitanser och katodföljarens behandlas. Olika utfö- ringsformer demonstreras. Olägcnheter med pentod i katodföljarkopplingar omnämnes. Signalförmågan visas grafiskt. Val av rör för katodföljare kan illustreras i anslut- ning till övningsproblem. Man uppmärk- sammar risk för brum från glödströms— transformator via katod-glödtrådkapacitans, då katodmotståndets resistans är hög. frekvensberoende
M otståndskopplade transistorförstärkare
De centrala problemen i detta avsnitt är att dels visa hur kunskap om nåt och va- kuumrör kan tillämpas på och överflyttas till nåt med transistorer, dels uppmärk— samma de speciella problem som transisto- risering innebär. Man kan här som för vakuumrören börja med ett prototypsteg. Signalegenskaper behandlas med transis— torns h- eller T-ekvivalent. För bestämning av högfrekvensegenskaper kan strökapaci- tans i allt väsentligt försummas och hän- syn behöver endast tagas till transistorns eget frekvensberoende, som kartlägges med hjälp av en enkelt frekvensberoende ström- förstärkningsfaktor.
Vilopunktsstabiliteten vid temperatur- variation och vid byte av transistor upp- märksammas. Stabiliseringsfaktorn införes. Emittermotståndets stabiliserande inverkan undersökes. Även andra stabiliseringsmeto— der, t.ex. likspänningsåterkoppling, under- sökes. Olinjär stabilisering t.ex. med ter- mistor och diod behandlas. Vilopunktsdrift till följd av egenuppvärmning och begrep- pet termisk rusning kan behandlas här eller i anslutning till effektförstärkare. Använd- ning av värmesänkor omtalas. Transistorns elektriska hållfasthet och dess inverkan på förstärkardimensionering diskuteras.
Distorsion
Både linjär och olinjär distorsion behand- las. Man börjar lämpligen med den olin- jära harmoniska distorsionen. Inledningsvis kan man grafiskt illustrera distorsionens
uppkomst vid olinjär karaktäristik, varefter man med räkneexempel kan visa hur sig— naler med dubbelfrekvens, trefaldig frek- vens o.s.v. erhålles.
Fourierserien uppmärksammas. Formler för seriekoefficienterna ges och serien göres plausibel t. ex. genom grafisk syntes av nå— gon signalform eller senare genom experi- mentell verifiering. Fourierserien skrives även under sådan form att varje kompo- nentdel tilldelas amplitud och fasvinkel. Begreppen riktström (riktspänning) och deltoner (delsvängningar) införes; likaså grundton och övertoner. Som mått på för- stärkarens olinjaritet anges övertonshalten; övertonsfaktorn d införes (»distorsion»). Begreppet deltonsfaktor omnämnes och klirrfaktorn k anges som alternativt olin— jaritetsmått.
Framställningen kan lämpligen illustre- ras genom omnämnandet av tillåten distor— sion i ljudförstärkaranläggningar av olika kvalitetsklasser. Som exempel på instru- ment för experimentell bestämning av distorsionen kan signalanalysatorn (våg- analysatorn) och någon klirrfaktorbrygga behandlas. Grafisk övertonsbestämning med hjälp av rörkurva genomföres. Den olinjära oharmoniska distorsionen (kombi- nationstonbildningen) kan illustreras med enkla räkneexempel, varvid begreppet kom- binationstoner införes; benämningen inter— modulation kan omnämnas.
Den linjära distorsionen delas upp i amp- lituddistorsion och fasdistorsion, som be- handlas var för sig. Framställningen härav sker i allra största utsträckning grafiskt. Villkor för frihet från fasdistorsion och amplituddistorsion diskuteras. Formell ma- tematisk behandling bör undvikas.
E ffektförstärkare
I detta avsnitt är det inte nödvändigt att strikt skilja framställningen av vakuum— rörförstärkare från den- av transistorför- stärkare. Förutsatt att transistorns termi- ska egenskaper behandlats tidigare kan här
vissa delar av framställningen illustreras med vakuumrörkopplingar och andra med transistorkopplingar. Om så inte är fallet bör den inledande behandlingen ske med vakuumrörkopplingar. Effektröret betrak- tas som effektomvandlare. Anodverknings- grad definieras. Klassindelning genomföres.
Sedan kopplingsschemat för transforma— torkopplat steg i klass A redovisats kan behandling börja med ett studium i rörets iAuA-kurva, vari maximaldata markeras. I anslutning till härledning av teoretisk maximal anodverkningsgrad kan begreppet utstymingsgrad införas och riktvärden på praktiskt maximal anodverkningsgrad an- ges. Förstärkarstegets frekvensberoende kan genom anknytning till teleteknikens behandling av transformatorn behandlas kortfattat.
I anslutning till genomgång av en expe- rimentell dimensionering av en förstärkare — största uteffekt för given distorsion -— införes begreppet optimal anodresistans, och tumregel för dess storlek ges. Vidare behandlas val av rör i en klass A-förstär- kare (överslagsberäkningar).
Transformatorkopplat A—mottaktsteg be— handlas. Man börjar med ett kopplings- schema i vilket fasvändaren utgöres av en transformator med mittpunktuttag på se— kundärsidan. Kopplingens verkningssätt diskuteras. Transformatorn påvisas bli fri från likströmsmagnetisering. Signalförlop- pet studeras med hjälp av de enskilda rö- rens dynamiska anodströmgallerspännings- kurvor. Utsläckning av jämna deltoner på- visas. I övrigt kan för den principiella be— handlingen transforrnatorerna anses vara ideala. Begreppet mottaktekvivalent rör in— föres.
Den teoretiskt maximala anodverknings- graden för klass B-förstärkare och vid vil- ken utstyrning denna inträffar beräknas. Den från klass B-steg med givet rör uttag- bara effekten jämföres med den från klass A-steg med samma rör. En undersökning av distorsionen klarlägger behovet av mottakt-
koppling. Mottaktsteget behandlas med hjälp av mottaktekvivalenta rör.
Som grundtyp för fasvändare kan enkel triod med lika motstånd i anod och katod- ledning anges. Andra fasvändarkopplingar kan presenteras.
Speciella transistorsynpunkter uppmärk- sammas. Möjligheten att använda komple— mentär symmetri och kompoundsteg upp— märksammas. Exempel på. praktiska utfö— ringsformer visas.
Återkopplade förstärkare
Framställningen begränsas i huvudsak till återkopplade förstärkare med enkel åter— kopplingsslinga.
Begreppen öppen och återkopplad för- stärkare införes. Blockschemat för åter- kopplad förstärkare med enkel återkopp- lingsslinga redovisas. Begreppen med- och motkoppling klargöres.
Återkopplingsekvationen härledes. Be- greppen återkopplingskvot, slingförstärk— ning och återkopplingsfaktor (»återkopp- ling») definieras.
Med utgångspunkt i återkopplingsekva- tionen visar man återkopplingens inverkan, förstärkningsfluktuationer och olinjär dis- torsion. Vid denna punkt i framställningen kan man börja diskutera önskvärdheten av med- och motkoppling. Man kan fortsätta med att visa äterkopplingens inverkan på en förstärkares bandbredd. För att leda till rätt bedömning bör återkopplad förstärkare jämföras med öppen förstärkare som ger samma förstärkning och/eller samma ut- effekt. I exemplets form kan återkoppling- ens inverkan på störsignaler illustreras.
Begreppen shunt- (spännings-) och serie- (ström-) återkoppling införes. Renodlade typiska återkopplingsfall som även inne— håller blandad återkoppling presenteras och diskuteras. Bestämning av inre impedanser illustreras genom beräkning av utimpedans för shunt- och serieåterkoppling.
Barkhausens stabilitetskriterium deduce- ras genom ett fysikaliskt resonemang. Kri-
teriet tolkas i slingförstärkningens Nyquist- diagram, i vilket också mot- och medkopp- lingsområdena kartlägges. Stabilitetskrite- riet tillämpas i representativa övningspro- blem. Särskild uppmärksamhet ägnas in- stabilitetsrisken vid höga och låga frekven- ser till följd av gemensamma impedanser och risken för mittfrekvensinstabilitet till följd av strökapacitanser i stegpar. Man kan göra en antydan om Nyquists stabili- tetskriterium, som tagits upp till behand- ling i reglertekniken.
Grafisk behandling av återkoppling kan redovisas genom att anoddiagrammet för effektsteg uppritas med inspänning i stället för gallerspänning som parameter. Likspänningsförstärkare Direktkopplade förstärkare presenteras som förstärkare i vilka alla stegen är likspän- ningssteg. Behandlingen börjar med en dis— kussion av mellanstegsnätet och det poten- tialanpassningsproblem som därigenom fö- religger. Typiska tekniska lösningar disku- teras.
Nollpunktsdrift och nollpunktsstabilise— ring ägnas relativt stor uppmärksamhet. Viktigare orsaker till nollpunktsvandringen anges. Nollpunktsstabiliserande kopplingar såsom differentialsteget och Millersteget behandlas.
Framställningen skall exemplifiera di- rektkopplade förstärkare med såväl va- kuumrör som transistorer. Likaså bör åter- koppling och effektförstärkare behandlas. Vid övningsproblem kan lämpliga exempel på servoförstärkare medtagas.
Den chopperstabiliserade likströmsför- stärkarens principiella uppbyggnad genom- gås och dess karaktär av bärfrekvenssystem påvisas. Exempel på utföringsformer redo- visas. En orientering om förstärkningens frekvensberoende ges.
Förstärkning av mycket svaga signaler Genom en fysikalisk diskussion kan bruset som känslighetsgräns införas. Brusets ka- raktär illustreras. Johnsons formel för ter-
misk brusspänning över en resistans ges utan bevis men göres plausibel genom en fysikalisk diskussion. Begreppet tillgänglig bruseffekt införes. Orsaker till brus i elek- tronrör (vakuumrör, gasrör och transisto- rer) diskuteras. Begreppen signal-brusför- hållande, brustal, brusbandbredd, brustem- peratur och brusresistans införes. Brustalet för en förstärkare med kaskadkopplade steg uttryckes i brustalen för de enskilda stegen och vikten av brusfattigt ingångssteg på- visas. En orienterande diskussion om brus- reducering genomföres, varvid kaskodkopp— lingen kan behandlas. I anslutning till en genomgång av brusfaktormätning kan brus- dioden behandlas som exempel på brusge- neratorer.
M agnetförstärkare Behandlingen av magnetförstärkare kan t. ex. starta från en idealiserad mättnings— induktor, vars flöde mellan mättningsgrän- ser'na visas vara proportionellt mot tids- integralen av tillförd Spänning. Härefter kan man i steg — induktor i serie med re- sistiv last; induktor i serie med resistiv last och likriktareventil — bygga upp en styrd självmättande krets (Rameyförstärkare) i enpuls- och tvåpulsutförande. Behandling- en av den självmättande typen kan avslu- tas med en genomgång av styrlindning, för- steg och konstruktionsexempcl.
8. Oscillator-er Elt
LC-oscillatorer behandlas i telekommuni- kation. Här behandlas RC-oscillatorer av fasskift och frekvensselektiv typ. Fram- ställningen knytes till återkopplade för- stärkare, och villkoren för självsvängning samt självsvängningsfrekvens beräknas. En orientering om RC-oscillatorernas använd— ningsområden och en allmän jämförelse med LC—oscillatorn bör verkställas.
9. Elektronisk mätteknik II Elt
Rörvoltmetrar för växelspänning De grundläggande rörvoltmeterkretsarna för mätning av medelvärde och toppvärde
kan genom hänvisning till likriktartekniken ges en relativt koncentrerad framställning. Denna bör utan olägenhet kunna begränsas till mätkretsar i diodutförande. Om bety- delsen av vakuumdiodens temperaturspän- ning i rörvoltmeterkretsar orienteras, och kompenseringskopplingar för ifrågavarande effekt exemplifieras.
Något eller några exempel på hur man kan åstadkomma en mätkrets för effektiv- värdesmätning kan diskuteras.
Förstärkarrörvoltmetrar behandlas genom en översiktsorientering. I anslutning härtill visas olika ingångskretsar och metoder för omkopplingar av mätområden.
Frekvensmätning
I tidigare avsnitt har frekvensmätning med hjälp av oscilloskop och signalanalysator behandlats. Sedan pulsteknikens grundele— ment behandlats kan som tillämpning nå- gon digital frekvensmätningsmetod beskri- vas.
Fasmätning Oscilloskopets användning för fasmätning har tidigare behandlats. I reglertekniken behandlas faskänsliga detektorer. Som en pulsteknisk tillämpning kan en pulsteknisk metod för fasmätning diskuteras.
Elektroniska instrument, omvandlare och mätmetoder för icke elektriska storheter En översiktlig och på principiella synpunk- ter inriktad framställning bör ges, varvid hänvisningar angående detaljutformning av apparater och mätmetoder bör kunna ske till en för ändamålet särskilt utarbetad mätteknisk handbok. Se 57.4.3.
10. Analogi—maskinteknik
I blockschemats form införes de tre grund- läggande linjära räknedonen koefficient— potentiometern, summatorn och integra— torn. I anslutning till exempel redogöres för begreppen problemekvation, problemvaria- bel, maskinekvation, maskinvariabel och
skalfaktor. Ävenså i exemplets form redo— visas hur ett blockschema över en maskin- uppkoppling upprättas. Härvid redovisas såväl differentialanalysator— som simulator— metoden.
Operationsfärstärkaren redovisas som en likströmsförstärkare med udda antal steg (teckenvändning). Man kan kortfattat re- dovisa hur operationsförstärkaren genom återkoppling förvandlas till en summator eller integrator.
Hur en maskin förberedes för problem— körning och hur problemet kopplas upp kan demonstreras på något enkelt fall. Maskin- köming bör dessutom förekomma som la— boration.
11. Strömriktning och stabilisering Elt
Ostyrda likriktare Vid den principiella behandlingen av lik- riktare kan man förutsätta att transfor- matorn är ideal och att ventilerna har ideal karaktäristik. Belastningen förutsättes vara resistiv. Enpuls— och tvåpulslikriktarnas kopplingsscheman och verkningssätt be— handlas. Utgångsspänningens fourierserie, likspänningskomposant, pulsering och brum- faktor bestämmes. Likaså bestämmes ven- tilernas spärrspänning och likriktarens verkningsgrad. Inverkan av fysikaliska ventilera egenskaper diskuteras. Begreppet reglering införes.
Filtreringsförloppet vid shuntkondensa- torfiltrcring diskuteras i anslutning till två- pulslikriktare. Slutvinkeln och brytvinkeln beräknas, varigenom strömvinkeln erhålles. För beräkningsproblem bör kurvor över strömvinkeln finnas tillgängliga.
Likriktarfilter med induktiv och kapa- citiv ingång behandlas. Den förra typen betecknas LC och den senare betecknas CLC. Behandlingen sker i anslutning till tvåpulslikriktare. För LC-filter beräknas likspänning och brumfaktor under förut- sättning av att filterkondensatorns reak-
tans är liten i förhållande till belastnings- resistansen. Hänsyn tages till resistans i filterspolen. Begreppen kritisk induktans och bleederresistans införes och beräknas.
För CLC—filter beräknas likspänning och brumfaktor under förutsättning av att kondensatorerna har praktiskt acceptabla storlekar. Hänsyn tages till resistans i filter- spolen. En jämförande granskning avseen- de de båda filtertypernas likspänning, reg- lering och påfrestning på ventilerna verk- ställes.
En översiktlig orientering om olika ven- tiltyper (halvledare, vakuum och gasrör) ges. Översikten kan avslutas med en di- mensioneringsuppgift, varvid en likriktare dimensioneras med hjälp av handboksdata och fabrikanters ventildata.
Med en i huvudsak beskrivande fram- ställning ges en översiktlig orientering om spänningsmultiplicerande enpuls— och två- pulslikriktare samt om brygglikriktare.
Likspänningsstabilisatorer
Glimstabilisatorn har eleverna tidigare va- rit i kontakt med. Här uppställes stabili- satorns tre dimensioneringsvillkor: stabili- satorröret måste kunna tända, rörströmmen får ej överskrida föreskrivet maximivärde och ej underskrida föreskrivet minimivärde. Olika dimensioneringsexempel behandlas. Dessa bör även omfatta stabilisatorer med Zenerdioder. Stabilisatortypens begränsning till användningar med små variationer i be— lastningsströmmen uppmärksammas. Den förstärkande shuntrörsstabilisatorn behand- las, varvid dess kopplingsschema redovisas, dess spänningsfluktuationer till följd av variationer i inspänningen beräknas och dess användningsområde anges. Vid be- handlingen av serierörstabilisatorn beräknas spänningsfluktuationer till följd av varia- tioner i såväl inspänningen som belast- ningsströmmen.
599 Styrda likriktare
I en orienterande översikt ges en samman- ställning av riktdata över några olika ven- tiltyper för styrd likriktning. Som exem- pel kan denna översikt omfatta tyratroner, ignitroner och tyristorer. Huvudbehand— lingen av den styrda likriktaren kan ske genom en i huvudsak beskrivande fram- ställning, Den kan illustreras med en av de angivna ventiltyperna. I framställningen medtages metoder för såväl horisontalstyr- ning som vertikalstyrning av gallerförspän- ningen. Som exempel på användningen av styrda likriktare kan någon utföringsform av elektronisk motorstyrning beskrivas. Den styrda likriktarens karaktär av lik- strömsförstärkare kan härvid uppmärk— sammas.
Likspänningsomvandlare
I en beskrivande framställning gives en kort orientering om likspänningsomvand- lare.
12. Pulsteknik
Pulssignaler
De grundläggande ideala pulstformerna rek- tangelpuls och sågtandpuls införes. I an- slutning till dessa definieras begreppen pulslängd (pulsbredd) och pulsspänning. Pulsföljden och dess storheter pulsfrekvens (periodtid), pulsmedelvärden och pulsför- hållanden behandlas. Fourieranalys av de ideala pulsföljderna kan genomföras.
Linjära passiva pulsnät Sprängsvar och rampsvar för RC-nät, RL- nät och resonanskretsar genomgås. Begrep- pen stigtid, falltid och toppfall klarlägges. Behandling sker med hjälp av differential— ekvationer. Direktupptecknandet av lös- ningen av differentialekvation av första ordningen bör uppmärksammas och övas.
Klippkretsar Toppklippare, basklippare och tvåvägsklip- pare i serie- och shuntdiodutförande be-
handlas. Överföringskurvorna framtages. Vakuumdiodens och halvledardiodens lämp- lighet för klippkretsar diskuteras. Klipp- kretsar med såväl fast som glidande (auto- matisk) referensspänning belyses. Exempel på klippkretsars användning ges.
Låskretsar-
Låsning av en nätpunkt till en viss po— tential innebär att den relativt lågohmigt kopplas till potentialen ifråga. Olika exem- pel på diod- och triodkretsar behandlas. Svårigheten att topplåsa en pulsföljd med litet pulsförhållande illustreras.
Omkopplare
Elektroniska omkopplare i såväl vakuum- rör- som transistorutförande behandlas. Be- greppen omkopplares verkningsgrad och effektförstärkning kan genomgås. För va- kuumröromkopplare bestämmes strökapa- citansernas inverkan på omkopplarens stigtid och falltid. D-kondensatorns (deri— verande kondensatorns och »speed—up»- kondensatorns) inverkan redovisas som en kompenseringskondensator i en kapacitivt belastad spänningsdelare.
Vid genomgången av transistorns statiska egenskaper som omkopplare behandlas be- räkning av bottenspänning, kollektorresis- tans och strypström (restström, läckström). De dynamiska egenskaperna kan behandlas genom diskussion och beräkning av stigtid, efterledning och falltid.
M ultivibratorer
Behandlingen av den bistabila vippan bör förutom beskrivning av kopplingsschema och allmän funktion omfatta bestämning av strömmar och spänningar i såväl anodkopp— lad som katodkopplad vippas stabila lägen.
Metoder för symmetrisk och osymmetrisk triggning genomgås. Triggmetodernas till- förlitlighet diskuteras.
Diskussion kan genomföras av begreppet upplösningsförmåga. Resonemangsvis kan påvisas vilka krav som måste tillgodoses för god upplösning.
Bestämning av katodkopplad vippas hys- teres utföres.
Vid prövning av elevernas självständiga problembehandlingsförmåga bör kunskaps- proven i allt väsentligt endast inriktas på kopplingsschemat, allmän funktion, stabila lägen och den katodkopplade vippans hys- teres.
Den monostabila vippan i anodkopplat och katodkopplat utförande samt astabil vippa i anodkopplat utförande behandlas. Denna behandling bör omfatta: Redovis- ning av kopplingssätt och en diskussion av vippans allmänna funktion; bestämning av förloppet i ett stabilt läge; bestämning av vippans signalformer sedan den i erforder- liga fall triggats; synkronisering av astabil vippa.
För att illustrera multivibratorns an- vändning kan förslagsvis en eller flera av följande fall tagas upp till orienterande behandling: Den bistabila vippan som puls-spänningskomparator (jämför trigg— pulsgenerator i det triggstyrda oscillosko- pet); den stabila vippans användning i pulsräknare, frekvensmätare, tidintervall- mätare och fasmätare; den monostabila vippan som pulsfördröjare; den astabila vippan som pulsgenerator.
Tidaxelgeneratorer Endast behandling av svepgeneratorer för spänningspulser, ej strömpulser, bör här vara obligatorisk.
Behandlingen bör omfatta en beskriv- ning av Millergeneratorns kopplingsschema och alhnänna funktion samt i t. ex. övnings— problemets form ett matematiskt studium av signalformen. Härvid bör analys av spänningssprånget vid svepstarten genom— föras och metoder för dess undertryckning diskuteras. Framställningen kan begränsas till Millergeneratorn i triodutförande. Hän- visning till analogimaskinens integrator gö- res. Behandlingen kan som ett icke obliga- toriskt komplement omfatta olika tekniska utföringsformer av Millergeneratorn.
I en huvudsakligen beskrivande framställ- ning behandlas såväl den stabila som asta- bila multivibratorn. Härvid bör uppmärk— sammas möjligheter att justera pulslängd och i förekommande fall pulsfrekvens. Me- toden att ta ut pulssignaler och att dämpa översving bör behandlas. Grafisk bestäm- ning av pulsspänning och pulsström kan genomgås exempelvis i anslutning till öv- ningsproblem.
13. Digitalteknik
Kopplingsnät
Detta kursmoment avser att ge en intro- duktion till den logiska behandlingen av kopplingsnät. Detta innebär bl.a. att en elektrotekniskt betonad redogörelse för Booles algebra ges. Lämpligen illustreras den principiella framställningen med relä- kontaktnät. Exempel på. olika utförings- former kan behandlas i form av övnings- problem.
Framställningen illustreras genomgående med enkla demonstrationsexempel och öv- ningsproblem avseende manöveropcrationer och aritmetiska operationer.
Inledningsvis kan kopplingsnätets sche— masymbolik presenteras. Enkla serie- och parallellkombinationer diskuteras, och man påvisar hur nätförenklingar kan ske. Här- vid kan begreppet dualnät redovisas och dess användning för nätförenkling illustre- ras.
Som ett komplement till schemasymbo— liken införes en algebraisk symbolik. Man arbetar förslagsvis uteslutande med enheten hindrans, som tilldelas värdet 1 för avbrott och 0 för kontakt.
De allra viktigaste satserna ur Booles al- gebra kan byggas upp genom fysikalisk ge- nomgång av motsvarande kopplingsnät. För att illustrera algebrans egna möjligheter kan en eller annan sats visas utan hjälp av kopplingsnät.
Begreppet Booleansk funktion (kopp—
lingsfunktion) kan införas. Hur nätförenk- ling av såväl tvåpols- som flerpolsnät kan ske med hjälp av Karnaughs tablå kan exemplifieras. Enkla sekvenskretsar kan tas upp till behandling. Härvid kan införas relä—sekvenskretsens byggelement och an— vändning av sekvenstabeller och sekvens— diagram belysas.
Digitalmaskiner
I en beskrivande framställning ges en orien- tering om digitalmaskinens uppbyggnad. Framställningen kan ske i anslutning till ett blockschema. Genom enkla exempel bör redogöras schematiskt för hur en enadress- och cn tvåadressmaskin arbetar. F ramställ- ningen kan även omfatta en orientering om hjälpapparaturen till digitalmaskinen.
14. Förstärkarteknik III Elk
Kursdispositionen är i stora drag densam— ma som för teletekniskt alternativ men ge— nomgången göres mera kortfattad, och bort- sett frän behandlingen av grundläggande begrepp och metoder måste framställning— en något fä karaktären av en orientering.
I avsnittet om avstämda förstärkare, som för teletekniker behandlas i telekommuni— kation, medtages en orientering om enkel- avstämning och dubbelavstämning. Före— kommande beräkningar genomföres med hjälp av nomogram. Magnetiska förstärka- re behandlas i elmaskiner.
Enkla räkneexempel skall ges.
15. Oscillatorer Elk
RC-oscillatorn ses i princip som en in- stabil förstärkare. Fasskift- och frekvens— selektiva förstärkare behandlas. Beräkning av svängningsfrekvens och svängningsvill— kor bör kunna genomföras som övnings— problem.
Enkla räkneexempel och övningsproblem bör rförekomma.
LC-oscillatorns självsvängningsvillkor och frekvens kan beräknas för transformator-
kopplad oscillator med avstämd anodkrets. Vid beräkningen är det tillräckligt att re- presentera kretsförlusterna med en paral- lell resistans. Gallerförspänningsgenerering med gallerläcka och gallerkondensator be- handlas beskrivande.
Endast enkla räkneexempel och övnings- problem bör förekomma.
16. Strömriktning ock stabilisering Elk
För elkrafttekniskt alternativ behandlas likriktare i läroämnet elmaskiner. Vissa syn- punkter kan göras till föremål för genom- gång i elektroniken.
Likspänningsstabilisator i form av glim- rör samt shunt— och serierörstabilisatorer beskrives. Enkel matematisk analys kan ut- föras för någon av typerna.
En kort orientering om strömstabilise- ringens problematik kan ges.
Enkla räkneexempel och övningsproblem kan förekomma.
17. Elektronisk mätteknik II Elk
Katodstråleoscilloskop med triggstyrd tid- axelgenerator och rörvoltmetrar för växel- spänning behandlas på samma sätt och i stort sett i samma utsträckning som för teleteknisk studiegång. Eftersom elkraft- teknikerna inte studerar något särskilt av- snitt om pulsteknik, behandlas multivibra- torn och integratorn i anslutning till katod- stråleoscilloskopet.
18. Analogimaskinteknik — se moment 10.
19. Radioteknik
Radioförbz'ndelsens blockschema
En skissartad översikt över utrustning för radiokommunikation ges. Begreppet modu- lation införes.
Radiovågornas utbredning
I en beskrivande översikt, som inkluderar viss repetition av fysikens framställning, behandlas den slutna och öppna sväng-
ningskretsen. Begreppen strålningsresistans och strålningsverkningsgrad införes. Olika antenntyper redovisas.
Begreppen närområde och strålningsom- råde kring en sändareantenn, markvåg och rymdvåg, tyst zon och skipdistans införes.
Formeln för fältstyrkan i strålningsom- rådet för ett idealiserat fall kan ges.
Radiomottagare för All!: Den enkla de- tektormottagaren beskrives och demonstre- ras. Den bygges ut i steg till en rak mot- tagare först med en TF-förstärkare och högtalare —— sedan med en radiofrekvens- förstärkare. Nackdelar hos den raka mot- tagaren diskuteras och superheterodynen införes. Automatisk volymkontroll och av- stämningsindikator kan beskrivas. Ett i princip fullständigt kopplingsschema bör demonstreras och kommenteras. Endast mycket enkla problem bör förekomma.
Radiosändare för AM: Endast en mycket kortfattad orientering i blockschemats form ges. Matematisk behandling bör ej före- komma.
Frekvensmodulering (FM): Genom en beskrivande framställning ges en oriente— ring om principerna för FM, någon enkel modulationsmetod och en FM-detektor. FM jämföres resonemangsvis med AM, varvid frekvensutrymme och störningsre- sistens uppmärksammas. Matematisk pro- blembehandling bör ej förekomma.
Television (TV): Man kan exempelvis genom ett beskrivande resonemang, som startar med en elementär radioövcrföring av optisk signal bygga upp en TV-trans- mission och härunder redogöra för positiv och negativ modulation, bildelement, TV- kameran, bildavsökning genom radsprång, avböjningsmönster, bildfält, den fullstän- diga TV-signalen, sändarens och mottaga- rens blockschema, erforderligt frekvensom- fång, TV-kanalens uppbyggnad i europeiska systemet, mottagareantenner och begreppet spökbild.
Special-TV kan demonstreras. Matema- tisk problembehandling bör ej förekomma.
Radar: Utgående från- radarstationens blockschema beskrives fundamenta. För katodstrålerörets användning som indikator redogöres. Radarsändare och olika rikt- antenner beskrives. Mottagarekänslighet och räckvidd kan diskuteras. Matematisk pro— blembehandling bör ej förekomma.
20. T elefanteknik
Telefonapparater: Som en kort inledning kan den enkla telefonförbindelsen beskri- vas. LB-apparaten och dess signaldon be- skrives. CB-apparaten beskrives i anslut— ning till att CB-principen behandlas. Slut- ligen kan CB—apparaten byggas ut till en AT-apparat. Matematisk problembehand- ling bör ej förekomma.
Telefonväxlar: Behandlingen kan begrän- sas till en kortfattad beskrivning av prin- ciperna för manuella och automatiska tele- fonväxlar samt telefonstationer. Matema- tisk problembehandling bör ej förekomma.
Telefonförbindelser: Den enkla fysika— liska förbindelsen beskrives, varvid redo- göres för begreppen fantomisering och överdrag. En kort orienterande behandling av ledningsteori kan ges.
Det principiella utförandet av bärfre- kvensförbindelser beskrives, varvid ringmo— dulatorn behandlas.
Trådlösa telefonförbindelser behandlas ej. Endast mycket lätta exempel och pro— blem behandlas.
21. Telesignalteknik
Signal- och alarmanläggningar: Behand— lingen begränsas till en kort orientering om akustiska och optiska signalsystem samt till några tillämpningar på arbetsström- och vilströmsprincipen för brand- och tjuv- alarmsystem.
Kopplingsnät — se moment 13.
F jön-mätning och fjärrmanövrering: Man ger en översikt över några av de möjlig- heter elektroniken, teletekniken och reg- lertekniken erbjuder för fjärrmätning och
fjärrkontroll. Man behandlar intensitete- och impulseringsmetoden för fjärrmätning. Erforderlig instrumentering Fjärrmätning och fjärrkontroll med hjälp
beskrives.
av bärfrekvensöverföring på. kraftledningar behandlas. I huvudsak behandlas inga pro— blem matematiskt.
22 . T elegrafteknik
En kort orientering kan ges om morse— och femenhetsalfabetenas uppbyggnad, om sys- tem med öppen och med sluten strömkrets. Någon typ av fjärrskrivmaskin beskrives i stora drag, likaså. bildtelegraferingens idé samt telexförbindelser.
57.413. Planering och samverkan — se även 54.4.13.
I följande tabeller lämnas ett förslag till ungefärlig tidsplanering.
Årskurs 3. 3,5 vtr varav 1 vte laborationer:
Moment Timmar
. Elektroniska komponenter I . 15 . Förstärkarteknik I ......... 15 . Elektroniska komponenter II 10 . Elektronisk mätteknik I (in- går även i övriga moment) .. 10 . Elektroniska komponenter IH 10 . Förstärkarteknik ]] 15 Laborationer ............... 30
Summa 105
Årskurs 4. Elt. 6 vtr varav 1 vte labora- tioner:
Moment
. Förstärkarteknik III
. Oscillatorer
. Elektronisk mätteknik II . Analogimaskinteknik . Strömriktning och stabilisering . Pulsteknik ................. . Digitalteknik Laborationer ...............
Summa
Årskurs 4. Elk. 4 vtr varav 0,5 vte labora- tioner:
Moment
. Förstärkarteknik 40 . Oscillatorer ................ 5 . Strömriktning och stabilisering 7 . Elektronisk mätteknik ...... 10 . Elektroniska analogimaskiner 8 . Radioteknik 12 . Telefonteknik .............. 8 . Telesignalteknik ............ 10 . Telegrafteknik ............. 4 Laborationer ............... 16
Summa 120
Laborationer utföres med delad klass i den mån detta medges i III:7.1.
Vid detaljplanering bör viss tid avsättas för särskilda repetitionsperioder. Förslags- vis bör ca 10 % av hela timtalet anslås för sådan särskild repetition av större kurs- avsnitt.
Kursplanen och kommentarerna utgör i stora drag förslag till en kronologisk läro- gång som dock på intet sätt är bindande.
Det är pedagogiskt lämpligt att kursen planeras så att teoretiska avsnitt omväx- lar med deskriptiva partier eller partier av mer räknemässig art.
Ur kunskapssynpunkt är det önskvärt att elektronikkursen presenteras utan en alltför markerad gränsdragning mellan olika kursmoment. Ett område bör närhelst så är möjligt framställas som en tillämpning på eller en vidareutveckling av ett tidigare genomgånget område. Metoden att kart- lägga komponenters och apparaters elek- triska egenskaper med hjälp av karaktäris- tika och kurvornas utnyttjande för grafiska bestämningar gäller hela elektronikkursen och kommer även till användning inom andra teletekniska såväl som elkrafttek- niska läroämnen.
En vertikal samordning med matematik erhålles genom kursplanen.
Exempel på områden där samordningen
med fysik bör observeras är (fysikmomen- tet nämnes först): Elektronfysik — kato- der; glimurladdning — gasrör; fotoeffekt — fotorör; halvledarfysik -—— halvledarkompo— nenter.
I stora drag erhålles en god samordning med ellära genom kursplanen. Stor omsorg bör emellertid ägnas samordningen i detalj. Exempel på områden där en aktiv horison- tell samverkan kan ske är fält- och poten- tialfördelningen i vakuumrör samt elekt- roniska mätinstrument.
Detaljplanering av halvledarkomponen- tema och av laborationsserier i elektronik och elmaterial bör ske i samråd mellan de båda lärarna. Elmaterialkursens undervis- ning skall i vissa stycken anknyta till elekt- ronikens behandling.
Läroämnet telekommunikation. bygger i stor utsträckning på förkunskaper i elekt— ronik, företrädesvis sådana delar som till- hör årskurs 3. I detta avseende erhålles vertikal samordning genom kursplanen. Några av de för telekommunikation erfor- derliga momenten ingår i årskurs 4 av elektroniken. Exempel härpå är förstärkar- teknik och mätteknik. Vidare fordrar elekt- ronik i årskurs 4- vissa förkunskaper i tele- kommunikation, exempelvis transformatorn.
Vertikal samordning med systemteknik bör eftersträvas. Se 54.414.
Kursmoment som bör samordnas med elkraft är t. ex. strömriktning och magnet- förstärkare.
Beröringspunkterna mellan elektronik och reglerteknik är många. Ur samord- ningssynpunkt är bl. a. följande väsentligt: Behov av kunskap om frekvenskurvor (Bode- och Nyquistdiagram) uppstår först i elektroniken och genomgås därför i detta ämne. Kunskapen kan senare breddas och utvidgas i reglertekniken. Differentialekva- tioner och med dem sammanhörande över- föringsfunktioner genomgås i reglertekniken men användes även i stor utsträckning i pulstekniken. Grunderna av självsvängning i äterkopplade system genomgås naturligt-
vis endast i ena ämnet men utnyttjas i bå- da. Den för reglertekniken erforderliga kunskapen om förstärkare skall i rätt tid vara genomgången i elektroniken.
En viss samverkan med svenska och moderna språk är i tillämpliga delar tänk— bar efter samma linjer som i fysik (se 20.4.1.3).
57.411. Koncentration -— se 54.414.
57.415. Beting — se även 54.4.15. I årskurs 3 möter eleverna i elektroniken en för dem ny ämnestyp —— ett elektrotek— niskt tillämpningsämne. Med hänsyn dels till mångfalden nya begrepp, dels till den för ämnestypen erforderliga studietekniken torde det vara lämpligt att åtminstone till en början arbeta med lärarhandledd un— dervisning. Efter hand som studiemetodi- ken tränats kan för vissa avsnitt en över- gång till beting praktiseras. I årskurs 3 bör emellertid klassen under betingsperio— derna av ovannämnda skäl i viss utsträck-
ning hållas samlad. Som exempel på be- ting kan nämnas:
a) Tetroden och pentoden samt förstärkare med dylika rör (delar av förstärkartek- nik 1).
b) Glimröret, tyratronen, fotoröret och in- dikatorröret.
c) Transistorns karaktäristiska kurvor och transistorstegets viloinställning.
d) Grafisk bestämning av transistorstegs förstärkning och småsignalegenskaper.
I årskurs 4 bör studier med beting vara det normala.
Där betingsläsning organiseras för hel termin (läsår) kan som exempel en be- tingsuppdelning ske enligt nedanstående tabeller. Laborationerna förutsättes ingå i betingen.
Moment Veckor
Genomgång av betingsmetodik och laborationsprogram Dioden (ej inre mekanism). Trio- den (uppbyggnad och egenska- per. Karaktäristikor och krets- egenskaper) ................. Trioden avslutas (ej inre meka- nism). Motståndskopplat för- stärkarsteg, småsignalegenskaper (endast med triod) ........... Andra förstärkarkopplingar. Rör- voltmetrar för likspänning .. . .
Strålröret, Sekundäremissionsröret. Glimröret ...................
Summa
Årskurs 3, vårterminen. 4 vtr.
Moment
Tyratronen. Katodstråleoscillosko- pet ......................... Tetroden och pentoden. Avslut- ning av förstärkarteknik I. Fo- torör. Indikatorrör ........... Vakuumrörens och gasrörens inre mekanism. Elektroniska kompo— nenter III
Förstärkarteknik II ............ Sammanfattning ...............
Summa
Årskurs J,. Elk. 4 vtr.
Moment Veckor
Förstärkarteknik t.o.m. distortion Förstärkarteknik, återstoden . . . . Oscillatorer, strömriktning och sta-
bilisering samt elektronisk mät-
Elektroniska analogimaskiner och radioteknik .................. Telefon—, telegraf— och telesignal-
Moment
Förstärkarteknik IH. Inledning och motståndskopplade förstär- kare ........................ Distorsion. Effektförstärkare. Magnetförstärkare ........... Återkopplade förstärkare. Oscilla-
Analogimaskinteknik I och lik- spänningsförstärkare Förstärkning av mycket svaga sig- naler. Elektronisk mätteknik II
Strömriktning och stabilisering . . Pulsteknik I t.o.m. bistabil mul- tivibrator Avslutning av pulsteknik I ..... Digitalteknik. Sammanfattning ..
Summa 32
Om med hänsyn till systemtekniken full- ständig eller partiell koncentration av elek- troniken företas, kan veckotimtalet bli så stort att ovan givna betingsperioder blir för korta. En sammanslagning av perioder kan då göras.
57.4.2. Verksamhetsformer
57./1.2.1. Allmänna metodiska kommenta- rer — se även 54.421 och i tillämpliga delar 55.421.
Undervisningen skall inriktas på. förståelse av de lagar och metoder som kommer till användning i läroämnet. Med hänsyn här- till bör problemlösning inte vara någon formeldrill. Problembehandlingen kan i stor utsträckning snarare skapa än använda formler. Standardformler och även beräk- ningsdiagram bör emellertid komma till an- vändning, då räknearbetet eljest skulle bli synnerligen tidskrävande. Denna senare synpunkt är väsentligen aktuell för under- visningen i årskurs 4. Formelsamling med erforderliga beräkningsnomogram bör då komma till användning.
För att uppfylla målsättningens krav
måste schematekniska kunskaper byggas upp. Dessa innebär förtrogenhet med läro- ämnets gängse schemasymboler, krav på att fritt kunna återge viktigare grundläg- gande principscheman, att kunna läsa sche— man och att i viss utsträckning kunna komponera scheman. Det schematekniska arbetet skall målmedvetet inriktas på 10— gisk metodik. Beträffande schemaritningen skall ritteknisk prydlighet eftersträvas.
Vid laborationerna skall elevernas labo— rativa färdighet byggas upp. Härvid skall förmågan att snabbt och säkert göra upp- kopplingar, att vid behov verkställa fel— sökning och rätta ett fel samt att riktigt bedöma. mätresultat speciellt övas.
Nytt kunskapsstoff presenteras ofta lämpligen medelst AV—hjälpmedel såsom stillbilder, filmer, ljudband o.dyl. samt ge— nom demonstrationer av modeller, kompo- nenter och apparater.
Vid demonstration av elektroniska kom- ponenter kan demonstrations-TV använ- das. Skulle TV inte finnas tillgänglig, bör demonstrationen inskränkas att visa plan- scher o.dyl. Det egentliga demonstrations- objektet kan ställas ut för observation i anslutning till laborationspass eller ställas ut i ett för eleverna lättillgängligt utställ- ningsskåp.
Elektronik är liksom övriga teletekniska läroämnen till sin art sådan att demon- strationsförsök är möjliga att genomföra endast i tämligen begränsad utsträckning. Laborationer måste därför utföras i nära anslutning till de kursmoment som de av- ser att belysa.
Vid den inledande kontakten med nytt lärostoff kan en viss dogmatik i framställ- ningen vara pedagogiskt välmotiverad; den möjliggör ofta att eleverna snabbt bibring- as en för den fortsatta behandlingen frukt- bärande översiktskunskap.
Det kan av samma skäl vara motiverat att vissa delar av kunskapsstoffet med- delas utan att det redovisas längs vilka vägar kunskapen byggts upp. När sådana
i och för sig mycket otillfredsställande luc— kor lämnas i en kunskapsbyggnad, bör det- ta klart anmälas och orsak till åtgärden motiveras. Då luckor i en bevisföring före- kommer eller ett bevis helt utelämnas, bör resultaten göras plausibla genom exempel— vis ett resonemang eller ett experiment.
De telekommunikationsmoment som in- går i elektronik för elkrafttekniskt alter- nativ i årskurs 4 är, som tidigare fram- hållits, närmast att betrakta som orien- terande. Demonstrationer och i anslutning till dessa resonerande diskussioner torde för denna del vara den centrala undervis— ningsformen. Någon form av bevisföring behöver här icke förekomma.
57.422. Studieteknik — se även 54.4.2.2.
Eleverna bör övas i att i komplicerade sammanhang se helheten bland detaljerna och att på egen hand genomföra detalj— arbetet när de stora dragen är kända. De skall därför i härledningar och bevis vänja sig att inte memorera detaljer; vad de skall lägga på. minnet är gången i stora drag.
När ett nytt område skall angripas, bör de göra klart för sig vad som verkligen är nytt och vad som endast är en till- lämpning av tidigare förvärvad kunskap.
Ett område inom elektroniken där vikten och innebörden av god studieteknik myc- ket klart kan belysas är transistorns små- signalegenskaper. Utan studieteknik före- ligger risk för en ytlig kunskap. Med stu- dietekniskt riktigt grepp blir det utöver några få definitioner endast fråga om en för stadiet tämligen elementär tillämpning av ellära och matematik.
Vid problemlösning bör eleverna vänja sig vid att rita tydliga figurer och att häri markera referensriktningar och referenspo— lariteter. De bör också vänja sig att verk— ligen utnyttja figuren vid problembehand— lingen; rätt nyttjad ökar den problemöver— blicken samt reducerar antalet ekvationer
och skrivled. Därigenom sjunker felrisken väsentligt och kontrollmöjligheten förbätt- ras.
I lösningar skall i erforderlig utsträck— ning införda beteckningar förklaras, använ- da enheter utsättas och ekvationer moti— veras. Internationella enhetssystemet, SI- systemet (MKSA-systemet) skall användas.
Ett antal problem bör vara så avpas- sade att de för eleverna medger en enkel självkontroll dels av faktainhämtandet, dels av förståelsen av genomgångna be- grepp. I samband med problemlösning skall även förmågan att bedöma rimligheten av erhållna resultat och förmågan att genom— föra av problemställningen betingade app- roximationer övas.
Som ett led i den studietekniska träning— en bör tekniken vid schemaläsning klar- göras och övas. Eleverna vänjes att läsa scheman så att de mer eller mindre auto- matiskt kan läsa av funktionerna.
57.423. Självständiga arbetsformer — se även 54.423.
I den mån det specialarbete som skall utföras i årskurs 3 väljes helt eller delvis inom elektroniken bör det inte fordra kun- skaper i sådana avsnitt som behandlas un- der senare delen av vårterminen. Vid val av uppgifter är det olämpligt att föregripa vad som senare blir föremål för obliga- toriskt studium. Då specialarbetet är av mätteknisk art, kan en samverkan mellan ellära och elektronik vara lämplig. Som exempel på tänkbara uppgifter för special- arbete kan nämnas:
Experimentellt studium av rörvoltmeter- kopplingar för likspänningsmätning.
Utveckling och/eller experimentellt stu- dium av stabiliseringskretsar och stabilise- ringsteknik för likspänningsrörvoltmetrar.
Experimentellt studium av tändförlopp och dejoniseringstid i gasrör.
Experimentellt studium av bildförvräng— ningar i katodstråleoscillografer.
Konstruktion och uppbyggnad av en för- stärkare (enkel spänningsförstärkare; ut- värderas vid fast frekvens).
Experimentell och teoretisk undersökning av stackade rörkopplingar.
Arbetsgången vid genomförandet av ett specialarbete exemplifieras av följande ut— kast till arbetsplan: Uppgift: Experimen- tellt studium av kretsar för stabilisering av nollpunkter hos likspänningsvoltmetrar.
1. Litteraturanvisningar ges.
2. Eleven anmodas att efter ett första. litteraturstudium göra ett utkast till arbetsplan. . Arbetsplanen diskuteras och arbetsom- fattning fastställes preliminärt. . Eleven utarbetar ett förslag till mät- program och upprättar förteckning över erforderlig utrustning. . Sedan program och utrustning enligt punkt 4 diskuterats, påbörjas det ex- perimentella arbetet. . Sedan eleven efter inledande mätning- ar fått viss erfarenhet, diskuteras me- todikens lämplighet och sker en pre- liminär granskning av om mätningar- na tycks stämma med i litteraturen an- givna resultat. . Sedan eventuella modifikationer in- förts i metodik och arbetsprogram fortsättes det mättekniska arbetet. . Mätdata sammanställes och represen- tationsmetoden finputsas. . Försök göres att från mätresultaten nå. konstruktionsrekommendationer. . En skriftlig rapport upprättas.
Många specialarbeten kan genomföras som grupparbeten.
57.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 54.424, 56.424 och 60.424.
Laborationerna i årskurs 3 bör direkt an- sluta sig till och illustrera genomgångna
kursmoment. De kan förslagsvis väljas en— ligt följande: Rörundersökningar (dioden, trioden, tetroden och pentoden), trioden som förstärkare, rörvoltmetrar för likspän- ning, katodstråleoscilloskop (undersökning av triggstyrd tidaxelgenerator), enkla halv- ledarförsök (undersökning av halvledar- komponenter sker även i elmaterial i års- kurs 4), motståndskopplad transistorför- stärkare i GE.
För årskurs 4, elkrafttekniskt alternativ, bör laborationer väljas efter samma prin- cip som i årskurs 3. Följande områden kan lämpligen komma i fråga: Motståndskopp- lad förstärkare, effektförstärkare, analogi— maskin, återkoppling och logikkretsar.
För årskurs 4, teletekniskt alternativ, bör laborationer av mer utredande eller konstruktiv art väljas. Följande områden bör i första hand vara representerade: Förstärkningens frekvensberoende. Effekt- förstärkning, distorsion och anpassning. Återkoppling. Brus (kan ev. utföras i tele- kommunikation). Analogimaskinen. Likrikt- ning och/eller stabilisering. Vakuumrörs och transistorers egenskaper som omkopp- lare. Pulskopplingar.
Som exempel på. enskilda laborationer kan följande nämnas: Motståndskopplade förstärkare. Entakt effektförstärkare i klass A. Mottakt effektförstärkare i klass B. Återkopplade förstärkare. RC-oscillatorer. Brusmätning. Magnetiska förstärkare. Ana- logimaskinen. Nätlikriktare, stabilisering. Elektroniska omkopplare, klippkretsar, ni- vålås. Den bistabila multivibratorn. Den mono— och astabila multivibratorn. Block- ingoscillatorn. Millerinteg'ratorn.
Elektronisk mätteknik är ej särskilt an- given i listan. Den förutsättes bli behand— lad i de flesta laborationer.
57.425. Bedömning — se 54.425.
I 57.4.12 moment 9 har påpekats behovet av en handbok för elektroniska instrument, omvandlare och mätmetoder för icke-elekt- riska storheter.
Med hänsyn till reglertekniken bör den- na handbok omfatta även icke elektroniska mätmetoder, instrument och omvandlare som har intresse för undervisningen i nå- got av de båda nämnda läroämnena. I läro- boken bör stoffet samlas kapitelvis efter den storhet som skall mätas. Varje kapitel bör inledas med en grafisk eller tabellarisk översikt över instrumentens eller metodens användbarhet. I kapitlets sakavsnitt beskri— ves instrumentets metod kortfattat och
koncist. Handboken ifråga kan förslagsvis omfatta följande kapitel:
Längd- och tjockleksmätning. Vinkelmät- ning. Tid- och hastighetsmätning (även vinkelhastighet). Accelerationsmätning (även vinkelacceleration). Gyron. Tempe- raturmätning. Nivåmätning. Tryckmätning. Flödesmätning (vätskor och gaser). Kraft och vridmomentmätning. Ljudmätning. Ljusmätning. Mätning av radioaktiv strål- ning. Registrerande instrument.
Någon fullständighet beträffande inne- hållet kan inte komma. i fråga. De avhand- lade metoderna, omvandlarna och instru— menten bör vara sådana som används i industrin eller för laboratoriebruk.
58. Reglerteknik El
58.1 . Mål Undervisningen i reglerteknik syftar till att ge eleverna förståelse för ändamålet med och egenskaperna hos återkopplade system och dynamiska förlopp i allmänhet,
att ge dem kunskap om och förståelse för reglerteknikens grundläggande begrepp och metoder,
att hos dem grundlägga och utveckla förmågan att självständigt och systematiskt gripa sig en med problemställningar inom reglertekniken samt
att bibringa dem kännedom om regler— tekniska komponenter.
582. Huvudmoment
Systembeskrivningar.
Teori för äterkopplade system. Reglertekniska komponenter. Mätteknik.
Tillämpningar.
58 .3 . Kursplan
1. Reglersystem — en beskrivning
1:1 Reglersystemets uppbyggnad. Öppet och åter-kopplat styrsystem. Manuell och automatisk återkoppling. Styrning och reg— lering. Blockschema. 1:2 Reglersystemets Regleravvikelse. 113 Reglersystemets dynamiska egenskaper. Regleravvikelse, snabbhet och stabilitet. l:4 Användningsområden. Utföringsformer. Linjära och olinjära system. Kontinuerlig och diskontinuerlig reglering.
statiska egenskaper.
2. Analys med hjälp av differentialekvatio- ner
2:1 Linjära differentialekvationer med kon- stanta koefficienter. 2:2 Svängningssystemets differentialekva- tion. 2:3 Reglersystemets differentialekvation.
3. Överföringsfunktioner 3:1 Definition av överföringsfunktion och överföringsoperator. 3:2 Beräkning av överföringsfunktioner. 3:3 Det öppna och slutna reglersystemets överföringsfunktion. 324 Överföringsfunktionens uppbyggnad av faktorer. 3:5 Exempel på experimentell bestämning av överföringsfunktioner.
4. Blockschemats algebra
5. Felkoefficienter 5:1 Statiska felkoeffieienter. Reglersyste- mets typnummer. 5:2 Dynamiska felkoefficienter.
6. Nyquistdiagrammet 6:1 Konstruktion av Nyquistdiagram. 6:2 Experimentell frekvensanalys.
7. Stabilitetskriterier och stabilitetsmått 7:1 Nödvändiga och tillräckliga villkor för stabilitet. 7:2 Nyquists stabilitetskriterium. 7z3 Praktiska stabilitetsmått. Fasmarginal och amplitudmarginal.
8. Bodedigrammet 8:1 Linjära överföringsfunktioner av l:a och 2:a ordningen. 8:2 Reglersystemets Bodediagram. 8:3 Bedömning av reglersystemets dyna- miska egenskaper.
9. Stabiliseringsmetoder 9:1 Stabiliseringsproblemet. 9:2 Seriestabilisering. PD-, PI- och PID- stabilisering. 9:3 Stabiliserande återkoppling.
10. Bärfrekvenssystem 1011 Bärfrekvenssystemets uppbyggnad. 10:2 Bärsignal. 10:3 Stabilisering. 10:4 Blandade system. .10:5 Bärfrekvenskomponenter.
11. Hydrauliska och pneumatiska system 11:1 Hydrauliska reglersystem. 11:2 Pneumatiska reglersystem.
12. Avancerad systemteknik —— en oriente— ring
13. Komponenter 14. Mätteknik
15. Tillämpningar
58.4. Anvisningar och kommentarer
58.4.1. Lärostoffet
58.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes— stoffet — se även 54.4.1.1. Reglerteorin bygges upp kring ett tänkt typsystem. I direkt anslutning till detta system kan grundläggande begrepp klar- göras och olika komponenter behandlas. Den klassiska analysen av ett linjärt dyna— miskt system med hjälp av differential— ekvationer genomgås. Överföringsfunktionen införes såsom det allmänna sambandet mellan in- och utstor- heter såväl vid enstaka element som vid kombinationer av sådana. Överföringsope— ratorn införes såsom kvoten i operatorform mellan utstorhet och instorhet baserad på symboliska metoden och s-visaren. Metodi— ken för beräkning av överföringsfunktioner redovisas och övas för såväl elektriska och mekaniska som elektromekaniska kompo- nenter och system. Vidare studeras den allmänna uppbyggnaden av överförings- funktioner för minimalfasdon. En orientering om Laplacetransformen kan ges någon gång under läsåret. Genom blockschemats algebra redovisas hur stora system ganska enkelt reduceras till en ekvivalent form som är lik typsyste- mets. Teorin kan förenklas genom att kny- tas till typsystemet utan att den förlorar i allmängiltighet.
För många överslagsberäkningar av ett reglersystems noggrannhet är de generali— serade felkoefficienterna mycket använd- bara. Dessa behandlas därför tämligen in— gående.
I många praktiska fall kan överförings- funktionen för en komponent eller ett sys- tem vara svår att beräkningsmässigt er— hålla, varför den tekniska behandlingen måste baseras på. experimentell frekvens— analys. Resultatet redovisas enklast som Nyquist- eller Bodediagram. Hur system med hjälp av sådana diagram skall bedö— mas och åtgärdas — vanligen stabiliseras — utgör ett resultat av teoriavsnittets in- nehåll.
Under hela. framställningen exemplifieras teorin med praktiskt klargörande och ut- redande problemställningar, varvid såväl komponentläran som mättekniken införes i sammanhanget.
En kortfattad behandling av bärfrek- venssystem samt beskrivande orientering om några avancerade systemteoretiska syn— punkter kan ges.
58.412. Kommentarer till speciella kurs— moment
1. Reglersystem — en beskrivning
1:1 Reglerteknikens ändamål och principiel— la problemställning kan konkret klargöras i anslutning till ett resonemangsvis upp— byggt reglersystem. Exempelvis kan väljas ett enkelt servosystem (ett elektromeka— niskt reglersystem med mekanisk utgång) för inriktningsändamål. Detta system kan sedan fungera som typsystem.
System utan återföring, öppet system och system med manuell åter-föring och med automatisk återföring kan behandlas. Jäm- förande betraktelser göres och begreppen styrning och reglering klarlägges. De kom— ponenter som införes vid systembyggnaden behandlas endast beskrivande. Som jämfö— rare kan nämnas den mekaniska differen- tialen (mekanisk återföring) och motstånds-
nät (elektrisk återföring). Blockschemats symbolik införes.
1:2 Regleravvikelsen för typsystemet, då dess utgång utsättes för ett vridande mo— ment, kan uppskattas genom ett enkelt räkneexempel. Begreppet systemstyvhet in— föres. Man kan med enkla exempel visa hur ett styvt reglersystems återgivning av instorheten är tämligen oberoende av sys- temparametrarna till skillnad från ett mot- svarande öppet systems återgivning.
1:3 Den första kontakten med reglersyste- mets dynamiska egenskaper kan göras be- skrivande i anslutning till demonstrationer av ett typsystem. Ledstorheten får i tur och ordning beskriva en språngfunktion, en rampfunktion och en sinusfunktion (frek- vensanalys). För varje ledstorhetstyp un— dersökes återgivningens beroende av för- stärkning, systemets tröghetsmoment och systemfriktion. Självsvängningsrisk och samband mellan språngfunktionsprovets översving och rfrekvensanalysens resonans— topphöjd observeras.
1:4— I en beskrivande och rikligt illustrerad framställning bör ett urval av reglersyste— mets användningsområden och utföringsfor— mer redovisas. Som exempel på använd- ningsområden kan ges automatisk kurshåll- ning av fartyg, styrning av flygplan, servo- styrning av svarv, varvtalsreglering, tempe- raturreglering o. dyl. Som exempel på olika utföringsformer kan elektriska, hydrauliska och pneumatiska system anges. Vidare bör begreppen linjärt och olinjärt system klar— göras samt att det linjära systemet i regel är en approximation. Exempel ges på. kon- tinuerlig och diskontinuerlig reglering.
2. Analys med hjälp av differentialekvatio- ner
2:l Egenskaperna hos den linjära differen— tialekvationen av 2:a ordningen med kon— stanta koefficienter repeteras och förtydligas dels med högra ledet=0, dels med högra ledet=konstant och dels med högra ledet
=en sinusfunktion. Sambandet mellan den sistnämnda lösningen och den symboliska metoden visas. s-visaren införes.
Exempel på högre ordningens dilffercn- tialekvation genomräknas, dess karaktäris— tiska ekvation uppställes, faktoruppdelning genomföres och uppställning av lösningen företas.
Normeringsstorheterna C och ("0 införes för 2za ordningens differentialekvation, var- vid även studeras lösningens egenskaper som funktion av (.
Superpositionssatsens betydelse vid lin- jära system framhålles, och begreppen fort- farighetstillstånd (stationärlösning) transientlösning klargöres. Begreppet stabi- litet införes, och villkoret härför -— att ingen av den karaktäristiska ekvationens
samt
rötter har positiva realdelar — härledes.
2:2 Differentialekvationerna för ett [fåtal fysikaliska system uppställes, exempelvis för ett mekaniskt torsionssvängningssystem med tröghetsmoment, viskös friktion och torsionsfjäder eller för ett elektriskt system med spole, kondensator och motstånd. In— storheter behandlas jämte systemens be- gynnclsevillkor.
2:3 Det tidigare genomgångna typsyste- mets differentialekvation uppställes. Inställ- nings— och återföringspotientiometrar ka— raktäriseras härvid med hjälp av potentio- meterkonstanter; förstärkaren kan anses tröghetsfri (reell förstärkning); motorn kan vara en separatmagnetiserad likströmsmo- tor med linjär moment-varvtalskaraktäris— tika som ges grafiskt; växeln kan anses ideal och lasten karaktäriseras av tröghets- moment och viskös friktion. Övningsexernpel avseende bestämning av systemets dynamiska egenskaper behand- las. Resultaten härav jämföres med de tidi- gare Resone- mangsvis kan inverkan av tröghet hos för— stärkaren på systemets stabilitet behandlas.
experimentellt bestämda.
3. Överföringsfunktioner 3:1 Överföringsfunktionen anger det all- männa sambandet mellan in- och utstor- heter såväl vid enstaka element som vid kombinationer av sådana. Överföringsfunk- tionen kan beskrivas t.ex. genom differen- tialekvationer, överföringsoperatorer, frek- venskurvor samt stegsvar. Överföringsoperator anger kvoten i ope- ratorform mellan utstorhet och instorhet. Vanligen utgöres denna av kvoten mellan Laplacetransformerna. 3:2 Överföringsfunktionerna för ett urval av för reglertekniken viktiga elektriska nät och andra komponenter beräknas. Dessa beräkningar kan till stor del utföras som övningsproblem, varvid deras fysikaliska egenskaper kommenteras. Följande nät och komponenter bör be- handlas: deriverande och integrerande RC— nät, PD- och PI-nät, likströmsförstärkaren (i elektroniken), potentiometern, växeln och differentialen samt den belastade och obe— lastade motorns överföringsfunktion. Kas- kadkoppling av överföringsdon genomgås. l:a och 2:a ordningens system behandlas. Begreppet tidkonstant och brytfrekvens de- finieras. Vid behandling av motor, växel och last uppmärksammas växelns transfor- mation av tröghetsmoment och viskös frik- tion. Begreppen verksamt tröghetsmoment och verksam friktion införes.
3:3 Typsystemets återföring brytes upp och det öppna systemets överföringsfunktion G bestämmes. Hur det slutna systemets över- föringsfunktion M erhålles av G och åter- kopplingens överföringsfunktion härledes.
3z4 Man anknyter till tidigare genomgång av faktoruppdelning av differentialekvatio- nens karaktäristiska ekvation samt till kas— kadkoppling av överföringsdon samt fram- håller att överföringsfunktionen kan delas upp i ett antal faktorer av system av l:a och 2:a ordningen, vilket är av mycket stor betydelse vid den fortsatta behand- lingen med hjälp av diagramteknik.
3:5 Hur överföringsfunktionen kan upp- skattas med hjälp av experimentellt be- stämda frekvenskurvor och språngfunk- tionssvar genomgås. Denna genomgång kan förslagsvis göras i anslutning dels till kom- ponenter vars överföringsfunktion tidigare beräknats, dels till sådana vilkas överfö- ringsfunktion är obekant för eleverna.
4. Blockschemats algebra
Genom en beskrivande framställning redo- visas något reglersystem med multipla åter- föringar. Härigenom klargöres för eleverna behovet att med enkel metodik bestämma överföringsfunktioner för mer komplicerade systern. Utgående från definitionen av över- föringsfunktionen (—operatorn) och jämföra— ren visas de enkla matematiska räkneregler som gäller för blockalgebra.
Begreppet invers överföringsfunktion in- föres.
Flödesdiagram med tillhörande metodik kan genomgås men är ej obligatoriskt.
5. F elkoefficienter
521 För det enkla direktåterkopplade sys— temet införes typnummerdefinitionen, och exempel på typ—0, typ-1 och typ-2 system anges. Kännetecknet på det öppna syste- mets överföringsfunktion för ett typ-n sys- tem behandlas. Positionsfelet En och posi— tionskoefficienten Kp, hastighetsfelet öv och hastighetskoefficienten KV samt accelera- tionsfelet ga och accelerationskoefficienten Ka införes. Vidare behandlas villkoren för att stationär regleravvikelse skall vara noll för olika slags ledstorheter.
512 De dynamiska eller generaliserade fel- koefficienterna definieras genom en formell serieutveckling av felet som funktion av instorheten. Felkoefficienternas fysikaliska innebörd klarlägges med enkla exempel. Metoder för felkoefficienternas beräkning behandlas. Tillämpningsexempel genomgås.
6. Nyquiatdiagrammet 6:1 Nyquistdiagrammet som begrepp har behandlats i elektroniken. De i punkterna 3:2 och 3:3 beräknade överföringsfunktio- nerna uppritas här som Nyquistdiagram. PD- och PI—nätens xfasvridande egenskaper uppmärksammas. Utan att närmare gå in på. den funktionsteoretiska bakgrunden in- föres benämningarna G-plankurva (eller motsvarande) för öppet respektive M-plan— kurva för slutet reglersystems Nyquist- diagram. Man exemplifierar de olika fak- torernas inverkan på den totala G-plan- kurvan vid seriekoppling av flera element. Man bör behandla hur man med hjälp av M- och a—cirklar (belopp och fas av M) i G-planet kan bestämma M-planskurvan, då G-planskurvan är given.
62 Den experimentella frekvensanalysen blir huvudsakligen föremål för behandling i anslutning till laborationer. På lektionstid kan en orientering om kommersiella ut- rustningar för frekvensanalys ges.
7. Stabilitetskriterier och stabilitetsmått
7:1 Man anknyter till det i 2:1 införda be- greppet stabilitet och visar att som nöd— vändigt och tillräckligt villkor gäller att inga av systemets poler ligger på den ima- ginära axeln eller i den högra halvan av s—planet. Genom exempel visar man svå- righeten att numeriskt använda sig av detta kriterium.
7:2 Härledning av Nyquists stabilitetskri- terium eller en fullständig redogörelse för detsamma tillhör ej kursen. I stället ges med hjälp av exempel en för tekniskt bruk lämplig framställning.
7 :3 Som praktiskt stabilitetsmått kan re- sonanstopphöjden Mmax eller översvingets relativa storlek tjäna. Man påvisar att Mmax är bestämd av G-plankurvans av- stånd från instabilitetspunkten. Som ett mått på detta avstånd tas fasmarginalen eller amplitudmarginalen.
8. Bodediagrammet 8:1 Bodediagrammet som begrepp har klarlagts i elektroniken. Man kan därför börja med ett l:a ordningens system för att därefter övergå till tekniken att rita dia- gram för ett godtyckligt antal faktorer av l:a ordningen i täljare och nämnare. Fär- digheten att direkt kunna skissa beloppets asymptotkurva och därefter den verkliga beloppskurvan övas. Genomgången ledsagas och illustreras av bestämning av Bodediagram för komponen- ter vars överföringsfunktioner och Nyquist— diagram tidigare bestämts. Sedan diagram- tekniken inhämtats, utsträckes denna att omfatta överföringsfunktioner av 2:a ord- ningen. Korrektions— och faskurvor bör här- vid finnas tillgängliga. Sambandet mellan beloppkurvans lutning och fasvinkel observeras och utnyttjas i problemen. 8:2 Med den kartlagda diagramtekniken kan Bodediagrammet för ett öppet regler— system lätt skisseras, då komponenternas överföringsfunktioner är kända. I det öpp— na systemets diagram kan fasmarginalen och därmed systemstabiliteten bestämmas. I övningsproblem undersökes olika system. Med hjälp av fasvinkelns (restvinkelns) frekvensgång kan eventuell tendens till vill- korlig stabilitet iakttagas. Hur det slutna systemets Bodediagram kan erhållas, då det öppna systemets kurva är känd, genomgås. Som ett hjälpmedel här- vid införes Nicholsdiagrammet.
8:3 Från teknisk synpunkt är det väsentligt att undervisningen ger god förståelse för de dynamiska egenskaperna hos återkopplade system. Bodediagrammet är dels ett medel att ge en sådan förståelse, dels ett verktyg vid praktiskt tekniska bedömningar av dy- lika egenskaper.
Dynamiska egenskaper kan bedömas uti- från stabilitet, transient snabbhet och sta— tionära dynamiska fel. Hur nämnda egen- skaper kan bedömas med hjälp av det öpp-
na reglersystemets Bodediagram genomgås först i anslutning till ett system av 2:a ordningen, vars egenskaper lätt kan kon— trolleras med hjälp av dess differential- ekvation. Kunskapen vidgas därefter till system av högre ordning. Man iakttar möj- ligheten till 213. ordningens approximation av högre ordningens system.
9. Stabiliseringsmetoder 9:1 Orsaken till att ett system självsväng- er diskuteras fysikaliskt. När utstorheten svänger över presumptivt viloläge sker det med för stor hastighet. En motkoppling med en signal som beror av utsignalens derivata bör således verka stabiliserande. Instabilitet kan också sägas bero på att G—plankurvan går på fel sida om instabili- tetspunkten. Stabilisering fordrar då att G-plankurvan kränges över på rätt sida om och förlägges på tillräckligt stort av— stånd från instabilitetspunkten; fasmargi- nalen ökas. Ytterligare ett sätt att se insta- biliteten: öppna systemet har ett Bode- diagram vars beloppkurva skär noll-dB- nivån för brant. Stabilisering kan således ske genom att göra skärningen mindre brant; fasmarginalen ökas.
9z2 Inlänkningen av ett PD-nät i serie med reglerobjektet efter jämföraren ger en reg- lerande storhet som, mot bakgrunden av det fysikaliska resonemanget ovan, innebär stabilisering. PD-filtret är som klargjorts tidigare ett fasavancerande nät. En ur- sprungligen otillräcklig fasmarginal kom- penseras således med PD-nätet. Ett annat sätt att se stabiliseringen är följande: PD- nätet har i sitt kompenseringsomräde en positiv derivata som användes att kom- pensera lutningen vid korsningsfrekvensen hos det ursprungliga systemet.
PI-filtrets stabiliserande verkan diskute— ras på motsvarande sätt.
Med hjälp av övningsproblem verkstäl- les jämförelse mellan PD- och PI-stabilise- ring. Fördelen av ett snabbt system vid PD-stabilisering väges mot nackdelen med
stor brusbandbredd och därmed stor stör- ningskänslighet.
I övningsproblemets form dimensioneras PD- och PI—stabilisatorer.
Genomgången av PID-stabilisering kan begränsas till allmänt resonemang. 9:3 Behandlingen av den stabiliserade åter- kopplingen kan ske i form av övningspro- blem. Som typexempel på stabiliserande återkoppling kan system med takometer— återkoppling väljas. Övningsproblem i vil— ket stabiliserande återkoppling jämföres med seriestabilisering bör förekomma.
Stabiliteten hos system med instabil in- nerslinga kan behandlas i något problem.
10. Bärfrekvenssystem 10:1 Man kan börja med en orientering om att i det tidigare införda typsystemet sker en direkt fysikalisk signalöverföring. Di— rektsignalsystem har i elektriskt n'(/förande brister — nollpunktsdrift hos förstärkare, kommutatorns underhåll för motorer samt potentiometerns begränsningar — som kan avlägsnas genom övergång till ett bärfrek- venssystem. Ett rudimentärt sådant erhål— les genom att i typsystemet byta ut lik— strömsmatningen mot växelströmsmatning, likströmsmotorn mot en tvåfasmotor och förstärkaren mot en växelströmsförstärka- re. Ett sådant system kan vara lämpligt som utgångspunkt för vidare studier av signalöverföringen i bärfrekvenssystem.
10:2 Bärsignalens allmänna utseende stu— deras. Man visar att bärsignalen består av ett undre och ett övre sidband och att någon bärfrekvent komposant inte före— ligger. Vid enkel sinusformad signal kan bärsignal representeras av balanserade sid— bandsvisare.
10:3 Utgående från bärsignalens visarre- presentation kan man demonstrera innebör- den av signalderivering och signalintegre- ring. Begreppen överföringsfunktion för signal och för bärsignal införes. Regler för transformation av ett direktsignalnät till
ett motsvarande bärsignalfilter kan ges. Man kan begränsa framställningen till att gälla ett lågt värde på förhållandet mellan signalfrekvens och bärfrekvens.
10:4 En orientering om orsaken till an- vändning av blandade system ges. I an— slutning härtill kan modulatorer och de— modulatorer i diodutförande behandlas.
10:5 Några vanliga bärfrekvenskomponen- ter beskrives. Bland induktionskomponen— ter kan E-transformatorn, elgonen och in- duktionspotentiometern behandlas. Olika utföringsformer och användningar av elgo- ner diskuteras; momentelgoner för följe— visarepar, elgoner för indikering av vinkel— skillnader (jämförare i reglersystem) och differentialelgoner. Matematisk behandling av bärfrekvenskomponenterna behöver icke genomföras. Tvåfasmotorn förutsättes vara behandlad i ämnet elkraft. Dess överfö- ringsfunktion bestämmes och dess egenska— per jämföres med likströmsmotorns.
Med kunskapen om komponenterna som grund kan olika bärfrekvenssystem behand- las såväl beskrivande som i någon män i form av beräkningsproblem.
11. Hydrauliska och pneumatiska system 1111 Pump- och ventilstyrda reglersystem beskrives. Olika. typer av ventiler upp- märksammas och typiska ventilkaraktäris— tikor studeras. I något demonstrationspro- blem kan en enklare överslagsanalys ge- nomföras. Hydraulsystemets egenskaper jämförda med det elektriska systemet bör diskuteras.
11:2 Enkla pneumatiska komponenter och reglersystem kan beskrivas. Vissa kompo— nenters egenskaper kan redovisas med hjälp av karaktäristikor.
En jämförande betraktelse av de tre systemutförandena (elektriska, hydrauliska och pneumatiska) kan anställas.
12. Avancerad systemteknik — en oriente- Ting
En kort beskrivande orientering om olin— jära system, system med intermittent in- formation (»samplade» system) och/ eller systembrus kan ges. Sådan orientering bör illustreras av demonstrationer, filmer o. dyl. Orienteringen om olinjära system kan omfatta en presentation av fasplanmetoden eller beskrivningsfunktionen. Men oriente- ringen kan också inskränkas till att vara en demonstration med kommentarer. I fråga om samplade system kan någon heuristisk analysmetod diskuteras. Möjligheten att tilldela bruset ett frek- vensspektrum verifieras experimentellt. Av eleverna bör endast ett ytligt åter- givande av orienteringen i detta moment krävas.
13. Komponenter Komponenterna behandlas huvudsakligen i form av exempel och övningsproblem i an- slutning till genomgången i övrigt. En sys- tematisk sammanställning av komponen- terna bör dock finnas tillgänglig i lärobok eller särskild handbok. Jämför 57./1.1.2 mo- ment 9 (elektronisk mätteknik) och 57.4.3. Finnornas broschyrlitteratur bör ägnas uppmärksamhet. Komponentstudiet bör kunna bedrivas på sätt som angivits i anslutning till elek- tronisk mätteknik. Komponenternas till- förlitlighet och miljökänslighet bör belysas. Utöver komponentgrupper som angetts i elektronisk mätteknik bör handboken om— fatta jämförare, referensdon samt hydrau- liska och pneumatiska komponenter.
14. Mätteknik Mättekniken blir uppmärksammad huvud— sakligen i anslutning till laborationer. Föl- jande moment bör studeras: Mätning av stegsvar, upptagning av frekvenskurvor samt mätningar på system som hjälp vid trimning och som kontroll av prestanda.
15. Tillämpningar Något exempel på ett industriellt regler— system (eller motsvarande), såsom process-
reglering, styrning av verktygsmaskiner, spänningsreglering eller varvtalsreglering, bör beskrivas. Om möjligt kombineras detta med studiebesök. Närmare studium av reglersystem eller del därav kan ske i äm— net systemteknik.
58.4.1.3. Planering och samverkan —— se även 54.4.].3.
I nedanstående tabell ges ett ungefärligt tidplansförslag för ämnets ca 135 lektions- timmar.
Moment Timmar
. Reglersystem — en beskriv-
ning . Analys med hjälp av differen- tialekvationer .............. . Överföringsfunktioner ....... . Blockschemats algebra ...... . Felkoefficienter . Nyquistdiagrammet . Stabilitetskriterier och stabili- tetsmått ................... . Bodediagrammet ........... . Stabiliseringsmetoder . Bärfrekvenssystem . Hydrauliska och pneumatiska system .Avancerad systematik — en orientering . Tillämpningar Laborationer ...............
Summa 135
De allmänna synpunkter som angivits för elektronik (57.4.1.3) gäller även för reglertekniken.
Vid detaljplanering av kursen bör för teletekniskt alternativ samordningen och möjligheter till samverkan med elektronik, elkraft och systemteknik uppmärksammas. På motsvarande sätt bör för elkrafttek- niskt alternativ samordning och samverkan med elektronik, elmaskiner och elanlägg- ning beaktas.
Exempel på. moment i de olika läroäm— nena där samordning med reglerteknik bör förekomma:
Elektronik: Allmänt om förstärkning, över- föringsfunktion, frekvenskurvor (Bode- och Nyquistdiagram) och självsvängning.
Elkrafttekniska ämnen: Likströmsmotorn, tvåfasmotorer, transduktorer, strömriktare och maskinförstärkare. Systemteknik: Analogiteknik, digitalteknik och tillämpningar.
58./;.14. Koncentration — se även 54.4.1.4.
Förslagsvis kan reglerteknik läsas med 4 vtr under höstterminen och 5 vtr under vårterminen.
58.415. Beting —— se även 54.1.5.
Skall betingsläsningen. omfatta hela läro- ämnet, kan den förslagsvis disponeras på följande sätt. Laborationer har inräknats i betingen. Vid indelningen har det antagits att ämnet läses med 4 vtr under höstter- minen och 5 vtr under vårterminen.
Tid i
Moment veckor
Reglersystem — en beskriv- ning. Analys med hjälp av dif- ferentialekvationer Överföringsfunktionen. Block- schemats algebra ........... Felkoefficienter. Nyquistdia-
Stabilitetskriterier och stabili-
tetsmått. Bodediagram ...... Stabiliseringsmetoder .......
Bärfrekvenssystem, hydraulis-
ka och pneumatiska system samt avancerad systemteknik 15 Tillämpningar
58.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 54.421 och speciellt 57.421.
58.422. Studieteknik — se 54.422 och speciellt 57.422.
58.423. Självständiga arbetsformer — se även 54.423.
Den självständiga arbetsuppgift som under årskurs 4 utföres inom systemtekniken kan, då denna ges elektronisk inriktning, delvis eller helt utgöras av en reglerteknisk upp- gift. Se 60.423.
58.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 54.424.
Såväl klarläggande som utredande och kon- struktivt inriktade laborationer bör före- komma. Förslagsvis utföres 8 laborationer om vardera 4 lektionstimmar. Följande exempel ges:
Experimentellt studium av ett servo—
system: En introduktiv laboration.
Anpassning förstärkare —— motor — last: Denna laboration kan vara experimentellt utredande och/eller innehålla en enkel kon— struktionsuppgift.
Termiskt system: Laborationen kan avse en ugn (eller lödkolv) vars differentialekva- tion (överföringsfunktion) bestämmes med språngfunktionsprov och genom frekvens— analys. Utgående från mätuppgifterna kon- strueras ett temperaturreglerande system.
Hydrauliskt system: I ett hydraulsystem studeras komponenter. Mätmetoder för frekvens och språngfunktionsprov genom- arbetas. Mätningar utföres. (Samarbete med reglerteknik M.)
Analys och stabilisering av servosystem med hög förstärkning.
Studium av reglersystem i analogimaskin: Analogimaskinen användes som simulator. Olinjära förlopp såsom glapp o.dyl. med- tages.
Bärfrekvenssystem och bärfrekvenskom- ponenter: Studium av elgonsystem, tvåfas— motor samt modulator och demodulator. stabilisering av bärfrekvcnsservosystem med kaskadnät och takometeråterkoppling.
Servostyrning av operationer i arbets- maskin. (Samarbete med reglerteknik lil.)
Studium av industriregulator: Mätningar och trimningar.
58.425. Bedömning — se 54.425.
58.4.3. Hjälpmedel — se 54.43.
59. Telekommunikation
59.1. Mål
Undervisningen i telekommunikation syf- tar till
att ge eleverna en god överblick över olika slag av telekommunikation samt
att därutöver ge dem kunskaper om vik- tigare principer för upptagning och äter- givning av signaler samt överföring av dem medelst såväl elektriska ledningar som fri elektromagnetisk strålning.
59.2. H u'uudmoment Signaler och signalomvandling. Strömkretsteori. Elektromagnetisk strålning. Radio- och televisionsteknik. Trådbunden telekommunikation. Mikrovågteknik. Mätteknik.
59.3. Kursplan
]. Signaler och signalomvandling 1:1 Telegraftecken, distorsioner, störningar. 1:2 Ljud och hörsel. 1:3 Mikrofoner, hörtelefoner och högtalare. l:4 Ultraljudteknik. 1:5 Ljus och synsinne. Kamerarör, bildrör, televisionsignaler. 1:6 Infrarödteknik.
2. Strömkretsteori
2:1 Allmän nätteori. 2:2 RC—nät. 2:3 Transformatorer. 2:4 Resonanskretsar. 2:5 Faskompenserande nät. 2:6 Fyrpoler. 217 Filter. 2:8 Ledningar.
3. Elektromagnetisk strålning 3:1 Den plana elektromagnetiska vågen. 3:2 Dipolstrålaren.
3:3 Antenner. 314 Vägledare.
3:5 Vågutbredning.
4. Radio- och televisionsteknik
4:1 LC-oscillatorer. 4:2 Amplitudmodulering, amplitudmodule- rade sändare. 4:3 Frekvensmodulering, rade sändare.
4z4 AM—mottagarens princip, demodulering. 4z5 Superheterodynmottagare. 4:6 FM-mottagare. 4:7 Televisionsteknikens grunder. 4:8 Orientering om speciella radiotekniska system.
frekvensmodule-
5. Trådbunden telekommunikation
511 Telefonapparater. 5 :2 Telefonväxlar.
5:3 Transmissionsteknik. 5:4 Telesignalteknik. 5:5 Telegrafteknik.
6. Mikrovågteknik
6:1 Generatorer och förstärkare. 62 Mikrovägkomponenter. 6:3 Mikrovågantenner. 6:4 Radarteknikens grunder.
7. Mätteknik
59.4. Anvisningar och kommentarer
59.4.1. lärostoffet
59.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet —— se även 54.411.
Det är inte lämpligt att behandla ämnets skilda delar med samma grad av grundlig- het. Inte alla elever på. teletekniskt alter— nativ kommer att bli telekommunikation— tekniker, och de som blir det kommer att behöva tränga djupare endast inom någon viss del av området, somliga inom automat- telefonin, andra inom rundradiotekniken, återigen andra inom radartekniken, alla in— bördes mycket olikartade tekniska verk— samhetsfält. För de teletekniska eleverna som grupp är det därför i Lförsta hand av värde att få. goda kunskaper om allmänna principer samt en överblick över ämnet.
Mellan elektronik, telekommunikation och systemteknik är en uppdelning gjord, så att grundläggande stoff som är gemen- samt för elektronik och telekommunikation behandlas i ettdera av ämnena, medan den tillämpning som avser systembyggnad sker i ämnet systemteknik.
Det första huvudmomentet syftar till att lägga den allmänna grunden för ämnet. Här introduceras därför viktiga principer som den spektrala synen på signalerna, erforderligt frekvensutrymme och signaler- nas förläggning till för fjärröverföring lämplig frekvens genom modulering. Vidare
diskuteras distorsion av olika slag samt störningar. Slutligen beröres sådana mo— ment som elektroakustik, elektrooptik samt ultraljud- och infrarödteknik. Viktigt är att här som i övrigt göra framställningen kon- kret. Ämnet telekommunikation erbjuder stora möjligheter i detta avseende.
Strömkretsteorin hör till de allra vik— tigaste huvudmomenten i ämnet. Här bör alla avsnitt utom fyrpoler och filter be- handlas så. utförligt att de inte vidare behö— ver bearbetas i vare sig ämnena elektronik eller systemteknik, bortsett från lättare re- petitioner. Momenten fyrpoler och filter bör få sin slutliga behandling i systemtek— niken.
Även momenten elektromagnetisk strål- ning, de grundläggande fenomenen i väg— ledare, principen för amplitud- och fre- kvensmodulering och -demodulering, LC— oscillatorer och mikrovågrör får inom detta ämne sin slutgiltiga behandling. Övriga i kursplanen uppräknade moment liksom mera ingående bedömningar av t.ex. olika modulerings- och demoduleringsmetoder måste i förekommande fall få sin slutliga behandling i systemtekniken.
Principerna bör belysas genom väl valda övningsexempel som även kan ge en upp- fattning om storleksordningen av använda storheter. Problemlösning utgör dessutom en utmärkt form av inlärning och repe- tition. Den bör för detta ändamål kombi— neras med diskussion av de bakomliggande fysikaliska och tekniska sammanhangen. Problemens matematiska svårighetsgrad får inte vara så. stor att det som skall be— lysas blir bortskymt. På grund av ämnets omfattning måste antalet problem inom varje avsnitt bli begränsat.
Eleverna bör övas i förmågan att läsa scheman och att därvid även kunna över— blicka ett större sammanhang. De bör t. ex. ur schemat kunna utläsa hur en större superheterodynmottagare fungerar. I en del fall lämpar sig inte scheman över verk— liga fabrikat, nämligen om dessa är utförda
för att kunna prestera specialfunktioner. Sådana är ägnade att skymma de grund- läggande principerna, på. vilka undervis- ningen med nödvändighet mäste koncentre- ras. Detta gäller bl. a. om automatiska te- lefonväxlar. I sådana fall måste läraren an- skaffa eller själv konstruera principsche- man.
Det är viktigt att eleverna lär sig att använda normenliga grafiska symboler och bokstavsbeteckningar. Ett icke ringa mått av schemaritteknik hör till kursen. Övning- ar häri kan lämpligen bedrivas i kombina- tion med problemlösning eller med förhör beträffande scheman.
Laborationerna i ämnet är av stor bety- delse. De syftar främst till att ytterligare belysa viktigare kursmoment, att ge elever- na tillfälle att lära känna i praktiken an- vända mätinstrument och mätmetoder samt att öva dem i laborativt arbete. Labo— rationernas innehåll skall betraktas som en integrerande del av kursen. Diskussioner i klassrummet bör, då så är lämpligt, utgå från utförda laborationer. Vissa övnings- exempel och skrivningsproblem kan lämp— ligen vara så konstruerade att de för sin lösning kräver kännedom om något labo- rationsmoment.
59.4.12. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Signaler och signalomvandling
Detta avsnitt ges lämpligen formen av en översikt över telekommunikationstekniken.
1:1 Telegraftecken lämpar sig utmärkt väl som grund för elementär signalteori. Morse- och femenhetsalfabetenas uppbyggnad klar- göres. Telegraferingshastighet i normalord per minut och i baud definieras. Tidsdia- grammet för en oavbruten serie :punkter» (»telegrafväxel») studeras och dess fourier- serie anges. Amplitudspektrum ritas. Den amplituddistorsion som uppstår, om alla deltoner utom de tre lägsta undertrycks, demonstreras grafiskt. Även fasdistorsion
av den av de tre deltonerna sammansatta signalen äskädliggöres grafiskt. Frekvensut- rymmesbehovet om endast grundtonen er- fordras och dess samband med tclcgrafe- ringshastigheten diskuteras. Telegrafväxel vid växelströmstelegrafering ritas. Det pä- pekas att tidsfunktionen är produkten av växelströmmens tidsfunktion och den lik- formiga rektangelfunktionen med amplitu- den 1, vars fourierserie angavs tidigare. Öv- re och undre sidsvängningarna härleds ge— nom trigonometrisk omformning. Alla utom grundtonens sidsvängningar antas under- tryckta. Amplitudmoduleringens princip och spektrala verkan är därmed angivna. Frekvensutrymmesbehovet påpekas. Stör- ningar och signal/störningsförhållandet kan diskuteras. Frekvensskifttelegrafering dis- kuteras och frekvensmoduleringens princip antyds.
1:2 Ljud, ljudstyrkeskala och phon defi- nieras. Örats byggnad och okänslighet för fasdistorsion omnämnes. Musik- och talljud samt för dess återgivning erforderliga sig- nalbandbredder och frekvenser diskuteras. Utrymmesbehoven för amplitudmodulera- de signaler anges.
1:3 Här beskrivs kolkorns-, elektromagne- tisk, elektrodynamisk, kondensator- och kristallmikrofoner, elektromagnetisk hör- telefon (obalanserad och balanserad), elek- trodynamisk högtalare, tonkurvor samt akustiska åtgärder för bättre signalom- vandling.
En orientering om grunderna för dimen- sionering av högtalaranläggningar inomhus kan ges.
l:4 Översiktligt behandlas ultraljudfrekven- ser samt piezoelektriska och magnetostrik- tiva ultraljudgeneratorer och mottagare. Exempel på användning av ultraljud ges.
1:5 En kort redogörelse för ögats byggnad och funktion ges. Om ljussvängningarnas frekvensområde, om färgseende och flim- merkänslighet orienteras. Principen för
bildöverföring vid television, antal bildele- ment, bildfrekvens och signalbandbredd genomgås. Kamerarör, t.ex. bildortikonen, vidikonen och bildröret, beskrives.
1:6 En orientering om källor och detekto- rer för infraröd strålning samt dess räck— vidd och användningsområden kan ges i beskrivande form.
2. Strömkretsteori
2:1 Den allmänna nätteorin behandlas lämpligen inte i ett sammanhang, utan de olika satserna införes varefter de behövs i strömkretsteorins övriga avsnitt. De ideala elkällorna och de reella käl- lorna i serie- och parallellform repeteras. Proportionalitetslagen för det passiva, linjära nätet framhålles. Superpositionssat- sen repeteras. Reciprocitetsteoremet i sina två former kan anges utan bevis. Helmholtz—Thévenins teorem för aktiva, linjära nät kan härledas som en speciell tillämpning av superpositionssatsen. Dualitet och inversion kan beröras genom att den formella analogin mellan ström- och spänningsekvationerna för en serie- och en parallellkrets påvisas och utvidgas. Om- vandling av ett nät till dess duala motsva- righet övas genom några exempel. Beg-rep- pet immitans omnämnes.
222 Frekvensgången hos överföringen ge- nom ett RC-nät bestående av ett kapaci- tivt 'n' mellan en resistiv källa och en resistiv belastning, d.v.s. RC-koppling mellan två förstärkarrör, studeras både med avseende på spänningskvot och fas- förskjutning. Gränsfrekvenserna och den geometriska medelfrekvensen definieras. Den för denna överföring karaktäristiska frekvensfunktionen uppträder även vid be- handlingen av transformatorn, resonans- kretsama och bandfiltren. Bodediagrammet införes.
2:3 Den ideala transformatorn definieras fysikaliskt och matematiskt. Reduktion av samtliga kretsar, först lämpligen två, till
en enda krets genomgås liksom anpassning mellan last och källa. Begreppet driftdämp- ning införes.
Det ekvivalenta schemat för den förlust- fria transformatorn med magnetisk läck- ning härleds lämpligen i form av ett L-nät följt av en ideal transformator. Transmis- sionen genom transformatorn studeras. Den matematiska behandlingen bör därvid vara den enklast möjliga. Man kan t. ex. begrän- sa sig till det fall där anpassning råder vid medelfrekvensen. Driftdämpningens eller spänningsomsättm'ngens frekvensberoende bör studeras. Gränsfrekvenserna beräknas och approximationerna vid stor relativ bandbredd anges. Inverkan av sekundär kapacitans kan anges.
Transformatorn med förluster beröres helt lätt. Driftdämpningsformeln kan anges efter jämförelse med det förlustfria fallet, driftdämpningens bottenvärde kan påvisas och gränsfrekvenserna definieras.
Mätning av driftdämpningen utan och med hjälp av dämpningslikare kan behand— las. Den avslutade dämpningslikaren med förkopplingsmotstånd kan därvid framstäl- las som en driftdämpningsnormal, vars driftdämpning utläses ur rattarnas ställ- ningar.
Betydelsen av balans till jord i vissa kopplingar kan belysas, och den skärmade och balanserade transformatorns uppgifter i detta sammanhang liksom dess principiel- la uppbyggnad och egenskaper kan anges. Metoderna för mätning av transformatorns obalans kan antydas. Den dubbelskärmade transformatorns användning i impedans— mätbryggor kan lämpligen exemplifieras.
Mätningar på, transformatorn genomgås, eventuellt i samband med en laboration.
Delningstransformatorns princip kan lämpligen belysas med exemplet balanserad taltransformator i en telefonapparat i CB- koppling. Transmissionsegenskaperna anges utan härledning för den ideala, anpassade delningstransformatorn.
2z4 Serieresonanskretsen, som behandlats i elläran, studeras här mera ingående. Rest- reaktansen och strömmen normaliseras. Faktorn Q, gränsfrekvenserna, bandbred- den och relativa bandbredden införes. Pa— rallellresonanskretsen behandlas på. motsva— rande sätt. Bandbreddens och Q-värdets ändring då källan är reell beräknas.
Mätningar på resonanskretsar bör be- handlas, varvid bestämning av Q genom variation av frekvensen, kapacitansen och resistansen diskuteras. Q-metern samt mät- ning av spolars induktans och egenkapaci- tans bör genomgås.
Motstånd, spolar och kondensatorer för teletekniskt bruk, deras konstruktion och egenskaper bör behandlas, likaså några mätinstrument — bl. a. bryggor -— och mätmetoder för komponentundersökning.
2:5 Det påpekas att seriekopplad spole och kondensator, vardera med parallellmot- stånd, kan uppvisa frekvensoberoende im- pedans utan argument. Det duala nätet bör härledas. Tvåpoler med negativ induk- tans och kapacitans inom ett visst frek- vensområde kan lämpligen studeras, och användningsexempel från mättekniken an- föras, t. ex. induktanskompensering av en vridjärnsvoltmeter.
2:6 I detta ämne bör endast elementa av fyrpolsteorin inläras, så. att en tillräcklig grund för filter- och ledningsteorierna läggs.
Bland det som bör inläras kan nämnas de elementära fyrpolsstrukturerna, begrep- pen balans och symmetri, kortslutnings- impedans, tomgångsimpedans, inimpedan— sen vid godtycklig avslutning, spegelimpe- danserna och överföringsimpedansen samt motsvarande admittanser. Vidare definie- ras storheterna spegeldämpning, spegelfas— ändring och komplex spegeldämpm'ng. Bör- jan göres lämpligen med den symmetriska fyrpolen, innan den osymmetriska behand- las.
Karaktäristikmätaren kan eventuellt be- handlas. Fyrpolens ekvivalenta T- och 'n'-
nät bör resoneras fram. Av dem följer fyr— polsekvationerna i impedans- och admit- tansform. Ström- och spänningsöverföring- en genom en spegelavslutad, osymmetrisk fyrpol kan lämpligen härledas, t.ex. med hjälp av det ekvivalenta T:t, likaså inimpe- dansen vid godtycng avslutning. Ref- lexionsfaktorn definieras. Ur uttrycket för den allmänna inimpedansen härleds lätt ut- tryck för fyrpolens kortslutnings— och tom- gångsimpedanser. I detta sammanhang de- finieras de hyperboliska funktionerna för reellt och komplext argument. hietoden att beräkna fyrpolens spegelimpedanser och komplexa spegeldämpning ur kortslutnings- och tomgångsimpedanserna bör härledas. Endast enkla belysande problem bör före- komma.
2:7 Endast i princip rent reaktiva filter bör studeras. Definitioner och schemasymboler för lågpass-, högpass—, bandpass. och band- spärrfilter anföres.
Inledningsvis kan man lämpligen studera det bandpassfilter, som bildas av två kopp- lade kretsar. Eftersom filtret är avsett att bestå av denna enda länk, används inte de fyrpolsteoretiska begreppen. Studiet förenklas betydligt om överföringsadmit- tansens frekvensberoende försummas.
I fortsättningen studeras lämpligen fil- terlänkar avsedda att kaskadkopplas till filterkedjor; den fyrpolsteoretiska aspekten skall därför anläggas.
Det kan vara lämpligt att i detta sam- manhang genomgå. kortslutnings- och tom- gångsimpedansernas användning för en första filteranalys.
Elementa av teorin för Zobelfilter med konstant impedansprodukt, »konstant-k— filter», kan behandlas. En orientering om m-deriverade Zobelfilter kan ges kortfattat.
Kristallfilter omnämnes. Piezokristallens schemaekvivalent anges.
218 Den homogena ledningens karaktäris- tik, dämpningskonstant, faskonstant och transmissionskonstant kan härledas med
stöd av fyrpolsteorin. hied hjälp av for- meln för spänningens momentanvärde i en godtycklig punkt på en reflexionsfritt av- slutad, med sinusspänning matad ledning kan man påvisa vägutbredningen, dess fas- hastighct och våglängd i relation till fas- konstanten. Ledningens primära konstanter definieras t. ex. med hjälp av ett kort led— ningselement, av vilket även ledningens karaktäristik och transmissionskonstant ut- tryckta i de primära konstanterna kan be- räknas med stöd av fyrpolsteorin. De pri— mära konstanterna för olika slag av led— ningar bör härledas eller anges.
Fridhs formler för dämpningskonstanten, faskonstanten och fashastigheten kan här- ledas.
Transmissionsstorheternas storlek och frekvensberoende för olika slags ledningar, blankledning, kabel, koaxialledning samt Heavisides ideala ledning kan undersökas eller anges; räckviddsbetraktelser bör göras.
Krarupisering och pupinisering av kabel- ledningar för fysikalisk förbindelse motive— ras kortfattat. Pupinkabelns gränsfrekvens kan härledas, och formlerna för dess karak- täristik, dämpningskonstant och faskon- stant med hänsynstagande även till förlus- terna kan anges.
Ståendevågbildning på. ledningar, särskilt förlustfria sådana, behandlas. Ström-, spännings- och impedanskurvorna stude- ras. Smith-diagrammet härleds och an— vänds vid lösningen av olika problem. Dämpningens inverkan bör studeras. Ståen— devägmetern och dess användning behand— las.
En kort orientering om exponentialled- ningen kan lämnas.
3. Elektromagnetisk strålning
3:1 Som inledning kan man behandla för- skjutningsströmmens existens och magneti— serande verkan. Den fortskridande elektro- magnetiska vågen kan betraktas som ett faktum. Man kan utgå från den fortskri— dande magnetiska vägen och med hjälp av
från elläran kända satser härleda uttrycken för den elektriska vågen, strålningsstyrkan S och mediets fältresistans ZO för plan väg.
3:2 Hur fältstyrkan i strålningszonen om- kring en dipolstrålare varierar med avstån- det kan härledas, och hur den varierar med riktningen kan mycket plausibelt förklaras. Den allmänna formeln för strålningsstyrkan S och därmed för fältstyrkan vid given ut— strålad effekt kan därefter härledas. Ut- trycket för strålningsresistansen anges. Be- greppet direktivitet kan införas; dess stor- lek lför dipolstrålaren framgår av tidigare gjorda beräkningar.
3:3 Strålningsfältet omkring en rak antenn på ideal jord och med rektangulär ström— fördelning härleds ur dipolstrålarens egen— skaper. Ramantennen och dess riktkurva studeras. Den raka mottagarantennen och dess verkan som källa i förhållande till en ansluten mottagare behandlas. Skärmning och balansering av nedledningen från mot- tagarantenner som medel för minskning av störningsupptagning behandlas. Riktkur- vorna för antenner med annan än rektan— gulär strömfördelning kan omnämnas.
3z4 Det elektriska och magnetiska fältets riktning vid ytan av en ideal ledare be- handlas. En vägledare med rektangulär sektion exciteras. Vågmönstret måste bli så- dant att villkoren vid väggarna blir upp- fyllda. Tvä system av plana TEM-vågor som korsar varandra under en bestämd vinkel kan visas uppfylla villkoret. Klipp- våglängd, fas- och grupphastighet härleds. Olika moder för TE-vågor studeras. TE- vågens fältresistans härleds med stöd av teorin för den plana TEM-vågen i moment
3:1. Strälningseffekten beräknas.
TE- och TM—vågor i koaxialledningar och vägledare med cirkulärt tvärsnitt stu- deras i avseende pä fältbilderna. Klippvåg— längden anges.
In- och utkopplingsanordningar för våg— ledare, såsom sonder, slingor och hål be-
handlas översiktligt; likaså. reaktiva väg- ledardämpare.
Problem rörande ståendevågförhållande och impedanstal behandlas med hjälp av Smith—diagrammet.
Den plana TEM-vågens inträngning i ett absorberande medium har ett allmännare intresse och kan studeras. Det ekvivalenta inträngningsdjupet beräknas därvid och till- lämpas på strömförträngningen i raka trå- dar och i koaxialledningar.
3:5 Radiovågors utbredning utefter jord- ytan och genom rymden samt vågutbred- ningens beroende av våglängden och andra förhållanden studeras.
4. Radio- och. televisionsteknik 4:1 LC-oscillatorns uppbyggnad genomgås. Villkor för självsvängning framdiskuteras. Fasvillkoret studeras bl.a. vid spännings- delningsåterkoppling enligt Hartley m.fl. Orsaker till frekvensinstabilitet kan här- ledas ur svängningsvillkoren. Piezokristall- styrning av oscillatorer studeras. Principen för radiosändare för kontinuer- liga vågor genomgås.
4:2 Principen för en telegrafisändare stu- deras. Här moduleras oscillatorsvängning— arna med telegraftecken. Man framhåller att samma idé tillämpas vid radiotelefom'.
Amplitudmodulering kan genomgås på följande sätt. Experiment visar att ampli- tuden för en Sändares antennström varierar linjärt med spänningen hos oscillatorns anodkälla. Om i serie med denna läggs en signalspänningskälla, kommer antennström- mens amplitud att variera linjärt med sig- nalspänningen. Resultatet åskådliggöres grafiskt. Den sinusformigt modulerade svängningen analyseras algebraiskt och vi- sardiagrammatiskt.
En telefonisändare med Heising-modula- tor behandlas. Högnivä. och lågnivåmo— dulering beskrives. Klass C-förstärkarens användning diskuteras. Kretsselektivitetens ofördelaktiga inverkan på moduleringsgra-
dens frekvensgång påpekas, och motkopp— ling som linjariseringsmedel anges. Även förkorrektion kan omnämnas. Sändarför- stärkare med neutralisering eller gemen- samt galler behandlas. Telefonisändare för ett sidband kan beröras.
4z3 Frekvensmoduleringens idé studeras på ett visardiagram. Svängningens vinkelfre— kvens definieras som den momentana fas— vinkelns tidsderivata. Sambandet mellan frekvenssving och fassving härleds. Frek- vensmodulering med hjälp av reaktansrör behandlas. Automatisk frekvensreglering i detta fall kan beröras. Fasmodulering av kristallstyrd oscillator t. ex. enligt Arm- strong kan behandlas. Störningskänsligheten hos amplitud- och frekvensmodulerad signal jämföres inbör- des.
4z4 En rak AM-mottagare behandlas med avseende på. kopplingen till antennen, gal- lerkretsens avstämning, eventuell återkopp- ling, demodulering samt tonfrekvensför- stärkning. Särskilt studeras dioddemodula- torns verkningssätt.
4:51 Superheterodynmottagarens idé be- handlas. Blandarrörets verkan kan analy- seras kortfattat. Den avstämda radiofrek- vensförstärkaren med krav på viss band- bredd diskuteras. Utom bandfilter i form av kopplade kretsar diskuteras sicksack— stämda anodkretsar. Automatisk förstärk- ningsreglering behandlas. Schemat för en större superheterodynmottagare genomgås. Automatisk frekvensreglering kan studeras av särskilt intresserade elever. Transistor- mottagare bör beröras.
4:6 Diskriminatorns och kvotdetektorns funktion diskuteras. Schemat för en FM- mottagare genomgås.
4:7 Behandlingen av detta avsnitt bör vara väsentligen beskrivande.
TV-kanalernas frekvenser omnämnes. Signalbandets utsträckning repeteras. Lin- jepulser, bildpulser och den sammansatta
TV-signalen studeras. Radsprång berörs. Sändaren och dess blockschema studeras översiktligt. Sändarantennen omnämnes. Huvuddragen av TV-mottagarens uppbygg- nad och dess blockschema behandlas. TV- förstärkaren samt bildröret och dess kretsar bör studeras. Problem i samband med mot- tagning och särskilt mottagarantennens roll diskuteras.
4z8 Man kan här beröra radiopejlingens princip samt något eller några system för radionavigering och instrumentlandning. Radiolänkar behandlas kortfattat.
5. Trådbunden telekommunikation 5:1 Den avbrottsfria mikrofonkapseln be- skrives. LB- och CB-principerna för mikro- fonmatning diskuteras. Apparatscheman, även automattelefonapparatens, genomgås. Betydelsen av balanserad taltransformator diskuteras.
5:2 Det elektromagnetiska telefonrelät be- handlas beskrivande, varvid huvudvikten läggs på schemasymbol för relät med en och flera lindningar och för kontaktgrup- perna. Uppbyggnad och funktion hos någ- ra enkla kontaktgrupper skall inövas. Någ— ra enkla fall av lindningsberäkning genom- föres och övas. Reläts normala till— och frånslagstider samt metoder för att öka dessa bör eleverna känna till. Det pola- riserade relät med permanent magnet och med elcktromagnet genomgås. Jackar, prop- par, omkastare och stegmekanismer bör eleverna kunna förklara med enkla sche- man eller skisser. Manuella växlar genom- gås kortfattat. Skillnaden mellan en- och flerplatsiga växelbord framhålles. Multipel- principen behandlas.
Som exempel på studiegång vid behand- ling av automattelefonin kan följande an- föras:
Rundgående väljare studeras som led- ningsväljare. Impulsserierelä införes. Ske- lettschemat för en 100 ms strowgerväxel med 10-linjers FV och 100-linjers LV bör eleverna kunna rita, likaså skelettschemat
för en 100 nrs växel med 100-linjers sökare och LV. Växlarnas kapacitet utökas till 1000 och slutligen till 10000 abonnenter. Ett fullständigt schema för 100-nummers- växeln med sökare kan eventuellt genom- gås. LME:s maskindrivna 500-väljare kan studeras. Behovet av register påvisas. Lämpligen kan skelettschemat för en 500 ms automatväxel med 500-väljare och re- gister genomgås. Slutligen kan skelettsche- mat för en 9000 nrs automatväxel med 500-väljare och register anges. Koordinat- väljarens allmänna uppbyggnad och dess tillslagsmekanism behandlas. Koordinatväl- jaren som minnesdel i ett register kan be- röras, likaså markörsystemets idé. Några antydningar görs om de vägar som ut- vecklingen av elektroniska automatväxlar följer.
5:3 Fantomisering av ledningar kan be— handlas. Tvåtråds- och fyrtrådsöverdragen och med dem utrustade ledningar stude- ras. Instabilitetens roll för begränsning av tvåtrådsförbindelsernas räckvidd och fyr— trådsförbindelsernas överlägsenhet i detta hänseende genomgås. Eko och ekospärrar samt tonsignalering och tonimpulsering be— röres. En orientering ges om gångtidsdistor— sion och samtalssvårigheter vid förbindel- ser på långa pupinkablar, beroende på. de- ras relativt låga grupphastighet. Bärfrek— vensteknikens idé belyses. Ringmodulatorn behandlas. Enkanalsystem för blankled- ning genomgås. En översikt över bärfrek- venssystem för tvåtråds- och fyrtrådsled- ningar görs. Successiva moduleringar be- rörs. Moduleringens karaktär av frekvens- transponering framhålles. Bredbandssystem omnämnes.
5:45 Telesignaltekniken definieras och exem- plifieras. Personsökare och sjukhussignal- system kan härvid genomgås. Induktor- brandalarmsystemet studeras liksom auto— matiska brandalarmsystem med termokon— takter, jondetektor och flammdetektor. Några metoder för fjärrmätning diskute- ras, och impulsfrekvensmetoden kan analy- seras något mera ingående. Pulsmodulation
626 av olika slag behandlas översiktligt. Prin- cipen för fjärrmanövrering beröres.
5:5 Översiktligt behandlas telegrafsystem med öppen och med sluten krets, simplex- och duplexsystem, dubbelströmstelegrafi, telegraföverdrag, wheatstonesändaren och baudotfördelaren. Fjärrskn'vmaskinernas princip och konstruktion behandlas liksom bildtelegrafering. Telexsystemet bör be- aktas.
6. M ikrovågteknik
6:1 Man bör behandla. mikrovågtrioder, kavitetsmagnetronen, tvåkammarklystro— nen, reflexklystronen och vandringsvågrör. Behandlingen bör stödjas av räkneexempel.
(3:2 Detta avsnitt bör behandlas kortfattat och huvudsakligen beskrivande. Det kan exempelvis omfatta mikrovågblandare, ka— vitetsresonatorer, vågledargreningar, fläns— kopplingar, roterbara fogar, pinnar, blän- dare, riktkopplare, dämpare och riktdäm- pare.
6:3 Principerna för yagi-, horn- och reflek- torantenner behandlas, huvudsakligen be- skrivande. Olika metoder för matning av reflektorantenner beröres. Därvid antydes hur mikrovågantenner kan användas för avsökning.
6:45 Radarprincipen framställes med stöd av blockschemat för radarsändaren. Radar- ekvationen uppställes, och några räkne- exempel rörande effekt och räckvidd be- handlas. Några av sändarens kretsar, t. ex. pulsgeneratorn, kan analyseras. Mottaga- rens blockschema diskuteras och några in- dikatorer behandlas kortfattat. Roterande antenn, elgonutrustning, samt något om riktnings- och avståndsbestämning nämnes. Avslutningsvis kan andra av radartekni- kens möjligheter, såsom automatisk mål— följning, antydas.
Kännedomen om mätinstrument och mät- metoder är av stort värde, inte endast på grund av vikten att skaffa fram experi- mentella data utan också emedan mätme- toderna ofta belyser och förtydligar de teoretiska delarna av ämnet. Mätmetoder- na bör därför behandlas i samband med tillhörande teori och ej sammanföras till ett fristående mättekniskt avsnitt. I före- gående anvisningar föreslås således i ett antal moment behandling av mätning och mätinstrument. Som exempel kan nämnas: Mätningar på resonanskretsar, Q-metern och andra instrument, metoder för kom- ponentundersökning, mätning av drift- dämpning, mätningar på ledningar samt ståendevågmetern och dess användning. Dessa och andra mätningar ingår i de i 59.424 föreslagna laborationerna.
59.413. Planering och samverkan — se även 54.4.].3.
I följande tabell lämnas ett förslag till tids- fördelning av ämnets 7 veckotimmar mel— lan de olika huvudmomenten och labora- tionerna.
Tid i
Mo n . me t timmar
. Signaler och signalomvandling 20 . Strömkretsteori 50 . Elektromagnetisk strålning 20 . Radio- och televisionsteknik .. 40 . Trådbunden telekommunikation 30 . Mikrovågteknik ............. 20 . Mätteknik (ingår i övriga mo—
ment) ...................... ——
Laborationer 30
210
Viss tid kan lämpligen avsättas för sär- skilda repetitionsperioder. Förslagsvis kan ca en åttondel av hela timantalet, d.v.s. omkring 20 timmar, anslås till sådan skild repetition av större kursavsnitt.
De olika huvudmomenten bygger i viss män på. tidigare moment i kursplanen. Lämpligt är därför att de i stort sett tas i den ordning i vilken de förekommer i kurs— planen. Detta hindrar inte att vissa del- moment kan brytas ut och behandlas an- tingen tidigare eller senare än huvudmo- mentet i övrigt. Detta gäller t.ex. för del- momenten Ultraljudteknik och Infraröd- teknik, som kan behandlas när som helst, samt Ljus, synsinne. Kamerarör etc., som kan behandlas i samband med momentet Televisionsteknikens grunder. En särskild anledning till att bryta ut kursmoment ur sin plats i planen är att förbereda labora- tioner.
Ämnet telekommunikation bygger på elläran och på huvudsakligen den del av elektroniken som behandlas i årskurs 3. Något samordningsproblem i detta avseen- de föreligger alltså inte. I årskurs 4 krävs i ämnet elektronik att eleverna har kun- skap om RC—kretsar och transformatorer, vilka behandlas i momentet strömkrets- teori i ämnet telekommunikation. De nämnda avsnitten bör alltså behandlas ti- digt under höstterminen. Angående sam- verkan med systemteknik se 60.4.1.3.
59.4.1.4. Koncentration — se 54.4.1.4 med förslag till partiell koncentration av ämnet gentemot systemteknik.
59.415. Beting — se även 54.4.1.5.
Nedan ges exempel på dels individuella be- ting, som kan ges när generell betingsindel- ning ej förekommer i ämnet, dels en genom- gående betingsindelning för hela läsåret. Då ämnet med hänsyn till systemtekniken i regel torde koncentreras totalt eller par- tiellt har tiden angivits i timmar. Vecko- talet för varje avsnitt beror på hur kon- centrationen genomförs.
Individuella beting
Tid i
Moment - timmar
1:1—1:6 ...................... 15 3:3, 3:5, 4:1, 4:2, 4:4, 4:5 15 5:1, 5:2 10 4: 3, 4: 6, 4: 7, 4:8 ............ 20 20
Betingsindelning för helt läsår.
Moment
Inledning jämte 2: 2, 2: 3, 2: 4, 25 15 15 15 20 25 4: 7, 4: 8, 5: 4, 5:5 ............ 20 5: 1, 5: 2, 5:3 ................. 25 6: 1—6: 4 jämte sammanfattning . 20
Summa 180
Koncentreras undervisningen i ämnet mycket starkt, så att timtalet under viss tid blir högt bör varje beting ha större omfattning. Ovanstående beting kan då t. ex. sammanslås två och två.
Laborationerna är ej inräknade i beting- en. Då så är möjligt bör de ingå.
Angående utformning av beting hänvisas till 54.423 samt II:4.2.3.3.
59.4.2. Verksamhetsformer
59.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se även 54.421 och 57.421.
I detta ämne ingår ett stort antal elek- triska scheman av större eller mindre kom- plikation och större eller mindre principiell betydelse. Icke alltför komplicerade grund— läggande scheman bör eleverna kunna rita upp ur minnet och förklara, andra bör de lära in så. att de ur schemat kan utläsa
funktionen hos den apparat eller det system av apparater för vilka schemat gäller.
Eleverna bör även övas att komplettera ett schema i vilket ett antal ledare eller andra schemaelement saknas eller t.o.m. helt konstruera ett enklare schema så att en beskriven funktion kan utföras. Sådana schemaproblem brukar omfattas med in- tresse och kan lämpligen förekomma både som hemuppgifter och som skrivningspro- blem.
Vissa avsnitt är utpräglat matematiskt inriktade. Man bör fordra att eleverna skall kunna återge vissa härledningar som inte är allt [för komplicerade. Det är givet- vis lärarens uppgift att ständigt söka enk- la, klara härledningar och en lättfattlig framställning av lärostoffet. Snabbare me- toder kräver ofta en större intellektuell anspänning. Med den allmänna nätteorins hjälp kan exempelvis en myckenhet mer eller mindre rutinmässigt räknearbete er— sättas med logiska resonemang, som snab- bare och elegantare leder till målet. 59.422. Studieteknik — se 54.422. 59.423. 54.4.-2.3.
Självständiga arbetsformer —- se
59.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 54.424.
Konkretisering av undervisningen kan i många kursmoment ske genom demonstra- tion av modeller av de tekniska artiklar som är under diskussion såsom spolar, kondensatorer, telefonreläer och automat- väljare. En riklig samling sådana föremål bör därför finnas. Ofta bör föremålen vara skurna så att den inre byggnaden fram- träder.
Demonstrationer kan vidare ske med hjälp av särskilt konstruerade modeller, t.ex. en modell som illustrerar vågfort- plantning utefter en ledning.
Det bör dock framhållas att eleverna oftast mera direkt och ingående kommer
i kontakt med föremål och företeelser un- der laborationer än de gör under ett de— monstrationsförsök. Det bör även påpekas att uppkoppling av försöksapparatur kan innebära en god träning för eleverna och ett prov på deras förmåga. att praktiskt använda teoretiska kunskaper.
Nedan ges exempel på områden inom vilka laborationer kan väljas.
Resonanskretsar: Q—värdet för en reso— nanskrets bestämmes ur resonanskurvan, genom kapacitansvariation och enligt me- toden med tillsatsmotstånd. Spolens Q, in— duktans och egenkapacitans mäts med en Q—meter. Även ömsesidiga induktansen mellan spolen och en med denna kopplad spole mäts.
Tonfrekvenstransformator: Följande ut- föres: induktansmätning, omsättningsmät- ning, anpassningsprov, upptagning av transmissionskurvor, linjaritetsprov samt undersökning av egensvängningars upp- komst genom pulsmatning av transforma- torn.
Fyrpol: På en resistiv fyrpol mäts in- impedansen från tomgång till kortslutning i en wheatstonebrygga. I bryggan som ka- rakteristikmätare mäts spegelimpedansen. Driftdämpningen mäts med tonfrekvent spänning vid olika grader av missanpass— ning.
Filter: För ett lågpassfilter upptas en spegeldämpningskurva och driftdämpnings- kurvor vid ett par olika generator- och avslutningsresistanser.
Ledning: På en konstledning motsvaran- de en kabelsträcka mäts tomgångs- och kortslutningsimpendanserna vid tre frek- venser. Härav beräknas kabelns transmis— sionskonstanter och primära konstanter.
Automatväxel: En rundgående 30-stegs- väljare jämte erforderliga 4 reläer används som ledningsväljare för en-, två- och tre- siffriga abonnentnummer. De olika lyst— ringsfallen undersöks.
Anodmodulering: Två mottagartrioder kopplas som Hartley-oscillator och Heising-
modulator. Den modulerade svängningen och trapetsbilden studeras med hjälp av ett oscilloskop. Bärvågsfrekvensen mäts med en heterodynfrekvensmeter.
Frekvensmodulering: Antingen undersöks en oscillator med reaktansrör eller också en kvotdetektor.
Rundradiomottagare: Mätningar på hög- talarens svängspole, uppmätning av mot- tagarens känslighet samt undersökning av den automatiska förstärkningsregleringen och mottagarens selektivitet.
Ståendevågmeter: Tomgångsimpedansen hos en kort koaxialkabel mäts med en stå- endevågmeter vid ett antal frekvenser. Im- pedansens resistans- och reaktansdel be- räknas och avsätts i ett diagram som funk- tioner av frekvensen.
Vägledare: En ståendevågmeter av väg- ledartyp matas av en reflexklystron, vars moder undersöks. Vissa vågledaravslutning- ars komplexa impedans- och admittanstal mäts. En reflektorskärm placeras i strål- ningsfältet från ett horn på vågledaren. Skärmens inverkan på fältet i vågledarens inre undersöks.
Ett eller två studiebesök bör anordnas i detta ämne. Lämpliga studieobjekt är en radio- och televisionsindustri, en telefon-, radio- eller radarstation eller den teletek- niska utrustningen på en flygplats.
59425. Bedömning — se 54.425.
59.4.3. Hjälpmedel —- se 54.43
60 . Systemteknik
Mål Undervisningen i systemteknik syftar till
att med alhnänna teletekniska ämnen som grund ge eleverna fördjupade kunskaper inom något större område av teletekniken, såsom tillämpad elektronik, radio- och mik- rovågteknik eller telefonteknik,
att uppöva elevernas förmåga att över- blicka uppbyggnaden och funktionen hos ett större eller mera komplicerat system samt
att ge eleverna möjlighet att mera in- gående analysera vissa systemdetaljer så- väl teoretiskt som experimentellt samt att dimensionera systemkomponenter.
60.1 .
60.2. Huvudmoment
Teori. Apparater. Systemuppbyggnad.
60.3. Kursplan
Kursplaner ges för två huvudalternativ av systemtekniska studier, nämligen elektro- niska system och radio- och mikrovågtek- niska system.
60.3.1.
1. Pulsteknik
Tidaxelgeneratorer.Pulstransformatorn.För- dröjningsledningar. Transmissionsgrindar. Spänningskomparatorer. Pulsräknare. Tid- modulering och tidmätkretsar. Pulssystem.
Elektroniska system
2. Analogiteknik Multiplikatorer och divisionsdon. Funk- tionsgeneratorer. Fel. Kontrollmetoder. Pro- blemberedning. Direktanalogier. Orientering om några problem och lösningsmetoder.
3. Digitalteknik Digital presentation. Analogi-digitalomvand- lare. Logikgrindar. Aritmetiska don. Styr-
nät. lifIinnen. Indon och utdon. Kodning och programmering.
4. Systemtillämpningar
5. Större arbetsuppgift
60.3.2. system
Radio— och mikrovågtekniska
6. Signalteori Kretsteori. Informationsteori.
'7. Radioteknik
Strålning. Antenner. Television.
Moduleringssystem.
8. M ikrovågteknik Komponenter. Generatorer och förstärkare för mikrovågor. System som utnyttjar mik— rovågor.
9. Större arbetsuppgift.
60.4. Anvisningar och kommentarer
60.4.1. Lärostoffet
60.4.1.1. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet —— se även 54.4.1.1 I systemtekniken skall tidigare erhållna kunskaper i elektronik eller telekommuni— kation vidgas. Företrädesvis skall samban- det mellan systembyggnad och systemfunk- tion uppmärksammas. Den starka utvecklingen av elektronik och telekommunikation som förorsakats av deras stora användbarhet inom skiftande, viktiga områden har medfört en stor varia- tiOn i tillämpning och i utförande, varför en mångfald system byggts upp. En bred behandling av alla system är varken möjlig eller ur pedagogisk synpunkt lämplig. I ämnet systemteknik får därför eleverna lära principerna för systembygg— nad genom att en viss typ av system in- gående behandlas samt genom att de får
genomföra en större självständig arbetsupp- gift inom ett speciellt system.
I kursplanen har två. huvudalternativ an- givits, nämligen elektroniska respektive ra— dio- och mikrovågtekniska system. Inom varje alternativ finns stora möjligheter att variera genom val av olika tillämpningar.
Stora möjligheter till individualisering av undervisningen finns, i synnerhet som ele— verna bör studera detta ämne under så själv- ständiga former som möjligt.
Val av huvudalternativ samt möjlighe- ten att tillfredsställa elevernas önskningar om olika inriktning beror av skolans resur- ser, lärartillgången och antalet teletekniska undervisningsavdelningar.
Till de kommentarer till speciella kurs— moment som ges nedan kan fogas att ele- vernas förståelse för systembyggnad ökar, om viss tid ägnas åt genomgång av något större eller mera komplicerat system eller åt en djupare behandling av någon del av ett förut bekant system.
Jämte den större arbetsuppgiften utgör laborationerna en mycket stor del av ämnes- stoffet. De bör utföras under former som befordrar elevernas förmåga att arbeta självständigt.
60.412. Kommentarer till speciella kursmoment
1. Pulsteknik Nedan angivna pulstekniska element kan förslagsvis i anslutning till ett i blocksche- mats form deducerat eller presenterat sy- stem tagas upp till behandling. De systern kring vilka genomgången byggs upp kan väljas fritt. Alla momenten behöver ej ge- nomgås i anslutning till ett och samma system. Behandlingen bör alltid börja med en beskrivning av det valda systemet. Som förslag till system kan anges: Pulssystemet i en TV-mottagare eller en radarindikator, automatiskt målföljningssystem för radar (: automatisk strob) eller ett pulstekniskt mätsystem (t. ex. ett större pulsoscilloskop). En möjlighet är att behandla elementen i
anslutning till genomgången av vissa. ana- logi- eller digitaltekniska kretsar.
Tidaxelgeneratorer: Såväl fantastronen som bootstrapgeneratorn kan behandlas. En av dem kan bytas ut mot en svepgenerator för strömpulser. Utföringsformer med såväl grindstyrning som triggstyrning bör disku— teras. Linjariteten analyseras och linjari- tetsförbättringar diskuteras.
Pulstransformatorn och fördröjningsled- ningar: Pulstransformatorns kapacitans upp— skattas och införes i ekvivalenta schemat, varefter transformatorns stigtid och topp- fall kan bestämmas. Som ett tillämpnings- problem kan en blockingoscillators stigtid och pulsbredd bestämmas. Eleverna skall givetvis inte åläggas att memorera de del- vis empiriska beräkningsformler som gäller för blockingoscillatorn. Däremot bör de vara medvetna om hur transformatordata kvalitativt påverkar blockingoscillatorns funktion.
Med utgångspunkt från den i telekom- munikation behandlade ledningsteorin be— räknas pulssvaret för en homogen ledning och för en konstledning med diskreta stor- heter. Pulsgenerering med hjälp av fördröj- ningsledningar kan behandlas. Exempel på styrning av pulslängden hos blockingoscilla- torer kan genomgås.
Transmissionsgrindar: Följande områden bör göras till föremål för behandling: En— och tvåvägsgrindar samt typiska tillämp- ningsområden, tvåvägsgrindar i två.-, fyra- och sexdiodutförande samt synkronlåskret- sar och deras funktion.
Spänningskomparatorer: Spänningskom- paratorns princip kan redovisas i anslutning till en icke regenerativ komparatorkoppl'mg. Som exempel på. regenerativa komparatorer behandlas multiaren och den katodkopplade bistabila vippan.
Pulsräknare: Den binära kedjan som frek- vensdelare och räknare diskuteras. Genom återkoppling i den binära kedjan erhålles
dekadräknare. Möjligheten att öka upp- lösningsförmågan med hjälp av grindrör kan illustreras. En orientering om ringräk- nare och stegräknare kan medtagas.
Tidmodulering och tidmätning: I den mån som tidmodulering och tidmätning tidigare ej behandlats kan en separat diskussion härav ske i blockschemats form. En dylik behandling kan omfatta något av följande detaljmoment: Tidmodulering med hjälp av fasmodulering i enkel och multipel skala, tidmodulering med fördröjningsledning och tidmätsystem av såväl analog som digital typ. I anslutning till sista punkten genom— gås i beskrivande form någon typ av pulsko- incidenskrets.
2. Analogitek'nik
Multiplikatorer och divisionsdon: Servomul— tiplikatorn genomgås beskrivande. Dess frekvenskaraktäristik kan diskuteras reso- nemangsvis. Bland helelektroniska multipli— katorer ägnas uppmärksamhet företrädesvis åt tiddelningsmultiplikatorn. Endast en be— handling i blockschemats form är här nöd— vändig.
I anslutning till övningsproblem genom- gås multivibratorns användning för divi- sion. Problem som i blockschemats form be- handlas i anslutning till genomgången av multiplikation kan till exempel vara van der Pols ekvation, Mathieus differential— ekvation, simulatoruppkoppling för ballis- tiskt problem, elektronrörelse i elektriskt och magnetiskt fält samt något eldlednings- problem.
Funktionsgeneratorer: I anslutning till ge- nomgång av glapp- och dödzon-simulering behandlas allmänt brytdiodgeneratorn för generering av funktioner av beroende varia- bel.
I form av övningsproblem med ledande anvisningar kan generering av potens, rot- och trigonometriska funktioner med hjälp av i analogimaskin gjorda uppkopplingar
behandlas. Med hjälp av demonstrations— exempel kan en orientering om maskinupp- kopplingar för generering av exponential-, logaritm- och felfunktioner ges. I anslutning till problem avseende koordinattransforme— ring och navigering kan sinus-cosinusresol— vem (i potentiometerutförande) behandlas.
Som exempel på generering av tidfunk- tioner behandlas förslagsvis språng-, ramp- och sinusfunktioner samt transportfördröj- ning. Funktionsgenerering med hjälp av ma- skinuppkopplingar bör i huvudsak behand- las i form av övningsproblem.
Någon brusgeneratortyp för analogima- skinbruk bör genomgås.
Fel och kontrollmetoder: Exempel på fel som kan uppmärksammas och i viss ut- sträckning analyseras: Summators och inte- grators fel till följd av operationsförstärka- rens drivning, ändliga inimpedans och änd- liga förstärkning, fel i integrator till följd av kondensatorläckning samt potentiometerfel i form av linjaritetsfel och belastningsfel.
Krav på maskinens blockschema — inga differentiatorer, stabila. hjälpslingor och hjälpslingor med integratorer —— och åtgär- der för kontroll av maskinlösningar kan exemplifieras.
Problemberedning: Principen för ampli- tud- och tidskalning gås igenom och övas i tillämpningsproblem. Synpunkter på en— gångs- och repeterlösningar diskuteras. Olika hjälputrustningar kan tas upp till en orienterande behandling.
Direktanalogier: I många viktiga tillämp— ningar kan en operationsförstärkare kopplas upp så att dess dynamiska egenskaper direkt avbildar dynamiken hos ett betraktat för— lopp. En orientering ges om den metodik som i sådana fall kommer till användning.
Orientering om några problem och lös- ningsmetoder: I en huvudsakligen beskri- vande framställning kan några allmänintres- santa problem och lösningsmetoder tagas upp till diskussion. Som exempel kan näm-
nas maskinlösning av diffusionsekvationen i endimensionell form, lösning av linjära algebraiska ekvationssystem, speciella nät- analysatorer och en orientering om växel- strömsmaskiner.
3. Digitalteknik Det vore värdefullt att kunna ge den digi- taltekniska undervisningen sådan omfatt- ning att ett helt datamaskinsystem skulle kunna genomarbetas. Ett sådant företag skulle emellertid bli alltför tidskrävande. I stället får man söka sig fram efter andra vägar. Man kan till exempel i grova drag disponera framställningen som om en full- ständig bearbetning vore möjligt men låta den till ett system sammanbindande fram- ställningen vara beskrivande, i vissa stycken t.o.m. mycket översiktlig. Inom vissa del— avsnitt försöker man driva framställningen så att denna kan vara utgångspunkt för eget systemarbete inom ett litet delsystem. Kursplanens olika moment kan exempel- vis utformas enligt nedanstående förslag.
Digital presentation: I en beskrivande framställning bör skillnaden mellan analog och digital presentation klargöras och olika tekniska utföringsformer såsom neonbank, mekaniska räkneverk och digitalrör redo— visas.
Analogi-digitalomvandling: Någon eller några typiska omvandlare studeras. Digital- skivan för transformering av vridningsrö- relse till digital storhet får anses vara obli- gatorisk. Den digitala koden härför kan be— handlas kortfattat. Mera generella analogi- digitalomvandlare enligt tidmodulerings- principen kan behandlas beskrivande. Detta kan även vara fallet med självbalanserande potentiometrar. Vidare kan som exempel digitala rörvoltmetrar tas upp till behand- ling.
Logikgrindar och aritmetiska don: I an— slutning till en genomgång av Och-grindar, Eller-grindar, Icke-grindar samt kombina-
tionstyperna inhiberingsgrindar och exklu- sivt-Ellergrindar övas tekniken att gå. från logikschema till motsvarande Boolefunktion och omvänt. Logikgrindarnas schemasym- boler redovisas. Behandling av talsystem kan begränsas till decimalsystemet och det binära systemet. För omvandling mellan de båda talsystemen och för den binära arit- metiken redogöres. Den senare kan begrän- sas till en tabellframställning. Begreppen serie- och parallelloperation vid digital räk- ning behandlas. Enkla additionsdon och subtraktionsdon redovisas i serie- och pa- rallellutförande. Som exempel på register kan det direkt binära registret, skiftregist- ret och det dynamiska registret (cirkula— tionsregistret) i någon utföringsform be- handlas.
Med något enkelt exempel kan man re- dovisa en serieräknande aritmetisk enhet för addition och subtraktion samt för mul- tiplikation och division.
Aritmetisk enhet i parallellutförande kan studeras som större arbetsuppgift. De ovan angivna logiknäten och deras tekniska utfö- ringsformer redovisas och diskuteras. Såväl relä- som vakuumrör och transistorutfö- rande kan redovisas.
Styrnät: Som en inledning kan några av de i en digitalmaskin förekommande styr- funktionerna beskrivas. Härvid bör klock- styrning, kodning och avkodning behandlas.
Kod- och dekodnäts logiska byggnad be- handlas som tillämpningsexempel på. logisk algebra.
I övrigt kan exempelvis instruktionsde- kodrar, klockpulsgeneratorer, registerstyr- ning, styrning av adressväljare och instruk— tionssekvens samt styrningens organisation behandlas. Denna behandling bör i huvud— sak vara beskrivande.
Minnen: I en i huvudsak beskrivande framställning behandlas trumminnen, fer- ritminnen och någon typ av fördröjnings— ledning som minne. Dessutom kan en kort översikt över andra minnestyper, deras min-
neskapacitet och accesstid ges. Även yttre minnen bör exemplifieras.
Indon och utdon: I en väl illustrerad be- skrivande framställning ges en orientering om indon och utdon för hålremsor, hålkort och magnetband. Genomgången bör även omfatta kringutrustningen för ifrågavarande transportmedia.
Kodning och programmering: Endast en orienterande behandling kan ifrågakomma. Eleverna skall bibringas någon insikt i de principer som ligger bakom definitioner och instruktioner. Framställningen kan bindas till enkla exempel. Vid behandlingen kan man börja med en fyradressmaskin, ty in- struktionen i en sådan omfattar alla för en instruktion nödvändiga beståndsdelar. Man kan sedan i steg minska ner adressantalet och diskutera för- och nackdelar som ma- skinen härigenom får. Genomgången bör omfatta instruktionssekvenser, kodbeslut, flödesdiagram och symbolisk kodning.
Om allmännare programmering gives en- dast en kortfattad beskrivande orientering.
44. Systemtillämpningar Som förslag till systemtekniska tillämp- ningar kan anges (se även reglerteknik): Navigeringssystem. Instrumentering i atom- reaktorer. Styrsystem för verktygsmaskiner eller del (delar) därav. System för trafik- kontroll och trafikövervakning. System för driftkontroll och driftövervakning i elkraft- anläggningar eller del därav.
..
3. Större arbetsuppgift — se 60.4.2.3.
6. Signalteori Kretsteori: I ämnet elektronik har i sam- band med behandlingen av harmonisk dis- torsion Fourierserien för en periodisk funk- tion berörts. Här kan eventuellt uttrycken för termernas koefficienter härledas och några enkla fall av koefficientbestämningar genomräknas. Begreppet linjespektrum har införts i ämnet telekommunikation. Syn-
punkter ges på betydelsen av att kunna välja mellan att skriva en funktion som di- rekt tidsfunktion eller i spektral form. Här kan tillämpningar inläggas på. mycket enkla nät som belyser de båda möjligheterna. Spektrum för en oändligt lång pulsföljd kan deduceras. För en icke periodisk funktion visas övergången till Fourierintegralen och begreppet kontinuerligt spektrum förklaras. En diskussion av sambandet mellan signal- varaktighet och spektrums bredd kan an— knytas främst till rektangulära pulser. In- verkan av ett näts överföringsfunktion på en signals spektrum, form och fördröjning bör diskuteras. Impulsfunktionen kan even- tuellt behandlas.
Som en betydelsefull tillämpning kan eventuellt behandlas optimal signalfiltrering vid förekomst av brus. Denna behandling kan inskränkas till huvudsakligen fysika- liska resonemang, kompletterade med enkla räkningar, och omfatta rektangulära signal— pulser i vitt brus. I mån av tid kan en nå- got mera matematisk och allmännare dis- kussion genomföras. Målet får här vara att ge en inblick i problemets betydelse, viss förståelse för orsakssammanhanget samt kännedom om lösningar i viktiga fall.
Informationsteori: Informationsbegreppet diskuteras. Ett brukligt sätt att ange infor- mationsmängd kan visas och belysas med några enkla exempel. Begreppet system- eller kanalkapacitet definieras. Från ämnet elektronik antas begreppet signal—brus—för- hållande vara bekant. Uttryck för ett systems kapacitet kan anges utan helt täckande utredning och motivering, och bru- sets och bandbreddens betydelse vid över- föring av information diskuteras. Behand- lingen av detta avsnitt synes ej böra syfta till att ge eleverna förmåga att självstän- digt utnyttja informationsteorin utan sna- rare till kännedom om benämningarnas in- nebörd och elementära sammanhang. Dock bör förståelse ernås i sådan grad att enkla
informationsteoretiska synpunkter kan läg- gas på den fortsatta systembehandlingen.
7. Radiotehnik Strålning: En utvidgad men alltjämt hu- vudsakligen beskrivande behandling av väg- utbredningen genomföres. Orsaker till jono- sfärens brytande egenskaper beröres; even- tuellt kan en kortfattad härledning av bryt- ningsindex göras med hjälp av begreppet förskjutningsström. lVIarkvågsutbredningens beroende av masker, jordytans kurvatur, markytans beskaffenhet och anomalier be- röres. Förbindelse med hjälp av spridning (scattering) antydes. Ett begränsat antal räkneexempel kan införas i detta avsnitt, men de bör i mycket ringa grad anknyta till fältteorin. De bör i stället anknyta till geometriska förhållanden vid vågutbred- ningen, för vilken enkla matematiska ut- tryck kan antas vara kända. Här bör syf- tas till kännedom om väsentliga fenomen vid vågutbredning samt någon insikt i deras fysikaliska bakgrund.
Antenner: Den grundläggande strålningen från en dipol i fri rymd och vertikalt mot jordytan behandlas i ämnet telekommuni- kation. Här kan en utvidgning mot sam— mansatta antenner och riktantenner göras. Kvartvåg— och halvvägantennen, inklusive den vikta halvvågantennen, diskuteras med enkla approximativa härledningar. Deras riktdiagram, som ej behöver härledas, och strålningsresistanser jämförs sinsemellan och med motsvarande för den korta dipolen. Strålningsegenskaper hos olika arrangemang av en halvvågantenn vid och ovan jord- ytan diskuteras, främst med hänsyn till halvvågantennens användning som sändar- antenn till radiostationer. Räknemässigt be- stäms exempelvis maximi- och nollstrål- ningsriktningarna. Kombinationer av an— tennstavar i sammansatta antenner berörs. Sådana fall torde bäst behandlas med rela- tivt många räkneexempel främst avsende riktdiagrammens maximi- och nollstrål- ningsriktningar samt lobbredder. En viss
färdighet att kombinera ett flertal visare bör eftersträvas hos eleverna. Specith gäl— ler detta, då enkla förhållanden råder för stavarnas avstånd samt för antennström- marnas storlek och fasvinklar. Syftet bör vara att ernå förståelse för möjligheten att justera strålningsdiagrammet för exempelvis en rundradioantenn samt principen för rikt- antenner med aktiva antennstavar och enkla stavreflektorarrangemang.
Principen för Yagi-antennen med reflek- tor och direktorer berörs. Principerna för homantenner och antenner med samman- hängande reflektor med primärstrålare an- ges. Betydelsen av den plana vågfronten diskuteras liksom sammanhanget mellan strålningens fördelning över antennöpp— ningen och riktförmågan samt sidolobernas storlek. Det senare problemet kan i mån av tid och beroende på klassens förmåga bli föremål för matematisk behandling med hjälpmedel från kretsteorin.
Moduleringsystem: En jämförelse ur sig— nal—brus—synpunkt mellan i första hand AM- och FM-system bör göras, där även enkla informationsteoretiska synpunkter beaktas. Vid AM diskuteras transmission med dubbla och enkla sidband, eventuellt även med undertryckt bärvåg. Vid FM diskute- ras betydelsen av bandbredd, expansion och kompression för signal-brus-förhållandet. I samband härmed berörs fysikaliskt och med enkel räknemässig framställning hur bruset undertrycker svaga signaler vid en- veloppdemodulering och hur detta kan und- vikas genom koherent demodulering. An- knytning bör göras till aktuella system.
Ett pulsmodulerat system bör även be- handlas, exempelvis ett PPM— eller PCM- system. Signal-brus-egenskaper i detta sy— stem kan diskuteras och jämföras med de ovan nämnda systemen. Praktiska syn- punkter på respektive system, såsom band- breddskrav, komplexitet och tillförlitlighet, samt hur de olika systemens fördelar fram- kommer vid olika användningar bör disku-
teras. Framställningen bör bindas till ett praktiskt tekniskt system, som kan väljas exempelvis efter lokala intressen.
Television: Som repetition beskrives tele- visionsmottagaren i stora drag, varefter några delar berörs mera i detalj. Exempel- vis behandlas ingångssteget, MIF-förstärka— rcns förstärkningskurva, demodulering och separering av bild- och ljudsignal, separe- ring av synkpulserna från den egentliga bildsignalen och bild— och radpulser sins- emellan, avböjningssystem, bildrör samt alstring av högspänning för bildröret.
Bandbreddskrav och synpunkter på val av bärvågsfrekvens samt moduleringstyp för bild och ljud för televisionstransmissio— nen diskuteras även. Televisionssignalens tidsfunktion och spektrum diskuteras.
På sändarsidan kan funktionen hos några TV—kamerarör såsom bildortikonen och vi- dikonen beröras. Synpunkter kan ges på ut— förandet av rundstrålande riktantenner vid de höga frekvenser som erfordras för tele- vision.
8. Mikrovågteknik Komponenter: Principen för och exempel på utförande av delningsknutar, riktkopplare, SM-växlare vid mikrovåg, mikrovågblan- dare och don för effektmätning kan anges. Utan någon ingående fysikalisk diskussion kan ferriters användning i riktkopplare och variabla dämpare beröras. En utförlig be- handling av ferriters egenskaper vid mikro- våg kan knappast hinnas med och synes ej heller vara motiverad i detta sammanhang. Ferriters grundläggande egenskaper behand- las i ämnet elmaterial.
Speciella synpunkter på mikrovåganten- ner, såsom utförandet av reflektorer och primärstrålare, kan lämpligen tas upp i detta avsnitt. Som exempel på primärstrå- lare kan anges dipoler, horn och slitsade vägledare.
Generatorer och förstärkare för mikrovåg: Som komplettering till den beskrivande
framställning av mikrovåggeneratorer och -förstärkare som inrymmes i ämnet tele- kommunikation ges i detta avsnitt en något utvidgad behandling av magnetro- nen, klystronen och vandringsvågrören. Synkroniseringsvillkor och möjligheter att variera frekvensen kan behandlas med ap- proximativ teori, varefter räkneexempel till- grips för att belysa framställningen. Prin- cipen för »masrar» och parametriska för- stärkare samt deras viktigaste egenskaper och användning anges i korthet.
I detta sammanhang kan principen för automatisk frekvensreglering vid mikrovåg beröras. Som exempel kan beskrivas frek— vensreglering av en reflexklystron använd som lokaloscillator.
System som utnyttjar mikrovågor: Det viktigaste exemplet på ett mikrovågsystem torde vara ett radarsystem. Inledningsvis anges huvudprincip och uppgift för ett så— dant. Orsaken till val av mikrovåg för bär- frekvensen kan diskuteras med synpunkter bland annat på bandbreddskrav, antennens riktverkan och sändareffekten.
Ett relativt fullständigt blockschema över en pulsradarstation presenteras. De in— gående enheterna behandlas sedan med syn- punkter på funktion och utförande. Utseen- det av antennens strålningsdiagram, avsök— ningsmetoder m.m. diskuteras. Vidare be— handlas pulsformning med konstledning, olika sändarrör, vägledare och mikrovåg- komponenter, blandare och lokaloscillator samt mottagarens MF-del och videodel. Pulstekniska synpunkter kan läggas på kretsarna för svepalstring och avståndsmät- ning. Beskrivningen av antennrörelsens överföring till indikatorn utgör en servo- teknisk tillämpning. I detta sammanhang bör en demonstration av en radarstation eftersträvas.
Räckviddsproblemet är fundamentalt i radarsammanhang, och därför bör ett kvan- titativt resonemang ledande till radarekva- tionen genomföras. Vid användning av den
färdiga radarekvationen undanskymmes lätt den grundläggande diskussionen. Vågläng- dens, sändareffektens, känslighetens och an- tennstorlekens betydelse för räckvidden dis- kuteras. Synpunkter ges även på detektion av svaga signaler i närvaro av brus.
En orientering kan lämpligen göras om olika radartillämpningar. Exempelvis kan särdragen i radarsystem för spaning, mål- följning och navigering beröras. I mån av tid kan principen för MTI— och CW-radar även anges, men här torde målet ej få sättas högre än att ge viss kännedom om deras grundprincip och användningsmöjlig— het.
Andra system som utnyttjar mikrovågor behandlas orienterande. För exempelvis ra- diolänkförbindelser och kommunikation via satelliter kan ges synpunkter på. våglängd, bandbredd, länkdistans, antennstorlek, sän— dareffekt och sändarrörstyper.
9. Större arbetsuppgift —— se 60.423.
60.413. Planering och samverkan —- se även 54.4.13.
Av de i timplanen för ämnet systemteknik upptagna 4,5 vtr skall minst 2 vtr anslås åt laborationer och en större självständig ar- betsuppgift. I III:7.1 medgives att klass får delas under 2 vtr för detta ändamål. Nedan ges exempel på en ungefärlig tidspla- nering för dels elektronisk, dels radio- och mikrovågteknisk systeminriktning.
Elektronisk systeminrz'ktning
Moment Timmar
1. Pulsteknik 20 2. Analogiteknik 15 3. Digitalteknik 25 4. Systemtillämpningar ......... 15 5. Större arbetsuppgift ......... 30 Laborationer ................ 30
Summa
Radio- och mikrovågteknisk system- inriktning
Moment
6. Signalteori ..................
7. Radioteknik
8. Mikrovågteknik .............
9. Större arbetsuppgift ......... Laborationer ................
Summa
Laborationerna utgör en betydelsefull del av undervisningen, och de bör utföras i an- slutning till motsvarande kursavsnitt.
Systemtekniken bör ej påbörjas förrän huvuddelen av ämnena elektronik och tele- kommunikation har avslutats. De allmänna teletekniska ämnena skall nämligen utgöra grunden för de systemtekniska tillämp— ningarna i ämnet. En vertikal samverkan med de båda ämnena elektronik och tele- kommunikation bör alltså eftersträvas.
Vissa begränsade förskjutningar i ämnes- stoff mellan ämnena elektronik, telekommu- nikation och systemteknik kan företas i sådana fall då. uppenbara fördelar erhålles härigenom, exempelvis förbättrad kontinui- tet i undervisningen.
6041 .4. K oncentration
Med hänsyn till att vertikal samverkan bör eftersträvas med ämnena elektronik och telekommunikation koncentreras sy- stemtekniken lämpligen till vårterminen. (Eventuellt kan koncentrationen drivas så. långt att systemtekniken läses under en- dast viss del av vårterminen). Då. ett nå- gorlunda konstant totalt veckotimtal för teleämnena bör bibehållas under hela året medför detta givetvis en motsvarande för- skjutning av ämnena elektronik och tele- kommunikation till höstterminen. Ett för- slag till ett sådant arrangemang återfinnes under 54.414.
60.415. Beting — se även 54.4.].5. Den utvidgning och fördjupning av de tele- tekniska kunskaperna som ämnet system- teknik avser att ge ställer stora krav på handledningen vid betingsläsning. Nedan ges exempel på lämpliga betingsavsnitt. Ti— den har angetts i lektionstimmar eftersom veckotimtalet genom olika grad av kon- centrationsläsning kan variera. Laboratio- ner har inräknats i betingen.
Elektronisk systeminriktning
Moment
Pulsteknik Analogiteknik ................. Digitalteknik ..................
Radio- och mikrovågteknisk system- inriktning
Moment
Antenner ......................
Television .....................
Generatorer och förstärkare för mikrovågor Något mikrovågsystem .........
Skall betingsläsningen omfatta hela. äm- nesstoffet kan om hela ämnet koncentreras till vårterminen följande indelning göras: (även här är laborationerna inräknade i be- tingen —— jfr 60.4.1.3):
Elektronisk systeminriktning
Moment
Orientering .................... Pulsteknik
Analogiteknik
Digitalteknik .................. Systemtillämpningar Sammanfattning ...............
Summa.
Radio- och mikrovågteknisk system- inriktning
Moment
Orientering Kretsteori Informationsteori, antenner Moduleringssystem och television Mikrovågteknik Sammanfattning ...............
Summa
Den större arbetsuppgiften förutsättes genomsnittlig pågå. under två veckotimmar hela vårterminen.
60.4.2. Verksamhetsformer
60.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 544.421 och i tillämpliga delar 57.421 och 59.4.2.1.
60422. Studieteknik — se 54.422 och i tillämpliga delar 57.422.
60.423. Självständiga arbetsformer — se 54.423 och i tillämpliga delar 57.423.
För att betingsläsning i ämnet systemteknik skall kunna genomföras med gynnsamt re— sultat kräves av läraren en omfattande handledning med noggranna anvisningar om vilka avsnitt som skall studeras i till- gänglig litteratur. För de avsnitt där så är möjligt kan betinget förslagsvis avslutas med en laboration, där uppgifterna är så. valda att deras genomförande kräver god förståelse av det kunskapsområde som be- tinget omfattar. I detta fall kan eventuellt redovisningen av betingets studieresultat sammanfattas i en laborationsredogörelse som göres fylligare än normalt beträffande den teoretiska bakgrunden.
Den större arbetsuppgiften bör omfatta ca 30 timmar och kan utföras individuellt eller i grupp. Den kan vara en litteraturstu- dieuppgift, teoretiskt utredande uppgift, pro— jektuppgift, konstruktionsuppgift, experi— mentell utredning eller en experimentth genomförd konstruktion.
Exempel på specialarbeten med elektro- nisk systeminriktning: Konstruktion och uppbyggnad av styrnät. Studium av don för analogimaskiner av växelströmstyp. Stu- dium och konstruktion av digital fasmeter. Insamlande av data för projektering av ett trafikövervakande system.
Exempel på specialarbeten med radio- och mikrovågteknisk inriktning: Konstruktion och/eller experimentell undersökning av nå- gon viktig krets inom telekommunikation- tekniken. Teoretisk och/eller experimentell undersökning av en enkel antenn. Studium av ett telekommunikationsystem. Teoretisk och/eller experimentell undersökning av nä- gon komponent eller princip i ett telekom- munikationsystem. Projektering av ett en- kelt telekommunikationsystem. Konstruk— tion av en del av ett telekommunikation- system.
Arbetsgången för ett specialarbete inom radio- och mikrovägtekniska system kan exempelvis avse konstruktion, uppkoppling och experimentell undersökning av frekvens- diskriminator och förlöpa i etapper enligt nedan:
1. Planering av uppgiften med ungefärligt uppskattad tidplan.
. Litteraturstudium.
. Beräkning av data för i konstruktionen ingående komponenter. . Planering av uppkopplingen. . Uppläggning av mätförfarande med hän- syn till tillgängliga instrument. . Uppkoppling. . Utlaborering av kopplingen, varvid ej alltför stora krav får ställas på överens— stämmelse mellan praktiska resultat och teoretiska förutsägelser. . Protokoll med redovisning av beräk-
ningar, mätresultat och erhållna erfa- renheter. Diskussion av orsaker till bris- ter hos kopplingen.
60.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök —- se 54.424 och i tillämpliga delar 57.42.4— och 59.424.
Exempel på laborationer ges i nedanstående uppställningar. Förslagsvis utföres cirka åtta laborationer är fyra timmar.
. Fantastron och Bootstrapgenerator . . . . . Komparatorkretsar ...................
För elektronisk systeminriktning bör så.— väl klarläggande som utredande och kon— struktivt inriktade laborationer förekomma. Bland de 12 föreslagna laborationerna har som exempel sammanställts 3 laborations- program (markerade med )( ). När konstruk- tionsuppgift (markerad med Xk) ingår i en laboration, måste man räkna med att två. laborationspass erfordras.
A
............... X
. Transmissionsgrindar och differentiallikriktare .......... X . Tidmätkrets (ev. en konstruktionsuppgift som byggs upp och kontrolleras i laboratoriet) ........
. Funktionsmultiplikator (ev. en konstruktionsuppgift) . . . . Studium av ett systemproblem med analogimaskin, t. ex. navigeringsproblem, trafikkontrollproblem, fartygsstabili—
sering .............................. . Digitala mätkretsar
. Analogi-digitalomvandlare ............ . Digital addition och subtraktion ...... ............... X . Digital multiplikation (ev. en konstruktionsuppgift) . . . . X . Register ............................
. Digital systemstyrning (programstyrning) ............. X X
............... X
Xk
För radio- och mikrovågteknisk systeminriktning kan t.ex. 7 31 8 av nedanstående
laborationer utväljas:
Prov med frekvensmodulering. Mätningar på TV-mottagare. Mätningar på. mikrovågkomponenter.
399971??29.WEQ!"
Undersökning av mikrovåggenerator.
Studiebesök inriktade på elektroniska sy- stem kan avse produktion av elektronisk eller reglerteknisk apparatur, automatise— rad produktion eller matematikmaskincen- tral.
Radio- och mikrovågtekniska system kan studeras vid rundradiostation, TV-station, radiolänkstation, flygplats och industri med
Grundläggande undersökning av något informationsteoretiskt begrepp. Selektionskretsars inverkan på signaler och brus. Demodulatorers inverkan på signaler och brus. Mätningar i ett antennfält och på antennens matarledning.
Mätningar beträffande interferensmottagning vid mikrovågor.
tillverkning av radio- eller milaovågteknisk apparatur.
60.425. Bedömning — se 54.425.
60.4.3. Hjälpmedel -— se 54.4.3.
61. Elmaskiner
61.1. Mål
Undervisningen i elmaskiner syftar till
att göra eleverna förtrogna med uppbygg- nad, verkningssätt och driftegenskaper hos viktigare stillastående och roterande el- maskiner samt
att ge dem en god inblick i elmaskinernas användning inom kraftproduktion, industri, samfärdsel och annan verksamhet.
61 .2. Huvudmoment
Grundprinciper. Stillastående maskiner. Roterande maskiner. lVIaskinsystem.
61 .8 . Kursplan
1. Grundprinciper Elmagnetiska grunder. Elmaskinernas prin— cip. Elmekanisk energiomvandling. Elma— skinernas förluster och uppvärmning.
2. Stillastående maskiner Transformatorer. Strömriktare. Reaktorer. Transduktorer.
3. Roterande maskiner Synkronmaskiner. Asynkronmaskiner. Lik- strömsmaskiner. Speciella maskiner.
4. Maskinsystem Övergångsförlopp. Maskinkombinationer. Elkraftsystem. Elmotorsystem.
61 .4. Anvisningar och kommentarer
61.4.1.
61.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet —- se även 54.4.].1. Elmaskinerna utgör oumbärliga komponen-
Lärostoffet
ter inom alla områden av den tillämpade eltekniken och i synnerhet inom elkrafttek- niken. Ämnesstoffet i elmaskiner skall be- handla endast viktigare stillastående och roterande elmaskiner samt elmaskinsystem. I stort sett skall behandlingen av varje maskin omfatta uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper och användning.
Stillastående maskiner bör genomgås lika. grundligt som roterande maskiner. Ström- riktarna exempelvis har numera stor tek- nisk användning. I lärokursen ingår ej konstruktion, beräkning och dimensionering av elmaskiner i egentlig mening utan en- dast principerna härför i begränsad om- fattning och endast i anslutning till enstaka enkla uppgifter. Lärostoffet skall i stället lägga huvudvikten på elmaskinernas drift- egenskaper, främst i stationär drift och del- vis även i icke-stationär drift. Stor vikt skall också. läggas på elmaskinernas styr- ning, reglering och användning i industriella och reglertekniska sammanhang.
Elmaskiner är i stor utsträckning tilläm- pad, utvidgad och fördjupad ellära med tonvikt på elmagnetism och strömkrets— teori. Det är därför oundvikligt att ämnet blir relativt teoretiskt. Elevernas förkun— skaper i matematik, fysik, ellära och mät- teknik skall utnyttjas för erforderlig teo- retisk behandling av vissa kursavsnitt. I ämnesstoffet skall även ingå. maskinsystem. Stor vikt bör således läggas på schemarit- ning och på styrande och verkställande el- komponenters användning och kombination till kompletta system, i vilka elmaskiner, elanläggning, elektronik och reglerteknik tillämpas samtidigt. Detta kan ske med enkla konstruktions— eller laborationsupp- gifter.
61.412. Kommentarer till speciella kurs— moment
1. Grundprinciper Elmagnetiska grunder: Inledningsvis ge- nomgås uppkomsten av elmagnetiskt flöde, elmotorisk spänning och eldynamisk kraft— verkan. Därefter behandlas principerna för omvandling mellan elektrisk och mekanisk effekt samt omformning av elektrisk effekt till annan spänning eller frekvens. Enkla räkneexempel skall ingå i framställningen. Elmaskinernas princip: En kort oriente- ring ges om olika slag av elmaskiner och de- ras indelning. Därefter behandlas den all- männa uppbyggnaden och det principiella verkningssättet dels hos stillastående och roterande elmagnetiska maskiner, dels hos icke elmagnetiska maskiner. Samverkan mellan magnetfält och arbetsström i en rote- rande maskin studeras. Enkla räkneexempel skall ingå. Elmekanisk energiomvandling: I detta avsnitt behandlas en generaliserad maskin med utefter luftgapet sinusformigt fördelad flödestäthet och strömbeläggning. Härled- ning sker av moment, inducerad elmotorisk spänning samt därur beräknad mekanisk och elektrisk effekt. De härledda uttrycken tillämpas på de olika roterande maskinerna. Enkla räkneproblem måste ingå. Elmaskinernas förluster och uppvärm- ning: En kort orientering lämnas om vikti- gare konstruktionsmaterial, normer och märkdata för elmaskiner. Därefter behand- las rent allmänt elmaskiners belastnings- förhållanden, förluster och verkningsgrad samt uppvärmning och ventilation. Slutligen orienteras något om provning av elmaski- ner. Enkla räkneproblem skall ingå i detta moment. Laboration: Transformatorn. Kon- struktion: Stillastående maskin.
2. Stillastående maskiner
Transformatorer: Först genomgås transfor- matorns princip, uppbyggnad och verknings— sätt. I samband härmed behandlas lämp- ligen järnkärnan och lindningarna. Därefter
genomgås teori och driftegenskaper för transformatorn i tomgång, belastning och kortslutning. I anslutning härtill behandlas ekvivalent schema, överreduktion av impe— dans, procentuellt spänningsfall, förluster och verkningsgrad. Stor vikt skall läggas på trefastransformatorers olika kopplingar, osymmetriska belastning, parallellkoppling och omsättningsreglering. Något bör näm— nas om kopplingar för ändring av fasta.], sparkoppling, kylningsmetoder och mät- transformatorer. Provning och normer ge- nomgås. Räkneexempel bör ingå. Konstruk- tion: Stillastående maskin (forts. av 1). Strömriktare: Allmänna begrepp och de- finitioner genomgås, såsom likriktare, växel- riktare och omriktare, ledriktning och spärr- riktning. Därefter behandlas ostyrda och styrda ventiltyper, likriktarkopplingar, puls- tal, kommutering, vakuumhållning och tändning. Stor vikt skall läggas på styrning för likriktning och växelriktning, gallerstyr— ning vid jonventiler, styrbara halvledarven- tiler, tyristorer och styrdon. Relativt utför- ligt studeras serie- och parallellkoppling av ventiler, strömsugare, Överbelastbarhet, spänningsfall och glättning. Något nämnes om provning och normer. Eventuellt genom— gås här elackumulatorer och laddningsan- ordningar. Enkla räkneexempel skall före- komma. Laboration: Strömriktare. Kon- struktion: Stillastående maskin (forts.). Reaktorer: Endast krafttekniska reakto- rer behandlas. Först genomgås kapacitiva reaktorer, d.v.s. kondensatorer, såsom kon- densatorelement, enfas och trefas kraft- kondensatorer och kondensatorbatterier, de— ras princip, uppbyggnad, teori och verk- ningssätt. Därefter genomgås detsamma även för induktiva reaktorer, d. v. s. induk— torer. Av dessa behandlas i stora drag fasta och reglerbara enfas och trefas serieinduk- torer, enfas och trefas shuntinduktorer samt nollpunktsinduktorer. I detta avsnitt kan även elmagneter för likström och växel- ström genomgås. Enkla räkneexempel ingår.
Transduktorer: I stora drag behandlas transduktorns princip, uppbyggnad, teori och verkningssätt. Inledningsvis genomgås idealiserade materialkurvor, olika transduk- torelement samt serie- och parallelltrans- duktorn. Därefter studeras verkningssätt och egenskaper hos den separatmagnetise- rade, självmagnetiserade och sparsjälvmag- netiserade transduktorn. Härvid genom— gås strömstyrning och spänningsstyrning samt sambandet mellan styrström och absorberad spänningsyta. Vidare behandlas kombination av transduktorelement till olika enfas- och trefaskopplingar samt transduktorer för mätning, förstärkning, styrning och reglering. Något bör också nämnas om snabba transduktorer. Enkla räkneexempel kan förekomma. Laboration: Transduktor. Konstruktion: Stillastående maskin (forts.).
3. Roterande maskiner Synkronmaskiner: Detta huvudmoment in- ledes med en orientering om synkronmaski- nens princip, uppbyggnad och verkningssätt. I anslutning härtill genomgås olika rotorty- per, den magnetiska kretsen och olika typer av enfas, tvåfas och trefas statorlindningar. Därefter behandlas synkronmaskinens drift- egenskaper i tomgång, belastning och kort- slutning som generator. I samband härmed studeras ankarreaktion, spänningsfall och karaktäristiska kurvor. Sedan synkrona reaktansen införts, genomgås synkronmaski- nens parallelldrift som generator och motor, infasning, belastningsförhållanden och spän— ningsreglering. Något nämnes om synkron- motorer och synkrona faskompensatorer. Kortfattat behandlas viktigare speciella synkronmaskiner, förluster och verknings- grad, provning och normer. Räkneexempel skall förekomma. Laboration: Synkronma- skin. Konstruktion: Roterande maskin. Asynkronmaskiner: Inledningsvis genom- gås trefas asynkronmotorns princip, upp- byggnad och verkningssätt. I samband här-
med behandlas den magnetiska kretsen, olika rotortyper och arbetslindningar. Sedan studeras asynkronmaskinens egenskaper i tomgång och belastning, luftgapseffektens uppdelning, momentkurvor, schema och cirkeldiagram. Maskiner med släpringade och kortslutna rotorer jämföres. Stor vikt skall läggas på drift, som motor, generator och broms, samt på startning och hastighetsstyrning. En kort orientering bör ges om enfas asynkronmotorer med bl.a. kondensatorstart och om tvåfas asynkron- motorer med bl.a. styrbar spänning i en fas samt om induktionsregulatorer. Förlus- ter, verkningsgrad, provning, normer och räkneexempel skall också ingå. Laboration: Asynkronmaskin. Konstruktion: Roterande maskin (forts.).
Likströmsmaskiner: Momentet inledes med en orientering om likströmsmaskinens princip, uppbyggnad och verkningssätt. I anslutning härtill behandlas den magnetiska kretsen, magnetiseringslindningar, ankar- lindningar, ankarreaktion, kommutering, kommuteringspoler och kompenseringslind- ning. Därefter genomgås olika. magnetise- ringssystem. Relativt ingående studeras lik— strömsmaskinens egenskaper och karaktä- ristiska kurvor vid drift som generator och motor. Vid generatordrift behandlas tom- gångsspänning, spänningsfall, spänningsstyr- ning och parallelldrift. Vid motordrift stu- deras tomgångshastighet, hastighetsminsk- ning, rusningsrisker, startning och hastig- hetsstyrning. Något nämnes om Ward- Leonardaggregat. Slutligen behandlas för- luster, verkningsgrad, provning och normer. Enkla räkneexempel skall förekomma. La- boration: Likströmsmaskin. Konstruktion: Roterande maskin (forts.).
Speciella maskiner: En översiktlig fram- ställning ges av princip, uppbyggnad, verk— ningssätt, driftegenskaper och användning gällande några viktigare roterande speciella maskiner. Framställningen skall vara i stort sett beskrivande. Elementär matematisk be— handling i begränsad omfattning kan dock
ekvivalenta
förekomma, där sådan underlättar förståel— sen av maskinens arbetssätt och egenska- per. De maskintyper, som bör behandlas, enfas och trefas växelströms-kommutatormaskiner (inklusive Schragemotorn), småmotorer för servotek- niken, roterande förstärkarmaskiner och bågsvetsgeneratorer. Enkla räkneproblem kan förekomma. Konstruktion: Roterande maskin (forts.). är enankaromformare,
4. M askinsystem Övergångsförlopp: I de föregående huvud- momenten har elmaskinernas egenskaper i stationär drift behandlats. I detta avsnitt skall ges en kortfattad och elementär fram— ställning av de viktigaste elmaskinernas dy- namiska egenskaper i icke-stationär drift. Detta skall ske med hänsyn till deras an— vändning som länkar i kraft—, driv—, styr- och reglersystem. Elevernas förkunskaper i reglerteknik och elektronik skall utnyttjas. Studiet skall begränsas till transformatorer, strömriktare, transduktorer, likströms— och förstärkarmaskiner samt synkron— och asyn- kronmaskiner. I tillämpliga fall genomgås för varje maskintyp plötsliga ändringar i ett stationärt vilo- eller drifttillstånd och därav följande övergångsförlopp till ett nytt sta- tionärt tillstånd av elektrisk, mekanisk eller termisk natur. I förekommande fall stude- ras tidkonstant, anloppskonstant, dämp- ning, dödtid, förstärkning och godhetstal. Enkla räkneexempel skall ingå. Konstruk— tion: Maskinsystem. Maskinkombinationer: I detta avsnitt studeras lokal mekanisk och elektrisk hop- koppling av två eller flera elmaskinenheter. Här bör kortfattat och elementärt behand- las motorgeneratorer, viktigare kaskadkopp- lingar, Ward-Leonardaggregatet och olika typer av svetsaggregat och deras statiska och dynamiska egenskaper samt återverkan på elkraftnätet. Det torde vara lämpligt att även ge en kort orientering om viktigare syngonsystem, såsom instrumentsyngoner
och kraftsyngoner. Enkla räkneexempel kan förekomma. Laboration: Generatorreglering. Konstruktion: Maskinsystem (forts.).
Elkraftsystem: En elementär framställ— ning bör ges om den långväga elkraftöver- föringens teoretiska grunder och driftpro- blem. Kortfattat genomgås samkörning mellan två. synkronmaskiner över en lång- linje, synkron stabilitet, pendlingar, drift- störningar, spänningsreglering och faskom— pensering. Eventuellt kan här nämnas nå- got om kraftöverföringssystem med lik— och växelriktare och med högspänd likström som mellanled. Enkla räkneproblem kan ingå. Konstruktion: Maskinsystem (forts.).
Elmotorsystem: Principerna för elmaski— ners användning inom industriell motor— drift behandlas. Orientering ges om olika drivsystem, motordriftens dynamik, olika driftarter, kylnings- och skyddsformer, drift- övervakning, val av maskintyp, hastighets— områden, stabilitet, styrnings- och regler— problem. Stor vikt skall läggas på använd- ningen och kombinationen av transdukto- rer, transistorer, tyristorer och strömriktare vid styrning och reglering av elmotorer samt energiåtermatning till nätet. Exempel kan hämtas från verkstads-, pappers- och textilindustri samt från valsverk och gruv— spel. Laboration: Motorreglering. Konstruk- tion: Maskinsystem (forts.).
61.413. Planering och samverkan — se även 544.153. Ämnet elmaskiner för elkrafttekniker byg- ger direkt på matematik, fysik, ellära och maskinteknik, vilka är avslutade i årskurs 3. Eftersom ämnet elmaskiner är helt för- lagt till årskurs 4, finns inga samordnings— problem gentemot dessa ämnen. De teore- tiska momenten skall ges en enkel mate- matisk—fysikalisk behandling.
Ett förslag till fördelning av det dispo- nibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell.
&
Moment Timmar
Årskurs 4. 7,5 vtr, varav 1 vte laborationer och 1,5 vtr konstruktioner.
1. Grundprinciper .............. 20
2. Stillastående maskiner ....... 40
3. Roterande maskiner ......... 50
4. Maskinsystem 40 Laborationer 30 Konstruktioner 45
225
Laborationer och konstruktioner utföres med delad klass och fördelas jämnt över läsåret.
En omsorgsfull samordning i tiden med ämnet elanläggning är nödvändig. Exempel- vis bör transformatorer och elmotorer ge- nomgås i elmaskiner före elektrisk lednings- beräkning respektive elmotoranläggningar i elanläggning. Vid teorigenomgång, labora- tioner, konstruktioner och studiebesök finns möjligheter till samverkan med elanlägg- ning.
Viss samverkan med ämnet elmaterial är värdefull med tanke på. materialegenskaper, materialval etc.
Vid genomgång av strömriktare och el- magnetiska förstärkare samt vid vissa la- borationer behövs samverkan med ämnet elektronik.
För studiet av automatisk styrning och reglering av elmaskiner och elmaskinsystem erfordras samverkan med ämnet reglertek— nik.
61 .4.1 4. K oncentration — se även 54.4.1.4. Timtalet för elmaskiner i årskurs 4 (7 ,5 vtr) tillgodoser kontinuitetskravet, varför kon- centration sett enbart från ämnets syn- punkt ej behövs.
.61.4.1.5. Beting —— se även 54.415. Eftersom betingen i elmaskiner bör om- fatta ej endast teori utan även grupplabo— rationer och större sammanhängande kon— struktionsuppgifter, bör betingsperioderna vara relativt långa. ”
Exempel på betingsindelning:
Period 1. 4 veckor
» 2.
Grundprinciper . . . . Stillastående maski—
. Roterande maskiner 10 . Maskinsystem ..... 9 »
Summa 32 veckor
Laborationer (1 vte) och konstruktioner (1,5 vtr) kan även betraktas som betings- uppgifter, vilka utföres parallth med ovan föreslagna beting. Se vidare 61.423 och 61.424.
61.4.2. Verksamhetsformer
61.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 54.421.
61.422. Studieteknik —— se 54.422.
61.423. Självständiga arbetsformer — se även 54.423.
Beting. Enligt 61.4.1.5 kan hela kursen upp— delas i beting. Ett exempel visar hur de kan genomföras.Därvid har laborationer (1 vte) och konstruktioner (1,5 vtr) tänkts förlöpa parallellt som särskilda beting.
Period 3. Roterande maskiner, 10 veckor, 5 vtr.
Vecka 1. 5 tim. Lektion: Genomgång av betingets omfatt- ning. Synkronmaskiner.
Vecka 2. 5 tim.
Lektion: Synkronmaskiner. Asynkronma- skiner.
Vecka 3. 5 tim. Lektion: Asynkronmaskiner.
Vecka 4. 5 tim. Lektion: Likströmsmaskiner.
5 tim. Likströmsmaskiner.
Vecka 5. Lektion: maskiner.
Speciella
Vecka 6. 5 tim. Lektion: Speciella maskiner.
Vecka 7. Grupparbete. 2 tim. Instruktion m.m. Friställd tid. 3 tim.
Vecka 8. Grupparbete. 3 tim. Närvaro ej obligato- risk. Friställd tid. 2 tim.
Vecka 9. Grupparbete. 2 tim. Närvaro ej obligato- risk. Friställd tid. 3 tim.
Vecka 10. Friställd tid. 1 tim. Redovisning. 4 tim.
Konstruktioner. Enligt 61.4.1.1 ingår kon- struktionsövningar i kursen. För detta än- damål används 1,5 vtr med delad klass. Uppgifterna skall avse principerna för di- mensioneringsberäkningar och driftpunkts- beräkningar på. enkla elkomponenter, el- maskiner och elmaskinsystem. Beräknings- arbetet skall vara det väsentliga, medan ritningsarbetet skall vara av mindre omfatt- ning. Eleverna bör få utföra såväl mindre som större sammanhängande uppgifter. Konstruktionsuppgifterna bör utföras som grupparbete med 2—4 elever per grupp. Antalet uppgifter bör begränsas till tre.
Förslag till konstruktionsuppgifter: Stilla- stående maskin. Roterande maskin. Maskin- system (jämför 61.4.12).
61 4.2.4. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.424.
Stor vikt bör läggas på. demonstration av elmaskindelar och maskinlindningar. Det— samma gäller även kompletta elmaskiner och elmaskinsystem samt start-, regler- och skyddsapparater, vilka bör visas dels i vila, dels i funktion.
Laborationerna i detta ämne får vanligen utföras i grupper på 3—4 elever. Materiel- tillgången verkar här starkt begränsande på antalet grupper. Är betingsläsning helt ge- nomförd, kan laborationerna ingå i betingen eller utföras parallellt med dem i anslutning till den teoretiska genomgången. Se 61.4.12. Laborationerna skall väljas och utformas så. att de i så stor utsträckning som möjligt underbygger elmaskinteorin och elmaski- nernas användning, särskilt inom ämnena elanläggning och reglerteknik. I regel skall laborationerna avse normenligt prov och undersökning av driftegenskaperna hos provobjekten.
Förslag till laborationer: Transformator. Strömriktare. Transduktor. Synkronmaskin. Asynkronmaskin. Likströmsmaskin. Genera- torreglering. Motorreglering.
Några enstaka studiebesök om högst en dags längd bör förekomma. Dessa bör för- läggas till närliggande elmaskinverkstäder, laboratorier, kraftverk, elverk, industrier, elmaterielutställningar etc.
61 .425. Bedömning —- se 54.425.
61.4.3. Hjälpmedel — se 54.4.3.
62 . Elanläggning
62.1 . Mål
Undervisningen i elanläggning syftar till att bibringa eleverna grundläggande kun— skaper om projektering, utförande, drift och
skötsel av elektriska starkströmsanlägg-
ningar inom elkraftförsörjning och elkraft- användning,
att orientera dem om elkraftförsörj- ningens ekonomiska grunder och om tek- nisk-ekonomiska anläggningsfrågor,
att ge dem god kännedom om de risker som är förbundna med elektriska stark- strömsanläggningar och om erforderliga skyddsåtgärder samt
att göra dem förtrogna med de lagar, författningar, föreskrifter och normer som gäller för sådana anläggningar.
62.2. H uvudmoment
Elkraftproduktion. Elkraftöverföring.
Elkraftdistribution. Elkraftanvändning.
62 .3. Kursplan
1. Elkraftprodnktion Sveriges energiförsörjning. Kraftstationer. Kraftverksdrift. Kraftekonomi.
2. Elkraftöverföring Kraftledningar. Ledningsberäkning. Sta- tionsapparater. Stationsanläggningar.
3. Elkraftdistribntion Distributionsnät. Husinstallationer. Indu- striinstallationer. Speciella installationer.
4. Elkraftan'vändning Elmotoranläggningar. Elbelysningsanlägg- ningar. Elvärmeanläggningar. Elfara och el- lagstiftning.
62.4. Anvisningar och kommentarer
62.4.1.
62.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet -— se även 54.4.1.1. Elanläggning sysslar med sammanfogning av elmaskiner, ledningar och elapparater till tekniskt och ekonomiskt riktiga anlägg- ningar för produktion, överföring, distri- bution och användning av elkraft för belys- ning, motordrift, uppvärmning m.m. Äm- nesstoffet skall behandla endast viktigare utföringsformer av starkströmsanläggningar
Lärostoffet
för såväl lågspänning som högspänning inom elförsörjning och elanvändning. I stort sett skall behandlingen av varje huvudmoment omfatta principer och metoder angående projektering, utförande, drift och skötsel samt ekonomi, föreskrifter och säkerhet en- ligt svenska förhållanden och krav.
Det förutsättes att eleverna genom skol- praktiken och miljöpraktiken under som- marferierna erhåller fackinriktad elpraktik inom starkströmsområdet med huvudsaklig inriktning på. elmaskin- och installations- arbete samt byggande, drift och skötsel av starkströmsanläggningar. Därigenom kan rena hantverks-, montage- och materialfrå- gor samt rutinmässiga drift- och skötsel- problem behandlas kortfattat. Ämnesstoffet skall i stället ges ett mera teoretiskt och kon- struktivt innehåll med tonvikt på väsentliga tekniska problem.
Det är därför oundvikligt att vissa delar av lärostoffet i elanläggning kan bli relativt teoretiska, t.ex. elkraftekonomi, lednings- teori, driftövervakning etc. Elevernas för- kunskaper i matematik, fysik och ellära skall därvid utnyttjas till erforderlig teoretisk behandling av vissa kursavsnitt i lämplig grad och omfattning. Ämnesstoffet skall även behandla viktigare elkomponenter, som ej ingår i ämnet elmaskiner. Särskilt betydelsefulla delar av kursen är elkraft- ekonomi, elkraftöverföring, elinstallationer och elkraftanvändning. Stor vikt skall läg- gas på schemaritning, kostnadsberäkning och systemteknik. Tillämpningsövningarna i systemteknik bör utformas så att moment inom ämnena elanläggning, elmaskiner, elek- tronik och reglerteknik kommer till använd- ning. Detta kan ske genom enkla konstruk— tions- eller laborationsuppgifter.
62.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Elkraftproduktion Sveriges energiförsörjning: Inledningsvis ges en kort orientering om olika slag av energi- källor, om Sveriges energitillgångar och
energibehov nu och i framtiden. Därefter behandlas vattenkraften och dess utnytt- jande samt vattenreglering. Något nämnes också om atomkraftens framtida roll samt om elkraftutbyte mellan olika länder. Av- slutningsvis genomgås principerna för pro- duktion, överföring och distribution av el— kraft i Sverige. Enkla räkneexempel bör förekomma. Konstruktion: Ledningsanlägg- ning.
Kraftstationer: I stora drag genomgås uppbyggnad, verkningssätt och egenskaper hos olika huvudtyper av kraftstationer, så- som vattenkraft-, värmekraft- och atom- kraftstationer och i dem ingående huvud- komponenter. Elevernas förkunskaper i ma— skinteknik utnyttjas. Princip- och kopplings- scheman över värme— och elsystem kan in- gå. Enkla effekt- och energiberäkningar, helst i anslutning till belastningskurvor, skall förekomma. Konstruktion: Lednings— anläggning (forts.).
Kraftverksdrift: En kort orientering läm- nas om krafthushållning, kraftbehovet och dess variationer, samköming mellan kraft- stationer och kraftsystem, kraftblock och driftledning. Därefter genomgås i huvud- drag principerna för frekvensreglering samt spänningsreglering i kraftstationer, kraftnät och distributionsnät. Vidare nämnes något om driftsäkerhet, driftstörningar, driftorga- nisation, elfara och elföreskrifter. Enkla räkneexempel kan ingå. Konstruktion: Led- ningsanläggning (forts.).
Kraftekonomi: Först behandlas det vik- tigaste om olika konsumentkategorier, sta- tistik över kraftförbrukning, belastningskur- vor, sammanlagring och belastningsberäk— ningar. Därefter genomgås förluster i led— ningar, kostnader för produktion, överfö- ring och distribution av elkraft, kraftför- säljningens principer, krafttransitering, taxor och kraftkostnadskalkyler. Slutligen nämnes något om elmätare, specialmätare och mätutrustningar. Enkla räkneexempel skall förekomma. Laboration: Elmätare. Konstruktion: Ledningsanläggning (forts.).
2. Elkraftöverföring Kraftledningar: Inledningsvis göres en jäm- förelse mellan luftledningar och kabelled- ningar ur olika synpunkter. Sedan ges en allmän orientering om luftledningars utfö- rande, materiel, påkänningar och skyddsan- ordningar. Något nämnes om planering av luftledningsnät. Därefter ges en allmän orientering om kabelledningar, kabeltyper, förläggning och skyddsanordningar. Något nämnes om planering av jordkabelnät. Slut- ligen genomgås något om ledningsfel och felsökning. Enkla räkneexempel kan ges. Konstruktion: Ledningsanläggning (forts.). Ledningsberäkning: Avsnittet inledes med allmänna beräkningsvillkor, belastningsan- taganden, föreskrifter och ledningsmateriel. Därefter genomgås olika energifördelnings- system, dimensionering av ledningar och ledningsnät för likström och växelström med hänsyn till uppvärmning, spännings- fall, förluster och ekonomi. Stor vikt skall läggas på kortslutning och jordslutning samt jordströmskompensering. Slutligen nämnes något om spänningsreglering, fas- kompensering och nätstabilitet. Rikligt med räkneexempel skall förekomma på hela avsnittet. Laboration: Trefasledning. Kon- struktion: Stationsanläggning. Stationsapparater: Stationsapparater och materiel för hög- och lågspänning skall be- handlas. Först genomgås föreskrifter, iso- lationsstandard, isolatorer, genomföringar, samlingsskenor, strömbrytare, frånskiljare, kontaktorer och säkringar. Sedan behandlas reläer, reläskyddskopplingar, överströms-, kortslutnings— och jordfelsskydd samt över— spänningar och överspänningsskydd. Slut- ligen orienteras om mätinstrument, mät- transformatorer, manöver-, övervaknings— och kontrollorgan. Stor vikt skall läggas på schemaritning och räkneexempel. Labora— tion: Faskompensering. Konstruktion: Sta- tionsanläggning (forts.). Stationsanläggningar: Inledningsvis läm— nas en kort orientering om föreskrifter och normer för högspänningsanläggningar. I
stora drag studeras huvuddelar, allmän an- ordning och hjälputrustning hos generator-, transformator— och omformareanläggningar. Utförligare behandlas utomhus- och inom— husställverk, såsom huvuddelar, princip— och kopplingsscheman, allmän anordning, utrymmen och skyddsåtgärder. I anslutning härtill behandlas manöver- och kontrollan- läggningar. Slutligen bör ges exempel på mindre och större transformatorstationer. Stor vikt skall läggas på schemaritning och räkneexempel. Konstruktion: Stationsan- läggning (forts.).
3. Elkraftdistn'bution Distributionsnät: En kort orientering läm- nas om viktigare tekniska, ekonomiska och lokala faktorer som är bestämmande för ut- formningen av distributionsnät för hög- och lågspänning. Därefter behandlas i stora drag projektering av utomhus distributions- nät inom städer, samhällen och industrier samt på landsbygden. Belastningsprognoser, belastningstätheter, val av spänning, nät- typer och nätstationer, driftsäkerhet, drift- övervakning och kostnader diskuteras. Enkla räkneexempel ingår. Laboration: Överströmsskydd. Konstruktion: Elinstalla- tion. Husinstallationer: I detta avsnitt behand- las elinstallationer för lågspänning i bo- stadshus och liknande. Med hänvisning till elfaran och ellagstiftningen orienteras om föreskrifter och allmänna skyddsåtgärder. Relativt utförligt genomgås ledningar och ledningsförläggning, installationsapparater, anslutna föremål, planering, installations- ritningar, tekniska och ekonomiska beräk— ningar. I stora drag behandlas utförande, kontroll och underhåll av elinstallationer i bostadshus o.dyl., varvid stor vikt lägges vid utrymmesbehov och kostnader. Enkla räkneexempel kan förekomma. Konstruk- tion: Elinstallation (forts.) Industriinstallationer: Som en direkt fort- sättning på föregående avsnitt behandlas i detta moment elinstallationer för framför
allt lågspänning i industribyggnader och liknande. Lämpligen orienteras om lednings- nätens och materielens utformning och an- ordning med hänsyn till stora effektbehov och kortslutningseffekter, svåra lokalför- hållanden, krav på. driftsäkerhet, flexibilitet och kostnader. Industriinstallationernas mångskiftande karaktär och storleksordning framhålles. Exempel från mindre och större industrier bör visas. Enkla räkneexempel kan ingå. Laboration: Installationskontroll. Konstruktion: Elinstallation (forts.). Speciella installationer: En kort oriente- ring lämnas om viktigare föreskrifter, nor- mer, schemabeteckningar, materiel, plane- ring, installation, utförande och kontroll av byggnadsåskledare, svagströms- och tele- anläggningar i bostadshus och liknande samt vissa speciella starkströmsinstallatio- ner, såsom exempelvis inom lantgårdar, byggnadsplatser, laboratorier, bågsvets-, lysrörs— och röntgenanläggningar etc. Even- tuellt kan här även nämnas något om el- installationer i vissa offentliga lokaler, brand- och explosionsfarliga rum o.dyl. Enkla ritningsexempel kan förekomma. Konstruktion: Elinstallation (forts.).
4. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar: Relativt utförligt be- handlas elmotorers driftegenskaper, utfö- ringsformer, uppställning och inkoppling. Därefter genomgås driftarter, uppvärmning, drivkraftöverföring, belastningstyper, mo- tordriftens dynamik och stabilitet. I stora drag studeras startning, hastighetsstyrning och bromsning samt start-, regler- och skyddsapparater. Exempel bör ges på in- dustriell motordrift samt automatisk styr- ning och reglering av elmotorer. Något bör nämnas om fjärrkontroll och manövercen- traler. Enkla räkneexempel och ritningsupp- gifter kan förekomma. Hela avsnittet har central betydelse och bör därför genomgås . synnerligen omsorgsfullt. Laboration: Elmo— ' tordrift. Konstruktion: Förbrukningsanlägg— ning.
Elbelysningsanläggningar: Inledningsvis genomgås ljustekniska grundbegrepp och enheter. Därefter orienteras om ögat, seen- det och fordringar på god belysning. Utför— ligare behandlas olika slag av ljuskällor, lisarmaturer och ljusfördelningskurvor. Viktigare beräkningsmetoder studeras. Stor vikt bör läggas på planering, beräkning och utförande av belysningsanläggningar utom- hus och inomhus. Något skall nämnas om belysningsekonomi och om ljustekniska mätningar. Exempel på belysningsanlägg- ningar skall visas. Enkla räkneexempel kan ingå. Laboration: Elbelysning. Konstruk- tion: Förbrukningsanläggning (forts.).
Elvärmeanläggningar: En kort orientering lämnas om användningen av elvärme inom hushåll, hantverk och industri. Summariskt behandlas olika metoder för alstring av el- värme, viktigare konstruktionsmaterial för elvärmeapparater och olika metoder för temperaturreglering jämte erforderlig ut- rustning härför. Därefter beskrives kort— fattat principiell uppbyggnad,arbetssätt och användning av viktigare elvärmeapparater, elugnar och elångpannor. Något bör nämnas om högfrekvensuppvärmning och elsvets- ning. Principerna för planering, beräkning och utförande av enklare eluppvärmnings- anläggningar bör genomgås. Elvärmeeko— nomi bör diskuteras. Enkla räkneexempel kan förekomma. Laboration: Eluppvärm- ning. Konstruktion: Förbrukningsanläggning (forts.).
Elfara och ellagstiftning: Stor vikt skall läggas på hela detta kursavsnitt. Inled— ningsvis orienteras om olika risker vid elektriska starkströmsanläggningar. Däref- ter behandlas brandfaran och personfaran i olika slag av elanläggningar. Statistik, or- saker, förlopp och verkningar samt före— byggande åtgärder och erforderliga åtgärder i samband med elbrand och elolycksfall ge- nomgås.
En relativt utförlig orientering skall läm- nas om innehåll och tillämpning av vikti- gare lagar, författningar, säkerhetsföreskrif—
ter, specialbestämmelser och normer gäl- lande utförande, drift och skötsel av elekt- riska starkströmsanläggningar. Något bör även nämnas om arbetarskyddslagstiftning samt om organisationer och avtal av in— tresse för den eltekniska arbetsmarknaden. Konstruktion: Förbrukningsanläggning.
62.413. Planering och samverkan — se även 54.4.].3. Ämnet elanläggning för elkrafttekniker bygger direkt på matematiken, fysiken, el- läran och maskintekniken, vilka är avslu- tade i årskurs 3. Eftersom elanläggning är helt förlagd till årskurs 4, finns inga samord- ningsproblem gentemot dessa ämnen. De teoretiska momenten i elanläggning skall ges en enkel matematisk—fysikalisk behandling. Härför erforderliga kunskaper förutsättes eleverna ha. Ett förslag till fördelning av det dispo— nibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell.
Moment Timmar
Årskurs I,. 10 vtr, varav 1 vte labo- rationer och. 2 vtr konstruktioner. 1. Elkraftproduktion ........... 40 2. Elkraftöverföring ............ 60 3. Elkraftdistribution 60 4. Elkraftanvändning 50
Laborationer ................ 30
Konstruktioner 60
300
Laborationerna och konstruktionerna ut- föres med delad klass och fördelas jämnt över läsåret.
Samverkan bör ske med andra eltekniska ämnen. Framför allt är elmaskiner beroende av samverkan med elanläggning. En om- sorgsfull samordning i tiden mellan dessa båda ämnen är därför nödvändig. Exempel- vis bör transformatorer och synkronmaski- ner genomgås i elmaskiner före elektrisk ledningsberäkning på flerspänningssystem respektive kortslutningsberäkningar i elan—
läggning. Likaså bör elmotorer i elmaskiner ligga före elmotoranläggningar i elanlägg- ning. Vid teorigenomgång, laborationer, konstruktioner och studiebesök finns även i övrigt behov av samverkan med ämnet elmaskiner.
Viss samverkan med ämnet elmaterial är värdefull med tanke på materialegenskaper, materialval, isolationsproblem, elurladd- ningar, överspänningsfrågor etc.
Samverkan med elektronik kan komma ifråga vid genomgång av t. ex. fjärrkontroll, fotocellstyrning av processer samt vid labo- rationer och konstruktioner.
Vid studiet av reglering i elkraftanlägg- ningar och i förbrukningsanläggningar be- hövs samverkan med ämnet reglerteknik.
62.4.14. Koncentration —seäven 54.4.—JA. Enligt timplanen skall elanläggning inom elkrafttekniskt alternativ disponera. 10 vtr i årskurs 4. Med detta timtal bör kontinui- tetsbehovet kunna tillgodoses utan kon- centration.
62.415. Beting —— se :även 54.4.15. Eftersom betingen i elanläggning bör om- fatta ej endast teorikurs utan även grupp- laborationer och större sammanhängande konstruktionsuppgifter, bör betingsperio- derna vara relativt långa.
Exempel på betingsindelning (7 vtr + 1 vte lab. + 2 vtr konstr.):
Period 1. Elkraftproduktion 6 veckor » 2. Elkraftöverföring . . 9 »
» 3. Elkraftdistribution 9 » » 4. Elkraftanvändning 8 »
Summa 32 veckor
Laborationer (1 vte) och konstruktioner (2 vtr) kan även betraktas som betingsupp- gifter, vilka utföres parallellt med ovan föreslagna beting. Se vidare 62.423 och 62.424.
62.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 545.421.
62.422. Studieteknik — se 54.422.
62.423. Självständiga arbetsformer — ! även 54.423.
Beting. Enligt 62.4.15 kan hela kursen uppdelas i beting. Ett exempel visar hur ett beting kan genomföras.
Period 2. Elkraftöverföring, 9 veckor, 7 vtr.
Vecka 1. 7 tim. Lektion: Genomgång av betingets omfatt- ning. Kraftledningar.
Vecka 2. 7 tim. Lektion: Ledningsberåkning.
Vecka 3. 7 tim. Lektion: Ledningsberäkning.
Vecka. 4. 7 tim. Lektion: Stationsapparater.
Vecka 5. 7 tim. Lektion: Stationsanläggningar.
Vecka 6. Grupparbete. 3 tim. Instruktion m.m. Friställd tid. 4 tim.
Vecka 7. 7 tim. Grupparbete: Närvaro ej obligatorisk.
Vecka 8. Grupparbete. 3 tim. Närvaro ej obligato- risk. Friställd tid. 4 tim.
Vecka 9. Friställd tid. 3 tim. Redovisning. 4- tim.
Laborationer (1 vte) och konstruktioner (2 vtr) har här tänkts förlöpa parallth med detta beting.
Konstruktioner. Enligt 62.4.11 ingår konstruktionsövningar i kursen. För detta ändamål används 2 vtr med delad klass.
Dessa övningar är en viktig del av un- dervisningen. Syftet med konstruktions- övningarna är att låta eleverna behandla uppgifter som utvecklar förmågan till kri- tiskt bedömande och konstruktivt arbete och samtidigt ger övning i att utnyttja facklitteratur, kataloger m.m. Uppgifterna skall normalt avse principerna för teknisk och ekonomisk planering, beräkning och di- mensionering av mindre och medelstora starkströmsanläggningar på både produk- tions— och konsumtionssidan. Beräknings- arbetet skall vara det väsentliga, medan ritningsarbetet skall vara av mindre omfatt- ning. Eleverna bör få. utföra såväl mindre uppgifter som större sammanhängande upp- gifter. Konstruktionsuppgifterna bör utfö- ras som grupparbete med 2—-4 elever per grupp. Antalet uppgifter bör begränsas till fyra.
Förslag till konstruktionsuppgifter: Led- ningsanläggning. Stationsanläggning. Elin- stallation. Förbrukningsanläggning.
62.424. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.424. Stor vikt bör läggas på demonstration av luftlednings- och jordkabelmateriel, ställ- verks—, manöver-, mät— och kontrollappara— ter, installationsledningar och installations- apparater, elmätare, motorer, belysnings- och elvärmeapparater m. m. Vidare är det nödvändigt att visa viktigare anläggnings-,
skydds- och förbrukningsapparater i drift- koppling och i funktion.
Laborationerna i detta ämne måste i re- gel på grund av materialtillgången försiggå med grupper på 3—4 elever. Är betingsläs- ning fullt genomförd kan laborationerna ingå i betingen eller utföras parallellt med dem. I varje fall skall laborationer och teo- retisk genomgång följas åt. Se 62.4.12. La- borationerna skall väljas och utformas så att de underbygger elanläggningsteorin och utnyttjar samverkan mellan elanläggning, elmaskiner, elektronik och reglerteknik. I regel bör laborationerna avse normenliga prov och undersökning av driftegenska- perna dels hos separata elanläggningskom- ponenter, dels hos kompletta elanläggnings- system.
Förslag till laborationer: Elmåtare. Tre- fasledning. Faskompensering. Överströms- skydd. Installationskontroll. Elmotordrift. Elbelysning. Eluppvärmning.
Några enstaka studiebesök om högst en dags längd kan förekomma och bör för- läggas till närliggande elkraftverk, elverk, elverkstäder, elindustrier, installationsan- läggningar, byggnadsplatser, transportan— läggningar, elmaterielutställningar etc.
62.425. Bedömning — se 54.425.
62.4.3. Hjälpmedel — se 54.43.
63. Elkraft
63.1. Mål
Undervisningen i elkraft syftar till
att ge eleverna någon kännedom om elektriska maskiners och apparaters vikti- gaste driftegenskaper och användning,
att orientera dem om utförandet av elekt- riska starkströmsanläggningar och om vik-
tigare bestämmelser rörande dessa,
att orientera dem i kraftekonomiska frå- gor samt
att ge dem kännedom om de risker som är förbundna med elektriska starkströmsan- läggningar och om erforderliga skyddsåt- gärder.
Elmaskiner. Elkraftförsörjning. Elinstallationer. Elkraftanvändning.
63.3 . Kursplan
1. Elmaskiner Allmänt om elmaskiner. Likströmsmaski- ner. Växelströmsmaskiner. Transformatorer. Strömriktare. Speciella maskiner.
2. Elkraftförsörjning Elkraftproduktion. Elkraftdistribution. El- kraftekonomi.
3. Elinstallationer Starkströmsinstallationer. Svagströmsinstal- lationer. Speciella elinstallationer.
4. Elkraftan'vändning Elmotoranläggningar. Elvärmeanläggningar. Elbelysningsanläggningar. Elfara och ellag- stiftning.
63.4. Anvisningar och kommentarer
63.4.1. Lärostoffet
63.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet —— se även 54.4.].1. Ämnesstoffet i elkraft inom teletekniskt alternativ skall dels ge en sammanhängande översikt av det elkrafttekniska området, dels vara anpassat till teleteknikernas mera fackbetonade behov. I elkraft skall läggas vikt på både sty- rande och verkställande elkomponenters an- vändning och kombination till kompletta system. Med användning av princip-, block- och kopplingsscheman tränas eleverna att logiskt och systematiskt bygga upp och studera enkla elkraftsystem även med tele-
teknisk-elektronisk anknytning. Elevernas kunskaper i matematik, fysik och ellära skall utnyttjas till teoretisk behandling av vissa kursavsnitt. Vikt skall även tillmätas det installationstekniska utförandet av elanlägg- ningar.
63 .4 .1 .2. moment
Kommentarer till speciella kurs-
1. Elmaskiner Allmänt om elmaskiner: Inledningsvis göres en allmän indelning av elmaskinerna. Där- efter beskrives de roterande elmagnetiska maskinernas allmänna uppbyggnad och prin- cipiella verkningssätt. Den elmekaniska energiomvandlingens teori genomgås i för— enklad form. Slutligen nämnes något om normer, elmaterial, märkdata, uppvärmning och ventilation gällande elmaskiner. Enkla räkneexempel kan förekomma. Likströmsmaskiner: En orientering ges om likströmsmaskinernas uppbyggnad, verk- ningssätt och magnetisering. Grunddragen av viktigare likströmsgeneratorers drift- egenskaper, användning, spänningsstyrning och parallelldrift behandlas. Mera utförligt genomgås likströmsmotorer, varvid huvud- vikten lägges på driftegenskaper, startning, hastighets- och momentegenskaper samt olika metoder för hastighetsstyrning. Even- tuellt kan Leonard-omformaren beskrivas i detta avsnitt. Enkla räkneexempel skall ingå. Laboration: Likströmsmaskin. Växelströmsmaskiner: Kursavsnittet in- ledes med en orientering om synkronmaski- nens uppbyggnad samt egenskaper och an- vändning som generator och motor. Vid ge- nomgången av övriga roterande växel- strömsmaskiner lägges huvudvikten på tre- fas asynkronmaskinen. Hos denna studeras i stora drag uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper, startning, hastighets- och momentegenskaper samt hastighetsstyrning. Mera kortfattat behandlas enfas och tvåfas asynkronmotorn samt de vanligaste växel- ströms-kommutatormotorerna. Symboliska
metoden kan användas. Enkla räkneexem- pel skall förekomma. Laboration: Asynkron— maskin.
Transformatorer: En kort orientering ges om enfas och trefas krafttransformatorers uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper, användning och driftövervakning. Något nämnes även om speciella transformatorer, reglertransformatorer och induktionsregula- torer. Symboliska metoden får användas. Eventuellt kan transduktorn behandlas i detta avsnitt. Enkla räkneexempel skall ingå. Laboration: Transformatorn.
Strömriktare: Relativt utförligt behand- las ventiltyper, kopplingar, utförande, verk— ningssätt, driftegenskaper och användning hos enfas och trefas strömriktare för kraft- ändamål. Särskild vikt lägges på styrda lik- riktare. Principen för växelriktning genom- gås. Exempel på strömriktarstyrning av el- motorer skall ges. Eventuellt kan det vik- tigaste om ackumulatorbatterier, laddnings- anordningar och glättningsdon genomgås i detta avsnitt. Enkla räkneexempel kan förekomma. Laboration: Strömriktaren.
Speciella maskiner: En utförlig oriente— ring ges om uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper och användning gällande viktigare typer av transduktorer, roterande förstärkarmaskiner, småmotorer, syngon- element. I stora drag genomgås principerna för elektriska maskiners dynamiska egen- skaper och användning som element i reg- lerkedjor. Symboliska metoden brukas. Överföringsfunktioner studeras. Enkla räk- neexempel bör förekomma. Laboration: Transduktorn.
2. Elkraftförsörjning Elkraftproduktion: En kort orientering ges om Sveriges elkraftförsörjning och om prin- ciperna för produktion, överföring och distribution av elkraft. Något nämnes om olika primärkraftkällor, elkraftverkens el- utrustning, belastningsförhållanden, vatten- reglering och samkörning. Enkla räkne- exempel kan ifrågakomma.
Elkraftdistribution: Först behandlas vik- tigare energifördelningssystem, den prin- cipiella utformningen av distributionsnät för hög- och lågspänning samt något om utförandet av luftlednings- och jordkabel- nät samt servisledningar. En kort oriente- ring ges om principerna för elektrisk led- ningsdimensionering, varvid diskuteras upp- värmning, spänningsfall, förluster, faskom- pensering, kortslutning och jordslutning. Relativt utförligt behandlas transformator- stationer, särskilt abonnentstationer, och i dem ingående utrustningar. Enkla räkne- exempel skall förekomma. Laboration: Kraftöverföring.
Elkraftekonomi: En kort orientering bör ges om elkraftkonsumenters effekt- och energiuttag och om viktigare faktorer som påverkar kostnaderna för produktion och distribution av elkraft. I detta kursavsnitt lägges huvudvikten på vanligare hög- och lågspänningstaxor och beräkning av kraft- kostnader vid elkraftinköp. Något bör även nämnas om mätutrustningar och mätar- kontroll. Enkla räkneexempel kan före- komma.
3. Elinstallationer Starkströmsinstallationer: Huvudsakligen behandlas permanenta installationer för låg- spänning i byggnader. Med hänvisning till elfaran och ellagstiftningen orienteras om gällande installationsföreskrifter och nor- mer samt alhnänna skyddsåtgärder. Rela- tivt utförligt genomgås installationsled- ningar, ledningsförläggning, installations- apparater, anslutningsobjekt, grafiska sym- boler och installationsritningar. En kort orientering ges om planering, utförande och kontroll av hus— och industriinstallationer. Enkla räkneexempel och beskrivande upp- gifter kan förekomma. Laboration: Över- strömsskydd. Svagströmsinstallationer: Endast perma- nenta svagströmsinstallationer i byggnader beröres. Först ges en orientering om vikti- gare föreskrifter, normer och schemabeteck-
ningar för svagströms- och teleanläggningar. Därefter lämnas en kortfattad beskrivning av materielslag, installation av och utrym- mesbehov för vanligare telefon-, signal-, larm-, tid- och centralantennanläggningar. I detta avsnitt kan något nämnas om in- stallation av strömförsörjningsutrustningar för svagströmsanläggningar. Beskrivande övningsexempel bör förekomma.
Speciella elinstallationer: En kort oriente- ring ges om föreskrifter, normer, material- slag, installation och kontroll gällande vissa speciella starkströmsanläggningar, exempel- vis bågsvetsanläggningar, lysrörsanlägg— ningar, röntgenanläggningar, laboratoriean— läggningar, provisoriska anläggningar vid byggnadsplatser, byggnadsåskledare.
4. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar: Detta kursavsnitt är det viktigaste inom detta huvudmoment. Relativt utförligt behandlas elmotorers upp- värmning och ventilation, skyddsformer, uppställning, inkoppling och idriftsättning. Vidare genomgås grundprinciperna för el- motordrift, start-, regler- och skydds- apparater samt hastighetsstyrningsmetoder. Exempel bör ges på industriell motordrift samt automatisk styrning och reglering av motorer. Något nämnes också om fjärr- kontroll och manövercentraler. Enkla räk- neexempel och beskrivande uppgifter skall förekomma. Laboration: Elmotordrift. Elvärmeanläggningar: Mycket summa- riskt genomgås det viktigaste om olika me- toder för elvärmealstring, temperaturmät- ning och temperaturreglering. Något näm- nes om elvärmeapparater, elugnar, elång- pannor och elsvetsning. Enkla beskrivande övningsexempel kan förekomma. Elbelysningsanläggningar: En kort orien- tering ges om viktigare belysningstekniska grundbegrepp, de vanligaste elektriska ljus- källorna, belysningsfordringar vid olika slags arbete, anordning av belysning i olika slags lokaler samt belysningsmätningar. Enkla räkneexempel kan komma ifråga.
Elfara och ellagstiftning: Detta kursav— snitt skall behandlas relativt utförligt. Först genomgås brandfaran och personfaran vid elektriska starkströmsanläggningar, orsaker, förlopp och verkningar, förebyggande åt- gärder samt erforderliga åtgärder i samband med elbrand och elolycksfall. Slutligen ges en orientering om viktigare lagar, författ- ningar, föreskrifter och normer angående huvudsakligen elektriska starkströmsanlägg— ningar. Enkla beskrivande övningsuppgifter bör förekomma.
63.413. Planering och samverkan — se även 54.4.].3. Ämnet elkraft för teletekniker bygger di- rekt på matematik och ellära, vilka är av- slutade i årskurs 3. Eftersom elkraftämnet är helt förlagt till årskurs 4, finnes inga samordningsproblem gentemot dessa ämnen. De teoretiska momenten i elkraft skall ges en enkel matematisk-fysikalisk behandling. Ett förslag till fördelning av det dispo- nibla antalet lektionstimmar på de olika hu— vudmomenten ges i följande tabell:
Moment
Årskurs 4. !; vtr, varav 1 vte labo- rationer.
1. Elmaskiner
2. Elkraftförsörjning ...........
3. Elinstallationer
4. Elkraftanvändning Laborationer ................
Summa
Laborationerna bör utföras med delad klass och vara jämnt fördelade över läsåret.
Inom teletekniskt alternativ är elkraft- ämnet i stort sett ett orienteringsämnc. Elektronik och telekommunikation torde ej vara nämnvärt beroende av elkraft, var- för några egentliga samordningsproblem ej finns mellan dem.
För läroämnet reglerteknik däremot är elkraft delvis ett stödämne. Detta gäller särskilt vissa delar av elmaskiner och elmo— toranläggningar. Då elmaskiner genomgås under höstterminen, torde dock några vä— sentliga samordningsproblem ej heller fin— nas mellan elkraftämnet och reglertekniken.
(53.414 Koncentration — se även 54.4.1/1. Elkraft har 4 vtr i årskurs 4. Koncentra— tion är sett från ämnets synpunkt ej nöd-
vändig.
63.415. Beting — se även 54'.4.1.5. Det torde vara lämpligt att uppdela det stora momentet elmaskiner i flera betings— avsnitt.
Exempel pä betingsindelning (3 vtr + 1 vte lab.):
Period 1 .
Allmänt om elmaskiner] Likströmsmaskiner | """"
Period 2.
Växelströmsmaskiner ! 5 , . . ........ 6 Spec1ella maskiner
Period 4. Transformatorer Elkraftförsörjning ............ 5
5 veckor
Period 3. Strömriktare
Period 5. Elinstallationer ............... 5
Period 6. Elkraftanvändning
Summa 32 veckor
Laborationer (1 vte) kan betraktas som betingsuppgifter, vilka utföres parallth med ovan föreslagna beting eller ingår i dem. Se vidare 63.424.
63.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 54.44.2J.
63.422. Studieteknik —— se Stl—4.2.2.
63.423. Självständiga arbetsformer — se även 54.423.
Enligt 63.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. I exemplet nedan visas hur ett sådant kan genomföras.
Period 5. Elinstallationer. 5 veckor, 3 vtr.
Vecka 1. 3 tim. Lektion: Genomgång av betingets omfatt- ning. Starkströmsinstallationer.
Vecka 2. 3 tim. Lektion: Starkströmsinstallationer.
Vecka 3. 3 tim. Lektion: Svagströmsinstallationer. ciella installationer.
Vecka 4. Grupparbete. 1 tim. Instruktion m.m. Friställd tid. 2 tim.
Vecka 5. Grupparbete. 1 tim. Närvaro ej obligato- risk. Redovisning. 2 tim.
SPC-
Laborationerna (1 vte) tänkes här som grupparbete parallellt med detta beting.
63.424. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.424. Stor vikt bör läggas på demonstration av elmateriel, elapparater och elmaskiner som användes inom tillämpningar av telekom- munikation, elektronik och reglerteknik. För laborationer i detta ämne användes samma materiel som för elmaskiner och el— anläggning, varför gruppstorleken även här vanligen blir 3-—4— elever. Är betingsläsning fullt genomförd, kan laborationerna ingå. i betingen eller utföras parallellt med dem.
Se 63.4.15. Laborationerna skall väljas så att de underbygger de elkrafttekniska till- lämpningarna inom det teletekniska alter- nativet.
Förslag till laborationer: Likströmsma- skin. Asynkronmaskin. Transformatorn. Strömriktaren. Transduktorn. Kraftöverfö- ring. Överströmsskydd. Elmotordrift.
Några enstaka studiebesök om högst en
dags längd bör förekomma. Dessa skall avse elkrafttekniska studieobjekt vid närliggande tele-, radio-, TV-, elektronik- och automa- tikanläggningar samt materielutställningar.
63.425. Bedömning — se 54.425.
63.4.3. Hjälpmedel -—— se 54.43.
64. Elteknik M
64.1. Mål
Undervisningen i elteknik M syftar till
att med fysikkursens ellära som grund meddela eleverna kännedom om elektriska apparaters, maskiners och utrustningars viktigaste driftegenskaper och användning,
att orientera om elektriska starkströms- anläggningars utförande i stora drag samt om de risker som är förknippade med så- dana anläggningar och de viktigaste före- skrifterna rörande dessa samt
att ge en grund för den eltekniska delen av reglertekniken.
64 .2. H uvudmoment
Ellära. Elektronik. Elmätteknik. Elmaskiner. Elkraftdistribu tion. Elkraftanvändning.
64 .3 . Kursplan med årskursfördelning
64.3.1. Årskurs 3
1. Ellära Symmetriska trefassystem. Symboliska me- toden. Strömkretsteori.
2. Elektronik Passiva komponenter. Elektronrör och halv- ledarkomponenter. Elektroniska funktions- enheter. Elektroniska styrkretsar.
3. Elmätteknik Elektriska mätinstrument. Mätning av elektriska storheter. Elmätning av icke- elektriska storheter. Mätvärdesöverföring.
64.3.2. Årskurs 4—
4. Elmaskiner Likströmsmaskiner. Växelströmsmaskiner. Transformatorer och omformare. Speciella maskiner.
5. Elkraftdistribution Kraftproduktion. Distributionsnät. Elinstal- lationer. Elkraftekonomi.
6. Elkraftannändning Elmotoranläggningar. Elvärmeanläggningar. Elbelysningsanläggningar. Elfara och ellag- stiftning.
64.4. Anvisningar och. kommentarer
64.4.1 .
64.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet — se även 54.4.].1.
Lärostoffet
I undervisningen i elteknik inom maskintek- niskt alternativ bör huvudvikten läggas på momenten elektronik, elmätteknik och el— maskiner samt deras tillämpningar inom elektriska styr-, regler- och drivsystem, me- dan momenten elkraftdistribution, elbelys— ning och elvärme skall vara kort oriente- rande.
I undervisningen i elteknik skall stor vikt läggas på både styrande och verkställande elkomponenters användningar och deras kombination till kompletta system inom maskintekniken. Eltekniken består av en grundläggande del, som omfattar ellära, elektronik och elmätteknik, och en tilläm- pande del, som omfattar elmaskiner, el— kraftdistribution och elkraftanvändning. Den mindre materiel— och laboratoriekrä— vande grundläggande delen är förlagd till årskurs 3, medan den mera krävande till— lämpande delen är förlagd till årskurs 4. I denna årskurs skall största vikt läggas på elmotorer, elmotoranläggningar och el- installationer.
64.4.1.2. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Ellära
Symmetriska trefassystem: Eleverna får på. egen hand repetera den tidigare genom- gångna fysikkursen i ellära, speciellt enfas växelströmskretsar och principen för tre- fassystemet. Visarmetoden har introduce- rats i matematiken och tillämpats i fysiken. I detta kursmoment införes symmetriskt belastade trefassystem med och utan noll- ledare samt med enbart resistans hos fas- ledarna. 1VIed några enkla räkneexempel behandlas strömmar, spänningar, trefas- aktiv, reaktiv och skenbar kopplingar, effekt samt effektfaktor.
Symboliska metoden: Fördelarna med den symboliska eller komplexa metoden för lös- ning av växelströmsproblem framhålles för eleverna. Det tidigare i matematiken ge- nomgångna kursavsnittet om komplexa tal
utvidgas. Komplexa tal uttryckes i rätvink- lig, polär och exponentiell form. De funda- mentala räkneoperationerna med komplexa tal studeras grafiskt medelst komplexa vi- sare. I anslutning till en elementär växel- begreppen komplex spänning, ström och impedans. Komplex admittans är ej obligatorisk. Den symbo- liska metoden tillämpas på några enkla växelströmskretsar med serie— och parallell— kopplade impedanser.
Strömkretsteori: Detta moment avser att ge en kort orientering om kopplings- och överföringsegenskaperna hos några impe— dansnät som är vanliga inom elektrotek- niken. Först behandlas in- och urkopplings- förlopp i likströmskretsar. Därefter orien- teras något om fyrpoler, svängningskretsar, kopplade kretsar och filter, varvid symbo- liska metoden bör tillämpas. Eventuellt kan begreppen överföringsfunktion, dämpning, återkoppling och stabilitet beröras. Vidare kan icke sinusformiga växelströmmar even- tuellt omnämnas. För experimentell illustra- tion av kretsegenskaperna användes från fysiken känd apparatur, bl.a. sinusgenera- torn och katodstråleoscilloskopet. Labora— tion: Växelströmskretsar. strömskrets införes
2. Elektronik Passiva komponenter: En kort beskrivning bör ges av viktigare passiva linjära teletek— niska komponenter som förekommer i bl.a. elektroniska och mättekniska utrustningar. Sådana komponenter är olika typer av fasta och variabla motstånd, spolar och konden— satorer. Man bör omnämna skillnaden i elektriskt avseende mellan ideella och verk- liga tekniska komponenter. Eventuellt kan icke linjära motstånd behandlas, antingen i detta moment eller senare i nästa. Elektronrör och halvledarkomponenter: Principerna för elektronrör och halvledare jämte ett par tillämpningar har behandlats i fysiken. Här ges en orienterande framställ- ning av arbetssätt, egenskaper och använd- ning av högvakuumrör, gasfyllda rör, halv-
ledardioder, transistorer, tyristorer, foto— element och icke linjära motstånd. Karak- täristiska kurvor, i vissa fall parametrar och elementära arbetskopplingar, behand- las kortfattat. Med elektronstråleröret bör få anstå till moment 3.
Elektroniska funktionsenheter: I detta moment behandlas kombination av passiva och aktiva elektroniska komponenter till större funktionsenheter, såsom spännings- och effektförstärkare, återkopplade förstär- kare, likriktare, sinusgeneratorer, pulsgene- ratorer, modulatorer och demodulatorer samt strömförsörjningsaggregat. Endast de vanligaste typerna medtages. Kort oriente- ring om data, principscheman, arbetssätt, egenskaper och användning lämnas. Elek- troniska mätinstrument behandlas lämpli— gen i moment 3. Laboration: Elektroniska förstärkare.
Elektroniska styrkretsar: Eleverna bör få en kort orientering om elektriska kretsar som användes att styra arbetsoperationer och att utföra räkneoperationer. Man kan ge enkla exempel på styr- och reglerkretsar, deriverande och integrerande kretsar. Något utförligare genomgås elmagnetiska och elek- troniska reläer, grindar och elektroniska räknare. Slutligen antydes principerna för digitala kretsar och logiska kretsar, vilket bör anknytas till enkla tillämpningsexem- pel. Laboration: Digitala och logiska kret- sar.
8. Elmätteknik Elektriska mätinstrument: Huvuddragen av byggnad och fysikaliskt arbetssätt hos de vanligaste elektriska mätinstrumenten be- handlas, såsom direktvisande instrument, universalinstrument, elektroniska instru- ment, registrerande instrument, oscillografer och oscilloskop. I samband härmed nämnes något om normer, användning och mätnog— grannhet. Eventuellt kan här medtagas nå- got om diverse hjälpapparater som behövs för elektriska mätningar.
Mätning av elektriska storheter: Avsnit— tet om mätning av elektriska storheter ut- gör grundvalen för de närmast följande momenten. De elektriska mätmetoderna bör därför behandlas ganska ingående. Dessa bör främst omfatta mätning av ström, spänning, effekt och energi i likströms— och växelströmskretsar. Mätning av resistans, impedans, frekvens och fasvinkel skall även ingå i kursen. 2-wattmetermetoden är vik- tig. Demonstrationer och enkla räkneexem- pel är nödvändiga.
Elmätning av icke-elektriska storheter: Elektriska metoder att mäta icke-elektriska storheter utgör numera viktiga tillämp- ningar inom olika områden av maskintek— niken. De vanligaste typerna av mätgivare och mätvärdesomvandlare för elmätning av exempelvis läge, temperatur, kraft, tid och varvtal måste behandlas. Självfallet bör i detta sammanhang trådtöjningsgivaren och dess olika användningsmöjligheter beröras. Enkla räkneexempel bör ingå.
Mätvärdesöverföring: Enkelheten att på elektrisk väg överföra mätvärden från ett mätställe till ett annorstädes beläget obser— vationsställe bör framhållas. Principerna för viktigare system för avståndsöverföring av data i digital eller analog form behandlas kortfattat. Endast trådbundna förbindelser ingår i kursen. Eventuellt kan något om fjärrmätning och fjärrmanövrering vid driftövervakning av industriella processer omnämnas. Laboration: Elmätning av stor- heter.
4. Elmaskiner
Likströmsmaskiner: En kort orientering om likströmsmaskinemas uppbyggnad och verkningssätt ges. Grunddragen av vikti- gare likströmsgeneratorers driftegenskaper och användning behandlas. Något utförli- gare genomgås likströmsmotorer, varvid hu- vudvikten lägges på startning, hastighets- och momentegenskaper samt olika metoder för hastighetsstyrning. Eventuellt kan Leo- nard-omformaren behandlas i detta avsnitt.
Enkla räkneexempel bör ingå i framställ- ningen.
Växelströmsmaskiner: Detta kursavsnitt inledes med en kort orientering om syn- kronmaskinen som generator och motor. Därefter behandlas lämpligen övriga. van- liga. växelströmsmaskiner, varvid huvud- vikten lägges på trefas asynkronmaskinen. Hos denna studeras främst uppbyggnad, startning, hastighets- och momentegenska- per samt hastighetsstyrning, delvis i an— slutning till enkla räkneexempel. Slutligen nämnes något om de vanligaste växel- ströms-kommutatormotorerna. Laboration: Elektriska motorer.
Transformatorer och omformare: Prin- ciperna för enfas och trefas transformatorer behandlas med tonvikt på driftegenskaper och användning. Viktigare roterande om- formare genomgås kortfattat. Enkla räkne— exempel skall ges på transformatorer och omfor'mare. I detta kursmoment presente- ras även strömriktare. Dessa behandlas re- lativt utförligt, varvid huvudvikten lägges på ventiltyper, driftegenskaper, spännings— styrning och användning. Enkla räknepro— blem kan förekomma.
Speciella maskiner: I detta kursavsnitt behandlas huvuddragen av uppbyggnad, verkningssätt, driftegenskaper och använd- ning av viktigare typer av elmagnetiska för- stärkare, småmotorer för reglerutrustn—ingar, syngonelement och takometergeneratorer. Eventuellt kan i detta avsnitt genomgås något även om andra slag av elmagnetiska apparater, vilka användes som manövreran- de eller verkställande organ inom maskin— tekniken. Enkla räkneexempel kan ges. Laboration: Elenergiomformare.
5. Elkraftdistribution Kraftproduktion: En kort orientering läm— nas om Sveriges elkraftförsörjning, om prin— ciperna för produktion, överföring och dist- ribution av elkraft. Något beröres primär- kraftkällor, belastningsförhållanden, vatten— reglering och samkörning.
Distributionsnät: Det viktigaste om strömfördelningssystem för likström och växelström samt utformningen av distribu— tionsnät för hög— och lågspänning behand— las. I detta kursavsnitt lägges huvudvikten på elektrisk ledningsberäkning, tillåtna be- lastningar, spänningsfall, förluster, faskom- pcnsering, kortslutning och jordslutning Kort orientering lämnas om högspännings- anläggningar. Enkla räkneexempel ges på hela kursavsnittet.
Elinstallationer: Endast lågspänningsin- stallationer avses. En kort orientering ges om säkerhetsföreskrifter och allmänna skyddsåtgärder. Därefter behandlas viktigare typer av installationsledningar och installa- tionsapparater och deras användning. Prin- ciperna för planering, dimensionering och utförande av elinstallationer i verkstäder och industrier genomgås i anslutning till exempel. Något nämnes om skötsel och un- derhåll av elanläggningar. Laboration: Överströmsskydd.
Elkraftekonomi: En kort orientering bör ges om vissa elbelastningars effekt- och energibehov, om viktigare faktorer som påverkar kostnaderna för produktion och distribution av elkraft, om hög- och låg- spänningstaxor och kraftkostnader vid el- kraftinköp och om uppmätning och debite- ring av elkraftleveranser. Eventuellt kan något nämnas om samarbete mellan elkraft och värmekraft. Enkla räknexempel kan förekomma.
6. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar: Detta kursavsnitt är det viktigaste inom detta huvudmoment. Relativt utförligt behandlas elmotorers upp— värmning och ventilation, utföringsformer. motordriftens dynamik, val av motortyp, start-, regler- och skyddsutrustning, hastig- hetsstyrningsmetoder, uppställning, idrift- sättning och skötsel. Exempel på motor- anläggningar inom olika branscher bör ges. Enkla räkneproblem skall förekomma. La— boration: Elektronisk motorstyrning.
Elvärmeanläggningar: En kort orientering lämnas om olika metoder för elvärmealst- ring, temperaturmätning och temperatur- reglering. Något nämnes om elvärmeappa- rater, elugnar och elångpannor. hIera ut- förligt behandlas elsvetsutrustningar. Räk- neexempel kan förekomma.
Elbelysningsanläggningar: Ytterst sum- mariskt genomgås det viktigaste om be- lysningstekniska grundbegrepp, de vanli- gaste elektriska ljuskällorna, belysningsford- ringar vid olika slags arbete, anordning av belysning i olika slags arbetslokaler samt belysningsmätningar. Enkla räkneexempel kan förekomma.
Elfara och ellagstiftning: Kortfattat be- handlas brandfaran och personfaran vid elektriska starkströmsanläggningar, orsaker, förlopp och verkningar, förebyggande åt- gärder samt åtgärder vid elbrand eller el- olycksfall. Slutligen ges en kort orientering om viktigare lagar, förordningar, föreskrifter och normer gällande elanläggningar.
64.413. Planering och. samverkan —- se
även 54.4.13.
Ett förslag till fördelning av det disponibla antalet lektionstimmar på de olika huvud- momenten ges i följande tabell. Laborationerna utföres med delad klass
Moment Timmar
Årskurs 3. :? vtr, varav 0,5 vte laborationer. 1. Ellära ...................... 2. Elektronik .................. 3. Elmätteknik
Laborationer ................
Summa
Årskurs &. 2 vtr, varav 0,5 vte laborationer.
4. Elmaskiner
5. Elkraftdistribution
6. Elkraftanvändning Laborationer ................
Summa
och skall vara jämnt fördelade över termi- nerna.
Av matematikkursen i årskurs 3 behöver eltekniken i första hand ha tillgång till komplexa tal och differentialekvationer som underlag för strömkretsteorin inom el- läran redan i början av elteknikkursen. Inom matematiken torde nämnda kursav- snitt genomgås under höstterminen. Detta komplicerar samordningen. Om emellertid undervisningen i elteknik förlägges enbart till vårterminen, uppstår inga problem med samordningen mellan matematik och eltek- nik i årskurs 3.
Eltekniken i årskurs 3 är en direkt fort- sättning och utvidgning av fysikkursen i ellära och elektronik, som är i stort sett avslutad redan i årskurs 2. Det är ur sam— ordningens synpunkt värdefullt att eleverna i fysiken inhämtat de fysikaliska grunderna för eltekniken, innan detta tillämpnings- ämne påbörjas. Vidare har eleverna inhäm— tat viss färdighet i matematisk behandling av enklare problem i ellära och i självstän- digt laborativt arbete, vilket kommer un- dervisningen i elteknik till godo. Av fysik- kursen i årskurs 3 behöver eltekniken dock här vissa kursmoment att bygga på redan på ett tidigt stadium, nämligen elektrisk svängningskrets, fotoelektrisk effekt, elekt— risk ström genom gaser och fasta kroppars elektronfysik. I fysiken torde dessa kurs— moment genomgås under höstterminen, vil— ket gör samordningen mycket besvärlig. Om kursen i elteknik i stället förlägges enbart till vårterminen, försvinner alla problem med samordningen mellan fysik och eltek- nik i årskurs 3.
Samordningen mellan eltekniken och de maskintekniska ämnena i årskurs 3 erbju- der ej några problem, enär dessa ämnen då knappast torde ha behov av elteknik.
I årskurs & däremot måste eltekniken i största möjliga utsträckning anpassas efter de maskintekniska ämnenas krav på för- kunskaper i elteknik. Flertalet maskintek- niska ämnen i årskurs 4— torde ganska tidigt
under läsåret ställa dylika krav. Det är framför allt kännedom om elmotorer och elmotorutrustningar som erfordras för val av eldrivsystem för hiss- och transportan- ordningar, pumpar, fläktar och kompres- sorer, verktygsmaskiner etc. Senare under läsåret och kanske redan under hösttermi- nens senare del torde kraven öka på ele- vernas eltekniska kunskaper i användning och systemkombination av elinstrument, elkomponenter och elmaskiner för styrning och reglering vid konstruktioner och labo- rationer inom de maskintekniska ämnena. För att underlätta samordningen mellan eltekniken och maskintekniken kan det eventuellt vara lämpligt att i elteknik be- handla elmotoranläggningar i anslutning till elmaskiner. Om elteknik förlägges helt till höstterminen, försvinner automatiskt alla väsentliga problem med samordningen mel- lan eltekniken och de maskintekniska äm- nena i årskurs 4.
64414. Koncentration — se även 38.414 och 54.414.
Enligt timplanen skall eltekniken inom ma— skintekniskt alternativ disponera 2 vtr i var och en av årskurserna 3 och 4. En kon- centration av undervisningen till ett större veckotimtal skall ske (se III: 7.7). Den lämp— ligaste lösningen torde vara att undervis- ningen koncentreras till 4 vtr under vårter- minen i årskurs 3 och till 4 vtr under höst- terminen i årskurs 4. Ett sådant arrange— mang löser också alla väsentliga samord— ningsproblem.
64.415. Exempel på betingsindelning: Årskurs 3 (vt. 3 vtr + 1 vte lab.)
Period 1.
Ellära ......................
Period 2.
Elektronik .................. 6 »
Period 3. Elmätteknik
Beting -— se även 54.4.].5.
6 veckor
Summa 17 veckor
Period 4. Elmaskiner
Period 5. Elkraftdistribution Period 6.
Elkraftanvändning ...........
Summa 15 veckor
Det förutsättes i dessa betingsexempel att eltekniken koncentreras till 4 vtr under vårterminen i årskurs 3 och 4 vtr under höstterminen i årskurs 4.
Laborationer (1 vte) i båda årskurserna kan betraktas som betingsuppgifter, vilka utföres parallellt med ovan föreslagna be- ting eller ingår i dem.
Se vidare 64.4.23.
64.4.2. Verksamhetsfonner
64.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 54.421.
64.422. Studieteknik — se 54.422.
64.423. Självständiga arbetsformer — se även 54.423. Beting. Enligt 64.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting i både årskurs 3 och års- kurs 4. Ett par exempel visar hur de kan genomföras.
Exempel på beting i årskurs 3: Period 3. Elmätteknik, 5 veckor, 3 vtr.
Vecka 1. 3 tim. Lektion: Genomgång av betingets om- fattning. Elmätinstrument.
Vecka 2. 3 tim. Lektion: Nlätning av elstorheter.
Vecka 3. 3 tim. Lektion: Elmätning av icke-elstorheter. Mätvärdesöverföring.
Vecka 4. 1 tim. Grupparbete: Instruktion m. m. 2 tim. Friställd tid.
Vecka 5. 1 tim. Grupparbete: Närvaro ej obligatorisk. 2 tim. Redovisning.
Exempel på beting i årskurs 4:
Period 5. Elkraftdistribution, 4 veckor, 3 vtr. _
Vecka 1. 3 tim. Lektion: Genomgång av betingets om- fattning. Kraftproduktion. Distributions- nät.
Vecka 2. 3 tim. Lektion: Elinstallationer. Elkraftekonomi.
Vecka 3. Grupparbete. 1 tim. Friställd tid. 2 tim.
Vecka 4. Grupparbete. 1 tim. Närvaro ej obligato- risk. Redovisning. 2 tim.
Laborationerna har i båda exemplen an- tagits löpa parallellt med och utanför be- tingen.
Specialarbetet i årskurs 3 kan utgöras av beräknings-, utrednings. och experimentella arbeten. Dessa bör vanligtvis kombineras med litteraturstudier.
Några förslag till specialarbeten: Studium
av kopplingsförlopp i elkretsar. Undersök- ning av fyrpolers dämpning. Analys av elstyrkretsars arbetsprincip. Olika metoder för elmätning av tryck. Överföring av mät- värden i digital form.
64.424. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.424.
Demonstrationer är synnerligen väl läm- pade för de flesta ämnesavsnitten. Stor vikt bör läggas på demonstration av elmateriel och elapparater som användes inom det maskintekniska området.
Laborationerna skall väljas så att de i så stor utsträckning som möjligt under- bygger de eltekniska tillämpningarna inom det maskintekniska alternativet.
Förslag till laborationer: Årskurs 3: Växelströmskretsar. Elektro- niska förstärkare. Digitala och logiska kret- sar. Elmätning av storheter.
Årskurs 4: Elmotorer. Energiomformare. Överströmsskydd. Elektronisk motorstyr- ning.
Om tiden medger några enstaka studie- besök, bör dessa avse eltekniska studie- objekt vid närliggande hiss— och transport- anläggningar, mekaniska verkstäder, kraft— och värmeanläggningar etc.
64.425. Bedömning — se 54.425.
64.4.3. Hjälpmedel — se 54.4.3.
65. Elteknik B
Mål
Undervisningen i elteknik B avser
651.
att med fysikkursens ellära som grund ge eleverna en orientering om de vanligaste elektriska maskinerna,
att ge en orientering om elkraftdistribu—
tion i tätorter och om elinstallationer i byggnader och på byggnadsplatser samt
att ge en orientering om elkraftens an- vändning i byggnader och på byggnadsplat- ser samt om de risker som är förknippade med elanläggningar och de Viktigaste före— skrifterna rörande dessa.
Ellära. Elmaskiner. Elkraftförsörjning. Elinstallationer. Elkraftanvändning.
65 .8. Kursplan 1. Ellära
Symmetriska trefassystem. Elektronik med teleteknik. Elmätteknik.
2. Elmaskiner
Likströmsmaskiner. Växelströmsmaskiner. Transformatorer och omformare.
3. Elkraftförsörjning Elkraftproduktion. Elkraftdistribution. El- kraftkostnader och taxor.
4. Elinstallationer
Starkströmsinstallationer. Svagströmsinstal— lationer. Provisoriska elinstallationer.
5. Elkraftanvändning
Elmotoranläggningar. Elvärmeanläggningar. Elbelysningsanläggningar. Elfara och ellag— stiftning.
65.4. Anvisningar och kommentarer
65.4.1. Lärostoffet
65.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet. — se även 54.4.1.1.
Ämnesstoffet i elteknik inom de byggtek- niska alternativen skall dels ge en samman— hängande översikt av det eltekniska om- rådet, dels vara anpassat till byggteknikens mera fackbetonade behov. Då de båda stu- dieriktningarna husbyggnad och anläggning skall ha gemensam kurs i elteknik, måste det fackinriktade ämnesstoffet omfatta el-
maskiner, elkrafhförsörjning, elinstallationer och elkraftanvändning.
Ämnesstoffet i elteknik för byggare bör innehålla minsta möjliga teori och i stället vara i huvudsak beskrivande samt i görli- gaste mån inriktat på praktiska tillämp— ningar inom byggområdet. Grafiska fram- ställningar förutsättes få viss användning i stället för komplicerade formler. Stor vikt bör läggas på användningen av grafiska symboler i elscheman och installationsrit- ningar.
65.41 .2. Kommentarer till speciella kurs- moment
]. Ellära
Symmetriska trefassystem: Eleverna får på. egen hand repetera fysikkursen i ellära, var— vid särskild vikt bör läggas på enfas växel- strömskretsar och principen för trefassyste- met. Visarmetoden, som är känd från ma- tematiken och fysiken, skall tillämpas. I detta kursmoment ges en kort orientering om symmetriskt belastade trefassystem utan och med nolledare jämte några enkla räkneexempel på strömmar, spänningar, tre- faskopplingar, aktiv, reaktiv och skenbar effekt samt effektfaktor.
Elektronik med teleteknik: En mycket kortfattad beskrivning lämnas av princi— perna för förstärkare, signalgeneratorer, fo- toceller, reläer, signal- och telekomponenter och elementära telesystem med anknytning till byggtekniska tillämpningar.
Elmätteknik: En mycket kort orientering lämnas om de vanligaste elektriska mät- instrumenten och deras användning för mätning av viktigare elektriska storheter. Vidare orienteras om elektriska mätinstru- ment och mätmetoder för uppmätning av diverse mekaniska och fysikaliska storheter hos byggmaterial och bygganläggningar.
2. Elmaskiner
Likströmsmaskiner: Huvuddragen av lik- strömsmaskinernas byggnad och verknings-
sätt genomgås. Något nämnes om likströms- generatorers viktigaste driftegenskaper och användning. Mera utförligt behandlas lik- strömsmotorer, varvid huvudvikten lägges på. startning, hastighets- och momentegen- skaper samt hastighetsstyrningsmetoder. Enkla räkneexempel och demonstrationer skall ingå.
Växelströmsmaskiner: Inledningsvis ges en kort orientering om synkronmaskinens princip och dess användning som generator och motor. Av övriga växelströmsmaskiner lägges huvudvikten på. trefas asynkronmo— torn. Hos denna studeras främst uppbygg- nad, startning, hastighets- och momentegen- skaper samt hastighetsstyrningsmetoder. Som avslutning på detta moment nämnes något om viktigare enfas växelströmsmoto— rer. Framställningen skall kompletteras med demonstrationer och enkla räkneexempel.
Transformatorer och omformare: Enfas- och trefastransformatorers uppbyggnad, driftegenskaper och användning behandlas relativt utförligt. Något nämnes om rote- rande omformare och svetsomformare. I detta kursmoment behandlas även likrik- tare. Dessa behandlas nägot utförligare, varvid huvudvikten lägges på halvledar- likriktarna, deras koppling, verkningssätt, driftegenskaper och användning. Enkla räk- neexempel skall förekomma.
3. Elkraftförsörjning Elkraftproduktion: En kort orientering ges om Sveriges elkraftförsörjning och om prin- ciperna för produktion, överföring och dist- ribution av elkraft. Något nämnes om vat- tenreglering, elkraftverkens utrustning och samkörning mellan olika kraftverk. Elkraftdistribution: Huvudvikten lägges på. eldistribution i tätorter. Först behand— las kortfattat viktigare energifördelnings- system, den principiella utformningen av distributionsnät för hög— och lägspänning samt utförandet av luftlednings- och jord- kabelnät samt servisledningar. En kort orientering ges sedan om principerna för
elektrisk ledningsdimensionering, varvid dis- kuteras uppvärmning, spänningsfall, förlus- ter, faskompensering, kortslutning och jord- slutning. Avslutningsvis nämnes något om transformatorstationer och i dem ingående utrustningar. Enkla räkneexempel kan före- komma.
Elkraftkostnader och taxor: I detta av- snitt behandlas det viktigaste om elkraft- konsumenters belastningsförhållanden och inverkan på elkraftens produktions- och distributionskostnader. De vanligaste hög- och lågspänningstaxorna genomgås i an- slutning till några enkla räkneexempel på kraftinköp.
4. Elinstallationer
Starkströmsinstallationer: I detta avsnitt behandlas endast permanenta installationer för lågspänning i byggnader. Med hänvis- ning till elfaran och ellagstiftningen orien- teras om gällande installationsföreskrifter och normer samt allmänna skyddsåtgärder. Relativt utförligt behandlas installationsled- ningar, ledningsförläggning, installations— apparater, anslutningsobjekt, grafiska sym- boler och installationsritningar. En utförlig orientering ges om planering och utförande av hus- och industriinstallationer, varvid stor vikt lägges på utrymmesbehov och kostnader. Slutligen nämnes något om an- läggningskontroll och byggnadsåskledare. Beskrivande övningsexempel kan före- komma.
Svagströmsinstallationer: Endast perma- nenta svagströmsinstallationer i byggnader behandlas. Först ges en kort orientering om viktigare föreskrifter, normer och schema— beteckningar för svagströms- och telean— läggningar. Enkla beskrivande exempel kan beskrivning av princip, verkningssätt, ma- teriel, installation och utrymmesbehov hos viktigare telefon-, signal-, larm-, tid- och centralantennanläggningar. Något kan näm- nas om strömförsörjning av svagströmsan- läggningar. Enkla beskrivande exempel kan förekomma.
Provisoriska elinstallationer: I detta kurs- avsnitt behandlas endast provisoriska el- anläggningar för starkström vid byggnads- platser och i byggnader. En kort översikt ges om viktigare föreskrifter och normer samt standardmateriel för sådana anlägg- ningar. Sedan genomgås i stora drag el- behov, eltaxor, planering, utförande och skötsel av utomhus- och inomhusledningar för elbelysning och elmotoranläggningar. Eventuellt kan val av ledningar, centraler, lampor och motorer med tillbehör diskute— ras här i anslutning till ett enkelt exempel på en provisorisk elanläggning på en bygg- nadsplats. Stor vikt bör läggas på kost- nader.
5. Elkraftan'uänclning Elmotoranläggningar: Kortfattat beskrives elmotorers uppvärmning, ventilation, ut- föringsformer, start-, regler- och skyddsut- rustning, uppställning, idriftsättning och skötsel. Exempel på elmotoranläggningar inom byggområdet skall ges. Elvärmeanläggningar: En kort orientering ges om viktigare elvärmeapparater och tem- peraturregleringsmetoder som användes vid exempelvis matlagning, uppvärmning och kylning i bostäder, affärs- och industriloka- ler. Elbelysningsanläggningar: Mycket kort- fattat genomgås det viktigaste om belys- ningstekniska grundbegrepp, de vanligaste elektriska ljuskällorna, belysningsfordringar vid olika slags arbete och anordning av be- lysning i olika slags lokaler. Elfara och ellagstiftning: I stora drag be- handlas brandfaran och personfaran vid elektriska starkströmsanläggningar, orsaker, förlopp, verkningar och motåtgärder. Slut- ligen ges en kort orientering om viktigare lagar, föreskrifter och normer gällande så- dana anläggningar.
65.4.1.3. Planering och samverkan —— se även 54.413.
Ett förslag till fördelning av det dispo- nibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell:
Moment Timmar
. Ellära ...................... 9 . Elmaskiner 9 . Elkraftförsörjning ........... 6 . Elinstallationer 12 . Elkraftanvändning 9
45
Eftersom ämnet elteknik är förlagt helt till årskurs 4, finns inga samordningspro- blem gentemot matematiken och fysiken. Eltekniken kan därför utan vidare bygga på dessa ämnen. Genom fysikkursen har eleverna fått ett visst mått av kunskaper i elteknikens fysikaliska grunder. Om eltek- nikkursen utsprides över hela läsåret, kan besvärliga samordnings- och integrations- problem uppstå mellan den tillämpade el- tekniken och de byggtekniska ämnena. Det torde därför vara lämpligast att förlägga elteknikkursen enbart till höstterminen, va- rigenom samordningsproblemen i stort sett försvinner.
65.41 .4. Koncentration -— se även 46.4.1.4 och 54.4.1.4.
Enligt timplanen för byggtekniskt alter- nativ skall eltekniken i årskurs 4 disponera 1,5 vtr. Då koncentration av undervisning- en skall äga rum (se III: 7.7), torde det vara lämpligast att ämnet läses 3 vtr under höstterminen i årskurs 4.
65.4.1.5. Beting -— se även 54.415. Exempel på betingsindelning: Period 1. Ellära ..................... I Elmaskiner ................. ] Period 2.
Elkraftförsörjning ........... I Elinstallationer ............. J Period 3.
Elkraftanvändning .......... 3 »
6 veckor
6 )
Summa 15 veckor
I betingsexemplet å föregående sida förut- sättes att eltekniken koncentreras till 3 vtr under höstterminen i årskurs 4.
65.4.2. Verksamhetsformer
65.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 54.421.
65.4.22. Studieteknik —— se 54.422.
65.423. Självständiga arbetsformer —— se även 54.423.
Enligt 65.4.1.5 kan hela kursen uppdelas i beting. Ett exempel visar hur ett beting kan genomföras.
Period 1. Ellära och elmaskiner. 6- veckor.
Vecka 1. Lektion: 3 tim. Genomgång av betingets omfattning. Symmetriska trefassystem.
Vecka 2. Lektion: 3 tim. Elektronik med teletek- nik. Elmätteknik.
Vecka 3. Lektion: 3 tim. Likströmsmaskiner. Väx— elströmsmaskiner.
Lektion: 1 tim. Tranformatorer och om— formare.
Grupparbete: 2 tim. Instruktion m. m.
Vecka 5. Friställd tid: 3 tim.
Vecka 6.
Grupparbete: 1 tim. Närvaro ej obliga- torisk.
Redovisning: 2 tim.
65.424. Demonstrationer, laborationer och studiebesök — se även 54.424.
Stor vikt bör läggas på demonstration av elmateriel och elapparater som användes inom det byggtekniska området i proviso- riska och permanenta anläggningar.
Eftersom laborationer ej ingår i ämnet, är det nödvändigt att läraren visar elinstru- ment, elapparater och elmaskiner i drift.
Om tiden medger några enstaka studie- besök, bör dessa avse eltekniska studie— objekt vid närliggande elmaterielutställ- ningar, byggnadsplatser, bygganläggningar och husbyggnader.
65.425. Bedömning —— se 54.425.
65.4.3. Hjälpmedel — se 54.4.3.
66. Elteknik K
66.1. Mål
Undervisningen i elteknik K syftar till
att med fysikkursens ellära som grund meddela eleverna kännedom om elektriska apparaters, maskiners och utrustningars viktigaste driftegenskaper och användning samt
att orientera om elektriska starkströms- anläggningars utförande i stora drag samt om de risker som är förknippade med så-
dana anläggningar och om de viktigaste föreskrifterna rörande dessa.
66 2. H uvudmoment
Ellära. Elektronik. Elmätteknik. Elmaskiner. Elkraftdistribution. Elkraftanvändning.
66 .3 . Kursplan 1. Ellära
Symmetriska trefassystem.
2. Elektronik Passiva komponenter. Elektronrör och halv- ledarkomponenter. Elektroniska funktions- enheter. Elektroniska styrkretsar.
3. Elmätteknik
Elektriska mätinstrument. Mätning av elektriska storheter. Elmätning av icke- elektriska storheter. Mätvärdesöverföring.
4. Elmaskiner Likströmsmaskiner. Växelströmsmaskiner. Transformatorer och omformare. Speciella maskiner.
5. Elkraftdistribution Elkraftproduktion. Distributionsnät. Elin- stallationer. Elkraftekonomi.
6. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar. Elvärmeanläggningar. Elkemianläggningar. Elfara och ellagstift- ning.
66 4. Anvisningar och kommentarer
66.4.1. Lärostoffet
66.4.1.1. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet — se även 54.4.1.1. Ämnesstoffet i elteknik inom kemitek- niskt alternativ skall dels ge en samman- hängande översikt av det eltekniska om- rådet, dels vara anpassat till kemiteknikens, d.v.s. laboratorieteknikens samt drift- och processteknikens, mera fackbetonade behov. Lärostoffet i elteknik måste därför omfatta elektronik, elmätteknik, elmaskiner, elkraft— distribution och elkraftanvändning. Huvud- vikt bör dock läggas på elektronik och el- mätteknik samt elmotorer och elvärme.
Med användning av princip- och block- scheman kan eleverna ges en överskådlig bild av enkla kompletta system, inne- hållande mätande, styrande och verkstäl- lande elkomponenter inom kemitekniken. Enär inga elevlaborationer skall förekomma, måste demonstrationer, visande elkompo— nenterna i användning och drift, utgöra en betydande del av undervisningen.
66.4.12. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. Ellära Symmetriska trefassystem: Eleverna får på. egen hand repetera den tidigare genom- gångna kursen i ellära, speciellt enfas växel- strömskretsar och principen för trefassyste- met. Visarmetoden är känd från matemati- ken och fysiken. I detta kursmoment ges en kort orientering om symmetriskt belas- tade trefassystem utan och med nolledare jämte några enkla räkneexempel på. ström- mar, spänningar, trefaskopplingar, aktiv, reaktiv och skenbar effekt samt effekt- faktor.
2. Elektronik Passiva komponenter: En kort beskrivning bör ges av viktigare passiva linjära tele- tekniska komponenter som förekommer i bl.a. elektroniska och mättekniska utrust- ningar, såsom fasta och variabla motstånd, spolar och kondensatorer. Eventuellt kan icke linjära motstånd behandlas i nästa moment. Elektronrör och halvledarkomponenter: Principerna för elektronrör och halvledare genomgås i fysiken. Här ges en orienterande framställning av arbetssätt, egenskaper och användning av högvakuumrör, gasfyllda rör, halvledardioder, transistorer, tyristorer, fotoelement och icke linjära motstånd. Elek- tronstråleröret bör få anstå till moment 3. Elektroniska funktionsenheter: I detta moment gives en kort orientering om data, arbetssätt, egenskaper och användning av
de vanligaste typerna av elektroniska funk- tionsenheter, såsom spännings- och effekt- förstärkare, återkopplade förstärkare, lik- riktare, sinusgeneratorer, pulsgeneratorer och strömförsörjningsaggregat. Elektroniska mätinstrument behandlas lämpligen i mo- ment 3.
Elektroniska styrkretsar: En kort orien- tering ges om principerna för några typiska styr- och reglerkretsar och i dem ingående elkomponenters arbetsuppgifter. Enkla till- lämpningsexempel hämtas från det kemi- tekniska området.
3. Elmätteknik Elektriska mätinstrument: Huvuddragen av uppbyggnad, arbetssätt och användning av de vanligaste elektriska mätinstrumenten behandlas, såsom direktvisande och regist- rerande instrument, universalinstrument, elektroniska instrument, oscillografer och oscilloskop. Något om normer och mätnog- grannhet samt om felkorrigering bör näm- nas. Enkla räkneexempel kan ingå. Mätning av elektriska storheter: De elektriska mätmetoderna, som är grund- läggande för nästa moment, bör behandlas ganska ingående. Främst studeras mätning av ström, spänning, effekt och energi i lik- ströms— och växelströmskretsar. Mätning av resistans, impedans, frekvens och fasvinkel skall också ingå i kursen. Demonstrationer och enkla räkneexempel är nödvändiga. Elmätning av icke-elektriska storheter: Elektriska metoder att mäta icke—elektriska storheter utgör numera viktiga tillämp- ningar inom olika områden av kemitekni- ken. De vanligaste metoderna för elmätning av viktigare mekaniska, fysikaliska och ke- miska storheter skall därför behandlas rela- tivt utförligt. Demonstrationer och enkla räkneexempel bör ingå. Mätvärdesöverföring: En kort orientering lämnas om principerna för omvandling och avståndsöverföring av mätvärden på elekt- risk väg. Eventuellt kan något nämnas om
fjärrkontroll vid driftövervakning av in- dustriella arbetsprocesser.
4. Elmaskiner Likströmsmaskiner: Huvuddragen av lik- strömsmaskinernas uppbyggnad och verk- ningssätt behandlas. Något beröres lik— strömsgeneratorers viktigaste driftegenska- per och användning. Mera utförligt genom- gås likströmsmotorer, varvid huvudvikten lägges på startning, hastighets- och mo- mentegenskaper samt olika metoder för hastighetsstyrning. Eventuellt kan Leonard- omformaren och dess användning behand- las i detta avsnitt. Enkla räkneexempel och demonstrationer skall ingå. Växelströmsmaskiner: Inledningsvis ges en kort orientering om synkronmaskinens princip och dess användning som generator och motor. Av övriga växelströmsmaskiner lägges huvudvikten på trefas asynkron- motorn. Hos denna studeras främst upp- byggnad, startning, hastighets- och mo- mentegenskaper samt hastighetsstyrnings- metoder. Som avslutning på detta moment nämnes något om enfas asynkronmotorn och de vanligaste växelströms-kommuta— tormotorerna. Framställningen skall kom- pletteras med demonstrationer och enkla räkneexempel. Transformatorer och omformare: Enfas- och trefastransformatorer samt de vanli- gaste roterande omformarna, deras vikti— gaste egenskaper och användning behandlas kortfattat. I detta kursmoment studeras även strömriktare. Dessa behandlas något utförligare, varvid huvudvikten lägges på
ventiltyper, kopplingar, verkningssätt, drift- egenskaper och användning. Enkla räkne- exempel kan förekomma.
Speciella maskiner: En kort orientering ges om viktigare typer av elmagnetiska förstärkare, servomotorer och elmagnetiska apparater för manövrering, styrning och reglering av vissa eldrivna komponenter inom kemisk apparat- och processteknik.
5. Elkraftdismbution Elkraftproduktion: Huvuddragen av Sve- riges elkraftförsörjning och principerna för produktion, överföring och distribution av elkraft genomgås. Något nämnes om kon- sumtion, egenproduktion och inköp av el— kraft inom vårt lands elkemiska industri. Distributionsnät: De vanligaste strömför- delningssystemen för likström och växel- ström samt utformningen av distributions- nät för hög- och lågspänning studeras. En kort orientering ges om elektrisk lednings- dimensionering samt om uppvärmning, spänningsfall, förluster, faskompensering, kortslutning och jordslutning. Något näm— nes om högspänningsanläggningar och i dem ingående komponenter. Enkla räkneexem- pel kan förekomma.
Elinstallationer: Inledningsvis ges en kort orientering om säkerhetsföreskrifter och all— männa skyddsåtgärder. Därefter studeras viktigare installationsledningar och installa- tionsapparater samt deras användning. Principerna för planering, dimensionering och utförande av elinstallationer i kemiska industrier och laboratorier genomgås i an- slutning till exempel. Något nämnes om drift, skötsel och underhåll av elanlägg- ningar.
Elkraftekonomi: En kort orientering bör ges om elkraftkonsumenternas belastnings- förhållanden och inverkan på elkraftens pro- duktions- och distributionskostnader. De vanligaste hög- och lågspänningstaxorna be- handlas i anslutning till några enkla till- lämpningsexempel på kraftinköp. Even- tuellt nämnes något om samkörning mellan vattenkraft och värmekraft.
6. Elkraftanvändning Elmotoranläggningar: Kortfattat behandlas elmotorers uppvärmning och ventilation, utföringsformer, val av motortyp, start-, regler- och skyddsutrustning, uppställning, idriftsättning och skötsel. Exempel på el- motoranläggningar inom kemisk industri ges. Räkneexempel skall förekomma.
Elvärmeanläggningar: En kort orientering lämnas om olika metoder för elvärmealst- ring, temperaturmätning och temperatur- reglering samt om elvärmeapparater, elug- nar och elångpannor inom kemisk industri.
Elkemianläggningar: I detta moment nämnes något om elutrustningar för galva- nisk ytbehandling, elektrolys och elektro- metallurgi samt för rökgasfilter. Räkne- exempel kan förekomma.
Elfara och ellagstiftning: I stora drag behandlas brandfaran och personfaran vid elektriska starkströmsanläggningar, orsaker, förlopp, verkningar och motåtgärder. Av- slutningsvis ges en kort översikt över vik- tigare lagar, förordningar och föreskrifter gällande elkraftanläggningar.
66.413. Planering och samverkan — se även Sfi-4.1.3.
Ett förslag till fördelning av det dispo- nibla antalet lektionstimmar på de olika huvudmomenten ges i följande tabell:
Moment Timmar
. Ellära ...................... 8 . Elektronik .................. 8 . Elmätteknik 16 . Elmaskiner 12 . Elkraftdistribution 8 . Elkraftanvändning 8
60
I årskurs 3 behöver eltekniken ha tillgång till bestämda integraler och differential- ekvationer som underlag för elektroniken och elmättekniken redan i början av eltek- nikkursen. Inom matematiken torde nämnda kursmoment genomgås under höstterminen. Detta komplicerar i viss mån samordningen mellan matematik och elteknik. Om emel- lertid undervisningen i elteknik förlägges enbart till vårterminen, elimineras automa- tiskt alla samordningsproblem. Elteknikkursen är en direkt fortsättning och utvidgning av fysikkursen i ellära och elektronik, som är i stort sett avslutad i
årskurs 2. Det är från samordningens syn- punkt värdefullt att eleverna i fysiken in- hämtat de fysikaliska grunderna för eltek- niken, innan detta tillämpningsämne på- börjas. Vidare har eleverna inhämtat viss färdighet i matematisk behandling av enk- lare problem i ellära och i laborativt arbete, vilket kommer undervisningen i elteknik till godo. Eltekniken behöver dock re- dan på ett tidigt stadium vissa kursmoment av fysikkursen i årskurs 3, nämligen elekt- risk svängningskrets, fotoelektrisk effekt, elektrisk ström genom gaser och fasta krop- pars elektronfysik. I ämnet fysik torde dessa kursmoment genomgås under höstter- minen, vilket gör samordningen mycket be— svärlig. Om kursen i elteknik i stället kan förläggas enbart till vårterminen, försvinner alla problem med samordningen mellan fysiken och eltekniken.
Samordningen mellan eltekniken och de kemitekniska ämnena i årskurs 3 torde ej erbjuda några nämnvärda problem. De ke- mitekniska ämnena här torde knappast behöva mer ellära, elektronik och elmättek— nik än vad fysikkursen ger. Det torde vara först i årskurs 4, som de kemitekniska ämnena ställer större krav på vissa för- kunskaper i elteknik hos eleverna.
66414. Koncentration — se även 54.4.1.4 och 67.4.l.4.
Enligt timplanen skall eltekniken inom den kemitekniska lärokursen under hela läsåret disponera i medeltal 2 vtr i årskurs 3. En- ligt III: 7.7 skall ämnet koncentrations- läsas. Lämpligast torde vara att undervis— ningen koncentreras till 4 vtr under vårter- minen i årskurs 3. Ett sådant arrangemang löser också alla väsentliga samordningspro- blem. Vidare möjliggör detta iviss utsträck- ning samläsning i elteknik mellan maskin- tekniskt och kemitekniskt alternativ i års- kurs 3, vilket kan bli nödvändigt vid mindre skolenheter. Samläsning kan då ske i ellära, elektronik och elmätteknik med 2—3 vtr, medan kemisterna parallth härmed får
separat undervisning 2—1 vtr i elmaskiner, elkraftdistribution och elkraftanvändning.
66.415. Beting — se även 54.415. I exemplet nedan förutsättes att eltekniken koncentreras till 4 vtr under vårterminen i årskurs 3.
Exempel på betingsindelning: Period 1.
Ellära ..................... 1 Elektronik ................. ]
Period 2. Elmätteknik
Period 3. Elmaskiner
Period 4. Elkraftdistribution .......... & Elkraftanvändning .......... ”
5 veckor
Summa 17 veckor
66.4.2.
664,21. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 54.421.
Verksamhetsformer
66.422. Studieteknik -— se 54.422.
66.423. Självständiga arbetsformer — se även 54.423.
Enligt 66.415 kan hela kursen uppdelas i beting. Exemplet nedan visar hur ett så- dant kan genomföras. Det förutsättes att minst 2 lektioner ligger i [följd varje vecka.
Period 2. Elmätteknik, 4 veckor, 4 vtr
Vecka 1. Lektion: 4 tim. Genomgång av betingets omfattning. Elmätinstrument. Mätning av elstorheter.
Vecka 2. Lektion: 4 tim. Elmätning av icke-elstor- heter. Mätvärdesöverföring.
Vecka 3. Grupparbete: 2 tim. Instruktion m. m. Friställd tid: 2 tim.
Vecka 4. Grupparbete: 2 tim. Närvaro ej obliga- torisk. Redovisning: 2 tim.
Specialarbetet kan utgöras av beräk- nings-, utrednings- eller experimentella ar- beten. Dessa bör vanligtvis kombineras med litteraturstudier.
Några förslag till specialarbeten: Under- sökning av en elförstärkares egenskaper. Studium av fotocellstyrda arbetsprocesser. Olika metoder :för elektrisk temperatur- mätning. Startning och hastighetsstyrning av ehnotorer. Olika slag av likriktare inom kemitekniken. Krav på elinstallationer i kemiska industrier.
66.424. Demonstrationer, laborationer och studiebesök —- se även 54.424.
Stor vikt bör läggas på demonstration av elmateriel och elapparater som användes inom det kemitekniska området. Eftersom laborationer ej ingår i kursen, är det nöd— vändigt att läraren visar elinstrument, el- apparater och elmaskiner i drift.
Om tiden medger några enstaka studie— besök, bör dessa avse eltekniska studie- objekt vid närliggande kemiska laboratorier, anläggningar och industrier.
66.425. Bedömning — se 54.425.
Hjälpmedel — se 54.43.
67 . Kemitekniska ämnen
(Gemensamma anvisningar för ämnena 68—74 )
671—8. Mål, huvudmoment samt kursplaner med årskursfördelning
anges särskilt för varje ämne 68—74.
6 7.4. Anvisningar och kommentarer
67.4.1.
67.41 .1 . Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffet
Kemitekniskt alternativ är odifferentierat och avser att ge en grund för elevernas framtida verksamhet inom skilda kemitek- niska områden.
De kemitekniska ämnena utgörs av fysi— kalisk kemi, organisk kemi, biokemi, ana—
lytisk kemi, apparatteknik, teknisk kemi och specialarbete K. De bygger på den all- männa grund som lagts främst av ämnena matematik, fysik, kemi och teknologi samt praktik.
Kemitekniska ämnen förekommer ej inom annat alternativ.
Ämnet fysikalisk kemi har till uppgift att visa hur man med hjälp av fysikaliska me- toder och lagar förklarar kemiska företeel- ser. Där behandlas materiens byggnad, ke— misk bindning, det fasta tillståndets fysik och kemi, kemisk termodynamik och kine- tik. I kursen ingår metallografi, d.v.s. me- tallers och metallegeringars fysikaliska och tekniska egenskaper samt vanliga metoder att undersöka dem i dessa avseenden.
Undervisningen i organisk kemi syftar till att ge eleverna en elektron-teoretiskt under- byggd kännedom om de kemiska egenska- per som är karaktäristiska för de viktigare Grundläggande kunskap skall ges om biologiskt viktiga ämnesgrup- per och om tekniskt viktiga organiska rå- material, processer och produkter. Dess- utom genomgås den kemiska litteraturens användning, dokumentationsmetoder samt skrivandet av tekniska rapporter, uppsatser etc.
Följande moment ingår i biokemi: Över- sikt över cellernas byggnad och livsproces- sernas kemi, mikroorganismerna och deras livsfunktioner samt grunderna för bioke- mins och mikrobiologins tekniska tillämp- ningar.
Undervisningen i analytisk kemi syftar till att lära eleverna moderna principer och metoder för att identifiera och kvantitativt bestämma de ämnen som ingår i tekniskt viktiga material. En systematisk genomgång av olika enhetsoperationer (delförlopp) ämnesklasserna. görs. Automatisk analyskontroll behandlas.
Undervisningen i apparatteknik skall ge kunskaper om viktiga enhetsoperationer inom kemisk tillverkning samt grunderna för värmeenergins ekonomiska utnyttjande. I samband därmed behandlas maskinlära för kemisk industri och grunderna för reg— lerteknik och automatisering.
Undervisningen i teknisk kemi omfattar viktiga kemiska enhetsprocesser, material- problem för den kemiska industrin samt grunderna för ekonomisk tillverkningskal- kylering. Till ämnet hör också undervisning i industriell forsknings- och utvecklingspla- nering.
Vidare skall ett specialarbete utföras. Här får eleven möjlighet att fördjupa studierna inom ett avsnitt som intresserar honom. Härigenom öppnas även en möjlighet till specialisering på visst område, såsom cellu- losateknik, livsmedelskemi, gjuterikemi, me- tallurgi, metallografi, färgeri- och appretur- teknik. Detta specialarbete beräknas ofta
kunna utföras i samarbete med industri— företag.
67.412. Kommentarer till speciella kurs- moment anges särskilt för varje ämne 68—74.
67 4.1.3. Planering och. samverkan Mellan gymnasium med treårig teknisk lä- rokurs och det med fyraårig bör en sam- planering ske, så att övergången till fjärde årskursen underlättas (se II: 3.4).
Speciella synpunkter på planeringen ges för vart och ett av ämnena 68—74. Där ges förslag till hur lektionstimmarna kan fördelas på de olika momenten. Därvid an- tas varje veckotimme motsvara 30 effek- tiva lektionstimmar. Dessa. förslag är av- sedda att tjäna som ledning för den plane- ring som varje skola gör och är på intet sätt bindande.
Samverkan mellan tekniska ämnen är na- turlig och nödvändig. En viss samverkan med språk kan också förekomma. Inom språkundervisningen kan lättare tekniska texter användas, så att eleverna får vana att läsa utländsk facktext.
Författandet av rapporter innebär sam- verkan med svenska, och det är av stor vikt att undervisning i rapportskrivning sker redan på ett tidigt stadium av gym— nasieundervisningen.
En mycket väsentlig fråga, som kräver samverkan mellan naturvetenskapliga och tekniska ämnen, gäller beteckningar och måttsystem. När icke standardiserade be— teckningar används, bör orsaken härtill på- pekas för eleverna. Ibland utnyttjas andra enhetssystem än det internationella, i syn- nerhet som tabeller, diagram och litteratur ej alltid finns för detta system.
En enhetlig kemisk nomenklatur bör ef- ' tersträvas inom samtliga kemiska ämnen, och därvid bör anslutning ske till inter- nationellt gängse system. I organisk kemi, där nomenklaturfrågan har avgörande be- , tydelse för systematisering av mängden av
föreningar, ägnas den speciell uppmärksam- het — se kursplanen för detta ämne.
Den stora internationella. kemiska littera— turen, bestående av tidskrifter, handböcker, tabellverk och monografier måste varje ke— mist kunna använda sig av. Alla ämnen måste härvid samverka.
De ekonomiska synpunkterna spelar en viktig roll då det avgörs om en kemisk pro— dukt skall tillverkas eller då val sker mel- lan olika tillverkningsmetoder och råvaror. I företagsekonomi erhåller eleverna under— lag för att göra den kostnadskalkyl som bör ligga till grund för ett ekonomiskt riktigt val. Samverkan med företagsekonomi är därför angelägen.
Ergonomiska synpunkter kan ges inom samtliga ämnen och i synnerhet i biokemi.
Samverkan mellan kemiämnen både ver- tikalt och horisontellt skall ägnas särskild omsorg. Kemistudierna från och med års— kurs 1 till och med årskurs 4 skall bilda en enhetlig och sammanhängande lärogång, där dubbelläsning och kunskapsluckor beroende på. dålig anknytning mellan ämnena ej får finnas.
Praktiken och dess utformning bör upp- märksammas. Den kan utgöra ett ovärder- ligt stöd i första hand för undervisningen i analytisk och teknisk kemi samt apparat- teknik, företagsekonomi och ergonomi.
Vid planering av studiebesök bör samver- kan ske, så att samtliga ämnen tillgodoses — se vidare 67.424.
För varje särskilt ämne ges speciella syn- punkter på samverkan. Dessutom ges all- männa anvisningar i II: 4.1.25 och II: 4.1.3.
67.414. K oncentration
Av de kemitekniska ämnena i årskurs 8 kan den fysikaliska kemins 4,5 vtr lämpligen fördelas med 4 vtr på höstterminen och 5 på vårterminen, medan den organiska ke- min med fördel läses med lika timtal under hela läsåret. Om hänsyn till andra ämnen så kräver, kan dock organisk kemi kon- centreras partiellt till höst- eller vårtermin. Det i kemitekniskt alternativ ingående äm- net elteknik K skall koncentreras —— se HI: 7.7 och 66.44.1314.
De kemitekniska ämnenas timtal i års- kurs 44 är i intet fall så. litet att totalkon— centration av den anledningen är nödvän- dig. För biokemi kan den dock diskuteras —— se 70./1.1.4. Specialarbetet kan givetvis helt överföras till vårterminen, så att ele- verna dels har större förkunskaper, dels kan få en hel dag per vecka. friställd för detta ändamål. Det senare kan vara av betydelse om arbetet i större utsträckning fullgöres i en industri. Om specialarbetet koncentreras
Exempel på timfördelning för kemitekniskt alternativ
Årskurs 3 Nr Ämne
Årskurs 4 alt. 1 Årskurs 4 alt. 2
Ht Vt Ht Vt
33 Ergonomi ............ 35 Företagsekonomi ...... 68 Fysikalisk kemi 69 Organisk kemi ........ 70 Biokemi
71 Analytisk kemi ....... 72 Apparatteknik ........ 73 Teknisk kemi
74 Specialarbete ......... 66 Elteknik K
2 2 3 3
till vårterminen, bör biokemi koncentreras till höstterminen.
I analytisk kemi och apparatteknik är den i 72.4.1/14 föreslagna partiella koncentra- tionen naturlig.
I tabell på sid. 673 ges exempel på tim- fördelning för ergonomi, företagsekonomi och tekniska Specialämnen i kemitekniskt alternativ.
67.415. Beting I varje ämne ges exempel på beting och lämpliga betingsperioder. Läsåret beräknas ge minst 32 arbetsveckor, varför detta tal genomgående används vid betingsindelning. I årskurs 4 bör elevernas studievana tillåta att alla årskursens ämnen eller åtminstone större delen av dem läses som beting. I så fall är en koncentration enligt alternativ 2 i 67.4.1A— att föredraga. Omfattar betings- läsningen ett flertal ämnen, bör betings— perioderna vara. längre och betingsperioder- nas slut fördelas, så att anhopning ej före— kommer. I övrigt hänvisas till II: 42.33 och till de enskilda ämnena.
67.4.2. Verksamhetsformer
67.421.
I samtliga ämnen är stoffet rikhaltigt. Mängden av kemiska föreningar, de skif- tande tillverkningsmetoderna, apparaternas mångformighet, analysmetodernas mångfald och detaljrikedom, svårigheten att avgränsa biokemi och fysikalisk kemi från de stora ämnena biologi och fysik gör att största omsorg måste ägnas åt att sovra stoffet.
Undervisningen måste därför sikta till att huvudsakligen ge kunskap om principer och kännedom om systematik.
För varje enskilt ämne betonas detta. I analytisk kemi t. ex. skall undervisningen inriktas på att ge eleverna kunskap om för ämnet väsentliga lagar, principer och gene- rella metoder. En systematisk genomgång av enhetsoperationer skall göras, och ele-
Allmänna metodiska kommentarer
verna får lära sig att bygga upp analysme- toder med hjälp av dem. Analys av be- stämda ämnen skall exemplifiera framställ- ningen.
I organisk kemi betonas systematise- ringen medelst funktionella grupper starkt. De enskilda föreningar som nämns bör vara typiska exempel inom dessa grupper eller vara av stor teknisk betydelse.
Även om undervisningen på så sätt kan befrias från detaljfakta, måste dock eleven läras att finna de fakta. som han behöver. För den skull måste eleven övas i att hitta i den internationella kemiska litteraturen, så att han kan använda de tidskrifter, handböcker, tabellverk, monografier, refe- ratlitteratur och index som finns. Detta be— tonas särskilt i organisk kemi, där det in- tagits bland huvudmomenten och där läro- planen innehåller särskilda föreskrifter där- om. I övriga ämnen kan undervisning om kemisk litteratur ske i anslutning till det som genomgåtts i organisk kemi.
Lärarens framställning måste understryka det ovan sagda. Han skall särskilt ägna sig åt. den principiella uppläggningen av ämnet, åt det teoretiska underlaget och systema- tiken och åt att ge översikter. Detaljstudier bör överlämnas åt eleverna. I övrigt bör hans funktion vara handledande, utredande och rådgivande.
Läraren kan underlätta arbetet genom att i undervisningen använda lämpliga hjälpmedel —— se 67.4.3.
I undervisningen skall den teoretiska framställningen samt demonstrationer, la- borationer och studiebesök tillsammans ge en konkret förståelse för och kunskap om ämnet. Planering och förberedelse måste därför ägnas stor omsorg, och valet av lämpliga hjälpmedel ingår som en viktig del häri — se 67.424 och 67.43.
Studietiden avser icke blott att ge ele- verna de kunskaper som fordras i ingenjörs- arbetet utan även att träna dem för detta arbete. De för hela gymnasiet gemensamma självständiga arbetsformerna är här värde-
fulla —— se 67.423. Laborationerna bör även utformas så att de tjänar detta syfte. Praktiken och dess utformning bör upp— märksammas. Om den utformas lämpligt, ger den bl.a. kunskap om företagsorgani- sation och om ingenjörens arbetssätt. Specialarbetet i årskurs 4. ger eleven möj— lighet att under lärarens handledning in- föras i ingenjörsarbete under former som överensstämmer med industrins.
67.422. Studieteknik
I II:4.2.2 ges gymnasiets studietränings— program. För de kemitekniska ämnena kan vissa speciella synpunkter tillfogas.
I årskurserna 1 och 2 har eleverna fått stifta bekantskap med det kemiska formel- språket och lärt sig använda det för att uttrycka kemiska förlopp. I årskurs 3 ut— vidgas denna kunskap ytterligare, främst genom studiet av organisk kemi. Eleverna skall systematiskt tränas i att använda formler, att uttrycka kemiska förlopp i formler och att ur de enskilda ämnenas formler utläsa till vilken grupp ämnet hör och de egenskaper det kan väntas ha. I organisk kemi är det väsentligt att eleven ur den i planet skrivna formeln kan asso- ciera till rymdstrukturen. Då allt detta är en träningssak, bör eleverna tillhållas att i sina egna studier öva sig i att skriva form— ler både för reaktioner och ämnen.
I årskurs 4 bör eleverna ha fått sådan förtrogenhet med formler, formelskrivning och formelläsning att de helt kan utnyttja dem för de vidare studierna där.
Även om undervisningen inriktas på att framhäva principer och sammanhang och
försöker begränsa detaljuppräkningar och detaljbeskrivningar, kan det ej undvikas att stoffet blir omfattande. hIängder av föreningar och metoder och med dem sam— manhängande fakta måste nämnas eller beskrivas för att allmänna principer skall belysas och förstås. I synnerhet vid själv- studiet kan eleverna, om detaljrikt studie-
material används, förledas till meningslös faktainlärning.
Läraren bör därför då och då ge studie— tekniska anvisningar. Han bör lära eleverna att sovra och rangordna det material som skall läras in. En viss kärna av absolut fasta kunskaper är nödvändig. Vissa fakta tjänar endast att exemplifiera principer, sammanhang, reaktioner eller metoder. Ibland är de väsentliga och bör läras in, men ofta tjänar de endast till att ge en föreställning om ett områdes omfång och betydelse eller att belysa, förklara och exemplifiera och kan därför glömmas, när de tjänat sitt syfte.
Läraren bör hjälpa eleverna vid denna inlärningssovring, som kan bli svår i syn- nerhet om tidskriftsartiklar, broschyrer, handböcker eller annat för direkt under- visningsbruk ej avsett material används. Han bör t. ex. visa hur man genom under- strykningar, nyckelord, numreringar och kommentarer framhäver det väsentliga. Omkring denna stomme bör sedan övrigt stoff grupperas. Kommentarer och hänvis- ningar bör göras direkt i läroboken.
Eleverna skall lära sig att använda den internationella kemiska litteraturen. Detta kräver en speciell sovringsteknik, om de ej skall drunkna i en svåröverskådlig mängd av fakta. De måste läras att snabbt ögna igenom en artikel för att se om där finns vad de söker. Sedan måste de läras att sålla ut vad som är väsentligt och lämna resten åsido. Vidare måste de läras att i anteckningar sammanfatta vad de funnit.
Även om lärarens undervisning enligt läroplanerna bör läggas upp så att allmänna lagar, principer och sammanhang tydligt framgår, kan den bli utan verkan, om ele— vens studieteknik ej tillrättaläggs härför.
Vid inlärning av nytt stoff bör eleverna därför vänjas vid att gå tillbaka till tidi- gare avsnitt av liknande karaktär, där de med hjälp av befintliga understrykningar och kommentarer lätt får anknytning. Häri—
genom erhålls dels en bättre faktainlär- ning, dels sammanhang inom ämnet.
Läraren kan understryka detta genom att ge översikter och återblickar samt ge- nom att då och då repetera huvudpunkterna i ett större avsnitt av ämnet.
Elevernas arbete har, i synnerhet i års- kurserna 3 och 4, där de kemitekniska äm- nena studeras, en mycket självständig ka- raktär. Beting eller långläxor är helt ge- nomförda. Detta ställer stora krav på ele- vernas förmåga att planera sitt arbete. En jämn fördelning av inlärningen skall efter- strävas under hela betinget eller långläxan. Läraren bör hjälpa eleverna vid denna pla- nering. Då och då bör han ge anvisning om hur man dels disponerar stoffet, dels för- delar inlärningen i tiden med hjälp av en första inlärning med därpå följande repe— titioner. Det lämpligaste sättet för eleverna att själva kontrollera sina kunskaper bör även diskuteras.
I de fall beräkningsarbete utförs gäller i tillämpliga delar vad som anförts i mate- matik -— se 19.4.22.
6 74.23. Självständiga arbetsformer Gymnasiet skall fostra eleverna att arbeta självständigt. De arbetsformer som främst utformats för detta syfte är långläxan, be— tinget och specialarbetet. Arbete kan ut- föras såväl individuellt som i grupp.
Utöver det som nämns i II: 4.2.3 bör föl- jande beaktas.
Beting. I synnerhet i årskurs 4— med dess studievana elever får betinget anses vara den lämpligaste arbetsformen. Den tillåter både lärare och elever att tillsammans sär— skilt koncentrera sig på det som är väsent— ligt och det som erbjuder speciella svårig- heter. Det övriga kan överlämnas åt ele- vernas självverksamhet.
Betingen bör i årskurs 4 kunna vara mera omfattande än i årskurserna 2 och 3 —- se 67.4.15.
Betingen bör väljas så att de bildar en avslutad enhet. Är ett område för stort för
ett beting, bör man söka göra en med hän— syn till stoffet naturlig delning.
Laborationer kan ingå i betingen eller löpa parallellt med dem. Säkerhetshänsyn gör att laborationstiden måste schemaläggas och ske under läraruppsikt.
För varje betingsperiod skall göras en noggrann planering. Läraren skall ange be- tingets omfattning, vad som skall genom- gås under lektionerna och vad eleverna skall studera på egen hand. Han skall vi- dare ge ett tidsschema för lektioner med obligatorisk och frivillig närvaro. Friställd tid skall finnas, då läraren står till för- fogande för frågor och handledning men då eleven för övrigt själv förfogar över sin tid. Om grupparbete skall ingå, skall detta planeras och viss tid skall avsättas härför.
Hjälpmedelsfrågan är väsentlig. Läro— böcker och annat tryckt material bör fin- nas tillgängliga. Kompletteras dessa med en utförlig studiehandledning, underlättas ele- vens arbete avsevärt. De i 67./14.3 nämnda hjälpmedlen bör stå till förfogande.
Lokaler bör reserveras för arbetet. Vissa timmar behöver lärosalen eller laboratoriet kompletteras med grupprum, varjämte bib- liotek och läsrum ofta behöver vara till- gängliga.
För redovisning av beting se 67.425. Specialarbete i årskurs 3, omfattande ca. 30 timmar, skall utföras vid sidan av ordi- narie undervisning. Det kan utföras indi— viduellt eller i grupp. Avsikten är att ele- verna skall få tillfälle att visa sin förmåga till självständig verksamhet. Utöver de all- männa anvisningarna i II:4.2.3.5 kan föl- jande nämnas:
Specialarbetet är ej bundet till ämnen i årskurs 3 utan stor valfrihet ges. Eleven bör dock utan alltför speciella studier kunna lösa uppgiften med hjälp av de kun- skaper han erhåller under de tre första års— kurserna. Att välja ett arbete som tvingar honom att i årskurs 3 inhämta kunskaper som senare meddelas i årskurs 4 är därför olämpligt.
Exempel på lämpliga specialarbeten ges för de enskilda ämnen som läses i årskur- serna 1—3.
För specialarbete i årskurs 4 hänvisas till ämne 74.
Specialarbetet kan omfatta en littera- turstudie, en utredning, ett bedömnings— arbete eller ett experimentellt arbete.
Arbetet måste noga planläggas. För ett experimentellt arbete kan vissa moment på- pekas.
1 Genom litteraturstudier får eleven kun- skaper om det område inom vilket han skall arbeta. . Den experimentella uppgiften definieras, och eleven får planlägga försöket i de- talj. . Läraren granskar och kommenterar ele- vens förslag samt ställer erforderlig ma— teriel till förfogande. . Apparaturen byggs upp och kontrolle- ras av läraren, varvid erforderliga säker- hetsföreskrifter ges. . Det experimentella arbetet, som kan vara t.ex. en mätning, en syntes, en separationsmetod, en bestämning eller en identifikationsmetod, genomförs. . Försöksmaterialet bearbetas eller kon- trolleras.
. Arbetet redovisas på sätt som överens- kommits med läraren.
Detaljutförande av några experimentella specialarbeten redovisas i 20.424 och 21.423.
Specialarbetet skall utföras med den ut— rustning skolan normalt förfogar över och i de lärosalar och institutionslokaler som används i övrigt skolarbete. Noggrann plan— läggning av apparat— och lokalanvändning är därför nödvändig. Lämpligt är dock att något utrymme reserveras för apparatur som ej omedelbart kan monteras ned eller flyttas.
Grupparbete fostrar eleverna. till samar- bete. Lagarbete är vanligt i arbetslivet. Inom gruppen bör arbetet organiseras av
eleverna själva. Läraren handleder, hjälper och övervakar. Grupparbete kan användas inom betingsstudierna och är en lämplig form för specialarbete och laborationer.
67.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök
Demonstrationer. Läraren bör där så är lämpligt demonstrera kemiska föreningar, molekylmodeller och apparater. I teknisk kemi och apparatlära kan råvaror, halvfab— rikat och färdiga produkter visas, medan apparatur och anläggningar får demonstre- ras medelst principskisser, ritningar, foto- grafier o. dyl.
Där så är möjligt bör undervisningen ut— gå från eller illustreras av experiment. I vissa fall kanske det endast blir fråga om att visa en enkel färgreaktion, en gasut- veckling, en upplösning eller ett utslag på ett instrument. I andra fall kanske läraren genomgår ett kvantitativt försök, där obser- vationer antecknas och sammanställs så att slutsatser kan dras om något kemiskt sam- manhang.
Önskvärt är att orienterande beskrivning, matematisk behandling, kemiska. formler, modeller, bilder och experiment samman- vävs, så att eleven får en på olika sätt belyst men enhetlig bild av en kemisk före- teelse.
Ett försök som visas för eleverna får således ej vara en fristående företeelse utan bör införas i det ögonblick undervisning lämpligen bör ges i form av ett experiment. Detta skall vara enkelt i princip och skall belysa något väsentligt.
Varje försök måste vara väl förberett, så att det kan genomföras utan störande av— brott och tidsspillan. Apparater och annan materiel måste kunna ställas upp på så sätt och vara av sådan beskaffenhet att eleven tydligt ser vad som försiggår och kan över— blicka sammanhanget.
Laborationerna spelar en väsentlig roll i kemisk undervisning. För varje ämne i vil-
ket laborationer utförs ges förslag till så— dana.
Dessutom ges speciella kommentarer. Vissa allmänna synpunkter kan här fram- hållas.
Laborationerna bör utgöra en del av un- dervisningen, så att eleverna får vissa kun- skaper i teorisalen och vissa i laboratoriet. Man bör ej tveka att i samband med labo- ration meddela viss teoriundervisning, som sedan ej behöver upprepas under de vanliga teorilektionerna.
Laborationerna kan syfta till att praktiskt komplettera teoretisk ge- nomgång,
att ge underlag för en teoretisk behand- ling av en företeelse,
att ge kunskap om och träning i under— söknings- och mätmetodik,
att lära eleverna sammanställa och be- arbeta observationer samt att öva dem i att avfatta en teknisk rapport,
att ge kännedom om i laboratorier och fabriker förekommande apparatur samt dess användning och skötsel samt
att utveckla elevernas förmåga till själv- verksamhet.
Om beting tillämpas, bör om möjligt la- borationerna inarbetas i dem. Går ej detta, bör de få bilda särskilda beting, där dock sambandet med övrig undervisning skall betonas.
Då målet är att öva eleverna för deras kommande verksamhet, skall de övningar som görs, de metoder som lärs och den apparatur som används så nära som möjligt ansluta sig till vad som används i arbets- livet.
Delning av klass vid laborationer får ske enligt III: 7.1.
Studiebesök skall ingå i undervisningen. De bör omsorgsfullt planeras och förberedas samt ske i samverkan med andra ämnen för vilka studiebesöket kan ha intresse. Samarbete med industrin är här väsentligt. Värdefullt är även om vid behandling av
vissa frågor industrimän inbjuds att hålla föredrag eller lektioner.
674,25. Bedömning skall ske enligt i II: 4.4 medde- lade anvisningar.
Eleverna redovisar sina kunskaper på ämnets timmar. Behövs tid för skriftligt prov utöver den som schemat medger, får byte av lektioner efter rektors tillstånd göras med annat ämne.
Bedömning
67.4.3. Hjälpmedel
I 21.4.3 redogörs för hur hjälpmedlen bör användas i den grundläggande kemiunder- visningen. I tillämpliga delar gäller detta även för de kemitekniska ämnena. Följande kan därvid tilläggas.
I tillämpade ämnen har demonstrations- material särskilt stort värde, då det ofta är svårt att beskriva eller på tavlan åskåd— liggöra material, tekniska processer, appa- rater och anläggningar.
Beskrivningen av föreningar och reaktio- ner kan ofta förtydligas och konkretiseras genom visning av preparat, strukturmodel- ler, sammanställningar, översiktstabeller och skisser över reaktionsförlopp och framställ- ningsmetoder. En samling väl valda dia- positiv kan här avsevärt underlätta under- visningsarbetct.
För undervisning i teknisk kemi bör det finnas prov på råmaterial, halvfabrikat, prov på mellanprodukter i processerna och ett rikhaltigt sortiment av slutprodukter i olika utföranden.
I både teknisk kemi och apparatteknik bör läraren demonstrera modeller, tillverk— ningsscheman, skisser och fotografier av ap- parater och anläggningar, materialprover, apparatdetaljer och då så är möjligt även apparater. Apparater och anläggningar stu- deras dessutom vid studiebesök i industrier och forskningslaboratorier.
För att ge eleverna kännedom om kon- struktion och användning av de många in—
strument och smärre apparater som an- vänds inom kemiteknik bör läraren kunna visa beskrivningar, principskisser, kopp- lingsscheman, ritningar och i vissa fall mo— deller.
De instrument och apparater som an- vänds för demonstrationer och laborationer bör vara. sådana som brukas inom industri och forskning.
68. Fysikalisk kemi
68.1 . Mål Undervisningen i fysikalisk kemi syftar till
att vidga och fördjupa elevernas kunska- per i oorganisk kemi,
att vidga och fördjupa elevernas kunska— per om materians struktur och den kemiska bindningen,
att bibringa dem grunderna av den ke- miska termodynamiken, kinetiken och det fasta tillståndets fysik och kemi,
att ge dem kännedom om metallers och metallegeringars egenskaper och använd- ning samt
att uppöva deras färdighet att matema— tiskt behandla kemiska problem.
68.2. H uvudmoment
Atomers, molekylers och kristallers bygg— nad.
De kemiska bindningarnas struktur och egenskaper.
Det fasta tillståndets fysik och kemi i enkel och åskådlig framställning.
Metallers och metallegeringars material- lära.
Grunderna av kemisk termodynamik och kemisk kinetik.
Matematisk behandling och problemlös— ning i anslutning till genomgånget lärostoff.
68 .3 . Kursplan
1. Repetition och fördjupning av oorganisk kemi
2. Atomers, byggnad
molekylers och kristallens
Atomers och joners elektronstruktur och det periodiska systemet. Kvanttal, Paulis princip. Kristallstruktur.
3. Kemiska bindningars struktur Kovalenta bindningar. Jonbindningar och koordinationsföreningar. Dipolbindningar och dispersionskrafter. Vätebindningar.
4. Det fasta tillståndets fysik och kemi. Materiallära
Elektronstrukturen hos kristalliserancle fasta kroppar: Zon- och bandteorier. Fermi- nivå. Metaller. Halvledare. Magnetiska äm— nen.
Kristallgitters bildning, struktur och de— formation i åskådlig framställning. Något om dislokation, hålrum och kemisk reakti— vitet.
Elektrisk ledningsförmåga: Metaller och isolatorer, halvledare, supraledning.
Provning av metalliska material: Mate- rialkonstanter. Mekanisk provning. Homo- genitetsundersökningar.
Metallog'rafiska grundbegrepp: Tillstånds- diagram, smältomvandling, smält- och stel— ningsförlopp, omvandling i fasta faser, dif- fusionsverkan i fasgränser, korngränsför- skjutning, rekristallisation, elastisk och plas- tisk formändring.
Stål och gjutjärn: Framställning, värme— behandling, egenskaper och användning av kolstål, låglegerade stål, höglegerade stål,
olegerade och legerade gjutjärn, aducergods och gjutstål.
Övriga metaller och deras legeringar: Egenskaper, aktuella värmebehandlingar och användning för koppar, aluminium, magnesium och deras legeringar.
Pulvermetalliska material, deras fram- ställning, egenskaper och användning som hårdmetall, sinterstål och lagermetaller.
Dispergerade system: Adsorption, kolloi- der.
5. Termodynamik Energibegreppct och olika energiformer. Termokemi vid kemiska reaktioner. Kemisk termodynamik. Tillståndsfunk- tioner och huvudsatser, Elektrodreaktioner (cellförlopp och elcktrodpotentialer). Andra kemiska tillämpningar. Fasövergångar, Gibbs fasregel, fördel— ningsjämvikter. Begreppet kemisk jämvikt (massverkans lag).
6. Kemisk kinetik
Mätmetoder. Matematisk behandling av enkla fall.
68.4. Anvisningar och kommentarer
68.4.1. Lärostoffet
68.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet Kursen i fysikalisk kemi bygger på de två första årskursernas kemi och fysik. Viss re- petition av genomgångna kursmoment är nödvändig och värdefull, men direkt upp- repning och parallellbehandling bör und- vikas. Detta bör särskilt uppmärksammas vid genomgång av atomstruktur, kemisk bindning och molekylstruktur. Genom de fysikaliska aspekternas utveck- ling och ökade användning inom kemin kan allt flera kemiska problem behandlas mate— matiskt på samma sätt som problem inom den experimentella fysiken. I föreliggande
ämne eftersträvas en fysikalisk och mate- matisk behandling av de kemiska proble- men. Även i de fall då problemlösning inte kan baseras på det genomgångna materialet är det värdefullt att återge lagar och sam- band i matematisk form med användning av klart definierade storheter. Den fysika- liska kemin kan därigenom utvecklas från en deskriptiv till en mer matematisk och analyserande framställning.
Lektionerna i fysikalisk kemi är förlagda till årskurs 3, medan laborationerna i detta ämne och i analytisk kemi är sammanförda till en enhetlig laborationskurs i årskurs 4. Läraren bör därför i årskurs 3 visa appara— ter och demonstrera försök i anslutning till den teoretiska genomgången. Sådana de- monstrationer kan tidvis göras av intresse— rade elever och bli en viss ersättning för laborationer i årskurs 3.
Då i fysikalisk kemi skall ingå material— lära, i samma utsträckning som i ämnet produktion M, införes de moment därav som ej på annat sätt täcks i de olika kemi- ämnena i samband med att det fasta till- ståndets fysik och kemi behandlas. Ett an- tal demonstrationer och några laborationer bör belysa den. Dessa laborationer bör göras i årskurs 3.
68.412. Kommentarer till speciella kurs— moment
1. Repetition och fördjupning av oorganisk kemi
Grundämnenas egenskaper behandlas i en översikt. Först repeteras de 20 första ele— menten, varefter genomgången utsträckes till alla viktigare grundämnen. Begreppen sura och basiska oxider genomgås och deras bindningsförhållanden och saltbildning be- handlas.
2. Atomers, och kristallers
byggnad
molekylers
Det periodiska systemets uppbyggnad ba- serad på atomernas elektronstruktur be-
skrives. Begreppet elektronskal (K, L, M, N, O, P, Q) repeteras och skalens kom- plettering vid högre atomnummer genom- gås.
Elektronernas olika kvanttal och spin i atomernas elektronskal behandlas i anslut- ning till Paulis princip vid uppbyggnaden av elektronskalen (9, p, d, f—elektroner). Ut- fyllnaden av elektronskal vid jonisering och kemisk bindning beskrives med exempel.
Kristallgitters uppbyggnad vid olika sym— metrityper behandlas och begreppet enhets- cell genomgås i samband med en översikt av grunderna för röntgendiffraktion. Olika morfologiska kristalltyper beskrives i rela- tion till symmetriegenskaperna. Typiska exempel på molekyl- och jonkristaller ges.
3. Kemiska bindningars struktur Kovalenta bindningar: Enkel-, dubbel- och trippelbindningar och aromatiska system innehållande a— och n-elektroner behandlas. Det fyrvärda kolets elektronstruktur be- skrives som en effekt av hybridisering. Konjugerade dubbelbindningars egenskaper och resonans- och isomeristrukturer disku- teras, och fria radikaler innehållande udda elektroner med okopplade spinn behandlas. J onbindningar och koordinationsförening- ar: Joners bildning och elektronstruktur och jonbindning i molekyler och kristallgitter beskrives och exemplifieras. Koordinations- föreningar av joner och polära molekyler och deras koordinationstal och elektron- struktur diskuteras. Dipolbindningar och dispersionskrafter: Bindningsenergin för huvudvalenser och se— kundära bindningskrafter (van der Waalska krafter) jämföres. Dipolbindningars upp- komst vid polära grupper (permanenta di- poler) och dispersionskrafters (London- effekters) allmänna förekomst och deras tolkning som en växelverkan mellan elek- tronmoln och atomkärnor hos närbelägna grupper genomgås deskriptivt utan mate— matisk behandling. Vätebindningars uppkomst mellan pro-
tondonerande och protonaccepterande grup— per behandlas som en speciell dipoleffekt. Bindningsstyrkans temperaturberoende be— skrives och Vätebindningarnas betydelse för polymera system (t. ex. cellulosa och nylon) och biologiska substanser (proteiner och nukleinsyror) diskuteras.
4. Det fasta tillståndets fysik och kemi. Materiallära
Elektronstrukturen hos fasta kristalliserande kroppar genomgås i så. stor utsträckning att eleven förstår de teorier och matematiska samband angående ledare, halvledare, mag- netiska ämnen och intermetalliska för- eningar som kan härledas därur.
Kristallgitters bildning genom kristalltill- växt omkring skruvdislokationer beskrivs åskådligt liksom även deformation av gitter genom dislokationers stegvisa förflyttning vid glidplan.
Dislokationers uppkomst (t.ex. som hål- rum och inklusion av främmande atomer) vid kristallisation och dislokationernas sam- band med kemisk reaktivitet och katalytisk effekt hos fasta faser behandlas som struk- turproblem. Framkallande av dislokationer genom mekanisk deformation och metoder för påvisande av dislokationer beskrives.
Elektrisk ledningsförmäga för metaller (ledare), halvledare och isolatorer (dielekt- rika) behandlas deskriptivt som effekter av elektroners fördelning och rörelse i fasta ämnen. Halvledares framställning, struktur. egenskaper och användning inom elektroni- ken och supraledningen och dess tekniska möjligheter ges i form av en översikt.
Med teknologikursen som grund genom— gås viktigare materialkonstanter och deras bestämning, varvid särskilt dragprovet exemplifieras. Jämförelser göres mellan olika hårdhetstal och deras betydelse. Utmatt- ningsprovet åskådliggöres med Wöhler-dia- grammet och slagseghetsprovets betydelse för bedömning av bearbetbarheten belyses.
De viktigaste metoderna att undersöka homogenitet genomgås. Därvid bör det vara
väsentligt att göra. jämförelser mellan de olika metoderna med hänsyn till kostnad, användbarhet m.m.
De metallografiska grundbegreppen ge— nomgås i samband med att olika typer av binära tillståndsdiagram ges. Gibbs fas- regel, nyare teorier om intermetalliska för- eningar, fördelningsjämvikter samt kinetiska synpunkter ger bakgrund åt framställ- ningen. Diffusionens betydelse för händelse- förloppen i smält- och fasomvandlingar un- derstrykes, liksom dess betydelse för upp- komsten av segringar, korngränsförskjut- ning och rekristallisation.
Lämpligt är att delar av termodyna— miken (se avsnitt 5) genomgås före de metallografiska grundbegreppen.
Vid behandlingen av stål och gjutjärn läggs huvudvikten på järnkoldiagrammet. Avkylningssättets inverkan på. austenitom- vandlingen ger anledning att ta upp TTT— diagrammet och dess användning.
Utgående från atomernas diffusionsför- måga, F e-Fe3C- och TTT-diagrammen dis- kuteras metodik och syftemäl med olika värmebehandlingar. Händelseförloppen bör åskådliggöras med schematiska struktur- bilder.
Ternära tillståndsdiagram genomgås och exemplifieras vid diskussion av de legerade stålen.
Vid behandlingen av övriga metaller och deras legeringar ägnas särskild uppmärk- samhet åt tillståndsdiagrammen för mäs— sing, tennbrons och de härdbara lättmetall- legeringarna.
Sintermetodiken vid framställning av pul— vermetallurgiska material genomgås och jämföres med smältmetallurgin med hänsyn till behandling och egenskaper hos det framställda materialet.
Demonstrationer eller laborationer inom mekanisk materialprovning och strukturun- dersökning bör göras i samband med att avsnitten genomgås.
Dispergerade systems framställning så— som kolloidala suspensioner beskrives, och
deras egenskaper, t. ex. Z-potential, stabili- tet och utfällning, diskuteras. Begreppen lyofila och lyofoba kolloider klargörs.
5. Termodynamik Energibegreppet och olika energiformer, så- som mekanisk energi (potentiell och kine- tisk), värmeenergi, elektrisk energi och ke- misk energi, och deras inbördes relationer beskrives, och kvantitets— och intensitets- storheter för de olika energiformerna defi— nieras.
Termokemi vid kemiska reaktioner: Be- greppen reaktionsvärme (entalpi) och bild- ningsenergi för kemiska föreningar och metoder för deras bestämning genomgås.
De termodynamiska tillståndsfunktioner— na definieras i samband med genomgång av termodynamikens första och andra huvud- sats. Begreppen entropi, kemisk potential och aktivitet ägnas särskild uppmärksam- het. Bestämning av termodynamiska data ur cellreaktioner och elektrodpotentialer be— handlas ingående och termodynamiska be— räkningar göres över olika kemiska reaktio- ners förlopp i gas och vätska.
Fasövergångar gas — vätska —— fast fas behandlas som termodynamiska problem liksom även Gibbs fasregel och olika fördel- ningsjämvikter mellan två faser.
Begreppet kemisk jämvikt behandlas in- gående, massverkans lag tillämpas på några viktiga reaktionstyper och metoder för be- stämning av jämviktskonstanter genomgås.
6. Kemisk kinetik Några olika metoder för mätning av reak- tionshastighet vid långsamma och snabba förlopp beskrives. Enkla kinetiska förlopp behandlas mate— matiskt, i första hand reaktioner av första och andra ordningen. Därvid integreras dif— ferentialekvationerna för hastighetsförlop- pen och resultaten tillämpas på några enkla reaktioner.
Kemiska räkneuppgifter I anslutning till genomgångna kursmoment behandlas kemiska räkneuppgifter av lämp- lig svårighetsgrad. Räknesticka, grafiska metoder, räknemaskin och tabellverk ut- nyttjas som matematiska hjälpmedel både vid problemlösning och vid bearbetning av laborationsmaterial.
68.4.13. Planering och. samverkan
De olika momenten i kursplanen bör i stort sett genomgås i den ordning de upptagits i 68.3. Termodynamiken bör dock läsas in— nan metallografi studeras. I 68./1.1.5 ges ett förslag till ordningsföljd. Det är då inte möjligt att bygga framställningen av ato- mernas struktur på fysikkursens atomfysik, som normalt bör genomgås först under vår- terminen i årskurs 3. Elevernas kunskaper i matematik är av stor betydelse t. ex. för behandling av termodynamik och kinetik, där det är nödvändigt att de behärskar räkning med potenser och logaritmer samt att de kan lösa vissa enkla differentialekva— tioner. Dessa samordningsproblem bör bli föremål för de sammansatta ämneskonfe- rensernas uppmärksamhet.
Beträffande elektrokemi blir den all- männa kemikursen fördjupad bl.a. genom införande av begreppet jonrörlighet och den termodynamiska behandlingen av elektrod- förlopp. Erfarenheten visar dessutom att de blivande kemiingenjörerna behöver upp- repad repetition av grundbegreppen och in- gående övning i formelmässig behandling t. ex. av redoxförlopp.
Det fasta tillståndets fysik och kemi bör genomgås i nära anslutning till kursmomen- ten om atomers, molekylers och kristallers byggnad. Det är väsentligt att eleverna får en så åskådlig föreställning som möjligt om mekaniska och elektriska fenomen i fasta faser som grund för vidare utbildning i ma— teriallära.
Den materiallära som lagts in i läroämnet bör motsvara vad maskinteknikerna lär sig
i produktion IW (se 41.3.); dock skall ej så stor vikt läggas på. detaljstudium av an- vändningsbetingade egenskaper. Avsnittet får ej läsas fristående utan skall samman— smältas med den fysikaliska kemin på så.- dant sätt att ämnenas egenskaper och för- ändringar, t. ex. vid värmebehandling, ex— emplifierar fysiska och kemiska lagar. Det kan därför bli nödvändigt att läsa vissa delar av termodynamiken innan material- läran behandlas.
Ämnets ungefär 135 effektiva lektions- timmar kan förslagsvis fördelas på följande sätt:
Moment Timmar
. Repetition och fördjupning av oorganisk kemi .............. 15 . Atomers, molekylers och kris- tallers byggnad ............ 15 . Kemiska bindningars struktur . 10 . Det fasta tillståndets fysik och kemi. Materiallära .......... 45 . Termodynamik 40 . Kemisk kinetik 10
135
Ämnet kemi, som utgör grund för fram- ställningen i fysikalisk kemi, avslutas i års- kurs 2, varför samordningen ej bör ge pro— blem.
Förhällandet till fysiken har berörts i in- ledningen till planering ovan.
Med organisk kemi blir samordningen aktuell inom flera områden, t.ex. kemiska bindningars struktur och kemisk kinetik.
Med ämnet analytisk kemi i årskurs 4 måste en intim samverkan ske, eftersom detta ämne tillämpar kunskaper från fysi- kalisk kemi och eftersom de båda ämnenas laborationer sammanförts inom analytisk kemi.
68.414. Koncentration —— se även 67.4.1.4-.
Fysikalisk kemi har 4,5 vtr, som från äm- nets synpunkt lämpligen bör fördelas på.
4 vtr under höstterminen och 5 vtr under vårterminen.
68.415. Beting — se även 67.415.
Vissa avsnitt, såsom repetition och fördjup— ning av oorganisk kemi, är enkla att an- ordna som beting. Andra moment, som er- bjuder teoretiska svårigheter, exempelvis termodynamik, fordrar omsorgsfull plan- läggning om självständigare arbetsformer skall kunna tillämpas.
Skall betingsläsning för hela ämnet ge- nomföras, kan följande indelning göras, var- vid höstterminen antages omfatta 4 och vårterminen 5 vtr:
Höstterminen. 15 veckor, 4 vtr
Introduktion samt repetition och fördjupning av oorganisk kemi Atomers, molekylers och kristal— lers byggnad ............... Kemiska bindningars struktur. . Elektronstruktur hos kristallise- rande fasta kroppar samt kri— stallgitters bildning ........
4 veckor
Summa 15 veckor
Vårterminen. 17 veckor, 5 vtr
Termodynamik, första hälften. . 4 veckor » ,andra hälften. . 4 » Elektrisk ledningsförmåga, prov- ning, metallografiska grundbe— grepp ..................... Stål, gjutjärn, övriga metaller, pulvermetallurgiska material samt dispergerade system . . . 4 » Kemisk kinetik .............. 2 »
Summa 17 veckor
68.4.2. Verksamhetsformer
68.421. Allmänna metodiska kommenta- rer _ se även 67.4.2.1. I fysikalisk kemi är elevernas förståelse av ämnet viktigare än inlärandet av fakta. Ämnet är mer teoretiskt och kräver större
vana vid abstrakta begrepp och matema- tisk behandling än andra grenar av kemin. Ämnet bör dock inte göras så teoretiskt att det blir svårt att följa. Diskussion av be— greppen kan rekommenderas, intressanta tillämpningar bör beskrivas och demonstra— tionsförsök om möjligt göras.
68.422. Studieteknik — se 67.422.
68.423. Självständiga arbetsformer Hur beting genomföres beskrives i 67.—1.2.3. I fysikalisk kemi är elevernas själv- verksamhet en mycket viktig förutsättning för inlärningen. Efter genomgång av ett visst kursavsnitt bör materialet grundligt diskuteras, helst i mindre studiegrupper. De olika grupperna bör få mindre problem att behandla, t.ex. kolets fyra valenser, olika slag av vätebindningar, härledning av os- motiska trycket i en ideal lösning, tryckets inverkan på jämvikten vid gasreaktioner. Specialarbete kan väljas inom ett flertal områden. Teoretisk eller experimentell upp- gift kan väljas. I det senare fallet kan ma- terialresurserna begränsa arbetsmöjlighe— tema i synnerhet vid gymnasier som sak— nar årskurs 4. Teoretiska uppgifter kan väljas inom samtliga avsnitt. Som exempel kan nämnas olika kristalltyper, reaktiva och stabilise- rade fria radikaler, lyofila och lyofoba kol- loider, halvledarteori, aktivitetsbegreppet, beräkning av jämvikter av termokemiska data, reaktioner i fast tillstånd, katalys. Experimentella uppgifter kan framförallt väljas inom metallografi och kinetik. Hur specialarbete genomföres beskrives i 67.423.
68.424 Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 67.424.
Demonstrationsfärsök är av stor betydelse vid genomgång av de olika kursmomenten. Exempel på lämpliga försök är följande: Kristalltillväxt från lösning av salter med
olika gittertyper och genom sublimering av t. ex. svavel och naftalin, Värmeutveckling och volymkontraktion vid blandning av två vätskor (t. ex. vatten och aceton) resp. värmeförbrukning och volymexpan- sion (t. ex. hexan och aceton), fasseparation vid blandning av två vätskor (t.ex. vatten till metyletylketon och omvänt), utfällning av en hydrofob kolloid med elektrolyt, ök- ning av reaktionshastighet genom katalys (t. ex. sönderdelning av väteperoxid med och utan tillsats av järn— eller mangan— salter).
Demonstrationsförsök kan göras också av
enskilda elever eller mindre arbetsgrupper av elever.
Laborationer inom momentet material- lära kan omfatta följande försök:
Ljusmikroskopets användning för struk— turanalys (transmission, reflekterat ljus, po— lariserat ljus och faskontrast).
Framställning och undersökning av slip- prov av metaller och mineral.
Mekanisk materialprovning.
68.425. Bedömning —— se 67.425.
68.4.3. Hjälpmedel — se 67.43.
69. Organisk kemi
69.1. Mål
Undervisningen i organisk kemi syftar till
att ge eleverna en elektronteoretiskt un— derbyggd kunskap om karaktäristiska egen- skaper hos de funktionella serierna (ämnes- klasserna) av organiska ämnen,
att lära dem grunderna av internationellt antagen nomenklatur och systematik och sätta dem i stånd att självständigt hämta information från handböcker och referat— tidskrifter,
att bibringa dem grundläggande kunskap om biologiskt viktiga ämneskategorier,
att ge dem sådan kännedom om tekniskt viktiga, organiska råmaterial, processer och produkter att den kan tjäna som underlag för undervisningen i teknisk kemi samt
att göra dem förtrogna med organisk- kemisk laboratorieteknik.
69 .2. H uvudmoment
Nomenklaturer och systematik. Den kemiska litteraturen och dess an- vändning.
Organiska molekylers tredimensionella struktur och bindning ur elektronteoretisk synpunkt.
De viktigaste funktionella serierna såväl av alifatisk som karbo— och heterocyklisk natur. Sambandet mellan elektronfördel- ning och kemiska egenskaper. Reaktions- mekanismer.
Kortfattad genomgång av biokemiskt viktiga ämneskategorier.
Det kemiska skeendet vid några viktigare råmaterials industriella förarbetning till or— ganisk-kemiska produkter.
Laboratorieteknik.
69 .3 . Kursplan
1. Nomenklaturer Genéve- (IUPAC-) nomenklaturen och dess användning. Trivialnamn, substitutions— namn, språkolikheter. Chemical Abstracts- nomenklaturen. Orientering rörande förslag till sifferkod för datamaskiner.
2. Den. kemiska litteraturen och dess an- vändning; kemisk informationsteknik Större läroböcker och monografier. Viktiga handböcker; deras användning. Regler för formelregister. Referattidskrifter; deras an- vändning. Presentation av data; skrivande av för- söksprotokoll och rapporter.
3. Struktur och bindning hos organiska molekyler Elektronegativitetsskalan. Lewissyror och -baser. Bindningsenergier och atomavstånd. In— duktiv effekt. Orbitaler hos kol- och väteatomen. Hy- bridisering av atomorbitaler. Atomorbitaler- nas rymdgeometri. Begreppet resonans; orientering rörande kvantkemins utgångspunkter och resultat. Hybridiseringar inom molekylen som för- klaring till den mättade kolatomens tetra- ederbindning; eten-, etyn— och bensenbind- ningen. Begreppen o-bindning och n—bind- ning (a— respektive n—molekylorbitaler), elektromer effekt (resonanseffekt). Fria radikaler och deras reaktioner, posi— tivt kol (karboniumjon), negativt kol (me- tallorganiska föreningar). Elektrofila och nukleofila. reagens. Reaktionsmekanismer: addition till eten- och etynbindning, addi- tion till karbonylgruppen, utbytesreaktio- ner, aromatisk substitution, exempel på om— lagring. Stereoisomeri: geometrisk isomeri och op— tisk isomeri.
4. Alifatiska och karbocykliska föreningar Alifatiska föreningar: Kolväten (alkaner, alkener, alkyner). Alkylhalider, metallorga- niska föreningar. Alkoholer, etrar, aldehy— der, ketoner. Karboxylsyror och deras deri- vat (hydroxi- och ketosyror; syraklorider, anhydrider, estrar, amider). Aminer, ami- nosyror. Några svavel- och fosforhaltiga föreningar. Karbocykliska föreningar: Kolväten, aro-
matisk substitution (halogenering, nitre- ring, sulfonering, Friedel—Crafts, reaktion). Arylhalider. Fenoler, fenoletrar; kinoner. Alkoholer, aldehyder, ketoner, syror. Nitro- föreningar, aminer, diazoniumförenjngar.
5. Några heterocykliska föreningar
6. Biokemiskt viktiga ämneskategorier; kortfattad framställning Lipider, Kolhydrater. Proteiner.
7. Några utgångsmaterial, organisk-kemiska reaktioner och produkter av industriell betydelse
Cellulosa; något om cellulosaderivat.
Petroleum; orientering rörande petro- kemi.
Alkoholer, aldehyder och syror; inbördes sammanhang och tekniskt viktiga för- eningar.
Polymerer, polymerisationsreaktioner (ad- ditions- och kondensationsreaktioner). Nå- got om polymerers egenskaper och använd— ning som plaster, elaster, syntetfibrer, folier, ytbehandlingsmaterial.
8. Laboratorieteknik
69.4. Anvisningar och kommentarer
69.4.1. 69.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet
Det faktum att antalet hittills kända orga- niska föreningar uppskattas till mer än en miljon innebär en uppenbar svårighet vid undervisningen i organisk kemi. Enda möj- ligheten att något så när överblicka den enorma mängden fakta ligger i utnyttjan- det av den väl utvecklade systematik som bygger på att ett organiskt ämnes egenska- per i första hand kan hänföras till de funk— tionella grupperna i ämnets molekyler. Emellertid kvarstår nödvändigheten av att för kursen göra ett starkt begränsat ur-
Lärostof f et
val av deskriptiva fakta och att ägna större uppmärksamhet åt elektronfördelningens samband med de kemiska egenskaper som är karaktäristiska för de viktigaste funk- tionella serierna. Endast därigenom får ele- verna möjlighet att finna sammanhang i den skenbart disparata, brokiga mångfalden av egenskaper som kännetecknar de orga- niska ämnena.
Läroplanens uppdelning av ämnena i ali- fatiska, karbocykliska och heteroeykliska föreningar hindrar givetvis ej att alla äm- nen med samma funktionella grupp behand- las samtidigt.
69.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
]. Nomenklaturer och
2. Den kemiska litteraturen och dess an- vändning; kemisk informationsteknik Dessa moment syftar bl.a. till att ge ele- verna en god förmåga att utnyttja den ke- miska facklitteraturen. Utöver en mer över— siktsbetonad och teoretiskt hållen genom- gång av nomenklaturerna bör kännedom om de viktigare kemikaliernas, apparater— nas och processernas benämningar på engelska och tyska bibringas eleverna. Bristfälliga kunskaper om sådant kan för- orsaka experimentella misslyckanden, nå- gon gång olycksfall. I sammanhanget bör uppmärksammas att de latinska farmako- pénamn som ännu förekommer på åtskil— liga kemikalieförpackningar lätt misstolkas (t. ex. Kalium Cyanatum = kaliumcyanid, Kalium Cyanicum=kaliumcyanat, Kalium Jodatum : kaliumjodid, Kalium Jodicum : kaliumjodat). Även om huvudvikten läggs på organisk- kcmisk nomenklatur och litteratur, bör dock övriga grenar av kemin jämväl till- godoses i detta sammanhang. Övningar i litteraturforskning, presentation av data, skrivande av försöksprotokoll och rappor- ter torde lämpligen böra ingå som moment i härför lämpade laborationer.
3. Struktur och bindning hos organiska molekyler Som utgångspunkt vid diskussion av bind— ningar och reaktionsmekanismer behandlas den enkla kovalenta bindningen, etenbind- ningen och etynbindningen. Dessa bind- ningars egenskap av olika slags orbital— hybridiseringar må till en början huvud- sakligen belysas åskådligt med skisser och rymdmodeller för att senare (när atom- fysik behandlats inom fysiken) ges en något mer teoretisk bakgrund. Olika grader av elektronförskjutning inom kovalenta bind— ningar sätts i samband med de inblandade atomernas eller gruppernas tendens till elektronattraktion; begreppet induktiv ef- fekt införs i detta sammanhang. Den elek- tromera effekten, som lämpligen beskrivs i samband med addition till eten— och etyn— bindning, kan väsentligen karaktäriseras som en ömsesidig polarisation av den omättade bindningens n-elektronmoln och reagensets elektronmoln. I förhållande till den hos mo— lekylerna permanenta induktiva effekten kan den elektromera effekten uppfattas som en temporär effekt, som endast ger sig till känna i samband med reaktioner. Från sådana utgångspunkter torde det vara möjligt att ge en i huvudsak enhetlig tolkning av mekanismerna för de viktigaste organisk—kemiska reaktionerna. Eftersom eleverna kan förutsättas vara väl förtrogna med grunderna av den kemiska bindnings- Iäran redan från kemiundervisningen i års- kurs 1 och 2 (se ämne 21) och med mer avancerade åskådningar från den samtidigt i årskurs 3 pågående undervisningen i fysi- kalisk kemi (se ämne 68), torde införandet av de för den teoretiska organiska kemin speciella begreppen och tankegångarna inte bereda dem några idémässiga svårigheter och inte heller kräva någon längre tid.
4. Alifatiska och karbocykliska föreningar Urvalet av deskriptiva fakta bör vara starkt begränsat till förmån» för översikten. För varje funktionell serie genomgås i till-
lämpliga delar följande moment: nomen- klatur, rymdstruktur, isomeriförhållanden, preparativa metoder, kemiska egenskaper och reaktioner, varvid särskilt elektronför- delningens inflytande uppmärksammas. Reaktionerna klassificeras som utbytes-, ad- ditions-, eliminerings- och omlagringsreak- tioner.
5. Några heterocykliska föreningar Framställningen torde kunna göras ytterst kortfattad och utan krav på. sträng syste- matik. Någon enstaka representant för al- kaloiderna, t.ex. koniin eller nikotin, kan beskrivas formelmässigt.
6. Biokemiskt viktiga ämneskategorier Lipiderna klassificeras som enkla (fetter och vaxer) eller sammansatta (fosfolipider och glykolipider), vartill kommer hydrolyspro- dukter (t.ex. steroler). Detaljerad formel- kunskap bör inte krävas i fråga om de mer komplicerade ämnena. Huvuddelen av intresset ägnas åt fet- terna, deras sura och basiska hydrolys, hydrering och autooxidation, varjämte den förmodade korrelationen mellan blodets kolesterolhalt och födans halt av mättade, respektive fleromättade fettsyror lämpligen diskuteras. Kolhydrater: Studiet koncentreras till glykosen, vars strukturer och reaktioner bc— handlas ingående. Det steriska sambandet med D-glycerolaldehyd påvisas i samband med presentation av projektionsformler. Bland övriga enkla sockerarter bör förutom fruktos pentoserna ribos och xylos upp- märksammas, dock utan krav på. att ele- verna skall kunna återge konfigurationen. De vanligaste disackariderna och poly- sackariderna behandlas något mer ingående än i årskurs 2; särskilt beaktas cellulosa- molekylens struktur och reaktionsmöjlig- heter.
Proteiner: Eleverna bör ha sett en för- teckning över i protein förekommande
aminosyror med tillhörande formler; kravet på minneskunskaper bör emellertid ställas lågt. Elementära fakta rörande proteinernas struktur och allmänna egenskaper medde- las.
7. Några utgångsmaterial, organisk- kemiska reaktioner och produkter av industriell betydelse Undervisningen bör framhäva det kemiska skeendet och i övrigt utformas som en grund för kommande undervisning i teknisk kemi. Den bör ge översikt snarare än detalj- kunskap. Riklig tillgång till demonstra— tionsmaterial förutsättes.
8. Laboratorieteknik — se 69.424.
69.413. Planering och. samverkan
Kursplanens uppställning är väsentligen systematisk och utarbetad med tanke på klarast möjliga redovisning av kursinne- hållet. Den systematiska uppställningen kan emellertid inte till alla delar sammanfalla med en från pedagogisk synpunkt lämplig tidsföljd. Sålunda förekommer i kurspla- nen viktiga teoretiska avsnitt, t.ex. rörande reaktionsmekanismer, som inte kan läsas helt fristående utan som bör vävas in i och exemplifieras med deskriptivt stoff under läsårets gång. Över huvud taget måste man försöka få till stånd en integration av teo— retiskt och deskriptivt stoff.
Förslagsvis inleds lärokursen med kurs- planens moment 1, som till en början exemplifieras med alifatiska kolväten m.m. ur moment 4. Moment 3 ägnas därefter en första översikt, men i samband med den systematiska genomgången av moment 4, som utgör kursens egentliga huvuddel, blir det nödvändigt att gång på gång anknyta till momenten ] och 3. Ungefär i mitten av höstterminen kan det vara lämpligt att inskjuta moment 2; eleverna bör då vara tillräckligt insatta i nomenklaturfrågorna
för att kunna tillgodogöra sig detta avsnitt.
Moment 5 genomgås lämpligen efter mo- ment 4. Beträffande momenten 6 och 7 torde man antingen kunna läsa avsnitten fristående som i kursplanen eller också sam- manföra det ingående stoffet med närmast motsvarande avsnitt i moment 4.
Lektionstimmarna (3,5 vtr) kan lämpligen fördelas på 4 vtr under höstterminen och 3 vtr under vårterminen, laborationstim- marna (2,5 vtr) på. 2 vtr under hösttermi- nen och 3 vtr under vårterminen. Om möj- ligt bör en motsvarighet till periodläsning anordnas för höstterminens laborationer, så att dessa koncentreras till 4 vtr under höst- terminens senare hälft. Vinsten med ett sådant arrangemang ligger i att eleverna kan komma mycket bättre förberedda till sin första laboration —— både när det gäller kunskaper i ämnet och i fråga om säker- hetsföreskrifter och laboratorieteknik — och i att långa, relativt närliggande laborations- pass rent tekniskt är att föredraga i den organiska kemin. Jämför med 69.424.
De ungefär 105 lektionstimmar som står till förfogande kan fördelas enligt tabellen nedan.
Moment
. Nomenklaturer . Den kemiska litteraturen .. .. . Struktur och bindning ....... . Alifatiska och karbocykliska föreningar .................. . Några heterocykliska föreningar . Biokemiskt viktiga ämneskate— gorier ...................... . Några utgångsmaterial .......
Summa
Vad beträffar förhållandet till andra äm- nen bör först konstateras att lärokursen i ämnet kemi, som avslutas med årskurs 2, utgör en grundval för de flesta avsnitten i den organisk-kemiska lärokursen. Det är därför av synnerlig vikt att undervis—
ningen i varje avsnitt planeras att bygga på denna grund.
För den slutgiltiga behandlingen av mo- ment 3 fordras kännedom om dels fysik- kursens atomfysik, dels motsvarande av— snitt i ämnet fysikalisk kemi. De fysikalisk- kemiska kursavsnitten torde komma att genomgås under höstterminens lopp i års- kurs 3, medan fysikkursens atomfysik blir aktuell först under vårterminen i årskurs 3. Detta medför dock inga större svårig— heter, eftersom det enligt vad som ovan
anförts finns naturlig anledning att många gånger under läsårets gång ta upp struktur- och bindningsproblemen. Viktigt är dock att möjligheten till samverkan och för— djupad behandling utnyttjas.
Motsvarande synpunkter gäller också be- träffande vissa andra avsnitt av kursen i fysikalisk kemi, t.ex. dispergerade system, termodynamik, fördelningsjämvikter och kemisk kinetik.
Moment 6 och moment 7 har en klar
anknytning till ämnena biokemi, respektive teknisk kemi i årskurs 4. Där så ske kan, bör inom kursplanens ram utformningen av dessa moment ske i samverkan med de lärare som svarar för undervisningen i nämnda ämnen i årskurs 4.
69.414. Koncentration — se 67.4.l.4.
69./,.1.5. Beting — se även 67.415.
Huvuddelen av kursen i organisk kemi läm- par sig väl för betingsläsning. En inte allt— för kort inledande period, då nomenklatur, struktur och bindning får en första genom- gång, torde vara att rekommendera. Skall betingsläsning genomföras för hela ämnet föreslås följande indelning:
Höstterminen. 15 veckor, 4 vtr
Inledande period Genomgång av betingsmetodik
Genomgång av laborationspro- gram ......................
Alifatiska kolväten ........... Den kemiska litteraturen Alkylhalider
Metallorganiska föreningar Alkoholer
Etrar ....................... 4
Aldehyder, ketoner
Karboxylsyror
Estrar, amider Aminer, aminosyror Några svavel- och fosforhaltiga föreningar ................. 4 »
Slutgenomgång ............... 1 vecka
Summa 15 veckor
Vårterminen. 17 veckor, 3 vtr
Genomgång av betingsmetodik Genomgång av laborationspro-
Aromatiska kolväten Aromatisk substitution Arylhalider Fenoler, fenoletrar, kinoner . . . . 4 veckor Aromatiska alkoholer aldehyder ketoner syror nitroföreningar aminer Diazoteringsreaktioner ........ 4 veckor
Några heterocykliska föreningar Biokemiskt viktiga ämneskate- gorier ..................... 4 veckor
Några utgångsmaterial m.m. .. 3 veckor
Slutgenomgång ............... 1 vecka
Summa 17 veckor
69.4.2. Verksamhetsformer
69.421. Allmänna metodiska kommenta— rer — se även 67.421.
Läraren bör med alla till buds stående hjälpmedel visualisera —— tredimensionellt — de organiska molekylernas elektronmoln och få eleverna därhän att de uppfattar de organisk-kemiska reaktionerna som lo- giska följder av kända elektronformationers växelverkan.
Den nödvändiga konkretiseringen av un- dervisningen sker genom demonstrationer och laborationer, gärna också genom en- staka studiebesök. Det torde vara möjligt och lämpligt att låta varje elev bekanta sig med typiska och viktiga representanter för alla organisk—kemiska ämnesklasser förekommer i kursen. I de fall laborationer med ämnena inte förekommer bör eleverna i vart fall få tillfälle att titta, lukta och — med beaktande av uppenbara riskmoment — smaka på substanserna. De sinnesasso— ciationer som på så sätt förvärvas utgör inte bara en i sig värdefull materialkonskap
som
utan torde också verksamt underlätta in— lärandet av det deskriptiva stoffet.
69.422. Studieteknik — se även 67.422. Vad som anförts om studieteknik i ämnet kemi (21.4.22.) är också giltigt för ämnet. organisk kemi.
69.423. Självständiga arbetsformer — se även 67.423.
Som tidigare påpekats (69.415) lämpar sig större delen av kursen i organisk kemi väl för betingsläsning. Det torde vara lämpligt. att någon form av experiment normalt in- går i betingen. Däremot torde det vara lämpligt att undanta laborationerna, då dessa oftast inte kan löpa helt parallellt med lärokursen.
För specialarbetet i organisk kemi torde en experimentell uppgift lämpa sig bäst; den bör emellertid obligatoriskt inrymma litteraturforskning och redovisas med en
skriftlig rapport. Specialarbetet bör helst gälla organiska synteser eller organisk reak- tionslära. Den internationella handbokslit- teraturen är på dessa områden överväldi— gande rik, och det erbjuder inga svårigheter att finna adekvata uppgifter inom detta väl etablerade område. Hur specialarbete och beting genomförs beskrivs i 67.423.
69.424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök — se även 67.424.
Betydelsen av demonstrationer och labora- tioner har berörts tidigare (69.421).
Laborationskursen i organisk kemi bör utformas så att den dels utgör ett verksamt stöd för inlärandet av kursen, dels tillåter eleverna att förvärva organisk-kemisk labo- ratorieteknik.
Med hänsyn till risken för person- och materialskador bör laborationsövningarna inledas med några lektioner i förebyggande av olycksfall, i åtgärder vid inträffade olycksfall och i grunderna för kemisk labo- ratorieteknik.
Huvuddelen av laborationstiden föreslås bli ägnad åt organisk reaktionslära och syn- teser, medan en mindre del av tiden kan anslås till identifikationer. Därvid är att märka att en del av de försök som avser att illustrera reaktionsläran med fördel kan utföras som s.k. småsynteser (utbyten av storleken 0,3—1 g) eller ingå som led i identifikationsexperimenten. Önskvärt är att varje funktionell grupps viktigaste reak- tionssätt belyses på det ena eller andra sättet.
Den bästa kontakten med den organiska kemins speciella laboratorieteknik torde emellertid fås genom synteser i något större skala, förslagsvis 4 a 5. Av dessa bör en utformas som »apparatsyntes» i normal la- boratorieskala (reaktionskärlets volym ca 0,5—1 ]; reaktion som fordrar mekanisk omrörning samtidigt med återloppskylning, temperaturkontroll m. m.), medan de övriga 3 år 4 synteserna lämpligen kan göras i nå- got mindre skala (t. ex. i 50 åt 100 ml kolv).
Alla elever bör om möjligt göra samma inledande synteser, t. ex. av nitrobensen och anilin. Härigenom vinner man en fast in- troduktion i väsentliga delar av den orga— nisk-kemiska laboratorietekniken, samtidigt som ett tävlingsmoment gör sig gällande. Övriga synteser bör i så fall varieras så mycket som möjligt, så. att laborationsav- delningens samlade syntespreparat uppvisar ett rikt register av dofter och färger och på så sätt speglar den stora mångfalden av organiska ämnen. Det bör givetvis tillses att elevernas skilda. erfarenheter från syn- teserna kommer hela klassen till godo. Syn- tesbeskrivningarna bör i princip hämtas ur den internationella handbokslitteraturen (in— nebär även översättningsövning för ele- verna). För särskilt intresserade och duk- tiga elever kan en av synteserna vara litte- ratursyntes.
På de framställda preparaten (detta gäl— ler även småsynteserna) bestäms de fysika- liska data som behövs för karaktärisering (smältpunkt, kokpunkt, brytningsindex, ev. täthet, optisk aktivitet etc.). Av vikt är slutligen att syntespreparaten förpackas och etiketteras på ett fackmässigt sätt och att laborationsredogörelscrna ägnas tillbör- lig uppmärksamhet.
Identifikationsexperimenten, som visat sig vara mycket stimulerande, kan lämpligen börja som förprov på av eleverna kända substanser (förbränningsprov, Lassaignes prov, halogenföreningars förhållande till silvernitrat, dubbelbindningsprov, hydroxi— gruppen i olika ställningar, karbonylgrup- pen, estrar, kvävehaltiga föreningars reak- tioner). Därefter kan eleverna få var sin substans, innehållande 1 ä 2 funktionella grupper, för identifikation; undersöknings- protokoll bör skrivas.
69.425. Bedömning — se 67.4.25.
69.4.3. Hjälpmedel — se 67.4.3.
7 0. Biokemi
Mål Undervisningen i biokemi har till uppgift
att ge eleverna en allmän översikt av den levande cellens kemi,
att bibringa dem kunskaper om viktiga biokemiska processer,
att behandla egenskaper hos biokemiska substanser av teknisk betydelse samt
att lämna en översikt av på, bioteknik grundad industriell verksamhet.
70.1.
70 .2 . H uvudmoment
Cellens byggnad.
Proteinernas struktur. Energitransport och ämnesomsättning i cel— len. Genetisk information. Fysiologiska förlopp hos växter och djur. Mikrobiologi. Bioteknik.
70.3 . Kursplan
1. Redogörelse för kända cellelement hos djur, högre växter och bakterier
2. Proteinernas struktur och betydelse De 19 allmänna aminosyrorna och prolin. Primär-, sekundär-, tertiär— och kvartär- struktur. Molekylära egenskaper som en konsekvens av strukturen. Rening och ka— raktärisering. Proteinerna som katalysato- rer (enzymer). Några exempel på olika en- zymer. Aktiv yta. Enkel enzymkinetik (en- zym-substratkomplex) . Strukturprotein ( hår, ylle, silke, läder). De så kallade »nödvän- diga» aminosyrorna.
3. Reduktions- och oxidationsprocesser
Redoxbegreppet. Koppling av processer. Hydrolys av »energirik» bindning. ATP och
andra exempel på föreningar med energi- rika bindningar. Coenzymbegreppet (vita— miner). NAD, NADP, flavin, cytokrom. Andningskedjan.
4. Energiomsättningen Fotosyntesen: upptagande av ljuskvanta, koldioxidassimilationen. Uppbyggandet av glykogen genom aktivt glykos. Nedbrytning av glykogen. Anaerob nedbrytning. Aerob nedbrytning. Kortfattat om fetternas upp— byggnad och nedbrytning. Omvandling av kemisk energi till muskelenergi och andra energiformer.
5. Några valda omsättningar Aminosyrornas allmänna metabolism. Orni— tincykeln.
6. Den genetiska informationens väg DNA- och RNA-molekylens struktur. DNA och RNA som bärare av information. Pro— teinsyntesen. Virus. lVIutationsbegreppet (strålningsrisken).
F!
!. Biokemiska förlopp hos högre djur Matsmältningen och dess enzym. Glykos- omsättningen i kroppen. Något om blodets biokemi. Hormoner. Gifter och njutnings- medel. Näringslära.
8. Biokemiska förlopp hos högre växter Växtnäring. Växthormoner. Cellulosa och andra polysackarider.
9. Teknisk mikrobiologi lN/Iikroorganismernas uppdelning på olika. typer. Sterilteknik. Diverse tillväxtfaktorer. Industriell tillverkning av etanolhaltiga drycker. Andra slutprodukter av anaerob eller aerob omsättning. Framställning av dextran, enzym, vitaminer, penicillin, strep- tomycin o. s. v. Vattenrening. Mikrobiologi
och jordbruk. Mikrofloran och jämvikten i naturen.
10. Industriell miska» råvaror
bearbetning av »bioke- Livsmedelsindustrin: Mejeriindustrin. Kon- serveringsindustrin. Övrig livsmedelsproduk- tion.
Specialprodukter ur högre växter (enzym, parfym, vissa oljor, medicinska preparat).
Textilier. Skinn och hudar. Specialprodukter från slakterierna (medicin m. m.).
11. Enzymteknik m.m.
70.4. Anvisningar och kommentarer
70.4.1.
70.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet — se även 67.4.11. Målsättningen bör vara att ge eleverna kännedom om den levande cellens förmåga att upptaga substanser från omgivningen och under koppling med energigivande pro— cesser uppbygga egna, ärftligt bestämda, högt organiserade molekylsystem. Bakom denna målsättning ligger åsikten att den enskilda cellens kemi är grundläg- gande för förståelsen av den biologiska världen. Det är då viktigare att betona energiomsättning och information (delvis lika med ärftlighet) än att i detalj redogöra för ett flertal metaboliska förlopp. Detta bör dock givetvis inte hindra en presenta- tion av t. ex. glykolys och jäsning och hän— visning till tekniska tillämpningar redan på detta grundläggande stadium. Cellen kan beskrivas som ett högt organi— serat och väl förpackat multienzymsystem där alla enzymer är proteiner. Det är av vikt att beskriva proteinernas allmänna uppbyggnad och i stora drag deras egenska— per som katalysatorer. Denna framställning kan leda till allmänna anvisningar om hur man handskas med naturprodukter av pro—
Lärostoffet
teinkaraktär, och viktiga slutsatser kan dras från näringsfysiologisk synpunkt.
Sedan en fast grund lagts genom studiet av omsättningen i cellen, kan framställ— ningen vidgas till att ge några aspekter av allmän fysiologisk art på djur och växter och avslutas med en mera direkt inriktning på bioteknik.
Det bör också påpekas att även grund- läggande fenomen inom biokemin ännu be— finner sig under utforskning, och det är där- för väsentligt att ge eleverna en sådan bak- grund att de senare kan förstå tillkomsten av nya ännu okända fakta.
70.41 .2. Kommentarer till speciella kurs— moment
1. Här avses endast en kort namngivning av cellens olika delar. Visning av film för att betona cellernas dynamiska tillstånd rekommenderas.
2. Proteinernas allmänna egenskaper be— handlas i första hand i den ordning momen— ten anger. Rening och karaktärisering av proteiner bör även exemplifieras genom de— monstrationer eller laborationer. Proteiner- nas betydelse som ämnesgrupp bör starkt understrykas, medan enstaka protein bör presenteras med sparsamhet. Termen »pro— tein» föredras före »äggviteämne». 2—4. I samband med enzymernas ak- tiva yta, andningskedjans organisation i mitokondrierna och kloroplasternas struk— tur är det utomordentligt väsentligt att på- peka att i cellen finns makromolekyler i noga organiserade strukturer, varvid en mängd invanda begrepp från »vattenlös— ningarnas kemi» inte längre kan användas. Vid en fördjupning av det meddelade lärostoffet bör detta ske genom att eleverna ges en antydan om den olika graden av säkerhet i olika avsnitt, från försöksresultat och relativt säkra teorier till kontroversiella hypoteser.
5. Avsnittet behandlas ganska kortfattat. Någon av de givna omsättningarna kan ut— bytas mot annat lämpligt exempel.
6. Informationsbegreppet är här det vä- sentliga. Nukleinsyrornas kemiska och fysi— kalisk—kemiska egenskaper i övrigt behand- las kortfattat.
Forskningens särskilt snabba utveckling inom detta område måste beaktas vid un- dervisningen. Valet av tryckta hjälpmedel, demonstrationsmaterial o.s.v. måste an- passas efter utvecklingen.
7, 8. Dessa båda avsnitt skall orientera eleven om några väsentliga biokemiska för- lopp hos djur och växter. Stoffurvalet är gjort icke från biologisk synpunkt utan med hänsyn till tekniken och biokemin. Här bör särskilt framhållas sådant som kan få industriell betydelse, t. ex. framställning av gammaglobulin ur blod.
9. Olika typer av mikroorganismer be- handlas kortfattat, varvid de företrädesvis ur biokemisk och teknisk synpunkt bety- delsefulla utväljes. Olika odlingsmetoder genomgås, och de faktorer som har bety— delse för tillväxten beskrivs. Eleverna bör i laborationerna få, någon vana vid sterilarbete, så att de förstår de allmänna reglerna för denna arbetsteknik.
Etanoljäsningens genomförande studeras. Endast principiella synpunkter på proces- sen berörs. Apparatur och dylikt tillhör ämnet apparatteknik.
Några andra jäsningsprocesser behandlas, t. ex. butanol- och ättiksyrajäsning. Mjölk- syrajäsning behandlas i avsnittet mejeri- industrin. Vikt skall här läggas på odlings- villkoren för mikroorganismema.
I fråga om dextran, vitaminer, penicillin, streptomycin m. fl. behandlas dels fram- ställningsmetoder som grundar sig på mik- roorganismers verksamhet, dels substanser- nas isolering ur det biologiska materialet.
Jämvikten i naturen och mikroflorans be- tydelse därvidlag behandlas. Kvävebind- ningen genom bakterier och jordberedning- ens allmänna beroende av bakterielivet be- tonas. I samband härmed behandlas syre- koldioxidjämvikten.
Vattnets biologiska rening, inverkan av
utsläpp av avfall samt de åtgärder som bör vidtas för att förhindra förstörelse beskrivs. Jämte biologiska reningsmetoder bör även kemiska och mekaniska behandlas.
10. De biokemiska förändringar som Ie— der till olika mjölkprodukter och mikro- organismernas roll i denna produktion är huvudpunkter vid studiet av mejeriindu- strin. Apparatbeskrivningar skall undvikas. I momentet konservering diskuteras var— för matvaror konserveras, de biokemiska processer som bör avbrytas, de metoder som kan tänkas, hur dessa metoder inver- kar på de biokemiska processerna och i samband därmed på varans hållbarhet, kvalitet och smak. En kort orientering ges om konserveringsindustrins omfattning och möjligheter. Av övrig livsmedelproduktion kan kort— fattat omnämnas t.ex. stärkelse-, socker- och matfettsframställning. Specialprodukter ur högre växter behand- las översiktligt. I avsnittet textilier be- handlas de kemiska egenskaperna hos hu- vudgruppema bomull, ylle och konstfibcr av olika slag. I momentet skinn och hudar genomgås garvämnenas inverkan, de kemiska proces- serna vid garvning och dessas inverkan på den färdiga produkten. Biprodukter från slakterierna kan näm- nas. Vid all behandling av tekniska processer i biokemi bör stoffet befrias från rena tek- niska detaljer till förmån för de huvud- sakliga principerna bakom den tekniska processen. 11. Momentet »Enzymteknik m.m.» har införts som ett påpekande av nya möjlig- heter inom biotekniken. Isolerade enzym kan t.ex. användas för att styra kemiska processer i industriell skala. Enzympreparat användes för närvarande på ett likartat sätt vid analys av vissa naturprodukter. Möj- ligheter bör ges till diskussion av nya land- vinningar inom biotekniken jämte utblickar mot framtiden.
70.413. Planering och samverkan Den ordningsföljd som kursplanen anger är ej bindande. Det är väsentligt att en tids- planering görs i början av läsåret, så att ej för mycken tid ägnas åt de inledande och i och för sig mycket intressanta avsnitten till förfång för den starka betoning som bör läggas på den tekniska tillämpningen. För de olika momenten kan följande tids- indelning föreslås för de 2 veckotimmar som ägnas åt teoretisk genomgång. Siff- rorna i vänstra kanten är desamma, som i kursplanen:
1— 2 Redogörelse för kända cell— element etc., proteinernas struktur och betydelse . . Reduktions— och oxida- tionsprocesser. Energiom— sättningen. Några valda omsättningar ........... 15 Den genetiska informatio- nens väg. Biokemiska för- lopp hos högre djur och växter ................. Teknisk mikrobiologi. In- dustriell bearbetning av »biokemiska» råvaror. Enzymteknik m.m. ..... 25 »
Summa 60 tim.
Härtill kommer laborationer under 30 timmar.
Biokemikursen bygger direkt på grund- läggande moment som genomgåtts i tidi- gare årskurser.
Utom med de allmänna begrepp som lärs i ämnet kemi i årskurserna 1 och 2 har ele- verna i organisk kemi i årskurs 3 bl.a. stiftat bekantskap med »Struktur och bind- ning hos organiska molekyler» och med »Biokemiskt viktiga ämneskategorier». Det första momentet presenterar grundläggande principer för bindningsenergi, orbitaler, re- sonans o.s.v., medan det senare avsnittet avser att ge en kortfattad framställning
från organisk-kemisk synpunkt av lipider, kolhydrater och proteiner.
Proteinmolekylernas egenskaper torde vi— dare vara lättare att förstå med goda kun- skaper från den organiska kemikursens av— snitt om polymerer.
Inom den fysikaliska kemin i årskurs 3 presenteras »Kemiska bindningars struktur» och två för enzymkemi och metabolism grundläggande avsnitt om »Termodynamik» och »Kemisk kinetik».
Den analytiska kemin behandlar under årskurs 4 avsnitt som kan finna anknyt— ningar till biokemin, t. ex. »Redoxförlopp och redoxpotentialer» (jämför andningsked— jan) och »Komplexbildningsreaktioner», (enzymmekanismer). Vissa avsnitt av »Sam- bandet mellan materia och elektromagne— tisk strålning» torde vara av intresse vid behandlingen av fotosyntesen och av strål- ningsrisker. Ett flertal separationsmetoder begagnas såväl inom analytisk kemi som inom biokemi. En god kontakt bör alltså. hållas mellan undervisningen i biokemi och analytisk kemi. Detta är desto naturligare som ett antal laborationer delvis med ana- lytisk inriktning bör utföras för att belysa biokemiska problem och biokemisk teknik.
Vid undervisningen i biokemi måste gi— vetvis repetitioner göras, men i huvudsak kan man bygga på. en tidigare lagd grund och därför helt presentera biokemi i den ordning som synes lämplig ur detta ämnes- synpunkt.
70.414. Koncentration — se även 67.4.14.
Koncentration kan ske med hänsyn till övriga ämnen men är ej nödvändig då äm- net har 3 vtr. Vid koncentration bör den ovan nämnda samordningen med analytisk kemi beaktas.
70.415. Beting — se även 67.4.1.5.
Biokemikursen lämpar sig väl för betings— läsning i synnerhet med tanke på den stu- dievana. eleverna förvärvat sig under före— gående 3 årskurser.
En betingsindelning göres lämpligen i di- rekt anslutning till den gruppering av mo- menten som gjorts i tidsplaneringen i 70.413 vilket ger följande:
1— 2 Redogörelse för kända cellelement etc., protei- nernas struktur och be- tydelse .............. Reduktions- och oxida— tionsprocesser. Energi- omsättningen. Några valda omsättningar . . . Den genetiska informa- tionens väg. Biokemiska förlopp hos högre djur och växter ........... Teknisk mikrobiologi. Industriell bearbetning av »biokemiska» räva- ror. Enzymteknik m. m.:
5 veckor
7 » 7 »
Summa 32 veckor
Laborationerna kan förlöpa parallellt med betingen eller om möjligt inarbetas i dem.
70.4.2. Verksamhetsformer
70.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se 67.4.2.1.
70.422. Studieteknik — se 67.422.
70.423. Självständiga arbetsformer — se även 67.423.
Betingsstudierna kan läggas upp i enlighet med de allmänna anvisningarna. Dock bör man, då timtalet för ämnet ej är så. stort, försöka inarbeta laborationerna. i teoribe- tingen. Detta kan innebära en viss för- skjutning av de föreslagna betingens tids- utsträckning, eftersom laborationerna ej är jämnt fördelade på de olika momenten.
70.424. Demonstrationer, studiebesök — se även 67.424. Exempel på demonstrationer och labora— tioner: Vissa enkla färgreaktioner. Dialys. Uppdelning av bladfärgämnen i spenat på sockerpelare (adsorptionskromatografi). Molekylsiktning på i handeln tillgänglig dextrangel. En-dimensionell papperskromatografi av aminosyrablandning.
Zonelektrofores av extrakt från rödbeta på hängande papper (fordrar särskild appa- rat).
Zonelektrofores av blodserum (fordrar särskild apparat).
Salivamylas-aktivitetens beroende av pH och temperatur (viskosimetri).
Demonstration av cozymas-apozymas- komplexet (med jäst).
Bestämning av succinodehydrogenas-akti- viteten i muskel medelst Thunbergteknik.
Bestämning av glykos med hjälp av i handeln tillgängliga enzympreparat (fordrar Spektrofotometer för synligt ljus).
Hills reaktion med kloroplaster (helst vår och tidig höst).
Isolering av ATP från muskel medelst kromatografi (fordrar Spektrofotometer för ultraviolett ljus).
Prov på ATP med i handeln tillgängliga preparat av eldflugestjärtar.
Produktion av levan från Streptococcus salivarius (från munhålan) på. sukros-me- dium i jämförelse med samma kultur på glykos + fruktos.
Jämförelse mellan bakteriehalten i klass- rum och korridor vid olika klockslag.
Renodling av bagerijäst genom spridning på agarplatta.
Studium av en bakteriekulturs tillväxt (fordrar enkel ljusabsorptionsmätare).
Anrikningskulturer i selektiva substrat t.ex. av alger, nitrifikationsbakterier, sva- velbakterier och cellulosa-nedbrytande bak— terier.
Svårigheten vid demonstrationer och la- borationer enligt förslaget ovan ligger främst i att de ofta måste utsträckas över en längre tid. Demonstration/laboration plus vanlig lektion kan i vissa fall lösa problemet men oftast måste samma försök få fortgå under flera undervisningstillfällen. Ofta fordrar igångsättandet ett par labora— tionstimmar, varefter man kan lämna för- söket att sköta sig självt. Resultatet kan sedan snabbt konstateras i samband med lämplig lektion.
Några av de särskilt instrumentkrävande laborationerna torde kunna utföras i sam— arbete med lokala industri- eller sjukhus- laboratorier.
Studiebesöken bör vara väl förberedda och bestämmes givetvis av hemtraktens möjligheter.
70.425. Bedömning — se 67.425.
70.4.3. Hjälpmedel -— se 67.43.
71. Analytisk kemi
71.1. Mål
Undervisningen i analytisk kemi har till uppgift att lära. eleverna principer och me- toder för att identifiera och kvantitativt bestämma de ämnen som ingår i ett kom- plext material.
71 .2 . H uvudmoment
Den analytiska kemins fysikalisk-kemiska grunder.
Enhetsoperationer inom kemisk analys. Automatisk analytisk kontroll av proces- ser och produkter.
Laboratorieteknik.
71 .3 . Kursplan
1. Repetition och fördjupad genomgång av den analytiska kemins fysikalisk-kemiska bakgrund 1:1 Kemisk bindning. 1:2 Massverkans lag.
1:3 Redoxförlopp och redoxpotentialer. 1: 4 Komplexbildningsreaktioner. Meto- der för beräkning av jämviktsdata och be- stämning av lämpliga försöksbetingelser för analys.
1: 5 Sambandet mellan materia och elektromagnetisk strålning. Emission och absorption.
1:6 Övriga specifika fysikaliska egen— skaper hos materien som utnyttjas för ana— lys.
2. Enhetsoperationer inom kemisk analys 2: 1 Provtagning. 2: 2 Provberedning. 2: 3 Separation. 2: 4 Preparering. 2: 5 Bestämning. 2:6 Bedömning av metoder och resul— tat.
3. Automatisk analytisk kontroll av pro— cesser och produkter
4. Laboratorieteknik
71 .4. Anvisningar och kommentarer
71.4.1. Lärostoffet
71.4.1.1. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet
Undervisningen skall inriktas på moderna analysmetoder och bör främst ge eleverna kunskap om för ämnet väsentliga lagar, principer och generella metoder. Uppbygg- naden av en analysmetod med hjälp av en- hetsoperationer bör ägnas stor uppmärk- samhet. Analys av bestämda ämnen skall exemplifiera framställningen. Inlärning av detaljerade procedurbeskrivningar bör där- vid undvikas. Däremot bör faktorer av vä- sentlig betydelse som aktualiseras vid till- lämpning på ett enskilt fall, t. ex. systematis- ka felkällor såsom medfällning, kontamina— tion, förluster m. m., tas upp till behandling och diskuteras ur mera generella synpunkter.
I kvalitativ analys skall undervisningen inriktas på de metoder som nu används på forsknings- och kontrollaboratorier. Äldre numera ej använda metoder skall utmönst- ras.
Eleverna bör få klart för sig den analy- tiska kemins stora betydelse i industrin. Många viktiga tekniska och ekonomiska be— slut är ytterst baserade på analytiska resul- tat. Kunskaper om detta förhållande gör också ämnet mer stimulerande.
Även om undervisningen främst skall vara koncentrerad till grundläggande prin— ciper, måste eleverna få. en god kännedom om modern analytisk instrumentering.
71.4.12. Kommentarer till speciella kurs— moment
1. Repetition och fördjupad genomgång av den analytiska kemins fysikalisk-kemiska bakgrund Repetitionen skall ske i anslutning till un— dervisningen i motsvarande analytiska till- lämpningar. Repetitionen skall sålunda in-
arbetas i den övriga undervisningen i ana- lytisk kemi.
Det bör påpekas att repetition av vissa delar av fysiken också är nödvändig, t. ex. optiken.
1:2 LIassverkans lag bör tillämpas på syra-basreaktioner och lösningsjämvikter.
1: 3 Oxidation-reduktion bör ges en överskådlig behandling. Bl. a. bör formala redoxpotentialer användas.
l:4 Moderna metoder för beräkning av jämviktsdata, d. v. s. användning av kondi— tionella konstanter, bör inövas. I samband härmed inlägges räkneövningar, där elever— na får beräkna lämpliga försöksbetingelser för någon viss bestämning genom att ta reda på uppgifter om stabilitetskonstanter etc. ur samlingsverk. Beräkning av titrerfel bör läggas in här.
1: 5 Kunskap om den elektromagnetiska strålningens uppkomst, dess reaktion med materia och dess utbredning bör bibringas eleverna, då dessa frågor berör så många av de moderna metoderna för analys. Det elektromagnetiska spektrets principiella en- hetlighet från röntgenområdet till det in- fraröda bör särskilt understrykas. Detta hjälper eleverna att inse att många meto- der är variationer av samma grundläggande princip.
1:6 Fysikaliska fenomen och egenska- per av betydelse för analytisk kemi genom- gås i den mån de ej behandlats i 1: 1—1: 5, t.ex. kokpunkt, smältpunkt, viskositet, brytningsindex, ytspänning, diffusion, elekt- riska och magnetiska egenskaper, radioak- tivitet.
Elevernas uppmärksamhet bör fästas på de möjligheter den fortlöpande forskningen ger att använda alltfler ämnesegenskaper i kemisk analys.
2. Enhetsoperationer inom kemisk analys Lärostoffet bör disponeras kring de olika enhetsoperationerna för att framställningen skall bli logisk. På det sättet får också ele-
verna klart för sig att analysen innehåller andra moment än bestämningsmetoden.
2: 1 Det bör understrykas att en riktig provtagning är nödvändig för att den efter- följande analysen skall ha någon mening. Provtagningens noggrannhet skall diskute- ras i relation till kostnader och det krav som analysmetodens noggrannhet ställer. Studier av provtagning blir närmast en till- lämpning av statistiska metoder. Praktiska anordningar för provtagning bör studeras vid större företag i samband med skrothan— tering eller lastning och lossning av mate- rial etc.
2:2 Vid behandling av olika metoder för beredning av prover bör särskilt förlust- och kontaminationsrisker uppmärksammas.
Följande förfaranden skall behandlas: Krossning, malning och slipning. Upplös— ning och uppslutning. Torr och våt inask- ning av organiskt material.
2:3 Experimentella bestämningar och teoretiska beräkningar av utbyte och ren— het hos olika separationsförfaranden bör utföras. Grundläggande gemensamma drag i olika separationer bör belysas. Speciellt bör följande behandlas:
Mekanisk separation, fällningar, extrak- tion, jonbyte, kromatografi även gaskroma- tografi och elektrolys.
2z4 Här behandlas preparering av pro- ver för spektralanalys, röntgenfluorescens, infrarött etc. Metoderna kan vara slipning, pressning av briketter m.m. Isoformering bör behandlas här.
2:5 Det är ej möjligt att ge en likfor- mig teoretisk och praktisk genomgång av alla de bestämningsmetoder som används. Alla viktigare bör dock omnämnas. De van- ligaste samt de ur principiell och pedagogisk synpunkt viktigaste bör behandlas mera in- gående. I förteckningen nedan på. de be- stämningar som bör genomgås har de som bör ägnas mera ingående behandling kur- siverats. Laborationer bör utföras på dessa avsnitt så långt tillgänglig apparatur med— ger.
Gravimetri och volymetri: Vågar, mät- kärl, beredning av standardlösningar etc.
Absorptionsspektrofotometri:
Kärnmagnetisk resonans, infrarött, syn- ligt ljus, ultraviolett och röntgen.
Kolorimetri och turbidimetri.
Emissionsspektrometri:
Emission och fluor-essens inom det op— tiska området.
Emission, fluorescens och diffraktion in— om röntgenomrädet.
hlasspektrometri.
Elektrometri: Potentiometri, amperome— tri, polarografi, konduktometri och coulo- metri.
Kärnkemiska metoder. Aktiveringsanalys och isotoputspädning.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas be- stämningsmetoder som utnyttjar specifika egenskaper hos materien och som därför många gånger kan genomföras utan mer omfattande provberedning och separation. När det gäller spektralanalys och röntgen— fluorescens bör särskilt betonas den kapaci- tet och den snabbhet dessa metoder ger och exempel tas från den metallurgiska indu- strin. Vid sidan av den traditionella använd- ningen av masspektrometri för analys av isotoper och radikaler bör de nyare till- lämpningarna för spårelementsanalyser di- rekt pä fasta prover beröras.
2:6 En kort genomgång av teorin för analysfel med definition av de viktiga be- greppen precision, noggrannhet och säker- het.
Statistisk behandling av analysdata bör övas. Analyskostnaden behandlas i relation till noggrannhet, snabbhet och kapacitet.
3. Automatisk analytisk kontroll av pro- cesser och produkter I industrin är tendensen att flytta ut den analytiska kontrollen från laboratorierna direkt i fabrikerna. Exempel på sådana
analytiska kontroller bör behandlas, t.ex. gaskromatografi inom petroleumindustrin.
4. Laboratorieteknik —— se 71.424.
71.413. Planering och samverkan
Av ämnets timtal avses 4 vtr för teoretisk genomgång och 7 vtr för laboratorieteknik d.v.s. laborationer. Delning av klass till— låts enligt timplanen under 7 vtr.
En relativt kort och översiktlig genom- gång av de viktigaste principerna och me- toderna bör föregå de egentliga detaljstu— dierna.
Enhetsoperationernas betydelse skall sär- skilt framhävas, och eleverna skall lära sig använda dem för att bygga upp en analys- metod.
Efter översikten kommer repetition av de delar av den fysikaliska kemin som är av särskild betydelse för analytisk kemi.
Under förutsättning att ämnet först över- siktligt behandlats bör undervisningen pla- neras att löpa i stigande svårighetsgrad.
Det kan vara lämpligt att gruppera vissa avsnitt kring grundläggande fysikaliska och fysikalisk-kemiska fakta. Exempelvis bör komplexometrins tillämpningar för se- paration och bestämning behandlas samti— digt. Spektrala absorptions- och emissions— metoder bör anknytas till en elementär framställning av termschema.
Ett förslag till fördelning av den teore- tiska under'uisningens !; veckotimmar på olika avsnitt ges i nedanstående tabell.
Moment Timmar
Inledande översikt ............. 10 Repetition av fysikalisk kemi och fysik ....................... 10 Provtagning Provberedning) ................ 5 Separation .................... 30 Preparering ................... 5 Bestämning ................... 55 Övrigt ........................ 5
Summa
Laborationer och demonstrationer be- handlas i 71.4.2.4. Här skall endast under— strykas att dessa måste direkt ansluta sig till det genomgångna lärostoffet. Den syste- matiska träningen i vanliga laboratoriepro- cedurer, vägning, filtrering, uppslutning etc., skall komma i början och under den tid då den teoretiska undervisningen ägnas över- sikten. De fysikalisk-kemiskt betonade la- borationerna skall huvudsakligen genomfö- ras i samband med repetitionen av detta ämne. Först därefter kommer de egentliga laborationerna i analytisk kemi.
Studiebesök bör ske under vårterminen, när eleverna fått vissa insikter i ämnet.
Eftersom de för den analytiska kemin grundläggande ämnena matematik, fysik, kemi, fysikalisk och organisk kemi alla har behandlats i tidigare årskurser finns inga schemamässiga samordningsproblem. De synpunkter som framförs i det följande av- ser att peka på den analytiska kemins vik- tigare beröringspunkter med övriga ämnen.
Fysikalisk kemi: Det är önskvärt att där så är möjligt samma lärare undervisar i fy- sikalisk och analytisk kemi, dels för att ga— rantera samordningen, dels därför att labo- rationerna är gemensamma.
Organisk kemi: Ett samarbete mellan lä- rarna i analytisk och organisk kemi är nöd- vändigt för att laborationer eller demon- strationer i organisk analytisk kemi skall bli planerade så att de kompletterar de la— borationer som utförts i årskurs 3. Det kan gälla gaskromatografi eller titreringar av organiskt material.
Teknisk kemi: Många av de separationer som den analytiska kemin använder sig av har tekniska tillämpningar inom produktio- nen, exempelvis jonbyte för framställning av sällsynta jordmetaller, produktion av elektrolytfritt glycerin och vattenrening. Analytiska bestämningsmetoder används som givare vid kontroll och styrning av tek- niska processer, t. ex. gaskromatografi eller
specifik absorption av infraröd- och rönt- genstrålning.
En viss samordning vore här önskvärd inte minst för att illustrera att kunskaper och erfarenheter i analytisk kemi är an- vändbara inom vidare gränser än den ke- miska analysen.
Elteknik: Läraren bör anknyta till kursen i elteknik och de där behandlade mätprin- eipcrna, när han förklarar instrumentens funktion. Eleverna bör lära sig förstå och arbeta med givare, signal, förstärkning, diskriminering, indikering och registrering.
Biokemi: Detta ämne har en laborations- timme i årskurs 4. Vissa separationer och bestämningar bör hellre göras i biokemi än i analytisk kemi, t. ex. separeringar av ägg— viteämnen med elektrofores eller andra me- toder, enzymatiska reaktioner som alkohol- bestämning med enzym.
Matematik: Eleverna skall lära sig att göra beräkningar av olika alternativa för- söksbetingelser. Deras kunskaper i matema— tik, där även statistik ingår, tillåter dem att lösa även mera avancerade problem in- om t.ex. kinetik och provtagning.
Fysik: Det är väsentligt att kursen i fy- sikalisk kemi ansluter sig väl till fysikkursen, så att å ena sidan onödig dubbelläsning undvikes, å den andra eleverna ej får luc- kor i sitt vetande.
Språk: Vid såväl den muntliga som den skriftliga framställningen bör stora krav ställas på behandlingen av svenska språket. Samarbete med läraren i svenska bör ske.
Då den svenska analytiska litteraturen är mycket obetydlig, måste eleverna lära sig använda läroböcker, handböcker och tidskrifter på främmande språk.
Arbetsstudier: I kursen i arbetsstudier kan exempel tas från drifts_ och kontrolla- boratorier, där metod och frekvensstudier används i samband med rationaliseringar.
N
11.414. Koncentration —— se även 67.4.1.4.
En viss koncentration av den teoretiska undervisningen till höstterminen är motive—
rad. Den föreslagna översiktliga genom- gången och en viss repetition av den fysi— kaliska kemin bör vara avslutad innan la- borationerna i analytisk kemi börjar.
Följande fördelning av veckotimmarna för teoretisk undervisning och laborationer kan föreslås.
ht vt Teori ................. 5 3 Laborationer .......... 6 8
71.41 .5 . Beting
Skall ämnets teoridel läsas som beting, kan följande uppdelning föreslås, varvid antas att höstterminen har 5 vtr och Vår- terminen 3.
Moment Veckor
Inledande översikt ............. 2 Repetition av fysikalisk kemi och
fysik ....................... 2 Provtagning, provberedning, sepa— ration, preparation och bestäm- ning. Ämnesstoffet delas upp i ett antal naturliga avsnitt, som kan skära över kursplanens in- delning. Ungefår 6 beting om 3—5 veckor ................. 25 Övrigt samt sammanfattning . . . 3
Summa 32
Laborationer genomförs som beting eller på ett betingsliknande sätt.
Individuella uppgifter lämpade efter var- je elevs kvalifikationer finns möjlighet att ge. Dessas omfattning kan variera från en enkel bestämning till en större analytisk uppgift, t. ex. analys av en legering, som kanske kan kräva 5 år 6 veckor.
71.4.2. Verksamhetsformer
71.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se även 67.4.2.1.
När det gäller den teoretiska delen skall undervisningen främst ta sikte på principer
och begränsa det deskriptiva till vad som är nödvändigt för en förståelse av princi- perna.
Laborationerna skall syfta till att lära eleverna metodiskt experimentellt arbete mera än att komplett genomföra analyser.
Det kan exempelvis vara värdefullare att systematiskt studera olika parametrars in- verkan på medfällning än att låta eleverna helt genomföra en analys med tidskrävan- de separationer.
Eftersom den analytiska kemin ofta kan anvisa ett stort antal alternativa lösningar lämpar den sig väl för undervisning i dis- kussionens form. Detta gäller kanske i syn- nerhet repetitioner där läraren formulerar en analysuppgift, som anpassas efter de in- hämtade kunskaperna och som diskuteras av klassen.
71.422. Studieteknik -— se även 67.422.
Analytisk kemi är i högsta grad ett ex- perimentellt ämne; därför måste samspelet mellan den teoretiska undervisningen och laborationer och demonstrationer vara myc- ket intimt.
En speciell svårighet i analytisk kemi är ämnets stora omfång och detaljrikedom. För att kunna bemästra detta måste elever- na vänjas vid att systematisera sina kun- skaper och lära sig skilja på väsentligt och mindre betydelsefullt. De i tidigare årskur- ser inhämtade insikterna i kemisk bindning och elektronstruktur är till hjälp för syste- matisering. Periodiska systemet skall alltid vara en naturlig referens. En elementär framställning av termschema hjälper till att ge sammanhang i spektralanalys, röntgen, ultraviolett, synligt ljus, infrarött m. rn.
714.213. Självständiga arbetsformer
För beting på den teoretiska delen hänvisas till 67.423.
Laborationsbeting avseende enstaka ana- lyser skall föregås av en diskussion om valet av analysgång.
Laborationsbeting, särskilt de mer om- fattande, skall ta sikte på träning i prak- tisk bedömning av olika faser i analysgång- en. Ofta är det lämpligt att analysen ge- nomföres med två av varandra oberoende metoder. Läraren skall anvisa lämplig lit- teratur och ge eleverna tillfälle till ofta återkommande diskussioner under arbetets gång. Se för övrigt 71.4.15.
71424. Demonstrationer, laborationer, studiebesök —— se även 67.424 och 71.4.1.3.
En effektiv undervisning fordrar att de- monstrationer görs nära nog varje lektions- timme. Erforderlig apparatur skall i förväg vara uppställd och demonstrationen så för- beredd att ingen lektionstid förspills.
Exempel:
Demonstration av olika fällningsreaktio- ner.
Potentiometrisk permanganattitrering. Den elektriska och visuella omslagspunkten jämföres.
Komplexhildningsreaktioner och extrak- tioner som åtföljs av färgförändringar.
Gaskromatografi.
Kromatografi på. aluminiumoxidkolonn av organiska färgämnen.
Separering pä anjonbytarkolonn av de starkt färgade kloridkomplexen av Co, Cr, Ni, Fe. Eluering med saltsyra av stigande utspädning.
Innan eleverna tillåtes företa laboratio- ner på egen hand skall de utkvittera säker- hetsföreskrifter, som läraren går igenom med klassen.
Förslag till laborationer. Metodisk träning i ofta återkommande manuella operationer:
Vägning med bestämning av vågens re- producerbarhet och känslighet.
Pipettering och kalibrering av pipetter och byretter.
Filtrering.
»":
A_n.
—_._
Uppslutning av organiskt och oorganiskt material.
F ysikalisk-kemiska laborationer:
Fasdiagram genom upptagning av avsval- ningskurvor för blandsmältor och lösningar.
Mätning av vätskors viskositet, ytspän- ning, densitet och specifik yta.
Destillationsdiagram. för ningar.
vätskebland-
Molekylviktsbestämningar genom mät— ning av fryspunktsnedsättning.
Kalorimetrisk mätning av reaktionsvär- met vid till exempel neutralisation av syra och bas.
Mätning av fördelningsjämvikt i tvåfas- system av vätskor.
Bestämning av löslighetsprodukt genom mätning av elektrodpotential.
Kinetisk mätning av rörsockerinversion i sur lösning.
Jonrörlighet.
Armlytisk-kemiska laborationer: Fällningsreaktioner: fullständighet, selek- tivitet och renhet beroende av miljöfakto- rer (pH, jonstyrka, temperatur), tidsfakto- rcr (åldring), övriga faktorer (sätt att till— sätta reagens etc.); t.ex. fällning av ba- riumsulfat, arseniksulfid, hydroxider.
Jonbyte: tillverkning av jonbytarkolon- ner, tillämpade på. kvantitativt katjonbyte av enkla system, framställning av avjoni- serat vatten.
Destillation: hopsättning av destillations- apparatur för exempelvis rening av organis- ka lösningsmedel och oorganiska syror, se— parering av vissa metaller (As, Sn) som klorider.
Extraktion: järnklorid eller guldbromid med isopropyleter, dithizonutskakningar i kloroform.
Bestämningar (laborationer i bestäm— ningsmetoder kan vara direkt på provet eller kombinerade med separationsmetoder
inkluderande maskering). Nedan ges exem- pel på en rad bestämningar lämpliga som laborationer:
Gravimetri: elektrolytisk kopparbestäm- ning, bariumsulfat, silverklorid, stökiomet— riska organiska reagens.
Titrering: syra-bas, jodometri, redox, EDTA; vid de olika titreringarna indikeras omslagspunkter visuellt eller med elektriska eller fysikaliskt—kemiska hjälpmedel.
Polarografi: bestämning av Cd, Zn i lös— ningar.
Spektrofotometri: uppgörande av kalibre— ringskurvor på enkla system, Beers lag, absorbans—våglängdsdiagram för prov och blindprov.
Flamanalys: bestämning av Na, K. Spektralanalys: identifieringar och över- siktanalys av prover som ger relativt linje- fattiga spektra, exempelvis aluminium- och kopparlegeringar.
Infrarött: Identifiering av enkla organis- ka preparat med diskussion av funktionella grupper.
Diverse typanalyser: kvävebestämning enligt Kjeldahl, vattenbestämning enligt Karl Fischer.
Gasanalys: Orsat eller liknande.
Papperskromatografi.
De uppräknade demonstrationerna och laborationerna är endast exempel. I nedan- stående tabell föreslås fördelning av labora- tionstiden:
Systematisk träning i manuell
operation ............... 5 timmar Fysikalisk-kemiska labora- tioner .................. 50 » Analytisk-kemiska laboratio— ner .................... 155 » 210 »
Den kortare tiden för utpräglat fysika- lisk—kemiska laborationer kompenseras av att de analytiska laborationerna i stor ut- sträckning utgör tillämpad fysikalisk kemi.
Eftersom gymnasierna inte själva kan
skaffa dyrbar modern apparatur i större utsträckning, är studiebesök på institutio- ner och industrilaboratorier nödvändiga. Besöken måste vara väl underbyggda med genomgång av principerna för den appara- tur och de metoder som kommer att Visas. De laboratorier som skall besökas bör ock- så förberedas, så att de kan lägga upp vis- ningarna på ett pedagogiskt lämpligt sätt. Jämför 71.4.1.3.
Exempel på studieobjekt är industriella anordningar för provtagning, direktregi- strerande spektralanalys, automatisk pro- cesskontroll byggd på analytiska metoder, preparativ gaskromatografi, masspektro- metri, mikrosondteknik.
71.425. Bedömning —- se även 67.—1.2.5.
Kunskapskontrollen bör avse större avsnitt av kursen och skall i första hand gälla de
fundamentala frågorna, inkluderande mate— matisk behandling av analysproblem.
Utom genom skriftliga och muntliga för- hör får läraren ett gott underlag för bedöm- ning av eleven genom laborationsredogörcl— ser och det sätt på vilket eleven arbetar i laboratoriet. Gemensamma diskussioner om analytiska frågor bör också ge läraren en god bild av de olika elevernas kunskaper.
71.4.3. Hjälpmedel -— se även 67.4.3.
Utöver de hjälpmedel som är gemensamma för de kemitekniska ämnena bör undervis- ningen utnyttja de ofta mycket instruktiva filmer som producenter av instrument till- handahåller, exempelvis filmer om vågar och vägning och om röntgendiffraktion. Ofta kan också pedagogiskt värdefulla planscher illustrerande principer och meto- der erhållas frän instrumenttillverkare.
7 2 . Apparatteknik
72.1. Mål Undervisningen i apparatteknik avser
att ge eleverna kunskaper om viktiga enhetsoperationer inom kemisk processtek- nik,
att bibringa dem grunderna för värme— energins ekonomiska utnyttjande samt
att i samband därmed behandla maskin- teknik för kemisk industri och grunderna för mät- och reglerteknik.
72.2. H zwudmoment
Måttsystem. Maskinteknik Värmeteknik. Enhetsoperationer. Mät- och reglerteknik.
72 .3 . Kursplan
1. Måttsystem SI-systemet. Andra mättsystem.
2. Maskinelement
3. Maskinlära
Strömningslärans grunder. Pumpar, fläktar, kompressorer.Tryckkärl. Rörledningar, ven- tiler, tätningar. Omrörare.
4. Värmeteknikens grunder
Tillämpad termodynamik.Värmeöverföring. Värmeväxlare. Ångans termodynamik. Kyl— teknik. Bränsle och förbränning. Ångpan- nor. Förbränningsmotorer och gasturbiner.
5. Enhetsoperationer Sönderdelning och separering. Filtrering, centrifugering och pressning. Extraktion,
absorption och adsorption. Indunstning och torkning. Kristallisation. Destillation. Reak- torer.
6. Transportanordningar inom kemisk industri
7. Mät- och reglerteknik
7 2.4. Anvisningar och kommentarer
72.4.1. lärostoffet
72.411. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet —— se även 67.4.1.1. Tyngdpunkten inom huvudmomenten ma- skinteknik, som omfattar momenten ma- skinelement, maskinlära och transportan- ordningar inom kemisk industri, och värme- teknik skall läggas på sådant som är av betydelse för undervisningen i huvudmo— mentet enhetsoperationer. Sådana väsent- liga områden är strömningslära, värmeöver- föring och värmeväxlare. Som en komplettering till teknologin i tidigare årskurser göres en kortare systema- tisk genomgång av de vanligaste maskinele- menten med enkla beräkningar. Väsentliga moment inom maskinläran är pumpar och i samband därmed rörledningar, ventiler och tätningar. Beräkningar, labora- tioner och demonstrationer av modern ma- teriel måste ingå i undervisningen inom detta för en kemiingenjör betydelsefulla område. Detsamma gäller omrörare. Den kemiska industrins tillverkningsme- toder och de speciella apparater som an- vänds analyseras och beskrivs i form av enhetsoperationer. De väsentligare av dessa enhetsopera- tioner genomgås, och där så är möjligt ut- föres beräkningar. Utformningen och kon- struktionen av kemisk apparatur diskuteras under hänsynstagande till konstruktiva, hållfasthetsmässiga, fysikaliska, kemiska och ekonomiska synpunkter. Eleverna måste även lära sig att noga beakta yrkeshygie- niska synpunkter och olycksfallsrisken.
Industriella typfall kan lämpligen an- vändas som förebilder och åskådliggöra sam- mansättningen av flera apparatenheter till fabriksenheter.
Området mät- och reglerteknik torde få behandlas i huvudsak deskriptivt. För ele- verna klargörs vilka möjligheter tillgäng- lig kommersiell apparatur på detta område erbjuder den kemiska processtekniken.
72.412. Kommentarer till speciella kurs- moment
1. M åttsystem och dimemionsanalys I samband med genomgången av SI-syste- met (tidigare benämnt MKSA-systcmet) redogörs för väsentliga grundenheter och grundbegrepp inom kemisk teknik. Även andra brukliga måttsystem nämns och deras omräkning till SI—systemet övas.
2. Maskinelement Kortare systematisk genomgång med enklare beräkningar av de vanligare maskinelemen- ten, såsom axlar, kugghjul och växlar, svetsförband och skruvförband samt rem— mar görs.
3. Maskinlära Strömning av vätskor och gaser, energiför— hållanden, strömningsformer, Reynolds tal, strömningsmotstånd, strömningsförlopp i ledningar och utströmning behandlas kort- fattat. Det teoretiska underlaget skall berö- ras men ej detaljutredas. Kortfattat be- handlas även strömning av inhomogena medier. För de vanligaste inom den kemiska in- dustrin förekommande pumparna (även tjockmassepumparna) beskrives konstruk- tion och funktionssätt. Med hjälp av kata— loguppgifter genomgås karaktäristika,drifts_ egenskaper och specifikationer. Speciell upp- märksamhet ägnas åt axeltätningar. I sam- band härmed behandlas packboxlösa pum- par och de s. k. kemipumparna. Även va- kuumpumpar genomgås.
En orientering lämnas om axial- och cen- trifugalfläktar, deras karaktäristika och an- vändningsomräden.
Elementa av högtryckstekniken behand- las jämte de vanligaste kompressorerna. En kort information lämnas om högtryckskom- pressorer.
Orientering lämnas om tryckkärlsnormer- na, olika typer av tryckkärl, säkerhetsan— ordningar samt speciell armatur.
I avsnittet rörledningar, ventiler, tätning- ar behandlas dimensionering, hållfasthets— och materialfrågor, normer och säkerhetsbe- stämmelser samt standardisering av rörkrö- kar, ventiler, flänsar m. m. Orientering läm- nas om upphängning och isolering av rör, val av lämpligaste ventiler, manövrering av ventiler samt val av tätningar.
Olika slag av omrörare använda inom den kemiska industrin genomgås, och rekom- mendationer lämnas för val av omrörare. I samband med beräkningar behandlas kraft- behovet. Eventuellt kan användningen av modellteori för beräkning av omrörare kort- fattat genomgås. Även apparater för bland- ning av fasta och halvfasta substanser, blan- dare och knådmaskiner, behandlas inom detta avsnitt.
4. Vämeteknikens grunder Termodynamikens grundbegrepp, gaslagar- na, termodynamikens första och andra hu- vudsats, begreppen entalpi och entropi, till- ståndsändringar och kretsprocesser, genom- gås. Den teoretiska behandlingen bör an- knyta till praktiska problem, där så är möj- ligt, så. att framställningen får större intresse och blir lättare tillgänglig för eleverna. Olika slag av värmeöverföring, såsom led- ning, konvektion och strålning genomgås. Vid ledning behandlas värmegenomgäng så— väl genom plana som koncentriska väggar. Alfa- och k-värdenas beroende av ström- ningshastigheter och materialdata belyses. Medeltemperaturdifferenser beräknas. I detta avsnitt behandlas även värmeisolering och dess betydelse för värmeekonomin.
De vanligaste värmeväxlarkonstruktio- nerna genomgås, såsom tub-, spiral— och plattvärmeväxlare, och deras användning i medström, motström och korsström behand- las. I anslutning till kataloguppgifter disku- teras användningsomräden för olika värme- växlare, tryckfall, k-värden samt konstruk- tionernas för- och nackdelar.
I avsnittet ångans termodynamik behand- las vattenångans olika tillstånd och dess spe— cifika volym och värmeinnehäll. Eleverna bör lära sig att utnyttja ängtabeller och äng- diagram, främst temperatur-entropi och en- talpi-entropidiagram. Orientering lämnas om den ekonomiska betydelsen av att utnyttja högtrycksänga som mottryckskraft i ång- turbiner.
I kylteknik behandlas i första hand kom- pressorkylmaskinens princip, kretsprocess och praktiska utförande samt dess använd- ning inom livsmedelsindustri, kemisk indu- stri och för luftkonditioneringsändamål. Orientering lämnas om absorptionskylma- skiner.
Olika slags fasta, flytande och gasformiga bränslen behandlas. I förbränningsläran be- handlas reaktionsformler, luft- och gas- mängder (CO2-halt) och förbränningsgaser- nas entalpi. Förbränningsdata kan lämpli- gen ges i tabellform. Orientering lämnas om olika typer av ångpannor med hjälpaggre- gat, såsom luftförvärmare, vatteninmatning, economiser och överhettare. I detta sam- manhang informeras även om upphettning med Dowtherm.
Kort framställning ges om förbrännings- motorers och gasturbiners arbetssätt, arbets- diagram och verkningsgrad.
5. Enhetsoperationer Malningsförloppet och dess teori genomgås tillsammans med krossningslagarna. De vik- tigaste krossarna och kvarnarna beskrives. I samband med siktanalysen genomgås de vanligaste siktarna samt vindsiktning. I av- snittet separering behandlas elektrostatisk och magnetisk separation samt våtmekanisk
separation, sedimentation och flotation. Till detta avsnitt föres även cykloner för gaser och vätskor.
Teorin för filtrering genomgås kortfattat och olika faktorers inverkan på' filtreringen diskuteras, liksom tvättningen av filterka- kan och lämpligaste filtermedel och arbets- betingelser. De olika filterapparaterna be- skrives: diskontinuerliga såsom nutschar, sandfilter, säckfilter, filterpressar, Kelly-, Sweetland- och Vallezfilter samt kontinuer- liga såsom trum-, skiv- och bandfilter.
I avsnittet centrifugering genomgås be- räkningen av centrifugaltrycket och oriente- ras om de vanligaste centrifugtyperna. Av siktcentrifugerna behandlas såväl de äldre periodiska som de moderna kontinuerliga centrifugerna, som är försedda med skrap- snäckor eller andra skrapanordningar. Även de siktlösa centrifugerna behandlas, såsom centrifuger med bräddavlopp, tallrikscentri— fuger (separatorer) och supercentrifuger.
Informatoriskt behandlas och etagepressar.
Inom avsnittet extraktion, absorption och adsorption bör förhållandevis stort utrymme ges åt teori och beräkningar. Såväl fast kropp-vätskeextraktion som vätske—vätske- extraktion behandlas. De viktigaste såväl periodiska som kontinuerliga extraktions- apparaterna genomgås med beräknings- exempel.
Absorptionsmomentet bör innefatta be- räkning av jämviktskurvan samt beräkning av bottenantalet vid absorptionstorn. Orien- tering lämnas om de viktigaste absorptions- apparaterna.
Användningen av adsorption åskådliggö— res med några tekniska adsorptiansproces- ser såsom återvinning av lösningsmedel och torkning av luft.
Inom avsnittet indunstning behandlas indunstning i enkeleffekt, indunstning i vakuum, tunnskiktsindunstare och indunst- ning i multipeleffekt. I samband härmed omnämnes tillsatsapparater såsom saltav- skiljare och kondensorer. Beräkningsexem—
snäckpressar
pel på. indunstare i såväl enkel- som multi- peleffekt genomgås. Orientering lämnas om indunstning med värmepump.
Torkningsförloppets teori och principerna för beräkningarna behandlas. Användning- en av Mollierdiagram vid beräkningarna övas. Information lämnas om de vanligaste torkanläggningarna, periodiska såsom kam- martorkar och vakuumtorkar och kontinu- erliga såsom bandtorkar, kanaltorkar, tork- trummor, valstorkar och spray-torkar.
Kristallisationsteorin behandlas kortfat- tat. Tyngdpunkten lägges på. beskrivningen av de vanligaste kristallisationsapparaterna, periodiska med eller utan omrörning och kyl- ning, kontinuerliga Swenson-Walker-kristal- lisatörer samt vakuumkristallisatörer.
Momentet destillation begränsas till att huvudsakligen omfatta binära system. Det teoretiska underlaget för beräkningar ge- nomgås, såsom ångtryck och kokpunkt, kok- punktsdiagram, Raoults lag, temperatur- koncentrationsdiagram och jämviktsdia- gram. Beräkning av destillationsapparater övas i synnerhet i fråga om konstruktion av förstärkarelinje och avdrivarelinje samt bestämning av teoretiskt bottenantal. De- stillation av i varandra olösliga ämnen, t. ex. destillation med mättad eller överhettad vattenånga, liksom azeotrop och extraktiv destillation skall även behandlas.
Av reaktorer beskrives endast de vanligen inom tekniken använda. Här behandlas lämpligen även reaktorer där värmetillför- seln sker genom upphettat kornigt eller fin- fördelat material (fluid catalyst) i kretslopp.
6. Transportanordningar inom kemisk industri Information lämnas om de vanligaste trans- portörerna såsom transportband, skakrän- nor, snäcktransportörer och redlertranspor- törer, deras lämplighetsområde och möjlig- heter. Vidare behandlas pneumatiska trans- portanordningar, kranar, traverser, hissan- ordningar, mobiltransportdon och enhets- laster.
7. Mät- och reglerteknik Olika anordningar för mätning av tryck, temperatur och nivå beskrives. Kortfattat genomgås reglerprinciper och reglersystem, speciellt det pneumatiska reglersystemet. Orientering lämnas om industriell process- reglering och begreppet automation.
72.413. Planering och samverkan — se även 67.4.1.3. och 73.4.1.3.
Maskinteknik, Värmeteknik, enhetsopera- tioner samt mät- och reglerteknik är i det kemitekniska alternativet sammanförda i ett ämnesblock, apparatteknik. Därigenom kan en bättre samordning erhållas mellan de olika ämnesområdena.
Möjlighet finnes dock, om så är lämpligt i något särskilt fall, att uppdela ämnet på flera lärare, t. ex. ett par i industrin verk- samma ingenjörer. Fördelningen av ämnes- stoffet på de olika. lärarna bör då avgöras från fall till fall.
Den föreslagna drdnings'följd'en mellan huvudavsnitten maskinlära, värmeteknikeus grunder och enhetsoperationer bör följas. Inom dessa avsnitt kan dock ordningsfölj- den mellan de olika delarna ändras, om så befinnes lämpligt. Avsnitten transportan- ordningar och mät- och reglerteknik kan mycket väl få ingå som delar av huvudmo— mentet enhetsoperationer.
Alla huvudmoment skall behandlas, och en tidsplanering är därför nödvändig. Till ledning för en sådan planering anges i
Moment Timmar
Måttsystem .................. 5 Maskinelement ................ 15 Maskinlära ................... 30 Värmeteknikens grunder ........ 30 Enhetsoperationer ............. 80 Transportanordningar inom ke-
misk industri ................ 5 Mät- och reglerteknik .......... 15 Laborationer .................. 30
tabellen nederst på denna sida förslag till fördelning av de olika momenten. Laborationer skall utföras under 1 vecko- timme. Dessa timmar kan förläggas som 2 timmar varannan vecka. Vid vissa labora— tioner kan längre tid krävas, varför hänsyn härtill bör tagas vid schemaläggningen.
Ämnesstoffet inom åtskilliga moment, så- som måttsystem och dimensionsanalys, ma— skinelement och maskinlära, anknyter till teknologi i årskurserna ] och 2. Om en nog- grann anpassning till detta ämnes lärostoff sker, vinnes mycken tid.
Vid genomgången av värmeteknikeus grunder bör den teoretiska behandlingen grundas på kunskaper från fysik och fysika— lisk kemi.
Mät- och reglerteknik ansluter sig utom till fysik även till elteknik och analytisk kemi.
Vid genomgången av enhetsoperationer bör de kunskaper eleverna erhållit i synner- het genom laborationerna i kemi och orga— nisk kemi komma till användning.
Samarbete bör etableras med lärarna i ovannämnda ämnen, vilka alla utom analy- tisk kemi avslutas i årskurs 3.
Undervisningen i apparatteknik och tek- nisk kemi hör nära samman. Kan man ha samma lärare i dessa ämnen eller i varje fall i avsnittet enhetsoperationer av apparattek- nik och i teknisk kemi, är detta en fördel. Under alla förhållanden måste undervisning- en i dessa ämnen noggrant samordnas. Säf som exempel kan anföras att före undervis- ningen i enhetsoperationer ämnet material- problem i teknisk kemi bör vara genom- gånget. Genom samordning i undervisning- en kan de båda ämnena komplettera och stödja varandra, samtidigt som dubbelläs— ning undvikes.
72.4.1 .4. Koncentration — se även 67.4.1.4.
Eftersom stora delar av apparattekniken ut- gör grund för den tekniska kemin är det
. . . '!
s...—w JNA—Ömma.
lämpligt att koncentrera apparattekniken till höstterminen och låta "huvuddelen av den tekniska kemin falla under vårterminen. Följande fördelning kan rekommenderas:
Årskurs 4 Ht Vt
Apparatteknik ........ 9 vtr 5 vtr Teknisk kemi ........ 2 vtr 6 vtr
Med hänsyn till att laborationerna skall utgöra tillämpningar av så många olika de- lar av apparattekniken torde det icke vara lämpligt att koncentrera laborationerna till viss del av läsåret utan de bör fördelas lika mellan höst- och vårtermin.
72.415. Beting — se även 67.4.1.5.
Uppdelningen av apparattekniken på flera från varandra förhållandevis fristående av- snitt inbjuder till betingsläsning. En detal- jerad genomgång av hela lärostoffet är ej tänkbar, ej heller att avsevärd tid avsät- tes åt muntlig kunskapskontroll. En stor del av lektionstiden måste ägnas åt räkneöv- ningar. Det blir därför naturligt att låta ele- verna mera självständigt inhämta sina kun- skaper ur läroböcker eller annan anvisad litteratur och sedan betingsmässigt i huvud- sakligen skriftliga prov redovisa sina kun- skaper. Följande förslag visar en möjlighet till periodindelning, där hela kursen delats i 8 avsnitt. Det femte antages börja under höstterminens sista vecka och avslutas 3 veckor in på vårterminen. Den under 72.4.1.4. föreslagna koncentrationen antages gälla.
Höstterminen. 15 veckor. 9 vtr varav 1 vte laboration. '
1. Introduktion. Måttsystem.
Maskinelement ........... 2,5 veckor 2. Maskinlära .............. 4 » 3. Värmeteknikens grunder . .. 4,5 » 4. Enhetsoperationer: Sönderdelning och separe- ring. Filtrering, centrifuge- ring och pressning ......... 3 » 5. Extraktion, absorption, ad- sorption ................. 1 »
Vårterminen. 17 veckor. 5 vtr varav 1 vte laboration.
5. (forts.) .................. 3 veckor
6. Indunstning och torkning. Kristallisation ............ 5 »
7. Destillation. Reaktorer . . .. 5 »
8. Transportanordningar. Mät- och reglerteknik. Samman— fattning .................. 4 »
Summa 32 veckor
Ca 50 % av tiden inom en period kan an— vändas för lektioner. Om 1—2 timmar i pe- rioden avsätts för kunskapskontroll kan res- ten av den tillgängliga tiden användas för handlett arbete, grupparbeten och själv- ständiga studier — se även 67.423.
7 2.4.2.
72.421. Allmänna metodiska kommentarer
Verksamhetsformer
Kursplanen för ämnet apparatteknik är upp— byggd av ett flertal delavsnitt, som studeras separat och är av väsentligt olika art. Det kan vid vissa skolor bli nödvändigt att uppdela undervisningen på flera lärare. Det blir lärarens eller lärarnas uppgift att sam- ordna undervisningen i dessa avsnitt så att den blir meningsfylld för eleverna. Under— visningen 'i maskinläran och värmetekniken skall ge eleverna den grund på vilken av- snittet enhetsoperationer skall bygga. Kun- skaperna om enhetsoperationerna å sin sida ger underlag för förståelse av den tekniska kemin ochger teknikern möjlighet att lösa de problem som möter t. ex. vid överföran- det av en laboratoriesyntes i fabriksskala.
Det stoff som presenteras inom ämnet apparatteknik är mycket stort. Man kan därför ej rimligen begära att eleverna skall ha alla fakta aktuella i minnet. De bör där- för vänja sig att utnyttja hjälpmedel i form av formelsamlingar och. handböcker. Till- låtna hjälpmedel vid prov bör motsvara de hjälpmedel som en praktiskt arbetande in- genjör använder.
724.212. Studieteknik -— se 67.422. 72.423. Självständiga arbetsform — se 67.423.
724.124. DemmtrationerJaboratianer och
studiebesök — se även 67 4.2.4.
Väl genomtänkta och genomförda demon- strationer blir inom apparattekniken en vär- defull stimulans för eleverna. Som komplet— tering till demonstrationerna kan filmföre- visning med fördel användas. Denna måste emellertid både förberedas och uppföljas för att kunna bli av värde för eleverna.
Laborationerna bör inom maskinläran om- fatta framför allt tillämpningar på ström- ningsläran såsom utströmningsförsök, tryck- fall i ledningar, pumpar och fläktar. Med laborationer omfattande omrörare kan mo— dellteorins användning för dimensionering av kemisk apparatur åskådliggöras. I labo— rationerna i Värmeteknik bör tyngdpunk- ten läggas på värmeöverföring och eleverna få. tillfälle att arbeta med moderna värme— växlare.
Det är av betydelse att laborationer även utförs inom området enhetsoperationer. Lämpliga objekt kan här vara malning och siktning, filtrering, extraktion, absorption, indunstning, destillation, bestämning av bot- tenverkningsgrad och teoretiskt bottenantal, kristallisation och centrifugering.
Vissa mer komplicerade laborationer kan under lärares ledning utföras som demon- strationer med hel eller halv klass.
Även i ett välutrustat laboratorium blir det aldrig möjligt att ha tillgång till all den apparatur som ingår i ämnet apparatteknik. Därtill kommer att den tekniska utveckling- en inom detta ämnesområde går utomor- dentligt snabbt. Det blir därför nödvändigt att i möjligaste mån kombinera undervis- ningen med studiebesök vid kemisk industri. Dessa studiebesök måste planeras i samråd med läraren i teknisk kemi.
72.425. Bedömning — se 67.4.25.
72.4.3. Hjälpmedel — se 67.43.
73. Teknisk kemi
Mål
Undervisningen i teknisk kemi avser
att ge eleverna kunskaper om viktiga. kemiska processer och deras industriella utformning,
att behandla materialproblem för den ke- miska processtekniken,
att ge en översikt av världens energitill— gångar och den kemiska industrins råvaru- försörjning,
att bibringa eleverna grunderna för eko— nomisk processkalkyl samt
att ge en kort översikt av svensk kemisk industri. 73.1 .
78.2. H uvudmoment
Organisk-kemiska enhetsprocesser och de- ras industriella utformning.
Kemiska processer inom cellulosaindustrin. Viktigare processer inom oorganisk-kemisk industri.
Materialproblem inom kemisk process- teknik. Världens energitillgångar och den organisk- kemiska industrins råvaruförsörjning. Ekonomisk processkalkyl. Industriöversikt. Industriell forskningsplanering.
!
J 5 ?
1. Organisk-kemiska enhetsprocesser och deras industriella utformning Nitrering. Sulfonering. Klorering. Förest— ring och förtvålning. Oxidation. Hydrering och dehydrering. Polymerisation.
2. Kemiska processer inom cellulosaindu- strin
Massaframställning. Blekning och förädling. Biprodukter.
3. Viktigare processer inom oorganisk- kemisk industri
Svaveldioxid och svavelsyra. Klor och alkali. F osfater och fosforsyra. Ammoniak, salpe— tersyra och andra kväveföreningar. Silikater. liletallurgiska processer.
4. Materialproblem inorn kemisk process- teknik
Järn och stål. Syrafasta stål. Andra metal- liska material. Keramiska material. Korro— sionsskydd genom ytbehandling och ytbe- läggning. Polymera material.
5. Världens energitillgångar och. den orga- nisk—kemiska industrins råvaruförsörjning Förekomsten av kol, oljeskiffer, oljesand, råolja och naturgas, reaktorbränslen och vattenkraft. Produkter av ved och kol som kemiska råvaror. Petroleumraffinering. Petrokemiska processer.
6. Ekonomisk processkalkgl
Lönsamheten som funktion av produktions- volymen. Framställning av en slutprodukt från olika råvaror. Lönsamheten vid till- varatagande av biprodukter.
7 . I ndustriöversikt
Svensk kemisk industri. Cellulosa— och pap— persindustri. Metallurgisk industri.
8. Industriell forskningsplanering Tekniska förbättringar. Produktutveckling. Långsiktig forsknings- och utvecklingspla- nering.
7 3 .4. Anvisningar och kommentarer
73.4.1. Lärosloffet
73.411. Allmänna synpunkter på ämnes— stoffet — se även 67 .4.].1. I teknisk kemi betonas de kemiska proces- sernas utformning, materialproblem och ekonomi. Det kompletteras av ämnet appa— ratteknik, som behandlar processernas ge- nomförande. Vid genomgång av kemiska processer bör man sträva efter att sätta deras utformning i klart samband med de grundläggande ke- miska reaktionernas förlopp, reaktionsme— kanism, kinetik och termodynamik. På detta sätt kan undervisningen bli både repetition och tillämpning av viktiga kursmoment inom allmän, organisk och fysikalisk kemi. Framställningen bör vara mera analyse- rande och klarläggande än deskriptiv i de- taljfrågor. Beträffande processernas genom- förande bör i framställningen hänvisas till motsvarande moment i ämnet apparattek— nik. I samband med genomgången av de olika enhetsprocesserna bör genom aktuella exempel från i första hand svensk kemisk industri belysas var en viss process tilläm— pas och hur den insätts i sitt produktions- tekniska sammanhang. Sådana utblickar väcker elevernas intresse och bildar bak- grunden till den industriöversikt som ges såsom det näst sista momentet i kurspla— nen.
Det bör observeras att processerna inom oorganisk-kemisk industri inte kan behand- las som enhetsprocesser på samma sätt som de organisk-kemiska. I stället görs uppdel- ningen av processerna efter substanser och industrigrenar. Produkternas användning och sambandet mellan olika processer är av stort intresse, t. ex. användningen av sva-
velföreningar, klor och alkali inom cellulosa- industrin, likaså fosfor- och kväveförening— ars användning som konstgödsel. Vid be- handling av silikater läggs huvudvikten på de fasta material som ingår i cement, glas, porslin och keramik.
Materialproblemen inom kemisk industri bör behandlas både från mekanisk (hållfast- het, formbarhet etc.) och kemisk synpunkt (korrosion, åldring etc.). Beträffande me- taller bör framställningen bygga på kurs- momenten om det fasta tillståndets fysik, som ingår i ämnet fysikalisk kemi i tredje årskursen. Behandlingen av keramiska ma- terial bör bygga på föregående kursmoment om silikater. Genomgången av polymera material, ytbeläggning 'för korrosionsskydd etc. bör ansluta till motsvarande kursmo— ment om polymerisation i ämnet organisk kemi i tredje årskursen. Det är lämpligt att som en introduktion till detta kursmo- ment ge en tekniskt inriktad allmän polyme- risatöversikt, där mekaniska och kemiska egenskaper diskuteras. I kursmomentet om järn och stål bör ges en översikt av järn- och stålindustrins viktigaste processer.
Vid den ekonomiska processkalkylen är det väsentligt att framställningen läggs upp i nära anslutning till aktuella industripro- blem. Det bör således mer bli fråga om en teknisk-ekonomisk än en företagsekonomisk behandling av valda, existerande typfall.
73.412. Kommentarer till speciella kursmoment
1. Organisk-kemiska enhetsprocesser och deras industriella utformning Nitrering av kolväten till nitroföreningar och av alkoholer till nitrat bör behandlas och exemplifieras genom framställning av trinitrotoluen (jfr glyceroltrinitrat) respek- tive cellulosanitrater. Alifatiska nitroför- eningar bör kort omnämnas. Sulfonering kan främst behandlas som en additionsreaktion av svaveltrioxid till ett kolväte. Andra sulfoneringsreagens omnäm—
nes helt kort. Som exempel kan anföras det syntetiska tvättmedlet dodecylbensensulfo- nat och den katjonaktiva jonbytaren poly- styrensulfonat. Sulfatering omnämnes. 502- additionen genomgås i samband med sulfit— och sulfatmetoden i avsnitt 2.
Klorering genomgås såsom radikal- och jonreaktion, och framställningen begränsas till additionsklorering med Cl2 till multipel- bindning, hydro- och dehydroklorering (addition av HCl respektive avspaltning av HCl), substitutionsklorering (väte eller atomgrupp ersätts av klor), och addition av 'hypoklorit (HClO). Framställning av vinylklorid, tri- och tetrakloretylen, etylen- klorhydrin, och aromatiska klorföreningar behandlas som tillämpningar av de generella metoderna.
Förestring och förtvålning behandlas som en jämviktsreaktion, och principerna för en förestringsdestillation till högt utbyte ge- nomgås med ett exempel (etylacetat), likaså förtvålning av fett och fettspaltning.
Oxidation begränsas till de industriellt viktiga oxidationsmedlen luft och syrgas med framställning av etylenoxid och ftal- syror (inkl. ftalsyraanhydrid) som exempel. Andra mer specifika oxidationsmedel, såsom ozon, väteperoxid, peroxiföreningar, salpe- tersyra, perklorat och perjodat, omnämnes.
Hydrering och dehydrering behandlas som typiska katalyserade processer. Efter ge- nomgång av vätgasframställning (genom elektrolys, ur vattengas, ur generatorgas eller vid petroleumreformering) kan fett- härdning, reduktion av aldehyder och fram- ställning av formalde'hyd ur metanol ges som exempel.
Reaktionsförloppen vid och den tekniska utformningen av emulsionspolymerisation med radikalmekanism (av exempelvis sty- ren-butadien-gummi) och kondensationspo- lymerisation av en fenoplast (av fenol och formaldehyd) eller ett alkydharts (t. ex. av ftalsyraanhydrid och glycerol) genomgås såsom viktiga typexempel.
2. Kemiska processer inom cellulosa- industrin
lilassaframställning med sulfit- och sulfat- (eller kraft-)processen genomgås som ke- miska ligninreaktioner med viss nedbrytning av hemicellulosa och cellulosa.
Blekning med klor, hypoklorit och klor— dioxid (ligninutlösande processer) genom- gås liksom även utbytesbevarande blekning genom oxidation eller reduktion med exem- pelvis peroxid respektive hyposulfit. Utlös- ning av ligninrester och nedbrutna kolhy- drater genom alkaliförädling presenteras som kort översikt.
Cellulosaindustrins biprodukter och deras användning som kemiska industriråvaror presenteras, t. ex. sulfitsprit, tallolja, ter- pentin och ligninprodukter.
3. Viktigare processer inom oorganisk- kemisk industri
Framställning av svaveldioxid och svavel- syra genom förbränning av svavel med luft eller rostning av svavelkis genomgås som typiska tunga kemiska industriprocesser, likaså svaveltrioxidens framställning genom katalytisk oxidation av 802.
Klor-alkaIi-framställning genom elektro- lys av koksalt i vattenlösning, som är vår viktigaste elektrokemiska industriprocess, beskrives, och dess nära samordning med cellulosaindustrin betonas.
Framställning av fosfater och fosforsyra genom behandling av apatit med svavelsyra genomgås och särskild vikt lägges på bear- betningen till superfosfat och dubbelsuper— fosfat för konstgödning.
Ammoniakframställning genom katalytisk reaktion av väte och kväve och ammoniaks förbränning till kväveoxider och salpeter- syra behandlas. Karbidprocessen och fram— ställning av acetylen, kalciumcyanamid, kalkkväve och melamin och produkternas användning i konstgödsel och som polymer— råvara beskrivs översiktligt.
För metallurgiska processer ges en sam-
manfattande redogörelse, som exemplifieras med för landet betydelsefulla metoder för att framställa t. ex. koppar, guld, bly, tenn och silver. Järn— och stålframställningen be- handlas i avsnitt 4.
En kemiskt inriktad beskrivning ges av silikater som råmaterial för glas, porslin, keramik, emalj och cement, och i en över— sikt behandlas deras bearbetning till bruks— material. Vattenglas och dess användning omnämnes.
4. Materialproblm inom kemisk processteknik Metallernas egenskaper behandlas i anslut- ning till lärostoffet i det fasta tillståndets fysik och kemi, som läses i ämnet fysikalisk kemi i årskurs 3. Då järnkoldiagrammet, strukturläran, värmebehandlingens betydelse, provnings— metoder m. m. tidigare har lästs, bör för järn och låglegerade stål följande genomgås: de viktigaste järnmalmerna, masugnsproces. ser, stälframställning, materialens kemiska egenskaper samt olika typer av specialstål. Av de höglegerade stålen behandlas sär- skilt rostfria och syrafasta ståls framställ- ning, egenskaper och användning inom ke— misk industri.
Översiktligt redogörs för aluminium, kop- par, nickel, krom, bly, titan och tantal och deras användning inom kemisk industri. Några legeringar med särskild kemisk resi- stens bör beaktas.
Av keramiska material nämns lergods, porslin och glas och dessutom de nya asbest-oement-kompositionerna som kon- struktionsmaterial.
Olika slag av korrosionsskydd behandlas. Därvid genomgås i korthet vanliga sätt att skydda stål, såsom målning, lackering, fos- fatering, svartoxidering, emaljering och yt- beläggning med metaller enligt olika meto- der. För övriga metaller uppmärksammas särskilt passivering, anodoxidering samt yt— beläggning med emalj och organiska poly- merer. Härdlacker och epoxihartser genom-
gås särskilt. De olika behandlingarnas och beläggningarnas skyddsverkan och använd- barhet diskuteras.
Översikt ges av vanliga polymertyper, så- som termoplaster, härdplaster, gummityper. Nyare polymertyper med goda korrosions- egenskaper, t. ex. fluor-kol-polymerer, sili- koner och polyoxetaner presenteras och de- monstreras.
5. Världens energitillgångar och den orga- nisk-kemiska industrins råvaruförsörjning Kända förekomster av kol, råolja och natur- gas på jorden, utvunna mängder och deras användning som bränsle, drivmedel och ke- misk råvara omnämnes. För reaktorbränslens förekomst, utvinning och nyttiggörande ges en kort översikt. Jordens vattenkraft och dess användning samt Sveriges energitill— gångar och energiförsörjning behandlas över- siktligt. Generatorgas, gas- och koksverkens bi- produkter och cellulosaindustrins biproduk— ter nämns som exempel på produkter av kol och ved som kemiska råvaror. Av petroleumraffinering genomgås frak- tionering av råolja och dess upparbetning till motorbensin, brännolja, eldningsolja, smörj- olja, paraffin, vax och asfalt. Krackning, re- formering, reningsprocesser etc. behandlas därvid. Avsnittet petrokemiska processer kan lämpligen omfatta: Utvinning av kemiska produkter ur råolja och naturgas såsom ole- finer, aromater och acetylen. Något om vidarebcarbetningen inom petrokemisk in- dustri. Några viktiga petrokemiska proces- ser, t. ex. ångkrackning, framställning av styren och dodecylbensen, separation av Cö—Cg-aromatiska kolväten.
6. Ekonomisk processkalkyl Lönsamheten som funktion av produktions- volymen beräknas för en viss slutprodukt, framställd av vissa råvaror med angivna processer. Råvaru- och produktpriser, fasta
och rörliga kostnader, kända eller uppskat- tade, diskuteras.
En viss slutprodukt som kan framställas på olika sätt och av olika råvaror utväljes. Förädlingsvärde, investeringsbe'hov och lön- samhet undersökes med kända och uppskat- tade förutsättningar för de olika alternati- ven och jämföres.
Lönsamheten vid tillvaratagande av en viss biprodukt undersökes som funktion av volymen för ett aktuellt fall, t. ex. framställ- ning av sulfitsprit.
7. I ndustriöversikt I korthet nämnes de viktigaste svenska företagen, deras produktionsinriktning, fa— briker, laboratorier och andra anläggningar, storlek (kapacitet, produktion och årsför- säljning) och utveckling under senare år. I mån av tid kan översikten utvidgas till exem- pelvis plastbearbetande industri, gummibe- arbetande industri och färg— och lackindu- stri.
8. Industriell forskningsplanering Med hänsyn till kundernas anspråk och kon- kurrensen på marknaden tvingas ett produ- cerande företag till tekniska förbättringar och en fortgående produktutveckling. Den mer långsiktiga forsknings- och ut- vecklingsplaneringen avser att. för företa- gets verksamhet utnyttja större tekniska framsteg, förutse nya produktionsmöjlighe- ter och marknader och därigenom vara före— tagsledningen till hjälp vid företagets plane- ring på längre sikt.
73.413. Planering och samverkan —— se även 67.4.1.3. Inom ämnet teknisk kemi finner stora de— lar av lärostoffet främst i allmän, fysikalisk och organisk kemi sin tillämpning i industri- ella sammanhang. Detta innebär repetition och illustration och i många fall en fördjup- ning av kemikunskaperna. Samtidigt kan elevernas kunskaper förankras i viktiga ke- miska industriprocesser, vilket givetvis är betydelsefullt för en blivande kemiingenjör.
De viktigaste kursmomenten är de ke- miska processerna (73.3 moment 1, 2 och 3). Materialproblemen bör begränsas till de för kemisk industri mest väsentliga. Ett förslag till fördelning av undervisningens 4 vecko- timmar på olika avsnitt av kursen ges i ne— danstående tabell.
Moment Timmar Organisk-kemiska enhetsprocesser. Kemiska processer inom cellulosaindustrin .............. 30 Oorganisk-kemiska processer . . . . 30 Materialproblem ............... 15 Världens energitillgångar etc. . . . . 10 Ekonomisk processkalkyl ........ 15 Industriöversikt .............. 15 Forskningsplanering ............ 5
Summa. 120
Som redan berörts i 67.413 är både momentens ordningsföljd och tidsberäk- ningen ovan endast förslag. Ofta kan det t.ex. vara lämpligt, i synnerhet om den i 72.414 rekommenderade koncentrationen genomföres, att börja med materialproble- men för att på så sätt stödja undervis- ningen i apparatlära.
Samverkan med ett flertal ämnen bör eftersträvas. Undervisningen i teknisk kemi kan till stor del direkt bygga på, komplet- tera och utvidga stoff från teknologi, mate— matik, fysik, kemi, organisk kemi och fysi- kalisk kemi. Reaktionerna i de olika ke- miska processerna skall behandlas på for- mellt samma sätt som i grundkurserna, så att eleverna utan svårighet kan göra anknyt- ningen. Beteckningar på. olika storheter bör vara enhetliga inom samtliga ämnen. Fysi- kaliska, elektrokemiska, termodynamiska och kinetiska synpunkter bör anläggas vid diskussion av de tekniska processernas för- utsättningar och förlopp.
Kontroll och styrning av kemiska proces- ser — med eller utan automation — bygger på användningen av analytisk kemi i enkel
form (titrering, densitetsmätning, kalori— metri) eller med instrumentella hjälpmedel (ljusabsorption i infrarött eller ultraviolett, röntgendiffraktion, isotop— och strålnings- kemiska metoder). De metoder som behand- las bör anknytas till den samtidiga under- visningen i analytisk kemi i ärskurs 4.
Samordning med apparatteknik är nöd- vändig, eftersom teknisk kemi ger proces— serna och apparatteknik den utrustning i vilken de genomförs. För att underlätta samverkan mellan ämnena föreslås i 72.4.1.4-. en partiell koncentration av apparatteknik till höstterminen och teknisk kemi till vår— terminen.
73414. Koncentration — se 72.414. och 67.414.
73.415. Beting -— se även 67.4.1.5. Delar av ämnet läses med fördel som beting, t. ex. de kemiska processerna inom cellulosa- industrin och avsnittet om energi- och rå— varuförsörjningen. Andra delar av kursen ställer större krav på. genomgång och ingå- ende handledning, varför betingsläsning där kräver mycket god planering och goda hjälp— medel.
Skall hela kursen läsas som beting, göres lämpligen följande indelning:
Höstterminen. 15 veckor, 2 vtr.
1. Organisk-kemiska enhetspro-
cesser, del 1 ............... 6 veckor 2. Organisk-kemiska enhetspro- cesser, del 2 ............... 5 : 3. Kemiska processer inom cel- lulosaindustrin ............ 4 »
Summa 15 veckor
Som förut nämnts kan avsnittet material— problem placeras först, om så befinnes lämp- ligt med hänsyn till apparattekniken.
Vårterminen. 17 veckor, 6 vtr.
4. Oorganisk-kemiska processer 5 veckor 5. Materialproblem 6. Världens energitillgångar etc.
Ekonomisk processkalkyl .. .] ) 7. Industriöversikt Forskningsplanering ....... i 4 »
Summa 17 veckor
7 3.4.2. Verksamhetsformer
73.421. Allmänna metodiska kommenta- rer — se även 67.421. Undervisningen i teknisk kemi bör inte göras alltför detaljerad. Det är värdefullare att studera de allmänna principerna och huvud- reaktionernas förlopp än att diskutera t. ex. oväsentliga biprodukter eller speciella pro- cessers utformning. Ämnet teknisk kemi ställer stora krav på överblick och förmåga att se det väsentliga i komplicerade industrifrågor, där samspelet mellan råvaru-, process- och marknadsfrå— gor avgör produktionens inriktning. Där det genomgångna lärostoffet ger tillräckligt un- derlag för diskussion av alternativa proces— ser, bör eleverna ges tillfälle härtill. Ämnet ger goda möjligheter till fördjup- ning, t. ex. projektering av en kemisk pro- duktion baserad på vissa givna råvaror. Lä- raren bör stimulera elevernas intresse genom att ange industrier där behandlade processer och konstruktionsmaterial användes.
73.422. Studieteknik -— se 67.422.
73.423. Självständiga arbetsformer — se även 67.423. Exempel på. lämplig betingsindelning har givits i 73.4.1.5. För planering och genom- förande av beting hänvisas till 67.423. Lärostoffets anknytning till existerande kemiska industriföretag ger stora möjlighe- ter till fördjupning genom självständiga studier inom ett mindre avsnitt av kursen. Uppgiften kan gälla en utredning av ett
visst företags produktionsinriktning och ut- veckling under de senaste decennierna. Det kan också gälla den tekniska utformningen av en viss viktig, ny eller på annat sätt intressant process. Uppgifter för fördjup- ning kan också avse allmänna frågor t. ex. patentlagstiftningen och dess tillämpning inom den kemiska industrin. Resultatet av sådana självständiga arbetsuppgifter bör läggas fram som en kort redogörelse och en genomgång inför klassen.
73.424. Demonstrationer, laborationer och studiebesök -— se även 67.424. Demonstrationer bör ingå som en viktig del i undervisningen,i synnerhet som laboratio- ner ej ingår i ämnet. Prover på råvaror, mel- lanprodukter och marknadsvaror bör visas, liksom flytscheman och instruktiva plan- scher, diagram, beskrivningar och annat material rörande industriföretag, processer och produktionsformer. Sådant material kan i regel erhållas från de olika företagen. Studiebesök, som skall utföras gemensamt för teknisk kemi och apparatteknik, utgör en viktig del av undervisningen. Sådana be- sök bör vara väl förberedda. Det material som nämns i föregående stycke kan med för- del användas vid denna förberedelse. Ele- verna eller en grupp av elever kan få. som uppgift att hjälpa till därmed.
73.425. Bedömning — se även 67.425. Kunskapskontrollen bör avse större avsnitt av kursen och skall i första hand omfatta mer grundläggande frågor, t. ex. huvudreak- tionen vid en viss kemisk process, princi- perna för processens industriella utform- ning, jämförelse mellan olika processer för framställning av en viss produkt, diskussion av råvaru- och energifrågor, den svenska ke- miska. industrins allmänna inriktning under de senaste decennierna.
73.4.3. Hjälpmedel — se 67.4.8.
__... s.v.... '-3,=-- .
_ -n-—c+_m.-_
74.1. Mål
Specialarbete K avser att under självstän- diga arbetsformer fördjupa elevernas kun- skaper inom något avgränsat område av kemin.
742. Exempel på specialarbeten 74.2.1. Fysikalisk kemi
Kemiska bindningars struktur; ett fördju- pat studium av moderna teorier.
Koordinationsföreningars struktur och tekniska användning inom analytisk kemi, läkemedelsindustri etc. Arbetet bör bedri— vas både teoretiskt och experimentellt.
Bestämning av molekylvikt med kryo— skopiska, ebullioskopiska och osmotiska me- toder. Byggande av enkel apparatur för laborationer i årskurs 4.
Strukturbestämning med röntgendiffrak- tion. Tillämpning på enkla kristallgitter med hög symmetri, t. ex. koksalt, diamant, grafit och svavel (rombiskt).
Kemisk kinetik; modern teori för reak- tioner och reaktionsmekanismer. Experi- mentell tillämpning på enklare fall.
Polymerers framställning och fysikaliska egenskaper. Teoretisk och systematisk över- sikt jämte experimentellt arbete inom ett visst ämnesområde eller en systematisk un- dersökning av hur en tekniskt betydelse- full egenskap varierar för olika polymerer.
Materialegenskaper kan behandlas även inom teknisk kemi, och för övriga material hänvisas dit.
74.2.2. Organisk kemi Syntetiska arbeten kan väljas inom ett fler- tal områden. Ofta är det lättast att fånga elevernas intresse om arbetet har anknyt- ning till en kemisk industri eller verksam- het i närheten. Som exempel på. sådana om- råden kan nämnas läkemedels-, livsmedels-,
74. Specialarbete K
petro— eller cellulosakemi; framställning av klorförem'ngar, produkter erhållna ur alko- holer eller acetylen, insektbekämpnings- medel, växthormoner, högpolymera mate- rial.
Undersökning av organiska ämnens fysi- kaliska egenskaper och reaktioner kan även göras i organisk, fysikalisk eller analytisk kemi, medan identifikation och analys av organiska ämnen lämpligen förs till ana- lytisk kemi.
Användningen av organiska ämnen som inhibitorer, acceleratorer, mjukgöringsme- del, konserveringsmedel eller rostskyddsme- del hänförs lämpligen till teknisk kemi, men speciella synpunkter kan läggas som gör det naturligt att behandla dessa äm- nen i organisk kemi.
74.2.3. Biokemi
Separation och fraktionering av protein (ut- fällning, elektrofores, gelfiltrering, kroma- tografi, principerna för centrifugering).
Fördelningskromatografi av biologiska substanser (diverse tvåfassystem, uppbygg- nad av enkel motströmsextraktionsapparat, papperskromatografi).
Studier av ett enzym (aktivering, inhibe- ring, kinetik).
Blodet (koagulering, fraktionering, im- munitet o. s. v.).
Enzymers användning vid kvantitativ analys (socker, alkohol, ATP o.s.v.).
Anrikningskulturer i selektiva substrat (sterilteknik, studier av mikroorganismers tillväxt, mikroorganismernas roll för jäm- vikten i naturen).
Mikroteknik i laboratorieskala.
74.2.4. Analytisk kemi
Isotoparbeten: Studier av separationsmeto- ders utbyte (exempelvis fällningar, jonbyte och extraktion).
Som objekt för arbetet bör väljas fall
där mera vanliga bestämningsmetoder är osäkra eller komplicerade. Arbetet bör om- fatta följande: Träning i handhavande av radioaktiva isotope , säkerhetsbestämmel— ser, separation, mätteknik (detektorer, puls- mätare).
Röntgen: Studier av någon metod för röntgenabsorptionsbestämningar med exem- pelvis radioaktiv röntgenkälla.
Infrarött: Studier av substitutions— eller additionsreaktioner (samordning med orga- nisk kemi och biokemi). Preparationsteknik för varierande typer av material. Identifi— kation och kvantitativ bestämning.
Instrumentella parametrars inverkan på analysresultatet: I spektrofotometri kan t.ex. undersökas inverkan av ljuskälla, spaltbredd, detektor, förstärkning, koncen- tration, temperatur. Motsvarande under- sökning kan göras för flamfotometri, där dessutom matrixeffekter bör studeras.
Byggande av enkla analytiska instru- ment: Ett samarbete kan lämpligen etable— ras mellan elever från teleteknisk och kemi- teknisk studiegång.
Apparatur för elektrokemiska analyser kommer främst i fråga för konduktometri, högfrekvenstitrering, polarografi och elek- trolys vid konstant elektrodpotential.
Specialarbete i analytisk kemi bör inrik- tas på studier av en metod eller delar av en metod och i princip omfatta följande huvudmoment:
Litteraturstudier. Beräkning av försöksbetingelser ur till- gängliga data där detta är möjligt.
Experimentellt arbete.
Metodbeskrivning, som bör innehålla föl- jande i tillämpliga delar: Metodens använd- ningsområde. Princip. Reagenser, normaler etc. Instrument. Receptur (provtagning, provberedning, uppslutning, separation, be— stämning). Uträkning och korrektioner. Be- dömning av precision och noggrannhet och i samband därmed risker för systematiska fel.
Det är i synnerhet två aspekter på spe—
cialarbetet som bör beaktas. Det bör ge träning i att behandla litteraturdata och i att använda. moderna instrumentella me- toder.
Om inte kemiinstitutionens utrustning räcker till, bör det experimentella arbetet helt eller delvis kunna läggas till närbelägna industrilaboratorier.
74.2.5. Apparntteknik
Specialarbete bör lämpligen väljas inom av- snittet enhetsoperationer. Man kan där välja sådana områden som har direkt an- knytning till maskinlära, Värmeteknik eller reglerteknik. Som exempel på sådana ar- beten kan nämnas:
Konstruktion och beräkning av en reak— tionsapparatur med tillhörande värmeväx— lare.
Konstruktion och beräkning av en större kontinuerlig destillationskolonn.
Beräkningarna i de båda exemplen ut- förs efter av läraren givna förutsättningar och kan även till en del baseras på fysi- kaliska data erhållna genom laboratorie- försök.
Det experimentella arbetet kan även skjutas i förgrunden. Så. kan t.ex. ett spe— cialarbete omfatta att på grundval av i laboratoriet utförda modellförsök konstru- era en omrörare till ett reaktionskärl i full skala. Ett annat exempel är projektering av en enkel processenhet inom oorganisk— kemisk industri, t. ex. anläggning för hydro- metallurgisk extraktion av värdefulla be- ståndsdelar ur fast gods. Det experimen- tella arbetet kan omfatta laknings, filtre- rings- och torkningsförsök. På basis av för- söksresultat och litteraturuppgifter upp- görs material- och energibalanser. Alterna- tiva förslag till sammanställning av lämp- liga apparatenheter uppgörs. Beräkningar av investerings- och driftskostnaderna ut- förs för de olika alternativen.
Arbeten med reglerteknisk anknytning kan väljas, t. ex. konstruktion och uppbygg- nad av en programstyrd enhetsoperation.
;!
-.,—__... .Ww
. saa—.- .A—Q m.
Apparattekniska arbeten görs med fördel i eller i samarbete med industrin.
74.2.6. Teknisk kemi
Begränsade uppgifter inom kemisk process- teknik, gärna med anknytning till industri i orten, exempelvis studier av reaktions- hastighet, materie- och värmeöverförings- problem samt strömningsförhållandenas be- tydelse vid genomförande av oorganisk- kemiska processer i reaktorer av olika. ut- formning, t.ex. kopparsulfatframställning ur metall, svavelsyra och luft.
Materialtekniska problem där t. ex. olika faktorers inverkan på hållfastheten syste- matiskt undersöks. Kan apparatur erhållas, bör även textilier och gummi kunna under- sökas. Materialprovning medelst ultraljud och röntgen.
Korrosionsundersökningar.
74.2.7. Övriga områden Arbeten som innebär mera specialiserade studier inom en bransch kan även tänkas. Som exempel kan nämnas färgeri- och appreturteknik, lack- och fernisstillverkning, mikrobiologi anpassad för livsmedelsteknik, garvämnestillverkning och garvning.
74.3. Specialarbetets genomförande
För att eleverna skall få största möjliga utbyte av specialarbetet måste det planläg— gas omsorgsfullt. Om möjligt bör elevernas val vara avgjort redan i slutet av det tredje läsåret, varvid samarbete mellan skola med 4-årig studiegång och skolor som avlämnar elever till denna förutsätts äga rum.
På. grundval av elevernas önskemål, ve- derbörande skolas resurser och den lokala industrins möjligheter planeras specialarbe- tet för grupper och enskilda elever.
Som regel är grupparbete lämpligast, men arbetet kan även utföras individuellt.
Beträffande planläggningen kan följande moment påpekas.
1. Litteraturstudier bör inleda varje spe- cialarbete. Härvid skall inhämtas dels me— ra allmänna teorier och metoder som är nödvändiga för att eleven skall förstå och få överblick över det område inom vilket han arbetar, dels de för uppgiften speciella kunskaper och fakta som behövs. Läraren bör anvisa lämpliga läroböcker för de mera allmänna teoretiska studierna. Han bör hjälpa eleven med teoretiskt be- svärliga avsnitt. Om gruppstudier ordnas, får läraren lättare att medhinna detta. Speciella uppgifter, metoder och fakta bör däremot eleven själv få. söka fram ur handböcker, tidskrifter o. dyl. Dessa stu- dier bör redovisas som kortfattade referat med hänvisning till källan.
2. Jämsides med litteraturstudiet plan- läggs den konstruktiva eller experimentella arbetsuppgiften. Arbetsuppgiften definieras. Om grupparbete utförs, kan man dels de— finiera gruppens uppgift, dels den enskilda elevens. Det kan t. ex. vara lämpligt att låta hela gruppen få arbeta på. en större uppgift som spänner över flera ämnen. Om en grupp t.ex. har fått till uppgift att un- dersöka en viss process och hur den skall genomföras, kan ett par elever arbeta med de kemiska reaktionerna, andra med appa- ratur, någon med materialproblem och åter andra med analys- och reglermetoder. En grovplanering utförs, som sedan un- der arbetets gång detaljutformas.
3. Sedan läraren granskat och korrigerat elevernas arbetsplan skall han anvisa ar- betsplats, lämna ut apparatur, kemikalier m. m. samt ge instruktion om den arbets- rutin som gäller och om de tider då. ele- ven förfogar över arbetsplats och utrust- ning. Särskilt om eleven skall arbeta ute i en industri mäste arbetet vara noggrant planerat ur dessa synpunkter.
4. Eleven redovisar för och diskuterar med läraren hur arbetet fortskrider. Lära- ren bör låta eleven arbeta så självständigt som möjligt men bör samtidigt hjälpa ho— nom, så. att han ej fastnar i detaljer eller
förlorar målet för undersökningen ur sikte. Litteraturstudierna fortsätter vid behov un- der hela arbetet.
5. Läraren bör särskilt övervaka den ap- paratur som byggs upp eller används med avseende på säkerhetsbestämmelser (el-, eld- och förgiftningsfara).
6. Läraren bör under arbetets gång mo- difiera arbetsupgifterna. efter elevens eller gruppens förmåga och arbetets svårighet.
7. Eleven eller gruppen bör ge regelbund- na arbetsrapporter, som används som un- derlag för den slutrapport som bör lämnas.
8. Specialarbetet bör i så. stor utsträck- ning som möjligt utföras i enlighet med industrins sätt att arbeta. I allmänhet bör specialarbetet syfta till en fördjupad kunskap inom ett mindre av- snitt. Väljes specialarbetet så att översikt- liga kunskaper inom ett större område eftersträvas, t.ex. inom mikrobiologi, bör
handledningen i teoretiska studier få. större utrymme, en laborationskurs kan eventuellt läggas in, och det självständiga arbetet ges en mindre omfattning.
Specialarbetet är ej bundet till ämnen som läses i årskurs 4. En vidsträckt ämnes- integration bör om så. är lämpligt före- komma.
För specialarbete gäller i tillämpliga de- lar vad som i 67.4.2 anförs om verksam- hetsformer.
Hjälpmedlen, vars användning berörs i 67.4.3, har stor betydelse för specialarbetet. Bibliotek, apparatur, samlingar och verk- stad fyller här liknande funktion som i en industri eller i ett forskningsinstitut. Då så. är lämpligt och möjligt, bör även sam- arbete med sådana inledas, så att ansprå- ken på skolans resurser hälls inom mått- liga gränser.
75. Konst- och musikhistoria
75.1. Mål
Undervisningen i konst- och musikhistoria har till uppgift att förmedla en djupare för- ståelse för estetiska värden i privat och samhällelig miljö. Den skall utveckla ele- vernas förmåga att uppleva skilda epokers kulturliv samt ge kunskap om de sköna konsternas betydelse för människan.
75 .2. H uvudmoment
De stora stilepokerna inom konst och mu- sik, dels översiktligt, dels mer ingående be— handlade med utgångspunkt i belysande verk av framstående mästare.
Element och former inom konst och musik.
Litterär, främst dramatisk, illustration ur representativa verk.
7 5 .3 . Kursplan med årskursfördelning
75.3.1. Årskurs 1 Integrerade program omfattande allmän orientering om de olika stilarterna, konst- närerna och uttrycksmedlen från äldsta tid t.o.m. 1800-talet. Medeltids-, renässans- och barockstilarna i direkt anknytning till undervisningen i historia. Aktivt deltagande av eleverna i form av sång, instrumental- musik, bildframställning eller dramatisk framställning.
75.3.2. Årskurs 2 Fortsatt orientering om stilarterna, ut- trycksmedlen, konstens och musikens ut— veckling och om förgrundsgestalterna inom konst och musik med särskild tonvikt på nyare tid. Liksom i årskurs 1 deltar ele- verna aktivt i undervisningen.
as.—*.... -. *
Lid—— :=-
.4.» a.,; . —
75 .4. Anvisningar och kommentarer
75.4.1. former
Liirostoff och verksamhets-
75.1;.1 .] . Allmänna synpunkter
Med hänsyn till elevernas olika förutsätt- ningar är den första kontakten med en mera vitts'yftande orientering i konstens och musikens historia av stor betydelse. Un- dervisningen bör ta till utgångspunkt något som appellerar till elevernas mottaglighet för estetiska värden. För dem välbekanta företeelser i vår tid — inom musiken exem— pelvis jazzen, inom bildkonsten exempelvis filmen —— kan visa sig användbara för att skapa den kontakt mellan elev och lärare som är en oundgänglig förutsättning för en framgångsrik undervisning. Populära an- knytningspunkter får dock icke tillämpas så att undervisningen får en form som endast vädjar till elevernas mottaglighet för aktua- liteter. Med utgångspunkt i lättfattliga exempel skall uppmärksamheten riktas på det historiska sammanhanget, den sociala bakgrunden, stilistiska förstadier och utveck— lingen. Ett krav på att i alla stilarter finna samma resonans hos eleverna är orealistiskt. Sättet att uppleva konst och musik liksom teater och film kan vara helt emotionellt, d. v. 8. utan att man t.ex. frågar efter ver- kens byggnad och historia. Undervisningen skall inriktas på. att levandegöra konst och musik genom ett rikt urval av exempel samt då och då illustreras med scener ur drama— tiska verk eller Lfilmer där olika tidsbilder och konstströmningar framställes. Det teo- retiska kunnandet befrämjas genom direkt studium av konstverk, ej blott genom läs- ning av läroböcker. Ingen konstupplevelse blir så. bestående som den man erfarit vid personlig medverkan i konst- och musik- utövning eller dramatisk framställning. Dra- matiska illustrationer kan utföras av elever ur årskurserna 2 och 3 inom den dramatiska specialiseringen eller av frivilliga grupper. Scenerna bör förberedas i nära samverkan
med konst och musik, eftersom teatern är starkt beroende av dessa konstarter för att nå. full verkan. Det krävs enkelt antydd verkningsqu dekor, dräkter och ofta olika musikinslag för att ange pjäsens stil och stämning. I samband med dessa framföran— den ges en viss teaterhistorisk orientering. Scenframföranden kan beräknas till 10—15 minuter. Under förutsättning att skolan har dramatisk specialisering på schemat kan betydande epoker och stilströmningar bely— sas under timme till förfogande med dra— matik som tyngdpunkt, stödd av musik och bildkonst.
För att tillgodose elevernas intresse och inom skolans ram skapa ett levande konst- liv bör så ofta det är möjligt, helst en gång under varje termin, förekomma besök av någon känd konstnär eller ett framförande av skådespel och dramatiska scener eller visning av någon värdefull film eller vand- ringsutställning. Detta bör samtliga årskur- ser bli delaktiga av.
Den samordnade undervisningen i konst- och musikhistoria skall utgöra ett kultur— historiskt komplement till undervisningen i historia och svenska. Så kan till exempel renässansen eller barocken som stilhistorisk period eller impressionismen som konstnär— lig strömning belysas på ett allsidigt sätt.
Stilhistoriska orienteringar bör börja med för eleverna enkla och påtagliga exempel. Att skilja en menuett från en vals eller gregorianik från jazzmusik, Watteau från Picasso eller Michelangelo från Arne Jones, torde inte vara svårt, ej heller att placera dem någorlunda rätt i tiden. Vad som är viktigt i sammanhanget är att eleverna själva märker att det ej är svårt att pla- cera dem rätt. Denna upptäckt skärper uppmärksamheten, då det gäller svårare uppgifter. Efter hand kan de olika stil— epokerna presenteras med sina beteckningar. När dessa är kända torde inga större svå- righeter lförefinnas att placera de musik— exempel och de namn ur konst- och musik-
historia som representerar de olika. stilepo- kerna.
Undervisningen skall organiseras så. att varannan vecka under två på varandra föl- jande lektionstimmar två klassavdelningar sammanföres till en undervisningsavdelning under gemensam ledning av en tecknings— och en musiklärare. Undervisningstiden kan i de olika avsnitten uppdelas allt efter stof- fets omfång i de olika delarna av ämnet. Genom denna samverkan åstadkommes en allsidig och lättillgänglig belysning av kons- tens och musikens väsen, stilarter och for- mer. I avsnitt där gemensamma uttrycks- former och stildrag är uppenbara skall växelverkan ske i olika detaljer, under det att i avsnitt där en mera sammanhängande framställning är att föredraga lektionen kan indelas i större lektionsavsnitt, där antingen konst eller musik dominerar. Där relevanta beröringspunkter saknas kan konst och mu- sik skiljas från varandra, varvid tecknings- respektive musiklärare undervisar var sin avdelning under en veckotimme.
I 75.4.12 presenteras ett förslag till en studieplan. Denna avser endast att vara ett exempel på. hur undervisningstiden kan dis- poneras. Stoffet har under varje punkt pre- senterats relativt rikhaltigt och bör följakt- ligen betraktas som en förteckning ur vil- ken läraren bör göra ett lämpligt urval. I den aktuella undervisningssituationen kan det mången gång vara lämpligt att uppe— hålla sig en längre tid vid något avsnitt som intresserar eleverna särskilt. Genom sådan koncentration till vissa epoker eller stilarter blir det också möjligt att tillämpa arbetssätt som bygger på elevernas egen aktivitet.
I studieplanen presenteras även parallellt med konst- och musikinslagen förslag till dramatisk illustration och lämpliga filmin- slag.
Den första lektionen om stilepokerna är avsedd att genom påvisande av karaktäris- tiska drag och en allmän orientering ge en överblick över olika stilarter. Den andra
lektionen om konstens och musikenss ut- trycksmedel avser att klargöra olikaa be- grepp som är oundgängliga för att elevverna. skall kunna följa den fortsatta framnställ- ningen i konst- och musikhistoria. Dessas. två inledande lektioner skall icke endast; för- bereda den historiska framställningen utan även bereda möjlighet att närmare lära känna elevernas konst- och miisikinttresse och intresseinriktning och med ledning; här- av anpassa den fortsatta undervisningeen.
Förutsättningen för en väl planlagdl un- dervisning är att hänsyn tas till elevcernas personliga sätt att uppfatta konst ochl mu- sik. Nlan måste sålunda utgå ifrånl att sättet att se och att lyssna och förrniågan att tillgodogöra sig konst och musik med alla dess uttrycksmöjligheter varierar lhögst betydligt. I musiken fångas elevens intresse ofta av någon enstaka egenskap som ezxem- pelvis »att den svänger», har en vacker melodi eller vackra klanger. Genom prfesen- tation med upprepade exempel i teorii och praktik av vart och ett av uttrycksmedlen och grundelementen kan eleven ledas; till nya upptäckter och därigenom till vidare fält för ett bättre och rikare musiklyss- nande och en mer nyanserad konstzupp- levelse.
De insikter eleverna får genom studiet av konst och musik från skilda stilepoker här på ett meningsfullt sätt anknytas till den egna praktiska verksamheten i teckning och musik.
Även i andra avseenden är sättet att uppleva musik högst olika. Några lyssnar rent känslomässigt, andra mera intellek- tuellt, några frammanar fantasibilder av olika slag, andra intresserar sig för instru- mentala klanger och åter andra för formen. Den omedelbara musikupplevelsen kan vara mera intensiv än den fackmässiga, så. även i fråga om konsten. Hur eleven ser och lyss- nar och vilket intryck konsten och musiken gör på honom eller henne är omöjligt att göra sig en säker föreställning om. Att med tvång leda eleverna i bestämda tankebanor
i i i i | | ! l
eller att påtvinga dem ett bestämt sätt att lyssna till musik eller att uppfatta konst, är att frånhända dem en personlig uppfatt- ning i estetiska ting. Konstverket bör fram- stå som en kompositörens och konstnärens idé, förverkligad genom de uttrycksmedel som står till hans förfogande.
Av det ovan sagda torde klart framgå att utformningen av lektionerna är be- tingad av många olika faktorer. Hänsyn till den personliga uppfattningen och undervis— ningsavdelningens möjligheter att tillgodo-
75412. Förslag till .s't'udieplan1 Årskurs 1
göra sig framställningen måste härvid vara vägledande.
För eleverna är självfallet konst och mu- sik icke något som endast är förbehållet tiden för skolans undervisning. Tiden i sko- lan medger ej en fullständig genomgång av ämnena utan avser i första hand endast att väcka eller underhålla elevernas intresse för ett fortsatt umgänge med konst, musik och teater. Undervisningen bör därför ge ungdomarna mångsidiga impulser till kon- takt med god konst, musik, teater och film.
Kortfattad överblick Den äldsta konsten
1. Presentation av de olika stilepokema
Den äldsta musiken
Antiken Medeltiden Medeltiden Renässans Renässans Barock Barock Rokoko Wienklassicism Nyklassicism ' Romantik, realism Romantik Impressionism Impressionism Nutida konst Nutida musik
2. Uttrycksmedel inom konst och musik Form Rytm Färg Melodi Material Harmoni Anteckningar och Klangfärg skisseringsövningar (Absolut musik — programmusik)
3. Medeltiden Gammalkristen och Gregoriansk sång bysantinsk konst Ballad Romansk konst Trubadur-, minne- och Gotisk konst mästersång
Mässan
v. Hofmannsthal: En scen ur Det gamla spelet om En- var, eller Balladen om Ebbe
Skammelson
1 I de fall där konst- och musikinslagen är delade genom lodrätt streck avses separat undervisning i konst resp. musik. Den tredje spalten avser förslag till inslag av dramatik eller film inom ramen för ämnet eller eventuellt under timme till förfogande.
4 En konstnär i sin tid Goya Beethoven: Symfoni nr 5 Biichner: Scen ur WoyzeGCk 5. Timme till förfogande: Annti- Gryende renässans Beethoven ken * Giotto Berwald Sofokles: Ur Antigone Ungrenässansen i Italien Brahms Aischylos: Ur Agamemnonn 6. Renässans Högrenässansen Polyfoni, homofoni Shakespeare: Scen ur Romueo Italien: da Vinci, Rafael, Palestrina, Lasso och Julia eller Köpmannenn i Michelangelo Venedig Norr om Alperna: Diirer, Brueghel, Bosch
7 B arock Italien, Spanien, Flandern Holland, Frankrike
Kanon, fuga, concerto grosso, svit Bach, Händel, Roman
Racine: Fedra, eller Commedia dell'arte, t.ex. Holberg: Scen ur Den Osynliga
8. Arkitektur Arkitekturen genom tiderna även innefattande kyrkorum- mets historia och scenbil- dens historia
Barock Passion, oratorium, opera, (monodi) Bach, Händel, Monteverdi
9. Högre ståndsmåleri, genre- måleri, svensk rokokokonst
Rokoko
Wienklassicismen Haydn, Mozart, Beethoven
Timme till förfogande: Moliere: Scen ur Misantropen, eller Bellmansrapsodi
10. Klassisk konst — nyklassicism
Romantik Schubert, Schumann, Mendelssohn, Chopin
Timme till förfogande: Almquist: Scen ur Droltt- ningens juvelsmycke Ingmar Bergman: Ansiktett
11. Romantiska drag i bildkomten
Operan Mozart, Weber, Wagner
12. Realism. och två sär- präglade 1800-talsmålare van Gogh, Gauguin
Operan Wagner, Verdi
Timme till förfogande: Sjöström: Körkarlen
13. I mpressionism Monet, Renoir, Degas, Toulouse-Lautrec Pointillism Seurat, Cézanne
Debussy, Ravel, (Nystroem)
Strindberg: Ur Ett drömspel eller Tjechov: Scen ur Måsen
14. Nutida konst och musik Presentation av den moderna konsten
Den nutida musikens ut- trycksmedel: Polyrytmik, bi- (poly)tonalitet, atonalitet, seriell musik (bl.a. tolvton), konkret musik, punktmusik, elektronisk musik, nslump- musik» Schönberg, Berg, Webern
Timme till förfogande: Non-figurativ film Absurd dramatik: Ionesco: Den skalliga prima- donnan eller Stolarna :Kemisk teater»
Ramuz: Historien om en soldat
15. Två kameleonter Picasso Stravinskij
16. Expressionism Stravinskij Matisse och fauvismen Musorgskij Orientalisk konst Rimskij-Korsakov Munch, tysk expressionism Tjajkovskij
17. Naivism Hindemith: Mathis der Maler
Timme till förfogande: Expressionism Lagerkvist: Den svåra stunden I
18. Surrealism Chagall, Dali, Chirico
Repetition av Hindemith Bartok Folkmusik
Timme till förfogande: Det folkliga Lorca: Scen ur Blodsbröllop (alt. det surrealistiska Strindberg: Scen ur Spöksonaten)
19. Några nutida konstnärer och tonsättare om sina idéer och verk Klee, Kandinsky, Mondrian
Repetition av Bartok Hambraeus, Bäck, Lidholm, Wirén
Brecht: Ur Tolvskilling- operan eller Tredje rikets fruktan och elände
20. Två diktare, en tonsättare, en konstnär Martinson, Lindegren, Blomdahl, Erixon: Aniara Rörelsekonstens historia Futurism — Tinguely Calder Film
Andra verk av Blomdahl
21. Människan i konsten Hur människan framställts i konsten under skilda epoker (alt. Klädedräkten genom tiderna)
Texten och musiken Diktaren och tonsättaren Gullberg-Larsson: Förklädd gud Bergman-Rangström: Vingar i natten Karlfeldt—Peterson-Berger: Längtan heter min arvedel, Sång efter skördeanden
22. Landskapsmåleri Landskapsmåleriet genom tiderna heliga natten
Texten och musiken Gullberg-Rosenberg: Den
23. Svenskt 1900-tal Svenskt 1900-tal med till- bakablickar på. den inter- nationella konsten Stenhammar
Texten och musiken Repetition av Rosenberg Alfvén, (Rangström),
Sibelius, Nielsen
24. Nordisk nationalromantik Opponenterna, Söderman, Peterson-Berger, Ibsesn: Ur Peer Gynt nordisk 1800-talskonst Alfvén, Grieg, Sibelius Karlfeldtrapsodi 25. Miljöfrågor Lied och romans Bostad, miljö och ting Schubert, Schumann (Smakdiskussion) Brahms Grieg, Sibelius, (Sjögren) 26. Sammanfattning Sammanfattning av kursen med anknytning till de första lektionernas epokpresentation.
75.413. Kommentarer till studieplanen Vissa avsnitt i de skisserade lektionsförsla- gen kan förberedas genom grupparbete, så att de olika grupperna får till uppgift att bearbeta olika stoff, som sedan demonstre— ras vid en gemensam lektion. Det blir då, nödvändigt att förkorta eller kanske helt stryka andra avsnitt. Betydelsen av elever— nas personliga engagemang i olika uppgifter kan inte nog starkt framhållas. Uppgifterna bör anpassas efter varje grupps förmåga och syfta till inlevelse i en viss stilperiod eller vissa verk. Så. kan t.ex. lektionsförslaget om ba- rocken bli föremål för grupparbete ungefär enligt följande: Grupp 1 arbetar med några kanonmelo- dier antingen helt vokalt eller, om instru— mentalister finns tillgängliga, med dessa som förstärkning i de olika stämmorna. Grupp 2 studerar med hjälp av noter och grammofonskivor en fuga och gör upp en schematisk bild av ifrågavarande komposi- tion. Grupp 3 studerar med hjälp av uppslags- böcker, noter och grammofonskivor begrep- pet concerto grosso.
Grupp 4— studerar på likartat sätt sviten. Grupp 5 studerar med hjälp av konstlit— teratur och olika slags bildmaterial arki— tekturen under 1600-talet.
Grupp 6 studerar på. likartat sätt olika tendenser inom barockmåleriet.
Elever med estetisk specialisering kan enligt förslaget studera in instrumental- och övriga stämmor till något avsnitt ur Bonde- kantaten, Judas Mackabeus etc.
När grupperna slutfört sina uppgifter, re- dovisas resultatet vid en gemensam lektion om barocken.
Vid de lektioner som äger rum med konst— och musikhistoria var för sig kan diskussioner och övningar företas med grup- pen i sin helhet. Om det visar sig lämpligt kan även en uppdelning i mindre grup- per göras. Det kan då. i vissa fall vara ändamålsenligt att ena klassavdelningen använder en dubbeltimme för konst, medan den andra ägnar sig åt musik. Vid följande lektion redovisar avdelningarna sitt arbete för varandra. I sådant fall bör lärarna tillse att respektive klassavdelning vid ett annat tillfälle ägnar en dubbeltimme åt den andra delen av ämnet.
Om exempelvis den ena klassavdelningen ägnar sig åt studium av den moderna kons- ten och den andra åt den nutida musikens uttrycksmedel och vid en gemensam lektion delger varandra sina intryck av olika konst- och musikverk, kan lektionsförslaget »Två kameleonter» (15) bilda en naturlig och lämplig fortsättning, som kanske kan på,- börjas redan under denna gemensamma dubbeltimme samt slutföras som gruppar- bete och redovisas under följande lektion. Lärarna tjänstgör som handledare och läm- nar bl. a. anvisningar om var i mediateket stoff till de olika arbetsuppgifterna kan sökas.
Uppmärksamhet bör även ägnas möjlig- heten till elevaktivitet genom att några eller en större grupp av elever vid lämpliga tillfällen övertar lärarens roll, när det gäller att demonstrera ett visst ämnesområde. De elever i undervisningsavdelningen, som del- tar i estetisk specialisering eller frivillig verksamhet i form av körsång, instrumen- talmusik, teckning och dramatik, kan aktivt medverka genom framföranden och de- monstrationer av vad de sysslat med i den mån detta låter sig naturligt infogas i den konst-musikhistoriska kursen. Speciellt in- tresserade elever kan under dessa timmar få handledning och instruktioner, som gör det möjligt för dem att vara verksamma som ledare för vissa grupper, om lärarna har svårt att få tiden att räcka till för handledning av samtliga grupper.
Möjligheten att kunna anpassa undervis- ningen efter elevintressen har gjort det önskvärt att ange kursmoment och musik- verk som, om de skulle återges i sin helhet, skulle ta mera tid i anspråk än vad under— visningstiden tillåter. Angivna kursmoment avser i regel sålunda endast kortare karak— täristiska avsnitt ur musikverken, så att de i varje särskilt fall anpassas efter elever- nas mottaglighet. I början torde endast av- snitt på omkring fyra eller fem minuter tillåta ett koncentrerat lyssnande. Det hel- hetsintryck av kompositionen som härige-
nom förloras kompenseras av en bättre de- taljanalys och framför allt genom ett vid- makthållet intresse. Eleverna bör göras upp- märksamma på möjligheten att höra verket i sin helhet vid konserter, i radio, i TV etc. Genom växelverkan av musik och in- tresseväckande kommentarer torde i stort sett angivna kursmoment i musik kunna utnyttjas så att de ger en god behållning för eleverna. En rätt samverkan mellan konst och musik har från denna synpunkt en viktig funktion att fylla.
1. Presentation av de olika stilepokerna. Denna lektion bygger på. samverkan mellan konst och musik. Ehuru de konst— och mu- sikhistoriska stilarterna icke alltid samman- faller helt till tiden och deras karaktärsdrag av naturliga skäl måste få helt olika ut- tryck, talar pedagogiska skäl för en gemen- sam benämning. Med hänsyn till den tid som står till för- fogande för detta kursavsnitt kan endast korta, för de olika stilarna karaktäristiska avsnitt komma ifråga. Varje elev får en tablå med karaktäristik av de olika epo- kerna, där de själva bör anteckna rubri- kerna (: epokernas namn). Förslagsvis behandlas ett antal konstverk från olika tider i form av en rapsodisk historisk översikt med tonvikten på Väster- landets konst och med eventuella utblickar mot andra världsdelars kulturer. Inom mu— siken exemplifieras de olika epokernas stil- drag genom typiska musikexempel. Det är angeläget att även elevernas självvalda in- tresseområde blir företrätt i detta samman- hang. Jazzmusikens olika stilarter (New Orleans, Chicago, Dixieland etc.) erbjuder härvid ett tacksamt och lättillgängligt ma- terial ifråga om det gehörsmässiga bedö- mandet av form och stil inom sin art. För att ge bästa möjliga minnesbild skall lektionen utformas med växelverkan mellan konst och musik. Genom att se och höra samma stilart kan elevernas personliga iakt- tagelseförmåga skärpas.
Ett exempel: När barocken behandlas visas förslagsvis Berninis Den heliga Teresas hänryckning, Rubens Lansstöten och Rembrandts Natt- vakten, varefter eleverna får lyssna till ett avsnitt ur exempelvis Händels Messias och/ eller Bachs Toccata och fuga i d-moll.
2. Uttryckmedel inom konst och musik. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst och musik och avser att genom de- taljstudium av uttrycksmedlen skapa större förtrogenhet med dessa konstarter. Teckningsläraren inleder med synpunkter på bildbetraktande. Genom bildvisning eller på annat sätt påvisas: Form: Linjers, ytors och volymers ut- trycksvärden och gränsfunktioner. Statisk och rörlig komposition. Linjens och ytans rumsbildande egenskaper. Rytm. Färg: Något om färgers egenskaper, ak- tiva och passiva, varma och kalla färger. Färgsymbolik. Harmoniska och disharmo— niska färgkombinationer. Material: Om materials visuella och tak— tila uttrycksvärden. Musikläraren exemplifierar därefter: Rytm: En översiktlig repetition av olika taktarter i samband med kända sånger och musikexempel. Gehörsmässigt bestämmande av dansrytmer. Komplicerade rytmer. (Afri- kanska rytmer i samband med jazzmusi— kens ursprung.) Polyrytmik. Jämförelser med rytmiska begrepp inom andra områden såsom poesin (ordens betoning, ordramsor och versmått). Framställningen skall främst ta sikte på att förmedla en upplevelse av rörelsen i det musikaliska förloppet, mindre på ett studium av notvärden. Melodi: En musikhistorisk exposé över det tonförråd som olika tidsavsnitt inom den västerländska musikodlingen använt för att bilda en melodi. Från melodins renaste uppenbarelseformer, gregorianiken och folk- visan, fram till vår tid genom pentatoniken, kyrkotonerna, dur- och molltonaliteten, hel-
tonsskalan, tolvtonstekniken, talsång och elektronikens möjligheter. En allmän orien— tering om motiv-period-tema.
Harmoni: De enklaste harmoniska prin- ciperna kan illustreras genom att inom ra— men för tonika-subdominant—dominant-tre— klangerna låta eleverna genom gehörsmäs- sigt prövande själva välja ett acceptabelt harmoniskt underlag för en känd melodi. Härigenom väckes ett intresse för klangen, vilket brukar vara det mest svårtillgängliga området för en musiklyssnare. För jazz- intresserade elever är dessutom det ovan nämnda förslaget om val av huvudtreklan- gerna aktuellt vid närmare studium av bluesen. Det är dessutom ett bra underlag för improvisation och eget val av ackom- panjemang. En överblick över flerstämmig- hetens utveckling fram till polytonalitet och atonalitet demonstreras med musikexempel liksom begrean polyfoni-homofoni.
Teckningsläraren fortsätter med punkter på:
Innehåll: Föreställande och icke förestäl— lande konst. Motivet ur olika aspekter (historiska, religiösa etc.).
Uttryck: Formen och färgen som bärare av uttrycket. Symbol- och associationsver- kan.
Materialkännedom: Genomgång av olika arbetsmaterial såsom akvarell, olja, mosaik, batik och grafiska tekniker.
Anteckningar och skisseringsövningar är lämpliga.
Musikläraren avslutar med olika exempel på:
Klangfärg: Vokalmusik (röstlägen, kom- positionsformer).
Instrumentalmusik (musikinstrument, kompositionsformer) .
Konstens och musikens rytmbegrepp kan ställas i relation till filmens rytmik. S. k. konstfilm är härvidlag ett bra diskussions- underlag.
Absolut musik — programmusik: Efter- som dessa begrepp endast vid detta lek- tionstillfälle kan beröras mer ingående, bör
syn-
de uppmärksammas i den fortsatta fram- ställningen.
3. Medeltiden. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och drama- tik samt anknyter till historieundervis— ningen. Ur det rika material som detta långa tidsavsnitt ger måste man välja exempel som visar det medeltida kulturlivet från olika sidor. Konsthistoria: Lektionen kan antingen ge en översikt över medeltida bildframställ- ningar från gammalkristen till gotisk konst eller begränsas i omfattning till ett eller ett par enstaka områden, exempelvis svenska bildstenar och kyrkomålningar, bysantin- ska mosaiker, gotiska glasmålningar, bok- illuminationer, bildhuggarkonst etc. Den medeltida byggnadskonsten tas upp till be- handling i arkitekturen genom tiderna. Samtidigt som eleverna får stifta bekant— skap med den bysantinska och gammal- kristna konsten, bör de få uppleva kyrkans musik under denna tid i form av grego- riansk sång, dels genom att själva sjunga någon sådan melodi (elever som valt musik utnyttjas som försångare), dels genom att lyssna på. någon god inspelning, varvid de bör ha tillgång till texten. Till bildstensvisningen läses en samman- ställning av runinskrifter. En del medeltida kyrkomålningar (t.ex svenska) och bokilluminationer i bl.a. rid— darromaner behandlar samma ämnessfär som de medeltida balladema, trubadur- och minnesångerna. Såvida inte elever i den dramatiska specialiseringen kan framföra en ballad som dansvisa i tidsenliga dräkter, bör samtliga elever få sjunga ett antal stro- fer ur en sådan med utvalda försångare. Vid visning av Albertus Pictors målningar kan läsas valda delar ur landskapslagarna, t.ex. »Om lekares rätt. . .». Trubadur- och minnesång avlyssnas och i samband härmed beröres också. mästersången. Eftersom den medeltida musiken för många elever är
ganska litet engagerande, kan det här vara lämpligt med en kort utblick mot Wagner i form av något välkänt avsnitt ur Tann- häuser och Mästersångarna. Likaså kan man påvisa hur den i medeltida konst ofta förekommande symbolen lyckohjulet an- vändes i Carl Orffs sceniska kantat »Car- mina Burana», där texten utgöres av va- gantdikter. Elever ur den dramatiska spe- cialiseringen kan eventuellt framföra de sceniska avsnitten till den del av musiken som spelas. Lyssnargruppen bör ha text- blad med originalspråket jämte översätt- ning.
Den första flerstämmighetens främmande klangkaraktär kan eleverna få uppleva ge— nom att tralla en välbekant melodi i två stämmor med ett kvartintervalls avstånd, varjämte de får lyssna på någon inspelning av medeltida tvåstämmighet. Det bör då stå klart för dem vilken utveckling som ägt rum på musikens område under tids- perioden fram till exempelvis Messe Notre Dame av Machaut.
Hur mässans text i våra. dagar inspirerat musik som naturligt nog ligger eleverna närmare visar den kongolesiska Missa Luba.
Scener ur moraliteten »Det gamla spelet om Envar» av v. Hofmannsthal.
En kort genomgång av medeltidsteaterns scenbild och motivet :De sju dödssyn- derna.». Nödigt referat och sammanbindande text göres av en elev, så att åskådaren får en helhetsuppfattning. Ytterst enkelt an- tydd dekor och dräkter med riktiga stil- drag kan berika framställningen.
Alternativ i pastischerande stil: T. S. Eliot: Mordet i katedralen. Ingmar Bergman: Trämålning. Första scenen t.o.m. Häxans monolog.
Alternativ med äkta medeltida litteratur: Voluspa kan läsas i talkör och soli som exempel på kristet påverkad nordisk världs- bild. Dramatisk uppläsning ur en isländsk saga (Nials eller Egil Skallagrimsons).
Ur Birgittas Uppenbarelser. Ur Dantes Divina Commedia.
Balladen om Ebbe Skammelson dansad med färösteg och dramatiskt utformad, eller herr Karls klosterrov.
4. En konstnär i sin tid. Denna lektion bygger på en samverkan mellan konst och musik. Lektionen skall åskådliggöra olika konst— närers sätt att framställa hur individen formar sin tillvaro och samhället. Genom korta citat ur Beethovens brev, ur det s.k. Heiligenstadt-testamentet och andra uttalanden av tonsättaren ger man eleverna en bild av den personlighet vars musik de skall få uppleva. För Beethoven som människa och konstnär var den in— dividuella friheten en nödvändighet, och han var på ett helt annat sätt än tidi- gare musiker intresserad av och öppen för andliga och politiska strömningar i sin egen tid. Eventuellt kan man berätta om Beet- hovens reaktion, när han fick veta att Na- poleon låtit utropa sig till kejsare, samt om ändringen av titelbladet till Eroican, var- efter eleverna får höra början av denna symfoni.
Goya behandlas med utgångspunkt från :Exekutionen 1808: (ett uttryck för konst- närens reaktion mot den behandling som civilbefolkningen i Madrid utsattes för av Napoleons soldater). Goyas anklagelser mot våldet framträder även i skildringarna från spanska inbördeskriget. Jämförelse kan gö- ras med Picassos Guernica och med exem- pel från den radikala tyska expressionismen, företrädd av bl. a. Kollwitz och Grosz.
Som exempel på en betydande dramatiker med socialt engagemang som hävdat indi- videns rätt föreslås Georg Biichner med »Woyzeck». Förslagsvis väljs de scener där det framgår att doktorn använder Woyzeck som medium för sina försök och hur Woy- zeck därav blir sinnesförvirrad. Av de många korta scenerna kan man välja föl- jande:
Kaptenen och Woyzeck i barberarstugan Woyzeck, doktorn och kaptenen
Woyzeck och Marie (mordet och själv- mordet). För musikens vidkommande skall lektio- nen framför allt inriktas på ett djupare in— trängande i Beethovens femte symfoni.
I samband med första satsen kan sonat- formen i stora drag beröras, men huvud- vikten bör läggas på att få eleverna. att uppleva den dynamiska utvecklingen i sat- sen, som avlyssnas i sin helhet. Lektions- tiden torde inte medge att hela symfonin spelas, men av de övriga satserna presen- teras så långa avsnitt att eleverna får en klar bild av deras olikartade karaktär och av hur de trots detta bildar en oupplöslig enhet.
5. Gryende renässans. Den antika tradi- tionen, som upptas av renässansen, har be- tytt mycket också för den medeltida kons- ten. Lektionen anknyter därför till denna konst där specith Giotto och hans mål- ningar i Arena-kapellet i Padua blir före— mål för studium. Utmärkande drag för ungrenässansen i Italien, såsom inflytandet från antiken och intresset för människan och naturen, på- visas i verk av t.ex. Masaccio, Donatello (jfr antik skulptur), della Francesca, Andrea del Verrocchio, Fra Angelica, Botticelli, Bellini och Mantegna. Jämförelser kan göras med mästare norr om Alperna, såsom Jan och Hubert van Eyck och Hans Memling.
Beethoven, Berwald, Brahms. Eleverna bör även få kontakt med Beethovens nionde symfoni genom två väsentliga avsnitt ur finalsatsen: »O Freunde, nicht diese Töne . . . wo dein sanfter Fliigel weilt» samt »Seid umschlungen, Millionen! . . .».
Sedan eleverna sjungit avsnittet »Freude, schöner Götterfunken...» får de uppleva hur denna enkla melodi kan infogas i ett sammanhang av monumental verkan, när de lyssnar till ovannämnda vokalpartier. De
»,"f—é—f. - .-_.
i
bör ha tillgång till texten jämte svensk översättning.
Eleverna bör uppmanas att lyssna till hela symfonin, när tillfälle härtill finnes. För dem som valt musik bör möjligheten tillvaratas att under en påföljande musik- lektion lyssna till hela verket, medan det är aktuth för dem.
Franz Berwald, vår förste symfoniker, kan presenteras endast genom korta av- snitt ur hans kompositioner. Det spirituella draget i hans stil, den rytmiska skärpan och livfullheten bör komma till uttryck i de valda avsnitten. Begynnelsetaktema ur :Sinfonie singuliére» är ett originth och belysande exempel på en tematisk upp- byggnad genom sekvensverkan, lätt att be- lysa och lätt för eleverna att följa. Samma symfonis scherzo förbunden med den lång- samma satsen har liknats vid något av en svensk midsommarnattsdröm.
För att ge någon möjlighet till historiskt perspektiv i framställningen bör Brahms nämnas och presenteras med avsnitt ur nå- got symfoniskt verk. Trots den knappa tid som kan anslås härtill påvisas Brahms framträdande ställning inom den väster- ländska musikkulturen. Härvid bör eleverna göras uppmärksamma på de rika tillfällen att höra Brahms musik som står musik- intresserade till buds.
6. Renässans. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och drama- tik samt anknyter till historieundervis- ningen. Inom konsten påvisas för högrenässansen karaktäristiska drag. Jämförelser görs mel- lan de främsta konstnärerna i Florens (da Vinci, Rafael med t.ex. »Skolan i Aten», Michelangelo) och i Venedig (Giorgione, Tizian, Tintoretto), varjämte några renäs— sansmästare norr om Alperna presenteras (Diirer, Holbein, Bosch, Brueghel). Stilbegreppet renässans kan i musiken icke tolkas som ett uttryck för den antika kulturens pånyttfödelse. Tidsperioden mel-
lan medeltid och barock uppvisar emellertid inom musikhistorien markanta strävanden som summariskt kan representeras av Pa- lestrina och Lasso.
Renässansdrag i musiken är bl.a. starkt framträdande subjektivitet, ökat intresse för klangen (Palestrinas motett »Sicut ser- vus») och för instrumentalmusiken samt strävan mot homofoni.
Palestrina med sin strävan att i sin mu- sik levandegöra ordet representeras bäst ge- nom sin Missa papae Marcelli, som är en mäktig avslutning på den nederländska stil- utvecklingen. Mässordinariets olika delar Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus och Agnus Dei förklaras. Jämförelser kan göras med den svenska högmässans motsvarande delar. ltiässdelen Agnus Dei kan utgöra musik- underlag för Albrecht Diirers :Koppar- stickspassionen» eller för träsnittsverket »Den lilla passionen». En flerstämmig pro- fan visa av Hans Leo v. Hassler, »Tanzen und springen», kan även lämpligen repre- sentera en form för sen renässans (bör sjungas i stämmor). Till Brueghels bild- framställningar kan Susatos Danserye bi- draga med lämpliga musikavsnitt. Orlando di Lassos madrigaler representerar vad man främst bör tolka som musikalisk renässans — människans pånyttfödelse till individ ge- nom en subjektivt livfull, ofta dramatisk stil.
En hövisk och en burlesk scen ur någon av Shakespeares pjäser kan framföras för att ytterligare belysa det både aristokra- tiska och grova under denna epok, exempel- vis
Romeo och Julia Akt II scen II (balkong- scenen) eller Akt III scen V (bröllopsnat- ten) samt Akt II scen V (amman bär Ro- meos bud till Julia).
Köpmannen i Venedig Akt IV scen I (Domstolsscenen).
Hamlet: Dödg'rävarscenen. Hamlet och Ofelia (med början vid Vara.-monologen).
Inledningsvis berörs den elisabethanska teatern, dess scen, dess verkningsmedel och
dess publik. Ett kort referat av pjäsens in- nehåll ges.
För att få snabba scenväxlingar kan de- koren göras med förvandlingsbara element. Ett palats kan antydas med ett par lätta bågar. Bågarna sönderbrutna blir träd i skog och liknande. Man kan även spela i ett neutralt rum och tidstroget genom en affisch upplysa om var scenen utspelas: en skog, ett palats, en flodstrand, ett slag- fält o. s. v. Dräkterna kan göras med valda stildrag.
De höviska scenerna kan beledsagas av lutmusik ur den elisabethanska skolan.
7. Barock. Denna lektion bygger på sam- verkan mellan konst, musik och dramatik samt anknyter till historieundervisningen. För att i någon mån ge eleverna en bild av epoken låter man dem se en svit av barockkonst från olika länder, medan de lyssnar till tidstypisk musik. Historieämnets presentation av barocken kan inte tänkas omfatta olika bildbygg— nadsprinciper eller musikens struktur. Man bör därför inom musiken gå närmare in på begreppen imitation, kanon och fuga. Grup- pen bör naturligtvis sjunga någon kanon. Vad tfugan beträffar, kan det i vissa grup- per kanske vara lämpligt att anknyta till jazzen med t.ex. Modern Jazz Quartet's pastischartade »Vendome» eller sviten Fon- tessa, där man har anledning att komma in på commedia dell'arte, vilket är särskilt lämpligt, om den dramatiska specialisering- en skall framföra någon scen ur ett verk i denna genre. Fugan ur »Bach goes to town» är också ett användbart exempel. Vid studerandet av en fuga av Bach eller Händel bör eleverna bli så bekanta med temat genom att få höra det och sjunga det att de med hjälp av någon form av schematisk framställning av kompositionen ifråga kan följa temats vandring från stämma till stämma. På konstens område påpekar man exem- pelvis inom måleriet våldsamma rörelser,
starka förkortningar och formupplösning hos vissa konstnärer, inom skulpturen måle— risk rörlighet och kraftqu massverkan, inom arkitekturen symmetri, skenarkitektur och monumentalitet.
Eftersom musiken bör få. spela en domi- nerande roll under denna dubbeltimme bör också concerto grosso-typen och sviten kunna presenteras, den förra genom något avsnitt ur en av Brandenburgkonserterna, den senare genom någon sats ur Händels och Romans verk. I samband med Roman bör svenskt barockmåleri och -arkitektur beröras och med tanke på hans tydliga an- knytning till den galanta stilen kanske även den begynnande rokokon.
För det gemensamma sjungandet kan som lämpliga verk framhållas Bondekanta- ten av Bach, där eventuellt den estetiska specialiseringen i musik kan medverka i instrumental- och understämmor, samt Händels »See, the conqu'ring hero comes!» ur Judas Mackabeus.
Någon scen ur The beggaris opera, vars moderniserade form, Tolvskillingsoperan, torde vara mera bekant för eleverna, kan utgöra ett lämpligt ämne för den drama— tiska specialiseringen.
8. Arkitekturen genom tiderna. Lektionen avser att ge en sammanfattning av bygg- nadskonstens utveckling från antiken, inne- fattande även ornamentala detaljer och in- redningar. Här behandlas exempelvis kyrko— rummets och teaterscenens utformning ge— nom tiderna (Drottningholmsteatern).
Barock. Det fortsatta studiet av baroc- kens musik bör koncentreras kring några av de största verken. Sedan man i korthet redogjort för begreppet monodi (samt ge- neralbas, recitativ, aria) och omtalat sam- bandet med de första operaförsöken, får eleverna höra exempelvis recitativet Tu se' morta ur Monteverdis Orfeo och för att de skall få en uppfattning om utvecklingsmöj- ligheterna hos detta nya uttrycksmedel
um:
_ av:
även något dramatiskt recitativ ur Mat- teuspassionen (t. ex. folkets val mellan Jesus och Barrabas eller när förlåten i templet rämnar). Läraren bör skapa stämning kring det fortsatta lyssnandet till verk som Mat- teuspassionen och Messias genom lämpliga citat ur vad som sln'ivits om dessa mäster- verk och deras tillblivelse (Rabe, Lellky, Zweig). För att eleverna skall få. största möjliga behållning av lyssnandet, bör de ha tillgång till texten på. originalspråket och eventuellt även till en översättning.
Det bör framhållas för eleverna att Matteuspassionen och liknande stora ba- rockverk skapats för att klinga under en kyrkas valv och därför på. intet sätt kan göras rättvisa vid mekanisk återgivning i en musiksal.
Något avsnitt ur en Händelopera (Alcina) avlyssnas. .
Inom dramatiken är det mest representa— tiva verket Racines Fedra, då Moliére helst bör presenteras mera fullständigt, eventu- ellt under timme till förfogande. Man kan välja den scen där F edra förklarar Hippo- lytos sin kärlek eller den där hon visar sin förtvivlan inför Oenone vid avslaget.
Symmetrin i scenbild och spelstil bör un— derstrykas. Det patetiska och ändå behär- skade rörelseschemat måste återges.
Betydligt enklare är att visa oppositio- nen mot barocken med exempelvis Mo- liéres De löjliga preciöserna (Mascarilles entré och konversation med Cathos och Madelon).
Andra möjligheter är dramatisering av Stiernhielms Herkules eller Samuel Colum- bus Lustwijns gavott eller commedia dell” arte.
Inledningsvis visas bilder från Drott- ningholmsteaterns scen och erinras om per- spektivscenens betydelse för spelstil och scenbild samt rollbilder från tidsenliga uppföranden. Teaterns sociala funktion som hovteater till furstens ära bör beröras. Man kan även erinra om sådana oppositionella teaterformer som commedia dell'arten och
Molieres måttligare opposition inom hov- teaterns ram.
Det dramatiska inslaget kan som fram- går av 75.4.12. även ske i samband med punkt 7.
9. Rokoko. Wienklassicism. Denna lektion bygger på, samverkan mellan konst och musik. Innan man går närmare in på Wienklas- sicismen med allt vad den innebär för mu- sikens del, bör den musikaliska rokokon be— röras med några ord. Då instrumental- klangema gehörsmässigt kan uppfattas som en bild av begreppet rokoko, bör instrument med vekare, mildare ton, som den galanta och känslosamma stilen kräver, kunna illust- rera detta. Så. kan man exempelvis tala om hur valthornet med sin drömmande och oboen (oboe d'amore) med sin pastorala klang karaktäriserar den idylliska och sen- timentala herdepoesien. Musikexempel: Små. pianostycken av Francois Couperin och Ph. Em. Bachs sonata i c-moll. En viss jämförelse kan göras mellan roko- kons instrumentation och koloriten i måle- riet med de ljusa pastellfärgerna (rosa, blek- gult, ljusgrönt och ljusblått). Högrestånds— måleriet presenteras med verk av Watteau, Boucher och Fragonard. Genremåleriet re- presenteras av exempelvis Chardin, Hogarth och Hilleström. Porträttkonsten studeras i verk av Gainsborough, Reynolds och Ros- lin. Det vaknande naturintresset kan visas bl.a. i Elias Martins landskapsmålningar liksom även i Sergels tidigare skulpturer. Hans teckningar ger på samma sätt som Bellmans sånger en levande föreställning om miljön och andan i tiden. Inom arkitek- turen får det pompösa vika för en lättare och sirligare ornamentik och byggnads- konst.
Denna tidsperiod kännetecknas av en so— cial frigörelseprocess som kulminerar i den franska revolutionen. Denna utveckling återspeglas i de wienklassiska kompositörer- nas, Haydns, Mozarts och Beethovens, lev-
nadsförhållanden och framträder även i de- ras verk: en menuett av Haydn med folk- ligt melodimotiv, Mozarts val av Figaros bröllop som operaämne, den socialt frie Beethovens tonspråk i femte symfonin. Ge- nom att på detta sätt göra eleverna. upp- märksamma. på en utveckling i musiken, som har sin upprinnelse i ett historiskt skeende, kan man ge dem större förståelse för och en allsidigare minnesbild av det kulturhistoriska händelseförloppet.
Den korta tid som står till förfogande gör det nödvändigt att vid val av musikexempel från denna viktiga period koncentrera sig på några verk som representerar komposi- tionsformer vilka ännu inte berörts. Kam- marmusiken kan lämpligen exemplifieras med någon stråkkvartett av Haydn. Då. symfonin tidigare varit föremål för behand- ling och operan kommer i ett senare av- snitt, kan Mozart här företrädas med någon solokonsert. Beethoven har som symfoniker tidigare behandlats och kan därför här re- presenteras genom en sats ur någon mera känd pianosonat.
10. Klassisk konst och nyklassicism. Här behandlas den antika konstens förgrunds- gestalter: Feidias, Polykleitos, Myron, Ap- elles, Praxiteles m. fl. Därefter påvisas antika drag i exempelvis renässansen och andra epoker fram till ny- klassicismen, som studeras genom verk av David, Ingres, Thorvaldsen, Sergel m. fl.
Romantik. Den rika stilutveckling som är karaktäristisk för denna tid skapar en mängd nya fria. former, varav endast ett fåtal kan behandlas. Den romantiska mu- siken har här begränsats att omfatta 1800- talet.
Karaktärsstycket, det stämningsbetonade kortare instrumentalstycket, kan represen- teras av något impromptu eller moment musical av Schubert eller något avsnitt ur Kinderszenen av Schumann. Romantikens rikare och färgstarkare harmonik och djär-
vare modulationer kan illustreras med Schu- berts musik och den mera känslomässigt stämningsbetonade med Schumann. Chopins produktion intresserar alltid eleverna både rytmiskt och genom sin eleganta bravur- mässighet. Något exempel på dessa olika karaktärsdrag i Chopins musik bör eleverna hinna stifta bekantskap med.
Symfoniska dikten (programsymfonin, rapsodin), konsertuvertyren bör företrädas med något musikexempel. (Liszts symfo— niska dikter, Symphonie fantastique av Berlioz.) I dessa exempel skall kompositö- rens egen beskrivning, satsrubrik eller and- ra kommentarer till innehållet i verket meddelas. Av konsertuvertyrerna kan lämp— ligen Hebriderna av Mendelssohn eller 1812 av Tjajkovskij tjäna som exempel.
Schuberts symfoni i h-moll (»den ofull- bordade») kan användas som exempel på övergång från wienklassicism till romantik genom sin tendens till friare form, rikare och mera omväxlande harmonik och djär- vare modulationer.
Romantiken är kanske den stilart som omedelbarast fängslar de elever som tidi- gare icke intresserat sig för musiken i högre grad. För dessa torde den romantiska mu- siken utgöra den bästa kontaktmöjligheten för en närmare inblick i musikens stil och formvärld. Denna omständighet gör det an- geläget att i undervisningen fästa stor upp- märksamhet vid detta avsnitt och att åter- komma till romantiken närhelst tillfälle där- till bjuds.
I karaktärsstycket så som det represen- teras exempelvis av Chopin och Schumann speglas icke bara en kulturhistorisk miljö. Det inbjuder även till närmare studium vid upptäckten av intressanta harmoniska vänd- ningar och passager, som icke enbart är bländverk utan ofta röjer en fin lättför- stådd variationsteknik.
Den romantiska operan, som blir föremål för särskild tframställning, kompletterar bil- den av den romantiska musiken.
Ingmar Bergmans film :Ansiktet» ger
' . »M—nxöfi—v ...; _ .
både i stil och innehåll en modern spegling av romantikens idévärld.
11 . Romantiska drag i bildkonsten. Med utgångspunkt exempelvis från Géricault och Delacroix göres utblickar framåt och bakåt i tiden, varvid påvisas olika uttryck för en romantisk konst i skilda länder.
11 och 12. Operan. Man börjar lämpligen med det avsnitt ur en barockopera, som ele- verna tidigare fått höra, berättar i korthet om reaktionen mot den senare barockope— rans överdrifter och eventuellt om Glucks operareform samt om hur Mozarts musik och hans förmåga att i toner återge sina scengestalters karaktär, känslor och reak— tioner i olika situationer medför en ny höjd- punkt i operans historia.
När det sedan gäller att skapa det rätta stämningsläget kring lyssnandet på ett visst avsnitt ur t.ex. Figaros bröllop, hänger mycket på lärarens förmåga att på ett le- vande och medryckande sätt berätta hand- lingen kring det valda avsnittet. Upplös- ningen i en spännande scen avslöjas inte, utan eleverna får uppleva den, när de för- sedda med textblad lyssnar till avsnittet i fråga.
Scenen i Vargklyftan ur Webers Friskyt- ten kan bilda en lämplig och intresseväc- kande upptakt till elevernas kontakt med den romantiska operan och dess uttrycks- möjligheter. Eleverna görs uppmärksamma på hur operan Friskytten speglar romanti- kens intresse för äldre tider och dess sagor, för naturen och det övernaturliga och hur utnyttjandet av instrumentens klangliga egenart visar en ny orkesterbehandling.
Hur idéerna om allkonstverket utveckla- des och fullföljdes av Wagner får eleverna uppleva i något lämpligt avsnitt ur Mäster- sångarna i Niirnberg eller Tristan och Isolde. Begreppen ledmotiv och talsång klargöres. Det är av stor vikt att eleverna blir väl förtrogna med de viktigaste av de
motiv som förekommer i det avsnitt de skall lyssna på.
Unisont kan sjungas ur Friskytten Aga- thes bön »Leise, leise...» och ur Mäster— sångarna hyllningssången till Hans Sachs »Wach auf!»
Nibelungens ring kan naturligtvis endast i korthet beröras och något litet avsnitt ur musiken spelas, t. ex. Slutscenen ur Valky- rian med eldmotivet.
Av Verdi bör något avsnitt ur En maske- radbal presenteras med hänsyn till verkets speciella anknytning till den svenska histo- rien. Den stora triumfscenen i andra akten ur Aida ger exempel på det magnifika i Verdis konst, medan gravscenen i sista akten ger ett prov på kompositörens för- måga att tonsätta en tragisk scen.
Ett lämpligt sätt att öka elevernas opera- intresse är naturligtvis ett besök vid en föreställning, vilket då bör ha förberetts genom att man gjort eleverna bekanta med det viktigaste musikaliska materialet och handlingen i stora drag.
Eftersom operans värld ibland visar sig ligga utanför många elevers intressesfär kan Porgy and Bess av Gershwin utnyttjas som mera lättillgängligt exempel. Många av sångerna, t.ex. Summertime och I got plenty o' nuttin', kan sjungas unisont.
12. Realism och två särpräglade 1800-tals- målare. Efter en kort genomgång av 1800- talets realistiska konst med utgångspunkt från Millais, Courbet och Manet och med ev. anknytning till tidigare epokers genre- måleri får större delen av lektionen utgöra en skildring av Vincent van Goghs och Paul Gauguins liv och verk. Visning av Sjöströms filmatisering av :Körkarlen» ger god belysning åt relationen mellan realism och romantik.
13. Impressionism. Denna lektion bygger på en samverkan mellan konst, musik och dramatik. Utan inledande kommentarer ges eleverna
en visuell-auditiv upplevelse genom att de får se något bildband med impressionistisk konst och samtidigt får höra musik av De- bussy, exempelvis avsnitt ur Tre nocturner, Förspel till En fanns eftermiddag, Clair de lune, Voiles, eventuellt också avsnitt ur Ravels Jeux d'eau, Alborada, del gracioso, eller Daphnis et Chloé. Eleverna får redo- göra för sina intryck.
Därefter behandlas lämpligen de moment som kan anses jämförbara inom de båda konstarterna, t.ex. färgens betydelse jäm- förd med klangen som primär faktor inom musiken, formupplösningen i konsten och i musiken.
I övrigt behandlar teckningsläraren ögon- blicksbilden (jfr kameran), skissen accepte- rad som färdigt konstverk, ljusets inverkan på färgerna i motivet. Formupplösning kontra fast form studeras med utgångs- punkt från konstverk av exempelvis Monet, Manet, Renoir, Degas, Toulouse-Lautrec. Neoimpressionismens färgsystem (optisk färgverkan) och fasta form i konstverk av Seurat, Signac m.fl.
Musikläraren redogör för begreppen pen- tatonik, heltonsskala, alteration, kromatik, ackordets utvidgning och parallella ackord samt exemplifierar med Debussys piano- kompositioner. I samband med studiet av harmoniken kan man påvisa liknande strä- vanden i jazzen med till treklangen tillagd sext, septima och nona samt ett visst ut- nyttjande av de impressionistiska klangerna hos Ellington, Gershwin, Bill Evans m.fl.
Man kan också tänka sig en utblick mot svensk musik och den personliga impres- sionismen hos Gösta Nystroem.
Något verk av Debussy eller Revel av- lyssnas i sin helhet eller i varje fall ett längre avsnitt därav. Om man väljer För- spel till En fanns eftermiddag, bör eleverna få ett sammandrag av Mallarmés dikt.
Ett annat alternativ är någon del av Debussys opera Pelléas et Mélisande, spe- ciellt som motsats till Wagners musikdra- ma. Elever med dramatisk specialisering kan
tänkas framföra någon scen ur dramat Pelléas och Mélisande av Maeterlinck.
Då det knappast finns någon ren impres- sionistisk dramatik av verklig betydenhet (Pelléas och Mélisande undantagen) men väl stor dramatik som påverkats av im- pressionismen och sett människan som skiss och mosaik och där teckningen av atmosfären är viktig, kan det vara berät- tigat att ta upp Strindbergs Ett drömspel, även om det därjämte är både symbolis- tiskt och surrealistiskt. Förslagsvis väljes Officerens väntan på Viktoria i akt I, eller scenen i Vindarnas grotta i akt II.
Alternativt till detta kan tänkas Tjechov: Måsen, t.ex. akt I Nina och Treplev och Nina och Trigorin eller slutet av akt IV Treplev och Nina.
14. Nutida konst och musik. Denna lek- tion bygger på samverkan mellan konst och musik och skall ge eleverna en uppfattning om rikedomen i de nya uttrycksmedlen inom konst och musik i vårt eget århund- rade. Teckningsläraren presenterar det moder- na måleriet efter impressionismen. Han be- rör därvid exempelvis pointillism, expres- sionism, fauvism, kubism, naivism, futu- rism, dadaism, purism, konstruktivism, sur- realism, den nya sakligheten och nonfigura- tiv konst. Musikläraren förklarar och låter genom musikexempel eleverna uppleva polyrytmik (Våroffer), bi- (poly-)tonalitet (Petrusjka), atonalitet (Schönberg: Sechs kleine Klavier- stiicke op 19), seriell musik — bl. a. tolvton —— (Krenek: Zwölftonkontrapunktstudien, 12 short piano pieces), punktmusik (Ham- braeus: Växelspel), konkret musik (Shaef- fer: Concert de Bruits), elektronmusik (Stockhausen), »slumpmusikr (Bo Nilsson: Zwanzig Gruppen). (Eventuellt utomeuro— peisk musik och dess inflytande på, nutida tonsättare.) Extremt experimentell jazz. Schönbergs »Sprechgesang» studeras i nå- got suggestivt avsnitt ur Pierrot Lunarie
[ i l l 1 l
och dess vidare utveckling i Alban Bergs Wozzeck, reaktionen mot romantikens över- väldigande klangmassa och omfångsrika. kompositioner observeras i ovannämnda Klavierstiicke av Schönberg samt i Anton Weberns aforistiska orkestersatser.
Konstdemonstrationen sker med utgångs- punkt från Cézanne, varvid tonvikten låg— ges på kubismen och utvecklingen mot den nonfigurativa konsten samt dess betydelse även för miljöns utformning.
15. Två kameleonter, Picasso och Stra- vinskij. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik. Konstnärernas mångsidighet och förmåga att assimilera intryck från olika perioder och kulturer påvisas. Där en direkt jämfö- relse kan ske samordnas bild och musik, exempelvis påvisas klassiska drag hos Stra— vinskij och hos Picasso; inflytande från jazzen hos Stravinskij (Ragtime för 11 instrument; Ebony Concerto för Woody Hermans jazzband) och från negerkonst hos Picasso.
Bland ytterligare inspirationskällor för Picasso kan nämnas religiös spansk skulp- tur. Förslagsvis studeras olika perioder av hans måleri, skulptur, keramik och poetiskt gestaltade teaterdekorationer. Picassos be- tydelse som ledande gestalt i 1900-talets måleri framhålles.
För att komplettera bilden av den rikt fasetterade tonsättaren presenteras även avsnitt ur Eldfågeln (Prinsessornas dans), Petrusjka (inledningen), Våroffer (Dans— avsnittet efter inledningen), Historien om en soldat (scenen vid bäcken), Oedipus Rex, Psalmsymfonin och Symfonin i tre satser, varjämte man påpekar att Stravinskij i sina senare verk bl.a. utnyttjat serieteknik. Operan Rucklarens väg och dess anknytning till 1700-talsoperan omnämnes. Om tiden medger, kan Våroffer bli föremål för när— mare studium.
Som illustration till Stravinskijs intresse för kombinationen talat ord och musik väljs
Ramuz: Historien om en soldat, exempelvis scenen vid bäcken.
Pjäsen behandlar den gamla Faust-legen- den i modern version: den återvändande sol- daten efter första världskriget. Den är exempel på. koncentrerad teater med endast fyra roller och minsta möjliga utanverk. Den lämpar sig väl att utföras som mario— netteater, men rollerna är också tacksamma att utföra sceniskt.
16. Expressionism. Med utgångspunkt från van Goghs personligt uttrycksfulla konst studeras Edvard Munch och den tyska expressionismen, en radikal, starkt känslo— betonad konst Iföreträdd bl.a. av Ludwig Kirchner och »Die Bräcke». Betydelsen för bl. a. filmkonsten kan på— pekas. Jämförelser med expressionistiska drag i tidigare epoker. Matisse (och fauvisterna) behandlas som företrädare för en expressionism där ut- trycket uppnås genom dekorativ omtolk— ning av naturens former och ofta med stark och ren färgverkan. Anknytning till den orientaliska konsten. Musiklektionen inleds med en repetition av Våroffer och med utgångspunkt hår- ifrån presenteras några verk av andra ryska kompositörer, Musorgskij (Klockscenen ur Boris Godunov, Tavlor på en utställning), Rimskij-Korsakov (Scheherazade) och Tjaj- kovskij (Pianokonserten i b-moll, 5:e sym- fonin).
17. Naivism. Presentation av barnteck- ningar och bakgrunden till barnens bild- skapande i olika åldrar. Därefter behandlas omedvetet och medvetet naiva drag inom konsten med utgångspunkt från 1900-talets naiva konst och Henri Rousseau. Jämfö— rande studier med exempelvis medeltida konst och allmogemålningar.
Hindemith: Mathis der Maler, symfoni. Eleverna bör som introduktion till verket
få. veta något om tillkomsten av operan Mathis der Maier. Genom huvudperso- nen, 1500-talsmålaren Matthias Griinewald, och hans problem under bondeupproret ger Hindemith uttryck för sin uppfatt- ning att konstnärens viktigaste uppgift är att tjäna sina medmänniskor genom sitt konstnärliga skapande.
De tre avsnitt ur operan som Hindemith sammanställt till en symfoni anknyter till tre av målningarna från Griinewalds be- römda Isenheimaltare. De tre satserna Änglakonsert, Kristi gravläggning och Den heliga. Antonius frestelse är enligt tonsätta- ren »ett försök att med musikaliska medel återge samma känslointryck som bilderna ger åskådaren».
Eleverna bör få se reproduktioner av detta altarskåp och specith dessa tre mål- ningar samt sjunga den melodi »Es sungen drei Engel» som förekommer i början av första satsen. Sedan de lyssnat på ett av- snitt av resp. sats för att få en uppfattning om deras olika karaktär och anknytning till stämningen i de tre målningarna spelar man det viktigaste av det övriga melodiska materialet i första satsen. Detta bör finnas i notskrift på tavlan eller på någon typ av lyssnarblad som stöd för ett avlyssnande av satsen i dess helhet.
Mänskliga problem i vår tid kan man finna behandlade i jazzmusik, t.ex. Max Roach: Freedom now suite; Billie Holiday: Strange Fruit.
18. Surrealism. Marc Chagall behandlas i detta sammanhang och därefter surrealis- men med anknytning till litteratur- och psykologiundervisningen. Verk av bl. a. Chirico, Max Ernst, Dali Miro och Halm— stadsgruppen presenteras. Jämförelser görs med Hieronymus Bosch m. fl. och surrealis- tisk film.
Hindemith. Ba'rto'lc. Lektionen inleds med att någon del av Mathis der Maler repe— teras, och eventuellt får eleverna höra yt-
terligare något av Hindemith (klarinett- konserten, Tema med variationer — »De fyra temperamenten» -— för stråkorkester och piano; elever ur den estetiska specialise- ringen i musik kan sjunga några av hans Acht Kanons etc.).
Bartoks intresse för folkmusik framhålles och exemplifieras med stycken ur For children och liiikrokosmos, ur vilket senare verk även spelas andra för hans stil bely- sande avsnitt. Elever ur den estetiska spe- cialiseringen kan framföra exempelvis några av hans slovakiska folkvisor.
Folkmusik från olika länder. Som jäm- förelse kan även spelas Miles Davis: Sket- ches of Spain.
Om man bland Bartoks orkesterverk väl- jer konsert för orkester, kan man berätta något om tillkomsten av kompositionen i fråga (Koussevitzkij-stiftelsens beställning av verket etc.). Någon av satserna bör av- lyssnas i sin helhet, sedan dess uppbyggnad i stora drag genomgåtts. Lyssnarblad av något slag är lämpligt.
19. Några nutida konstnärer och tonsät- tare om sina, idéer och verk. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik. Lektionen inleds eventuellt med kort re— petition av Bartok. Musikläraren introducerar med citat ur Modern. Nordisk Musik Bengt Hambraeus Växelspel och låter eleverna höra ett av- snitt. Eleverna får se några Kleereproduktioner. Teckningsläraren påvisar hur konstnären prövat och utnyttjat de mest skiftande färgstoffer och färgunderlag samt arbetat med olika blandtekniker. Konstnärens egna åsikter citeras (Exakte Versuche im Bereich der Kunst; Pädagogisches Skizzenbuch). Sven-Erik Bäck skriver i Modern Nordisk Musik om sin opera Tranfjädrarna. Valda delar därur kan ge eleverna en bild av ton- sättarens arbete. De får sedan lyssna. till en sats ut Bäcks Kammarsymfoni.
Genom ett antal konstverk visas Kan- dinskys rytmiska konstruktioner och :själs- landskap» samt hans stora inflytande på den moderna konsten. Konstnärens åsikter citeras (Uber das Geistige in der Kunst; hans självbiografi). Kortfattad genomgång av Bauhausskolans konstmetodik.
I »Tankar kring Ritornell för orkester» (Modern Nordisk Musik) ger Ingvar Lid- holm sin syn på tonsättarens förhållande till traditionen. Denna inledning jämte nå- got av hans analys av Ritornell kan utgöra en lämplig inledning till ett lyssnande på något avsnitt ur detta verk. Unisont kan sjungas några av hans »Sex sånger».
hIondrian, en av neoplasticismens huvud— gestalter, studeras genom ett antal repro- duktioner, som visar hur konstnären ren- odlar oljemåleriet (endast använder grund- färgerna gult, rött och blått) och helt av- står från att söka återge naturen. Mond- rians betydelse för funktionalismen påvisas.
Även Dag Wiréns fjärde stråkkvartett kan lämpligen presenteras för eleverna med utdrag ur tonsättarens reflexioner och ana— lys av verket i hfodern Nordisk Musik.
Parallellt med studiet av svenska kom— positörer under denna och några följande lektioner kan svensk jazz presenteras.
Bert Brecht presenteras som framstående experimentator inom modern teater med krav på direktkontakt med publiken, so— cialt engagemang och didaktisk tendens. Hans egna uttalanden om vad han anser vara teaterns funktion citeras.
Förslag: Bert Brecht: Scen ur Tolvskil- lingsoperan, Tredje rikets fruktan och elände eller Den goda människan från Sezuan.
20. Två diktare, en tonsättare, en konst- när. Denna lektion bygger på samverkan mellan konst och musik. I god tid före denna lektion bör man ta kontakt med svenskläraren, så att avdel- ningen i förväg får åtminstone någon kon- takt med diktverket Aniara. Någon repre-
sentativ del av verket presenteras i ord (textblad), ton (inspelning) och bild (repro- duktioner av X-ets dekor och någon scen— bild).
Konst: Genomgång av rörelsekonstcns historia med utgångspunkt från futurismen och filmen men med tonvikten lagd på skulpturer av Calder och Tinguely. »Ke- misk teatern.
Musik: Avsnitt ur Blomdahls egen skild- ring (Modern Nordisk Musik) av hur idén till ett verk föds och hur detta verk så småningom tar gestalt får bilda ingress till hans symfoni Facetter. Delar ur verket av- lyssnas, helst med någon form av lyssnar- blad.
21. Människan i konsten. Hur människan framställts i bildkonsten under skilda epo- ker. (Alternativ: Klädedräkten genom ti- derna.)
Texten och musiken I. Diktaren och ton- sättaren. Musikens förmåga att understryka och förstärka diktens stämningar skall un- der denna lektion levandegöras. Samban- det mellan ord och ton, hur musiken föds genom dikten, har många tonsättare om- vittnat. I många fall kan eleverna intuitivt uppleva detta, men ibland kan en varsam genomgång av texten bidra till djupare för- ståelse rför verket. Under lyssnandet bör de alltid ha tillgång till texten.
Ur Förklädd gud väljes avsnitt som ger eleverna en så fullständig bild som möjligt av verkets olika uttrycksmedel: orkester, recitation, kör, solo, duett. Övriga komposi- tioner, Rangström: Vingar i natten, Peter— son-Berger: Längtan heter min arvedel, Sång efter skördeanden (m. fl.), utgör en- dast förslag till urval ur den rika svenska romanskonsten. Man bör i detta samman- hang framhålla för eleverna svenska ton- sättares speciella intresse för att sätta mu- sik till dikter och peka på traditioner ända från 1700-talet.
Några lämpliga sånger sjungs unisont. Svensk jazz med vokalt inslag.
22. Landskapsmåleriet genom tiderna. Förslagsvis behandlas kulisslandskapet, re- nässansens landskapsuppfattning, central- perspektivet, människan och naturen, det klassiskt statiska och heroiska landskapet, det romantiska, det för—impressionistiska och impressionistiska landskapet, det sta- tiska, fast uppbyggda. landskapet (som det tolkas av Cézanne), landskapet i fascttku- bism, dynamiken i landskapet (futurismen) det dekorativt utformade landskapet (Dufy och Marquet), landskapet i naivistisk tolk- ning, den nya saklighetens landskapsskild- ring, landskapets roll i surrealismen, det »abstrakta landskapet» (Mondrian), land— skapsvisioner och strukturala fragment tol- kade inom olika konstriktningar, det sym- boliska landskapet (Klee).
Texten och musiken ll. Lektionen in- leds med något avsnitt ur För-klädd gud. Man påpekar sedan för eleverna att detta verk är representativt för en viss period av L. E. Larssons skapande, omnämner hans tidigare radikala kompositioner och låter eleverna som exempel på hans senare stil höra någon del av exempelvis Missa brevis.
En annan kompositörs tonsättning av en Hj. Gullbergtext får eleverna uppleva i Ro- senbergs juloratorium Den heliga natten.
Svensk jazz eller —- med anknytning till Den heliga natten — negergudstjänst, gos- pels.
23. Svenskt 1900-tal. Några nu levande och andra under 1900-talet verksamma konstnärer, såsom Vera Nilsson, Sigrid Hjertén, Gösta Adrian-Nilson, Nils von Dardel, Leander Engström, Karl Isakson och Karl Kylberg, Carl Milles, Otto G. Carlsund, Helmer Osslund, presenteras och studeras, varvid jämförelser göres med den internationella konsten.
Texten och musiken III. Något avsnitt ur Den heliga natten får inleda lektionen. Liksom ifråga om L. E. Larsson bör ele- verna få kontakt med något verk som är
representativt för andra drag i Rosenbergs alstring, t. ex. någon av de senare stråk- kvartetterna.
Korta avsnitt ur exempelvis Alfvéns En skärgårdssägen, Rangströms Kung Eriks vi- sor, Stenhammars Sverige och pianokonsert nr 2, Sibelius Finlandia och Symfoni nr 2 samt Nielsens Sinfonia espansiva får ge eleverna en bild av mångsidigheten och storheten i den nordiska musikodlingen un- der denna tid.
Svensk jazz med anknytning till folk- musik, exempelvis Jan Johansson: Jazz på svenska; Getz-Hallberg: Ack Värmeland . . .
24. Nordisk nationalromantik. Denna lek- tion bygger på samverkan mellan konst, musik och dramatik och är ett försök att skildra gemensamma drag inom konst och musik med samma eller likartad inspira— tionskälla. Hugo Alfvéns egen redogörelse för innc- hållet i hans rapsodi hlidsommarvaka läses, varefter musiken spelas i sin helhet eller de två första avsnitten. I samband härmed visas lämpliga konstverk, t. ex. Zorns Mid- sommardans och (främst under verkets andra del) Eug. Janssons, Carl Nordströms och andras sommarnattsskildringar. Med hjälp av lämpligt bildmaterial på- visar teckningsläraren olika uttryck för nor- disk nationalromantisk konst, t.ex. svenskt historiemåleri, 90-talssymbolismen (Ernst Josephson) och olika nordiska nationella särdrag i friluftsmåleriet. Wilh. Peterson-Berger: Arnljots häls— ningssång och lämpliga delar ur Lapplands- symfonin jämföres med konstverk av Johan Tirén, J. F. Höckert eller andra norrlands— målare, Aug. Söderman: Ett bondbröllop med några lantliga bröllopsscener i Svensk konst, J. Sibelius: Tuonelas svan eller Lem- minkåinen i Tuonela med Axel Gallén- Kallelas »Lemminkäinens moder». Edvard Griegs pianokonsert i a-moll bör omnämnas i samband med denna lektion och spelas så snart tillfälle därtill ges.
Ytterligare exempel på svensk folkmusik i jazzen, t. ex. Bengt-Arne Wallin: Old folk- lore in Swedish modern.
Dramatiken representeras av Ibsen: Peer Gynt. Pjäsen är visserligen starkt kritisk emot norrmännen men är inte desto mindre genomsyrad av en stark kärlek till det norska. Den poetiska formen och överdå- det i livskänslan ger den ett romantiskt drag, hur satiriskt man än vill uppfatta dem.
Förslagsvis spelas ur akt I Peer ljuger om bockritten för Åse eller Åses död.
I dessa scener är skådespelarprestatio- nerna det centrala och dekoren ganska oviktig. En projektion av norskt fjälland- skap kan utgöra bakgrund.
Alternativ: Ur Strindbergs Mäster Olof. Karlfeldtrapsodi: Kort inledning om dal- målningarna som konst. Några Karlfeldt- dikter, tonsatta av PetersomBerger, sjunges. Upplåsning av några dalmålningar. En lätt dramatisering av sådana dikter som Jonae havsfärd och Yttersta domen på så. sätt att man fördelar olika partier på olika rös- ter, manliga eller kvinnliga, omväxlande med talkörer.
Lindström: Ett spel om en väg som till Himla bär. Scenen där Mats möter profe- terna. Musik av Håkan Norlén.
25. Bostad, miljö och ting. Här behandlas stilimitationens arkitektur. Jugendstilen och funktionalismen med utgångspunkt i ex- empelvis amerikansk bildesign eller villa- byggande (från romantiska kråkslott till radhus i glas och lättbetong). En diskussion om smak och material. Konsthantverk, an- teckningar och bildskisser.
Lied och romans. Med anknytning till vad som under en tidigare lektion sagts om förhållandet mellan ord och ton låter man eleverna uppleva hur ackompanjemanget i exempelvis Schuberts Erlkönig framhäver diktens innehåll och förlänar den förtätad dramatisk kraft och spänning. Ackompanje-
mangets roll i Die Forelle påpekas också (eventuellt kort anknytning till Forell- kvintetten). Förslagsvis behandlas också Brahms: Meine Liebe ist griin . . . Wir wandelten . . . Grieg: Med en Primula veris, En Svane, Sibelius: Säv, säv susa . . . (Schu- mann, Sjögren).
26. Sammanfattning. Denna lektion byg- ger på samverkan mellan konst och musik. En kronologisk kavalkad genom tiderna av konst och musik som eleverna gärna vill se och höra på nytt.
75.414. Planering och samverkan Planeringen inom ramen för studieplanen skall anpassas till elevernas intressen och tidigare kunskaper. Studieplanens två första avsnitt, »presentation av olika stil- epoker» och »uttrycksmedel inom konst och musik» har till syfte dels att ge en allmän orientering, dels att diagnostisera elevernas kunskapsstandard. Därigenom blir det möj— ligt att planera undervisningen på ett än- damålsenligt sätt. Elevernas självverksamhet kan stimu- leras genom att en grupp får en bestämd studieuppgift, t. ex. att redovisa intryck från musikaliska evenemang av olika slag (även i radio och TV) eller att instudera vokala eller instrumentala verk. Resultatet av studierna redovisas under lektionerna. Samverkan är en viktig princip i under- visningen. Den bör ske så att lämpliga kurs— moment samtidigt belyses i olika ämnen. Direkt samarbete är föreskrivet med ämnet historia beträffande avsnitten medeltid, re- nässans och barock. Som exempel på. andra ämnen där sam- verkan har mycket att ge kan främst näm- nas svenska, moderna språk och religions- kunskap. Alla tillfällen till samverkan med den estetiska specialiseringen bör tillvara- tagas. Till en god planering hör även att man tillvaratar de möjligheter som yppar sig att besöka konserter, operaföreställningar, tea—
terföreställningar och konstutställningar. TV:s konst- och musikprogram bör jämte filmen utnyttjas i undervisningen. Besök bör ordnas på museer och — om så. kan- ske — i konstnärsateljéer.
75 .4.] .5. Bedömning Vid bedömningen av elevernas kunskaper bör utgångspunkten vara iakttagelser av aktiviteten under lektionerna. Därvid ger inte minst deltagandet i diskussionerna lämpliga tillfällen att bedöma deras för— måga att tillgodogöra sig kunskapsstoffet. Skriftlig redovisning av studieresultaten bör kunna komma till användning bl. a. för att tillgodose kravet på objektiv bedömning. Endast en del av en lektion bör tas i an- språk för dylika prov, som bör vara kon— struerade så att de snabbt kan besvaras och rättas.
Vid grupparbeten av olika slag bör lä- rarna observera elevens förmåga att delta i planläggning, genomförande och redovisning av gruppens arbete. Sådana grupparbeten jämte individuella uppgifter i form av före- drag, demonstrationer (när det gäller musik eventuellt i samband med vokala och in- strumentala framträdanden) bör av lärarna planläggas i så god tid att samtliga elever kan få pröva på dylika arbetsuppgifter.
Speciellt intresserade elever eller en grupp av dylika kan få. till uppgift att på sin fri— tid studera ett speciellt intresseområde (exempelvis genom besök på museer, kon- serter o.dyl.). Vid redovisningen av resul- tatet av sådana studier får lärarna möjlig- het att bedöma inte endast elevernas kun- skaper utan även deras förmåga att bilda sig en personlig uppfattning om konst och musik.
75.4.2. Hjälpmedel
Undervisningen i konst- och musikhistoria bör utnyttja olika slag av projektorer för återgivande av bilder av olika slag, not—
exempel, schematisk bild av en komposition etc. Planschverk av så stort format att de kan studeras av hela gruppen samtidigt bör användas, t.ex. vid tillfällen då ett flertal konstverk skall bli föremål för jämförande studium.
Grammofon och bandspelare erbjuder många möjligheter. Grammofonen är lämp- ligast, när det gäller återgivning av längre avsnitt, men erbjuder vissa svårigheter, när man önskar presentera speciella avsnitt inuti ett verk. Det bästa tillvägagångssättet är då att till en bandspelare överföra de ak- tuella avsnitten. Möjligheten att genom sif— feravläsning direkt finna dem och vid be- hov snabbt kunna repetera dem är en god hjälp i arbetet. Bandspelaren utnyttjas även för inspelning av lämpliga skolradio- program, aktuell musik i radio, elevernas grupparbeten etc.
Bildbandet har en viktig funktion att fylla. Ett partitur kan på. bildband göras tillgängligt för en stor undervisningsavdel- ning. Bandet kan också. förmedla intresse— väckande bilder av t. ex. äldre och sällsynta instrument, tonsättarporträtt, musiken i konsten.
Skriftprojektorn ger möjligheter till åter- givning av temata, diagram och annat ma- terial, som kan ritas upp i förväg eller skissas under pågående lektion.
Stenciler av olika slag är av speciellt värde för åstadkommande av klassuppsätt- ningar av material som man. vill låta ele- verna behålla.
Film, radio och TV bör utnyttjas när lämpligt material för undervisningen är tillgängligt. Läraren bör härvid i förväg göra sig förtrogen med materialet för att med förklaringar av exempelvis facktermer och andra orienteringar göra objektet mera tillgängligt. Pågående visning bör i regel ej störas av någon analyserande framställning, men kortare påpekanden kan stundom vara på sin plats.
- &..er :L
76.1 . Mål Undervisningen i teckning syftar till att ge eleverna vidgad och fördjupad förmåga att uppleva bildframställning i alla former, stärka deras intresse för konst och konst- närliga värden samt tillvarata och utveckla deras praktiska och konstnärliga anlag i fri skapande verksamhet.
7 6 .2. H uvudmoment
Bildskapande och formgivning i olika ma- terial och tekniker.
Kompositionsövningar.
Färg- och formkunskap.
Bildanalys.
Materialkännedom. Någon kännedom om textning och re- klam, teknisk ritning och teknisk illustra- tion.
76 .3. Kursplan med årskursfördelning
76.3.1. Årskurs 1
Bildskapande och formgivning Teckning. Bildmässigt återgivande av en föreställning eller känsla. Kontroll av den avbildande förmågan, proportionssinne,per- spektivkunskaper.
Studier och skisser av plana och tre- dimensionella föremål. Figur-, interiör. och exteriörteckning. Minnesteckning.
Målning. Experimentella färgkompositio- ner. Övningar i att blanda. färg och att se andra färger än lokalfärger. Kontroll av förmågan att upptäcka och återge färg i ett studieobjekt.
Modellering. Fria formövningar. Kontroll av förmågan till tredimensionell avbildning.
Övningar avsedda att utröna och träna måttminne och sinne för dimensioner.
76 . Teckning
Kompositionsö'vningar
Ornamentala förenklingar och rapportmöns- ter i anslutning till egna verklighetsavbild— ningar och intuitiva kompositioner. thör- delningsövningar; pappersklipp med kvadra— ten, cirkeln och triangeln som grundform. Positiv och negativ form. Olika bildbygg— nadsprinciper.
F ärg- och formkunskap Färglära. Definition av begreppet färg, färgämne, synförnimmelse.
Färgens syfte i olika sammanhang, prak- tiska och estetiska. Färgernas egenskaper: färgbon, ljushet, färgstyrka etc.
Ljushetsskalan och dess fixpunkter vitt och svart.
Färgtonskretsen och dess fixpunkter grundfärgtonerna. Formlära. Egenskaper såsom fasthet, tyngd, rytm, uppåtsträvande karaktär, la— bilitet, stabilitet hos olika enkla eller sam- mansatta kroppar, med utgångspunkt ex— empelvis i kuben, prismat, pyramiden, cy— lindern, konen, klotet och olika kombina- tioner med delar av dessa grundformer.
Bildanalys
Bildens utformning och färgbehandling i an- slutning till egna arbeten och till den un- der den konsthistoriska orienteringen före- kommande bildanalysen.
M aterialkännedom
Orientering om olika konstnärliga material, uttrycksmedel och tekniker såsom akvarell, pastell, gouache, tempera, olja, lavering, frottage, collage, olika grafiska metoder, rundskulptur, relief, hålrelief.
Textning, reklam, teknisk ritning och illustration Tecknade och textade alfabet. Bokstävernas grundformer och propor— tioner.
Bild—skriftarrangemang: Annons. Har- moniska och kontrasterande arrangemang bild—skrift.
Märke. Grafisk förenkling ur reproduk- tionsteknisk synvinkel.
Plakat. Förenklingar baserade på. av- ståndsverkan. Bild—skrift—gestaltning av- stämd till innehållets atmosfär.
Förpackning. Uppmärksamhetseffekt, atmosfär, grafisk förenkling.
Teknisk ritning: Kontroll av förmågan att använda ritinstrumenten. Kortfattad repetition för elever som tidigare ej erhållit undervisning i ämnet.
76.3.2. Årskurs 2 Bildskapande och kompositionsövningar Fritt valda tecknings- och målningsupp- gifter: Form, färg och belysningsstudier. Rörelsestudier. Tidsbestämda skisserings- uppgifter. Illustrationsuppgifter i anslut— ning till läst eller berättad text. Miljöteck- ning. Reportageteckning. Kompositionsövningar med hänsyn till intresseinriktning och valda verksamhets- grenar.
Färg- och formkunskap Färgens stämningsväckande egenskaper. Symbolfärger och färgsymboler. Färgernas betydelse för den känslomässiga upplevel- sen.
Färgkaraktärer: varma, kalla, aktiva och passiva färger. Mönsterverkan, volym- och djupverkan genom färg.
Studier av småbarnens färgval. Färgsättningsövningar i anslutning till valda verksamhetsgrenar.
Form— och rörelseproblem i statiskt och kinetiskt bildskapande såväl två- som tre- dimensionellt. Även begreppen volym och vikt.
Bildanalys
Analys av barnteckningar och bakgrunden till barnens bilduttryck under olika ålders— stadier. I övrigt som i föregående årskurs.
Orientering om olika material (struktur och kvalitet), tekniker och hjälpmedel inom skilda konstnärliga verksamhetsgrenar och hur dessa har använts under olika tidsperio- der. Färger och papper, garner, textilier, sömnadssätt, glas och keramik, metaller och silversmide, träslag och intarsiaarbeten, träsnideri m. m.
Textning, reklam
Bild- och skriftarrangemang som i föregå- ende årskurs och i anslutning till vald verk- samhetsgren.
Teknisk ritning och teknisk illustration Dels självständig, dels i anslutning till an- nan vald verksamhetsgren. Projektionslära i två. eller flera plan, vinklars och ytors verkliga storlek ur givna projektioners utbredning. Geometriska kroppars skärningar. Skugglära. Teknisk illustration.
7 6 .4. Anvisningar och kommentarer 76.4.1. Lärostoffet 76.4.11. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Undervisningen skall bibringa samtliga ele- ver vissa grundkunskaper i de i huvud- momenten upptagna aktiviteterna. Inom ramen *för dessa bör eleverna ha största möjliga frihet vid val av arbetsuppgifter. Därvid bör eleverna emellertid engageras på ett sådant sätt att deras bildskapande ej stannar på. en alltför låg nivå. Vid val av arbetsuppgifter skall hänsyn tas till vars och ens egenart och begåvningsinriktning.
Vid sidan av de fria uppgifter som ele- verna själva — eller i samråd med läraren
—— väljer bör de även i vissa fall kunna föreläggas ett gemensamt, obligatoriskt stu- dieobjekt.
Två obligatoriska hemskisser med givet tema bör förekomma varje termin. Hem- skissens bildformat kan även med fördel vara givet. Vid genomgång av skisser och genomgång av resultatet från andra öv- ningar med gemensamt tema ges tillfällen för eleverna att lära av varandra genom studium av kamraters olika lösningar av samma uppgift.
Tillfällen till grupparbeten bör tillvara— tas. Sådana erbjuder exempelvis arbeten med kulisser och dekorationer till teater— verksamhet och skolfester samt övningsupp- gifter i heminredning. Även andra målnings- och teekningsuppgifter kan med fördel ut- föras som gruppövningar.
I anslutning till huvudmomenten har ele- ven även möjlighet att inrikta sin skapande verksamhet på ett eller flera konsthant- verksbetonade fack. Detta kan ske före- trädesvis i årskurs 2 och i frivillig teck- ning. Följande verksamhetsg'renar bör kun- na komma i fråga:
grafiska tekniker (träsnitt, torrnål etc.), textilt inriktad verksamhet (tygtryck, tygapplikation, batik, konstsömnad),
keramik, emalj, metall, skulptur (arbeten i lera, gips, trä, metall, glas, lättbetong, ståltråd etc.),
dekorativ verksamhet i teatersamman- hang (marionetteater, skuggspelsteater etc.),
fotogram, foto och film,
bostadskunskap.
Kursen i teknisk ritning i årskurs 2 är avsedd som frivilligt vald verksamhetsgren för specith intresserade elever. Dessa bör ha möjlighet att ägna större delen av läs- året enbart åt detta moment.
För elev som ej valt teknisk ritning som verksamhetsgren i årskurs 2 kan speciell kurs i teknisk ritning anordnas inom den frivilliga teckningen. Denna kurs kan på- börjas i andra årskursen och avslutas i tredje årskursen.
Genom muntlig framställning, tavelteck- ning och demonstrationer bör eleverna ges tillfälle att inför sina kamrater presentera valda verksamhetsgrenar inom tecknings- åmnet och olika områden inom andra skol— ämnen där bildframställning, tavelarbete, planscher och diagram ingår som en väsent- lig del. Även hängningar och demonstratio— ner av tillfälliga elevutställningar bör kun- na anförtros åt eleverna själva.
I anslutning till fritids- och förenings— verksamheten inom skolan erbjuds rika till- fällen till samarbete med teckningsunder- visningen: affischer till skoldanser och fes- ter, programblad och dekorationer till tea- terverksamhet.
76.412. Planering och samverkan Den praktiska verksamheten i teckning bör stå i intim kontakt med konst- och musik- historia. De insikter eleverna får genom studiet av konst från skilda epoker bör på ett meningsfullt sätt komma den egna praktiska verksamheten till del. Givetvis är intim samverkan med övriga estetiska ämnen betydelsefull.
76.4.2. Verksamhetsformer
76.421. Allmänna metodiska kommen- tarer
Med hänsyn till elevernas skiftande för- kunskaper i teckningsämnets olika grenar ägnas de första lektionerna åt att testa deras förmåga att uttrycka sig i bild. Un— dervisningen bör därefter anpassas till re— sultatet av denna undersökning och sträva efter att vidareutveckla elevernas person— liga färdigheter och konstnärliga anlag. Teckningsövningarna kan omfatta följan- de moment: Övningar i form av streck och krumelurer utan inriktning på att åstad— komma föreställande bilder. Träning i att teckna olika linjer, raka, krokiga, cirklar och ellipser i syfte att uppöva handens säkerhet och en känslighet för linjens ut- trycksvärden. Variationer i linxjetjocklek. Övningar i att åstadkomma rytm, att ut-
veckla föreställningsförmågan om linjers, ytors och volymers rörelse och gränsfunk- tioner samt att upptäcka olika ritredskaps förmåga att ge linjerna växlande karaktär. Valörstudier. Teckningsövningar av detta slag kan bedrivas som ett slags intuitiv teckningslek, som då och då. bör återupp- tagas och som även kan kombineras med ett medvetet föreställande tecknande.
Övningar i att översätta synintryck i bild kan exempelvis bestå i uppövande av förmågan att återge plana eller tredimen- sionella studieobjekt med riktiga propor- tioner och formriktiga perspektiviska för- kortningar. Såväl naturföremål som tillver- kade föremål av olika slag utgör här lämp- liga arbetsuppgifter för teckning och mål— ning. Studium av föremålens form sådana de uppfattas med hänsyn till ljusets och färgens växlande spel. Centralperspektivisk interiörframställning övas i både frontalt och snett perspektiv. Landskaps- och stads- bildsmotiv övas främst genom utestudier, varvid horisontens betydelse för perspek- tivbildens utformning och [färgens föränd- ring med hänsyn till avståndet påvisas. Den perspektiviska återgivningen bör varieras i fria omtolkningar.
Teckningsövningarna utföres i blyerts, kol, krita, tusch eller som penselteckning.
Målningsövningar i form av intuitiva färgexperiment, färgmodulationer och färg- träffningsövningar. Övningar att se och utnyttja färger i skilda arbetsuppgifter exempelvis i ett kamratporträtt. Utnyttjan- de av olika arbetsmaterial såsom pastell, akvarell, tempera, oljefärg, lackfärg, varvid materialets speciella karaktärer uppmärk- sammas.
Jämförelser kan göras med skilda epo- kers sätt att utnyttja olika material.
Modelleringsövningarna utföres i form av skisser företrädesvis i lera och omfattar såväl rundskulptur som arbeten med för- kortad tredje dimension. Experimentella övningar i andra plas-
tiska material säsom papier maché, stäl- tråd, trä och gips.
Kompositionsövningar: Studier i verklig- hetsavbildning —— verklighetsombildning. Studierna genomgår successiva form- och färgförändringar, tills önskat resultat upp— nås. Kompositioner med utgångspunkt från mikrostudier. Bauhausskolans speciella bild- byggnadsmetodik bör uppmärksammas.
Undervisning i färg— och formkunskap och materialkännedom bör i första hand ske genom praktiska demonstrationer på ett för eleverna lättillgängligt och stimule- rande sätt. De egna praktiska övningarna utföres som laborationer säväl enskilt som i grupp. Denna undervisning bör även stå. i intim kontakt med elevernas eget bildska— pande. Demonstrationsmateriel och ett rik- haltigt bildmaterial bör finnas tillgängliga.
Bildanalysen bör vara det centrala mo- mentet i undervisningen och ske med ut- gångspunkt dels i elevernas egna arbets- resultat, dels i bildbetraktandet i konst— och musikhistoria. Här behandlas bildele- ment såsom linje, yta, volym och rumsbild- ning, färg—, ljus- och rörelseproblem. For- mens och färgens symbol- och associations- verkan beaktas.
Vid studium av småbarnens färgval och analys av barnteckningar bör tillgång fin- nas till ett rikhaltigt bildmaterial i form av originalalster eller diabilder av bam— teckningar. Vid all bildanalys skall eleverna ges tillfälle att redovisa självständigt gjor- da jämförelser och egna värdeomdömen.
Tillfällen till utställnings- och museibesök bör tillvaratas.
Någon kännedom om och praktisk öv- ning av de vanligaste förekommande text- typerna, såväl uppåtstående som kursiv- skrift, bör förekomma.
Den praktiska tillämpningen av under- visningen i textning och reklam omfattar fyra i kursplanen upptagna grunduppgif— ter förlagda till årskurs 1. Om tiden ej med- ger detta, kan någon av uppgifterna få spa- ras till årskurs 2.
-'ei-.- rm! & A” ...:
Förslagsvis kan collage med utklippta tidningsbilder och utklippta rubrikrader an- vändas till annonsen eller affischen, tusch och stålpenna eller pensel till annonsen och märket, plakatfärg, fflatpenslar eller rundpenslar till affischen och förpack- ningen.
Med grafisk förenkling avses ett utfö- rande avpassat till reproducering i tryck.
Teknisk ritning: Nödvändigheten av att i vissa fall använda ett tredje projektions- plan påvisas. Metoder för härledning av sträckors, vinklars och ytors verkliga stor- lek inläres. I samband härmed övas utbred- ning av de geometriska kropparna: pyra— mid, cylinder, kon etc. Som tillämpning på utbredning kan eleverna få utföra olika föremål i papp- eller metallslöjd.
Geometriska kroppars skärningar: Vid runda kroppars skärning med varandra bör gränsen mellan synlig och osynlig del hos skärningslinjens projektioner noggrant fast- ställas. I skuggläran bör såväl synlig som osynlig skuggyta redovisas.
Teknisk illustration: Sned parallellprojek— tion, exempel med varierande vinklar och skalor för bortåtgående linjer.
Perspektivlära enligt indirekt metod. Av- bildning av föremål i skala eller verklig storlek. Övningar med spegling.
76 4.2.2. Bedömning Som framhållits i 76.4.2.1 bör elevernas kunskaper i ämnet prövas redan under de första lektionerna.
Kursinneliållet skall presenteras och helst motiveras för eleverna vid läsårets början. Val av arbetsuppgifter och verksamhets— grenar bör göras i samråd med läraren, som även skall ge anvisning om hur redovisning av dessa skall tillgå.
Färdiga elevarbeten bör efter hand sam-
las i pärmar och förvaras inom tecknings— institutionen under läsåret.
Med hänsyn till svårigheterna att rätt— vist bedöma elevernas prestationer i tek— nisk ritning, där inte endast precision utan även det tekniska kunnandet måste bedö- mas, må ett skriftligt prov kunna anställas i denna ämnesgren.
Vid betygsavvägningen i övrigt bör hän— syn tas till konstnärlig förmåga, manuell och teknisk färdighet och idérikedom.
76.4.3. Hjälpmedel Eleverna bör ha tillgång till ett rikhaltigt arbetsmaterial av god kvalitet, som tillåter ett variationsrikt uttryckssätt. Undervisningen bör äga rum i en teck— ningsinstitution, som ger möjlighet till ef- fektiv handledning i ett bildskapande där eleven är sysselsatt med bild i fri eller bun- den form. Institutionen bör kunna erbjuda möjlighet till god ljusbildsförevisning och därigenom rikta elevernas intresse mot bil- den som uttrycksform. Detta gäller såväl bildkonst som bild i illustrationens eller reklamens tjänst. I institutionen bör fin- nas lämplig utrustning med inventarier och verktyg för undervisningens olika konst— hantverksbetonade grenar. För att underlätta det självständiga ar- betet bör till varje verksamhetsgren inom teckningsämnet utarbetas enkla och över- skådliga kompendier med uppgifter om ar- betsmaterial och tekniska tillvägagångssätt. Exempel på konsthantverksprodukter av olika slag bör finnas. Dessa skall även kunna användas som modeller för teckning, målning och teknisk illustration. Modellsamlingen bör innehålla andra så- väl gamla som nya föremål av skilda slag. Lämplig konstlitteratur är ett värdefullt komplement till modellsamlingen och fyller delvis samma funktion som denna.
Mål
77.1.
Undervisningen i teckning, estetisk specia- lisering, avser att tillvarata konstnärligt be- gåvade och övriga specialintresserade ele- vers önskemål om en grundläggande konst- närlig utbildning med eller utan sikte på. framtida yrkesval.
Den skall ge kunskaper om sådana kva- liteter som form, färg, komposition och struktur, idémässigt och psykologiskt inne— håll samt stimulera till komparativa stu- dier, som kan ge vidgade konst- och kul- turhistoriska aspekter.
77.2. H uvudmoment
Bildskapande och formgivning i olika ma- terial och tekniker i två- och tredimensio- nell form.
Valfri konstnärlig eller konsthantverka- betonad verksamhetsgren.
Konsthistoria med konstteori.
7 7 .3 . Kursplan med årskursfördelning
77.3.1. Årskurs 2
Förutsättningslösa formövningar även med tredimensionella material. Genomgång av olika tecknings- och målningsmaterial samt plastiska och skulpturala material. Teckning och målning av enkla naturfor- mer och andra föremål: Praktiska och teo- retiska studicr i olika former av perspek- tivisk bildframställning. Studier och skis- seringsövningar i skugglära. Figurteckning: Enkla anatomiska begrepp, mått och proportioner. Porträtteckning, helfigurteckning. Figurdetaljer såsom hand, fot, ben.
Studier och snabbskissering. Ornament och mönsterteckning: Komposi- tionsövningar med enkla geometriska mo-
77 . Teckning, estetisk specialisering
tiv (upprepning och rytm). thördelnings- övningar med hjälp av pappersklipp efter vissa regler. Svart-vitt montage. Flerfärgs- collage. Dekorationsuppgiifter i anslutning till valfri verksamhetsgren. Textning och skrifthistoria: Bokstävernas grundformer och proportioner. I samband härmed genomgång av skriftens historiska utveckling. Arbetsuppgifterna differentieras med hänsyn till vald verksamhet. Oriente- ring lämnas om typografi och i samband därmed övas skisseringsteknik.
Valfria verksamhetsgrenar: ]. Målning, teckning och grafiska tek- niker. Reklam och illustration. 2. Textilt inriktad verksamhet, modeteck- ning, heminredning och bostadskunskap. 3. Plastisk och skulptural form. Konsthantverk i olika tredimensionella material, keramik, emalj, silver etc. 4. Dekorativ målning, utsmyckning och färgsättning. Teaterdekor. Skuggspelsteater. Marionetteater. 5. Film och TV. Foto. 7. Teknisk ritning och teknisk illustra- tion. Konsthistoria omfattande ca 12 lektioner av diskussionskaraktär och behandlande företrädesvis svensk byggnadskonst, skulp- tur, måleri och nyttokonst samt den rör- liga bildens historia. I konsthistoria kan förekomma en frivillig, begränsad läskurs. Så ofta tillfälle därtill ges bör även inom konsthistorieundervisningen anknytning gö- ras till elevernas egen skapande verksam- het.
?”
77.3.2. Årskurs 3
Natur-studier: Olika naturformer studeras och visualiseras som linje- och valörteck-
ning tillämpad i olika tekniker. Makro— och mikrostrukturer studeras som funktionell strukturform och som textur (mönster). Studium av naturformer som uttryck för plastisk och skulptural form, som sugges- tion ur materialets stabila eller instabila konsistens, som tung-, lätt- eller trögfly- tande materia. Figurteckning: Studium av människokrop- pens proportioner samt form och rörelse- problem.
Teckning efter modell. Dräktstudier.
Tusch och grafiska tekniker
Lavering: Penselteckningsteknik. Målningsövningar med akvarell: Lasurtek- nik.
Valfria verksamhets-grenar: Som i årskurs 2. Konsthz'storia: Som i årskurs 2.
77.4. Anvisningar och kommentarer
77.4.1 Lärostof'f och verksamhetsformer 77.411.
Den estetiska specialiseringen avser att ge kunskaper och kännedom om estetiska kva- liteter hos alla former av bilduttryck, såväl två- som tredimensionella. Gränserna för den estetiska toleransen bör behandlas och diskuteras i anslutning till den praktiska och teoretiska verksamheten. Skillnaden mellan skönhetssinne och konstsinne bör klargöras. Den estetiska diskussionen bör ske i form av gruppövningar. Dessa bör utgå från situationen i dagens samhälle och behandla olika bild- och formgivningsfunk— tioner. Härvid bör även elevernas egna ar- betsresultat uppmärksammas.
Eleverna bör alltid ha frihet att själva välja arbetsuppgifter. Kursinnehållet bör betraktas som ett förslag, och förändringar av detta bör göras med hänsyn till elever- nas intressen och deras personliga uppfatt— ning samt till arbetstid och lokala förhål- landen.
Särskild hänsyn bör tas till elevernas
Allmänna synpunkter
intressefördelning i fråga om avbildning och fritt skapande inom de olika övnings- moment som är gemensamma. Här bör dock även kunna förekomma ett antal giv— na uppgifter, gemensamma för samtliga elever, vilket innebär för dem en möjlighet att se ett stort antal variationer och lös- ningar pa bildkompositioner och olika sätt att i avbildning presentera ett studieobjekt.
I anslutning till de valda verksamhets- grenarna. bör förekomma två hemskisser per termin.
7 7 .4.] .2. M etodiska kommentarer De förutsättningslösa formövningarna av- ser att uppöva den manuella färdigheten, frigöra elevernas experimentella cfantasi samt att ge praktisk kännedom om mate- rial och tekniker. Övningarna kan utföras individuellt och i grupp. Rörelseövningar kan även utföras på skrivtavlan till musik.
Studium av linjers, ytors, färgers och vo— lymers uttrycksmöjligheter.
Som tillämpningsövningar till verksam- heterna teckning och målning samt figur- teckning ges följande övningsuppgifter: Jämförande studier mellan volym- och sil— huetteckning. Miljöteekm'ng. Reportage- teckning. Enkel uppmätning och färglägg— ning av exempelvis bruksföremål.
De i årskurs 3 upptagna momenten tusch och grafiska tekniker, lavering och mål- ningsövningar med akvarell kan dels be- drivas som självständiga gemensamma öv- ningar, dels anpassas till övningarna inom olika verksamhetsgrenar, t.ex. textil och reklam.
Övningarna i textning omfattar allt efter elevernas val av verksamhetsgren dels skrivna, dels tecknade bokstavsformer: Fri pennskrift. Plattpenselskrift. Snabbtext- ningsteknik. Bild — skrift. Montage med hjälp av utklippta bokstäver och utklippta bilder.
De valfria verksamhetsgrenarna är som nämnts i 77.4.1.1 naturligtvis beroende av elevernas intresseinriktning. När i det föl-
jande vissa tänkbara verksamhetsgrenar behandlas avser det ej att begränsa urvalet utan är endast en exemplifiering.
1. Målning, teckning, grafiska tekniker. Reklam, illustration Målning: Färg- och teknikövningar. Mål- ning efter enkla stilleben — uppställningar och utomhusstudier i akvarell, tempera, krita etc. Teckning: Övning i olika teckningstek- niker med varierande arbetsmaterial så- som blyerts, kol, krita, stålpenna och pen- sel. Pennteckningstekniker och lavering med pensel. Grafiskt arbete: Översiktlig genomgång av olika grafiska metoder såsom etsning, akvatint, mezzotint, torrnålsgravyr, lito- grafi, träsnitt och trägravyr. Fria prak- tiska övningar i sådana grafiska tekniker för vilka skolan har erforderhg utrustning.
Inom vart och ett av områdena mål- ning, teckning och grafiska tekniker bör förekomma analys av elevernas egna ar- betsresultat och studium av konstnärers verk.
Reklam och illustration: Teori. Bildens funktioner och betydelse i dagens samhälle. Stil, färg och form i relation till olika ända,- mål, material och tekniker. Tryck och re- produktionsteknik. Teoretiska övningar (även i studiecirkelform). Reklampsyko- logi. Övningar i stilisering av reklamtexter i samband med undervisningen i svenska. Layout.
Fackteckning: Kompositionsövningar ex- empelvis med utgångspth från Bauhaus- metodikens speciella bildbyggnadsövning- ar. thönster, varuteckning, annonser med layout. Bokillustrationer och bokomslag. Pappersskulpturer och andra tredimensio- nella kompositioner i papper, papp och gips. Varuförpackning. Reklammobiler.
Textning och bokstavskonst: Bokstäver- nas och Siffrornas grundformer. Samman- ställning av text till kompositioner för olika reklamändamål. Typografisk genomgång.
2. Textilt inriktad verksamhet, modeteck- ning, heminredning och bostadskunskap Momenten natur-studier, figurteckning samt ornament och mönsterteckning är av grund- läggande betydelse för denna verksamhets- gren. Stor vikt lägges därför på dessa övningar, vilka avser att utveckla fantasi och sinnet för färg och proportioner. Ele- verna bör likaså ha inhämtat elementära kunskaper i allmän färglära och i textning. Textila konsthantverkstekniker, textil fackteckning: Naturstudierna bearbetas och anpassas efter textila tekniker. Ornament- och mönsterstudierna bör om möjligt även kunna förläggas till muséer, hembygdsgår- dar eller kyrkor. Fackteckningen avser att meddela kunskap i komposition och möns- terteckning för följande textila arbetsom- råden: Broderi: Genomgång av olika Sömnads- tekniker. Sydda studier efter äldre förebil- der samt egna kompositioner i varierande tekniker. Fria sömnadsexperiment utan i förväg upptecknade mönster. Applikation: Sydda eller klistrade tyg- applikationer efter egna kompositioner. Bandapplikationer och kantiljbroderi. Vävning: Genomgång av olika Vävnads- tekniker. Provvävning (i skolor där sådan verksamhet utan svårighet kan bedrivas). Syftet med vävningen är att genom kun- skap och praktisk övning lära eleverna be- döma olika teknikers möjligheter till möns- terbildning. Övningarna kan bedrivas på bordsvävstolar. Tryck: Praktiska övningar i linoleum- tryck, schabloneringstryck, filmtryck. Ut- förande av egna kompositioner. Textiltryc- kets historia.
Batik: Sidenfärgning. Bomullsfärgning. Genomgång av andra typer av utsparnings- tekniker, exempelvis »tie and dye».
Modeteckning: För elever med specith intresse och med goda kunskaper i figur— teckning och stoffteckning samt lavering komponerande av kläder, skor, väskor. Sär- skilt avseende fästes vid färgsättning.
Heminredning och bostadskunskap: Bo- stadsmiljön, hemmets planering och dess inredning studeras med utgångspunkt från aktuell heminredningslitteratur och mot bakgrunden av den historiska utvecklingen. Därvid behandlas planlösningar, möbler, textilier m.m. under beaktande av prak- tiska, ekonomiska och estetiska synpunk- ter. Särskilt avseende fästes vid färgsätt- ning. Någon praktisk övning kan behandla interiörfärgsättning med förslag till tape- ter, textilier, träslag. Studiebesök i hem- inredningsaffär och på. auktionskammare eller i antikaffär.
3. Plastisk och skulptural form. Konst- hantverk i tredimensionella material Teori: Studium av skulpturala utsmyck- ningar och arkitekturdetaljer samt olika former av bruks- och prydnadsföremål ur funktionell och estetisk synpunkt. Skulptur: Modellering, relief och rund- skulptur. Gipsgjutning, förlorad form och släppform. Träskärning eller skärning i lätt- bebongblock. Ståltrådskompositioner. Kom- positionsövningar exempelvis med utgångs— punkt från Bauhausskolans speciella meto- dik. Keramik: Fackteckning. Studier efter na- turen, mönsterteckning. Arbetsritningar till keramikföremål. Museistudier. Verkstads- arbete. Modellering och drejning. Engobe- ring och glasering. Bränning. Metallarbete: Fackteckning. Studier av olika föremål; studierna kan förläggas till museum, kyrka eller annan offentlig bygg- nad med tillgång till metallföremål och smidesdetaljer. Verkstadsarbete. Enklare filnings- och sågningsarbeten. Tillverkning av föremål med användning av plåtsax, fil och hammare. Formgivning genom driv- ning och häckning. Ornamentskompositio- ner med gravering och trådarbeten.
4. Dekorati'v målning Undervisningen omfattar teknikerna olja, tempera, gouache, pastell och akvarell samt
genomgång av sådana inom måleriet före- kommande specialtekniker som mosaik, fresco, intarsia, textilapplikationer och ha- tik. Tillfälle bör ges till studier av de olika målningsteknikerna i original.
Praktisk kännedom om och övningar i sådana tekniker som förekommer inom tea- terdekoration.
Övningar kan ske i samarbete med den dramatiska specialiseringen.
Modellarbete.
5. Film och TV
Apparatkunskap. Filmens uttrycksmedel och språk: Den fotografiska bilden och fil- mens teknik. Filmen i relation till andra former av bildande konst. Principerna för kameran och projektionsapparaten.
Bildformat och filmremsa. Den statiska bildens estetik. Den rörliga bildens estetik, t.ex. rörelse i bildmotivet, rörelse genom kamerans vrid- ning i höjd och sidled, rörelse genom för- flyttning (åkning), rörelse i tid och rum (montagerytm).
Ljud och bild-ljudmontage, varvid kan påvisas hur en film kan bygga direkt på musikens rytm samt släktskapet mellan filmatisk och musikalisk rytm.
Koloritens användbarhet inom filmkons— ten.
Filmens berättarstilar: Elementärt mon- tage. Impressionistiskt montage. Expressio- nistiskt montage. Parallellhandling. Sam- mansatt berättarstil.
Elevproduktion av film: Elevproduktio- nen kan omfatta t. ex. film tecknad direkt på filmremsan, tecknad film, utarbetande av synopsis och manuskript och inspelning av egen film, varvid vissa. övningar kan utföras i samband med de gemensamma övningarna.
Den valfria verksamhetsgrenen film och TV avser att ge kunskap om och förståelse för filmen som uttrycksform. Den skall ge förmåga. till en konstnärlig värdering av film.
För att öka elevernas upplevelseförmåga samt ge dem större förståelse för film och TV bör ett antal fihn- och TV-program tas upp till mer ingående diskussion. Vid sidan av den regelmässiga analysen av inne- håll och estetisk kvalitet bör även disku— teras hur filmerna behandlar och tar ställ- ning till individens och samlevnadens pro— blem och hur olika tekniker psykologiskt påverkar åskådaren.
Filmen bör också diskuteras som ett kommunikationsmedel för information och underhållning. Därvid bör också framhål— las att filmen kan ge sitt meddelande extra tyngd genom att den framför det på. sitt eget språk. Därigenom får filmen stor be- tydelse som konstart.
Den bildmässiga analysen bör ske i in- timt samband med teckningsundervisning— en. Vid elevproduktion av film är känsla för form och färg samt kunskap om olika tekniker inom andra former av bildfram— ställning av största betydelse.
Eleverna bör få. i uppgift att själva in- leda filmvisningar och diskussioner !för att därigenom få. träning i muntlig framställ- ning. Samarbete med svenska bör även kunna förekomma genom att eleverna får uppsatsämnen exempelvis i form av recen- sioner av visade filmer. Undervisningen bör vidare stå i intim kontakt med undervis- ningen i dramatik och musik.
Vid planering bör om möjligt tid avsät- tas för studiebesök hos någon filmfotograf eller studieresa till en filmindustri. Även teaterbesök och besök på museer och konst— utställningar bör kunna förekomma.
Den teoretiska delen av ämnet omfattar fördjupat studium av signifikativa epoker i filmens historia. Jämförande studium av filmens och televisionens dramatisk-este- tiska grunddrag och uttrycksmedel, gemen- samma och skiljande egenskaper samt rela- tion till litteratur och andra konstarter.
Uppmärksamhet ägnas icke endast de dramatisk-episka funktionerna utan även
rent estetiska relationer som t.ex. relatio- nerna mellan abstrakt film, mobilkonst och icke föreställande måleri.
Studium av en eller flera syntaktiskt oppositionella stilriktningar (t.ex. cinema», »nouvelle vague»).
Studium av någon estetisk-psykologisk problemställning, t.ex. stiliseringsmöjlighe- ter i gråskala (färgfilm och television).
Den praktiska delen omfattar dramatiskt uttryck i närbildsteknik (mimik och plas— tik). Mikrofonteknik.
Det aktiva filmskapandet organiseras som grupparbete, avseende både dokumen- tär och dramatisk-fiktiv framställning in- riktad på film och TV-mässig förevisning.
»free
6. Foto Fotografering skall inte i första hand be- traktas som en självständig verksamhet utan bör i tillämpliga delar kunna före- komma i anslutning till annan vald konst- närlig verksamhetsgren, exempelvis reklam, mönsterkomposition eller film och TV. Tyngdpunkten är lagd på. konstnärlig foto- grafering och bildkomposition. Undervisningen kan omfatta: Press-, re- portage-, reklam-, mode- och porträttfoto- grafering. Retusch och layout. Fotohisto- ria. Studium av fotografiskt bildmaterial. Idédiskussioner och analys av arbetsresul- taten. Fotolaboratorium bör stå. till förfo- gande för undervisningen. Studiebesök på ateljéer, laboratorier och tryckerier.
7. Teknisk ritning och teknisk illustration Teknisk ritning och teknisk illustration bör inte i första hand betraktas som en själv- ständig verksamhetsgren utan bör förenas med reklamtecknings- och varuutform— ningsuppgifter (design) eller anknytas till olika tekniska intressen. Undervisningen avser att ge avancerade kunskaper i projektions- och perspektiv- lära och omfattar: Olika. vyplaceringsmeto— der. Måttsättningsregler. Snitt. Konstruk- tion av skärningslinjer. Plana spår och skär-
ningar. Utbredning av plansidiga och runda kroppar. Skruvlinjer, skruvytor och gängor. Sned parallellprojektion. Något om kart— projektioner. Perspektivkonstruktion enligt indirekt metod. Perspektivkonstruktion en- ligt direkt metod. Perspektivkonstruktion med rundhorisont. Trepunktsperspektiv. Perspektivisk skugglära. Affischkonstens speciella perspektivframställningsmetoder (överdrivet perspektiv). Kortfattad över- blick över ritteknikens historia.
77.413. Bedömning
Det viktigaste underlaget för kontroll av elevernas kunskaper utgör deras egna arbe- ten. Dessa bör under hand samlas in och förvaras i teckningsinstitutionen under läs- året. Enskilda arbetsuppgifter i form av fördjupade studier inom vald verksamhets- gren eller något av ämnets övriga grenar kan redovisas på olika sätt: utställningar
av teckningar och målningar eller andra utförda föremål, skriftlig redogörelse illu— strerad med teckningar eller fotografier, föredrag inför klassen, förhör inför läraren.
77.4.2. Hjälpmedel
Ritborden bör kompletteras med staffli och uppställbara skärmar för större elevarbe- ten. Utrustning av verktyg och redskap bör anpassas för de i kursplanen föreslagna verksamhetsgrenarna.
För övningarna i verklighetsavbildning erfordras en utvald modellsamling.
Tillgång till AV—hjälpmedel, främst för bildvisning, samt reproduktioner av konst är nödvändig bland annat för jämförande bildstudium.
Institutionen bör förfoga över ett refe- rensbibliotek med handledningar, uppslags— verk och tidskrifter för studium av konst och konsthantverk.
78. Musik
78.1 . Mål
Undervisningen i musik skall ge eleverna tillfälle att utöva musik. Genom detta ak- tiva musicerande, genom att lyssna till mu— sik och genom att erhålla närmare känne- dom om musikens uttrycksformer bör ele- verna på olika sätt kunna öka sin förståelse för och sina insikter i musiken som konst- art.
7 8 .2. H uvudmoment
Unison och 'flerstämmig sång. Tonbildning och talteknik. Ensemblespel. Musiklära. Harmonilära.
Koraler och delar ur svenska mässan.
Musiklyssnande. Den musikaliska formlärans grunder. Musikhistoria.
7 8 .3 . Kursplan
Musicerande i form av unison och fler- stämmig sång, så långt möjligt i anslut- ning till konst— och musikhistoria. Övning- ar i tonbildning och talteknik. Musiceran- de efter elevernas vokala och instrumen- tala färdigheter och som förberedelse till framföranden vid den musik— och konst- historiska framställningen. Koraler och de— lar ur svenska mässan främst med avseen- de på melodier i kyrkotonarter.
Aktivt lyssnande genom studier av den musikaliska formläran i anslutning till ge- nomgång av några karaktäristiska verk
(motiv, period, tema, vis- och dansformer, variation, rondo, sonatform). Homofonioch polyfoni. Några av de vanligaste barock- formerna (concerto grosso, fuga, passa- caglia). Formernas omvandling i den nutida musiken. Jazzens stilistiska utveckling och uttrycksmedel.
78.4. Anvisningar och kommentarer
78.4.1.
78.4.11. Allmänna synpunkter på ämnes- stoffet Undervisningen bör präglas av aktivt mu- sicerande. Elevernas egen musikaliska il- lustration till den musikhistoriska och mu— sikteoretiska framställningen är det bästa underlaget för en meningsfde undervis- ning. Den allmänna musikläran och ackord- lärans övningar bör icke stanna vid teore- tiska uppgifter utan göras levande genom att de sjunges eller utföres på. instrument. Det är lärarens uppgift att lära känna varje elevs musikaliska förmåga samt att med ledning härav lämna lämpliga upp— gifter till utförande. Särskilt begåvade ele- ver bör hänvisas till den frivilliga under- visningen utanför timplanen. Anvisningar om undervisning utanför skolan kan ock- så ges, då sådan anordnas genom kommu- nens försorg. Det aktiva lyssnandet bör tillgodoses ge- nom åhörande av större musikverk i dess helhet. Härvid bör bl. a. sådana verk kom— ma i fråga som delvis upptagits till behand- ling och analys under konst- och musik- historielektioner.
Lärostoffet
78.412. Planering och samverkan Undervisningen bör utformas så att den musikaliska färdigheten — vokal eller in- strumental — hos varje elev i gruppen ut- vecklas under gemensamt musicerande. Sedan läraren bildat sig en första uppfatt- ning om elevernas olika förutsättningar, hör han planera läsårets arbete på sådant
sätt att varje elev genom sång eller spel och lyssnande får en fördjupad upplevelse av musiken. I vissa fall kan det vara lämp- ligt att gruppens musicerande samlas kring ett specith verk eller några avsnitt ur ett sådant, exempelvis en kantat eller ett sång— spel. Vid planeringen bör också hänsyn tas till kursen i konst- och musikhistoria, så. att ämnesområden som där endast kunnat beröras under musiklektionerna tas upp till diskussion och mera ingående studium.
Samverkan med andra ämnen —— sven- ska (röstvård, olika kompositörers tonsätt- ningar av dikter), moderna språk (sånger med utländsk text), religionskunskap (ko- raler, svenska mässan), och gymnastik (dan- ser) — bör planeras vid ämneskonferensen och där så är möjligt bör en samordning av kursmomenten ske. Samverkan med andra ämnen bör tjäna till att ytterligare belysa musikens betydelse på olika om- råden.
78.4.2. Verksamhetsformer
78.421 . tarer
Allmänna metodiska kommen-
För de elever som valt ämnet bör musiken främst bli en form för musicerande eller en aktiv kontakt med musik. Aktiviteten skall främst bestå i sång där alla eller åtminstone de flesta i avdelningen kan del- taga. Man bör emellertid också uppmärk- samma att musikintresserade men icke sångbegåvade elever kan välja musik för att få. möjlighet till grundligare musiklyss— nande än vad konst- och musikhistoria kan erbjuda.
Stor vikt skall fästas vid tonbildnings- övningar, bl.a. därför att många elever efter längre uppehåll på grund av målbrott har behov därav. I detta avseende ger läro- plan för grundskolan anvisningar som är tillämpliga även på. gymnasiet. Vid valet av sånger är anknytningen till litteraturunder— visningen värdefull. Stor uppmärksamhet skall ägnas textinnehållet. Utan en klar bild av textens mening och innebörd kan ele—
verna ej uppfatta hur musiken framhäver och speglar diktens stämning. Litterära vi— sor, vars texter kan vara otillgängliga för yngre elever, kan på detta stadium förkla— ras. Att ge något av tidsmiljö och person— liga data kring poet och kompositör kan bidra till intresset för och förståelsen av en säng. Sånger på. främmande språk bör pre- pareras av vederbörande språklärare icke endast vad beträffar översättningen och det direkta textuttalet utan även med hän- syn till de långa vokalljuden vid sång.
De anvisningar för musiklyssnande som lämnas i konst- och musikhistoria (75.411) bör tillämpas även i musik. Hur långt man kan gå i detaljanalys är beroende av avdel- ningens mottaglighet. Avsikten är att un- derlätta och berika musiklyssnandet. Kom- mentarerna skall vara ett medel, ej ett mål. Målet bör vara aktivt genomlyssnande av bl. a. verk som undervisningen i konst- och musikhistoria endast delvis hunnit beröra.
Elever som deltar i undervisningen i in- strumentalmusik eller eljest behärskar nä— got instrument kan demonstrera detta både teoretiskt och genom att musicera. Genom demonstration av olika instrument kan eleverna icke endast lära känna deras klangfärg utan även få uppgifter om in- strumentets svårighetsgrad, dess möjlighe- ter som soloinstrument, ungefärliga an- skaffningskostnad och skötsel.
Eleverna bör på. alla sätt uppmuntras till aktivt musicerande genom att såväl vokal- som instrumentalensembler av olika slag anordnas inom gruppen.
78.422. Bedömning
Bedömningen av en elev får inte ensidigt inriktas på de strikt kunskapsmässiga och lätt mätbara prestationerna. Under dis- kussioner, arbete i grupper och ensembler av olika slag liksom vid uppgifter av mera individuell art bör läraren iaktta och söka bedöma elevens förmåga att ta initiativ, att samarbeta och att ta ansvar för upp- giftens fullföljande. Speciellt i samband
med individuella prestationer har läraren tillfälle att bedöma elevens förmåga till självständigt tänkande och konstnärhg uppfattning. För bedömning av eleverna bör de rent praktiska färdigheterna — vo- kala och/eller instrumentala — stå i för- grunden men hänsyn skall även tas till in- sikter i musikens teori och historia. Stun- dom kan någon form av skriftligt prov vara lämpligt.
78.4.3. Hjälpmedel För återgivande av kompositioner som ej kan framföras av i skolan tillgängliga kraf- ter utnyttjas grammofon och bandspelare. Den senare användes med fördel för att spela in temata och andra avsnitt som man vill ha möjlighet att presentera för eleverna, innan hela kompositionen av- lyssnas. Bandspelaren bör även utnyttjas vid tal- och tonbildningsövm'ngar. Det är lättare för eleverna att förstå påpekanden om fel som de själva fått avlyssna, liksom det blir en uppmuntran till fortsatta an- strängningar, om de efter en tid får jäm- föra en senare inspelning med en tidigare och upptäcka en förbättring. Även då. det gäller kritisk granskning av egna musik- prestationer är bandspelaren till god hjälp. Skilda typer av dupliceringsapparater bör utnyttjas för framställning av sådant material som ej lämpar sig för återgivning via projektor, t.ex. sångtexter och olika typer av lyssnarblad. Bland projektorerna bör särskilt skriftprojektoms tydliga. åter- givningsmöj ligheter observeras (kortare not- exempel, schematisk återgivning av något kompositionsavsnitt etc.). För partitur-åter- givning kan bildbandet vara lämpligt. I ett välförsett mediatek kan eleverna självständigt eller efter lärarens anvisning— ar söka material till individuellt eller grupp- arbete (musiklitteratur, bildmaterial, inspel- ningar av musik) och bearbeta materialet för redovisning genom inspelning av eget eller gruppens arbetsresultat eller göra kombinationer av tal, musik och bildinslag.
79.1 . Mål Undervisningen i musik, estetisk specialise- ring, skall tillgodose de elever som vill till- fredsställa sitt musikintresse genom att själva utöva musik, genom att lyssna till verk i ett större sammanhang och genom att djupare tränga in i musikens teori.
79 .2 . H uvudmoment
Unison och flerstämmig sång. Tonbildning och talteknik. Ensemblespel och försök till framförande av större musikverk. Musiklära. Harmonilära. Kontrapunkt. Musiklyssnande.
Analys av större musikverk, partitur- studium. Musikhistoria.
79 .3 . Kursplan
Musicerande i form av unisona och fler- stämmiga sånger från olika skeden av mu- sikhistorien och så långt möjligt i anslut— ning till undervisningen i övriga ämnen, främst svenska, historia och främmande språk.
Övningar i tonbildning och talteknik. Gehörs och rytmövningar, a vistaövning- ar, melodiska och rytmiska improvisations- övningar.
Instrumentala och vokala ensembler. Försök till framförande av större musik— verk säsom Sångspel, operor, oratorier.
Aktivt lyssnande på större musikverk, varav några efter grundligare analys. Re— petition av den musikaliska formläran. Partiturstudium. Harmonilära, skriftliga övningar. Analys av enkel 2-, 3- och 4— stämmig sats. Något om modulation. Nå-
79. Musik, estetisk specialisering
got om kontrapunkt. Något om atonalitet och polyrytmik i anslutning till oriente- ring om nutida tonkonst. Musikens histo- ria, bl. a. med avseende på de musikaliska formernas utveckling, t. ex. symfonin, ope— ran, solosången. Folkmusik. Utomeuropeisk musik.
Tredje årskursen bör huvudsakligen om- fatta nutida tonkonst och avslutas med en översikt av musikhistorien.
7 9 .4. Anvisningar och kommentarer
79.4.1 Lärostoffet
79.4.11 Allmänna synpunkter på ämnesstoffet Undervisningen i den estetiska specialise- ringen bör främst bygga på. gemensamt praktiskt musicerande och musiklyssnande, men det utesluter inte att den kan indi- vidualiseras. Läraren äger därför stor fri- het att i samråd med eleven fördela de olika kursmomenten. Eleven skall ha möj- lighet att ägna sig åt den form av musi- kalisk verksamhet som bäst passar hans intresse och fallenhet. Kunnighet i harmo- nilära kan föra till vidare studier i kontra- punkt och komposition. Ett gott gehör förenat med ledaregenskaper kan via parti- turstudier leda till dirigentuppgifter. Sång- begåvade elever med litterärt intresse bör ha tillfälle till särskild undervisning om den ackordik som är oundgänglig för före- dragandet av en visa med ackompanjemang samt få sitt förråd av melodier utökat. Kammarmusik i olika former är en ange— lägen uppgift. Lämplig ensemblemusik för olika sammankomster inom skolan torde här kunna förberedas liksom musikillustra- tioner till konst- och musikhistoriens pro— gram för belysande av stilepoker och idé- strömningar. Elever med sådant specith intresse för musik att de avser att ägna
sig åt musikstudier vid högskola eller uni- versitet bör beredas tillfälle att utforma ett sådant arbetsprogram att det kan stöd— ja. deras vidare studier. Elever med fallen- het för jazzmusik kan övas i jazzmusikens harmoniska schema och i improvisation samt undervisas om olika former och stilar. Varje musikintresserad elev skall i under- visningen finna gensvar för sitt intresse.
79.412. Planering och samverkan Eleverna kommer i många fall att före- träda så olika intresseområden inom mu- siken, ibland även med yrkesinriktning, att det är av största vikt att läraren efter sin första kontakt med eleverna planerar ar- betet så. att varje moment i kursplanen får ett för eleverna lämpligt tidsavsnitt under läsåret. Områden som i huvudsak bör bygga på elevernas självverksamhet måste i detalj planeras, så att erforderligt material finns tillgängligt och uppgifternas svårighetsgrad anpassas efter varje speciell elevgrupps förmåga. Omväxling i undervis- ningen bör åstadkommas genom avvägning mellan diskussioner, klassundervisning och övningar av olika slag. Specialiseringen erbjuder rika möjlighe— ter till samverkan med andra ämnen ge- nom att vissa elevers eller hela gruppens musicerande inriktas på. områden som är eller kommer att bli aktuella inom andra ämnen, exempelvis historia och svenska. Under lektioner i dessa ämnen kan eleverna framträda med belysande vokal- och instru- mentalkompositioner eller genom kommen— tarer till verk återgivna på grammofon bi- dra till en vidgad kännedom om musikens plats i kulturhistorien. Arbetet i tecknings-, musik— ach drama- tikspecialiseringarna bör samordnas genom täta konferenser med berörda lärare, så, att de olika grupperna kan framträda med ge- mensamma kulturhistoriska demonstratio- ner vid lämpliga tillfällen.
79.4-.2. Verksamhetsformer 79.4.21. Metodiska kommentarer Den estetiska specialiseringen möjliggör en avsevärd utökning av lärostoffet utöver vad som givits i musik samt konst- och musikhistoria och ger vidgade möjligheter till ett levande musicerande genom elever- nas medverkan och större utrymme för ett lugnt genomlyssnande även av stora mu- sikverk. Den levande musiken som cen- tralt element skall bestämma utformningen och genomförandet av de för denna under- visning föreskrivna momenten.
Den estetiska specialiseringen skall till- godose elevernas behov av en undervisning som kan anknyta till deras speciella in- tresseområden eller inriktning på ett bli— vande yrke. Detta kan ske genom att ele— verna tidvis sammanföres i lämpliga stu- diegrupper, som arbetar i skilda rum med läraren som ambulerande instruktör.
Undervisningen bör t.ex. då det gäller elever som har för avsikt att bli klass- lärare anpassas så. att den anknyter till de olika moment som förekommer vid såväl undervisningen i musik som andra ämnen i grundskolan. Studierna bör inriktas på. färdigheter som fordrar längre tid, såsom att kunna spela de för undervisningen i musik och andra ämnen aktuella sångerna och koralmelodierna, att kunna ge stöd åt sångerna genom ett improviserat harmo- niskt underlag, att preludiera till koraler, att lära känna rför skolundervisningen spe- ciellt lämpad musik från olika epoker, att kunna behärska för gruppundervisning ak— tuella instrument och att lära känna medel, som gör undervisningen i musikteori in- tressant och fängslande. Eftersom sången intar en central plats i grundskolans mu- sikundervisning, bör eleven även så tidigt som möjligt få lära att använda sin röst på. ett föredömligt sätt. Röstvärd med tal- tekniska övningar och tonbildning är där— för viktiga moment. Övningar i att in- struera kör och mindre instrumentalen- sembler bör även ingå i undervisningen.
För sådana elever som t. ex. har för av— sikt att studera musikforskning vid univer- sitet bör studierna kunna inriktas på. ett sådant urval av moment som kan vara av intresse för och underlätta senare studier. Dit hör färdighet i notläsning, förmåga att läsa melodier och rytmer från bladet, elementär instrumentkännedom, elementära kunskaper i harmonilära samt ett visst mått av kännedom om den musikaliska standardrepertoaren från 1700 till nutiden.
För elever som ämnar fortsätta studier- na vid högre musikläroanstalt bör under- visningen i någon mån kunna anpassas efter de praktiska och teoretiska kunska- per som är av intresse för sådana anstal- ter. Betydelsefullt är att vidga kontakten med värdefull musik. Genom möjligheten att under handledning lyssna till berömda, föredömliga verk eller till framstående so- lister befordras på. ett gynnsamt sätt den konstnärliga smaken och det goda om— dömet. Goda förebilder leder till större konstnärlig mognad. Att förmedla kontak— ten med god musik under de för konst— intryck betydelsefulla uppväxtåren är en angelägen uppgift för undervisningen i den estetiska specialiseringen.
Specialiseringen i musik har emellertid sin kanske viktigaste funktion att fylla för dem som icke har för avsikt att välja yrke där särskilda musikkunskaper är betydelse- fulla men som gärna trakterar något in- strument, sjunger eller lyssnar till musik. Så. bör till exempel elever med speciellt sångintresse få. sjunga i av gruppen ska- pade ensembler och i lämpliga fall även framträda som solister, få stifta bekant— skap med vokalmusik från olika tider och kulturer genom sjungande och lyssnande, efter sin förmåga få ledning i att ackom- panjera sig själva på något ackordinstru— ment och för övrigt deltaga i alla moment som svarar mot deras intresseinriktning. Dä vissa grupper är sysselsatta med mer avan- cerade teoretiska skrivövningar o. dyl., bör andra elever bilda en grupp som ägnar sig
åt praktisk musikutövning eller musiklyss- nande.
Eleverna kan på ett verksamt sätt bi- träda. med musik vid skilda tillfällen i sko- lans verksamhet. De kan därvid även lämna orienterande kommentarer om så erfordras. Vid undervisningen i sin egen klassavdelning kan de uppmärksamma av- snitt i olika ämnen, där musikillustrationer eller demonstrationer kan komplettera framställningen, samt medverka med musi- kaliska inslag vid samlingar och vid tim— mar till förfogande.
Med beaktande av rimliga konstnärliga krav bör försök göras att utföra även mera avancerade verk såsom Sångspel, operor, kantater, mässor. Dessa försök, som ford- rar lång och ingående förberedelse, får icke iforceras. Genom lämplig fördehiing av solouppgifter och andra arbetsinsatser kan de samfällda prestationerna leda till fram- gångsrika resultat utan att andra ange- lägna undervisningsmoment därigenom äventyras.
Arbetet i den estetiska specialiseringen lämpar sig mycket väl för enskilda upp— gifter av olika slag: avsnitt ur harmonilä- ran, kompositionsförsök, instrumentering av enklare kompositioner, självständigt in— studerande av något soloparti, någon sonat eller solokonsert, partiturstudium, konsta- terande och namngivande av kyrkotoner i svenska psalmboken och svenskt missale, instrumentens ursprung och historia (or— geln, violinen m.fl.) etc. Sådana intresse- väckande specialstudier främjar den vik— tiga personliga kontakten med musiken un- der självständigt arbete.
Samordning mellan musikhistoria och den musikaliska formläran bör ske. Det kan ibland vara till fördel att följa en forms utveckling genom tiderna, såsom so— losången, kyrkomusiken—, kammarmusiken, symfonin, operan. Detta vidgar de histo- riska perspektiven och skapar förståelse för nya vägar och uttrycksformer. Liksom i fråga om musikundervisningen i övrigt
skall strävan att nå så bred kulturell orien- tering som möjligt ske genom intimt sam- arbete med undervisningen i religionskun- skap, historia, svenska, konst- och musik- historia samt främmande språk.
Fördelningen av undervisningsmomenten teori — musicerande — musiklyssnande skall anpassas efter elevernas behov och) mottaglighet. De teoretiska momenten bör alltid levandegöras genom elevernas prak- tiska musicerande.
Gehöret skall såsom grundläggande mo- ment för all musikverksamhet utvecklas och ständigt tränas genom a vistasång, musikdiktat (rytmiska, melodiska och har- moniska), minnesuppteckningar av rytmer, melodier och klanger. Härigenom får ele- verna träning i den musikaliska »innan- läsningen».
Uppövande av sinnet för rytm bör ske i en form som direkt ansluter sig till elever- nas musikaliska sysselsättning. Sådana öv- ningar bör därför baseras på en samverkan mellan rörelse och musik.
Följande moment bör under det prak- tiska musicerandet bli föremål för studier:
Tonens egenskaper: svängningar, tonhöjd, styrkegrad, tidslängd, övertoner, klangfärg, resonans.
N otskriften. M usiktermer. Skaltyper och andra tonsystem: pentatonik, kyrkotoner, dur-, moll—, kromatiska och heltonsskalor. Polytonalitet. Atonalitet, tolvtonssystemet.
Intervall: namn, storlek, karaktär. Harmonilära: elementär ackordlära, impro- visation, skriftliga uppgifter i enkel fyr- stämmig sats, analys och harmonisering av koraler, generalbas, modulationer, ackom- panjemang av givna melodier. (Studiet av harmonilära är i hög grad beroende av elevernas intresseinriktning och begåvning. Den i anvisningarna omnämnda gruppin- delningen är här aktuell.)
Kontrapunkt: genomgång av enkla kontra- punktiska exempel (tvästämmig vokalsats). Komponerande av någon kanon.
Kompositionsförsök. Musikhistoria: tidsskeden och som anges för konst- och musikhistoria, behandlas här mera ingående. Olika musi- kaliska former skall ytterligare belysas men icke som torra scheman utan som ut- tryck för levande musikaliskt skapande.
stilarter,
7 9 4.2.2. Bedömning De skiftande uppgifter som förekommer inom den estetiska spccialiseringen ger lä- raren rika tillfällen att iaktta elevens ut- veckling i fråga om såväl kunskaper och färdigheter som konstnärlig uppfattning och gestaltningsförmåga. Vid bedömningen bör huvudvikten läggas på det vokala och instrumentala kunnandet, men för högre betyg bör god förmåga att musicera va- ra förenad med goda kunskaper i den del av musikens teori som ingår i kursen samt goda insikter i musikens historia. Sådana kunskaper redovisas dels under de skrift— liga övningarna, dels vid skriftliga prov un- der terminerna.
Elev som byter verksamhet inom den estetiska specialiseringen bör inhämta er- forderliga delar av tidigare genomgångna moment.
79.4.3. Hjälpmedel Utöver vad som sägs om hjälpmedel vid undervisningen i konst- och musikhistoria samt musik bör för den estetiska specia- liseringen beaktas alla de möjligheter till berikande av undervisningen som en god teknisk utrustning erbjuder, om ett rikhal- tigt material ställs till elevernas förfogande för bearbetning och användning i olika skolsituationer, t.ex. vid lektioner och timmar till för-fogande där musik- och bild- inslag är lämpliga. Bandspelaren bör kunna utnyttjas t.ex. för inspelning av en eller flera stämmor i
en komposition som skall inövas av elever med skilda undervisningstimmar, så att samövningen- kan förberedas oberoende av de medverkandes olika schematider. Vidare bör eleverna till en viss grad kunna arbeta utan lärarens ledning vid instudering av soli och ensembler, om de via en bandin- spelning får tillfälle att flera gånger avlyss- na verket framfört av goda förebilder.
Vid grupparbeten med lyssnarmoment kan det ibland vara fördelaktigt att not- bilden på något sätt projiceras på en vägg, så att hela gruppen kan följa de detalj- påpekanden som kan göras av gruppens mest initierade elev. Om en mindre grupps arbete resulterar i en schematisk framställ-
ning av förloppet i en komposition, kan bilden därav lätt göras tillgänglig för stör- re grupper genom återgivning via en skrift- projektor.
Eftersom ämnet bör sträva efter att till- godose alla intresseriktningar och särskilda studiemål inom gruppen, är studiehandled- ningar och korrespondenskursartat mate- rial som underlättar självständiga indivi- duella studier eller grupparbeten synner- ligen betydelsefulla hjälpmedel. Vissa delar av musik- och harmoniläran bör eleverna sålunda kunna studera på egen hand, me- dan läraren handleder en annan grupp in- om annat ämnesområde.
8 0. Dramatik
80.1 . Mål Undervisningen i dramatik syftar till
att med utgångspunkt i dramat och den sceniska konsten bibringa eleverna fördju- pad estetisk-humanistisk kunskap.
att lära eleverna att utifrån det skrivna dramat leva sig in i och sceniskt gestalta skilda människonaturer, miljöer och livs- problem samt
att härigenom frigöra elevernas uttrycks- medel.
802. H uvudmoment
Sceniskt formspråk. Teaterns, scenbildens, dramats och filmens historia med konst- historiska utblickar.
Litterärt studium. Pjäskunskap med stu- dium av dramats, filmens och hörspelets teknik. Scenisk konst och dess teknik. Rörelsetek— nik och scenplastik. Talteknik och replik-
föring. Scenframställning. Scenbild och dräkt. Ljus- och ljudeffekter.
80.3 . Kursplan
Sceniskt formspråk Teaterns och scenbildens historia i nära anknytning till konst- och musikhistoriens epokgenomgångar. I samband därmed dräkt- och kostymkunskap. Teaterns so— ciala funktion genom tiderna. Allmän över- sikt av strömningar och stildrag i dramats historia.
Litterärt studium
Pjäskunskap: Dels översiktlig kunskap om pjäser från olika tider och i olika genrer, dels grunng läsning av några huvudverk, analyserade ur synpunkter som är viktiga för det praktiska utformandet av en pjäs och för teaterarbetet. Dramats teknik. Ge- nomgång av olika arter och olika verk- ningsmedel inom dramatiken och den sce-
niska konsten. I samband därmed övningar i dramatisering av episkt stoff. Filmens historia och uttrycksmedel. Hörspelets teknik och uttrycksmedel.
Scenisk konst och dess teknik
Färdighetsövningar i rörelseteknik och re- plikföring, situations- och rumsupplevelse, grupp- och kompositionsövningar, panto- mim och improvisation, dansövningar.
Röst- och talvärd.
Scenframställning: Scener ur pjäser repre- senterande olika genrer, såsom komedi, fars, drama, lustspel, musical, hämtade från olika epoker och i olika stilar eller med motiv och karaktärer som ligger eleverna nära.
Regiuppgifter: Miljö: Scenerilösningar. Dekor och kostymstudier. Ljussättning.
Atmosfär: Färgens, grupperingens, ljus- sättningens, ljudeffektens och musikens stämningsskapande värden.
Karaktär: Rollbesättning. Personinstruk- tionsövningar.
Filmstudium: Dramatiskt uttryck i när- bildsteknik, mimik och plastik.
Mikrofonteknik. Aktivt skapande avseende både doku- mentär och dramatisk—fiktiv framställning inriktad på film- och/eller TV-mässig före- visning.
80.4.1.
80.4.11. Allmänna synpunkter på ämnesstoffet
Lärostoffet
Kursplanen är ej uppdelad i årskurser, då det beror av lärarens och elevgruppens lägg- ning, förutsättningar och intresse var tyngd- punkten bör läggas. I den orienterande de— len ges förslagsvis de historiska översik- terna i andra årskursen och de mera for- mella kunskaperna, dramats teknik m. m., successivt i samband med scenanalysen. En sammanfattande framställning ges i tredje
årskursen. De praktiska övningarna bör gå från teknisk färdighet till gestaltningsför— måga. I tredje årskursen kan eleverna gruppvis arbeta med olika moment, såsom scenframställning, regiuppgifter eller film- studium.
Dramatikundervisningens tyngdpunkt lig- ger på studiet av den sceniska konsten och dess verkningsmedel och på gestalt- ningen av dramat. För detta krävs en kul- turhistorisk orientering kring dramat som återgivare av bland annat skilda epokers estetiska, sociala och idéhistoriska förhål- landen, ett studium av skilda konstström- ningar och av dramatisk teknik samt fram- för allt övningar i skilda former av dra- matisk gestaltning. Ämnet syftar dock först och främst till att vara ett praktiskt ut- övande av konstarten. Alla teoretiska kun- skaper inhämtas för att berika och för— verkliga den sceniska framställningen och förståelsen av ett dramatiskt verk. Minst två tredjedelar av tiden bör ägnas åt prak- tiskt utövande och högst en tredjedel åt teoretiska och orienterande studier. Den lit- terära och teaterhistoriska orienteringen kan ofta inarbetas i det praktiska arbetet. Scenframställning bör ske på. dubbeltim- mar. Det är fördelaktigt att kunna koncen- trera och gruppera ämnet på. olika sätt under olika perioder av årskursen.
Dramatik skiljer sig från de flesta andra ämnen däri att det framför allt gäller att mobilisera kunskaper och insikter eleven redan har och att lära honom använda sitt vetande i inlevelsens och gestaltningens tjänst. Detta. nås genom övning i fritt ska- pande dramatik och improvisation, d. v. 5. en systematisk övning i samspelet mellan intellekt, känsla och motorik.
Kring pjäs och roll samlas de teoretiska och praktiska kunskaper som är nödvän- diga för att ge en adekvat illusion av en scen. Eleverna bör lära sig att analysera ett litterärt verk så klart och så självstän- digt som möjligt för att kunna skapa en gestalt eller en miljö.
I arbetet med olika roller erbjudes ele- ven en serie identifikationer som kan hjäl- pa den personliga växten. Genom att lära sig att uppleva andra människonaturer och miljöer och försöka ge känslorna uttryck kan fantasin uppövas så att man bättre kommer att förstå andra människor.
80.412. Kommentarer till speciella kursmoment
1. Sceniskt formspråk Teaterns och scenbildens historia är en ut- märkt utgångspunkt för ett studium av stilhistorien och kulturhistorien, eftersom konst— och musikriktningar, olika sociala uppfattningar och livsåskådningar speglas så. tydligt i teaterns värld. Teaterns sociala funktion genom tiderna och dess förhållan- de till publiken bör diskuteras. Genom— gången [förenas med bildvisning och olika spelstilar demonstreras genom uppspelning av avsnitt ur pjäser på grammofon eller band. Denna genomgång löper jämsides med en allmän översikt av strömningar och stildrag i dramats historia. I samband med detta studium skall eleverna lära sig att självständigt utnyttja uppslagsverk, konst- böcker och andra hjälpmedel.
2. Litterärt studium
Pjäskunskap avser dels litteraturkännedom, dels materialkunskap. Det finns litterärt medelmåttiga pjäser som är stimulerande teater. På detta område ges en översiktlig orientering. Huvudvikten läggs på den vär- defullare dramatiken. Pjäskunskapen och studiet av den dramtiska tekniken i olika verk är en tämligen snabb väg att orien- tera sig i de internationella litterära ström- ningarna, nutida och äldre, och ger eleverna en möjlighet att på ett konkret sätt få kon- takt med hur betydande författare sett på människan och hennes livssituation under olika tider.
För att presentera en pjäs så levande som möjligt kan en grupp elever förbereda rolläsning av de viktigaste scenerna och göra korta referat av mellanliggande par-
tier. Även större pjäser kan på så sätt framföras inom tidsramen för en lektion. Presentationen kan kombineras med bild- visning och teaterhistoriska upplysningar.
I en följande lektion sätts pjäsen in i tids— och idéhistorien. Därefter diskuteras motivet, karaktärerna, förloppet, kompo— sitionen, den dramatiska tekniken och lång- re vfram olika scenlösningar och spelsätt.
När man behandlar det moderna dramat faller det sig naturligt att jämföra med fil- mens teknik. Anledning ges dä att gå. in på. filmens historia och viktigaste riktning— ar. Fihnens uttrycksmedel studeras i rela,- tion till andra konstarter samt till dess spe- ciella stiliseringsmöjligheter i »gråskala» (se vidare 77.4.12).
Undervisningen i pjäskunskap kan gö- ras kronologisk och behandla epoker och strömningar —— en viss hänsyn måste tas till att den dramatiska specialiseringen skall kunna illustrera konst- och musikhistoriens epokbehandling (se 75.4.1.1) — men mer in- tresseväckande är sannolikt att studera de stora genomgående idéerna och vandrande motiven samt de stora kompositionsfor- merna. Viktigt är att det moderna dramat med för eleverna angelägna motiv behand- las fylligt och likaså att några få klassiska. dramer behandlas så grundligt att de står fullt levande för eleverna. Pjäskunskapen bör inte dubblera utan fullständiga och stödja dramatikläsningen i svenska.
Här nedan ges några exempel på repre- sentativ pjäslitteratur och olika behandling och gruppering av stoffet. De inom paren- tes satta verken hör till dem som kan be- handlas i svenska.
Epokstudium Antik tragedi: Aischylos: Agamemnon, (So- fokles: Antigone).
Antik komedi: Aristofanes: Fåglarna, (Lysistrate), Euripides: Kyklopen. Moralitet: Hoffmansthal: Det gamla spelet om Envar. Renässans: Shakespeare: (Hamlet), Tret- tondagsafton, Romeo och Julia.
Barock: (Racine: Fedra), Moliére: Misan- tropen, (Tartuffe). Upplysningen: (Holberg: Jeppe på Berget), Wessel: Kaerlighet uden Strömpe. Romantik: (Goethe: Faust), Schiller: Maria Stuart, (Almqvist: Drottningens juvel- smycke), Musset: Lek ej med kärleken. Naturalism: Ibsen: Gengangere, (Vildan- den), Strindberg: Fadren, (Fröken Julie). Impressionism: Tjechov: Måsen. Surrealism och symbolism: Strindberg: (Ett drömspel), Spöksonaten, Påsk. Lager- kvist: (Mannen som fick leva om sitt liv). Expressionism: Hj. Bergman: En skugga, Lagerkvist: Den svåra stunden. Poetiskt folkligt drama: (Ibsen: Peer Gynt), Synge: Hjälten på Gröna ön, Lorca: Blodsbröllop, jfr Moberg, Lidman, Höi- jer. Poetiskt intellektuellt drama: T. S. Eliot: Cocktail party, Chr. Fry: Damen bör inte brännas. Socialt, didaktiskt drama: Shaw: Major Barbara, Giraudoux: Tokiga grevinnan, Brecht: Tredje rikets fruktan och elände, Max Frisch: Andorra, Miller: En handels— resandes död. Journalistisk teater: Wilder: Vär lilla stad, Maxwell Andersson: Johanna av Loth- ringen. Existentialister: Sartre: Flugorna, Anouilh: Eurydike. Arga unga män: Osborne: Se dig om i vrede. Absurdister: Beckett: I väntan på Godot, Ionesco: Noshörningen. Amerikanerna: O'Neill: Klaga månde Elek- tra eller Ett stycke poet, Tennessee Wil— liams: Linje Lusta. Som exempel på vandrande motiv kan nämnas Fedramotivet, Antigonemotivet, Agamemnonmotivet, Sankta Johanna-moti- vet, Romeo och Julia-motivet, moraliteten.
De stora kompositionsformerna Ett annat sätt är att utgå från de stora arketyperna där kompositionen är uttryck för en livshållning.
Antikt (Ödets ofrånkomlighet): Racine, Ibsen, Strindbergs Fadren och Fröken Julie, Lorca, Anouilh, Sartre, O,Neill.
Shakespeareanskt (Livets mångfald på gott och ont): Romantikerna, Strindberg, Brecht, Giraudoux, Fry.
Drömspel (Den förbiglidande verklighe- ten): Strindberg, Lagerkvist, Tjechov, Wil- der, Ingmar Bergman, Absurdisterna.
Skuldbegreppet Med tanke på skuldbegreppets betydelse i dramatiken — Aischylos omvandlade Aga- memnonmyten från blodshämndsdrama till skulddrama -— kan man behandla dramat ur följande synpunkter:
Skulddramer: (med försoning) Aischylos, Sofokles, Euripides, Racine, O'Neill, Kaj Munk, Eliot; (utan iförsoning) den natu- ralistiske Strindberg, Anouilh, Sartre, Där- rcnmatt, Lagerkvist, Ingmar Bergman.
Oskuldsdramer: (Romantikens dröm om ett oskuldstillstånd) Almqvist, Giraudoux, (Freudianism. Drift bortom rätt och orätt): Tennessee Williams, Fry, Osborne, Genet.
Sociala dramer (Skulden ligger hos sam- hället): Moliére, Holberg, Ibsen, Shaw, Brecht, Miller, Moberg.
Drömspelsdramer (Livet skildras som en mer eller mindre skuldbelastad dröm): Mo- raliteten, Shakespeare: Hamlet, Strindberg: Ett drömspel; Tjechov, Absurdisterna. Far- sen kan behandlas här som det hjärtlösa drömspel den ofta är.
3. Scenisk konst och teknik Momentet bör huvudsakligen uppdelas i rollförberedelser, scenplastik samt talteknik och replikföring. Till rollförberedelserna hör främst tal- och rörelseövningar. För säväl tal som rö— relse är god andningsteknik av största bety- delse. I alla tal- och rörelseövningar bör där- för andningen uppmärksammas och övas Rörelseövningarna bör börja med fritt ska- pande dramatik som syftar till övning och utvidgning av det personliga rörelse- och uttrycksschemat. Att ge kroppsligt uttryck åt sinnestillstånd och karaktärer som upp- levts eller iakttagits uppövar förmågan att återge karaktärsdrag och att reagera spon- tant. Övningarna bör först ske utan tal (pantomim) och med spontant tal (impro- visation). Först därefter prövas att fylla det bundna talet (rollen) med liv. Scenplastiken kan läggas upp som en se- rie övningar med stegrad svårighetsgrad. Grundläggande är förmågan att röra sig på scenen. Sedan den övats ingående är det lämpligt att övergå till entréer och sortier och moment som står i samband därmed,
t. ex. förmåga att omedelbart efter en entré inta scenen, hälsningsseder från olika epoker och länder, övningar i att bära olika klädedräkter. Varje övning bör uppdelas i två moment, dels den rena rörelseövningen, dels rörelsen utförd i olika känslolägen. Detta syftar till att mekanisera rörelserna, så att ej det praktiska förehavandet utan repliken och sinnesstämningen blir det cen- trala. När man nått så långt kan scenplas— tiken övergå till mer komplicerade scener, t. ex. kärleksscener, masscener, aggressiva scener. Dessa övas i olika stilarter samt t. ex. i komisk eller dramatisk genre. Vär— defullt för plastiken är också dansövningar, t. ex. stildans, folkdans eller jazzbalett.
Det mesta av scenplastiken övas i sam- band med scenframställningen. Det är dock nyttigt att särskilja vissa moment, framför allt grunderna till separata, intensiva upp- mjukningsövningar. Fritt skapande drama- tik kan t.ex. underlätta många av scen— plastikens moment och uppöva situations— och rumskänsla.
Talteknik och replikföring bygges ut från de grundläggande övningarna i svenska och i fritt skapande dramatik. Övningarna fort- sättes med att språkets klangliga och ryt- miska element genomarbetas. Det bör ske i olika tonlägen och tonstyrka, så att ele- ven lär sig behärska sin rösts möjligheter. Särskilt det svenska legatot övas för att få fram röstens klang och bärighet. Språkets prosodi, frasering och pauser—ing bör också övas med särskilt aktgivande på t. ex. ko- meditonens, den dramatiska tonens och vardagstonens krav. Diktionsövningar i oli- ka röstlägen, tempi, rytmer och växlingar. Replikföringen övas som karaktärstolk- ningsmedel i anslutning till olika texter och med varierade tonlägen.
Dessa övningar kan ske som talkörer, monologer eller rolläsning. I det sista fal- let tillägnar sig eleven dessutom texten litterärt och kan lära sig hur man med intonationens och satsrytmens hjälp fångar stämningarna och pulsen i en scen.
Scenframställningen sker i form av öv- ning av nyckelscener från olika stilepoker, i olika genrer och med för eleverna intres- santa motiv. Valet av scener bör ta hänsyn till konst- och musikhistoriens behov av dramatiska illustrationer och till elevernas läggning och intresseinriktning. De scener som väljs bearbetas så. att arbetet omfat- tar scenlösning och dekor, sceneri, karak- tärisering och rollgestaltning, kostym, ryt- men och dynamiken i scenen och rollen, ljussättning, ljudeffekter och scenmusik. För den metodiska gången vid inövningen av en scen se 80.4.2.
80.413. Planering och samverkan
Dramatiken sammanväver inslag från en rad olika områden, varför den ger rika möjligheter till samverkan med andra äm- nen.
Den sceniska konsten skiljer sig från andra konstarter däri att den är ofullstän- dig utan medverkan av den bildande kons- ten för dekoren och mycket ofta är bero- ende av musiken. Dramatik är också en huvudform inom litteraturen. Teater är bå- de ordkonst och bildkonst. Samverkan med svenska och estetiska ämnen är alltså na- turlig.
Dramatiken kan bidra till att belysa historien. Från de flesta historiska epoker finns levande dramatik, där problemen än- nu intresserar och där tidsbilder och livs- åskådning kan konkretiseras.
Med följande moment inom andra äm- nen hänger dramatiken nära samman:
Svenska: Röst- och talvården i årskurs 1, litteraturläsningen i årskurs 2, framför allt avsnittet om teatern.
Konst- och musikhistoria: Utbyte mellan dramatik och konst- och musikhistoria vid behandlingen av olika stilepoker. Bidrag med dramatiska illustrationer inom detta ämne eller på. timmar till förfogande. I års- kurs 1 kan dramatikillustrationer knytas till avsnitten medeltiden, en konstnär i sin tid, barocken, impressionismen och i års-
kurs 2 till avsnitten två kameleonter, några nutida konstnärer och tonsättare om sina idéer och verk och nordisk nationalroman- tik. Olika stilar och konstströmningar som kan visas på timmar till förfogande i an- slutning till konst- och musikhistorien är antiken, renässansen, Moliére eller rokokon, absurdism, expressionism, det folkliga dra— mat, naturalism och surrealism (jfr 75.412).
Gymnastik: Dansövningar och viss rö- relseteknik.
Teckning och musik: Samarbete med estetisk specialisering i dessa ämnen kring scenframställningens olika problem. Dessa kan anknytas till de förslag till dramatisk illustration till konst- och musikhistoria som ovan förtecknats. Filmstudiet kräver särskilt samarbete med teckning.
80.4.2. Verksamhetsformer 80.421. Metodiska, kommentarer Beroende på. undervisningens art bör den bedrivas i grupper med varierande storlek. De orienterande avsnitten kan vanligtvis presenteras i klassundervisning. Färdighets- momenten däremot kräver en uppdelning i mindre grupper som var för sig tränar en sak. Fritt skapande dramatik och scen— plastik bör bedrivas i mindre grupper lik- som också taltekniska övningar. För att lärarens instruerande uppgift skall kunna genomföras bör lämpligen olika grupper samtidigt syssla med olika moment. Medan en grupp övar talteknik, som kräver hand- ledning, kan en annan arbeta med roll— läsning. Ett särskilt organisationsproblem erbju— der scenframställningen, eftersom alla ej samtidigt kan öva sina roller. En lösning är att de elever som i den fritt skapande dramatiken utvecklat en stark scenkänsla kan vara till hjälp vid instruktion av grup- per som ej står under lärarens direkta led- ning utan blott då och då får dennes direk— tiv och hjälp. Samtidigt kan också andra grupper sysselsättas med tekniska eller de-
korativa uppgifter för en scen eller pjäs. Alla elever bör någon gång få. ägna sig åt sådana uppgifter.
Olika elever kan ha olika intresseinrikt- ning, och ämnesstoffet kan dänför koncen- treras till vissa. intresseområden. Eleverna kan då fördelas på t.ex. regigrupp, film- grupp, radiospelsgrupp, kritikergrupp, skå- despelargrupp och dekorationsgrupp.
För en regigrupp bör stor vikt läggas på pjäskunskap, teaterhistoria samt dräkt- och kostymkunskap. Huvudvikten lägges dock på övning i att analysera pjäser och ka- raktärer. Personinstruktion läres först ge- nom fritt skapande dramatik och fortsät- tes genom inövande av scener med kam- rater under lärarens handledning. Övning i bildseende ernås genom arbete med sce- nerier på. modellscener kombinerat med konst- och miljöstudier. Talet övas i replik- skiften av olika karaktär. Likaså bör för- mågan att urskilja dynamiska växlingar i en pjäs övas. Regi utgår antingen från ta- let, ofta kombinerat med musik, eller från rörelsen och bildseendet beroende på. veder- börandes läggning. Båda sidor bör emeller- tid övas. Övningar avseende Ijusschema, färgskala för dekor och ljudeffekter bör också. förekomma.
I en filmgrupp bör huvudvikten läggas på bildseende och ljus och studium av olika slag av berättarteknik i bild. När- bildsaktion är också. betydelsefull. En så- dan grupp bör givetvis samarbeta med de elever som inom teckning, estetisk speciali— sering, valt att specialisera sig på film.
I en radiospelsgrupp bör huvudvikten läggas på talets uttrycksmedel, musikaliska effekter och ljudeffekter liksom vid mikro— fonteknik. Övningarna kan också omfatta försök att överföra episkt och lyriskt stoff till radio i featureprogram.
I en skådespelargrupp bör tyngdpunkten läggas på färdigheterna talet, rörelsen och dansen. Färdighetsövningen kan läggas upp som fantasiövningar, systematiska män- niskostudier, rollanalyser och pjäskunskap.
Fritt skapande dramatik och scenframställ- ning bör vara centrala moment.
Scenframställningen är det moment som studiet utmynnar i och den bestämmer det övriga arbetet. Till ledning för den meto- diska gången vid inövningen av en scen lämnas här en mer utförlig kommentar.
Arbetet bör börja med analys av hela pjäsen, dess handling, idé och stil för att på. den vägen komma fram till en scenlös- ning, d.v.s. bestämma i vilken miljö sce- nerna skall utspelas. Därefter bestämmes spelplatser, entréer, utnyttjandet av rum- met och färgskala. Ett så enkelt hjälpme- del som en skiss av scenen på kartong är ett betydelsefullt stöd för att för aktörerna konkretisera situationer och placera ageran- det rumsligt.
När denna analys är avslutad, diskuteras och prövas spelstilen. När den bestämts bör den understrykas genom valet av de— kor, färgskala, musik och ljussättning, ett val som mycket väl kan träffas även om scenbilden blott finns i form av skisser och ej i form av färdig scen. En god hjälp vid valet ger t.ex. konsthistorisk och teater- historisk referenslitteratur, och råd kan in- hämtas av de elever som sysslar med este- tisk specialisering i teckning eller uppslag hämtas från film och teater. Scenbilden skall vara lätt att röra sig i, den får inte innehålla onödiga detaljer, allting skall vara betingat av pjäsens innehåll och användas i spelet. En god scenbild är ett väl funge- rande scenmaskineri. Den kan vara enkel och ändå suggestiv. Även om dekoren ej genomförs i alla detaljer, bör den dock fin- nas som inre rumskänsla hos aktören, som med sin röst och sin kropp som instrument skall spela som om allt detta funnes om- kring honom.
Sedan dekoren är genomförd eller skisse- rad blir nästa moment att gå. in på sceneri och personinstruktion. En genomgång sker av var personerna skall befinna sig i olika situationer och hur de skall bete sig i stora drag. Det är viktigt att från början få. in
denna rörlighet i sceneriet, då rörelsen un- derlättar känsloflödet och uttrycket. Myc- ket av tolkningen av pjäsen ligger i sce- neriet, som bör läggas av regissören/lära— ren, även om eleverna allt efter arbetets gång och ju djupare man kommer in i pjä- sen kan bidra med förslag till förändringar. När sceneriet bestämts följer rollgestalt- ningen. Gestalterna diskuteras och regis- sören ger uppslag om hur olika drag kan åskådliggöras. Hos eleven utkristalliseras så småningom en egen uppfattning, där som- ligt anammas och utvecklas och annat ut- rensas och modifieras och de egna idéerna börjar ta form. Att få. eleven att ta steget till gestaltande kan vara svårt. För elever med tveksam eller förbehållsam läggning kan ibland en starkt uppfordrande stimu— lans behövas. Andra måste behandlas var- samt och med stort tålamod.
Jämsides med karaktäriseringen arbetas dräkten och masken ut. Därefter kan av- stämningen av scenen och arbetet på det dynamiska förloppet börja. Växling-arna för- höjs eller dämpas allt efter behov. Ljussätt- ning bestäms, t. ex. färg och modulation, liksom ljudeffekter.
Dynamiken i en god roll eller en god pjäs kan bäst upplevas av eleverna om de spelar hela pjäsen. Då blir det lättare att så långt möjligt fånga växlingen mel- lan t.ex. långsamt-snabbt, häftigt-lugnt, outhärdligt-ljuvligt och samtidigt uppleva helheten. Att lära sig uppfatta både sam- manhanget och komplikationen i ett konst- verk är både regissörens och aktörens sak. Eleverna kan övas att upptäcka växling- arna i en pjäs och i att använda sin lyhörd- het och uppfinningsförmäga till att åskåd- liggöra dessa. Framför allt den regiintres— serade måste lära sig detta.
Arbetet med inövningen av en scen tar tid, cirka 3 a 4 dubbeltimmar. I tredje års- kursen torde dock flera scener kunna för- beredas samtidigt och eleverna kan arbeta i självständiga grupper, i synnerhet om några av dem är regiintresserade. Läraren
måste dock lägga upp instuderingen för ele- verna och ge direktiv.
Ett mindre arbetsamt sätt är att göra bandinspelningar av vissa scener och arbeta med hörspelsteknik. Fullföljandet av hela pjäser får eventuellt hänskjutas till frivil- lig verksamhet.
Vid ärskursernas början skall spelpla- nerna i stort meddelas eleverna, t. ex. vilka dramatiska illustrationer till konst- och musikhistoria man ämnar göra. Detta ger en viss ryggrad åt studiet. Vidare bör hu- vudmomenten och avsikten med undervis- ningen meddelas eleverna, så. att de inte förlorar sig i mångfalden utan får en in- riktning för sin självverksamhet.
80.422. Bedömning Arbetet med dramatisk framställning inne— bär ofta återkommande tillfällen till bedöm- ning av prestationerna. Visserligen är scen— framställningen gemensam,men det är dock möjligt att tydligt urskilja den enskilda prestationen. Vid bedömningen bör hän— syn tas till olika faktorer, t.ex. intresse, arbetsinsats och begåvning, och dessa bör vägas in i det betyg som ges i ämnet. Det innebär att en skädospelarbegåvad elev ej får negligera sådana områden som teater- historia och pjäskunskap. Största vikt bör dock läggas på. det praktiska utövandet. Därmed avses allt som ingår i den sceniska tolkningen. Motsvarande bedömning bör göras i andra grupper där scenisk tolkning ersättes av andra praktiska moment.
80.4.3. Hjälpmedel
Dramatikens viktigaste hjälpmedel är sce- nen. Den fungerar som yttre ram för ele- vernas färdighetsövningar, och det är därför betydelsefullt att den kan utformas så. att eleverna får konfronteras med de praktiska och tekniska problem som uppställer sig vid scenframställning.
Bandspelaren fyller en viktig uppgift för olika träningsmoment. Främst gäller det taltekniken. Den kräver möjlighet till upp— tagning av övad och improviserad läsning. Genom bandspelare kan också ges prov på. föredömligt tal och på olika spelstilar. Mikrofon- och ljudteknik kan också övas med bandspelarens hjälp. Musik för rörelse- tekniken kan återges med bandspelare eller grammofon.
Bilden spelar en viktig roll i undervis- ningen. Genom bildband eller film kan den teaterhistoriska genomgången göras mer levande. Stilhistoriska inslag kan likaså för— medlas bäst genom bilden, liksom dräkt- och kostymkunskap. För filmkunskapen är det givetvis grundläggande att kunna ge prov på alla framställningsmöjligheter i bild.
Det tryckta materialet har sin största betydelse för pjäskunskapen men använ- des i de flesta moment. Därvid bör inte bara pjäsmaterialet uppmärksammas utan även t. ex. recensionssamlingar.
81 . Gymnastik
81.1. Mål
Undervisningen i gymnastik skall ge ele- verna rekreation och omväxling, skapa god kondition och ge en allsidig träning av rö— relseapparaten. Den skall vidare ge kun- skap om och färdighet i arbetsteknik samt
skapa förståelse och bestående intresse för fysisk aktivitet. Den skall bl.a. genom lag- spel främja samarbetsvilja och organisa- tionsförmåga. Möjligheterna att i ämnet ge utlopp för estetiskt intresse skall tas tillvara.
Gymnastik Fristående gymnastik. Musikalisk—rytmisk gymnastik. Rörelseimprovisationer. Red- skapsgymnastik.
Dans
Svenska och utländska folkdanser. hlodern dans.
Bollspel och lek Teknik- och taktikövningar i de stora lag- spelen och i individuella spel. Lekar.
Fri idrott Löpning på bana och i terräng, hopp, kast och stafettlöpning.
Orientering
Olika orienteringsvarianter, dock huvud- sakligen fri orientering.
Simning
Simkunnighetsprov. Övning av tekniken i olika simsätt. Simträning. Simhopp. Liv- räddning och konstgjord andning.
Skridskoåkning
Hastighetsåkning och konståkning. Bandy och ishockey. Iskunskap.
Skidåkning Längdlöpning, utförsåkning och backhopp- ning. Fjällkunskap.
Arbetsteknik
Instruktion och övning i att sitta, gå, bära och lyfta rätt. Några vanliga arbetsställ- ningar. Hygieniska råd.
Funktionärsskap, ledarskap, organisations- förmåga
Teori Träningslära. Arbetsteknik. Naturvård. Funktionärsskap. Information om den fri- villiga idrottsrörelsen.
81 .3 . Anvisningar och kommentarer
81.3.1. Lärostoff och verksamhetsformer
81.311. stoffet
Allmänna synpunkter på ämnes—
Gymnastikens uppgift är bl.a. att ge till- fälle till fysisk träning och utveckling. Det är därför viktigt att en del av den för gymnastik anslagna tiden utnyttjas för en allsidig och effektiv träning av konditio- nen och rörelseapparaten.
Vid genomförandet av gymnastiken i konditionstränande avseende skall följande förhållanden motivera valet av rörelser och övningar. Kärlförsörjningen av skelett- och hjärtmuskler förbättras genom träning. En väl utvecklad bålmuskulatur kan minska belastningen på ryggraden och därigenom minska eller förebygga besvär av eventu- ella sjukliga förändringar i kotpelaren.
Ledbroskens ämnesomsättning förbättras, då leden tages i anspråk i dynamisk rörel- se, men försämras i vila eller i ännu högre grad vid långvarig statisk belastning. Fel- aktig kroppställning och arbetsteknik kan öka belastningen på muskler och leder och därigenom framkalla mer eller mindre in- validiserande symptom. Organismen är di- mensionerad för aktivitet, och den funk- tionella kapaciteten (för andning, blodom- lopp, rörelseorgan) bestämmes således i hög grad av individens träningstillstånd. En nedsatt kondition innebär i många fall också sämre psykisk prestationsförmåga.
En annan väsentlig uppgift för gym- nastiken är att med utgångspunkt i män- niskokroppens byggnad och funktion för- klara varför man bör vara fysiskt aktiv och hur en träning bör läggas upp. Många hithörande problem kan belysas med ut- gångspunkt i idrottsutövning. Avdelningar- nas storlek och de lokala resurserna bör anpassas så att eleverna ges tillfälle att pröva och lära olika motionsformer och
_ l . i i |
så att de om möjligt finner idrotter de trivs med. Eftersom elevernas konstitution och intressesfär är olika, är det önskvärt att övningstimmarna i skolan ger plats för individuell träning och. motion. Detta är en viktig förutsättning för skapandet av ett kvarstående intresse för motions- idrott.
Inom gymnastiken skall också. vissa bio- teknologiska problem beröras. Se nedan under momentet arbetsteknik.
Både i enkla lekar och i komplicerade lagspel kan eleverna systematiskt, åskåd- ligt och aktivt läras att respektera regler och bestämmelser.
I gymnastikundervisningen med dess of- ta samarbetande mindre arbetsgrupper skapas lätt en naturlig laganda, kamrat- skap och samarbetsvilja. Lag— och grupp- sammansättning bör med vissa mellanrum växlas för att bygga nya relationer bland eleverna. Ofta uppstår situationer där också hjälpsamhet och hänsyn spontant kan komma till uttryck. I sysselsättningar där lag- eller gruppverksamhet förekommer erbjuds rikliga tillfällen att framhålla och utveckla olika sidor av ledarskap. Detta väcker insikt om och förståelse för ansva- rets allvar i fråga om såväl kamrater som materiel.
Läraren måste fördenskull uppmärksam— ma de moment i undervisningen vilka för eleverna illustrerar innebörden av sådana begrepp som samarbete, kamratskap och hänsyn till andra och påpeka att reglernas efterlevnad är viktigare än egna eller det egna lagets eventuella fördelar. Ämnet bör göras till föremål för en viss teoretisk un- dervisning med socialpsykologiska och so— ciologiska aspekter. I denna undervisning kan gymnastikläraren samarbeta med lärar- na i psykologi och samhällskunskap.
Den musikalisk-rytmiska gymnastiken och dansen ger rika möjligheter att utveck- la elevernas förmåga till inlevelse och fan- tasi. Gymnastik förutsätter icke musikbe- ledsagning, men gymnasten stimuleras i
hög grad därav. Musiken kan förfina rörel- serna, främja rörelseglädjen och ge en estetiskt tilltalande växling mellan aktivi- tet och avspänning.
Även inom skolidrotten finns grenar där de estetiska kvaliteterna är framträdande, såsom konståkning på. skridskor, simhopp- ning. backhoppning och utförsåkning på skidor.
För eleverna på gymnasiet bör frilufts- dagarna i största utsträckning organiseras så att eleverna får välja sådana övningar som de är intresserade av. Många uppgifter kan också vara lämpliga som grupparbe- ten, varigenom eleverna lär sig att sam— arbeta i organisatoriska frågor.
Ofta kan det vara svårt att på gymnas- tiktimmarna hinna ut till sådana områden där egentligt friluftsliv eller övningar som fordrar terräng kan bedrivas. För många elever blir friluftsdagarna enda möjligheten att på skoltid få utöva grenar som skid- löpning, orientering, långfärd på, skridsko, ridning, segling, rodd, tennis och golf.
81.312. Kommentarer till speciella kursmoment
Gymnastik
De fristående övningarna bör i första hand vara motionsgivande och befrämja ett ryt— miskt arbetssätt, styrka och smidighet. Övningar av totalbetonad karaktär efter- strävas, medan övningar vilka kräver lång instruktion undantagsvis bör förekomma. Övningar med lösa redskap såsom bollar och hopprep innebär en omväxling i ar- betet. Sammanställning av övningarna till en serie, utförd i följd, betyder ofta en stimulerande intensifiering av arbetet, i synnerhet om övningarna utföres till mu- sik.
I flickornas program är det framför allt motionsgivande fristående gymnastik med övningar som tar stora muskelgrupper i anspråk samt övningar med en ständig växling mellan aktivitet och avspänning, som bör förekomma. Utförd till lämplig
musik, med eller utan handredskap, har en sådan gymnastik stora förutsättningar att väcka intresse och stimulera känsla och fantasi.
Improvisationer och fritt skapande öv- ningar, individuellt, parvis eller i grupp, kan med fördel användas. Konditionsbe- främjande övningar i form av löpträning eller gångarter bör ingå i varje gymnastik— lektion.
Vid redskapsövningama bör ledaren ge- nom en för varje dagövning anpassad or— ganisation ge eleverna möjlighet till full aktivitet. Det är av största vikt att läraren ger tydliga anvisningar för att undvika olyckstillbud, vilket inte minst gäller mot- tagare och redskapens handhavande. Öv- ningar vilka innebär stort riskmoment får inte förekomma. Gymnastik med be- lastning, t. ex. Skivstänger, skall av pojkar- na utövas under iakttagande av försiktighet och individuell anpassning.
Hävövningar och hopp bör för flickornas del ställa större krav på tekniskt kunnande och estetiskt utförande än på. styrka och djärvhet. Träning av arm- och bålmusku- latur bör dock ej försummas.
Vid redskapsgymnastik och färdighets- övningar skall alltid tagas hänsyn till ele- vernas olika förutsättningar och skicklig— het.
För att eleverna skall uppleva glädjen av framsteg i färdighet och kroppsbehärsk- ning måste de få tillfälle att verkligen öva och genom en metodisk stegring ställas in- för överkomliga prestationer. Skolgymna- stik avser för skolungdom avpassade öv- ningar —— ej elitgymnastik.
Särskilt pojkar vill som regel gärna kun- na mäta träningens inverkan på. presta- tionsförmägan och på ett konkret sätt få. påvisat att de utvecklats. En viss period— indelning av övningarna är i detta avseen- de att rekommendera. Det ankommer på läraren att finna en lämplig avvägning av perioderna för ämnets olika delar.
I undervisningen bör läraren eftersträva
individuell anpassning av färdighetsövning- arna. De som har svårt att följa med bör erhålla för dem avpassade övningar — ofta utförda vid andra redskap.
Dans
Dans är en värdefull form av kroppsrörel- se, därför att den förutom att den är mo- tionsgivande också skapar stil och hållning. Danserna bör utgöras av svenska och ut- ländska folkdanser och modern dans. In- tresserade elever kan själva fä komponera och leda danser.
Rollspel och. lek Bollspelen är för många elever en lustbeto- nad och därför populär övningsform. Det är därför naturligt att de Ifår en relativt stor plats på. övningsprogrammet. Under- visning i bollspel bör omfatta. såväl teknik som taktik. Bollspelslektionerna bör därför innehålla moment av undervisning, anting- en sä att man före själva spelet går igenom några tekniska övningar eller så. att man i samband med spelet övar taktiska mo- ment.
Den tekniska utbildningen kan också förläggas till andra lektioner som bedri- ves med stationssystem, varvid bollteknik övas vid vissa stationer. På. detta sätt kan det bli möjligt att på. en bollspelstimme hinna med en serie inom klassen.
Effektiv teknikträning, lämplig utrust- ning samt kännedom om och respekt för regler bidrar till att minska risken för olyckshändelser.
Vid alla bollspel skall läraren ta hänsyn till elever med synnedsättning eller andra svagheter som gör det svårt för dem att deltaga i ett ofta snabbt och hårt spel.
Där förutsättningar finns bör eleverna ges tillfälle att utöva individuella bollspel som tennis, bordtennis, badminton och golf, bl.a. under friluftsdagarna.
F ri idrott Lektionerna i fri idrott bör alltid inledas med ett uppvärmningspass, där löpningen
& ! % l i
dominerar. Därefter måste avdelningen oftast delas upp i grupper som tränar olika grenar, så. att varje elev får göra många kast, hopp eller t.ex. starter. Vid sådan uppdelning är det viktigt att läraren går igenom instruktion och säkerhetsbestäm- melser för varje grupp. Särskild uppmärk- samhet måste ägnas kasten, därför att de kan bli farliga 'för övriga grupper. Spjut och diskus bör inte övas i grupp annat än under lärarens direkta ledning, då kasten får ske på. kommando. Instruktionerna för hämtning av redskapen måste vara så klara att icke någon elev befinner sig på kastfältet när kast skall ske.
Instruktion och träning är viktigast men utesluter inte tävlingar. På. gymnasiesta- diet bör stor frihet ges i valet av täv- lingsgrenar, så att eleverna får välja dem som de har lust och fallenhet för. Kravet på allsidig träning får tillgodoses i sam- band med den gemensamma uppvärmnin— gen i början av lektionerna.
En övningsform som har alldeles spe- ciellt värde som konditionsträning är ter- ränglöpning. På. eller i närheten av skol- gården uppmärkes en löpslinga på. 500— 700 m. Det är icke nödvändigt att den går i skogsterräng, även om detta är en fördel. Eleverna får sedan löpa slingan i form av intervallträning, varvid läraren anger om- fattningen avpassad efter elevens löptför- måga. Löpträning enligt ett sådant system kombinerad med korta moment av styrke- och smidighetsgymnastik är ett enkelt och effektivt medel att skaffa. eleverna den konditionsreserv som är önskvärd för att de skall orka med sitt skolarbete. Eftersom denna träningsform är ganska ansträngan- de och för många kanske synes tråkig, bör den vara endast en del av programmet.
Orientering
De orienteringsövningar som man utöver teoretisk undervisning kan hinna med på gymnastiktimmar inskränker sig till vis— sa detaljer som stegning, kompassgång och
måhända någon kartläsningsövning. Orien- teringen måste i övrigt förläggas till fri- luftsdagarna. Fria orienteringar pä lätta banor inom ett från säkerhetssynpunkt tillfredsställande område är en för eleverna lämplig form av orientering.
Orienteringsvarianter som linjeorien- tering, rapportorientering till fots eller på cykel samt kartminnesorientering är lämp- liga Aformer som eleverna någon gång bör få. pröva. Om det finns möjlighet, bör en orienteringspromenad ordnas för sådana som har dåliga kunskaper i orientering.
Möjligheterna att kombinera oriente— ringsövningarna med naturkunskap och na- turvård bör tillvaratagas.
Fasta kontroller inom ett avgränsat om- råde är till stor hjälp när det gäller ban- läggningen, vilken annars blir mycket tids— ödande. Att banorna därigenom blir rela- tivt lätta är endast en fördel, eftersom alla deltagare bör ha möjlighet att ta sig runt banan.
Simning Om skolan disponerar simhall, kan en av lektionerna per vecka användas för sim- ning. Eleverna bör därvid öva de olika simsätten, gärna med specialisering på, nä- gon viss gren. Likaså bör livräddning och konstgjord andning övas. Träningen bör även i simning bedrivas så. att eleverna får ett visst pensum avpassat efter deras förmåga. Simning är också. en gren som kan användas som »veckans konditions- träning».
Ofta har en skola möjlighet till sim- ning endast på friluftsdagarna. Undervis- ningen bör då. i första hand ta sikte på. den färdighet som fordras :för att avlägga sim— kunnighetsprov. För mera avancerade kan intresset stimuleras genom stafetter, klass- tävlingar och vidareutbildning i tekniskt hänseende.
Övning av simhopp förutsätter små grupper samt en effektiv avspärrning av
övningsplatsen, så att olyckstillbud icke riskeras.
Skidåkning
På. gymnastiktimmarna torde det i de flesta fall bli fråga om längdlöpning. Åk- ningen kan arrangeras antingen som kon- ditionsträning i ett spår eller som teknik- träning i ett tillämpningsspår. Den senare formen fordrar vissa förberedelser, så att tekniken blir rolig att öva.
Utförsåkning bör för det stora flertalet elever bedrivas som teknikåkning med syfte att klara en utförslöpa med säkerhet och god stil. För de mera avancerade bör trä- ningen bedrivas dels som friåkning, dels och framför allt i portar.
För pojkarna är backhoppning en utom- ordentlig idrottsform, som dock fordrar en väl preparerad backe.
I de flesta skolor kommer skidåkningen att kunna bedrivas endast på friluftsda- garna. Under dessa bör eleverna få till- fälle att lära sig teknikens grunder.
I undervisningen bör instruktion i vall- ning och anvisningar om utrustning och be- teende under skidåkning i fjällterräng ges.
Arbetsteknik Eleverna skall erhålla någon orientering om bioteknologiska problem: hygien, ar- bets— och viloställningar, arbetsrörelser, arbetsplatsens utformning, hur arbetsför- mågan påverkas av olika miljöfaktorer (t.ex. värme, kyla, buller), synpunkter på kost och vätsketillförsel. Några av de nämnda problemen kan belysas med ut- gångspunkt i idrottsutövning. I samband med en teoretisk analys av rörelseorganens funktion bör instruktion i att ligga, sitta, lyfta, bära etc. ske praktiskt i gymnastik- sal eller på. idrottsplats.
Funktionärsskap, ledarskap, organisations- förmåga
Många av eleverna i gymnasiet har ett stort intresse för idrott och gymnastik. Erfarenheten visar att det tack vare intres-
set för idrott är lätt att väcka intresse framför allt för organisatoriska uppgifter.
Gymnastikläraren bör i sitt arbete med eleverna tillvarata de rika möjligheterna till ledarutbildning som finns inom ämnet. I gymnastiksalen kan eleverna få tjänstgöra som instruktörer för mindre grupper. I bollspelen bör eleverna användas som do- mare och instruktörer. Deras förståelse för domarens uppgift ökar därigenom.
På. friluftsdagarna kan eleverna få an— svara för instruktion och ledning av idrott för eleverna i de lägre klasserna. Läraren bör då ge så omfattande informationer om övningens uppläggning att eleven kan klara uppgiften. I undervisningen i orien- tering med yngre elever kan gymnasister som behärskar ämnet bli en mycket god hjälp, därför att det då ofta är nödvän- digt att arbeta med små. grupper. Även för så. kvalificerade uppgifter som han- läggning vid orientering och organisation av orienteringstävlingar kan en gymnasist vara lämpad.
En intresserad elev kan också ges till— fälle att leda en fritidsgrupp med yngre kamrater, vilket är en god övning för orga- nisatoriska uppgifter och en värdefull skol- ning till ledare.
Även skolidrottsföreningen kan bli en betydelsequ faktor genom att idrottsin- tresserade elever ledes in på. organisatoriska uppgifter.
Teori Även om vissa avsnitt av kroppsövningar- nas teori behandlas i anslutning till andra ämnen i skolan, är det önskvärt att några gymnastiklektioner ägnas åt teoretiska frå- gor för att sammanfattande motivera öv- ningsval och arbetssätt. Härvid tas också upp de teoretiska momenten inom arbets- tekniken.
En kort framställning av träningens in- verkan på organismen samt en fysiologiskt grundad motivering till förnuftig motion bör ges.
| | ! P
Naturvård bör också behandlas i sam- verkan med biologiundervisningen.
Funktionärskap och regelkännedom for- drar också viss teoretisk genomgång, in- nan eleverna får praktiska tilllämpnings- övningar.
I anslutning till skolidrottsföreningens arbete bör information ges om den frivil- liga idrottsrörelsen. Bl. a. bör fritidsgrupps- verksamheten för ungdom behandlas.
81.313. Planering och samverkan
Vid planeringen av verksamheten för läs- året uppdelas stoffet på vanliga lektioner och friluftsdagar.
Vid fördelningen av huvudmomenten är det i gymnasiet liksom i grundskolan önsk- värt att rörelsevalet blir allsidigt, men denna synpunkt är icke längre så. domine— rande, därför att gymnasistema prövat på det mesta av stoffet redan i grundskolan. I gymnasiet bör framför allt kravet på att eleverna får sådana övningar som pas- sar deras förutsättningar och deras intres; seinriktning tillgodoses så långt som de yttre förhållandena tillåter. Detta kan medföra att det blir ett visst motsatsför- hållande mellan t.ex. kravet på att öv- ningarna skall vara konditionsbefrämjande och de estetiska kraven eller elevernas önskemål.
Vid planläggningen före terminens bör- jan bör lektionerna i stort fördelas på de olika huvudmoment som läraren har för avsikt att använda. Till skillnad från många av skolans ämnen behöver i gymna- stiken icke alla huvudmoment förekomma. Klimat- och lokalförhållanden inverkar i stor utsträckning på vilka av huvudmo- menten som väljes och avgör i hög grad om övningarna skall förläggas inom- eller utomhus. Eftersom det i detta ämne icke är någon enskild övning eller rörelseform som oundgängligen måste utövas för att målsättningen för ämnet skall förverkligas, har läraren stor frihet i valet av övningar.
Kursplanen är därför inte så detaljerad och kan av läraren anpassas så att elever- na får tillfälle att utvecklas efter sina an- lag.
Undervisningen skall dock innehålla några av huvudmomenten. Dagövningar och program för utomhusövningar skall gö- ras med en viss stegring.
Särskilt omsorgsfull planering fordrar friluftsdagarna såväl i fråga om det årliga schemat som den speciella organisationen av varje enskild friluftsdag. Planeringspro- blemen blir större på gymnasiet än i grundskolan-, emedan friluftsdagarna i största utsträckning bör organiseras så att eleverna har flera olika alternativ att välja emellan.
För att friluftsdagarna skall kunna ge- nomföras tillfredsställande behöver gymna- stikläraren ofta hjälp av andra lärare. Här- igenom ges också. lärare och elever möj— lighet att lära känna varandra i en ny undervisningssituation.
Gymnastikundervisningen är i många hänseenden betjänt av samverkan med andra ämnen. I synnerhet gäller detta äm- nen som kan bidra till förståelsen av vad som sker i människoorganismen vid fysisk aktivitet. Friluftsdagarna inbjuder också till samarbete med andra ämnen.. I biologi- undervisningen finns avsnitt som behand- lar människokroppens anatomi och fysio- logi, där arbetsfysiologi och effekten av träning på ett naturligt sätt kan genomgås (jfr 22.4.1.3). I biologi kan även matsmält- ningsprocessen och den intermediära äm- nesomsättningen beröras för förståelsen av energiomsättning och kost. I fråga om mo— mentet arbetsteknik är samverkan med ergonomi naturhg (se 33.424). Jämför ne- dan om hjälpmedel. Samverkan med psy- kologi och samhällskunskap är nämnd i SLI—3.1.1. Med musiken kan ett fruktbäran- de samarbete ske dels i fristående gymna- stik, dels i folkdans och annan dans.
81.3.14. Metodiska kommentarer Arbetssättet bör präglas av att eleverna uppnått ett högre åldersstadium och i viss utsträckning känner till olika övningar från tidigare skolformer. I största möjliga utsträckning bör övningarna bedrivas som grupparbete eller individuell träning, var- vid elevernas initiativkraft och ledarför- måga stimuleras och utvecklas. De som av någon anledning är handikappade bör äg- nas särskilt intresse, så att de får lämpliga övningar som bidrar till deras fysiska ut— veckling. Varje lektion bör innehålla några öv- ningar som verkar konditionstränande. Den egentliga konditionsträningen bör dock för- läggas till en särskild lektion i veckan, då. eleverna får gå igenom ett ordentligt trä- ningsprogram enligt »intervallprincipen». För att nå effekt måste träningsintensiteten hållas relativt hög. Det är därför lämpligt att den effektiva arbetstiden förkortas och god tid tas till dusch och vila före nästa lektion. Om möjligt bör denna intensiva träning dock läggas omedelbart före fru- kostrast eller på dagens sista timme. Tävlingar är ett stimulerande och upp- fostrande moment som kan vara av stort värde i undervisningen. Det är dock icke alla elever som är lämpade t.ex. för vissa individuella idrotter. Andra är av annan anledning rädda 'för att tävla. Sådana elever bör icke tvingas härtill utan bör intresseras för övningsformer där de kan jämföra prestationerna med sina egna tidi- gare och slipper jämföras med andra. I lagtävlingar, t. ex. bollspel, kan det vara fördelaktigt att dela upp avdelningen så att jämbördiga spelare får möta varandra. Det blir annars lätt så att de som är mindre skickliga eller har något handikapp inte får vara med i spelet utan bara får stå och titta på. Hänsyn måste sålunda visas mot alla kategorier av elever.
81.3.2. För att få tillfälle att genomföra de olika delarna av kursplanen är det värdefullt att ha tillgång till även andra lokaler än gym- nastiksalen. Inom kommunen befintliga idrottsanläggningar som idrottshall, sim- hall eller idrottsplats med bollplaner vidgar betydligt möjligheterna att variera ämnets innehåll och uppläggning. Organiserandet av olika träningsformer kräver att tillräckliga förberedelser gjorts för att eleverna skall kunna utnyttja tiden på ett effektivt sätt. I skolans närhet bör därför terrängslingor och fasta oriente- ringsbanor anordnas. Vintertid bör, om ter- rängförhållandena det medger, skidspår läggas ut och andra anordningar för vinter- idrotter vidtas. Redskapsövningarna utgör ett viktigt in— slag i gymnastiken. Lämpliga redskap är gymnastikhallar, hopprep och käglor. Ut- rustning för olika slag av bollspel bör ock- så finnas. Beledsagande musik har en betydelsequ funktion för komponerade gymnastikpro— gram och danser. I gymnastiksalen bör därför finnas grammofon med förstärkare, bandspelare eller piano. Tillgång till lektionssal i anslutning till eller i närheten av gymnastiksal och id— rottsplan underlättar teoretiska lektioner. Den bör för att rätt kunna utnyttjas vara försedd med projektionsapparat för film och bildband. För att demonstrera och öva livräddning och iskunskap bör finnas ma- teriel, t.ex. övningsmask för konstgjord andning, ispik, livlinor samt isdubbar och plankor att öva isättningen. Hjälpmedel För att utföra mätningar av tränings- effekt är en ergometercykel ett utmärkt hjälpmedel. Eleven kan se vilken effekt träningen haft, och effekten av olika typer av övningar kan prövas. Ergometercykeln är också lämplig för demonstrations- och laborationsövningar i arbetsteknik i sam- verkan med biologi och ergonomi (se ovan 81.3.l.3 samt 22.4.1.3 och 33.424).
1 4 ; a i . 1 '» i i ! l ; | I ; z .
Gymnasieutredningens läroplansexperter
Experter för orienteringsämnen, språkämnen, matematisk-naturvetenskapliga ämnen, estetiska ämnen och för allmänna undervisningsfrågor
Avdelningschefen Lennart Sandgren, Nacka, ordf. Rektorn Erik Nordell, Kalmar, vice ordf. Lektorn Hans-Erik Östlundh, Malmö, sekr.
On'enteringsämnen M atematisk-naturvetenskapliga ämnen
Adjunkten Gunnar Ander, Stockholm Professorn Ragnar Bentzel, Uppsala Skoldirektören Axel Assarsson, Örebro Redaktören Carl-Erik Gustafsson, Malmö Lektorn Lars'Bjelle'rup, Lund Docenten Ingrid Hammarström, Uppsala. Lektorn Bertil B oren, Stockholm Lektorn Erik Hörnström, Uppsala Professorn NllS Frles, Uppsala Docenten Ingvar Johannesson, Stockholm åttan gefwåådååaänoks d Fil. lic. Östen Johansson, Upplands-Väsby om a as ' oc un
D t P t P lm , L'd' " Docenten Assar Lindbeck, Upplands-Väsby UzselrålletslelilorereZlnz rt ååå? Lektorn Folke Lägnert, Lund ,
. _ Göteborg Univers1tetslektorn David Magnusson, Lektorn Richard VVestöö, Solna Lidingö Rektorn Torsten Wickbom, Tisnarbro Lektorn Ingemar Mundebo, Lidingö Lektorn Lars-Olof Öhman, Djursholm
Byråchefen Ejnar Neymark, Stocksund Rektorn Erik Sjöberg, Stockholm Professorn Anders Wedberg, Djursholm Lektorn Hans-Erik Östlundh, Malmö Musikdirektören Carl Ahlberg. Lidingö Adjunkten Ingegerd Aschan, Västerås Estetiska ämnen
o .. ' ' " Ka's Ber sten Stockholm S Mu51kd1rektoren. ] g , prakamnen Teckningsläraren Erik Palmér, Norrköping Rektorn Gustaf Anderson, Göteborg Teckningskonsulenten Hasse Wahrby, Universitetslektorn Ingemar Boström, Stockholm
Lidingö Lektorn Ragnar Dahlin, Malmö Allmänna undervisningsfrågor Adjunkten Bengt Duvhammar, Gävle Professorn Alvar Ellegård, Göteborg Lektorn Gottfried Grunewald, Malmö Rektorn Hartwig Hermansson, Gävle Rektorn Ragnar Höistad, Uppsala Preceptorn Gunnar Jacobsson, Göteborg
Intendenten Sten Sture Allebeck, Saltsjöbaden Adjunkten Lennart Berggren, Linköping Rektorn Börje Holmberg, Malmö Lektorn Gunnar Holmberg, Stockholm
_ Lektorn Esse Lövgren, Sigtuna Avdelmngschefen Bertil Junel, Stockholm Lektorn Sten-Erik Mörtstedt, Örebro Docenten Bertil Maler, Stockholm Lektorn Jon Naeslund, Stockholm Lektorn Martin Melander, GäVIC Konsulenten Bengt Ohlson, Stockholm Lektorn Bengt Melin, Stockholm Adjunkten Olof Storm, Sigtuna Lektorn Ivar Thorén, Stockholm Rektorn Sigurd Åstrand, Stockholm
Ämnesläraren Olle Adlerborn, Solna Rådmannen Curt Böre, Stockholm Ämnesläraren Evy Ekström, Västerås Rektorn Birger Forsberg, Södertälje Direktören Arne Henriksson, Stockholm Rektorn Hans Meijer, Saltsjöbaden Lektorn Ingemar Mundebo, Lidingö
Experter för ekonomiska ämnen
Byrådirektören Emil Stetler, Stockholm, sammankallande
Lektorn Gösta Rankloo, Malmö Civilekonomen Nils Sjöblom, Göteborg Lektorn Erik Sternerup, Malmö Professorn Thomas Thorburn, Tumba Ekon. lic. Bo Wickström, Mölndal Lektorn Hans-Erik Östlundh, Malmö
Experter för tekniska ämnen
Avdelningschefen Mats Hultin, Sigtuna, ordf. Lektorn Kjell Malm, Jönköping, sekr., t.o.m. den 31 december 1962 Skoldirektören Axel Assarsson, Örebro, sekr., fr. o. m. den 1 januari 1963
Profesorn Bertil Agdur, Danderyd Rektorn Bo Ahlström, Växjö Rektorn Klas-Erik Almberger, Östersund Rektorn Thure Alvemark, Borlänge Skoldirektören Axel Assarsson, Örebro Överingenjören Börje Bergsman, Västerås Rektorn Erik Bergström, Skövde Över-ingenjören Lennart Borg, Västerås (på egen begäran entledigad fr.o.m. den 25 augusti 1962) Lektorn Birger Bäcklund, Norrköping T. f. professorn Erik Carlberg, Stockholm Fil. lic. Allan Danielsson, Sollentuna Lektorn Gerhard Embring, Stockholm Lektorn Stellan Engström, Hälsingborg Lektorn Folke Ericsson, Borlänge Universitetslektorn Gösta Frick, Uppsala Civilingenjören Gideon Gerhardsson, Stockholm Rektorn Nils Hansson, Karlskrona Lektorn Folke Hedström, Stockholm Professorn Gunnar Henriksson, Stockholm
Lektorn Alf Jergling, Borlänge T. f. byråchefen Nils Kaby, Lidingö Lektorn Sigvard Kruse, Stockholm Direktören Hugo Larsson, Stockholm Direktören Elof Ljungkvist, Göteborg Lektorn Gunnar Ljunglöf, Härnösand Fil. lic. Dick Lundkvist, Stockholm Lektorn Karl Bertil Lundqvist, Hälsingborg Lektorn Kjell Malm, Jönköping Lektorn Bertil Molin, Linköping Direktören John Munck af Rosenschöld, Saltsjöbaden Direktören Kurt Månsson, Danderyd Lektorn Sten-Erik Mörtstedt, Örebro Lektorn Egon Nilsson, Stockholm Civilingenjören Erik Persson, Västerås Professorn Gösta Rosenblad, Göteborg Professorn Bengt Rånby, Djursholm Lektorn Paul Schoster, Stockholm Rektorn Bertil Sjöberg, Malmö Professorn Thomas Thorburn, Tumba Lektorn Erik Welander, Eskilstuna
Experter för fysisk fostran
Gymnastikdirektören Marianne Ekelund, Lidingö Rektorn Paul Högberg, Lidingö
Wi”?!
Professorn Nils Lundgren, Stockholm Docenten Per Olof Åstrand, Näsbypark
___—___—
___—”___,
1. Dresunds-forbindelsen. 1. del.
2. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige.
3. Opprettelse av >Nordens Hus» i Reykjavik.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 963
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna nummer i den kronologiska förteckningen)
lusuuedeputunenm
Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Födattningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] De] 2. Motiv. [17] Del 4. Bilagor. [19] Bärgarlönens fördelning. sjöförklering m. m. [20] Fözz-gillas till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m.m. Trafikmål. [27] Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33] ”(Julho-departementet Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. [4] U-länder och utbildning. [34] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbistånd. [37]
Fömmdepmomentet Försvarskostnadema budgetåren 1963/67”. [5l Försvar och fiskerinäring. [31] Socialdepartementet Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens område.
[30] Arbetsfördiiggande. [38]
Fluuodeputementet
Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14]
Eekleolutlkdepmemmm
En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och hög- skolornas organisation och förvaltning. [9]
2. Univemitetsv'dsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fort- bildning av lärare i yrkesiimnen. [13] 1960 års gymnasieutredning 1. Vågen genom gymnasiet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] 3. Speeislutredningor om gym- nasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [42] 6. Läroplan för gymnasiet. [43] 1958 års utredning kyrka—stat. I. Religionens betydelse som semhiillsfektor. [26] Lärare på grundskolans mellanstadium. [35]
Jordbruludepnrtementot Listerlnndets ålfisken. [32]
Handel-departementet
Översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska ekonomiska. gemenskapen och tillhörande dokument. [12] Papper och annan skrivmnteriel. [25] Malmen i Norrbotten. [36]
Inrlkudepmemenm
Kommunelrättskommittén IV. Kommunalförbundens låne- rätt. [2] V. Komunala renhållningsevgifter. [29] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och MelinÖOm- rådens. [6] Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. [11] Sjukhus och öppen vård. [21] Mentalsjukhusens personalorgsnisation. Del 1. Intervju- och frekvensundersökningar m. m. [24]
IVAR ameosrnöus Tarom—mr AB srocxnomu 1963