SOU 1963:42
1960 års gymnasieutredning
Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Eeklesiastikdepartementet
Kap. 1 Gymnasie/ormerna i Sverige Utveckling och pedagogisk försöksverksamhet
1.1 Allmänna gymnasiet. . . . . . . . . . . . 1.1.1 Tiden fram till omkring 1900 5.13— 1. 1. 2 1900- talet 8. 15. 1.2 Handelsgymnasiet. . . . . . . . . . . .
1.2.1 Tiden fram till omkring 1900 s. 24 1. 2. 2 1900- talet 5.25. 1 .3 Tekniska gymnasiet.
1. 3.1 Tiden fram till omkring 1900 s. 28— 1. 3. 2 1900- talet 5. 31— 1. 3. 3 Bergsskolan i Filipstad 5.40.
1.4 Pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolor. . . . . ., 1.4.1 Inledning s. 41— 1. 4.2 Försöksverksamhetens ram s. 42— 1. 4.3 Försöksverk- samhetens innehåll s. 42— 1. 4. 4 Försöksverksamhetens resultat 5. 49.
Kap. 2 Ett internationellt perspektiv på de gymnasiala skolformerna
2.1 Några allmänna tendenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Primärskola — gymnasium 3. 51—212 Några västeuropeiska länder 5. 52-213 USA 5. 52—2.1.4 Sovjetunionen 5. 53—215 Allmänutbildning —— yrkes- utbildning s. 54—2.1.6 Avgränsningen av kapitlets innehåll s. 54.
2.2 Målet för de gymnasiala skolformerna . . . . . . . . . . . . . .
2.3 Utvecklingstendenser i fråga om organisationen av de gymnasiala ut— bildningsformerna . . . 2.3.1 Övergång till sekundärskolan s. 59— 2. 3. 2 Olika organisationstyper s. 60 2. 3. 3 Skolstrukturen i några länder 5.61.
2.4 Läroplaner och arbetssätt . . . . . . . 2.4.1 Tim— och kursplaner s. 66— 2. 4. 2 Allmän bildning — specialisering s. 67 2. 4. 3 Arbetssättet 5.68.
2.5 Intagning i gymnasium och övergång från gymnasium till universitet och högskolor 2.5.1 Intagningen i gymnasium s. 70— 2. 5. 2 Gymnasiestudiernas avslutande s. 70. 2.6 Lärarutbildning 2.6.1 Utbildningens organisation 8. 72— 2. 6. 2 Frankrike 5. 73- 2. 6. 3 Storbritannien 5. 73— 2. 6. 4 USA 5. 73— 2. 6. 5 Aktuella tendenser 5.74.
2.7 Några avslutande reflexioner . . 2.7.1 Utbildning som produktionstaktor s. 74 2. 7. 2 Utbildningens innehåll s. 75.
Kap. 3 Problemställningar och utredningens arbete
3.1 Utgångspunkter. . .
3.1.1 Bakgrunden s. 76— 3. 1. 2 Grundskolans införande s. 77— 3.1.3 Den kvanti— tativa utvecklingen av gymnasterna 5. 78—3. 1. 4 De kvalitativa problemen s. 79— 3 1. 5 Yttre organisatoriska problem s. 84.
3.2 Avgränsningen av gymnasieutredningens arbete. . . . .
3.2.1 Direktiven s. 86— 3. 2.2 De egentliga gymnasierna s. 86- 3.23 Gymnasiala utbildningsvägar i övrigt 5. 88— 3. 2. 4 Vuxenutbildningen s. 88.
3.3 Utredningsarhetets organisation. . . . . . . . . . . 3.3.1 Sekretariat, experter m. m. 5. 89— 3. 3. 2 Gymnasiets dimensionering s. 90— 3. 3. 3 Gymnasiets innehåll m. m. 5. 91— 3. 3. 4 Ekonomisk gymnasieutbildning s. 92— 3. 3. 5 Teknisk gymnasieutbildning 5. 93—336 Andra utbildningsvägar inom gymnasiet 5. 93—337 Organisatoriska och ekonomiska frågor 5. 94—3.3.8 Frågor rörande intagning, flyttning, betyg, studiernas avslutning och studietidens längd 5. 95—339 Lärarutbildningsfrågor s. 95—3.3.10 Yrkesvägledning m. m. s. 96-3.3.11 Läroplansarbetet s. 96.
3.4 Arbetetiövrigt.... . 3.4.1 Studieresor m. m. 5. 97— 3. 4. 2 Skrivelser m. m. 5. 97.
13
24
28
41
51
55
59
66
70
72
74
76
86
89
97
4.1 4.2
4.3
4.4
4.5
5.1
5.2
5.3
5.4
5.5
5.6
5.7
6.1 6.2
6.3
6.4
6.5
6.6
Gymnasiets utveckling. . . . . . . . . . . . 4.2.1 Hittillsvarande utveckling 5. 102— 4. 2. 2 Tidigare beräkningar om den framtida utvecklingen s. 109.
Efterfrågan på gymnasieutbildning . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Intagningsförhållanden vid gymnasierna höstterminerna 1960 och 1961 s. 112— 4. 3. 2 Elevernas syn på övergången till gymnasium m. 111. s. 119— 4. 3. 3 Faktorer som påverkar tillströmningen s. 123—434 Gymnasieutredningens slutsatser be— träffande efterfrågan på gymnasial utbildning 5. 132.
Efterfrågan på gymnasieutbildade. . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Metodfrågor s. 135- 4. 4. 2 Ecklesiastikdepartementets prognos- och planerings- grupps utredningar och förslag 5. 140— 44.3 Efterfrågan på gymnasieutbildade omkring 1970 s. 151 —4. 4. 4 Långtidsperspektiv på arbetsmarknad och utbildnings- behov s. 164.
Gymnasieutredningens slutsatser och rekommendationer . . . . . . . 4.5.1 Sammanfattande allmänna synpunkter s. 169—4.5.2 Den totala expansionen s. 170—453 Dimensioneringen av utbildningsvägarna inom gymnasiet s. 171.
Kap. 5 Gymnasieutbildningens innehåll och mål Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Tidigare diskussion s.175—51..2 Precisering av kraven s. 176.
Krav från universitet och högskolor, förvaltning och näringsliv . . . . 5.2.1 Utredningens undersökningar s. 177—5.2.2 Slutsatser s. 186.
Samhällslivets krav . . . . . . . . 5.3.1 Allmänna synpunkter s. 189- 5. 3. 2 Komponenter i samhällslivets krav s. 190. Individernas krav . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Inledning 5. 193— 5. 4. 2 Elevundersökningen s. 193.
Sammanfattning och sammanvägning av kraven . . . . . . . . . . 5.5.1 Sammanfattning 5. 196—5. 5.2 Sammanvägning s. 197. Allmänbildningsbegreppet . . . . . . . 5.6.1 Analys av begreppet s. 198- 5. 6. 2 Användningen av begreppet s. 200. Gymnasiets mål. . . . . . .
5.7.1 Inledning 5. 201— 5. 7. 2 Personlighetsutveckling s. 201— 5. 7. 3 Förberedelser för kommande verksamhet s. 202— 5. 7. 4 Kommunikationsfärdigheter s. 202— 5. 7. 5 För- beredelser för samhällslivet s. 203— 5. 7. 6 Studie— och arbetsvanor 5.204.
Kap. 6 Det gymnasiala skolsystemets struktur Principiella synpunkter på studiemål, studietid och samordning mellan skolformer Inledning...........................
Studiemålet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Jämförelse mellan två skolformer s. 206— 6. 2. 2 Faktorer som bestämmer stu- dieresultatet s. 210.
Normalstudietiden . . . . 6.3.1 Inledning 5. 214— 6. 3. 2 Argument för längre normalstudietid s. 215— 6.3. 3 Gymnasieutredningens överväganden s. 216.
Det gymnasiala skolsystemet. . . . . . . . . . 6.4.1 Gymnasium, fackskola, yrkesskola s. 219 6. 4. 2 Gymnåsieutbildningens geo— grafiska spridning s. 222— 6. 4. 3 Avgränsningen mellan gymnasium, fackskola och yrkesskola s. 225.
Horisontell klyvning. . .
6.5.1 Problemställning s. 228— 6. 5. 2 Argument för horisontell klyvning s. 229— 6. 5. 3 Diskussion av gymnasium med horisontell klyvning s. 231— 6.54 Utredningens slutsats s. 234.
Gymnasieutredningens förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kap. 7 Gymnasiets differentiering Principiella synpunkter och överväganden Inledning . . . . . . . . . 7.1.1 Kort återblick samt nuvarande läge 5. 235— 7.1. 2 Kapitlets innehåll s. 236.
100 101
112
135
169
175
177
189
193
196
198
201
205 206
214
219
228
234
7.3 Differentieringens utformning i fråga om styrkegrad, tidpunkt och fasthet. . . . . . . . . . . . . . . 240 7.3.1 Inledning 5. 240— 7. 3. 2 Stark eller svag differentiering? s. 242— 7. 3. 3 Tidig eller sen differentiering? s. 242— 7. 3. 4 Lös eller fast differentiering? s. 243.
7.4 Differentieringsmodeller . . . . . . . . . . . . . . . . . 245
7.4.1 Inledning 5. 245— 7. 4. 2 Linjer eller tillval? 5. 247.
Kap. 8 Gymnasiets lärokurser
8.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 250 8.1.1 Lärokurser och studiekurser s. 250— 8. 1. 2 Kapitlets disposition s. 251. 8.2 Gymnasiets allmänna sektor . . . . . . . . . 251
8.2.1 Inledning 5. 251- 8.2.2 Olika avnämargrupper s. 252 8.2. 3 Faktorer som på- verkar differentieringen s. 254.
8.3 Gymnasiets ekonomiska sektor . . . . . . 270 8.3.1 Inledning 5. 270— 8.3.2 Nuvarande 3- -åriga handelsgymnasium s. 271— 8. 3. 3 Det nuvarande 3- -åriga handelsgymnasiets mål 5. 272— 8. 3. 4 Yttranden över gymnasie— utredningens förslag till 3-årigt handelsgymnasium s. 275—835 Gymnasieutred- ningens förslag till differentiering av den ekonomiska sektorn s. 276—836 Praktik s. 277— 8. 3. 7 Påbyggnadskurser s. 278.
8.4 Gymnasiets tekniska sektor. . . . . . . . . . . . 279 8.4.1 Inledning 5. 279— 8. 4. 2 Olika differentieringsprinciper s. 281 —8. 4. 3 Differen- tieringen inom den reguljära utbildningen s. 291— 8. 4. 4 Möjligheter att inom före— slagna lärokurser medge vissa variationer s. 305—845 Försöksverksamhet med nya differentieringar s. 308—846 Praktik s. 310-8.4.7 Påbyggnadskurser s. 315—
8.4.8 Sammanfattning 5. 317.
8.5 Behov av ytterligare lärokurser . . . . . . . . . . . . . . . 318 8.5.1 Postgymnasiala fackutbildningslinjernas behov s. 318-8.5.2 Behovet av
i särskilda lärokurser för att tillgodose speciella elevintressen s. 319—853 Praktiska
gymnasier s. 323.
* 8.6 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . 326 8.6.1 Lärokursers. 327— 86.2 Sambandet mellan lärokursernas. 328.
Kap. 9 Gymnasiets tim- och kursplaner
9.1 Principiella utgångspunkter . . . . . . . . . . . 331 9.1.1 Inledning 5. 331—9. 1. 2 Arbetsbörda, timtal och läsår s. 331— 9.1.3 Fortlöpande läroplansrevision 5. 336—9. 1.4 Principiella synpunkter på ämnesstoffets organisa- tion 5. 337—9. 1. 5 Kapitlets disposition och innehåll s. 338—9.1.6 Läroplanen s. 338. 9.2 Svenska och främmande språk . . . . . . . . . 339 9.2.1 Svenska 5. 339— 9. 2. 2 Moderna språk 5 341— 9. 2. 3 Klassiska språk s. 348— 9. 2. 4 Timtal för svenska och främmande språk 5. 348.
9.3 Övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga . . . . . . . 352 9.3.1 Inledning 5. 352-9.3.2 Gränsdragningen mellan de humanistiska och sam- hällsvetenskapliga ämnena s. 352—9.3.3 Mål och kursinnehåll i stora drag för övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga s. 361—934 Timtal för övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga s. 364.
9.4 Matematik och naturvetenskapliga ämnen . . . . . . . . . . . . 367 9..41 Matematik s. 367— 9.42 Naturvetenskaplig orientering för humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs s. 368— 9. 4. 3 Fysik s. 370— 9. 4. 4 Kemi s. 372—945 Biologi s. 372—946 Timtal för matematik och naturvetenskapliga ämnen s. 375.
9.5 För teknisk sektor speciella ämnen . . . . . . . . . 376 9.5.1 Studietidens längd vid teknisk sektor s. 376— 9. 5. 2 För tekniska alternativ gemensamma fackämnen s. 378— 9. 5. 3 Ämnen på maskintekniskt alternativ 5. 379 —9. 5.4 Ämnen på byggtekniskt alternativ 5. 381 —.9 5.5 Ämnen på eltekniskt alternativ s. 384- 9. 5. 6 Ämnen på kemitekniskt alternativs. 386— 9. 5. 7 Praktiks. 388.
9.6 För ekonomisk sektor speciella ämnen . . . . . . . . . . . 395
9.6.1 Studietidens längd s. 395— 9. 6. 2 Ämnen på ekonomisk lärokurs s. 396— 9. 6. 3 Timtal för ekonomiska ämnen s. 398— 9. 6. 4 Praktik s. 398.
9.8 9.9
9.10
9.11
9.12
9.13
9.14
9.15
10.1
10.2
10.3
10.4
10.5
10.6
11.1
11.2
11.3
Estetiska ämnen . . . . . . . 9. 7. 1 Den grundläggande estetiska undervisningen s. 399— 9. 7. 2 Den specialiserade estetiska undervisningen s. 400— 9. 7. 3 Kursplanerna 1 de estetiska ämnena s. 400— 9. 7. 4 Timtal för estetiska ämnen s. 401.
Fysiskträning . . . . . . . . . . . . 9.8.1 Gymnastik s. 401— 9. 8. 2 Friluftsverksamhet s. 402.
Timmar till förfogande för speciella uppgifter 9.9.1 Syftet 5. 403—9. 9. 2 Innehållet s. 403.
Tid för information m.m. . . . . . . . . . . . . 9.10.1 Informationsbehovet s. 404— 9. 10. 2 Nuvarande former för information
5. 404-9. 10.3 Gymnasieutredningens förslag 5. 404. Den årskursfördelade timplanen 9.11.1 Utgångspunkter s. 406 —9. 11. 2 Timplanen för årskurs 1 s. 406— 9. 11. 3 Tim— planen för årskurs 2 s. 407 9.11. 4 Timplanen för årskurs 3 s. 408— 9. 11. 5 Timplan för årskurs 4 (teknisk lärokurs) s. 410—9.11.6 Timplanen s. 410—9.11.7 Antal samtidigt lästa ämnen s. 416.
Studievägar genom gymnasiet . . . 9.121 Övergång från årskurs 1 till årskurs 2 5. 417—9. 12.2 Övergång från årskurs 2 till årskurs 3 5. 419—9. 12.3 Allmänna synpunkter s. 421.
Frivilliga ämnen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.13. 1 Utökad studiekurs s. 421 -9.13.2 Frivillig undervisning utanför schemat 422— 9. 13. 3 Medgivande att läsa frivilligt ämne s. 423.
Påbyggnadskurser. . . . . . 9.14.1 Inledning 5. 423—9. 14.2 Exempel på tekniska påbyggnadskurser s. 423. Specialundervisning.......................
Kap. 10 Undervisningens utformning
Inledning . . . . 10.1.1 Principiella synpunkter s. 427— 10. 1. 2 Krav på förmåga att arbeta själv- ständigt s. 427— 10. 1. 3 Tidigare förslag och försök 5. 428.
Självständigt arbete . . . . . 10.2. 1 Inledande synpunkter s. 430— 10. 2. 2 Studieteknik s. 431— 10. 2. 3 Arbetsupp- gifternas omfång s. 432—10.2. 4 Beting s. 433— 10. 2. 5 Koncentration av schemat 5. 435—10. 2. 6 Specialarbete s. 436—10.2.7 Grupparbete s. 439.
Samverkan och planering . . .
10.3.1 Samverkans uppgift s. 440— 10.3. 2 Vertikal samverkan s. 441 10.3. 3 Horison- tell samverkan s. 441— 10. 3. 4 Koncentration 5. 441-10. 3. 5 Samverkan utom schemat s. 442— 10. 3. 6 Planering s. 442.
Hjälpmedlens roll i undervisningen . .
10.4.1 Inledning 3. 443— 10. 4. 2 Hjälpmedlens funktion s. 444— 10 4. 3 Tryckta hjälp- medel s. 444.
Prov som hjälpmedel 10.5.1 Informationsbehovet s. 446— 10. 5. 2 Muntlig och skriftlig kontroll s. 446— 10. 5. 3 Provens utformning s. 448— 10 5. 4 Provens syfte s. 448.
Sammanfattning........................
Kap. 1] Studiestödjande åtgärder
Problemställning . . . . 11.1.1 Studieresultatens variation s. 457— 11. 1. 2 Elevgrupper för vilka studiestöd- jande åtgärder kan aktualiseras s. 459.
Fast organiserad, 4- å—rig parallell studiegång . . . . . . 11. 2.1 Gymnasieutredningens undersökningar angående studietidens längd s. 465—11.2.2 Alternativa villkor för tillträde till 4- årig studiegång s. 475— 11. 2. 3 Gymnasieutredningens överväganden och slutsatser s. 483. Mindre studiekurser. Förlängd undervisning . . . .
11.3.1 Principiella synpunkter s. 486— 11. 3. 2 Utformningen av mindre studiekurser &. 488— 11. 3. 3 Förlängd undervisning s. 491. Stödundervisning....................... 11. 4.1 Behov s. 495— 11. 4. 2 Utformning s. 496.
401
403
404
406
417
421
423
425
427
430
440
443
446
455
457
465
486
12.1 12.2
12.3
12.4
12.5
12.6
12.7
13.1 13.2
13.3
13.4
13.5
14.1 14.2
14.3
Kap. 12 Gymnasiets yttre organisation Inledning................... Skolplaneringen......................... 12.2.1 Allmänna synpunkter s. 499—12.2.2 Principer för planeringen s. 500—12.2.3 Praktiskt genomförande av planeringen s. 503. Gymnasiet........................... 12.3.1 Nuvarande förhållanden s. 508—12.3.2 Läget omkring 1970 s. 510—12.3.3 Speciallokaler m. m. för ekonomiska och tekniska lärokurser s. 514—12.3.4 Gym- nasiets organisation 5. 517. Fackskolan. 12.4.1 Fackskolans lokalisering s. 521—12.4.2 Fackskolans omfattning omkring 1970 s. 523—12.4.3 Lokal— och lärarbehov i fackskolan s. 524.
Allmänna synpunkter på samordning mellan olika skolformer . . . 12.5.1 Inledning 5. 5127—1252 Vertikal samordning s. 528—12.5.3 Horisontell sam- ordning s. 529—12.5.4 Sammanfattning 5. 531.
Sammanfattande synpunkter på det gymnasiala skolsystemets yttre organisation.......................... 12.6.1 De gymnasiala skolformernas omfattning 5. 5131-1262 Organisationsexempel s. 535—12.6.3 Den fullständiga tekniska gymnasieutbildningens organisation 5. 539-12.6.4 Avslutande synpunkter s. 539.
Klass—ochgruppstorlek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.7.1 Begreppen klass och grupp 5. 540—12.7.2 Nuvarande klasstorlek s. 543—12.7.3 Annat delningstal för klass s. 548—12.7.4 Antal klasser och lärare vid annan gym— nasiefrekvens s. 550-12.7.5 Gymnasieutredningens överväganden och förslag 5. 551.
Kap. 13 Intagning, betyg, flyttning och studiernas avslutning
. .
Inledning.................. Intagning........................... 13.2.1 Behörighetsvillkor s. 556—13.2.2 Urval bland behöriga sökande s. 559—13.2.3 Övergång mellan gymnasium och fackskola s. 562.
Betygsättningen i gymnasiet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.1 Inledning 5. 565—13.3.2 Betygens primära uppgift s. 566—13.3.3 Absolut eller relativ betygsättning s. 568—13.3.4 Betygskalan s. 572-13.3.5 Betygens förekomst s. 572—13.3.6 Hjälpmedel för betygsättningen s. 573—13.3.7 Läs- och skrivsvårig- heter s. 5175—1338 Betygen i uppförande och ordning 5. 575—13.3.9 Betygens rätts- kraft 5. 575.
Passagengenomgymnasiet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.1 Inledning s. 576-13.4.2 Flyttning m. m. 5. 577—13.4.3 Prövning vid höst- terminens hörjan s. 579-13.4.4 Betygsgräns som hjälpmedel vid flyttning s. 579—13.4.5 Frivillig kvarsittning s. 581. Studiernasavslutning...................... 13.5.1 Återblick och nuläge s. 582—13.5.2 Gymnasieutredningens synpunkter och förslag s. 587—13.5.3 Slutbetyg från gymnasium s. 594—13.5.4 Prövning för priva-
tister med flera s. 603—13.5.5 Intagningsbestämmelser vid universitet och hög- skolor m. m. 5. 608.
Kap. 14 Skolsocial verksamhet
Studie- och yrkesorientering, elevvård m. m. Inledning . . . . . .
Studie- och yrkesorientering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2.1 Studie- och yrkesorienteringens uppgifter 5. 616-14.2.2 Komponenterna i studie- och yrkesorientering s. 616—14.2.3 Studie- och yrkesorienteringens fördel— ning på årskurser s. 618. Elevvård............................ 14.3.1 Begreppet elevvård s. 621—14.3.2 Fysisk hälsovård och mentalhygieniska frågor 5. 621—14.3.3 Personlig rådgivning s. 624—14.3.4 Disciplinfrågor s. 625—14.3.5 Förenings- och fritidsaktiviteter s. 627—14.3.6 studiesocialt stöd s. 629. Befattningshavarna för den elevvårdande verksamheten . . . .
498 499
507
520
527
531
540
555 556
565
576
582
615 616
621
Kap. 15 Gymnasiets befattningshavare 15.1 Inledning........................... 635
15.2 Lärare 636 15.2.1 Nyheter i lärarnas uppgifter s. 636-15.2.2 Lärarkategorier s. 639—15.2.3 Kvantitativt lärarbehov s. 647—15.2.4 Synpunkter på den framtida lärarutbild- ningens uppbyggnad s. 649—15.2.5 Fortbildningen s. 655-15.2.6 Åtgärder mot lärar- bristen s. 659.
15.3 Bibliotekarier, vaktmästare, tekniska biträden m.m. . . . . . . . . 662 15.3.1 Bibliotekarier s. 662—15.3.2 Vaktmästare s. 663—15.3.3 Tekniska biträden s. 663. 15.4 Personal för elevvårdande uppgifter. . . . . . . . . . . . . . . . 666 15.4.1 Inledning 5. 666—15.4.2 Skolhälsovård s. 667—15.4.3 Studie- och yrkes- orientering samt övrig elevvård s. 667—15.4.4 Personalorganisation s. 667.
15.5 Skolansledning......................... 668 15.5.1 Skolledningens uppgifter och arbetsbörda s. 668—15.5.2 Behörighetsvillkor s. 673—1553 Biträdande skolledare s. 674-15.5.4 Bektorsexpeditionens sekreterare- och biträdespersonal s. 678—15.5.5 Ytterligare arbetsuppgifter s. 680.
15.6 Personalorganisationen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 680
Kap. 16 Hjälpmedel och lokaler 16.11nledning........ ..............682
16.2 Behov och produktion av hjälpmedel . . . . . . . . . . . . . . . 683 16.2.1 Tryckta hjälpmedel s. 683—16.2.2 Bibliotekets bokbestånd s. 690—16.2.3 AV-hjälpmedel s. 691—16.2.4 Speciell utrustning för naturvetenskapliga ämnen s. 695—16.2.5 Speciell utrustning för tekniska ämnen s. 696—16.2.6 Speciell utrust— ning för ämnen inom ekonomisk lärokurs s. 700—16.2.7 Hjälpmedelsproduktion s. 700—16.2.8 Sammanfattande synpunkter s. 701. 16.3 Hjälpmedelsgranskning och hjälpmedelsforskning . . . . . . . . . . 701 16.3.1 Granskning m. 111. av hjälpmedel s. 701—16.3.2 Forskning rörande pedagogiska hjälpmedel s. 703-16.3.3 Sammanfattning s. 704. 16.4 Den lokala hjälpmedelsförsörjningen. . . . . . . . . . . . . . . . 704 16.4.1 Ämnesrummens utrustning s. 704—16.4.2 Bibliotekets organisation och skötsel s. 705—16.4.3 Intern produktion s. 708—16.4.4 Utlåning och service från kommunala centraler s. 708. 16.5 Anvisningar för hjälpmedlens användning . . . . . . . . . . . . . 709 16.6 Gymnasiets behov av lokaler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 709 1661 Allmänna synpunkter s. 709—16.6.2 Lokaler för allmänna ämnen s. 711—16.6.3 Lokaler för naturvetenskapliga ämnen s. 713—16.6.4 Lokaler för estetiska ämnen och gymnastik s. 713—16.6.5 Lokaler för tekniska ämnen s. 714—16.6.6 Lokaler för ekonomiska ämnen m. m. 5. 718—16.6.7 Undervisning i storklass s. 718—16.6.8 Bibliotek 5. 718—16.6.9 Andra lokalbehov s. 719. 16.7 Besparingar vid samordning av skolor . . . . . . . . . . . . . . . 720 16.7.1 Allmänt 5. 720—16.7.2 Fackskolans lokal— och utrustningsbehov s. 721—16.7.3 ' Samordning av fackskola och gymnasium s. 722—16.7.4 Samordning med andra skolor s. 723—16.7.5 Sammanfattning 5. 724.
Kap. 17 Organisatoriska och ekonomiska frågor vid samordning av olika skolor
17.1Inledning...........................726
17.2 Översikt av gällande bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . 726 17.2.1 Huvudmannaskap. Kommunernas skyldigheter m. m. 5. 726—17.2.2 Stats— bidrag 5. 729—17.2.3 Skolornas personal s. 729—17.2.4 Bestämmelser om samordning s. 732. 17.3 Förutsättningar för samordning av olika skolor . . . . . . . . . . . 732 17.4 Samordningsfrågorna och det nya gymnasiet . . . . . . . . . . . . 734
Kap. 18 H uvudmannaskapet för gymnasiet
18.4
19.1
19.2 19.3
19.4 19.5
20.1
20.2
20.3
20.4
20.5
21.1 21.2 21.3 21.4 21.5 21.6 21.7 21.8 21.9
Statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasium m.m. . . 18. 3. 1 Gällande bestämmelser om statsbidrag till skolbyggnader m. m. 5. 767— 18. 3. 2 Synpunkter på införande av statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasium s. 772—18.3.3 Utformningen av statsbidrag till byggnadsarbeten och till första upp— sättningen stadigvarande undervisningsmateriel s. 774.
Privata gymnasier. 18.4.1 Inledning 5. 777- 18. 4. 2 Bådande förhållanden och avgränsningen av pro- blemområdet s. 777— 18. 4. 3 Privatgymnasiums anpassning till det nya gymnasiet s. 780—18.4.4 Internatgymnasier s. 783.
Kap. 19 Övergången till det nya gymnasiet
Tidpunkt för övergången. 19.1.1 Allmänna synpunkter s. 784— 19. 1. 2 Skäl för och emot övergång från och med läsåret 1965/66 5. 786.
Den ekonomiska och tekniska utbildningens spridning . . . .
Åtgärder av pedagogisk natur i samband med övergången till det nya gymnasiet . 19..3 1 Intagningsbestämmelser s. 788— 1932 Åtgärder beträffande elever i nu- varande gymnasieorganisation som har svårt att följa undervisningen s. 790— 19. 3. 3 Fackinspektion under övergångstiden s. 792—19.3.4 Befattningshavare och admi- nistration under övergångstiden s. 792. Information Sammanfattning
Kap. 20 Kostnaderna för gymnasiet
Inledning
20.1.1 Samhällets hittillsvarande kostnader för gymnasiet s. 796 —20. 1. 2 Produk- tionsbortfall vid gymnasiets expansion s. 797 —20. 1. 3 Statens nuvarande kostnader 5 798.
Kostnader för det föreslagna driftbidraget . 20.2.1 Totalkostnader för det nya gymnasiet s. 800— 20. 2. 2 Specifikation av kost— nadsförändringar s. 804— 20. 2. 3 Ökning av driftkostnaderna under olika budgetår 5.808. Kostnader för ytterligare standardförbättringar 20.3.1 Principiella synpunkter s. 809— 20. 3. 2 Kostnaderna för de skilda förslagen s. 810.
Kostnader för byggnader och stadigvarande undervisningsmateriel 20.4.1 Inledning 5. 813—20.4.2 Kostnader för lokaler och utrustning vid övergång till det nya gymnasiet s. 814—20.4.3 Kostnaderna för gymnasiets totala byggnadshe- hov s. 817—20.4.4 Sammanfattning av statliga drift— och investeringskostnader s. 821-20.4.5 Besparingsmöjligheter genom samordning mellan skolor s. 821—20.4.6 Besparing i investeringskostnader genom utredningens integrationsförslag s. 823. Ytterligare medelsbehov föranledda av gymnasieutredningens förslag
Kap. 2] Sammanfattning
Bakgrund...... Kvantitativa förhållanden .
Mål och innehåll .
Det gymnasiala skolsystemets struktur
Principiella differentieringssynpunkter .
Lärokurser. .
Tim— och kursplaner. . Undervisningens utformning . Studiestödj ande åtgärder .
777
784
787
788
793 795
796
800
809
813
825
827 827 831 833 837 838 841 846 847 849
21.14 Befattningshavare
21.15 Hjälpmedel och lokaler . . 21.16 Administrativa och ekonomiska frågor. 21.17 Övergång till det nya gymnasiet
21.18 Kostnader . . . . . . . 21.19 Översikt .
nw>
OUJ>
,.a
Författningar I. Författningsförslag
. Förslag till lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319). . Förslag till ändring i skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439) . Förslag till ändrad lydelse av 88 ä 1 mom. universitetsstatuterna den 6 april 1956 (nr 117).
II. Specialmotivering
. Förslag till ändring i skollagen. . Förslag till ändring' 1 skolstadgan. . Förslag till ändrad lydelse av 88 5 1 mom. universitetsstatuterna.
Reservationsvis framförda yrkanden
. Undervisning' 1 grekiska av ledamoten Mats Hultin . . Ämnet religionskunskap av ledamöterna Torsten Andersson och Folke Haldén .
3. Ämnena religionskunskap och filosofi av ledamoten Håkan Berg.
på . Undervisningsavdelningarnas storlek av ledamöterna Håkan Berg och
Sigvard Magnusson. . Betygsättningen i ämnet svenska av ledamoten Håkan Berg . Behörighet till lektorstjänst av ledamoten Sigvard Magnusson. . Behörighetsvillkor för rektorstjänst av ledamoten Sigvard Magnusson.
Formerna för lärares tillsättande av ledamoten Håkan Berg. . Anställningsformen för ordinarie lärare m. 111. av ledamoten Sigvard
Magnusson
Särskilt yttrande
Den ekonomiska lärokursen av ledamöterna Folke Haldén, Lamek Hulthén och Olof Palme
Bilagor
. Förteckning över gymnasieutredningens ledamöter, delegationer, grupper, experter och övriga medarbetare .
. Timplaner i nuvarande gymnasieformer .
851 853 853 854 854 855 855 856
859 860
892
893 893 918
921
923 926
930 932 932 934 935
935
936
937 943
1.1 Allmänna gymnasiet
1.1.1 Tiden fram till omkring 1900 Den svenska skolan (lärdomsskolan) under medeltiden var i hög grad en kyrkans angelägenhet med syfte att ut- bilda präster. I samband med reforma- tionen vidgades skolans uppgift till att avse utbildning även av statens tjänste- män. Någon reformering av undervis- ningens innehåll skedde dock ej i sam— band därmed. I Sveriges första skolord- ning, utfärdad 1571 och inryckt i kyrko- ordningen av samma år, upptogs som huvudämnen latin, kristendom och kyrkosång.
Gymnasium såsom officiell benäm— ning infördes i Sverige första gången genom donationsbrevet för Västerås gymnasium år 1623. Härigenom fick denna skola en ekonomi som ej var be- roende av kollekter och andra gåvor utan var statligt tryggad. Något senare preciserades innehållet i termen gym- nasium så att den kom att beteckna lär— domsskolans högre stadium, medan det lägre stadiet benämndes trivialskola. Ge- nom 1649 års skolordning fastställdes att både trivialskolan och gymnasiet skulle ha fyra 1-åriga klasser. Under 200 år reglerade denna skolordning skolvä- sendet utan mera betydelsefulla änd- ringar. Med hänsyn till undervisning- ens innehåll kom trivialskolan och gym- nasiet att i första hand tjäna utbildning- en av präster och först i andra hand ut-
KAPITEL 1
Gymnasieformema i Sverige
Utveckling och pedagogisk försöksverksamhet
bildningen av ämbetsmän. Inom trivial- skolan fanns dock en påbyggnad (från 1724 kallad apologistklassen), avsedd för dem som icke ämnade »framgent hålla sig till studierna men likväl åstun- da lära de dem nödiga styckena».
Klassiska språk, hebreiska och teo- logi var både med hänsyn till kurser och timtal dominerande ämnen i såväl tri- vialskolan som gymnasiet. Andra språk saknades helt och ämnet svenska fanns endast i apologistklassen. 1649 års skol— ordning kan alltså sägas ha lagt en fast grund för det framtida latinläroverket och — genom apologistklasserna — öpp- nat vägen för realläroverket.
Under 1600- och 1700-talen togs flera enskilda initiativ till gymnasi—eutbild- ning, som bättre än existerande allmän- na skolor skulle tillgodose den högre utbildningen för det civila och militära ämbetsmannaståndet. De skolor med så- dan målsättning, som verkligen kom till stånd, var dock verksamma blott en kort tid. Den vanligaste metoden att skaffa sig sådan utbildning var privat- undervisning, ofta i förening med resor till utlandet.
Mot slutet av 1700-talet och under början av 1800-talet framställdes krav på en mer allmänt medborgerlig utbild- ning. Bakom ligger upplysningstidens samhällsuppfattning och samhällets ändrade struktur. Dessa krav tillgodo- sågs i någon mån av 1807 års skolord- ning. Det fastslogs här för första gång-
en i svensk skollagstiftning att under- visningen borde avse att utbilda även andra än präster och ämbetsmän. Franska och tyska tillkom bl. a. som nya ämnen på gymnasiet. Hebreiska blev ett valfritt ämne från att ha varit obli- gatoriskt.
Resultatet av de närmaste årtiondenas mer liberala strävanden — framför allt inom den under 1825—1828 verksamma s.k. stora uppfostringskommittén —— fick sitt uttryck i kungl. cirkuläret den 6 juli 1849. Enligt detta skulle apologist- och trivialskolan förenas till ett (lägre) elementarläroverk. Gymnasiet tillsam- mans med de båda nyssnämnda skolor- na skulle utgöra ett sammanhängande (högre) elementarläroverk, som medde- lade kunskaper erforderliga för avläg- gande av studentexamen. Vissa möjlig- heter fanns att befrias från undervis- ning i latin, grekiska och hebreiska. Härmed hade reellt om också inte no- minellt realläroverket införts. Två klart skilda linjer, den klassiska och den reala, blev verklighet först genom 1856 års skolstadga. »Apologistskolan» hade m. a. o. fått likaberättigande. Samtidigt fixerades läroverkets uppgift att med- dela såväl allmän medborgerlig som grundläggande vetenskaplig bildning.
I den 1878 utfärdade stadgan infördes för första gången termen allmänt läro- verk. Ett sådant kunde vara högre eller lägre. Det förra ledde fram till student— examen, som genom en stadga från 1862 hade flyttats från universiteten till lä- roverken. Det högre allmänna lärover- ket var 9-årigt och fr. o. m. den fjärde klassen uppdelat på latin- och reallinje. Inom latinlinjen fanns dessutom två möjligheter, latinlinje A och latinlinje B. På linje A lästes grekiska obligatoriskt under 4 år, medan hebreiska var fri- villigt. Linje B kan karaktäriseras som
en halvklassisk linje — den saknade grekiska. I stället lästes bl. a. engelska.
Diskussionen kom under de följande åren att kretsa kring två huvudfrågor. Många ansåg att de klassiska språken alltjämt hade en alltför dominerande ställning (»latinherraväldet»). Vidare krävde man införandet av en kursav— rundning längre ned i läroverket för att härigenom åstadkomma en lämplig avgångsetapp för de många som inte fullföljde studierna fram till studentexa— men. Med anledning av en motion vid 1899 års riksdag tillsattes en läroverks- kommitté med uppgift att verkställa ut- redning om uppdelning av läroverket i gymnasium och underliggande latin- fri del med ett eget bildningsmål. Kom- mittén avgav sitt betänkande 1902 och Kungl. Maj:t framlade vid 1904 års riks- dag en proposition, som utarbetats i hu— vudsaklig anslutning till kommitténs förslag. Riksdagen biföll propositionen och påföljande år utfärdades den nya läroverksstadgan. Läroverket uppdela- des i realskolan, som avslutades med en särskild examen, realskoleexamen, och gymnasiet, som avslutades med student- examen.
Den genom 1905 års Iäroverksstadga införda realskolan blev 6-årig och bygg- de på folkskolans tredje klass. Gymna- siet gjordes 4-årigt och anknöts till real- skolans näst sista klass, den femte. Stu— diegången fram till studentexamen var sålunda 12-årig.
Genom beslut av 1909 års riksdag till- kom de kommunala mellanskolorna, vil— ka från folkskolans sjätte klass på fyra år ledde fram till realexamen. övergång från mellanskolans tredje klass till gym- nasiet var möjlig men förenad med viss prövning. Den normala studiegången till studentexamen över 4-årig realskola blev sålunda 13-årig.
Realskolan liksom kommunala mel-
5 I [
lanskolan fick en enda för samtliga ele- ver gemensam utformning. Detta inne- har att den tidigare genom 1878 års stadga införda uppdelningen av lärover- ket i en latinlinje och en reallinje från fjärde klassen nu uppsköts till gymna- siet.
1.1.2 1900-talet
I den följande framställningen uppehål- ler sig utredningen endast vid sådant, som har relevans i dagens situation. Alla skolformer »under» gymnasiet skall er- sättas med 9-årig grundskola. Beslut härom fattades av 1962 års riksdag. Den under 1900-talets första hälft intensiva diskussionen om bottenskolefrågan och sammanhängande problem har därmed förts till ett slut. Det framtida gymna- siet skall bygga på genomgången grund- skola.
Enligt 1905 års stadga hade gymna— siet, »utöver realskolans allmänbildande uppgift, till särskilt ändamål att grund- lägga de vetenskapliga insikter, som vid universitetet eller högre tillämpnings- skola vidare utbildas». Gymnasiet var i själva verket helt inställt på att för- bereda för högskolestudier. Gymnasiet delades liksom tidigare i två linjer: la- tin- och reallinjen. Latinet fick —- ge- nom att gymnasiet blev 4-årigt _ sin ställning försvagad. Att likväl så lång tid som fyra år anslogs åt gymnasiet be- rodde i själva verket i ej ringa grad på latinets ställning. I de utredningar och den diskussion som föregick 1904 års riksdagsbeslut arbetade vissa kret- sar för ett 3-årigt gymnasium byggande på realexamen. Latinet beredde emeller- tid svårigheter vid en sådan konstruk- tion.
De båda högsta ringarnas timplan upptog inte mindre än elva läroämnen. I avsikt att inskränka mångläseriet och
öka undervisningens koncentration, men även med tanke på elevernas arbetsbör- da fanns i 1905 års läroverksstadga en bestämmelse om bortval: i gymnasiets två högsta ringar ägde eleven rätt att vid läsårets början välja bort ett eller två av timplanens läroämnen (dock ej kristendom eller modersmålet) el- ler teckning, motsvarande sammanlagt högst sex veckotimmar.
Ganska snart efter genomförandet av 1905 års skolreform började diskussio- ner om linjeindelningen och därmed sammanhängande frågor. Det visade sig att eleverna i ganska ringa utsträckning begagnade sig av bortvalsrätten på så- dant sätt att någon väsentlig lindring i skolarbetet uppkom. Detta betydde att de flesta elever hade att läsa många ämnen och innebar samtidigt, eftersom real- och latinlinjen var ganska lika var- andra, en relativt svag differentiering av gymnasiet. Med anledning av en mo— tion i riksdagens första kammare 1911 uttalade sig vederbörande utskott för bortvalssystemets ersättande med en ri- kare linjedelning. 1915 framlade läro— verksöverstyrelsen —— inrättad 1904 —- ett preliminärt organisationsförslag, som bl. a. syftade till en starkare specialise- ring av gymnasiestudierna. Detta skulle åstadkommas genom en rikare linjedel- ning. I förslaget ingick också en ny- språklig linje utan latin. Överstyrelsens arbete avbröts sedan Kungl. Maj:t till- satt 1918 års skolkommission. Dittills nådda resultat överlämnades till denna utredning. Det kan nämnas att 1918 års lagtima riksdag —— före skolkommis- sionens tillkomst — uttalat sig för en starkare differentiering av gymnasiet på flera linjer med färre ämnen. Samma tanke går igen i direktiven för skolkom- missionen.
Under den-na diskussion kring frågan om gymnasiets organisation synes ingen allvarligt ha ifrågasatt dess uppgift så-
som denna formulerats i 1905 års stad- ga. Inte heller 1918 års skolkommission ifrågasatte denna målsättning; snarare anknöt den gymnasiet ännu fastare till högskolorna. Utgångspunkten för kom- missionens konstruktion av linjesystem och undervisningsplan var sålunda att studenten skulle gå »bättre utrustad till studier vid universitetet och högskolor. Detta syfte skulle vinnas genom starkare ämneskoncentration och rikare linje- delning».
Skolkommissionens betänkande ut- kom 1922. Dess gymnasieförslag innebar i största korthet följande. Gymnasiet skulle göras 3-årigt och bygga på ge— nomgången 4-årig realskola, som i sin tur hade en 6-årig folkskola som grund. Detta skulle medföra en sammanlagt 13-årig studiegång fram till studentexa- men. Man föreslog en uppdelning av gymnasiet på tre linjer: latingymnasiet, realgymnasiet och nyspråkliga gymnasi- et. Kommissionen beräknade att ca 25 % av eleverna skulle välja latingym- nasiet; för en del av dessa borde dess- utom beredas viss möjlighet att läsa gre- kiska. Ca 46 % hade behov av realgym- nasium, av vilka en del (ungefär 20 % av samtliga gymnasister) beräknades ha nytta av en biologiskt inriktad linje. Det nyspråkliga gymnasiet avsågs för den omkring 29 % stora grupp, som för sin framtida verksamhet skulle vara mest betjänt av en blandad modern- språklig och matematisk-naturveten- skaplig, i mindre grad specialiserad ut- bildning.
Kommissionen eftersträvade på varje gymnasielinje en koncentration till ett mindre antal för linjen karaktäristiska ämnen. I högsta ringen begränsades så- lunda antalet läroämnen till sju. Vissa tillvalsmöjligheter skulle dock finnas, eventuellt kombinerade med bortval. Vi- dare kan nämnas att kommissionen vil- le något stärka latinets ställning, vilket
skulle åstadkommas genom en neddrag- ning av ämnet till realskolan.
Skolkommissionens förslag kritisera- des starkt i remissyttrandena. Den del av kritiken mot gymnasieplanerna som här främst har intresse koncentrerade sig på linjedifferentieringen, medan flertalet inte hade något att invända mot kommissionens ställningstagande till gymnasiets uppgift såsom i främsta rummet förberedande för högskolestu- dier. De som opponerade sig i sistnämn- da fråga framlade i vissa fall konkreta förslag, som hade karaktären av »liori- sontell klyvning» av gymnasiet. Läro- verket skulle avkortas och få ett så gott som enhetligt högre stadium utan läng- re gående specialisering och utan di- rekt samband med högskolorna. Den vunna tiden skulle av dem som önska- de gå till högskolor användas till sär- skild förutbildning för dessa studier.
Kritiken mot Skolkommissionens för- slag till linjeuppdelning betonade framför allt att specialutbildningen allt- för mycket gynnats på allmänbildning- ens bekostnad. Bl.a. från universitets— håll framhölls att gymnasiet borde läg- ga en allmän grund för fortsatta studier men inte föregripa själva fackutbild- ningen. Man beklagade särskilt de främ- mande språkens försvagade ställning. Det nyspråkliga gymnasiet fick i det stora hela ett ogynnsamt mottagande, bl. a. ansåg man det icke likvärdigt med de båda andra linjerna. I regel fann man det tillräckligt med en latin- och en reallinje, ev. med någon förgrening av nyspråklig karaktär.
1924 tillkallades nya sakkunniga, 1924 års skolsakkunniga, för att verkställa ytterligare bearbetning av frågan om skolväsendets organisation. De framlade sin utredning i början av 1926 (SOU 1926: 5).
De sakkunniga ställde sig negativa till de ovan antydda förslag, som hade
karaktären av »horisontell klyvning». Man angav först i huvudsak tre skäl, som anförts för en dylik organisation.
1) En förkortning av studietiden för dem, som inte ämnade gå till högskole— studier.
2) Pedagogiska fördelar genom att man på gymnasiets lågstadium kunde helt ägna sig åt den allmänbildande uppgiften och på högstadiet åt uppgif- ten att förbereda för högskolestudier, varigenom man skulle slippa ifrån den konflikt, som gymnasiets dubbla mål- sättning ansågs ge upphov till.
3) De organisatoriska problemen skul— le förenklas i utomordentlig grad ge- nom att varje mera specialiserad linje- delning bleve obehövlig.
Skälen avvisades i tur och ordning av skolsakkunniga med argument, som bl. a. innehöll följande tankegångar.
1) Man påvisade att antalet som icke fortsatte till högre studier var väsent- ligt lägre än förslagsställarna räknat med och ansåg att reformens värde där- igenom betydligt minskade.
2) Med hänvisning till bl.a. yttran- den från högskolemyndigheter hävda- des, att det knappast fanns någon kon- flikt mellan gymnasiets två uppgifter; utan dessa lät sig i själva verket över- raskande väl förena. En klyvning av gymnasiet skulle snarast göra detta me- ra bundet till högskolorna genom låg- stadiets korthet och högstadiets full- ständiga beroende av högskolornas krav. En rationell uppläggning av gymnasie- kurserna skulle vidare försvåras eller omöjliggöras.
3) De organisatoriska vinsterna ifrå- gasattes också, i varje fall om resultatet — som befarades — skulle bli förlägg— ning av högstadiet till vissa större gym- nasier, medan många gymnasier skulle berövas möjligheten att föra sina ele- ver ända fram till högskolornas tröskel. Skolsakkunniga ifrågasatte sålunda
inte skolkommissionens ställningstagan- de vad gällde gymnasiets uppgift i stort men anslöt sig i fråga om den närmare målsättningen till de kritiker, som me- nat att skolkommissionen alltför starkt gynnat fackutbildningen på allmän- hildningens bekostnad. Man framhöll emellertid att »problemet måste ses ur individens synpunkt» och att »de indi- viduella anlagen måste få tillfälle att komma till uttryck i ett arbete, som ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet».
I fråga om gymnasiets längd intog skolsakkunniga en ståndpunkt mellan 1918 års skolkommission och de många myndigheter, som i sina yttranden över kommissionens förslag ställt krav på ett 4—årigt gymnasium. Även kritiken mot kommissionens linjedelning fick i viss utsträckning stöd av skolsakkunniga. Man fann visserligen en. nyspråklig linje motiverad för de studenter, som icke ämnade gå vidare till högskolestudier, men menade att linjen kunde utgrenas från latinlinjen i gymnasiets två högsta ringar.
Skolsakkunnigas organisationsförslag innehöll i sina huvuddrag följande.
Gymnasiet skulle vara 4-årigt eller 3-årigt. Det skulle bestå av en latinlinje och en reallinje. Latinlinjen skulle i de två högsta ringarna uppdelas i en hel- klassisk och en nyspråklig del, medan från reallinjen i högsta ringen skulle utgrenas en empirisk-naturvetenskaplig del. Man föreslog också ett mycket fritt system med tillval och bortval, varige- nom en elev till och med skulle kunna studera och avlägga examen på en linje, som inte fanns inom hans läroverk.
Det 3-åriga gymnasiet skulle ansluta till realskolans högsta och det 4-åriga till dess näst högsta klass.
Till 1927 års riksdag framlades pro- position (nr 116) om det högre skol- väsendets organisation. Beträffande gymnasiets uppgift förutsattes inte nå-
gon förändring. Horisontell klyvning diskuterades överhuvudtaget inte. I frå- ga om gymnasiets längd anslöt sig pro- positionen till 1924 års Skolsakkunnigas förslag.
I sin kritik av 1905 års gymnasium framhöll föredragande departements— chefen främst att eleverna inte i till- räcklig grad förvärvade förmåga till självständigt arbete och att kunskaper- na ofta vore alltför ytliga. Skulden här- till var i första hand en överbelastad timplan och ett splittrande mångläseri. En inskränkning av de på gymnasiet samtidigt förekommande ämnena måste uppnås. I propositionen föreslogs en la- tinlinje, med möjlighet för elever som så önskade att läsa grekiska, och en real- linje, dock utan särskild biologisk gren. Vid sidan av dessa borde — tillsvidare dock endast vid ett begränsat antal gymnasier — inrättas en nyspråklig lin— je. Den av skolsakkunniga accepterade anordningen med kombinerat tillval och bortval tillmättes stor vikt. I sin helhet torde det vara riktigt att säga att man övergav systemet med fasta linjer till förmån för ett system med friare ämnesval.
Riksdagen intog samma ståndpunkt som propositionen i fråga om gymnasi- ets uppgift. Med hänvisning härtill av- slogs en motion om horisontell klyv- ning, i vilken begärdes utredning i syfte att förkorta gymnasiestudierna med ett år och avskaffa studentexamen.
De i propositionen framförda anmärk— ningarna mot 1905 års gymnasium fann riksdagen obestridliga. Bristerna borde avhjälpas genom koncentration och in- dividualisering av studierna, men man ville gå längre än departementschefen föreslagit. I själva verket kom 1927 års riksdag att gå väsentligt längre i fråga om specialiseringen än vad 1918 års skolkommission föreslagit. Kring en kärna av obligatoriska ämnen, karaktä-
ristiska för vederbörande linje, borde fritt tillvalda ämnen grupperas. Sam- manlagda antalet ämnen på det diffe- rentierade gymnasiet ansågs kunna be- gränsas till sju. Antalet ämneskombi- nationer finge inte bli för stort. Latin- och reallinje skulle finnas, men då äm- neskombinationer omfattande tre främ- mande språk kunde åstadkommas ge- nom lämpligt tillval vore en särskild nyspråklig linje överflödig.
Den slutliga utformningen av gym- nasiet — i enlighet med de av riksda— gen uppdragna allmänna riktlinjerna -— överläts åt Kungl. Maj :t.
Efter utredning genom 1927 års skol- sakkunniga fastställdes det nya gymna— siets organisation genom 1928 års läro- verksstadga. Gymnasiet skulle vara 3- eller 4—årigt och bygga på realskolans högsta respektive näst högsta klass. Här- med infördes för första gången 3-åriga offentliga gymnasier. Dessa skulle i första hand förläggas till läroverk, som mottog många elever från fristående re- alskolor och kommunala mellanskolor. Realskolan gjordes 5- och 4—årig. Den förstnämnda formen skulle bygga på 4-årig folkskola, och den sistnämnda på 6-årig. Den normala studiegången fram till studentexamen blev sålunda 12- eller 13-årig.
Gymnasiets två högsta ringar bilda- de det differentierade gymnasiet, medan i de lägre ringarna samtliga läro- och övningsämnen var obligatoriska. I det differentierade gymnasiet fanns på var- dera linjen fem obligatoriska ämnen. Härutöver hade varje lärjunge att till- välja tre ämnen, vartill i vissa fall kun- de läggas ytterligare ett s.k. tilläggs- ämne. Genom 1928 års stadga infördes dessutom det s.k. enskilda arbetet.
Systemet med mycket stor frihet att välja tillvals- och tilläggsämnen utsattes snart för stark kritik. Bl. a. visade det
sig att undervisningssituationen blev mycket olika för obligatoriska och val- fria ämnen. I de förra utgjordes ele- verna av hela klassen medan elevantalet i de senare ofta var mycket lågt. Efter förslag av 1931 års läroverkssakkunniga utfärdades därför 1933 års förnyade lä- roverksstadga, i vilken den viktigaste ändringen var en begränsning av val— friheten till vissa angivna ämneskombi- nationer. Genom senare kungörelser in- fördes några nya tillvalskombinationer, varjämte möjlighet att läsa finska, ryska och spanska tillkom genom särskilda kungl. brev. Om man bortser från de allra sist nämnda förändringarna, vilka fick mycket liten praktisk betydelse, var det differentierade gymnasiets or- ganisation fram till den vid 1953 års riksdag genomförda reformen följande: De obligatoriska ämnena var kristen- domskunskap, modersmålet samt histo— ria med samhällslära på båda linjerna, på latinlinjen dessutom latin och franska och på reallinjen engelska och matematik (allmän kurs). Tillvalsäm- nena skulle väljas bland vissa ämnes- kombinationer omfattande tre eller två ämnen.
Under 1930-talet kom frågan om gym- nasiets uppgift och anknytning till hög- skolorna att indirekt beröras i samband med diskussioner kring studentexamens avskaffande i dess dåvarande form. Ut- redningen återkommer härtill i kapi- tel 13.
Inte heller den kompromiss mellan linjedelning och valfrihet som känne- tecknade 1933 års utformning av gym- nasieorganisationen kom att gå fri från anmärkningar. Man menade att »mång- läseriet» i 1905 års gymnasium hade offrats utan att man vunnit den önskade fördjupningen i studiet. I direktiven till 1940 års skolutredning, vars uppgift var att verkställa utredning om hela skol- väsendets organisation m. m., hänvisade
departementschefen i fråga om gymna- siet till denna kritik och de förslag, som framkommit om upprättande av fastare linjer, bland dem en särskild nyspråk- lig linje. Även andra viktiga uppslag hade framkommit, t. ex. om inbyggande i gymnasiet av praktiska linjer, syftan- de till fortsatt praktisk utbildning eller ledande direkt ut i arbetslivet. 1940 års Skolutredning bedrev ett synnerligen omfattande utredningsarbete på de fles- ta av skolans områden. Kommittén av— lämnade bl.a. tio betänkanden, varav det nionde Gymnasiet ( SOU 1947:34 ) avlämnades den 31 december 1946. Då hade redan en ny utredning, 1946 års skolkommission arbetat under närmare ett år. Medan 1940 års Skolutredning övervägande var en fackmannautred- ning hade skolkommissionen starkt par— lamentariskt inslag. Dess uppgift var också att pröva skolutredningens för- slag från allmänpolitiska utgångspunk- ter. Skolkommissionen avlämnade sitt Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveck- ling (SOU 1948: 27) i juni 1948. Detta betänkande remitterades samtidigt med bl.a. skolutredningens gymnasiebetän- kande.
Skolutredningen redovisade ingående undersökningar om bl. a. lärjungerekry- tering, studiegång och studieresultat i gymnasiet. Vidare lämnades en redo- görelse för inhämtade yttranden från universitet, högskolor m.fl. om de er- farenheter som gjorts rörande gymna- siet såsom grund för högre fackutbild— ning och vetenskapliga studier.
I sitt resonemang om gymnasiets uppgift utgick Skolutredningen från att gymnasiet har två kategorier av elever. Den ena går vidare till högre studier, den andra går direkt eller efter kortare specialutbildning ut i förvärvslivet. Den senare kategorin uppskattades till högst en fjärdedel av studenterna och man
framhöll att den dessutom inte låter sig utpekas under gymnasietiden, eftersom de flesta gymnasister ända fram till examen vill hålla vägen öppen till högre studier. Högskolorna var således enligt Skolutredningen den helt dominerande avnämaren av studenter och gymna- siets förutbildningsuppgift därmed fast- ställd. Utredningen diskuterade rela- tionen mellan denna uppgift och gym- nasiets uppgift att meddela allmänbild- ning. Bl. a. med hänvisning till högsko- lornas egna yttranden underströk utred- ningen starkt allmänbildningsuppgiften. Analysen ledde emellertid fram till slut- satsen att motsättningen mellan allmän- bildningsuppgiften och förutbildnings- uppgiften i stor utsträckning är sken- bar. »Dualismen i bildningsmålet är icke så djupgående, att icke för flertalet gymnasister en syntes kan åväga- bringas.» — Frågan om horisontell klyv- ning avfärdar utredningen kategoriskt för det 3-åriga gymnasiets vidkomman- de, medan de tre första åren i ett 4-årigt gymnasium möjligen skulle kunna ge en icke alltför kraftigt sänkt allmänbild- ning. Å andra sidan skulle den 1-åriga specialkursen innebära »att det sista och mognaste året unda'ndrages de äm- nen, där själva mognaden har största betydelsen». -— I sin sammanfattning av gymnasiets mål betonade skolutred— ningen gymnasiets tredje uppgift, den psykologisk-pedagogiska »att utveckla en mognare ungdoms individuella an- lag och intressen».
Skolutredningens allmänna resone- mang om gymnasiets tre huvuduppgif- ter: förutbildningsuppgiften, allmän- bildningsuppgiften och den psykolo- gisk-pedagogiska uppgiften, acceptera— des av 1946 års skolkommission. Skol- kommissionen utvecklade emellertid sin syn på gymnasiets målsättning ytter- ligare. »Intellektuell skolning, förstånds- träning, siktande mot omdömets mog—
nad och förmåga av fruktbärande själv- studier, är gymnasiets främsta uppgift. Gymnasiet skall vidare uppodla vissa färdigheter», främst en god behärsk— ning av modersmålet men också av främmande språk, samt ge en fördjupad orientering i de humanistiska och natur- vetenskapliga ämneskretsarna. Även skolkommissionen fann att man i fram— tiden måste räkna med två kategorier gymnasieelever: de som har de intellek- tuella förutsättningarna för högre teo- retiska studier och de som saknar dessa förutsättningar eller inte har intresse för sådana studier. Men »först under gymnasiestudiernas förlopp kan det av- göras, vilken av de nämnda kategorier— ] na en lärjunge tillhör. Gymnasiet får ' härigenom en yrkesorienterande upp- 1
I
gift».
Skolkommissionen kommer på denna väg in på »problemet, huruvida det icke vore ändamålsenligt att efter näst högsta gymnasieklassen skapa en avgångsetapp för de lärjungar, som inte skulle ha nå— gon större nytta av den specialisering och fördjupning inom vissa ämnen, som den tolfte klassen skulle kunna erbjuda». Kommissionen menade att redan de kvantitativa utvecklingstendenserna in- om det högre utbildningsväsendet ta- lade för en sådan lösning. Det bör ob- serveras att skolkommissionen inte såg något motsatsförhållande mellan verti- kal klyvning, d.v.s. linjedelning, och horisontell klyvning. I stället innebar kommissionens förslag en horisontell klyvning inom varje linje. Först sedan kommissionen behandlat linjedelnings- problemet återkom man därför till frå- gan om horisontell klyvning.
I fråga om gymnasiets längd var 1940 års Skolutredning icke enig. Majorite- j ten förordade ett bibehållande av både ! 3- och 4-åriga gymnasier, det förstnämn- da byggt på avslutad realskola, det sist- nämnda på realskolans näst högsta klass.
Minoriteten kunde icke biträda detta förslag utan fann övervägande skäl tala för 3-årigt gymnasium. Det är uppen- bart att denna fråga kom i ett helt nytt läge genom 1946 års skolkommissions förslag om införande av 9-årig enhets- skola. Frågan kom nu att gälla förlägg— ningen av 9g och i viss mån ev. klyv- ring av 9g för att exempelvis bereda möjlighet för en 4-årig latinkurs. Skol— kommissionen förutsatte en 12-årig s_tu- diegång fram till studentexamen, d. v. 5. ett 3-årigt gymnasium byggt på genom- gången 9-årig enhetsskola. Skolutredningen konstaterade om det differentieringssystem, som infördes ge- nom 1927 års reform, att eleverna i de två högsta ringarna visserligen kunnat koncentrera sig på ett mindre antal äm- nen och att en viss fördjupning i stu- dierna här otvivelaktigt skett men att å andra sidan också uppenbara olägenhe— ter framträtt. Specialiseringen hade dri- vits för långt och allvarliga brister i stu— denternas allmänbildning hade visat sig. Differentieringssystemet hade fram- tvingat synnerligen omfattande komplet- teringar. Skolutredningen föreslog i stället en ny organisation med tre fasta linjer nämligen de redan existerande linjerna jämte en ny, språklinjen. I de två högsta ringarna skulle en differen- tiering ske så att på latinlinjen möjlig- het funnes att läsa grekiska, medan real- linjen och språklinjen borde uppdelas i matematisk linje och biologisk linje resp. språklig och matematisk linje. En ytterligare uppdelning i högsta ringen föreslogs, varigenom tio varianter er- hölls i studentexamen. Antalet ämnen blev för de flesta gymnasister även i sista ringen högt, nämligen nio till tio. Innan skolkommissionen preciserade sina ställningstaganden i differentie— ringsfrågan motiverade man från mera allmänna utgångspunkter sin mening om nödvändigheten av en differentie-
ring. Man hänvisade sålunda till att kunskapsområdena vore så många att specialisering till skilda ämneskretsar vore nödvändig, och i ett avsnitt >>Linje— delningens psykologiska förutsättning- ar» betonades vikten av att eleverna finge tillfälle att utveckla sina intressen. I själva verket borde de stora intresse- områdena inom skolans arbetssfär vara en av utgångspunkterna vid linjesyste- mets konstruktion och man kom på den- na väg liksom Skolutredningen fram till tre linjer. Enligt skolkommissionen bor— de emellertid latinlinjen vara den verk— liga språklinjen medan den nya linjen ansågs böra ha »social karaktär» med koncentration kring det historiskt grun- dade samhällsstudiet. Utöver vad an— tytts redovisade skolkommissionen så— som argument för den föreslagna linje- uppdelningen även de undersökningar, som gjorts för att utröna de skilda lin- jernas samhälleliga användbarhet. Man ansåg sig också kunna konstatera att de tre linjerna tillsammans med de teknis- ka gymnasierna och handelsgymnasier- na tämligen väl täckte de aktuella be- hoven av gymnasial utbildning.
I fråga om den yttre konstruktionen är skillnaden mellan skolutredningens och Skolkommissionens förslag inte allt— för betydande. Förhållandet är väsent- ligt annorlunda när det gäller uppbygg— naden inom linjerna. Skolkommissionen framställde åtskilliga anmärkningar mot skolutredningens förslag. Huvudvkritiken riktade sig mot att utredningen i själva verket inte lyckats konstruera något system med fasta linjer och att ämnes- trängseln blivit alltför stor. Närmast i avsikt att demonstrera att det är omöj— ligt att finna en helt tillfredsställande lösning på problemet att skapa ett gym- nasium med tre fasta linjer framlade skolkommissionen ett förslag enligt den- na princip. Kommissionens huvudför- slag var emellertid såsom redan antytts
en gymnasieorganisation med horison- tell klyvning. Enligt detta förslag skulle på samtliga linjer den allmänbildande uppgiften dominera t. o. m. elfte skol- året, där kurserna skulle få avrundning och avslutning. De elever som inte äm- nade gå vidare till högskolestudier skul- le här kunna avgå med en kompetens, som skolkommissionen ville benämna studentexamen. Övriga elever skulle fortsätta ytterligare ett år i gymnasiet, det 5. k. collegeåret, under vilket stu— dierna skulle specialiseras och kon- centreras på ett begränsat antal ämnen. De som vid slutet av tolfte året bleve godkända i den s. k. dimissionsexamen, skulle vara behöriga till akademiska stu- dier. Under collegeåret borde varje elev ha ett studieprogram omfattande ett bildningsämne, högst tre språkämnen samt tre fritt valda fackämnen. Liksom Skolkommissionens betänkande i övrigt var den »horisontella klyvningen» ett principförslag, som i första hand tog sikte på förhållandena vid genomförd enhetsskola. Någon slutgiltig utformning presenterade kommissionen därför icke men antydde ändå hur systemet skulle kunna te sig genom att ge ett par exem- pel på timplaner. Sina huvudskäl för den horisontella klyvningen samman— fattade kommissionen på följande sätt: »Dess största fördel är den möjlighet den ger till en lösning av differentie- ringsproblemet inom linjerna: en stark specialisering av studierna i studentklas— sen kan förenas med en bred allmänbild- ning, som inte för någon lärjungekate— gori lämnar kurser oavslutade. Genom den föreslagna organisationen möjliggö- res en boskilln-ad mellan de lärjungar, som ämnar gå vidare till högre studier, och dem, som nöjer sig med gymnasiets allmänbildning som grund för sin yr- kesverksamhet eller för sin mer speciella yrkesutbildning. De sistnämnda kan gå ut i livet med ett års tidsvinst utan att
ha förlorat något för dem värdefullt. De förstnämnda åter får genom den star- ka ämnesbegränsningen under college- året möjlighet till personlig fördjupning av studiet och till intressebetonat arbe- te, varigenom mognadsprocessen gyn- nas. Studentklassen bildar slutligen en naturlig övergång till universitetsbeto- nade studier.»
Beträffande behovet av praktiska läro- anstalter av gymnasiekaraktär framhål- ler skolutredningen, att det är uppen- bart att den befintliga organisationen av tekniska läroverk och handelsgymna- sier icke vore av tillräcklig omfattning. Skolutredningen anförde vidare, att frå- gan om detta behov skall tillgodoses ge- nom inbyggda praktiska gymnasielinjer eller genom fristående praktiska gym- nasier måste betraktas icke som en prin- cipfråga utan som en lämplighetsfråga. Efter att ha redogjort för skälen för och emot ett inbyggande kom skolutred- ningen till resultatet att övervägande skäl talade mot inbyggda tekniska gym- nasielinjer och för fristående tekniska gymnasier. Beträffande inbyggda han- delsgymnasielinjer var Skolutredningen mindre kategorisk. Utredningen ansåg det nämligen icke uteslutet att inrätta sådana linjer, om på någon ort sär- skilda förutsättningar funnes i det loka- la intresset, samhällets lärarkrafter och läroverkets möjligheter i övrigt.
I proposition 1950: 70 ang. riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling ges en översikt över de många remiss- instansernas utlåtanden över 1940 års skolutrednings och 1946 års skolkommis- sions olika förslag. Skolöverstyrelsens utlåtande finns även tillgängligt i tryck (SOU 1949: 35) och innehåller samman- drag av de yttranden, som avgavs av bl. a. rektorer och kollegier vid ett stort antal läroanstalter.
Skolkommissionen hade framhållit att, om enhetsskolan komme till stånd
såsom kommissionen föresloge, en mera genomgripande gymnasiereform än skolutredningen tänkt sig skulle bli ak- tuell. Då detta emellertid skulle ta lång tid menade kommissionen att en be— gränsad omläggning borde ske dessför- innan. Skolöverstyrelsen särskilde tre perioder i gymnasiets reformarbete. Un- der den första perioden, då det tradi- tionella realskoleväsendet komme att sörja för praktiskt taget hela rekryte- ringen till gymnasiet, borde en provi— sorisk gymnasiereform skyndsammast genomföras. »Den andra perioden får sin särprägel av den försöksverksamhet, som är ett naturligt förstadium till en- hetsskolans genomförande». Man måste då ordna för gymnasiestudier åt de rela- tivt få eleverna från enhetsskolan. Den tredje perioden skulle ta sin början då enhetsskolan bleve huvudleverantör till gymnasiet. Skolöverstyrelsen beräknade att detta skulle bli fallet först i mitten av 1960-talet. Vid denna tidpunkten måste gymnasiet definitivt anpassas till enhetsskolan.
Departementschefen accepterade i proposition 1950: 70 Skolöverstyrelsens tidschema såsom en arbetshypotes. Un— der den första perioden borde en provi- sorisk gymnasiereform genomföras. En skiss till det provisoriska gymnasiet gavs, som relativt väl överensstämde med de tankegångar Skolöverstyrelsen givit uttryck åt, dock med en differen— tiering på två grenar även i de två högsta ringarna av latinlinjen. I propo- sitionen uttalades också att förberedel- sen för den andra perioden i gymnasiets utveckling — inrättandet av s. k. försöks- gymnasier avsedda för det relativt be- gränsade antalet elever från försöks- verksamheten med enhetsskola — borde börja redan innan den provisoriska gym— nasiereformen vore till fullo genomförd. Förberedelserna för den genomgripande omdaningen av gymnasiet i syfte att
anpassa detta till den genomförda en- hetsskolan kunde tas upp först när för— söken med enhetsskoleorganisationen nått så långt att grunden för ett nytt gymnasium kunde anses fixerad.
Riksdagen fattade principbeslut om upprättande av en allmän linje. I sam- band med denna reforms genomförande skulle en revision av differentierings- systemet på gymnasiets högstadium fö- retagas, syftande till att genomföra en fastare studiegång inom varje linje. Kungl. Maj:t uppdrog åt Skolöverstyrel- sen att verkställa utredning för genom- förande av en provisorisk gymnasiere- form.
Skolöverstyrelsen utarbetade först en promemoria med en preliminär organi- sationsplan med utgångspunkt i stats- makternas beslut beträffande linjedel— ningen. Promemorian tillställdes för ytt- rande bl. a. ett stort antal undervisnings- anstalter och lärarsammanslutningar samt sedermera universiteten.
Skolöverstyrelsens definitiva förslag (Det nya gymnasiet, Stockholm 1952) överensstämde i det väsentliga med det i ovannämnda promemoria preliminärt redovisade. Gymnasierna skulle sålunda vara 3— eller 4-åriga och uppdelas på all- män linje, latinlinje och reallinje, en- var i de två högsta ringarna differen- tierad i två grenar. På den allmänna linjen skulle finnas en, social gren med undervisning i matematik men utan ob- ligatorisk tyska och en språklig med alla tre moderna språken men utan latin och matematik. På latinlinjen skulle finnas en h'elklassisk gren med både latin och grekiska men utan obligatorisk tyska och en halvklassisk utan grekiska men med alla tre moderna språken. På real— linjen slutligen skulle finnas en mate- matisk gren utan biologi och en biolo- gisk gren med biologi och en mindre matematikkurs. Förslaget upptog vidare
s. k. orienteringskurser för elever, som inte på gymnasiet finge undervisning i visst ämne. Slutligen bör nämnas att Skolöverstyrelsen räknade med en alter- nativ organisation för de mindre läro- verken, vid vilka inte alla tre linjerna kunde upprättas. Genom s. k. A-kombi- nation skulle elever på latin— och real- linjen kunna i de två högsta ringarna övergå till grenar med social eller ny— språklig inriktning.
Propositionen 1953: 145 ang. omorga— nisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m. överensstäm- de i allt väsentligt med Skolöverstyrel- sens förslag. Departementschefen gick dock inte in på tim- och kursplanernas detaljfrågor utan förutsatte att det skul- le ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor. Beträffande orienterings- kurserna ansågs det definitiva införan- det böra föregås av viss försöksverksam- het. Propositionen föreslog vidare att på vissa platser skulle inrättas försöksgym— nasier avsedda för elever, som genom- gått enhetsskola. Redan 1950 års riks— dag hade fattat principbeslut om inrät— tande av sådana gymnasier.
Under 1953 och 1954 utfärdade Kungl. Maj:t tim- och kursplaner för det pro- visoriska gymnasiet. I några detaljer avvek timplanen från Skolöverstyrelsens förslag. 1960 gjordes den ändring i tim- planen som föranleddes av att ämnet historia med samhällslära uppdelats i två ämnen, nämligen historia och sam- hällskunskap. Genom särskilda kungl. brev har vidare medgivande lämnats till undervisning i viss utsträckning i ita- lienska, ryska och spanska samt på la- tinlinjen i matematik.
Alla försöksgymnasielinjer är 3-åriga. I övrigt är såväl den yttre som inre organisationen i stort sett densamma som vid övriga allmänna gymnasier (jfr 1.4.1.2). Timplaner för försöksgymnasi- et återfinns i bilaga 2.
1 .2 Handelsgymnasiet
1.2.1 Tiden fram till omkring 1900
Den första skolan med högre handels- undervisning var Göteborgs handelsin- stitut. Den började sin verksamhet 1826. Medel för verksamheten tillsköts av vis- sa köpmän. Redan 1829 fick skolan emellertid bidrag av Göteborgs stad men först 1894 statsbidrag.
Undervisningen meddelades till en början i två klasser, elementarklassen och kontorsklassen, med fri flyttning från den förra klassen till den senare. Inträdessökande med studentexamen kom senare att intagas direkt i kontors- klassen. Genom omorganisation 1894 fick institutet en 2-årig kurs och en 1—årig fackkurs för studenter.
3-årig utbildning diskuterades vid åt- skilliga tillfällen. Under 1885—1889 var skolan 3-årig. Elementarskolan var då uppdelad i två årskurser men denna uppdelning innebar blott att en förbe- redande avdelning tillskapades. Under 1905—1907 gjordes försök med en 2- årig påbyggnadskurs med aftonunder— visning. Bl. a. på grund av ringa elev- antal nedlades emellertid kursen.
Läroämnena växlade åtskilligt. De främmande språken (engelska, tyska och franska) intog från början stor plats. I en timplan från. 1859, som upptog sam- manlagt 45 veckotimmar (varav fem timmar gymnastik och exercis), hade den egentliga handelsutbildningen (från— sett handelskorrespondensen på främ- mande språk) endast tio veckotimmar. Den företagsekonomiska forskningen be- fann sig i sin linda, något som säkerli- gen återverkade på det timtal som an- slogs åt dessa ämnen. Nya handelsämnen infördes senare på bekostnad av de främmande språken och vid mitten av 1890-talet hade institutet funnit en form för undervisningen, som i själva verket med endast smärre ändringar ägt be-
&
stånd ända till dess den 3-åriga handels- gymnasieutbildningen infördes.
Schartaus handelsinstitut började sin verksamhet 1865 med bidrag från med- lemmar av fondbörsen i Stockholm. 1894 fick institutet statsbidrag.
Till 1871 hade institutet endast 1- årig kurs. Därefter fick institutet unge- fär samma organisation som Göteborgs handelsinstitut. I fråga om timplaner och läroämnen var överensstämmelsen ganska stor mellan instituten.
Under 1900-talets första decennium tillkom handelsinstitut i Malmö, Häl— singborg och Gävle med timplaner, som i allt väsentligt överensstämde med de för Göteborgs och Schartaus handels- institut gällande planerna. De två sist- nämnda instituten kom i själva verket att bli förebilder för de institut, som senare började sin verksamhet. Det sto- ra intresse, som i dessa institut visas för utländsk handelskorrespondens och viss handelsräkning, speglar dessa stä- ders karaktär av exportståder, där de ledande företrädarna för exportnä- ringarna även blev initiativtagare till skolorna.
1.2.2 1900-talet
1908 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att undersöka handelsun- dervisningens tillstånd och avge förslag om lämpligaste sättet för dennas anord- nande. Kommittén avgav sitt förslag 1910 och föreslog därvid bl. a. inrättan- de av handelsgymnasier, varmed avsågs de redan befintliga högre handelsinsti- tuten. Förslaget föranledde proposition till 1913 års riksdag, som i huvudsak antog Kungl. Maj:ts förslag om upprät- tande av handelsgymnasier.
Nya handelsgymnasier upprättades i Örebro och Norrköping enligt beslut av 1914 respektive 1915 års riksdag.
År 1919 flyttades överinseendet från
kommerskollegium till den då nybilda- de Skolöverstyrelsen.
Då man fann att handelsgymnasierna icke fyllde de krav man ansåg sig böra ställa på dem, tillsattes inom Skolöver- styrelsen sakkunniga för utredning om handelsgymnasiernas ställning och or— ganisation. De sakkunnigas förslag låg till grund för proposition 1921: 197 an— gående omorganisation av handelsgym- nasierna.
I denna proposition föreslogs och ut— talades bl. a. följande.
Vissa handelsgymnasier skulle förstatli- gas. En 2-årig normalkurs skulle vara regel, men en 3-årig kurs kunde försöksvis få in- rättas. Dem 2—åriga kursen skulle delas på en handelsteknisk och en språklig linje. Skillnaden mellan de båda linjerna i andra årskursen omfattade dock endast sex vec- kotimmar. Därutöver skulle finnas en 1—årig fackkurs för studenter.
Handelsgymnasiernas uppgift skulle vara att med tillämpande av den vetenskapliga forskningens resultat meddela den högre handelsutbildning, som jämte praktisk er- farenhet erfordras för personer på mera krävande platser i handelns tjänst.
Som motiv för inrättande av 3—årigt han- delsgymnasium framhölls bl. a. att den fördjupning och utvidgning av den förbe— redande köpmansutbildningen, som vore önskvärd., endast kunde vinnas genom ut- ökning av undlervisningstiden. Ett 3-årigt gymnasium skulle även bereda eleverna bättre möjligheter till självständigt arbete.
Riksdagen biföll icke propositionen. 1945 tillkallades sakkunniga för att ut- reda och avgiva förslag rörande han- delsundervisningens och handelslärar— utbildningens ordnande. I början av 1950 framlade de sakkunniga —— han— delsutbildningskommittén —— ett be- tänkande om handelsgymnasierna (SOU 1950: 12).
De sakkunniga föreslog bl. a. följan- de. Handelsgymnasiet skulle bli 3-årigt. Dock skulle finnas en avgångsetapp efter andra årskursen. Årskurs 3 skulle
differentieras i en språklig och en fö- retagsekonomisk linje. Undervisningen, som dittills i övervägande grad varit inriktad på arbetsuppgifter inom det allmänna kontorsarbetet, såsom bok— förings- och korrespondensarhete, skulle mera direkt syfta till utbildning för le- dande och självständiga poster inom det merkantila området. Härvid måste även beaktas distributionsfrågornas allt större roll samt den offentliga förvalt- ningens ökade behov av merkantilt ut- bildad personal. De företagsekonomiska ämnena borde få en avsevärt starkare ställning men även de allmänbildande ämnena måste tillgodoses bättre. Exa— men från 3-årigt handelsgymnasium borde i princip berättiga till inträde vid universitet och högskolor.
Vidare föreslogs att de l-åriga kur- serna för studenter skulle bibehållas med möjlighet att differentiera under- visningen på en språklig och en före- tagsekonomisk linje. Kommittén fann det icke möjligt att ha gemensam mål- sättning för dessa kurser och för det 3-åriga handelsgymnasiet.
De sakkunniga avvisade tanken på in- byggda handelsgymnasielinjer i allmän- na gymnasiet. De ansåg däremot en sammankoppling med handelsskolor med lägre utbildningsmål ej omöjlig.
Överstyrelsen för yrkesutbildning till- styrkte i huvudsak handelsutbildnings— kommitténs förslag. Överstyrelsen fram- höll dock att avgångsetappen i årskurs 2 måste ges en klar avrundning samt att språkundervisningen måste utökas något, särskilt med hänsyn till de ele- ver, som avginge från årskurs 2.
Handelsutbildningskommitténs för- slag föranledde icke några direkta åt- gärder från statsmakternas sida. Utan närmare anknytning till de i betänkan- det framlagda förslagen utfärdades 1953 en ny kungörelse om statsunderstödda
handelsgymnasier. I kungörelsen angavs bl. a. att handelsgymnasium skulle om- fatta 2-årig kurs, byggd på realexamen (allmän eller praktisk på handelslinje) eller motsvarande kunskaper. Därjämte kunde anordnas 4-årig kurs med afton- undervisning, byggd på realexamen eller motsvarande, och l—årig kurs, av- sedd för dem som avlagt studentexamen eller på annat sätt styrkt sig äga nödiga förutsättningar att följa undervisningen. För varje handelsgymnasium skulle där- jämte finnas ett av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt reglemente. I reglementet skulle ingå gällande under- visningsplaner.
I det normalreglemente, som uppgjor- des av överstyrelsen för yrkesutbild- ning, angavs bl. a. att handelsgymnasiet hade till ändamål att meddela grundlig teoretisk och praktisk utbildning för affärsbanan.
Från och med 1948 infördes privatist- examen, för vilken närmare redogöres i 13.5.4.
Vid två handelsgymnasier inrättades 1-årig påbyggnadskurs på det 2-åriga handelsgymnasiet. Denna kurs var i stort sett utformad i enlighet med han- delsgymnasiekommitténs förslag till års- kurs 3 på företagsekonomisk linje i 3-årigt handelsgymnasium.
Vid flera handelsgymnasier har den 1-åriga fackkursen differentierats på företagsekonomiskt och språkligt beto- nade grenar.
Sedan Kungl. Maj :t uppdragit åt över- styrelsen för yrkesutbildning att verk- ställa översyn av gällande bestämmel- ser rörande handelsgymnasierna, fram- lade överstyrelsen 1957 förslag härom.
Överstyrelsen föreslog därvid bl. a. att handelsgymnasiernas normalkurser skulle bli 3—åriga i huvudsak enligt de riktlinjer, som uppdragits av 1950 års utredning, att det dock skulle finnas så-
väl 3-åriga som 2-åriga kurser, att de 3— åriga kurserna kunde anordnas antingen som helt fristående kurser vid sidan av de 2-åriga eller så att en tredje års- kurs (påbyggnadskurs) lades ovanpå den 2-åriga kursen samt att studenter från de 1-åriga kurserna skulle kunna mottagas i en sådan årskurs 3.
I anslutning till förslaget om 3-åriga normalkurser framhöll överstyrelsen bl. a. följande. Förslagets genomförande öppnade möjlighet för de examinera- de till fortsatta högre studier vid uni- versitet och högskolor. I Norge hade samtliga handelsgymnasier ombildats till 3-åriga »ekonomiska gymnasier», en reform som visat sig helt framgångsrik. Genom inrättandet av 3-åriga gymnasier i Sverige skulle en ekonomisk linje komma till stånd, som även från allmän- bildningssynpunkt synnerligen väl skul- le försvara sin plats vid sidan av det allmänna gymnasiets olika linjer. De 3-åriga handelsgymnasierna skulle kun- na avlasta de allmänna gymnasierna och därigenom bidraga till att leda ungdo- mens studier i praktisk riktning.
På grundval bl. a. av överstyrelsens för yrkesutbildning och handelsutbild- ningskommitténs utredningar framlades proposition 1961: 82 med förslag till riktlinjer för handelsatbildningens ut- formning och organisation samt förslag till ändrade grunder för statsbidrag till handelsgymnasier. Föredragande depar- tementschefen framhöll bl. a. att han- delsgymnasierna borde ge en utbild- ning, som från såväl kvalitativ som kvantitativ synpunkt fullt ut svarade mot arbetsmarknadens behov. Men med detta krav måste man även i dag förena det utbildningspolitiska kravet att kun- na erbjuda de nu stora årskullarna i gymnasieåldern en gymnasial utbild- ning av yrkesutbildande karaktär, som framstode såsom ett fullvärdigt alterna- tiv till utbildningen vid allmänna gym-
nasier. Från vilkendera av dessa syn- punkter man än såge saken, vore det ett nödvändigt led i utvecklingen att han- delsgymnasiernas utbildningstid för- längdes från två till tre år och att i samband därmed en revidering och en utökning av kursinnehållet företoges.
Föredragande departementschefen ut- talade vidare att handelsgynmasieut- bildningen borde bli 3-årig redan från och med höstterminen 1961. Med hänsyn till den pågående gymnasieutredningen borde överarbetningen av undervis- ningsplanerna uppdragas åt denna ut- redning i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. För den första årskurs, som komme att intagas höstterminen 1961, torde det dock bli nödvändigt att utarbeta provisoriska planer.
I fråga om de 1-åriga fackkurserna och de 4-åriga aftonkurserna uttalades i propositionen att gymnasieutredningen och överstyrelsen för yrkesutbildning i samband med tim- och kursplanearbetet skulle överväga konsekvenserna för dessa kursers del av övergången till 3-åriga normalkurser.
Föredragande departementschefen ut- talade vidare att genomgång av 3-årigt handelsgymnasium borde på samma sätt som genomgång av allmänt gymnasium berättiga till inträde vid universitet och högskolor.
Riksdagen biföll till alla delar propo- sitionen.
Till utformningen av läroplaner för handelsgymnasiet för tiden fr. o. m. läs- året 1961/62 återkommer gymnasieut- redningen i 8.3 i samband med sitt de- finitiva förslag.
I den kungörelse (1961: 362) med be- stämmelser för handelsgymnasier, som med anledning av riksdagens beslut ut- färdades, anges att handelsgymnasiet har till ändamål att meddela utbildning för merkantila och andra närliggande områden. Timplanen återges i bilaga 2.
De första handelsgymnasierna var privata skolor. För närvarande är samt- liga handelsgymnasier utom ett (Göte- borgs handelsinstitut) kommunala sko- lor, varav ett dock landstingskommu- nalt.
1 .3 Tekniska gymnasiet
1.3.1 Tiden fram till omkring 1900
De tekniska gymnasierna har sitt ur- sprung i första hand i de tekniska ele- mentarskolor, som upprättades vid mit- ten av 1800-talet. Vissa av våra nuvaran- de tekniska gymnasier har dock utveck- lats ur andra tekniska skolformer, som även de tillkom under 1800-talet.
1850 framlades av dåvarande före- ståndaren för teknologiska institutet L. J. Wallmark en plan för tekniska lä- roanstalter inom landet. I denna plan ingick bl. a. upprättande av tekniska elementarskolan I huvudsaklig överens- stämmelse med Wallmarks plan antogs vid 1850—51 års riksdag ett förslag till anordnande av sådana skolor. Den förs- ta tekniska elementarskolan (i Malmö) började sin verksamhet i oktober 1853. Ytterligare sådana skolor tillkom i Norr- köping, Borås och Örebro 1856 och 1857. Överinseendet av skolorna lades hos kommerskollegium.
I de av Kungl. Maj:t utfärdade stad- gorna för skolorna i Malmö, Borås och örebro angavs (med något varierande ordalag) ändamålet med skolorna vara att bibringa nödiga elementarkunskaper åt dem, som ville ägna sig åt industriella yrken eller bereda sig för inträde vid högre tekniskt läroverk. Med sistnämn- da slag av skola åsyftades den dåvaran- de motsvarigheten till teknisk högskola. För skolan i Norrköping uteslöts den passus, som talar om förberedelse för inträde i högre skola.
Lärotiden skulle vara tre år vid sko- lorna i Norrköping och Borås samt två år vid de andra skolorna. Redan 1854 föreskrevs emellertid 3-årig lärotid i Malmö. För Örebros del gjordes motsva- rande ändring 1862.
Enligt de ursprungliga stadgorna för Malmö, Borås och Örebro skulle under- visningen omfatta följande ämnen: ma- tematik, linearritning, frihandsritning, mekanik med mekanisk teknologi, maskinarbete (på skolans verkstad), fysik, kemi, botanik och zoologi, mo- dersmålet, franska, tyska, engelska, his- toria och geografi, bokföring och han- delsvetenskap samt sång. För Norrkö- pings del uteslöts de främmande språ- ken, historia och geografi samt sång. Detta stod tydligen i samband med att denna skola —— såsom förut angivits -— icke hade att förbereda för högre stu- dier.
Någon egentlig indelning i facklinjer förekom icke.
Av de äldsta läroplanerna samt av olika uttalanden under 1850- och 1860- talen kan man utläsa, att de tekniska elementarskolorna till en början uppfat- tades som ett slags allmänna bildnings- anstalter med real inriktning. Det har i detta sammanhang sagts att de teknis- ka elementarskolorna utgjorde en för- bättrad upplaga av de förutvarande apologistskolorna.
Det stora antalet ämnen, som ingick i läroplanerna, medförde stora svårig- heter och föranledde skolorna att med eller utan Kungl. Maj:ts medgivande utesluta ett eller flera ämnen.
Vid de diskussioner, som i olika sam- manhang fördes om läroplanerna, framfördes i huvudsak följande syn- punkter. Tiden fordrade att eleverna erhölle ökade och grundligare kunska- per i vissa huvudämnen. Utbildningen borde ges en praktisk inriktning med uteslutande av ämnen som vore av un-
derordnad vikt för det blivande yrket. De ämnen som hade mindre samman- hang med den tekniska lärokursen bor— de lämpligen inhämtas vid de elemen- tarläroverk varifrån eleverna kom.
På grundval av en framställning från 1872 års riksdag om ombildning av tek- nologiska institutet m. fl. skolor till tek— nisk högskola tillsatte Kungl. Maj :t sam- ma år en kommitté, som även skulle behandla de tekniska elementarsko- lorna.
Kommittén avgav sitt utlåtande om de tekniska elementarskolorna 1874 samt föreslog därvid i huvudsak följande. Bestämmelserna att skolorna skulle för- bereda för högre teknisk utbildning borde utgå. De tekniska elementarsko- lornas huvudsakliga uppgift borde näm- ligen vara att förbereda dem, som ville ägna sig åt yrken och befattningar vilka fordrades elementära tekniska kunskaper. Läroämnen av mera allmän art borde utgå och studierna skulle hu- vudsakligen ägnas åt inhämtande av så- dana kunskaper, som hade omedelbar praktisk tillämpning inom näringslivet. För att i görligaste mån inskränka läro- ämnenas antal och för att möjliggöra en grundligare teknisk fackutbildning för den yrkesgren, för vilken eleven önska- de förbereda sig, föreslogs en indelning i ett begränsat antal facklinjer. Diffe- rentieringen skulle dock börja fönst från och med andra terminen i årskurs 2.
Den 15 juni 1877 fastställde Kungl. Maj:t ny stadga för de tekniska elemen- tarskolorna, varvid i stort sett 1872 års kommittés förslag fastställdes.
Ändamålet angavs vara att »meddela elementära tekniska kunskaper åt yng- lingar, som vilja bilda sig för utövandet av industriell verksamhet». Det är att observera att det här — i motsats till äldre stadgor _— klart utsades att upp-
giften var att meddela tekniska kunska- per. Bestämmelsen att elementarskolor- na även skulle förbereda för högre tek- niska studier bortföll, men enligt 1901 års stadga för tekniska högskolor be- rättigade genomgången teknisk elemen- tarskola till inträde i högskolan.
Indelning i fackavdelningar infördes. Facken blev tre, nämligen mekaniskt teknisk, kemiskt teknisk och byggnads- teknisk avdelning. Differentieringen började vid några skolor först från och med tredje årskursen och vid andra från och med sista hälften av andra årskursen.
Läroämnenas antal begränsades och skulle omfatta följande: matematik, praktisk geometri (fältmätning), fysik, kemi, mineralogi och »geognosi», sven- ska språket, bokföring och handelslära, byggnadskonst, frihandsteckning och modellering, verkstadsarhete samt gym— nastik och vapenföring. Undervisningen i främmande språk (tyska, franska och engelska) gjordes valfri.
Varken i de äldsta stadgorna eller i 1877 års stadga uppställdes någon ford- ran på förpraktik.
Någon examen förekom icke. Den som genomgått skolan skulle erhålla av- gångsbetyg enligt lärarkollegiets beprö- vande.
Kommerskollegii överinseende upp- hörde med utgången av 1886. Någon annan tillsynsmyndighet tillkom dock icke.
Sedan 1900 års riksdag medgivit in- rättande av en teknisk elementarskola i Härnösand, började denna skola sin verksamhet från och med läsåret 1901/ 02.
Såsom ovan nämnts har vissa av de nuvarande tekniska gymnasierna sitt ursprung i andra tekniska skolor än de tekniska elementarskolorna. För Stockholms del är det fråga om följan-
de till den dåvarande Tekniska skolan i Stockholm anknutna skolor, nämligen byggnadsyrkesskolan (fr.o.m. 1879) och maskinyrkesskolan (fr. o. m. 1890). Skolorna var speciella fackskolor för utbildning av arbetsledare för bygg- nadsindustrin och olika grenar av den mekaniska industrin. Om man säger att de tekniska elementarskolorna närmast motsvarar nuvarande 3-åriga tekniska gymnasier, kan man säga att byggnads- och maskinyrkesskolorna närmast mot- svarar nuvarande specialkurser vid tek- niskt gymnasium (tidigare teknisk fack- skollinje vid tekniskt läroverk). Bygg- nads- och maskinyrkesskolorna uppgick i det tekniska läroverk, som upprättades i Stockholm 1938.
Lärotiden vid byggnadsyrkesskolan var tre läroår och vid maskinyrkessko- lan två eller tre läroår beroende på fackavdelning. Varje läroår omfattade 6 månader (1 november—30 april).
Överinseendet över dessa skolor till— kom liksom fallet var beträffande de tekniska elementarskolorna kommers- kollegium.
Tekniska gymnasiet i Eskilstuna le- der sitt ursprung från den 1858 upprät- tade Tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstuna, från och med 1889 Tek- niska skolan i Eskilstuna. Sistnämnda skola omfattade två avdelningar, a) sön— dags- och aftonskolan samt b) facksko- lan för fräsare samt smides- och metall- industri. Fackskolan kan närmast anses motsvara vår nuvarande yrkesskola.
Söndags- och aftonskolans ändamål angavs i de äldsta stadgorna i ungefär samma ordalag som för de tekniska elementarskolorna men med det vik- tiga tillägget, att skolan var avsedd för personer som redan ingått i ett indu- striellt yrke. Redan från början kom söndags- och aftonskolan att inta en mellanställning mellan de dåvarande
yrkesskolorna (tekniska söndags- och aftonskolor) och de tekniska elemen- tarskolorna.
Lärotiden i söndags- och aftonskolan var från början 2 år men förlängdes successivt till 4 är, fördelade på två kurser en lägre och en högre, vardera om 2 år.
Tekniska gymnasiet i Göteborg har utgått från Chalmerska Slöjdskolan, från och med 1882 Chalmers tekniska läro- anstalt.
1872 års kommitté för teknisk under- visning föreslog en uppdelning av sko- lan i två avdelningar, av vilka den läg- re borde ha till ändamål »att till inträ- de i industrins tjänst förbereda yng- lingar, vilka ägna sig åt den industriella arbetarens yrke».
I den stadga, som Kungl. Maj:t 1877 utfärdade för skolan, föreskrevs ut- tryckligen att skolan skulle vara upp- delad på två avdelningar, en högre och en lägre. Det gavs ingen annan antydan om avdelningarnas skilda ändamål än att undervisningen i den lägre avdel- ningen skulle vara av allmänfattlig be- skaffenhet och företrädesvis avse den praktiska tillämpningen samt i den hög- re avdelningen borde erhålla en veten- skapligt teknisk inriktning.
Skolans namn ändrades 1882 till Chalmers tekniska läroanstalt och en- ligt då utfärdad stadga angavs ända- målet vara »att meddela såväl elemen- tär som vetenskaplig teknisk undervis- ning och befordra för de industriella yrkena betydelsefull forskning».
I viss mån kom den lägre avdelningen att fylla samma funktion som bl. a. de tekniska elementarskolorna.
Lärotiden i den lägre kursen var till en början 2-årig men förlängdes 1902 till tre år.
I första och andra årskurserna var undervisningen gemensam för samtliga
& i 1 J % l
elever men i tredje årskursen var en fackindelning såtillvida införd att för avgångsbetyg fordrades godkända kun- skaper i endast två av fackämnena maskinlära med ritning, byggnadslära med ritning, skeppsbyggeri och elektro- teknik.
Då över hälften av dem, som erhållit avgångsbetyg från den lägre avdel- ningen, fortsatte sina studier vid den högre avdelningen, kom den lägre av- delningen att i mycket hög grad tjäna som förberedande skola för den högre avdelningen.
1.3.2 1900-talet
1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kom- mitté att efter verkställd utredning av- giva underdånigt utlåtande och förslag till hur den lägre tekniska undervis- ningen i riket lämpligen borde ordnas.
Några särskilda direktiv synes denna kommitté icke ha erhållit.
Bakgrunden till kommitténs tillkomst torde ha varit följande: Såsom ovan an- givits skedde den senaste större refor- men inom detta område under 1870- talet på grundval av de förslag, som 1872 års kommitté framlagt. Under de ca 30 år, som förflutit sedan dess, hade endast smärre ändringar gjorts i den då fastställda organisationen. De förändra- de tidsförhållandena och den kraftiga tekniska utvecklingen hade gjort bris- terna i organisationen alltmer kännbara och visat otillräckligheten av de för- bättringar, som mera tillfälligt vidtagits. Från såväl myndigheters som enskilda sammanslutningars sida hade röster höjts för en mera genomgripande om- organisation. Härvidlag kan särskilt nämnas uttalanden från 1897 års nor- diska teknikermöte och fjärde allmänna teknikermötet i Norrköping år 1906. Önskemål framkom därvid bl. a. om höjd inträdesålder, krav på förpraktik och förlängning av utbildningstiden.
Vid sistnämnda möte uttalades särskilt att den tekniska undervisningen borde specialiseras mera.
1912 avgav kommittén sitt utlåtande. Beträffande de tekniska elementar- skolorna framhölls bl. a., att, då dessa skolor var skyldiga att mottaga elever direkt från de allmänna läroverken, flertalet elever icke hade någon erfaren- het av om de passade för industriell verksamhet. Trots fackindelningen un- der lärokursens senare hälft ägnades icke mer än 1/5—1/4 av studietiden åt de tekniska fackämnena och elevernas tek- niska fackutbildning måste därför be- tecknas som mycket svag. Kommittén tillbakavisade tanken på förlängning av studietiden och ansåg att man i stället borde inskränka studietiden, vilket en- ligt kommitténs uppfattning vore möj- ligt. Krav på förpraktik borde införas. För att utan lärokursens förlängning få till stånd en grundligare teknisk fack- utbildning måste enligt kommittén en starkare specialisering av undervisning- en genomföras. De tekniska elementar- skolorna borde omvandlas till eller er- sättas med verkliga fackskolor, som i likhet med maskin- och byggnadsyrkes— skolorna i Stockholm var för sig skulle betjäna sin särskilda industrigren. För en sådan utveckling talade enligt kom- mitténs mening även utländska erfaren- heter.
Kommitténs förslag gick i huvudsak ut på följande.
De tekniska elementarskolorna samt maskin- och byggnadsyrkesskolorna skulle omvandlas till 2-åriga statliga tekniska fackskolor samt nya sådana inrättas. Fackskolornas ändamål skulle vara att meddela de tekniska kunskaper, som i förening med industriell erfaren- het fordras av dem som närmast skall utöva tillsyn och ledning av arbetet i verkstäder, fabriker och andra indu- striella arbetsplatser samt av ritare,
detaljkonstruktörer och laboratoriebi- träden å arkitekt- och byggnadskontor ävensom å verkstäders och fabrikers konstruktionsbyråer och fabrikslabora- torier.
Genomgång av teknisk fackskola skulle icke berättiga till inträde i tek- nisk högskola.
För inträde i fackskolorna skulle bl. a. fordras två års föregående industriell praktik.
Enligt av kommittén upprättade för- slag till timplaner upptog de rena fack— ämnena ca 40% av totala undervis- ningstiden.
Vid den efterföljande remissbehand- lingen utsattes kommitténs förslag för i vissa fall rätt stark kritik. Denna kri- t1k riktade sig i främsta rummet mot att samtliga elementarskolor skulle om- vandlas till fackskolor. Kommerskolle- gium framhöll sålunda, att ett starkt behov visserligen förelåge av den spe- cialiserade utbildning, som avsågs med de föreslagna fackskolorna, men att be- hov även funnes av en mera allmän teknisk utbildning. För denna senare uppgift borde de tekniska elementar- skolorna bibehållas i en moderniserad form.
Även andra remissinstanser uttalade sig i samma riktning.
1907 års kommittés förslag föranledde ej direkt någon statsmakternas åtgärd.
Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för ecklesiastik- departementet i samråd med chefen för finansdepartementet i november 1916 sakkunniga för att inom de två depar- tementen biträda med den fortsatta ut- redningen av frågorna om den lägre tek— niska undervisningen, fortsättningssko- lan och den lägre bandelsundervis— ningen samt det inbördes förhållandet mellan dessa olika undervisningsområ- den. I oktober 1917 avgav de sakkunni- ga sitt betänkande.
Några särskilda direktiv för utred— ningen synes icke heller nu ha givits.
I stora drag innehöll de sakkunnigas förslag i vad avser den tekniska utbild- ningen följande.
Behov förelåge av tekniska facksko- lor med undervisningen specialiserad på var sina industriella områden. Å andra sidan funnes behov även av per- soner med mer allmän teknisk utbild- ning och de sakkunniga räknade upp en rad arbetsuppgifter, som skulle kun- na anförtros sådana tekniker. Utöver allmän teknisk utbildning erfordrades dock även en viss allmänbildning och en avsevärd merkantil utbildning. Be- hovet av sådan teknisk personal till- godosåges bäst genom skolor, som, byg— gande på ett kunskapsmått motsvarande realskoleexamen, under en 3-årig läro- tid meddelade allmän-teknisk och mer- kantil utbildning. Denna skoltyp, som föreslogs få namnet tekniskt gymna- sium, skulle fylla en viktig plats i under- visningsväsendet genom att tillfreds- ställa det behov av utbildning i mera praktisk riktning, som funnes hos dem som önskade välja den industriella vä- gen utan att dock definitivt ha bestämt sig för visst fack.
1907 års kommittés förslag beträffan- de lärotidens längd och förpraktik vid de tekniska fackskolorna godtogs av de sakkunniga.
Enligt de sakkunniga skulle tekniska gymnasiernas ändamål vara att medde- la den allmänt tekniska utbildning och i förening därmed de merkantila kun- skaper, som fordras av dem som skall ägna sig åt skötandet av göromål på verkstäders och fabrikers rit- och af- färskontor eller åt ledning av mindre specialiserade industriella företag eller åt affärsverksamhet med industrins för- nödenheter och alster.
Någon linjeindelning borde enligt de sakkunniga icke behöva komma i fråga
wid gymnasierna, vilket dock icke ute- slöt att, om exempelvis flera parallell- klasser funnes, en mindre differentie- ring de olika klasserna emellan kunde länkas.
I proposition 1918: 335 framlades för- slag om upprättande av tekniska fack— skolor och tekniska gymnasier i enlig— het med de av 1916 års sakkunniga upp- dragna riktlinjerna. Beträffande diffe— rentieringen av tekniska gymnasiet ut- talade föredragande departementsche- fen, att, om parallellklasser funnes, det borde vara möjligt att genomföra en mindre differentiering.
Riksdagen biföll propositionens för- slag i nu angivna delar.
1918 års riksdags beslut innebar att vissa tekniska elementarskolor omänd- rades till tekniska gymnasier, att den nya formen tekniska fackskolor inrätta- des på några orter samt att vissa tek— niska elementarskolor skulle finnas kvar. Om såväl gymnasium som fack- skola fanns på samma ort, skulle de sammanföras i en skolenhet, benämnd tekniskt läroverk, från och med den 1 juli 1946 högre tekniskt läroverk. Gym- nasierna skulle med undantag för ett (Örebro), som hade flera parallellklas- ser, vara odifferentierade.
Den stadga, som utfärdades 1919 (nr 365), kom faktiskt att i stora delar gälla till den 1 juli 1962.
Av innehållet i 1919 års stadga kan följande nämnas.
Teknisk fackskola hade till ändamål att meddela den tekniska utbildning, som jämte industriell erfarenhet erford- rades för arbetsledare å verkstäder, fabriker och andra industriella arbets— platser, ävensom för ritare, detaljkon- struktörer och laboratoriebiträden å arkitekt- och byggnadskontor samt verk- städers och fabrikers konstruktionsby- råer och försökslaboratorier.
2—318118
Tekniskt gymnasium hade till ända- mål att meddela den allmänt tekniska utbildning och i förening därmed de merkantila kunskaper, som erfordras för handhavande av göromål på verk- städers och fabrikers rit- och affärskon- tor eller för ledning av mindre och föga specialiserade industriella företag eller för affärsverksamhet med industrins förnödenheter och alster.
Genomgång av tekniskt gymnasium medförde enligt särskilda bestämmelser rätt att bedriva fortsatta studier vid tek- nisk högskola.
Fackskolans lärokurser skulle omfat- ta två läsår (varje 280 dagar) och gym— nasiernas tre läsår (ettvart 270 dagar).
Regeln att fackskolorna skulle vara 2—åriga stod sig blott till 1921. Den av riksdagen samma år beslutade tekniska fackskolan för maskinindustri i Eskils— tuna fick nämligen en organisation om- fattande tre läsår, varav de två första åren med deltidsundervisning.
Såväl gymnasiet som fackskolan skulle avslutas med examen, för vilken närmare redogöres i kapitel 13. Beträf— fande de kvarvarande tekniska elemen- tarskolorna föreskrevs att vad i 1919 års stadga angåves om tiden för examen samt examens omfattning och övervak- ning skulle i tillämpliga delar även gälla elementarskolorna.
Diskussionerna de närmaste åren efter 1919 års reformer kom i huvudsak att röra sig om följande två frågor a) ombildningen av kvarvarande tekniska elementarskolor och b) differentie- ringen inom tekniska gymnasiet. Det är att märka att differentieringsfrågan helt rörde sig om gymnasiet skulle vara odifferentierat eller svagt differentierat på några få fackområden.
En av elementarskolorna (Härnö- lsand) ombildades till tekniskt gymna-
sium 1920, medan det dröjde ända till
1938 till dess de återstående två tek- niska elementarskolorna (Norrköping och Borås) omorganiserades till tek— niska gymnasier. Skolöverstyrelsen, som då var tillsynsmyndighet, hade under mellantiden vid flera tillfällen gjort framställningar om sådan ombildning under hänvisning till pedagogiska skäl och till att skolsystemet borde förenk- las.
Differentieringen inom de tekniska gymnasierna blev redan från början en stridsfråga. Från flera håll och därvid särskilt från Örebroskolans sida hävda- de man, att undervisningens specialise- ring vore det enda riktiga och att den allmänt tekniska undervisningen i det odifferentierade tekniska gymnasiet vore onyttig och den där lämnade un- dervisningen i merkantila ämnen utan värde.
Till förespråkarna för ingen eller en mindre stark specialisering hörde bl. a., i varje fall under de första tio åren efter tillkomsten av 1919 års stadga, Skolöver- styrelsen. I en utredning av den 7 okto- ber 1925 kritiserade Skolöverstyrelsen det sätt, varpå den lokala ledningen för tekniska gymnasiet i Örebro ansett att riksdagens medgivande angående un- dervisningens differentiering kunde till- lämpas. Skolöverstyrelsen framhöll, att det icke kunde ha varit vare sig 1916 års sakkunnigas eller riksdagens me- ning att differentieringen skulle få gö- ras så stark, att därigenom uppstode olika linjer med —— såsom från Örebro- läroverkets sida gjorts gällande — an- språk på att i fråga om »facklighet» kun- na jämställas med de tekniska facksko- lorna. Skolöverstyrelsen framhöll vidare att motiveringen för det odifferentie- rade gymnasiet i stort sett visat sig håll- bar och bemötte med utförlig argumen- tering de uttalanden som gjorts, att det odifferentierade gymnasiets undervis— ning skulle vara så allmänt teknisk
att den utexaminerade skulle vara »lika kompetent eller, som det samtidigt an- tyddes, inkompetent i allt».
1 kungörelse 1928:137 angående in- trädesfordringarna samt de huvudsak- liga grunderna för undervisningen vid tekniska fackskolor och tekniska gym- nasier stadgades följande rörande diffe- rentieringen i gymnasiet.
»Då parallellavdelningar förekomma vid tekniskt gymnasium må undervisningen i de olika avdelningarna kunna givas en nå- got olika inriktning. Även i andra fall må, om tillgängliga anslag och övriga förhållan- den det medgiva, en viss differentiering av undervisningen för mindre grupper av lär- jungar inom tekniskt gymnasium äga rum. Vid sådan differentiering av undervisningen skall dock i varje fall iakttagas, att gymna- siets karaktär av allmänt teknisk läroan- stalt icke förryckes.»
Den följande utvecklingen kom att gå i en klar differentieringsvänlig rikt- ning och det dröjde inte länge förrän man använde uttrycket »linjer» om de olika differentieringarna. Detta kom första gången till klart uttryck, då Stockholmsläroverket startade från och med budgetåret 1938/39. Enligt de då utfärdade bestämmelserna skulle gym— nasiet vid läroverket differentieras på vissa linjer. De tekniska gymnasier, som senare inrättats, fick linjeindelning, i vissa fall även en differentiering inom linjerna.
Redan i samband med behandlingen av lärotidens längd vid de tekniska gym- nasierna framhölls, att frivilliga påbygg- nadskurser, som genomgås efter någon tids praktisk verksamhet, borde ge ett bättre utbyte än motsvarande förläng- ning av gymnasiekursen. För den mino- ritet av de examinerade, som kunde förväntas komma att använda sig av påbyggnadskurserna, skulle sådana med ca fyra månaders undervisning kunna ge tillfälle till fördjupade specialstudier.
Från och med budgetåret 1943/44 har
medel anslagits till fortbildningskurser vid de tekniska läroverken. Under en tid var även anordnade speciella kom- pletteringskurser till sjöingenjörsexa- men.
Frågan om organisationen av Chal- mers tekniska läroanstalt var aktuell flera gånger efter 1902 års omorganisa- tion. 1913 tillkallade sakkunniga före- slog att den lägre avdelningen i första hand borde meddela elementära tek- niska kunskaper och att undervisningen icke skulle belastas med sådant, som avsåge att bibringa kunskaper för in- träde i den högre avdelningen.
Enligt beslut av 1914 års riksdag kom studietiden i den lägre avdelningen att omfatta 2 1/2 år. Ändamålet med utbild- ningen angavs vara att meddela avslu- tad undervisning av elementärteknisk karaktär. För inträdessökande till den högre avdelningen anordnades en kom- pletteringskurs, omfattande ett halvt år. Skolans namn ändrades samtidigt till Chalmers tekniska institut.
Ett av år 1919 tillkallade sakkunniga framlagt förslag att högre avdelningen skulle ombildas till teknisk högskola och den lägre avdelningen till tekniskt gymnasium föranledde icke någon stats- makternas åtgärd.
1937 års riksdag beslöt att institutets högre avdelning skulle ombildas till teknisk högskola och dess lägre avdel- ning till tekniskt gymnasium.
Den 29 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdeparte- mentet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utred— ning och avgiva förslag rörande den tekniska utbildningen vid högre tek- niska läroverk och andra tekniska läro- anstalter. Utredningen antog benäm- ningen 1948 års tekniska skolutredning.
Enligt utredningsdirektiven borde
1. De förändringar i de tekniska läro- verkens yttre organisation, som må be- finnas påkallade.
2. Utbildningens mål och innehåll.
3. Studietidens längd.
4. Differentieringens lämplighet.
5. Privatistcxamen enligt fordringar— na för ingenjörsexamen vid tekniskt läroverk.
1955 framlade utredningen sitt huvud- förslag Tekniska skolutbildningen (SOU 1955: 21) och 1958 ett förslag om Tek- nisk privatistexamen (stencilerat).
I det följande skall endast i korthet refereras vissa av utredningens förslag.
I fråga om de tekniska läroverkens uppdelning i två skolformer, gymnasium och fackskola, framhöll utredningen bl. a. följande. Tekniskt gymnasium tillförde industrin ingenjörer med god allmän underbyggnad, viss kortare prak- tisk erfarenhet (minst sex månader) samt en god 3-årig teknisk utbildning. Fackskolorna å sin sida tillförde indu- strin framför allt ingenjörer med längre praktik tillika med en god teknisk ut— bildning. Fackskolan, särskilt där den helt eller delvis vore organiserad med aftonundervisning, erbjöde en god väg till ingenjörsutbildning för inom indu- strin anställda unga arbetare. Genom den nuvarande organisationen med två utbildningsvägar nådde man bl.a. för- delen med en allsidig rekrytering av ingenjörskåren. Det vore därför all an— ledning att behålla båda formerna och de principiella olikheter i deras orga- nisation, som betingades av deras av- sedda olika rekryteringsunderlag.
Utredningen konstaterade att vad i 1919 års stadga angives om studiemålet icke längre överensstämde med verklig- heten. De tekniska gymnasiernas under— visning borde vara så inriktad att i den inrymdes ej blott en gedigen teknisk
utbildning utan även goda kunskaper i vissa allmänna ämnen, svenska och främmande språk, ekonomi och sam- hällslära.
Utredningen föreslog ett dubbelt studiemål för tekniska gymnasiet, näm- ligen att gymnasiet skulle ha »till hu- vudsakligt ändamål att meddela ingen— jörsutbildning samt att därjämte för- bereda för studier vid universitet och högskolor».
Utredningen berörde även de önske- mål beträffande ingenjörsutbildningen, som i olika sammanhang framkommit, samt framhöll därvid bl. a. följande. Se- dan de tekniska gymnasierna inrättats, hade en revolutionerande utveckling ägt rum inom alla områden av tekniken. Undervisningens innehåll hade givetvis måst anpassas därefter med ständigt infogande av nya kursmoment. De tek- niska gymnasiernas undervisning hade i stort sett kunnat hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. En successiv förnyelse av undervisningsplanerna vore dock erforderlig. Önskemål hade vidare framställts att svenska språket skulle få en starkare ställning. En ingen- jör borde även kunna behärska ett främmande språk så att han kunde läsa teknisk och annan litteratur samt tala språket hjälpligt. Då undervisningen även borde syfta till en utveckling av förmågan att utöva ledarskap och sam- arbete med andra, måste ingenjören re- dan under skoltiden få viss undervis- ning i de grundläggande principerna för arbetsledningens utövande samt om de faktorer av icke teknisk art, som kunde inverka på arbetets effektivitet och triv- seln i arbetet. Utbildningen borde vida- re bedrivas med sikte på att lära eleven arbeta självständigt samt att lära honom lägga fram sina synpunkter på ett klart och lättbegripligt sätt.
Utredningen behandlade även olika åtgärder för att tillgodose önskemålen
Frågan om praktiken hade varit före- mål för ingående diskussioner, och även om man nog allmänt var rätt enig om att den borde ökas hade dock olika meningar gjort sig gällande om hur lång den borde vara och om syftet med den- samma. Å ena sidan hade hävdats att praktiken i första hand utgjorde ett nödvändigt led i utbildningen, en för- utsättning för att eleven skulle kunna tillgodogöra sig undervisningen i de tekniska fackämnena. Från annat håll hade man gjort gällande att praktikens främsta uppgift vore att göra den bli- vande ingenjören förtrogen med arbets— miljön och de allmänna förhållandena på en industriell arbetsplats.
Enligt utredningen förefunnes det knappast någon tvekan om det önsk- värda med mera omfattande praktik som underlag för ingenjörsexamen. Då utredningen dock stannade vid att före- slå oförändrad förpraktik, d.v.s. två månader, vore skälen härför i främsta rummet att därigenom en oavbruten studiegång från realexamen bleve möj- lig. Värdet i förpraktiken _ även om den vore tämligen kortvarig _ låge en- ligt utredningen framför allt däri, att den gåve inblick i arbetarpersonalens synpunkter på sitt arbete och på för- hållandena på arbetsplatsen ävensom en viss orientering om arbetsproduktens gång genom företagets olika avdel- ningar och samspelct mellan dessa.
Utredningen diskuterade vidare en möjlighet att utöka praktiken genom växelutbildning, d.v.s. vissa praktik— perioder med under skolans inseende planmässigt ordnad praktisk utbild- ning inom exempelvis industriföretag, inlagda delvis under läsår men även till en del på ferietid. Utredningen pe- kade på de stora svårigheter, som före- låge att generellt införa växelutbildning,
och kom till den slutsatsen att man där- för måste avstå från en sådan tanke.
Frågan om utbildningens differentie- ring diskuterades ingående. Utredning- en konstaterade att enighet i allmänhet rådde om det önskvärda att samtliga tekniska gymnasier tillämpade i huvud- sak samma kursplaner i årskurs 1 samt att differentieringen skulle börja först från och med årskurs 2. Utredningen framhöll vidare att _ även om enstaka företrädare för industrin framfört önskemål om en svagare differentiering —— erfarenheten dock otvetydigt gåve vid handen, att den svagare differen- tieringen ej kunde bibehållas med hän— syn till de alltmer ökade krav, som ut- vecklingen ställde på utrymme i under- visningen för nyare rön inom vetenskap och teknik.
Utredningen föreslog ett bibehållande av redan förefintliga linjer, dock att den elektrotekniska linjen uppdelades i två linjer, elkraftteknisk och teletek- nisk, samt att vissa nya linjer infördes.
Beträffande revidering av studiemålet i de tekniska fackämnena slog utred- ningen till en början fast att de tekniska läroverken under inga förhållanden kunde göra anspråk på att meddela en fullt färdig och avslutad ingenjörsut— bildning. Skolans uppgift borde vara att ge eleverna nödiga förutsättningar i olika hänseenden för en framgångsrik fortsatt utbildning och utveckling efter skolstudiernas avslutande och därvid vore det icke minst betydelsefullt att lusten och intresset för fortsatta själv- studier gåves tillräcklig stimulans un- der skoltiden. Undervisningen i de tek- niska fackämnena borde inriktas hu- vudsakligen på studiet av de fundamen- tala och mera betydelsefulla tekniska problemen samt av metoderna för lösan- det av sådana praktiska tillämpnings- uppgifter, som sedan i olika former mötte ingenjören. I största möjliga ut-
sträckning borde härvid elevernas själv- verksamhet tas i anspråk. Eleverna bor- de i samråd med läraren efter eget val få fördjupa sina studier inom ett be- gränsat avsnitt inom respektive ämnes— område. Detta finge dock självfallet icke medföra att eleverna försakade kunska- per i andra viktiga kursavsnitt av stor räckvidd.
I fråga om undervisningsmetoderna förordade utredningen att i vidgad om- fattning sådana former tillämpades, som främst byggde på en aktivering av ele- vernas individuella studiearbete och i övrigt vore ägnade att stimulera deras studiehåg. Genom försöksverksamhet borde man utröna de lämpligaste for— merna för undervisningen i varje sär- skilt ämne eller ämnesavsnitt.
Frågan om studietidens längd behand- lades ingående av utredningen, som där- vid uttalade följande.
Allt emellanåt hade röster höjts för att studietiden borde ökas. Genom ökad studietid skulle det otvivelaktigt bli lättare att bereda plats för nya moment i undervisningen och arbetsbelastningen på eleverna skulle bli mindre än nu vore fallet. På i huvudsak följande skäl före- slogs dock oförändrad studietid (tre år).
1. Vid inrättandet av de tekniska gym- nasierna hade man velat skapa en mot- svarighet till gymnasielinjerna vid de allmänna läroverken. Det syntes princi- piellt böra eftersträvas att de tekniska gymnasierna alltjämt behölle sin plats såsom en gymnasial utDildningslinje i vårt skolsystem.
2. Den hittillsvarande utformningen hade gjort det möjligt att efter avslutade studier övergå till högskolestudier, bl. a. teknisk högskola, utan att förlora nå- gon tid på grund av valet av denna väg. Viss risk funnes att denna väg omöjlig— gjordes om lärotiden utökades. Men även om så skulle vara möjligt, kunde
vederbörande icke, såsom nu vore fallet, räkna med att efter tre års studier som en etapp på vägen avlägga en för fram- tiden värdefull ingenjörsexamen.
3. Vid en förlängning av studietiden i gymnasiet måste antingen motsvaran- de förlängning ske vid fackskolan eller måste man godta att den hittillsvarande jämställdheten i tekniskt avseende mel- lan de två skolformerna försvunne.
4. En förlängning av studietiden inne— bure även — om värnpliktstiden inräk- nades —— att vederbörande komme ut på arbetsmarknaden efter i bästa fall fyll- da 22 å 23 år. Flertalet skulle vara äldre. Det vore bland industrins företrädare en ganska enstämmig uppfattning att det vore av stor betydelse att den unge ingenjören så snart som möjligt kom- me ut i praktisk verksamhet.
5. Kostnaderna sedda såväl från sam— hällets synpunkt som från elevernas.
6. En förlängning av studietiden kun- de ej anses innebära någon bestående rationell lösning av de olika problemen i samband med ingenjörsutbildningens effektivisering. Lösningen måste sökas efter andra linjer och utredningen hade också framfört förslag om en rad åt- gärder, som var för sig borde bidraga till och i samverkan kunde leda till den sovring och begränsning av lärostoffet och det förbättrade utbildningsresultat, som eftersträvades.
En av utredningens ledamöter reser- verade sig på denna punkt och föreslog 4-årig studietid med samma studiemål. Varje läsår skulle dock minskas till 240 dagar. Fördelarna härav skulle bli mindre jäkt i arbetet och därigenom mindre bortfall på grund av studie— svårigheter samt möjlighet till ökad praktik och att tillämpa de av utred- ningen rekommenderade aktivitetsfräm- jande pedagogiska metoderna.
Beträffande de tekniska fackskolorna angavs studiemålet vara att meddela en
på praktisk yrkeserfarenhet grundad ingenjörsutbildning.
Utredningen diskuterade ingående differentieringen vid fackskolorna och kom med olika förslag i detta hänseende som dock i stort sett icke innebar något avsteg från redan tillämpade principer.
Då erfarenheterna varit goda av hit- tills anordnade påbyggnadskurser före- slog utredningen att kurser av samma och motsvarande slag även anordnades i fortsättningen.
Därjämte framlade utredningen för- slag till normerade fortbildningskurser (diplomkurser). Målet skulle vara att antingen meddela fördjupad utbildning inom förefintlig linje eller utbildning inom tekniskt specialområde, som icke vore företrätt vid befintlig linje. Kur- serna skulle få en längd av ca fyra må- nader (en termin) samt organisatoriskt anknytas till visst läroverk.
Vid remissbehandlingen påyrkades från flera håll en längre gående differen- tiering än vad utredningen föreslagit. Studietidens längd behandlades i flera fall ingående. Ett stort antal remiss- instanser instämde i reservationen och ville att i varje fall försök skulle göras med 4-årig lärotid.
Förslaget om normerade påbyggnads- kurser tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet myndigheter och organisationer men betänksamma rös— ter saknades icke.
I proposition 1956:365 föreslogs att en omorganisation och utbyggnad skulle ske i stor sett efter de riktlinjer utred- ningen uppdragit. De skäl för en 3- årig studietid, som utredningens majo- ritet anfört, ävensom den naturliga strä- van att på kortast möjliga tid avsluta utbildningen samt angelägenheten av att i rådande bristsituation så snabbt som möjligt producera flera ingenjörer väg-
de enligt departementschefen tyngre än de framförda argumenten för en för- längd studietid.
Statsutskottet (utlåtande nr 53) till- styrkte i huvudsak departementschefens förslag. Utskottet förklarade dock, att ut- skottet icke nu kunde tillstyrka försöks— verksamhet med 4-årig utbildning men att frågan härom borde upptagas på nytt, därest av utredningen föreslagna åtgärder skulle visa sig otillräckliga.
Riksdagen biföll propositionen (skri- velse nr 149) med de ändringar, som föranleddes av statsutskottets förslag.
Den 15 juni 1956 utfärdades kungörel- se med vissa bestämmelser angående högre tekniska läroverk (nr 426), vilken kungörelse ersatte 1—3 kap. i 1919 års stadga och vissa andra bestämmelser. I övrigt kom 1919 års stadga att fort- farande gälla.
Kungörelsen 1956: 426, som numera är upphävd genom 1962 års skolstadga, innehöll i korthet följande.
Högre tekniskt läroverk omfattade tekniskt gymnasium (3-årigt) eller tek- nisk fackskola eller båda dessa skol- former.
Ändamålet angavs vara att meddela ingenjörsutbildning. Någon skillnad gjordes sålunda ej mellan gymnasium och fackskola.
Om linjeindelning beslutade Kungl. Maj:t i särskild ordning. Ytterligare differentiering kunde äga rum inom linje efter medgivande av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Undervisning skulle meddelas dels i allmänna ämnen, syftande att ge eleverna kunskaper i svenska och främmande språk samt kännedom om samhällsförhållandena,
dels i grundläggande teoretiska äm— nen, syftande att bibringa eleverna nö- diga grunder för studiet av fackämnena,
dels ock i tekniska och merkantila
fackämnen, syftande till att ge eleverna för de olika industriella arbetsområdena erforderliga fackkunskaperna.
Tim- och kursplaner skulle fastställas av överstyrelsen. Beträffande timplaner se bilaga 2.
Vad som särskilt kännetecknat ut- vecklingen under de senare åren är den långt gående Specialiseringen, som ge— nomförts inom vissa såväl gymnasie- som fackskollinjer, en specialisering som onekligen gått betydligt längre än som förutsattes av 1948 års tekniska skolutredning.
Då nya undervisningsplaner skulle fastställas för de tekniska läroverken sökte överstyrelsen för yrkesutbildning att få fram största möjliga enhetlighet såväl i fråga om timantal som i fråga om läroämnenas benämning. På det se- nare området har överstyrelsen i stort sett lyckats, men när det gällde att fast- ställa timantalet för de olika ämnena hade praktiskt taget varje läroverk sin egen, i mer eller mindre grad skiljak- tiga uppfattning. I så måtto föreligger dock enhetlighet, att årskurs 1 av gym- nasiet har samma timplan vid samtliga läroverk. Den största fördelen häri lig- ger i att elev har möjlighet att söka sig till annat läroverk med linje, som ej finns vid det läroverk, där han blivit intagen. I årskurserna 2 och 3 förelig- ger beträffande timantalet i de olika ämnena i vissa fall rått avsevärda skill- nader mellan läroverken.
Från och med den 1 juli 1962 har genom 1962 års skolstadga benämning- en högre tekniskt läroverk ersatts med namnet tekniskt gymnasium. Det talas om 3—årigt tekniskt gymnasium (: ti- digare tekniskt gymnasium) och speci- alkurs vid tekniskt gymnasium (: tidi— gare tekniska fackskolan). I övrigt har till skolstadgan i stort sett oförändrade överförts tidigare enligt 1919 års stadga
och 1956 års kungörelse gällande bestäm— melser.
1.3.3 Bergsskolan i Filipstad Denna skola intar i vissa hänseenden en särställning. Organisatoriskt sett kan den, i varje fall från och med den 1 juli 1962, sägas intaga en mellanställning mellan 3-årigt tekniskt gymnasium och 2-årig specialkurs vid tekniskt gymna- sium. Den första bergsskolan, Falu bergs- skola, började sin verksamhet 1822. 1877 flyttades skolan till Stockholm och för- enades med det dåvarande teknologiska institutet. 1830 grundades »Elementarundervis- ningsanstalten i Filipstad för unga bruksidkare och bruksbetjänter». Från och med 1839 ändrades namnet till »Bergselementarskolan i Filipstad» och 1903 till Bergsskolan i Filipstad. 1871 började den andra Bergsskolan i Falun. Jernkontoret var huvudman för båda bergsskolorna. I äldre reglementen angavs ändamå- let vara att meddela elementära, såväl praktiska som teoretiska kunskaper åt ynglingar, vilka vilja ägna sig åt järn- hanteringen. Enligt en 1903 genomförd omorga- nisation av bergsskolorna angavs ända- målet vara att meddela teoretiska och praktiska kunskaper åt dem, som ville ägna sig åt järnhanteringen. Skolorna organiserades i en övre och en nedre avdelning med ett års lärotid i varje avdelning. Med anledning av den tekniska under— visningens omorganisation genom till- skapandet av tekniska fackskolor och tekniska gymnasier förordade skolöver— styrelsen i december 1919 att en utred- ning borde verkställas även om bergs- skolornas. organisation. Skolöverstyrel-
sen framhöll därvid att bergsskolorna beträffande undervisningens art och mål nära överensstämde med facksko- lorna. Det vore därför lämpligt att man genom vissa reformer sökte uppnå full jämnställdhet.
Utredningen verkställdes inom Jern- kontoret och i juni 1921 framlades föl- jande förslag. De till bergsskolorna knut— na yrkesskolorna skulle upphöra. Båda skolorna skulle behållas med metallur- gisk linje vid Filipstadsskolan och så- dan linje och gruvteknisk linje vid sko- lan i Falun. Lärotiden skulle vara två år.
Skolöverstyrelsen anslöt sig i huvud- sak till detta förslag.
Frågan behandlades av 1922 års riks- dag, som icke hade något att erinra mot förslaget till omorganisation.
Sammanslagning av de två bergssko- lorna aktualiserades vid 1928 års riks- dag.
I en av Skolöverstyrelsen med anled- ning härav verkställd utredning (no- vember 1928) uttalade sig Skolöversty- relsen för att bergsskolan i Falun skulle nedläggas.
Jernkontoret beslöt 1929 att bergs- skolan i Falun skulle nedläggas samt att bergsskolan i Filipstad skulle organise- ras som en gruvteknisk skola med dels en 1-årig lärokurs dels ock en frivillig påbyggnad på denna under ytterligare ett år. Skolans ändamål skulle vara att bibringa en elementär teknisk-metallur- gisk eller gruvteknisk utbildning.
Från och med den 1 juli 1931 blev bergsskolan dock åter 2—årig med upp— delning på en metallurgisk och en gruv- teknisk linje. 1946 tilllkom en bergs- kemisk linje.
Under 1959 framlade Jernkontoret ett förslag till omorganisation av bergssko- lan i Filipstad, vilket förslag efter vissa senare genomförda smärre justeringar i huvudsak innebär följande. Den totala
lärotiden utökas till tre år med fem lästerminer. Mellan fjärde och femte lästerminerna (sålunda under tredje höstterminen) inlägges en >>styrd» obli- gatorisk praktiktermin. Den utökade läs- tiden faller i huvudsak på vissa nya ämnen, svenska, främmande språk och samhällslära. Även matematik, fysik och kemi får en viss förstärkning. Nuvaran- de tre linjer minskas till två, en metal- lurgisk linje och en gruvteknisk linje. Differentieringen börjar från och med årskurs 2. Under den obligatoriska prak— tiken ges möjlighet till viss specialise- ring inom linjerna.
Överstyrelsen för yrkesutbildning till- styrkte förslaget.
Den nya organisationen har succes- sivt börjat tillämpas från och med läs- året 1962/63.
1.4 Pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolar
1.4.1 Inledning
1.4.1.1 I föreliggande betänkande åbe- ropas i olika sammanhang erfarenheter från den pedagogiska försöksverksam- heten. Pedagogisk försöksverksamhet är inte en ny företeelse. Sådan bedrivs mer eller mindre medvetet av varje lärare, som ej hemfallit åt slentrian. Ej heller organiserad försöksverksamhet är något nytt. 1807 års skolordning utkom »på försök» och 1828 inrättades en statlig provskola —— Nya elementarskolan i Stockholm _ med uppgift att pröva då aktuella pedagogiska idéer. I detta betänkande förstås med för- söksverksamhet i första hand det peda- gogiska reformarbete, som inleddes med 1950 års riksdagsbeslut i skolfrågan, vilket avsåg ej blott den nya enhets- skolan utan även »de existerande skol- formerna» (SäU 1950: 1, s. 118). Gym—
nasiet nämndes i olika sammanhang i de riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling som drogs upp i kungl. brev den 6 oktober 1950 till Skolöverstyrel- sen, vilken anförtroddes uppgiften att leda försöksverksamheten. Häri anför— des bl. a.: »Kungl. Maj:t fäster över— styrelsens uppmärksamhet på vad de- partementschefen och utskottet anfört om de nuvarande skolformernas ställ- ning under försökstiden och om ange- lägenheten av att även inom dessa skol- former försöksverksamhet anordnas i lämplig omfattning». Innan denna verk- samhet redovisas bör något sägas om det pedagogiska utvecklingsarbetet dels vid försöksgymnasierna, dels vid fack- gymnasierna.
1.4.1? En huvuduppgift för försöks- gymnasierna har varit att bygga en allmän gymnasieundervisning på det mindre likformiga underlag som för- söksskolans högstadium till följd av sin större pedagogiska frihet nödvändigtvis erbjuder. Man har därvid kunnat anlita dels förstärkningsanordningar av olika slag, framför allt klassdelning i inte obetydlig skala, dels studievägledning, innefattande handledning i studieteknik och studieorientering. Studieoriente- ring under ett därför bestämt antal tim- mar har inneburit en pedagogisk ny- het, varför försöksgymnasiet ensamt har erfarenheter att ge härvidlag. Därjämte har denna gymnasieforms läroplan in- neburit vissa andra viktiga nyheter: samhällskunskapen har blivit ett själv- ständigt ämne, ökad vikt har lagts vid studiet av utländsk litteratur (i origi- nal och översättning), friare skrivnings— former har tillämpats i språk 0. s. v. Det bör emellertid påpekas att den peda- gogiska försöksverksamhet varom talas i fortsättningen endast i obetydlig om- fattning varit lokaliserad till försöks- gymnasierna.
1.413 Vid handelsgymnasierna har or- ganiserad pedagogisk försöksverksam- het ej förekommit under den här aktu- ella tiden, bl. a. beroende på att man velat avvakta en länge emotsedd om- läggning till 3-årig studiegång. 1948 års tekniska Skolutredning gjor- de i betänkandet Tekniska skolutbild- ningen (SOU 1955:21) vissa uttalan- den om försöksverksamhet vid de tek- niska gymnasierna i samband med be- handlingen av undervisningsmetoderna. Sålunda förordade utredningen bl. a. att sådana undervisningsformer, som främst byggde på en aktivering av ele- vernas individuella studiearbete och i övrigt vore ägnade att stimulera deras studiegång, måtte tillämpas i vidgad om- fattning. För detta ändamål måste de lämpliga formerna för undervisningen i varje ämne eller änmesavsnitt utrönas genom försöksverksamhet. För att underlätta försök med nya un- dervisningsmetoder har överstyrelsen för yrkesutbildning medgivit att de tek- niska gymnasiernas rektorer må besluta om följande anordning i avgångsklas- serna. »För varje avdelning av avgångs- klasserna må antalet veckotimmar, som elev har att bevista undervisningen vid läroverket, företrädesvis inom de till varje linje hörande fackämnena, kunna nedsättas med högst tre. Under dessa lärartimmar skall läraren å lärosalen handleda elev (elevgrupp) , som av lära- ren tilldelats studieuppgift inom viss del av ett ämne. Om fördelningen av ele- ver (elevgrupper) å dessa lektionstim- mar skall läraren överenskomma med eleverna. Förutom ovan nämnd hand- ledning av enskilda elevers (elevgrup- pers) studiearbete skall läraren under dessa lektionstimmar även i övrigt vara tillgänglig för meddelande av råd och anvisningar åt eleverna i klassen i de- ras studiearbete.»
I mindre omfattning har sådan för-
söksverksamhet förekommit men till följd av brist på medel har man ej kun— nat följa upp den eller de andra former av försöksverksamhet, som praktiserats av enskilda lärare.
Från och med läsåret 1962/63 har för- söksverksamhet med växelutbildning in- om produktionsteknisk gren av maskin- teknisk linje börjat vid ett gymnasium.
1.4.2 Försöksverksamhetens ram
Hur den efterhand mycket omfattande försöksverksamheten vid de under skol- överstyrelsen sorterande skolformerna organiserats och utvecklats är redovisat i 1957 års skolberednings betänkande Grundskolan (SOU 1961: 30, s. 91 ff.). Läsaren hänvisas beträffande verksam- hetens uppläggning till den där givna framställningen, vilken dock framför allt tar sikte på den obligatoriska sko- lans stadium. Den följande exemplifie- ringen av försöksverksamhetens inne- håll hämtas i stort sett från gymnasie- stadiet.
l.4.3 Försöksverksamhetens innehåll
1.4.31 I den följande översikten grup— peras materialet utefter några linjer som synes sammanhängande och cent- rala, nämligen försök att åstadkomma en mindre splittrad undervisning (1.4.3.2), att vänja eleverna att arbeta själv- ständigt (1.4.3.3), att beakta den grundläggande färdig— hetsträningen (1.4.3.4), att variera studiematerielen (1.4.3.5), att revidera och komplettera kursin- nehållet (1.4.3.6), att bredda utbildningen (1.4.3.7).
Det kan här bli fråga endast om en knapphändig exemplifiering av vad som gjorts och eventuellt uppnåtts i dessa olika avseenden.
14.32 »Det huvudfel, som synes vidlåda den i Sverige bestående skolan, är ytlig- het eller mdngkunnighet på grundlighe- tens bekostnad.» Yttrandet fälldes av biskop Agardh redan 1828 i den s. k. stora uppfostringskommittén. Riskerna med mångläseri har med andra ord länge uppmärksammats i den pedago- giska debatten i vårt land. Kritiken har relevans än i dag och den gäller såväl det sätt varpå undervisningen utformas i det enskilda ämnet som det samtidiga studiet av ett flertal ämnen.
En mer eller mindre fullständig kon- centration av undervisningen i det en- skilda ämnet antingen till vissa huvud- linjer eller till vissa huvudområden har prövats i olika ämnen. Denna möjlig- het att åstadkomma en »inre koncentra- tion» av undervisningen inom ett ämne sammanhänger nära med strävan att sovra kursinnehållet (1.4.3.6.). En an- nan lösning är att gjuta de olika momen- ten i ett ämne fastare samman. Ett bely- sande exempel härvidlag utgör de i olika ämnen förekommande försöken att inte- grera det ofta ganska fristående skriv- ningsmomentet med övriga delar av äm- net. Det har skett genom att man star- kare betonat skrivningens karaktär av övning och eftersträvat uppgiftstyper, som närmare ansluter exempelvis till textstudiet.
Två vägar har i princip stått till buds när det gällt att komma tillrätta med ämnesträngseln: att ägna större upp— märksamhet åt broslagning mellan pa- rarellt studerade ämnen (samverkan) och att begränsa antalet samtidigt lästa ämnen (koncentration). Lösningarna framstår ofta som alternativ men be- höver inte utesluta varandra.
1940 års Skolutredning och än mer 1946 års skolkommission framhöll de nackdelar som är förbundna med läro- stoffets uppdelning på ämnen. Samtidigt framhöll dock särskilt Skolutredningen
nödvändigheten på högre stadier av en sådan uppdelning. Några mer betydande praktiska initiativ att pröva vidgad sam- verkan mellan ämnen togs emellertid inte förrän i den särskilda försöksverk- samheten mot 1950-talets slut. I gengäld har emellertid arbetet på detta område blivit mycket omfattande. De kommu- nala flickskolorna har ägnat det spe- ciellt intresse. I allmänhet har försö— ken dock gällt horisontell samordning mellan bestående och samtidigt stude- rade ämnen; endast i undantagsfall har man vågat sig på integration av (delar av) ämnen.
Vid sidan av samordning av angrän- sande kursavsnitt, som är placerade i olika ämnen, har samordnad träning av vissa centrala färdigheter, t. ex. studie- teknik, muntlig framställning och för— måga att använda biblioteket, tilldragit sig växande intresse.
Man har också intresserat sig för pro- blemet hur undervisningen i övriga äm- nen kan medverka till att hålla uppe kunskaper, som förvärvats i ett _ tem- porärt eller definitivt — nedlagt språk. Dylika försök illustrerar vertikal sam- verkan mellan ämnen.
Den väsentliga vinsten av en sam- verkande undervisning har för elever- nas del visat sig vara att deras blick öppnas för sammanhangen i kunskaps- stoffet — många uttalanden vittnar här- om. För lärarnas del har det varit sti- mulerande att i samarbete med kolle- gerna se den egna undervisningen info- gad i en större enhet. Problemet hur pedagogisk samverkan kan organiseras i konferenser av olika slag har blivit ut- förligt belyst. Försöksverksamheten har ej blott givit metodiska erfarenheter utan också avsatt ett omfattande stenci- lerat kursmaterial.
Den radikalaste åtgärden för att låta grundlighet träda i ytlig mångkunnig-
hets ställe vore att minska antalet lästa ämnen. I en försöksverksamhet som s. a. 5. står kvar i det ordinarie skol- systemet har det givetvis inte varit möj- ligt att gå längre än till reduktion av antalet samma läsår eller period stude- rade ämnen, koncentration.
Redan tidigt prövades olika former av koncentrationsundervisning. Ämnes- Loncentrationen, d.v.s. reduktion av antalet samma läsår studerade ämnen, stod i centrum för intresset _ särskilt före den provisoriska gymnasieformen 1953. Eleverna fick i näst högsta års- kursen avsluta studiet av högst tre äm- nen, vilka i denna årskurs disponerade hela det timtal som eljest tillkom dem i de båda högsta årskurserna. Samtidigt nedlades motsvarande antal ämnen för att återupptagas i den högsta årskur- sen. Försöken har skjutit fart under se- naste tid i samband med den vidgade försöksverksamheten med studiebeting (1.4.3.3.).
Syftet med koncentrationsförsöken har varit att undersöka vilka ämnen (moment) som lämpar sig för koncen- trationsläsning och att söka ett svar på frågorna när, hur och i vilken omfatt- ning sådan kan tillämpas utan att man åsidosätter elevernas behov av varia- tion i undervisningen. Av vikt är ock- så att konstatera eventuella samband mellan å ena sidan koncentrationsläs— ning, å andra sidan studievanor, stu- dieintresse och studieresultat.
De erfarenheter försöken givit har från rent pedagogisk synpunkt sett va- rit övervägande positiva. Elevernas framsteg blir påtagligare vid »tätare» undervisning, vilken kan göra studierna mer stimulerande samt öka kunskaper- na och kontakten mellan lärare och ele- ver. Det i allmänhet lugnare tempot ger eleverna tillfälle att tränga djupare in i ämnet, vilket kan öka intresset och för- ståelsen för detta. Dock rapporteras
även andra nackdelar än de som sam- manhänger med svårigheterna att infoga koncentrationsläsning i ett härför ej av- passat schema: det uppfattas som oför- delaktigt för ett ämne att det avslutas tidigare, tillfällena att samverka med övriga ämnen minskar, möjligheterna att kombinera undervisningen med egna fortlöpande studier vid sidan minskar likaså, det blir svårare för den som varit frånvarande att inhämta vad som för- lorats. Där koncentrationsläsningen för- anleder ändrade timtalsproportioner mellan samtidigt studerade ämnen finns en risk att det koncentrationslästa ämnet tröttar eleven och dominerar undervis- ningen.
Det enda stora försök med ämneskon- centration som kan redovisas från se- nare år — korrespondensgymnasierna — avviker i andra väsentliga avseenden så starkt från ordinär undervisning att det ej tillåter bindande slutsatser för eller mot koncentrationsläsning.
Försöksverksamheten under senare år har framförallt givit erfarenheter av periodläsning, d. v. s. reduktion av an- talet samtidigt lästa ämnen inom ett läsår; periodernas längd har växlat från en halv termin till en månad. I sam- band med periodläsningen har man i flera fall prövat partiell koncentration, d. v. 5. en anordning där ett ämne un- der längre eller kortare tid sväller ut på ett annat ämnes bekostnad _— dock utan att det senare helt läggs ned. För- söken har gällt matematik och moder— na språk. Det har visat sig kunna vara fördelaktigt att ha mer tid till förfogan— de i ett ämne t. ex. den termin studiet av detta påbörjas.
Vid all koncentrationsläsning måste uppmärksammas att studiet i ett ämne ofta förutsätter förkunskaper, som med- delas i ett annat. Vid partiell koncen— tration, som ej är förutsedd i kurspla- nen, är detta särskilt angeläget att be-
akta, så att eleverna ej sätts på mellan- hand.
1.4.3.3 Ett väsentligt syfte med en star- kare koncentration av undervisningen är att fostra eleverna till bättre arbets- vanor och till ökad förmåga att på egen hand lösa en arbetsuppgift. Kravet på en reform av arbetssättet i gymnasiet i den angivna riktningen framfördes med styrka av 1940-talets båda skolutredningar. De visade på oli- ka vägar att nå det uppsatta målet. Me- dan skolutredningen skisserade ett sy— stem med grupparbete i mindre under- visningsavdelning under ett relativt stort antal timmar, ville skolkommissio- nen pröva delvis mycket fritt anordnade studier i den s. k. dimissionsklassen, där eleven skulle ha rätt att under läsåret efterhand avlägga examen i avslutade ämnen. Klassdelning på gymnasiet har som försöksanordning endast förekommit i samband med intensifierad träning i muntlig framställning och bok- och bib- liotekskunskap. Först på försöksgymna- siet har delning av ett visst antal timmar medgivits, varigenom skolutredningens intentioner i någon utsträckning kunnat prövas i praktiken. Att metodiken är tids- och arbetskrävande och resurser- na beträffande materiel, litteratur och lokaler varit otillräckliga har anförts som skäl för att de självständiga arbets— formerna ej så starkt uppmärksammats i den fortsatta försöksverksamheten. Att det trots detta finns talrika praktiska uppslag att hämta därifrån samman- hänger med att självständiga arbetsfor— mer kommit att ingå som naturligt led i åtskilliga försök med annat primärt syfte. Ett sådant arbetssätt har också eftersträvats i samband med betingsläs— ning. Försök med lägerskola — »fritids- studier» — har givit speciella möjlig- heter att sysselsätta eleverna med större
arbetsuppgifter. Kunskapsinhämtandet har där ofta kunnat förenas med en mångsidig färdighetsträning.
Skolkommissionens tanke på indivi- duellt utformade studieprogram togs på ett tidigt stadium upp i försöksverksam- heten: intresserade elever bereddes viss befrielse från undervisningen och kun- de också få viss handledning av läraren i de ämnen, som väsentligen studerades självständigt. Efter hand har ett par tre hundra elever årligen utnyttjat den med vissa restriktioner kringgärdade rätten att i förväg tentera ämnen. Vanligen har det gällt endast ett ämne, oftast engel- ska.
Adress till de för självstudier bäst lämpade eleverna hade — åtminstone i början — också försöken med studie- beting. Här gällde det dock inte att på egen hand avsluta ett helt ämne men väl ett kursavsnitt, som sedan anmäldes till tentamen. Viss befrielse kunde medges från den ordinarie undervisningen i ve— derbörande ämne, eventuellt kunde lä- raren ge någon handledning.
Jämte denna ursprungliga typ av läs— ning på beting har man prövat att i ett eller flera ämnen reducera alla elevers deltagande i den direkta undervisning- en. Läraren har under den sålunda fri- ställda tiden stått till förfogande för en- skild handledning. Försöken har i vissa fall kombinerats med undervisning i delad klass, vilket möjliggjort ej blott ett mer självständigt arbetssätt, stundom i grupp, utan även en Viss differentie- ring av kursinnehåll och metodik. Å andra sidan har sådan undervisning krävt en däremot svarande tillgång till lokaler och undervisningsmateriel. Vid- gade försök med hetingsstudium, som gymnasieutredningen tagit initiativ till, pågår för närvarande vid några gymna- sier i Stockholmsområdet. En mer utför- lig redogörelse för dessa försök ges i kapitel 10. Betingsförsöken har varit
ganska omfattande och därför klart be- lyst de problem, som möter vid tilläm- pande av ett sådant studiesätt; frestel- sen att skjuta upp inlärningen till sista stund och risken att undervisningen i andra ämnen störs. Svårigheterna har helt naturligt visat sig vara större vid försök som omfattar alla elever.
De nackdelar som visat sig vara för- knippade med betingsläsningen torde i viss utsträckning kunna återföras dels på det splittrade schemat med låga vec— kotimtal för de olika ämnena som följd, dels på elevernas bristande skolning i ett friare studiesätt. I det förra hänseendet har man med framgång prövat att kom- binera betingsläsningen med viss kon- centration, medan i det senare erfaren- heter finns att hämta ej blott från de sedan länge pågående försöken med handledning i studieteknik (1.4.3.4) utan även från försök med »veckoläxor» i olika ämnen.
Lärarens uppgift blir vid betingsun- dervisning liksom vid andra former av självständigt arbetssätt delvis en annan än att meddela och förhöra kunskaper; elevens eller elevgruppens studium på egen hand och på eget ansvar står här i centrum. Erfarenheten såväl från för- söksverksamheten som från korrespon- densgymnasierna (1.4.3.5) visar att lä- rarens omställning till rollerna som in- troduktör, handledare, cirkelledare och tentator kan vålla svårigheter. Dessa varierande roller ställer också ökade anspråk på lärarens kunskaper och ar- betsinsats.
14.34 Friare arbetsformer förutsätter att eleven har goda studiefärdigheter. Det är därför konsekvent att man i en försöksverksamhet, där ett väsentligt syfte är att främja ett självständigt ar- betssätt, kommit att lägga stor vikt vid olika slag av färdighetsträning. En kort studieteknisk handledning in—'
går som nämnts i försöksgymnasiets första årskurs (1.412). Handledning- ens innehåll och uppläggning presente- ras utförligare i 10.1.3. Till grund lig- ger erfarenheter av flerårig försöksverk- samhet vid ett avsevärt antal skolor. Arbetet har fortsatt med större systema- tik i den särskilda försöksverksamheten.
En viktig lärdom är att det inte räc- ker med råd och anvisningar, om den studietekniska träningen skall ge på- tagliga resultat: eleven måste få praktisk träning _ helst i aktuella studieupp- gifter i olika ämnen. En spridning av träningen har också eftersträvats. En fristående kurs har nämligen visat sig kunna föranleda den missuppfattningen att studietekniken skulle vara ett kurs- moment bland andra, medan den i själva verket måste ses som ett arbetssätt som skall prägla all undervisning. Andra rön är att försöken mötts med påtagligt in- tresse från elever och föräldrar och att en individualisering av handledningen i studieteknik är önskvärd.
Medan målet för försöken i studie- teknik varit att lära eleven att ratnonellt utnyttja det studiematerial han har i handen, har försöken med bok- och bib- liotekskunskap syftat till att lära honom att snabbt skaffa fram detta studiema— terial. Ett omfattande och kostsamt ar- bete har nedlagts på att — åtminstone beträffande metodiken — ge konkre- tion åt talet om bibliotekets centrala roll i undervisningen.
Liksom beträffande studietekniken har det visat sig angeläget att ej stan- na vid att ge en kort fristående kurs. Försöken har fastmer klart belyst möj- ligheterna att med hjälp av ett väl ut- rustat, dimensionerat och betjänat bib- liotek förnya hela undervisningsmeto- diken i riktning mot ett självständigare studiesätt. Rapporterna vittnar härom: »Man ser sålunda ofta, att intresserade gymnasister väljer kvällstimmarna för
att i lugn och ro och med rikligare ma- terial fullgöra sina uppgifter. Just i utnyttjande av skolbiblioteket som stu- dielokal kan man konstatera en mar- kant ökning. Genom bibliotekets läge mitt i läroverket och genom lärarnas ansträngningar att föra dess bokbestånd in i sin undervisning har vi kommit idealet ganska nära, att göra besöken i biblioteket till en självklar del av skol- arbetet.»
Omfattande försöksverksamhet har ägnats åt såväl muntlig framställning som elevernas skriftliga språkbehand- ling. Dessa försök har i flertalet fall nära anknutit till ämnet svenska. Det har visat sig lämpligt att samordna t. ex. studieteknik och bok— och biblioteks- kunskap eller denna och den muntliga framställningen.
En viktig erfarenhet av den sist be- handlade försöksverksamheten är att gruppundervisning kan vara ett villkor för gott resultat. Klassdelning har ock- så medgivit-s i flera av de nämn-da för- söken.
1.4.3.5 Självständigt elevarbete kräver tillgång till varierat studiematerial, där läroboken endast utgör ett led. Den måste kompletteras med såväl tryckta som tekniska hjälpmedel. Dessa kan ock- så medverka till att skapa den ökade kontakt mellan skola och omvärld, som varit ett av försöksverksamhetens mål att nå. Korrespondenskursen har i skolan vanligen kombinerats med muntlig hand- ledning från en lärares sida och perio- diskt återkommande preparandkurser med mer konventionellt utformad un- dervisning. Intressanta erfarenheter av detta system ger korrespondensgymna- sierna, vilka numera lämnat försökssta- diet.
I försöket med bok- och biblioteks- kunskap (1.4.3.4) har utarbetats ett
stort antal studieuppgifter, som är Väl lämpade att läggas till grund för själv- ständigt elevarbete.
Tidningen erbjuder ett rikt studie- material vid undervisningen i olika ämnen. Hur detta stoff skall bäst ut- nyttjas har prövats i ett par försök, som möjliggjorts därigenom att tidningar gratis ställt material till förfogande.
Tidningen gör god tjänst som kom- pletterande kunskapskälla, t. ex. i nu- tidsorienteringen i historia och sam- hällskunskap, ord- och språkstudiet i svenska och studiet av realia i de mo- derna främmande språken. Den lämpar sig också väl som underlag för diskus- sion. Det rapporteras »att diskussionen lättare kommer igång och mera engage- rar eleverna om utgångspunkten är tid— ningsmaterialet än om den är lärobo- ken; genom diskussionerna kring tid- ningsmaterialet vinnes ofta en sak, som denna försöksverksamhet särskilt efter- strävat, nämligen en träning i kritiskt betraktelsesätt; den kritiska träningen underlättas i den mån materialet utgörs av olika tidningar med olika uppfatt- ningar i en fråga, t. ex. tidningar med olikfärgad politisk hemortsrätt».
Den alltmer ökade betydelsen och fre- kvensen av AV-hjälpmedel i undervis- ningen har gjort det till en naturlig för- söksuppgift att systematiskt inventera möjligheterna att komplettera och effek— tivera undervisningen med hjälp av moderna tekniska hjälpmedel, att på ett metodiskt riktigt sätt infoga dem i den dagliga undervisningen och att finna ändamålsenliga, för läraren ej alltför tidskrävande lösningar på de praktiska problem, som är förknippade med an- vändningen av teknisk apparatur.
14.526 För att skolan skall kunna smi- digt anpassa sig till de växlande uppgif- ter samhället ställer på dess arbete är det nödvändigt att fortlöpande revidera
lärokursernas innehåll. Kravet på suc- cessiv komplettering av kursinnehållet blir självfallet aktuellt i all undervis- ning, som skall orientera om händelseut- vecklingen eller forskningens framsteg. Försöken att ge ökat utrymme åt nutids- orienteringen i historieämnet och kärn- fysiken i fysikämnet tillmötesgår exem- pelvis detta krav. Försöksverksamheten speglar också krav på tyngdpunktsförskjutningar mel- lan skilda moment inom ämnena. Den muntliga framställningen har tillmätts ökad vikt i svenska och de moderna språken, en önskan att starkare betona den kulturorienterande aspekten spåras i vissa språkförsök, ökad vikt har lagts vid momenten sannolikhetslära och sta- tistik vid ett omfattande försök, som ad- ministreras av Nordiska kommittén för modernisering av matematikundervis- ningen och som syftar till en omlägg- ning av gymnasiets hela matematikkurs. Tillförs lärokurserna nytt stoff blir det nödvändigt att begränsa det tidi- gare innehållet. Detta kan ske genom att avsnitt plockas bort eller tunnas ut. I båda fallen skapas metodiska problem, som diskuterats och i viss utsträck- ning praktiskt angripits i försöksverk- samheten. Särskilt i tyskspråkig littera- tur har »exemplariskt» eller »paradig- matiskt» stoffurval förordats, d. v. s. en koncentration av undervisningen till begränsade men representativa avsnitt av lärokursen med mer eller mindre fullständigt förbigående av övriga. En radikal lösning efter dessa linjer har emellertid varit omöjlig att pröva i en examensskola. Man har fått nöja sig med extensiv läsning av vissa kursav- snitt, kombinerad med intensivstudium av andra. Särskilt i historia har sådana grepp prövats, t. ex. i årskurserna II' och 1114. Studieplaner har utarbetats, som också ger läraren uppslag om sam- verkan med angränsande ämnen i de
fylligt studerade avsnitten. Ej oväntat har det visat sig svårast att utforma det extensiva, sammanknytande studiet på ett givande sätt. En lösning av stoffpro- blemet — åtminstone för elevernas vid— kommande — är metoden med en för alla gemensam grundkurs och alterna- tiva överkurser. Den har prövats med framgång, t.ex. i studiet av modern litteratur.
1.4.3] Om kravet på grundlighet och fördjupning i gymnasiets studiearbete kan sägas stå i visst samband med kon— centrationsförsöken, har också farhågan för överdriven specialisering och därav följande bristande »mångkunnighet» (orientering) givit impulsen till en se- rie sinsemellan ganska olika försök.
Önskemålet att bredda framför allt latinlinjens bas motiverade de 1953 he- slutade orienteringskurserna i fysik, ke- mi och biologi. Som ännu ett steg i sam- ma riktning kan man uppfatta den se- dan ett par år återupptagna försöksverk- samheten med sammansmältning av i första hand kurserna i fysik och kemi, helst också i biologi.
Ett försök i samma syfte gällde infö- rande av matematik som tillvalsänme på latinlinjen. Det väckte stort intresse och gav positivt resultat men måste av- brytas av ekonomiska skäl.
Stort intresse har mött också en fri- villig orienteringskurs i naturvetenskap- ligt latin (och grekiska) i reallinjens näst högsta årskurs, vilken syftar till att från motsatt håll överskrida gränsen mellan den naturvetenskapliga och den humanistiska bildningssektorn.
Under 1950-talet prövades en rad fri- villiga kompletteringar av gymnasiets ordinarie schema: stenografi, textilslöjd, hushållsgöromål. De mest positiva er- farenheterna gav försöket med frivillig textilslöjd, medan stenografikursen sy- nes ha varit alltför arbetskrävande även
» i » . r i » | > » i
om enstaka elever nådde utmärkta re- sultat.
Om än i relativt ringa grad kan även från gymnasiestadiet redovisas försöks- verksamhet av mer »social» inriktning, t. ex. klassens (skolans) timme och fritt valt arbete. Ett ännu pågående försök, som kan föras till denna kategori, är det frivilliga teaterarbetet. Försöket bedrivs vid flera gymnasier i landet, vilka er- håller viss timtilldelning för ändamålet. Elevintresset är stort. Bristen på utbil- dade skolteaterledare är betydande.
1.4.4 Försöksverksamhetens resultat
1.4.4.1 När slutsatser dras av den peda- gogiska försöksverksamheten är det vik- tigt att uppmärksamma under vilka be- tingelser den nått sina resultat. Försöks- verksamheten har haft karaktären av ett i princip frivilligt åtagande, vilket i praktiken gjort det omöjligt att lägga ut försöksserier efter en samordnad plan. Lärarna har varit hänvisade till att ar- beta i en ordinär undervisningssitua- tion. Avvikelser från gällande tim- och kursplaner har kunnat medges endast i begränsad omfattning. Av hänsyn till elevernas situation vid examenstillfället har medgivna avvikelser för övrigt ej alltid utnyttjats. Vid klassernas samman— sättning och i viss mån även vid tjänste- fördelningen har andra skäl än hänsyn till den pedagogiska försöksverksamhe- ten vanligen blivit avgörande. Färdig- ställd materiel har dock kunnat tillhan- dahållas i vissa försök. En särställning härvidlag intar det ovan nämnda för- söket med omläggning av matematik- undervisningen på gymnasiet. Där har hela kursen förelegat utarbetad. Bl. a. till följd av brist på lämpliga mätinstrument har exakta mätmetoder kunnat användas endast i undantagsfall. Vanligen har det i stället varit fråga om en subjektiv bedömning av resultat. Lärar- och elevreaktionerna är i allmän-
het registrerade i rapporter och enkät- uttalanden. Under de givna förutsätt- ningarna har försöksverksamheten som regel ej kunnat ges karaktären av ex- perimentell forskning.
1.442 Om man vid tolkningen av ett försöksresultat beaktar de förutsättning- ar under vilka det nåtts, är >>fria försök» av den typ som här redovisats ej mindre värdefulla eller nödvändiga än »labora- toriemässiga» försök, som lagts upp en- ligt regler tillämpade i den experimen- tella pedagogiken. Även i en försöks- verksamhet av detta slag kan stora krav ställas på systematik vid planläggning, genomförande och utvärdering av re- sultaten. Så har också skett speciellt i den s. k. särskilda försöksverksamhe- ten. Där har man eftersträvat klar mål- definition, redovisning av elevmateria- let, uttömmande metodbeskrivning, om- sorgsfull utformning av enkäter och sys- tematisk rapportering av gjorda erfa- renheter.
1.4.4.3 En viktig felkälla i allt pedago- giskt försöksarbete ligger i svårigheten att hålla lärarfaktorn konstant. Eftersom det endast i undantagsfall varit möjligt att eliminera denna felkälla, t. ex. ge- nom rotation av försöks- och kontroll- undervisning, har det efterhand fram- stått som önskvärt att i brett upplagda »fältförsök» pröva hållbarheten av de metoder som använts i den särskilda försöksverksamheten. Av ekonomiska skäl har sådana försök emellertid ej kunnat organiseras i önskvärd omfatt- ning. För att den pedagogiska försöks- verksamheten ej skall bli en specialitet för några intresserade och invigda är det emellertid mycket betydelsefullt att man finner praktiskt användbara vägar att sprida de positiva resultat den nått. Försöksverksamheten har i betydande omfattning avsatt spår i gällande stad-
gor och metodiska anvisningar. Exem— pel härpå är särskild prövning för gym— nasiets egna elever, minskat antal sal- skrivningar, nya typer av examensskriv- ningar, ändrad förläggning av dessa, korrespondensgymnasiets infogande i det ordinarie skolsystemet, möjligheter att disponera tid för lägerskolverksamÄ het. Genomslagskraften hos ändrade be- stämmelser i stadgor och anvisningar kan ökas på olika sätt. I det aktuella sam- manhanget har bl. a. prövats att publi- cera erfarenheterna av avslutade försök i specialnummer av Aktuellt från skol- överstyrelsen eller i ämnesföreningar- nas tryckalster. Fortsatt systematisk in- ventering och distribution av rapport-
material är en viktig uppgift. Inom skol- överstyrelsen pågår detta arbete konti- nuerligt.
Exceptionella möjligheter att nyttig- göra försöksverksamhetens erfarenheter har självfallet gymnasieutredningens lä- roplansarhete erbjudit. Likväl finns många erfarenheter och mycket konkret material av stort värde, som inte i detta sammanhang kunnat till fullo utnyttjas och än mindre återges. Det torde få an- komma på i första hand Skolöverstyrel- sen att bl.a. i samband med det fort- satta läroplansarbetet föra ut dessa re- sultat på fältet. Gymnasieutredningen återkommer till härmed sammanhäng- ande frågor i kapitel 9.
2.1 Några allmänna tendenser
2.1.1 Primärskola — gymnasium Skolstrukturen i Europa har länge varit präglad av vissa historiska och sociala förhållanden som medfört att den un- der det senaste seklet har kommit att bestå av delvis parallellt löpande skol- typer: dels en för alla obligatorisk skola av varierande längd, dels en högre sko- lf som väsentligen förbereder för aka- demiska studier. Medan folkskolan i flertalet länder har vuxit fram under 1800—talet, har den högre skolan en lång tradition som går tillbaka till den medeltida latinskolan. Den senare har till stor del rekryterat sina elever från de högre samhällsskikten. Att förbereda för inträdet i lärdomsskolan var tidi- gare lämnat åt den enskilde, varför det länge icke förelåg någon som helst or- ganisatorisk anknytning mellan folksko— la och högre skola. Det kan i detta sam- manhang räcka med att påpeka, att en sådan anknytning i Sverige kom till stånd först på 1890-talet. Men långt där- efter, liksom fallet fortfarande är på sina håll (t.ex. i Storbritannien och Frankrike), har den förberedande skol- ningen getts i privata preparandskolor. Man kan med rätta säga, att det grundläggande skolpolitiska problemet i flertalet europeiska länder under se- nare årtionden har varit att skapa en skolorganisation som upphäver dualis-
KAPITEL 2
Ett internationellt perspektiv på de gymnasiala skolformerna
men mellan allmänskolan och den hög- re skolan. Den expanderande ekonomin har medfört behov av en förlängning av den allmänt bildande skalningen för all ungdom, oberoende av om denna erhålls i folkskola eller högre skola, ävensom av den därpå byggande yrkes- utbildningen. Den har också i snabb takt medfört ökad efterfrågan på kva— lificerad arbetskraft och därmed krav på vidgad rekrytering. Den stigande stan- darden har ökat »utbildningskonsum- tionen»: allt fler ungdomar går allt längre kvar i skolan. Som exempel kan nämnas att 1958 endast 30 % av en fö- delseårgång i Italien fortsatte sin skol- gång till 14 år. Nuvarande utvecklings- trend pekar på att antalet 1970 kommer att ha stigit till minst 80 %. I Frank- rike fortsatte, då 1959 års reform av sekundärskolväsendet beslöts, ca 50 % sin skolgång till 16 år. Man räknar med att antalet 1970 skall ha nått praktiskt taget 100 %. Det föreligger en allmän tendens i Europas ekonomiskt mera ut— vecklade länder att öka skolpliktstiden till mellan 16 och 18 års ålder. I detta sammanhang bör nämnas att inskolning- en i flertalet länder sker vid 6 år. Uppenbarligen skapar en vidgning av skolplikten, d.v.s. en utökning av an- talet årskurser i allmänskolan eller pri- märskolan, ett betydande skolorganisa- toriskt problem. Eftersom sekundär- skolan i många länder börjar i 10—12-
årsåldern, har ett ökat antal årskurser i de båda skoltyperna kommit att löpa parallellt.1 Detta betyder att ett allt större antal ungdomar i viss ålder har kommit att undervisas i skolor med i många stycken vitt skilda syften. Som följd av den ekonomiska utjämningen och strävandena att skapa lika möjlig- heter i fråga om bl. a. utbildning upp- står självfallet krav på ändrad skolor- ganisation. Det kan i detta sammanhang erinras om att föredragande departe- mentschefen i sina direktiv till 1940 års skolutredning underströk det dilem- ma som låg i ett alltmer vidgat paral- lellskolesystem (SOU 1944:20). Samma problem har anmält sig för de kom- mittéer som haft att bearbeta skolorga- nisatoriska frågor i t. ex. Västtyskland och Frankrike.
Man kan vad gäller sekundärskolans anknytning till primärskolan urskilja tre grupper av länder (2.1.2—4).
2.1.2 Några västeuropeiska länder Intill helt nyligen bestod skolväsendet i åtskilliga länder, såsom i Tyskland, Frankrike och Storbritannien, av två helt skilda skoltyper, nämligen en pri- märskola för alla samt en intellektuellt och socialt selektiv sekundärskola. Övergång från primär- till sekundär- skola skedde nästan undantagslöst i 10—11-årsåldern. Detta innebar för den stora majoriteten elever i denna ålder att de själva, eller rättare deras föräld- rar, hade att göra ett utbildningsval som samtidigt var ett yrkesval. Detta betydde för majoriteten antingen till- träde till intellektuella yrken eller ef- ter avslutad skolgång i primärskolan hänvisning till manuella yrken. Sekundärstadiet har i många länder, det gäller t. ex. Gymnasium i Tyskland och lycée i Frankrike, inneburit en sammanhängande lärogång från 10—11- årsåldern till 19-årsåldern. Eftersom en
betydande utkuggning på sina håll exi- sterar i denna skoltyp —— som exempel kan nämnas att i Hessen enligt en un- dersökning i början av 1950-talet mind- re än en elev på fem nådde slutexamen Abitur2 —— började tidigt krav göra sig gällande på en uppdelning av det teo— retiska sekundärstadiet. Så har också skett i ett flertal länder. Man har fått någon form av mellanskola och på denna har man sedan byggt ett univer- sitetsförberedande gymnasium. En så- dan utveckling introducerades i Sveri- ge genom 1904 och 1927 års skolbeslut. Vid det förra tillfället uppdelades lär- domsskolan på två stadier; vid det se— nare bereddes elever från de 4-åriga kommunala mellanskolorna tillträde till gymnasiet.
2.1.3 USA
Utvecklingen har vad gäller skolorga- nisationen i såväl USA som Sovjetunio- nen i väsentliga stycken kommit att skilja sig från den i Västeuropa och Skandinavien. I USA har upprättandet och drivandet av skolor väsentligen be— rott på lokala initiativ. Skolplikten har vilat på delstatslagar, och skolfinansie- ringen har till 70—80 % skett genom kommunal uttaxering. En lärdomsskola av europeisk typ fanns i begränsad om- fattning endast i de östra delstaterna, varför den 8-åriga primärskola (ele- mentary school), som vid början av detta sekel hade införts i flertalet mera utvecklade delstater, kom att arbeta
1 Det föreligger inte någon internationellt användbar terminologi för att karaktärisera en skolorganisation. Med »primärskola» avses i detta sammanhang den skola — som regel ut- görande en del av det obligatoriska skolvä- sendet -— i vilken en elev brukar fullgöra de 4—8 första årskurserna. Därefter kan han över— gå till »sekundärskolan», vilken kan täcka års- kurserna 5—13 och därför delvis löpa parallellt med primärskolan. 3 U. Undeutsch: Auslese fiir und durch die höhere Schule. Bericht ii. d. 22. Kongr. d. Dt. Ges. f. Psycho]. Göttingen 1960.
&. l
i
med en egen målsättning och betrakta- des icke som en förberedelse för hög- stadieskolan. Den universitetsförbere- dande skolan var vid mitten av 1800- talet den s.k. akademien, ett slags pri- vat grammar school. Und-er tiden fram till början av detta århundrade om— vandlades flertalet akademier till pub— lic high schools, d.v.s. till kommunalt skattefinansierade högstadieskolor av— sedda för ungdomar av de kategorier som ansågs lämpa sig för denna skola. Ännu vid början av seklet var högstadie- skolans läroplan till väsentlig del präg- lad av det bildningsideal som domine— rade i de europeiska lärdomsskolorna. Sålunda läste ett betydande antal elever latin. Målsättningen var väsentligen att förbereda för college och universitet.3 År 1870 befann sig endast 2 % av ung- domarna i åldern 14—17 år i högstadie- skola eller akademi. Antalet hade 1910 stigit till 15 %, d.v.s. hade då väsent- ligen överstigit den andel av årskul- larna som ännu i slutet av 1940-talet i åtskilliga västeuropeiska länder fick sekundäruthildning. Den raskt expan- derande ekonomin och de därmed sam- manhängande strukturförändringarna inom näringslivet kom i åtskilliga ame- rikanska delstater att medföra krav på en breddning av sekundärskolans re- krytering och målsättning. Vändpunk— ten kom 1918, då den amerikanska lä- rarunionen, National Educational Asso- ciation, tillsatte en kommitté som for- mulerad—e målsättningarna för en allom- fattande högstadieskola. Enrolleringen till den 4-åriga högstadieskolan fördubb- lades för varje årtionde mellan 1880 och 1930. De nya elever man fick skapade problem, eftersom det här gällde kate— gorier vilkas utbildningsbehov väsent- ligen var annorlunda än hos dem som avsåg att förbereda sig för inträde vid college och universitet. Högstadiesko- lan kom alltmer att uppfattas som en
utbildningsservice åt all den ungdom som fanns på en viss ort, en tendens som ytterligare förstärktes genom den långt drivna skoladministrativa auto- nomin.4
Utvecklingen på utbildningsområdet har sålunda under innevarande sekel i USA genomlöpt följande faser. I början hade man en sekundärskola, som i hu- vudsak avsågs tillgodose en elit. Syftet var att förbereda för högre utbildning. Fram till andra världskriget hade man väsentligen genomfört en sekundärut- bildning för alla. Högstadieskolan skulle tillgodose utbildningsbehoven hos alla kategorier av ungdomar och därmed också de utbildningskrav som en ex- panderande ekonomi reste. Skolans vägledande uppgifter har som en följd av denna utveckling kommit att alltmer betonas. Det är ingen tillfällighet att »vägledning» (guidance) och de där- med förbundna praktiska uppgifterna är främmande för en skoltyp med starkt selektiv inriktning. Den skolorganisato- riska utvecklingen i Sverige och Norge på sistone har företett vissa likheter med den amerikanska.
2.1.4 Sovjetunionen
De kommunistiska länderna företer en tredje typ av utveckling. Utgångsläget i Sovjetunionen 1918 var ett näringsliv med agrar dominans och en skolorga- nisation som väsentligen var inriktad på att tillgodose behoven hos en social elit. Över hälften av den vuxna befolk- ningen bestod av analfabeter. Den hög- re. skolan var av västeuropeisk kvalitet men socialt exklusiv. Under 1920— och 1930-talen fick resurserna i främsta rummet inriktas på att tillgodose de primära utbildningsbehoven. Fram till
3 J. B. Conant: The Child, the Parent, and the State. Cambridge, Mass. 1959. ' H usén: Tonårsskola i utbildningssamhälle. Sthlm 1962.
skolreformen 1958 fanns i huvudsak tre typer av primärskolor, nämligen en 4-årig, en 7-årig och en 10—årig. Från den sistnämnda, ibland med en elfte års- kurs, skedde rekryteringen till högsko- lor och universitet. Den 10-åriga skolan har endast funnits i de större städerna, medan de kortare grundskolorna har dominerat på landsbygden.5 År 1958 be- slöt Högsta Sovjet en skolreform som på ett avgörande sätt har påverkat ut- formningen av högstadiet. En 8-årig primärskola avses följas av en 3-årig sekundärskola, vilken alternativt kan bestå av allmänbildande aftonskola, s. k. tcknikum eller ren yrkesskola. Det ut- märkande för stadiet bör vara att ele- verna beredes tillfälle att, som det he- ter, utföra socialt nyttigt arbete. Detta innebär i princip att endast en mindre del av en födelseårgång kan fortsätta i heldagsundervisning. Arbete i närings- livet skall växla med teoretisk undervis— ning. Systemet kallas »polytekniskt». Den därur härledda pedagogiska filoso— fin hävdar att praktiska sysselsättning- ar inom och utom skolan innehåller grundläggande bildningsvärden.a
De övriga kommunistiska länderna i Europa har i stort organiserat sitt skol- väsende efter samma modell som Sov- jetunionen. På en gemensam grundskola bygger ett mer eller mindre integrerat gymnasialt stadium som skall tillgodose utbildningsbehoven för ungdomar i de senare tonåren, d.v.s. dels förbereda för högskolor, dels ge kvalificerad yr- kesutbildning av fackskolekaraktär.
2.1.5 Allmänutbildniug — yrkesutbildning
Ovan har berörts den dualism som av tradition förelegat mellan primärskolan (folkskolan) å ena och den universi- tetsförberedande lärdomsskolan (gym- nasiet) å den andra sidan. En liknande dualism har också av hävd existerat mellan den allmänt bildande och den
yrkesutbildande skolan. Denna motsats skärptes vid industrialismens genom- brott, då lärlingsskapet ej längre räckte för att tillgodose behovet av utbildning för teknik och handel. Strävandena att inom ramen för den klassiska lärdoms- skolan erbjuda >>reala>> ämnen började göra sig gällande. För det stora flerta- let ungdomar med någon primärskola började man organisera enklare, skol- mässig utbildning, ofta i form av afton- och fortsättningsskolor. För mera kva- lificerad teknisk och merkantil yrkes- utbildning under den akademiska nivån uppstod så småningom fackskolor eller fackgymnasier, vilka byggde på par- tiellt genomgången sekundärskola, d. v. s. på den mellanskolutbildning som i Tyskland kallas Mittlere Reife.
2.1.6 Avgränsningen av kapitlets innehåll I föreliggande översikt över de gymna- siala skolformerna i ett antal länder bör termen »gymnasial» närmast be- traktas som en tidsbestämning som av- ser den ålder då ungdomar i Sverige befinner sig i gymnasieåldern, d.v.s. är 15—20 år. Syftet med översikten är att ge en bakgrund till de överväganden och förslag beträffande det svenska gymnasiets utformning som framläggs i detta betänkande. Det kan härvid självfallet icke bli fråga om att lämna en mera systematiskt, rent deskriptivt inriktad redogörelse. En sådan skulle spränga ramen för detta kapitel. Gym- nasieutredningen begränsar sig därför till att söka fastställa vissa utvecklings- tendenser vad gäller de gymnasiala skolformernas målsättning, organisa- tion, examenssystem, arbetssätt o.s.v. De data som härvid anförs får betrak- tas som belysande exempel och kan på
5 A. G. Korol: Soviet Education for Science and Technology. New York 1957. 5 G. Z. Bereday el al. (utg.): The Changing Soviet School. Cambridge, Mass. 1960.
ingen punkt betraktas som försök till fullständig beskrivning. Ingående be- skrivningar föreligger handboksmässigt i rikt mått. Unesco's World Survey utgör ett ambitiöst försök att redovisa organisatoriska och statistiska data rö- rande skolväsendena runtom i världen. Under de båda senaste decennierna har ett flertal handböcker i >>comparative education» (>>vergleichende Erziehungs- wissenschaft») utgivits. På svenskt håll har t. ex. C. E. Sjöstedt & W. Sjöstrand i Skola och undervisning i Sverige och andra länder (3. uppl. Sthlm 1962) lå- tit ett antal experter beskriva skolsyste- men i några europeiska länder och USA.
Ett försök till en mera analytisk be- handling av skolproblemen i Europa- rådets länder utgör den från tredje un- dervisningsministerkonferensen i Rom 1962 emaneravnde rapporten Educatio- nal Problems Common to European Countries, vilken brukar gå under be- teckningen Majaultrapporten. Denna tar upp skolsystemet på såväl primär- som sekundärstadiet till behandling och söker i tur och ordning belysa varje problemområde med material som er- hållits från medlemsstaterna. Den över- gripande synpunkten har varit att söka fånga själva dynamiken i skolutveck— lingen och att se denna i samband med allmänna tendenser inom det ekono- miska livet.
I detta sammanhang bör också näm- nas, att OECD i sin strävan att se ut- bildningsplaneringenk som en integre- randc del av det ekonomiska utveck- lingsarbetet har bearbetat vissa pro- blem. Nämnas kan här den rapport som utsändes från Kungälvskonferensen.7
Lärarutbildningsfrågorna på sekun- därstadiet har nyligen fått en systema— tisk belysning i några nummer av In- ternational Bulletin, utgiven av Inter- national Federation of Secondary School Teachers.a
55 2.2 Målet för de gymnasiala skolformerna
Det gymnasium som fanns i Europa vid sekelskiftet var väsentligen det klas- siska, även om det hade fått en real- linje (lycée moderne, Oberrealsehule). Det tog hand om eleverna på ett tidigt stadium. Syftet var väsentligen att dels meddela den fond av allmän bildning (culture générale, Allgemeinbildung, general education) som sammanhängde med den sociala roll som den bildade spelade, dels förbereda för universi- tetsstudier. Humaniora dominerade; i det tyska Realgymnasium lästes latin. Modellbildande för ett betydande antal länder, inte minst i Norden, blev an- tingen det tyska humanistiska gymna— siet eller det franska lycéet. Båda ka— raktäriserades av en bred ämnesmeny och företrädde i varierande grad ett mera encyklopediskt bildningsideal, detta i motsats till Storbritannien, där särskilt de avslutande årskurserna (sixth form) i grammar school var mera specialiserade i den meningen att eleven gavs tillfälle fördjupa sig i ett mindre antal ämnen.
Krav på ett mera realt inriktat bild— ningsinnehåll, som bättre tillgodosåg näringslivets behov, bidrog till skapan- det av linjer som löpte parallellt med det klassiska gymnasiet, t.ex. tyska ()berrealschule eller den högre borgar- skolan i Nederländerna. Dessa nya lin- jer hade svårt att hävda sig mot det mera prestigeladdade klassiska gymnasiet. Den högre borgarskolan gav så små- ningom behörighet för inträde vid tek- nisk högskola, handelshögskola och me— dicinska utbildningsanstalter men inte vid universitetsfakulteterna med mind- re komplettering av latin skedde. En sektor av denna skola är f.ö. närmast
7 A. H. Halsey (utg.): Ability and Educatio- nal Opportunity. Paris: OECD 1961. ** International Bulletin, No. 91 och 93.
jämförbar med vårt handelsgymnasium. Man finner fortfarande på flera håll krav på att latinundervisningen påbör- jas vid 10—11-årså1dern för att avsett studiemål i ämnet skall uppnås. Latin- krav som villkor för tillträde till uni- versiteten bidrar också att understödja prestigeskillnaden mellan klassiska och andra gymnasielinjer eller -typer. Krav på latinstudier för inträde vid medi- cinsk fakultet ställs t. ex. i Schweiz.
Det klassiska gymnasiets bildnings- mål var som nämnts väsentligen att förbereda för högre studier. Det skulle meddela >>liberal>> eller »general educa- tion», d. v. s. bibringa sina elever bl. a. de grundläggande kunskaper och fär- digheter som i antiken gick under be- teckningen artes Iiberales och som syf- tade att ge den allmänna bildning på vilken en vid universitet meddelad ut- bildning för akademiska yrken kunde bygga. Men till allmän bildning ansågs knappast eller enbart i ringa grad orientering i naturvetenskap och sam— hällsproblem höra och än mindre tek- nisk skolning med inriktning på något specifikt yrkesområde. Gränsdrag- ningen mellan allmänt bildande och yr- kesutbildande ämnen och verksamheter i skolan har en lång historisk bakgrund och sammanhängde med sociala presti- geskillnader som satte människan och hennes arbete i motsatsförhållande till varandra.
Yrkesutbildning av mera kvalificerat slag för ungdomar i tonåren skedde ti- digare huvudsakligen genom lärlings— systemet (apprentissage, Lehrling). Den tekniska och samhälleliga utvecklingen har fört med sig att yrkesutbildningen har kommit att få en allt bredare bas av allmän bildning samtidigt som in- slagen av sådan bildningi läroplanerna för de yrkesinriktade högre skolorna kommit att bli allt starkare. Följden har blivit att yrkesutbildningen på gymna-
sial nivå har kommit att bli allt längre. Som exempel kan nämnas, att man i Polen vid sidan av ett allmänt gymna- sium (lyceum) på fyra år har ett 5- årigt gymnasium av typen teknikum. Anledningen till att den senare utbild- ningsformen har blivit längre är det breda utrymme som allmänt bildande ämnen och moment intar. Detta har lett till att de mera yrkesinriktade gymna- siala utbildningslinjerna fått högre pres— tige än de i traditionell mening allmänt bildande i länder som Polen, Jugosla- vien och Israel.
Bakom den här antydda utvecklingen ligger som nämnts omvandlingen av produktionsliv och samhälle. Yrkena under den akademiska nivån har allt- mer ändrat karaktär. Inslagen av ma- nuellt arbete har minskat, de rutin- och tempobetonade momenten har föränd- rats.
Det närmande mellan allmän bild- ning och yrkesutbildning som här kon- staterats kan sägas vara ett uttryck för en ändrad uppfattning om innebörden av begreppet allmän bildning i ett för- änderligt samhälle. Latin betraktades länge, och betraktas på sina håll fort- farande, som ett kardinalt inslag i den allmänna bildningen. Företrädarna för det klassiska gymnasiet har under det gångna århundradet kämpat en uppe- hållande kamp mot de krafter som har strävat att dels uppskjuta latinet i syfte att bredda intagningsmöjligheterna till gymnasiet, dels ge utrymme för andra ämnen och ämnesområden. Sålunda har det hävdats att gymnasiet kan full- göra sina uppgifter endast om latinet introduceras i dess första årskurs, vil- ket på flera håll innebär 11-årså1dern. Latin utgjorde som nämnts ännu vid sekelskiftet fortfarande ett framträdan- de ämne i amerikanska high schools. Nu betraktas alltmer latinkunskaper som en ämnesspecialitet avsedd att för-
bereda för visst slag av högre utbild- ning. Sålunda har man i Jugoslavien några få gymnasier där latin kan läsas i fyra år i syfte att ge de elever som avser att vid universitetet utbilda sig till latinlärare, arkivarier, historiker etc. tillräckliga ämneskunskaper för högre studier. I övriga gymnasier läser man ämnet valfritt under två år.
I ett föränderligt samhälle kan man endast i begränsad omfattning förutse vilka specifika kunskaper och färdig- heter som i framtiden kan komma att krävas inom ett visst yrkesområde. Den vetenskapliga utvecklingen kan snabbt förändra det konkreta kunskapsstoffet och tekniken för dess tillämpning. Detta har i den internationella diskus- sionen kring frågan om relationen mel- lan allmän bildning och yrkesutbild- ning — icke minst på det gymnasiala stadiet —— lett till försök att formulera målsättningarna för vad som har kal- lats en »polyvalent» skolning (I'édu— cation polyvalente). Innebörden härav är att man varken på den gymnasiala eller postgymnasiala nivån lägger allt- för stor tonvikt på det specifikt yrkes- nyttiga. Det är väsentligare att lära eleverna att tänka i de kategorier och begrepp samt att bibringa dem den all- männa tekniken att utföra experiment som kännetecknar t. ex. fysiken än att för mycket stanna inför specifika till- lämpningar av fysikaliska lagar och principer. Dessa tillämpningar kan snart nog bli föråldrade och kunskaper om dem bidrar inte att skapa den re- pertoar av fysikalisk allmänbildning som måste bilda grunden för all tekno- logi oberoende av hur denna konkret kan komma att te sig.9 (Jfr kap. 5.)
Detta innebär en utveckling i rikt- ning mot att lära eleverna mera av me- toder och principer för studium och kunskapsförvärv. Man har—, kommit till insikt om att en stark inriktning på
det specifikt yrkesnyttiga och därmed en specialisering är kortsiktig utbild- ningspolitik. Den försvårar för den unga människan att med överblick och självständighet gripa sig an med nya problem, oförutsedda i utbildningen, och innebär ett allvarligt handikapp vid den omskolning som i en expanderande ekonomi kommer att bli aktuell för många vuxna.
USA företer det mest renodlade exemplet på den förskjutning i de gym- nasiala skolformernas bildningsmål som uppkommer i ett samhälle, där tonårs- skolan icke är avsedd för en intellek- tuell och social elit utan för samtliga ungdomar. Som ovan nämnts utgjorde 1918 en vändpunkt i så måtto att den skola för 14——18-åringar som dittills huvudsakligen varit avsedd som pre- parandanstalt för college och univer- sitet under trycket av den ekonomiska utvecklingen kom att avsevärt bredda sitt program och därvid inkludera äm— nen och ämneskombinationer som dit- tills icke hade ansetts ha hemortsrätt i en sekundärskola. Följden härav har blivit att junior college, som täcker ål- dern 18—20 år, alltmer har fått uni- versitetsförberedande karaktär. Härvid bör beaktas att collegeundervisningen i USA, vilken täcker åldern 18—22 år, i ett par avseenden skiljer sig från mot- svarande stadier i Europa. För det förs- ta innehåller den, liksom high school, yrkesutbildande linjer, såsom tekniska, sjukvårdande, merkantila och pedago- giska, d. v. s. utbildningsformer som vi i Sverige närmast skulle kalla postgym- nasiala. För det andra sker utbild- ningen av utövare av en rad s.k. fria yrken, såsom läkare och advokater, vid graduate schools, vilka bygger på ge- nomgånget college. Detta system får an- ses vara en följd av de ändrade målsätt-
' H usén: Tonårsskola i utbildningssamhälle. Sthlm 1962.
ningar som de gymnasiala och postgym- nasiala utbildningsformerna får i ett samhälle, där majoriteten ungdomar på denna åldersnivå befinner sig under ut- bildning för att beredas för den rika variation av kvalificerade arbetsupp- gifter som ett ekonomiskt högt utveck- lat samhälle erbjuder.
Den intensiva diskussion om tonårs- skolans målsättningar och läroplaner, som i USA uppstod i början av 1950- talet och intensifierades av den s.k. sputnikpsykosen, bör ses mot den nyss antydda bakgrunden. Kritiken mot den allmänna tonårsskolan (comprehensive high school) kom väsentligen från uni- versitetshåll och från personer som inom den offentliga sektorn hade att svara för tekniskt forsknings- och ut- vecklingsarbete. Tonårsskolan anklaga- des dels för att alltför få elever läste ämnen som ansågs väsentliga för att garantera den tekniska utvecklingen, såsom matematik och naturvetenskap, och dels för intellektuell slapphet (»more vigor than rigor»).lo
James B. Conant, vilken under en följd av år genom anslag från Carnegie Corporation lett en arbetsgrupp som sökt kartlägga verksamheten i high school, fann att dess allmänna målsätt- ningar ej kunde ändras, om man inte vred klockan tillbaka, d.v.s. om man inte samtidigt ändrade de samhälleliga betingelserna.11
I Unesco's regi har i olika samman- hang analyser gjorts av sekundärsko- lans uppgifter i ett samhälle, där alla ungdomar bereds möjligheter till för- längd utbildning.m I samband därmed har innebörden av allmänbildnings- begreppet för denna typ av skolor dryftats. Man har då kunnat konstatera, att den för alla ungdomar gemensamma kärnan av allmänt bildande kunskaper och färdigheter har ökat som en följd av både samhälls- och yrkeslivets krav.
Detta betyder en ökning av skoltiden, vilket i sin tur aktualiserar en förläng- ning av skolpliktstiden. Samtidigt har en bred kulturell orientering visat sig vara en väsentlig förutsättning för de individer som bär upp dagens tekno- logi och har ansvaret för dess vidare utveckling. En alltför långt driven upp- splittring i ämnen av orienterande ka- raktär visar sig vara en sämre metod att möta kraven från en alltmer kompli- cerad teknologi och ett alltmer kompli- cerat samhälle än att bibringa eleverna en grundläggande repertoar av färdig— heter och attityder samt ge dem förtro- genhet med det tänkande som utmär- ker olika discipliner.
Den här antydda tendensen att icke driva den specifika yrkesutbildningen för långt, utan att sätta in denna i ett allmänt bildande och allmänt kulturellt sammanhang, har självfallet i mycket varierande grad kommit till uttryck i Västeuropa och i kommuniststaterna. I den tekniska utbildningen i exempel- vis Schweiz, Frankrike och Nederlän- derna upptar rent tekniska och tilläm- pade tekniska ämnen en överväldigan- de del av timplanerna för de lägre tek- niska skolorna, medan allmänna ämnen stundom helt saknas. Däremot upptar dessa senare ämnen ett betydligt större utrymme inom motsvarande utbildning i åtminstone vissa öststater, såsom i Polen.
" Se t.ex. A. Bestor: The Restoration of Learning. New York 1955, H. Rickover: Educa- tion and Freedom. New York 1958. J. B. Conant: The Child, the Parent, and the State. Cambridge, Mass. 1959 samt M. Mayer: Our Schools. New York 1962.
11 J. B. Conant: The American High School Today. New York 1959. 13 Se bl. a. Education Abstracts. No. 4—5 1958, Educational Studies and Documents. No. 28.
2 .3 Utvecklingstendenser ifråga om orga- nisationen av de gymnasiala utbild- ningsformerna13 Två krafter har, som tidigare flera gånger antytts, påverkat skolutveck- lingen i de ekonomiskt utvecklade län- derna, nämligen dels behovet att an- passa skolan efter de ändrade krav som arbetsmarknaden och samhället i (lag ställer, dels strävan att låta varje elev oberoende av sitt sociala ursprung få den utbildning som bäst svarar mot hans förutsättningar. Båda dessa kraf- ter har kommit i konflikt med en skol- tradition som karaktäriserats dels av pa- rallellskolesystem från relativt tidig ål- der och dels av social och intellektuell selektivitet.
De två huvudtendenserna i de orga- nisatoriska reformsträvandena som i våra dagar kännetecknar de utveckla- de ländernas skolväsende kan sägas vara följande. 1) Försök att integrera olika, parallellt löpande skolformer och utbildn-ingslinjer. 2) Införandet av vägledande åtgärder för att hjälpa ele- verna till bästa möjliga utbildnings- och yrkesval.
2.3.1 Övergång till sekundärskolu 2.311 Fram till första världskriget var sekundärskolväsendet i flertalet av Europas länder präglat av strikt paral- lellism. I den mån folkskola godtogs som underlag för gymnasial sekundär- skola, skedde övergång redan vid 10— 11-årså1dern. En avsevärd del av se- kundärskolans elever erhöll sin grund- skolning i privata preparandskolor. Samtidigt som strävanden gjorde sig gällande att förlänga skolpliktstiden och att införa mellan—skolformer upp- stod krav på att avskilja gymnasiets första år och göra dessa till en mellan- skola och att därmed till 15—16-årsål— dern söka uppskjuta ett utbildningsval som definitivt indelade eleverna i två
skarpt avgränsade kategorier. Dessa strävanden gjorde sig relativt tidigt gällande i vissa länder, såsom i Skandi- navien, medan den tidigare kategorise- ringen längre har dröjt kvar i andra länder. Då t.ex. Deutscher Ausschuss fiir das Erziehungs- und Bildungswesen hade att ta ställning till ett mera flexi- belt mellanstadium hävdades, att man redan vid 10-årså1dern vore tvungen att överföra de allra mest begåvade ele- verna till en särskild Studienschule, vilken i realiteten motsvarar de båda första årskurserna i det tyska allmänna gymnasiet.
2.312 I samma mån som intagningen i sekundärskolan har ökat och denna ge- nom skolpliktstidens förlängning har kommit att bli en skola för alla, har selektiva åtgärder i form av inträdes- prov, kvarsittning och utkuggning, som på sätt och vis utgör en pendang till parallellskolesystemet, förlorat sin ak- tualitet. Conant påpekar i sin första rapport om den amerikanska tonårssko- lan, att det strider mot den obligato- riska skolans karaktär att underkänna elever eller vägra dem flyttning i äm- nen som är obligatoriska. Däremot kan sådana krav uppehållas i ämnen som eleven själv valt. En tillvalsskola blir till själva sin organisation mera flexibel än en urvalsskola. Möjligheterna att un. der loppet av individens utveckling successivt göra sådana ämnes- och lin-
" Detta avsnitt bygger bl. a. på J. Thomas & J. Majault: Educational Problems Common to European Countries. Stencil. Rom 1962, samt World Survey of Education I—III utg. av UNESCO. Paris 1955—431. Gymnasieutred- ningen har till sitt förfogande haft ett antal översikter över de gymnasiala skolformerna i några europeiska länder samt i Förenta Sta- terna. Sålunda har Carin Norström utarbetat översikter för Storbritannien, Sovjet och USA. Reserapporter beträffande den fackgymnasiala utbildningen i några länder har utarbetats av M. Hultin, E. Steller och E. Waril.
jeval, som skall tillgodose den enskildes förutsättningar, ökas.
2.3.2 Olika organisationstyper 1 organisatoriskt avseende kan man särskilja fyra olika typer av skolsystem på det gymnasiala stadiet.
2.3.2J Det finns länder med sådant samband mellan grundskola och högre skola att man väsentligen kan tala om att det råder parallellskolesystem med selektiv prägel. Exempel härpå utgör i varierande grad Västtyskland, Frank- rike och Storbritannien. Reformer som håller på att genomföras eller är före- slagna i dessa länder innebär dock vä- sentliga uppmjukningar i så måtto, att man låter vad som i Sverige svarar mot mellanstadiet (och delvis även början av högstadiet) bli ett »observationssta- dium», så att definitiv kategorisering av eleverna uppskjuts. »Insläpp» till gymnasial utbildning i allmänt gymna- sium kan därför ske vid senare tidpunkt än vid 11-årså1dern. Samtidigt har vid sidan av det klassiska gymnasiet med dess humanistiskt inriktade läroplan uppstått nya gymnasieformer, från vil- ka övergång blivit möjlig först till spe- cialhögskolor, sedermera till universi- tet. Det klassiska gymnasiet har sålunda inte längre monopol på att ge tillträde till universitet och högskolor.
2.3.2.2 Vidare finns det länder med ett mellanskolestadium eller ett särskilt högstadium som utgör en del av den obligatoriska skolan. Exempel härpå erbjuder Nederländerna och Skandina— vien. I dessa länder sker sålunda över- gång till universitetsförberedande gym- nasial utbildning först vid 15—16—års- åldern. Medan den första kategorin länder håller på att inkorporera de års- kurser som i samtliga skolformer täcker 11—13-årså1dern i grundskolan, är man
i den andra kategorin i färd med att inkorporera i grundskolan även följan- de årskurser, d. v. s. dem som täcker ål- dern 13—16 år, och att därmed skapa en enhetlig skolorganisation för samt- liga barn i skolpliktsåldern (enhets- skola, Einheilsschule, école unique-, comprehensive school). En organisato— risk integrering i den betydelsen att eleverna får sin utbildning under sam- ma tak och inom ramen för samma ad- ministrativa enheter behöver emeller- tid ingalunda innebära att klasserna är >>sammanhållna>> i den mening som fal- let enligt 1962 års skolbeslut är med årskurserna 7 och 8 i grundskolan i Sverige. I Storbritannien tillämpar en avsevärd del av de skoldistrikt, som infört comprehensive schools, s.k. streaming. Denna innebär att eleverna fördelas på klasser med ledning av nå— got kriterium på skolhegåvning, såsom betyg, test och lärarbedömning.14
23.23 Slutligen har en del länder en sekundärskola för alla, varvid en mins— kad intellektuell selektivitet fört med sig att en hel del av det ämnesstoff som i länder med de båda första or- ganisationstyperna läses på gymnasiet har flyttats upp till universitetet. USA har en organisation av utbildningen på det gymnasiala stadiet som är präglad av att man dels icke haft den parallell- skoletradition som förelegat i Europa, dels tidigare än i Europa fick möta samhällslivets och yrkeslivets krav med att söka skapa en sekundärskola som skulle tillgodose alla arter och grader av begåvning. De båda första åren i college, på sina håll nästan hela college, har en uppläggning av studiearbetet som kan sägas vara ekvivalent med det
14 Se t. ex. Inside the Comprehensive School. A Symposium . . . London 11. å., W. Sjöstrand: Skolberedningen och differentieringsfrågan. Sthlm 1961 och Times Educational Supple- ment, No. 6. 1963.
i t. ex. det franska lycéets eller det tyska gymnasiets sista klasser.
2.3.24 Kommunistländerna har mycket intensivt sökt utveckla sitt skolväsende i starkt medvetande om utbildningens betydelse för skapandet av ökad pro- duktion. I dessa länder spelar även den »polytekniska» inriktningen av under- visningen en viktig roll. Dess konkreta utformning innebär försök att kombi- nera arbete och praktisk erfarenhet med teoretiska studier. Sålunda har av olika skäl försök gjorts att uppmuntra ele- verna att efter den 7- eller 8-åriga grundskolan gå ut i arbetslivet. Den i Sovjetunionen 1958 beslutade skolrefor- men söker sätta en polyteknisk skol- gång med >>varvad>> teori och praktik i system. Ett framträdande drag i Sovjet- unionens undervisningsväsende är att man, liksom i USA, har flyttat upp en hel del undervisning, som tidigare med- delats inom gymnasiet, på universitets- nivå.lä
2.3.3 Skolstrukturen i några länder
2.3.31 I Västtyskland innebar den s.k. ramplanen (Rahmenplan), som den av undervisningsministrarna tillsatta kom- mittén för skolväsendet framlade 1959, att det skapades två typer av gymna- sier. Den ena omfattar som tidigare års- kurserna 5—13 och kallas Lang/orm. Dess konstruktion och bildningsmål svarar i stort mot det klassiskt-humanis- tiska gymnasiet. Den andra typen, Kurzform, är som regel 7-årig och byg— ger på ö-årig grundskola. Detta gymna- sium är linjedelat de sista tre åren och omfattar en matematisk-naturvetenskap- lig linje och en språklig linje vartill kommer ett Wirtschaftsgymnasium. Storstäderna Berlin och Hamburg har något avvikande förhållanden. Det tyska gymnasiet är starkt selektivt vad
gäller både intagning och avtappning under utbildningens gång. Varierande mellan en femtedel och en sjättedel av eleverna kommer fram till avgångsexa- nien (Abitar) och erhåller Hochschul- reife. Differentiering mellan dem som går det längre och det kortare gymna- siet sker på basis av prestationer under de fyra första skolåren och efter en särskild prövning i vilken både avläm— nande och mottagande lärare är enga- gerade. Eftersom det är fråga om ett konkurrensurval, strävar de mest begå— vade elevernas föräldrar att få in sina barn i det längre gymnasiet, som har högre prestige, trots att dess läroplan icke lika väl lämpar sig som underlag för högre teknisk utbildning som det matematisk—naturvetenskapliga gymna- siets. I Västtyskland finns vidare Wirt- schaftsoberschule — omfattande i re- gel klasserna 11—13, som berättigar till inträde vid ekonomisk fakultet.
I österrike har man ett 8-årigt gym- nasium, vilket har den tidigare tyska indelningen i en humanistisk linje, ett Realgymnasium (med latin och moder- na språk) samt en Realschule med mo- derna språk och naturvetenskap.
2.3.3.2 De skolorganisatoriska proble- men har i Frankrike varit föremål för intensiv diskussion sedan den s.k. Langevin—Wallon-planen lades fram 1947. Denna innebar ett radikalt för- slag till organisatoriskt förenhetligande (école unique) från ö-årsåldern till 18- årsåldern, varvid eleverna skulle hål- las samman i en enda skoltyp fram till 15-årsäldern. Sedermera framlades för- slag om förenhetligande omfattande de sju första skolåren. Genom ett dekret 1959 bestämdes att den obligatoriska skolan skulle uppdelas på tre stadier, nämligen en >>elementärcykel>> omfat- tande de första fem skolåren, en »ob-
" Se Bereday et al., a. a.
servationscykel» omfattande två år samt en »terminalcykel» omfattande tre år. Observationscykeln liksom terminal- cykeln skulle utgöra en integrerande del av respektive skoltyper, t.ex. primär- skola eller lycée. Helt nyligen har ob- servationscykeln förlängts. Två typer av läroverk har funnits, nämligen 7-åriga lycée och college, de förra statliga de senare kommunala. Genom skoldekre- tet 1959 minskades de båda skoltyper- na formellt med två år. Den sista klas- sen (classe terminale) avslutas med baccalauréat, som tas i två omgångar med ett års mellanrum. De elever som siktar mot att intas i vissa fackhögsko- lor (grandes écoles) stannar kvar ytter- ligare ett eller två år i skolan. Den or- dinära avgångsexamen ger sålunda icke, som fallet är med de allmänna gymnasierna i flertalet andra euro- peiska länder, alltid behörighet för in— tagning till fackhögskolor eller fakulte- ter som utbildar för fria yrken.
2.3.33 Skolstrukturen i Storbritannien är i huvudsak bestämd enligt 1944 års Education Act, enligt vilken den obli- gatoriska skolgången täcker åldern 5—15 år. Denna indelas i 2-årig infant school, 4-årig junior school och 4-årig secondary school. Sekundärstadiet består av tre skol- former, 1) secondary modern school fram till 15-årså1dern, 2) secondary technical school, från vilken man i 15-årså1dern kan övergå till technical colleges, samt 3) grammar school, som har en 5- till 7-årig utbildningsgång vilken leder fram till ett avgångscerti- fikat (General Certificate of Education, GCE, på normal eller avancerad nivå) och till eventuellt universitetsinträde. Den avgörande tidpunkten i utbild- ningskarriären för engelska ungdomar ligger i 11-årsåldern, då de som efter junior school önskar överföras till
grammar school underkastas särskilda prövningar (eleven-plus examinations). Endast ca 20 % av en årgång kan be- redas plats vid grammar school. Då an- talet sökande i flertalet regioner kan uppgå till det dubbla, föreligger en skarp konkurrens med återverkningar på skolan, eleverna och deras föräld- rar. Vissa distrikt har prövat en enhet- lig organisationsform för sekundärsta- diet, vilket inneburit att inga inträdes- prov förekommer och att eleverna inom skolan fördelas på olika »streams».
Inom grammar school utgör de båda avslutande åren, kallade the sixth form, en särskild förberedelse för universi- tetsstudier. Elever läser med stark spe- cialisering antingen på en humanistisk (arts section) eller en naturvetenskap- lig-matematisk linje (science section).
I runt tal hälften av eleverna går från junior school till secondary modern school, medan den övriga hälf- ten fördelar sig på de båda andra, se- lektiva skolformerna.
Till det gymnasiala stadiet får man räkna de s.k. county colleges, som tidi- gare helt drevs av de lokala skolmyn- digheterna och ger en 3-årig utbildning av yrkesinriktad karaktär. Åtskilliga ungdomar som genomgått secondary technical school går i 15-årså1dern över till ett technical college, av vilka det f.n. finns ca 350. Ett indicium på dessa läroanstalters ökade betydelse är att de i vidgad utsträckning drivs med stat- liga anslag och under ministeriellt in- seende. Ett annat indicium är att ett antal colleges ger diplom som berätti- gar till inträde vid universitet och fack- högskolor. Det förekommer att inneha- vare av sådana diplom övergår till uni- versitetens forskningsinstitut och där tar magistergrad. Det händer ej sällan att studerande vid universiteten lämnar dessa för assistenttjänster vid colleges, vilka ibland kan erbjuda bättre villkor
Enligt 1944 års Education Act skulle möjligheter föreligga till en definitiv fördelning på sekundärstadiets tre skol- typer i 13-årså1dern. I praktiken visade det sig dock att ytterst få elever från de båda >>lägre>> skolformerna efter 11- årsåldern överflyttades till grammar school.” Skapandet av comprehensive schools har ökat möjligheterna till så- dan överflyttning. Vissa secondary schools har klasser som förbereder för GCE. En viss uppmjukning av demar- kationslinjen mellan den rent universi- tetsförberedande och de båda övriga skoltyperna har sålunda skett.
Nyligen har en särskild kommitté _— efter sin ordförande kallad Crowther- koinmittén — framlagt en rapport som ingående uppehåller sig vid utbildning och yrkesval för ungdomar i åldern 15—18 år.17 Utgångspunkt för kommit- téns arbete har bl.a. varit det förhål- landet, att ett relativt ringa antal ung- domar i den angivna åldern får någon utbildning och att svårigheter förelig- ger att infoga dem i arbetslivet, bl.a. på grund av den tekniska kulturens ökade krav. Crowther-rapporten före- slår en ökning av skolpliktstiden med ett år. Vidare räknar den med deltids- utbildning genom county colleges fram till 17-årså1dern.
Skottland har i stort sett samma skol- struktur som England, dock med bl. a. den skillnaden att övergång till sekun- därskolan sker först vid 12 års ålder.
2.334 Den andra sekundärskoletypen av de ovan uppräknade företräds av de skandinaviska länderna, där den tidiga- re högre skolan har kommit att uppde- las på två stadier eller där årskurserna fram till 16-årså1dern har överförts till den obligatoriska skolan. Det egentliga gymnasiala stadiet omfattar då ålders- stadiet 15—19 eller 16—20 år. En mel-
lanställning mellan den första och and- ra kategorin intar Nederländerna och Belgien. Enligt en 1961 i Nederländerna antagen lag ersattes det tidigare syste- met 6 års folkskola + 6 års gymnasium med ett system 6 + 1 års folkskola och 5 års gymnasium. Man har sålunda infört ett års >>brygga>> mellan primärskola och sekundärskola. De gymnasiala utbild- ningsformerna kommer därvid att be- stå av två huvudtyper: nämligen dels ett allmänt gymnasium uppdelat på tre linjer (ett klassiskt gymnasium med en latingren och en matematisk-naturve- tenskaplig gren, ett athenée vilket er- sätter den högre borgarskolan och har en social och en matematisk-naturveten- skaplig gren samt ett lycée som utgör en kombination av de båda andra lin- jerna), dels en mångsidig fackskola som skall ge grunden för högre utbild- ning. Den senare kan antingen inne- hålla en teknologisk eller en allmän- orienterande linje.
I Belgien har 1959 års skollag inne- burit betydande förändringar vad gäl- ler mellanskolstadiet (högstadiet) och yrkesutbildningen. Tidigare hade man mönstret 6 + 6 år. Den nya lagen inför ett 3-årigt högstadium eller mellansta- dium efter det ö-åriga primärstadiet. De tre högstadieåren löper parallellt med de tre första åren i det allmänna gymnasiet. Meningen är att eleven un- der dessa tre år skall kunna växla skol- form, varför stadiet till sin karaktär svarar mot »observationscykeln» i 1959 års franska skoldekret. På mellanskola eller högstadium bygger 3-åriga fack- skolor. 2.3.3.5 Skolstrukturen vad gäller den obligatoriska skolgången i Danmark be-
" R. Pedley: Comprehensive Education. A New Approach. London 1956.
" Central Advisory Council for Education Report. I—II, London 1959—1960.
stäms av 1958 års skollag, vilken i fråga om den organisatoriska differentie- ringen går på den s.k. milde deling. Tidigare hade eleverna efter fem år i folkskolan kunnat gå över antingen till examensfri mellanskola eller examens- mellanskola. Från den senare kunde övergång sedan ske till gymnasium. Den nya ordningen innebär att eleverna utom i tyska och matematik hålls sam- man t.o.m. sjunde årskursen. Undan- tag utgör de fall, då föräldrarna önskar en differentiering och då barnantalet möjliggör uppdelning i minst två paral- lella klasser. En sådan uppdelning sker då efter årskurs 5. Därefter kan elever på boklig linje, d. v. 5. med tyska och matematik, gå över till 3-årig realskola. Efter genomgången särskild prövning kan övergång äga rum från realskolans andra årskurs till 3-årigt gymnasium. Enligt kungörelse 1961 är gymnasiet från och med läsåret 1963/64 organise- rat på en språklig och en matematisk linje. Från och med andra årskursen de- las den språkliga linjen i nyspråklig gren,samhällsvetenskaplig gren och klas- sisk-språklig gren. Den matematiska lin- jen delas från och med samma årskurs i matematisk-fysisk gren, samhällsveten- skaplig gren och naturvetenskaplig gren. I jämförelse med tidigare gymna- sieorganisation innebär den nya orga- nisationen en avsevärd förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnena.
2.3.3.6 I Norge är gymnasiet 3-årigt och bygger efter 1959 års lag om försöks- verksamhet med 9-årig enhetsskola på denna. Fram till detta år var gymnasiet vanligtvis 5-årigt och byggde på 7-årig folkskola. Det är uppdelat på en rad olika linjer vilkas karaktär ges av fasta ämneskombinationer, såsom helklassisk linje, norrön linje och naturvetenskap— lig linje. Man kan dock, liksom i Sve- rige, räkna med i huvudsak tre linjer,
nämligen en klassisk linje, en reallinje och en nyspråklig linje (engelsklinje). Vid vissa gymnasier finns även en han— delslinje med läroplan helt motsvaran- de handelsgymnasiets.
2.337 I Finland är gymnasierna (ly- céerna) som regel 3-åriga och förenade med 5-åriga mellanskolor. I runt tal 75 % av dessa läroanstalter är privata eller kommunala och resten statliga. Praktiskt taget alla de förra är samly- céer, medan ungefär hälften av de se- nare är goss- eller flicklycéer.
2.3.3.8 Tidigare, då övergången från elementary school till high school var relativt begränsad, utgjorde 8 + 4 den vanligaste organisationstypen för de allmänna skolorna i USA. Sedermera har typen 6 + 6 blivit allt vanligare och torde numera vara ungefär lika vanlig som den förra. Man delar upp 6-årig high school i två 3-åriga stadier, junior high och senior high. Som en följd av att det allmänna skolväsendet i USA hittills nästan helt har varit en lokal angelägenhet, där t. o. ta. det delstatliga inflytandet har varit ganska begränsat, visar den amerikanska tonårsskolan en större variationsrikedom än i något annat av de länder som berörts i denna översikt. Den lokala skattefinansie- ringen gör att kvalitetsskillnaderna t.o.m. inom samma region kan vara betydande. Conant-rapporten från 1959 visade att majoriteten av high schools var så små, att de icke kunde organi- seras med tre parallella årskurser. Där- med försvårades icke endast elevernas ämnesval utan också den nivågruppe- ring i vissa ämnen, såsom i modersmål och matematik, som har blivit allt van- ligare. I de större städerna är det van- ligt att man har skolenheter omfattande vida över 1000 elever, fördelade på fyra eller sex årskurser. Därmed ökas
möjligheterna till ett smidigt ämnesval och en rationell gruppering av eleverna.
Vägledning och rådgivning (guidance and counseling) spelar i de mera ambi— tiöst inriktade skolsystemen en viktig roll i high school. Vid sådana skolen- heter har man en eller flera counselors vilkas uppgift är att följa eleverna och ge dem den rådgivning och vägledning i samband med val av ämnen och äm- neskombinationer samt i övrigt i deras studiearbete som de kan behöva. Med hänsyn till att den allomfattande hög- stadieskolan (the comprehensive high school) erbjuder olika studieprogram för vilka i Europa olika skoltyper sva- rar, kommer den kontinuerliga vägled— ningen att spela en stor roll. Den gäl- ler självfallet alla kategorier av elever och icke endast dem som tar »college preparatory programs». Genom The National Defence Education Act 1958 ges anslag för ett betydande utbild- ningsprogram avseende counselors el- ler guidance ieachers ävensom för för- bättrade metoder vid meddelandet av vägledning.
2.9.3.9 Som tidigare nämnts ändrades genom 1958 års skollag strukturen hos skolväsendet i Sovjetunionen, i det att man i princip fick systemet 8+3.19 En enhetlig grundskola följes av en mellanskola som i huvudsak är av tre typer. Den första består av skolor för unga arbetare och lantbrukare. Elever— na får sin undervisning genom tvåskift, genom kortare arbetsdag eller genom att undervisas på heltid två eller tre dagar i veckan. Det är sålunda fråga om en »varvad», polytekniskt inriktad skolning. Den andra typen är skolor med en allmän polyteknisk inriktning som liknar övriga skolor och är för- sedda med verkstäder. Sådan skola kan vara anknuten till en fabrik eller ett
kollektivjordbruk. Ungdomar som går igenom sådan 3-årig utbildning får så- lunda på deltid arbeta med praktiska arbetsuppgifter men får samtidigt en bred såväl allmän som teknisk utbild- ning. I vissa fall meddelas undervis- ning genom korrespondenskurser. De som har genomgått sådan utbildning söker i många fall vinna inträde vid universitet och fackhögskolor. En tred— je typ av läroanstalter på detta stadium är teknikum, som närmast är att be- trakta som en relativt specialiserad fackskola. Den kan vara upp till 4-årig och examinerar högkvalificerade arbe— tare och tekniker, ur vilkas krets man rekryterar studerande för de tekniska högskolorna.
Man räknar med att 60—75 % av ung— domarna efter grundskolan går till den första typen av sekundärskola, d.v.s. går ut i arbetslivet med möjligheter till deltidsutbildning, medan 15—30 % går till den andra typen med i huvudsak heltidsundervisning och ca 10% går till teknikum.
23.310 I början av föreliggande avsnitt påpekades, att reformsträvandena i de ekonomiskt utvecklade länderna känne- tecknades av försök att integrera paral- lellt löpande skolformer och utbild- ningslinjer. Denna integration har i främsta rummet gällt allmänskolan och med denna parallella årskurser i den teoretiskt eller bokligt inriktade sekun- därskolan. Betydligt mindre har gjorts för att integrera utbildningslinjer med yrkesutbildande inriktning med all— männa sådana. Exempelvis ligger i Schweiz den yrkesutbildande under- visningen på gymnasial nivå helt vid sidan av den allmänna, medan viss or- ganisatorisk samordning förekommer i Nederländerna och Frankrike.
" Se bl. a. G. Z. Bereday et al, a. a.
2.3.311 I tabell 1 ger gymnasieutred- ningen uppgifter om genomsnittsåldern vid avläggande av studentexamen (mot— svarande) 1960 inom vissa europeiska länder. Uppgifterna i första kolumnen har hämtats från UNESCO:s publika- tion World Survey of Education, III Secondary Education och avser vilken åldern bör vara enligt studieplanen. Uppgifterna i andra kolumnen grundar sig på av OECD insamlade uppgifter (preliminära, reviderade i januari 1963) om »the median of most typical age at which persons complete their secondary school education».
Tabell 1. Genomsnittsålder vid avläggande av studentexamen (motsvarande) inom olika länder 1960
Enligt studie- Verklig ge- L plan (World- nomsnittsål— and 5 . urvey of der Vld exa- Education) men (OECD) Belgien ....... 18 18 Danmark ..... 18/19 181/2 Frankrike ..... 18 19 Grekland ..... 18 18 Irland ........ 18 18 Italien ........ 19 ISI/, Jugoslavien . . . 19 19 Nederländerna 19 19 Norge ........ 19 19 Schweiz ....... 19 19 Spanien ....... 17 17 Storbritannien 18 18 Sverige ....... 19/20 20 Turkiet ....... 18 18 Västtyskland . . 18/19 20 Österrike ...... 18 181/2
2.4 Läroplaner och arbetssätt
2.4.1 Tim- och kursplaner"
2.4.11 Antalet veckotimmar i sekundär- skolan uppgår enligt Majault-rapporten till mellan 23 och 37, varvid Spanien visar det lägsta och Sverige det hög— sta timtalet. Flertalet länder har ett timtal mellan 30 och 35. Modersmåls- ämnet varierar mellan 4 och 6 timmar
i flertalet länder. Det visar sig att län- der, där klassiska eller moderna språk har en stark ställning, tenderar att ha det lägre timtalet i modersmålet. Åt främmande språk ägnas i Europa mel- lan 0 och 3 veckotimmar i början av det gymnasiala stadiet och mellan 2 och 11 timmar i sista årskursen. Man kan därvid konstatera», att de levande språken har den starkaste ställningen i en rad mindre länder, såsom i BeNe- I.ux-staterna och Skandinavien. Det nu- varande svenska gymnasiet ligger tim- talsmässigt i fråga om de levande språ- ken i toppen. Det kan vidare konstate- ras, att moderna språk i flertalet länder i fråga om timprioritering kommer på tredje plats efter latin eller matematisk- naturvetenskapliga ämnen på latingym- nasiet respektive på realgymnasiet. Ma- tematik tilldelas mellan 3 och 6 vecko- timmar. Fysik och kemi som separata ämnen introduceras först ganska sent i åtskilliga länder. Härvid utgör de skandinaviska länderna ett undantag. I gymnasiets sista årskurs upptar de tre naturvetenskapliga ämnena på de lin- jer, där de förekommer, ett ganska brett utrymme. För ämnesområdena historia, geografi och samhällslära anslås mellan 2 och 5 veckotimmar. Övningsämnen, såsom musik och teckning, upptar i de länder, där de förekommer, som regel endast någon veckotimme vartdera. De är i Västtyskland och Österrike alterna- tiva ämnen och i Frankrike helt frivil— liga.
2.4.1.2 Vad gäller uppläggningen av kurserna kan man ange två ytterlighe— ter, mellan vilka flertalet här berörda länder ligger. Å ena sidan har i de sovjetryska och i viss mån de franska
" Föreliggande avsnitt bygger väsentligen på J. Thomas & J. Majault: Educational Prob- lems Common to European Countries. Rom 1962 (stencil).
kursföreskrifterna och å den andra si- dan de brittiska. I det förra fallet är för varje årskurs de moment som skall ingå tämligen detaljerat angivna, vilket innebär att en elev kan övergå från en skola till en annan utan att komma i otakt i fråga om sin lärogång. Systemet vilar på en långt driven centralisering även i rent pedagogiska frågor. Vad gäller Sovjetunionen drivs det pedago- giska utvecklingsarbetet i undervis- ningsministeriets regi och under med- verkan av akademin för de pedago— giska vetenskaperna. Den senare sva- rar för experiment rörande inplace- ringen av olika moment och prövar även ut själva det lärostoff som med— tages i de läroböcker vilka tämligen uniformt används. Genom att examina- tionsuppgifterna framställs av den cen- trala skolmyndigheten, som även kan utsända exempel på uppgifter vilka lig- ger till grund för repetitionsarbetet för examen, blir uppläggning och ge— nomförande av undervisningen relativt uniform.
Den andra ytterligheten vad gäller det gymnasiala stadiet företräds av Storbritannien, där formellt full frihet lämnas till den enskilda skolan och dess rektor. Centralt utfärdade kursföreskrif— ter existerar ej. Det står skolan fritt att efter eget skön utforma kursplanerna. Genom att examinationen är extern kommer dock i realiteten upplägg- ningen av examensproven att styra un- dervisningen. Till ledning för skolorna föreligger en Handbook of suggestions. De statliga inspektörerna kan för ve- derbörande påpeka alltför stora avvi— kelser från vad som kan anses vara rim- lig praxis.
2.4.2 Allmän bildning — specialisering
2.4.21 Det grundläggande problemet överallt i länder med ett expanderande gymnasiesystem är hur man på detta
stadium lämpligen skall balansera all- män bildning mot en rimlig specialise- ring som förbereder elever för akade— misk yrkesutbildning. Lärostoffet ökar ständigt, både genom forskningen inom de existerande ämnena och genom att nya ämnen och ämnesgrenar tillkom— mer. Högskoleväsendet utövar ett tryck på gymnasiet att göra undan så mycken propedeutik som möjligt. Samtidigt har, som ovan påpekats, innebörden av all- mänbildningsbegreppet förskjutits. Man kan säga att det reformarbete som be- drivs rörande läroplanerna innebär att man söker komma bort från ett en- cyklopediskt mångsysslande och strä- var efter en skolning till självständigt kritiskt tänkande och till en använd- ning av vetenskaplig metod att gripa sig an med problemen.
En följd av de ovan påpekade försö— ken att alltmer integrera olika skol- typer och linjer i början av sekundär- stadiet är att man sökt närma olika åldersmässigt parallella läroplaner till varandra. Så länge det ansågs nödvän- digt att t. ex. börja med latin redan i 11—12-årså1dern, hade sådana strävan- den svårt att slå igenom. I Frankrike har införandet av en »observationscy- kel» medfört att man successivt söker åstadkomma en gemensam läroplan fram till åtminstone 14 år för de klas- siska, moderna och tekniska linjerna i sekundärskolan. Specialiseringen upp- skjuts sålunda.
Det här förda resonemanget gäller självfallet främst det allmänna gymna- siet. På sina håll har t. ex. den tekniska undervisningen på gymnasienivå en mera encyklopedisk än ensidigt yrkes- inriktad karaktär.
2.4.2.2 Ett exempel på strävan att kom— ma bort från en alltför stor encyklope- disk bredd och att i stället skapa möj— ligheter till fördjupning utgör den
överenskommelse (Rahmenvereinba- rung) som 1960 ingicks mellan de väst- tyska delstaternas undervisningsminist- rar. I överenskommelsen uttalas bl. a. följande.
Vissa ämnen görs alternativa, andra åter blir helt frivilliga. Lärostoffet inom ämnena kan inskränkas genom »paradigmiskt urval» och bildande av »tyngdpunkter».
För årskurserna 12 och 13 fastställs vissa kärnämnen för var och en av de tre linjerna, nämligen 1) i det klassiska gymnasiet tyska, la-
tin, grekiska (eller franska), mate- matik, 2) i det nyspråkliga gymnasiet tyska, två främmande språk, matematik, 3) i det matematisk-naturvetenskapliga gymnasiet tyska, matematik, fysik, ett främmande språk (det första el- ler andra främmande språket).
Därtill kommer ett valfritt ämne som efter valet tillhör kärnämnena. Valet görs antingen ur den nyspråkliga eller den naturvetenskapliga ämneskretsen. Slutligen tillkommer religionsundervis- ning i enlighet med delstatliga före- skrifter. Från årskurs 12 inför man nya arbetsformer, såsom grupparbete och individuella studieuppgifter på längre sikt. Ämnena för skriftlig och muntlig examen (Reifepriifung) anges.
Överenskommelsen har vissa kon- sekvenser för arbetssättet under de två sista gymnasieåren. Detta skall i kort— het beröras nedan (2.4.3).
2.423 Specialiseringen i the sixth form i brittiska grammar schools är sedan gammalt betydande. Man räknar med att eleverna ägnar ca två tredjedelar av den totala undervisningstiden åt de två eller tre ämnen som utgör deras huvud- ämnen. Mänga går till universitet med ett GCE som omfattar endast fem äm- nen.
2.4.2.4 Amerikansk high school karak- täriseras av ett långt drivet ämnesval. I flertalet stater finns inga bestämda föreskrifter för vilka ämnen som skall ingå i ett avgångsdiplom. Det innebär att alla tänkbara kombinationer av äm- nen och kurser kan förekomma. De läggs samman i ett slags poängsystem, som utgör ett mått på kvantiteten un- dervisning. Det innebär att en elev kan ha en kombination av ett flertal s. k. praktiska ämnen och kurser och ett minimum av vanliga läroälnnen. Ett re- sultat av den kritik som under 1950- talet började riktas mot högstadiesko- lan har blivit att programmen fått mera av »intellektuell substans». En även i de bästa skolorna vanlig företeelse är att eleven förutom ett par övningsäm— nen har högst fem läroämnen, vilka får fem veckotimmar var. De förekommer nämligen på samma tid var och en av veckans arbetsdagar. Därjämte före- kommer »extracurricular activities» vilka i viss utsträckning kan drivas i skolans regi. En begränsning av äm- nesantalet främjas av att fysik, kemi och biologi sammanslagits till »science» och att historia, geografi och samhälls- lära integrerats till »social studies». En följd av senare års diskussion är att man i större utsträckning erbjuder pro- gram med matematik, naturvetenskap och levande språk.
2.4.3 Arbetssättet
2.4.3] Arbetssättet i gymnasiet, särskilt i dess avslutande årskurser, har efter 1945 i åtskilliga länder varit föremål för reformsträvanden. Man kan i detta sammanhang peka på lycées pilotes i Frankrike, den särskilda försöksverk- samheten i Sverige och de metodiska rekommendationerna i den Rahmen- vereinbarung som ovan refererats. Den koncentration som där rekommenderas gäller inte bara antalet ämnen utan
också behandlingen av stoffet inom äm- nena och etablering av samband mel— lan olika ämnen. Det heter om arbets- sättet att detta har en dubbel uppgift, nämligen att icke endast främja inhäm— tandet av grundliga kunskaper utan också skapa större självständighet. Stor vikt läggs vid uppövandet av en god studieteknik, hur man bearbetar stoff i olika ämnen, hur man självstän- digt begagnar litteratur för att lösa en begränsad uppgift samt hur man ex- cerperar en bok och därvid skiljer vä- sentligt från oväsentligt. Eleven bör be— redas tillfälle att under en längre tid utföra självständiga studieuppgifter kring ett visst problem. Föreläsningar av läraren, diskussioner samt grupp- arbete bör ges utrymme. Koncentra- tion främjas genom att efter behov låta ett ämne disponera flera undervis- ningstimmar i följd samt genom att växelvis låta ämnena få högre timtal på veckoschemat. Samverkan mellan ämnena bör eftersträvas, inte minst ge- nom att berörda lärare diskuterar sina respektive ämnens bidrag till förverk- ligandet av det gemensamma bildnings- målet.
2.4.3.2 I Majault-rapporten summeras tendenserna i fråga om arbetssättet på det gymnasiala stadiet under följande nio rubriker: 1) Funktionella metoder utvecklade under ökat hänsynstagande till elevernas förutsättningar på olika åldersstadier. 2) Aktivitetsmetoder, t. ex. vid undervisning i levande språk, då elever och lärare agerar på det ak— tuella språket. 3) Experimentella me- toder i de naturvetenskapliga ämnena. 4) Dokumentationsmetoder, där eleven får i uppdrag att själv söka fram fakta, alltifrån att slå i ordböcker till att i ett bibliotek söka fram önskad information ur ett rikt urval av facklitteratur. I samhällslära får elever, t. ex. i England,
i uppdrag att samla information ur tid- ningar och på annat sätt rörande ak- tuella samhällsproblem och sedan fram- föra dessa inför klassen och »backa upp» sina synpunkter under en föl- jande diskussion. 5) Audivisuella me- toder, såsom användning av grammo— fonskivor, bandspelare, radio och tele— vision. 6) Koordinativa metoder, som innebär att undervisningen centreras kring ett intresseområde, ur vilket en arbetsenhet utkristalliserar sig. Man anknyter både till elevens intresse och till dennes tidigare erfarenheter och kunskaper på det aktuella området. 7) Individuella studieuppgifter, grupp- arbete och nivågruppering i s. k. sets, d.v.s. nivågrupper i ett visst ämne. 8) Ett system med tillvalsämnen möj- liggör att man mildrar tyngden av den överlastade läroplanen samt ernår bätt- re individuell anpassning till elevernas förmåga och behov. 9) Rationell evalue— ring (utvärdering av undervisningen och bedömning av eleverna) har aktua- liserats genom omvandlingen av de se- kundära skolformerna från att ha varit selektiva till att söka tillgodose alla ar- ter och grader av begåvning. Därmed förlorar betygsättningen sin roll som ur- valsinstrument och kommer i stället att bli ett medel för vägledning av eleven genom skolan.
2.4.3.3 Av särskilt intresse är de försök som sedan mitten av 1950-talet i mer än 100-talet high schools i USA har bedrivits i det amerikanska skolledar— förbundets regi. Utgångspunkten för försöken har delvis varit lärarbristen på sekundärstadiet och behovet att på ett mera rationellt sätt hushålla med den utbildade pedagogiska arbetskraf— ten. Man söker komma bort från klass- nndervisning i ständigt lika stora av- delningar under lika långa lektioner. Tre olika arbetsformer förekommer,
nämligen föreläsningar i storklasser om upp till 100 elever, diskussioner i små grupper om högst 15 elever samt individuella studieuppgifter. Man räk- nar med att fördela tiden i stort sett lika mellan de tre formerna. Systemet bygger på nära samverkan mellan ett flertal lärare. Bl. a. måste lärare i sam- ma ämne intimt samverka. Denna nya arbetsorganisation anses på ett bättre sätt än den traditionella kunna bidra att förverkliga sådana väsentliga bild- ningsmål som en bättre studieteknik, förmåga att i grupp lösa uppgifter och förmåga att extrahera det väsentliga som framföres vid en muntlig föredrag— ning. Ledaren av dessa försök, Lloyd Trump, har givit en populär beskriv— ning av dem i boken Focus on Change (Chicago 1961). Varje år lämnas en sär- skild försöksrapport i Bulletin of the National Association of Secondary School Principals.
2.5 Intagning igymnasium och övergång från gymnasium till universitet och högskolor
2.5.1 Intagningen i gymnasium
Intagningen till de sekundärskolor som förbereder för universitetsstudier ut- gjorde ännu för några årtionden sedan inget större problem, eftersom rekry- teringskällan utgjordes av begränsade samhällsgrupper. Men i samma mån som möjligheterna till någon form av se- kundärutbildning vidgades för alla kom särskilt den direkt universitetsförhere- dande skoltypen eller utbildningslinjen att få känna anstormningen av nya grupper ungdomar från samhällsskikt, där teoretiskt inriktad utbildning tidi- gare icke hade varit möjlig eller hade legat under anspråksnivån. Expansionen av de teoretiska, selektivt inriktade se- kundärskolorna av traditionell typ rön— te inflytande av strävandena att skapa
ett mera flexibelt system för årskurser- na 5—8. Attraktiva alternativ med prak- tisk inriktning skapades i betydligt lång- sammare takt. På de håll, där den uni- versitetsförheredande skolan har ändrat sig minst, t. ex. i Västtyskland och i Storbritannien, har intagningsförfaran- det kommit att präglas av den dramatik som medvetandet om dess ödesdigra slutgiltighet skapar. Föräldrarna har ve- tat att de elever som ej intagits i den teoretiskt inriktade sekundärskolan där- med har små, och på sina håll nästan obefintliga, utsikter att sedermera inträ- da i den utbildningskarriär som leder till universitetsstudier. Därför har stora ansträngningar gjorts att konstruera urvalsinstrument vilka skall tillgodose rättvisa i den meningen att de korrekt graderar eleverna åtminstone efter de- ras aktuella förmåga att bedriva bok- liga studier. Helst bör urvalsmetoderna också besitta en viss prognosförmåga, d. v. s. kunna förutsäga vilka som kom- mer att lyckas respektive misslyckas med teoretiska studier. Olika intag- ningssystem har prövats. I Västtyskland har man försökt med intagningsprov anordnade både av den avlämnande och den mottagande skolan, särskild s. k. provundervisning i den mottagan- de skolan under kortare tid samt psy— kologiska test. I Storbritannien har den pedagogisk-psykologiska forskningen i osedvanligt hög grad varit engagerad för att söka perfektionera metoder för eleven-plus examinations. Man har sökt åstadkomma bästa möjliga urval med en kombination av kunskapsprov, in- telligenstest, intressetest och inter- vjueräzo
2.5.2. Gymnasiestudiemas avslutande 2.5.21 I länder med ett starkt selektivt sekundärskolväsende är avgångsexamen
2" Se t. ex. P. E. Vernon (Ed.): Secondary School Selection. London 1957.
för flertalet det sista hindret som skall passeras i utbildningskarriären. Denna examen medför behörighet att bli in- skriven vid universitet och högskolor, även om det kan föreligga spärrar på grund av platsbrist vid vissa fakulteter och fackhögskolor. I länder med en all.- omfattande sekundärskola, såsom USA och Sovjetunionen, och där åtskillna- den mellan teoretiska och praktiska ut- bildningsvägar inte är lika stark och prestigeladdad, föreligger ett urvals- problem vid övergången till universi- tetsstadiet, eftersom avgångsexamen inte automatiskt ger tillträde till högre studier. I USA har övergången till junior college ökats enormt efter andra världskriget och är f.n. över 40 %. Eftersom det finns en rik variation av utbildningsanstalter med hänsyn till både inriktning och kvalitet även på detta stadium har ett stort antal colleges börjat använda centralt utarbetade in- trädesprov. Ett särskilt organ, College Entrance Examination Board, svarar för denna verksamhet. Proven är mind- re kunskapsprov i vanlig mening med krav på detaljkunskaper än studie- lämplighetsprov, Scholastic Aptitude Test, som avser att ge en uppfattning om aspirantens verbala och numeriska begåvning och hans förmåga att lösa problem på de båda angivna begåv- ningsområdena. Olika colleges och uni- versitet har olika krav. State colleges som får delstatliga anslag är angelägna om att ha en tämligen liberal intag- ningspolitik, medan privata colleges av typen Harvard och Princeton ställer höga krav.
2.522 I akademin för de pedagogiska vetenskaperna i Moskva upplystes 1960 vid svenskt studiebesök, att intagningen till ryska universitet och högskolor då var ca en halv miljon studenter per år men att antalet inträdessökande upp-
gick till det flerfaldiga. Examen från den 10-åriga eller 11-åriga skolan ger sålunda ingen inträdesbiljett till hög- skoleväsendet. Endast de som erhållit toppbetyg tas emot. Därtill kommer en absolut elit av studerande från fack- skolorna. De som icke har mottagits av universiteten sägs ha blivit ett problem, eftersom deras sociala anspråk ligger på akademisk nivå.
2.5.2.3 I Väst- och Nordeuropa är exa- men från det allmänna gymnasiet den vanligaste vägen till att vinna behörig- het för inskrivning vid universitet och högskolor, även om man har börjat mju- ka upp systemet så att andra vägar i be— gränsad omfattning öppnats. I Väst- tyskland och Österrike ger Abitur till- träde till universitet. Ett litet antal kan via folkskola, mellanskola och handels— gymnasium (Wirtschaftsoberschule) er- hålla en begränsad Hochschulreife för exempelvis handelshögskola. Abitur be- står sedan gammalt av skriftlig och muntlig prövning som anordnas av sär- skilda prövningsutskott utan universi- tetens medverkan. De skriftliga proven är icke centralt utfärdade, men veder- börande inspektör fastställer de av sko- lan utarbetade proven.
2.5.2.4 Den franska studentexamen, baccalauréat, avlägges som nämnts i två avdelningar med ett års mellanrum. Den första avdelningen omfattar fyra skriftliga och sex muntliga prov och den andra, som avslutar högsta klassen, tre skriftliga och sex muntliga prov. År 1961 avskaffades muntliga prov för dem som nått viss poäng i de skriftliga. Kuggningsfrekvensen är mycket hög och kan i vardera avdelningen uppgå till 40—50 %. Studier av tillförlitlighe- ten, särskilt hos de muntliga examens- prövningarna, har gett så nedslående resultat, att de redan av denna anled-
ning har getts en reducerad betydelse. Intagningen till vissa fackhögskolor med hög prestige, les grandes écoles, sker genom landsomfattande tävlingar (concoars).
2.5.2.5 Den elev som i Storbritannien genomgått grammar school kan förvär— va GCE på ordinär nivå (ordinary level) eller — efter genomgången sixth form — GCE på avancerad nivå (ad- vanced level). Resultatet anges i form av antalet ämnen som eleven blivit godkänd i. Den som siktar på att in— skrivas vid universitet måste räkna med att ha flera »passes». Det är härvid inte fråga om en examen, i vilken man kan godkännas eller underkännas i dess helhet. Kuggningsfrekvensen i de en- skilda ämnena på advanced Ievel ligger vid ca 30 %. Examinationen anordnas av särskilda examenskommittéer vid universiteten. Genom att antalet elever, som anmälde sig för GCE på avancerad nivå, fördubblades under 1950-talet har trycket på universitetsorganisationen blivit mycket starkt. Ett sätt att till- godose dem som önskar högre utbild- ning har blivit en rask utbyggnad av högre tekniska institut och colleges.
2.5.2.6 Följande tendenser vad gäller anknytningen mellan gymnasiala ut- bildningsformer och högskoleväsende kan iakttas. 1) Ju större bredd i fråga om elevrekrytering och utbildnings- linjer som den högre sekundärskolan uppvisar, desto angelägnare blir urva- let av studerande till de mera krävande utbildningsanstalterna på högskolenivå. 2) Studentexamen enligt den modell som dominerat i Europa utgör inte längre den enda möjligheten att vinna behörighet för högre utbildning. Strä- vanden att vidga tillträdet till högre utbildningsanstalter för elever med an— nan studiekarriär föreligger i flertalet
här berörda länder. Det gäller framför allt rekryteringen till högre teknisk ut- bildning. 3) Selektivitet och kuggnings— frekvens minskar och större flexibilitet, som skall tillgodose inte bara de stu- derande som önskar högre utbildning utan också det samhälle som i vidgad omfattning behöver kvalificerad arbets- kraft, växer fram. Vägledningssynpunk- ten börjar göra sig gällande även på denna nivå, d.v. s. problemet blir i åtskilliga fall mindre att välja mellan kuggade studerande än att fördela dem på lämpliga utbildningsformer.
Understrykas bör att det här gäller tendenser och att man i åtskilliga, eko— nomiskt utvecklade länder har en lång väg att gå innan t. ex. elever från tek— niska och merkantila skolor på gymna- sienivå accepteras vid universiteten och inte bara vid vissa fackhögskolor. En uppmjukning har skett i Skandina- vien, Nederländerna och i viss mån Frankrike, men i vissa länder håller man ännu på latinkrav för tillträde till universitet.
2.6 Lärarutbildning
Den snabba breddningen av sekundär- skolningen i flertalet länder har skapat en brist på lärare som fyller formella kompetenskrav. Därför blir avståndet mellan de krav som uppställts för inne- hav av lärartjänst och de faktiska äm- nesteoretiska respektive praktiska kva— lifikationerna ofta betydande, något som kan konstateras inte bara i Sverige.
2.6.1 Utbildningens organisation
Det dominerande mönstret i Väst- och Nordeuropa har hittills varit att pri- märskolans (folkskolans) lärare har fått sin såväl ämnesteoretiska som pe- dagogiska utbildning vid seminarielik- nande institutioner, där olika ämnen
och ämnesgrenar integrerats med me- todik, psykologi och pedagogik samt övningsundervisning. Sekundärskolans lärare har som regel fått sin ämnesteo- retiska utbildning vid universitet och den därpå följande pedagogiska utbild— ningen antingen vid universitet och/el- ler särskilda skolor för handledd öv- ningsundervisning. De pedagogiska momenten har tenderat att inta ett bre- dare utrymme i utbildning av primär- skolans än av sekundärskolans lärare.
2.6.2 Frankrike
Lärarutbildningen har sålunda avspeg- lat den dualism som rått i Skolstruk- turen. Som exempel kan man anföra Frankrike. Folkskollärare (instituteurs) utbildas vid écoles normales primaires, lärare vid högre skolor vid univer- siteten. Den ämnesteoretiska utbild- ningen förvärvas antingen i form av en licence i fyra ämnen (humanis— tiska eller naturvetenskapliga) eller ge- nom avläggandet av agrégé, som är en concours efter licence, där endast ett obetydligt antal av de sökande god- känns. De som avlagt licence genomgår ett års pedagogisk utbildning för sitt certifikat, medan les agrégés auskulte- rar under några veckor i ett lycée.
Den franska folkskollärarutbildningen ger numera, liksom den 4-åriga svenska, under vissa betingelser tillträde till universitet, varför åtskilliga franska folkskollärare vidareutbildar sig an- tingen vid högre seminarier för att kva— lificera sig för undervisning i mellan- skola (conrs complémentaires) eller vid universitet för vidaregående ämnes— teoretiska studier.
2.6.3 Storbritannien
De brittiska sekundärlärarna i läro- ämnen kan förvärva sin kompetens antingen genom en 3-årig utbildning efter grammar school vid ett erkänt
training college eller genom att för- värva universitetsgrad. Den senare ut- bildningstypen är i minoritet i sekun- därskolorna överhuvud. Den dominerar emellertid grammar schools. En bli- vande lärare kan efter sin universitets- grad bestämma sig för att utan särskild pedagogisk utbildning börja undervisa eller att under ett år skaffa sig både pedagogisk teori och övningsundervis— ning vid ett universitet. Dess depart- ment of education har ansvaret för dessa s.k. postgraduate courses. Efter andra världskriget har England i fråga om lärarutbildning uppdelats i regio— ner. Ett antal training colleges inom var och en av dessa har förts samman till en samarbetsorganisation i nära kontakt med ett universitet, vid vilket organiserats ett institute of education.
Det engelska lärarutbildningssyste- met företer sålunda vissa intressanta drag som avviker från det kontinentala mönstret. Dels föreligger icke samma dualism mellan utbildningen av klass- och ämneslärare som på andra håll. Dels fyller universiteten en viktig roll även vid den rent praktiska lärarut- bildningen, ävensom vid lärarfortbild- ningen.
2.6.4 USA
Utbildningen av lärare för high school i USA har under senare år varit fö- remål för en livlig debatt. Man har icke endast haft lärarbrist. Även lä- rare med formell kompetens har ofta visat påfallande svaga ämneskunskaper. Detta har inte minst gällt lärare i ma- tematik och naturvetenskapliga ämnen. Från början utbildades lärare för ele- mentary schools vid särskilda semina- rier (normal schools) medan högsta- dieskolans lärare fick sin utbildning vid separat eller universitetsanknutet college. Denna utbildning hade då sin
tyngdpunkt i ett liberal arts program, d.v.s. i de rena ämneskunskaperna. Redan vid början av seklet omvandla- des flertalet normal schools till sär- skilda teachers colleges. Dessa började meddela även viss ämnesteoretisk un— dervisning, dock med mindre utrymme och av lägre kvalitet än liberal arts colleges. Detta ledde ofta till att de praktisk-pedagogiska momenten kom att dominera. Följden blev att åtskilliga lärare, som efter utbildning i teachers colleges erhållit lärarcertifikat för un- dervisning på såväl elementär— som hög- stadiet, uppvisade bristfälliga ämnes- kunskaper. Vissa delstater sökte därför i sina certifikatsbestämmelser motverka detta genom särskilda lärarprövningar, i vissa fall medelst förnyade prov som läraren fick genomgå efter ett antal tjänsteår.
2.6.5 Aktuella tendenser
Man kan överallt i Europa iaktta en bestämd tendens i riktning mot att basera all utbildning av lärare för pri- märstadiet på genomgånget allmänt gymnasium. Frankrike har redan nämnts. I Västtyskland sker motsva- rande utbildning vid Hochschulen [är Lehrerausbildung. I Sovjetunionen ut- bildades primärskolans lärare tidigare vid pedagogiska fackskolor (teknikum). Dessa utbildningsanstalter har under det sista årtiondet omvandlats till 2- åriga pedagogiska skolor, som rekryte- rar sina elever från den 10- eller 11— åriga skolan. Sekundärskolans lärare rekryteras från samma skolor och ge— nomgår en 5-årig utbildning vid pedago- giska institut, ett slags pedagogiska fa- kulteter.
Utbildningen av lärare för tekniska och merkantila skolor på gymnasienivå har på intet sätt fått den institutionali— serade karaktår som den för det all-
männa gymnasiet. I början av 1800- talet började i flera europeiska länder universiteten efter tyskt mönster med- dela kurser i pedagogik. I anslutning härtill inrättades professurer i ämnet. Då lärlingssystemet i vissa fall avlöstes av mera kvalificerad yrkesutbildning aktualiserades inte genast krav på sär- skild pedagogisk skolning av lärarna i dessa skolor. Endast i Frankrike har särskild utbildning av yrkeslärare på kvalificerad nivå hunnit få viss hävd. I andra länder saknas den fortfarande helt och hållet.
2.7 Några avslutande reflexioner
2.7.1 Utbildning som produktionsfaktor
Långt in på detta sekel var gymna— sierna avsedda att förbereda en so- cial och delvis även intellektuell elit för universitetsstudier och för den so- ciala roll som tillkom ett ledande sam- hällsskikt. Den vetenskapliga utveck- lingen, teknikens omvandling av vår tillvaro, den ökade handeln och kom— munikationerna har i ett nästan explo- sionsartat tempo ökat behovet av yr- kesutövare på kvalificerad nivå. I alla länder med en expanderande ekonomi föreligger underskott på denna typ av arbetskraft. Samtidigt som rekrytering- en till sekundärskolan har ökat och allt större del av tonåren har kommit att inkluderas i skolpliktstiden har nya utbildningsformer på denna åldersnivå tillkommit eller vidareutvecklats. Vid sidan av det klassiska gymnasiet har kommit utbildningslinjer med teknisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk och nyspråklig inriktning. »Utbildningsexplosionen» som intimt hänger samman med den expanderan— de ekonomin har aktualiserat en betyd- ligt mera systematisk planering av verksamheten på skolans område. Möj- ligheterna att påverka den ekonomiska
utvecklingen beror i hög grad på till— gången på högkvalificerad arbetskraft. Sålunda har lärarbristen på många håll blivit en flaskhals som icke endast hindrar den enskilde att få den utbild- ning han vill ha utan också drar ned det ekonomiska utvecklingstempot. Ekonomiska betraktelsesätt har börjat anläggas, när det gäller att bedöma den pedagogiska verksamhetens »produkti- vitet». Lärarutbildning, byggenskap, hjälpmedel och undervisningsmetoder börjar granskas ur samma synvinklar som de olika produktionstaktorerna i näringslivet. Under det senaste decen- niet har en ny vetenskaplig specialitet, utbildningsväsendets ekonomi (econo- mics of education), vuxit fram och bli- vit en central disciplin, då det gällt att planera för utbildning och forskning. Man har på basis av gjorda analyser blivit alltmer medveten om behovet att undersöka betydelsen av olika utbild- ningsfaktorer i syfte att bättre kunna hushålla med föreliggande resurser.21L
2.7.2 Utbildningens innehåll
Breddning i fråga om rekrytering och läroplaner har medfört att selektivi- teten har minskat. I stället för att ut- välja och gallra har problemet blivit att på bästa sätt söka fördela de elever som vill ha vidgad utbildning på lämp- liga utbildningslinjer. Rådgivningsupp- giften har flyttat allt längre upp i sko- lan. Man söker gestalta utbildningspro- grammet så att ett definitivt yrkesval uppskjutes så länge som möjligt. Den tidigare dualismen mellan allmän bild- ning och yrkesutbildning håller på att
försvinna. Förutsättningen för kvalifi- cerad yrkesutbildning i vårt samhälle anses alltmer vara en solid bas av så— dana färdigheter och kunskaper som i ett föränderligt samhälle kan tillämpas i många skilda livssituationer. Diskus- sionen om utbildningsfrågorna kretsar i olika länder i allt högre grad kring frågan hur man skall kunna integrera de olika parallellt löpande utbildnings- formerna på det gymnasiala stadiet i fråga om organisation, läroplaner och lärarrekrytering. Man kommer då att på gymnasiestadiet ställas inför samma slags problematik, som man i Sverige under tiden efter det andra världskri- get har haft att brottas med på hög- stadiet.
Det ligger i den här antydda utveck— lingens natur, att en accentförskjutning vad gäller krav på förkunskaper för universitetsstudier håller på att ske. Latin är dock alltjämt på många håll ett behörighetsvillkor för sådana stu- dier. Medan tidigare en humanistisk allmänorientering ansågs vara tillfyllest såsom bas även för kvalificerad, aka- demisk yrkesutbildning, t. ex. av lä- kare, framträder krav på fullgod sam- hälls- och naturvetenskaplig oriente- ring med ökad styrka.
" Här kan hänvisas till Ingvar Svennilson m. fl.: Targets for Education in Europe in 1970 (Policy conference on Economic Growth and Investment in Education, Washington 16th— 20th October 1961) OECD 1962. International Social Science Journal No. 4, 1962 utger ett specialnummer kallat »Economics of Educa- tion». Ett motsvarande specialnummer, kallat »Investment in Human Beings», utgavs som No. 5 1962 av »The Journal of Political Economy».
3.1 Utgångspunkter 3.1.1 Bakgrunden
Gymnasieutredningen förtecknar i det- ta avsnitt utgångspunkterna för utred- ningens arbete. I första hand återges —— i någon förkortning — direktiven för utredningen. Dessa som återfinnes i berättelsen till 1961 års riksdag (1961zl E34) har av gymnasieutred- ningen —— i syfte att underlätta en jäm- förelse med utredningens arbetsresul— tat — grupperats under vissa huvud- rubriker. Utredningen lämnar därtill upplysningar om några för utrednings— arbetet väsentliga fakta, som tillkom- mit efter det att utredningen tillsattes.
Föredragande departementschefen in- leder direktiven med att framhålla i hu- vudsak följande.
Under de senaste tio åren har utbild— ningssituationen i vårt land snabbt för- ändrats. Uthildningsväsendet har kvan- titativt sett kommit att utökas långt utöver vad som kunde förutses vid 1950- talets början. Härtill har främst bidragit det stegrade behovet av utbildad ar- betskraft och ungdomens starkt ökade anspråk på flera och bättre utbildnings- möjligheter. Under 1950-talet har re- formarbetet av undervisningsväsendet lett till många kvantitativa och kvalita- tiva förbättringar. Främst kan här näm- nas arbetet på att fullfölja 1950 års he— slut om enhetsskolans genomförande
KAPITEL 3
Problemställningar och utredningens arbete
samt upprustningen av yrkesutbildning- en och universitets- och högskoleväsen-
- det.
Departementschefen anför därefter:
»Som jag i olika sammanhang framhållit, anser jag nu tiden vara inne att påbörja det steg i reformarbetet inom utbildnings- väsendet, som gäller den gymnasiala ut— bildningens uppgifter, innehåll och orga- nisation. — När jag här i fortsättningen använder uttrycket ”gymnasial” har det, som kommer att framgå av det följande, en mycket vid innebörd, och det innebär inte något ställningstagande till vilka ut- bildningslinjer som i framtiden skall ha den mera exakta beteckningen ”gymnasierl.
De gymnasiala skolformerna har också de självfallet Spelat en betydande roll i 1950-talets utveckling på utbildningsom- rådet. Den kvantitativa utvecklingen under det gångna decenniet har varit högst bety- dande. Reformarbetet på det gymnasiala ut— bildningsområdet har under 1950-talet där— emot varit relativt begränsat och, frånsett en fortlöpande pedagogisk försöksverksam- het i det allmänbildande gymnasiet, vä- sentligen inriktat på mera specifika pro- blem. 1953 beslöts sålunda en provisorisk omläggning av det allmänbildande gymna- siet, varigenom bl. a. dess allmänna linje tillskapades, och vid samma tid tillkom de första försöksgymnasierna. År 1956 beslöts, samtidigt med en utbyggnad av utbild— ningskapaciteten, viss omläggning av under- visningen vid de tekniska läroverken och en del andra tekniska utbildningsanstalter. Bland andra delreformer på det gymnasiala utbildningsområdet under 1950-talet kan nämnas tillkomsten av läroverket för vuxna och korrespondensgymnasier av skilda slag.
En mera omfattande och genomgripande översyn av den gymnasiala utbildningens
många olika problem har däremot hittills fått anstå. I och för sig är detta helt i överensstämmelse med det arbetsprogram, som skisserades redan i 1950 års skolpro— position. Där förutsattes att —— såsom det då hette — den tredje och sista fasen av gymnasiefrågans utveckling skulle ta sin början någon gång på 1960-talet, när gym— nasiet måste ta hand om allt större skaror av enhetsskolelever och dess lärogång så- ledes måste organiskt anknytas till enhets— skolans och då gymnasiets allmänna orga- nisation och sådana spörsmål som den ho- risontella klyvningen och avvägningen mel— lan fasthet och differentiering i linjebygg— naden måste tas upp till slutlig prövning.
Den försiktiga bedömning, som 1950 års skolreformatorer gjorde av det mera lång- siktiga perspektivet på de gymnasiala skol- formerna, framför allt det allmänbildande gymnasiet, framstår nu, tio år senare, som väl motiverad. Trots allt det förutseende av en dynamisk och komplicerad samhällsut- veckling, som präglar 1950 års skolbeslut, kan vi i dag konstatera att utgångsläget för en genomgripande utredning av de gymna— siala utbildningsproblemen på väsentliga punkter radikalt förändrats genom den faktiska utvecklingen under det gångna de- cenniet.»
Härutöver vill gymnasieutredningen erinra om den av 1961 års riksdag be- slutade handelsgymnasiereformen, inne- bärande bl. a. att handelsgymnasiets normalkurs blev 3-årig.
De betydelsefullaste skälen för en ut- redning om gymnasiet i dagens läge sammanfattar gymnasieutredningen på följande sätt.
1. Införandet av 9-årig obligatorisk skola, grundskolan.
2. Gymnasiets starka och alltmer ac— celererade kvantitativa utveckling se— dan början av 1950-talet.
3. De kvalitativa problemen, d.v.s. nödvändigheten att överse utbildning- ens mål och innehåll.
4. De yttre organisatoriska proble— men, som givetvis nära sammanhänger med bl. a. gymnasiets kvantitativa ex- pansion.
77 3.l.2 Grundskolans införande
Gymnasieutredningen vill erinra om att den av 1962 års riksdag beslutade 9- åriga obligatoriska grundskolan kom- mer att i huvudsak vara genomförd vid detta årtiondes slut. Gymnasiet kommer då — om man bortser från vuxenutbild- ningen — att praktiskt taget helt re- krytera sina elever från grundskolan. Denna skola har en annan rekrytering, målsättning och utformning än realsko- lorna och motsvarande äldre skolfor- mer, vilka hittills bildat den viktigaste rekryteringsbasen för gymnasiet. Otvi- velaktigt kommer, som även uttalas i direktiven, grundskolans genomförande att ytterligare stimulera intresset för fortsatt utbildning på gymnasial nivå.
Nuvarande gymnasieformer har vä- sentligen utformats med hänsyn till re- alskolan — även om det 5. k. försöks- gymnasiet i viss mån modifierats med hänsyn till försöksskolan. Allmänt gäl- ler att grundskolans mål avsevärt avvi- ker från realskolans. I grundskolan be- tonas sålunda mera de allmänna stu— dietekniska färdigheterna, vilket inne- bär att grundskolans elever kommer att ha större vana vid individuellt arbete, grupparbete m. m. Det är då självfallet att den fortsatta gymnasiala utbildning- en måste utformas så att man drar den största möjliga nyttan av dessa färdig- heter och att man i gymnasiet bygger vidare på vad eleven härutinnan lärt i grundskolan. Härigenom blir det möjligt att såsom i direktiven betonas i gymna- siet ge större utrymme åt en aktiv stu— diefostran.
I motsats till realskoleeleverna har grundskoleeleverna ej läst mer än två språk, engelska och tyska eller franska. Det nuvarande gymnasiets språkunder— visning — bortsett från tekniska gym- nasiets — bygger på att eleven i den rekryterande skolan läst engelska, tyska och franska och måste sålunda ändras
med hänsyn till grundskolans under— visning.
Även i andra ämnen kommer under- visningens innehåll att bli ett annat i grundskolan än i realskolan.
3.1.3 Den kvantitativa utvecklingen av gymnasierna
I direktiven framhålles bl. a. att antalet examina vid de egentliga gymnasierna (allmänt, handels- och tekniskt gymna- sium) starkt ökat under 1950-talet. De- partementschefen fortsätter:
»Redan en blick på de senast verkställda förutberäkningarna av examinationen från de egentliga gymnasierna under 1960-talet gör klart att den utredning, som nu bör komma till stånd, måste arbeta på en betyd— ligt bredare front än man tidigare tänkt sig och att den därmed också kommer att möta avsevärt mer komplicerade problem. Som nyss nämnts uppgick antalet examina vid de egentliga gymnasierna år 1959 till drygt 10000. Med utgångspunkt i den nu kända intagningen vid dessa gymnasier kan examinationen år 1962 beräknas stiga till drygt 14 800. Förutsätter man sedan en är- lig tillväxt av examensprocenten med 0,5 enheter erhålles en fortlöpande stegring fram till 1968, då beräkningen utvisar drygt 20 800 examina, och därefter en viss avmattning innebärande en minskning till omkring 20200 examina år 1970. Progno- sen pekar alltså, med de premisser man ansett sig kunna uppställa, på en väldig ansvällning av gymnasieutbildningen.»
Som gymnasieutredningen närmare kommer att utveckla i kapitel 4 blir an- svällningen av gymnasieutbildningen ännu starkare än vad räkneexemplen i direktiven antyder.
Flera skäl talar för en fortsatt stark expansion. Tidigare har framhållits att grundskolans genomförande ytterligare kommer att stimulera intresset för gymnasial utbildning. I direktiven fort- sätter departementschefen:
»Ytterligare ett par faktorer, som utan direkt samband därmed kan förutses kom- ma att verka starkt pådrivande, bör nämnas.
Fortfarande kvarstår mycket betydande olikheter i gymnasiefrekvensen bland ung- domar frän skilda socialgrupper och geo- grafiska områden. I annat sammanhang har jag med viss förenkling uttryckt olikheter- na i rekryteringshänseende mellan skilda befolkningsgrupper så, att i en studentklass om 25 elever vid de allmänbildande gymna- sierna i dag endast 5 kommer från den ena halvan av befolkningen -—— arbetare, små— företagare och lägre tjänstemän —— medan de återstående 20 kommer från den andra halvan av befolkningen. Den geografiska rekryteringen till de egentliga gymnasierna är fortfarande påtagligt ojämn. Detta för- hållande belyses på ett detaljerat och slå- ende sätt i den utredning om gymnasiets kvantitativa problem, som Skolöverstyrel- sen med skrivelse den 9 juni 1959 över- lämnat till Kungl. Maj:t. Det inbegripes självfallet i målsättningen för en demokra— tisk utbildningspolitik att genom olika åt- gärder så långt möjligt eliminera de fakto- rer av social, geografisk och även psykolo- gisk art, som ligger bakom de nu berörda ojämnheterna i rekryteringshänseende. Men vi måste ha klart för oss att vi med en ak- tiv politik i detta avseende också ytterligare ökar trycket på de gymnasiala skolfor- merna.»
Den utomordentligt starka expansio- nen har givetvis skapat en rad problem, såsom lokalbehov, lärarbehov, utrust— ningsbehov m. 111. Med hänsyn härtill och den ytterligare utveckling som kan förväntas, är det enligt gymnasieutred- ningen nödvändigt att genom inre och yttre organisatoriska förändringar ska— pa möjligheter att på bästa sätt tillvara- taga och utnyttja tillgängliga resurser.
Expansionen har fått arbetsmarknads— mässiga konsekvenser. Delvis samman- hänger dessa med att relationerna mel- lan examinationen från de olika gym- nasieformerna under 1950-talet och bör- jan av 1960-talet varit i det hela oför- ändrade så att den helt dominerande delen av expansionen fallit på det all- männa gymnasiet. Departementschefen berör frågan i följande ordalag:
»Den faktiska utvecklingen är givetvis avhängig av vilken utbildningspolitik som
kommer att föras. Det växande behovet av utbildad arbetskraft och det allmänna kra- vct på bättre och flera utbildningsmöjlig— heter utgör tillsammans en drivkraft med en sådan inneboende styrka, att det — un- der förutsättning av en fortsatt välstånds— utveckling —— från statsmakternas syn— punkt i första hand torde bli fråga om att genom en aktiv och nyanserad utbildnings- politik söka att till individernas och sam- hällets bästa bemästra en utveckling, som om den finge fortgå utan stöd av en dylik politik skulle kunna leda till en fatal sned- vridning av utbildningsorganisationen på hela gymnasiestadiet med åtföljande konse- kvenser på de därefter följande stadierna av utbildningsväsendet. Detta är enligt min mening den grundläggande utgångspunkten när det nu gäller att utreda den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och orga— nisation.»
Vidare yttrar departementschefen:
»Till bilden av den allmänna problemati- ken hör vidare, såsom ett mycket väsentligt inslag, att statsmakterna genom det nyligen fattade beslutet om utbyggande av universi- tets- och högskoleväsendet m. m. satt upp som en riktlinje, att en minskad procentuell övergång från det allmänbildande gymna— siet till universiteten bör komma till stånd för att en från arbetsmarknadssynpunkt alltför kraftig tillströmning till de fria fa— kulteterna skall kunna undvikas.»
Av gymnasieutredningen verkställda undersökningar och andra undersök- ningar, för vilka närmare kommer att redogöras i kapitel 4, ger vid handen att arbetsmarknaden har ett mycket stort behov av framför allt tekniskt, ekonomiskt, samhällsvetenskapligt och naturvetenskapligt utbildad arbetskraft. De studievägar i gymnasiet som anting- en direkt eller över fortsatt utbildning leder till dessa områden måste utökas och göras attraktiva.
3.1.4- De kvalitativa problemen
Hit räknar utredningen bl. a. sådana frå— gor som utbildningens mål och innehåll, differentieringen, studietidens längd
samt intagning, flyttning och studiernas avslutning.
31.41 I fråga om gymnasiets mål och innehåll anföres i direktiven bl. a. föl- jande. »Till de allmänna synpunkterna på utred- ningsarbetet bör här också fogas följande reflexion, som i och för sig gäller varje utbildningsproblem av större dimensioner. De landvinningar, som göres genom den snabba utvecklingen av naturvetenskap och teknik, påverkar och kommer att påverka samhällsstrukturen och därmed också den enskilda människans levnadsvillkor och livssituation i sådan grad, att vi inte kan uraktlåta att även från dylika utgångs— punkter ompröva innehållet i det mått av allmänbildning, som vi anser att ungdomen skall få under ntbildningsgången. En ut- redning av den gymnasiala utbildningen kan inte förbigå detta, utan den måste tvärtom baseras på en analys av allmän- bildningsbegreppet och ett ställningstagan- de till vilka krav härutinnan, som utbild- ningen bör tillgodose i vårt alltmer kom— plicerade samhälle.»
Departementschefen framhåller vida- re att utredningen för att kunna få ett grepp på dessa problem bör söka ana— lysera vad han kallar utbildningens egenvärde och dess samhällsnytta samt anför i detta sammanhang följande:
»Med det första begreppet åsyftar jag det mått av allmänbildning, som varje slag av gymnasial utbildning bör ge den stude— rande. Den önskvärda innebörden av all- mänbildningskravet -—— med de skiftningar, som kan betingas av målsättningen för olika gymnasiala utbildningsvägar _ bör utredningen förutsättningslöst pröva under beaktande av det förändrade läge, som föl- jer av bl. a. naturvetenskapens och tekni- kens snabba utveckling, den förlängda skol- pliktstiden, de ökade och mer mångsi— diga internationella kommunikationerna liksom de nya massmedias allt större roll som bildningsmedel. I varje utbildnings egenvärde ligger också det resultat som, oavsett utbildningens specifika inriktning, en aktiv studiefostran medför för mog- nadsprocessen, exempelvis i form av för- måga till säker och kritisk bedömning och
till konstruktivt tänkande. Även i detta av- seende bör utredningen söka precisera de krav, som bör ställas på de gymnasiala ut- bildningsvägarna.
För analysen av den gymnasiala utbild- ningens samhällsnytta bör utredningen verkställa en kartläggning av de fordringar, som olika avnämare av gymnasialt utbil- dad arbetskraft, inbegripet dc olika ut- bildningsanstalterna för fortsatt utbildning, ställer eller vill ställa på den gymnasiala utbildningens innehåll och resultat, fram- för allt i fråga om kunskaps— och färdighets- standard. En undersökning bör alltså göras av önskemålen i detta avseende från de ut- bildningsanstalter av skilda slag, som har hand om den fortsatta utbildning, varpå gymnasiala studier kan vara inriktade. Härvid bör bl. a. observeras de förslag till nya utbildningsvägar ovanpå eller i an— slutning till det gymnasiala utbildningssta- diet, som kan bli ett resultat av den nyligen tillsatta utredningen angående differentie- rad utbildning inom filosofisk fakultet m. m. Vidare bör genom utredningens för— sorg i samarbete med bl. a. arbetsmarknads- styrelsen utföras den yrkesanalys på ar- betsmarknadens behovssida beträffande personer med gymnasieutbildning, som 1957 års riksdag gjort framställning om (Rskr 317, SU 127 s. 42) och vars betydelse även Skolöverstyrelsen understrukit i f örutnämn— da skrivelse den 9 juni 1959. Denna yrkes- analys bör sikta inte blott på gymnasie- utbildning i mera traditionell mening utan även på andra former av gymnasial utbild— ning.
Genom att ta upp dessa arbetsuppgifter redan i inledningsskedet bör utredningen kunna erhålla en viss överblick över de många problem, som kommer att möta under det fortsatta arbetet. Jag föreställer mig att analysen av allmänbildningsbe- greppet och undersökningarna beträffande behovssidan kommer att ge en mycket rikt varierad uppsättning önskemål om hur den gymnasiala utbildningen bör utformas och differentieras, beträffande såväl utbild- ningens inriktning och innehåll som dess organisation. Redan från början bör utred— ningen vidare genom kontakter med skolbe- redningen ta närmare del av hur de påbygg- nadslinjer ovanpå enhetsskolan kommer att utformas, varom beredningen torde komma att framlägga förslag med anledning av dess uppdrag att bl. a. pröva frågan om anknytningen till enhetsskolan av skolor
för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och kommunala flickskolor, eller nya alternativ till dessa.
Till utredningen bör, för att tas i beak- tande bl. a. i detta sammanhang och för att ytterligare övervägas i övrigt, överlämnas den år 1959 slutförda utredningen angåen- de 5Praktiska gymnasier” ( SOU 1959:44 ) jämte däröver avgivna remissyttranden.
Att sammanväga alla dessa önskemål och att med beaktande av de resultat, vartill nyssberörda förslag från skolberedningens sida kan leda, sovra bland alla de uppslag, som kan väntas framkomma, för att på grundval därav bygga upp ett gymnasialt utbildningssystem, som både motsvarar den uppväxande generationens anspråk på ut- ökade och mera differentierade utbildnings- möjligheter och samtidigt tillfredsställer arbetsmarknadens behov av adekvat utbil— dad arbetskraft för en mängd skilda än- damål, det blir därefter utredningens vä- sentliga och utomordentligt komplicerade arbetsuppgift. ——————————
Även om det nuvarande allmänbildande gymnasiets framtida motsvarighet kan få vidare uppgifter än sin föregångare, så torde likväl en huvuduppgift förbli att ge en utbildning, lämpad att tjäna som grund för fortsatt, högre utbildning. Vilken preci- serad målsättning beträffande kunskaps- och färdighetsstandard denna del av det framtida gymnasiala utbildningssystemet bör ha, bör prövas bl. a. på grundval av den undersökning av de mottagande ut- hildningsanstalternas önskemål, som utred- ningen har att göra.»
Gymnasieutredningen behandlar des- sa spörsmål i kapitel 5. Mot den där tecknade bakgrunden byggs gymnasiets läroplan upp. Sina överväganden, slut- satser och förslag härom presenterar utredningen företrädesvis i kapitel 8, 9 och 10. Det principiella synsättet på dessa problem anger departementsche- fen på följande sätt:
»Till utredningens uppgift hör vidare na- turligtvis en översyn av kursplanestoffet och kursinnehållet, bl. a. med tanke på be- hovet av att ge större utrymme åt en ak- tiv studiefostran. Inte minst den analys av allmänbildningsbegreppet och den yrkes- analys, som jag i det föregående förordat, bör kunna ge utredningen underlag för en
verkligt saklig och av snäva traditionella hänsyn obunden prövning av dessa problem. Även tim- och kursplanerna har ju i prak- tiken en yttersta utrymmesgräns, vid vilken intet nytt kan läggas till utan att också nå- got gammalt dras ifrån.»
I samband med denna översyn be- handlar gymnasieutredningen även i ka—- pitel 14 och 15 de konsekvenser som detta får beträffande skolsociala åtgär— der och gymnasiets hefattningshavare.
31.42 Differcntieringsfrågan samman- hänger delvis med frågan om gymna— siets mål och har i denna del nämnts i de under 3.1.4.1 citerade avsnitten av direktiven. Därutöver innefattar diffe— rentieringen en organisatorisk fråga, d.v.s. hur ett eventuellt differentie- ringssystem skall vara uppbyggt. I di- rektiven uttalas härom bl. a. följande. »Ett annat väsentligt spörsmål gäller den linjedelning, som kan tänkas ifrågakomma framför allt på en allmänbildande gymna- sial utbildningsväg, samt graden av diffe— rentiering och specialisering på skilda fack- gymnasiala utbildningsvägar. I stor ut— sträckning sammanhänger detta spörsmål med det problem angående gymnasiets ho- risontella klyvning m. in., som jag strax skall behandla, men jag vill ändå redan här framhålla några allmänna synpunkter. Det gymnasiala utbildningssystemet måste göras mer anpassningsbart i olika avseen- den än vad det för närvarande är. Inte bara elevernas växlande förutsättningar, in— tressen och planer pekar i denna riktning. Även arbetsmarknadens ständigt skiftande förhållanden och utvecklingstendenser gör en ganska stor flexibilitet önskvärd. Nya ämnen eller alternativ till kurser kommer säkerligen att begäras i allt större ut- sträckning. Den gamla frågan om fastheten i linjesystem och möjligheter för eleverna att efter eget bestämmande tillvälja eller bortvälja ämnen blir på nytt aktuell. Ju radikalare man vill slå in på vägen att skapa möjlighet till individuell anpassning och specialisering av studierna, desto mer inskränkes själva linjesystemet till uppgif— ten att garantera, att-en viss grupp av kärn— ämnen eller vissa sådana ämnen alltid ingår i studierna. Samtidigt måste ständigt, bl. a.
med tanke på den s. k. meritkomplettering- en, samspelet mellan gymnasiala utbild- ningslinjer såsom avlämnande skolform och universitet och högskolor såsom mottagan— de utbildningsanstalter uppmärksammas.»
Differentieringens organisatoriska si- da behandlar gymnasieutredningen i kapitel 6 och 7 från principiella syn- punkter. I det förra kapitlet är därvid frågeställningen allmän och berör hela det gymnasiala skolsystemets struktur.
En grundläggande utgångspunkt är det stora utbildningsintresse som kan förväntas i framtiden och hur man bör tillvarata och tillmötesgå detta. Depar- tementschefen säger härom i direktiven bland annat följande:
»De stigande anspråk på möjligheter till fortsatt utbildning efter genomgången nio- årig grundskola, som man har att räkna med som en effekt av ett allmänt växande utbildningsintresse och en ökande efterfrå- gan på välutbildad arbetskraft, kan emeller- tid inte mötas endast med en än så grundlig revision och differentiering av de egentliga gymnasieutbildningsvägarna, inriktade på den kunskaps- och färdighetsstandard, som de nuvarande gymnasieexamina utgör ett uttryck för. Det måste förutses att de krav, som kommer att resas på de gymnasiala ut— bildningsvägarna, blir mer varierande än så. Jag syftar i första hand på det förhållan- det, att önskemål om utbildningsmöjlighe- ter ovanför grundskolan säkerligen kom- mer att, framför allt till följd av enhets- skolans allmänna genomförande, väckas från betydligt bredare grupper än vad som för närvarande är fallet, även om man tar i betraktande det antal enligt nuvarande nor- mer ”gymnasiekompetenta', som på grund av sociala, ekonomiska eller andra skäl inte frekventerar gymnasierna. Även för många 'gymnasiekompetenta' kan en gymnasial utbildningsväg, som inte siktar på gymna— sieexamen av nuvarande nivå, te sig mera lockande. Om önskemål av detta slag inte tillgodoses på ett sätt, som rimligt till— fredsställer skiftningarna i utbildningsin— tresset, föreligger risk för en alltför kraf- tig tillströmning —— och därmed för många misslyckanden — vid vad jag här har kallat de egentliga gymnasierna, även om dessa revideras till sitt innehåll och sin organisa- tion. Det är möjligt att dessa problem del-
vis kan lösas inom ramen för den egentliga gymnasieorganisationen i reformerat skick. Det är emellertid troligt, att även andra lös- ningar i form av mer eller mindre fri— stående utbildningsvägar eller påbyggnads— linjer ovanpå enhetsskolan måste väljas.»
I kapitel 6 tar gymnasieutredningen också upp den näraliggande frågan om gymnasiets horisontella klyvning. Före- dragande departementschefen kommer i direktiven in härpå i samband med att han framhåller att genom grundskolans genomförande intresset för fortsatt ut- bildning kan växa fram på en så bred front, att det kan bli fråga om att skapa »nya» utbildningsalternativ för dem, som vill välja eller med hänsyn till sin stu- dieförmåga bör välja en utbildning med någon annan riktpunkt än vad det egentliga gymnasiet nu har».
Departementschefen fortsätter:
»Dessa tankegångar är ingalunda nya. Problemet stod klart för skolkommissionen, vilken såsom sitt huvudförslag på längre sikt för det allmänbildande gymnasiet tog upp alternativet med horisontell klyvning av gymnasiet. Skolkommissionens skiss in— nebar, att en avgångsetapp skulle ordnas efter andra gymnasieåret (elfte skolåret), då de allmänbildande kurserna skulle av- rundas och avslutas. Därifrån skulle alltså en del elever, efter att ha förvärvat gym- nasial allmänbildning, gå ut i yrkeslivet eller till speciell yrkesutbildning av olika slag. Övriga elever skulle fullgöra ett ytter— ligare gymnasieår, avsett närmast för stu- dier, 'som ställer de största kraven på in- telligens, studieintresse, självständighet och mognad,.
Det kan nämnas att även handelsut- bildningskommittén i sitt förslag om tre- åriga handelsgymnasier (SOU 1950: 12) var inne på tanken på en avgångsetapp efter andra året, bl. a. med hänvisning till att för vissa elever en tvåårig kurs med hän- syn till deras intresseinriktning och studie- håg enligt kommitténs. mening måste anses tillräcklig och lämplig. Beträffande de tekniska gymnasierna har däremot dylika tankegångar hittills varit endast vagt an- tydda i diskussionen.
För utredningen gäller det nu att söka all-
sidigt belysa den här aktuella problematiken och komma fram till praktiskt genomför- hara och rationella lösningar. I det följande kommer jag att anföra vissa synpunkter, som framstår såsom väsentliga för denna bedömning. Dessförinnan vill jag emeller- tid göra en distinktion, som förefaller på— kallad för att tillräcklig klarhet skall vin- nas i den fortsatta diskussionen. Vad jag åsyftar är att enligt min mening uttrycket ”horisontell klyvning” av en gymnasieut— bildning inte bör utnyttjas i andra fall än då man avser en avgångsetapp inom ramen för ett i övrigt organiskt sammanhållet gymnasium, där villkoren för inträde är i princip desamma för samtliga elever och där kursinnehållet och den med utbildningen avsedda kunskaps- och färdighetsstandar— den är i stort desamma för samtliga elever inom den gemensamma delen av utbild- ningen. Det är nämligen dessa kriterier eller rättare sagt tvivlet om möjligheterna att i praktiken med framgång uppställa dessa kriterier, som gjort spörsmålet om den horisontella klyvningen till en kontrover- siell fråga. Spörsmålet om tillskapande av gymnasiala utbildningslinjer med egna ka- rakteristika och alltså med en eventuellt annan målsättning och annan inre organi- sation än de nuvarande gymnasierna är där— emot i sig ingen kontroversiell utan i stället en hittills oprövad fråga.
Spörsmålet om en gymnasieutbildnings- väg med horisontell klyvning i här angiven bemärkelse bör därför enligt min upp— fattning prövas utifrån den frågeställning- en, om man, utan att ge avkall på kravet att gymnasiet skall ge en hållbar grund för fortsatt, högre utbildning, kan arbeta med en så bred rekrytering till denna utbild— ningsgång, att man från början har att för— utsätta, att en del av elevkadern kommer att avgå före slutstadiet och att de då skall ha fått en avslutad gymnasial utbildning. Vid överväganden om inträdesvillkor och kursinnehåll bör man då tillika ha som utgångspunkt, att hela elevkadern i och med avgångsetappen skall få en avrundad utbildning, även de som kommer att fort— sätta på slutstadiet. Eljest måste det te sig naturligast att differentiera redan inträdes- villkoren i förhållande till de olika utbild- ningsgångarnas kursinnehåll, mål och syfte. Man kommer då fram till en både horison- tellt och vertikalt kluven gymnasieutbild— ningsväg, för vars sammanhållande som en enhet i första hand endast vissa organi-
E !
satoriska och administrativa skäl synes kunna anföras. Ty det bör förutsättas, att det skall visa sig möjligt att konstruera olika gymnasiala uthildningsalternativ, som i ljuset av en saklig och effektiv yrkesväg- ledning och studierådgivning för de utbild- ningssökande ter sig så lockande och kon- kurrenskraftiga, att det inte av rent psy- kologiska skäl blir nödvändigt att arbeta med ett horisontellt kluvet gymnasium för att fånga upp och via avgångsetappen avlänka dem, som har höga studieambitio- ner men likväl inte tillräcklig studieför- måga för den fullständigaste utbildnings- gången.
Det bör vidare undersökas av utredningen om den horisontella klyvningen kan erbju— da särskilda fördelar i andra avseenden, exempelvis beträffande den lokala sprid- ning av de gymnasiala utbildningsmöjlig— heterna, som i och för sig är önskvärd.
Utifrån dessa utgångspunkter bör utred- ningen närmare belysa spörsmålet om den horisontella klyvningen såväl beträffande allmänbildande gymnasielinjer som i fråga om olika slag av befintliga och tänkbara nya fackgymnasiala linjer. Självfallet mås— te de faktorer, som inverkar på bedöm— ningen, komma att delvis variera alltefter de olika utbildningslinjernas uppläggning och inriktning. Medan det för en utbild— ningslinje med bestämt slutmål kan te sig mindre lämpligt att bredda rekryteringen kan det för en annan måhända visa sig rationellt att arbeta med en relativt bred rekrytering och en indelning av utbildnings- gången på olika avgångsetapper, medföran- de ett successivt alltmer kvalificerat eller bestämt yrkesinriktat elevurval.»
I fortsättningen framhåller departe— mentschefen:
»För att komma fram till en förnuftig lösning av den här aktuella huvudfrågan _ att skapa gymnasiala utbildningsalter— nativ som kan tillfredsställa det växande utbildningsintresset — kan utredningen emellertid inte nöja sig med att undersöka den horisontella klyvningens förutsättning— ar i olika hänseenden. Också andra utvägar liksom kombinationer av skilda lösningar bör prövas. Så bör exempelvis, kanske främst beträffande en för ett i viss mån breddat rekryteringsunderlag konstruerad allmänbildande gymnasieutbildningsväg, övervägas olika former av begränsning eller variation i fråga om ämnesregistret för
vissa elever under en för samtliga elever lika lång studietid, utan att en vertikal uppspaltning av eleverna nödvändiggöres från början. Det skulle kunna möjliggöra för vissa elever att stanna för ett mindre omfattande studieprogram med koncentra— tion till sådana ämnen och kurser som de särskilt behöver med hänsyn till sin yrkes- inriktning och som de har fallenhet och förmåga för. Utredningen bör belysa vilka fördelar och nackdelar, som lösningar i en sådan riktning kan innebära.»
Gymnasieutredningen behandlar den- na problemtik främst i kapitel 11 och frågan om yrkesvägledning och studie- rådgivning i kapitel 14.
31.43 Ett visst samband med det nyss nämnda har frågan om studietidens längd. Det sägs bl. a. följande i direk- tiven:
»Ett spörsmål som därvid kommer att möta gäller längden av denna gymnasiala ut— bildning. Jag har för egen del i 1958 års statsverksproposition uttalat, att jag räk- nade med att de nya allmänbildande gym— nasier av hittillsvarande typ, som skulle upprättas, bleve treåriga, om inte särskilda förhållanden föranledde annan organisa— tion. I propositionen 1960: 131 har jag an- fört vissa ytterligare synpunkter i denna fråga, innebärande förord för en samman— lagt tolvårig studiegång fram till student- examen, uppdelad på en 9—årig enhetsskola eller motsvarande samt 3-årigt gymnasium. En treårig studiegång bör enligt min me- ning bibehållas som huvudform för den här aktuella delen av det framtida gymna— siala utbildningssystemet, såvida inte tungt vägande skäl kan anföras däremot. Det bör dock, för att en saklig diskussion i äm— net skall kunna föras, undersökas vilka omständigheter som kan tala för att bibe— hålla även en trettonårig studiegång med fyraårigt gymnasiestadium.
Motsvarande synpunkter kan enligt min mening i princip anläggas också beträf- fande fackgymnasierna, i vad de befinnes böra leda till en kunskaps- och färdighets- standard på samma nivå, som nu avses be— träffande de tekniska gymnasierna och som aktualiseras i samband med förslag om treåriga handelsgymnasier.
Spörsmålet om studietidens längd på de
här berörda gymnasiala utbildningsvägar- na bör emellertid närmare belysas genom en undersökning av den faktiska studieti- dens längd i de nuvarande egentliga gym- nasierna samt beträffande inträdesåldern, omfattningen av avgång, kvarsittning m. m. De resultat som en dylik undersökning kan utvisa bör även tjäna till vägledning för en bedömning av studietiden på de nya gym- nasiala utbildningsvägar, främst väl fack— gymnasiala sådana, som kan komma att föreslås och beträffande vilka yrkesinrikt- ningen och övriga omständigheter anses kräva en kunskaps- och färdighetsstandard på en nivå, jämförlig med den som nu av— ses för exempelvis de tekniska gymnasierna. Vid prövningen av hur olika med ett all- mänbildande framtida gymnasium paral— lella fackgymnasielinjer bör utformas, sy- nes det mig särskilt viktigt att beakta att de sistnämnda, inte minst i fråga om studie- tidens längd såsom ett mått på utbild- ningsstandarden och en antydan om dess konkurrenskraft på arbetsmarknaden, verk- ligen göres tillräckligt tilldragande på ett för den enskilde sakligt övertygande sätt. Med hänsyn till de perspektiv, som jag i det föregående dragit upp, synes det vara en angelägenhet av första ordningen att man på detta sätt förmår att genomföra en naturlig avlänkning från den eljest alltför stora ström av utbildningssökande, som kan väntas även till ett reformerat allmänbil- dande gymnasium.»
Frågan om studietidens längd har flera delaspekter. Den gäller såsom di— rektiven anger bl. a. vilken normalsto- dietiden bör vara fram till kompetens för högre studier. Denna aspekt tar gym- nasieutredningen upp i kapitel 6. Frågan gäller också om med hänsyn till vissa elevgrupper studietider av varierande längd bör förekomma. Dessa problem behandlar utredningen i kapitel 9 och 11.
3.1.4.//- Enligt direktiven har gymnasie- utredningen vidare att behandla villko- ren för inträde i gymnasiet. Det fram- hålles härom i direktiven att dessa vill— kor givetvis bör omprövas mot bak— grund av utformningen av grundskolans avgångsklass och med tanke på inrikt-
ningen av den valda gymnasieutbild- ningen. Departementschefen framhåller att härvid särskilt bör uppmärksammas dels frågan om ej en mer nyanserad ut- formning eventuellt kan vara påkallad exempelvis för de tekniskt-naturveten- skapliga men stundom språksvaga be- gåvningarna, dels frågan om förpraktik för den fackgymnasiala utbildningen.
Gymnasieutredningen behandlar in- tagningsbestämmelserna i kapitel 13 och frågan om förpraktik i kapitel 8. Frågan om flyttningsbestämmelser och gymnasiestudiernas avslutande behand- las även i kapitel 13. I sistnämnda hän— seende anför departementschefen:
>>Även formerna för de gymnasiala stu— diernas avslutande måste bli föremål för övervägande. Det bör observeras att den förra året tillkallade examensutredningens arbete är begränsat till förslag beträffande sådana organisatoriska och organisatoriskt- pedagogiska förenklingar, som kan genom- föras utan att man därigenom äventyrar examens funktion som avslutande kun- skapsprov och värdemätare. Behovet av den- na funktion i det framtida gymnasiala ut- bildningssystemet bör prövas av den här förordade utredningen, som alltefter hur denna prövning kan utfalla har att fram- lägga därav betingade förslag.»
3.1.5 Yttre organisatoriska problem
Dessa kan i huvudsak föras in under någon av rubrikerna samorganisation med andra skolformer och planering, huvudmannaskapet samt ekonomiska frågor.
3.1.51 Om samorganisation anför före- dragande departementschefen i direk— tiven bl. a. följande:
»Givetvis bör utredningen i samband med sina ställningstaganden till vilka former av utbildningsvägar som skall ingå i ett framtida gymnasialt utbildningssystem ock- så pröva vilken yttre organisatorisk ut- formning de bör få. Härutinnan vill jag framhålla att det från många synpunkter, inte minst med hänsyn till elevrekrytering—
en, förefaller angeläget att i varje fall de utbildningslinjer, som kan förväntas bli el— ler av sakliga skäl anses böra bli de mest frekventerade, får en yttre samorganisation, exempelvis i form av en gymnasieenhet, inneslutande såväl allmänbildande som tekniska, merkantila och andra yrkesinrik— tade linjer. Vissa överväganden beträffande möjligheterna härtill inom den nuvarande gymnasieorganisationen pågår för närva— rande inom Skolöverstyrelsen och översty— relsen för yrkesutbildning. Utredningen bör, med ledning av bl. a. vad nämnda övervä- ganden kan komma att utmynna i, under- söka i vad mån pedagogiska, organisato- riska, administrativa och ekonomiska för— utsättningar finnes för sådan samorganisa- tion inom det framtida gymnasieuthild- ningssystemet.
En annan fråga av betydelse från bl. a. rekryteringssynpunkt gäller den organisa— toriska anknytningen mellan den blivande grundskolan och de framtida gymnasieut- l)ildningsvägarna. Spörsmålet bör prövas mot bakgrunden av vad som kan finnas mo- tiverat av praktiska och ekonomiska skäl, exempelvis utnyttjandet av lärarkrafter och materiella resurser m. in. Det kan under alla förhållanden förutses att det i fram— tiden knappast på samma sätt som nu bör vara endast allmänbildande gymnasielin- jer som bör kunna ifrågakomma för verti- kal samorganisation med grundskolan. Re- dan skolberedningen torde för övrigt kom- ma att från sina utgångspunkter närmare belysa detta problem.»
Samordningsfrågorna mellan dels skolformer på det gymnasiala ålderssta- diet, dels dessa och grundskolans hög— stadium behandlar utredningen i kapi- tel 12 och 17. I förstnämnda kapitel lik— som i kapitel 19 behandlas också plane- ringen av den fortsatta utbyggnaden.
31.52 Utredningen har även att över— väga frågan om huvudmannaskapet för de framtida gymnasiala utbildningsvä- garna. Härom sägs i direktiven följan— de:
>>I detta hänseende vill jag här endast framhålla, att det enligt min mening mer och mer torde komma att framstå som sak— ligt motiverat att ifrågasätta, huruvida inte statens administrativa huvudmannaskap
för vissa gymnasier, i vart fall de som är samorganiserade med kommunal skolform, bör avvecklas. Den dualism i administrativt hänseende, som nu råder vid skolenheter, bestående exempelvis av statligt gymnasium och kommunal enhetsskola, har visat sig både medföra ett tungrott förvaltningsför- farande och kunna utgöra ett irritationsmo- ment i det nödvändiga samspelet.»
Gymnasieutredningen framlägger för- slag härom i kapitel 18.
31.53 Utredningen skall vidare behand- la de ekonomiska frågorna enligt följan- de uttalanden i direktiven.
»Prövningen av frågan om det ekonomis- ka ansvaret för det framtida gymnasieut- bildningssystemet bör av utredningen göras åtskild från spörsmålet om det administra— tiva huvudmannaskapet och i stort sett följa de riktlinjer för kostnadsfördelning mellan stat och kommun, som beträffande liknande utgiftsändamål är eller framdeles kan bli uppdragna. Detta är emellertid en punkt där det synes riktigast och lämpligast att utredningen, när efter erforderliga un- dersökningar och överväganden ett ställ— ningstagande blir aktuellt, inhämtar ytterli— gare direktiv, varvid hänsyn kan tas till den då förutsebara utvecklingen av den sam- hällsekonomiska och statsfinansiella situa— tionen. Förslag från utredningens sida bör emellertid alltid åtföljas av en utförlig be— räkning av därmed förenade kostnader och av kostnadsutvecklingen för ett antal år framåt. Likaså bör varje förslag innefatta även utkast till erforderliga författnings- bestämmelser och övriga av behovet påkal- lade föreskrifter.»
Förutom i ett kostnadskapitel (kapi- tel 20) behandlar utredningen här be— rörda frågor i kapitel 12 (kostnader vid olika delningstal), i kapitel 16 (kostna- der för lokaler, utrustning och hjälpme- del), i kapitel 18 (statsbidragsbestäm— melser) och i kapitel 19 (vissa kostna— der i samband med övergången till det nya gymnasiet). Dessutom berörs i fle- ra andra kapitel i samband med förslag till reformer kostnaderna för dessa.
Utkast till författningsbestämmelser har även utarbetats.
3.2 Avgränsningen av gymnasie- utredningens arbete
3.2.1 Direktiven
I anslutning till ovan citerade uttalande i direktiven (3.1.4.2) om behovet av gymnasiala utbildningsvägar med an- nan inriktning än de nuvarande anför departementschefen följande:
»Arbetsuppgifterna för den förordade ut— redningen bör därför enligt min mening inte begränsas till de egentliga gymnasier— nas problem utan även omfatta spörsmål, som gäller utbildningsvägar vid sidan av de egentliga gymnasierna. Härifrån bör dock i princip avskiljas sådana för när- varande klart avgränsade och mot ett be- stämt mål syftande utbildningslinjer såsom exempelvis de seminarielinjer av olika slag, som i fråga om inträdeskrav i huvudsak bygger på realexamen eller enhetsskola. Inte heller här utredningen utan särskilda skäl uppehålla sig vid de befintliga utbildnings- vägar vid sidan av de egentliga gymnasier- na, som mot bakgrunden av de allmänna ut- gångspunkter jag angivit kan sägas redan väl fylla en uppgift i utbildningsorganisa- tionen, eller sådana nya påbyggnadslinjer som kan komma att bli ett resultat av 1957 års skolberednings arbete. Inte hel— ler bör utredningen gå in på befintliga prak— tiskt betonade yrkesutbildningslinjer av verkstadskolekaraktär och därmed jämför- liga utbildningsvägar, såvida det inte visar sig påkallat med hänsyn till exempelvis den förskjutning mot alltmer teoretiskt betona— de studier, som är märkbar inom vissa de— lar av yrkesutbildningen.
Den gränsdragning som jag här gjort är med avsikt tämligen vag. Det synes mig nämligen lämpligast att utredningen får ganska fria händer att efter en första över- blick över det samlade problemkomplexet själv dra upp de yttre gränserna i detalj för det fortsatta arbetet, varvid jag förut— sätter att departementschefen hålles fort— löpande underrättad om utredningens ställ— ningstagande. Jag vill här också framhålla, att vid denna gränsdragning och även under arbetets fortsatta gång kan uppkomma spörsmål om utbildningsanordningar av så- dan komplicerad beskaffenhet eller bråd- skande natur, att undersökningar och över- väganden härom lämpligast bör verkställas
genom speciella delegationer inom utred- ningen eller eventuellt genom särskilda sakkunniga vid sidan av utredningen. Jag förutsätter att utredningen tar de initiativ härutinnan, som alltefter omständigheterna finnas påkallade.
Den här förordade utredningen om den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och organisation bör således avse såväl de egentliga gymnasierna som de gymnasiala utbildningsvägar i övrigt, som enligt vad jag här antytt bör kunna attrahera viss del av det nuvarande gymnasieklientelet samt erbjuda olika utbildningsalternativ för dem, vilka vill välja en utbildning med annan riktpunkt än vad det egentliga gymnasiet har.»
I de närmaste avsnitten redogör gym— nasieutredningen för avgränsningen av sitt arbete. Därvid behandlas först vad som i direktiven benämnes de egentli— ga gymnasierna, därefter gymnasiala utbildningsvägar i övrigt samt vuxenut- bildningsformer.
3.2.2 De egentliga gymnasierna
3.2.2.1 Då uttrycket de egentliga gym- nasierna används i direktiven avses därmed närmast de gymnasiala utbild- ningsvägar som tjänar som grund för fortsatta högre studier. I dagens läge utgöres dessa av de allmänna, tekniska och merkantila gymnasierna. Enligt gymnasieutredningens mening måste även i framtiden finnas utbildningsvä- gar som i huvudsak motsvarar inrikt- ningen av nämnda tre gymnasieformer även om självfallet innehållet ändras. Huruvida det inom gymnasiet kan kom— ma att behövas andra utbildningsvägar eller om dessa snarare hör hemma inom det gymnasiala skolsystemet i övrigt är delvis beroende av hur begreppet gym— nasium definieras. Utredningen använder i fortsättning- en ordet gymnasium som beteckning för sammanfattningen av de utbild— ningsvägar som utgör en direkt forsätt- ning på grundskolan och —— utan att
alltid ha detta som huvuduppgift — meriterar för tillträde till universitet och andra därmed jämförliga utbild— ningsanstalter. Vissa sektorer av gym- nasiet har till huvuduppgift att förbere- da för direkt yrkesverksamhet, exem- pelvis av ekonomisk (merkantil) eller teknisk natur.
Ordet gymnasial använder däremot utredningen i vidare betydelse. Det får markera att en skola i huvudsak avser samma ålderssladium som gymnasiet.
Som kommer att framgå av det föl- jande rymmer frågan om avgränsningen mellan gymnasiet enligt ovan angiven definition och andra gymnasiala utbild- ningsvägar många problem.
32.232 Svårigheten att göra dessa av- gränsningar aktualiserar frågan om det ändamålsenliga i att använda en spe- ciell beteckning för vad utredningen kallar gymnasiet. Det kan ifrågasättas om inte alla utbildningsvägar som byg- ger på grundskolan borde ges en sam- manfattande benämning som ej mer eller mindre klart markerar de olika vägarnas skiftande mål. Häremot kan invändas att frågan knappast kan betraktas som aktuell i dagens läge. Statsmakterna har nyligen fattat beslut om införandet av en delvis ny skolform, fackskolan, på det gym- nasiala åldersstadiet. Härtill kommer att en särskild utredning om yrkesskolan, en skolform som tillhör det gymnasiala åldersstadiet, inom kort torde genom- föras. Dessa omständigheter talar för att den angivna namnfrågan ej bör nu aktualiseras — namnet gymnasium bör alltså t. v. behållas.
3.2.2.3 De skolformer som utredningen i det följande i huvudsak kommer att behandla utgör de framtida motsvarig- heterna till nuvarande allmänna gym- nasium (statliga, kommunala och i viss
utsträckning privata), det 3-åriga han- delsgymnasiet samt det 3-åriga tekniska gymnasiet.
Gymnasieutredningen kommer icke att ta upp frågan om glesbygdsgymna- sier av olika typ, exempelvis korre- spondensgymnasier. Det torde få ankom- ma på Skolöverstyrelsen att vidta de åtgärder som krävs för att sådana gym- nasier skall kunna anpassas till nya för— hållanden.
I detta sammanhang vill utredningen framhålla att, då i betänkandet namnet skolöverstyrelsen användes, utredning- en därmed avser det centrala skoläm- betsverk som enligt beslut av riksdagen 1963 skall bildas genom sammanslag— ning av i huvudsak nuvarande Skolöver- styrelsen och överstyrelsen för yrkes— utbildning. Denna sammanslagning be- räknas komma till stånd hösten 1964. Vissa åtgärder föranledda av gymnasie- utredningens förslag torde bli aktuella redan dessförinnan. Utredningen förut- sätter att de bägge överstyrelserna un- der tiden fram till sammanslagningen i samråd —— i vissa fall måhända genom särskilda samarbetsgrupper -—— vidtar sådana åtgärder.
Utredningen behandlar i detta betän- kande ej heller de l-åriga fackkurserna vid handelsgymnasiet samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt gymnasium. Gymnasieutredningen avser att ta upp frågan om dessa kurser lik- som frågan om utbildningen vid bergs- skolan i Filipstad i samband med ett planerat senare betänkande om vuxen— utbildningen.
Vidare tar gymnasieutredningen här ej heller upp frågan om Hvilans special- gymnasium och försvarets läroverk. Det synes böra ankomma på Kungl. Maj :t att, efter förslag av Skolöverstyrel- sen, besluta om speciella lärokurser bör få finnas inrättade vid dessa skolor.
Den utbildning som bedrives vid tex-
tilinstitutet i Borås och Lennings textil- tekniska institut har nyligen behandlats av sakkunniga för utredning rörande textil— och konfektionsindustrins utbild— ningsbehov (stencil, Ecklesiastikdepar- tementet 1962z3). Textil- och konfek— tionsutbildningen behandlas därför av gymnasieutredningen endast i den mån den ligger på gymnasieingenjörsnivå.
Slutligen vill utredningen erinra om att handelsgymnasiets 4-åriga linjer av— vecklas successivt fr. o.1n. läsåret 1962/ 63 och kommer att vara helt avvecklade med utgången av läsåret 1964/65.
3.2.3 Gymnasiala utbildningsvägar i övrigt 3.2.31 De direktiv som utredningen er— hållit på denna punkt omfattar —— så- som framgår av 3.2.1 — vidsträckta fält. Utredningens undersökningar (se kap. 4) visar också att utbildningstryc- ket på det gymnasiala skolsystemet kom- mer att växa mycket starkt och fram- tvinga nya utbildningsvägar. Under ar- betets gång har emellertid gymnasieut- redningen funnit att man, i stället för att inrätta nya parallella skolformer, bör tillgodose de uppkomna behoven genom att lämpligt utforma redan existerande eller planerade skolor. Härvid bör — som gymnasieutredningen närmare ut- vecklar i kapitel (i — de i direktiven nämnda påbyggnadslinjerna på grund- skolan, vilka sedermera förverkligats genom statsmakternas beslut om inrät- tande av fackskolan, få spela en stor roll. Dessa rymmer flera studievägar som omspänner vida fält av utbildnings— området på det gymnasiala ålderssta- diet. Därjämte föreslår gymnasieutred- ningen betydande förändringar och kompletteringar inom det egentliga gymnasiet. Därefter återstår vad utred— ningen vill beteckna som yrkesskolom- rådet med dess mycket skiftande ut-
bildning i fråga om såväl mål som stu- dietid. Bl. a. med hänsyn till den avise- rade utredningen om yrkesskolväsendet har gymnasieutredningen icke ansett sig kunna behandla denna utbildnings uppgift, innehåll och inre organisation. Däremot har utredningen funnit anled- ning att i samband med planeringsfrå- gorna för det nya gymnasiet även ta in fackskolan och yrkesskolan i bilden. Gymnasieutredningen behandlar dessa senare frågor i kapitel 12. 3.2.3.2 De delar av föreliggande betän- kande, vilka behandlar frågor av ge- mensamt intresse för gymnasieutred- ningen och fackskoleutredningen, har utarbetats efter samråd med sistnämnda utredning. Härvid kan bl. a. nämnas de generella frågorna om det gymnasia- la skolsystemets struktur (kapitel 6), bestämmelserna om intagning, flyttning och betyg (kapitel 13), om skolans be- fattningshavare (kapitel 15), om loka- ler, utrustning och andra hjälpmedel (kapitel 16) samt den yttre organisa- tionen (kapitel 12).
3.2.4 Vuxenutbildningen
Studiesociala utredningen har, enligt sina direktiv, till uppgift att belysa be- hovet av studiesociala stödåtgärder »för att förbättra den enskildes förut- sättningar att genomgå mera omfattande fortbildning eller vidareutbildning». Som ett led i sitt arbete kartlade denna utredning möjligheterna för vuxna per— soner att bedriva studier på gymnasie- stadiet. Efter samråd med bl. a. gym- nasieutredningen anhöll studiesociala utredningen i en skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 2 juni 1961 om tillkallande av vissa experter att ingå i en delegation inom utredning- en med uppdrag att skyndsamt utarbeta förslag om en utbyggnad av vuxenut-
bildningen på gymnasiestadiet. Det framhölls i skrivelsen att reformerna borde inriktas på både att förstärka de institutionella resurserna och att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för den enskilde att utnyttja dessa resurser.
Den 19 juni 1961 tillkallades att så- som experter ingå i den föreslagna dele- gationen gymnasieutredningens huvud- sekreterare Sandgren samt två av gym- nasieutredningens experter, numera by- rådirektören Emil Stetler och byrådi- rektören Emanuel Waril.
Den 8 januari 1962 framlade studie- sociala utredningen ett betänkande Vid- gad vuxenutbildning på gymnasiestadiet (SOU 1962: 5) vari bl. a. framhölls föl- jande. Den framtida uppläggningen av vuxenutbildningen blir givetvis i hög grad beroende av utformningen av de gymnasiala skolformerna överhuvud. De av skolberedningen föreslagna fack- skolorna kommer därvid in i bilden. Gymnasieutredningen torde i en senare fas av sitt utredningsarbete komma att behandla även vuxenutbildningen. Be— hovet av en skyndsam utbyggnad av vuxenutbildningen på gymnasiestadiet är emellertid så påtagligt, att vissa åt- gärder redan nu synes böra vidtagas. Dessa bör självfallet utformas så att de ej försvårar den prövning av de lång- siktiga problemen som gymnasieutred- ningen har att föreslå.
Mot denna bakgrund föreslog studie— sociala utredningen bl. a. en utbyggnad av vuxenlåroverken och statligt stöd åt kvällsgymnasierna. Dessa förslag har vid 1962 och 1963 års riksdagar blivit föremål för statsmakternas beslut.
I yttrande över ovannämnda betän— kande betonade gymnasieutredningen vikten av att vuxenutbildningen ut— byggdes. Med hänsyn till behovet av en snabb reform av gymnasiet bl. a. på grund av grundskolans genomförande bedömde emellertid utredningen det
som angelägnast att först framlägga för- slag om den gymnasiala utbildningen för ungdom. De två senaste åren har vi- dare vuxenutbildningen icke oväsentligt utbyggts. Det är i och för sig önskvärt att gymnasieutredningen vid sin be— handling av vuxenutbildningen kan be- akta de praktiska erfarenheterna av denna utbyggnad. Utredningen avser att i ett kommande betänkande framlägga förslag om de ändringar i gymnasieut— bildningen för vuxna som påkallas vid bifall till utredningens nu föreliggande förslag och av behovet av ytterligare förbättrad tillgång till vuxenutbildning.
Som framgått av 3.2.2.3 avser gymna- sieutredningen att i samband med vux- enutbildningen även ta upp frågan om utbildningen vid handelsgymnasiets 1- åriga fackkurser, tekniska gymnasiets specialkurser och bergsskolan i Filip- stad.
I anslutning därtill avser utredningen även att behandla frågan om internat och skolhem för gymnasiestuderande som av olika skäl ej kan få utbildning på hemorten eller för vilka eljest utbild- ning på annan ort än hemorten år lämp- lig.
3.3 Utredningsarbetets organisation
3.3.1 Sekretariat, experter m. m.
Förutom huvudsekreteraren har till sekretariatet under längre tid varit knutna flera personer. Den 22 decem- ber 1960 uppdrogs av departementsche— fen åt numera byrådirektören Sven Lidvall att vara biträdande sekreterare. Den 14 oktober 1960 tillkallades nume- ra byrådirektören Gunnar Olderin så— som expert för att utföra undersökning— ar angående behovet av gymnasieutbil- dade. Fr.o.m. nämnda datum och t.o.m. den 31 augusti 1961 var denne
direkt knuten till utredningssekretaria- tet. För att biträda med nämnda frågor har vidare under tiden den 1 januari 1961—den 14 mars 1962 numera» konsu- lenten Brita Eriksson tjänstgjort inom sekretariatet. För att utreda och bearbe— ta vissa frågor om teknisk utbildning var lektorn Egon Nilsson under tiden den 18 september 1961—den 30 juni 1962 knuten till sekretariatet. Fr.o.m. den 10 januari 1962 har lektorn Hans— Erik östlundh tjänstgjort inom sekreta- riatet bl. a. som läroplanssekreterare. I fråga om de tekniska ämnena har såsom sekreterare under tiden den 1 augusti— den 31 december 1962 fungerat lektorn Kjell Malm och fr.o.m. mitten av de— cember 1962 skoldirektören Axel As- sarsson. Den senare har därjämte inom sekretariatet haft andra uppdrag. Inom sekretariatet har vidare, jämte viss an- nan kanslipersonal sedan november 1960 tjänstgjort numera t. f. kansliskri- varen Kerstin Törnell.
Sedan september 1961 har gymnasie- utredningens expert docenten Urban Dahllöf regelbundet deltagit i utred- ningens sammanträden.
Utöver de redan nämnda har ett stort antal personer genom departementsche- fens beslut tillkallats för att såsom ex- perter biträda gymnasieutredningen. I de följande avsnitten lämnar utredning- en undcr vissa huvudrubriker _ i nära anslutning till den översikt över ut— gångspunkterna för utredningens ar- bete som givits i 3.1 -— en redogörelse för dels de delegationer och expert- grupper som penetrerat olika frågor, dels de större undersökningar utred- ningen med departementschefens sär- skilda tillstånd genomfört.
En fullständig förteckning över ut- redningens ledamöter, experter och andra medarbetare lämnas i bilaga 1 till detta betänkande.
3.3.2 Gymnasiets dimensionering En grundläggande arbetsuppgift för gymnasieutredningen har varit att un- dersöka det framtida behovet av gym- nasieutbildade. I samband därmed har utredningen även sökt belysa de kvan- titativa problemen i vad de innefattar den hittillsvarande utvecklingen samt den framtida tillströmningen och de olika faktorer som kan tänkas inverka på denna. Utredningen fann frågan om behovet av gymnasieutbildade vara av sådan omfattning att den borde bearbetas av en särskild delegation. Efter framställ- ning tillkallades i oktober 1960 att för ändamålet som experter biträda utred- ningen byrådirektören Tore Hessler, numera generaldirektören Bo Lundberg, byråchefen Ejnar Neymark, numera by- rådirektören Gunnar Olderin och pro- fessorn Gunnar Westerlund. I delega- tionen, i fortsättningen benämnd be- hovsdelegafionen, ingick vidare utred- ningens huvudsekreterare (delegatio— nens ordförande) och biträdande sekre— terare. De utredningar och rapporter som be- hovsdelegationen överlämnat till gymna- sieutredningen har legat till grund för utarbetandet av delar av kapitel 4. Be- hovsdelegationen har i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen utfört beräk- ningar av det kvantitativa behovet av ingenjörer. Dessa beräkningar har pub- licerats i Arbetsmarknadsinformation, serie S nr 5/1962. Ledamoten av behovs- delegationen, generaldirektören Lund- berg har vidare utarbetat en prognos angående ingenjörsbehovet Behovet av ingenjörer för önskad produktivitetsut— veckling (stencil, flygtekniska försöks- anstalten 1962). Slutligen har delar av det av behovsdelegationen sammanställ- da materialet publicerats i den inom ecklesiastikdepartementet utarbetade statistiska sammanställningen Tenden-
serna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962: 55).
Samband såväl med de kvantitativa som med de kvalitativa problemen har den i direktiven nämnda yrkesanalysen »på arbetsmarknadens behovssida be- träffande personer med gymnasieutbild- ning» (jfr 3.1.4.1). För att biträda gym- nasieutredningen vid behandlingen av Vissa aspekter av denna fråga tillkalla- des i september 1961 på framställning av utredningen en särskild expertgrupp, den s. k. yrkesanalysgruppen.
För att belysa efterfrågan på gymna- sieutbildade har utredningen fått till- stånd — dels i november 1960, dels i april 1962 _ att genomföra ett antal statistiska undersökningar rörande hit- tillsvarande förhållanden och olika fak- torer som påverkar efterfrågan. Redo- görelsen för dessa undersökningar — som utförts av utredningens experter numera byråchefen Klas Wallberg och numera byrådirektören Leif Gouiedo —— lämnas i kapitel 4. Därjämte publiceras i SOU 1963: 41 två av undersökningarna Efterfrågan på gymnasieutbildning och övergången till fortsatt verksamhet efter genomgången försöksskola.
3.3.3 Gymnasiets innehåll m. 111.
Enligt direktiven har utredningen haft att söka analysera »den gymnasiala ut- bildningens egenvärde och dess sam- hällsnytta» (jfr 3.1.4.1), bl. a. genom att verkställa en kartläggning av de ford— ringar, som olika avnämare ställer på den gymnasiala utbildningens innehåll och resultat.
För att överväga hur dessa problem borde angripas tillsattes i oktober 1960 en särskild delegation, den s. k. ford- ringsdelegationen, med utredningens huvudsekreterare som ordförande. Öv- riga ledamöter, tillika experter åt gym-
nasieutredningen, var docenten Urban Dahllöf, professorn Torsten Husén, by— råchefen Ejnar Neymark och t. f. byrå— chefen Harald Vrethammar. På förslag av fordringsdelegationen begärde gym- nasieutredningen i november 1960 till— stånd att utföra två större undersök- ningar, vilket medgavs.
Den ena undersökningen avsåg dels att belysa elevernas fortsatta väg till högre studier eller yrkesverksamhet i relation till deras val av linje och gren på gymnasiet, dels att ge en bild av de faktorer som från elevernas synpunkt varit avgörande för deras val av studie- väg genom gymnasiet. I undersökning- en har vidare kartlagts elevernas in- ställning till sådana frågor som gymna- siets ämnesinnehåll och arbetsformer. Denna undersökning har utförts av pro- fessorn Kjell Härnqvist, tillika expert åt gymnasieutredningen, under med- verkan av assistenten Åke Grahm. Un- dersökningsrapporten, som i sin slutliga utformning erhållit namnet Vägen ge- nom gymnasiet, har publicerats i SOU 1963: 15.
I den andra undersökningen har en kartläggning gjorts av de fordringar som olika avnämare av gymnasialt ut- bildad arbetskraft ställer på gymnasiet. I samband därmed har även gjorts vissa undervisningsundersökningar som sam- manhänger med avnämaraspekten. Den— na andra undersökning, som utförts av Dahllöf och i den slutliga utform- ningen fått namnet Kraven på gymna- siet, har presenterats i SOU 1963: 22.
De två här nämnda undersökningar— na har utgjort ett grundläggande mate- rial av utomordentlig betydelse för gymnasieutredningens ställningstagan- den i fråga om gymnasiets mål, inne- håll och differentiering.
På fordringsdelegationens förslag har utredningen vidare låtit genomföra en jämförande undersökning rörande kurs-
planer och undervisning i matematik och fysik vid de tekniska gymnasierna. Undersökningen har utförts av utred- ningens expert numera lektorn Birger Bromsjö, som i SOU 1963: 41 lämnar en redogörelse för densamma. Fordringsdelegationen föreslog vidare att en undersökning rörande förekoms- ten av olika slag av kompletteringar efter studentexamen borde genomföras. Sedan vederbörligt tillstånd härför er- hållits uppdrog utredningen åt numera byråehefen Klas Wallberg att genom- föra en dylik undersökning. En rapport häröver presenteras i SOU 1963: 41.
3.3.4- Ekonomisk gymnasieutbildning
För att närmare bearbeta frågan om den framtida ekonomiska (merkantila) utbildningen på gymnasienivå upprätta- des i april 1961 en särskild delegation, delegationen för merkantil utbildning. Delegationen har letts av gymnasieut— redningens ordförande samt i övrigt omfattat följande personer, tillika ex- perter åt utredningen, nämligen direk- tören Axel Alfort, rektorn Hartwig Her- mansson, personalchefen Karl-Axel Linderoth och numera byrådirektören Emil Stetler. I delegationens arbete har vidare deltagit gymnasieutredningens huvudsekreterare och biträdande sekre- terare.
Delegationens första uppgift blev att utarbeta och för gymnasieutredningen framlägga förslag dels till provisorisk tim— och kursplan för första årskursen av 3-årigt handelsgymnasium, att till- lämpas under läsåret 1961/62, dels till tim- och kursplan för 3—årigt handels- gymnasium, att tillämpas från och med läsåret 1962/63. Genom beslut den 24 mars 1961 hade nämligen departements- chefen anmodat gymnasieutredningen att — i anslutning till vad som anförts
i proposition 1961: 82 — i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning till Kungl. Maj:t inkomma med sådana för- slag.
Under våren 1961 samt början av 1962 inkom gymnasieutredningen — ef- ter förslag från delegationen — med de begärda tim- och kursplanerna, vilka fastställdes av Kungl. Maj:t den 2 juni 1961 och den 27 april 1962.
För delegationens kontakter med av- nämare m. fl. lämnas en redogörelse i 8.312.
På förslag av delegationen hemställde gymnasieutredningen hos Kungl. Maj :t att de dåvarande 4—åriga linjerna med aftonundervisning skulle successivt av- vecklas fr.o.m. läsåret 1962/63. Den 27 april 1962 förordnade Kungl. Maj:t enligt gymnasieutredningens hemstäl- lan.
I gymnasieutredningens nyssnämnda uppdrag av den 24 mars 1961 ingick också att ta upp frågan om handelsgym- nasiets l-åriga fackkurser. Med hänsyn till att gymnasieutredningen _— efter samråd med överstyrelsen för yrkes- utbildning och överläggningar med fö- reträdare för handelsgymnasierna — bedömt att en eventuell reform inom detta område vore mindre brådskande har förslag härom ännu icke framlagts. Visst förberedelsearbete har utförts in- om delegationen.
Den provisoriska tim— och kursplan för 3-årigt handelsgymnasium, som fast- ställts att gälla tills vidare fr. o. m. läs- året 1962/63, har bearbetats vidare in- om delegationen, som därvid stått i kontakt med vissa företrädare för han- delsgymnasierna för att utröna utfallet av de provisoriska planerna. Vid dele— gationens slutliga bearbetning av kurs- planen för gymnasiets ekonomiska läro— kurs har bl. a. härigenom vunna erfa- renheter kunnat utnyttjas. Av lärc- plansexperter uppgjorda förslag till
] v . 1 I
kursplaner m. m. har granskats och vi- dare bearbetats av delegationen innan de förelagts gymnasieutredningen.
3.3.5 Teknisk gymnasieutbildning
I direktiven för utredningen uttalas bl. a. följande.
»Ett av de utbildningsområden, som ut— redningen vid sitt arbete med förevarande problem synes få anledning att gå närmare in på, torde vara teknikerutbildningen. —— — — Med hänsyn till den allt större be- tydelse för produktionslivet, som yrkes- gruppen tekniker har och kan förväntas få, synes spörsmålet om teknikerutbildning— en höra till de problem, som under utred- ningens gång lämpligen bör specialbearbe- tas genom en särskild delegation eller på annat lämpligt sätt.»
Gymnasieutredningen fann det lämp— ligt att frågorna om ingenjörsutbild- ningen på gymnasienivå bearbetades av en särskild delegation. Denna, som fick namnet ingenjörsdelegationen, tillsattes i maj 1961 och har letts av gymnasieut- redningens ordförande. Som ledamöter, tillika experter åt utredningen, har där- utöver ingått till en början civilingen- jören Sven Malmströln, rektorn Bertil Sjöberg, numera t.f. byråehefen Stina Thyberg, förste byråingenjören Olof Wallerius och byrådirektören Emanuel Waril. I september 1961 knöts även lek- torn Egon Nilsson till delegationen. Ut- redningens huvudsekreterare och biträ- dande sekreterare har därjämte deltagit i delegationens arbete.
Enligt de direktiv delegationen fick av gymnasieutredningen skulle delega- tionen till en början koncentrera sitt ar— bete till ingenjörsutbildningen på en nivå, motsvarande nuvarande utbild- ning på 3—årigt tekniskt gymnasium, varvid det förutsattes att studiemålet i fackämnena skulle som helhet vara i stort sett oförändrat.
Under sitt arbete har delegationen
diskuterat den tekniska gymnasieutbild- ningen med bl. a. den under 3.3.2 nämn- da yrkesanalysgruppen, Sveriges indu— striförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation samt olika fö- reträdare för näringslivet. I praktik- frågan har överläggningar hållits med företrädare för Svenska arbetsgivare- föreningen och Svenska industrins praktiknämnd.
Under hösten 1961 utarbetades inom delegationen förslag till tim- och kurs— plan för teknisk gren av reallinjen vid allmänt gymnasium. På grundval härav framlade gymnasieutredningen ett för- slag som genom beslut den 6 och den 28 juni 1962 fastställdes av Kungl. Maj:t.
På initiativ från delegationen har gymnasieutredningen för att belysa vis- sa frågor om differentieringen och de olika ämnenas betydelse för de fram- tida arbetsuppgifterna låtit göra en en- kät bland vissa årgångar examinerade gymnasieingenjörer. Resultatet av dessa undersökningar redovisas under 8.4.2.5 och i SOU 1963: 41.
Inom sitt huvudarbetsområde har de- legationen utarbetat förslag bl. a. om studietidens längd, differentieringar, timplan samt praktikens innehåll, längd och förläggning. Vidare har delegatio- nen granskat och framfört sina syn- punkter beträffande av läroplansexper- ter framlagda förslag till kursplaner m. m.
3.3.6 Andra utbildningsvägar inom gymnasiet
Utredningen har haft att pröva om nya utbildningsvägar bör införas i det framtida gymnasiet _ utöver dem som det utan vidare stått klart måste rym- mas inom de allmänna, tekniska och ekonomiska sektorerna. Två områden för vilka gymnasieutbildning bör över- vägas erbjuder sig omedelbart, nämli- gen det estetiska och vårdnadsområdet.
Därjämte har i olika sammanhang ak- tualiserats vad som ibland kallas »hus- lig» utbildning.
33.61 Estetisk utbildning. För att när- mare bearbeta denna fråga och fram- lägga förslag till eventuell estetisk dif- ferentiering tillsattes i september 1961 en särskild delegation. I denna har in- gått, tillika experter åt utredningen, professorn Bertil Carlberg (delegatio- nens ordförande), rektorn Margit Björk- quist, sekreterare, professorn Sten Kar- ling, filosofie licentiaten Bertil Laurit- zen och intendenten Marita Lindgren- Fridell. I sina direktiv till delegationen angav gymnasieutredningen att den med este- tisk utbildning avsåge sådana aktiviteter och verksamhetsfält, som toge i anspråk håg och fallenhet för musik, sång och dans, dramatisk framställning, färg- och formgivning och liknande. I dele- gationens uppdrag skulle ingå dels frå- gan om en mer omfattande estetisk ut- bildning, avsedd endast för elever med speciella intressen, dels frågan om de estetiska inslag, som kunde komma att ingå som normalföreteelse i många gymnasisters skolgång. Delegationen har utarbetat ett stort antal förslag. Gymnasieutredningen re- dovisar sina ställningstaganden i 8.5.2.
3.3.6.2 Vårdnadsutbildning m. m. Inom gymnasieutredningen har sedan novem- ber 1961 en särskild delegation bearbe- tat frågorna om gymnasieutbildning med inriktning på hushållnings-, vård- nads-, arbetsledare- och ungdomsledare- uppgifter. Ordförande i delegationen har varit ledamoten av gymnasieutred- ningen öhman. I övrigt har i delega- tionen, tillika experter åt utredningen, ingått byråehefen Rut Ager, direktören Anna-Greta Hybinette, rektorn Greta Kastman, instruktionssköterskan Brita
Lager och förste byråsekreteraren Brita Wernlund. Sedan december 1962 har vidare ledamoten av gymnasieutred— ningen Margareta Vestin varit knuten till delegationen.
I delegationens uppgifter ingick bl. a. även att ytterligare penetrera 1959 års blandgymnasiekommittés förslag, i vad avser nu nämnda områden, samt att där- utöver undersöka om ytterligare, mer eller mindre besläktade utbildningsvä- gar i framtiden kunde bli aktuella. De- legationen hade även att beakta de uppslag som framkommit i betänkandet Praktiska gymnasier (SOU 1959: 44).
Det material som delegationen till- handahållit utredningen ligger till grund för utredningens förslag under 8.5.2.
3.3.7 Organisatoriska och ekonomiska frågor
3.3.7.1 Utredningen har vidare haft att pröva frågan om samorganisation av gymnasiala skolformer (jfr 3.1.5.1). Si— na ställningstaganden i dessa frågor (se kapitel 12) grundar gymnasieutred- ningen bl.a. på planeringsundersök- ningar, som utförts av utredningens ex— pert numera t.f. undervisningsrådet Bengt Jacobson, samt på utredningar om behov av lokaler och utrustning som gjorts av experterna rektorn Klas- Erik Almberger, skoldirektören Axel Assarsson och byrådirektören Olof Moll. Nära samband med de senare frå- gorna har kostnadsberäkningarna, vid vilkas utförande numera byrådirektö- ren Carl—Erik Virdebrant biträtt utred- ningen som expert.
3.3.7.2 Enligt sina direktiv har gymna- sieutredningen även haft att dels över- väga frågan om huvudmannaskapet för de framtida gymnasiala utbildningsvä- garna, dels pröva frågan om det ekono- miska ansvaret för det framtida gym- nasieutbildningssystemet.
Inom gymnasieutredningen har dessa frågor förberetts av en särskild dele- gation, huvudmannaskapsdelegationen, som tillsattes i november 1960. Ordfö- rande i delegationen har varit ledamo- ten Andersson och därjämte har i de- legationen ingått ledamoten Hultin samt, tillika experter åt utredningen, rektorn Nils Anrup, byrådirektören Gös- ta Nordin (delegationens sekreterare) och byråehefen John Ulne. Därjämte har gymnasieutredningens huvudsekre- terare och biträdande sekreterare delta- git i delegationens arbete.
Delegationen har haft överläggning- ar med kommunförbunden, lärarorga— nisationer m. fl.
Av delegationen utarbetat material ligger till grund för gymnasieutredning- ens förslag i kapitel 17 och 18.
3.3.3 Frågor rörande intagning, flyttning, betyg, studiernas avslutning och studietidens längd Frågor rörande bl. a. intagning, flytt- ning, betyg och studiernas avslutning har inom gymnasieutredningen förbe- retts av en särskild delegation, kallad betygsdelegationcn, i vilken ingått leda- möterna av gymnasieutredningen Hultin (ordförande) , Magnusson och Margareta Vestin samt, tillika experter åt utred— ningen, professorn Gösta Ekman och laboratorn Sten Henrysson. Gymnasie- utredningens huvudsekreterare har. vi— dare deltagit i delegationens arbete, som började i september 1961. Från ok- tober 1962 har även rektorn Erik Sand- berg såsom expert deltagit i delegatio- nens arbete.
Samband med de nämnda frågorna har läsårets längd, speciellt tidpunkten för det sista läsårets avslutning. I denna fråga har gymnasieutredningen samrått med värnpliktsutredningen (se 9.124).
Utredningen har företagit undersök- ningar angående studieresultaten i det nuvarande gymnasiet. För dessa svarar
professorn Carl-Erik Quensel och filo- sofie kandidaten Göran Angsmark vilka som experter knöts till utredningen i november 1960. En separat redogörelse för undersökningarna lämnas av Angs- mark i SOU 1963:41. Av betydelse i detta sammanhang är också de av pro— fessorn Yngve Norinder utförda under- sökningarna angående studieförhållan— dena vid fackgymnasierna. Norinder har sedan september 1962 varit knuten till utredningen som expert. En rapport över undersökningarna lämnas i SOU 1963: 41.
Problemen angående studietidens längd belyses bl.a. genom två under- sökningar utförda av filosofie licentia— ten Bengt Ahnmé och konsulenten Ber- til Särlvik, båda experter åt utredning- en. Undersökningarna presenteras i SOU 1963:41. Vid deras uppläggning och genomförande har medverkat en rådgivande arbetsgrupp bestående av förutvarande experten numera ledamo- ten i utredningen Berg och ledamoten Sandgren samt utredningens experter docenten Urban Dahllöf, professorn Kjell Härnqvist och byråchefen Ejnar Neymark.
3.3.9 Lärarutbildningeirågor
För att förbereda dessa frågor tillsattes i april 1962 inom gymnasieutredningen en särskild grupp. Den har letts av gymnasieutredningens ordförande samt därutöver omfattat ledamöterna av ut- redningen Haldén, Hultin och Sand- gren samt, tillika experter åt utred- ningen, byrådirektören Emil Stetler och lektorn Hans-Erik östlundh, den se- nare tillika gruppens sekreterare. Be- träffande frågan om lärarutbildning vid teknisk högskola, varom gymnasieutred- ningen den 21 november 1962 avgivit förslag, har gruppen biträtts av, tillika experter åt utredningen, professorn Gö- ran Borg och lektorn Egon Nilsson.
Gruppen har haft överläggningar med en inom 1960 års lärarutbildningssak- kunniga för ändamålet utsedd arbets- grupp, bestående av professorn Torsten Husen samt avdelningschefen Bertil Ju— nel och undervisningsrådet Sixten Marklund. Lärarutbildningsgruppens förslag ligger till grund för gymnasie- utredningens ställningstaganden i kapi— tel 15 beträffande lärarfrågor.
3.3.10 Yrkesvägledning m. m.
Frågor om yrkesvägledning, elevvård m. m. har inom gymnasieutredningen först bearbetats av en i november 1961 utsedd arbetsgrupp omfattande ledamö— terna av utredningen Haldén (gruppens ordförande), Hultin, Magnusson och Margareta Vestin samt tillika experterna åt utredningen byråchefen Einar Ney- mark och konsulenten Bertil Särlvik.
Arbetsgruppen har haft överläggning- ar med företrädare för skolhälsovård, yrkesvägledning m. m. inom Skolöver- styrelsen och överstyrelsen för yrkes- utbildning samt med skolledare.
Det material arbetsgruppen tillhanda- hållit har legat till grund för gymnasie- utredningens förslag i kapitel 14 och delar av kapitel 15.
Gymnasieutredningen vill i detta sam— manhang omnämna att utredningen i dessa spörsmål haft överläggning med studiehjälpsutredningens ordförande och sekreterare, den förstnämnde tillika ledamot av gymnasieutredningen. Då studiehjälpsutredningen har att behand- la bl. a. frågor om studiehjälp vid gym- nasier m. fl. skolformer på det gymna- siala åldersstadiet tar gymnasieutred- ningen ej upp dessa problem.
3.3.1] Läroplansarbetet För ]äroplansarbetet utfärdade gymna- sieutredningen i november 1961 allmän—
na riktlinjer vilka i mars 1962 komplet- terades med vissa riktlinjer för de tek— niska ämnena.
Läroplansexperterna har arbetat i grupper, nämligen läroplansgruppen för
orienteringsämnen med uppgift att behandla frågor rörande i huvudsak re- ligionskunskap, historia, litteraturkän- nedom, littera'turhistoria, samhällskun— skap, socialkunskap, geografi, filosofi, psykologi, idéhistoria,
språk, moderna och klassiska samt jämförande språkkunskap,
matematisk—naturvetenskapliga äm- nen, matematik, fysik, kemi, biologi,
tekniska ämnen jämte härmed sam— manhängande frågor såsom praktik,
ekonomiska ämnen inklusive maskin- skrivning och stenografi,
frågor rörande estetiska ämnen,
fysisk fostran.
Därjämte har en särskild grupp be- handlat allmänna undervisningsfrågor. Flertalet experter i sistnämnda grupp och de grupper som behandlat oriente- ringsämnena, språk samt matematisk- naturvetenskapliga ämnen tillkallades i december 1961. Ordförande i dessa grupper har varit gymnasieutredning- ens huvudsekreterare och vice ordfö- rande experten rektorn Erik Nordell samt sekreterare lektorn Hans-Erik Öst- lundh. Grupperna för estetiska ämnen och ämnen för fysisk fostran har letts av huvudsekreteraren och Östlundh. Som ordförande för läroplansgruppen för tekniska ämnen har fungerat leda- moten av utredningen Hultin. Som sek— reterare i denna grupp, tillika experter åt utredningen, har tjänstgjort lektorn Kjell Malm (t.o.m. 31 december 1962) och skoldirektören Axel Assarsson (fr.o.m. den 1 januari 1963). Exper— terna i sistnämnda grupp har successivt tillkallats fr. o. 111. maj 1962. Läroplans- experternas för de ekonomiska ämnena
% | 1 l
arbete har samordnats av byrådirektö- ren Emil Stetler.
De olika läroplansgruppernas arbete ligger till grund för gymnasieutredning- ens förslag i kapitel 9 och 10 samt för det förslag till läroplan för gymnasiet som utredningen samtidigt med detta betänkande överlämnar.
3.4 Arbetet i övrigt
3.4.1 Studieresor m.m.
Efter vederbörligt bemyndigande har olika studieresor företagits.
I september 1961 besöktes sålunda Kristiansund i Norge av experterna åt utredningen direktören Axel Alfort, rektorn Hartwig Hermansson och byrå— direktören Emil Stetler samt av gymna- sieutredningens biträdande sekreterare. Avsikten var att studera en inom all- männa gymnasiet i Kristiansund inrät- tad handelslinje.
Stetler har vidare under maj 1962 besökt Västtyskland, Nederländerna och Schweiz för studier av merkantil gym— nasieutbildning.
Lektorerna Martin Melander och Hans-Erik Östlundh, båda experter åt utredningen, besökte under februari 1962 Paris för att där studera viss för- söksverksamhet bl. a. rörande samver- kan mellan ämnen.
Ledamoten av gymnasieutredningen Hultin och experten åt utredningen by- rådirektören Emanuel Waril företog i februari—mars 1962 en studieresa till Nederländerna, Frankrike och Schweiz för att där studera teknisk utbildning.
Rapporter från de sålunda företagna studieresorna har överlämnats till gym- nasieutredningen. Delvis har dessa ut- nyttjats av professorn Torsten Husen, som svarar för den i kapitel 2 lämnade internationella översikten.
Enskilda ledamöter, sekreterare och
experter har därjämte företagit vissa andra studiebesök.
3.4.2. Skrivelser m. m.
Följande framställningar har av eck- Iesiastikdepartementet överlämnats till gymnasieutredningen för att tagas i be- aktande vid utredningsuppdragets full— görande, nämligen
från Sveriges elevers centralorganisa- tion angående sammanslagning av filo- sofi- och kristendomsämnena i gymna- siet,
från Geografilärarnas riksförening angående undervisningen i geografi på gymnasiet,
den 25 januari 1960 och den 16 feb- ruari 1961 från folkuniversitetets kvälls- gymnasier i Stockholm m. fl. orter an- gående giltighetstiden för vissa på la- tinlinjen före studentexamen avslutade ämnen,
den 5 mars 1960 från kommitté ut- sedd av Association des Romanistes Scandinaves angående undervisningen i franska och spanska,
den 20 september 1961 från lektorn Alf Axelson angående preciserade krav i historia och samhällslära i student- examen,
den 22 januari 1962 från styrelsen för dåvarande högre tekniska läroverket i Västerås angående inrättande av en materialteknisk linje,
den 9 november 1959 från Svenska facklärarförbundet angående övnings- och yrkesämnenas merit- och kompen- sationsvärde,
den 4 april 1962 från Ingeniörsveten- skapsakademien och Sveriges industri- förbund angående bioteknisk utbild- ning,
den 8 februari och den 4 juli 1962 från Sveriges allmänna exportförening, Stiftelsen exportskolan och Utlands- svenskarnas förening angående export- teknisk utbildning m. m.,
från Sveriges kristliga gymnasiströ- relse angående kristendomsundervis- ningen,
den 6 juli 1962 från Lycksele stad an- gående skoglig-teknisk utbildning,
den 23 januari 1963 från Läroverks- lärarnas riksförbund angående gymna- siets framtida förhållanden,
den 26 mars 1963 från översten Claes Peyron m.fl. angående förbättring av franska språkets ställning inom skol- väsendet.
Därjämte har från ecklesiastikdepar- tementet överlämnats remissyttranden över betänkandet Praktiska gymnasier (SOU 1959: 44) och över 1959 års blandgymnasiekommittés betänkande.
Till gymnasieutredningen har vidare inkommit ett betydande antal skrivel- ser från olika organisationer och sam- manslutningar samt enskilda personer.
Gymnasieutredningen har avgivit föl- jande remissyttranden, nämligen
den 27 december 1960 angående ut- ökad undervisning i matematik på la- tinlinjen,
den 15 februari 1961 angående inord- nande av de högre tekniska läroverken under de kommunala skolstyrelserna,
den 15 februari 1961 över förslag till nya bestämmelser rörande tillträde till medicinska studier,
den 12 maj 1961 angående ändrade bestämmelser om urvalet bland de sö- kande till tekniska högskolor,
den 31 oktober 1961 över av kommit- tén för nya utbildningsvägar vid de fi- losofiska fakulteterna avgivet förslag Akademisk sekreteraruthildning,
den 13 november 1961 över 1957 års skolberednings betänkande Grundsko- lan (SOU 1961: 30) m. m.,
den 14 november 1961 över förslag från överstyrelsen för yrkesutbildning om 2—årig lärarutbildning av gymnasie- ingenjörer,
den 13 januari 1962 angående statligt stöd till kostnader för skolbyggnad vid Sigtunastiftelsens humanistiska läro— verk,
den 11 maj 1962 över brevskoleutred- ningens betänkande Korrespondensun- dervisningen inom skolväsendet (SOU 1962: 16),
den 11 maj 1962 över examensutred- ningens betänkande Examensförfaran- det inom det högre skolväsendet,
den 16 februari och den 11 maj 1962 över studiesociala utredningens betän- kande Vidgad vuxenutbildning på gym- nasiestadiet (SOU 1962: 5),
den 15 maj 1962 över en inom eckle- siastikdepartementet upprättad prome- moria Lärare i läroämnen. Behov och tillgång under 1960—talet,
den 31 oktober 1962 över betänkandet Skolväsendets centrala ledning (SOU 1962: 28) ,
den 11 januari 1963 över fackskole- utredningens förslag angående försöks- verksamheten läsåret 1963/64 (stencil, ecklesiastikdepartementet 1963: 3) ,
den 11 januari 1963 över skoladmi- nistrativa utredningens betänkande Förslag till förbättring av läroverksrek- torernas arbetssituation (stencil, eckle- siastikdepartementet 1962: 5) ,
den 18 februari 1963 över en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria rörande det högre utbild- ningsväsendets fortsatta utbyggnad jäm- te bilaga (SOU 1962: 55),
den 15 maj 1963 över av sakkunniga för utredning rörande textil- och kon- fektionsindustrins utbildningsbehov av- givet betänkande Utbildningen av tex- til- och. konfektionstekniker m. fl. (sten- cil, ecklesiastikdepartementet 1962z3).
3.5 Betänkandets disposition
I översikten i det föregående över de viktigare utgångspunkterna för gymna- sieutredningens arbete har utredningen
konstaterat att en översyn av gymna- siet visserligen är en automatisk följd redan av reformen av den obligatoriska skolan men att i själva verket den myc- ket starka kvantitativa utvecklingen av gymnasiet och de därmed följande pro— blemen har blivit en av de centrala frå- gorna för utredningen. Med gymnasiets dimensionering i framtiden samman- hänger intimt nästan varje detaljpro- blem om dess utformning. Gymnasieut- redningen har därför funnit det ända- målsenligt att redan tidigt i sitt betän- kande behandla de kvantitativa frågor— na, vilka sålunda tas upp i följande ka- pitel, Gymnasiets dimensionering. In— nan gymnasieutredningen _ mot bak- grund av sina slutsatser beträffande de gymnasiala skolformernas dimensione- ring — ger sina principiella synpunk- ter på det gymnasiala skolsystemets struktur (kapitel 6) analyserar utred- ningen gymnasiets innehåll och mål (kapitel 5).
De närmast följande kapitlen ägnas åt konstruktionen av gymnasiet. Utred- ningen ger därvid först sin principiella syn på hur gymnasiet bör differentie- ras (kapitel 7). Därefter ges förslag till de lärokurser som bör finnas (kapitel 8). Detaljerna i konstruktionen, d.v.s. uppdelning på läroämnen, dessas inne- håll och timtal, presenteras därnäst (ka— pitel 9) och i anslutning därtill gymna- siets inre arbete (kapitel 10). Åt frågan om studiestödjande åtgärder ägnas där-
efter följande avsnitt. Speciellt diskute- ras spörsmålet om en för vissa elever avsedd längre studiegång parallell med den normala (kapitel 11). Frågan om hur lång den normala bör vara be- handlas tidigare (kapitel 6 och 9).
De gymnasiala skolformernas yttre organisation, d.v.s. samorganisation av olika studievägar, är av stor bety- delse hl. a. om man vill erbjuda alla ungdomar i princip samma utbildnings- möjligheter. Vid behandlingen av den- na fråga dryftas även storleken av klas- ser och grupper i gymnasiet. Hela det gymnasiala utbildningssystemet blir i många fall berört (kapitel 12). Detsam- ma gäller i vissa avseenden också frågor om intagning, betygsättning, flyttning och studiernas avslutning (kapitel 13). Skolsociala verksamheter (kapitel 14), gymnasiets befattningshavare (kapitel 15), lokaler och hjälpmedel (kapitel 16) samt ekonomiska och organisato- riska frågor vid samordning av olika skolor (kapitel 17) berör inte heller ha- ra gymnasiet. I och med behandlingen av huvudmannaskapet för gymnasiet och därmed sammanhängande frågor (kapitel 18) har utredningen slutbe- behandlat frågorna om gymnasiets mål, innehåll och organisation. Därefter dis- kuteras övergången till det nya gym- nasiet (kapitel 19) och slutligen ges sammanfattande kostnadsberäkningar (kapitel 20) ävensom en sammanfatt- ning av hela betänkandet (kapitel 21).
4.1 Inledning
Som framhållits i 3.5 intar de kvanti- tativa problemen en central ställning i utredningsarbetet och bör därför redan tidigt tas upp till behandling. I förelig- gande kapitel skall gymnasieutredning- en redogöra för sina undersökningar och slutsatserna härav.
Gymnasiets kvantitativa omfattning bestämmes av en rad faktorer, som med en viss schematisering låter sig inord- na. under någon av rubrikerna:
Ungdomens efterfrågan på gymnasie- utbildning, respektive
Avnämarnas efterfrågan på gymnasie- utbildade.
Härtill kommer de statliga och kom- munala instansernas bedömning av dessa faktorer i relation till andra sam- hälleliga behov liksom även tillgången på lärare, ekonomiska resurser m. m. I samma mån som det erkännes att ut- bildning i stor utsträckning är produk— tiv och att samhället har anledning att tillgodose den enskildes önskemål om utbildning, blir det emellertid på längre sikt drivkrafterna _ efterfrågan på gymnasieutbildning och efterfrågan på gymnasieutbildade _— som blir avgöran- de. Genom en framsynt utbildningspoli— tik (prognoser, planering, yrkesorien- tering etc.) kan och måste då statsmak- terna påverka dessa krafter så att ut— bytet blir det bästa från hela samhällets synpunkt.
KAPITEL 4
Gymnasiets dimensionering
Utbildningsväsendets inriktning och kvantitativa omfattning ingår som ett mycket betydelsefullt led i planeringen för samhället i dess helhet. För gymna— sieutredningen har det icke varit möj- ligt att angripa problemet annat än ur mer begränsade aspekter. Utredningen vill göra den allmänna reservationen att de resultat utredningen i det föl- jande redovisar sannolikt innebär mini— miramar, vilket understryker hur vik- tigt det är att skolväsendet på det gym- nasiala åldersstadiet får en flexibel or- ganisation.
I avsnittet 4.2 ger gymnasieutredning- en en översikt över de olika gymnasie— formernas hittillsvarande utveckling samt lämnar till jämförelse vissa upp- gifter om elevantalet vid andra skolfor- mer på det gymnasiala åldersstadiet.
Den starka expansionen av alla skol- former på detta stadium ger en klar uppfattning om utbildningstrycket. En ännu tydligare och mera kvantifierad bild av utbildningsintresset ger före- tagna undersökningar av antalet sökan- de och intagna till de olika gymnasie- formerna— höstterminerna 1960 och 1961. En redogörelse för dessa under- sökningar lämnas i 4.3.1. I avsnittet 4.3 behandlar gymnasieutredningen vidare de faktorer som påverkar tillströmning- en, d.v.s. ungdomarnas och föräldrar— nas inställning till gymnasiestudier.
Arbetsmarknadens behov av gymna-
sieutbildade tas upp i avsnittet 4.4. Häri rymmes rader av problem, metodiska såväl som praktiska. Det framhålles bl. a. att behov och tillgång inte kan be- traktas som två separata frågor. Det rå- der ett ständigt växelspel mellan dem. Det är vidare inte möjligt att separera behovet av gymnasieutbildade från be- hovet av annan arbetskraft. Utredningen genomför dels vissa kalkyler beträffan- de efterfrågan på gymnasieutbildade omkring 1970, dels ett par räkneexem- pel för att belysa utvecklingen på längre sikt.
Den slutliga sammanvägningen av de för gymnasiets dimensionering rele- vanta faktorerna göres i 4.5, Gymnasie- utredningens slutsatser och rekommen- dationer. Den avgörande frågan synes därvid komma att gälla mindre den totala expansionen av gymnasiet än för- delningen på olika studieriktningar. Framför allt synes en fortsatt omfördel-
ning i riktning mot fackgymnasial ut- bildning och matematisk-naturveten- skaplig utbildning böra komma till stånd. Utredningen antyder i korthet några av de betydelsefullaste åtgärder, som måste vidtagas för att uppnå detta mål. Härmed är också utgångspunkterna och bakgrunden givna för undersök- ningarna, övervägandena och slutsat- serna i de följande kapitlen om kon- struktionen av det nya gymnasiet.
4.2 Gymnasiets utveckling
I föreliggande avsnitt skall gymnasie- utredningen söka ge dels en bild av den hittillsvarande framväxten av de olika gymnasieformerna och i någon mån av andra skolformer på samma ålderssta- dium, dels en sammanfattning av tidi- gare gjorda bedömningar av de olika gynmasieformernas utveckling.
Innan gymnasieutredningen närmare
Diagram ]. Antalet 17-åringar 1920—1975
Antal i 1000—lat 1140
130 120 110 100
90
-60 50 40 30 20
10
0 1920 1525 1930 1935 1940 1945
1975 År
1950 1955 1960 1965 1570
går in på dessa frågor är det lämpligt att belysa de aktuella åldersgruppernas tidigare och framtida utveckling. I dia- gram ] redovisas antalet 17-åringar un- der åren 1920—1962 (preliminär upp- gift för 1962) samt för åren 1963—1975 enligt preliminära beräkningar gjorda av statistiska centralbyrån. För tiden före 1949 är diagrammet uppgjort på grundval av antal 17-åringar 1921, 1926, 1931, 1936, 1941 och 1946.
Av diagrammet kan bl. a. utläsas att antalet 17—åringar nått ett maximum 1962 med ca 131000, att antalet där- efter sjunker successivt till slutet av 1960-talet för att under 1970-talets förra hälft stabilisera sig mellan gränserna 105 000—110 000.
4.2.1 Hittillsvarande utveckling
De olika gymnasieformernas utveckling kan belysas på flera sätt. Ett är att ange det totala antalet elever olika är. Ett annat är att redovisa tillströmningen ge- nom att ange antalet nyinskrivna. Man kan också välja att ange antalet exami- na inom de olika gymnasieformerna. 4.211 Att redovisa utvecklingen genom att ange totala antalet elever olika är stöter på vissa svårigheter. Det allmän- na gymnasiet omfattar sålunda 4—åriga och 3-åriga linjer. De kvantitativa rela- tionerna mellan dessa har växlat. Från och med 1961 har fler elever intagits i ring Ia än i ring I4. Den första årskur- sen i det 4-åriga allmänna gymnasiet har icke någon motsvarighet vid de fackgymnasiala skolformerna, vilka som bekant bygger på realexamen eller mot- svarande utbildning. Vidare har ham- delsgymnasiets normalkurser till för kort tid sedan varit 2-åriga (det 3-åriga handelsgymnasiet får årskurs 3 först läsåret 1963/64). Den redovisning för totala antalet elever i dessa gymnasie-
former, som lämnas i följande tabell 1, blir därför knappast rättvisande, i var— je fall när det gäller en jämförelse mel— lan ungdomens val av de olika gymna- sieformerna. Tabellen visar totala elev- antalet vart tionde år, räknat från och med 1921, samt dessutom för 1962. All- männa gymnasiet (Ag) omfattar i ta- bellen säväl 3-årigt som 4-årigt gymna— sium, handelsgymnasiet (Hg) 2-årig och 4-årig kurs och fr.o.m. 1961 även 3— årig kurs samt tekniska gymnasiet (Tg) det 3-åriga tekniska gymnasiet och den till 1930-talets slut ännu kvarvarande 3-åriga tekniska elementarskolan.
Tabell ]. Totala antalet elever i allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tek— niskt gymnasium höstterminerna 1921—
1962.
Ht Ag Hg Tg Totalt 1921 9 334 596 553 10 483 1931 10 691 741 692 12 124 1941 16 989 1 083 1 277 19 349 1951 21 263 1 981 2 709 25 953 1961 62 954 3 993 7 868 74 815 1962 69 388 5 385 9 531 84 304
4.212 Som tidigare nämnts kan gym- nasieformernas utveckling även illustre— ras genom en redovisning av nybörjar- antalet. Det stöter dock på vissa svårig- heter att bestämma detta antal med hän- syn till att det inte finns några statis- tiska uppgifter tillgängliga för åren före 1954 om antalet intagna elever. Gymna- sieutredningen har därför i det följan- de valt att beskriva ändringarna i till- strömningen genom att ange antalet elever i nybörjarklasserna. Dessa ele- ver benämnes i fortsättningen nybör- jare, trots att bland dem ingår även kvarsittare, vilka torde utgöra 7 å 8 % av samtliga elever. I tabell 2 och diagram 2 redovisas antalet elever i gymnasiernas första års- kurs för vissa år under perioden 1921——
1962. Beträffande allmänna gymnasiet redovisas antalet elever i ringarna I3 och 14. För handelsgymnasiet och tek- niska gymnasiet har räknats med års- kurs 1 av de i 4.2.1.1 angivna kurserna. I tabell 2 ställes även antalet nybörjare i relation till antalet 17-åringar samma år. Av tabell 3 framgår förändringarna i det allmänna gymnasiet med avseende på förefintliga linjer. Med hänsyn till
dels att särskilt reallinjen men även latinlinjen under perioden 1921—1962 haft så skiftande innehåll att det inte är meningsfullt att göra jämförelser dem emellan för hela tidsperioden, dels att allmänna linjen blev mera generellt genomförd först från och med läsåret 1954/55 har utredningen begränsat re- dovisningen till de senaste nio åren. Därvid har räknats med elevantalet i ringarna 13 och 14.
Tabell 2. Antalet clever i nybörjarklasserna vid allmänt gymnasium, handelsgymnasium- och tekniskt gymnasium höstterminerna 1921—1962
(Absoluta och relativa tal)
Ag Hg Tg Totalt I % av Ht antalet. abs. rel. abs. rel. abs. rel. abs. rel. 17—ar. 1921 2 368 81,3 335 11,5 211 7,2 2 914 100 2,5 '1926. ”2.524. ..”—83,7 ...... 346. ...1..1,5 ...... 145.”.4',8u..3.015'”.100nn2,5” .1931' ”3.511_.U8.3.,6 ...... 399 ..... 9 lå ...... 291 ..... 6 ,9.. ”4201. w100” ”.3.,8'. .1936- ...4.2.353. ”86,3 ...... 472 ..... 8 .,4 ...... 300 ..... 5.,3.. ”5.625. m100Hm-5',5H 1941. 5345. ”82,9 ...... 5.93. ....9.,2.. . .509. 7,9 . 6447 . 100 ..... 6,5” .1946' . . 5 255 . . 7725 ...... 743. . . .1.1.,(.) ...... 778. . . .1.1.,.5. . . . 6776 . . 100 ...... 7 .,8. . .1950' ”6760. ll'7.8.,1 ...... 859. ...1.0.,0 ..... 1.034. ...1..1,9.. ”8.653. ”.100 ..... 10,7” 1951 7 120 77,2 1 037 11,3 1 060 11,5 9 217 100 11,3 1952 7 726 78,6 1 054' 10,7 1 054 10,7 9 834 100 11,9 1953 9 229 80,9 1 123 9,8 1 064 9,3 11 416 100 13,3 1954 9 914 81,5 1 167 9,6 1 076 8,9 12 157 100 13,9 1955 10 508 81,6 1 241 9,6 1 129 8,8 12 878 100 14,1 1956 11 198 80,7 1 304 9,4 1 373 9,9 13 875 100 14,6 1957 12 719 81,2 1 328 8,5 1 623 10,3 15 670 100 16,7 1958 14 561 81,9 1 413 8,0 1 797 10,1 17 771 100 18,2 1959 17 467 82,3 1 575 7,6 2 135 10,1 21 177 100 19,0 1960 19 487 81,8 1 698 7,1 2 640 11,1 23 825 100 19,5 1961 21 663 78,0 2 270 8,2 3 831 13,8 27 764 100 21,3 1962 2.2 882 75,2 3 254 10,7 4 275 14,1 30 411 100 - 23,2
Såväl tabellerna 1—3 som diagram 2 visar gymnasiets snabba utveckling så- väl ahsolut som relativt. Särskilt stark har expansionen varit under den senas- te tioärsperioden, då andelen nybörjare av antalet 17-åringar fördubblats.
Den under senare år pågående för- skjutningen från 4-årig till 3-årig studie-
gång på allmänna gymnasiet gör att man inte erhåller en helt rättvisande bild av tillströmningen genom att redo- visa antalet elever i ringarna I3 och 14. Ett något bättre mått erhålles om man beträffande det allmänna gymnasiet räknar med antalet elever i ringarna 13 och 114. Givetvis är den starka expan-
Diagram 2. Antalet eleuer i nybörjarklasserna vid allmänt gymnasium, handels: gymnasium och tekniskt gymnasium åren 1921—1962
Antal elever 3400
3 2.00
30.00
20000 Tg 25000 20000 Hg 21000 20000 1&000 10000 14000 12000 Ag 10000 &000 eooo 4000
2.000
1920 1930 1940 1950 1960 r
Tabell 3. Antalet elever i, nybörjarklasser vid allmänt gymnasium, fördelade på linjer, höstterminerna 1954—1962
(Absoluta och relativa tal)
Allmänna linjen Latinlinjen Reallinjen Totalt Ht
abs. rel. abs. rel. abs. rel. abs. rel. 1954 1 970 19,8 3 453 34,8 4 491 45,4 9 914 100 1955 2 160 20,6 3 618 34,4 4 730 45,0 10 508 100 1956 2 314 20,7 3 844 34,3 5 040 45,0 11 198 100 1957 2 571 20,2 4 222 33,2 5 926 46,6 12 719 100 1958 2 962 20,3 4 545 31,2 '7 054 48,5' 14 561 100 1959 3 315 18,9 5 288 30,3 8 864 50,8 17 467 100 1960 4 045 20,8 5 070 26,0 10 372 53,2 19 487 100 1961 4 716 21,8 5 249 24,2 11 698 54,0 21 663 100 1962 4 909 21,5 5 634 24,6 12 339 53,9 22 882 100
sionen under 1950- och 1960-talen del- svarande år erhålles procenttal som vis beroende av att 1940-talets stora års- kullar mot periodens slut nått upp till gymnasieåldern (jfr diagram 1). Elimi- neras även verkan härav genom att re— latera antalet »nybörjare» på nyss nämnt sätt till antalet 17—åringar mot—
växer från 10,1 höstterminen 1950 till 23,4 höstterminen 1962. I diagram 3 har dessa procenttal införts varvid lo— garitmisk skala användes på den lod- räta axeln. I denna skala är utveck- lingen i det närmaste linjär, vilket inne-
% 50 45
40 35
30
25
här att andelen av en årskull som »bör- jat» i gymnasiet sedan 1950 växt expo- nentiellt med tiden, d.v.s. den årliga ökningen är proportionell mot andelens storlek motsvarande år.
Av tabell 2 framgår vidare att rela- tionerna mellan de tre gymnasiefor- merna under de senaste fyra decen- nierna varit ganska stabila. Det allmän- na gymnasiet har sålunda omfattat om- kring 80 % samt handelsgymnasiet och det tekniska gymnasiet vartdera om- kring 10 %. Under de senaste åren har dock fackgymnasierna ökat relativt starkt.
4.213 Gymnasieformernas utveckling kan som nämnts även utläsas av antalet examina. Här lämnas Vissa uppgifter Diagram 3. »Nybörjare» i gymnasiet i procent av antalet 17—åringar höstterminerna 1950—1962 (logaritmisk skala)
dels i tabell 4 om antalet examina på allmänt gymnasium, handelsgymnasium (2- och 4-åriga kurser) och tekniskt gymnasium (inkl. teknisk elementar- skola), dels i tabell 5 om de examinera- des relativa fördelning efter kön åren 1957—1962, dels i tabell 6 om hur på allmänna gymnasiet examina fördelat sig på de olika linjerna. Samtidigt stäl- les i tabellerna 4 och 6 antalet examina i relation till antalet 20-åringar. Med hänsyn till brister i det statistiska ma— terialet har det icke varit möjligt att lämna uppgift för exakt samma år som i tidigare tabeller. Därjämte ges i tabell 7 uppgifter om den relativa fördelning- en av examina vid allmänt gymnasium på grenar jämte examina enligt 1933 års läroverksstadga (Ls) samt fördelningen på kön åren 1957—1962.
.Tabell 4. Antalet examina vid allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tekniskt gymnasium åren 1921—1962 (Absoluta och relativa tal)
Ag Hg Tg Totalt 1 % av Är antalet rel. 20-år.
1 Vårterminen.
Tabell 5. Examinerades relativa fördelning efter kan vid allmänt gymnasium, han- delsgymnasium och tekniskt gymnasium åren 1957—"1962 (Relativa tal)
Ag Hg Te År M Kv M Kv M Kv 1957 55,1 44,9 58,3 41,7 97,5 2,5 1958 54,0 . 46,0 54,0 46,0 96,8 3,2 1959 53,2 46,8 56,6 43,4 97,2 2,8 1960 53,0 47,0 51,8 48,2 96,5 3,5 1961 ' 52,4 47,6 51,4 48,6 96,0 4,0 19621 51,0 49,0 42,5 57,5 96,5 3,5
1 Vårterminen.
I 4.2.1.2 har erinrats om svårigheter— 1962, då nuvarande linjer och grenar : na att göra jämförelser mellan de olika varit fullt utbyggda. Arbetsmarknads- ' linjerna under hela tidsperioden 1921— styrelsen har emellertid i Arbetsmark— 0- 1962. I tabell 7 har därför jämförelsen nadsinformation, serie S nr 2/1962 läm- , mellan de olika grenarna inom allmänt nat vissa uppgifter om hur de elever gymnasium begränsats till åren 1957— som 1945—1956 examinerats enligt 1933
,Tabell 6. Antalet examina vid allmänt gymnasium, fördelat på linjer åren 1921—1962 (Absoluta och relativa tal)
Allmän linje Latinlinje Totalt Reallinjc I % av antalet
20-år.
..............................................................................
...............................................................................
................
1958 2284 28,9 2 531 32,3 1959 2 577 30,4 2 586 30,4 1960 2 650 29,0 2 768 30,3 1961 3 206 30,0 3 054 28,6 1962 3 693 29,6 3 310 26,5
Howwwmsqaaeaa Oqammmm—nmwmou
&
4-
3 051 38,8 7 866 100 , 3 335 39,2 8 498 100 , 3 718 40,7 * 9 136 100 , 4 423 41,4 10 683 100 1 , 5 490 43,9 12 493 100 1
».
Anm. 1. I allmänna linjen ingår 5. k. A-kombinationer vid latin- och reallinjerna. 2. I antalet examina vid latin— och reallinjerna 1957—1961 ingår ett mindre antal examina
enligt 1933 års läroverksstadga.
3. Uppgifterna för 1962 avser vårterminen.
års läroverksstadga fördelat sig på kom- binationer, som i nuvarande allmänna gymnasium närmast motsvarar social gren av allmänna linjen, helklassisk gren av latinlinjen samt de biologiska och matematiska grenarna av reallinjen. Fördelningen (1945—1962) framgår av tabell 8.
4.214 Det skulle vara av stort intresse att kunna visa hur övriga skolformer på det gymnasiala åldersstadiet utveck— lats under en följd av år och därvid jämföra med gymnasiets utveckling. Statistiskt material finns visserligen om totalantalet elever i de aktuella skol—
formerna för relativt många år tillba- ka, men jämförelser på grundval av detta material blir missvisande på grund av att däri ingår lärokurser av mycket varierande längd, från fem må- nader till fyra år. Ett icke obetydligt antal elever kommer vidare att bli dub- belräknade. Gymnasieutredningen har därför ansett sig böra avstå från jäm— förelser baserade på det totala elevan- talet.
För att dock i någon mån söka be- lysa förhållandet mellan egentlig gym- nasieutbildning (Ag, Hg och Tg) och övrig utbildning på det gymnasiala ål- dersstadiet har utredningen i tabell 9 gjort en sammanställning av antalet
Tabell 7. Relativ fördelning av examina vid allmänt gymnasium på grenar och efter kön åren 1957—1962
Allm. linje Latinlinje År
So Spr Ha He
Manliga 1957 16,4 9,0 16,4 4,2 1958 17,1 8,9 15,8 4,4 1959 17,0 8,5 15,1 4,3 1960 17,5 7,4 13,7 3,6 1961 19,3 6,1 12,2 3,9 1962 17,9 5,5 10,8 3,8- Kvinnliga 1957 15,5' 17,4 40,1 4,6 1958 ' 15,5 16,9 40,1 5,1 1959 15,7 20,1 37,0 4,9 1960 15,4 18,2 38,9 5,2 1961 18,2 16,9 37,2 5,0 1962 19,7 16,3 34,0 4,8 _ Samtliga 1957 16,0 12,7 27,1 4,4 1958 16,3 12,6 27,0 4,7 1959 16,4 14,0 25,3 4,6 1960 16,5 12,5 25,6 4,3 1961 18,8 11,2 24,2 4,4 1962 18,8 10,8 22,2 4,3
Realliuje . 55:35;
B1 Ma
25,5 23,1 5,4 100 27,4 24,7 1,7 100 26,8 26,8 1,5 100 26,4 30,3 1,1 100 24,3 34,1 0,1 100 26,0 36,0 -— 100 16,1 2,9 3,4 100 17,3 4,2 0,9 100 18,2 3,3 0,8 100 16,5 5,1 0,7 100 16,8 5,8 0,1 100 18,3 6,9 —— 100 21,3 14,0 4,5 100 22,8 15,3 1,3 100 22,8 15,8 1,1 100 21,7 18,4 1,0 100 20,7 20,6 0,1 100 22,2 21,7 -— 100
Anm. 1. I allmänna linjen ingår 5. k. A-kombinationer vid latin- och reallinjerna. 2. Uppgifterna för 1962 avser vårterminen.
elever i oktober 1961 och 1962 (de egentliga gymnasierna i september 1961 och 1962) i första årskursen av olika utbildningar på det gymnasiala ålders- stadiet (för allmänna gymnasiet ring— arna 13 och 14). De under punkterna 9—16 upptagna utbildningarna har minst fem månaders studietid. Det är här fråga om sådan yrkesutbildnings— verksamhet, som statistiska centralby- rån numera redovisar i sin yrkesskol— statistik. Härvid är en rad postgymna- siala utbildningsvägar med i vissa fall rätt avsevärt elevantal ej medtagna, exempelvis försäkringsutbildning, bank- utbildning och sjuksköterskeutbildning (jfr tabell 25 under 4.423). Ej heller har folkhögskolor samt jordbruks- och skogsutbildningen medtagits. Såsom ut— redningen i det följande påvisar bör
man vara ytterst försiktig då man drar några slutsatser av materialet. Det sta- tistiska materialet medger icke motsva- rande sammanställningar för tidigare år.
Beträffande tabell 9 kan nämnas att flertalet elever på de egentliga gymna- sierna befinner sig i åldersgrupperna 16—18 är, varför man med relativ sä- kerhet kan sätta detta antal i relation till antalet ungdomar i en årskull, exem— pelvis 17-åringar. Så är långt ifrån fal— let med eleverna i övrig utbildning. De representerar ett stort antal åldersklas- ser, dock mera sällan yngre än 15- åringar. Man kan därför knappast på det angivna antalet elever grunda något antagande att så eller så många procent av en årskull genomgår i tabell 9 angi- ven utbildning.
Tabell 8. Antalet examina på social, helklassisk, biologisk och matematisk gren samt motsvarande tidigare kombinationer vid allmänt gymnasium åren 1945—1962 (Absoluta och relativa tal)
Totala Därav på antalet . , _ soc1al gren helkl. gren blOl. gren matem. gren Årtal stud.ex. eller motsv. eller motsv. eller motsv. eller motsv. abs. abs. rel. abs. rel. abs. rel. abs. rel. 1945 4 158 686 16,5 889 21,4 986 23,7 1946 4 154 762 18,3 884 21,3 886 21,3 1947 4 237 925 21,8 816 19,3 933 22,0 1948 4 141 967 23,4 812 19,6 884 21,3 1949 4 285 909 21,2 852 19,9 927 21,6 1950 4 497 998 22,2 834 18,5 886 19,7 1951 4 519 1 098 24,3 219 4,8 779 17,2 867 19,2 1952 4 899 1 111 22,7 221 4,5 943 19,2 831 17,0 1953 5 073 1 078 21,2 232 4,6 919 18,1 885 17,4 1954 5 360 1 076 20,1 243 4,5 918 17,1 929 17,3 1955 5 957 1 242 20,8 250 4,2 1 038 17,4 996 16,7 1956 6 553 "270 4,1 1957 7 307 1 168 16,0 321 4,4 1 555 21,3 1 026 14,0 1958 7 866 1 286 16,3 371 4,7 1 790 22,8 1 202 15,3 1959 8 498 1 391 16,4 389 4,6 1 939 22,8 1 343 15,8 1960 9 136 1 507 16,5 397 4,3 1 985 21,7 1 685 18,4 1961 10 683 2 008 18,8 470 4,4 2 211 20,7 2 201 20,6 1962 12 493 2 349 18,8 537 4,3 2 773' 22,2 2 711 21,7
Anm. 1. Uppgifter saknas för vissa år.
2. Vissa kombinationer enligt 1933 års läroverksstadga saknar motsvarighet i nuvar— ande gymnasium och omvänt. Sådana kombinationcr har inte medtagits varför procenttalens summa inte blir 100.
3. Uppgifterna för 1962 avser vårterminen.
4.2.2 Tidigare beräkningar om den framtida utvecklingen
I en lång rad utredningar under de se- naste decennierna har försök gjorts att förutse den kvantitativa utvecklingen av skolor på gymnasiestadiet. Progno— serna har avsett utvecklingen ur delvis skilda aspekter, vilket gör jämförelser mellan prognoserna svåra. Man har ibland prognostiserat antalet nybörjare, en annan gång hela elevantalet och en tredje gång examinationen. De skol- former som prognosen omfattat har också varierat.
Gymnasieutredningen ger i det föl- jande en kort översikt av vissa progno— ser, speciellt sådana som omfattar be- räkningar, vilka sträcker sig in på 1960-talet.
4.2.21 Skolöverstyrelsens planerings- kommitté för de stora årskullarna (1955) gjorde vissa beräkningar angå- ende elevantalet vid det allmänna gym- nasiet 1955—1969.
Man arbetade med två alternativ, av vilket det ena (a) grundades på anta- gandet om oförändrad relativ tillström- ning och det andra (h) antog en fortsatt ökning av densamma.
Enligt alternativ (a) skulle i det all— männa gymnasiet höstterminen 1961 finnas 44 000 elever och ett maximum uppnås 1962 med ca 45 000 elever. Där— efter skulle antalet elever sjunka så att det 1969 skulle uppgå till drygt 37 000. Enligt alternativ (b) beräknades elev- antalet nå ett maximum 1965, då gym- nasiet skulle omfatta närmare 62 000
Tabell 9. Antalet elever i första årskursen inom olika slag av utbildning på gymnasialt åldersstadium höstterminerna 1961 och 1962.
Antal Öknin i Utbildning ? 5 1961 1962 0 Egentlig gymnasieutbildning 1. Allmänt gymnasium (13 och 14) ......... . . . . 21 663 22 882 5,6 2. Handelsgymnasium (It1 och I”) ............. 2 270 3 254 43,3 3. Tekniskt gymnasium (I!) ................. 3 831 4275 11,6 Summa 1—3 27 764 30 411 9,5 Övrig utbildning 4. Handelsgymnasium (I')1. . .. ................ 124 — — 5. Tekniskt gymnasium, Specialkurser ........ 604 688 13,9 6. Folkskoleseminarium (I'). . .- ............... 199 198 — 0,5 7. Småskoleseminarium (I”) .................. 624 626 0,3 8. Tekniska dagskolor ....................... 1 952 2 308 18,2 9. Övrig teknisk utbildning .................. 546 746 36,6 10. Utbildning inom industri och hantverk ..... - 14 780 15 249 3,2 11. » » kontor och handel ........ 11 222 11 752 4,7 12. : för husliga och närliggande om— råden ................... 6 165 6 572 6,6 13. : » vårdyrken ................. 1 469 1 629 10,9 14. » » samfärdselns yrken ......... 148 150 1,4 15. Konstnärlig, reklamutbildning m. m ........ 301 254 —15,6 16. Övrig utbildning ......................... 721 1 008 39,8 Summa44—16 38 855 41 180 6,0
1 Intagning upphört fr. o. m. läsåret 1962/63.
elever och sedan i stort sett ligga kvar vid denna nivå.
Dessa bedömningar kan jämföras med tabell 1 ovan, enligt vilken elevantalet i allmänna gymnasiet 1962 var ca 69 000 och sålunda även högre än det högsta alternativets maximivärde för 1965.
4.222 1948 års teknisk-a skolutredning gjorde i Tekniska skolutbildningen (SOU 1955: 21) en kalkyl över den be- hövliga utvidgningen av intagningska- paciteten vid tekniska gymnasiet under åren 1955—1965, under förutsättning att oförändrad relativ andel av manlig ungdom skulle vinna inträde där. Un- der denna förutsättning skulle tekniska gymnasiet 1961 behöva ta in 1 530 ele- ver och 1965 1 440 elever. Utredningen framhöll emellertid att, om man beak-
tade tendensen att en större del av varje årskull sökte sig till högre skolor, en kraftigare utvidgning skulle få anses er- forderlig vid tekniska gymnasiet.
Enligt tabell 2 var antalet elever 1962 i årskurs 1 av tekniska gymnasiet ca 4300. Härav kan omkring 3800 beräk- nas ha varit nyintagna.
4.2.23 1949 års arbetskraftsutredning gjorde i betänkandet Arbetskraftsbeho- vet inom offentlig verksamhet (SOL' 1955: 34) en prognos för olika skolfor- mer, bl. a. allmänna gymnasiet och fackgymnasier, vilka senare innefattade folk- och småskoleseminarier, tekniska läroverket och handelsgymnasiet. Fack- gymnasierna redovisades dock i sin hel- het utan specificering på de olika skol- formerna.
Utredningen kom fram till ett elev-
antal läsåret 1964/65 i det allmänna gymnasiet (exklusive ring 14) av drygt 43 000. Enligt tabell 1 var höstterminen 1962 allmänna gymnasiets elevantal 69 388. Avdrages härifrån antalet elever i ring 14 höstterminen 1962 — 9 525 — skulle sålunda på allmänna gymnasiet (exklusive ring 14) ha funnits 59 863 elever, d.v.s. närmare 17 000 mer än som angivits i förenämnda prognos.
4.224 Universitetsutredningen beräk- nade i sitt betänkande Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle (SOU 1959: 45) antalet examina vid allmänna gymnasiet, tekniska gymnasiet och han- delsgymnasiet (2- och 4-åriga) åren 1959—1970. Enligt denna prognos skulle antalet sådana examina sammanlagt bli maximalt ca 18650 (ca 15000 på Ag) år 1965. Enligt nu tillgängliga uppgifter (jfr 4.429) kan med stor säkerhet be- räknas en total examination nämnda år av omkring 24 000 (ca 18 500 på Ag).
4.225 Skolöverstyrelsen framlade i ju— ni 1959 en utredning om Gymnasieor- ganisationens omfattning fram till 1965, där vissa beräkningar gjordes om gym- nasiets kvantitativa utveckling. Materia- let omfattar allmänna gymnasiet (ex— klusive ring 14), de linjer vid folkskole- seminarium, för vilka studentexamen icke fordras som inträdeskompetens, handelsgymnasiet och tekniska lärover- ket. Skolöverstyrelsen konstaterar till en början att beträffande allmänna gymna— siet god samstämmighet syntes förelig- ga mellan det högre alternativet enligt 1955 års planeringskommitté och de siffror, till vilka överstyrelsen kom i sin senare beräkning. Om ring 14 bort— toges från slutresultaten, skulle elev— antalet 1965 enligt planeringskommit- téns alternativ (a) vara ca 36 000 (med 14 ca 42 500) och enligt alternativ (b)
ca 52 600 (med 14 ca 61 700). Som fram— går av tabell 1 har sistnämnda antal redan 1962 överskridits med närmare 8 000.
För handelsgymnasiet (2-årig kurs) beräknades totala antalet elever höst- terminen 1965 komma att uppgå till 4 553, varav 2 537 i årskurs 1. Dessa tal har höstterminen 1962 överskridits med ca 600, respektive ca 700 (se tabellerna 1 och 2, varvid dock i tabell 1 ingår ca 200 elever i aftonkurser).
Tekniska gymnasiet beräknades slut— ligen 1965 ha totalt 8 311 elever, varav 3 178 i årskurs 1. 1962 har totalsiffran överskridits med ca 1 200 och antalet i årskurs 1 med ca 1 100 (se tabellerna 1 och 2) .
4.226 Arbetsmarknadsstyrelsen och 1960 års lärarutbildningssakkunniga har utfört vissa beräkningar av antalet nybörjare i gymnasiet (Ag, Hg och Tg) och av examinationen fram till 1970 i en utredning Lärare i läroämnen. Be— hov och tillgång under 1960-talet. (Ar- betsmarknadsinformation, serie S nr 1/ 1962). Enligt dessa beräkningar skulle antalet nybörjare 1965 stiga till 30 300, varav 21 000 på Ag (69,2 %), 4 250 på Hg (14,1 %) och 5 050 på Tg (16,7 %). 1970 skulle antalet nybörjare vara 32 700, varav på Ag 19 600 (60 %) samt på vartdera av Hg och Tg 6 550 (vart- dera 20 %). Enligt dessa tal skulle an- talet nybörjare 1965 uppgå till 24,4 % av antalet 17—åringar och 1970 till 30,0 % av 17-åringarna. Examinationen beräknades 1965 upp— gå till totalt 22 650 (17,3 % av antalet 17-åringar tre år tidigare) , varav 17 250 på Ag, 2250 på Hg och 3150 på Tg. Förstnämnda tal kommer sannolikt att överskridas med mellan 1 000 och 1 500 (jfr 4.2.2.4). 1970 skulle examinationen vara på Ag 16 850, Hg 3900 och Tg 4 250, eller sålunda sammanlagt 25 000,
vilket utgör 22,0 % av antalet 17-åring- ar tre år tidigare.
4.227 De här redovisade sammanfatt— ningarna av några av de senaste decen- niernas prognoser visar att man i all— mänhet starkt underskattat gymnasiets kvantitativa utveckling. Det bör dock framhållas, att möjlighet ännu icke fun- nits att annat än i begränsad omfattning följa upp de senaste årens stora genom- bearbetade prognoser.
4.3 Efterfrågan på gymnasieutbildning
I avsnitt 4.2 har redogjorts för gymna- sieformernas expansion under 1900- talet. En helt uttömmande bild av ut- bildningsintressets tillväxt ger givetvis inte denna redogörelse, eftersom av den inte framgår om skolornas kapacitet vuxit i samma grad som ungdomarnas önskemål att få utbildning. I den första delen (4.3.1) av detta avsnitt redogör gymnasieutredningen för två undersök- ningar avseende höstterminerna 1960 respektive 1961 om antalet sökande till de olika gymnasieformerna och hur många av dessa som har intagits re- spektive avvisats.
I det därpå följande avsnittet (4.3.2) återges några resultat från den special— undersökning som för utredningens räk- ning gjorts av professorn Kjell Härn- qvist och assistenten Åke Grahm an— gående bland annat elevernas attityder till gymnasievalet (Vägen genom gym- nasiet. SOU 1963: 15). _
I 4.3.2 berörs bland annat sådana frä— gor som inverkan av sociala, ekono- miska och betygsmässiga faktorer på valet av utbildning. I avsnittet 4.3.3 be— lyses bland annat dessa faktorer på an- nat sätt. För gymnasiets dimensione- ring är frågan om tillgången av för dessa studier kapabla ungdomar av be— tydelse. Utredningen diskuterar denna
fråga i 4.3.3.5 och ger synpunkter på bedömningen av »begåvningsreserven» i framtiden.
De sammanfattande slutsatserna be- träffande efterfrågan på gymnasial ut— bildning i framtiden ges i 4.3.4.
4.3.1 Intagningsförhållanden vid gymnasierna höstterminerna 1960 och 1961
4.311 Undersökningens uppläggning. I tidigare undersökningar om sökande och intagna vid gymnasierna har upp- gifter om avvisningsförhållandena hu- vudsakligen erhållits genom en summe— ring av resultaten vid de olika skolorna (inom samma gymnasieform), varvid samma person kunnat räknas mer än en gång. Det har således varit ansök— ningarnas antal som räknats, icke an- talet sökande. För att säkrare uppgifter skall kunna erhållas har för 1960 och 1961 insamlats ett individualmaterial, avseende de sö- kande till allmänt gymnasium, handels- gymnasium och tekniskt gymnasium. 1960 års material har bearbetats inom gymnasieutredningen och 1961 års ma- terial av statistiska centralbyrån inom ramen för den löpande undervisnings- statistiken. Gymnasieutredningen har också låtit företa en specialundersök- ning för att bestämma i vilken omfatt- ning de som avvisades 1960 återkommit med ny ansökan 1961 (jfr 4.313). 1960 års undersökning bearbetades manuellt, medan centralbyråns behand- ling av 1961 års material skett maski- nellt; uppföljningen mellan 1960 och 1961 måste följaktligen ske på manuell väg. På grund av svårigheterna att så- kert identifiera personer vid en manuell bearbetning kan vissa dubbelräkningar föreligga. Det bör vidare framhållas att det av materialet icke framgår vilken priori- tering den sökande gett sina ansökning— ar, då han sökt till mer än en skola.
Tabell 10. Sökande, intagna och ej intagna vid allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tekniskt gymnasium höstterminerna 1960 och 1961"
Sökt till
Totalt Ag och Hg Ag och Tg Hg och Tg
1.960 Sökande. ...... . Intagna......... DäraviAg.... » 'Hg.... » »Tg.... Ej intagna....... 1.961 'Sökande......... Intagna.....*..... Därav i Ag.... » » Hg.... »" » Tg..... Ej intagna.......
M Kv. M
11 967 9 219 9 219
'l
2 748
11 451 9 275 9 275
2 176
17 454 12 390 9 445 704
2 241 5 064
18 829 13 976 9 807 996
3 173 4 853
12 436 9 694 8 645
951 98 2 742
13 681 11 397 9 960 12 35 202
2 284
1960 1961 M Kv S:a M KV S:a Sökande till enbart Ag ..................... 68,6 83,9 74,9 60,8 82,7 70,0 Hg ..................... 7,2 12,6 9,4 6,4 11,0 8,4 Tg 20,7 1,1 12,6 25,4 1,9 15,5 Summa 96,5 97,6 96,9 92,6 95,6 93,9 Sökande till mer än en gym— nasieform, ............... 3,5 2,4 3,1 7,4 4,4 6,1 därav sökt till Ag ................... 3,4 2,4 3,0 7,1 4,3 5,9 Hg ................... 1,5 2,3 1,8 2,8 3,9 3,3 Tg ................... 2,2 0,1 1,3 5,1 0,6 3,2
Detta har medfört att alla ansöknings- alternativ värderats lika och att för dem som sökt till flera skolor endast kunnat redovisas vilka kombinationer av ansökningar som finns.
Med intagen studerande avses i det följande den som intagits i någon form av gymnasium. Som ej intagen räknas den som antingen ej intagits i någon av de i undersökningen ingående gym— nasiala skolformerna beroende på att han haft otillräcklig meritering eller tillhört annat gymnasieområde än det till vilket han sökt eller som, trots att han varit berättigad till inträde, frivil- ligt avstått.
ll.3.1.2 Sökande —— intagna. I tabell 10 lämnas uppgift om antalet sökande, in- tagna och ej intagna till de tre gymna- sieformerna höstterminerna 1960 och 1961. Uppgifterna här och i det följan- de avser för allmänt gymnasium (Ag) ringarna I1 och 14, för handelsgymna— sium (Hg) årskurserna 12 och 14 1960 och I3 och 14 1961 samt för tekniskt gymnasium (Tg) det 3-åriga tekniska gymnasiet.
Av tabell 10 framgår bl. a. att antalet sökande ökat med ca 2 500 mellan 1960
och 1961 eller med nästan 9 %, medan antalet intagna ökat med ca 3 400 eller med i det närmaste 15 %. Intagningen har alltså ökat snabbare än antalet sö- kande, vilket i sin tur resulterat i att andelen ej intagna för samtliga tre gym- nasieformer tillhopa sjunkit från 26,1 % 1960 till 22,0 % är 1961.
Man ser av tabell 11 att andelen som sökt mer än en gymnasieform ökat mel— lan de båda åren. Det synes sannolikt att denna ökning till någon del har att göra med svårigheten att i 1960 års ma- nuella bearbetning finna alla dubbel- ansökningar (se 4.1.3.1). Man torde allt- så få räkna med att antalet sökande 1960 blivit något överskattat på grund härav och att som en följd därav ande— len ej intagna också överskattats detta år. Överskattningen torde totalt ligga mellan en och två procent. Jämförelser- na i det följande göres utan korrigering för detta fel.
Det har mellan 1960 och 1961 skett en viss omstrukturering i ansökningar- na till gymnasiet. Det allmänna gymna- siet lockade en något mindre andel 1961 än 1960, medan andelen som sökt tekniskt gymnasium vuxit kraftigt. Des- sa tendenser framgår klarare i följande tablå, i vilken redovisas andelen i pro-
Tabell 12. Relativa förändringen mellan 1960 och 1961 i antalet sökande och intagna
Procentuell ökning mellan 1960 och 1961
Gymnasietorm
Sökande
Intagna
Kv
Kv
rent av samtliga sökande som i någon form sökt till de tre gymnasieformerna.
1960 1961 Ag .......................... 77,9 75,9 Hg .......................... 11,2 11,7 Tg .......................... 13,9 18,7
I tabell 12 har som sökande till exem- pelvis allmänt gymnasium räknats dels de som enbart sökt dit, dels de som jämte allmänt gymnasium även sökt an- nan eller andra skolformer.
Intagningen vid handelsgymnasiet har således ökat Väsentligt mycket mer än antalet sökande, medan utvecklingen beträffande tekniskt gymnasium är i stort sett likartad för sökande och in- tagna. Det allmänna gymnasiet har kunnat öka sin intagning något mer än vad antalet sökande ökat.
Detta har resulterat i att de intagnas fördelning på gymnasieform utvecklats på följande sätt mellan 1960 och 1961.
Procentuell andel Förändring 1960 1961 1960—61 Ag .......... 81,9 77,9 — 4,0 Hg .......... 7,5 8,8 + 1,3 Tg .......... 10,6 13,3 + 2,7
S:a 100,0 100,0 —-
Såväl handelsgymnasium som tek- niskt gymnasium har således — såsom vid gymnasieplaneringen förutsatts — ökat sin andel av de intagna vid gym- nasierna på det allmänna gymnasiets bekostnad.
Tabell 13 ger en samlad bild av si- tuationen beträffande de ej intagna vid de olika gymnasieformerna 1960 och 1961.
I detta sammanhang vill gymnasie- utredningen erinra om att formellt godkänd för intagning i det allmänna gymnasiet är den som uppfyller vissa betygsfordringar (huvudvillkoret för inträde i 14 och 13 är 12 resp. 13 be- tygspoäng). För inträde i handelsgym—
Tabell 13. Relativa andelen ej intagna av samtliga sökande till de olika gymnasieformerna
Gymnasieform
Ej intagna i vidstående gymnasieform
Ej intagna i någon gymnasieform
1960 1961 1960 1961
Ag ................. 22,3 Hg ................. 50,8
43,8
20,0 41,0 44,5
20,6 43,9 40,5
16,5 30,2 37,5
nasium och tekniskt gymnasium ford- ras i fråga om teoretiska förkunskaper formellt ej mer än godkänt betyg i vissa ämnen enligt fordringarna för realexa- men. Såsom framgår av 4.3.1.6 har den helt övervägande delen av sökande till allmänt gymnasium betygspoäng som överstiger minimitalet.
I tabell 13 betyder exempelvis talen 22,3 och 20,6 att av samtliga sökande till Ag 1960 (23 295 personer enligt ta- bell 10) 22,3 % (5 205 personer) ej in- togs i Ag och att 20,6 % (4 809 perso- ner) överhuvudtaget ej intogs i gymna- sium.
Av tabell 13 framgår vidare att intag- ningssituationen lättat mellan 1960 och 1961 vid det allmänna gymnasiet och särskilt vid handelsgymnasiet. Vid det tekniska gymnasiet synes situationen i stort sett oförändrad.
Uppgifterna om antalet intagna kan jämföras med utvecklingen av antalet nybörjaravdelningar i respektive skol- former. Nedan har sammanställts vär— den för den relativa ökningen av anta- let avdelningar och antalet intagna mellan 1960 och 1961.
Proccentuell ökning 1960—1961
Nybörjaravdelningar Intagna Ag .............. 12,0 9,3 Hg .............. 39,0 34,8 Tg .............. 46,4 44,3 Samtliga 17,4 14,9
Från 1961 till 1962 är den relativa
Ag ........................ 4,5 Hg ........................ 37,8 Tg ........................ 13,8
Samtliga 8.8
43.13 Uppföljningsnndersökningen. I 4.3.l.1 har nämnts, att gymnasieutred- ningen låtit undersöka i vilken ut- sträckning de som ej intagits 1960 åter- kom 1961 och då antingen intogs eller avvisades på nytt. Utgångsmaterialet bestod av blanket- terna för de 7806 sökande som ej in- togs 1960. Av dessa återfanns 2410 i 1961 års material som sökande. Det bör dock framhållas att denna siffra sanno- likt är behäftad med ett mindre fel ge- nom de tidigare nämnda svårigheterna att säkert identifiera dubbelansökning- ar i en manuell bearbetning.
Omfattningen av ansökningarna in. in. mellan 1900 och 1961 har sammanfattats i tablån nederst på denna sida.
Av 1960 års sökandekull intogs så— lunda sammanlagt under båda åren (22 084 + 1 784 =) 23 868 eller inemot 80 %. Ett något gynnsammare läge gällde därvid för flickorna, ca 82 %, mot för pojkarna, ca 79 %. Det bör dock beaktas att bland dem som sökte 1960 fanns en grupp som sökt första gången 1959. Det synes därför sannolikt att av samtliga de som sökte för första gången 1960 ungefär 75 % intagits under 1960 eller 1961.
Tablån utvisar även att inemot var
ökningen av antalet nybörjaravdel- tredje ej intagen sökande 1960 återkom— ningar följande: mit nästa år. Stora könsskillnader före— Antal I % av utgångsnumerären S:a M Kv M Kv S:a Sökande 1960 ...... 17 454 12 436 29 890 — — — Intagna 1960 ....... 12 390 9 694 22 084 71,0 78,0 73,9 EJ intagna 1960 . . . . 5 064 2 742 7 806 29,0 22,0 26,1 På nytt sökande 1961 1 802 608 2 410 10,3 4,9 8,1 Intagna 1961 ....... 1 329 455 1 784 7,6 3,7 6,0
ligger emellertid härvidlag. Pojkarna hade återkommit i drygt 35 % av fal- len, medan motsvarande siffra för flic- korna var 22 %.
4.3.1.—'; De sökandes och intagnas ålder. I undersökningen över gymnasieintag— ningen 1960 bearbetades också ålders- variabeln för de sökande, intagna och ej intagna med syfte dels att kunna fast- ställa andelen av en åldersgrupp som påbörjar gymnasiestudier, dels att be— lysa om frekvensen av ej intagna varie— rar med åldern.
I efterföljande tablå anges för de sö- kande 1960 till de tre gymnasieformer— na den relativa fördelningen efter ål- der, i vilken utproportionering skett av den grupp för vilken uppgift saknades om ålder (2,5 % av samtliga).
Ålder Sökande Intagna Ej intagna 21——— .. . . 3,8 3,1 5,9 20 ...... 1,5" 1,0 2,8 19 ...... 3,2 2,2 5,9 18 ...... 12,3 10,4 17,7 17 ...... 32,1 32,8 30,4 16 ...... 29,6 31,4 24,4 15 ...... 16,3 17,6 12,4 ———14 ...... 1,2 1,5 0,5 S a 100,0 100,0 100,0
Den relativt stora spridningen i ål- dersgruppcrna 15—18 år som kommer till synes i tablån sammanhänger till stor del med att det 3- och 4-åriga all— männa gymnasiet anknyts till underlig- gande skolformer vid olika tidpunkter men även på variationer genom kvar- sittning och skolgång påbörjad vid sex år. I detta material har möjligheter inte funnits att undersöka åldersstrnkturen för de sökande till dels 4-årigt, dels 3-årigt allmänt gymnasium. En viss bild av detta ger dock en specificering ur föregående tablå av procentsiffrorna för de 1960 intagna, vilka återges ne- dan.
Intagna Ålder Ag Hg Tg Samt- I* P liga 21— — 0,5 11,1 19,2 3,1 20 ...... 0,1 0,3 6,6 4,5 1,0 '19 0,1 1,0 8,5 10,9 2,2 18 ...... 2,1 11,9 24,8 28,4 10,4 17 ...... 15,3 51,7 37,4 29,7 32,8 16 ...... 40,0 32,5 10,8 6,9 31,4 15 ...... 39,0 2,1 0,8 0,4 17,6 —14 ...... 3,4 0,0 -— — 1,5 S:a 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0
I tabell 14 relateras de sökande och intagna 1960 till motsvarande ålders- grupper av totalbefolkningen. En sum- mering av andelen sökande respektive intagna ur de olika åldersgrupperna ger den totala övergången. Vid denna beräk- ningsmetod har hänsyn tagits till varia- tionen i åldersgruppernas storlek. Som jämförelse kan nämnas de relationstal som erhålles om frekvensen beräknas på antalet lli-åringar. Sökandefrekven- sen blir då 23,0 % och intagningsfre- kvensen 17,0 %.
I 1961 års undersökning fördelades de sökande efter hemortens tätorts- grad enligt den indelning 1960 års folk— räkning använt. Av tabell 15 framgår andelen sökande respektive intagna av antalet 16-åringar inom kommuner med olika grad av tätortsbefolkning. I tabel- len har även intagits uppgifter om an- talet 16—åringar och om andelen ej iu- tagna av sökande i de olika tätortsgrup- perna.
Av tabellen framgår tendensen till en ökad andel sökande från områden med högre grad av befolkningskoncentra- tion. Andelen sökande som ej intas växer också med ökande tätortsgrad. Det bör dock observeras att en ökad andel sökande från tätorter även torde sammanhänga med annan socialgrupp- sammansättning i dessa orter.
4.3.1.5 Avlämnande skola. En bearbet- ning med avseende på avlämnande
Tabell 14. Sökande till och intagna i gymnasiet 1960 i procent av befolkningen i mot—
svarande ålder
Sökande Intagna Ålder
M Kv 5 a' M Kv S:a 21— 2,0 0,3 1,2 1,2 0,1 0,7 20 0,7 0,3 0,5 0,3 0,1 0,2 19 1,4 0,5 1,0 0,7 0,3 0,5 18 4,3 2,2 3,3 2,7 1,4 2,1 17 8,6 7,1 7,8 6,12 5,6 5,9 16 6,8 6,8 6,8 5,2 5,5 5,3 15 4,3 3,2 3,7 3,3 2,6 3,0 —14 2,0 0,3 1,2 1,2 0,1 0,7 S:a 30,1 20,7 I 25,5 20,8 . 15,7 18,4
Tabell 15. Sökande till och intagna i gymnasiet 1961, fördelade efter hemortens tät-
vortsgrad O _ . .. I Å) avuatlgjålr'ötelcfeårmgar Ej intagnai % Tatortsgrad Ant al ltt-åringar av antalet
sökande intagna sokande Utan tätortsbefolkning ..... 3 401 13,9 11,5 17,5 0,1— 9,9 % .............. 2 140 12,4 10,2 17,7 10,0—29,9 % . . ............ 15 337 13,1 10,4 20,4 30,0—49,9 % .............. 17 475 16,2 12,7 21,7 50,0—'69,9 % .. . . . . . . . . . . L . 12 855 18,2 14,1 23,0 70,0—89,9 % .............. 12 154 24,8 19,8 20,2 90,0—99,9 % .............. 46 684 31,8 24,8 22,0, Enbart tätortsbefolkning . . . 19 118 34,8 26,9 22,6 Samtliga 129 164 25,2 19,6 I 22,0
skolform och klass har gjorts på grund- val av 1961 års undersökning.
Beträffande den relativa fördelningen efter skola för de sökande och intagna kan nämnas att den övervägande delen kom från realskola (sökande: män 83,5 % och kvinnor 72,5 % samt intag— na: män 85,7 % och kvinnor 72,4 %). Av kvinnorna hade vidare av de sökan— de 17,8 % och av de intagna 18,5 % gått i flickskola. Från försöksskola kom en— dast omkring 7 %.
När det gäller de intagnas fördelning på de olika gymnasieformerna kan kon- stateras bl. a. att reallinjens 4-åriga lin— je rekryterade i det närmaste två tred- jedelar av sina. elever från realskolans näst högsta klasser medan exempelvis
den 4-åriga allmänna linjen fick unge- fär hälften av sina elever från dessa klasser och ca 30 % från realskolans avgångsklasser.
Av den 4-åriga latinlinjens elever har omkring hälften kommit från realsko- lans näst högsta klasser, närmare en fjärdedel från samma skolforms av- gångsklasser och något över en femte- del från flickskola. Fackgymnasierna fick omkring tre fjärdedelar av sina elever från realskola-ns avgångsklasser (Hg I3 78,9 % och Tg 72,5 %). Det kan vidare noteras att av tekniskt gymna- siums elever 18,3 % hade annan tidi- gare skolutbildning än realskola, flick- skola och försöksskola.
ns .».Pm .—
.- .. ...—m.
Tabell 16. Relativa'antalet sökande till allmänt gymnasium, intagna och ej intagna 1960 och 1961 efter betygspoc'ing
Sökande Intagna1 Ej intagna Betygspoäng 1960 1961 1960 1961 1960 1961
——12,0 ................ 1,5 1,8 0,2 0,3 6,8 9,4 12,5—14,0 ................ 6,1 5,7 2,0 1,9 21,6 25,3 14,5——16,0 ....... - ......... 14,3 13,0 9,9 8,4 31,2 36,1 165—18,0 ................ 20,0 19,9 21,4 21,1 14,9 14,0 18,5—20,0 ................ 19,7 20,4 23,2 23,4 6,2 5,1 20,5—22,0 ................ 15,3 16,0 18,5 18,7 2,9 2,3 22,5—24,0.- ............... 10,0 10,6 12,2 12,4 1,5 1,5 24,5—26,0 ................ 5,6 6,4 6,8 7,5 0,9 0,8 26,5— ................... 4,2 5,2 5,2 6,0 0,5 0,9 Uppgift saknas ........... 3,3 1,0 0,6 0,3 13,5 4,6 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Antal 23 295 24 700 18 485 20 618 4 809 4 082
1 Inkl. intagna i fackgymn. (395 resp. 851).
11.316 Betygspoängen. För det allmän- na gymnasiet finns enhetliga normer i fråga om värderingen av betygen för de sökande. I tabell 16 redovisas de sökande till allmänt gymnasium 1960 och 1961 efter betygspoäng och med särskiljande av om de intagits i någon av gymnasiefor- merna eller ej. För de intagna utvisar procentvärde- na i tabellen påfallande god samstäm- mighet med avseende på den andel som från de olika »betygsnivåerna» intagits de bägge åren. Beträffande de ej intag- na är överensstämmelsen i stort sett god och de avvikelser som förekommer torde säkerligen sammanhänga. med skillnaderna i proportionen »Uppgift saknas» 1960 och 1961 (13,5% resp. 4,6 %). Tabell 16 visar vidare, att av samt— liga intagna sökande till allmänt gym- nasium det endast är ungefär en tion- del som kommer in med en betygs- poäng under 16,5. Av tabell 16 framgår även att såväl 1960 som 1961 återfinns en del sökan- de med hög betygssumma bland de ej intagna. På 1960 års material gjordes
på grund av denna iakttagelse ett slumpmässigt urval av sådana som hade en betygssumma av 19,5 poäng eller högre för att utröna orsaken härtill. Beträffande dessa kunde man misstänka att fel i viss utsträckning förelåg i ma- terialet eller i bearbetningen eller fel av båda slagen förelåg i kombination.
Resultaten av denna specialundersök- ning utvisade, att omkring hälften av— stått från gymnasial utbildning (åter- gått till realskola, övergått till yrkes- skola eller liknande, till förvärvsarbete, praktiktjänstgöring o.dyl.). Den över- vägande delen av de återstående hade intagits i gymnasium men av olika an- ledningar inte kommit att redovisas så- som intagna.
4.3.2 Elevernas syn på övergången till gymnasium 111. m. I sin undersökning för gymnasieutred- ningen Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15) behandlar Härnqvist & Grahm bl. a. övergången från realskola och motsvarande till gymnasium. Ur denna undersökning kan information erhållas bl. a. om de faktorer som eleverna själva
uppfattar som betydelsefulla vid sitt val mellan gymnasium och andra utbild- nings- och verksamhetsformer.
Undersökningen avser elevernas pla- nerade val, vilket givetvis inte helt kommer att överensstämma med deras faktiska övergång till gymnasium, ef- tersom man bl. a. har att räkna med att Vissa av dem som söker ej kan beredas plats. När det i fortsättningen talas om övergångsprocent och liknande avses sålunda planerad övergång.
4.3.21 Vid återgivandet av här rele— vanta undersökningsresultat kan lämp- ligen som utgångspunkt tjäna följande tablå över övergångsprocent och så— kerhet i valet (a.a. sid. 101 efter kom- plettering med uppgifter från sid. 100). Gränsen mellan höga och låga betyg har dragits vid medianen för pojkar respek- tive flickor i realskolan (motsvarande). H 1 avser elever, vilkas fäder har minst realskoleutbildning och yrkesmässigt hänförs till socialgrupp 1. L2—3 be- tecknar elever, vilkas fäder räknas till socialgrupp 2 eller 3 och där ingen av föräldrarna har realskoleutbildning el- ler högre.
Höga betyg Låga betyg H1 L2—3 H1 L2—3
Övergångsprocent bland pojkar ......... 96 77 71 27 flickor ......... 92 53 47 14
Procent som ansett sitt val att börja i gymnasium »sj älvklart» bland pojkar ......... 82 45 55 28 flickor ......... 72 36 50 22
Procent som ansett sitt val att inte, börja i gymna- sium »självklart» bland pojkar ......... . 30 . 45 flickor ..... *. . . . . 31 . 61
Denna tablå sammanfattar några fak- torer som är betydelsefulla för valet respektive för elevernas upplevelse av säkerheten i valet. ]. Övergångsprocenten är högre a) för elever med högre betyg b) för elever med högre social bak-
grund e) för pojkar.
2. Andelen som anser valet att börja »självklart» är högre a) för elever med högre betyg b) för elever med högre social bak-
grund e) för pojkar.
3. Andelen som anser valet att inte börja i gymnasium »självklart» är högre a) för elever med lägre betyg b) för flickor (dock tveksamt i en
av grupperna) .
De sociala olikheterna har i fallet 3 ej kunnat undersökas med hänsyn till låga frekvenser i den högre socialgrup- pen.
Betyg, social (och utbildningsmäs- sig) bakgrund och könstillhörighet är alltså på ett konsekvent sätt relaterade till övergång och lätthet att välja. De tre faktorerna är verksamma oberoende av varandra, men i vissa kombinationer kumuleras deras effekt. Övergången va- rierar sålunda från inemot 100 % i den »gynnsammaste» kombinationen till en obetydlighet i den minst »gynnsamma». Procenten som funnit valet »självklart» varierar på ett likartat sätt om också i mindre utpräglad grad. I de kombina— tioner där betyg och social bakgrund ger utslag i olika riktning, finner man att betygen tydligen väger mest i för— hållande till övergången, medan den sociala bakgrunden tycks ha större vikt för elevernas upplevelse att valet varit självklart. Skillnaden i övergångspro— cent mellan pojkar och flickor kom- mer starkast till uttryck i dessa margi—
nalgrupper, där skol- och hemvariabler ger utslag i olika riktning.
4.3.22 Betygens starka samband med övergångsprocenten är ju med tanke ej minst på intagningsförfarandet helt na- turligt och väntat. När man går till de motiv som eleverna uppgett för sitt val, finner man att lågbetygsgrupperna som valt att ej gå över till gymnasium också anger låga betyg som dominerande skäl för att de gått vidare (79 respektive 78 % av pojkar och flickor i lägre so- cialgrupper, a.a. tab. 35). Detta motiv är avsevärt mera framhävt än exempel— vis att man inte behöver gå i gymna— sium med hänsyn till sitt yrke, att man vill börja att tjäna pengar eller att man tycker bättre om ett praktiskt arbete. Elever med höga betyg, som skall gå vidare, ger ej särskilt hög rangordning åt det förhållandet att de har tillräck- liga betyg (a.a. tab. 34). Dessa senare elever anger sådana skäl för val av fort- satt utbildning som att man behöver denna för sitt yrkesval och att man »nu för tiden inte klarar sig utan högre ut- bildning». Betygen kommer härigenom mera att framstå som en hindrande fak— tor för somliga än en faktor som posi— tivt befrämjar valet. Om inte betygs- spärren funnes, skulle sannolikt åtskil— ligt fler försöka sig på gymnasiestudier. Detta torde särskilt gälla pojkarna.
4.3.2.3 Om man ser på planerna hos de elever som ej tänker övergå till gymna- sium (a.a. tab. 18), finner man också att de till övervägande delen avser att fortsätta att utbilda sig på något annat sätt, men fler pojkar än flickor är här osäkra på sitt val. Det finns i elevernas egen bedömning stöd för att uppfatta de sociala fakto— rerna på ett nära nog motsatt sätt i jäm-
förelse med betygen. Socialt betonade hinder anges relativt sällan som skäl för att man skall sluta efter realskole- utbildning eller motsvarande, frånva— ron av sådana däremot något oftare som skäl för att liian fortsätter (a.a. tab. 35 och 34). De starkaste skillnaderna mellan socialgrupperna gäller emeller— tid inte ett sådant skäl som att föräld- rarna »har råd» utan det mera allmän- na uttalandet: »Det har alltid varit me- ningen att jag skall ta studentexamen». Så svarar 47 % av pojkarna med höga betyg i den högre socialgruppen mot 11 % av pojkarna med höga betyg i den lägre gruppen. Även ett skäl som att man nu för tiden inte klarar sig utan högre utbildning har viss övervikt i den högre socialgruppen.
Det finns anledning att peka på yt- terligare en intressant socialgrupps- skillnad i motiven hos pojkarna. Pojkar i högre socialgrupp anger oftare att de väljer gymnasium för att de siktar på ett visst yrke som kräver gymnasieut— bildning, medan det absolut taget ovan- ligare svaret, att man går kvar i skolan för att man ej vet vilket yrke man skall välja, oftare kommer från de lägre so- cialgrupperna.
4.324 Skälen att gymnasiet behövs för avsedd vidareutbildning och att högre utbildning över huvud taget är nödvän— dig är, som framgått, om ock mera i förbigående, de viktigaste motiven för gymnasieval enligt elevernas egen be— dömning. På denna punkt föreligger emellertid skillnader mellan pojkar och flickor som sannolikt sammanhänger med deras föreställningar om olika yr— kesroller och olikheter i deras skolan- passning. Pojkarna har oftare motiverat sitt val av gymnasium på följande sätt (a.a. tab. 21) :
Pojkar Flickor (procent)
Jag behöver gå i gymnasium för att komma till det yrke som jag helst vill ägna mig åt 74 60
Man klarar sig inte nu för tiden utan högre utbildning ....... 67 59
Mina föräldrar vill att jag skall studera, och jag rättar mig efter deras önskningar i det fallet ...................... 41 35
Det har alltid varit meningen att jag skall ta studentexamen 29 22
Mina bästa vänner skall iregel fortsätta i gymnasium ....... 22 13
Följande motiv har flickorna oftare än pojkarna markerat:
På gymnasiet blir man all- mänbildad och får lära sig saker som man alltid har nytta av längre fram i livet ........ 40 47
Jag trivs så bra med skolarbe— tet att jag helst vill fortsätta 33 45
Motsvarande tendenser går igen i mo- tiven att sluta skolan i och med real- skolans, flickskolans eller grundskolans slut (a.a. tab. 23).
Pojkarna har oftare svarat:
Mina betyg är inte så bra att jag kan komma in igymnasium 71 61 J ag tycker bättre om praktiskt arbete än om teoretiska studier 48 40
Jag trivs så dåligt med skol- arbetet, att jag helst vill sluta 40 22
Man klarar sig bra i samhället även utan högre utbildning. . . 20 12
Mina föräldrar vill att jag skall studera, men nu har jag rättat mig efter deras önskningar länge nog och vill sluta ...... 12 6
Flickorna har högre svarsprocent i bara ett fall:
Jag behöver inte gå i gym- nasium för att komma till det yrke som jag helst vill ägna mig åt ......................... 49 65
Sammanfattningsvis konstaterar för- fattarna om dessa tendenser:
»Något tillspetsat skulle man kunna säga att pojkarna dras till högre utbildning av sina yrkesambitioner men hindras ibland av dålig skolanpassning. Flickorna lockas till högre ut- bildning av god skolanpassning men deras yrkesambitioner är ofta sådana att de lika gärna stannar kvar på en lägre utbildnings- nivå.» (a. a. sid. 89).
11-.3.2.5 Även om det närmast föregående avsett att peka på olikheter i pojkarnas och flickornas valinställning, ger det också en uppfattning om vilka motiv som av eleverna själva uppfattas som mest betydelsefulla. Det är — förutom yrkesmotiven —— skolanpassningen så- som den kommit till uttryck i här åter— givna formuleringar, och detta gäller trots könsskillnaderna hos båda grup- perna. Dessa motiv anförs emellertid i olika utsträckning ej bara av de båda könen utan också av de sökande till olika linjer. Mest yrkesinriktade i sitt val är de blivande fackgymnasieelever- na, särskilt det tekniska gymnasiets, och därnäst reallinjens blivande elever.
4.326 Dc blivande fackgymnasieelever- na framstår i mer än ett avseende som marginalgrupp bland gymnasieväljarna. Valet att gå i gymnasium är för dem mindre ofta självklart än vad som är genomsnittligt för det allmänna gymna— siets elever (a.a. sid. 60). Intresset för tvååriga fackskolor som alternativ till gymnasium är i gengäld större hos dem (a.a. tab. 17). Båda förhållandena kan sammanhänga med att de som väljer fackgymnasium oftare kommer ur lägre socialgrupper (a.a. sid. 114 f), som tor- de inta en mera tveksam hållning till fortsatta teoretiska studier överhuvud- taget. Särskilt de som väljer tekniskt gym— nasium synes vara betydligt mindre in- tresserade av skolarbetet som sådant
och av teoretiska studier än deras när- maste motsvarigheter på allmänna gym- nasiet (realarna). Betygsmässigt karak- täriseras de också av en ensidigare in- riktning på realämnena (a.a. sid. 108 f). Allra mest avviker de från realarna i de motiv som har med gymnasiestu— diernas mångsidiga användbarhet att göra (a.a. tab. 26—27).
Pojkar Tekniskt Real- gymn. linjen (procent) Den linjen ger flest möjlig— heter vid valet av yrke ...... 16 55
Jag vet inte vilket yrke jag skall välja, så det är bäst att gå kvar i skolan ............ 13 38
Det synes som man hittills hyst den uppfattningen att ett val av fackgym- nasium skulle väsentligt mer än val av allmänt gymnasium begränsa det fram- tida yrkes- och studievalet. En sådan begränsning tycks man lättare accep- tera i samhällsgrupper som har lägre yrkesmässig status och där föräldrar- nas egen teoretiska utbildning är mind- re omfattande. Man tycks också lättare acceptera den för elever som saknar in- tresse och kanske fallenhet för vissa grupper av skolans ämnen. Självfallet
har också fackgymnasiernas mindre geografiska spridning ett begränsande inflytande, men detta har ej kommit fram så tydligt i denna undersökning som i andra av gymnasieutredningens undersökningar. Det bör dock erinras om att fackgymnasiesektorn genomgått en kraftig utveckling efter undersök- ningstillfället vårterminen 1961.
4.3.3 Faktorer som påverkar tillströmningen
Av 4.3.2 har framgått att sociala, eko- nomiska och betygsmässiga faktorer en- ligt ungdomarnas mening har betydelse för inställningen till gymnasiestudier. I detta avsnitt skall dessa och andra faktorer ytterligare diskuteras.
4.3.31 Av Skolöverstyrelsens och över- styrelsens för yrkesutbildning gemen- samma planeringsgrupp genomförda undersökningar belyser de geografiska faktorernas inverkan på gymnasiefrek- vensen och valet av olika gymnasiefor— mer. I avsnittet 6.4.2 och framför allt i kapitel 12 återkommer gymnasieutred- ningen med en ingående diskussion av dessa frågor. I detta avsnitt skall endast i korthet redogöras för några resultat av planeringsgruppens undersökningar.
Tabell 17. Gymnasiefrekvensen åren 1946, 1956, 1.960 och 1961 inom regioner av olika typer och för olika restidsavstånd
G-frekvens (% )
Region med 1946 1956 1960 1961 Ag G-ort ........... 13 20,5 21 25
Reszon ........ 3,5 8,5 13 13,5 lnack.zon ...... 2,5 6 10 11,5
Regionen .......
Ag/Hg/Tg G-ort .......... 15
lnack.zon ...... Reszon ........ 4,5
22 24 30,5 13 14,5 17,5
Regionen .......
Tabell 18. Andelen elever i allmänt gymnasium inom (vissa regiontgper i relation till totala antalet gymnasieelever
Andel Ag-elever (%)
Region med 1946 1956 | 1960 1961 Ag ............................. 81,5 83,3 84,5 80,7 Ag/Hg/Tg ....................... 68,0 74,3 75,5 71,0 Differens ........................ I 13,5 | 9 | 9 | 9,7 J
Flertalet av landets gymnasieorter har enbart allmänt gymnasium (Ag) medan ett mindre antal även har såväl handelsgymnasium (Hg) som tekniskt gymnasium (Tg) (jfr 6.422).
1 tabell 17 återges för fyra skilda tid- punkter den totala gymnwasiefrekvensen (g-frekvensen) inom regioner av olika typer och för olika restidsavstånd inom regionen. Med g-frekvensen i en region menas antalet nybörjare i regionens gymnasium, uttryckt i procent av totala antalet ungdomar i motsvarande årskull i regionen.
Tabell 17 visar att g—frekvensen är icke oväsentligt högre i regioner med de tre gymnasieformerna Ag, Hg och Tg (fullständig gymnasieorganisation). Det bör understrykas att de redovisade talen är medianvärden, varför excep-
tionella frekvensvärden — orsakade av den pågående omorganisationen av realskolan —— ej torde ha nämnvärt in- flytande.
G-frekvensen varierar också inom olika tidsavståndszoner _ givetvis har g-orten den högsta frekvensen. Men även elevernas fördelning mellan olika gymnasietyper påverkas av sistnämnda faktor. Tabell 18 visar hur stor andel av eleverna i första årskursen, som går i Ag dels i regioner med enbart Ag, dels i regioner med alla tre gymnasie- typerna.
Tabellerna 17 och 18 tyder på att en bredare gymnasieorganisation dels ökar
totala g-frekvenscn, dels åstadkommer en jämnare fördelning av eleverna på de olika gymnasietyperna. Man måste dock hålla i minnet att andra faktorer —— såsom gymnasieortens arbetsmark- nadsstruktur — vilka hittills haft bety- dande inflytande på gymnasieväsendets organisation också påverkar inställning— en till de olika gymnasieformerna.
4.3.3.2 Ända fram till mitten av 1940- talet undergick rekryteringen till stu- dier vid universitet och högskolor ingen påtaglig förändring med avseende på de studerandes sociala bakgrund. Där- efter har skett en snabb breddning av rekryteringen så att andelen barn till arbetare och lägre tjänstemän blivit allt större. För att ge aktuellast möjliga in- formation om den sociala bakgrunden bland de ungdomar som söker till och intas i gymnasiet har studiesociala ut- redningen och gymnasieutredningen i samarbete låtit företa en undersökning av dels dem som 1959 intogs i allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tek- niskt gymnasium, dels dem som 1960 sökte och intogs i samma gymnasiefor- mer. För detaljer hänvisas tili under— sökningsrapporten som kommer att framläggas av studiesociala utred— ningen. För beskrivningen av det sociala ur- sprunget har använts det klassifika- tionssystem som numera används inom den officiella undervisningsstatistiken
Tabell 19. Nyintagna år 1960 i första årskursen vid allmänt gymnasium, handelsgym— nasium och tekniskt gymnasium med relativ fördelning efter målsmans yrke
Målsmans yrke | Ag Hg Tg ' Samtliga
Jordbruk med binäringar (utom ar-
betare) ....................... 7,2 9,0 11,7 7,9 Folkskollärare m. fl ............... 3,5 0,8 2,0 3,1 Akademiker (ej annorst. redov.) . .. . . 16,2 3,7 4,6 14,0 Officerare ....................... 1,7 0,8 0,6 "1,5 Direktörer, disponentcr, grosshandl. 5,8 6,9 3,4 5,6 Handlande, handelsresande, hant—
verksmästare .................. 9,9 18,8 14,5 11,0 Högre tjänstemän utom akademi— '
ker, vissa fria yrken ........... 19,8 7,3 13,7 18,2 Övriga tjänstemän ............... 10,0 11,3 10,8 10,4 Arbetare ........................ 21,5 29,1 31,3 23,2 Obestämt yrke .................. 3,8 7,3 4,8 4,2 Uppgift saknas .................. 0,6 2,0 2,6 0,9
Summa 100 100 100 100
och som bygger på faderns yrkesgrupps- tillhörighet.
I det följande begränsas framställ- ningen i allt väsentligt till den del av undersökningen som berör 1960 års sö- kandexoch intagna. I stort sett samma tendenser har iakttagits i 1959 års som i 1960 års material.
Den sociala bakgrunden för de år 1960 intagna framgår av tabell 19.
Dessa uppgifter säger ingenting om hur stor andel av ungdomarna i de ak— tuella åldersgrupperna från de olika sociala miljöerna som intagits. Det är inte möjligt att från den svenska be— folkningsstatistiken erhålla uppgift om målsmans yrke för ungdomar i olika åldersgrupper. En synnerligen förenk— lad jämförelse mellan den sociala sam- mansättningen för den totala manliga befolkningen å ena sidan och de intag- na i gymnasiet å andra sidan kan dock göras med hjälp av uppgifter ur val- statistiken 1960. En fördelning på yrkes- grupper kan göras för samtliga manliga röstberättigade personer. Grupperna »obestämt yrke» och »uppgift saknas» i uppgiften för nyintagna 1960 har pro- portionerats ut på övriga yrkesgrupper.
Jämförelsen framgår av följande sani- manställning.
Nyintagna Manliga 1960 röstberätti- gade 1960 Jordbruk med binär- ringar ............. 8,3 15,1 Folkskollärarc ........ 3,3 0,9 Akademiker och offi- cerare ............. 16,3 3,1 Direktörer, disponenter, grosshandlare ...... 5,9 1,4 Handlande, handelsre- sande, hantverksmäs— tare ............... 11,6 7,4 Tjänstemän .......... 30,2 19,1 Arbetare ............. 24,4 53,0 Samtliga 100 100
Disproportionen i rekryteringen är som synes mycket påtaglig. Med reser— vation för jämförelsens approximativa karaktär framgår att vissa yrkesgrup- per är klart överrepresenteradc bland målsmännen till de nyintagna vid gym- nasierna. Klart underrepresenterade är ungdomar vars målsmän är arbetare el- ler verksamma inom jordbruk med bi- näringar.
Skillnaden i social sammansättning mellan de olika gymnasieformerna är betydande. Medan drygt 16% av de
nyintagna vid allmänt gymnasium kom från akademikerhem är motsvarande procenttal vid fackgymnasierna om- kring 4. I gengäld är andelen ungdo- mar från arbetarhem något över 20 % vid allmänt gymnasium men ungefär 30 % vid fackgymnasierna.
Av undersökningen framgår även att ungdomar från jordbrukarhem, hand— lande- och handelsresandehem samt barn till lägre tjänstemän och arbetare i betydligt större utsträckning än andra ungdomar går till fackgymnasieutbild— ning. Fördelningen mellan de olika lin— jerna inom det allmänna gymnasiet är också starkt differentierad efter föräld- rars yrke. Den största andelen nyintag- na inom realgymnasiet återfinns bland dem som kommer från akademiker-, högre tjänstemanna— och folkskollärar- hem. Latingymnasiet redovisar de hög- sta andelarna bland folkskollärar-, aka- demiker- och officersbarn. Vad slutli- gen gäller den allmänna linjen så åter- finns de högsta andelarna bland barn från officers-, direktörs- och tjänste- mannahem, medan låga frekvenser redo— visas bland dem vilkas målsmän är folk- skollärare, akademiker eller handlande o. dyl.
Bland samtliga intagna vid de tre gymnasieformerna är skillnaden i so- cial rekrytering mellan könen begrän- sad. Vissa olikheter kan dock iakttagas med avseende på de olika linjerna. Man finner sålunda att den större repre- sentationen av barn från arbetarhem i fackgymnasierna helt hänför sig till de manliga eleverna och att någon mot- svarande olikhet ej finns bland de kvinnliga nyintagna.
Av 1959 års material framgår också att det är betydande olikheter med av- seende på socialt ursprung mellan in- tagna i 4-årigt och 3-årigt allmänt gym— nasium. Så exempelvis är andelen som kommer från arbetarhem avsevärt mycket större i de 3-åriga gymnasierna än i de 4-åriga — 25,4 respektive 12,6 %. Markanta skillnader kan också iakttagas bland ungdomar vilkas måls- män är jordbrukare och akademiker. Jordbrukarbarnen utgör 2,2% av de intagna vid de 4-åriga och 12,5 % vid de 3-åriga gymnasierna, medan motsva- rande procenttal är 21,9 respektive 9,8 för barn till akademiker. Det är dock uppenbart att dessa olikheter i den so- ciala rekryteringen sammanhänger med att det 4-åriga gymnasiet varit förhärs-
Tabell 20. Relativ andel ej intagna bland sökande till allmänt gymnasium 1960, fördelade efter socialt ursprung och kön
Målsmans yrke Män Kv. Samtliga Jordbruk med binäringar (utom arbetare) 24,4 17,2 20,9 Folkskollärare ........................ 26,1 15,5 21,3 Akademiker (ej annorstädes redov.) ..... 28,2 13,1 18,2 Officerare ........................... 34,2 10,7 24,2 Direktörer, disponenter, grosshandlare . . 34,0 20,6 28,6 Handlande, handelsresande, hantverks-' mästare ........................... 28,2 24,6 26,7 Högre tjänstemän utom akademiker, __ vissa fria yrken ................... 29,3 16,4 24,3 Ovriga tjänstemän ............ . ....... 23,8 21,0 22,7 Arbetare ............................ 25,0 23,6 24,4 Obestämt yrke ...................... 30,5 28,4 29,7 Uppgift saknas ...................... 82,4 74,5 79,6 Samtliga 28,6 21,2 25,6
Tabell 21. Elever vid allmänt gymnasium fördelade efter målsmans, yrke 1943 (stu- denterna, detta år) och 1960 (nyintagna detta är) (Relativa tal)
Män Kvinnor Målsmans yrke 1960 Jordbruk med binäringar ......... 10 7 8 10 , Folkskollärare ................... 7 3 9 4 ' Akademiker ..................... 21 19 25 17 ; Officerare ....................... 3 2 3 2 ' Större affärsmän och direktörer. . . . & 6' 7 6 Mindre affärsmän och vissa hant- verkare ....................... 13 10 14 10 Tjänstemän i stat, kommun och en- skild tjänst ................... 15 16 13 15 Lägre tjänstemän ................ 6 7 6 6 Statstjänare, arbetare, hantverkare. 14 25 10 27 Obestämt yrke och uppgift saknas. . 3 5 5 4 Samtliga 100 | 100 100 100
kande i de större städerna, medan den B-åriga gymnasieformen är vanligare i mindre städer. På grund av bristande statistiskt material har det icke varit möjligt göra några jämförelser med av- seende på socialt ursprung från orter som har både 3-årigt och 4-årigt allmänt gymnasium.
Som framgår av tabell 20 kan också skönjas vissa olikheter mellan de olika sociala miljöerna med avseende på frekvensen ej intagna 1960 bland de sökande till allmänt gymnasium.
Den lägsta frekvensen ej intagna åter- finns bland de ungdomar, som kom- mer från akademikerhem, den högsta bland barn till direktörer 0. dyl. samt handlande m. m. Om man ser på upp- gifterna beträffande båda könen tillhopa är skillnaden dock inte så betydande. Bilden är här dock ganska olika för manliga och kvinnliga sökande. Genom- gående gäller att andelen ej intagna är betydligt mindre för kvinnliga än för manliga sökande -— 21 respektive 29 %.
Avslutningsvis skall även utveck- lingen i tiden belysas något. Den av statistiska centralbyrån tillämpade grupperingen efter faderns yrke till—
kom 1956. Tidigare undersökningar ut- går från en likartad men icke helt jäm— förbar gruppering. I Högre studier 1956/57 har en jämförelse gjorts mel- lan dem som avlade studentexamen 1943, 1952 och 1957. Uppgifterna om de nyintagna vid allmänt gymnasium 1960 har i tabell 21 omräknats till den tidigare använda grupperingen med antagande om samma förhållande mel- lan de båda grupperingarna som kunde iakttagas 1957.
Andelen ungdomar från statstjänar- och arbetarhem har som synes ökat mycket kraftigt _— från 14 % för män och 10 % för kvinnor år 1943 till 25 respektive 27% år 1960. De sociala grupper som minskat sin relativa andel är framför allt folkskollärare, akademi- ker och mindre affärsmän.
4.3.3.3 En väsentlig fråga för bedöm- ningen av den framtida tillströmningen till gymnasieutbildning är i vad mån grundskolan kommer att utjämna de geografiska och sociala ojämnhetcrna i rekryteringen. ökar efterfrågan på gymnasial ut- bildning, då man inför grundskola i en
kommun, mer än vad som skulle ha skett under samma tidsperiod om grundskolan ej införts? För att kunna ge ett någorlunda entydigt svar på denna fråga kan man tänka sig att jäm- föra utvecklingen i kommuner, som har grundskola (försöksskola), med utveck— lingen i ett antal kommuner, där man fortfarande har kvar den gamla skol- organisationen. Dessa båda kommun- grupper måste då vara absolut jämför- bara i en mängd avseenden, såsom stor- lek, ekonomisk och social struktur, av— stånd till olika utbildningsmöjligheter, åldersstruktur.
Gymnasieutredningen har Övervägt och prövat olika vägar att genomföra en sådan undersökning. Det har därvid visat sig omöjligt att med någon grad av tillförlitlighet kvantitativt beräkna hur gymnasiebenägenheten ändras, då försöksskola införes.
En viss belysning av frågan ger dock den i följande avsnitt 4.334 referera- de undersökningen — Efterfrågan på gymnasieutbildning (SOU 1963: 41). Denna behandlar bl. a. rangordningen hittills mellan de olika faktorer som påverkar gymnasiebenägenheten. Det visar sig därvid att andra faktorer — framför allt föräldrarnas sociala och ut- bildningsmässiga status — dominerar så starkt att förekomsten av gymnasie- rekryterande skolor i jämförelse här— med hittills synes ha haft mindre bety- delse. Detta är förklarligt också från den synpunkten att elevurvalet till den äldre realskoleorganisationen i inte ringa grad varit resultatet av en selek— tionsprocess där de sociala och utbild- ningsmässiga faktorerna inverkat starkt. Undersökningar som gymnasieutred— ningen låtit utföra beträffande försöks- skolan (Övergången till fortsatt verk- samhet efter genomgången försökssko- la) och vilka redovisas 1 SOU 1963: 41 visar att i Viss mån likartade förhållan-
den rått i denna skola. En mycket på- taglig social selektion förekommer så- lunda vid valet av linje i årskurs 9, var- igenom också rekryteringen till gymna- siet starkt påverkas.
Vid konstruktionen av grundskolan har man särskilt uppmärksammat des- sa förhållanden. Man har därför an— ledning räkna med att den sociala s'e- lektionen skall avsevärt förlora i bety- delse. Om därtill anknytningen mellan grundskolan och de vidareförande ut- bildningsvägarna utformas så att valet av väg genom högstadiet inte låser det fortsatta valet torde man kunna räkna med en fortsatt utveckling i samma riktning. För tillströmningen till fort— satt utbildning efter grundskolan kom- mer i sådant fall införandet av grund- skola att få mycket stor betydelse. Som redan nämnts är det emellertid inte möjligt att i dag kvantitativt beräkna denna effekt.
4.334 Gymnasieutredningen har i det föregående redovisat och diskuterat en rad faktorer som påverkat och kan komma att påverka tillströmningen till gymnasial utbildning. En någorlunda tillförlitlig bedömning av framtidsut- vecklingen kan emellertid inte göras utan en närmare analys som gör det möjligt att kvantitativt uppskatta de olika faktorernas inverkan. Gymnasieutredningen har låtit ge- nomföra en specialundersökning för att söka belysa vilka faktorer som i första hand påverkar gymnasiebenägenheten. I denna undersökning har också gjorts ett försök att beräkna omfattningen av övergången till gymnasial utbildning under de närmaste decennierna. Un- dersökningen har möjliggjorts genom att man kunnat utnyttja ett standard— program för elektronisk databehandling av s. k. multipla regressionsekvationer. Uppläggningen och resultaten av
Tabell 22. Antalet nybörjare i gymnasiet åren 1970, 1975 och 1980 enligt undersökningen Efterfrågan på gymnasieutbildning (absoluta och relativa tal)
Modell År Antal Procent av antalet 16-åringar
1 1975 1980
2 1975 1980
3 1975 1980
33 300—42 800 41 800—53 700 54 000—69 300
32,0—40,9 40,0—51,3 49,2—63,0
33 800—43 300 43 000—55 000 55 500—71 100
32,4—41,5 41,1—52,6 50,5—64,7
37 000—47 500 50 500—64 800 72 700—93 200
35,4—45,6 48,4—62,0 66,1—84,7
denna undersökning redovisas i SOU 1963: 41 under rubriken Efterfrågan på gymnasieutbildning. Här ges en kort sammanfattning av de huvudsakliga re- sultaten.
Vid sidan av att självklart antalet ungdomar i de åldersgrupper som rek- ryterar gymnasiet är av avgörande be- tydelse för tillströmningen, är det enligt undersökningen endast några få fakto- rer som hittills synes ha haft större be- tydelse. Då det gäller det allmänna gym- nasiet är framför allt föräldrarnas yr- kes- och utbildningsnivå helt domine- rande för förklaringen av variationen i antalet sökande till allmänt gymnasium. Det är av intresse att i detta samman- hang nämna att i en amerikansk un- dersökning, som utförts vid Survey Research Center, University of Michi- gan, har man kommit fram till motsva- rande resultat.
För samtliga tre gymnasieformer gäl- ler dessutom att närheten till den un- dersökta skolformen har en viss positiv effekt på antalet sökande, medan min- skande avstånd till alternativa gymna- sieformer har negativ inverkan på an- talet sökande till den undersökta skol- formen. Beträffande fackgymnasierna har tillgängligheten av underliggande utbildningsmöjligheter —— realskola el-
ler högstadium — en viss positiv effekt på antalet sökande.
Övriga faktorer som bostadsortens tätortsgrad, inkomstförhållanden, antal hemmavarande barn under 16 år synes spela en underordnad roll och har ej givit signifikanta förklaringsvärden. Vad gäller inkomstvariabeln kan detta dock sammanhänga med det sätt på vil- ket variabeln bestämts i undersök- ningen.
Med ledning av de här redovisade resultaten har vissa beräkningar genom- förts av det förväntade antalet intagna vid gymnasium 1970, 1975 och 1980. Beräkningarna har genomförts i tre al- ternativa modeller. I de två första har utvecklingen approximerats med and- ragradsfunktioner och i den tredje med en exponentialfunktion. I beräkningar- na har räknats med dels ett minimi- alternativ intagna, vilket utgår från att avvisningen vid de tre prognostillfälle- na har samma relativa omfattning som 1961, dels ett maximalalternativ i vilket antas att avvisningen är helt avskaffad fr.o.m. 1970. Resultaten av de gjorda beräkningarna framgår av tabell 22.
Den undersökning som här redovi- sats begränsar sig till vad som kan kal— las de yttre faktorer som påverkar gym- nasiebenägenheten. Frågan om samspe-
'let mellan å ena sidan elevernas in— tressen och förutsättningar och å andra sidan gymnasiets utformning behandlas alltså inte. Man kan därför säga att prognosen förutsätter ett radikalt nytt gymnasium som tillgodoser de alltmer skiftande önskemål och behov som upp- träder når den aktuella andelen av årskullen växer. Gymnasieutredningen skall i det följande ingående uppehålla sig vid denna fråga och vill här endast framhålla att det krävs inte bara en grundlig revision av det nuvarande gymnasiet utan också en komplettering med nya studiealternativ.
4.3.3.5 I den svenska diskussionen om den högre utbildningens utbyggnad har från mitten av 1940-talet och framåt frågan om den s.k. begåvnings- eller utbildningsreserven blivit föremål för rätt stor uppmärksamhet. Olika försök har gjorts att empiriskt uppskatta stor- leken av denna reserv, och i anslutning härtill har en intensiv metoddiskussion förts. Den senaste mera omfattande un- dersökningen gjordes för 1955 års uni- Versitetsutredning av professorn Kjell Härnqvist (SOU 1958:11). Senare har frågan tilldragit sig intresse också i an- slutning till OEEC:s (numera OECD) verksamhet på utbildningsområdet. Det- ta resulterade sommaren 1961 i en till Kungälv förlagd internationell konfe- rens kring temat »Ability and educat- ional opportunity», Vilket också är ti- teln på konferensrapporten utgiven av A. H. Halsey (OECD 1961). Betraktelsesättet har under denna diskussion —— ej minst under intryck av den fortgående snabba tillväxten av gymnasiestadiets skolformer -— förskju- tits från ett mera statiskt resonemang kring vilket procenttal av en ålders- grupp, som kan nå en viss utbildnings- nivå, till ett sätt att se denna andel som något som i sig själv påverkas av ut-
hildningsväsendets kvalitet och den kul- turella, sociala och ekenomiska nivån i samhället. ökad skolning hos befolk— ningen ökar den andel som kan dra” nytta av ytterligare utbildning. De kal- kyler som gjorts måste i denna mera dynamiska teori — ett slags pedagogi- kens >>multiplikatorteori>> _ uppfattas som relativt kortsiktiga takbestäm- ningar.
Det kan mot denna bakgrund inte vara skäl att mera ingående återge de olika beräkningsförsök som gjorts. Ut- redningen skall endast något beröra metoder och resultat i Härnqvists be- räkningar.
Dessa utgick från det antagandet att ele- ver, vilkas föräldrar hänförs till socialgrupp 1, regelbundet får tillfälle att försöka sig på realskole- och gymnasiestudier. Om man känner ett mått på elevernas studieför— utsättningar vid starten av denna teore— tiska utbildning och dessutom deras stu— dieresultat i fortsättningen, kan man i för— hållande till detta initialmått beräkna sannolikheten för elever på viss nivå att klara utbildningen fram till exempelvis studentexamen. Denna sannolikhet kan se— dan tillämpas på sådana elever ur lägre socialgrupper, som ej fått tillfälle att för— söka. någon högre utbildning. Därigenom kan antalet av dem uppskattas, som skulle kunnat nå ifrågavarande utbildningsnivå men ej fått tillfälle att försöka. Defini— tionsvis kommer då ingen reserv att åter— finnas i socialgrupp 1 —— alla antas ju ha fått försöka —- utan denna blir lokaliserad till övriga grupper.
'I socialgrupp 1 kunde i Härnqvists material studentexamensfrekvensen beräknas till 49 %. I övriga grupper skulle enligt kalky— lerna mellan 17 och 25 % — olika vid olika tilläggsantaganden — kunna uppnå denna nivå mot endast 5 % i ifrågavarande under— sökningsmaterial. Totala studentfrekven- sen blev vid den högre uppskattningen 28 % inom en årskull. Den lägre uppskatt- ningen skulle ge ett totalvärde kring 20 %.
Dessa beräkningar betraktades när de först lades fram som orealistiskt höga av många bedömare. Alternativa uppskattningar gjordes som obetydligt
översteg den dåvarande examensfre- kvensen. På ett fåtal år har procenttalet nalkats den lägre av Härnqvists skatt- ningar, och intet tyder på att utveck- lingen skulle vara på väg att bromsas upp. Tyvärr finns inga så differentie- rade undersökningar att man kan av- göra hur denna ökning fördelar sig på olika ortstyper och samhällsgrupper. Mycket tyder emellertid på att ökningen i icke ringa grad skett på orter som redan förut hade en hög gymnasiepro- cent samt på orter där nya gymnasier upprättats. Men alltjämt kvarstår med all sannolikhet betydande reserver (även i den kortsiktiga bemärkelsen) på orter som är mera perifert belägna i förhållande till gymnasierna och i grupper som ej ännu kommit att dela den höga värdering av utbildning som blir allt mera allmän i vårt samhälle. Som tidigare visats är även övergången mellan realskola och gymnasium, alltså två utbildningsformer som båda har teoretisk karaktär, fortfarande i hög grad korrelerad med sociala bakgrunds- faktorer. Åtminstone tidigare har an- nars den största sociala selektionen in- träffat vid inträdet i realskolan — ett förhållande som dock kommer att änd- ras i och med grundskolans införande.
Vid den nämnda OEEC-konferensen 1961 kom diskussionen mycket starkt att framhäva reservberäkningarnas kort- siktiga natur samtidigt som det fram— hölls att knappast något land ännu be- fann sig i närheten av ens det som en kortsiktig kalkyl kunde visa. Vad utvecklingen på längre sikt beträffade, fann konferensen att själva den ekono- miska och sociala utvecklingen medver- kar till att skapa förutsättningar hos individerna för mera kvalificerad ut- bildning och därmed mera kvalificerade insatser. Vidare borde dessa förutsätt- ningar liksom själva begåvningsbegrep- pet ses på ett mera differentierat sätt.
Så snart man skapar utbildningsvägar som tar sikte på nya sidor av indivi- dens förutsättningar, frigöres också en ny grupp av individer, som ej tidigare kunnat komma till sin rätt i kvalifice- rade utbildningssammanhang. Ett snävt begåvningsbegrepp och en skola vars bildningsmål ensidigt tar sikte härpå avskär i motsatt fall vissa grupper och gör reserven mindre. Detta kan också uttryckas så att det inte finns en utan många reserver att tillgå, om utbild- ningsmålen görs tillräckligt differentie- rade. Därmed blir också reservernas totala storlek något som kan påverkas genom utbildningsorganisatoriska och pedagogiska åtgärder.
Från beräkningarna och diskussio- nerna angående utbildningsreserven_ kan alltså den slutsatsen dras att, även om de senaste årens utveckling närmat »utnyttjandet» till de gränser som tidi- gare framräknats, så torde ytterligare reserver även i den snävare och mera kortfristiga meningen finnas kvar i en avsevärd omfattning. På längre sikt kan man också räkna med att det inträffar en sådan allmän höjning av utbildnings- standarden och differentiering av ut- bildningsmöjligheterna att ännu nya grupper kommer att uppleva behov av fortsatt utbildning och ha möjlighet att tillgodogöra sig sådan.
Under de senaste decennierna har gymnasiefrekvensen ökat utomordent- ligt starkt. Medan för ett femtontal år sedan 5 till 10 % av en årskull erhöll gymnasieutbildning är motsvarande pro- centtal idag över 20. Detta innebär att- i de årskullar som idag är ute i för- värvslivet finns ett mycket stort antal personer som har förutsättningar för gymnasieutbildning men inte fick till- fälle skaffa sig sådan då de var yngre, bl. a. på grund av de begränsade utbild- ningsresurserna. Enbart under det se— naste decenniet har på detta sätt ska—
pats en utbildningsreserv av storleks- ordningen uppemot 100000 personer i åldern under 30 år. Det måste mot denna bakgrund anses vara ytterst ange— läget med en fortsatt stark utbyggnad av vuxenutbildningen.
4.3.4 Gymnasieutredningens slutsatser beträf- fande efterfrågan på gymnasial utbildning
43.41 Den redogörelse gymnasieutred- ningen lämnat i 4.2.1 för den hittillsva- rande utvecklingen av gymnasiet visar på en utomordentligt stark expansion under senaste årtionden. Likväl har utvecklingen inte kunnat hålla takt med ungdomarnas önskemål. Såsom framgått av avsnittet 4.3.1 har åtskilligt fler ön- skat sig gymnasieutbildning än som kunnat beredas tillträde till sådan.
En rad faktorer talar för en fortsatt kraftig expansion. Grundskolans genom- förande kommer att bredda rekryte- ringsunderlaget för fortsatt utbildning efter skolpliktstidens slut. En fortgåen- de utjämning av olikheter i rekryte- ringen från skilda geografiska regioner och från miljöer av varierande social, ntbildningsmässig och ekonomisk ka- raktär kommer att starkt öka efterfrå- gan på utbildning.
Gymnasieutbildning synes tidigare i regel av föräldrarna ha betraktats så- som en investering som beräknas ge ut- delning i form av anställningar med högt socialt anseende och hög lön. Allt- jämt har denna aspekt stor betydelse och är en stark drivkraft bakom gym- nasiets expansion.
Sannolikt finns i intresset för fort- satt utbildning ovanför grundskolesta- diet också ett betydande inslag av kon- sumtionskaraktär. Man efterfrågar så- dan utbildning utan att förknippa detta med motsvarande ekonomiska utdel— ning. Särskilt bland flickorna synes vad Härnqvist kallar skolanpassningen
— trivsel med skolarbetet och önskan att lära sig mer —— vara motiv, som kan konkurrera med yrkesmotiven. Alltefter— som den socialekonomiska utvecklingen fortskrider kommer sannolikt konsum- tionsaspekten att få ökad betydelse och bidra till att efterfrågan på gymnasial utbildning växer.
Flera av gymnasieutredningens un- dersökningar har avslöjat det starka sambandet mellan gymnasiebenägenhet och föräldrautbildning. För bedöm— ningen av de gymnasiala skolformernas kvantitativa utveckling är detta sam- band av stort intresse. Man har nämli- gen anledning förvänta sig att den ök- ning av utbildningen som skett under de senaste decennierna kommer att ge upphov till en mycket stark ökning av efterfrågan på utbildning i framtiden allteftersom barnen till dagens och går- dagens gymnasieutbildade kommer upp i gymnasieåldern. Detta resonemang leder till förmodan att efterfrågan på gymnasial utbildning inom vissa gränser borde tillväxa exponentiellt. Gymnasie- utredningen vill erinra om att i under- sökningen Efterfrågan på gymnasieut- bildning (se 4.3.3.4) visade det sig att den exponentiella modellen väl anslöt sig till hittills observerad utveckling (jfr också 4.2.1.2 diagram 3).
4.342 Beträffande den framtida kvan— titativa utvecklingen ger nyssnämnda undersökning också vissa hållpunkter. Man måste emellertid erinra sig de många osäkerhetsmoment som under- sökningen tvingats arbeta med. Hit hör bristfälligheterna i det statistiska under- laget. En svårighet av systematisk ka- raktär av särskild betydelse är emeller— tid att man saknar kännedom om hur många ungdomar som skulle sökt sig till gymnasiet om tillgången till utbildnings- platser varit fri. Det kan dock med visst tog hävdas att denna frågeställning inte
- '——=—'.efå '
'å*a1=-—u.».
är meningsfull när det gäller en icke- obligatorisk utbildning. De resurser det allmänna ställer till förfogande för den kvantitativa utvidgningen av en sådan utbildning måste givetvis avvägas mot andra angelägna samhällskrav.
Det sist sagda innebär också att så länge samhället inte beslutat att utbild- ningen på det gymnasiala åldersstadiet eller en del därav skall vara obligato- risk har man inte heller förbundit sig att till 100 % tillgodose efterfrågan på sådan utbildning. I praktiken torde det inte vara realistiskt att räkna med att det gymnasiala skolsystemet är så ut- byggt t.ex. omkring 1970 att det kan motta alla dem som där önskar utbild- ning. Detta konstaterande får emeller- tid inte tolkas så att gymnasieutred- ningen skulle mena att den omfattande avvisning av utbildningssökande som för närvarande förefinnes är lämplig. Tvärtom är för samhällets utveckling fortsatt och accelererad utbyggnad av det gymnasiala skolsystemet nödvändig. Till de konkreta motiveringarna härför sett från avnämarnas synpunkt återkom- mer gymnasieutredningen i avsnittet 4.4. Att utbyggnaden måste balanseras mot andra krav på samhällets resurser står emellertid klart.
I undersökningen Efterfrågan på gymnasieutbildning beräknades antalet nybörjare i gymnasiet år 1970 enligt det högsta alternativet (största värdet i modell 3, se tabell 22) till ca 46 % av årskullen 16-åringar. Gymnasieutred- ningen finner det sannolikt att avvis- ningen av sökande till fortsatt relativt teoretisk utbildning ovanpå grundsko- lan skulle bli betydande om inte mer än 46 % kunde mottas. Andelen bör en- ligt utredningens mening nämnda år ligga mellan 50 och 55 %. Vilken ut- vecklingen därefter bör vara med hän- syn till ungdomarnas efterfrågan på ut- bildning är givetvis ännu svårare att
bedöma. Nyssnämnda undersökning ger för åren 1975 och 1980 så breda in- tervall som 40—62 % respektive 49— 85 % om i båda fallen väljes latituden mellan lägsta värdet i den försiktigaste prognosen och högsta värdet i den djärvaste.
Utan att närmare penetrera utbild- ningens innehåll och utformning är det emellertid knappast av värde att dis- kutera någon precis kvantifiering, när det gäller utbildning för närmare tre fjärdedelar eller kanske mer av årskul- len. Erfarenheterna visar (jfr 4.2.2) att man inte får underskatta utbildnings— trycket i framtiden. Som utredningen anfört i 4.3.3.5 frigöres nya grupper för utbildning så snart man skapar vägar som tar sikte på nya sidor av indivi- dens förutsättningar. Blir det gymna- siala skolsystemet tillräckligt differen- tierat och elastiskt, kommer därför en- ligt gymnasieutredningens uppfattning så småningom en mycket stor del av årskullen att söka sig utbildning där. Under samma förutsättning bedömer utredningen det sannolikt att takten blir snabbare än vad undersökningen Efterfrågan på gymnasieutbildning ty- der på.
I diagram 4 nedan ger gymnasieut- redningen en beskrivning av tillström- ningen till gymnasial utbildning fr. o. m. 1950 ett 30-tal år framåt i tiden. För ti— den 1950—1962 anges den faktiska ut- vecklingen av andelen (%) »nybörjare» i gymnasiet (av allmänna gymnasiet 13 + II4, jfr 4.2.1.2) av 17-åringar. För tiden därefter anges vissa gränser inom vilka det är sannolikt att åtminstone under 1960-talet tillströmningen till gymnasial utbildning av förhållandevis teoretisk och allmän karaktär kommer att ligga. Den undre gränsen utgöres 1970 och 1975 av maximivärdet 46 % respektive 62% enligt modell 3 ta- bell 22. Den övre gränsen har för 1970
Diagram 4. Andelen nybörjare i teoretisk gymnasial utbildning av motsvarande årskull 17-åringar åren 1950—omkring 1985
% 100
80
60
40
20
1950 * 1960 1970 1980 År
satts tio procentenheter högre, d.v.s. vid 56 %. Beträffande tiden efter 1970 avses mindre en egentlig prognos än en principiell beskrivning av utveck- lingsförloppet. Frågan gäller därvid närmast när den exponentiella karak- tären i tillväxten skall brytas, d.v.s. få ett retarderat förlopp, och har nära »taket», 100 %, tillströmningen skall komma.
4.3.4"? Till den i diagram 4 skisserade framtida utvecklingen vill gymnasieut- redningen redan här knyta ytterligare några reflexioner av betydelse för de följande övervägandena.
Utredningen har redan betonat att frigörandet av utbildningsreserver inte bara är en fråga om att ställa utbild- ningsplatser till förfogande. Den utbild- ning som erbjudes måste också vara sådan att den tillgodoser individuella krav och förutsättningar i rimlig grad. Tillströmningsbedömningen är gjord under antagande att så blir fallet med den framtida gymnasiala utbildningen.
Det skall då först konstateras att ett utbildningstryck av den omfattningen som åskådliggöres i diagram 4 inte ens på kort sikt kan tillgodoses enbart med ett gymnasium av nuvarande karaktär. Som framhållits redan i direktiven till gymnasieutredningen måste nya utbild- ningsalternativ skapas inom det gym- nasiala skolsystemet. I kapitel 6 kom- mer utredningen att närmare utveckla sin syn på hur de olika utbildningsvä- garna bör inkomponeras i det gymna- siala skolsystemet.
I närmast följande avsnitt 4.4 behand- las efterfrågan på gymnasialt utbildade varvid ett försök göres att uppskatta dels hur många som >>behöver>> en ut- bildning av ungefärligen samma karak- tär som det nuvarande gymnasiets, dels behovet av ungdomar med en mer eller mindre avvikande men ändå relativt
teoretisk och allmän utbildning ovanpå grundskolan. Med utgångspunkt i dessa uppskattningar kan vissa ytterligare riktpunkter ges för den totala dimen— sioneringen —— till precisering av den i diagram 4 skisserade utvecklingen — liksom för fördelningen på olika utbild- ningsvägar inom den totala ramen.
4.4 Efterfrågan på gymnasieutbildade
Enligt sina direktiv har gymnasieutred- ningen att söka belysa frågan om det framtida behovet av arbetskraft med gymnasial utbildning. Denna uppgift har utredningen bl.a. uppdragit åt en särskild delegation som därvid nära samarbetat med arbetsmarknadsstyrel- sen. Innan utredningen redogör för re- sultaten av företagna undersökningar och beräkningar liksom sina egna över- väganden och bedömanden tar den i följande avsnitt upp några metodiska frågor.
4.4.1 Metodfrågor
4.411 Under senare år har ett bety- dande antal arbetskraftsprognoser gjorts i vårt land. Samtidigt har upp- märksamheten mer och mer kommit att riktas på de många och stora svårig- heter som är förenade med utarbetan- det och tolkningen av sådana progno- ser. Särskilt de principiella, metodiska frågorna har under senare tid ryckt i förgrunden. Inom arbetsmarknadssty- relsen tillkallades 1962 en expertgrupp för att utreda metodproblemen i de långsiktiga arbetskraftsprognoserna. Denna grupp har nyligen till arbets- marknadsstyrelsen överlämnat en första rapport Metodproblem i långsiktiga ar- betskraftsprognoser I, synpunkter av- givna av arbetsmarknadsstyrelsens me- todforskningsgrupp 1963. I rapporten diskuteras bl.a. syftet
med arbetsmarknadsprognoser och prognosbegreppets innebörd. Det skulle givetvis föra långt utanför ramen för gymnasieutredningens uppdrag och kompetens att mera ingående ta upp dessa frågor. De är för övrigt i många fall så komplicerade att det torde bli forskningens uppgift att närmare pe- netrera dem. Gymnasieutredningen vill för sin del begränsa sig till några få överväganden och påpekanden som bak- grund till de i följande avsnitt gjorda kalkylerna. Uppgiften blir därvid främst att belysa de principiella vansklighe— terna.
4.4.1.2 När det gäller att skaffa sig en bild av efterfrågan av någon utbild- ningskategori vid en viss tidpunkt eller under ett tidsintervall i framtiden är det av vikt att göra klart hur man an- vänder begrepp sådana som »efterfrå- gan» och »behov». I detta avsnitt betecknar gymnasie- utredningen med en viss avnämares be- hov av anställda med en bestämd ut- bildning det antal heltidstjänster till- hörande denna utbildningsgrupp, som avnämarens verksamhet anses kräva. Gymnasieutredningen har emellertid att behandla ett utbildningssystem från vilket en betydande del av de utbildade inte går direkt ut i förvärvslivet utan först söker sig bl.a. till högre studier vid universitet och högskolor. Utred- ningen har funnit det ändamålsenligt att betrakta också dessa mottagare av de gymnasieutbildade såsom avnämare även om de endast till ringa del är av- nämare i ordets egentliga betydelse. Behovet av gymnasieutbildade, d.v.s. inskrivningsbehovet, bestämmes ju in- direkt till stor del av vidareutbildnings— anstalternas avnämare. Gymnasieutredningen vill framhålla att vid användningen av begreppet be- hov i detta avsnitt är det den renodlade
avnämaraspekten, som avses. Övriga skäl för att samhället skall ställa ut- bildning till förfogande — t.ex. ung- domens studieintresse _ beaktas inte här. Den slutliga sammanvägningen av de olika drivkrafterna på gymnasieut— bildningen sker i avsnittet 4.5.
4.4.13 En avnämares behov av en be- stämd utbildningsgrupp är emellertid ofta mycket svårt att ange. Ett av skä- len härtill är att för en viss arbetsupp- gift eller grupp av arbetsuppgifter flera utbildningar kan vara användbara; ut- bildningarna är substituerbara. Exem- pelvis kan ingenjörer med utbildning på olika nivå —— t.ex. gymnasieingen- jörer och civilingenjörer —— i många befattningar substituera varandra.
Detta kan också gälla för utbildning på samma nivå men med olika inriktning. Sålunda är alla typer av gymnasieut- bildning lämplig grund för flera av de postgymnasiala utbildningslinjerna. Det är vidare tänkbart att i framtiden grän- sen mellan exempelvis teknisk och na- turvetenskaplig utbildning blir mindre skarp än nu.
Detta faktum att på en rad områden en utbildningsgrupp kan substituera en annan leder till att det ofta är omöjl;gt att _ i varje fall kvantitativt —— ange bristen vid en viss tidpunkt. En industri kan t. ex. märka svårigheterna att rekry- tera gymnasieingenjörer men om luc- korna kan fyllas med personal med be- släktad teknisk utbildning noteras inte bristen kvantitativt. Men förhållandet kan vara det motsatta inom andra 011- råden. Så t. ex. är det inom skolväsen- det med dess ganska fixa bestämmelser om antal lärartjänster och behörigte- ten till dessa relativt lätt att år från år konstatera och numeriskt beskriva
' eventuella brister.
I detta sammanhang vill gymnase- utredningen också beröra problenet
&? '— .w—aMsw—rsuw —
hur efterfrågan och tillgång beror av varandra. Som utredningen redan i in- ledningen till detta kapitel understrukit kan de båda sidorna aldrig isoleras från varandra. Det kan t.o.m. hävdas att under vissa förutsättningar — bl. a. om fri prisbildning råder på arbets- marknaden — löneförhållandena kom- mer att utvecklas så att man får balans mellan utbud och efterfrågan, obe- roende av vilken utbildningskapacite- ten är. Någon bristsituation skulle så- ledes inte uppträda under dessa för- hållanden och i själva verket synes be- greppet brist förlora mening. Att den svenska arbetsmarknaden i varje fall inte fullständigt fungerar på detta sätt är klart. Om den gör det med så god tillnärmelse att resonemanget i stort sett är riktigt är vanskligt att avgöra. Meningarna härom torde vara delade. Av särskild betydelse för det följande är emellertid vilken innebörd man i detta sammanhang ger begreppet efter- frågan. Om man frigör sig från pris— bildningsresonemanget blir efterfrågan eller behov av viss arbetskraft mycket förenklat uttryckt vad avnämaren anser krävs för att utbytet av verksamheten skall bli så bra som möjligt. Behovet kan då knytas till exempelvis en viss öns- kad produktivitetsutveckling. Många av de prognoser som gjorts under senare är torde närmast använda behov i den- na betydelse. Om det då verkligen är fråga om en prognos i ordets egentliga bemärkelse kan diskuteras. Utredningen återkommer något härtill i avsnittet 4.4.1.5.
4.4.1.4 Frågan om den för en viss yrkesverksamhet lämpliga förutbild- ningen har givetvis uppmärksammats vid skilda tillfällen under årens lopp. Den antydes också i departementsche- fens direktiv till gymnasieutredningen rörande behovsundersökningar:
»Vidare bör genom utredningens försorg i samarbete med bl. a. arbetsmarknadssty- relsen utföras den yrkesanalys på arbets- marknadens behovssida beträffande perso- ner med gymnasieutbildning, som 1957 års riksdag gjort framställning om (Rskr 317, SU 127 sid. 42) och vars betydelse även Skolöverstyrelsen understrukit i förutnämn- da skrivelse den 9 juni 1959. Denna yrkes- analys bör sikta inte blott på gymnasie- utbildning i mera traditionell mening utan även på andra former av gymnasial ut- bildning.»
Utredningen skall här i korthet be- röra yrkesanalysproblemet.
I en motion till 1957 års riksdag (11:328) diskuterades ett antal gymna- siefrågor varvid under rubriken det framtida gymnasiet behandlades bl.a. samhällets behov av gymnasieutbildad arbetskraft. Därvid diskuterades för- delningen av eleverna på olika gymna- sielinjer, sedan studiespärrarna i prin- cip avlägsnats. Betydelsen av elevernas begåvningsinriktning framhölls men man menade att en behovsundersökning också måste göras.
»För att denna undersökning skall få nå- got prognosvärde måste den kompletteras med en allsidig och grundlig yrkesanalys på behovssidan, vari ingår en inventering av alla de funktioner inom företagens resp. olika förvaltningars organisation, som bör utföras av gymnasieutbildad resp. högsko- leutbildad personal. Det är givetvis inte möjligt att på så lång sikt som en tjugo— årsperiod bedöma i hur stor utsträckning de ledande befattningarna inom företag och förvaltning besätts med personer från den ena eller andra utbildningsvägen, men ifråga om de mera rutinbetonade tjänsterna torde det inte vara olämpligt att undersök- ningsmässigt fråga sig vilka kunskaper och erfarenheter som fordras för att ändamåls- enligt sköta sådana tjänster på olika arbets- platser. I synnerhet sedan den tekniska ut— vecklingsfas, som f. n. successivt omvand- lar kontors- och fabriksarbete, nått in i mera definitiva stadier av automatisering och självkontrollerande maskinellt arbete borde en sådan yrkesanalys kunna läggas till grund för en inventering av det nämnda arbetsbehovet.)
138 Frågan har även diskuterats bl.a.
inom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).
SNS hade under 1955—1956 två arbets- grupper, som i anslutning till diskussionen kring betänkandet Tekniska skolutbild- ningen ( SOU 1955:21 ) avgav synpunkter. Dessa rapporter publicerades i februari 1956. En av arbetsgrupperna kom därvid bl. a. in på behovet av yrkesanalyser, för att man skulle kunna bestämma den tek- niska utbildningens målsättning samtidigt som det var nödvändigt att söka komma fram till en avvägning mellan olika studie— riktningar, exempelvis mellan teknisk ut- bildning och handelsutbildning, varvid man även borde analysera vilka uppgifter i nä— ringslivet, som borde lösas av personal från en viss kategori.
Man förordade därvid »en allsidig och grundlig yrkesanalys parad med en inven- tering av alla de funktioner inom företagens resp. olika förvaltningars organisationer, som bör utföras av teknisk arbetskraft och vilka som bör skötas av andra kategorier. Som exempel på vilka frågor en sådan un- undersökning skulle ge svar på kan anföras följande:
Vilka odelbara arbetsuppgifter av teknisk natur finns (som alltid bör utföras av en och samma individ)?
Vilka kunskaper och vilken erfarenhet kräver var och en av dessa arbetsuppgifter? Hur skulle de lämpligen kombineras och fördelas på olika befattningshavare?
Vilken sorts och hur mycket tekniskt ut- bildad arbetskraft skall därvid krävas?
Vilka andra uppgifter finnes, avhängiga av tekniska funktioner men icke i sig tek- niska?
Vilka av dessa arbetsuppgifter kräver tekniker?
Vilka av sina kunskaper använder tekni- kerna dagligen, regelbundet men sällan, sällan och oregelbundet?
Här har alltså nämnts frågor som direkt berör teknisk arbetskraft. Givetvis måste utredningen för att kunna tjäna som led- ning för avvägningen mellan olika utbild- ningsalternativ även studera andra arbets— uppgifter än de tekniska.
Genom en dylik undersökning, som inne— bär en grundlig kartläggning av företags— organisationernas sätt att arbeta kan man
få svar på frågan, om teknikerna rätt ut- nyttjas. Man har ju ofta framfört som en av de väsentliga orsakerna till att vi har teknikerbrist att företagen utnyttjar tekni- kerna dåligt. Man skulle även få ett grepp om hur pass oundvikligt det är, att högt kvalificerade ingenjörer används på arbe- ten, :som i och för sig inte kräver deras höga kvalifikationer annat än i rena undantags— fall. Likaså skulle undersökningens resul- tat ge en uppfattning om hur stor del av den enskilde ingenjörens teoretiska kunska- per, som används i praktiken».
Vid bedömningen av möjligheterna att utföra en dylik yrkesanalys har ut- redningen — förutom av delegationen för behovsfrågor _ biträtts av särskil- da experter från industri och förvalt- ning. Utredningen har kommit till den slutsatsen, att redan en kartläggning av de arbetsuppgifter, som f.n. utförs av personer med utbildning av här ifråga- varande slag, högskoleutbildade och gymnasialt utbildade, inom olika före— tag och förvaltningar skulle bli synner- ligen komplicerad och tidsödande.
En sådan undersökning skulle inne- bära att man för varje befattning på tjänstemannaplanet över en viss, dock relativt låg nivå, skulle söka besvara frågor sådana som: Vad gör befattnings- havaren? Hur gör han detta? Vilka all- männa kunskapskrav ställer arbetet? Vilka krav ställs på yrkeskunskaper? Sannolikt skulle man på detta sätt kun- na urskilja ett antal befattningstyper som dock skulle vara väsentligt fler än de yrken vi dagligdags talar om. Varje företag har sin egen organisation, där befattningshavaren har att utföra en mängd arbetsuppgifter, där arbetsupp- gifternas »ämnesinriktning», teknisk, merkantil, juridisk etc., kan vara myc- ket blandad och där kunskapskraven kan växla mycket starkt. Varje befatt- ning, såsom den har utvecklats med åren och med sin personlige innehavare, in- nehåller sålunda ett stort antal olikt
":s "_r: ”få.—.*?...J—Cusnii _ _
arbetsmoment som har kombinerats på en mängd olika sätt.
Utredningen har även övervägt möj- ligheterna att inskränka yrkesanalysen till vissa mera begränsade sektorer av näringslivet, i första hand de tekniska sektorerna. Tidigare erfarenheter från yrkesanalyser synes emellertid visa, att de resultat man möjligen skulle kunna uppnå, när det gäller att bedöma det framtida behovet av vissa utbildnings- grupper, inte skulle stå i rimlig propor- tion till den tid och de kostnader som skulle vara förenade med en sådan un- dersökning.
Med de metoder som i dag står till buds måste sålunda utredningen avstå från mera ingående studier av befatt- ningshavares funktioner och arbetsupp- gifter. Uppskattningarna av avnämarnas behov av personer med viss utbildning har i stället fått grundas på allmännare erfarenheter och bedömningar.
4.4.15 Här skall i korthet beröras ett annat problem som är förenat med kon- struktionen av en efterfrågeprognos. Utredningen tangerar därvid frågan om prognosers natur och uppgift vilken re- dan något berörts i 4.4.1.3. Utredningen bortser härvid från hit- tills diskuterade svårigheter och antar alltså att om avnämargruppernas sam- mansättning och storlek är känd så kan också utbildningsgruppernas anges. Nu är emellertid »avnämarstrukturen» i de flesta intressanta fall inte bekant. Det enda fall då detta villkor med god till- närmelse i regel är uppfyllt är då man vill göra beräkningar endast för ett få- tal år framåt i tiden. Med rätta kan det emellertid hävdas att, när uppgiften är att konstruera ett nytt gymnasium, som kommer att avlämna sina adepter inte 'i år eller nästa år utan först om 6—7 år, det inte är korttidskalkyler man behö—
ver. Huvudintresset bör i stället knytas till samhällets och näringslivets struk- tur under 1970- och 1980-talen, och ännu längre fram.
Hur förhållandena då kommer att ge- stalta sig är inte möjligt att förutsäga. Men om man bortser från störningar t.ex. genom internationella händelser kan givetvis utvecklingen påverkas i riktning mot ett bestämt mål. En förut— sättning härför är att en viss enighet råder om hur målet skall se ut, d.v. 5. hur samhället bör vara beskaffat om 20—30 år. Med ett sådant synsätt blir kalkylernas uppgift att så långt möjligt visa vilka ekonomiska och personella resurser som krävs och hur de bör dis- poneras för att en viss långtidsplan skall kunna förverkligas. Det kan ifrågasät- tas om dylika kalkyler bör betecknas som prognoser. Då de ingår som led i eller bygger på ett program användes ibland benämningen programmatisk prognos, någon gång synonymt härmed målprognos.
Det förda resonemanget innebär att utbildningsväsendets inriktning och di- mensionering måste ses som ett bety- delsefullt led i den långsiktiga plane- ringen för samhället som helhet. Härav följer att man bör driva ett prognosar- bete som omspänner hela arbetsmark- nadsfältet. Prognoser bör sålunda i prin- cip inte behandla smala isolerade sek- torer. F.n. synes emellertid de meto- diska problemen på prognosområdet vara så långt ifrån sin lösning att man t. v. får sätta ambitionerna lägre än vad som i och för sig vore önskvärt.
Även om gymnasieutredningen sålun- da menar att de kalkyler som krävs för att belysa det framtida gymnasiets di- mensionering bör ingå i ett långsiktigt program och om man så vill kan sägas ha'karaktären av målprognoser är där- med inte sagt att beräkningar, som mer tar sikte på det korta perspektivet, är
betydelselösa. Tvärtom torde de allra flesta bedömare vilja relatera den fram- tida utvecklingen till kända förhållan- den eller konkreta föreställningar om sådana. Det är därför ofta angeläget att först skapa en så långt möjligt tillförlit- lig bild av nuläget och förhållandena under de närmaste åren för att därefter mot denna bakgrund söka ange några riktlinjer för utvecklingen på längre sikt.
Gymnasieutredningen behandlar bl. a. med hänsyn härtill efterfrågan på gym- nasieutbildade i två etapper. Den första avser förhållandena under 1960-talet. Som närmare redovisas under 4.4.2 grundas utredningens bedömningar av läget omkring 1970 i stor utsträckning på material som redan varit publicerat. Detta material består i viss omfattning av delprognoser som till sin karaktär är »programmatiska». På grundval bl. a. av resultaten av undersökningens första etapp, vilka ger en viss föreställning om efterfrågan omkring 1970, diskuterar ut- redningen i ett avsnitt 4.4.4 långtids- perspektivet.
4.4.2 Eckleeinstikdepartementcts prognos- och planeringsgrupp! utredningar och förslag
4.4.21 Frågan om det framtida behovet av arbetskraft med gymnasial utbild- ning sammanhänger bl.a. med frågan hur förhållandena på akademikernas arbetsmarknad kommer att utvecklas, eftersom universiteten och högskolorna till helt övervägande del rekryteras från gymnasiet. Vid sina överväganden an— gående behovet av gymnasieutbildade har därför gymnasieutredningen haft anledning att också komma in på be- dömningar om behovet av akademiskt utbildade i framtiden. För gymnasiets dimensionering är vidare dels behovet av utbildningsplatser vid andra post-
gymnasiala utbildningsvägar än univer- sitet och högskolor (postgymnasiala fackutbildningslinjer), dels arbetsmark- nadens behov av gymnasieutbildade med framför allt teknisk och ekono- misk inriktning av stor betydelse. Un- dersökningar av dessa frågor _— med tonvikt på behovet av akademiskt ut- bildade —— har gjorts bl. a. av 1955 års universitetsutredning i dess sjätte be- tänkande Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och för- slag till utbyggnad (SOU 1959: 45). På grundval av universitetsutredningens sammanställningar och beräkningar, slutsatser och rekommendationer har riktlinjerna för utbyggnaden av det hög- re utbildningsväsendet m.m. under 1960-talet hittills utformats. De senaste årens utveckling bl.a. i fråga om stu— dentexaminationen har emellertid ak- tualiserat en omprövning av dessa rikt- linjer. Inom ecklesiastikdepartemen- tets prognos— och planeringsgrupp (den s.k. P-gruppen) har utarbetats ett för- slag till reviderat utbyggnadsprogram framlagt i en promemoria rörande Det högre utbildningsväsendets fortsatta ut- byggnad. Promemorian bygger bl. a. på inom P-gruppen gjorda statistiska sam- manställningar Tendenserna på akade- mikernas arbetsmarknad fram till mit- ten av 1970-talet (SOU 1962: 55). I des- sa statistiska sammanställningar har utnyttjats bl.a. material som samman— ställts av gymnasieutredningens behovs- delegation. Gymnasieutredningens sek- retariat har även på annat sätt medver- kat i samband med utarbetandet av de statistiska sammanställningarna. Nyssnämnda promemoria liksom de statistiska sammanställningarna har av ecklesiastikdepartementet remitterats till ett stort antal myndigheter, organi- sationer, utredningar m.fl. Gymnasie- utredningen har haft tillfälle ta del av dessa remissyttranden. Då såväl de sta'
nia.-Jm'
tistiska sammanställningarna som P- gruppens förslag till utbyggnadspro- gram för universitet och högskolor har stor betydelse för gymnasieutredning- ens resonemang i det följande vill ut- redningen i de närmaste avsnitten ge en kortfattad redogörelse för deras in- nehåll. Gymnasieutredningen tar därvid först upp Tendenserna på akademiker- nas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet ( SOU 1962:55 ). Denna ut- redning är i korthet upplagd på följan- de sätt:
Med utgångspunkt i aktuella tendenser i fråga om tillströmning till gymnasier samt universitet och högskolor ävensom på grundval av gällande utbyggnadsprogram görs i ett första avsnitt en fördelning av studenterna på olika fakulteter och hög- skolor. Därefter beräknas den framtida exa- minationen av skilda slag av akademiker. Tillgången i framtiden på akademiker med olika typ av utbildning kan därefter upp- skattas.
En uppskattning göres av dels det fram- tida behovet av skilda slag av akademi- ker, dels behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala fackutbildningslinjer.
Beräkningarna framförs till 1975 och medger sålunda att arbetsmarknadsbalanser upprättas för tiden fram till detta år. Dessa balansräkningar grundar sig sålunda på nu aktuella tendenser på tillströmnings- och behovssidorna. Denna del av utredningen kallas i fortsättningen tendensberäkning— arna.
I ett programmatiskt räkneexempel gö- res under nya förutsättningar en justerad beräkning av den framtida arbetsmarknads- balansen.
I de följande avsnitten redogör gym- nasieutredningen först något för be-
hovsberäkningarna — dels behovet av akademiker, dels behovet av utbild- ningsplatser vid de postgymnasiala
fackutbildningslinjerna. Vidare be- skrivs P-gruppens tillströmningsberäk- ningar och balansräkningar (tendens— beräkningar) samt slutligen det pro- grammatiska räkneexemplet.
4.4.22 Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft fram till mitten av 1970- talet behandlas i kapitel 2 i SOU 1962:55. Beräkningarna grundar sig på tillgängliga prognoser och utredningar. I vissa fall saknas sådant prognosmate- rial och därvid har P-gruppen gjort egna schematiska prognoser. Gruppen understryker svårigheterna och osäker- heterna i de gjorda kalkylerna. Man diskuterar också något metodfrågorna och framhåller att vissa av de grund- läggande prognoserna har olika karak- tär varför de framräknade behoven inte är helt jämförbara. Många prognoser har programmatisk karaktär, andra är närmast trendanalyser. Gymnasieutred- ningen vill i detta sammanhang erinra om vad utredningen i 4.4.1 anfört om de metodiska problemen i samband med prognoser. Ett försök har också gjorts att ta hän- syn till att somliga av de utbildade inte är yrkesverksamma. Till det framräk- nade behovet av yrkesverksamma har därför lagts ett uppskattat antal icke yrkesverksamma varigenom det blir möjligt att göra jämförelser mellan be— hov och tillgång.
I framtiden krävs liksom nu akademiker med olika slag av utbildning. Behovet av de olika utbildningskategorierna är kvantita- tivt mycket olika. En av de största grup- perna utgöres av civilingenjörer. P-gruppen har redogjort för olika prognoser beträf- fande det framtida teknikerbehovet ( SOU 1962:55 , sid. 39 ff) och har valt att för det närmaste decenniet grunda behovet på den prognos som arbetsmarknadsstyrelsen och gymnasieutredningen tillsammans utfört. Behovet år 1975 skulle då vara ca 36 300.
Behovet av läkare (a.a. sid. 50 ff) bygger på läkarprognosutredningens beräkningar i betänkandet Om läkarbehov och läkar- tillgång ( SOU 1961:8 ). Det totala beho- vet av läkare i yrkesverksam ålder och med svensk examen omkring 1975 uppskat- tas av P—gruppen till ca 12 300.
Av övriga utbildningsgrupper av medi— cinsk karaktär kan nämnas tandläkare.
Tabell 23. Av P-gruppen beräknat antal akademiker i yrkesverksam ålder är 1960 samt beräknat »behov» av akademiker i yrkesverksam ålder åren 1965, 1970 och 1975 ävensom beräknat antal yrkesverksamma ifrågavarande år. Absoluta och relativa tal.
Beräknat antal år 1960 Beräknat »behov» Totalt Därav yrkesv. 1965 1970 1975 Totalt Därav yrkesv. Totalt Därav yrkesv. Totalt Därav yrkesv. Abs. Rel.1 Abs. Rel? Abs. Rel? Abs. Rel? Abs. Rel.1 Abs. Rel)
Kategori
Abs. Rel. Abs. Rel.
Teologer. . . . . . . . . . . . . . . . 3 200 4,8 3 200 3 200 3,2 3 200 3,6 3 200 3 200 2,8 3 200
2,6 3 200 2,4 Jurister. . . . . . . . . . . . . . . .. 7 200 10,7 6 700 1 10 600 10,6 9 900 11,1 12 600 10,1 11 700 10,4 12 900
3,6
9,
12000 8,9 7000 5,2
Ollie-4 610010
5 3 1 2 Samhällsvetare. . . . . . . . . . . 1 500 2,2 1 400 2,3 2 700 2,7 2 600 2,9 4 500 4 100 3,6 7 600 Humanister. . . 13 800 20,6 10 400 17 4 _ _ _ alt1 -— _, — _. 20000 20,1 15000 16,8 23800 1 1 17900 15,9 26200 19600 14,6 alt.2................. _ _ _ 17500 13100 19700 14800 22200 16600 Naturvetare. . . . . . . . . . . . . 5 500 8,2 4 800 8,0 alt. 1. . . . alt.2................. _ Civilingenjörer . . . . . . . . . . . 13 200 Civilekonomer. . . . . . . . . .. 5 100 Läkare..... 5800 Tandläkare. . 4 500 Apotekare. . 1 000 Receptarier. . 2 300 Agronomer. . 1 300 Veterinärer . . 700 J ägmästare. . . . 800 Gymn.dir............... 1200
Summa alt. 1 Summa alt. 2
Indexalt.1..............j 100
(D .. [x H
10 800 10,8 9 500 13 700 11,0 12 100 16 000 10,8 14 200 10,6 9 300 8 200 11 300 10 000 13 700 12 200 21 300 20 500 28 800 27 700 36 300 24,4 34 900 26,0 8 900 8 500 12 900 12 400 17 400 11,7 16 700 12,4 8 400 8 200 10 300 10 100 12 300 8,3 12 000 5 200 4 900 5 800 5 500 6 400 4 3 6 100 1 200 1 100 1 300 1 200 1 500 1 0 1 400 2 800 1 900 3 000 2 000 3 300 2 2 2 100 1 300 1 100 1 400 1 200 1 500 1,0 1 300
0 5 0 7 1 5
00. o H to.. :> Fl
II II
12 700 4 900 5 700 4 000
950 1 500 1 100 670 800 1 100
H
. N mhwwåm—HHH
HOOO'SKDv—rN—Hv—(H
'.
m" N N of N onormal—Nocom:
. .. NH .. .. .. .. ..
.. .. .. ..
(00003quth QHQvHv—HOOH
.. .. ..
.. ..
700 670 800 770 800 770 900 850 900 850 1 000 950 1 600 1 400 1 900 1 700 2 200 2 000 99 600 100 89 320 100 124 900 100 112 420 148 600 100 134 220 100 95 600 — 86 120 —— 118 400 — 107 220 142 300 — 129 220 ——
148 _ 149 — 186 _ 188 _ 221 _ 224 _ 142 144 177 179 212 216
.. .. .. ..
www—Hoo— omer-Hämee— H damm—NÄMDÖ—
.. ..
QQQNNQCOBQQD HOOWXOHNHOOH NthQDquHmw
O O .—
67 100
O O v—l
59 920 100
Indexalt.2.............. _ 100 _
Procentuell ökning per fem- årsperiod: altl _ _ _ _ 48 _ 49 — 25 _ 26 _ 19 _ 19 _ alt. 2.. ................ _ _ _ _ 42 — 44 _ 24 _ 24 _ 20 _ 21 _
1 Enligt alternativ 1.
Tabell 24. Antalet antagna vid fackutbildningslinjer där krav på studentexamen upp- slälles eller till vilka studenter i betydande omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt antal utbildningsplatser vid dessa linjer läsåret 1970/71
Antal utbildningsplatser Utbildningslinje 1960/61 1970/71 Därav stud. Totalt Därav stud.
Socialinstituten .......... 256 163 700 525 Sjukgymnastutbildning. . . . 105 105 350 350 Officersutbildning ........ 240 240 250 250 Klasslärarutbildning ...... 1 572 837 1 500 1 500 Postassistentutbildning. . . . Kammarskrivarutbildning . Teleassistentutbildning. . . . 130 130 150 150 Stations- och kontorsskri-
varutbildning .......... Utbildning vid SMHI ..... Statens brandskola ....... 20 20 20 20 Grafiska institutet ........ 20 20 40 40 Reklamutbildningl ........ 54 54 175 175 Journalistutbildning ...... 30 30 150 150 Handelsutbildningz ....... 900 900 1 100 1 100
Totalt 3 327 2 499 4 435 4 260 |
1 Institutet för högre reklamutbildning (IHR) och reklamkonsulentutbildning vid Berghs reklamskola. * Handelsgymnasiernas ettåriga fackkurser, studentkurser för sekreterar- och företagsekono- misk utbildning vid Bar-Lock-Institutet, Filip Holmkvists handelsinstitut, Bröderna Påhlmans handelsinstitut samt Stockholms, Lunds och Uppsala stads yrkesskolor.
P-gruppen uppskattar det totala behovet 1975 av tandläkare med svensk examen till ca 6 400 (a. a. sid. 52 ff).
Beräkningen av behovet av eivilekonomer, jurister och samhällsvetare har erbjudit särskilt stora svårigheter (a.a. sid. 60 ff). P-gruppen har endast beträffande gruppen jurister haft tillgång till något prognos- material. I detta läge har man valt att sammanföra de tre utbildningsgrupperna till en, benämnd samhällstekniker. Behovet av samhällstekniker har bedömts öka myc— ket starkt och en numerisk uppfattning härav har P-gruppen ansett sig få genom att relatera behovet av samhällstekniker till behovet av civilingenjörer. Beträffande fördelningen av samhällsteknikerna på de tre utbildningsgrupperna har man antagit att juristernas relativa andel kommer att minska medan civilekonomernas och sam— hällsvetarnas ökar. Totalt uppskattas be- hovet av samhällstekniker 1975 till ca 38 000.
Bland övriga akademikerkategorier är särskilt de med examen från filosofisk fa- kultet kvantitativt mycket omfattande. P-
gruppen skiljer här på humanister och na- turvetare. Dessa kategorier har vidsträckta användningsområden men en särskilt be- tydelsefull avnämare utgör skolväsendet. Behovet av humanister och naturvetare be- räknas av P—gruppen med hänsyn till be— hovet av ämneslärare inom det högre skol- väsendet, varvid man utgår ifrån den pro- gn05 Lärare i läroämnen, Behov och till- gång under 1960-talet, som framlagts av arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut i samarbete med 1960 års lärarutbildnings- sakkunniga (Arbetsmarknadsinformation, serie S, nr 1/1962). Vidare uppskattas be- hovet av akademiska lärare, forskare o. dyl. och slutligen görs vissa sammanställningar om behovet av akademiker med filosofisk "examen inom andra yrkesområden. Med hänsyn till att behovet av ämneslärare kan bero på. hur lärarbehovet på grundskolans högstadium kommer att fyllas måste grup—. peu räkna med två olika alternativ rörande behov av humanister och naturvetare i framtiden. Man uppskattar 1975 det totala behovet av humanister till ca 26 000 alter-' nativt ca 22000 och av naturvetare till
Tabell 25. Antalet antagna vid fackutbildningslinjer till vilka studenter i begränsad omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt antal utbildningsplatser vid dylika linjer läsåret 1970/71
Antal utbildningsplatser Utbildningslinje 1960/61 1970/71 Laboratoriebiträdesutbildning ....... 232 600 Laboratorieassistentutbildning. . . . . . _ 150 F lygvärdinneutbildning ............ 52 50 Utbildning av resebyråpersonal ...... _ 25 Postexpeditörsutbildning ........... 238 300 Landskanslistutbildning ............ 100 75 Försäkringsutbildning .............. 2 195 2 900 Bankutbildning ................... 1 440 1 850 Handelsutbildning ................. 932 . . Musikutbildning ................... 141 200 Dramatisk utbildning .............. 17 30 Högre konstnärlig utbildning ....... 33 25 Konsthantverksutbildning .......... 160 150 Reklamtecknarutbildning ........... 155 250 Teckningslärarutbildning ........... 56 75 Förskollärarutbildning ............. 200 500 Hushållslärarutbildning ............ 164 250 Textillärarutbildning ............... 212 250 Ekonomi- och internattöreståndarin- neutbildning .................... 58 100 Sjuksköterskeutbildning ............ 1 871 3 300 Diakon— och diakonissutbildning ..... 90 90 Arbetsterapeututbildning ........... 44 165 Skogsmästarutbildning ............ 20 60 Lantmästarutbildning .............. 60 120 Trädgårdsteknikerutbildning ........ _ 20 Totalt 8 470 11 535 ca 16 000 alternativt något mindre än nasieutredningens behovsdelegation 14 000.
De redovisade delprognoserna till- sammans med några ytterligare här ej berörda beräkningar sammanfattas av P—gruppen i en tabell som redovisar det totala behovet av skilda akademi- kerkategorier 1965, 1970 och 1975. Denna tabell återges här såsom ta- bell 23.
4.4.2.3 Behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala fackutbildningslin- jer redovisar P-gruppen i kapitel 3 i Tendenserna på akademikernas arbets- marknad fram till mitten av 1970-talet. P-gruppen utnyttjar därvid det material som insamlats och bearbetats av gym-
samt ger vissa kompletteringar därav.
De postgymnasiala utbildningslinjer- na uppdelas i två grupper, nämligen dels sådana där krav på studentexamen uppställes eller till vilka studenter hit- tills i betydande omfattning sökt sig, dels sådana till vilka studenter hittills endast i begränsad omfattning sökt sig. I tabellerna 24 och 25 ges en samman- fattning av materialet i form av fak- tiska antalet utbildningsplatser läsåret 1960/61 och beräknat erforderligt an— tal utbildningsplatser 1970/71.
Som framgår av tabell 24 har behovet av utbildningsplatser vid fackutbild- ningslinjer där krav på studentexamen uppställes eller till vilka studenter i
Walt-#*
betydande omfattning söker sig beräk- nats till närmare 4 500' läsåret 1970/71. Av dessa antas ca 4 300 ha gymnasieut- bildning.
Enligt tabell 25 skulle antalet utbild- ningsplatser vid utbildningslinjer till vilka studenter endast i begränsad om— fattning söker sig uppgå till ca 11 500 år 1970/71. Hur många av dessa som kommer att vara gymnasieutbildade är utomordentligt svårt att förutberäkna. Gymnasieexaminationens omfattning och struktur, den akademiska arbets- marknaden, expansionen av andra ut- bildningsvägar på det gymnasiala ål- dersstadiet (såsom fackskolan) kom— mer att påverka tillströmningen från gymnasiet till den postgymnasiala ut- bildningen. I SOU 1962:55 (tab. 3.2:1 sid. 88) visas att av de antagna vid fackutbildningslinje till vilka studenter endast i begränsad omfattning sökt sig utgjorde studenterna läsåret 1958/59 och 1960/61 i genomsnitt ca 12 re- spektive 13 %. P-gruppen har liksom gymnasieutredningens behovsdelegation gjort det försiktiga antagandet att an- talet studenter läsåret 1970/71 kommer att vara omkring 15 %, eller i runt ta] 1 700.
Totalt sett skulle sålunda enligt P— gruppen ca (4 300 + 1 700 =) 6 000 gymnasieutbildade söka sig till post- gymnasiala fackutbildningslinjer år 1970/71.
4.4.2]; Tillgången på akademiskt utbil- dad arbetskraft behandlar P-gruppen i kapitlet 4 i SOU 1962:55 . Man redovisar därvid en beräkning av antalet exami- nerade vid de akademiska utbildnings- linjerna läsåren 1961/62—1970/71 jäm- te en överslagsberäkning av examina- tionen läsåren 1971/72—1974/75. De metoder som används vid beräkningen av examinationen är i korthet följande.
Ett antagande om examinationen från gymnasierna 1962—1970 göres. Härvid ut- nyttjas i huvudsak de examinationsantagan- den som finns i den tidigare omnämnda prognosen Lärare i läroämnen (Arbetsmark— nadsinformation, serie S, nr 1/1962). Gym— nasieutredningen vill påpeka att denna examinationsproguos har förutsatt en om- fördelning inom gymnasiet på sådant sätt att 1970/71 60% av nybörjarna går till allmänt och 20% till vartdera handels- gymnasium och tekniskt gymnasium. Vi— dare bygger examinationsantagandet på ett antagande att antalet nybörjare (definierat som antalet elever i första årskurserna, av allmänt gymnasium dock 13 och 114) ökas från 20,8 % av årskullen 17—åringar år 1961 till 30 % 1970.
I tabell 27 i 4.4.2.9 redovisas den på dessa grunder framräknade gymnasie- examinationen tillsammans med ett an- nat räkneexempel.
Härutöver göres vissa antaganden om examinationens fördelning beträf- fande det allmänna gymnasiet på all- männa linjen, latinlinjen och reallin- jen samt beträffande samtliga gymna- sieformer på män och kvinnor.
För att med utgångspunkt i ovan- nämnda antaganden om gymnasieexa- minationen kunna beräkna inskriv- ningen vid universitet och högskolor måste vissa antaganden om övergångs- frekvens göras.
Dessa antaganden bygger på observerade övergångsfrekvenser och tendenser under de senare åren. Då det synes som om en icke obetydlig ökning av övergångsfrekvensen skett för både män och kvinnor under de senaste åren, har P-gruppen antagit att övergångsfrekvensen för studenter från all- mänt gymnasium blir för männens vid- kommande 91 % och för kvinnornas del växer från 74 % till 80 % åren 1962—1971. För närvarande torde cirka 25 % av gymna- sieingenjörerna fortsätta med akademiska studier. P-gruppen har antagit att samma procenttal kommer att gälla för hela 1960- talet. Hittills har gymnasieutbildade från handelsgymnasium endast i ringa utsträck- ning övergått till akademiska studier. I och med att handelsgymnasiet blivit 3—årigt anser P-gruppen det sannolikt att över-
gångsfrekvensen kommer att väsentligt öka och antar att den för examinerade åren 1964—1970 blir densamma som antagits för gymnasieingenjörer, d. v. s. 25 %.
Användes dessa antaganden på den beräknade gymnasieexaminationen kan inskrivningen vid universitet och hög- skolor beräknas ( SOU 1962:55 , tabell 4.2:3, sid. 108).
Fördelningen av de nyinskrivna på de olika fakulteterna och högskolorna sker genom att först beräkna nettoin- skrivningen vid de spärrade utbild- ningslinjerna och därefter fördela åter- stoden av totalantalet nyinskrivna på de fria fakulteterna.
Vid beräkningen av nettoantalet nyin- skrivna vid de spärrade utbildningslinjerna (fackhögskolorna) har P—gruppen utgått ifrån hittills fattade beslut och offentlig— gjorda utredningar för åren 1962/63—1965/ 66 samt antagit att antalet nybörjarplatser under den följande femårsperioden ökar med fem procentenheter per år. Vidare har antagits att andelen nyinskrivna växer från nuvarande 72 % av totala antalet nybör- jarplatser till 80 % år 1970/71 (a.a., tabell 4.2: 4, sid. 110).
Vid fördelningen av återstoden av netto- antalet nyinskrivna på de fria fakulteter- na göres följande antagande om hur des- sa fakulteter kommer att utvecklas under 1960-talet: De teologiska fakulteterna mot- tar under hela perioden 2 % av samtliga inskrivna vid de fria fakulteterna, de juri- diska fakulteternas andel ökas från 7 till 9 %, av de humanistiska och matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna minskar de förras andel från 63 % till 54 % medan de senares ökar från 28 % till 35 % (se a.a., tabell 4.2:5 och 4.2: 6, sid. 111 resp. 113).
För att kunna beräkna examinationen vid universitet och högskolor måste vissa antaganden om examinations- frekvensen göras.
P-gruppen poängterar att det material som finns beträffande examinationsfre- kvens m. m. är mycket bristfälligt, vilket medför att det är mycket vanskligt att göra antaganden om examinationen. I det hela innebär examinationsantagandena att man utgår ifrån att nuvarande förhållanden
och tendenser kvarstår (se a.a., sid. 119 ff.). Beträffande humanistisk och matema- tisk-naturvetenskaplig fakultet har exami- nationsfrekvensen antagits växa något för 1960-talets inskrivningsårgångar.
Med hjälp av dessa examinationsan— taganden och vissa förenklade antagan- den om perioden 1971/72 till 1974/75 beräknas antalet examinerade personer med grundexamen från fakulteter och högskolor till och med läsåret 1974/75 (a.a., tabell 4.4:3 och 4.4:4 sid. 128—— 131).
P-gruppen har också gjort en upp- skattning av antalet kvarlevande aka- demiker i yrkesverksam ålder med exa- men 1959/60 eller tidigare (a.a., tabell 2.1:3, sid. 35) åren 1965, 1970 och 1975. Sammanställes denna uppskattning med examinationsberäkningarna erhålles till- gången på akademiker i yrkesverksam ålder de nämnda åren. De skulle i run- da tal komma att uppgå till 84500 år 1965, 118000 år 1970 och 168000 år 1975. I förhållande till antalet akademi- ker år 1960 innebär dessa tal en ökning med 26, 76 respektive 151 %.
4.4.2.5 Med utgångspunkt i de samman- ställningar rörande framtida tillgång på och behov av akademiker som refererats i avsnitten 4.4.2.4 och 4.4.2.2 kan sche- matiska arbetskraftsbalanser upprättas för åren fram till 1975. P-gruppen har gjort en sammanställning av tillgång på och >>behov>> av de enskilda akademi- kerkategorierna för 1965, 1970 och 1975 enligt tendensberäkningarna (a.a., ta- bell 4.5:3, sid. 135). Denna sammanställning visar att, om de tendenser som nu synes föreligga även skulle gälla i framtiden, balansen mellan tillgång och behov av vissa aka— demikerkategorier kommer att vara mycket otillfredsställande.
4.4.2.6 Med utgångspunkt i nysmämnda arbetskraftsbalanser har P-gruppen som
nämnts gjort en justerad» beräkning vil- ken svarar mot en utveckling som ger en bättre balans mellan tillgång och ef- terfrågan på olika akademikerkatego- rier. Dessa beräkningar redovisas i ka- pitel 5 av SOU 1962:55 (sid. 138 if) i ett programmatiskt räkneexempel.
Detta räkneexempel bygger framförallt på ändrade antaganden om intagningen vid de spärrade utbildningslinjerna (fackhög- skolorna). Intagningen där har antagits öka ytterligare utöver vad som förutsatts vid tendensberäkningarna. Ökningen har gi- vits en omfattning som enligt P-gruppens bedömning motsvarar de realistiska möj— ligheter som kan väntas föreligga under 1960-talet med hänsyn till personella och byggnadsmässiga resurser (a.a., tabell 5.3:1 och 5.3: 2, sid. 143 resp. 144).
Som en följd av den antagna ökningen kommer tillströmningen till de fria fakul- teterna att reduceras. Därvid antages att ök— ningen i intaget till teknisk, medicinsk och odontologisk utbildning kommer att mot- svaras av en reduktion av tillströmningen till matematisk—naturvetenskaplig fakultet samt att ökningen i intaget till ekonomisk utbildning motsvaras av en reduktion av tillströmningen till humanistisk fakultet.
Innan P-gruppen på motsvarande sätt som i de tidigare redovisade tendensberäk- ningarna uppskattar tillströmningen till de fria fakulteterna inrföres emellertid ytter- ligare ett antagande som innebär en mins- kad tillströmning till humanistisk fakultet. Man förutsätter därvid såsom nämnts i 4.4.2.3 att antalet »nybörjarplatser» för gymnasieutbildade vid postgymnasiala fackutbildningslinjer successivt ökar under 1960-talet så att antalet 1970/71 blir ca 6000. Av dessa platser antages dock 35 % per år tas i anspråk av studenter som av- gått från akademiska studier utan examen eller som tidigare bedrivit studier vid an- nan fackutbildningslinje. Nettoantalet ny- börjarplatser för gymnasieutbildade vid postgymnasiala fackutbildningslinjer skul- le sålunda bli ca 3 900 läsåret 1970/71. Detta innebär i jämförelse med dagens läge ett ökat intag till dessa utbildningslinjer från gymnasiet. P—gruppen antar att denna ök- ning medför en reduktion av tillström- ningen till humanistisk fakultet.
På grundval av dessa antaganden beräk- nas fördelningen av tillströmningen till de
fria fakulteterna (a.a., tabell 5.3: 4, sid. 145, där också ändringarna i tillströmningen i förhållande till tendensberäkningarna. re- dovisas).
Det torde observeras att de gjorda antagandena innebär att tillströmningen till teologisk och juridisk fakultet inte ändras. Den relativa fördelningen av det beräknade nettoantalet nyinskrivna vid fria fakulteter förändras däremot. Relativt sett innebär de nya antagan- dena någon ökning av tillströmningen till teologisk och juridisk fakultet, en icke oväsentlig minskning beträffande humanistisk fakultet och en stark ök- ning för matematisk—naturvetenskaplig fakultet.
P-gruppen beräknar därefter exami- nationen vid fakulteter och högskolor Iäsåren 1961/62—1974/75 med använd- ning av samma examinationsantagan- den som i tendensberäkningarna. Till- gången på akademiker kan sedan upp- skattas och jämföras med det tidigare beräknade »behovet». För år 1965 kom- mer inte att föreligga någon skillnad i förhållande till tendensberäkningarna. I tabell 26 återges resultat av de nya beräkningarna för åren 1970| och 1975 (se a.a., tabell 5.7:2, sid. 157).
I jämförelse med tendensberäkning- arna innebär det programmatiska räk- neexemplet en avsevärd minskning av i första hand tillgången på humanister (år 1975 drygt 5000 färre) men också på naturvetare (år 1975 drygt 2000 färre). De »överskott» som redovisas inom dessa områden är sålunda inte oväsentligt reducerade. I gengäld har produktionen av civilingenjörer och civilekonomer ökat vilket innebär att >>bristen>> på dessa akademikerkatego- rier minskat (med ca 1 000 vardera).
4.4.2] Som tidigare nämnts har P- gruppen även framlagt en promemoria rörande det högre utbildningsväsendets
Tabell 26. Tillgång på och »behav» av skilda akademikerkategorier i yrkesverksam ålder 1970 och 1975 enligt P-gruppens programmatiska räkneexempel
K t r. År Beräknad Beräknat Differens & ego * tillgång »behov» ab,. ,eL 1970 3 100 3 200 Teologer .......................... 1975 3 300 3 200 _ _ _ _ J r' t 1970 8 600 12 600 — 4 000 —— 47 11 IS er ........................... 1975 11 100 12 900 __ 1 800 __ 16 .. 1970 7 800 5 200 + 2 600 + 33 Samhallsvetare1 .................... 1975 13 000 8 400 + 4 600 + 35 Läkare 1970 8 300 10 300 —— 2 000 -— 24 ............................ 1975 10 800 12 300 _ 1 500 _ 14 . 1970 25 900 23 100 + 2 800 + 11 Humanister (alt. 1) ................. 1975 34 400 25 400 + 9 000 + 26 . 1970 25 900 19 000 + 6 900 + 27 Humanister (alt. 2) ................. 1975 34 400 21 500 + 12 900 + 38 1970 16 500 13 700 + 2 800 + 17 Naturvetare (alt. 1) ................. 1975 2,7 000 16 000 + 11 000 + 41 1970 16 500 11 300 + 5 200 + 32 Naturvetare (alt. 2) ................. 1975 27 000 13 700 + 13 300 + 49 . . . 1970 21 500 28 800 — 7 300 _ 34 C1v1hngenjorer .................... 1975 30 300 36 300 __ 6 000 __ 20 . . 1970 8 400 12 900 -— 4 500 —— 54 C1v11ekonomer ..................... 1975 11 700 17 400 __ 5 700 _ 49 .. 1970 5 800 5 800 — -— Tandlakare ........................ 1975 7 100 6400 + 700 + 10 1970 1 300 1 300 — —— Apotekare ......................... 1975 1 500 1 500 _ __ . 1970 3 800 3 000 + 800 + 21 Receptarler ........................ 1975 4 600 3 300 + 1 300 + 28 Veterinärer ........................ ååå? 383 ägg _ _ 1970 1 300 1 400 Agronomer ........................ 1975 1 400 1 500 .. .. 1970 1 000 900 Jagmastare ........................ 1975 1 100 1 000 . . Gymnastikdirektörer ................ ggg å ggg % ggg _ '—
1 Inkl. psykologer. . markerar obetydlig differens.
fortsatta utbyggnad. I denna prome- moria konstateras bland annat att även om den fortsatta expansionen av uni- versitet och högskolor följer det pro- grammatiska räkneexemplet med den därvid tänkta ökningen av de spärrade utbildningslinjerna någon arbetsmark- nadsbalans ingalunda kommer att in- träda. P-gruppen anser det inte möjligt att inom överskådlig framtid skapa nu- merisk balans mellan tillgång och efter- frågan. Skälen härtill anges vara fram-
för allt att de realekonomiska resurser- na är begränsade. Å andra sidan synes promemorian innebära att den i räkne- exemplet antagna ökningen av de spär- rade utbildningslinjerna i huvudsak bör kunna komma till stånd under 1960-talet. I ett särskilt avsnitt, »Ett utbyggnadsalternativ», diskuteras kon- kret utbyggnaden av dels de olika spär- rade utbildningsvägarna, dels kapaci- tetsökningen inom vissa nyckelämnen (de laborativa ämnena) inom de mate-
matisk-naturvetenskapliga fakulteterna, dels utvecklingen av övriga utbildnings- linjer.
4.4.2.8 Gymnasieutredningen har som nämnts haft tillgång till remissyttran- dena över såväl de statistiska samman- ställningarna som P-gruppens prome- moria. Endast i några av dessa behand- las närmare beräkningarna rörande till- strömningen till de akademiska utbild- ningslinjerna. I stort sett synes man acceptera dessa beräkningar. Vissa er- inringar göres dock främst av arbets- marknadsstyrelsen och statistiska cen- tralbyrån. Det senare ämbetsverket framhåller att prognosen över antalet studentexamina får ett avgörande in- flytande på den slutliga prognosens ut- fall med avseende på de icke spärrade linjerna. Centralbyrån påvisar att den av P-gruppen använda prognosen (i huvudsak ämneslärarprognosen) torde komma att innebära en underskattning av den framtida examinationen.
Tillströmningen till gymnasierna har nämligen (jfr 4.2.2.6) varit starkare än vad som antogs i ämneslärarprognosen. Antalet »nybörjare» (elever i årskurs IS och H*) var hösten 1962 ca 2250 högre än beräk- nat. Detta torde innebära en ökning av exa- minationen 1965 med nära 1500, varvid huvuddelen —— drygt 1 200 —— faller på all- mänt gymnasium och ca 200 respektive 50 på handelsgymnasium och tekniskt gymna- sium. Centralbyrån gör också en egen be- räkning av examinationen som dock pre- senteras såsom ett minimialternativ. Det antages att andelen examinerade av antalet 20-åringar ökar med 1,1 procentenheter per år men att relationerna mellan de tre gym- nasieformerna i det stora hela blir de- samma som i ämneslärarprognosen. Denna nya beräkning medför att totala inskriv- ningen vid universitet och högskolor ökas och under 1960-talets senare år överstiger den i tendensberäkningarna antagna med nära 1 000 årligen, vilket antal kan antas komma att fördelas på de fria fakulteterna. För den humanistiska fakulteten skulle detta innebära att inskrivningen bleve drygt
7,5 % högre 1970/71 än vad som angivits i tendensberäkningarna.
Även arbetsmarknadsstyrelsen riktar uppmärksamheten på de osäkerhets- punkter som prognosen angående gym- nasieexaminationen innehåller utan att dock framlägga någon alternativ prog- nos. Styrelsen framhåller vidare att an- tagandena beträffande fördelningen av de studerande på de fria fakulteterna får betraktas som ytterligt osäkra samt att man torde kunna förutsätta att vän- tad arbetsmarknadsutveckling inom den ena eller andra sektorn påverkar valet av ämneskombinationer och tillström- ningen till olika studiebanor.
De här berörda frågorna är av stort intresse för gymnasieutredningen då de har ett avgörande inflytande på ställ— ningstagandet till den framtida gym- nasiepolitiken. Utredningen vill därför något uppehålla sig vid dem och därvid i korthet diskutera ytterligare räkne- exempel som kan belysa problemati- ken.
4.4.2.9 Beträffande gymnasieexamina- tionen är det tydligt att ämneslärar— prognosen innebär en underskattning. Hur den totala examinationen kommer att utveckla sig är -—— som gymnasieut- redningen redan betonat —— starkt be— roende av vilka utbildningsvägar som erbjuds på det gymnasiala åldersstadiet och hur det starkt ökande utbildnings- trycket fördelas på dessa. Längre fram (4.522) anger gymnasieutredningen vissa riktpunkter för utvecklingen un- der innevarande decennium. Det synes i dag inte orealistiskt räkna med att an- talet nybörjare i gymnasiet omkring 1970 blir 30—35 % av en årskull. Gym- nasieutredningen vill här anta att inta- get till gymnasiet utvecklas så att »ny- börjarna» (: eleverna i årskurs I3 och i förekommande fall 114) hösten 1963 ut- gör 25 % av antalet 17-åringar och att
Tabell 27. Jämförelse mellan gymnasieexamination enligt SOU 1962:55 och enligt ai) gymnasieutredningen under vissa antaganden giort räkneexempel
År Ag Hg Tg Totalt SOU | Här sou Här sou Här SOU Här 1962 12 808 12 800 1 291 1 300 1 643 1 600 15 742 15 700 1963 14 375 14 900 90 100 1 978 2 000 16 943 17 000 1964 16 739 17 000 1 700 1 700 2 373 2 900 21 362 21 600 1965 17 250 18 500 2 250 2 400 3 150 3 200 22 650 24 100 1966 17 300 19 300 2 600 2 900 3 400 3 600 23 300 25 800 1967 17 350 19 650 2 900 3 250 3 600 3 750 23 850 26 650 1968 17 250 20 000 3 200 3 600 3 300 3 900 24 250 27 500 1969 17 050 19 900 3 550 3 900 4 000 3 900 24 600 27 700 1970 16 850 19 700 3 900 3 800 4 250 3 800 25 000 27 300
procenttalet sedan växer i stort sett lin- järt till 32 % hösten 1970. I ämneslärar- prognosen var motsvarande procenttal 22,4 respektive 30,0. Vidare räknades med en sådan omfördelning inom gym- nasiet att 60 % av nybörjarna höstter- minen 1970 går till allmänt, 20 % till tekniskt och 20 % till handelsgymna- sium. Huruvida denna omfördelning verkligen kommer till stånd är, som gymnasieutredningen i det följande kommer att ingående diskutera, beroen- de av en rad faktorer. Hittills har den i ämneslärarprognosen antagna takten för omfördelningen inte helt följts, beroende på att det allmänna gymnasiet expande- rat kraftigare än beräknat. Hösten 1962 utgjorde >>nybörjarna>> på allmänt gym- nasium 75,4 % (mot 74,6 % i ämneslä- rarprognosen), på handelsgymnasium 10,6 % (10,6 %) och på tekniskt gym- nasium 14,0 % (14,8 %). I det räkne- exempel som här presenteras vill gym- nasieutredningen illustrera konsekven- serna av en utveckling som innebär att omfördelningen inom gymnasiet inte fullföljes så långt som förutsatts i äm- neslärarprognosen. Utredningen antar därvid att gymnasiets struktur inte för- ändras alltför genomgripande och att de båda fackgymnasierna endast ökar sin relativa andel till 15% vartdera.
Gymnasieutredningen utgår vidare från ovan angivna antaganden om den to- tala omfattningen av gymnasiet. Exa— minationen från de tre gymnasiefor- merna kan då uppskattas. I tabell 27 har resultatet för tiden 1962—1970 in- förts tillsammans med de examina- tionsantaganden som använts i SOU 1962:55.
På grundval av tabell 27 och med i huvudsak samma antaganden som i det programmatiska räkneexemplet i 4.4.2.6 kan tillströmningen till universitet och högskolor beräknas. Gymnasieutred- ningen har emellertid därvid på två punkter utgått från andra antaganden. Det ena är av mindre betydelse och innebär endast att utredningen inte an- sett det realistiskt att redan läsåren 1963/64 och 1964/65 räkna med att de postgymnasiala utbildningslinjerna kan dra till sig så många studenter som P-gruppen räknat med. Fr. o. m. 1965/66 användes emellertid P-gruppens anta- gande. Den andra och väsentligare av- vikelsen gäller fördelningen mellan hu— manistisk och matematisk-naturveten- skaplig fakultet. Som arbetsmarknads- styrelsen framhållit är P-gruppens an- tagande på denna punkt mycket osä- kert. Gruppen har ( SOU 1962:55 sid. 112” f) förutsatt en betydande minsk-
ning relativt sett av den humanistiska fakulteten vilket i huvudsak motsvaras av en ökning av den matematisk-natur- vetenskapliga fakulteten. De senaste årens utveckling vid universitet och högskolor och antagandena om gymna- siets expansion och struktur ger enligt gymnasieutredningens mening inte till- räckligt stöd för en så stark omfördel- ning. Gymnasieutredningen har därför något dämpat denna och antagit att den humanistiska fakultetens andel av net- toantalet nyinskrivna avtar från 63 % 1963/64 till 56 % 1970/71 medan den naturvetenskapliga fakultetens andel samtidigt växer från 28% till 33 %. Då övriga utbildningslinjer inte antas bli påverkade, betyder detta att endast tillgången på akademiker med huma— nistisk eller matematisk-naturveten— skaplig utbildning förändras i förhål- lande till P-gruppens beräkningar. Med P-gruppens examinationsantaganden skulle tillgången på humanister bli ungefär densamma som i tendensberäk- ningarna, d.v. s. knappt 40 000 år 1975, och på naturvetare ungefär den— samma som i det programmatiska räk- neexemplet, d.v. s. drygt 27000 år 1975. Den minskning (med ca 5 000 per- soner) av »överskottet» på humanister som sistnämnda räkneexempel ledde till skulle alltså utebli, om utvecklingen följde det av gymnasieutredningen här skisserade räkneexemplet.
Det anförda räkneexemplet visar att de kvantitativa förhållandena i fråga om gymnasiet är av utomordentlig be- tydelse för utvecklingen inom det aka- demiska utbildningsväsendet. Föränd- ringar såväl i fråga om gymnasiets to- tala omfattning som i fråga om relatio- nerna mellan de olika studieinrikt- ningarna får motsvarande konsekven- ser för tillströmningen till universitet och högskolor. För de följande övervä- gandena är detta faktum av stor vikt.
4.4.3 Efterfrågan på gymnasieutbildade om- kring 1970 fi.4.3.1 Redogörelsen i 4.4.2 för P-grup- pens statistiska sammanställningar och räkneexempel visar det starka samban- det mellan dimensionering och struktur av gymnasiet å ena och det högre ut- bildningsväsendet å den andra sidan. Indirekt framgår också de stora vansk- ligheter, som är förknippade med att ange vilken omfattning som inskriv- ningen av gymnasieutbildade vid uni- versiteten och högskolorna lämpligen bör ha. Redan svårigheten att uppskatta vilken examination som erhålles av ett visst intag vid de olika akademiska ut- bildningslinjerna klargör detta. Härtill kommer den stora osäkerhet som är förbunden med prognoserna rörande behovet av akademiskt utbildad arbets- kraft. Gymnasieutredningen har i 4.4.2.2 i korthet refererat dessa prog- noser. Innan utredningen med utgångs- punkt i prognoserna gör sin bedömning av hur många gymnasieutbildade som bör gå till akademisk utbildning av olika slag omkring 1970 vill utred— ningen här — utöver de principiella och allmängiltiga metodfrågor som dis- kuterats i 4.4.1 — något beröra behovet av vissa akademikerkategorier. Endast ett fåtal av de remissinstan- ser som yttrat sig över Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet har mera princi- piellt uppehållit sig vid de prognos- metodiska problemen. De remissinstan— ser som yttrat sig på denna punkt har bl.a. särskilt betonat det otillfredsstäl- lande i att man adderat delprognoser från olika tidpunkter och med väsent- ligt olika grundantaganden. Däremot har flertalet framfört synpunkter på behovet av skilda akademikerkatego— rier. Ehuru tveksamhet beträffande prognosernas säkerhet ofta uttalas in- stämmer man i de flesta fall med P-
gruppen beträffande angelägenheten av en kraftig expansion av de större, spär- rade utbildningsvägarna. Många remiss- instanser uttalar sig f.ö. för en ännu kraftigare utökning, t. ex. av civilingen- jörsutbildningen.
Den schematiska uppskattning P- gruppen gjort av behovet av »samhälls— tekniker», d.v.s. civilekonomer, juris— ter och samhällsvetare, kritiseras av ett mindre antal remissinstanser starkt från metodisk synpunkt. Vidare fram— hålles från vissa av remissinstanserna att P-gruppen underskattat behovet av akademiker med statistisk och sam- hällsekonomisk utbildning. Även gym- nasieutredningen finner det sannolikt att efterfrågan på den nämnda akade- mikergruppen kommer att starkt öka. Då i utredningens bedömningar i det följande storleken av de olika grup- per, som innefattas i begreppet »sam— hällstekniker», var för sig spelar mind- re roll anser sig utredningen dock kun- na bygga på P-gruppens totala upp- skattning.
Sammanfattningsvis synes det möj- ligt att — i det här aktuella kortsiktiga perspektivet — beträffande nu nämnda akademikerkategorier grunda övervä- gandena om behovet av gymnasieutbil- dade på P-gruppens beräkningar.
Vad så gäller tillgången och behovet av akademiker med examen från filo- sofisk fakultet kan gymnasieutred— ningen dock icke helt acceptera P— gruppens beräkningar och får till ut- veckling härav framhålla följande.
Den utomordentligt starkt ökande examination från matematisk-naturve- tenskaplig fakultet som P-gruppen räk— nar med förutsätter enligt gymnasieut- redningens mening inte bara en stark tillströmning av studerande utan också en annan och fastare organisation av studierna än för närvarande är fallet. Det är angeläget att en sådan omorga-
nisation av studierna kommer till stånd att examinationsökningen kan säker- ställas. Gymnasieutredningen finner det osannolikt att en även mycket stor exa- mination kommer att ge upphov till ett överskott av naturvetare på arbetsmark- naden. Det är här fråga om en grupp av akademiker som i framtiden ännu mer än nu torde få en vidsträckt an- vändning. Behovet av naturvetenskap- ligt utbildade vid universitet, högskolor och forskningsinstitutioner kommer med stor sannolikhet att växa utomor- dentligt starkt. Det är också viktigt att observera att naturvetare och tekniker kan — såsom också framhålles i P- gruppens promemoria —— beräknas substituera varandra i ökad omfatt- ning.
I vissa avseenden är ovanstående synpunkter giltiga också för humanis- terna. Efterfrågan är för denna kategori särskilt svårbedömbar. Detsamma gäller utbudet. Andelen kvinnor bland huma- nisterna torde komma att väsentligt öka och måhända därmed också andelen icke yrkesverksamma. P-gruppen har antagit denna andel till ca 25 %. F.ö. kan det tänkas att de utbildningssökan- de- när det gäller humanistisk utbild- ning i större utsträckning än i fråga om annan akademisk utbildning anläg- ger konsumtionssynpunkter. Detta skul- le betyda att man väljer humanistiska studier utan att alltid förutsätta att ut- bildningen skall komma till användning i framtida yrkesverksamhet. I den mån den humanistiska fakultetens starka ex- pansion till någon del är ett uttryck för sådana tendenser kommer detta givetvis att medverka till att något >>humanist- överskott» inte kommer att förmärkas i framtiden.
Betydelsefullare är emellertid att i framtiden nya arbetsområden torde öppnas för akademiker med humanis— tisk utbildning, exempelvis inom folk-
bildningen. Framför allt om utbild- ningen kombineras med annan utbild- ning — t. ex. ekonomisk — och därige- nom eller på annat sätt målinriktas mer än nu kan dess användbarhet på ar- betsmarknaden betydligt ökas.
Gymnasieutredningen anser det så- lunda inte klarlagt att under en över- blickbar framtid det kommer att upp— stå något besvärande överskott på hu- manister. Trots detta vill utredningen understryka att en minskning relativt sett av tillströmningen till den rent humanistiska utbildningen bör komma till stånd för att en bättre balans i pro- duktionen av olika akademikerkatego- rier skall uppnås. Det är med andra ord angeläget att resurserna disponeras så att insatserna _ relativt sett _ ökas mer då det gäller teknisk, medicinsk, naturvetenskaplig, ekonomisk och sam- hällsvetenskaplig utbildning.
Sammanfattningsvis menar sålunda gymnasieutredningen att de beräk- ningar av »behovet» av skilda akade- mikerkategorier som P-gruppen gjort visserligen är behäftade med avsevärda osäkerheter och brister i metodiskt hänseende men likväl ger riktpunkter som kan utnyttjas för icke alltför lång- siktiga bedömningar. På ett par väsent- liga punkter avviker dock utredningens bedömningar från P-gruppens. Utred- ningen menar att naturvetare kommer att få en väsentligt vidare användning än vad P-gruppen räknat med. Även humanisternas arbetsmarknad torde komma att vidgas —— åtminstone om utbildningen göres mer målinriktad än nu.
Beträffande »behovet» av gymnasie- utbildade för inskrivning vid universi- tet och högskolor kan av det anförda dras följande slutsatser:
Intaget vid teknisk högskola, handels- högskola och ekonomisk fakultet borde ökas utöver vad P-gruppen angivit i
det programmatiska räkneexemplet. Då någon sådan ytterligare ökning icke bedömts möjlig utgår gymnasieutred- ningen från det i nämnda räkneexem- pel angivna intaget.
Inskrivningen vid humanistisk fa- kultet synes från »ren behovssynpunkt» böra bli mindre än vad P-gruppen tvingats räkna med från andra ut- gångspunkter. Någon mycket drastisk minskning i förhållande till det pro- grammatiska räkneexemplets inskriv- ningstal i syfte att eliminera >>överskot- tet» enligt tabell 26 är emellertid enligt gymnasieutredningens uppfattning inte motiverad.
Beträffande naturvetenskaplig fakul- tet anser utredningen att inskrivnings- behovet är något större än den till- strömning man räknat med i det pro- grammatiska räkneexemplet.
Vid sina bedömningar av efterfrågan på gymnasieutbildade utgår gymnasie- utredningen sålunda från det antal ny- börjarplatser vid spärrade utbildnings- linjer som P-gruppen angivit i det pro- grammatiska räkneexemplet (SOU 1962:55 sid. 143 f) samt den av grup- pen beräknade tillströmningen till fria fakulteter (a.a., sid. 145) med den änd- ringen att den humanistiska och mate— matisk-naturvetenskapliga fakulteten an- tages ha samma >>behov>> 1970/71, näm- ligen 4000 gymnasieutbildade vardera. Det antal gymnasieutbildade (= netto- antalet nyinskrivna) gymnasieutred- ningen räknar med för inskrivning om- kring 1970 vid de olika akademiska ut- bildningslinjerna framgår av tabell 28.
Gymnasieutredningen vill beträffan- de tabell 28 understryka att det beräk- nade antalet vid de fria fakulteterna icke såsom i P-gruppens beräkningar utgör någon restpost, d. v. 5. det antal som blir över sedan övriga utbildnings- linjer fått sitt behov täckt, utan liksom övriga beräkningar utgör en uppskatt-
154 Tabell 28. Antaget »behov» av gymna-
sieutbildade (uttryckt i nettoantal nyin— skrivna) för universitet och högskolor
1 9 70/ 71
Utbildningslinje Antal Teologisk fakultet ......... 250 Juridisk » ......... 1 100 Humanistisk » ......... 4 000 Naturvetenskaplig fakultet . 4 000 Teknisk högskola .......... 2 300 Handelshögskola .......... 850 Medicinsk fakultet ......... 750 Tandl. högskola ........... 350 Farm. inst ................ 250 Jordbr. högskolor ......... 100 GCI ..................... 100 Summa ' 14 050
ning enbart från behovssynpunkt. Det är här således inte fråga om någon be- dömning av hur tillströmningen verk- ligen kommer att utvecklas.
4.4.32 De postgymnasiala fackutbild- ningslinjerna kan, som visats i avsnittet 4.423, uppdelas i två grupper, varav den ena gruppens linjer praktiskt taget helt rekryteras av gymnasieutbildade, den andra gruppens endast i mindre utsträckning. Huruvida denna sist- nämnda grupp skall anses ha ett >>be- hov>> av gymnasieutbildade kan ifråga- sättas från principiell, metodisk syn- punkt. Gymnasieutredningen uppskju— ter diskussionen härav till avsnittet 4.4.3.5, där efterfrågan på ungdomar med annan skolutbildning ovanför grundskolan än gymnasieutbildning be- röres. De uppgifter, som i 4.4.2.3 redovisats beträffande erforderligt antal utbild- ningsplatser vid linjer till vilka gymna- sieutbildade i stor omfattning söker sig, har i huvudsak sammanställts av gym- nasieutredningens behovsdelegation. En- ligt tabell 24 uppskattas antalet platser för gymnasieutbildade till ca 4 300. Hur
många av dessa som verkligen kommer att stå till förfogande för nyinskrivning (nettoantalet) beror av i vilken omfatt- ning avgångna (i huvudsak utan exa- men) från annan utbildning —— framför allt vid de filosofiska fakulteterna _— kommer att söka sig dit. Att uppskatta detta antal är utomordentligt vanskligt. Utredningen återkommer härtill i av- snittet 4.4.3.6 där den slutliga sammen- ställningen av behovet av gymnasieli- bildade göres.
Det bör vidare observeras att bland de nämnda 4 300 gymnasieutbildade :in- går 1 100 vilka beräknas gå till han- delsutbildning, bl. a. handelsgymnasier- nas l-åriga kurser. Framför allt med hänsyn till att sedan 1961/62 erbjudes 3-årig handelsgymnasieutbildning och att den ekonomiska gymnasieutbild- ningen beräknas få starkt vidgad om- fattning (jfr 4.4.3.4) är det vanskligt att i dag uttala sig om behovet av kor- tare postgymnasial handelsuthcildning i framtiden. Gymnasieutredningen åter- kommer i ett senare betänkande röran- de vuxenutbildning till frågan. Här har inte medräknats de ovannämnda 1 100 platserna då detta antal från principiell synpunkt inte kan betraktas som ett be- hov. Gymnasieutredningen räknar alltså endast med ett behov av ca 3 200 gym- nasieutbildade för här aktuell postgym- nasial utbildning.
4.4.33 Det framtida behovet av tekniskt utbildad arbetskraft har varit föremål för ett flertal utredningar. År 1957 re- dovisade Sveriges industriförbunds teknikerkommitté sina beräkningar: lngenjörsbehovet i Sverige. Denna ut- rednings resultat utnyttjades av 1955 års universitetsutredning vid utarbetan- det av dess förslag till utbyggnad av de tekniska högskolorna. Gymnasieut- redningen har ägnat frågan om ingen- jörsbehovet stor uppmärksamhet. Till-
Tabell 29. Beräknat totalt ingenjörsbehov åren 1960—1980 med fördelning på utbild- ningsnivåer
År Civilingenj örer
Läroverks— ingenjörer
Instituts— ingenjörer
Summa
1960 17 000 1965 22 700 1970 30 700 1975 38 800 1980 46 700
28 800 43 800 89 600 39 100 56 200 118 000 52 000 69 300 152 000 65 200 80 400 184 400 79 800 92 600 219 100
sammans med arbetsmarknadsstyrel- sens prognosinstitut har utredningen utfört en undersökning: Det framtida ingenjörsbehovet, som publicerats i Ar— betsmarknadsinformation, serie S nr 5/1962. I gymnasieutredningens be- hovsdelegation har som expert ingått bl.a. generaldirektören Bo Lundberg, vilken gjort en omfattande utredning Behovet av ingenjörer för önskad pro- duktionsutveckling (Flygtekniska för- söksanstalten, stencil mars 1962).
I SOU 1962:55 ges en resumé av de olika utredningarna (sid. 39 ff).
Enligt de av arbetsmarknadsstyrel- sens prognosinstitut tillsammans med gymnasieutredningen gjorda beräk- ningarna skulle det totala ingenjörsbe- hovet växa starkt och fördelas på ut- bildningsnivåer som framgår av ta- bell 29.
Gymnasieutredningen vill framhålla att det behov —— i första hand av civil- ingenjörer —— som Lundberg kommer fram till för de senare tidpunkterna ligger inte oväsentligt högre än talen i tabell 29.
På grundval av tabell 29 kan rekry- teringsbehovet av gymnasieingenjörer bestämmas (Arbetsmarknadsinforma- tion, serie S nr 5/1962). Det rent ar- betsmarknadsmässiga rekryteringsbe- hovet kan därvid uppskattas till ca 4000 årligen omkring 1970. Examina- tionen bör av olika anledningar ligga väsentligt högre. Man måste här _ lika-
väl som då det gäller akademiker _— räkna med att inte alla examinerade blir yrkesverksamma. För civilingen- jörer har andelen icke yrkesverksam- ma uppskattats till 4%. F.n. är det kvinnliga inslaget vid de tekniska gym- nasierna synnerligen lågt. Skulle det öka, vilket är angeläget (jfr 4.4.3.7), torde man få räkna med något lägre yrkesverksamhetsgrad hos gymnasie- ingenjörerna i framtiden.
Gymnasieingenjörer går f.n. i inte obetydlig utsträckning till annan verk- samhet än ingenjörsverksamhet. Skall industrin och näringslivets behov av yrkesverksamma gymnasieingenjörer bli tillgodosett betyder detta att exami- nationen måste höjas. Tillsammans med vad nyss anförts torde detta motivera en höjning till minst 4500 årligen om- kring 1970.
Till detta tal måste emellertid läggas det ytterligare behov som samman- hänger med att en viss del av gymnasie— ingenjörerna fortsätter till högre ut- bildning, i första hand vid teknisk hög- skola. Denna »avgång» kan f.n. upp- skattas till ca 25 %. Om den skulle ha samma omfattning omkring 1970 måste man kalkylera med en intagning som motsvarar en examination av ca 6000 gymnasieingenjörer årligen. Gymnasie— utredningen återkommer härtill i 4.4.3.6.
4.4.3.4 När det gäller den framtida ef- terfrågan på ekonomiskt utbildad ar-
betskraft saknas f.n. prognoser. Inom arbetsmarknadsstyrelsens prognosin- stitut pågår emellertid beräkningar som siktar till att bl. a. ge svar på frågorna om erforderlig utbildningskapacitet vid de merkantila utbildningsanstalterna på olika nivåer. Vissa preliminära re- sultat har lagts fram om det framtida behovet av utbildade från handelsgym- nasium vilka resultat kommer att redo- visas nedan. Dessförinnan vill gymna— sieutredningen dock ta upp till diskus- sion nägra allmänna tendenser vad gäl- ler utvecklingen av den ekonomiska (merkantila) sektorn av arbetsmarkna- den.
Näringsgrenen handel består av skil- da verksamhetsgrenar som sysselsätter arbetskraft med skiftande arbetsuppgif- ter och därför också med väsentligt olika utbildning. Till handel hänförs sålunda förutom varuhandel i parti och detalj också bank- och försäkringsverk- samhet, den heterogena gruppen för- medlings-, uppdrags- och reklamverk- samhet jämte fastighetsförvaltning samt hotell och restaurangrörelse. I starkt avrundade tal har sammanlagda anta- let sysselsatta inom dessa näringsgre- nar Ökat med ca 100 000 per tioårspe- riod mellan åren 1930 och 1960 eller från ca 300000 till ca 600000. Härav svarar varuhandeln för den största de- len, 72 % 1930 och ca 75 % 1960.
Ekonomiskt (merkantilt) utbildad ar- betskraft sysselsätts emellertid även inom ett flertal andra näringsgrenar. Hit hör industrins stora försäljnings- och kontorsorganisation samt den of- fentliga förvaltningen. Även inom dessa områden har under de senaste decen- nierna skett en mycket kraftig perso- nalökning. Totalt kan beräknas att an- talet tjänstemän inom industrin ökat från ca 60 000 år 1930 till ca 240 000 år 1960. Av dessa torde emellertid omkring 40 % 1930 ha omfattat personal med i
huvudsak tekniska arbetsuppgifter. År 1960 utgjorde ifrågavarande andel ca 50 %. Försäljnings- och kontorsperso- nalen inklusive den kamerala persona- len torde sålunda ha ökat från ca 35 000 till ca 120000. Det må här anmärkas att i dessa tal ingår även personer med andra funktioner än här berörda, t. ex. personalarbete, utbildning. Dessa utgör dock en mycket liten andel av tjänste— niannakadern.
Inom den statliga och kommunala förvaltningen torde antalet sysselsatta med ekonomiska arbetsuppgifter är 1930 kunna uppskattas till ca 15 000. År 1960 har detta antal stigit till omkring 50 000. Här är då endast räknat med förvalt- ning i mera begränsad bemärkelse, var- vid t. ex. rättsväsende, socialvård, sjuk- vård och undervisning utelämnats. Gi- vetvis finns emellertid ekonomiskt ut- bildad personal inom dessa senare gre- nar av förvaltningen liksom inom ett flertal andra områden som ej berörts.
En sammanställning av angivna upp— skattningar har gjorts i tabell 30.
Tabell 30. Antal personer med ekono- miska (merkantila) arbetsuppgifter inom vissa områden 1930 och 1960 (i tusental)
Område 1930 1960 ÖIS/ling 0 Handel ...... 300 600 100 Industri ..... 35 120 243 Förvaltning . 15 50 233 Samtliga 350 770 120
När det gäller en prognos avseende behovet av ekonomiskt utbildad perso- nal synes det angeläget att först söka bedöma den framtida utvecklingen av det totala personalbehovet inom berör- da verksamhetsområden. Många tecken tyder på en snabb ökning. De s.k. ser- viceyrkena torde komma att ta en allt större andel av arbetskraften i anspråk.
Antalet tjänstemän inom industri och förvaltning ökar även. De områden vil— kas hittillsvarande utveckling ovan be- lysts har av arbetsmarknadsstyrelsen bedömts under den närmast följande 10-årsperi0den komma att utvecklas på sätt framgår av tabell 31.
Tabell 31. Antal personer med ekono- miska (merkantila) arbetsuppgifter inom vissa arbetsområden 1960 och 1970 (i tusental)
Område 1960 1970 Ökgung /o Handel ...... 600 750 25 Industri ..... 120 145 20 Förvaltning . 50 55 10 Samtliga 770 950 23
Även om dessa siffror innehåller be- tydande osäkerhetsmoment och inte heller innesluter samtliga de områden,
som sysselsätter personal med ekono- miska arbetsuppgifter, tyder de dock på en fortsatt snabb utveckling. I ab- soluta tal fördelar sig den sammanlag- da ökningen mellan 1930—1960| enligt följande, 1930—19401 ca 125 000 (36 %), 1940—1950 ca 150 000 (32 %) och 1950 —1960 ca 145000 (23 %). Ökningen 1960—1970 skulle sålunda absolut sett bli större än under någon av de före- gående 10-årsperioderna, nämligen ca 180000.
Att översätta dessa tal till behov av gymnasieutbildade med i vid mening ekonomisk utbildning (gymnasieekono- mer) är komplicerat. Beräkningar på- går som nämnts inom arbetsmarknads- styrelsen. I tabell 32 redovisas vissa av arbetsmarknadsstyrelsens preliminära uppskattningar av efterfrågan på gym- nasieekonomer under 1960-talet.
Antalet yrkesverksamma gymnasie- ekonomer kan för år 1960 uppskattas till ca 23 900. Gymnasieekonomtätheten
Tabell 3.2. Överslagskalkyl beträffande framtida efterfrågan på gymnasieekonomer (Arbetsmarknadsstyrelsen)
Näringsgren o. motsvarande 1960 1965 1970 Industri, hela antalet sysselsatta (1000- tal) .............................. 1 390 1 467 1 497 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 0,3 0,6 1,0 gymnasieek., antal ................ 4 600 8 500 14 500 Varuhandel, hela antalet sysselsatta (1 OOO-tal) ........................ 455 513 557 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 2,4 3,0 4,0 gymnasieek., antal ................ 11 000 15 400 22 300 Bank o. försäkring (1 OOO-tal) ......... 39 45 50 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 6,4 7,6 8,6 gymnasieek., antal ................. 2 500 3 400 4 300 Förmedl., uppdragsv. m. m., (1 OOO—tal) . 54 66 79 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 1,9 2,6 5,1 gymnasieek., antal ................. 1 000 1 700 4 000 Hotell och restaurang, (1 OOO-tal) ....... 60 65 68 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 0,5 0,6 0,7 gymnasieek., antal ................. 300 400 500 Statl. o. komm. förv. (1 OOO-tal) ........ 47 49 51 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 3,2 4,1 4,9 gymnasieek., antal ................. 1 500 2 000 2 500 Övriga områden, antal gymnasieek ...... 3 000 3 700 4 500 Summa antal gymnasieekonomer
inom i tabell 32 redovisade områden, sysselsättande totalt ca 2 miljoner per- soner, uppgår till 1,2 %. Gymnasieut- redningen kan inte här gå in på detal- jer och överväganden beträffande den av arbetsmarknadsstyrelsen antagna utvecklingstakten utan begränsar sig till några allmänna synpunkter som ta- lar för att andelen gymnasieekonomer bör väsentligt höjas.
Den totala ingenjörstätheten inom in- dustrin kan f. n. uppskattas till 3,7 %. Fram till år 1970 kan den beräknas ha stigit till 6,2 %.
Pågående rationalisering av handeln torde komma att ytterligare intensifie- ras under närmaste årtionde. Detta ställer krav på ett större antal personer med ekonomisk utbildning särskilt för organisatoriska och administrativa uppgifter. Den knapphet på handelshög- skoleutbildad personal, som kan förut- ses under överskådlig tid, kommer där- vid att medföra en ökad efterfrågan på gymnasieekonomer.
En utveckling mot större internatio- nella marknader kan förutses, vilket kommer att medföra krav på en utbild- ningsmässigt bättre kvalificerad för- säljningspersonal.
Utbildningsnivån inom de merkantila yrkena kan, i förhållande till många andra yrkesområden, f. n. bedömas som relativt låg. Många personer saknar skolmässig yrkesutbildning. Detta gäl— ler såväl på försäljnings- och inköps- sidan som på redovisningssidan. Efter- hand som dessa personer avgår ur yr- ket kommer sannolikt av deras ersät— tare ofta att krävas utbildning ovanför grundskolan.
Det av arbetsmarknadsstyrelsen upp- skattade gymnasieekonombehovet 1970 av 52 600 motsvarar en gymnasieeko- nomtäthet av 2,5 % mot f.n. 1,2 %. Denna uppgång kan jämföras med den beräknade uppgången av den totala in-
genjörstätheten under motsvarande pe- riod från 3,7 % till 6,2 %.
Ett arbetsmarknadsmässigt behov av drygt 50000 gymnasieekonomer år 1970 skulle enligt arbetsmarknadsstyrel- sens beräkningar kräva en examination omkring 1970 uppgående till ca 5000 per år. Härvid har förutsatts att den kvinnliga andelen examinerade stiger. Hänsyn har tagits till förväntad lägre yrkesverksamhetsgrad bland de kvinn- liga gymnasieekonomerna.
Liksom en viss del av gymnasieingen- jörerna efter examen fortsätter sin ut- bildning torde man, sedan handels- gymnasieutbildningen förlängts till tre år, ha anledning förutsätta att gymna— sieekonomerna i inte så ringa utsträck— ning kommer att fortsätta vid universi- tet och högskolor. F. n. inskrivs ett be- gränsat antal vid handelshögskolorna och socialinstituten. I framtiden torde gymnasieekonomerna också söka sig till bl. a. juridiska, samhällsekonomiska och företagsekonomiska studier samt studier i moderna språk.
Det är givetvis omöjligtatt närmare beräkna hur stor del av från handels- gymnasium examinerade som kommer att fortsätta sin utbildning. Hänsyn måste tagas till det stora kvinnliga in- slaget av studerande. Räknar man med att ca 15% av de examinerade från handelsgymnasium fortsätter sin utbild- ning på högskolenivå, skulle examina- tionsbehovet från handelsgymnasium 1970 uppgå till nära 6 000.
4.435 En rad yrken och utbildnings- vägar kommer att i framtiden efterfrå- ga ungdomar med utbildning ovanför grundskolan utan att denna utbildning behöver eller bör vara av traditionell gymnasiekaraktär. Man kan peka på det stora behovet av ingenjörer med institutsutbildning eller motsvarande (jfr 4.4.3.3). Årsbe-
hovet omkring år 1970 torde bli av minst samma storlek som behovet av gymnasieingenjörer.
Det finns anledning att räkna med liknande behov av ungdomar med en relativt bred ekonomisk (merkantil) men mindre omfattande utbildning än gymnasieekonomutbildningen. Underla- get för en kvantitativ bedömning härav är emellertid väsentligt sämre. Det tor- de överhuvudtaget inte vara möjligt att göra en skarp uppdelning av arbets- marknadens behov av ekonomiskt (merkantilt) utbildade på en gymnasie- kategori och en kategori med något mindre omfattande utbildning. Här blir säkerligen ungdomarnas förutsätt- ningar och intressen — liksom löne- förhållandena _— avgörande för propor- tionerna mellan olika kategorier. Det finns anledning att i detta samman- hang återknyta till avsnitten 4.4.2.3 och 4.4.3.2, i vilka redovisades en grupp av fackutbildningslinjer dit gymnasieut- bildade endast i mindre utsträckning söker sig. Bland dessa ingår två myc- ket stora linjer nämligen försäkrings- utbildning och bankutbildning, vilka beräknas erfordra 2900 respektive 1 850 utbildningsplatser 1970/71. F.n. går till dessa linjer ca 8 % respektive 17 % gymnasieutbildade. Även 1970 torde dit söka sig gymnasieutbildade — sannolikt många med ekonomisk in- riktning —— men framförallt ett stort antal ungdomar med lägre ekonomisk utbildning.
övriga fackutbildningslinjer inom den ovannämnda gruppen beräknas tillsammans ha ca 6800 utbildnings- platser 1970/71 (jfr tab. 25 i 4.423). Dessa kan grovt uppdelas på fyra grup- per, som svarar mot pedagogiska yrken, serviceyrken, konstnärliga yrken samt sociala och vårdande yrken, med ca 1 000, 700, 700 respektive 4400 utbild— ningsplatser. Den sistnämnda gruppen
domineras av sjuksköterskeutbild- ningen. Gruppen vårdande-sociala yr- ken är emellertid här långtifrån full- ständigt representerad. Bland sådana yrken som kräver kvalificerad utbild- ning kan nämnas föreståndarinnor för ålderdomshem och barnhem. Överhu-
vudtaget är —— och blir ännu mer — vårdnadssektorn utomordentligt per- sonalkrävande. Gymnasieutredningen
återkommer härtill i avsnittet 8.5. Även inom de tre övriga grupperna finns ytterligare yrken som visserligen hit— tills endast i mycket ringa utsträck- ning torde ha rekryterats med gymna— sieutbildade men ändå kan beräknas kräva en kvalificerad, gymnasial grund- utbildning i framtiden. Gymnasieutred- ningen skall emellertid inte gå närmare in härpå då fackskoleutredningen torde redovisa kvantitativa överväganden på denna punkt. Det synes dock troligt att de här diskuterade utbildningslinjerna tillsammans kommer att behöva i runt tal 10 000 utbildningsplatser omkring 1970 med majoriteten inom de på vård- nadsområdet inriktade linjerna. Vidare kommer med säkerhet flertalet linjer i framtiden att förutsätta någon form av gymnasial grundutbildning. Något for- mellt krav på egentlig gymnasieutbild- ning finns knappast anledning att räk- na med. I prognosmening torde därför ej föreligga ett egentligt behov av gym- nasieutbildade. Detta hindrar givetvis inte att åtskilliga sådana ändå söker sig till här aktuella yrken. Tvärtom är det sannolikt att så blir fallet. Sammanfattningsvis kan konstateras att man omkring 1970 har anledning räkna med ett totalt behov av omkring 20000 ungdomar per år med en bred relativt teoretisk utbildning men mind— re omfattande och med delvis annan riktpunkt än den traditionella gymna- sieutbildningen. Det synes lämpligt att 5000—6 000 av dessa har teknisk och
lika många ekonomisk utbildning me- dan återstoden till stor del bör vara inriktade på sociala och vårdande yr- ken. Från behovssynpunkt torde för dessa många utbildningsvägar inte krä- vas fullständig gymnasieutbildning.
4.4.3.6 Den sammanlagda efterfrågan på gymnasieutbildade. I det föregående har de olika behoven av gymnasieutbil- dade år 1970 redovisats var för sig. I detta avsnitt sammanställs först dessa behov. Vidare belyses behovet av exa- minerade från olika studieriktningar på gymnasiet. Tabell 33 är uppställd på grundval av antagandena i 4.4.3.1——4.4.3.4.
Tabell 33. Beräknat behov av gymnasie- utbildade (nettoantal nyinskrivna) på ut- bildningslinjer och arbetsmarknad om—
kring 1970
Utbildningslinje m. m. Antal Fria fakulteter ............ 9 350 Fackhögskolor ............ 4 700 Postgymnasial utbildning . . 3 160 Gymnasieingenjörer för ar- betsmarknaden ......... 4 500 Gymnasieekonomer för ar- betsmarknaden .......... 5 000 Summa ca 26 700
För att söka ge en uppfattning om vilken inriktning i sina gymnasiestu- dier ungdomarna bör ha har det be- räknade behovet fördelats på de olika studieriktningar (se tabell 34) gymna- sieutredningen i kapitel 8 kommer att föreslå, nämligen
Humanistisk (Hum) Samhällsvetenskaplig (Sh) Naturvetenskaplig (Na) Teknisk (Te) Ekonomisk (Ek) Vid fördelningen av behovssiffrorna i tabell 33 på dessa fem studierikt- ningar har gymnasieutredningen i
första hand utgått från de krav som utbildningsanstalterna för närvarande formellt ställer på de inträdessökande. Hänsyn har inte tagits till att f.n. en student från vilken linje som helst med kompletteringsstudier efter examen kan skaffa sig formell kompetens för den utbildning han önskar. Alla antag- na vid t.ex. medicinsk fakultet har be- räknats komma från naturvetenskaplig studieriktning. Vid de studiebanor där formella krav på viss linje f. n. inte är uppställda har bedömningar av >>lämp- lig» studieriktning gjorts bl.a. på grundval av undersökningarna i Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22). Gymna- sieutredningen önskar emellertid fram- hålla att fördelningen givetvis inte får uppfattas annat än som ett räkneexem- pel för att belysa vissa huvudtendenser som i dag synes rimliga. Eftersom ut- redningen ännu inte preciserat inne- hållet i de olika studieriktningarna är det redan av detta skäl inte tillrådligt att pressa resultatet alltför mycket. Här- till kommer att de principer för fördel- ningen på studieriktningar som nyss angivits i vissa fall är svåra att strikt tillämpa. Detta gäller bl.a. för vissa postgymnasiala utbildningslinjer, där det synes likgiltigt vilken förutbildning de sökande har. Ett antal utbildnings- platser har därför i tabell 34 placerats i en kolumn med rubriken Ingen spe- ciell (studieriktning). Vidare har anta- gits att 400 av de 1 100 nybörjarna vid juridisk fakultet har humanistisk förut- bildning även om detta i och för sig inte kan motiveras med avnämarnas krav. Å andra sidan torde dessa >>humanister» från förutbildningssynpunkt inte kom- ma att vara avsevärt sämre ställda än studerande med samhällsvetenskaplig förutbildning. överhuvudtaget gäller att det särskilt för de fria fakulteterna är svårt att precisera lämplig förutbild- ning. Det torde observeras att f.n. ett
Tabell 34. Preliminär fördelning av behovet av gymnasieutbildade på studieriktningar.
Studieriktning Avnämare Summa Hum Sh Na Te Ek Ing?" spec1ell Teol. fak ......................... Jur. » ........................ 400 700 Hum. » ........................ 2 000 1 500 500 Mat.-nat.vet. tak. ................ Summa fria fak. Dded.fak ......................... Tckn.högsk ...................... 2300 lland.högsk. .................... 850 Tandl.högsk. .................... 350 Farm. inst ....................... 250 Jordbr.högsk. ................... 100 Gymn. centr.inst. ................ 100 Summa fackhögsk. 850 3 850 4 700 Socialinst ........................ 525 Sjukgymn. inst ................... 350 Officersutb ....................... 200 50 Klasslär. utb ..................... 500 500 500 Statl. verk-utb ................... 50 100 Stat. brandsk ..................... 20 Graf. inst ........................ 40 Reklamutb ....................... 175 Journ. inst ....................... 150 Summa postgymn. utbildning 500 1 025 1 120 515 3 160 Gymn.ing. för arbetsmarkn. ....... 4 500 4 500 Gymn.ek. för arbetsmarkn. ........ 5 000 5 000 Total summa: 3 150 4 075 9 470 4 500 5 000 515 ca 26 700 inte obetydligt antal studenter med till högre utbildning. I 4.4.3.3 och examen på reallinjen går till humanis- tisk fakultet. Motsvarande har antagits bli fallet också omkring 1970, då för studier i beteendevetenskapliga och vissa samhällsvetenskapliga ämnen ma- tematisk-naturvetenskaplig studierikt- ning kan vara av stort värde. Slutligen har rekryteringsbehovet till klasslärar- utbildning fördelats lika på de tre första studieriktningarna.
Den i tabell 34 verkställda prelimi- nära fördelningen på studieriktningar måste nu korrigeras med hänsyn till att man har att räkna med att åtskilliga gymnasieutbildade med teknisk och ekonomisk studieinriktning söker sig
4.4.3.4 har antalen antagits bli 1500 respektive 1 000. De förra torde huvud- sakligen komma att ersätta »naturvetar— na», vilka därför bör minskas med ca 1 500, de senare »humanister» och »sam— hällsvetare». De två senare grupperna har emellertid inte minskats med mer än ca 250 tillsammans av bl. a. avrund- ningsskäl och därför att de 515 stude- rande utan speciell studieriktning har antagits vara humanister och samhälls- vetare.
Gymnasieutredningen vill vidare framhålla att utredningen inte explicit räknat med något behov av gymnasie- utbildade för den grupp av yrken och
Tabell 35. Behov av gymnasieutbildade omkring 1970 fördelat på studieriktningar i gymnasiet (Absoluta och relativa tal)
Studieinriktning Hum. Sh Na Te Ek Summa Antal abs .............. 3 000 4 000 8 000 6 000 6 000 27 000 rel ............... 11 15 30 22 22 100 utbildningsvägar som diskuterats i 4.437 Gymnasieutredningen gör i detta 4.4.3.5. Å andra sidan har alla de ca 3 200 postgymnasiala utbildningsplat- serna från 4.4.3.2 medtagits såsom vore detta ett nettoantal. I själva verket kom- mer, som redan påpekats, endast en del att stå till förfogande för nyinskrivning av gymnasieutbildade. Detta betyder att det finns en »reserv» sannolikt av storleksordningen 2000 gymnasieutbil- dade för de utbildningslinjer dit gym- nasieutbildade f. n. endast i begränsad utsträckning söker sig.
Sammanfattningsvis skulle räkne— exemplet leda fram till ett behov av gymnasieutbildade omkring 1970 såsom tabell 35 visar.
Ett examinationsbehov år 1970 om 27 000 motsvarar en intagning i gym- nasiet höstterminen 1967 av ca 34000 ungdomar (kvarsittare inräknade), om man överslagsvis räknar med 80 % exa- minationsfrekvens. Detta skulle betyda mer än 7000 »nybörjare» på vardera teknisk och ekonomisk studiegång.
avsnitt dels en jämförelse mellan den i tabell 35 erhållna fördelningen på stu- dieriktningar och den nuvarande för- delningen på gymnasielinjer, dels vissa beräkningar för att belysa könsfördel- ningen inom olika studieriktningar.
De i 4.4.3.6 skisserade studierikt- ningarna är _ som kommer att framgå i kapitel 8 och 9 _ inte jämförbara med dagens gymnasielinjer. Den rim- ligaste jämförelsen torde vara att säga att humanistisk studieriktning svarar mot latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren (L+Asp), samhällsve- tenskaplig mot allmänna linjens sociala gren (Aso), naturvetenskaplig mot real- linjen (R), teknisk mot tekniskt gym- nasium (Tg) och ekonomisk mot han- delsgymnasium (Hg). I följande sam- manställning har den relativa fördel— ningen av antalet examina från gymna- siet 1962 (avrundade tal) sammanställts med fördelningen omkring 1970 (enligt tabell 35).
1962 L + Asp Aso 30 % 15 % 1970 Hum. Sh 11 % 15 %
R Tg Hg 35 % 10 % 10 % Na Te Ek 30 % 22 % 22 %
Den behovsmässigt grundade fördel- ningen på studieriktningar såsom den angivits i tabell 35 kan sägas innebära att latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren relativt sett skulle min- ska starkt i jämförelse med dagens läge medan fackgymnasiernas andelar skulle
behöva öka mycket kraftigt. Reallinjen skulle relativt sett minska något. Härvid bör man dock observera att gymnasiet som helhet växer kvantita— tivt under 1960-talet. Den angivna minskningen av latinlinjens och språk- liga grenens andel av gymnasiet bety—
der därför inte så stor förändring i ab- soluta tal och reallinjens minskade an- del motsvaras av samma skäl av en kraftig uppgång i absoluta tal. Gymnasieutredningen har också an- sett det betydelsefullt att något belysa den framtida fördelningen mellan poj- kar och flickor på gymnasiet. I exami- nationen från hela gymnasiet, d.v.s. allmänt gymnasium och fackgymna-
sium, utgjorde flickorna vårterminen 1962 ca 45 %. I det allmänna gymnasiet var andelen flickor 49 % (ca 73 % på L + Asp, ca 50 % på Aso och ca 30 % på R). I tekniskt gymnasium var ande- len flickor ca 4 % och i handelsgym— nasium drygt 55 %.
Bibehålles denna könsfördelning på 1970 års behov erhålles följande resul- tat.
Summa
16 880 Kv ................... 2 200 2 000 2 400 250 .3 300 10 1.20 Summa 3 000 4 000 8 000 6 000 6 000 27 000
% kv ................. . 73 50 30 4 55 37,5
Tablån visar att andelen flickor bland samtliga examinerade skulle komma att minska från ca 45 % år 1962 till 37,5 % år 1970. Utvecklingen går emellertid klart i motsatt riktning, och det torde vara orealistiskt att inte tänka sig en ökning av andelen flickor på gymnasiet även under återstoden av 1960-talet.
En konsekvens av den ovan angivna omfördelningen av de olika studierikt—
lunda bli att man även siktar till en för- ändring av proportionen pojkar—flic- kor på de olika studieriktningarna. Gymnasieutredningen har i följande sammanställning, som är att betrakta som ett räkneexempel (avrundade tal) för att belysa problemet, utgått från att ökningen av andelen flickor i gym- nasiet kommer att fortsätta och att om- kring år 1970 denna andel kommer att vara 50 % och fördelad annorlunda
ningarnas inbördes storlek måste så- än nu. Kön Hum Sh Na Te Ek Summa M .................... 900 1 400 4 000 5 100 2 100 13 500 Kv ................... 2 100 2 600 4 000 900 3 900 13 500 Summa 3 000 4 000 8 000 6 000 6 000 27 000 % kv ................. 70 65 50 15 65 50
Detta exempel har förutsatt att insla- get av flickor med naturvetenskaplig och teknisk studieriktning ökar.
I exemplet har andelen flickor med humanistisk studieriktning något sänkts i förhållande till nuläget på latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren. Det är önskvärt att de manliga eleverna
med denna studieriktning icke blir så få att vissa banor t. ex. språklärarba- nan och teologbanan får ett alltför ringa inslag av män.
En förändring i könsproportionerna på gymnasiet får givetvis konsekvenser för de mottagande utbildningsanstal- terna och arbetsmarknaden. Sålunda
innebär en större andel flickor på na- turvetenskaplig och teknisk studierikt— ning fler kvinnliga studerande på t. ex. teknisk högskola och medicinsk fakul- tet och fler kvinnliga gymnasieingenjö- rer på arbetsmarknaden.
4.4.4 Långtidsperspektiv på arbetsmarknad och utbildningsbehov
4.4.4.1 I det föregående har uppskatt— ningarna av behovet av gymnasieut- bildade förts fram till 1970-talets början. Detta är enligt gymnasieutredningens uppfattning den mest avlägsna tidpunkt, för vilken det är realistiskt att för samt- liga berörda utbildningsvägar och yr- ken söka mera i detalj bedöma behovens omfattning. Även många av de tal, som anförts för denna tidpunkt, måste dock såsom framgått av det sagda bli tämli- gen osäkra. Det bör vidare observeras att med de spärrade utbildningsvägarnas behov avses den elevintagning dessa ut- bildningsvägar bedömes kunna nå upp till omkring år 1970 med hänsyn till ekonomiska och andra resurser även om med hänsyn till efterfrågan på civil— ingenjörer, läkare etc. en större intag- ning vore motiverad. Från många synpunkter är det emel- lertid önskvärt, att man kvantitativt kan belysa utvecklingen i varje fall även under det följande årtiondet. De som lämnar gymnasiet i början av 1970-ta- let kommer att i stor utsträckning ge— nomgå en flerårig universitets- eller högskoleutbildning och först därefter söka sig ut på arbetsmarknaden. Som framhållits i 4.4.1 bör i princip långsiktiga bedömningar av behovet av exempelvis gymnasieutbildade bygga på en plan för utvecklingen inom hela eller i varje fall en stor del av arbetsmark- nadsfältet. Det torde vidare vara lämp- ligt att sammanföra närbesläktade av- nämare till större grupper och sålunda
indela hela behovssidan i ett mindre an— tal sektorer som inom sig ställer likar- tade krav på förutbildning. Utveck— lingen av efterfrågan på längre sikt kan sedan belysas genom att man söker be- döma dcls proportionerna i framtiden mellan dessa sektorer, dels den samman- lagda storleken.
Det är uppenbart att kalkyler av den- na räckvidd ställer mycket stora krav på primärmaterial från stora delar av samhälle och arbetsmarknad. Sådant material saknas i dagens läge på väsent- liga punkter. Även om material funnes är emellertid svårigheterna av princi- piell natur så utomordentligt stora att man t. v. torde få lita till mera förenk- lade metoder. Det krävs vidare över— väganden som inte kan göras isolerade utan måste ske samtidigt med en be- dömning av andra stora frågor av bl. a. ekonomisk och social karaktär. En mål— prognos över utbildningsområdet _— även om denna begränsas till det gymna- siala — måste sålunda sättas in i ett större sammanhang. Det ligger därför knappast inom gymnasieutredningens kompetensområde att genomföra en dy- lik. Utredningen har också begränsat sig till att söka illustrera problemen med ett par räkneexempel som alltså inte gör an- språk på att vara i egentlig mening prognoser. Innan dessa räkneexempel presenteras ges några synpunkter på ut- vecklingen av 1970-talets arbetsmark— nad.
4.442 Förhållandena på arbetsmarkna- den är starkt beroende av den tekniskt- ekonomiska utvecklingen. Några drag i denna utveckling synes redan nu vara skönjbara. De tekniska framstegen kommer att fortsätta. De möjliggöres av att vi för- fogar över högt utbildade forskare, tek- niker m. fl. och driver i sin tur fram ökade krav på sådan personal. Tekni-
kens frammarsch för också med sig minskat behov inom industrin av arbets- kraft med företrädesvis manuella upp- gifter och ökar efterfrågan på mera skolad arbetskraft.
Kraven på samhällsapparaten kom- mer att växa bl. a. i form av ökad efter— frågan på utbildning, sjukvård, bättre kommunikationer. Offentlig och enskild förvaltning kommer att efterfråga mer och bättre utbildad personal.
Man har anledning räkna med ökat in— ternationellt samarbete vilket för med sig större krav på kunnighet hos dem som sysslar härmed. Förverkligas för- hoppningarna om en friare världshandel ökar dessa krav ytterligare såväl kvali- tativt som kvantitativt. Strävandena inom u-länderna mot en allmän höj- ning av utbildnings— och industrialise— ringsgraden kan direkt eller indirekt komma att påverka vårt lands arbets- marknad och ekonomi. Behov av bi— stånd med kvalificerad arbetskraft av olika slag kommer därvid att göra sig gällande, inte minst inom det tekniskt- naturvetenskapliga området. Man kan också säga att marknaden för välutbil- dad arbetskraft konuner att öka.
Allt talar sålunda för att pressen på vårt utbildningsväsende alltifrån obliga- torisk skola till universitetsväsende kom- mer att ytterligare öka. Vidgade kunska- per för ett växande antal medborgare kommer att bli nödvändiga. Detta med- för ett stort lärarbehov framför allt inom det högre utbildningsväsendet. Så— vitt man nu kan bedöma torde under 1970-talet föreligga behov av en fortsatt utbyggnad av de gymnasiala skolformer- na, inte minst fackgymnasierna. Som re- dan framhållits i det föregående torde även universitets- och högskoleväsendet inom ett flertal sektorer behöva utbyg- gas snabbt, vilket medför ett kraftigt ökat lärarbehov även för högskolevä- sendet.
För de tekniskt-naturvetenskapliga ar- betsområdena kan, såvitt man nu kan bedöma, inte 1960-talets utbildningsbe- hov tillgodoses under detta årtionde samtidigt som ett fortsatt starkt ökande behov av tekniskt och naturvetenskap- ligt utbildad arbetskraft även under 1970-talet gör sig gällande. Samma för- hållande synes råda på det medicinska arbetsområdet, där ett flertal utredning- ar under senare år pekat på nödvän- digheten av starkt ökad utbildning. Den utbildningspolitik, som måste föras vad gäller alla dessa områden, måste även ta hänsyn till u—ländernas behov av tek- niskt, naturvetenskapligt och medicinskt utbildad arbetskraft.
Mycket talar också för att efterfrå- gan på företagsekonomiskt utbildad ar- betskraft kommer att fortsätta att öka som ett resultat både av utvecklingen inom landet och av ökat varuutbyte län— derna emellan. Administration och eko- nomisk planering ställer ökade krav på kunskaper i företagsledning.
Även inom det samhällsvetenskapliga området kommer sannolikt den handels- politiska utvecklingen att föra därhän, att dessa vetenskapers arbetsområden får en mera global karaktär med ana- lyser och bedömningar av konjunktur- utveckling, produktion, befolkningsrö- relser och allmän ekonomisk status för ett stort antal länder. Även om interna- tionella organ i viss utsträckning kom— mer att utföra detta arbete, torde även inom de enskilda länderna komma att behöva inrättas organ för dylika bedöm- ningar. Sverige har även stort intresse att deltaga i rekryteringen till olika in- ternationella organ. Behovet av en mera planmässig bedömning av samhällsut- vecklingen på lång sikt och konsekven- ser av olika reformer skapar emeller- tid även för rent nationella ändamål en stark efterfrågan på samhällsvetare av olika slag. Man torde t. ex. kunna för—
vänta en ökad efterfrågan från bl. a. oli- ka kommunala myndigheter.
Personer med utbildning inom be- teendevetenskaperna kan beräknas bli efterfrågade i ökad omfattning. Inom personalrekrytcring och personalvård i olika former har man först under 1950- talet i större utsträckning börjat anlita arbetskraft med akademisk utbildning. En vetenskap som sociologin har under senaste är kommit att arbeta med rent praktiska spörsmål omkring företags- lokalisering, arbetskraftsförflyttningar och liknande problem. Såvitt man nu kan bedöma kommer staten, kommuner- na och de enskilda företagen att ägna ökad uppmärksamhet åt problem vilkas lösning utnyttjar rön från t. ex. psyko- logi, socialpsykologi och sociologi.
Ytterligare ett antal arbetsområden kunde presenteras, där arbetskraftsbe— hoven under 1970-talet och följande år- tionde kommer att öka. Här har givetvis inte eftersträvats en fullständig kart- läggning.
Världen över sker f. 11. en mycket kraftig utbyggnad av utbildningsväsen— det, inom de stora industriländerna inte minst på högskolemässig nivå. Bristen på kvalificerad arbetskraft utgör besvä- rande flaskhalsar för en snabb produk- tionsökning. Även om långsiktiga pla— ner för utbyggnad av det högre utbild- ningsväsendet inom flertalet länder sak- nas, torde dock de uttalanden som gjorts av ansvariga myndigheter ge en tydlig bild av målet för den framtida utbild- ningspolitiken.
4.4.4"? De räkneexempel som i det föl— jande redovisas för att belysa frågan om behovet av kvalificerad arbetskraft på lång sikt grundar sig mera på vissa all- männa överväganden med utgångspunkt i uppfattningar om väntad arbetsmark- nadsutveckling i stort än på direkta he- räkningar.
Man kan givetvis — särskilt om man inte har tillgång till djupgående analy— ser av de skilda arbetsmarknadssekto- rerna — ha olika uppfattning om hur olika sektorer inom utbildningsväsen— det bör utvecklas. För att belysa frågan om expansionen av det akademiska ut- bildningsväsendet och de utbildningsvä- gar inom gymnasiet som direkt leder fram till anställning på arbetsmarkna- den (i första hand de tekniska och eko- nomiska) redovisas i det följande två alternativa räkneexempel.
Utgångspunkten är därvid de inskriv- nings- respektive arbetsmarknadsbehov avseende år 1970, som använts i det fö- regående (t. ex. tabell 34). För den fort- satta utvecklingen har därefter, som in- ledningsvis nämnts, de olika utbild— ningsvägarna sammanförts till större sektorer, varvid utbildningsvägar med i viss mån liknande inriktning eller in- nehåll förts till samma sektor. Ofta in— nebär de sammanförda utbildningsvä- garna också reella substitutionsmöjlig- heter för arbetsgivare som söker arbets- kraft med viss utbildning. När det gäller de humanistiska och matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna däremot har en schematisk uppdelning gjorts i mind- re enheter som i vissa fall lagts samman med andra närbesläktade utbildnings- områden.
Nedanstående sektorer av avnämare betraktas i det följande:
I. Tekniska högskolor och matema- tisk-naturvetenskapliga fakulteter (exkl. biologisk studieriktning) .
II. Medicinska läroanstalter, tandlä— karhögskolor, biologisk studieriktning vid matematisk-naturvetenskaplig fakul- tet, farmaceutiska institutet, gymnastis- ka centralinstitutet samt jordbrukets högskolor.
III. Samhällsvetenskaplig studierikt- ning vid humanistisk fakultet inklusive
Tabell 36. Två räkneexempel ang. gymnasialt utbildningsbehov 1960—1990 (nettoantal)
Exempel 1 Exempel 2 Utbildning 1980 1990 1980 1990 I Teknisk högskola. . . . . ...... Mat.-nat. vet. fak. (exkl. biol.) 1 450 3 500 Summa 11 Medicinsk fak .............. Mat.-nat.vet. tak. (biol.) . . . . 300 500 Tandl.högsk ................ 150 350 Farminst ............ . ..... 230 250 Jordbr.högsk ............... 80 100 Gymn. centr.inst ............ 30 100 Summa 1 010 2 050 2 500 3 000 3 000 4 000 III Hum. tak. (samhällsvet. psyk. o. dyl.) ................... 1 000 1 500 Hand.högsk ................ 240 850 Jur. tak ................... 440 1 100 Summa 1 680 3 450 3 700 4 000 5 700 8 000 IV Hum. fak. (språklig eller histo- risk studieriktning) ........ 2 500 2 500 Teol. tak .................. 140 250 Summa 2 640 2 750 2 900 3 000 3 900 5 000 V Postgymn. utb ............. 2 530 3 160 4 000 5 000 4 100 5 000 VI Gymn.ing. för arbetsmarkn. . 1 190 4 500 9 200 14 000 6 600 9 000 VII Gymn.ek. för arbetsmarkn. . . 1 050 5 000 6 000 7 000 7 500 10 000 Totalsumma 12 330 26 710 38 300 50 000 38 300 50 000
beteendevetenskaperna, ekonomisk fa- kultet, handelshögskolor samt juridisk fakultet.
IV. Språklig eller historisk studierikt- ning och liknande vid humanistisk fa- kultet samt teologisk fakultet.
V. De postgymnasiala fackutbildnings- linjerna.
VI. Arbetsmarknadens avnämare av gymnasieingenjörer (för direkt yrkes- verksamhet) .
VII. Motsvarande för gymnasieekono- mer.
I båda räkneexemplen antas att sum- man av de olika delposterna år 1990 är densamma, knappt hälften av en årskull
20-åringar. Enligt båda exemplen skulle ungefär hälften av det totala antalet gymnasieutbildade komma att fortsätta sina studier vid högskolor, universitet eller motsvarande, (1. v. 5. ca 25 % av en årskull.
I det första exemplet (tabell 36 och diagram 5) har i första hand hänsyn tagits till de stora behov av utbyggnad av den tekniska utbildningen som fram- kommer i de i 4.4.3.3 nämnda beräk- ningarna av generaldirektören Lundberg om ingenjörsbehovet. Denna utredning leder fram till att ca 9000 elever år 1990 skulle behöva tas in vid teknisk högskola. Om man tänker sig en föränd-
Anlll sunn ,
/. //
65.000
40.00”
15- .c "
:sA—n
/ / / // / // " // ?
Ison
IUJOA
slu—
w
|!” ”70 "|G uno in
Diagram 5. Gymnasiets utbildningsbehov 1960—1990. Exempel 1
rad relation mellan antalet civilingenjö- rer och antalet frän lägre utbildnings- vägar rekryterade ingenjörer i riktning mot en ökad andel civilingenjörer, le- der detta fram till ett behov av gymna- sieingenjörer som här beräknats till ca 14000. Med hänsyn till bl. a. det stora lärarbehov för den matematisk-natur— vetenskapliga undervisningen, som en sådan utveckling torde medföra på så- väl gymnasie- som högskolenivå, finns anledning att anta att universitetens ma- tematisk-naturvetenskapliga fakulteter (exkl. biologisk studieriktning) mås- te vidgas i motsvarande mån. Tillsam- mans (se I i tabell 36) uppskattas ut— bildningsbehovet för nämnda fakulteter och teknisk högskola till 14 000. En vä- sentligt långsammare utbyggnadstakt
Auul se 000 ' __ ,
Ls ooo
AU 000 /
35 man
111.000
25000
20 000
luon-
l0.000
soon —— ——--— ---——-- - - '
0 1950 1970 1980 1990 År.
Diagram 6. Gymnasiets utbildningsbehov 1960—1990. Exempel 2
har i gengäld förutsatts beträffande öv- riga utbildningsvägar.
I det andra exemplet (se tabell 36 och diagram 6) har en långsammare ök- ningstakt av den tekniska utbildningen förutsatts. De tekniska högskolorna och matematisk-naturvetenskapliga fakulte- terna tänkes år 1990 motta 9 000 elever mot 14 000 enligt exempel 1. På motsva- rande sätt har en nedräkning skett av den tekniska gynmasieutbildningen till en examination av 9 000. I gengäld har antagits en något snabbare utbyggnad av de medicinska och biologiska utbild- ningsvägarna. En väsentligt snabbare expansion har samtidigt förutsatts för de samhällsvetenskapliga och ekonomis- ka studievägarna. Inskrivningen ändras från 4 000 till 8 000 med en motsvaran—
de ökning av gymnasieekonomerna. Samtidigt förutsättes detta alternativ fordra en större inskrivning med rent språklig studieriktning med hänsyn till bl. a. lärarbehovet inom dessa ämnen.
De båda räkneexemplen är givetvis mycket schematiska men ger trots detta en bild av utrymmet för expansion och fördelningen mellan olika utbildnings- behov. Hur den framtida utvecklingen verkligen kommer att se ut beror som redan framhållits i stor utsträckning på vilken målsättning för samhällets ut- formning om 30 å 40 år »man bestämmer sig för. Åtskilliga av de frågor som där- vid uppkommer är av rent politisk na- tur. För att ställning skall kunna tas till dem kräves emellertid väsentligt mer ingående utredningar och prognoser än vad gymnasieutredningen kunnat pre— sentera. Gymnasieutredningen är över- tygad om att, därest välståndsutveck- lingen skall kunna fortgå, är en fortsatt utbyggnad av flertalet fackhögskolor och studieriktningar vid universiteten nödvändig även under perioden efter 1970. Samtidigt är en fortsatt kraftig utbyggnad av de gymnasiala skolformer- na nödvändig även under 1970-talet, om samhällets behov av kvalificerad arbets— kraft skall kunna tillgodoses.
4.5 Gymnasieutredningens slutsatser och rekommendationer
4.5.1 Sammanfattande allmänna synpunkter Utredningen har i avsnittet 4.2 beskri- vit den utomordentligt kraftiga utveck- lingen av de olika gymnasiala skolfor- merna. Den dominerande delen av till- växten har varit koncentrerad till se- naste decennium och just nu är expan- sionen starkare än någonsin. Inga för- utsägelser — de må ha betraktats som aldrig så djärva när de gjordes —— har visat sig tillräckligt förutseende. Det vanskliga i att söka bedöma ungdomens
efterfrågan på utbildning framträder bär i klar belysning. De undersökningar gymnasieutredningen genomfört och redovisat i 4.3 understryker ytterligare vikten av att man inte i framtiden un- derskattar det totala utbildningstrycket på de skolformer som bygger på grund- skolan. Den obligatoriska skolans ut- byggnad, den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen, allt utgör driv- krafter som enligt utredningens upp- fattning kommer att ytterligare —- mä- hända i ännu snabbare takt än hittills — öka efterfrågan på utbildning.
Ungdomarnas utbildningsintresse mot- svaras såsom framgått av avsnittet 4.4 av en stor efterfrågan på arbetskraft med kvalificerad utbildning från de all- ra flesta avnämare. Slutsatsen blir att utbildningsväsendet på det gymnasiala åldersstadiet måste fortsätta att expan- dera.
Denna expansion kommer att ställa stora krav på nya investeringar. Att dylika investeringar har stor betydelse för produktionsökningen är en uppfatt— ning som delas av flertalet både inom och utom vårt land. Gymnasieutred- ningen kan i detta sammanhang bl.a. hänvisa till uttalanden gjorda vid OECD-konferensen i Washington hös- ten 1961 om utbildningens betydelse för den ekonomiska tillväxten och ut- vecklingen. Det är för vårt land ett livsvillkor att satsa på alla former av utbildning. Det är något som inte bara drives fram av utvecklingen utan även och framförallt ett av de betydelseful— laste instrumenten för att åstadkomma fortsatt, ej blott materiell utan även kul— turell standardhöjning.
Det följer härav att gymnasieutred- ningen ser ungdomens positiva inställ- ning till utbildning som en stor tillgång för samhället. Huvudproblemen blir dels hur tillgångarna skall disponeras, d. v. s. hur de olika utbildningsvägarna
skall utformas och avvägas mot var- andra för att ge optimal utdelning, dels i vilken takt utbildningens expansion bör och kan ske.
Gymnasieutredningens bidrag till lös- ningen av dessa problem måste givetvis utformas med hänsyn till de gymnasiala skolformernas uppgift i skolsystemet. I fråga om gymnasiets dimensionering gäller det därvid att söka ange ett lämpligt mål för dess totala omfattning under det närmaste decenniet och vissa riktpunkter för utvecklingen på längre sikt. Av stor betydelse är härvid för- delningen mellan de olika studierikt— ningarna inom gymnasiet. Utredningen behandlar de två frågorna — gymna- siets totala expansion och fördelningen på skilda studieriktningar _ i avsnit- ten 4.5.2 respektive 4.5.3.
4.5.2 Den totala expansionen
4.5.21 Som redan upprepade gånger framhållits måste man räkna med en snabbt ökande efterfrågan på utbild- ning utöver vad den obligatoriska sko- lan ger. Bl. a. de undersökningar gym- nasieutredningen genomfört och redo- visat i 4.3 (jfr diagram 4) tyder på att omkring hälften av en årskull ungdo- mar omkring 1970 kommer att önska fortsatt, relativt bred teoretisk utbild- ning, ofta dock kombinerad med en icke alltför speciell yrkesutbildning. Härtill kommer de som vill ha en mind- re teoretisk men mer speciell yrkesut- bildning. Utvecklingen kommer emel- lertid med säkerhet inte att stanna vid detta. Inom ytterligare något eller några årtionden torde en betydande majori- tet av årskullen önska en utbildning av förstnämnda slag. Förhållandena i USA och Sovjetunionen där utvecklingen i vissa avseenden nått längre än hos oss ger ytterligare stöd åt dessa bedöm- ningar.
4.5.2.2 I 43.43 har gymnasieutred- ningen framhållit att ungdomarnas önskemål inte kan tillgodoses enbart med en gymnasial utbildning av unge- färligen samma karaktär som det nuva- rande gymnasiets. Man måste skapa ett smidigare system med fler möjligheter för ungdomarna att få den utbildning som bäst passar dem. Detta betyder inte bara att den del av det gymnasiala skolsystemet som kommer att motsvara nuvarande gymnasium måste reforme— ras utan också att nya utbildningsvägar med delvis annan riktpunkt måste till- skapas.
Hur detta gymnasiala skolsystern skall utformas diskuterar gymnasieutred- ningen ingående från principiell syn- punkt i kapitel 6. Sammanfattningen av de utbildningsvägar som har uppgif- ter motsvarande det nuvarande gymna- siets kallar gymnasieutredningen gym- nasium. Definitionsmässigt har utred- ningen i kapitel 3 sökt fixera begreppet gymnasium såsom den skolform, som utgör en direkt fortsättning på grund- skolan och —— utan att alltid ha detta som huvuduppgift _— meriterar för till— träde till universiteten. Vissa sektorer av gymnasiet har till huvuduppgift att förbereda för direkt yrkesverksamhet.
Den fråga som nu närmast intresserar är hur ungdomarna kommer att fördela sig på gymnasiet och övriga gymnasiala utbildningsvägar. För att fixera proble- met kan man fråga sig hur många som kommer att tillhöra gymnasiet av den hälft av en årskull, som gymnasieutred- ningen räknar med vid 1970-talets bör- jan önskar förhållandevis teoretisk ut- bildning ovanpå grundskolan.
En viss ledning vid bedömningen härav bör kunna erhållas med hjälp av de beräkningar om efterfrågan på gymnasieutbildade, som utredningen redovisat i avsnittet 4.4.
l 4.4.3.6 har därvid behovet av gym- nasieutbildade uppskattats till 27000 omkring 1970 vilket kan tänkas mot- svara ett intag tre år tidigare av drygt 30000 ungdomar. Detta utgör ungefär 30 % av en årskull 17-åringar.
På grundval av dessa beräkningar och uppskattningarna i 4.3.4.2 av till- strömningen till gymnasial utbildning förefaller det rimligt anta att omkring 1970 av en årskull 17-åringar 30—35 % kommer att gå i gymnasiet och ca 20 % på övriga gymnasiala utbildningsvägar av relativt teoretisk karaktär.
Gymnasieutredningen vill emellertid understryka att dessa tal inte skall upp- fattas såsom mycket precisa bestäm- ningar vare sig tillsammans eller i för- hållande till varandra.
De kan endast vara riktpunkter för skolplaneringen på inte alltför lång sikt och kan behöva justeras alltefter- som nya informationer successivt sam- las. Det kan t. ex. visa sig att det totala utbildningstrycket blir väsentligt stör- re. Det kan också hända att man med hänsyn till ungdomarnas önskemål eller av arbetsmarknadsskäl bör eftersträva en annan fördelning mellan gymnasiet och övriga gymnasiala utbildningsvägar.
Det är vidare angeläget framhålla att de tal som här presenterats är genom- snittstal för hela landet. Motsvarande tal för de enskilda kommunerna kom- mer givetvis att liksom nu variera från kommun till kommun.
Med hänsyn till det anförda är det av vikt, att man inte genom en stel ut- formning av det gymnasiala skolsyste— met och den lokala skolplaneringen lå- ser utvecklingen vid mindre välgrun- dade program. De gymnasiala utbild- ningsvägarnas totala omfattning liksom relationerna dem emellan kan komma att avsevärt avvika från här gjorda uppskattningar. Ett flexibelt utbild- ningsväsende som smidigt kan anpassas
efter nya situationer är en nödvändig- het i framtiden. Till frågan om vad detta bör medföra för den yttre orga- nisationen återkommer gymnasieutred- ningen i kapitel 12.
Gymnasieutredningen vill ytterligare framhålla att vid bedömningen av de frågor som här diskuterats är givetvis de av 1962 års riksdag beslutade fack- skolorna, vilka höstterminen 1963 för- söksvis inrättas, av stor betydelse. Ut- redningen återkommer härtill i kapi- tel 6 där bl. a. gymnasiets och facksko- lornas roll i det gymnasiala skolsyste- met behandlas.
fi.5.2.3 Utredningen har ovan angivit som riktpunkt för den totala expansio- nen av här diskuterad del av det gym- nasiala skolväsendet att detta år 1970 mottar omkring hälften av en årskull. Utvecklingen under 1960-talet fram mot förverkligandet av en utbyggnad av denna omfattning måste givetvis ske med hänsyn till de resurser som står till förfogande. Skolreformerna såväl på grundskolestadiet som på det gymna- siala åldersstadiet kommer att ställa stora krav på lokaler, lärare och utrust- ning. Samhällets resurser torde inte komma att tillåta en helt fri utveckling. En styrning måste ske som får konse- kvenser också för gymnasiets expan— sion. Gymnasieutredningen återkommer i kapitel 19 och 20 till frågan om gym- nasiets expansionstakt. Utredningen skall nu först i nästa avsnitt ta upp pro- blemet om fördelningen av gymnasie- utbildningen på yrkesutbildande och icke-yrkesutbildande sektorer liksom dimensioneringen av olika studievägar inom dessa.
4.5.3 Dimensioneringen av utbildningsvägarna inom gymnasiet
4.5.31 I avsnittet 4.4.3.6 har gymnasie- utredningen diskuterat behovet av gym-
nasieutbildade med olika studierikt- ningar. Ett viktigt resultat är det myc- ket starkt ökade behovet av gymnasie- utbildade med ekonomisk och teknisk inriktning. Beräkningarna tyder på att dessa senare bör utgöra mellan 40 och 50 % av det totala antalet gymnasieut- bildade omkring 1970. Detta innebär absolut men även relativt en mycket kraftig ökning i jämförelse med hittills- varande förhållanden. Under lång tid har (jfr tabell 2) antalet elever vid han- delsgymnasiet och tekniska gymnasiet utgjort en ganska konstant andel av to- tala antalet gymnasister nämligen i runt tal 20 %. Under de allra senaste åren har emellertid en ökning av andelen skett i nybörjarklasserna. Den uppgick höstterminen 1962 till ca 25 %.
Den i 4.3.1 redovisade undersökning- en av intagningsförhållandena visar att underlaget för fackgymnasial utbildning är relativt sett ännu större. Sålunda ut- gjorde de sökande till fackgymnasium höstterminen 1961 något mer än 30 % av samtliga sökande. Visserligen sökte en del av dessa också till allmänt gym- nasium men tendensen tyder otvivelak- tigt på ett ökat intresse för fackgym- nasierna. Avvisningen är också relativt sett väsentligt större vid dessa gymna- sieformer. Det bör vidare observeras att de anförda talen är genomsnittstal för hela landet och att fackgymnasieut- bildning saknas på ett stort antal gym- nasieorter. I de regioner där alla gym- nasieformer finns är sålunda fackgym— nasiefrekvensen väsentligt högre än i landet i övrigt..
Sammanfattningsvis kan man konsta- tera att ungdomarnas efterfrågan och avnämarnas behov pekar i samma rikt- ning: en kraftig ökning absolut och re- lativt sett av de ekonomiska och tek- niska studieriktningarna inom gymna- siet. Det synes angeläget att den fack- gymnasiala andelen omkring 1970 upp-
går till mellan 40 och 50 % av hela an— talet gymnasister. Enligt de riktlinjer statsmakterna uppdragit har hittills räknats med talet 40 %. Att detta inte är för högt synes sålunda sannolikt.
//-.5.3.2 Proportionen mellan den ekono— miska och den tekniska studierikt— ningen torde från avnämarsynpunkt böra vara ungefär densamma som hit- tills, d. v. 5. de bör var för sig utbilda ungefär lika många. Ungdomarna är f. n. — såsom framgår av 4.3.1.2 _ nå- got mer intresserade av den tekniska ut- bildningen. Det är mycket angeläget att denna expanderar och detta påver— kar från elevsynpunkt knappast till- strömningen till ekonomisk utbildning eftersom antalet ungdomar som är in- tresserade av båda dessa utbildningar är mycket litet (jfr tab. 10). Däremot synes det finnas åtskilliga som tvekar mellan en ekonomisk och en mer all- män — sannolikt inte sällan språklig — gymnasieutbildning. Som gymnasieut- redningen strax återkommer till är det önskvärt att tillströmningen till den hu— manistiskt inriktade gymnasieutbild- ningen dämpas, vilket sålunda åtminsto- ne delvis bör bli resultatet om ungdo- marnas intresse för ekonomisk utbild- ning tillgodoses och ytterligare stimu— leras.
Gymnasieutredningen räknar i det följande med att ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning får ungefärligen samma kvantitativa omfattning.
4.5.33 Oavsett hur man bedömer risken för ett humanistöverskott på arbets- marknaden — gymnasieutredningen an- ser det såsom anförts i 4.4.3.1 inte klar- lagt att något sådant under överblickbar tid kommer att uppstå — kan tvivel knappast råda om att tillströmningen till teknisk-naturvetenskaplig-medicinsk utbildning på universitetsnivå måste bli
relativt sett väsentligt större än nu. Även samhällsvetenskaplig-ekonomisk utbildning måste få en ökad relativ an— del av de studerande. Gymnasiet måste utformas och dimensioneras så att den- na omfördelning stimuleras. Det synes från avnämarsynpunkt lämpligt att en naturvetenskaplig studieriktning på gymnasiet omkring 1970 väljes av ca 30 % av gymnasistcrna medan ungefär 15 % bör välja samhällsvetenskaplig och något färre humanistisk studierikt- ning.
45,3], Vilka åtgärder krävs för att den i det föregående rekommenderade om— fördelningen inom gymnasiet skall komma till stånd?
Gymnasieutredningen vill först fram- hålla en allmän synpunkt som för gym— nasiets del är en parallell till vad som i 4.5.1 understrukits för det gymnasiala skolväsendet i dess helhet. Man måste eftersträva en flexibel gymnasiekon— struktion i fråga om såväl den inre som den yttre organisationen. Gymnasiet måste lätt kunna anpassas till förändra- de situationer. Även om i dag vissa kvantitativa relationer mellan olika gymnasiesektorer synes eftersträvans- värda kan nya informationer ge anled— ning till modifikationer. Vad som krävs är en gynmasicutformning som tillåter en rullande planering.
Mot bakgrunden av de informationer vi i dag har står det emellertid klart att den fackgymnasiala utbildningen bör få ytterligare ökad attraktivitet. Härför kräves att denna utbildning blir rent geografiskt mera lättillgänglig — om möjligt i samma utsträckning som den mera allmänna gymnasieutbild- ningen. Det är också angeläget att verka för en friare värdering av de olika stu- dievägarna inom i varje fall vissa so— cialgrupper som synes vara ganska en- sidigt inriktade mot det allmänna gym-
nasiet. En sådan ändrad inställning tor- de främjas om ett mera enhetligt syn- sätt anlägges på gymnasiet. Det sist- nämnda gäller f. ö. samtliga gymnasiala utbildningsvägar. Gymnasieutredningen återkommer härtill i flera sammanhang i det följande.
Av avgörande betydelse för attrakti— viteten hos de olika studieriktningarna är givetvis studieprogrammens utform- ning. Att göra inte minst de fackgym— nasiala lärokurserna lockande är en viktig uppgift.
Den organisatoriska anknytningen mellan de olika gymnasiala utbildnings— vägarna samt mellan dessa och grund- skolan måste vidare göras på sådant sätt att alla studievägar betraktas som lika attraktiva.
Till sist framträder det problem, som den nuvarande mycket olika inställ— ningen hos pojkar och flickor till de skilda studieriktningarna rymmer. Som utredningen visat i 4.4.3.7 blir det knap- past möjligt att uppnå den betydande och nödvändiga omfördelning, som bör komma till stånd inom gymnasiet, om inte inslaget av flickor på tekniska och naturvetenskapliga studievägar blir vä- sentligt större än f. n. Ehuru det ytterst kommer an på samhällets och arbets- marknadens inställning till kvinnlig ar- betskraft, kommer stora krav att ställas på den studie- och yrkesorienterande verksamheten om dessa problem skall kunna lösas inom ett skolsystern som skall bygga på principen att eleverna fritt skall få välja sin studieväg.
4.5.3.5 Som gymnasieutredningen i in- ledningen till detta kapitel framhållit har de kvantitativa förhållandena sådan vikt för utformningen av det gymna- siala skolsystemet i framtiden att utred— ningen ansett sig böra redan i början av betänkandet utförligt behandla dessa frågor. Det är mot den bakgrund som
givits i detta kapitel som utredningens överväganden och förslag i det följande måste ses. Innan utredningen i kapitel 6 behandlar de principiella spörsmålen om det gymnasiala skolsystemets upp— byggnad och inordnandet_i detta av de
utbildningsvägar som sammanfattnings- vis kallas gymnasium finner utred- ningen det nödvändigt att närmare ana- lysera gymnasiets innehåll och mål. Detta sker i nästa kapitel.
5.1 Inledning
5.1.1 Tidigare diskussion
Såsom framgår av kapitel 1 har den tidigare diskussionen om gymnasiet kon- centrerat sig till vad som nu kallas allmänna gymnasiet. Då gymnasiets or- ganisation första gången 1649 reglerades i vårt land, var det icke fråga om något annat än en icke yrkesinriktad skol- form, vars enda uppgift var att förbe- reda för högre studier, även om starka intressen ville göra gymnasiet till en ren prästskola. 1649 års stadga kom att bli normerande för gymnasiet i om- kring två sekler.
Först i början av 1900-talet kom be- nämningen gymnasium att anknytas till vissa direkt yrkesinriktade skolformer, vilka i likhet med det icke yrkesinrik- tade gymnasiet byggde på genomgången realskola. 1913 infördes sålunda benäm- ningen hnndelsgymnasium och 1919 he- greppet tekniskt gymnasium. Införandet av skolformerna handelsgymnasium och tekniskt gymnasium ledde dock icke till en enhetligare syn på gymnasiet. Av propositionen 1918z96 angående upp- rättande av praktiska ungdomsskolor framgår klart att handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet ansågs till syfte och innehåll i grunden skilja sig från det allmänna gymnasiet, trots att de var i tiden parallella skolformer. Den om- ständigheten att genomgång av handels- gymnasium och tekniskt gymnasium be- rättigade till inträde vid vissa special-
KAPITEL 5
Gymnasieutbildningens innehåll och mål
högskolor med samma yrkesinriktning kan ej sägas ha ändrat bilden.
Från mitten av 1930-talet skedde en viss omsvängning i tänkesättet. Bl. a. började på allvar diskuteras fackgymna- siernas roll att avlänka den vad man då ansåg alltför stora tillströmningen till det allmänna gymnasiet. Denna om- ständighet anfördes bl.a. som skäl för inrättandet 1938 av tekniska gymnasiet i Stockholm. Förslag framfördes även om komplettering av allmänna gymna- siets linjer med rent fackinriktade lin— jer av bl. a. 1936 års studentexamens- sakkunniga och 1940 års skolutredning. Beträffande den senare utredningens ståndpunktstagande till denna fråga hänvisas till 1.1.2.
I viss mån kan man säga att kungö— relsen 1953:626 angående vidgat till- träde till högre studier introducerade ett enhetligare synsätt beträffande gym- nasiet. I varje fall torde det gälla för- hållandet mellan allmänt och tekniskt gymnasium, vilka genom denna kungö- relse i princip jämställdes som förut- bildningsgrund för universitets- och högskolestudier.
Såsom gymnasieutredningen redan antytt i kapitel 4 och kommer att ut- veckla i det följande måste i framtiden de olika gymnasieformerna föras ännu närmare varandra. Gymnasiet måste be- traktas som en enhet även om inom denna enhet behövs studiegångar med varierande innehåll och mål. Gymnasieutbildningens innehåll och
mål har man tidigare sökt precisera ge- nom huvudsakligen allmänna övervä- ganden. Gymnasieutredningen har sökt mera konkret fastställa kraven på gym- nasiet och därigenom nått fram till en uppfattning om hur (less innehåll och mål bör avgränsas.
5.1.2 Precisering av kraven
Varje skolform har till uppgift att för- bereda sina elever för deras fortsatta verksamhet efter skolans slut. Det är uppenbart att detta inte bara innebär förberedelser inriktade på att ge ele— verna de kunskaper och färdigheter, som deras arbete kan kräva — vare sig detta arbete är fortsatta, mer eller mindre yrkesförberedande studier eller direkt yrkesverksamhet. Kunskaper och färdigheter behöver människan också utanför arbetet, såväl för sin egen del som i sin roll som medmänniska och medborgare. Härutöver ingår i skolans förberedelseuppgift helt andra kvalite- ter, som åtminstone tidigare inte säl- lan sammanfattats i begreppet fostran. Skollagen anger på följande sätt sko- lans uppgift. »Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att med- dela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hem- men främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlem- mar.» Formuleringen innebär att sko- lans allmänna personlighetsutvecklan- de uppgifter accentueras mer än tidi- gare. I mål och riktlinjer för grund- skolan preciseras uppgiften ytterligare. En granskning av de i riktlinjerna an- givna skiftande möjligheter till påver- kan på individen, som skolarbetet och skollivet erbjuder och som skolan bör utnyttja, ger vid handen att deras gil- tighet ej inskränker sig till den obliga- toriska skolan.
En distinktion kan göras mellan indi— viduell och social fostran, ehuru grän— serna inte kan bli helt klara. De båda begreppen griper in i varandra. Mål- sättningen för den individuella fost- ran är att främja elevens mognande till en självständig och harmonisk män— niska. Det innebär intellektuell skol- ning, främjande av kvaliteter som tanke- reda och tankeskärpa, förmåga till kri— tisk prövning och självständigt ställ- ningstagande. Det innebär också en all- sidig personlighetsutveckling, beford- rande av studieintresse och arbetslust, utvecklande av initiativkraft och uthål— lighet i arbetet. Till den individuella fostran hör även stimulerande av ele- vens beredskap till samarbete med and— därmed införes den sociala skolans personlighetsut— ra, och aspekten på vecklande uppgift.
Den frihet och självständighet som undervisningen vill åstadkomma är ej ctt ändamål i sig; den bildar under» laget för samarbete och samverkan. För elevens anpassning i olika grupper och som samhällsmedborgare är det bety- delsefullt att egenskaper som känsla av samhörighet och medansvar utvecklas. För att kunna göra en aktiv medborgar- insats krävs utveckling av de egenska- per, som bär upp demokratins princi— per: tolerans, vilja till samverkan, vilja att se på medmänniskor som likaberät- tigade, respekt för sanning och rätts— principer.
Innehåll och kvaliteter i skolans per» sonlighetsfostrande uppgift bör som ovan nämnts vara oberoende av ålders- stadium. Samma uppgift åvilar varje skolform. För den följande diskussionen av gymnasieutbildningens innehåll konstateras därför, att den fixering av dessa uppgifter, som görs i skollagen och mera preciserat i läroplanen för grundskolan, har sådan generell gil— tighet att gymnasieutredningen kan be—
gränsa sig till de för gymnasiestudict specifika uppgifterna.
För att få ett grepp om hur gymna— siet bör utformas, måste man söka fast- slå de krav, som ställes på denna sko- la. Dessa krav är många och som ovan antytts kommer de från flera skilda håll. Det är lämpligt att — utan inbör- des rangordning — skilja på
dels avnämarkrav, d. v. s. sådana spe- cificerade förutbildningskrav, som ställes från olika avnämare av gymna— sieutbildade, d. v. s. arbetsgivarna och vidareutbildningsanstalterna,
dels samhällslivets krav, d. v. s. såda- na allmänna krav, som samhället _ både i trängre och vidare bemärkelse -— måste ställa på att gymnasiet hjälper sina adepter att inte bara förverkliga sig själva utan även inpassa sig i sam- levnaden med andra människor,
dels individens egna krav att få ut- veckla sina anlag och intressen.
Huruvida gymnasiet kan uppfylla alla krav måste givetvis bedömas med hän- syn till vad som är praktiskt uppnåe- ligt samt erfarenhetsmässigt rimligt, och Önskvärt med hänsyn till ungdomarnas ålder och förutsättningar.
I direktiven till gymnasieutredningen har departementschefen anbefallt utred— ningen (jfr 3.1.4.1) att
»vcrkställa en kartläggning av de ford- ringar, som olika avnämare av gymnasialt utbildad arbetskraft, inbegripet de olika utbildningsanstalterna för fortsatt utbild- ning, ställer eller vill ställa på den gymna- siala utbildningens innehåll och resultat, framför allt ifråga om kunskaps- och fär— dighetsstandard».
Gymnasieutredningen har genomfört omfattande avnämarundersökningar för att få en så god bild som möjligt av av- nämarnas krav men har givetvis ändå inte kunnat täcka alla aspekter. Nedan ges i 5.2 en koncentrerad sammanfatt- ning av dessa undersökningar. Dessa undersökningar åberopas, när det gäl-
ler vissa detaljer, dessutom fortlöpan— de i framställningen. I övrigt hänvisas till den fullständiga redogörelsen i Dahllöf: Kraven på gymnasiet (SOU 1963: 22).
På åtskilliga punkter i de följande kapitlen lämnas härutöver redogörelse för vissa ytterligare avnämarsynpunk- ter.
Samhällslivets krav låter sig ej på samma sätt kartläggas empiriskt. Gym- nasieutredningen analyserar i 5.3 därför dessa krav något friare. Några aspek— ter har dock belysts genom utredning- ens avnämarundersökningar. Mot bak— grund av dessa samt den allmänna de- batt seln förts ger gymnasieutredningen sina synpunkter på samhällslivets krav.
Vidare diskuteras i 5.4 individens krav utifrån den redogörelse som redan lämnats av Härnqvist & Grahm: Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15).
Utredningen sammanfattar därefter i 5.5 kraven och diskuterar i 5.6 mot dessa innebörden av allmänbildnings- begreppet och definierar sin använd- ning av detta.
Slutligen framlägges i 5.7 mål och riktlinjer för gymnasiet som en sam- manfattning av de mot kraven svaran- de uppgifterna.
5.2 Krav från universitet och hög- skolor, förvaltning och näringsliv
5.2.1 Utredningens undersökningar
Som framgår av det föregående måste de krav som ställs på gymnasiernas ele- ver i deras fortsatta utbildning eller yr- kesverksamhet tillmätas betydelse vid gymnasiets konstruktion. För den all- männa gymnasiesektorn gäller detta i första hand universitet och högskolor, vid vilka en mycket stor andel (f. n. mer än 80 %) av en årskull studenter bedriver fortsatta studier. För gymna-
siets ekonomiska och tekniska sektorer spelar synpunkter från näringsliv och förvaltning en motsvarande roll. Det bör dock observeras, att krav och synpunk- ter från det senare hållet också är re- levanta för den allmänna sektorn lik— som universitets- och högskolesynpunk- terna för de fackinriktade sektorerna.
Frågan om i vilken utsträckning des- sa synpunkter från gymnasiets motta- garsida, sammanfattningsvis benämnda avnämarsynpunkter, skall få normera gymnasiets utformning är en avväg- ningsfråga, som dels beror på hur en- hetliga kraven är, dels sammanhänger med om dessa krav är förenliga med de hänsyn man måste ta till andra vik— tiga faktorer, elevernas mognad och intressen, deras yrkesvalssituation. Om kraven från exempelvis universitet och högskolor är inbördes motstridiga får de självfallet mindre vikt. Om de däremot speglar en enhetlig tendens, som är ge- mensam för åtminstone stora delar av universitets- och högskoleväsendet, kan dessa synpunkter tillåtas spela en större roll.
Då gymnasieutredningen ansåg det särskilt viktigt att beakta avnämarsyn- punkterna på gymnasiets kursinnehåll, redan i det grundläggande konstruk- tionsarbetet, beslöt den på ett tidigt stadium att genomföra den kartlägg- ning av kraven på mottagarsidan, var— om direktiven talar, i form av en sär- skild expertundersökning i systematisk form.
Denna undersökning kompletteras i vissa avseenden av undersökningar ut- förda av lektorn Birger Bromsjö (SOU 1963: 41) .
5.211 Avnämarundersökningamas upp- läggning och huvudresultat. Undersök- ningsprogrammet i SOU 1963: 22 upptar sex delundersökningar. Två av dessa, huvudundersökningarna A och B, är re-
lativt omfattande och täcker samtliga allmänna ämnen på gymnasiestadiet. A—undersökningen har utförts bland uni- versitets- och högskolelärare, B-under- sökningen i förvaltning och näringsliv. Övriga delundersökningar utgörs av in- tensivstudier inom moderna språk och latin. Tre av dessa gäller efterfrågan av olika sidor av språkfärdigheterna dels från huvudsakligen humanistiska ämnen vid universiteten (E), dels från vissa andra ämnesgrupper vid universi- tet och högskolor (D), dels från ett an- tal större företag i näringslivet (C). De två sistnämnda undersökningarna om- fattar endast moderna språk. Det läggs där särskild vikt vid frågan om behovet av språkkunskaper i framtiden inom forskning och näringsliv. Den sista del— undersökningen (F) ägnas latinunder- visningen i gymnasiet, i vilken latin- undervisningens faktiska utformning jämförs med de krav på latinkunskaper, som framkommit i E-undersökningen.
Samtliga undersökningar har utförts med enkätmetod i sådan utformning, att en rangordning av olika kunskaper och färdigheter kan erhållas med hän- syn till angelägenhetsgrad för olika grupper av uppgiftslämnare. Man kan också jämföra bedömargrupperna sins- emellan för att se i vilken utsträckning ett moment efterfrågas mer generellt. I huvudundersökningarna samt intensiv- studierna C—E kartläggs kraven på kunskaper och färdigheter på detta sätt. Samtidigt inhämtas uppgifter om stan- darden hos elevernas kunskaper och färdigheter så som företagsledning eller avdelningschefer respektive akademiska lärare bedömer dem. Genom att sam— manställa uppgifter om föreliggande krav med standardbedömningarna kan man erhålla en samlad bild av hur gym- nasiets kursinnehåll för närvarande fungerar från mottagarnas synpunkt. Denna bild har sedan kompletterats
med frågor om önskemål om föränd- ringar i framtiden i olika avseenden.
Undersökningarna har en översiktlig karaktär. l huvudundersökningarna vägs olika ämnen eller större ämnesdelar mot varandra, vilket innebär, att några detaljerade analyser av de enskilda äm- nenas olika aspekter inte har kunnat genomföras annat än i intensivunder— sökningarna i moderna språk och latin. Resultaten utgörs av svar som visserli- gen har karaktären av expertbedömning- ar men som ändå är subjektiva till sin grundläggande natur. Formulären har dock utformats så, att subjektiviteten skall få så litet spelrum som möjligt. Vid bearbetningen har denna felkälla uppmärksammats. Resultaten av pröv- ningarna av tillförlitligheten visar, att denna i övervägande antalet fall måste betecknas som fullt tillfredsställande. I de fall där lägre tillförlitlighet kan konstateras, har detta särskilt beaktats vid tolkningen av resultaten.
Den reservationen bör vidare tillfo- gas att undersökningar av denna art ställer, vad framtidsperspektivet beträf- far, stora krav på avnämarnas förutse- ende, fantasi och förmåga till överblick över utvecklingstendenserna. En gymna- sieorganisation, som träder i kraft 1965, för sina elever ut i kvalificerat studie- och yrkesliv först mot slutet av 1960- talet och flertalet blir efter fortsatta studier yrkesverksamma först ett gott stycke in på 1970-talet, kanske ännu senare.
De resultat som i det följande redo- visas gäller, där ej annat anges, de krav som ställs på elever från olika gymna- sier enbart i deras egenskap av yrkes- utövare respektive studerande vid uni- versitet och högskolor. Genom att ka- nalisera »allmänbildningssynpunkter» till en särskild fråga har man kunnat hålla bedömningarna av yrkes- och stu- diekrav rena från i detta sammanhang
ej relevanta synpunkter. En specialana- lys av »allmänbildningssynpunkterna» ges i 5.3.1.2.
Även huvudundersökningarna har måst begränsas till sitt omfång av hän- syn till tid och kostnader. Sålunda om- fattar huvudundersökning A läroämnen vid universitet och högskolor men inte andra studentkarriärer, exempelvis vid de statliga affärsdrivande verken. Hu- vudundersökning B har av liknande skäl måst begränsas till större företag inom olika branscher. Med den begräns- ning som skett utgör de emellertid un- dersökningar av hela populationen.
Vid bearbetningen utgör de grund- läggande enheterna examensämnen respektive företag eller avdelningar av viss typ, ordnade med hänsyn till bransch och sysselsättningens huvud- sakliga natur. Särskilt i universitets- och högskolematerialet blir underlaget litet i varje ämne med hänsyn till det be- gränsade antalet universitets- och hög- skolelärare. Detta hindrar emellertid inte att tydliga och genomgående ten- denser kan spåras i stora delar av ma- terialet. I den följande redovisningen samlas för överskådlighetens skull all information från både huvudundersök- ningar och intensivstudier under rubri- ker som täcker följande olika grupper (moment) av kunskaper och färdighe- ter: moderna språk, klassiska språk, humanistisk och samhällsvetenskaplig orientering, tekniska och ekonomiska ämnen samt allmänna färdigheter (in- klusive vissa färdigheter i svenska).
Vikten av moderna språk framgår med stor pregnans i både huvudunder- sökningarna och intensivundersökning- arna C—E. I det nuläge som speglas i huvudundersökningarna gäller mer ge- nomgående krav i första hand engelska, i andra tyska och i tredje hand franska. Kraven på engelska är så gott som ge-
nomgående mycket höga men bedöm- ningarna av kunskapsstandarden visar trots detta så gott som genomgående till- fredsställande färdigheter. Tyskan är i detta avseende tydligt sämre lottad, även om svaren på standardfrågan mestadels rör sig i regionen för smärre brister. Kraven i tyska ligger på det hela ta— get ganska högt. Kraven i franska kan visserligen iakttagas som genomgående i hela universitets- och högskoleinate- rialet men den gemensamma kravnivän är ganska blygsam. Däremot framträder franskan med relativt höga krav, fullt i nivå med tyskan, inom vissa större humanistiska ämnesområden. Bedöm- ningen av kunskapsstandarden i franska är genomgående klart negativ, mestadels i kategorin påtagliga brister.
En genomgång av kurslitteraturen för två betyg i ett större antal representa- tiva universitetsämnen visar dock, att franskan inte är företrädd med något enda obligatoriskt arbete. Språket har tidigare haft en viss position i flera ämnen, bland dem matematik. Förutom svenska förekommer rikligast engelska, som numera finns representerat inom flertalet ämnesområden. Danska och norska är också vanliga i kurslitteratu- ren liksom tyska, det senare med kon- centration inom vissa naturvetenskap— liga ämnen, främst de biologiska. Tyskan har dock tidigare varit mer utbredd i kurslitteraturen. Tillfogas bör att ge- nomgången ej omfattat kurslitteraturen i de moderna språken.
Även i övrigt bekräftar intensivun- dersökningarna resultaten från huvud- undersökningen. De sidor av språkun- dervisningen som tas i anspråk under de grundläggande studierna vid univer- siteten är i första hand läsning av tex- ter på sakprosa (informationsläsning), förmåga att förstå föredrag eller liknan- de samt att föra samtal på det främman- de språket. På högre studienivåer lik-
som ute i näringslivet används språkfär- digheterna på ett mer allsidigt sätt ge- nom att den skriftliga framställningen mer systematiskt tas i anspråk.
Så långt nuläget. I fråga om gymna— siets språkundervisning i framtiden framkom redan i huvudundersökningar- na som svar på en allmän attitydfråga ett starkt intresse för ökad vikt åt mo— derna främmande språk såväl från uni— versitet och högskolor som från för- valtning och näringsliv. I intensivun- dersökningarna C—E fördjupades ana- lysen av denna frågeställning såtillvida som uppgiftslämnarna för vart och ett av ett större antal språk skulle ange, om det i framtiden var nödvändigt för alla (inom den yrkeskategori som sva- ret gällde) eller _ om så ej var fallet — nödvändigt eller önskvärt för en större del eller mindre del av de an- ställda respektive studerande.
Visserligen erhålles i framtidsfrågan samma rangordning mellan engelska, tyska och franska som tidigare, men det anmärkningsvärda är, att skillna- den mellan tyska och franska här är förhållandevis liten. Efterfrågan på franska för framtiden blir härigenom även i absoluta termer betydande.
Även i fråga om vissa andra språk än engelska, tyska och franska förelig— ger ett tydligt intresse med hänsyn till framtiden. Det gäller i första hand ryska och spanska. Ryska efterfrågas mest vid universitet och högskolor och företrädesvis för blivande forskare, men även inom näringslivet finns en genom- gående efterfrågetendens som dock hu- vudsakligen innebär att ryska är önsk- värt för en mindre del av de anställda med teknisk eller ekonomisk utbildning på högskole- eller gymnasienivå. Inom näringslivet är enligt materialet efter- frågan på spanska relativt framträdan- de med undantag för vissa branscher. Spanskans roll på universitetsplanet är
inte fullt så utpräglad och motsvarar knappt ryskans roll för näringslivet, så som deras betydelse framgår av dessa framtidsbedömningar. Något intresse för språk som portugisiska, kinesiska eller japanska röjer icke detta material. Utredningen vill emellertid erinra om sina reservationer beträffande framtids- bedömningarna.
Resultatet av framtidsfrågan visar så- lunda generellt hur viktigt det är, att den gymnasieutbildade arbetskraften sammanlagt kan erbjudas färdigheter över ett bredare språkregister än hit- tills. Därmed är inte sagt, att alla en— skilda individer skall i denna mening bredda sina språkkunskaper.
I syfte att ytterligare belysa frågan om det framtida behovet av främmande språk har gymnasieutredningen låtit ut- föra en specialundersökning vid befint- liga organ för litteraturtjänst och doku— mentation inom näringsliv och organi- sationer. Undersökningen organiserades i samarbete med Ingeniörsvetenskaps- akademien och genomfördes i början av 1963, varför den inte kunnat redo— visas i SOU 1963: 22. Den kommer att rapporteras separat. Med hänsyn till att frågan gäller personal, tillhörande ut- präglad specialistkategori, har resulta- ten i första hand relevans för universi- tets- och högskoleväsendet men de är, särskilt med hänsyn till den framtida utvecklingen, av intresse också för gym- nasiet.
Från den preliminära bearbetningen, som omfattar 85 centraler för litteratur- tjänst, kan följande rapporteras.
De språk som under 1962 bevakats regelbundet eller sporadiskt är, förutom engelska, tyska och franska, vilka be- vakas i mer än 75 % av dokumenta- tionseentralerna, i första hand ryska (över 50 %). En frekvens överstigande 25 % erhålles vidare för italienska och
spanska, medan finska och japanska be- vakas i 10—25 % av fallen. Lägre frek- venser erhåller portugisiska, holländska, polska och tjeckiska.
På frågan »Hur bedömer Ni framtids— utvecklingen inom Edert område?» har ryska och japanska i större utsträckning angetts sannolikt komma att erhålla större vikt i framtiden. Frekvensen för ryska överstiger 75 %, för japanska motsvarar den drygt 40 %. Denna fråga följdes upp genom två frågor, av vilka den ena gällde i vilka språk man i framtiden borde kräva läsfärdighet in- om företagets eller organisationens egen litteraturtjänst. Den andra frågan avsåg de språk i vilka man för framtiden mer regelbundet räknar med att behöva an- lita översättare. I båda frågorna erhål- ler ryskan höga värden, medan japan- skan erhåller en sammanlagd frekvens av cirka 40 %, till övervägande delen i form av svar på den senare frågan angående anlitande av översättare. Andra nu mindre vanliga språk som er- håller frekvenser över 25 % är spanska och italienska. Över gränsen 10 % når dessutom finska, portugisiskaoch kine— siska.
Dessa resultat talar ytterligare för gymnasieutredningens uppfattning om behovet av en breddning av gymnasiets språkprogram.
I fråga om de klassiska språken dis- kuteras latinämnets ställning närmare i annat sammanhang. (Jfr kap. 8.) Hu- vudresultaten i fråga om detta ämne innebär bl. a. följande. Relativt tydliga krav på förkunskaper registreras i hu— vudundersökning A inom de teologiska och humanistiska fakulteterna, även om bedömningssiffrorna inte är de högsta. En jämförelse med exempelvis franska visar inom detta område som regel hög- re krav för franskan men också tendens till lägre standardbedömningar för detta
språk. Som helhet pekar detta i rikt- ning mot att det är mer angeläget att inom detta område upprätthålla högre krav på franska än på latin. Inte heller i framtidsfrågan når latinet någon full anslutning som nödvändigt för andra än för teologerna.
Som närmare motiveras i annat sam- manhang (kap. 8) leder undersökning- arna i latinfrågan till den slutsatsen, att gymnasiet för de elever, som vid universiteten avser att bedriva studier i moderna språk för två betyg, kan begränsa latinstudiet avsevärt till att omfatta elementärt latin med särskild inriktning på ordkunskap och ordbild- ningslära.
Ett särskilt problem utgör de histo- riska ämnena. Utnyttjandet av de delar av latinundervisningen som utgör dess huvudmål, nämligen att Översätta och tolka latinska texter, synes på tvåbe- tygsstadiet ske endast i liten utsträck- ning. Högst ligger värdena här för äm- net historia men endast i ett mom-ent, läsning och översättning av efterantika texter, kommer bedömningarna upp i nivå med »i enstaka men viktiga sam- manhang». Opinionen bland histori- kerna synes, när det gäller tvåbetygs- stadiet, också vara delad. översättnings- färdigheterna efterfrågas däremot inte alls av lärarna i ekonomisk historia och litteraturhistoria.
Bland övriga ämnen vid universite- ten föreligger krav i klassiska språk hu- vudsakligen från teologiska fakulteten, den klassiska ämnesgruppen (latin, gre- kiska samt klassisk fornkunskap och an- tikens historia) samt för högre — och specialinriktade —— studier i historiska och filosofiska ämnen. För de teologiska och klassiska ämnesgrupperna kan kon- stateras, att det föreligger samtidiga krav på både grekiska och latin.
Det bör i detta sammanhang slutligen noteras, att enstaka ämnen i juridiska
fakulteten samt inom den biologiskt— medicinska ämnesgruppen utnyttjar la- tinkunskaper. I vissa fall ingår särskild undervisning i de akademiska studier- na, huvudsakligen avseende terminolo- giskt latin.
De moment, som hänförs till huma— nistisk och samhällsvetenskaplig orien- tering, kan med hänsyn till resultaten i huvudundersökningarna delas i två kategorier.
Den ena utgörs av moment i vilka krav _ frånsett allmänbildningsaspekten »— föreligger från ett större antal ämnen. Så är fallet i första hand med samhälls- kunskap, psykologi samt kulturgeogra- fi med ekonomisk geografi i nu nämnd ordning. Standardbedömningarna har för de två förstnämnda ämnena en ne- gativ tendens, som i näringslivsmateria- let är tydligast för psykologiämnet. Be- träffande båda ämnena gäller, att de vid fackgymnasierna så nyligen införts som självständiga ämnen, att resultaten av den mer systematiska undervisning, som därigenom möjliggjorts, ännu inte kunnat slå igenom ute i fältet. Motsva- rande gäller för samhällskunskap på det allmänna gymnasiet.
Den andra momentgruppen utgöres av moment som beläsenhet i skönlitte- ratur, litteraturhistoria, religions- och kyrkohistoria samt bibelkunskap, his- toria före och efter 1800, filosofiska pro- blem och deras historia. Kraven kan från förutbildningssynpunkt lokaliseras till de humanistiska och teologiska äm— nesgrupperna. I näringslivsmaterialet saknas dessa moment helt med undan— tag för historia efter 1800, där specifika utbildningskrav anmäls från vissa håll, låt vara i blygsam omfattning. Bedöm— ningarna av kunskapsstandarden i uni- versitetsmaterialet är klart positiva för- den moderna historien, någorlunda po- sitiva för de båda litteraturmomenten..
svagt negativa för den äldre historien samt ganska tydligt negativa för de tre delmomenten inom religionskunskapen.
Momenten inom ämnesområdena ma— tematik och naturvetenskap förekommer med nämnvärda krav huvudsakligen inom de matematisk-naturvetenskapliga, biologiskt-medicinska, tekniska och merkantila sektorerna inom såväl uni- versitets- och högskoleväsende som för- valtning och näringsliv. Med vissa un- dantag är standardbedömningarna på det hela taget positiva från dessa håll, särskilt i fråga om den elementära ma- tematiken och geometrin samt fysik och kemi. Däremot utgör momenten algebra och funktionslära samt i synnerhet sta- tistik och sannolikhetslära undantag vad gäller såväl krav som standard- bedömningar. Efterfrågan har här en betydligt vidare bas, som i fråga om statistik och sannolikhetslära täcker huvuddelen av hela undersökningsma- terialet, alltså även viktiga delar av det humanistiska ämnesområdet, även om nivån på kraven här är något lägre. Standardbedömningarna går genomgå- ende i klart negativ riktning för sta- tistikmomenten och visar även i fråga om algebra och funktionslära vissa bris- ter utanför den centralt matematiskt- tekniska sektorn. De starkt negativa be- dömningarna av kunskaperna i stati- stikmomenten är i och för sig fullt för- klarliga mot bakgrund av momentens synnerligen blygsamma roll i den nu- varande gymnasieundervisningen i samtliga gymnasieformer.
I fråga om mer tekniskt och ekono- miskt inriktade ämnen (fackämnen vid tekniska gymnasier, ämnen med inrikt— ning mot handelskorrespondens och fö- retagsekonomi vid handelsgymnasierna samt maskinskrivning, stenografi och
dylikt) bör först anmärkas, att dessa ämnen inte ingår i undersökningarnas primära målsättning. De har inte diffe- rentierats på de enskilda undervisnings- ämnena och används endast som refe- renspunkter för de allmänna ämnena. Det utesluter inte, att vissa resultat kan vara av låt vara begränsat intresse. Maskinskrivning efterfrågas sålunda ganska generellt även på universitetssi- dan. Av de två handelstekniska momen- ten finns beträffande momentet före- tagsekonomi en svag tendens till klago- mål, något som däremot inte gäller mo- mentet handelskorrespondens. De tek- niska gymnasiernas fackämnen bedöms på det hela taget positivt.
Som påpekats i 5.2.1 ges ytterligare belysning åt de tekniska ämnena i den av Bromsjö gjorda specialutredningen beträffande gymnasieingenjörer.
Momentgruppen allmänna färdigheter omfattar dels moment med anknytning till läs— och studieteknik i vid mening, dels moment som ämnesmässigt närmast faller under modersmålet. Samtliga mo- ment är aktivitetsmässigt nära förbund- na med varandra. Ett annat gemensamt drag är, att de samtliga speglar färdig- hetssidan i målsättningen för ämnet modersmålet på grundskole- och gym- nasienivån med det viktiga tillägget, att detta är moment, som visserligen sär- skilt föreskrivs i modersmålsämnet men som kan och bör tränas inom flertalet undervisningsämnen.
Resultatet av avnämarundersökning- arna är i dessa avseenden mycket en- tydigt. Med ytterst få undantag är krav- nivån genomgående mycket hög i samt- liga undersökta ämnes- och yrkesgrup- per. I fråga om standardbedömningarna finns dock vissa variationer dels mel- lan momenten, dels mellan de olika gym- nasieformerna. Sålunda visar bedöm- ningarna avseende de tekniska gymna-
sierna klart positiva standardskattning- ar av färdigheten att läsa och tolka tabeller och diagram, medan samma material, särskilt i den del som gäller industriföretag, visar en genomgående men ändå inte särskilt utpräglad nega- tiv tendens för skriftlig framställning på god sakprosa. Med hänsyn till de olika situationer, som möter i yrkes- verksamhet och vid akademiska stu- dier, kan strikta jämförelser mellan ma— terialen från universitets- och närings- livssidorna knappast göras. Det kan blott konstateras, att man från univer- sitetssidan framställer åtskilliga klago— mål på sådana moment som gäller bok- och bibliotekskunskap, medan den skriftliga framställningen på god sak- prosa i och för sig bedöms förhållande- vis gynnsamt. Även standardbedömning- arna avseende den muntliga framställ- ningen är tämligen genomgående ehuru svagt negativa i universitets- och hög- skolematerialet.
Bland dessa allmänna färdigheter in- tar det moment en särställning, som sammanfattningsvis benämnes självstän- digt arbete och som i sin fulla formu- lering lyder: att på egen hand planlägga ett längre arbete samt genomföra och redovisa det muntligt eller skriftligt. I universitets— och högskolematerialet vi- sar kravbedömningarna av detta mo- ment ganska stora variationer, vilket närmast torde sammanhänga med de varierande förutsättningarna att ta i anspråk sådana färdigheter. Detta i sin tur är beroende dels av variationer i undervisning och kursfordringar vid olika slag av läroanstalter, dels av olika uppfattning om hur långt man på det lägre universitetsplanet kan och bör låta studenterna arbeta självständigt. Genomsnittligt har emellertid momentet fått förhållandevis höga kravvärden i båda huvudundersökningarna. Bedöm- ningen av färdighetsstandarden är en-
tydig även i universitet51naterialet. Ten- densen är negativ, pendlande mellan smärre och påtagliga brister. Även i nä- ringslivsmaterialet är tendensen i fler- talet fall negativ, 0111 än mindre utpräg- lat.
Detta resultat bekräftas av svaren på vissa andra frågor. Som tydligaste exem- pel kan följande anföras. Bland svars- alternativen i den mer allmänna frå- gan om vilka förändringar, som veder- börande skulle vilja se genomförda i det nya gymnasiet, ingick bland 11 and- ra förslag också större, oförändrad eller mindre vikt vid vana vid själv- ständiga studier. I materialet såväl från universitet och högskolor som från för- valtning och näringsliv samlar detta svarsalternativ det utan jämförelse största antalet röster för »större vikt». I de olika bedömargrupperna har inte mindre än 65——80 % av uppgiftsläm- narna svarat på detta sätt.. Även andra svar samt kommentarer till frågorna vi- sar, att en förändring i angiven riktning av gymnasiets arbetsformer bedöms som synnerligen angelägen från avnä- marsynpunkt. Attitydfrågorna går dess- utom entydigt i riktning mot större vikt för moderna språk. Flertalet anser ock- så att en bredare allmänbildning med mindre specialisering på linjer och gre- nar vore till fördel för de studerande.
Som en allmän slutsats för både det allmänna gymnasiet och fackgymnasier- na gäller, att de sidor av den nuvarande gylnnasieorganisationen, som fungerar minst tillfredsställande i förhållande till kraven på avnämarsidan, är dels gymna- siets arbetsformer, dels den för flertalet avnämare angelägna gemensamma kun- skapsgrunden. Vissa undantag finns vis- serligen från denna regel (engelska, ele- mentär matematik) men tendensen äri gengäld desto mer utpräglad i övriga moment som tyska, andra delar av ma-
tematikämnet, framför allt statistik med sannolikhetslära, samhällslära, psykolo- gi, filosofi (med idéhistoria) etc.
Den undersökningsteknik, som här kommit till användning, har möjliggjort, att gymnasieutredningen erhållit en på en gång samlad och nyanserad bild av gymnasiets funktion från avnämarsyn— punkt, där olika kursmoment kunnat ses i relation till varandra på ett sätt som inte är möjligt genom ett ordinärt re- missförfarande. Den tekniska tillförlit- ligheten av bedömningarna har under- sökts och beaktats vid slutsatserna. Som författaren själv framhåller vid flera till- fällen i betänkandet kan man dock inte dra omedelbara slutsatser för gymna- siets konstruktion direkt av dylika ex- pertundersökningar. Dessa fyller snarast uppgiften att på områden, där mer sys- tematiska undersökningar är möjliga, lägga en så tillförlitlig grund för kon- struktionsarbetet som möjligt. I detta fall gäller undersökningarna huvudsak- ligen ett nuläge i fråga om gymnasiets kursinnehåll och dess funktion med hänsyn till avnämarsidan. Vissa frågor om framtiden ingår. Dessa ger givetvis endast en beskrivning av hur man på olika håll vid universitet och högsko- lor, i förvaltning och näringsliv för när— varande bedömer behovet för framtiden. Nya omständigheter tillstöter dagligen som relativt snabbt förändrar bilden. Gymnasieutredningen har självfallet också att göra sin egen bedömning ut- ifrån sin samlade syn på hela gymnasie- frågan. Detta gäller inte bara framtids- frågan, som den behandlats i avnämar- undersökningarna. Även en aldrig så enhetlig resultatbild från avnämarsyn- punkt måste i slutskedet vägas mot and- ra faktorer av betydelse för gymnasie- frågans lösning.
5.2.1? Ytterligare avnämarsynpunkter har framkommit vid kontakter med och
i skrivelser från framför allt fackgym- nasiernas avnämare. Dessa kommer att redovisas nedan, varvid en avgränsning göres till uttalanden av mer allmän ka— raktär.
I de yttranden, som avgivits över för- slaget till provisorisk timplan och mål- sättning för det 3-åriga handelsgymna— siet, framhåller bl. a. Svenska arbets- givareföreningen och Sveriges industri- förbund som önskvärt att samtliga gym- nasister — oavsett vid vilken gymna- siefonm de utbildas —— bibringas en ge- mensam allmän grundutbildning i så stor utsträckning som möjligt. Det är av stor vikt, betonas det, att gymnasis- ter från vilken gymnasieform de än utexamineras erhåller likvärdiga möj- ligheter att vinna inträde vid universi- tet och högskolor. Det framhålles också att innebörden av en sådan målsättning är att utrymmet för mer fackmässiga studier beskäres.
Liknande synpunkter har framförts av Försäljnings- och Reklamförbundet.
Sam-ma principiella grundsyn redovi- sas av Sveriges Mekanförbunds kommit— té för det tekniska gymnasiet, en kom- mitté bildad i syfte att analysera verk- stadsindustrius synpunkter på den fram— tida gynmasieingenjörsutbildningen. Den framhåller som sin uppfattning att ut- bildningen visserligen skall ge yrkes- utbildning men att det tekniska gymna— siet i större utsträckning än det nuva- rande bör inriktas på att ge eleverna gedigna kunskaper i naturvetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt grundläggande ämnen. Utbildningen i tekniska tillämp- ningsämnen bör vara av allmän karak- tär och inte sikta till specialkunskaper. Det anses vidare angeläget att språkun- dervisningen ges större utrymme, att undervisningen i svenska syftar till att motsvara det ökade kommunikations— behovet inom industrin och att utbild- ningen dessutom bör omfatta allmänna
ämnen som t. ex. samhällskunskap och arbetspsykologi.
TCO har i skrivelse till gymnasieut- redningen med hänvisning till överlägg- ningar i dess ingenjörsråd framhållit likartade synpunkter och understrukit att den grundläggande ingenjörsutbild- ningen ej bör specialiseras så långt som de konkreta arbetsuppgifterna kräver. TCO anser att de tekniska gymnasiestu- dierna utan stark specialisering skall syfta till en ingenjörsutbildning med en allmän bildningsnivå Väl jämförbar med studentexamens och med ett teoretiskt naturvetenskapligt innehåll, som möjlig- gör vidare självständiga studier efter de individuella behoven.
En uppfattning som avviker från de anförda bedömningarna har av SACO framförts i en skrivelse till gymnasie— utredningen beträffande gymnasiets uppgifter, innehåll och organisation. Mot bakgrund av ett konstaterat behov av vidgade yrkesutbildningsmöjligheter på studentexamensnivå bedöms fack- gymnasieutbildningen böra bli lika yr- kesinriktad som nu och ej betraktas som en normal rekryteringsväg till uni- versitet och högskolor. SACO vill där- för »ta avstånd från de tendenser till uttunning av yrkesinnehållet i fackgym- nasieutbildningen som framkommit bl. a. i förslaget om tim- och kursplaner för det treåriga handelsgymnasiet». Dock bör här understrykas att utgångs- punkten för ställningstagandet till fack- gymnasiernas innehåll och mål är ett annat än för övriga nämnda organisa- tioner. SACO pekar på behovet att till- föra arbetsmarknaden större grupper med yrkesutbildning på gymnasienivå och uttrycker sina farhågor för att en mindre specialiserad utbildning skulle kunna leda till ytterligare tryck på uni- versiteten och då särskilt på de fakul- teter som från arbetsmarknadssynpunkt betraktas som ogynnsamma.
5.2.2 Slutsatser 5.221 Den undersökning, som refererats i 5.2.1, omfattar visserligen inte alla av- nämare av gymnasieutbildad arbets- kraft men, som framgår av utredning- ens resonemang i kapitel 4, torde man ha anledning räkna med att även i fram- tiden nämnda avnämare kommer att ta emot en mycket stor andel av de gym- nasieutbildade. För det nya gymnasiets utformning bör de erhållna informa- tionerna därför vara av stor betydelse. För den allmänna planeringen av gym— nasiets innehåll och organisation skulle det vara av betydelse att information av den karaktär, som redovisas i avnä- marundersökningen, kontinuerligt kun- de tillföras för att omsättas i en löpan- de översyn av gymnasiets utformning. Därmed skulle vinnas att undervisning- ens innehåll snabbare kunde anpassas till avnämarkraven. Gymnasieutred- ningen återkommer i kapitel 9 till frå- gan om en kontinuerlig läroplansrevi- sion.
5.2.2.2 Gymnasieutredningen avser ej här att föra någon detaljerad diskussion av avnämarkraven. Sålunda utföres här inte någon analys i syfte att precisera avnämarområden med hänsyn till gym- nasiets differentiering (se kap. 8). Ut- redningen vill i stället söka klassificera kraven med hänsyn till innehållet. Man kan konstatera att de rent »nyt- tobetonade» kraven för nästan alla av- nämare är sammansatta av tre kompo- nenter: Gymnasiet bör ge 1: specialförberedelse med sikte på verksamheter inom vederbörande avnä- marområde (t. ex. omfattande kurser i matematik, fysik och kemi för studier vid teknisk högskola, gedigen merkan- til grundutbildning för blivande han- delsanställda, latinstudier för teologis- ka studier).
II: kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska och ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter företrädesvis av statistisk art. lll: allmänna, icke ämnesbundna fiir- digheter, som har med studie- och ar- betsteknik att göra.
5.2.2.3 Kraven II och III i 5.2.2.2 ovan är i stort sett desamma för alla avnä- mare.
Utredningen betraktar det som själv- klart att en viktig uppgift för gymna- siet blir att bygga vidare på grundsko- lans utbildning i svenska och moderna språk. Att klart och redigt uppfatta och återge vad som sägs och skrivs på det egna modersmålet liksom att enkelt, tyd- ligt och effektivt uttrycka sina tankar, är en förmåga, som måste vidmakthållas och förbättras. Vad de främmande språ- ken beträffar är en god språkbered- skap viktigare än någonsin. Utan en sådan kommer vårt land att isoleras och ej kunna till fullo dra fördel av det växande kulturella och ekonomiska ut- bytet med andra länder. Vårt lands allt livligare medverkan i internationella organisationer och i strävandena att bi- stå utvecklingsländerna ökar också kra- ven på språkkunnigt folk. Språkstudier- nas omfattning torde på olika utbild- ningsvägar — och även individuellt — böra varieras, men uppenbart är, att det framtida behovet av språkkunnigt folk blir stort. Utredningen återkommer längre fram i betänkandet utförligt till denna fråga men vill redan här fram- hålla att inte bara de tre språken engel- ska, tyska och franska, vilka avnämarna i första hand krävt, försvarar sin plats på schemat. Studiemöjlighet bör lik- som för närvarande alltjämt lämnas även i andra språk, t. ex. spanska, ryska, italienska.
Kvantitativa metoder och betraktelse- sätt har under senare tid fått en starkt ökad betydelse inom allt flera områ- den. Av ålder har matematik varit ett betydelsefullt redskap inom naturveten- skaperna och tekniken; sedermera ock- så inom samhällsvetenskaperna. Numera användes detta redskap —— ofta i kombi- nation med statistiska metoder —— även i rent humanistiska sammanhang. Detta framträder tydligt i de nästan samstäm- miga avnämarkraven på matematiska färdigheter —- utöver vad grundskolan givit —- i synnerhet i form av oriente- ring om statistik och statistiska meto- der. Utredningen har därför kommit till den övertygelsen att det framtida gymnasiet måste ge alla elever någon sådan orientering.
Praktiskt taget alla tillfrågade avnä- mare har starkt betonat kravet III, sam- tidigt som många ansett att det nuvaran- de gymnasiet inte till fullo lyckats fylla detta krav. All kraft måste därför sättas in på att så utforma arbetsformer och studiefostran i det nya gymnasiet att ungdomarna, när de lämnar skolan, är vana att självständigt planera och ge- nomföra även mera omfattande arbets- uppgifter. Häri innefattas då förmågan att söka sig fram till kunskapskällorna, att studera dem utan förutfattad mening och med sinne för det väsentliga, att kri- tiskt bedöma och ta ställning samt all- sidigt och överskådligt samla och fram- lägga materialet. Detta innebär att gym- nasiet måste lägga stor vikt vid att med- dela eleverna vissa färdigheter i stu- dieteknik och arbetsplanering. Utred- ningen återkommer längre fram (se kap. 10) till denna fråga.
5.2.2.4 Som redan påpekats har flerta- let avnämare samma uppfattning i frå- ga om kraven II och III i 5.2.2.2. Där- emot krävs i I en för varje avnämare specifik förutbildning. Om man vid
gymnasiets utformning skulle ta bety- dande hänsyn härtill, skulle detta leda till en uppdelning på mycket speciali- serade studieprogram. Hur långt man skall gå på denna väg blir en avväg- ningsfråga, där särskilt följande två —— mot varandra stridande — synpunkter blir av vikt:
A: Varje studieprogram bör lämpa sig för en så bred avnämarsektor som möjligt. B: Många elever har på detta ålders- stadium utpräglade intressen, som bör tillgodoses genom specialiserade studieprogram.
Vad det här gäller är i själva verket frågan om gymnasiets differentiering. Utan att föregripa diskussionen i föl— jande kapitel 7 och 8 av detta problem skall här likväl antydas några av de många argument, som kan anföras för både A och B.
Starkt specialiserade studieprogram har fördelen av god motivation i den mån de svarar mot spontana intressen. Å andra sidan har de en benägenhet att låsa eleven i ett ofta alltför tidigt yr— kesval, vilket kan medföra många miss— tag med åtföljande svåra och dyrbara korrigeringar. Vart en ensidig inrikt- ning på en smal avnämarsektor skulle kunna leda belyses klart av dagens si- tuation vid de spärrade fackhögskolor- na och fakulteterna, där konkurrensen om platserna är mycket hård. Det vore olyckligt om de, som inte kommer in på dessa utbildningsvägar, hade en gymnasieutbildning, som endast passa— de för dessa. Påminnas bör också om det ökade behovet av rörlighet med hän- syn till arbetsmarknadens snabba för- ändringar, vilket förutsätter att utbild- ningen inte blir alltför speciell. Utred- ningen vill särskilt understryka att syn- punkten A ovan är av stor betydelse inom hela gymnasiet. Inom exempelvis
den sektor, som ger teknisk utbildning, måste av arbetsmarknadsskäl utbild- ning inom alltför snäva och specialise- rade sektorcr undvikas. Den bör också ge möjlighet till fortsatta studier vid högskolorna.
Samtidigt är det uppenbart, att spe- eialämnen eller specialbetoning av vis- sa ämnen i någon utsträckning måste förekomma i ett gymnasium, som inte bara förbereder en mycket stor del av eleverna för fortsatta högre studier utan även vill förbereda fackutbildning eller direkt yrkesverksamhet. Dels talar som ovan nämnts pedagogiska och utveck- lingspsykologiska skäl för en sådan an- ordning, som låter den studerande un- der gymnasiestudierna få mera ingående syssla med de ämnesområden, som sär— skilt fångar hans intressen och passar hans anlag, dels är utbildningsvägen på specialområdena numera så lång och krävande, att den — där så är möjligt — bör kunna beträdas utan längre dröjsmål efter grundskolans slut. Att till exempel matematisk-naturvetenskaplig betoning av studierna är till gagn för den, som känner dragning till ingenjörens eller läkarens yrke, är lika uppenbart som att det är angeläget, att t. ex. den blivande filologen får möjlighet till fördjupat språkstudium. Samtidigt måste det be- tonas att alla parter måste anpassa sig till den ständigt fortgående utveckling- en inom både skolan, arbetslivet och de högre studierna. Sålunda måste även av- nämarna i vissa fall kunna modifiera sina krav.
Av ovanstående redogörelse framgår att de krav (se II och III, 52.22) som ställes på vissa »kommunikationsfär- digheter» och på allmänna studie- och arbetstekniska insikter, i det hela är ge- mensamma för alla nu nämnda avnä- mare. De krav på specialförberedelser (se I, 5.2.2.2), som gymnasiets avnäma- re ställer, är däremot ofta mycket dis-
parata. Gymnasieutredningen avser ej att i detta sammanhang gå in på hur och i vilken utsträckning dessa kan tillgodo- ses. Så mycket bör dock redan här kun- na konstateras, att motstridiga krav knappast bör leda till en alltför stark uppsplittring av gymnasiets målsättning i skilda specialinriktningar. De hittills redovisade, allmänt nyttobetonade krav, som högskolorna, näringslivet och för- valtningen ställer på de gymnasieutbil- dade, synes leda fram till att målsätt- ningen för hela det framtida gymnasiet från dessa synpunkter kan göras rätt enhetlig.
En ytterligare precisering av gymna- siets uppgift fordrar emellertid också en analys av de krav, som ställ-es på gym- nasiet av individen själv och samhället i övrigt. I de närmaste avsnitten skall gymnasieutredningen diskutera dessa frågor.
5.3 Samhällslivets krav
5.3.1 Allmänna synpunkter
5.311 Gymnasieutredningen vill under- stryka att de krav som samhället ställer strängt taget gäller alla medborgare. Den orientering och de kunskaper, som varje människa behöver i egenskap av medborgare, bör komma alla till del oavsett om de passerat gymnasiet eller ej. Uppgiften att ge den grundläggande orientering som samhällslivet kräver tillkommer grundskolan. För det ålders- stadium som ligger däröver måste kra— ven delvis tillgodoses på olika vägar och givetvis också i olika mån med hän- syn till personliga förutsättningar och intressen.
För dem som går direkt ut i förvärvs- livet tillgodoses samhällskraven via kun- skaper och erfarenheter, som möter i ar- bets— och föreningsliv, genom fritids- verksamhet och självstudier. Det är kon-
takter, som givetvis också gymnasisten har, men kontaktytan blir av naturliga skäl mindre. Gymnasiet måste här kom- plettera.
5.3.1.2 De krav det här är fråga om lå- ter sig i många fall inte fånga genom enkäter till vissa utpekade avnämare, såsom fallet är med de krav, som ut- redningen sökt fastställa genom den i 5.2.1 redovisade undersökningen. Gym- nasieutredningen har emellertid i sam— band med denna undersökning sökt få en belysning av de här aktuella aspek- terna. Sålunda har de nämnda avnä- marna bl. a. givit tillfälle uttala sig om vilka krav de anser att gymnasieutbil- dade bör uppfylla — utöver de för yr- kesutövningen respektive studierna nöd- vändiga kraven —— för att kunna följa med och deltaga i andra företeelser inom samhälls- och kulturlivet. Som framgår av den separat publicerade re- dogörelsen (SOU 1963:22) har därvid många synpunkter framkommit, men det är givetvis endast vissa sidor av problemet som blivit belysta. Detta är naturligt eftersom de tillfrågade endast representerar en liten del av alla be- dömare och det här i själva verket ytterst är fråga om värderingar. En speciell detalj i utvärderingen av bedömningarna av vad som i avnämar- undersökningen kallats allmänbild- ningsaspekten förtjänar särskild upp- märksamhet. Det gäller den vikt i all- mänbildningsvärde utöver yrkes- och studiekrav, som ges de humanistiska sidorna av gymnasiets undervisning. Från allmänbildningssynpunkt uppskat- tas dessa nämligen i hög grad såväl av företrädare för förvaltning och nä- ringsliv som av universitetslärare inom naturvetenskap, medicin och teknik. Däremot kan man inte iaktta någon mot- svarande uppskattning av de naturve- tenskapliga ämnena från de humanis-
ter, teologer och samhällsvetare, som inte i större utsträckning ställer anspråk på sådana kunskaper för det egentliga studiearbetet. De humanistiska moment, som sålunda från dessa synpunkter rö- ner allmän uppskattning, är i första hand beläsenhet i skönlitteratur och historia men också samhällskunskap, geografi, psykologi och franska.
Den specifikation, som gymnasieut- redningen gör i avsnittet 5.3.2 nedan av samhällets krav, har begränsats till vad som enligt utredningens uppfattning är de fordringar, vilka de gymnasiala skol- formerna — jämte de redan i 5.2 redo- visade förutbildningskraven —— måste tillfredsställa. Det är därvid viktigt att hålla i minnet att det framtida gymna- siet och de därmed parallellställda ut- bildningsformerna skall bygga på den grund, som den nioåriga obligatoriska skolan lägger.
5.3.2 Komponenter i samhällslivets krav
5.3.2.1 Enligt gymnasieutredningens uppfattning kommer de allt rikare för- grenade internationella förbindelserna att kräva ökad uppmärksamhet i det nya gymnasiet. Det är inte bara de mo— derna transportmedlen, radio och TV, som knyter människor samman. Det mellanfolkliga samarbetet, ekonomiska förbindelser, gemensamma forsknings— uppgifter m. ni. verkar i samma rikt- ning. Alla dessa faktorer framhäver nödvändigheten av att kunskapen vid- gas till att omfatta jämte det egna lan- det, Norden och Europa också utom- europeiska folk och världsdelar i högre grad än hittills. Då ett av de främsta målen för ungdomens fostran i flertalet kulturländer just nu är att hos den en- skilde skapa respekt för människovär— det och sinne för folkens rätt att ställa krav på ett liv i fred och frihet under socialt, kulturellt och ekonomiskt fram—
åtskridande, måste studierna vad be- träffar både kursinnehåll och arbets— metoder i flera avseenden läggas till rätta för ett sådant syfte. Därigenom kan åtskilligt vinnas även med tanke på fostran till god medborgaranda och in- dividuell anpassning i tillvaron.
Det gäller således här att bl. a. till- godose ett ökat krav på kunskaper om beteendemönster i olika kulturer och det mänskliga samhällets konstruktion och funktioner, varvid perspektivet måste vidgas över de nationella grän- serna. Detta bör ske genom att den samhällsorienterande undervisningen stärks, men givetvis bör den ökade in- ternationaliseringen prägla alla ämnen.
Viktigt är emellertid också att andra aspekter beaktas, när det gäller att ut— veckla de unga till större vidsyn och till ökad förmåga att förstå sig själva och andra samt att göra en positiv in- sats i den komplicerade värld i vilken de lever. Gymnasiet måste därför fort- sätta det studium av litteratur, konst och religion, som påbörjats inom grund- skolan. Även ett — med hänsyn till olika studieinriktningar — på lämpligt sätt upplagt filosofi- och psykologistu- dium har i detta sammanhang en upp- gift.
Till sist bör framhållas att den in- ternationella utvecklingen liksom kom- munikationsbehoven i samhället ytter- ligare understryker kravet på kunska- per och färdigheter i svenska och mo- derna språk. Samhällets alltmer kompli- cerade natur leder också till krav på ökad förmåga till kvantitativ bedöm— ning. Båda dessa krav har framkommit vid den i 5.2 redovisade undersökningen.
5.3.2.2 Den tid vi lever i präglas i hög grad av naturvetenskapens och tekni- kens starka utveckling. Praktiskt taget alla människor beröres dagligen härav och en ständigt växande andel är direkt
knuten till tekniskt-naturvetenskapligt utvecklingsarbete eller omedelbara till- lämpningar härav. Av dessa senare in- divider kräves givetvis speciella insik— ter i naturvetenskap och teknik. Men även övriga medborgare måste för att förstå sina medmänniskor och de snab- ba förändringarna i samhället liksom för att kunna ta del i aktuella diskus- sioner och personligen kunna ta ställ- ning i för individen själv, samhället och ofta hela mänskligheten avgörande frågor ha en viss aktuell orientering i naturvetenskap och teknik. Utnyttjandet av naturvetenskapliga och tekniska forskningsresultat framstår i dag som en av de mest verksamma faktorerna i den sociala och ekonomiska utvecklingen. En icke oväsentlig del av de politiska spörsmål, medborgaren i ett demokra- tiskt samhälle har att ta ställning till, har naturvetenskapliga och tekniska implikationer. Varje medborgare måste därför få en fortlöpande orientering om naturvetenskap och teknik och om hur dessa verkar som drivkrafter för den sociala utvecklingen. Till detta bör alla skolformer medverka. Även de elever, som inte är specialinriktade på natur- vetenskap och teknik, måste få en vid- gad orientering utöver den grund som lagts i den obligatoriska skolan. Denna orientering bör innebära någon inblick i naturvetenskapligt betraktelsesätt, en orientering om de problem man brottas med samt någon bekantskap med de tekniska hjälpmedlen, som står veten- skapen till buds, och med de empiriska och matematiska metoder, varmed den arbetar.
En intensiv debatt har de senaste åren förts kring behov av ökad natur- vetenskaplig orientering. Den debatten har till stor del hämtat sin näring ur den av C. P. Snow hävdade meningen att vår ursprungligen relativt enhetliga civilisation kluvits i två kulturer som
löper risken att gå banor som alltmer fjärmar sig från varandra. En bidra- gande orsak till detta skulle vara det humanistiskt betonade bildningsidealet, som leder till bristande förmåga att assi- milera de tekniska och naturvetenskap- liga kunskapsområdena med de sociala och allmänmänskliga sammanhangen. Gentemot Snow har hävdats att hans kategoriklyvning är felaktig och att pro— blemet är fel ställt. Motsatsställningen skulle i stället finnas mellan speciali— sering och övergripande kunskap, de två kulturerna skulle upplösa sig i många. Men även Snows kritiker har pekat på den centrala betydelse skolan har för att motverka en icke önskvärd tidig spe- cialisering.
De förslag som i den svenska debatten framkommit och som tagit sikte på gym- nasiet har praktiskt taget entydigt pe- kat på behov av att alla gymnasister får information om naturvetenskap och tek- nik. Förslagen till lösningar har där- emot divergerat. Somliga har understru— kit idéhistoriens betydelse. Genom att inom ett ämne ge alla väsentliga sidor av kulturutvecklingen skulle skilda kun— skapsområden kunna införlivas med varandra och interrelationen mellan exempelvis filosofi, naturvetenskap och politik skulle framstå klarare. Det blir då möjligt att ge en bild av vad som med en mycket vid definition kallats världsbilden och dess utveckling. Andra har fäst stor vikt vid teknikens och na- turvetenskapens sociala och politiska aspekter. Naturvetenskaplig utveckling och tekniska uppfinningar inverkar som nämnts i hög grad på människors livs- villkor och påverkar politiskt handlan- de. Skolan bör därför enligt detta syn- sätt ge sådana kunskaper från skilda fält att de kan bidra till förståelsen för alla de problem som medborgaren mö- ter i samhället och i större eller mindre utsträckning tvingas ta ställning till.
Till dessa viktiga problem och till den refererade diskussionen kommer gym- nasieutredningen att återknyta i kapitel 9 i samband med den mer detaljerade redogörelsen för kursinnehållet.
5.323 De krav som ovan ställts på gym- nasiet är inriktade på att öka elevernas förmåga att förstå människor och män- niskans situation. Gymnasiet får emel- lertid inte inskränka sig till att ge ut- blick enbart över den egna samtiden och mot den närmaste framtiden. Stu- diet av historiska skeenden, av sociala och ekonomiska förhållanden i.gången tid, av förändringar och samhällets för- änderlighet är av betydelse för bättre förståelse av det moderna samhällets problem. I gymnasieundervisningen kan uppgiften då icke bli att ånyo och blott mera detaljerat genomgå grundskolans kurs utan i stället att söka följa idéer- nas uppkomst och utveckling, att teckna de stora dragen i den politiska, ekono- miska, kulturella och vetenskapliga ut— vecklingens historia och att söka _ i samverkan ämnena emellan — så långt det är möjligt ge sammanfattning och överblick.
5.3.2]; De krav som redovisats i 5.3.2.1 —-—5.3.2.3 har så långt möjligt tillgodo- setts redan i grundskolan genom dess samhälls- och naturorienterande ämnen. Eleverna har där fått grundläggande faktakunskaper och getts tillfälle att tillämpa dessa kunskaper. Det kan där- för inte vara meningsfullt att gymna- siet dubblerar den kunskapen eller en- bart ökar den kvantitativt.
Att de nämnda kraven ej här eller kan tillmötesgås enbart genom omfat- tande faktainlärning är självklart. De fakta som inläres bör väljas så att de ses i ett funktionellt sammanhang. Un— dervisningen bör också utformas så att
faktainhämtandet delvis blir ett resul- tat av elevens självständiga studier. På detta sätt får eleverna lättare överblick över och sammanhang i sitt vetande. Detta måste vara väsentligt med tanke på de former i vilka eleverna efter stu- diernas slut kommer att inhämta kun- skaper. Genom diskussioner av problem och idéer, d. v. s. genom att undervis- ningen får präglas av en kritiskt prö- vande inställning, skapas bättre bered- skap för förståelse av social, politisk, ekonomisk, naturvetenskaplig, teknisk, kulturell, religiös och mänsklig proble- matik vare sig det gäller det egna sam— hället och dess medborgare eller andra människor och samhällen.
5.3.2.5 Som redan inledningsvis påpe- kats, ingår i målsättningen för grund- skolan sådana allmänna personlighets- utvecklande uppgifter, som i stor ut- sträckning måste fortsättas inom de föl- jande skolformerna. Om några få år kommer den obliga- toriska nioåriga grundskolan att vara genomförd i hela vårt land. Somliga av dem, som lämnar grundskolan, går direkt ut i förvärvslivet. De kommer då att under den tid deras kamrater tillbringar i gymnasiet, fackskolan eller yrkesskolan förvärva kunskaper och er- farenheter såväl genom kontakter i ar- betslivet som i föreningsverksamheten — ideell, politisk eller facklig m. m. Ge— nom konfrontationen med vardagslivet — i arbetet och på fritiden — fortsät— tes för dessa ungdomar den personlig- hetsutveckling, som eftersträvas bl. a. i grundskolan. För kamraterna, som i stället för yrkesverksamhet valt fortsatt skolgång, blir miljön och därmed erfa- renheterna i många avseenden annor- lunda, ofta mer begränsad och mer konstlad. Det finns allmänt sett anled- ning att ge akt på den risk för isolering från samhället i övrigt som onekligen
lätt ger en prägel åt skolmiljön. En fortsatt personlighetsfostran är givetvis även för gymnasieeleverna viktig. Här- till måste skolan bidra i enlighet med de krav som samhället ställer.
Därutöver måste personlighetsfostran bestämmas av att gymnasisterna från studierna mer eller mindre direkt förs ut som medborgare med självständigt socialt och politiskt ansvar. Gymnasiets arbetssätt måste därför vara sådant att det kan bidra till personlighetsutveck- lingen och förbereda eleven för den vuxnes ansvar. Det gäller icke minst kontakten med arbetslivet utanför sko- lan. Vid avvägningen av innehållet i studierna och i deras metodiska upp- läggning likaväl som i anordningar för skolans sociala liv i övrigt bör stor hän- syn tas till den personlighetsutvecklan- de effekten.
5.4 Individernas krav
5.4.1 Inledning
I detta kapitel har hittills gymnasiets innehåll tecknats mot bakgrund av en analys av avnämarnas och samhälls- livets krav. En avvägning måste även göras gentemot de krav individen kan ställa på gymnasieutbildningens inne— håll.
Redan vid inträdet i gymnasiet är elevernas personliga intresseinriktning— ar delvis utdifferentierade. Gymnasiet måste inom rimliga gränser kunna ge utrymme för eleverna att fritt utveckla sina intressen. När 1946 års skolkom— mission (SOU 1948: 27) nalkades denna problematik, utgick den från elevernas intresseinriktning som en viktig grund för gymnasiets differentiering. Endast om elevernas intressen fullt ut tillvara- tas som utgångspunkt för studierna, menade skolkommissionen, kan gymna- siet få den studiefostrande karaktär som
7—318118
anses vara dess viktigaste funktion. Vid avvägningen av de individuella intres- sena gentemot samhällslivets krav grup- perade skolkommissionen skolans ar- betsområde i intresseområden samman— fallande med centrala områden inom samhälls— och kulturlivet. Från denna intressegruppering skisserades ett gym— nasium organiserat på tre linjer.
Skolkommissionen begränsade sin precisering av intresseområden till det allmänna gymnasiets arbetssfär. Från dess utgångspunkter kan emellertid gymnasiets hela arbetsområde föras in i bilden. Möjligheterna att tillgodose in- dividuella intressen inom studieorga- nisationen blir större om latituden vid— gas till att omfatta bl. a. tekniska och ekonomiska intresseinriktningar.
1940 års skolutredning (SOU 1947: 34) berörde denna fråga från delvis andra utgångspunkter. Skolutredningen avvisade emellertid blandgymnasietan- ken med någon reservation för införan- det av handelslinjer i det allmänna gym- nasiet.
Gymnasieutredningen vill här endast notera frågeställningen och avser att i annat sammanhang penetrera den grundligare.
Det bör emellertid framhållas att gym- nasisterna som påvisats i Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15, kap. 9, 12, 19) långt ifrån alltid tillhör någon utpräg— lad intressekategori. Gymnasiet kan inte stängas för dem som saknar be— stämd intresseinriktning. Tvärtom mås- te rimlig hänsyn tas även till dem vid gymnasiekonstruktionen. Detta belyses närmare i betänkandets kapitel 7 men något också i följande avsnitt.
5.4.2 Elevundersökningen I nyssnämnda undersökning (SOU 1963:15) behandlas i första hand de faktorer som synes bestämma elevernas
val vid de olika valtillfällen som gymna- siestudierna medför. Men några av de uppgifter som där använts för att belysa valfaktorerna ger också en mera gene- rell bild av elevernas krav på gymna- siets innehåll.
Det bör först i anslutning till det närmast föregående (5.4.1) noteras att de elever, som vid övergången till gym- nasium väljer olika linjer, i genomsnitt skiljer sig markant åt i fråga om intres- sen (a. a. sid. 127, fig. 7). Särskilt är det de teknisk-naturvetenskapliga intres- sena som verkar differentierande inom det allmänna gymnasiet, men även det som sammanförts under rubriken hu- manistiska intressen gav utslag, närmast hos latinlinjen och i positiv riktning. Fackgymnasiegrupperna har mera ut- präglade, med linjernas inriktning över- ensstämmande intresseprofiler än det allmänna gymnasiets linjer, och de är också med hänsyn till yrkesplaner m. m. mer homogent sammansatta än linjerna på allmänt gymnasium.
Detta gäller i genomsnitt, men det finns också inom varje undergrupp en högst betydande spridning. Så är exem- pelvis nära hälften av pojkarna på la- tinlinjen negativt inställda till det slags intressen, nämligen de humanistiska, som ändå är de som i jämförelse med andra intressen utmärker denna pojk- grupp mest i positiv riktning. Inom all— männa linjen råder över huvud taget en mycket stor intressevariation, och inget intresseområde framstår som särskilt karaktäristiskt för linjen, trots att även exempelvis samhällsinriktade intressen blivit föremål för mätning.
När eleverna själva fick gradera bety- delsen av olika motiv för linjevalet, kom »Där får jag läsa de ämnen som intresse- rar mig mest» först, markerat av 74 pro- cent., närmast följt av »Den linjen leder fram till de yrken som intresserar mig mest» (62 procent). Det är de två skäl
där ordet intresse förekommer i formu- leringen (a. a. sid. 82, tab. 24). I det närmaste hälften av eleverna har mar- kerat båda dessa skäl, 12 procent inget av dem. Latinlinjens blivande elever nämner ämnesintresset mera än genom— snittligt, tekniska gymnasiets och real- linjens yrkesintresset, medan de som tänker sig till allmänna linjen ligger lägst i båda hänseendena.
Intresset anknyter i dessa skäl dels till skolämnena, dels till yrkesvalet, men däremot ej till de mera generella intres- sefaktorer som behandlats. Även ämnes- inställningen och yrkesplanerna stude- ras emellertid mera direkt i undersök- ningen, varför jämförelser med elever— nas självupplevda motiv är möjliga. På det hela taget visar de ämnen eleverna säger sig vilja läsa — och särskilt så- dana man vill läsa många timmar i vec- kan —— en betydande överensstämmelse med de ämnen som upptas på olika lin- jers timplan (a. a. sid. 120—123). Rea- lare och tekniker vill läsa matematik och naturvetenskapliga ämnen, latinare språk. Här kan f. 6. den paradoxen no- teras att latinarna oftare än övriga mo- tiverar linjevalet med ämnesintressen, men samtidigt är dessa elever de bland allmänna gymnasiets som i minst ut- sträckning önskar läsa sin linjes speci- fika karaktärsämne —- latinet. I gengäld har de moderna språken en stark intres- semässig förankring bland latinarna.
Bäst beredda att bedöma gymnasiets ämnesuppsättning bör abiturienterna vara, och de har dels fått ta ställning till de olika ämnen de själva läst och ange önskemål om ökning eller minsk— ning, dels fått bedöma vissa ämnesom- rådens generella vikt i det framtida gymnasiet. En utgångspunkt för åter- givande av vissa huvudresultat i den senare bedömningen ger följande tabell, där momenten ordnats efter den pro- cent bland eleverna som velat ge mo-
Tabell 1. Abiturienternas bedömning av betydelsen hos olika utbildningsmoment i det framtida gymnasiet.
Procent bland abiturienterna, som vill tillmäta momentet
Större vikt Lika vikt Mindre vikt Vana vid självständiga studier .................. 77 21 1 Orientering i det moderna samhällslivet .......... 63 33 3 Färdigheter i moderna främmande språk ......... 60 38 1 Allmänbildning på det naturvetenskapliga området 47 48 2 Förkunskaper för högre utbildning ............... 41 52 4 Kunskaper i matematik ........................ 38 56 3 Tekniska ämnen ............................... 30 54 9 Allmänbildning på det humanistiska området ..... 30 57 12 Estetiska ämnen .............................. 28 54 14 Merkantila ämnen ............................. 27 56 9 Färdigheter i svenska språket ................... 25 69 4 Fysisk träning ................................ 24 59 14 Kunskaper i klassiska språk .................... 3 33 60
i mentet i fråga ökad vikt i det framtida gymnasiet (a. a. sid. 195). Där anges också hur stor andel av eleverna som vill bibehålla momentet vid det nuva- rande och hur stor del som vill minska det. Bedömningen är således relativ i förhållande till nuläget, och den är kvan- titativ i den meningen att den avser momentets totala vikt men går ej in på eventuellt önskade förskjutningar mel- lan olika delområden inom det.
Högst i listan och före alla ämnes- moment i egentlig bemärkelse kommer ett önskemål om större övning i själv- ständigt studiearbete. Bland ämnesmo- menten i övre delen av listan skiljer sig två tämligen klart ifrån de övriga, nämligen orientering i det moderna samhällslivet och färdigheter i moderna främmande språk, där majoriteten av eleverna markerat önskemål om större vikt för momenten. Ännu mera påtag- ligt skiljer sig i slutet av listan kunska— per i klassiska språk från de övriga. Det är det enda moment där en större andel av eleverna ligger på minus- än på plussidan. Det är ej bara eleverna, som inte läser klassiska språk, som här gett uttryck för en negativ värdering
utan också i nästan samma utsträckning latinarna själva. Naturvetenskap, ma- tematik och tekniska ämnen kommer före de i vid bemärkelse humanistiska momenten, bortsett från samhällsorien- tering och språk, och detta visar sig sammanhänga med att både latinare och övriga vill öka de matematisk-naturve- tenskapliga inslagen, medan realarna på det hela taget ej biträder någon ök- ning av de humanistiska momenten. Den bild vi här fått av abiturienter- nas värdering av olika ämnesområdens betydelse, i förhållande till den vikt de nu har, bekräftas av jämförelsen mellan de enskilda skolämnena. Abiturienterna har för varje ämne de läst i gymnasiet fått ange om de skulle velat läsa ämnet mera, lika mycket eller mindre än nu, eventuellt inte alls. De ämnen i abituri- entgruppen som helhet, vilka de som läst ämnena önskar mera av, är främst engelska, matematik och franska samt bland mera ovanliga ämnen spanska — alltså moderna språk och matematik. Latin och grekiska (bland latinarna) samt kristendom och historia ligger längst åt det negativa hållet med fler elever som vill ha dem minskade än som
vill ha dem ökade. I fråga om såväl la- tin som grekiska stämmer denna inställ- ning väl överens med värderingen av hela momentet klassiska språk. Kris- tendom och historia hör närmast hem- ma i den humanistiska allmänbild- ningen enligt föregående bedömning — ett moment som i varje fall ej fick nå- gon mera framskjuten placering. Histo- ria med samhällslära uppfattas tydligen inte i någon högre grad som den orien- tering i det moderna samhällslivet, vil— ken enligt förut refererade bedömning bör förstärkas. Bland de ämnen, som gymnasisterna nu sällan eller aldrig lä- ser, har spanska, ryska samt merkantila, tekniska och husliga ämnen fått många förespråkare.
I båda de bedömningar, som nu åter- givits, finns det en tendens att real— linjens elever _ vid sidan av en avse— värd undervisning i moderna språk _ önskar en förskjutning i riktning mot mera realbetonat innehåll i gymnasie- studierna _ en ökning av matematik, fysik och tekniska ämnen hos pojkarna, av matematik och biologi hos flickor- na, samtidigt med en minskning av det humanistiska allmänbildningsinnehål- let. Hos latinarna är det däremot lin- jens specifika klassiska ämnesinnehåll, som man vill beskära, till förmån för ökade moderna språkkunskaper samt matematik.
Även i fråga om intresset för fackbe- tonade, närmast tekniska och merkan— tila ämnen på det allmänna gymnasiet finns stöd på flera ställen i Härnqvists & Grahms undersökning och ej bara på abiturientnivån utan också i de lägre åldersgrupperna. Ett tecken härpå är det stora intresse som deklarerats för tekniska och merkantila grenar under de två avslutande gymnasieåren. Även de tekniska och merkantila fackskolor- na har tilldragit sig ett betydande in- tresse i vissa elevgrupper. Tekniska äm-
nen samgår med matematik, fysik och kemi i pojkarnas intressen. Merkantila ämnen samgår ofta med moderna språk, särskilt i flickornas intressen. För många av de elever som är osäkra om sina möjligheter att genomgå högre ut- bildning efter gymnasiet skulle en viss fackinriktning med bibehållna vidare- utbildningsmöjligheter innebära en trygghet.
5.5 Sammanfattning och samman- vägning av kraven
5.5.1 Sammanfattning
I det föregående har redogjorts för de krav, som gymnasieutredningen _ med utgångspunkt i genomförda undersök- ningar och egna överväganden _ me- nar att man måste ställa på det fram- tida gymnasiet. Här sammanfattas nu först de uppgifter för gymnasiet, som kraven leder fram till.
Gymnasiet måste utöver grundskolan ge:
I: Specialförberedelser som varierar med hänsyn till den yrkes- eller studie- inriktning som eleven har och de öv- riga intressen eleven har möjlighet att utveckla i skolan.
II: Kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska och ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter, framförallt av statistisk art.
III: Allmänna studie- och arbetstek- niska färdigheter.
IV: 1. Samhällsorientering, svensk och internationell.
2. Teknisk och naturvetenskaplig ori— entering.
3. övrig kulturell orientering, d. v. s. om litterära, estetiska, religiösa, filoso- fiska och psykologiska frågor.
4. Ett historiskt och i vissa fall fram- åtblickande perspektiv på de under 1—3 nämnda frågorna.
både
Gymnasiet har även till uppgift att tillgodose en riktig utveckling av ele- vens anlag och intressen, att bidra till den personlighetsutveckling i vidare mening som är varje skolas uppgift. Denna uppgift kan dock ej separeras från punkterna I—IV. Som framhävts i 5.325 bör den vara ett resultat av stu- diernas innehåll, arbetets utformning och skolans sociala liv.
5.5.2 Sammanvågning
5.5.21 Av resonemanget i 5.2, 5.3 och 5.4 följer att uppgifterna I_IV på olika sätt sammanhänger med varandra. Så- lunda kommer de krav, som svarar mot II och IV, i åtskilliga fall att automatiskt bli tillgodosedda genom att de också svarar emot uppgiften I. I synnerhet blir detta fallet om gymnasiet — i en- lighet med synpunkten A i 5.2.2.4 — inte tillåtes bli uppdelat i alltför starkt specialiserade studiegångar. I den mån II och IV icke överens- stämmer med delar av I måste givetvis en avvägning av de olika kraven och önskemålen göras, när den organisa- toriska formen för utbildningen skall konstrueras. Vid utformningen av skil- da studievägar hlir det därvid en hu- vuduppgift att på lämpligt sätt låta det mer speciellt förutbildande kunskaps- stoffet I i förhållande till det allmänna- re II och IV betonas mer eller mindre allt efter varje särskild studievägs mer eller mindre markerade särart och be- hov.
5.5.2.2 En faktor som härvidlag har avgörande betydelse är tidsfaktorn. Vad som i varje enskilt studieprogram skall tillmätas störst vikt, uppgifterna II och IV eller uppgiften I, bestämmes bl. a. av vilket totalt timtal per vecka man anser sig kunna förfoga över och hur stor ar- betsbörda som lämpligen kan åläggas
eleverna. Det är inom den tidsram, som anger storleksordningen av elevernas to— tala studiearbete i skola och hem, som ifrågavarande avvägning måste ske. Självfallet varierar arbetsbördan från clevkategori till elevkategori. Men helt allmänt kan man konstatera att det i flera avseenden skulle vara mycket olyckligt, om de ständiga kraven på ett bredare ämnesregister och ett vidgat kursinnehåll i de skilda ämnena finge leda till en arbetsanhopning, som sprängde den lämpliga tidsramen och framtvingade dess utökning.
Tvärtom synes det nu mera än någon- sin vara angeläget att gymnasieungdo- mens totala skolarbete icke tillåtes läg- ga beslag på så stor del av dagen, att tid, kraft och lust icke längre finns för sådana sysselsättningar _ med eller utan direkt kontakt med skolarbetet _ som eleven skulle på eget initiativ och av spontant intresse vilja ägna sig åt. Det gäller här en fråga av utomordent- lig betydelse icke blott från viktiga ar- betshygieniska synpunkter. Utredning- en återkommer till denna fråga i kapi- tel 9, men vill redan här understryka att en nödvändig förutsättning för att gymnasiet skall kunna fylla den viktiga uppgiften att fostra ungdomar med vana vid självständigt arbete och ge tillräck— ligt utrymme åt bildningsmöjligheter utanför skolan (jfr 5.3.2.5) är en sänk- ning av nuvarande höga veckotimtal.
Därvid måste observeras att moderna tekniska hjälpmedel av audivisuell och annan typ bör kunna spara tid i under— visningen. Därigenom kan överbelast- ning av tim- och kursplaner undvikas och, genom kortare arbetsdag och ar- betsvecka, mera tid ställas till elevernas fria disposition.
Särskilt när det gäller gymnasisternas skolgång är det viktigt att i avsevärd grad ta hänsyn till de vinster för sko- lan, som inträtt genom förekomsten av
och tillgången till olika bildningsmedel utanför skolans väggar. I kapitel 9, 10 och 16 kommer gymnasieutredningen att beröra den växande roll böcker, tid— skrifter, tidningar och andra publika- tioner liksom de nya massmedia _ film, radio och TV — fått och kommer att få såsom komplement till och ersät- tare för skolaus verksamhet.
5.5.2.3 Vid avvägningen mellan uppgif- terna I, II och IV tillkommer också den svårigheten att omfattningen i varje fall av uppgiften IV inte kan kvantitativt fixeras i samma grad som de moment av omedelbart bruksvärde, vilka kon- stituerar I. De senare kan man _ såsom gymnasieutredningen visat genom den i 5.2 redovisade avnämarundersökning- en _ få ett ganska konkret grepp om, medan uppgiften IV är grundad på all- männare värderingar (se 5.3). Viktigt är också att observera att den bildning, som inrymmes i uppgiften IV, består av mycket, som inte kan förvär- vas och bringas till avslutning genom vissa bestämda studier vid viss tid- punkt. Med hänsyn härtill och till indi- videns möjligheter att livet igenom bru— ka sin lediga tid också till bildnings- främjande studier och sysselsättningar på egen hand bör man kunna i olika av— seenden begränsa och sovra det kun- skapsstoff, som i gymnasiet skall bilda underlag för denna bildning.
5.524 De synpunkter som ovan anförts visar att den slutliga sammanvägning- en mellan de olika kraven på gymna- siet måste ske med hänsynstagande till en rad olika omständigheter, vilka inte alla kan överblickas förrän klarhet nåtts bland annat i sådana huvudfrågor som studietidens längd, det totala veckotim— talet och gymnasiets differentiering. Vid denna sammanvägning gäller det att balansera de krav som från avnä-
marna och samhället ställes på gymna- siet gentemot individens önskemål. Det kan därvid konstateras att kraven II— IV under senare tid tillmätts Ökad vikt i förhållande till kravet I. Detta fram— går utom av gymnasieutredningens un- dersökningar av den debatt som förts om gymnasiets innehåll. Betydande hän- syn måste dock tas till kravet I dels för att olika gymnasietypers syfte skall uppnås, dels för att individerna skall få tillfälle att pröva sina anlag och ut- veckla sina intressen. I det senare hän— seendet kan det gälla en mindre flexi- bilitet inom en ram, bestämd av uppgif— terna I—IV ovan, men det kan också bli fråga om större avvikelser för att tillgodose Specialintressen av exempel— vis estetisk art. Gymnasieutredningen tar senare upp denna fråga i samband med diskussionen om behovet av olika differenticringsriktningar.
5.6 Allmänbildningsbegreppet
5.6.1 Analys av begreppet. Enligt sina direktiv har gymnasieutred— ningen att analysera de två begrepp, som departementschefen kallar gymna- sieutbildningens samhällsnytta och dess egenvärde. Det första har gymnasieut— redningen sökt klarlägga genom sina avnämarundersökningar — redovisade bl. a. ovan i 5.2.
5.6.11 Med gymnasieutbildningens egen- värde åsyftar departementschefen
»det mått av allmänbildning som varje slag av gymnasial utbildning bör ge den studerande. Den önskvärda innebörden av allmänbildningskravet _ med de skiftning- ar, som kan betingas av målsättningen för olika gymnasiala utbildningsvägar _ bör utredningen förutsättningslöst pröva under beaktande av det förändrade läge, som föl— jer av bl. a. naturvetenskapens och tekni— kens snabba utveckling, den förlängda skol- pliktstiden, de ökade och mer mångsidiga internationella kommunikationerna liksom
de nya massmedias allt större roll som bildningsmedel. I varje utbildnings egen— värde ligger också det resultat som, oavsett utbildningens specifika inriktning, en ak- tiv studiefostran medför för mognadspro- cessen, exempelvis i form av förmåga till säker och kritisk bedömning och till kon- struktivt tänkande. Även i detta avseende bör utredningen söka precisera de krav, som bör ställas på de gymnasiala utbildnings- vägarna.»
5.6.1.2 De i direktiven använda termer- nas samhällsnytta och egenvärde är som av direktiven framgår närmast synony- mer till de två begreppen »förutbild- ning» respektive »allmänbildning», vil— ka _ såsom framgår av den återblick gymnasieutredningen givit i kapitel 1 _- sedan långt tillbaka återfinnes i skol- debatten. De har därvid i regel varit betydelsefulla delar av den grund på vilken man sökt bygga motiveringarna för gymnasiets mål och utformning. Att en viss uppgift borde ingå i gymnasie- utbildningen har man sålunda ofta ve- lat motivera med att »den ingår i all- mänbildningen». Svårigheten har då va- rit de olika uppfattningar, som rätt om detta begrepps innebörd. Att mening- arna härom har skiftat från tid till tid är mindre märkligt och även mindre besvärande. Värre är att också samtida bedömare inte sällan varit oeniga. 1957 års skolberedning antyder i sitt betänkande Grundskolan (SOU 1961: 30) några av de uppfattningar som fun- nits och framhåller deras ohållbarhet. Stundom har allmänbildningsbegreppet identifierats med goda minneskunska— per. Inte sällan har det fått beteckna den omdömesförmåga och insikt som står kvar, när man glömt detaljkunska- perna. Det har vidare angetts åsyfta kunskaper om bl.a. äldre tiders konst, litteratur och musik. Vidast har det definierats som en aktiv andel i all kul— turens representativa värden. Skolbe—
redningen ger flera definitioner, vil- ka inte alla synes vara helt förenliga. Att använda samma allmänbildningsbe- grepp som skolberedningen är ej gör- ligt, eftersom det är applicerat på en obligatorisk skola.
5.613 Gymnasieutredningen har såsom redan framgått funnit det lämpligast att undvika att använda begreppet allmän— bildning, eftersom detta begrepp hos olika individer ofta väcker så olika asso- ciationer. En entydig definition _ om nu en sådan kan åstadkommas (jfr 5.6.2) — skulle knappast kunna råda bot på detta förhållande. Enligt utredningens mening bör där- för problemet angripas på det sätt i det föregående skett: gymnasiets — liksom f. ö. varje skolforms _ uppgift bör pre- ciseras mot bakgrunden av de krav, som från olika håll ställes på skolan. Resultatet av utredningens undersök- ningar och överväganden har i kompri- merad form redovisats ovan i 5.5.1, där gymnasieutbildningens skilda delupp- gifter preciseras. Den grund, som dessa resultat vilar på, kan förefalla att vara av helt annan karaktär än den tidigare utredningar byggt på. I dessa har man som ovan sagts ofta refererat till >>all- mänbildningen», då man velat motivera något bildningsmoment, som inte varit direkt förutbildande. Principiellt finns emellertid ingen skillnad mellan detta betraktelsesätt och gymnasieutredning- ens. Alla ställningstaganden _ således även gymnasieutredningens — bygger ytterst på värderingar. Praktiskt sett är det dock fråga om avsevärda olikheter. Det tillvägagångssätt, som här använts, har enligt gymnasieutredningens upp- fattning väsentliga fördelar. För var och en av gymnasiets deluppgifter kan man nämligen gå tillbaka till bestämda krav, vilka även om de _ liksom t. ex. all-
mänbildningsbegreppet — värderas oli- ka av olika individer ändå i regel är en- tydigt definierade. Härigenom blir det möjligt att i varje särskilt fall föra en konkret diskussion utifrån en gemen— sam grund.
5.6.2 Användningen av begreppet Innan gymnasieutredningen fixerar sin terminologi vill utredningen ytterligare något belysa problematiken genom att helt kort _ mot bakgrunden av den ovan genomförda utredningen _ granska ett par uppfattningar av be- greppet, vilka är eller har varit rätt vanliga.
5.6.2.1 Ibland hävdas att gymnasiet är allmänbildande, om det kan bilda un— derlag för ett stort antal yrkes— och ut— bildningsvägar ovanpå gymnasiet. I detta fall har ordet allmänbildande så- lunda relaterats till avnämarnas krav på gymnasiet. Analysen i 5.2 visar att dessa krav kan uppdelas i tre, inte nöd- vändigtvis skiljaktiga komponenter, vil— ka svarar mot uppgifterna I, II och III i 5.5.1. Kraven på »kommunikationsfär- digheter» (II) och »allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter» (III) är relativt lika för alla avnämare medan kravet på rena specialförberedelser (I) varierar starkt med hänsyn till studie- inriktningen. I 5.2.2.4 har gymnasieut— redningen konstaterat att det blir en avvägningsfråga, där bl. a. vikten av att inte framtvinga ett för tidigt yrkesval spelar en stor roll, hur starkt olikheter- na i sistnämnda krav skall få göra sig gällande. Mycket talar för att gymna- siet i sin helhet bör vara allmänbil- dande i den mening ordet här användes. Andra använder ordet allmänbild- ning för att beteckna sådana bildnings— moment, vilka inte är direkt nödvän- diga för individens verksamhet i för-
värvslivet eller i studierna efter sko- lan. Eftersom I, II och III svarar mot bildningsmoment, som avnämarna krä- ver, blir allmänbildningen i detta fall de delar av IV, som eventuellt inte in- går i I. Innebörden i begreppet varie— rar sålunda i detta fall från individ till individ. För exempelvis en blivande samhällsvetare skulle med denna de— finition skolans allmänbildning kunna bestå praktiskt taget endast av IV:2, d. v. s. av orientering i teknik och na- turvetenskap.
5.6.2.2 I den tidigare allmänna debatten har också stark kritik riktats mot dessa användningar av ordet allmänbildning. Det har därvid menats att hela fråge— ställningen om vilka slags kunskaper som fordras för bildning bör utmönst— ras. De tidigare använda bildningsbe- greppen har förlorat sin innebörd i och med att specialisering blivit ofrånkom— lig och samtidigt det för alla individer gemensamma stoffet blivit uttunnat. Bildning har därmed blivit ett honnörs- ord som saknar saklig täckning och bara kan förstås som ett uttryck för vars och ens subjektiva bedömning. Behovet att pröva nya definitioner har i debatten lett till försök att ange vissa kvaliteter och kunskaper som an- ses kunna fordras av var och en som erhållit utbildning på en bestämd nivå. Föreställningen om att visst kunskaps- stoff ingår i allmänbildningsbegreppet har därvid avvisats. De fordringar som bör ställas generellt har i stället angi- vits som rationellt prövande attityd, motvilja mot intellektuell löslighet, för- ståelse och intresse för andra männi- skor. Särskilt det sista momentet har betonats som en nödvändig förutsätt— ning för att minska friktionsanledning- arna i samhällstillvaron.
5.6.2.3 Det kan knappast vara ändamåls- enligt att begagna sig av någon av nyss-
nämnda definitioner. Utredningen har emellertid funnit det praktiskt att i oli- ka sammanhang få förfoga över ett ut- tryckssätt, som anger att något visst krav bör uppfyllas av alla gymnasie- utbildade. I det följande kommer gym- nasieutredningen därför att begagna attributet allmän, då den önskar fram- hålla att vissa angivna attityder, vanor, färdigheter eller kunskaper — i enlig- het med någon av uppgifterna II, III eller IV i 5.5.1 — ingår i den utbildning gymnasiet bör ge alla sina elever, även om det därvid för vissa gymnasister kan vara fråga om moment av rent förut- bildande betydelse för vederbörandes yrkes- eller studieverksamhet.
5.7 Gymnasiets mål
5.7.1 Inledning
Problemet att fastställa mål och rikt- linjer för gymnasiet har gymnasieut- redningen, som redan angivits i sam- band med diskussionen av allmänbild- ningsbegreppet (5.6.1.3), velat angripa genom att precisera uppgifterna mot bakgrunden av de krav som ställs på skolan. När gymnasiets mål nu tecknas, kommer det därför att göras i for-m av en översikt av de mot kraven I—IV svarande uppgifterna.
Denna översikt bör enligt gymnasie- utredningens mening utgöra det avsnitt, som bör inleda läroplanen för gymna- siet. En avgränsning sker därvid mot gymnasiets uppgift i skolsystemet såsom den preciserats i kapitel 3. Denna upp- gift bör anges i skolstadgan och ingå såsom den första paragrafen i avdel- ningen om gymnasiet.
5.7.2 Personlighetsutveckling
5.7.2J Gymnasiets personlighetsutveck- lande uppgift är på en gång en separat
uppgift och en uppgift som är invävd i de övriga. Det senare i den meningen att olika aspekter av den tillgodoses när gymnasiet söker fylla sina andra upp- gifter.
Personlighetsutveckling är alla skol- formers uppgift. Gymnasiet har att byg- ga vidare på den fostran som påbör- jats i grundskolan. Vad som då blir specifikt för gymnasiet är att vidare- utveckla det som är av särskild bety- delse med tanke på elevernas skolsitua- tion och framtida verksamhet.
Uppgiften är ej betingad av utbild- ningsnivån utan av individen-elevens roll i ett socialt sammanhang. Han skall verka i grupper och samhällen med skiftande sociala, etiska, rättsliga och politiska värderingar. Han skall för— verkliga sina personliga intressen och intentioner i ständig kontakt med och beroende av andra människor, vare sig detta sker i den mindre kretsen _ i familj, skola och kamratliv — eller i en större som medborgare i ett nationellt eller internationellt samhälle. Skolans bidrag till socialt mognande kan ges genom att den i sitt arbete och genom sin miljö utvecklar tolerans, självstän- dighet, samarbetsvilja och personligt ansvarstagande.
5.7.2.2 Att förmedla kritisk skolning är huvudlinjen i gymnasiets undervisning. Resultatet kan givetvis variera inom vida gränser, men eleverna bör vänja sig vid att inta en undersökande atti- tyd gentemot det kunskapsstoff som er- bjuds dem inom och utom skolan, granska sakuppgifternas korrekthet, ar- gumentationens uppbyggnad och slut- satsernas tillförlitlighet, att ställa krav på intellektuell redlighet både när de bedömer andras upplysningar och framför egna påståenden. Värdet av en sådan inställning äger relevans på många andra fält än skol-
arbetets. Politisk och annan opinions- bildning, nyhetsförmedling och annan information, som möter eleven i hans dagliga tillvaro, får sina rätta propor- tioner i ljuset av den kritiskt värderan- de attityden.
Som allmän regel för undervisningen bör gälla att objektivitetskravet sätts i centrum. Med objektiv undervisning me- nas, att urvalet av fakta och värdering- ar sker så allsidigt som möjligt och att det alltid överlåtes till eleven att accep- tera eller förkasta en värdering. I de gränsfall då tvekan kan råda huruvida ett faktum eller en värdering föreligger bör diskussionen hållas öppen.
5.7.2.3 Förståelse och intresse för andra människor är ett oundvikligt komple- ment till kunskaperna i det nutida sam- hället. Arbetet inom skolan liksom på vetenskapens, förvaltningens eller nä- ringslivets fält förutsätter en ständig samverkan mellan människor. Samar- bete inom sociala, fackliga och politiska grupper kräver insikt om det avvikande och kontroversiella i andras uppfatt- ningar samtidigt som det kräver vilja till samförstånd och samarbete. Arbetet på ett internationellt plan gör det nöd- vändigt att bedöma andra folks beteen- de utifrån deras tradition, historia och samhällsförhållanden.
5.724 Som synes vävs dessa attityder samman på flerfaldiga punkter och kan tillgodose det krav på social fostran, som gymnasiet måste uppfylla. Det är också givet att denna ej kan ges separat från annan verksamhet inom gymna- siet. Den förmedlas i själva verket genom gymnasiets hela verksamhet. Olika ar- betssätt som grupparbete, skol- och mil- jöpraktik tillgodoser kravet likaväl som specialförberedelserna för den framtida uppgiften gör det. Gymnasiets uppgift
att ge kommunikationsfärdigheter lika— väl som uppgiften att ge arbetsteknisk träning, social, teknisk och kulturell orientering skapar förutsättningar för bättre förståelse av andra människor och därmed större möjligheter till frik— tionsfritt samarbete.
5.7.3 Förberedelser för kommande verk- samhet
Individen ställer krav på att få förverk- liga sina intressen i största möjliga ut- sträckning. För att tillmötesgå det kra- vet bör gymnasiet ha till uppgift att ge specialförberedelser, som individen önskar. Att helt låta var och en förverk— liga sina intressen är dock inte möjligt. De personliga intentionerna måste vä— gas mot de krav på förberedelser som ställes från avnämare och samhälle. Gymnasiets uppgift kan dock ej vara att helt fixera den avvägningen. Det måste sålunda i läroplan och organisation fin- nas möjligheter att möta personliga an- lag och intressen och låta dessa ge ut— slag i form av mer eller mindre indivi— dualiserade studieprogram. Men även om större avvikelser tillåtes inom den gemensamma ramen får detta inte leda till att den enskilde individens studie— program alltför starkt avviker från de krav, som ställes inom den sektor av ar— betslivet, där han kan komma att söka sin bana.
5.7.4 Kommunikationsfärdigbeter
Viktigt för gymnasiet är att bygga vi- dare på grundskolans uppövning av ele-
vens allmänna kommunikationsfärdig— '
heter. En central uppgift är därvid att utveckla hans språkliga uttrycksmedel. Att med saklighet och klarhet uttrycka sig på det egna språket, att tydligt kun- na framställa sina tankar såväl munt- ligt som skriftligt är färdigheter som
måste utvecklas. Utan tillgång till ett stort antal språkutbildade medborgare skulle vårt språkligt och geografiskt av- sidesliggande land få kulturella och eko- nomiska kontaktsvårigheter till förfång för vår kulturella, ekonomiska och so- ciala utveckling. Goda färdigheter i främmande språk är därför nödvändiga. I en värld med vidgade kommunika- tionsmöjligheter har bredden i den språkundervisning som erbjudes stor betydelse. Det innebär att gymnasiet bör ställa till förfogande för studier även andra språk än de som tidigare dominerat språkundervisningen, engel- ska, tyska och franska. Behovet av ökad bredd kan emellertid inte tillgodoses för alla individer. En individuell varia- tion vad beträffar språkstudiernas om- fattning är därför nödvändig, varvid individuella intressen och differentie- rade samhällsbehov kan tillgodoses.
Matematiken har fått allt större be- tydelse som kommunikationsfärdighet. Kvantitativa metoder har vunnit insteg i stegrad grad inom studier som tradi- tionellt betecknas som humanistiska. De har också vunnit ökat insteg inom verk- samheten i näringsliv och förvaltning; särskilt gäller det matematikens statis- tiska element som blivit ett viktigt hjälp- medel för t. ex. prognoser, arbets- och kostnadsanalyser. Gymnasiets uppgift måste därför vara att, utöver den grund, som grundskolan givit, för alla elever vidare utveckla de matematiska färdig- heterna och därvid särskilt orientera om statistiska metoder.
5.7.5 Förberedelser för samhällslivet
Samhällsarbetet ställer _ utom kraven på vissa specialförberedelser och kom- munikationsfärdigheter _ krav på vis- sa allmänna kunskaper och färdigheter, en referensram, som viktiga företeelser inom samhälls- och kulturliv kan hän-
föras till och som underlättar kontak- ter och förståelse såväl inom den egna kulturen som inom en vidare kontakt- sfär.
Det allt rikare nätet av internationella kontakter ställer inte bara krav på språkfärdigheter. För förståelsen av andra folks problem och beteenden är det angeläget att kunskaper vinns om politiska förhållanden och sociala och ekonomiska funktioner. Det gäller i högsta grad om utvecklingsländerna med vilka förbindelserna successivt stärks men även om mer nära liggande folk inom Europa, inom Norden, lik- som om varierande kulturmönster i det egna landet. Gymnasiets uppgift blir därför att utveckla och stärka den sam- hällsorientering som givits i grund- skolan.
De internationella kontakterna förut- sätter även förståelse för andra folks religiösa och kulturella situation. För- mågan att förstå avvikande beteenden och kulturmönster är en förutsättning för upprättande och vidmakthållande av många internationella kontakter. Det är betydelsefullt att eleverna göres med- vetna om moral- och rättsuppfattning- ars relativitet, hur de växlar under historiens lopp, från land till land, från befolkningsgrupp till befolkningsgrupp. Att göra gymnasiets elever beredda för att göra en insats i internationellt ar- bete och förstå andra folks reaktioner gör det därför nödvändigt att den so- ciala och kulturella orientering, som givits i grundskolan, fortsättes och ut- vecklas.
Den tekniska och naturvetenskapliga utvecklingen fortskrider snabbt. Den påverkar alltmer de sociala och poli— tiska problem som människan som med- borgare har att ta ställning till. Den teknisk-naturvetenskapliga forskningen framstår som en av den sociala utveck- lingens starkaste drivkrafter. Det är
nödvändigt att väcka elevernas förstå- else för denna forsknings funktion i da- gens samhälle och att göra dem med- vetna om att naturvetenskapliga upp- täckter förändrar betingelserna för samhällslivet. För att de skall kunna ta ställning till många av de problem, som berör både dem själva och samhället, är det oundgängligt att de ges en tek- nisk och naturvetenskaplig orientering. Även de gymnasister, som ej är inrik- tade på teknisk-naturvetenskapliga stu- dier, måste få en orientering, som når utöver den grundskolan givit.
Gymnasiets uppgift att ge en orien— tering, som underbygger förmågan att bedöma samhälls- och kulturaktiviteter, bör kompletteras även med en historisk aspekt. Eleverna bör genom studiet av förhållanden i gången tid, av föränd— ringar och samhällets föränderlighet bättre kunna förstå förhållandena i vår tid, förvalta det de betraktar som värde- fullt och förbättra det som de anser ogynnsamt. Det sagda gäller emellertid _ det bör understrykas _ inte bara det egna landet utan större kulturkretsar. För eleverna skall stå klart att de bär ett ansvar ut över nationella gränser.
Gymnasiets uppgift är att fortsätta grundskolans historiska orientering i första hand genom att ge översikt och påvisa sammanhang i det historiska ske- endet vad beträffar sociala, politiska, ekonomiska, tekniska, religiösa eller kulturella förhållanden.
5.7.6 Studie- och arbetsvanor
Att skapa goda arbetsvanor är ett na- turligt krav på varje skolform. I gym- nasiet är det särskilt betydelsefullt. Ele- verna skall, när de lämnar skolan, på egen hand och på eget ansvar kunna ut- föra omfattande arbetsuppgifter vare sig det sker inom arbetslivet eller vid vidare studier. För gymnasiet måste det betyda att dess elever när de lämnar skolan skall vara vana att självständigt planera och genomföra större arbets- uppgifter. I detta bör ingå förmåga att på egen hand spåra och samla den er- forderliga informationen, att tolka och värdera den, att kunna planera det eg- na arbetet och att slutligen kunna sam- manställa och redovisa studieresultatet på ett tillfredsställande sätt.
Detta innebär att gymnasiets uppgift måste vara att förmedla en studietek— nik och en arbetsträning till sina ele- ver, som fullföljer den studieträning som i grundskolan ingår i varje ämne. Men det innebär också att gymnasiets uppgift är att skapa sådana arbetsfor- mer att elevens förmåga till självstän- digt ställningstagande kommer till sin rätt.
Livet i det moderna samhället ställer även krav på kännedom om hur olika miljöfaktorer påverkar arbetsförmågan. Det är därför betydelsefullt att gymna- siet ger kunskap om detta och samtidigt ger sina elever tillfälle till fysisk trä- ning.
KAPITEL 6
Det gymnasiala skolsystemets struktur
Principiella synpunkter på studiemål, studietid och samordning mellan skolformer
6.1 Inledning
Vid utformningen av det nya gymnasiet är givetvis frågan om dess studiemål och dettas kvalitet eller >>nivå>> central. I föregående kapitel har gymnasieut- redningen bl. a. med utgångspunkt i ge- nomförda undersökningar ingående diskuterat studiemålets innehåll och differentiering. I den allmänna diskus— sionen har studiemålets nivå ofta kopp- lats till problemet om studietidens längd. I de många förslag som fram- lagts _ vissa i skrivelser direkt till gymnasieutredningen — finns repre- senterade en mångfald kombinationer av studiemål och studietider med va— rierande nivå respektive längd. För att den följande framställningen om gym- nasiets konstruktion i detalj inte skall bli alltför komplicerad är det nödvän- digt att redan här i stort fixera studie- målets nivå och studietiden. Vissa pro- blem kan dock inte slutbehandlas i det- ta samma-nhang då de måste ses mot bakgrund av gymnasiets detaljutform- ning.
Frågan om studiemålets nivå har två delaspekter. Det gäller dels frågan om kvaliteten av den framtida gymnasieut- bildningen i jämförelse med nuvaran- de förhållanden, dels frågan om gym- nasiets lärogång skall leda fram till slutmål med olika nivåer.
Vid den följande diskussionen av
dessa problem analyserar utredningen först begreppet studiemålets kvalitet och möjligheterna att precisera detta begrepp (6.2). Härvid kommer utred- ningen också in på den andra delaspek- ten av problemet och på behovet av gymnasiala utbildningsvägar med an— nan riktpunkt än det egentliga gymna— siets. Denna fråga fullföljs i 6.4, där gymnasieutredningen ger sin princi— piella syn på utformningen av det gym- nasiala skolsystemet. Mot bakgrund härav tas frågan om horisontell klyv- ning av gymnasiet upp i 6.5.
Spörsmålet om det antal årskurser, som gymnasiestudierna bör omfatta, har rönt särskild uppmärksamhet i de- batten. Även i detta fall rör det sig emellertid om två olika problem.
Den ena frågan är vilken längd gym- nasiets huvudform bör få. Olika förslag har i diskussionen framförts beträffan- de denna normalstudietid, beroende på vilken nivå man vill och tror sig kunna uppnå med hänsyn till de olika fakto- rer, som påverkar studiemålet.
En annan fråga är dels huruvida stu— dietider av olika längd skall ställas till förfogande, bl. a. såsom ett medel 'att hjälpa elever, som inte på normal tid kan på ett tillfredsställande sätt slut- föra studierna, dels om yrkesinriktade gymnasiesektorer bör ha annan längd.
I avsnittet 6.3 behandlar gymnasieut- redningen frågan om normalstudietiden
fram till tillträdet till universitet och högskolor. Huruvida de på direkt yr- kesverksamhet i första hand inriktade studiegångarna av gymnasiet bör för- längas därutöver kan inte där slutdis- kuteras. Inte heller behovet av studie- gångar av varierande längd med hänsyn till speciella elevkategorier kan slutgil- tigt avgöras förrän gymnasiets kon- struktion i detalj och förutsättningarna härför mera ingående penetrerats. Till denna fråga återkommer därför gym- nasieutredningen i kapitel 11.
6.2 Studiemålet
6.2.1 Jämförelse mellan två skolformer
Det talas ofta om studiemålets nivå utan att man därför alltid synes göra klart för sig vad detta begrepp kan innebära. I själva verket är det enligt gymnasieutredningens mening mycket svårt att precisera begreppet. Några av skälen härtill tas upp i det följande.
6.211 Oberoende av hur gymnasiet or- ganiseras kommer sl-utnivån att starkt variera från individ till individ. Då gymnasiet innehåller olika utformade studiegånga-r kompliceras förhållandena därigenom att .de resultat en individ kan uppnå ofta blir beroende av vil- ken studieväg han gått genom gym- nasiet. Om gymnasiet kan utformas på
kStudieresultal
sådant sätt, att varje elevs indivi— duella förutsättningar kan i betydande utsträckning tillvaratas, blir utsikterna för vederbörande att nå ett gott resul- tat väsentligt bättre än om han måste genomföra sina studier i en studiegång, vilken visar sig inte passa honom.
Men inte heller för den enskilde in- dividen är nivån något entydigt. Den varierar från ämne till ämne. Elever kan i många fall uppnå goda resultat i ett flertal ämnen men mindre goda i andra.
6.2.1.2 Som ett mått på gymnasieutbild- ningens standard har ofta använts den miniminivå, som man i varje ämne upp- ställt för att en elev (bortsett från kom- pensationsmöjligheter) skall få god- känt avgångsbetyg från gymnasiet. Om denna miniminivå höjes i ett eller an- nat ämne, menar man att gymnasiets studiemål har höjts och på motsvaran- de sätt att detta sänkes, om minimi- nivån i något eller några ämnen sän- kes. Att miniminivån ger upplysningar, som i vissa situationer är av vikt, är uppenbart. Skall man få en fullständig bild av studiemålets kvalitet måste man emellertid ha ett mera nyanserat mått. För att klargöra detta vill gymnasieut- 1edningen hänvisa till nedanstående schematiska bild.
B Individer
-] l, %
Sträckan AB på den horisontella axeln tänkes representera en del av en årskull, som efter genomgång av en viss skolform S1 uppnår resultat, vilka växlar från individ till individ såsom den heldragna kurvan C1D1 antyder. Den >>bäste>> individen når sålunda upp till D1 den »sämste» till C,. Samma in- divider antages istället ha fått gå ige- nom en annan skola 82 och därvid ha nått den nivå, som representeras av den streckade kurvan C2D2. Såsom figuren ritats är miniminivån i skolan Sl, repre- senterad av C,, högre än i skolan 52, representerad av C2- Många bedömare av de båda skolorna skulle likväl troli- gen anse att skolan 82 har högre stan- dard än skolan Sl, eftersom den över- vägande delen av eleverna når väsent— ligt bättre resultat i 52 och endast en mindre del (AP) sämre.
Skall man på ett rättvisande sätt jäm- föra två skolformers resultat är det så- lunda någon form av totaljämförelse man borde eftersträva, varvid alla de individer, 'som passerat skolformerna, medtages. Med detta synsätt skulle allt- så en jämförelse mellan låt oss säga det nuvarande gymnasiets nivå och det framtidas nivå gå ut på att göra en jäm- förelse mellan samtliga elevers studie- resultat i de båda skolformerna under den hypotetiska förutsättningen att de elevkadrar som genomgått de båda skol- formerna vore fullt jämförbara.
En sådan jämförelse torde inte bli möjlig att anställa redan på grund av förändringen av den underliggande skolan. Viktigare är emellertid att ob- servera att jämförelsen i ämnen, där kursinnehållet i gymnasiet starkt för- ändras, blir helt meningslös. Detsamma gäller jämförelsen mellan studiemålet sammantaget för alla ämnen inom en viss lärokurs på gymnasiet såvida kon- struktionen av denna lärokurs inte
nämnvärt överensstämmer med någon tidigare befintlig lärokurs.
Härtill kommer ytterligare den för- ändring i studiemålet som ligger däri att det nya gymnasiet —— såsom närmare utvecklats i kapitel 5 — mer än det nuvarande bör lägga vikt vid studie— och arbetsträning.
6.213 I föregående avsnitt har disku- terats jämförelsen mellan två skolfor- mers resultat under den hypotetiska förutsättningen att samma elevgrupp _— eller ekvivalenta elevgrupper -— finge genomgå båda skolformerna. Denna förutsättning är i den här aktuella si- tuationen, där jämförelsen avser det nuvarande och det framtida gymnasiet, orealistisk inte bara på det sätt som nyss sagts. Den är också mindre in- tressant i den meningen att vi med sä- kerhet kan förutse att det framtida gymnasiet kommer att motta en inte oväsentligt större elevgrupp än det nu- varande. En betydelsefull fråga är emel— lertid: hur går det då med studiemålets nivå när gymnasiet breddas? Att entydigt besvara denna fråga är givetvis inte möjligt redan på grund av de svårigheter, som ovan påvisats beträffande fixeringen av begreppet nivå. Problemet kan likväl schematiskt belysas med samma metod som använts i figur 1. I figur 2 tänkes AIBI representera de elever som genomgår gymnasiet vid en viss tidpunkt TI. Intaget tänkes därefter växa så att vid en senare tidpunkt T2 de elever, som representeras av Ang, genomgår gymnasiet. Under vissa för- utsättningar kan elevernas studieresul- tat tänkas representerade av linjerna (BD, och C2D2. En sådan förutsättning är bl. a. att studieresultaten är jämför- bara, d.v.s. att gymnasiets innehåll och målsättning inte förändrats på så- dant sätt, att dylika jämförelser blir
A Studieresultat
Cz
D| (Dg)
m______._._.
A2 A1 Bj(Bz) Individer
Figur 2.
meningslösa (jfr 6.2.1.2). Vidare göres det naturliga antagandet att den elev- grupp, som vid tidpunkten T2 genom- går gymnasiet, innehåller en grupp ele- ver, som helt motsvarar gruppen AIBI.
Övriga elever, vilka sålunda motsva- rar ökningen av gymnasiets omfatt- ning, kan bestå av elever, vilkas förut- sättningar och intressen för gymnasie- studier är antingen minst lika stora som eller mindre än elevens Al. Det sanno— lika är att båda kategorierna förekom- mer. Förutsättes slutligen att den vidga- de organisationen inte negativt påver- kar gymnasiets möjligheter att hjälpa var och en av sina elever till de resul- tat, som svarar mot vars och ens indivi- duella förutsättningar och intressen, ger figuren en riktig bild av gymnasiets samlade resultat vid tidpunkterna T1 och T2.
Ehuru miniminivån (representerad av C2) vid tiden T2 är lägre än minimi- nivån (representerad av C,) vid tiden T1 kan det knappast förneka-s att gymnasiets samlade resultat är bättre vid T2 än vid Ti. Det finns nämligen först och främst fler elever (E Bg), som nått lika eller bättre resultat. Att där— jämte ytterligare en grupp (Ag E) fått utbildning —— även om deras studiere—
sultat är sämre än någon av elevernas vid tiden T1 — kan såväl från deras egen som från allmän samhällssynpunkt noteras som ytterligare ett plus.
Det bör anmärkas att ovanstående kan betraktas som en abstrakt modell som är tillämpbar på varje del av ut- bildningsväsendet i ett expansivt sam- hälle. Ett sådant samhälle känneteck- nas av starkt tryck nedifrån och sug uppifrån på varje utbildningsstadium.
Mot det förda resonemanget kan emel- lertid riktas ett par allvarliga invänd- ningar, vilka får stor betydelse för gym- nasieutredningens fortsatta övervägan- den.
Den första gäller det ovan gjorda an- tagandet att gymnasiet trots det väsent- ligt större elevantalet vid den senare tidpunkten Tz skulle kunna tillgodose varje elev så att han eller hon nådde de resultat, som svarade mot vars och ens anlag och intressen.
Den andra invändningen avser utta- landet att även de sämre studieresultat, som gruppen Ag E uppnått, är ett posi— tivt bidrag till den allmänna utbild— ningsstandarden. Detta uttalande är riktigt endast under förutsättning att den enskilde individen finner resulta- tet av nedlagda ansträngningar och tid
någorlunda meningsfullt. Är detta inte fallet d.v.s. finns en inte obetydlig elevgrupp, vars resultat från både indi- videns och samhällets synpunkt är mycket otillfredsställande i jämförelse med insatsen, är det tveksamt om den— na grupps gymnasiestudier inneburit en höjning av utbildningsnivån.
Det är tydligt att båda de anförda invändningarna nära sammanhänger med varandra och att de strängt taget går tillbaka på samma farhågor för att ett gymnasium avpassat för ett visst clevintag inte skall fungera om elev- intaget kraftigt ökas.
I det nuvarande gymnasiet mottas f. 11. ca 23 % av årskullen. Härtill kom- mer vissa teoretiska former inom yr— kesskolan (jfr 4.2.1.4, tab. 9). Gymna- sieutredningen har i kapitel 4 uttalat att den finner det mycket sannolikt att den andel av en årskull, som kommer att önska sig och vara lämpad för en fortsatt relativt teoretisk utbildning ovanpå grundskolan, kommer att kraf- tigt och snabbt växa. Troligen kommer den redan omkring 1970 att överstiga 50 %. Att ett gymnasium med nuvaran- de utformning inte kan tillfredsställa de många och starkt varierande intres- sen och anlag, som finns representera- de i en så stor andel av årskullen, är uppenbart. Men även om gymnasiet grundligt reformera-s kan det inte fylla nyssnämnda uppgifter, om målsättning- en skall vara att ge en i stora drag oför— ändrad kunskaps— och färdighetsstan- dard. Det kommer att erfordras möjlig- heter att variera studiemålet i fråga både om innehåll och nivå. Såsom fram- gått av kapitel 3 har dessa synpunkter utvecklats redan i direktiven till gym— nasieutredningen. Den principiella dis- kussionen av hur de här antydda pro- blemen bör lösas tar .gynmasieutred- ningen upp i avsnittet 6.4.
Inom det gymnasiala skolsystemet
måste i framtiden alltjämt finnas stu- dievägar, som i stora drag fyller de uppgifter, vilka nu åvilar de olika gym- nasieformerna. Genom hela betänkan- det användes såsom sammanfattande beteckning för dessa studievägar ter- men gymnasium, någon gång det egent- liga gymnasiet. I de närmaste avsnitten gäller diskussionen enbart dessa studie- vägars mål och studietid, medan utred— ningen som nyss nämnts i 6.4 återkom- mer till den vidare problematiken.
6.2.1]; Gymnasieutredningen har i det föregående påvisat att ett tillförlitligt mått på studiemålets kvalitet i gymna- siet är utomordentligt svårt att finna. När utredningen vidare framhållit att miniminivåbegreppet inte ensamt eller ens i första hand bör användas som mått, vill utredningen emellertid un- derstryka att detta begrepp ändå kan ha en betydelse, som gör att man inte utan vidare kan avstå från detsamma. Det har bl.a. hittills ansetts fylla en uppgift som kvalifikationsgräns för till- träde till högre studier. Det kan vidare såsom framgå-tt av 6.2.1.3 indirekt ha betydelse vid den avgränsning av Ire- kryteringsunderlaget till gymnasiet, som kan vara motiverad för att under- visningen i gymnasiet för alla -— eller nästan alla — elever skall ge ett me- ningsfullt resultat.
Trots svårigheterna med begreppet studiemålets nivå torde det vara prak- tiskt att tillåta sig användningen av sådana uttrycks-sätt i en mera allmän och vag mening som ungefärligen kan uttryckas på följande sätt. Om flertalet av de gymnasieutbildade från en viss studiegång, som siktar på en bestämd avnämargrupp (inom universitet eller arbetsmarknad), visar sig generellt sett lika lämpade för sin avnämare som ti- digare, så kan man säga att studiemålet är oförändrat, är de mera lämpade är
nivån höjd, är de mindre lämpade är nivån sänkt. Utredningen använder er- det »generellt» bland annat för att an- tyda att minskade förkunskaper eller färdigheter på ett område kan uppvä- gas av företräden på ett annat. På lik- nande sätt betyder ordet >>flertalet» att utredningen tills vidare fäster mindre avseende vid fixering av en minimi- nivå än vid en totaljämförelse, där kvaliteten hos alla de ifrågavarande gymnasieutbildade beaktas.
6.2.2 Faktorer som bestämmer studieresultatet
6221 Resultatet av den framtida gym- nasieutbildningen är beroende av en rad olika faktorer, av vilka de vikti- gaste —— utan rangordning —- är följan- de:
Förutbildningen ; Elevernas förutsättningar i fråga om såväl begåvning och ambition som hemförhållanden; Gymnasiets utformning i fråga om både studietidens längd, tim- och kursplanerna och arbetsmetoder- na (inklusive anpassning med hänsyn till de förutsättningar grundskolan kommer att ge); Pedagogiska hjälpmedel; Elevvårdande åtgärder; Lärarutbildning och lärarkvalitet.
Alla dessa faktorer blir givetvis före— mål för utredningens uppmärksamhet i detta betänkande. I föreliggande kapi- tel behandlas dock främst frågorna om förutbildningen och studietiden.
6.222 I debatten kring reformen av den obligatoriska skolan har meningar- na varit delade om hur grundskolan kommer att lämpa sig som underlag för bland annat gymnasieutbildning. Det finns de som tvivlar på att grundskolan skall kunna visa sig vara lika lämpad
som grund för fortsatta studier som de skolformer vilka tidigare rekryterat gymnasiet.
En analys av eventuella förändringar i gymnasiets utgångsläge med hänsyn till grundskolans införande måste emel- lertid för att bli meningsfull göras med beaktande av förändringarna dels av den förberedande skolans mål i stort, dels av proportionerna mellan olika ämnen och ämnesgrupper i läroplanen, dels av mål och kursinnehåll inom de enskilda ämnena. Analysen bör vidare göras under förutsättning av full jäm- förbarhet mellan elevgrupperna i den äldre skolan och i grundskolan i fråga om sådana allmänna och bakgrundsbe- tingade faktorer som, utan att själva ut- göra ett led i skolarbetet, dock är av betydelse för studieframgången. Till denna kategori faktorer hör såväl be— gåvningsmässiga förutsättningar som hemförhållanden.
En analys av antytt slag behöver ock- så konkreta jämförelseobjekt. Mest ut- tömmande skulle en dylik analys kunna bli om den nya grundskolan systema- tiskt jämfördes i de angivna hänseende- na med var och en av de skolformer som under närmast föregående skede i större omfattning bidragit till gymna- siets rekrytering. Det gäller i första hand de traditionella studievägarna via realskola och flickskola. Av var och en av dessa finns två huvudvarianter, den ena byggande på 4-årig, den andra på 6-årig folkskola. Härtill kommer över- gångstidens skolformer, nämligen dels den 3-åriga realskolan, dels försöks— verksamheten med 9-årig enhetsskola, ävensom olika preparandkurser för in- träde i fackgymnasium.
En jämförelse synes i första hand böra baseras på de traditionella studie- vägarna som under längre tid i den all- männa debatten tjänat som norm vid bedömningen av gymnasiets utgångs-
läge. I den fortsatta diskussionen väl- jer gymnasieutredningen därför real- skolan som jämförelseobjekt. Med hän- syn till att analysen bör omfatta en lika lång sammanlagd studietid _ nio år —— fram till gymnasiestudiernas början, utgår alla jämförelser från dess 5-åriga variant. Detta utesluter inte att åtskil- liga av synpunkterna i större eller mind— re grad också gäller övriga angivna skolformer och kurser, men det skulle knappast ge något i detta sammanhang väsentligt bidrag att utföra en analys härav.
Slutligen måste också varje analys av gymnasiets ändrade utgångsläge bedö- ma förändringarnas innebörd med hän- syn till de mål gymnasieutredningen i föregående kapitel uppställt för det nya gymnasiet.
Något erfarenhetsgrundat material avseende studieresultaten i grundskolan kan av naturliga skäl inte läggas till grund för analysen. Däremot föreligger vissa undersökningar avseende jämfö- relser mellan enhetsskolan och övriga skolformer. Dessa har utförligt redovi- sats av 1957 års skolberedning. Även om vissa tolkningsfrågor inte kan betraktas som slutgiltigt lösta, synes det inte före- ligga några nämnvärda skillnader mel— lan dessa skolformers resultat, när bakgrundsfaktorer av ovan angivet slag hålles under kontroll.
De nämnda undersökningarna kan dock endast i mycket begränsad ut- sträckning åberopas som underlag för bedömning av det framtida gymnasiets utgångsläge. De använda kunskapspro- ven täcker endast vissa ämnen och där- till ett urval elementära färdigheter inom dessa, och grundskolan avviker från enhetsskolan på några för gymna- siet betydelsefulla punkter.
I fråga om grundskolans målsättning i stort kan konstateras, att skolans all- mänt fostrande uppgifter erhållit ökad
vikt. Inte minst avses detta komma ar- bets- och studieformerna tillgodo. Den ökade vikten åt en studieteknik som främjar elevernas egen aktivitet, enskilt och i grupp, ligger helt i linje med gymnasieutredningens intentioner för gymnasiet. I detta liksom andra liknan— de sammanhang gäller som en allmän förutsättning för bedömningen av grundskolans lämplighet som rekryte— ringsbas för gymnasiet, att intentioner— na beträffande individualiserad un'der- visning. en hörnsten i grundskolerefor- men, också kommer att förverkligas.
Läroplanen för grundskolan känne- tecknas av en genomgripande omarbet— ning av mål och kursinnehåll för de enskilda ämnena, vilken allmänt sett står i nära överensstämmelse även med gymnasieutredningens riktlinjer för gymnasiet. Detta gäller fördelningen på huvudmoment inom såväl de grundläg- gande färdighetsämnena svenska och matematik (särskild kurs) som språk och orienteringsämnen. I fråga om de sistnämnda vill gymnasieutredningen särskilt framhålla sambandet med den allmänna målsättningen beträffande ar- betssätt och studieteknik.
Undervisningstidens fördelning på ämnen och ämnesgrupper visar åtskil- liga förändringar. En diskussion härav bör i första hand baseras på förhål— landena under årskurserna närmast före gymnasiet. Med hänsyn till att den 5-åriga realskolan valts som jämförelse- objekt bör dock för grundskolans del beaktas timplanen redan från och med årskurs 5. Vidare måste hänsyn tas till den ytterligare tid som redan i årskurs 4 i grundskolan ägnas åt engelska. Här- utöver bör betonas, att det totala tim- antalet i grundskolan maximerats till 35 veckotimmar.
I jämförelse med den 5—åriga real- skolan innebär den allmänna nedskär- ningen av timantalet dock endast en
mindre förändring. Det sammanlagda veckotimtalet i årskurserna 5—9 mins— kar nämligen endast med 3 (175 mot 178 vtr). (Härvid medräknas ej den timtalsförstärkning om 2 vtr i matema- tik som gällt under vissa läsår). I fråga om ämnesgrupper och enskilda ämnen inträffar emellertid större förskjut- ningar. Jämförelsen gäller beträffande grundskolan de mest teoretiska studie— alternativen i årskurserna 7 och 8 samt timplanen för linje 9 g.
Två ämnen erhåller oförändrat tim— tal under de angivna årskurserna, näm- ligen kristendomskunskap "och fysik. Med beaktande av den allmänna tim- talsreduktionen i grundskolan innebär detta en mindre höjning av dessa äm- nens procentuella andel av undervis— ningstiden i jämförelse med deras an- del i realskolan. Härtill kommer att vissa fysikaliska företeelser behandlas i ämnet naturkunskap i årskurserna 5 och 6.
En ökning av timantalet — och där- med en förbättring av ämnen—as rela- tiva position — sker i grundskolan dels för de grundläggande färdighetsämne- na, dels för ämnet hemkunskap. Det senare ämnet skall närmare diskuteras i anslutning till orienteringsämnena i övrigt. Av de förra ämnena faller den största ökningen på ämnet svenska. I den 5-åriga realskolan hade moders— målsämnet sammanlagt 22 vtr, i grund- skolan har ämnet svenska 27 vtr under de angivna åren. Ökningen av matema- tikämunet uppgår till totalt 2 vtr (jäm- fört med realskolans timtal utan ovan- nämnda förstärkning). I grundskolan förekommer här alternativkurser, som båda innehållsmässigt omarbetats.
När det gäller elementära basfärdig- heter i dessa grundläggande ämnen har tidigare undersökningar visat, att en- hetsskolans studieresultat inte avviker systematiskt från andra skolformers.
Den ytterligare förstärkning av timtalet som grundskolan erhållit gör att gym- nasiets utgångsläge i dessa ämnens grundläggande delar kan förväntas bli ungefär oförändrat. Det bör dock beto- nas, att undervisningen i ämnet svenska skall bedrivas i sammanhållna klasser och att de ovan angivna allmänna för- utsättningarna angående möjligheterna att genomföra en individualiserad un- dervisning blir särskilt aktuella i detta ämne.
Inom gruppen orienteringsämnen har skett viss minskning av det sammanlag- da timtalet. En omedelbar jämförelse försvåras emellertid av att de olika äm- nena är självständiga i hela den 5-åriga realskolan men integrerade i årskur- serna 5 och 6 i grundskolan. Jämförel— serna nedan ämne för ämne avser där- för högstadiet oc-h klass 135—55 i real- skolan. I ämnet kemi är minskningen obetydlig, 0,5 vte, och kan anses upp- vägd genom undervisningen i naturkun- skap i årskurserna 5 och 6. Alternativ- kurserna i enhetsskolan har emellertid slopats samtidigt som mål och kursin- nehåll väsentligt omarbetats bl. a. med hänsyn härtill. I förhållande till real- skola-ns kursplan har grundskolans lä- roplan erhållit en mer orienteringsbe- tonad och praktisk inriktning. Viss minskning (vardera 1 vte) kan också noteras för biologi och geografi som självständiga ämnen, medan ämnes— gruppen historia—samhällskunskap to- talt erhållit en förstärkt ställning i jäm- förelse med realskolan, varvid förstärk— ningen tillfaller samhällskunskapen. Totalt omfattar timtalsminskningen i de angivna ämnena 3 vtr under hela femårsperioden. Den praktisk-pedago- giska innebörden härav måste dock ses mot bakgrund dels av den allmänna timtalsminskningen, dels av den genom— gripande omläggningen av studiemål och arbetsformer för dessa ämnen.
Båda dessa reformer står i nära över- ensstämmelse med gymnasieutred- ningens synsätt. Därtill kommer den koncentration till vissa årskurser i grundskolan som införts för ämnena historia, geografi och biologi och som torde medge ett rikare utbyte av un- dervisningstiden än om ämnena spritts ut med lågt timtal över alla årskurser på högstadiet. Även om detta arrange- mang kan skapa speciella problem inom högstadiet, torde det samlade nettore- sultatet bli gynnsamt även från gymna— siets synpunkt. Slutligen bör beaktas att ämnet hemkunskap i grundskolan om— fattar 4 vtr mot 1 vte i den 5-åriga real- skolan. Detta ämne har saklig anknyt- ning till de flesta andra orienterings— ämnen och kommer därigenom att ut- göra ett stöd för dessa. Även den ökade betoningen av integrationen mellan samtliga orienteringsämnen bör, rätt bedriven, verka i samma riktning. Om ämnet hemkunskap inräknas blir det ingen timtalsminskning för oriente- ringsämnena.
Mot denna bakgrund bedömer gym- nasieutredningen utgångsläget i orien- teringsämnena gynnsamt i kvalitativt avseende.
Den enskilde elevens sammanlagda timtal i övningsämnena minskar där- emot (4 vtr) men därvid måste beaktas, att valfriheten på högstadiet mellan vis- sa av dessa ämnen möjliggör en koncen— tration av elevernas arbete som kan vara fördelaktig från gymnasiesyn- punkt. I den mån som eleverna på gym- nasiet möter en liknande konstruktion och där i flertalet fall väljer väsentli- gen olika, uppstår självfallet sär-skilda problem framför allt av individualise- ringsnatur. I den mån de väljer samma ämnen som i grundskolan torde ut- gångsläget för det nya gymnasiet bli klart gynnsamt. I de ämnen eleverna valt på grundskolestadiet har de näm-
ligen i så fall ett högre sammanlagt timtal bakom sig. Det bör dock obser- veras, att en viss minskning (4 vtr) under alla omständigheter inträffar i gymnastik. Liksom i fråga om oriente- ringsämnena gäller sålunda om öv- ningsämnena, att en viss minskning av det totala timantalet både absolut och relativt kompenseras av åtgärder av kvalitativ natur, som gör att utgångs- läget i vissa avseenden till och med kan anses förbättrat.
Även i fråga om de moderna språken inträder en timtalsminskning som är generell i jämförelse med samtliga tidi- gare skolformer. I jämförelse med den 5-åriga realskolan omfattar den 5 vtr och jämfört med enhetsskolan totalt 4,5 vtr. Men även här finns skillnader mellan de enskilda ämnena som ger en mer nyanserad bild. För det första bör- jar engelskan redan i årskurs 4, vilket beaktats vid timtalsjämförelsen för denna ämnesgrupp. Det sammanlagda timtalet för engelska blir därigenom oförändrat i förhållande till realskolan men utsträckt över ytterligare en års- kurs. För det tredje främmande språket blir utgångsläget däremot klart försäm— rat genom att detta kommer att behöva bli nybörjarspråk på gymnasiet. Dock medför grundskolereformen i detta sam- manhang den även från gymnasiesyn- punkt betydande fördelen att det andra språket även kan utgöras av franska. Härigenom skapas bättre förutsätt- ningar för en grundläggande utbildning av betydande längd i detta språk. Det bör dock beaktas, att det sammanlagda timtalet på grundskolestadiet i det and- ra språket minskar med två veckotim- mar. I någon mån kompenseras detta genom den pågående starka språkpeda- gogiska utvecklingen som också åter- speglas i grundskolans läroplan. Den tyngdpunktsförskjut-ning i fråga om språkundervisningens mål som där av-
speglas överensstämmer till sin riktning med gymnasieutredningens mål för gymnasiet. Minskningen skall också ses mot bakgrund av den allmänna tim- talsminskningen.
Analysen visar sammanfattningsvis att grundskolan i fråga om såväl den allmänna målsättningen som arbetsme- toder, mål och kursinnehåll i de en- skilda ämnena i väsentliga avseenden innebär fördelar för gymnasiet i jäm- förelse med den 5-åriga realskolan. I fråga om timplanens fördelning på äm- nen och ämnesgrupper kan dock vissa minskningar konstateras, som obestrid- ligen kan innebära en viss om än be- gränsad nackdel från gymnasiets syn- punkt. I åtskilliga fall kompenseras emellertid dessa minskningar av peda- gogiska åtgärder som ger goda förut- sättningar för kvalitativa förbättringar. Särskilt synes detta vara fallet beträf- fande orienteringsämnena. I fråga om språken finns också vissa fördelar att notera. Främst gäller detta valfriheten i fråga om det andra främmande språ- ket. Däremot medför grundskolerefor- men krav på nybörjarundervisning i gymnasiet i ett tredje främmande språk i den mån sådant skall ingå i gymnasie- studierna. Även den kvantitativa grun- den i det andra främmande språket torde bli något försvagad men detta sy— nes åtminstone delvis kunna kompen- seras av andra faktorer. I fråga om de grundläggande färdighetsämnena sven- ska och matematik sker en betydande förstärkning.
6.223 Bland övriga ovan nämnda fak- torer, som bestämmer studiemålet-s nivå i gymnasiet, skall gymnasieutredningen i detta kapitel mera ingående pene- trera endast studietidens längd och be- lysa denna fråga utifrån två aspekter. I avsnittet 6.3 diskuteras vilken nor— malstudietiden bör vara fram till till-
trädet till högre studier.
I avsnittet 6.5 diskuterar utredningen en eventuell differentiering på studie— mål av olika nivåer, varvid huvudfrå- gan gäller den s.k. horisontella klyv- ningen av gymnasiet.
6.3 Normalstudietiden
6.3.1 Inledning
6.3.1.1 Som redan nämnts behandlar gymnasieutredningen i detta kapitel en- dast frågan om normalstudietiden fram till tillträde till universitet och högsko- lor. Huruvida studietiden för sådana delar av gymnasiet som är inriktade i huvudsak på direkt yrkesverksamhet skall ha en härifrån avvikande studie— tid tar gymnasieutredningen upp se- nare i kapitel 9. Därvid behandlas också frågan om elev vid sådan sektor, som eventuellt får längre studietid än vid allmän sektor av gymnasiet, skall kunna avgå från gymnasiet och vara formellt behörig till tillträde till högre studier innan de fackgymnasiala stu- dierna är i sin helhet avslutade. Frå— gan om studiegångar med från normal- stu-dietiden av andra skäl avvikande studietid och därmed förknippade pro- blem behandlas i kapitel 11.
6.3.1.2 Såsom framgått av kapitel 1 ut- gick 1950 års skolbeslut från att den (.)-åriga obligatoriska skolan skulle föl- jas av gymnasier organiserade som 3-åriga gymnasier och att sålunda stu- diegången fram till studentexamen skulle vara 12-årig. Samtliga försöks- gymnasier som sedermera inrättats har också blivit 3-åriga. I direktiven till gymnasieutredningen anför departe- mentschefen i frågan om studietidens längd (jfr 3.143):
»Jag har för egen del i 1958 års stats- verksproposition uttalat, att jag räknade
med att de nya allmänbildande gymnasier av hittillsvarande typ, som skulle upprättas, bleve treåriga, om inte särskilda förhållan- den föranledde annan organisation. I pro- pOSitionen 1960:131 har jag anfört vissa ytterligare synpunkter i denna fråga, inne— bärande förord för en sammanlagt tolv- årig studiegång fram till studentexamen, uppdelad på 9—årig enhetsskola eller mot— svarande samt 'o'-årigt gymnasium. En tre— årig studiegång bör enligt min mening bi- behållas som huvudform för den här ak— tuella delen av det framtida gymnasiala utbildningssystemet, såvida inte tungt vä- gande skäl kan anföras däremot. Det bör dock, för att en saklig diskussion i ämnet skall kunna föras, undersökas vilka om- ständigheter som kan tala för att bibehålla även en trettonårig studiegång med fyra- årigt gymnasiestadium.»
Departementschefen har sedermera i proposition 1962:54 angående reforme- ring av den obligatoriska skolan m.m. på nytt uttalat sig om studietidens längd. I denna proposition anföres på s. 275:
»Från vissa remissinstanser har fram— förts farhågor för att den föreslagna obli— gatoriska skolan kommer att ge en otill- räcklig grund för studier på det treåriga gymnasiet. Jag vill med hänvisning till av beredningen föreslagna kursplaner ytterli- gare understryka betydelsen av de redan flera gånger nämnda, mycket betydelsefulla åtgärder som jag i andra sammanhang för- ordat: minskning av klassernas storlek, för- bättrad hjälpmedelstillgång och förstärkt lärarfortbildning. Även andra åtgärder, inte minst de rent pedagogiska, som fått prägla kursplaneförslagen, talar för att den nio- åriga skolan kommer att ge god förbere— delse för gymnasiala studier, en uppfatt- ning som även stöds av hittills vunna p05i— tiva erfarenheter av försöksskolan. Jag kan därför inte dela de farhågor som kommit till uttryck. En treårig studiegång på gym— nasiet — ovanpå den nioåriga obligatoriska skolan — bör sålunda som framhållits i direktiven för gymnasieutredningen, allt— jämt kunna bibehållas som huvudform för det allmänbildande gymnasiet.»
Mot vad departementschefen anfört gjordes ingen erinran av riksdagen.
6.313 Med hänsyn till det ovan anförda kan sägas att frågan om att studie- gången normalt skall vara 3-årig är avgjord för gymnasiets del »såvida inte tungt vägande skäl kan anföras där— emot». Gymnasieutredningen tar i de närmaste avsnitten upp frågan till övervägande och skall därvid bl. a. be- lysa några synpunkter som förts fram i diskussionen om det framtida gymna- siet.
6.3.2 Argument för längre normalstudietid
Utöver det redan ovan diskuterade argumentet för en längre studietid, nämligen att grundskolan skulle ge en svagare grund för gymnasiestudier, har i diskussionen även framkommit andra skäl. De rör i huvudsak den sek- tor av gymnasiet, som har till huvud- uppgift att förbereda för fortsatta högre studier, d.v.s. den framtida motsva- righeten till det nuvarande allmänna gymnasiet.
Det allmänna gymnasiet skall ge så- väl allmän bildning som 'specialisenad utbildning till vilken olika former av vidareutbildning kan knyta an. Å andra sidan har man menat att det nuvarande gymnasiet är alltför specialiserat. Alla gymnasister borde få en bredare utbild- ring framför allt i moderna språk. svenska och matematik. Om inte studie- tiden ökas kan sådana krav emellertid medföra att kunskaperna minskar i öv— riga ämnen, vilket från förutbildnings- synpunkt inte kan accepteras, eftersom avståndet i så fall skulle öka mellan studentexamen och kraven från vidare- utbildningsanstalterna. För att komma tillrätta med denna svårighet har ifrå- gasatts om inte studietiden fram till universitetsstudiernas början borde för- längas. Olika alternativ har därvid framförts för utnyttjande av den för- längda studietiden.
Det har exempelvis föreslagits att gymnasiet skulle göras 4-årigt, varvid man kunde tänka sig att nå en viss höj- ning av studiemålet. Denna höjning borde enligt vissa uppfattningar knap- past få formen av någon omfattande specialisering utan snarast gälla en breddning och fördjupning av kurserna i allmänbildande ämnen.
I ett annat förslag tänker man sig i stället att utnyttja den ökade tiden för grundläggande akademisk undervis— ning, ibland kallad propedeutisk un- dervisning. Denna undervisning skulle i princip kunna förläggas antingen till universitet och högskolor eller till gymnasierna. Det senare alternativet, d. v. 5. en decentralisering av den pro- pedeutiska undervisningen, synes i re— gel förordas. I realiteten skulle detta betyda att gymnasiet göres 4-årigt med en avgångsetapp efter tre år och ett sista starkt specialiserat fjärde år. Under detta propedeutiska år skulle bland 'annat undervisning xkunn—a ges i kursmoment, som för närvarande hör till universitets- och högskoleundervis- ningen.
6.3.3 Gymnasieutredningens överväganden
Oavsett om den förlängning av studie- tiden som föreslås utnyttjas på det ena eller andra sättet menar man att effek- ten skulle bli en höjning av studiemå- let. Detta kan i och för sig vara rik- tigt men man måste göra klart för sig om det sker på relevanta punkter och —— om så antas bli fallet —— till vilket pris man vinner kvalitetshöjningen.
6.331 Genomsnittsåldem vid student- examen (allmänna gymnasiet) var vid 1900-talets början 19,5 år. Den steg därefter praktiskt taget oavbrutet till mitten av 1940—talet och har sedan dess
hållit sig i stort sett stationär omkring 202—20,3 år.
Att medelåldern blir så hög samnan— hänger med flera olika förhållanlen. Det nuvarande gymnasiet rekryteras ännu i huvudsak från skolor inom den äldre realskoleorganisationen. Det 3- åriga gymnasiet bygger därvid på Jeal- examen eller motsvarande. Stuiie- gången fram till realexamen är an- tingen 9- eller 10-årig. Till studentexa- men blir den alltså 12- eller lli-årig, vilket borde motsvara en studentzxa- mensålder av 19 respektive 20 år. För- hållandet blir detsamma för det 4-åriga gymnasiets del, vilket bygger på real— skolans näs-t högsta årskurs eller mot- svarande inom parallella skolformer.
Hittills har en stor del av gymnisis— terna gått den längre studievägm i realskoleorganisationen, vartill kommer att många på grund av kvarsittning är äldre än de normalt skulle vara di de börjar gymnasiet. Härtill kommer att inte så få ungdomar med realexamen söker till 4-årigt gymnasium. Resulzatet har blivit att medelåldern vid inträdet i det allmänna gymnasiet för P:s del ligger närmare 16 än 15 år och för Iszs del närmare 17 än 16 år.
Gymnasieutredningen har låtit utföra en undersökning angående studiegång och studieresultat & gymnasiet (se SOU 1963: 41). En sammanfattning ges i 11.2.1.2. Bland resultaten kan näm- nas att knappt 2/3 av eleverna går ige- nom det allmänna gymnasiet utan för- sening, att ca 1/6 avgår utan student— examen och att drygt 1/6 avlägger stu- dentexamen med försening. Dessa tal är genomsnittliga. Några nämnvärda skillnader föreligger inte mellan 3— och 4-åriga linjer. Flickornas resultat är något bättre än pojkarnas. Avgången är visserligen densamma men relativt sett flera flickor avlägger studentexa- men utan försening. Kvarsittningen i
gymnasiet bidrar sålunda också till att studentexamensåldern höjes.
Genomsnittsåldern vid gymnasie- ingenjörsexamen är ca 1,5 år högre än vid studentexamen. Detta beror på den högre intagningsåldern vid tekniskt gymnasium. För-seningen under studie- tiden i de båda gymnasieformerna sy- nes vara i stort sett densamma.
Åtskilliga högre utbildningar kräver i vårt land mycket lång studietid. Till en del beror dock studietidens längd på förvärvsarbete jämsides med stu- dierna. Medianåldern vid licentiatexa- men är f. 11. över 30 år och vid dok— torsdisputation närmare 40 år. Från en rad synpunkter är detta mycket all- varligt. Men även lägre utbildningar kräver ofta mer än fem studieår. Till- sammans med den höga studentexa- mensåldern medför detta att inträdet i yrkesverksamhet — särskilt för män— nen som har att fullgöra militärtjänst — i många fall asker först i 27—28—års- åldern. Med hänsyn till arbetsmarkna- dens behov är det angeläget att denna inträdesålder sänkes. Det är därför ock- så betydelsefullt att högskolestudierna kan påbörjas tidigare än nu. Även and- ra skäl närmast av utvecklingspsykolo- gisk natur talar härför.
Efter grundskolans genomförande blir den normala studietiden fram till gymnasiets början nio år. Om förse- ningen i grundskolan blir av ringa om- fattning kommer detta att innebära att inträdesåldern i gymnasiet blir inte obetydligt lägre än f. 11. Det är av nyss— nämnda skäl angeläget att denna tids- vinst utnyttjas så att övergången från gymnasiet till högre studier kan ske ti- digare än nu. Blir gymnasiet 4-årigt för alla omöjliggöres detta.
I detta sammanhang har det sitt in- tresse att göra jämförelse med »student- examensåldern» i andra länder. Sådana jämförelser är mycket vanskliga, då ut-
bildningen såväl på skolstadiet som på universitetsstadiet ofta starkt avviker från förhållandena i Sverige. Allmänt sett synes det dock bekräftat, att exa- mensåldern i Sverige är hög i förhål— lande till motsvarande ålder i andra länder (jfr 2.3.3.11). I vissa länder är förhållandena därtill också gynnsam— mare genom att allmän värnplikt inte finnes. Härtill kommer att inskolnings- åldern i flertalet andra länder är lägre än i Sverige.
6.3.3.2 Även den ekonomiska aspekten på en förlängning av gymnasiets studie- tid är viktig att hålla i minnet. Den medför ökade studiekostnader för ele- verna och större ekonomiska insatser från samhällets sida genom ett ökat be- hov av lärare och lokaler. Ännu större torde emellertid kostnaderna bli för det omedelbara produktionsbortfuallet (jfr 20.1.2). Värdet av den förlorade ar- betskraften under ett helt studieår upp- går till betydande belopp. Om man såsom ett räkneexempel antar att en sådan förlängning innebär att 15 000— 20 000 gymnasister, som eljest skulle ha kunnat fullborda sina gymnasiestudier på en 3-årig studiegång, får sina stu- dier förlängda med ett år, kan de nämnda kostnaderna härför uppskattas till 150 åt 200 miljoner kronor årligen.
3.3.3 Starka skäl talar sålunda mot att man förlänger studietiden i gymnasiet genom en höjning av studiemålet be- stående enbart i en breddning och för- djupning av den allmänna utbildningens innehåll såsom angivits i det ena alter- nativet ovan.
Något annorlunda ställer sig proble- met om det fjärde året blir utformat på sådant sätt att tid vinnes för dem som fortsätter sina studier vid universitet och högskolor. Det kan emellertid, som närmare diskuteras nedan, starkt ifrå-
gasättas om denna tidsvinst i någon större utsträckning blir verklighet. Även andra olägenheter är förenade med ett fjärde specialiserat gymnasieår.
63.34 Ett propedeutiskt fjärde år för— lagt till gymnasiet kräver rimligtvis en avgångsetapp efter tre år för sådana elever som inte ämnar eller har förut- sättningar för att fortsätta vid univer- sitet och högskolor. Allvarliga betänk- ligheter kan anföras mot att i vårt ut— bildningssystem införa en dylik anord- ning som skulle medföra att man in- skjuter en ny kompetens under student- examenskompetensen men över den kompetens som de nya fackskolorna kan beräknas ge. Bland andra invändningar mot ett propedeutiskt fjärde år som framförts i den allmänna diskussionen vill gym- nasieutredningen framhålla följande. Skall den starka Specialiseringen ge utbyte kräves i många fall både dyrbar utrustning och lärare med mycket kva- lificerad utbildning. Vill man att det fjärde året skall finnas på alla eller flertalet gymnasieorter blir anord- ningen utomordentligt kostsam och sannolikt inte heller på länge genom- förbar framför allt med hänsyn till till- gången på lärare. Om å andra sidan endast ett mindre antal gymnasier skul- le få det propedeutiska året kan åt— minstone två tungt vägande invänd- ningar göras häremot. Gymnasister från gymnasier utan det fjärde specialiseringsåret skulle få resa till annat gymnasium, varigenom vins- ten av decentraliseringen skulle minska avsevärt av flera anledningar. Sålunda skulle sannolikt ett »mellanår på mel- lanort» medföra effektivitetsförlust, stu- dieavbrott o. dyl. Vidare skulle gymna- sier utan 4-årig studiegång få en sämre ställning i bland annat lärarrekryte- ringsavseende och även i fråga om ut-
rustning. En olika värdering av gynna- sierna, som inte kan vara lämplig, skulle uppkomma.
Gymnasieutredningen finner det :lut- ligen osannolikt att man verkligen Lpp- når vad man vill vinna med ett dylikt specialiserat fjärde är, nämligen att i nämnvärd grad minska studietiden för ett stort antal av dem som fortsätter med högre studier. Det gäller sannclikt flertalet av dem, som kommer att stu- dera vid fackhögskolor och medicinsk fakultet liksom t. ex. blivande jurister.
Den propedeutiska undervisningen vid universitet och högskolor är av mycket varierande innehåll och av en omfattning som vanligen understiger en studietermin. Genom att den komb_ne- ras med annan universitetsundervis- ning kan den reella studietiden för flera ämnen troligen i många fall vä- sentligt understiga ett år. Behovet av propedeutisk undervisning torde även i framtiden bli elastiskt och bör inte bin- das vid ett fast organiserat särskilt stu— dieår.
I detta sammanhang vill gymnasieut- redningen för undvikande av missför- stånd framhålla att ett propedeutiskt fjärde gymnasieår inte får förblandas med s.k. decentraliserad akademisk undervisning. Den senare innebär att reguljära taka-demiska kurser för en el- ler flera betygsenheter bedrives vid andra orter i landet än universitets- och högskoleorterna men i nära samar— bete med universitet och högskolor. Den decentraliserade akademiska. un— dervisningen är från många synpunk- ter av stor betydelse. Den bidrar till att rekrytera personer som eljest inte skulle ha sökt sig till högre utbildning och kan därigenom skapa värdefulla tillskott av arbetskraft inom bristområ- den. Den möjliggör också ett effektivt utnyttjande av resurser i form av 10- kaler och lärare ute i landet och av-
lastar i viss utsträckning universitet och högskolor på elementarstadiet. Gymnasieutredningen anser för sin del att systemet med universitets- och hög— skolefilialer bör ytterligare utbyggas. Inte minst under de närmaste åren då trycket på det högre utbildningsväsen- det kan förväntas öka mycket starkt kan härigenom avsevärda fördelar vin- nas.
6.3.3.5 Av det föregående framgår att de argument för ett enbart 4-årigt gym- nasium som angivits i 6.3.2 enligt gym- nasieutredningen icke är så tungt vä- gande att man -av dessa skäl bör över- ge den 3-åriga studiegången. I avsnittet 6.2.2.2 har gymnasieut- redningen vidare framhållit att den anser att den nya grundskolan kommer att ge ett med de nuvarande skolfor- merna likvärdigt underlag för fortsatta studier på gymnasiet. Då majoriteten av gymnasisterna för närvarande ge- nomför gymnasiestudierna på normal tid blir sålunda gymnasieutredningens slutsats att det 3—åriga gymnasiet bör bibehållas som huvudform även i fram- tiden. Till frågan om jämsides härmed bör finnas längre studiegångar åter- kommer utredningen i kapitel 9 och 11.
6.4 Det gymnasiala skolsystemet
6.4.1 Gymnasium, fackskola, yrkesskola
6.411 Som framgått av bl. a. diskussio- nen i avsnittet 6.2.1.3 är differentie- ringen på studievägar med studiemål av varierande innehåll och nivå en angelägen fråga för den skola eller kom- bination av skolor som skall motta det starkt växande antalet ungdomar vilka önskar fortsatt utbildning efter genom- gången grundskola. Man måste räkna med att innehålls- mässigt nya studievägar blir aktuella. Gymnasieutredningen har i kapitel 4
bl. a. påvisat det stora utbildningsbeho- vet för vårdnadsområdet, vilket också synes motsvara ett elevintresse. Fort- satt utbyggnad och innehållsmässig mo- dernisering och komplettering av de på teknisk och merkantil eller allmännare ekonomisk verksamhet inriktade utbild- ningsvägarna är ett annat krav.
Nivåmässigt erfordras anpassning till ungdomarnas studieförutsättningar. Gi- vetvis spelar därvid den intellektuella förmågan en roll, men en. rad andra faktorer t. ex. personligt engagemang, ambition och koncentrationsförmåga har också stort inflytande på studieresul- taten. Härtill kommer det betydelsefulla faktum att åtskilliga ungdomar vill ha en utbildning, där kraven inte motsva- rar nuvarande gymnasieexamina. De siktar närmast på en yrkesverksamhet på mellannivå eller på en mera speciell yrkesutbildning som inte förutsätter förutbildning från gymnasium. önske- målen gäller därför ofta en kortare ut- bildning som snabbare än gymnasiet le- der fram till förvärvsverksamhet.
Av det senast anförda följer att man inte kan lösa utbildningsproblemen för de många ungdomar som i framtiden kommer att söka sig till en bred, rela— tivt teoretisk utbildning ovanpå grund- skola-n enbart genom att i ett låt oss säga 3-årigt gymnasium variera, even- tuellt minska en eller flera studiegång— ars program men bibehålla studietiden. Det krävs också studievägar med kor- tare studietid.
Vid bedömningen av behov och ut— formning av sådana utbildningsvägar måste givetvis — såsom gymnasieutred- ningen redan framhållit — fackskolor- na, som läsåret 1963/64 börjar sin verk— samhet, särskilt beaktas.
Gymnasieutredningen räknar med att omkring 1970 drygt 50 % av årskullen kommer att behöva mottas i en relativt teoretisk utbildning på det gymnasiala
åldersstadiet. Av dessa torde 30 a 35 procentenheter från arbetsmarknads— synpunkt behöva utbildning med en riktpunkt i huvudsak motsvarande det nuvarande gymnasiet. F. 11. räknar man med att fackskolorna fullt utbyggda om- kring år 1970 skall mottaga ca 20 % av årskullen. Det måste då vara ändamåls- enligt att fackskolorna får fylla nyss— nämnda behov av kortare utbildnings- vägar. Ett av skälen för tillskapande av fackskolorna var att dessa skulle ta hand om en del av efterfrågan på teoretisk utbildning ovanför grundskolan. Det kan knappast heller vara lämpligt att mellan det 3-åriga gymnasiet och de 2-åriga fackskolorna införa en ny ut- bildning som då också måste omfatta två år. Från såväl avnämarnas som ele— vernas synpunkt skulle ett sådant ut- bildningssystem bli alltför komplicerat. Härtill kommer att varken ekonomiska eller personella resurser bör splittras på ett samtidigt genomförande av fack— skolornas och det egentliga gymnasiets utbyggnad samt en tredje typ av gymna- sial utbildningsväg.
6.412 I sitt yttrande över 1957 års skol- berednings betänkande framhöll gym- nasieutredningen bl. a. att införandet av fackskolorna på flera punkter på ett av- görande sätt komme att påverka gym- nasiets utformning och att det från många synpunkter hade varit lämpli- gast om frågan om utformningen av skolformerna ovan grundskolan lösts i ett sammanhang. Å andra sidan beto- nade utredningen att med hänsyn till grundskolans genomförande fackskolor- na snarast borde komma till stånd. Sam- tidigt underströk utredningen att den därmed icke tagit ställning till de gym- nasiala skolformerna på längre sikt. Gymnasieutredningen anser sålunda att, med hänsyn till skolfrågan i dess helhet, införandet av fackskolorna är
en riktig och betydelsefull åtgärd. Men det är av stor vikt att gymnasiet, fack- skolan och yrkesskolan redan från bör- jan utformas så att de tillsammans bil- dar ett flexibelt och anpassningsbart skolsystem. Utredningen får anledning att återkomma härtill på en rad punk- ter i det följande, då det gäller intag- ningsbestämmelsernas och läroplaner- nas utformning, den lokala samord- ningen, övergångsmöjligheter dessa skolformer m. m.
I ljuset av en mer långsiktig bedöm— ning framstår den antydda problema- tiken ännu klarare. Den genom riks- dagsbeslutet 1962 genomförda skolre- formen var i viss mening slutsteget i en lång utveckling men kan också, som skolberedningen själv framhöll, ses som inledningen till ett nytt utveck- lingsskede.
För gymnasieutredningen framstår det som sannolikt att när efterfrågan på utbildade och intresset för utbildning om något eller några decennier ytter- ligare ökat —— kanske på det sätt utred- ningen sökt antyda i kapitel 4 _ det blir nödvändigt att fastare än vad nu måhända kan ske sammanfoga de olika skolformerna ovanpå grundskolan. Vad som då avtecknar sig är inte ett paral- lellskolsystem på det gymnasiala ål- dersstadiet utan en ungdomsskola som inom sig rymmer olika studievägar an- passade efter skild-a elevtypers intres— sen och fallenhet men inte skilda åt ge- nom organisatoriska barriärer. Det måste vara välbetänkt att redan i dag hålla denna framtidsbedömning i min- net vid utformningen av det gymnasia- la skolsystemet även om gymnasieut- redningens uppgift är att konstr-uera endast en del därav. Oavsett vilken uppfattning man kan ha om den skisse- rade framtida organisationens lämplig- het, är utgångspunkten nu att facksko- lan är en särskild skolform liksom yr-
mellan
Figur 3
kesskolan. Det är emellertid självfal- let angeläget at-t samverkan mellan skolformerna på det gymnasiala ålders- stadiet och övergången dem emellan så långt möjligt underlättas.
6.4.13 Den modell för det gymnasiala skolsystemet som för närvarande är ak- tuell kan schematiskt åskådliggöras som i figur 3. Formellt består det av ett gymnasium (G), vars huvuddel är 3- årig, den 2-åriga fackskolan (F) och yrkesskolan (Y). Reellt synes det ange- läget att dessa betraktas och fungerar såsom olika utbildningsvägar inom en helhet. Organisatoriska skäl talar här- för såsom i någon mån kommer att framgå redan av avsnittet 6.4.2 men mera ingående skall belysas i kapitel 12. Även från andra synpunkter är det — såsom närmare belyses i det följan- de — fördelaktigt att se det gymnasiala skolsystemet såsom en helhet. Figur 3 är endast en principskiss och rektanglarnas storlek avser inte att ge några proportioner mellan de olika skolformerna. Gymnasieutredningen vill dock i detta sammanhang något uppe- hålla sig vid vad utvecklingen på lång sikt kan tänkas komma att innebära i avseende på deras omfattning och i nå- gon mån deras innehåll. I kapitel 4 har utredningen såsom sin uppfattning uttalat, att efterfrågan på utbildning på det gymnasiala ålderssta- diet kommer att fortsätta att kraftigt öka. Allt fler ungdomar kommer därvid sannolikt att önska sig en bred, ofta
ganska teoretisk utbildning. I diagram 4 i 4.3.4.2 har en tänkbar kvantitativ utveckling — uttryckt såsom den andel (i %) av årskullen som söker sig till sådan utbildning — skisserats. Enligt diagrammet skulle andelen vara 70— 80% på 1980-talet. Denna ungdoms— grupp skulle rekrytera de skolor som i modellen i figur 3 heter gymnasium och fackskola. Självklart kommer dessa sko- lor att — på samma sätt som all utbild- ning — behöva kontinuerligt modifie- ras efter utvecklingens krav. Om de därtill behöver kompletteras med nya studievägar kan inte i dag avgöras. Hu- ruvida eventuella sådana nya vägar kommer att hänföras till gymnasium, fackskola eller yrkesskola är med den enhetliga syn gymnasieutredningen har på det gymnasiala skolsystemet en mindre väsentlig fråga. Enligt utred- ningens uppfattning är det emellertid sannolikt att intresset på det gymnasia- la åldersstadiet för mycket speciell yr- kesutbildning inriktad på enstaka yr- kesgrupper kommer att minska. Gymna- sieutredningen vill betona att detta gi- vetvis inte får tolkas såsom tecken på minskat intresse för yrkesutbildning. Tvärtom har man att räkna med en fortsatt snabb utbyggnad av yrkesskol- väsendet. Dess uppgifter kan emellertid komma att delvis förändras. Utan att närmare gå in härpå — vilket faller utanför gymnasieutredningens kompe- tensområde — vill dock utredningen uttala att det synes sannolikt att speci- fik yrkesutbildning i framtiden ofta kommer att få formen av påbyggnads- kurser på en bredare men dock målin- riktad grundutbildning erhållen inte bara i grundskolan utan i stor utsträck- ning inom gymnasiala skolformer. Sett i ett längre perspektiv bör man därför i figur 3 tänka sig yrkesskolan (Y) inte bara såsom en skola parallell med gym- nasium och fackskola (G och F) utan
även som en organisation som erbjuder ett flertal kurser byggande på i varje fall både gymnasium och fackskola.
6.4.2 Gymnasieutbildningens geografiska sprid- mus
6.4.21 Möjligheten att geografiskt spri- da en viss utbildning beror i stor ut- sträckning på rekryteringsunderlagets storlek. Detta är i sin tur avhängigt av det totala befolkningsunderlaget och den frekvens utbildningen har. I detta avsnitt skall gymnasieutredningen dis- kutera i vilken grad en utformning av den gymnasiala utbildningen enligt den modell som utredningen i det föregåen- de framställt kommer att kunna öka den geografiska spridningen av denna utbildning. Därvid antas att vid slutet av innevarande decennium gymnasiet och fackskolan tillsammans kommer att motta drygt 50 % av en födelseårgång. Rent numeriskt betyder detta jämfört med dagens underlag för gymnasiet en mycket kraftig breddning. En sådan addition av de båda skolformernas an- delar är å andra sidan inte utan vidare acceptabel. Bl. a. har framförts invänd- ningar mot en generell samordning av dem. Till denna fråga återkommer gym- nasieutredningen i kapitel 12. Att en sådan samordning i vissa situationer måste komma till stånd, bl. a. då utbild- ning på denna nivå bör anordnas, trots att underlaget för självständiga enheter är alltför litet, synes emellertid vara allmänt accepterat. Härigenom kan man få den möjlighet till en utvidgning av gymnasieorganisationen varom här är fråga. Det finns därför anledning un- dersöka vilken ökad lokal spridning som skulle ernås genom en samordning av gymnasiet och fackskolan på orter där för närvarande gymnasium på grund av för litet rekryteringsunderlag inte kan upprättas. Gymnasieutred-
Innan utredningen redogör för och diskuterar resultatet av denna under- sökning är det av vikt att i korthet be- röra gymnasieorganisationens utbygg- nad under de senaste 15 åren och prin- ciperna för dagens gymnasieplanering. Läget har nämligen i vissa avseenden radikalt förändrats under denna tid- rymd.
6.4.22. Genom en aktiv och systematiskt genomförd planeringspolitik har un- der det senaste decenniet ett stort antal nya gymnasier och gymnasieorter till- kommit. Den snabba utvecklingen framgår av följande tablå (Ag : all- mänt gymnasium, Hg = handelsgymna- sium, Tg = tekniskt gymnasium).
Antal gymnasier Läsår Ag Hg Tg S:a 1946/47 ..... 90 10 11 111 1956/57 ..... 128 23 15 166 1962/63 ..... 170" 32 29* 231
* Därav ett samorganiserat med Ag ** Vissa mera speciella privata skolor liksom internatskolor ingår inte häri.
Antal gymnasieorter
1946/47 ..... 62 9 1 1 62 1956/57 ..... 92 23 15 93 1962/63 ..... 123 31 28 124
Sedan 1961 finns ett samarbetsorgan mellan Skolöverstyrelsen och översty- relsen för yrkesutbildning, kallat pla- neringsgruppen, vilket bl. a. svarar för gymnasieplaneringen. I sitt arbete söker gruppen bedöma de faktorer som påver- kar elevfrekvensen vid icke-obligato- riska skolor.
Upprättandet av en dylik skola före- gås sålunda av utredningar dels om ba- sen för utbildningen i fråga inom den
region som skall rekrytera skolan, d. v. s. antalet personer i den aktuella åldersgruppen, dels om den sannolika frekvensen, d. v. s. relativa andelen ung- domar som kan beräknas söka sig till utbildningen.
För att ett allmänt gymnasium skall upprättas har hittills normalt krävts ett beräknat elevantal av drygt 60 i års- kurs 1. Med en sådan fördelning att ca 60% återfinns i allmänt gymnasium och 40 % i fackgymnasium krävs så- lunda ett totalt elevantal av drygt 100. Utbyggnaden av gymnasierna har nu nått så långt att med hittillsvarande ut- formning av gymnasieorganisationen endast någon enstaka ytterligare ort kan komma i fråga för reguljär gymnasie- utbildning under den tid som kan över- blickas. Dessutom gäller — med hänsyn till bl.a. speciella krav på dyrbara lo- kaler och utrustning — att fullständigt tekniskt gymnasium kräver större be- folkningsunderlag, varför sådant kan upprättas endast i större gymnasiere- gioner.
Av hänsyn till de speciella problem som uppstår i glesbygderna har i några fall gymnasier av undantagsform upp- rättats under de senaste åren. Vidare har s.k. filialer av fackgymnasium för- lagts på orter utan underlag för full- ständigt sådant gymnasium, i regel an- slutna till allmänna gymnasier.
Sammanfattningsvis vill gymnasieut- redningen sålunda konstatera att, om hänsyn endast tas till gymnasiet och man räknar med en gymnasiefrekvens på ca 30 %, den geografiska sprid- ningen av gymnasierna är i det när- maste slutförd. Som redan tidigare be- tonats måste dock fackgymnasieutbild— ning spridas om möjligt till alla gym- nasieorter. Ytterst få nya orter kan så- lunda komma i fråga för gymnasieut— bildning om de kriterier som hittills tillämpats skall gälla även i fortsätt-
ningen. Enligt gymnasieutredningens uppfattning är dessa kriterier så gene- röst utformade att de inte utan allvar- liga olägenheter kan uppmjukas såvida inte nya omständigheter tillkommer. En sådan omständighet är möjligheten att sammankoppla gymnasium och fack- skola.
6.4.2.3 I detta avsnitt redogör gymnasie- utredningen för sina överväganden om möjligheterna till ytterligare spridning av gymnasieutbildningen genom sam- mankoppling av gymnasium och fack- skola.
Som nämnts ovan finns läsåret 1962/63 gymnasier på 124 orter. För ytterligare ett antal orter som kan tän- kas k-omma i fråga vid en dylik sam- mankoppling har beräkningar genom- förts på följande sätt. Kring varje ort har avgränsats naturliga regioner och antalet personer i gymnasieålder inom regionen har beräknats. I motsvarande omfattning har givetvis nuvarande re- gioner måst begränsas.
För varje ny region och varje redu- cerad region, där begränsningen kan få ogynnsam effekt, har antalet gymna- sie-fackskoleelever och gynmasieelever i årskurs 1 år 1970 beräknats med an- vändning av frekvenserna 50 % resp. 30 %. Resultaten framgår av tabellerna 1 och 2.
Av tabellerna framgår att (18 + 4 =) 22 av de nya regionerna får 60 eller fler gymnasieelever. Under förutsätt— ning att ca 100 elever bör erfordras uppfyller ingen av regionerna kraven för gymnasium. Av de nuvarande re- gionerna skulle (1 + 6 =) 7 genom re- duktionen få mindre än 90 gymnasie— elever.
Situationen blir en annan om gymna- sie- och fackskoleelever sammanräk- nas. I (4 + 4 =) 8 av de nya regioner- na blir elevantalet minst 120 och i
Tabell 1. Nya regioner fördelade efter antal elever i årskurs 1 i gymnasium och fack- skola
Gymnasie — och fackskoleelever (50 %)
Antal elever ............ —59 (30—89 90—119 120—149 150—179 180— S:a Antal regioner .......... 11 25 16 4 4 — 60 Gymnasieelever (30 %)
Antal elever ......... ' —29 30—59 60—89 90—— S:a
Antal regioner ....... 5 33 18 4 60
Tabell 2. Regioner, vilkas underlag reducerats, fördelade efter antal elever i årskurs 1 i gymnasium och fackskola
Gymnasie — och fackskoleelever (50 %)
Antal elever ......... ——89 90—149 150—209 210—329 S:a Antal regioner ........ 1 6 13 36 56 Gymnasieelever (30 %)
Antal elever .............. —29 30—59 60—89 90—119 120— S:a Antal regioner ............ —— 6 11 38 56
(16 + 4 + 4 =) 24 minst 90, medan (11 + 25 =) 36 regioner får mindre än 90 elever. Redan härav framgår att, även om gymnasie— och fackskoleelever sammanräknas, åtskilliga av de under- sökta orterna knappast kan komma i fråga för gymnasieutbildning.
Men även de nya regioner som får relativt stort elevantal måste ytterligare penetreras ur andra aspekter. Sålunda ger gymnasium och fackskola tillsam- mans inte samma möjligheter som en- bart gymnasium eller enbart fackskola i fråga om differentiering och samläs- ning inom de nämnda skolformerna. Att vid en dylik blandskola erbjuda en fullständig uppsättning av studievägar blir i regel inte möjligt. Det kan därför i nya regioner bli nödvändigt att exem- pelvis inom den ekonomiska sektorn begränsa sig till ekonomisk gymnasie- utbildning och ej ge merkantil facksko— leutbildning. En utspridning av en or- ganisation med dylika begränsningar
synes böra ske endast under särskilda förutsättningar.
Glesbygdens ungdom bör i princip ha samma tillgång till utbildning som ung- dom i mera tättbebyggda trakter. Ut- redningen räknar med att man genom att sammanföra gymnasium och fack- skola, eventuellt kombinerat med kor- respondensundervisning och undan- tagsformer av gymnasium med muntlig undervisning, bör kunna sprida utbild— ningen till ytterligare några orter av glesbygdskaraktär. På detta sätt kan man emellertid inte heller i framtiden nå alla ungdomar. Det allmänna bör därför genom olika åtgärder, såsom stu- diesocialt stöd och upprättande av elev- hem, underlätta för dem som inte i när- heten av sin hemort har tillgång till gymnasieutbildning att få sådan.
Prövningen av de nya regioner som inte är av glesbygdskaraktär måste ock- så ske med hänsyn till möjligheterna att resa till existerande gymnasieorter.
Tabell 3. Restidsavstånd mellan »nya» och befintliga gymnasier
25—36 15
Tid i min ............... —-24 Antal »nya» regioner ..... 7
61—120 121— 11 7
S:a 60
49—60 4
37—48 16
I första hand bör sådana möjligheter tillskapas. En fortgående förbättring av kommunikationsväsendet bör tillsam- mans med ett riktigt avpassat skol- skjutssystem möjliggöra en väsentlig vidgning av reszonerna kring nuvaran- de gymnasier.
I tabell 3 redovisas de 60 regionerna enligt tabell 1 med hänsyn till restids- avstånd i förhållande till befintliga gymnasier. Därvid ges av praktiska skäl restiden mellan tänkt och befintlig gym- nasieort.
Av tabell 3 framgår att elever bo- satta i (11+7=) 18 av de nya re- gionerna helt eller till övervägande del har mer än en timmes restid vilket an— ses vara gränsen för dagliga resmöj- ligheter. Flera av dessa regioner är emellertid av glesbygdskaraktär, and- ra har så litet befolkningsunderlag, att de inte därför kan komma i fråga för gymnasieutbildning. Bland regionerna med restidsavstånd mellan en halv och en timme finns å andra sidan några med så stort elevunderlag (de tillhör grupperna med 120—149 och 150—179 gymn-asie-fackskoleelever i tabell 1) att det måste övervägas om inte gymnasie- och fackskoleutbidning bör anordnas på regionernas hnvudorter även om flertalet elever har dagliga resmöjlig- heter till existerande gymnasier. Utred- ningen baserar detta ställningstagande på den uppfattningen att det kan fin- nas situationer, då man inte kan begära att flera hundra ungdomar dagligen skall resa från en ort till en annan för att få sin utbildning, även om restiden i vardera riktningen skulle underskri- da en timme. Å andra sidan kan det inte vara utredningen-s uppgift att i
detalj precisera villkoren för upprät- tandet av nya blandade gymnasie-fack- skolor. Som mera allmän riktpunkt sy- nes dock kunna gälla att regioner med ett elevunderlag av mer än 125 elever (svarande mot frekvensen 50 %) och med restidsavstånd av mer än en halv- timme bör kunna komma i fråga under den viktiga förutsättningen att redan befintliga gymnasier ej ogynnsamt på- verkas i betydande grad. Man torde kunna räkna med att uppemot ett tio— tal nya orter —— utöver glesbygdsorter- na -—- uppfyller dessa förutsättningar.
6.424 Av den föregående redogörelsen framgår att tillgången på gymnasieut- bildning genom den kraftiga utbyggna- den under de senaste 10—15 åren starkt ökat. Om gymnasiefrekvensen skulle starkt stiga -— t. ex. till omkring 50% -—— skulle ytterligare några -— ehuru inte något mer betydande antal — nya gymnasieorter komma i fråga. I stort sett samma effekt erhålles om gymnasium och fackskola tillsammans får en frekvens på c-a 50 % och en sam- organisation genomföres. Om gymnasiefrekvensen längre fram skulle ytterligare öka, vilket gymnasie- utredningen håller för sannolikt, kan givetvis ännu fler orter bli aktuella för gymnasieutbildning.
6.4.3 Avgränsningen mellan gymnasium, fack- skola och yrkesskola
I modellen i 6.413 (fig. 3) för det gym- nasiala skolsystemet ingår gymnasium — till huvuddelen 3-årigt — 2-årig fackskola och yrkesskola. I föregående avsnitt har gymnasieutredningen påvi-
sat möjligheterna att med en sådan konstruktion öka den gymnasiala ut- bildningens spridning. Utredningen skall i föreliggande avsnitt granska mo- dellen från andra synpunkter, som kan rubriceras såsom pedagogisk-psykolo- giska.
6.431 Utredningen har i det föregående betonat att de tre skolformerna gymna- sium, fackskola och yrkesskola inte får utformas oberoende av varandra. De får sålunda inte isoleras från varandra och i sin målsättning peka åt helt skilda håll. Detta vore felaktigt redan av det skälet att samtliga ungdomar i en års- kull inte låter sig indela i tre från varandra skilda grupper, var och en så karaktäriserad av sin speciella in- tresseinriktning, skolinställning, presta- tionsförmåga etc. att den ena borde välja gymnasium, den andra fackskola och den tredje yrkesskola. Tvärtom varierar alla sådana faktorer genom hela årskullen och denna variation sker utan tvära språng. Därför måste också utbildningsinnehåll och studiemål så långt detta är praktiskt möjligt varie- ras genom hela det gymnasiala skolsy- stemet för att kunna tillfredsställa ung- domarnas många och skiftande behov. Detta är viktigt också från andra synpunkter. Isoleras gymnasiet, fack- skolan och yrkesskolan från varandra och får fackskolan och yrkesskolan ka- raktären av »återvän-dsgränder» är ris- ken stor att gymnasiet kommer att bli väsentligt mycket mera lockande, efter- som det håller vägarna öppna till högre studier och därmed ofta antas ge större utsikter att nå socialt och ekonomiskt eftersträvansvärda yrken. Effekten härav kommer att visa sig bå- de i grundskolan och på dess övensta- dium. Elevernas val på grundskolans högstadium påverkas så att de teore- tiska studievägarna blir mest åtråvär-
da. De praktiska vägarna får nöja sig med ett s. k. negativt urval. I nästa fas skulle fackskolan och yrkesskolan kom- ma att drabbas av detta negativa urval.
I det följande kommer gymnasieut- redningen in på vilka konkreta åtgär- der som behövs för att de anförda olä- genheterna skall elimineras och det gymnasiala skolsystemet fungera väl både internt och med hänsyn till verk- ningarna på grundskolans högstadium.
6.4.3.2 En viktig sådan åtgärd är att skapa goda möjligheter för de ungdo- mar som väljer fackskola eller yrkes- skola att i en senare etapp uppnå gym- nasiets slutkompetens. Så bör ske för att inte fackskolan och yrkesskolan skall bli »återvändsgränder». I varje fall för fackskolans del kan därvid två åtgärder komma i fråga. Sålunda bör fackskoleelever ha möjlighet att över- gå till gymnasiet (liksom omvänt). Till denna fråga återkommer gymnasieut- redningen nedan. En annan minst lika betydelsefull åtgärd är att ge möjlig- heter till kompletterande studier för vinnande av gymnasiet-s slutkompetens genom en väl utbyggd vuxenutbildning. Detta mycket betydelsefulla inslag i vårt lands utb-ildningsorganisation av- ser gymnasieutredningen, såsom angi- vits i kapitel 3, at-t behandla i ett kom— mande betänkande. Införes en dylik in- stitution i den schematiska skissen i figur 3 får denna utseendet i figur 4.
:— ___________ T I Vuxenutbildning I i. ____________ J G K,E F | ] V | / Figur 4
Vuxenutbildningsinstitutionen skall kunna ge gymnasieutbildning åt den
som genomgått fackskola och yrkessko- la. Den bör emellertid såsom gymnasie- utredningen återkommer till kunna bli mera flexibel och därigenom erbjuda också andra fördelar. För den som ge- nomgått yrkesskola bör det t.ex. vara möjligt att komplettera till fackskole- kompetens. Självklart skall vuxenutbild- ningsinstitutionen vid sidan av andra tillgängliga utbildningsvägar också be- tjäna de många som efter genomgång- en obligatorisk skola gått ut i förvärvs- livet och först längre fram finner att de önskar fortsatt utbildning.
6.4.33 Det framtida gymnasiala skol- systemets uppgift är att ge ungdomarna efter genomgången grundskola den fort- satta utbildning som med hänsyn till vederbörandes förutsättningar och ön- skemål är den lämpligaste. Detta förutsätter en ändamålsenlig ut- formning av de olika skolformerna. För gymnasiets del blir därvid avväg- ningen gentemot fackskolan i första hand av vikt. Gymnasieutredningen och fackskoleutredningen har samrått i denna fråga och därvid strävat efter att inom bådas områden finna lösningar som korresponderar med varandra. Gymnasieutredningen återkommer i olika sammanhang i det följande till detaljfrågor rörande denna problema- tik och begränsar sig därför här till principiella överväganden. Principerna för intagning till fack- skolan och gymnasiet får inte vara så- dana att skolformerna spelas ut mot varandra så att den ena kommer att av flertalet ungdomar betraktas som vä- sentligt mer attraktiv än den andra. Störst är som nämnts risken för en övervärdering av gymnasiet. Utred- ningen betraktar det därför som olämp- ligt att genom någon typ av poängspärr söka begränsa intaget till gymnasium
och »förvisa» de avvisade till facksko- lan. Genom en sådan åtgärd skulle den senare skolformen nedvärderas och gymnasiet komma att te sig ännu mera eftersträvansvärt.
Å andra sidan kommer givetvis syste- met inte utan vidare att fungera frik- tionsfritt enbart därför att några spår- rar icke införes. Av stor betydelse blir — utöver den konkreta utformningen av utbildningens mål och innehåll — att det finns en effektiv studie- och yr- kesvägledning som kan ge ungdom och föräld-rar ingående information.
Gymnasieutredningen återkommer i detalj till frågan om intagningsbestäm- melserna i kapitel 13.
Gymnasieutredningen har framhållit betydelsen av att valet mellan gymna- sie- och fackskoleutbildning inte blir alltför definitivt. Med hänsyn härtill är det önskvärt att övergång i båda rikt- ningarn-a kan ske relativt smidigt och utan betydande tidsförlust. I figur 4 har med pilar antytts att inga vatten- täta skott får finnas mellan gymnasium och fackskola. Detta kräver bl.a. en viss anpassning till varandra av de båda skolformernas läroplaner. Med den utformning fackskolans läroplan torde få kan man räkna med att över— gång till gymnasium kommer att bli möjlig för elever som efter eller under studier i fackskolan kommer underfund med att de vill skaffa sig gymnasieut- bildning. I vissa fall kan givetvis kom- pletterande studier i vissa ämnen kom- ma att krävas. Motsvarande gäller för den gymnasiestuderande som önskar övergå till fackskola.
Innan gymnasieutredningen samman- fattar sina synpunkter på det gymnasia- la skolsystemets konstruktion skall ut- redningen i avsnittet 6.5 behandla frå- gan om ett horisontellt kluvet gymna- sium.
228 6.5 Horisontell klyvning
6.5.1 Problemställning
6.5.1.1 Ordet differentiering användes i flera olika betydelser. I organisatoriskt hänseende kan man tala om två huvud- former för en skolas differentiering. I ena fallet konstrueras skolan med två eller flera, parallella studiegångar vilka har i viss utsträckning olika in- nehåll men i huvudsak samma kvali- tetskrav. Argumenten för en dylik dif- ferentiering härrör dels från avnämar- na vilka önskar utbildade med kunska- per och färdigheter av skiftande inne- håll, dels från eleverna själva vilkas intressen ”och förutsättningar för olika ämnesområden och verksamheter va- rierar. Med den andra typen av differentie- ring av en skola åsyftas däremot att eleverna efter en kortare eller längre tids studier länkas in på studiegångar vilka leder fram till studiemål på olika nivå. Därvid uppställes den förutsätt- ningen att inträdesvillkoren till skolan är i stort sett desamma för alla elever oavsett vilken studiegång de senare kommer att beträda. Ett betydelsefullt argument för en dylik differentiering är olikheterna i elevernas intressen och allmänna begåvningsmässiga förut— sättningar. Den senare typen av differentiering kan uppkomma på väsentligen två skil- da sätt: genom att göra studiegångarna olika långa eller genom att ändra och eventuellt min- ska studieprogrammet. I det senare fallet kan komma i fråga bortval av ämnen eller mindre krävan- de kurser i vissa ämnen eller en kom- bination härav. I förra fallet är den renodlade s. k. horisontella klyvning- en av speciellt intresse. Den innebär,
att man inom skolan (eventuellt endast en sektor därav) anordnar en avgångs- etapp för vissa elever men att kursin- nehållet och kunskapskraven är desam- ma för alla elever inom den gemensam- ma delen och att alla elever i och med avgångsetappen får en avrundad utbild— ning.
I den mån en skola uppdelas på pa- rallella studiegångar med i huvudsak samma kvalitetskrav kan givetvis över- vägas att horisontellt klyva alla eller endast en del av dessa parallella stu- diegångar.
6.512 Om man antoge att ett 4-årigt gymnasium skulle vara huvudformen i framtiden vore måhända — såsom re- dan nämnts i 6.3 — en avgångsetapp efter tre år den naturligaste anord- ningen, åtminstone från gymnasiets synpunkt. Att den skulle tillfredsställa alla ungdomar som önskar en kortare påbyggnad på grundskolan synes mind- re troligt. Då emellertid gymnasieutred- ningen avvisat en 4-årig normalstudie- tid fram till högskolestudiernas start är en horisontell klyvning med avgångs- etapp efter tre år inte längre aktuell. En annan fråga är om man inom en yrkesutbildande gymnasiesektor med eventuellt längre studietid än tre är bör ordna en sådan avgångsetapp. Med behandlingen av detta spörsmål måste anstå till dess utredningen längre fram mera i detalj övervägt de yrkesutbil- dande sektorernas utformning. Till frågan om inom gymnasiet behövs en differentiering av nivån genom lika långa 3-åriga studiegångar med kvali- tativt olika innehåll återkommer utred- ningen längre fram (kap. 11). Efter denna analys av problemställ- ningen kan gymnasieutredningen här begränsa sig till frågan om horisontell klyvning av ett 3-årigt gymnasium.
6.5.2 Argument för horisontell klyvning 6.521 Såsom framgått av gymnasieut- redningens redogörelse i kapitel 1 har vid flera tillfällen under 1900-talet tan- ken på horisontell klyvning framförts. Exempelvis var 1946 års skolkommis- sions principförslag ett 3-årigt gymna- sium med en avgångsetapp efter två år följt av ett tredje år, »college-året», med specialiserade och friare studier. [ ett 3-årigt gymnasium, vilket enligt gymnasieutredningens mening måste bli ' huvudformen i framtiden, kan inte hel- ler i dag någon annan placering av en eventuell avgångsetapp än efter andra året vara aktuell.
De viktigaste argumenten för en så- dan horisontell klyvning kan samman- fattas i följande punkter.
A: De elever som inte önskar eller som saknar förutsättningar för fortsatta studier kan lämna gymnasiet med tidsvinst och med på ett naturligt sätt avrundade studier.
B: Rekryteringsunderlaget för gymna- siet kan breddas, då man inte förut- sätter att alla skall genomföra hela den 3-åriga studiegången. Detta medför fördelar dels på redan be- fintliga gymnasieorter, där det växande utbildningstrycket tillmö- tesgås, dels genom ökade möjligheter att sprida gymnasierna till nya or- ter. Det senare har givetvis betydel- se för de orter, som kommer i fråga, men också för hela samhället, efter- som utbildningsintresset kan beräk- nas bli bättre tillvarataget. C: En horisontell klyvning kan bidra till att lösa spörsmål som samman- hänger med det differentierings— problem, som gäller gymnasiets uppdelning i parallella studiegångar med avvikande innehåll men samma kvalitetskrav. Det krav på speciali- sering som denna differentiering
tillmötesgår anses kunna bli tillgo- dosett inom »collegeåret», i all syn- nerhet om exempelvis utvecklings- psykologiska rön stöder en sen dif- ferentiering. »Collegeåret» kan vi— dare ge ökade möjligheter till friare och självständigare studier och kan därmed verksamt bidra till studie- och varbetsfostran som är en av gym- nasiets viktigaste uppgifter.
D: På senare tid har också anförts att den horisontella klyvningen skulle i föräldrars och ungdomars ögon göra gymnasiet och fackskolan mera jämställda och därigenom medverka till lösningen av de pro- blem som ovan behandlats i 6.4.3.
6.5.2.2 Gymnasieutredningen skall inte i detta kapitel närmare uppehålla sig vid argumentet C ovan, då detta natur- ligt kommer upp i senare sammanhang (kap. 7, 9 och 10). Utredningen vill dock förutskicka att den kommit till slutsatsen att den vertikala differentie- ringens problem kan tillfredsställande lösas inom ett gymnasium med obruten studiegång och att denna lösning har så betydande fördelar att en horison- tell klyvning inte skulle ge bättre resul- tat. Argumenten A och B har inte stått oemotsagda i Skoldebatten under gång- na år. Särskilt har framhållits att en starkt breddad rekrytering skulle för- svåra undervisningen och därmed för- svåra eller omöjliggöra upprätthållan- det av kravet att gymnasiet skall ge en hållbar grund för fortsatta studier vid universitet och högskolor. Givetvis är detta farhågor, som inte kan negligeras. Utredningen vill dock erinra om vad den redan i kapitel 4 an- fört om de tendenser att se alltför sta- tiskt på utvecklingen som inte sällan kommit till uttryck i diskussionen om rekryteringsunderlagets omfattning.
Den relativa andelen ungdomar som kan beräknas ha förutsättningar för att tillfredsställande genomföra fullstän- diga gymnasiestudier synes sålunda vara väsentligt större än vad man tidi— gare trott. Och ännu viktigare: andelen kan icke fixeras genom något en gång för alla givet procenttal utan samman- hänger starkt med bl. _a. den pedago- giska och metodiska utvecklingen lik- som skolsystemets organisatoriska ut— formning och faktorer vilka beror av den sociala och ekonomiska utveckling- en.
En snäv begränsning av intaget till gymnasiet bör sålunda undvikas. I det utomordentligt svåravgränsade skiktet mellan »klart gymnasiekapabla» och »icke gymnasiekapabla» finns ett bety- dande antal ungdomar, vilka skulle kunna medtagas i den nedre delen av ett horisontellt kluvet gymnasium utan att därför kvaliteten av den fullständiga studiegången skulle äventyras. För öv- rigt finns ju inget urvalsinstrument med sådan precision att det inte »god- känner» många som senare visar sig icke hålla måttet och »underkänner» ungdomar som skulle ha klarat studier— na. Oavsett vilken gymnasiekonstruk- tion man bestämmer sig för, måste man sörja för de förra, likaväl som man ser till att de senare blir så få som möjligt.
Av det sagda framgår att bärkraften hos argumenten A och B knappast låter sig bedöma enbart med hänsyn till gym- nasiet och dess uppgifter. Man måste också beakta hur det i framtiden kom- mer att vara sörjt för utbildningen i dess helhet på det gymnasiala ålders- stadiet. I detta avseende innebär inrät- tandet av fackskolan en nyhet, som blir av avgörande betydelse för bedömning- en av frågan om horisontell klyvning av gymnasiet.
Härvid kan omedelbart konstateras att ökade möjligheter att sprida gymna-
sieutbildning inte längre kan åberopas som skäl för ett horisontellt kluvet gym. nasium. Som utredningen visat i 6.4.2 ger den modell för det gymnasiala skol- systemets utformning som där förut- satts lika goda möjligheter till geogra- fisk spridning.
6.5.2.3 Enligt punkten A behövs en av— gångsetapp för de elever, som antingen
a) saknar (eller visar sig sakna) förut- sättningar att nå ett studiemål jäm- förligt med det nuvarande gymna- siets eller
b) anser sig inte behöva en sådan ut- bildning för sin fortsatta verksam- het. Det synes rimligt anta att ungdomar i kategorin b) i den mån de önskar fort- satt utbildning kommer att söka sig till fackskolan eller yrkesskolan.
Ungdomarna i gruppen a) lämpar sig antagligen också bäst för studier vid fackskola eller yrkesskola. Svårigheten är emellertid att förutse vilken skola som för honom elle-r henne är den lämpligaste.
En annan svårighet sammanhänger med den problematik gymnasieutred- ningen redovisat i 6.4.3.1, nämligen att en skolform av prestigeskäl kan te sig mer lockande än en annan. Som utred- ningen visat i 6.4.3.2 och 6.4.3.3 kan dessa svårigheter bemästras för gym- nasiets och fackskolans del genom att läroplaner och intagningsbestämmelser får en lämplig utformning, övergångs- möjligheter skapas och vuxenutbild- ningen utbygges. Härmed förlorar både argumenten A och D i betydelse.
Utredningen vill dock ytterligare nå- got uppehålla sig vid den struktur det gymnasiala skolsystemet får om gymna- siet horisontellt klyves för att samban— det mellan denna modell och den mo- dell som skisserats i 6.4.3 skall framstå klart.
6.5.3 Diskussion av gymnasium med horison- tell klyvning
6.5.3.1 I figur 5 har schematiskt åskåd- liggjorts den modell för det gymnasiala skolsystemet i vilken gymnasiet är ho- risontellt kluvet. Den nedre delen, som har samma längd som fackskolan kan kallas gymnasiefackskola (Gf) medan den övre här kallas college (C).
Gl F Y
Figur 5
Om gymnasiet får en avgångsetapp efter två år har det som nämnts ansetts bli lättare att utforma ett enhetligt över- stadium till grundskolan. Både gymna— siefackskolan, fackskolan och i varje fall delar av yrkesskolan blir enhetliga i fråga om studietidens längd som blir två år. Utbildningens innehåll anses också kunna göras mera enhetligt. Det har sålunda framförts att undervisning— en bör ha allmänbildande karaktär och i stor utsträckning ha gemensamt inne— håll för de olika skolformerna vilket skulle medföra att yrkesinriktningen inte finge dominera. Vidare skulle Io- kalmässig samordning av gymnasie- fackskola, fackskola och yrkesskola bli en naturlig och förenhetligande anord- ning.
I konstruktionen ingår såsom ett fun- damentalt led att övergång till college skulle kunna ske inte bara från gym- nasiefackskolan utan också från de öv- riga fackskolorna och yrkesskolan. Om man så vill kan därför figur 5 ritas som i figur 6.
College har ritats streckat för att an- tyda att inte alla elever fortsätter dit. Vidare har antytts att studietiden för elever från fackskola och yrkesskola
| C | | | i. ______ J
Gt F Y
Figur 6
regelmässigt blir längre än ett år, som å andra sidan bör vara normalstudieti- den för den som genomgått gymnasie- fackskola. Risken för att elever från Gf i mycket betydande omfattning kom- mer att välja den längre studietiden inom C är dock påtaglig, varigenom i realiteten ett 4-årigt gymnasium skul- le erhållas. Den på detta sätt utveck- lade modellen för det gymnasiala skol- systemet med horisontellt kluvet gym- nasium skall i det följande analyseras ur vissa aspekter.
6.5.3.2 Den första frågan gäller innehål- let i gymnasiefackskolan och dess rela- tion till de parallella skolorna, facksko- lan och yrkesskolan. Mot tanken att i alla dessa tre skolor det gemensamma, allmänna stoffet skulle dominera över det speciella vill gymnasieutredningen göra två invändningar. Utredningen har ovan framhållit att ungdomarna inte låter sig indela i några få, väl av- gränsa-de grupper efter intresse, presta- tionsförmåga m.m. Lika litet kan de tillgodoses på i stort sett samma sätt, eftersom alla de nämnda faktorerna va- rierar mycket starkt genom hela års- kullen. Enligt den uppfattning utred- ningen hävdat är tvärtom många ung- domar intresserade just av den mål— inriktade utbildningen även om själv- fallet specialiseringskravet skiftar. En del önskar en mera speciell utbildning i yrkesskola med sikte på något eller några ganska bestämda yrken. Andra återigen vill ha en mindre starkt spe- cialiserad men ändå målinriktad ut-
bildning som efter relativt kort studie— tid leder fram till ganska breda sekto- rer av arbetsmarknaden och utbild- ningsväsendet. En sådan utbildning kan inte ges i gymnasiefackskolan. Det bör bli fackskolornas uppgift att ge denna utbildning.
Till det nu anförda kan också fogas den invändningen att om samtliga 2- åriga påbyggnader på grundskolan skulle ha till betydande delar gemen samt undervisningsstoff det kan bet-rak- tas såsom uteslutet att endast ett års studier i college ovanpå gymnasiefack- skolan skulle kunna föra lika långt som ett sammanhållet 3-årigt gymnasium. En generell förlängning av denna studietid kan emellertid gymnasieutredningen så- som framhållits i avsnittet 6.3 inte för- orda.
6.5.3.3 Att den elev, som i den i figur 6 beskrivna konstruktionen väljer gym- nasiefackskola och lyckas i sina studier, snabbare och lättare kan genomföra collegestudier än den som valt facksko- la eller yrkesskola står klart. I själva verket blir det för en sådan elev ingen skillnad mellan gymnasiekonstruktio- nen i figur 6 och den modell gymnasie- utredningen beskrivit i 6.4.3.2 och åskådliggjort i figur 4. Inte heller för de ungdomar som väl- jer fackskola eller yrkesskola föreligger någon större skillnad i fråga om möj- ligheterna att i de båda konstruktioner- na uppnå gymnasiekompetens. Man kan — om man så'vill — i figur 4 uppfatta vuxenutbildningsinstitutionen såsom ett college för fackskolan och yrkesskolan. Vid en jämförelse mellan de båda mo- dellerna beskrivna i figurerna 4 och 6 framträder sålunda påtagliga likheter.
6.5.3.4 En olikhet ligger dock däri att gymnasiet enligt figur 6 antas ha en avgångsetapp efter årskurs 2. Om denna
skall vara något mer än en rent fiktiv anordning måste man utgå ifrån att verkligen något mera betydande antal elever avgår vid denna tidpunkt. An— ledningarna till sådan avgång kan vä- sentligen vara de två som redan inled- ningsvis nämnts i 6.5.2.3. Antingen an- ser sig den studerande inte behöva mer än två års gymnasieutbildning eller också finner han sig ha små utsikter att genomföra collegestudier på ett till- fredsställande sätt. Alternativt 'till det sistnämnda kan man tänka sig att col- lege har spärrad intagning.
Den först nämnda anledningen utgör som redan konstaterats inget tungt vä- gande skäl för den horisontella klyv- ningen när fackskolan finns. Härtill kommer de problem som jämförelser mellan 2-åriga gymnasiekompetenser och de olika fackskole- och yrkesskola- kompetenserna leder till. Även om en viss kärna av gemensamt innehåll skul- le finnas i de tre utbildningarna, vilket i och för sig vore motiverat, måste de- ras målinriktning komma att avvika. Härvid blir med nödvändighet gymna- sieutbildningen, vilken ju i första hand måste vara inriktad på förberedelserna för collegestudierna, mindre attraktiv för många avnämare än t. ex. fackskole- utbildningen som direkt inriktats på vissa avnämaresektorer. Det finns där- för anledning anta att de fackskoleut- bildade ofta kommer att avgå med se- gern i konkurrens med ungdomar med 2-årig gymnasiekompetens. Den som mer eller mindre misslyckats under si- na två år i gymnasiefackskolan får un- der alla omständigheter svårt att hävda sig vid jämförelse med de fackskole- utbildade.
Det vill sålunda synas som om en av- gångsetapp inom ett horisontellt kluvet gymnasium knappast skulle komma att bli någon mera efterfrågad anordning i en framtid då parallellt med gymnasiet
kommer att finnas fackskolor som av- lämnar sina elever vid samma tidpunkt och på likartad nivå. Till det anförda kommer att en avgångsetapp inte gärna kan anordnas, om inte utbildningen i samband härmed ges en viss avrund- ning. För den fullständiga gymnasie- studiegången innebär en dylik avrund- ning inte någon fördel. Tvärtom torde den medföra tidsförluster och läro- planssvårigheter som kan dra med sig en förlängning av studietiden.
6.5.3.5 De ovan påtalade nackdelarna och svårigheterna med den horisontella klyvningen skulle möjligen kunna upp- vägas om någon mycket påtaglig fördel kunde påvisas i själva collegekonstruk— tionen. Gymnasieutredningen tänker därvid inte på den uppgift college kun- de få för de elever som inte genomgått gymnasiefackskolan men efter avsluta- de fackskole- eller yrkesskolestudier önskar bygga på till en fullständig gym- nasieutbildning. Detta problem kan som ovan visats lösas med andra medel. Vad frågan nu gäller är i stället om man ge- nom att avskilja det tredje året i gym- nasieutbildningen skulle uppnå sådana speciella förhållanden att studiearbetet skulle särdeles gynnsamt påverkas. Här tangeras. sålunda argumentet i punkten C i 6.5.2.1, vilken gymnasieutredningen i någon mån berört i 6.5.2.2. Någon gång synes ha föresvävat före- språkarna för den horisontella klyv- ningen möjligheten att gallra relativt hårt inför övergången till college och därigenom skapa förutsättningar för »elitstudier» i gymnasiets slutfas. En sådan utformning av studierna skulle vara mycket betydelsefull för dem, som senare söker sig till högre studier, och även måhända verka stimulerande för många lär-are. En annan variant kunde vara att visserligen inte spärra inträdet men låta studierna få en så krävande
utformning att åtskilliga elever med mera begränsade förutsättningar skulle falla bort. I båda former—na har college- idén ibland kombinerats med tanken på en centralisering till vissa gymnasier, vilket skulle möjliggöra ett bättre ut- nyttjande av vissa resurser och under- lätta upprätthållandet av en skicklig lä- rarstab. En sådan centralisering av col- legeutbildningen kunde vid-are förenas med en decentralisering av viss univer- sitetsutbildning, så att t. ex. ett års uni- versitetsstudier kunde bedrivas i col- lege, vilket därigenom skulle kunna bli 2-årigt.
Gymnasieutredningen vill först kon- statera att man när konstruktionen föres så långt, som nu senast skett, kommer in på frågor, som inte torde ligga inom de gränser direktiven drar upp för gymnasieutredningens arbete. Utred- ningen vill likväl knyta några reflexio- ner till de tankegångar som ovan fram— förts, då detta har betydelse för vissa andra av utredningens ställningstagan- den.
Vad då först gäller metoden att före inträdet i college gallra eller senare på annat sätt sålla bort sådana som efter någon viss norm inte ansesböra komma i åtnjutande av collegeundervisningen, finner gymnasieutredningen av flera skäl ett dylikt förfaringssätt olämpligt. Som redan ovan framhållits kan de, som inte får genomföra collegestudier, få svårigheter att på ett adekvat sätt ut- nyttja den redan genomgångna delen av gymnasieutbildningen. Ännu mer be- tydelsefullt är emellertid att vårt land inte har råd med att sålla bort många, som visserligen kunde få svårigheter med »elitstudier» men likväl skulle kun. ua skaffa sig utbildning av stor bety- delse för arbetsmarknaden. Som fram- gått av kapitel 4 har man i själva verket att räkna med ett mycket stort behov av gymnasieutbildade i framtiden inte
minst från de fackgymnasiala sektorer- na.
När det så gäller frågan om centrali— sering av collegeutbildningen och de— centralisering av universitets- och hög- skoleutbildning har gymnasieutred- ningen berört dessa frågor i 6.3.3. Utred- ningen har därvid uttalat sig mycket positivt för decentralisering. Å and- ra sidan bör framhållas att vissa utbild- ningar är starkt bundna vid stora insti— tutionella resurser, vilket omöjliggör stor utspridning, samt att permanenta »universitetsfilialer» endast torde kun- na inrättas på ett mindre antal platser. Att collegeutbildningen skulle kunna sammanföras till enbart dessa platser betraktar utredningen såsom helt ute— slutet. Omkring 1970 har man nämligen att räkna med en examination från gymnasiet av storleksordningen 30 000. Ett så stort antal studerande måste up- penbarligen fördelas på åtskilliga or- ter.
Centraliseringen av collegeutbild- ningen har också andra olägenheter. De ungdomar som efter ett års college vill fortsätta med icke-decentraliserade högskolestudier måste i många fall efter detta enda år på nytt byta bostadsort och skolmiljö. Vidare kommer de gym— uasiefackskolor som inte får en över- byggnad i form av college att få svårig- heter med lärarförsörjningen i jämfö- relse med övriga gymnasiefackskolor.
6.5.4 Utredningens slutsats Mot bakgrunden av ovanstående kan konstateras att gymnasieutredningen in-
te funnit att en konstruktion med ett horisontellt kluvet gymnasium -—— sche— matiskt framställt i figur 6 — skulle bättre lösa det gymnasiala skolsyste- mets problem än den konstruktion ut- redningen angivit i 6.4 och skisserat i figur 4. Tvärtom har den senare i vissa avseenden klara fördelar.
6.6 Gymnasieutredningens förslag
Med hänvisning till vad ovan anförts föreslår gymnasieutredningen att det nya gymnasiet utformas så att det på tre år normalt leder fram till fortsatta högre studier. I detta sammanhang vill gymnasieutredningen redan nu fram- hålla, att det nya gymnasiet minst lika väl kommer att lämpa sig som grund- val -för högre studier som de gymnasie— former, vilka nu ger generell behörig- het för såd-ana studier. Gymnasiet bör tillsammans med fackskolan och yrkes- skolan bilda ett överstadium till grund- skolan inom vilket goda övergångsmöj- ligheter bör finnas. Vidare bör möjlig- heterna till vuxenutbildning vidgas och effektiviseras. I sistnämnda hänseende avser utredningen att senare framlägga förslag.
Någon avgångsetapp bör icke anord- nas under den 3-åriga studiegången in- om gymnasiet. Till frågan om eventuellt längre studiegång för yrkesutbildande sektorer av gymnasiet liksom till åtgär- der för dem som av olika skäl har svå- righeter att på tre år nå upp till gymna- siets studiemål återkommer gymnasie- utredningen.
KAPITEL 7
Gymnasiets differentiering
Principiella synpunkter och överväganden
7.1 Inledning
7.1.1 Kort återblick samt nuvarande läge
71.11 Under 1900-talet och stora delar av 1800-talet kretsade diskussionen om det allmänna gymnasiet kring frågan om differentieringen på linjer och inom linjerna. Många lösningar presenterades och flera prövades. Varje reform som genomfördes utsattes ofta efter kort tid för kritik. Avvägningen mellan kraven på en bred allmänorientering och på specialisering som förberedelse för fortsatta studier löstes enligt 1905 års reform genom att man inrättade redan från början parallella men varandra ganska lika linjer. Genom 1927 års re- form infördes ett system med likaledes parallella linjer, kombinerat med ett tämligen fritt ämnestillval, vilket genom 1933 års reform blev något mera bun- det. Genom tillvalet kunde linjerna spe- cialiseras rätt avsevärt. Det nuvarande provisoriska allmänna gymnasiet är uppbyggt på fasta, från begynnelsen parallella linjer, som senare ytterligare differentieras genom fasta grenar, så att antalet lärokurser blir sex.
71.12 Även inom fackgymnasierna har frågan om differentieringen diskuterats livligt ehuru inom en trängre krets. Som framgår av kapitel 1 var de tek- niska gymnasiernas föregångare, de tek— niska elementarskolorna, ursprungligen odifferentierade men 1877 infördes en
differentiering genom inrättande av ett begränsat antal parallella facklinjer. 1919 års tekniska gymnasium tänktes ursprungligen som odifferentierat men redan från början medgavs vissa diffe- rentieringar, som sedermera ökats i an— tal och fått kanaktär av ett fast linja- system. I motsats till det allmänna har det tekniska gymnasiets (och den tek- niska elementarskolans) linjer ej börjat från bottenplanet utan som regel först från och med andra årskursen.
Det 2-åriga handelsgymnasiet var odifferentierat. Viss möjlighet till diffe— rentiering fanns dock; i begränsad ut- sträckning kunde frivilliga ämnen väl- jas.
7.1.1.3 Särskilt vad gäller det allmänna gymnasiet har kritik riktats mot dess tidigt och starkt specialiserade samt av många ämnen uppfyllda linjer och gre- nar. Den nuvarande Specialiseringen har (jfr kap. 5) haft till följd att språk- ligt och humanistiskt inriktade blivit tvungna avstå från de för betydande avnämarområden viktiga instrumenten matematik och elementär statistik samt bredare orientering i naturvetenskap- liga ämnen. I gengäld har tekniskt- naturvetenskapligt inriktade ungdomar stundom fått otillräckliga kommunika- tionsfärdigheter i språk. Beträffande samtliga studiegångar har ofta krav framförts på ökad samhällsorientering. Liknande kritik har framförts mot
undervisningens utformning vid det tek- niska gymnasiet. Det skall dock icke fördöljas att även motsatta uppfatt- ningar med ökade krav på specialise- ring gjort sig gällande, framför allt ti— digare. Men även i dag framföres ibland sådana.
Mot den tidiga och ganska starka spe- cialiseringen har framför allt invänts att den lett till utbildnings- och yrkes- val, som med hänsyn till intresse och personlighetsutveckling visat sig vara felval. I sådana fall har antingen kom- pletteringar av ämnen och ämnesgrup- per måst ske i efterhand eller också har vederbörande resignerat, då nödvändiga kompletteringar varit alltför tidsödande och kostsamma.
Av vad gymnasieutredningen anfört i kapitel 4—6 torde framgå att kraven på gymnasiets innehåll och nivå gör det angeläget att ingående överväga hur eleverna skall ges möjligheter att inom gymnasiet välja studiegång, anpassad såväl efter deras skiftande intressen som efter avnämarnas olika krav på förkunskaper och färdigheter. Att nå balans mellan å ena sidan en mera en- hetlig studiegång för hela gymnasiet och å andra sidan en för de olika in— tresse- och begåvningstyperna tillräck- ligt stimulerande och adekvat differen- tiering är huvudproblemet i detta och närmast följande kapitel.
7.1.2 Kapitlets innehåll
Med gymnasiets differentiering menas i föreliggande kapitel en uppdelning på parallella studiegångar med mer el- ler mindre skilt innehåll. Den diffe- rentiering i pedagogiskt hänseende som inom en och samma studiegång kan vara berättigad för enskilda elever — med hänsyn till ådagalagda studieförut- sättningar —— behandlas företrädesvis i kapitel 11. Frågorna om konstruktio-
ner för att uppnå samma studiemål på olika tid (se kap. 6 och 11) resp. olika stu-diemål på olika tid (se kap. 6) berö- res här endast i den mån de nära sam- manhänger med den först nämnda dif- ferentieringsfrågan.
Nedan kommer först att diskuteras
gymnasiets differentiering på allmän- na och yrkesutbildande sektorer, varvid bl. a. betonas vikten av att gymnasiet betraktas som en enhet (7.2).
Därefter tar utredningen upp differentieringen inom gymnasiet i dess helhet med hänsyn till tidig eller sen, stark eller svag, fast eller lös diffe- rentiering (7.3);
tänkbara modeller för differentiering (7.4).
I departementschefens direktiv till gymnasieutredningen motsvarar dessa punkter i viss mån frågorna om gymna- siets flexibilitet samt dess anpassbarhet till elevernas växlande förutsättningar, intressen och planer och till arbets- marknadens ständigt skiftande förhål- landen. I kapitel 8 och 9 återkommer emellertid utredningen härtill mera konkret liksom till det behov av nya ämnen eller alternativa kurser, som di- rektiven nämner i sammanhanget.
I centrum står i förevarande samman- hang departementschefens uttalande om »den gamla frågan om fastheten i linjesystem och möjligheter för elever- na att efter eget bestämmande tillvälja eller bortvälja ämnen». Departements- chefen fortsätter: »Ju radikalare man vill slå in på vägen att skapa möjlighet till individuell anpassning och specia- lisering av studierna, desto mer in- skränkes själva linjesystemet till upp- giften att garantera, att en viss grupp av läroämnen eller vissa sådana ämnen alltid ingår i studierna».
Gymnasieutredningen har behandlat frågan om sambandet mellan den hori- sontella klyvningen och differentie-
ringen i kapitel 6 och därvid också be- rört samanhanget med bl. a. fackskole- problematiken och den lokala sprid- ningen av gymnasieåldrarnas skolor. Härtill återkommer utredningen i de- talj i kapitel 12.
En synnerligen viktig delaspekt på differentieringsfrågan, nämligen vad departementschefen i direktiven be- nämner meritkompletteringen, d.v.s. »samspelet mellan gymnasiala utbild- ningslinjer såsom avlämnande skolform och universitet och högskolor såsom mottagande utbildningsanstalter», be- handlas närmare i kapitel 13, ehuru den principiellt också beröres i föreliggan- de kapitel.
7.2 Diferentieringen på allmänna och yrkesutbildande sektorer
7.2.1 Sambandet med det högre utbildnings- väsendet
7.211 I det föregående har antytts många skäl, som talar för ett väsentligt mindre specialiserat gymnasium än det vi nu har. Ett helt odifferentierat gym- nasium kan å andra sidan knappast komma i fråga. Ett sådant gymnasium skulle inte på rimlig tid kunna utbilda elever, som kunde tillfredsställa de mycket varierande krav på förutbild- ning och yrkesutbildning som ställs av universitet, högskolor, näringsliv och förvaltning. Ett helt odifferentierat gymnasium skulle otvivelaktigt ej heller motsvara elevernas intressen.
Det krävs inte någon djupgående ar- gumentering för att med hänsyn till ut- bildningsmålet motivera en vertikal, grov uppdelning av gymnasiet i två de- lar, av vilka den ena har till uppgift att i första hand förbereda för fortsatt ut- bildning och den andra för direkt yr- kesverksamhet. Inom den yrkesutb-il- dande delen kan man i sin tur naturligt
urskilja i varje fall två stora sektorer, nämligen en med ekonomisk och en med teknisk inriktning. Ungdomar med ekonomisk och teknisk gymnasieutbild- ning har visat sig vara mycket efter- frågade och uppskattade på arbetsmark— naden. En differentiering av gymnasie- organisationen som medger åtminstone dessa tre sektorer har också förutsatts i direktiven till gymnasieutredningen och impliceras i flertalet av utred- ningens resonemang i det föregående.
Det kunde således synas som om gym- nasiets differentiering på allmänna och yrkesutbildande sektorer vore problem- fri. Så är dock inte fallet. Den samorga— nisation i någon form, som departe- mentschefen förutsätter böra övervägas, får pedagogiska, organisatoriska, admi- nistrativa och ekonomiska konsekven- ser, vilka i senare kapitel får sin behandling. I föreliggande sammanhang skall närmast granskas gymnasiets en- het reSpektive differentiering såsom in- strument för den aktiva och nyanserade utbildningspolitik, som är nödvändig för individernas och samhällets bästa. Vad denna politik innebär i fråga om den önskvärda kvantitativa fördel- ningen mellan gymnasiets allmänna och fackutbildande sektorer har visats i ka— pitel 4. Vidare kommer i föreliggande kapitel att beröras frågan om differen- tieringens inverkan på de faktorer av geografisk och social art, som nu med- för en viss ojämnhet i rekryteringen till gymnasiet. Slutligen skall antydas något om andra tänkbara specialiseringar inom gymnasiets ram än den ekono- miska och den tekniska.
7.2.1.2 En rad ungdomar uppfattar sig som relativt specialinriktade och kanske yrkesbestämda i den ålder, då de skall välja gymnasieform (jfr SOU 1963: 15, sid. 88). Detta betyder emellertid inte att de alla vid denna tidpunkt kan fatta
beslut huruvida de efter gymnasie- tidens slut skall gå vidare till fortsatta studier eller direkt ut i förvärvsarbete. Än mer gäller detta de obestämda ung- domarna. Varken de specialinriktade, de osäkra eller de indifferenta bör vid gymnasiestudiernas början tvingas till ett val mellan universitetsberättigande respektive icke universitetsberättigande gymnasieutbildning. Det kan inte vara rimligt begära att ungdomar i 16-års- åldern skall bestämma sig för, respekti- ve avstå från en universitetsexamen, som ofta ligger ett tiotal år framåt i tiden.
I konsekvens härmed bör fackgym- nasiala lärokurser vara så utformade, att de generellt ger behörighet för högre studier. Så är f. n. med vissa inskränk- ningar också fallet i Sverige i motsats till vad som är brukligt i flertalet andra länder. Gymnasieutredningen delar så- ledes icke den uppfattning, som på sina håll framförts, att fackgymnasiet endast undantagsvis bör ge tillträde till univer- sitet och högskolor eller att komplette- ring efter slutförda gymnasiestudier skulle generellt krävas av de fackgym- nlasieuthildade för behörighet till högre studier.
Löper ungdomarna risk att avsevärt försvåra för sig att gå vidare till högre studier, därest de i 16-årsåldern skall välja fackbetonad gymnasieutbildning, torde såväl de själva som deras föräld- rar i ganska stor utsträckning föredra att skjuta på valet och välja allmänt gymnasium. Att så skulle bli fallet tyder all yrkesvägledarerfarenhet på. Även vissa av de resultat, som framkommit i utredningen Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15) talar i denna riktning. I nämnda utredning visas att elever, som valt allmänt gymnasium, i ganska hög grad är tillräckligt specialintresse- rade för att föredra fackbetonad utbild- ning (a.a., sid. 199). Därest fackgym-
nasieutbildning inte inom i huvudsak samma studietid och på samma villkor som studier på gymnasiets allmänna sektor skulle berättiga till fortsatta uni- versitetsstudier, riskerar man att mins- ka attraktiviteten hos ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning, vans kraf- tiga expansion från arbetsmarknadssyn- punkt är nödvändig.
Den omständigheten att gymnasiets samtliga lärokurser skall ge generell behörighet för högre studier är av fun- damental betydelse för ställningstagan- dena till gymnasiets konstruktion.
Såsom synnerligen tillfredsställande ter det sig i detta sammanhang, att det nyligen tillskapade 3-åriga handelsgym- nasiet ger generell behörighet för högre studier. Med kännedom om ungdomens starka önskemål om handelsgymnasial utbildning (jfr SOU 1963: 15, sid. 199) finner utredningen det tänkbart att en del av de ungdomar, som under andra förhållanden skulle valt latinlinje eller allmän linjes språkliga gren inom det nuvarande allmänna gymnasiet, i fort- sättningen kommer att välja gymnasie- utbildning med ekonomisk inriktning.
7.2.1.3 Gymnasieutredningen finner så- lunda att gymnasiets samtliga sektorer bör vara enhetliga i det avseendet, att de ger behörighet för högre studier. Frågan på vad sätt fackbetonade sekto- rer skall ge såväl nödig yrkesförbere- delse som underlag för högre studier kommer att behandlas i kapitel 8 och 9. Gymnasieutredningen vill docki detta sammanhang beröra frågan huruvida det yrkesutbildande inslaget skulle kun- na helt eller till stor del förläggas till ett postgymnasialt stadium. Konkret skulle detta innebära att ett mer eller mindre odifferen-tierat gymnasium skul- le lägga grunden till fortsatt utbildning vid dels universiteten och högskolorna, dels nya yrkesutbildande läroanstalter
på annan nivå. Schematiskt skulle detta te sig på följande sätt:
Arbetsmarknaden
Ekon.utbildn. | Tekn. utbildn. | ]
Gymnasium
Universitet o. högskolor
Figur 1
Av vad gymnasieutredningen anfört i det föregående om vikten av att i gym- nasiet ansluta till ungdomens intressen följer, att utredningen inte kan förorda ett gymnasium utan ekonomiskt eller tekniskt inslag. Härtill kommer att kon- struktionen enligt figur 1 innebär att alla elever som önskar gymnasieutbild— ning och därtill ekonomisk eller tek— nisk yrkesu-tbildning får avsevärt för- längd studietid. Gymnasieutredningen som icke kan finna en sådan konse- kvens tillfredsställande återkommer till frågan om normalstudietidens längd inom gymnasiets yrkesutbildande sek- torer i kapitel 9.
7.2.1—'; Även från andra utgångspunkter än de hittills angivna är det ofördelak- tigt med ett system, där universitetens och fackhögskolornas enda eller huvud- sakliga rekryteringsbas är ett allmänt gymnasium utan yrkesutbildande in- slag. Som visats i kapitel 4 är benägen- heten att efter allmänt gymnasium välja universitets- och högskoleutbild- ning synnerligen stark. För närvarande går 80 å 90 % av studenterna till sådan utbildning. Med någon överdrift kan man påstå, att trycket på det högre ut- bildningsväsendet är proportionellt mot det allmänna gymnasiets kapacitet. Mycket hinner hända på arbetsmark- naden, utbildningsfronten och i indivi- dens egen utveckling under den långa tid, som förflyter mellan intaget i gym-
nasiet och en eventuell slutexamen vid den högre utbildningsanstalten. Ett gymnasium, vars själva konstruktion fixerar ett alltför starkt samband mel- lan gymnasiets och det högre utbild- ningsväsendets kvantitativa omfattning, måste därför både för den enskilde och för samhället vara till nackdel.
Benägenheten att gå vidare till högre studier har hittills varit väsentligt mind- re hos dem som genomgått fackgymna- sium. Hur denna benägenhet artar sig framdeles kan givetvis inte i dag med säkerhet bedömas. Att även i framtiden relativt sett färre fackgymnasieutbilda- de kommer att söka sig till universitet och högskolor än vad fallet blir med de mera allmänt gymnasieutbildade får likväl betraktas som sannolikt.
De ungdomar, som inom gymnasiet valt en mera yrkesinriktad lärokurs, har väsentligt större möjligheter att omedel- bart efter gymnasiestudiernas slut få goda anställningar än de som valt en allmännare lärokurs. Ett gymnasium, som parallellt bjuder både allmänna och fackgymnasiala studiekurser, kan där- för — särskilt om gymnasiet lämnar en effektiv studie— och yrkesorientering — beräknas medföra en från samhällets och den enskildes syn—punkter bättre ba- lans mellan dem som går vidare till hög- re studier och dem som föredrar att .av- sluta sina studier med fackgymnasial utbildning.
7.2.2 Rekryteringen till skilda sektorer
7.2.2] Gymnasieutredningen har i före- gående avsnitt framhållit de mycket stora fördelarna hos ett gymnasium, som inom sig rymmer både sektorer, inriktade i huvudsak på fortsatt utbild- ning, och sektorer, inriktade mot direkt yrkesverksamhet. Utredningen har sam- tidigt betonat vikten av att alla sektorer göres likvärdiga i den meningen att de
generellt berättigar till tillträde till hög- re studier.
Härav framgår att även om gymna- siet måste differentieras de tre sekto- rerna (allmän, ekonomisk och teknisk) inte bör ses som separata gymnasie- former utan som varianter inom samma enhet och det bör föreligga möjligheter att under studietidens gång övergå från den ena studievägen till den andra.
Ytterligare några allmänna skäl för den angivna synen på gymnasiet kan framhållas redan här. De sammanhänger med vissa av de åtgärder, som gymna- sieutredningen i kapitel 4 angivit som nödvändiga, om man önskar realisera den kvantitativa gymnasiepolitikens huvudmål: en stark _ både absolut och relativ — ökning av fackgymnasial ut- bildning.
7.2.2.2 En betydelsefull sådan åtgärd är såsom påvisats i kapitel 4 att den all— männa, ekonomiska och tekniska gym- nasieutbildningen blir så långt möjligt geografiskt i lika grad lättillgänglig. De allmänna gymnasierna har redan nu en mycket stor spridning, till i runt tal 125 orter. Trots att gymnasiefrekven- sen för ekonomisk och teknisk utbild- ning bör ökas betydligt visar gjorda be— räkningar (jfr kap. 12) att underlaget för dessa sektorer skulle bli relativt litet på många av de nuvarande gym- nasieorterna. Ett 80-tal gymnasieorter kommer omkring 1970 att vara av den storleksordningen att till dessa orter rimligen inte kan lokaliseras fristående ekonomiska och tekniska gymnasier. Någon form av samordning med andra skolformer måste komma till stånd. Gymnasieutredningen återkommer i ka- pitel 12 till detaljerna i dessa samord- nings-problem. Den lösning som förefal- ler naturligast är att gymnasiesektorer- na lokalmässigt samordnas, så att inom en och samma skolenhet ges både full-
ständig allmän samt fullständig eller i varje fall påbörjad fackgymnasial ut- bildning. Bland de rent praktiska och ekonomiska skälen härför kan även an— föras att kraven på lärarkompetens, 10- kaler och utrustning — särskilt i fråga om naturvetenskapliga institutioner, bibliotek och andra hjälpmedel — här- igenom k-an tillgodoses på ett ändamåls- enligt sätt.
7.2.23 Självfallet kan man icke med säkerhet uttala sig om vilken betydelse för ungdomarnas benägenhet att välja den ena eller den andra av gymnasiets lärokurser, som en gymnasiekonstruk- tion av ovan antytt slag får. Den torde dock komma att medverka till att de olika studievägarna kommer att i val- situationen framstå som mera likvärdi- ga än nu. Härigenom stimuleras ung- domarna till ett mera genomtänkt val, vilket i sin tur bör medverka till att rationella överväganden rörande sakligt betydelsefulla faktorer i studie- och yr- kesval får ökat spelrum.
7.2.3 Ytterligare specialiseringar
Här har hittills avsetts specialiseringar av ekonomisk och teknisk karaktär. Även andra specialiseringar kan kom- ma i fråga, t. ex. för det estetiska om- rådet eller för vårdnadsområdet. Sär- skilt för det senare redovisar arbets- marknaden ett avsevärt behov. Gymna— sieutredningen kommer att under 8.5. närmare behandla frågan om andra spe— cialiseringar än sådana av ekonomisk och teknisk karaktär.
7.3 Diferentieringens utformning i fråga om styrkegrad, tidpunkt, och fasthet
7.3.1 Inledning
Gymnasieutredningen har alltså funnit att gymnasiet bör ha åtminstone tre hu-
'vudsektorer: den allmänna, den ekono- miska och den tekniska. Dessa tre hu- vudsektorer svarar i grova drag mot tre områden inom arbetsmarknaden och skulle kunna fånga in huvudparten av gymnasiesinnad ungdom inom tre breda intresseområden. Emellertid visar er- farenheten, stödd av gymnasieutred— ningens särskilda undersökningar, att 'varken ungdomarna själva eller arbets- marknaden kan nöja sig med en så svag differentiering. Kring kärnan av gemen- samma läroämnen, som enligt kapitel 5 bör ingå i all gymnasieutbildning, måste grupperas speciella ämnen eller kurser, svianande mot elevernas spontana intres- sen och fallen-het samt mot avnämarnas behov.
Innan gymnasieutredningen i kapitel 8 presenterar sitt förslag till lärokurser måste några principiella synpunkter an- läggas på frågorna om arten och graden av differentiering.
Frågeställningarna är
1. Skall differentieringen vara stark
eller svag? Skall differentieringen komma tidigt
eller sent?
3. Skall differentieringen vara lös eller fast, d. v. 5. skall eleverna mycket fritt kunna välja den uppsättning av ämnen de önskar studera eller skall ämneskombinationerna vara fast or- ganiserade? N
Skäl talar för och emot var och en av dessa möjligheter. Gymnasieutred- ningen har att avväga dem så att direk- tivens huvudintentioner tillgodoses, nämligen
att ge plats i gymnasiet för växande elevskaror med mångskiftande bak- grund och studiekaraktär;
att stimulera till sådant val av studie- väg och erbjuda sådana studiegångar, att samhällets stora efterfrågeområden tillgodoses; samt
att ge individen både kommunika- tionsfärdigheter och kulturorientering samt möjlighet att få utlopp för spe- ciella anlag och intressen.
Rent principiellt skall först konsta- teras, att det aldrig kan bli så, att samt- liga eller ens majoriteten elever har så- dana kombinationer av intressen och fallenheter, att dessa helt stämmer över- ens med avnämarnas önskemål. Inte heller har eleverna alltid så klara ut- bildnings- och yrkesplaner att de kan välja rätt bland studie- och lärokurser vid början i gymnasiet. Förekomsten av vissa lärokurser, avpassade efter av- nämarnas behov, garanterar sålunda inte full individuell eller kollektiv över- ensstämmelse mellan elevernas intres— sen och anlag samt yrkenas eller ut- bildningsvägarnas krav.
Det behövs därför grundlig studie- och yrkesorientering. Den enskilde ele- ven bör vidare ha goda möjligheter att ändra studieinriktning och att odla ny- tillkomna intressen. Även om vägarna genom gymnasiet från avnämarsyn- punkt synes klara nog får detta icke hindra att man tar hänsyn till den en- skilde elevens önskemål om en indi- viduell planläggning och uppföljning av studierna.
Ett andra viktigt konstaterande: gym- nasiet kan inte utformas så att varje elev får studera enbart sådant, som helt passar in i den individuella begåvnings- bilden. Ingen studiegång, som av hän- syn bl. a. till elevernas framtid vill ge en god kärna av gemensam orientering och gemensamma färdigheter, kan und- vika att många elever delvis kommer att få ägna sig åt ämnen och arbetsuppgif- ter, vilka inte motsvarar deras plrimäna intresse. Så mycket viktigare är det därför att eleverna får utlopp för spe- civalintressen och individuella önske- mål, som ger stimulans och inspiration i studiearbetet.
7'3.2 Stark eller svag differentiering? Gymnasieutredningen har tidigare nämnt (jfr 5.2.2.4) att kraven på gym- nasiet talar såväl för som mot en stark differentiering. Det anföres, att skäl för en stark differentiering (och mot en svag) är, att somliga ungdomar redan tidigt har speciella intressen. De tar endast med stor ansträngning och kan- ske motvilja itu med sådant, som de är mindre intresserade av. För en stark specialisering (och mot en svag) talar också att vissa avnämare givetvis högt skattar den drivkraft, som starka spe- ci-alintressen utgör, och den koncentra- tion på starkt målinriktade studier de kan föranleda. Det nuvarande tekniska gymnasiet kan tjäna som exempel på en skolform, som tillvaratar gymnasiebe- gåvningar, av vilka en del kanske hellre skulle avstå från studier än gå i ett all- mänt gymnasium.
Mot en stark specialisering (och för en svag) talar bl. a. följande skäl (jfr kap. 5 och 7.2.1).
Förhållandena på arbetsmarknaden ändras snabbt. Härtill medverkar både den tekniska utvecklingen och mark- nadsmässiga förändringar. Omflyttning av arbetskraft, byte av yrke eller arbets- uppgift blir en vanlig företeelse. Bilden är likartad såväl inom flertalet bnan- scher som inom skilda arbetstagargrup- per. Individens anpassning till dessa förändringar underlättas om hans ut- bildning inte är alltför specialisera-d. Även den internationella utvecklingen kräver av många ökad bredd i grundut- bildningen — vad gäller såväl samhälls- och kulturorientering som kommunika- tionsfärdigheter.
Även för den som fönst efter ytter- ligare studier, t. ex. vid universitet och fackhögskolor, ämnar söka sig ut på arbetsmarknaden, innebär inte sällan en stark specialisering olägenheter. Breddning av gymnasieutbildningen ge-
nom komplettering kan bli nödvändig innan de fortsatta studierna får påbör- jas (jfr 8.2.3.1).
Mot en stark specialisering (och för en svag) talar också vådan av att ung- domarna under gymnasieåren alltför hårt fixeras vid föreställningar om vad de kan och vad de passar för. Eftersom de själva i den ålder de befinner sig inte alltid kan anlägga den vuxnes perspek- tiv, måste visserligen skolsystemet med- verka till att starka intressen har möj- lighet att utvecklas, men systemet får å. andra sidan inte hindra att eleven ägnar sig även åt andra för alla elever gemen- samma kunskaps- och erfarenhetsområ- den. Väl begränsas härigenom elevernas valmöjligheter under gymnasietiden men dessa vidgas i gengäld för tiden därefter. Gymnasieutredningen anser detta med hänsyn till gymnasiets upp- gift nödvändigt och till fördel för ele- verna på längre sikt.
Gymnasieutredningen vill med hän— visning till det anförda för sin del stan- na för en relativt svag differentiering med ganska få och breda lärokurser.
7.3.3 Tidig eller seu differentiering? Skälen för en tidig differentiering (och mot en sen) liknar dem som anförts un- der 7.3.2. En del ungdomar utvecklar tidigt sina intressen och visar kanske snart anlag, som det vore skada att inte tillvarataga. Av specialbegåvningarna måste emellertid i det hela krävas sam- ma grundläggande samhälls- och kul— turorientering samt färdighetsträning som av de mer indifferenta eleverna. Detta bör inte hindra att man inom ra- men för de gemensamma kraven gör vissa modifikationer för sådana indi- vider, vilkas speciella intressen det är angeläget att tillvarata och utveckla. Av gymnasiet med dess uppgift och studie- mål måste man dock kräva att utpräg-
lad specialisering får vänta något till förmån för en allsidigare personlighets- utveckling.
Gymnasieutredningen vill i detta sam- manhang erinra om att av undersök- ningen Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15, s. 263 f.) framgår, att många elever inte i och för sig upplever någon svårighet att träffa ett avgörande i val- situationer __ t. ex. inför val av gym- nasieform och gymnasielinje — men att det därför inte är givet att de, som finner valet lättast, också finner sig bäst tillrätta på den valda studievägen. Många följer med strömmen och det är därför viktigt att definitiva val inte sker för tidigt.
Med tanke på alla de ungdomar, som inte är särskilt specialinriktade och som vill känna sig för ännu en tid, kan gymnasiets första årskurs heller icke vara alltför starkt specialiserad. En så- dan anordning skulle för ett stort antal elever framtvinga ett val av framtida inriktning, som kommer för tidigt med hänsyn till deras mognad. Den specia- lisering, som ändå måste finnas i slut- skedet, bör därför lämpligen uppnås genom en gradvis skeende differentie- ring.
Vad som här sägs gäller i lika mån gymnasiets samtliga huvudsektorer. Att alltför tidigt differentiera blivande eko- nomer eller tekniker på specialiteter vore oklokt både ur individens synvin- kel och ur avnämarnas.
Gymnasieutredningen anser sålunda att differentieringen bör inträda så sent som möjligt och ske gradvis.
Utredningen är medveten om att det redan nu finns och i framtiden, när grundskolan genomförts, kommer att finnas ännu fler ungdomar i gymnasie- åldern, vilka önskar sig en relativt teo- retisk fortsatt utbildning men har så tidigt och starkt utvecklade special- intressen att ett gymnasium med i varje
fall i början mycket svag differentiering för dem ter sig mindre lockande. Någon entydig uppdelning av ungdomarna i två grupper, varav den ena önskar en i början svagt och den andra en i början starkt differentiera-d utbildning, är emellertid inte möjlig. Inställningen sammanhänger med en rad andra egen- skaper, som varierar från individ till in- divid. önskan att ganska tidigt komma ut i förvärvslivet kan föranleda åtskilli- ga ungdomar att söka sig till en kortare utbildningsform än det egentliga gym- nasiet. Antag och begåvningsmässiga förutsättningar är andra betydelsefulla faktorer, som kan verka i samma rikt- ning. Gymnasieutredningen har redan tidigare framhållit att det för att till- godose den stora elevgrupp, som i fram- tiden kan beräknas komma att söka sig till en förhållandevis teoretisk skolut- bildning ovanför grundskolan, erfordras alternativa gymnasiala skolformer med från det egentliga gymnasiet avvikande studiemål och utformning. Dessa gym- nasiala alternativ kan då bl. a. tillgodo- se dem som önskar sig en redan ti- digt differentierad utbildning. Utvid- gad vuxenutbildning kommer vidare att medge, att de, som i den här aktuella åldern ej har lust att gripa sig an med fortsatta egentliga gymnasiestudier, kan göra det på ett senare stadium.
7.3.4 Lös eller fast differentiering?
Den ställda frågan gäller om gymna- siets elever skall erbjudas förhållande- vis stora valmöjligheter mellan de olika ämnena eller om valet bör gälla vissa fast organiserade grupper av ämnen. Såsom framgår av återblicken i kapitel 1 har frågan under lång tid varit syn- nerligen aktuell i gymnasiediskussionen. Redogörelsen i kapitel 2 visar också att förhållandena i utlandet växlar. I
USA har exempelvis eleverna i senior high school mycket stor frihet att kom- binera olika ämnen. Endast ett fåtal ämnen är obligatoriska. Förklaringarna till denna lösa differentiering är många. Sålunda är anknytningen mellan senior high school och college eller universi- tet inte reglerad genom tillnärmelsevis så fixerade bestämmelser —— t. ex. i fråga om ämnesuppsättningen — som anknytningen i vårt land mellan gym- nasiet och de akademiska läroanstal- terna.
Intagningsförfarandet är i USA ett helt annat och uppvisar framför allt utomordentligt stora variationer. F.ö. motsvarar — som också framhållits i kapitel 2 — senior high school inte vårt gymnasium utan är en skola med mycket större bredd (inte sällan om- fattande närmare 100 % av berörda årskullar). Till en del motsvarar denna skola den nedre delen av vårt gymna- sium. De två högsta årskurserna i det se- nare har närmast sin motsvarighet i den nedre delen av college, som ibland i form av junior college utgör en själv- ständig skolform. Även i England är val— möjligheterna i de högre årskurserna (the sixth form) av grammar school många. Resultatet har där blivit en myc- ket stark specialisering, som åtmin- stone i viss utsträckning kan betraktas som en propedeutisk universitetsutbild- ning.
Undersökningarna i Vägen genom gymnasiet visar att våra nuvarande ele- ver på allmänt gymnasium i betydande utsträckning skulle uppskatta fler möj- ligheter att kombinera ämnen än de nu har. I skrivelse till gymnasieutredning- en har Sveriges elevers centralorgani- sation (SECO) framfört liknande syn- punkter, dock utan att binda sig för någon konstruktion.
Frågan om lös eller fast differentie— ning sammanhänger i viss grad med
frågan om stark eller svag differentie- ring.
En mycket lös differentiering av det nya gymnasiet skulle med stor sanno— likhet leda till att många elever valde att specialisera sig, såsom t. ex. blivit fallet i England.
Såsom gymnasieutredningen fram- hållit (7.3.2) begränsas genom en sådan specialisering valmöjligheterna efter gymnasiestudierna. Detta innebär att det råder ett motsatsförhållande mellan sto» ra möjligheter att välja och kombinera ämnen inom gymnasiet och frihet vid valet av fortsatt utbildning eller yrkes- verksamhet efter gymnasiet. Då gymna— siet har till uppgift att ge en valfrihet av sistnämnda slag, måste valmöjlighe— terna i gymnasiet begränsas.
Även andra skäl talar för en fastare differentiering. En ökad fasthet gör det lättare att planera och organisera sko- lans schema och att på bästa sätt ut- nyttja lärarkrafterna. Dessa skäl var av stor betydelse, då man 1933 reducerade de valmöjligheter, som genom 1927 års gymnasiereform införts i det allmänna gymnasiet.
För en fastare organisation talar ock- så att avnämarna får lättare att över- blicka vad de tar emot. För eleverna innebär det samtidigt en större garanti för att de ämnen, som avnämarna krä- ver, ingår i deras studieprogram. Här— emot kan givetvis invändas att detta endast gäller under förutsättning att eleverna väljer rätt studieväg. Om så inte sker krävs komplettering efter av- slutade gymnasiestudier. Frågan om lös eller fast differentiering sammanhänger därmed också med problemet om hur eleven skall hjälpas att finna den väg genom gymnasiet, som passar honom bäst. Som gymnasieutredningen under- strukit (7.3.3) hör detta problem i sin tur nära samman med frågan om tidig eller sen differentiering. Ju senare den
avgörande differentieringen sätter in desto mindre blir risken att valet av studieväg blir misslyckat. Det bör här också påpekas att en lös organisation med många valmöjligheter för eleverna sannolikt kommer att tvinga åtskilliga elever till komplettering efter gymnasie— studiernas avslutning. Den tvekan om sina framtidsplaner eller framtidsmöj- ligheter, som många elever hyser, mins- kas inte genom att möjligheterna att välja ämnen ökar. En sådan frihet skul- le sannolikt innebära ökade bekymmer i valsitu-ationerna för en del av ele- verna. Erfarenheter från USA bestyrker detta.
Till det sagda bör läggas det viktiga påpekandet att frågan om valmöjlig- heterna även sammanhänger med hur rikhaltigt det sortiment av studiekurser som erbjudes blir. Enligt gymnasieut- redningens uppfattning bör i framtiden på flertalet gymnasieorter ungdomarna inte bara kunna välja mellan vissa all- männa lärokurser utan också erbjudas ekonomiska och tekniska samt even- tuellt också nya intressebetonade va- rianter, exempelvis av estetisk karaktär. Om så blir fallet, bör en mera restriktiv hållning till möjligheterna att välja en- skilda ämnen uppvägas av ökade möj- ligheter att tillfredsställa intressen och yrkesönskningar inom större ämnesom- råden.
Med hänsyn till det ovan anförda stannar gymnasieutredningen vid att förorda en relativt stor fasthet i diffe- rentieringssystemet.
Ökad fasthet kan uppnås genom att man föreskriver att alla elever skall stu- dera vissa gemensamma ämnen. Ju stör- re kärnan av sådana ämnen blir desto fastare blir differentieringen. Såsom kommer att närmare framgå av kapitel 8 och 9 kan dock i varje fall i de högsta årskurserna den för alla elever gemen- samma kärnan ej bli särskilt omfattan-
de, om inte differentieringen skall bli alltför svag med hänsyn till avnämarnas och ungdomens krav. Ytterligare åtgär- der måste därför vidtagas för att öka fastheten.
Gymnasieutredningens konstruktion innebär obligatoriska ämnen jämte fas- ta tillvalskombinationer med vissa ut- bytesmöjligheter. Skäl för denna kon- struktion är också att en ganska kraftig nedskärning av den schemabundna studietiden per dag och vecka (jfr kap. 9) leder till att gymnasieungdomen får ökade möjligheter att på fritid odla individuella intressen. Som gymnasie- utredningen redan berört i kapitel 5 och återkommer till i kapitel 9 erbjuds i själva verket människorna genom ra- dio, TV, tidningar och andra media, möjligheter att resa etc. bildningstill- fällen på fritid, som redan 'nu och i ännu högre gnad i framtiden komplette- rar vskolundervisnin-gen. Denna får då stanna vid att ge det nödvändiga under- laget jämte utrymme för vissa relativt ofta förekommande Specialintressen. Därtill bör skolan ge möjlighet för ele— ver, som så önskar, att inom skolämne- nas ram individuellt komplettera och fördjupa sig i det gemensamma stoffet. Så blir fallet bl. a. genom det obligato— riska specialarbete, som eleverna skall utföra enligt gymnasieutredningens för- slag i kapitel 10.
7.4 Diferentieringsmodeller
7.4.1 Inledning
7.4.11 Enligt avsnitten 7.2 och 7.3 fin- ner gymnasieutredningen att gymnasiet — inom såväl allmänna som fackbeto- nade sektorer — bör vara svagt diffe- rentierat i början med en successivt stegrad differentiering högre upp. De olika lärokurserna bör vara relativt
fast organiserade och innehållet i samt- liga lärokurser ha en ganska stor -— för vissa grupper av kurser mycket stor — gemensam kärna.
Det kunde invändas att de skilda läro- kurserna visserligen synes ha mycket gemensamt men att lärostoffets art lik- som dess behandling dock bör differen- tieras. Otvivelaktigt varierar exempel- vis undervisningen i engelska, som f. n. förekommer inom alla gymnasieformer, mycket både innehållsmässigt och me— todiskt. En viss variation, dock före- trädesvis förlagd till gymnasiets mer specialiserade Slutstadium, kan vara motiverad även i framtiden. Men gym— nasieutredningen vill understryka att det bör vara praktiskt möjligt och prin- cipiellt riktigt att ge de allmänoriente- rande ämnena, kommunikationsfärdig- heterna och det grundläggande special— förberedande stoffet i stort sett samma utformning inom alla lärokurser. Ut- redningen anser detta betydelsefullt även därför att ungdomar av olika in- tresse- och begåvningstyper får ökade möjligheter till social och personlig kontakt, vilket måste vara av värde för vårt .kultur- och yrkesliv. Att samma lärare undervisar skilda elevgrupper i gemensamma ämnen eller ämnespxartier måste också _ genom mångsidigheten i belysningen av ämnesstoffet och fär- dighetsträn'ingen _ ha samma goda effekt.
I kapitel 4 har bl. a. visats att det kvantitativa behovet av gymnasieutbil- dade växlar starkt med utbildningens inriktning. Även om gymnasieutred- ningen tidigare hävdat att starka spe- cialiseringar bör undvikas, d.v.s. att varje lärokurs bör betjäna en ganska stor avnämargrupp, kan på vissa orter antalet individer, som önskar en viss utbildning, bli förhållandevis litet. Så långt möjligt bör utbildning även med- delas dessa få ungdomar.
7.4.1.2 I detta avsnitt skall gymnasie- utredningen mera principiellt diskutera, vilken gymnasiekonstruktion — diffe- rentieringsmodell — som bäst kan till- godose alla dessa syften. Som tidigare nämnts (6.5.2.1) har som skäl för horisontell klyvning av gymnasiet framförts att denna skulle kunna bidra till att lösa det differen— tieringsproblem, som här är föremål för överväganden, nämligen hur man skall kunna tillgodose de krav som uppställes på skilda lärokurser. Detta skäl kvarstår visserligen —— om än med mindre tyngd _— sedan övriga argument för en av- gångsetapp avvisats, men då differen— tieringens syften kan tillgodoses lika väl med andra differentieringsmodeller, har gymnasieutredningen ingen anled- ning att ånyo ta upp frågan om horison- tell klyvning. Med hänsyn härtill är det väsentligen två typer av differentie- ringsmodeller, som kan tänkas. I den ena modellen är gymnasiet —— i regel redan från botten — uppdelat i ett antal »linjer», som var och en leder fram till ett av slutmålen. En modi- fikation (i analogi med t. ex. nuvarande allmänna gymnasium) av det linje- delade gymnasiet uppkom-mer om lin- jerna längre fram -i studiegången de- las på två eller flera grenar. En annan modifikation innebär att linjeuppdel- ningen införes först efter exempelvis ett läsår (i analogi med t. ex. nuvarande tekniska gymnasium). I ett linjedelat gymnasium är de skilda linjerna ofta redan från början mycket olika och således möjligheterna att byta linje utan avsevärd tidsförlust i regel små. En linjeindelning hindrar dock ej att vissa ämnen kan ha samma innehåll på de olika linjerna och att samläsning sålunda i dessa fall kan ske linjerna emellan. I den andra modellen sker differen- tieringen på så sätt att varje studiepro-
gram omfattar dels vissa för alla pro- gram gemensamma ämnen, s. k. kärn- ämnen, dels tillvalsämnen, karaktäris- tiska för programmet i fråga. Ett gym- nasium differentierat på detta sätt kan kallas kärngymnasium eller tillvalsgym- nasium. Det nuvarande provisoriska 3- åriga handelsgymnasiet är ett sådant gymnasium.
Schematiskt kan de båda typerna av gymnasium åskådliggöras enligt figur 2.
7.4.2 Linjer eller tillval?
Gymnasieutredningen skall i det följan- de diskutera olika skäl för och emot linjedelat gymnasium respektive kärn- eller tillvalsgymnasium.
7.4.21 Elever som vid början av gymna- siet är starkt yrkesinriktade bör troligen redan i första årskursen kunna påbörja yrkesutbildningen och i viss utsträck- ning odla sina särskilda intressen. Då måste i varje fall de kurser i gymna— siet, som leder till en yrkesutbildning, sätta spår redan från begynnelsen. Även från tidssynpunkt synes detta vara önskvärt, om arbetsmarknaden skall ha omedelbar användning för utbildade från dessa gymnasiesektorer. Utred—
ningen återkommer mera konkret här- till i kapitel 9.
Emellertid betyder detta ingalunda, att i första årskursen alla ämnen eller ens flertalet ämnen bör vara skilda i de olika studiekurserna. Enligt 7.3.3 bör tvärtom huvudparten av timmarna äg— nas de gemensamma ämnena och endast ett mindre antal timmar åt exempelvis ekonomisk eller teknisk specialisering. Det betyder inte heller, att man inom de fackutbildande områdena behöver diffe— rentiera på olika »delkompetenser» re- dan från början (jfr kap. 8 och 9). Skall en fackbetonad utb-ildningsgång få anordnas, om ett så relativt begrän- sat antal elever anmäler sig, att de inte fyller en hel klass, finns ingen anled- ning att benämna utbildningsgången »linje». Den blir då endast en variant av den gemensamma första årskursen.
Om elevgrupper, som siktar mot skil- da utbildningsmål, även under gymna— siets följande årskurser har sådana stu- diekurser, att de gemensamma ämnena omfattar en inte alltför obetydlig del av innehållet, finns inte heller då princi- piell anledning att föra sådana grupper till särskilda linjer. Skäl som redovisats bl. a. i kapitel 5 och i 7.4.1 talar snarare för att eleverna så vitt möjligt ej sär- hålles i skilda kategorier.
Renodlat linjedelat gymnasium:
årskurs 3 årskurs 2 L1
årskurs !
Lz L3
L]. Lz.' La.... symboliserar olika linjer
Tillvalsgymnasium
årskurs 3 årskurs 2 1 årskurs
kW?
31. Bz, 83,...symboliserar olika tillvals- grupper till kärnämnena A.
Figur 2
Att de mer fackbetonade studierna icke låses i ett stelt linjesystem har ock- så en annan fördel. De odeciderade ele- verna kan göra ett sakligt grundat val av lärokurs åt det allmänna eller det fack- inriktade hållet efter första året. Ju mer dylika växlingar mellan olika kurser — även vid andra tidpunkter än efter års— kurs ] — underlättas desto mindre mo- tiverat ter det sig att utpeka speciella linjer genom gymnasiet.
Av vad här sagts torde framgå att gymnasieutredningen förordar ett diffe- rentieringssystem, som inte läser en elev vid en redan vid inträdet igymna- siet vald linje. Den gemensamma kärnan av ämnen bör också, i varje fall i gym- nasiets början, kunna göras så stor, att ingen anledning finnes att gruppera eleverna på skilda linjer.
Det är vidare klart att behovet att införa nya ämnen eller kurser på gym- nasiet lättare tillgodoses inom tillvals- gymnasiet än inom det traditionellt linjedela-de. I tillvalsgymnasiet kan det- ta nämligen ske genom att en ny till- valsgrupp B (jfr figur 2 -i 7.4.1.2) in- föres eller genom att en befintlig modi- fieras.
Tillvalsgymnasiet har även en annan betydande fördel framför det linjedela- de: det blir lättare att tillmötesgå de enskilda individernas önskemål beträf- fande studieväg genom gymnasiet. Lin- jesystemets stelhet kan illustreras med ett exempel från nuvarande allmänna gymnasium. Av de 90 mest kvalificerade sökande till ett gymnasium med en parallellavdelning av vardera allmän linje, latinlinje och reallinje vill 45 i första hand gå reallinjen, 25 allmänna linjen och 20 latinlinjen. Trots önske- målen kan högst 30 tagas in på real— linjen och de återstående 15 måste, om de absolut vill gå till allmänna gymna- siet, välja antingen allmänna linjen eller latinlinjen. I ett motsvarande tillvals-
gymnasium skulle de sökandes önske- mål kunna tillgodoses. Det förutsättes därvid att minimitalet för upprättande av viss tillvalsgrupp ej överstiger 20 Sättes detta minimital ej alltför högt torde det vidare bli möjligt att i ett till- valsgymnasium, som i första årskursen kan ta emot exempelvis 90 elever, ord- na undervisning .inom ganska många av de lärokurser, som, enligt vad när- mare kommer att utvecklas i kapitel 8, föreslås bli inrättade inom gymnasiets olika sektorer.
7.422 Många skäl talar sålunda för differentiering enligt tillvalsgymnasie- modell. Nackdelarna är dock inte obe- tydliga. Det torde vara lättare för schemaläggare att arbeta med ett gym- nasium med fasta linjer, lättare att be- räkna lärartjänstgöring, att disponera lokaler m. m. Givetvis minskar dock svårigheterna, om elevernas val av tillvalsämnen får ske inom ramen av ett begränsat antal kurser. Gymnasieutredningen har redan ovan uttalat sig för en relativt fast struk- turerad differentiering vad beträffar huvuddelen av varje elevs lärokurs. Tillvalsgrupperna (Bf, Be, Bs, . . . i figur 2 i 7.4.1.2) bör sålunda vara fixerade och relativt få till antalet. Den i 7.4.2.1 påpekade samt i och för sig gynnsamma egenskapen hos tillvals- gymnasiet att lätt kunna tillmötesgå ele- vernas önskemål om studieväg har sina risker. Det kan bli starka svängningar i fråga om antal och storlek av tillvals- grupperna, vilket kan vålla organisa- toriska svårigheter. Å andra sidan kan förutsägelser säkerligen göras med hjälp av enkäter bland elever och för- äldrar. Är studie- och yrkesoriente- ringen väl genomförd torde man även bör kunna hoppas på nationellare val såtillvida som det blir svårare att flyta med strömmen utan personligt genom-
tänkt studiemål. På samma gång uteslu— ter den gemensamma kärnan av ämnen felval åtminstone inom den däri repre- senterade ämneskretsen.
Det synes gymnasieutredningen som
om övervägande skäl talade för ett till— valsgymnasium i stället för ett linje- delat gymnasium. Slutgiltigt kan dock frågan avgöras först sedan detaljkon- struktionen penetrerats i kapitel 9.
KAPITEL 8
Gymnasiets lärokurser
8.1 Inledning
8.1.1 Lärokurser och studiekurser
I föregående kapitel har gymnasieut- redningen konstaterat att gymnasiet inte kan utformas på samma sätt för alla elever, d. v. s. att det inte kan vara odifferentierat. I varje fall i de högre årskurserna måste det därför finnas olika studiekurser. Utredningen använ- der denna term som beteckning för den undervisning och verksamhet i övrigt, som en elev deltagit i under en årskurs. Sammanfattningen av de studiekurser eleven deltagit i vid genomgång av gym- nasiet benämnes lärokurs (jfr skolstad- gan, 1 kap. 3 5). Varje studiekurs bör visserligen utgöra fortsättning av en viss studiekurs i föregående årskurs men det är i enlighet med utredningens principiella syn på differentieringen önskvärt att man kan komma till en studiekurs på olika vägar, vilket också kommer att bli möjligt (j-fr 9.12). I detta kapitel behandlar utredningen dock en- dast »naturligt» sammansatta lärokur- ser.
I kapitel 5 har gymnasieutredningen redogjort för de krav, som från olika håll ställes på gymnasiet. För att mot- svara dessa måste gymnasiet ge vissa kun—skaper, färdigheter, attityder m. -m. Utredningen har för [den fortsatta ana- lysen ansett det ändamålsenligt att gruppera dem på följande sätt (jfr 5.5.1):
1: specialförberedelser med hänsyn till
elevernas yrkes-, studie- och intresse- inriktning.
II: kommunikationsfärdigheter av oli- ka slag,
III: allmänna studie- och arbetstek— niska färdigheter,
IV: orientering i svenskt och interna- tionellt samhällsliv, i naturvetenskap och teknik, i kulturella frågor av olika slag.
Grupperna II—IV svanar därvid mot allmänna krav, som i princip är de- samma för gymnasiets alla elever och sålunda så långt möjligt bör tillgodoses på samma sätt inom alla gymnasiets lärokurser. Skillnaderna mellan läro- kurserna konstitueras väsentligen av att innehållet i I varieras med hänsyn till det yrke eller den utbildning studierna förbereder för eller det elevintresse, som tillmötesgås. Vilka lärokurser som bör finnas måste sålunda bestämmas bl. a. med utgångspunkt i avnämarnas krav på specialförberedelser och ele— vernas speciella intressen.
I föreliggande kapitel skall gymnasie- utredningen förteckna och i stora drag beskriva de lärokurser, som från dessa utgångspunkter måste övervägas. De kri- terier mot vilka lärokurserna prövas är framför allt de allmänna differentie- ringsprinciper —— framförda i 7.3.2 och 7.3.4 — som kräver en relativt svag dif- ferentiering med få, breda och ganska fast organiserade lärokurser. Utform- ningen av lärokurserna kan definitivt avgöras först sedan faktorer sådana som
elevernas arbetsbörda och studietidens omfattning samt läroplanstekniska och organisatoriska frågor överblickats. Slutlig ställning till lärokursernas ut- formning tar därför gymnasieutredning- en först i nästa kapitel i samband med detaljkonstruktionen av tim- och kurs- planer.
8.1.2 Kapitlets disposition
Gymnasieutredningen har —— som ovan påpekats — funnit att gymnasiets samt- liga lärokurser bör ha ett visst gemen- samt innehåll, bestående bl. a. av kom- munikationsfärdigheter, orientering om samhälleliga, naturvetenskapliga och i vid mening kulturella frågor, studie- och arbetsteknik. Detta behöver emel- lertid i här föreliggande sammanhang ej ytterligare analyseras, då det inte har konsekvenser för differentieringen. I de följande avsnitten betonas i stället det innehåll, som är karaktäristiskt :för de skilda lärokurserna.
Vid analysen av gymnasiets innehåll och uppdelningen på vissa lärokurser utgår gymnasieutredningen som nämnts från dels avnämarnas krav, dels indivi— dernas intressen. I 7.2.1 har framhållits att en grov uppdelning i tre sektorer, som tar sikte på direkt fortsatt utbild- ning, (lirekt yrkesverksamhet med eko- nomisk-merkantil inriktning och di- rekt yrkesverksamhet med teknisk in- riktning, är omedelbart motiverad. Med utgångspunkt i motsvarande avnämar- krav behandlas nedan under 8.2—8.4 lärokurserna inom respektive sektorer.
I 8.5 diskuteras huruvida andra läro- kurser är motiverade. I samtliga nyss- nämnda avsnitt blir det anledning att på flera punkter beröra sambandet mellan avnämarkrav och elevintresse.
Slutligen ges i 8.6 dels en samman- fattande översikt över de lärokurser övervägand-ena i 8.2—8.5 lett fram till,
dels en klassificering efter principer, där innehåll och intresseank'nytning fått större vikt än samhörighet med hänsyn till avnämare.
Gymnasieutredningen vill förutskicka att termerna lärokurs och studiekurs kommer att användas något friare än vad ovanstående definitioner, strikt tillämpade, medger. Det är nämligen från flera synpunkter motiverat att upp- fatta vissa relativt näraliggande läro- kurser såsom varianter av en enda lä- rokurs. Utredningen kommer sålunda att tala om de ekonomiska, tekniska, hu- manistiska, samhällsvetenskvapliga och naturvetenskapliga lärokurserna, fastän de alla inom sig rymmer mer eller mindre avvikande alternativ och va- rianter.
8.2 Gymnasiets allmänna sektor 8.2.1 Inledning
Gymnasieutredningen skall i detta av- snitt behandla enbart lärokurser, vil- kas huvuduppgift är att förbereda för fortsatt högre utbildning.
Utredningen vill emellertid under- stryka vad som redan framhållits (jfr t. ex. 5.2.1), nämligen att gymnasiets allmänna sektor också har andra upp— gifter än att ge sådan förberedelse (jfr 8.5) liksom att universitets— och hög- skolesynpunkterna måste beaktas även vid utformning av de fackgymnasiala lärokurserna.
Vad gäller universitetens och motsva- rande högre utbildningsanstalters krav på gymnasiet ger avnämarundersök- ningarna Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22) en mycket detaljerad bild. Denna undersökning lägges till grund för övervägandena i detta avsnitt. Där- vid måste analysen göras något mera ingående än som skett i 5.2.1, där syf— tet varit att ge en Övergripande sam-
manfattning. Här bör de olika avnä- marna sammanföras till grupper med likartade krav på förkunskaper. Hu- ruvida varje sådan grupp skall mot- svara en lärokurs får sedan prövas med hänsyn till dels elevintressena, dels all- männa differentieringsprinciper (jfr kap. 7), dels slutligen praktiskt-organi- satoriska synpunkter. Den sistnämnda prövningen göres av gymnasieutred- ningen i nästa kapitel i samband med konstruktionen av tim- och kursplaner.
I syfte att nå större överskådlighet utföres resonemangen i det följande i två steg. I 8.2.2 indelas de olika ämnena (kurserna) vid universiteten, fackhög- skolorna och motsvarande 1 grupper under — enligt utredningens uppfatt- ning -— maximalt hänsynstagande till differenserna i kraven mellan de olika avnämarna. Antalet sådana grupper blir sex. I det följande avsnittet 8.2.3 disku- teras behovet av för dessa grupper av- passade lärokurser med utgångspunkt i de ovannämnda allmänna kriterierna. Utredningen finner därvid att det bör vara möjligt att tillgodose avnämarna genom en differentiering av gymnasiets allmänna sektor på tre lärokurser, var- vid dock en viss variation av ämnes— uppsättningen kan bli aktuell inom nå- gon av dessa.
8.2.2 Olika avnämargrupper
8.2.2.1 Huvudresultaten av avnämarun- dersökningarna vid universitet och hög— skolor ges i SOU 1963: 22, kapitel 5. På åtskilliga andra ställen i nämnda utred- ning redovisas emellertid i detta sam- manhang betydelsefulla resultat, exem- pelvis i kapitel 7: »Attitydfrågor om förändringar i fråga om innehåll och metoder». Relevanta data för övervä- gandena i föreliggande avsnitt kan lät— tast hämtas i det till kapitel 5 i avnä- marundersökningarna hörande diagram
2 samt i det sammanfattande kapitlet 9. I nämnda diagram har varje »universi- tetsämne» eller viss naturlig kombina- tion av sådana ämnen fått en kolumn. Avnämarna har på detta sätt samman- förts i 60 grupper med var sin kolumn. Genom ett speciellt konstruerat system återges för varje kolumn i vilken grad motsvarande avnämare tar i anspråk skilda moment inom gymnasiets under- visning (kravaspekten) liksom vederbö- rande avnämares bedömning av nuva- rande studenters standard i fråga om kunskaper och färdigheter.
Här är det i första hand kraven som intresserar.
8.2.2.2 Det generella krav på språkfär- digheter i svenska och moderna språk, som gäller hela gymnasiet, är inom vis— sa avnämargrupper så stort att det bör påverka differentieringen. Krav på re- lativt grundliga studier i tre moderna språk -— i vissa fall också i danska och norska — reses sålunda från den språk— liga och historisk-filosofiska delen av humanistiska fakulteten. Men även inom de samhällsvetenskapliga ämnena lik- som vid handelshögskolorna och den teologiska fakulteten går kraven ofta utöver den för flertalet avnämare ge- mensamma nivån. Problemet om den modern-språkliga undervisningen i gymnasiet ägnas spe- ciell uppmärksamhet i avnämuarunder- sökningarna, där i ett särskilt avsnitt redogöres för vissa intensivundersök- ningar i fråga om moderna språk. De undersökningar beträffande ele- vernas inställning till olika gymnasie- frågor, som gymnasieutredningen låtit utföra (Härnqvist & Grahm Vägen ge- nom gymnasiet, SOU 1963:15) och i korthet refererat i 5.4.2, kan inte på samma precisa sätt som avnämarunder- sökningen belysa differentieringen vad gäller innehållet i olika lärokurser. Ele-
vernas erfarenheter och önskemål är nämligen i viss mån starkt bundna av nuvarande system. I det starka intres- se för modern-språklig utbildning, som framkommit, finns dock ett par ten- denser, som är av intresse i detta sam- manhang. En stor del av eleverna på latinlinjen och allmänna linjen, vilka i första hand rekryterar humanistisk och teologisk fakultet liksom handels- högskolorna, vill ha ökad undervisning i franska. Vidare önskar många av dem -— och för övrigt också många realare — undervisning i spanska och ryska. Man kan säga att eleverna här- igenom ger sitt stöd åt den uppfatt- ning gymnasieutredningen — bl. a. på grundval av avnämarundersökningarna -— framfört i 5.2.1.1, nämligen att den gymnasieutbildade arbetskraften i fram— tiden sammanlagt bör täcka ett bredare språkregister än hittills.
Till den närmare utformningen av språkundervisningen återkommer gym- nasieutredningen i kapitel 9.
8.223 Speciella krav på hög nivå vad gäller skönlitterär beläsenhet och litte- raturhistoria ställes av den humanis- tiska fakulteten, särskilt av de filolo- giska och stora delar av de historiska disciplinerna. Samma avnämare efterfrågar också vissa elementära kunskaper i latin. Grundligare kunskaper häri önskar där- emot blott den klassiska och den teolo- giska ämnesgruppens företrädare, vil- ka också kräver grekiska. Här nämnda avnämare inom de hu- manistiska och teologiska fakulteterna ställer vidare krav — någon gång ut- präglade — på religionskunskap.
8.224 Momenten »Historia före 1800) och »Historia efter 1800» efterfrågas från större delen av den humanistiska fakulteten liksom från teologiska få-
kulteten och i någon mån juridiska fa- kulteten och handelshögskolan.
Företrädarna för de två sistnämnda utbildningsvägarna samt för de sam- hällsvetenskapliga ämnena inom hu- manistisk fakultet lägger tonvikten vid modern historia. De har också speciellt höga krav i de moment, som gäller sam- hällsorientering, d. v. s. samhällskun- skap och kulturgeografi med ekonomisk geografi.
8.2.2.5 Matematik med statistik efter- frågas — utöver vad som enligt utred- ningens mening bör ingå i de gemen- samma »kommunikationsfärdigheterna» —— dels från samhälls- och beteendeve- tenskaperna, handelshögskolorna och de medicinska och biologisk-naturve- tenskapliga ämnena, dels i ytterligare omfattning från de tekniska och mate- matisk-naturvetenskapliga ämnena. Företrädarna för sistnämnda ämnen har vidare i stor utsträckning höga krav på fysik och ofta kemi. Kemi på minst samma nivå efterfrå- gas från de biologiskt-medicinska sek- torerna av universitets- och högskole- väsendet medan dessa avnämares fy- sikkrav är något lägre. I gengäld krävs åtskilliga biologiska moment. Biologi önskar också heteendeveten- skapernas företrädare. Dessa ställer därtill höga krav på psykologi.
8.2.2.6 Den översikt över väsentliga lik- heter och olikheter mellan avnämarnas krav, som ovan givits, motiverar ett sammanförande av avnämarna till ett relativt begränsat antal grupper, inom vilka kraven är likartade. Antalet blir därvid beroende på hur långt man vill gå i hänsynstagande till speciella krav. Gymnasieutredningens överväganden i kapitel 7, vilka f. ö. stödjes av avnämar- undersökningens (se SOU 1963: 15 sid. 252), ger vid handen att man inom en
Tabell 1. Avnämarna vid universitet och högskolor grupperade efter likartade ämneskrav
1 2 3 4 | 5 6 Juridik Moderna . . . språk Samhälls- Medicin T k 'k Av- . . . vetenskapliga Biologisk- e '" nämar- Teologi Haar/liga _ 001) Beteende- naturveten- Matematisk- grupper Klassiska filosofiska historiska veten- skapliga naturveten- språk o. dyl. och (delvis) skaperna ämnen och skapliga . amnen motsvarande ämnen estetlska .. ämnen Handels- högskolor högskola Specifikt Moderna Moderna Moderna kursinne— språk språk* språk håll . ,, . utöver det Latm Litteratur gemen- Grekiska Latin samma Religions- Religions- kunskap kunskap Historia Historia Historia »Samhälls- orientering» Psykologi Matematik Matematik Matematik Matematik* (ej för . . juridik) Fy51k Fystk* Kemi Kemi Biologi Biologi
Anm. * markerar att kravet mycket väsentligt överstiger vad som motsvaras av gemensamt kursinnehåll.
skolform sådan som gymnasiet måste vara mycket restriktiv i fråga om diffe- rentieringen. Den indelning i sex grup- per, som ges i tabell 1, är inte gymna- sieutredningens slutliga förslag. Den har gjorts med mycket stor hänsyn till dif- ferenser i avnämarkraven i syfte att få en mera lätthanterlig utgångspunkt för de följande resonemangen än diagram 1 1 SOU 1963: 22 utgör. Gymnasieutredningen vill betona att även om kraven från de olika avnämar- na inom var och en av de sex grupperna i tabell 1 är likartade, de givetvis inte är identiska. I några fall kan avvikel- serna vara betydande. Härmed samman- hänger att gränserna mellan grupperna är mera flytande än vad tabellen anty- der. I själva ver-ket finns ämnen (jfr
SOU 1963:22 sid. 252), som med lika rätt kan föras till vilken som helst av två grupper. Detta för-hållande är av sär— skilt intresse vid prövningen av diffe- rentieringsfrågan.
8.2.3 Faktorer som påverkar differentieringen
Frågan om de sex .kravgrupperna i tabell 1 skall tillgodoses genom lika många lärokurser eller om dessa bör bli fär- re skall diskuteras i detta avsnitt, var- vid bl. a. undersökningen Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15) utnyttjas. Problemet belyses också av en under— sökning om förekomsten av s. k. kom- pletteringar, vilken för gymnasieutred- ningens räkning utförts av byråehefen
Klas Wallberg. En kortfattad redogörel- se för denna undersökning lämnas i följande avsnitt.
8.2.3.1 Kompletteringsstudierna efter studentexamen har under senare år va- rit mycket omfattande. Orsakerna här- till är flera: dels ökar studentantalet och därmed konkurrensen vid inträdet till högre utbildning, dels har den stude- rande i gymnasiet ofta valt en linje eller gren, som inte svarar mot den utbild- ning han vill fortsätta med efter stu- dentexamen. För att belysa omfattning- en och inriktningen av dessa komplette- ringar har gymnasieutredningen låtit fö— reta en särskild undersökning om fyll- nadsprövningar och akademiska kom- pletteringar läsåren 1957/58—1959/60 för dem som 1957 avlade studentexa- men vid allmänt gymnasium. Utgångs- punkten har varit det individualregis- ter som statistiska centralbyrån lagt upp över dessa studerande. De i re- gistret ingående personerna har av cent- ralbyrån följts med avseende på inskriv- ning vid universitet och högskolor och vissa andra högre utbildningsanstalter, vid vilka i princip kräves studentexa- men för inträde. Vid undersökningstill- fället fanns samlade uppgifter om fort- satta studier för var och en t. o. m. läs- året 1959/60. Uppgifter om fyllnadsprövningar har erhållits från Skolöverstyrelsen och om akademiska tentamina från universitets- kanslierna. Beträffande materialets kva- litet kan följande anföras. Undersök- ningsperioden är i kortaste laget: det är inte troligt att alla kompletteringar hun- nit äga rum. Särskilt gäller detta de aka- demiska kompletteringarna. Genom vis- sa ofullständigheter i utgångsmaterialet har övergången till högre studier sanno- likt underskattats med 2—3 %. Den to- tala kompletteringsfrekvensen har bli- vit underskattad genom att det ej vari-t
möjligt att få fram uppgifter om latin- kompletteringarna vid universiteten.
Fyllnadsprövningarna har i undersök- ningen delats upp på tre kategorier, nämligen
dels ämneskompletteringar, varmed avses fyllnadsprövning i ett ämne som ej ingått i studentexamen,
dels betygskompletteringar, varmed avses fyllnadsprövning där den stude- rande försöker höja betyget i ett ämne som ingått i examen,
dels sidokompletteringar, varmed för- stås fyllnadsprövning i ett ämne på an- nan gymnasiegren än den, på vilken den studerande haft ämnet med i student- examen.
I de tabellsammanställningar som re- dovisas här har betygs- och sidokom- pletteringar sammanslagits.
Med akademisk komplettering förstås i vid mening samtliga studier, som be- drivits vid annan fakultet och högskola än den som blivit den studerandes hu- vudutbildningslinje. Sålunda har aka- demisk komplettering antagits föreligga för samtliga dem, som bytt studieinrikt- ning under de tre läsåren undersök- ningen omspänner. Därvid har den första studieinriktningen räknats som kompletteringsstudier och den senaste som den studerandes huvudutbildnings- linje. De akademiska kompletteringar, som lett till lyckad tentamen, redovisas dock i en grupp för sig.
Av samtliga de 7 205 studenterna vid allmänt gymnasium 1957 hade t. o. m. läsåret 1959/60 i det närmaste 74 % fortsatt till något slag av högre studier. Övergångsfrekvensen från de skilda gymnasiegrenarna framgår av tabell 2.
Som framgår av tabellen fortsätter stu— denter från latinlinjens helklassiska gren och reallinjens matematiska gren till högre studier i betydligt större ut— sträckning än exempelvis studenter med examen från de språkliga och sociala
Tabell 2. Övergångsfrekvensen av 1957 års studenter (%) till högre studier
Gren
Män Kvinnor
Samtliga
Social (So) ................................... Språklig (Sp) ................................. Halvklassisk (Ha) ............................. Helklassisk (He) .............................. Biologisk (Bi) ................................ Matematisk (Ma) .............................
Samtliga
73,8 63,9 69,4 73,8 55,4 62,6 77,1 63,7 68,3 90,5 78,2 84,2 79,3 78,8 79,2 89,0 81,4 88,2 80,3 66,0 73,8
grenarna. Ytterlighetsvärdena: i det när- maste 90 % av de manliga studenterna från den matematiska grenen har fort— satt med högre studier, medan över- gångsfrekvensen bland de kvinnliga stu- denterna från den språkliga grenen en- dast är ungefär 55 %.
Av samtliga studenter från de allmän— na gymnasierna har under de tre första läså'ren i det närmaste 20 % bedrivit någon form av kompletteringsstudier. Arten av dessa studier framgår av ta- bell 3.
Den vanligaste kompletteringsformen är ämneskompletteringen, d. v. 5. en lyckad fyllnadsprövning i studentexa- men i ett nytt ämne, och därnäst betygs- komplettering i något ämne i student-
examen. Tillsammans är det 13,5 % av studenterna som fyllnadsprövat. Tenta- men vid filosofisk fakultet i komplette- ringssyfte har avlagts av inte fullt 3 % av 1957 års studenter.
Även kompletteringsfrekvensen varie— rar mycket påtagligt mellan de olika gymnasiegrenarna.
Som fnamgår av tabell 4 är det fram- för allt studenterna från den sociala
examen, men även de som avlagt exa— men på biologi-sk gren visar högre kom- pletteringsfrekvens än övriga. Det är också för dessa båda grenar, som man kan iaktta några större skillnader mel- lan könen. Vad gäller studenterna från den sociala grenen är det framför allt
Tabell 3. Antalet studenter med kompletteringar av olika slag Absoluta och relativa tal
grenen, som kompletterat efter student- | | | |
Antal Arten av komplettering
abs. rel. Ingen komplettering ................................ 5 814 80,7 Endast misslyckade kompletteringar .................. 43 0,6 Åmneskomplettering (lyckad)1 ........................ 549 7,6 Betygskomplettering (lyckad)1 ........................ 313 4,3 Åmneskomplettering + betygskomplettering ............ 114 1,6 Tentamen vid fil.lak. (lyckad)1 ........................ 151 2,1 Tentamen vid fil.!ak. + ämneskomplettering ........... 19 0,3 Tentamen vid til.fak. + betygskomplettering ........... 19 0,3 Tentamen vid fil. tak. + ämnes o. betygskomplettering . . 2 0,0 Studier vid annan fak. än fil.fak.a ..................... 130 1,8 Studier vid annan tak. än fil.fak.l + annan komplettering 51 0,7
Samtliga 7 205 100
1 Minst betyget Godkänd. * Häri ingår även studier vid filosofisk fakultet, som ej lett till lyckad tentamen.
Tabell 4. Kompletteringsfrekvensen (%) på olika gymnasiegrenar
Gren | Män Kvinnor Samtliga So ....... 25,4 36,3 30,3 Sp ....... 16,8 16,9 16,9 Ha ....... 16,9 15,9 16,3 He ....... 14,2 16,0 15,1 Bi ........ 22,9 14,7 20,1 Ma ....... 15,4 16,7 15,6
Samtliga 19,5 19,1 19,3
de kvinnliga farmaceuterna, som ger skillnaden mellan könen. Den höga kompletteringsfrekvensen överhuvudta- get för denna gren sammanhänger med att så gott som samtliga, som därifrån gått till medicinsk, odontologisk eller farmaceutisk utbildning, har komplette- rat. Könsdifferensen för studenterna från den biologiska grenen samman— hänger främst med den höga komplette- ringsfrekvensen för de män som från denna gren gått vidare till teknisk hög- skola.
Har kompletteringsfrekvensen något samband med studentbetygets kvalitet? För att få svar på denna fråga har de studerande delats upp på två grupper efter studentmedelbetyg, 'den ena med medelbetyg AB eller högre och den and- ra med medelbetyg under AB. För des- sa båda betygsgrupper har i tabell 5 be- räknats kompletteringsfrekvensen med fördelning på de olika gymnuasicgre- narnwa.
Av tabellen framgår bl. a. att allmänna linjens och latinlinjens studenter med högre betyg kompletterat mer än stu-
denter på samma linjer med låga stu- dentbetyg, medan förhållandet är mar- kant omvänt för realstudenterna. Detta torde sammanhänga med att studenterna i den förra gruppen i stor utsträckning kompletterat för att »byta studieinrikt- ning». För realstudenterna däremot är det ofta fråga om komplet-tering för att öka chanserna att komma in vid en spärrad utbildningslinje.
I undersökningen har också studerats kompletteringsfrekvensen i fyra huvud- grupper, som bildats med utgångspunkt i den studerandes huvudutbildningslinje vid undersökningstillfället. Dessa hu- vudgrupper är: 1) medicinsk-biologisk studieinriktning, vilken omfattar stude— rande vid medioinsk fakultet, tandläkar- högskola, farmaceutiska institutet, vete- rinärhögskolan, skogshögskolan, lant- brukshögskolan samt gymnastiska cent- ralinstitutet och sjukgymnastinstituten, 2) teknisk studieinriktning, vilken om- fattar studerande vid tekniska högsko- lor, 3) övriga studieinriktningar, vilka omfattar samtliga övriga ovan icke an- givna utbildningsanstalter, samt 4) stu- derande som ej övergått till högre stu- dier.
Kompletteringsfrekvensen inom de olika huvudgrupperna framgår av ta- bell 6, där en uppdelning gjorts efter gymnasiegren. I tabellen lämnas också uppgifter om ur vilka kategorier de stu- derande rekryteras till de fyra huvud- grupperna.
Av tabell 6 framgår bl. a. följande. Av samtliga de studerande som fort- satt med studier inom någon medicinsk—
Tabell 5. Kompletteringsfrekvensen (%) för olika betygsgrupper och grenar
Gren
Medelbetyg
Sp Ha
Samtliga He Bi Ma
AB eller högre. .
Under AB ..... 29,0 16,6 15,6
17,1 6,6 22,6 19,1 20,1
Tabell 6. Kompletteringsfrekvens (tabellens övre del ) och rekrytering (tabellens nedre del) till högre studier för 195 7 års studenter med fördelning efter gymnasiegren och huvudutbildning (relativa tal)
Gren Huvudutbildning So Sp Ha He Bi Ma Simi" liga Kompletteringsfrekvens Medicinsk-biologisk ................... 85,4 61,5 76,9 86,7 15,9 49,0 37,6 Teknisk ............................. 92,3 . . — 89,4 14,8 28,4 Övriga .............................. 21,6 17,0 13,6 12,9 16,7 13,3 15,9 Ej övergått till högre studier .......... 21,2 11,6 14,4 4,2 12,5 11,3 14,3 Samtliga 30,3 16,9 16,3 15,1 20,1 15,6 19,3 Rekrytering Medicinsk-biologisk Utan komplettering ................ 2,4 1,7 2,0 0,2 53,2 2,9 62,4 Med komplettering ................. 13,3 2,7 6,8 1,5 10,0 2,8 37,6 100 Teknisk Utan komplettering ................ 0,2 — 0,2 — 1.7 69,5 71,6 Med komplettering ................. 1,8 0,2 0,3 '— 14,0 12,1 28,4 100 Övriga Utan komplettering ................ 13,3 12,4 30,3 5,6 14,2 7,8 34,1 Med komplettering ................. 3,7 2,6 4,8 0,8 2,8 1,2 15,9 100 Ej övergått till högre studier Utan komplettering ................ 14,7 16,9 30,0 2,4 15,9 5,8 85,7 Med komplettering ................. 2,2 5,0 0,1 2,3 0,7 14,3 100
biologisk studieinriktning har i det när- maste 38 % kompletterat. Det är också i denna grupp som man återfinner någ— ra av de utbildningslinjer, som har den högsta kompletteringsfrekvensen, näm- ligen medicinsk fakultet med 44 %, tandläkarhögskola med 36 %, farma- ceutiska institutet med 34 % samt GCI och sjukgymnastinstituten med 40 %. För den medicinsk-biologiska huvud- gruppen är ämneskomplettering och studier vid filosofisk fakultet den van- ligaste kompletteringstypen. Fyllnads- prövning sker främst i matematik, bio- logi, fysik och kemi och de akademiska kompletteringarna i genetik, pedagogik, psykologi, sociologi och statistik.
Drygt 28 % av de studenter, som
fortsatt sina studier vid teknisk hög- skola, har kompletterat i någon form. Den vanligaste kompletteringsformen är här betygskomplettering och studier vid filosofisk fakultet. Fyllnadsprövning så- väl som akademiska kompletteringar sker till den helt övervägande delen i matematik.
Bland de studenter som studerat vid någon av de utbildningsanstalter, som ingår i gruppen »övriga», har ungefär 16 % kompletterat efter studentexamen. Här kan exempelvis nämnas att 29 % av studenterna vid folkskoleseminarier- nas tvååriga linjer kompletterat, medan av studerande vid de juridiska fakulte- terna och handelshögskolorna endast 8 % kompletterat.
För denna huvudgrupp är det i första hand ämneskompletteringar och betygs- kompletteringar som förekommit. Äm- nena är främst matematik, biologi, kc- mi, geografi och fysik. Akademiska kompletteringar är mycket sällsynta.
Kompletteringsfrekvensen för dem som ej gått vidare till högre studier är betydligt lägre än för övriga. Fyllnads- prövningar har skett i huvudsakligen geografi, matematik, biologi, fysik och kemi.
8.2.3.2 I kapitel 1 har gymnasieutred- ningen givit en översikt över bl. a. ut- vecklingen i fråga om det allmänna gym- nasiets linjedelning. Det mesta av den tidigare diskussionen härom saknar i dag aktualitet, men på några punkter har det beträffande lärokursernas antal och utseende sitt intresse att knyta an bl. a. till de resonemang som föregick 1953 års provisoriska gymnasiereform. Gymnasieutredningen tar här först upp frågan om hur gymnasiets innehåll skall läggas till rätta för de ungdomar, som siktar mot fortsatta studier i natur— vetenskapliga ämnen eller inom angrän- sande utbildningsvägar (avnämargrup- perna 5 och 6 samt i någon mån 4 i tabell 1). Hittills har rekryteringen i huvudsak skett från reallinjen. I 1927 års gymnasium var denna starkt diffe- rentierad. 1940 års skolutredning före- slog en enhetligare linje med uppdel- ning i näst högsta ringen på matema- tisk och biologisk gren. En ytterligare sammanslagning framfördes till diskus- sion av 1946 års skolkommission. Kom- missionen instämde emellertid i de be- tänkligheter, som anmälts mot förslaget av undervisningsrådet Ragnar Lund- blad. Invändningarna mot en odifferen- tierad reallinje baserade sig på anta- gandet att bland linjens elever förekom- mer två anlags— och intressetyper, den ena »biologiskt», den andra »matema-
tiskt» inriktad. Den förra önskar och behöver för sin fortsatta verksamhet en större kurs i biologi men inte den större matematikkurs, som för den and- ra delen av elevklientelet är nödvändig. Resultatet av dessa överväganden blev den nuvarande uppdelningen av reallin- jen i biologisk och matematisk gren. Den nyss beskrivna problematiken har givetvis sin motsvarighet i dag och i framtiden. I viss mån verifieras detta av tabell 1, där kraven på specifikt kurs— innehåll från avnämargrupperna 5 och 6 uppvisar en tyngdpunktsförskjutning mot biologi respektive matematik. Vid överväganden som gäll-er framtiden måste emellertid tablån användas med försiktighet. På grund av det nuvarande gymnasiets differentiering kommer nämligen grupperna 5 och 6 att natur- ligen rekryteras från biologisk respek- tive matematisk gren (jfr tabell 6 i 8.2.3.1) vilket i sin tur givetvis återver- kar på avnämarnas krav. Det följer där- för inte utan vidare att det från avnä- marsynpunkt vore ogynnsamt om re— kryteringsbasen för grupperna 5 och 6 bleve enhetlig. Från flera håll har tvärt- om framhållits värdet därav. Sålunda är det uppenbart att tekniker i allt stör— re utsträckning får nära kontakt med biologiska problem. Detsamma torde gälla blivande fysiker och givetvis ke- mister. En grundläggande utbildning i biologi för så många blivande stude— rande vid teknisk högskola och natur- vetenskaplig fakultet som möjligt bör därför eftersträvas, även om vissa andra i och för sig värdefulla förutbildnings- krav får stå något tillbaka. Gymnasie- utredningen vill för övrigt här upprepa vad som redan i olika sammanhang be- tonats, nämligen att, när gymnasieut— bildningens innehåll nu grundligt revi— deras efter aktuella krav, även sådana ämnen, som inom någon viss studie— gång drabbas av timtalsmässig reduk-
tion, i de allra flesta fall bör komma att ge ett bättre utgångsläge för exem- pelvis fortsatta högre studier. En enhet- lig biologisk lärokurs medför exempel- vis att biologin och matematiken får något mindre utrymme än på nuvarande biologisk respektive matematisk gren. Å andra sidan kommer gymnasieutred- ningen att föreslå starkt förändrade kurser i biologi och matematik, där in- aktuella eller mindre efterfrågade mo- ment ersättes med nytt stoff, som för flertalet avnämare är av stor betydelse.
Sett enbart från förutbildningssyn- punkt synes sålunda övervägande skäl tala för att en enhetlig lärokurs kon— strueras i syfte att svara för huvudde— len av rekryteringen till de naturveten- skaplig-medicinsk-tekniska avnämar- grupperna (5 och 6 i tab. 1). En sådan konstruktion står också i överensstäm- melse med den allmänna principen om en relativt svag differentiering med få lärokurser, avsedda för breda avnämar- sektorer. Det är också av intresse att notera att då avnämarna (jfr SOU 1963: 22 kap. 6 och 7) uttalar sig från »allmänbildningssynpunkt», differenser— na i de rena förutbildningskraven u—t- slätas.
Å andra sidan är de medicinsk—hio- logiska och teknisk-naturvetenskapliga avnämargrupperna var för sig så stora (nybörjare ht 1960 över 1000 resp. 2000 och beräknad inskrivning 1970 mer än 2 000 resp. ca 6 000, se 4.4) att en dif-ferentiering med hänsyn .till stor- leken i och för sig vore försvarbar. Frå- gan måste också prövas från elevernas utgångspunkt. Problemen är därvid vä- sentligen av två slag. Vilka svårigheter från valsynpunkt uppkommer vid dif- ferentiering på en »biologisk» och en »teknisk-matematisk» lärokurs? Kan en enda »real» lärokurs utformas så att alla berörda elevers intressen och an- lag blir tillräckligt tillgodosedda?
Det första problemet belyses bl. a. av Härnqvists & Grahms (SOU 1963:15) och Wallbergs (8.2.3.1) undersökningar.
Härnqvist & Grahm analyserar valet av gren i det allmänna gymnasiet med hjälp av två olika material, insamlade dels i »grenvalsringarna» (I3 och 114), dels bland abiturienterna våren 1961. Analysen gäller sådana frågor som svå- righeten att välja gren, motiven för valet, bedömningen av tillfredsställelsen med valet. I föreliggande sammanhang är det förhållandena på reallinjen som är av intresse. »Grenväljarna» var ca 1 700. Av dessa valde nästan exakt lika många, nämligen drygt 700, biologisk respektive matematisk gren. Återstoden föredrog s. k. A-kombination och är där- för inte nu av intresse. På biologisk gren vägde det ganska jämnt mellan flickor (ca 300) och pojkar (ca 400), medan knappt 100 flickor mot 600 poj- kar valde matematisk gren.
I fråga om lättheten att välja gren konstaterar Härnqvist & Grahm (se SOU 1963: 15 sid. 146) att pojkarna har lätt att välja reallinjen men svårt att välja gren, om de inte har bestämt sig för matematisk gren. Flickorna har för- hållandevis svårt att välja i båda situa- tionerna, men mest vid grenvalet och när de väljer en för flickor ovanlig gren, d. v. s. matematisk gren.
Ett annat resultat av intresse i detta sammanhang är att det för pojkarna är väsentligt lättare att välja reallinjen än annan linje, medan de flickor, som tän- ker sig till reallinjen, tycker att valet varit förhållandevis svårt.
Även när det gäller elevernas skäl för grenvalet är på reallinjen bilden rätt olika för pojkar och flickor. I Vägen genom gymnasiet säges härom (sid. 153):
»För pojkarna är det matematiska och för flickorna biologiska grenen som fungerar som det främsta alternativet ur yrkessyn-
punkt, och det stämmer också med vad vi på andra ställen i undersökningen konsta- terat om pojkarnas större intresse för tek- niska och flickornas större intresse för hio- logisk—medicinska yrken och sysselsättning— ar.»
Här bör inskjutas att samtliga gymna- sister uppfattar intresset för vissa äm- nen som en dominerande faktor vid grenvalet, mer dock på latinlinjen än på övriga linjer.
Ur det rika material i Härnqvists & Grahms undersökningar, vilket belyser grenvalsproblemen, skall här ytterligare tas fram något om abiturienternas till- fredsställelse med sitt val. Därvid är en jämförelse vad beträffar tillfredsställel- sen med valet av linje av intresse. »Rea- larna» —— både flickor och pojkar — är genomsnittligt betydligt mer nöjda med sin linje än eleverna på allmänna lin- jen och — framförallt —— latinlinjen. Tillfredsställelsen med grenvalet —— bortsett från pojkar på matematiska grenen — är däremot mindre utan att därför vara särskilt låg. Minst nöjda är pojkarna på biologiska grenen. Abituri- enterna har också fått lämna alternativ till vald gren. Av 100 pojkar på biolo- gisk gren skulle 21 i stället velat gå matematisk gren. Motsvarande tal för flickorna är 5 av 74. Av pojkarna skulle 9 av 171 »matematiker» ha föredragit biologisk gren medan 3 kvinnliga »ma- tematiker» av 23 velat vara biologer. Relativt sett är alltså önskemålen om grenbyten i några grupper ganska be- tydande men i andra är materialet så litet att säkra slutsatser ej kan dragas.
Härnqvist & Grahm ger vidare i ka- pitel 14 i Vägen genom gymnasiet en redogörelse för abiturien-ternas planer för utbildning och yrke efter student- examen. En betydande del (ca 15 %) av abiturienterna räknar med att få kom- plettera för att komma in på avsedd ut- bildning. Denna är för »realarna» i fler-
talet fall civilingenjörs- och läkarutbild- ning. Kompletteringen synes emellertid till största delen gäll-a höjning av betyg och beror sålunda endast i mindre grad på f-elval av gren på gymnasiet. Bety- gens roll för den fortsatta verksamheten framgår också mycket starkt av svaren på en fråga, som gällde i vilken utsträck- ning det nu valda yrket var ett annat än det abiturienten helst önskade. Ca 40 % av såväl flickorna som pojkarna på reallinjen skulle helst velat välja annat yrke än det de faktiskt siktar till. Bland de skäl som gjorde ett sådant val utsiktslöst dominerar för låga betyg medan endast en mindre del av realarna anför att de gått fel gren och ytterst få att de gått fel linje. Sistnämnda skäl är däremot för »latinarna» ofta avgö- rande (54 % av pojkarna och 36 % av flickorna hänvisar härtill) och för all- männa linjens elever ganska vanligt.
Den i 8.2.3.1 redovisade undersök- ningen -om komplette—ringsförhållandena för de personer, som år 1957 avlagt stu- dentexamen, belyser ytterligare de här diskuterade problemen. Därav framgår att av »biologerna» 20 % och av »ma- tematikerna» cirka 15 % hade bedrivit kompletteringsstudier i någon form.
Av dem som 1957 avlade studentexa- men och gick vidare till teknisk hög- skola kom något mer än 15 % (ca 100 personer) från biologisk gren. De allra flesta av dessa har kompletterat, till helt övervägande del matematik, antingen genom studentbetygskompletterimg till matematiska grenens kurs eller genom akademisk komplettering.
Av 1957 års studenter med medi— cinsk-biologisk studieinriktning kom ca 6 % (ungefär 50 personer) från ma- tematisk gren. Hälften av dessa har kompletterat, huvudsakligen i biologi. De som inte kompletterat torde ha haft tillvalsämnet biologi i gymnasiet.
De nu nämnda talen är givetvis inte
särskilt stora, även om »biologernas» kompetenskomplettering i matematik inte utan vidare kan negligeras. Men om man håller i minnet att konkurren- sen inför de tekniska och medicinska studiebanorna under senare år varit utomordentligt hård, står det klart att åtskilligt flera kompetenskomplettering- ar från biologisk till matematisk gren torde ha övervägts av åtskilliga studen— ter men inte genomförts. Denna hypo- tes stödjes av de resultat Härnqvist & Grahm kommit till (jfr ovan).
Vad sedan gäller den andra fråge— ställningen ovan — kan en enda »real» slutkompetens utformas så att alla be- rörda elevers intressen och anlag blir tillräckligt tillgodosedda? — belyses också denna av Härnqvists & Grahms material. Ovan har bland annat kon- staterats att de båda grenarna på real- linjen är starkt könsskiljande. Flickor- na föredrar i stor utsträckning den biologiska grenen, medan pojkarna, ehuru mindre utpräglat, föredrar den matematiska. Sambandet mellan gren- val och yrkesintresse har därvid visats vara mycket starkt. Detta skäl för ele- vernas val blir emellertid tillgodosett även om man konstruerar en enda »re- al» slutkompetens. Inte heller ämnes- intresset, som är relevant, behöver nämnvärt påverkas i annan utsträck- ning än att »matcmatikerna» blir tvung— na att läsa en större biologikurs än nu och »biologerna» måhända en något mera omfattande matematikkurs. Härn- qvists & Grahms undersökningar om ele- vernas önskemål om olika skolämnens omfång tyder inte på att en sådan för- ändring skulle avsevärt avvika från ele- vernas intressen. De önskade ändringar- na avser inom reallinjen i själva verket ett annat ämne, som för närvarande är lika utformat på matematisk och biolo- gisk gren, nämligen fysiken. Pojkarna
önskar här en utökad fysikkurs och f_ic- korna snarast en minskad. Vi träffar här på ett viktigt problem, som uppen- barligen sammanhänger med de resul— tat som flickor respektive pojkar när i ämnet fysik sådant det nu studeras.
För att belysa detta problem skall här lämnas några resultat ur gymnasie- utredningens betygsundersökning. Vår- terminen 1960 var medelvärdena av betygen i fysik i studentexamen på re- allinjen för
pojkar på biologisk gren 2,98 och på matematisk gren 4,01, (6—gradig skala: A=6,a=50.s.v.),
flickor på biologisk gren 2,59 och på matematisk gren 3,39.
Pojkarna hade i genomsnitt på båda grenarna medelbetyget 3,54 och flic- korna medelbetyget 2,77. Motsvarande medelbetyg i matematik var för flickor— na 3,37 och för pojkarna 3,31 samt i kemi för flickorna 3,55 och för poj- karna 3,73, i sistnämnda ämne med något högre betyg på matematisk än på biologisk gren.
Likartade förhållanden föreligger vid de tekniska gymnasierna. Vårterminen 1961 var sålunda hos de examinerade medelvärdet av betygen i matematik för pojkar 3,05 och för flickor 2,93, i fysik för pojkar 3,26 och för flickor 2,91 samt i kemi (allmän kurs) för poj- kar 3,12 och för flickor 3,20. Skillna- den är alltså även här störst i fysik. Det bör emellertid observeras att anta— let flickor är mycket litet.
Man observerar här att könsdiffe- renserna i fråga om matematik och ke- mi är ganska små, medan differenserna är betydande i fysikämnet. Vidare är betygen i fysik på matematisk gren av- sevärt högre än på biologisk gren och detta såväl för pojkar som för flickor. Åtskilliga förklaringar till dessa olik- heter i fysikbetygen kan tänkas. De kan sammanhänga med att studiet av fysik
blir lättare om man som på matematisk gren har en större matematikkurs (ob- servera att flickorna på matematisk gren har inte oväsentligt högre betyg i fysik än pojkarna på biologisk gren). Sannolikt finns också ett samband med pojkarnas tidigare utvecklade intresse för tekniska ting. En anledning kan ock- så vara att fysikstudierna är upplagda så att de mindre väl passar för flic- korna.
Om en differentiering av den natur- vetenskapliga slutkompetensen skulle göras, pekar således betygsförhållan— dena i det nuvarande gymnasiet på en differentiering också eller enbart av fy— sikämnet. En sådan uppdelning skulle emellertid sannolikt ha mycket besvä- rande konsekvenser. Risk finns att flickorna i mycket stor utsträckning väljer den mindre fysikku-rsen. En om- svängning mot ökad rekrytering av kvinnor till teknisk utbildning, som är synnerligen önskvärd, kunde därigenom äventyras. Lösningen på problemet bör därför sökas efter andra linjer, där de pedagogiska åtgärderna blir väsentliga.
Undersökningarna leder sålunda till slutsatsen att det från avnämarsyn- punkt vore ändamålsenligt med en en— hetlig naturvetenskaplig lärokurs, av- sedd i första hand för både den tek- nisk—naturvetenskapliga och medicinsk— biologiska avnämargruppen. Enligt ut- redningens mening är en sådan an— ordning även för eleverna fördelaktig, i varje fall från valsynpunkt, och torde inte heller stå i strid med någon stor elevgrupps intressen eller speciella an— lag. Givetvis förutsättes att konstruk— tionen kan genomföras på ett organisa— toriskt och pedagogiskt tillfredsställan- de sätt. Utredningen återkommer härtill i kapitel 9.
Den naturvetenskapliga lärokursen är även lämplig förutbildning för stu— derande, som siktar mot heteendeveten-
skaperna, främst för dem som syftar till utbildning med tonvikten lagd på psy- kologi. Motsvarande gäller för vissa stu- derande med planer på samhällsveten- skapliga studier. Härtill kommer givet- vis en rad avnämare utanför universi— tet och högskolor. Diskussionen härav tar utredningen upp i avsnittet 8.5.
8.2.3.3 Gruppen 3 i tabell 1 utgöres av de utbildningsvägar ovanför gymnasiet, som svarar för juridisk, samhällsveten- skaplig, historisk samt ekonomisk ut- bildning. Som visats i kapitel 4 kan rekryteringsbehovet för dessa utbild- ningsvägar beräknas bli mycket stort i framtiden (omkring 1970 ca 4000). Från rent kvantitativ synpunkt är det därför motiverat att anordna en särskild lärokurs inom gymnasiet för dessa av- nämare. Konstruktionen rymmer emel- lertid vissa problem. Dels är avnämar- gruppen, vilket redan framgår av be- skrivningen, mindre enhetlig än exem- pelvis de i 8.232 diskuterade medi- cinska, naturvetenskapliga och tekniska avnämargrupperna. Dels är avgräns- ningen mot övriga grupper svårare. Detta gäller både gränsen mellan de samhällsvetenskapliga och beteendeve— tenskapliga ämnena och gränsen mellan dessa och vissa ämnen inom den huma— nistiska fakulteten i övrigt. Sålunda går gränsen i själva verket rätt igenom de historiska ämnena, bland vilka somliga förts till grupp 2 (de mera allmänna historiska disciplinerna) och vissa till grupp 3 (ekonomisk historia m.m.). Slutligen är kraven från den juridiska fakulteten avvikande såtillvida som man där inte kräver speciell förutbildning i matematik. De aktuella avnämarna rekryterar också i dagens läge från flera grenar inom gymnasiet. Sålunda kommer de juris studerande från både latinlinjen och allmänna linjen med någon över-
vikt för den förra. Ett mindre antal kommer även från reallinjen. Detsam- ma gäller handelshögskolan, där emel- lertid allmänna linjen står för den stör- re delen av rekryteringen.
Även om man konstruerar en läro- kurs, avsedd för de här diskuterade av- nämarna, måste man också i framtiden räkna med att ungdomar söker sig till vissa av utbildningarna inom gruppen även från andra lärokurser inom gym— nasiet. Likaså kommer åtskilliga med samhällsvetenskaplig förutbildning att vilja fortsätta studier inom t. ex. huma- nistiska fakultetens språkliga eller mera allmänt historiska del men framför allt kanske inom beteendevetenskaperna.
Det nu anförda samt tabell 1 pekar på att en samhällsvetenskaplig lärokurs bör —— utöver det gemensamma kurs- innehållet —— ungefärligen ha följande specifika innehåll:
En omfattande samhällsorienterande kurs bör ges. Undervisningen i mo- derna språk bör vara något mera om- fattande än vad som är obligatoriskt för den naturvetenskapliga lärokursen. Det- samma bör gälla i fråga om historia. Om utrymmet det medger bör även un- dervisningen i litteratur och i religions- kunskap ökas för att bredda möjlighe— terna att från den samhällsvetenskap- liga lärokursen studera inom den hu— manistiska fakulteten. Slutligen skall den samhällsvetenskapliga lärokursen utöver det för alla gemensamma kurs- innehållet ge undervisning i matematik, psykologi och biologi, i de två sist- nämnda ämnena med hänsyn framför allt till beteendevetenskapernas krav.
En studieväg genom gymnasiet kon— struerad efter dessa principer kommer som skall framgå av kapitel 9 att ha påtagliga likheter med den nuvarande sociala grenen av allmänna linjen. Vi— dare lägger gymnasieutredningen sär- skild vikt vid att skapa ett samhälls-
kunskap-sämne, vilket kan bli karaktärs' ämnet på den samhällsvetenskapliga studiegången. I gymnasieutredningens förslag kommer också de moderna språ- ken att ha en stärkt ställning.
Den allmänna linjen i nuvarande form saknar enligt Härnqvists & Grahms undersökningar egen karaktär. Linjen är ett mellanalternativ. De elever som valt språklig gren är inte särskilt nöjda med detta val medan de som valt so- cial gren är väsentligt mer tillfreds- ställda med valet. Denna tillfredsstäl- lelse torde enligt Härnqvist & Grahm mindre bero på de sociala inslagen än på att linjen är en medelväg i fråga om matematisk-naturvetenskapliga ämnen och språk. Intresse för samhälls- och beteendevetenskapliga frågor utvecklas senare än t.ex. tekniska och naturve- tenskapliga intressen. Särskilt flickor synes emellertid vara intresserade för vårdnadsområ-det. Härför talar också den högre kompletteringsfrekvensen från social gren i riktning mot medi- cinsk—biologisk utbildning (jfr tab. 6 under 8.2.3.1). Utredningen återkommer härtill i 8.5.
De nu nämnda förhållandena har stor betydelse för gymnasieutredningens överväganden och förslag. Den allmän- na linjens språkliga gren har sålunda utredningen, vilket kommer att fram- gå av 8.2.3.4 och kapitel 9, ersatt med en humanistisk lärokurs med förstärkt målinriktning. Den sociala grenen er- sättes med den samhällsvetenskapliga studiegången, som fortfarande får en viss mellanställning men därjämte en- ligt ovan en klar målinriktning ge— nom karaktärsämnet samhällskunskap. Med hänsyn till Härnqvists & Grahms resultat har gymnasieutredningen emel- lertid, som visas i kapitel 9, konstrue- rat gymnasiet så att valet av samhälls- vetenskaplig studiegång inte behöver träffas redan vid gymnasiets början.
Gymnasieutredningen vill slutligen betona att denna lärokurs också har till uppgift att rekrytera en rad utbild- ningsvägar och yrken utanför de aka- demiska. Utredningen återkommer här- till under 8.5.
8.2.3.4 I diskussionen om hur de sex krtavgrwupperna i tabell 1 skall tillgodo- ses återstår nu de två första. Den första utgöres av teologiska fakulteten, de klas- siska språken och några näraliggande ämnen. Rekryteringsbehovet för dessa kan uppskattas till några få hundratal. I jämförelse med rekryteringsbehovet inom de samhällsvetenskapliga, natur- vetenskapliga, tekniska och medicinska sektorerna är behovet så litet att det kan starkt ifrågasättas om det moti- verar en särskild lärokurs. Här måste emellertid också elevintressena beaktas. Frågan sammanhänger vidare nära med utformningen av den lärokurs, som skall förbereda för studier i moderna språk, historiska, filosofiska och estetis- ka ämnen (avnämargrupp 2). Tillström- ningen till dessa ämnen är avsevärt större och beräknas 1970 vara omkring 2 500 per år. En speciell lärokurs härför är sålunda väl motiverad. Vid utform- ningen av denna är det i synnerhet ett förutbildningskrav, som fordrar sär- skild uppmärksamhet, nämligen kravet på latinkunskaper.
Gymnasieutredningen har ingående penetrerat frågan om latinets ställning. Sålunda har utredningen låtit genom- föra särskilda undersökningar dels rö- rande behovet av förkunskaper i la- tin, dels angående undervisningens nu- varande utformning. En utförlig redo- görelse lämnas i SOU 1963: 22, avsnit- tet V, till vilket hänvisas.
Bland de många resultaten skall här nämnas att — bortsett från de teolo- giska och »klassiska» ämnena — av-
nämarna bedömer behovet av förkun- skaper i latin i framtiden relativt re- striktivt. De krav som ställs i nuläget kommer huvudsakligen från historia, litteraturhistoria och främmande språk (dock inte de slaviska). I fråga om hu- vudmålsättningen för gymnasiet, att översätta och tolka latinska texter, är det endast examensämnet historia för vilket denna målsättning är av intresse, men kravnivån är här inte högre än att man tar i anspråk förkunskaper »i enstaka men viktiga sammanhang» och kravet gäller efterantika texter. För de antika texterna, som upptar huvudde- len av gymnasiets textkurs, är utnytt- jandegraden lägre. Högre krav ställs å andra sidan dels på ämnets historiska och kulturella sidor, dels på formlära och ordförråd med särskild inriktning mot ordbildningslära samt elementär ord- och språkhistoria, belysande la- tinets utveckling och betydelse för de moderna språken inklusive svenskan. De senare kraven kommer från de språkvetenskapliga ämnena vid univer- siteten. Som närmare framgår av dis- kussionen i originalrapporten behöver kraven i fråga om de historiska och kulturella aspekterna inte nödvändigt- vis knytas till latinämnet. Inte heller synes angivna krav på bl.a. ordbild- ningslära förutsätta ett latinstu-dium med nuvarande syfte och omfattning exempelvis i fråga om texternas svårig- hetsgrad.
Kraven gäller vidare inte alla stu- derande i de angivna ämnena. Sist- nämnda konstaterande sammanhänger med två förhållanden. Dels har särskilt under senare år införts alternativa kur- ser (bl. a. i moderna språk) utan latin- krav, dels gäller latinkravet i många fall trebetygsstadiet eller licentiatnivån. Gymnasieutredningen vill understryka vad som framhållits redan i kapitel 5 att utredningen utgår ifrån att väsent-
ligen endast »elementarnivån» (två be- tyg i fil. kand.- eller fil. ämbetsexamen eller motsvarande) kan betraktas som relevant vid utformningen av gymnasi- et. Specialkrav som ställs för studier eller forskning vid universitet och hög- skolor ovanför denna nivå kan i regel inte beaktas vid utformningen av en skola av den karaktär gymnasiet har. Den livliga offentliga diskussion, som under den tid gymnasieutredningen ar- betat ägt rum om latinets ställning i gymnasiet, bestyrker enligt utredning- ens mening resultaten av ovannämnda undersökningar. De berättigade krav på förutbildning, som kan ställas fram- för allt från språkvetenskapliga ämnen vid universiteten, är till sitt omfång väsentligt mindre än vad som ges i nu- varande latinundervisning. Även till ar- ten avviker de som synes betydligt. Gymnasieutredningen finner sålunda att vad de blivande studerandena i mo- der-na språk behöver är språklig orien- tering i annan form med sikte på ord- bildningslära, elementär formlära m. 111. Till målsättningen och utformningen mera i detalj återkommer gymnasie- utredningen i kapitel 9. Gymnasieutredningen vill här också beröra ett annat argument för latinstu- dier på gymnasiet. Det har framförts att gymnasiestudierna i moderna språk avsevärt stödjes om latin samtidigt lä- ses. Gymnasieutredningen anser givet- vis att latinstudier är till nytta för de övriga språkstudierna. I den allmänna debatten har på basis av jämförelser mellan »latinares» och »icke-latinares» resultat i moderna språk försök gjorts att uppskatta latinstudiernas förstär- kande effekt för de moderna språken. Gymnasieutredningen har i sina betygs- undersökningar funnit att sådana jäm- förelser är ytterligt vanskliga att göra. De bättre betygsresultat, som eleverna på latinlinjen ofta uppnår i jämförelse
med övriga elever, sammanhänger bl, a. med elevrekryteringen. Hittills har så- lunda denna linje jämfört med allmän- na linjen i regel mottagit elever med i genomsnitt väsentligt högre betyg i moderna språk i den avlämnande sko- lan. Enligt utredningens uppfattning är det sannolikt att »latinarnas» resultat i de moderna språken skulle blivit ännu bättre om den tid, som ägnats latinet, i stället tillförts dessa språk. Studierna i moderna språk inom gymnasiet kan sålunda inte vara något skäl för bibe- hållande av latinet. Å andra sidan är det givet att den kurs i ordbildnings- lära m. rn. (beträffande kursens benäm- ning se kap. 9), som gymnasieutred- ningen enligt ovan funnit motiverad från andra utgångspunkter, bör bli ett stöd också för de moderna språken på gymnasiet.
Undersökningen av elevernas inställ- ning till olika skolämnen (SOU 1963: 15) visar att intresset för en omfattan- de latinkurs är förhållandevis litet. Även bland »latinarna» själva är in- ställningen överraskande negativ. Om- kring hälften av dem _ såväl bland grenväljarna som abiturienterna — vill läsa mindre latin än nu, ofta till för- män för moderna språk och matema- tik. Detta gäller emellertid i mindre grad den lilla gruppen helklassiker.
Undersökningen visar å andra sidan att inte så få av de elever, som ej läst latin, skulle ha velat läsa ämnet. Det gäller elever på såväl allmänna linjen som reallinjen. Vad man önskar är emellertid endast några få timmars la- tinstudier i veckan. Realarna torde i regel åsyfta vad som brukar kallas terminologiskt latin. Hur som helst ty- der intresset på att man bör söka er- bjuda den ovan nämnda kursen i ord- bildningslära m. m. också åt elever med samhällsvetenskaplig och naturveten- skaplig studieinriktning. En sådan an-
ordning finner f. ö. stöd i Dahllöfs un- dersökning (se kap. 5 och 7 i Kraven på gymnasiet).
I den offentliga debatten har frågan om latinets ställning på gymnasiet ibland kopplats samman med möjlig- heterna att bibehålla kontakten med västerländsk kultur. Man synes därmed avse dels att europeisk kultur inte kan förstås utan kännedom om den antika kulturen, dels att den enskilde indivi- dens kontakt härmed måste förmedlas via latinet och/eller grekiskan. Den. sist- nämnda tankegången är enligt gymna- sieutredningens mening klart oriktig. Vore den riktig skulle mycket få per- soner i dag kunna bli delaktiga av det klassiska kulturarvet. Långt ifrån alla latinstundenter skulle höna till denna krets. I själva verket förvärvar endast ett fåtal under gymnasiestudierna sådana kunskaper i latin att de på egen hand kan läsa en text, även om denna inte är särskilt svår. Nu är emellertid de klas- siska språken inte den enda eller den för flertalet mest ändamålsenliga vägen till kontakt med antiken. Denna kon- takt förmedlas även bl. a. genom histo- riska, filosofiska, konst- och litteratur- historiska studier. Det synes väsentligt att understryka att sedan antiken så mycken ny kunskap tillkommit samt så många nya tankar och idéer vuxit fram att klassisk kultur endast utgör ett av inslagen i idé- och kulturhisto- rien. Den klassiska kulturens inflytande i idé- och kulturhistorien är inte heller alltid lätt att avgränsa från andra kul- turkretsars inflytande. Gymnasieutred- ningen vill därjämte betona att begrep— pet kultur i dag mindre än någonsin är begränsat till vissa former av mänsk— lig verksamhet och att vi i vårt land inte kan ensidigt inrikta oss på väster- ländsk tradition.
Det ovan anförda innebär ej att gym- nasieutredningen menar att Sverige inte
behöver personer med utbildning i klas- siska språk. Om man bortser från de blygsamma latinkrav, som tidigare dis— kuterats, är det emellertid specialister som efterfrågas. Det gäller framförallt klassiker samt forskare inom språkve- tenskap, teologi och i någon mån histo- riska vetenskaper.
Med hänsyn både härtill och till att det gäller förutbildning för verksamhet på högre nivå (än tvåbetygsstadiet) kan det starkt ifrågasättas om det hör till gymnasiets uppgift att förbereda dessa specialisters utbildning genom under- visning i klassiska språk. Såsom gym- nasieutredningen utvecklat i kapitel 7 visar nämligen erfarenheten att många ungdomar i gymnasieåldern inte har klart för sig sina planer för en fram- tid, som ligger flera år bortom gymna- siestudiernas avslutning. Ofta blir dess- utom effekten dålig av kunskaper, som användes först flera år efter det att de inhämtats.
De argument som anförts mot att man inom gymnasiet erbjuder en latinkurs är i och för sig tungt vägande. Man kan dock inte bortse från att i idag liksom tidigare ett stort antal ungdomar väljer att studera latin. Till en betydande del sammanhänger detta säkerligen med förutbildningskraven för vissa slag av universitetsstudier. Tillgodoses större delen av dessa avnämare såsom gymna- sieutredningen föreslår genom den språkliga orienteringskursen kan man räkna med en betydande krympning av elevunderlaget för latinstudier. Härn- qvists & Grahms »intresseundersökning tyder dock på att åtskilliga även i fort- sättningen kommer att önska sådan un- dervisning. Hit synes höra större delen av den grupp, som i dag väljer hel- klassisk gren. De utgör f.n. 500—600 årligen. Med hänsyn till det icke obetyd- liga elevintresse, som således torde kunna påräknas, har gymnasieutred-
ningen kommit till den uppfattningen att gymnasiet även i framtiden bör er- bjuda en relativt omfattande latinkurs även om utrymmet härför måste mins- kas och innehållet ändras i jämförelse med nuvarande förhållanden. I gengäld kan man räkna med att de elever, som väljer denna kurs, har större intresse och måhända också större fallenhet än dagens elever i genomsnitt har.
Den första avnämargruppen i tabeH 1 efterfrågar i viss utsträckning gre- kiska. Gruppen är .som redan nämnts numerärt liten. Från vissa andra äm- nen finns dessutom på licentiatnivå vis- sa önskemål om förkunskaper i grekiska (jfr SOU 1963: 22). I det stora hela är det samma avnämare, som efterfrågar grekiska och en större latinkurs. De ar- gument, som anföres och kan anföras för och emot att gymnasiet erbjuder un- dervisning i de båda ämnena, är också likartade. Sedan de mindre latinkraven i avnämargruppen 2 (moderna språk, historiska, filosofiska och estetiska äm- nen) uppfyllts genom införande av den språkliga orienteringskursen uppkom- mer därför frågan, huruvida inte gre- kiska och latin, om de skall finnas på gymnasiets läroplan, bör kopplas ihop inom samma lärokurs.
Både avnämarnas krav och allmänna differentieringssynpunkter talar för en sådan sammankoppling. Mot talar emel- lertid undersökningarnai SOU 1963: 15, bl. a. kapitel 12 om elevernas önskemål. Visserligen vill praktiskt taget alla »hel- klassiker» läsa latin men endast en li- ten del av »halvklassi-kerna» skulle vilja läsa grekiska. Sistnämnda ämne efter- frågas för övrigt endast i ringa utsträck- ning och väsentligt mindre än latin av eleverna utanför latinlinjen.
Även om —- såsom gymnasieutredning- en i föregående avsnitt nämnt — en be- tydande del av »halvklassikerna» öns- kar starkt reducerade latinstudier finns
dock sannolikt en del, som vill läsa en större latinkurs men ej grekiska. Skä- len härtill kan vara flera. Ett viktigt skäl torde vara att studium såväl av latin som grekiska för närvarande går ut över de moderna språken. Man måste räkna med att så blir fallet även i det nya gymnasiet.
Med hänsyn till dessa förhållanden synes det inte lämpligt att latinkursen skall vara obligatoriskt förenad med grekiska. När detta konstaterats anmä- ler sig emellertid frågan om gymnasiet överhuvudtaget skall erbjuda undervis- ning i grekiska.
Antalet avnämare som ställer krav på grekiska är så litet att det inte räcker som motivering. Ej heller kan allmän- kulturella skäl tala med avgörande styr- ka för att undervisning i grekiska skall meddelas på gymnasiet. Språkmän och andra forskare inom klassiska discipli- ner gör från vetenskaplig synpunkt be- tydelsefulla insatser men kontakten med och upplevelsen av antik —— enkanner- ligen grekisk — kultur förmedlas för flertalet människor på annat sätt än genom studier av grekiska och förut- sätter därför inte kunskaper i detta språk.
De skäl som återstår för ett bevarat grekstudium i gymnasiet är återigen elevernas inställning. Sedan ganska lång tid tillbaka har åtskilliga »lati- nare» valt den helklassiska utbildning- en. Absolut sett har antalet vuxit un- der senare år och relativt sett varit i huvudsak konstant, nämligen 4 % av samtliga gymnasister i det grendelade allmänna gymnasiet. Under senare år har helklassikerna som nämnts upp- gått till 500—600 i vardera högsta och näst högsta årskursen. En bidragande orsak till att så många läser grekiska är att ämnet är det enda i det allmänna gymnasiet för vilket endast kräves tre elever för att undervisning skall få an- ordnas. Det skall emellertid sägas att i
åtskilliga gymnasier antalet grekstude- rande överstiger tre per årskurs, sam- tidigt som det finns gymnasier utan grekstuderande.
Vad beror nu detta gymnasisternas intresse på? Mycket komprimerat ut- tryckt gäller enligt Härnqvist & Grahm (se SOU 1963:15 kap. 11) för helklas- sikerna såväl som för övriga gymnasis- ter att ämnes- och yrkesinriktningen kommer som första skäl vid val av gren. I detta fall tillkommer som intressant motiv att de grenväljare, vilka valt gre- kiska, är de enda som rätt ofta (35 % av pojkarna och 40% av flickorna) åberopat att »den grenen bör man gå om man vill bli verkligt bildad».
Andra faktorer, som bör beaktas i föreliggande fråga, är den betygsmässi- ga nivån på helklassisk gren. Gymna- sieutredningens undersökningar visar att eleverna på denna gren genomsnitt- ligt har de högsta betygen av samtliga elever. En viss försiktighet vid sådana jämförelser är visserligen nödvändig, eftersom helklassikerna otvivelaktigt är de mest specialiserade av alla gymna- sister med minst antal ämnen och mest tid anslagen åt »specialämnem» (latin och grekiska). Ändå står det klart att bl.a. resultaten i moderna språk är mycket goda. Detta är av särskild be- tydelse eftersom som nämnts studiet av grekiska måste gå ut över de moderna språken.
För gymnasieutredningens ställnings- tagande har de sistnämnda förhållan- dena — de grekstuderandes goda stu- dieresultat, klart dokumenterade intres- se och inte obetydliga antal — blivit avgörande. Utredningen har sålunda funnit att man även i det framtida gym- nasiet bör så långt detta är möjligt med hänsyn till organisatoriska och ekono- miska skäl och andra gymnasiets upp- gifter erbjuda nndervisning i grekiska för därav särskilt intresserade elever.
I inledningen till detta avsnitt har gymnasieutrednin-gen konstaterat att en lärokurs bör skapas i första hand av- passad för behoven inom avnämargrup- pen 2 i tabell 1 (moderna språk, histo- riska, filosofiska och estetiska ämnen). Denna lärokurs vill utredningen i fort- sättningen benämna den humanistiska. De förslag utredningen ovan framlagt om tillfälle till undervisning i latin och grekiska bör emellertid inte uppfattas som förslag till särskilda, likställda läro- kurser. D'e nämn-da ämnena bör i stället tillgodoses inom den humanistisk-a lä- rokursen genom att de får ersätta andra ämnen.
Det specifika kursinnehållet i den hu- manistiska lärokursen bör utgöras av moderna språk utöver vad den sam- hällsvetenskapliga lärokursen innehål- ler. Undervisningen i historia, litteratur och religionskunskap samt samhälls- orientering bör vara densamma. Skälen för en mera omfattande kurs i samhälls- orientering är givetvis att många ung- domar från den humanistiska lärokur- sen kommer att och bör ges goda möj- ligheter att söka sig utanför avnämar- gruppen 2, framför allt till samhälls- vetenskapliga studier. Detta är så myc- ket mer naturligt som gränsen mellan de båda avnämargrupperna (skär ige- nom den historiska ämnesgruppen. Ett betydelsefullt specifikt inslag i den hu- manistiska lärokursen blir slutligen den språkliga orienteringen (ordbildnings- lära m. m.).
De elever på humanistisk lärokurs, som önskar läsa en större latinkurs, får göra detta på bekOStnad av ett mo- dernt språk och den större kursen i samhällsorientering. Elever som därut- över väljer grekiska får avstå ytterligare undervisning i moderna språk.
Som framgått av 5.2.1.1 redovisas ett avnämarintresse även för vissa utom- europeiska språk, vilka f. n. ej kan upp-
tas på gymnasiets reguljära program. Karaktäristiskt för de språk, som här närmast avses, är att de torde kräva ett relativt högt timtal, ungefärligen mot- svanande latinämnets. Tillgången på lä- nare i dylika språk är f. n. mycket knapp _— även vid universiteten. Då det emellertid kan tänkas »att de klassiska språken på längre sikt förlora—r i attrak- tivitet och det dessutom synes sannolikt att efterfrågan på utomeuropeiska språk såsom japanska och arabiska kan kom- ma att öka, vill utredningen föreslå att en viss möjlighet redan från början ges till studier av dylika språk inom ramen för det utrymme som gymnasie- utredningen föreslår för latin/grekiska. Denna möjlighet bör förbehållas elever med speciella förutsättningar och före- komma endast i kommuner med till- gång till erforderliga lära—rknafte-r, i första hand sådana med flera gyimna- sier. Det bör ankomma på Skolöversty- relsen att i varje särskilt fall efter pröv- ning av behovet fatta beslut om dylik undervisning och tast-ställa kursplan.
8.2.3.5 Resonemanget i de närmast fö- regående avsnitten har lett fram till att den allmänna sektorn av gymnasiet med hänsyn till de högre utbildningsanstal- ternas krav och ungdomarnas intressen bör differentieras på tre lärokurser: en naturvetenskaplig, en samhällsveten- skaplig och en humanistisk. Inom den senare hör vidare genom utbyte av vis- sa ämnen finnas möjlighet till studier av klassiska språk. Beträffande andra varianter återkommer utredningen un- der 8.5.
8.3 Gymnasiets ekonomiska sektor
3.3.1 Inledning 8.311 För den ekonomiska sektorns del ger avnämarundersökningarna (SOU 1963: 22) av naturliga skäl föga mate-
rial till ledning för de krav på special- förberedelser (jfr 5.2.1), som närings- liv och förvaltning ställer. Vad avnä- marna känt till och yttrat sig om är nämligen utbildningen vid det 2-åriga handelsgymnasiet. Eventuella krav samt brister har sålunda måst bedömas med utgångspunkt i ett handelsgymnasium med annan målsättning än det nuvaran- de provisoriska 3—åriga handelsgymna- siets. Här skall därför endast beröras vissa punkter i undersökningen.
De främmande språken på handels- gymnasiet innehåller i viss omfattning fackmoment, d.v.s. i ämnena ingår, förutom sådant som tillhör allmän- na »vkommunikationsfärdigheter», även moment av specialförberedelse för viss yrkesverksamhet. I fråga om såväl eng- elska som tyska ställes tämligen höga krav av alla avnämare utom av dem som företräder statlig och kommunal förvaltning. Genomgående har de exa- minerades kunskaper i dessa språk he- dömts positivt. I franska är kraven på alla håll betydligt lägre men bedöm- ningen av vederbörandes kunskaper är å andra sidan genomgående negativ. Krav ställs på kunskaper i elementär matematik, handelsr—äkning och statistik. I fråga om de två förstnämnda ämnes- områdena är avnämarna nöjda med kunskaperna. På handelskorrespondens, företagsekonomi och maskinskrivning är — med undantag för vissa mindre avnämargrupper — kraven tämligen höga. Bedömningen av de examinera- des kunskaper -är i stort sett positiv utom beträffande företagsekonomin, där vissa brister anses föreligga.
8.312 Vid fullgörandet av det uppdrag som gymnasieutredningen erhöll den 24 mars 1961 att i samråd med översty- relsen för yrkesutbildning utarbeta för- slag till kursplan för 3-årigt handels- gymnasium har emellertid utredningen
haft möjligheter att på annat sätt ut- röna vilka krav avnämarna ställde på 3-årigt handelsgymnasium.
Innan gymnasieutredningen. med un- derdånig skrivelse den 13 januari 1962 överlämnade sitt slutliga förslag till tim- plan och målsättning för 3-årigt han- delsgymnasium samt med underdånig skrivelse den 9 mars 1962 överlämnade sitt förslag till kursfördelning för sam- ma gymnasium, hade de experter, som för utredningen uppgjort förslagen, haft överläggningar med handelsgymnasier- nas rektorer, företrädare för lärarna, vissa fackliga organisationer och nå— ringslivsorganisationer. Genom remissi slutet av november 1961 bereddes ett stort antal ämbetsverk, organisationer m. fl. (sammanlagt 33) tillfälle att yttra sig över experternas förslag, Vilka även för kännedom översändes till lärarkol- legierna vid samtliga handelsgymnasier och ytterligare några organisationer. Det kan konstateras, att alla organisa- tioner, som representerade de större av- nämarna, fick tillfälle att yttra sig in- nan gymnasieutredningen avlämnade sitt förslag, till vilket förslag även över- styrelsen för yrkesutbildning helt an- slöt sig.
Utredningen anser sig på så sätt ha fått en ganska säker uppfattning om avnämarnas krav och kommer att ne— dan un—der avsnitt 8.3.4 lämna en redo- görelse för remissinstansernas svar.
8.3.2 Nuvarande ('$-åriga handelsgymnasium
8.3.21 Genom beslut av 1961 års riks- dag blev normalkurserna 3-åriga från och med läsåret 1961/62 efter att tidi- gare ha varit 2-åriga. Av kapitel 1 framgår att frågan om försöksverksamhet med 3-åriga handels- gymnasier var föremål för riksdagsbe- handling redan 1921 men att riksdagen då icke biföll i proposition framlagt förslag härom. Handelsgymnasiernas
förhållanden blev föremål för ingåen- de utredning av den år 1945 tillkalla- de handelsutbildnuing-skommittén (SOU 1950:12), som bl.a. föreslog att han- delsgymnasiernas normalkurser skulle bli 3-åriga med en relativt svag diffe— rentiering i årskurs 3 på en språklig och en företagsekonomisk gren.
Den 2-åriga normalkursen var ej dif- ferentierad.
Bl. a. på grundval av förslag från över- styrelsen för yrkesutbildning föreslogs i proposition 1961:82, att de 2-åriga handelsgymnasierna skulle ombildas till 3—åriga. I överstyrelsens förslag ingick vidare en differentiering i huvudsak i enlighet med handelsutbildningskom- mitténs förslag. Riksdagen biföll försla- get om ombildning av normalkurserna till 3-åriga.
För det uppdrag, som i anslutning till riksdagens beslut gavs gymnasieutred- ningen att utarbeta förslag till kursplan, har redogjorts under avsnitt 8.3.1.2.
8.322 Gällande kursplan för 3-årigt handelsgymnasium är fastställd av Kungl. Maj:t den 27 april 1962. Handels— gymnasiet är i enlighet med gymnasie- utredningens förslag differentierat på fyra lärokurser, i 1962 års skolstadga benämnda språklig, redovisningstek— nisk, distributionstcknisk och förvalt— ningsteknisk gren. Den språkliga grenen anordnas från och med årskurs 2 och övriga grenar från och med årskurs 3. Till grund för förslaget om differen- tiering på fyra lärokurser låg i stort sett följande överväganden. Alla gymnasieekonomer behöver ej till alla delar samma utbildning. De kommer nämligen att arbeta inom ganska skilda områden av affärsliv och förvaltning. Det torde därför vara ända- målsenligt att införa någon form av differentiering. Denna borde dock av olika skäl, i huvudsak desamma som an-
givits i avsnittet 7.3, införas under en senare del av studietiden. Genom dif- ferentieringen finge man dock ej ska- pa specialutbildning inom områden, som saknade allmännare intresse och endast toge sikte på små avnämar- grupper.
Med utgångspunkt i sådana resone— mang och under hänsynstagande till inkomna remissyttranden och vad ut- redningen i övrigt kunnat inhämta om behovet av och kravet på handelsgym- nasieutbildning fann utredningen en dif- ferentiering på fyra lärokurser ända- målsenlig, nämligen en för blivande korrespondenter i ordets vidsträcktare bemärkelse, en som tar sikte på redo- visningsteknisk verksamhet, en för di- stributionspwersonal — såväl på inköps- sidan som på försäljningssidan »— samt en som ger förvaltningsteknisk utbild- ning. Differentieringen borde mycket svagt (3 vtr) börja i årskurs 2 och om- fatta å ena sidan korrespo-ndenterna samt å andra sidan dem som siktande på annat alternativ. Dessa senare skulle så- lunda få gemensam utbildning i denna årskurs. I årskurs 3 skulle differentie- ringen vara fullständig. Skillnaden i un- dervisningens innehåll för de tre alter- nativen redovisning, distribution och förvaltning blev dock ej större än sju veckotimmar. Genom att möjlighet till- skapades att i vardera av årskurserna 2 och 3 tillvälja frivilligt ämne med tre veckotimmar kunde differentiering- en — åtminstone för vissa elever — hä- vas i årskurs 2 och göras ännu svagare i årskurs 3.
Gymnasieutredningens förslag till kursplan fastställdes i oförändrat skick av Kungl. Maj:t.
83.23 De för samtliga grenar gemen- samma ämnena upptar en väsentlig del av den totala undervisningstiden. I års- kurs 1 läses alla ämnen gemensamt. I
årskurs 2 läses gemensamt 29 veckotim— mar av 32 och .i årskurs 3 21 vecko— timmar av 30. För de redovisningstek- niska, distributionstekniska och förvalt- ningstekniska grenarna är därutöver i årskurs 3 två timmar i matematik ge- mensamma.
De gemensamma ämnena är följande: Svenska och engelska med sammanlagt 17 veckotimmar.
Tyska och franska med sammanlagt 14 veckotimmar till och med årskurs 2.
Historia, samhällskunskap och geografi med sammanlagt 10 veckotimmar till och med årskurs 2.
Psykologi med 2 veckotimmar och natur- vetenskaplig orientering likaledes med 2 veckotimmar.
Redovisning och distribution med sam— manlagt 10 veckotimmar till och med års- kurs 2.
Administration, rättskunskap och sam- hällsekonomi med sammanlagt 8 veckotim- mar.
Maskinskrivning och gymnastik med sam- manlagt 13 veckotimmar.
En nyhet, som gäller samtliga läro- kurser, är »timmar till förfogande», sammanlagt fyra veckotimmar under hela studietiden. Motiven härför redo— visas i kapitel 9.
8.3.3 Det nuvarande 3-åriga handels- gymnasiets mål
8.3.31 I det förslag till timplan, som utredningen avlämnade i januari 1962, benämndes de olika studiealternativen tillvalsgrupp 1, 2, 3 och 4. Utredningen hade ej velat kalla de olika differen- tieringarna linjer, detta för att marke- ra att det här icke vore fråga om ett fast linjesystem utan om en gradvis skeende differentiering, utformad så att eleverna utanför en kärna av gemen- samma ämnen finge tillvälja ämnen, sammanförda i vissa fasta tillvalsgrup- per (jfr 7.4). Med hänsyn till försla- gets provisoriska karaktär ville utred- ningen på detta stadium icke heller
binda sig för att ge de olika tillvals- grupperna något namn, exempelvis re— dovisningsteknisk, distributionsteknisk etc.
I beslutet den 27 april 1962 om fast- ställelse av kursplanen följde Kungl. Maj:t utredningens förslag att benämna de olika alternativen tillvalsgrupp 1——4.
I 1962 års skol-stadga har emellertid de olika differentieringarna benämnts grenar och givits namn.
8.332 Språklig gren är skolstadgans benämning på tillvalsgruppen 1. Ordet »språklig» täcker mindre väl vad utredningen avsett att denna ut- bildning i stort sett skall leda till. Be— uämni-ngarna »korrespondens» eller »sekreterare», seln varit under diskus- sion, torde ej heller fullständigt mot- svara målsättningen. Bäst synes denna täckas av en benämning av typen »eko- nomisk-språklig». Behovet av gymnasieekonomer med den utbildning, som denna gren ger, är klart dokumenterat. Inom företag lik- som inom den offentliga förvaltningen behövs personal för sådana sekreterar- uppgifter, där det, förutom goda språk- kunskaper och viss färdighet i maskin- skrivning och stenografi, även är vår- defullt med insikter i ekonomiska frå- gor. Den språkliga grenen ger en lämp- lig utbildning härför. Vid större före- tag, där arbetsuppgifterna kan diffe- rentieras att omfatta ett mer eller mind- re begränsat avsnitt, är de utbildade mycket användbara i befattningar med huvudsaklig inriktning på svensk och utländsk korrespondens. I mindre fö- retag, där gymnasieekonomen stundom kan vara den ende personen med eko- nomisk utbildning, kan visserligen kor- respondensen bli en väsentlig uppgift men vederbörande måste ofta även handha vissa uppgifter av ekonomisk
(företagsekonomisk) natur, exempelvis bokföringen.
Erfarenheterna från den 2-åriga han- delsgymnasieutbildningen visar att man i det stora hela bland gymnasieeleverna kunnat urskilja två begåvnings- och in- tresseinriktningar, den ena i huvudsak inriktad på språk och den andra inrik- tad på ekonomiska ämnen. Den språkli- ga grenen tillgodoser väl den först- nämnda intresseinriktningen.
Med hänsyn till de uppgifter de ut- bildade beräknas komma att utföra är det naturligt att undervisningen i främ— mande språk beretts en framträdande plats. Språken har fått omkring 30 % av den totala undervisningstiden. De ekonomiskt inriktade ämnena, inklusi- ve matematik, har fått ca 20 % av den totala undervisningstiden. Av de yrkes- utbildande ämnena har vidare maskin- skrivning och stenografi fått något mer än 10 % av den totala undervisnings- tiden.
Från vissa håll har ifrågasatts, om denna utbildningsgren överhuvudtaget bör ingå i en gymnasieform, vars hu- vuduppgift måste vara att meddela eko- nomisk utbildning. Man har framhållit att ämnen som maskinskrivning och stenografi knappast hör hemma i ett gymnasium. Utredningen berör under 8.3.5 denna fråga.
8.3.3.3 Redovisningsteknisk gren är den gren i det provisoriska handelsgymna- siet, vilken närmast ansluter till den företagsekonomiska utbildning, som gavs i det 2-åriga gymnasiet. Men ända- målet med utbildningen på denna gren är icke — såsom i viss män var fallet i det 2-åriga handelsgymnasiet — att en- bart utbilda goda bokförare. Avsikten är att utbilda befattningshavare för före- tags och förvaltningars ekonomisekto- rer, i första hand inom »middle mana-
gement»—funktionen. Vederbörande bör sålunda inte minst kunna analysera och värdera det siffermaterial, som finns samlat i exempelvis ett bokslut. Han bör vidare på grundval bl. a. av detta material kunna genomföra ej alltför krävande ekonomiska kalkyler samt för- stå och bedöma olika alternativa såda- na lkalkyler.
Med detta mål är det naturligt, att re- dovisni'n-gstekniken är grenens karak- tärsämne. Omkring 15 % av den totala undervisningstiden ägnas detta ämne och omkring 20 % övriga ekonomiskt betonade ämnen, inklusive matematik. Liksom i de distributionstekniska och förvaltningstekniska grenarna har de främmande språken fått en stark ställ- ning och omfattar något mer än 20 % av den totala undervisningstiden. Vidare ingår i fackutbildningen undervisning i maskinskrivning, som fått något mer än 5 % av det totala timtalet.
8.3.3.4 Den distributionstekniska grenen är en nyhet inom handelsgymnasieut- bildningen. Visserligen fanns i det 2-åri—v ga handelsgymnasiet viss utbildning i distribution men den var av ringa om- fattning och fick klart stå tillbaka för den inom de ekonomiska ämnena do- minerande bokföringstekniska utbild- ningen. Målet är att utbilda för kvalificerade befattningar inom distributionsappara- ten. Utbildningen inriktas ej blott mot försäljningsfrågor utan även mot in- köpsfrågor. Den skall ge en allmän över- sikt över distributionsprocessen, där de analysbetonade uppgifterna kommer i centrum. Eleverna skall lära sig grun- derna för marknadsföringens proble- matik. Grenens karaktärsämne är distribu- tion, men ämnet redovisning upptar i stort sett samma tid, eller vartdera ca 8 % av den totala undervisningstiden.
Övriga ekonomiskt betonade läroämnen, inklusive matematik, omfattar närmare 20 % av det totala timtalet. Vidare med- delas på denna gren en mer fördjupad undervisning i ekonomisk geografi. Ma- skinskrivningen har samma omfattning som på den redovisningstekniska gre- nen.
8.3.3.5 Också den förvaltningstekniska grenen är en nyhet.
Det har under senare år visat sig att gymnasieekonomer i stigande utsträck- ning gått till den offentliga sektorn. Man beräknar att för närvarande ca 1 500 gymnasieekonomer är sysselsatta där. Mycket talar för ett starkt ökande be— hov inom såväl den statliga som den kommunala sektorn, i all synnerhet om utbildningens innehåll inriktas lämpligt. Den utbildning, som gymnasieekono- merna tidigare fått, omfattade icke den offentliga förvaltningen och dess pro— blem.
Vid utarbetande av förslaget till för- valtningsteknisk slutkompetens har gymnasieutredningen tagit hänsyn här- till. Den utbildning som kommer att ges på den förvaltningstekniska grenen tor- de också komma att fylla vissa av de uppgifter som avsågs med den i betän- kandet Praktiska gymnasier (SOU 1959: 44) föreslagna utbildningsgången. Ut- redningen återkommer här-till under 8.5.3. I den statliga förvaltningen torde förvaltningsteknikerna i många fall kunna ersätta befattningshavare i den nuvarande amanuenskarriären. De tor- de även kunna få motsvarande uppgif- ter i den kommun-ala förvaltningen.
Karaktärsämnet är förvaltningskun— skap (ca 8 % av den totala undervis— ningstiden) men liksom på den distribu— tionstekniska grenen ingår i utbildning- en ämnet redovisning med i stort sett samma timtal. Övriga ekonomiska äm— nen, språken och maskinskrivningen,
är av samma omfattning som på de redo- visningstekniska- och distributionstek- niska grenarna.
8.3.4 Yttranden över gymnasieutredningens förslag till 3-årigt handelsgymnasium Gymnasieutredningen berör i huvudsak endast de delar av yttrandena, som avser differentieringen. Remissorganen anslöt sig till att inom handelsgymnasiet skulle finnas olika tillvalsgrupper, men det framhölls sam- tidigt från flera håll att den gemensam- ma nämnaren i fråga om kunskaper och färdigheter icke finge vara alltför liten. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ställde sig tveksamma till tanken på språklig gren. Man var visserligen icke tveksam mot utbildningen som sådan men ansåg att den borde förekomma i någon annan skolform, främst i fackskolan. Man framhöll bl. a. att »det blivande ha-n- delsgymnasiet bör meddela en under- visning, vars karaktär präglas mer av de teoretiska ämnena än färdighetsäm- nena». Organisationerna ifrågasatte ma- skinskrivningens och stenografins plats i gymnasieutbildningen. Övriga 31 remissinstanser ifrågasatte ej eller tillstyrkte att denna gren skulle finnas på handelsgymnasiet. I vissa fall ansåg man även att ökat utrymme bor- de beredas färdighetsämnena. Mot den redovisningstekniska grenen restes inga invändningar. Detsamma gäller den distributionstek- niska grenen. Från vissa håll framhölls dock att fnamför .allt kursinnehållet i viss utsträckning vore för teoretiskt. Bl. a. handelshögskolan i Stockholm uttryckte en viss tvekan inför den för- valtningstekniska grenen. Å andra sidan fanns det många mycket positiva ytt- randen, bland vilka kan nämnas per— sonalutbildningsberedningens, Svenska
landskommunernas förbunds, Svenska stadsförbundets, vattenfallsstyrelsens och Sveriges kommunalt]änstemannaför- hunds. Man framhöll därvid bl. a. att ett väsentligt större antal gymnasieekono- mer komme att kunna erhålla anställ- ning hos de offentliga organen, om ut- bildningen bleve mer inriktad på för- valtningsarbetet, att utbildningen torde bli ett mycket lämpligt underlag för åt- skilliga befattningshavare i mellangra- der på i första hand kom-»munal- och drätselkontor samt att grenen motsva- rade ett påtagligt behov i synnerhet inom det personaladministrativa fäl- tet.
I fråga om de enskilda ämnena kan nämnas följande. Vissa yttranden tyder på tvekan i fråga om franska som obli- gatoriskt ämne. Utredningen återkom- mer i kapitel 9 utförligt till skälen för att franskan får en stark ställning på gymnasiet och vill här endast fram- hålla, att i det remitterade förslaget till kursplan icke fanns möjlighet att utbyta detta ämne mot ryska eller spanska. På förslag av utredningen infördes rätt att göra sådant utbyte.
Matematiken, som föreslogs som nytt ämne på handelsgymnasiet, väckte myc- ken diskussion. Från särskilt rektors- och lärarhåll uttalade man att det fak- tum att gymnasiekursen innehöll en ganska krävande matematisk kurs kom- me att avskräcka elever att söka till handelsgymnasium eller medföra att de valde den språkliga grenen fastän de ej vore särskilt språkintresserade.
I andra yttranden framhölls å andra sidan kraftigt vikten av att matematik— undervisning infördes. I vissa fall före- slogs att matematikkursen skulle utvid- gas utöver utredningens förslag. Den i matematikundervisningen ingående sta— tistikkursens betydelse för blivande gymnasieekonomer underströks i flera yttranden.
Endast Sveriges handelsgymnasielä— rares förening och Sveriges handels- gymnasiers riksförbund ställde sig tvek- samma till det nya ämnet naturveten— skaplig orientering. Man menade att andra mer angelägna ämnen i stället borde beredas ökat utrymme.
Svenska kyrkans diakonistyrelse fö- reslog att kristendomskunskap med livs- åskådningsfrågor i första hand skulle bli ett fast ämne. Om kristendomskun- skap inte kunde bli självständigt ämne, borde plats för ämnet beredas i timmar till förfogande.
Handelslära var tidigare ett självstän- digt ämne i det 2—åriga handelsgymna— siet. Enligt utredningens förslag förde— lades de moment, som ingick i detta äm- ne och som fortfarande ansågs vara ak— tuella, på andra ämnen, i första hand re- dovisning. Några remissorgan, bl. a. Sveriges köpmannaförbund och Sveri- ges handelsgymnasiers riksförbund, önskade att handelslära skulle vara kvar som självständigt ämne.
8.3.5 Gymnasieutredningens förslag till diferentiering av den ekonomiska sektorn
Som framgår av föregående avsnitt har de avnämare m. fl., som yttrat sig över förslaget till 3-årigt handelsgymnasium, i huvudsak biträtt där förordad diffe- rentiering. Undantag utgjorde Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges in- dustriförbund, som uttalat tvekan hu- ruvida den språkliga gren-en överhuvud- taget borde ingå i gymnasieutbildning- en, samt handelshögskolan i Stockholm, som ställde sig tveksam till den förvalt- ningstekniska differentieringen. Några förslag om differentiering utöver de fy- ra förekommande grenarna har icke framförts från något håll.
Vad gäller den språkliga grenen kan gymnasieutredningen icke dela den framförda invändningen att en sådan utbildning ej bör ingå i den reguljära
gymnasieorganisationen. Av ålder har gymnasieekonomerna i regel antingen fått kamerala uppgifter eller blivit kor- respondenter. I och för sig är detta na- turligtvis ej något skäl för att nu göra en motsvarande indelning av den eko- nomiska sektorn. Om språklig gren icke skulle finnas, skulle elever, intresserade av sådan utbildning, ha att välja mellan övriga grenar inom den eko-nomiska sektorn eller språklig utbildning inom den allmänna sektorn. Det är i så fall knappast sannolikt att majoriteten skul— le välja förstnämnda alternativ. Enligt utredningens uppfattning finns det skäl att tro att flertalet skulle komma att väl- ja det andra alternativet, vilket icke fyller den väsentliga. uppgiften att ge yr- . kesutbildning och samtidigt tillgodo- se elevernas språkliga intresse. Frå- gan får därför ett icke ringa intresse även ur allmännare aspekter. Då det kan beräknas att övergången till akademiska studier blir större från gymnasiets all- männa än från dess ekonomiska sektor, kan ett slopande av den språkliga gre- nen befaras innebära en ökad över- strömning till sådana studier, en kon- sekvens som står i strid med utredning- ens principiella syn på gynmasiets or- ganisation.
Det kan nämnas att av eleverna i han- delsgymnasiets andra årskurs läsåret 1962/63 drygt 30 % gjort sådant val, att de, om de ej kompletterar, endast kan gå på språklig gren i sista årskursen. Drygt 25 % av eleverna har vidare tillåtits läsa frivilligt ämne så att de har möjlighet att välja vilken som helst av de fyra gre- narna i sista årskursen.
Gymnasieutredningen, som sålunda fortfarande finner en ekonomisk utbild- ning med speciell inriktning på kor— respondens böra förekomma på gym- nasiestadiet, utgår från att även de öv- riga nyligen beslutade studievägarna bihehålles.
Under hänvisning till vad tidigare sagts (8.3.3.2) finner utredningen att den språkliga grenen bör benämnas »ekonomisk-språklig». För att undvika associationer med lärokurserna inom gymnasiets tekniska sektor bör eftersta- velsen »-teknisk» slopas för övriga läro- kurser. Benämningen »kameral» synes bättre än namnet »redovisning» täcka målet för denna gren. Vidare föreslås benämningarna »distributiv» och »a-d- ministrativ» för den distributionstek- niska respektive förvaltningstekniska grenen.
Sammanfattningsvis föreslår gymna- sieutredningen att i den reguljära ut- bildningen inom gymnasiets ekonomis- ka sektor skall finnas följande fyra lä- rokurser:
1. Ekonomisk-språklig (Esp) 2. Kamera] (Ka)
3. D-istributiv (D'i)
4. Administrativ (Ad)
8.3.6 Praktik
8.3.6.1 I avsnitten 8.3.3 och 8.3.5 har gymnasieutredningen i korthet redo- gjort för det ämnesteoretiska innehål- let i de fyra lärokurserna. Liksom vid andra på direkt yrkesverksamhet inrik- tade studiegångar uppkommer vid be- stämmandet av lärokursernas innehåll frågan, om det även bör uppställas krav på viss tids praktisk tjänstgöring före utbildningens början eller under den- samma.
8.3.6.2 Varken i det 2—åriga handelsgym- nasiet eller i nuvarande 3-åriga finns några krav på praktik. Handelsutbildningskommittén behand- lade i sitt betänkande I. Handelsgymna- sierna (SOU 1950: 12) frågan om prak- tik. Kommittén avvisade förpraktik som inträdesvillkor med bl. a. 'den motive- ringen att praktiken icke kunde sägas vara av avgörande betydelse för han-
delsgymnasiestudlier och att ett sådant villkor i grunden skulle förändra och i hög grad försvåra gymnasiernas elev- rekrytering samt utgöra ett avsevärt hinder i strävandena att föra ungdo— men över till praktiska utbildningsvä- gar. Beträffande värdet av praktik un- der skoltiden uttalade kommittén, att vad den tidigare yttrat om värdet av förpraktik i huvudsak även ägde till- lämpning på praktik under skoltiden. Kommittén tillade dock, att den bety- delse som kan tillmätas även kortare praktik under studietiden är större än den som kan tillmätas förpraktik. Kom- mittén uttalade vidare att det kunde bli svårt att skaffa alla elever praktik— platser. Också med hänsyn härtill an- såg sig kommittén inte kunna föreslå obligatorisk praktik, i varje fall inte i dåvarande läge.
8.3.6.3 Genom remiss den 14 maj 1962 bereddes de ämbetsverk, organisationer m. fl., som tidigare fått tillfälle att yttra sig över gymnasieutredningens förslag till provisorisk kursplan för det 3-åriga handelsgymnasiet, tillfälle att även ytt- ra sig över en inom utredningens dele- gation för merkantil utbildning utar- betad promemoria angående praktikfrå- gan vid handelsgymnasierna.
Samtliga inkomna yttranden avråder från obligatorisk förpraktik. Som motiv åberopas, att man ej vill kringgärda in- trädet till handelsgymnasierna med sär- bestämmelser, att det kan ifrågasättas om praktik i den ålder det här är fråga om har något värde för studierna samt att krav på förpraktik skulle försvåra eller omöjliggöra övergång från annan gymnasial utbildningsväg.
Blott fem av remissorganen, bland dem arbetsmarknadsstyrelsen, stats- tjänstemännens riksförbund och tjänste- männens centralorganisation, förordar obligatorisk praktik under studietiden.
övriga 26 antingen avstyrker att krav på praktik uppställes eller yttrar sig ej på denna punkt. Som motiv för avstyr- kandet anföres bl. a., att erfarenheten visar att praktik icke har större betydel— se för studieresultaten, att obligatorisk praktik kan komma att förlänga studie- tiden s—amt att det är tveksamt om det går att skaffa praktikplatser i tillräcklig omfattning.
8.3.6.!/ Den negativa inställning, som det övervägande flertalet — bland vilka märks praktiskt taget alla större avnä- mare — intar till obligatorisk praktik på gymnasiets ekonomiska studiegång, kan synas överraskande. Som kommer att beröras i 8.4.6 råde-r beträffande den tekniska sektorn i stort sett enighet om praktikens stora betydelse bl. a. för de teoretiska studierna i fackämnena och för att eleverna skall lära känna den blivande arbetsmiljön även från den underordnades synpunkt. Det må i detta sammanhang framhållas, att för förstå- elsen av de ekonomiska fackämnena icke på samma sätt som beträffande de tekniska fackämnena erfordras praktisk kännedom om exempelvis de arbets- processer, som den teoretiska under- visningen behandlar. Miljöpraktiken sy- nes vidare ej spela samma roll som för eleverna på teknisk studiegång.
Med hänsyn till vad ovan anförts och under hänvisning till den avvisande hållning, som det övervägande flertalet avnämare intar, anser sig utredningen icke böra förorda att obligatorisk prak- tik införes.
8.3.6.5 Även om avnämarna ej velat för- orda obligatorisk praktik har de dock som regel ställt sig positiva till frivillig sådan och menat att denna bör upp- muntras. Utredningen, som delar denna uppfattning, finner att skolorna — even- tuellt med ledning av anvisningar från
den centrala skolmyndigheten —— bör verka för att eleverna söker skaffa sig praktik under studietiden.
För att i någon mån ge eleverna prak- tiska färdigheter i kontorsarbete före- slår utredningen, som närmare utveck- las i kapitel 9, att under årskurs 1 skall anordnas en kurs i kontorsgöromål. En sådan kurs ökar elevernas möjligheter att få praktik redan efter ett års studier.
Såsom närmare kommer att framgå av kapitel 9 föreslår utredningen vidare att i den ekonomisk-språkliga lärokursen inom gymnasiets ekonomiska sektor un- dervisning skall kunna förekomma i äm- net Praktiskt sekreterararbete. I detta ämne avses skola ingå vissa moment, som eljest kunnat inhämtas genom prak- tik.
8.3.7 Påbyggnadskurser
[nom det 2-åriga handelsgymnasiet fanns ej några i författning reglerade påbyggnadskurser. Ej statsbidragsberät- tigade sådana kurser har dock anord- nats vid två handelsgymnasier. Dessa kurser anslöt sig i stort sett till innehål— let i årskurs 3 på företagsekonomisk linje enligt 1950 års kommittés förslag till 3—årigt handelsgymnasium.
Gällande skolstadga (11 kap. 5 %) nämner påbyggnadskurser efter han- delsgymnasieexamen vid 3—årigt han- delsgymnasium. Några närmare bestäm- melser om sådana kurser har icke utfär- dats.
Utredningen finner ej skäl att fram— lägga förslag om frivilliga kurser som påbyggnad på den ekonomiska sektorns fyra lärokurser innan närmare erfaren- heter av den nuvarande differentiering- en vunnits. Gymnasie—utredningen utgår från att frågan om anordnande av så- dana kurser ägnas fortsatt uppmärk- samhet av Skolöverstyrelsen.
8.4. Gymnasiets tekniska sektor
8.4.1. Inledning
8.4.11 De på gymnasieutredningens upp- drag utförda undersökningarna om nä- ringslivets och förvaltningens krav på ingenjörer, examinerade vid tekniskt gymnasium, redovisas i betänkandet Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22), kapitel 10—15. Av olika skäl har dessa undersökningar icke kunnat läggas upp så att man av dem kan erhålla i detalj specificerade upplysningar om kraven på innehållet i specialförberedelserna. På en punkt är dock informationerna ganska detaljerade. Det gäller kravet på kunskaper i de naturvetenskapliga grundläggande ämnena. Avnämarunder- sökningarna visar bl.a. att kraven på kunskaper i matematik och fysik är ge- nomgående höga medan kravet på kemi- kunskaper visserligen är genomgående men endast bland vissa avnämare upp- når samma höjd som i matematik och fysik. Det är sålunda tydligt att den bli- vande gymnasieingenjören — förutom det allmänna naturvetenskapliga kun- nande, som varje gymnasist bör få — även måste ha mycket goda kunskaper i matematik och fysik samt goda grund- läggande kunskaper i kemi. Avnämarundersökningarna ger icke heller något direkt belägg för den stun- dom framförda uppfattningen att vis- sa linjer inom det tekniska gymnasiet skulle kräva en mindre matematikkurs än andra linjer. Av avnämarundersökningen framgår att avnämarna på det hela taget bedömt de examinerades kunskaper i tekniska ämnen mycket positivt, men detta säger icke något om den större eller mindre vikt som tillmäts kunskaper inom tekni— kens olika ämnesområden. Ett samman- fattande positivt omdöme av det slag som givits behöver inte innebära att det ej finns brister inom vissa områden,
ehuru dessa brister måhända kompen- serats genom högre kvalifikationer inom ett annat område.
Avnämarundersökningens uppgift har inte heller varit att ge upplysningar om det kvantitativa behovet av gymnasie- ingenjörer, vare sig beträffande det to- tala antalet eller antalet ingenjörer med viss fackutbildning.
8.412 I den av Sveriges industriför- bunds teknikerkommitté i juni 1957 pub- licerade undersökningen lngenjörsbe— hovet i Sverige har försök gjorts att bedöma den framtida (år 1965) fördel- ningen av ingenjörer på olika facklinjer. Denna bedömning grundar sig på in- hämtade svar från företag m. fl. på vis- sa frågor. Av den totala kadern av ingen- jörer med gymnasieutbildning beräkna- des 1965 ca 45 % falla på maskintek- nisk linje, 30 a 25 % på elteknisk linje, 12 a 15 % på byggteknisk linje och nå- got över 10 % på kemiteknisk linje. Des- sa tal innebär, jämförda med tekniker- kommitténs beräkning av fördelningen på olika facklinjer av de 1955 verksam- ma gymnasieingenjörerna, någon minsk— ning för maskin- och kemiteknikerna samt någon ökning för el— och byggtek- nikerna. Teknikerkommittén varnar dock för att fästa alltför stor vikt vid dessa beräkningar, eftersom de vid un- dersökningen framställda frågorna varit mycket ofullständiga. Fördelningen på olika fack måste, säger kommittén vi- dare, anpassas med korta mellanrum till den tekniska utvecklingen.
8.413 Arbetsmarknadsstyrelsen redovi— sar i Arbetsmarknadsinformation nr S 5/1962, Det framtida ingenjörsbehovet, av styrelsen i samarbete med gymnasie— utredningen utförda preliminära beräk- ningar av behovet av ingenjörer på gym- nasienivå. Såsom framgår av kapitel 4 har bl. a. dessa beräkningar legat till
grund för utredningens ställningstagan- de till den kvantitativa omfattningen av gymnasiets tekniska sektor.
Hur ingenjörsutbildningen bör vara differentierad i framtiden kan dock icke bedömas på grundval av de preliminä- ra beräkningarna. Vissa siffror ges vis- serligen på fördelningen mellan olika facklinjer 1965 och 1970, men dessa siffror utgör endast en proportionell om- räkning av 1960 års fördelning.
Beträffande möjligheterna att göra så- dana beräkningar anföres följande:
»Att söka beräkna det framtida behovet av ingenjörer examinerade från olika fack- linjer, maskinteknik, byggnadsteknik, elek- troteknik etc., förefaller mycket vanskligt, särskilt som det för närvarande i stor ut- sträckning saknas statistik över till vilka näringsgrenar och till vilka arbetsuppgif- ter ingenjörer med viss utbildning gått. Ett flertal undersökningar ger vid handen att utbildningsfacken efter några års ingen— jörsarbete spelar en alltmer underordnad roll vid anställning inom t. ex. viss bransch. Utredningen har därför avstått från sådana beräkningar.
Det förefaller emellertid nödvändigt att sådana beräkningar göres med hänsyn till önskvärdheten att få en från arbetsmark- nadssynpunkt rimlig avvägning mellan de olika facklinjerna. Beräkningarna måste emellertid föregås av vissa bedömningar av olika delbranschers totala utveckling och arbetskraftsstruktur. Sådana beräkning- ar har nu vad gäller byggnadsindustrin på- börjats inom arbetsmarknadsstyrelsen och kommer sedan att fullföljas även för andra branscher».
8.4.1.4 Gymnasieutredningen måste kon- statera att ingen av de angivna under- sökningarna är helt tillräcklig som un- derlag, då det gäller att ta ställning till differentieringen av gymnasiets tekniska sektor. Varken lärokursens in- nehåll eller antalet lärokurser kan med önskvärd säkerhet fastställas på grund- val av detta material.
8.4.1.5 Innan gymnasieutredningen när- mare diskuterar differentieringsproble-
met vill utredningen något beröra frågan om differentiering av den tekniska sek- torn överhuvudtaget är nödvändig och lämplig.
Såsom framgår av kapitel 1 tänkte sig den utredning, vilkens förslag ledde till 1919 års tekniska gymnasium, att detta gymnasium skulle ha en allmän upplägg- ning och ej differentieras på fack. En- ligt 1919 års stadga hade det tekniska gymnasiet en klart maskinteknisk in- riktning, vilket i och för sig är förståe- ligt med hänsyn till maskinteknikens då dominerande ställning. Redan vid star- ten av de tekniska gymnasierna inled— des emellertid (jfr kap. 1) en utveckling av gymnasieformen i riktning mot en differentiering, icke överensstämmande med de intentioner som legat till grund för utformningen av 1919 års stadga för tekniska gymnasier.
Från enstaka företrädare för indu- strin, särskilt de större företagen, har stundom framförts att ett odifferentie- rat, på bred grund lagt tekniskt gymna— sium bäst skulle tillgodose behovet av ingenjörer. Den nödvändiga fördjup- ningen av fackkunskaperna skulle man då få ordna i företagens egen regi.
Vid utredningens kontakter med re- presentanter för näringslivet har det övervägande flertalet, bland dem även sådana som representerar större företag, uttalat att en helt odifferentierad tek- nisk gymnasieutbildning inte skulle till- godose vare sig de mindre eller de större företagens önskemål, framför allt ej de mindres. Beträffande de mindre före— tagen kommer därtill att de ej heller i så stor utsträckning kan förutsättas ha möjlighet att bekosta någon mer omfat— tande ytterligare utbildning av sina an- ställda.
I och för sig skulle det vara tilltalande om skolan kunde bibringa den blivan- de ingenjören sådana kunskaper och färdigheter att han mer eller mindre
» » l l l
omedelbart efter skolan skulle kunna an- vändas inom teknikens alla områden. Detta skulle emellertid kräva väsentligt längre utbildningstid än som är rimlig med hänsyn till gymnasieingenjörens uppgifter.
Gymnasieutredningen avvisar sålun- da tanken på en helt odifferentierad tek- nisk sektor av gymnasiet.
Utredningen vill dock i detta samman- hang betona att den utbildning, som meddelas inom gymnasiets tekniska sek- tor, måste betraktas som en grundut- bildning, vilken skall kompletteras av de insikter och erfarenheter som arbe- te inom yrkeslivet och eventuell till- läggsutbildning förmedlar. Detta synsätt, som i allmänhet torde omfattas av nä- ringslivets företrädare, är en konse- kvens av den snabba utveckling, som kännetecknar det tekniska fältet. Den- na gör det helt omöjligt att i en tidigt insatt, skolmässigt upplagd utbildning förutse och tillgodose alla krav. Men detta synsätt innebär också att den grundläggande utbildningen måste ge ett gott underlag för den fortsatta ut- bildningen.
8.4.2 Olika differentieringsprinciper 8.4.2.1 Eftersom den tekniska gymnasie- utbildningens innehåll måste anpassas till avnämarnas behov faller det sig naturligt att söka analysera de för när- varande hos olika avnämare verksam- ma ingenjörernas uppgifter. Frågan om en yrkesanalys, eventuellt inskränkt till en ingenjörsanalys, har utredningen ti- digare ingående behandlat (jfr 4.414). Utredningen konstaterade därvid att med de metoder, som i dag står till buds, en sådan analys ej kan utföras inom rimlig tid och till rimliga kostna— der. Gymnasieutredningen har därför tvingats grunda sin behandling av diffe- rentieringsproblemet på allmänna över—
väganden och vissa mindre krävande undersökningar.
Redan en översiktlig analys visar att differentieringen av ingenjörsutbild- ningen kan ske efter följande tre på det hela taget skilda principer nämligen efter
a) bransch, b) fack (ämnesområde) eller c) funktion.
Med differentiering i bransch avses därvid en indelning med hänsyn till exempelvis verkstadsindustri, träindu— stri, kemisk industri, i fack en indelning med hänsyn till exempelvis maskintek— nik, elteknik, kemiteknik och i funk— tion en indelning med hänsyn till verk- samheten, t. ex. konstruktörer, produk— tionsingenjörer, driftingenjörer, för- säljningsingenjörer. Dessa differentieringsprinciper är dock ej helt entydiga.
8.422 Differentiering efter bransch. Antalet verksamma ingenjörer med gym— nasieutbildning var år 1960 ca 25 000. Härav beräknas ca 5000 ha varit an- ställda i statlig tjänst, ca 1 000 i kommu- nal tjänst och ca 11 000 vid industri- företag, anslutna till Svenska arbetsgi- vareföreningen (SAF). Återstående ca 8 000 ingenjörer arbetade i andra indu- striföretag eller i ej specificerad verk- samhet. I detta sammanhang är givetvis det viktigaste att undersöka de ingenjörs- rika branscherna, vilket innebär att sådana ingenjörsfattiga grenar som jord- bruk och fiske helt kan uteslutas. Efter dylika uteslutningar kan man med led- ning av huvudsakligen Statistisk års- bok, som framgår av tabell 7, gruppera branscherna i 17 huvudområden, inom vart och ett av vilka ett förhållandevis stort antal ingenjörer med gymnasieut- bildning sysselsättes.
gymnasieingenjörer våren 1961
Bransch Antal
1. Gruvindustri ........................... 84 2. Järn- och metallindustri ................ 1 095 3. Verkstadsindustri ....................... 6 617 4. Jord- och stenindustri .................. 236 5. Träindustri ............................ 105 6. Kemisk industri ........................ 375 7. Massa- och pappersindustri .............. 442 8. Livsmedelsindustri ...................... 171 9. Grafisk industri ........................ 79 10. Textil- och konfektionsindustri .......... 266 11. Läder-, sko- och gummiindustri ......... 150 12. Byggnadsindustri ....................... 631 13. Kraftindustri .......................... 149 14. Samfärdsel ............................ 2 15. Undervisning .......................... — 16. Övriga civila arbeten .................. 641 17. Försvaret .............................. —- Summa 11 043
Tillgänglig statistik ger emellerti-d icke möjlighet att se hur många av de ovan angivna verksamma gymnasiein- genjörerna, som är sysselsatta inom var- je bransch. Viss information om fördel- ningen av ingenjörer mellan branscher- na kan emellertid erhållas därigenom att till SAF anslutna företag redovisat sina anställda tekniker med gymnasieutbild- ning. Dessa data har införts i tabellen och avser förhållandena våren 1961.
Det är motiverat att minska antalet
branscher i tabellen genom att samman- föra dem som är närbesläktade. I tabell 8 redovisas resultaten av en sådan ope- ration. De angivna branscherna har sammanförts till åtta större industri- branscher och arbetsområden.
En differentiering av gymnasiets tek- niska sektor efter bransch skulle sålun— da innebära att man utbildade en typ av ingenjörer för verkstadsindustrins behov, en annan typ för byggindustrins behov etc.
Tabell 8. Antalet av SAF inom olika branscher registrerade gymnasieingenjörer våren 1961
Absoluta och relativa tal
Antal Bransch
abs. rel.
1. Gruv-, järn— och metallindustri .................... 1 179 11 2. Verkstadsindustri ................................. 6 617 60 3. Jord-, sten- och träindustri ....................... 341 3 4. Kemisk industri .................................. 988 9 5. Textil- och konfektionsindustri .................... 266 2 6. Byggnadsindustri ................................. 631 6 7. Kraftindustri och samfärdsel ...................... 151 1 8. Övriga arbetsområden ............................ 870 8 Summa 11 043 100
Gymnasieutredningen kommer under 8.4.2.6 att diskutera en sådan differen- tiering.
8.4.23 Differentiering efter fack (äm— nesområde). Av hävd har en gruppering skett inom vissa större ämnesområden, maskinteknik, byggteknik etc., och in- genjörsutbildningen på samtliga nivåer har varit och är alltjämt med mindre un- dantag upplagd efter en gruppering på ämnesområden. Utbildningsmässigt in- nebär detta att vederbörande ingenjör för att kunna fylla sina uppgifter inom området måste ha omfattande kunskaper inom vissa för varje område karaktäris— tiska, av varandra beroende ämnen, vil— kas inlärande måste uppta en avsevärd del av studietiden.
Inom den moderna tekniken finns en avsevärd mängd ämnesområden. Att ge- nomföra en systematisk och logisk in- delning av teknikens alla ämnesområden är knappast möjligt. En någorlunda full- ständig och nyanserad förteckning skul- le bli mycket omfattande. Skall man ur en sådan förteckning få någon ledning för den tekniska gymnasiesektorns dif- ferentiering, måste förteckningen kom- primeras till färre och bredare ämnes- områden. Genom att sammanföra såda- na områden, som är besläktade eller av varandra beroende, har utredningen konstruerat en förteckning, omfattande sex stora ämnesområden, i det följande benämnda havadfackområden. Dessa är: A . Bergsteknik . Kemiteknik . Textilteknik . Maskinteknik . Elteknik . Byggteknik
053143me
Gymnasieutredningen använder i det följande —— såsom delvis skett i det fö- regående — i regel de kortare benäm-
ningarna »el» och »bygg» i stället för »elektro» respektive >>byggnads>>, då differentieringar eller ämnen inom den tekniska gymnasieutbildningen av- ses. Utredningen begagnar också vissa moderniseringar av ämnesbeteckningar o. dyl., vilka framkommit efter över- läggningar bl. a. med Tekniska no—men- klaturcentralen (TNC). Den fullständiga förteckningen över ämnena och deras benämning återkommer utredningen till i kapitel 9.
De inom varje huvudfackområde före- fintliga olika ämnesområdena kan sam- manföras till mindre grupper (under- fackområden). Huvudfackområdet el- teknik kan indelas i underfacken el- kraftteknik, teleteknik och elektronik, byggteknik i husbyggnadsteknik och an- läggningsteknik (väg- och vattenbygg- nadsteknik) etc.
Vissa mindre ämnesområden, som ej kunnat hänföras till något av huvud- fackområdena, redovisas i det följande under Övriga områden.
För varje huvudfack fordras en ge- mensam kärna av kunskaper. Denna ge- mensamma kärna behöver dock ej vara lika stor inom de olika grupperna av underfack. Maskinteknikens underfack kan exempelvis ha mer gemensamt än elteknikens underfack. Detta konstate- rande är viktigt när man skall ta ställ- ning till differentie—ringenis styrka och timplanernas uppbyggnad.
8.424 Differentiering efter funktion. Inom varje bransch fullgör ingenjörerna oavsett fack vissa funktioner. Det kan vara fråga om att leda, konstruera, pro— ducera, sälja etc. Inom t. ex. tillverk- ningsprocessen finner man ett stort an- tal funktioner. Ingenjörerna skall leda, projektera, konstruera, formgiva, utre- da, produktionsbereda, arbetsstudera, produktionsplanera, kontrollera etc. Funktionerna täcker delvis varand-
ra och samme ingenjör kan i mindre företag ha att fullgöra en rad av dessa funktioner. Vidare ändrar ingenjören ofta funktion antingen inom företaget eller vid byte av anställning.
För att söka illustrera ingenjörernas byte av funktion har utredningen med ledning av SAF:s tjänstemannastatistik från november 1960 i tabell 9 gjort en sammanställning av gymnasieingen- jörernas fördelning på funktioner i de fyra ålderskategorierna: ålder upp till 27, till 31, till 39 år och samtliga. led hänsyn till att uppgifterna avser hösten 1960 är totalantalet ingenjörer något mindre än som anges i tabellerna 7 och 8, som avser våren 1961. Indel- ningen i funktioner följer ej helt SAF:s indelning. De sex funktionerna i SAF:s statistik har utredningen sammanfört till följande fyra, nämligen:
1. Konstruktion (K)
2. Produktion (P)
3. Drift (D)
4. Annan verksamhet (A)
H utredningens term Konstruktion rymmes vad i SAF:s statistik benämnes Beräkning, Laboratorium och Konstruk- tion. Termen Drift omfattar bl. a. drift- ledning, skyddstjänst, reparationer, un- derhåll m. m. Inom Annan verksamhet rymmes huvudsakligen inköp, försälj— ning etc.
Tabell 9 låter förmoda att flertalet gymnasieingenjörer till en början är placerade inom funktionen Konstruk- tion för att vid stigande ålder bli sys- selsatta inom produktion och annan verksamhet (funktionsglidning). Huru- vida detta beror på att industrin finner det lämpligt att den nyexaminerade skall börja sin ingenjörsbana inom först- nämnda funktion eller placeringen be- ror på att utbildningens tonvikt ligger på exempelvis konstruktion är svårt att uttala sig om. Anser man det naturligast att den nyexaminerade placeras på kon- struktionskontor eller laboratorium, där han också relativt snabbt torde bli insatt i företagets tillverkning, måste detta självfallet påverka skolutbildning- ens inriktning. Vissa av gymnasieutred- ningen företagna undersökningar, vilka kommer att redovisas under 8.4.2.5, vi- sar klart att den första anställningen oftare ligger inom funktionen Konstruk- tion än inom övriga funktioner.
8.4.2.5 I det föregående har gymnasie- ingenjörerna redovisats enligt tre olika metoder. Var och en av dessa metoder kan utgöra grund för bedömning av dif- ferentieringsbehovet inom gymnasiets tekniska sektor.
Det är också möjligt att en kombina- tion av de olika metoderna skulle kunna leda till en ändamålsenlig differentie-
Tabell 9. Av SAF i november 1960 registrerade gymnasieingenjörer, fördelade efter ålder på funktioner
Absoluta och relativa tal
Relativ fördelning på åldrarna Samtliga åldrar Funktion 5 27 5 31 5 39 rel. abs. Konstruktion .................. 69 % 61 % 49 % 46 % 4 723 Produktion .................... 18 % 24 % 33 % 35 % 3 634 Drift ......................... 7 % 6 % 6 % 6 % 639 Annan verksamhet ............. 6 % 9 % 12 % 13 % 1 359 Samtliga, rel. 18 % 33 % 64 % 100 % abs. 1 820 3 445 6 599 10 355
Tabell 10. Åren 1950, 1955 och 1958 vid tekniskt gymnasium examinerade, verksamma som ingenjorer, fördelade inuvarande anställning efter bransch, fack och funktion.
Bransch
1. Gruv- järn- och 2. Verkstads- metallindu- industri
stri
3. J ord-,sten- . och träindu- 4: Kemisk industri
stri
5. Textil-och konfektions- industri
7. Kraftin— 8. Övriga dustri och arbetsom- Samtliga samfärdsel råden
6. Byggnads-
Huvudfack industri
Funktion
KPIDIAISaIK AISaIKIPIDIAISaIKIPIDIAISaIKIPIDIAlSa SalKlPlDlAlSa PIDIA
. Bergsteknik . . . 11 2 27 9 3 . Kemiteknik . . . 7 16 . Textilteknik. . . 1 . Maskinteknik. . 21 5. Elteknik . . . . . . 10 6. Byggteknik .. . 5 7. Övriga fack . . . 16
Summa absolut relativt
2 1 1 2 1 2 23 9 13 1 12 23 23 38 17 1 7 3 4 2 18 47 52 42 52 37 87 32 64 38 14 22 82 27 40 33 52 7 78
82 215 271 190 242 16 21 14 18
1 14 00
Nao—oomcos NG”)
VK) där-(QQ HM N %*
ring. För bedömning härav vore det av stort intresse att ha tillgång till sta- tistik, där nu verksamma gymnasie- ingenjörer fördelas samtidigt efter alla tre variablerna bransch, fack och funk- tion. En fullständig sådan statistik sak- nas emellertid.
För att belysa vissa frågor om diffe- rentieringen och de olika ämnenas he- tydelse för de framtida arbetsuppgifter- na har gymnasieutredningen gjort en enkät bland examinerade från tekniskt gymnasium åren 1950, 1955 och 1958. Med hänsyn till att adresser ej kunnat erhållas till alla måste svarsprocenten betecknas som tillfredsställande. Svar förelåg sålunda från 73 % av totala an- talet examinerade 1950, 79 % av 1955 års examinerade och 85 % av 1958 års examinerade. Genom särskilda kodsiff- ror fick de svarande ange inom vilket ämnes(fack)område och inom vilken funktion de arbetat och vid enkättillfäl- let arbetade som ingenjörer. Fackområ- denas antal var 38. Härigenom erhölls en mera nyanserad bild än om man in-
skränkt sig till de ovan under 8.424 m- givna sex huvudfackområdena, vilka utgör en sammanfattning av flertalet av de 38 fackområdena. Funktionernas an- tal var fyra och desamma som anges under 8.4.2.4.
De resultat som framkommit genom denna enkät redovisas närmare 1 SOU 1963: 41.
Med ledning av de lämnade uppgif- terna om funktion, fackområden och nuvarande anställning har tre årgångar verksamma gymnasieingenjörer santi- digt kunnat fördelas på bransch, fack- (ämnes)område och funktion, tabell 10.
För att söka belysa eventuell funk- tionsglidning efter första anställningen har gymnasieutredningen vidare i ta- bellerna 11—14 fördelat de examinerade 1950, 1955 och 1958 efter linje vid exa- men och efter den funktion, i vilken de arbetat i sin första, sin andra (endast 1950 års examinerade) och sin nuvaran- de anställning som ingenjörer.
Tabellerna 11—13 utvisar för varje årgång olika antal vid första, andra och
Tabell 11. Antalet år 1.950 vid tekniskt gymnasium examinerade, verksamma som in— genjörer, fördelade efter utbildningslinje samt funktion i första, andra och nuvarande
anställningar Funktion Konstruktion Produktion Drift veågålrannhet Utbildningslinje Anställning
1:a 2:a nuv. 1:a 2:a nuv. 1:a 2:a nuv. l:a 2:a nuv.
Maskinteknisk .............. 110 84 51 28 27 32 11 15 18 19 20 30 Byggnadsteknisk ............ 56 42 30 31 24 18 5 8 15 2 8 12 Elteknisk .................. 40 22 19 2 11 2 14 13 15 6 7 11 Kemiteknisk ................ 31 22 17 20 16 9 9 9 12 3 6 9 Allmänt teknisk ............ 15 1 2 1 0 4 5 1 5 3 1 6 5 1 3 Merkantil-teknisk ........... 3 3 2 3 3 2 1 — 1 1 7 16 1 7 Övriga linjer ............... 12 10 6 10 7 8 2 4 4 1 2 5 Summa abs. 267 195 135 98 93 72 47 52 66 54 64 97
rel. 57 48 36 21 23 19 10 13 18 12 16 27
Anm. Med hänsyn att år 1950 fanns dels odifferentierad elteknisk linje, dels särskild tele- teknisk linje har dessa i tabellen sammanslagits under Elteknisk linje.
Tabell 12. Antalet år 1955 vid tekniskt gymnasium examinerade, verksamma som in— genjörer, fördelade efter utbildningslinje samt funktion i första och nuvarande anställningar
Funktion
. . . Annan Konstruktion Produktion Drift Utbildningslinj e verksamhet
Anställning
1 :a nuv. 1 :a
Maskinteknisk ................. 128 79 32 33 17 13 10 34 Byggnadsteknisk ............... 71 50 42 33 2 7 3 1 2 Elteknisk ..................... 48 38 5 8 27 20 8 8 Kemiteknisk ................... 29 21 7 6 6 7 2 2 Allmänt teknisk ............... 23 10 — 8 2 1 2 5 Merkantil-teknisk .............. 3 1 —— — 1 —— 9 9 Övriga linjer .................. 10 5 1 1 8 5 5 —- 5 Summa abs. 312 204 97 96 60 53 34 75
rel. 62 48 1 9 22 12 1 2 7 18
dels teleteknisk linje. Den trätekniska Specialiseringen inom maskinteknisk linje har inräknats i sistnämnda linje.
Tabell 13. Antalet år 1958 vid tekniskt gymnasium examinerade, verksamma som in- genjörer, fördelade efter utbildningslinje samt funktion i första och nuvarande
! ! Anm. Inom elteknisk linje rymmes liksom i föregående tabell dels odifferentierad sådan linje, !
anställning Funktion . . . Annan Konstruktion Produktion Drift Utbildningslinje verksamhet
l:a nuv. l:a nuv. l:a nuv. l:a nuv.
1 Anställning I
Maskinteknisk ................. 148 114 49 46 14 18 1 1 1 6 . Byggnadsteknisk ............... 77 69 52 34 4 9 8 17 , Elkraftteknisk ................. 38 28 3 7 9 8 1 1 1 1 1 Teleteknisk .................... 37 24 4 4 1 9 20 3 2 Kemiteknisk ................... 24 17 1 1 6 6 10 3 4 Allmänt teknisk ............... 21 18 8 4 7 5 6 9 Merkantil—teknisk .............. 4 — 5 4 1 3 1 7 1 8 Övriga linjer .................. 26 22 1 1 7 5 6 2 4
Summa abs. 375 292 143 112 65 79 61 81 rel. 58 52 22 20 10 14 10 14
Anm. Väg- och vattenbyggnadsteknisk specialisering inom byggnadsteknisk linje och trätek- nisk specialisering inom maskinteknisk linje har inräknats inom respektive linje.
nuvarande anställning. För 1950 års exa- för de 1958 examinerade 644 och 564. minerade är dessa tal 466, 404 och 370, Differenserna beror — bortsett från i för 1955 års ingenjörer 503 och 428 samt vissa fall ofullständiga svar — i huvud—
Tabell 14. Antalet åren 1950, 1955 och 1958 vid tekniskt gymnasium examinerade, verksamma som ingenjörer, fördelade efter funktion på första och nuvarande anställning
Absoluta och relativa tal
Funktion . . . Annan Konstruktion Produktion Drift verksamhet Totalt Antal Anställning 1:a nuv. 1:a nuv. 1:a nuv. 1:a nuv. 1:a nuv. ahs. 954 631 338 280 172 198 149 253 1613 1362 rel. 59 46 21 20 11 15 9 19 100 100
sak på att vederbörande numera ej är verksam som ingenjör eller fortsatt med högre studier.
Att totalsumman ingenjörer i tabell 9 är något lägre än i tabell 14 beror på att det icke varit möjligt att ur det ma- terial som ligger till grund för först- nämnda tabell få fram de tre variab- lerna bransch, fack och funktion för ett mindre antal ingenjörer.
Tabell 9 visar att den procentuella andelen ingenjörer verksamma inom funktionerna Produktion och Annan verksamhet växer med stigande ålder medan andelen inom funktionen Kon- struktion minskar. Tabellerna 11——14 visar å sin sida att över hälften av ingenjörerna får sin första anställning inom funktionen Konstruktion samt att denna andel ej obetydligt minskar i följande anställningar. I motsats till tabell 9 visar tabellerna 11—14 en i stort sett oförändrad andel av anställ- ningar inom funktionen Produktion.
Man torde av det redovisade materia- let vara berättigad att dra den slutsat- sen att en funktionsglidning sker från funktionen Konstruktion.
Enligt vad utredningen inhämtat vid diskussioner med företrädare för nä— ringslivet har det, i varje fall tidigare, ansetts naturligast att placera den ny-
cxaminerade gymnasieingenjören på konstruktionskontor eller laboratorium. Utbildningen inom det tekniska gymna- siet är på det övervägande flertalet linjer inriktad speciellt på att lära den blivande ingenjören att beräkna, kon- struera och laborera. Att denna inrikt- ning kan ha medverkat till att man ansett en placering av den nyexamine- rade ingenjören inom funktionen Kon- struktion m. m. synes naturligt. Flertalet avnämare har otvivelaktigt varit med- vetna om att drift- och produktions- synpunkter endast i begränsad omfatt- ning behandlats i skolans undervisning. Ytterligare en omständighet som talar för att man funnit en placering till en början på konstruktionskontor etc. vara naturlig är att man tidigare, och på många håll alltjämt, synes anse att en person ej kan arbeta som drift- eller produktionsingenjör, om han ej har en omfattande verkstadspraktik bakom sig. Sådan praktik har ingenjörer examine- rade från tekniskt gymnasium mera sällan haft.
Av det samlade materialet rörande de examinerade 1950, 1955 och 1958, som i vissa avseenden är sammanfört i ta- bell 10, kan även utläsas annat av in- tresse för differentieringsfrågan. Ingenjörer med maskinteknisk utbild-
....4n;' -.. .-
ning förekommer inom de flesta om- rådena men självfallet dock koncentre- rade till de speciellt maskintekniska områdena. Detta gäller såväl den första anställningen som nuvarande anställ- ning. Det torde vara berättigat att härav dra slutsatsen att ingenjörer med ma- skinteknisk utbildning är användbara inom ett mycket stort antal områden.
Ingenjörer med examen från bygg- nadsteknisk linje återfinns å andra si- dan praktiskt taget blott inom områden med klart byggteknisk inriktning. Deras utbildning får anses vara mer speciali- serad än maskinteknikernas.
Ingenjörer med elteknisk utbildning är verksamma inom flera områden än byggteknikerna men har ej samma starka spridning som maskinteknikerna. En tydlig tendens är att de två yngre år- gångarnas första anställning ligger inom flera områden än motsvarande anställ- ning för årgång 1950. Med stigande ål— der återfinnes dock årgången 1950 inom flera områden.
Kemiteknikerna förekommer i huvud- sak blott inom områden med klar kemi- teknisk inriktning.
8.426 Vilka slutsatser kan man av det föregående dra beträffande den lämpli- gaste differentieringsgrunden?
En differentiering efter bransch stäl- ler krav på en så bred och samtidigt djup teknisk utbildning att man kan fråga sig om en sådan metod överhuvud- taget är realiserbar. Härtill kommer att en sådan differentiering från elevernas synpunkt kan ha betydande nackdelar genom de begränsade möjligheterna till anställning inom annan bransch, t. ex. vid konjunkturbetingad nedgång inom den egna branschen. Gymnasieutred- ningen anser en differentiering efter bransch varken möjlig eller lämplig.
Vid de diskussioner som gymnasie- utredningen fört med företrädare för nä-
10—318118
ringslivet har på några håll sympatier uttalats för en differentiering efter funk- tion eller i varje fall för en kombinerad fack- och funktionsdifferentiering. Från Sveriges mekanförbunds sida har sålun- da framförts ett förslag till differentie- ring först efter fack (maskinteknik), som i följande årskurs skulle ytterligare differentieras efter funktion (konstruk- tion, produktion och drift, eventuellt enbart konstruktion och produktion).
En funktionsdifferentiering har bl. a. fördelen att den omspänner alla bran- scher. Å andra sidan kan den —— i varje fall en renodlad sådan differentiering —— knappast ge tillräckliga fackkunskaper. En differentiering efter funktion skulle vidare minska ingenjörens användbar- het i olika funktioner.
Det nuvarande tekniska gymnasiet är såsom tidigare framhållits differentie- rat i huvudsak efter fack, även om t. ex. den merkantil-tekniska linjen närmast bör betraktas som en funktionsdifferen- tiering. Differentieringen efter fack sy- nes i stort sett ha fungerat tillfredsstäl- lande och några allvarligare erinringar har icke framställts mot denna metod. Gymnasieutredningen kan dock icke helt utesluta möjligheterna av en svagare funktionsdifferentiering, men den mås- te i så fall få formen av en ytterligare differentiering lagd inom en fackdif- ferentiering.
Gymnasieutredningen förordar sålun- da att gymnasiets tekniska sektor lik- som nuvarande tekniska gymnasium dif- ferentieras i huvudsak efter fack.
8.4.2.7 Innan ställning tas till fackens ut- formning och innehåll är det lämpligt att ytterligare något belysa differentie- ringsfrågan som sådan. Differentiering- en vid de tekniska gymnasierna har i första hand betraktats som en avnä- marangelägenhet. Detta är motiverat med tanke på den vikt som yrkeskun-
nandet måste ha för arbetsgivaren. Det torde — som redan konstaterats —— nu- mera vara omöjligt åstadkomma ett till— räckligt yrkeskunnande utan viss grad av differentiering. Emellertid torde ock- så differentieringen verka stimuleran- de på åtskilliga elever. Många tekniskt intresserade ungdomar är tidigt fackin- riktade och väljer tekniskt gymnasium i medvetande om att de därigenom omedelbart kan få ägna sig åt ett för dem intressant ämnesområde. För många ele- ver blir också skolarbetet som sådant intressantare och mer fruktbärande om de slipper läsa stora allmänna kurser inom ämnesområden, som ligger fjär- ran från det egna intresset.
Det differentierade gymnasiet har gi- vetvis också nackdelar (jfr kap. 7). övergången från en fackinriktning till en annan kan vara besvärlig och ett ti- digt val av fack är ofta olämpligt. En långt driven differentiering kan också försvåra den nyexaminerade ingenjö-
rens möjligheter till anställning. Denna nackdel kan dock undvikas genom att differentieringen begränsas till ett litet antal stora fack och att en måttlig ytter- ligare differentiering möjliggöres i så- dana fack eller funktioner, som har stort ingenjörsbehov och där goda anställ- ningsmöjligheter därför erbjudes även för en specialutbildad.
De här redovisade synpunkterna, som i första hand hänför sig till elevernas önskemål, utgör samtidigt ett under— strykande av de resultat gymnasieutred- ningen i det föregående angivit, nämli— gen att det ligger i såväl avnämarnas som de studerandes intresse att den tek- niska gymnasieutbildningen differentie- ras i huvudsak efter fack. Utbildningen skall vidare leda fram till ett begrän- sat antal studiemål, som ligger i nivå med nuvarande gymnasieingenjörsexa- men. Vid detaljutformningen av fack- iunehållet i lärokurserna är det emel- lertid av vikt att detta är baserat på en
Tabell 15. Relativ fördelning på linjer av tekniska gymnasiets elever höstterminerna 1960—62
Höstterminen Linje
1960 1961 1962 1. Maskinteknisk ............................ 32,1 32,8 34,9 2. Byggnadsteknisk .......................... 24,0 27,1 27,8 3. Teleteknisk ............................... 13,0 11,8 9,5 4. Elkraftteknisk ............................. 11,4 10,6 10,4 5. Kemiteknisk .............................. 7,3 6,4 7,1 6. Allmänt teknisk ........................... 3,3 2,7 2,1 7. Merkantil-teknisk .......................... 3,0 2,7 2,2 8. Cellulosateknisk ........................... 0,9 1,1 1,1 9. Flygteknisk ............................... 0,6 0,5 0,6 10. Färgeri- och appreturteknisk ............... 0,0 0,0 0,0 11. Gjuteriteknisk ............................. 0,5 0,5 0,4 12. Gruvteknisk .............................. 0,6 0,5 0,5 13. Pappersteknisk ............................ 1,3 1,2 1,1 14. Produktionsteknisk ........................ 1,0 1,1 0,6 15. Skeppsbyggnads ........................... 0,2 0,2 0,2 16. Textilteknisk ............................. 0,1 0,1 0,1 17. Värme- och sanitetsteknisk ................. 0,7 0,6 0,5 18. Livsmedelsteknisk ......................... (1,0)1 (0,8)1 0,5 19. Materialteknisk ........................... — — 0,3
100 100 100
1 Avser dåvarande specialisering inom kemiteknisk linje.
Tabell 16. Antalet examinerade elever på vissa linjer vid tekniskt gymnasium åren 1957—1962
År Linje
1957 1958 1959 1960 1961 1962 6. Allmänt teknisk ............ 44 53 50 50 55 49 7. Merkantil-teknisk ........... 14 37 36 51 43 53 8. Cellulosateknisk ............ 4 6 4 7 6 12 9. Flygteknisk ................ 9 9 7 8 9 8 10. Färgeri- o. appr.-teknisk. . .. 0 0 0 O 0 0 11. Gjuteriteknisk .............. 10 15 8 10 11 7 12. Gruvteknisk1 ............... —— 11 11 11 8 11 13. Pappersteknisk1 ............ —— —— — 20 15 15 14. Produktionsteknisk1 ......... —— — 17 14 17 16 15. Skeppsbyggnads ............ 2 2 1 3 3 3 16. Textilteknisk ............... 15 3 3 0 4 1 17. Värme- o. sanitetsteknisk1.. . — 5 12 13 9 11
1 Linjen inrättad efter 1957.
för samtliga lärokurser gemensam linjen vid två gymnasier. En av de tex- grundutbildning som utgör ett för alla lärokurser enhetligt, betryggande un- derlag för den specialiserade utbild- ningen och underlättar en övergång från en lärokurs till en annan.
8.4.3 Differentieringen inom den reguljära utbildningen
8.4.31 Differentieringen idel nuvarande tekniska gymnasiet. Vid det nuvarande tekniska gymnasiet finns ingen diffe- rentiering under första läsåret. Under andra året sker en uppdelning på linjer. Läsåren 1960/62 fanns 17 olika linjer och läsåret 1962/63 19 linjer. Alla linjer finns ej vid samtliga gymnasier. Den procentuella fördelningen av ele- verna i årskurs 2 och 3 på de olika lin- jerna höstterminerna 1960—62 framgår av tabell 15.
Av tabell 15 framgår att höstter- minen 1962 närmare 90 % av elever- na gick på de fem större linjerna maskin-, byggnads-, tele-, elkraft- och kemiteknik. Av de 14 mindre linjerna förekommer 12 endast på ett gymna- sium, den merkantil-tekniska linjen vid tre gymnasier och den textiltekniska
tiltekniska linjerna (i Norrköping) och den färgeri- och appreturtekniska linjen har ej haft några elever på flera år.
Antalet examinerade på linjerna 6— 17 enligt tabell 15 åren 1957—1962 framgår av tabell 16.
Av tabell 16 framgår att flertalet av dessa linjer har ett lågt elevantal trots att linjerna är de enda i sitt slag i lan- det. Anmärkningsvärt är, att många av de minst frekventerade linjerna finns i de större städerna, vilka bort kunna erbjuda ett stort rekryteringsunderlag.
Vid nära hälften av de tekniska gym- nasierna finns dessutom specialisering- ar på olika grenar inom en del av de 19 linjerna. Läsåret 1962/63 fanns nio dy- lika specialgrenar. Dessa förekom en- dast inom de fyra mest frekventerade linjerna, d. v. s. maskin-, byggnads-, tele- och elkrafttekniska linjerna, och var följande:
1. Maskinteknisk linje. a) produktionsteknik (Göteborg och Linköping) b) regleringsteknik (Borlänge och Trollhättan) c) träteknik (Jönköping)
d) värme— och sanitetsteknik (Lu- leå)
2. Byggnadsteknisk linje. Väg och vattenbyggnadsteknik (Bor- länge, Borås, Gävle, Göteborg, Häl- singborg, Luleå, Norrköping och Stockholm I)
3. Teleteknisk linje. a) allmän elektronik (Stockholm 1) b) styrnings- och regleringsteknik (Linköping)
4. Elkraftteknisk linje. a) allmän elektronik (Luleå) b) industriell elektronik Norrköping och Västerås)
(Luleå,
Den tidigare livsmedelstekniska gre— nen inom kemitekniska linjen i Hälsing— borg ombildades fr. 0. m. läsåret 1962/63 till särskild linje.
Dessa specialiseringar är i allmänhet måttliga och som regel förlagda till sista årskursen. Härigenom har huvuddelen av linjens fackutbildning kunnat förbli gemensam. Specialiseringarna kan inte sällan uppfattas som försök att moderni- sera vederbörande linje och som en strävan att anpassa utbildningen till den snabba tekniska utvecklingen och till efterfrågan på arbetsmarknaden.
8.4.3.2 Allmänna synpunkter på diffe- rentieringen. Tidigare har allmänt be- träffande gymnasiet konstaterats att dif- ferentieringen bör sättas in förhållan- devis sent samt att den inte bör vara alltför stark men likväl ha en fast kon- struktion. Dessa synpunkter gäller även för differentieringen inom den teknis- ka sektorn. Det nuvarande tekniska gym- nasiet har, om man räknar med samtliga linjer och specialiseringar inom dessa, 28 olika lärokurser, vilket enligt gym- nasieutredningens uppfattning är ett för stort antal. I själva verket torde lärokursernas antal vara ännu större
på grund av att vid de olika gymnasier- na samma linje (exempelvis maskin- teknisk linje) och samma specialisering inom linje (exempelvis väg- och vat- tenbyggnadsteknisk gren av byggnads- tcknisk linje) har timplaner som ej är helt lika.
Flera skäl finns till att antalet läro- kurser stigit. En del kan som nämnts anses vara ett led i en modernisering av kurserna, i andra fall har det ansetts an- geläget tillfredsställa vissa industriers önskemål om specialisering. Detta se— nare torde ha medverkat till att man till Härnösand förlagt cellulosateknisk linje, till Jönköping gjuteriteknisk linje, till Skellefteå gruvteknisk linje etc. Själv- fallet har dessa specialiseringar bidragit till att ifrågavarande industrier kunnat anställa ingenjörer, som snabbare än el- jest kunnat sättas in i arbetet.
Systemet har dock haft nackdelar. Fö- rekomsten av speciallinje(r) vid gymna- sium har minskat gymnasiets möjlighe- ter att ordna utbildning inom större fack för sina elever. Bl. a. har dessa minskade möjligheter till en bred utbild- ning medfört att många av skolans ele- ver i större utsträckning än som mot- svarat den speciella industrins behov fått utbildning vid speciallinje.
Man har i flera sammanhang uttalat önskvärdheten av att dessa speciallinjer finge riksrekrytering. De studerandes konstaterade benägenhet att i första hand välja hemortens gymnasium har emellertid medfört att sådan riksrekry- tering endast i ringa utsträckning kom- mit till stånd. Tvärtom intages även i gymnasier med speciallinjer eleverna från en förhållandevis begränsad zon kring gymnasieorten. Däremot sprides ofta de examinerade över stora delar av landet.
Det har också inträffat att gymnasier med få linjer och alltför långt gående specialisering verkat hämmande på en
allsidig rekrytering till teknisk utbild- ning inom ifrågavarande upptagnings— områden. Gymnasieutredningen har sig bekant att det förekommit att kommun, då fråga varit om inrättande av filial— klasser av årskurs 1 av tekniska gym- nasiet, avböjt inrättande av sådan un- der hänvisning till att moderläroverket hade alltför få linjer, som täckte stora och breda avnämarområden.
Många skäl kan således anföras mot det nuvarande stora antalet linjer och specialiseringar inom dessa. Andra skäl, som talar mot en långtgående differen- tiering, är de färdiga ingenjörernas och arbetsmarknadens intresse av att en flyttning från ett område av näringslivet till ett annat skall kunna ske utan allt— för omfattande omskolning. Strukture- ringstendenserna inom näringslivet för- stärker bärkraften hos dessa skäl.
Frågan om lärokursernas antal och in- nehåll har också en pedagogisk aspekt, intimt knuten till fackkunskapernas om- fattning. Utbildningstiden kommer att växa med det antal ämnen och ämnes- områden, som anses böra ingå i en viss lärokurs. Ställningstagandet till utbild— ningen och dess innehåll måste därför ske under starkt hänsynstagande till tidsfaktorn, d. v. s. utbildningstidens längd.
Riktpunkten bör alltså vara att läro- kurserna
1) skall vara få, 2) skall kunna inhämtas inom rim- lig tid,
3) har god efterfrågan på arbetsmark- naden,
4) är attraktiva och därmed bidrar till ökad teknikerproduktion, samt
5) underlättar ingenjörens anpass- ning till förändringar i näringslivet och på arbetsmarknaden.
Utbildning inom område, som beräk- nas få ringa efterfrågan på arbetsmark— naden eller ge ingenjören små valmöj-
ligheter, bör som regel ske genom på- byggnadskurser efter den ordinarie in— genjörsutbildningens avslutande.
8.4.33 Maskinteknisk differentiering. Av tidigare redovisad statistik framgår att närmare 35 % av det tekniska gymna- siets elever i årskurserna 2 och 3 gick på maskinteknisk linje. Åren 1955—57 var maskinteknikernas .andel av hela antalet examinerade något över 35 % för att senare sjunka med några procent- enheter. Av den under 8.4.2.5 redovisade undersökningen av gymnasieingenjörer, utexaminerade 1950, 1955 och 1958, framgår att maskinteknikerna kan an- vändas inom ett stort antal områden. Den maskintekniska utbildningen på nu- varande tekniska gymnasium, som _— bortsett från vissa specialiseringar —— är odifferentierad, har även fått ett gott betyg av avnämarna i undersökningen SOU 196322. Den under 8.4.1.2 refererade under- sökningen, utförd av Sveriges industri- förbunds teknikerkommitté, ger vissa uppgifter beträffande det framtida be- hoyet av gymnasieingenjörer med ma- skinteknisk utbildning. Med all reserva— tion för osäkerheten i beräkningarna torde man våga uppskatta maskintekni— kernas procentuella andel av totala anta- let ingenjörer under överblickbar fram— tid till ungefär samma tal som nu. Det torde sålunda i framtiden komma att finnas ett avsevärt behov av gymna- sieingenjörer med maskinteknisk ut- bildning. Såsom redan nämnts framgår av av— nämarundersökningarna att mottagarna av gymnasieingenjörer med maskintek- nisk utbildning i stort sett är nöjda med dessa ingenjörers tekniska kunskaper. Detta innebär dock självfallet icke att innehållet i ämnena ej skulle behöva moderniseras eller nytt stoff behöva till- föras undervisningen.
En central plats i den tekniska under- visningen på denna linje intar ämnes- områdena konstruktion, energi och till- verkning. Dessa områden måste beredas ett stort utrymme, framför allt område- na konstruktion och produktion. Med hänsyn till materialteknikens allt större betydelse —- en fråga, som speciellt be- handlas under 8.4.5.2 _— måste under- visningen inom detta område förstär- kas. Automatiserings- och reglertekni- ken har under de senaste åren kommit till stor användning inom praktiskt ta- get alla fackområden. Försöksundervis- ning på området i form av specialise- ring inom maskinteknisk linje har va- rit ordnad vid några tekniska gymna— sier. Undervisning i detta ämne bör nu göras obligatorisk. Viss undervisning i ellära utöver vad som kan ges i en för alla gemensam kurs inom fysiken är vidare nödvändig, ej minst med hänsyn till att sådan undervisning behövs som grund för automatiserings- och regler- tekniken.
I promemorior överlämnade till gym- nasieutredningen i juni och oktober 1962 ävensom vid flera sammanträden med representanter för utredningen har Sveriges mekanförbund disku- terat differentieringsfrågan vid de tek- niska gymnasierna, speciellt i vad av- ser den maskintekniska och den eltek- niska utbildningen. Mekanförbundet fö- reslår att differentieringen sker efter såväl fack- som funktionsprinciperna. Vid funktionsindelningen bör man där- vid enligt förbundet ta sikte på de funk- tioner, som motsvarar de examinerade ingenjörernas inkörsportar inom indu- strin, som för verkstadsindustrin är kon- struktionskontor, laboratorier samt pro- duktionstekniska, drift- och anlägg- ningsavdelningar.
Mekanförbundets förslag innefattar beträffande maskintekniken en diffe— rentiering i konstruktion, produktion
och driftteknik, eventuellt endast kon- struktion och produktion, samt i fråga om eltekniken en differentiering i tele- teknik (svagströmsteknik) och elkraft- teknik (starkströmsteknik).
Den sålunda specialiserade delen av maskintekniken, som skulle förekomma endast i sista årskursen, beräknas av mekanförbundet böra omfatta ca 35 % av totala timantalet i denna årskurs. Under hand har förbundet förklarat att mera precisa beräkningar angående in- genjörsbehovet på de föreslagna diffe— rentieringarna givetvis inte kan göras men att behovet av konstruktörer tor- de vara något större än behovet av pro- duktionstekniker, medan behovet av driftingenjörer torde vara förhållande- vis litet, vilket senare förhållande skul- le göra differentieringen på denna funktion mindre angelägen än diffe- rentiering på konstruktion och pro- duktion.
Tidigare har framhållits att den ma- skintekniska utbildning, som hittills meddelats, synes vara användbar inom mycket stora områden. Det bör härvid särskilt observeras, att av de maskin- tekniskt utbildade ingenjörer, som ingått i gymnasieutredningens undersökning- ar, praktiskt taget samtliga avlagt exa- men inom helt odifferentierad maskin- teknisk linje. De specialiseringar, som nu finns inom den maskintekniska lin- jen, har nämligen tillkommit först un- der de senaste åren. Antalet examine- rade med sådan specialiserad utbildning är ytterst ringa. Med hänsyn till maskin- teknikernas förekomst inom ett stort antal områden synes det utredningen som om det borde vara ett industri- intresse att få ingenjörer med en så bred grundläggande maskinteknisk ut- bildning som möjligt.
Den funktionsglidning efter första anställningen som redovisats i 8.4.2.4 —-5 kan synas tala mot en funktions—
differentiering vid ett andra differen- tieringsstcg. Den nuvarande utbild— ningens inriktning på konstruktion och beräkning kan emellertid som gymna- sieutredningen tidigare antytt ha med- verkat till att man ansett och i viss mån fortfarande anser det naturligast att den nyexaminerade först anställes på kon- struktionskontor och laboratorium. Tolkningen av funktionsglidningens in- nebörd får därför göras med försiktig- het. Mot en funktionsdifferentiering kan anföras att det finns anledning för- moda att flertalet gymnasieelever inte har tillräckligt goda kunskaper om ingenjörernas arbetsuppgifter och sina egna möjligheter för att redan i skolan kunna göra ett val mellan konstruktion och produktion. En funktionsdifferen- tiering inom den maskintekniska ut- bildningen bör därför komma till stånd endast om detta inte allvarligt inkräk- tar på den med hänsyn till vad ovan anförts nödvändiga bredden i ämnes- utbildningen, vilket innebär att utrym- met för en eventuell differentiering blir ganska begränsat.
Vid de diskussioner som utredningen haft med företrädare för näringslivet har utredningen blivit övertygad om att den maskintekniska utbildningen i framtiden ej kan ha den nuvarande en- sidiga inriktningen mot konstruktion m.m. Produktions- och driftsynpunk- ter måste beaktas i större omfattning än nu sker. Å andra sidan får dessa synpunkter ej bli så dominerande att den nyexaminerade praktiskt taget blir användbar inom endast en funktion. Svårigheterna för en elev att på ett ti- digt stadium kunna välja om han i framtiden vill ägna sig åt konstruktion eller produktion gör det nödvändigt att inom dessa områden meddela en så god och grundläggande utbildning att ele- ven, då han kommer ut i arbetslivet, skall kunna välja inom vilken av funk-
tionerna han vill arbeta och utan svå- righet kunna gå över från en funktion till annan,
Tidigare synes man i regel ha ansett att produktionsingenjör kunde endast den bli, som bakom sig hade en omfat-
tande verkstadspraktik. Otvivelaktigt har flertalet nu verksamma produk- tionsingenjörer en sådan praktik och det är av den anledningen som man återfinner många av dem som produk- tionsingenjörer, vilka genomgått spe- cialkurs vid tekniskt gymnasium (: ti- digare teknisk fackskola vid högre tek- niskt läroverk).
Från bl.a. Sveriges mekanförbunds sida har gjorts gällande att det numera ej i samma utsträckning som tidigare vore nödvändigt med verkstadspraktik för den blivande produktionsingenjö- ren. Denne ingenjörs uppgifter komme i framtiden alltmer bli sådana att man väl kunde tänka sig att på en sådan be- fattning placera en gymnasieingenjör med endast den praktik som man i dag fordrar som minimum. Självfallet måste dock därvid den teoretiska skol- utbildningen ha gett goda kunskaper inom området.
De framförda synpunkterna har lett utredningen till att _ utan att därvid behöva göra avkall på den nödvändiga bredden av den maskintekniska utbild- ningen —— söka konstruera en läroplan, som ger eleverna vissa möjligheter att inrikta sig på antingen konstruktion eller produktion. Som kommer att fram- gå »av kapitel 9 och läroplanen fö- reslår utredningen för bl. a. maskintek- nikernas del att i sista årskursen fem veckotimmar reserveras för ett större obligatoriskt specialarbete. Genom in- riktningen av detta arbete och genom val av den industripraktik, som före- slås bli förlagd mellan näst sista och sista årskursen, blir det enligt utred- ningens uppfattning möjligt att ge den
maskintekniska utbildningen en beto- ning på antingen konstruktion eller produktion utan att minska bredden på utbildningen.
8.4.3.4 Byggteknisk differentiering. Av tekniska gymnasiets elever i årskurser- na 2 och 3 går för närvarande något över 25 % på byggnadsteknisk linje. I motsats till maskinteknikerna är bygg— nadsteknikerna sysselsatta inom ett få- tal men å andra sidan rätt stora avnä- marområden. Den procentuella andelen byggnadstekniker av totala antalet gym- nasieingenjörer är större än som skulle erfordras enligt den i 8.4.1.2 referera- de behovsundersökningen. Man måste emellertid hålla i minnet att denna be- hovsundersökning är mycket osäker. Vid gymnasieutredningens kontakter med företrädare för byggnadsindustrin har ej framkommit något som skulle tyda på att risk för överproduktion före- låge. Tvärtom har framhållits att beho- vet alltjämt är stort och kommer att fortsätta att öka. Formellt är den byggtekniska gym- nasieutbildningen för närvarande odif- ferentierad, men reellt sett kan man säga att en viss differentiering förelig- ger genom den vid ett stort antal gymna- sier införda Specialiseringen på väg- och vattenbyggnadsteknik (anläggnings— teknik). Den icke differentierade all- mänt byggnadstekniska linjen har näm- ligen icke ansetts ge tillräckliga fack- kunskaper inom området anläggnings- teknik. Samtliga de företrädare för byggnads- industrin, med vilka gymnasieutred- ningen haft kontakter, har framhållit att en viss differentiering är nödvändig. Denna differentiering behöver dock icke vara stark _ det gemensamma teknis- ka stoffet kunde tänkas omfatta mer än tre fjärdedelar av det totala tekniska stoffet. De två områden, som differentie—
ringen borde omfatta, husbyggnad och anläggning, vore var för sig av sådan omfattning och så pass avgränsade att vissa speciella kunskaper inom vart- dera området behövdes, om den nybliv- ne ingenjören överhuvudtaget skulle vara användbar. Den skoltid, som stode till förfogande, vore icke tillräcklig för att meddela erforderliga kunskaper inom båda områdena. Det vore möjligt att förlägga denna ytterligare differen- tiering tämligen sent i utbildnings- gången.
I skrivelse den 21 november 1962 till gymnasieutredningen har Svenska bygg- nadsindustriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareför- bund framlagt vissa synpunkter på bygg- nadsingenjörsutbildningen i den fram- tida tekniska gymnasieutbildningen. Be- träffande differentieringen föreslår för- hunden att en ämnesdifferentiering på vissa beskrivande byggnadstekniska och väg- och vattenbyggnadstekniska ämnen sker inom klassens ram i sista årskur- sen samt att en viss differentiering till- låts i till odifferentierade ämnen höran- de övningsuppgifter.
I den byggtekniska utbildningen be- höver den blivande ingenjören _— för- utom insikter i de konventionella bygg- tekniska ämnena av typen byggfunk- tionslära, konstruktions- och anlägg- ningsteknik _- erhålla en mer om- fattande undervisning än tidigare i bl. a. produktionsteknik och stadsbygg- nad (stadsplanering). Även värme- och sanitetsteknik bör ingå i undervisning- en. Inom detta liksom i andra fack måste viss vikt läggas vid att ge eleverna möj- lighet att göra en ekonomisk produk- tionsbedömning.
Frågan är nu om en för alla gemen- sam och mera allmän byggteknisk ut- bildning är tillräcklig eller om, såsom från byggnadsindustrins sida gjorts gäl- lande, den måste differentieras något
genom att viss tyngdpunkt lägges på an- tingen husbyggnadsteknik eller anlägg- ningsteknik. Den omfattande försöks- verksamhet, som sedan några år bedri- vits i den formen att en specialisering på väg— och vattenbyggnadsteknik (an- läggningsteknik) medgivits vid ett stort antal gymnasier med byggnadsteknisk linje, tyder på att ett starkt avnämar- intresse finns för en sådan specialise- ring. De skäl, som från olika håll fram- förts för att den byggtekniska utbild- ningen nu i viss mån måste differentie- ras, är enligt utredningen tungt vägan- de. Då det därjämte — såsom kommer att framgå av kapitel 9 —— visat sig möj- ligt att konstruera den byggtekniska ut- bildningen så att den först i sista års- kursen får en svag differentiering i husbyggnadsteknik och anläggningstek- nik finner utredningen att en sådan uppdelning bör komma till stånd.
8.4.3.5 Elteknisk differentiering. Av tek- niska gymnasiets elever i årskurserna 2 och 3 går för närvarande cirka 20 % på de två eltekniska linjerna, elkraft- teknisk och teleteknisk, med ungefär hälften på vardera linjen. Tillgängligt material ger vid handen att behovet av eltekniker är stort och kommer att öka _ bl. a. på grund av pågående automa- tisering inom näringslivet. Differentieringen på två linjer, el- kraftteknisk och teleteknisk, kom till i slutet av 1940- och i början av 1950- talen på grund av telekommunikations- teknikens då starka utveckling. I de ovan under avsnitt 8.4.3.3 refere— rade promemoriorna från Sveriges me- kanförbund föreslås att den eltekniska utbildningen i sista årskursen differen- tieras på teleteknik och elkraftteknik. Såsom utredningen redan framhållit är det utvecklingen på arbetsmarkna- den, som drivit fram differentieringen på starkströms- och svagströmsteknik, i
senare fallet med tyngdpunkt på tele- kommunikationstekniken. Under senare år har inom hela det eltekniska området elektroniken fått allt större betydelse och den torde av allt att döma få än stör- re vikt i framtiden. Detta har föranlett vissa företrädare för svagströmstekni- ken att —— bl. a. med hänvisning till pla- ner för utvidgad svagströmsteknisk un- dervisning vid de tekniska högskolorna —— påyrka en differentiering inom den svagströmstekniska utbildningen på te- lekommunikationsteknik och elektronik. Med bibehållande av den elkrafttek- niska utbildningen skulle det i så fall bli tre differentieringar inom den el- tekniska utbildningen.
Även förslag till andra differentie- ringar av den eltekniska utbildningen har framförts. Sålunda har Instrument- tekniska föreningen i en till gymnasie- utredningen i maj 1963 ingiven skrift bl.a. framhållit behovet av fördjupade kunskaper i mät- och regleringsteknik inom den tekniska gymnasieutbild- ningen. Föreningen uppskattar — utan att närmare ange på vilket sätt —— beho- vet av instrumentingenjörer med sådan utbildning till minst 300 årligen fr. o. m. 1965.
Elektronikens starkt ökade betydelse har uppmärksammats inom den teknis- ka gymnasieutbildningen på så sätt att vid flera gymnasier förekommande el- tekniska linjer redan fått en specialise- ring inom elektronik. Utredningen fin- ner det klarlagt att arbetsmarknaden har behov av eltekniskt utbildade gym- nasieingenjörer med Viss inriktning på antingen starkströmsteknik eller svag- strömsteknik, för de senares del med förstärkt undervisning inom elektro- nik. Då det vidare visat sig (jfr kap. 9) möjligt förlägga denna uppdelning mel- lan starkström och sva-gström till sista årskursen, föreslår gymnasieutredning- en att den kommer till stånd. Att där—
utöver differentiera utbildningen kan utredningen ej förorda av skäl som framgår av det förut anförda. En så— dan ytterligare differentiering synes icke heller motsvara något allmänt ön- skemål från industrins sida.
Gymnasieutredningen finner sålunda att inom gymnasiets tekniska sektor bör finnas en elteknisk lärokurs, vilken i sista årskursen bör relativt svagt diffe- rentieras i starkströms- och svagströms- teknik. Den förra bör liksom hittills be- nämnas elkraftteknik. För närvarande är teleteknik den gängse benämningen på den svagströmstekniska lärokursen. Såsom närmare utvecklas i kapitel 9 bör elektroniken inom denna lärokurs få lika stark ställning som telekommuni- kationstekniken, varför benämningen te- leteknik icke längre kan anses helt adek- vat. Teleelektronik kan tänkas som namn, då det närmast motsvarar fackin- nehållet. Benämningen teleteknik är emellertid så pass vedertagen att utred- ningen icke finner tillräckliga skäl att gå ifrån detta namn.
Alla elever inom den eltekniska läro- kursen måste ha goda kunskaper i el- kraft, elektronik, teleteknik och regler- teknik, med särskild tonvikt för elkraft— teknikerna på de speciella elkraftteknis- ka ämnena elmaskiner och elanläggning samt för teleteknikerna på elektronik och telekommunikation. Materiallärans och reglerteknikens ökade betydelse in- om alla områden framtvingar även här en viss förstärkning av undervisningen i nya ämnen elmaterial och reglertek- nik, gemensamma för båda differentie- ringarna.
8.4.3.6 Kemiteknisk differentiering. Bort- sett från den färgeri- och appreturtek- niska linjen samt vissa linjer med smär- re kemiinslag finns vid de tekniska gym- nasierna tre slag av kemilinjer, dels en mera allmän kemiteknisk linje (vid åtta
gymnasier), dels en cellulosateknisk lin- je (vid gymnasiet i Härnösand), dels en livsmedelsteknisk linje (vid gymnasiet i Hälsingborg, som dock även har en allmän kemilinje). Att en kemiteknisk lärokurs behövs inom det framtida gymnasiet är tydligt. Frågan är nu om denna utbildning måste differentieras.
Närmare 10 % av tekniska gymnasiets elever i årskurserna 2 och 3 får för när— varande kemiteknisk utbildning, däri då inräknat de som går på de cellulosatek— niska och livsmedelstekniska linjerna.
Av en år 1961 av Sveriges kemiska in— dustrikontor (Kemikontoret) företagen utredning om behovet av kemister inom näringslivet, teknisk utbildning och of- fentlig verksamhet fram till år 1970 fram- går att antalet gymnasieingenjörer med kemiteknisk utbildning i de av enkäten omfattade v-e-rksamhetsgrenarna år 1960 uppgick till 1 250. Behovet beräknas år 1965 ha stigit till 1 950 för att år 1970 uppgå till 2 550.
De angivna siffrorna tyder på en stark ökning av behovet av kemiingenjörer under det närmaste decenniet. Härtill kommer att kemister med gymnasiein- genjörsutbildning även ägnar sig åt an- nan verksamhet än som berörs av under— sökningen. Särskilt påfallande under de senaste åren är att kemiingenjörerna re— lativt ofta tar anställning som lärare. När det gäller tillgångssidan bör även särskilt framhållas det stora kvinnliga inslaget med därav följande lägre yrkes- verksamhetsgrad. För närvarande utgör kvinnorna cirka 25 % av totala anta- let elever i årskurserna 2 och 3 på de kemitekniska linjerna.
Det anförda visar att kemistutbild- ningen måste ej obetydligt expandera.
Beträffande frågan om en ytterligare differentiering av den kemitekniska ut- bildningen har olika meningar gjort sig gällande. Från bl.a. Svenska kemi- ingenjörers riksförening och Svenska
kemistsamfundet har framförts förslag om en differentiering, omfattande dels en mer drift- och utvecklingsinriktad linje, dels en laboratorielinje. Å andra sidan har Kemikontoret framhållit att den kem-itekniska gymnasieutbildningen inte bör differentieras. Organisationer- na har i till gymnasieutredningen in— givna skrifter närmare motiverat sina ståndpunkter.
Den av de förstnämnda organisatio- nerna ifrågasatta differentieringen tor- de. närmast vara att betrakta som en differentiering efter funktion.
För denna differentiering har bl.a. anförts att denna bättre skulle anpassa gymnasieingenjörerna till deras fram- tida arbetsuppgifter. Differentieringen behövde dock ej bli för djupgående så att möingheterna till byte av arbets- inriktning äventyrades. Förslagsvis borde differentieringen omfatta om- kring en fjärdedel av den schemabund— na tiden i sista årskursen.
Mot en differentiering hvar Kemikonto- ret bl. .a. anfört att från flertalet elevers synpunkt speciell inriktning på labora- torieteknik respektive driftteknik torde vara förenad med påtagliga olägenheter, icke minst genom att den kunde för- svåra en framtid-a rörlighet. Även från industrins synpunkt funnes nackdelar med hänsyn till att ingenjörernas an- vändning för olika uppgifter begränsa- des. För de många företag inom kemisk industri, vilka tillämpade en utbild- ningspolitik, som innebure att den ny- examinerade först anställdes på labo- ratoriet för att därefter — i mån av fallenhet _ överflyttas till driften eller annat arbete, eller där överhuvud möj- ligheten till en mer flexibel insättning av de yngre gymnasieingenjörerna på olika arbetsuppgifter tillmättes vikt, vore det av betydelse att den nyexami- nerade hade en grundlig och bred ut- bildning. Specialutbildningen finge se-
dan formas i företaget, eventuellt kom- pletterad med påbyggnadskurs.
Livsmedelsindustrin har utvecklats avsevärt i Sverige under tiden efter and- ra världskriget. Den livsmedelstekniska utbildning, som nu förekommer, har om- fattats med stort intresse. Mycket tyder på att intresset för livsmedelskemi med hänsyn till livsmedelsindustrins fortsat- ta utveckling kommer att öka i fram- tiden. Det är därför förståeligt att före- trädare för sådan industri är starkt in— tresserade av en speciell livsmedelstek- nisk utbildning.
Petrokemin väntas under de närmaste åren utvecklas starkt i vårt land. Före- trädare för denna industri kan måhän- da i framtiden komma att ställa krav på en speciell kemiutbildning inom detta område.
På liknande sätt kan cellulosaindu- strin ha intresse för en speciell på den- na industri inriktad kemiutbildning.
Utredningen har ej funnit att de skäl som anförts för en differentiering av den allmänna kemiutbildningen efter in- genjörsfunktionerna labor—atorieteknik och driftteknik tillräckligt övertygande för att för sin del kunna förorda en så- dan differentiering. Såsom under avsnitt 8.4.3.7 närmare kommer att utföras fin- ner utredningen att cellulosateknisk och livsmedelsteknisk differentiering i form av särskilda med den allmänna kemi- tekniska utbildningen jämställda läro- kurser ej längre bör ingå i gymnasiets undervisning.
I den konstruktion av den kemitek- niska utbildningen, som närmare pre- senteras i kapitel 9, kommer det att fin- nas vissa möjligheter till specialiser- ring inom ramen för det större obli- gatoriska arbetet i sista årskursen och genom valet av industripraktik före sista årskursen. Den som inte finner sådan specialisering tillräcklig kan erhålla djupare sådan genom de
kurser, som föreslås bli anordnade som påbyggnad på den kemitekniska läro- kursen.
Inom den kemitekniska utbildningen förstärkes biokemin och blir ett själv- ständigt ämne. Det tidigare mycket höga timtalet för kemiska laborationer, hu- vudsakligen omfattande analyser, mins- kas avsevärt. I stället blir det en syste- matisk genomgång av analysmetoder i ett nytt ämne analytisk kemi med till- hörande mindre laborationskurs. Me— tallografiundervisningen ökar. Vidare får den tekniska kemin och apparatlä- ran en kraftigare och modernare beto- ning.
8.4.3.7 Andra differentieringar. Den all- mänt tekniska linjen, som finns vid ett gymnasium (Malmö), är en återstod av 1919 års odifferentierade tekniska gym- nasium. Närmast torde den kunna järn- föras med maskinteknisk linje. Från en sådan skiljer den sig främst genom att undervisning meddelas i byggnadstek- nik, vilket ej är fallet på maskinteknisk linje, samt att ökat utrymme beretts åt elteknik och företagsekonomi. Utvidg- ningen sker på bekostnad av de maskin- tekniska ämnena. Så länge denna linje var den enda gymnasielinjen i Malmö drog den otvi- velaktigt elever. Genom att Malmögym- nasiet på senare år fått byggnadsteknis- ka, elkrafttekniska och maskinteknis- ka gymnasielinjer har den allmänt tek- niska linjens popularitet minskat. De sista åren har i medeltal 50 per år exa- minerats på denna linje. Då gymnasieutredningen icke kan fin- na några tungt vägande skäl för att bi- behålla en lärokurs, som i huvudsak är en på visst sätt specialiserad maskintek- nisk lärokurs, föreslår utredningen att denna utbildning successivt indrages i och med införandet av det nya gymna- siet.
Merkantil-teknisk linje finns för när- varande vid tre tekniska gymnasier (Stockholm, Göteborg och örebro). Elevantalet i årskurserna 2 och 3 på de tre linjerna uppgick höstterminen 1961 till 105 och höstterminen 1962 till 110. De sista åren har i medeltal 50 per år examinerats på dessa linjer.
Den merkantil-tekniska linjen kan sä- gas ha gamla anor inom det tekniska gymnasiet. En sådan upprättades nämli- gen redan 1921 (i örebro).
Som tidigare nämnts (8.424 och 8.4.2.5) har flertalet ingenjörer, som arbetar inom kommersiell verksamhet, först några år arbetat inom framför allt konstruktion. Detta torde vara en myc- ket lämplig karriärväg. Man erhåller på detta sätt ingenjörer som i regel är bätt- re förberedda för uppgifterna än ingen- jörer, som utbildats inom merkantil- teknisk linje. På denna linje får näm- ligen de ämnen, i vilka den grundläg- gande och tillämpade tekniken ingår, fö- ga eller intet utrymme. En sådan utbild- ning blir därför — även för kommer- siell verksamhet _— alltför litet ingen- jörsmässig. För att utbilda ingenjörer lämpade för sådan verksamhet torde det i regel vara mest ändamålsenligt att anordna påbyggnadskurser av merkantil typ. Med hänsyn härtill finner utred- ringen att någon merkantilt betonad lärokurs icke bör ingå i den reguljära utbildningen inom gymnasiets tekniska sektor.
I detta sammanhang vill gymnasieut- redningen taga upp följande fråga.
Till gymnasieutredningen har för att tagas i beaktande i samband med fullgö- randet av det åt utredningen givna upp- draget överlämnats framställningar från Sveriges allmänna exportförening, Stif- telsen exportskolan och Utlandssvens- karnas förening angående bl. a. inrät- tande av en exportteknisk gren på mer- kantil-teknisk gymnasielinje.
Styrelsen för dåvarande högre teknis- ka läroverket i Stockholm, som innan ärendet överlämnats till gymnasieutred- ningen yttrat sig över framställningen, har mycket bestämt avstyrkt att en gren av angivet slag för närvarande inrättas vid merkantil-teknisk gymnasielinje.
Den av exportföreningen i första hand förordade läroplanen utgör endast en variant av läroplanen för merkantil- teknisk linje. Den grundläggande och tillämpade tekniken skulle i denna spe- cialisering på samma sätt som gäller den merkantil-tekniska linjen få föga eller intet utrymme.
Exportföreningen hade tänkt sig att exportteknisk utbildning skulle vara sär- skild lämpad bl. a. för utlandssvensk ungdom. Genom Utlandssvenskarnas för- enings försorg insamlades preliminära anmälningar till höstterminen 1962. An- talet preliminärt anmälda var 15. Rek- tor vid det andra tekniska gymnasiet i Stockholm, som enligt en till ärendet fogad promemoria granskat de anmäl- das föregående studier och vistelseort för att därigenom få klarhet rörande un- derlaget för särskild klassavdelning och om antalet sökande, för vilka begrän- sad inträdesprövning skäligen kunde medgivas, uttalar i promemorian att en- ligt hans uppfattning klart framgår att underlag för särskild klassavdelning saknas och att antalet sökande, för vil- ka begränsad inträdesprövning synes komma ifråga, endast är fem.
Gymnasieutredningen kan inte finna att utlandssvensk ungdom, för vilken bl. a. den exporttekniska grenen är av- sedd, skulle vara betjänt av en utbild- ning, som inte är ingenjörsmässig och där även det ekonomiska inslaget av ut- rymmesskäl måste bli svagt. Använd- ningsområdet för den som fått sådan »ingenjörsutbildning» måste bli begrän- sat. Enligt utredningens uppfattning finnes inget skäl varför utlandssvensk
ungdom, av vilka man kan förmoda att en del blir verksamma »här i landet, ej skall få samma nytta av den ingenjörs- utbildning, som erbjuds övrig svensk ungdom.
Med hänsyn härtill och till vad utred- ningen tidigare anfört om de allmänna differentieringsprinciperna finner ut- redningen att en merkantil-teknisk läro- kurs med den föreslagna inriktningen ej bör ingå i den reguljära utbildningen inom gymnasiets tekniska sektor.
Däremot finner utredningen det skä- ligt att åtgärder vidtages för att under- lätta inträdet i svenskt gymnasium för utlandssvensk ungdom med utländsk förutbildning. Utredningen har sig be- kant att vederbörande skolämbetsverk har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.
Cellulosateknisk linje finns vid ett gymnasium (Härnösand). Antalet ele- ver var tidigare obetydligt; under perio- den 1956—60 examinerades årligen lägst fyra och högst sju elever. Läsåren 1961/ 63 ökade elevantalet (årskurserna 2 och 3) förhållandevis kraftigt till 42 höstterminen 1961 och 58 höstterminen 1962. Den procentuella andelen kvinnor på denna linje (ca 20 %) är betydligt högre än på andra linjer med undantag för de kemitekniska och livsmedelstek- niska linjerna. En förklaring till de två senaste årens attraktivitet kan vara att -— mellan Skellefteå och Uppsala — Härnösand är det enda tekniska gymna- sium, där något slag av kemiteknisk ingenjörsutbildning kan erhållas.
Cellulosaindustrins behov av special- utbildade gymnasieingenjörer kan icke betecknas som stort. Enligt den i 8.4.3.6 nämnda utredningen av Kemikontoret fanns inom cellulosa- och annan skogs— industri 1960 ca 220 gymnasieingenjö- rer. För 1965 och 1970 uppskattas be- hovet till ca 310 respektive 340, vilket utslaget på perioden 1961—1970 skulle
innebära ett årligt tillskott av mellan 15 och 20 ingenjörer. Med hänsyn härtill och till vad gymnasieutredningen tidi- gare anfört om de allmänna principer- na för differentiering föreligger en- ligt utredningens mening ej tillräckligt starka skäl för att inom den reguljära gymnasieutbildningen bibehålla en ke- miteknisk lärokurs med speciell inrikt- ning på cellulosateknik.
Den flygtekniska linjen finns vid tek- niska gymnasiet i Norrköping. Antalet elever på linjen (årskurserna 2 och 3) är ringa (32 höstterminen 1962) och den årliga examinationen har såsom framgår av sammanställningen under 8.4.3.1 hållit sig mellan sju och nio un- der de senaste sex åren.
Linjen är reellt sett en maskinteknisk linje med inriktning på flygteknik.
Gymnasieutredningen anser icke skäl föreligga för att bibehålla denna diffe- rentiering.
Även den färgeri- och appreturteknis- ka linjen finns vid gymnasiet i Norrkö- ping. Linjen har icke haft några elever sedan läsåret 1955/56, möjligen beroende på att det enligt särskilda föreskrifter fordras minst fem elever för att under- visning skall få bedrivas på linjen. Dess- förinnan var elevantalet på linjen yt- terst ringa. Under åren 1930—1956 har sammanlagt 34 personer examinerats, d. v. s. i medeltal två per år.
Det föreligger enligt utredningens mening ej några skäl för att i fortsätt- ningen behålla en sådan differentiering.
Den gjuteritekniska linjen (i Jönkö- ping) har funnits sedan tio år tillbaka. Elevantalet vid linjen har aldrig varit stort (23 höstterminen 1962 i årskurser- na 2 och 3) och under de senaste sex åren har den årliga examinationen legat mellan 15 och 7.
Huvudskälet för linjen torde ha varit att tillfredsställa den lokala industrins behov.
Att denna linje inrättats har lett till att gymnasiets möjligheter att ordna ut- bildning inom större fack minskats eller rent av omöjliggjorts. Den enda linje som t. o. m. läsåret 1961/62 därutöver funnits har varit maskinteknisk linje, som dessutom haft en specialisering på träteknik.
Med hänsyn till vad utredningen tidi- gare uttalat om att utbildning, som be- räknas få ringa efterfrågan på arbets- marknaden eller som ger ingenjören små valmöjligheter, icke bör ingå i den nor- mala gymnasieutbildningen bör gjuteri- teknisk differentiering ej förekomma inom det nya gymnasiet.
Den grnvtekniska linjen, som nu fun- nits i fem år i Skellefteå, har aldrig haft något större elevantal (27 elever höst- terminen 1962 i årskurserna 2 och 3). Den årliga examinationen har aldrig överstigit elva.
Då behovet av gruvtekniker är jäm- förelsevis begränsat, bör inte heller en sådan differentiering förekomma inom den reguljära gymnasieutbildningen.
Utredningen kommer att i ett senare betänkande om vuxenutbildningen bl. a. behandla den bergs- och gruvtekniska utbildningen vid bergsskolan i Filip- stad.
Pappersteknisk linje finns vid teknis- ka gymnasiet i Karlstad. Examination på linjen skedde första gången 1960, då 20 elever avlade examen. Under vart- dera av följande två år examinerades 15 ingenjörer.
Med hänsyn till bl. a. den relativt ringa efterfrågan på ingenjörer med så- dan utbildning bör en dylik differentie- ring ej ingå i den reguljära tekniska gymnasieundervisningen.
Den produktionstekniska linjen i Viäs- terås examinerade ingenjörer första gången 1959. Antalet årligen examine- rade har hållit sig omkring 15.
Denna linje är närmast att betrakta
;
f
ji . .
som en maskinteknisk linje med en mycket stark mot produktion inriktad specialisering. Denna har skett på be- kostnad av konstruktions- och energi- ämnena, för vilka utrymmet med hän- syn till den starka Specialiseringen bli— vit ytterst ringa. Den som examineras från denna linje är knappast använd— bar som konstruktör. Det har ifråga- satts om icke den svaga utbildningen i konstruktion och energi rent av är till men för det framtida arbetet som pro- duktionsingenjör.
Gymnasieutredningen har under 8.4.3.3 hävdat att en funktionsdifferen- tiering borde få komma till stånd, en- dast om detta kunde ske utan att all- varligt inkräkta på den nödvändiga bredden av ämnesutbildningen.
Konstruktionen av den produktions- tekniska linjen fyller enligt utred- ningens uppfattning icke sistnämnda villkor.
Genom sista årskursens obligatoriska specialarbete inom den föreslagna re- guljära maskintekniska utbildningen blir det som tidigare nämnts möjligt att ge denna utbildning en viss inrikt- ning på produktion sam-tidigt som man behåller den nödvändiga bredden i äm- uesutbildningen. Med hänsyn härtill har gymnasieutredningen funnit att någon speciell produktionsteknisk dif- ferentiering ej längre bör ingå i den reguljära tekniska gymnasieutbild- ningen.
Skeppsbyggnadslinje vid 3-årigt tek- niskt gymnasium finns i Göteborg. Exa- mination på linjen skedde första gången 1940. Den har aldrig överstigit nio per år. I Malmö finns vidare en sådan linje inom 3-årig specialkurs. Även där är den årliga examinationen ytterst ringa.
Med hänsyn till vad utredningen un- der 8.4.3.2 uttalat om de allmänna prin- ciperna för differentiering _— utbild-
ningen får ej ha ringa efterfrågan eller ge ingenjören små valmöjligheter — finner gymnasieutredningen att denna differentiering ej längre bör ingå i den reguljära tekniska gymnasieutbildning- en.
Textilteknisk gymnasielinje finns vid två tekniska gymnasier, Borås och Norr- köping. Sedan flera år har linjen vid sistnämnda gymnasium ej haft några elever. För denna sistnämnda linje gäl- ler liksom för den färgeri- och appre- turtekniska linjen att elevantalet måste uppgå till minst fem för att textilteknisk undervisning skall meddelas.
Vid båda linjerna är den speciella textiltekniska utbildningen förlagd till textilinstitutet i Borås respektive Len- nings textiltekniska institut, vilka -— så- som villkor för statsbidrag till institu- ten — är skyldiga att utan kostnad för statsverket bestrida den speciella ut- bildningen.
Den textiltekniska utbildningen är att betrakta som en branschdifferentiering.
Frågan om utbildningen av textil— och konfektionstekniker har behandlats av särskilda sakkunniga för utredning rö- rande textil- och konfektionsindustrins utbildningsbehov (stencil, Ecklesiastik- departementet 1962z3). I betänkandet uttalar de sakkunniga beträffande det kvantitativa utbildningsbehovet av gym- nasieingenjörer inom textil- och konfek- tionsindustrin bl. a., att enligt uppskatt- ningar av Sveriges textilindustriförbund och Sveriges konfektionsindustriförbund det önskvärda nyanställningsbehovet av gymnasieingenjörer under den närmaste tioårsperioden uppgår till sammanlagt ca 300. Härav faller huvudparten på textilindustrin. Förbunden anser att ca 200 behöver teknisk gymnasieutbildning med textil- och konfektionsteknisk in- riktning. De sakkunniga anser vidare att det årliga genomsnittliga behovet, ca 20
sådana ingenjörer, väl motiverar en särskild utbildningslinje för textil— och konfektionsingenjörer.
De senaste årens obetydliga elevin- tresse för textilteknisk utbildning kan till en viss grad ha berott på den kris, som textilindustrin har genomgått. I förenämnda betänkande har det årliga behovet av gymnasieingenjörer med spe- ciell textil- och konfektionsteknisk ut- bildning angivits ej vara större än ca 20. Med hänsyn till de allmänna diffe- rentieringsprinciperna kan gymnasieut- redningen icke finna att en textilteknisk lärokurs längre bör ingå i den reguljära tekniska gymnasieutbildningen.
Värme- och sanitetsteknisk linje finns vid gymnasiet i Göteborg med examina- tion första gången 1958. Vid gymnasiet i Luleå finns vidare en specialisering inom värme- och sanitetsteknik på den maskintekniska linjen, med examina- tion första gången 1961. Antalet exa- minerade är ganska ringa.
Ett stort behov av ingenjörer med vår- me-, ventilations- och sanitetsteknisk ut- bildning föreligger otvivelaktigt. Utred- ningen kan dock icke finna att behovet är så stort att det motiverar en sär- skild differentiering inom den regul- jära gymnasieorganisationen.
Värme-, ventilations- och sanitetstek- niken föreslås skola beredas visst ut- rymme inom de byggtekniska studie- gångarna genom införande av ett nytt ämne, benämnt VVS.
Den livsmedelstekniska linjen inrät- tades såsom tidigare nämnts vid tek- niska gymnasiet i Hälsingborg från och med läsåret 1962/63 efter att tidigare några år ha funnits som en specialise- ring inom kemiteknisk linje. Antalet ordinarie elever på denna linje höst- terminen 1962 var 17 i årskurs 3 och 14 i årskurs 2. Samtidigt var elevanta- let på Hälsingborgsgymn-asie-ts allmän- na kemilinje 26 respektive 46. Det
kvinnliga inslaget på den livsmedels- tekniska linjen är påfallande högt, hälften av elevantalet.
Som specialisering inom kemiteknisk linje var denna utbildning föga diffe- rentierad från denna linje. Men som egen linje har utbildningen fått en in- riktning som innefattar en kraftig spe- cialisering. Den livsmedelstekniska ut- bildningen ger numera icke såsom den tidigare specialiseringen någon bred kemiteknisk utbildning. Härigenom kommer de nyexaminerades använd- ningsområde att begränsas i mycket hög grad.
I den under 8.4.3.6 refererade under- sökningen om behovet av gymnasie- ingenjörer med kemiteknisk utbildning anges bl. a. att antalet gymnasieingen- jörer med placering inom livsme-dels- industrin 1960 uppgick till i det när- maste 100 samt att behovet av sådana ingenjörer inom denna industri beräk- nas år 1965 ha stigit till ca 170 och 1970 uppgå till ca 230. Utslaget på pe- rioden 1961—1970 skulle nyrekryte- ringsbehovet sålunda uppgå till ca 15 per år. Behovet kan sålunda ej beteck- nlas som stort.
Med hänsyn till vad utredningen ti- digare anfört om de allmänna differen- tieringsprinciperna — utbildningen får ej ha ringa efterfrågan på arbets- marknaden eller ge ingenjören små val- möjligheter _ föreligger enligt utred- ningens uppfattning ej tillräckligt star- ka skäl för att i den reguljära utbild- ningen bibehålla den speciella livsme- delstekniska utbildningen.
Utbildningen inom den nuvarande materialtekniska linjen behandlas sär- skilt under 8.4.5.2.
Specialiseringar inom befintliga lin- jer. Genom den konstruktion, som före- slagits beträffande de byggtekniska och eltekniska lärokurserna (jfr 8.4.3.4, 8.4.3.5 och kapitel 9), blir i stort sett de
behov tillgodosedda, vartill den väg- och vattenbyggnadstekniska specialisering- en inom byggnadsteknisk linje samt spe- cialiseringarna på elektronik och styr- nings— och regleringsteknik inom el- krafttekniska och teletekniska linjerna syftar. Av övriga specialiseringar an— ser utredningen, på skäl som anförts be- träffande produktionsteknisk linje (jfr ovan), att den produktionstekniska spe- cialiseringen inom maskinteknisk linje inte bör förekomma inom teknisk gym- nasieutbildning i annan form än som enligt 8.4.3.3 föreslagits beträffande in- riktningen av specialarbetet i den re- guljära maskintekniska utb-ildningen. Den regleringstekniska specialisering- en inom maskinteknisk linje kan av- vecklas på grund av att detta ämnes- område i viss mån blir tillgodosett inom den nya maskintekniska lärokursen. Den trätekniska Specialiseringen inom ma- skinteknisk linje, vilken specialisering redan börjar i årskurs 2, har ett så litet avnämarområde att den bör avvecklas.
Nya linjer. Till gymnasieutredningen har för att tagas i övervägande i sam- band med fullgörandet av det åt utred— ningen givna uppdraget överlämnats en framställning från Lycksele stad an- gående inrättande av en skoglig teknisk gren eller linje vid gymnasiet i Lyck- sele.
På grund av -bl. a. osäkerheten i utbildningsmålet har den kommitté i Lycksele, som arbetat med denna fråga, icke ansett sig kunna framlägga något förslag till läroplan. Beträffande det kvantitativa behovet uttalar kommittén att en sammanställning från vissa pre- sumtiva arbetsgivare bl. a. visar »att det finns ett bestämt behov av tekniskt ut- bildad skoglig arbetskraft och att nu- varande utbildningsanstalter icke synes hinna ge denna utbildning».
Med hänsyn till vad gymnasieutred- ningen tidigare anfört om de allmänna
principerna för differentiering kan ut- redningen icke finna att skäl föreligger för att inom den reguljära tekniska ut- bildningen anordna särskild skoglig tek- nisk kurs. Det synes riktigare att genom påbyggnadskurser tillgodose det utbild- ningsbehov inom området, som kan fö- religga.
8.4.4 Möjligheter att inom föreslagna läro- kurser medge vissa variationer
8.4.41 Gymnasieutredningen har under 8.4.3.3—6 föreslagit att inom gymna- siets tekniska sektor skall i sista årskur- sen finnas sex studiekurser, en maskin— teknisk, en anläggningsteknisk, en hus- byggnadsteknisk, en elkraftteknisk, en teleteknisk och en kemiteknisk. Dessa studiekurser motsvarar närmast de i nu- varande tekniska gymnasium inrättade maskintekniska, byggnadstekniska (inkl. specialisering inom väg— och vatten- byggnadsteknik), elkrafttekniska, tele- tekniska och kemitekniska linjerna. In- om de maskintekniska och kemitekniska studiekurserna kommer det vidare att finnas vissa möjligheter till individuell inriktning genom ett större obligato- riskt arbete som skall utföras i sista årskursen, vilket såsom framgår av 8.4.3.3 för maskinteknikernas del skall vara inriktad på antingen konstruktion eller produktion. Under avsnittet 8.4.3.7 har gymnasie- utredningen av olika skäl _— främst med hänsyn till vad utredningen under 8.4.3.2 uttalat om de allmänna princi- perna för differentiering -— föreslagit, att lärokurser motsvarande övriga vid de tekniska gymnasierna förefintliga linjer och specialiseringar (utom mate- rialteknisk linje som särskilt behandlas under 8.4.5.2) icke skall vara inrättade inom gymnasiets tekniska sektor.
8.4/I.? Genom den föreslagna begräns- ningen av antalet studiekurser i sista
årskursen till sex kommer vissa nä— ringsgrenar och branscher icke att kun- na få nyexaminerade gymnasieingenjö- rer, som i samma utsträckning som nu är fallet är speciellt utbildad-e för dessa avnämare.
När gymnasieutredningen i det före- gående framlagt sitt förslag, vilket inne- bär en avsevärd begränsning av nuva- rande differentiering, har en betydelse- full motivering varit att många av de nu förekommande linjerna och specialise— ringarna motsvarar ett mycket ringa av- nämarbehov. Man kan givetvis diskutera om inte andra faktorer än antalet ingen- jörer kan åberopas vid en bedömning av i vad mån samhället bör ställa ut- bildning till förfogande, exempelvis exportsiffror och konsumtionsvärden. Av landets totala export belöper sig så- lunda 23 % på pappers- och massain- dustrin —- för skogsindustrierna till- sammans är siffran 31 %. Textilkon- sumtionen uppgår till 5 miljarder kro- nor per år.
8.4.43 Med hänsyn härtill och med kän- nedom om vissa avnämares intresse att få nyexaminerade ingenjörer, som är mer eller mindre specialutbildade, har utredningen övervägt om det icke skulle vara möjligt att inom ramen för de sex föreslagna studiekurserna i högs- ta årskursen medge vissa mindre om- fattande variationer, som antingen helt eller i varje fall delvis kunde tillfreds- ställa sådana avnämare. Utredningen har funnit att detta i viss utsträckning bör vara möjligt men att därvid restrik- tivitet måste tillämpas. Utbildningen får nämligen ej bli så specialiserad att den lärokurs, inom vilken en viss variation skall finnas, mister sin ursprungliga karaktär. Vidare bör en sådan utbild- ning ba riksrekrytering och anordnas endast vid ett begränsat antal skolor i landet.
Nedan angives några förutsättningar, som enligt gymnasieutredningens upp- fattning bör föreligga för att sådana variationer skall medgivas.
Behovet av ingenjörer med viss spe- cialutbildning bör vara klart dokumen- terat och någorlunda kontinuerligt, vil- ket emellertid inte behöver betyda att sådan utbildning måste komma till stånd varje år. För att utbildning skall anord- nas bör vidare ett visst minimiantal ele- ver anmäla sig, lämpligen en halv klass.
Varje specialutbildning måste givetvis koncentreras till någon eller några or- ter men det bör stå envar, som har erfor- derlig förutbildning, fritt att _ obero- ende av elevområde -— söka och kunna bli antagen till utbildningen. Det blir sålunda fråga om s. k. riksrekrytering till denna utbildning.
På gymnasieorten eller i dess närhet bör finnas representerad den typ av in- dustri, som har användning av sådana specialutbildade ingenjörer. Då man ej alltid kan räkna med att den ifrågasatta specialutbildningen kan återkomma var- je år, blir det som regel ej heller möjligt att för utbildningen i fråga ha fast an- ställda lärare. Man får i stället lita till utomstående som lärare, varvid sam- arbete blir naturligt med industriföretag i branschen. Därjämte utgår gymnasie- utredningen från att —— såsom närmare utvecklas i det följande -— industrin i viss utsträckning kommer att medverka genom att ställa också andra resurser till förfogande.
Vad gymnasieutredningen under 8.4. 3.2 uttalat beträffande de allmänna syn- punkterna på differentieringen innebär att den nu ifrågasatta utbildningen ej får bli så speciell, att den nyblivne in- genjören icke kan eller har svårt att få arbete inom områden, som den regul- jära utbildningen avser att täcka. Detta villkor blir uppfyllt om för specialise- ringen utnyttjas det timtal, som ansla-
gits för specialarbetet i sista årskursen. Såsom tidigare nämnts och närmare kommer att behandlas under kapitel 9 föreslår utredningen att sådant arbete skall finnas i de maskintekniska och kemitekniska studiekurserna samt om- fatta fem respektive fyra veckotimmar. Även om den tid som avsatts för spe- cialarbetet disponeras för en speciell variant blir timtalen för övriga ämnen tillräckliga för att kunna meddela en ämnesutbildning som täcker breda av- uämarområden och ger den nyexamine— rade goda valmöjligheter på arbets- marknaden.
Såsom framgått av 8.4.3.3 föreslås för maskinteknikernas del att special- arbetet i den reguljära utbildningen blir inriktat på antingen konstruktion eller produktion. Därvid kan man —- utan att därför bredden i utbildningen eftersättes — välja konstruktionsupp- gifter och vid behandlingen av produk- tionsmetoderna hämta exempel inom ett visst speciellt område med anknyt- ning till ortens industri, exempelvis flygteknik, pappersteknik eller textil- teknik. Härigenom bör det bli möjligt att till viss del ersätta den utbild- ning som för närvarande meddelas inom vissa speciallinjer eller speciali- seringar inom linjer.
Därtill bör nu — under de förutsätt- ningar gymnasieutredningen angivit i det föregående och ytterligare återkom- mer till —— vissa variationer inom maskinteknisk lärokurs kunna ifråga- komma genom att tiden för specialar- betet användes för undervisning i nå- got i den reguljära kursen ej ingående ämne, exempelvis VVS eller textilme- kanik.
På samma sätt bör den tid (4 vtr) som inom den reguljära kemitekniska utbildningen föreslås ställas till förfo- gande för elevernas större specialarbe- te kunna få utnyttj-as för undervisning
inom något speciellt ämne. Härigenom kan inom kemiteknisk lärokurs erhål- las variationer inriktade på exempelvis cellulosakemi, livsmedelskemi eller textilkemi.
För bygg- och elteknikernas del har som angivits i 8.4.3.4 och 8.4.3.5 före- slagits att utbildningen skall i sista års- kursen differentieras i ett andra steg.
Enligt gymnasieutredningens mening föreligger för dessa lärokursers vid- kommande ej behov av ytterligare va- riationer.
Utredningen har i 8.4.3.2 påvisat vis- sa nackdelar, som är förenade med före- komsten av nuvarande speciallinjer. Bl. a. har framhållits att speciallinjerna minskat gymnasiets möjligheter att ord- na utbildning inom större fack för sina elever. Inrättandet av en måhända årli- gen återkommande speciell utbildning (variant) får ej ha denna verkan. Denna olägenhet kan elimineras, om vid den skolenhet, där den speciella utbild- ningen skall anordnas, finns möjlighe- ter att i sista årskursen få utbildning inom samtliga sex reguljära studiekur- ser. Då det måhända inte blir möjligt att vid samtliga de gymnasier, som av- ses skola ge fullständig teknisk utbild- ning, i sista årskursen inrätta alla de sex studiekurserna, torde specialutbild- ning ifrågakomma i första hand vid de större gymnasierna. Självfallet måste den studiekurs, av vilken specialutbild- ningen utgör en variant, vara represen- terad vid skolan.
Kostnaderna för specialutbildning kan i vissa fall bli betydande, om 10- kaler och undervisningsmateriel måste anskaffas enbart för detta ändamål. Även utnyttjandegraden måste bli ringa. I de fall då det redan finns speciallokwa- ler och utrustning vid de tekniska gym- nasierna, kommer dessa givetvis, då så är lämpligt, att användas. I övrigt behö- ver emellertid ej uppkomma några sär-
skilda kostnader för lokaler och mate- riel med hänsyn till att specialutbild- ningen avses skola bedrivas i nära sam- arbete med industri, som har erforder- lig specialutrustning. Den större rör- lighet i fråga om specialutbildn-ingens innehåll och omfattning, som med nöd- vändighet måste föreligga, gör det f. ö. inte ändamålsenligt att uppföra och ut- rusta särskilda lokaler för specialut- bildning. Gymnasieutredningen räknar sålunda med att det allmänna ej kom- mer att engagera sig i nyanskaffning av lokaler och undervisningsmateriel för här avsedd specialutbildning. Övriga kostnader, främst lärarkostnader, synes böra bestrida-s på samma sätt som mot- svarande kostnader för -den reguljära utbildningen.
84.44 Utredningen har icke ansett sig böra utarbeta några läroplaner för här avsedd speciell utbildning. Det är näm- ligen knappast möjligt att nu med någon säkerhet uttala sig om inom vilka om- råden sådan speciell utbildning kan komma i fråga. Utredningen anser att det bör ankom- ma på Kungl. Maj:t att medge sådana variationer inom reguljär studiekurs.
8.4.5 Försöksverksamhet med nya differentieringar
8.4.51 Allmänna synpunkter. Att gym- nasieutredningen nu stannat för sex lärokurser i den reguljära utbildningen innebär självfallet icke att man för all framtid kan binda sig för just detta an- tal eller dessa kurser. Med hänsyn till teknikens utveckling måste kurserna fortlöpande moderniseras och tillföras nytt stoff samtidigt som äldre stoff ut- rensas. Befinnes en modernisering nöd- vändig, bör den ske på en gång över hela fältet. I vissa fall kan det vara be- hövligt att moderniseringen föregås av
försöksverksamhet vid någon eller några skolenheter. Det centrala skolämbets- verket bör äga besluta härom. Teknikens utveckling kan leda till att behov uppkommer av ingenjörsutbild- ning inom helt nya områden, en utbild- ning som så småningom kan bli helt jämställd med utbildningen inom de re— guljära lärokurserna. I dessa fall synes det nödvändigt att försök anställes in- nan en helt ny sådan utbildning införes över hela landet. Visar det sig därvid att den nya utbildningen är tillräck- ligt attraktiv och efterfrågad bör det övervägas om den ej bör bli permanent antingen i form av en differentiering från och med näst sista årskursen eller en differentiering i sista årskursen och byggande på någon av studiekurserna i näst sista årskursen. Vilken av des- sa differentierin—gsmodeller man väljer måste bli beroende av hur mycket skild från övriga studiekurser utbildningen måste vara. En fullständig differentie— ring bör dock endast komma i fråga om behovet är mycket stort och i så fall införas vid flertalet av de skolenheter, som kommer att ha en sista årskurs inom den reguljära utbildningen.
8.4.5.2 Materialteknisk differentiering. Under de senaste åren har frågan om en speciell materialteknisk utbildning ak- tualiserats. Jernkontoret och Sveriges mekanförbund har i olika sammanhang påyrkat att en sådan utbildning måtte anordnas vid de tekniska gymnasierna, i första hand i form av självständig lin- je. Detta ledde bl. a. till att vid teknis- ka gymnasiet i Jönköping fr. o. m. läs- året 1962/63 inrättades en speciell ma- terialteknisk linje, med differentiering fr. o. m. årskurs 2. Antalet elever, som började sådan utbildning höstterminen 1962, var 15 av totalt 115 elever & års- kurs 2. Till gymnasieutredningen har, för att
tagas i beaktande vid utredningens ar- bete, överlämnats en framställning från dåvarande styrelsen för högre tekniska läroverket i Västerås angående inrät- tande från och med läsåret 1962/63 av en materialteknisk linje.
I en till gymnasieutredningen i sep- tember 1962 överlämnad promemoria har Sveriges mekanförbund bl. a. an- fört följande.
»Mot bakgrunden av den snabba utveck- lingen på materialområdet, de stora vär- den det gäller samt de av ökande kostnader och skärpt konkurrens starkt stegrade kra- ven på ekonomisk lönsamhet konstateras förekomsten av ett växande behov av gym— nasieingenjörer med fördjupade kunskaper om såväl metalliska som icke-metalliska material samt dessas användning.
Ett ökat materialkunnande erfordras hos stora grupper av ingenjörer. På många om- råden hindras utvecklingen av brist på lämpliga material. Det gäller vidare att välja rätt material genom att vara förtro- gen med funktionsegenskaperna hos gam- la såväl som nya material (de senares an— tal ökar hastigt). Det gäller även att kän- na sådana av strukturtillståndet betingade materialegenskaper, som kan påverka pro— duktionskostnaderna vid förekommande formgivningsmetoder (gjutning, sintring, plastisk bearbetning och skärande bearbet- ning). Varje procents sänkning av enbart verkstadsindustrins totala materialkostnad betyder en årlig besparing av 40 miljoner kronor. Slutligen gäller det att få perso- nal, som är förtrogen med kontroll- och mätningsapparatur i både verkstäder och laboratorier och som i ökande antal erford- ras vid övergång till mekaniserade och auto— matiserade produktionsprocesser.
Nuvarande respektive hittills föreslagna utbildningsmöjligheter anses helt otillfreds- ställande när det gäller materialtekniker och laboratorietekniker för den betydande del av vårt lands industri som förädlar metalliska material och deras moderna komplement, bl. a. plasterna.
Efter en analys av funktioner och arbets- uppgifter där fördjupat materialkunnande erfordras konstateras att det nu behövs en ny ingenjörstyp, som har materialkunskap som väsentlig grund för sin verksamhet. Det gäller främst att utnyttja tillgängliga
material på rätt sätt med särskild tonvikt på de ekonomiska konsekvenserna.»
Mekanförbundet beräknar att beho- vet av sådana ingenjörer kommer att be- tydligt överstiga 150 per år samt fram- håller vidare bl. a. att en sådan utbild- ning vore väl lämpad för kvinnliga stu- derande.
Såsom tidigare i korthet berörts (jfr 8.4.3.3—6) och närmare kommer att ut- föras i kapitel 9 avser gymnasieutred- ningen att förstärka materiallärans ställ— ning inom samtliga sex lärokurser. Med hänsyn till den ram, som finns för un- dervisningen, är det dock klart, att den ökade materialtekniska undervis- ningen inte kan nå upp till den nivå som Sveriges mekanförbund i sitt förslag syf- tar till, nämligen att meddela grundliga kunskaper om såväl metalliska som icke- metalliska material.
Huruvida inom det framtida gymna- siets tekniska sektor bör finnas en sär- skild materialteknisk lärokurs och hur den i så fall bör vara uppbyggd och vad den skall innehålla är en fråga som knappast kan avgöras utan föregående försöksverksamhet.
Även om gymnasieutredningen anser att skäl förebragts för en förstärkning av den materialtekniska utbildningen är utredningen nu icke beredd att förorda att denna utbildning meddelas i form av en med exempelvis maskinteknisk diffe- rentiering parallell materialteknisk dif- ferentiering, d. v. 3. en differentiering som börjar fr. 0. m. näst sista årskur- sen. Å andra sidan har utredningen funnit att starka skäl talar för en för- söksverksamhet på området.
Man kan tänka sig denna försöksverk- samhet organiserad enligt följande två modeller:
antingen i form av differentiering i sista årskursen, byggande på maskin- teknisk och/eller kemiteknisk studiekurs i näst sista årskursen,
eller som en variant enligt i 8.4.4 skis- serad modell av maskinteknisk och/el- ler kemiteknisk studiekurs i sista års- kursen.
Gymnasieutredningen föreslår att bå- da modellerna prövas. Av gymnasieut— redningens läroplansexperter har utar- betats två alternativa förslag till kurs- plan enligt den första modellen, det ena alternativet byggande på maskinteknisk studiekurs i näst sista årskursen och det andra alternativet på kemiteknisk stu- diekurs i näst sista årskursen. Gymna- sieutredningen, som icke är beredd att taga slutlig ställning till föreliggande förslag till kursplaner, föreslår att de- samma överlämnas till vederbörande centrala skolämbetsverk för vidare bear- betning. Åt det centrala skolämbetsver- ket bör vidare uppdras att utarbeta kursplaner enligt den andra försöksmo- dellen.
Beträffande förläggningen av försöks- verksamheten synes det lämpligt att den första modellen prövas vid gymnasiet i Jönköping, varigenom det blir möj- ligt att tillgodogöra sig erfarenheterna även av den materialtekniska utbild- ning, som redan bedrives där. Det tor- de ankomma på vederbörande centrala skolämbetsverk att dels besluta vid vil- ka andra gymnasier försöksverksamhet med materialteknisk utbildning må be— drivas, dels ange de närmare riktlin— jerna för försöksverksamheten.
8.4.6 Praktik
8.4.61 Gymnasieutredningen har under avsnittet 8.4.3.3—8.436 i korthet berört det ämnesteoretiska innehållet i de före- slagna sex reguljära lärokurserna. I praktiskt taget all ingenjörsutbildning i de tekniskt mer avancerade länderna ingår som fordran för erhållande av slutbetyg även en viss tids praktiskt ar- bete av industriell art, vilket kan vara
förlagt före skolstudierna, under de- samma eller såväl före som under skol- studierna. Det främsta skälet för ford- ran på praktik torde vara att den teore- tiska undervisningen, särskilt i de tek- niska tillämpningsämnena, ansetts kun- na förstås riktigt, endast om eleven har någon kunskap om industriellt ar- bete inom fackområdet. Den teoretiska undervisningen, menar man, skall stöd- jas av praktiska erfarenheter på områ- det och kan därigenom göras mer le- vande och begriplig. Gymnasieutredningen skall i det föl- jande dels redogöra för praktikfrågans utveckling inom den tekniska gymna- sieutbildningen här i landet och om praktikfordringar vid tekniska läroan- stalter utomlands, dels diskutera skä- len för och emot praktik samt dennas innehåll och längd. En mer ingående behandling av praktikens längd och ut- formning tas upp i följande kapitel.
8.4.6.2 För inträde vid eller slutbetyg från de nuvarande tekniska gymnasier- nas föregångare, de tekniska elementar- skolorna, uppställdes ej några krav på praktik. I undervisningen i de tekniska elementarskolorna ingick emellertid visst verkstadsarbete. Många elever hade dock praktik före inträdet i skolan. Med motiveringen att det för ett ef- fektivt tillgodogörande av den tekniska undervisningen vore synnerligen fördel- aktigt att eleverna ej vore alldeles främ- mande för det industriella arbetet för- ordade 1916 års sakkunniga för utform- ningen av bl. a. den lägre tekniska un- dervisningen att för slutbetyg i det av de sakkunniga föreslagna tekniska gym- nasiet skulle fordras minst sex månaders yrkespraktik. Enligt 1919 års stadga för tekniska fackskolor och tekniska gYmnasier kräv- des i fråga om sistnämnda skolform dels minst två månaders praktik för inträde,
dels ock för uppflyttning till sista års- kursen så lång praktik att den tillsam- mans med förpraktiken uppginge till minst sex månader. Om praktikens art föreskrevs ej annat än att vederböran- de skulle ha »deltagit i industriellt ar- bete av den art, att det kan anses vara en god förberedelse för studierna på gymnasiet». Det ankom på rektor att godkänna eller icke godkänna prakti- ken.
1919 års föreskifter om praktik inflöt i oförändrad form i 1956 års bestämmel- ser om högre tekniska läroverk, vilkas föreskrifter om praktik genom Kungl. brev den 12 januari 1963 förklarats sko- la äga fortsatt giltighet intill utgången av budgetåret 1964/65.
8.4.63 I de flesta västeuropeiska länder krävs vid teknisk utbildning, motsva- rande svensk gymnasieingenjörsutbild- ning, längre praktik än här i landet. Föreskrifterna om praktikens längd, dess sammansättning och dess tidsmäs- siga förlängning varierar från land till land. I exempelvis Danmark och Schweiz föreskrives en traditionell tre- till fyra- årig lärlingsutbildning, avslutad med ge- sällprov, vid vilket endast färdigheter att tillverka branschens produkter prö- vas. I exempelvis Finland, Norge och Västtyskland krävs ett till två års prak- tiskt arbete inom branschen, men ställs å andra sidan ej några krav på prakti- kantens manuella skicklighet. I England föreskrives visserligen en tvåårig lär- lingstid (apprenticeship), men i verk- ligheten krävs ingen som helst yrkes- arbetarutbildning. I Nederländerna har för några år sedan införts ett års prak- tik mellan andra och tredje årskurser- na.
8.4.6.4 Man torde utan överdrift kunna säga att praktiken inom gymnasiets tek- niska sektor varit en av de mest debatte—
rade frågorna inom den tekniska un- dervisningen. Gymnasie—utredningen och dess experter har i denna fråga haft ett stort antal diskussioner med olika av- nämare av gymnasieingenjörer, före- trädare för tekniska gymnasier, veder- börande lärarorganisation och organi- sationer som representerar ingenjörer. Då praktiskt taget alla varit eniga om att praktik i större eller mindre omfatt- ning är nödvändig, har diskussionerna i huvudsak kommit att röra sig om tre huvudfrågor nämligen
a) praktikens förläggning, varvid bl. a. frågan om förpraktikens vara eller icke vara debatterats,
b) praktikens längd, samt
c) praktikens utformning.
Innan gymnasieutredningen går in på de tre huvudfrågorna vill utredning- en här blott uttala, att utredningen för sin del finner praktik nödvändig. En rätt upplagd praktik effektiviserar un- dervisningen och gör den mer realis- tisk, -den medför tidsvvinxster för under- visningen i de tekniska ämnena samt förkortar anpvassningstiden i näringsli- vet efter examen.
8.4.6.5 Frågan om praktikens förlägg- ning har starkt influerats genom infö- rande-t på sin tid av treveckorssemes— ter och — ännu mer accentuerat — genom fyraveckorssemestern. Industrins fyraveckorssemester kan komma att medföra att »det blir svårt att i regel ta ut mer än sex veckors praktik under sommarferierna. I jämförelse med nu- varande och tidigare förhållande kan detta medföra ett bortfall av praktiktid. För att kompensera detta bortfall har diskuterats olika möjligheter. Ett upp- slag har varit att för den tekniska läro- kursen frångå det traditionella läsåret: praktiken skulle delvis förläggas till skoltid median återläsning skulle ske
under normal ferietid. Ett annat dis- kussionsupwpslxag har varit att förlägga viss tids praktik till skoltid på det sättet 'att eleverna växlar så att under en viss tid ena hälften av klassen går kvar i skolan medan den andra hälften av klassen praktiserar och omvänt under en annan tid. Visserligen skulle själva skoltiden härigenom bli något avkortad men detta, menar man, måste samtidigt vägas mot att skolundervis- nvingen blir effektivare i halv klass.
Gymnasieutredningen måste avvisa dessa uppslag. Olika förlagda läsår vid skilda skolformer innebär stora olägen- heter. Ett annorlunda förlagt läsår för teknisk lärokurs måste komma att väc- ka opposition från såväl elever som för- äldrar och lärare och från skolorganisa- torisk synpunkt är förslaget även svårt att genomföra; bl. .a. förstör det alla möjligheter till samläsning med andra lärokurser inom gymnasiet. Beträffande det andra di-skussionsuppslaget vill ut- redningen fnamhålla. att utredningen icke är övertygad om att skolundervis— ningen härigenom skulle bli så mycket effektivare att den kompenserade den förkortade skoltiden. F. ö. medför en sådan anordning även pedagogiska olä— genheter inom en klass och svårigheter ur .samläsningssynpunkt.
Ett tredje uppslag är anordnande av växelutbildning, d. v. s. 'att vässa pnak- tikperioder med under skolans inseen— de ordnad praktisk utbildning inlägges i studietiden och växlar med »den teore- tiska utbildningen.
D'enna tanke togs upp av 1948 års tekniska skolutredning i betänkandet Teknisk—a skolutbildningen (SOU 1955: 21) , som bl. a. framhöll att, då utländska erfarenheter av en sådan utbildning syntes Vara goda, det här i landet borde beredas möjlighet att försöksvis pröva sådan utbildning. Statsmakternas beslut blev att det uppdrogs åt över-styrelsen
för yrkesutbildning att söka få till stånd en försöksverksamhet på områ- det. Då genomförandet av en sådan ut- bil-dningsgång även i begränsad omfatt- ning kräver omfattande förarbete av respektive skola i samråd med de före- tag, som skall medverka, och det är svårt att utforma praktiken så att den blir av lämplig art och så att tiden ut- nyttjas rationellt, har det varit möjligt att först från och med läsåret 1962/63 igångsätta sådan utbildning vid ett tek- niskt gymnasium. Verksamheten omfat- tar där endast produktionsteknisk gren av maskinteknisk linje och 17 elever.
Med hänsyn till den ringa erfarenhet som här i landet finns av växelutbild- ning anser sig gymnasieutredningen nu ej kunna föreslå att sådan mera regul- järt införes. Utredningen förutsätter att Skolöverstyrelsen med uppmärksamhet följer pågående försök samt söker sti- mulera till vidgad försöksverksamhet på området.
Ett annat sätt att få ut mer praktik är att fordra längre förpraktik. Av skäl, som nedan närmare kommer att ut— vecklas, föreslår emellertid utredning- en att krav på förpraktik ej längre upp- ställes.
1948 års tekniska skolutredning dis- kuterade i betänkandet Tekniska skol- utbildningen (SOU 1955:21) visserli- gen förpraktiken men icke direkt ut- ifrån synpunkten huruvida kravet på förpraktik kunde slopas. Frågan gällde i stället om man kunde kräva längre förpraktik. Efter att ha erinrat om att skälet till att förpraktiken begränsats till två månader vore att en oavbruten skolgång härigenom möjliggjordes, för- klarade tekniska skolutredningen att den med hänsyn härtill och till att tek— niska gymnasiet vore avsett att fylla sin uppgift som parallell till andra gym- nasielinjer icke kunde föreslå någon förlängning av förpraktiktiden. Utred-
ningen ansåg vidare att då gällande fordran på förpraktik (två månader) borde bibehållas.
Såsom ovan framhållits kommer ge- nom wfyraveckorssemestern praktiska svårigheter att uppstå att under en som— marferie kunna få ut mer än sex vec- kors praktik. I och för sig kunde man naturligtvis nöja sig med att kräva en— dast minst sex veckors förpraktik. Med hänsyn till att industrisemestrarna som regel torde komma att förläggas till juli månad eller med början efter midsom- mar kommer en sådan sex-veckors prak- tik ofta att bli uppdelad i två perioder. Det säger sig självt att värdet av en» så— dan delad praktik knappast kan bli stort, om den icke är väl planlagd och övervakad.
En annan omständighet, som man måste ta den största hänsyn till, när man diskuterar förpraktik, är om det överhuvud kan bli möjligt för industrin att ställa erforderligt antal praktik— platser till förfogande. Som i korthet nämnes i det följande och närmare ut- föres under kapitel 9 kommer utred- ningens förslag om praktik under gym- nasietiden bl. a. att innebära ett behov 1970 av närmare 12000 praktikplatser under sommaren. Härtill kommer be- hövliga praktikplatser för de tekniska högskolornas elever. överslagsvis kan man beräkna det totala antalet erfor— derliga sommarpraktikantplatser för ele- ver vid tekniska högskolor och gymna— sier till uppemot 18000. Vidare kom— mer att erfordras praktikantplatser för 6 000—7 000 elever vid de tekniska fack— skolorna. Dessa elever kommer visser- ligen i regel att praktisera ett helt år men det är att förmoda att härigenom även ett inte obetydligt antal av de tillgängliga sommarpraktikantplatserna kommer att tas i anspråk av fackskole- elever. Industrins praktikantplatser och instruktörer bör enligt utredningens me-
ning i första hand reserveras för dem som redan är elever i tekniska läroan- stalter och man bör ej ställa krav på ytterligare praktikantplatser, om icke starkt vägande skäl talar härför.
Gymnasieutredningen har i olika sammanhang framhållit vikten av en så- dan omfördelning att en större andel av gymnasieungdomen än hittills går till yrkesutbildande studiegångar. Även om hittills kravet på förpraktik icke synes ha hämmat sökandefrekvensen till det nuvarande tekniska gymnasiet, är det icke säkert att så blir fallet, om man vill öka intagningen ytterligare. Ett in— tagningskrav, som inte finns inom and- ra lärokurser på gymnasiet, kan härvid komma att verka i varje fall i viss mån hämmande på tillströmningen. Även av denna anledning kan man sålunda frå— ga sig om krav på förpraktik bör bibe- hållas.
Det torde knappast kunna bestridas att en rätt upplagd förpraktik har ett värde för tekniska studier. Främst har praktiken värde för undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena. Som kom- mer att framgå av kapitel 9 föreslås dessa ämnen bli inplacerade relativt sent i den tekniska lärokursen. För de första årens undervisning kommer praktiken att ha mindre betydelse. Enligt utred- ningens uppfattning kan det värde för i varje fall de första årens undervisning, som ligger i en kort och uppdelad prak— tik, vilken dessutom sannolikt ej kan bli övervakad, knappast uppväga de nackdelar, som onekligen är förbundna med ett krav på förpraktik.
Från rent skolorganisatorisk syn- punkt vore det även fördelaktigt om krav på förpraktik slopades. Det är angeläget att intagningen till gymnasiet sker så snart som möjligt efter vårter- minens slut. Fordras förpraktik kan därför en, tidig intagning till gymnasiets tekniska sektor endast bli villkorlig i
avvaktan på att praktikbetyg kan pre- senteras, vilket, om sex veckors prak- tik skulle fordras, i allmänhet kommer att kunna ske först vid höstterminens början.
Vid de diskussioner i praktikfrågan, som gymnasieutredningen haft med fö- reträdare för näringslivet, har förekom- mit klara uttalanden för att man ej skul- le kräva praktik för inträde i gymnasiets tekniska sektor. Sålunda har Sveriges mekanförbund i en till utredningen in- given, den 18 juni 1962 dagtecknad pro- memoria föreslagit att kravet på för- praktik slopas med motiveringarna att värdet av sådan praktik är tvivelaktigt och att industrins begränsade möjlig- heter att taga emot praktikanter bör re- serveras för dem som redan är elever vid tekniska läroanstalter. Samma för- slag har framförts av Svenska byggnads— industriförbundet och Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund i en till utredningen i november 1962 in- given skrift. Förbunden anför därvid bl. a. att elevernas studieförutsättningar icke ökas genom att de praktiserar ett par månader innan de börjar gymnasie- studierna samt att, med hänsyn till gymnasiets allmänna inriktning under de första åren, inte ens en ett-årig för- praktik torde öka dessa förutsättningar.
Ovan har uttalats att ett krav på för- praktik kan negativt påverka tillström- ningen till gymnasiets tekniska sektor. Även själva utbildningsvärdet av för- praktiken måste anses tvivelaktigt med hänsyn till dels svårigheterna att styra den så att den får ett meningsfyllt inne- håll, dels att praktiken har sin största betydelse för annan undervisning än de första årens. Härtill kommer svårighe- ten att få tillräckligt antal praktik- platser och vissa skolorganisatoriska nackdelar. Dessa omständigheter har övertygat utredningen om att krav på
praktik icke bör uppställas för intag- ning till gymnasiets tekniska sektor.
8.4.6.6 Från många håll har krav rests på att den obligatoriska praktikens längd borde ökas. Frågan härom sam— manhänger intimt med den totala stu- dietidens längd. Förlänges praktiken måste studietiden bli längre, om icke själva skoltiden i motsvarande män för- kortas. Att detta senare skulle vara möj- ligt har dock icke från något håll fram- förts. Tvärtom har starka krav rests på att skoltiden borde förlängas utöver nu- varande tre läsår. Gymnasieutredningen återkommer till denna fråga i kapitel 9. Två möjligheter återstår då: antingen ökar man praktiktiden med ty åtföljan- de förlängning av den totala studieti- den eller söker man genom en lämplig uppläggning av praktiken få fram sådan effekt att en ökning av tiden ej blir be- hövlig. Som kommer att framgå av 8.4.6.7 och när-mare behandlas i kapi- tel 9 har gymnasieutredningen valt att behålla ungefär samma praktiktid som för närvarande men genom olika åtgär- der sökt effektivisera densamma.
8.4.6.7 Praktikens utformning beror gi— vetvis av vilket ändamål den skall tjäna. Idealt torde detta mål kunna samman- fattas i följande fyra punkter. Praktikanten skall
a) lära känna arbetsoperationer, till- verkningsmoment, tillhörande utrust- ning och operationsföljd under olika be- tingelser (olika material, olika kvalitets— krav m. m.),
b) bli insatt i den industriella verk- samhetens organisation, samverkan mellan avdelningar (planering, kon- struktion, kontroll, materialtillförsel, hantering, service 111. m.) , c) sätta sig in i olika personalkate- goriers arbetsvillkor, få någon känne-
dom om tänkesätt och reaktioner i olika situationer på arbetsplatsen, personal- organisationern-as roll m. m., samt
(1) få en uppfattning om ingenjörens arbetssätt och arbetsmiljö samt om de krav, som vid olika arbetsuppgifter och på olika nivåer ställes på ingenjören.
För undvikande av missförstånd vill gymnasieutredningen betona, att man ej får betrakta dessa punkter som separata inlärningsmoment. Indelningen skall be- traktas som ett försök att mera systema— tiskt ange praktikens uppgifter och in— nehåll.
Dessa krav på vad praktik skall ge är otvivelaktigt mycket omfattande. De kan enligt gymnasieutredningens mening knappast tillgodoses, om ej praktiken får omfatta en avsevärd tid och utfor- mas efter vissa fasta riktlinjer.
Såsom framgår av 8.4.6.6 har gym- nasieutredningen icke ansett att prak— tiktiden kan förlängas utöver vad som nu gäller. Däremot kan enligt utred— ningens uppfattning en rad åtgärder vidtagas för att effektivisera densam- ma genom riktlinjer för vad praktikan- ten sk-all göra och kontroll över att des- sa riktlinjer verkligen följs. Trots dessa åtgärder torde det icke vara möjligt att ens tillnärmelsevis uppnå de ideala må- len för praktiken. Utredningen har fun- nit att man främst bör syfta till att så långt tiden det medger söka uppfylla målen under a) och c) men även i nå- gon mån målet under b). Målet under (1) torde knappast i nämnvärd utsträck— ning kunna nås.
Vid sina överväganden om praktikens utformning har utredningen stannat för att densamma bör omfatta dels av läro- planen reglerad praktik i skolverkstad, vars främsta syfte bör vara att medver— ka till att det under a) angivna målet förverkligas, dels ock en i viss omfatt- ning styrd industripraktik med främsta syfte att fylla de krav som uppställes
under c) (miljöpraktik) men också att i viss mån beakta målet under b). De närmare detaljerna behandlas i kapi- tel 9.
8.4.7 Påbyggnadskurser 8.4.71 Tidigare utveckling. Som fram- går av kapitel 1 har sedan närmare tjugu år tillbaka medel anslagits för att ordna frivilliga fortbildningskurser vid de tekniska gymnasierna. 1948 års tekniska skolutredning be— handlade i betänkandet Tekniska skol- utbildningen (SOU 1955:21) ingående frågan om frivilliga fortbildningskur- ser. Det framhölls därvid bl. a. att erfa— renheterna av den hittillsvarande verk- samheten varit goda och att många skäl talade för att kursverksamheten borde utvidgas. Särskilt värdefull, säger tek- niska skolutredningen, synes den ut- bildning vara, som kan bygga på en re- dan förvärvad ingenjörsexamen och på praktisk verksamhet inom det speciella område, för vilket kursen är avsedd. Därutöver förelåge även behov av en fortbildningsverksamhet, avsedd för ingenjörer inom områden, som icke funnes representerade genom särskild linje. Dessa kurser borde anordnas inom områden, vars behov av ingen- jörsutbildad arbetskraft icke vore till- räckligt för att särskilda gymnasielin- jer kunde inrättas för dem. Tekniska skolutredningen fann det lämpligt att åstadkomma planmässighet i denna utbildning samt ansåg att vissa kurser borde kunna anordnas mera re- gelbundet. Kurslängden borde bestäm- mas till ca fyra månader (heltidskurs) och kurserna organisatoriskt anknytas till något tekniskt gymnasium. Vidare borde kurserna i princip bygga på in- genjörsexamen vid tekniskt gymnasium samt praktisk verksamhet efter ingen- jörsexamen inom det fackområde kur- sen vore avsedd för. Möjlighet skulle
dock finnas för personer med annan tek- nisk utbildning att vinna inträde, var- vid inträdesprövning i vissa ämnen skul- le fordras. Praktiken efter ingenjörsexa- men borde åtminstone omfatta ett halvt år. För att åstadkomma enhetlighet vid intagningen borde denna handhas av en särskild central nämnd, innefattande representanter från bl. a. näringslivet.
Den för de särskilda påbyggnadskur- serna gällande kungörelsen (1956: 604) ansluter sig i stort sett till tekniska skol- utredningens förslag. Något krav på inträdesprövningar föreskrives dock ej. Antalet kurser bestämmes årligen av Kungl. Maj:t.
De ifrågavarande påbyggnadskurser- na anordnades förs-ta gången läsåret 1957/58 och till och med läsåret 1962/63 har 28 kurser hållits eller påbörjats. Ej mindre än 15 av kurserna har berört eltekniska områden.
I fråga om kursernas tidsmässiga uppläggning har det endast i en del fall varit möjligt att följa tekniska skolut- redningens tanke, nämligen att kurser— na i första hand skulle vara heltidskur- ser och pågå i en följd. På grund av svårigheter för näringslivet att lösgöra ingenjörer under en så lång tid som ca fyra månader har i allmänhet upplägg- ningen av kurserna blivit att undervis- ningen pågår antingen några dagar i veckan (ofta torsdag kväll samt hela fredag och lördag) eller i perioder om två eller tre veckor med ungefär lika långt uppehåll mellan perioderna. Den- na uppläggning har medfört att kurser- na kommit att sträcka sig över en ter— min.
Timtalet i kurserna har varierat från lägst 360 till högst 565 och håller sig vanligen till omkring 500.
Som lärare i kurserna tjänstgör hu- vudsakligen specialister från industrin och tekniker inom offentlig förvaltning samt i viss utsträckning lärare vid tek-
niska högskolor. Tekniska gymnasier- nas lärare medverkar i relativt liten om- fattning.
Kurserna har huvudsakligen frekven- terats av ingenjörer från tekniskt gym- nasium men icke i ringa utsträckning även av andra ingenjörer, främst från kommunala tekniska skolor och privata tekniska institut. Tillgängliga uppgifter visar att de senare ingenjörerna hävdat sig väl.
Enligt vad gymnasieutredningen kun- nat inhämta är erfarenheterna av denna kursverksamhet i allmänhet goda. Ge- nom de förvärvade kunskaperna har i vissa fall kursdeltagare kvalificerat sig att på ett begränsat område fullgöra ar- betsuppgifter, som normalt åvilar civil- ingenjörer. Slutbetyget med graderade vitsord i vissa ämnen har visat sig ha ett gott meritvärde.
8.4.7.2 Gymnasieutredningens förslag. Utredningen finner mycket starka skäl tala för att som påbyggnad på de olika lärokurserna inom gymnasiets tek- niska sektor även i fortsättningen med bidrag från det allmänna anordnas sär- skilda kurser då tillräckligt behov här- av föreligger. Liksom vid nuvarande kurser bör målet vara att antingen för- djupa kunskaperna inom en viss regul- jär lärokurs eller att meddela kunska- per inom områden, som ej representeras i den reguljära utbildningen. Därjämte bör kurserna kunna användas för att fylla ett tillfälligt behov av ingenjörer med viss utbildning.
Det synes lämpligt att kurserna orga- nisatoriskt anknyts till skolenheter, där fullständig teknisk utbildning meddelas. Detta innebär ej nödvändigtvis att kurs- orten alltid måste vara densamma som skolorten. Om så befinnes lämpligt bör kursen kunna förläggas till annan ort, exempelvis till ort med industri, som ar- betar inom det aktuella området.
l i '
I fråga om kurslängden anser gymna- sieutredningen att man ej bör föreskri— va någon minimitid eller maxim-itivd.
För inträde bör fordran på ingenjörs- mässig praktik ej uppställas. Det bör vara möjligt att bli antagen till påbygg— nadskurs direkt efter avslutandet av den fullständiga tekniska lärokursen. Där- med har utredningen självfallet icke ve- lat underkänna värdet av praktik inom området. Utredningen räknar med att en del av påbyggnadskurserna kommer att omfatta områden, som nu är före- trädda av linje eller specialisering inom linje. Den som önskar en sådan speciali- serad utbildning omedelbart efter det han avslutat sin tekniska gymnasieut- bildning bör även kunna få den.
Kurserna måste självfallet vara riks— rekryterade och företräde får på intet sätt ges den egna skolans elever.
Antalet kurser varje budgetår bestäm- mes för närvarande av Kungl. Maj :t, som sedan flera år medgivit att sex sådana får igångsättas varje år. Hur stort an— tal kurser som i framtiden årligen kan behövas är mycket svårt att nu uttala sig om. Det torde dock, såvitt gymnasie- utredningen kan bedöma, behövas ett större antal kurser än sex. Utredningen grundar detta sitt bedömande bl. a. på det förhållandet att påbyggnadskurser- na i framtiden även torde komma att omfatta områden, som nu på tekniskt gymnasium är företrädda av sådana lin- jer eller specialiseringar, vilka utred- ningen föreslagit icke längre skola ingå i den reguljära tekniska gymnasieunder- visningen. I kostnadsberäkningarna i kapitel 20 har gymnasieutredningen räknat med till en början tio sådan-a kurser utan att därvid ha tagit någon ställning till behovet av kurserna.
Medel till kurserna bör anvisas under särskilt anslag och det bör ankomma på den centrala skolmyndigheten att inom ramen för anvisade medel bestämma
de påbyggnadskurser, som må igångsät- tas varje budgetår.
Utredningen kommer att i kapitel 9 lämna exempel på några enligt utred- ningens uppfattning lämpliga påbygg- nadskurser och en kort kommentar till innehållet i varje kurs.
Fastställandet av kursplan bör lik- som hittills ankomma på den centrala skolmyndigheten.
Utredningen förutsätter självfallet att kursernas igångsättande, uppläggning och förläggning sker i nära samarbete med näringslivet och i erforderlig om- fattning med länsskolnämndernas tek- niska råd.
8.4.8 Sammanfattning
Utredningen föreslår sålunda
att gymnasiets tekniska lärokurs (Te) i huvudsak differentieras efter fack (8.4.2.6);
att lärokursen i näst sista årskursen skall omfatta fyra studiekurser, ma- skinteknisk (M), byggteknisk (B), el- teknisk (El) och kemiteknisk (K) (8.4.3.3—6) ;
att i sista årskursen skall finnas sex studiekurser, maskinteknisk (M), an- läggningsteknisk (Ba), husbyggnadstek— nisk (Bh), elkraftteknisk (Elk), tele- teknisk (Elt) och kemiteknisk (K), var- av de anläggningsteknaiska och hus— byggnadstekniska kurserna skall byg- ga på byggteknisk studiekurs samt de elkrafttekniska och teletekniska kurser- na på elteknisk studiekurs (8.4.3.3—6);
att i den reguljära utbildningen icke längre skall ingå kurser motsvarande de under 8.4.3.1 med nr 6—19 beteckna- de linjerna och de under 8.4.3.7 angivna Specialiseringarna inom vissa linjer;
att vissa möjligheter skall finnas att medge variationer i till sista årskursen förlagd studiekurs (8.4.5) ;
att .skolöverstyrelsen skall kunna med-
ge bedrivande av försöksverksamhet (8.451);
att försöksverksamhet med material- teknisk utbildning anordnas enligt vissa angivna modeller (8.452);
att krav på praktik för intagning i gymnasiets tekniska lärokurs ej skall uppställas (8.4.6.5);
att för slutbetyg från fullständig tek- nisk lärokurs skall fordras viss under skoltiden fullgjord praktik (8.4.6); samt
att, som påbyggnad på de sex studie- kurserna i sista årskursen, må anord- nas kurser med ändamål antingen att meddela fördjupad utbildning inom stu- diekurserna eller utbildning inom om- råde, som ej är företrätt inom den tek- niska lärokursen (8.4.7.2).
8.5 Behov av ytterligare lärokurser
I avsnitten 8.2—4 har gymnasieutred- ningen övervägt, vilka lärokurser gym- nasieutbildningen bö—r omfatta med hänsyn till behovet av gymnasieutbil- dade dels vid universitet och högsko- lor, dels i näringsliv och förvaltning, för de sistnämnda främst behovet av ekonomiskt och tekniskt utbildad ar- betskraft. Härutöver finns såsom vi- sats i kapitel 4 ytterligare behov vid de postgymnasiala fackutbildningslin- jerna. Frågan om dessa avnämare mo- tiverar ytterligare lärokurser behand— las i 8.5.1.
Vidare måste övervägas om bland de ungdomar som söker sig till gymnasiet finns så starka intressen att de moti- verar nya lärokurser eller varianter av redan föreslagna även om avnämarbe- hovet skulle vara ringa. Gymnasieut- redningen tar upp denna fråga i 8.5.2.
1 8.5.3 slutligen tar utredningen upp till övervägande frågor som samman- hänger med den 1959 slutför—da utred- ningen angående praktiska gymnasier.
8.5.1 Postgymnasiala fackutbildnings- linjernas behov I 4.4.3.6 har gymnasieutredningen upp- skattat behovet av gymnasieutbildade 1970 vid postgymnasiala fackutbild- ningslinjer till drygt 3 000. Gymnasie- utredningen räknar emellertid med att 1970 drygt 5 000 gymnasieutbildade kommer att söka sig till postgymnasial utbildning, varav drygt 2 000 torde komma att utgöras av sådan-a som av- gått (-i huvudsak utan examen) från an— nan utbildning. Bland postgymnasiala linjer där »gymnasiekompetens krävs för inträde, dominerar utbildningen av bli- vande klasslärare. Behövligt ant-al ut- bildningsplatser 1970 kan beräknas till 1 500. Enligt gymnasieutredningens mening bör inga starkt fixerade förut- bildningskrav med avseende på viss äm- nesuppsättning ställas på blivande klass- lärare. Betyndelsefullare är att man får personer med de personliga egenska- per som läraryrket kräver. Till klass— lära—rutbildning bör alltså kunna motta- gas var och en som har gymnasiekom- petens. Viss ämneskomplettering kan liksom nu komma att erfordras men bör kunna ske genom enskilda studier före lärarutbildningen eller under dess gång och med stöd från utbildningsan- stalten. F. n. söker till klasslärarutbild- ning studenter från allmänna gymna- siets samtliga linjer, även om allmän- na linjen dominerar. Utredningen räk- nar med att den .samhällsvetenskapli- ga tillsammans med den humanistiska men även den ekonomiska lärokursen kommer att svara för större delen av rekryteringen i framtiden. Det nu sagda gäller för en klasslärar- utbildning av nuvarande typ. Om — såsom en följd av pågående utrednings- arbete —— utbildningen av lärare för grundskolan avsevärt förändras, kan gi- vetvis läget bli annorlunda. Skulle exempelvis även lärarna på grundsko-
lans låg- och/eller mellanstadium få starkare anknytning till vissa grupper av ämnen kan intagningsbestämmelser- na behöva modifieras. Det synes emel- lertid mycket sannolikt att de lärokur- ser gymnasieutredningen i det föregå- ende kommit fram till bör ge lämplig förutbildning för de olika utbildnings- vägar som kan komma till stånd.
Av övriga postgymnasiala fackutbild- ningsvägar med stort inslag av ungdo- mar med gymnasiekompetens beräknas socialinstituten 1970 ta emot drygt 500 nybörjare. För utbildningen vid insti- tuten är givetvis samhällsvetenskaplig lika väl som ekonomisk lärokurs —— framförallt det administrativa alterna- tivet — lämplig förutbildning. I vad mån av dessa inträdessökanwde kommer att fordras gymnasieutbildning kan ut— redningen ej nu bedöma.
Enligt 4.423 erfordras 1970 ett in- tag av ca 350 gymnasieutbildade rtill sjukgymnastutbildning. De utgör en del av det snabbt växande personalbeho- vet inom vårdyrkena. Till denna yrkes— kategori hör bl. a. sjuksköterskor och viss laboratoriepersonal. Antagandenua i 4.4.2.3 utgår från att omkring 1970 över 600 gymnasieutbildade skulle kom- ma att söka till utbildningar inom vård- n-adsområdet på den nivå det här är fråga om. Det är emellertid viktigt att observera att behovet i sin helhet är väsentligt större. För enbart sjukskö- terskor torde erfordras 'mer än 3000 utbildningsplatser. För dessa yrken lik- som för många andra kvalificerade be- fattningar inom den personalkrävande vårdsektorn bör emellertid grundsko- lan liksom en ändamålsenligt utformad studieväg inom fackskolan kunna ge den lämpligaste förutbildningen. Till frågan om det är motiver-at att nu in- rätta någon speciell lärokurs inom gym- nasiet återkommer gymnasieutredning- en i 8.5.2.
Bland övriga fackutbildningslinjer till vilka studenter och motsvarande söker sig (se kap. 4, tabellerna 24 och 25) finns ingen, som rimligtvis kan gö- ra anspråk på en speciellt avpassad för— utbildning på gymnasienivå. De stora avnämarna av typen försäkringsinrätt— ningar och banker torde —— i den mån det gäller personal med gymnasiekom— petens — vara bäst betjänta av gymna— sieekonomer och i viss utsträckning av ungdomar med samhällsvetenskaplig lärokurs.
8.5.2 Behovet av särskilda lärokurser för att tillgodose speciella elevintressen
8.5.2.! I betänkandet Vägen genom gym- nasiet (SOU 1963: 15 s. 124 ff) redogörs bl. a. för ungdomarnas inställning till vissa intresseområden. Bland dessa återfinns de humanistiska, samhällsve— tenskapliga, ekonomiska (merkantila), tekniSkt-naturvetenskapliga och medi- cinskt-biologiska områdena. Dessa om- rådens »behov av gymnasieutbildade har tillgodosettvs genom de i 8.2—4 före- slagna fem lärokurserna.
Utöver förenämnda fem områden ty- der undersökningarna på att det skulle finnas ytterligare två tämligen avgrän- sade intresseområden, i undersökning- arna benämnda det estetiska och det socialt—humanitära. Att sådana intresse- områden finn-s stödes även av andra undersökningar och iakttagelser, bl. a. inom stu-die— och yrkesvägledningen.
I följande avsnitt skall dessa intresse- områden närmare diskuteras.
8.5.2.2 Det estetiska intresseområdet har gehör hos många elever, främst hos de kvinnliga. Tendensen bekräftas i den undersökning som rör elevernas intres- sen för olika skolämnen. Flertalet ung- domar vill ha undervisning i musik och teckning men endast en minoritet — som absolut sett dock inte är alltför
obetydligt —— önskar »många timmar i veckan». Här visar flick-orna det största intresset. Vid bedömningen får man också hålla i minnet vatt teckning inte bara är ett estetiskt ämne utan också särskilt på reallinjen har ett tekniskt inslag. De manliga abiturienterna (SOU 1963:15, tabell 86) vill t. »o. ni. ha minskad undervisning .i teckning och musik även om meningarna är delade på de olika linjerna.
Av undersökningarna i Vägen genom gymnasiet och andra erfarenheter tor- de man kunna dra den slutsatsen att det finns ett icke obetydligt antal ung- domar —— med flickorna i majoritet — med så starkt estetiskt intresse att de skulle vilja avsätta .tid härför utöver vad gymnasiet normalt erbjuder. Från denna synpunkt ter sig därför en på estetiska ämnen inriktad specialisering motiverad. Två alternativ kan därvid tänkas.
Det första alternativet innebär en ge- nomgripande specialisering som är i den meningen radikal, att den närmast tillgodoser elever med klar och bestå- ende inriktning på rent estetiska yrken men inskränker gymnasieutbildningens användbarhet att utan komplettering räcka till som grund för universitets- och högskolestudier.
Det andra alternativet innebär en måttligare specialisering som kan pas- sa ett stort antal av gymnasieeleverna, oavsett estetisk begåvning, och som vi- dare ej minsklar utbildningens kara-k- tär av universitets- och högskoleförbe- redande.
Vid valet mellan dessa alternativ måste det yrkesmässiga behovet av gym- nasieutbildade med estetisk specialise- ring spela en avgörande roll. Därvid kan först konstateras att avnämarun- dersökningarna i SOU 1963: 22 inte ger underlag för en specialisering enligt det första alternativet även om några få
avnämare ställer ganska höga krav på teckning med konsthistoria och musik med musikhistoria.
Gymnasieutredningen har också på andra sätt sökt inventera behovet av ungdomar med omfattande estetisk ut- bildning på det gymnasiala ålderssta- diet. Det har därvid inte visat sig möj— ligt göra några prognoser med rimlig grad av tillförlitlighet. Redogörelsen i 4.4.2.3 och 8.5.1 torde för övrigt visa att bland gymnasiets avnämare endast några få (musikhögskola, konsthögsko- la, teckningslärarinstitut, dramatisk elevskola) kan tänkas vara intressera- de av ungdomar med utbildning enligt det första alternativet.
Däremot skulle förmodligen vissa fackutbildningslinjer vara väl betjänta av gymnasieutbildade med en måttlig estetisk specialisering. En sådan ut— bildning vore otvivelaktigt värdefull för exempelvis den stora gruppen blivande klasslärare.
Detsamma gäller yrkesgrupper med anknytning till massmedia. Dessa grup— per befinner sig i stark utveckling, ehuru rekryteringsbasen inte enbart el— ler ens huvudsakligen är gymnasiet. Överhuvudtaget synes det rimligt anta att ökad materiell standard med ökad fritid och ökad benägenhet att genom högre skol-studier vidga sin intresse- och kunskapssfär kommer att medföra vissa ökade krav på och behov av per— soner med estetiska intressen och en god skolmässig utbildning. Att här kvantitativt bedöma avnämarka—raktä— ren är dock ej möjligt.
Gymnasieutredningen har funnit att skäl talar för en estetisk specialisering enligt det andra alternativet. Detta al— ternativ synes också väl överensstäm- ma med elevernas önskemål. Flertalet elever torde nämligen inte önska en specialisering som starkt begränsar val- möjligheterna -efter avslutade gymna-
siestudier. De önskar tvärtom hålla fle- r-a vägar öppna. Gymnasieutredningen vill därför föreslå att gymnasister som så önskar får enligt regler som utred- ningen i kapitel 9 närmare preciserar åtnjuta undervisning i estetiska äm- nen i stället -för vissa andra ämnen. Gymnasieutredningen uppfattar inte detta såsom införande av nya lärokur- ser utan som varianter av de redan föreslagna. Till innehållet i dessa va- rianter återkommer utredningen i 9.7.2.
8.5.2.3 Enligt undersökningarna i Vägen genom gymnasiet skulle särskilt flic- korna vara intresserade av det socialt- humanitära området. Arbetsmarknads- styrelsens undersökningar om yrkes- valstendenserna tyder även på att så är fallet liksom även på intresse för vad som brukar kallas det husliga om- rådet. De verksamheter som avses är svåra att skarpt avgränsa. Hit hör emel- lertid vårdyrkena liksom vissa yrken inom statlig och kommunal förvaltning med inriktning på kurativa och på vad- ministrativa uppgifter av social karak- tär. Mindre tydligt kommer intresset för det husliga området fram. De i Vä— gen genom gymnasiet angivna frågor- na är inte heller ställda så att detta intresseområde närmare belyses. Inom yrkesvägledningen har man dock erfa- renhet av att gymnasieelever ej sällan har ett mer eller mindre yrkesbetonat intresse inriktat mot produktion och konsumtion av livsmedel och kläder, bostadens inredning och vård, hem- ekonomiska frågor o. dyl. Delvis är det- ta intresse inriktat mot lärar- eller kon- sulentyrkenia inom dessa områden. Det kan icke påvisas att gymnasiets avnämare ställer krav på sådan utbild— ning. Av nu gällande antagningsvillkor och kända önskemål om yrkesegenska- per torde man kunna dra den slutsat- sen att de föreslagna reguljära lärokur-
11—318118
serna, särskilt den samhällsvetenskap— liga och den naturvetenskapliga, torde ge god förutbildning i den mån gymna- siekompetens överhuvud fordras eller är lämplig.
Det ovan påvisade elevintresset inom det husliga och det socialt-humanitära området kan icke sägas bli tillgodosett vare sig i nuvarande gymnasieformer eller inom de tidigare föreslagna fem reguljära lärokurserna. Gymnasieutred- ningen kommer därför att i det följan- de söka belysa frågan om med hänsyn till elevintresset särskild specialisering kan behövas inom det hushållsinriktade och inom det vårdnadsinriktade om- rådet.
Det husliga utbildningsfältet behand- lades av blandgymnasieutredningen i förslag framlagt den 31 januari 1961. Utredningen anger området enligt föl— jande.
»Huslig utbildning i mera allmän bety- delse omfattar främst de uppgifter, som sammanhänger med födoämnenas bearbet- ning och konsumtion, textiliernas tillverk— ning och underhåll, bostadens inredning och vård, skötsel och användning av rna- skinella hjälpmedel, redskap och annan ut- rustning samt hemekonomiska frågor.»
Motsvarande definitioner återfinnes t. ex. i 1955, 1959 och 1960 års nordis- ka utredningar angående inrättande av en gemensam nordisk hushållshögskola.
För områdets bestämmande är ock- så av intresse att observera det numera helt genomförda nya namnet på skol- köks- och slöjdseminarierna: Semina- rierna för huslig utbildning. Om man bortser från ett par specialiteter utbil— dar dessa seminarier två skilda typer av lärare: hushållslärare och textillä- rare.
Det torde vara motiverat och lämp— lig-t att här skilja på två olika sektorer inom området: hushållningssektorn och den textila sektorn.
Inom hushållningssektorn kan urskil- jas tre skilda områden.
1. Hushållstekniken
2. Näringsläran (inkl. och kostfrågor)
3. Konsumtionsekonomin. Hashällstekniken avser främst under- visning om hushållsmaskiner. Denna undervisning måste i huvudsak vara teknisk men omfatta även arbetsmeto- diska frågor. Utredningen anser icke att bärande skäl finnes för en speciali- sering inom gymnasiet med sådan in- riktning. Inom
livsmedels-
områdena näringslära och konsumtionsekonomi finns för närva- rande i vårt land utbildning på olika nivåer vid husmodersskolor och lant- hushållsskolor samt vissa kurser vid yrkesskolan och seminarier för huslig utbildning. Hit kan också föras den livsmedelstekniska ingenjörsutbildning— en vid tekniska gymnasiet i Hälsing— borg. I -den nordiska hushållshögsko- lan skall ges utbildning på akademisk nivå. Enligt förslag .till kursplaner för fackskolan skall där förekomma viss ut- bildning inriktad på konsumtionseko- nomi.
Det kan konstateras att det för när- varande ges en tämligen omfattande ut- bildning inom områdena näringslära och konsumtionsekonomi i hushåll- ningssektorn. Utbildningen ligger på olika nivåer och omfattar såväl teore- tisk som praktisk utbildning.
Att göra någon kvantitativ analys av behovet av personer med hushållsut- bildning av det slag som utredningen här pekat på torde ej vara möjligt. Här- för är arbetsmarknadsbehovet alltför splittrat på smärre grupper som inom sig består av personer med olika förut- bildning.
Gymnasieutredningen har ej funnit skäl föreligga för att i gymnasiet in— föra en specialisering inriktad på de
områden inom hushållningssektorn det här är fråga om. Utredningen vill emel- lertid peka på att det inom det obli- gatoriska specialarbetet i tredje årskur- sen i vissa ämnen, exempelvis kemi, biologi, samhällskunskap och psykolo- gi, torde bli möjligt att tillgodose ett eventuellt elevintresse inom nu föreva- rande områden.
Den textila sektorn är delvis tillgodo- sedd eller kommer att tillgodoses genom den utbildning i olika former och på skilda nivåer som angivits för hushåll- ningssektorn.
Frågan om textilutbildning på gym- nasieingenjörsnivå har av utredningen behandlats under 8.4.3.7.
Avnämarbehovet i övrigt synes kun- na tillfredsställas genom den utbildning som meddelas vid textilinstitut, konst- fackskolan, Slöjdföreningens skola i Göteborg och de många textila kurser som yrkesutbildningensväsendet i övrigt erbjuder.
Elevintresset kan i viss mån tillgodo- ses inom gymnasiets estetiska varian- ter i ämnet teckning och vad avser gymnasieingenjörer genom varianter inom maskinteknisk och kemiteknisk lärokurs och särskilda påbyggnadskur- ser.
I fråga om det sociala området vill utredningen — utöver vad utredningen tidigare nämnt om det stora behovet av personal inom vårdområdena — framhålla att samhällets behov av so— cial och psykologisk service är i växan- de. Vå—rdnadsområdet omfattar en mängd olika och var för sig stora fält. *Den personal som är verksam inom dessa har ej heller arbetsuppgifter för vilka en enhetlig utbildning är lämp- lig. Uppgifterna varierar mellan rent administrativa å ena sidan och prak— tiskt vårdarhete å den andra.
Bedömt ur intressesynvinkel kan emellertid sägas att dessa arbetsupp-
gifter lockar människor med socialt in— tresse och med intresse för kontakt- och servicefunktioner.
Självfallet är sådan intresseinrikt— ning i många fall sammankopplad med intressen av sådan art att gymnasiets reguljära lärokurser är bättre lämpade än någon form av specialiserad utbild- ning, t. ex. när det gäller verksamhet som lärare eller läkare.
Vårdnadsområdet har i förhållande till sin storlek och betydelse ej påver- kat det allmänna skolväsendets inne— håll och uppbyggnad. I framtiden torde därför såväl fackskola som gymnasium böra ta till vara och utveckla de ung— domars intressen som kan ledas vidare i verksamheter av ovan an—tydd art.
Det är dock gymnasieutredningens mening, att en specialisering inom gym- nasiestudierna ej bör vara så djup, att den bland avnämarna inom vårdnads- sektorn medför krav på sådan utbild- ning. Det synes önskvärt att det socialt- humanitära fältet i fortsättningen lik- som nu rekryterar bland ungdom med olika skolunderbyggnad och ej 'gene- rellt ställer högre krav än den fortsat- ta utbildningen förutsätter.
Man bör vid konstruktionen av en specialisering för vårdnadssektorn också uppmärksamma att det intresse eleverna har för problem i anknytning till denna inte alltid förbindes med nå— gon särskild utbildning eller med yr- kesverksamhet inom vårdnadsyrken. De fördjupade kunskaper som en speciali- sering avser -bör alltså vara av sådant innehåll att den är användbar också på andra områden.
Gymnasieutredningen har funnit att skäl talar för en specialisering med inriktning på sociala intressen. Tid får enligt utredningens mening ges denna på samma sätt som föreslagits för este- tisk specialisering, dvs. de som så öns- kar bör få åtnjuta undervisning i mot
sociala intressen inriktat ämne enligt de regler som närmare preciseras & ka- pitel 9. Denna undervisning skall vara en variant av de redan föreslagna läro— kurserna. Till innehållet återkommer utredningen i 9.3.3.6.
8.5.3 Praktiska gymnasier
8.5.3.1 Enligt sina direktiv har gymna— sieutredningen, då den överväger be- hoven av olika utbil—dningsvägar ovan— på den obligatoriska skolan, att beak- ta och ytterligare överväga den år 1959 slutförda utredningen Praktiska gym- nasier (SOU 1959: 44) samt däröver av- givna remissyttranden.
Det praktiska gymnasiet skall, menar ut— redningsmannen, ge tillfälle för »välutrus— tade ungdomar, som inte känner sig tillta- lade av vanliga gymnasiestudier», att ge- nom en annorlunda uppläggning av gymna— siet ändå framgångsrikt bedriva gymnasiala studier. Utredningsmannen har avsett det praktiska gymnasiet för ungdomar som kan karaktäriseras på följande sätt: »De kan ha god intelligens men ändå sakna bokintresse. De är rädda för ”plugg”, de tror sig inte orka med en teoretisk studiegång, de känner sig dragna till mera ”praktiska” sysselsättning- ar, deras aktivitetsbehov är utåtriktat. De är ännu inte yrkesmogna, men de har en måhända oklar uppfattning om att de pas- sar för praktiska samhällsuppgifter. På gymnasiet riskerar de att misslyckas på grund av sin utåtriktade läggning och sin avsaknad av primärt intresse för studier» (a.a. s. 18).
Eftersom kravet på gymnasiets kvalitet förutsätter att man tar tillvara och bygger på elevernas intresseinriktning som det pri- mära och för studieresultatet avgörande, menar utredningsmannen, bör man bland många andra intressen, som tillvaratagits i gymnasiala utredningsformer, även ut— nyttja det betydelsefulla intresseområde, som särskilt 1948 års befälsutredning påpe- kat, det organisatoriska intresset och in— tresset för fysisk fostran och friluftsliv. Därtill kommer intresse för människor t. ex. yttrande sig i gott handlag med människor och förmåga att vara arbetsledare. Utredningsmannen finner för sin del att
dessa intressen kan vara gymnasialt bäran- de. Det finns också, menar han, i våra gym- nasier gott om sådana ungdomar, som är »utåtriktade, handlingsberedda, idrottsin— tresserade, kontaktvilliga». Såvitt de också är studieintresserade, bereder de heller inte bekymmer. Men för deras del, som inte har detta primära studieintresse, bör det prak- tiska gymnasium komma till, som tar till- vara ungdomar av den läggning, som in— ledningsvis skisserades.
Utredningsmannen utgår sålunda ifrån att förekomsten av »organisatoriskt intres- se, ofta stimulerat av idrottsintresset och gärna kombinerat med psykologiskt intres- se», har konstaterats och att utbredningen av detta intresse bland utåtriktade ungdo- mar är betydande (a.a. s. 18).
Det gymnasium, som skulle kunna stimu- lera ungdomar av denna läggning »att ener- giskt ta itu med hokstudier, för vilka de saknar primärt intreSSe», skulle enligt ut- redningsmannen behöva ha ett studiearbete av en annan karaktär än det vanliga, ta ele- vernas praktiska intressen som utgångs— punkt och drivfjäder för arbetet samt som arbetsmetod använda sig av erfarenheter ute bland praktiskt verksamma människor.
Centralt ämne skulle vara organisations- och arbetskunskap med bl. a. två obligato- riska sommarläger; psykologi behövde bli ett självständigt ämne, liksom samhällskun- skapen; geografin skulle vara en utpräglad praktisk näringsgeografi. Dessutom skulle eleverna läsa ett reformerat historiskt sam— lingsämne, svenska, moderna språk, biologi, kemi, fysik, matematik. Gymnastik med lek och idrott skulle vara ett väsentligt ämne på schemat. Arbetssättet i det praktiska gymnasiet skulle i hög grad lita till indi- viduella arbetsmetoder och intressen och till grupparbete.
Att ungdomar med denna inriktning och skolning väl skulle lämpa sig för åtskilliga utbildningsvägar och yrkesområden syntes utredningsmannen klarlagt bl. a. genom den sammanställning över det praktiska gymnasiets tänkbara avnämarområde, som arbetsmarknadsstyrelsen upprättat. Det an- ansågs visserligen inte styrkt, att det prak- tiska gymnasiet vore bättre lämpat som förutbildning än någon annan gymnasie- linje. men att det lämpade sig väl.
Förslaget om ett praktiskt gymna- sium mötte stark kritik. Invändningar gjordes mot själva antagandet av före-
komsten av den ungdomsgrupp —— gym- nasiebegåvad ehuru icke gymnasiein- tre-sserad — som utredningsmannen ut- gått ifrån. Man kritiserade de föreslag- na ämnenas organisation, innehåll och metodik. Man ansåg de tänkta avnämar- na vara mer betjänta av redan existe- rande gymnasielinjer. En och annan remissinstans bejakade å andra sidan de nya tankegångarna med tanke på »att de behandlade en hittills icke be- akta-d ungdomsgrupp med möjligheter till gymnasiestudier. Andra avvisade inte utgångspunkterna men ansåg en kortare utbildningsgång än gymnasiet tillfyllest eller hänvisade till att även nuvarande gymnasium faktiskt borde kunna ta hand om dessa ungdomar. Det saknades inte heller röster för att det beaktansvärda i utredningens för- slag främst beträffande gymnasiets ar- betsformer borde avse hela gymnasiet och icke en speciell del därav.
8.5.3.2 Såsom skett beträffande övrig differentiering inom gymnasiet bör det praktiska gymnasiets berättigande be— lysas både av elevsynpunkter och av- nämarsynpunkter. Vad först elevintres- sena beträffar synes det uppenbart, att ungdomar med den anlagsutrustning, som utredningsmannen skisserar, fin- nes. Det är dock skäl att betona, att det kanske snarare är fråga om en läggning än om särskilda intressen. Att intresset för gymnastik och idrott sam- tidigt i många fall finns är ovedersäg- ligt. Bl. a. pekar utredningen Vägen genom gymnasiet på de manliga gym- nasisternas preferens för gymnastiken. Intresset för människor och för psyko- logi har berör-ts ovan (8.5.2). Huruvi- da ett särskilt »organisatoriskt intres- se» kan konstateras är en öppen frå- ga. Erfarenheten talar dock för att många ungdomar har begåvning för att organisera och leda arbete och snabbt
vill ha utlopp för detta intresse. Det Visar sig i förenuings- och kamratsam- manhang inom och utom skolan och även i viss män i undervisningssitua- tioner. Att sådana intressen senare i livet manifesterar sig i en stor mängd yrken är uppenbart. Huruvida de före- ligger som påtagliga kvaliteter just i tonåren och i den kombination av in- tressen, som utredningsmannen delvis antar, kan icke fullt klarläggas.
Vad avnämarsidan beträffar ger icke utredningen Kraven på gymnasiet (SOU 1963: 22) besked på här relevan— ta punkter. Helt allmänt kan sägas, att avnämarnas i stor-t sett entydiga krav på arbetsegenskaper och färdigheter i minst lika hög grad som specifika äm- neskunskaper talar för vissa av insla- gen i förslaget om ett praktiskt gym- nasium. Efterfrågan på förkunskaper i gymnastik och idrott är naturligt nog ej stor eller alls ej nämnd i flertalet fall; däremot efterfrågas från några håll förkunskaper i beteendevetenskaperna.
8.5.3.3 Gymnasieutredningen har alltså att överväga, huruvida de utbildnings- mål, den differentiering och de verk- samhetsformer, som hittills redovisats i kapitel 5 och 7 samt ovan i kapitel 8 och som vidare diskuteras i kapitel 9 och 10, täcker de behov både från elevhåll och från avnämarhåll som för- slaget om praktiska gymnasier behand- lar.
Först och främst kan konstateras, att med viss sannolikhet fackskolorna kom- mer att attrahera många av de ungdo- mar som önskar en kortare utbildning vilken är mer målinriktad än gymna- siets.
De ungdomar som har det psykologi- intresse som utredningen om praktiska gymnasier räknar med torde få utlopp för detta inom ramen för den speciali-
sering med inriktning på sociala in- tressen som i 8.5.2.3 föreslagits. Denna specialisering liksom ämnet psykologi kommer inte att få samma anknytning till arbetsled-ar- och organisationsupp- gifter av praktisk art som det praktis- ka gymnasiet avsågs ge, men den me- todiska uppläggningen med anknytning till tillämpningar (jfr 9.3.3.6) liksom sam- verkan med samhällskunskap borde kunna tjäna ett likartat syfte. Generellt kan också sägas att de verksamhetsfor- mer som föreslås i kapitel 10 bör kun— na erbjuda flera av det praktiska gym- nasiets kvaliteter.
Ämnet organisations- och arbetskun- skap, som skulle utgöra det praktiska gymnasiets kärnämne med såväl teore- tiska studier under terminerna som praktisk—a under ferietid och som skul- le ge gymnasiet ifråga dess särprägel och delvis dess kompetensvärde, före- faller gymnwasieutredningen innehålla många beaktansvärda uppslag. En granskning av innehållet i termin—skur- serna ger vid handen att många av dess moment och —- icke minst — dess arbetsformer kommer att återfinnas inom det gymnasium gymnasieutred- ningen föreslår. En jämförelse med den läroplan utredningen föreslår i kapitel 9 visar sålunda att kursmomen- ten socialpsykologi och arbetspsykologi kommer att finnas inom psykologin, so- cialkunskapen och samhällskunskapen; arbetsfysiologi med arbetshygien inom gymnastik och ergonomi; arbetarskydd och arbetsrätt, arbetsorganisation, ar- betsmarknadsorganisationer m. m. inom samhällskunskap och företagsekonomi. Dessutom torde ämnet förvaltning inom gymnasiets ekonomiska lärokurs kun— na attrahera de ungdomar, vilkas intres- se är inriktat på praktiskt förvaltnings- arbete och organisationsuppvgifter. Äm- nets uppläggning med nära anknytning till bl. a. kommunala ad-ministrations-
problem synes kunna tillfredsställa åt- skilliga av de intressen som i utred- ningen om praktiska gymnasier förut- sattes kunna få utlopp inom organisa— tions- och arbetskunskapen. Däremot anser gymnasieutredningen inte att det generellt skall ges undervisning i de många arbetsledar- och arbetsplatspsy- kologiska och organisatoriska frågor som organisa'tions- och arbetskunska- pen tar upp. Sådana frågor kan där- emot komma att erbjudas elever i form av det specialarbete, som föreslås i ka- pitel 10 där grupparbete i så fall lämp- ligen bör komma- till användning.
Vad fältarbetet under sommarferier- na beträffar är det en undervisnings- form som gymnasieutredningen icke är beredd att nu förord-a. Utredning- en har den uppfattningen att de många och omväxlande former för stu- dierna som det nya gymnasiet kommer att erbjuda rimligen borde kunna till- fredsställa även högt ställda anspråk på att tillvarata de utåtriktade och kon- taktvilliga ungdomarnas intressen. Bl. a. får tekniska och merkantila intressen sitt utlopp inom gymnasiet i framtiden i en utsträckning som var okänd vid tiden för publiceringen av förslaget om praktiska gymnasier. Nya möjligheter att möta olika elevkategorier med spe- ciella anlag och intressen har också numera tillskapats genom tillkomsten av vuxengymnasier och kompletterings— gymnasier. Skulle ungdomen i fråga icke lockas och stimuleras av gymnasiala studier i denna utformning, synes de med fördel böra välja de andra studie— och utbildningsvägar, som står till buds: folkhögskolor, fackskolor, semi— narier, verksutbildning, personal-admi— nistrativ utbildning, förenings- och facklig skolning m. m.
Slutligen kvarstår möjligheten att ef— ter eller under verksamhet ute i nä- ringsliv och förvaltning skaffa den yt-
terligare skolutbildning som man kän- ner motiverad av yrkesintressena. En ytterligare utvidgning av vuxenutbild- ning på gymnasiestadiet torde komma att tillvarata en del av de begåvnings— typer, varom här är fråga.
Den stora vikt som i utredningen om praktiska gymnasier fästes vid sam- hällskunskapen synes väl tillgodosett genom detta [ämnes uppbyggnad i gym- nasieutredningens förslag.
Vad slutligen gymnastik- och fritids- intresset beträffar tillgodoses detta i ungefär samma utsträckning som det praktiska gymnasiet avsåg. Det är ock- så skäl att påpeka att ergonomin inom gymnasiets tekniska lärokurs ökar den- nas möjlighet att motsvara de intressen det praktiska gymnasiet avsåg att be- vaka.
Vad till sist beträffar de övriga äm- nen och verksamhetsformer som före- slogs i utredningen om praktiska gym- nasier finner gymnasieutredningen att en icke obetydlig del av dessa beaktats genom gymnasieutredningens förslag till undervisningens organisation, inne- håll och metodik. Utredningen finner därför icke skäl föreslå någon ytterli- gare differentiering med innehåll mot- svarande det i utredningen om prak- tiska gymnasier angivna.
8.6. Sammanfattning
Inom det nuvarande allmänna gymna- siet finns 6 lärokurser motsvarande de sex grenarna social, språklig, halv- klassisk, helklassisk, biologisk och ma- tematisk. Han—delsgymnasiets läroplan har fyra lärokurser som dock, eftersom gymnasiet inte förrän läsåret 1963/64 når upp till tredje årskursen, ännu inte förekommit i undervisningen. Det tek- niska gymnasiet är väsentligt starkare differentienat med 19 linjer jämte nio specialiseringar inom linjerna. I själva
verket är differentieringen ännu star- kare, eftersom läroplanerna också ofta varierar från skola till skola.
I detta avsnitt sammanfattar gymna- sieutredningen sitt förslag till differen— tiering av gymnasiet och jämför det med nuvarande förhållanden. Vidare analyserar utredningen mera ingående sambandet mellan de olika lärokurser- na.
8.6.1. Lärokurser
8.611. Gymnasieutredningen har i de föregående avsnitten efter analys av av- nämarnas krav och ungdomarnas in- tressen funnit att gymnasiets innehåll bör differentieras på fem lärokurser, som dock inom sig kan rymma vissa alternativ och varianter. Lärokurserna och deras avnämare så som de i första hand framkommit är följande. Den humanistiska lärokursen (för- kortas: Hum), inom vilken bör kunna förekomma två varianter den halvklas- siska (Ha) och den helklassiska (He). Den humanistiska lärokursen är lämp- lig förut-bildning i första hand för stu- dier vid språkvetenskaplig sektion, hi- storisk-filosofisk sektion och teologisk fakultet. Den samhällsvetenskapliga lärokursen (Sh) ger lämplig förutbildning för stu— dier av samhällsvetenskapliga och be- teendevetenskapliga ämnen, för studier vid historisk-filosofisk sektion, juridisk fakultet, ekonomisk fakultet, handels- högskola och socialinstitut. Den naturvetenskapliga lärokursen (Na) ger i första [hand förutbildning för studier vid matematisk-naturveten- skaplig fakultet, medicinsk fakultet och högskola, teknisk högskola, farmaceu- tiska institutet, gymnastiska centralin— stitutet, lantbrukshögskolan, skogshög-
skolan, veterinärhögskolan samt för stu- dier av samhällsvetenskapliga och be- teendevetenskapliga ämnen.
Den ekonomiska lärokursen (Ek) har fyra alternativ, nämligen ekonomisk- språkigt (Esp), kameralt (Ka), distri- butivt (Di) och administrativt (Ad).Des— sa alternativ förbereder i första hand för verksamhet inom näringsliv och förvaltning.
Den tekniska lärokursen (Te) rym- mer i näst sista årskursen fyra alter- nativ: maskintekniskt (M), byggtekniskt (B), eltekniskt (El) och kemitekniskt (K). Därutöver uppdelas i sista års— kursen -de byggtekniska och eltekniska alter-nativen i anläggningstekniskt (Ba) ooh hysbyggnadstekniskt (Bh) respek- tive elkraftstekniskt (Elk) och teletek- niskt (Elt) alternativ. De tekniska kur— serna förbereder i första hand för verk- samhet inom näringsliv och förvalt- ning.
Några lärokurser medger ytterligare varianter. Sålunda skall inom i varje fall Hum och Sh en måttlig estetisk specialisering — estetisk variant (Es) _— kunna ske. Ungdomar som har in- tresse för upp—gifter inom vårdnadsom- rådet kan genom ämnesbyten av mind— re omfattning få specialisera sig härpå. I första hand kan en sådan möjlighet erbjudas inom Hum, Sh och Ek. Ut- redningen använder härför i det föl- jande beteckningen social variant (So). Slutligen kan vid enstaka gymnasier mena speciella tekniska varianter un- der vi—ssa omständigheter komma ifråga i enlighet med vad gymnasieutredning— en närmare utvecklat i 8.4.4.3.
8.6.1.2 Förslaget innebär en betydande förenkling i jämförelse med det nuva— rande gymnasiesystemet. Sålunda blir även om de speciella tekniska varian—
terna medräknas den tekniska sektorn av det gymnasium utredningen föreslår mindre differentierat och även betyd- ligt fastare uppbyggt än det nuvarande tekniska gymnasiet. Det bör också ob- serveras att utredningen förutsätter att en enhetlig läroplan tillämpas vid lan- dets sa-mtliga gymnasier (se vidare 9.1.2.5).
I fråga om den ekonomiska sektorn har gymnasieutredningen funnit den av utredningen tidigare föreslagna diffe- rentieringsmodellen kunna tillämpas i det nya gymnasiesystemet. Utredning- en har alltså inte föreslagit någon änd- ring i förhållande till det nuvarande handelsgymnasiet på annat sätt än att såsom nyss nämnts en mindre specia- lisering på vårdnadsområdet kan före- komma såsom en variant.
Den allmänna sektorns huvudlärokur- ser blir färre än det nuvarande allmän- na gymnasiets grenar. Även om de hel- och halvklassiska varianterna medräk- nas blir differentieringen mindre, be- roende på att en enhetlig naturveten- skaplig lärokurs motsvarande nuvaran- de två grenar på reallinjen föreslagits. Härtill kommer dock att estetisk eller social specialisering kan förekomma.
8.6.2. Sambandet mellan lärokurserna
Den närmare utformningen av de an- givna lärokurserna inklusive precise- ringen av deras innehåll behandlar gymnasieutredningen i kapitel 9. Dess- förinnan lär det emellertid av intresse att här ytterligare analysera samban- det mellan de olika lärokurserna.
8.6.2.1 I 8.6.1 har gymnasieutredning- en angivit de avnämare som vid över- väganden—a i 8.2—4 i första hand fram- trätt. Till lärokursern-a hör emeller- tid ytterligare avnämare, ofta kvantita- tivt betydelsefulla. Sålunda torde den
humanistiska lärokursen men framför- allt den samhällsvetenskapliga komma att rekrytera en stor del av de post- gymnasiala fackutbildningslinjerna (jfr 8.5.1). Hit beräknas också gymnasieut- bildade från den ekonomiska lärokur- sen gå. I viss utsträckning bör man även räkna med att sistnämnda läro- kurs rekryterar de humanistiska, sam- hällsvetenskapliga, juridiska och eko- nomiska ämnena vid universitet och högskolor. Härvid är det väl sanno- likt att ungdomar från den ekonomisk- språkliga och den humanistiska läro- kursen å ena samt de kamerala, distri- butiva, administrativa och samhällsve- tenskapliga lärokurserna å andra sidan kommer att i huvudsak söka sig till samma avnämare. Högre tekniska stu- dier liksom naturvetenskapliga och me- dicinska studier torde komma att locka en del av de tekniskt gymnasieutbilda- de. Vidare kommer säkerligen även i framtiden inte så få ungdomar från na— turvetenskaplig lärokurs att söka sig till juridiska, samhällsvetenskapliga och ekonomiska studier.
Det anförda antyder att de olika lä— rokurserna sammanhänger på ett mera komplicerat sätt än vad avnämargrup- peringen i 8.6.1 ger sken av. Ännu tyd- ligare framgår detta om lärokurserna grupperas med hänsyn till de ämnes— innehåll, som i stora drag skisserats i 8.2—4. I vidstående figur 1 ges en schematisk gruppering efter denna princip. Utredningen vill understryka att figuren givetvis inte kan ge uttryck för vare sig alla likheter eller olikheter mellan lärokurserna. Vid den slutliga konstruktionen kommer det exempel- vis att visa sig nödvändigt —- av tek- niska och utrymmesskäl -— att något modifiera det gemensamma kursinne- hållet. I figuren har vidare genom pi- lar antytts från vilka lärokurser re- spektive avnämare rekryteras i första
Avnämare:
Univ. och högsk.
Humaniora o.teologi Näringsliv och förvaltning
Postgym- nasial
utbildning
Univ. och högsk. Juridik, samhälls-o. ekonomive- Univ. och högsk. Medicin, naturveten- skap o.
Postgym- nasial utbildning
Näringsliv och förvaltning
teknik
tenskap
Humanistisk Ekonomisk Samhällsveten-
Naturvetenskaplig skaplig
Lärokurs: Esp Ka Di Ad
qusinne— hall:
&) speci-
Moderna språk
Moderna språk Matematik
:Jämt. fikt ev, lspråk-
.. | utover Grek.| kunskap gemen- |
samt
Matematik Fysik
Kemi Samhällskunskap
Religionskunskap Ekonomiska ämnen
ReHgionskun- skap Historia
Tekniska ämnen
Historia
Kommunikationstärdigheter: Svenska, moderna språk, matematik (statistik)
Orientering om teknik onaturvetenskap, samhällsfrågor samt kulturella" frågor Historisk översikt.
Figur 1. De huvudsakliga relationerna mellan gymnasieutbildningens innehåll och gymnasiets olika avnämare
hand (grova pillar) och i andra hand (smala pilar). Den .an-ger endast vissa generell-a drag. Ytterligare samband kan givetvis tänkas.
8.6.2.2 De i 8.6.2.1 antydda relationer- na mellan olika lärokurser framträder tydligt i figur 1 och bryter därvid de traditionella föreställningarna om gym— nasiets uppdelning på en allmän, en merkantil (ekonomisk) och en teknisk sektor. I stället framträder en ny grup- pering i en humanistisk-språklig (Hum och Esp), en ekonomisk-samhällsveten- skaplig (Ka, Di, Ad och Sh) och en na- turvetenskaplig-teknisk sektor (Na och Te). Den traditionella uppdelningen i all- män, merkantil och teknisk gymnasie- utbildning kan sägas vara en klassifi— cering efter renodlade avnämarsyn- punkter. Den nya grupperingen stäm- mer erfarenhetsmässigt väl överens med elevernas intresseområden.
Med en elev som har intresse för matematik och naturvetenskapliga äm- nen diskuterar man i studie- och yr- kesorienteringen många yrken och ut- bildningsvägar som i dag nås antingen från reallinjen eller från tekniskt gym- nasium. Det starka sambandet sett från elevsynpunkt mellan dessa utbildnings- vägar dokumenteras på många ställen i betänkandet Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15). Gymnasieutredningen nöjer sig här med att hänvisa till dels intresseområdesundersökningarna (bl. a. tab. 47 och 72 i nämnda betänkande), dels undersökningen beträffande elever- nas på allmänna gymnasiet intresse för fackgymnasieutbildning (se bl. a. SOU 1963: 15, kap. 13 sid 187), båda i kort-
het berörda i kapitel 4. Det anförda vi- sar att det vore för åtskilliga elever en stor fördel, om i framtiden mer än nu naturvetenskaplig och teknisk gym- nasieutbildning kunde betraktas som variationer på samma tema.
Släktskapen såväl mellan humanistis- ka och ekonomiska som mellan sam— hällsvetenskapliga och ekonomiska in- tressen framkommer också klart i nämn- da betänkande. Exempelvis förklarade sig av de manliga abiturienterna på so- cial gren 36 %, på språklig gren 46 % och på halvklassisk gren 33 % intres- serade av merkantil utbildning som al— ternativ till den valda grenen. Även för flickorna är motsvarande procenttal hö- ga, nämligen respektive 22, 31 och 27.
För gymnasisterna vore det otvivel— aktigt gynnsamt om gränsen mellan allmän gymnasieutbildning och fack- mässig sådan vore mindre utpräglad än nu och att klassificeringen av de oli- ka lärokurserna mer anslöte sig till in— tresseom-rådena på det sätt gym-nasieut- redningen ovan antytt. Utredningen vill emellertid starkt understryka, vad som f. ö. framhållits & det föregående inte minst i kapitel 7, 'att det nu förda reso- nemanget inte rör kvaliteten hos det yrkesutbildande innehållet i de fack— gymnasiala lärokurserna. Dessa är kon- struerade så att de i framtiden måste röna minst samma uppskattning från näringsliv och förvaltning som nu. Vad frågan här gäller är hur man för ung- domarna genom en ändamålsenlig ut— formning av gymnasiet skall underlät- ta den starka ökning av rekryteringen till fackgymnasial utbildning som enligt utredningens uppfattning är ett huvud- mål för den framtida gymnasiepoliti- ken.
9.1. Principiella utgångspunkter
9.1.1. Inledning
Vid konstruktionen av gymnasiets tim- och kursplaner måste bedömningen av ämnen, ämnesinnehåll och den tid som ställs till förfogande för varje ämne ske mot bakgrunden av i första hand gym- nasiets mål och innehåll, den differen- tieringsmodell som valts för gymnasiet samt undervisningstidens omfattning.
I kapitel 5 har gymnasieutredningen behandlat gymnasiets mål och innehåll med beaktande av kraven från avnäma- re, individer och samhälle. Sammanfatt- ningsvis konstaterades därvid att gym- nasiet utöver grundskolan skall ge alla elever kommunikationsfärdigheter av olika slag, allmänna studie- och arbets- tekniska färdigheter samt orientering inom skilda områden av samhälls- och kulturlivet ävensom specialförberedel- ser med hänsyn till elevernas yrkes-, studie- och intresseinriktning.
Gymnasiets differentiering motiveras av avnämarkraven och elevintressena och sammanhänger därför bl.a. med den vikt man tillägger de specialförbe- redelser som gymnasiet skall ge. De öv- riga punkterna i den målformulering som kortfattat redovisats ovan är mer generella och sammanhänger inte nöd- vändigtvis med en speciell yrkes—, stu- die- eller intresseriktning. I vilken ut- sträckning kravet på specialförberedel— ser skall tillgodoses i förhållande till övriga krav är en avvägningsfråga men
KAPITEL 9
Gymnasiets tim- och kursplaner
gymnasieutredningen hävdar att den för alla elever gemensamma utbildningen bör vara relativt omfattande. Bl. a. med hänsyn härtill har utredningen i kapitel 7 i princip stannat för ett gymnasium så organiserat att till en grupp kärn- ämnen läggs tillvalsgrupper av ämnen, varvid förutsatts att tillvalsgruppernas andel i timtalet skall vara relativt liten i första årskursen för att därefter öka.
Vilka lärokurser, som ett gymnasium med successivt allt starkare differentie- rat tillval av ämnen bör innehålla, här- leds i kapitel 8 ur avnämarkraven och ungdomarnas intressen. Härigenom er- hålles fem lärokurser, som inom sig rymmer mer eller mindre avvikande alternativ och varianter. Viktigt är (8.6.2.1) att olika vägar kan leda fram till samma avnämare. Särskilt angeläget är att betona samhörigheten mellan de vägar som konstituerar naturvetenskap- lig och teknisk lärokurs och dem som konstituerar samhällsvetenskaplig re- spektive ekonomisk lärokurs.
På konstruktionen av tim- och kurs- planer inverkar givetvis också under- visningstidens omfattning. Det nya gym- nasiet skall normalt på tre år leda fram till ett studiemål, lämpat för fortsatta högre studier. Motiven för denna tids- ram har presenterats i kapitel 6.
9.1.2 Arbetsbörda, timtal och läsår
91.24 Gymnasisternas arbetsbörda har diskuterats i ett flertal sammanhang.
Begreppet arbetsbörda är inte entydigt. Därmed avses ibland arbetstid, d.v.s. den samlade tid varunder eleven är verksam i skolan och utanför skolan med hemuppgifter. Begreppet arbetsbör- da kan också ha en kvalitativ innebörd. Man avser då de krav som ställs på en elev och synes mena att arbetsbördan är stor om eleven pressas till ständig uppmärksamhet. I diskussionen om gymnasisternas arbetsbörda förbises ofta att arbetsuppgifter, som för vissa elever verkar övermäktiga, för andra upplevs som stimulerande och lätta. Dessa individuella variationer manar till stor försiktighet vid tolkning av data om elevernas arbetsbörda.
Om arbetsbördan definieras som ar- betstid kan den beräknas genom en sammanslagning av timplanernas totala timtal och hemarbetstiden, den senare definierad som tiden för fullgörande av uppgifter utanför skolarbetet. Hemar- betstiden är synnerligen vansklig att mäta. Från tidigare utredningar kan föl- jande resultat nämnas.
1940 års skolutredning har i sitt betän- kande om gymnasiet behandlat arbetstiden. Utredningen lämnar bl. a. uppgifter om överläsningstider för läsåret 1945/46. Me- deltalet för de olika ringarna varierar mel- lan drygt 9 och drygt 18 timmar per vecka.
I skolöverstyrelsens förslag till proviso- risk gymnasiereform redovisas omfattande undersökningar om gymnasisternas arbets— belastning under vårterminen resp. höst- terminen 1950. Dessa undersökningar visade bl. a. att för 3-årigt gymnasium hemarbets— tiden per vecka överskred 15 timmar och 50 minuter för samtliga ringar och i näst sista ringen 19 timmar. För högsta ringen visade det sig att läxläsningstiden per vecka var mellan 21 och drygt 23 timmar.
Det har bedömts vara av intresse att få en aktuellare uppfattning om gymna- sisternas arbetsbörda. Då det 2-åriga handelsgymnasiet är under avveckling och det 3-åriga först läsåret 1963/64 når
upp till tredje årskursen har gymnasie- utredningen inte funnit det motiverat att för denna gymnasieform insamla uppgifter om hemarbetstiden. Detsam- ma gäller av andra skäl det 3-åriga tek- niska gymnasiet. Den stora arbetsbe- lastningen på eleverna i denna skolform framgår f. 6. av de undersökningar, som Norinder genomfört (jfr i övrigt 10.1.3.4 och SOU 1963: 41).
Gymnasieutredningen har därför be- gränsat undersökningarna till det all- männa gymnasiet. De har utförts i sam- arbete med Skolöverstyrelsen, som in- samlat primärmaterialet. Av olika skäl bedömdes det som mest realistiskt att utföra undersökningen vid ett begränsat antal skolor. Sålunda registrerades un- der en vecka kring månadsskiftet no- vember—december 1961 hemarbetsti- den för gymnasisterna vid vissa allmän- na gymnasier (sammanlagt 1 400 elever i 93 klassavdelningar på 3-årigt gym- nasium). Resultatet framgår av tabell 1.
Den genomsnittliga hemarbetstiden per elev och vecka var 17,2 timmar. Sju avdelningar hade längre hemarbets- tid än 23,5 timmar per vecka. Variatio- nerna var som synes stora. De mest be- lastade avdelningarna hade mer än dub- belt så lång hemarbetstid som de minst arbetstyngda.
Gymnasieutredningen vill betona de stora vanskligheter som är förenade med arbetstidsundersökningar av denna art. Trots omsorgsfulla förberedelser och stort tillmötesgående från rektorer och lärare har det inte kunnat undvi- kas att det insamlade primärmaterialet har många brister. Bortfallet är i vissa klasser betydande och tillförlitligheten synes i vissa fall kunna ifrågasättas. Härtill kommer att det uttagna stickpro— vet inte utan vidare kan betraktas som representativt. Stor försiktighet måste därför iakttas med generella slutsatser.
Den tid eleverna tillbringar i skolan
Tabell 1. Hemarbetstiden för gymnasister vid vissa allmänna gymnasier veckan 27/11—4/12 1961
Antal timmar och avdelningar Sum- Sum— Mteåel- ma ma . (11,5 11,5_ 14,5— 17,5_ 20,5— tum]
14,4 17,4 20,4 23,4 >23,5 "d' elev" elev 1113 .................... 8 10 7 6 30 317 19,6 113 .................... 8 13 11 5 38 500 17,3
13 .................... ia) 7 11 2 3 1 25 602 15,7 1 15 32 23 15 7 | 93 [1419 | 17,2
a) Hemarbetet var i denna avdelning mindre än normalt. Dessutom förekom under veckan en lovdag och en halvdagsskrivning.
varierar också från elev till elev be- roende på val av linje, gren och frivil- liga ämnen. Man kan dock troligen räk- na med 35 lektioner per vecka såsom ett genomsnittsmått i det allmänna gym- nasiet. Inklusive raster mellan lektioner (ej frukostrast) svarar detta mot knappt 30 timmar i skolan. Av dessa utgör ca 3 timmar gymnastik. Det förefaller un- der alla omständigheter sannolikt att en betydande del av eleverna har en arbetsbörda som överstiger 45 timmar per vecka, i åtskilliga fall väsentligt mer. Denna arbetstid kan jämföras med arbetstiden i samhället i övrigt. Ten- densen på arbetsmarknaden går mot en sänkning till 40 timmar per vecka eller ännu lägre.
Hemarbetstiden påverkas naturligtvis av en rad förhållanden bland vilka kan nämnas elevernas studiemetodik och förekomsten av skrivningar. Bakom toppnoteringarna i fråga om hemarbets- tid döljer sig förmodligen elever med dålig studiemetodik men också elever som lägger ned ett omfattande arbete på att ofta långt i förväg förbereda sig för skrivningar. Till båda dessa förhål- landen som kan påverka arbetsbördan återkommer utredningen i kapitel 10 i samband med gymnasiets undervis- ningsformer.
De reservationer mot resultaten som anförts får dock icke skymma blicken
för att arbetsbördan generellt sett är för stor. Enligt gymnasieutredningens upp- fattning bör den minskas. Skälen härför är flera.
9.1.2.2 För gymnasisternas personliga utveckling är det angeläget att skolan inte lägger beslag på allt för stor del av deras tid. Skolmiljön är av naturliga orsaker från vissa synpunkter speciell — den skiljer sig betydligt från andra samhällsmiljöer. Det är därför en till- gång för ungdomarna om de har till- fällen till kontakter med världen utan- för skolan. Eleven måste också ha rimlig tid för verksamhet utanför skolan. Gymnasis- ten bör givetvis inte vara avskuren från de möjligheter till fritidssysselsätt- ningar, som erbjuds i samhället, och dessa bör ej ses som konkurrenter om hans tid och resurser. I dagens sam- hälle är skolan inte ensam om att för- medla bildning och information. Situa- tionen är radikalt förändrad i jämförel- se med den som förelåg vid t. ex. 1905 års gymnasiereform och även vid 1927 och 1953 års reformer. Massmedia och andra hildningsmöjligheter har tillkom- mit i oanad utsträckning. För flera av de ämnen som är upptagna i gymnasiets läroplan gäller att information om äm- nesstoffet når eleven på olika vägar, av vilka skolan endast är en med den spe-
Tabell 2. Veckotimtal i nuvarande gymnasieformer
Årskurser Gymnasieform Summa 1 2 | 3
Allmänt gymnasium Allmän linje
Social gren .................... 36 34 31,5 101,5 Spr. gren ..................... 36 36 33 105 Latinlinje
Halvkl. gren .................. 35,5 33 32 100,5 Helkl. gren .................... 35,5 33 33 101,5 Reallinje
Biolog. gren ................... 36,5 35 32 103,5 Matemat. gren ................. 36,5 35 33 104,5 Handelsgymnasium
Samtliga grenar ............... 34 32 30 96 Tekniskt gymnasium
Samtliga linjer ................ 39 39 37,5 115,5
ciella uppgiften att i undervisningen organisera informationen.
För anpassningen till vuxensamhället är det också av betydelse att gymnasis- ten får tid och tillfälle att möta de före- teelser och problem som hans jämn- åriga vilka avslutat sin skolgång kon- fronteras med. Social fostran förmedlas säkert bättre ju fler kontaktpunkterna med samhällslivet utanför skolan är.
Till sist måste skolan även beakta berättigade krav på fritid för rekrea- tion. När hela samhället anpassas till en ny avvägning mellan arbetstid och fritid, är det nödvändigt att skolan föl- jer den processen även av hänsyn till familjemedlemmarnas önskan att ge- mensamt utnyttja fritiden.
9.1.2.3 I det följande kommer att göras vissa jämförelser mellan timtal i de oli- ka gymnasieformerna. Därvid avses med allmänt gymnasium det 3-åriga försöks- gymnasiet, med handelsgymnasium nu- varande provisoriska 3-åriga handels— gymnasium och med tekniskt gymna- sium det 3-åriga tekniska gymnasiet (således ej specialkurserna).
Timtalen i dessa gymnasieformer framgår av tabell 2 (frivilliga ämnen ej räknade).
Handelsgymnasiets timtal överens- stämmer med det förslag gymnasieut- redningen lade fram 1961 i samband med att gymnasiet gjordes 3-årigt.
För en minskning av timtalen för all- mänt och tekniskt gymnasium talar sammanfattningsvis följande skäl:
a) den totala arbetsbördan är från arbetshygienisk synpunkt för stor. Ele- verna bör beredas tillräckligt utrymme för sysselsättningar utanför skolan, vil- ket är av väsentlig betydelse för deras personliga utveckling,
b) skolan kompletteras nu mer än tidigare av andra bildningsmedel,
c) utbytet av studiearbetet per ny timme minskar betydligt när totala tim- talet växer över en viss gräns på grund av trötthetseffekten och därmed sam- manhängande bristande motivation,
d) utrymme måste beredas för friare studier inte bara på lektionstid utan också utanför timplanen men inom ra- men för en totalt sett minskad arbets- börda. Som utvecklas närmare i läro—
planen (II:4.2.4.1) bör eleven utföra den väsentliga delen av sitt studiepro— gram på skoltid eller på från schema- bunden läsning friställd tid. Med den utformning av undervisningen, som ut- redningen föreslår, blir det naturligt att se hemarbetet som en fortsättning av ett i skolan påbörjat arbete,
e) en strängare målinriktning av lä- rarutbildningen och en adekvat hjälp- medelsförsörjning bör som närmare ut- vecklas i kapitel 11, 15 och 16 öka sko- lans effektivitet,
f) skolan kan beträffande arbetstiden inte isoleras från samhällslivet i övrigt. Den pågående sänkningen av arbets- tiden per vecka och den därmed sam- manhängande övergången till femda— garsvecka återverkar också på arbets— förhållandena i skolan.
Med hänsyn härtill föreslår gymna- sieutredningen dels att timtalet ned- bringas till den nivå som på utred- ningens förslag genomförts vid 3-årigt handelsgymnasium, dels att timtalet så långt det går anpassas till elevernas förmåga och intressen. Normalt bör tim- talen vara 34, 32 respektive 30 vecko- timmar i årskurserna 1—3. Från det to- tala timtalet (96 vtr) skall dras 3,5—4 timmar till förfogande för speciella upp- gifter (se 9.9). Den ämnesbundna tiden blir sålunda 92 (92,5) vtr, d.v.s. en minskning med ca 10% i förhållan- de till nuvarande timplaner för allmänt gymnasium. Timtalet bör emellertid för den enskilde individen kunna varieras såväl uppåt som nedåt. Sålunda bör de som verkligen orkar med ett större ar- betsprogram framför allt i årskurserna 2 och 3 få tillfälle att frivilligt studera vissa ämnen (jfr 9.13). Å andra sidan bör elever som inte förmår samtidigt studera samtliga ämnen på timplanen få uppskjuta studiet av visst ämne ge- nom att fr. o. m. årskurs 2 välja mindre studiekurs (kap. 11).
91.24 Antal läsveckor. Utredningen om femdagarsvecka i skolorna kommer att behandla frågan om läsårets längd. Här tar gymnasieutredningen därför endast upp frågan om längden av det sista läs- året.
Det nuvarande gymnasiets avslutande läsår sammanfaller för pojkarna ofta med det år, då de börjar sin värnplikts- tjänstgöring. Skrivningar och examina- tion —— i varje fall inom det allmänna gymnasiet _— har på grund härav efter- hand förskjutits på ett sätt som resul- terat i en ofullständig vårtermin. Gym- nasieutredningen vill understryka att ett fullföljande av undervisningen un- der ett fullt sista läsår är en avgörande betingelse för att eleverna efter tre års gymnasiestudier skall vara beredda för övergång till högre studier. Gymnasie— utredningens läroplan är också upp- gjord utifrån förutsättningen att in- skränkningar på grund av militärtjänst- göring inte skall förekomma. Anmärkas må att antalet elever som påverkas här- av kommer att stiga väsentligt. En se- nareläggning av inryckningen beräknas år 1970 vara aktuell för ca 15 000 gym- nasieelever och för en ganska stor del av de omkring 10 000 manliga facksko— leeleverna. Eftersom läsåret måste sluta samtidigt för såväl kvinnliga som man- liga elever blir antalet elever som be- rörs av inryckningsdatum i verklighe- ten i stort sett fördubblat.
I denna fråga har gymnasieutred- ningen haft överläggningar med 1960 års värnpliktsutredning. Vårnpliktsut— redningen har härvid förklarat sig be— redd föreslå sådana åtgärder att gym— nasiestudierna inte för någon elev skall behöva avslutas före maj månads ut— gång. Detta kan innebära att vissa ele- ver, så länge läsåret är förlagt på nu- varande sätt, måste sluta gymnasiestu- dierna någon vecka tidigare än övriga elever.
Framför allt i det nuvarande allmän- na gymnasiet ägnas en betydande del av läsåret under den sista årskursen till att förbereda examen. Självfallet har det ett stort värde att eleverna i slutet av sina gymnasiestudier tvingas att överblicka och fasthålla ett större kun- skapsstoff för att vara beredda att redo- visa detta vid examen. Samtidigt bety- der emellertid ett alltför omfattande repetitionsarbete att tid för själva un- dervisningen går förlorad. På längre sikt torde också behållningen av de for- cerade repetitionerna vara begränsad.
Gymnasieutredningen föreslår i ka- pitel 13 andra former för gymnasiestu- diernas avslutning, som medger att den för undervisningen tillgängliga tiden avsevärt ökas jämfört med nuvarande gymnasium.
Med läsårets längd sammanhänger också dess placering i kalenderåret. På den senare inverkar också praktikfrå- gan för i första hand den tekniska sek- torn av gymnasiet. Praktiken förekom- mer nu under gymnasiets ferier. Dessa sammanfaller till stor del med semes- tertiden på de arbetsplatser där gym- nasisterna praktiserar. Att ändra på läsårets kalenderplacering endast för den tekniska sektorn av gymnasiet kan inte komma i fråga. Gymnasisterna måste kunna samordna sina ferier med sina familjers ledighet.
Båda dessa frågor — läsårets längd och dess kalenderplacering _ är vidlyf- tiga och kan inte lösas separat för gym- nasiet. Av dessa skäl vill gymnasieut- redningen när det gäller större föränd- ringar begränsa sig till de gjorda på- pekandena och förutsätter att frågorna uppmärksammas i samband med utred- ningen om femdagarsvecka.
Gymnasieutredningen förutsätter gi- vetvis dock att den mindre skillnad som nu föreligger (skolstadgan 11 kap. 20 å) i fråga om läsårets längd mellan å ena
sidan allmänt gymnasium och handels- gymnasium och å andra sidan tekniskt gymnasium avlägsnas. Utredningen fö- reslår att bestämmelsen angående läs— årets längd i gymnasiet får samma ut— formning som i grundskolan (skolstad- gan 5 kap. 28 å).
9.125 Enhetlig timplan. En genomgång av timplanerna för vissa linjer vid de tekniska gymnasierna läsåret 1960/61 visar att inom årskurserna 2 och 3 vec- kotimtalet varierar för ett och samma ämne. Dylika variationer är inte peda- gogiskt befogade. Friheten att inom hu- vudmomentens ram utvälja och ordna stoffet erbjuder lärarna erforderlig självständighet i arbetet. Ändring av timtalen får däremot inte förekomma. Skolöverstyrelsen bör ej utan tvingande skäl medgiva ändring som betingas av lokala förhållanden.
9.1.3. Fortlöpande läroplansrevision
Som gymnasieutredningen påpekat re- dan i kapitel 5 måste man på grund av den snabba utvecklingen på forsk- ningens olika fält och förändringar i avnämarnas och samhällets krav räkna med att läroplanen fortlöpande revide- ras. En dylik revision kan om läropla- nen skall ha rimlig grad av aktualitet ej koncentreras till de tillfällen då mer genomgripande förändringar av gymna- siekonstruktionen göres. Revisionen måste vara kontinuerlig.
Det är därför betydelsefullt att skol- överstyrelsen ägnar stor uppmärksam- het åt läroplansfrågorna. För en fort- gående revision är avnämar- och atti- tydundersökningar av det slag som gymnasieutredningen låtit genomföra av grundläggande betydelse. överstyrel- sen bör därför förses med sådana re- . surser att den blir i stånd att fortlöpan-
de genomföra dylika undersökningar. En nära kontakt mellan ämbetsverk och
företrädare för skilda avnämargrupper är också en förutsättning för att revi- sionsarbetet skall fungera smidigt. Gym- nasieutredningen vill i detta samman- hang betona värdet av de diskussioner utredningen haft tillfälle att föra med representativa företrädare för viktiga avnämarsektorer, t. ex. Sveriges mekan_ förbund.
Gymnasieutredningen vill också erin- ra om att ett viktigt inslag i revisions- arbetet bör vara prövning av nya upp- slag för undervisningen. Sådan pröv- ning bör ständigt pågå i organiserade former, t. ex. på det sätt som i kapitel 8 angivits för tekniska ämnen. Försöks- verksamhet av detta slag måste helt naturligt avse inte bara ämnesinnehåll; även verksamhetsformer och hjälpme- del skall därvid komma ifråga. Gymna- sieutredningen vill i detta sammanhang understryka att den funnit det värde— fullt att kunna utnyttja det material som industrin ställt till förfogande och att sådant material bör kunna utnyttjas även för det fortsatta revisionsarbetet.
9.1.4 Principiella synpunkter på ämnesstoH'ets organisation Vid utformningen av gymnasiets läro- plan är det av särskild vikt att undvika att undervisningen splittras på alltför många ämnen liksom att undvika dub- belläsning, d.v.s. att samma kursmo- ment förekommer i mer än ett ämne utan att stoffet bearbetas från nya ut- gångspunkter. I undersökningen Vägen genom gymnasiet har Härnqvist & Grahm visat att eleverna vill minska ämnessplittringen. Denna önskan blir starkare ju högre upp i gymnasiet de kommer. Särskilt abiturienterna på all- män linje och reallinje vill reformera gymnasiet så att färre ämnen läses un- der ett och samma år. Ämnessplittring, dubbeläsning m. in. kan motverkas på olika sätt:
a) mellan ämnena genom en kursre— vision som sammanför stoff från olika ämnen till ett ämne. Det gäller i gym- nasieutredningens läroplan för historia, samhällskunskap, företagsekonomi och teknologi,
b) mellan ämnena genom deras pla- cering i årskurser på sådant sätt att det senare studerade ämnet bygger på kur- sen i ett tidigare läst ämne. Det gäller i gymnasieutredningens förslag t. ex. kemi-biologi, teknologi-övriga tekniska ämnen, företagsekonomi-övriga ekono- miska ämnen,
c) mellan ämnen i samma årskurs genom att kursmomenten placeras så att studiet av nya moment i det ena ämnet förutsätter tidigare genomgång av vissa moment i det andra ämnet,
(1) genom lärarnas planering, så att undervisningen i olika ämnen samver- kar (10.3 och läroplanen),
e) inom ämnena genom att de olika ämnesdelarna mer konsekvent än som nu sker knyts samman till en enhet i kursplanen.
Mot en timplan med få ämnen per årskurs skulle kunna resas invänd- ningen att elevernas utveckling gör det angeläget att deras studier i så många ämnen som möjligt får dra fördel av deras större mognad i den sista års- kursen. I denna borde alltså förekomma så många ämnen som möjligt. Till detta kan sägas att mognadsgången är varie- rad och att viss spridning i mognad förekommer i alla årskurser. Denna in- vändning kan därför inte motväga för- delarna med en timplan med färre antal ämnen.
Ju högre årskurs i gymnasiet desto färre ämnen: iakttages denna princip blir det lättare att utveckla elevernas förmåga att bedriva friare studier.
Beträffande ämnen med ett betydande färdighetsinslag, t.ex. moderna språk, hävdas det ibland att studiet bör sträc-
kas ut över så lång tid som möjligt för att inprägling av språket skall kunna fördelas. De erfarenheter som redovisas från de s.k. korrespondensgymnasier- na, med oftast 3—4 ämnen studerade samtidigt, visar att invändningen inte är allvarlig. Gymnasieutredningen har därför stannat för en timplan där man i varje årskurs koncentrerar sig på så litet antal ämnen som möjligt, särskilt i tredje och fjärde årskursen. Där det- ta mål inte kunnat förverkligas för- ordar gymnasieutredningen koncentra— tion inom årskurserna.
9.1.5. Kapitlets disposition och innehåll
I det följande behandlas för varje äm- nesgrupp och ämne de krav som ställs generellt på alla elever respektive de Specialkrav som gäller en viss lärokurs. Ämnesvis ges så en kort sammanfattning av mål och kursinnehåll med särskilt betonande av principiella nyheter. Sär- skilt beaktas avgränsningen mellan äm- nena som grupperas på följande sätt:
svenska och främmande språk (9.2) övriga humanistiska ämnen och sam-
hällsvetenskapliga (9.3) matematik och naturvetenskapliga ämnen (9.4)
tekniska ämnen (9.5) ekonomiska ämnen (9.6) estetiska ämnen (9.7) fysisk träning (9.8) Sedan följer redogörelsen för de icke ämnesbundna timmarna till förfogande för speciella uppgifter (9.9) samt för tid avsatt för vissa informationsbehov (9.10).
I 9.11 presenteras timplanen i dess helhet. Därvid motiveras ämnenas års- kursplacering med hänsyn till gymna— sieutredningens differentieringsmodell och till samverkan mellan ämnena.
Vidare redogörs för olika studievägar genom gymnasiet, d. v. s. möjligheterna
att utan eller med mindre komplette— ringar växla studieriktning (9.12).
Till sist behandlas frivilliga ämnen (9.13) samt påbyggnadskurser efter av- slutad gymnasieutbildning (9.14) och specialundervisningen (9.15).
9.1.6 Läroplanen Gymnasieutredningen framlägger i sär- skilt betänkande Läroplan för gymna- siet (SOU 1963:43) förslag till anvis— ningar för undervisningen, timplaner och mer detaljerade kursplaner för var- je ämne. Utredningen har bedömt det nödvändigt att framlägga relativt omfat- tande förslag i dessa hänseenden dels för att konkretisera det innehåll och de verksamhetsformer som utredningen föreslår, dels därför att remissbehand— lingen av utredningens förslag skall även i dessa viktiga detaljfrågor leda till synpunkter som_ underlättar arbetet med läroplanens slutliga färdigställan- de. Vad särskilt den tekniska sektorn be- träffar, inom vilken riksgiltiga läropla— ner tidigare knappast förekommit, är förslagen en nyskapelse. Detta är delvis fallet även i fråga om den ekonomiska sektorn. Av utredningen utarbetade eller initierade läroplaner har dock här tillämpats någon tid men i detta sam- manhang översetts och utökats. Det har inte varit gymnasieutred— ningens avsikt att framlägga en läroplan i slutgiltigt skick. Graden av utförlighet varierar ämnena emellan. Det omfattan— de expertarhete som ligger bakom läro- planerna har, som redovisas i samband med de särskilda ämnena i detta kapitel, inom vissa ämnesområden ej kunnat föras till helt definitiva resultat. Läro— planen präglas därför av en viss oenhet— lighet och det förutsättes att den på vanligt sätt göres till föremål för över— arbetning genom Skolöverstyrelsens för- sorg.
I den följande redogörelsen för äm- nesgrupper och ämnen kan presenta- tionen ej göras så utförlig som i läro- planen. Utredningen har valt att under varje punkt särskilt poängtera viktiga nyheter och därvid noterat skillnader gentemot nuvarande kursplaner för gymnasiet.
9.2. Svenska och främmande språk
9.2.1. Svenska
9.2.1! Svenska hör till gruppen kärn- ämnen i läroplanen. Det innebär att ämnet skall läsas av alla gymnasister och väsentligen utformas som gemen- sam kurs för alla elever oavsett läro— kurs. Innan olika Specialkrav från av- nämarna diskuteras, finns det alltså skäl att fråga vilka uppgifter ämnet har för alla gymnasister.
Svenska innehåller moment, vilkas karaktär hänför dem till kommunika- tionsfärdigheterna (jfr 5.2.2.2). Denna del skulle med viss schematisering kun- na kallas den språkliga delen av ämnet. Dit hör praktiska övningar i muntlig och skriftlig framställning samt vissa studietekniska moment, vilkas resultat kan tillgodogöras inom samtliga ämnen men vilkas tekniska uppövning lämp— ligen förläggs till svenska. Vad som bör övas är t. ex. olika läsformer samt bok- och bihliotekskunskap, d.v.s. in- formationsteknik i vidare bemärkelse. Resultatet av avnämarundersökningar- na (5.2.1.1) är beträffande dessa punk- ter helt entydigt. Kravnivån är ge— nomgående hög för samtliga ämnes- och yrkesgrupper. Från universitetssi- dan framställs en del klagomål beträf- fande tillgodoseendet inom det nuva- rande gymnasiet av undervisning och träning i informationsteknik (bok- och bibliotekskunskap).
Den andra huvuddelen av ämnet svenska, litteraturstudiet, vetter mot
historia, estetisk och övrig kulturell orientering.
Detta syftar
till en orientering inom ett kulturom- råde, ordkonsten,
till en färdighet, som i princip är densamma för all läsning, nämligen att uppfatta ett innehåll och bedöma detta från olika synpunkter, samt
till att göra eleverna bekanta med olika slag av människor, miljöer och problem och ge dem tillfälle till enga- gemang för och emot.
Litteraturstudiet kan införa eleverna i kulturdebatten, eftersom värdefull lit- teratur härvidlag inte endast behandlar enskilda problem utan ofta också ger en sammanfattande kultursyn, som an- nars är svår att finna. Det är naturligt, att detta studium får en i viss mån historisk inriktning, syftande till för- ståelse av nutiden.
Den kursplan som utredningen före- slår för historia innebär en breddning på så sätt, att ämnet för äldre tider får ett starkare kulturhistoriskt inslag. Det är därför lämpligt att liksom f. n. föra viss orientering om äldre litteratur till ämnet historia. Behandlingen av nutids— litteraturen däremot förs helt till svens- ka. Studiet av såväl äldre litteratur som nutidslitteratur bör mera ha karaktären av textläsning och textanalys än av lit- teraturhistoriskt studium.
Denna kulturhistoriska och estetiska orientering bör samtliga elever få utan speciell differentiering med hänsyn till lärokurs. Litteraturläsning bör fattas som ett vidare begrepp än läsning av skönlitteratur, om denna del av ämnet också skall utveckla elevernas lästeknik och förmåga till textanalys. I denna me- ning kan gymnasiets litteraturläsning ses som en enhet, där det centrala är språket i funktion oavsett om det är fråga om argumenterande sakframställ- ningar, lyrik eller annat. Med denna
uppläggning är det möjligt att knyta samman textläsning (litteraturläsning) med momenten i den språkliga delen.
Den karaktär som ämnet får med hänsyn till det starka betonandet av kommunikationsfärdigheterna leder till att större utrymme bör beredas de språkliga delarna i kursplanen för det nya gymnasiet jämfört med det nuva- rande. Ämnet får också genom sitt inne- håll ett starkt samband med andra äm- nen, inte bara med historia och estetis- ka ämnen utan också med språk, sam- hällsvetenskapliga, ekonomiska och and- ra ämnen. Samarbetet mellan svensk- läraren och övriga lärare behandlas utförligt i läroplanen.
9.2.1.2 Även om ämnets innehåll sålun- da bör vara gemensamt för alla elever finns det anledning att diskutera om och i så fall hur speciella krav från avnämarna bakom de olika lärokurser- na bör tillgodoses. För den ekonomiska lärokursen krävs litteraturläsning samt övning i muntlig och skriftlig framställ- ning med inriktning på affärslivets be- hov. För den tekniska lämpade moment är skrivning av undersökningsrappor- ter och nomenklaturfrågor. Även om vissa Specialkrav på utform- ningen av ämnet svenska beaktas på gymnasiets ekonomiska och tekniska sektorer är dock de gemensamma kra- ven på samtliga sektorer så likartade och dominerande att kursen väsentligen bör vara gemensam för samtliga elever. Särkrav t. ex. för ekonomiska, tekniska, naturvetenskapliga och samhällsveten— skapliga lärokurser kan tillgodoses ge- nom en framför allt i årskurs 3 diffe- rentierad undervisning som möjliggör valfrihet i smärre delmoment. Detta un- derlättas ju också av det sätt på vilket verksamheten läggs upp i tredje årskur- sen (se kap. 10 och läroplanen). Vid sidan av vad som ges alla elever
i svenska bör även de estetiskt intresse- rade i någon utsträckning kunna bli till- godosedda.
Beträffande ämnets rubricering har gymnasieutredningen inte funnit skäl att frångå den beteckning som genom 1962 års skolstadga fastställts för äm- net i såväl grundskolan som gymna- sierna.
Den förändrade inriktningen av äm- net svenska har medfört att ett mycket omfattande expertarbete måst utföras. Detta har på alla punkter inte kunnat föras fram till resultat som är att be- trakta som definitiva. Utredningens kursplaneförslag måste därför betraktas som delvis preliminärt.
9.213 Mål och kursinnehåll i svenska. Den språkliga delen. Kursinnehållet har valts utifrån den synpunkten, att denna del av ämnet är av övergripande art och stöder övriga ämnen genom att vara samlingspunkten för skolans språk- vårdande verksamhet och för övningar i studieteknik och informationsläsning överhuvud taget. De praktiska synpunkterna domine— rar. Övningar i modersmålets bruk i tal och skrift knyts väsentligen till na- turliga tal- och skrivsituationer (korta anföranden, diskussionsinlägg, referat, resuméer, anteckningsteknik etc.). En sådan på avnämarnas behov inriktad uppläggning kan ersätta en del av den traditionella uppsatsskrivningen och in- nebär en avsevärd förstärkning av gym- nasiets undervisning i skriftlig fram- ställning. Det arbetsprogram för det teo- retiska språkstudiet, som skisseras i läroplanen, avser främst att öva elever- nas förmåga av språkiakttagelse och ge dem större förutsättningar att ta ställ- ning till aktuella frågor rörande språk— vård och språkriktighet, med andra ord att så långt som möjligt ge dem språk- lig mognad. Semantiska frågor tas upp
i samband med argumentationsanalys, som är ett nytt moment i ämnet, och andra studier av språket i funktion.
Sett mot bakgrunden av det nuvaran- de ämnet modersmålet som en helhet är det nya i kursplan och kursinnehåll ett starkare betonande av det språk- liga momentet med accent på den munt- liga framställningen som förberedelse för den skriftliga. Vidare har danska och norska föreslagits få en förstärkt ställning. Detta motiveras dels av att universitet och högskolor i viss ut- sträckning nu använder dansk och norsk kurslitteratur, dels av det utvid- gade nordiska samarbetet.
Litteraturdelen. Litteraturstudiet av- ser svensk litteratur i vidsträckt bemär- kelse, även essäistisk och fackbetonad litteratur, nordisk litteratur och verk nr världslitteraturen, valda så att de bely- ser viktiga epoker i litteraturens histo- ria. Lästeknik och textstudium skall stå i centrum, men läsning av skönlittera- tur skall också införa eleverna i kultur- debatten.
9.2.2. Moderna språk
9.2.21 Mål. Kunskaper i de moderna språken utgör vid sidan av kunskaper i den språkliga delen av ämnet svenska och vissa matematisk-statistiska färdig- heter huvudinnehållet i de kommunika- tionsfärdigheter som utredningen be- skrivit i avsnittet 5.2. Språkkunskaper av denna typ är givetvis ett gemensamt behov för alla elever. Det gäller också den del av språkstudiet som vetter mot samhälls- och kulturorientering, d.v.s. kännedom om ifrågavarande språkom- rådes historia, geografi, samhällsförhål- landen och kultur.
Därutöver kan vissa elevgrupper be- höva speciella språkfärdigheter i au-
slutning till lärokursens inriktning (se 9.223).
9.222 Urvalet av språk. Vårt land är i starkt behov av kontakter över språk- gränsen. Betydelsen av de moderna språken framgår med stor tydlighet i de olika avnämarundersökningarna (se 5.2 och Kraven på gymnasiet kap. 5).. Kraven avser i första hand engelska, i andra hand tyska, i tredje hand franska. Av dessa är kravnivån i franska rela- tivt låg, utom inom vissa större huma- nistiska ämnesområden. I undersökningarna ingick också att utröna avnämarnas bedömning av de framtida behoven av språk. Undersök- ningarna gav vid handen, att franska kommer att starkt efterfrågas samt att det blir av väsentlig betydelse att forsk- ning, näringsliv och samhälle får till- gång till arbetskraft, som även har viss utbildning i andra moderna språk, t. ex. i spanska, portugisiska, italienska och ryska. Självfallet innebär inte detta önskemål att var och en av de gym- nasieutbildade skall ha breddade språk- kunskaper. Innebörden är tvärtom att valet av det tredje och eventuellt också andra språket bör vara friare och inte för alla behöver riktas mot tyska eller franska. Ryska efterfrågas från univer- sitetssidan särskilt av kemi, teknik och medicin, och inom näringslivet be- hövs ett antal civilingenjörer med ryska språkkunskaper. Spanskan å andra si- dan efterfrågas inte så utpräglat från universitet och högskolor men däremot desto kraftigare från näringslivets sida särskilt i fråga om civilekonomer och gymnasieekonomer men också i viss ut- sträckning i fråga om gymnasieingen- jörer och civilingenjörer. Italienska och portugisiska har viss efterfrågan, det förra språket från universitet och hög- skolor, det senare från näringslivet. Urvalet av språk kan antingen göras
restriktivt så att man såvitt möjligt av alla elever kräver gymnasiestudier i engelska, tyska och franska, eller friare så att den enskilde eleven fritt får välja det andra och eventuellt det tredje språk som han vill läsa på gymnasiet.
Vid ett ställningstagande i denna frå- ga bör hänsyn tas till att eleverna i grundskolan i regel under tre år stude- rat två språk. Detta talar i och för sig för större frihet vid språkval på gymna- siet. Avnämarundersökningarna visar som nämnts behov inom näringslivet av personal med kunskaper i andra språk än engelska, franska och tyska. Även vid universitet och högskolor blir det allt betydelsefullare, att det finns stude- rande med läskunskaper i andra än de nämnda språken. Om sådana språk skall kunna beredas utrymme på timplanen måste eleverna få större frihet vid språkvalet. I annat fall skulle endast i humanistisk och ekonomisk lärokurs an- nat språk än engelska, franska och tys- ka kunna studeras.
Ett ytterligare skäl för att tillåta val— möjligheter mellan de moderna språken är det språkpedagogiska. Det har be- dömts önskvärt att kunna erbjuda ele- ver som önskar studera andra språk än engelska, tyska eller franska en möjlig- het till 3-årig lärogång. Framför allt när det gäller ryska där initialsvårighe- terna erfarenhetsmässigt är betydande erbjuder ett 3-årigt studium vidgade möjligheter till ett gott utbyte.
Eleverna på gymnasiet hör av dessa skäl erbjudas att fritt välja det andra och i förekommande fall det tredje språ- ket.
Enligt av Kungl. Maj:t utfärdade be- stämmelser angående vidgat tillträde till högre studier kräves för rätt att inskri— vas i teologisk, juridisk och filosofisk fakultet i fråga om främmande språk kunskaper i engelska, tyska och franska. I ett av dessa språk kräves kunskaper
motsvarande fordringarna för godkänd i studentexamen, i ett andra språk mot- svarande flyttning till allmänt gymna- siums näst högsta ring. I det tredje språ- ket fordras kunskaper motsvarande godkänd i realexamen.
När bestämmelserna tillkom var rikt- punkten beträffande kunskaper i främ- mande språk, att de studerande skulle ha sådana språkkunskaper att de kunde tillgodogöra sig undervisningen. För att kravet på språkkunskaper skall kunna motiveras fordras emellertid, att kun- skaperna är sådana att de gör studier på det främmande språket meningsfyll- da. Det kan starkt ifrågasättas om real- examenskunskaper i ett språk _ frans- ka — är tillräckliga för sådana studier. Kravet på komplettering i detta språk framstår därför väsentligen som for- mellt och måste av många studerande uppfattas som meningslöst. I många fall torde det utgöra ett hinder för studier i ämnen som är efterfrågade på arbets- marknaden. Särskilt gäller detta för dem som saknar franska men önskar studera naturvetenskapliga och samhällsveten- skapliga ämnen.
Sveriges förenade studentkårer har i underdånig framställning framfört lik- nande tankegångar och hemställt att kraven på kunskaper i ett tredje främ- mande språk som behörighetsvillkor för tillträde till universitet och högskolor måtte slopas. Gymnasieutredningen vill med hänvisning till vad som anförts in- stämma i detta. Det formella kravet på kunskaper i tre språk synes ej vara nöd- vändigt för bibehållande av de för uni- versitetsstudier nödvändiga förkunska— perna. Utredningen vill därför förorda att generell behörighet erhålles genom gymnasiekunskapcr i två främmande språk, av vilka det ena är engelska. För att studera enskilda ämnen kan ett större språkförråd komma att krävas. Det får förutsättas att studie- och yr-
j
kesväglcdningen kan erhålla så uttöm- mande upplysningar från universitet och högskolor om dylika behov, att ele- verna kan ges de upplysningar som är erforderliga för valet av språk inom gymnasiet.
Även de kvalitativa kraven på språk- undervisningen har undersökts (se SOU 1963: 22, bl. a. kap. 20). De språkfärdig- heter, som har högsta kravnivån från industrihåll, är förmåga att förstå text, att samtala och att förstå föredrag. Inom näringslivet föreligger också starka krav på förmåga att skriva i första hand med hjälp av lexikon. Mera krävande skriv- former (enklare redogörelser utan hjälp- medel rcspektive mera krävande skrift- lig) eller muntlig framställning efterfrå- gas däremot i ringa grad. För viss per- sonal inom industri och bankväsende är kravnivån hög beträffande korrekt uttal och god intonation.
På grundval av de gjorda undersök— ningarna och med hänvisning till vad ovan anförts föreslår gymnasieutred- ningen i fråga om urvalet av språk föl- jande:
Engelska bör som huvudspråk fullföl- jas av alla men inte nödvändigtvis un- der hela gymnasietiden. Därutöver bör ett så långt möjligt fritt val erbjudas mellan franska, tyska, ryska, spanska, italienska och portugisiska. Bland dessa språk beräknas de två förstnämnda komma att dominera. Gymnasieutred- ningen vill understryka vikten av att franska språket får en ställning som svarar mot de behov som redovisats. Det franska språkområdet är stort och bristen på fransktalande i vårt land be— svärande, bl. a. med hänsyn till de svenska insatserna i u-länderna. Även inom vårt eget lands näringsliv upp- kommer nu ett starkare behov av folk med franska språkkunskaper.
Denna uppsättning av språk repre— senterar det som är möjligt att generellt
åstadkomma (jfr dock 9.2.2.4). Intet hindrar dock att man, där lokala förut— sättningar finns och ett starkt behov föreligger, kan läsa annat språk i stället för något av de nämnda. Finska kan antagligen aktualiseras i vissa delar av landet. Gymnasieutredningen vill också erinra om sina bedömningar i 5.2.1 be- träffande andra språk, bl. a. från utom- europeiska språkområden.
92.23 Allmänt om språken inom olika lärokurser. Gymnasieutredningen finner angeläget att ännu en gång betona, att i samtliga lärokurser den praktiska språk- färdigheten är det väsentliga målet för undervisningen. Att t. ex. i ett nybör- jarspråk differentiera kursplanen så att man i den ekonomiska sektorn av gym- nasiet skulle begränsa språkstudiet till träning av affärskorrespondens på det främmande språket är olämpligt. Det kvalitativa kursinnehållet för de olika studiegångarna skall alltså i huvudsak vara gemensamt. Genom variation av textval och genom individuella tyngd- punktsförskjutningar kan speciella be— hov utöver de generella tillgodoses. D-if— ferentieringen mellan lärokurserna kan inskränkas till mindre variationer i de individuella studieprogrammen inom ramen för samläsning. I årskurs 3 beto- nas dock mera de språkfärdigheter som är speciella för respektive lärokurser. Gymnasieutredningen vill i detta sam- manhang också erinra om den möjlighet till breddning av språkstudiet som in- förandet av jämförande språkkunskap (9.2.2.5) innebär. Genom frivilligt till— val (9.13) kan ämnet erbjudas även på andra lärokurser än den humanistiska.
I det följande genomgås de moderna språkens ställning i de olika lärokurser som föreslagits i 8.6.
Den humanistiska lärokursen grundas på studium av tre språk i tre år. Härtill kommer ämnet jämförande språkkun-
skap. Denna lärokurs bör vara den nor- mala för dem som avser att bedriva uni- versitetsstudier i moderna språk.
Det språkliga alternativet på gymna- siets ekonomiska sektor skiljer sig från den humanistiska lärokursen däri att ämnet jämförande språkkunskap inte förekommer samt att respektive språk ges en viss inriktning på ekonomiska specialtexter i årskurs 3.
För övriga alternativ inom den eko- nomiska sektorn och i den samhällsve- lenskapliga lärokursen bör utrymme be- redas för tre språk men i mindre ut— sträckning än på det ekonomisk—språk- liga alternativet.
Det föreligger ett stort behov av språkkunskaper hos dem som studerar naturvetenskaplig lärokurs. Att studera flera språk under flera år bör alltså vara möjligt. Men det finns också åtskilliga ungdomar med utmärkta förutsättning- ar för naturvetenskapliga studier som saknar fallenhet för mer omfattande språkstudier. Dessa synpunkter kan till- godoses genom att inom ramen för de möjliga timtalsvariationerna moderna språk utöver det obligatoriska program- met erbjudes i första hand dem som önskar och bedöms kunna genomföra ett utökat studieprogram (se utförligare 9.13 om frivilliga ämnen). Under alla omständigheter bör eleverna i natur- vetenskaplig lärokurs liksom i hittills nämnda lärokurser på gymnasiet under minst en årskurs studera tre språk.
Vad som nyss sagts om den naturve- tenskapliga lärokursen gäller i princip också den tekniska. Ett ökat utrymme för moderna språk vore i och för sig angeläget. Här har man emellertid att göra med en elevgrupp som ofta har ovanligt utpräglade Specialintressen. Gymnasieutredningen har tidigare fram- hållit det angelägna i att rekryteringen till denna studiegång förstärks. Om språken utvidgas kraftigt kan man be—
fara att dess attraktivitet minskar. Även svårigheten att bereda utrymme för ett större språkprogram på timplanen läg- ger hinder i vägen. Gymnasieutredning- en har därför stannat för samma antal språk som f. n. i tekniska gymnasier, d. v. s. två. Det bör emellertid betonas, att elever med fallenhet för språk som orkar med ett utvidgat studieprogram har möjlighet enligt utredningens för- slag att välja ytterligare språk som fri- villigt ämne. Utredningen utgår från att det normala språkprogrammet för tek- nisk lärokurs skall ge behörighet till högre studier.
Elever med inriktning mot den klas- siska varianten av den humanistiska lä- rokursen kan inte bedriva lika omfat- tande studier i moderna språk som öv- riga elever på den humanistiska läro- kursen. Utrymme på timplanen måste nämligen beredas för latin och even— tuellt grekiska.
9.224 Schematekniska och andra pro- blem förknippade med timplanen för moderna språk. Det föreslagna fria va- let av främmande språk i förening med att eleverna i grundskolan kan ha stu- derat antingen tyska eller franska med- för betydande komplikationer från sche- masynpunkt. Enligt av utredningen fö- retagna undersökningar torde det icke alltid bli möjligt att tillåta ett helt fritt val. Inskränkningarna i elevernas fria val behöver emellertid inte i praktiken bli så stora. Dock torde i vissa fall de enskilda eleverna i årskurs 1 kunna er- bjudas endast ett nybörjarspråk. I års- kurs 3 kan i samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig lärokurs liksom i klassiskt, kameralt, distributivt och ad- ministrativt alternativ ibland ej båda de främmande språk erbjudas som stu- derats i grundskolan. I det nya gymnasiet kan det bli fråga
om att mottaga elever, som i grundsko- lan inte läst maximal kurs i vare sig engelska, tyska eller franska eller som bara läst engelska (jfr 13.2.1.3). Särskilt svårt blir det att låta sådana elever läsa den humanistiska lärokursen. Man torde emellertid kunna utgå ifrån att ett så- dant val blir sällsynt. De elever som har mindre kurs eller ingen kurs i tyska eller franska från grundskolan bör erbjudas hjälp på olika sätt. Så- lunda bör eleverna under sommaren före gymnasiestudiernas början kunna delta i kompletteringskurs samt under första terminen i gymnasium få följa en stödkurs. Båda förstärkningsanord- ningarna bör reguljärt anordnas och vara avgiftsfria. Många av dessa elever torde likväl i årskurs 1 komma att till- höra nybörjarkurs i såväl det andra som det tredje språket. Detta låter sig göra eftersom såväl tyska som franska på grund av valfriheten i grundskolan när det gäller det andra främmande språ- ket måste organiseras med såväl nybör- jar- som fortsättningskurs. Elever med goda vitsord från mindre kurs i det andra språket bör dock kunna få stu- dera fortsättningskursen i detta språk. Det andra nybörjarspråket bör i årskurs 1 ha samma timtal som det första. Detta kommer att medföra att timtalet blir 35 mot normalt 34 (jfr tab. 6 i avsnitt 9.11).
9.2.2.5 Mål och kursinnehåll i stora drag. I det följande behandlas endast mera allmänna synpunkter och princi- piella nyheter. I övrigt hänvisas till lä- roplanen. Engelska. Huvuduppgiften för under- visningen i engelska är att utveckla ele- vernas förmåga att förstå språket i tal och skrift samt att befästa och öva de- ras praktiska språkfärdighet. Kurspla- nen i engelska liksom för övrigt i alla de moderna språken betonar textens
centrala betydelse. Valet av texter, vil- kas kvalitet bör vara god, göres så att en lämplig avvägning sker mellan skön. litterära texter och sakprosa, som bl. a. belyser samhällsförhållanden och tänke- sätt inom respektive länder. Med bibe— hållande av färdighetsaspekten efter- strävas en mer innehållsinriktad text— behandling. Härigenom undvikes också en filologiserande språkundervisning. Genom valet av texter kan en smidig an- passning göras till Specialintressen på olika studiegångar. På det ekonomisk- språkliga alternativet bör viss tid ägnas uteslutande åt affärskorrespondens. Tid härför ställes till förfogande i årskurs 3 under 1 vte.
Textkursens omfång kan med den skisserade inriktningen av undervis- ningen ökas utan att arbetsbördan be- höver bli tyngre. Träningen i muntlig och skriftlig framställning skall inrik- tas på innehållsanalys och redogörelse för sakförhållanden. Skrivningarnas form och innehåll anpassas till denna målsättning, samtidigt som deras tidiga— re dominerande inflytande minskas. (Se kap. 10.) Skrivningarna bör för såväl engelska som övriga moderna språk an- slutas till den text som behandlas. De bör vara sammansatta av skilda mo- ment, så att elevernas olika färdigheter kommer till sin rätt och så att en even- tuell svaghet i någon detalj av språk- tillägnelsen kan uppvägas av styrka i ett annat moment. (Se vidare läropla— nen IV:2.4.2.5.)
Speciellt vad beträffar engelskan kan möjligheten att samverka med oriente- ringsämnen prövas, eftersom engelska är det språk i vilket eleverna under den längsta tiden haft tillfälle att öva fär- digheterna. Vid denna samverkan bör särskilt uppmärksammas önskemålet att komplettera elevernas kunskaper om de engelsktalande ländernas geografi, sam- hällsförhållanden, kultur och litteratur.
Tyska. Beträffande allmänna syn- punkter pä undervisningens innehåll och uppläggning hänvisas till vad som anförts om engelska.
Textvalet skall i de senare årskurser- na inriktas på sakprosa, särskilt på tex- ter som orienterar om tyskt samhälls- liv, land och folk etc., samt på litterärt och konstnärligt värdefulla texter, me- dan ren underhållnings- och förströel— selitteratur kan hänvisas till elevernas fria läsning utanför skolan. Textbe- handlingen skall mera beakta textens innehåll än dess form. De i kursplanen ingående momenten skall syfta till text— förståelse. Den extensiva läsningen skall tillmätas samma vikt som den intensiva. Kravet på talfärdighet är mera marke- rat. Den ställs främst i textinterpreta- tionens tjänst. Med dessa tyngdpunkts- förskjutningar i ämnet påverkas natur- ligtvis också provgivningen.
De romanska språken. Huvudlinjerna i uppläggningen av dessa ämnen sam— manfaller med de övriga moderna språ- kens; en starkare tonvikt lägges vid språken såsom icke blott färdighetsäm— nen utan även kunskapsämnen och det betonas att språkundervisningen skall förmedla kännedom om land och folk samt materiell och andlig kultur.
Större betydelse har tillagts följande moment:
Förmåga att uppfatta talad franska (spanska etc.).
Förmåga att uttrycka sig på det främ— mande språket i tal och skrift.
Kunskaper i fransk (spansk etc.) andlig och materiell kultur av i dag, baserade på texter av såväl skönlitterär som fackbeto- nad karaktär. Extensiv läsning av text.
Mindre vikt än tidigare läggs vid förmågan att översätta från svenska och därav följande grammatikstudium, skrivningarna och den grammatiska analysen av texten.
Beträffande de sydromanska språken måste målsättningen göras relativt blyg- sam, och kraven på förmåga att tala och skriva språket måste vara mycket måttliga. I princip bör dock den all- männa inriktningen av språkstudiet i franska gälla även för sydromanska språk.
Ryska. Ryska består som övriga språk av en språklig del och en rcaliadel. Den språkliga delen är den viktigaste och största. Undervisningen skall för det stadium det här gäller i första hand lära eleverna att förstå text och tal. I andra hand skall den hjälpa eleverna att göra sig muntligen och skriftligen förstådda. Realiadelen skall med svens- kans eller ryskans förmedling ge de nödvändigaste kunskaperna om den mil- jö där ryska är det officiella språket.
D'e principiella nyheterna i det före- slagna innehållct i relation till det nu- varande är få. En utvidgning utgör kra— ven på vissa insikteri stilistik, synony- mik och fraseologi samt utformningen av skrivövningarna, som tar sikte på aktiva färdigheter (att författa uppsat- ser, redogörelser och brev). Den sär- skilda tonvikt som lagts på sovjetiska realia innebär likaså en utvidgning. Det nya manifesterar sig även på det meto- dologiska planet.
Jämförande språkkunskap. I 8.2.3.4 har gymnasieutredningen ingående be- handlat frågan om latinets ställning. De undersökningar som utredningen låtit göra visar att fortsatta studier för grundexamen vid universitet och hög- skolor endast i fråga om ett begränsat antal ämnen förutsätter de omfattande förkunskaper i latin som ges i det nu- varande gymnasiet. Det gäller framför allt färdigheten att översätta latinska texter, som nu upptar en icke ringa del av kursen. Även för studier i moderna språk är fordringarna ej så omfattande.
De är avgränsade till vissa moment av den nuvarande latinkursen. Kraven kan tillfredsställas genom en kurs i vad ut— redningen kallar jämförande språkkun- skap. Utredningens experter har be— dömt en sådan kurs vara tillräckligt underlag för vidare studier i moderna västerländska språk upp till och med tvåbetygsnivån, i vissa fall även till— räcklig för trebetygsnivån. Utredningen har därför i 8.2.3.4 konstaterat att den humanistiska lärokursen bör uppbyggas kring de moderna språken, komplette— rade med nyssnämnda kurs i jämföran— de språkkunskap med sikte på ordbild— ningslära och elementär formlära.
Utredningen har övervägt möjlighe- terna att lägga upp denna kurs så att den kunde sammanfalla med begynnel- sestudierna i latin på den klassiska va- rianten av humanistisk lärokurs. En dy— lik uppläggning skulle bli otillfredsstäl- lande framför allt av det skälet att de berättigade kraven på ett karaktäristiskt kursinnehåll i jämförande språkkun- skap inte kan tillgodoses. Av detta skäl har utredningen stannat för ett mål och ett kursinnehåll i jämförande språkkun- skap enligt följande.
Avsikten med kursen är i första hand att på grundval av någon insikt i latin, främst dess ordförråd, ordbildning och böjniugssystem, ge eleverna en vidgad språklig orientering, som även kan kom- ma studiet av de moderna språken till godo. Kursen är därför på ett funda- mentalt sätt olik en vanlig språkkurs, där huvudsyftet är att nå förmåga att uppfatta och producera sammanhäng- ande text och tal. För sistnämnda ända— mål behövs framför allt övning i text- läsning, tal och skrivning. De språkliga mönstren måste i det fallet kunna upp- fattas snabbt och helst automatiskt utan medveten analys.
Kursen i jämförande språkkunskap syftar inte till denna automatisering
utan till att göra de språkliga strukturer- na medvetna. Av detta skäl är textläs- ning inte någon huvudsak inom kursen. Texternas uppgift är framför allt att ge illustrationer till orden och deras be- tydelser. Undervisningen har nämligen till uppgift i första hand att bibringa eleverna förmåga att förstå och effek— tivt utnyttja de i de västerländska språ- ken inklusive svenskan ingående latins— ka orden och ordelementen.
Huvuddelen av ordförrådet i kursen måste vara modern-språkliga latinord, främst engelska och svenska. Dessa kan presenteras systematiskt, t. ex. i grup— per sammanhållna av något gemensamt element såsom en rot eller ett prefix. Både modern-språkliga texter och la- tinska kan användas för att introducera ordförrådet. Särskilt lämpliga är fack- texter av olika slag, varvid även inslag av grekiska ordelement förtjänar beak— tande.
Samordningen av undervisningen i den språkliga orienteringskursen med undervisningen i moderna språk är av väsentlig betydelse. Av detta skäl bör den förläggas till årskurs 2, när studiet av de moderna språken kommit längre. Denna placering är också nödvändig med hänsyn till att det annars skulle bli alltför många nybörjarspråk i års- kurs 1 och för att kursen skall kunna väljas som frivilligt ämne av elever på andra studiegångar.
En viss svårighet ligger däri, att inte alla elever har samma modern-språk- liga bakgrund. Alla har läst och kan associera till svenska och engelska men beträffande de övriga språken är kun- skaperna mycket olika. Det är då natur- ligt att de modern-språkliga illustratio- nerna i första hand knyts an till exem- pel från svenska och engelska. Detta innebär inte någon allvarlig begräns- ning av stoffet. De flesta tyska latinord
finns också representerade i svenskan i nästan identisk form och det engelska materialet är överflödande.
Kursen kan läsas som frivilligt ämne även av elever med samhällsvetenskap- lig, naturvetenskaplig, ekonomisk och teknisk studieinriktning. Detta finner utredningen vara av betydelse; elever med olika intressen kan bl. a. på denna väg tillgodoses.
9.2.3. Klassiska språk
Som gymnasieutredningen utvecklat i 8.2.3.4, kan de avnämargrupper som hit— tills rekryterat elever med omfattande latinstudier beräknas krympa eftersom ämnet jämförande språkkunskap bättre kommer att tillgodose deras intressen. Den avnämargrupp som efterfrågar en mera omfattande latinkurs, efterfrågar i det stora hela också grekiska, varför ett sammanförande av studierna i de klassiska språken kan motiveras. Av skäl som redovisas i kapitel 8 har ut- redningen dock stannat för att latinkur- sen ej skall vara obligatoriskt förenad med grekiska.
I diskussionen om de klassiska språ- ken brukar på sätt som antytts i kapitel 8 kännedom om och förståelsen av den antika kulturen knytas till själva språk— studiet. Som utredningen utvecklat i nyssnämnda kapitel är en sådan sam- manknytning inte nödvändig. I de fö- reslagna kursplanerna ingår i t. ex. svenska och historia ett studium av den antika kulturens återverkan på se- nare tiders kulturhistoria i vid mening. Kännedom om den antika kulturen är alltså inte förbehållen de elever som väljer den klassiska varianten av hu— manistisk lärokurs. En fördjupning er— nås dock för den som väljer latin (jfr läroplanen).
Latin. Undervisningen har som främs- ta uppgift att lära eleverna förstå lättare latinsk text från antik och efterantik tid. Den skall belysa latinets betydelse som kulturspråk. Slutligen skall den, i samband med textläsningen, göra ele- verna mera förtrogna med den antika kulturen överhuvud taget.
Grekiska. Undervisningen har till uppgift att bibringa eleverna elemen- tära insikter i klassisk grekiska samt att, i samband med läsning av grekisk prosa och poesi göra eleverna mera för- trogna med antik grekisk kultur.
9.2.4 Timtal för svenska och främmande språk
9.2.41 Svenskans och språkens vecko- timtal i de nuvarande gymnasieformer- na (jfr 9.1.2.3) och -linjerna framgår av tabell 3.
9.2.4.2 Språken vid inträdet i gymna- siet. I 62.22 har utredningen behand- lat frågan om grundskolan som under- lag för gymnasieutbildningen. En för- ändring jämfört med försöksskola och realskola beträffande förutbildningen för gymnasiet är bl. a. att eleverna vid inträdet saknar ett års studier i ett tred- je modernt språk. Detta får självfallet konsekvenser för gymnasiets språkun- dervisning. Den minskade förutbild- ningen i franska (eller tyska) kompen- seras dock av att utgångsläget är för- bättrat i engelska. Totalt sett hör där- för det språkliga studieprogrammet i grundskolan och det nya gymnasiet i det hela kunna väl jämföras med nuva- rande förhållanden. Genom den föränd- rade målinriktningen av språkstudier- na på gymnasiet kan det med skäl häv- das att det nya språkstudieprogrammet kommer att innebära en höjning av må- let sett från avnämarsynpunkt.
Syd- . Gymnasieform Svens- Eng- Tyska Frans- rom. Ryska Latin Greki- ka1 elska ka ska språk Allm. gymn. Allm. linje Soc. gren ................... 12 9 3 8 133 Spr. gren .................... 12 11 10 15 82 123 Friv. ämnen Soc. gren ................. 2 2 Latinlinjen Halvkl. gren ................ 12 9 7 13 82 123 22 Helkl. gren .................. 12 8 4 8 22 12 Friv. ämnen Halvkl. gren .............. 3 Helkl. gren ................ 2 2 Rcallinjen Biol. gren ................... 11 9 3 8 133 Mat. gren ................... 11 9 3 8 133 Friv. ämnen ................. 2 2 Handelsgymn. Språk]. gren ................. 8 9 10 10 10' 105 Övriga grenar ............... 8 9 7 7 7. 75 Friv. ämnen Spr. gren ................. 66 Övriga grenar ............. 3 3 GB 37 Tekn. gymn. Merk.-tekn. linje ............. 8 11—10 7 Övriga linjer ................ 7 6 5
1) Modersmålet på allmänt gymnasium. 2) Spanska med minskning beträffande andra språk. Därutöver kan spanska eller italienska utgöra tillvalsämne med samma timtal på samtliga grenar av allmänt gymnasium.
3) Med minskning i andra språk.
4) Spanska som fr. o. m. årskurs 1 kan läsas i stället för franska. Vidare må fr. o. rn. årskurs 2 franska utbytas mot italienska, portugisiska eller spanska; timtalet för dessa språk blir i så fall 6 vtr på språklig gren och 3 vtr på övriga grenar.
5) Kan fr. o. m. årskurs 1 läsas i stället för franska. 6) Italienska, portugisiska eller spanska. 7) Endast för den som läst ämnet i årskurs 2.
9.2.4"? Gymnasieutredningens förslag. Ämnet svenska har på försöksgymna- Utredningens förslag till timplan i siet 12 eller 11 vtr. Visst stoff i svensk— svenska framgår av följande tablå: ämnet ligger enligt gymnasieutredning-
Lärokurser Vtr
Humanistisk ............................ 10 Samhällsvet. ........................... 10 Naturvetensk ........................... 9 Ekonomisk ............................. 9 Teknisk ................................ 8
ens förslag inom ämnet historia. Vidare ges inom ramen för konst- och musik- historia orientering bl. a. om litteratur och dramatik. Den allmänna timtals- minskningen kan som tidigare nämnts beräknas till drygt 10 %. Ämnets tim- talsmässiga ställning är med andra ord — relativt sett _— oförändrad på gym- nasiets allmänna sektor.
På gymnasiets ekonomiska sektor har en förstärkning av timtalet i svenska kunnat genomföras från 8 till 9 vtr.
Beträffande det tekniska gymnasiet är jämförelser svåra att göra eftersom ut-
redningen, vilket kommer att framgå se- nare i detta kapitel, föreslår att studie- gången i framtiden för teknisk lärokurs skall vara 4-årig. Den enda relevanta jämförelsen är mellan de hittillsvarande tekniska gymnasierna och de tre första årskurserna i utredningens förslag. Timtalet i svenska har regelmässigt va- rit 7 av totalt 115,5 medan utredningen föreslår 8 av 92, d. v. 5. en förstärkning.
Utredningens förslag för de moderna språken kan sammanfattas sålunda:
.. Summa vtr för
Lärokurser moderna språk Humanistisk ............................ 30 helklassisk variant .................... 17 halvklassisk variant ................... 25 Samhällsvetenskaplig ..................... 25 Naturvetenskaplig ....................... 17 Ekonomisk-språklig ...................... 30 Övriga ekonomiska ...................... 21 Teknisk ................................ 11
Jämförelser med förhållandena på försöksgymnasiet låter sig ej lätt göras eftersom det nya gymnasiets lärokurser inte direkt svarar mot det allmänna gymnasiets. Den humanistiska lärokur- sen som har 30 vtr kan dock i någon mån jämföras med den allmänna lin- jens språkliga gren som har 36 vtr. Den allmänna timtalsreduktionen nedbring- ar detta timtal till ca 32 vtr. Utredning- en föreslår 30. Härtill kommer emeller- tid jämförande språkkunskap om 3 vtr. Sammanlagt har den humanistiska läro- kursen alltså 33 vtr, d. v. s. någon för- stärkning relativt sett jämfört med den språkliga grenen.
Försöksgymnasiets halvklassiska gren har 29 vtr, d. v. 5. efter generell tim- talsreduktion ca 26 vtr. I utredningens förslag till halvklassisk variant är tim- talet för moderna språk 25, d. v. s.
praktiskt taget oförändrat timtal rela- tivt sett.
Den naturvetenskapliga lärokursen kan jämföras med reallinjen, som för närvarande har 20 vtr, motsvarande 17 —18 efter generell timtalsreduktion. Ut- redningen föreslår 17, d. v. s. i det när- maste oförändrat relativt sett. I detta sammanhang bör emellertid beaktas att elev som mäktar det kan —— såsom ut- redningen rcdan framhållit _— få välja moderna språk som frivilligt ämne. På detta sätt skulle totala timtalet för mo- derna språk kunna bli 23 vtr.
De tekniska gymnasierna har förut haft 11 vtr utom på merkantil-teknisk studiegång. Dessa bör ställas i relation till de 115,5 veckotimmarna i årskurser— na 1—3. De utgör knappt 10 %. Utred- ningen föreslår 11 vtr i årskurserna 1——— 3, som sammanlagt har 92, d. v. 5. en
viss förstärkning relativt sett. Utred- ningens förslag erbjuder därutöver en möjlighet som tidigare inte funnits på de tekniska gymnasierna, nämligen att välja språk som frivilligt ämne (se 9.13). Utredningen hade funnit det önskvärt att bereda den obligatoriska undervisningen i språk inom teknisk sektor en ännu starkare ställning. Detta har emellertid kraven på teknisk fack- utbildning ej medgivit.
Utredningen föreslår större frihet i val av språk inom ramen för det sam- lade timtalet för moderna språk. De språk som enligt utredningens förslag kan läsas i gymnasiet är engelska, B— språk — i det följande använt som be- teckning för annat språk läst i grund- skolan — samt C-språk, d.v.s. nybör- jarspråk i gymnasiet, som kan vara tys— ka, franska, spanska, ryska, portugisiska eller italienska (finskal). Mellan dessa föreligger valfrihet efter följande regler:
Samtliga läser i första årskursen eng- elska. Därutöver läser alla utom de ele- ver som följer den tekniska studiekur- sen två språk, som kan vara B-språk och C-språk eller två C-språk. I teknisk studiekurs får eleverna välja mellan B- och C-språk.
Dessa språk läses även i årskurs 2 varvid dock elever i naturvetenskaplig studiekurs eller helklassisk variant jäm- te engelska obligatoriskt fortsätter med endast ett av de andra språken.
I tredje årskursen läses i den huma- nistiska studiekursen samt den ekono- misk-språkliga samma språk som i års- kurs 2. D-en halvklassiska varianten av humanistisk studiekurs samt samhälls- vetenskaplig läser två valfria språk, den helklassiska varianten endast ett valfritt modernt språk av de i föregående års- kurs studerade. I den naturvetenskap- liga studiekursen och andra ekonomiska alternativ än det ekonomisk-språkliga läses ett valfritt språk av dem som stu-
derats i årskurs 2. På teknisk sektor fö- rekommer modernt språk i årskurs 3 en- dast som frivilligt ämne.
Beträffande val av frivilliga ämnen i samhällsvetenskaplig och naturveten- skaplig lärokurs samt på ekonomisk sek- tor (utom ekonomisk-språkligt alterna- tiv) och på den tekniska sektorn gäller att i första hand önskemål om moderna språk bör tillgodoses.
Jämförande språkkunskap är av skäl som tidigare redovisats förlagd till års- kurs 2 och är obligatorisk för dem som inriktar sig på den humanistiska läro- kursen. Ämnet kan som nämnts väljas som frivilligt ämne av övriga som inte läser latin.
Latinet har på gymnasiet f. n. 22 vtr och grekiska 12 vtr. Med generell tim- talsreduktion skulle detta bli 19—20 vtr resp. drygt 10 vtr. Utredningen föreslår 14 vtr latin och 8 vtr grekiska. Minsk- ningen av timtalen för latin och gre- kiska är motiverad i kapitel 8. Genom konstruktionen av ett för stora avnä- margrupper starkt målinriktat ämne, nämligen jämförande språkkunskap, blir avnämarbasen för klassiska språk liten. Då utredningen trots detta infört såda- na måste, med hänsyn till att många ungdomar inte har sin framtid så klart planerad, de varianter av humanistisk lärokurs, som erbjuder latin och gre— kiska, ha en tillräckligt bred ämnesupp- sättning för att elevernas valfrihet efter avslutade gymnasiestudier inte skall vara för begränsad. För att möjliggöra detta måste timtalet reduceras väsent- ligt.
Gymnasieutredningens förslag erbju- der fördelen att eleverna får möjlighe- ter att friare välja det tredje språket
1 Finska är inte ett reguljärt ämne på tim- planen men kan erbjudas lokalt i mån av,,be- hov och tillgång på lärare. Utredningen _fram- lägger inte någon läroplan i ämnet.
inom ett bredare register. En annan viktig nyhet är ämnet jämförande språkkunskap med stark målinriktning för dem som avser att efter genomgång- en gymnasieutbildning gå vidare i stu- dier av moderna språk. Ämnet kan na- turligtvis också vara av intresse för andra blivande universitets- och hög- skolestuderande, t.ex. för naturvetare och medicinare.
9.3. Övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga
9.3.1. Inledning
Timplanen och kursinnehållet för hu- manistiska och samhällsvetenskapliga ämnen skall svara dels mot avnämar- krav som är gemensamma för alla ele- ver (jfr kap. 5), dels mot de special- krav, som avgränsade avnämargrupper kan ha (jfr kap. 8).
I undersökningen Vägen genom gym- nasiet (SOU 1963:15) behandlas bl.a. elevernas inställning till de olika skol- ämnena. Som framgår av referatet i 5.4.2, vill två tredjedelar av abiturien- terna tillmäta momentet orientering i det moderna samhällslivet större vikt än hittills. Momentet »Allmänbildning på det humanistiska området» vill 30 procent bland abiturienterna tillmäta större vikt, medan 12 procent vill lägga mindre vikt vid det än f.n. Beträffande det sistnämnda momentet finns i abi- turientmaterialet stora intressevariatio- ner mellan de olika linjerna. Latinlin- jens flickor vill i större utsträckning än andra abiturienter tillmäta momentet ökad betydelse i det framtida gymna- siet, medan majoriteten bland reallin- jens pojkar vill minska momentets be- tydelse. Generellt sett är de kvinnliga abiturienterna positivare än de manliga när det gäller momentets vikt.
Vid den sammanvägning av kraven
från individer, samhälle och avnämare, som utredningen gjort i 5.5, har ut- redningen undcr punkt IV: 1 nämnt samhällsorientering, både svensk och internationell, under punkt IV: 3 orien- tering om litterära, estetiska, religiösa, filosofiska och psykologiska frågor. Den litterära orienteringen hör förutom till de här behandlade ämnena främst till svenska och främmande språk. Den estetiska orienteringen ges även i svens- ka och i de estetiska ämnena (se 9.7). Härtill kommer den historiska oriente— ringen med avseende på utvecklingen inom samhällsliv, teknik, naturveten- skap och kultur (Läroplanen IV: 13).
1 8.523 har utredningen diskuterat behovet av varianter till lärokurserna. Därvid föreslås att på humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs samt eko- nomisk-språkligt alternativ av ekono- misk lärokurs skall kunna erbjudas so- cial variant genom utbyte av 3 vecko- timmar modernt språk i årskurs 2 och 3. Därigenom tillfredsställes det ytter- ligare behov av orientering om sociala och psykologiska frågor som elever med inriktning på social verksamhet kan vara betjänta av.
9.3.2 Gränsdragningen mellan de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena 9.3.21 Utredningen har (9.1.4) betonat vikten av att ämnesavgränsningarna inte får göras så att helhetsbilden går förlorad. I fråga om de ämnesfält som här behandlas, d. v. 5. svensk och inter- nationell samhällsorientering, oriente— ring om religiösa, filosofiska och psyko- logiska frågor samt det historiska per- spektivet på samhällsliv och kultur, är sambanden mellan delmoment och ut- vecklingslinjer starka. För förståelsen av ett lands samhällsliv är det sålunda betydelsefullt att känna till dess befolk- nings- och försörjningsfrågor, dess nä- ringsliv och sociala struktur. För god
l | !
överblick krävs också studier som tar upp moment vilka på universitetsnivå ingår i en rad ämnen, t.ex. statskun- skap, nationalekonomi, sociologi, kultur. geografi och psykologi. På likartat sätt är förståelsen av det religiösa livets ut- formning och innehåll och dess bety- delse i samhälle och kulturliv starkt för- knippad med det ämnesfält som på uni- versitetsnivå motsvaras av historia, litteratur- och konsthistoria. Undervis- ningen om religionens roll i nutidens samhällsliv å andra sidan bör förknip— pas lned den svenska och internationella samhällskunskapen. Ett allsidigt histo- riskt perspektiv kan ej heller erhållas om studiet av det historiska skeendet spaltas upp på ett konstlat sätt.
I den ämnesuppdelning som gymna- sieutredningen i det följande föreslår kan självfallet inte ämnesgränserna vara strikta och definitiva. Tvärtom bör de olika ämnena samverka för att åstad- komma den helhetsbild och den över— blick i gymnasiestudiet som utredningen med sitt förslag till läroplan vill skapa.
9.3.2.2 Den svenska och internationella samhällsorienteringen bör samlas i ett ämne kallat samhällskunskap. I detta bör ingå även en rad kulturgeografiska och ekonomisk-geografiska moment som det är av vikt att samtliga elever får stifta bekantskap med. Sambandet är som redan påpekats starkt mellan det nuvarande ämnet samhällskunskap och de kulturgeografiska momenten och gränsen är i flera fall, inte minst när det gäller de ekonomiska avsnitten, svår eller omöjlig att dra. I det nuvarande gymnasiet har en god samverkan mel- lan samhällskunskap och geografi ej kunnat realiseras på grund av att geo— grafin inte läses inom alla studiegångar. Det har därför måst förutsättas i nu gäl- lande anvisningar för ämnet samhälls- kunskap, att läraren ser till att bristan—
de kunskaper fylles ut för de elever som ej läser geografi.
Det torde ej kunna bestridas att geo- grafiska problemställningar rörande t. ex. befolkningsutveckling och dess re- gionala förlopp, tätortsbildning och om- landsforskning, regionindelningar, nä- ringslivets lokalisering och utveckling har en mycket nära anknytning till samhällskunskapen och att de i under- visningen ej rätt kan förstås om de iso— leras från politiska och samhällsekono- miska aspekter.
Med hänsyn härtill och med hänvis- ning till strävandet att undvika splitt— ring av läroplanen har gymnasieutred— ningen funnit det angeläget att samman- föra samhällskunskap och vissa delar av den nuvarande geografin till ett äm- ne. Därmed vinnes också möjlighet att ge kulturgeografisk orientering till samt- liga elever, vilket skall jämföras med nu- varande förhållanden, då geografi utgör obligatoriskt studium endast på det allmänna gymnasiets allmänna linje och på handelsgymnasiet.
Avnämarundersökningarna har också visat (kap. 8) att krav på kunskaper av politisk, ekonomisk och sociologisk art är förenade med krav på kunskaper i geografi, vilket stöder sammanförandet av samhällskunskap med kultur- och ekonomisk-geografiska moment i det nuvarande geografiämnet till ett samlat ämne.
Utredningen anser att ämnesbeteck- ningen samhällskunskap är adekvat som sammanfattande rubricering av ett äm— nesstoff med anknytning till de akade— miska disciplinerna statskunskap, na- tionalekonomi, sociologi och kulturgeo- grafi med ekonomisk geografi. Även andra namnförslag har övervägts med hänsyn till det ändrade ämnesinnehål- let. Att finna en benämning som klart utsäger att ämnet innehåller geografiskt stoff har ej låtit sig göra. Utredningen
har emellertid diskuterat beteckningen sociografi. Som beskrivning av ämnes- innehållet kan den emellertid ej beteck- nas som överlägsen beteckningen sam- hällskunskap, varför gymnasieutred- ningen stannat för den nuvarande äm- nesbeteckningen.
9.3.2.3 Orienteringen om det sociala området bör samlas i ett ämne kallat socialkunskap. I detta bör med hänsyn till den stora bredd vårdnads- och ser— viceverksamheten har i samhället och de olika uppgifter elever inriktade på sådan verksamhet kan tänkas få ingå såväl moment av psykologi med anknyt- ning främst till socialpsykologin som orientering om situationer som leder till samhällsingripanden och vårdåtgärder ävensom information om socialpoliti- ken. Utredningen är medveten om att ett ämne som socialkunskap kan ges flera alternativa utformningar beroende på vilka funktioner och ämnesfält som an- ses betydelsefulla och har även över- vägt andra utformningar. Det förslag till utformning av mål och kursinnehåll som anges i 9.3.3.6 och i läroplanen måste ses mot den bakgrunden. Det kan därför finnas skäl att vid den över- arbetning av läroplanen som gymnasie- utredningen föreslår skola äga rum ge- nom skolöverstyrelsens försorg särskild uppmärksamhet ägnas detta ämne.
93.24 Det historiska perspektivet bör tillgodoses genom ett historieämne med utöver det nuvarande gymnasiets histo- rieämne vidgad omfattning. Sålunda bör ämnet i första hand för äldre tider för- utom den politiska, ekonomiska och so- ciala historien även ge en bredare kul- turhistorisk orientering, innefattande orientering om dessa tiders litteratur, bildande konst, musik, idéströmningar o.s.v. För senare tider bör litteratur-, musik- och konstorientering ges i svens-
ka och moderna språk samt i de este- tiska ämnena.
9.3.2.5 Idéhistoria. I den offentliga dis- kussionen om gymnasiet har på senare tid vid upprepade tillfällen förslag framlagts om att idéhistoriska moment skulle beredas ökat utrymme i under- visningen. Därvid har främst två olika möjligheter diskuterats: dels att under- visningen skulle förläggas till ett (ut- vidgat) filosofiämne, dels att ett nytt ämne skulle införas i läroplanen. I Danmark har diskussionen i denna frå- ga varit livlig. Där har den lett fram till en anordning som innebär att — i det nya gymnasium som börjar läsåret 1963] 64 —— de idéhistoriska momenten till- godoses på det sättet, att eleverna får tillgång till en lärobok, som innehåller en sammanfattande översikt över den idéhistoriska utvecklingen. Denna skall emellertid inte läsas som kursbok i van- lig mening, utan den skall användas som uppslagsbok, vilken eleverna på egen hand får studera och till vilken läraren kan göra hänvisningar. Läxför- hör eller tentamina förekommer alltså inte. Värdet av att införa idéhistoria har icke bestritts; däremot har det an- förts att kravet på att eleverna skall ha läst läroboken icke är genomförbart då ämnet saknar fast anknytning i läro— planen. Gymnasieutredningen har ingående övervägt förslaget att i det framtida gymnasiet tillgodose idéhistorien i stör- re utsträckning än som hittills kunnat ske och därvid även övervägt den lämp- ligaste 'formen för meddelandet av en sådan undervisning. Värdet av ett stu- dium i idéhistoria står utom tvivel. Dess betydelse kan först och främst sä- gas ligga i att den ger en allmän orien- tering om hur vetenskapen nått fram till allt klarare begrepp om de ledande frågeställningarna på olika områden.
Därigenom har vi fått perspektiv på oss själva och vår värld. Flertalet av dem som i våra dagar får högre utbildning saknar emellertid mer eller mindre den- na överblick. Naturvetare och tekni- ker får i dagens läge allt svårare att be- hålla perspektivet bakåt, och humanis- ter får allt svårare att uppehålla kon- takten med samtidens naturvetenskap och teknik. Genom ett idéhistoriskt stu- dium skulle bägge kategorierna få en motvikt mot den specialisering, som ej kan undvaras i ett modernt samhälle och som blir mer genomgripande för snart sagt varje år som går. Slutligen ger det idéhistoriska studiet, rätt bedrivet, en allmän träning i kritisk bedömning.
Idéhistoriska moment har hittills ingalunda saknats i gymnasiets under- visning. Det är utredningens uppfatt- ning att de bör förstärkas. Av de före- slagna åtgärderna avvisar gymnasieut- redningen införandet av ett särskilt ämne på kursplanen. Från många syn- punkter är det lämpligare att det idé- historiska stoffet meddelas i de ämnen där det närmast hör hemma: svenska, historia, fysik, biologi, kemi, konst- och musikhistoria, religionskunskap och fi- losofi. Kravet på koncentration av läro- planen till så få ämnen som möjligt stö- der också denna lösning.
Att utvidga filosofiämnet så att detta även omfattar de övriga ämnenas idé- historiska (vetenskapshistoriska) stoff är av nyssnämnda skäl inte heller lämp- ligt. Gränsen mellan idéhistoria och filo- sofi är emellertid av naturliga skäl fly- tande, och i den uppläggning av under- visningen i de filosofihistoriska momen- ten, som utredningen föreslår, ingår vissa moment, främst hörande till na- turvetenskapernas område, som går ut- över de rent filosofihistoriska aspek- terna. Huvudparten av den idéhistoris- ka undervisningen måste dock som nämnts ges inom respektive ämnen.
Gymnasieutredningen har velat ta fasta på det danska förslaget om infö- rande av en speciell lärobok i idéhisto- ria men har velat åstadkomma en fas- tare förankring genom att låta det idé- historiska stoffet ingå som moment i vissa ämnens kurser. Läroboken skall sålunda utnyttjas dels i historia, dels i övriga ämnen när idéhistoriska moment tas upp till behandling. En viktig roll skall därvid filosofiämnet spela. De ele- ver, som läser detta ämne, vilket av ut- redningen placerats i årskurs 3, får en sammanfattning av det idéhistoriska stoffet varvid den särskilda läroboken utnyttjas. De nackdelar som påpekats i den danska debatten bör med den före- slagna konstruktionen kunna elimine- ras, eftersom ansvaret för undervis- ningen är knutet till vissa ämnen. Sam- tidigt vinnes en grund för samverkan mellan flera ämnen.
Stor omsorg bör nedläggas på att ge den föreslagna läroboken en sådan ut- formning att den är användbar i gym- nasieundervisningen, lättillgänglig och samtidigt ej alltför omfattande. Stoffet bör såvitt möjligt ha direkt anknytning till gymnasiets olika ämnen. Om fram— ställningen skall kunna hållas inom ett rimligt omfång, förslagsvis 150 sidor, är det givetvis uteslutet att söka ge en sammanhängande redogörelse för veten- skapernas historia.
Helt bortsett från att en sådan fram— ställning skulle få kompendiekaraktär, kan det ifrågasättas om skildringen bör byggas upp kronologiskt. Ett pedago- giskt vårdefullare grepp vore om fram— ställningen kunde byggas upp kring oli— ka problemkretsar som belyses med re- levant stoff. Sålunda kan t. ex. vid be- handlingen av ett aktuellt naturveten- skapligt problem utgångspunkten vara en skildring av hur man kommit att ställa problemet just så, vilka faktorer som påverkat problemställningen och
hur den skiljer sig från tidigare sätt att angripa samma problem. Ett annat fruktbart grepp borde vara att söka be- lysa några av inslagen i nutida sam- hälls- och livsåskådningsdebatt och visa hur man i andra samhällen eller på andra utvecklingsstadier givit sig i kast med samma problem.
En framställning sådan som den skis- serade bör i icke ringa utsträckning kunna hänvisa till kompletterande fram- ställningar i andra böcker, använda i gymnasiet, eller i annan litteratur. Där- med skulle den också bli av betydelse för den studietekniska träning som eftersträvas i gymnasiet och som närma- re behandlas i kapitel 10.
9.3.2.6 Orientering i filosofiska frågor innefattar i första hand en viss känne- dom om de metoder som inom veten- skapen används för att få kunskap och för att pröva satsers sanningshalt och slutledningars giltighet. Till filosofin hör också de olika försöken att åstad- komma en vetenskaplig världsförklaring och att lösa de etiska problemen. De senare frågorna har utan tvivel sam- band med orienteringen i vissa religiösa frågor, t. ex. kristen etik. Filosofin in- nehåller också en historisk del, de filo- sofiska idéernas och världsförklaringar- nas historia. Delar av denna kommer att behandlas inom historieämnet; där— igenom infogas de i sitt tidssamman- hang.
9.3.2.7 Till filosofin har också traditio- nellt hört psykologiska kursmoment. Intresset för psykologiska frågor blir allt större. Behovet av en vetenskapligt grundad orientering i psykologi är där- med angeläget, inte minst som ett ytligt psykologiserande ofta möter ute i det praktiska livet. En orientering i psyko- logi måste ges en empirisk och biolo-
gisk förankring. Det skulle då kunna ifrågasättas om inte psykologin borde föras till den naturvetenskapliga orien- teringen. Vissa moment inom psykolo- gin, framförallt de mycket viktiga so- cialpsykologiska delarna, har emellertid ringa anknytning till de biologiska ve- tenskaperna och det är på dessa grun- der rimligt att psykologin blir ett sär- skilt ämne. Av praktiska skäl behandlas det här under rubriken humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen.
I det nuvarande gymnasiet är filo- sofiska och psykologiska kursmoment sammanslagna till ämnet filosofi. Med den nyss givna karaktäristiken av upp- gifterna för undervisningen i filosofi respektive psykologi är uppdelningen på två ämnen befogad.
9.3.2.8 I detta kapitel har utredningen diskuterat de olika ämnena på gymna- siets timplan med hänsyn till avnämar- krav, samhällskrav och elevintressen. I den allmänna debatten om religions- kunskapen och dess uppgifter på gym- nasiet har emellertid skymtat tanke- gångar som innebär att ämnets före- komst på gymnasiet, dess omfattning i timmar räknat och dess innehåll bör bedömas mot bakgrunden av religio- nens, särskilt kristendomens, betydelse för elevernas livsföring och för deras värderingar, oavsett dokumenterade krav och intressen. Man har därvid hävdat att eleverna med hänsyn till livs— åskådningsdebattens inriktning och de skarpa idébrytningarna i vår tid bör utöver vad grundskolan gett, d.v. s. 17 eller i vissa fall 16 vtr kristendomskun- skap, ytterligare få sina föreställningar befästa om vad kristen tro och bibelns lära innebär. Med denna hänvisning sy- nes man avse att undervisningen skall medverka till elevernas ställningstagan- de i trosfrågor. Man har också hävdat att samtal om tros- och samlevnadspro-
blem har särskild betydelse för elever- nas personliga mognad, att dessa sam- tal bör anknytas till kristendomen och att de därför skulle ha sin naturligaste plats inom religions- och kristendoms- undervisningen. Bibelns religiösa och etiska budskap skall förmedlas till ele- verna som stoff för deras egen livs- orientering och livsinriktning. Sålunda har t. ex. Kristendomslärarnas förening i skrivelse till gymnasieutredningen hävdat att utrymme bör ges på gymna- siet åt »samtal om för elever i dessa åld- rar brännande tros- och samlevnads— problem» och att de bör ha sin plats inom religions- och kristendomsunder- visningen. Föreningen hävdar även att »de historiska momenten i den kristna religionen måste levandegöras utifrån religonens egen problematik för att kris- tendomens karaktäristiska egenart just i den konkreta situationen skall kunna beskrivas» och att objektivitetskravet endast på detta sätt kan tillgodoses.
Om man anlägger dylika bedömningar på ämnet bör man kunna tänka sig flera olika uppläggningar av undervisningen om religionsfrågor. Hänsyn bör därvid oavsett vilken lösning som väljes tas till svårigheten att — om ämnets viktigaste syfte är att ge stoff för ställningstagan- de i livsåskådningsfrågor — utforma stoffurvalet så att det berättigade öns- kemålet om objektivitet i dessa frågor tillfredsställs.
En möjlighebär att på timplanen och schemat friställa särskild tid, som kan användas för religionsundervisning utanför skolan. Det står då de elever och föräldrar som så önskar fritt att ut- nyttja den friställda tiden för religions- undervisning i samfundens regi, helt utanför skolan. Samfunden skulle själv- klart ha fullständig frihet att utforma undervisningens innehåll.
Ett annat alternativ är att på tim- planen och sehemat ställa tid till för-
fogande för en konfessionell religions- undervisning i skolans lokaler med av samfunden utsedda lärare.
I båda dessa alternativ måste ämnet vara frivilligt. Alternativen har vissa förtjänster. Varje elev kan själv få välja just den religionsundervisning som står i överensstämmelse med hans egen över- tygelse.
Av de två alternativen bör det första föredras. Att delta i konfessionell un- dervisning bör vara varje elevs privat- sak. Det kan den förbli endast om den är förlagd utanför skolans lokaler. Att upplåta skolans lokaler för en rad kyr- kor, samfund och åsiktsriktningar av skilda slag kan få konsekvenser för ele- vernas personliga integritet: valet av undervisningsgrupp liksom valet att inte delta i någon religionsundervisning får karaktär av offentlig bekännelse, något som för känsliga elever i den ålder det här är fråga om kan vara be- svärligt.
En annan väg är att — oavsett om religionskunskapen ges en starkare eller mindre starkt konfessionell prägel — medge ett val mellan religionskunskap och annat ämne, t. ex. filosofi. Filosofin kan i sin behandling av etiken inte ute- sluta kristendomen; ämnet kan alltså ge en fullständig bild av livsåskådningar och därmed tillgodose syftet att förse med material för eget ställningstagande. Gymnasieutredningen har övervägt även denna möjlighet, som skulle innebära att eleverna antingen skulle välja filo— sofi eller religionskunskap. En fördel med detta arrangemang är att timtalet. för respektive ämne blir relativt stort. En konsekvens blir emellertid att elever som väljer religionskunskap inte får möjlighet att också läsa filosofi och tvärtom, såvida de ej vill utöka sitt stu- dieprogram med ett frivilligt ämne.
Det har som motsats till detta alter-4 nativ föreslagits att lägga samman mo-
ment från religionskunskapen med filo- sofiämnet till ett enhetligt ämne med fast innehåll.
Alternativet saknar inte sina förde- lar, om det ges ett konsekvent innehåll. I debatten har man ju ofta med skärpa framhållit att eleverna behöver stoff för personligt ställningstagande i livsåskåd- ningsfrågor. I ett sammanslaget ämne kan ett rikt material härför presenteras.
I samband med filosofins behandling av etiska problem skulle också som ovan nämnts de kristna moralutsagorna kunna analyseras och diskuteras och till beskrivningen och analysen av olika världsåskådningar och moraliska sy- stem skulle också kunna fogas den krist- na världsåskådningen. De moment i re- ligionskunskapen som skulle kunna be- aktas i ett dylikt vidgat filosofiämne vore inom- och utomkristna etiska före- ställningar och livsåskådningar.
Mot de nämnda fördelarna kan stäl- las vissa nackdelar: eleverna skulle kun. na få den felaktiga föreställningen att filosoferna framför allt sysslat och syss- lar med samma problem som de reli- giösa förgrundsgestalterna. Utrymmet för andra viktiga sidor av filosofi- ämnet skulle eventuellt komma i skym- undan. Följden skulle också kunna bli att endast teologiskt utbildade lärare bleve kompetenta att undervisa i äm- net, vilket från filosofiämnets synpunkt vore mindre lyckligt eftersom ämnet har starka beröringspunkter även med historia, litteraturhistoria, språkveten- skap, matematik och olika naturveten- skaper. Därför är det önskvärt att även blivande gymnasielärare i dessa ämnen uppmuntras att ta med filosofi i sin akademiska examen. Det skulle onekli- ligen i hög grad försvåras om för under- visningen i det vidgade filosofiämnet rimliga kompetenskrav skulle upprätt- hållas även i t. ex. religionshistoria och systematisk teologi.
De hittills framlagda representerar strikt objektiv, oriente- rande undervisning eller konfessionellt präglad sådan. Då det möjligen kan an- ses angeläget att kunna ge båda som alternativ eller komplement till varand- ra har ytterligare ett förslag till orga- nisation av det religionsorienterande stoffet på gymnasiet tecknats. Stoffet uppdelas på dels en obligatorisk kurs innehållande företrädesvis religionskun- skap i betydelsen information om främ— mande religioner och svensk religions- sociologi, dels en frivillig kurs med mera konfessionellt betonad karaktär innehållande framför allt bibelkunskap och kristen troslära. Motiveringen till uppdelningen skulle vara att vissa reli- gionsorienterande moment är nödvän- diga för alla gymnasister oberoende av uppfattning om religiösa frågor.
Denna uppdelning i två kurser har fördelen att elever med religiösa intres— sen får tillgång till en kurs som svarar mot dessa. Till svårigheterna hör den frivilliga kursens utformning. Något av de tidigare nämnda alternativen, t.ex. friställande av tid för den frivilliga kursen som förläggs utanför skolan, skulle kunna komma i fråga. Fördelar och nackdelar med dessa uppläggningar har redan redovisats.
Gemensamt för de alternativa upp- läggningar som här beskrivits i korthet är att motiveringarna på det sättet skil- jer sig från dem som utredningen till- lämpat i övrigt, att behovet av under- visning svårligcn låter sig kvantifiera och att därmed en bedömning av det utrymme som bör ställas till förfogande näppeligen låter sig göra.
I detta sammanhang bör man också beakta att det är svårt att hävda att religionskunskapen skulle särbehandlas med hänsyn till att den lämnar material för elevernas ställningstagande i livs- åskådningsfrågor. Ämnen som svenska,
filosofi, psykologi, historia, fysik och hiologi ger även de sakunderlag för ele- vernas ställningstagande.
Vid konstruktionen av timplanen måste man avväga utrymmet för olika ämnen. Det blir mycket svårt att göra denna avvägning om man för ett ämne skulle tillgripa andra kriterier än de utredningen tillämpar på övriga äm- nen, d.v.s. avnämarkrav, samhällskrav och individernas intressen.
Utredningen har därför funnit att frågan om vilket religionsorienterande stoff som skall ingå i gymnasieunder- visningen och den omfattning detta stoff skall få bör avgöras med hjälp av samma kriterier som tillämpas för alla övriga ämnen. I det följande tar utred- ningen därför i tur och ordning upp det religionsorienterande stoffets innehåll och utformning med hänsyn till avnä- markrav, samhällskrav och individernas önskemål.
Som framgår av utredningens sam- manfattning i 5.5 är det motiverat att gymnasisterna får en orientering om världsreligionerna och deras roll i nu- tida samhällsliv utöver den som ges i grundskolan.
Vad gäller undervisning i religiösa frågor har avnämarundersökningen vi— sat att några förutbildningskrav inte föreligger från andra avnämare än de teologiska samt vissa delar av de huma— nistiska och i någon mån juridiska fa- kulteterna. Varken de naturvetenskap- liga eller medicinska fakulteterna, fack- högskolorna eller avnämarna av mer— kantilt eller tekniskt utbildade gymna- sister ställer några krav på gymnasiet i fråga om sådan undervisning.
Den fråga som ställdes till avnämarna gällde ett ämnesmoment formulerat >>re- ligions- och kyrkohistoria samt bibel- kunskap». Den var sålunda inte diffe- rentierad på ämnets olika komponenter. Av vissa svar på öppna frågor från
företrädare för universiteten framgår dock att de krav som ställs till en viss det gäller ökade kunskaper i bibelkun- skap bl.a. för att skapa associations- beredskap för dem som fortsätter med historiska eller litteraturhistoriska stu- dier. I debatten under våren och som- maren 1962 har religionskunskapsäm- nets betydelse för teologisk fakultet och för vissa avnämare inom humanistisk fakultet ytterligare understrukits. Den bibelkunskap, som man åsyftat i debat- ten, skulle i någon mån kunna tillgodo- ses i samband lned litteraturläsningen i ämnet svenska, då man kunde studera Bibeln som litteratur och som litterär förebild.
Från förutbildningssynpunkt låter sig sålunda religionskunskapen motivera endast för en del av gymnasiet.
De krav som samhällslivet ställer på gymnasiets utbildning har "emellertid lett gymnasieutredningen till den slut- satsen (5.5) att gymnasiet oavsett för- utbildningsuppgiften bör ge ungdomar- na kulturell orientering utöver grund- skolan omfattande litterära, estetiska, religiösa, filosofiska och psykologiska frågor. Därutöver bör gymnasiet ge ett historiskt och i vissa fall framåtblic- kande perspektiv på de nämnda frå- gorna.
I sitt arbete har gymnasieutredningen sökt realisera detta ställningstagande på väsentligen två olika vägar.
Utredningen menar att man inom ra- men för det utvidgade historieämnet bör ge undervisning inte bara om vad som traditionellt har ansetts ingå i äm- net utan också kulturell orientering in- klusive religionsorientering och under— visning om viktigare kyrkohistoriska fakta. I denna utformning bör histo- rieämnet omfatta tiden fram till början av 1800-talet. För tiden därefter får äm- net en mindre bred utformning. Vissa andra ämnen övertar då de kulturorien-
terande delarna av historieämnets upp- gift. Inom gymnasiets allmänna sektor bör orienteringen om religiösa frågor i högsta årskursen ges inom ett särskilt ämne. Skälet härtill är bl.a. att de för- utbildningskrav, som ställs på vissa av gymnasisterna, har sådan omfattning att det måste vara mera ändamålsenligt att undervisningen bedrivs i ett separat ämne. För detta ämne föreslår gymna- sieutredningen beteckningen religions- kunskap. Vid sidan av den nutidsorien- terande undervisningen i religionskun- skap ges även vissa religionssociologis- ka synpunkter i ämnet samhällskun- skap. Denna integration mellan under— visningen i historia och i vissa religiösa frågor överensstämmer med vad utred- ningen föreslagit beträffande andra äm- nen, t. ex. litteraturhistoria (9.2.1.1 och 9.3.3.1).
För gymnasister, som siktar till fort- satta studier, där särskilda krav på för- utbildning i religionskunskap inte har ställts av avnämarna, hade det i och för sig varit möjligt att integrera reli- gionskunskap med det bredare histo— riska ämnet. Av två skäl har utred- ningen dock föredragit en lösning där även dessa elever får orientering om religiösa frågor inom ett separat ämne. Det ena skälet är att utredningen velat möjliggöra en undervisning i historia för dessa elever ungefärligen lik den som lämnas de humanistisk-samhälls- vetenskapligt inriktade eleverna och med möjlighet för de förra att genom frivilligt val erhålla exakt samma kurs som de senare. Det andra skälet är att ganska många elever, som visserligen valt en naturvetenskaplig studiegång på gymnasiet, ändå erfarenhetsmässigt går till humanistiska, någon gång även till teologiska studier. Det finns därför an- ledning att för de naturvetenskapligt inriktade gymnasisterna inom den all— männa sektorn ge undervisning i reli—
gionskunskap inom ett separat ämne, även om givetvis förutbildningskravet här inte tillnärmelsevis väger lika tungt som för eleverna på övriga delar av den allmänna sektorn.
Vad slutligen gäller eleverna på gym- nasiets yrkesutbildande sektorer (den ekonomiska och den tekniska) är givet- vis samhällslivets krav desamma på des- sa ungdomar. Å andra sidan är det här beträffande läroplanens ämnen i sin helhet särskilt angeläget att göra en av- vägning mellan det direkt yrkesutbil— dande och det mera allmänna stoffet. Införande av ett separat religionskun- skapsämne på dessa sektorer av gymna— siet kan icke ske utan att utrymmet för det direkt yrkesutbildande stoffet, ekonomiska och tekniska ämnen, mins- kas. Att bereda plats för ett självstän- digt religionskunskapsämne inom det allmänna stoffet kan ej heller ske utan att utrymmet för historisk orientering och samhällsorientering drastiskt mins- kas. I stället får en mindre omfattande orientering ske i samband med det his- toriska studiet. Detta möter inte heller något hinder då man —— av nyssnämnda avvägningsskäl »— ändå måste för ele- verna på den yrkesutbildande delen av gymnasiet ha en historiekurs, som inte kan bli densamma som någon av de för den allmänna sektorn avsedda kurserna (jfr nedan om timplanen 9.3.4).
Vad slutligen gäller det tredje kravet på gymnasieutbildningens innehåll, in- dividernas krav, har av gymnasieutred- ningens undersökningar (jfr SOU 1963: 15) intet framkommit, som tyder på att några större grupper av elever skulle från ren intressesynpunkt —— oberoende av framtida studieinriktning eller yrkes- inriktning _ önska undervisning i kris- tendomskunskap. Tvärtom har under— sökningen visat att kristendomsämnet intressemässigt är mycket lågt graderat av eleverna. Om ett sådant intresse
emellertid skulle finnas, kommer det att bli tillgodosett genom att de stude- rande, som väljer humanistisk eller samhällsvetenskaplig lärokurs på gym- nasiet, får tillfälle att studera en större kurs i religionskunskap. Ungdomar, som väljer naturvetenskaplig lärokurs, kan om de så önskar utöver det obli- gatoriska timtalet frivilligt tillvälja re- ligionskunskap på sådant sätt att de får samma kurs som eleverna på humanis- tisk-samhällsvetenskaplig. För studeran- de på teknisk eller ekonomisk sektor återigen bör möjlighet ges att frivilligt välja antingen religionskunskapskursen för de naturvetenskapligt inriktade ele— verna eller den större kursen för de hu- manistisk-samhällsvetenskapligt inrikta- de eleverna. Detta är en möjlighet som tidigare ej funnits men som står öppen genom den föreslagna gymnasiekon- struktionen.
Det bör här erinras om att skolan inte skall ge allt som är av intresse för indi- viden och hans utveckling (jfr 9.1.2.2). Bildningsmedlen och informationskäl- lorna utanför skolan kompletterar sko- lans arbete. Denna syn bör tillämpas inte minst på religionskunskapen. Ge— nom svenska kyrkans och de fria sam- fundens verksamhet erhåller varje med- borgare kanske mer än inom de flesta andra områden ytterligare stoff för ställningstagande i livsåskådningsfrågor och i samhällsdebatten.
9.3.3. Mål och kursinnehåll i stora drag för övriga humanistiska ämnen och samhälls- vetenskapliga
9.3.3.1 Historia. Det centrala problemet vid konstruktionen av kursinnehållet i historia är sovringen av det historiska materialet. Eftersom tyngdpunkten bör ligga på de senaste århundradenas hi— storia har sovringen gjorts omfattande för äldre tider. Samtidigt har historiskt stoff av ny karaktär förts in i de äldre
avsnitten. En stark koncentration för vissa perioder har vidare genomförts. Det historiska stoffet kan schematiskt uppdelas i tre avsnitt med skilda grepp på ämnet. För perioden fram till 1800— talets början koncentreras studiet till några få men allsidigt belysta kultur- och samhällshistoriska tvärsnitt. Tiden från 1800-talets början till nuvarande tid studeras företrädesvis från politisk, social och ekonomisk synpunkt men med ett urval av historiska huvudlinjer som studeras intensivt och mynnar ut i globala perspektiv. Gymnasiekursen avslutas därefter med tematiska åter- blickar, varvid möjlighet finns att sär- skilt studera utomeuropeisk historia. Allmänt sett har kursen getts större in- ternationell räckvidd och centrering av stoffet kring svenska förhållanden har undvikits.
För tiden fram till romantiken har till ämnet knutits stoff från konst-, lit- teratur- och musikhistoria samt reli- gionsorienterin-g med vars hjälp sär- skilt tvärsnitten före 1700-talets mitt utbyggts till omfattande kulturöver- blickar. För tiden från 1800-talets bör- jan har det däremot befunnits önskvärt att undervisningen i respektive este- tiska ämnen svarar för orienteringen.
Vidare inordnas i det samlade-kultur- studiet moment från det samlade idé- historiska fältet. För denna undervis- ning torde den tidigare föreslagna läro- boken i idéhistoria utgöra ett värdefullt stöd.
9.3.3.2 Religionskunskap. Religionskun. skapen som självständigt ämne skall ge insikt om religionens funktion i indi- videns och samhällets liv i skilda kul- turmiljöer. Den får en starkt nutids- orienterad karaktär och koncentreras till en framställning av de viktigaste icke—kristna religionerna samt behand- ling av de väsentliga dragen i kristen
tro och etik i anslutning till bibeltexter och diskussion av aktuella livsåskåd— ningsproblem. Historiska återblickar ges i den mån de erfordras för att klar- göra viktiga sidor av det religiösa livet inom skilda kyrkor och religioner eller belysa religiösa problem som möter nu- tidsmänniskan inom eller utom vår kul- turmiljö.
Det kyrkohistoriska stoffet har starkt beskurits. Det synes allmänt råda den uppfattningen att det omfattande stoffet i äldre kursplaner bör minskas starkt. Till ämnet historia har förts sådana moment som huvudsakligen rör kyrko- politik och yttre förhållanden. Inom religionskunskapen behandlas de reli- giösa idéernas och fromhetslivets histo- ria i samband med de historiska åter- blickar som ovan nämnts.
9.3.3.3 Filosofi. Den föreslagna kurs- planen i filosofi har till stora delar ute- lämnat det filosofihistoriska stoff, som hittills präglat undervisningen på gym- nasiet. Ämnesinnehållet är så grupperat att det inledes med övningar i argu- mentationsanalys och studier i elemen- tär logik, som utbygges med drag i den empiriska vetenskapens arbetssätt och historia. Etik och ett urval av världs- åskådningar fullständigar kursen. Argu- mentationsanalysen kan betecknas som något principiellt nytt i kursplanen. I övrigt är det kursens organisation som innebär en nyhet snarare än bestämda kursmoment. Ämnet anknyter till samt- liga övriga läroämnen, till matematiken genom undervisningen i elementär lo- gik och deduktiv metod, till svenska genom kursen i argumentationsanalys, till övriga ämnen genom att ge en ele- mentär framställning av den empiriska vetenskapens arbetssätt. Det ger dess- utom genom en sammanfattande fram- ställning av de viktigaste världsåskåd- ningarna anknytning till historia och
samhällskunskap. Slutligen anknyter det till religionskunskap genom sin framställning av de etiska problemen.
9.334 Psykologi. Psykologi som sär- skilt ämne på gymnasiets allmänna sek- tor är en nyhet på timplanen. Alla ele- ver bör få undervisning i ämnet. Där- utöver bör eleverna på samhällsveten- skaplig, humanistisk (dock ej klas- siska varianter) och ekonomisk läro- kurs få en utvidgad kurs. Utom ämnets timtal föreslås att sammanlagt cirka 10 timmar till förfogande i årskurserna 1—3 användes för psykologi i samband med anslagsorienteringen (jfr 14.2.3). Genom ämnet skall eleverna få kun- skap om psykologins uppgifter och me- toder, om verbal inlärning och inlär- ning av beteende, om behov, motiv och emotioner, om varseblivning, om män- niskors olikheter samt om den enskil- des relationer till andra människor och till samhället i övrigt. Därutöver be- handlas psykologins uppgifter inom oli- ka fält av samhälls- och näringsliv.
9.3.3.5 Samhällskunskap. Den föreslag- na kursen i samhällskunskap förenar samhällsorienterande moment ur olika ämnen till ett gemensamt ämne. De oli- ka ämnenas traditionella uppläggning av stoffet har därvid fått träda tillbaka för en helhetssyn på samhället utifrån geografiska, politiska, sociala och eko— nomiska synpunkter. Vid uppläggningen av kursen har hänsyn tagits till att genom grundsko- lans genomförande alla elever kommer att ha fått undervisning i samhällskun- skap och att därför gymnasiets un- dervisning kan släppa det utpräglat deskriptiva grepp som karaktäriserar nuvarande kursplaner. En viss beskär- ning har kunnat företas av kursstoff som rör organisationsväsendet och sam- hällslivets yttre form i övrigt.
.statistikmomentet
Ett väsentligt drag i kursupplägg- ningen är en teckning av den ekono- miska, sociala och politiska miljön. Den ges vid gymnasiets början i form av översikter av befolkning, bebyggelse, näringsliv, ekonomisk och social struk- tur samt väsentliga strukturproblem, dels för större områden, dels speciellt för det svenska samhället. Allmänt kan sägas att redan från gymnasiets början de svenska och nordiska perspektiven fått vika för ett internationellt.
Studier av det svenska samhällets so- ciala och ekonomiska struktur liksom skildringen av Sveriges näringsliv har en yrkesorienterande effekt och avses ge en teoretisk bakgrund till annan yr- kesorientering (kap. 14). Denna mer deskriptiva del fullständigas med en mer probleminriktad och analyserande behandling av dels ekonomiska, dels politiska funktioner och problemställ- ningar i det moderna samhället. Ge- nomgången av näringslivet bildar bak— grunden till den samhällsekonomiska teorin. Ett urval ekonomiska och poli- tiska problem förmedlar kontakten med skildringen av det svenska samhällets politiska struktur, som avslutar den för alla gemensamma kursen i samhällskun— skap.
För samhällsvetenskaplig och hu- manistisk lärokurs liksom för den eko- nomiska har studiet fördjupats inom några avsnitt i syfte att ge en djupare, mer fackbetonad insikt i några viktiga ekonomiska och sociala problem. En relativt långt driven kurs i ekonomisk teori är därvid möjlig. Elever som lä- ser matematik bör kunna anknyta till och funktionsläran i denna kurs.
Reduktionerna i förhållande till nu- varande kurser i geografi och samhälls— kunskap drabbar framför allt, som re- dan nämnts, numerativa och organisa- toriska partier av elementär karaktär.
Det gäller främst rent beskrivande skildringar av exempelvis folkrörel- ser, kommunorganisation, rättsväsende. (Beträffande den fysiska geografin se 9.4.2.)
Den regionala genomgången av jor- dens näringsliv har inskränkts till be- handling av vissa typområden.
Det nya i kursen är i första hand stofforganisationen. Moment som fått större bredd är de samhällsekonomiska avsnitten och momentet samhällsplane- ring.
Från olika håll har framförts förslag om införande av specifika konkreta kursmoment i ämnet.
Det bör understrykas att samhälls— kunskapen ej avsetts främst böra vara ett deskriptivt ämne. Denna upplägg- ning påverkar givetvis möjligheten att tillgodose de krav som från olika håll ställts på ämnets innehåll. Att på gym- nasiet ägna betydande utrymme åt bre- da deskriptiva framställningar av t. ex. organisationsväsende, ekonomiska akti- viteter eller specifika förvaltningsåtgär- der torde ha mindre intresse. Sådant stoff bör kunna tas upp i samband med konkreta tillämpningar av olika sam- hällsproblem, varvid undervisningssi- tuationen får avgöra urvalet.
9.3.3.6 Socialkunskap. Ämnet avser att ge kunskaper om olika sociala problem samt om samhällets sätt att genom olika socialpolitiska åtgärder söka lösa dem. Det avser också att ge en utvecklings- och socialpsykologisk bakgrund till so- ciala problem och socialpolitiska åtgär- der. Vid uppläggningen av kursen har hänsyn tagits till det samtidiga studiet av psykologi och samhällskunskap. Stoffet har därför på dessa ämnesfält kunnat inriktas på tillämpningspro- blem. Kursplanen har disponerats så att
Tabell 4. Veckotimtal i nuvarande gymnasieformer för övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga
Hi Kr Fi Ps1 Sk (Ge?
Samhälls- ekonomi
Allmänt gymnasium Social gren .................... Språklig gren .................. Halvklassisk gren .............. Helklassisk gren ............... Biologisk gren ................. Matematisk gren ...............
QQQQCQO
H andelsgymnasi um Distributionstekn. gren ......... 4 Övriga grenar ................. 4
Tekn. gymnasium ................ 4'i
(”Ulf-"013101 äuwwww (»www.ka—
(7,5) (7,5) (1.5) (1.5) (1.5) (1,5)
(6) 3 (4) 3
MM
_ _ 14 _a _ _.
1 I allmänt gymnasium under beteckningen filosofi ' Häri ingår även de naturgeografiska partierna ' Orienteringskurs ' Arbetspsykologi ** Nutidshistoria och samhällslära, tillsammans 4 vtr
Utredningens förslag till kursplan för motsvarande ämnen framgår av följande tablå.
Lärokurs Hi Re Fi | Ps Sk Humanistisk ......................... 8 2,5 2 2 10,5 Helklassisk variant ................. 8 2,5 2 1 5,5 Halvklassisk variant ................ 8 2,5 2 1 5,5 Samhällsvelenskapl ig .................. 8 2,5 2 2 10,5 N aturvetenskapl i g .................... 6 1 ,5 2 1 5,5 Ekonomisk .......................... 4 —— —— 2 9,5
Teknisk ............................. 4 — — 21 5
1 Ergonomi.
undervisningen utgår från människans situation och problem som samhälls- niedlem, varefter perspektivet vänds till anpassningsproblem i arbetsliv och fri- tidsliv och några sociala problem i det moderna samhället. Slutligen behand- las socialpolitikens mål, metoder och organisation. I årskurs 3 behandlas den psykologiska bakgrunden till socialpo— litikens verksamhetsformer. Därvid ef- tersträvas en skiftesvis behandling, dels från social- och utvecklingspsykologiska aspekter, dels från sociallagstiftningens synvinkel.
9.3.4 Timtal för övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga Timtalen i de nuvarande gymnasiefor- merna (jfr 9.1.2.3) framgår av tabell 4. Ämnet historia har nu på allmänna linjen 9 vtr, vilket efter generell timtals- reduktion enligt utredningens förslag motsvarar 8 vtr. Utredningen föreslår detta timtal för samhällsvetenskaplig och humanistisk lärokurs. De klassiska varianterna kan närmast jämföras med latinlinjen på försöksgymnasiet. Histo- ria har där 7 vtr, d.v. 5. efter hänsyns- tagande till den generella timtalsreduk-
tionen något mer än 6 vtr. Utredningen föreslår däremot 8, d.v. 5. en förstärk- ning. Reallinjen har 6 vtr, d.v.s. efter hänsynstagande till generell timtalsre- duktion drygt 5 vtr. Utredningen före- slår 6 vtr på naturvetenskaplig lärokurs, d.v.s. även här en förstärkning. Tim- talen för den ekonomiska sektorn är oförändrade, medan såväl historia som samhällskunskap fått kraftig förstärk- ning från sammanlagt 4 till sammanlagt 9 vtr på gymnasiets tekniska sektor.
Skälen till dessa ökningar av timtalen för historia är att historiskt stoff från andra ämnen i utredningens kursplane- förslag förts över till ämnet. Det höga timtalet på den humanistiska lärokur- sen motiveras av att eleverna skall få möjlighet till en grundlig kulturhisto- risk orientering, bl.a. om antiken, vil- ken vad gäller latinlinjen hittills i viss mån bevakats av latinämnet.
Jämförelser mellan samhällskunska- pens timtal enligt förslaget och timtalen enligt tidigare timplaner försvåras av att ämnet i nuvarande gymnasieformer representeras av samhällskunskap och geografi (allmänt gymnasium) respek- tive samhällskunskap, geografi och sam- hällsekonomi (handelsgymnasium).
På allmän linje har samhällskunskap och geografi nu 4 + 7,5 = 11,5 vtr. Av det angivna timtalet 7,5 avgår en del för de naturgeografiska partierna och dess- utom måste den allmänna timtalsreduk- tionen beaktas. Utredningen föreslår 10,5 vtr för samhällsvetenskaplig och humanistisk (ej klassiska varianter) lärokurs, vilket innebär att ämnet har fått ett större utrymme än förut. På latin- och reallinje har samhällskunska- pen nu 3 och geografin 1,5, tillsammans 4,5 vtr. Utredningen föreslår 5,5 vtr för de klassiska varianterna av humanistisk lärokurs och för naturvetenskaplig. Detta innebär en avsevärd förstärkning varvid bör särskilt beaktas att geografi förut inte varit obligatoriskt ämne un-
der de två sista årskurserna. På han- delsgymnasiet har samhällskunskap, geografi och samhällsekonomi 2 + 4 + 3 = 9 vtr (distributionstekn. gren ytter- ligare 2 vtr geografi, d.v.s. 11 vtr to— talt). Utredningen föreslår 9,5 vtr (var- jämte den distributiva studiegången får visst geografiskt inslag i ämnet distri- bution). De tekniska gymnasierna har som framgår av tabellen 4 vtr nutids- historia och samhällslära och föreslås nu få 4 vtr historia och 5 vtr samhälls- kunskap. Denna ökning motiveras av att även dessa gymnasister, något som understrukits i avnämarundersökning- en, måste få en grundlig orientering, inte minst om samhällslivet.
Psykologins ställning är oförändrad vad beträffar gymnasiets ekonomiska sektor. I teknisk lärokurs ingår psyko- logi i ämnet ergonomi, som fått 2 vtr men givetvis har andra uppgifter utöver det nuvarande ämnet arbetspsykologi med 1 vte,
Vid jämförelser med det nuvarande allmänna gymnasiet bör filosofins och psykologins timtal i det framtida gym- nasiet sammanslås. En på detta sätt utförd jämförelse visar på en förstärk- ning för humanistisk och samhällsve- tenskaplig lärokurs och en särskilt stor ökning i naturvetenskaplig lärokurs. Medan reallinjen endast erbjöd 1 vte orienteringskurs i filosofi och psyko- logi, upptar timplanen för den natur- vetenskapliga lärokursen i det nya gym- nasiet totalt 3 vtr. Därtill kommer möj- ligheten att genom val av frivilligt ämne i naturvetenskaplig lärokurs läsa psy— kologi 2 vtr.
Återstår så att jämföra timtalen för kristendomskunskap—religionskunskap. I fråga om gymnasiets ekonomiska och tekniska lärokurser har situationen för— ändrats såtillvida att eleverna på dessa lärokurser enligt utredningens förslag får viss sådan undervisning inom histo- rieämnet och vidare kan välja religions-
kunskap som frivilligt ämne medan f. n. något studium av religionskunskap överhuvud taget inte kan förekomma.
Kristendomskunskap har på allmänt gymnasium & vtr. Den generella tim- talsreduktionen blir drygt 0,5 vtr. Det kyrkohistoriska stoffet upptar i nuva- rande kursplan 1 vte i första och ca 1 vte i andra årskursen. Kyrkohistorien bör som nämnts starkt reduceras. Det kvarstående stoffet förs till största delen till ämnet historia. Visst religionssocio- logiskt stoff ingår i samhällskunskapen. Detta har emellertid inte sådant utrym- me att det har något mera betydande inflytande på timtalsberäkningcn. Med hänsyn till denna beskärning av det kyrkohistoriska stoffet och överföring till främst historieämnet bör timtalet reduceras med ytterligare 2 vtr. Då kvarstår 2,5 vtr, d.v.s. utredningens förslag för humanistisk och samhälls- vetenskaplig lärokurs.
Från avnämarsynpunkt kan religions- kunskapen egentligen endast motiveras för den humanistiska och i någon mån den samhällsvetenskapliga lärokursen. Med hänsyn till att naturvetenskapligt inriktade elever ibland går över till hu- manistiskt inriktade — t. o.m. till teo- logiska —— studier har utredningen (jfr 9.3.2.8) menat att även dessa elever bör ha viss undervisning i religionskun- skap. Att på gymnasiestadiet inom äm— net religionskunskap inrymma special- förberedelser för universitetsstudier i teologi och religionshistoria är emeller— tid inte motiverat.
Utredningen föreslår därför 2,5 vtr i humanistisk och samhällsvetenskaplig lärokurs samt 1,5 vtr i naturvetenskap- lig vartill kommer tillvalsmöjlighet upp till 2,5 vtr för elever på sistnämnda så- väl som på ekonomisk och teknisk läro- kurs.
Det är i samband med timtalen av intresse att ta del av religionskunska-
pens ställning på gymnasiet i främman- de länder. Utredningen har gjort en in- ventering, som här redovisas i samman- drag.
Danmark: På det nya gymnasiets samt— liga linjer har ämnet 1 vte per årskurs. Ele- verna är ej skyldiga att deltaga. Betyg ges inte på gymnasiet och examination före- kommer ej.
England och Wales: Timtalet varierar starkt lokalt. Eleverna kan efter anhållan av målsman få utbyta skolans religionsun— dervisning mot annan sådan undervisning eller mot undervisning i profant ämne. Re- ligionskunskapen är likställd med andra ämnen i fråga om betyg och examination.
Finland: Från undervisningen som om— fattar 2 vtr per årskurs skall elev som till- hör annat trossamfund eller icke tillhör något samfund på yrkande av målsman be- frias.
Frankrike: Ingen undervisning i reli— gionskunskap får förekomma i de allmänna skolorna men på gymnasiet görs torsdags— eftermiddag schemafri för att tillmötesgå de föräldrar som önskar utrymme för utanför skolan liggande religionsundervisning.
Norge: Från undervisningen som omfat- tar på gymnasiestadiet sammanlagt 3 vtr skall barn till föräldrar som ej tillhör statskyrkan helt eller delvis vara befriade. Ämnet är examensämne.
Skottland: Kristendomsundervisning är obligatorisk men elev kan av samvetsskäl befrias från undervisningen. Han måste i så fall utföra annat arbete inom skolan. Examination är ej obligatorisk och i de flesta skolorna förekommer den ej.
USA: Inte på något stadium förekom— mer religionsundervisning i de allmänna skolorna. Att som fallet är i Frankrike fri- göra undervisningstid för religionsundervis— ning utanför skolan har av högsta domsto- len bedömts vara stridande mot konstitu- tionen.
Västtyskland: Alla skolor ställer tid till förfogande för religionsundervisning på gymnasiestadiet med 2 vtr per årskurs. Un- dervisningen är en samfundsangelägenhet och som konsekvens därav är det föräldrar- nas sak att avgöra vilken typ av religions- undervisning ett barn skall ha eller om det överhuvud taget skall ha någon religions— undervisning. Av dessa skäl bortfaller frå- gan om betyg och examination.
! . | |
Denna översikt visar
3) att religionskunskapen i vissa län- der helt saknas på timplanen (reli- gionsorienterande stoff ingår i de flesta fall i historiska och samhälls- orienterande ämnen).
b) att religionskunskapen i Danmark och Norge har 3 vtr på ett samman- lagt timtal om 108 vtr, d.v. s. sam- ma relation som utredningen före- slår för gymnasiets allmänna sektor.
9.4. Matematik och naturvetenskapliga ämnen
9.4.1 Matematik
9.411 Vissa delar av ämnet hör till de kommunikationsfärdigheter, som enligt avnämarundersökningen alla gymnasis- ter bör besitta. Framför allt gäller detta om statistik och i någon mån algebra och funktionslära. Även många av de humanistiska avnämargrupperna efter- frågar statistik. Det bör också erinras om att abitu- rientundersökningen (jfr 5.4.2) pekar på ett brett elevintresse för mera mate- matik. 38 % av abiturienterna vill till- mäta matematikkunskaper större vikt medan endast 3 % vill ge dem mindre vikt än hittills. De abiturienter som vill tillmäta matematikkunskaper större vikt är fler än de som vill vidga momentet allmänbildning på det humanistiska om- rådet.
9.41.2 Från vissa ämnesgrupper inom universiteten samt från några fackhög- skolor, framförallt de tekniska, förelig- ger mera omfattande krav. Inom gym- nasiet behövs främst för undervis- ningen i naturvetenskapliga och teknis- ka ämnen särskild förutbildning i ma- tematik.
9.41.3. Kursuppläggning för naturve- tenskaplig och för teknisk lärokurs. I
överensstämmelse med utredningens differentieringsmodell bör kursinnehål- let i ett ämne inom olika lärokurser i början av studierna såvitt möjligt vara gemensamt. Utredningen har därför undersökt möjligheterna att låta mate- matikkursen för naturvetenskapliga och för tekniska slutkompetenser vara ge- mensam.
I en specialundersökning som publi- ceras separat (SOU 1963:41) har de nuvarande tekniska gymnasiernas ma— tematikkurs jämförts dels inbördes, dels med den kurs som läses på det 3-åriga allmänna gymnasiets reallinje och dess matematiska gren. Som material för jämförelsen har tjänat provskrivnings- uppgifter under ett läsår vid de teknis- ka gymnasierna. Det har därvid visat sig att i genomsnitt 66 % av de insända p-rovuppgifterna faller inom realgymna— siets kurs. De enskilda skolorna visar emellertid betydande skillnader. Vid Vissa gymnasier var överensstämmelsen ända upp till 80 %. Ett annat resultat av intresse i detta sammanhang är att kursuppläggningarna vid de olika tek- niska gymnasierna inbördes visade inte obetydliga olikheter.
Matematiken inom de båda ovan— nämnda lärokurserna har alltså redan nu betydande överensstämmelser även om utformningen inom det tekniska gymnasiet är mindre enhetlig. De bety- dande förändringar och modernise- ringar av kursinnehåll och utformning som gymnasieutredningen av andra skäl föreslår för det nya gymnasiet le- der till slutsatsen att matematiken i naturvetenskaplig och teknisk lärokurs kan vara gemensam.
9.41.4. Mål och kursinnehåll i mate- matik. Huvudlinjen i den föreslagna kursen är att ge eleverna i gymnasiet de matematiska kunskaper, som de kommer att behöva vid fortsatta studier
eller i framtida yrkesverksamhet. Kra- vet på matematiska kunskaper har un- der de senaste decennierna vuxit starkt inte bara inom naturvetenskaperna och tekniken utan även inom många veten- skaper och yrken, där matematiken ti- digare varit av underordnad betydelse. Denna utveckling mot användning av matematik inom allt fler områden torde komma att fortsätta. Samtidigt har vis- sa områden av matematiken fått ökad betydelse jämfört med tidigare förhål- landen.
Det är framför allt utifrån dessa för- utsättningar, som nya moment införts i kursen och tidigare moment fått för- svinna. Som exempel kan nämnas, att funktionsläran fått en stärkt ställning inom kursen, att vektorer, som både ger en rationalisering och fördjupning av den analytiska geometrin och algebran och har stor betydelse för många till- lämpningar, införts i kursen. Vidare föreslås en betydligt utvidgad kurs i sannolikhetskalkyl och statistik. Där- emot har stora nedskärningar kunnat göras framför allt inom planimetri och trigonometri av stoff som numera inte behövs vare sig inom gymnasiet för arbetet i andra ämnen eller som förbe- redelse för studier och yrkesverksam- het.
I den nya uppläggningen eftersträvas mer än hittills att eleverna får förståel- se för de matematiska begreppens inne- börd. Därigenom ökas väsentligt förmå- gan att effektivt utnyttja kunskaperna t. ex. i naturvetenskapliga eller tekniska tillämpningar. Eleverna får vidare en bättre överblick över hur olika ämnes- områden sammanhänger.
Det har under senare år pågått en mycket livlig verksamhet i olika länder kring reformering av matematikkurser- na i gymnasiet. Man kan t.ex. nämna OECD:s verksamhet, flera betydelsefulla rcformprojekt i USA samt Nordiska
kommittén för modernisering av mate— matikundervisningen. Många av de syn- punkter som framlagts i dessa sain- manhang har beaktats. Framför allt har Nordiska kommitténs material utnytt- jats.
I övrigt hänvisas till läroplanen.
9.4.2. Naturvetenskaplig orientering för huma- nistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs
9.4.21 Uppgifter. I 5.5 har utredningen konstaterat, att gymnasiet utöver grund— skolan bl. a. måste ge teknisk och natur- vetenskaplig orientering åt alla elever. Elever med naturvetenskaplig och tek- nisk studieinriktning får denna orien— tering genom sina specialstudier i för dessa lärokurser karaktäristiska tillvals— ämnen. För övriga elever, d.v.s. de med inriktning på humanistisk, sam— hällsvetenskaplig och ekonomisk läro- kurs, måste orienteringen ges i ett sär- skilt ämne. Att intresset bland eleverna är stort framgår av abiturientundersök- ningen (jfr 5.4.2). Hela 47 % av abi— turienterna önskar att gymnasiet lägger större vikt vid allmänbildning på det naturvetenskapliga området. Endast 2 % ville tillmäta momentet mindre vikt. 1 abiturientmaterialet finns variatio- ner. Men även bland dem som varit minst positiva — kvinnliga abiturienter på allmän linje — är de som vill till- mäta momentet Allmänbildning på det naturvetenskapliga området ökad vikt väsentligt fler än de som vill tillmäta det mindre vikt. När det gäller att precisera själva ämnesinnehållet i den naturvetenskap- liga orienteringen är svårigheterna sto- ra på grund av att ett strängt urval måste göras och att många alternativ till uppläggning är tänkbara. Väsentligt bör vara att eleverna får en uppfattning om hur de naturveten-
skapliga upptäckterna bidragit till att utforma den aktuella världsbilden. De bör vidare få en fördjupad insikt om vår nuvarande uppfattning om materien och den fysikaliska världsbilden samt om livsprocesser och olika fysiologiska sammanhang. Ekologiska synpunkter bör belysa jämvikten i naturen och människans försörjningsmöjligheter. Därmed kan naturvårdsfrågorna sättas in i ett större sammanhang.
De naturgeografiska momenten i äm- net geografi bör föras till den naturve- tenskapliga orienteringen (jfr 9.3.3.5).
Utredningen vill i detta sammanhang ånyo beröra frågan om geografins ställ— ning i det framtida gymnasiet (jfr 9.3.2.2). Ämnet kan generellt sägas in- nehålla dels samhällsorienterande stoff -—— svenskt och internationellt—_ dels naturvetenskapligt orienterande stoff.
Utredningen har strävat efter att i läroplanen sammanföra det samhälls- vetenskapliga stoffet och det naturve- tenskapliga stoffet till helheter. Av des- sa skäl föreslås ämnet samhällskunskap, i vilket ingår även samhälls- och regio- nalgeografiska momenrt, samt inom hu- manistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs ett naturvetenskap- ligt ämne, i vilket ingår stoff från de nuvarande ämnena kemi, fysik, biologi och geografi (naturgeografiska ment).
Till den naturvetenskapliga oriente- ringen bör därför även föras aktuella frågeställningar inom geovetenskaper- nas område, t.ex. naturvård, mark- exploatering, grundvattensförhållanden, luftföroreningar, krafter som verkar i lufthavet och på jordytan, jordförstö- ring. Bl.a. representanter för de geo- vetenskapliga institutionerna vid uni- versitet och högskolor har i skrivelser till utredningen betonat vikten av att de geovetenskapliga synpunkterna anknyts till geografi, fysik, kemi och biologi. Så
1110-
blir också fallet genom utredningens förslag att sammanföra dessa ämnen till ett för vilket utredningen föreslår beteckningen naturvetenskap. Beträffande geografins ställning på det nya gymnasiet bör därför observe- ras att, såsom förut omnämnts, i mot- sats till vad fallet är i nuvarande gym- nasieformer geografiska kursmoment enligt utredningens förslag konuner att läsas av alla elever. Detta är en förbätt- ring jämfört 1ned nuvarande förhållan— den då flertalet real— och latinstudenter liksom gymnasieingenjörerna inte er- håller någon som helst orientering om geovetenskaperna. Däremot represente- rar geovetenskaperna en så liten avnä- margrupp att Specialkrav från detta håll inte kan beaktas inom gymnasiet.
9.4.22 Erfarenheter av nuvarande orienteringskurser. Skolöverstyrelsens förslag till provisorisk gymnasiereform 1952 upptog förslag om obligatoriska orienteringskurser : i näst högsta ringen i fysik på all- männa linjens sociala gren (0,5 vte) samt i fysik och kemi på allmänna linjens språkliga gren och på latin- linjen (tillsammans 1 vte); i högsta ringen i biologi med hälso- lära på allmänna linjens språkliga gren, på latinlinjen och på reallinjens matematiska gren (1 vte). Dessa kurser skulle icke—vara för- bundna med hemarbete, direkt kun- skapsredovisning eller betygsättning. Från och med läsåret 1957/58 har de varit obligatoriska. Som allmänt omdö- me torde man kunna säga att de har försvarat sin plats och varit ett värde- fullt inslag men att stora svårigheter har förelegat, när det gällt den kon— kreta uppläggningen och utformningen av kurserna. Bristen på hjälpmedel (tryckta hjälpmedel, film, TV-program o. s.v.) har varit påtaglig.
Försöksverksamhet med en samman- slagen orienteringskurs i fysik och kemi har pågått vid vissa allmänna gymna- sier från och med läsåret 1959/60.
9.4.23 Gymnasieutredningens förslag. Utrymmet för ämnet naturvetenskap måste givetvis avvägas mot kraven från andra ämnen. Det är angeläget att det göres bredast i den samhällsvetenskap- liga lärokursen, som beräknas rekrytera bl.a. beteendevetenskaperna vid uni- versiteten. Utrymmet blir något mindre för den humanistiska och måste ytter- ligare beskäras på gymnasiets ekono- miska sektor. I den samhällsvetenskapliga lärokur- sen bör ämnet ge eleverna kunskap om några väsentliga drag i vår nuvarande uppfattning om materien och den ak- tuella fysikaliska världsbilden samt en viss förståelse för hur det tekniska ut- nyttjandet av upptäckter inom fysik och kemi återverkar på samhällslivet. Den moderna utvecklingen av någon eller några av de behandlade centrala naturvetenskapliga teorierna bör tas upp för att åstadkomma ett idéhistoriskt perspektiv. Den biologiskt inriktade de- len av ämnet naturvetenskap bör syfta till kunskap om livsprocesser och fy- siologiska sammanhang med särskild hänsyn till människan. Genetikens grun- der och utvecklingsläran bör ingå i kur- sen. Kursen bör även innehålla en dis- kussion av problem med anknytning till omsättningen och jämvikten i na- turen med särskild hänsyn till männi- skans försörjning samt i anknytning härtill geovetenskapliga synpunkter. I den humanistiska lärokursen måste kursen inskränkas särskilt i momenten elementär biokemi och eellfysiologi men även i övrigt måste en nedskär- ning göras av det biologiska ämnes- stoffet.
På gymnasiets ekonomiska sektor
måste målet sättas lägre. Undervis- ningen syftar där till att ge eleverna kunskap om väsentliga drag i vår nu- varande uppfattning om materien och den aktuella fysikaliska världsbilden, en viss inblick i hur det tekniska ut- nyttjandet av upptäckter inom fysik och kemi påverkar samhällslivet samt en biologisk orientering. För att till- godose olika intressen framläggs i läro— planen alternativa kursuppläggningar.
9.4.3 Fysik 9.4.31 Specialkrav på ämnet ställs framför allt från den naturvetenskapli- ga studiegången och från den tekniska. Från universiteten och de tekniska hög- skolorna framförs följande önskemål: Eleverna bör få övning i att matema- tiskt angripa fysikaliska problem inom större delen av kursen; de bör få trä- ning i att handskas med fysikalisk ap- paratur; undervisningen skall bygga på en atomistisk grundsyn; det väsentliga skall vara de fysikaliska principerna, inte de tekniska tillämpningarna. Detta sista önskemål framföres särskilt från de tekniska högskolorna.
9.4.32 Av samma skäl som beträffande matematik har utredningen undersökt möjligheterna till gemensam kurs för de naturvetenskapliga och de tekniska stu- diegångarna (se SOU 1963: 41). Under— sökningen har upplagts på samma sätt som för matematik och resultatet blev generellt sett likartat. Andelen provupp- gifter givna i olika klasser vid de tek- niska gymnasierna, som faller inom om- råden som läses på reallinjen, varierar mellan de olika klasserna från 35 till 96 %. Kursuppläggningen vid de tek- niska gymnasierna är, vilket en jämfö— relse mellan provuppgifternas fördel- ning på olika moment vid de skilda tek— niska läroverken visar, mycket varie-
rande. Någon enhetlig kurs kan inte så— gas föreligga.
Liksom beträffande matematiken har det visat sig möjligt att lägga upp kurs- planen i fysik så att den är gemensam för naturvetenskaplig och teknisk läro— kurs. Vissa speciella krav från de tek— niska ämnena har tillgodosetts inom dessa.
Det är av stor vikt att fysikämnet får en utformning, som gör kursen attrak- tiv och intressant för stora elevgrup- per. Kursen får inte framstå som en krympt universitetskurs. Den skall vara en modern och reformerad fysikkurs med realistisk utformning, byggd på den aktuella vetenskapliga uppfatt- ningen men arrangerad så att den kan appellera till den vidgade elevkrets som bör studera ämnet.
Försök har sedan flera år tillbaka gjorts i Europa och USA för att moder- nisera den högre skolans fysikkurs. Den amerikanska Physical Science Study Committee har här gjort ett banbrytan- de arbete, vars resultat ligger till grund för försöksverksamhet även i Sverige.
Dessa försök har emellertid ännu inte slutförts och utredningen har därför icke ansett sig nu kunna föreslå en upp- läggning efter de linjer, som prövas i försöken. Även om utredningens kurs- planeförslag för fysikämnet i viss ut- sträckning har påverkats av försöks- verksamheten måste det likväl betraktas som preliminärt. Det bör därför upp- dras åt Skolöverstyrelsen att när för- söksresultaten redovisats göra en över- syn av förslaget.
9.4.33 Mål och kursinnehåll i fysik. Undervisningen i fysik för teknisk och naturvetenskaplig lärokurs syftar till att dels ge den fysikaliska grund som behövs för studierna i tekniska ämnen, dels förbereda eleverna för fortsatta matematisk-naturvetenskapliga studier,
dels slutligen ge dem förståelse för de fysikaliska villkor som naturen bjuder människorna.
Kursen inleds av momentet mekanik med betoning på dynamik. Härpå byg- ges en atomistisk behandling av aggre- gationstillståndens termiska egenska- per. Redan på detta stadium läggs vikt vid matematisk framställning av stoffet. För att detta skall vara möjligt har ma- tematikkursen och fysikkursen noga samordnats.
Behandlingen av det elektriska och det magnetiska fältet bygger på mekani- ken. Ett flertal för eleverna nya stor- heter införs, framför allt det för he- skrivningen av fjärrkrafter nödvändiga fältbegreppet.
Om elektricitetslärans talrika teknis- ka tillämpningar ges i fysikkursen blott en ytlig orientering. Däremot måste ele- verna göras förtrogna med grunderna i likströms- och växelströmslära. Studiet av dessa områden bygger på den före- gående behandlingen av fälten och ut- gör en nödvändig förutsättning för la- borationerna, eftersom elektriska hjälp- medel utgör ett redskap inom stora de- lar av laboratorietekniken.
Vågrörelseläran intar i den moderna naturbeskrivningen en central plats. Stort utrymme beredes därför klargö- randet av vågrörelsefenomenen.
Även om det atomistiska betraktelse- sättet anläggs vid undervisningen om aggregationstillståndens termiska egen- skaper och om elektricitetsläran, är det först efter genomgången av vågrörelse- läran som ett elementärt matematiskt studium av den moderna atomfysiken blir möjligt. Enkel matematisk behand- ling av alla delar av fysikkursen har eftersträvats. En samlad framställning av atomfysiken har därför förlagts till slutet av gymnasiets fysikkurs och ut- nyttjar där stora delar av den tidigare kursen: dynamik, kinetisk gasteori, fält-
lära, Vågrörelselära. På detta sätt knyts fysikens olika områden samman. I samband med atomfysiken betonas mo- dellbildningens roll för tolkning av fe- nomen inom atomens värld. Kraven på naturvetenskaplig orientering medför, att man också kan fordra kännedom om huvuddragen av vetenskapens upp- fattning av universum i stort. I kursen ingår därför även kosmisk fysik och geofysik.
Sammanfattningsvis kan sägas, att i den föreslagna fysikkursen tonvikten förskjuts från statik mot dynamik, från likströmslära mot växelströmslära, från geometrisk optik mot Vågrörelselära samt från beskrivning av tekniska till— lämpningar mot en orientering om den moderna vetenskapliga uppfattningen av mikro- och makrokosmos.
9.4.4. Kemi
9.4.41 På dem som är inriktade mot na- turvetenskapliga och tekniska studier ställs krav på goda kemikunskaper. Från universitet och högskolor önskar man att kursen ger kunskap om kemins lagar och förmåga att matematiskt be- handla kemiska problem. Kursplanens allmänna uppläggning står i överens- stämmelse med de rekommendationer, som uttalades i den s.k. Greystones- rapporten. Utredningen föreslår en kursplan i kemi, som starkare betonar den allmän— na kemin och som inriktas på att skapa sammanhang med stöd av atomkemin och den fysikaliska kemin. Kännedom om en mängd enskilda föreningar kan ej få den centrala plats den har f. 11. Ett så upplagt kemiämne bör vara gemen- samt för naturvetenskaplig och teknisk lärokurs.
9.4.42. Mål och kursinnehåll i stort. En- ligt den föreslagna planen skall som
nyss sagts kemistudiet mer konsekvent än tidigare grundas på vår uppfattning av atomernas byggnad och elektron- struktur. Med utgångspunkt i elektron- strukturen behandlas tidigt de olika sla— gen av kemisk bindning, så att ämnenas fysikaliska och kemiska egenskaper kommer att framstå inte som isolerade fakta utan som en konsekvens av atom- och molekylstrukturen. Den allmänna och fysikaliska kemin har fått ökad vikt och utgör den stomme kring vilken hela kursen är uppbyggd. Den oorganiska kemins ämnen och ämnesgrupper tas upp till behandling, dels för att belysa de grundläggande lagarna och princi- perna, dels när det är motiverat med hänsyn till ämnenas betydelse i forsk- ning, teknik och modernt samhällsliv. Då denna del av kursen inte i samma grad som tidigare kommer att studeras för sin egen skull utan framför allt för att illustrera den allmänna kemins la- gar, kan den beskäras på stora delar deskriptivt stoff. För att ge större stringens åt och bättre befästa elever- nas förståelse av den fysikaliska kemin föreslås matematisk behandling med problemlösning inom ett antal områden. Beträffande den organiska kemin lägges stark tonvikt vid strukturläran och funktionella grupper. Med exempel ur den organiska kemin belyses fysikalisk- kemiska lagar och principer.
För att råda bot mot ett mekaniskt inhämtande av minneskunskaper skall med atomkemins och den fysikaliska kemins hjälp sammanhang skapas mel- lan de studerade företeelserna. Genom matematisk behandling av olika pro- blem ökas klarheten.
I övrigt hänvisas till läroplanen.
9.4.5. Biologi
9.4.51. Starka krav på biologikunskaper gäller i första hand naturvetenskaplig
lärokurs. Undervisning i detta ämne för blivande medicine studerande eller uni- versitetsstuderande i de biologiska äm- nena behöver knappast särskild moti- vering. Men även för övriga mot fort- satta naturvetenskapliga eller tekniska studier inriktade ungdomar är under— visning i biologi angelägen såsom ut- redningen i korthet motiverat i 8.2.
En blivande tekniker har som yrkes- man att vidtaga åtgärder med ofta vitt- gående konsekvenser för naturkapitalet. Det måste anses väsentligt att den bli- vande ingenjören göres medveten om förekomsten av betydelsefulla jämvikter i naturen. Han bör besitta vissa insikter om den radioaktiva strålningens skade. verkningar och i samband därmed ha kunskaper både om genetiska och fysio- logiska mekanismer. Kunskaper om de senare är också av vikt för att kunna bestämma vissa tekniska åtgärders all- männa hälsorisker. För den blivande livsmedelsteknikern beräknas insikter i mikrobiologi bli av allt större betydelse.
Det vore med hänsyn till det anförda önskvärt, att en biologikurs inrymdes också på den tekniska sektorns timplan. Det är emellertid mycket svårt att få utrymme för en biologikurs på gymna- 51ets tekniska sektor. Utredningen me- nar det vara av väsentlig vikt, att tim- planens ram inte sprängs, och föreslår därför inte någon obligatorisk biologi- kurs inom denna sektor. I ämnet ergo- nomi förekommer däremot vissa biolo- giska moment (se 9.523). Elev som be- döms rå med frivilligt ämne kan stu— dera antingen den mindre eller också den större kursen i naturvetenskap med huvudsakligen biologiskt innehåll, i vis- sa fall t. o. m. den biologikurs som ingår i naturvetenskaplig lärokurs.
Från universitetshåll har beträffande kursens uppläggning framförts följande. Kursen borde innehålla mera fysiologi och biokemi, ekologi och etologi, medan
mycket av nuvarande kursmoment i morfologi, systematik och jämförande anatomi kunde utgå som antikverat stoff. Hälsolära, artkunskap och sexual- undervisning i traditionell bemärkelse måste förläggas i första hand till grund- skolan. För människan och hennes för— sörjning väsentliga sammanhang borde ges en framträdande plats.
9.4.52 Mål och kursinnehåll. Den i vår tid snabbt ökande kunskapen om biolo— gins fysikaliska och kemiska underlag har på ett avgörande sätt fördjupat vår insikt om hur växt- och djurorganis— merna, och därmed också människan själv, fungerar. En modern biologikurs kan därför inte ges utan betydande för- kunskaper i fysik och kemi hos eleverna. Kemikursen bör således i huvudsak vara avslutad, innan de egentliga biologi— studierna börjar. Tack vare att på detta sätt en grund i kemi för biologistudier- na skapas, kan studiet av livsprocesser- na få den plats i undervisningen, som motsvarar deras betydelse från. medi- cinsk, hygienisk, agrikulturell och in— dustriell synpunkt. I överensstämmelse med nutida uppfattning läggs härvid biokemin och cellbiologin till grund för fysiologistudierna. En sådan upplägg— ning tillåter en avsevärd rationalisering av undervisningen, emedan den möj- liggör en enhetlig behandling av det kunskapsstoff, som är gemensamt för molekylärgenetik, mikrobiologi samt växt- och djurfysiologi. Människans or- ganfysiologi behandlas i omedelbar an— slutning till de cellfysiologisk-bioke- miska avsnitten. En strävan i kursupp- läggningen har nämligen varit att i möjligaste mån inordna humanbiologin i det allmänbiologiska sammanhanget. Bland naturens mångfald av växter och djur behandlas framför allt sådana typer som har att göra med människans
Tabell 5. Veckolimlal i nuvarande gymnasieformer för matematik och naturvetenskapliga ämnen
Gymnasieform Ma Fy
Allm. gymnasium
Friv. ämnen: Social gren ...... — 3 Språklig gren. . . . ——
Friv. ämne: båda grenarna . . . — _— Biologisk gren ...... 14 11,5 Matem. » ..... 20 11,5 Friv. ämne: Matem. gren ..... — —
H andelsgymnasi um
Språklig gren ...... 4 _— Övriga grenar ...... 9 — Friv. ämne: Språklig gren . . . . 5 — Tekniskt gymnasium. . 14 12
Social gren ........ 14 2,51 Språklig gren ...... 6 2,51
Halvkl. gren ....... — 0,5a Helkl. » ....... —— 0,5a
Ke Bi Naturvet. orienter. 4 4,5 — 21 22 —— _ 3,5 _ 0,53 22 _ 0,53 22 — _ 3,5 _ 8,5 7 — 8,5 22 — _ 3,5 _ _ _ 2 _ __ 2 6' __ _
1 Härav orienteringskurs 0,5 vte. * | | 1 vte. ” Orienteringskurs. ' Allmän kurs i kemi. Anm. På tekniskt gymnasium varierar timtalen, t. ex. för matematik mellan 14 (vanligast) och 17 vtr. Fysikens timtal är 9 på eltekniska linjer eftersom en del stoff från ämnet flyttats över till elämnena.
försörjning och hälsa. Stor vikt skall läggas vid att belysa omsättningen och jämvikten i naturen. Den i tidigare kursplaner tillämpade principen att bio— logistudiet skall omfatta en systematisk genomgång av växt— och djurrikets olika grupper har här övergivits. För bota- nikens del innebär detta att kryptoga- niernas generationsväxling ej längre kommer att behandlas och att således de högre växternas släktutveckling (fylo— geni) försvinner ur kursen. I zoologi- studiet uteslutes vidare flera grupper av ryggradslösa djur, såsom svampdjur, nässeldjur och blötdjur. Det f.n. för- hållandevis utförliga studiet av rygg- radsdjurens jämförande anatomi redu- ceras till några få partier, väsentliga för belysning av deras fylogenetiska ut-
veckling och människans ursprung. Ut- vecklingsläran har ansetts vara av så stort värde från idéhistorisk och livs- åskådningssynpunkt att den måste tas upp till behandling. Den konkretise- ras genom en översiktlig skildring av ryggradsdjurens fylogeni, såsom den framträder framför allt i paleontologins och den jämförande anatomins ljus. Genetiken och dess tillämpningar ut- gör ett centralt och relativt omfattande kapitel i den föreslagna biologikursen. Inom den allmänna genetiken tillkom- mer molekylärgenetik som ett viktigt moment med exempel från bl. a. bakte— rie- och fag-genetiken. Humangenetiken skall erhålla en relativt utförlig behand— ling, varvid även populationsgenetik skall införas i kursen. Genetiska meka-
| » »
?
nismers betydelse för evolutionen skall givetvis klargöras.
9.4.6 Timtal för matematik och naturveten- skapliga ämnen Timtalen för matematik och naturveten- skapliga ämnen i de nuvarande gymna- sieformerna framgår av tabell 5 (jfr också 9.1.2.3). Utredningens förslag till timplan för motsvarande ämnen framgår av nedan- stående tablå. Som framgår av en jämförelse mellan nuvarande timplaner för 3-åriga gym- nasieformer och utredningens förslag är en väsentlig nyhet beträffande ma- tematik att samtliga elever nu föreslås skola studera ämnet under det att ele- ver på 3-årig latinlinje f.n. inte läser matematik. I förhållande till reallinjens matematiska gren har timtalet för ma- tematik i naturvetenskaplig lärokurs vä— sentligt nedskurits från 20 (ca 18 vtr efter generell timtalsreduktion) till 16 vtr. Jämfört med biologiska grenen höjs timtalet från 14 till 16 vtr, en för— stärkning som blir ännu större om man tar hänsyn till minskningen av totala veckotimtalet. Timtalet för gymnasiets tekniska sektor är förstärkt med i regel 2 vtr. Den sociala grenens matematik— kurs kan jämföras med matematikkur- sen på samhällsvetenskaplig lärokurs. Timtalet har nedskurits från 14 (12,5
vtr efter generell timtalsreduktion) till 11 vtr. Jämförelserna är emellertid in— adekvata eftersom de båda kurserna är mycket olika.
De naturvetenskapliga ämnena har f. n. på latinlinjen tillhopa obligatoriskt 3 vtr och på allmänna linjens språkliga gren 6,5 vtr. Timtalet blir nu i huma— nistisk lärokurs 7 vtr i det sammanhåll- na ämnet naturvetenskap. Häri ingår också naturgeografiska partier ur geo- grafiämnet som tidigare inte varit obli— gatoriskt för motsvarigheten till denna elevkategori. På samhällsvetenskaplig lärokurs får naturvetenskap timtalet minskat till 9 vtr, vilket kan jämföras med 11 vtr (knappt 10 efter reduktion) på nuvarande social gren. I den ekono- miska lärokursen föreslås 3 vtr mot 2 i nuvarande handelsgymnasium.
Fysikens timtal (10,5) på naturveten- skaplig lärokurs kan jämföras med real- linjens fysikkurs, som efter hänsynsta- gande till den generella timtalsreduk- tionen motsvarar drygt 10 vtr. På tek- niskt gymnasium har fysiken nu 12 vtr (på vissa linjer 9) av 115,5 vtr i årskur- serna 1—3. Utredningen föreslår 10,5 vtr av 92, d.v.s. en viss förstärkning relativt sett. Dessutom förekommer fy- sikaliska kursmoment även i de teknis- ka specialämnena.
Den allmänna kemikursen inom den tekniska lärokursen föreslås omfatta 6,5 vtr av 92 under de tre första årskur-
Lärokurser Ma Fy Ke Bl Naturvet.1 Humanistisk ......... 5 — —— —— 7 Samhällsvetenskaplig . 1 1 — —— — 9 Ekonomisk:
ekonomisk- språklig ......... 3 _— _— _- 3 övriga ............. 9 _ — — 3 Naturvetenskaplig. . . . 16 10,5 6,5 5 —— Teknisk ............. 16 10,5 6,5 — —
1 I naturvetenskap ingår moment från ämnena fysik, kemi och biologi samt geografi (natur-
geografiska partier).
serna, jämfört med 6 av 115,5 vtr vid de tekniska gymnasierna, d.v.s. en re- lativ förstärkning. På reallinjen omfat- tar kemikursen 8,5 vtr, medan gym- nasieutredningens förslag upptar 6,5 vtr i den naturvetenskapliga lärokursen, d. v. 5. en minskning _ om den allmän- na timtalsreduktionen beaktas — med ca 1 vte. Här måste beaktas sambandet med biologin» i årskurs 3, som fått en helt ny uppläggning med biokemisk in- riktning och blir obligatorisk för alla elever.
De gjorda timplanejämförelserna blir emellertid grovt schematiska, eftersom de kurser, som jämförs, är väsentligt olika. På grund av en starkare målin- riktning av kursinnehållet och en bättre samverkan mellan ämnena kommer to- talt sett matematik och naturvetenskap- liga ämnen i det nya gymnasiet att ge en väl så god grund som hittills såväl för fortsatta studier som för studiet av andra ämnen inom gymnasiet. Särskilt för humanistiskt inriktade elever blir det en radikal förbättring av den mate- matisk—naturvetenskapliga utbildningen.
Det bör ännu en gång betonas, att vissa matematiska och fysikaliska mo- ment av specialkaraktär överflyttats till de tekniska specialämnena. För gymna— siets tekniska sektor är fysik- och ma- tematikkurserna därför att betrakta som grundläggande kurser, som innehåller det generella stoffet.
De naturvetenskapliga ämnena har i syfte att åstadkomma sammanhang och fasthet i gymnasisternas naturveten- skapliga kunnande utformats efter en bestämd plan, så att de kan stödja var- andra. Kursinnehållet i kemi stöder så- lunda biologiämnet. Stoffurvalet och momentföljden i matematik anpassas till fysikundervisningens krav. Fysiken samverkar givetvis med kemin. Mate- matik, fysik och kemi samverkar med bl. a. teknologin (se vidare 9.5.2.1). De
principer utredningen formulerat 1 9.1.4 har sålunda fullföljts så långt detta varit möjligt.
Studiet av matematik bör försiggå fortlöpande t. o. m. årskurs 3. Kemi hör av angivna skäl läsas i förra och biologi i senare delen av utbildningsgången.
9.5. För teknisk sektor speciella ämnen
9.5.1 Studietidens längd vid teknisk sektor
9.511 Nuvarande förhållanden. Som framgår av tabell 2 i 9.1.2.3 är det to- tala timtalet för det nuvarande teknis— ka gymnasiet mycket högt, 115,5 vtr. För de olika årskurserna är timtalen 39, 39 och 37,5. Det totala timtalet för de tekniska gymnasierna kan jämföras med de 3-åriga allmänna försöksgymna- siernas, vilkas timtal varierar mellan 100,5 och 105 vtr. Det mått på arbets- bördan, som totala timtalet kan utgöra, pekar på en utomordentligt stor arbets- belastning. De undersökningar Norinder gjort (jfr 11.2.1.2.) visar också att det teknis- ka gymnasiet är en mycket krävande skolform. Norinders material har också utnyttjats i den undersökning beträffan- de studieresultat m.m. som utförts på gymnasieutredningens uppdrag (SOU 1963: 41). Av denna undersökning framgår bl.a. att av de elever som vår- terminen 1960 fick betyg från det tek- niska gymnasiets första klass ca 38 % hade ett eller flera underbetyg. Av dessa elever hade mer än hälften (drygt 20 % av samtliga) underbetyg i matematik samt ett stort antal underbetyg i fysik och/eller kemi (ca 15 resp. 11 % av samtliga). Underbetygsfrekvenserna i dessa ämnen är väsentligt lägre på all— mänt gymnasium. Där hade av eleverna i RI3 ca 14 % underbetyg i matematik, 3,6 % i fysik och mycket få i kemi. I RP var motsvarande tal betydligt lägre. Det föreligger vissa svårigheter att göra
jämförelser mellan elevgrupper vid å ena sidan tekniskt och å andra sidan allmänt gymnasium på grund av att de båda skolformerna hittills haft ganska olika intagningsbestämmelser och delvis rekryterat från olika skolor och årskur- ser. Det synes dock berättigat att i varje fall jämföra ring RI3 vid allmänt gym- nasium med tekniskt gymnasium. Det kan nämnas att de elever som genom- gått allmän realskola och ej inträdes- prövat hade vid inträdet i tekniskt gym- nasium höstterminen 1959 medelbetyget 3,96 ((i-gradig skala) i matematik me— dan motsvarande betyg för en stor grupp elever som övergått från klass 44 i realskolan till ring RP höstterminen 1956 var 3,71. Även i flera andra ämnen såsom språk, fysik och kemi hade den förstnämnda gruppen betyg som var minst lika goda som den senares.
Resultatet av en specialundersökning på ovannämnda material rörande un- derbetygen i matematik och fysik för de 979 elever vid tekniskt gymnasium vilka avlagt allmän realexamen återges i följande tablå.
Procent med underbetyg Betyg i i klass 1 realexamen i matematik i fysik
B ............ 50 37 Ba ........... 34 33 AB .......... 19 15 a ............ 11 11 A ............ — ——
Samtliga 22 | 19
För vissa andra elever — framför allt från praktisk realskola _— var resulta- ten något bättre.
Underbetygsförhållandena vid tek- niskt gymnasium synes enligt undersök- ningar som gjorts i annat sammanhang varit likartade under en följd av år även om vissa fluktuationer förekom- mit.
Utredningen vill i detta sammanhang också nämna att Norinder i sina under- sökningar ställt avbrotts— och underbe- tygsfrekvenser mot elevernas presta- tionsförmåga mätt med betygen vid in- trädet och med ett allmänt intellektuellt prov. Härav framgår bl. a. att några större skillnader i betygsstatus för ele- ver vid gymnasier med hög respektive mindre hög kvarsittningsfrekvens inte föreligger. Elevernas allmänt-intellektu- ella status företer ännu mindre skillna- der vid gymnasier med hög respektive mindre hög kvarsittningsfrekvens. Skill- naden är inte ens statistiskt säkerställd. Av de manliga elever, som höstterminen 1959 intogs i tekniskt gymnasium och som sedan blivit kvarsittare före klass 3, nådde inemot hälften på det allmän- intellektuella provet resultat över me— dlanvärdet för samtliga elever. Å andra sidan uppflyttades till avslutningsklas- sen utan kvarsittning en lika stor del elever med resultat på det allmän-intel- lektuella provet, som låg under median- värdet för samtliga. Kvarsittning res— pektive uppflyttning sammanhänger så- lunda med åtskilliga andra faktorer än de betyg eleverna har vid inträdet och den potentiella förmåga, som ett allmän- intellektuellt prov kan ge besked om.
Alla de nämnda förhållandena tyder på att den starka koncentrationen av de för tekniska studier allmänt underbyg— gande kurserna i naturvetenskapliga ämnen och matematik är det avgörande hindret för bättre studieresultat för stora grupper av elever. Av totala tim— talet för matematik, fysik och kemi lig- ger f.n. % i klass 1 och % i klass 2. Dessa ämnen förekommer inte i klass 3. Gymnasieutredningen har funnit det nödvändigt att tiden disponeras på an— nat sätt i det framtida gymnasiet. Skall den tekniska gymnasieutbildningen bli tillräckligt attraktiv måste initialsvårig. heterna väsentligt minskas. Undervis-
ningen i matematik, fysik och även kemi måste därför spridas och beredas ett inte obetydligt utrymme i årskurs 3. Eftersom de'tekniska ämnena i stor ut- sträckning bygger på de nyssnämnda ämnena får detta konsekvenser för stu- dietidens längd.
9.5.1.2 Gymnasieutredningens förslag. Den tekniska utbildningen kräver en grund av allmänt naturvetenskapliga ämnen och matematik samt vissa bre- dare tekniska ämnen, innan slutligen differenticringen på olika tekniska al- ternativ sker. Som framgått av föregå- ende avsnitt är dels utrymmet för de allmänt naturvetenskapliga ämnena och matematik relativt sett för knappt, dels är studiet av dessa ämnen alltför kon— centrerat. Tidsmässigt bör de självfallet placeras i början av utbildningen men likväl läsas under så lång tid att stu- dierna inte behöver forceras så starkt som f.n. De tekniska ämnena måste till en början ha en bred uppläggning. Först i slutet av utbildningen bör den defini- tiva differentieringen ske. Gymnasieutredningen hävdar vidare bl.a. på grundval av Dahllöfs undersök- ningar (SOU 1963:22) att de blivande gymnasieingenjörerna måste få en vä- sentligt breddad undervisning i huma- nistiska, samhällsvetenskapliga och språkliga ämnen och har i 9.2.4 och 9.3.4 föreslagit, att härför anslås till- hopa 28 vtr (exkl. ergonomi). Då utred- ningen föreslagit 31 vtr för matematik- fysik-kemi och vidare av de för ämnes— undervisning disponibla 92 vtr måste avsättas timmar för gymnastik (8 vtr, se 9.8.1.3) återstår 25 vtr för fackäm- nena (inkl. ergonomi och företagseko— nomi). I nuvarande tekniska gymna- sium disponerar dessa ämnen ca 56 vtr. Även om grundutbildningen i allmänna ämnen förutsättes bli avsevärt bättre i det nya gymnasiet är det uppenbart att
en minskning till 25 från 56 vtr i fack- ämnena icke kan göras om man önskar uppnå ett studiemål av ungefärligen samma nivå som det nuvarande. Någon radikal förändring av studiemålet kan med hänsyn till gymnasieingenjörer-nas uppgift inte ifrågakomma.
Gymnasieutredningen har därför fun- nit, att studiegången för den tekniska lärokursen bör bli 4-årig med en mått- lig differentiering först i tredje årskur- sen och en något starkare differentie- ring i sista årskursen.
En dylik konstruktion medger också samma studietid, d.v.s. tre år, för de elever inom gymnasiets tekniska läro- kurs som önskar gå vidare till univer- sitet och högskolor. Dessa elever vin- ner härigenom tid. Det finns inte hel- ler någon anledning att ge dem spe- cialiserade kurser i tekniska ämnen, vare sig de kommer att studera dessa ämnen vid universitet/högskola eller ej. Avgången bör därför ske ett år före gymnasiestudiernas avslutning.
Med studietidens längd samman- hänger också praktikfrågan (se 8.4.6). Om den 3-åriga studiegången för tek- nisk sektor skulle ha bibehållits, hade detta framtvingat ett högre veckotim- tal. Det hade då varit omöjligt att ut- forma praktiken på det sätt som angi- ves i kapitel 8 och närmare utvecklas i 9.5.7.
9.5.2 För tekniska alternativ gemensamma fackämnen Vissa tekniska ämnen är gemensamma för alla studerande på den tekniska studiegången nämligen teknologi, före- tagsekonomi och ergonomi jämte en kortare kurs i arbetsstudier. Beträffande namnen på de tekniska ämnena får utredningen hänvisa till vad därom anförts under 8.4.2.3.
9.521 Teknologi. Det är av stor vikt, att den blivande ingenjören redan på
i i
ett tidigt stadium får utveckla sin kom- binationsförmåga och tränas att ingen- jörsmässigt behandla olika uppgifter. Utredningen har därför valt att i äm- net teknologi sammanföra ett antal med varandra förknippade kursmoment, som nu tillhör olika ämnen. Eleverna får på detta sätt vid den första kontak- ten med tekniska ämnen en allmän in- troduktion till ingenjörsarbetet. Kursen grupperas kring ett antal syntesexem- pel som väljes ur elevernas egen erfa- renhetsvärld. Föremålets funktion stu- deras, lämpligt material föreslås, än— damålsenligt utförande och säljande ut- seende diskuteras, enkla hållfasthets- beräkningar göres, produktionsmetoder diskuteras, varvid kanske nya synpunk— ter på utformningen erhålles. Genom att hela tiden enkla skisser utföres och som avslutning en fullständig ritning upprättas erhålles ritträning. I anslut- ning till en lämpligt vald serie syntes- exempel genomgås, inlärs och övas grunderna av material- och tillverk- ningslära, konstruktionselement, grund- läggande mekanik, hållfasthetslära samt ritteknik och projektionslära. Eleven får tillfälle att omedelbart använda sina kunskaper i dessa ämnen på konkreta tekniska exempel. Ämnet teknologi har dessutom en naturlig anknytning till kurserna i matematik, fysik och kemi. Samverkan mellan dessa fyra ämnen har redan förutsatts i 9.4.6 (jfr även 9.1.4).
9.522 Företagsekonomi. Undervisning- en skall ge eleverna kunskaper om det moderna företaget, särskilt industri- företaget.
Kursplanen omfattar avsnitt om före- tagets mål, dess yttre och inre organi- sation, redovisning, kostnads- och in- täktsanalys samt försäljningsfrågor. Vi- dare behandlas företagets förbindelse med kapitalmarknaden. Gentemot nuva-
rande läroplan är de väsentligaste för- ändringarna att ämnet skall läsas inom samtliga alternativ med 3 vtr mot f. n—. 4 vtr för alla linjer utom den byggnads- tekniska, vilken har 2 vtr. Den före- slagna kursplanen ger dessutom en kla- rare precisering av ämnets olika delar, bl. a. för att förhindra att redovisning- en dominerar över de övriga avsnit- ten samt för att framhäva kostnads- analysens betydelse. Vissa avsnitt i nu- varande kursplan, såsom arbetsstudier och planeringsfrågor, har överförts till andra ämnen, varigenom ämnet har fått ett innehåll som bättre stämmer med modern uppfattning.
9.5.2.3 Ergonomi (arbetsvetenskap). På industrins önskan infördes på tekniskt gymnasium 1956 ämnet arbetspsykologi med 1 vte i högsta årskursen. Ämnet föreslås nu utvidgat, så att det omfattar 2 vtr. Samtidigt utvidgas innehållet och ändras benämningen till ergonomi. Orientering ges om de medicinska, hy- gieniska, psykologiska och sociala fak- torer som påverkar effektivitet, hälso- tillstånd och trivsel på arbetsplatsen och som har betydelse för samarbetet. Ämnet kan sägas täcka för teknikerna väsentliga delar av den allmänna sek- torns biologi-psykologikurs. Härtill kommer den starka betoningen av ar— betsledning och därmed sammanhäng- ande moment såsom rekrytering, intro- duktion, information, ordergivning och arbetslagstiftning.
9.524 Gemensam för de tekniska alter- nativen är härutöver en orientering om arbetsstudier (se läroplanen IV:37).
9.5.3 Ämnen på maskintekniskt alternativ 9.531 Enligt 1948 års tekniska skolut- rednings förslag till normalplan skulle fr. o. m. 1956 ämnena på maskinteknisk linje studeras på följande sätt.
I årskurs 1 skulle förekomma 6 vtr rif- leknik och projektionslära gemensamt för alla linjer. I årskurs 2 skulle mekanik, håll- fasthetslära, materialläm, konstruktionstek— nik, kraft- och uärmeteknik samt verkstads- teknik ha tillsammans 19 vtr. I årskurs 3 skulle förekomma elektroteknik, kraft- och närmeteknik, konstruktionsteknik och verk- stadsteknik under sammanlagt 26 vtr.
Gymnasieutredningen föreslår följan- de lärogång i de tekniska ämnena: Un- (ler de två första årskurserna studeras det tidigare nämnda ämnet teknologi. I årskurserna 3 och 4 studeras återståen- de tekniska ämnen. Elteknik läses ungefär i samma utsträckning som f.n. De rent maskintekniska ämnena kon- centreras till tre block, nämligen kon- struktion, energi och produktion. I konstruktion ingår, utom det som f.n. finns i ämnet konstruktionsteknik, även de delar av mekanik och hållfast- hetslära, som inte behandlas i tekno- login. Energi omfattar i huvudsak nu- varande ämne kraft- och Värmeteknik, d.v.s. de energiomvandlande maski- nerna, såsom ångmaskiner, förbrän- ningsmotorer, vattenturbiner, pumpar, fläktar, kompressorer. Produktion mot- svarar nuvarande ämnen verkstadstek- nik och materiallära. Planeringen och genomförandet av tillverkningen poäng- teras mer än tidigare. Med hänsyn till den betydelse styrning och reglering av maskiner och förlopp intar i mo- dern produktion har vissa moment, som förut behandlats på spridda stäl- len, sammanförts till ett nytt ämne, reglerteknik.
Maskinteknik omspänner de mest skilda verksamheter. Det är omöjligt att, inom den ram ämnena på denna studiegång ges, tillfredsställa alla de krav på fördjupningar inom olika av- snitt eller de önskemål om specialise- ringar som framförts från skilda håll. För att ge eleverna möjlighet till för- djupning och specialisering har i års-
kurs 4 reserverats 5 vtr för special- arbete.
9.5.3.2 Förslaget till kurs i konstruk- tion bygger direkt på ämnet teknologi. De i sistnämnda ämne inhämtade kun- skaperna i mekanik, hållfasthetslära och konstruktionselement utvidgas och fördjupas. Därvid kommer även kun- skaperna i matematik och fysik till an- vändning. Utom de fasta och rörliga konstruk- tionselementen omfattar ämnet trans- portdon samt apparat- och allmän ma- skinbyggnad. Kunskaperna användes, befästes och fördjupas i ett antal konstruktionsöv- ningar, där beräkning och utformning med hänsyn till funktion, material, till- verkningssätt m. m. är huvudsak medan ritningsarbetet betonas mindre.
Den föreslagna kursen i energi an— knyter till undervisningen i matema- tik, fysik och kemi. De grundläggande kunskaper som inhämtats där fördju- pas och specialiseras inom de områden som krävs för detta ämne, nämligen hydrostatik, termodynamik, ström- ningslära, värmeöverföring och för- bränningslära. Som en tillämpning av dessa teorier genomgås viktiga i tekni- ken använda maskiner och anlägg- ningar, såsom förbränningsmotorer, gasturbiner, kompressorer, ånganlägg- ningar, ångturbiner, kylmaskiner, pum- par, fläktar, värmeväxlare, ång- och värmepannor. En orientering ges om belastnings- och driftegenskaper, eko- nomiska och andra begränsande fak- torer samt principiella beräkningsme- toder för de vanligaste maskinerna och anläggningarna. Jämsides med den teoretiska genomgången får eleverna göra konstruktioner och praktiska för- sök i skolans laboratorier samt studie- besök.
Kursen i produktion skall vidga och
fördjupa elevernas kunskap om tek- niska material, deras egenskaper och konstruktiva användning, samt ange metoder för materialets framställning, bearbetning och behandling. Följande moment kan nämnas: materiallära med laborationer, verkstadsmätteknik, hop- fogning såsom svetsning, lödning och limning, tillformning såsom gjutning, plastisk bearbetning med valsning, drag- ning, smidning o.s.v., frånskiljning med skärning och klippning, spånskä- rande bearbetning såsom svarvning och hyvling, driftning, sågning, borrning o.s.v. Eleverna orienteras om de ma- skiner och verktyg som används. Sär- skild vikt lägges vid ekonomiska syn- punkter på bearbetningen samt vid pla- nering, arbetsberedning, arbetsstudier och andra för produktionsprocessen be- tydelsefulla moment. Undervisningen kompletteras med laborationer samt studiebesök.
I ämnet reglerteknik behandlas de teoretiska grunderna för uppbyggnad av reglersystem och automatiskt styrda system. Eleverna orienteras om regler- teknikens roll inom industri och annan teknik. De erhåller kunskap om de olika mekaniska, pneumatiska, hydrauliska och elektriska utrustningar, som använ- des för att åstadkomma mekaniserade förlopp. Teorin ges för den egentliga reglertekniken, d.v.s. de system som själva mäter och korrigerar sin verk- samhet så att den överensstämmer med ett i förväg givet program. De kompo- nenter — såsom mätorgan, mätvärdes- omformare och verkställande organ »— som ingår i systemen genomgås. Labo- rationer utföres i anslutning till den teoretiska behandlingen.
Med fysikkursens elektricitetslära som grund behandlas i ämnet elteknik elektriska maskiners och utrustningars
driftegenskaper, användning och utfö- rande. Med hänsyn till automatiserings- och regleringsteknikens stora roll har huvudvikten lagts på elektronik, medan momenten om elektriska maskiner fått en mindre framträdande roll.
Det till fjärde årskursen förlagda spe- cialarbetet avser att huvudsakligen i konstruktion eller produktion under självständiga arbetsformer fördjupa elevernas kunskaper.
9.5.3.3 Timtal. Som framgått av det fö- regående är de naturvetenskapliga äm- nena och teknologiämnet grundläggan- de för de tekniska fackämnena. Av dessa skäl måste de förra komma tidi- gare. De tekniska fackänmena läggs därför i de två sista årskurserna av 4-årig studiegång. Följande veckotim- tal föreslås:
Ämnen Veckotimmar
Konstruktion ........ 1 Energi .............. Produktion .......... Reglerteknik ......... Elteknik ............ Större tekniskt special- arbete i sista årskursen .
..;
Ul vänt—px!»— vi
9.5.4. Ämnen på byggtekniskt alternativ
9.5.41 Det nuvarande tekniska gymna- siet har en allmän byggnadsteknisk linje, som emellertid på ett flertal orter differentieras, så att en särskild väg- och vattenbyggnadsteknisk variant er- hålles. Lärogången i de tekniska äm- nena har hittills varit följande:
I årskurs 1 studeras ritteknik och pro- jektionslära under 6 vtr. I årskurs 2 läses mekanik, hållfasthetslära med stark in- riktning mot byggteknik, maskinlära med inriktning på byggmaskiner, värme, ventila- tion och sanitet, spcciella byggtekniska äm- nen samt fältmätning under en samman- lagd tid av 19 vtr. Årskurs 3 innehåller elektroteknik, speciella byggtekniska ämnen med kraftig tonvikt på husbyggnadskon-
struktion samt väg- och vattenbyggnadstek- nik 7 vtr. Sammanlagda tiden blir 28 vtr.
I de fall då utbildningen starkare inrik- tats på väg- och vattenbyggnadsteknik har vissa element som närmast berör husbygg— nad borttagits, medan väg— och vattenbygg- nadsämnet förstärkts. Timantalet för detta senare ämne är varierande.
En brist i nuvarande kursplaner är, att föga uppmärksamhet ägnas åt pro- duktion.
Gymnasieutredningen framlägger en läroplan för de tekniska ämnena som bygger på kursen i teknologi. Lärostof- fet har omdisponerats under nya äm- nesrubriker, inaktuellt stoff har utren— sats och nytt tillförts.
Materialläran och de byggnadstek- niska detaljerna behandlas i ämnet byggteknik, medan mekanik, hållfast— hetslära, byggnadsstatik samt beräk- ning och konstruktion hänföres till ett särskilt ämne, konstruktion. Hur bygg- nadsplatser planeras, byggnadsarbete organiseras och byggnader uppförs he— handlas i ett särskilt ämne, produktion.
Det senare ämnet har införts efter framställning från byggnadsindustrin, som påpekat bristerna i nuvarande ut— bildning och framhållit vikten av att produktionsaspekter alltmer beaktas med hänsyn till utvecklingen inom byggnadsverksamheten. För att tillgo- dose krav som framkommit i samband med utbyggnaden av våra tätorter har ett tidigare ämne, byggnadsutformning, ersatts av ämnet planering, som inne- fattar planering av städer och andra samhällen samt av bostäder och övriga byggnader. Undervisning i konstruk- tion av vägar, broar, dammar, kajer, kraftverk, industribyggnader m.m. meddelas i ämnet anläggning som tidi- gare benämndes väg- och vattenbygg— nadsteknik.
I årskurs 4 sker en uppdelning, så att ett husbyggnads- och ett anlägg-
ningstekniskt alternativ erhålles, var— vid tonvikten i det förra fallet lägges på konstruktion och planering och i det senare på anläggning.
Värme, ventilation och sanitet (VVS) har utbrutits ur maskinläran och läses som särskilt ämne. Mindre kurser i geo- desi, maskinteknik och elteknik ingår även.
I motsats till vad fallet är i fråga om det maskintekniska alternativet före- slås inte något på särskild schematid utfört större tekniskt specialarbete.
9.5.42 Undervisningen i byggteknik av- ser olika byggmaterial, allmänna bygg- tekniska problem samt husbyggnadsde— taljer. Egenskaperna hos och använd- ningen av förekommande material stu- deras teoretiskt samt praktiskt genom demonstrationer och laborationer. De teoretiska och praktiska förutsättning— arna för att lösa allmänna byggtekniska problem, såsom värme-, fukt- och ljud- isolering samt brandskydd, genomgås. För olika detaljer, såsom väggar, bjälk- lag, yttertak, trappor, fönster, dörrar, diskuteras utformning, materialval och tillverkning ingående. Nya metoder för standardiserad produktion, såsom ele- ment- och fabriksbyggnad, studeras på hushyggnadsalrternativet i sista års— kursen.
Ämnet konstruktion har till uppgift att ge kunskap om grunderna för be- räkning och konstruktion av byggele- ment och byggnader samt förmåga att lösa i byggtekniken vanligen förekom- mande hållfasthetsproblem.
Vad som ej lärts i teknologi av meka- nik, hållfasthetslära och byggnadsstatik ingår i detta ämne. Av momenten kan följande nämnas: beräkning av balkar, ramar, stångbärverk (fackverk) och bågar; betong-, murverks-, stål- och trä-
konstruktioner; geoteknik, d.v.s. jord- arternas egenskaper i synnerhet vid be- lastning; grundläggning. Stor vikt fäs- tes vid elevens förmåga att självstän- digt utföra konstruktionsuppgifter.
För dem som i sista årskursen väljer husbyggnad ges en fördjupning av kur- sens väsentliga delar.
Kursen i produktion ger riktlinjer för ett juridiskt, ekonomiskt och tek- niskt riktigt utfört och rätt organiserat byggande. Eleven får lära sig vilka or- ganisationer och myndigheter han kommer i kontakt med samt gällande byggbestämmelser. Vidare studeras fö- retagets och arbetsplatsens organisa- tion, nuvarande byggmetoder och ar- betsteknik, sprängteknik, transporter, materialinköp och materialhantering. Arbetskraftens rätta användning upp- nådd genom en arbetsplanläggning ba- serad på metodstudier är väsentlig. Kostnadskalkyler göres.
I det nya ämnet planering behand— las frågan om hur bostäder och sam— hällen bör utformas så att de lämpar sig för människors behov och vanor och samtidigt uppfyller de krav sam- hället uppställer. Samma synpunkter läggs på gemensamhetsanläggningar, allmänna byggnader, industrianlägg— ningar m. m. För dem som i årskurs 4 speciellt studerar husbyggnad ges en fördjupning av kursen.
I ämnet anläggning finns två olika kurser. Den mindre är avsedd för dem som specialiserar sig på husbyggnad. Den omfattar vattenförsörjning, av- lopp, vägbyggnad och kraftförsörjning. För dem som specialiserar sig på an- läggning fördjupas tidigare nämnda av- snitt, varjämte nya tillkommer, såsom trafik, brobyggnad, teori för vätskors uppträdande (hydraulik), vattnets kretslopp (hydrologi) samt vattenkom- munikation.
Geodesi ger kännedom om geodetiska instrument och mätmetoder samt kar- tering. I kursen ingår 4 dagars fält- övningar i början av höstterminen i årskurs 4.
Kursen i VVS upptar sådana värme-, ventilations-, vatten- och avloppsinstal- lationer, som normalt förekommer i en byggnad. Ämnet avser att ge eleverna en orientering i en för dem väsentlig verksamhet, som utförs av specialister med i regel maskinteknisk grundutbild- ning.
Kursen i maskinteknik omfattar kän- nedom om maskinelement och de vik— tigare maskiner, som används inom byggnadsbranschen.
Undervisningen i elteknik avser att ge en orientering om de vanligast före- kommande elektriska maskinerna samt om installationstekniken.
För all undervisning inom byggäm-
Veckotimmar Amnen .. Anlaggn.-tekn. Husbyggn.-tekn. Gemensamt studiekurs studiekurs
Byggteknik .......................... 6 Konstruktion ........................ 13,5 4 Produktion .......................... 5 Planering ............................ 3 3 Anläggning .......................... 9 2 Geodesi ............................. 1 VVS ................................ 1 Maskinteknik ........................ 1,5 Elteknik ............................ 1 5
nena gäller att kunskap skall ges om de lagar, stadgor och normer som reglerar verksamheten. Laborationer, demon- strationer och studiebesök utgör en vä- sentlig del av undervisningen.
9.5.43 Timtal. Utredningen föreslår det timtal som framgår av tablå på före- gående sida.
9.5.5. Ämnen på eltekniskt alternativ
9.5.5.1 1956 års läroplaner präglas av en mycket långtgående uppdelning av de eltekniska ämnena på en elkraft- teknisk och en teleteknisk linje, vilket redogörelsen nedan visar.
I årskurs 1 förekommer ritteknik och pro- jektionslära under 6 vtr. Årskurs 2 ägnas åt mekanik, hållfasthetslära, maskinlära, ma- teriallära och nerkstadsteknik med sam— manlagt 12 vtr samt elektricitetslära och mätteknik under 10 vtr, d. v. s. samman- lagt 22 vtr. Detta innebär att de tekniska ämnena har 3 vtr mera än på övriga linjer. Dessa 3 vtr hänför sig till elektricitetslära och mätteknik, till vilket avsnittet elektri- citetslära ur fysikkursen lagts. Fysikkur- sen omfattar på de eltekniska linjerna 3 vtr mindre än på övriga. I årskurs 3 sker upp- delning på elkraft och teleteknisk linje. I den förra ingår elektromaskinlära och elekt- risk anläggningsteknik som huvudämnen och teleteknik som ett biämne. På den tele- tekniska linjen är telefonteknik samt ra- dio- och mikrovågteknik huvudämnen, me- dan elektrisk kraftteknik är ett biämne. Vi- dare förekommer elektronik.
Den snabba utvecklingen av den industri- ella elektroniken och rcglertekniken samt databehandlingen har lett till en moderni- sering av ämnesinnehållet och i flera fall en specialisering av linjerna i industriell elektronik, allmän elektronik eller regle- rings- och styrningsteknik.
9.5.5.2 Gymnasieutredningen föreslår en elteknisk lärokurs, som innebär att er- farenheterna från ovannämnda speciali- seringar tas till vara i ämnesinnehållet och i timplanen. En uppdelning göres i sista årskursen på elkraftteknik (stark- ström) och teleteknik (svagström).
Efter teknologiämnet i de första års- kurserna följer det grundläggande äm- net ellära samt en gemensam grundkurs i elektronik. Studierna grundas på den för alla gemensamma kursen i fysik, där för elteknikerna elläran ej brutits ut. Ett annat ämne av grundläggande karaktär är elmaterial, som tidigare in— gick i ett mindre ämne materiallära och verkstadsteknik. En Ökad insikt om de elektrotekniska egenskaperna hos de många material som används är numera oundgänglig.
Utöver den mekanik, hållfasthetslära och tillverkningsteknik som ingår i fy- sik- och teknologikurserna meddelas ingen särskild undervisning däri. Där- emot finns maskinteknik kvar, även om timtal och innehåll reducerats. En gan- ska omfattande kurs ges i det nytill- komna ämnet reglerteknik, som har samma inriktning som motsvarande ämne för maskinteknikerna, men hu- vudvikten läggs här på den elektriska utrustning, som används för att styra och reglera maskiner och processer.
Undervisningen i ellära syftar till att på fysikkursens grund vidga Och för— djupa elevernas kunskaper om de elekt- riska och magnetiska fälten, göra dem förtrogna med elektriska mätinstru— ment och mätmetoder samt träna deras förmåga att utföra laborativt arbete inom ämnesområdet.
I ämnet elmaterial behandlas från atomistisk och fysikalisk synpunkt dels elektrotekniska egenskaper hos fasta tillstånd, dels de fenomen som samman- hänger med elektrisk ström i vakuum och gaser.
I ämnet elektronik ges en gemensam grundkurs som omfattar de olika elek- tronrörens grundläggande tekniska egenskaper. För teleteknikerna ges en
grundlig fortsättningskurs omfattande elektroniska komponenter, apparater, utrustningar, mätmetoder och system. För elkraftteknikerna ges en förkortad kurs jämte grunderna för radio-, tele- fon- och signalteknik samt viss nät— teori.
Ett annat gemensamt nytt elämne är reglerteknik, vars målsättning är att göra eleverna förtrogna med det vik- tigaste om återkopplade system, deras egenskaper, dimensionering, kompo- nenter och användning vid automati- sering.
Undervisningen i maskinteknik skall ge eleverna kännedom om de vanligaste maskinelementen samt uppbyggnad och driftegenskaper av energiorgan, ström- ningsmaskiner och anläggningar.
Till ovannämnda ämnen, som är ge- mensamma (i fråga om elektroniken delvis) för både elkraftteknisk och te- leteknisk studiekurs, kommer för dessa studieriktningar karaktäristiska ämnen.
9.5.5.3 För det elkrafttekniska alterna- tivet bibehålles studiemålet att ge ele- verna bl. a. teoretisk kompetens för er- hållande av statlig behörighet av klass A som elinstallatör för stark- strömsanläggningar.
Ett av karaktärsämnena är elmaski- ner (elektromaskinlära), som dock re- duceras till förmån för bl. a. elmaterial och reglerteknik. Lärostoffets tyngd- punkt har delvis flyttats från roterande maskiner till maskinsystem och tillämp- ningar. Undervisningen syftar till att göra eleverna förtrogna med uppbygg- nad, verkningssätt och driftegenskaper för viktigare elektriska maskiner, rote- rande och statiska, samt att ge en god överblick över de elektriska maskiner- nas användning i kraftproduktion och industri.
Ett annat centralt ämne är elanlägg- ning (elektrisk anläggningsteknik), vars studiemål är i huvudsak oföränd- rat. Viss modernisering av lärostoffet genomföres emellertid, i det att indu- striella anläggningsproblem och till- lämpningar får ökat utrymme på be- kostnad av kraftöverföringstekniken. I både elmaskiner och elanläggning mo- derniseras laborations- och konstruk- tionskurserna. I detta ämne skall" ele- verna bibringas god kännedom om pro- jektering, utförande, drift och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar samt bli förtrogna med tillhörande för- fattningar, föreskrifter och normer.
9.5.5.4 Inom det teletekniska alterna— tivet sker betydande förändringar vad beträffar såväl målsättning som ämnes- innehåll, vilket betingas av elektroni- kens snabba utveckling och ökade tek- niska användning. Studiemålet för den teletekniska lärokursen förskjutes från den äldre rent telekommunikationstek- niska inriktningen mot en modernare utbildning som är både elektroniskt och telekommunikationstekniskt inrik— tad.
Ett karaktärsämne för studiegången är elektronik, som är en direkt fort- sättning av det gemensamma ämnet elektronik i tidigare årskurs.
Ett annat karaktärsämne är telekom- munikation som i stort sett är en sam- manslagning av de grundläggande de- larna i ämnena telefonteknik, radiotek- nik och mikrovågteknik i den äldre lä- roplanen.
Här behandlas såväl de allmänna grunderna för som det praktiska ut— nyttjandet av de metoder man använ- der för att överföra meddelanden och signaler. Bland annat behandlas tele- fon, telefonsystem, signalteknik (t.ex.
Veckotimmar
Ämne
Gemensamt
Elkrafttekn. studiekurs
Teletekn. studiekurs
Ellära ............................... Elmaterial ........................... Elektronik ........................... Reglerteknik ......................... Telekommunikation ................... Systemteknik ........................ Elmaskiner .......................... Elanläggning ......................... Elkraft .............................. Maskinteknik ........................
7 3 3,5 4 6 4,5 7 4, 5 7,5 10 4
alarmsystem och fjärrmanövrering), radio- och mikrovågteknik (t.ex. ra- dar och radiolänkar).
Vidare införes ett nytt ämne system- teknik. Ämnet omfattar studiet av elek- troniska system, såsom puls-, analogi- och digitaltekniska, telekommunika- tionstekniska system, såsom modula- tions- och mikrovågtekniska, samt prak- tisk tillämpning av något system i ett speciellt fall. Eleverna kan fördjupa sig inom något avsnitt av systemteknisk tillämpning, t. ex. hur man sammansät- ter elektroniska enheter till ett system med vars hjälp man kan följa och reg- lera produktionen ien verktygsmaskin.
Kursen i elkraft, som sammanfattar vad teleteknikern bör kunna om elekt- riska maskiner och anläggningar, ger er. orientering om utförandet av elekt- riska starkströmsanläggningar, om ris- ker och erforderliga skyddsåtgärder samt om kraftekonomiska frågor. Vi— dare ges någon kännedom om elektriska maskiners och apparaters viktigaste driftegenskaper och användning.
9.5.5.5 Timplan. Utredningen föreslår ovanstående timplan för tekniska äm- nen på de eltekniska studiegångarna.
9.5.6. Ämnen på kemitekniskt alternativ
9.5.6.1 Den nuvarande kemitekniska linjen har följande uppläggning för tekniska ämnen.
I årskurs 1 finns ritteknik och projek- tianslära i samma utsträckning som på andra linjer, 6 vtr. I årskurserna 2 och 3 läses mekanik, hållfasthetslära och maskin- lära under 8 vtr. Ämnena har enligt de ur- sprungliga förslag till kursfördelningar som 1956 uppgjordes av tekniska skolutredning- en ingen speciell kemiinriktning. I ämnet elektroteknik, 2 vtr, däremot skall speciellt anläggningar för kemiska industrier be- handlas. I de kemiska ämnena koncen- treras studiet till oorganisk, fysikalisk och organisk kemi med 10 vtr samt kemiska laborationer med 19 vtr. Kemisk teknologi förfogar över 6 vtr.
Den kemitekniska linjen anses nu- mera ha en alltför markerad inriktning mot kemiskt laboratoriearbete, där dock de biokemiska momenten i all- mänhet saknas.
Gymnasieutredningen föreslår en mera allsidig utbildning som riktar sig mot såväl laboratorie- som fabriksar- bete. Biokemi som nu endast studeras på den livsmedelstekniska linjen i Häl- singborg har införts som särskilt ämne. Fysikalisk kemi har fått ett betydande inslag av den metallografi som har be- tydelse för den tillämpade kemin och
! i i i l i I 1
| i l &
även från materialteknisk synpunkt. Den tidigare stora kursen i ämnet ke- miska laborationer, huvudsakligen om- fattande analyser, har delats upp på ämnena organisk kemi, biokemi och analytisk kemi.
För att tillmötesgå önskemålen om en utbildning som ej blott är inriktad på laboratoriemässig forskning och kon- troll utan även omfattar de många pro- blemen inom produktionen har följan- de omdisposition gjorts. Maskinlära och kemisk teknologi har fördelats på två ämnen teknisk kemi och apparat- teknik. Dessa ämnen har fått nytt och mera omfattande innehåll grundat på de synpunkter industrin givit. Elteknik har fått i huvudsak samma omfattning som nuvarande ämne.
I sista årskursen har införts ett större specialarbete. Detta skall ge eleverna möjligheter att fördjupa studierna inom något ämne eller att specialisera sig på någon teknisk tillämpning, t.ex. livs- medels-, cellulosa— eller petrokemi.
Studiet av de kemiska specialämnena bygger på den grund som lagts i det för alla gemensamma kemiämnet samt givetvis på kunskaperna i matematik, fysik och teknologi.
9.5.6.2 Ämnet fysikalisk kemi har till uppgift att visa hur man med hjälp av fysikaliska metoder och lagar förklarar kemiska företeelser. Där behandlas ma- teriens byggnad, kemisk bindning, det fasta tillståndets fysik och kemi, kemisk termodynamik och kinetik. I kursen in- går metallografi, d.v.s. metallers och metallegeringars fysikaliska och tek- niska egenskaper samt vanliga metoder att undersöka dem i dessa avseenden.
Undervisningen i organisk kemi syf- tar till att ge eleverna en elektron-teo— retiskt underbyggd kännedom om de kemiska egenskaper som är karaktäris-
tiska för de viktigare ämnesklasserna. Grundläggande kunskap skall ges om biologiskt viktiga ämnesgrupper och om tekniskt viktiga organiska råmate- rial, processer och produkter. Dess- utom genomgås den kemiska litteratu- rens användning, dokumentationsmeto- der samt skrivandet av tekniska rap- porter, uppsatser etc.
Följande moment ingår i biokemi: Översikt över cellernas byggnad och livsprocessernas kemi, mikroorganis- merna och deras livsfunktioner samt grunderna för biokemins och mikrobio- logins tekniska tillämpningar.
Undervisningen i analytisk kemi syf- tar till att lära eleverna moderna prin- ciper och metoder för att identifiera och kvantitativt bestämma de ämnen, som ingår i tekniskt viktiga material. En systematisk genomgång av olika en- hetsoperationer (delförlopp) göres. Automatisk analyskontroll behandlas.
Undervisningen i apparatteknik skall ge kunskaper om viktiga enhetsopera- tioner inom kemisk tillverkning samt grunderna för värmeenergins ekono- miska utnyttjande. I samband därmed behandlas maskinlära för kemisk in- dustri och grunderna för reglerteknik och automatisering.
Undervisningen i teknisk kemi om- fattar viktiga kemiska enhetsprocesser, materialproblem för den kemiska in- dustrin samt grunderna för ekonomisk tillverkningskalkylering. Till ämnet hör också undervisning i industriell forsknings- och utvecklingsplanering.
Med fysikkursens ellära som grund skall eleverna i ämnet elteknik få kän- nedom om elektriska apparaters, ma- skiners och utrustningars viktigaste driftegenskaper och användning. Un-
dervisningen skall även orientera om elektriska starkströmsanläggningars ut- förande i stora drag samt om de risker som är förknippade med sådana an- läggningar och de viktigaste föreskrif- terna rörande dem. Vissa modernise- ringar av lärostoffet har skett. Sålunda ökas elektronik och elmätteknik på be- kostnad av övriga moment.
Vidare skall ett specialarbete utfö- ras i årskurs 4. Här får eleven möjlig- het att fördjupa studierna inom ett av- snitt som intresserar honom. Härigenom öppnas en möjlighet till specialisering på visst område, såsom cellnlosateknik, livsmedelskemi, gjuterikemi, metallurgi, metallografi, färgeri- och appreturtek- nik. Detta specialarbete beräknas ofta kunna utföras i samarbete med industri- företag. '
9.5.6.3 Timtal. Utredningen föreslår följande veckotimtal för tekniska äm- nen på kemiteknisk studiegång.
Ämne Veckotimmar
"vi
Fysikalisk kemi ............ Organisk kemi ............. Biokemi ................... Analytisk kemi ............. Apparatteknik ............. Teknisk kemi .............. Elteknik .................. Specialarbete ..............
... RMQQHWQÅ
9.5.7. Praktik
9.5.7.1 Praktiken är en del av ingen- jörsutbildningen. Den skall belysa och komplettera den undervisning som ges under de vanliga skollektionerna. Vissa moment blir lätt alltför teoretiska och svårbegripliga om de ej kompletteras av kunskaper inhämtade i laboratorier, verkstäder och industri. I 8.4.6.5 har gymnasieutredningen motiverat varför krav på förpraktik ej
längre bör ställas. Att föreskriva viss praktik efter slutad skolgång som vill- kor för att eleven skall erhålla någon form av behörighet att utöva ingenjörs- yrket har bedömts som mindre ända- målsenligt. Om praktiken skall kunna vara ett led i och stödja utbildningen, bör den förläggas till lämpliga tider under skolgången.
Utredningens gynmasiekonstruktion utesluter att praktiken läggs in period- vis som del av läsåret. Däremot kan mycket väl verkstadsarbete o. dyl. fö- rekomma vissa veckotimmar under hela läsåret. Årskurs 4 som helt präg- las av ingenjörsutbildningen och som föreslås förlagd till ett mindre antal centrala skolor (se kap. 12) kan ej splittras av praktik, om det uppställda studiemålet skall nås.
Somrarna bör liksom fallet är nu kunna användas till praktiskt arbete. Svårigheter kan dock uppstå att — som nu i allmänhet sker —- ta ut två må- naders sommarpraktik. Skälet är den industrisemester på fyra veckor som kan komma att förläggas till sommaren. Eleven har även rätt till och behov av att i likhet med andra erhålla semester. Som redan nämnts i 8.4.5.6 torde därför i framtiden ofta inte mer än sex vec- kors praktik kunna fullgöras varje som— mar.
Praktiken måste planeras omsorgs- fullt, om den skall kunna uppfylla de krav man ställer på den (8.4.6.7). Från industrihåll har ofta påpekats, att prak- tikanterna i allmänhet har så obetyd- liga manuella färdigheter att det krävs mycken instruktion i hur verktyg an- vänds och hur grundläggande arbets- moment utförs, innan de kan utföra något verkligt arbete. Industrins egna arbetare erhåller ofta denna grundläg- gande utbildning under skolmässiga former.
Genom den tekniska utbildningens i
framtiden ökade volym på alla stadier måste fler praktikanter än nu skolas i industriellt arbete. Samtidigt orsa- kar den pågående mekaniseringen och automatiseringen, att tillgången på goda praktikplatser snarare minskar än ökar. Den senare hälften av juni må- nad kommer dessutom att präglas av förberedelser för industrisemestern, som i allmänhet kommer att börja vid månadsskiftet juni—juli. Alltför lång tid kan därför ej ägnas åt elementär detaljinstruktion åt de stora skaror praktikanter som börjar omkring den 10 juni, då skolan normalt beräknas sluta.
De skäl som ovan nämnts har lett gymnasieutredningen till att förorda en grundläggande praktisk utbildning i som regel yrkesskola. Dessa skolor ut— nyttjas oftast inte under sommarferier- na. Dessutom är de i regel tillgängliga på kvällstid under terminerna. Det har ej bedömts vara möjligt erhålla mer än fyra veckors yrkesskolpraktik under sommarferierna. Under terminerna sät- ter elevernas arbetsbörda en gräns för den tid som kan disponeras för denna s.k. skolpraktik. Utredningen föreslår två veckotimmar koncentrerade till fyra kvällstimmar varannan vecka. Detta motsvarar ungefär två veckors heltids- arbete per läsår.
Praktiken på industrins arbetsplat- ser, miljöpraktiken, kan däremot ut- sträckas till minst sex veckor per som- mar.
Man kan därför räkna med praktik i
minst den omfattning som framgår av nedanstående tablå.
9.5.7.2 Skolprakliken skall ge grundut- bildning i yrkesarbete. Härigenom får eleven större utbyte av miljöpraktiken, emedan han kan erhålla ett mera kvali- ficerat arbete och därigenom lättare kan placeras i produktionen. Dessutom er- hålles kunskap om enklare verktygs- maskiner och vissa tillverkningsmo- ment, vilket verkar studiestödjande för teknologi och ämnen som behandlar produktion. Under de två första läsåren inom gymnasiets tekniska sektor finns ingen differentiering. För att eleven ej genom praktiken i förtid skall tvingas till ett val av studieriktning, som i de teore- tiska ämnena uppskjuts till slutet av årskurs 2, skall praktiken ha ett för alla gemensamt innehåll. Det som främst kan komma i fråga är meka- nisk verkstads- och byggnadspraktik. Även viss elektrisk praktik vore önsk— värd, men svårigheter torde föreligga att överallt anordna sådan. Den kan därför ej vara ett obligatoriskt inslag men kan lämpligen få utgöra ett alter- nativ till annan praktik på de orter där yrkesskolans resurser tillåter det. Mekanisk verkstadspraktik kommer främst i fråga som moment i skolprak- tiken. Den är lätt att utforma och an— ordna. Med den undervisningsmetodik som tillämpas vid våra yrkesskolor kan man samtidigt ta emot både nybörjare och mera försigkomna. En läroplan har
Period Praktikens art Tid årskurs 1 ...................... skolpraktik motsv. ca 2 veckor sommaren efter årskurs 1 ........ » 4 » årskurs 2 ...................... » motsv. ca 2 » sommaren efter årskurs 2 ........ miljöpraktik minst 6 » sommaren efter årskurs 3 ........ miljöpraktik minst 6 »
Minst 20 veckor
utarbetats som upptar både enklare och mer avancerade uppgifter. Däri ingår bänkarbete, skärande bearbet- ning, mätning, plastisk bearbetning, svetsning och gjutning. Normalt skall i kursen ingå bänkarbete, skärande be— arbetning och mätning. Av övriga mo- ment göres urval med hänsyn till lo- kala resurser.
Byggpraktiken bör, av skäl som be- röres längre fram, lämpligen förläggas till sommartid. För det mekaniska verkstadsarbetet kvarstår då huvudsak- ligen kvällstid under terminerna. Som regel är det ej större svårighet att av- bryta sådant arbete efter några timmar. Största möjliga hänsyn måste tas till de ordinarie yrkesskoleleverna, så att de- ras arbete ej störs.
Skolpraktiken bör som nämnts nor- malt förläggas till yrkesskola. På näs- tan alla gymnasieorter finns eller pla- neras utbildning i metallyrkena. På de orter där sådan yrkesskola ej finns kan grundskolans skolverkstad användas, sedan utrustningen kompletterats.
Inom byggbranschen förekommer i huvudsak tre slags yrkesutbildningar, nämligen för murare, byggnadsträarbe- tare och specialarbetare. Eleverna inom gymnasiets tekniska sektor bör öva mo- ment från alla tre utbildningarna, t. ex. murförband ur den första, formsättning ur den andra och betonggjutning ur den tredje. För byggpraktik har i sam- råd med överstyrelsens för yrkesutbild- ning och byggnadsbranschens experter utarbetats en kursplan som upptar en veckas enklare tillämpningsövningar i murar-, byggnadsträ- och specialarbe- taryrket och tre veckors arbete på objekt som genom kombinerade till- lämpningsövningar ger praktik inom dessa tre yrken och låter den praktise- rande få insikt i hur yrkena griper in i varandra.
Yrkesskolor med utbildning av bygg-
nadsträarbetare finns på drygt hälften av gymnasieorterna. Murar- och spe- cialarbetaravdelningar finns endast på ca en tredjedel av de aktuella orterna.
Finns ej möjlighet att förlägga bygg- praktiken till yrkesskola kan man komplettera skolans laboratorieutrust- ning, i vilken t.ex. en betongblandare ingår, med verktyg för murning, trä- arbeten och betonggjutning. Under sommartid kan eleverna sedan på en lämplig plats i det fria få öva sig i grundläggande element av byggarbete. Eventuellt kan man över en del av ar- betsplatsen uppföra ett enkelt skärmtak som regnskydd.
Även om yrkesskola finnes är det lämpligt att förlägga byggpraktiken till sommaren. Dels tar de halvfärdiga ar- betena stor plats, som inkräktar på de ordinarie yrkesskoleelevernas utrym- me, dels lämpar sig vissa moment, t. ex. murning, betongberedning och åtföl- jande gjutning, ej för uppdelning på korta kvällspass.
För elteknik har i samarbete med Sveriges verkstadsförening och över- styrelsen för yrkesutbildning utarbetats ett program för två veckors praktik. Detta omfattar vanligare installationer på såväl starkströms- som svagströms- sidan samt jordkabellindnings- och ap- paratarbeten. Praktiken måste i regel förläggas till yrkesskola. Om utrustning skaffas kan en rymlig skolverkstad an- vändas.
Gymnasieutredningen har även över- vägt att utsträcka skolpraktiken till årskurs 3. För maskin- och i synnerhet elteknisk studiekurs skulle detta vara av visst värde. Eleverna på kemiteknisk studiekurs kunde få ytterligare övning i laboratorieteknik. Byggteknikerna har däremot svårare att få meningsfylld praktik inom sitt fack under termi— nerna.
Allmänt sett torde värdet av fortsatt skolpraktik under ett tredje år inte svara mot den ökade arbetsbelastning av eleverna som verksamheten skulle medföra. Tredje årskursen är mycket arbetskrävande redan därigenom att eleverna då avslutar sina studier bl.a. i matematik och fysik och påbörjar tekniska specialämnen. Därtill kommer att åtskilliga elever med teknisk läro— kurs kan beräknas vilja frivilligt läsa något läroämne t.ex. modernt språk eller biologi.
Gymnasieutredningen har därför ej funnit det lämpligt att i årskurs 3 be- lasta eleverna inom teknisk sektor med schemalagt arbete utöver det som krävs av övriga gymnasister.
Undervisning i yrkesarbete bör så långt möjligt är skötas av yrkeslärare. Sker undervisningen i yrkesskola är det enklast att anordna praktiken som en deltidskurs, administrativt underställd rektor vid yrkesskolan. Rektor och facklärare från gymnasiet måste dock bestämma praktikens uppläggning.
9.5.7.3 Den andra och tredje feriesom- marens praktik, miljöpraktik, skall fullgöras på arbetsplatser, som svarar mot den inriktning på maskin—, bygg-, el— eller kemiteknik, som eleven valt. Även denna praktik skulle kunna pla- neras så att varje elev, liksom i skol— praktiken, arbetar efter ett detaljerat schema, varigenom ett maximalt antal lämpliga arbetsmoment medhinnes. Detta är den lämpliga metoden att ut- bilda yrkesarbetare. Miljöpraktiken syftar i första hand ej till att ge manuell yrkesskicklighet. Den skall även ge andra lärdomar (se 8.4.6.7), som kanske ej erhålles om ele- verna bindes till ett alltför skolmässigt arbete som avskiljer dem i en grupp utanför övriga anställda.
9.5.7.4 Miljöpraktikens innehåll. I 8.4.6.7 uppställdes i 4 punkter a—d praktikens mål. Skolpraktiken är huvudsakligen inriktad på att ge manuell färdighet samt kännedom om tillverkningsmo— ment (punkt a). Under miljöpraktiken bör denna färdighet och kunskap ökas men nu bör andra moment framhävas. Verksamheten på arbetsplatserna och dess organisation (punkt b) samt per— sonalkategoriernas arbetsvillkor och personalorganisationernas roll (punkt c) skall praktikanten främst lära känna. Genom praktiken kan eleven dessutom få en uppfattning om ingenjörens upp- gifter (punkt (1). Verksamheten på arbetsplatsen och dess organisation kan visserligen läras in genom en detaljreglerad och skol- mässig arbetsgång, men det är ej den enda vägen. Om praktikantens upp- märksamhet riktas på dessa problem, medan han fullgör ett mera normalt arbete bland övriga anställda kan bättre resultat uppnås. Praktiksomrarna skall ge de blivande ingenjörerna inblick i främst arbetsför- hållandena ute i produktionen samt praktisk erfarenhet av arbetarpersona— lens uppgifter. Det är därför betydelse- fullt att eleven kan ges sådana arbets— uppgifter att denne ej endast blir eller uppfattas som en gymnasist som på fe- rietid studerar produktion och produk- tionsmedel. De erfarenheter som åsyftas under punkt (1, uppfattning om ingenjörsar- bete, kan även erhållas om gymnasis- ten biträder ingenjörer, verkmästare och förmän vid t.ex. undersökningar, beräkningar, mätningar, kontroll. Den- na form av praktik är mycket vanlig inom t.ex. byggnadsbranschen. Den ger goda möjligheter att lära känna ar— betsorganisation m.m. men ger avse— värt mindre möjligheter till den efter- strävade praktiska yrkeserfarenheten.
Praktik av detta slag bör endast före- komma under den tredje sommaren och då endast om arbetarpraktik ej lämpli- gen kan anordnas.
Ritkontorspraktik ger ej de kunska- per man helst vill att praktikanten skall få. Den bör endast tillgripas i undan- tagsfall. För kemisterna gäller detsam- ma om laboratoriepraktik.
Anvisningar och uppgifter åt prakti- kanterna. Sommaren mellan årskurser— na 2 och 3, den första miljöpraktik- sommaren, bör förbehållas åt arbetar- praktik och elevens uppmärksamhet bör då'huvudsakligen riktas på psyko- logiska och sociala problem. Då de ar- betsvetenskapliga studierna sker först i årskurs 4 i ämnet ergonomi bör prak- tikanten i årskurs 2 och 3 få anvisning om vad han bör vara uppmärksam på och lära sig. Dessutom bör varje prak- tikant få en eller flera bestämda upp- gifter som han bör skaffa sig kunskap om, sammanställa och sedan redovisa under påföljande hösttermin.
Den starka betoning som getts åt de psykologiska och sociala inslagen i praktiken utesluter ej att även den in— dustriella verksamhetens organisation m.m. studeras redan under den första miljöpraktiksommaren. Enkla uppgifter bör ges som har samband med verk- samheten på elevens arbetsplats. Än- damålet härmed är att eleven skall vän- jas vid att iakttaga hur verksamheten planeras och organiseras så att arbetet flyter jämnt. Hans kunskaper från tek- nologin i årskurserna 1 och 2 utgör grund för dessa studier.
Under den andra miljöpraktiksom- maren bör större vikt läggas vid stu- dier av den industriella verksamheten och dess organisation. Eleven har då tre års gymnasiestudier som bakgrund och kan nu erhålla mera komplicerade och omfattande uppgifter.
Vid återkomsten till skolan skall ele- ven ge en skriftlig redogörelse för prak- tiken och för den eller de uppgifter han fått i uppdrag att särskilt undersöka. Redogörelsen granskas av lärare.
Inför klassen redovisar sedan elever— na eller, om tiden ej räcker, vissa av eleverna sina uppgifter, varefter dis- kussion bör följa. Redovisningen kan förläggas till t.ex. svenska eller sam- sällskunskap i årskurs 3 och ergonomi i årskurs 4.
Lärare från det fack praktiken gäller bör vara närvarande dels för att ge synpunkter och stimulera diskussionen, dels för att få en uppfattning om hur eleverna utnyttjat praktiken.
En lista på lämpliga uppgifter under praktiktiden har utarbetats av indu- strins organisationer efter överenskom- melse med utredningen och utnyttjas i läroplanen.
Synpunkter på praktikens utformning. För att praktiken skall ge väntat resul- tat måste den ges en lämplig utformning och arbetsplatserna bör uppfylla vissa önskemål.
Då avsikten är att eleven skall få kontakt med andra på arbetsplatsen anställda, skall han arbeta tillsammans med dem. Eleverna får ej avskiljas i en praktikantgrupp. De bör få göra ar- beten av samma slag som andra arbe— tare. Tillfälliga specialarbeten vid si- dan av produktionen kan isolera prak- tikanten.
Ofta uttryckes en önskan att prakti- kanten skall få stifta bekantskap med så många tillverkningsmoment som möjligt. Under den första miljöpraktik- sommaren får detta ske endast om han därigenom icke kommer att byta ar- betskamrater. Under den sista praktik- sommaren kan man tänka sig att eleven skiftar uppgift någon gång under som— maren. För detta kan bestämda regler
ej ges. I en mindre verkstadsindustri t. ex. kan man låta ett antal elever som sysselsätts på bearbetningsavdelningar, verktygsavdelning, montering, gjuteri, ytbehandling, avsyning etc. skifta ar- betsplats någon gång under den sista praktiksommaren.
I en större industri betyder sådana byten att praktikanten förlorar sina ti- digare personkontakter och på nytt får inordna sig i en helt ny arbetsgemen- skap. Stor återhållsamhet och försik- tighet måste därför iakttagas vid så- dana byten.
På vissa platser kanske den nödvän— diga kontakten med olika avdelningar nås utan att eleven behöver byta upp- gift. Om han t. ex. är medhjälpare till en reparatör på en cellulosafabrik kan han under en sommar få tillfälle att lära känna ett flertal avdelningar.
Inom byggnadsindustrin har föresla- gits att praktikanten skulle få ingå i ett ackordslag. Detta skulle betyda dels att han deltar i det vanliga arbetet, dels att han får den önskade kontakten med de andra anställda. På detta sätt skulle en verkligt god miljöpraktik erhållas. Detta förslag förutsätter dock att en överenskommelse nås med vederböran- de organisationer. De lärlingsavtal som nu finns för yrkesskolans elever kan här ge ledning.
9.5.7.5 Skolans uppföljning av prakti- ken. I rådande system har skolan knap- past haft medinflytande i eller på nå- got sätt kontrollerat eller styrt prak- tiken eller medvetet utnyttjat den di- rekt i undervisningen. I det system som nu föreslås tar skolan helt hand om den första praktiken som sker under skolmässiga former. Avsikten med den andra delen, miljöpraktiken, är att den skall direkt utnyttjas i studierna. För att praktiken skall få avsedd verkan måste någon eller några av sko-
lans befattningshavare få till uppgift att speciellt följa den.
Dessa bör som nämnts vara lärare i tekniska ämnen och skall bl. a. ge gym— nasisterna de tidigare beskrivna spe- ciella uppdrag som de skall utföra un- der praktiken samt övervaka att de redovisar dem under påföljande höst- termin.
Då meningen är, att den industriella praktiken skall vara en del av utbild— ningen och att man i den övriga un- dervisningen skall anknyta härtill, är det lämpligast att en gymnasielärare inom varje fack får i uppgift att följa upp praktikfrågorna.
Företagens utbildningsledare skulle kunna vara till god hjälp vid utform- ning och genomföra-nde av denna prak- tik. önskvärt vore därför, att de finge tillfälle att ägna tid åt denna verksam- het.
De lärare som utses att övervaka praktikfrågorna och praktikanterna bör samarbeta med arbetsförmedling och länsarbetsnämnd.
9.5.7.6 Anskaffning av praktikplatser. Svenska industrins praktiknämnd (SIP) har under många år anskaffat praktik- platser såväl åt de tekniska högskolor- nas som de tekniska gymnasiernas ele- ver. Förmedlingen av dessa platser har sedan skett i samarbete med arbetsför- medlingarna. De senare har därjämte själva anskaffat platser, vilket i synner- het gällt den så kallade förpraktiken. Det avtal mellan SIP och arbetsmark- nadsstyrelsen, som funnits under ett flertal år, har uppsagts av den senare parten, som utreder frågan om hur verksamheten i framtiden skall bedri- vas. Därest arbetsmarknadsstyrelsen helt övertar denna verksamhet kan denna bedrivas enligt följande schema:
I slutet av november eller början av de— cember samlas eleverna i årskurs 2 och er- håller studie- och yrkesorienterande infor— mation om de olika Specialiseringarna som erbjuds inom den tekniska studiegången. Detta kan ske vid ett antal tillfällen, där eventuellt även representanter för industri, statliga och kommunala verk, ingenjörsor- ganisationer, arbetsförmedlingstjänstemän och lärare i de tekniska ämnena medver- kar. Denna information kan ges på olika sätt — genom föredrag, diskussioner, estradsamtal, gruppinformation, privatsam- tal m. m.
Eleverna bereds viss tid att tänka över sitt val, men innan höstterminens slut bör rektor ha en preliminär uppgift om den specialisering som önskas i årskurs 3.
Vid höstterminens slut sändes till arbets- förmedlingen en rekvisition på det antal praktikplatser som önskas inom maskin-, bygg-, el— eller kemiteknik. Arbetsmark- nadsmyndigheterna anskaffar sedan platser och sänder liksom nu ut en förteckning på dem till skolorna. Sedan eleverna tagit del av dem, sätter de sig i förbindelse med ar— betsförmedlingen, som på sedvanligt sätt sköter kontakten mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Eleverna i årskurs 3 skall på samma sätt informeras om valmöjligheterna i årskurs 4 och erhålla anvisning på lämplig prak— tik, sedan de träffat sitt val. Beträffande studie— och yrkesorienteringen i övrigt se kapitel 14.
Då praktiken är en del av ingenjörs- utbildningen måste elevens fria val be- gränsas till sådana platser som har värde för studierna. Befrielse från praktik bör endast meddelas åt elever som har långvarig yrkeserfarenhet. En— dast rektor bör ha rätt att ge sådan be- frielse.
9.5.7.7 Utlandspraktik. Den miljöprak- tik som tidigare behandlats är främst tänkt som en verksamhet inom landet. Givet är att gymnasisten främst bör lära känna svenska arbetsplatser, om prak- tiken skall kunna inlemmas i undervis- ningen och få avsedd betydelse för ho- nom själv.
Utbytet med andra länder blir på alla områden allt livligare. Resor och än mer arbete i andra länder kan ge den kunskap om andra folk, som är grunden för djupare förståelse. Prak— tik bör därför kunna förläggas till and- ra länder.
Givetvis är det svårare att inordna utlandspraktik i det schema som upp— gjorts, och möjligheten för skolan att påverka utformningen är väl i det när- maste obefintlig. De uppgifter som ele- ven enligt det föregående får att stu- dera och ge svar på måste anpassas efter andra länders sedvänjor, organi- sation, lagstiftning m. m. Omställningen till andra förhållanden jämte Språksvå- righeterna gör att eleven kan få svårt att undersöka, förstå och överblicka problem som i hemlandet kanske skulle ansetts lätta. Möjligheterna att på grundval av utlandserfarenheter förstå och bedöma förhållanden i hemlandet blir små, om eleven enbart har ut- landspraktik.
Kombineras erfarenheter från en sommar i utlandet med lärdomarna från en sommars arbete på en liknan- de arbetsplats i hemlandet, kan detta främja förståelsen av både mänskliga, tekniska och ekonomiska problem. Där- för bör en sommars praktik kunna för- läggas till utländska arbetsplatser. En sommar bör dock under alla förhållan- den förbehållas svenska arbetsplatser.
Ett ytterligare skäl som talar för praktik utomlands är följande. Elever— na på den tekniska studiegången har, genom att skol- och miljöpraktiken läg— ges ovanpå den för alla gymnasister lika arbetstiden i skolan, en större ar- betsbörda än de andra. Dessutom blir skolåret i realiteten 4—6 veckor läng— re. De andra gymnasisterna disponerar, åtminstone i teorin, över sommarfe- rierna även om många av ekonomiska eller andra skäl tar anställning. De
flesta önskar vistas i utlandet under en eller flera somrar, och allt flera kan göra det. Om möjligheterna till ut- landsvistelse blir starkt begränsade för eleverna på teknisk lärokurs kan detta verka negativt på elevrekryteringen till denna lärokurs. Ger man däremot gymnasister på denna studiegång möj- lighet till praktik och därmed åt- minstone i viss utsträckning betald vis- telse utomlands, kan detta locka till tek- niska studier. Praktik i synnerhet i Tyskland och England förekommer re- dan nu genom förmedling av SIP men har knappast någon större omfattning inom det tekniska gymnasiet.
9.5.7.8 överenskommelser med arbets- marknadens parter. Vad ovan föresla- gits förutsätter överenskommelser mel- lan arbetsmarknadens parter om prak- tikanternas anställningsförhållanden m. m.
Gymnasieutredningen har tagit kon- takt med arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Lands- organisationen i Sverige och Svenska industrins praktiknämnd för att med dem diskutera praktikens utformning och för att därigenom förbereda fort- satta överläggningar om praktikanter- nas anställningsförhållanden.
9.6. För ekonomisk sektor speciella ämnen
9.6.1. Studietidens längd
Från att tidigare ha varit blott 2-åriga blev handelsgymnasierna fr.o.m. läs- året 1961/62 3-åriga. Timtalet i det 3- åriga gymnasiet är 96 veckotimmar. Ut- rymmet på timplanen för ämnen med direkt betydelse för ekonomisk-merkan- til yrkesverksamhet är stort. Dit hör nämligen räknas inte bara företagseko- nomi, redovisning, distribution, admi- nistration och företagsorganisation,
samhällsekonomi, förvaltningskunskap, maskinskrivning och stenografi utan också geografi och delar av samhälls- kunskapen. De moderna språken har vidare i viss utsträckning direkta fack- inslag i form av kommersiellt språk.
Gymnasiets ekonomiska och tekniska sektor har det gemensamt att båda skall ge yrkesutbildning och allmän utbild- ning. Såsom framgått av 9.5 är kraven på utbildning i de specifika tekniska ämnena mycket stora. Detta har till- sammans med kraven på allmänna fär- digheter och kunskaper samt nödvän- digheten av en väsentligt minskad ar— betsbelastning för eleverna och en viss utspridning över årskurserna 1—3 av de matematisk-naturvetenskapliga ämnena lett till att gymnasieutredningen före- slagit att den tekniska lärokursen skall bli 4-årig.
Förhållandena för de ekonomiska och tekniska sektorerna är ej helt ana- loga. De krav som ställs från avnämar- na på utbildning i specifika ämnen är i varje fall i dagens läge väsentligt mindre när det gäller den ekonomiska sektorn. Detta sammanhänger bl. a. med att de mera allmänna ämnena har en direkt och stor betydelse för yrkes- verksamheten. Det gäller i första hand krav på kunskaper i samhällskunskap — inklusive samhällsekonomi — samt moderna språk. Detta innebär att krav, som i sammanställningen i kapitel 5 betecknats som kommunikationsfärdig- heter respektive orientering i svenskt och internationellt samhällsliv, i gym- nasiets ekonomiska lärokurs är att hän- föra till specialförberedelserna. På den ekonomiska sektorn har det sålunda befunnits möjligt att inom ett lägre to- talt timantal än på den tekniska inrym- ma de nödvändiga specialförberedel- serna. Kraven på allmän orientering påverkas ej av detta, eftersom ju åtskil— liga ämnen fyller en dubbel funktion.
Gymnasieutredningen har därför inte funnit det motiverat att föreslå att den normala studietiden inom ekonomisk lärokurs blir längre än tre år.
9.6.2. Ämnen på ekonomisk lärokurs
9.621 På den ekonomiska sektorn upp- tar i utredningens läroplan svenska, moderna språk, historia, psykologi, samhällskunskap, matematik och natur- vetenskap ett totalt timtal av 60,5 vtr på det ekonomisk-språkliga alternativet och 57,5 på övriga.
Det provisoriska 3-åriga handelsgym- nasiet har samma ämnen som de ovan uppräknade samt dessutom ämnet geo— grafi. I föreliggande förslag till ekono- misk lärokurs har denna utgått — däri ingående huvudmoment förs till andra ämnen. I likhet med vad utredningen föreslår för den allmänna sektorn förs stora delar av det geografiska lärostof- fet till ämnet samhällskunskap. Vissa moment föres till ämnet distribution.
På nuvarande handelsgymnasium fö- rekommer också ämnet samhällsekono- mi. I utredningens förslag har det ut- gått och däri ingående huvudmoment förts till ämnet samhällskunskap.
För den ekonomiska sektorn speciel- la ämnen är företagsekonomi, redovis- ning, distribution, förvaltning, rätts- kunskap, praktiskt sekreterararbete, maskinskrivning och stenografi.
9.622 Företagsekonomi. I nu gällande provisoriska läroplan ingår som före- tagsekonomiska ämnen redovisning, distribution samt administration och företagsorganisation. Dessa ämnen be— handlar olika aspekter av företaget i dess vidaste bemärkelse. Utredningen föreslår som ett led i de förut angivna integrationssträvandena att dessa sam- manslås till ett ämne, benämnt före- tagsekonomi, vari ingår delar av samt-
liga ovan angivna ämnen. Det är ange- läget att redan från början av studier- na ge eleven kunskap om företaget sett ur olika aspekter. I årskurs 1 och 2 är därför företagsekonomi obligatoriskt för samtliga elever. Ämnet är i årskurs 3 avsett för samtliga studiealternativ utom det ekonomisk-språkliga. I denna årskurs skall särskilt beaktas frågor om hur företagets olika grenar samarbetar. Avsikten med den föreslagna integra- tionen är att eleverna genom ämnet fö— retagsekonomi skall upptäcka samban- det mellan de olika företagsekonomiska specialämnena. Därför bör undervis— ningen knyta an till cases varigenom helhetssynen kan accentueras.
Två ämnen på det 2—åriga handels- gymnasiet finns icke företrädda i det 3-åriga: handelslära och handelsräk- ning. I handelslära har eleverna fått vissa deskriptiva kunskaper om distri- bution och administration. Dessa av- snitt ingår, liksom i nuvarande proviso- riska gymnasieorganisation, i företags— ekonomi. Undervisningen har även äg- nat utrymme åt terminologiska frågor av olika slag särskilt rörande utrikes- handeln. En inte obetydlig del av dessa fakta är av så speciell art att de icke torde böra behandlas på gymnasiet. Andra som är av betydelse för de fort- satta studierna har inarbetats i före- tagsekonomins tidigare delar och där- vid, för att de ej skall framstå som lös- ryckta fakta, anknutits till olika eko- nomiska funktioner.
Handelsräkningen har på 2-årigt gymnasium varit ett ämne där eleverna fått numeriskt behandla företagsekono- miska problem. Hit hör exempelvis"
olika slag av kalkyler och lönsamhets- beräkningar. Sådana uppgifter är gi- vetvis av betydelse i undervisningen. De anknyts i den föreslagna läropla- nen till de företagsekonomiska fråge- ställningar som de exemplifierar.
9.6.2.3 Redovisning. Detta ämne är en fördjupning av vissa moment i den nyssnämnda kursen i företagsekonomi. Ämnet förekommer endast i det kame- rala alternativet. Ändamålet med un- dervisningen är att fördjupa, ej bredda, de i företagsekonomi förvärvade kun- skaperna. Stort utrymme ägnas kost- nads-intäktsanalys.
9.624 Distribution. Ämnet är en på- byggnad av företagsekonomins distri- butiva moment och läses endast i dis— tributivt alternativ. Vissa delar av äm- net ekonomisk geografi — särskilt marknadsgeografi — integreras i dis- tribution. Momentet marknadsanalys ut- byggs sålunda till ett relativt omfattan- de studium av ekonomisk-geografiska faktorer som inverkar på marknaderna både inom och utom landet. I samband därmed behandlas utvecklingstenden- ser på de internationella varumarkna- derna.
9.6.2.5 Förvaltning. Detta ämne är en fortsättning av vissa moment inom före— tagsekonomin och förekommer endast i administrativt alternativ. Undervis-ning- en avser att fördjupa elevernas kunska- per om statlig och kommunal förvalt- ningsorganisation och verksamhetsfor- mer. Det väsentliga är att eleverna lär sig det tekniska förfarandet inom ad- ministrationen. Kunskaper i förvalt- ningsrätt och socialpolitik bildar bak- grunden till detta. Undervisningen före- slås få en sådan bredd att eleverna får kännedom både om förvaltningstekni- kens och socialpolitikens grunder samt om kommunal redovisning.
9.626 Rättskunskap. Undervisningen i rättskunskap syftar till att ge eleverna en översiktlig kunskap om de delar av juridiken som har direkt betydelse för deras framtida verksamhet. Ämnesom-
rådet har ökats jämfört med vad som behandlades i handelsrätt på det 2- åriga gymnasiet. Undervisningen syftar givetvis inte till att ge eleverna sådana kunskaper att de på egen hand kan ta ställning till juridiska problem utan skall framför allt lära dem uppmärk- samma i vilka fall juridisk sakkunskap bör rådfrågas.
9.6.2] Praktiskt sekreterararbete. Som alternativ till rättskunskap föreslås de elever som valt det ekonomisk-språkli- ga alternativet kunna välja praktiskt sekreterararbete. Vissa kunskaper av betydelse för deras framtida verksam- het förvärvar eleverna i stenografi och maskinskrivning. Dessa moment behö- ver dock kompletteras för mer kvalifi- cerade arbetsuppgifter som sekretera- re. Undervisningen i ämnet har till än- damål att ge den nödvändiga bredden i kunskaperna med särskild tonvikt lagd på praktiska övningar.
9.6.2.8 Maskinskrivning. Ämnet är ge- mensamt för samtliga elever på den ekonomiska sektorn. Kursinnehållet är oförändrat i förhållande till nuvarande handelsgymnasium. Även maskinräk- ning ingår. I detta sammanhang kan det vara av intresse att erinra om att maskinskrivning som frivilligt ämne utanför den ekonomiska sektorn i prin— cip kan bli tillgängligt för alla elever inom gymnasiet, som bedöms rå med ett utvidgat studieprogram. I så fall får undervisningen bedrivas individualise- rat så att nybörjarundervisning kan ges i årskurs 2.
9.6.2.9 Stenografi. Ämnet kan i årskurs 2 väljas alternativt till matematik och förekommer i årskurs 3 endast i det ekonomisk-språkliga alternativet. Äm- nesinnehållet är jämfört med nuvaran- de förhållanden i princip oförändrat.
Veckotimmar
Ämne
Gemensamt Ekonspråklig 'Kameral Distributiv Administrativ
Företagsekonomi grundkurs ......... Företagsekonomi tilläggskurs ........ Redovisning ......... Distribution ......... Rättskunskap ........ Förvaltning ......... Maskinskrivning ...... Stenografi ...........
.... O [
lmlllll
.H.,lll
l I I
lllmlqw lllmqlw liquliw
1) Alternativt praktiskt sekreterararbete.
9.6.3 Timtal för ekonomiska ämnen Utredningen föreslår de i ovanstående tablå angivna timtalen för de här be- handlade ekonomiska ämnena. Kursplanen är i huvudsak överens- stämmande med det 3-åriga handels- gymnasiets. Det viktigaste undantaget är att ett antal ämnen sammanförts till det övergripande ämnet företagseko- nomi. Stenografin har förstärkts med en veckotimme. För det ekonomisk- språkliga alternativet har införts möj- lighet att i stället för rättskunskap väl- ja praktiskt sekreterararbete.
9.6.4lPraktik
I gymnasieutredningens förslag till äm- nesinnehåll i den ekonomiska lärokur- sen har avsnitt som berör arbetsuppgif- ter av huvudsakligen manuell karaktär fått ett mycket litet utrymme. Dessa huvudsakligen kontorstekniskt betona- de arbetsuppgifter bör emellertid icke vara helt främmande för eleverna. Det är dock icke rimligt att kräva att ele- verna behärskar alla kontorstekniska hjälpmedel. Skulle i vissa fall sådana speciella färdigheter behöva uppövas, kan denna färdighet lätt inhämtas se- nare. Däremot bör eleverna under gym- nasiestudierna få kännedom om de van. ligaste hjälpmedlen och lära sig dessas
ändamål och funktion. Det har emeller- tid visat sig svårt att organiskt infoga dessa avsnitt i något ämne, exempelvis företagsekonomi, och utredningen före- slår därför att utanför timplanen för- lägges en kurs i kontorsteknik omfat- tande 20 timmar. Det synes utredning- en riktigast att denna undervisning kommer in under första arbetsåret vid gymnasiet. De studiemoment, framför allt i företagsekonomi men även i ma- skinskrivning, som behandlas detta år är av den arten att de i viss mån kny- ter an till vad som bör behandlas i en kurs i praktiskt kontorsarbete.
Utredningen har som framgår av 8.3.6.4 ej velat förorda obligatorisk praktik men finner det önskvärt att skolorna verkar för att eleverna söker skaffa sig praktik under studietiden. En kurs i kontorsteknik ökar antagligen möjligheten att få praktik redan efter ett års studier. De arbetsuppgifter som i regel blir aktuella för eleverna kan ofta förutsättas bli av rutinkaraktär, där kunskaper i enklare kontorsuppgif— ter av olika slag direkt kan nyttiggöras.
Utredningen har sålunda föreslagit att utöver vad som upptagits i timplanen eleverna i ekonomisk lärokurs bör full- göra en kurs i kontorsteknik samt att denna kurs förslagsvis bör vara förlagd
till årskurs 1. Möjlighet bör dock stå öppen för Skolöverstyrelsen att bestäm- ma annan förläggning.
9.7. Estetiska ämnen
9.7.1. Den grundläggande estetiska undervis- ningen
9.7.1.1 Beträffande de estetiska ämnena kan man som för övriga ämnen göra en uppdelning efter vad ämnena bör ge alla elever och vad som därutöver bör ges vissa elever med specialintressen. Med en visserligen grov schematise- ring kan de estetiska ämnena uppdelas på dels orienterande moment, dels olika former av aktivt utövande (musikut- övning, teknisk ritning, teckning, foto, målning, skulptur, textil verksamhet etc.). Det orienterande momentet bör så— vitt möjligt ges alla elever. I fråga om aktivt utövande på det estetiska områ- det bör däremot valfrihet föreligga, ef- tersom det då är lättare att tillgodose skilda intressen och förutsättningar. Utredningen föreslår därför dels ett allmänt orienterande ämne kallat konst- och musikhistoria, dels valfrihet mellan musik och teckning. För att in- dividuella intressen skall kunna till- fredsställas föreslås en kursplan i des- sa båda ämnen, som ger stor frihet -— i synnerhet i teckning — att välja mel- lan olika arter av estetiskt skapande. Konst— och musikhistoria bör utfor- mas som ett syntesämne i nära samver- kan framför allt med historieämnet (9.7.3.1). Ehuru detta i och för sig varit önsk- värt har gymnasieutredningen inte fun- nit det möjligt att på gymnasiets eko- nomiska och tekniska sektorer bereda utrymme för obligatorisk undervisning i de estetiska ämnena. Gymnasiekon- struktionen medger emellertid att ele—
ver kan få tillgång till frivillig under- visning i dessa ämnen..
Eleverna på gymnasiets allmänna sektor bör själva få välja vilket ämne de önskar aktivt utöva, alltså som nämnts musik eller teckning (beträffan- de innehållet i musik och teckning se 9.7.3.2 resp. 9.7.3.3).
På gymnasiets tekniska sektor inryms teknisk ritning i teknologi och på den ekonomiska sektorn behandlas bild- framställning i affärssammanhang (reklam, marknadsföring och liknande moment).
9.7.1.2 För undervisningen i de este- tiska ämnena kräver det praktiska ut— övandet tid till individuell handledning medan den orienterande estetiska un- dervisningen utan nackdel kan utföras i större avdelningar. För att tillgodose det förra kravet och samtidigt i det orienterande ämnet erbjuda såväl konst- som musikhistorisk information före- slår gymnasieutredningen (jfr 9.11.6.2) ett speciellt arrangemang. I konst— och musikhistoria sammanslås två klasser till en undervisningsavdelning med så- väl musik- som teckningsläraren som samtidigt närvarande handledare. Un- dervisningen i teckning och musik sker i avdelning av normal omfattning. Dock föreslår gymnasieutredningen att del- ningstalet för undervisning i teckning sättes till 20. Med den föreslagna möj- ligheten till individualisering av un- dervisningen i detta ämne är det från handledningssynpunkt betydelsefullt med mindre avdelningar. Därtill kom- mer att de flesta individualiserings— möjligheterna förutsätter ett utrymmes- krävande laboratoriemässigt arbete, som svårligen kan utföras i avdelning av normalt omfång. För att tillräcklig tid för den este- tiskt skapande verksamheten skall kun- na erhållas förutsättes att teckning och
musik kan förläggas som dubbeltimme varannan vecka. Mot detta skulle då övriga veckor svara dubbeltimme i konst- och musikhistoria.
9.7.2. Den specialiserade estetiska undervis- ningen
I 8.5.2 har utredningen diskuterat he— hovet av varianter till lärokurserna ut— över de två som föreslagits till huma- nistisk lärokurs (helklassisk resp. halv- klassisk). Som framgår av nämnda av- snitt föreslår utredningen, att på hunia- nistisk och samhällsvetenskaplig läro- kurs skall kunna erbjudas estetisk va- riant genom utbyte av vissa ämnen. Tre olika kurser bör finnas, nämligen specialkurs i musik, teckning och dra- matik. Åt estetisk specialisering anslås 3 veckotimmar i vardera årskurs 2 och 3 genom utbyte av ett modernt språk.
Detta är dock ej möjligt på övriga lärokurser. Självfallet har dock i andra och tredje årskursen alla elever som orkar med utökat studieprogram möj- lighet att frivilligt deltaga i den este- tiska Specialiseringen.
En fjärde variant med inriktning på film och TV har också diskuterats. Ut- redningen har funnit, att detta behov kan tillfredsställas genom en speciali- serad kurs inom ramen för teckning. Denna kurs avser film och TV som este- tiska uttrycksmedel, ej den filmkunskap som efter samråd med gymnasieutred- ningen varit föremål för försöksverk- samhet. Försöksverksamheten avser möjligheten att använda dessa media som integrerad del i undervisningen i även andra ämnen, t.ex. svenska, psy- kologi och samhällskunskap, och tar sikte på pedagogiska och administrativa problem som är förenade med sådan försöksverksamhet. En preliminär rap- port visar att försöket mottagits med in- tresse av såväl! elever som lärare. Möj- ligheten att utnyttja film i undervis-
ningen beröres i kapitel 16 och i läro- planen.
9.7.3 Kursplanema i de estetiska ämnena 9.731 Konst- och musikhistoria. Detta ämne skall nära anknytas till historic- undervisningen. Även sambandet med litteraturstudiet i svenska skall beaktas. Allmän orientering skall ges om de olika stilarterna, konstnärerna och ut- trycksmedlen. Som illustration kan nämnas hur renässansen kan presente- ras i konst- och musikhistoria: Konst: Högrenässansen: da Vinci, Rafael, Michelangelo. Norr om alperna: Diirer, Brueghel, Bosch. Musik: Polyfoni, homofoni, Palestri- ua, Lasso. Dramatik: Shakespeare, scen ur Ro- meo och Julia eller Köpmannen i Vene- dig. Som framgår av exemplet är avsik- ten, att detta ämne skall ge ett histo- riskt kulturstudium i mycket nära samverkan med historieämnet och svenskämnet. Dessa tre ämnen tillsam- mantagna kommer att kunna ge en mångsidig kulturell orientering och in— nebär ett större utrymme för konsthisto— rien i förhållande till nuvarande läro- plan. Konst- och musikhistoria med den föreslagna uppläggningen av lärostof- fet representerar ett helt nytt grepp på undervisningen vad gäller såväl inne- håll som organisation. I läroplanen in- går ett förslag till studieplan.
9.7.3.2 Musik. Ämnet kan förekomma dels som obligatoriskt för elever inom den allmänna sektorn alternativt till teckning, dels som en större special- kurs för elever inom en estetisk variant. Undervisningen i musik skall nära anknytas till vad som meddelats i konst- och musikhistoria och därutöver
ge vidgade perspektiv och genom ak- tivt musicerande och musiklyssnande skapa större förutsättningar för person- lig musikupplevelse och fördjupade in— sikter i musikens elementa. Bland kurs- momenten kan nämnas tonbildning och talteknik, ensemblespel, musiklära, harmonilära och orkesterns instrument. Det kan påpekas att religionskunskapen kan anknyta till musikämnets behand- ling av koraler och delar av svenska mässan.
9.7.3.3 Teckning. Liksom musikämnet förekommer teckning dels som alterna- tivt obligatoriskt ämne, dels som spe- cialkurs för elever som valt estetisk variant. Undervisningen skall uppöva elevernas förmåga att uppleva bildfram- ställning i alla former och utveckla de- ras praktiska och konstnärliga anlag i fri skapande verksamhet. Bland kurs- - momenten kan nämnas: kompositions- övningar, färg- och formkunskap, bild- analys, kännedom om textning, reklam, teknisk ritning och teknisk illustration. Ämnesbeteckningen är inte helt ade- kvat eftersom de uttryckssätt som an- vänds i det fria skapandet kan variera och förutom teckning innefatta mål- ning, textilt inriktad verksamhet, kera— mik, skulptur, foto, film m.m. Den har emellertid hävd och det är svårt att finna något bra och kort alternativ, varför utredningen stannat för att bi- behålla den gamla rubriceringen, i syn- nerhet som utredningen inte anser det befogat att, utöver den art av fritt ska- pande i olika material som ovan be- rörts, införa trä-, textil- och metall- slöjd. Intressen i anknytning till dessa bör enligt utredningens mening kunna tillgodoses inom ramen för teckning, varvid även mer utrymmeskrävande verksamheter bör kunna tillgodoses, där de lokala förhållandena det med- ger.
9.7.3.4 Dramatisk specialisering. Häri ingår såväl färdighetsövningar som lit- terära och språkliga övningar m.m. Genom färdighetsövningarna tränas förmågan till fritt skapande dramatik med pantomimer, situationsövningar, iakttagelseövningar, scenplastik, replik- föring o. s. v. De litterära och språkliga övningarna innefattar talteknik, teater- och stilhistoria, pjäskunskap, rollana- lys och liknande.
9.7.4. Timtal för estetiska ämnen
Den allmänna sektorns konst- och mu- sikhistoria bör omfatta 2 vtr och place- ras så att den kan stödja och komplet- tera framför allt historieämnet. Där- utöver bör alla elever på denna sektor obligatoriskt ha 2 vtr valfritt musik eller teckning.
Den estetiska Specialiseringen på tre varianter bör som ovan nämnts omfatta sammanlagt 6 vtr och hör av allmänna differentieringsskäl samt för att kunna bygga på konst- och musikhistoria för- läggas senare i utbildningen.
9.8. Fysisk träning
9.8.1 Gymnastik 9.811 Det är inte ovanligt att åsikterna går isär i fråga om omfattningen och arten av den fysiska träning som sko- lan bör ge. För att få en bättre ut- gångspunkt för ett ställningstagande har gymnasieutredningen därför låtit granska material från fysiologiska och medicinska undersökningar, som kan belysa hur mycken tid som i gymnasiet bör anslås åt fysisk träning, arten av träning, när den bör sättas in samt ef- fekten på annan skolverksamhet. Gym- nasieutredningens experter har sam- manfattat resultatet på följande sätt. Man saknar ännu systematiska undersök- ningar över långtidseffekten av fysisk ak-
tivitet av olika varaktighet, frekvens och intensitet på. olika funktioner. Säkra bevis
saknas alltså för att brist på fysisk akti- vitet kan ge upphov till sjukdomar eller på- skynda åldrande. Däremot har man säk- rare belägg för effekten av fysisk träning under kortare tidsperioder. Mycket talar för att regelbunden motion har en gynnsam effekt på hjärta och blodomlopp och där- med på den allmänna prestationsförmågan. Den funktionella kapaciteten för andning, blodomlopp och rörelseorgan bestämmes i hög grad av individens träningstillstånd. I många fall innebär en nedsatt kondition även en sämre psykisk prestationsförmåga. Normalt påverkar därför regelbunden trä- ning individens utveckling och hälsa gynn- samt.
De slutsatser som är möjliga att dra ur det fysiologiska och medicinska ma- terialet ger vid handen att den fysiska träningen bör inriktas på konditionsbe- främjande övningar vilkas varaktighet ej behöver vara lång men vilkas inten- sitet bör vara hög. Effekten blir också bättre med upprepade korta tränings- pass än med ett längre per vecka. I de enskilda lektionerna bör sådana öv- ningar följaktligen förläggas till lek- tionens början.
Beträffande träningens innehåll pe- kar undersökningarna på att det ej finns något fysiologisk-medicinskt motiv för nödvändigheten av att inlära speciella gymnastiska eller idrottsliga färdighe- ter. Det väsentliga måste vara att en tränande effekt uppnås. Undervisningen bör alltså ge plats för en varierad indi- viduell träning och motion. Om elever- na kan pröva de former av aktivitet de finner intresse för kan en anpassning också ske till olika individuella anlag.
Beträffande den fysiska träningens ut- formning har utredningens experter uttalat, att fysisk träning bör ge konditionsträning (träning av syretrans-
porterande organ), allmänträning av rörelseapparaten, instruktion i hur man bör ligga, sitta, stå,
gå, lyfta, bära o. dyl., instruktion i teknik, taktik, regler o. dyl. för att minska risken för olycksfall i spel
fritiden, fysisk och psykisk omväxling och rekrea—
tion, samt intresse för fortsatt fysisk aktivitet efter avslutad skolgång. Experterna har beträffande dispositionen av för fysisk träning anslagen tid uttalat, att skolungdom som ett minimum bör ha tre träningstillfällen per vecka. Varje övnings— pass bör som regel omfatta ca 30 minuter. Dubbeltimmar är därför olämpliga. Den fysiska träningen under sista årskursen bör vara obeskuren intill slutet av utbildningen.
9.812 Eftersom det är angeläget att ungdomarna även efter avslutad gym- nasieutbildning fortsätter med regel- bunden fysisk träning bör en väsentlig uppgift för ämnet gymnastik vara att med utgångspunkt i människokroppens byggnad och funktion förklara varför man bör vara fysiskt aktiv och hur en träning bör läggas upp. Denna under- visning bör omfatta hygien, arbets- och viloställningar, arbetsrörelser, arbets- platsens utformning, hur arbetsförmå- gan påverkas av olika miljöfaktorer (t.ex. värme, kyla, buller) samt syn- punkter på kost- och vätsketillförsel (jfr ovan om ergonomi i 9.523).
9.813 För ämnet gymnastik föreslår utredningen sammanlagt 8 vtr, lika för alla lärokurser med 3 vtr i vardera av årskurserna 1 och 2 samt 2 vtr i årskurs 3. Anmärkas må att ämnet tidigare icke förekommit inom gymnasiets alla sek- torer.
9.8.2. Friluftsverksamhet
Friluftsdagarna har en uppgift att fylla dels genom den rekreation de kan ge, dels genom att ge möjlighet till mera tidskrävande motionsformer och trä- uingsidrotter eller att genomföra exkur- sioner och studieutflykter.
Friluftsverksamheten har nyligen
i !
gjorts till föremål för utredning och förslag av 1957 års skolberedning och detta har resulterat i nya författnings- bestämmelser om friluftsdagarnas in- nehåll och antal. Då utredning au- gående femdagarsveckans införande i skolan nyligen påbörjats bör enligt gymnasieutredningens mening frågan om friluftsverksamhetens omfattning lösas i ett sammanhang för hela skol- väsendet då ställning tages till skolvec- kans längd. Utredningen föreslår där- för inte nu någon ändringi gällande bestämmelser.
9.9. Timmar till förfogande för speciella uppgifter 9.9.1 Syftet
Allmänt kan sägas att skolväsendets läroplaner i regel varit starkt fixerade i sin utformning och att timplanerna givit föga utrymme för lokala varia- tioner. Ett undantag har dock de tek- niska och de tidigare 2-åriga merkan- tila gymnasierna erbjudit. En sådan fasthet är av godo därför att den garan- terar en likformighet i undervisnings- standarden och kraven på eleverna som medför att avnämarna på förhand vet, vilka kvalifikationer olika skolvägar ger. Å andra sidan är det enligt gymnasie- utredningens uppfattning av stort vär- de, att skolorna kan mera fritt dispo- nera någon tid dels för sådana moment, som visserligen i regel återkommer år efter år men vilkas omfattning och pla- cering i studiegången inte bör alltför detaljerat fastställas, dels för sådana uppgifter för vilka förutsättningarna växlar efter de lokala förhållandena. Med sitt förslag om timmar till för- fogande vill utredningen ge möjlighet till större lokal flexibilitet i läropla- nerna än som hittills varit möjlig inom huvuddelen av gymnasiet.
9.9.2. Innehållet
Timmarna skall användas för verksam- het, som inte har karaktären av ämnes— undervisning eller inte kan eller bör fogas in i något av de på läroplanen upptagna ämnena. Hit hör exempelvis bok- och bibliotekskunskap, röst- och talvård, lästeknik, studierådgivning och yrkesvägledning. Allt detta är av stor betydelse för undervisningen men varje moment fordrar väsentligt mindre tid än 1 vte och bör f.ö. ej ges under ett slutet, fixerat tidsutrymme.
Timmarna skall också _— vilket är mycket väsentligt -—- kunna användas för lokal anpassning av verksamheten. Man skall t.ex. kunna beakta de nä- ringslivsproblem m.m. som är aktuella i en viss bygd. Eleverna kan därigenom få stifta bekantskap med frågor som är speciella för trakten och som är av betydelse för dem då de skall söka an- ställning där. I mellersta Norrland kan man t.ex. på ekonomisk lärokurs sär- skilt behandla skogsekonomi, i Berg- slagen järnindustriella frågor. Eleverna kan få uppgifter att utföra i form av specialarbeten eller grupparbeten.
Med en sådan uppläggning är det naturligtvis inte lämpligt att en lärare förordnas att för hela läsåret svara för verksamheten. Ett flertal lärare, gäst- föreläsare, gästartister o. s. v. kan i stäl- let medverka. När så är lämpligt kan eleverna sammanföras i stora klasser, t. ex. så att alla elever i en årskurs del- tar samtidigt. Vid andra tillfällen bör verksamheten organiseras för arbete i mindre grupper än i klass av traditio- nell storlek.
Verksamheten kan ibland läggas upp så att kostnaderna blir små eller hort— faller. Måhända bör man kunna räkna med att samhällets serviceorgan, den lokala eller regionala industrin o.s.v. i viss utsträckning ställer personal till
förfogande för information och visning- ar utan särskild kostnad. Till rektors förfogande bör stå en schablonmässigt beräknad summa per klass och timme till förfogande, lämpligen motsvarande timarvode enligt AT 30.
Av vad ovan sagts framgår att utred- ningens avsikt är att inte fixera vad tiden skall disponeras för. Tvärtom är det skolans frihet att självständigt ut- nyttja tiden som är det väsentliga. Denna frihet innebär också att tiden inte behöver fördelas jämnt över läs- året utan kan koncentreras till tillfäl- len, då timmarna bäst behövs. Antalet timmar till förfogande bör vara 4 på gymnasiets allmänna sektor och 3,5 på de övriga. Eftersom en inte obetydlig del av dem skall tas i anspråk för yr- kesorientering och studierådgivning inför val av postgymnasial utbildning, bör tredje årskursen ha större timtal än första årskursen (se också om stu- die- och yrkesorientering i kap. 14 och om specialarbetet i kap. 10 samt läro- planen II: 4.2.3.5).
9.10. Tid för information m. m.
9.10.1 Informationshehovet
För arbetstrivseln är det väsentligt att både skolans befattningshavare och ele- verna uppfattar sin roll i undervisning— en eller i annat arbete inom skolan som ett samarbete i syfte att nå ett gemen- samt resultat. Denna syn präglar såsom närmare framgår av kapitel 10 och läro- planen i väsentliga stycken utredning- ens förslag. Ett smidigt samarbete för- utsätter också att informationer och beslut kan meddelas alla som är be- rörda av en verksamhet.
Genom förslaget att avsätta särskild tid till förfogande för speciella uppgif- ter (timmar till förfogande) ges även tillfällen då lärare och elever från olika
undervisningsavdelningar kan samlas till gemensamma diskussioner och in- formationsutbyte. Gymnasieutredning- en fäster som redan nämnts stort av- seende vid denna nya möjlighet till samfälld verksamhet inom skolan.
Vid varje skola finns dessutom behov av att samtidigt ge information till hela eller stora delar av elevkåren. Det gäl- ler information som rektor eller annan befattningshavare önskar ge om skolan och om dess program. Det gäller också att uppmärksamma eventuella lokala traditioner eller speciella händelser i skolans liv. För sådan verksamhet bör tid kunna ställas till förfogande.
9.102 Nuvarande former för information
Redan nu finns en form för kollektiv samling i skolan som utnyttjas för de nämnda ändamålen, nämligen morgon- samlingen. Denna finns emellertid ej i samtliga nuvarande gymnasieformer. Den förekommer sålunda ej på handels- gymnasium eller tekniskt gymnasium. Den möjlighet till information och kon- takt som morgonsamlingen utgör vid de allmänna gymnasierna har emeller- tid tillgodosetts på annat sätt vid fack- gymnasierna. Men den har där måst improviseras av brist på speciellt av- satt tid, i allmänhet så att rektor sam- lat skolan eller en del av den under någon tid av dagen och därvid lämnat meddelanden eller uppmärksammat vissa för skolan betydelsefulla frågor.
9.103. Gymnasieutredningens förslag
91031 Utredningen finner sig av an- förda skäl böra förorda att någon form av samling införes för gymnasiet i dess helhet. Det kan därvid bli fråga om att för ändamålet ta i anspråk de för spe- ciella uppgifter avsatta timmarna (tim- mar till förfogande). Det bör emellertid uppmärksammas att en icke obetydlig
del av dessa timmar föreslås avsatta för tidigare angivna speciella ändamål. In- tervallen mellan de tillfällen då de kan användas för kollektiv information av skisserat slag blir därför i vissa fall rätt stor.
Frekvensen av de kortare samlingar med mindre intervall som alltså bör erbjudas bör bedömas mot bakgrunden av deras uppgift. De behöver ej före- komma varje arbetsdag och torde för övrigt av praktiska skäl ej kunna an- ordnas varje sådan dag. Gymnasieutred- ningen beräknar, som kommer att fram- gå av kapitel 12, att gymnasieskolor med en storlek av 800—1000 elever kommer att bli vanliga. Det torde en- dast i undantagsfall gå att åstadkomma en gemensam samling för så många ele- ver. Blir samlingarna ej dagliga torde också större förutsättningar finnas för bättre program. Gymnasieutredningen föreslår att eleverna uppdelas i grupper och att de kortare samlingarna alltefter behovet förekommer en till två gånger per vecka. Detta måste givetvis ses som ett genomsnitt för en längre period, eftersom de behov som aktualiserar samlingen ej kan bedömas generellt. I de fall där samlingssal ej förekommer hör den gemensamma samlingen ej er- sättas av klassvis organiserad samling. Vid sådana skolor bör andra former kunna komma till användning, varvid lokal utanför skolan kan utnyttjas, t. ex. medborgarhus, teater, idrottshall eller kyrka.
9.10.3.2 I det nuvarande gymnasiet före- kommer inte sällan att elevernas arbets- dag -i skolan börjar vid olika tid- punkter. Med rden gymnasie'konstruk- tion utredningen föreslagit torde detta förhållande bli vanligare. Detta medför att samlingar ej alltid kan förläggas före första lektionen om avsikten att
nå flertalet lärare och elever skall vin- nas. Med tanke härpå men även med tanke på att de elever som reser till skolorten skall kunna delta bör sam- lingen kunna förläggas till annan lämp- lig tid under dagen. Beteckningen mor- gonsamling blir då inadekvat. Gymna- sieutredningen föreslår benämningen gemensam samling. Tiden för denna förutsätts vara densamma som för nu- varande morgonsamling, d. v. s. 10 eller högst 15 minuter.
9.10.3.3 Den gemensamma samlingen ak- tualiseras av informationsbehovet men dess innehåll bör vara allsidigt och an- knyta till olika sidor av skolans och samhällets liv. Stor frihet bör föreligga beträffande utformningen. Samlingen kan, utöver vad ovan nämnts om in- formation om skolans arbete och pla— nerna härför, innehålla t.ex. musik- framföranden, visning av film, uppläs- ningar eller korta anföranden. För den mera detaljerade utformningen hänvi- sas till läroplanen. Eleverna bör med- verka så långt detta är möjligt. Elev— rådet har här en lämplig uppgift i fråga om planering och genomförande. Den gemensamma samlingen skall utformas så att den skänker känsla av samhörig- het. Åsiktsfriheten får ej kränkas. Morgonsamlingen har traditionellt haft ett innehåll med anknytning till religiösa och etiska frågor. Sådana frå- gor omfattas av många elever med stort intresse. Skolan bör bidra till att ele- vernas intresse i dessa avseenden till- fredsställs. Gymnasieutredningen före- slår därför att lokaler ställs till för- fogande för samlingar av denna art. Dessa bör emellertid vara frivilliga _— deltagandet bör vara beroende av varje enskild elevs initiativ. Frekvensen av sådana samlingar bör också vara ele- vernas ensak.
9.11. Den årskursfördelade timplanen
9.11.1 Utgångspunkter ] avsnitten 9.2—9.9 har icke årskurs- fördelade timtal redovisats för olika ämnen. Därvid har också, då det varit särskilt väsentligt, angivits om ämnet bör förläggas i början eller i slutet av studierna och hur det bör placeras i
förhållande till andra ämnen som det
bygger på eller parallellt skall samver- ka med.
När ämnenas årskursplacering nu skall preciseras är utgångspunkterna följande.
a) Från årskurs 3 skall avgång till hög- re studier vara möjlig från samtliga studiekurser (9.1.1). Detta betyder för den 4—åriga tekniska lärokursen att de allmänna ämnena måste vara avslutade i och med årskurs 3.
b) Enligt vad som betonats i den prin- cipiella diskussionen om differen- tieringen (kap. 7 och 9.1.1) bör inslaget av de för respektive läro- kurser karaktäristiska ämnena vara litet i början av utbildningen för att sedan successivt öka.
c) Möjligheterna att efter genomgång av en årskurs välja olika studiekur- ser i följande årskurs bör vara goda särskilt i gymnasiets början.
d) Hänsyn måste tas till ämnenas sam- ordning. Biologin skall bygga på ke- min; fysiken och de tekniska äm- nena förutsätter matematik; konst- och musikhistoria skall parallell- läsas med historien; de tekniska ämnena skall bygga på teknologi o. s. v. Särskilt för att förverkliga b) och c) bör man eftersträva den differentie- ringsmodell, som gymnasieutredningen kallat tillvalsgymnvasium.
9.ll.2 Timplanen för årskurs 1 Den gemensamma kärnan bör här vara mycket stor och det kan ifrågasättas om
årskursen överhuvud taget skall diffe- rentieras. Gymnasieutredningen har sökt att så långt möjligt förverkliga en enhetlig studiekurs men har av olika skäl gjort vissa avsteg.
En svag differentiering som innebär gynnsamma övergångsmöjligheter till olika studiekurser i årskurs 2 är befo- gad för elever, som är inriktade på tek- nisk eller ekonomisk utbildning och är säkra på sitt val. Elever med teknisk in- riktning kan studera ämnet teknologi. På ekonomiska studier inriktade elever kan läsa en brett upplagd kurs i före- tagsekonomi. Vidare bör kursen i ma- skinskrivning förekomma redan i års- kurs 1, bl. a. för att ämnet skall kunna placeras lämpligt i förhållande till ste- nografi. Dessa fackämnen föreslås om- fatta 6 vtr i respektive studiekurs. Ut- rymme på timplanen för dessa timmar erhålls för 'de blivande teknikernas del genom att det tredje modern-a språket ut— går liksom de estetiska ämnen-a. För dem som väljer ekonomisk studiekurs mins- kas matematikkursen och kursen i na- turvetenskap, varjämte de estetiska äm- nena utgår liksom på teknisk studie- kurs.
När det gäller ämnen som är speciella för den ekonomiska utbildningen vill gymnasieutredningen ytterligare något belysa frågan om hur stort utrymmet bör vara i årskurs 1. Av Vägen genom gymnasiet (s. 127 jämfört med s. 293) framgår »att 'det merkantila intresset slår ut mycket starkt för de pojkar och flic- kor som vid övergången till gymna- sium syftar till handelsgymnasiet och detta starkare än vad för övriga linjer karaktäristiska intressen gör för de ele- ver som söker dit. Dett-a förhållande jämte hänsynen till det tydligt manifes- terade avnämarkrwavet har gymnasieut- redningen funnit motivera att i årskurs 1 erbjudes ett utrymme för de ekono- miska specivalintressena som är lika
stort som det för de tekniska. Det bör emellertid understrykas att viss osäker- het råvder beträffande omfattningen av dessa intressen. Vissa andra resultat i ovan nämnda undersökning av real- skoleelevernas intresse—områden talar nämligen för att det merkantila intres- set i realskolegruppen som helhet ej är lika utpräglat som t.ex. det tekniska (se t. ex. 5. 126). Det kan därför tänkas, att, när ett större erfarenhetsunderlag vinnes, skäl kan finnas till en ompröv- ning av utrymmet för ekonomiska äm- nen i årskurs 1, varvid en omfördelning av timtalet mellan dessa och matema- tik i första hand torde börwa komm-a i fråga.
Elever som väljer den allmännare ut- bildningen i årskurs 1 har samma äm- nesuppsättning men alternativa kurser erbjuds i matematik och naturveten- skapliga ämnen. Fysik och kemi ingår i naturvetenskaplig studiekurs, vilken är den naturliga förberedelsen för mot- svarande studiekurs i årskurs 2. I stäl- let för fysik och kemi läser elever med humanistisk-samhällsvetenskaplig stu- diekurs ämnet naturvetenskap. I natur- vetenskaplig studiekurs ingår samma matematikkurs som i teknisk studiekurs. Elever med humanistisk-samhällsveten- skaplig studiekurs kan välja denna ma- tematikkurs eller en alternativ kurs med samma veckotimtal.
Som kommer att framgå av 9.12 är de olika studiekurserna i årskurs 2 inte tvångsmässigt förbundna med motsva- rande studiekurser i årskurs 1.
Gemensamma för samtliga elever oavsett studiekurs i årskurs 1 är sven- ska (3 vtr), engelska (3 vtr), ytterligare ett modernt språk (3 vtr), historia (2 vtr), samhällskunskap (3 vtr), matema- tik (5 eller 3 vtr), fysik och kemi eller naturvetenskap (5 eller 3 vtr), gymna- stik (3 vtr) samt 1 timme till förfogande för speciella uppgifter.
Elever med teknisk eller ekonomisk studiekurs skall ha 6 vtr fackämnen. Elever med humanistisk-samhällsveten— skaplig, naturvetenskaplig eller ekono- misk studiekurs läser ett tredje modernt språk (4 vtr). Slutligen har elever med allmän studiekurs 1 vte konst- och mu- sikhistoria och 1 vte alternativt musik eller teckning.
Utanför timplanen skall elever med teknisk och ekonomisk studiekurs full- göra viss praktik (jfr 9.5.7 samt 9.6.4).
9.11.3. Timplanen för årskurs 2
Andelen gemensamma ämnen måste självfallet bli mindre i denna årskurs, medan tillvalsämnena ökar på timpla- nen. Gemensamma för alla elever är svenska (3 vtr), engelska (2 vtr; huma- nistisk studiekurs — utom helklassisk variant — dock 3 vtr), ytterligare ett modernt språk (3 vtr), historia (4 vtr inom humanistisk, samhällsvetenskap- lig och naturvetenskaplig samt 2 vtr in- om ekonomisk och teknisk studiekurs). Alla elever har 3 vtr gymnastik och 1 vte till förfogande för speciella uppgif- ter.
9.11.3.1 Den humanistiska studiekursen har ett tredje modernt språk (3 vtr), psykologi (2 vtr), naturvetenskap (2 vtr) och estetiska ämnen (2 vtr, varav 1 vte konst- och musik-historia och 1 vte alternativt musik eller teckning) . Utöver dessa för den humanistiska studiekursen gemensamma ämnen läser icke-klassikerna 3 vtr samhällskunskap, 3 vtr jämförande språkkunskap. Elever på de klassiska varianterna har 7 vtr latin och kan därför inte er- bjudas kursen i samhällskunskap och läser inte heller jämförande språkkun- skap. Av samma skäl måste timtalet i psykologi bli 1 vte lägre på de båda klassiska varianterna av humanistisk
studiekurs. På den helklassiska varian- ten läses grekiska (4 vtr). För att få utrymme för detta ämne måste eleverna på denna variant avstå det tredje mo- derna språket och dessutom i jämförelse med övriga elever inom humla-nistisk studiekurs avstå 1 vte i engelska som alltså läses sammanlagt 2 vtr.
91132 Inom den samhällsvetenskapliga studiekursen läses, utöver de ovan- nämnda för samtliga studiekurser ge- mensamma ämnena, ett tredje modernt språk (3 vtr), psykologi (2 vtr), sam- hällskunskap (3 vtr), matematik (2 vtr), naturvetenskap (4 vtr) samt este- tiska ämnen (2 vtr) på samma sätt som inom den humanistiska studiekursen. Från den humanistiska studiekursen skiljer sig den samhällsvetenskapliga studiekursen genom att ämnet jämfö- rande språkkunskap saknas medan äm- net matematik tillagts. Inom den sam— hällsvetenskapliga studiekursen läses vidare engelska 2 vtr mot 3 inom den humanistiska. Slutligen är kursen i na- turvetenskap större än inom den hu- manistiska studiekursen.
9.11.3.3 Den naturvetenskapliga studie- kursen skiljer sig från den samhällsve- tenskapliga däri att samhällskunskap och det tredje moderna språket saknas, medan ämnena fysik och kemi har 4 vtr vartdera. Kurserna i några andra ämnen varierar dock. Sålunda är psykologi- kursen mindre (1 vte mot 2 för samhälls- vetenskaplig studiekurs) och matema- tikkursen större (5 vtr mot 2 vtr). Na- turvetenskap på samhällsvetenskaplig studiekurs, som huvudsakligen omfat- tar biologi, finns inte på naturveten- skaplig studiekurs, eftersom biologi där läses i tredje årskursen.
9.113]; På gymnasiets ekonomiska stu- diekurs görs en svag differentiering i
andra årskursen genom att eleverna får välja mellan matematik och stenografi, som vartdera har 3 vtr. Gemensamt för alla elever inom ekonomisk studiekurs i denna årskurs är utöver de för samt- liga elever gemensamma ämnena" ett tredje modernt språk (3 vtr), samhälls- kunskap (3 vtr), fortsättning av den i första årskursen påbörjade breda kur- sen i företagsekonomi (6 vtr) samt ma- skinskrivning (3 vtr), som avslutas med denna årskurs.
Den ekonomiska studiekursen skiljer sig från den samhällsvetenskapliga däri, att psykologi, naturvetenskap och este- tiska ämnen saknas liksom även, för vuissa elever, matematik, medan där i motsats till vad fallet är på samhälls- vetenskaplig studiegång läses företags- ekonomi och maskinskrivning samt av vissa elever stenografi. Vidare får dessa elever en mindre kurs i historia.
9.11.3.5 Den tekniska studiekursen kan närmast jämföras med den naturveten- skapliga studiekursen. Skillnaderna är följande: På teknisk studiekurs saknas psykologi (1 vte) och estetiska ämnen (2 vtr) varjämte timtalet för historia minskats till 2 vtr. I stället förekommer där teknologi 5 vtr. På teknisk studie- kurs läses följaktligen utöver de för samtliga elever gemensamma ämnena matematik (5 vtr), fysik och kemi (4 v-tr vartdera) samt teknologi (5 vtr). Utanför timplanen skall eleverna på tek- nisk studiekurs fullgöra viss praktik (jf-r 9.5.7).
9.114 Timplanen för årskurs 3
Genom denna årskurs skall studierna normalt utom inom den tekniska läro- kursen föras fram till sin avslutning. Differentieringen måste därför bli rela- tivt stark. Det för alla studiekurser ge- mensamma timtalet blir alltså mycket
litet. Dock är i fråga om vissa grupper av studiekurser (t.ex. naturvetenskap— lig och teknisk) det gemensamma tim- talet relativt stort.
För samtliga studiekurser gemensam- ma ämnen är svenska (4 vtr för huma- nistisk och samhällsvetenskaplig, 3 vtr för naturvetenskaplig och ekonomisk samt 2 vtr för teknisk studiekurs), sam- hällskunskap (4,5 vtr för humanistisk studiekurs — utom klassiska varian- ter —- och för samhällsvetenskaplig stu- diekurs, 3,5 vtr för den ekonomiska stu- diekursen, 2,5 vtr för naturvetenskap- lig studiekurs och för de båda klassiska varianterna av humanistisk studiekurs samt 2 vtr för gymnasiets tekniska stu- diekurs), gymnastik (2 vtr för samtliga elever) och timmar till förfogande för speciella uppgifter (2 vtr på de allmän- na studiekurserna, 1,5 för de ekono- miska och tekniska studiekurserna).
911.41 För gymnasiets allmänna stu- diekurser är därutöver följande ämnen gemensamma: ett modernt språk (3 vtr, dock 2 vtr på helklassisk variant och på den naturvetenskapliga studie- kursen), religionskunskap (2,5 vtr utom på den naturvetenskapliga som har 1,5 vtr) samt filosofi (2 vtr). Inom den humanistiska studiekursen läses därutöver ytterligare två moderna språk (vartdera 3 + 1 vtr)1 samt histo- ria (2 vtr). De två klassiska varianterna skiljer sig dock på följande sätt: Båda har latin (7 vtr) och den helklassiska grekiska (4 vtr). Den halvklassiska av- står ett modernt språk och har 1 vte mindre i det andra språket. För att grekiskan skall kunna beredas utrymme måste eleverna på den helklassiska va- rianten inskränka studiet av moderna språk till enbart ett, som endast kan läsas 2 vtr.
Inom den samhällsvetenskapliga stu- diekursen läses utöver för den allmänna
sektorn gemensamma ämnen ett andra modernt språk (3 + 1 vtr), historia (2 vtr) samt matematik (4 vtr).
Inom den naturvetenskapliga studie- kursen läses utöver för den allmänna sektorn gemensamma ämnen matematik (6 vtr), fysik (4 vtr) och biologi (5 vtr).
9.11.4.2 Utöver de ämnen som är gemen- samma för samtliga elever läses av alla elever med ekonomisk studiekurs ett modernt språk (3 + 1 vtr på ekonomisk- språkligt alternativ, 3 vtr på övriga), psykologi (2 vtr) samt rättskunskap (2 vtr), som dock på det ekonomisk- språkliga alternativet kan utbytas mot praktiskt sekreterararbete. Utöver dessa gemensamma ämnen lä- ses följande: Inom det ekonomisk-språkliga alter— nativet ytterligare två moderna språk (3+1 vtr vardera) samt stenografi (4 vtr). Inom de tre övriga ekonomiska alter- nativen gemensamma ämnen är mate- matik (3 vtr) samt företagsekonomi (3 vtr). Dessa tre alternativ skiljer sig från varandra genom att det för vart och ett karaktäristiska äm-net, som tilldelats 7 vtr, är för det kamerala alternativet redovisning, för det distributiva distri— bution samt för det administrativa för- valtning.
911.43 Inom den tekniska lärokursen avslutas de allmänna ämnena i och med årskurs 3. Utöver för samtliga studie- kurser gemensamma ämnen Iäses mate- matik (6 vtr) och fysik (4 vtr). Härtill kommer den första differentieringen i tekniska specialämnen. Tillsammans upptar dessa 12,5 vtr på timplanen för årskurs 3 (se 9.11.6.1, tab. 9 och 10).
1 Beträffande skrivsättet 3+1 se 9.11.4.4.
9.11.4.4 I överensstämmelse med utred— ningens differentieringsmodell har det fackgymnasiala inslaget i svenska och moderna språk förlagts till tredje års- kursen. Andra moderna språk än engelska, franska och tyska skall inom de huma- nistiska (utom klassiska varianter) och samhällsvetenskapliga studiekurserna samt ekonomisk-språkligt alternativ lä- sas under 5 vtr, varvid 1 vte tas från an- nat språk (jfr tab. 7 och 8 i 9.11.6.1). Inom övriga studiekurser och alternativ får dylika språk 3 vtr, dock att de som så önskar och bedöms rå med det kan frivilligt läsa den större kursen (5 vtr). För samtliga årskurser gäller att, då ett ämne förekommer inom olika stu- diekurser, alternativ eller varianter men har samma timtal, kursplanerna är de- samma och att samläsning alltså kan äga rum. Detsamma gäller då (i moder- na språk) timtalet i någon studiekurs (eller alternativ eller variant) i timpla- nen betecknats 3+1, 2+1 eller 3—1. De 3 (2) vtr avser då den kurs som är ob- ligatorisk för elever inom annan studie- kurs. Som framgår av timplanen (se 9.11.6) för tredje årskursen har kärngymnasie- modellen inte helt kunnat förverkligas. Den för samtliga studiekurser gemen- samma kärnan är i årskurs 3 mycket liten. Inom vissa studiekurser är den a andra sidan avsevärd.
9.115. Timplan för årskurs 4 (teknisk lärokurs)
Denna årskurs finns endast inom tek- nisk lärokurs. På timplanen dominerar de tekniska ämnena (29 vtr). Härtill kommer de för samtliga alternativ gemensamma ämnena företagsekonomi (3 vtr) och ergonomi (2 vtr). Timtalet blir sålunda så högt som 34. Motiven till detta höga timtal är följande:
Det är här fråga om ett stadium med fordringar på eleverna snarlika dem
som ställs vid högre utbildningsanstal- ter. De allmänna skäl för minskad ar- betstid som utredningen ovan (9.1.2) anfört äger därför icke samma bärkraft i denna årskurs.
Studierna i årskursen avses bli myc- ket fritt upplagda med arbetsbeting, varigenom det för varje enskild elev schemabundna timtalet kan nedbringas. Elevernas arbete i denna årskurs består vidare i stor utsträckning av indivi- duella konstruktionsuppgifter m.m. som dock i betydande omfattning måste ut- föras i skolan på grund av behovet av speciell utrustning. Eftersom det indivi- duella arbetet och laborationerna upp- tar mycken tid är det berättigat att hålla ett timtal som är högre än i före- gående årskurs.
9.11.6 Timplanen 9.11.6.1 I tabellerna 6—10 sammanfat- tas ti-mplanen för gymnasiet. Av prak- tiska skäl har därvid näraliggande stu- diekurser sammanförts i samma tabeller. Beträffande förkortningarna för studie- kurser och alternativ se 8.6.1.
9.11.6.2 Eleverna i varje årskurs vid ett gymnasium skall delas i klasser efter visst delningstal, vilket utredningen dis- kuterar i 12.7. Om inte antalet ele- ver från viss studiekurs är tillräckligt för att bilda en klass etableras sam- läsning med elever tillhörande annan studiekurs.
9.11.6.3 Delning av klass skall före- komma i följande fall:
a) I årskurs 1 skall klass delas under 1 vte, om elevantalet överstiger 18 (se 12.7) vid undervisning i föl- jande ämnen: svenska, engelska och/eller B-språk, historia och/eller samhällskunskap, fysik och/eller kemi (naturvetenskaplig och teknisk studiekurs), naturvetenskap (huma-
Studiekurs
Svenska ............ 3 Engelska ........... 3 B-språk5i ........... 3 C—språks ........... 4 4 4 Historia ............ 2 Samhällskunskap . . . 3 Matematik ......... 5= 3 5 5 Fysik .............. 2,5 2,5 Kemi .............. 2,5 2,5 Naturvetenskap ..... 5 3: Företagsekonomi. . . . 4 Maskinskrivning . . . . 2 Teknologi .......... 6 Konst— och musik-
historia .......... 1 1 Musik eller teckning . 1 1 Gymnastik ......... 3 Timmar till förfogan—
de ............... 1
Summa 18 16 16 16 16 Summa studiekurs 34 34 34 34
new
b)
c)
Utanför timplanen för Ek 20 tim. kontorsteknik och för Te 2 vtr praktiki skolverkstad. B—språk = språk som elev läst i grundskolan (tyska eller franska). C—språk = nybörjarspråk, nämligen tyska, franska, ryska, spanska, italienska, portu—
gisiska eller finska.
Elev må välja två nybörjarspråk (på teknisk studiekurs ett), som då vartdera får 4 vtr. Fritt val mellan två kurser.
nistisk-samhällsvetenskaplig studie- kurs) samt företagsekonomi (ekono- misk studiekurs). Syftet med denna uppdelning — som sålunda (förekom- mer under genomsnittligt 4 vtr per klass — är, som närmare motive- ras i 10.223, watt lektioner med de- lad klass skall ägnas åt studieteknisk träning (jf-r också läroplanen II: 4.223).
I årskurs 1 delas klass i nybörjar- språk under 1 vte om elevantalet överstiger 18.
Vid laborationer i följande studie- kurser (alternativ), ämnen och års- kurser (åk) delas klass om elevan- talet överstiger 18:
Na och Te: Fysik (0,5 vte i åk 1, 1 vte i åk 2 och 0,5 vte i åk 3) Kemi (0,5 vte i åk 1 och 1 vte i åk 2) Biologi (1,5 vte i åk 3)
Hum, Sh och Ek: .
Naturvetenskap (1 vte för Hum-Sh och 0,5 vte för Ek i åk 1 och 1 vte för Sh i åk 2)
M: Energi (1 vte i åk 4)
Produktion (0,5 vte i åk 3 och 2 vtr i åk 4) Reglerteknik (1 vte i åk 4) Elteknik (0,5 vte i åk 3 och 0,5 vte
i åk 4)
Tabell 7. Timplan för humanistiska och samhällsvetenskapliga studiekurserl. Årskurs 2 och 3
Årskurs 2 Årskurs 3 Summa lärokurs Ämne Studiekurs Studiekurs (inkl. årskurs 1) Båda Hum Sh Båda Hum Sh Svenska .................. 10 Engelska ................. 2+12 2 3 3 9 5— 8 B-språk .................. 3 3+12 ä3+17 10 G—IOE25 C—språk .................. 3 3+ 17 11 7—11 Jämförande språkkunskap. . 3 3 Latin .................... (7)3 (7)5 (14) Grekiska ................. (4)* (4)6 (8) Historia .................. 4 2 8 8 Religionskunskap ......... 2,5 2,5 2,5 Filosofi .................. 2 2 2 Psykologi ................ 2 2 2 Samhällskunskap .......... 3 4,5 10,5 10,5 Matematik ............... 2 4 5 11 Naturvetenskap ........... 2 4 7 9 Konst- och musikhistoria. . . 1 2 2 Musik eller teckning ....... 1 2 2 Gymnastik ............... 3 2 8 8 Timmar till förfogande ..... 1 2 4 4 Summa 24 8 8 19 11 11 96 96 Summa studiekurs 32 32 30 30
1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 mot estetiskt specialämne (teckning, musik eller dramatik) eller socialkunskap (3 vtr i vardera årskurs 2 och 3) erhålles estetisk resp. social variant. 2 Beteckningar 2+1 och 3+ 1 markerar att eleverna under 2 respektive 3 vtr läser samma kurs ! som elever i annan studiekurs eller annat alternativ. Ämnet samläses under dessa timmar. ” Latinläsande (Ha) har ej jämförande språkkunskap och samhällskunskap samt endast 1 vte psykologi. * Grekiska (He) läses av latinläsande elever. De har endast ettdera av B- och C-språken samt endast 2 vtr engelska. 5 Latinläsande elever kan fritt välja att fortsätta två moderna språk med vartdera 3 vtr. Valet kan stå mellan engelska, B-språk och C-språk. De har vidare 2,5 vtr samhällskunskap. Beträffande grekiskläsande se not 6. & Grekiska läses av latinläsande elever. De har endast ett modernt språk (3-1 = 2 vtr) som samläses med andra studiekurser eller alternativ. , 7 I de fall där C-språket i årskurs 3 är annat språk än tyska eller franska erhåller det 5 vtr, annat språk minskas med 1 vte. ]
) I
B: Elt: Byggteknik (1 vte i åk 3) Elektronik (1 vte i åk 4) El' Telekommuniukation (1 vte i åk 4)
Systemteknik (2 vtr i åk 4)
Ellära (1,5 vte i åk 3) Elkraft (1 vte i åk 4) Elmaterial (1 vte i åk 4) Elektronik (1 vte i åk 3) Reglerteknik (1 vte li åk 4)
K: Elk: Organisk kemi (2,5 vtr i åk 3) Elektronik (0,5 vte i åk 4) Biokemi (1 vte i åk 4) Elmaskiner (1 vte i åk 4) Analytisk kemi (7 vtr i åk 4) Elanläggning (1 vte i åk 4) Apparat-teknik (1 vte i åk 4)
Årskurs 3 Summa lärokurs Ämne Årskurs 2 (inkl. årskurs 1) Alla Esp Övriga Esp | Övriga Svenska ........... 3 3 9 9 Engelska .......... 2 3 + 18 9 5—8 B-språk ........... 3 3+1 3 10 6—9 ]21 C-språk ........... 3 3+14 11 7—10 Historia ........... 2 4 4 Psykologi ......... 2 2 2 Samhällskunskap .. 3 3,5 9,5 9,5 Matematik ........ 3/02 3 3 9 Naturvetenskap. . . . 3 3 Företagsekonomi. . . 6 3 10 13 Övriga ekonomiska ämnen .......... 7' 7 Rättskunskap ...... 2 2 2 Praktiskt sekreterar- arbete .......... (2)5 (2) Maskinskrivning . . . 3 5 5 Stenografi ......... 0/32 4 7 Gymnastik ........ 3 2 8 8 Timmar till förfo— gande ........... 1 1,5 3,5 3,5 Summa 32 14 16 16 96 96 Summa studiekurs 30 30
1 Genom utbyte av ett modernt språk i årskurs 2 och 3 (Esp) mot socialkunskap erhålles social variant. * Val mellan matematik och stenografi. Beträffande timtalen 3+1 se tabell 7, not 2.
Kan väljas i stället för rättskunskap.
3 * Beträffande annat C-språk än tyska och franska i årskurs 3 (Esp) se tabell 7, not 7. 5 &
Kameralt alternativ: redovisning. Distributivt alternativ: distribution. Administrativt
alternativ: förvaltning.
(1) Vid konstruktionsövningar m. m. i
följande studiekurser (alternativ), ämnen och årskurser delas klass om elevantalet överstiger 18:
Te: Teknologi (2 vtr i åk 1 och 2 vtr i åk 2)
M: Konstruktion (1 vte i åk 3 och 4 vtr i åk 4) Energi (1 vte i åk 4) Produktion (2 vtr i åk 4) Specialarbete (5 vtr i åk 4)
B: Konstruktion (2 vtr i åk 3, 2 vtr i
åk 4 både Ba och Bh, 2 vtr i åk 4 endast Bh) Planering (1 vte i åk 4 bå-de Ba och Bh, 2 vtr i åk 4 endast Bh) Anläggning (3 vtr i åk 4 endast Ba)
EI: Elmaskiner (1,5 vte i åk 4) Elanläggning (2 vtr i åk 4)
K: Specialarbete (4 vtr i åk 4)
e) I ålk 1 och 2 skall vid undervisning
i teckning delningstalet för under- visningsavdelninvg vara 20 (jfr 9.7.1.2).
Årskurs 2 Årskurs 3 Årskurs4 Summa lärokurs Ämne Studiekurs Studiekurs Såudie- (Inkl' årskurs 1) urs Båda Na Te1 Båda Na Te1 Te Na Te Svenska ............ 3 3 2 9 8 Engelska ........... 2 5—7 5 B-språk ............ % 3 3= ) 2 3—8]17 6 C-språk ............ 4—9 Historia ............ 4 2 6 4 Religionskunskap . . . 1,5 1,5 Filosofi ............ 2 2 Psykologi .......... 1 23 1 2 Samhällskunskap. . . . 2,5 2 5,5 5 Matematik ......... 5 6 16 16 Fysik .............. 4 4 . 10,5 10,5 Kemi .............. 4 6,5 6,5 Biologi ............. 5 5 Teknologi .......... 5 11 Övriga tekn. läroäm- nen' ............. 12,5 29 41,5 Företagsekonomi . . . . 3 3 Konst- och musik- historia .......... 1 2 Musik eller teckning . 1 2 Gymnastik ......... 3 2 8 8 Timmar till förfogan- de ............... 1 2 1,5 4 3,5 Summa 22 10 10 12 18 18 34 96 130 Summa studiekurs 32 32 30 30 34
1 Utanför timplanen 2 vtr praktik i skolverkstad i årskurs 2 samt 10 tim. arbetsstudier
' årskurs 3.
' Kan vara C-språk (om eleven valt C-språk i årskurs 1. Jfr tabell 6 not 2). 3 Ergonomi. * Se tabell 10 a)—d).
Tabell 10. Tekniska läroämnen i årskurs 3
a) Maskintekniskt alternativ
och 4
Åmne Årsäurs Årskurs Summa Konstruktion ........ 5,5 5,5 11 Energi .............. 2 5 7 Produktion .......... 3 7,5 10,5 Reglerteknik ......... 4 4 Elteknik ............ 2 2 4 Specialarbete ........ 5 5
Summa
b) Byggtekniska alternativ
Årskurs Årskurs 4 Summa Ämne 3 Båda Ba Bh Ba Bh Byggteknik .................... 4 2 6 6 Konstruktion .................. 6 7,5 4 13,5 17,5 Produktion .................... 5 5 5 Planering ..................... 3 3 3 6 Anläggning .................... 9 2 9 2 Geodesi ....................... 1 _l 1 1 VVS .......................... 1 1 1 Maskinteknik .................. 1,5 1,5 1,5 Elteknik ...................... 1,5 1,5 1,5 Summa 12,5 20 9 9 41,5 41,5 1 Fyra dagars fältmätövningar vid höstterminens början. c) Eltekniska alternativ Årskurs 4 Summa Ämne Årskurs Båda Elk Elt Elk Elt Ellära ........................ 7 7 7 Elmaterial ..................... 3 3 3 Elektronik .................... 3,5 4 6 7,5 9,5 Reglerteknik ...... . ........... 4,5 4,5 4,5 Telekommunikation ............ 7 7 Systemteknik .................. 4,5 4,5 Elmaskiner .................... 7,5 7,5 Elanläggning .................. 10 10 Elkraft ....................... 4 4 Maskinteknik .................. 2 2 2 Summa 12,5 7,5 21,5 21,5 41,5 41,5 d) Kemitekniskt alternativ Ämne Årsärurs Årskurs Summa Fysikalisk kemi ..... 4,5 4,5 Organisk kemi ....... 6 6 Biokemi ............. 3 3 Analytisk kemi ....... 11 1 1 Apparatteknik ....... 7 7 Teknisk kemi ........ 4 4 Elteknik ............ 2 2 Specialarbete ........ 4 4 Summa 12,5 29 41,5
9.11.6.4 I konst- och musikhistoria sam- manslås två klasser till en undervis- ningsavdelning på sätt utredningen dis- kuterar i 9.7.1.2.
9.11.7. Antal samtidigt lasta ämnen
Det har ofta framförts kritik mot äm- nessplittringen på gymnasiet. Svaren på enkäten bla-nd abiturienterna i Vägen genom gymnasiet ( SOU 1963:15 , kap. 16 och 17) visar att 65 % av abiturien- terna sknlle föredra att läsa ett ämne koncentrerat under en kortare period. 32 % skulle vilja att varje dags schema upptoge bara ett eller ett par ämnen.
Utredningen har därför, som framgår av 9.1.4, strävat efter att nedbringa an- talet samtidigt lästa ämnen. I 10.2.5 utvecklas denna fråga ytterligare, me- dan i förevarande sammanhang endast summeras hur långt utredningen vid timplanekonstruktionen kunnat minska ämnessplittringen. Genom att ämnen med ett timtal under 3 vtr koncentreras till ena halvan av läsåret (se 10.251), där så är möjligt, kan antalet samtidigt lästa ämnen minskas ytterligare. Följan- de ämnen bör enligt gymnasieutredning- ens mening obligatoriskt koncentreras till ena hälften av läsåret:
Årskurs 1: Historia. Årskurs 2: Historiekursen om 2 vtr
(He, Ha, Na) och om 2 vtr (Hum, Sh), matematik om 2 vtr (Sh) samt kursen i naturvetenskap om 2 vtr (Hum).
Årskurs 3: Historiekursen om 2 vtr (Hum och Sh), religionskunskap, filo- sofi, psykologi och samhällskunskap om 2,5 vtr och 2 vtr (He, Ha, Na, Te), rättskunskap, energi, elteknik om 2 vtr (M och K), geodesi, maskinteknik om 2 vtr (El) och 1,5 vtr (B).
Årskurs 4: Elteknik 2 vtr (M) och 1,5 vte (B), byggteknik 2 vtr, VVS 1 vte och anläggning 2 vtr (Bh).
Därutöver bör koncentration företas i den utsträckning som pedagogiska skäl motiverar och tjänstgöringsförhål- landen medger.
Teckning förlägges till dubbeltim- mar i såväl årskurs 1 som 2.
En jämförelse mellan utredningens läroplansförslag samt tidigare läropla- ner och läroplansförslag i fråga om an- talet samtidigt lästa ämnen är här av intresse. En sammanställning har gjorts i tabell 11.
Jämförelser angående antalet samti- digt lästa ämnen är _— liksom jämförel- ser i fråga om timtalen _— vanskliga. Detta sammanhänger dels med de olika differentieringsprinciper som används vid olika tillfällen, dels med frågan i vilken utsträckning koncentrationsåt-
(Te och Ek), psykologikursen om 1 vte gärder inom läsåret tillämpas. Sist- Tabell 11. Antalet samtidigt lästa ämnen i vissa gymnasier Åk 1 Åk 2 Åk 3 Försöks gymnasiet .......... 9 1 111 9 1 0 9 10 3-årigt handelsgymnasium (1961) .................. 9 11 9 10 1946 års skolkommzs förslag1 8 10 8 9 7 1940 års skolutrednzs förslag11 8 10 8 9 10 9 10 1933 års läroverksstadga. . . . 8 10 7 8 8 Gymnasieutredningens förslag 8 9 10 6 7 8 6 7
1 Ej förslaget om horisontellt kluvet gymnasium. " Timplan B, 3-årigt gymnasium. " Siffra i fetstil markerar det i varje årskurs vanligaste talet eller talen.
nämnda förhållande har beaktats vid redovisningen i ovanstående tabell a-v gymnasieutredningens förslag i vilken den obligatoriska koncentrationen har medräknats. Vid redovisningen för för— söksgymnasiet har koncentrationen be- aktats på så sätt att orienteringskurser- na antagits koncentrerade. Vidare har de estetiska ämnena inte kunnat med- tagas i tabellen, emedan inte all-a tim- pla-neförslag är fullständiga i detta »av- seende. Ämnenas karaktär klan måhända f.ö. motivera att de ej medräknats.
En annan svårighet ligger däri att samma läroplan innehåller olika antal ämnen på skilda studiegångar. Ett för- sök har gjorts att i tabellen markera det eller de tal som är vanligast.
Som framgår av tabellen är den av gymnasieutredningen föreslagna timpla- nen i regel i varje årskurs något fördel- aktigare i jämförelse med tidigare tim— planer och timplaneförslag när det gäl- ler ämneskoncentration.
9.12. Studievägar genom gymnasiet
Gymnasieutredningen fäster stort avse- ende vid att det nya gymnasiet blir så- dant att valet av en viss studiekurs i en årskurs dnte definitivt binder valet av studiekurs i den följande årskursen. Även om varje studiekurs har en eller flera fortsättningar, som måste beteck- nas som den eller de naturligaste, bör även andra fortsättningar kunna väljas. Som närmare utvecklats framför allt i kapitel 7 är det särskilt angeläget att övergången från årskurs 1 till 2 kan ske till flera olika studiekurser. Den läro- plan som gymnasieutredningen föresla— git ger avsevärda möjligheter i de be— rörda hänseenden—a. I det följande skall utredningen närmare diskutera dessa möjligheter.
9.12.1. Övergång från årskurs 1 till årskurs 2
De fyra från varandra något avvikande studiekurserna i årskurs 1 — den hu- manistisk—samhällsvetenskapliga (Hum- Sh), den ekonomiska (Ek), den natur- vetenskapliga (Na) och den tekniska (Te) — har i årskurs 2 sina naturli- gaste fortsättningar i studiekurserna med samma namn varvid Hum-Sh sva- rar mot vilken som helst av Hum eller Sh. Elever som genomgått årskurs 1 kan emellertid utan eller med begränsade kompletteringar fortsätta i årskurs 2 även i andra studiekurser.
Principiellt kan därvid två slag av kompletteringar tänkas. Vissa sådana kan vara nödvändiga för att studierna i årskurs 2 överhuvudtaget skall kunna bedrivas. Exempelvis kan man inte efter att ha genomgått Ek i årskurs 1 fort- sätta på Sh i årskurs 2 utan en viss komplettering av matematikkursen. And— ra kompletteringar är sådana som en elev borde göra om han eller hon efter slutade gymnasiestudier skulle ha genomgått exakt samma lärokurs som de kamrater som följt den naturligaste studievägen. Dessa kompletteringar är däremot inte nödvändiga för att följa studierna i den nya studiekursen eller försvårar i varje fall ej dessa studier. Gymnasieutredningen är av den upp- fattningen att endast det förra slaget av kompletteringar behöver krävas av ele- verna. Några fall som möjligen kan sy- nas mera tveksamma diskuteras i det följande.
9.12.1.1 Elever från den ekonomiska studiekursen bör utan komplettering kunna övergå till den humanistiska stu- diekursen trots att de saknar estetiska ämnen och har mindre kurs i natur- vetenskap och matematik. För övergång till den samhällsvetenskapliga studie- kursen måste däremot smärre kom-
pletteringar göras i matematik. De skill- nader som då kvarstår —— eleverna sak- nar estetiska ämnen och har mindre kurs i naturvetenskap i stället för den större som läses inom Hum—Sh —— bör inte hindra en övergång till Sh.
91212 Elever från humanistisk-sam- hällsvetenskaplig studiekurs kan över- gå till ekonomisk studiekurs efter kom- plettering av företagsekonomi (4 vtr). De saknar då kursen i maskinskrivning (2 vtr). De bör därför beredas tillfälle börja maskinskrivningen i årskurs 2. I ett ämne av denna typ spelar den in— dividuella övningen den helt domine- rande rollen. Det blir därför inte avse— värda olägenheter att i årskurs 2 i ma— skinskrivning även bereda plats för ny- börjare. Från Hum-Sh kan övergång också ske till den naturvetenskapliga studiegång- en. Om elev har den större kursen (: Na och Te) i matematik i årskurs 1 är skillnaden endast avvikande kursom- fång i fysik och kemi. Inom Hum-Sh har eleverna läst ämnet naturvetenskap. De måste därför komplettera så att de når upp till fysik- respektive kemikur- serna på Na. Om de däremot har en- dast den mindre kursen i matematik, som kan väljas på Hum-Sh, krävs yt- terligare komplettering.
91213 övergång från naturvetenskap- lig studiekurs till humanistisk och sam- hällsvetenskaplig studiekurs kan accep- teras utan kompletteringar.
övergång till Ek kan ske på samma villkor som för elever från Hum-Sh. Kursen i företagsekonomi (4 vtr) får alltså kompletteras.
övergång till teknisk studiekurs är något svårare. Den kräver en komplet- tering av kursen i teknologi (6 vtr), vilken torde förutsätta sommarstudier och viss stödundervisning. En elev som
på detta sätt går över från Na till Te har till skillnad från gymnasister, som i årskurs 1 gått teknisk studiekurs, yt- terligare ett modernt språk, vilket måste betraktas som en styrka. Han saknar den praktik för den tekniska studiekur- sen som ligger under läsåret. Detta bör emellertid inte utgöra något hinder för hans övergång.
91214 För övergång från teknisk stu- diekurs till naturvetenskaplig studie- kurs fattas ett språk, som emellertid vissa elever på naturvetenskaplig läro- kurs avslutar i och med första årskur- sen. När en elev, som gått Te i årskurs 1 och sedan övergått till Na, avslutat sina gymnasiestudier har han eller hon sålunda ett språk mindre än sina kam- rater på Na. Skillnaden motsvarar dock endast ett års studier och eleven har i varje fall haft något mera omfattande språkstudier än eleverna på Te. Enligt 9.223 skall dessa senare vara behöriga till högre studier. Detsamma bör då gälla den nämnde eleven på Na. Gym- nasieutredningen anser sålunda inte att någon komplettering av det tredje språ- ket bör krävas. Utredningen vill i detta sammanhang fö-ronda att elever i årskurs 2 inom teknisk studiekurs får viss möjlig- het :att läsa ett tredje språk. Det skulle i så fall gälla en nybörjarkurs motsvarande den som ges i årskurs 1 för gymnasiets övriga sektorer. Denna nybörjarkurs skulle då kunna utnyttjas av dem som från teknisk studiekurs önskar byta till naturvetenskaplig stu- die-kurs. Ämnet bör vara frivilligt och om möjligt bör samläsning ske med grupp som studerar nybörjarspråk i årskurs 1. Om detta är svårt att ordna bör efter särskilt medgivande av läns- skolnämnden skolan få anordna sär- skild undervisning i nybörjarspråket för elever som i årskurs 2 tillhör eller
i årskurs 2 tillhört teknisk studiekurs, om tillräckligt antal elever anmäler sig.
Att elev som övergår till annan läro- kurs från den tekniska saknar estetiska ämnen bör inte medföra krav på kom- plettering.
91215 Beträffande övergång till tek- nisk studiekurs nämndes ovan att sådan var 'möjlig från naturvetenskaplig med vissa kompletteringar. Från övriga stu— diekurser är det däremot väsentligt svårare att gå över till den tekniska. övergång från ekonomisk studiekurs till teknisk kräver mycket omfattande kom- pletteringar. Detta är en följd av den visserligen i och för sig svaga differentieringen i årskurs 1. Å andra sidan är elevintres- sena här ett stöd för utredningens för- slag. Såsom visats i kapitel 4 är det nämligen mycket ovanligt att elever som vill till gymnasiet söker både han- delsgymnasium och tekniskt gymna- sium. De två elevkategorier som rekry- terar dessa båda gymnasieformer är av nästan helt olika karaktär i fråga om intresseinriktning. Även övergång från ekonomisk stu- diekurs till naturvetenskaplig kräver betydande kompletteringar.
91216 I fig. 1 illustreras de vägar som från årskurs 1 leder till årskurs 2. De grova pilarna visar de naturligaste fortsättningarna från första årskursens studiekurser till andra årskursens. De smala pilarna utan text Visar hur en elev därutöver kan gå utan att kom— plettering erfordras. De smala pilarna med text slutligen visar sådana över- gångar som kan ske utan mera krävan— de kompletteringar. I pilarna har an— givits vilka kompletteringar som be- hövs.
9.l2.2 Övergång från årskurs 2 till årskurs 3
912,21 Förhållandena vid denna över- gång varierar från den ena lärokursen till den andra.
I årskurs 2 är de tekniska, naturveten- skapliga och samhällsvetenskapliga stu- diekurserna odifferentierade. Detta gäl- ler för de två sistnämnda också i års- kurs 3 medan där den tekniska har fyra alternativ. Det finns sålunda fyra natur- liga fortsättningar från Te i årskurs 2 till Te i årskurs 3 medan Nta och Sh endast har en vardera.
Förhållandena inom den ekonomiska lärokursen påminner om dem inom den tekniska. Från Ek i årskurs 2 finns så- lunda fyra naturliga fortsättningar till
Figur]. Vägar från årskurs 1 i gymnasiet till olika studiekurser i årskurs 2
Te J Årskurs 2
ål Årskurs !
Ek i årskurs 3. Den skillnaden förelig- ger dock att ekonomisk-språkligt alter- nativ bygger på val av stenografi i års- kurs 2 medan kameralt, distributivt och administrativt alternativ bygger på ma- tematiken i årskurs 2.
Inom den humanistiska lärokursen är förhållandena såtillvida avvikande att redan i årskurs 2 finns två starkt av- vikande klassiska varianter. Denna dif- ferentiering redan i årskurs 2 minskar givetvis övergångsmöjligheterna till års- kurs 3.
I det följande diskuteras mer i detalj möjliga växlingar av lärokurs mellan årskurs 2 och 3.
91222 Övergång från helklassisk va- riant till halvklassisk kräver komplet- tering med ett tredje modernt språk (3 vtr). Att elev haft 2 i stället för 3 vtr i engelska bör inte utgöra hinder för övergång. övergång till den humanistiska nor- malstudiekursen är väsentligt svårare. Förutom komplettering av det tredje moderna språket krävs nämligen kom- plettering i samhällskunskap (3 vtr). På denna studiekurs läses & årskurs 2 jämförande språkkunskap i stället för latin. Detta förhållande bör emellertid inte utgöra hinder för övergång, ej hel— ler att psykologi lästs med blott 1 vte. övergång från halvklassisk variant till huvudstudiekursen kräver endast kompletteringar i samhällskunskap (3 vtr). Kursen i latin får i så fall anses ersätta kursen i jämförande språkkun- skap. Ej heller här bör den mindre kursen i psykologi utgöra hinder. Övergång från halvklassisk variant till helklassisk kräver komplettering av grekiska (4 vtr).
91223 övergång från humanistisk stu- diekurs till den helklassiska varianten kräver komplettering i grekiska (4 vtr)
och i latin, d.v.s. sammantaget bety- dande kompletteringar. Övergång till halvklassisk variant är lättare. Därvid krävs komplettering av latin (7 vtr).
Övergång till samhällsvetenskaplig studiekurs kräver komplettering av ma- tematiken (2 vtr i årskurs 2). Någon komplettering av kursen i naturveten- skap från mindre till större kurs (4 i stället för 2 vtr) bör inte krävas."
övergång till ekonomisk studiekurs är däremot svår eftersom komplettering krävs av företagsekonomi (4 vtr i års— kurs 1 och 6 vtr i årskurs 2) och steno- grafi eller matematik (3 vtr i årskurs 2). Eventuellt kan komplettering av stenografi ske individuellt inom års- kurs 3.
91224 övergång från den samhälls- vetenskapliga studiekursen till humanis- tisk är möjlig utan komplettering. Krav på komplettering av jämförande språk- kunskap synes inte behöva uppställas. Skillnaden mellan kurserna i engelska behöver inte heller utgöra något hinder för övergången. För övergång till eko- nomisk studiekurs gäller vad ovan sagts om övergång från humanistisk studie- kurs utom att matematik ej behöver kompletteras.
91225 Från ekonomisk studiekurs är övergång till humanistisk och samhälls- vetenskaplig studiekurs möjlig efter föl. jande kompletteringar: Till humanistisk studiekurs: historia Till samhällsvetenskaplig studiekurs: historia och matematik (i varje fall för elever, som i årskurs 2 läst stenografi i stället för matematik).
91226 Övergång från naturvetenskap- lig studiekurs till samhällsvetenskaplig bör endast kräva komplettering i sam-
hällskunskap (3 vtr). Att eleven läst ett språk mindre, psykologi 1 vte 'i stället för 2 samt fysik och kemi i stället för naturvetenskap uppväges av de mera omfattande studierna i matematik, fysik och kemi.
91227 Från teknisk studiekurs bör för övergång till naturvetenskaplig stu- diekurs ingen komplettering kräv-as. Motiveringen är i huvudsak densamma som vid mot-svarande över-gång från årskurs 1 till 2.
9.123 Allmänna synpunkter De kompletteringar som krävs för byte av studiekurs vid övergång från årskurs 2 till 3 kan för elever som medges läsa frivilliga ämnen bortfalla helt. För dessa kategorier elever blir alltså valet av studiekurs i tredje årskursen mycket fritt. Även på annat sätt kan övergångs- möjligheterna underlättas. Elev som får och vill i högre årskurs välja mindre studiekurs på det sätt gymnasieutred— ningen närmare utvecklar i kapitel 11 och 13 kan nämligen utelämna ämne, för vilket han genom byte av studiekurs saknar förkunskaper. Detta ämne kan sedan inhämtas efter årskurs 3 (se kap. 11).
9.13. Frivilliga ämnen
9.13.1 Utökad studiekurs
91311 Som utredningen anfört i 9.123 bör elever som är så framgångs- rika i sina studier att de orkar med ytterligare arbetsbelastning erbjudas möjlighet att utöka sitt studieprogram genom att i andra och tredje årskurser— na frivilligt studera ytterligare ämnen. Det totala timtalet i dessa årskurser är beräknat så att de frivilliga studierna skall kunna omfatta i varje fall tre åt
fyra veckotimmar. Något principiellt hinder att enstaka elever tillåts ta ytter- ligare en eller annan veckotimme bör ej föreligga även om schematekniska svårigheter kan uppträda. Gymnasieut- redningen vill i detta sammanhang framhålla att skolan bör vara relativt obunden av formella betraktelsesätt, då man prövar möjligheterna att tillåta en framgångsrik elev att frivilligt studera ett eller flera ämnen. Kan han exem- pelvis deltaga i tre av fyra lektioner bör så få ske.
91312 De ämnen som bör få väljas fri- villigt är sådana som förekommer på annan studiekurs än den eleven tillhör. Genom denna anordning kan eleverna dels allmänt bredda sin kompetens, dels komplettera sin ämnesuppsättning så att de får större valmöjligheter vid flytt- ning till högre årskurs och efter av- slutade studier. I första hand bör den som frivilligt läser ett ämne placeras tillsammans med den klass eller grupp vilken har ämnet som reguljärt ämne i sin studie- kurs. Sknlle emellertid plats ej kunna beredas i sådan klass eller grupp bör, om elevantalet överskrider det allmän- na delningstalet för klass, en särskild grupp få bildas i ämnet. I princip bör eleverna få välja fritt bland ämnen i annan studiekurs (alter- nativ eller variant). Av praktiska skäl kommer emellertid i regel inte alla önskemål att kunna tillgodoses. Vid avgörandet om vilken frivillig undervisning som i första hand skall tillhandahållas bör elevmajoritetens önskningar så långt detta är möjligt fälla avgörandet. Läroplanen är emeli lertid _— såsom i det föregående fram- hållits — så konstruerad att på de olika lärokurserna vissa ämnen bör ges pri- oritet vid frivillig undervisning. Detta gäller
på teknisk lärokurs: modernt språk i årskurserna 2 och 3 (även enligt kursplanerna för årskurs 1 och 2), religionskunskap i årskurs 3 samt biologi i årskurs 3 eller na- turvetenskap i årskurs 2, på naturvetenskaplig lärokurs: modernt språk i årskurserna 2 och 3 samt samhällskunskap i årskurserna 2 och 3, på samhällsvetenskaplig lärokurs: ma— tematik (enligt fordringarna för naturvetenskaplig och teknisk lä- rokurs) i årskurserna 2 och 3, på ekonomisk lärokurs: stenografi eller
matematik (det senare enligt ford- ringarna för ekonomisk lärokurs) i årskurserna 2 och 3, religions- kunskap i årskurs 3, samt ett mo- dernt språk i årskurs 3 på annat alternativ än det ekonomisk- språkliga, på humanistisk lärokurs: matematik
(enligt fordringarna för samhälls- vetenskaplig eller ekonomisk lä- rokurs) i årskurserna 2 och 3. Gymnasieutredningen vill vidare er- inna om de estetiska och sociala varian- terna av samhällsvetenskaplig och hu- manistisk lärokurs. Dessa varianter bör i årskurserna 2 och 3 kunna väljas fri- villigt av elever på samtliga lärokurser. Därutöver bör eleverna i första årskur— sen, såvida de inte läser två nybörjar- språk och sålunda redan har 35 vtr, kunna erbjudas möjlighet att tillvälja 1 vte estetiska ämnen. De som redan valt musik skall därvid delta i teckning och omvänt.
91313 Som ovan nämnts kan för ele- 'ver som medgivits utökad studiekurs möjligheterna ökas att vid flyttning till högre årskurs övergå till annan studie- kurs. Exempelvis skulle, såsom framgår av 9.12, en elev på den humanistiska studiekursen vid flyttning till årskurs 3
kunna välja den samhällsvetenskapliga studiekursen, om han i årskurs 2 till- valt matematik. Hans kompetens skulle då vara densamma som om han i års- kurs 2 gått på samhällsvetenskaplig stu- diekurs med undantag för att han en- dast läst en mindre kurs i naturveten- skap (2 i stället för 4 vtr).
9.132 Frivillig undervisning utanför schemat Enligt för allmänt gymnasium gällande regler kan som frivilliga ämnen utanför schemat förekomma instrumentalmusik, körsång, teckning och dramatik. Vid fackgymnasierna finns ingen motsva- righet härtill. Tiden för instrumentalmusik beräk- nas så att för varje fullbordat 50-ta] elever vid en skola beviljas en vecko- timme. För den frivilliga körsången be- räknas f.n. en veckotimme för varje fullt 50—tal av det sammanlagda antalet kördeltagare. För frivillig teckning till— delas en veckotimme för varje skola och för dramatik disponeras för hela landet sammanlagt 16 vtr. Gymnasieutredningen föreslår att instrumentalmusik, körsång, teckning och dramatik skall få finnas som frivil- liga ämnen utanför schemat i hela gym- nasiet, sålunda även i de fackgymna— siala lärokurserna. I fråga om timtilldelningen föreslår utredningen beträffande instrumental- musi-ken 1 vte »för varje fullbordat 30- tal elever, varigenom även ensemble- grupper i .instrumential- och vokalmu— sik lätta-re kan beredas plats, beträf— fande körsängen en veckotimme för varje påbörjat 50-tal deltagare samt för teckning 1 vt—e för varje fullbordat 30-tval deltagare. I fråga om timtilldelningen .för dramatik 'bör det ankomma på skol— överstyrelsen att i varje särskilt fall fördela behövligt antal timmar. Det för hela gymnasiet disponibla antalet tim- mar bör icke vara maximerat.
Därutöver föreslås gymnastik som fri- villigt ämne rutanför schemat. Det synes angeläget att den möjligheten står öppen främst med tanke på eleverna i års- kurs 4 av teknisk lärokurs, där ämnet ej förekommer på schemat. De övriga elever som vill utnyttja en sådan möj- lighet torde i stor utsträckning göra det för att få sakkunniga träningsråd och handledning. Under sådana för- hållanden är avdelningens storlek av liten betydelse. Gymnasieutredningen föreslår därför en timtilldelning av 1 vte per skolenhet.
9.133 Medgivande att läsa frivilligt ämne
Gymnasieutredningen föreslår (se för- slag till ändring av skolstadgan 12 kap. 17 5) att elev senast den 1 april skall till rektor anmäla vilken studiekurs (al- ternativ eller variant) han önskar följa i nästa årskurs. Samtidigt skall önske- mål om att få läsa frivilliga ämnen framställas.
Det bör ankomma på rektor att efter hörande av klasskonferensen bestämma om en elev kan anses rå med utökad studiekurs och,—om så anses vara fallet, vilket eller vilka ämnen han skall få välja.
9.14. Påbyggnadskurser
9.14.l Inledning
Gymnasieutredningen har under 8.3.7 och 8.4.7 rent principiellt diskuterat frågan om frivilliga kurser som påbygg- nad på de ekonomiska respektive tek- niska lärokurserna. Härvid anförde ut- redningen att den ej fann skäl att nu framlägga förslag om sådana kurser be- träffande den ekonomiska sektorn in- nan närmare erfarenheter om den nu- varande differentieringen vid handels-
gymnasiet vunnits. Med hänsyn till bl. a. de erfarenheter som sedan läsåret 1957/ 58 erhållits beträffande påbyggnadskur- ser vid tekniskt gymnasium förordade utredningen att sådana kurser anordna- des som påbyggnad på de olika läro- kurserna inom gymnasiets tekniska sek- tor.
9.14.2. Exempel på tekniska påbyggnadskurser
Utredningen kommer att i det följande ge exempel på några enligt utredning- ens uppfattning önskvärda tekniska på- byggnadskurser samt en kort kommen- tar till innehållet i varje kurs. Kurserna beräknas i allmänhet komma att om- fatta högst 600 timmar (motsvarande heltidsundervisning en termin). Kur— serna grupperas efter det alternativ av den tekniska lärokursen som de skall
bygga på.
91421 Maskintekniska påbyggnadskur- ser. a) Konstruktörskurs inom maskin- industrin. Som förebild kan tjäna Sve— riges mekanförbunds konstruktörskurs. Avsikten med kursen är att den skall ge inblick i de flesta frågor, som möter en konstruktör på arbetsplatsen, mo— derna konstruktionsprinciper, material- frågor belysta från olika synpunkter, standardisering i vidare bemärkelse, samspelet mellan kund, konstruktör och tillverkare, synpunkter på konstruktio— nen ur ekonomiska, funktionella, ergo- nomiska och tillverkningsmässiga as- pekter.
b) Konstruktörskurser speciellt av- sedda för vissa områden, exempelvis varvsindustri, flygindustri, textil- och konfektionsindustri och kemisk indu- stri. Målet för dessa är att ge ovan- nämnda kunskaper med speciell inrikt- ning på de olika områdena.
c) Kurs för produktionsingenjörer inom maskinindustrin. Kursen skulle
vara avsedd för dem som inom maskin- industrin tänker ägna sig åt arbetsstu- dier, metodstudier, planering, arbets— ledning och kontroll. Uppläggningen av kursen bör vara sådan, att den ger in- blick i samtliga ovannämnda arbets— områden. En ytterligare specialisering kan ske genom industrins egna organ.
d) Kurs i gjuteriteknik med i huvud- sak det innehåll i ämnet som nu finns vid den gjuteritekniska linjen i Jön- köping.
e) Kurs i träbearbetning. Ett fördju— pat studium i träets egenskaper samt i de förträbearbetning speciella produk— tionsproblemen.
f) Kurs för driftingenjörer vid ener- gitekniska anläggningar. Kursen skulle omfatta teoretisk behandling av frågor, som rör ångkraft-, värme-, pump- och vattenturbinanläggningar, varvid spe- ciell vikt skall fästas vid praktiska driftproblem vid sådana anläggningar.
g) Kurs i underhålls— och anlägg- ningsteknik. Kursen skulle avse att ut- bilda ingenjörer, som skall ha ansvaret för underhåll och drift av maskinell utrustning inom olika branscher såsom kommunikationsföretag, byggnadsverk— samhet, kemisk-teknisk industri, gruvor och järnverk, mekanisk verkstadsindu- stri, skogshantering etc. Projektering av förslag inom dessa områden kräver ingenjörer med insikter ti planering av kommunikationer och materialhante- ring, varför även denna sida av ut- bildningen bör tillgodoses inom [kursens ram.
h) Olika kurser för beräkningsingen— jörer, exempelvis en mer allmän kurs för sådana ingenjörer inom maskinin— dustrin eller mer speciella sådana kur- ser, exempelvis :inom VVS-facket eller i reglerings- och automnatiserin-gsteknik.
i) Kurs i materialteknik med den in- riktning som närmare diskuteras under 8.4.5.2.
9.1/1.22 Byggtekniska påbyggnadskur- ser. a) Mätningsteknik. Om kursen skall kunna ge de mätningstekniska kunska- per, som erhålles vid nuvarande mät- ningstekniska specialkurs i Härnösand, torde den böra omfatta ca 1 200 timmar (två terminer). Det bör dock kunna vara möjligt att, om behov därav anses föreligga, kunna ge en meningsfull till ca 600 timmar förkortad sådan kurs.
b) Trafik- och stadsplaneteknik.
c) Arkitektur. Kursen skulle ha till ändamål att utbilda medarbetare med ingenjörsutbildning för arkitektkontor.
d) VVS-teknik med i stort sett sam- ma mål som nuvarande värme- och sa- nitetslinje vid tekniska gymnasiet i Gö- teborg.
914.23 Eltekniska påbyggnadskurser. a) Kurser i pulsleknik, autoteleteknik, digitala system och reglerteknik med i stort sett den uppläggning motsvaran- de kurser haft.
b) Produktionsteknik för elingenjö- rer med utbildning i produktionsplane- ring, —rationalisering och -metoder inom elindustrin. Kurserna bör vara olika för elkraft- och teleingenjörer.
c) Mikrovågteknik med ändamål att utbilda utvecklingsingenjörer för större mikrovågtekniska system, såsom radar och TV.
d) Elektriska drivsystem med ända- mål att ge en fördjupad utbildning, in— riktad på samordning av elmaskintek- niska och anläggningstekniska problem rörande elektriska drivsystem inom oli- ka slag av elanläggningar samt styr- nings- och regleringsproblem i sådana system.
e) Elkraftekonomi. Kursen skulle ge fördjupade ekonomiska aspekter på el- kraftöverföring, -distrihution och -för- säljning. Statistik och statistisk bear- betning för projektering bör bl. a. ingå.
9.1/;.2.4 Kemitekniska påbyggnadskur- ser. a) Träkemi och cellulosateknik med i stort sett samma inriktning som nuvarande cellulosatekniska linje vid tekniska gymnasiet i Härnösand.
b) Pappersteknik och grafisk teknik. Kursen skulle i stort sett meddela kun— skaper i förbehandling av olika massa- typer, pappersformställning, olika pap- perstyper, grafisk teknik vid tryckning på papper.
c) Polymera material. Kursen skulle omfatta en utvidgning av motsvarande moment inom ämnena organisk kemi och teknisk kemi i den reguljära kemi— tekniska lärokursen.
d) Bioteknik och mikrobiologi. Den- na kurs skulle i allt väsentligt bygga på det nya ämnet biokemi. Lärostoffet bör inriktas på industriella tillämpningar (bioteknik) och mikrobiologi.
e) Textilkemi och textilteknik. Kur- sen skulle ansluta till motsvarande mo— ment i ämnena organisk kemi och tek- nisk kemi. Vid detaljutformningen kan man få ledning av innehållet i de spe— ciella fackämnena på nuvarande textil— tekniska linje.
f) Materialteknik med den inriktning som berörts under 8.4.5.2.
g) Kemisk processteknik. Kursen skulle inriktas på produktionsproble- men inom svensk kemisk industri och närmast utvidga kunskaperna i teknisk kemi och apparatteknik. Den kan även inriktas mot en viss grupp av industri- er och metoder. Så t. ex. är en metallur— giskt inriktad kurs tänkbar.
914.243 Följande påbyggnadskurser kan bygga på samtliga tekniska alternativ:
a) Kurs i ergonomi för att tillfreds- ställa det stigande kravet från olika områden på personal med insikt i ergo- nomiska frågor.
b) Merkantila kurser. För de många ingenjörer som-tänker ägna sig åt in-
köp, försäljning, administration m.m. kan merkantila påbyggnadskurser på en till två ter-miner anordnas. För de merkantila kurser, där språk ingår till väsentlig del, behövs antagligen två ter- miner. För de rent merkantila ämnena bör en enterminskurs vara tillfyllest.
91426 Gymnasieutredningen vill slut- ligen framhålla, att denna uppräkning av vissa kurser endast får betraktas som en exemplifiering utan anspråk på fullständighet. Som utredningen tidi- gare nämnt torde man höra räkna med att påbyggnadskurserna kommer att i viss utsträckning ersätta de linjer som enligt 8.4.3.7 föreslås icke längre skola ingå i gymnasiets reguljära tekniska utbildning.
9.15. Specialundervisning
Skolstadgans bestämmelser angående specialundervisning avser enbart grund— skolan. Undervisningen anordnas i spe— cialklass jämsides med vanlig undervis- ning (särskild specialundervisning). Därutöver kan särskild undervisning anordnas.
Specialklass är, när det gäller normalbe- gåvade barn, avsedd för elever som är be— häftade med sjukdomar eller handikapp som medför svårigheter att följa under- visningen, t. ex. svår vanförhet, höggradiga hörsel- eller syndefekter eller sjukdomar som verkar så kraftnedsättande att elever- na inte orkar följa den vanliga undervis- ningen.
Särskild speeialundervisning anordnas i sådana fall där antalet elever är otillräckligt för bildande av specialklasser och i de fall där särskild specialundervisning bedömes vara en lämpligare arbetsform än samman- förande av eleverna i särskilda klasser. Till denna undervisningsform hänföres även elever med läs- och skrivsvårigheter.
Särskild undervisning avser den under— visning som bedrives på sjukvårdsanstalt eller motsvarande för barn som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständighet ej kan delta i vanligt skol- arbete.
På gymnasiestadiet torde specialun- dervisning närmast böra avse sådana elever som är behäftade med hörsel- eller synskador eller eljest lider av så— dant fysiskt handikapp att svårigheter kan uppstå att följa den normala läro- planen. En grupp som förtjänar särskild uppmärksamhet utgöres av elever med läs- och skrivsvårigheter.
I vissa fall torde enbart modifikatio- ner i lärogång i form av befrielse från visst ämne, t.ex. gymnastik och este- tiska ämnen, vara nödvändiga. I andra fall kan mer omfattande stödåtgärder i form av speciella hjälpmedel vara er— forderliga.
Specialklasser torde endast undan— tagsvis behöva organiseras på gymna- siet. Man får förutsätta att elever med hörsel- och synskador av så allvarlig art att de bereder dem stora svårigheter att följa vanlig undervisning hänvisas till någon form av särskild undervis— ning. På större gymnasieorter kan det dock tänkas att specialklasser organi- seras av andra skäl. I storstäderna tor- de det av bl.a. ekonomiska skäl vara fördelaktigt att sammanföra elever, vil- kas undervisning kräver speciella peda- gogiska och tekniska anordningar, till särskilda undervisningsavdelningar i en gymnasieskola.
Normalformen för specialundervis- ning på gymnasiestadiet bör vara vad som i skolstadgan betecknas som sär- skild specialundervisning. Det förut- sättes då att elever med fysiska handi— kapp i huvudsak kan följa undervis- ningen i dess normala utformning med de modifikationer i form av befrielse från vissa ämnen som kan vara befo— gade. Den särskilda specialundervis- ningen bör utformas som stödjande un- dervisning och kan tänkas innebära t. ex. hörselträning, talövningar, utnytt—
jande av speciella hjälpmedel eller in- hämtande av färdigheter som i mindre utsträckning kan tillgodoses i den ordi- narie undervisningen.
Organiserandet av specialundervis- ningen bör ske i samma former som för grundskolan. Undervisningen bör au— ordnas efter medgivande av länsskol- nämnden och kunna avse period som är korta-re än en termin.
Undervisningsgruppernas storlek och undervisningstidens längd torde ej ge— nerellt kunna anges utan bör bedömas från fall till fall. Undervisningen bör kunna ske i smärre grupper, förslags- vis med 2—4 elever i varje. 2—4 under- visningstillfällen per vecka bör före— komma.
Särskild undervisning i Skolstadgans mening, d.v.s. undervisning på sjuk- vårdsanstalt och motsvarande, bör rim- ligtvis kunna komma i fråga även för gymnasiestadiet utan att eleven belas- tas med speciella utgifter för undervis— ningen. Skolstadgan bör därför kom- pletteras med en bestämmelse av inne- börd att huvudman för anstalten må åtaga sig att svara för undervisningen och att statsbidrag därvid utgår. I första hand kommer här i fråga blind- och dövinstitut samt vanföreanstalter.
Gymnasieutredningen vill understry- ka att de synpunkter som ovan lagts på specialundervisningen och dess organi- sation är tentativa. Någon utredning an- gående behovet av specialundervisning på detta utbildningsstadium föreligger ej. En sådan kan givetvis leda till andra normer än de som diskuterats.
Med hänsyn härtill föreslår därför gymnasieutredningen att Skolöverstyrel- sen får i uppdrag att undersöka behovet av specialundervisning på gymnasie- stadiet innefattande även frågan om statsbidrag för sådan undervisning.
KAPITEL 10
Undervisningens utformning
10.1. Inledning
10.1.1. Principiella synpunkter
Undervisningens utformning har helt naturligt avgörande betydelse för reali- serande av gymnasiets mål. I kapitel 5 har vissa allmänna riktlinjer angivits, som i föreliggande kapitel utvecklas och konkretiseras. Som bakgrund till de för— slag, som framlägges, vill gymnasie- utredningen emellertid inledningsvis ge sin principiella syn på undervisningens uppgifter.
Undervisningen är den situation i vilken kunskaper och färdigheter in- hämtas av eleverna. I det nya gymnasiet måste uppmärksamheten koncentreras kring eleven och den process genom vilken denne tillgodogör sig undervis— ningen. För att eleven skall ernå bästa möjliga resultat och för att processen- skall underlättas ställs till hans för— fogande hjälpmedel i ordets vidaste be- märkelse. Vägledande för urvalet och sammanställningen av hjälpmedel, t. ex. läroböcker, tekniska hjälpmedel och lä— rarhandledning, bör vara de krav eleven kan ställa på en acceptabel inlärnings- situation.
Det är gymnasieutredningens upp— fattning att undervisningens utformning i högre grad än hittills måste präglas av detta synsätt. Det innebär att i uppmärk— samhetens centrum måste stå proble— men hur eleverna tillägnar sig stoffet och vilka metoder som är mest ända- målsenliga för att undervisningen skall
kunna ge inte bara kunskaper utan även de arbetsfärdigheter och den träning som är betydelsefull för verksamheten såväl inom som utom skolan. _ Det är därför viktigt att vid under- visningens utformning eleven ej är en- bart ett objekt för lärares och övriga befattningshavares aktivitet. Läraren har självklara uppgifter som arbetsleda— re, men lika självklart är att frågor om t. ex. stoff, disposition, undervisnings- former, arbetssätt och hjälpmedel ej bör bli föremål för ensidiga överväganden och beslut. Medverkan från elevernas sida i planeringen av undervisnings- arbetet och medansvar för dess resultat bör vara naturligt i en skola som vill ge en positiv inställning till arbetet och be— fordra sådana egenskaper som själv- ständighet och samarbetsförmåga.
. 10.1.2 Krav på förmåga att arbeta självständigt
10.1.2.1 I den redogörelse som givits för gymnasieutredningens avnämarunder- sökning i kapitel 5 har framhållits att praktiskt taget alla avnämare starkt be- tonat kravet på allmänna studie— och arbetstekniska färdigheter samtidigt som många ansett att det nuvarande allmänna gymnasiet inte till fullo lyc- kats tillgodose detta krav. Kravet gäller färdigheter med anknytning till läs— och studieteknik i vid mening. En särställ- ning intar dock den färdighet som sammanfattningsvis benämnts vana vid självständigt arbete och som mer pre-
ciserat formulerats som förmåga att på egen hand planlägga och genomföra ett större arbete samt redovisa det skriftligt eller muntligt. Bedömningen av färdig- hetsstandarden är här entydig i uni- versitetsmaterialet. Tendensen är nega- tiv och pendlar mellan smärre och all— varliga bris-ter. Även i näringslivsmate- rialet är tendensen i flertalet fall nega- tiv. Detta bekräftas av svaren på av- nämarundersökningens attitydfrågor. Bland de ting som man önskar att gym- nasiet skall lägga större vikt på i fram- tiden märks främst vana vid självstän- diga studier. Attityden är också klart positiv till ett sådant arbetssätt som innebär att eleverna ställs inför större arbetsuppgifter att lösa på egen hand och att större kursavsnitt samlas vid varje redovisningstillfälle.
10.1.2.2 Undersökningen av elevernas inställning till olika ämnen och ämnes- områden ger ett till avnämarundersök- ningen korresponderande resultat. Vid den bedömning av bredare verksam- hetsområden som abiturienterna fått ge placeras främst, före alla ämnesmoment i egentlig bemärkelse, ett önskemål om större övning i självständigt studiearbe— te. Abiturienterijas attityd till gymna- siets arbetssätt visar också stora lik- heter med de attityder som redovisats i avnämarundersökningen. (Se SOU 1963: 22, kap. 7.) I första hand gäller det önskemålet om friare arbetsformer med dels större arbetsuppgifter, dels mer högskolemässiga studieformer i högsta ringen. Abiturienterna synes emellertid inte föra önskemålen lika långt. Man har positiv majoritet för hög- skolemässiga studier, men vissa av dess tillämpningar är inte lika populära.
10.1-3 Tidigare förslag och försök 10.131 Kraven på gymnasiet att ge ele- verna möjlighet att utveckla självstän-
dighet och att tillämpa friare arbetsfor- mer har betonats vid samtliga de till- fällen under 1900-talet då man tagit ställning till gymnasiets inre arbete. Senast har såväl 1940 års skolutredning som 1946 års skolkommission fram- hållit behovet av en nyorientering av det inre arbetet i bl. a. detta avseende. Skolutredningen påpekade att de prin- ciper som formulerats i samband med 1927 års skolreform i ringa utsträckning omsatts i gymnasiets arbete och sökte undanröja de yttre hindren härför ge— nom förslag om en sänkning av elev- antalet i klasserna och i en uppdelning av klasserna vissa veckotimmar. Skol- kommissionen anslöt sig i princip till de förslag skolutredningen framlagt men önskade komplettera dessa med en minskning av antalet schemabundna timmar för att ge större utrymme för självverksamhet. Kommissionen ansåg att metoden borde prövas men att gym— nasiet inte borde bindas vid den. Varje gymnasium borde ha rätt att söka sig egna vägar mot ett friare arbetssätt. En speciell möjlighet till friare arbetsfor- mer gav skolkommissionens förslag till gymnasieorganisation med horisontell klyvning. I årskurs 12, college-året, kun- de relativt stora krav på fria studier och självständiga arbetsformer ställas. De förslag till friare arbetsformer som gym- nasieutredningen avser att föreslå inne- bär alltså till sitt syfte intet nytt. Där- emot vill utredningen ge undervisnings- arbetet en organisation, som skapar ga— rantier för att intentionerna förverkli- gas och att kraven kan tillgodoses. Des- sa förslag stöder sig på erfarenheter från försöksverksamheten.
10.1.3.2 Vissa försök har, som skildrats i 1.4, utförts i avsikt att tillämpa arbets- former i gymnasiet, som gjort det möj— ligt för eleverna att under en längre period mer självständigt bearbeta ett
material och redovisa detta. Av särskilt intresse är. därvidlag betingsförsöken, vilka inneburit att terminskursen upp- delats i ett antal större avsnitt, som stu- derats och redovisats i sin helhet. Om- fattningen av försöken har hittills varit begränsad, men de resultat som vunnits tilldrar sig intresse sedda i relation till de avnämarkrav och elevpreferenser som redovisats under 10.1.2.1 och 10.1.2.2.
Betingsförsök har under läsåret 1961/62 bedrivits vid sex allmänna gym- nasier och i försöken har 596 elever del- tagit. De ämnen som berörts är moders- målet, engelska, historia, geografi, mate- matik och biologi. I den enkät som följt försöken har eleverna sagt sig i denna studieform uppskatta främst den bättre överblick de fått över ämnet. Därnäst har möjligheten att på ett bättre sätt fördela arbetstiden och det självstän- diga arbetssättet värderats. Eleverna har därvid även betonat att den arbetstek- nik de förvärvat kan vara till nytta i framtiden. Som mindre gynnsamma konsekvenser har anförts att metoden medfört en ojämn fördelning av arbets— tiden och att den kräver mer av tid och arbete än andra arbetssätt. Om- dömena om arbetstidens disposition är klart motstridiga. Det är också delvis samma elever som fällt dem. Att efteråt tolka den innebörd de velat lägga i sina uttalanden är ogörligt och minskar gi- vetvis enkätsvarets värde på denna punkt. Entydig är däremot attityden till betingsläsning som normal företeelse i undervisningen. En klar majoritet var av den meningen att betingsläsning bor— de införas på gymnasiet i ett till tre ämnen.
10.1.3.3 Möjligheten att använda själv- ständigare arbetsformer är i högsta grad beroende av att eleverna besitter adekvat studieteknik. Vid betingsförsö-
ken har en betydande del av undervis— ningstiden inom ett betingsavsnitt av— satts till träning av för respektive ämne specifika färdigheter. Mer omfattande försök med studieteknisk handledning har förekommit vid försöksgymnasierna, där en studieteknisk introduktionskurs om tio timmar organiserats i första ringen. Kursen har ofta innefattat en studievaneenkät, information om inlär- ningspsykologiska fakta och lästeknik. Vidare har förmågan att lyssna aktivt och föra anteckningar liksom förmågan till meningsfullt studium av tabeller, diagram, bilder och kartor övats. Denna del av kursen har omfattat sju lektio- ner. De återstående har ägnats studie— tekniken i moderna språk, orienterings- ämnen och matematik samt bok- och bibliotekskunskap. Att fälla ett entydigt omdöme om kursens effekt låter sig ej göra. Kursens innehåll har rönt upp- skattning, medan organisationen utsatts för viss kritik. Kritiken avser dels att handledningen placerats utanför tim- planen, dels att den ej integrerats i re— spektive ämnesstudium.
10.134 Behovet av studiehandledning understrykes också av de undersök— ningar Norinder på gymnasieutred- ningens uppdrag utfört beträffande ele- vernas studieförhållanden och studie- resultat vid fackgymriasiernaj (SOU 1963:41). Undersökningen ger belägg för att studieresultaten också beror av andra faktorer än elevernas allmän- intellektuella status och att den indi- viduella studiehandledningen därvid har en central betydelse. De uppgifter som inhämtats om ele- vernas planmässighet, koncentration och uthållighet vid studierna visar sig vid bearbetning äga ett visst samband med studieframgången. Sådana för stu- dierna viktiga arbetsegenskaper borde man därför genom en förnuftig arbets-
fostran kunna befrämja och utveckla. En av undersökningens slutsatser, som för övrigt helt stämmer överens med erfarenheterna från försöksgymnasiet, är att handledningen ej får stanna vid studietekniska råd i mer ytlig bemär- kelse. Om handledningen i studietek- nik skall kunna leda till några nämn- värda förbättringar av studieresultaten, måste den utvidgas till en studieträning, som syftar till att varaktigt förbättra de modifierbara personliga arbetsegenska- perna. Detta har både undersöknings- och erfarenhetsmässigt visat sig vara av större betydelse än studietekniska detaljer.
10.1.3.5 Även om vissa av försöken haft liten omfattning, synes det vara berät- tigat att låta resultaten tjäna som väg- ledning vid utformningen av arbetet i gymnasiet. Ställda i relation till de krav som såväl avnämare som elever ställt på gymnasiet och de standardbedöm- ningar som gjorts, bekräftar de att stu- diehandledning i den vida mening som ovan nämnts och ett självständigare arbetssätt måste tillmätas betydande vikt vid det framtida gymnasiets ut- formning. Vid övervägandet av riktlinjer för arbetet inom gymnasiet har gymnasie- utredningen inskränkt sig till de verk— samhetsformer, som får anses specifika för gymnasiet. De anvisningar som ges i grundskolans läroplan har till stora delar giltighet även för gymnasiet. De synpunkter som där ges på lärarens funktion och elevernas verksamhet, på undervisningsprinciper och undervis- ningsmetoder är av den generella ka- raktär att de i princip är tillämpbara även på undervisningen i andra skol- former. Samma omdöme gäller allmän- na metodiska handledningar. Dylika ge— nerella synpunkter behandlas därför ej.
10.1.3.6 Gymnasieutredningen diskute- rar i detta kapitel mot bakgrund av syn- punkter på elevernas arbetsbörda un- der 10.2 hur den studietekniska trä- ningen, lärostoffets bearbetning och redovisningen på gymnasiet bör utfor- mas så att självständigare arbetsformer kan förverkligas. Därvid behandlas även vissa rent organisatoriska åtgärder av- sedda att underlätta arbetssättet. 1 10.3 utvecklas vidare de organisatoriska för- utsättningarna för de undervisnings- former och arbetssätt som föreslagits i 10.2.
Det behov av olika slags hjälpmedel som aktualiseras av verksamhetsformer- na överväges i 10.4. Till hjälpmedlen hör även prov av olika slag. I 10.5 dis— kuteras de former av prov och redo- visningar som blir nödvändiga för att diagnostisera elevernas arbetsförmåga och färdigheter, för att planera arbetet och utvärdera prestationerna. Till sist sammanfattar gymnasieutredningen sina förslag under 10.6.
10.2. Självständigt arbete
10.2.1. Inledande synpunkter
Som en av gymnasiets uppgifter har i 5.7.6 angivits att utveckla goda ar- betsvanor. Det innebär bl. a. att gym— nasiet skall ge sina elever möjlighet att förvärva en god studieteknik och er— hålla en arbetsträning som medverkar till detta. Det kan knappast ske genom enbart direkta kunskaper i studieteknik. Det centrala bör vara att skapa sådana verksamhetsformer att eleven stimule- ras att söka sig fram på egen hand och att förvärvad förmåga till självständigt ställningstagande kommer till sin rätt. Det kan åstadkommas genom att elever— na ställs inför successivt alltmer krä— vande uppgifter och genom att de vän- jes att genomföra dessa på egen hand
eller i samarbete med andra elever med den handledning, som kan vara erfor- derlig.
10.2.2 Studieteknik
I grundskolan får eleverna studietek- nisk träning inom varje ämne. I mål- sättningen för de skilda ämnena under— strykes behovet av färdighetsträning och i anvisningarna ges kontinuerliga studietekniska anvisningar i samband med kommentarer till lärostoffet. Man kan alltså förutsätta att eleven, när han kommer till gymnasiet, inte står främ- mande för den arbets- och informations- teknik eller de hjälpmedel som är av betydelse för kunskapstillägnelsen i varje enskilt ämne. Inte heller saknar han allmän studieteknisk träning.
10.221 Det är givetvis betydelsefullt att dessa färdigheter tas till vara och att gymnasiet bygger vidare på underlaget från grundskolan. I försöksgymnasiet har detta påbörjats genom handledning i studieteknik, som förlagts utanför tim- planen i första årskursen. Dess utform- ning har emellertid som nämnts i 10.1.3.3 utsatts för viss kritik och det bör därför övervägas, om ej undervis- ningen i studietekntik i det nya gymna- siet bör utformas efter andra linjer. Som Särskilt betydelsefullt har angivits, att studietekniken ej framstår som en separat uppgift utan att den infogas som ett naturligt element i varje ämne. No— rinders undersökningar bekräftar ock- så detta. Visserligen är många studietek- niska element gemensamma för alla äm- nen, men varje ämne kräver å andra sidan specialfärdigheter, som det skulle te sig egenartat att öva utan anknyt- ning till stoffet och som kräver kon- tinuerlig uppmärksamhet. Gymnasieut- redningen har därför, som framgår av läroplanen, sökt ge samtliga ämnen en
utformning som medvetet tar hänsyn till behovet av studieteknisk träning. Central betydelse har därvid tillmätts ämnet svenska, som mer än andra äm- nen har möjlighet att tillgodose t. ex. oli- ka former av muntlig och skriftlig fram- ställning samt bok- och biblioteks- kunskap. Läroplanen vill också söka tillgodose en studieteknisk samverkan så, att färdigheter som speciellt övas i ett ämne utnyttjas även i andra.
10.2.2.2 De element i försöksgymnasiets studieteknikhandledning som rönt upp- skattning är framförallt den grundläg- gande inlärningspsykologiska oriente- ringen liksom möjligheten att diagnosti- sera de individuella studievanorna. Det nya gymnasiet bör tillgodogöra sig dessa erfarenheter och ge möjlighet att fullfölja dem i sin studieteknikhandled- ning. För dessa moment bör därför spe- ciell tid ställas till förfogande. Det kan ske genom att man utnyttjar en del av den för introduktion i gymnasiestudier- na avsatta tiden. Denna avses få form av en introduktionsdag vid hösttermi— nens början som även av andra skäl, t. ex. för skolsocial och allmänt stu- dieorienterande information, bör kom- ma till stånd för att orientera eleverna om den nya skolformen. Vidare kan för studieteknikhandledningen utnyttjas timmar till förfogande, varvid sådana avsnitt kan behandlas som kan ges åt stora grupper samtidigt. (Läroplanen Il: 4.2.2)
10.2.2.3 Den studietekniska träningen förutsätter möjligheter att avpassa den grundläggande handledningen efter ele- vernas individuella behov. Detta under- strykes i de i 10.1.3.4 refererade under- sökningarna av Norinder. Därvid beto- nas det realistiska i tekniska skolutred- ningens förslag till studiehandledning för eleverna. Den föreslog att ett antal
veckotimmar skulle få disponeras för individuell handledning. Vid inträdet i gymnasiet har eleverna skiftande stu— dievanor varför det ej torde vara möj- ligt att direkt tillämpa den teoretiska orienteringen om studieteknikens ele- menta i praktiskt handlande. Ej hel- ler torde det alltid vara möjligt att i den konkreta undervisningssituationen stan- na vid råd och anvisningar som avser alla elever. Den nödvändiga kontakten mellan elev och lärare och den mer in— dividualiserade handledningen förut- sätter mindre grupper. Gymnasieutred- ningen finner det därför angeläget att en mer individuellt präglad handled- ning möjliggöres genom att undervis— ningsavdelningen i årskurs 1 får delas under fyra veckotimmar, benämnda grupptimmar. En grupptimme förläg- ges till svenska, en till ämnesgruppen historia/samhällskunskap, en till engels- ka/B-språk och en till ämnesgruppen fysik/kemi alternativt naturvetenskap eller företagsekonomi (se 9.11.6.3). Av- sikten med dessa timmar skall vara att ge eleverna tillfälle till studieteknisk bearbetning av stoff och läraren skall företrädesvis fungera som handledare. Grupptimmarna är ej avsedda för y.t- terligare stoffinlärning. (Läroplanen II:4.2.2.3)
Gymnasieutredningen vill i detta sam— manhang erinra om de möjligheter till delning under tre veckotimmar som nu förefinnes i försöksgymnasiet. Motive- ringen för denna delning är till sitt syfte likartad med gymnasieutred- ningens förslag, ehuru innehållet är ett annat. Försöksgymnasierna mottar ele— ver från skilda skolformer med skilda studievanor. De delade timmarna har utnyttjats till att ge en jämnare färdig— hetsstandard och resultatet har bedömts värdefullt. Gymnasieutredningens för— slag innebär således en nyhet endast vad avser innehållet. Att gymnasieutred-
ningen i sitt förslag stannat för fyra veckotimmar är betingat av en klassi- ficering av studieteknikens art, som ej är likartad för alla ämnen men som utan större olägenhet kan reduceras till de fyra nämnda ämnesgrupperna.
10.2.3 Arbetsuppgiftemas omfång En god individuell studieträning utgör en viktig förutsättning för användning av arbetsformer, som bygger på elevens egen aktivitet och som utöver kunskaps- inhämtandet stimulerar till problemlös- ning och nyskapande. Eleven måste emellertid få tillfälle att omsätta och vidareutveckla sin förvärvade arbets— teknik på uppgifter, som successivt stäl- ler allt större krav på förmågan till in- lärning, behandling och bedömning av ett kunskapsstoff. Vid gymnasiets slut hör han vara förmögen att på egen hand relativt självständigt lösa rätt omfattan- de arbetsuppgifter. Denna förmåga kan utvecklas genom att uppgifterna växer kontinuerligt. Om lärostoffet organiseras så att eleven vän— jes att i undervisningen svara för och överblicka ett större avsnitt än det som vanligen ges som läxa, blir den studie— tekniska tillämpningen och träningen naturlig och oundviklig. Eleven måste då mer självständigt ta ställning till och bearbeta det förelagda kursavsnittet, än när läxa ges till varje ny lektion. En övergång från den dagliga korta arbetsuppgiften till ett system med självständigt inhämtade större kurs- avsnitt kan ske genom längre samman- hållna uppgifter, långläxor. Samtidigt förändras undervisningen, så att klass- undervisningen i den vanliga utform- ningen ersättes av mer handledande un- dervisning, vars riktpunkt är att föra in eleverna i problemställningar, ge di- rektiv för hur dessa skall angripas och anvisa hjälpmedel för uppgifter. (Läro- planen II: 4.2.3.2)
En successiv övergång från dag- till långläxor skall under loppet av årskurs 1 ske i praktiskt taget alla ämnen med undantag för nybörjarspråk, där över- gång till långläxsystemet kan uppskju- tas till andra årskursen. Fr.o.m. års- kurs 2 skall långläxor med ett redo- visningsintervall av en vecka tillämpas generellt i den mån ej betingsstudium förekommer. En sådan arbetsorganisa- tion ställer givetvis större krav på pla- nering än dagläxor. För detaljerna be— träffande planeringen hänvisas till läroplanen II:4.2.3.2. Här skall endast understrykas behovet av att redovis- ningstillfällena för olika ämnen sprides över arbetsveckan så att eleverna får jämnast möjliga arbetsbelastning.
10.2-4 Beting
Försök har som tidigare nämnts (10.1.3.2) förekommit med en om lång- läxor påminnande studieform, beting. Gymnasieutredningen ser i betings- studierna ett värdefullt instrument för förnyelse av skolans inre arbete och framförallt för främjande av friare arbetsformer. De ger möjlighet att skapa bättre sammanhang i och överblick över ämnesstoffet. Samtidigt kan större ut- rymme ges åt metodfrågor och färdig- hetsträning än när lärostoffet behandlas i korta avsnitt. Värdefullt är också det utrymme som ges för en mer individua- liserad handledning och för en anpass- ning till olika elevers arbetstakt och förmåga. De principiella synpunkter gymnasieutredningen anfört på under- visningens utformning under 10.1.1 sy- nes i stor utsträckning kunna förverk- ligas genom betingsläsningen. Genom denna uppläggning av studierna synes det också vara möjligt att skapa den organisation för arbetet i gymnasiet som garanterar att intentioner nedlagda i läroplanen kan förverkligas. Gymna-
sieutredningen fäster därför stort av- seende vid att betingsstudierna realise- ras som ett normalt inslag i gymnasiets inre arbete.
10.2.41 Betinget kan schematiskt upp- fattas som en förlängd långläxa, som en tillämpning av långläxans teknik på ett något större avsnitt. De ämnen som betingsläses uppdelas i avsnitt som spänner över större områden och för vilka längre studietid ges. Avsnitten (betingen) redovisas i ett sammanhang vid periodens slut. Betingsläsningens syfte är att hos eleverna uppöva för- mågan att mer självständigt bearbeta och ta ställning till ett förelagt kurs- material och på egen hand lösa mer omfattande arbetsuppgifter. Den ökar även möjligheten till mer individualise- rad arbetstakt och fördjupning och ger tillfälle för eleven att friare disponera sin tid, vilket samtidigt ställer krav på elevens förmåga till arbetsplanering. Detta studium förutsätter vidare att den nuvarande typen av klassundervis- ning till större eller mindre del avlöses av friare former för handledning och studium inom det ämnet tilldelade timtalet. Den samlade schematiden för ett ämne fördelas under en betings- period på genomgång, handledning, självstudium och redovisning, varvid en icke obetydlig del av schematiden friställes för elevens eget arbete.
10.2.4.2 Betingsstudiet kan delvis anses motsvara de värderingar av gymnasiets arbetssätt som redovisats i avnämar- undersökningen (SOU 1963: 22, kap. 7). I såväl universitetslärar- som abiturient- materialet påpekas, att det skulle vara till fördel för arbetssättet, om eleverna finge lösa större arbetsuppgifter på egen hand. Förslaget i undersökningen om ten- tamen på större kursavsnitt åt gången
bedömdes positivt på universitetshåll men gavs inte lika entydigt positiva värderingar hos abiturienterna. Dessa tycktes visserligen uppskatta högskole- mässiga studieformer men var ej helt konsekventa när det gällde att ta ställ- ning till dessas praktiska konsekvenser. Sålunda uppvisar abiturienterna en negativ attityd till att en större del av det totala skolarbetet än nu skulle ut- föras hemma eller på bibliotek och en mindre del än nu på lektionstid, förut- satt att den totala arbetsbördan vore densamma. Vilken tyngd som skall till- mätas denna tendens är emellertid ovisst. Vissa tolkningssvårigheter tycks ha förelegat på denna punkt. Dahllöf har också påpekat att det kan vara förutsättningen att arbetsvolymen skul- le vara densamma, man vänt sig mot, ej mot betingsläsningen som sådan. Resultatet av elevenkäten i anslutning till betingsförsöken läsåret 1961/62 ger stöd för en sådan tolkning.
Gymnasieutredningen vill här under- styrka vad som i kapitel 9 framhållits om arbetsbördan i gymnasiet. Den totala arbetsbördan får inte öka, den skall i stället minskas. Betingsstudiet får sålun- da inte utformas så att arbetsinsatsen blir större. Den ökade självständiga in- satsen skall kompenseras genom mot- svarande friställning från lektionstid. För många elever kommer detta säker- ligen att betyda minskad arbetstid. Å andra sidan får man inte blunda för att de individuella förutsättningarna för att arbeta självständigt växlar liksom att de utvecklas olika snabbt. Dispositionen av tillgänglig lektionstid måste göras med hänsyn härtill. Vissa elever kan ges mera frihet, andra åter kan behöva mera handledning. Anvisningarna i läropla- nen har utformats med beaktande här- av. (Läroplanen II: 4.2.3.3)
De synpunkter som ovan anförts be- träffande arbetsinsatsen i samband med
beting gäller inte bara eleverna. Det gäller även lärarna. Större krav kom- mer att ställas på arbetsplanering dels på längre sikt, dels för kortare delar av en betingsperiod. Läroplanen har där- för förutsatt att viss lektionstid under betingsperioden skall friställas för såväl lärare som elever, tid som för lärarens del kan utnyttjas för planeringsarbete.
102.423 Gymnasieutredningen fäster stor vikt vid betingsstudier såsom en organisatorisk metod för att säkerställa självständigt arbete. Betingsmetoden har prövats under flera år men endast i begränsad skala och vid ett mindre antal gymnasier. Flertalet lärare sak- nar erfarenhet och speciell utbildning härför. Med hänsyn härtill vill utred- ningen inte nu föreslå ett obligatoriskt tillämpande av metoden i samtliga års- kurser och ämnen. Men för att tillför- säkra betingsläsningen en plats som en normal organisationsform för undervis- ningen föreslår gymnasieutredningen ett visst minimum i fråga om antal ämnen och tid för betingen. Betingen hör till en början ej ges större omfatt— ning än vad som svarar mot ca två veckors vanligt skolarbete för att sedan successivt öka. Varje elev skall efter det första gymnasieåret bedriva be- tingsstudier i viss omfattning. Betings- läsning skall under höstterminen i andra årskursen förekomma i minst ett ämne och följande terminer i minst två. Anvisningar beträffande lämpliga äm- nen och betingsläsningens utformning ges i respektive ämnens kursplaner. Det är emellertid betydelsefullt att exempel på lösningar i form av studieplaner för betingsstudier utarbetas för varje ämne. Det bör därför uppdras åt Skolöversty— relsen att ombesörja att dylika blir till- gängliga. Betingsläsningen aktualiserar också
en lärarutbildningsfråga. För att kun- skap om betingsläsningens metodik snabbt skall kunna spridas är det ange- läget att den tas upp till behandling inte bara i den reguljära lärarutbild- ningen men framför allt uppmärksam- mas i den kontinuerliga fortbildnings- verksamhet som bedrives. Denna fråga upptas i 15.2.5.
10.241; Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt utformningen av redovis- ningen och utvärderingen av det arbete eleven utfört i form av beting. Försöks- verksamheten pekar på vissa svårig- heter att administrera redovisningen så att den ej tar alltför stor del av betings— perioden i anspråk. Redovisningens form är också värd speciell uppmärk- samhet. Det är av vikt att kunna utvär- dera icke blott kunskapstillägnelsen utan även de speciella kvaliteter be— tingsläsningen vill befordra. Dessa frå- gor konuner att behandlas 1 10.5 i sam— band med diskussionen av kunskaps- kontrollen i gymnasiet.
10.2.5 Koncentration av schemat
10.2.5.1 Betingsstudiet kan om det in- passas i ett schema av hävdvunnen typ bli utsträckt över ogynnsamt lång tid. Betingsarbetet kan också uppfattas som betungande om det skall utföras paral- lellt med åtskilliga andra konventionellt lästa ämnen. Det är därför angeläget att betingen, även om de omfattar längre studie-avsnitt, kan genomföras under en kortare tidsperiod med ett större antal veckotimmar. Antalet samtidigt lästa ämnen bör i vissa fall vara mindre än i det framlagda förslaget till timplan. Antalet bör i »de två sista årskurserna minskas till [sju respektive sex exklusive gymnastik, eller ännu hellre fem i sista årskursen. För att åstadkomma detta måste ämnena med lägre timtal kon-
centreras till den ena av läsårets ter- miner. Andra ämnen behöver bli före- mål för partiella koncentrationer, d.v.s. ämnet får under vissa tidsperioder ett större och under andra ett mindre tim- tal.
Betingsläsningen är ej det enda och avgörande skälet för koncentration av timplanen. Av skäl som redovisats i kapitel 9 och som diskuteras i 10.3.4, t. ex. behovet av samverkan, bör äm- nen med mindre timtal koncentreras. För att kunna säkerställa sådan kon- centration vill gymnasieutredningen därför framföra förslaget att skolorna ålägges att genomföra en obligatorisk minimikoncentration givetvis med rätt för dem att företa ytterligare koncentra- tion i den mån de lokala omständighe— terna medger det. Gymnasieutredning- en föreslår att de ämnen som har två veckotimmar eller mindre koncentre- ras till ena hälften av läsåret, dock med undantag för estetiska ämnen, gym— nastik, maskinskrivning, ergonomi och moderna språk. Vissa ämnen med hög- re timtal göres också till föremål för obligatoriska koncentrationsanordning— ar, nämligen i årskurs 3 religionskun- skap och den mindre kursen i samhälls- kunskap (se 9.11.7). Lokala variationer vid utformningen av koncentrationen bör medgivas, med hänsyn bl. a. till möjligheten för eleverna att läsa fri- villigt ämne. Det bör också vara möj— ligt att förskjuta en del av timtalet i ett ämne till annan årskurs.
10.2.5.2 Det vore önskvärt att nu kunna framlägga förslag till mer omfattande koncentrationsåtgärder. Vissa förarbe- ten härför har utförts inom utredningen och dessa skulle efter överarbetning kunna läggas till grund för mer om- fattande åtgärder att nedbringa antalet samtidigt lästa ämnen. Det centrala äm— betsverket bör därför få i uppdrag att
bearbeta detta material, föreslå mer vitt- gående koncentrationsalternativ samt att till skolornas tjänst utarbeta erfor- derliga anvisningar. Därvid bör enligt gymnasieutredningens mening särskild uppmärksamhet ägnas åt den form av partiell koncentration där perioden för koncentrationsåtgärderna är kortare än ett halvt läsår, exempelvis så att en ter— min uppdelas i fyra skeden, varvid det totala timtalet för respektive ämne för- delas så att ämnet under ett eller två skeden får ett ökat timtal. Ett sådant arrangemang torde vara betydelsefullt för att lösa de pedagogiska problem som visat sig uppkomma i vissa äm- nen vid koncentration till den ena ter- minen. Erfarenheter som bekräftar be— tydelsen av en sådan lösning för de mo- derna språkens del har vunnits vid för- söksverksamheten vid allmänna gym- nasiet i Kalmar.
10.2.6 Specialarbete Den systematiska träningen i aktivt ar- betssätt är visserligen en individuell träning men den avser vad gäller be- tingsstudierna ett stoff eller ämnesom- råde som är gemensamt för alla elever. Slutledet i denna träning bör därför vara att den enskilde eleven får tillfälle att tillämpa sina studietekniska färdig- heter på en större individuellt eller i samarbete med kamrater vald och ut- förd arbetsuppgift. Arbetsuppgiften bör ha den uppläggningen, att om möjligt alla de komponenter, som ingår i tidi- gare arbetsformer, får komma till ut- tryck. Gymnasieutredningen föreslår därför ett obligatoriskt specialarbete för varje elev förlagt företrädesvis till tred- je årskursen. Härmed avses sålunda ej det specialarbete inlagt på schematid som förekommer i maskintekniskt och kemitekniskt alternativ i årskurs 4 och som tidigare behandlats i kapitel 9.
Vägledande för gymnasieutredningens ställningstagande har varit det princi- piella synsätt som presenterats under 10.2.4 i anslutning till förslaget om be— ting. Liksom beträffande betingsstudier— na ser gymnasieutredningen i special- arbetet ett betydelsefullt instrument för förnyelse av skolans inre arbete. Spe— cialarbetet ger de största möjligheterna att realisera ett fritt arbetssätt i grupp eller individuellt och blir en probersten på undervisningens utformning. Det ger större möjligheter än betingen att ställa problem och utvälja studiefält oberoen— de av ämnesgränser. Det ger också till- fälle att tillämpa arbetssätt som i stor utsträckning "kan anknyta till de arbets- sätt eleven kommer att möta som na- turliga inom arbetslivet och vid fortsatta studier. Gymnasieutredningen fäster därför stort avseende vid att special- arbetet kan förverkligas i enlighet med de riktlinjer som nedan skisseras.
10.2.61 Tidigare har i allmänna gymna— siet s. k. enskilt arbete ingått ursprung- ligen som en obligatorisk uppgift för att sedermera bli frivilligt. Det enskilda arbetet har ej haft förmåga att väcka större intresse hos alla elever. Det har av många upplevts som en extra ar- betsbelastning och det har från elevhåll vittnats om osäkerhet och villrådighet beträffande metoden för arbetsuppgif- tens utförande. Orsakerna till att det enskilda arbetet ej mött det gensvar som avsetts får sökas bl. a. däri att det ej byggt på någon systematisk arbetstek— nisk träning och att kontinuerlig hand- ledning ej föreskrivits. Det har ej heller ingått som ett led i det normala pro— grammet i skolarbetet utan legat utanför detta som ett extraarbete. Det har vidare inte givit uttryck för annan form av självständighet än den, som ligger i att eleven ofta lämnats att helt på egen hand försöka sig på uppgiften utan den
handledning, som hade varit erforder- lig. Uppgifternas art har många gånger inte kunnat locka till större entusiasm inför arbetet.
10.2.6.2 Det kan mot denna bakgrund te sig förvånande att gymnasieutredningen föreslår ett individuellt specialarbete. Därför är det angeläget att redan in- ledningsvis understryka att gymnasie- utredningen velat ta vara på det enskil- da arbetets positiva sidor och samtidigt sätta in det i arbetssystemet. Specialar- betet skall vara ett normalt led i gymna- siearbetet och utföras med den hand- ledning som eleverna behöver. Oavsett den tidigare successiva trä- ningen i självständigare arbetssätt är det oundvikligt, att elevernas förmåga att lösa mer omfattande uppgifter varie- rar starkt. Det är därför nödvändigt att uppgifternas art och svårighetsgrad varierar. Det väsentliga är emellertid inte omfånget eller problemens djup. Det avgörande för arbetsformens värde är, att eleverna alltefter förmåga får tillfälle att pröva sina krafter på en uppgift, som är litet större än de, som vanligtvis kan ges under de föregående gymnasieåren och som något liknar de typer av arbetsuppgifter, eleverna kan ställas inför under fortsatta studier eller i yrkesverksamheten. En tänkbar förbe— redelse för den större uppgiften kan vara mindre ambitiösa uppgifter utde- lade i årskurs 2 och då förslagsvis ut- förda i form av grupparbete. Detta konstaterande utesluter inte gruppar— bete för den större uppgiften i tredje årskursen. Med tanke på att gruppar— bete är vanligt i den verksamhet eleven senare kommer att ägna sig åt förut— sätter tvärtom utredningen att grupp- arbete blir den vanliga arbetsformen. Elevens val av arbetsuppgift förläg— ges till slutet av årskurs 2. Det ger fördelen att fler ämnen befinner sig i
blickfältet och att de ämnen som avslu— tas i och med andra årskursen ej faller utanför valet. Det behöver ej heller nöd- vändigt göras bland de ämnen som är att betrakta som karaktärsämnen på respektive studiegång. Specialintressen vid sidan av schemat bör också få kom- ma till uttryck. Vissa restriktioner måste emellertid införas. En granskning av arbetsprogrammets omfattning skall äga rum, så att det står i proportion till elevens förmåga och den tid som kan beräknas avsättas för specialarbetet. En avvägning mot elevens allmänna pres— tationer är också befogad, så att ej upp- giften väljes i ämne, där prestationerna är svaga. Avsikten är inte att special- arbetet skall utnyttjas till betygsuppläs- uing. Syftet är ej en kunskapspresta- tion utan en träning i studiemetod, vil- ket måste uppmärksammas vid uppgif- ternas formulering. Valet måste också övervägas med tanke på skolans resur- ser, möjligheterna till handledning inom eller utom skolan och arbetsbelast- ningen på handledarna. Det är t. ex. angeläget att få en viss spridning, så att inte vissa handledare belastas onor- malt. För organisationens detaljer hän- visas till läroplanen. (Läroplanen 11: 4.2.3.5)
För att uppgiften med utarbetande av förslag till arbeten och studieplaner skall kunna hållas inom rimliga propor- tioner bör det uppdras åt det centrala ämbetsverket att låta utarbeta och di- stribuera förslag till uppgifter jämte vissa anvisningar för arbetets utföran- de. De uppgifter som konstrueras vid skolorna bör å andra sidan inges till den centrala skolmyndigheten, så att de kan utnyttjas i andra sammanhang.
Arbetsperioden för det större själv- ständiga arbetet kan i stort sett sträcka sig över tredje årskursen. Eleven skall härvid inte lämnas utan hjälp från skolan, ty då kan de olägenheter som
varit förknippade med det tidigare en- skilda arbetet återkomma; bristande handledning, oförmåga att få grepp om arbetet, arbetsanhopning till tredje års- kursens slutveckor.
Handledningen skall vara kontinuer- lig. I samband med att eleven får sin uppgift diskuterar läraren och eleven arbetsmetoderna och arbetets upplägg— ning. Läraren står sedan till förfogande för handledning och skall självmant in- gripa, om initiativ inte tas från elevens sida. Handledningen kan vara indivi- duell, men den kan också utföras grupp- vis, när flera elever utför likartade upp- gifter liksom självfallet då fråga är om grupparbetsuppgifter. Gymnasieutred- ningen förutsätter att arbetsuppgifterna i stor utsträckning kan utformas så att grupparbete blir det normala arbets- sättet (se vidare 10.27).
För handledningen kan en timme till förfogande utnyttjas varvid det får för- utsättas att vid individuell handledning mer än en elev kan få utnyttja hand- ledarens tjänster inom ramen för sam- ma timme. Läraren skall sålunda kunna stå till förfogande i skolan viss tid varje vecka för handledning. Skolans samla— de resurser i form av bibliotek, övriga samlingar av media för referenser, labo- ratorier och övriga lokaler skall ele- verna få använda.
Gymnasieutredningen vill i detta sam—' manhang påpeka att urvalet av uppgif— ter ej behöver begränsas av de resur- ser i fråga om handledning som utgöres av lärarna. Beroende av specialarbetets karaktär bör skolan kunna anlita hand- ledare utanför lärarkretsen liksom även utanför skolan. Sådant handlednings- arbete ersättes genom att det förlägges till timmar till förfogande.
För vissa arbetsmoment kan speciell tid behöva ställas till förfogande. Det kan diskuteras, huruvida denna bör förläggas samtidigt för alla elever i form
av en från undervisning friställd vecka. För detta talar möjligheten att sam- manhängande syssla med stora arbets- moment, att företa tidsödande studie- besök, intervjuundersökningar, mer krä- vande laborationer m. 111. När gymna- sieutredningen avvisar en sådan orga- nisation är det främst av det skälet, att det sannolikt skulle ställa alltför stora krav på skolans resurser. I fall av många laborativa uppgifter skulle de normala laboratorieresurserna inte räcka till. Handledarnas arbete skulle minska i effektivitet, när det måste för- delas på ett stort antal samtidigt, kon- centrerat arbetande elever. Till detta kommer att omfattningen och typen av elevernas arbeten kan ställa helt olika krav på tidsfördelning. Det torde därför vara mer rationellt, att elever vid behov kan friställas från undervisningen indi- viduellt under en halv dag, en eller några dagar för att utföra större tids- krävande uppgifter. En jämnare fördel- ning av handledarens insatser är under sådana förhållanden också möjlig. Med tanke på att självständigare arbetsfor- mer och längre redovisningsintervall tillämpats redan från första årskursen, torde det förhållandet att några elever periodvis är borta från skolarbetet ha mindre betydelse för undervisningen.
10.2.6.3 En svårbedömbar fråga är i vad mån det arbete som utförts skall pre- mieras på något sätt, om det skall ske någon registrering av prestationen på Slutbetyget. Man kan tänka sig att an- tingen låta det åstadkomna arbetet åter- verka på ämnesbetygct eller införa ett separat graderat omdöme om elevens förmåga att utföra självständiga arbets- uppgifter. Den senare typen av omdöme måste förmodligen utmönstras med hänvis— ning till att instrument saknas för en sådan bedömning. Dessutom är det stör-
re självständiga arbetet en integrerad del av skolarbetet och det vore felaktigt att bryta ut ett moment för att betyg- sätta det särskilt.
Även mot alternativet att låta presta- tionen återvcrka på ämnesbetyget kan invändningar göras. I vissa, förmodligen dock sällsynta fall, kan eleven välja ett arbete som berör ett ämnesområde som endast delvis eller med svårighet kan pressas in inom ramarna för ett schema- ämne. Blir detta sällsynt, så är förmod- ligen ett annat fall vanligare, nämligen det där eleven har förlagt sin uppgift till ett ämne för vilket slutbetyg redan givits. Det kan gälla kemi, historia, språk och estetiska ämnen. I varje fall de två första kan inte uteslutas från de ämnen, som kan räkna på stor upp- märksamhet från elevernas sida. Man kan, om arbetet premieras särskilt, få den olyckliga styrning av ämnesvalet som anförts som en av nackdelarna med det enskilda arbetet. Ämnesvalet kan komma att styras av andra fakto- rer än elevernas intresse.
Om man avstår från att värdera ele- vens förmåga genom ett separat betyg eller genom eventuell betygshöjning i ett enskilt ämne, behöver det inte leda till slutsatsen att prestationen inte skulle vara av betydelse för eleven. Vad ele- ven utl'ätlar kommer otvivelaktigt hans allmänna prestationer till godo utan att det speciellt belönas. Både de kunska- per han förvärvar, den överblick han skaffar sig och den studietekniska er- farenhet han samlar måste ge utslag i hans allmänna prestationsförmåga, och därmed i premieringen av denna i slut— betyget.
Gymnasieutredningen har emellertid också övervägt den inverkan det kan ha på elevernas prestationer och inställ- ning till specialarbetet, om en förtjänst- full prestation ej markeras på något sätt. Med hänsyn till de ovan anförda
svårigheterna att avge graderade omdö- men har gymnasieutredningen därför stannat för att föreslå att i Slutbetyget på det sätt Skolöverstyrelsen bestäm- mer noteras med viss utförlighet spe- cialarbetets art och innehåll.
102.611; Specialarbete i årskurs 4 inom maskintekniskt och kemitekniskt alter- nativ av teknisk lärokurs har en annan karaktär. Det är schemalagt och där- med i allt väsentligt parallellställt med ett undervisningsämne. Sådant special- arbete skall därför betygsättas i vanlig ordning såsom ett undervisningsämne.
10.2.7. Grupparbete
Gymnasieutredningen har vid sin pre- sentation av beting och specialarbete i första hand fäst uppmärksamheten vid undervisningens organisation och möj— ligheter att genom vissa organisations- former åstadkomma friare arbetssätt i gymnasiet. Någon systematiserad analys av olika undervisningsformer och ar- betssätt har därvid ej gjorts. Gymnasie- utredningen finner det ej heller påkallat att göra en omfattande framställning av olika verksamhetsformer med tanke på de synpunkter som nyligen redovisats av skolberedningen. Dessa är vad gäl- ler de principiella ställningstagande-na giltiga även för gymnasiet.
I olika sammanhang har dock gym- nasieutredningen särskilt betonat bety- delsen av grupparbeten i samband med framställningen om beting och special— arbete, varför det finnes anledning att något utveckla skälen härför. Gymna- sieutredningen ansluter sig till de moti- veringar för grupparbete som anförts av skolberedningen men vill utöver dessa understryka de anledningar som finns att lägga ytterligare vikt vid detta arbetssätt på gymnasiet.
I kapitel 5 har diskuterats avnämar- nas krav på allmänna arbets- och stu- dietekniska färdigheter av betydelse för elevernas framtida yrkesverksamhet eller studier. I det moderna arbetslivet liksom inom stora sektorer av univer- sitets- och högskoleutbildningen är så- dana arbets- och studieformer vanliga som förutsätter en samverkan mellan flera personer inom en arbetsgrupp. Det gäller i hög grad de arbetsfält dit elever från gymnasiets ekonomiska och tek- niska sektorer söker sig. Det gäller vid universiteten och högskolorna framför allt tekniska, naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga ämnen. Gymna- siet skulle försumma en viktig del av studie- och arbetsträningen, om elever- na ej finge tillfälle att tillämpa arbets- sätt, som avnämare och samhälle be- traktar som oundgängliga. Det bör där- för vara naturligt att sådana arbetsupp- gifter skapas — framför allt i samband med beting och specialarbete _- att den lämpligaste lösningen är grupparbete. Att skapa arbetsuppgifter av den ka- raktären bör i många ämnen vara re— lativt lätt. Marknadsundersökningar av begränsad natur bör vara en självfallen uppgift för elever på den ekonomiska sektorn. För elever på den samhälls- vetenskapliga studiegången bör enkäter med datainsamlande och bearbetning vara högst naturliga uppgifter. I båda fallen förutsättes intimt samarbete både vid precisering av frågor och utvärde- ring av svar. Liknande synpunkter kan läggas på konstruktionsarbeten och la- borativa uppgifter.
Grupparbete förbereder för arbets- uppgifter som kräver gemensam pla- nering, organisation av arbete och för- måga att ta och möta skäl. Även om man ej skall ställa alltför stora för- väntningar på dess möjligheter att bi- dra till anpassning till yrkes- och stu- dielivets krav, måste det betraktas som
ett viktigt led i skolans strävan att ska— pa realistiska arbetssituationer.
10.3. Samverkan och planering
10.3.1. Samverkans uppgift
Samverkan mellan olika ämnen och lä— rare i dessa har till uppgift att motver- ka splittringen av stoffet och främja överblicken. De yttre möjligheter som kursplanerna skapat bör vid utform- ningen av undervisningen utnyttjas ge- nom att tillfällen till samverkan mel- lan ämnen skapas. Detta har ett spe- ciellt samband med de arbetsformer som behandlats under 10.2. När under- visningen tar formen av större uppgifter och dess syfte är att animera eleverna till en självständig bearbetning av äm- nesstoffet är det visserligen betydelse- fullt att eleven lär sig att avgränsa sin uppgift. Den får ej bli orimligt be- tungande eller tendera mot ett diffust faktasökande. Men det är å andra sidan också av vikt att eleven inte väjer för att ta med för arbetet relevant material eller tillämpa en för uppgiften passande arbetsteknisk metod enbart av det skä- let att detta eller denna hör hemma i ett annat ämne. För att befordra en sådan inställning till arbetet är det nöd- vändigt att läroplan och verksamhets- former inom gymnasiet tar rimlig hän- syn till behovet av samverkan mellan ämnena.
Det förhållandet att ämnesuppdel- ningen är nödvändig av praktiska skäl utesluter ej, att man i gymnasiets arbete ger plats för inslag som i sig rymmer element från olika ämnen. Att bryta genom ämnesbarriärerna och skapa en samlad eller åtminstone samordnad undervisning är ett sedan länge uttalat önskemål, som i allt större utsträckning kommit att förverkligas på den obliga- toriska skolans låg- och mellanstadium.
Grundskolans läroplan vittnar om sam- ma intentioner även för högstadiets vid- kommande. Försöksverksamhetens re- sultat antyder också att samverkan mel- lan olika ämnen på gymnasiestadiet kan innebära en avsevärd stimulans för arbetet. Träningen att sammanställa fakta från olika ämnesområden till ett sammanhang vänjer elever att se ett problem ur flera synvinklar. Därtill kommer att tids- och arbetsvinster kan skapas genom samverkan dels genom att dubbelbehandling av ämnesstoff undvikes, dels genom att inlärningen förstärkes.
Av Vägen genom gymnasiet fram— går också den positiva inställning ele- verna har till samverkan mellan äm- nena. Omkring 80 procent av abiturien- terna visar positiv inställning till en sådan undervisningsform. (SOU 1963: 15, s. 244).
10.32. Vertikal samverkan
Som redan framhållits i kapitel 9 har genom läroplanens konstruktion äm- nessplittring och ineffektiv dubbelbe— handling såvitt möjligt undvikits. En gränsrevision har företagits mellan gymnasiets ämnen så att stoff som i det nuvarande gymnasiet är fördelat på olika ämnen sammanförts till ett eller omfördelats på andra ämnen. Det förra gäller t. ex. historia, samhällskunskap, företagsekonomi och teknologi, det se- nare gäller t. ex. det nuvarande gymna- siets geografi och kristendomskunskap. En vertikal samverkan kan sägas äga rum genom ämnenas placering i års— kurser, där ett tidigare påbörjat ämnes uppläggning förbereder ett eller flera ämnen vars studium är förlagt till se- nare årskurs. Det gäller t. ex. kemi— biologi, teknologi—övriga tekniska äm— nen, företagsekonomi—övriga ekono— miska ämnen. Men även i samma års-
kurs är ämnesinnehållet så arrangerat att vissa ämnens innehåll förutsätter ett samspel. Sålunda är kursplanen i matematik så uppbyggd att den vid varje tidpunkt skall ha behandlat de områden som är av betydelse för fy- sikkursen.
10.3.3. Horisontell samverkan
Den horisontella samverkan ägnas stor uppmärksamhet i förslaget till läroplan och förekommer i sammanhang som ti- digare ej i så stor utsträckning upp- märksammats. Det gäller t. ex. mellan moderna språk och naturvetenskapliga ämnen, mellan samhällskunskap och matematik, mellan skilda tekniska äm- nen o. s. v. Gymnasieutredningen vill starkt understryka behovet av att dessa uppslag utnyttjas och att samverkan kommer till stånd såväl inom som utom schemat, och att därvid beaktas icke blott ämnesstoffet utan även möjlighe- ten till samordnad färdighetsträning.
Även om samverkan ej är formellt organiserad bör läraren söka utnyttja de tillfällen till pedagogiskt värdefull samverkan som kursplanen medger. Vid fastställande av ordningsföljden mellan ämnets olika moment skall läraren be- akta tillfällena till samverkan med an- gränsande samtidigt studerade ämnen. Med hänsyn till den vikt läroplanen fäster vid samverkan vill gymnasieut- redningen också föreslå att organiserad samverkan skall förekomma inom något eller några ämnesområden i varje års— kurs. Skolledningen har därvid att ef- ter hörande av konferens fastställa vil- ket eller vilka områden som är lämp- liga för denna verksamhet.
10.3.4. Koncentration
Ämnessplittring motverkas och samver- kan kan befordras även genom den kon- centration av schemat som diskuterats under 10.2.5. Antalet samtidigt stude—
rade ämnen minskas och kontaktytan mellan ämnena blir större. Gymnasie- utredningen ser häri ytterligare ett skäl till att förorda koncentration utöver det skisserade minimum. Vad som där- vid självfallet måste uppmärksammas år att koncentrationen inom årskursen inte utföres på ett sådant sätt att givande möjligheter till samverkan offras.
10.3.5 Samverkan utom schemat Gymnasieutredningen har hittills endast diskuterat möjligheterna till samver- kan inom schemat. Även externa in- slag i undervisningen bör uppmärksam— mas som objekt för samverkan mel- lan olika ämnen, eftersom de ofta på ett osökt sätt kan utnyttjas för att be- lysa olika fält av verksamheten i sko— lan. Det gäller såväl studiebesök som studieresor och lägerskolor. De senare, av vilka man har goda erfarenheter från försök både i Sverige och utom- lands, ger dessutom tillfällen till trä- ning av olika färdigheter, t. ex. inter— vjuer och skriftlig rapportering. Samt- liga aktivitetsformer har sitt värde även därigenom att de ger helt andra möj- ligheter än i den vanliga skolsituatio— nen att öva eleverna i samarbete och att skapa en för allt skolarbete fördel- aktig sammanhållning inom avdel- ningen. Det vore därför värdefullt om —— under förutsättning att de personel- la, lokala och ekonomiska förutsättning- arna finns — lägerskola kunde anord- nas minst en gång under gymnasietiden.
10.3.6 Planering Samverkan ställer ökade krav på pla- nering, en planering som inte bara av- ser den enskilde läraren och det en- skilda ämnet utan en större eller mindre grupp av lärare. Oftast kan det behov av planering och personligt samråd som samverkan aktualiserar lösas på infor- mella vägar genom personliga kontak—
ter. Sådant personligt samråd behöver ej utgöra någon avsevärd extra arbets- belastning på den enskilde läraren, eftersom den endast innebär modifie- ringar av den planering av undervis- ningen på längre sikt som varje lärare utför. Men även om sålunda en väsent— lig del av samverkan kan åstadkommas på det personliga planet torde det, när större projekt aktualiseras, när plan- läggning för en hel årskurs göres eller när ett större antal ämnen avses, vara nödvändigt att klåda samarbetet i in- stitutionella former, konferenser.
10.3.6J Skolstadgan föreskriver två ty- per av formell samverkan, klasskonfe- rens och ämneskonferens. Mycket sche- matiskt kan den förra sägas avse elev- vårdande uppgifter i vid mening, me— dan den senare gäller huvudsakligen ämnespedagogiska frågor. Helt kan des- sa uppgifter ej renodlas, i varje fall ej när det gäller klasskonferensen.
I den gymnasiekonstruktion som fram- lägges av gymnasieutredningen kommer klasskonferensernas sammansättning att bli mer varierande än nu —— i varje fall i andra och tredje årskursen — beroen- de bl. a. på elevernas ämnesval och sam— läsningen. Konferensernas sammansätt- ning behandlas närmare i läroplanen II: 4.1.3.3.
10.3.6.2 Behovet av konferenser mellan olika lärare och olika grupper av lärare accentueras av den samverkan mellan ämnena som föreslagits. Organisationen av beting och specialarbeten liksom t. ex. utnyttjandet av timmar till för— fogande samt studie- och yrkesoriente- ringens uppläggning kräver också kon- ferensernas uppmärksamhet. För att till- räcklig tid skall kunna ägnas åt dessa betydelsefulla uppgifter är det angelä- get att konferenserna på ett effektivt sätt inordnas i gymnasiets arbete, t. ex.
genom att de inplaceras i arbetsord- ningen vid lämplig tidpunkt under veckan.
I försöksverksamheten har ett system tillämpats _ rörliga konferensdagar — varvid konferenserna hålles på under— visningstid. Lärarna har då friställts från undervisningen och eleverna har givits uppgifter av den karaktären, att de helt bygger på elevens eget arbete. För att förhindra att vissa ämnen drab— bats av större timbortfall än övriga har konferenserna ej förlagts till fixerad veckodag utan successivt förflyttats från veckodag till veckodag.
De rörliga konferenserna synes i vissa avseenden kunna lösa de problem som hittills varit förknippade med kon- ferenserna. Friställande av tid till ele- vernas eget arbete låter sig också väl förena med den allmänna målsättningen för gymnasiestudierna.
En annan möjlighet till infogandet av konferenser i arbetsordningen vore fastställande av en fast konferensdag. Det förutsätter dock att för gymnasiet i dess helhet schemat kan läggas så, att en veckodag före eller efter frukost- rasten kan friställas från lektioner. På denna halvdag lägges konferenser regel- bundet. Konferenserna kan därvid pa— rallelläggas, varigenom utrymme för upp till sex konferenser kan vinnas. Systemet har den fördelen att even- tuella rubbningar i undervisningsarbe- tet undvikes. Då vissa komplikationer kan komma att uppstå vid en tillämp- ning av fasta konferenser inom ramen för femdagarsvecka vill gymnasieutred— ningen nu ej föreslå detta som ett alter— nativ till rörliga konferensdagar. Un- dersökningar bör dock göras om i vad mån fasta konferensdagar är möjliga att förena med den nya arbetsorganisatio- nen. Att förutse de problem som är för— knippade med olika konferensmuodeller är ej möjligt, då dessa måste prövas mot
en rad skolorganisatoriska problem. Det bör därför uppdras åt det centrala äm— betsverket att låta pröva olika alterna- tiv och därefter vidta de åtgärder som är befogade.
10.3.6.3 Samtidigt som konferensernas arbete ej får underskattas, måste starkt understrykas risken för att i högre grad institutionalisera överläggningarna om undervisningens uppläggning. Lärarens uppgift är främst att undervisa. Det administrativa arbetet skall tjäna denna uppgift. Problem som gäller samverkan bör i stor utsträckning kunna lösas genom informella kontakter mellan lä- rarna i de olika ämnena. Sådana kon- takter kan knytas även över vidare fält om t. ex. studiedagar inriktas på att ta upp frågor om utveckling av gymna- siets inre arbete. Skolans pedagogiska ledning bör ha stora möjligheter att i anknytning till andra uppgifter stimu- lera till initiativ som garanterar koordi- nation och planering av undervisnings- arbetet. Inte minst kan verksamheten av den fackinspektion som utredningen föreslår i kapitel 13 bli av betydelse. Ett icke oviktigt led i dess arbete bör vara att uppmärksamma samverkans- spörsmål.
10.4. Hjälpmedlens roll i undervis- ningen
10.4.1. Inledning
Hjälpmedlen har i gymnasieundervis- ningen uppgiften att förmedla en rikare information till eleverna och göra det möjligt för dem att bedriva en effektiv färdighetstråning. De har likaså en stor betydelse med tanke på den vikt som i förslaget till läroplan läggs vid att kun- skapsinhämtande och färdighetsträning sker på ett sätt som utvecklar elevens förmåga att arbeta rationellt och själv- ständigt. Behovet av hjälpmedel liksom
den inre och yttre organisationen av hjälpmedelsförsörjningen kommer att behandlas separat i kapitel 16. I före- liggande kapitel inskränkes därför be- handlingen av hjälpmedlen till princi- piella synpunkter på dessas funktion i gymnasiets undervisning. Framställ- ningen kommer därvid att koncentre- ras kring hjälpmedlens funktion att göra undervisningen åskådlig, möjlig- göra friare arbetsformer samt slutligen att delvis eller helt överta traditionella läraruppgifter.
10.4.2 Hjälpmedlen funktion I syfte att ge undervisningen ett kon- kret innehåll är sedan länge en rad hjälpmedel införlivade med skolans un— dervisning. Med tanke på att denna hjälpmedelsfunktion varit föremål för intensiv behandling i olika samman- hang, t. ex. i samband med utfärdande av läroplaner för olika skolformer, och tagits upp i ett särskilt betänkande (Hjälpmedel i skolarbetet, SOU 1961: 17) av skolberedningen vill gymnasie- utredningen här endast understryka några generella synpunkter. Hjälpmedlen bör infogas organiskt i undervisningen. Det är en viktig upp— gift, särskilt när det gäller de tekniska hjälpmedlen, att välja det medium som bäst är ägnat att konkretisera och pre- sentera ett kursavsnitt. Förutsättningen för användningen av hjälpmedel är all- tid att de har något väsentligt att ge och att vad de meddelat görs till föremål för samma behandling och samma kon— troll som övriga inslag i undervisningen.
10.4.3 Tryckta hjälpmedel Förslaget till läroplan betonar mycket starkt elevernas eget arbete och själv- ständiga bearbetning av ämnesstoffet. De friare arbetsformerna är betonade i betingsorganisationen liksom i sam- band med specialarbetet. För att ge
eleven reella möjligheter att förverk- liga detta självstudium är det uppenbar— ligen nödvändigt att han kan lita till en riklig tillgång till hjälpmedel och att dessa är utformade på ett ändamåls- enligt sätt. I detalj behandlas detta i kapitel 16. Bland hjälpmedel, vilkas ut- formning måste ägnas speciell upp- märksamhet för att de skall fylla den åsyftade funktionen, vill utredningen här ägna särskilt intresse åt de tryckta hjälpmedlens betydelse för elevens stu- dieträning.
10.4.31 Det tryckta studiematerialet bör vara så utformat att det ger eleverna tillfälle att själva planera studierna, att det sporrar dem att på egen hand spåra, kombinera och dra slutsatser. Den an- märkningen gäller i synnerhet läro- böckernas utformning. För närvarande är många läroböcker utformade så att de ger små möjligheter att på egen hand söka sig fram till det material som är av betydelse för de problem som stu- deras. Utrymmet för egen planering är starkt beskuret. Läroböcker av den ty- pen kan ej användas om det nya gym— nasiets mål skall kunna tillgodoses. För att kunna svara mot målsätt— ningen måste studiematerialet ha en helt annan bredd än den hävdvunna läroboken. Studiematerialet bör få upp- läggningen mer av material för studier- na och vägledning för bearbetning av stoffet än de hittillsvarande läroböcker- na. Det torde för att tillgodose de krav som ställs i framtiden vara riktigare att tala om behovet av ett läroboks- system än en lärobok. Ett läroboks- system torde behöva utformas kring en stomme bestående av en sammanfattan- de framställning, en grundbok. Denna kompletteras med olika typer av hjälp— medel producerade i direkt anknytning till grundboken. Närmast till denna bör ansluta studiehandledning för eleverna
och lärarhandledning. Till detta kan fo- gas ytterligare material i form av dia- gnostiska och andra prov, litteratur, bilder, ljudband och filmer som ytter- ligare belyser framställningen. Komplet- teras grundboken på detta sätt med annat material eller hänvisningar till annat material kan eleverna lättare övas att spänna över ett större stoff, värdera och bearbeta detta. Dessa synpunkter på lärobokens utformning utesluter gi- vetvis inte användning av andra typer av läroböcker. Närmast kommer då den programmerade läroboken i fråga. För inlärning av grundläggande kunska- per och färdigheter torde den vara över- lägsen det skisserade lärobokssystemet.
Gymnasieutredningen fäster stora för— hoppningar vid de försök med pro— grammerade läroböcker som bedrives. En utveckling .av dessa skulle innebära att väsentligt ökade resurser ställdes till förfogande för att realisera bety-del- sefulla mål. Det bör uppdras åt skol- överstyrelsen att ombesörja att sådana hjälpmedel utarbetas.
10.432 Kravet på ökad självständighet i elevernas arbete gör det också nöd- vändigt att i stor utsträckning utnyttja material som med framgång kan be- arbetas utan stöd av lärarens kontinuer- liga genomgång. Sådant material saknas i stor utsträckning för närvarande. Vad gymnasiet skulle vara betjänt av vore en rikare uppsättning av självinstruerande hjälpmedel. Ett sådant hjälpmedel står redan nu till buds, nämligen brevkurser. Det vore värdefullt om sådana kurser, lämpade som underlag för lärarhandledda brev- studier, i större utsträckning kunde in- fogas i gymnasiets undervisning. En del av textläsningen i språk och studier av begränsade avsnitt i skilda ämnen kun— de efter lärarens anvisningar bedrivas som beting efter denna metod. Det sag-
då gäller givetvis också specialarbetet. Till övriga fördelar som de självinstrue- rande hjälmedlen kan erbjuda, fogar sig dessutom den nästan obegränsade möj— ligheten till individualisering av stu— diet.
De hjälpmedelsfunktioner som hittills diskuterats avser alla hjälpmedel fun— gerande som ingredienser i en lärar— handledd undervisning. I den föreslag— na gymnasiekonstruktionen torde emel- lertid hjälpmedlen i vissa fall perma- nent eller övergångsvis få fylla en an- nan funktion, nämligen att svara för den pedagogiska uppläggningen av un- dervisningen i visst ämne och överta en större eller mindre del av lärarens uppgifter. Dennes funktion blir då när- mast handledarens. Det kan gälla i de fall där elev efter normalstudietidens slut önskar fullfölja studiet av ämne som valts bort tidigare genom övergång till mindre studiekurs. Även av andra skäl kan hjälpmedel fylla lärarfunktionen. Fortbildningen kan ej bedrivas så kon- tinuerligt, att det är möjligt att erbjuda en vid varje tillfälle fullt aktuell lärar— utbildning. Det gäller särskilt ämnen eller delar av ämnen där utvecklingen går mycket snabbt. En liknande situa- tion kommer med säkerhet att uppstå under en, övergångstid i samband med det nya gymnasiets införande, då den existerande lärarutbildningen inte är helt adekvat för de nykonstruktioner av läroämnen som föreslagits, t. ex. natur— vetenskap.
För det första fallet, där elev komplet— terar tidigare bortvalt ämne, torde det i många fall vara lämpligt att erbjuda reguljär korrespondensundervisning ge- nom skolans försorg. På så vis blir det möjligt att tillämpa en individuell stu— dietakt och arrangera behovet av lärar- handledning på ett pedagogiskt och eko- nomiskt fördelaktigt sätt.
I de situationer då en snabb utveck- ling inom ett ämne kan aktualisera be- hovet av undervisningsinsats utifrån, bedömer gymnasieutredningen skol- 'l'V:s möjligheter vara stora. Särskilt för integrerad undervisning av den typ som förekommer främst i naturvetenskap, men även i samhällskunskap, företags- ekonomi samt konst- och musikhistoria bör skol-TV ge helt andra möjligheter till illustration och disposition av un- dervisningen än övriga hjälpmedel. Skol-TV är ännu ett relativt oprövat hjälpmedel för gymnasieundervisning. Gymnasieutredningen har för att få vissa pedagogiska och organisatoriska problem belysta stimulerat till pro- gramverksamhet under vårterminen 1963 berörande orienteringskursen i kemi på det nuvarande gymnasiet. De erfarenheter,' som därvid gjorts, har dock ej kunnat utvärderas vid betän- kandets framläggande. Gymnasieutred— ningen har även genom kontakter med 1960 års radioutrednings skoldelegation blivit i tillfälle att framlägga de ovan anförda synpunkterna på skolornas be- hov. Dessutom har gymnasieutredningen understrukit den insats skol-TV kan göra genom att erbjuda program som tillgodoser möjligheterna till samverkan mellan olika ämnen (se vidare 16.2.3.4). En viktig funktion i undervisningen fyller de hjälpmedel som är avsedda att diagnostisera elevens studieresultat och bidra till bedömning av eleven, d.v.s. proven. De är, sedda ur undervisning— ens synvinkel, nödvändiga som hjälp- medel för att planera arbetet och kon- trollera dess resultat. D'essa hjälpmedel kommer dock att bli föremål för se- parat behandling i följ-ande avsnitt.
10.5 Prov som hjälpmedel 10.5.1 Informationsbehovet Läraren bör i egenskap av arbetsledare successivt kontrollera resultatet av så-
väl sina egna som elevernas arbetsin- satser.
Denna verksamhet skall ses som en uppföljning av undervisningen. Arbetet kan inte gärna fortsätta innan läraren förvissat sig om att eleverna nått den plattform från vilken undervisningen kan föras vidare. Uppföljningen inne- bär alltså en diagnos för att konstatera eventuella brister, ge möjlighet att söka anledningen till dem och därigenom kunna sätta in lämplig behandling. Dia- gnosen bör även utreda elevernas starka sidor för att möjliggöra individualise- ring. Dessa åtgärder ger således under- lag för lärarens planering av arbetet.
Det åligger vidare läraren att bedöma kvaliteten hos elevernas prestationer. Om denna bestämning skall bli någor— lunda tillförlitlig, måste den givetvis grunda sig på systematiska och objekti- va iakttagelser och ej bestå i ett vagt eftersinnande, när betygen i fråga skall utdelas.
Begreppet kontroll har kanske inte alltid haft så god klang och det bör ej förnekas, att kontrollen i skolan stun- dom uppleves som något hotfullt. Kon— trollen som sådan bör emellertid inte lastas för detta utan de alltför drama— tiska former, i vilka den ibland ut— övas. Eleverna upplever dessutom inte alltid det omedelbara sambandet mellan undervisningens innehåll och kontrol- lens utformning. Rätt utformad kan kontrollen dock innebära en stimulans för eleven i hans skolarbete, en form av yttre motivation och ett närliggande mål för hans strävan.
10.5.2. Muntlig och skriftlig kontroll
De nu gällande metodiska anvisningar— vna för arbetet i skolan rekommenderar, att kontrollen i främsta rummet sker muntligt i de fall, där inte rent skrift- liga färdigheter skall kontrolleras eller
syftet med kontrollen är enbart diagnos- tiskt. Rekommendationen bör ses mot bakgrunden av att de skriftliga proven lnenas få mer av dramatik över sig samt och framförallt att de i sin vanligaste utformning, de 5. k. lappskrivningarna, mer kommit att mäta elevernas recep- tivitet än deras förmåga till överblick och självständigt tänkande.
Lappskrivningarna tar sålunda i de allra flesta fall sikte på kontroll av fak— tainlärningen. Inte sällan kommer ganska oväsentliga detaljkunskaper att premieras. Kritiken drabbar såväl för— beredda som oförberedda prov. De förra inbjuder till »faktainplnggning» omedel- bart före provet, vilket ger utbyte för stunden men inte på lång sikt. Den nor- mala arbetsrytmen störs härav och effektiviteten av övrig undervisning blir liten. Oförberedda prov av gängse typ kan skapa olust _ ofta nervositet och osäkerhet _ inte minst hos ambitiösa elever, som för att vara garderade tvingas att ständigt hålla mycket detalj- stoff aktuellt.
Skriftliga prov av den typ som nyss beskrivits tar givetvis gymnasieutred- ningen avstånd från. Argumentationen lnot dem blir ännu starkare i det nya gymnasium utredningen vill skapa. Lappskrivningar av traditionell typ skulle direkt motverka ett inre arbete med den målsättning, som i det före- gående angivits. Det nu sagda drabbar, emellertid inte den skriftliga kunskaps— och färdighetskontrollen som sådan utan endast dess avarter. När gymnasie- utredningen här tar upp till diskussion de olika kontrolltypernas fördelar och nackdelar, .sker »det därför under förut- sättningen -att de skriftliga proven kan ges en ny utformning, som överens- stämmer med målsättningen för gym- nasieundervisningen. Utredningen be— dömer, såsom skall framgå längre fram, utsikterna härför som gynnsamma.
Flera av de argument, som anförs till förmån för den muntliga kontrollfor- men, kan nämligen med samma fog gäl- la den skriftliga —— för en annan kate— gori elever. Det är onekligen sant, att Vissa elever har svårt att skriftligt for- mulera sina svar och — bl. a. därför — upplever skriftliga prov som särskilt pressande. Andra elever, som inte har det talade ordet i sin makt, har mot- svarande negativa inställning till munt- liga förhör och känner sig illa till lnods över att behöva redovisa sina kunska- per nled kalllraterna som åhörare. För dem innebär det skriftliga provet mer tid till eftertanke och prestationerna är en affär endast mellan dem själva och deras lärare. '
En odisputabel förtjänst hos det muntliga förhöret är, att läraren där- igenom relativt lätt kan skaffa sig en uppfattning inte bara om elevens detalj— kunskaper utan även om hans förmåga till överblick av ämnet och självständigt tänkande i anslutning till det. Det stäl- ler utan tvekan större krav på läraren, om han genom ett skriftligt prov skall nå samma allsidiga belysning av elevens förmåga. Ett allsidigt, muntligt förhör är emellertid mycket tidskrävande.
En allvarlig invändning mot det muntliga provet är, att det inte kan vara tillräckligt objektivt. Eleverna får ett fåtal olika frågor vid skilda tillfällen, och utvärderingen sker mer eller mind- re subjektivt. Här har det skriftliga för— höret en ovedersäglig styrka. Varje elev får som regel ett flertal frågor, något som bidrar till att motverka slumpens spel vid utvärderingen. Alla får samma frågor, och möjligheten till objektiv be— dömning är större.
Mot bakgrund av ovanstående har båda formerna av kontroll sitt värde som undervisningsinstrnment och bör alltså förekomma vid sidan av varandra under förutsättning att båda utformas
så att kontrollen tar sikte på med hän- syn till gymnasiets målsättning väsent— liga kunskaper och färdigheter.
Kontrollen av elevernas studiearbete skall läggas upp så att förmågan att be— driva studier på egen hand tillräckligt uppmärksammas. Elevernas omdöme och skicklighet att använda sina kun- skaper och färdigheter bör i första hand bli föremål för lärarens kontroll. Memoreringen bör inte bli föremål för kontroll i någon större utsträckning. Sådan kontroll bör överlåtas på elever- na att själva svara för.
10.53 Provens utformning Det muntliga förhöret torde som påpe- kas i läroplanen (11: 4.4.4.4) behöva ut- formas så att det verkligen speglar de former för kunskapsinhämtande som anges som karaktäristiska för varje äm- ne. Det innebär att det skall visa ele- vens förmåga att reflektera över ett stu- derat avsnitt och jämföra det med vad som tidigare lästs eller vad som inhäm- tats på andra områden. När förhören avser redovisning av beting måste tyngdpunkten läggas på förmågan att sammanhålla och överblicka stoffet i stort. Å andra sidan kommer gymnasiet att odla mer individuella arbetsformer och gruppdiskussioner. Behovet av att be- döma elevernas arbetsresul-tat genom muntligt förhör kommer därigenom att bli mindre framträdande. Behovet av skriftliga prov som hjälp— medel både för information och bedöm- ning kommer av flera skäl att accen— tueras i det nya gymnasiet. Studietiden måste utnyttjas så effektivt som möjligt. Lektionerna måste i första hand använ- das för undervisning, först i andra hand för kunskaps- och färdighetskontroll. Denna bör därför ske så snabbt som möjligt och utformas så att den informa- tionsmängd som erhålles per tidsenhet
blir maximal. Det gäller i synnerhet be- tingen, där alltför stor del av den sam- lade tiden ej får tas i anspråk för kontroll.
Vidare torde den ökade tillström- ningen till gymnasiet resultera i ett elev- klientel med större spridning i fråga om studietraditioner och arbetsvanor. För diagnos och vägledning blir det därför ännu viktigare att skapa hjälp- medel. Skall emellertid skriftliga prov kunna användas för dessa uppgifter är det som ovan betonats under förutsätt- ning att de kan ges en sådan utformning att de på ett adekvat och objektivt sätt speglar undervisningens målsättning. Det torde därför möta vissa svårigheter för den enskilde läraren att utan alltför stor arbetsinsats konstruera sådana.
10.5.4 Provens syfte När gymnasieutredningen i fortsätt- ningen diskuterar olika hjälpmedel för bestämning av elevernas prestationer och mätbara arbetsegenskaper kommer de hjälpmedel som här berörs, proven, att klassificenas efter bedömningens syf- ten. Detta kan antingen vara att ge grund för undervisningens planering eller att på ett rättvisande sätt utvär- dera elevernas kunskaper. I det senare fallet är uppgiften dels att rangordna eleverna, dels att bestämma gruppens nivå och spridning i relation till andra grupper i landet.
10.5.41 Diagnostisering. En av lärarens viktiga uppgifter i det nya gymnasiet är att inom ramen för läroplanen lägga upp lämpliga studieprogram, som är an- passade till elevernas intressen, förut- sättningar och tidigare prestationer. För att kunna göra detta är det nödvändigt, att han erhåller erforderliga informatio- ner om vad eleverna behärskar i fråga om stoff och färdigheter såväl innan ett nytt avsnitt tas upp till behandling som
sedan detta avslutats. En enbart muntlig kartläggning skulle, när det gäller större elevgrupper, ta orimligt lång tid i an- språk. Ett effektivare och snabbare sätt är att skaffa sig upplysningarna genom skriftliga diagnostiska för- och efter- prov. Provens effektivitet och värde är dock helt beroende av att de utformas så att de kan specificera de färdigheter och kunskaper man önskar kartlägga.
Efterproven borde med fördel kunna konstrueras i anslutning till läroböcker- na och bli till avsevärd nytta om de före publicerande prövas i tillfredsställande omfattning och distribueras tillsam- lllans med råttningsmallar. Olika prov- typer borde kunna användas, men det vore antagligen fördelaktigast med prov till vilka kan ges entydiga svar, d. v. 5. den typ av prov som i anglosaxisk litteratur brukar betecknas »objective tests». Fördelarna med dessa prov är att eleverna kan ges tillfälle att besvara många frågor och att de ofta är så lätt- rättade att mindre kvalificerad arbets— kraft kan användas. Till dessa provs begränsning hör svårigheten att kon- struera dem. Kvalitetskravet måste stäl- las högt och måste garanteras genom sakkunnig prövning. Som förprov bör sådana prov vara naturliga, eftersom de måste ha större bredd än de efterprov, som konstrueras till bestämda läroböc- ker.
Det vore värdefullt om lärarna själva konstruerade prov som hjälpmedel för diagnostiska syften. För att kunna göra detta krävs emellertid förlagor av hög klass i form av en samling prototyper för olika ämnen.
Det invändes ibland att prov med en- tydiga svar genom sin tekniska utform- ning har begränsade möjligheter att ut- värdera alla de komponenter av färdig- heter och attityder, som man önskar få belysta. Särskilt den kreativa fak- torn men även reflektionsförmågan an-
ses svår att komma åt. Om så vore fal— let skulle invändningarna mot prov- typen få ökad vikt på gymnasiestadiet. Prov av den typ, där entydiga svar kan ges, kan i de fall då de är mindre om— sorgsfullt konstruerade uppvisa en viss torftighet men härmed är inte sagt, att det skulle vara omöjligt att konstruera fullödiga sådana prov avsedda för gym- nasiet. För bedömning av möjligheten att använda prov med entydiga svar på gymnasiet har gymnasieutredningen låtit utarbeta exempel på dylika prov. Dessa är emellertid inte slutbearbetade och har t. ex. inte utprövats och stan- dardiserats. De har utformats så att ett minimum av detaljkunskaper förut- sättes. De nödvändiga fakta presente- ras i stället i proven.
Gymnasieutredningen föreslår att des- sa provexempel överlämnas till skol— överstyrelsen för vidare bearbetning och försöksverksamhet (se vidare 10.5.4.4).
Entydigt rättningsbara prov har na— turligtvis sin begränsning och behöver kompletteras med andra provtyper, som ger eleverna större frihet att indivi- duellt utveckla tankar och idéer. Inte minst viktigt är det att gymnasisterna får tillfälle att klä dessa i egna ord. Därmed belyses hur eleverna utvecklat den viktiga förmågan att ge samman- hängande, sakliga och väl disponerade redogörelser och samtidigt utföra en be- arbetning av det inhämtade stoffet.
En lämplig typ av sådana komplette- rande prov är 5. k. essäprov, d. v. s. prov med frågor som skall besvaras i form av en redogörelse. Det är angeläget att erfarenheten av och kännedomen om hur dylika prov kan förbättras och bedö- mas snabbt vidgas, varför de snarast bör göras till föremål för utvecklingsarbete. I läroplanen ges i ämnet svenska anvis— ningar om essäprov och andra likarta- de prov.
Antal skriv- Tid i Därav Centralt Årskurs och ämne ningar lektions- centrala provs ht vt timmar1 prov placering Årskurs 1 Svenska ....................... 1 + 1 4 Engelska ...................... 2 + 2 2 — 3 Fortsättningsspråk (Franska] Tyska) ...................... 0 + 2 2 Matematik .................... 2 + 2 3 Teknologi ..................... 0 + 1 3 Årskurs 2 Svenska ....................... 2 + 2 4 1 maj Engelska ..................... 2 + 2 2 — 3 1 december Fortsättningsspråk (Franska] Tyska) ...................... 2 + 2 2 _— 3 Matematik .................... 2 + 3 3 — 4 1 januari Fysik ......................... 2 + 2 3 —— 4 1 mars Företagsekonomi ............... 1 + 2 2 _- 3 1 mars Teknologi ..................... 1 + 1 4 Årskurs 3 Svenska ....................... 2 + 2 4 1 mars Engelska, affärskorr ............ 1 + 1 2 Fortsättningsspråk (Franska] Tyska) ...................... 2 + 2 2 — 3 1 januari Fortsättningsspråk, affärskorr. . . 1 + 1 2 Matematik .................... 2 + 2 3 — 4 1 januari Fysik ......................... 2 + 2 3 -— 4 1 december Företagsekonomi .............. 1 + 1 2 Redovisning ................... 1 + 2 2 — 3 1 mars Energi ....................... 1 + 1 3 _ 4 Konstruktion, B och M .......... 1 + 1 3 —— 4 Byggteknik .................... 1 + 1 3 Ellära ........................ 2 + 2 3 — 4 1 4 lektionstimmar användes som markering för en tid om högst 180 min.
10.542 Rangordning. För betygsättning- en är det betydelsefullt, 'att läraren har lämpliga instrument i sin hand bl. a. för att rangordna eleverna inom gruppen. Givetvis bör betygsättningen grundas på en rad olika observationsformer, men rang-ordningen är svår att genomföra, om ej samtliga elever ibland får samma uppgifter att lösa. För detta ändamål bör olika provformer kunna komma till an- vändning, dels de tidigare nämnda pro- ven med entydiga svar och essäprov, dels de redan nu förekommande upp- satsproven och prov med särskilt ut- arbetad rättningsmall. Närmare anvis-
ningar om provens utformning ges i lä- roplanen under varje ämne. Obligatoriska skriftliga prov i syfte att rangordna eleverna bör enligt gymna- sieutredningens mening endast förekom- ma i de ämnen som upptagits i tabell 1. Som framgår av tabellen förekommer obligatoriska skriftliga prov ej i årskurs 4. De prov som i denna årskurs even- tuellt anordnas skall enligt gymnasie- utredningen-s mening helt förläggas till respektive ämnes egna lektionstimmar. Till jämförelse lämnas i tabellerna 2 och 3 en översikt över den nuvarande omfattningen av skrivningar -i allmänt
Tabell 2. Skrivplan för nuvarande allmänt gymnasium
A Antal Darav rskurs och ämne skriv— . . . . ningar Halvdag ti'llnlglår Heldag ti'lIr'iglår hemlmet Ring I”: Modersmålet ............... 6—8 6 BH 0—2 Engelska .................. 6—8 6—8 2å—3 Tyska .................... 6—8 6—8 23—3 Matematik, A, R ........... 7 3 23—3 3 (%&—4 1 » , L ............. 2 2 2+—3 Ring II', I”: Modersmålet ............... 6—8 6 4—41! 0—2 Latin, L .................. 4 2 3—3i 2 4—4i Engelska .................. 6—8 6—8 3—33— Tyska .................... 6—8 6—8 3—3i Matematik, A I”, R I! ...... 7 6 4—4i 1 » ,AIIÅ,RII".... 6 6 4——4& Ring 1114, II”: Modersmålet ............... 6—8 6 5—6 0—2 Latin, L ha, he ........... 8—9 8 5—6 0—1 Engelska .................. 6—8 4—8 3—3å 0—2 4 Tyska, A (L, R) sp, L ha. . . 6—8 4—8 3—3å 0—2 4 Franska, A (L, R) sp ...... 6—8 6—8 3—31— Franskt versionsprov, A (R) 50, L he ................. 3 3 2—21— Matematik A (R) so, R bi, ma 6 6 5—6 Fysik, R bi, ma ........... 6—7 5—6 5—6 0—1 Ring IV', III”: Modersmålet ............... 5—6 5 5—6 0—1 Latin, L, ha, he ............ 6 6 5—6 Engelska .................. 2—3 ht 0—3 3——3& 0—2 4 Tyska .................... 2—3 ht 0—3 3—3i 0—2 4 Franska, A (L, R) sp ....... 6 3—6 3—3å 0—3 4 Franskt versionsprov, L ha. . 3 2—2å Spanskt versionsprov ....... 3 2—24— Matematik, A (R) so, R bi, ma 5 5 5—6 Fysik, R bi, ma ............ 4 ht 4 5—6
och tekniskt gymnasium. Det bör för bedömningen av sammanställningarna anmärkas att omfattningen av skriv- ningarna vid tekniskt gymnasium ej bygger på en centralt utfärdad skriv- plan. De i tabell 3 angivna skrivning- arna är en sammanställning av skriv— ningsscheman från läsåren 1961/62 och 1962/63. Det bör även anmärkas att en jämförelse mellan ämnen är vansklig att göra, eftersom särskilt på teknisk lärokurs de ämnen gymnasieutredning-
en föreslår ej har direkta motsvarighe— ter i det nuvarande tekniska gymnasiet.
Beträffande handelsgymnasiet har en liknande sammanställning av skrivning- ar ej utförts. En sådan kan knappast åstadkommas med anspråk på att kunna läggas till grund för jämförelser. En jäm- förelse måste nämligen ske antingen med det 2-åriga handelsgymnasiet eller med det provisoriska 3-åriga för vilket uppgifter endast kan ges avseende de två första åren. Här skall endast näm—
Tabell 3. Schemalagda skrivningar vid nuvarande tekniskt gymnasium
Årskurs och ämne Antal skrivningar Skrivningstid i timmar
Årskurs 1: Svenska .............................. Engelska ............................. Tyska ............................... Matematik ........................... Fysik ................................ Kemi ................................ Ritteknik ............................ Projektionslära .......................
Årskurs 2: Matematik ........................... Fysik E ............................. Fysik, övriga ......................... Mekanik M ...........................
» B
» E .................... Materiallära .......................... Verkstadsteknik ....................... Konstruktionsteknik ................... Kraft- och Värmeteknik ............... Maskinlära ........................... Byggnadsteknik ....................... Byggnadskonstruktionslära ............. Ellära och mätteknik ................. Elanläggningsteknik ................... Teleteknik ........................... Oorganisk kemi ....................... Organisk kemi ........................ Företagsekonomi ......................
Årskurs 3: Verkstadsteknik ...................... Konstruktionsteknik ................... Kraft- och Värmeteknik ............... Maskinlära ........................... Byggnadsteknik. . . .................... Byggnadsstatik ....................... Byggnadskonstruktionslära ............. Byggnadsutformning .................. Väg- och vattenteknik ................ Byggekon. o. hyggplanering ........... Elteknik ............................. Elmaskinlära ......................... Elanläggningsteknik ................... Elektronik ........................... Elektronik med teleteknik ............. Elkraftteknik ......................... Telefonteknik ......................... Radio 0. mikrovågteknik .............. Oorganisk kemi ....................... Kemisk teknologi ..................... Företagsekonomi ...................... Nutidshistoria ........................ Arbetspsykologi. . . . . ..................
3—4 2—4 3—5 2—3 0—3 2—3
si,—5 m_s; 1 4—3 311-_5 ait—5 2,3—4 ze—ai 3—5
34—5 4 214—5 34—5 3t 4 33—5 34—4 4 aH aH 33—5 3å——5 3—4 aH 3—4 aH 4 4 4 4 325—4
nas att variationerna liksom i tekniskt gymnasium är mycket stora. Det högsta antalet schemalagda skrivningar har under läsåret 1962/63 varit 39, det lägs- ta 23. I det förra fallet motsvarade skrivningarna 25 arbetsdagar.
Av tabellerna framgår att proven fö- reslås nedskurna framför allt till om- fånget jämfört med nuvarande förhål- landen. Med den omfattning proven nu har kan det ifrågasättas om ej den. vinst man erhåller i form av rangordnings- data motverkas av förlusten i undervis- ningstid. Denna förlust får i varje fall i de sista årskurserna anses vara opro- portionerligt stor. Exempelvis tillbring— ar eleverna i näst högsta årskursen på reallinjen mellan 20 och 25 arbetsdagar i skrivsalen. Gymnasieutredningen före- slår att tiden för de enskilda proven minskas väsentligt. I flertalet ämnen synes två eller högst tre lektionstimmar vara lämpligt. I vissa ämnen kan dock skrivningstiden utsträckas till tre tim- mar (180 min.). Därmed vinnes också att proven i icke oväsentlig utsträck- ning kan förläggas till ämnets egna tim- mar, varvid bortfallet av undervisnings- tid för andra ämnen minskas.
Av läraren på eget initiativ anord- nade prov utöver de obligatoriska bör givetvis ansluta sig till någon av de nämnda provtyperna och ges en för syf- tet betryggande utformning. Detta gäller självklart också de fall då lärare öns- kar ersätta ett centralt givet prov med ett av honom själv konstruerat (jfr 10.543). Sådana prov bör därför an— mälas till rektor, arkiveras och kunna granskas vid den fackinspektion, som gymnasieutredningen i kapitel 13 före- slår.
Att göra en rättvisande jämförelse med andra länder ställer sig svårt, ef- tersom skrivningarnas antal, utformning och längd ansluter till respektive lands former för avslutning av gymnasiestu-
dierna. Danmark och Norge kan emel- lertid på grund av de förhållandevis stora överensstämmelserna med vårt lands vgymnasieväsenvde ge visst under- lag för jämförelse. Enligt uppgifter in- hämtade från respektive länder före- kommer skrivningar i den utsträckning som beskrivs i det följande.
I danskt gymnasium förekommer före sista årskursen endast undantagsvis schemalagda skrivningar. De skrivning— ar som förekommer förutsättes ske på ämnets egna timmar eller kunna ar- rangeras genom byte av lektioner. Nor- malt motsvarar skrivningstiden två lek- tioner. Längre skrivningstid ges för vis- sa former av skrivningar, där uppgif- terna är friare formulerade. I tredje års- kursen förekommer båda terminerna två schemalagda skrivningar i de ämnen som är föremål för prövning i examen. Även dessa förutsättes till en del kunna ske på ämnets egna timmar. Skrivnings- ämnena i examen är danska, moderna språk, latin'och matematik.
I Norge förekommer vid sidan av de för det norska gymnasiet karaktäristis- ka jul- och påsktentamina liksom »års- pröven» skrivningar vanligtvis på äm- nenas egna timmar. Den normala skriv- ningstiden motsvarar två lektionstim- mar med undantag för i norsk skriv- ning, där skrivningar förekommer i så- väl bokmål som nynorsk och det av språken som valts som »hovudmål» ägnas 4—5 timmars skrivningstid. Skriv- ningsämnena i examen är norska (på »norrönlina» gammalnorsk), moderna språk, latin, matematik och fysik.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de allmänna gymnasierna i Danmark och Norge har färre antal schemalagda skrivningar och kortare skrivningstid än det nuvarande svenska gymnasiet. Eftersom i båda länderna anvisningar givits i syfte att vid schemaläggningen tillgodose skrivningsformerna blir bort-
fallet av tid för icke-skrivämnen mind- re än i Sverige.
10.5.4.3 Ekvivalering. Betygens jämför— barhet inom och mellan skolorna bör givetvis vara så fullständig som möjligt. För att lösa detta ekvivaleringsproblem har i det nuvarande gymnasiet olika metoder att normera betygen tillgripits, t. ex. centrala prov, censorskontroll och lärarbedömning. Dessa metoder bör om deras funktion skall vara fullständig inte bara garantera betygens jämförbar- het. De hör även medverka till den pe- dagogiska utvecklingen i enlighet med de mål som uppställes och ej lägga hin- der i vägen för en konstruktiv fortlö- pande försöksverksamhet.
De centrala prov som nu förekommer i gymnasiet, i matematik, fysik och mo- derna språk, uppfyller i mer eller mind- re utpräglad grad de anförda önskemå- len. Rättningsprinciperna har kodifie- rats; i matematik och fysik genom en relativt fast rättningspraxis, i språk ge- nom rättningsmallar. Den svenska upp- satsen uppfyller i mindre utsträckning normeringskravet. Gymnasieutredning— en fäster stora förhoppningar vid forsk- ning och försöksverksamhet i syfte att ekvivalera bedömningen av prov i svensk skrivning.
Censorskontrollen i den muntliga exa— men har förvisso en styrande effekt på undervisningen. I vad mån den med— verkar till ett realiserande av målet och riktlinjerna för skolans undervisning är helt beroende av de enskilda censo- rernas inblick i målsättningsfrågor och undervisningsmetodiska problem. Är den insikten ej tillräcklig kan censors- kontrollen verka styrande på undervis- ningen i en annan riktning än den av— sedda. Ekvivaleringseffekten måste på grund av kontrollsystemets konstruktion bedömas som relativt ringa. Utredning-
en återkommer till sistnämnda fråga i kapitel 13.
Den vanligaste formen för betygsnor- mering är lärarbedönmingarna i anslut- ning till den s.k. treterminskatalogen. Dess normerande förmåga är givetvis vad gäller betygens jämförbarhet mel- lan skolor ringa. Normeringen inom den enskilda skolan kan dock ha ett stöd i de informationer som ges om betygs- fördelning i andra avdelningar och i övriga ämnen. I detta fall är frågan i vad mån den inverkar styrande på undervisningen irrelevant.
Gymnasieutredningen är av den upp- fattningen att dylika jämförelser mellan betygsävttningen i olika ämnen i en klass, i samma ämne i skilda klasser o.s.v. har en viktig uppgift för ekvi- valeringen. I läroplanen ges anvisningar för sådana jämförelser (se läroplanen II:4.4.7.3). Betydelsefullt är framför- allt det samråd som skall ske med den fackinspektion utredningen närmare be— handlar i kapitel 13.
Gymnasieutredningen finner det an— geläget att åtgärder vidtas i normerings- syfte' för att väsentligt höja prognos- värdet hos betygen, göra dem jämför- bara och ägnade att positivt styra un- dervisningen. Vill man nå ytterligare resultat krävs emellertid att speciella hjälpmedel ställs till lärarens förfogan- de. Bedömningen av klassens genom- snitt och spridning är för den enskilde läraren betydligt svårare .att utföra än rangordningen, även om hans säkerhet ökar när han undervisat ett antal klas- ser på stadiet i fråga och alltså *har jäm- förelsema-terial. En svårighet är emel- lertid att han endast har erfarenhet av sina egna klasser. Av detta skäl är ekvi- valerande instrument i form av prov utarbetade av den central-a skolmyndig- heten önskvärda, prov som är så kon— struerade att de kan fylla det dubbla kravet på ekvivalering och styrning.
För att ej lägga hinder för den en- skilde lärarens pedagogiska initiativ bör 'denne efter rektors medgivande få använda egna prov i stället för cen- tralt utfärdade. För den händelse lära- ren i stället för det centralt utfärdade provet önskar använda eget, bör detta dock arkiveras och ställas till fackin- spektörernas förfogande. Självfallet går läraren om han använder eget prov för- lustig möjligheten att jämföra sin egen betygsättning med betygsättningen i landet i övrigt. Den effekt detta har för den enskilde eleven bör därför alltid bc- aktas, när användande av eget prov överväges.
Dessa centralt utfärdade eller av lä- raren konstruerade prov kan få en ytt- re form soul ansluter till de ovan dis- kuterade. Skrivningarna förutsättes ej få en längd överskridande tre lektions- timmar eller i något fall fyra lektions— timmar (180 min.) och ingår i det or- dinarie skrivningsprogrammet. De bör för den enskilde elevens betyg ej till- mätas större vikt än andra skrivningar. Med denna syn på proven blir tidpunk- ten mindre betydelsefull. De centrala proven sprides över de två sista årskur- serna, i vissa ämnen med ett prov vart- dera året. För skrivningarnas innehåll hänvisas till resp. ämnes anvisningar.
10.5/4.4 Försöksverksamhet. Gymnasie- utredningen vill f.n. ej föreslå cen- tralt utfärdade prov i andra ämnen än de som angivits i tabell 1. Helt visst är kraven på förbättring av betygens prognosvärde och jämförbarhet ej mind- re i andra ämnen. Behovet av att via kontrollen styra den pedagogiska ut- vecklingen är lika stort. Detta skulle tala för att likartade prov erbjudes även i övriga ämnen. Då gymnasieutredning- en nu ej framlägger något förslag i den riktningen är skälet att sådana prov ännu ej finnes till hands.
Förutsättningarna kan emellertid änd- ras i samband med att nya former av de entydigt rättningsbara prov och essä- prov som diskuterats under 10.5.4.1 framkommer.. Det är angeläget att er- farenheter av dessa provformer snabbt vinnes genom försöksverksamhet. Ett av de .angelägnaste ämnena för sådan försöksverksamhet torde vara kemi. Gymnasieutredningen förutsätter att frågan kan tas upp till förnyat övervä- gande när försöksverksamhetens resul— tat föreligger. '
Gymnasieutredningens förslag till för— söksverksamhet kan emellertid ej be- gränsas till dessa nya provformer. Även formerna för prov i de ämnen- där så- dana redan är obligatoriska bör över- ses. Därvid är det angeläget att provens styrande effekt på undervisningen sär- skilt uppmärksammas. Provformer som mer allsidigt än de hittillsvarande för- mår motsvara resp. ämnens mål bör prövas.
10.6 Sammanfattning
Gymnasieutredningen har i detta kapi- tel diskuterat utformningen av under- visningen mot bakgrund av de krav som framkommit i avnämar- och elevunder- sökningarna och den försöksverksamhet som bedrivits. De synpunkter som där- vid framkommit är i icke ringa utsträck- ning överensstämmande med dem som tidigare framförts på gymnasiets under- visning. Översiktligt kan de framstäl- las som ett understrykande av behovet av studieträning och orientering mot friare arbetsformer. Som framgår av kapitel 2 ligger dessa synpunkter i linje med den utveckling som pågår mången- städes i utlandet.
De förslag till självständiga arbetsfor- mer som gymnasieutredningen framläg- ger skiljer sig i princip ej från de för- slag som redovisats av tidigare skolut- redningar. Den väsentliga skillnaden
ligger däri att gymnasieutredningen vill skapa en organisation för arbetet som bi- drar till intentionernas förverkligande.
Stort avseende fästes vid att den stu- dieträning som påbörjats i grundskolan fullföljes och utvecklas. Det tillgodoses dels genom att respektive ämnens mål utformats så att denna aspekt betonas, dels genom direkta undervisningsinslag i första årskursen. De senare har bundits till en introduktionsdag för gymnasie- studierna, inlärningspsykologisk orien- tering inom ramen för timmar till för— fogande samt till fyra veckotimmar med delad undervisningsavdelning avsedda för individualiserad handledning.
För att tillvarata möjligheterna att vi- dare utveckla goda arbetsvanor och ge eleverna tillfälle att i större utsträckning ta ansvar för studiearbetet föreslås en ny organisation av stoff och redovis- ningsintervall. Under årskurs 1 sker en övergång från dag- till långläxor, som under andra årskursen kan övergå till beting. Betinget avser en sådan organi— sation av studiet under en termin eller ett läsår att kursen uppdelas i avsnitt om minst två veckor med sammanhäng- ande behandling av ett avsnitt och redo- visningen koncentrerad till periodens slut. Betingsläsning skall under höstter- minen i årskurs 2 förekomma i minst ett ämne, senare terminer i minst två. Slutledet i studieträningen utgör det spe- cialarbete, som förlägges till tredje års- kursen, varvid eleven enskilt eller i grupp får tillfälle tillämpa sina studie- färdigheter på en något större uppgift.
Arbetsorganisationen bör kunna med— föra en vidare utblick över gymnasiets hela lärostoff. För att ge ytterligare möj- lighet till detta föreslår gymnasieutred- ningen att viss obligatorisk samverkan mellan ämnena skall förekomma utöver den som betingas av tim- och kurspla— ners konstruktion.
Undervisningens utformning medför
en förändrad syn på lärarens och ele— vens uppgift och på behovet av hjälp— medel och dessas funktion. Lärarens uppgift förutsättes under gymnasiestu— diernas gång alltmer få karaktären av handledning för relativt själständigt ar- betande elever. Hjälpmedlen bör utfor- mas så att de möjliggör friare arbets- former och i större eller mindre ut— sträckning kan överta vad som hittills varit läraruppgifter.
Det tryckta studiematerialet föreslås därför få en sådan karaktär att det ej presenterar en färdig kurs utan aktive— rar eleven till ett självständigare ställ- ningstagande till stoffet. Vidare fram— lägges förslag om användande av mate— rial som kan bearbetas utan lärarens kontinuerliga stöd, t. ex. brevkurser och programmerade läroböcker. Vid möj- ligheten att genom skol-TV:s förmed— ling ge en aktuell undervisning fäster gymnasieutredningen stora förhopp— ningar.
Proven utövar en kraftig styrande in— verkan på undervisningen. Deras funk- tion är att vara ett hjälpmedel för pla— neringen och bidra till att kontrollera dess resultat. Med den inriktning gym- nasieutredningen velat ge gymnasiets arbete har provens utformning central betydelse. Förslag har ej avgivits om obligatoriska prov annat än i ett begrän- sat antal ämnen, där dock antal och om- fång förutsättes bli mindre än i det nu- varande gymnasiet. Behovet att via kontrollen styra den pedagogiska ut- vecklingen är emellertid inte mindre i andra ämnen.
Gymnasieutredningen framlägger nu ej förslag om sådana prov i andra äm- nen utan föreslår att nya provtyper gö- res till föremål för försöksverksamhet. Denna bör då särskilt uppmärksamma provens möjligheter att mäta de olika komponenter som ingår i respektive äm- nes mål.
KAPITEL 11
Studiestödjande åtgärder
Gymnasieutredningen har i det föregå- ende i flera sammanhang framhållit att det gymnasiala skolsystemet i framti- den måste utformas så att alla elever kan finna studievägar som så långt möjligt motsvarar vars och ens önske- mål och förutsättningar. Vid utform- ningen av gymnasiets läroplan har den- na princip varit vägledande.
Som framgår av 10.2.4, 10.2.6 och lä- roplanen avses verksamhetsformerna inom gymnasiet få sådan utformning att arbetet kan individu-aliseras och stu- diesättet lik-som arbetsuppvgifternas om- fång kan anpassas till olika elevers ar- betstakt och förmåga. Härtill bidrar särskilt organisationen med långläxor och beting. Special-arbetet ger på sam- ma sätt möjlighet att utforma uppgif- ter alltefter elevens kapacitet. Även hjälpmedlen och sättet för deras ut- nyttjande verkar i samma riktning. Som antytts i kapitel 10 och som närmare kommer att framgå av kapitel 16 avser gymnasieutredningen en sådan utform- ning av läroböcker och därtill anslu- tande unsdervisnuingsmlateriel »att eleven med utgångspunkt från visst grundstoff kan företa den ytterligare bearbetning av stoffet som svarar mot hans intres- sen och studieförmåga. I samma rikt— ning verkar förslagen om användning av programmerat material.
I 9.13 har utredningen vidare med sikte särskilt på elever med stor kapla- citet föreslagit möjlighet till utökat stu-
dieprogram genom tillval av frivilliga ämnen.
Varje elev får sålunda genom de re- dan föreslagna åtgärderna rika tillfäl- len att låta studiernas omfattning och svårighetsgrad svara mot vad han eller hon finner sig kunna prestera. Den i olika avseenden rikt utrustade eleven kommer att genom läroplanens utform- ning kunna genom såväl breddning som fördjupning av studierna fullt ut- nyttja wsin kapacitet. Den elev som mö- ter svårigheter skall också kunna finna den handledning och den planering av studierna som gör det lättare att nå ett tillfredsställande resultat.
Trots detta får man räkna med att det kommer att finnas gymnasieelever som av olik-a skäl kommer att få svårt att nå tillfredsställande resultat. I det- ta kapitel skall utredningen diskutera dessa frägor och de åtgärder som kan behöva vidtagas. Speciellt skall frågan om en med de tre första årskurserna i gymnasiet parallell 4-årig studiegång behandlas (j-fr kap. 6).
1 1 .1 Problemställning
11.1.1 Studieresultatens variation
11.1.1.1 Inom en stor elevgrupp varie- rar studieförutsättningar och intressen starkt mellan olika individer. Det ideala vore att konstruera en skola i vilken varje individ kunde följa ett speciellt för honom avpassat studieprogram. I
studie- resultat
_l___,
elever rangordnade eller studw- resultat
Figur 1 a.
Studieresultat för. elevgrupp som genomgått ett enhetligt studieprogram
praktiken är detta svårgenomförbart. Om hela elevgruppen .får följa ett en- hetligt studieprogram, kommer slu-tre- sultatet att variera starkt från oimdivid till individ beroende på att det enhet- liga studieprogra-mmet pas-sar somliga elever mycket bra, medan det för andra är mindre nade-kvat och för en del elever dåligt. I figur 1 »a har slutresultatets Vla— ri-ation schematiskt illustrerats med den metod som använts .i 6.2.1.
Om man tänker sig :att elevgrulpxpen i stället erbjuds ett på lämpligt sätt differentierat studieprogram, blir aln— passningen till elevernas förutsättning- ar bättre. Flera i elevgruppen når resul- tat, som bättre står 'i relation till deras förutsättningar och intressen. Om man bortser från svårigheterna att mäta och jämföra studieresultaten för elever med olika studieprogram (se 6.2.1) kan slut- resultaten schematiskt illustreras som i figur 1 b.
Ovanstående principiella resonemang har varit vägledande 'för gymnasieut— redningens ställningstagande såväl till utformningen av det gymnasiala skol- systemet i dess helhet i framtiden som när det gäller konstruktionen av det egentliga gymnasiet. Utredningen har sålunda betonat vik-ten av »att nya gym— nasiala skolformer tillskapxas för dem
Studie— resultat
92 91 elever rangordnade efter sludle— resultat
Figur 1 b. Studieresultat för "elevgrupp som genomgått ett differentierat studieprogram
som av olika skäl _ intresse, ambition eller studiezförutsättningar — önskar en utbildning, vars riktpunkt mer eller mindre avviker från det nuvarande gym- nasiets. En betydelsefull uppgift bör i detta hänsen-de fyllas av fackskolan och i vissa fall av yrkesskolan.
Vid utformningen av gymnasiets lä- roplan har gymnasieutredningen på skilda sätt, såväl vid [konstruktionen av studiekurser-na som vid samordning- en dem emellan, sökt tillmötesgå olika elevtyper. Särskild betydelse har i detta sammanhang att eleverna vid flyttning till högre årskurs (se 9.12) kan välja mella-n flera studiekurser. Detta bör möjliggöra för den enskilde eleven att nå en successivt allt bättre anpassning till sina förutsättningar och intressen. Det arbetssätt som föreslås i kapitel 10 medger också en individuell anpassning till elevernas intressen och förmåga. Den studietekniska inskolning- en av eleverna skall starkare uppmärk- sammas och arbetsformer, som i större utsträckning tar hänsyn till elevernas olika förutsättningar i de skilda ämne- na, accentueras.
11.1.1.2 Den individuell-a anpassningen bör dock kunna drivas längre. Somliga elever (i fig. 1 b schema-tiskt marke-
rade med gl) skulle kunna ha ett större studieprogram medan andra (gg i fig. 1 b) trots stora ansträngningar inte når upp till en tillfredsställande nivå.
För att tillgodose elever som bedöms orka med en större arbetsbörda har som inledningsvis framhållits föreslagits att sådana elever — huvudsakligen i andra och tredje årskursen — skall kunna få frivilligt delta i undervisning utöver ordinarie studieprogram (utökad studiekurs). Denna elevgrupp bör också få rätt till förtidsprövning (13.5.4.6). En förtidsprövande elev kan avsluta ett eller flera ämnen före den normala studietidens utgång.
Som ovan nämnts måste man räkna med att vissa gymnasieelever (gg i fig. 1 b) gör studieprestationer vilka inte når upp till en tillfredsställande nivå. Att precisera denna nivå är i prakti- ken mycket vanskligt. Bedömningen bör som utredningen närmare utvecklar i 13.4 ske individuellt. Ett kriterium kan vara att de resultat en elev uppnå-r i vissa ämnen är så svaga att studierna i sin helhet för honom eller henne inte ter sig meningsfulla. Om de ansträng- ningar skolan kan göra inom ramen för den reguljära verksamheten .inte är till- räckliga för att avsevärt förbättra ele- vens resultat, måste andra åtgärder överväg-as.
Omfattningen av den grupp, vars stu- dieresultat bedömes som" så svaga att särskilda åtgärder krävs, sammanhäng- er med intagningen till gymnasiet. Som utredningen utvecklar i kapitel 13 kan intagningen inte göras för snäv. Det finns nämligen cin-ga intagningsinst—ru- ment med vilkas hjälp man med större säkerhet kan förutse vilka som med framgång kan genomföra gymnasiestu- dier. Om intagningen starkt begränsas, skulle man visserligen minska antalet elever som lyckas mindre väl men sam- tidigt riskera att utestänga många 'ung-
domar, som .i själva verket har förut- sättningar »för gymnasiestudier. En mindre snäv intagning medför å andra sidan att elever tas in, som sen-are vi- sar sig få svårigheter att nå upp till sådana resultat, att de erhåller tillfreds- ställande utbyte av gymnasiestudierna.
Det anförda belyser svårigheterna att avgränsa intaget till gymnasiet. Rent principiellt synes det rimligt att som allmän regel för intagningen överens— komma -att elever som har minst 50 % utsikt att lyckas bör få tillträde till gymnasiestudier. Tillämpningen av en sådan regel visar sig emellertid mycket svår i praktiken. Även av andra skäl, som gymnasieutredningen tar upp i 13.2.1, kan ifrågasättas huruvida en fix behörighets—g-rän-s bör uppställas.
Hur intagningsbestämmelserna än ut- formas har gymnasiet ansvar för de elever som tagits in och bör genom sär- skild-a åtgärder hjälpa dem som har svårigheter att »— med så liten förse- ning som möjligt — genomföra stu- dierna.
Bl. a. denna elevgrupps sam-mansätt- ning och åtgä—rder för att hjälpa dem nå ett tillfreds-ställande resultat behandlas i det följande. I 11.1.2 diskuteras den generella strukturen hos den elevgrupp för vilken studiestödjande åtgärder kan övervägas varvid först den allmänna de— batten refereras. I nästa större avsnitt (11.2) upptas frågan om vissa elevers svårigheter kan underlättas genom fast organiserad längre studiegång. I de två sista avsnitten (11.3 och 11.4) redo- görs för utredningens förslag till stu- diestödjande åtgärder.
11.1.2 Elevgrupper för vilka studiestödjande åtgärder kan aktualiseras 11.1.2.1 Debatten om studietidens längd har under den tid gymnasieutredning- en arbetat varit livlig. Åtskilliga skä]
har framförts för att inom det fram- tid-a gymnasiet bör rymma-s en 4—årig studie-gång eventuellt jämsides med den 3—åriga. I skrivelse till gymnasieutred- ningen i oktober 1961 förordar Läro- verkslänarna-s riksförbund en sådan konstruktion. Efter att ha uttalat far- hågor för »att grundskoian kommer att ge en svagare grund för gymnasiestu- dier än som [för närvarande ges i real- skolan anför förbundet:
>>0'm kunskapsmålet bl.a. för de gymna- sister på allmänbildande gymnasier, som ämnar fortsätta vid högskolor och univer- sitet, inte skall behöva sänkas och om kvar— sittning och onödig avgång skall kunna und- vikas, blir det därför nödvändigt redan av dessa skäl att för en del av gymnasisterna tillhandahålla en 4—årig studiegång. Lägges härtill den omständigheten, att en viss sänk- ning av den genomsnittliga studielämplig- heten är sannolik på grund av den bredda- de intagningen, framstår ett krav på en 4-årig studiegång, som ännu mera välgrun— dat, om man vill bibehålla det nuvarande kunskapsmålet i huvudsak oförändrat.
Denna ståndpunkt hänger även nära sam- man med LR:s uppfattning, att alla som vill och kan ta studenten också skall få göra detta. Att tillhandahålla en blott 3-årig stu— diegång skulle innebära, att många elever som i och för sig är gymnasiekapabla men på grund av en långsammare mognadsgång har svårt att följa undervisningen i ett 3- ärigt gymnasium, antingen inte kan nå fram till studentexamen eller också göra detta med sämre resultat än som eljest skulle ha blivit fallet.»
Senare har Läroverksl-ärarnas riks- förbund närmare utvecklat sin syn på gymnasiet i Framtiden-s gymnasium —— ett debattinlägg (1962). Där anföres bl.-a. följa-nde: '
»Men även om grundskolan blir i stånd att ge fullt tillfredsställande förberedselse för en treårig lärogång genom gymnasiet, bör det övervägas, om en sådan räcker till för att ge alla i grunden dugande elever rättvisa möjligheter till gymnasieutbild- ning. Ofta har det talats om s.k. late bloomers, elever som av olika skäl mognar senare än andra och behöver längre tid för
att fullt ut kunna visa vad de duger till. En annan kategori kan vara väl medveten om sina möjligheter men arbetar långsamt och inträngande och skjuter icke gärna ifrån sig en uppgift, förrän den är i grun— den genomarbetad. Bland sådana elever kan synnerligen goda vetenskapliga begåv- ningar finnas. En del elever kan av hälso- skäl eller till följd av svåra personliga för- hållanden behöva en skonsam och lugn ar— betstakt. Andra har någon talang, som de vid sidan av det teoretiska studiearbetet bör och vill odla. Det finns även elever med starka och livliga intressen för livet utan- för skolväggarna. De anklagas ibland för bristande studievilja och koncentration, men deras attityd kan vara uttryck för ett mycket legitimt behov av allmänorientering eller för en vaken samhällsanda, som far illa av att bli undanskjuten genom en nöd- vändig koncentration på skolarbetet under några aktiva och mottagliga ungdomsår. Alla dessa elevkategorier tillsammantagna bildar utan tvivel en grupp, som kan till— godoses genom en längre studiegång i gym- nasiet och är väl värd en sådan hänsyn liksom givetvis även den grupp av »andra- plansbegåvningar», som med flit och energi kan tillgodogöra sig gymnasiets undervis- ning, om den blott får tid och ro att stu— dera på det tyngre, mer minnesbetonade sätt, som för den är naturligt. En fyraårig lärogång är således under alla förhållanden en pedagogisk fördel av avsevärd betydelse.»
Gymnasieutredningen skall i det föl- jande sök'a mera systematiskt analysera för vilka elevgrupper studiestödjande åtgärder — bl. a. en förlängning av stu- dietiden — vkan aktualiseras.
”1.2.2 Elevernas 'studieprestationer -i en viss årskurs är givetvis beroende av deras studieförmåga. Redan före inträ- det i den aktuella årskursen han studie- förmnågan mätas på olika sätt, t. ex. med betygen i föregående årskurs eller med anlagsprov »av olika slag. Alla dylika mått är mer eller mindre bristfälliga. I det principiella resonemang som när- mast följer är det i och för sig 'likgi-tigt hur man mäter studieresultat och studie- förmåga. Om man så vill kan man i
båda fallen tänka sig att medelbetyg användes. I figur 2 har på sedvanligt sätt illustrerats sambandet mellan de result-at som eleverna i en viss årskurs uppnått och deras studieförmågia.
Elevernas prestationer i relation till studieförmågan samlas kring den s.k. regression-sli-njen A—B. En -del elever ligger emellertid långt från denna lin- je. Inom en elevgrupp med samma stu- dieförmåga a finns sålunda elever med för denna studieförmåga genomsnittliga studieprestationer (ea) men också såda- na med avsevärt högre studieprestationer än man skulle väntat sig. Dessa elever representeras i figuren av e2. Det finns också elever som har avsevärt lägre stu- dieprestsationer (t. ex. e,) än man skulle vänta av elever med studieförmågan a.
Orsakerna till att elever med samma mått på studiieförmågan när olika stu- dieresultat kan vara flera. Stu-diep-res- tationen beror av många faktorer av vilka åtskilliga endast i mindre grad eller inte alls kan komma till uttryck i de gängse måtten på studieförmå-gan vid studierna-s början. Under läsårets gång inträffade ändringar i intressen och i förhållanden i hem- och skol-miljö finns exempelvis inte med i studieför- må-gan, om denna 'mätes med ubetyge-n i föregående årskurs. Vidare är som nämnts de instrument med vilka studie- förmågan och studieresultaten *mätes behäftade med mer eller mindre stora fel. Även om det råder ett förhållande- vis st-arkt samba-nd mellan de båda stor- heterna följe-r av det senast sagda watt smärre avvikelser :i studieresultat i fö- revarande sammanhang sak—nar intresse. Först när avvikelserna blir betydande finns anledning att här uppmärksamma dem.
Elever som åstadkommer studiere- sultat avsevärt över förväntan i för- hållande till det använda måttet på studieförmågan kallas ibland överpres-
& Studieresuttat
överpreste-/ rande
underpreste- rande
gräns för "acceptabla"
lågpreste- rande
studieförmåga
Figur 2. Samband mellan sludie/örmåga och studieresultat
terande. Elever som presterar avse- värt under förväntan med hänsyn till betygen i föregående årskurs eller hans resultat på olika anlagsprov kallas 'un- derpresterande. De däremellan liggan- de eleverna kan kallas normalpreste- rande.
Det är angeläget att undersöka vad som karaktäriserar de underpresteran- de för 'att kunna avgöra om stödåtgär- der bör sättas in i syfte att hjälpa denna grupp elever att nå resultat som står 'i bättre överensstämmelse med »de— ras förutsättningar.
En andra” grupp elever klan totalt sett prestera i överensstämmelse med vad man väntar sig med hänsyn till mätvärdet på studie-förmågan (intag- ningsbetyg och/eller anlagsprov) men lyckas mindre bra [i ett enstaka ämne. En sådan elev har i figuren betecknats med el. Dylika elever har i något ämne ett mycket lågt betyg i förhållande till genom-snittsbety—get, d.v.s. ett hack i betyg-sprofilen. Denna grupp beteckna-s i fortsättningen neleve'r med profil— hack». En dylik elev motsvarar med dagens terminologi närmast en elev
—————————— u
studieprestationer
med ett underbetyg men med stark kom- pensation i andra ämnen.
En tredje grupp för vilken stödåt- gärder kan diskuteras utgöres av dem som har svagheter i några eller fler- talet ämnen och i övrigt i stort sett är jämn-strukna och vilkas prestationer därför kan komm-a att bedömas som ej acceptabla. I figur 2 antas denna grupp ligga under linjen C—D. Linjen är (inte skarp och väldefinierad. Bland eleverna närmast under linjen finns åtskilliga som utan större svårigheter kan. kom- ma ovanför. Den acceptabla prestations— nivån kring linjen C—D bör man därför närmast tänka sig som en zon med övergän-gsfall. Hela gruppen under lin- jen C—D kallas i fortsättningen låg- presterande.
11.1.2.3 Gymnasieutredningen har i fö- regående avsnitt antytt några förhållan- den som kan förklara varför en elevs studieresultat avviker från vad man för- vänta-r av honom. Här skall denna fråga diskuteras något utförliga-re varvid bl. a. utvecklingspsykologiska synpunkter blir av betydelse. Man vet att den intellektuella kapaci- teten —— begåvningen — varierar (lik- som flertalet andra personliga egen- skaper) mellan olika individer på ett sådant sätt att begåvni-ngsfördelningen för hel-a befolkningen torde relativt väl kunna approximera-s med en normal- fördelning. Man vet också att det finns ett positivt sam-band mella-n. begåvning, som man mäter den med .intelligenstest, och skolprestationer, utvärderade t. ex.- i form av betyg. Detta samband är emellertid endast måttligt starkt (jfr den i 11.2.1.3 refereradeundersökning- en) vilket innebär att andra egenska— per (minne, flit, ambition, arbetsteknik, emotionell stabilitet, miljö) spelaren roll för resultaten. Sambandet mellan
begåvning och betyg är emellertid så- dant, att begåvningen som regel sätter en övre gräns för vad en elev kan pres- tera i skolan.
En elevs skolprestatiouer hänger sä- lunda samman med en rad olika egen- skaper. Utifrån en gymnasists tidigare prestationer 'i den gymna—sieförberedan— de skolan har man — säväl principiellt som erfarenhetsmässigt — anledning vänta sig en viss prestation även i gym- nasiet. Hel-a intagningssystemet grun- dar sig på denna princip. I viss-a fall infrias emellertid inte förväntningarna. I en del av dessa fall kan orsaken helt eller delvis vara att söka i t.ex. otill- räcklig arbetsinsats eller bristande in- tellektuella förutsättningar. Dessa se» nare brister kan i den tidigare sko]- gången ha kompenserats av andra egen- skaper, men på gymnasiet tas begåv- ningen i anspråk i större utsträckning och individen faller då tillbaka i för- hållande till sina tidigare prestationer.
Med den terminologi som använts i 11.1.2.2 kan man säga att elevens stu- dieförmåga vid inträdet i gymnasiet överskattas och att eleven därför (i förhållande till detta mått på studie- förmå'gan) hamnar .i gruppen under- prestenande. Det förhållande som här besk-rivits kan givetvis också inträffa vid andra tidpunkter t.ex. senare i gymnasiet. En elev kan t. ex. vara »nor- malpresterande» t. o. m. årskursen 1 där- för att bristerna i intellektuell kapacitet kunnat kompenseras genom exempelvis ambition men blir seda-n i årskurs 2 underpresterande. Måhända är det dock berättigat anta att i varje fall hittills så- dana fall varit ovanligare och att bytet av skolform medfört att underpreste— rande av här nämnda orsaker oftast uppträtt redan i årskurs 1.
Prestationer som avviker från vad man förväntar sig kan också bero på andra förhållanden. I det följande skall
två "elevkategorier särskilt uppmärk- sammas nämligen: '
1) Ungdomar vilkas begåvningsut- veckling under gymnasieåren tillfälligt hämmlat's under någon längre tid och detta i sådan grad att det inverkar menligt på vederbörandes skolpresta- tioner. Rent principiellt skulle en sådan elevs begåvnin'gsutveckling .kunina be— skrivas med den streckade linjen i fi- gur3.
lntellektuell kapacitet
s
Tid
Figur 3. Principiell skiss över mognadsulveck— lingen i normala fall ( ) samt hos perso- nermed fördröjd men dlerhämtad utveckling (— —_—— —)
Man kan hävda att studiegången för nämnda elev skulle behöva utsträckas i tiden för att eleven skulle komma till sin rätt.
2) Ungdom—ar vilka på grund av per— sonlighetsegenskaper i övrigt, inte så]- lan i samverkan med yttre omständig— heter, behöver en lugnare studiegång för 'att lyckas lika bra som övriga gym- nasieelever med samma begåvning och ambition.
En del av dessa personlighetsegen-sk—a- per kan vara mer konstitutionellt be- tingade, t. ex. en läggning som tar sig uttryck i ett omständligt arbetssätt. And— ra kan vara föranledd-a av mera tillfälli- ga störningar, sammanhängande med t. ex. puberteten eller miljöförändring- ar. I vissa fall rör det sig om fenomen
som är av medicinsk natur, i andra om variationer inom det normalpsykologis- ka området men av något starkare ut- präglingsgrad än för" genomsnittselever— na. "
'I föreliggande sammanhang synes framför allt följande frågeställning-ar vara av intresse.
3) Hur stor andel utgör kategorierna 1 och 2 av det totala antalet intagna elever på gymnasiet?
b) Med vilken säkerhet och på vad sätt kan dessa elevkategorier diagnosti- seras?
c) Fin-ns det någon tidpunkt som är särskilt lämplig för en sådan diagnos?
Innan de båda elevkategorierna nä-r- mare diskuteras bör understrykas att man i alla här relevanta avseenden måste räkna med flytande övergångar mellan normal och icke-normal utveck- ling. Alla gränser som man söker dra mellan olika elevkategorier blir då ock- så inom vidua fält godtyckliga. Då fler— talet storleksu—ppskattningar, t.ex. an- delen eleve-r i kategorierna 1 och 2, måste utgå .från sådana (gränser, blir de erhållna resultaten också godtyck- liga i den meningen 'att de är direkt beroende av vilka gränser som använts vid beräkningarna.
Elever tillhörande kategori 1 Det synes förekomma, »att elever under uppväxtåren beskriver den utvecklings- gång som illustreras av den streckade linjen i figur 3. De heldra-g-na kurvor- na är närmast statistiska konstruktio- ner som återspegla—r genomsnittstenuden- sen hos ett stort antal individer. De enskilda individerna kan emellertid under längre eller kortare tid förete avvikelser från en jämn—t =förlöpande utveckling.
Analyser för att kartlägga dylika .av— vitkel-ser kan utföras endast på grundval av s. k. longitudi-nella studier, d.v.s.
undersökningar där samma elever un- dersöks vid olika tillfällen under en längre period. Av naturliga skäl är så- dan-a undersökning-ar relativt sällsynta. En sammanfattning härav har gjorts av Husen (Skolreformen och den peda- gogisk-psykologiska forskningen ]: Sko- lan och differentieringen. Fyra pro- fessorer har ordet. Stockholm 1959) som hämtar illustrationerna huvudsak— ligen från Willard Olsons forskningar rörande en grupp barn som följts upp till 12 års ålder. Även om de större av- vikelserna inte är så många synes bland dessa i någon utsträckning förekomma avvikelser motsvarande kategori 1. Se- nare har samma barn följts ytterligare några år. Resultaten följer i stort sett samma mönster som tidigare.
I detta sammanhang bör påpekas att man hos ungdomar i puberteten ofta kan iakttaga tydliga språngvisa föränd- ringar i fysisk utveckling och yttre beteende. Begåvningsutveckl-ingen före- ter emellertid som regel inte motsva- rande kastning-ar. Här är det emeller- tid utvecklingen efter 16-årsåldern som är av intresse. Även om det bland fors- karna råder delade meningar om den exakta tidpunkten och även om det är så att denna kan variera med klimat och kulturmiljö, synes det i stort sett råda enighet om att begåvn-ingsutveo - lingen vid denna tid är i huvudsak avslutad eller i varje fall befinner sig i avslutningsskedet. Utrymmet för för— ändringar i begåvningsfavktorerna är med andra ord för flertalet ganska be- gränsat och därmed min-skar också san- nolikheten för större avvikelser hos enskilda individer.
Med utgångspunkt i dessa allmänna iakttagelser kan man med relativt stor säkerhet säga, att antalet elever i ka- tegori 1 torde vara blygsamt, även om man skulle betrakta ganska måttliga förändringar som betydelsefull-a.
Att närmare precisera hur .stor andel det här rör sig om är utomordentligt svårt. Det förutsätter bl.a. en upp- följning av ett större antal elever under längre tid och fordrar dessutom till— gång till goda test, som är lika väl stan— dardiserade och normerade på alla de äldersnivåer där undersökningen skall sättas in. För det äl-dersstadium, som här är av intresse, saknar vi i Sverige f. n. tillräckligt antal goda mätinstru— ment.
Även om problemet i princip skulle gå att undersöka på empirisk väg, är det en grundforskningsuppgift som i sig implicerar åtskilliga år av testkon— st-ruk-t'ivt arbete. För gym—nasieutred- ningens del har sådana undersökningar givetvis inte kunnat komma ifråga.
Elever tillhörande kategori 2 Frågan om den roll som spela-s av and- ra personlighetsegenskaper än begåv— ning liksom av yttre förhållanden är också utomordentligt svår. Man vet 'att sådana egenskaper har ett visst infly- tande men däremot inte något mer pre- ciserat om i vilken grad som olika flak» torer inverkar. De undersökningar som i Sverige på realskolestadiet utförts av Blomqvist (Kvarsittning och skolfram- gång. Uppsala 1958) pe-kar emellertid mot att det här är fråga om ett kom— plicerat samspel av flera faktorer, vil- kas sammanlagda verkan kan vara be- tydande.
I närmast följande avsnitt behandla-r" utredningen en med den 3-åriga nor— m-alstudiegången parallellt organiserad 4-årig studiegång. Därvid relateras den— na organisation till de olika grupper som enligt diskussionen ovan kan vara i behov av studiestödjande åtgärder. Li- kaså behandlas möjligheterna att. dia— gnostisera dessa grupper.
11.2 Fast organiserad, 4-årig parallell studiegång
I detta avsnitt diskuteras endast läng- re studietid erbjuden i en fast or- ganiserad, 4-årig studiegång, parallell med de tre första årskurserna i normal- studiegången. Därvid måste preciseras dels vilka elevkategorier, som 'kunde tänkas komma i fråga för en sådan stu- diegång, dels hur de skall .indentifie- ras. Frågan gäller också hur en sådan 4-årig studiegång kan konstrueras och vilket utbyte just denna organisation kan ge de aktuella elevgrupperna.
Utredningen vill understryka att den organisation det här gäller icke är jämförbar med nuvarande förhålla-n— den. I det [allmänna gymnasiet finns visserligen idag både 3- och 4-åri-ga linjer men de bygger på olika årskur- ser nämligen den sista respektive den näst sista i den gymnasieförberedanlde skolan. De är sålunda parallella under de tre sista åren — då de också har i det hela sam-ma kursplaner — medan den första årskursen i den 4-åriga stu- diegången är parallell med den sista årskursen 'i den gymnasieförbe-revdande skolan. Den konstruktion som skall dis- kuteras i detta avsnitt innebär i stället att den längre studiegången har samma innehåll som den kortare men att detta innehåll är utlagt över fyra i stället för tre år.
11.2.1 Gymnasieutredningens undersökningar angående studietidens längd
För att belysa frågan om studieti- dens längd har gymnasieutredningen låtit wutföna flera större undersökningar.
11.211 Attitydundersökningen byggde på ett förslag av utredningens experter docenten Urban Dahllöf och professorn Kjell Härnqvist. Utgångspunkten var
gymnasieutredningens önskan att få viss information om elevers och för- äldrars inställning till olika långa pa- rallella studiegångar i gymnasiet. Det är en allmän förmodan att en längre studietid i regel ger gättre betyg. För många är detta av betydelse i konkur- renssituationer och därigenom för in- ställningen till studietidens längd. För utredningen har det varit av intresse att få riktigheten av denna förmodan undersökt liksom att om möjligt erhålla något mått på hur lockande den längre studiegången kan vara med hänsyn till de fördelar den anses erbjuda. Ett dy- likt mått kunde man tänka sig erhålla genom att undersöka hur föräldrars och elevers inställning till olika långa stu- diegångar förändras om man inför en korrektionsfaktor som har till uppgift att ekvivalera betygen erhållna på de båda studiegångarna. I 11.2.2.3 nedan analyserar utredningen denna fråga från teoretiska utgångspunkter. Av denna analys följer att någon fast relation mel- lan korrektionsfaktorns storlek och be— tygens relativa prognosvärde knappast kan uppnås. Gymnasieutredningen har vidare kommit till den slutsatsen att en fältundersöknxing inte torde kunna ge en approximation av korrektions- faktorn. Undersökningen har därför begränsats till att enbart vara atti- tydmätanvde. Den borde vidare belysa hur inställningen till en med den 3-åri- ga lärogången parallell 4-årig studie- gång varierar med elevernas betyg, framtidsplaner, kön, sociala bakgrund m.m.
Uri-dersökningen har utförts av kon- sulenten Bertil Särlvik. En [detaljerad rapport Elevers och föräldrars attityd till studiegångar av olika längd i gym- nasiet finns i SOU 1963: 41. Här ges en- dast en kort sammanfattning av under- sökningens uppläggning och huvudre— sultat.
Intervjumetoden valdes i stället för enkät— metoden, som bedömdes vara omöjlig efter— som de frågor som skulle ställas var rela- tivt komplicerade. Meningen var att elever och föräldrar samtidigt skulle delta i inter— vjun så att man skulle kunna komma fram till ett familjebeslut. Det visade sig svårt att helt hålla fast vid denna avsikt men i flertalet fall var, jämte gymnasisten, nå— gon av föräldrarna närvarande.
Den grupp som intervjuades var elever som passerat det stadium, då man i det framtida gymnasiet — enligt ett i debatten vanligt förekommande alternativ — antoges kunna välja mellan en kortare och en lång- re studiegång, nämligen efter genomgången första årskurs i gymnasiet. I nuvarande allmänna gymnasium motsvarar detta ele- ver som genomgått IS och 114. Bl. a. av kost— nadsskäl var det nödvändigt att begränsa undersökningens omfattning. Den popula- tion, som ansågs intressantast, var eleverna på reallinjen, eftersom de i större utsträck— ning än elever på andra linjer går till spär— rade utbildningsvägar och därför lägger ned extra ansträngningar för att nå betygsresul- tat som berättigar dem till tillträde till des- sa utbildningsvägar.
Materialet har vid bearbetningen uppde- lats efter den gymnasieform eleven tillhör- de (3- resp. 4-årigt gymnasium), hemorts- typ (land, stad), kön, utbildningsplaner, föräldrarnas yrkesgrupp och elevernas ge- nomsnittsbetyg. I det sista hänseendet ut- skildes två grupper mellan vilka gränsen sattes vid Ba. I fråga om utbildningsplaner särhålls de som siktat till *s. k. spärrade utbildningsvägar och övriga, men gränsen är i detta hänseende mycket flytande. Även de 5. k. fria fakulteterna har spärrar i vissa ämnen. I fråga om föräldrars yrkestillhö— righet utvaldes fyra yrkesgrupper: 1. aka— demiker 2. högre tjänstemän (folkskollä- rare, officerare, ingenjörer utan högskole- utbildning etc.) 3. lägre tjänstemän (för— män, verkmästare etc.) och 4. arbetare.
För att särhålla de båda gymnasietyper- na gjordes intervjuerna endast på orter som hade respektive typ i någorlunda renodlad utformning, d.v.s. praktiskt taget enbart 3-åriga eller enbart 4-åriga gymnasier. På detta sätt kunde ett 80—tal allmänna gym- nasier vara med i undersökningen.
Årskurs I i det 3-åriga gymnasiet motsva- rar organisatoriskt årskurs II av det 4—åriga. De elever som går i dessa årskurser tillhör emellertid oavsett gymnasieform olika års-
klasser. I undersökningen ingår endast de som är födda 1944 och 1945. *
Intervjuerna gjordes av personal vid ar- betsmarknadsverket (ett (50-tal intervjuare). Vissa frågor ställdes om yrkesvägledning och studierådgivning utöver de i föreva- rande samman-hang relevanta huvudfrågor— na, som var tre (a, b och c nedan).
Eleverna som alla läsåret 1961/62 ge- nomgått R 13 eller R 114 (årskurs I på 3-ånig resp. årskurs II på 4-å-rig retal- linje) tillfrågades om hur de _ under vissa villkor, som varierade i de tre frågorna :a—c — skulle ställa sig till 2 eller 3 års ytterligare gymnasiestudier fram till studentexamen. Svaren på des- sa frågor framgår av tabell 1 som för- klaras och kommenteras nedan. För korthetens skull tallar utredningen i det följande enbart om eleverna. I de allra flesta fall är det emellertid fråga om elevers och föräldrars gemensamma svar.
Vid den första huvudfrågan (a i tabell 1) fick eleverna ta ställning till om de efter R 13 respektive R 114 skulle vilja välja en studiegång med ytterligare två år ledande fram till studentexamen eller en studiegång med tre år med samma mål. Man skulle därvid läsa precis sam— ma kurser i de olika ämnena och få längre tid på sig om man valde att läsa tre år men det förutsattes att intervju— personen skulle få exakt samma stu- dentbetyg, oavsett vilken studiegång han valde. Tabellen visar att under detta villkor totalt 22 % av de tillfrågade väl— jer den längre studietiden. Elever som genomgått R I3 är mindre benägna att välja den längre tiden än elever som ge- nomgått B 114. Skillnaden är emellertid inte stor. Materialet är litet och får där- för inte pressas.
Nästa fråga (b) ställdes enbart till elever som i fråga (a) valt den kortare studiegången. Förutsättningarna är nu att de har utsikt att erhålla högre stu- dentbetyg om de väljer den längre stu-
Föredrar .. Procent av tillfrågade längre studie— få.?äzåägirä i olika grupper som tid föredrog längre studietid Villkor vid fråga antal procent antal män kv. RIs Rll' (a) Den tillfrågade antas få exakt samma betyg oavsett studietidens längd .......... 128 22 453 20 27 19 28 (b) Många — men naturligtvis inte alla — kan räkna med högre studentbetyg på längre (_ studiegång ................. + 261 + 45 —— 261 389 67 192 66 72 70 67 (c) Den tillfrågade antas verkli- gen få bättre studentbetyg, men de som gått kortare stu- diegång får visst poängtillägg _) på betyget ................. — 181 -—- 31 + 181 208 36 373 32 42 34 39 581 Samtliga tillfrågade elever .....
diegången. När dessa utsikter erbjuds går en betydande del av de elever som vid svar på den tidigare frågan föredra- git kortare studiegång över till längre studiegång. Om det antages att de som på fråga (a) svarat längre studietid, vid- hållit detta svar om de fått frågan (b), skulle sammanlagt 67% önska längre studietid under den nya förutsättningen. Skillnaderna mellan män och kvinnor samt mellan R 13 och R 114 är obetyd- liga.
Svaren på de olika frågorna illustrerar de betygsspekulationer som uppkommer vid parallella olika långa studiegångar. Om en betygskorrektion förs in vid ele- vernas bedömning (fråga c), sjunker andelen, som skulle föredra längre stu- diegång till 36 %. Korrektionen antogs utformad så att de elever som gått den kortare studiegången fick ett poängtill- lägg motsvarande vad elever i genom- snitt kan beräknas vinna på att gå den längre studiegången. Eftersom 22 % skulle föredra längre studietid även om de erhölle samma betyg som på kortare, kan. måhända differensen "14 % antyda hur många som trots korrektion räknar
med att få högre betyg på den längre studiegången än på den kortare.
De elever som under alla omständig— heter torde föredra längre studiegång (fråga a) fick motivera sitt svar genom att välja något eller några av tre svars— alternativ. De två mest frekventa svars- alternativen var: »det är svårt att orka med den kortare studiegången» (96 svar) och »den (längre) gör det möj- ligt att ägna mera tid åt verksamhet utanför skolan (t. ex. idrott, förenings- liv, hobbies)» (74 svar). 44 elever mar- kerade svarsalternativet »den (längre studiegången) gör att man får längre tid på sig att avgöra vilken levnadsbana man skall välja».
På motsvarande sätt fick de elever, som föredrog 3-årig studiegång, även vid förutsättningen att »många _ men naturligtvis inte alla — kan räkna med högre studentbetyg» på den längre stu- diegången (b), motivera sitt val. Man kunde välja ett eller flera bland olika fasta svarsalternativ. De' största fre- kvenserna fick följande: »Även om de flesta får högre genomsnittsbetyg efter den längre" studiegången, så är”-det inte
säkert att jag får det» (66), »jag räk- nar med att få så bra betyg även efter den kortare studiegången, att jag kom- mer in på den utbildningsanstalt jag tänkt mig» (81), »det är trist att gå i skolan så länge» (47), »det är bättre att skaffa sig meriter genom att läsa vid universitet» (44) eller »det är bättre att skaffa sig meriter genom att gå om en ring» (53).
Av svaren på en speciell fråga fram— gick att av samtliga 581 elever hade 145 i något sammanhang utanför undersök- ningen fått frågan om en längre eller en kortare studiegång i det nya gymnasiet aktualiserad, de flesta genom pressen.
Genom variansanalys har påvisats att praktiskt taget inga signifikanta skill- nader föreligger t. ex. mellan män och kvinnor, mellan land och stad eller mel- lan föräldrars olika yrkesgrupper.
Slutsatser av attitydundersökningen Den positiva inställning till en 4-årig lärokurs i det nya gymnasiet, som bl. a. i vissa sammanhang kommit till uttryck i den allmänna debatten, visar sig sålun- da vid närmare analys vara nära för- knippad med de betyg som eleverna an- ser sig kunna påräkna vid studiernas slut. Den andel av de tillfrågade, som även utan betygshöjning wäljer den längre studiegången, är för pojkar ca 20 % och för flickor drygt 25 %. Om man däremot har möjlighet att räkna med högre betyg, stiger andelen till drygt 65 % resp. 70 %. Det är alltså en mycket stor del av de tillfrågade som i sitt ställningstagande påverkas av önskan att få högre betyg. Två huvud- motiv härför kan tänkas: 1. Högre betyg är uttryck för bättre kunskaper och fär- digheter; ungdomarna vill helt enkelt lära sig mer under gymnasietiden. 2. Högre betyg ger bättre möjligheter i konkurrenssituationer. Att med säker—
het avgöra vilket av motiven 1 och 2 som varit avgörande och om de tillfrå— gade överhuvud taget tänkt igenom hela problematiken synes inte möjligt. Den starka nedgången av andelen, som öns— kar längre studietid, när betygskorrek- tionen i frågan c införes, tyder likväl på att konkurrensmotivet är det vikti- gaste. Om nämligen det kunskapsmäs- sigt bättre utbytet av studierna varit det väsentligaste, borde inte det poängmäs- siga tillägget för 3-årig studiegång i högre grad ha påverkat ställningstagan- det. I varje fall borde det inte ha fått så stor effekt, att andelen som Väljer 4—årig studietid går ned till totalt ca 36 %.
För den dryga femtedel av elever-- na som enligt fråga (a) önskar längre studietid även om betygen skulle bli de- samma som efter 3-årig studiegång är skälen framför allt arbetsbördans stor- lek och önskan att få mera tid för verk- samhet utanför skolan. Det är utredning— ens mening att arbetsbördan måste mins- kas och att eleverna skall beredas ökad tid för verksamhet utanför skolan. Det- ta gäller emellertid alla elever. Om yt— terligare minskning —— utöver vad som föreslagits i kapitel 9 — skall genomfö- ras för några elever, bör skälet vara att eleverna i fråga tillhör någon av de i 11.1 diskuterade grupperna _ under- presterande, elever med profilhack el- ler lågpresterande. Att sätta de elever som enligt fråga (a) önskar längre stu- dietid i relation till någon av nyssnämn- da grupper är svårt. De skiljer sig näm- ligen inte i något av de avseenden som blivit föremål för undersökning (stad— land; R IS—R 114; män—kvinnor; yr- kesgrupper; betygsgrupper; spärrade—— icke spärrade utbildningsvägar) signifi- kant från övriga elever.
11.212 Studieresultat i nuvarande gym- nasium. På gymnasieutredningens upp-
drag har professorn Carl Erik Quensel och fil. kand. Göran Angsmark utfört vissa betygsstatistiska undersökningar rörande elever som gått i gymnasium under senare år. En undersökningsrap- port, författad av Angsmark, ingår i SOU 1963:41 . Rapporten omfattar tre delundersökningar, varav två berör all- männa gymnasier och en tekniska gym- nasier. De förra har betecknats individ- respektive klassundersökningarna, den senare tekniska undersökningen.
Individundersökningen omfattar ett ur- val av samtliga elever, som intogs på fyra- årigt gymnasium höstterminen 1955 och på treårigt höstterminen 1956. Normalt stu- dentexamensår för båda grupperna var så- ledes 1959. I urvalet ingår alla gymnasier i Stockholm, inga i Göteborgsområdet och Malmöhus län samt ca 1/3 av gymnasierna i övriga Sverige. Eleverna har följts under hela studietiden från intagningen fram till studentexamen eller tidigare avgång.
Klassundersökningen syftar till en full- ständig betygsbeskrivning för de olika äm- nena i skilda ringaryårterminen 1960. Ma- terialet utgörs av betygsfördelningar för de enskilda klasserna i rikets samtliga all- männa gymnasier.
Den tekniska undersökningen är upplagd efter samma riktlinjer som individunder- sökningen med det undantaget att den om- fattar samtliga tekniska gymnasier i lan— det. Undersökningen utnyttjar ett material som ställts till förfogande av Norinder och av honom insamlats för den i SOU 1963: 41 presenterade undersökningen. Studiegången har följts för elever, som intogs hösttermi- nen 1959.
Av det mycket omfattande materialet skall här endast återges några resultat som rör elevernas framgång i studierna. Beträffande de allmänna gymnasierna utnyttjas därvid den del av individun- d-ersökningen som avser elever vilka från 5— eller 4'-åriga realskolor övergått till statliga eller kommunala gymnasier, dock ej försöksgymnasier.
Av dessa elever avgick ca 17 % av så- väl pojkar som flickor utan studentexa- men. Studentexamen utan försening av-
lade ca 58 % av pojkarna och ca 67 % av flickorna medan ca 25 % av pojkarna och ca 16 % av flickorna blev försena— de. Mellan 4- och 3—årigt gymnasium föreligger inga större skillnader.
På grund av det ringa antalet flickor i tekniska gymnasier har i den tekniska undersökningen endast materialet för pojkarna bearbetats. Siffrorna över stu- diefraamgången för dessa avviker inte påtagligt från dem som gäller för elever i allmänna gymnasier. Liknande under- sökningar vid tekniskt gymnasium har tidigare gjorts av rektorn Axel Nord- hult (publicerade i Tekniska lärover- kens lärarförbunds medlemsblad 1962). En jämförelse visar att de elever som intogs i tekniskt gymnasium 1951 och 1955 klarade sig inte oväsentligt sämre än 1959 års nybörjare. Avgången utan examen var i de förstnämnda årgångar— na ca 24 % respektive 28 %, i den sist— nämnda drygt 15 %.
Av samtliga intagna på allmänna gym- nasier avgick under eller omedelbart ef- ter det första läsåret 7 % på 4-årigt gymnasium och 11 % på 3-årigt. I frå- ga om avgången i början av gymnasie- studierna råder god överensstämmelse mellan pojkar på tekniska gymnasier och på allmänna gymnasiers 3-åriga linjer. Avgången minskar kraftigt i hög- re ringar och på allmänna gymnasier har endast ca 3 % av samtliga som ej avlagt studentexamen avgått efter högsta ringen. På tekniska gymnasier är anta- let elever som avgått utan examen efter högsta klassen helt obetydligt.
I allmänna gymnasier är antalet kvar- sittare relativt sett störst i näst högsta ringen. 17 % av de pojkar som inte tidi- gare suttit kvar går om denna ring. Mot- svarande tal för flickorna är 10 % me— dan talen i det ogrenade gymnasiet är 8 % respektive 5 %.
Det relativa antalet elever som blivit kvarsittare i de skilda ringarna är nå-
got större på det 3-åriga gymnasiet än på det 4-åriga. Däremot föreligger inga skillnader mellan de två gymnasietyper- na i fråga om det totala antalet elever som gått om någon ring i relation till samtliga intagna.
På de olika tekniska gymnasierna fö— religger skilda bestämmelser i fråga om kvarsittning och rätten att flyttnings- pröva. Detta gör att skillnader mellan allmänna och tekniska gymnasier på denna punkt är mindre upplysande.
Andelen kvarsittare i allmänt gymna- sium vilka godkändes i den ring de gick om var genomgående hög, i det ogre- nade gymnasiet över 80 % och i näst högsta ringen över 90 %. Av de elever som gick om i 14, 114 och 13 avlades stu- dentexamen av ca 55 %, 70 % respekti- ve 65 %. Över 90 % av de elever som gick om i näst högsta ringen avlade stu- dentexamen.
Av samtliga intagna på allmänna gym- nasier har 40 % av pojkarna och 49 % av flickorna avlagt studentexamen utan att någon gång ha haft underbetyg. Av de elever som avlagt studentexamen utan försening hade 31 % pojkar och 27 % flickor underbetyg vid något till- fälle. På 4-årigt gymnasium har — fort- farande av elever som avlagt studentexa- men på nonmal tid — 14 % pojkar och 10 % flickor haft underbetyg vid mer än ett tillfälle medan på 3-årigt gymna- sium 5 % av såväl pojkarna som flic- korna har erhållit underbetyg mer än en gång.
Av samtliga elever på allmänna gym- nasier hade ca 32 % underbetyg i första ringen. På tekniska gymnasier hade ca 38 % av eleverna underbetyg i första klassen. Bland de elever som ej fick underbetyg i första ringen avlade ca 80 % studentexamen utan försening medan ungefär 5% avgick utan stu- dentexamen.. .Relativa antalet student- examina utan försening avtar och rela-
tiva antalet avgångna stiger kraftigt med växande antal underbetyg, så att av ele- ver mcd tre eller flera underbetyg i första ringen endast 12% avlade stu- dentexamen på normal tid, medan 65 % avgick utan studentexamen.
Bland de olika ämnena på allmänna gymnasier bereder språken samt mate- matik och fysik stora svårigheter. På de tekniska gymnasierna noteras de flesta underbetygen i de naturvetenskapliga ämnena matematik, fysik och kemi samt i projektionslära.
Vid fördelning av de elever i de all- männa gymnasierna, som haft underbe— tyg i ett visst ämne, efter den ring där underbetyg första gången uppträder er- hålles i allmänhet de högsta värdena för första ringen. Dock förekommer i stor utsträckning det första underbety— get i högre ringar. I latin på latinlinjen, matematik på reallinjen samt i engelska uppträder svårigheter i form av under- betyg i stor utsträckning först i näst högsta ringen.
Vid analys av vissa speciella fråge- ställningar har materialet i individ- undersökningen uppdelats på smärre, mera homogena grupper än som legat till grund för den bearbetning som refe- rerats ovan. Härvidlag har tonvikten lagts på formen för övergång från real- skola till gymnasium. Två dylika över— gångsformer är dominerande: övergång från 45 till 14 i Stockholm och från 4' till 13 i övriga Sverige. Vid behandlingen av flera problem har studiet i första hand inriktats på dessa grupper.
Framgången i gymnasiestudierna i re- lation till betygen i realskolan har un- dersökts,. varvid jämförts prognosvär- det, hos olika ämnen eller ämnesgrup- per. Det har framkommit att föga står att vinna genom att använda ”ett mera komplicerat uttryck än-detyanliga me- delbetyget som från praktisk beräk- ningssynpunkt erbjuder stora fördelar.
Vid jämförelser i fråga om framgång- en i gymnasiestudierna t. ex. mellan olika linjer samt mellan pojkar och flic— kor måste beaktas de eventuellt varie— rande förutsättningar, som kan förelig- ga. Betygen i den avlämnade skolan är de betydelsefullaste variabler som i un- dersökningarna varit tillgängliga för att karaktärisera elevernas förutsätt- ningar för vidare studier. Eliminering bör ske av den inverkan, som betingas av varierande betygsnivå i de elevgrup- per som skall jämföras. Om så sker kan konstateras att inga påtagliga skillnader i fråga om studieframgäng föreligger mellan elever, som intagits på olika lin- jer. Vidare har konstaterats att flickor— nas studieresultat är något bättre än pojkarnas. .
Jämförelser mellan elever som inta- gits på 4- och 3-årigt gymnasium för— svåras av vissa selektionsproblem. Den analys av materialet som utförts till— låter inga slutsatser att några skillna— der föreligger mellan studieresultaten på de två gymnasietyperna.
I detta sammanhang vill gymnasie- utredningen också beröra Norinders un- dersökningar angående sludieförhällan- dena vid fackgymnasierna. En redogö- relse för dessa lämnas som nämnts i SOU 1963: 41. Dessa undersökningar går långt utöver den rent betygsstatis- tiska aspekten.
Norinder har bl. a. med hjälp av tests och enkäter gjort en analys av kvarsit- targruppen vid de tekniska gymnasier- na. Det har därvid visat sig att en stor del av kvarsittarna har goda allmän- intellektuella förutsättningar (inemot hälften ligger över medianvärdet för samtliga elever). De karaktäriseras av att de är sämre anpassade till sina stu- dier, vilket bl. a. framgår av att många ångrar att de börjat gymnasium i stället för att ta anställning i näringslivet. De
är ofta oroade och- osäkra i skolarbetet. De har en benägenhet att ge upp 'ar- betet därför att de underskattar sin för— måga. De har också svårt att koncentree ra sig och de har ett dåligt lästempo.
De ovan berörda undersökningarna visar att ett betydande antal gymnasis- ter vid både allmänt och tekniskt gym? nasium någon gång under sin studietid har underbetyg men likväl genomgår gymnasiet på normaltid. Man kan ut- trycka detta så att många elever med profilhack inte behöver en längre stu- diegång.
Å andra sidan finns i båda gymnasie- formerna åtskilliga som gårom ett år därför att deras totala resultat varit otillfredsställande. I det hela är dessa elever vad som här kallas lågpresteran- de. Det är viktigt att observera att denna grupp i varje fall vid allmänt gymna- sium uppträder vid alla tidpunkter, dvs. i varje årskurs. I tekniskt gymnasium är särskilt den första årskursen en svår stötesten. Bl. a. med hänsyn härtill har gymnasieutredningen konstruerat den tekniska lärokursen så att de mycket stora svårigheterna i början skall för- svinna.
11.213 Gymnasieutredningen har för att belysa vissa i det föregående (se 11.1.2.3) nämnda problem låtit utföra en undersökning rörande underpresta- tion i det allmänna gymnasiets första årskurs. Undersökningen som utförts av filosofie licentiaten Bengt Ahnmé redo— visas i SOU 1963: 41. Denna undersökning fick följande uppläggning och genomförande.
I slutet av maj månad 1962 genomför- des en skriftlig grupprövning i ring 13 vid ett antal treåriga allmänna gymnasier. För prövningen sammanställdes ett testbatteri med hänsyn till det dubbla syftet att
dels möjliggöra en beräkning av hur väl elevernas skolprestationer i ring 13 svarar
mot vederbörandes begåvningsmässiga re- surser och
dels bidra till att belysa vilka faktorer som medverkar till att eleverna olika väl svarar mot de förväntningar som kan stäl- las på dem med utgångspunkt från deras tidigare skolprestationer respektive från deras begåvningsnivå.
Förutom ett antal intelligens- och kun- skapsprov förelades eleverna vid detta till— fälle vissa formulär, där de ombads lämna en del självbiografiska uppgifter samt ta ställning till några intresse- och attityd- schemata och ett schema rörande studie- vanor.
Under sommaren 1962 insamlades upp— gifter rörande elevernas antagningspoäng till gymnasiet, betyg i enskilda ämnen i realexamen, födelsetal och födelsenummer, linjebyten, avgång från gymnasiet, frånvaro under vårterminen 1962 samt betyg i ring 13 vårterminen 1962.
I november 1962 insamlades vissa ob— jektiva data och subjektiva bedömningar i samband med besök på de i undersökning- en ingående gymnasierna.
Undersökningen har begränsats till att omfatta elever i årskurs 13 läsåret 1961/62 vid allmänna gymnasier, som ej ligger på ort där även 4-årigt allmänt gymnasium förekommer, ej är nyetablerade och ej i större omfattning rekryterar elever från försöksskolans högstadium, det sistnämnda i syfte att få ett så enhetligt material som möjligt. Bland de gymnasier, som uppfyll- de dessa villkor, utvaldes 22 för undersök— ningen, varvid i första hand togs sådana som hade såväl allmän, latin- som real- linje. Vidare eftersträvades en så god re- presentation som möjligt av olika lands- ändar. Sammanlagt 1 950 elever ingår i hu- vudundersökningsmaterialet.
Med hjälp av det insamlade materialet kan belysas vilken inverkan på studiepres- tationerna i årskurs I3 följande faktorer har:
elevens ålder, föregående skolutbildning,
socialgruppstillhörighet,
den omständigheten att en del elever fort- sätter i gymnasium i samma skola som den, där de avlagt realexamen, medan andra kommer från främmande realskolor,
det förhållandet att vissa elever är bo- satta på skolorten, medan andra är inackor- derade eller dagligen reser mellan hemorten och skolan,
olika uttryck för elevens anpassning till skolsituationen,
oli-ka begåvningsfaktorer, antagningspoäng och poäng i vissa grup— per av ämnen i realexamensbetyget,
olika uttryck för elevens intresseinrikt- ning.
Huvuddelen av bearbetningen har ägt rum med materialet uppdelat efter kön och linje. Antalet undergrupper blir så— lunda sex.
Undersökningen visar att antagnings— poängen har ett förhållandevis högt samband med studieresultaten i ring I”. För de olika undergrupperna varierar korrelationskoefficienterna mellan 0,65 och 0,80, varvid de högsta värdena (0,80 och 0,78 för pojkar resp. flickor) upp» nås på reallinjen. Allmänbegåvning mätt med konventionella intelligenstest upp— visar också som väntat positiva ehuru lägre samband med studieresultat i ring I”. En viss men inte särskilt stor ök- ning av prognosvärdet ger en kombina— tion av realexamensbetyg och intelli- genstest.
Avgränsningen av gruppen under- presterande elever är ytterst en defini— tionsfråga. För att betecknas som nu- derpresterande i förhållande till sin an- tagningspoäng måste en elev rimligtvis uppvisa ett studieresultat i ring 13 som är tydligt lägre än det förväntade vär— det. Den definition som tillämpas är sådan att alla elever som rimligtvis kan anses uppvisa en klar avvikelse tillförts gruppen.
Med hänsyn till det förhållandevis starka sambandet mellan antagnings— poäng och studieresultat i ring I3 blir grupp-en underpresterande ändå ganska liten. Av de 1 950 elever som ligger till grund för beräkningarna har sålunda 180 (9 %) kunnat klassificeras på detta sätt. En kompletterande analys har ock— så utförts med utgångspunkt i begåv- ningsmässiga förutsättningar. '
Det har sålunda visat sig möjligt att med viss grad av säkerhet identifiera underpresterande elever. Detta kräver emellertid kvalificerade psykometriska förfaranden. Tillförlitligheten skulle möjligen kunna ökas ytterligare något genom kompletterande psykologiska personutredningar. Däremot synes det inte möjligt att identifiera de under- presterande eleverna enbart genom sub- jektiva diagnoser. Samstämmigheten mellan av lärare utförda bedömningar och de på objektiva grunder uttagna underpresterande eleverna var liten med utgångspunkt såväl från antag- ningspoäng som från begåvningsförut- sättningar.
Som närmare framgått av analysen av problemställningarna ovan (11.1.2.2) kan underpresterande elever återfinnas på varje studielämplighetsnivå. Även elever med relativt goda studieresultat kan sålunda underprestera. Det empi- riska materialet fördelar sig också jämnt över alla nivåer.
För att belysa frågan om anledningar— na till underprestationen jämfördes d-es- sa elever med ett motsvarande antal dels normalpresterande, dels överpreste- rande elever med samma antagnings— poäng. Jämförelser företogs såväl ifråga om allmänna bakgrundsförhållanden, begåvnings- och intressefaktorer som beträffande förekomsten av speciella miljöomständigheter och förhållanden under läsåret.
Ifråga om allmänna bakgrundsförhål— landen föreligger inga Säkerställda skill- nader mellan grupperna. De underpres- terande avviker sålunda inte från sina normal- och överpresterande kamrater i fråga om ålder, tidigare skolgång (3-, 4- eller 5-årig realskola), realskolestu- dier vid samma eller annan skola, bo- stad i förhållande till skolorten eller föräldrarnas socialgrupp.
Inte heller i fråga om begävningsför-
utsättningar förekommer några systema— tiska skillnader. Ett antal begåvnings— prov gavs i de sex grupperna.
Av utförda jämförelser utfaller nämli- gen endast 2 med statistiskt säkerställda differenser. Den ena gäller allmänbegåv- ning för reallinjens pojkar, där de under- presterande *har lägre testresultat. Den and— ra gäller pojkarna på allmän linje,'men här går differensen i motsatt riktning. I ett av proven, det spatiala, har nämligen de underpresterande högre testresultat än de överpresterande.
Dessa resultat är av speciellt intresse för en bedömning av förekomsten av elever tillhörande kategori 1 (»late bloomers» jfr 11.1.2.1, 11.1.2.3). Om un— derprestationen i första ringen skulle kunna förklaras av att den ifrågavaran- de elevgruppen under läsåret i jämfö- relse med andra elever hämmats i sin begåvningsutveckling, borde detta visa sig i lägre testresultat vid prövningstill- fället. Denna fördröjning skulle i så fall återhämtas vid senare tidpunkt enligt den tidigare återgivna principskissen (fig. 3).
Resultaten av begåvningsprövningar— na ger sålunda inte något stöd åt hypo- tesen om nämnvärd frekvens elever till- hörande kategori 1 bland de underpres— terande. Inte heller i övrigt ger under- sökningen några hållpunkter för denna hypotes.
Ifråga om speciella miljöamständig- Iieter'och förhållanden under läsåret fö- religger emellertid vissa skillnader mel— lan grupperna. Med hänsyn till det be- gränsade antalet elever som jämförelsen omfattar kan man dock inte dra mer vittgående slutsatser om olika omstän- digheters relativa betydelse. Det kan dock konstateras, att de underpresteran- de eleverna i högre grad visar symptom på svårigheter att anpassa sig till en ny skolmiljö. Vidare har noterats högre frekvens av besvärliga hemförhållanden. Särskilt gäller detta splittring mellan
föräldrarna. Däremot gäller det inte om ekonomiska svårigheter. Flera elever, särskilt flickor, har uppgivits ägna sig mer åt dans och andra nöjen bland un- derpresterande än inom övriga jämfö- relsegrupper. Slutligen har något fler elever betecknats som sjukliga och kle- na, men denna skillnad är obetydlig.
Ifråga om avvikelser i beteendet i förhållande till kamrater, lärare och samhälle kan däremot inga skillnader konstateras. Frekvensen av mer inten- sivt bedrivna fritidssysselsättningar av organiserad art (idrott, hobbyverksam- het, musik, sång, föreningsliv etc.) vi— sar inte heller någon skillnad mellan grupperna. Ekonomiska svårigheter rap- porteras slutligen i högre grad bland de överpresterande.
Av de undersökta huvudfaktorerna är det sålunda endast vissa speciella miljöomständigheter och förhållanden under läsåret som skiljer de underpres- terande från övriga jämförelsegrupper. Flertalet av dessa speciella faktorer sy- nes vara av den karaktären att de kan inträffa när som helst under studietiden. De kan knappast åberopas som skäl för en särskild studiegång. Däremot synes de i hög grad påkalla åtgärder från skolans rådgivande och elevvårdande verksamhet.
11.214 Av diskussionerna och redogö- relserna i det föregående framgår att åtskilliga elever i nuvarande gymnasie- former avgår utan examen eller förse- nas i sina studier. Misslyckanden inträf- far också vid alla tidpunkter även om en koncentration till gymnasiets början är tydlig i varje fall i fråga om avgång. Det finns också elever som med objek- tiva kriterier kan sägas prestera över, nonmalt eller under vad man väntar sig med hänsyn till det mått på studieför- mågan som finns vid intaget i gymna- siet.
Underprestationer kan — såsom nämnts i 11.1.2.3 — bero av att studie- förmågan vid inträdet överskattats men sammanhänger också ofta med yttre för— hållanden. I det förstnämnda fallet sy- nes det inte vara ändamålsenligt. att sko- lan genom särskilda stödåtgärder med- verkar till att elevens prestationer höjs för att han skall komma i nivå med den överskattade studieförmågan. En annan sak är om en sådan elev råkar ut för utpräglade misslyckanden. Han kan då komma i fråga för de generella åtgär— der som bör ägnas lågpresterande och till vilka utredningen återkommer.
I de fall då elev underpresterar på grund av ogynnsamma yttre förhållan- den synes av såväl Norinders som Ahn- més undersökningar följa att de mest adekvata åtgärderna är av elevvårdande karaktär. Det elevvårdsprogram utred- ningen presenterar i kapitel 14 bör i vis- sa fall bli av stor betydelse i detta sam- manhang. Åter andra åtgärder synes närmast vara sådana där skolans möj- ligheter att göra insatser alltid måste bli begränsade (hälsovård, familjeråd- givning).
Det kan vidare konstateras att det skulle fordras omfattande psykologiska undersökningar för att avgöra vilka ele- ver som presterar under sin förmåga. Även om detta vore möjligt torde upp- giften att klassificera de som underpres- terar efter orsakerna härtill vara över- mäktig. Det kan i varje fall konstate- ras, att s. k. late bloomers, i den mån sådana finns, inte kan på förhand dia- gnostiseras.
Mycket talar sålunda för att den grupp som kan ifrågakomma för studie- stödjande åtgärder bör begränsas till elever som är svaga i ett enstaka ämne men i övrigt har goda studieresultat (elever med profilhack) samt de låg- presterande. Kan dessa två grupper hjäl- pas genom längre parallellstudiegång?
Bland annat denna fråga skall gymnasie- utredningen diskutera i följande avsnitt.
11.2.2 Alternativa villkor för tillträde till 4-årig studiegång Frågeställningen i detta avsnitt är: Om en 4-årig studiegång organiseras pa- rallellt med årskurserna 1, 2 och 3, vil- ka elever skall få tillträde till denna och kan den konstrueras så att den tillgodo- ser elever, som enligt objektiva kriterier behöver studiestöd? De olika villkor som diskuteras i det- ta avsnitt är
1. fullständigt fritt tillträde utan nå- gon korrektion av betygen (11.2.2.1),
2. rådgivning och »mild dirigering» av eleverna till de olika långa studie— gångarna (11.2.2.2),
3. fritt tillträde men korrektion för de betygshöjningar som kan beräknas uppkomma genom den längre studie- gången (11.2.2.3).
Vidare diskuteras de ekonomiska och geografiska följderna av införandet av en 4-årig studiegång vid sidan av den 3-åriga normalstudiegången (11.2.2.4).
11.2.2.1 Fullständigt fritt tillträde till den 4-åriga studiegången utan att någon korrektion av betygen företas. Attityd- undersökningens resultat tyder på att detta alternativ skulle leda till att en mycket stor del av eleverna — kanske mer än hälften _ valde den längre stu- dietiden. I varje fall gäller detta för den framtida motsvarigheten till reallinjen, d. v. s. naturvetenskaplig lärokurs. För många som skulle välja 4-årig studie- gång vore valet betingat av betygsspe— kulationer i konkurrenssyfte. Gymna— sieutredningen har redan avvisat en så- dan konstruktion eftersom den 4-åriga studiegången inte längre bleve en un- dantagsform vid sidan av den 3-åriga norvmalformen. Ytterligare några syn-
punkter skall emellertid här framhål- las.
Om den 4-åriga studiegången får stor omfattning kommer denna studiegång också att få många elever som vill gå vi- dare till spärrade utbildningslinjer. För dessa elever blir Slutbetyget från gym- nasiet av sådan betydelse att de välkän- da problem som sammanhänger med be- tygskonkurrens snart nog aktualiseras. Bl. a. kan krav på ytterligare förläng— ning av studietiden komma att resas. Någon form av förlängning aktualise- ras f. ö. under alla omständigheter för sådana elever, som lyckas mindre till- fredsställande trots att de valt en 4-årig studiegång.
Även andra effekter sammanhängande med konkurrensförhållanden kan upp- komma. Många av dem som trots före— komst av 4-årig studiegång kan tänkas välja den 3-åriga torde åtminstone till en början göra detta därför att de räk- nar med från konkurrenssynpunkt till- räckligt bra betyg även med kortare stu- dietid (jfr 11.2.1.1). Om 4-årig studie- gång kommer att dominera kan det emellertid visa sig att de räknat fel. Följ- den torde bli kompletteringar och snart nog ytterligare överströmning till den längre studiegången.
Fri tillgång till 4—årig (och eventuellt längre) gymnasieutbildning kan vidare leda till att åtskilliga, vilkas förutsätt- ningar för gymnasiestudier är mindre goda, ändå lockas att välja sådana stu- dier. Även om —— såsom gymnasieutred- ningen i det föregående framhållit -— intaget till gymnasiet aldrig kan och bör göras så snävt att endast ungdomar med ådagalagd mycket utpräglad studie— lämplighet mottas är det å andra sidan inget samhällsintresse att erbjuda lång och dyrbar utbildning om risken att ut- bytet blir ringa är mycket stor. Det är visserligen möjligt att ett dylikt syn— sätt kan leda till att man utestänger
eller avråder från gymnasiestudier någ- ra ungdomar, som tillhör den i 11.1.2.1 nämnda gruppen 5. k. andraplansbegåv- ningar, som med flit och energi kan till- godogöra sig gymnasieundervisning om de får god tid på sig. Att avgöra vilka som tillhör denna grupp synes emeller- tid närmast omöjligt. I dylika fall är det för både individen och samhället lämpligare att åtminstone den första etappen i utbildningen inte blir för lång utan efter en studietid på exempelvis två år leder fram till en för yrkesverk- samhet Iämpad kompetens. Möjligheter- na att på denna utbildning bygga vidare t. ex. till gymnasiekompetens kommer alltid att finnas (jfr 6.4) genom vuxen- utbildningsinstitutioner eller i vissa fall övergång till gymnasium. Det nu förda resonemanget innebär speciellt att fri tillgång till 4-årig gymnasieutbildning kan rubba balansen mellan gymnasium och fackskola.
I detta sammanhang vill utredningen också understryka att om vid det nya gymnasiet inrättas en 4-årig studie- gång parallell med den 3-åriga båda givetvis måste erbjuda i det hela sam- ma studiekurser. Om exempelvis —- så- som någon gång synes ha ifrågasatts — endast de allmännare studiekurserna men inte de ekonomiska eller tekniska skulle finnas på den 4-åriga studie- gången, kan man riskera att de sist- nämnda skulle förlora i attraktivitet. Re- sultatet kunde bli minskad tillströmning till de fackgymnasiala sektorerna i stål- let för den ökning, som bör eftersträ- vas.
Gymnasieutredningen kan sålunda inte ansluta sig till tanken på att gymnasiet konstrueras med två parallella studie- gångar, som efter tre respektive fyra år leder fram till samma slutmål, mellan vilka ungdomarna kan välja fullständigt fritt och utan att någon korrektion av betygen göres. Skall två sådana studie-
gångar kunna tänkas måste någon form av reglering av tillträdet till dem infö- ras.
Till att börja med kan konstateras att åtskilliga skäl talar för att åtminstone den första årskursen i de båda studie— gångarna blir gemensam. Att redan från början företa en sortering utan annan kännedom om eleverna än vad betyg och andra meddelanden från grundsko- lan ger, synes vara omöjligt om syftet skall vara att med någon grad av säker- het bedöma vad som är bäst för de olika eleverna. Härtill kommer ekonomiska och organisatoriska skäl för en samman- hållen årskurs 1. I sin ovannämnda skrivelse till gymnasieutredningen har också Läroverkslärarnas riksförbund föreslagit att den 4-åriga studiegången utdifferentieras först efter årskurs 1. Schematiskt kan konstruktionen åskåd— liggöras som i figur 4.
årskurs
årskurs 33 årskurs 34
årskurs 23 årskurs 4
årskurs 13 : årskurs 14
Figur 4. Gymnasium med parallella 3- och 4- äriga studievägar med samma studiemål och ge— mensam ]örsta årskurs.
Konstruktionen i figur 4 har visser— ligen fördelar men är i och för sig inte tillräcklig för att lösa problemet att reglera tillträdet till de båda, olika långa studievägarna. I det följande dis— kuteras olika metoder för en dylik reg— lering och möjligheter att på denna väg tillgodose elevernas behov av hjälp och stöd i studierna.
11.2.2.2 Rådgivning och »mild» dirige- ring av eleverna till olika långa studie- gångar. Enligt denna metod skulle an- svaret för elevernas fördelning på de olika långa studiegångarna mer eller mindre ligga hos skolan. Att enbart lita till rådgivning synes mot bakgrund av vad som sagts i 11.2.2.1 inte vara möj- ligt. Fördelningen skulle främst ske ef- ter årskurs 1, då skolan haft tillfälle att följa elevernas arbete och iaktta de- ras intressen och förutsättningar och därför borde ha bättre möjligheter att bedöma vilken väg som vore lämpligast för den enskilde individen.
De elever, som skulle föras till den längre studiegången, har karaktärise- rats på olika sätt i olika sammanhang.
I 11.1.2 har gymnasieutredningen nämnt några av de oftast nämnda elevtyperna, bl. a. de 5. k. late bloomers. Som fram- hållits i 11.1.2.3 synes forskarna i stort sett vara ense om att denna sistnämnda kategori är mycket sparsamt företrädd bland ungdomar över 16-årsåldern. I den mån den förekommer förefaller det på forskningens nuvarande ståndpunkt f. 6. vara närmast omöjligt att vid en given tidpunkt fastställa, vilka elever som under de återstående gymnasieåren skall visa sig tillhöra denna kategori. Att gymnasiets lärare och övriga per- sonal skulle kunna på grundval av sub- jektiva bedömningar med någon större framgång identifiera dylika eventuella »late bloomers» måste sålunda också be- traktas som uteslutet.
Utan betydande stöd av psykologisk expertis och psykometriska instrument kan skolan inte heller spåra de elever som av andra orsaker presterar under förväntan. Skolans hjälp bör därför ta sikte på lågpresterande elever och even- t-uellt på elever med profilhack.
Kan nu skolan genom rådgivning och
mild »dirigering» efter årskurs 1 hjälpa dessa elevtyper? Först kan då med stöd av undersökningarna i 11.2.1 konstate- ras att åtskilliga av de orsaker, som lig- ger bakom de större eller mindre miss- lyckandena, inte är sådana som avhjäl- pes genom en längre studietid. Vidare behöver de svaga resultaten i ett eller flera ämnen inte inträffa i årskurs 1 utan först senare. Visserligen är i nu- varande gymnasium underbetygsfre- kvensen störst i årskurs 1 och även kvarsittning och avgång förekommer mest i gymnasiets början men alla des- sa förhållanden uppträder också se- nare i inte ringa utsträckning. A-tt re- dan efter första årskursen förutse se- nare misslyckanden är inte möjligt. En- bart uppdelning på studiegångar av oli- ka längd efter årskurs 1 är sålunda en otillräcklig metod. I de fall då en för- längning av studietiden verkligen är till nytta måste den kunna sättas in åt— minstone efter varje årskurs. En tänk- bar konstruktion vore den i figur 5 an- tydda. Figuren har erhållits efter kom- plettering av figur 4 med pilar, vilka anger övergång från 3-årvig till 4-årig studiegång. En elev som misslyckas exempelvis i årskurs 23 kan övergå till årskurs 34 och får alltså två i stället för
/,1- /' . 1. / arskurs !. I/l / K , (. årskurs 33 I,» årskurs 3 z,] C f/ & årskurs 23 _ årskurs 24 ,-*"_ a __
årskurs t3
Figur 5.
ett år fram till gymnasiestudiernas av- slutning.
Genom de streckade linjerna antydes helt schematiskt hur årskurserna inom den 3—åriga studiegången kan tänkas fördelade på den 4-åriga. Exempelvis skulle årskurs 24 kunna börja med en viss repetition (a) av årskurs 1 i syfte att fylla igen luckor och överhuvudta- get stabilisera kunskaper och färdighe- ter från denna årskurs. Därefter stude- ras en del (b) av årskurs 23 medan res— ten (c) skjutes upp till årskurs 34.
Åtskilliga olika utformningar efter denna princip kan givetvis tänkas. De skilda ämnena behöver exempelvis inte behandlas på samma sätt. Hur kon- struktionen än utföres ger den likväl föga möjlighet till individuell anpass- ning. Oberoende av i vilket eller vilka ämnen en elev har svårigheter blir be- handlingen av eleverna densamma: till en viss del omläsning av redan (i tidi- gare årskurs) genomgångna partier, därefter utdragna kurser i alla eller flertalet ämnen.
Ett annat problem orsakas av den »påspädning» efter årskurs 2 och 3 med nya elever, som är i behov av stöd- åtgärder. Utrymme härför måste beräk- nas vid sammansättning av klasserna i årskurs 24 om inte kostnaderna skall bli orimligt stora. Gymnasieutredningen återkommer nedan till dessa »realeko— nomiska» svårigheter, som också sam- manhänger med möjligheterna att er- bjuda längre studietid för alla de olika lärokurserna.
Här vill utredningen ta upp en an- nan fråga av stor betydelse för den här diskuterade konstruktionen. Hittills har utredningen utgått ifrån att den 4—åriga studiegången skulle reserveras -i huvud- sak för dem som vid sina studier på den 3-åriga haft påtagliga svårigheter och i många fall kommit att hamna bland de 5. k. lågpresterande. Det synes
emellertid troligt att många elever skul- le vara föga tilltalade av att på detta sätt föras ut ur en tidigare klassgemen- skap för att placeras i den längre stu— diegången om denna stämplas såsom »svagklass». I all synnerhet kan detta komma att gälla elever med profilhack. Följden skulle då kunna bli att de ele— ver som inte blir flyttade kommer att rekrytera den 4-åriga studiegången, som därigenom skulle få huvudsakligen ett s.k. negativt gallrat elevmaterial. Det torde ha sociala nackdelar att skapa dylika avdelningar på längre studie- gång. De skulle lätt komma att uppfat- tas som specialklasser för svagt begå— vade. Av dessa skäl kan knappast ett sådant alternativ av 4-årig studiegång förordas.
Om man likväl önskar en fast organi— serad, 4-årig studiegång synes det så- lunda nödvändigt lå-ta även andra ele- ver än dem, som haft svårigheter att nå tillfredsställande resultat, söka sig till och placeras på denna studieväg. Då fri tillströmning inte kan komma ifråga måste skolan genom viss dirigering söka finna en rimlig fördelning. Därvid har man såsom nämnts inte att räkna med hjälp av några objektiva kriterier. Då man vet att ett stort antal elever av me- riteringsskäl skulle önska komma till den längre studiegången blir det en de- likat uppgift för skolan att lösa fördel— ningsproblemet. Gränsfall kan sanno- likt inte undvikas, där två elever med relativt lika förutsättningar kommer att föras till olika studiegångar, vilket i sin tur i regel torde få den konsekvensen att eleven på den 4-åriga studiegången får ett slutbetyg, som överstiger kamra- tens på den 3-åriga. Intrikata och för skolan svånbemästrade rättviseproblem synes sålunda kunna uppstå.
I detta läge finns anledning överväga om det vore möjligt att gen-om någon annan typ av reglering minska till—
strömningen till den längre studiegång- en fastän valet av studiegång överläm- nades till eleverna.
11.223 Fritt tillträde till 4-årig studie- gång men korrektion för de betygshöj- ningar som kan beräknas uppkomma genom den längre studietiden. Denna metod bygger på hypotesen att elever- nas önskemål om en längre studiegång är starkt beroende av förväntad betygs— höjning och därav följande bättre me- riter i en konkurrenssituation. Attityd- undersökningen (se 11.2.1.1) stöder denna hypotes. En korrektion för betygshöjningar kan ske antingen så att eleverna på den 3—åriga studiegången får ett tillägg eller de på den 4-åriga ett avdrag. I princip är det ingen skillnad mellan dessa me- toder. Psykologiskt kan möjligen ett av- drag verka mera avskräckande för dem som överväger den längre studiegången. I attitydundersökningen valdes att ut- trycka saken så att de som gått kor- tare studiegång får ett poängtillägg, som beräknas motsvara vad kamraterna på den längre vinner i genomsnittlig be- tygshöjning. En intressant fråga är nu: Låter sig ett sådant poängtillägg förut- beräknas, eller _— allmännare _- är det möjligt att fastställa ett rättvist poäng- tillägg? Utredningen vill något uppehål— la sig vid denna fråga. I vilken grad ett poängtillägg kan gö- ras rättvisande får bedömas från flera olika synpunkter, vilka icke nödvän- digtvis ger samma utslag. Här behand- las i tur och ordning frågan sedd ur de mottagande läroanstalternas, de båda elevgruppernas och »samhällets» syn- vinkel. a. De mottagande Iäroanstalterna. Un- der förutsättning att det föreligger skill- nader i prognosvärde mellan samma betygssummor från 3-årig respektive 4- årig studiegång, bör korrektionen beräk-
nas så att studerande, som i genomsnitt har lika god prognos men på grund av olika snabb studiegång fått olika höga betygssummor, får betygen korrigerade till en gemensam nivå t. ex. genom till- lägg till den missgynnades betyg.
Principerna för detta förfarande framgår av figur 6 som åskådliggör sam- bandet mellan betygspoäng (x) och se- nare studieresultat (y) vid mottagande läroanstalt. Regressionslinjen A——A1 vi— sar sambandet för studerande med 3— årig studiegång. Den ligger något högre än linjen B—Bl, som avser studerande med 4-årig studiegång. Skillnaden är ett uttryck för den favör i betygshänseen- de som den 4-åriga studiegången tänkes innebära.
Senare studieresultat (y) Al
If l” /
| |
A / | B |
(Zi-åriga) /tB/I(L'åriga) I | | | I | | | l l
AX | ,__l_,__.__.__ | K I K P..—'I a1 b] az bz Betygspoääg (x)
Figur 6. Principskiss för korrektion enligt bety- gens prognosvärde
Den studerande a1 uppnår senare sam- ma studieresultat (läge yl) som hans kamrat bl, vilken gått den längre stu- diegången och erhållit högre betygs- poäng. Samma slutresultat (y2) men från olika utgångslägen erhåller de studeran- de a2 och b2. För att göra urvalet rätt— visande från den mottagande läroanstal- tens synpunkt måste avståndet K (: kor- rektionen) läggas till betygspoängen a.
I denna princip-skiss löper linjerna A—A1 och B—B1 parallellt. Detta är det enklaste fallet. De kan även tänkas ha olika lutning, eller vara icke-linjära. Det bör vidare observeras, att avstån-
det A y är betydligt mindre än avstån- det A x. Detta innebär att två studeran- de, som i viss grad är olika varandra i utgångsläget, skiljer sig avsevärt mindre i slutläget. När prognosvärdet är lågt, d. v. s. lutningen svag, betyder det att även en liten skillnad i senare stu- dieprestationer motsvarar starka utslag i intagningspoä—ng och leder till kraf- tiga korrek-tioner, vilkas storlek dess- utom kommer att fluktuera starkt på grund av olika statistiska felkällor.
För att göra korrektioner av detta slag krävs ett stort statistiskt underlag beträffande antagningspoäng och se- nare studieresultat för studerande som tillbringat olika lång tid i gymnasiet. Redan detta torde -i praktiken göra för- farandet ogenomförbart. Tidigare un- dersökningar av studentbetygens pro— gnosvärde för högre studier har i ge- nomsnitt gett låga resultat med stora fluktuationer ej bara mellan olika läro- anstalter utan också mellan olika in- tagningsterminer och läsår (jfr Antag— ningen av medicine studerande m. fl. SOU 1951: 4, 5. 75—120 och Den aka- demiska undervisningen. Forskarrekry- teringen SOU 1957: 24, s. 40), Man tor— de ej heller få fram entydiga och sta- bila uppskattningar av korrektionens storlek. Därför bör man räkna med att en eventuell korrektion får fastställas utifrån andra utgångspunkter än olik— heter i prognosvärde.
D. Det 3-åriga respektive det lll-åriga gymnasiets elever. Från dessa elevgrup— pers synpunkt artar sig problemet om korrektionens storlek till ett jämvikts- problem. Om man ser det från de »3-åri- ga» gymnasisternas synpunkt, bör kor— rektionen sättas så, att genomgång av det 4-åriga gymnasiet i genomsnitt ej med- för någon favör vid konkurrensen om spärrade utbildningsplatser. Om å and- ra sidan denna synpunkt helt tillgodo- ses, har man från de »4-åriga» gymna-
sisternas sida i genomsnitt ingen nytta av ett fjärde år från poängsynpunkt — däremot kanske man haft andra förde- lar _ ty det man genomsnittligt skulle vinna läggs till de »3-år-iga» kamrater— nas betyg. Endast den som bedömer sig ha mer än genomsnittligt att vinna på ett fjärde år skulle i så fall söka sig dit. Sådana omständigheter kan före- ligga, när exempelvis en elev genom sjukdom eller tillfälliga studiehinder har presterat mindre än vad man skä- ligen kunnat vänta eller då han annars ej alls bedömer sig kunna genomföra gymnasiestudierna.
För att denna korrektionsmekanism skall fungera, fordras att man uppnår ett jämviktsläge så att den genomsnitt— liga eleven varken vinner eller förlorar på korrektionen. Detta synes å andra sidan knappast kunna beräknas på em— pirisk väg i förhand, utan man får sna- rare tänka sig att nalkas det genom successiva approximationer, först grun- dade på en rimlighetsbedömning och sedan på valtendenserna. Korrektionen måste vidare göras generell, dvs. lika gentemot alla läroanstalter, och den får regleras centralt.
c. Samhället. Eftersom knappast nå; got av utvecklingspsykologiska faktorer bestämt optimalläge finns för elevför- delningen mellan 3-åriga och 4-åriga linjer, måste en bedömning av vad som från samhällets synpunkt är en rimlig fördelning göras. Därvid kommer bl. a. kostnadssynpunkter att spela en bety- dande roll. Om korrektionen är för svag, stiger tillströmningen till den 4- åriga linjen utöver vad som är önsk— värt. Om den är för kraftig, blir valet av 4-årig studiegång så sällsynt att det av organisatoriska skäl kan bli svårt att tillhandahålla den. Sedd från dessa samhällssynpunkter blir korrektionen ej längre en rättvisefråga utan ett regle- ringsproblem. '
Från nu behandlade teoretiska sy-n- punkter synes det vara möjligt att in- föra en korrektion. Men denna får i så fall vara generell, och den får närmast betraktas som godtycklig.
Detta betyder att även de elever, som egentligen motiverat förekomsten av den 4-åriga studiegången, alltid miss- gynnas oavsett vilka skäl vdet är som gjort att de lyckats mindre väl och därför valt den längre studievägen.
Ytterligare en betydelsefull invänd— ning måste nämnas. Hur skall man för- fara med dem, som gått om ett år på den 3—åriga studiegången eller som ge- nom bortovaro under en tid — t. ex. ett studieår utomlands — förlängt sin studietid? Egentligen borde dessa gå miste om sitt poängtillägg. Konsekven- serna blir emellertid då sådana att hela systemet synes orimligt.
Gymnasieutredningen har för sin del kommit till den slutsatsen att metoden att genom betygskorrektion söka regle- ra tillströmningen till olika långa stu- dievägar inte bör komma i fråga.
11.221; Innan gymnasieutredningen tar slutlig ställning till frågan om fast or- ganiserade, parallella studiegångar av olik-a längd vill utredningen ytterligare diskutera den praktiska frågan hur des- sa skall utformas och vilka konsekven— serna blir i fråga om lärar- och lokal- behov samt möjligheterna att geogra- fiskt sprida den längre studiegången även till mindre orter.
Som närmare utvecklas i kapitel 12 har man att räkna med varierande or- ganisation hos gymnasiet vid skilda skolenheter. På ett stort antal mindre och medelstora orter med enbart en gymnasieskola bör vid denna skolenhet i regel erbjudas utbildning i varje fall inom alla huvudlärokurser, d. v. s. både humanistisk, samhällsvetenskaplig, eko- nomisk, naturvetenskaplig och teknisk
16—318118
utbildning bör finnas. På mindre orter kan å andra sidan knappast alla alter— nativa studiekurser erbjudas. Inrättan- det av från varandra skilda, olika långa studiegångar begränsar ytterligare möj- ligheterna att ge utbildning inom flera studiekurser; i varje fall om man vill erbjuda längre och kortare studietid in- om alla lärokurser. Gymnasieutredning- en erinrar om vad utredningen i sist- nämnda fråga anfört i 11.2.2.1 om att 4-årig utbildning inte bara kan finnas för vissa lärokurser.
Gymnasieutredningen vill här under- stryka att förhållandena vid det nya gymnasiet inte kan jämföras med dem i realskolan, som ju under en övergångs- tid på ett stort antal orter varit utrus- tad med parallella 3- och 4-åriga stu- diegångar, vilka båda byggt på årskurs 6 i folkskolan och lett fram till realexa- men. Realskolan har nämligen i huvud- sak varit odifferentierad, d.v.s. haft endast en lärokurs. Inom den 4-åriga studiegången har därför endast en läro- kurs behövt erbjudas.
Gymnasieutredningen har ovan fun- nit att någon form av reglering av ele- vernas fördelning på de två olika långa studiegångarna måste göras, men att därvid inte metoden med betygskorrek- tion är lämplig. Det enda återstående alternativet är då en kvotering, varvid mest tilltalande från rättvisesynpunkt är att alla gymnasieregionerna i landet er- bjudes i stort sett samma kvot platser på 4-årig studiegång. Att på objektiva grunder fastställa kvotens storlek är svårt, men den får givetvis inte bli stor då normalstudietiden skall vara tre år. Kvotens storlek återverkar på kostna- derna och på möjligheten att vid gym- nasier av olika storlek upprätthålla i det hela samma studiekurser på de båda oli-ka långa studiegångarna.
För att belysa sistnämnda frågor har utredningen sökt beräkna ökningen i
lärarbehovet för olika typer av skolor och under vissa antaganden om kvotens storlek.
Antag att man i ett gymnasium med 90—150 nybörjare — fördelade på 3—5 klasser — räknar med att efter årskurs 1 inrättas en parallellklass på 4-årig och 2—4 på 3-årig studiegång samt att tim- talen i årskurserna 24, 34 och 44 är 32, 30 respektive 30 vtr. Antag vidare att samtliga studiekurser inrättas, dock en- dast två ekonomiska och två tekniska alternativ samt ingen klassisk variant på den 4-åriga studiegången. Jämfört med det fall att endast 3-årig studie- gång finnes innebär konstruktionen for- mellt att endast en klass tillkommer, nämligen klass 44. Det är emellertid tyd- ligt att lärarbehovet ökar väsentligt mycket mer än med det genomsnittliga behovet för en klass. Klasserna på den 4-åriga studiegången i v-ilka skall er- bjudas undervisning enligt en rad stu- diekurser blir nämligen härigenom myc- ket lärarkrävande. Beräkningar som ut- redningen utifrån vissa antaganden (jfr 12.7) utfört gör det troligt att man får en ökning av lärarbehovet med i ge- nomsnitt omkring 30 procent och en motsvarande ökning av lokalbehovet.
Om vid sex- eller sjuparallelligt gym- nasium inrättas två paralleller av 4-årig studiegång torde lärarbehovet öka med mer än 20 %.
De nu angivna exemplen hänför sig i första hand till förhållanden på mind- re och medelstora orter. På större orter med fler gymnasieenheter kommer tro- ligen den procentuella ökningen att bli något mindre, måhända 15—25 %.
Det måste starkt understrykas att be- räkningar av detta slag är synnerligen vanskliga att göra, då man inte kan för- utse hur eleverna kommer att fördelas på olika studiekurser. Utredningen vill också erinra om den svårighet, som lig- ger i att klassen 24 måhända inte bör
fyllas helt, eftersom den bör kunna mot- ta elever också i årskurs 34 och 44 (jfr 11222). Blir sådana åtgärder nödvän- diga k-an detta komma att öka antalet klasser av 23 och därmed ytterligare höja kostnaderna. Härifrån har emel- lertid bortsetts i ovanstående beräk- ning. Det anförda betyder att dessa inte får uppfattas annat än som räkne- exempel, som ger en viss antydan om vilken ökningen av lärar- och lokalbe- hovet kan bli om en 4-årig studiegång införes parallellt med den 3—åriga.
I kapitel 18 göres beräkningar av den totala årliga kostnaden för lärarlöner i hela landet omkring 1970 vid en or- ganisation av gymnasiet där alla läro— kurser är 3-åriga utom den tekniska, vilken är 4-årig. Lönekostnaden upp- skattas där till ca 200 miljoner kronor. Inom utredningen — på grundval av ovannämnda räkneexempel —- gjorda kalkyler gör det troligt att kostnadsök- ninvgen för lärarlöner vid införandet av en 4—årig studiegång parallellt med och helt skild från årskurserna 1—3 skulle komma att inte oväsentligt överskrida 30 miljoner kronor årligen.
Även andra organisationsalternativ än det hittills diskuterade kan tänkas. Exempelvis har Läroverkslärarnas riks- förbund i skrivelse till departements- chefen den 23 januari 1963 framfört tan- ken att det sammanlagda timantalet på den 4-åriga studiegången skulle kunna minskas så att det i det hela bleve lika på båda studiegångarna. Det är ovisst om det är möjligt att komma ned till lika timtal -—— i varje fall om första års- kursen skall vara gemensam för de bå- da studiegångarna —— men en minskning av timantalet medför givetvis att kost- nadsökningen reduceras. Enligt verk- ställda beräkningar torde den stanna vid omkring 20 miljoner kronor.
Bland andra organisationsalternativ som diskuterats kan nämnas det, där
samläsning anordnas i vissa ämnen mel- lan 3- och 4-årig studiegång. En sådan lösning har påtagliga ekonomiska för- delar och kan också socialt sett med- föra fördelar. Om den längre studie- gången nämligen kommer att utnyttjas i första hand av elever med mindre till- fredsställande resultat blir den i prak- tiken i mindre grad »negativt gallrad», om samläsning i inte alltför ringa ut- sträckning kommer till stånd. Pedago- giska svårigheter kan å andra sidan uppstå i fråga om samverkan mellan olika ämnen. Kravet på sådan samver- kan tillåter nämligen inte alltid att de icke-samlästa ämnena fördelas på hela den 4-åriga studiegången. De problem som uppkom-mer blir i vissa avseenden av samma karaktär som de vilka möter vid realiserandet av ett annat alterna- tiv, som utredningen längre fram (11.3) tar upp under rubriken mindre studie- kurs.
Som framgår av det ovan anförda kan särskilda svårigheter förutses när man vill inrätta den 4-åriga studiegången också på alla mindre eller medelstora orter. En möjlighet att tillgodose detta vore följande. Landet indelas i ett an— tal områden omfattande vart och ett flera mindre gymnasieregioner och minst en större centralort. Den 4-åriga studiegången upprättas i regel endast på den större orten. De mindre orternas gymnasieelever skulle sedan — t. ex. ef- ter genomgången första årskurs — ha möjlighet söka över till den 4-åriga stu- diegången på centralorten. Från lärar— och lokalbehovssynpunkt innebär up— penbarligen en organisation av detta slag stora fördelar. De orter i landet som skulle få 4-årig studiegång kunde sä- kerligen bli åtskilliga och torde till- sammans komma att täcka en betydan- de del av det totala elevunderlaget. Från de mindre orternas synpunkt blir or- ganisationen givetvis ogynnsam. Det
kan icke vara lämpligt undandra gym- nasierna på dessa orter ansvaret för dem av eleverna som lyckas mindre väl och överflytta detta på de större orter- nas gymnasier. Det kan vidare starkt ifrågasättas om eleverna på mindre or- ter och deras föräldrar kommer att uppfatta möjligheten att flytta till 4-årig studiegång på annan ort såsom någon väsentlig fördel. Att tillgodose behovet av särskilda stödåtgärder för vissa elev— kategorier med en organisation efter dessa principer synes enligt gymnasie- utredningens mening böra ifrågakomma endast om andra alternativ visar sig underlägsna eller svårrealiserbara.
11.2.3 Gymnasieutredningens överväganden och slutsatser.
11.231 Av det föregående framgår att betydande svårigheter av pedagogisk, psykologisk och social natur är förena- de med inrättandet av parallella studie- gångar av olika längd inom gymnasiet. En sådan konstruktion blir vidare kost- sam. I sistnämnda avseende är det sär- skilt angeläget att understryka a-tt det ökade behovet av lärare är minst lika allvarligt som de rent ekonomiska kon— sekvenserna. Skall den 4-åriga studie- gången k-om-ma till stånd måste därför motiveringen vara mycket stark. Det måste vara klarlagt dels att det finns ett elevklientel som behöver en längre studiegång, dels att denna måste utfor— mas som en parallell, fast organiserad studieväg. Innan gymnasieutredningen tar slutlig ställning vill utredningen här erinra om några karaktäristika i det gymnasieförslag den lägger fram i förs— ta hand till belysning av frågan om be- hovet av speciella åtgärder av den art som här avsetts.
11.2.3.2 Gymnasieutredningen h-ar kon- staterat att speciella åtgärder är berät- tigade och angelägna i första hand för
de två typer av elever som karaktärise— rats med termerna »elever med profil- hack» och »lågpresteran-de elever». Vad gäller den förstnämnda typen är den inte alltid betjänt av längre studietid. Om bestämmelserna för elevernas gång genom gymnasiet — d.v.s. i första hand flyttningsbestämmelsema _ ut- formas på ett ändamålsenligt sätt behö- ver ofta inte några problem uppkomma. En elev, som har goda eller relativt till— fredsställande resultat i alla ämnen med något undantag, flyttas då alltid och bör i många fall —— eventuellt med skolans stöd — kunna förbättra svaga resultat i ett möjligen två ämnen. De princi- piella frågor som ligger bakom en så— dan flyttningsprocedur liksom den praktiska utformningen av denna tar utredningen upp i detalj i kapitel 13. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om en grundtanke i den gymna- siekonstruktion som presenterats fram- förallt i kapitel 9 och 10. Eleverna skall ha möjlighet att successivt välja sin väg genom gymnasiet så att 'det valda pro- grammet så l-ån-gt möjligt passar vars och ens individuella anlag och intres- sen. I den mån ett eller ett par »svag— ämnen» beror på att den valda studie- kursen inte passar elevens förutsätt- ningar bör en korrigering av valet, d. v. 5. en viss ändring av studieinrikt- ningen, ofta kunna verksamt bidraga till att svårigheterna undanröjs. D'et till- hör skolans uppgifter att genom fram- för allt studierådgivningen (jfr kapitel 14) hjälpa eleverna att finna den lämp- ligaste vägen genom gymnasiet. Gränsen mellan gruppen av elever med profilhack och gruppen lågpreste- rande är givetvis flytande. Åtskilliga eleveri den senare gruppen kan sanno- likt hjälpas med samma metoder som ovan angivits i fråga om elever med profilhack. Resultaten av undersök- ningen Studieresultat i gymnasiet ger
stöd för detta påstående. Av denna framgår nämligen att kvarsittarna i inte obetydlig grad består av elever med en- dast ett eller två underbetyg. Det kan i detta sammanhang anmärkas att vid tekniskt gymnasium flyttas i regel ingen direkt som har ett underbetyg. Å andra sidan synes flertalet dylika elever efter prövning vid höstterminens början flyt— tas till den högre årskursen. Gymnasie- utredningen är för sin »del inte överty- gad om att det för majoriteten elever med ett eller högst två underbetyg in- nebär någon betydande vinst att tvingas tillbringa ytterligare ett år i samma års- kurs och därvid även läsa om de äm- nen där resultaten varit godkända eller mer. Det må här erinras om den — på grund av mättekniska och andra svårig- heter —— icke obetydliga osäkerhet, som ofta vidlåder varje enskilt ämnesbetyg och vilket medför att flyttningsbestäm- melser knutna till sådana betyg också medför osäkra, ibland måhända orätt- visa avgöranden. En samlad bedömning, där elevens totala situation — betygs- mässigt och i andra avseenden — be- aktas ger bättre möjligheter att pröva vilka åtgärder som bäst gagnar den en- skilde eleven. Gymnasieutredningen vill understryka att ett sådant synsätt inga- lunda är främmande för gymnasiet av i dag utan tvärtom regelmässigt tillämpas inom ramen för de formella bestämmel— serna. Svårigheten ligger emellertid just i utformningen av dessa bestämmelser. Utredningen återkommer i detalj till dessa frågor i kapitel 13 men vill re- dan här fastslå att åtskilliga elever, som enligt reglerna i det nuvarande gymna— siet skulle kvarsättas, i framtiden bör — med eller utan ändrad studieinrikt- ning —— flyttas. Detta kan sägas inne- bära atti framtiden ett väsentligt mind- re antal elever hänföres till de lågpres- terande.
Mot det senast anförda kan måhända
invändningar komma att resas 'bl. a. av innebörden att dylika åtgärder skulle innebära en sänkning av gymnasiets studiemål. Dessa invändningar har i vissa principiella avseenden redan be- mötts i diskussionen om begreppet stu- diemål i avsnittet 6.2. Härtill vill gym- nasieutredningen också foga vad utred- ningen ovan (bl.a. i 11.1.1.2) allmänt anfört om kriteriet för att en elev skall anses vara lågpresterande. Viktigt är således att observera att det resultat eleven når måste te sig som ett menings- fullt utbyte av egna ansträngningar och skolans undervisning. Detta betyder att elev och föräldrar måste få visst infly- tande på flyttningen. Avgörande för be— dömningen av vilket studiemål som de tre årskurserna 1—3 i gymnasiet kan leda fram till är emellertid konstruk- tionen av detta gymnasium. Två mycket betydelsefulla förhållanden måste där- vid särskilt uppmärksammas.
11.2.3.3 I nuvarande allmänna gymna- sium äger de skriftliga proven i student- examen rum omkring eller något före mitten av mars, i vissa fall tidigare. För många ämnen innebär detta att kurser— na måste vara genomgångna till denna tidpunkt, i skrivningsämnena inte säl- lan aVSevärt tidigare för att medge pre- paration för skrivningarna. Tiden efter dessa fram till den muntliga student- examen, som äger rum i senare hälften av april och början av maj, ägnas för- nämligast åt repetitioner och särskilda förberedelser för det muntliga provet. Gymnasieutredningen har i 9.1.2.4 för- utsatt att i det nya gymnasiet undervis- ningen i varje årskurs —— även den sista — skall pågå till början av juni, d. v. s. omfatta fulla läsår. För det allmänna gymnasiets del kommer det-ta att inne- bära en avsevärd förlängning av studie- tiden, motsvarande 2 a 3 månader. Denna för alla elever generella förläng-
ning av studietiden medför givetvis ett väsentligt ökat utbyte av gymnasiets undervisning, vilket inte minst bör vara till fördel för de elever som har svårig- heter i något eller några ämnen.
Det andra förhållande som här bör erinras om är den höjning av gymnasie- undervisningens effektivitet som' man har anledning räkna med. Skolväsendet i sin helhet karaktäriseras av ökad pro- duktivitet såsom ett resultat framförallt av reformerade läroplaner, bättre lärar- utbildning samt effektivare och rikli- gare förekommande hjälpmedel. För det nya gymnasiets del innebär gymnasie— utredningens förslag att undervisning- ens effektivitet avsevärt bör kunna hö— jas. Härtill bidrar i första hand de större valmöjligheter som den nya or- ganisationen erbjuder men också den till en viss grad ändrade metodik med betoning av produktivare och självstän- digare arbetssätt och studietekniska fär- digheter som präglar utredningens lä- roplansförslag. Individualiseringen av undervisningen kommer ovedersägli- gen att öka utbytet för den domineran- de delen av eleverna. Huruvida det blir fallet för alla är vanskligt att uttala sig om. Möjligen kan de nya metoderna komma att visa sig svårare för någon mindre grupp av elever, vil-ka vill — som Läroverk-slärarnas riksförbund an- fört — »studera på det tyngre, mer minnesbetonade sätt som för dem är na- turligare». Andra elever, för vilka sist- nämnda studiesätt är mindre naturligt, kommer i gengäld att vinna på föränd- ringen. Det är sålunda möjligt att det kommer att inträffa ett skifte i samman- sättningen av gruppen lågpresterande.
11.234 Gymnasieutredningen menar så- lunda att det nya gymnasiet får en ut— formning som medför att behovet av en med årskurserna 1—3 parallell 4- årig studiegång blir väsentligt mindre
än i ett gymnasium av det nuvarandes konstruktion. En konstruktion med pa- rallella studiegångar skulle vidare vara förenad med en rad komplikationer.
I och för sig utgör detta tillräckliga skäl för att avvisa förslaget om en fast organiserad längre studiegång. Härtill kommer att det enligt utredningens me- ning .finns metoder som väsentligt bätt— re tillgodoser elever som behöver hjälp, genom att möjliggöra ett individuellt hänsynstagande till behov som uppkom- mer uid olika tidpunkter under studie- gången. Fast organiserad längre studie- gång är bl. a. genom sin stelhet inte en ändamålsenlig anordning när det gäller att ta hand om dem vilkas svårigheter skolan saknar möjligheter att diagnosti- sera på ett tidigare stadium. Gymnasie- utredningen framlägger i de två följan- de avsnitten förslag till åtgärder som synes utredningen mer adekvata.
11.3 Mindre studiekurser. Förlängd undervisning
11.3.1 Principiella synpunkter 11.311 Gymnasieutredningen har ovan framhållit att det nya gymnasiets kon- struktion kommer att medföra att det relativa antalet elever, som behöver sär- skild hjälp för att kunna föra sina gym- nasiestudier till ett tillfredsställande re- sultat, blir väsentligt mind-re än nu. Lik- väl måste man räkna med att det kom- mer att finnas elever — i första hand de som i det föregående kallats lågpres- terande — vilka lyckas endast om de erhåller särskilt stöd. Omfattningen och arten av detta stöd sammanhänger gi— vetvis med elevernas prestationer.
En elev som i alla eller flertalet av de ämnen han i en årskurs studerar upp- når mycket svaga resultat »är i de allra flesta fall inte betjänt av att flyttas till högre årskurs hur omfattande stödåt- gärderna där än blir. För en sådan elev kommer — om han vill stanna kvar i
skolan —— knappast annat i fråga än kvarsättning.
Den andra ytterligheten bland de ele- ver, vilkas prestationer inte helt igenom är tillfredsställande, representeras av elever som i ett, möjli-gen två ämnen gör svaga prestationer, d.v.s. väsent- ligen elever med profilhack med ovan använd terminologi. I stort sett kan så- dan-a elever (se 11.2.3.2) utan vidare flyttas och bör på egen hand eller med hjälp av stödundervisning kunna klara upp svagheterna. Till frågan om stöd- undervisning återkommer gymnasieut- redningen i 11.4.
Mellan nu nämnda ytterligheter be- finner sig den grupp av de lågpreste- rande eleverna, vilken i föreliggande avsnitt skall särskilt uppmärksammas. Dessa ungdomar har svagheter i några ämnen och är i flertalet övriga ämnen jämnstrukna. Detta kan bero på att de- ras allmänna begåvning är relativt be- gränsad, det kan också sammanhänga med att prestationsförmågan är reduce- rad genom fysiska, psykiska eller sociala handikapp. Såsom utredningen i det fö- regående uppvisat saknar man ofta möj- lighet att med större säkerhet klarlägga vilka olika faktorer som inverkar. I varje fall är det uteslutet att diagnosti- sera framtida svårigheter av denna art. Skolan måste emellertid på allt sätt söka hjälpa den som genom yttre om- ständigheter, t. ex. sjukdom eller pro- blem i hemmet, får svårigheter i skol- arbetet — inte bara genom pedagogiska stödåtgärder utan också genom allmän— na elevvårdande åtgärder. Gymnasieut- redningen återkommer till sistnämnda frågor i kapitel 14. I föreliggande sam- manhang begränsar sig utredningen till de pedagogisk—a anordningar som be- hövs för att motverka studiemisslyckan- den och göra det möjligt för här ifråga- varande elever att nå ett tillfredsstäl- lande resultat.
Om elever med svagheter i några äm- nen beredes tillfälle minska sitt studie- program genom att avstå från undervis- ning i ett eller ett par ämnen kan han använda den friställda tiden för övriga ämnen och dessutom mer koncentrerat gå in för studierna i dessa. Detta bör verka allmänt sporrande och i många fall kunna leda till att eleverna i dessa ämnen uppnår relativt goda resultat. Motgångar i något eller några ämnen påverkar —— såsom bl. a. framgår av No- rinders undersökningar — ofta ogynn- samt hela studiesituationen så att ele- vens prestationer i andra ämnen blir lidande. En minskning av studiepro- grammet medger ett individuellt hän- synstagande genom att de vidtagna åt- gärderna kan riktas just mot de ämnen där de behövs och sättas in vid olika tidpunkter. Som stödåtgärd för elever i första hand i den lågpresterande grup- pen är därför denna anordning, som gymnasieutredningen i fortsättningen kallar mindre studiekurs, överlägsen den fast organiserade längre studie- gången.
11.3.1.2 Genom att övergå till mindre studiekurser bör en elev, som eljest skulle haft stora svårigheter, kunna på den normala studietiden uppnå hygg— liga resultat i de ämnen han läst. Han saknar då helt eller delvis vissa äm- nen i de fullständiga studiekurser som den studiegång han följt i och för sig erbjuder. Han bör genom det allmännas försorg beredas möjlighet att genom förlängd undervisning under ytterliga- re högst ett läsår inhämta de uteläm- nade ämnena eller ämnesdelarna om han så önskar. Utredningen återkom- mer härtill i 11.3.3.
11.3.1.3 Å andra sidan torde många ele- ver som följt mindre studiekurs vara nöjda med den partiella kompetens de
uppnått därför att de bedömer den till- räcklig för de egna syftena och planer— na. Exempel på sådana studieformer finns f.ö. redan nu. Den reguljära ut- bildningen vid Försvarets läroverk lik- som vid Hvilans specialgymnasium ger partiell stuidentexamenskompetens. Utanför den reguljära utbildningen vid våra gymnasier studerar ett stort antal ungdomar och även vuxna för att skaf- fa sig begränsad gymnasiekompetens.
Några olägenheter behöver inte be- faras uppkomma av att vissa elever lämnar gymnasiet med partiell kompe- tens. Exempelvis bli-r det knappast svårt för avnämarna att skilja partiell gym- nasiekompetens från fullständig gym- nasiekompetens eller från fackskole- kompetens. Gymnasieutredningen vill här framhålla att den partiella kompe- tensen dock torde behöva i erforderlig omfattning kompletteras innan behörig- het för tillträde till högre studier er- hålles. Dessa frågor behandlar utred- ningen i kapitel 13. Det bör vidare ob- serveras, att utredningen i kapitel 9 föreslagit möjlighet till utökad studie- kurs, vilket innebär att elever kan välja frivilliga ämnen utöver dem som nor- malt ingår i en studiekurs. Från avnä- marsynpunkt är de båda arrangemang- en av i princip samma innebörd.
11.314 Man kan fråga sig varför gym- nasiet skall erbjuda sådana särskilda förmåner som de mindre studiekurser- na innebär, när någon liknande anord- ning inte förekommer i grundskolan. Härtill kan svaras att grundskolans hög- sta-dium har fått en sådan utformning att den elev, som vid något tillfälle känner att han behöver en studieväg som underlättar hans arbete och gör det möjligt för honom att nå bättre resul- tat, i regel lätt kan finna en sådan. Vis- serligen har också eleverna på gymna- siet möjlighet att växla spår och därige-
nom nå bättre anpassning men gymna- siets- studiesvår-ighetsgrad och vägar är i högre grad än grundskolans enhetliga i fråga om krav på arbetsinsats. Det finns därför anledning införa ett system somlmöjliggör att studieprogrammen mer anpassas efter den enskilde elevens kapacitet.
Huruvida detta resonemang har gil— tighet också för övriga gymnasiala sko- lor kan gymnasieutredningen inte av- göra.
ll.3.2 Utformningen av mindre studiekurser
11.3.24'1 Möjligheten. att få utnyttja mind— re studiekurszb'ör begränsas till de ele- ver -s-om- bedömes ha behov av en så- dan åtgärd- för att resultatet av deras gymnasiestudier skall kunna bli till- fredsställande. I princip betyder detta att 'de-elever, som-i fig. 1 b markerats med! g2,':får möjlighet" att uppnå bättre resultat så att dessa i flertalet fall når upp till en tillfredsställande nivå. Myc— ket schematiskt kan då slutresultaten för gymnasiets samtliga elever åskåd- liggöras som i figur 7.
Studie- ” resultat
&
92 elever,
Figur 7
De stora differenserna i slutresultatet har något utjämnats genom att eleverna gg har »höjts». Rent teoretiskt kan så- gas att detta innebär att kravet på ekvi- valering av slutbetygen från gymnasiet i viss utsträckning eftergivits (jfr 13.5.2), eftersom eleverna g2 fått favören av speciellt gynnsamma studieförhållan- den med mindre studiekurser och even- tuellt förlängd undervisning. Man bör emellertid erinra sig, att det här är frå- ga om elever med särskilda svårigheter Ofta kanske orsakade av yttre förhållan- den. Därtill kommer att den höjning av slutresultaten som eleverna g._, erhåller i regel inte torde bli så stor att den påver- kar ekvivaleringen av de resultat som vanligen kommer till användning i .kon- kurrenssituationer. Gymnasieutredning- en menar sålunda att i fråga om de elev- grupper som här är berörda är det vä— sentligt angelägnare »att gymnasiestu- dierna leder till ett för den enskilde me- ningsfullt resultat än att kravet på ekvi— valering av slutresultaten strängt upp- rätthålles. Detta krav har sitt främsta berättigande på den övre delen av re- sultatskalan.
Det synes rimligt att samtliga gymna- sister i varje fall i årskurs 1 läser full- ständiga stu—diekurser. Mindre kurs bör därför erbjudas endast i årskurserna 2, 3 och 4. Avgörandet om en elev skall få mindre studiekurs torde i regel kom- ma att träffas i samband med flyttning från en årskurs till närmast högre. De närmare övervägandena om procedu- rens utformning inklusive elevens och hans föräldrars inflytande på avgöran— det gör gymnasieutredningen i 13.4.2.
11.3.2.2 Bortvalet bör i regel avse ämne där eleven har påtagliga svårigheter. I detta sammanhang måste emellertid ämnenas samhörighet och det förhål- landet att vissa ämnen är speciellt be—
roende av varandra uppmärksammas. Ett bortval t. ex. i naturvetenskaplig lä- rokurs av matematik kan få konsekven- ser för fysik liksom ett bortval av kemi påverkar biologistudierna. I vissa fall kan det därför vara lämpligt att en elev avstår från ett ämne —— även om det inte berett eller beräknas bereda sär- skilda svårigheter — för att få extra tid att ägna sig åt annat ämne, som han har haft problem med men vilket på grund av lärokursens konstruktion inte bör utelämnas.
Vid avgörandet om vilka och hur många ämnen som skall utelämnas mås— te det hållas i minnet att det inte en- bart innebär fördelar att få avstå från vissa ämnen. Det gäller ju för en sådan elev att verkligen utnyttja den friställda tiden på ett ändamålsenligt sätt, vilket —— även om skolan hjälper till med pla- nering och organisation av arbetet —- ställer krav på elevernas egna insatser. På den som efter den normala studie- tidens slut vill komplettena de uteläm- nade ämnena kommer vidare oftast att ställas krav på självständiga studier där ansvaret ännu mer än i den reguljära undervisningen vilar på eleven själv. Det sagda innebär att den som vill av— stå från flera ämnen tar vissa risker. Skolan bör betona detta för eleven.
Det följer också av det föregående att antalet ämnen, som en elev får av- stå ifrån, bör vara relativt begränsat. Härför talar också följande skäl. Om gymnasieeleverna skulle få möjlighet till mycket omfattande bortval kunde detta leda till att i gymnasiet lockas in ungdomar för vilka redan från början med stor sann-olikhet kan förutses att de knappast 'har möjlighet att i nor- mal ordning genomföra studierna. En dylik effekt skulle vara ofördelaktig inte bara för gymnasiet utan för det gymnasiala skolsystemet som helhet. Risk finns bl. a. att balansen mellan
gymnasium och fackskola skulle rub- bas. Ur såväl den enskildes som sam- hällets synpunkt måste det obetingat vara att föredra att här berör—da elever i första hand skaffar sig den målinrik- tade utbildning som fackskolan erbju- der. Med denna utbildning som grund står för dem sedan möjligheten öppen att t. ex. via vuxenutbildningen fortsät- ta med gymnasiestudier. Det sagda in- nebär att enligt gymnasieutredningens mening restriktivitet bör iakttagas i frå- ga om omfattningen av bortval.
Gymnasieutredningen förordar att det inte i detalj regleras vilka ämnen — lik-som deras omfattning eller antal — som får utelämnas, i varje fall inte förrän praktiska erfarenheter förelig- ger. Man synes i inititalskedet —— för att ange en maximigräns -—— böra räkna med att en elev i årskurs 2 får avstå från högst två ämnen, undantagsvis tre med mindre timtal samt i årskurs 3 och 4 möjligen tre ämnen. I årskurs 2 bör sammanlagda timtalet för de utelämna- de ämnena allra högst kunna få uppgå till ca 7 vtr samt i årskurs 3 och 4 till ca 10 vtr. Det bör ankomma på skol- överstyrelsen att utfärda erforderliga anvisningar.
I detta sammanhang vill gymnasieut- redningen konstatera :att —— liksom f. n. kviarsittningen i och avgången från gymnasiet kan sägas utgöra ett mått på hur väl gymnasiets utformning svarar mot elevernas intressen och förutsätt- ningar —— i framtiden antalet elever som utnyttjar mindre studiekurser och omfattningen av bortvalen kan komma att utgöra ett sådant mått.
För 'att erhålla en utgångspunkt för sina fortsatta överväganden har gymna- sieutredningen antagit att i första hand de ämnen som angivits i efterföljande tablå komer att utelämnas då en elev följer mindre studiekurs. Även om ta- blån torde kunna tjäna som riktpunkt
Studiekurs Hum Sh Ek Na Te Modernt Modernt Modernt Modernt Modernt språk' språk språk(*) språk språk årskurs 2 Jämförande språkkunskap Samhällsk! Samhällsk.* Fysik* Historia Samhällsk.* Matem.* Matem.(*) Stenografi(*) Kemi* Kemi(*) Modernt Modernt Modernt Modernt språk språk språk språk Samhällsk. Latin Filosofi Psykologi Filosofi M: Energi, årskurs 3 Filosofi Samhällsk. Samhällsk. Samhällsk. elteknik* Samhällsk. Matem. Ma/Stenogr. Matem. B: Maskinteknik Historia Historia Fysik El: Maskinteknik Biologi K: Elteknik Företags- ekonomi Ergonomi årskurs 4 Tekniska ämnen
Anm. ]. Med * eller (*) har markerats ämnen i årskurs 2 som framtvingar resp. kan framtvinga (beroende på vilken studiekurs som väljes) utelämnande av visst ämne eller val av visst alternativ (variant) i högre årskurs.
Anm. 2. M, B, El, och K avser de olika alternativen i teknisk studiekurs i årskurs 3. Utelämnande av energi eller elteknik på M bereder vissa särskilda problem i årskurs 4 som måhända oftast bäst löses om elev under sommaren mellan årskurs 3 och 4 inhämtar det utelämnade ämnet.
för skolornas bedömande — åtminstone under ett begynnelseskede —— vill ut- redningen emellertid understryka att den inte innefatta-r något förslag från utredningens sida.
11.3.2.3 Syftet med mindre studiekurs är som ovan framhållits att ge eleven möjlighet att dels koncentrera sig på ett mindre antal ämnen, dels [få ytter- ligare tid för arbetet med dessa ämnen. Anordningen är därför helt i linje med gymnasieutredningens allmänna mål- sättning för gymnasiet, vilke-n bl.a. syf- tar till mindre ämnessplittring och stör- re självständighet i elevernas insatser. Utformningen av gymnasiet i fråga om såväl läroplanen som de yttre förutsätt— ningarna för [dess realiserande (se bl. .a. kapitel 16 aug. hjälpmedel och lokaler) utgår från denna målsättning. Elev som en viss lektionstimme inte har under-
visning skall sålunda inom skolan —— 1 bibliotek, elevrum eller på en institu— tion — kunna syssla med studiearbete. I det nya gymnasiet blir det därför vanligare än nu att eleverna befinner sig i skolan även om de inte direkt får lektionsundervisning. Givetvis betyder inte detta att man i framtiden skulle kunna utgå ifrån att s.k. »håltimmar» inte är till någon olägenhet för elever- na. Även i det nya gymnasiet bör ele- vernas arbetstid i skolan — inte minst med hänsyn till resor _— vara så sam- lad som möjli-gt men det blir natur- ligare än nu att eleven arbetar i skolan även utanför lektionssalens väggar. Det nu sagda gäller alla elever. För elever med mindre studie-kurs bör skolan ge särskilt stöd med råd och hjälpmedel så att den friställda tiden eflfektivt ut- nyttjas. Det ankommer givetvis på klassförestån-daren, till vars uppgifter
hör att följa elevernas framsteg i stu- dierna, att speciellt uppmärksamma elev med mindre studiekurs. Då så er— fordras bör sådan elev få stödunder- visning t. ex. i form av korrespondens- undervisning med eller utan muntlig handledning enligt det generella pro- gram för sådan undervisning som gym- nasieutredningen behandlar i avsnittet 11.4.
11.3.3 Förlängd undervisning Elever som i någon eller några års- kurser huaft mindre studiekurser bör såsom redan framhållits ha rätt till för- längd undervisning för att uppnå full gymnasiekom-petens. Detta kan ske på olik-a sätt. Eleverna har naturligtvis möjlighet 'att om de så önskar ämnes— pröva efter privata studier (13.5.4). Andra former torde emellertid bli van- ligare. Innan utredningen går in härpå skall den beröra frågan om vilken total omfattning denna undervisning kan tän- kas få.
11.3.3.1 Såsom framgår av den i 11.2.1.2 lämnade redogörelsen för-studiegång och studieresultat vid nuvarande allmänna och tekniska gymnasier är avgången utan examen f. n. drygt 15 %. Av dessa avgår en stor del redan under eller omedelbart efter årskurs 1. Anledning- arna härtill är emellertid, som också framkommer av Ahnmés undersökning- ar, långt ifrån alltid skolmisslyck—ande (av dem som slutar efter årskurs 1 har ca 20 % inget underbetyg). Åtskilliga lämnar gymnasiet t. ex. på grund av sjukdom eller för att övergå till annan utbildning. Även i framtiden får man räkna med att elever slutar i gymnasiet därför att de kommer underfund med att de vill ägna sig åt något annat. Denna elevkategori saknar intresse i fö- religgande sammanhang. Övriga elever som avgår utan examen har inte sällan
betydande skolsvårigheter som mani- festerar sig i många underbetyg. Med den utformning gymnasieutredningen givit gymnasiet _ inte minst i fråga om den tekniska sektorn -— bör initial- svårigheterna bli avsevärt mindre. An— talet elever som uppnår mycket svaga resultat bör därmed minska starkt. Som inledningsvis nämnts i 11.3.1.1. får man räkna med att dylika elever inte kan hjälpas på annat sätt än att de får möj- lighet att gå om.
Bland de utan examen avgångna finns emellertid också en grupp elever vilkas studieresultat inte är anmärkningsvärt svaga. Det händer t. o. m. att sådana elever får underbetyg först i högsta eller näst högsta årskursen. Dylika elever bör _— med den utformning gymnasie— utredningen i kapitel 13 föreslår att flyttningsproceduren skall få — vi fram— tiden kunna lämna gymnasiet med till- fredsställande resultat vare sig de nö- jer sig med partiell kompetens eller skaffar sig fullständig sådan.
De elever som i nuvarande gymna- sium behöver längre tid än normaltid för att genomgå gymnasiet utgör i runt tal 20 % av antalet intagna. Procentta- let är högre för pojkar och lägre för flickor. Försenin-gen uppkommer genom kvarsittning, som beträffande det all- männa gymnasiet i ungefär halva anta- let fall gäller näst högsta årskursen och i något mindre än en fjärdedel sist-a årskursen. I det tekniska gymnasiet är som redan nämnts initialsvårighetern—a störst, ca 10 % går om årskurs 1, me— dan mycket få blir kvarsittare i högsta årskursen. I det 3-åriga allmänna gym- nasiet får bland dem som någon gång sitter kvar ca hälften underbetyg första gången i andr-a eller tredje årskursen. De enskilda eleverna har oftast endast ett underbetyg.
Genom en änduamålsenligare utform- ning av flyttningsbestämmelserna —
varigenom inverkan av isolerade miss- lyckanden elimineras _— men framför- allt genom gymnasiets öppnarc och me- ra differentierade utformning bör i framtiden — såsom utredningen utveck- lat i 11.2.3.2 — många av de elever som motsvarar dagens kvarsittare kunna ge- nomgå gymnasiet på normaltid. Somliga av dem kan behöva mindre studie- kurser.
.Det är givetvis vanskligt att med ut— gängspunkt i nuvarande förhållanden sök-a bedöma behov och frekvens av mindre studiekurser i framtiden. För- hållandena kommer att radikalt föränd- ras i en rad hänseenden. Om man som ett räkneexempel antar att avgång och kvarsittning tillsammans blir ca 10 %, varav avgången liksom nu koncentreras till under och omedelbart efter första årskursen, kan det måhända vara rim- ligt räkna med att mindre studiekurs följes av 10 % av eleverna i årskurs 2, 15 % i årskurs 3 och 5 % i årskurs 4. Av dem som sitter kvar kan en del se- nare komma att tillhöra mindre studie— kurs. Totalt sett skulle dessa antagan- den innebära att oa 75 % av en nybör- jarårgång går igenom på normaltid med fullständiga studiekurser — [mot f. 11. ca 60 % — medan av övriga omkring 15 % på normaltid får partiell kompe- tens och ungefär 10 % aavgår eller för- senas.
Av de 15 procentenheter som fått par- tiell kompetens förutsättes några vara nöjda härmed medan ca två tredjede- lar, d. v. s. 10 procentenheter, beräknas vilja ha förlängd undervisning. Av dessa senare antas hälften ha haft mindre stu- diekurs i årskurs 2.
Gymnasieutredningen vill understry- ka att de antaganden som här presente- rats inte låter sig i detalj motivera t. ex. med utgångspunkt i nuläget. De bör snarast ses såsom ett uttryck för en bedömning som om den blir verklighet
skulle innebära att gymnasieutbildning- en avsevärt effektiviseras jämfört med nuvarande förhållanden. Givetvis kan mindre variationer åt ena eller andra hållet uppträda utan att systemet störs därav. Förändringarna i fråga om kost- naderna (se 11.3.3.5 nedan) påverkas ganska litet härav.
11.3.3.2 En del av de elever som efter att ha följt mindre studiekurs önskar (för- längd undervisning kan tänkas vilja efter årskurs 3 (eller 4) följa den ordinarieun- dervisningen i det eller de ämnen de avstått ifrån. För elev som enbart under en årskurs följt mindre studiekurs kan detta ske utan olägenhet. Även i andra fall kan detta vara möjligt om de ute- lämnade ämnena inte går över mer än en årskurs och inte bygger på varandra på sådant sätt att de måste läsas i en bestämd ordningsföljd. Elev bör emellertid få på detta sätt erhålla undervisning under högst ett läsår. Å andra sidan bör det vara till- låtet att uppskjuta dessa komplettering- ar. Förslagsvis bör den dock ske inom fyra år efter den normala studietidens slut.
I de allra flesta 'fall torde utan svå— righet plats kunna beredas elev, som önskar följa den reguljära undervis- ningen, i de ordinarie klasserna utan att därför maximitalet överskrides. Om emellertid elevantalet skulle bli för högt bör eleven hänvisas till andra komplet- teringsvägar.
11.3.3.3 Det syn—es sannolikt att flertalet elever, som efter att ha följt mindre stu- diekurser önskar förlängd undervis- ning, kommer att föredra att koncentra- tionsläsa de utelämnade ämnena under ett påföljande läsår. Detta år behöver då ej alltid bli helt taget i anspråk. För många torde det räcka med en termin. En förutsättning härför är emellertid
att skolans hjälp och stöd får lämplig utformning.
Vanlig .klassundervisning är vid kon- centrationsundervisning mindre lämp— lig i all synnerhet som elevantalet Li varje ämne ofta kan antas bli relativt lågt. En bättre metod är att bygga på läroboksmaterial lämpat för studier på egen hand, i viss omfattning komplette— rat med en effektiv lärarhandledning. I många fall torde studie-material av brev- skolekaraktär vara mest ändamålsenligt. Behovet av handledning växlar från ämne till ämne. Vissa moment i språken och de experimentella ämnena måste särskilt tillgodoses, bl. a. uttalsträning och laborationer under lärares ledning.
113,34 Den kvantitativa omfattningen av förlängd undervisning kommer att växla med gymnasierna-s storlek. På mindre orter med upp till 5 gymnasie- paralleller (jfr 12.6.1) skulle med :i 11.3.3.1 gjorda antaganden högst 15 —- i många fall väsentligt färre — elever årligen önska förlängd undervisning. Antalet sådana orter kan omkring 1970 uppskattas till ett femtiotal. Även om man antar att samtliga nämnd-a elever skulle föredra koncentrationsläsning och alltså ingen skulle följa den regul- jära undervisningen kan organisatoris- ka svårigheter beräkna-s uppkomma ef- tersom elever-na torde fördela sig på flera olika ämnen.
Det anförda torde motivera en viss koncentration av den förlängda under— visningen. Beträffande de tekniska äm- nena kommer en sådan naturligt till stånd såsom en konsekvens av utred- ningens förslag i nästa kapitel att den tekniska gymnasieundervisningen i års- kurs 4 skall koncentreras till ett mindre antal centrala gymnasier.
Uppskattningsvis torde man få räkna med att förlängd undervisning kan re- gelmässigt organiseras på 80 å 90 av de
ca 120 gymnasieorter vi i dag har. På vissa av de större orterna, som har flera gymnasieskolor, torde en koncentration inom orten till en eller beträffande stor- städerna några få skolenheter visa sig lämplig. Tillsammans torde mindre än 100 enheter kunna tillgodose hela lan- dets behov. Man skulle då med ovan gjorda antaganden kunna räkna med att varje enhet årligen ger förlängd under- visning åt minst 30 ungdomar.
Såväl de organisationsformer, som här avtecknar sig, som den form för den förlängda undervisningen, vilken enligt 11.3.3.3 synes mest ändamålsen- lig, gör det sannolikt att en samman— koppling längre fram med en utbyggd vuxenutbildningsorganisation blir hu- vudformen för verksamhetens bedrivan- de. Bl. a. i 6.4 har gymnasieutredningen betonat denna institutions stora betydel- se i det framtida utbildningssystemet och framhållit att utredningen i senare betänkande återkommer till frågan om dess organisation och utbyggnad. Såsom visats av studiesociala utredningen i dess betänkande Vidgad vuxenutbild- ning (SOU 1962: 5) är koncentrations- undervi-sning ofta den lämpligaste for- men för -undervisning av mera vuxna elever. Elev som är berättigad erhålla förlängd undervisning bör i framtiden få utnyttja vuxenundervisningen vid komplettering av bortvalda ämnen. Den- na komplettering bör — liksom då den förlängda undervisningen erhålles i andra former — vara avgiftsfri.
Det bör beaktas då frågan om studie- sociala förmåner upptas att vissa av dessa elever torde komma att få full- följa sina studier på annan ort än hem- orten.
11.3.3.5 Gymnasieutredningen vill slut— ligen här på basis av i det föregående redovisade antaganden göra en schema- tisk uppskattning av de kostnader som
den förlängda undervisningen kan för- anleda.
Utredningen har framhållit att en lämplig metod för sådan undervisning torde vana handledd korrespondensun- dervisning. Kostnaderna för sådan un- dervisning hänför sig till dels brevkur- serna jämte eventuell rättning av dessa vid korrespondensivn-stitut, dels lärar- handledningen. Följande uppskattning av kostnaderna grundar sig på erfaren— heter från vuxenläroverken och vuxen- utbildning enligt koncentrationsunder- visningsmetod vid .kvällsgymnasierna. Utredningen vill emellertid understryka att även andra» metoder torde kunna an- vändas vid förlängd undervisning, exempelvis programmerat studiemate— rial som ej är av brevskolekartaktär.
Priset för en brevkurs varierar starkt från ämne till ämne och givetvis också med hänsyn till vilka årskurser den skall täcka. F. n. kostar hrevkurserna i de av det allmänna gymnasiets ämnen, som enligt tabellen 2 i 11.3.2.2 bör kun- na komma i fråga 'att utelämnas vid mindre studiekurs, för årskurs 3 från ca 50 kr till ca 200 kr samt för årskurs 2 och 3 tillsamman från ca 100 kr till ca 400 kr. Härav utgör ca % institutens rättningskostnader. Det kan givetvis vid undervisning med lärarhandledning fö- rekomma att inte alla brev insändes för rättning. Vid läroverket för vuxna i Norrköping är detta fallet i betydande utsträckning. I det följande har emeller- tid icke räknats med någon reduktion av utgifterna av nämnda anledning. I kostnaden per elev för förlängd under- visning utgör kostnaden för brevkursen en post som inte beror av hur många elever vid en skola som samtidigt får sådan undervisning.
Kostnaderna per elev för lärarhand- ledningen är däremot starkt beroende av antalet elever. Antalet undervisnings- timmar bör visserligen avvägas med
hänsyn till elevantalet men dessa antal kan dock inte vara proportionella. Gym- nasieutredningen har som ovan nämnts med ledning av förhållandena vid läro- verken för vuxna och kvällsgymnasier- ua gjort en uppskattning av behovet av lärarhandledda undervisningstimmar för olika ämnen. Därvid h-ar utredning- en för att belysa inverkan av elevanta- let räknat med undervisningsgrupper om 1 elev, 5 och 10 elever. Resultatet framgår av nedanstående tablå.
Antalet undervisningstimmar (utr) för lärarhandledning i en årskurs av ett ämne
1 elev/grupp 5 elever/grupp 15—70 utr 20—80 utr 10 elever/grupp 25—90 utr
Nedan sammanställes kostnaderna per elev och ämne för brevkurserna och lä— rarhandledninugen, varvid lönekostna- der räknats efter AT 25 ortsgr-upp 4.
Kostnaderna per elev och ämne (en års- kurs) för förlängd undervisning
1 elev/grupp
Variationsområde 800—3 500 kr
5 elever/grupp Variationsområde 250—900 kr I genomsnitt 700 kr
10 elever/grupp Variationsområde 200—600 kr I genomsnitt 500 kr
Genomsnittstalet avser det fall att de dyrare ämnena (framför allt språk, ma— tematik, fysik) blir vanligare. Om andra ämnen skulle få större frekvens blir kostnaden mindre. Å andra sidan kan detta komma att uppvägas av att anta- let utelämnade ämnen i sådant fall blir något större.
Vid beräkningen av totalkostnaderna antar gymnasieutredningen med ut-
gangspunkt i överväganden i 11.3.3.1 att ca 5 % av eleverna utelämnat ett ämne i årskurs 2, att ytterligare 5 % uteläm- nat ett ämne i årskurs 3 samt att av de nämnda så många, som motsvarar 5 % av årskullen, utelämnat ett andra ämne i årskurs 3 eller årskurs 4. I så fall blir totalkostnaden ca 4 000 000 kr om i ge— nomsnitt 5 elever undervisas i varje grupp och ca 3000 000 kr om elevan- talet i genomsnitt blir 10 per grupp.
Utredningen räknar med att t. v. ett särskilt anslag ställes till Skolöversty- relsens förfogande för ändamålet. Man torde kunna utgå från att längre fram vuxenutbildningsinstitutionen i stor ut- sträckning får ombesörja den förlängda undervisningen.
Kostnaden ökar starkt om elevan- talet skulle minska ned till 1 a 2 elever per grupp. Ett så lågt elevantal synes emellertid icke behöva uppkomma. Som nämnts ovan får man nämligen räkna med att den förlängda undervisningen koncentreras till mindre än 100 gymna- sieskolor och att vid varje sådan enhet minst 30 ungdomar årligen erhåller för- längd undervisning. Detta medger regel- mässigt undervisning i minst 6 ämnen. På större orter särskilt i storstäderna bör man eftersträva koncentration till ett fåtal enheter. I gengäld kan då inom oförändrad kostnadsram på mindre or- ter antalet ämnen ökas. Längre fram när vuxenutbildningsinstitutionien väsent- ligt utbyggts kan skilda lokala behov till- godoses väsentligt bättre.
Den närmare planeringen och ut- formningen av den förlängda undervis- ningen bör ankomma på Skolöverstyrel- sen samt regionala och lokala skolmyn- digheter och bli beroende av dels gym- nasieorganisationens utbyggnad, dels elevernas önskemål om mindre studie- kurser och förlängd undervisning. Un- der alla omständigheter visar de ovan gjorda uppskattningarna att detta sy-
stem i fråga om både lärarbehov och kostnader blir avsevärt mindre krävan- de än ett system med parallella, fast or- ganiserade, olika långa studiegångar.
11.4 Stödundervisning 11.4.1 Behov
Privatundervisning förekommer f. n. i tämligen stor utsträckning. Elever som med hänsyn till framtidsplaner önskar förbättra sina betyg använder sig av brevkurser eller tar privatlektioner i mer traditionell mening. Det behöver därvid inte gälla elever som nått i och för sig dåliga resultat.
Vanligast förekommande är emellertid att elever med svårighet-er i ett eller annat ämne söker hjälp utanför den reguljära skolundervisningen. Att kvan- titativt uppskatta omfattningen av pri- vatundervisning under läsårets gång är vanskligt. De försök gymnasieutredning— en i detta avseende gjort i samband med arbetsbördeundersökningen (jfr 9.1.2.1) gav inget tydligt utslag. Ett visst mått på s. k. ferieläsning erhålles i under- sökningen Studiegång och studieresul- tat i gymnasiet. I varje fall de som vid höstterminen flyttningsprövat kan an— tas ha bedrivit studier under sommaren. Av samtliga elever i det allmänna gym- nasiet vilka avlagt studentexamen utan försening torde ca 15 % vid minst ett tillfälle ha ägnat sig åt ferieläsning. Här- till kommer att de elever som avgått eller varit kvarsittare i betydande ut— sträckning någon gång ferieläst. Sam- manlagt har säkerligen mer än en tred- jedel av gymnasisterna någon gång äg- nat sig åt ferieläsning.
Även i framtiden kommer givetvis gymnasiets elever att ha behov av hjälp och stöd utanför den reguljära under- visningen. Det kan gälla elever som vid övergång från grundskola till gymnasi- um har brister i vissa ämnen. Exempel-
vis torde en elev, som i grundskolan inte läst den mest omfattande kursen i det andra moderna språket (tyska eller franska) men ändå bör kunna följa gymnasiets fortsättningskurs i språket (jfr 9.2.2.4 och 13.2.1.3), ibland behöva extra hjälp för att utbytet av gymnasie- undervisningen skall bli gott. Sådan hjälp bör kunna sättas in dels under sommaren före inträdet på gymnasiet, dels i viss utsträckning som extra stöd under första terminen i årskurs 1.
Elever som under gymnasiestudiernas gång får svårigheter med något ämne skall kunna få stödundervisning. Ofta torde det bli fråga om att täcka luckor i kunskaper och färdigheter, som upp- kommit i samband med sjukdom o. dyl. Speciell uppmärksamhet skall vidare så- som framhållits i 11.3.2.3 ägnas dem som följer mindre studiekurs;
I 9.12 har gymnasieutredningen dis— kuterat möjligheterna att vid flyttning växla studieinriktning. I vissa fall kan sådan växling kräva någon komplette- ring. Möjlighet till byte av studieinrikt- ning ingår såsom ett betydelsefullt led i det nya gymnasiets program. Syftet är att hjälpa varje elev att finna den studieväg som passar honom bäst. Ele- ven bör därför få hjälp av skolan att fylla igen de luckor som kan finnas. I första hand ifrågakommer ferieläs- ning men stöd bör också kunna erhål— las under första terminen i den nya studiegången.
11.4.2 Utformning
11.4.21 Den nuvarande privatundervis- ningen är som regel externt organiserad utan samordning med skolundervisning- en. Från flera synpunkter är en så- dan anordning mindre tillfredsställan- de. Denna undervisning kommer inte sällan för sent för att göra verklig nyt- ta och en lärare utanför skolan får i
allmänhet inte lika lätt som skolans lä— rare — eventuellt elevens egen lärare i ämnet _ inblick i elevens specifika svårigheter. Dessutom tröttar den ele- ven och splittrar hans intressen, vilket ofta visar sig oförmånligt för det dag- liga arbetet i skolan. En motsvarande stödundervisning inom skolan skulle i många fall lättare kunna anpassas till och synkroniseras med den ordinarie undervisningen. Det kan vidare nämnas att vissa elever av ekonomiska skäl eller på grund av föräldrarnas principiella inställning helt saknar möjligheter att få privatundervisning.
Med hänsyn till såväl arbetsbördan som sociala och pedagogiska skäl är det sålunda avgjort att föredra, att den stöd- undervisning som i olika sammanhang behövs inordnas i skolans ordinarie pedagogiska program. Det skulle inne- bära att stödet som regel kunde sättas in vid den riktiga tidpunkten och att samtliga elever, som behöver hjälp, även kunde komma i åtnjutande av den.
11.4.2.2 Formerna för stödundervisning- en måste tänkas variera avsevärt efter— som individuella behov skall tillgodo- ses. Vilka åtgärder, som skall insättas, blir som ovan visats beroende av ele- vens situation. I vissa fall kan en in- dividuell handledning vara av nöden, i andra kan den ske i större grupper. Vidare kan det visa sig lämpligt att kombinera lärarhandledning med stu- diematerial, t.ex. övningssamlingar med instruerande facit, brevkurser, pro- grammerat studiematerial. Stödet behöver ibland sättas in under läsårets gång, ibland under sommar- ferierna. I det senare fallet bör före feriernas början ett program uppgöras av skolan. Om det exempelvis gäller en elev som nått dåligt resultat i ett eller annat ämne och därför behöver läsa under sommaren för att kunna följa
undervisningen i följande årskurs skall lärarna i ifrågavarande ämnen ge råd och anvisningar om sommarstudiernas uppläggning, vilka svagheter som skall repareras etc. Stödundervisningen ut- formas sedan efter dessa anvisningar.
11.4.23 Stödundervisningen kommer att dra kostnader dels för studiemate— rial, dels för lärarhandledning. Det bör åvila kommunerna att med statliga bi- drag svara för dessa kostnad-er. Olika former för bidragsgivningen kan tän- kas. Ett schablonmässigt bidrag avvägt i förhållande till gymnasiets storlek
vore en möjlighet. Gymnasieutredningen har övervägt denna men inte funnit det möjligt att nu framlägga förslag här- om. Först sedan erfarenhet vunnits av hur det nya gymnasiet kommer att fungera blir det möjligt avgöra om en sådan väg överhuvud taget är fram- komlig. I avvaktan härpå bör det an- komma på Skolöverstyrelsen att efter särskild framställning från skolkommu— nerna ge bidrag från ett för ändamålet avsett anslag. Gymnasieutredningen fö- reslår att för första läsåret ställes ett anslag om 500 000 kr till Skolöversty- relsens förfogande.
12.1 Inledning
Såsom framgår av kapitel 3 skall gym- nasieutredningen enligt sina direktiv inte begränsa sig till vad som där kallas de egentliga gymnasierna. Utredningen har även att behandla gymnasiala ut- bildningsvägar avsedda för dem vilka vill välja en utbildning med annan rikt- punkt än vad det egentliga gymnasiet har.
Sådana nya gymnasiala former kan vara av skilda slag och erhållas genom variation av studiemålet i fråga om både innehåll och nivå. Vid övervägan— dena härom måste särskilt fackskolans ställning och uppgift uppmärksammas.
De undersökningar gymnasieutred- ningen i kapitel 4 redovisat över beho- vet av utbildade och efterfrågan på ut- bildning med relativt teoretisk inrikt- ning på det gymnasiala åldersstadiet gör det sannolikt att hittillsvarande snabba kvantitativa utveckling kommer att fortsätta. Det synes till och med tro- ligt att efterfrågan på utbildning av så- dan karaktär kommer att öka i ännu mer accelererat tempo än hittills. Som provisorisk riktpunkt räknar gymnasie- utredningen med att omkring 1970 drygt 50 % av en årskull söker sig till dylik utbildning. Av årskullen torde 30 a 35 % från arbetsmarknadssynpunkt behöva utbildning med en riktpunkt i huvudsak motsvarande det nuvarande egentliga gymnasiets. Samtidigt har emellertid ut-
KAPITE L 12
Gymnasiets yttre organisation
redningen understrukit att man måste skapa en flexibel utbildningsorganisa- tion på det gymnasiala åldersstadiet. Allt eftersom man får nya informationer kan det bli nödvändigt att mer eller mindre starkt ändra de riktpunkter som för närvarande förefaller rimliga.
Det utbildningstryck som uppstår, om drygt 50 % av årskullen söker sig till en relativt teoretisk, gymnasial ut- bildning, är enligt gymnasieutredning- ens uppfattning både till storlek och art sådant att det inte kan tillfredsställas av enbart ett egentligt gymnasium. Även om de ungdomar det här gäller är in- tresserade av en förhållandevis teore- tisk utbildning måste man räkna med att åtskilliga av dem varken önskar eller passar för en gymnasieutbildning liknande den nuvarande. Utredningen har sålunda funnit att det behövs nya gymnasiala former av den art som näm— nes i direktiven. Bland dessa är särskilt sådana med kortare studietid än det egentliga gymnasiets angelägna. Dylika utbildningsvägar bör dels tillgodose elevintressen av både allmännare och specifikare art, dels leda fram till rela— tivt breda sektorer av arbetsmarknaden eller utbildningsväsendet.
Såsom gymnasieutredningen framhål- lit i kapitel 6 är det från många synpunk- ter ändamålsenligt att fackskolorna, som 1957 års skolberedning föreslagit och riksdagen fattat beslut om, får fylla uppgiften att erbjuda gymnasiala vägar
med kortare studietid än det egentliga gymnasiets. En viktig förutsättning för att de skall kunna göra detta är emel- lertid att studiemålet sättes tillräckligt högt. Utredningen vill betona att exem- pelvis den tekniska fackskolans studie— mål inte får bli detsamma som den praktiska (tekniska) realskolans. Målet måste sättas väsentligt högre och när- mast jämföras med vad de bästa tek- niska skolorna i dag ger i den mån så— dana jämförelser med hänsyn till skill- nader i skolornas allmänna inriktning och karaktär överhuvudtaget är möj- liga. Om så inte blir fallet måste med nödvändighet en alternativ studieväg in- föras i gymnasiet, vilken tillfredsställer de många tekniskt intresserade ungdo- mar som önskar en kvalificerad utbild— ning av något mindre teoretisk karaktär än den tekniskt gymnasium ger men framför allt kortare än gymnasiets och utan dettas större krav på allmänna in— slag. Å andra sidan har utredningen framhållit, att varken ekonomiska eller andra resurser (lärare, utrustning m. m.) torde medge att man inrättar så- dana nya vägar inom både gymnasiet och fackskolan. Det synes för övrigt inte lämpligt att man mellan gymnasiet och fackskolan inrättar ytterligare 2-åriga utbildningsvägar. En sådan konstruk- tion skulle ställa avnämarna och ung- domarna inför en svåröverskådlig flora av kompetenser och utbildningsnivåer. Bl. a. av dessa skäl har gymnasieutred— ningen också avvisat en horisontell klyvning av det egentliga gymnasiet. En av de fördelar som det horisontellt kluv- na gymnasiet har ansetts ge är möjlighe- ten att ytterligare sprida gymnasieut- bildningen. Utredningen har emellertid i kapitel 6 visat att motsvarande effekt i stort sett kan uppnås om gymnasium och fackskola samorganiseras på mindre orter.
I detta kapitel skall nu gymnasieut-
redningen mer ingående undersöka möjligheterna att sprida olika typer av gymnasieutbildning över landet. Som utredningen i kapitel 4 framhållit är en sådan spridning en förutsättning för att det egentliga gymnasiet skall kunna er- bjuda fackutbildning i erforderlig om—
fattning. I de avsnitt i det följande vilka berör fackskolan har gymnasieutredningen
samrått med fackskoleutredningen.
12.2 Skolplaneringen
12.2.1 Allmänna synpunkter 1 sin redogörelse för gymnasiets dimen- sionering (kap. 4) har gymnasieutred- ningen konstaterat att den gymnasiala utbildningens kvantitativa omfattning beror av en rad faktorer vilka med en viss schematisering kan sammanfattas dels i ungdomens efterfrågan på gym- nasial utbildning, dels i avnämarnas ef- terfrågan på personer med dylik utbild- ning. Vissa problem kan uppstå när man vill försöka tillgodose båda huvudin- tressenterna, eleverna eller de presum- tiva eleverna å ena samt arbetsgivarna i vidsträcktaste mening å andra sidan. För eleverna kan önskemålet om be- kväm tillgång till den önskade utbild- ningen väga tungt, medan en del bli- vande avnämare med hänsyn till sina speciella rekryteringsproblem kan öns- ka ha utbildningen starkare specialise- rad och lokaliserad i sin närhet. Ett annat problem kan uppstå om efterfrågan på viss utbildning från ele- vernas och avnämarnas sida inte över- ensstämmer. Som gymnasieutredningen tidigare framhållit torde studieoriente- ringen få allt större betydelse vid val av studieinriktning och studienivå. Det kan dock konstateras att redan under
nuvarande förhållanden eleverna — sär- skilt inom fackgymnasierna _ ofta är lyhörda för förändringar på arbetsmark- naden och anpassar sig efter dessa.
12.2.2 Principer för planeringen
Gymnasieutredningen har i 6.4.2.2 kon- staterat att den snabba utbyggnaden av gymnasieorganisationen sedan 1950-ta- lets början skett genom en aktiv och systematiskt genomförd planeringspoli- tik. Det praktiska planeringsarbetet har bedrivits efter två delvis sammanfal- lande huvudlinjer. Det har gällt dels att rikta uppmärksamheten på bristområ- den, dels att vidga organisationen på redan existerande gymnasieorter (g-or- ter). Sedan senare hälften av 1950-talet har i ökad omfattning planeringen för de olika gymnasieformerna samordnats. Därigenom har det varit möjligt att alltmer ta hänsyn till de i föregående avsnitt nämnda faktorerna.
Mot bakgrunden av dessa samt sam- hällets resurser i fråga om lärare, skol- lokaler m.m. har planeringen genom- förts. Medan tidigare i många fall punkt— aktioner lett till en från en större re- gions synpunkt föga rationell utbyggnad av skolväsendet på det gymnasiala sta- diet, är numera mera övergripande riktlinjer vägledande för utbyggnaden. Dessa kan sammanfattas i fyra huvud- punkter. Utbyggnaden skall
a. vara rationell, d.v.s. effektivt ut- nyttja ekonomiska och personella resur- ser,
b. så långt möjligt ge eleverna, oav- sett bostadsort, samma tillgång till olika utbildningslinjer,
c.i möjligaste mån ta hänsyn till efterfrågan på gymnasieutbildade dels kvantitativt, dels vid lokaliseringen av en enskild skola och
d. medge största möjliga flexibilitet så att organisationen med minsta möjli-
ga ytterligare investeringar kan anpas- sas till ändrade förhållanden.
I det följande diskuterar gymnasie- utredningen dessa punkter något mera ingående.
12.2.2J Den snabbt stigande efterfrågan på gymnasial utbildning som redovisats i kapitel 4 och som enligt gymnasieut- redningens uppfattning kommer att gö- ra sig mycket starkt gällande även i framtiden kräver betydande samhälle— liga insatser. Planeringen för de olika skolformerna, inklusive yrkesutbild- ningen, måste därför ske rationellt. En primäruppgift är att förbereda åtgärder som medger en ökning av antalet elever i gymnasier, fackskolor och yrkesskolor i takt med det växande behovet. Utbild- ningsorganisationen kommer att kräva en betydande tillgång på i första hand lärare, utrustning och lokaler. Även öv- riga driftkostnader kommer att bli avsevärda. Undersökningar rörande grundskolan har visat, att de årliga kostnaderna per elev är inte oväsentligt större i skolenheter med ett litet antal elever på högstadiet än i motsvarande större enheter. Förhållandet är enahan- da vid gymnasieskolor. Det är därför väsentligt att resurserna utnyttjas med omtanke. Utnyttjandegraden växer med antalet elever per enhet. I ett skede då skolans krav på samhällets resurser ökar i snabbare takt än någonsin tidi- gare, är det nödvändigt att man i största möjliga utsträckning ekonomiserar med lärare, lokaler och utrustning. Samtidigt vill emellertid utredningen understryka vikten av att hänsyn tas även till andra faktorer än realekonomiska. Skolanlägg— ningarna måste vara ändamålsenliga, moderna och erbjuda en lämplig miljö för skolans fostrande verksamhet.
12.222 Gymnasieutredningen har (jfr 4.3.3.1) visat hur gymnasiefrekvensen
(g-frekvensen) varierar bl. a. med hän- syn till restidsavstånd mellan skolorten och elevernas bostad. Även om frekven- sen sedan 1940-talets mitt stigit snabba— re inom inackorderingsområdena än inom närzonen kan fortfarande konsta- teras en betydande frekvensskillnad. Det redovisade materialet visar även att den totala g-frekvensen är högre på orter som erbjuder en mera allsidig gymnasieutbildning. En jämförelse mel— lan elevernas fördelning på allmänt gymnasium (Ag) och fackgymnasier (Fg) inom regioner med olika utformad gymnasieorganisation visar, att regio- ner med enbart Ag har relativt sett fler Ag—elever än regioner med såväl Ag som Fg.
Dessa och andra undersökningar som gymnasieutredningen redovisat i kapi- tel 4 visar att möjligheten att komma till en skola har väsentlig betydelse för rekryteringens omfattning. De presum- tiva eleverna synes av olika skäl i vissa fall avstå från den tänkta utbildningen om de geografiska avstånden är stora, medan de i andra fall hellre väljer den utbildning som finns på hemorten fram- för en annan utbildning som de i första hand önskat men som finns på större avstånd från bostadsorten.
Av hänsyn till i första hand eleverna är det sålunda angeläget att utbildning- en decentraliseras i möjligaste mån. Å andra sidan får inte denna utspridning ske i större utsträckning än att under— laget för samtliga eller åtminstone fler- talet studievägar blir tillräckligt.
12.223 Gymnasieutredningen har kon- staterat att en ökning av antalet gymna- sister till motsvarande en intagning i första årskursen omkring 1970 av mel- lan 30 och 35 % av en årskull synes erforderlig. Vidare har utredningen fun- nit att den nuvarande intagningen långt
ifrån motsvarar efterfrågan på fack- gymnasieutbildade. En lämplig rikt- punkt synes vara att fackgymnasieele- vernas andel ökas till mer än 40 % av samtliga gymnasister. En förutsättning för att detta mål skall kunna realiseras är att ekonomisk och teknisk utbild- ning blir tillgänglig på i stort sett samt- liga g-orter. Blir detta fallet bör det finnas goda möjligheter att tillgodose samhällets efterfrågan på lämpligt ut- bildade vad beträffar riksbehovet. Det synes svårare att efterkomma lokala önskemål beträffande lokaliseringen av en skola till en viss ort om motivet är att speciellt gynna en kommun eller ett företag.
Skolan betraktas av medborgarna som en viktig serviceinrättning. Ett väl ut- byggt skolväsen bidrar därför till en kommuns attraktivitet. Ofta framföres synpunkten att en ort skulle erhålla en behövlig injektion och en pågående av- folkning avstanna, om t. ex. ett gymna- sium upprättades på orten. Gymnasie- utredningen vill framhålla att ett flertal gymnasier har — av andra skäl — upp- rättats inom regioner med minskande folkmängd utan att befolkningsutveck- lingen därigenom förändrats. Skolloka- liseringen ensam torde inte kunna med- föra ändrade förhållanden men kan, om förutsättningar i övrigt (bl. a. i form av ökade sysselsättningsmöjligheter) finns eller skapas, i viss utsträckning med- verka till en bygds utveckling i positiv riktning.
Skulle önskemål om gymnasial ut- bildning på orter med ett förhållandevis litet elevunderlag villfaras, skulle resur- serna splittras i alltför hög grad och eleverna ej kunna erbjudas ett tillräck- ligt urval av studievägar. Utbildningen bör sålunda spridas så långt detta är möjligt men inte till fler orter än att fullständig utbildning kan erbjudas.
Gymnasieutredningen vill i detta sam,
manhang beröra lokala önskemål om en speciellt utformad utbildning med hän- synstagande till inriktningen av ortens näringsliv. Om man bortser från viss yrkesutbildning, avser undervisningen på det gymnasiala stadiet att ge en för- hållandevis allmän utbildning så att den utbildade skall kunna vinna an- ställning inom en relativt bred grupp av yrken. Detta gäller inte minst inom den tekniska sektorn av gymnasiet, vil- kens nuvarande rika sortiment av linjer och specialiseringar gymnasieutred- ningen föreslagit skola reduceras till ett mindre antal breda utbildningsvägar.
En undersökning av sambandet mel- lan elevernas hemort och val av linje i tekniskt gymnasiums (Tg) andra års- kurs läsåret 1960/61 har genomförts. Därvid har först undersökts hur stor del av Tg-eleverna, bosatta inom de oli- ka Tg-regionerna, som valt den eller de linjer vilka erbjudits vid regionens Tg. De sålunda erhållna talen har jämförts med motsvarande linjers andel av rikets samtliga Tg-elever. Om t. ex. ett Tg er- bjuder enbart maskin- och byggteknisk utbildning, kan dessa två linjer ha sam- lat kanske 90 % av regionens Tg-elever, medan av rikets samtliga Tg-elever ca 60 % valt dessa båda linjer. En jämfö- relse visar således, att de båda linjerna är överrepresenterade i den här redo- visade regionen jämfört med förhållan- dena i hela riket. I tabell 1 anges —— i antal procentenheter — medianvärdet av dylika skillnader för regioner med olika antal linjer i årskurs 2.
Tabellen visar att eleverna i mycket stor utsträckning väljer den eller de linjer som finns vid regionens Tg. Även linjer av speciell art och med litet an- tal elever hämtade —— oaktat de i viss män kan sägas vara riksrekryterande —- i genomsnitt 70 % av eleverna från den egna Tg—regionen.
Detta innebär att ett ringa antal stu-
Tabell 1. Differens mellan den andel av en Tg-regions elever, som valt linjer, vilka finns vid regionens Tg, och den andel av landets samtliga Tg-elever, som valt mot- svarande linjer (medianvärden )
iAZrtåliåzlgr Differens i procent 1 61 2 36 3 18 4—5 18 6—8 9
dievägar begränsar elevernas valmöjlig- heter och således i stor utsträckning tvingar eleverna att välja mindre intres- sebundna studiealternativ. Särskilt kännbart blir detta, om de befintliga linjerna är starkt specialinriktade.
12.224 Gymnasieutredningen har (4.5.3.4) framhållit vikten av en gym- nasieutformning som tillåter en >>rullan_ de planering» och således lätt kan an- passas efter nya förhållanden. De prin- ciper som ovan redovisats torde även framdeles kunna läggas till grund för planeringen i stort, men i de konkreta fallen kommer olika faktorer att med- föra varierande förhållanden. G-frek- vensen har snabbt förändrats efter and- ra världskrigets slut och nya önskemål från såväl arbetsmarknadens som ung- domens sida har lett till en ändrad mål- sättning för elevernas fördelning på olika utbildningslinjer. Nya förhållanden kan även framgent snabbt inträffa till följd av utbyggnaden av nya skolformer, elevernas ändrade önskemål eller nya krav från arbets— marknaden. Gymnasieutredningen har vidare (43.32) påvisat att skillnaden i social sammansättning mellan de olika gymna- sieformerna är betydande. Fg-eleverna år även genomsnittligt äldre än Ag-ele- verna. Särskilt Tg har till en del täckt
behovet av vuxenutbildning. Med grund- skolans genomförande kan dessa för- hållanden komma att förändras. Fördel- ningen av elever mellan gymnasium och fackskola kan också framdeles komma att förskjutas.
Med hänsyn till dylika osäkerhets- moment innebär det betydande svårig- heter att med tillräcklig säkerhet be- döma elevernas fördelning mellan olika studievägar på gymnasiet och i fack- skolan.
Förhållandena kommer att variera från region till region. Även om i fler- talet regioner år 1970 drygt 50 % av årskullen skulle söka inträde i gymna- sium och fackskola, kommer elevernas fördelning dels mellan olika lärokurser inom gymnasiet, dels mellan fackskolan och gymnasiet att bli mycket olika. För- delningen kan komma att variera även från ett år till ett annat.
De anförda svårigheterna och osäker- hetsmomenten får naturligtvis inte hindra att man för att få en utgångs- punkt för nödvändiga beräkningar gör vissa antaganden, baserade på de för— hållanden, som i dag synes sannolika.
12.2.3 Praktiskt genomförande av planeringen De olika faktorer som i praktiken avgör dimensionering och lokalisering av sko- lor på det gymnasiala stadiet kan sam- manfattas under två huvudrubriker, del- ningsbestämmelser och elevantal.
12.2.3J De organisatoriska förutsätt- ningarna utgöres således av bestämmel. ser rörande klasstorlek och generella medgivanden om när viss utbildning får anordnas. Dylika bestämmelser måste utformas med hänsyn till dels pedago- giska synpunkter, dels kostnader för lokaler, utrustning, lärare och drift i övrigt, dels tillgång på lärare och möj- ligheten att sysselsätta och effektivt ut— nyttja dem, dels elevernas önskemål att
i möjligaste mån fritt välja studierikt— ning. En organisation som ger eleverna tillgång till ett förhållandevis stort an— tal studieriktningar kan förväntas med- verka till en mera omfattande rekryte— ring av de vägar som arbetsmarknaden redovisar behov av.
På en rad orter med relativt liten or- ganisation på det gymnasiala stadiet kan en samordning av skolformer med lika eller näraliggande studiemål öka möjligheterna till en differentierad skol— organisation eftersom lärare och lokaler kan utnyttjas bättre. Hithörande pro- blem behandlas utförligare nedan.
Gymnasieutredningen vill dock — med hänvisning till vad tidigare redo- visats angående elevernas val av studie- väg och samhällets behov av personer med viss utbildning _— redan här fast— slå att alla elever i möjligaste mån, oav- sett bostadsort, skall erbjudas likvärdig tillgång till största möjliga antal utbild- ningsvägar inom gymnasial utbildning. Endast i undantagsfall bör avsteg göras från denna princip och då i enlighet med de riktlinjer gymnasieutredningen redovisat i 6.4.
Sedan bestämmelser om delningstal fastställts blir elevantalet avgörande för vilken organisation som kan upprätt- hållas. Hela utbildningsväsendet på det gymnasiala åldersstadiet måste därvid beaktas samtidigt. Storleken av de års- kullar som beräknas rekrytera gymna— sium, fackskola och yrkesskola utgör den totala ramen för ifrågavarande ut- bildningslinjers dimensionering.
Fördelningen av eleverna mellan res— pektive skolformer och inom skolfor- merna mellan de olika studievägarna blir beroende av deras attraktionsför- måga i den inbördes konkurrensen om eleverna. I dagens läge påverkas g-frek- vensen inom en region även av den standard och omfattning andra skolor på åldersstadiet kan uppvisa.
12.2.3.2 En första förutsättning för att beräkningar av elevantalet skall kunna göras är att en region avgränsas kring skolorten. Utgår man från frekvensvär- dena ca 30 % till gymnasium och ca 20 % till fackskola omkring år 1970, torde dessa skolformer kunna upprätt- hållas på i stort sett samma antal orter. Samma regionindelning bör således kunna läggas till grund för gymnasium och fackskola. Förhållandena är inte lika entydiga beträffande yrkesskole— väsendet. F.n. torde antalet elever i årskurs 1 i heltidsläsande, minst 1- åriga yrkesskolekurser motsvara ca 25 % av antalet 16-åringar. Antalet ele- ver i årskurs 2 torde motsvara ca 10 % av antalet 17-åringar, medan antalet i årskurs 3 motsvarar 3—4 % av antalet 18-åringar. Deltagare i omskolningskur— ser har härvid ej inräknats. Enligt gymnasieutredningens upp- fattning kan och bör planeringen för olika skolor på det gymnasiala ålders— stadiet samordnas. Elevernas val av ut- bildning påverkas som nämnts ofta starkt av vilka skolor som finns på hem— orten eller i dess närhet. Det är därför angeläget att en orts skolväsende är all- sidigt sammansatt. Detta talar för att yrkesskolor med heltidskurs borde upp- rätthållas i huvudsak endast på gymna- sie- och fackskoleorterna. Yrkesskolor kommer dock av andra skäl att finnas även på andra orter inom en gymnasie- region, bl.a. på grund av att yrkesut- bildning i viss utsträckning kommer att anknytas till industrin på en ort, t. ex. inbyggda skolor, företagsskolor etc. Å andra sidan förutsätter ett väl utbyggt skolväsende på det gymnasiala ålders- stadiet att yrkesskola finns på samtliga gymnasieorter. Regionavgränsningen är ett första led i det praktiska planeringsarbetet. Elevrekryteringen till allmänna gym- nasier har åtminstone sedan 1950-talets
mitt skett på sådant sätt att, när 1958 bestämmelser om elevområdesavgräns- ning infördes, dessa icke ledde till någ- ra väsentliga ändringar i dittills exis- terande förhållanden. Eleverna hade med få undantag sökt sig till de gym- nasier som med hänsyn till befintliga kommunikationer var lättast tillgäng- liga. Vissa gymnasieorter som i andra avseenden betraktades som naturliga centralorter hade dock även beträffan- de gymnasiet en större attraktivitet än vissa mindre och nyblivna gymnasie- orter, även om avståndet till de förra var något större. Genomförda under- sökningar visar, att även handelsgym- nasierna och tekniska gymnasierna i dagens läge har en helt övervägande regional elevrekrytering.
Då fråga är om inrättande av en ny skola i en bygd kan man gå tillväga på olika sätt då orten och regionen skall bestämmas. I en del fall kan t. ex. ett kommunalt initiativ rikta uppmärk- samheten på en viss ort, kring vilken en lämplig region avgränsas. I andra fall kan ett till sin omfattning naturligt avgränsat område erbjuda alternativa förslag till lokaliseringsort.
Mot bakgrund av det tidigare förda resonemanget om en rationell skolorga- nisation har det -— i likhet med vad fallet är i övrig samhällsplanering _ visat sig vara riktigast att först försöka bestämma en lämplig ort och därefter avgränsa regionen kring denna. De där— efter följande beräkningarna om elev- antal får utvisa, om regionen har till— räckligt underlag för den tänkta orga- nisationen.
Vid bestämmande av skolort kan olika metoder komma till användning. Vanligast är den s.k. centralortsprin- cipen (se 6.4.2 och 12.4.1), vilken även använts vid den omfattande ut- byggnaden av gymnasieväsendet sedan 1950-talets mitt. Denna innebär i stort
sett att gymnasieregionerna överens- stämmer med näringsgeografiska regio- ner, uppbyggda kring centralorter som kommersiellt, ekonomiskt och kommu- nikationsmässigt hör samman med om- landet. Skolans roll som en samhällelig serviceinstitution understrykes därige- nom och den blir lokaliserad till den plats som utgör områdets befolknings- tyngdpunkt och sålunda medger för ele- verna att så bekvämt som möjligt kom- ma till skolan.
12.2.3.3 Sedan en region avgränsats be- räknas dess elevantal. Planeringsarbe- tet följer samma riktlinjer vare sig det är fråga om inrättandet av en ny skola eller utvidgning av en redan befintlig skolorganisation. Antalet elever är en funktion av an- talet personer i gymnasieåldrarna och g-frekvensen. Först måste antalet personer i gym- nasieåldrarna — för gymnasiets första årskurs kan man utgå från 16-åringar eller 17-åringar —— beräknas. Antalet bestäms av befolkningsförhållandena som i sin tur påverkas av näringslivets struktur. De personer som uppnår 16- årsåldern 1978 eller tidigare är redan födda (jfr 4.2, diagram 1). Reduktio- nen genom dödlighet är relativt obe- tydlig. Däremot påverkas antalet ung— domar inom de olika åldersklasserna av den inrikes omflyttningen. Närings- livets utveckling och därav följande sysselsättningsmöjligheter får konse— kvenser för beräkningarna inom de oli- ka regionerna. Migrationens betydelse accentueras av nuvarande arbetsmark- nadspolitiska åtgärder. Den andel av årskullen som söker sig till utbildning på gymnasiestadiet på- verkas av en rad olika faktorer. Gym- nasieutredningen har berört dessa pro- blem i kapitel 4. Därvid har påpekats
att tillgången till undervisning på sta- diet närmast under det gymnasiala är av betydelse för g-frekvensen.
Likaså har kunnat konstateras, att frekvensvärdena minskar då avståndet till skolorten ökar. Regionen bör där- för uppdelas i skolort, reszon och in- ackorderingszon. Även om frekvensen ökar förhållandevis snabbare i de låg- frekventa zonerna torde en fullständig utjämning ej kunna förväntas ske under överblickbar framtid. Betydande varia- tioner inom samma tidsavståndszoner kan även iakttagas bl. a. till följd av oli— ka struktur, men en beräkning av anta— let 16-åringar inom de olika reszonerna är av stort intresse.
I tabell 2 redovisas dels antalet 16- åringar inom landet fördelade på de tre zonerna, dels fördelningen inom de olika Ag-regionerna.
Gymnasieorganisationens utbyggnad har alltså medfört att år 1960 endast ca en fjärdedel av landets 16-åringar bodde i inackorderingszonen medan motsvarande siffra år 1946 var nära hälften. En ytterligare minskning av in- ackorderingszonens andel är att vänta fram till år 1975. Skulle gymnasieutred- ningens förslag om kombinerade gym- nasier och fackskolor på mindre orter (6.4.2.3) förverkligas, kan andelen 16- åringar inom inackorderingszonen år 1975 väntas minska till omkring 15 %.
Uppgifter för Tg framgår av tabell 3. Motsvarande värden för Hg torde endast obetydligt avvika från dessa.
Tekniskt gymnasium finns i huvud— sak på stora orter. Andelen 16-åringar på Tg-orter avviker därför inte på långt när lika mycket från motsvarande tal för Ag—orter som andelen 16-åringar i inackorderingszonerna kring Tg av- viker från motsvarande andel för Ag. År 1960 bodde fortfarande ca 50 % av lö-åringarna på inackorderingsavstånd från Tg-orterna. Även år 1975 kommer
Tabell 2. Antalet 16—åringar i hela riket fördelade på zoner inom resp. Ag-regioner åren 1946, 1956, 1960 och 1975
Absoluta tal
Zon 1946 1956 1960 1975a 1975b G-ort ............... 27 400 37 600 64 300 60 300 61 200 Reszon .............. 18 700 23 500 30 400 23 900 25 600 lnack.zon ........... 41 100 37 200 33 300 19 800 17 200 Hela riket ........... 87 200 98 300 128 000 104 000 104 000
Relativa tal
Zon 1946 1956 1960 1975a 1975b G-ort ............... 31 38 50 58 59 Reszon .............. 22 24 24 23 25 lnack.zon ........... 47 38 26 19 16 Hela riket ........... 100 100 100 100 100
Anm. 1975 a avser 1962 års Ag-organisation.
1975 !) avser 1962 års Ag-organisation med tillägg av 14 regioner, inom vilka kan tänkas komma i fråga en sammankoppling av gymnasium och fackskola enligt gymnasieutred—
ningens överväganden (6.4.2).
Tabell 3. Antalet 16-åringar i hela riket åren 1960 och 1975 fördelade på zoner inom resp. Tg-regioner
Absoluta tal
Relativa tal
siffran att vara hög, sannolikt omkring 40 %.
För att ge en bild av förhållandena inom de olika regionerna visas i tabel- lerna 4a—c hur stor andel 16-åringar
Zon 19603 1960!) 1975 som återfinns dels på g-Orten, (161521 reszonen och dels i inackorderingszo- Tg-ort ....... 44 400 48 000 42 000 nen inom de olika g-regionema— Ei Reszon ------- 16 100 20 300 17 000 heller i dessa tabeller har hänsyn kun- Inack.zon. . . . 67 500 59 700 45 000 . nat tagas till den kommande omflytt- Hela riket . . . . 128 000 128 000 104 000 ningen
Tabell 4 visar exempelvis att år 1960 endast 19 g-r'egioner hade mer än hälf- ten av sina 16-åringar bosatta i inackor-
Zon 1960a 1960b 1975 deringszonen och att i endast två av dessa regioner bodde mer än 75 % i Tg-ort ....... 35 37 41 denna zon. Reszon ------- 12 16 16 Grundskolans genomförande och ut- Inack.zon. . . . 53 47 43 .. _ byggnaden av andra skolor an gymna- Hela ”ket" ' ' ' 100 100 100 siet på samma åldersstadium såväl som
Anm. 1960.
1960b och 1975 avser Tg-organisationen år 1962 med tillägg av 1963 beslutade Tg i Karl- skoga, Motala, Sundsvall och Umeå.
1960a avser Tg-organisationen år
befolkningens förändrade bosättning i förhållande till g-orterna är faktorer som kommer att förändra förhållandena inom de enskilda regionerna i olika
Tabell 4. Antal g—regioner, fördelade efter den procentuella andelen 16-åringar som 1960 var bosatta eller 1975 beräknas vara bosatta
a) på g-orten
År 1960 1975 % ——25 | 26—50 51—75 76—100 —25 26—50 51—75 76—100 Antal regioner . 33 * 52 22 4 22 54 30 5 b) i reszonen År 1960 1975 % —25 26—50 51—75 76—100 —25 26—50 I 51—75 76—100 Antal regioner . 44 55 10 -— 47 53 | 9 _ e) i inackorderingszonen År 1960 1975 % —25 | 26—50 ] 51—75 | 76—100 —25 26—50 I 51—75 | 76—100 Antal regioner . 42 i 47 | 17 | 2 47 44 16 1
Anm. Antalet regioner, 111, inkluderar tre korrespondensgymnasier. Med ett undantag har Stor—Stockholm och Stor-Göteborg räknats som vardera en region. Två regioner saknar reszon (b) och tre saknar inackorderingszon (c).
snabb takt. Detta framhäver ånyo vik- ten av en elastisk utformning av skol- väsendet på det gymnasiala ålderssta- diet. En fleXibel organisation dels inom gymnasiet, dels mellan gymnasiet och fackskolan samt berörda delar av yr- kesskolan blir väsentlig, om man vill kunna möta relativt snabba föränd- ringar.
12.3 Gymnasiet
Gymnasieutredningen har i 4.2 redo— visat tillväxten av antalet gymnasie- elever fram till år 1962. I 6.4 beskrives gymnasieorganisationens utbyggnad från 1940-talets slut. Den hittillsvarande utvecklingen och dagens situation utgör basen för beräkningar om den kom- mande utbyggnaden.
I det följande skall först (12.3.1) re-
dovisas gymnasieorganisationens om- fattning läsåret 1962/63 och därefter (12.3.2) ett räkneexempel för att belysa omfattningen av organisationen år 1970.
Med utgångspunkt i vissa antaganden om elevernas fördelning på olika studie- gångar kan beräknas hur många elever som kan komma att välja varje studie- gång i regioner av olika storlek. Dylika beräkningar är givetvis endast menings- fulla under förutsättning att studiegång- arna erbjudes eleverna. Ej minst bety- delsefullt är att de ekonomiska och tekniska studievägarna finns represen- terade. Möjligheterna härför samman- hänger med vilka krav som den ekono- miska och tekniska utbildningen kan ställa i fråga om lärare, lokaler och ut- rustning. Dessa frågor behandlas i av— snitten 12.3.3.1 respektive 12.332. Mot bakgrunden av bl. a. där redovisade för-
Tabell 5. Vissa skolor på det gymnasiala åldersstadiet läsåret 1962/63 (1961/62)
& = _ . .. >, 2 g g & Darav med skolformen uni ; ; g g o ”::/5 4 olo ; '$ & 4 4: 2 Tg | Tfi | Tgr | Hg | Hfi ! Fl | Pr |Tesk| Tk I 2R | IR 2K 2 14 _ _ _ _ _ 1 _ 1 _ — 7 7 3 27 _ _ 3 _ _ 3 2 1 _ 1 11 7 4 26 — 4 4 — 3 3 _ 3 3 4 13 8 5 11 1 3 2 1 5 2 2 3 _ _ 6 4 6 4 _ 3 _ 1 3 2 2 2 _ _ 3 3 7 4 2 2 _ 1 2 1 _ 2 _ 1 3 2 8 3 1 1 — 2 1 3 2 _ _ _ 3 — 9 3 2 1 _ 2 1 1 1 _ _ — 3 1 10 2 1 — _ _ 1 _ 1 _ _ _ 2 2 11 1 1 _ — 1 —— 1 1 _ _ _ 1 _ 12 5 5 _ _ 4 1 4 2 1 _ _ 5 1 13 3 3 _ _ 3 _ 3 3 _ — _ 2 _ 14 3 1 2 _ 3 _ 3 _ 1 —— 1 2 _ 15 1 1 — _ 1 — 1 _ _ — _ 1 _ 16 1 1 _ _ 1 _ 1 1 1 _ — 1 1 17 3 2 1 _ 3 _ 3 2 _ — 3 _ 18 _ 19 2 2 _ _ 2 _ 2 2 _ -— _ 2 2 20 _ 21 1 1 _ _ 1 _ 1 1 _ _ _ 1 1 22 _ 23 1 1 _ _ 1 _ 1 1 — _ _ 1 _ 39 1 1 — — 1 _ 1 1 _ 1 _ 1 1 75 1 1 _ 1 1 _ 1 1 _ _ _ 1 — 168 1 1 _ _ 1 — 1 1 1 1 _ 1 1 1181 28 17 10 30 17 39 25 18 5 7 73 41
1 Inom Stor-Stockholm har i två fall g-orter parvis sammanförts till en region. Korrespondensgymnasier har ej inräknats i detta antal. Landets enda Hg-ort utan Ag har sammanförts med den Ag-region i vilken orten ingår. Antalet g-orter är sålunda lägre än det i 6.422 angivna.
hållanden framlägger sedan gymnasie- utredningen i 12.3.4 sitt förslag om spridning av fackgymnasieutbildningen.
12.3.1 Nuvarande förhållanden
Av vad gymnasieutredningen tidigare anfört följer att utredningen lägger stor vikt vid att en samplanering sker för gymnasiestadiets olika skolformer, in- klusive yrkesskolan. Det egentliga gym- nasiets omfattning är beroende bl.a. av övriga befintliga skolor. I tabell 5 som avser att ge en översiktlig bild av läget 1962 redovisas därför förutom
gymnasiet även flickskolor, praktiska realskolor, tekniska dagskolor och viss merkantil utbildning, som finns på gym- nasieorter.
Tabellen är uppställd med utgångs- punkt i befintligt antal parallellklasser i gymnasiets årskurs 1 (av Ag, Hg och Tg) inom landets Ag-regioner. Korres- pondensgymnasier och internatskolor har ej medtagits men väl övriga stats- understödda privatskolor. Filialklasser har redovisats för de skolorter på vilka de är upprättade och är således ej in— räknade i »modergymnasiets» antal klasser.
| 1 | i
!
'uzvfrwr; än:
Av tabellen framgår sålunda antalet Ag-regioner fördelade efter antalet ny- börjaravdelningar. Dessutom anges på hur många Ag-orter det finns Tg, Tg- filial (Tfi), teknisk gren vid allmänt gymnasium (Tgr), Hg, Hg-filial (Hfi), flickskola (Fl), praktisk realskola (Pr), teknisk dagskola, omfattande såväl hög- re fackkurs som teknikerkurs (Tesk), teknisk dagskola, omfattande enbart teknikerkurs (Tk), kurs i handel för elever med realexamen eller motsvaran- de, dels 2-årig (2R), dels l-årig (IR) samt 2—årig kontorskurs (2K). övriga yr- kesskolekurser är antingen av speciell natur eller ej jämförbara med här redo- visad utbildning. De praktiska realsko- lornas undervisning motsvarar visser- ligen ej undervisningen på det gymna— siala stadiet men redovisas, eftersom skolformen har visst samband med pla- neringen för fackskolan. Även beträf- fande l-årig handelskurs för elever med realexamen och 2-årig kontorskurs samt teknikerkurs kan ifrågasättas om de hör hemma i detta sammanhang. Upp- gifterna ger emellertid en fylligare bild av hela det icke-obligatoriska skolväsen- det. Slutligen bör anges, att uppgifterna rörande den tekniska och merkantila yrkesutbildningen _ utom för 2-årig handelskurs _ avser läsåret 1961/62.
Läsåren 1961/62 och 1962/63 har fackgymnasieutbildning kunnat spridas till ett antal orter med mindre elev— antal genom inrättande av filialklasser. Antalet Hg-filialorter läsåret 1962/63 var 17 och antalet Tg-filialorter lika— ledes 17. Det kan dessutom noteras att Hg finns på en ort, som ej har Ag.
En annan form av teknisk utbildning har tillkommit läsåret 1962/63 på tio orter genom inrättandet av teknisk gren av reallinjen. Läsåret 1963/64 torde dy- lik utbildning komma till stånd på ytter- ligare ett tiotal orter.
Flickskolor fanns 1962/63 endast på
Ag-orter. Flertalet fanns visserligen in— om de större regionerna, men av de 27 regioner som hade totalt fem—tio ny- börjaravdelningar vid gymnasium hade endast nio flickskola. Å andra sidan fanns flickskola på sju orter som hade mindre än fem nybörjaravdelningar vid gymnasium.
Även de praktiska realskolorna fanns i huvudsak på orter, vars gymnasieor- ganisation 1962/63 omfattade minst fem nybörjaravdelningar. En praktisk real- skola, numera kombinerad med en all- män realskola, fanns på en ort utan gymnasium.
De tekniska skolornas standard varie- rar. Flertalet återfinns på orter med förhållandevis lågt antal nybörjaravdel— ningar vid gymnasium. Endast fem sko- lor med högre fackkurs fanns på orter med Tg. Högre fackkurs fanns dessutom på två orter utan gymnasium. Tekniker- kurs fanns på samtliga orter med högre fackkurs men dessutom på ytterligare fem Ag-orter samt på tre orter utan gymnasium.
Även den ekonomiska utbildningen är ojämnt fördelad med hänsyn till befolk- ningen. Av stort intresse är de 2-åriga kurser för elever med realexamen som grund, vilka inrättades för första gången år 1961. I vissa fall hade sådana kurser funnits tidigare för elever utan real- examen. Den 2-åriga utbildningen om- fattar ett gemensamt grundår och tre linjer i årskurs 2, nämligen en redovis- ningsteknisk, en distributiv och en språklig linje. Läsåret 1962/63 fanns dylika kurser på nio orter, av vilka två på orter med Hg och två på orter som saknade gymnasium.
Ettåriga kurser i handel för elever med realexamen fanns läsåret 1961/62 på 110 orter, av vilka 73 även hade gym- nasium. Av de övriga 37 var 31 belägna på orter som ingick i regioner med mot- svarande utbildning på gymnasieorten.
Läsåret 1961/62 fanns 2-åriga kon- torskurser på 62 orter, av vilka 41 även hade gymnasium. På åtta av de 21 or- terna utan gymnasium fanns både 1- åriga och 2-åriga kurser. Tre av de åtta orterna var belägna inom regioner, vilkas g-ort saknade motsvarande ut- bildning. Två av de tre ingick i samma Ag-region.
12.3.2 Läget omkring 1970 12.3.21 Gymnasieutredningen har i 12.3.1 redovisat den kvantitativa om- fattningen i dagens läge av här ifråga— varande utbildning. I det följande kom- mer gymnasieutredningen att med vissa beräkningar belysa situationen läsåret 1970/71. Av olika skäl är det inte möj- ligt att här framlägga motsvarande kvan- titativa uppgifter för yrkesskoleväsen- det. Under förutsättning att yrkessko- lans struktur inte ändras radikalt torde vissa approximativa storlekssiffror dock kunna anges. I organisationsexempel som kommer att redovisas under 12.6.2 beräknas yrkesskolans elevantal på g- orterna bli ungefär lika stort som fack- skolornas. F. n. motsvarar som ovan nämnts elevantalet i årskurs 1 ca 25 % av antalet 16-åringar, medan antalet elever i årskurs 2 och 3 motsvarar res— pektive ca 10 % av antalet 17-åringar och 3—4 % av antalet 18-åringar. Antages yrkesskolekurserna i ökad omfattning _ detta gäller i första hand kurser på större orter, bl. a. g-orter _ som regel bli 2-åriga, synes det inte orealistiskt att göra ovannämnda an- tagande att antalet yrkesskoleelever på g-orterna blir ungefär lika stort som elevantalet i fackskolorna. Förutsätt- ningarna för detta antagande kan givet- vis komma att förändras bl.a. till följd av en allmän översyn av yrkesskoleut- bildningen. Det kan vidare förutsättas att de tek- niska dagskolorna och den kvalifice—
och främst de 2-åriga kurserna för elever rade handelsutbildningen, först med realexamen eller motsvarande, kommer att starkt påverkas av och eventuellt omvandlas till fackskolor. Flickskolor och praktiska realskolor kommer att avvecklas.
Gymnasieutredningen har i 6.423 redogjort för sina överväganden om möjligheterna att ytterligare sprida gymnasieutbildningen genom att sam- mankoppla gymnasium och fackskola och därvid funnit att 10—15 orter skul- lc kunna komma i fråga. Utöver dessa torde gymnasium komma att upprättas på endast ett mycket ringa antal orter utöver nuvarande g-orter. Beräkningar— na i det följande av antalet g-elever omkring 1970 har baserats på redan existerande 118 regioner. Ytterligare två nya g-regioner som bör tillkomma före år 1970 har dock medtagits.
12.322 Gymnasieutredningen har i det föregående framhållit svårigheten att med säkerhet förutse gymnasiets kvan- titativa utveckling bl. a. med hänsyn till avvägningen mellan gymnasium och fackskola. Det synes emellertid f. n. rimligt räkna med att 30—35 % av års- kullen konnner att intagas i gymnasiet är 1970. I tabell 6 redovisas ett räkne— exempel beträffande gymnasiets kvanti- tativa omfattning läsåret 1970/71. Exemplet bygger på antagandet om en 30-procentig g-frelcvens inom landets samtliga regioner. Antalet parallellklas— ser har beräknats på så sätt att en klass förutsättes bli upprättad för varje 30—tal elever. Uppgår det överskjutande anta— let elever till minst nio har _ utan att gymnasieutredningen därför bundit sig för denna princip _ ytterligare en klass förutsatts bli upprättad (jfr 12.7.3.2). Gymnasieutredningen har framhållit, att g-frekvensen till följd av en rad fak- torer av skilda slag varierar från en
Tabell 6. Det egentliga gymnasiets omfatt- ning läsäret 1970/71 vid en g—frekvens av 30 % inom samtliga regioner
därav f. n.
Antal gym- med nasieklasser i årskurs 1
Antal Ag-orter
..] tm = en
b-IH 05qu
(Dwkldämwa—D N) H
10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 37 59 85
H HHHHHI HMCHCAUINWQCHOOJB
0»; HHHHHI HMNÄÄHOONHQNMI Hit % HHHHHI HmmhwmeHwH—AI u-tll
1201
1 Inom Stor-Stockholm har i två fall g-orter parvis sammanförts till en region. Korrespon- densgymnasier har ej inräknats i detta antal. Två nya g—regioner beräknas tillkomma före 1970. ” Inkl. fyra 1963 beslutade samt ytterligare två som enligt Skolöverstyrelsens och översty- relsens för yrkesutbildning planeringsgrupp tor- de tillkomma.
region till en annan. Även om den ge— nomsnittliga g-frekvensen i landet skul- le bli 30 % 1970 kommer gymnasiets om- fattning i de olika regionerna säkerli- gen att mer eller mindre avvika från siffrorna i tabell 6.
Inom Skolöverstyrelsens och översty- relsens för yrkesutbildning planerings- grupp har genomförts beräkningar om det framtida elevantalet inom de en- skilda regionerna med hänsynstagande till lokala variationer. Dessa beräkning- ar har underställts vederbörande kom-
Tabell 7. Det egentliga gymnasiets omfatt— ning läsåret 1970/71 enligt beräkningar av Skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yr- kesutbildning planeringsgrupp
Antal gym- därav f. n.
nasieklasser i AAM? med årskurs 1 g-or er
Tg Hg
2 1 _ __
3 11 _ __ 4 18 1 _ 5 24 _ 1
6 16 2 1 7 7 3 2 8 6 2 2 9 9 5 5 10 4 2 _
11 __ __ _
12 2 2 2 13 6 3 3 14 4 4 4 15 4 2 2 16 1 1 1 17 2 2 2 18 1 1 1
19 __ _ __
20 1 1 1 43 1 1 1 60 1 1 1 99 1 1 1
1201 341 | 30
1 Se noter till tabell 6.
muner vilkas synpunkter beaktats. I tabell 7 redovisas resultatet efter samma grunder som i tabell 6.
Antalet nybörjaravdelningar i hela riket enligt det mera schablonmässiga beräkningssättet blir 1097 (tabell 6) och enligt planeringsgruppens beräkningar 1049 (tabell 7). Den senare siffran mot- svarar en g—frekvens av ca 29 %. Riks- talet förändras sålunda föga1 men väl
1 Ijuni 1963 harplaneringsgruppen gjort om- arbetningar som resulterar i vissa förändringar som emellertid endast berör Stor-Stockholms- och Stor—Göteborgsområdena. De nya beräk- ningarna ger beträffande antalet avdelningar liksom g-frekvensen i hela riket praktiskt taget samma resultat som de mera schablonmässiga beräkningarna. Gymnasieutredningen hari det följande ej kunnat ta hänsyn till dessa smärre förändringar.
storleksförhållandena mellan de enskil- da regionerna.
Försöksvis har en preliminär upp- skattning av elevantal och parallellklas- ser gjorts inom de regioner som kan tillkomma till följd av gymnasieutred- ningens förslag om spridning av gym- nasierna genom en kombination med fackskolor (6.423).
Antalet regioner med två parallell- klasser av gymnasium torde bli åtta, med tre klasser tre och med fyra klas- ser två, sammanlagt 33 nybörjaravdel- ningar. Antalet elever i dessa avdel- ningar skulle uppgå till drygt 850. Sam- tidigt reduceras vissa befintliga gym— nasier. En region torde reduceras från beräknade tre parallellklasser till två, en från fyra parallellklasser till tre, en från fem parallellklasser till tre och en från fem parallellklasser till fyra samt två från sex parallellklasser till fyra. Redaktionen kan totalt beräknas om- fatta ca 250 elever.
I tabell 7 har (liksom i tabell 6) an— givits det antal Ag-orter som enligt nu- varande organisation har Tg (eller inom närmaste åren beräknas få detta) och Hg.
G-regioner som 1970 beräknas ha nio paralleller eller flera kommer normalt att ha fullständig teknisk utbildning. Visser- ligen kommer så inte att vara fallet på 11 av de 37 g-orterna men sju av dessa 11 regioner ingår i Stor-Stockholms- eller Stor-Göteborgsregionerna och särredovi- sas endast med hänsyn till befintliga ad— ministrativa gränser. Avståndsmässigt in- går de i respektive buvudorters funktionel— la enheter. Ytterligare två g-orter är beläg- na pä bekvämt resavstånd till närmaste Tg. De två återstående ingår i var sin grupp g-regioner vilka gemensamt utgör underlag för ett Tg.
I 24 av de ovannämnda g-regionerna med nio eller fler parallellklasser finns f. n. Hg. Åtta av de 13 regioner som saknar Hg ingår i Stor-Stockholms— eller Stor- Göteborgsregionerna. Ytterligare två g—or— ter är belägna på bekvämt resavstånd till
närmaste Hg och av de återstående ingår tre i var sin grupp g—regioner vilka ge- mensamt utgör underlag för ett Hg. En- dast en region är så belägen, att den med nuvarande gymnasieorganisation och krav på elevunderlag för Hg skulle kunnat komma i fråga för Hg.
Antalet regioner som år 1970 beräknas ha åtta paralleller eller färre uppgår till 83. Inom åtta av dessa regioner finns full— ständiga Tg. Två av dessa Tg är belägna inom regioner med vikande befolkning och samtidig, kraftig beskärning av elevun- derlaget genom upprättande av gymnasier på relativt närliggande orter. Tre Tg är belägna inom var sin grupp av regioner, vilka gemensamt utgör underlag för ett Tg. Ett Tg är slutligen lokaliserat till ett omfattande glesbygdsområde.
Endast i sex av de 83 regionerna finns Hg. Fyra av dessa är belägna inom var sin grupp av regioner vilka gemensamt utgör underlag för ett Hg. Ett Hg är beläget inom en region med vikande befolkning och samtidig kraftig beskärning av elev- underlaget genom upprättandet av gymna- sier på en närliggande ort.
12.323 Gymnasieutredningen har i oli- ka sammanbang konstaterat, att g-ele- vernas hittillsvarande fördelning på olika utbildningsvägar inte överens- stämmer vare sig med elevernas önske- mål, så som dessa kommit till uttryck i antal sökande, eller med arbetsmark- nadens behov. Det har också kunnat påvisas hur tillgången till viss utbild- ning på ett visst stadium påverkar de presumtiva elevernas val av utbildnings- väg. Självfallet finns en betydande grupp elever som är så klart målinriktade att de väljer just den önskade utbildningen även om den inte är lika lättillgänglig som en annan likartad utbildning. Att så är fallet kan utläsas av det förhållan- det att elever från regioner med enbart Ag i viss utsträckning söker sig till fackgymnasier trots bl. a. de större eko- nomiska uppoffringar som ett dylikt val ofta får till konsekvens. Det är emellertid uppenbart att en väsentligt
större grupp elever skulle välja fack- gymnasial utbildning, om denna vore lika lättillgänglig som utbildningen vid allmänt gymnasium och samtidigt inte alltför starkt specialiserad.
Gymnasieutredningen har även kon- staterat, att en omfattande spridning av ekonomisk och teknisk gymnasieut- bildning är en förutsättning för att an- talet utbildade på dessa studievägar skall bli tillräckligt stort med hänsyn till arbetsmarknadens behov. Utredning- en har utgått från att åtminstone 40 % av gymnasieeleverna bör erhålla ekono- misk och teknisk utbildning.
En förutsättning för att en sådan för- delning av eleverna skall kunna uppnås är att de olika utbildningsvägarna på det gymnasiala stadiet göres lika lätt- åtkomliga.
Hur ungdomarna verkligen kommer att fördela sig på de olika studiegång- arna om denna förutsättning blir upp- fylld är givetvis vanskligt att bedöma. 1 12.7 nedan redovisar gymnasieutred- ningen ett antagande om den relativa fördelningen grundat på vissa över- slagsberäkningar. Utredningen har där- vid för enkelhets skull bl. a. antagit att 1970 ca 60 % av eleverna väljer gym- nasiets allmänna sektor, ca 20 % den ekonomiska och ca 20 % den tekniska.
Det antal elever, som vid olika stora gymnasier enligt detta antagande skulle välja de olika studievägarna, framgår av tabell 19 i 12.7.2.2.
Gymnasieutredningen vill understry- ka att de i nämnda tabell angivna talen är att betrakta som räkneexempel. Lika- väl som den totala g-frekvensen kom- mer att vara olika inom de olika regio- nerna kan elevfördelningarna i de en- skilda fallen förutsättas komma att va— riera.
Mot bakgrunden av den förhållande- vis likartade elevfördelning på orter med samma gymnasieorganisation som
kunnat iakttagas torde dock avvikelser- na ej heller i framtiden i regel bli myc- ket stora. Lokala variationer till följd av speciella förhållanden, t. ex. närings- livets struktur och yrkesfördelningen såväl som viss skoltradition, kan själv- fallet förekomma men de variationen- som kunnat utläsas ur nuvarande för- hållanden synes främst sammanhänga med socialgruppstillhörighet. Fackgym- nasierna, speciellt Tg, har såsom tidi- gare nämnts i viss, inte obetydlig ut- sträckning fångat upp äldre elever och sålunda även fungerat som vuxenut- bildningsgymnasium. Dessa två fakto— rer torde i framtiden få minskad bety- delse. De i 12.7 gjorda beräkningarna torde därför kunna tjäna till ledning för en bedömning av det väntade ut- fallet av den tänkta gymnasieorganisa- tionen.
12.3.2.4 Av tabell 7 framgår, att gymna- siernas storlek kommer att variera kraf- tigt. Av hänsyn till lärartillgång och erforderliga investeringar kan det visa sig svårt att erbjuda eleverna alla stu- diekurser. Mot detta måste ställas bc— hovet av ungdomar med t.ex. teknisk utbildning. Likaså måste elevernas rätt att i möjligaste mån ha tillgång till samma utbildningsvägar oavsett bo- stadsort beaktas. Problemet om gymnasiets yttre orga- nisation har olika karaktär på orter med olika stort elevantal.
Vid de små gymnasierna torde —— så- vida inte speciella åtgärder, t.ex. in- förande av korrespondensundervisning, vidtages -—— endast ett begränsat antal lärokurser kunna upprättas. Vilka ut- bildningsvägar som kan erbjudas måste prövas från fall till fall. Detta innebär dock inte att organisationen kan änd— ras fritt från ett år till ett annat. Bl. a. av hänsyn till underlaget för lärartjäns- ter och erforderliga investeringar i 10-
kaler och utrustning är detta inte möj- ligt. Av 12.7.2.2 framgår att endast en eller två — beroende på vilket delnings- tal som väljs —— studiekurser med tek- nisk inriktning och en eller två med ekonomisk torde kunna upprätthållas i årskurs 3 på de 2-parallelliga gymna- sierna. Naturvetenskaplig, samhällsve- tenskaplig och humanistisk huvudstudie- gång kan erbjudas. Svårigheterna blir således betydande men torde ej minskas genom att elever med teknisk och eko- nomisk inriktning mer allmänt hänvisas till andra gymnasier. Tvärtom blir då det återstående antalet elever så ringa, att underlaget för lärartjänster kan äventyras. Undervisningen per elev i de ämnen som samläses skulle dessutom fördyras genom att elevantalet reduce- ras.
Problemets kvantitativa sida är dock inte stort. Av nu existerande gymnasier beräknas endast ett ha två paralleller år 1970. Problemet får dock något större proportioner om nya gymnasier till- kommer i enlighet med gymnasieutred- ningens överväganden i 6.4.2.3.
Av helt annat intresse, kvantitativt sett, är regioner med medelstora gym- nasier, omfattande tre—nio paralleller. Totala antalet elever vid dessa gymna- sier torde 1970 uppgå till 14 000—15 000 i årskurs 1. Med hänsyn till det stora antalet elever, nära hälften av landets samtliga, är det nödvändigt att upprätt- hålla alla huvudlärokurser (Hum, Sh, Ek, Na och Te), även om alla alternativ inom dessa inte kan komma till stånd.
På 11 respektive 13 av de 91 orterna tillgodoses behovet av ekonomisk och teknisk utbildning genom befimtliga Hg och Tg. Innan gymnasieutredningen framlägger sitt förslag till hur fack- gymnasieutbildningen bör åstadkommas på återstående ca 80 orter diskuterar utredningen i avsnitt 12.3.3 de speciella lokal- och lärarbehoven för denna ut-
bildning. Mera detaljerat behandlas frå- gorna om lokaler och utrustning i ka— pitel 16 och om lärare i kapitel 15.
Antalet regioner med så många gym- nasieelever att antalet paralleller be- räknas uppgå till tio eller flera blir 28. Alla läro- och studiekurser kan här normalt tillhandahållas. På dessa större orter finns redan i dag ett eller flera Ag samt Hg och Tg. Med ett undantag ingår de orter, som fortfarande har en— dast ett gymnasium, i storstadsregio- nerna och förutsättes få ett snabbt sti- gande elevunderlag. En kvantitativ ut- byggnad av existerande fullständiga Tg blir nödvändig.
12.3.3 Speciallokaler m.m. för ekonomiska och tekniska lärokurser
12.331 För ekonomisk lärokurs erford— ras ej andra speciella lokaler än maskin- skrivningsrum och lokal för kursen i kontorsteknik. I 16.2.6 angives vilken speciell utrustning de erfordrar och kostnaderna för denna.
Det totala timtalet för maskinskriv- ning i ekonomisk lärokurs är fem veckotimmar. Vid gymnasier som har alla fem lärokurserna och 4—8 parallel- ler betyder detta ett utnyttjande av maskinskrivningssalen under 10—15 veckotimmar. Även om ytterligare några veckotimmars beläggning kan erhållas genom den frivilliga undervisning i maskinskrivning som enligt kapitel 9 kommer att erbjudas inom gymnasiets övriga lärokurser, kommer det otvivel- aktigt att finnas tid över som lämpligen kan disponeras av en annan skolform än det egentliga gymnasiet.
Vad gäller lokaler och utrustning i övrigt vill gymnasieutredningen bl.a. framhålla att den ekonomiska lärokur- sen ställer samma krav på ett välutrus- tat bibliotek som gymnasiet i övrigt. Så-
Tabell 8. Antal lärartimmar i specialämnen inom ekonomisk lärokurs vid olika gymna- siestorlekar (ungefärliga tal)
Totalt antal paralleller Ämnen
2 3 4 5 6 | 7 | 8 Företagsekonomi ........ 13 13 14 14 23 24 24 Redovisning och distri- bution ............... 7 7 14 14 1 4 1 4 1 4 Rättskunskap ........... 2 2 2 2 4 4 4 Maskinskrivning ......... 5 5 10 10 10 15 15 Stenografi .............. 7 7 7 7 7 7 7
som kommer att framgå av kapitel 10 är dessa krav avsevärda. Viss speciell facklitteratur behövs också för ekono- misk lärokurs.
Det kvalitativa kravet på lärarna i den ekonomiska studiegången är i de allmänna ämnena detsamma som för lärare i motsvarande ämnen på gymna- siets övriga sektorer. För de språklä- rare som i årskurs 3 skall undervisa i de främmande språkens affärskorres- pondensmoment kan dock någon form av ytterligare utbildning bli aktuell.
För de speciella fackämnena företags- ekonomi, redovisning, distribution, för- valtning, rättskunskap, maskinskrivning och stenografi fordras lärarkrafter av annat slag än vad gymnasiet i övrigt som regel kan erbjuda. Lärarna i de tre förstnämnda ämnena måste ha någon form av högre ekonomisk utbildning vid universitet eller högskola. På samma nivå bör utbildningen ligga för lärarna i förvaltning och rättskunskap med in- riktning på samhällsvetenskap och juri- dik. Lärarna i maskinskrivning och stenografi bör lämpligen ha en teoretisk utbildning på gymnasieekonomnivå. — För samtliga nu nämnda lärarkate— gorier tillkommer att de bör ha praktisk erfarenhet inom sitt område.
Gymnasieutredningen har — med ut- gångspunkt i antaganden för vilka när- mare redogöres under 12.7 —— gjort vis— sa beräkningar om lärarbehovet i all-
männa ämnen och specialämnen på ekonomisk studiegång vid gymnasier med totalt två—åtta paralleller. Antalet lärartimmar (lärarbehov i veckotim- mar) i sistnämnda slag av ämnen kan uppskattas enligt tabell 8.
Om administrativt alternativ kommer till stånd i sista årskursen, vilket dock torde kunna bli fallet endast vid de största gymnasierna, tillkommer sju timmar för ämnet förvaltning.
Tabellen utvisar bl. a. att vid ett gymnasium med två paralleller timanta- let ej är tillräckligt för en lärartjänst med högre ekonomisk utbildning. Då ämnena redovisning och distribution i regel måste ligga parallellt med var— andra på schemat framgår vidare att redan gymnasium med fyra paralleller kräver två lärare i något eller några av de tre första ämnena. Även vid större gymnasier blir det dock problem att fullt sysselsätta dessa. För att lärarför- sörjningen skall fungera smidigt är det, i varje fall vid gymnasier med mindre än sex paralleller, angeläget att veder- börande lärare har möjlighet till ytter- ligare tjänstgöring vid annan skolform med i stort sett motsvarande undervis- ning.
Vidare framgår av tabellen att utrym- me regelmässigt ej kommer att finnas för hel lärartjänst i maskinskrivning eller i stenografi eller i dessa båda äm- nen.
12.332 Teknisk lärokurs, som i sista årskursen omfattar samtliga sex reguljä— ra alternativ, erfordrar stora speciella lokaler och dyrbar speciell utrustning, till vilka endast i mycket begränsad om- fattning motsvarighet kommer att fin- nas inom gymnasiet i övrigt. I kapitel 16 kommer gymnasieutred— ningen att framlägga beräkningar om behovet av speciella lokaler och speciell utrustning jämte kostnaderna härför beträffande dels fullständig teknisk ut- bildning, dels utbildning omfattande endast de tre första årskurserna. Därav framgår att nybyggnadskostna- derna för institutionslokaler vid skol- enhet med fullständig teknisk utbild- ning för enbart tekniska ämnen kan uppskattas till två å tre miljoner kronor. Härtill kommer utrustning för mellan en och två miljoner kronor. Detta bety- der att kostnaderna för spridning av fullständig teknisk gymnasieutbildning till det 80-tal orter som nu ej har tek- niskt gymnasium skulle kräva investe- ringar enbart för de tekniska ämnena av minst 250 miljoner kronor. Härtill kommer dryga årliga driftkostnader så- väl för materiel som för personal. Vida- re skulle utnyttjandegraden av lokaler och utrustning bli låg på grund av det förhållandevis låga elevantalet inom de skilda alternativen. Av samma skäl blir lärarbehovet relativt sett mycket högt. Till jämförelse kan nämnas att kost- naderna för anordnande av teknisk gymnasieutbildning under de tre första årskurserna med fyra alternativ i års- kurs 3 kan uppskattas till omkring en halv miljon kronor för nybyggnad av lokaler för tekniska ämnen och till ca 300 000 kronor för utrustning av dessa lokaler. Skillnaden i investeringskostnader blir som synes avsevärd mellan detta alternativ och det föregående alterna— tivet med fullständig teknisk utbild-
ning. Härtill kommer betydligt lägre driftkostnader och stora besparingar i fråga om lärare vid teknisk utbildning under de tre första årskurserna.
Slutsatsen blir att det vid flertalet gymnasier icke kan bli fråga om att in- rätta teknisk utbildning, omfattande samtliga årskurser.
Kraven på fysik- och kemiinstitutio- ner (den senare för icke-kemiteknisk studiegång) är desamma för teknisk och för naturvetenskaplig lärokurs.
Liksom gymnasiet i övrigt fordrar teknisk lärokurs ett välutrustat biblio- tek. Kravet på speciell facklitteratur är stort.
För AV-hjälpmedel krävs samma lo- kaler och samma utrustning som för gymnasiet i övrigt.
Det kvalitativa kravet på lärarna i den tekniska lärokursen är i de allmän- na ämnena detsamma som för lärare i motsvarande ämnen på gymnasiet i öv- rigt. För de tekniska ämnena fordras lärare med högre teknisk utbildning, en lärarkategori vilken som regel icke är företrädd inom gymnasiet i övrigt. För undervisningen i företagsekonomi behövs lärare med samma utbildning som lärare i detta ämne på ekonomisk lärokurs. För Skolpraktiken slutligen behövs lärare med yrkeslärarutbildning.
Med utgångspunkt i vissa antaganden (se 12.7) har gymnasieutredningen sökt beräkna lärarbehovet i de tre första årskurserna av teknisk lärokurs. I ta- bell 9 ges en uppskattning av antalet lä- rartimmar i tekniska ämnen vid olika gymnasiestorlekar.
När det gäller att bedöma behovet av lärare i tekniska ämnen måste man ob- servera dels att undervisningen i andra tekniska ämnen än teknologi oftast kommer att ligga parallellt på schemat, dels att den omfattar så olika områden som maskinteknik, byggteknik och el- teknik. Någon person som utbildnings-
Tabell 9. Antal lärartimmar i tekniska ämnen i årskurserna 1—3 vid olika gymnasie- storlekar (ungefärliga tal)
Totalt antal paralleller
Ämnen 2 3 [ 4 | 5 6 I 7 | 8 Teknologi .............. 11 11 15 15 15 26 26 Övriga tekniska ämnen. . . 12,5 12,5—25 25—37,5 37,5 37,5 37,5—50 50
mässigt täcker alla dessa områden exis- terar knappast. Möjligen kan det ma- skintekniska området vid de minsta gymnasietyperna täckas av en heltids- anställd lärare. De byggtekniska och eltekniska ämnena kan endast undan- tagsvis vid de största av dessa gymna- sier omfatta så många timmar att de räcker för en heltidstjänst i ämnet. Framför allt vid de mindre gymnasierna blir därför lärarfrågan i tekniska äm- nen avsevärt lättare att lösa, om möjlig- het finns att samverka med annan skol- form med i stort sett motsvarande ford- ringar på lärarnas utbildning.
Vid gymnasium med fullständig tek- nisk lärogång torde mera sällan upp- stå svårigheter att ordna tjänster för lärare inom samtliga tekniska ämnen.
12.3.4 Gymnasiets organisation
I de medelstora gymnasieregionerna kan man räkna med att antalet gymna- sieelever (g-elever) omkring 1970 kom- mer att variera mellan ca 90 och ca 270 i varje årskurs. Med hänsyn till det stora antal g-elever — nära hälften av landets samtliga _ som kommer att återfinnas i dessa regioner är det som redan framhållits väsentligt, att alla hu- vudlärokurser som regel kan erbjudas eleverna på deras gymnasieort.
12.3.41 Av 12.7.2.2 kommer att framgå att ett elevantal per årskurs av minst 120 bör kunna medge att åtminstone två av de ekonomiska alternativen erbjuds i
årskurs 3. Om elevfördelningen blir lämplig, kan två sådana alternativ ifrå- gakomma även vid gymnasier med en- dast tre paralleller.
För att möjliggöra eller i varje fall underlätta lösningen av lärarfrågan i ekonomiska ämnen samt maskinskriv- ning och stenografi är det, som i 12.3.3.1 framhållits, önskvärt att samordning sker med annan kvalificerad ekonomisk (merkantil) utbildning. För de ekono— miska utbildningsvägarna erforderliga speciallokaler är såväl till omfattning som till utrustning förhållandevis ringa.
Däremot är kraven på lokaler och ut- rustning i övrigt — t. ex. bibliotek, äm- nesrum, pedagogiska hjälpmedel — i det hela desamma som för andra sekto— rer av gymnasiet. Motsvarande gäller i fråga om lärare i allmänna ämnen. I dessa senare ämnen kan även samläs- ning mellan ekonomisk och annan läro- kurs, i första hand samhällsvetenskaplig och humanistisk lärokurs, i betydande utsträckning anordnas.
Det anförda visar att en samordning av ekonomisk och annan gymnasieut— bildning från såväl lokal- och utrust— nings- som lärarsynpunkt medför bety- dande vinster. På de mindre orterna synes den t. o. ni. vara en förutsättning för att den ekonomiska utbildningen skall kunna komma till stånd. En dylik samordning medför också i fråga om administration — skolledning o. dyl. -— liksom då det gäller skolsociala anord- ningar avsevärda fördelar.
Vissa för de ekonomiska och tekniska
lärokurserna gemensamma problem be— röres nedan.
12.3.4.2 Den hittillsvarande organisatio- nen av teknisk gymnasieundervisning kräver ett mycket stort befolkningsun- derlag för att skolenheten skall bli till- räckligt stor att erbjuda önskat antal differentieringar. Möjligheterna att spri- da dylik utbildning till nya orter är bl. a. därför starkt begränsade. Som i korthet berörts under 12.3.3.2 och utförligt behandlas i 16.6.5 har fullständig teknisk lärokurs behov av stora och dyrbara speciallokaler. I ett litet dylikt gymnasium blir vidare ut- nyttjandegraden för lärarna låg i varje fall i årskurs 4. Med den brist på lärare vi har och under överskådlig framtid måste räkna med kan det bli svårt att fylla lärarbehovet. Den tekniska utbildningen måste emellertid spridas. Under senare år har två olika vägar tillgripits för att åstad- komma detta. Dels har filialklasser av första årskursen förlagts till en del Ag- regioner med otillräckligt elevunderlag för ett fullständigt Tg, dels har fr. o. m. läsåret 1962/63 teknisk gren av real- linje upprättats vid ett tiotal Ag. Med den utformning gymnasieutredningen föreslår för den tekniska lärokursen har man två möjligheter att sprida teknisk utbildning till alla eller nästan alla g-orter. Man kan erbjuda sådan utbild- ning under antingen de två eller de tre första åren av studiegången. Eftersom undervisningen i tekniska Specialämnen ej påbörjas förrän i tredje årskursen, skulle en avslutande utbild- ning under två år vid ett fullständigt Tg innebära att studiegången i dessa ämnen bleve obruten samtidigt som be- hovet av lärare och speciallokaler för denna undervisning kunde koncentreras till ett relativt ringa antal orter. Av 12.7.2.2 kommer att framgå, att ett
elevantal av minst 120 per årskurs bör kunna medge två av de tekniska alter- nativen i årskurs 3. Sättes delningstalet ej för högt bör två alternativ i regel även kunna erbjudas vid ett gymnasium med tre paralleller.
Ett system som medför att eleverna kan undervisas endast halva studietiden vid hemortens gymnasium innebär emellertid även betydande nackdelar.
En förutsättning för att den tekniska studiegången skall bli lika attraktiv som övriga studievägar är att den är lika lättillgänglig som dessa. Detta gäller i första hand det inte obetydliga antal elever som kanske inte är klart inställ- da på teknisk utbildning eller av olika skäl inte anser sig beredda att öka sina studiekostnader genom bortovaro från hemorten där annan utbildning på sam- ma nivå ges.
Elever som lämnar hemortsgymnasiet efter årskurs 2 får vidare ett brott i undervisningen i vissa ämnen, därav i de för dem särskilt betydelsefulla äm- nena matematik och fysik, vilket själv- fallet medför nackdelar och sannolikt skulle komma att minska intresset för den tekniska studiegången. Då det fjär- de året i den tekniska gymnasieutbild- ningen kan sägas ha en speciell karak— tär kan skäl anföras för att sätta gränsen mellan utbildning på hemorten och vid ett centralt, fullständigt tekniskt gymna- sium mellan tredje och fjärde årskurser- na.
Visserligen torde i tredje årskursen endast två alternativ med säkerhet kunna erbjudas vid fyra-parallelliga gymnasier, men om det ena alternativet normalt är maskintekniskt och det andra byggtekniskt eller eltekniskt er- bjuds eleverna dock två alternativ som kan antas komma att svara för minst 60 % av den totala tekniska gymnasie- utbildningen.
Elev som i årskurs 3 vill välja alter—
nativ som inte finns vid hemortsgymna- siet bör emellertid ha rätt att efter års- kurs 2 övergå till skola, där den önska- de utbildningen finns. Detta gäller f. ö. inte bara utbildning inom teknisk utan också inom ekonomisk och allmän sek- tor.
Gymnasieutredningen har i 8.4.4 före- slagit att under vissa förutsättningar en svagare specialisering av årskurs 4 ut— över de sex reguljära differentieringar- na bör kunna medgivas. Om så blir möjligt, gäller det emellertid varianter som kan beräknas komma till stånd en- dast på enstaka gymnasier med fullstän- dig teknisk utbildning och vilka för sin rekrytering måste påräkna hela landet som upptagningsområde. Om vid hem- ortsgymnasiet endast de två första års- kurserna av teknisk utbildning skulle finnas, skulle det i många fall för den som vill gå på sådan variant bli fråga om skolbyte både efter årskurs 2 och 3. Många ungdomar skulle säkerligen dra sig för ett sådant skolbyte och därför ej kunna påräknas för rekryteringen till varianterna. Men även om eleven för att tillfredsställa sin intresseinriktning vore beredd att byta skola två gånger, är en sådan studieväg behäftad med sådana pedagogiska nackdelar, att den ej kan betecknas som lämplig.
Om årskurs 3 bibehålles vid hemorts- gymnasiet kommer eleverna i teknisk lärokurs att undervisas i tekniska äm- nen under 12,5 veckotimmar. I övriga ämnen kan samläsning ske med elever på naturvetenskaplig studiegång under ca hälften av det totala veckotimtalet. Denna senare undervisning måste upp- rätthållas för den naturvetenskapliga lärokursens elever oavsett om eleverna i teknisk lärokurs överföres till ett gym- nasium med fullständig teknisk utbild- ning eller ej. Vid det gymnasium som erhåller ett elevtillskott i årskurs 3 kan det i denna årskurs bli fråga om ökat
lärarbehov även i andra ämnen än de tekniska, eftersom de nytillkommande eleverna i många fall ej kan inplaceras i redan befintliga klasser. Det är såle- des vanskligt att generellt bedöma om lärarbehovet ökar eller minskar enligt de två alternativen, 2-årig eller 3-årig teknisk lärokurs på flertalet gymnasie- orter.
I detta sammanhang vill gymnasieut- redningen beröra en fråga som har med lärarrekryteringen att göra. På åtskil- liga av de mindre och medelstora orter om vilka här är fråga finns industrier vilka har anställda ingenjörer bl. a. med högskoleutbildning. Industrins intresse för den tekniska utbildningen gör att man borde kunna ha anledning räkna med att gymnasierna på en del orter kan få hjälp från den lokala industrin med timlärare i tekniska ämnen. Redan nu förekommer detta i viss utsträck- ning. En spridning av den tekniska gymnasieutbildningen ökar ytterligare dessa möjligheter. Det måste emellertid ihågkommas att det finns flera orter, där man som en följd av näringslivets struktur inte kan räkna med dylik rek- rytering av timlärare.
Av redogörelsen i 12.3.3.2 har fram- gått att kraven på lokaler och utrust- ning för den fullständiga 4—åriga tek- niska utbildningen är betydande. Där har också framhållits att kraven i de tre första årskurserna är väsentligt mindre. För de allmänna ämnena erfordras sam- ma resurser som för naturvetenskap- lig studiegång. Särskilt för fysik och kemi behövs välutrustade lärosalar och laboratorier. Redan på grund härav är det nödvändigt att teknisk och natur- vetenskaplig gymnasieutbildning sam- ordnas på mindre och medelstora orter. övriga krav i fråga om lokaler, utrust- ning och lärare för allmänna ämnen ta—' lar liksom då det gällde ekonomisk ut- bildning i samma riktning. :
En samordning mellan den tekniska lärokursen och övriga lärokurser till- godoser emellertid inte behovet för de tekniska ämnena. I 12.3.3.2 har nämnts att dessa behov kan tillgodoses på olika sätt beroende på g-ortens belägenhet liksom att de växlar alltefter vilka tek- niska studiekurser som anordnas i års- kurs 3. Om avståndet från g-orten till närmaste gymnasium med fullständig teknisk lärokurs inte är alltför stort, kan man tänka sig att låta eleverna med teknisk studiekurs i årskurs 3 resa till nämnda gymnasium för att där genom- föra de relativt få laborationsövningar som ingår i årskurs 3. Om emellertid de speciallokaler som behövs för de tek- niska ämnena användes även för annan teoretisk teknisk utbildning på g-orten blir utnyttjandegraden sådan att erfor— derliga investeringar och underhålls- kostnader synes väl försvarbara. Vill man, vilket gymnasieutredningen anser nödvändigt, sprida även den tekniska fackskoleutbildningen kan man f. ö. inte undgå dessa kostnader. Gymnasieutred- ningen återkommer härtill nedan.
Utredningen vill här dock tillägga att jämförelser mellan 2- och 3-årig tek- nisk gymnasieutbildning inte blir rätt- visande om man inte också medtar de utgifter ett års längre inackordering innebär både för den enskilde och sam- hället.
Sammanfattningsvis vill gymnasieut- redningen föreslå att teknisk gymnasie— utbildning successivt sprides i varje fall till alla g-regioner som omkring 1970 beräknas ha 90 eller fler gymna- sieelever i första årskursen. Utbild- ningen bör därvid samordnas med övrig gymnasieutbildning på respektive g— orter. Den tekniska utbildningen bör regelmässigt omfatta de tre första års- kurserna och i varje fall på g—orter med mer än 120 gymnasieelever bör inrättas minst två av alternativen i årskurs 3.
12.3.43 Gymnasieutredningens förslag i 12.3.4.1 och 12.3.4.2 innebär att på de allra flesta g-orter i framtiden bör fin- nas tillgång till i varje fall huvudläro- kurserna inom det egentliga gymnasiets tre första årskurser. Innan utredningen i 12.6. ger sina synpunkter på den yttre organisationen av det gymnasiala skol- väsendet i dess helhet och de exempel rörande denna organisation, som kan tjäna som riktpunkter för planeringen för framtiden, kommer utredningen att i avsnitt 12.4 beröra planering in. in. för fackskolan och i 12.5 Vissa allmänna synpunkter på samordning av skolfor- mer;
1 2.4 F ackskolan
Den samordning inom det egentliga gymnasiet som gymnasieutredningen i 12.3.4 föreslagit innebär stora fördelar bl. a. i fråga om tillgång och utnyttjan- degrad beträffande såväl lokaler och utrustning som lärare.
I en del ämnen erfordras emellertid lärare och lokaler som inom den stora gruppen regioner med totalt tre till nio paralleller på gymnasiet kan beräknas få en relativt låg utnyttjandegrad. Gym- nasieutredningen finner det därför an— geläget att undersöka i vilken utsträck- ning annan utbildning på det gymna- siala stadiet med i huvudsak likartade krav på lärar—, lokal- och utrustnings- standard kan beräknas bli organiserad på de olika g—orterna och i vilken ut— sträckning en samordning av resurserna lämpligen kan ske.
Såsom gymnasieutredningen i det föregående i olika sammanhang fram- hållit utgår utredningen från att fack- skolan på grund av sin målsättning och utformning blir det alternativ (med kortare studietid) till gymnasiet som måste finnas i framtiden. Om detta rea- liseras synes det rimligt räkna med att
fackskolans krav på lokaler, utrustning och lärare bl. a. i specialämnena kom- mer att ligga ganska nära gymnasiets. Motsvarande krav från yrkesskolan kan också i vissa fall vara sådana att en samordning av gymnasiets och yrkes- skolans resurser kan vara ändamålsen- lig.
12.4.1 Fackskolans lokalisering I proposition 1962: 54 har föredragande departementschefen — med viss avvi— kelse från skolberedningens förslag —— anslutit sig till det av Skolöverstyrelsen framförda förslaget att fackskoleorgani- sationen redan från början bör utbyggas enligt allmänna planeringsprinciper. [ enlighet med dessa intentioner har gym- nasieutredningen genomfört en över- siktlig, hela riket omfattande beräkning av fackskolans kvantitativa omfattning i början av 1970-talet. Utöver de prin— cipiella resonemang, gymnasieutred— ningen redovisat ovan i 12.2, vill utred- ningen här framhålla följande synpunk- ter. Lokaliseringsregioner består av tät— . ort och omland. Inom omlandet är re- gionhuvudortens inflytande och drag- ningskraft större än regionens alla and- ra motsvarande tätorters. En dylik re- gion kan vara olika stor beroende på tätortens betydelse. De olika tätorterna bildar en hierarki, i vilkens topp åter- finns en ort som regelmässigt har de flesta serviceinrättningarna. Ju bättre utbyggd en orts service är, desto större blir dess naturliga omland. Skissen överst på denna sida exemplifierar sche- matiskt det sagda.
(15 000) (30 000)
1 11 B1 (45 000) III (31 Bl ca
(15 000)
Ca
A är områdets huvudort medan B1 och B2 samt C1, C2, C3 och C4 är tät- orter av lägre dignitet. Omlandets stor- lek står i proportion till tätortens bety- delse som centralort. Hela regionen har förutsatts ha en folkmängd av 180 000.
Inom regionen finns således ett antal tätorter som är olika väl utrustade i servicehänseende. I vissa avseenden (I) är regionens hela befolkning hänvisad till den största orten (A). Här finns vissa specialiteter som kräver ett myc- ket stort befolkningsunderlag. För and- ra inrättningar (II) erfordras ett mind- re underlag, varför de finns i mer än en tätort, förutom i A även i B1 och B2. Slutligen finns ytterligare inrätt— ningar (III) på ett flertal orter, såväl i A, B1 och B2 som i C1, C2, C3 och C4. Det erforderliga befolkningsunderlaget för dessa sistnämnda inrättningar är förhållandevis litet.
Uppställningen nedan illustrerar de ovan redovisade tre stadierna I—III.
Gymnasieutredningen har ovan (12.2) uttalat att planeringen bör leda till en rationell skolorganisation med hänsyn till dels de stora insatser av lärare och kostnader som erfordras, dels skolor-
A (180 000) A 132 (90 000) (45 000) A 03 132 04
(60 000) (15 000) (30 000) (15 000)
ternas uppnåelighet för eleverna. Störs- ta möjliga antal elever skall under för elevernas arbete och utveckling gynn- samma förhållanden erhålla utbildning.
Då ungdomen inom ett område skall beredas utbildning på det gymnasiala åldersstadiet, t. ex. inom fackskolans ram, och skolenheterna skall utplaceras är det naturligt att fackskolan förlägges till tätorten i hierarkins topp. Är elev- underlaget tillräckligt för flera skol- orter kommer de därefter följande or- terna med de näst största omlanden (Bl och 32) att förses med fackskola. Nästa steg tages — vilket i ovan anfört exempel skulle betyda att fackskola för- lägges till orterna Cl, C2, (13 och C4 — om elevunderlaget är tillräckligt. En planering efter dessa linjer är både med hänsyn till elever och resurser den lämpligaste.
Ett alternativ vore att — om gymna- sier förutsättes finnas på orterna A, B1 och B2 — upprätta fackskolor på or- terna A, Cl, C2, C3 och C4. Resultatet skulle bli — förutom en mera lärar- och lokalkrävande organisation till följd av det större antalet enheter — att fack- skolans uppgift som gymnasialt alter- nativ skulle bli geografiskt betingad. Ej heller blir underlaget på de enskilda orterna tillräckligt för att samtliga fack- skoletyper skall kunna upprättas. Efter- som eleverna vid val bland utbildnings- vägar på i stort sett samma nivå i stor utsträckning väljer närmast tillgängliga skola, finner gymnasieutredningen det mycket sannolikt att ungdomar på f—or- ter utan gymnasium väljer gymnasium i mindre utsträckning än som vore önsk— värt. På mindre orter kommer vidare bristande elevunderlag att begränsa elevernas möjligheter till val av studie— väg. Dessa förhållanden leder till en »utbildningsgeografi» med övervikt av fackskoleelever av skilda slag på vissa mindre orter och av gymnasieelever på
de större orterna. Större orter med ett större elevunderlag får sålunda avstå från fackskoleutbildning till förmån för mindre orter varigenom ett större antal små enheter upprättas, vilka trots ett totalt större behov av lärare och lokaler ger mindre effekt, räknat i antal fack- skoleelever.
Av det ovan sagda framgår, att orter med gymnasium även bör upprätta fack- skolor i den mån elevunderlaget inom regionen är tillräckligt. Inom vissa re- gioner kan fråga uppkomma, huruvida fackskola kan upprättas jämväl på an- nan ort inom vederbörande region. Även vid en sådan planering skulle en från elevernas och samhällets synpunkt oförmånlig »utbildningsgeografi» bli re- sultatet. Elever med intresse och förut- sättningar för gymnasieutbildning skul- le i större eller mindre omfattning välja fackskolestudier på hemorten framför gymnasiestudier på annan ort. Från gymnasiets synpunkt torde detta inte medföra några nackdelar men väl för de enskilda eleverna. Dessa skulle där- till normalt erbjudas begränsade valmöj— ligheter, eftersom den fackskola som upprättas vid sidan av gymnasieortens fackskola i regel får ett litet elevunder— lag. Om ifrågavarande orter likväl be- dömes ha underlag för fackskola torde de i samma mån ha underlag även för viss del av den gymnasiala utbildning- en i övrigt. Gymnasieutredningen har berört dessa problem i 6.4.2.3.
Ovan (12.2.3.3) har redovisats att ännu år 1975 mer än 40 % av landets 16-åringar kan beräknas vara bosatta utanför g-orten. Det är sålunda ett bety- dande antal elever i gymnasium, fack- skola och yrkesskola som dagligen eller vissa gånger under läsåret måste resa mellan hemmet och skolorten. Även om antalet privata motorfordon fortsätter att öka, torde flertalet av dessa elever även framdeles vara hänvisade till kol-
lektiva trafikmedel. Dessa resmöjlighe- ter undergår emellertid en påtaglig försämring. Såväl järnvägs- som lands- vägshusstrafiken reduceras till följd av vikande trafikunderlag. Sannolikt måste eleverna på det gymnasiala stadiet vara relativt många för att finansiera erfor- derliga transporter i stort sett utan stöd av den resande allmänheten i övrigt. Möjligheterna att erbjuda eleverna dagliga resor till och från skolan är sålunda beroende av antalet resande. En samordning av resorna för gymnasiets, fackskolans och yrkesskolans elever är därför av stor betydelse. En dylik sam- ordning försvåras avsevärt, om elever- na skall uppsöka olika skolorter. Sammanfattningsvis finner sålunda gymnasieutredningen att fackskola en- dast zzndantagsvis bör lokaliseras utan- för gymnasieorterna. Å andra sidan är det, bl. a. med tanke på behovet av fackskolan såsom ett gymnasialt alter- nativ, angeläget att fackskolor inrättas på så många g-orter som möjligt. Gym— nasieutredningen hänvisar här även till sitt förslag om kombination av gymna— sium och fackskola på mindre orter.
12.4.2 Fackskolans omfattning omkring 1970
I propositionen 1962: 54 anges, att pla— neringen för fackskolan preliminärt bör räkna med en fackskolefrekvens av 20 %. Gymnasieutredningens beräk- ningar tyder på att detta tal bör kunna användas för att ange omfattningen av fackskolan omkring 1970. Gymnasieut— redningen skall till belysning av sina egna överväganden i detta och följan- de avsnitt redovisa några överslagsbe— räkningar rörande fackskolans omfatt- ning omkring 1970 respektive dess be- hov av lokaler och lärare. Fullständi— gare beräkningar torde komma att redo- visas av fackskoleutredningen.
Elevernas fördelning på de olika for-
merna (linjerna), i det följande benämn- da allmän, merkantil och teknisk fack- skola (Af, Mf resp. Tf), uppskattas här till ungefär en tredjedel på envar. Lo— kala avvikelser — ibland stora sådana _— kan givetvis förekomma. På orter med Af, Mf och Tf har den senare antagits få en mindre övervikt. Från dessa ut- gångspunkter kan en beräkning av fack- skoleorganisationens omfattning och fördelning i hela landet göras.
I tabell 10 redovisas antalet orter med fackskola (f—orter) fördelade efter beräknat antal fackskoleelever. Tabel- len innehåller tre alternativ.
Alt. ]. Af, Mf och Tf upprättas på alla g-orter. Af och Mf upprättas på samtliga g-orter, Tf upprättas på flertalet g-orter, dock i en del fall under den förutsättningen att special- laboratorier ej byggs i fullstän- dig omfattning utan att i stället samverkan med näraliggande större Tf etableras. Af och Mf upprättas på samtliga g-orter, Tf upprättas på större g-orter med underlag för minst två kurser inom Tf. Alt. [0 Alt. 3.
För alternativ 2 och 3 gäller, att Tf för- utsatts bli upprättad även på en del orter med förhållandevis ringa elev- underlag till följd av stora restidsav— stånd för eleverna. I sammanställning- arna ingår däremot inte de 10—15 orter som kan tänkas få gymnasium och fackskola enligt gymnasieutredningens överväganden i 6.423.
I två fall har två g-regioner av prak- tiska skäl räknats som en.
Även om endast mycket begränsa— de erfarenheter rörande fackskolans attraktivitet ännu föreligger, kan man utgå ifrån att f—frekvensen liksom g- frekvensen kommer att variera från en region till en annan.
Tabell 10. Antalet orter med fackskola enligt tre olika alternativ, fördelade efter beräknat antal elever
Antal parallellklasser Antal regioner med Tf Antal elever
Af Mf Tf alt. 1 alt. 2 alt. 3
— 60 ........... 1 1 ev. 1 11 2 1 61— 90 ........... 1 1 1 27 16 (2) 9 (3) 91—120 ........... 1 1 2 22 19 (2) 12 (2) 121—150 ........... 2 1 2 15 14 14 151—180 ........... 2 2 2 11 11 (1) 11 (1) 181—210 ........... 2 2 3 6 6 (1) 6 (1) 211—240 ........... 3 3 3 5 5 241—270 ........... 3 3 4 2 2 2 271—300 ........... 4 4 4 8 8 (1) 8 (1) 301—330 ........... 4 4 5 4 4 (3) 4 (3) 331—360 ........... 5 4 5 2 2 2 361—390 ........... 5 5 5 1 1 1 391—420 ........... 5 5 6 1 1 1 750 .............. 8 8 8 1 1 1 (1) 1 300 .............. 15 15 15 1 1 (1) 1 (1) 1 700 .............. 20 20 20 1 1 1
118 94 79
Anm. 1. Inom parentes anges det antal orter, på vilka Tf enl. alt. 2 och/eller 3 beräknas få tillskott från angränsande regioner utan Tf.
Anm. 2. Alt. 2 och 3 innebär enligt ovan att Af och Mt finns på samtliga g-orter, d. v. s. orter nämnda under alt. 1.
Anm. 3. Inom Stor-Stockholm har i två fall f-orter parvis sammanförts till en region.
Ett andra räkneexempel (tabell 11) visar på samma sätt som tabell 10 an- talet elever inom motsvarande antal re- gioner, sedan f-frekvensen varierats så att den förutsatts uppgå till 25 % på skolorten, 20 % i reszonen och 15 % i inackorderingszonen. Inom regioner utan Tf (enl. alt. 2 och/eller 3) kan frekvensen till Tf komma att bli lägre än 15 %, men i detta räkneexempel har hänsyn ej tagits härtill.
12.4.3 Lokal- och lärarbehov i fackskolan
Gymnasieutredningen skall i detta av- snitt i korthet ta upp frågorna om fack- skolans behov av speciella lokaler och speciell utrustning samt det kvali- tativa kravet på och det kvantitativa behovet av lärare vid denna skolform. Utredningen har i dessa frågor samrått med fackskoleutredningen men med
hänsyn till att statsmakterna ännu inte tagit definitiv ställning till denna skol- forms läroplaner m. in. kan givetvis synpunkterna endast vara preliminära.
12.4.31 Den allmänna fackskolan torde inte ha behov av andra lokaler — bort- sett från tillgång till lokaler för under- visning i konsumentkunskap, slöjd och hushållsteknik — eller annan utrustning än som behövs för den allmänna sek- torn av gymnasiet. Denna senare studie- gångs lokaler och utrustning är givet- vis i viss utsträckning mer omfattande än vad den allmänna fackskolan kräver. Även andra skolor — t. ex. yrkesskolan — torde i vissa fall ha lokaler och ut- rustning lämpade för den allmänna fackskolan.
Den allmänna fackskolan torde som regel ej ha behov av lärare med den kompetens som gymnasiets lektorer f. n.
Tabell 11. Antalet orter med fackskola enligt tre olika alternativ, fördelade efter beräknat antal elever och med olika elevfrekvens på skolorten, reszonen och inackorderingszonen
Antal parallellklasser 1 Antal regioner med Tf Antal elever Af Mf Tf alt. 1 | alt. 2 | Alt. 3
— 60 ........... 1 1 ev. 1 13 2 1 61— 90 ........... 1 1 1 32 21 12 91—120 ........... 1 1 2 20 15 11 121—150 ........... 2 1 2 12 12 12 151—180 ........... 2 2 2 10 10 10 181—210 ........... 2 2 3 2 2 2 211—240 ........... 3 3 3 6 6 6 241—270 ........... 3 3 4 5 5 5 271—300 ........... 4 4 4 6 6 6 301—330 ........... 4 4 5 3 3 3 331—360 ........... 5 4 5 3 3 3 361—390 ........... 5 5 5 3 3 3 800 .............. 10 10 10 1 1 1 1 500 .............. 17 17 17 1 1 1 2 100 .............. 25 25 25 1 1 1 118 91 77
Anm. Se anm. 2 och 3 till tabell 10.
skall ha. Givetvis skulle dock facksko- lan dra stor nytta av denna lärarkate- goris kunskaper och erfarenheter av un- dervisning på det gymnasiala stadiet. Man torde kunna räkna med att fack— skolans lärare i stort sett kommer att ha samma kompetens som gymnasiets adjunkter.
Vid fackskola med få paralleller kan det bli svårt att i vissa ämnen eller äm— neskombinationer ge full sysselsättning ät läraren, om icke i lärarens tjänstgö- ring även kan få ingå undervisning i annan skolform. Med hänsyn till under- visningens utformning torde det ofta vara rationellt att sådan tjänstgöring förlägges till motsvarande ämnen och studiegång inom gymnasiet. I vissa fall torde härvid även grundskolans högsta— dium liksom yrkesskolan kunna kom- ma i fråga.
12.432 Den merkantila fackskolan tor- de ej komma att behöva andra special- lokaler och annan specialutrustning än den ekonomiska sektorn av gymnasiet.
Beläggningen av dessa lokaler och ut- nyttjandet av materielen torde som re— gel bli något större än vid ekonomisk studiegång av motsvarande storlek i gymnasiet men dock ej maximal. Med hänsyn härtill måste det vara lämpligt att samordna denna del av den merkan- tila fackskolans undervisning med så— dana skolformer där kraven på lokaler och utrustning är i stort sett desamma. Härvid kommer i första hand gymna- siets ekonomiska sektor och viss utbild- ning inom yrkesskolan i blickpunkten.
Beträffande lokaler och utrustning i övrigt gäller vad därom sagts beträf- fande den allmänna fackskolan.
Den merkantila fackskolan torde få samma Specialämnen som gymnasiets ekonomiska lärokurs även om självfallet utformningen av undervisningen i dessa ämnen i viss utsträckning kommer att avvika. Beträffande lärarnas kompetens uttalade skolberedningen rent principi- ellt att samma krav borde uppställas som för lärare i praktisk realskola d.v.s. >>adjunktskompetens>>. I varje
Tabell 12. Antal lärartimmar (avrundade tal) i Specialämnen vid merkantil fack- skola av olika storlekar
Antal paralleller Ämnen av Mr
1 2 3
Företagsekonomi. . . . 15 25 40 Redovisning och
distribution ....... 5 10 10
Förvaltning ......... — — 5
Maskinskrivning ..... 10 15 25 Stenografi .......... 10 10 20
fall synes det dock inte erforderligt att för lärartjänst vid merkantil fackskola kräva den högre kompetens som gym— nasiets lektorer har.
I tabell 12 lämnas en preliminär upp- ställning över antalet lärartimmar i Specialämnen på merkantil fackskola med en—tre paralleller (30—90 elever). Utredningen har därvid dels utgått från de av fackskoleutredningen den 7 mars 1963 föreslagna timplanerna (stencil, Ecklesiastikdepartementet 1963: 3), dels räknat med två differentieringar vid en parallell, tre vid två paralleller och samtliga fyra vid tre paralleller.
Liksom vid ekonomisk lärokurs på mindre gymnasier (jfr tabell 8) synes svårigheter föreligga att få lämpligt avvägda lärartjänster, om undervisning i motsvarande ämnen på annan studie- gång ej står till buds.
12.4.33 Den tekniska fackskolan behö- ver speciallokaler och specialutrustning för undervisningen i de tekniska ämne- na. I 16.7 ger gymnasieutredningen synpunkter härpå. Lokaler och utrust- ning behöver ej vara så omfattande som vid fullständig teknisk lärokurs på gymnasiet men å andra sidan torde det krävas mer än för årskurserna 1—3 i sistnämnda studiegång.
I teknisk fackskola som ger både ma- skin-, bygg-, el- och kemiteknisk utbild-
ning torde man uppskattningsvis kunna räkna med ett nybyggnadsbehov för 10- kaler för de tekniska ämnena av drygt en miljon kronor. Kostnaderna för ut- rustning kan beräknas bli nära en mil- jon kronor.
Det är att märka att teknisk fack- skola — oberoende av om den har en eller samtliga fyra differentieringar — även måste ha fysik- och kemiinstitutio- ner i stort sett av samma omfattning som motsvarande institutioner vid gym— nasiet.
Fordringarna på lokaler och utrust- ning är som synes avsevärda och redan av den anledningen bör eftersträvas att lokalmässigt samordna denna undervis- ning med annan teknisk undervisning på samma eller högre nivå.
I fråga om det kvalitativa kravet på lärare för teknisk fackskola uttalade skolberedningen att lärarna i princip borde ha »adjunktskompetens». I allt fall synes lärarna vid teknisk fackskola ej behöva ha den högre kompetens som gymnasiets lektorer förutsatts skola ha.
Gymnasieutredningen redovisar i ta- bell 13 vissa beräkningar om totala an- talet lärartimmar i Specialämnen och vissa naturvetenskapliga ämnen vid tek- nisk fackskola, omfattande en till tre paralleller (30—90 elever). Härvid har —— med utgångspunkt från fackskoleut- redningens under föregående avsnitt nämnda förslag till timplaner — för enkelhetens skull antagits dels att en parallell endast skall medge inrättande av maskin- och byggteknisk differentie- ring, att vid två paralleller därutöver skall finnas elteknisk differentiering samt att vid tre paralleller alla fyra differentieringarna (sålunda även kemi- teknisk) skall vara inrättade, att den byggtekniska utbildningen är ytterliga- re differentierad i årskurs 2 endast vid tre paralleller och att i övrigt icke nå- gon ytterligare differentiering i årskurs
Tabell 13. Antal lärartimmar (avrundade tal) i vissa ämnen vid teknisk fackskola av olika storlekar
Antal paralleller Ämnen av Tf 1 2 3 Fysik .............. 10 15 25 Kemi (allmän kurs). . 2 4 6 Maskintekniska ämnen ........... 35 35 35 Byggtekniska ämnen 35 35 50 Eltekniska » 5 30 30 Kemitekniska » — — 35
2 förekommer. Utredningen vill slutli- gen understryka att tabellen måste upp— fattas som ett räkneexempel. I verklig- heten kan givetvis differentieringarna vara annorlunda eller kombineras på annat sätt.
Av tabellen framgår bl. a. att det ofta kommer att bli svårt att få full syssel- sättning för lärare i framförallt fysik och kemi, vilket starkt talar för sam- ordning med annan studiegång med motsvarande ämnen. Av timtalet för de tekniska ämnena att döma skulle dessa ämnesområden kunna ge full sysselsätt- ning för en åt två lärare. Det är dock att märka att de skilda tekniska ämnes- grupperna omfattar olika ämnen, vis- serligen alla exempelvis inom det bygg- tekniska området, samt att dessa äm- nen, i varje fall när studiegången är ytterligare differentierad i årskurs 2, omspänner så pass skilda områden att det ytterst sällan förekommer att en ingenjör har tillräckliga teoretiska och praktiska kunskaper inom samtliga om- råden. I verkligheten blir det därför svårare att inrätta tjänster i de tekniska ämnena än vad tabellen utvisar. Det är därför ändamålsenligt att få till stånd en samordning mellan teknisk facksko— la och annan teknisk utbildning på i stort sett samma nivå.
12.5 Allmänna synpunkter på sam— ordning mellan olika skolformer
12.5.1 Inledning
I framtiden kommer ungdomarna, när de lämnar grundskolan, att ha tillgång till en rad lockande utbildningsvägar om de direkt eller efter kortare uppe- håll vill fortsätta sin skolutbildning. För den som önskar en mera speciell utbildning med sikte på något eller några ganska bestämda yrken erbjuder yrkesskolan många olika kurser. Yrkes- skolan har under senare år genomgått en snabb utveckling. Det är synnerligen önskvärt att denna fortsätter. Därvid synes det sannolikt att expansionen inte bara kommer att få formen av en bredd— ning. Helt nya uppgifter torde komma att läggas på yrkesskolväsendet bl.a. i form av nya typer av kvalificerade påbyggnadskurser inte bara på grund- skolan utan' i ökad utsträckning på en ännu högre grundutbildning. Det synes emellertid därvid inte bara bli fråga om utbildning med nytt innehåll. Även de organisatoriska formerna kan behöva ändras eller avvägas på nytt sätt. En viktig fråga blir därvid avvägningen mellan extern och intern utbildning. Gymnasieutredningen vill framhålla att det synes angeläget att översynen av yrkesskolväsendet inte begränsas till det uppdrag, som givits överstyrelsen för yrkesutbildning att anpassa yrkes— skolan till de förutsättningar den nya grundskolan ger. En allsidig utredning om yrkesskolväsendets uppgifter, mål- sättning och organisation på lång sikt torde inom kort genomföras. Ungdomar vilka önskar en mindre starkt specialiserad men ändå målin- riktad utbildning, som efter relativt kort studietid ger möjlighet till val av yrke inom ett ganska brett fält eller till val av mera specialiserad yrkesutbildning, bör i framtiden bli tillgodosedda genom
fackskolans tillkomst. Om denna skol- form i sin slutliga utformning blir till— räckligt kvalificerande, kommer den med sannolikhet att för stora skaror ungdomar bli ett lockande alternativ till yrkesskolan och inte minst gymna- siet.
Gymnasiet, fackskolan och yrkessko— lan kommer sålunda att tillsammans bilda ett gymnasialt skolsystem med många och rikt differentierade utbild- ningsvägar. Om dessa från början så långt möjligt avvägs lämpligt i förhål- lande till varandra och om systemet i fortsättningen, allteftersom utveckling- en kräver det, modifieras och komplet- teras, bör utsikterna att det skall bli funktionsdugligt bedömas som mycket goda.
Gymnasieutredningen har velat dekla- rera denna sin enhetliga syn på det gymnasiala åldersstadiets skolformer innan utredningen mer i detalj ger sina allmänna synpunkter på samordningen mellan dessa och andra skolformer.
12.5.2 Vertikal samordning
I betänkandet Grundskolan (SOU 1961: 30) ger 1957 års skolberedning en analys av de olika samordningsfrågor som aktualiseras genom dess förslag. Beredningen diskuterar därvid bl. a. huruvida ett allmänt gymnasium i fram- tiden, såsom hittills nästan undantags- löst varit fallet, bör vara organiserat tillsammans med en del av den under- liggande rekryterande skolan. Skäl för och emot anföres.
Främst pedagogiska skäl talar för att gymnasiet samorganiseras med grund- skolans högstadium. Gymnasieutred- ningen instämmer häri och vill under- stryka att betydelsen av det pedago- giska samarbetet mellan gymnasium och underliggande skolformer inte kan ifrågasättas. Detta gäller emellertid inte
endast gymnasiet — än mindre enbart dess allmänna sektor — utan alla skol- former som får sin övervägande rekry- tering från grundskolan. Särskilt bety- delsefullt för gymnasiets del är från re-
kryteringssynpunkt att åtskillnad ej göres mellan yrkesutbildande sektorer och allmän sektor.
Om endast allmän sektor samordnas med högstadium är det, såsom skolbered— ningen framhåller, nämligen »sannolikt, att rekryteringen till ett gymnasium i hög grad är beroende av att detta befinner sig i samma skolanläggning som ett hög- stadium, vilket skulle medföra en för andra gymnasier — fackgymnasier — oförmånlig rekryteringssituation».
Om gymnasieutredningens förslag i föregående avsnitt (12.3.4) realiseras uppkommer i sistnämnda avseende ing- en olägenhet på de orter där gymnasiet blir integrerat. På större orter, där av praktiska och ekonomiska skäl även i fortsättningen inom de skilda gymnasie— enheterna den ena eller andra sektorn kommer att dominera, kvarstår dock invändningen och får ökad kraft ge- nom att den viktiga expansionen av den fackgymnasiala utbildningen kan häm- mas.
För att förhindra en snedvridning av elevernas fördelning inom gymnasiet borde samtliga eller flertalet gymnasier samorganiseras med grundskolans hög- stadium. Detta skulle emellertid få ogynnsamma återverkningar på rekry- teringen till övriga gymnasiala skolfor- mer — fackskolan och yrkesskolan. För att motverka en dylik utveckling kan man överväga att samordna även dessa skolor med högstadiet. Man kan därvid tänka sig att förlägga gymnasium till- sammans med ett högstadium, fackskola tillsammans med ett annat och yrkes- skola tillsammans med ett tredje. En— dast de större g-orterna har befolk— ningsunderlag för en sådan organisa-
tion. Det kan dock inte uteslutas att även på dessa orter olägenheter upp- kommer. Utredningen tänker därvid för ögonblicket inte på ekonomiska och liknande invändningar utan på den risk för snedvridning av studievalet i grundskolan och vid övergången till fortsatt utbildning som kan uppstå däri— genom att varje högstadiums elever utan att tillräckligt ingående och all- sidigt penetrera sin situation följer minsta motståndets lag och väljer fort- satt skolgång inom den egna skolenhe- tcn.
På medelstora orter får man normalt räkna med högstadieundervisning en- dast vid en eller två skolenheter. Till en skolenhet med högstadium kan då tänkas bli förlagt gymnasium och fack- skola och till en annan yrkesskola. Al- ternativt kan tänkas en samordning av enbart högstadium och gymnasium :i ena sidan och av högstadium, fackskola och yrkesskola å den andra. De olägen- heter som nyss angivits beträffande större orter gäller om än i mindre grad för den här skisserade organisationen på de mindre orterna. I de fall då en— dast en skolenhet med högstadium finns kan — utan att olägenheter av hittills nämnt slag uppkommer — såväl gym- nasium som fackskola och yrkesskola förläggas dit. I flertalet fall blir emel- lertid en sådan skolenhet alltför stor.
Skall det gymnasiala skolsystemet fungera väl bör dess olika studievägar, oavsett om dessa ligger inom yrkessko- lan, fackskolan eller det egentliga gym- nasiet, väljas på »lika villkor». Det vill synas som om detta krav ej blir fullt tillgodosett i fråga om grundskoleele- ver i skolenheter, där högstadium är samordnat med någon av de gymna- siala skolformerna.
Gymnasieutredningen vill till sist re- dovisa ytterligare ett skäl som framförts mot den vertikala samordningen. Spe-
ciellt om denna blir en samorganisation av gymnasium och grundskola har ut- talats farhågor för att högstadiet vid en sådan skolenhet skulle komma att av både elever, målsmän och lärare uppvärderas i jämförelse med högsta- dier utan anknytning till ovanliggande skolform. Därtill kommer att ett dylikt högstadium av utrymmesskäl ofta en- dast kan få ett fåtal paralleller och där- för inte blir fullständigt.
Vad ovan anförts talar enligt gymna- sieutredningens uppfattning för att varken den» ena eller andra skolformen bör samorganiseras med grundskolan. Gymnasieutredningen vill emellertid tillägga att detta ställningstagande i praktiken endast kan tjäna såsom en riktpunkt för planering och organisa— tion. Utredningen är sålunda medveten om att lokala förhållanden — framför- allt utformningen och placeringen av befintliga skolenheter — kan medföra avvikelser från den principiella rikt- punkten. På grund härav torde sålunda vertikal samordning mellan grundskola och t. ex. gymnasium fortfarande under avsevärd tid komma till stånd i viss ut- sträckning. Härigenom garanteras på dessa orter det pedagogiska samarbete vars vikt utredningen inledningsvis un- derstrukit. På andra orter, där den ver- tikala samordningen inte etableras, kan och bör det pedagogiska samarbetet tillgodoses bl. a. genom lämplig fördel- ning av lärarnas tjänstgöring, genom ge— mensamma studiedagar, studiekonferen- ser och ämneskonferenser m. m. I de flesta fall kommer skolenheternas geo- grafiska belägenhet att medge detta.
12.5.3 Horisontell samordning
Framförallt i samband med sina över- väganden om de lokala organisations- formerna för fackskolorna (jfr SOU 1961:30 sid. 499 ff) kom skolbered-
ningen in på frågan om samorganisa- tion i horisontell led. Därvid diskutera— des för fackskolornas del flera alterna- tiv nämligen I: fristående fackskola, (d.v.s. enligt tidigare använd nomen- klatur Af, Mf eller Tf i egen skolenhet), II: de olika fackskolorna (Af, Mf och Tf) sammanförda till fristående »bland- fackskola», III: en eller flera facksko- lor förbundna med fullständigt allmänt gymnasium eller linje därav, med fack- gymnasium eller med yrkesskola.
De synpunkter av praktisk-ekonomisk natur som skolberedningen anför för och emot de olika alternativen är i det hela desamma som gymnasieutredning— en redan berört eller i det följande tar upp.
I föreliggande sammanhang begrän- sar sig därför utredningen till vissa synpunkter av mera allmän natur som rör frågorna om hur fackskolan kom- mer att värderas och vilken attraktivi- tet den får vid skilda organisationsalter- nativ. Dessa frågor har också rönt viss uppmärksamhet i den allmänna debat- ten. Det har därvid bl.a. yppats far- hågor för att om fackskolan _ i varje fall den mer allmänt utformade _ sam- ordnas med allmänt gymnasium kan detta leda till en för de förra ogynnsam jämförelse. Eleverna i fackskolan, vilka inte siktar på studentexamen, skulle be- traktas såsom mindre angelägna för skolan än de elever, vilkas mål är nämnda examen.
Gymnasieutredningen vill gentemot sådana tankegångar anföra att, om det av utredningen föreslagna gymnasiet realiseras, premisserna för de förda re- sonemangen radikalt förändras. Det nya gymnasiet består inte av tre från varandra skilda typer, såsom nu, utan är en skola genom vilken leder en rad studievägar — yrkesutbildande lika väl som mer allmänna. Som närmare utfö- res i kapitel 13 kommer gymnasiet ej
att avslutas med examen och avgången med slutbetyg konstituerar ej behörig- het för högre studier. Den som behöver lättnader i det normala studieprogram— met för att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig vad skolan ger kan genom mindre studiekurs (jfr 11.3) få minska sin arbetsbörda. Överhuvud taget utmärks det gymnasium som gym- nasieutredningen föreslår av större flexibilitet och öppnare organisation med större hänsynstagande till indivi- dens intressen och möjligheter. Till en sådan organisation hör -— som utred- ningen upprepade gånger framhållit — såsom ett naturligt och för många loc- kande alternativ en kortare studiegång av fackskolans typ.
I anslutning härtill bör erinras att skolberedningen också framhållit att dess resonemang förts mot bakgrunden av hur gymnasiet ser ut i dag och att läget kunde komma att ändras om gym- nasiet finge en annan utformning.
Vad gäller frågan om merkantil och i synnerhet teknisk fackskolas samord- ning med motsvarande fackgymnasier synes de invändningar som framkom- mit mot ett dylikt arrangemang inte ha varit särskilt starka. De rent praktiska fördelarna av konstruktionen har oftast bedömts vara så betydande att mera subtila invändningar fått stå tillbaka.
Däremot har alternativet med sam- ordning mellan yrkesskolan och mer— kantil och/eller teknisk fackskola om- fattats med intresse. Det följer av vad gymnasieutredningen ovan anfört om sin syn på det gymnasiala skolsystemet såsom en enhet att utredningen inte har några principiella invändningar mot en sådan anordning. Det har någon gång framförts att samorganisation facksko- la—yrkesskola skulle komma att göra fackskolan mindre attraktiv än gymna- siet. Det är vanskligt att uttala sig om riktigheten i ett dylikt förmodande. Ut—
redningen vill emellertid säga — och detta har generell giltighet för varje form av horisontell samorganisation -— att avgörande för vilken attraktivitet fackskolan får är undervisningens inne- håll, studiemålets kvalitet och där- med utbildningens användbarhet. Där- med är, enligt gymnasieutredningens sätt att se, frågan reducerad till vilken organisation som är mest praktisk och ekonomisk med hänsyn till dels i dag givna förutsättningar beträffande till- gången på lärare samt kostnader för 10— kaler och utrustning, dels kravet på handlingsberedskap inför framtiden.
12.5.4— Sammanfattning
En lokalmässig samordning över hela det gymnasiala fältet bör eftersträvas. I några kommuner har sådan samordning redan kunnat realiseras genom att loka- ler för gymnasium, fackskola och yrkes— skola kunnat läggas intill varandra. I många fall kan detta emellertid inte ske.
Inför de stora och kostnadskrävande utbyggnadsprogram som nu utformas eller skall utformas i flertalet av landets kommuner är det av stor vikt att pla— neringen grundas på rationella över- väganden om hur man nu och i fram- tiden bäst skall kunna utnyttja ekono- miska och personella resurser för att landets ungdom, oavsett var de bor, skall få tillgång till likvärdiga utbild- ningsmöjligheter, väl lämpade efter vars och ens personliga förutsättningar och intressen.
I följande avsnitt (12.6) har gymna- sieutredningen sökt ange den generellt sett med hänsyn härtill mest ändamåls- enliga skolorganisationen. Självfallet är utredningen medveten om att den en- ligt rationella planeringssynpunkter bästa lösningen kan i vissa fall behöva modifieras med hänsyn till lokala för- hållanden.
12.6 Sammanfattande synpunkter på det gymnasiala skolsystemets yttre organisation
12.6.1 De gymnasiala skolformernas om- fattning
Gymnasieutredningen har i det före- gående konstaterat, att en gymnasieor— ganisation som skall erbjuda samtliga huvudstudiegångar på i stort sett alla g-orter ställer stora krav på lärare, lo- kaler och utrustning. Utredningen har även konstaterat att en förutsättning för ett rationellt utnyttjande av loka- lerna och lärarna är att gymnasiets olika studiegångar samordnas. Likale— des innebär en dylik organisation be- tydande fördelar för eleverna vilkas successiva val av väg genom gymnasiet väsentligt underlättas. Möjligheterna att ta hänsyn till individuella intressen och att hjälpa var och en att få den utbildning som bäst passar blir i det integrerade gymnasiet större.
En del studiegångar, i första hand de tekniska, kräver emellertid vissa spe- ciallokaler som får en förhållandevis låg utnyttjandegrad. Likaså blir under— laget för vissa lärartjänster knappt.
Ovan har framhållits, att en samord- ning av framförallt den tekniska utbild— ningen på gymnasiet med annan tek- nisk utbildning på i stort sett samma stadium skulle innebära betydande be- sparingar och ökat utnyttjande av loka- ler och utrustning. Den tekniska fack- skolan har med gymnasiet likartade krav på lokaler och utrustning såväl som på lärarkompetens. De fördelar en samordning mellan teknisk utbildningi gymnasier och fackskola innebär fram- går av det föregående. Även om berö- ringspunkterna framstår klarast ifråga om den tekniska utbildningen är emel- lertid fördelarna stora även beträffan- de övriga studiegångar.
En samordning av fackskolan med
andra skolformer eller av fackskolans olika studiegångar inbördes till s.k. blandfackskola kan också i vissa fall bli aktuell.
Gymnasieutredningen har starkt be- tonat vikten av ett nära samarbete mel- lan skolor på olika stadier, t. ex. mel- lan grundskolans högstadium å ena samt yrkesskolan, fackskolan och gym- nasiet å andra sidan. Det oaktat finner gymnasieutredningen, med hänsyn så- väl till elevernas ålder och möjlighet att smidigt övergå från en skola till en annan på samma stadium som till de gymnasiala skolornas likartade krav på lärare och lokaler, att en vertikal sam- ordning av det icke-obligatoriska skol- väsendet med grundskolan får träda tillbaka för den horisontella samord- ningen.
Lokalproblemen måste särskilt be- aktas beträffande den tekniska utbild— ningen. En jämförelse mellan de olika skolformernas lokalbehov visar beträf- fande såväl maskinteknisk, byggteknisk och elteknisk som kemiteknisk institu- tion att samtliga för teknisk fackskola behövliga lokaler och tillhörande ut- rustning kommer att finnas vid skola med fullständig teknisk gymnasieut- bildning. Utnyttjandegraden vid gym- nasiet är dessutom i regel så låg att utrymme på flertalet orter finns även för undervisningen i teknisk fackskola. I detta sammanhang bortses dock från landets tre storstadsregioner.
Även beträffande utrustningen är det framförallt den tekniska utbildningen i gymnasium och fackskola som är kost- nadskrävande och av likartad standard.
Den för fullständig teknisk gymnasie- och fackskoleutbildning erforderliga utrustningen krävs normalt nu icke i yr— kesskolan. Viss sådan utrustning före- kommer dock på ett fåtal orter med kvalificerad teknisk utbildning inom yrkesskola.
På orter utan fullständig teknisk gymnasieutbildning erfordras väsentligt mindre av speciallokaler och utrustning för de tekniska studiegångarna inom gymnasiet. Om på sådana orter den tekniska fackskolan förlägges till gym- nasiet får gymnasiets tekniska sektor (årskurs 1—3) sitt lokal- och utrust- ningsbehov för tekniska fackämnen fyllt. Som tidigare nämnts underlättas också lärarförsörjningen i dessa äm- nen. Samtidigt erhåller fackskolan väl- utrustade lokaler i bl. a. fysik och kemi. En dylik samordning innebär sålunda bl.a. betydande besparingar och un- derlättar därmed spridningen av den tekniska fackskolan.
Även om gymnasieutredningen här i första hand uppehållit sig vid de stora ömsesidiga fördelarna med samordning av olika tekniska studievägar, ernås up— penbara fördelar även vid samorgani- sation av övriga studiegångar i gymna- sium och fackskola. Bibliotek och AV— hjälpmedel är t.ex. kostnadskrävande utrustning som vid en sådan samord- ning kan utnyttjas effektivare.
Vissa andra gemensamma utrymmen kräver samma standard i gymnasium och fackskola, t. ex. gymnastiksalar.
Viss utrustning som behövs för gym- nasium och fackskola kan självfallet utnyttjas även av andra skolor. Detta kan t. ex. gälla vissa kurser inom yrkes- skolan. Så långt detta är möjligt bör därför gymnasium, fackskola och yr- kesskola placeras så att lokalerna kan användas av samtliga. För att belysa fackskolans omfattning inom olika re- gioner i början av 1970-talet har tabell 14 sammanställts. Den utgår från alter- nativ 2 enligt räkneexemplet i tabell 11.
Under förutsättning att samtliga stu- diegångar i fackskolan samordnas skulle det totala antalet klasser i fack- skolan uppgå till högst 14 i 89 av de 118 regionerna. Om de organiseras som
Tabell 14. Regioner fördelade efter antal klasser i fackskolan omkring år 1970. Antal regioner med fullständig teknisk gymnasieutbildning anges även
. _ Antal re- Af o. Mt Samtliga fackskolor gi on er (alltså mf? åqH- exkl. Tf) 5 an ig Totala Antal teknisk antalet fackskole- gymnasie- Antal klasser regioner utbildning regioner 4 27 — 65 6 23 2 12 8 1 5 1 1 2 1 0 1 2 4 — 1 2 1 0 4 1 1 14 2 1 _ 16 — —— 9 1 s 6 4 3 20 5 5 3 24 6 2 —— 26 3 2 — 28 3 3 — 30 3 3 _ > 30 3 3 3 1 1 8 34 1 18
fristående blandfackskolor skulle dessa — jämfört med övriga skolenheter på motsvarande stadium — ofta bli myc- ket små. Organisationen måste bli oekonomisk och svårigheter uppstå då det gäller att få underlag för lärartjäns- ter i en rad ämnen.
Mot bakgrunden av ovan redovisade kostnader för och den låga utnyttjande- graden beträffande lokaler och utrust- ning inom teknisk fackskola synes det otillfredsställande att på en och samma ort bygga samma lokaler inom mer än en skolenhet. (Här bortses från de stör- re orter där speciella förhållanden kan råda.) I tabell 14 har därför även angi- vits inom vilka regioner fullständig teknisk gymnasieutbildning beräknas finnas. I det föregående har också fram- hållits fördelarna av att de tre första årskurserna av teknisk lärokurs på gym- nasiet samordnas med teknisk fack- skola.
Om samorganisation av teknisk fack- skole- och gymnasieutbildning kommer till stånd, minskar underlaget för s.k. blandfackskolor ytterligare. I 100 re- gioner blir det sammanlagda klassan— talet högst 12. Inom 109 regioner blir det sammanlagt högst 16 klasser. Dessa blandfackskolor blir sålunda förhållan- devis små; i intet fall skulle det sam- manlagda elevantalet uppgå till 500. Med hänsyn till behovet av lärare, lo- kaler, utrustning m.m. är därför även i dessa fall en samordning av gymna- sium och fackskola till en skolenhet den lämpligaste organisationsformen.
Bland ytterligare fördelar med en dylik organisation vill utredningen sär- skilt betona att den lättast möjliggör en framtida anpassning till ändrade förhållanden i fråga om såväl den to- tala expansionen av de gymnasiala skolformerna som deras inbördes stor— lek. Dylik elasticitet är av utomordent- lig betydelse. De tal som i dag anges för tillströmningen till gymnasium och fackskola är endast riktpunkter som man måste räkna med behöver justeras — kanske ganska radikalt — alltefter- som nya informationer tillkommer.
Utbildningen på det gymnasiala sta- diet kommer självfallet, såsom redan anförts, att organiseras på olika sätt på de enskilda skolorterna, beroende på dels organisationens kvantitativa om- fattning, dels redan befintliga skollo- kaler.
Då skolorganisationen skall anpassas till befintliga lokaler, synes i första hand speciallokalerna komma att be- stämma skolenheternas omfattning. I några av de efterföljande organisations- exemplen torde antalet elever i den enhet, vari teknisk utbildning ingår, vara större än som kan rymmas i många av de nuvarande tekniska gym- nasierna. Ett tillskott av klassrum, allt-
Tabell 15. Antalet
enligt tre alternativ
parallellklasser av gymnasium och teknisk fackskola 1970 inom olika g-regionen
An nt al Antal Därav med följande antal parallellklasser i Tf 332211 g-regio- (alt. 1) (alt. 2) (alt. 3) ner 'en" 1 2 3 4 5 9 1 2 3 4 5 9 1 2 | 3 j 4 | 5 9 2 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 3 11 10 _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ _ _ _ _ 4 18 18 _ _ _ _ _ 9 _ _ _ _ _ 5 _ _ _ _ _ 5 24 15 9 _ _ _ _ 13 5 _ _ _ _ 8 4 _ _ _ 6 16 2 14 _ _ _ _ 2 13 _ _ _ _ 1 10 _ _ _ _ 7 7 _ 7 _ _ _ _ _ 7 _ _ _ _ _ 7 _ _ _ s 6 _ 6 _ _ _ _ _ 6 _ _ _ _ _ e _ _ _ _ 9 9 _ 6 3 _ _ _ _ 6 3 _ _ _ _ 6 3 _ _ _ 10 4 _ _ 4 _ _ _ _ _ 4 _ _ _ _ _ 4 _ _ _ 11 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 12 2 _ _ 2 _ _ _ _ 2 _ _ _ _ 2 _ _ _ 13 6 _ _ _ 6 _ _ _ _ _ 6 _ _ _ _ _ 6 _ _ 14 4 _ _ _ 4 _ _ _ _ _ 4 _ _ _ _ _ 4 _ _ 15 4 _ _ _ 2 2 _ _ _ _ 2 2 _ _ _ _ 2 2 _ 16 1 _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 _ 17 2 _ _ _ _ 2 _ _ _ _ _ 2 _ _ _ _ _ 2 _ 18 1 _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 _ 19 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ 20 1 _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 _ _ _ _ _ 1 _ >20 3 _ _ — _ _ _ _ _ _ 3 _ _ _ _ 3 _ 1201 45 42 9 | 12 7 3 25 37 9 12 7 14 33 9 12 7 3
1 Se not 1 under tabell 6.
så förhållandevis billiga lokalutrym- men, skulle emellertid väsentligt öka enheternas kapacitet. I exemplen har därför förutsatts, att dylika lokaler i första hand anskaffas i stället för att dyrbara speciallokaler med låg utnytt- jandegrad uppföres vid ytterligare skol- enheter på samma ort. Gymnasieutredningen vill, som i flera sammanhang framhållits, betrakta ut- bildningen ovanför grundskolan enhet- ligt och finner det i princip önskvärt inte enbart att gymnasiets olika studie- gångar integreras utan även att de olika skolformerna, gymnasium, fack- skola och yrkesskola, i möjligaste mån samordnas. Yrkesskolans kvantitativa omfattning liksom dess utformning i framtiden är det f.n. inte möjligt att uttala sig om. När i följande avsnitt vissa organisationsexempel presenteras antas rent räknemässigt att yrkesskolan,
vad elevantalet i heldagskurser beträf- far, får ungefär samma omfattning som fackskolan. Att ange omfattningen ut— tryckt i klasser låter sig emellertid inte göra. I tabellerna 15 och 16 har därför endast antalet klasser i gymnasium och fackskola angivits.
I dessa tabeller har regionerna grup- perats efter det beräknade antalet gym- nasieparallellklasser. Tabell 15 visar antalet parallellklasser i teknisk fack- skola i de olika regiontyperna. Tre al- ternativ anges (jfr tabell 10).
I tabell 16 har det totala antalet klas- ser (ungefärligt) i gymnasium och fackskola 19701 beräknats, baserat på alt. 2 i tabell 11.
Enligt tabellen skulle i (1 + 11 =) 12 g—regioner det totala antalet klasser bli högst 13. Klassantal därutöver men högst 28 skulle förekomma i (18 + 24 + 16 =) 58 regioner samt klassantal ut-
Tabell 16. Antalet klasser i gymnasium och över 28 men högst 54 i (7 + 6 + 9 + 4 + fackskola 1970 inom olika g-regioner 2 =) 28 regioner. Endast i 22 g—regio-
ner skulle klassantalet komma att över- Antal gymna- Antal Totala antalet t' 60 I . t .. d . å d sieparalleller g-regioner g— och f—klasser s lga ' 515 namn a grupp mg [' e tre största städerna, där organisations— 2 1 6 problemen i mycket skiljer sig från lan- 3 11 13 det i övrigt. 4 18 17 5 24 22 6 16 28 7 7 33 12.6.2 Organisationsexempel g g äg 12.6.21 I gruppen med totalt högst ca 15 10 4 48 klasser i gymnasium och fackskola sy- 11 _ _ nes det ändamålsenligt att samordna 12 2 54 . . 13 6 63 gymnasmm och fackskola med anting- 14 4 66 en yrkesskola (Ysk) eller grundskolans 12 ”11 32 högstadium (Gh) till en skolenhet (jfr 17 2 81 fig. la och lb). 18 1 84 19 _— -— 20 1 90 12.622. I gruppen med totalt ca 16—30 >20 3 >90 klasser i gymnasium och fackskola kan 1201 en med hänsyn till elevantalet lämplig 1 Se not 1 under tabell & skolenhet organiseras. Skulle även yr- Hum Sh Te | Ek Na Na Af Mf Gjh ! ' Ysk I 90 90 90 60 60 420 180 270 + 120 + 420 = 810 Figur 1 a Hum Sh Te | Ek Na Na At Mf Ysk & Gjh 90 90 90 60 60 180 420 270 + 120 + 180 = 570 Figur 1 b Hum Sh Sh Ek Na Na Te Af & Mf Tf ' Ysk 90 90 90 90 90 60 60 120 240 450 + 240 = 690 Figur 2 Förkortningar Hum = humanistisk lärokurs av gymnasiet Te = teknisk lärokurs av gymnasiet Ek = ekonomisk lärokurs av gymnasiet Af = allmän fackskola Sh = samhällsvetenskaplig lärokurs av Mf = merkantil » gymnasiet. Tf = teknisk » Na = naturvetenskaplig lärokurs av Gh = grundskolans högstadium
gymnasiet Ysk = yrkesskolan
Hum Hum Sh ä: Ek Ek Af Af Af Mf Mf Mf 90 90 90 90 90 90 60 60 60 60 60 60 540 + 360 = 900 Na ' Na Na Na Te Te Te Tf Tf Tf Ysk 90 90 90 120120120 60 60 60 540 630 + 180 = 810 Figur 311 Hum ä sn Ek Na Na Af Af Mf Mf Te Te ,Tf Ti Ysk 90 90 90 90 90 90 60 60 60 60! 90 90 60 60 360 540 + 240 = 780 180 + 120 +;360 = 660 Figur 3:2
kesskolan eller grundskolans högsta- dium ingå i skolenheten blir antalet elever i vissa fall alltför stort. En lämp— lig anordning är att gymnasium, fack- skola och yrkesskola, då så är möjligt, förlägges på intilliggande tomtområden men med eleverna fördelade på två skolenheter (jfr. fig. 2).
12.6.23 I gruppen med totalt ca 30—60 klasser i gymnasium och fackskola er- fordras två skolenheter. I regioner som beräknas få 45—60 klasser kommer som regel att finnas fullständig teknisk gymnasieutbildning. Det är då naturligt att samordna denna med teknisk fack- skola och i en del fall inom denna skolenhet måhända även bereda plats för vissa klasser av naturvetenskaplig lärokurs. övriga lärokurser kunde då samordnas i en andra skolenhet (jfr fig. 3:1). I likhet med vad som anförts i 12.622 är det eftersträvansvärt att yr- kesskolan lokaliseras så nära den ena skolenheten som möjligt. På en del or- ter blir elevantalet i gymnasium och
fackskola för stort för en enhet men väl litet för två. En lämplig organisa- tion kunde då vara att samordna vissa av gymnasiets och fackskolans studie- gångar med yrkesskolan medan övriga delar av gymnasiet och fackskolan hil- dar en andra enhet (jfr. fig. 32).
12.624 I det 20-ta1 större regioner som beräknats få ca 60—90 klasser i gym- nasium och fackskola kan normalt för- utsättas tre skolenheter. På i stort sett samtliga dessa orter kommer att finnas fullständig teknisk gymnasieutbildning. Tillsammans med teknisk fackskola er— hålles en skolenhet som blir så stor att andra studiegångar normalt inte bör förläggas dit. (I avsnitt 12.6.3 nedan redovisas dessa fristående tekniska gymnasiers kvantitativa omfattning och deras samband med den tekniska gym- nasieutbildningen på övriga orter). Övriga studiegångar synes kunna för- delas på två enheter. Av ekonomiska skäl och med hänsyn till lärartjänster- na kan en förläggning av hela under- visningen i naturvetenskaplig studie-
gång till en skolenhet vara lämplig (jfr. kesskola. Dylik samordning bör givet- fig. 4a). Å andra sidan har orter med vis ifrågakomma, då det befintliga tek- en så stor gymnasie- och fackskole- niska gymnasiet blir så stort, att ytter- organisation, att tre enheter erfordras, ligare speciallokaler behöver byggas ofta en så utspridd bebyggelse, att det för teknisk fackskola. av hänsyn till stadens interna kommu- Vid uppgörandet av organisations- nikationer är en fördel att kunna sprida exemplen har icke medräknats even- dc olika studiegångarna till mer än en tuella kurser, motsvarande nuvarande skolenhet (jfr fig. 4b). Pedagogiska 1—åriga fackkurser vid handelsgymna- skäl kan också anföras för en sådan sium samt nuvarande specialkurser vid organisation. tekniskt gymnasium och påbyggnads-
Yrkesskolan torde på de orter det kurser vid sistnämnda skolform. På 0111- här är fråga om komma att utgöra en fattningen av skolenheterna har emeller- så stor skolenhet att någon samordning tid de nämnda kurserna i de allra flesta med gymnasium och fackskola ej blir fall ringa inflytande. aktuell.
På enstaka orter kan inrättande av 12.625 Storstadsregionerna erbjuder s. k. blandfackskola visa sig lämplig speciella problem. En i förhållande till (jfr. fig. 4c). Likaså kan exempelvis nuvarande fackgymnasieorganisation teknisk fackskola samordnas med yr- mycket betydande utbyggnad av eko-
Hum sn Na Na Na Na Na Af Af Af Af Hum Sh Ek Ek Ek Ek Mf Mf Mf Mf Mf 90 90 90 90 90 90 90 60 60 60 60 90 90 90 90 90 90 60 60 60 60 60 630 + 240 = 870 540 + 300 = 840 TelTe
Te Te Te Te Tf Tf Tf Tf Tf YSK + 120120120120 30 30 60 60 60 60 60 340 ' 540 + 300 = 840 * Figur4 a
Hum Hum Sh Sh Na Na Na Af Af Af Af Ek Ek Ek Ek Na Na Mfle Mf MfIMf
90 90 90 90 90 90 90 60 60 60 60 90 90 90 90 90 90 60 60 60 60 60 630 + 240 = 870 540 + 300 = 840
Te Te Te Tf Tf Tf Tf Tf Ysk
Te Te Te
120120120120 30 30 60 60 60 60 60 540 + 300 = 840
Figur 4 b
Sh Sh Ek Ek Ek Ek Na Na
90 90 90 90 90 90 90 90 90 90
900
Na Na Na Te
Te Te Tew
90 90 90 120 120 120 120 30 30
810
Af Af Af Af Mf Mf Mf Mf Mf Tf Tf Tf Tf Tf
240 300 300 840
' Ysk >
840
Figur 4 c.
nomisk och teknisk utbildning synes erforderlig. Samtidigt sker en snabb utspridning av bostadsbebyggelsen. Med hänsyn till elevernas möjlighet att relativt bekvämt kunna nå de olika ut- bildningsvägarna torde en utspridning av såväl gymnasiets som fackskolans samtliga studiegångar höra i möjligaste mån komma till stånd.
De stora investeringar som erfordras för en fullständig teknisk gymnasieut- bildning gör det nödvändigt att i stor- stadsregioner koncentrera denna ut— bildning till några kommunikations- mässigt centralt belägna Skolanlägg- ningar. Även den tekniska fackskole- organisationen torde det vara ända- målsenligt att koncentrera i viss ut- sträckning men med beaktande av be- hovet av utbyggnadsmöjligheter. Man kan tänka sig dels fristående gymnasier med fullständig teknisk utbildning och
fristående tekniska fackskolor, dels skolenheter som ger både teknisk gym- nasie- och teknisk fackskoleutbildning.
Givetvis kommer i storstadsområdena —— på samma sätt som i övriga större städer (jfr. fig. 4a och 4b) _ att fin- nas skolenheter som endast eller till övervägande del inrymmer ekonomisk (merkantil) utbildning.
Även om centrala skolenheter med enbart teknisk eller ekonomisk utbild- ning inrättas bör man dock i ytter- områdena och i kringliggande orter =— på samma sätt som nu anses självfallet beträffande allmän gymnasieutbildning — kunna (i varje fall i viss utsträck- ning) erhålla fackgymnasial utbildning och fackskoleutbildning. I fråga om teknisk gymnasieutbildning torde det dock av skäl som i olika sammanhang tidigare anförts härvid ej kunna bli fråga om annat än utbildning i de tre
j, !? I
i
Antal par allellklasser Antal parallellklasser 1 årskurs 4 Sa [ årskurserna 1—3 3 | 4 | 5 6 | 7 | 12 | 19 | 28 regioner
2 3 3 1 2 1 10 3 1 4 2 4 2 1 14 4 4 2 1 7 9 1 1 14 1 1 20
Summa regioner .....
1 Se not 2 under tabell 6.
första årskurserna och beträffande vissa differentieringar inom den tek- niska lärokursen endast i de två första årskurserna. Sistnämnda kan komma att gälla även vissa alternativ i sista årskursen inom gymnasiets ekonomiska lärokurs. F.ö. gäller samma sak för alla mindre frekventa kurser inom gym- nasiet.
12.6.3 Den fullständiga tekniska gymnasie- utbildningens organisation
Inom regioner med fullständig teknisk gymnasieutbildning (sannolikt 34 re— gioner) kommer enligt de antaganden, som i det föregående gjorts, antalet parallellklasser i årskurserna 1—3 i något eller några fall att understiga motsvarande antal med nuvarande gymnasieorganisation. Som gymnasie- utredningen tidigare konstaterat är en spridning av de tre första årskursernas tekniska utbildning till i stort sett samtliga g-regioner en förutsättning för att ett tillräckligt stort antal elever skall välja dylika studiegångar. Denna ökade rekrytering medger _- under förutsätt- ning att det stora flertalet av eleverna fortsätter sina studier det fjärde året —- ett inte oväsentligt ökat antal studie- kurser i årskurs 4 vid gymnasier med fullständig teknisk utbildning.
I tabell 17 redovisas antalet regioner
med sådan fullständig utbildning, för- delade efter antalet parallellklasser dels i årskurserna 1—3, dels i årskurs 4.
Samtliga regioner med fullständig tek- nisk gymnasieutbildning har i årskurs 4 minst tre parallellklasser. Endast i ett fall är antalet detsamma i samtliga årskurser. Det rör sig därvid om ett ut- präglat glesbygdsområde.
Av det beräknade totala antalet (34) regioner torde 30 få 4 parallellklasser eller flera i årskurs 4, vilket torde in- nebära, att elevantalet blir tillräckligt för att i sista årskursen medge anord- nande av åtminstone fem av de sex föreslagna reguljära alternativen. I flertalet fall bör i årskurs 4 samtliga sex reguljära alternativ kunna erbjudas. Detta innebär i jämförelse med nuläget en utomordentligt starkt ökad tillgång till kvalificerad teknisk undervisning.
En ytterligare utspridning av full- ständig teknisk gymnasieutbildning till nya orter skulle innebära minskade för- utsättningar för de redan befintliga att kunna erbjuda det stora flertalet diffe- rentierinlgar.
12.6.4 Avslutande synpunkter
Gymnasieutredningen har från skilda synpunkter, i första hand pedagogiska och ekonomiska, sökt belysa hur bl.a. med hänsyn till önskad rekryterings-
effekt en ändamålsenlig lokal organisa- tion av de olika skolformerna på det gymnasiala åldersstadiet skall kunna ernås.
Den mycket omfattande utbyggnad i första hand under det närmaste årtion- det som föreslås gör det till en ange- lägenhet av största vikt att organisatio— nen blir så rationell som möjlig. På en rad orter kommer emellertid skolenhe- tcrnas uppbyggnad givetvis att bero av redan befintliga skolbyggnader. Spe- ciella lokala önskemål kan även på— verka lösningen i enskilda fall.
De av gymnasieutredningen redovi- sade typexemplen visar, att någon all- mängiltig lösning av organisations/rå- gorna ej finns och att planeringen ald- rig kan ske efter schablon. Centralt ut- arbetade riktlinjer för planeringen har endast till uppgift att ge vägledning för de lokala skolmyndigheterna. Större eller mindre avvikelser från dessa rikt- linjer är ofta ofrånkomliga.
Utredningen vill vidare framhålla att en övergång till en organisation efter dessa riktlinjer givetvis inte kan ske på en gång över hela landet. Gymnasieut- redningen återkommer härtill i kapitel 19.
12.7 Klass- och gruppstorlek I föregående avsnitt har gymnasieutred- ningen framlagt organisationsexempel för det gymnasiala utbildningsväsendet i kommuner av olika storlek. Utred- ningen har därmed syftat till att visa vilken organisation som är den mest ändamålsenliga, om man vill nå så många elever som möjligt och samtidigt hushålla med resurserna. I detta avsnitt tar gymnasieutredningen upp vissa nä- raliggande frågor, nämligen elevernas uppdelning på klasser, grupper o. (1. vid de enskilda skolenheterna, behovet av lärare totalt och i vissa ämnesgrupper m. m.
12.711 Klassbegreppet. Av praktiska och pedagogiska skäl sammanföres i all reguljär skolundervisning elever som läser samma ämne (eller kurs i ett ämne) till undervisningsenheter. En sa- dan enhet kan av många anledningar inte göras hur stor som helst. Om före- skrifter finns som innebär att det antal elever som får undervisas samtidigt ej får överstiga ett visst maximital, he- tecknar man detta maximital som del— ningstal. Är exempelvis delningstalet 30 innebär detta att för att en ny undervis- ningsenhet skall få bildas måste det an— tal elever som skall åtnjuta undervis- ningen i fråga överstiga 30. Dylika undervisningsenheter kallas i flertalet länder klass men begreppet har något skiftande innebörd. I exempelvis USA avser begreppet klass inom high school elever som sam- tidigt undervisas i ett ämne. I andra ämnen undervisas dessa elever i regel inte tillsammans utan ingår oftast i andra klasser. I Sverige definierar skolstadgan (1 kap. 3 5) klass som de »elever som regelmässigt i olika ämnen undervisas gemensamt av samma lärare, även om de ej tillhöra samma lärokurs eller års- kurs». Det är här sålunda frågan om en undervisningsenhet som är densamma i flera ämnen. Enligt 11 kap. 15 % skol- stadgan gäller att vid gymnasium elever i samma årskurs och linje som regel skall bilda särskild klass. Som regel får klass ej heller omfatta mer än 30 elever. Den omständigheten att man härigenom skapat en viss elevenhet är av betydelse bl. a. för möjligheten att för denna en- het avdela en särskild lärare (klassföre- ståndare) och tilldela denne vissa elev- vårdande uppgifter. Det allmänna och tekniska gymnasiets indelning i linjer har i viss mån moti-
verats med utgångspunkt i denna före- ställning om klass. Som framgår av 7.4.2 föreslår gymnasieutredningen att det nya gymnasiet skall differentieras efter en annan modell, som innebär tillval av ämnen till en gemensam kärna. Framför allt i gymnasiets första årskurs är denna modell konsekvent tillämpad medan i årskurs 3 den för alla elever gemen- samma kärnan är liten.
Den nya differentieringsmodellen har påtagliga likheter med det system som gäller för grundskolans högstadium. Det ligger i sakens natur att en klass inte blir lika väldefinierad i ett sådant sy— stem som i en linjeuppdelad skola. I nu- varande gyn'masium kan man åtminsto- ne på större orter räkna med att elever— na i en klass läser alla ämnen gemensamt i gymnasiets början och flertalet ämnen gemensamt i de högsta årskurserna. På mindre orter blir dock förhållandena i det allmänna gymnasiets grenade del ofta komplicerade och omfattande sam- läsning över klassgränserna mycket van- lig. Det senare sammanhänger bl. a. med att allmän linje i regel inte finns på så- dana orter. Motsvarande studievägar tillgodoses genom 5. k. A-kombinationer, vilka innebär att latinlinjen och real- linjen ytterligare differentieras på (ny-) språklig och social gren. I stort sett sam- ma gäller för mindre tekniskt gymna- sium med många differentieringar.
Delningstalet 30 för inrättande av klass i gymnasiet har gällt sedan mycket länge.
För grundskolans högstadium gäller att klass som regel ordnas för varje påbörjat 30-tal elever (skolstadgan 5 kap. 23 å). Gymnasieutredningen får erinra om att be- stämmelserna om delningstal för grundsko- lan är ett resultat av riksdagens så sent som våren 1962 fattade beslut om införan- det av grundskolan. I försöksskolan har delningstalet varit 35.
Beträffande fackskolan vill utredningen erinra om att i proposition 1963z98 före- slagits att i fråga om elevernas fördelning på klass i fackskolan skall i allt väsentligt
Gymnasieutredningen skall i det föl- jande bl. a. diskutera konsekvenserna i fråga om klassbegreppet av den valda differentieringsmetoden.
Frågan gäller därvid om det i det nya gymnasiet blir möjligt att organisera klasser, där antalet elever när så nära maximitalet (delningstalet) som möjligt och samtidigt eleverna samläser om inte i alla så dock i flertalet av ämnena.
12.7.1.2 Gruppbegreppet. I gällande skol— stadga (1 kap. 3 5) definieras grupp som de »elever som i ett visst ämne eller eljest mera tillfälligt undervisas ge- mensamt av samma lärare, även om de ej tillhöra samma lärokurs, årskurs eller klass». Beträffande grupp i gymnasier- na sägs vidare i skolstadgan (11 kap. 16 5) att klass må uppdelas i grupper enligt föreskrifter i timplanen samt eljest om överstyrelsen med hänsyn till särskilda omständigheter det medgiver. Bestämmelserna för gymnasiet om mi- nimital elever för anordnande av under— visning i gren (linje eller specialisering inom linje) och i frivilligt ämne kan sammanfattas enligt följande
Gren1 123251; Allmänt gymnasium 52 55 Handelsgymnasium 53 85 Tekniskt gymnasium 84 85
Anm. 1) För tekn. gymnasium: linje eller spe- cialisering inom linje.
2) För helklassisk gren tre elever. Skol— överstyrelsen kan på särskilda skäl medge lägre elevantal än fem respektive tre.
3) Förvaltningsteknisk gren endast efter medgivande av överstyrelsen för yrkesut- bildning.
4) Enligt av överstyrelsen för yrkesut- bildning till Kungl. Maj:t ingivet förslag, som även innehåller att överstyrelsen kan på särskilda skäl medge lägre elevantal, dock lägst fem.
För grundskolan kan bestämmelser- na sammanfattas enligt följande.
1) För anordnande av tillvalsgrupp (årskurs 7 och 8) fordras minst fem elever.
2) För anordnande av alternativkurs fordras minst fem elever.
3) Om elev äger välja mellan olika obligatoriska ämnen må undervisning i ämne komma till stånd om elevantalet blir lägst fem.
4) Linje av årskurs 9 må anordnas som särskild klass om antalet elever är lägst tolv.
Är elevantalet lägre anordnas linje i samundervisning med annan linje a) om elevantalet är lägst fem och den se- parata undervisningen för förstnämnda linje omfattar i medeltal högst sju veckotimmar, samt b) eljest om elev- antalet är lägst åtta.
Gymnasieutredningen har i 12.7.1.1 vid diskussionen av klassbegreppet ut- gått från att detta definieras av det maximiantal elever som kan få under- visas samtidigt.
Begreppet grupp definieras på mot— svarande sätt av det minimiantal elever som måste finnas för att viss undervis— ning överhuvud taget skall få komma till stånd. Det kan härvid gälla enbart un- dervisning i ett visst ämne men också i hel studiekurs, alternativ eller variant. För att undervisning i exempelvis ryska i årskurs 1 skall anordnas måste bl. a. av ekonomiska skäl krävas att ett visst antal elever deltar häri. Detsamma
gäller t. ex. det administrativa alterna- tivet av ekonomisk studiekurs i årskurs 3. Eleverna i en grupp behöver inte och kommer ofta inte att tillhöra samma klass eller studiekurs. I t. ex. ryska i årskurs 1 får man räkna med att elever
från flera klasser och studiekurser kom- mer att delta. I sådana fall blir det således fråga om samläsning över klass— gränserna.
I det följande skall utredningen också diskutera vilket minimiantal som bör krävas för att grupp skall få upprättas (gruppstorlek) .
12.7.1.3 Faktorer som bestämmer maxi- mi- och minimitalens storlek. Såväl lä- rarkostnaderna som lärarbehovet blir självfallet mindre ju större maximi- och minimitalen blir. Vissa besparingar tor- de därjämte kunna göras beträffande lokaler genom att de olika rumsenheter— na skulle bli större och färre till an- talet. Vidare torde i vissa fall stora be- sparingar, framför allt i fråga om un- dervisningsmateriel, kunna göras om minimiantalet sättes så högt att endast vissa av de tekniska alternativen kan komma till stånd. Pedagogiska skäl åberopas ofta för sänkning av elevantalet i klasserna. Un— dervisningssituationen anses bli bättre och därmed också elevernas kunskaper och färdigheter. Även för läraren under- lättas och effektiveras därmed arbetet (jfr 12.7.5.2). Å andra sidan har framhållits att det inte går att fixera ett visst elevantal som lämpligt antal i alla situationer. I vissa ämnen och under vissa förhållanden kan det vara fördelaktigare med mindre klasser (grupper). I andra fall åter spe- lar klasstorleken ingen eller mindre roll; det anses t. o. m. stundom vara för- delaktigt att samla eleverna i enheter betydligt överstigande vad vi här i lan- det betraktar som normalt. I USA före— kommer i viss utsträckning undervis- ning i s. k. storklasser med mycket stort elevantal. Undervisning i storklasser prövas även i Frankrike och Storbri- tannien. Undersökningar pågår i Sverige inom en av Skolöverstyrelsen och över—
styrelsen för yrkesutbildning tillsatt arbetsgrupp om dessa frågor. Verksam— heten befinner sig emellertid på initial- stadiet och har inte kunnat beaktas av gymnasieutredningen.
Som gymnasieutredningen vid flera tillfällen framhållit är det Önskvärt att så många studiekurser, alternativ och varianter som möjligt erbjuds också på mindre gymnasieorter och helst också vid varje skolenhet. Detta talar för att gruppstorleken, d.v.s. minimiantalet elever för att undervisning överhuvud skall få komma till stånd, blir så låg som möjligt. Det är dock att märka att ej enbart gruppstorleken härvidlag är av betydelse; en viktig omständighet är möjligheten att lösa de schematekniska problemen, som inte minst vid mindre gymnasier torde bli en stötesten beträf- fande undervisningen i bl. a. de fri- villiga ämnena.
12.7.1.4 För att få material för ställ- ningstagandet till delningstal och grupp- storlek har gymnasieutredningen ge— nomfört vissa undersökningar. Samti- digt har dessa belyst lärarbehovet, schematekniska problem och klassföre- ståndarproblemen. Utredningen kom- mer att i det följande redogöra för dessa undersökningar därvid i 12.7.2 behand- las det fallet att klasstorleken i stort sett är oförändrad och i 12.7.3 konsekven- serna av ett lägre eller högre delnings- tal.
12.7.2 Nuvarande klasstorlek
Som i 12.7.1.1 nämnts föreskrives i skol- stadgan (11 kap. 15 5) att gymnasie- klass må omfatta högst 30 elever. Högre antal kan medgivas av länsskolnämn- den.
Vid de undersökningar som utred- ningen gjort angående delningstal och gruppstorlek har utredningen måst utgå
från vissa antaganden om skolenheter— nas utseende och om antalet studiekur— ser m. m. som kommer att finnas vid olika stora skolenheter.
12.7.2.1 Vid antagandena om skolenhe- ternas utseende i de olika kommunerna har gymnasieutredningen utgått i hu- vudsak från de exempel, som presen- terats i 12.6. Utredningen har därvid räknat med att ca 85 gymnasier (huvud- sakligen i medelstora kommuner) skall ge utbildning helt eller delvis inom gymnasiets samtliga fem lärokurser. I större kommuner skulle vissa skolenhe- ter omfatta en-bart eller huvudsakligen allmänna, ekonomiska respektive tek- niska lärokurser. Vidare har utred- ningen beräknat lärarhehovet m. m. för de olika stora skolenheterna och för de olika typerna av desamma.
12.7.2.2 Det är omöjligt att med någon grad av säkerhet uttala sig om hur ele— verna kommer att välja studiekurser, alternativ, varianter och frivilliga äm- nen. Valet kommer med säkerhet ej att bli detsamma vare sig i de olika kom- munerna (skolenheterna) eller år från år. För sina räkneexempel har utred— ningen därför måst göra vissa anta- ganden om elevernas relativa fördel- ning på olika studiekurser, alternativ, varianter m. m. Fördelningarna redo— visas i tabell 18. I stora drag bygger denna på utred- ningens beräkningar i kapitel 4 och överväganden i kapitel 8. Beträffande vissa detaljer har emellertid skönsmäs- siga antaganden måst göras. I tabell 18 har icke medtagits de este- tiska och sociala varianterna. Gymnasie- utredningen räknar med att dessa, i var- je fall till en början, endast kommer att kunna inrättas vid ett mindre antal skolenheter.
Tabell 18. Antaganden om elevernas rela- tiva fördelning på studiekurser, alternativ och varianter
Årskurs 1 Humanistisk-samhällsvetenskaplig (Hum-Sh) ........................ 30 % Ekonomisk (Ek) .................... 20 % Naturvetenskaplig (Na) ............. 30 % Teknisk (Te) ....................... 20 % Årskurs 2 Humanistisk (Hum) ................ 15 %
därav halvklassisk (Ha) 2 procentenheter helklassisk (He) 3 » Samhällsvetenskaplig (Sh) ........... 15 % Ekonomisk ........................ 20 % Naturvetenskaplig .................. 30 % Teknisk ........................... 20 % Årskurs 3 Humanistisk ....................... 15 % därav halvklassisk 2 procentenheter helklassisk 3 » Samhällsvetenskaplig ................ 15 % Ekonomisk ........................ 20 %
därav ekonomisk-språklig (Esp) 8 procentenheter kameral (Ka) 6 procentenheter distributiv (Di) 4 » administrativ (Ad) 2 » Naturvetenskaplig ............ ' ...... 30 % Teknisk ........................... 20 %
därav maskinteknisk (M) 7 procentenheter
bygg- » (B) 6 » el- » (El) 5 » kemi— » (K) 2 »
Årskurs 4
Maskinteknisk ...................... 35 % Anläggningsteknisk (Ba) ............. 15 % Husbyggnadsteknisk (Bh) ........... 15 % Elkraftteknisk (Elk) ................ 10 % Teleteknisk (Elt) ................... 15 % Kemiteknisk ....................... 10 %
Tabell 19 Elevernas fördelning på studie— kurser m.m. vid gymnasier av olika storlek (absoluta tal)
Årskurs 1
Antal elever H;? Ek Na Te 60 18 12 18 12
90 27 18 27 18 120 36 24 36 24 150 45 30 45 30 180 54 36 54 36 210 63 42 63 42 240 72 48 72 48
Elevernas fördelning på grundval av dessa antaganden på olika studiekurser vid olika gymnasiestorlekar (antal ele- ver i varje årskurs) framgår av sam— manställningarna i tabell 19, varvid gymnasieutredningen utgått från att elevantalet ej sjunker i årskurs 2 och följande.
12.723 Om man enligt sammanställ- ningarna i tabell 19 skulle dela upp ele- verna i klasser med 30 elever i varje klass blir det ej möjligt att föra alla ele- ver som läser samma studiekurs eller alternativ till samma klass. Samläsning måste etableras och denna bör då lämp- ligen ske mellan dels Hum och Sh, dels Sh och Ek, dels Na och Te. Vid de mins- ta skolenheterna måste samläsning även ske mellan andra studiekurser. I ett gymnasium med fyra paralleller (120 elever per årskurs) blir enligt tabell 19 elevfördelningen i årskurs 1 36, 24, 36 respektive 24. Man kan därvid tänka sig att teknikerna och sex av naturvetar- na får bilda en klass (gemensamt 28 vtr av 34 vtr) , en klass bildas av återstående 30 naturvetare, en klass av ekonomerna och sex humanister-samhällsvetare (ge- mensamt 22 vtr av 34 vtr) och den fjärde klassen av återstående 30 huma— nister-samhällsvetare. I årskurs 2 blir förhållandena något mer komplicerade med hänsyn till att antalet studiekurser blir fler och skillnaden mellan dem stör- re. Klassindelningen från årskurs 1 kan dock bibehållas. Exempelvis har natur- vetare och tekniker samma kurser i språk, matematik, fysik och kemi (sam- manlagt 16 vtr vartill kommer 3 vtr gymnastik). I årskurs 3 upplöses klassbegreppet ytterligare. Huruvida de ursprungliga klasserna skall bibehållas eller slås sön- der i ett större antal — t. ex. en för tek— niker, två för naturvetare, en för ekono- mer, en för samhällsvetare och en för
Tabell 19 forts.
Årskurs 2 Hum Antal elever Sh Ha He Övriga S:a 60 ............ 1 2 6 9 9 90 ............ 2 3 9 14 13 120 ............ 2 4 12 18 18 150 ............ 3 5 15 23 22 180 ............ 4 5 18 27 27 210 ............ 4 6 21 31 32 240 ............ 5 7 24 36 36
För Ek, Na och Te skulle elevantalet bli detsamma som i årskurs 1. Av Ek :s elever beräknas 40 % läsa det alternativa ämnet stenografi och 60 % ämnet matematik.
Årskurs 3 Ek Te Antal elever Esp Ka Di Ad S:a M B El K S:a 60 .......... 5 4 3 — 12 4 4 3 1 12 90 .......... 7 5 4 2 18 6 5 5 2 18 120 .......... 10 7 5 2 24 9 7 6 2 24 150 .......... 12 9 6 3 30 11 9 7 3 30 180 .......... 14 11 7 4 36 13 11 9 3 36 210 .......... 17 13 8 4 42 15 13 10 4 42 240 .......... 19 14 10 5 48 17 14 , 12 5 48 För Hum och Sh gäller talen från årskurs 2 samt för Na från årskurs 1. Årskurs 4 Antal elever M Ba Bh Elk Elt K 90 ................ 32 14 13 9 13 9 120 ................ 42 18 18 12 18 12 150 ................ 53 23 22 15 22 15 180 ................ 63 27 27 18 27 18 210 ................ 74 32 31 21 31 21 humanister _— mellan vilka samläsning re städer gymnasier som helt eller hu— etableras är en fråga som får avgöras från fall till fall med utgångspunkt i tjänstefördelning för lärare, klassföre- ståndarskap m. in. För lärare- och lokal— behov saknar frågan betydelse. Gym- nasieutredningen har i det följande all- tid utgått ifrån att klasserna bibehålles genom hela studietiden.
För gymnasier med större antal paral- leller blir de här berörda problemen mindre. Detsamma gäller givetvis i stör-
18—318118
vudsakligen har endast en lärokurs.
12.724 Ett särskilt problem vid klass— och gruppindelningen blir undervis- ningen i språk med hänsyn till att gym- nasiet kommer att från grundskolan motta elever som läst antingen tyska eller franska som andra språk. Detta problem är emellertid oberoende av gymnasiets konstruktion. Vidare kom- mer schematekniska problem att uppstå
genom 'att beträffande moderna språk föreslås stor valfrihet. Visa schablon- mässiga antaganden om elevernas val har gjorts som ligger till grund för det i det följande beräknade behovet av lä- rare.
12.725 Gymnasieutredningen kommer att i följande tre avsnitt presentera vissa beräkningar om det totala lärarbehovet, ävensom lärarbehovet per avdelning i årskurserna 1—3 och i årskurs 4. Beräk- ningarna grundar sig på i 12.7.2.2 gjor- da antagandena om elevernas relativa fördelning samt ytterligare antaganden om valet av språk och frivilliga ämnen. Gymnasiets totala omfattning antas sva- ra mot ett intag 1970 av ca 30 % av års- kullen. Antalet avdelningar (exkl. de privata gymnasierna) i årskurs 1—3 och 4, kan då uppskattas till ca 3 150 (jfr 12.322) respektive ca 220.
12.726 I första alternativet antas del- ningstalet för klass vara 30. Vidare får undervisning inom studiekurs, alterna— tiv, variant eller ämne komma till stånd om elevantalet uppgår till minst fem, d. v. s. minimitalet för grupp antas vara fem. Sålunda skulle exempelvis enligt tabell 19 vid ett elevantal av 120 av alternativen i årskurs 3 endast Esp, Ka, Di, M, B och El kunna komma till stånd samt alternativen Ad och K endast kunna inrättas vid ett elevantal av 240.
Beräkningarna ger följande resultat.
1. Totala lärarbehovet, uttryckt i antal heltidstjänster (avrundat), i
årskurserna 1—3 ............ 6 400 årskurs 4 .................. 570 s a 6 970
2. Lärarkoefficienten (antal hel- tidstjänster per klass) i årskurserna 1—3 ............ 2,034 årskurs 4
3. Total lönekostnad (efter 1963 års löner, ortsgrupp 4, för års- kurserna 1—3 löneklass 24 och
för årskurs 4 löneklass 25) . . 225 mkr.
12.727 I det andra alternativet antas alltjämt delningstalet vara 30 men gruppstorleken har höjts till åtta var- jämte fördelningen på studiekurser och alternativ gjorts så att elevantalet i dessa _— med vissa undantag — uppgår till tal delbara med 15, d. v. s. minSt halv-klass. Det senare innebär att anta- gandena grundar sig på en viss tvångs- dirivgering så 'att (j-fr tabell 19) exempel- vis i en skolenhet med 90 elever i års- kurs 1 till Hum-Sh förs 30 elever, till Ek 15, till Nya 30 och till Te 15. För årskurs 2 skulle det innebära att på vardera av Hum och Sh faller 15 elever. Talen för Ek och Te har genomgående gjorts del— bara med 15, vilket innebär att exem- pelvis i årskurs 3 inom vardera av dessa studiekurser endast ett alternativ kan komma till stånd vid elevantalet 90, två vid elevantalet 120—180 och tre vid elevantalet 210—240. Beräkningarna enligt alternativ två visar följande.
1. Totala lärarbehovet i årskurserna 1—3 .......... 5 950 årskurs 4 .................. 500 s a 6 450
2. Lärarkoefficienten i årskurserna 1—3 ............ 1,891 årskurs 4 .................. 2,252 3. Total lönekostnad ...... 208 mkr
12.728 Det tredje alternativet slutligen innebär följande. Delningstalet för klass är alltjämt 30 med en mindre modi- fikation. Ibland kommer till undervisning i ett ämne att anmäla sig ett sådant antal ele- ver att det vore dyrbart Och inte säl-
),
lan opraktiskt att rigoröst tillämpa talet 30. Om t. ex. 92 elever vill läsa ett visst ämne skulle en sådan tillämpning fram— tvinga fyra undervisningsavdelningar. Om man däremot i ett sådant fall till- låter att elevantalet något får överskrida 30 räcker det med tre avdelningar med 30, 31 respektive 31 elever. Allmänt skulle den antagna modifikationen in- nebära följande. Om vid tillämpning av detta delningstal på undervisningen i visst ämne erhålles ett antal klasser med vardera 30 elever och det överskjutande antalet elever blir 1, 2 eller 3 må för dessa icke upprättas ny klass. Sistnämn— da elever fördelas i stället på de redan bildade klasserna, vilkas elevantal där- vid blir 31, 32 eller högst 33. Delning av klass vid laborationer m. m. (jfr kap. 9) sker först vid 19 eller fler elever i klassen. Gruppstorleken är minst åtta.
Huvudskillnaden mellan alternativ två och tre är att i det senare alternativet för att uppnå hela eller halva klasser icke gjorts någon tvångsvis fördelning av eleverna varigenom lärarbehovet blir något större. I någon mån kompenseras det härigenom ökade lärarbehovet ge- nom att i alternativ tre tillåtits att klas- ser någon gång får överstiga 30 elever och att delning av klass först sker när elevantalet uppgår till 19.
Beräkningarna med utgångspunkt i dessa antagande visar följande.
.,...”ws .- .
1. Totala lärarbehovet i
årskurserna 1—3 .......... 6 200 årskurs 4 .................. 540 szua 6 740
2. Lärarkoefficienti årskurserna 1—3 .......... 1,971
årskurs 4 .................. 2,432
12.729 En variant av alternativ tre som kan övervägas är att variera grupp-
storleken något. För anordnande av eko- nomiska och tekniska alternativ skulle denna alltjämt ha minimitalet åtta men för undervisning i enstaka ämnen skulle minimitalet sättas till fem. En översikt— lig beräkning visar att lärarkostnader- na härigenom skulle komma att ligga ca två miljoner kronor över motsvaran- de kostnader för alternativ tre, eller så- lunda uppgå till ca 220 miljoner kronor. Utredningen har emellertid härvid för- utsatt att på gymnasieorter med två eller flera gymnasieenheter gruppundervis- ningen centraliseras så att mera sällan antalet elever i grupp behöver bli så lågt som fem.
12.7210 Det föreslagna fria valet av främmande språk i förening med att ele- verna i grundskolan kan ha läst an- tingen tyska eller franska kommer som tidigare nämnts att medföra komplika- tioner från schemasynpunkt. Samläsning i språk måste förekomma mellan de oli- ka klassavdelningarna i en icke ringa omfattning. Även i exempelvis ämnen som frivilligt får väljas måste man räk- na med en sådan samläsning. Vilka anordningar man än vidtar för att minska svårigheterna att lägga sche- ma torde det vara ofrånkomligt att be— hovet av schematimmar per vecka och klass kommer att uppgå till 35—39. Om man räknar med sju lektioners skol- dag, skulle det sålunda behövas en skol- vecka med över fem dagar. Ett sätt att öka antalet schematimmar är att genomgående minska lektionsti- den till 40 minuter. Sätter man härvid måltidsrasten till 60 minuter och övriga raster till 10 minuter samt förlägger mål- tidsrasten till olika tider för olika ele- ver, blir det — om skoldagen börjar kl. 8.00 — möjligt att till exempelvis klockan 15.20 få ut nio 40-minuterslek- tioner. Räknar man vidare med fyra schematimmar på lördagar, skulle så—
lunda genom en sådan anordning 49 schematimmar per vecka kunna stå till förfogande, vilket givetvis skulle un- derlätta schemaläggningen.
Gymnasieutredningen vill i detta sam- manhang understryka att detta ej bety- der att varje elev skall ha åtta lektioner. Enligt utredningens mening bör för en- skild elev antalet lektionstimmar per dag som regel ej överstiga sju. Genom att använda dubbeltimmar bör vidare eftersträvas att antalet ämnen per dag blir så få som möjligt.
Genom det större antalet schematim- mar kan vidare lokalerna utnyttjas bätt— re, vilket självfallet för med sig kost- nadsbesparingar.
Schemaproblemen kommer att ytterli- gare kompliceras om femdagarsvecka införes. Med hänsyn till pågående ut- redning om femdagarsvecka inom hela skolväsendet anser sig gymnasieutred- ningen nu icke böra närmare gå in på de här antydda problemen, bl. a. rörande en generell sänkning av lektionstlden till 40 minuter. Gymnasieutredningen förutsätter att nämnda utredning upp- märksammar dessa problem.
12.7211 Under avsnittet 9.11.6.3 har gymnasieutredningen föreslagit delning av klass dels i vissa ämnen i årskurs 1, dels vid laborationer, dels vid kon- struktionsövningar på teknisk lärokurs. Det härigenom ökade lärarbehovet och lärarkostnaden kan för alternativ tre (12.728) uppskattas till ca 540 heltids- tjänster respektive 17,5 miljoner kronor år 1970 vid ett intag i gymnasiet omfat- tande 30 % av årskullen. Motsvarande behov och kostnader för det första alter- nativet (12.726) och det andra alter- nativet (12.727) blir i stort sett desam- ma. Skillnaden i fråga om lärarkostnad mellan det alternativ som ger de största valmöjligheterna för eleverna (första
alternativet) och det som mest inskrän- ker elevernas val (andra alternativet) uppgår som framgår av det föregående till ca (225— 208) 17 miljoner kronor. Kostnaderna för det tredje alternati- vet (218 miljoner kronor) ligger unge- fär mitt emellan det dyraste och det bil- ligaste alternativet.
12.7.3 Annat delningstal för klass
12.7.31 Gymnasieutredningen skall un- der detta avsnitt diskutera vilka kon- sekvenserna blir om delningstalet 30 antingen sänkes till 25 eller höjes till 35. Om antalet intagningsklasser ej ut- ökas blir lärarbehovet vid delningstalen 25 och 35 i stort sett detsamma som vid delningstalet 30. Antalet ungdomar som får gymnasieundervisning minskar emellertid under sådana förhållanden vid delningstalet 25 med ca en sjätte- del, eller omkring 1970 med drygt 5 000 per årskull. Motsvarande ökning skulle ske vid delningstalet 35 och oförändrat antal intagningsklasser.
12.732 Om man liksom tidigare räknar med att det läsåret 1970/71 intas ca 30 % av årskullen skulle det då finnas ca 1050 intagningsklasser vid gymna- siet. Med ett delningstal av 30 skulle antalet elever i gymnasiets första års- kurs då uppgå till ca 31 500. Om del— ningstalet nu sättes till 25 och man för— utsätter att elevantalet skall vara det— samma, innebär detta att antalet klasser i årskurs 1 måste bli ca 1 260, d. v. 5. en ökning med ca 210 klasser eller 20 %. En undersökning motsvarande den gymnasieutredningen genomfört för del— ningstalet 30 visar att lärarbehovet per klass vid delningstalet 25 blir praktiskt taget detsamma som vid delningstalet 30. Härav följer att _ vid oförändrat elevantal —— delningstalet 25 medför en relativ ökning av lärar- och lokalbehovet med ca 20 %.
Ovan angivna beräkningar av klass- antalet har gjorts dels med utgångs- punkt från hela landet som en gymna- siekommun, dels kommunvis. Utred- ningen har i det senare fallet undersökt hur stort antalet klasser skulle bli om man vid delningstalet 30 respektive 25 inrättade nya klasser då antalet över- skjutande (presumtiva) sökande alter- nativt vore 29, 19 och 9, respektive 24, 16 eller 8. Antalet intagningsklasser blev självfallet minst vid alternativet 29 re- spektive 24 och störst vid alternativet 9 respektive 8. En jämförelse av klassan- talet vid mot varandra svarande alter- nativ visar att för samtliga fall vid sänk- ning av delningstalet till 25 den relativa ökningen av antalet intagningsklasser uppgår till ca 20 %.
I framtiden synes det emellertid vara av mindre intresse att fixera bestäm- melser om hur många överskjutande ele- ver som behövs för att ytterligare klass av gymnasium skall få upprättas. När ca 50 % av årskullen söker till gymna- sium och fackskola blir nämligen hu- vudproblemet att åstadkomma en lämp- lig fördelning på båda skolorna. Den elev som inte kan mottas i den ena sko- lan bör i regel få plats i den andra. En gemensam intagning till gymnasium och fackskola är därför angelägen. Även av andra skäl, som närmare utvecklas i kapitel 13, synes en sådan anordning lämplig. Anses en bestämmelse nödvän— dig om hur stort det överskjutande an— talet elever skall vara för att en ny klass skall få upprättas, bör därför denna be— stämmelse gälla för de två skolformerna gemensamt. Hur antalet klasser därefter skall fördelas på gymnasium och fack- skola torde få avgöras främst med hän- syn till elevernas önskemål om och be- hörighet för intagning i den ena eller den andra skolformen.
Det torde sålunda vara realistiskt att
vid en sänkning av delningstalet från 30 till 25 — om man förutsätter att elev- antalet ej skall minskas — räkna med ytterligare minst 600 klasser i de tre första årskurserna av gymnasiet samt ett 40-tal klasser i årskurs 4. Lärarbe- hovet med utgångspunkt i de under 12.728 angivna lärarkoefficienterna kan härigenom beräknas öka med i det närmaste 1 300 lärare, motsvarande en årlig kostnad av drygt 40 miljoner kro— nor eller sålunda en ökning med när— mare 20% av de under 12.728 an- givna kostnaderna.
Härtill kommer ökade lokal- och driftkostnader. Då det blir fråga om att anskaffa nya lokaler kan man tänka sig antingen en tillbyggnad, alternativt ny- byggnad, eller att vissa klasser av and- ra skolformer får flytta för att bereda plats för gymnasieklasser. För dem som flyttar måste då i allmänhet en ny bygg- nad uppföras. Kostnaderna för alterna- tiven blir något olika. En god uppfatt— ning om storleksordningen erhålles emellertid om man gör det antagandet att högstadieklasser flyttar för att be- reda plats för nya gymnasieklasser. För närvarande är en högstadieskola något dyrare att bygga än en skola för allmänt gymnasium beroende på de speciella utrymmen som en högstadieskola krä— ver. I gymnasieutredningens konstruk— tion av gymnasiet med såväl ekonomiska som tekniska lärokurser torde skillna- den dock bli obetydlig. De faktiska kost— naderna för uppförande av en högsta- dieskola med fem paralleller (: totalt 15 klasser) kan i dagens läge uppskattas till mellan fem och sex miljoner kro- nor, varav statsbidrag räknas på en kost— nad av ca 4,5 miljoner kronor. Gymna— sieutredningen har vid beräkningen av kostnaderna för erforderliga nya loka— ler omvandlat de ca 640 nya klasserna till »normalskolor» med fem paralleller
och därvid antagit att en dylik kostar 4,5 miljoner kronor att bygga. Med 15 klasser i varje skola skulle det fordras drygt 40 »normalskolor» för en kostnad av ca 180 miljoner kronor.
Med utgångspunkt i de i 18.222 gjor— da beräkningarna kan de ökade drift- kostnaderna beräknas till drygt 3 mil- joner kronor per år.
12.7.3.3 Gymnasieutredningen har även gjort vissa beräkningar om lärarbehov m. m. vid delningstalet 35 och enligt al- ternativet i 12.728. Utgår man från att 1970/71 ett oförändrat antal elever, d. v. s. ca 31 500, skall intagas, skulle klassantalet i årskurs 1 bli ca 900 eller ca 150 mindre än under samma förut- sättningar vid delningstalet 30. Denna minskning av klasser skulle rent räkne- mässigt sett för hela gymnasiet betyda en minskning med ca 450 klasser i års- kurserna 1—3 och ca 30 klasser i års- kurs 4. Med de i 12.728 angivna lärar- koefficienterna betyder detta en bespa- ring av ca 960 heltidstjänster. Kostnads— minskningen skulle bli drygt 30 miljoner kronor eller sålunda ca 15 % av motsva- rande kostnader vid delningstalet 30. Med de i 12.7.3.2 använda beräknings— sätten för lokal- och driftkostnader skul— le besparingen bli drygt 140 respektive drygt två miljoner kronor. Dessa besparingar torde dock delvis vara skenbara. Många lokaler i nuva- rande skolor är ej så dimensionerade att de rymmer 35 elever. Ej obetydliga om— byggnadsarbeten torde behöva ske. Med hänsyn härtill torde det bli nödvändigt att i varje fall övergångsvis ge dispens, innebärande att klass må upprättas med mindre än 35 elever. De angivna kost- nadsminskningarna för lärare och loka- ler torde därför till en början endast delvis kunna komma till stånd.
12.7.4 Antal klasser och lärare vid annan gym- nasicfrekveus
Vid de beräkningar gymnasieutredning- en gjort i det föregående har utredning- en utgått från en gymnasiefrekvens år 1970 av ca 30 %. I detta avsnitt skall utredningen framlägga vissa beräkning- ar om antalet klasser och lärare samt om lokalbehov vid en gymnasiefrekvens av 35 % och 40 % samt vid delningsta— len 30, 25 och 35, allt enligt alternativ tre i 12.728.
12.741 Vid en gymnasiefrekvens av 35 % omkring år 1970 kommer att i in- tagningsklasserna finnas ca 36 750 ele- ver, fördelade på ca 1 225 klasser vid delningstalet 30 och på ca 1 470 klas- ser vid delningstalet 25. Totala antalet klasser kan beräknas bli drygt 3900 respektive 4 700, det totala lärarbehovet (heltidstjänster) ca 7 800 respektive ca 9400 samt lärarlönekostnaden ca 250 respektive 300 miljoner kronor. Det öka- de lokalbehove-t skulle [kosta ca 140 re- spektive 400 miljoner kronor.
12.742 Vid en gymnasiefrekvens av 40% kan antalet nybörjare beräknas bli ca 42000, vilket innebär vid del- ningstalet 30 ca 1 400 intagningsklasser och vid delningstalet 25 ca 1680 in- tagningsklasser. Totala antalet klasser kan beräknas bli ca 4500 respektive ca 5400, totala lärarbehovet ca 8950 respektive ca 10 700 heltidstjänster samt lärarkostnaden ca 290 respektive ca 345 miljoner kronor. Det ökade lokalbeho- vet kan beräknas kosta 330 respektive 600 miljoner kronor. De angivna kostnadsökningarna vid en gymnasiefrekvens av 35 och 40 % är, om hänsyn tas till hela det gymnasiala skolväsen-det, i viss mån skenbara. Ök- nin-garna kommer nämligen att delvis kompenseras genom lägre kostnader för med gymnasiet parallella skolformer.
12.7.43 Gymnasieutredningen gör i ef- terföljande tabell 20 en sammanställning av lärarkostnaderna vid olika delnings- tal (25, 30 och 35) samt vid olika gym— nasiefrekvenser (30, 35 och 40 %). Här- vid har —— utöver vad ovan beräknats —— också medtagits en uppskattning av kostnaderna för delningstalet 35 och gymnasiefrekvensen 35 och 40 %. Vid samtliga beräkningar har gymnasieut- redningen utgått från alternativet tre (12.728).
Tabell 20. Lärarkostnader (i milj. kronor) vid olika delningstal och olika g-frekvenser (avrundade belopp).
G-frekve ns Delningstal % 25 30 35 30 258 218 188 35 300 250 215 40 345 290 250
12.7.5 Gymnasieutredningens överväganden och förslag
I det föregående har gymnasieutred— ningen redovisat vilket lärarbehov och vilka kostnader som uppkommer vid olika gymnasiefrekvenser och vid alter- nativa bestämmelser rörande delnings- tal för klass och minimital för bildande av undervisningsgrupper. Innan utred- ningen framlägger sina förslag i dessa frågor, vill utredningen ta upp några allmänna synpunkter av betydelse för bedömningen av de olika alternativen.
12.7.5.1 Utredningen vill då först er- inra om någna karaktäristiska egenska- per i det gymnasium utredningen före- slår.
Som framhållits i 11.2.3 har man an- ledning att räkna med att skolans un- dervisning generellt sett blir allt effek- tivare i samma mån som lärarutbild-
ningen förbättras och nya och bättre hjälpmedel tillkommer. Härtill kommer för det nya gymnasiets del vinsterna av att mer tid — genom förlängning av det sista läsåret, minskad omfattning av den tid som ägnas skriftliga prov, ökad beto- ning av ett självständigare och mer produktivt arbetssätt m. m. — ägnas åt undervisningen. Vidare ger den dif- ferentierade läroplanen eleverna väsent- ligt vidgade möjligheter att finna den studieväg som passar var och en bäst.
Till dessa pedagogiska förbättringar kommer så de kraftigt ökade lärarinsat- serna. Lärarbehovet per klass blir (jfr kap. 20) inte obetydligt större i det nya gymnasiet än i det nuvarande. Man kan också säga att undervisningsavdelning- arna genomsnittligt är mindre. En tyd- lig bild härav ger också 16.621 varav framgår att antalet mindre undervis- ningsgrupper ökar kraftigt.
Även om sålunda undervisningsavdel- ningarna genomsnittligt blir mindre i det nya gymnasiet får man dock räkna med att variationen i avdelningarnas storlek kommer att bli stor. Detta inne- bär att avdelningar med maximalt antal elever kommer att uppträda då och då. När detta inträffar är vanskligt att i de— talj förutsäga. För vissa ämnen i års— kurs 1 blir det likväl vanligt, nämligen för svenska, engelska, historia och sam-— hällskunskap. I högre årskurser kom— mer de stora avdelningarna att växla- med elevernas val av ämnen och studie- kurser. Först när några års erfaren— heter av det nya gymnasiet föreligger blir det möjligt att avgöra huruvida- vissa ämnen, årskurser och lärokurser kommer att drabbas mera än andra.
12.7.5.2 I den pedagogiska debatten har sto-ra klasse-r ofta ansetts inverka ogynn-v samt på undervisningens effektivitet. Å. andra sidan har undersökningar gjorts. (t. ex. Marklund, Skolklassens storlek
och struktur, Uppsala 1962) som tyder på att variationer i undervisningsavdel— ningens storlek i och för sig inte får någon direkt effekt på resultatet i grundläggande moment inom olika äm- nen. Det har vidare hävdats att betydel- sefullarc än en generell sänkning av un- dervisningsavdelningarnas storlek är att anpassa storleken så, att den i varje spe- ciell undervisningssituation blir den lämpligaste. Härvid blir det sålunda un- dervisningsavdelningar av varierande storlek som kommer i blickpunkten. Omfattande försök härmed pågår utom- lands. Läsåret 1963/64 startar sådana försök också i Sverige (jfr 15264).
12.7.53 Om man i dagens läge i syfte att nedbringa undervisningsavdelning- arnas storlek skulle sänka delningstalet för klass, måste man erinra sig vad ovan sagts om situationen i det av gymnasie- utredningen föreslagna gymnasiet. I det- ta har man nämligen — oavsett vilket delningstal för klass som fastställes — att räkna med betydande variationer i undervisningsavdelningarnas storlek så att elevantalet i stor utsträckning kom- mer att understiga maximitalet. Sänkes delningstalet innebär detta visserligen att »topparna kapas» men samtidigt sker genomsnittligen en motsvarande minsk- ning av alla un-dervisningsavdelningar, således även av undervisningsgrupper som ej omfattar hel klass. Resultatet blir det starkt ökade behovet av lärare och lokaler som belysts .i 12.7.3. De ekonomiska konsekvenserna här- av skulle sålunda bli allvarliga. Ännu allvarligare blir emellertid lärarsitua- tionen. Redan nu är lärarbristen svår. F. n. kan man inte uttala sig om när situationen kan förbättras. Vill man med minskat delningstal för klass ta in lika många elever i gymnasiet skulle det- ta i dagens läge med nödvändighet med- föra att ytterligare ett stort antal lärare
utan adekvat utbildning lnåste anställas. Vill man undvika detta och ändå minska klasstorleken återstår inget annat än at minska intaget till gymnasiet. Man står sålunda inför valet att antingen minska elevantalet i klasserna och erbjuda färre ungdomar utbildning eller att avstå från en sådan minskning och i stället ge. fler utbildning.
12.754 Gymnasieutredningen vill i det- ta sammanhang framhålla att enligt ut- redningens mening frågan om delnings- talet för klass i gymnasiet svårligen kan isoleras från samma fråga beträffande andra skolformer. Därest man anser att starka skäl talar för mindre klasser i gymnasiet måste dessa skäl gälla också för övriga skolor på det gymnasiala åldersstadiet. Att härvidlag ge gymna- siet en privilegierad ställning i jämförel- se med t. ex. fackskolan är omöjligt, vilket i och för sig redan följer av att gymnasieutredningen anlägger en en- hetlig syn på alla gymnasiala skolor. Vidare hävdar utredningen att skäl som har minst samma tyngd kan anföras för grundskolans del, bl. a. med hänsyn till att klasserna där är mer heterogena än på gymnasiestadiet men också därför att disciplinproblemen i grundskolan torde vara mera svårbemästrade än på gymna- siestadiet. I och med att sålunda frågan om klass— storleken inte kan begränsas till gymna- siet enbart blir konsekvenserna av en sänkning av delningstalet i avseende på kostnader och lärarbehov ännu mycket större. Gymnasieutredningen kan för sin del inte finna att det med hänsyn till de resurser man i dag förfogar över är möjligt att genomföra en sådan reform, som skulle beröra hela skolväsendet. I den prioritering som måste göras anser utredningen sålunda att genomförandet av grundskolan och fackskolan samt de reformförslag, som gymnasieutredning-
en framlagt beträffande gymnasiet, mås- te ha företräde. Tillgängliga resurser måste i första hand disponeras för des- sa ändamål.
12.7.5.5 Såsom medel att minska de un- dervisningsavdelningar, som i det av gymnasieutredningen föreslagna gymna- siet kommer att ha maximalt elevantal, är sålunda metoden med generell sänk- ning av delningstalet åtminstone t. v. inte användbar.
För ett mera begränsat syfte, nämligen att på det nya gymnasiet skapa en gynn- sam arbetssituation för de ämnen i vil- ka undervisningen eljest måste bedrivas i full klass, är metoden dessutom må- hända icke heller den enda tänkbara. Å andra sidan vill gymnasieutredningen allmänt understryka, att planeringsar- betet för gymnasiet, liksom för skolvä- sendet i dess helhet, självfallet måste inriktas på en fortgående kvalitativ för— stärkning av undervisningen. Med hän- syn till de krav, som en individualise- rad undervisning av ungdomar i gymna— sieåldern ställer, måste härvidlag, bland andra åtgärder, en minskning av under- visningsavdelningarnas storlek aktuali- seras i samma mån som situationen i av— seende på lärartillgången förbättras. Detta fordrar att verksamma åtgärder vidtages för att stimulera lärarrekryte- ringen och förbättra lärarutbildningen. Gymnasieutredningen återkommer här- till i kapitel 15. Som utredningen redan framhållit kan man emellertid inte räk- na med att lärartillgången ännu på länge kommer att bli så stor att den kan dis- poneras för andra ändamål än de allra angelägnaste, nämligen att säkerställa grundskolans och fackskolans genomfö- rande samt gymnasiets reformering.
Vidare måste pedagogisk forskning stimuleras och praktisk-pedagogiska åt- gärder i anslutning härtill sättas in.
Det är emellertid vanskligt att uttala sig om vilka pedagogiska åtgärder som är effektivast. Problemet måste ses i direkt relation till undervisningsmetodiken och aktivitetsformerna i skolarbetet. Frågan om vilka pedagogiska och admi- nistrativa åtgärder som bäst gynnar strävandena att individualisera under- visningen inom olika ämnen har därför tagits upp inom det pedagogiska utveck- lingsarbetet, bl. a. i Sverige. Härvid tor- de inte minst de inom Skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning arbetsområde pågående försöken med varierande klasstorlek böra uppmärk- sammas. Under ledning av en särskild arbetsgrupp genomföres som nämnts föreberedande systematiska försök un- der läsåret 1963/64. En första omgång större huvudförsök planeras för läsåret 1964/65 med tonvikt på gymnasiesta- diet. Den försöksverksamhet som påbör- jas under innevarande budgetår bör skapa goda förutsättningar för en allsi- dig utprövning av olika typer av lös- ningar i form av större fältförsök un- der fullt realistiska förhållanden. Gym— nasieutredningen finner det synnerligen angeläget att försöksverksamheten på angivet sätt utbygges och fördjupas från och med budgetåret 1964/65. Utredning- en beräknar kostnaderna för en dylik försöksverksamhet till 500 000 kronor för det första budgetåret. Det torde få ankomma på Skolöverstyrelsen att inom ramen för anslagsäskandena för nämnda budgetår utarbeta en detaljerad plan för arbetets bedrivande.
Med hänsyn till vad som ovan anförts och föreslagits förordar utredningen under rådande förhållanden ingen sänk- ning av delningstalet för klass i gym- nasiet.
12.7.5.6 Återstår att närmare fixera mi- nimitalen för grupp och eventuella yt-
terligare bestämmelser som har sam- band med upprättandet av grupper och klasser. Utredningen har i avsnitten 12.7.2.6—12.7.2.8 presenterat tre olika alternativ. Av dessa är det andra av- gjort minst kostnadskrävande. Det in- nebär emellertid i viss mån en dirige- ring av eleverna till olika studievägar och kan därför medföra betydande in- skränkningar i elevernas möjligheter att fritt välja studieväg. Gymnasieutred- ningen menar att denna för det nya gymnasiet bärande princip inte utan av- sevärda olägenheter kan efterges. Al- ternativet två bör därför inte komma i fråga. I fråga om alternativen ett och tre kan skäl anföras för båda. Det sist- nämnda innebär ett inte obetydligt mindre lärarbehov. Utredningen har i fråga om minimitalet för grupp funnit den i 12.7.2.9 angivna varianten lämpli- gast. Denna innebär att undervisning i enstaka ämne skall få anordnas om deltagareantalet är minst fem men att för anordnande av ekonomiska eller tek- niska alternativ skall krävas åtta elever. På orter med flera gymnasier, där en elev utan mycket stora olägenheter kan flytta över från ett gymnasium till ett annat, synes dock minimitalet för under-
visning i enstaka ämne kunna sättas till åtta.
Beträffande den i alternativet tre an- givna modifikationen om att delningsta— let 30 i vissa undantagssituationer kan komma att överskridas föreslår gymna- sieutredningen följande förändring:
Om vid tillämpning av delningstalet 30 på undervisningen i visst ämne er- hålles ett antal klasser med vardera 30 elever och det överskjutande antalet ele- ver blir 1, 2 eller 3 fattar länsskolnämn- den beslut huruvida ny klass må upp- rättas eller sistnämnda elever skall för- delas på redan bildade klasser. Därvid bör 32 och 33 elever placeras i samma klass endast då lärar- och lokalsvårig— heter gör detta särskilt angeläget. Ut— redningen vill understryka att denna regel ej berör frågan om antalet elever i första årskursen. Detta antal skall på vanligt sätt bestämmas som en multipel av 30.
Med utredningens nu angivna förslag skulle den genomsnittliga lärarkoeffi- cienten (antal heltidstjänster per klass) bli 1,998 för årskurserna 1—3 och 2,465 för årskurs 4.
KAPITEL 13
Intagning, betyg, flyttning och studiernas avslutning
1 3.1 Inledning
Utformningen av gymnasiets innehåll och organisation har gymnasieutred- ningen grundat på den principiella syn på skolformens uppgift och målet för dess verksamhet, som angivits i första hand i kapitel 5. Ett av gymnasiets syf- ten, som dock för stora sektorer inte är huvuduppgiften, är att förbereda för fortsatta studier vid univensitet, fack- högskolor och motsvarande utbildnings- vägar. Elever som tillfredsställande till- godogjort sig undervisningen i årskur— serna 1—3 skall sålunda i vad gäller allmän behörighet äga tillträde till så- dana fortsatta studier. Ett av problemen i detta kapitel är att närmare precisera villkoren för sådan behörighet.
Sin syn på studiemålets nivå har gym- nasieutredningen närmare utvecklat i kapitel 6. Utredningen har därvid beto- nat att detta begrepp i många avseen- den är svårpreciserat. Betydande för- ändringar i kursin-nehåll och arbetstek— nik gör jämförelser mycket vanskliga mellan det nuvarande gymnasiet och »det gymnasium som gymnasieutredningen föreslagit. Mycket förenklat uttryckt kan man dock säga att det framtida gymna- siet inte avsetts skola överta någon vä- sentlig del av de högre utbildningsan- stalternas uppgifter eller själv till dessa överlåta betydelsefulla uppgifter. Om elever med lika förutsättningar på lika villkor finge genomgå »det nuvarande re- spektive det framtida gymnasiet, borde
de sålunda uppnå resultat som generellt sett är likvärda från avnämarnas syn- punkt. Studieresultatet [kommer emeller- tid alltid a-tt växla från individ till in- divid. I det framtida lika väl som i det nuvarande gymnasiet kommer det att finnas elever vilkas resultat i vissa äm— nen eller mera allmänt blir mindre goda. Men även om man anser att en grupp elever inte når upp till en sådan nivå att de generellt bör äga tillträde till högne studier innebär inte detta att skolan genom en underkännandeproce- dur behöver särskilt utmärka dem. De kan, oberoende av om de anses behöriga till högre studier, fullgöra betydelsefulla uppgifter inom en rad utbildningsvägar och yrken, där kraven är mindre fixe- rade i'fråga om både ämnesuppsättning och prestationsnivå. Utredningen har re- dan i kapitel 11 berör-t dessa förhållan- den i samband med frågan om mindre studiekurser.
Bestämmelserna för intagning i gym- nasiet behandlas i avsnittet 13.2. Två frågor måste därvid beaktas, nämligen dels behörigheten, dels urvalet vid lkon- kurrens mellan flera sökande till gym- nasiet. I samband härmed kommer ut— redningen in på frågan om avgränsning- en mellan gymnasium och fackskola.
Passagen genom gymnasiet rymmer problem sådana som flyttning — med eller utan bortvalt ämne — kuarsättning och avgång före studiernas avslutning. Dessa behandlas i 13.4.
Dessförinnan tar gymnasieutredning- en i 13.3 upp betygsfrågan, eftersom be- tygen på detta stadium är ett av de vik- tigaste instrumenten, när frågan om flyttning m.m. skall avgöras.
Avsnittet 13.5 innehåller övervägan- den och förslag beträffande gymnasie- studiernas avslutning.
I 13.5 diskuteras också frågan om intagnimgsbestämmelserna vid universi- tet, högskolor och motsvarande utbild- ningsanstalten
1 3 .2 Intagning
13.2.1 Behörighetsvillkor
13.211 För intagning i grundskolans påbyggnader behövs dels regler om be- hörighet, dels föreskrifter om urval bland behöriga sökande då dessa är fler än antalet tillgängliga platser. Nu gäl- lande behörighetsregler för tillträde till gymnasiet har gymnasieutredningen i korthet berört i 4.3.1.2. Urval bland de sökande sker i det allmänna gymnasiet på grundval av summan av de betyg i läroämnen som erhållits i den gymna- sieförberedande skolan eller efter pröv- ning. Vid fackgymnasierna är procedu- ren i viss mån friare. Urvalet grundas emellertid på betyg, varjämte föregående praktik tillmätes betydelse. Det kan an- märkas att åtskilliga sökande till tek- niskt gymnasium intages efter pröv- ning. I föreliggande avsnitt 13.2.1 behandlar gymnasieutredningen behörighetsvillko— ren i framtiden och tar därefter i 1322 upp urvalsfrågan. Utredningen har beträffande båda dessa frågor samrått med fackskoleut- redningcn som beträffande fackskolan torde komma att framlägga förslag efter samma linjer som gymnasieutredningen gör i fråga om gymnasiet. Övervägande-
na i det följande gäller gymnasieutred- ningens principiella syn på dessa frå- gor avseende alla påbyggnader på grundskolan. Under de närmaste åren kan det dock — innan yrkesskolans ställning och framtida utformning när— mare klarlagts —— visa sig svårt att i praktiken tillämpa likformiga bestäm- melser över hela fältet.
13.212 Direkt på grundskolan kommer i framtiden att bygga en rad utbild- ningsvägar av vilka flertalet hör hem- ma inom gymnasiet, fackskolan eller yr- kesskolan. Det är, som utredningen tidigare framhållit, från många syn- punkter angeläget att ungdomarnas val av fortsatt studieväg grundas på en sak- lig och fördomsfri bedömning av egna intressen och förutsättningar. Studie- och yrkesorientering har i detta sam- manhang en viktig uppgift att fylla. Men även utformningen av intagnings- bestämmelserna är mycket betydelse— full. Om dessa bestämmelser konstrue- ras olämpligt kan återverkningarna bli ogynnsamma i både grundskolan och dess påbyggnader. Om exempelvis re- kryteringen till gymnasiet begränsas till enbart 9g, kan detta lätt leda till att denna studieväg i grundskolan överbe- lastas och till att rekryteringsunderlaget för gymnasiestudier felaktigt inskrän- kes till vissa begåvningstyper. Resonemanget leder 'till att behörig- hetsvillkoren för tillträde till gymna- sium och fackskola bör utformas så, att utan alltför stora svårigheter bör kunna gå till båda skolformerna från samtliga linjer i grundskolan. I vissa fall blir det emellertid nödvändigt att kräva kompletteringar. Ganska omfat- tande måste dessa bli för elever som från de praktiska linjerna i årskurs 9 vill gå till gymnasium. Däremot bör det vara möjligt för elever som i årskurs 9 tillhört linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 95
man
att med små eller inga kompletteringar gå vidare till såväl gymnasium som fackskola.
Även om tillträde till gymnasium och fackskola sålunda i många fall kan ske på samma villkor måste vissa speciella behörighetskrav uppställas med hänsyn till de olika studievägarnas utformning inom såväl den ena som den andra skol- formen. Dessa krav avser förutbildning (i några fall betygsnivå) i enskilda äm- nen och är inte ovillkorligen knutna till bestämda linjer i grundskolan. De bör vidare vara relativt generösa så att inte syftet med den gemensamma behö- righeten motarbetas. Förslag till sådana speciella behörighetsvillkor — ges »i 13.2.1.3.
Här vill gymnasieutredningen emeller- tid först diskutera huruvida något be- stämt krav på kvalificerade betyg bör uppställas för behörighet att vinna in- träde i gymnasiet och fackskolan eller endera skolformen.
Både för den enskilde och för sam- hället är det önskvärt att endast de kom- mer in som har rim-lig chams att tillgo- dogöra sig undervisningen. Som rikt- linje för utarbetande av behörighetskrav för exempelvis gymnasiet kunde man tänka sig att välja principen att endast de elever som bedöms ha minst 50 % sannolikhet att kunna tillfredsställande genomföra gymnasiestudier anses behö— riga att vinna inträde i gymnasiet.
Som gymnasieutredningen framhållit är elevernas framgång i studierna starkt beroende av hur gymnasiet lyckas ta till vara vars och ens individuella in— tressen och anlag. Utredningen har ut- format sitt förslag till gymnasium så, att en individuell anpassning bör bli möjlig i avsevärt högre grad än vad fallet är i det nuvarande gymnasiet. Att uppskatta hur stor del av årskullen som har minst 50 % sannolikhet att tillfreds- ställande genomföra gymnasiestudier
torde redan med hänsyn härtill vara omöjligt. Men även beträffande det nu- varande gymnasiet är det, beroende på bristen .på tillgängliga data och på att flera svårkontrollerbara och osäkra an- taganden måste göras, mycket svårt att beräkna hur stor del av en årskull ele- ver från grundskolan usom utifrån denna princip skulle anses behörig för gym— nasiestudier.
Av det sagda följer också att det är en omöjlig uppgift att i dag ange en så- dan undre gräns för betyg från grund— skolan att ungdomar som i framtiden får högre betyg har den ovan angivna sannolikheten att lyckas i gymnasiestu- dier. Vill man införa en betygsgräns blir det följaktligen nödvändigt att välja denna skönsmässigt. Först efter flera års erfarenhet blir det måhända möjligt att mera säkert fixera en gräns som har vissa önskade egenskaper.
Härtill vill gymnasieutredningen yt— terligare framhålla följande. De betygs- gränser som nu gäller för tildträde till gymnasium tillämpas i praktiken myc- ket sällan, eftersom antalet sökande vä- sentligt övers—tiger antalet tillgängliga platser. De härstammar från en tid då skolan icke förfogade över den yrkes- vägledning och studieorientering som nu finns i grundskolan. Om inte gymna- siet och fackskolan skall på ett ofördel— aktigt sätt spelas ut mot varandra, bör en eventuell lägsta betygsgräns vara ge— mensam. Även i fortsättningen kan det faktiska behovet av en sådan gräns be- räknas bli ringa. Under en avsevärd tid framåt torde nämligen efterfrågan på gymnasie- och fackskolutbildning på de allra flesta orter så väsentligt över- stiga platstillgången att en betygsspärr i praktiken blir ointressant. Men härtill kommer att grundskolans yrkesvägled- ning och studieorientering måste beräk- nas komma att på ett mer ändamålsen— ligt sätt fylla de funktioner som i ett
skolsystern utan sådana anordningar an- kommer på en betygsspärr.
Av det ovan anförda drar gymnasie- utredningen den slutsatsen att förelig— gande förhållanden icke motiverar en betygsspärr, d. v. s. en undre betygs- gräns för tillträde till gymnasium eller fackskola. På de få orter där intag- ningen kan tänkas bli mycket gene— rös kan i olika avseenden värdefulla erfarenheter för framtiden erhållas.
13.213 Speciella behörighetskrav för gymnasiestudier. 1957 års skolberedning har i sitt huvudbetänkande (SOU 1961: 30 sid. 280) givit vissa synpunkter på bestämmelserna om övergång från grundskola till gymnasium. Beredning- en förutsätter,
»att övergång till gymnasium för därtill i övrigt berättigade elever skall vara medgi- ven i följande fall:
a. enligt nuvarande bestämmelser, (1. v. s. dels för elever med fullständig behörighet för inträde på gymnasium, dels för elever med mindre omfattande kurs i matematik (inträde på latingymnasiet);
b. för elever med fullständig kurs i engelska men med begränsade kunskaper i det andra främmande språket (mindre kurs i tyska eller franska) men med goda kun- skaper i övrigt, främst måhända i matema- ti st:-naturvetenskapliga ämnen;
e. för elever med fullständig kurs i en- bart engelska men utan kunskaper i övriga främmande språk; härvid förutsättes dock att eleverna har mycket goda kunskaper i främst matematisk-naturvetenskapliga äm- nen. Eventuellt kan här som villkor tillfo- gas att eleverna i övrigt, enligt avlämnan— de skolas bedömande, är mycket väl lämpa- de för vidare studier.»
I propositionen 1962: 54 angående re- formering av den obligatoriska skolan m. m. anför föredragande departements- chefen härom.
»I anslutning till beredningens uttalan— den, vilka jag finner beaktansvärda och i god överensstämmelse med den allmänna synen på skolans omvårdnad om den enskil- de eleven, förutsätter jag, att gymnasieut—
redningen vid sitt fortsatta arbete beaktar förslaget om att elever med begränsade kunskaper i främmande språk men med god teknisk eller naturvetenskaplig begåvning under angivna förutsättningar skall kunna vinna inträde på gymnasium.»
Gymnasieutredningen har i samband med sina förslag om de moderna språ- kens ställning (9.2.2) i det nya gymna- siet redan delvis beaktat departements- chefens synpunkter. Med det förslag till behörighetsvillkor som ges nedan blir angivna intentioner även i övrigt till- godosedda på ett sätt som står i över- ensstämmelse med synpunkterna i 13.2.1.2 ovan.
I första årskursen av gymnasiet skall enligt utredningens förslag eleverna kunna välja mellan de fyra relativt lika studiekurserna: humanistisk-samhälls- vetenskaplig (Hum-Sh), ekonomisk (Ek), naturvetenskaplig (Na) och tek- nisk (Te).
För tillträde till gymnasiet bör av alla elever krävas att de i grundskolans årskurs 9 läst svenska, matematik, kris- tendomskunskap (med undantag givet- vi-s för dem som varit befriade), sam- hällskunskap, historia, geografi, biolo— gi, kemi och engelska (särskild kurs) på någon av linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 95 eller sedermera kompletterat angivna ämnen enligt fordringarna för dessa lin- jer.
Härutöver bör följande behörighets- villkor uppställas för elev, som väljer
Hum-Sh eller Ek:
a) matematik (särskild kurs) jämte tyska eller franska (?>-årig lärogång), eller
b) matematik (särskild kurs) jämte tyska eller franska (2-årig lärogång eller mindre kurs) med betyg över 3, eller
c) matematik (allmän kurs) jämvrte tyska eller franska (?.-årig lärogång) med medelbetyg över 3 i engelska och tyska alternativt engelska och franska.
Na eller Te: matematik (särskild kurs), fysik samt
a) tyska eller franska (3-årig läro- gång), eller
b) tyska eller franska (2-årig läro- gång eller mindre kurs) med betyg över 3, eller
c) intet av villkoren a) och b) upp- fyllt men medelbetyg över 3 i mate- matik, fysik och kemi.
Dessa behörighetskrav innebär att elever från linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 95 har möjlighet att få behörighet utan kompletteringar. Elever från övriga lin— jer måste däremot komplettera så att de uppfyller något av ovanstående be— hörighetsvillkor för den studiekurs i gymnasiet de önskar välja.
Gymnasieutredningen vill erinra om att utredningen redan i kapitel 8 före— slagit att något krav på förpraktik ej bör uppställas för tillträde till de tekniska och ekonomiska studiekurserna.
Det är av stor vikt att kännedom om behörighetsbestämmelserna bland annat genom studieorientering (se kap. 14) effektivt sprides .till grundskolans elever och deras föräldrar.
13.2.2 Urval bland behöriga sökande
13.2.21 Vid planeringen av en orts eller en regions skolväsen bör hänsyn tas till samtliga gymnasiala utbildningsvä- gar. Det synes därför naturligt :att en samordning av intagningen av elever till dessa skolformer kommer till stånd. Skollagen föreskriver att gemensam in- tagning skall äga rum på orter med flera gymnasier. Liknande föreskrifter bör utfärdas då elevområdena för gymna- sium och fackskola helt eller delvis sam- manfaller. I varje fall på längre sikt bör också vissa kurser i yrkesskolan som bygger direkt på grundskolan med- tagas. Av det sagda följer att det är
lämpligt och nödvändigt att bestämmel- serna för ainrtagning i gymnasium och fackskola samt, då så befinnes lämpligt, yrkesskola göres så likformiga som möj-
ligt.
13.2.2.2 Detta gäller bl.a i fråga om det intagningsinstrument, som användes för att rangordna sökande, då dessa är fler än antalet tillgängliga utbildnings- platser. Man bör därvid söka konstrue- ra ett instrument som ger en god pro- gnos om ungdomarnas förutsättningar att lyckas med studierna. Gymnasieut- redningen skall här diskutera hur ett sådant instrument kan utformas. För närvarande grundas intagningen till gymnasiet i huvudsak på en summa av betyg i läroämnen från grundskolan, realskolan eller motsvarande. Betygen torde även i fortsättningen bli ett vil - tigt instrument vid urvalet av elever. Beträffande uppflyttning till högre årskurs i grundskolan framhålles i Lä- roplan för grundskolan att betygen en- dast utgör en bedömningsgrund, vanli— gen inte ens den viktigaste. I den mån betygen väges in i bedömningen skall det ske från den allmänna förutsättning- en aftt samtliga ämnen är likvärdiga. Det anförda talar enligt gymnasieutredning- ens mening för att betygen i övnings- ämnen och i förekommande ifiall yrkes- ämnen bör få inverka även på intag— ningen i fackskolan och gymnasiet. I skrivelse den 9 november 1959 till Skolöverstyrelsen (överlämnad till ut- redningen för beaktande) har Svenska facklärarförbundet anhållit att praktis- ka och estetiska ämnen i fråga om be- tyg och kompensationsvärde ställs helt i paritet med läroämnen. En av Skolöver- styrelsen utförd enkät till högre skolor rörande dessa frågor visar att den över- vägande majoriteten av kollegierna vid dessa skolor är positiva till att övnings-
ämnena på något sätt [tillmäts kompen- sationsvärde. De flesta anser dock, att övningsämnena inte bör tillmätas lika högt meritvärde som läroämnena.
Det har ibland ifrågasatts om man inte genom att medräkna övningsämne- na vid intagning till utbildning av rela- tivt teoretisk karaktär får ett sämre ur- val av elever med hänsyn till studierna i de mera teoretiska ämnena. Gymnasie- utredningen har låtit företaga en under- sökning av i vilken utsträckning med- räknande av övningsämnen ibetygssum- man leder till förändring av rangord- ningen blanud de sökande. Korrela-tioner mellan olika summor av betyg i realexa- men för 275 flickor och 275 pojkar _ slumpvis utvalda — har därvid beräk- nats. Korrelationen mellan summan av de tolv läroämnena å ena sidan och summan av de tolv läroämnena och de fyra övningsämnena å andra sidan blev 0,98 för flickorna och 0,97 för pojkar- na. Detta visar att rangordningen av sö- kande endast obetydligt påverkas om övningsämnena medräknas, under förut- sättning att betygssumman (eller me— delbetyget) i båda fallen användes.
I det hela bör effekten av att övnings- ämnena (yrkesämnena) får inflytande på intagningen till fackskola och gym- nasium bli gynnsam. Man kan dock inte förbise att det finns risker för prov- och betygsjäkt i dessa ämnen i grundskolan. Skolmyndigheterna förutsättes ha sin uppmärksamhet riktad härpå likaväl som motsvarande risker i 'alla andra ämnen måste uppmärksammas.
Om man vill hävda de olika ämnenas likvärdighet, bör sålunda alla ämnen, även övningsämnen, ges lika vikt vid intagningen. Detta betyder att man som intagningsinstrument bör välja den van- liga betygssumman (eller medelbetyget) . Ett sådant system är dessutom praktiskt enklare än ett system med högre vikt åt vissa ämnen.
Det hävdas ibland att man genom en viktning av sistnämnda slag skulle kun- na erhålla ett intagningsinstrument med bättre pro-gnosvärde än vad det vanliga medelbetyget har. Nyligen har publice- rats en*n0rsk undersökning (J. Sanud- ven: Praver och karaakterer, Pedago- gisk forskning, hefte 4/1961) som bland annat behandlar övergången från (norsk) realskola till gymnasium. I frå- gan om viktning av betygen anföres att denna inte höjer prognosvärdet, utan — enligt undersökningen _ snarast bi- drar till sänkning av detta.
För att belysa inverkan av sådan vikt- ning har gymnasieutredningen för ovan- nämnda elevgrupp låtit beräkna korre- lationer mellan å ena sidan summan av de tolv läroämnenas betyg med samma vikt och å andra sidan de tolv läroäm- nenas betyg dels med dubbel vikt åt svensk skrivning och matematik, dels med dubbel vikt åt svensk skrivning, matematik, engelska och tyska. Korrela- tionerna var i samtliga fall minst 0,99, vilket visar att viktnin-gen har obetyd- lig inverkan på rangordningen av de sökande.
Även med hjälp av det material, som gymnasieutredningen låtit insamla för undersökningen Studieresultat i gymna- siet (SOU 1963: 41), har frågan om pro- gnosvärdet hos betygen i olika ämnen och ämnesgrupper undersökts. Därvid har gymnasisternas framgång studerats i relation till betygssumman för alla äm- nen, för gruppen av »orien-teringsäm- nen», för gruppen av språk, för grup— pen av naturvetenskapliga ämnen samt till betygen i svensk skrivning och i matematik. I samtliga fall avses betyg givna i realskolans näst högsta eller högsta klass vid övergång till gymnasiet. Det visar sig att betygssumman för alla ämnen ger minst lika god särskiljande effekt som övriga nämnda betygssum- mor eller betyg.
Med hänsyn till att alla ämnen i grundskolan är likvärda och med stöd av ovan relaterade undersökningar fö- reslås, att intagningen till gymnasiet grundas på medelvärdet av betygen i läroämnen och övningsämnen, varvid alla ämnen ges lika vikt.
Vilka ämnen som skall medtagas vid beräkningen av medelbetyget beror på vilken linje i årskurs 9 i grundskolan vederbörande elev avgått från liksom eventuella kompletteringar som gjorts med hänsyn till de speciella behörig— hetsbestämmelserna.
För elever, som har betyg i samtliga ämnen från någon av linjerna 9g, 9h, 9t, 9m eller 95, eventuellt efter prövning, bör medelbetyget beräknas på följande ämnen:
svenska, matematik, engelska, kristendomskunskap, samhällskunskap, historia, geografi, biologi, kemi,
de två av ämnena mu-
sik, teckning och slöjd
som eleverna erhållit
undervisning i, gymnastik fysik på 9g, 9h, 9t och 95, tyska/franska på 9g, 9wh och 9m, teuknisk orientering på 9t, handelskunskap på 9m, familje- och socialkunskap på %. F-ackskoleutredningen torde komma att framlägga motsvarande förslag för
fackskolans del varvid hänsyn även tor- de komma att tas till yrkesäm-nenva. För yrkesskolans vidkommande bör enahan— da system, då så befinnes lämpligt, [kun- na tillämpas. Beträffande de två sist- nämnda »skolorna kan därjämte intag—
ning — utan komplettering — komma
9g, 9h, 9t, 9m och 95
i fråga från linjerna 9pr, 9tp, 9ha och 9 ht. För denas del lärer måhända också frågan om föregående [praktik och dess värde för studierna komma att prövas.
Om en elev är befriad från undervis- ning i kristendomskunskap, ersätts be- tyget i detta ämne med medelbetyget i övriga ämnen.
Med hänsyn till de svårigheter, som vissa elever — på grund av mer eller mindre utpräglade handikapp _— kan ha i gymnastik, bör svaghet i detta äm- nc ej minska möjligheterna att bli in— tagen. Goda prestationer i gymnastik bör å andra sidan premieras. Vid beräkning av medelbetyget bör undantag göras för betyget i gymnastik på sådant sätt att detta medräknas endast om rbetyget överskrider medelbetyget i övriga äm- nen. Om så inte är fallet, .bör gymna- stivkbetyget ersättas med medelbetyget i övriga ämnen.
Användningen av kompletterande in- tagningsinstrument vid sidan om bety- gen har även diskuterats. Användbarhe- ten på gymnasienivå av sådana intag- ningsinstrument har i Sverige inte bli- vit mera ingående undersökt. Däremot har dylika undersökningar företagits i samband med intagningen till realskola.
Problemet om intagning till högre skolor har varit föremål för omfattande forskning i olika länder. Det har därvid konstaterats att betyg eller liknande mått på skolprestationer har ett klart men dock begränsat prognosvärde. Det- ta kan förbättras, om man vidtar åtgär— der för att göra lärarnas bedömning av eleverna mer objektiv och mer jämför— bar från klass till klass, t. ex. med hjälp av standardiserade prov för justering av klassens betygsstandard. Prognosen kan härutöver ytterligare förbättras, om man som komplement till betygen även använder resultat i t.ex. begåvnings— test, studielämplighetsprov eller objek- tiva kunskapsprov.
Det föreligger idagens läge i Sverige inte tillräckligt väl utarbetade och ut- prövade prov att användas för intag- ningen till gymnasiet och inte heller har deras värde för detta ändamål under- sökts tillräckligt. Det synes betydelse- fullt att sådana prov utarbetas och att deras värde som kompletterande hjälp- medel vid intagni—ngen till gymnasiet yt- terligare undersökes. Det bör ankomma på Skolöverstyrelsen att föranstalta om lämpliga åtgärder.
Man kan sammanfattningsvis konsta- tera att betygssumman eller motsvaran- de mått på elevernas totala studiepres— tation är 'det f.n. bästa enskilda pro- gnosinstrumentet men att detta instru- ment kan förbättras genom betygsekvi- valerande åtgärder. Möjligheter förelig- ger att förbättra prognosen ytterligare genom att använda resultat i studie- lämplighetsprov, objektiva kunskaps— prov och dylika typer av prov. Dessa möjligheter bör därför prövas.
13.223 Gymnasieutredningen har ovan framhållit att organisationen av inta-g- ningen till gymnasium, fackskola och eventuellt yrkesskola bör samordnas. Utredningen vill här endast beröra någ- ra ytterligare allmänna synpunkter här- på och hänvisar i övrigt till sitt författ- ningsförslag. Om utöver skolstadgans bestämmelser behov kommer att finnas av anvisningar torde det få ankomma på skolöverstyr-elsen att utfärda sådana. Ansökan till gymnasium, fackskola och/eller yrkesskola bör inlämnas före den 1 april. På grundval av antalet an- sökningar till olika skolor och studievä— gar, tillgängliga resurser i fråga om 10- kaler och lärare, gällande bestämmel— ser och av statsmakterna utfärdade rikt- linjer, upprättas plan över beräknat an- tal elever och klasser i bl. a. första års— kursen av fackskolan och gymnasiet. Planen insändes till skolöverstyrelsen
samt länsskolnämnden före den 1 maj. Antalet klasser i årskurs 1 av fackskola och gymnasium bestämmes för varje kommun av överstyrelsen.
Intagning beslutas av en särskild in- tagningsnämnd, som skall vara gemen- sam för samtliga berör-da skolor i gym— nasieregionen. Intagningsnämnden ut- ses av länsskolnämnden.
De sökande bör intagas i den ordning de förekommer enligt sina medelbetyg _ för fackskolans och yrkesskolans del därjämte eventuellt med hänsyn till praktik — och så långt möjligt enligt uttalade önskemål om skolform och stu- dieväg. Inom grupper med samma me- delbetyg bör de sökande särskiljas med hänsyn till antalet toppbetyg, d. v. s. an- tal gånger betyget 5 förekommer och, om så erfordras, antal gånger betyget 4 förekommer 0. s. v.
13.2.3 Övergång mellan gymnasium och fackskola
Som utredningen framhållit bl. a. i ka- pitel 6 är det angeläget _— för att det framtida skol-systemet skall fungera väl — att eleverna har möjlighet till över- gång mellan gymnasium och fackskola. Efter överläggningar med fackskoleut- redningen har gymnasieutredningen kommit fram till i det följande redovi— sade synpunkter i denna fråga.
13.231 övergång från fackskola till gymnasium bör och kommer sannolikt att bli vanligast efter avslutade fack— skolestudier. De allra flesta ungdomar som valt fackskola torde nämligen först vilja skaffa sig den kompetens denna utbildning ger innan de påbörjar stu- dier med sikte på ett nytt mål. Även från samhällets synpunkter är det lämp- ligast att så sker. Härigenom kommer de samlade utbildningsresurserna att bli bäst utnyttjade.
Övergång från årskurs 2 i allmän
eller merkantil fackskola till årskurs 2 i gymnasiet torde vara det alternativ som lättast åter sig realisera. Vissa kompletteringar kan dock komma att krävas. Omfattningen härav blir bero- ende av vilken studiekurs i gymnasiet som väljes. Då man har anledning räk- na med att i stort sett endast sådana ungdomar som uppnått goda resultat i fackskolan söker sig till fortsatta stu- dier i gymnasiet, bör dylika komplette- ringar i regel utan större svårigheter kunna genomföras under sommarferier- na. F. ö. bör, som utredningen nedan i 13.2.3.3 återkommer till, inträdeskraven inte få en strängt formaliserad utform- ning.
När det gäller elever som genomgått den tekniska fackskolan torde en över- gång till gymnasium i viss mån komma att te sig annorlunda än för elever från övriga fackskollinjer. Detta beror till en del på den mer speciella karaktär som den tekniska fackskolans läroplan torde få men därjämte på två andra förhållanden, nämligen dels att stu- dietiden i den tekniska lärokursen i gymnasiet är 4 år och i den tekniska fackskolan i många fall 3 år, inberäknat ett mellanliggande praktikår. En fack- skoleingenjör som börjar i årskurs 2 i gymnasiets tekniska lärokurs kommer sålunda normalt att behöva sam-man- lagt sex år fram till gymnasieingenjörs- kompetens efter slutad grundskola. För den som i den tekniska fackskolan nått goda resultat torde i de allra flesta fall vuxenutbildning vara en väsentligt mer lockande väg. I många fall torde detta f. ö. _— som utredningen i det föregående betonat — också gälla för elever som genomgått allmän eller mer- kantil fackskola, särskilt om de gör ett uppehåll mellan fackskole- och gymna- siestudierna.
Med den konstruktion den tekniska lä— rokursen i gymnasiet fått är det för den
som har goda kunskaper från den tek- niska fackskolan långt ifrån omöjligt att gå till årskurs 3 i gymnasiets teknis— ka lärokurs. Visserligen torde fackskole- ingenjören i regel sakna de allmänna ämne-n _ eller ha läst dem i väsentligt mindre omfattning än gymnasieeleven — vilka krävs för att få behörighet till studier vid universitet och högskolor men det bör få ankomma på vederbö- rande att själv avgöra om han önskar komplettera dessa. I viss mån blir en dylik elev likställd med den som valt mindre studiekurs.
För den som genomgått allmän. eller menkantil fackskola torde det däremot endast undantagsvis bli möjligt att un- der en sommarferie klara av de ganska krävande kompletteringar som behövs för att kunna fortsätta i årskurs 3 av gymnasiet.
Övergång från årskurs 1 i fackskolan till gymnasiet bör bli mindre vanlig. Sådan övergång kan måhända någon gång bli aktuell för elev som lyckats ut- omordentligt väl under sitt första läs- år i fackskolan och vederbörande bör då kunna gå till årskurs 2 i gymnasiet. I övrigt torde övergång närmast aktuali- seras för dem som genom linje- och äm- nesval i grundskolan inte varit behö- riga till gymnasiestudier men senare finner att de gärna vill gå till gymna- siet. Genom ett års studier i fackskolan har luckorna fyllts och vederbörande bör kunna bli behörig till gymnasiestu- dier. I detta fall torde det oftast bli fråga om att börja i gymnasiets första årskurs. Behörig-heten *bör prövas i van- lig ordning .av intagningsnämnden som avgör huruvida inträdesprövning är på- kallad eller om studieresultaten i fack- skolan är så goda att direkt övergång kan medges. Detta förfaringssätt bör tillämpas för att inte fackskolan skall få karaktären av genomgån-gs- eller kompletteringsinstitut och för att man
inte på en omväg skall skapa en icke önskvärd form av förlängd gymnasie- utbildning. Huvudlinjen bör — som ovan framhållits — vara att den som valt fackskola fullföljer studierna där.
13.232 Övergång från gymnasium till fackskola torde i regel bli aktuell efter årskurs 1. Anledningen till att en elev då kan vilja lämna gymnasiet kan vara mindre tillfredsställande studieresultat. Skälen kan emellertid ofta vara helt andra. En elev upptäcker exempelvis att han valt fel och i stället med hänsyn till intresse och yrkesplaner bor-de gått i fackskola. Gymnasieutredningen vill erinra om att redan nu i betydande ut- sträckning förekommer .att gymnasie- elever slutar inte på grund av svaga resultat utan för att exempelvis övergå till annan utbildning. Det är från många håll omvittnat att sådana byten ofta gör att eleven trivs väsentligt bättre med skolarbetet. Den hittills diskuterade övergången, som innebär att eleven lämnar gymna- siet efter årskurs 1, torde ofta kunna ske till årskurs 2 i fackskolan. I vissa fall kan emellertid därvid komplette- ringar komma att krävas. I regel blir de dock inte mer omfattande än »att de bör kunna genomföras under som- marferierna. Särskild-a svårigheter er- bjuder emellertid övergång till teknisk fackskola även för den som i gymnasiet följt teknisk studiekurs. Å (andra sidan skall en sådan elev i de flesta fall praktisera under ett år före årskurs 2. Jämsides med praktiken bör han tkun- na inhämta vad som erfordras för att kunna följa undervisningen i årskurs 2 i tekniska fackskolan. Övergång från årskurs 2 i gymnasiet till fackskolan blir sannolikt mindre vanlig. Elever som nått så långt i gym- nasiestudierna torde regelmässigt ha
stabiliserats i fråga om studie- och yr- kesintresse och därför vilja fullfölja gymnasiestudierna. Därtill kommer att de, som har svårigheter att nå tillfreds- ställande resultat, genom att läsa mind- re studiekurs får sådana möjligheter att slutföra gymnasiestudierna att de knap- past drar sig för att fullfölja desamma.
Gymnasieutredningen har berört eu- bart övergångar som kan ske efter av— slutade år-skurser. Givetvis kan även övergång från fackskola till gymnasium och omvänt aktualiseras under pågåen- de läsår även om det torde bli mindre vanligt.
13.233 Av det föregående framgår att generellt sett goda möjligheter kan be— räknas komma att föreligga att växla studieväg mellan gymnasium och fack- skola även om man i regel får räkna med vissa kompletteringar i båda över- gångsriktni-ngarna. Ytterligare en viktig förutsättning för att övergångar skall kunna ske smidigt måste framhållas. Den form av växling .a-v studieväg som övergången innebär måste betraktas på samma positiva sätt som elevernas väx- ling av studieväg exempelvis inom gym- nasiet. Utredningen betonar att möjlig- heten att successivt välja sin väg genom skolan är en grundläggande tanke bakom gymnasiekonstruktionen. Skolan skall därvid på allt sätt hjälpa eleverna och får inte genom formella regler i form av onödiga krav på betyg och pröv- ningar hindra individens anpassning till det program som passar honom bäst. Samma grundsyn bör prägla skolans inställning då en elev vill övergå från gymnasium till fackskola och tvärtom. Det följer härav att några fixerade in— tagningsbestämmelser inte bör uppstäl— las. Det får ankomma på vederbörande skolledare att bedöma elever-nas möj- ligheter och ge anvisningar och hjälp
då vissa kom-pletteringar anses erfor- derliga. I vissa fall kan därjämte andra instanser behöva engageras. Sålunda ankommer det på intagningsnämnden att avgöra om den som gått -i endera fackskola eller gymnasium skall inta—gas i årskurs 1 i den andra skolan. Vidare kan det :inträffa att så många elever vill gå över att ny klass skulle behöva inrättas på grund härav i gymnasium eller fackskola. I den mån det gäller klass i annan årskurs än .den första bör det ankomma på skolstyrelsen att besluta härom.
13.3 Betygsättningen i gymnasiet
13.3.1 Inledning
13.311 En kort översikt av bety-gsfrå— gans historiska utveckling har nyligen givits i 1957 års skolberednings betän- kande (SOU 1961: 30 sid. 571 f.). Därav framgår bl. a. att den betygs—kala som ända till grundskolans införande an— vänts i vå-rt land kom till i 'början av innevarande århundrade. Betygen an— gavs i formuleringar av typen »Med utmärkt beröm godkänd» och »Ieke fullt godkänd», men den närmare innebör- den langavs (inte. Inte heller gavs anvis- ningar för hur ofta de olika betygsvär- den-a skulle användas eller vilken pres— tation enligt kursplanen som ett visst betygssteg skulle motsvara. Under årens lopp har dock utbildats en viss praxis för vilka krav 'som [skall ställas för god- känt betyg och hur pass vanliga de oli- ka betygstegen skall vara. Denna praxis har -i gymnasiet varit ganska varierande dels mellan olika gymnasieformer, dels från ämne till ämne, även om vissa grupper av ämnen med likartad betyg- sättning kan särskiljas. Detta framgår kland annat av tidigare publicerad sta— tistik (Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1955: 67 ff.) samt av de ovan i kapitel
11 refererade undersökningar som gjorts på uppdrag av gymnasieutredningen. Relativt betydande variationer mellan olika gymnasier har även kunnat iakt— tagas 'ifråga om den tillämpade betyg- skalan.
Betygsättnin-gen har tagits upp i flera statliga utredningar t.ex. av 1940 års skolutredning (SOU 1945:45) och av 1957 års skolberedning. Dessa utred- ningar har dock inte i någon större ut— sträckning berör-t gymnasiet — .i varje fall inte fackgymnasiet _— och inte hel- ler lett till några mera genomgripande reformer av gymnasiets betygsättning. Skolberedningen anser dock, att det av beredningen föreslagna 'betygsystemet för grundskolan så snart som möjligt bör överföras även till de skolformer som bygger på grundskolan (SOU 1961: 30 sid. 598).
13.312. Det ibetylgsystem som nu _ i stora drag i enlighet med skolbered- ningens :förslag —— införts i grundsko— lan (se skol-stadgan 6 kap. 9 %) och Skolöverstyrelsens anvisningar för sko- lans verksamhet (se Läroplan för grund- skolan sid. 89 ff., Skolöverstyrelsens skriftserie 60, 1962) bygger »på princi- pen vatt betygen är relativa mått, som anger elevens placering i relation till medelprestationen bland de elever inom en årskurs som läser ämnet eller kur- sen i fråga. I gymnasiet huar betygen hit- tills ofta upplevts som mer absoluta mått på kunskaper och färdigheter, varvid gränsen mellan godkänd och .un- derkänd prestation ansetts särskilt *på- tagli-g. Detta har bland annat tagit sig uttryck i att man speciellt i skrivnings- ämnena har hög frekvens av underbe- tyg. Dett—a torde, såsom antytts i kapi- tel 11, tillsammans med flyttningsbe- stämmelsernas utformning ha bidragit till den höga kvar-sittningen och ut- kuggningen i gymnasiet.
Frågan om »absolut» eller »relativ» betygsättning på gymnasiet är central. En diskussion härav bör emellertid grundas på ett ställningstagande till frågan om betygens primära uppgift.
13.3.2 Betygens primära uppgift
13.3.2.1 I sin analys av betygsättningens syften utgår skolberedningen (SOU 1961: 30, sid. 576 ff.) från en indelning i åtta olika funktioner som betygen kan ha. Denna indelning har hämtats från Allmänna anvisningarna för nu- dervisning och fostran på skolans hög- re stadier (Skolöverstyrelsens skrift- serie 41, 1959, sid. 72). Enligt dessa kan betygen ha följande funktioner:
1. De graderar elevernas prestationer i re- lation till de i kursplanerna uppställda studiemålen. . De är en form av meddelande från sko— lan till hemmet, varigenom målsmännen med jämna mellanrum hålles underrät- tade om elevernas resultat. . De utgör underlag vid avgörandet om flyttning från en klass till en annan el- ler om övergång från ett stadium till ett annat samt vid examina. . De kan vara ett medel att sporra elever— na i deras arbete. . De rangordnar eleverna inbördes och kan därför användas som instrument vid ur- val till fortsatt utbildning, då antalet tillgängliga platser är begränsat. . De kan användas som underlag vid till- delning av stipendier. . De kan utgöra hjälpmedel vid rådgiv- ning beträffande val av fortsatt utbild- ning, vid linjedelning samt vid yrkes— vägledning. . De användes av anställande myndighet och av arbetsgivare såsom kvalifika- tionsgrund vid bedömning av sökande till viss anställning.
som i
Gymnasieutredningen, cip ansluter sig till denna indelning och till de kommentarer som därtill fogats .av skol-beredningen (SOU 1961: 30, sid. 577 ff.), anser dock att den fortsatta diskussionen om betygens upp-
prin-
gift på gymnasiet blir lättare att föra, om man klart urskiljer dels vad som är betygens primära uppgift, dels vad som är mer eller mindre önskvärda konse- kvenser av betygsättningen i dess olika former.
13.3.2.2 Om definitionen av betygens primära uppgift torde i stort sett råda enighet. Utredningen har redan berört denna fråga i 10.5.4 (jfr också läro- planen II:4.4) och diskussionen kan här göras kort. Gymnasieutredningen finner det dock angeläget att som en grund för sitt ställningstagande fastslå, att den anser betygens primära upp- gift vara att utgöra ett så objektivt mått som möjligt på de enskilda elevernas prestationer i relevanta delar av skol- arbetet. I den tidigare betygsdebatten har meningarna däremot varit delade om behovet av ett dylikt prestationsmått. Den frågan har också besvarats något olika beroende på av vem man i första hand tänker sig att bety-gen skall an- vändas. M—an kan sålunda se frågan från elevernas, föräldrarnas, lärarnas, yrkes- vägledarnas samt de mottagande utbild- ningsanstalternas och arbetsgivarnas (avnämarnas) synpunkter. Detta får i sin tur konsekvenser dels för betygens utformning, dels för tidpunkterna för betygens avgivande. Som exempel kan anföras följande. Från avnämarsynpunkt lägger man i allmänhet stor vikt vid den rangord- ning av eleverna som betygen medger. Man förutsätter sålunda att en elev med ett givet betyg i skolarbetet har utfört en bättre prestation än en elev med lägre betyg i samma ämne (och en säm- re prestation än en elev med högre be- tyg). Man förutsätter också att betygen har prediktionsvärde genom att de pres- tationer som graderas är av betydelse för den fortsatta verksamheten. Denna
förutsättning vila-r i sin tur på lanta- gandet, att läroplanen är utformad bl. a. med hänsyn till avnämarnas krav.
Från elevsynpunkt kan det _— för ett rätt bedömande av de egna möjligheter- na för fortsatt utbildning eller yrkes- verksamhet —— också vara ett intresse med ett prestationsmått av samma typ. Ju mer vägledningssynpunkten betonas, desto angelägnare blir det dock med betygsgivning vid tidigare tidpunkt(er) än vid studiernas slut. Härtill kommer behovet av att också se prestationerna i relation till de egna förutsättningarna. Jämförelsen med kamraterna (med skif- tande förutsättningar) blir i så fall mindre betydelsefull. Som referenspunk- ter skulle i stället erfordras tillförlitliga mått på de egna begåvningsmuässiga och andra förutsättningar som vanligen är av betydelse för ett gott studieresultat. En betygsättning med detta primära syfte leder alltså till betyg med en an— nan typ av jämförelsepunkter liksom till andra tidpunkter för betygsätt- ningen.
Ehuru goda skäl kan anföras för en betygsgivning av den senaste beskrivna typen från såväl elevernas som föräld- rarna-s synpunkter, önskar gymnasieut— redningen framhålla, att en information till elev och föräldrar om elevens pres- tationer i relation till hans eller hennes möjligheter kan utformas på många olika sätt. Även tidpunkten kan väljas relativt fritt. Dylik information utgör vidare ett enligt gymnasieutredningens mening mycket önskvärt komplement till en betygsgivning av traditionell typ, utformad i första hand med hänsyn till avnämarnas behov. Däremot kan bety- gen inte ersättas av ifrågavarande in- formation.
13.3.2.3 Med hänsyn till att gymnasiet är en frivillig skolform som har till uppgift att förbereda de studerande för
fortsatt utbildning vid universitet och högskolor respektive för yrkesmässig verksamhet anser gymnasieutredning- en det ofrånkomligen nödvändigt, att betygsgivningen på gymnasiet baseras på ett system som uppfyller avnämar- nas fordringar på en så långt möjligt tillförlitlig gradering av olika elevers studieprestationer i gymnasiet.
I detta sammanhang vill gymnasieut- redningen särskilt fästa uppmärksam— heten vid det förhållandet, att betygen från gymnasiet ligger till grund för in- tagningen bl.a. till spärrade utbild- ningsvägar. Konkurrensen är där ofta mycket hård. Även små skillnader i ge- nomsnittsbetyg kan bli avgörande för intagningen. Det är därför av stor vikt, att betygen gradera-r även de duktiga eleverna på ett tillförlitligt sätt liksom att betygen från olika lärare, i olika ämnen och i varje fall från näraliggan- de år på ett godtagbart sätt är jämför- bara över hela bety-gskalan. Gymnasie- utredningen återkommer härt—ill i 13.5.
13.324 Man kan principiellt tänka sig att använda skilda system vid betyg- sättningen vid olika tidpunkter i gym- nasiet. Gymnasieutredningen anser dock detta vara olämpligt och orealistiskt. Samma betygsystem bör därför tilläm- pas generellt över hela gymnasiet vid de tidpunkter och med den komplette- rande information som närmare preci- seras i det följande (13.3.5 resp. 13.3.6).
13.3.2.5 Det synsätt som gymnasieut- redningen här anlagt på betygens pri- mära uppgift innebär, att frågor om be- tygens eventuellt sporrande effekter, om betygen som underlag vid tilldel- ning av stipendier etc. betraktas som möjliga konsekvenser av betygsättning— en. I allmänhet är de situationer .i vil- ka betygen här förutsättes spela en roll, inte uteslutande knutna till betygen.
Dessa är i stället ett av många tänkbara hjälpmedel för att t. ex. vidmakthålla eller höja motivationen. Allteftersom betygen härvidlag bedöms som positiva eller negativa faktorer kan deras inver- kan regleras genom olika andra åtgär- der. Gymnasieutredningen saknar där- för anledning att i detalj diskutera des- sa betygens sekundära funktioner.
13.3.2.6 Slutligen bör betonas, att den definition som här använts förutsätter, att betygen är ett mått på elevernas ådagalagda prestationer. Som sådant bör detta vara så rent från andra fak- torer som möjligt. Även om betygen som objektiva prestationsmått har ett bety— dande prognosvärde t. ex. för fortsatta studier, innebär detta, att man vid själ- va betygsättningen endast skall beakta under föreskriven tid ådagalagda pres- tationer utan alla hänsyn till förmodad men i studieprestationer inte dokumen— terad lämplighet för fortsatta studier. Dylika mått på lämplighet erhålles bäst genom separata bedömningar och vid undersökningar med psykologiska me- toder. Betygsättningen på gymnasiet bör allt- så ha till primär uppgift att gradera ele- vernas ådagalagda studieprestationer i relevanta hänseenden på ett sådant sätt, att jämförbarhet över hela betygskalan så långt möjligt föreligger mellan elever oberoende av från vilken skola de kom— mer. Från denna allmänna utgångs- punkt diskuteras i det följande vissa principiella frågor rörande betygsätt- ningens utformning samt hjälpmedel för densamma. För ytterligare synpunkter och anvisningar i hithörande frågor hänvisas dels till kapitel 10, dels till för- slaget till läroplan.
13.3.3 Absolut eller relativ betygsättning
13.3.31 En betygsättning med den ovan angivna uppgiften (13.3.2) förutsätter,
att elevens prestation bedömes såväl mot bakgrunden av läroplanens innehåll och anvisningar som med hänsyn till den genomsnittliga studieprestationen av alla elever i riket som läst ifrågava- rande studiekurs. Beroende på vilken av de nämnda aspekterna som bildar den tekniska utgångspunkten för betygsgiv- ningen talar man gärna om absolut re- spektive relativ betygsättning.
En 5. k. absolut betygsättning, som utgår från elevernas prestationer i rela- tion till läroplanens föreskrifter, ger — under förutsättning av att såväl betyg- steg som elevprestationer kan erhålla en entydig beskrivning och tolkning — till resultat en rättvis gradering av elever— nas prestationer inom varje ämne. En- dast under de ytterligare förutsättningar som innebär att läroplanens föreskrifter liksom det i den praktiska undervis— ningen bjudna stoffet (inklusive pro- ven) i relation till den för varje ämne tillmätta tiden är av samma svårighets- grad i olika ämnen, kan man utgå ifrån att betyg i olika ämnen är jämförbara med varandra. Dessa förutsättningar an- tages också vara uppfyllda i gällande författningar och föreskrifter. Motsva- rande gäller om jämförelser mellan oli— ka läsår.
Den 5. k. relativa betygsättningen, som kännetecknas av att den utgår ifrån de faktiska prestationerna för hela elev- kullen är emellertid på intet sätt fri- kopplad från jämförelser med läropla— nens krav på kunskaper och färdighe- ter. Systemet förutsätter nämligen, att läroplanens föreskrifter och anvisning- ar tolkats på ett likvärdigt sätt av samt— liga undervisande lärare under läsåret och att sådan jämförbarhet i fråga om den meddelade undervisningen också föreligger mellan olika läsår.
I det fall att samtliga ovan angivna förutsättningar uppfylles bör de båda metoderna ge i allt väsentligt samma
resultat. Fördelningen av betygen för en hel clevpopulation bör bli densam- ma i de olika ämnena liksom också mel— lan olika årskullar med samma studie— förutsättningar. Det förhållandet, att den ena eller andra metodens över— lägsenhet beror på om vissa för all be— tygsgivning allmänt accepterade förut- sättningar är uppfyllda i praktiken, vi- sar att problemet om absolut eller rela- tiv betygsättning närmast är en teknisk fråga.
Företagna betygsundersökningar vi- sar som tidigare nämnts (13.3.1.1) att vissa av de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda i nuvarande betygs- givning. Då denna för gymnasiets del är av s. k. absolut karaktär, vill gymnasie- utredningen närmast ytterligare disku— tera fördelar och nackdelar med denna typ av betygsgivning mot bakgrunden av vunna erfarenheter. Därefter behand- las den relativa betygsättningen på sam- ma sätt.
13.332 På villkor att de angivna förut- sättningarna föreligger har absolut be- tygsättning betydande förtjänster. Ut— över en rättvis gradering av elevernas prestationer erhåller man en beskriv- ning av det huvudsakliga innehållet i elevernas kunskaper. En sådan beskriv- ning måste emellertid i regel bli mycket detaljerad och kan därför inte uttryckas i en enda beteckning. Man kan i bästa fall avläsa om en elev uppfyller de krav som avnämarna uppställer i fråga om kunskaper och färdigheter. Betygen från olika läsår blir också direkt jäm- förbara vilket är betydelsefullt för att elever från olika årskullar som konkur— rerar i samma intagningssituation skall bli rättvist behandlade. EnIannan fördel är, att den samlade betygstatistiken för hela landet kan utnyttjas för att studera, om kunskapsstandarden har förändrats mellan olika är. Detta är dock närmast
en konsekvens som dock ibland utnytt— jats som ett argument till förmån för den absoluta betygsättningen.
Den absoluta betygsättningens främs- ta nackdel — enligt nuvarande utform- ning av betygsgivningen — är, att de ovan angivna förutsättningarna är syn- nerligen svåra att uppfylla. Att så är för— hållandet framgår klart av de stora skillnader som i de tidigare redovisade undersökningarna kan påvisas i fråga om den faktiskt tillämpade betygskalan dels vid jämförelser mellan olika skolor inom samma ämnen, dels vid jämförel- ser mellan olika ämnen, dels också vid jämförelser av resultaten framför allt i examensproven mellan olika år. Anled- ningarna härtill är väl kända: Det är svårt att på förhand uppskatta svårig- hetsgraden hos ett uppsatsämne, en text, ett matematiskt problem etc. med till— räcklig grad av tillförlitlighet. Ändå måste uppgifterna av naturliga skäl va- rieras år från år. Det kan f. ö. starkt ifrågasättas om det överhuvud är möj- ligt att enbart i absoluta termer utforma prov som underlag för en betygsättning som fyller rimliga krav på jämförbar- het mellan ämnena. Ett enkelt och nu- mera även på gymnasiet använt hjälp- medel härvidlag är visserligen att före— ta en empirisk förprövning av svårig- hetsgraden eller likartade förfaranden, t. ex. utfärdande av rättningsnormer av s. k. mallkommittéer, efterstandardise— ring av examenskrivningar etc., men då bör observeras att detta innebär att man tillämpa-r just den princip som är ut- märkande för relativ betygsättning.
I detta sammanhang vill gymnasieut- redningen fästa uppmärksamheten på ytterligare två synpunkter som delvis sammanhänger med de ovan diskutera— de svårigheterna. Den första är, att en konsekvent tillämpning av den absoluta betygsättningen alltför lätt medför, att undervisningen bindes relativt hårt till
570 vissa återkommande uppgiftstyper. Ett utbyte och en förnyelse av kursinnehål- let blir härigenom svårare. Inte minst får detta direkt negativa konsekvenser för undervisningens kvalitet, när upp- gifterna under olika år blir så likartade, att eleverna faller för frestelsen att till- lämpa schablonmetoder utan att förstå tankegång eller sammanhang. Den andra synpunkten innebär, att den absoluta betygsättningen i nuvarande utformning fäster stort avseende vid gränsen mellan godkänt och underkänt, samtidigt som vitsord i detta betygsskikt saknar större relevans för de konkurrenssituationer i samband med intagning till högre läro- anstalter vid vilka betygens graderande funktion i praktiken utnyttjas. Sammanfattningsvis finner gymnasie- utredningen sålunda, att den absoluta betygsättningen i princip har vissa obe- stridliga förtjänster om metodens för- utsättningar är uppfyllda. Stora svårig- heter föreligger emellertid att realisera förutsåltningarna, vilket framgår av ett flertal betygsundersökningar. För att lyckas härmed synes det också vara nödvändigt begagna sig av någon relativ metod. Utvecklingen har också såsom ovan nämnts gått i denna riktning, vil— ket bl. a. efterstandardiseringen av vissa studentexamensprov är ett uttryck för. Den hittillsvarande betygsättningen full- gör —— trots vissa ovan angivna inslag av relativa jämförelser —— enligt gym- nasieutredningens uppfattning icke på ett tillfredsställande sätt uppgiften att med godtagbar jämförbarhet mellan lä- roanstalter, ämnen och läsår gradera elevernas studieprestationer.
13.333 Den relativa betygsättningens fördelar består till övervägande delen däri att den i första hand möjliggör den jämförbarhet i fråga om betygskala som visat sig svår eller närmast omöj-
lig att uppnå med den absoluta betyg- sättningen. Härtill kommer att den inte nödvändigtvis verkar lika starkt bin— dande i fråga om undervisningens inne- håll.
Nackdelarna med denna metod är hu— vudsakligen två. Den första består i att det av de avgivna betygen inte omedel- bart framgår om en prestation är god- tagbar eller ej. Inte heller i övrigt säger betygen något om prestationernas abso- luta karaktär. I den mån de förutsätt- ningar angående jämförbarhet mellan lärare, ämnen och läsår vid tolkning och omsättning av läroplanen i pedagogisk praxis som ovan diskuterats är upp- fyllda, spelar detta i flertalet samman— hang inte någon mer betydande prak- tisk roll. Den andra nackdelen består i att metoden förutsätter att vissa statis— tiska principer förstås och tillämpas av de betygsättande lärarna. Det är ett allt- för vanligt missförstånd, att metoden skulle innebära att betygen i varje en- skild klass skulle ha samma medelvärde och spridning som den normgivande fördelningen för samtliga elever i riket. Betygsättningen i den enskilda klassen skall i stället anpassas efter klassens allmänna standard i relation till samt- liga klasser. En konsekvens av detta kan sägas vara, att det är lättare att erhålla en rättvis betygskala i ämnen där cen- tralt givna prov kan utnyttjas för en be- dömning av klassens allmänna standard. De 5. k. standardproven fyller i grund— skolan denna funktion.
I fråga om den relativa betygsätt- ningen gäller dock, att nackdelarna kan motverkas genom olika åtgärder. I förs- ta hand ifrågakommer här klara anvis- ningar för betygsättningen samt hjälp- medel för densamma i form av centralt givna prov, anvisningar för lärarnas egen provkonstruktion etc. Det önske— mål som ibland framförs om att i en
relativ betygskala inrymma en absolut godkändgräns har emellertid både prin- cipiella och tekniska nackdelar. Pro— blemet kan emellertid lösas på andra vägar, som närmare kommer att fram- gå av det följande.
13.331; I detta sammanhang vill gym- nasieutredningen ytterligare något be- röra den fråga om jämförbarheten mel— lan olika årskullar, som anfördes som ett positivt drag i den absoluta betyg- sättningen. I den allmänna debatten sy- nes detta argument ibland framföras som det enda väsentliga för bibehållan- det av den nuvarande betygskalan. Ge- nom att studera den samlade betygstati— stiken för hela landet tror man sig kun- na avläsa, om gymnasiets kunskapsstan— dard är densamma vid olika tidpunkter eller om den har förändrats.
För det första är det med hänsyn till de angivna svårigheterna att utifrån den absoluta betygsättningens princip kon- struera jämförbara prov utomordentligt vanskligt att utnyttja betygstatistiken på detta sätt. Därtill kommer att det finns andra mer ändamålsenliga meto- der att studera eventuella förändringar i det samlade resultatet av gymnasiets undervisning.
Gymnasieutredningen anser att det är av betydelse att man kartlägger och följer eventuella förändringar av under- visningsresnltaten. Detta kan emellertid enklast göras genom separata analyser av undervisningens innehåll och resultat i olika ämnen. Fördelarna härmed är flera. För det första behöver inte hela elevpopulationen användas utan stick- provsförfarande kan tillämpas. För det andra möjliggör dylika separata analy— ser, att jämförbarhetcn undersökes över hela betygskalan. För det tredje kan man erhålla en bild av förändringarna inom de olika ämnena. Därmed ökas
möjligheterna att i själva undervis- ningen anpassa kursinnehåll och meto- dik efter utvecklingens krav. En betygs- jämförelse mellan olika årskullar får inte ensidigt begränsas till den vikt som olika moment ägde i undervisningen vid det första undersökningstillfället. Vid jämförelser mellan två tidpunkter måste man kunna fastställa vilka sidor av undervisningen som under tidsperio- den minskat i betydelse och vilka som ökat. Härvid har tekniken med separa- ta, återkommande analyser uppenbara fördelar.
13.3.3.5 Man kan givetvis tänka sig att komplettera den nuvarande betygsätt- ningen med särskilda anvisningar, som på ett bättre sätt undanröjer metodens nackdelar. Vissa åtgärder har på senare tid också vidtagits i detta syfte, t. ex. efterstandardisering av examensskriv- ningar. Som ovan anförts (13.332) in— nebär emellertid detta i själva verket en tillämpning av de principer som lig- ger till grund för den relativa betyg- sättningen. Den nuvarande betygsätt- ningen i gymnasiet är alltså redan nu i många fall mer relativ än absolut. Då det dessutom är väsentligt lättare att med särskilda åtgärder motverka de nackdelar som vidlåder den relativa betygsättningen än att förbättra den absoluta betygsättningen utan att denna glider över i en relativ, vill gymnasie- utredningen förorda, att betygsättning— en i gymnasiet utformas enligt prin- cipen om relativ betygsättning. Utred- ningen har redan något berört vissa frågor angående de anvisningar, särskil- da hjälpmedel och undersökningar i övrigt som erfordras för att metoden skall fungera tillfredsställande i prak- tisk tillämpning. Närmare anvisningar ges i läroplanen. I 13.3.6 och i kapitel
16 återkommer vidare utredningen till frågan om hjälpmedel.
13.3.4 Betygskala::
13.3.4.1 Precisionen i betygsättningen är i regel inte större än att man kan nöja sig med en femgradig skala. Utred- ningen föro-rldar därför :att samma skala användes 'som i grundskolan. Enligt denna skala skall betygen i vart och ett av ämnena fördel-a sig på följande sätt i riket som helhet: Betyg 1 2 3 4 5 Procenttal 7 24 38 24 7 Betyg enligt denna skala kan fungera även som ett av underlagen för studie- och yrkesorienteringen samt för avgö— randen om intagning till vidareutbild- ning eller vid anställning i olika yrken.
13.342 Man kan dock inte bortse ifrån att den nya betygsättningsprincipen har vissa följdverkningar som åtminstone vid första påseende kan te sig ogynn- samma. De elever som går till gymnasiet tor- de i genomsnitt ha betyg över medel— talet i grundskolan. Detta kommer att medföra att eleverna i gymnasiet i all- mänhet får lägre betyg än de hade i grundskolan. Under förutsättning att elever och föräldrar informeras om att man av tekniska skäl har att räkna med denna effekt behöver inga avsevärda olägenheter uppstå. Förhållandet är f. ö. likartat i nuvarande gymnasium liksom tidigare vid övergång från folkskola till realskola. En annan svårighet sammanhänger med att Vissa gymnasister efter ett eller två års studier avslutar ett ämne som deras kamrater fortsätter att läsa. I den mån detta beror på att elever »väljer bort» ett ämne i vilket de har svårig— heter, medan huvudsakligen framgångs- rika elever fortsätter, skulle ett strikt
fasthållande vid ovan angivna betygs- fördelning leda till en genomsnittlig sänkning av betyget i ämnet för de se- nare eleverna. Endast om en dylik effekt bleve kvantitativt betydande skulle följdverkningarna kunna bli ogynnsam- ma. Nu torde emellertid risken för en sådan utveckling vara begränsad om gymnasiet erhåller den konstruktion gymnasieutredningen föreslagit. Dessa ojämnheter måste också bedömas som obetydliga i jämförelse med den bris- tande jämförbarheten i nuvarande be- tyg.
Det är tänkbart att exempelvis i mo- derna språk »bortval» på grund av sva— ga studieresultat kan få en icke oväsent- lig omfattning. Det är därför av vikt att Skolöverstyrelsen genom betygstatistis— ka under-sökningar noggrant följer ut- vecklingen och om så erfordras vidtar motåtgärder.
13.3/i..? Det nya betygsystemets genom- förande kräver klara och bestämda rikt- linjer. I läroplanen har gymnasieutred- ningen mera ingående tagit upp vissa anvisningar till lärarna. Utredningen förutsätter, att Skolöverstyrelsen utfär— dar fullständiga bestämmelser och an— visningar i ämnet.
Det har emellertid visat sig att bland föräldrar och. även lärare lätt uppkom- mer missförstånd rörande betygsätt— ningens principer. Det är därför av stor vikt, att principerna för betygsgivning— en tas upp både i lärarnas grundutbild- ning och i fortbildningen av lärare samt att även föräldrarna får ingående infor- mation.
13.3.5 Betygens förekomst
13.3.5.1 Resonemanget i 13.3.2 innebär att betygens uppgift i varje fall under själva gymnasietiden i viss utsträckning kan tillgodoses på annat sätt, t. ex. ge-
nom vidgad kontakt med föräldrarna och genom särskilda metoder för att utröna och meddela elevernas anlag och arbetsresultat. Ett viktigt motiv för bibehållande av betygsättningen vid nu- varande tidpunkter utgör studie- och yrkesvägledningen. Den individuella vägledningen blir första gången aktuell under vårterminen i årskurs 1 och skall pågå från slutet av februari. Detta skulle göra det möjligt att avstå från betyg- sättningen vid höstterminen i årskurs 1 och eventuellt ersätta den med prelimi- nära betyg avgivna först i februari. Härigenom kunde gymnasiestudierna få en lugnare start. Bl. a. kunde muntliga och skriftliga prov få en mindre fram- trädande roll, vilket skulle underlätta elevernas anpassning i den nya skol- formen.
Betygsfrihet på höstterminen i års- kurs 1 praktiseras redan i de tekniska gymnasierna. Där utdelas vid hösttermi- nens slut endast varningar i skriftlig eller (i gränsfall) muntlig form. Detta system synes fungera tillfredsställande. Å andra sidan får man inte bortse från att nybörjarna i det tekniska gymnasiet hittills varit i genomsnitt äldre än i öv— riga gymnasieformer samtidigt som tur- valet varit relativt strängt. Situationen kan förändras då den tekniska sektorn starkt expanderar och inträdet regel- mässigt sker direkt efter genomgången grundskola.
Det synes vidare sannolikt att föräld— rarna kommer att önska betyg för sina barn redan vid slutet av höstterminen i årskurs 1. Då det i dag är svårt att över- blicka i vilken utsträckning detta önske- mål kan tillgodoses genom annan typ av föräldrainformation, vill utredningen inte föreslå inskränkning i betygsätt- ningen ens efter höstterminen i årskurs 1. Dessa betyg bör dock endast vara preliminära och deras förekomst får inte ge upphov till ett omfattande sy—
stem med skriftliga och muntliga prov. Den preliminära karaktären bör liksom i grundskolan understrykas genom att betygen avgivna vid vårterminens slut får betraktas som betyg på prestationer- na under hela läsåret och alltså i rimlig utsträckning påverkas även av presta- tionerna under höstterminen.
Höstterminsbetygcn i årskurs 1 utgör skolans första mera preciserade medde- lande om elevernas prestationer. Under vårterminen bör följa kontinuerlig stu- dieinformation till föräldrar och elever. Denna information kan även ersätta var— ningarna under vårterminen.
Vad ovan sagts gäller även höstter- minsbetygen under årskurserna 2, 3 och 4. De utgör preliminära bedömningar av eleverna och betygen vid vårterminens slut utgör slutgiltiga och sammanfattan- de bedömningar av prestationerna un- der hela läsåret.
13.3.5.2 Betyg bör som ovan sagts sättas i samtliga ämnen i vilka eleven åtnjutit undervisning. Enda undantaget härifrån utgör den musik- och konsthistoriska orienteringen. Elevens prestationer häri bör invägas i betyget i musik eller teck- ning. I varje ämne bör sättas endast ett be- tyg. För närvarande ges i allmänt gym— nasium i svenska ett betyg i svensk skrivning och ett betyg i svenska språ- ket och litteraturen. Flera betyg i ett ämne kan lätt medföra en artificiell uppdelning av ämnet och härigenom motverka de integrationssträvanden för vilka läroplanen är ett uttryck.
13.3.6 Hjälpmedel för betygsättningen
13.3.6.1 Med tanke på den stora betydel- se som särskilt slutbetygen från gym- nasiet har är det av vikt att betygen är ekvivalerade, d. v. s. dels att betygen
riktigt graderar eleverna inbördes inom en klass, dels att betygen är jämförbara mellan olika klasser.
Betygen bör vara ekvivalerade redan på tidigare stadier under gymnasiet, så att onödigt stora förskjutningar kan undvikas, när de slutliga betygen sättes. Glidande betygskala skall alltså inte förekomma.
Det är givetvis lättare för läraren att tillfredsställande betygsätta eleverna i en klass i förhållande till varandra än att riktigt inplacera klassen i förhållan- de till övriga klasser i landet. Vissa åt- gärder för att underlätta lärarens arbete vid betygsättningen inom klassen har föreslagits ovan i kapitel 10 i samband med frågan om prov och kunskaps- kontroll.
Ännu betydelsefullare är emellertid att vidtaga åtgärder för att betygen över hela landet skall bli ekvivalerade.
13.3.6.2 Kursplanerna är ensamma otill— räckliga som ekvivaleringsinstrument. Detta gäller även om de görs detaljerade och t. ex. förses med anvisningar om vad som skall krävas för att en elev skall bedömas med ett visst betyg. Även om sådana anvisningar göres mycket detaljerade kommer de att ges delvis olika tolkning från lärare till lärare. Härmed är givetvis inte sagt att inte läroplanen bör innehålla anvisningar för betygsättningen. Tvärtom är det av vikt att däri ange vad bedömningen skall avse; exempelvis att betygen är uttryck inte endast _ oftast inte ens i första hand — för elevens kunskaps- mässiga prestationer utan för en rad andra kvaliteter såsom förmåga att tän- ka självständigt, kritiskt och konstruk- tivt kring stoffet. Dylika anvisningar in- går i läroplanen för grundskolan och även i gymnasieutredningens läroplans- förslag.
13.3.6.3 Verbala betygsformuleringar av typen »Med utmärkt beröm godkänd» eller betyg som bygger på dessa är otill- räckliga, eftersom de ges olika inne- börd av olika bedömare. Att lita till att praxis så småningom ger likartad inne- börd för alla bedömare åt en verbal be- tygsformulering har visat sig omöjligt. En så uppkommen praxis kommer dess- utom lätt att variera från ämne till ämne, vilket är fallet med den nuvaran- de betygsättningen. Den av gymnasie- utredningen föreslagna betygskalan in- nebär att verbala betygsformuleringar icke skall förekomma.
13.3.6.4 Betygen får större likvärdighet om lärarna åläggs att jämföra betygs— fördelningarna mellan sina egna klas— ser och med andra lärares samt med betygsfördelningen för hela riket. Detta system tillämpat i full utsträckning ut- gör otvivelaktigt en väsentlig förbätt- ring. I gymnasieutredningens förslag till läroplan liksom i läroplanen för grund- skolan ingår anvisningar för jämförel— ser av ovannämnt slag. Vid betygsättningen skall läraren så— lunda ta hänsyn till om hans klass av— viker från en normal gymnasieklass och rätta betygsnivån därefter. Ledning får han därvid t. ex. genom att jämföra med sina egna och med kollegers parallell— klasser. Med hjälp härav kan han juste— ra betygens fördelning, så att betygen blir jämförbara med andra elevers.
13.3.6.5 Det kan emellertid vara svårt för läraren att med enbart jämförelser på nyssnämnt sätt bestämma klassens standard i förhållande till genomsnittet i hela riket. Som hjälpmedel för läraren vid justeringen av betygsstandarden bör därför — såsom föreslagits i kapitel 10 _— stå till förfogande centralt utgivna skriftliga prov i de ämnen, där detta är
lämpligt. Det är därvid angeläget att proven utformas så att de allsidigt åter- speglar målsättningens och kursplanens skilda delar.
I avsnittet 13.5 nedan återkommer ytterligare till
gymnasieutredningen denna fråga.
13.3.7 Läs- och skrivsvårigheter
I gymnasiet kommer att finnas elever med läs- och skrivsvårigheter.
Enligt läroplanen för grundskolan, allmänna anvisningar för skolans verk- samhet, gäller följande:
»I de fall, då speciella lås- och skrivsvå- righeter av djupgående art uppenbarligen föreligger hos en elev, skall vid betygsätt- ningen i första hand i svenska och i främ- mande språk hänsyn tas därtill. Ju högre årskurs betyget i svenska avser, desto stör- re vikt här vid betygsättningen tillmätas den språkliga färdigheten, kunskaperna, omdömet och mognaden (jfr de speciella an- visningarna i ämnet). Man bör sålunda suc- cessivt alltmer bortse från prestationerna i läsning och stavning och sätta betygen med hänsyn till övriga moment och delar av ämnet. Om undervisning av elever med läs- och skrivsvårigheter har Skolöversty- relsen utfärdat särskilda anvisningar.»
Utredningen finner inte anledning att för gymnasiets del föreslå tillämpning av andra normer än vad som gäller för grundskolan. Den utveckling mot att be- dömningen av prestationerna i läsning och stavning alltmer underordnas be- dömningen av andra moment inom re— spektive ämnen bör sålunda fullföljas i gymnasiet.
13.3.8 Betygen i uppförande och ordning
För närvarande är betyget A normal- betyg i uppförande och ordning. Lägre betyg förekommer sällan och då endast vid allvarligare förseelser.
Beteenden och egenskaper som skall betygsättas under rubriken uppförande och ordning är i hög grad situations- bundna och varierande. Detta gäller särskilt under adolescensen. Att sätta betyg i uppförande eller ordning som även har värde för prognos av elevens beteende efter skolan är därför mycket vanskligt.
Betyg i uppförande och ordning moti- veras ofta med att förekomsten av så- dana betyg verkar disciplinuppehållan- de. I gymnasiet som är en frivillig skol— form med ett mera moget elevklientel är denna motivering svagare än i grund- skolan. Genom den ökade elevvården och föräldrakontakten inom gymnasiet torde det vara möjligt att lösa disciplin- problemen på ett smidigare och mindre konstlat sätt än genom betyg. Utred- ningen återkommer härtill i kapitel 14.
Försök har företagits med avskaffan- de av betygen i uppförande och ordning inom vissa gymnasier. Erfarenheterna av dessa försök synes på det hela taget vara goda.
Utredningen föreslår att betygen i uppförande och ordning avskaffas i gymnasiet.
13.3.9 Betygens rättskuft Enligt nuvarande bestämmelser är sko- lans beslut beträffande betyg utan appell med undantag av kollegiets be- slut om betyg i uppförande, vilket kan överklagas. Läraren kan inte ens ändra sitt en gång satta betyg. Kungl. Maj:t har dock möjlighet att undanröja kon- sekvenserna av ett för lågt betyg men själva betyget kan inte ändras. Med tanke på betygens stora betydelse för elevens framtid finns skäl som talar för att myndigheternas åtgärder skall kun— na överklagas på detta område liksom
på de flesta andra områden av sam— hällslivet. Av samma anledning kan ifrågasättas om inte elev och lärare därjämte bör ha rätt att begära särskild offentlig prövning.
1957 års skolberedning föreslog en utredning av frågan om besvärsrätt be— träffande betygsättningen. Gymnasie- utredningen har i sitt remissyttrande över skolberedningens betänkande an- slutit sig till kravet på utredning men därvid framhållit att det torde vara lät— tare att bedöma och objektivt pröva överklaganden rörande flyttning och kvarsättning än rörande enskilda betyg. Enligt gymnasieutredningens uppfatt— ning bör ovannämnda utredning av frå— gan om besvärsrätten även innefatta gymnasiet. Den särskilda utredningen bör också undersöka om beslut om flytt- ning och kvarsättning skall kunna över- klagas och om särskild offentlig pröv- ning skall kunna begäras.
Den fackinspektion som gymnasieut— redningen föreslår i avsnittet 13.5 bör ha möjlighet informera lärarna i aktuel- la betygsfrågor och därvid kunna före- slå ändring av betyg så att bättre ekvi— valering uppnås. Vid den särskilda ut— redningen bör också övervägas om inte kollegial betygsättning kunde tillämpas då så bedömes erforderligt eller lämp- ligt.
13.4 Passagen genom gymnasiet
13.4.1 Inledning
13.411 Tidigare har konstaterats att i gymnasiet endast bör tas in elever som bedöms ha rimlig chans att tillgodogöra sig undervisningen. Även om intagnings— instrumenten förbättras och studieväg- ledningen i grundskolan får ökat utrym- me, kommer dock alltid gymnasiet att motta elever som får svårigheter att i normal ordning genomföra sina gymna-
siestudier. Gymnasiet har ansvar för alla sina elever och bör genom särskil- da åtgärder söka hjälpa elever, som har misslyckats, att med minsta möjliga för- sening genomföra sina gymnasiestudier. Att tillgripa kvarsättning och utkugg- ning utgör för både individen och sam- hället ofta ineffektiva och oekonomiska lösningar som bör användas endast i begränsad omfattning.
13.412 Elevernas väg genom gymnasiet kan underlättas genom bättre undervis— ningsresurser och metodik samt genom ökade möjligheter till individualisering av undervisningen, men vid sidan därav behövs åtgärder, som direkt tar sikte på att stödja elever med särskilda svårig- heter att tillgodogöra sig undervis- ningen. I första hand bör detta, såsom närmare utvecklats i kapitel 11, ske ge— nom av skolan organiserad stödunder- visning.
Även om man genom stödundervis- ning lyckas betydligt reducera antalet skolmisslyckanden, kommer det att fin- nas elever, som ej kan tillgodogöra sig undervisningen i tillräcklig omfattning för att i längden kunna följa ett full- ständigt studieprogram. Därtill kommer att dessa elever ofta tynger undervis- ningen så, att verksamheten i övrigt inom klassen blir lidande. Man måste då överväga att ändra elevens studie- program. I kapitel 11 har gymnasie- utredningen därför föreslagit att mind— l'e studiekurser införes genom att ele- verna medgives rätt att välja bort vissa läroämnen.
Ändringar i studiekursens omfattning bör — om elev och föräldrar uttalar önskemål härom och skolan på de grun- der som anges i det följande finner det möjligt —— kunna ske när som helst un— der läsåret, men i allmänhet utgör över- gången till ett nytt läsår det naturliga tillfället.
13.4.2 Flyttning m.m.
Inför ett nytt läsår bör för alla elever ett avgörande träffas mellan främst föl- jande alternativ.
. Flyttning med fullständig studiekurs. . Flyttning med mindre studiekurs.
. Kvarsättning. . Avgång ur gymnasiet.
13.4.21 Som underlag för diskussionen om eleven skall flyttas till nästa årskurs med fullständig studiekurs eller om an— nan särskild åtgärd erfordras, kan man tänka sig att eleverna uppdelas i föl- jande kategorier, mellan vilka gränser- na i praktiken givetvis är flytande och svåra att bestämma. I. Elever som ådagalagt sådana stu— dieförutsättningar och studieresultat att de bedömes på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig undervis- ningen i den högre årskursen. II. Elever som haft vissa svårigheter men likväl bedömes utan speciella stöd- åtgärder på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig undervisningen i den högre årskursen. III. Elever med så påtagliga studie- svårigheter att de i varje fall inte utan speciella stödåtgärder kan tillgodogöra sig undervisningen i den högre årskur- sen. Dessa elevkategorier är som nämnts inte precist definierade. I huvudsak kan man säga att kategori II svarar mot »elever med profilhack» och kategori III mot »lågprester—ande elever» med den i kapitel 11 använda terminologin (jfr 11.1.2.2). Att kategori I skall flyttas till nästa årskurs med fullständig studiekurs är givet. I regel bör detta vara fallet också med eleverna i kategori II. Elevkatego- rin III fordrar närmare överväganden. Det är svårt att i praktiken avgöra vil- ken kate-gori en elev tillhör. Även om
kategoriindelningen kunde göras till- fredsställande, bör även andra faktorer, t. ex. föräldrarnas önskningar, eventuell längre frånvaro från undervisningen och förhållandena i klassen få inverka på valet av åtgärd. Frågan om flyttning (med fullständig studiekurs) bör därför avgöras från fall till fall efter samråd med föräldrar och elev samt utifrån ele- vens totala situation och prestationer utan »mek—aniskt» verk-ande regler om vis-sa bestämda bety—gsk-rav för flyttning. Avgörandet bör kombineras med studie- vägledning.
Även om i princip all flyttning av ele- verna bör avgöras från fall till fall kan dock en sådan genomgång av varje elev, klass efter klass, bli onödigt tidsödande, eftersom de flesta eleverna är väl kva- lificerade för flyttning till nästa års- kurs. Utredningen vill därför föreslå att följande förfarande användes som ett hjälpmedel i syfte att förenkla flytt- ningsproceduren vid läsårets slut.
Eleverna indelas i två grupper med hjälp av en lämplig betygsvariabel.
I den lägre gruppen placeras elever, för vilka betygsvariabeln har ett värde under en viss fastställd gräns. Gränsen väljs därvid" så att i den övre gruppen i stort sett kommer elever med tillfreds- ställande studieresultat samt sådana ele- ver -som endast har smärre svårigheter med studierna ('i stort sett kategori I och II ovan).
När eleven tillhör den lägre gruppen (i huvudsak kategori III) avgöres frå- gan om flyttning med fullständig stu— diekurs eller icke genom granskning av varje särskilt fall. Därvid bör i all- mänhet elever, som bedöms med över- vägande sannolikhet kunna i vanlig ord- ning genomföra gymnasiestudierna, flyt- tas upp. Hänsyn tas dock till omständig- heter i det speciella fallet såsom elevens och föräldrarnas öskningar samt be- tygsprofilens utseende.
Elev inom den övre gruppen uppflyt- tas utan närmare överväganden, om inga speciella skäl (föreligger för mot- satsen eller om eleven och/eller hans föräldrar ej önskar att frågan om flytt- ning prövas. De speciella skäl som kan medföra att sådan elev inte automatiskt flyttas är väsentligen två:
Eleven har uppenbarligen försummat något ämne fastän 'betygsvariabeln på grund av »kompensationsbetyg» i andra ämnen ändå fått ett relativt högt värde.
Eleven har på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden i vissa ämnen uppnått resultat som bedömes ligg-a väsentligt under hans prestations- för-måga.
Som ovan nämn-ts bör alltid beslut om flyttning o. dyl. föregås av studieväg— ledning och samråd med elev och för- äldrar. Frågan 'är vem som skall fatta beslut ,då avgörande skall träffas mellan flyttning med full-ständig studiekurs el- ler icke. Gymnasiet är en frivillig skola genom vilken samhället ställer ut-bild- ning till förfogande för dem som önskar sådan utbildning och som motsvarar de krav skolan ställer. Bedömes en elev utan speciella stödåtgärder kunna följa fullständig studiekurs bör skolan därför fatta beslut härom. Finner man där- emot -att eleven inte kan beräknas klara ett sådant studieprogram, bör skolan — eftersom beslutet har återverkningar på wu-ndervisnin-gssituatione-n _ också besluta att han inte flytt-as med fullstän- dig studiekurs. Däremot bör i sistnämn- da f-all — som utredningen återkommer till nedan — elev och föräldrar i viss utsträckning få välja mellan de 'alterna- tiv som kommer i fråga när flyttning med fullständig studiekurs ej kan 'med— ges (jf-r 13.422). I detta sammanhang vill utredningen framhålla att alla sko- lans beslut beträffande flyttning o. dyl. bör träffas av rektor och eleven-s lärare, d. v. s. av klasskonferensen.
Utredningen vill betona att indelning- en i två grupper med hjälp av en betygs- v-ariahel endast skall upp-fattas som ett tekniskt hjälpmedel för att underlätta skolans arbete. Även eleverna- i den lägre gruppen bör sålunda till stor del flyttas.
13.4-.2.? När beslut fattats om att en elev inte kan flyttas till nästa årskurs med fullständig studiekurs, måste ytterligare ett val träffas. Det står i första hand mellan kvarsättning och mindre studie- kurs.
För närvarande är kvarsättningen det normala alternativet för elever som ej kan nöjaktigt följa undervisningen -i gymnasiet. Denna åtgärd kan vara lämp- lig då eleven *bedöms ha nytta av ett extra mognadsår, t. ex. efter sjukdom, annan lång frånvaro eller personliga svårigheter. Kvarsättningen är dock ofta en ineffektiv och onödigt drastisk åt- gärd. Eleven upplever ofta kvarsättning— en som en svår personlig motgång. Han måste lämna sina tidigare (kamrater för att anpassa sig till en ny grupp och kanske till nya lärare. Dessutom är de ekonomiska återverkningarna för indi- viden och samhället relativt stora, efter- som eleven måste tillbringa ytterligare ett år i skolan.
Speciellt när eleven har svårigheter i endast ett elle-r ett par ämnen men i övrigt gör acceptabla pre-stationer (ele- ver med profilhack) kan som framhål- lits i kapitel 11 flyttning _ även med fullständig studiekurs — ofta ifråga- komma. Kan detta inte medges är en mindre drastisk och tidskrävande möj— lighet än kvarsättning att eleven flyttas upp till nästa årskurs men med mindre studiekurs. Som (framhållits i 11.3.2.2 bör detta i regel innebära att ett eller två ämnen kan utgå i årskurs 2, undan—
tagsvis tre med mindre timtal samt i års- kurs 3 och 4 möjligen tre ämnen om så erfordras, motsvarande högst ca 7 vtr i årskurs 2 samt ca 10 vtr i årskurs 3 och 4. Därigenom får eleven bättre möjlig- heter att med goda resultat genomföra studierna i de återstående ämnena un- der den normala studietiden. Efter den- nas slut beredes eleven möjlighet att _ om han så önskar _ fullfölja studierna i det eller de ämnen han avstått från (jfr 11.3.3).
Valet mellan kvarsättning och flytt- ning med mindre studiekurs påverkas i hög grad av individens personliga för- hållanden. Om båda möjligheterna kan ifrågakomma bör därför eleven och den— nes föräldrar — inom ramen för sko— lans organisatoriska möjligheter _ få välja mellan dessa två (alternativ efter samråd med skolans representanter. Vid valet av det eller de ämnen som skall utgå måste hänsyn tas till hur stu- dierna av kvarstående ämnen påverkas. Beslutet om vilka ämnen som skall ingå i den mindre studiekursen bör därför fattas av skolan efter samråd med elev och föräldrar.
13.4.23 Den mest drastiska åtgärden är att skilja eleven från vidare studier vid gymnasiet. Den bör tillgripas först när alla andra åtgärder visat sig otillräck- liga och eleven någon gång genom kvar- sättning under gymnasietiden beretts möjlighet att visa om han kan genom- föra sina studier i gymnasiet. Rätt till kvarsittning bör dock _ såvida inte sär— skilda omständigheter föreligger — gälla endast en gång. Detta innebär »att elev som tillhört någon av gymnasiets års- kurser under två läsår och icke upp— fly-ttas _ med fullständig eller mindre studiekurs _ i regel s—k—all avgå från gymnasiet.
13.4.31 Frågorna om flyttning, kvarsätt- ning och avgång uppkommer inför ett nytt läsår. Liksom hittills bör emeller- tivd dessa frågor behandlas vid två till- fällen, nämligen vid slutet av en års- kurs och vid början av nästa. Elev som vid vårterminens slut inte flyttats med fullständig studiekurs bör ha rätt att om han så önskar pröva i vissa ämnen vid höstterminens början. Skolan skall — efter samråd med elev och föräldrar _ ange vilka ämnen prövningen skall avse samt ge anvisningar för studierna under sommaren. Sedan prövningen gjorts och resultatet betygsatts skall frå- gan om flytt-ning m. m. på .nytt prövas efter de principer som angivits ovan i 13.4.2 under förutsättning att eleven er- hållit högre betyg.
13.4.3.2 Ovan har föresla-gits att beslut vid vår-terminens slut i här förevarande avseenden från skolans sida fattas av rektor och elevens lärare under det gångna läsåret. Beslut vid hösttermi— nens början f-att-as av rektor, de lärare som under det nya läsåret skall under- visa eleven, om han uppflyttas, samt lä- rare som prövat eleven. Såväl vid vår- terminens slut som vid höstterminens början kan det vara betydelsefullt att skolläkaren och skolkurator-n (se kap. 14) deltar, då beslut om flyttning m. m. fattas.
13.4.4 Betygsgräns som hjälpmedel vid flyttning
I 13.42 har föreslagits att eleverna vid behandlingen av frågan om flyttning o. dyl. indelas i två grupper en lägre och en hög-re med hjälp av en lämplig betygsvariabel. Utredningen diskuterar i detta avsnitt valet av denna variabel och det värde på variabel-n som skall marker-a gränsen mellan de båda grup- perna.
13.4.41 Givetvis bör betyg-svariabeln väljas på sådant sätt att den utgör ett så gott instrument som möjligt när man vill ställa prognos om framgång i stu- dierna. I avsnittet 13.2.2 angående in- tagningsbestämmelserna har utredning- en konstaterat att den funktion av bety- gen i de olika ämnena, vilken f. n. gene- rellt sett synes ge bästa prognosen, är medelvärdet av betygen. Det har ifrågasatts om man ej genom viss—a modifikationer av medelvärdet _ t. ex. genom att inte medtaga alla äm- nen eller genom att tillägga ämnena olika vikt på skilda studiegångar _ skulle något kunna förbättra prognos- _värdet. Tidigare refererade undersök- ningar liksom gymnasieutredningens egna (jfr 13.2.2.2) pekar emellertid i den riktningen att prognosvärdet inte skulle förbättras eller i varje fall en— dast mycket obetydligt. Sådana modifi— kationer medför också oftast större olä- genheter än vinster genom att ogynn- samt påverka studiestituationen, exem- pelvis genom att vissa ämnen av ele- verna komme-r att värderas mindre. Eftersom betygsvariabeln endast är ett hjälpmedel och slutavgörandet vid flyttningsproceduren i princip skall grunda sig på en bedömning från fall till fall utan automatiskt verkande reg- ler, är det inte heller nödvändigt att finjustera variabeln. Men för att den verkligen skall bli ett arbetsbesp-arande hjälpmedel måste några synpunkter be- aktas vid konstruktionen. Gränsen mellan den lägre och den högre gruppen får inte sättas för högt ty i så fall hamnar så många elever i den lägre gruppen att tillräcklig ar- betsbesparing inte uppnås. Om å andra sidan gränsen sättes lågt och man som variabel väljer det van- liga aritmetiska medelvärdet kommer elever med många 1:0r i betyget i övre gruppen. Men sådana elever bör uppen-
bart komma under diskussion, då det kan riskeras att de får svårigheter att följa undervisningen om de flyttas lik- som att undervisningen i dess helhet i följande årskurs kan bli lid-ande.
För att undvika dessa konsekvenser av en relativt lågt vald gräns kan man utöver medelvärdet av betygen också beakta deras spridning. En sådan me- tod synes emellertid komplicerad och är dessutom såtillvida onödig som in- tresset inte knyter sig till betygens spridning i sin helhet utan endast till förekomsten av betyget 1.
En möjlighet vore då att använda det aritmetiska medelvärdet som betygsva— riabel men föreskriva att elev vars me- delbetyg ligger över gränsen dock skall föras till den lägre gruppen om han i betyget har föreslagsvis två 1:or. Otvi— velaktigt skulle emellertid detta leda till att betyget 1 så starkt utpekades att det skulle få karaktären av underbetyg. Som gymnasieutredningen tidigare framhål- lit bleve sannolikt effekten härav på be— tygsgraderingen ogynnsam. En mindre stark markering av 1 såsom ett excep- tionellt betyg bör därför eftersträvas.
Olika möjligheter kan tänkas bl. a. att som betygsvariabel välja något viktat medelvärde av betygen på sådant sätt att särskilt betyget 1 får stor vikt. En medelväg som är tekniskt enkla—re är följande:
Betygsvariabeln definieras som det aritmetiska medelvärdet mo av samtliga betyg, om eleven inte har något betyg 1. För elever med 1:0r avdrage-s 10 % av mo för varje gång betyget 1 före- kommer. Om en elev har ett (två, tre etc.) betyg 1 får alltså »betygsvariabeln värdet mo - 0,9 (mo - 0,8, mo - 0,7 etc.) . Även med denna metod blir betyget 1 särskilt utpekat, dock inte på samma avgörande sätt som om enbart antalet 1:or vore avgörande för behandlingen av en elev. Redan i räkneförfarandet
finns nämligen en kompensationsmöj— lighet inbyggd.
13./1.4.2 Återstår frågan vilket värde på betygsvariabeln, som bör väljas som gräns mellan den lägre och den högre gruppen. Av undersökningar och över— väganden, som gymnasieutredningen gjort, framgår att det synes rimligt välja gränsen 2,30. Elev, för vilken den ovan _ genom ett korrigerat medelvärde — definierade betygsvariabeln har ett vär— de större än 2,30 bör sålunda automa- tiskt flyttas. Det kan då inträffa att en elev med två lzor i betyget flyttas auto- matiskt. Gymnasieutredningen finner dett-a fullt rimligt, då »betygsvariabelns konstruktion medför att en sådan elev måste ha stark kompensation. Endast i exceptionell-a undantagsfall (jfr 13.4.2.1 ovan) skall sålunda denne elevs situa- tion prövas.
13.!+.4.3 Det förslag gymnasieutredning— en här framlagt om att såsom hjälpme- del i samband med flyttning o. dyl. an- vända ett betygsmedelvärde har påtag- liga likheter med ett förslag som fram- förde—s av 1957 års skolberedning. Gym— nasieutredningen avstyrkte i sitt remiss- yttrande över skolberedningens betän- kande detta förslag. Anledningen här- till var att om en dylik metod tilläm- pas i en obligatorisk skola på hela eller nästan hela årskullen detta kommer att medföra att de elever som kommer un- der betygsg—ränsen i stor utsträckning består av den del av årskullen som ge- nom svaga begåvningsmässiga förutsätt- ningar har särskilda svårigheter med skolarbetet. Dessa ungdomar är emeller- tid enligt gymnasieutredningens upp- fattning inte betjänta av kvarsättning utan behöver genom helt andra åtgär- der hjälpas att finna en för dem lämp- lig väg genom skolan.
Förhållande-t är ett helt annat i en
frivillig skola som gymnasiet. I denna har man rätt att 'fordra att de elever som söker sig dit skall motsvara de krav skolan ställer på dem. Medelbetyget ger en relativt god bild av hur eleverna sva- rar mot dessa krav. De elever som får ett lågt medelbetyg måste därför bli föremål för särskilda åtgärder såsom också i det föregående föreslagits. De kan inte göra anspråk på att på normal- tid och -med normalt studieprogram få fullfölja studierna. Utredningen vill emellertid understryka — vilket klart fram-gått av det föregående _ att gym- nasiet ändå har ansvar för alla sina elever och måste söka att på olika sätt hjälpa dem fram till en tillfredsställan— de avslut-ning av studierna.
13.4.4.4 Gymnasieutredningen vill av- slutningsvis betona att den betygsvaria- bel och den gräns, som utredningen konstruerat, givetvis kan behöva juste- ras när erfarenheter vunnits av hur systemet fungerat. Det bör ankomma på .skolöverstyrelsen att även på denna punkt genom statistiska undersökningar följa utvecklingen och vidta erforder- liga åtgärder.
13.4.5 Frivillig kvarsittning
13.4.5.1 På senare år har den s. k. fri- villiga kvarsittningen väckt en viss upp- märksamhet. De av gymnasieutredning— en genomförda undersökningarna har inte givit någon sammanfattande och tillfredsställande bild härav. Skolöver- styrelsen har emellertid gjort en under- sökning genom e-n enkät till rektorerna vid flertalet allmänna gymnasier där dessa tillfrågats om förhållandena läs- året 1961/62. Av undersökningen fram- går bl. a. följande. Av totalt ca 13 600 elev-er i högsta ringen avstod nästan 400, d. v. s. ungefär 3 %, från att gå upp i studentexamen, fastän de enligt rekto-
rernas bedömning torde haft möjlighet avlägga examen. Av de ca 48 500 elever- na i Övriga rin-gar avstod 350—400 (mindre än 1 %) från flyttning till nästa ring fastän de hade flyttats eller skulle ha blivit flyttade om de prövat vid höstterminen-s början. Undersökningen visar att den frivil- liga kvarsittningen ännu inte, om man bortser från den högsta ringen, har nå— gon nämnvärd omfattning. Den inte obetydliga fnivilliga kvarsittningen i högsta ringen är med säkerhet en följd av de allt all-männare och hårdare be- tygsspärrarn—a vid inträde till vissa stu- diebanor t. ex. vid un—iver—s—tiet och hög- skolor och de allt mer begränsade möj- ligheterna att genom komplettering av studentbetygen forcera dessa spärrar.
13.4.52 Det är av vikt att tillse att syste- met med kvarsättning och mindre stu- diekurser i det nya gymnasiet inte blir ett medel för konkurrens—komplette— ringar wför inträde till olika studiebanor vid universitet och högskolor. I det system för flyttning och kvarsättning, som gymnasieutredningen i det föregå- ende föreslagit, ingår implicit att frivil- lig kvarsittning, d. v. 5. att en elev går om en årskurs utan att ha behov av det för att nöjaktigt kunna tillgodogöra sig undervisningen, i princip ej skall före- komma i det nya gymnasiet. Kvarsätt- ning och mindre studiekurs är reserve- rade för elever med påtagliga studiesvå- righeter som annars ej kan genomföra sina gymnasiestudier. Dessa åtgärder är alltså ej avsedda för elever med goda studieresultat eller studieförutsättning- ar. Eleven och dennes föräldrar Iskall visserligen ha rätt att uttrycka önske- mål om sådana åtgärder, men skol-an skall vara restriktiv och använda sig av dem endast i fall då eleven eljest inte väntas kunna genomföra studierna på ett tillfredsställande sätt.
Det torde förekomma att elever för- söker formellt »meritera sig» »för kvar- sättning genom att söka få vissa låga betyg. Om de ovan föreslagna flytt- ningsbestämmelserna genomföres blir detta mycket svårt, eftersom avgörandet om flyttning är mycket svagare bundet vid vissa fixerade betygskrav än f. n. Skolan torde ha möjlighet att bedöma om bakom önskan om kvarsättning el- ler studiegång med bortval ligger avsikt att »konk-urrenskomplettera» sina be- tyg. Om så befinnes vara fallet bör ele- ven flyttas. Skolöverstyrelsen bör ge- nom sin övervakande verksamhet se till att en restriktiv praxis utbildar sig.
13.5 Studiernas avslutning
13.5.1 Återblick och nuläge
13.5.1J Examensväsendet vid olika gymnasieformer. Studentexamen avla- des ursprungligen vid universiteten som en inträdesexamen. Genom 1693 års skolordning kompletterades den med en avgångsexamen vid gymnasierna, vilken skulle vara ett villkor för rätt att av- lägga inträdesexamen inför dekanus. Reformen tillkom utan tvivel för att göra den relativt summariska examina- tionen vid universitet mindre slumpar- tad och för att skapa vissa garantier för att endast kvalificerade studerande vann inträde där.
Studentexamen som inträdesexamen blev under 1800-talet starkt kritiserad. Den ansågs summarisk, ytlig, illa orga- niserad. I slutet av 1850-ta1et tillsattes en examenskommitté, vilkens arbete re- sulterade i 1862 års stadga angående av- gångsexamen vid rikets högre allmänna läroverk. Inträdesexamen till universi— teten avskaffades samtidigt. Den nya examen förrättades första gången vår- terminen 1864. Första året godkändes 81 av 87 abiturienter. Benämningen var
först avgångsexamen och sedan mogen- hetsexamen (egentligen mogenhetspröv- ning) samt från 1905 studentexamen.
Den ordning som skapades 1862 har i sina grunddrag blivit bestående intill våra dagar. Karaktäristiskt för 1862 års avgångsexamen var, att den deladesi en skriftlig prövning i vissa ämnen och en muntlig prövning i alla ämnen i högsta klassen utom modersmålet samt att den muntliga prövningen skulle ledas och övervakas av censorer. Eftersom censo- rerna representerade universiteten kan det med viss rätt sägas att anordningen innebar en sammanslagning av lärover- kens avgångsexamen och universitetens inträdesexamen.
Mot examenskommitténs ursprungliga förslag uteslöts censorerna från bedöm- ningen av det skriftliga provet. Censo- rerna uteslöts också från bedömning av mogenhetsgrad och vitsord. I stället till- lades de befogenhet att underkänna exa— men för en abiturient som lärarna god- känt.
Under hela den tid som censorsinsti- tutionen existerat har det slutgiltiga godkännandet eller underkännandet av examen varit censorernas enda regle— mentsenliga andel i bedömningsproces- sen. De har inte i stadga eller censors- instruktion tilldelats några uppgifter i samband med betygsgivning. Man kan uttrycka saken så att censorernas egent- liga och ursprungliga uppgift har varit att bevaka >>godkänd-tröskeln». För att detta skall kunna ske under betryggan- de insyn har det också varit censorer— nas uppgift att göra upp examensord- ning och därvid bestämma förhörsäm- nen och förhörsuppgifter. De har också haft rätt att inträda som förhörsledare i lärarens ställe.
Under den tidigare delen av den tid- rymd det här är fråga om har det varit en självfallen princip, att universitet och högskolor skulle ta emot godkända
studenter utan att resa krav på överbe- tygsprestationer. Betygsgraderingar kan därför sägas ha spelat mindre roll. Si- tuationen är i detta avseende delvis för- ändrad.
Studentexamen har varit föremål för en mera omfattande utredning av 1936 års studentexamenssakkunniga (SOU 1937:45). De sakkunniga föreslog en relativt genomgripande omläggning med centrala bedömningsnämnder för de skriftliga proven samt att den muntliga prövningen liksom censorsinstitutionen skulle avskaffas. I stället föreslog de sakkunniga en tentamensordning och en regelbunden fackinspektion över gymnasierna. Fackinspektörerna skulle hämtas ur samma kretsar, ur vilka de nuvarande censorerna rekryteras. Där- igenom ville man också bevara det sam- band mellan universitetens och gymna- siernas arbete, som man ansåg önsk- värt (a. a. sid. 69—70).
Studentexamenssakkunniga framhöll bl. a. risken »att vid universitet och hög- skolor mcra sporadiskt företoges vissa spon— tana försvarsåtgärder, för den händelse de ansåge sig kunna konstatera en inträdd minskning i kunskapsnivån, eller blott befa- rade att en dylik sänkning skulle inträda såsom följd av det hittills gällande kon— trollsystemets upphörande.»
Flera skäl anfördes för att bevara sam— bandet mellan universitet och gymnasium: »När de sakkunniga i ett tidigare samman- hang uttalat övertygelsen, att ett samarbete i dessa former skulle bli av fruktbärande betydelse även för universitetens vidkom- mande, ha de särskilt erinrat om de profes- sorer, som inom de filosofiska fakulteterna bl. a. ha till uppgift att utbilda blivande lärare åt läroverken och med dem jämför— liga undervisningsanstalter. Vid denna ut- bildning är det givetvis av stor praktisk betydelse att vederbörande akademiska lä- rare icke stå främmande för det samtida skolarbetets former och fordringar. Å andra sidan vore det av synnerligt värde, att sär— skilt gymnasiets lärare på detta sätt då och då bragtes i kontakt med den vetenskapliga undervisningen och forskningsarbetet, vars
resultat ligga till grund för den på skolsta- diet meddelade undervisningen.»
Sedwan studentexvamenssakkurnnigas för- slag varit föremål för remissyttranden, bearbetades det ytterligare men ledde dock inte till en omläggning. 1940 års skolutredning behandlade också i sitt betänkande IX. Gymnasiet (SOU 1947: 34) frågan om studentexamen och fram. lade förslag om vissa reformer, som sedan beaktats. Även 1946 års skolkom- mission (SOU 1948: 27) behandlade frå- gorna om studentexamen och dimis- sionsexamen.
1959 tillkallades fyra sakkunniga för att utreda formerna för examinas an- ordnande inom det högre skolväsendet. Dessa sakkunniga, examensutredningen, hade emellertid endast att syssla med de examenstekniska och administrativa frågorna. Examens funktion som avslu- tande kunskapsprov och värdemätare skulle inte omprövas i detta samman- hang. De sakkunniga överlämnade be- tänkande jämte förslag (i stencil) 1961.
I detta sammanhang bör framhållas, att bestämmelser om en privatistexamen förekom redan i 1862 års stadga. Möj- ligheter till examenskomplettering in- fördes 1875. Särskild prövning i stu- dentexamen är en möjlighet, som er- bjuds dem som inte avlagt studentexa- men, alltså i princip en privatistpröv- ning. Den började införas 1934 och 1937 och vidareutvecklades efter 1936 års studentexamenssakkunnigas förslag. 1940 års skolutredning var tillskyndare till omprövning i studentexamen, som är en restprövning, vilken medges vissa av gymnasiernas egna examinander, när de inte har kunnat godkännas samtidigt som sina kamrater.
Den principiellt intressantaste av stu- dentexamens särformer är särskild prövningi studentexamen. Den innebär en möjlighet att avlägga en partiell stu- dentexamen i ett eller flera ämnen och
kan alltså sägas vara en möjlighet att variera studentexamens omfång. Sär- skilda prövningar kan också utgöra de- lar av en fullständig privatistexamen. Numera kan också vissa av gymnasier- nas elever genom särskild prövning av- lägga studentexamen på förhand i ett eller annat ämne.
Examensproceduren vid fackgymna- sierna är väsentligt enklare än vid de allmänna gymnasierna. I fråga om de tekniska gymnasiernas ingenjörsexa- men kan man till och med ifrågasätta, om inte termen examen liksom i fråga om folkskollärarexamen huvudsakligen är en kompetensbeteckning. Några cen- tralt givna skriftliga avgångsprov exis- terar ej. Däremot förekommer avgångs- förhör, som till en viss grad liknar den muntliga prövningen i studentexamen.
Examen vid de tekniska gymnasierna övervakas och ledes av examensombud, vilka utses av överstyrelsen för yrkes- utbildning. Av de 41 ombud, som anli- tades vårterminen 1962, var 15 lärare vid universitet och högskolor och 26 in- dustrimän eller representanter för tek- niska verk. Dessa övervakade examen för ca 1 600 elever.
Examensombuden får av överstyrel- sen för yrkesutbildning rätt att vid för- besök under läsåret inspektera gymna- siernas pedagogiska verksamhet. Varje ombud besöker vanligen två skolor var- je läsår. Vid besöket bevistar ombuden lektioner i om möjligt samtliga ämnen och årskurser, tar del av elevernas skriftliga arbeten, kontrollerar kurslit- teraturen samt diskuterar kursplaner och fordringar med lärarna. Ombuden kan därutöver med lärarna diskutera den lämpligaste uppläggningen av un- dervisningen i de olika ämnena och även se till att nya områden och nya rön införlivas med undervisningen. En vik- tig del av deras uppgift är att medverka
vid normering av kursplaner och kurs- fordringar.
Examensombuden återkommer i slu— tet av maj månad för att övervaka och leda examen. De har ej rätt att såsom censorerna i studentexamen underkän- na en elev med enligt deras bedömande otillräckliga kunskaper.
Utbildningen vid handelsgymnasier- na avslutas med handelsgymnasieexa— men. Varje handelsgymnasium anord— nade tidigare egen avgångsprövning. Genom frivilliga överenskommelser mellan rektorerna infördes på 1940- talet gemensamma skriftliga prov för de flesta handelsgymnasier. År 1948 inför- des en privatistexamen med centralt av överstyrelsen för yrkesutbildning utar- betade skriftliga prov. Dessa prov kom att utnyttjas även för gymnasiernas egna elever. År 1958 föreskrev översty- relsen skyldighet att deltaga i dessa prov. Efter ansökan kunde handelsgym- nasierna dock få tillstånd att använda egna prov i svensk uppsats, svensk af- färskorrespondens och franska. Muntlig prövning har icke varit föreskriven men har förekommit vid vissa handels- gymnasier, dock utan kontroll eller in- syn utifrån.
Under de senaste decennierna har sludentbetygets gradering kommit att spela en allt större roll. Även om över- betygsprestationer formellt inte krävs för intagning vid universitet och hög— skolor har konkurrensen om ett begrän- sat antal platser medfört att höga betyg ofta varit erforderliga. Små differenser i fråga om betygspoäng har därvid kun- nat bli avgörande. Det rättvisekrav eller de krav på enhetlig bedömning, som examinanderna självklart önskar se till- godosedda, gäller därför numera i högre grad än tidigare betygen, inte endast själva examensgodkännandet. Betygs-
graderingen har också fått ökad vikt under de senaste åren på grund av att i stigande utsträckning endast original- betyget lägges till grund för intagning— en.
Under de senaste decennierna har vid de allmänna gymnasierna och handels- gymnasierna under lärarnas medverkan utvecklats ett system för efterstandardi- sering av bedömningen av examens- skrivningar. Den verksamhet, som av- ser att göra fordringarna vid prov och prövningar i möjligaste mån enhetliga, har betecknats med olika termer i olika sammanhang, standardisering, egalise- ring och ekvivalering. Denna verksam- het går ut på att åstadkomma en så rätt- vis bedömning som möjligt, rättvisa mellan lärjungar, mellan klasser, mellan skolor och mellan årgångar.
Skriftliga examensprov har vid de allmänna gymnasierna givits i ett be- gränsat antal ämnen, som hittills ansetts vara lämpliga »skrivämnen». Proven har varit centralt givna uppgifter, lika- lydande vid alla landets gymnasier. En blygsam strävan till ekvivalering före- låg redan i 1862 års bestämmelser. Det stipulerades, att medbedömare skulle deltaga i provens betygsättning. Be- träffande matematik och fysik bestäm- des också det antal nöjaktigt lösta upp- gifter, som fordrades för godkännande. Sedan länge har också förekommit en central eftergranskning av de skriftliga examensarbetena och av dessas bedöm- ning.
Utomlands är en central bedömning av alla exlaminanders prestationer rela- tivt vanlig. Så är fallet i bl. 3. Danmark och Norge. En liknande anordning före- slogs som ovan nämnts för vårt land av 1936 års studentexamenssakkunniga. Med den omfattning antalet examinan- der numera fått måste ett system med centrala granskningsnämnder bli myc- ket tungt. I Sverige har också en helt
annan metod utbildats för att främja enhetlighet i bedömningen av de skrift- liga proven.
Vissa av lärarnas ämnesföreningar står sina medlemmar till tjänst med >>normalöversättningar>> eller »normal- lösningar» av examensuppgifter. Sedan början av 1940-talet har förslag till »riksgiltig» bedömning varit mera sys- tematiskt utarbetade. Bedömningsför- slagen kan sägas innebära försök till en- hetlig bedömning inom en årgång och på samma gång försök att erhålla en från år till år lika fördelning av bety- gen. Detta system för en hela landet omfattande enhetlig rättning och be- dömning av skriftliga prov har närmare beskrivits av examensutredningen (stencil 1961, sid. 34—45). De skrift- liga proven i studentexamen har sålun- da kommit att i viss utsträckning få ka- raktär av standardprov. En viktig skill- nad är emellertid att bedömningen av de förra proven standardiseras efter det att proven fullgjorts och inte såsom vid egentliga standardprov före an- vändningen.
Den här angivna utvecklingen har nått längst ifråga om examensproven i latin och moderna språk men inte alls berört uppsatserna på modersmålet. De skriftliga examensproven har alltså ut- vecklats till mätinstrument, som i någ- ra ämnen tillåter en relativt långt dri- ven betygsekvivalering.
Den skriftliga prövningen i student- examen har tidigare i sin helhet varit förlagd till vårterminen i högsta ringen. Med början 1956 flyttades vissa skrift- liga prov till en tidigare termin än den sista. Frågan om mera än ett centralt givet skriftligt prov i samma ämne har vidare aktualiserats bl.a. av examens- utredningen. Man lägger sålunda inte längre samma vikt som tidigare vid att skriftliga examensprov skall vara kon- centrerade till slutterminen. Borttagan-
det av den särskilda procedur, vid vil- ken abiturienter med dåliga resultat i de skriftliga proven kunde underkännas och sålunda ej få tillträde till den muut- liga prövningen, har genomförts sedan 1961. Dessförinnan prövades anord- ningen vid några gymnasier våren 1960. Detta innebär också att den hittillsva— rande skriftliga examensprövningen som en enhet i viss mån upplöses.
Det som här har anförts om skrift- liga prov gäller studentexamen. I det stora hela har ett likartat system med skriftliga prov och efterstandardisering utvecklats vid handelsgymnasierna.
Ursprungligen förrättades muntlig prövning i studentexamen i samtliga läroämnen. Med tiden har antalet för- hörsämnen minskats till fyra. Examens- utredningen har föreslagit två till fyra, i genomsnitt tre förhörsämnen, för var— je enskild abiturient. I hela förhörs- schemat vid ett gymnasium torde dock i det närmaste alla läroämnen i högsta årskursen förekomma. Antalet förhörs- ämnen per examinand har bestämts med tanke på att exempelvis tre cen- sorer skall beredas tillfälle att höra en examinand, innan de på grundval av dennes muntliga och skriftliga examens- prestationer och övriga meriter tar ställning till frågan godkänd eller un- derkänd examen.
Censorerna var elva till antalet när den nuvarande examensordningen först tillämpades 1864. Nästan alla var uni- versitetslärare. Antalet examinander var som nämnts 87. År 1920 var antalet cen— sorer 24. År 1950 hade det stigit till 75 och våren 1963 till 181. Antalet anmäl- da till examen var då knappt 16000. Av dessa deltog ca 300 ej i den skrift- liga prövningen och ytterligare ca 700 avstod från den muntliga prövningen. I denna underkändes drygt 200. Stu- dentexamen avlades av ca 14 700. Exa- mensperiodens avkortning av hänsyn
till militärinkallelser har även medver- kat till censorskårens utökning.
Såsom angivits bestod censorskåren i begynnelsen nästan uteslutande av uni— versitetslärare. De dominerar alltjämt men när censorskåren vidgats har in- slaget av gymnasielärare också ökat. Bland censorerna 1960 fanns ca 80 uni- versitetslärare, flertalet professorer, 60 skolmän, i huvudsak rektorer och lek- torer, samt ytterligare ett tiotal perso- ner ined skiftande yrken.
Med anledning av förekomsten inom censorskåren av åtskilliga pensionsav- gångna universitets— och gymnasielärare bör det påpekas att Skolöverstyrelsen vid censorsförordnuanden tillämpar en övre åldersgräns på 70 år. Samma ål- dersgräns tillämpas av överstyrelsen för yrkesutbildning i fråga om examens- ombuden vid de tekniska gymnasierna.
13.512 När man vill sammanfatta exa— mensprocedurens hittillsvarande upp- gifter synes det vara viktigt att först framhålla att det slutliga godkännandet eller underkännandet av examen har varit censorernas vid de allmänna gym- nasierna enda regle—mentsenliga andel i bedömningsprocessen. I själva verket har detta varit huvuduppgiften: att ga- rantera att de blivande universitetsstu- denterna har uppnått en viss grad av kunskaper, färdigheter och mognad. Vid fackgymnasierna har examens- förfarandet framför allt ansetts ge and- ra avnämare -än universiteten — nä- ringslivet — en viss garanti för uppnåd- da studiemål. Examensväsendet har så- lunda varit ett uttryck för det ansvar gymnasiet har iklätt sig gentemot avnä- marna. Utöver en bevakning av »godkänd- tiöskeln» har man genom examensför- farandet också velat uppnå en viss ek- vivalering av fordringarna och betygs- skalan.
Systemet med censorer vid student- examen och examensombud vid ingen- jörsexamen har inneburit en utifrån kommande kontroll och insyn, ansedd som angelägen från såväl samhällets som de enskilda intressenternas synpunkt. Själva vetskapen om att kontroll före- kommer bedömes på olika områden främja en god arbetsdisciplin. I det här föreliggande fallet har den utifrån kom- mande kontrollen i samband med exa- men fått ökad vikt därför att de cen- trala skolämbetsverkens personal inte har räckt till för en kontinuerlig in- spektion. Vid de allmänna gymnasierna har det kunnat förflyta mer än två de- cennier mellan inspektionsbesöken.
Censorsinstitutionen vid de allmänna gymnasierna liksom systemet med exa- mensombud vid de tekniska gymnasier- na har möjliggjort en regelbunden kon- takt mellan skola och avnämare.
13.5.2 Gymnasieutredningens synpunkter och förslag
13.521 Som gymnasieutredningen i det följande (13.5.3) närmare utvecklar bör bl.a. intagningen till utbildningsvägar och yrkesbanor, som bygger på gymna- siet, i första hand grundas på slutbety- get från denna skola. För utredningen framstår med hänsyn härtill den upp- gift som här har kallats ekvivalering som angelägen. Man bör sträva efter likartade bedömningsgrunder för olika elevavdelningar, för alla skolor av sam— ma typ och för skilda årgångar som ligger varandra nära i tiden. Såväl ele- ver som lärare synes härvid önska stöd av en objektiv, utifrån kommande be- dömning och av ett pålitligt mätinstru- ment som spänner över hela betygs- skalan. Eleverna uppfattar detta som ett krav på rättvisa i bedömningen och lärarna upplever det som ett behov av stöd för en objektiv betygsättning.
När kravet på en ekvivalering ut- sträckes på det sätt som här har antytts blir frågan om godkännande eller un- derkännande i examen ett specialfall av en ekvivaleringsverksamhet.
Den andra huvudfrågan som utred- ningen vill betona gäller den inverkan på skolarbetet som ett kontrollsystem beräknas få. I det nya gymnasium som utredningen föreslår blir behovet av ämnesinformation stort. Detta innebär exempelvis ett behov av information om utvecklingen på det vetenskapliga området. Avnämarnas önskemål bör va— ra kända för gymnasiernas lärare. Den metodiska utvecklingen och bedöm- ningssystemet bör vara föremål för en fortlöpande diskussion och kontroll. Ett examens-, prövnings-, kontroll- eller in- spektionssystem bör ha en positiv och inspirerande betydelse i det framtida gymnasiet.
Frågan är nu om det nuvarande exa- menssystemet är lämpat för den bety- delsefulla ekvivaleringsuppgiften och om systemet medger en sådan utveck- lande och inspirerande påverkan som måste anses väsentlig.
13.5.2.2 Även om de skriftliga prov som nu förekommer i studentexamen är be- tydelsefulla instrument för kontroll och påverkan av undervisningen lider sys- temet av uppenbara svagheter. De flesta proven är fortfarande förlagda till den sista gymnasieterminen. Den hjälp till betygsekvivalering som lärarna kan få genom de skriftliga proven kan alltså inte utnyttjas förrän slutbetygen skall sättas. Om en enskild lärare eller en enskild skola har kommit att tillämpa en alltför liberal eller en alltför snäv betygspraxis, en onormal betygskala, kan detta inte rättas till förrän i av- gångsögonblicket. En genomgående be- tygssänkning vid detta tillfälle kan vålla missräkningar och förvecklingar, och
kompromissar lärarna blir ekvivale- ringen inte fullgod. Lärarna bör kunna utnyttja centralt givna prov som mät- instrument tidigare än under den sista terminen. Standardiseringsverksamhe. ten omfattar, som tidigare framhållits, inte alla skriftliga prov. Den organisa- toriska ramen medger inte heller en effektiv verksamhet i detta avseende. Det stora flertalet av det allmänna gymnasiets och handelsgymnasiets läro- ämnen förekommer inte vid skriftlig prövning och vid de tekniska gymna— sierna är muntliga slutförhör den enda redovisningsformen. Det är vidare en allmän uppfattning att skriftliga prov inte belyser alla aspekter av ämnena.
Den rådplägning om betyg, som före- kommer då censorerna besöker de all- männa gymnasierna eller examensom- buden de tekniska gymnasierna, kan sägas innebära en viss strävan till be- tygsekvivalering. Censorer och exa- mensombud lär känna betygspraxis vid olika gymnasier och får vid sina resor tillfälle att påverka betyg-sättningen i utjämnande riktning. Därigenom kan konventionerna -i fråga om betygsätt- ning bli mera enhetliga vid landets gymnasier. Denna betygsekvivalerande verksamhet är emellertid ofullständig . och mycket osäker och bristfällig. Or— sakerna härtill är många. Bl. a. försvå- rar det ringa antalet förhörsämnen lik- som den korta förhörstiden ekvivale— ringen. DeSSa svårigheter har vuxit i takt med antalet examinander, vilka un- der den senaste 10-årsperioden betyd- ligt mer än fördubblats.
De censorsgrupper som besöker de allmänna gymnasierna och de grupper av examensombud som besöker de tek- niska gymnasierna omfattar i regel tre till fem personer. I sådana grupper är många av gymnasiernas läroämnen inte representerade. Ungefär 25% av för-
hören i studentexamen avlyssnas av censorer som icke är fackmän. Därvid har ändå varje censor räknats som fackman i ganska många ämnen, näm- ligen genomsnittligt tre. Ämnesstoffet som är föremål för förhör i studentexa- men är sådant att i regel endast fack- män med ämnesteoretisk och pedago- gisk kompetens har fullgoda kvalifika- tioner att bedöma undervisningsresul- taten. Om man skulle skärpa kraven på ämnesteoretisk fackkunskap, skulle
» frekvensen av icke fackkunnig censur
bli betydligt högre än 25 %.
De nämnda förhållandena innebär att den muntliga examensproceduren i sin nuvarande form endast i ringa utsträck- . ning kan bidra till betygsekvivalering
även om instruktionen för censorerna ändrades så att uppgiften inginge.
Frekvensen av icke fackkunnig cen- sur begränsar också starkt möjligheter- na till ämnesteoretisk och metodisk råd- givning.
Om den muntliga prövningen gäller slutligen detsamma som om huvudde- len av den skriftliga. Den stund då om- sorer och lärare kan rådgöra om be- dömningen kommer för sent, om man
vill uppnå en verklig ekvivalering. Man '
möts på dagen för slutexamen. Om- ständigheterna är då sådana att en jus- tering av betygskalorna är svår att genomföra.
Examensombuden vid de tekniska gymnasierna har vid sina besök under pågående läsår större möjligheter än censorerna att ägna intresse åt rådgiv- ning och diskussion. Även deras möj— ligheter är dock starkt begränsade. Vid handelsgymnasierna har en muntlig prövning i egentlig mening inte före- kommit.
Slutprövningen är f. n. konstruerad på skilda sätt i de tre gymnasieformer-
na. I det av utredningen föreslagna gymnasiet måste man rimligen förfara lika inom alla lärokurser. Slutbetygen måste vara ekvivalera-de på samma sätt för alla studerande. Kvantitativa fakto- rer får då stor betydelse.
Gymnasieutredningen är ställd inför uppgiften att finna enhetliga former för avslutningen av studierna för 30 000 elever per år eller flera, d. v. s. unge- fär dubbelt så många som examine- rades våren 1963. Antalet censorer eller examensombud måste då bli mycket stort, om det nuvarande systemet skulle bibehållas, kanske 300—400 personer. Det ter sig icke genomförbart att över— lämna uppgiften att ansvara för bedöm— ningssystemets enhetlighet till en så stor grupp som därtill endast tillfälligt sysslar med uppgiften.
En väsentlig förlängning av examens- perioden skulle medgiva en relativ sänkning av antalet censorer eller exa- mensombud. Detta skulle emellertid medföra ännu större störningar än de som studentexamen redan medför för undervisningen under det sista läsåret och i synnerhet den sista terminen. Dels dirigeras undervisningen ofta av examenspreparationen på ett sätt som förhindrar pedagogisk utveckling och dels styckas terminen upp av examens- proceduren, så att tiden inte kan ut- nyttjas rätt. Det sista läsårets effektivi- tet, i varje fall vid de allmänna gymna- sierna, är redan nu kraftigt nedsatt på grund av förekomsten av en slutexa- men. Olägenheterna skulle väsentligt öka vid en utvidgning av examenspe- rioden.
Gymnasieutredningen har i 13.5.2.1 konstaterat att kravet bl.a. på betygs- ekvivalering och på en nära kontakt mellan skolan och dess avnämare är av stor betydelse i det framtida gymnasiet. Utredningen anser sig vidare kunna konstatera att en examensprocedur som
utgör en mer eller mindre stark modi- fikation av den nuvarande inte kan till- fredsställande fylla dessa krav. Då där- till nuvarande system som ovan berörts har andra avsevärda brister och olä— genheter, finner gymnasieutredningen att man måste söka en ersättning utfor- mad efter andra linjer.
Gymnasieutredningen kan inte tänka sig, att ett system med enbart centralt utfärdade anvisningar skulle vara till- fyllest för att lösa den komplicerade ekvivaleringsuppgiften. Utredningen har pekat på andra uppgifter som inte heller kan lösas genom anvisningar, nämligen ämnesinformation och kon- takten mellan skolan och dess avnäma- re. Dessa senare uppgifter ävensom ekvivaleringen synes kräva en rådgi- vande och kontrollerande institution, ett organ som förfogar över sakkunskap och erfarenhet beträffande gymnasie- undervisningen och innehåller repre- sentanter för näringsliv, förvaltning och universitet.
Gymnasieutredningen anser, att ett system med skriftliga prov av delvis ny typ samt en fackinspektion skulle vara den bästa ersättningen för nuvarande examensprocedurer.
13.5.2.3 Det har under de senaste åren konstruerats skriftliga prov som i de moderna språken prövar färdigheter och kunskaper långt mer allsidigt än tidigare. Utländska erfarenheter tyder också på att det är möjligt att konstrue- ra användbara objektiva och normeran- de prov för gymnasiet, vilka inte bara mäter minnes— och faktakunskaper utan även förståelse av sammanhang samt tillämpning av kunskaper på nya pro- blem. Sådana prov kan göras relativt korta och få mångsidig användning som lärarnas betygsekvivalerande hjälpme- del i gymnasiet även -i ämnen som inte nu är skrivämnen i Sverige.
Gymnasieutredningen har närmare tagit upp frågor om skriftliga prov i kapitel 10 och återkommer i kapitel 16 till frågan hur sådana prov skall fram-
ställas. Enligt gymnasieutredningens mening bör man inom en nära framtid kunna få fram skriftliga prov som får långt större betydelse än de nuvarande bl. a. för slutbetygens ekvivalering. Gymnasieutredningen har (10.5.4) fö- reslagit att centralt givna skriftliga prov t. v. gives i huvudsak i samma äm- nen som nu förekommer i skriftlig prövning i studentexamen och handels— gymnasieexamen. Den typ av prov som nu förekommer bör dock standardiseras mera metodiskt och genomgående. De bör också få karaktär av hjälpmedel och inte av slutprov.
De skriftliga uppgifter som ges under gymnasieåren tjänar både som övningar och prov. De centralt givna proven bör betraktas som ett eller två i raden av sådana uppgifter. D-e medger därutöver bedömning av klassens eller gruppens standard i jämförelse med övriga mot- svarande klasser i landet.
För att ej lägga hinder för den en— skilde lärarens pedagogiska initiativ har föreslagits (jfr 10.5.4.3) att lärare — efter rektors medgivande —— i stället för centralt utgivna prov skall kunna använda egna prov. Vidare har föresla— gits att dessa prov sprides över två läs- år och i vissa ämnen upprepas. Vilka ämnen detta gäller liksom provens för- läggning framgår av tabell 1 i 10.5.4.2.
13.5.2/1 Den inspektionsverksamhet som skolöverstyrelsen utövar över landets allmänna gymnasier har som förut framhållits i vad det gäller regelrätta inspektionsbesök blivit alltmer uttun— nad. En sådan inspektion förrättas vid en stor skola med gymnasium i regel under tre till fem dagar av två ledamö- ter av skolöverstyrelsen. Den ene av de
inspekterande brukar representera hu- manistiska eller språkliga ämnen och den andre matematik och naturveten- skapliga ämnen. Vid dessa tillfällen blir det också fråga om en allmän inspek- tio-n av skolan i fråga, av disciplinära, organisatoriska, administrativa och 10- kalmässiga förhållanden. Det kan alltså av flera skäl inte bli fråga om en äm- nes- eller fackinspektion i egentlig me- ning. Ej heller överstyrelsens för yrkes- utbildning inspektion av fackgymnasi— erna har kunnat ske i den omfattning, som varit önskvärd. Länsskolnämnder- nas inspektion omfattar som regel inte ännu gymnasieundervisningen. Nämn- derna förfogar i allmänhet inte över personal för ändamålet.
Av en gymnasieinspektion som skall ersätta censorsinstitutionen och exa- mensombuden bör man kräva att den tjänar ekvivaleringssyften, påverkar undervisningen och ger möjlighet till sådan ämnes-information och diskussion som främjar gymnasiets verksamhet. Fackinspektionen bör i viss mån tjäna som en konsulentorganisation av hög valör. Även på lång sikt kommer lärar- na att behöva den rådgivande diskus- sion som en fackinspektion kan möjlig- göra. Under en ny gymnasieorganisa— tions första tid är den särskilt viktig. Det behövs en viss ekvivalering även i sättet att handskas med ekvivalerings- problem och ekvivaleringsprov. Man måste räkna med att dessa problem är både komplicerade och omdömeskrä- vande.
I inspektörernas uppgifter avses ingå en bedömning av den förekommande undervisningen. Såtillvida är deras verksamhet av annan natur än konsu- lenternas. Inspektörerna skall ha till uppgift att följa undervisningsarbetet och därvid bl. a. granska skriftliga ar- beten och dessas bedömning, uppmärk- samma hur det självständiga arbetet
bedrives samt åhöra lektioner. Det kan tänkas vara lämpligt att inspektö- rer ibland ger uppgift för en lektion eller själva leder en lektion. Inspektö- rerna bör granska och diskutera bib- liotek och undervisningsut-rustning. De skall som en viktig uppgift hålla äm- neskonferenser. Ibland kan det vara lämpligt att samla lärare från flera gymnasier. Ett mera fullständigt inspek- tionsbesök bör avslutas med samman- träde med de berörda lärarna. Inspek- törerna skall lämpligen varje termin av- ge berättelse till skolöverstyrelsen, på vilken det bör ankomma att delge ve- derbörande det i berättelsen överstyrel— sen finner lämpligt.
Inspektörerna avses inte såsom cen— sorerna ha rättighet eller skyldighet att deltaga i besluten om enskilda elevers godkännande eller underkännande när slutbetyg gives. Några sådana beslut av- ses inte förekomma. Inspektörernas verksamhet skall inte vara inskränkt till sista terminen eller ens sista årskursen i gymnasiet utan utspridas över hela läsåret och innefatta i varje fall de se- nare årskurserna.
Fackinspektionens uppgifter i sam- band med övergången till det nya gym- nasiet beh-andlar utredningen i 19.3.3.
En inspektion skall kunna vara par- tiell eller fullständig i vad gäller äm- neskretsen. Ledamöter av överstyrelsen bör understundom deltaga i inspek- tionsbesök som då kommer att omfatta även moment vilka nu ingår i sedvan— lig inspektion.
Antalet personer, som under loppet av ett läsår engageras i inspektions- verksamhetezn, bör vara så stort att olika ämnesgrupper är väl företrädda. Inspektörskåren bör omfatta kvalifice- rade ämnesexperter inom gymnasiets skilda ämnen. I åtskilliga fall torde en person 'kunna räknas som expert i mera än ett ämne. Av inspektörerna
krävs givetvis kännedom om kurspla- ner och de nya pedagogiska intentio— ner som skall förverkligas. Det är an- geläget att inspektion—en inte splittras på för många händer och att inte in- spektörerna byts för ofta om enhetlig- het och effektivitet skall uppnås.
Inspektörerna bör rekryteras bland universitets- och högskolelärare, såda- na representanter för näringslivet och allmän tjänst, som har intresse av gym- nasiets arbete, samt gymnasierektorer och gymnasielärare. Det bör vara möj- ligt att utnyttja flera typer av inspektö- rer i den meningen att en del av kåren bör vana heltidstjänstgörande, för vilka särskilda förordnandetjänster inrättas. Andra kan vara deltidsarbetande eller sådana som under ledighet från annan tjänst inträder för kortare perioder.
Heltidstjänstgörande inspektörer kan av organisatoriska skäl (läsårets längd etc.) inte tjänstgöra i egentlig inspek- tionstjänst hela året. En så ordnad verk- samhet skulle också kunna bli alltför ansträngande. Även med tanke på in- spektionsarbetet är det angeläget, att heltidstjänstgörande inspektörer får vissa andra uppgifter inom undervis- ningsväsendet.
Skolöverstyrelsenhar för närvarande ett antal ämnesexperter som ofta behö- ver anlitas särskilt i ämnen som inte representeras av någon av överstyrel- sens leda-möter. Beroende på tillgäng- liga medel anlitaur överstyrelsen för yr— kesutbildning tillfälligtvis lärare vid handelsgymnasier och tekniska gymna- sier som ämnesexperter. Gymnasiein- spektörerna skulle fungera som sådana. Åtskilliga inspektörer bör få omfattan- de arbetsuppgifter i samband med prov- konstruktion, standardisering och efter- granskning. Själva inspektionsarbetet kräver planering och administration samt konferenser. Inspektörerna här för sitt egentliga arbetes skull delta i t. ex.
kursplanediskussioner, lärarfortbildning och överstyrelsearbete.
Vid beräkning av den tid som kan ägnas åt inspektion bör man uppmärk- samma, att heltidstjänstgörande inspek- törer, bosatta t.ex. i Stockholm, utan bortovaro över natten kan nå ganska många av landets gymnasier. Om man kan uppnå en decentralisering av sta- tioneringen till även Göteborgs- och Malmö-områdena kan man vinna ytter- ligare ifråga om reduktion av tiden för frånvaro från bostadsorten. Skolöver- styrelsen bör fastställa den statione- ringsort som i varje särskilt fall befin- nes lämplig.
För att kunna göra en beräkning av inspektionskårens lämpliga storlek och kostnaderna för verksamheten måste vissa antaganden göras. Det har nämnts att inspektionen skall kunna omfatta alla årskurser men bör ha sin tyngd- punkt på senare årskurser. Som ett un- gefärligt mått på inspektionens omfatt— ning antas att varje klass i årskurserna 2—4 avlyssnas åtta—nio lektioner per läsår, vilket i stort sett innebär att un— dervisningen i varje läroämne kan in- spekteras under en lektion. Om det an- tas att årskurserna 2 och 3 har ca 1 000 klasser vardera och årskurs 4 något mer än 200 klasser, blir antalet lektioner som varje år skall åhöras ca 20 000.
En inspektör kan inte beräknas be- vista mera än 20 lektioner per vecka, d.v. s. högst 600 lektioner per år. Man måste också beräkna tid för bl. a. granskningsarbete, konferenser och re- sor. Under här angivna förutsättningar skulle det behövas 35 heltidstjänstgö- rande inspektörer.
Det finns också ett annat sätt att er— hålla en uppskattning av ett rimligt om- fång av fackinspektionen. Om man granskar censorsverksamheten som den nu är organiserad, skall man finna, att 15 000 abiturienter erfordrar ungefär
160 censore-r som var och en tjänstgör i tre veckor med i genomsnitt 60 avlyss— nade förhör per censor, d.v.s. sam- manlagt 10 000 förhör. Om antalet abi- turienter fördubblas krävs 300—400 censorer vilket motsvarar ungefär 35 heltidstjänstgörande inspektörer. Det ovan beräknade omfånget av fackin- spektionen avser en gymnasieorganisa- tion av den omfattning, som enligt gym- nasieutredningens beräkningar f. n. sy- nes sannolik omkring 1970.
De här gjorda bedömningarna av an- talet lektioner, som kan åhöras etc., är avsedda att vara räkneexempel, som ger vissa hållpunkter. Det är sannolikt att inspektionsorganets arbetsmönster i verkligheten blir ett annat. Överlägg— ningar med lärare — ofta i grupp — kan ibland ge större utbyte än att av- lyssna lektioner. Informations- och konferentsuppgifterna kan bli så omfat- tande i det nya gymnasiet att det ford- ras ett annat arbetssätt.
Kostnaderna för en fullt utbyggd or- ganisation (omkring år 1970) kan upp- skattas enligt följande. 35 inspektörer, löner ....... 1 900 000 5 000 dygnst-raktamenten it
50 kr .................... 250 000 1 000 resor å 150 kr ........ 150 000 Administration, tryck, om-
kostnader ............... 100 000
Summa kr 2 400 000
Lönen för en inspektör har antagits ungefär motsvara lönen för gymnasie- rektor i högsta avlöningsgruppen (1962/63 års löner). Beträffande arvo- dessättningen för inspektörer som in- te är anställda på heltid hänvisas dock till vad nedan anföres.
Dessa kostnader hänför sig till en 1970 fullt utbyggd organisation på sätt närmare angivits i kapitel 12. Om det nya gymnasiet skulle börja införas från och med läsåret 1965/66, kommer kost-
naderna att vara lägre och successivt stiga till angivna belopp. Frågan är emellertid om icke — under förutsätt- ning att det nya gymnasiet börjar an- givet läsår —- inspektionsverksamheten behöver uppbyggas i snabbare takt med därav följande ökade kostnader. Gym- nasieutredningen behandlar denna frå- ga närmare i kapitel 19.
Emellertid måste man under några år efter det att det nya gymnasiet börjat införas även räkna med kostnader som är förknippade med nuvarande exa- mensväsende.
Inspektörerna har beräknats under en del av sitt arbetsår utföra arbete av annat slag för skolväsendets räkning. Denna del av deras arbete tar något mera än en fjärdedel av deras arbetstid i anspråk. Det motsvarar en lönekost— nad av ca 500 000 kronor. Dessa arbets- uppgifter måste utföras, även om det inte finns en gymnasieinspektion. Den egentliga kostnaden för den skisserade fackinspektionen över gymnasierna be- räknas alltså vara (2 400 000 —- 500 000 =) 1 900 000 kronor.
Kostnaderna vårterminen 1963 för er- sättning för mistade löneförmåner, ar- voden, resor och traktamenten för cen- sorerna kan uppskattas till ca 775000 kronor och motsvarande kostnader för de tekniska gymnasiernas examensom- bud till ca 85 000 kronor, eller sålunda sammanlagt ca 860000 kronor. Totala antalet examinerade vårterminen 1963 är drygt 16 000. Ovan gjorda beräkning— arna hänför sig till 30000 elever i års- kurs 3. Kostnaderna för den egentliga fackinspektionen —— bortsett från admi- nistrationskostnader m.m. —— skulle en- ligt ovan bli (1 900 000+250 000+ 150 000 — 500 000 =) ca 1 800 000 kro- nor, d. v. s. i proportion till elevantalet ungefär samma kostnader som nu.
Här har beräknats att inspektionskå— ren [bör ha en omfattning motsvarande
35 heltidstjänster. Med hänsyn till att undervisningen inom gymnasiet kom- mer att omfatta även ekonomisk och teknisk utbildning blir antalet ämnen stort. Om i det närmaste varje ämne skall ha en permanent företrädare inom inspektionen skulle knappast några tjänster återstå för den medverkan —— under i regel kortare perioder _— av universitetslärare och representanter för näringsliv och förvaltning som är angelägen.
De 35 tjänsterna bör därför inte alla bli heltidstjänster. Gymnasieutredning- en föreslår att man beräknar 15 hel— tidstjänster som gymnasieinspektörer, förslagsvis förordnandetjänster med titeln gymnasieråd, placerade vid skol- överstyrelsen. Därtill bör komma för- slagsvis 10 tjänster, på vilka för minst ett halvår förordnas gymnasierektorer och gymnasielärare i aktiv tjänst. Dessa tjänster bör också kunna delas upp i halvtidstjänster. Ungefär tio tjänster bör delas upp på kortare förordnanden för universitetslärare, företrädare för allmän tjänst och näringsliv. Om man räknar med att förordnandeperioderna för denna grupp genomsnittligt bör vara tre veckor, blir antalet personer som tilldelas detta uppdrag ungefär 100. Vid beräkning av deras arvoden torde man kunna utgå från de nuvarande censors- arvodena. Antalet tio bör inte vara starkt fixerat. Det bör ankomma på .skolöverstyrelsen att mera fritt dispo- nera 20 tjänster som kan besättas med tillfälliga innehavare eller delas upp på kortare förordnanden.
13.5.3 Slutbetyg från gymnasium
De betyg som ges vid gymnasiestudier- nas avslutning får för de studerande en större och varaktigare betydelse än de ärskursbetyg som har avgivits under skoltiden. Vid yrkesvalet, vid intagning till universitet och högskolor och i ar-
betsmarknadens antagningssituationer spelar dessa betyg en betydande roll. Gymnasieutredningen har därför tidi- gare i detta kapitel velat fästa stor vikt vid de åtgärder, som har kallats ekvi- vale—rande. I följande avsnitt diskuteras de nämnda betygens funktion och kon- struktion.
13.5.31 Slutbetygets uppgift och inne- håll. Gymnasieutredningen vill till en början erinra om att i den gymnasie- konstruktion som utredningen föreslär åtskilliga ämnen avslutas före den sista årskursen. Dessa ämnen har samma vikt som de vilka studeras i sista årskursen. I Slutbetyget, som ges vid slutet av den sista årskursen, bör därför årskursbe- tygen i alla de ämnen som tidigare av- slutats sammanföras med betygen i de ämnen som avslutas i sista årskursen. Elev som genomgått årskurserna 1—3 i den tekniska lärokursen beräknas i re- gel fortsätta i årskurs 4. I de fall detta innebär att han eller hon måste övergå till annat gymnasium med fullständig teknisk lärokurs förutsättes att de olika handlingar som visar bl.a. hans eller hennes studieresultat översändes till det nya gymnasiet. Däremot behöver ej slut- betyg utfärdas. I vissa fall kan dock elev efter genomgången årskurs 3 av teknisk lärokurs vilja överväga att sluta gymnasiestudierna. Han äger då erhålla slutbetyg.
När ett urval bland behöriga sökande till en utbildning eller verksamhet mås- te ske, uppstår frågan hur detta bör genomföras för att bli så rättvisande som möjligt. Slutbetyget har då ofta an- setts ha ett gott prognosvärde. Även vid de gymnasieutbildades egna övervägan- den och vid studie— och yrkesoriente- ringen utnyttjas Slutbetyget i praktiken som prognosinstrument. Utredningen vill inte här i hela dess bredd ta upp
denna fråga som ofta diskuterats eller varit föremål för utredning. Det är emellertid viktigt, att slutbetyget får ett så gott prognosvärde som möjligt.
Det har ibland ifrågasatts att man skulle överlämna till universitet och högskolor att förrätta inträdesprövning eller åtminstone ställa upp de allmänna kraven på slutbetyget från gymnasiet. Detta skulle, om det avsåges bli mera än ett formellt arrangemang, innebära en stor och svårbedömbar organisato- risk förändring, en ny stor och krävan- de arbetsuppgift för universiteten samt medföra att gymnasiets bedömning av eleverna negligerades och gjordes om. Det skulle också innebära risk för att olika högskolor eller universitetsfakul- teter ginge skilda vägar och därmed skapa stora svårigheter för gymnasiet och dess elever. Stora samordningspro— blem skulle i varje fall skapas, eftersom sådana intagningsbestämmelser enligt all erfarenhet i hög grad återverkar på gymnasiets arbete. Utredningen kan inte tänka sig sådana lösningar. Slutbetygen från gymnasiet skall kunna användas som intagningsinstrument för olika ut— bildningar och yrken. Slutbetygen skall liksom t. ex. studentbetygen hittills, om de uppfyller vissa krav, bl. a. ge allmän behörighet till akademiska studier. Det- ta kan uttryckas så att slutbetyget skall kunna tjäna som dimissionsbevis. Till frågorna om samarbete med universite- ten och till samordningsproblem vill ut- redningen återkomma i 13.5.5.
Slutbetyg från de lärokurser, som när- mast motsvarar det nuvarande allmänna gymnasiet, beräknas i framtiden få en allsidigare användning än som intag- ningsinstrument. Det finns ingen anled- ning att av alla gymnasiestuderande fordra universitetsmässiga slutbetyg. Många kan tänkas vilja nöja sig med slutbetyg som inte kan medföra univer- sitetsinwskrivning men ändock betygar
en viss utbildningsstandard. Därigenom kan åtskilliga elever slippa ett delvis konventionellt betingat tvång att gå om sista årskursen.
I själva slutbetyget bör inte anges, om det uppfyller de allmänna fordringarna för tillträde till universitet och högsko- lor. Dessa fordringar får preciseras i annan ordning, så att vederbörande skolmyndigheter och antagningsmyn- digheter liksom de studerande får kän- nedom om betygens dimissionsvärde. Utredningen framlägger nedan förslag till en medelbetygsberäkning, som gör det möjligt att ange ett visst tröskelvär— de för de slutbetyg som skall berättiga till inskrivning vid universitet och hög- skolor.
Detta tröskelvärde kommer säkerli- gen att få betydelse vid betygens värde- ring. Det uppstår dock ingen fråga om en abiturient i nuvarande mening blir godkänd eller underkänd i examen. Av den anledningen används ej uttrycket examen.
I stadgor och andra föreskrifter för universitet och högskolor ges komplet- terande bestämmelser om linje-, gren— och ämnesval i gymnasiet såsom villkor för tillträde till särskilda studieväg-ar. Utvecklingen har också lett till att det vid sidan av dessa bestämmelser i åtskil- liga fall med-delats särskilda bestäm- melser rörande grunderna för urvalet bla-nd behöriga sökande i fall där an- talet sökande överstiger antalet tillgäng- liga nybörjarplatser. I vissa fall före- kommer även mindre form-alisenade för- faranden för urval bland sökande (jfr SOU 1963: 9 s. 222). Dessa konkurrens— regler är ofta mycket kännbara i gym- nasierna. Till dessa frågor återkommer gymnasieutredningen i 13.5.5.
Problemet slutbetyg — dimissions- bevis har sin parallell i problemet slut- betyg -—— kompetensbevis för ingenjörer och ekonomer, som går direkt ut i yr—
keslivet. Beträffande ingenjörerna löser sig problemet lättast, därigenom att frå- gan om allmän behörighet till högre stu- dier är knuten till det slutbetyg, som utfärdas för dem som så önskar efter tredje årskursen, medan frågan om in- genjörskompetensen är knuten till det slutbetyg, som ges efter fjärde årskur- sen.
De studerande på ekonomisk lärokurs har tre årskurser. För dem utfärdas allt- så ett slutbetyg, som samtidigt kan tän- kas bli dimissionsbevis och kompe- tensbevis.
Elever som har erhållit slutbetyg efter ekonomisk eller teknisk gymnasieut— bildning och vill gå direkt ut i arbets- livet torde få en mycket växlande an- vändning. På arbetsplatserna kommer att ställas mycket varierande krav på deras kunskap-er. Men efter en tid kom— mer också arbetsresultaten att vara av- görande för avnämarnas värdering. Det är därför svårt och samtidigt mindre angeläget att i dessa fall fixera en kom- petenströskel motsvarande dimissions— tröskeln med krav på viss betygspresta— tion. Denna fråga tas i det följande upp i 13.5.3.3.
I här förevarande sammanhang an- mäler sig en rad frågor: rätt att till— bringa mera än tre år i den gemensam— ma delen av gymnasiet och mera än ett år i årskurs 4, frågor om studieavbrott och återinskrivning, anordningen av privatistexamen och fyllnadsprövning o. s .v., till vilka utredningen också åter- kommer nedan.
13.5.3.2 Allmän behörighet till universi- tetsstudier. Hur skall det bestämmas om ett betyg medför behörighet till aka- demiska studier? Det skulle vara av stort värde, om i framtiden liksom nu inte blott den allmänna behörigheten till universitets- och högskoleintagning
utan också den speciella behörigheten för tillträde till vissa studiebanor kun- de utläsas ur gymnasiets slutbetyg. Där- till bör också såsom nu sker vid vissa högre läroanstalter konkurrens om ny- börjarplatser baseras enbart på slutbe— tyget från årskurs 3 utan att procedu- ren behöver kompliceras genom sär- skilda värderingar av vissa ämnen. Gymnasieutredningen vill särskilt un— derstryka att betygen från årskurs 4 i den tekniska lärokursen icke bör ge särskilda meriter vid övergång till hög— re studier.
Vid beslut om flyttning till andra eller tredje (och i förekommande fall fjärde) årskursen skall skolan enligt utredning- ens förslag få en viss frihet att bedöma en elevs möjligheter till fortsatta gym- nasiestudier eller behovet av mindre studiekurs (13.4.2). Skolan skall vid så- dana beslut inte vara strängt bunden av betygsresultaten. Därvid är det emel- lertid fråga om fortsatta studier under ledning av samma lärarkår. Efter års— kurs 3 går flertalet elever till arbets- områden av mycket växlande natur och fordringar. Man frågar sig då om en så- dan mera »fri» bedömning som före- kommit vid flyttning inom gymnasiet är meningsfylld. Frågan är om inte skolan vid detta tillfälle skall nöja sig med den prognos som kan ligga i be- tygsgraderingarna.
Godkännande i examen från gymna- sium har hittills beslutats på grundval av vissa betyg samt lärarnas, eventuellt lärarnas och censorernas, övervägan- den. Vid betygens sättande har i allmän- na gymnasiet slutprov haft betydelse. Efterhand som antalet examinander bli- vit större har också praxis alltmera me- kaniserats. Sålunda godkände lärarna praktiskt taget samtliga examinander i studentexamen 1960 som formellt kun- de godkännas. Det skulle medföra många praktiska fördelar, om behörig-
heten för akademiska studier kunde bestämmas genom en viss automatik.
Den här diskuterade behörigheten skall bestämmas inte blott för gymna- sieelever som lärarna väl känner och personligen kan bedöma. Även mera tillfälliga prövande måste förekomma. En grupp är de privatister som exami- nerande lärare lär känna endast vid ett förhör. En annan är de elever, som följt mindre studiekurs eller sådana som fått ett relativt lågt slutbetyg, i båda fallen elever, som kanske vill upp- nå dimissionsnivå genom komplette- ring. En komplettering fullgöres måhän— da efter en tids förlopp som en enstaka prövning, eventuellt vid annan skola än den ursprungliga. Vid privatistexa- men och fyllnadsprövning finns ingen lärarkorporation som känner examinan- dens allmänna ställning och egenska- per.
En mera mekanisk framräkning av behörighet till fortsatta studier är inga- lunda ovanlig. Godkännande i student- examen i Danmark grundar sig på nu- meriska värderingar av betygen vid gymnasiestudiernas avslutande. Meka- niska bestämningar reglerar också i all— mänhet i USA övergång från delstatliga high schools till delstatliga colleges. Den mekaniska framräkningen av be- hörighet har många fördelar. Den inger dock många människor en obehaglig känsla av hänsynslöshet och skenbar perfektion. Den medger inte övervägan- den i gränsfall och vid ömmande om- ständigheter. Sådana överväganden och hänsyn kan dock säkras genom att de centrala universitets/högskolemyndig- heterna får en viss rätt och skyldighet att i gränsfall bevilja dispens.
Sättet att beräkna den poäng eller det numeriska värde som skall vara dimis- sionsgräns är i och för sig ett problem. Gymnasieutredningen har accepterat som princip för betygssystemet, att
skillnad mellan godkända och under- kända betyg inte skall förekomma. Man kan då inte uttrycka villkoren för be- hörighet genom att ange ett antal god- kända betyg. Villkoret bör i stället an- ges som krav på ett visst medelbetyg. En enkel medelbetygsberäkning medger dock att en gymnasist kan helt noncha- lera något eller några ämnen om han i de återstående får goda vitsord. Bety- get 1 kan nämligen tänkas innebära mycket svaga kunskaper.
I varje enskilt ämne är medelbetyget 3. För en hel årskull bör också det to- tala medelbetyget bli 3, om en relativ betygsättning konsekvent genomföres. Det torde då vara självklart att det me- delbetyg som skall utgöra dimissions— tröskel skall vara lägre än 3. En ut- gångspunkt för värdets bestämning kan vara, att betyget 1, det lägsta, inte bör anses vara meriterande för universitets— studier. Betyget 1 skall i varje ämne normalt tilldelas 7 % av eleverna vilket i genomsnitt motsvarar två per klass med 30 elever. Av de blivande studen- terna bör man emellertid också fordra, att de har lägst vitsordet 3 i några äm- nen. Om man sätter det önskvärda mi- nimivärdet till 2,3 skulle det vid 14——15 ämnen fordras t.ex. betyget 3 i fyra än fem ämnen och betyget 2 i övriga. Det är utredningens uppfattning, att ett slutbetyg som når upp till eller över- träffar en sådan betygsställning skulle motsvara godkänd examen från nuva- rande gymnasier. .
Sådana betygstaktiska beräkningar som tar sig uttryck i att ett par ämnen nonchaleras i förhoppning om andra poängvinster kan bli en realitet i vissa situationer. Om avnämarna särskilt vär- derar vissa ämnesbetyg uppstår lätt så— dana reaktioner. Privatister kan på grund av omständigheter, som de upp- lever som nödtvång, lockas att »lägga av» ett par ämnen. Spekulationer av de
slag, som nu nämnts, har visat sig före- komma. De bör dock kunna motverkas genom den i 13.4.4 angivna metoden att korrigera betygsmedelvärdet, vilken innebär att om betyget 1 förekommer i ett ämne multipliceras medelbetyget med 0,9, i två ämnen med 0,8 och i tre ämnen med 0,7. Utredningen har gjort vissa kalkyler i syfte att söka uppskatta hur stor andel av en årgång som kom— mer att få ett korrigerat medelbetyg som understiger 2,3. Sannolikt kan man räk- na med att denna an—del kommer att ligga mellan 10 och 15 %.
Om trots den föreslagna reduktio- nen det inträffar att elev avsiktligt gör synnerligen otillfredsställande presta- tioner i något ämne, vil-ket innebär praktiskt taget obefintliga kunskaper och fär-digheter, kan detta knappast längre rubriceras som en enkel betyg- spekulation. Det rör sig i stället om ett elevvårdsfall vilket man inte kan kom- ma tillrätta med genom en viss utform- ning av betygsystemet. De åtgärder som behövs hör i stället hemma under elev- vården (se kapitel 14). Bland åtgärder som därutöver i vissa fall kan övervä— gas är att överföra elev, vars prestatio- ner i ett ämne är helt undermåliga, till mindre studiekurs (.se kapitel 11).
Utredningen föreslår, att ett slutbe- tyg över genomgången fullständig läro- kurs skall medföra allmän behörighet för universitets— och högskolestudier, om det uppnår medelbetyget 2,3, beräk- nat på ovan angivet sätt som ett korri- gerat medelvärde. Skolöverstyrelsen bör några få år efter det att ett sådant sys- tem introducerats undersöka, om den fixerade gränsen åstadkommit en lämp- lig fördelning av behöriga och icke be- höriga samt om så befinnes motiverat föreslå en förändring av siffervärdet. Givetvis bör dock en behörighet som en gång erhållits inte ändras. Det är av vikt att systemet uppfattas som stabilt
och att medelbetyget, sedan en sådan prövning en gång är gjord, blir ett för lång tid giltigt tröskelvärde.
I slutbetyg från årskurs 3 bör upp- tagas betyg i alla ämnen i denna års- kurs ävensom i alla ämnen som avslu- tats tidigare. Medelbetyget beräknas på samtliga ämnen. Det bör inte sättas ut på betygsdokumentet. Där bör inte hel- ler anges, om ett betyg ger allmän be— hörighet till universitetsinskrivning. Man bör inte onödigtvis diskriminera de betyg som saknar sådant behörig- hetsvärde. Det är viktigt, att även betyg under dimissionsgränsen värderas på arbetsmarknaden. Däremot kan ifråga- sättas om inte av praktiska skäl på slut- betyget bör anges frivilliga ämnen och bortvalda ämnen.
Gymnasieutredningen har här före- slagit ett bestämt medelbetyg som trös— kelvärde. För utredningen synes det viktigt, att det för ingen studiebana vid universitet och högskolor stipuleras en högre medelbetygströskel som allmänt behörighetsvillkor.
Utredningen har inte funnit anled- ning att här använda orden >>student>> och >>studentbetyg>> annat än när nuva- rande förhållanden omnämnes. Ordet >>student>> användes i svenskt språkbruk om universitetsstuderande, d.v.s. per- soner som har studentbrev, men också om dem som avlagt allmänna gymna- siets slutexamen utan att sedermera in- skrivas vid universitet. De här fram- lagda förslagen ger intet stöd för ordets användning om den senare gruppen i framtiden. Någon anledning att i för- fattningar fixera innebörden av ordet synes emellertid inte föreligga.
13.533 Kompetensvärde av slutbetyg från ekonomisk och teknisk sektor. Det har förut framhållits att de elever, som efter avslutad ekonomisk eller teknisk
gymnasieutbildning vill gå direkt ut i yrkeslivet, torde få en mycket växlande användning, i statlig och kommunal för- valtning, i affärslivet, i industrin o. s. v. Det är vanskligt, att i detta fall fixera den betygställning, som skall antyda acceptabel duglighet.
När utredningen har föreslagit att vissa betygskrav skall ställas upp för behörighet till akademiska studier, har det skett därför att det kan antas att gymnasiets slutbetyg kan få ett tämli— gen gott prognosvärde när det gäller fortsatta teoretiska studier. Vad som fordras för de skiftande ställningarna i yrkeslivet och vilket prognosvärde slutbetygen kan ha för yrkesverksam- heten måste vara långt osäkrare.
Var skall en eventuell betygströskel placeras, om det gäller kompetens eller auktorisation som gymnasieekonom el— ler gymnasieingenjör? Hittills har god— kännandereglerna för handelsgymnasie- examen och ingenjörsexamen haft en viss likhet med godkännandereglerna i studentexamen. Det bör också observe- ras, att man hittills haft en i princip absolut betygsskala, varför det kan te sig rimligt att diskutera i vilken ut- sträckning man skall tolerera ett eller möjligen två underbetyg. Att vid en re- lativ betygsskala stipulera en viss be— tygställning eller ett visst medelbetyg som bevis för duglighet för praktisk verksamhet ter sig svårt. Man skulle träffa ett högst godtyckligt val.
Utredningen har klart för sig, att en di-missionströskel kan få praktisk bety- delse i här förevarande sammanhang. Den kommer måhända av många ar— betsgivare att uppfattas som ett mini- mimått på ett hyggligt betyg. Man kan emellertid anta, att många som inte uppnår dimi-ssionströskeln ändå kan bli mycket användbara i näringslivet. En sådan studerande bör inte diskrimine- ras genom att t. ex. förvägras kompe-
tens eftersom dimissionströskeln är kon- struera—d för de akademiska studieba- norna.
För ekonomer och ingenjörer kan yr— kesverksamheten anses motsvara fort-satt utbildning och dugligheten ådagalägges i praktiken. Arbetsgivarna är också of- ta benägna att ta mera hänsyn till yr- kesframgången än till betygsmeriterna. Ofta är också tillgång och efterfrågan på kvalificerad arbetskraft bestämman- de för arbetsgivarnas anspråk på bety- gen. Det är arbetsgivarna som skall be- stämma kompetenströskeln, som i verk— ligheten kan växla från tid till annan, från yrke till yrke. Gymnasieutredning- en vill inte föreslå någon kompetens- tröskel för ekonomer och ingenjörer som en motsvarighet till den föreslagna dimissionströskeln. Vid övergång till universitet och högskolor gäller för dem samma krav på slutbetyget från årskurs 3 som för andra studerande. Därutöver bör skolans myndigheter inte avge förslag om fixerade betygskrav. I bety- gen från tredje årskursen i ekonomisk lärokurs och från fjärde årskursen i teknisk lärokurs bör anges erhållna ämnesbetyg men ingen totalvärdering av betyget från kompetenssyn-punkt.
Det har ovan framhållits, att det är arbetsgivarna som skall bestämma kom- petenströskeln, i den mån så behövs. Ett stort antal av statens verk kommer att bli arbetsgivare för personer som efter avslutade gymnasiestudier går ut i förvärvslivet med eller utan tilläggs- utbildning. De som genomgått ekono- misk och teknisk lärokurs beräknas få mångsidig användning i undervisning, förvaltning och tekniska verk. Här bör dock framhållas, att åtskilliga efter av— slutade studier motsvarande det nuva- rande allmänna gymnasiets också kom— mer att gå direkt ut i förvärvslivet, eventuellt till tjänst i stat och kommun. Det synes gymnasieutredningen rikti-
gast, att vederbörande verk eller myn— dighet får bestämma eller föreslå den kompetens eller de betygskrav som an- ses erforderliga.
Mot den tankegång som senast ut- förts kan inrvändas, att det blir onödigt komplicerat att de olika verken har väx- lande kompetenskrav och att verken ofta inte förfogar över den sakkunskap i fråga om utbildning, som behövs för de nämnda besluten eller förslagen. Un- dervisningsverk å sin sida förfogar ofta inte över den arbetsmarknadsexpertis, som bör höras i dessa angelägenheter. Gymnasieutredningen håller före att, när det gäller offentlig tjänst, ett sta- tens kompetensråd liknande det, som föreslagits av arbetsmarknadsstyrelsen, Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, skulle kunna bli en värdefull institution. Utredningen vill senare återkomma till detta ämne (13.553).
Med avgångsexamen från tekniskt gymnasium har följt titeln ingenjör el- ler gymnasieingenjör. Detta titelbruk har haft sin förankring i den författ- ningsmässiga benämningen ingenjörs- examen. I framtiden bör en fullständig genomgång av årskurs 4 medföra titeln gymnasieingenjör. På motsvarande sätt bör en fullständig genomgång av års- kurs 3 i ekonomisk lärokurs medföra titeln gymnasieekonom.
13.534 I det föregående har gymnasie— utredningen framlagt försl-ag om vilken roll slutbetyget från årskurs 3 bör ha som behörighets- eller kompetensbevis. Vida-re har utredningen i 11.3.3 före- slagit rätt för den som har slutbetyg efter mindre lärokurs att efter tredje årskursens slut deltaga i undervisning i bortvalda ämnen och erhålla nytt slut- betyg, som då blir ett slutbetyg efter fullständig lärokurs.
I förevarande avsnitt behandlas frå- gan om rätt »för den vars slut-betyg efter fullständig lärokurs ej uppnår dimis- sionströ-skeln att delta i undervisningen eller efter enskilda studier och :pröv- ning erhålla nytt slutbetyg.
Det viktigaste motivet för kvarsätt- ning i gymnasiets två lägsta årskurser är att göra en elev skickad att följa undervisningen i den där-på följande årskursen. Samma motiv kan anföras mot flyttning till årskurs 4 i teknisk lärokurs. Om flyttning skall i det fal— let beslutas på samma grunder som gäller vid flyttning från tidigare års- kurser. Årskurs 3 har emellertid in- om gymnasiet, frånsett den tekniska lärokursen, ingen fortsättning som ele- ven behöver förberedas för. Det är i och för sig möjligt att efter ett år i denna årskurs ge varje elev, som full- följt gymnasiestudierna, det slutbetyg han lyckats uppnå och låta därvid bero. Det synes emellertid rimligt att låta en elev som inte uppnått allmän behörig- het för universitets- och högskolestudier få göra ett nytt, eventuellt flera försök.
En tekniskt enkel lösning är att medge dem rätt att tillbringa ytterliga- re högst ett år i gymnasiet som inte uppnått allmän behörighet. Det kom- mer sannolikt att röra sig om ett rela- tivt litet .antal elever. Man behöver där- för inte befana, att betygens prognos- värde nämnvärt påverkas. En särskild frå-ga är om en elev under sitt andra år i årskurs 3 skall läsa alla ämnen.
Vid diskussioner om studentexamen har det ibland framhållits, att det är omotiverat att kräva att en examinand skall göra om kursprogrammet för hög- sta årskursen i de ämnen där examinan- den godkänts eller väl godkänts. Detta var också motiveringen för att införa omprövning i studentexamen, d.v.s. restprövning i högst två ämnen. Det har inte ansetts uteslutet, att en begräns-
ning av omprövningsrätten till två äm- nen borde bortfalla, Om man går vi— dare på denna linje, sammanfaller kvar- sättning och medgivande att komplette- ra avgångsexamen med skolans hjälp. Det får bli den studerandes ensak att avgöra hur omfattande undervisning han behöver. Slutbetyget kan då uppnå dimissionströskeln lika väl genom stu- dier i ämnen, där den studerande re- dan uppnått hyggliga resultat, som ge- nom studier i ämnen där han uppnått låga betyg. En sådan frihet ter sig till- talande. De-t är gymnasieutredningens uppfattning, att den elev, som har kom- mit under dimissionströskeln, skall få läsa vilka ämnen han vill vid sina för- sök att under en tredje eller tredje och fjärde termin i årskurs 3 uppnå ett bättre slutbetyg.
Det kan råda tvekan, om ett delta— gande i skolans undervisning får ske endast när vederbörande elev omedel- bart fortsätter sina studier efter den tredje årskursen eller om det också skall få ske efter ett studieavbrott. En- ligt gymnasieutredningens mening bör ett studieavbrott på fyra år kunna med- givas.
Det synes vidare rimligt, att en per- son, som lämnat gymnasiet med slutbe- tyg som inte uppnår dimissionströskeln, några år efter avslutad skolgång efter enskilda studier bör tillåtas komplet- terra sitt slutbetyg och få nytt betyg utskrivet. Man brukar anse, att full— gjorda delprov för en examen eller av-gångskompetens inte får bli allt- för gamla. Sålunda måste särskild pröv- ning i studentexamen Vara gjord under de senaste sex åren, om den skall åbe- ropas för privatistexamen. I förslagen om vidgad vuxenutbildning på gymna- siestadiet (SOU 1962: 5) föreslås i det- ta fall en åttaårsperiod. I den perioden skall alla examensämnena medhinnas. Vid omprövning i studentexamen i ett
eller två ämnen måste prövningen ske inom ett år. Komplettering av särskild realexamen till fullständig examen skall medhinnas inom fyra år, om skolöver- styrelsen ej annat medgiver. I detta fall gäller det högst tre ämnen. Samma tids— gräns, d. v. s. fyra år, torde vara lämp- lig, om det gäller prövning för nytt slutbetyg efter enskilda studier. Man hör nämligen ta hänsyn till tid för värnpliktstjänstgöring och därutöver medge någon tidsmarginal för dem som växlar levnads-bana.
Sammanfattningsvis ningen:
Elev som erhållit slutbetyg från års- kurs 3 över fullständig lärokurs och därvid icke uppnått dimissionströskeln skall ha rätt att på ettdera av nedan- nämn-da sätt söka böja sitt slutbetyg.
Eleven må utan hinder av vad som föreslagits i 13.4.2.3 inom fyra år efter det han avslutat årskurs 3 under ytter- ligare högst ett läsår deltaga i under- visningen i årskurs 3 och därefter er- hålla nytt slutbetyg.
Eleven må efter enskilda studier .prö— va och erhålla nytt slutbetyg. Sådan prövning skall göras senast inom fyra år efter det han avslutat årskurs 3.
Det kan diskuteras, om det nya me- delbetyg som uppnås i ett nytt slutbe— tyg skall få tillgodoräknas till hela sitt numeriska värde vid konkurrens om ny— hörjarplatser vid spärrade högre läro- anstalter. Denna fråga är dock såsom redan framhållits i 11.3.2.1 av relativt ringa betydelse, eftersom sökande med låga medelbetyg sällan har utsikter att göra sig gällande i sådan konkurrens. Utredningen förordna-r därför att det nya slutbetyget jämställes med på norm-alt sätt erhållet slutbetyg.
Frågan huruvida elev skall äga rätt att under studietiden komplettera i äm- ne, som avslutats före sista årskursen, behandlas i avsnittet 13.5.4.6.
föreslår utred-
Eventuell rätt att tillbringa ett extra år i årskurs 4 av teknisk lärokurs kan inte bestämmas genom att den begrän— sas av någon dimissions- eller kompe- tenströskel.
Slutbetygen från årskurs 4 förutsät— tes inte spela någon roll för intagning vid universitet och högskolor. Närings— livet torde icke heller komma att till— lämpa någon fixerad kompetenströskel. Rätten att gå om årskursen blir därför knappast något problem. Den som vill tillbringa ett extra år i årskursen bör få göra detta efter klasskonferensens prövning och under villkor att stats- verket inte åsalmklas extra kostnader.
13.5.3.5 En särskild fråga är hur man skall handla med en elev, som måste av- bryta sina studier under årskurs 3. Ett sådant stu—dieavbrott kan ha många or- saker: sjukdom, familjeskäl, studiemiss— lyckanden, som medfört depression, ut- landsstudier 0.5. V. Det kan också tän- kas att betygstaktiska spekulationer medverkar. En elev i högsta årskursen i en frivillig skolform kan inte hind- r-as från att avgå t. ex. den 1 maj. Skall en sådan elev som eventuellt inte blir betygsatt vid vårterminens slut få följa undervisningen under nästföljande ter- min eller läsår. Det gäller alltså här en fråga om frivillig kvarsittning. För närvarande gäller inom gymna— siet, att en elev kan få tillhöra en viss årskurs under fyra terminer. Han kan tänkas under den fjärde terminen avgå med avgångsbetyg en månad före läs— årets slut, eventuellt därför att han fruktar att få ett alltför dåligt betyg. Han får då återvända inom ett år men inte tillhöra klassen mera än en månad, såvida kollegiet inte av särskilda skäl lämnar medgivande därtill. Stadgetex— ten har angivit »sjuklighet eller andra särskilda skäl» som undantagsmotiv. En liknande regel kan konstrueras för att
förhindra en frivillig kvarsittning ge- nom avgång före läsårets slut och åter- inskrivning påföljande läsår.
Det är en liten minoritet av eleverna i den tredje årskursen som beräknas få ett slutbetyg under dimissionströskeln. Endast en del av dessa kan beräknas komma att begagna sig av i 13.5.3.4 fö- reslagna möjligheter att höja slut-betyget antingen efter enskilda studier eller genom att delta under ytterligare ett läsår i gymnasiets undervisning. De kan inte komma att nämnvärt störa organisationen, betygsbedömningen och prognosbedömningen av avgångsbety- gen. Om man däremot på ett eller annat sätt skulle tillåta eller tolerera att en större grupp av goda studerande på nytt skulle delta i undervisningen, skulle så- väl organisationen som bedömningen avsevärt kompliceras. Aus—'p'råken på be- tyg skulle förskjutas uppåt och i konkurrensen skulle .de elever som studerar i normal ordning bli ogynn- samt ställda. En sådan utveckling skul— le locka allt större grupper att sitta kvar frivilligt. Gymnasieutredningen finner det nödvändigt, att dessa förhål- landen regleras. Vissa möjligheter till undantag bör finnas för elever som va- rit pressade av sjukdom eller sociala omständigheter närmast före och under studieavbrottet.
En elev bör ha rätt att återinträda i årskursen påföljande år för den tid som återstår av ett läsår, därest inte rektor efter klasskonferensens och — om så anses erforderligt — skolläkarens hö- rande finner sjuklighet eller andra sär- skilda skäl motivera att han får åter- inträda tidigare. Erfarenheten torde härvidlag efter en viss tid kunna ge stöd åt sådana bedömningar, så att rimliga skäl respekteras.
13.5.3.6 Vissa tekniska frågor. Gymna- sieutredningen har fäst vikt vid betygs—
ekvivalering. Vid sättande av slutbetyg bör strävandena att uppnå sådan ekvi- valering inom en läroanstalt och mellan läroanstalter understödjas. Vid bedöm— ning av det sista läsårets skriftliga prov bör utom undervisande lärare en med- bedömare delta på sätt som nu sker i fråga om svenska uppsatser. Betygs- nivån i alla ämnen kontrolleras också genom fackinspektörernas verksamhet. Det är dock önskvärt, att rektor och i högsta årskursen undervisande lärare diskuterar bedömningen, innan betygen sättes. Detta kan ske, om vid ett sam- manträde avsett för sådan diskussion preliminära betyg och preliminär be- tygsstatistik föreligger. Efter diskussion sättes därefter betyg. Det blir därvid givetvis inte fråga om godkännande el- ler underkännande. De formella bestäm- melserna kan vara knappa. Det räcker att stadga, att lärarna i högsta årskursen innan slutbetyg utfärdas vid vårtermi- nens slut skall sammanträda för att dis- kutera elevernas ställning och bedöm- ningen av dem.
13.5.4 Prövning för privatister med flera
Gymnasieutredningen skall i detta av- snitt i korthet beröra frågor röran- de privatistprövning, fyllnadsprövning, omprövning och dessa prövningars mot- svarighet i framtiden. Det finns anled- ning räkna med att privatistprövning blir minst lika vanlig som f. n. Pröv- ningar i enlighet med den nya läropla- nen torde emellertid komma att äga rum först om 3 51 4 år och sannolikt drö- jer det till slutet av 1960-talet innan någon genom p-rivatistprövningar har skaffat sig ett fullständigt slutbetyg från det nya gymnasiet. I samband med kommande överväganden om vuxenut- bildningen får gymnasieutredningen anledning att mera ingående behandla frågor sammanhänga-nde med privatist-
prövning. Utredningen vill likväl här något beröra frågan, eftersom enskilda studier ofta läggs upp på lång sikt och de som inom de närmaste åren avser att påbörja sådana studier bör få viss information om hur prövningarna kan komma att te sig. Förtidsprövningar för elever i den reguljära gymnasieun- dervisningen kan vidare bli aktuella re— lativt snart i det nya gymnasiet. Ut- redningen behandlar inte här frågan om avgifter för prövningar. Vidare för- utsätter utredningen att övergångsbe- stämmelser i vanlig ordning utfärdas så att de som påbörjat sina enskilda studier enligt nuvarande läroplaner kan fullfölja dem.
13.5.41 Nuvarande förhållanden. Stu- dentexamen för privatister omfattar lik- som examen för allmänna gymnasiets elever skriftliga och muntliga prov. Med privatist har man hittills menat en prövande, som inte är anmäld till studentexamen och inte har avlagt stu— dentexamen. Även en elev i gymnasiet har stadgemässigt kunnat uppträda som privatist. Den muntliga och avslutande privatistprövningen, som skall omfatta alla läroämnen, om inte examinanden utnyttjat möjligheterna att dela upp exa- men, förrättas i juni och december av särskilda av Skolöverstyrelsen utsedda examinatorer (examensnämnder). Vid förhören är censor närvarande. De prö- vande måste på förhand undergå pröv- ning i sådana ämnen, som avslutas före högsta ringen. De kan också på förhand undergå särskild prövning i studentexa— men i ett ämne i sänder. Dock skall minst fyra ämnen återstå till den slutliga examensprövningen. Särskilda pröv- ningar tillgodoräknas, om de avlagts under de senaste sex åren före examens— prövningen och om de bedömts med lägst betyget Ba. Det är numera regel, att privatistern'a utnyttjar systemet med
särskild prövning och har kvar endast 4—5 ämnen vid avslutande prövning. Antalet privatister har under den sista tioårsperioden minskat något. 1953 an- mälde sig sålunda 569 personer. 1962 var motsvarande antal 396. Antalet god- kända var sistnämnda år 140. I regel godkännes 35—40 % av de anmälda.
Handelsgymnasieexamen för privatis— ter är antingen odelad eller delad, i vil- ket senare fall prövningen skall verk- ställas vid två på varandra följande exa- menstillfällen. Endast ett examenstill— fälle förekommer per läsår. Proven är skriftliga, muntliga och praktiska (ste- nografi och maskinskrivning). För de skriftliga proven hänvisas privatister- na av överstyrelsen för yrkesutbildning till visst handelsgymnasium. De skrift- liga proven utges centralt av överstyrel- sen. För de muntliga prövningarna och de praktiska proven hänvisas vederbö- rande av överstyrelsen till två eller tre handelsgymnasier. Dessa prövningar och prov sker inför en av överstyrelsen utsedd examensnämnd. Examen skall vidare övervakas av examensombud, likaledes utsedda av överstyrelsen.
Antalet godkända privatister har de senaste tre åren ej överstigit 50 per år.
I samband med att handelsgymnasiet omorganiseras från 2- till 3-årigt kom- mer handelsgymnasieexamen för priva- tister att utformas i enlighet med vad gäller för privatistexamen vid tekniskt gymnasium.
Privatistexamen vid tekniskt gymna- sium (teknisk privatistexamen) sker ge- nom särskild prövning i ämne för ämne. Sedan examinanden, som erhåller en tentamensbok från överstyrelsen för yrkesutbildning, vid prövning erhållit lägst betyget B i samtliga på studiepla- nen upptagna ämnen, utfärdas ingen- jörsbety'g av rektor vid det gymnasium,
där den sista prövningen avlagts. Pro— ven är, beroende på ämne, skriftliga, kombinerat skriftligt och muntligt eller enbart muntliga. I några ämnen måste prövningen föregås av laborationskurs. Vidare måste en del av ämnena tente- ras i viss följd. I princip kan prövning avläggas vid vilket som helst gymnasium enligt den prövandes eget val och pröv- ningen förrättas av den lärare, rektor därtill utser. Medbedömare kan utses på begäran av examinand. Prövningen i två ämnen (karaktärsämnen på linjen) skall äga rum inför av överstyrelsen ut- sett examensombud och sådan pröv- ning kan blott äga rum två gånger om året (vid höstterminens och vårtermi- nens slut).
Antalet som avlägger teknisk priva- tistexamen är ej stort, det har under de senaste åren ej överstigit 20 per år. Skall man döma efter antalet utlämnade tentamensböcker skulle omkring 1000 personer studera för ingenjörsexamen. En del av de prövande torde dock icke syfta till att avlägga examen utan en- dast att skaffa sig betyg i vissa ämnen.
13.5.4.2 Särskild prövning i studentexa- men (jfr 13.5.1.1) har blivit en alltmera utnyttjad väg att skaffa sig studentbetyg i ett eller flera ämnen. Antalet prö- vande är i stigande. 1961 var antalet anmälda prövande 5 472. Därvid har personer, som anmält sig för att under en examensperiod prö- va i t. ex. tre ämnen, räknats som tre prövande. Många prövande gör på grund av misslyckanden mera än ett försök per år. Antalet personer, som under 1961 har deltagit i särskild prövning, är sålunda betydligt lägre än det nyss angivna talet. Engelska är det vanligaste förekommande prövningsämnet. 1961 var antalet anmälda till prövning 1 133. Svensk skrivning, historia och mate- matik var samma år relativt vanligt
förekom-mande prövningsämnen med respektive 725, 597 och 471 anmälda. Huvuddelen av de prövande torde vara sådana, som förbereder en slutpröv- ning för privatister.
Under det senaste årtiondet har också införts särskild prövning för de allmän- na gymnasiernas egna elever. Denna anordning har gjort det möjligt att låta framgångsrika elever genom tentamen avsluta studierna i ett ämne tidigast under höstterminen i näst högsta ringen.
13.5.43 Antalet fyllnadsprövande efter studentexamen har sjunkit, fastän an- talet studenter per år har stigit. Det torde bero på .att man alltmera övergått till att vid betygskonkurrens räkna en- dast de ursprungliga examensbetygen. Aspiranterna har dänför ingen nytta av betygshöjningar förvärvade vid fyll- nadsprövning. Däremot gäller alltjämt, att många studenter har intresse av att förvärva studentbetyg i ämnen, som ur- sprungligen inte har ingått i deras exa- men. En närmare undersökning skulle sannolikt ge vid handen, att denna grupp inte minskat. Minskningen är san- nolikt helt att söka bland dem, som har velat skaffa sig konkurrenskraftigare betyg. Antalet deltagande i särskild pröv- ning och fyllnadsprövning i studentexa- men framgår av nedanstående tablå.
Särskild Fyllnads- prövning prövning 1959 ............ 4 403 3 489 1960 ............ 5 149 2 967 1961 ............ 5 472 2 787
Vid handelsgymnasiet har hittills fyll- nadsprövning motsvarats av efterpröv— ning efter handelsgymnasieexamen. Den som vill höja vitsordet i ett eller flera ämnen kan medges detta av kollegiet vid det handelsgymnasium där examen avlagts. För den som avlagt handels-
gymnasieexamen som privatist kallas motsvarande prövning förnyad pröv- ning och undergåendet av sådan med- ges av överstyrelsen för yrkesutbild- ning.
Fyllnadsprövning efter ingenjörsexa- men kan ske i antingen ämne, som före- kommit i den studiegång, inom vilken examen avlagts, eller i ämne inom an- nan studiegång. Det ankommer på över- styrelsen för yrkesutbildning att medge sådan prövning. Många av dem som fyllnad-sprövade var, i varje fall tidig-a- re, sådana som avlagt examen inom spe- cialkurs vid tekniskt gymnasium (tidi— gare teknisk fackskola vid tekniskt lä- roverk) och önskade få »kompetensi äm- ne enligt ford-ringarna för ingenjörsexa- men på 3-årigt tekniskt gymnasium.
Antalet prövande har aldrig varit stort.
13.5.4.4 Omprövning i studentexamen medges elever vid allmänt gymnasium, vilkas studentexamen inte helt har kun— nat godkännas. Prövningen skall, om Skolöverstyrelsen inte medger undantag, förrättas inom ett år. Under åren 1954— 58 uppgick antalet underkända med rätt till omprövning till knappt 100 per år. Av dessa återkom ca 15 per år aldrig till någon omprövning. Omprövnings— institutet berör alltså mycket få stude- rande jämfört med fyllnadsprövning och särskild prövning. I stort sett motsvarande föreskrifter för omprövning finns vid handelsgym- nasierna och tekniska gymnasierna.
13.5.4.5 Administrationen av privatist- examen, fyllnadsprövning, särskild prövning och omprövning är en kompli- cerad procedur. För de allmänna gym- nasierna omhänderhas den av skolöver- styrelsens examensrotel, som beträffan- de privatisterna fullgör ett omfattande arbete med granskning av anmälnings-
och behörighetshanwdlingar. Utöver de två tillfällena för muntlig prövning i privatistexamen anordnas fem examens- perioder för särskild prövning och fyll- nadsprövning, i januari, mars, maj—— juni, augusti—september och november. Två av perioderna sammanfaller med skrivningsperioderna för gymnasiernas examinander. I maj—juni ges inga skriftliga prov. Då kan följaktligen fyll- nadsprövande i skrivämnen inte exa- mineras. I fyra perioder ges alltså en fullständig uppsättning examensprov. En samling av de skriftliga proven till perioder är av praktiska skäl nödvän- dig. Överstyrelsens distribution av så— dana prov som är förenad med be- svärande sekretesskrav skulle eljest på- gå året runt.
Fyllnadsprövande bör enligt skolöver- styrelsens krav examineras vid det läro- verk, där de varit elever, om inte redo- visade skäl talar för annan ordning. Likaså bör de som avlägger särskild prövning helst hålla sig till ett läro- verk. Erfarenheten säger, att de prövan- de eljest söker upp läroverk och lärare, som fått anseende för att vara »lätta». Under alla omständigheter kan det bli mycket besvärande, om några få läro- verk skall ta emot ett stort antal prö- vande.
Överstyrelsen för ett kontrollkort för varje prövande. Detta kort föres för att förfrågningar från högskolor skall kun- na besvaras, för att överstyrelsen skall kunna följa prövningsverksamheten, för att kontrollera bristande och oriktiga uppgifter 0. s. v. Kortsystemet föres på grundval av ett system med listrappor- tering och på läroverkens rektorsexpe- ditioner föres särskilda liggare för varje slag av prövningar. Här bör erinras, att betygsförfalskningar dessvärre förekom- mer. Rektorsexpeditionerna är ålagda att bl. a. noga granska anmälningshand- lingar.
Administrationen av privatistexamen m. m. vid fackgymnasierna handhas av vederbörande fackbyrå inom översty- relsen för yrkesutbildning.
För handelsgymnasieexamen omfat- tar den bl. a. de centralt utgivna pro- ven, hänvisning av privatister, utseende av examensnämnd och examensombud och medgivande av förnyad prövning.
För ingenjörsexamen inskränker sig överstyrelsens för yrkesutbildning upp- gifter till i huvudsak utfärdande och registrering av tentamensböcker, till- godoräknande av olika vitsord som betyg i teknisk privatistexamen (denna ärendegrupp är ej obetydlig) samt ut- seende av examensombud.
13.5.4.6 Gymnasieutredningens övervä- ganden och förslag. Med all säkerhet kommer det i framtiden att behövas for- mer för privatistprövning. Gymnasieut- redningen använder i fortsättningen ter- men privatist som beteckning för en prövande, som inte är elev i ett gym- nasium, som omfattas av den föreslagna fackinspektionen, och inte heller tidiga- re fått slutbetyg från gymnasium. Med all säkerhet kommer det också att be- hövas former för komplettering av ett slutbetyg. Härmed avses sålunda inte de anordningar som enligt gymnasie- utredningens förslag i 11.3.3 och 13.5.3.4 skall leda till att nytt slutbetyg utfärdas. Det kan för det tredje tän- kas, att det behövs möjligheter att låta en gymnasieelev i förtid avsluta ett ämne. Elever, som t. ex. genom långva- rig utlandsvistelse väl behärskar ett främmande språk, bör få en sådan möjlighet. Det finns enligt utredningens mening inte anledning att begränsa gymnasisternas möjligheter till sådana förtidsprövningar. Komplettering av ett slutbetyg kan i vissa fall tänkas ske, innan eleven läm- nar gymnasiet. Åtskilliga ämnen avslutas
före sista årskursen och frågan är om komplettering för betygshöjning i dy— likt ämne skall kunna ske t. ex. vid bör- jan av följande läsår efter sommarstu- dier. För närvarande tillåtes vid det all— männa gymnasiet en elev, som har bli- vit underkänd i något ämne, att pröva för högre betyg vid höstterminens bör— jan. Vid tekniskt gymnasium skall den som blivit underkänd i ämne vid vår- terminens slut alltid pröva i ämnet vid höstterminens början, om han vill flyt- ta till nästa årskurs. En elev som har avslutat t. ex. studier i tyska vid'slutet av ring 13 i allmänna gymnasiet, tillåtes också göra en privatistprövning. Om det nya betyget blir högre införes det i studentbetyget. Gymnasieutredningen anser att en sådan möjlighet att komplet— tera och höja betyget under skoltiden bör finnas även i det framtida gymna— siet.
Omprövning förekommer inte i det system med slutbetyg, som har föresla- gits. Det torde inte vara nödvändigt att ha skilda bestämmelser eller beteckning- ar för prövning för privatister, komplet- tanter eller gymnasiets egna förtidsprö— vande. I samtliga fall är det fråga om prövning enligt gymnasiets lärokurser i ett eller flera ämnen. Utredningen fö- reslår den enhetliga benämningen äm- nesprövning.
Ämnesprövning för den som inte har genomgått gymnasium skall självfallet omfatta hela gymnasiekursen. För den som prövar efter mindre studiekurs eller efter att ha fått ett fullständigt slutbetyg skulle man kunna tänka sig att utesluta den första årskursen ur fordringarna. Vissa ämnen läses dock endast under en eller två årskurser. Det torde vara lämpligast att stadga, att fordringarna för alla prövande skall gälla hel-a gym- nasiekursen. Modifikationer i förhörs- praxis kan uppnås genom anvisningar eller tillämpningsföreskrifter.
Den ordning, enligt vilken en priva- tist skall kunna uppnå ett fullständigt slutbetyg, kan diskuteras i anslutning till ett förslag om merkantil privatist- examen avgivet av studie-sociala utred- ningen i betänkandet Vidgad vuxen— utbildning på gymnasiestadiet ( SOU 1962:5 ). Förslaget, vilket nyligen ge— nomförts, inne-bär att examen, i likhet med vad som gäller för teknisk priva- tistexamen, skall kunna uppnås genom en serie särskilda prövningar. Det gym- nasium, som prövar i det eller de sista i examen ingående ämnena, utfärdar betyg över gymnasieekonomexamen. Villkoret är att prövningen i 'alla i exa- m-en ingående ämnen (även ämnen som nedlägges före den sista årskursen) ägt rum under den sist tillän-dalupna åtta— årsperioden samt att minst betyget God— känd erhållits i samtliga ämnen. Gym- nasieutredningen förordar att en så- dan anordning införes i det nya gym- nasiet. Detta innebär sålunda att slut- betyg för privatister utfärdas, när den prövande vid ämnesprövnin—gar erhållit betyg i alla erforderliga ämnen.
För närvarande är för privatister i studentexamen prövning i övningsäm- nen frivillig. I privatisternas examina tas dessa ämnen sällan med. Det är en- ligt utredningens mening lämpligt att ämnesprövning i gymnastik, konst- och musikhistoria samt musik och teck— ning inte blir obligatoriska för slutbe- tyg för privatister. Det torde för många studerande av denna kategori vara myc- ket svårt att få en meningsfylld under- visning i dessa ämnen. Om betyg i de nämnda ämnena inte är upptagna i slut- betyget, torde det bli nödvändigt att ha ett särskilt betygsformulär för pri- vatister, så att inga missförstånd upp- står.
Betygsättning vid ämnesprövningar är ett speciellt problem. Gymnasieele- verna har vid flyttning till andra och
följande årskurser varit föremål för be- dömning av lärare, som känner dem. Eleverna når aldrig tredje eller fjärde årskursen, om studieresultaten är un- derhaltiga. Helt andra omständigheter gäller vid ämnesprövning för privatis- ter och komplettanter. Den prövande blir i regel omedelbart föremål för slut- prövning i ämnena. Om den föreslagna betygskalan skulle tillämpas utan var— je inskränkning, kunde det tänkas, att han finge betyget 1 utan att ha några som helst kunskaper 'i ämnet. Betyg- systemet innebär nämligen i princip, att alla prövande skall fördelas på be- tygsgraderna 1—5. Det kan rent teore- tiskt tänkas, att en privatist prövar i samtliga ämnen för ett fullständigt slut— betyg och i alla ämnen får betyget 1 utan att ha läst en rad. Det kan i prak- tiken inträffa, att en privatist, som är hårt pressad av sitt tidsschema, hand- lar så i ett eller några ämnen, om det inte föreligger formella hinder.
En studerande kan vilja komplettera sitt slutbetyg med ett ämne, som han inte läst i gymnasiet. Han kan tänkas pröva helt oförberedd, få betyget 1 och ett dokument att foga till slutbetyget. Dokumentet kan vara vilseledande för avnämare som inte känner systemet. Avnämare som känner systemet kan tvärtom komma att betrakta betyget 1 hos privatister och komplettanter med särskild misstänksamhet. Det torde vara nödvändigt, att lämna den prövande läraren möjlighet att i dessa fall vägra att avge betyg. De som bör vägras varje betyg torde bli mycket få, om denna risk är känd.
Vid ämnesprövningar bör förekom- ma medbedömare av det skriftliga pro- vet. Vid muntlig prövning bör rektor eller av honom utsedd lärare vara när- varande.
Den administrativa handläggningen
av ämnesprövningar bör vara så enkel som möjligt. Prövningarna bör ske inom bestämda tidsperioder, minst tre per år. Distribution av skriftliga prov och rapportering till Skolöverstyrelsen gör en sådan anordning önskvärd. Förlägg- ningen av perioderna bör bestämmas av ämbetsverket. En prövande bör i all- mänhet fullfölja sina prövningar vid det gymnasium, där han börjat pröva eller där han erhållit slutbetyg. Rektor vid annat gymnasium bör dock ta emot en prövande, som kan redovisa skäl för avvikelse från regeln, t. ex. byte av bo- stads- eller studieort.
Gymnasieutredningen anser, att man för privatister bör införa tentamens- böcker med identitetsbevis, i stort sett samma system som nu tillämpas för privatister vid tekniska gymnasier. Ten- tamensbok utfärdas vid det första pröv- ningstillfället. Insändande av anmäl— ningshandlingar och listor till översty- relsen på förhand slopas. I stället rekvi— reras vid föreskriven tidpunkt ett be- stämt antal skriftliga prov. Efter pröv- ningsperiodens slut insändes rapport till överstyrelsen. På överstyrelsen och varje rcktorsexpedition föres ett kort- register över de prövande. Med hjälp av överstyrelsens register kan det kon- trolleras, att en prövande inte tar ut tentamensbok vid flera gymnasier.
Rektor vid det gymnasium, där den sista prövningen för en privatist för- rättas, hör utfärda slutbetyg.
13.5.5 Intagningsbestämmelser vid universitet och högskolor m. m.
13.5.5.1 Enligt den till den 1 juli 1962 gällande läroverksstadgan medförde av— lagd studentexamen »behörighet att utan ytterligare prövning bliva såsom studerande vid universitet inskriven» (109 5). Gymnasieutredningen har fö- reslagit att slutbetyg från gymnasiet som uppnår ett på visst sätt framräk-
nat medelvärde (13.5.3.2) skall ge mot- svarande behörighet för inskrivning vid universitet och högskolor även i fram- tiden.
En rad speciella inträdesvillkor ut- över de allmänna rörande studentexa- men har så småningom växt fram, vilka påverkat och delvis satt ur spel de ur- sprungliga avsikterna med anpassning- en mellan skola och fortsatt utbildning. På grund av hård konkurrens om ut- bildningsplatser har inträdeskraven ofta fått ogynnsamma effekter på valet av studiegång, inriktningen av gymna- sisternas studiearbete och på själva detta arbete.
Genomföres gymnasieutredningens förslag till utformning av det nya gym- nasiet framtvingas automatiskt omfat— tande tekniska förändringar i dessa in- trädesbestämmelser. Det torde emeller- tid också vara nödvändigt att därutöver vidtaga åtgärder av mer principiell art.
13.5.5.2 Allmän behörighet för inskriv- ning vid universitet är i universitets- statuterna (5 88 mom. 1) formulerad sålunda: »Behörig att inskrivas såsom studerande vid universitet är den som a) avlagt svensk studentexamen eller för— värvat sådan utbildning att han enligt gällande bestämmelser om vidgat tillträ— de till högre studier skall likställas med den som avlagt studentexamen; eller b) avlagt handelsgymnasieexamen enligt fordringarna för sådan examen på tre- årigt handelsgymnasium; . . .»
I övrigt föreskrives intet om speciel- la inträdesvillkor utom genom en hän- visning till de särskilda bestämmelser som gäller för ekonomisk fakultet i Lund och för medicinska studier.
Enligt stadgan angående filosofiska examina skall i de föreskrivna studie- planernua anges, »buruvida för viss stu- diekurs för filosofiska ämbetsexamen, filosofie kandidatexamen eller filosofie
licentiatexamen erfordras särskilda för- kunskaper och på vad sätt dessa kun- skaper skola ådagalägga—s». Studiepla- nerna fastställs av .universitetskanslern efter förslag från vederbörande sektion och yttrande av dess undervisnings- nämnd. Som bekant har sådana förkun- skaper i stor utsträckning föreskrivits, t. ex. beträffande latin och matematik.
Dessa speciella krav på genomgången viss linje eller på godkända betyg i vis- sa ämnen torde i regel inte förorsaka besvärande återverkningar för arbetet i gymnasierna i den mån de speglar för den kommande utbildningen relevanta intressen, begåvningskomponenter och kunskapskrav. Däremot förutsätter de givetvis en ändamålsenlig differentie- ring av gymnasiet och en god studie- och yrkesvägledning.
Det är först när man inom det högre utbildningsväsendet — inför tvånget att avvisa sökande _ använder sig av särskilda meritvärderingsprinciper som rangordningsinstrument, som besvä- rande återverkningar uppstår för gym- nasiet. Ruangorwdningen sker huvudsak- ligen med utgångspunkt i studentbety- gets poängsumma, uträknad på visst sätt, eller från dess medelvärde. Denna urvalsgrund har varit det praktiskt ta- get enda urvalsalternativ som erbjudits alltsedan konkurrensen om utbildnings- platserna på 1920-talet började bli ett problem. Vid sidan av betyget har vis- serligen i viss utsträckning anlagstest kommit till användning liksom praktik, militärtjänstgöring m. m., men student— betyget har ändå alltid framstått som det väsentliga urvalsinstrumentet.
Att så varit fallet har i sin tur påver- kat de intagnings- och meritvärderings- regler som utformats vid utbildnings- anstalterna. När allt fler studenter kon- kurrerat, har de tvingats förbättra sina meriter, vilket på grund av s-pärregler- nas natur då kommit att ske i form av
betygshöjningar och inläsning av nya ämnen. Intagningspoängen har stigit och framtvingat nya kompletteringar. Så småningom har man som nämnts för att råda *bot på det s. k. kompletterings- eländet förändrat intagnings- och me- ritvärderingsprinciperna därhän, att ingen vikt :fästes vid betygshöjningar och i vissa fall inte heller vid nya äm- nen, ehuru sådana givetvis godtagits i form av behörighetskomplettering. Man har också menat, att vid eljest lika betygsmeriter prognosvärdet för det be— tyg, som ursprungligen varit högst, va- rit säkrare än för det betyg som efter komplettering höjts. I dagens läge är det alltså i stort sett originalstudentbetyget som gäller och som ger poäng i kon- kurrenssituationer.
Å andra sidan måste någon form av differentieringsinstrument finnas vid eljest lika meriter, om man inte helt enkelt skall använda sig av lotten. Någ— ra få mottagare använder sig av lämp- lighetsprov, som vid sidan av eller i stället för studentbetyget fälle-r utslaget för hela populationen av sökande eller för den del som ligger senare i kön. Andra och flertalet har medgivit kom- plettering via akademiska studier. Den- na form av komplettering har i hårda konku-rrenslägen kommit att spela en ökande roll.
Givetvis innebär detta en belastning för universiteten. Universitetens kapa- citet tas i inte ringa grad i anspråk för att bereda tillträde till vissa högre stu- dier. Man kan måhända påstå, att det för de blivande medicinarna, teknolo- gerna eller andra liknande studerande är av allmänt värde att på detta sätt bredda sin förutbildning. Det kan emel- lertid starkt ifrågasättas om så omfat- tande studier i sig själva har något värde som förberedelse eller prognos för ungdomar, som redan genom sitt
originalbetyg ligger tämligen väl till i poängavseende.
Ibland ges vid intagningen särskilt hög vikt åt ämnen, som anses betydel- sefulla för den kommande utbildningen. Så t. ex. ger de tekniska högskolorna hög vikt åt matematik, fysik och kemi. De olika viktsystemens tillkomst bott- nar icke alltid i grundligare undersök- ningar beträffande sambandet mellan dessa olika ursprungsbetyg och fram- gång i de fortsatta studierna. Under alla förhållanden medför systemet ris— ken att gymnasisten försummar andra ämnen såsom »icke matnyttiga».
I andra fall krävs också speciella ämnen för inträde (t. ex. de naturve— tenskapliga för medicinska studier), medan meritvärderingen bygger på hela det primära studentbetyget utan hän— syn till om detta innehåller de ämnen som formellt krävs för behörighet eller ej. Detta förorsakar ibland spekulation i valet av studieväg genom gymnasiet i det att gymnasisten någon gång lockas att välja en lättare väg i förhoppningen att denn-a skall ge högre betyg och först efter studentexamen läser in de behö- rig-hetsgivande ämnena.
13.5.5.3 Det framgår av denna redogö— relse att gymnasieutredningen bedömer vissa av verkningarna av kraven för in- träde till universitet, högskolor och andra utbildningsvägar såsom ogynn- samma för gymnasiets arbete. De är tek— niskt sett föga enhetliga och därför svå- ra att överblicka. De är ofta så skilj- aktiga, att eleverna tvingas till onö- digt tidiga ställningstaganden vid val av ämnen och kurser. De studerande blir tidigt betygsmedvetna på ett sätt som har mindre med den personliga ut- vecklingen och studieintresset att göra, mer med betygstaktiska spekulationer. Inte minst verkar det ovannämnda vikt-
ningssystemet snedvridande. Det är i och för sig rimligt att intressen och be- gåvningsdrag ger utdelning genom att göra det lättare att nå häremot svaran- de studiemål. Detta bör emellertid inte medföra att gymnasisten för betygs- poängens skull försummar andra, för hans allmänna utveckling och oriente- ring väsentliga ämnen.
Den hårda poängjakten verkar störan- de på undervisningssituationen i och med att betygsättningen blir pressan- de för lärare och elev. Rättviseproblem uppstår, varvid en överdriven accen- tuering av skriftliga och muntliga prov blir följden. Ett antal gymnasister till- griper den utvägen att frivilligt gå om en årskurs för att få högre examensbe— tyg och på så sätt konkurrensdugligare meriter. Tillsammans med annan form av komplettering medverkar detta till att öka utbildningstidens längd utan att en mer påtaglig vinst av förlängningen kan påvisas.
Det bör dock i sammanhanget påpe- kas, att åtskilliga här nämnda svårighe- ter och ogynnsamma effekter för gym- nasiet är en följd av det begränsade ut- rymmet vid utbildningsanstalterna. Så länge sådana begränsningar kvarstår och man inte förfogar över något bätt- re och lätthanterligare instrument kom- mer svårigheter av liknande art att uppstå. Gymnasieutredningen har över- vägt möjligheterna att rekommendera andra urvalsinstrument än betyget, framför allt anlagsprov av olika slag, vilka också skulle ge upplysningar om yrkeslämplighet. Sådana skulle kunna från skolan avlyfta huvudansvaret för millimeterrättvisan vid hård intagnings-
- konkurrens. Detta skulle i sin tur ha
en gynnsam effekt för studierna och för betygsbedömningen. Gymnasiet mås- te dock fortfarande ta ansvaret för att dess elever får goda kunskaper och fär-
digheter, vilka krävs för formell behö- righet och reell framgång i kommande utbildnings- och yrkesverksamhet. Emel- lertid ger gjorda försök och erfarenhe- ter vid handen att kompletterande ur- valsinstrument är principiellt och prak- tiskt svåra att konstruena och därtill drar stora kostnader. Individuella orätt- visor kan heller icke med dessa me- toder helt undvikas.
Den betydelsefullaste uppgiften för dylika instrument synes emellertid vara att ge hjälp i yrkesväglednings- och stu- dierådgivningssituationer. Gymnasieut- redningen anser de-t därför angeläget att möjligheterna att framställa goda anlagsprov av skilda typer ytterligare undersökes. Arbetet härmed bör ske i samarbete med ansvariga myndigheter på skolans och vidareutbildningsanstal— ternas områden.
I underdåni-g skrivelse den 1 novem- ber 1962 har arnbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning framlagt förslag om inrättande av ett statens kompetensråd. Gymnasieutredningen finner det synner- ligen angeläget att detta råd eller en motsvarande institution skapas. Kom- petensrådet bör medverka vid utfor- mandet av intagningsbestämmelser, ur- valsinstrument m. m. Utredningen vill erinra om att dessa frågor aktualiserats av 1955 års unive-rs—itet-sutredning (SOU 1963: 9 s. 222 ff).
13.5.5.4 När man överväger vilka spe- ciella behörighetsvillkor som bör gälla vid universitet, högskolor och övriga ut- bildningsanstalter och kurser, hör man utgå ifrån att det nya gymnasiet skapat ett annat utgångsläge för bedömning av de sökandes behörighet och meriter i övrigt. Det nya gymnasiet har på grund— val av ingående avnämarundersökning- ar konstruerats så att god överensstäm-
melse skall finnas mellan avnämarnas behov och de gymnasieutbildades fär- digheter och kunskaper. Avnämarnas krav har redovisats i utredningen Kra- ven på gymnasiet (SOU 1963: 22). I ka- pitel 8 har gymnasieutredningen dragit konsekvenserna av såväl avnämarnas önskemål som elevernas egen syn på studiernas uppläggning. Härav framgår hur det framtida gymnasiets konstruk- tion anpassats till de skilda kraven. Hänsyn har givetvis även tagits till krav som samhället i övrigt kan ställa på gymnasiet.
Såsom framgår av framställningen i kapitel 8 är det naturligt för vissa av- nämare att motta gymnasister från vil- ken lärokurs som helst, emedan elever- nas gemensamma kärna av kunskaper och studietekniska färdigheter är stor och de kommande studierna eller ar— betsuppgifterna inte kräver alldeles spe- cifika förkunskaper. Hit hör åtskilliga av de postgymnasiala fackutbildnings- linjerna och anställning direkt på ar- betsplatserna. Även en del av de aka- demiska studierna har denna allmän- nare karaktär. Närmare information om dessa förhållanden vad gäller dagens villkor erhålles bl. a. i nämnda betän- kande Kraven på gymnasiet.
Andra avnämare kommer naturligen att hämta sina elever från bestämda lä- rokurser inom gymnasiet. Den medi- cinska fakulteten bör huvudsakligen ta sökande från naturvetenskaplig studie- gång men även från teknisk, om biologi kompletterats. Även från andra lärokur- ser, t. ex. den samhällsvetenskapliga, bör man kunna komma till medicinska studier efter nödvändiga komplettering- ar. Matematikämnet vid universiteten hämtar sökande från naturvetenskaplig eller teknisk studiegång men kan också motta andra sökande som läst den störs- ta m—atematikkursen. Studier i språk och vissa humaniora bygger naturligen på
humanistisk lärokurs med jämförande språkkunskap. Till åtskilliga ämnen vid humanistisk fakultet bör man emeller- tid kunna gå även från gymnasiets öv- riga lärokurser.
Överhuvudtaget anser gymnasieutred- ningen att speciella behörighetskrav bör uppställas i så liten omfattning som möjligt. Visserligen förlängs ibland stu- dietiden efter gymnasiet något, t. ex. om man vid en klasslärarutbildning måste öka kretsen av ämnen utöver vad man medförde i sitt slutbetyg. Denna nackdel bör då vägas mot fördelen att som lärare anlita personer med skilda begåvnings- och int-ressetyper. Detta re- sonemang gäller även andra utbild- ningsvägar och yrken som inom sig rymmer många olika slags funktioner och arbetsuppgifter, t. ex. de militära, de vårdande, förvaltningen, biblioteken etc.
Gymnasieutredningen vill sålunda inte framlägga något i detalj gående förslag om sambandet mellan slutbetyg och speciella behörighetskrav. I den ut- sträckning bestämmelser härom erford- ras bör de utformas i samverkan mel— lan berörda myndigheter, verk m. fl. och det ovannämnda statliga kompe- tensrådet.
13.5.5.5 Detsamma gäller den viktiga frågan om hur gymnasiets slutbetyg skall behandlas i konkurrenssituationer och vilka ytterligare meriter, som där- vid bör tillgodoräknas. Gymnasieutred- ningen vill dock i denna fråga fram— lägga vissa konkreta förslag. Som framgått av det föregående be— dömer utredningen de meritvärderings— förfaranden som bygger på viktning av olika ämnen i slutbetyget från gymna- siet såsom ofta mycket ogynnsamma för gymnasiets verksamhet. Det synes inte heller ådagalagt att dessa förfaranden skulle ge en från prognossynpunkt vä-
sentligt bättre rangordning av de sö- kande än det vanliga medelbetyget. Från andra intagningssituationer finns erfarenheter, som snarast talar för att medelbetyget har minst lika god sär- skiljande förmåga som andra betygs- variabler (jfr 13.2.2). I de konkurrens- situationer, som i förevarande samman- hang är aktuella, torde det vanliga me- delbetyget i flertalet fall komma att vara detsamma som det i 13.5.3.2 an- givna korrigerade medelbetyget. Gymnasieutredningen vill också peka på att konstruktionen av urval-sinst-ru— ment vid konkurrens har att ta hänsyn till att de kvaliteter kommer till sin rätt, som avnämarna lagt särskild vikt vid och för vars skull gymnasiet delvis fått den utformning utredningen före— slår. Undervisningen avses sålunda få en sådan uppläggning att elevernas för- måga att självständigt planera och .ge- nomföra arbetsuppgifter avspeglar sig även i betygen. Härigenom kommer rimligtvis betygens pr-ognosvärde i ett väsentligt avseende att förbättras. Detta gäller ämnen över hela fältet, varför viktning av olika betyg icke heller från denna synpunkt är motiverad. Gymnasieutredningen vill med hän- visning till det anförda föreslå att (det korrigerade) medelbetyget i första hand användes såsom urvalsinslrument vid konkurrens om utbildningsplatser t. ex. vid spärrade högskolelinjer. Som i föregående avsnitt påpekats måste i framtiden liksom nu behörig- hetskompletteringar få förekomma. Så— dana kompletteringar genomföres emel- lertid ofta under särskilt gynnsamma omständigheter. Betygen blir därför må— hända högre än om de förvärvats un- der gymnasietiden. Skäl kunde därför anföras mot att de får medräknas i konkurrensen. Om å andra sidan bety— gets värde saknar betydelse, kan det inträffa att den kompletterande gör
minsta möjliga arbete, nämligen endast så mycket som krävs för att vid pröv- ningen få betyget 1. För att jämförel- serna skall bli så rättvisa som möjligt och för att förhindra en avsevärd mängd medvetna spekulationer i efterkomplet- teringar synes det lämpligast att ämnen som på grund av behörighetsbestämmel- ser kompletterats medräknas i slutbe- tyget, varvid det dock får tillgodoräk— nas högst till det värde som motsvarar originalslutbetygets medelvärde. Utred- ningen vill framhålla :att här avses be— hörighetskompletteringar av slutbetyg över fullständig lärokurs.
Kompletteringar av gymnasieämnen utöver vad nu nämnts bör icke till- godoräknas i konkurrenssituationer.
Ett speciellt problem erbjuder de 5. k. akademiska kompletteringarna. Det vore i och för sig önskvärt att dessa kunde helt avskaffas. För såväl samhäl— let som den enskilde medför de avse- värda kostnader och innebär dessutom en särskild fördel för de ekonomiskt mest gynnade. Den förstärkning av förutbildningen som den akademiska kompletteringen åstadkommer synes vi- dare enligt hittills red—ovisade under- sökningar inte medföra någon förbätt- ring av studieresultaten vid den spär- rade utbildningslinjen. I varje fall står denna förbättring inte i rimlig propor- tion till använd tid och nedlagd kost— nad.
Då gymnasieutredningen likväl inte är beredd föreslå att akademiska betyg inte skulle få tillgodoräknas vid kon- kurrens om utbildningsplatser, beror det på att utredningen menar att origi— nalslutbetyget från gymnasiet inte bör få en så definitivt avgörande karaktär att ingen appell ges den, som inte lyc- kats i gymnasiet på det sätt han hop- pats. Å andra sidan är det synnerligen angeläget att den akademiska komplet- teringen så långt möjligt begränsas. En—
ligt gymnasieutredningens mening bör detta ske genom fortsatta inskränkning- ar efter de principer som under senare tid börjat prövas. Vid varje spärrad ut- bildningslinje bör sålunda den allra största delen reserveras för sökande som endast *meriterar sig med slutbety- get från gymnasiet. Gen-om en sådan kvotering bör olägenheterna med aka- demisk komplettering kunna avsevärt begränsas. Resultatet kan emellertid bli att åtskilliga, som har skaffat sig aka- demiska meriter, inte kommer att in- tagas vid den önskade utbildningslin- jen. För att deras akademiska studier ändå skall bli av värde är det angelä- get att meritvärderingsbestämmelserna utformas så att endast sådana studier som är användbara även i annat sam- manhang får meritvärde. Detaljutform- ningen av bestämmelserna bör göras i samarbete mellan berörda myndigheter och den ovan nämnda statliga institu- tionen för kompetensfrågor.
13.5.5.6 Gymnasieutredningen samman- fattar här sina synpunkter och förslag angående sambandet mellan gymnasie- utbildningen och bestämmelser angå- ende tillträde till högre studier m. m. a) Den som i fullständig lärokurs er- hållit lägst medelbetyget 2,3 i slut- betyg från årskurs 3 i gymnasiet skall äga allmän behörighet för till- träde till högre studier. I övrigt bör sådant slutbetyg — i vissa fall ock- så slutbetyg över mindre studiekurs — ge samma behörighet som stu-
b)
c)
d)
dentexamensbetyg och motsvaran- de f. 'n. ger. Stor återhållsamhet bör iakttas ifråga om speciella behörighetskrav. Där sådana likväl erfordras bör de ansluta sig till de huvudlinjer som gymnasieutredningen framför allt i kapitel 8 angivit. De bör vidare ut- formas i samarbete mellan företrä- dare för avnämare och skola samt den speciella kompetensinstitution, som bör tillskapas.
I fall av konkurrens om utbildnings- platser »bör som rangordningsinstru- ment i första hand användas ori- ginalslutbetyget från gymnasiet. Det- tas poängvärde bör därvid beräknas såsom det korrigerade medelvärde utredningen angivit vi 13.5.3.2. Om behörighetskomplettering skett bör därvid erhållet bety-g medtagas vid beräkning av medelvärdet, dock högst till det värde som motsvarar originalslutbetygets poängvärde. Andra meriter — t. ex. akademiska betyg — bör få tillgodoräknas en- dast efter mycket restriktiva regler. Dessa regler bör utformas i samma ordning som under b) angivits för speciell behörighet.
Fortsatta forskningar och utredning- ar bör bedrivas i syfte att skapa nya kompletterande intagningsinstru- ment. Därvid bör särskild uppmärk- samhet ägnas sådana instrument som kan användas för bedömning av an- lag och lämplighet för viss yrkes- verksamhet eller utbildning.
14.1 Inledning
Den nutida skolan kännetecknas av ett starkt ökat intresse för att ge eleverna bättre vägledning i studierna, oriente- ring inför fortsatt utbildning eller inför yrkesval, stöd vid personliga svårigheter och överhuvudtaget för att genom so- ciala stödåtgärder underlätta elevernas utbildning. Redogörelsen i kapitel 2 vi- sar att dessa tendenser är mycket mar- kerade även i utlandet.
Studiesociala stödåtgärder, studie- och yrkesorientering och andra elevvår- dande åtgärder är f. ö. naturliga och nödvändiga i samband med vidgad re- krytering till gymnasiet. Detta synsätt har accepterats och föranlett planmäs- siga åtgärder vad grundskolan beträf- far, i mindre grad ifråga om andra skol- former. Detta belyses vad angår studie— och yrkesvägledningen av gymnasieut- redningens delbetänkande, Härnqvist & Grahm, Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15, sid. 211 ff), varav bland an- nat framgår att ungdomarna har stort behov av upplysningar och råd. Man önskar bl. a. mer av individuell anlags- orientering men också en kollektiv studie— och yrkesorientering.
Gymnasieutredningen har konstaterat att de skolsociala anordningarna på gymnasiestadiet även i andra hänseen- den är otillräckliga. Då det ur den en- skildes såväl som ur samhällets syn- vinkel är av största vikt att underlätta
KAPITEL 14
Skolsocial verksamhet
Studie- och yrkesorientering, elevvård m.m.
för eleverna att nå ett gott resultat har utredningen med utgångspunkt i grund- skolans förhållanden funnit sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt de skolsociala frågorna på gymnasiet.
Gymnasieutredningen har i detta ka- pitel fört samman verksamheter som om- fattar delvis disparata områden: studie- och yrkesorientering, personlig rådgiv- ning, hälsovård, elevernas fritidsaktivi- teter och självstyrelse, disciplinfrågor m. m. De har dock det draget gemen- samt att de alla kompletterar den peda- gogiska verksamheten och att de på olika sätt underlättar elevens väg ge- nom skolan.
Redan inledningsvis vill gymnasieut- redningen emellertid framhålla att prin- cipen om elevens personliga integritet måste respekteras. Skolsociala åtgärder bör visserligen i vissa avseenden vara obligatoriska på samma sätt som under- visningen. Väsentligt är dock att eleven icke känner sig övervakad eller försatt i situationer där han mot sin vilja måste diskutera personliga förhållanden och problem utan att han uppfattar anord- ningarna såsom i första hand en ser— vice, som man vid behov frivilligt ut— nyttjar. En service avsedd för både elever och lärare, hem och skola, då dessa tillsammans har att söka komm-a till rätta med problem förknippade med skolarbetet. Såväl respekten för elever- nas integritet som erfarenheten att många av de problem som träffar fler—
talet ungdomar, finner sin lösning utan ingripanden utifrån, talar för att elev- vårdande uppgifter skall ses som en ser- vice.
I det följande kommer gymnasieut- redningen att sammanföra skolsociala åtgärder under några olika rubriker. I 14.2 behandlas studie- och yrkesorien- teringen. I 14.3 behandlas elevvårdi meningen medicinsk skolhälsovård, mentalhygieniska frågor och olika for— mer av personlig rådgivning liksom även disciplinfrågor. Hit föres också frågan om elevernas fritidsaktiviteter och självstyrelse. Frågan om befatt- ningshavare och deras uppgifter be- handlas i avsnitt 14.4, varvid gymnasie- utredningen även tar upp frågan hur organisationen] skall inpassas i det kom- munala skolväsendet överhuvudtaget.
14.2 Studie- och yrkesorientering
14.2.1 Studie- och yrkesorienteringens uppgifter Studie- och yrkesorienteringen i gym- nasiet har att i sin uppläggning ta hän- syn till individens utveckling och öns- kemål, till studiernas organisation i gymnasiet och vid högre utbildnings- anstalter samt till arbetsmarknadens krav. Den bygger på den grund som lagts i den obligatoriska skolan. Verksamheten måste bygga på obser- vation av elevernas intressen, kunska— per och färdigheter, fysiska förutsätt- ningar, personliga läggning och miljö. Gymnasiets egen konstruktion ställer väsentliga krav på studieorienteringen. En uppdelning på en allmän, en teknisk och en ekonomisk sektor kommer att ske redan från och med första årskur- sen, varför yrkes- och studievägled- ning i detta avseende måste förläggas till grundskolan. Gymnasieutredningen vill understryka vikten av att denna vägledning blir ändamålsenlig. -I öv-
rigt sätter differentieringen in succes- sivt vilket också måste återspeglas i upp- läggningen av orientering och vägled- ning. Slutligen måste aktuell informa- tion ges beträffande utbildningsväsen- det, yrkesvärld och arbetsmarknad av en art som skolan knappast själv kan åstadkomma. Medverkan utifrån är där- för påkallad, i första hand från den statliga organisation, som handlägger arbetsmarknadsfrågor och framställer material i yrkesvägledningssyfte. Sko- lan har emellertid det primära ansva- ret för studie- och yrkesorienteringen.
Gymnasieutredningen har med avsikt valt samma term för verksamheten som grundskolans i avsikt att betona dess i första hand informativa karaktär. Ter- men yrkesvägledning förekommer i för- sta hand som samlingsrubrik på sam- hällets totala program på området, var- av skolans endast är en del. Vägled- ningsbegreppet finns också i skolan i samband med den enskilda vägledning- en eller rådgivningen.
l4.2.2 Komponenterna i studie- och yrkesorien- tering Yrkesväglevdningsprogrammets huvud- moment omfattar studieorientering, yr- kesorientering, anlagsorientering och enskild vägledning. De tre första mo- menten ger det bakgrundsmaterial in- dividen behöver för att själv eller ge- nom enskild vägledning komma till ett personligt genomtänkt beslut. Oriente- ringen kan ges generellt i klass eller i tryckt material men också enskilt, ofta i samband med enskild vägledning. I vissa fall behövs särskilda åtgärder för att få tillräckligt material för anlags- orienteringen.
14.2.2.1 Studieorientering behövs för samtliga elever, eftersom den ger infor— mation om gymnasiets organisation,
valsituationer, innehåll och krav. Hit kan också räknas de allmänna partierna av den studietekniska handledningen. Såsom ett led mellan renodlad studie- orientering och renodlad yrkesorien- tering ligger orienteringen om vart olika lärokurser i gymnasiet leder i utbild- ningsväsendet. Val av studieväg i gym- nasiet liksom individuellt betonade stu- dier därutöver är för många elever be- tingat av kommande utbildnings- och yr- kesval. Eleven önskar också ofta veta vilka yrken det ena eller det andra stu- dieintresset lämpar sig för.
Ett par studievägledningsfrågor för- tjänar att belysas särskilt. I de gymna- sieskolor där skolkurator verkat har till hans arbetsuppgifter hört att ta hand om viss pedagogisk stödverksamhet. Han har t. ex. ordnat extralektioner, stöd- kurser, läxläsning och kompletterings- kurser. Han har också varit den som givit enskilda elever råd och anvis- ningar om den för var och en lämpli- gaste formen för pedagogiskt stöd.
Det synes vara ändamålsenligare att varje lärare och skolans pedagogiska ledning mera direkt handhar denna verksamhet. Det ingår i lärarens uppgif- ter att svara för att undervisningsfor- merna anpassas till enskilda elevers be— hov. Detta kräver diskussion av elevens situation med denne och med hans öv- riga lärare. Klasskonferensen skall be- handla sådana frågor som elevernas be- hov av t. ex. mindre studiekurs, stöd- undervisning, kvarsittning (jfr kap. 11 och 13).
14.222 Till momentet yrkesorientering hör den generella yrkesorienteringen inom samhällskunskapens ram. Den är ägnad att dels ge eleverna ett vidare perspektiv på yrkesutövningen som funktion i samhällslivet, dels förbereda andra former av yrkesorientering. Till
momentet kan också räknas yrkesorien- tering som ges vid särskilda tillfällen (se 9.5.7.6) och vid enskilda samtal.
Den generella yrkesorienteringen be- höver givetvis fördjupas, aktiviseras och konkretiseras. Gymnasieutredning- en framlägger i detta syfte i 14.2.3 för- slag till försöksverksamhet med speciell yrkesorientering under andra årskursen. Avsikten med denna är att eleverna ge- nom studiebesök på arbetsplatser, in- tervjuer och genom andra arrangemang inom eller utom skolan skall få tillfälle att närmare sätta sig in i de yrken el- ler yrkesområden som de intresserar sig för.
14.2.23 Anlagsorienteringen har liksom övrig studie- och yrkesorientering grundlagts i den obligatoriska skolan. Vad som i dess läroplan yttrats om skolans möjligheter att bidra till ele- vens självkännedom och egen bedöm- ning av framtida studie- och yrkesverk- samhet äger givetvis relevans även för gymnasiet. Det anlagsorienterande momentet i studie- och yrkesorienteringen kräver generell undervisning om hur yrkesva- let sker och vilka faktorer som övar in- flytande på val av studier och yrke. Det kräver också material för bedömning av individens anlag och personliga förut- sättningar för olika studievägar och yr- ken. Här avses bl. a. lärar— och läkar- omdömen. Det kan också gälla anlags- prov, erfarenheter från skola, arbetsliv och fritid etc. En särskild vikt har be- tygen som prognosinstrument för fort- satta studier och utbildning. Deras in- nebörd i studie- och yrkesväglednings- sammanhangen bör därför uppmärk- sammas (se läroplanen II: 4.4.1). För åtskilliga elever utmynnar den verksamhet som behandlas i detta av- snitt, 14.2.2, samt i 1423 i konsulte-
rande samtal av det slag som brukar sammanfattas under begreppet enskild studie- och yrkesvägledning. Detta mo- ment avser att hjälpa eleven att komma till klarhet om sig själv och sitt förhål- lande till olika valmöjligheter i fråga om studier, fackutbildning och yrke. Stundom kan det räcka med mer spe- ciella, praktiska råd och upplysningar. Ofta är situationen mer oklar och sam- talen måste då läggas upp på ett mer grundligt och systematiskt sätt för att yrkesvägledaren med utgångspunkt i elevens egna och andras upplysningar om intressen, läggning och önskemål skall kunna ge de [praktiska anvisningar och den vägledning, som kan vara till hjälp vid utformningen av individuellt anpassade utbildningsplaner.
Vilka befattningshavare inom och utom skolan som kommer att deltaga i studie- och yrkesorienteringsprogram- met är beroende på de resurser som är tillgängliga i fråga om personal. Här lik- som i all annan undervisning och inom elevvården bör ett lagarbete genom— föras där olika befattningshavares in- satser kompletterar varandra. Gymna- sieutredningen förutser utan att därför föregripa diskussionen av befattnings- havarnas uppgifter (se 14.4) att i detta lagarbete måste ingå en skolans befatt- ningshavare som bland sina övriga upp- gifter ansvarar för genom-förandet av studie- och yrkesorienteringen.
Möjligheten att genomföra hela det program som föreslås är också beroende av den aktuella tillgången på utbildad personal. Det är givetvis helt naturligt att programmet måste anpassas till per- sonaltillgången och att verksamheten successivt bör utbyggas allteftersom re- surserna ökar. Även genom konferenser och andra former av fortbildning kan den enskilda skolan efterhand konsoli- dera arbetet. En stegvis utveckling av programmet är i regel att föredra fram-
för en strävan att omedelbart ehuru med outbildade medverkande genomföra det i full utsträckning (jfr 19.3.4.2).
14.2.3 Studie- och yrkesorienteringens fördel- ning på årskurser
I det följande anger gymnasieutred- ningen ett förslag till huvuddragen i stu- die- och yrkesorienteringsprogrammet fördelat efter gymnasiets årskurser. Det- ta program är delvis bestämt av de val- situationer, som eleverna ställs inför, men dess innehåll kan givetvis växla beroende på lokala förhållanden och resurser. Gymnasieutredningen förut- sätter att mer detaljerade anvisningar om innehåll och genomförande av stu- die- och yrkesorienteringen samt om uppgifternas fördelning på skolans be- fattningshavare och annan expertis ut- arbetas av Skolöverstyrelsen efter sam- råd med arbetsmarknadsstyrelsen.
14.2.31 Studieorienteringen i första års- kursen betingas av att eleverna skall införas i gymnasiestudierna och i sin skolas särskilda anordningar samt av det förestående valet av studieinrikt- ning. Detta Val är för elever på teknisk lärokurs mer betydelsefullt i andra års- kursen, varför vissa av här föreslagna åtgärder för dem lämpligen kan förläg- gas till årskurs 2. Studieorienteringen vid hösttermi— nens början bör som föreslås i kapitel 10 kunna ges vid en för elever och för- äldrar gemensam introduktionsdag. För- sök härmed har med stor framgång prö- vats vid enstaka gymnasier. I övrigt bör introduktionen främst ges klass- eller gruppvis i samband med grupptimmar- na som föreslagits i kapitel 10. Lärarna i de enskilda ämnena har till uppgift att orientera eleverna om äm- nesinnehåll, uppläggning och krav i så- väl denna årskurs som i de högre och
>
att ge eleverna tillfälle att med dem dis— kutera studieteknik och verksamhets— former inom ämnet.
Yrkesorientering av den generella na- tur som berörts ovan i 14.2.2.2 ges i sam- hällskunskapen i samband med oriente- ring om näringsliv och samhälls- och yrkesstruktur (se kapitel 9). För denna undervisning kräves givetvis att läraren i samhällskunskap har erforderliga kon- takter med den expertis inom och utom skolan som kan förse honom med ak- tuella upplysningar och synpunkter.
Den yrkesvalsanknutna studieorien- teringen, främst inför val av studie- kurs i årskurs 2, blir aktuell under vår- terminen i årskurs 1.
Psykologiundervisningen är förlagd till årskurs 2 eller årskurs 3 (Ek). Någ- ra av timmarna till förfogande bör emel- lertid redan i årskurs 1 kunna ägnas åt förberedande anlags- och intresse- undersökningar. Sådana kan om så er- fordras ske t. ex. i form av grupptest.
Enskilda samtal blir i första årskur- sen i den mån de kommer till stånd huvudsakligen av studieorienterande ka- raktär. De kan i vissa fall kräva ett nå- gorlunda säkert underlag i form av re- sultat från olika undersökningar t. ex. intressetestning, läkarundersökning, uppgifter lämnade av eleverna själva eller av klassföreståndaren. Dettä kon- taktarbete förutsätter en viss samver- kan mellan klassföreståndaren och öv- riga befattningshavare vid skolan.
Ett viktigt led i studieorienteringen är för vissa elever överväganden om flyttning, kvarsättning, mindre studie- kurs, eventuell avgång eller övergång till annan skolform.
En del av första årskursens studie- orienteringsprogram bör för elever i teknisk lärokurs förläggas till andra års- kursen, t. ex. yrkesvalsanknuten studie- orientering samt en del av de anlags— orienterande momenten.
142.322 Som nämnts i 14.2.2.2 kan i and— ra ärskursen ett behov förefinnas av en mer speciell yrkesorientering, då eleven får närmare kontakt med ett mindre an- tal yrken eller yrkesområ-den respektive utbildningsvägar, valda av eleven med utgångspunkt i hans framtidsplaner och intressen. En sådan speciell yrkesorien- tering kan tänkas organiserad på olika sätt. När gymnasieutredningen nu fram- lägger en skiss till organisation, vill den emellertid understryka att denna endast bör ses som ett möjligt alterna- tiv bland flera tänkbara, t. ex. anord- nandet av estradsamtal, rundabordskon- ferenser, yrkesupplysning i skolorna ge— nom yrkesföreträdare, filmvisning, stu- diebesök etc.
En sådan mer inträngande orientering skulle under andra årskursen kräva att en vecka eller något mindre ställdes till förfogande. Den verksamhet som bedre- ves under denna tid borde då förbere- das genom att eleverna informerade ve- derbörande befattningshavare som an- svarar för studie- och yrkesorientering- en om sina individuella studieplaner samt i biblioteket och i samtal med yr- kesvägledare skaffade sig ytterligare upplysning om det yrkesområde som intresserade dem samt i övrigt bidroge genom att insamla material som kan belysa deras särskilda intressen.
En sådan speciell yrkesorientering borde kunna genomföras enskilt eller i smärre grupper och i former som tar tillvara möjligheterna att studera olika yrken på arbetsplatserna, som skolorten kan erbjuda. Det borde dock vara möj- ligt för elever eller en mindre elevgrupp att om medel finnes tillgängliga förlägga en del av en sådan vecka till en annan ort.
Ett viktigt moment i denna oriente- ring borde också vara elevens redovis- ning av sina intryck. Den kunde ges som yrkesinformaltion inom samhälls-
kunskap eller alltefter yrkesorientering- ens art i andra ämnen. Dylika redovis- ningar kunde för den enskilde eleven tjäna som mallar för senare studier av andra yrken eller yrkesområden.
Väsentligt i dylika yrkesorienterings- dagar bör vara elevernas egen aktivitet och den samlade träningen i en mer avancerad studie- och arbetsmetodik. Hela momentet skulle läggas upp enligt de undervisningsprinciper och -meto- der som gymnasieutredningen föresla- git i kapitel 10.
Verksamhet av detta slag kommer givetvis — inte minst på orter med föga differentierat näringsliv _ att ställa stora krav på företagare, yrkesutövare och arbetsförmedling. Det torde ej hel- ler vara möjligt att på alla orter ge eleverna tillfälle till de konkreta yrkes- studier som för många av dem ter sig som de mest angelägna. Gymnasieutred— ningen vill därför — trots förvissning- en om verksamhetens även pedagogiska värde — ej föreslå att yrkesorientering i denna speciella form nu göres till ett obligatoriskt inslag i gymnasiets stu- die- och yrkesvägledningsprogram. Ut- redningen betraktar det dock som vär- defullt om försöksverksamhet i detta syfte kan igångsättas på orter med olika näringsstruktur för att utröna de möj- ligheter, som kan öppnas för en mer djupgående yrkesorientering för elever- na och för att få erfarenheter om dess pedagogiska och administrativa effekt.
Det organisatoriska genomförandet av programpunkten i fråga måste närmare övervägas av skolöverstyrelsen och ar- betsmarknadsstyrelsen i samråd. Olika former bör måhända prövas alltifrån en organisation där alla elever är befriade från den schemabundna undervisningen under en vecka eller del av vecka till en organisation där individuella anpass- ningar till elevernas behov sker med avseende på både tidpunkt och omfatt- ning.
Under alla förhållanden bör dock elev kunna erhålla ledighet från undervis- ningen för att under någon dag erhålla mer omfattande information.
Inför val av miljöpraktik i årskurs 2 skall eleverna upplysas om studiernas differentiering och yrkesmöjligheterna.
I övrigt fullföljes i årskurs 2 på lik— nande sätt som angivits för årskurs 1 studieorientering inför val av studie- väg i årskurs 3 och den därav och av yrkesplanerna föranledda enskilda väg- ledningen.
14.2.3.3 I tredje årskursen inriktas den yrkesvägledande verksam-heten mera direkt på det förestående utbildnings— och yrkesvalet. Den enskilda oriente- ringen får först i »denna årskurs rent yrkesvägledande karaktär. Ofta går den ut på utbildningsplanering med vad detta innebär av kompletterande infor- mationer och praktiska anvisningar. I enskilda fall där eleven eller föräld- rarna så påfordrar bör också oriente- ringen kunna kompletteras med grund- ligare anlagsundersökningar. Det torde i viss utsträckning kunna utföras av till skolväsendet knuten psykologisk exper- tis, men en del av fallen torde även i fortsättningen komma att kräva utnytt- jande av speciella möjligheter, t. ex. institut för anlagsundersökningar. Gym- nasieutredningen förutsätter att de sak- kunniga som tillkallats för utredningen rörande den psykotekniska verksam— hetens organisation i sitt arbete beak- tar gymnasiets behov. Yrkesvägledningsprogrammet för tred- je årskursen har också ett väsentligt inslag av klass- eller gruppundervis- ning, dels för att ge eleverna en djupa— re förståelse för yrkesvalets karaktär och dess betydelse för individen, dels för att ge den aktuella utbildnings- och arbetsmarknadsorientering, som har omedelbar relevans för yrkesvalet.
Speciallektioner av yrkesvägledaren kan kompletteras genom yrkesupplys- ningar lämnade av representanter för ifrågavarande yrken. Dessa kan framför- allt ge eleverna en uppfattning om ar- betsmiljö, arbetsfunktioner, ett företags uppbyggnad m. m. Orientering hör vad beträffar de blivande ingenjörerna för- delas på såväl tredje som fjärde årskur- serna.
Den information som i tredje årskur- sen avser studier vid universitet, hög- skolor och andra utbildningsvägar bör i största möjliga utsträckning — eljest indirekt via yrkesvägledarna — ta i anspråk den sakkunskap som studieupp- lysare vid universiteten och motsva- rande besitter. Studieförhållandena, sär- skilt för nybörjare, förändras stundom snabbt och radikalt. Därigenom försvå- ras den utbildningsplanering som icke desto mindre är nödvändig, bl. a. med tanke på den kostnad långvariga stu- dier innebär.
14.234 Det yrkesvägledningsprogram, som erbjudes eleverna i tredje årskur- sen, har full relevans för de elevgrup- per vilkas studier fortsätter ett fjärde år. Det rent studieorienterande mo- ment, som där ingår, avses enbart för dem. I fjärde årskursen bör viss arbets- marknadsorientering ånyo sätta in för de blivande ingenjörerna och enskild vägledning inför yrkesvalet givetvis er- bjudas dem som så önskar.
14.2.3.5 Under samtliga årskurser bör det självfallet stå elever och föräldrar fritt att även vid sidan av ovan skisse- rade allmänna plan för studie- och yr- kesvägledning vända sig till lärare, yr- kesvägledare eller andra befattningsha- vare med frågor och problem i sam— band med studie- och yrkesval. Det kan gälla byte av studieprogram, temporärt eller mer definitivt studieavbrott eller
övergång till annan skolform, anpass- ningsproblem som eleven anser ha be- tydelse för studie- och yrkesvalet, frå- gor om ekonomi, feriepraktik, utlands- vistelse, värnplikt och andra omständig— heter, som influerar på framtidsplaner- na.
14.3 Elevvård
14.3.1 Begreppet elevvård
Inledningsvis betonade gymnasieutred- ningen, att det för att uppnå målet för skolans verksamhet krävs åtgärder som underlättar elevernas anpassning i skolsamhället och förbereder dem för verksamhet efter skolans slut. Sådana åtgärder kan avse att ekonomiskt och materiellt stödja elevens skolgång, t. ex. genom studiehjälp. Åtgärderna kan ock- så avse elevens psykiska och fysiska an- passning till livet i skolan och på fri- tid, elevens rättsliga ställning Och ele- vens information om studier och yrken. Om man undantar studie- och yrkesväg- ledningen (behandlad ovan i 14.2), bru- kar de nämnda åtgärderna sammanfat- tas under begreppet elevvård. Det är därvid att märka att detta begrepp inga- lunda är helt adekvat och icke får för- stås så, att de verksamheter ordet täc- ker avser enbart vård i egentlig me- ning. Under rubriken elevvård kommer gymnasieutredningen i fortsättningen att behandla åtgärder som är att hän- föra till skolläkarverksamhet, skolpsy- kologverksamhet, disciplinfrågor, hjälp och råd i personliga frågor, studiehjälp samt elevernas föreningsliv och själv- styrelse.
14.3.2 Fysisk hälsovård och mentalhygieniska frågor Bland skolans uppgifter ingår sålunda sedan gammalt att vaka över elevernas
kroppsliga och mentala utveckling och hälsa och att i detta syfte hålla kontakt med bl. a. elevernas hem. För både lä- rare, elever och andra i skolarbetet en- gagerade är det av vikt att andan i sko- lan är god och att vardagsarbetet löper friktionsfritt. Detta kräver även att mentalhygieniska frågor i vid mening uppmärksammas. Eleverna kan ibland behöva hjälp och råd i personliga frå- gor. Behovet av personligt stöd i pro- blemsituationer belyses bl. a. i Norin- ders och Ahnmés undersökningar, vil— ka redovisas i gymnasieutredningens betänkande SOU 1963: 41.
14.3.21 Medicinsk skolhälsovård. Skol- hälsovården syftar i gymnasiet liksom i grundskolan till att befordra elevernas fysiska och psykiska hälsa. Skolstadgans fjärde kapitel om häl- sovården ger ramarna för verksamheten i såväl obligatorisk som frivillig skola. Den obligatoriska undersökningen i för- sta årskursen bör enligt gymnasieutred- ningens mening vara omsorgsfull, detta med tanke bl. a. på anlags- och yrkes- orientering. Särskilt bör de elever vil- kas hälsokort från grundskolan pekar på medicinska svårigheter vid tidigare studie- och yrkesvalssituationer beaktas i detta avseende. Den för Skolläkare den 26 oktober 1962 utfärdade instruktionen är i här förevarande sammanhang av särskilt intresse i två avseenden. Skolläkaren skall lämna rektor, lära- re och föräldrar råd rörande elever som visar påfallande psykisk särart eller har särskilda svårigheter att följa undervis- ningen samt avge utlåtanden angående dem. Detta betyder att skolläkaren i möjligaste mån bör delta eller t. ex. ge— nom skolsköterskan lämna sitt bidrag, då klasskonferensen behandlar elev- vårdsfrågor. Det gäller självfallet icke endast påfallande beteenderubbningar
eller allvarligare förseelser utan alle- handa förhållanden som stör elevens in- dividuella utveckling, förhållandet ele- ver sinsemellan resp. mellan lärare och elev och som är av betydelse för skol- arbetet.
Läroplanen för grundskolan framhål- ler hur samråd om eleverna bör ske mellan klassföreståndare och skolläkare respektive skolsköterska såväl före som efter läkarundersökning. Gymnasieut- redningen tillmäter detta samråd stor vikt. Det bör i viss utsträckning kunna ske genom att skolsköterskan deltar i klasskonferens eller genom samtal mel- lan sköterska och klassföreståndare. Det förutsättes givetvis att tystnadsplikten därvid iakttages.
Vidare ingår enligt instruktionen nu som tidigare att, där medicinska skäl så påfordrar, läkaren skall biträda vid ungdomens yrkesvägledning. Enligt gymnasieutredningens mening är detta bidrag från läkarens och skolsköters- kans sida betydelsefullt. Man vet av er- farenhet, att endast en liten del av gym- nasieeleverna har handikapp av den art grundskolans läroplan kallar »sådan svaghet, sjukdom eller lyte, som kan förmodas bli av betydelse för yrkesva— let». Å andra sidan är det viktigt att just dessa elever får det stöd de kan behöva.
Gymnasieutredningen finner det emel- lertid synnerligen önskvärt att den me- dicinska yrkesrådgivningen inte begrän- sas till uppenbara fall av sjukdom eller lyte utan att även olika grader av all- män insufficiens eller inadekvat be- teende beaktas i den samlade bilden av anlag, färdigheter och personlighets- drag.
Initiativet till den medicinska yrkes- rådgivningen ligger hos medicinalper- sonalen när det gäller klassundersök- ningar, som sker i gymnasiets första och tredje årskurser. Dessemellan bör i de individuella fallen initiativ kunna tas
av lärare, annan befattningshavare vid skolan, föräldrar och elever.
Yrkesvägledningspersonalen skall na- turligtvis icke avsluta enskild yrkesväg- ledning förrän den förvissat sig om att eleven haft den medicinska kontakt som kan vara nödvändig.
14.322 Mentalhygieniska frågor i vid mening är förutom en lärarnas uppgift, ingående i det pedagogiska program- met, en angelägenhet för Skolläkare, Skolpsykolog och skolkurator eller mot- svarande befattningshavare. Hur de mentalhygieniska frågorna kommer att hänföras till olika befatt- ningshavare inom skolan är beroende av problemens natur men också av lokala förhållanden och personella resurser. Klassföreståndaren är den som framför allt och tidigast kommit i kontakt med elevproblem av här avsedd natur. Där kurator funnits har denne dock i all- mänhet fått ta hand om alla slags per- sonliga problem. I framtiden torde böra gälla för klassföreståndare och even- tuell skolkurator att frågor och problem naturligen koncentreras till dem och genom dem kanaliseras till andra befatt- ningshavare allt efter problemens na- tur. Utöver uppgifterna i samband med den direkta hälsovården och den medi- cinska yrkesrådgivningen har skolskö- terskan en betydelsefull roll i den men- talhygieniska elevvården. Enligt sin in- struktion skall skolsköterskan med upp- märksamhet följa inte bara elevernas kroppsliga utan även deras mentala ut- veckling. Hon skall också hålla kon- takt med hemmen och i hälsovårdande syfte göra besök hos inackorderade ele- ver »och därvid ägna särskild uppmärk- samhet åt sådana förhållanden, som kan antagas ogynnsamt inverka på elever- nas mentala och kroppsliga hälsa».
Skolsköterskan får sålunda i vissa fall en närmare kontakt med eleverna än någon annan vid skolan. Hennes roll som första kontakt är visserligen mera utpräglad för yngre elever, men även på gymnasiet får hon inte sällan ta emot förtroenden och personliga bekymmer.
Gränsen mellan den mentalhygien, som läkare och skolsköterska enligt sina instruktioner är ansvariga för, och den allmänna personliga omvårdnaden är svår att dra. Gymnasieutredningen fin- ner skolsköterskans kurativa uppgift i sammanhanget naturlig och riktig. För att eleverna skall få adekvat behandling är det emellertid nödvändigt med ett or- ganiserat samråd mellan skolans medi- cinalpersonal och annan personal med elevvårdande uppgifter.
14.323 Skolpsykologens uppgifter i det mentalhygieniska programmet har hit- tills angivits relativt vagt i skolstad- gor, bestämmelser och anvisningar. I allmänna anvisningar för undervisning och fostran hänvisas till skolpsykologisk expertis i samband med samverkan mellan skola och hem, skolsvårigheter av allvarligare art, vissa flyttnings- och kvarsättningsfrågor samt frågor om stu- dieavbrott. I skolstadgan 6 kap. 29 % omnämnes skolpsykologen i samband med åtgärder vid elevs allvarligare för- seelser, en paragraf som enligt 12 kap. 25 & också skall tillämpas på gymna- siet. Gymnasieutredningen har tagit del av den s. k. mentalkommitténs utredning om elevvårdande verksamhet vid Stock- holms skolor (december 1962) och kan i mycket instämma i dess förslag beträf- fande skolpsykologens arbetsuppgifter. Givetvis har dock många av kommitténs slutsatser och förslag inte samma rele- vans för gymnasiet som för andra delar av skolväsendet.
På det lokala planet kan enligt mental— kommittén arbetet uppdelas i tre huvud- grupper:
a) utredningar i samband med att någon form av specialundervisning övervägs för en elev eller då överförande från specialun- dervisning kan ifrågasättas,
b) medverkan vid studie- och yrkesorien- teringen med anlags- och intresseunder- sökningar samt
c) utredningar rörande elever med olika slag av anpassningsproblem och skolsvå— righeter.
På skolpsykologens mottagning, där både elever och lärare skall tas emot, skall, menar mentalkommittén, lärarna ha »möjlighet och tillfälle att få resonera med psykologen om problem, som rör enskilda elever eller viss grupp av elever, problem som kan ha disciplinära lika väl som pedagogiska aspekter. Till de senare kan exempelvis räknas den situationen att man vill ha anvisning på diagnostiska prov av något slag, en grupptestning ge- nomförd eller få råd om uppläggningen av en intresseundersökning. Psykologen kan i det ena fallet kanske ge konkreta besked, medan han i ett annat fungerar som kon— taktman för vidare utredning av fråge- ställningen.»
En självständigt arbetande psykolog (t. ex. den byråpsykolog som kommittén föreslår) skall huvudsakligen bedriva råd- givning efter ett ingående undersöknings- eller diagnosarbete, varvid en betydande del av utredningen förutsättes ha skett på det lokala planet. Rådgivningen skall ske efter konferenser med rektor, skolpsykiater och kurator.
Mentalkommittén förutsätter att det i en stor skolförvaltning bör finnas en chefspsy- kolog, som skall ansvara för den skolpsyko- logiska verksamheten från fackpsykologisk synpunkt.
En skolpsykologverksamhet av angi- vet slag finner gymnasieutredningen vara i det stora hela av betydelse även för gymnasiet. Emellertid torde en skol- psykolog per län resp. storkommun ej täcka behovet av psykologisk expertis för skolorna. Det är önskvärt att en fackpsykolog (eventuellt biträdande Skolpsykolog) även har tid för den en- skilde eleven där klassföreståndare eller
annan befattningshavare finner det önskvärt med direktkontakt mellan elev (föräldrar) och psykolog. Skolpsykolo- gen bör också ha tid för konferenser om kollektiva åtgärder samt för över- läggning rörande enskilda elever. Först då en expertgrupp kommer till stånd. t. ex. kommunvis (se kap. 15), kan det elevvårdsprogram som skisserats reali— seras till fullo.
14.3.3 Personlig rådgivning Utöver den rådgivning som sker genom olika befattningshavare i samband med hälsovård och mentalhygieniska åtgär— der samt studie- och yrkesorientering finns som utredningen redan påpekat behov av personlig rådgivning i vissa andra sammanhang. Under skolgången väcks sålunda många frågor och problem för eleven, vilka kräver praktisk information eller utredning och förslag till lösningar el- ler personlig rådgivning. Det är frå- gor som kan aktualiseras av eleven eller dennes föräldrar. Skolan bör därför kunna erbjuda elev och föräldrar sådana tjänster att förfrågningar kan besvaras och personliga problem eller konflikt- anledningar bringas till lösning. En del av problematiken hänför sig till de elever vilkas studieresultat på- verkas eller riskerar att påverkas av personliga svårigheter eller yttre om- ständigheter. För en del av dessa elever aktualiseras särskilda studiestödjande åtgärder (jfr kap. 11), för andra stöd i andra former. Gymnasieutredningen vill understry- ka att den utgår från att de flesta av skolans befattningshavare bör kunna bidra till att ge eleverna praktiska upp- lysningar och andra former av råd och stöd. Eleven skall med förtroende kunna vända sig till skolans ledning, lärare och övrig personal, för att få den infor- mation han behöver. Av praktiska skäl
bör klassföreståndare eller i förekom- mande fall annan befattningshavare, t. ex. skolkurator vara den på vilken det främst ankommer att ge råd till elever och föräldrar, men dessa skall inte be- höva känna sig bundna av en tjänste- rutin, när de söker råd i personliga an- gelägenheter.
14.3.4 Disciplinfrågor
14.341 I skolstadgan 12 kap. 25 och 26 %% behandlas beträffande gymnasiet frågan om åtgärder för elevs tillrätta- förande när denne begått förseelse el- ler uppträtt olämpligt. Därvid hänvisas i vissa avseenden till motsvarande be- stämmelser beträffande grundskolan (skolstadgan 6 kap. 28 och 29 Så). Häri föreskrives att om elev
>>begått mindre förseelse eller uppträtt olämpligt, skall läraren på. lämpligt sätt för honom framhålla vikten av att han änd- rar sitt uppförande. Vinnes ej rättelse, bör läraren vid personligt samtal med eleven söka utreda orsaken till hans beteende, klargöra innebörden av det inträffade för honom och varna för upprepning. Finnes anledning därtill skall samråd med föräld- rarna äga rum».
Läraren kan utvisa elev från återsto- den av pågående lektion, men i gymna- siet icke låta eleven sitta kvar efter skol- dagens slut.
Då frågan är av den arten att den hän- skjutes till rektor, d. v. 5. »vid uppre— pade förseelser eller fortsatt olämpligt uppträdande liksom vid allvarligare för- seelse», skall denne »tillsammans med elevens lärare och föräldrar söka utreda orsaken till beteendet». Vid behov skall också Skolläkare samt skolpsykolog och kurator medverka vid utredningen. På grundval av denna utredning skall rek- tor vidtaga lämpliga åtgärder avpassade efter elevens individuella förhållanden. Rektor kan därvid tilldela eleven var- ning. Efter hörande av klasskonferensen
och på särskilda skäl (12 kap. 26 5) kan rektor avstänga eleven från undervis- ning helt eller delvis högst två veckor av terminen. Samråd skall ha ägt rum med barnavårdsnämnden varjämte ele— ven och dennes föräldrar skall ha be- retts tillfälle yttra sig innan beslut fat- tas.
Det sistnämnda gäller även då för- visning ifrågasättes. Beslut härom med- delas av kollegiet och elev kan förvisas från gymnasiet för högst tre terminer utöver den då beslutet meddelas. Kolle- giets beslut skall underställas översty- relsen för fastställelse.
I detta sammanhang bör också näm— nas att betygen i uppförande och ord- ning f. 11. (enligt 12 kap. 11 5 och 6 kap. 10 &) bestämmes av klasskonferensen. Om konferensen anser att elev bör er- hålla lägre betyg än det högsta i uppfö- rande skall dock kollegiet besluta här- om. Gymnasieutredningen vill erinra om att den i 13.3.8 föreslagit att uppföran- de- och ordningsbetygen på gymnasiet avskaffas.
Om gymnasieutredningens förslag vinner bifall och skolstadgans bestäm- melser i övrigt inte ändras medför detta bl. a. att kollegiets befattning med frå- gor som rör elevernas uppförande och förseelser kommer att begränsas. Oavsett om uppförandebetygen avskaffas eller inte finns emellertid skäl som talar för att kollegieinstitutionens uppgifter be- träffande här aktuella frågor överflyt- tas på annat organ.
14.3.4.2 I flera sammanhang har anförts att kollegiet inte alltid är lämplig in- stans för disciplinfrågor och att dessa överhuvudtaget skulle få en mera ända- målsenlig handläggning om ett särskilt organ härför inrättades. Sålunda har SECO föreslagit en disciplinnämnd för handläggning av dylika frågor. Till stöd härför har SECO anfört följande:
Med de nuvarande formerna för handlägg- ning av disciplinfrågor har eleven eller ele- vens målsman vanligtvis inte rätt att när- vara vid de sammanträden där elevens för- seelser behandlas. Vidare kan vid ärendenas handläggning från rättssäkerhetssynpunkt ogynnsamma situationer uppstå. Om en elevs förseelse riktar sig mot t. ex. klass- föreståndaren, gör denne den utredning som ligger till grund för konferens och kolle- giums beslut. Svårigheterna i att i en så— dan situation förebringa en absolut objek- tiv utredning är uppenbar. Eleven har dess- utom vid de flesta förseelser ingen möjlig- het att överklaga sitt straff.
För att en elevs förseelse skall kunna be- dömas rättvist, måste ofta vissa fakta om elevens hemliv och privatliv redovisas. Det är mindre lämpligt att sådana saker hand- lägges i en så stor församling som ett kol- legium.
En annan nackdel med kollegiet är att det för litet kan ägna sig åt förebyggande verk- samhet. Det sammanträder för sällan för att behandla akuta disciplinproblem. Pro- ceduren blir också svår och tidsödande i en så stor församling. Det är också naturligt att det är svårt för en lärare att öppet dis- kutera svårigheter som kan uppfattas som misslyckanden inför alla sina kolleger.
14.3.4.3 Gymnasieutredningen finner starka skäl tala för att ett särskilt organ inrättas med uppgift att på sätt nedan närmare preciseras medverka vid han (1- läggningen av vissa av de frågor det här gäller. Ett sådant organ skulle vara mindre omfattande och mer fixerat och allsidigt till sin sammansättning än ett kollegium kan bli. Det kan vidare ge- nom sin verksamhet bli särskilt väl för- troget med det spörsmål som kommer under dess bedömande och därigenom bl. a. trygga kontinuiteten i frågornas behandling. Gymnasieutredningen fin- ner en disciplinnämnd vara lämplig in- stans för att utreda och besluta i all- varligare frågor angående elevers upp- förande och tillrättaförande. Vid upp- repad eller allvarlig förseelse, där rät- telse ej kunnat vinnas genom lärares eller rektors ingripande, skall ärendet
hänskjutas till disciplinnämnden för avgörande. Denna har således att be- sluta beträffande sådana ärenden som anges i skolstadgan 12 kap. 26 5 d. v. 5. frågor beträffande avstängning och för- visning. övriga disciplinfrågor bör där- emot handläggas på det sätt som nu föreskrives i skolstadgan. (Jfr 14.341 ovan.)
Nämnden skall dessutom aktivt verka för att i fortsättningen söka åstadkomma en sådan situation för vederbörande elev, att han återföres till god ordning eller gott uppförande. I generella ord- nings- och uppförandefrågor skall (len endast förbereda och utreda under det att skolstyrelsen beslutar.
För att öka säkerheten för att disci- plinfrågorna på en ort handlägges lik- formigt oavsett skolform och skolenhet bör i en skolas disciplinnämnd ingå re- presentanter utsedda gemensamt för kommunens skolor. Representanterna bör utses av skolstyrelsen inom eller utanför densamma och vara två till an- talet, av vilka den ene skall. funger-a som nämndens ordförande och den andre som dess vice ordförande. Vi- dare bör i nämnden ingå vederböran- de skolas rektor, två representanter för lärarna utsedda av kollegiet och två re- presentanter för eleverna. De senare bör utses av elevråd, då sådant finnes, eljest i den ordning skolstyrelsen be- stämmer. Föredragande i disciplin- nämnden bör som regel vara klassföre- ståndare i vederbörande elevs klass. Vid sidan av klassföreståndaren bör disci- plinnämnden kunna för belysning av fallet till sin hjälp kalla olika exper- ter knutna till kommunens skolväsen- de, t. ex. Skolläkare, skolsköterska, skol— psykolog och skolkurator. Dessa senare bör ha rätt att deltaga i överläggning- arna men ej i besluten.
Att förseelser som begåtts under 16- pande termin hittills i många fall inte
kommer till behandling förrän vid kol- legiesammanträde långt därefter är i hög grad otillfredsställande. En av för- delarna med en disciplinnämnd är att den kan ingripa snabbt. Disciplinnämn- den bör sammankallas omedelbart vid förekommande fall efter verkställd ut- redning. Dess sammanträden skall ges prioritet i skolans arbete.
Beslut om förvisning bör enligt gym— nasieutredningens mening ej längre un- derställas skolöverstyrelsen men väl kunna bli föremål för besvär.
För disciplinnämnden bör gälla in- struktion, fastställd av skolstyrelsen med ledning av normalinstruktion ut- arbetad av skolöverstyrelsen. Med den konstruktion och med de uppgifter som är tänkta för nämnden bör visst antal sammanträden inte föreskrivas i in- struktionen. Gymnasieutredningen un- derstryker vikten av att i denna upp- märksammas att nämnden inte enbart skall besluta om korrigerande åtgärder utan också om rehabiliterande. Dess sammansättning bör ge goda förutsätt- ningar för sådann verksamhet.
I anslutning till sitt förslag framhål- ler gymnasieutredningen vikten av att till ledning för disciplinnämndens hand- läggning av frågor angående avstäng- ning och förvisning anvisningar utfär- das för nämndens handlande i de fall då elev åtalats för brottslig gärning.
Gymnasieutredningen vill avslut- ningsvis något beröra frågan om gräns- dragningen mellan å ena sidan skolan-s och å andra sidan rätts- och social- vårdens uppgifter i här förevarande sammanhang. Reaktion från skolans sida — i sista hand förvisning — skall i princip följa på förseelser, som elev gjort sig skyldig till såsom elev, d. v. s. förseelser som innebär brott mot sko- lans ordningsföreskrifter (t. ex. fusk), samt därjämte på förseelser, som inne- bär skada eller fara för övriga elever.
Där fråga är om brott mot allmän lag, skall det i princip ankomma på sam- hällets organ för rätts- och barnavård att vidtaga erforderliga åtgärder.
Gymnasieutredningen vill understry— ka denna boskillnad och uttala den principiella uppfattningen, att en dub- bel reaktion med karaktär av dubbel- bestraffning icke bör förekomma. För- visning skall sålunda enligt gymnasie- utredningens mening icke få tillgripas mot elev s-om blivit villkorligt dömd för t. ex. inbrott. Beslut om förvisning skulle nämligen i sådant fall äventyra det med den villkorliga domen avsedda ändamålet.
Nu finns det emellertid fall, där en reaktion från såväl skolan som samhäl- let likväl är påkallad, t. ex. fall av brottslighet som samtidigt innebär ris- ker för övriga elever i en skola. Detta fordrar särskilda överväganden vid ut— formningen av erforderliga författ- ningsbestämmelser och anvisningar.
Den här antydda problematiken tar- var enligt gymnasieutredningens me— ning en översyn av gällande bestämmel- ser inte bara i fråga om gymnasiet. Gymnasieutredningen föreslår att en sådan översyn kommer till stånd och att därvid de ovan anförda principiel— la synpunkterna beaktas. Utredningen vill i sammanhanget också hänvisa till gällande disciplinstadga för universi- tet och högskolor (SFS 1958: 327).
I avvaktan på resultatet av den så— lunda föreslagna översynen har utred— ningen såsom ett provisorium i det bi- lagda författnings—förslaget intagit den nuvarande bestämmelsen i skolstadgans kap. 12 5 26.
14.35 Förenings- och fritidsaktiviteter
14.3.51 Av kapitel 5 liksom av kapitel 9 och 10 framgår att gymnasieutred-
ningen fäster stor vikt vid att eleverna kan inhämta kunskaper och färdighe- ter utanför skolan. En stor mängd bild- ningsmedel står därvid till buds.
Sedan gammalt har elevernas intres- sen såväl inom som utanför skolämne- nas ram odlats i allehanda fritidsaktivi- teter. Många av dem har tagits om hand av skolföreningar och klubbar. Gymna- sieutredningen vill understryka värdet av sådan verksamhet, men önskar sam- tidigt framhålla det angelägna i att ele- verna ej isolerar sig i sin egen för- eningsvärld. De bör delta även i de fri- tidsaktiviteter och föreningar, som li- vet utanför skolan erbjuder.
Särskilt bör understrykas vikten av att elevernas politiska aktivitet eller in- tressen med eller utan samverkan med politiska ungdomsorganisationer har hemortsrätt inom skolan.
En skoltidning har också sitt givna värde och bör få resurser så att den kan utgivas under så yrkesmässiga yttre former som möjligt. En bra tidning kan medverka till och föra vidare skoltradi- tioner av den art som skapar samman- hållning mellan lärare, elever och för- äldrar.
Det synsättet bör prägla skolans stöd av elevernas fritidsaktiviteter att de bl. a. tack vare sin karaktär av komple- ment till skolans undervisning och som ett led i elevens allsidiga utveckling bör kunna utnyttjas i utvärderingen av ele— vens intressen och fallenheter i studie— och yrkesvalssammanhang.
14.3.5.2 Vad som sägs i grundskolans läroplan om elevverksamhet i form av elevråd är i sina huvuddrag tillämpligt för gymnasiet. Med hänsyn till elevernas ålder kan man dock ställa än större för- väntningar på elevrådets verksamhet i ett gymnasium. Det är sålunda gymnasieutredningens uppfattning, att elevrepresentanter bör
ingå som medverkande i gymnasiets arbetsorganisation och ta del av an- svaret för arbetet i skolan. Skolledning— en bör stimulera tillkomsten av elevråd eller elevrepresentation.
Ordningsregler inom skolan bör ut- arbetas i samråd med elevrådet eller an- nan förcfintlig elevpresentation. I den disciplinnämnd som ovan nämnts un- der 14.3.4 bör representanterna för elc- verna utses av elevrådet. I den händelse elevråd ej finnes vid skolan utses ele- vernas representation i den ordning som skolstyrelsen bestämmer.
Utöver de områden för elevrådets verksamhet som avses i grundskolans läroplan ifrågakommer för gymnasiets del även medverkan i undervisnings- planeringen. Gymnasiet har mot bak- grunden av den syn på undervisnings- arbetet som tecknas i kapitel 10 skäl låta sina elever medverka vid studier- nas uppläggning.
Likaså bör elevrådet bli kanal för elevsynpunkter på gymnasiets elevvård inte bara när det gäller fritidsverksam- het utan även beträffande t. ex. studie- och yrkesorientering, trivselfrågor, ut- formningen av gemensamma aktiviteter t. ex. timmar till förfogande och ge- mensam samling.
14.3.5.3 I grundskolans läroplan beto- nas betydelsen av samverkan mellan skola och hem. På gymnasiestadiet är eleverna mera vuxna och självständi- ga, men icke förty klarlägger både un- dersökningar (t. ex. Härnqvist & Grahm, Norinder, Ahnmé) och erfaren- het hur beroende eleverna är av en stu- dievänlig miljö. På detta område bör skolan kunna lita till stöd från måls- mannahåll. Beträffande formerna för föräldrarnas medverkan i skolans elev- vård eller på annat sätt hänvisas till vad som anföres i läroplanen för grundsko- lan.
14.3.6 Studiesocialt stöd
Det studiesociala stödet till studeran- de ungdom på det gymnasiala ålderssta- diet är för närvarande under utredning i 1962 års studiehjälpsutredning.
I kapitel 16 behandlar gymnasieutred- ningen lokalfrågor. I det skolsociala sammanhanget skall här endast erinras om behovet av elevhem, goda inackorde- ringsmöjligheter, uppehållsrum och rum för förenings- och fritidsaktiviteter.
Frågan om Skolmåltider synes ej böra behandlas av gymnasieutredningen. En ökande del av eleverna i frivilliga skol- former erhåller för närvarande skol- måltid.
14.4 Befattningshavarna för den elev- vårdande verksamheten
14.4.1 Principiella synpunkter Gymnasieutredningen delar den syn på relationerna lärare-elev som kom- mer till uttryck i grundskolans läroplan och som förutsätter att läraren vinnläg- ger sig om sådan kontakt med eleverna att dessa med förtroende vänder sig till honom med sina frågor och problem. Skolledare och lärare är helt naturligt de befattningshavare inom skolan som har särskilda förutsättningar att hålla kontinuerlig kontakt med eleverna och deras problem. Särskilt klassförestånda- ren möter dagligen eleverna i under- visningen och har därigenom möjlighet att bilda sig en uppfattning om före- liggande behov och erforderliga åtgär- der. De elevvårdande och andra verksam- heter som tecknats ovan stöder under- visningen mer eller mindre direkt. Det är därför oundgängligt att varje lärare har den utbildning och de hjälpmedel till förfogande, som tillåter honom att åta sig en betydelsefull roll i skolans
elevvårdsprogram. Under alla förhållan- den bör varje lärare, som fått sig en elev- grupp anförtrodd som klassförestån- dare, ha fått en sådan utbildning och information vid sidan av den utbildning som är inriktad på undervisningen, att han kan ge sina elever elementär stu- dieorientering och handledning i stu- dieteknik samt identifiera tecken på personliga svårigheter hos eleverna och därvid bidra till att söka lösa dem i kontakt med eleven och eventuellt ge- nom hänvisning till experter.
Även om en betydande del av elev- vårdsprogrammet måste ankomma på lärarna torde det dock inte vara möj- ligt att genomföra en elevvårdsorgani- sation som lägger hela uppgiften på dessa. Förutom de rena expertfunktio- ner som krävs för elevvårdsarbetet, t. ex. medicinsk expertis, psykologisk expertis, expertis för studie- och yrkes- orientering, kan det i olika situationer vara betydelsefullt att komplettera lära- rens bedömning med bedömning av en utomstående. Därtill kommer att elev och föräldrar mången gång önskar vän- da sig till någon som de ej anser vara direkt bunden till undervisningen. Även för läraren måste det vara till fördel att icke ensam bära ansvar för eleverna. Det blir följaktligen i det praktiska elev- vårdsfallet fråga om en samverkan mel- lan lärare och övrig expertis. Innan gymnasieutredningen ytterligare analy- serar detta och framlägger förslag till samarbetsformer mellan olika experter samt organisation för elevvården i gym- nasiet skall i korthet den tidigare dis- kussionen angående elevvården i skolan refereras.
14.4.2 Skolkuratorsverksamhet
14.4.21 Tidigare skolutredningar har sökt klarlägga vissa problemställningar på elevvårdens område och därvid be-
lyst de kurativa uppgifternas art samt sambandet mellan olika verksamhets- områden inom och utom skolan. Kom- petensfördelningen mellan olika befatt- nin-gshavare har behandlats liksom upp- gifternas fördelning mellan stat och kommun. Senast har 1957 års skol-be- redning framlagt synpunkter på elev- vårdsorganisationen och en eventuell framtida kuratorsverksamhet.
Skolberedningen konstaterade därvid att tillgången till en kurator vid en skola kan innebära en önskvärd lättnad i rektors ar— betsbörda och ett gott stöd för lärarna. Skolheredningen underströk dock de risker för en splittring av den elevvårdande ver- samheten, som en utökning av skolans stab av specialister kunde medföra. Särskilt be- tonades att lärarens kontakt med och an- svar för den enskilde eleven utgör själva grunden för skolarbetet. I första hand borde därför sådana åtgärder vidtagas som ökade klassföreståndarens möjligheter att hjälpa eleverna. Man anförde även att många s. k. kurativa uppgifter i själva verket sköts av befattningshavare såsom skolsköterska och yrkesvalslärare. Därmed ville dock skolberedningen inte bestrida, att ett behov av särskilda skolkuratorer kunde föreligga. Vad beredningen främst ville betona var nödvändigheten av att på både det centrala och det lokala planet i elevvårdsfrågor vid- ga perspektiven till att omfatta också and- ra befattningshavares verksamhetsområden inom och utanför skolan. Skolberedningen pekade också på att en allsidig bedömning utifrån varierande lokala förhållanden bor- de göras för att få till stånd ett effektivt samarbete mellan olika befattningshavare och olika organ. Några mer bestämda all- männa rekommendationer ansåg sig skol- beredningen i övrigt inte kunna framlägga i kuratorsfrågan.
14.4.2.2 Skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmark- nadsstyrelsen har framlagt ett förslag till lösning av elevvårdsfrågorna i sam- band med frågan om yrkesvägledning- ens organisation i grundskolan. Detta förslag berör också spörsmålet om den lokala skolpsykologverksamheten och kuratorsverksamheten.
Två olika organisationstyper föreslås så- lunda för studie- och yrkesorienteringen och annan elevvård i grundskolan. För mindre och medelstora högstadieorter föreslås, att den yrkesorienterande verksamheten jämte de uppgifter som faller på skolpsykolog och skolkurator skall handhas av en skolkonsu- lent med samma grundutbildning i psykolo- gi och pedagogik som krävs av biträdande skolpsykolog och därjämte två terminers kurs i yrkesvägledning.
För högstadieområden med mer än 1 000 elever på högstadiet föreslås skilda befatt- ningar för de tre specialformerna av elev- vård. Sålunda förutsättes att det på dessa orter skulle finnas skolpsykolog, skolku- rator samt skolkonsulenter för yrkesväg- ledning. För behörighet till sistnämnda typ av konsulentbefattning föreslogs två terminers kurs i yrkesvägledning jämte ut- bildning som folkskollärare, högstadielära- re, yrkeslärare, övningslärare eller socio— nom.
Samtliga skolkonsulenttjänster föreslås bli kommunala. Befattningshavarna skall ha heltidstjänstgöring i skolan.
14.4.2.3 I propositionen 1962:54 be- handlade föredragande departements- chef även frågan om elevvårdens orga- nisation. Departementschefen anslöt sig därvid helt till skolberedningens syn- punkter på skolkuratorsverksamheten.
Det innebar att det behov av hjälpkraf- ter av detta slag, som kunde föreligga, bor- de bedömas utifrån förhållandena i varje kommun och med perspektivet vidgat även till andra verksamhetsområden än skolan. Särskilt underströks vad skolberedningen anfört om riskerna för alltför stor splitt- ring av den elevvårdande verksamheten och om lärarens och klassföreståndarens cen- trala ställning i skolarbete och elevvård. Det betonades vidare att undervisning, fost— ran och elevvård inte är uppgifter som kan isoleras från varandra och med strikta gränsdragningar anförtros åt olika befatt- ningshavare. Däremot anfördes det som naturligt, att skolans rektor och lärare i olika former skulle kunna anlita speciell sakkunskap t. ex. medicinsk, psykiatrisk, psykologisk och social. Uppgifter med spe- ciellt social anknytning kunde på vissa or- ter vara av den omfattningen att den hjälp som kan ges genom barnavårdsnämnden och
i någon mån genom skolsköterskan bleve otillräcklig. Det vore då fullt berättigat och önskvärt, att en särskild kurator anställ- des.
Departementschefen ville därför lik- som skolberedningen betrakta skolkura- torsverksamheten som en kommunal angelägenhet och var inte beredd att föreslå statsbidrag eller någon annan reglering från statens sida beträffande denna verksamhet i grundskolan.
14.4.3 Gymnasieutredningens förslag till elev- Vårdset-ganisation
14.4.31 Gymnasieutredningen vill lik- som skolberedningen understryka att elevvården ej är att betrakta som en se- parat uppgift i skolan. Utredningen har i flera sammanhang framhållit att denna verksamhet är en integrerad del av de åtgärder, som bör vidtas för att skolan skall ge ett gott resultat. Självfallet bör därför väsentliga arbetsuppgifter åvila skolledare och lärare, särskilt klass- föreståndaren, eftersom på dem ankom- mer det övergripande ansvaret för stu- dieförhållandena. I detta sammanhang vill gymnasie- utredningen beröra klassföreståndare- befattningen i det nya gymnasiet. Den- na fråga har redan något berörts i 12.7. Som framgått bl. a. i sistnämnda av- snitt medför gymnasieutredningens för- slag att begreppet klass ej blir lika väldefinierat som i det hittillsvarande linjedelade gymnasiet. I det nya gym— nasiet kan man ej räkna med att elever- na i en klass alltid läser alla eller större delen av ämnena gemensamt. Beroende på elevernas val av ämnen under den första årskursen samt av studiekurser, varianter, alternativ och eventuella fri- villiga ämnen under de påföljande kom- mer undervisningsgruppernas samman- sättning att variera. En betydande sam— läsning för elever från olika lärokurser får dessutom förutsättas. I synnerhet
gäller det nu sagda i fråga om mindre gymnasieorter.
Möjligheten att ha en lärare som klass- föreståndare för en hel klassavdelning på omkring 30 elever synes emellertid i de två första årskurserna goda oavsett om klassen är sammansatt av elever från olika studiekurser. I årskurs 3 kan däremot fall uppstå, då hela klassen är samlad endast i något eller ett fåtal ämnen.
Ett önskemål är att en klass skall kunna ha samma klassföreståndare un- der hela gymnasietiden. önskemålet att klassföreståndaren följer klassen kan vad det gäller de två första årskurser- na praktiskt taget alltid tillgodoses, ef- tersom åtskilliga ämnen läses av hela klassen. Även i årskurs 3 kan detta till- godoses, om ej klassavdelningen är sam- mansatt av elever ur samhällsvetenskap- lig jämte ekonomisk, humanistisk jämte ekonomisk eller naturvetenskaplig jäm— te samhällsvetenskaplig lärokurs. Anta- let gemensamma timmar blir & dylika klassavdelningar mycket lågt. I dessa fall går det dock alltid att uppdela klas- sen i två grupper, vilka inbördes har ett större antal gemensamma timmar. Klassen bör därför kunna fördelas på två klassföreståndare av vilka den ena tidigare undervisat i klassen.
Detta förhållande påverkar givetvis också möjligheten att rekrytera klass- föreståndare från samtliga kategorier lärare. Framför allt den stora valfri- heten när det gäller språk minskar möj- ligheten att använda lärare i moderna språk utom engelska som klassförestån- dare. Ställs vidare kravet att klassföre— ståndaren skall undervisa i hel klass- avdelning under hela gymnasietiden minskas urvalet ytterligare.
Dessa komplikationer påverkar na- turligtvis ej klassföreståndarens person- liga förutsättningar att påta sig elevvår- dande uppgifter. De kan dock minska
kontinuiteten i kontakten med elever- na och alltså ge mindre möjligheter till allsidig information och kännedom om eleverna. Klassföreståndaren kan där- för i vissa situationer för sin elevvår- dande verksamhet behöva stöd och råd av andra befattningshavare.
14.4.3.2 Gymnasieutredningen finner det därför angeläget att klassföreståndare och andra med ansvar för elevvården till sin hjälp kan ha en speciell befatt— ningshavare med uppgift att handlägga olika kurativa problem och att elever- na vid behov .kan vän-da sig till en så- dan. Till stöd härför vill gymnasieut— redningen ytterligare anföra följande. Studiesituationen är på gymnasiet i många avseenden en annan än i grund- skolan. Ett icke obetydligt antal elever kan, som framgått av kapitel 12, förvän- tas vara inackorderade på skolorten. Den personliga omvårdnaden av dessa elever kräver särskild uppmärksamhet.
De undersökningar som utförts av Norinder beträffande kvarsittning och studieavbrott vid fackgymnasier visar också en del drag i studiesituationen som är speciella för gymnasiet och som fordrar särskild uppmärksamhet. I den- na undersökning konstateras att sam- bandet mellan förekomsten av onormal studiegång och elevurval ej är särskilt markerat. Olika former av onormal Astu- diegång kan följaktligen ej minskas .ge- nom något speciellt elevurval. Åtgär- der för att förbättra studiesituationen bör i stället inriktas på att skolan i stör- re utsträckning än den i allmänhet gör söker sätta sig in i dessa elevgruppers studieproblem. Detta har vad gäller kursutformning och verksamhetsformer uppmärksammats i betänkandets kapi- tel 10. Därutöver synes speciella åtgär— der behöva vidtas för att bidra till ele- vernas studiefostran. Sådana åtgärder
måste enligt undersökningens slutsatser åvila skolans elevvård. Därvid måste uppmärksamheten inriktas även på så- dant som ligger utanför den rent tek- niskt metodiska studieträningen. Ett in- tresserat och energiskt arbete måste nedläggas om denna viktiga uppgift för gymnasiet skall leda till att eleverna uppnår tillfredsställande resultat av sitt studiearbete. I dessa uppgifter behöver otvivelaktigt klassföreståndaren hjälp av annan befattningshavare. Detta un- derstrykes av vad som i 14.4.3.1 anförts om klassföreståndare.
Studie— och yrkesorienteringen på gymnasiet kräver enligt det förslag till dess organisation som framlagts i 14.2 ett omfattande förberedelse- och organi- sationsarbete. För att de specialister som utför det egentliga vägledningsarbetet skall kunna utnyttjas på ett rationellt sätt och för att deras insatser skall kun- na sättas in vid lämpliga tidpunkter bör en befattningshavare vid skolan ha an- svaret för organisation och samordning. Att detta när det gäller stora elevgrup— per skulle kunna läggas på klassföre— ståndarna synes ogörligt.
I grundskolan har dessa problem till en del lösts genom den speciella yrkes- valslärarinstitutionen. Enligt gymnasie- utredningens mening kan denna kon- struktion inte tillämpas på gymnasie- stadiet där problemen är väsentligt an- norlunda än i grundskolan. Det skulle vara mycket oratiomellt att utnyttja gymnasielärare för de uppgifter det här gäller. Den långa och dyrbara utbild- ning dylik lärare har bör utnyttjas för undervisningsuppgifter. F. ö. skulle en omfattande kompletterande utbildning erfordras om gymnasielärare skulle kunna ta hand om speciella elevvårds- frågor.
Eleverna är i gymnasiet äldre än i grundskolan. De problem de ställs in- för av praktisk och personlig natur är
komplicerade och kan därför inverka menligt på elevernas förmåga att full- göra sitt studiearbete och att utvinna de resultat av detta som svarar mot deras förmåga. Skolan måste ikläda sig ansvaret för att eleverna får den per- sonliga omvårdnad som är erforderlig för att de friktionsfritt skall kunna ut- föra sitt skolarbete.
För att samordna dessa uppgifter och annan elevvårdande verksamhet före- ligger behov av en särskild befattnings- havare.
Behovet av olika slags elevvårdsex- pertis är på ett gymnasium omfattande. Det kan icke komma i fråga att varje skolenhet eller ens skolkommun skall ha knutna till sig experter för alla funktio— ner. Expertis utifrån som man delar med andra måste således ofta anlitas. Detta är att förorda även av det skälet att vissa experters uppgifter är sådana, att experterna ej bör löskopplas från sin anknytning till annan institution eller myndighet. Det måste bli en särskild be- fattningshavares uppgift att svara för att experterna utifrån utnyttjas på det mest ändamålsenliga sättet.
Gymnasieutredningen föreslår av des— sa skäl att en befattning benämnd skol- kurator inrättas.
Då gymnasieutredningen ej kan ta in hela skolväsendet i en bedömning av funktionärsbehovet måste den stanna vid de önskemål som avser gymnasiets elevvård och kan icke göra en avväg- ning mot önskemål och behov inom andra skolformer.
Genom tillkomsten av en skolkurator kan skolans experter utnyttjas bättre då man får tillgång till en samordnare och utredare med god överblick över hela skolsystemet. Rektor kan rimligen inte ensam fylla denna funktion (jfr också kap. 15 om befattningshavarna).
När gymnasieutredningen föreslår in- rättande av skolkuratorsbefattningar får
detta emellertid ej leda till en minsk— ning av lärarnas elevvårdande ansvar.
14.4.3.3 Hur en skolkurators arbete skall förhålla sig .till övriga befattningshava— res inom skolan och till experternas samt hur denna expertstab skall organi- seras beror av många omständigheter. Gymnasieutredningen vill peka på föl- jande. Bland de yttre faktorer som inverkar spelar skolans storlek viss roll. Det är troligt att små och medelstora skolor kan tillgodoses med en deltidskraft som skolkurator, anställd av kommunen el- ler ett par kommuner. Det torde vara lämpligare med heltidstjänst som kura— tor fördelad på mer än en skolenhet än med tjänst fördelad antingen på under- visning och elevvårdsverksamhet inom en och samma skola eller på rent admi- nistrativa och skolsociala uppgifter. Huruvida den enskilda skolenheten eller kommunen kommer att sysselsätta heltids- eller deltidsanställda experter är beroende även av den organisatoriska och lokalmässiga anknytningen mellan olika skolformer i kommunen (jfr kapi- tel 12). Beträffande beräkningsgrunderna för tjänster som skolkurator hänvisas till 15.4.4.
14.4.3.4 Kommunens skolväsende totalt sett kan också komma att påverka skol- kuratorsorganisationen i gymnasiet. De begränsade resurser, som samhället åt- minstone för lång tid framåt torde ha i fråga om utbildade kuratorer och ex- perter av olika slag, nödvändiggör en rationell planering och fördelning av dessa resurser. En skolform kan inte göra anspråk på huvudparten av resur- serna. Av betydelse för skolkurators-expert- programmets utformning är givetvis
också hur skoladministrationen i dess helhet byggs upp.
Att utformningen av elevvårdspro- gramm—ets funktionärskår och admi- nistration slutligen är beroende av hur stat och kommun fördelar det ekono- miska ansvaret mellan sig är uppenbart.
Mot bakgrunden av ovannämnda fak— torers inverkan på utformningen av funktionärsstaben för elevvården synes ett gemensamt huvudmannaskap för kommunens samtliga skolor vara bety- delsefullt. Härmed underlättas en klar arbetsfördelning, anskaffande av expe- ditionslokaler och materielcentraler, samarbetsrutiner och ett rationellt ut- nyttjande av tillgängliga specialister.
14.4.3.5 Beträffande administrationen av studie- och yrkesorienteringen liksom av elevvården i övrigt i gymnasiet återkom- mer utredningen i 15.4. Gymnasieutredningen behandlar i nästa kapitel frågan om gymnasiets be- fattningshavare. Utredningen har därvid dock icke funnit sig kunna framlägga förslag om behörighet och utbildning för elevvårdspersonalen utan utgår från att dessa frågor uppmärksammas dels av 1960 års lärarutbildningssakkunniga, dels i den utredning i ämnet som skol- överstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning förordat i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 7 maj 1963.
15.1 Inledning
Vid ställningstagande till de funktioner och den utbildning gymnasiets olika befattningshavare skall ha, kan över- väganden inte ske isolerat utifrån gym- nasiets konstruktion och behov. Även andra skolformers behov måste tas med i bedömningen och vägas mot gymna- siets. Gymnasiet kommer i åtskilliga fall att vara samorganiserat med annan skolform till en skolenhet. Även om så icke skulle vara fallet på enskilda or- ter, kommer i viss utsträckning befatt- ningshavarna att behöva tas i anspråk för tjänstgöring i andra skolformer.
Omvänt är också likartade krav på befattningshavare — i första hand lä- rare men exempelvis också institutions- tekniker med arbete i anknytning till naturvetenskapliga och tekniska insti- tutioner —— ett betydelsefullt argument för samordning av vissa skolor. Gymna- sieutredningen har i det föregående (se kap. 12) beaktat detta vid sina överväganden och förslag om samord- ning av olika skolformer. Därvid har förutsatts att även i de fall där sam- organisation icke sker ett betydande samarbete kräves över skolformernas gränser.
I detta sammanhang bör även ett an- nat förhållande uppmärksammas, näm- ligen arbetsfördelningen inom skol- kommunen mellan de enskilda skolen- heterna och den centrala skolförvalt- ningen. En rationell arbetsfördelning
KAPITEL 15
Gymnasiets befattningshavare
särskilt vad avser planering, organisa— tion och administration kan väsentligt underlätta arbetet såväl inom de en- skilda skolenheterna som inom kom- munen som helhet. En rad befattnings- havare inom kommunens skolväsen kan vidare ha expertuppgifter som är ge- mensamma för alla eller flera skolen- heter (jfr kap. 14) och bör därför som regel kunna knytas till skolförvaltning- en, ej till enskilda skolor.
I föreliggande kapitel kommer gym— nasieutredningen att behandla olika kategorier av befattningshavare i gym- nasiet mot bakgrund av de förslag till organisation och innehåll som framlagts i tidigare kapitel. I 15.2 diskuteras först lärarnas uppgifter med särskild hän- syn till de förändringar av undervis- ningen som gymnasieutredningen fö- reslagit. Därefter framlägges gymnasie- utredningens förslag till lärarkatego- rier på gymnasiet samt synpunkter på den framtida lärarutbildningen och fortbildningen. De kvantitativa behoven utvecklas liksom förslag till lärarbrist- åtgärder. I 15.3 behandlas behovet av personal för uppgifter, som ej är av undervisnings— eller elevvårdsnatur, och i 15.4 behovet av elevvårdspersonal. Slutligen tas i 15.5 skolledningens upp- gifter upp till diskussion. Mot bak- grund av en precisering av uppgifter- nas natur och nivå framlägges förslag till uppgifternas fördelning på olika be- fattningshavare och till kvalifikations- krav för dessa.
15.2 Lärare
Av kapitel 9 framgår att i kursplanerna för ett stort antal ämnen föreslås bety- dande förändringar. Undervisningen föreslås även förändrad genom infö- rande av de nya verksamhetsformer, som skildrats i kapitel 10. Dessa förslag har konsekvenser för lärarnas under- visningsuppgift och givetvis också för lärarutbildningen. Vissa förändringar medför även förslaget till organisation för de elevvårdande uppgifterna i ka- pitel 14, även om det ej har samma ge- nomgripande karaktär vad det gäller lärarna.
15.2.1 Nyheter i lärarnas uppgifter
15.211 Ämnesundervisningen kommer enligt gymnasieutredningens förslag att undergå betydande förändringar. För de viktigaste nyheterna har redogjorts i 9.2—9.8. Generellt kan konstateras att de enskilda ämnenas konstruktion i många fall ställer helt nya krav på in- nehållet i den teoretiska lärarutbild- ningen liksom på kombinationerna av ämnen i akademiska examina och i lä- rartjänster. För att illustrera problemet skall här endast några exempel ges. I den tekniska respektive ekonomiska lärokursen förekommer två helt nya ämneskonstruktioner nämligen teknolo- gi och företagsekonomi. Det förra ämnet innefattar element från främst mekanik, hållfasthetslära, projektionslära och ritteknik och har stark anknytning till matematik, fysik och kemi. Det senare innebär ett sammanförande av de tidi- gare ämnena redovisning, distribution och administration. Även om kraven på teoretisk utbildning för dessa ämnen kan lösas inom ramen för utbildningen vid teknisk högskola respektive han- delshögskola elle-r filosofisk fakultet kräver konstruktionen dock speciell uppmärksamhet.
De största förändringarna gäller dock de allmänna ämnena. Samhällskunska- pens konstruktion belyser måhända bäst den nya problematiken. Det inne— håll som givits ämnet svarar mot ett flertal universitetsämnen. I första hand anknyter det till geografi, nationaleko- nomi, sociologi och statskunskap, men även till statistik och företagsekonomi. Även historieämnet spänner över ett vitt fält. Med den nya inriktningen integre- ras moment från estetiska ämnen, reli- gionskunskap och filosofi. Det ställer givetvis krav på att lärarutbildningen skall motsvara lärarens nya undervis— ningsuppgift.
Historia och samhällskunskap erbju— der de bästa exemplen på nya utbild— ningskrav, men även i andra ämnen uppstår likartade problem. För biologi kan det övervägas om ej genetikutbild- ningen och det humanbiologiska insla- get bör få ökad tyngd. Men framför allt måste det på biologiläraren ställas krav på gedigna kunskaper i kemi. I mate- matiklärarutbildning blir statistik nöd- vändig. Fysiklärarna bör ha utbildning i teoretisk fysik, geofysik och astro- fysik.
De problem som nytt eller förändrat ämnesinnehåll skapar berör ej lärarut- bildningen enbart i den meningen att utbildningen av nya lärare bör anpassas till skolans behov. Åtgärder måste vid- tas för att komplettera de nuvarande lärarnas utbildning. Gymnasieutred- ningen kommer i 15.2.5 att framlägga förslag beträffande organisationen av denna fortbildning.
Ämnesbeskrivningarna i kapitel 9 vi- sar en mycket stark samverkan mellan de olika ämnena. I vissa fall är den så intim att man kan tala om en organi- satorisk samordning. Det gäller t.ex. kemi och biologi där kursplanerna är vertikalt samordnade, men det gäller också den horisontella samordningen
mellan matematik och fysik, liksom samordningen mellan de naturveten- skapliga ämnena å ena sidan samt tek- nologi respektive övriga tekniska äm- nen å den andra. För att kunna garan- tera denna samordning vore det önsk- värt att samme lärare kunde undervisa i samorganiserade ämnen. Att regelmäs- sigt ställa det kravet torde vara ogör- ligt. Modifikationer måste göras av hänsyn till enskilda skolenheters lärar- uppsättning och tjänstefördelningsför- hållanden.
ökade förutsättningar för samord- ningen skulle dock skapas om de sam- ordnade ämnena normalt utgjorde äm- neskombination för lärartjänst. Skol- stadgans bestämmelser om de grupper av ämnen, som skall ingå i ordinarie lärartjänst i läroämnen, lämnar en re— lativt stor frihet för olika kombinatio- ner. Om dessa kombinationsmöjligheter i framtiden kvarstår oförändrade och utnyttjas i hela sin vidd kan det ej undvikas att vissa för gymnasiet ogynn- samma konsekvenser kan uppstå. Mot bakgrund av den uppbyggnad läropla- nen fått framstår vissa kombinationer som nödvändiga för en väl planerad undervisning, medan vissa andra är i hög grad önskvärda.
Till den förra gruppen — nödvändi- ga kombinationer — hör biologi-kemi samt fysik-matematik. Sambandet mel- lan kemi och biologi är ämnesmäs- sigt mycket starkt. I biologin ingår dess- utom ett markant biokemiskt inslag varför det från såväl lärarutbildnings— som utnyttjandesynpunkt vore mindre rationellt att skilja ämnena åt. Detsam- ma gäller fysik och matematik. De fy- sikaliska problemen angrips i stor ut- sträckning matematiskt varför fysiklä- raren under alla förhållanden bör ha goda matematiska kunskaper.
Liknande synpunkter kan anföras be- träffande fysik—kemi och matematik—
samhällskunskap. Kemin har stark fy- sikalisk anknytning och begagnar i stor utsträckning fysikaliska undersök— ningsmetoder och betraktelsesätt. Sam- hällsekonomin inom ämnet samhälls— kunskap förutsättes få stark anknyt- ning till matematiken. Särskilt i de av- snitt som behandlar prisbildning och resursallokering skall kunskaperna i statistik och funktionslära kunna till— lämpas. Även i andra avsnitt eftersträ— vas matematiska analysmetoder.
Som önskvärda framstår en rad and- ra kombinationer. Då dessa motiveras genom beskrivningar av respektive äm- nen i 9.2—9.8 och i läroplanen förteck— nas här endast de mest önskvärda kom- binationerna nämligen
matematik kombinerat med ett av
ämnena kemi, filosofi, samhälls— kunskap, företagsekonomiska äm- nen eller teknologi; psykologi kombinerat med biologi el-
ler samhällskunskap; samhällskunskap kombinerat med historia, matematik, psykologi el- ler företagsekonomiska ämnen. övriga tänkbara kombinationer präg. las ej på samma sätt som de nämnda av ett mer eller mindre tvingande sam- band, varför friare kombinationer måste anses acceptabla. Tilläggas bör emellertid att vissa hittills rätt vanligt förekommande kombinationer t.ex. av kristendom och filosofi i och med för— ändringen av respektive ämnen ej har samma samband som tidigare samt att föreningen av biologi och geografi ej blir aktuell på det nya gymnasiet.
En förändring av de ämnen som lämpligen ingår i tjänster medför gi- vetvis också konsekvenser för lärarut— bildningen. Dessa kommer att behand— las i samband med att gymnasieutred- ningen framlägger sina synpunkter på den framtida lärarutbildningens upp- byggnad i 15.2.4.
15.2.1.2 Verksamhetsformerna i gymna- siet medför även som framgått av kapi- tel 10 vissa nyheter i lärarens uppgift. I vissa fall föreslås helt nya metoder, i andra accentueras starkare metoder som tidigare förekommit. Generellt avses ett genomförande av friare arbetsformer. De betonas dels ge- nom den successiva arbetsträningen dels genom organisationen av lärostof- fet i större enheter som redovisas med längre intervall än vad som f.n. är vanligt. De friare arbetsformerna un- derstryker kraftigt undervisningens in- riktning på handledning. Lärarens upp- gift blir då i första hand ej att meddela kunskap utan att förmedla kunskap, d.v. 5. att ge eleverna den information och den fortlöpande handledning som erfordras för att de på eget ansvar in- dividuellt eller i grupp skall kunna fullfölja sina arbetsuppgifter. Samverkan betonas också kraftigt i läroplanen. Om den skall kunna för- verkligas i avsedd utsträckning innebär det att uppmärksamhet måste ägnas pla- neringen inte enbart av det enskilda ämnet utan för större block av ämnen. Om detta skall betecknas som en ny uppgift är tveksamt. Läraren måste all- tid utföra en arbetsplanering för det egna ämnet, som innefattar avvägning av tillgänglig tid, lärokursens innehåll, hjälpmedelstillgång m.m. mot det mål som är satt för ämnet. Det nya är att denna planering ej kan utföras enskilt utan fordrar samarbete med lärare i angränsande ämnen. I vad mån detta arbete kan eller bör ske i organiserade former, konferenser, är naturligtvis be— roende av lokala förhållanden. Så myc- ket står dock klart att behovet av för flera ämnen gemensamma konferenser ökar och att deras uppgift inte blir en— bart samordning av stoff utan även av färdighetsträning, studieteknik och re- dovisningsformer.
Hjälpmedlen har en viktig funktion att fylla för att möjliggöra friare ar- betsformer och för att delvis överta traditionella läraruppgifter. Särskild uppmärksamhet måste därför ägnas åt urvalet av hjälpmedel för studiearbetet. Därigenom underlättar läraren också sitt eget arbete. Rationella hjälpmedel för eleverna avlyfter andra arbetspro- cesser för läraren.
I kapitel 10 har understrukits den viktiga funktion proven har som hjälp- medel för diagnostisering av studiere- sultatet och som bidrag till bedöm- ningen av eleven. Gymnasieutredningen har där anvisat nya typer av prov och föreslagit att sådana skall ställas till skolornas förfogande dels i form av centralt utfärdade prov dels i form av provkataloger med stöd av vilka egna prov kan konstrueras. Därmed under- lättas lärarens arbete avsevärt, men det ställer också krav på kännedom om principerna för provkonstruktion och medvetande om varje provtyps använd- barhet och begränsningar.
De nya verksamhetsformer som infö- res i gymnasiet kräver liksom ämnes- undervisningen uppmärksamhet i lä- rarutbildningen, i detta fall främst den praktiska. På kortare sikt är det en vik- tig uppgift för fortbildningen. Detsam- ma gäller även lärarens kontakt med olika skolsociala uppgifter.
15.2.1.3 Elevvårdande uppgifter. Lära- ren har alltid haft en betydelsefull elev- vårdande funktion t. ex. i sin egenskap av klassföreståndare. Som framgått av kapitel 14 tas läraren i stor utsträck- ning i anspråk för den elevvårdande verksamheten även om vissa delar av denna ankommer på andra befattnings- havare. Några i egentlig mening nya uppgifter ankommer ej på läraren. Däremot kan det sägas att de funktio- ner, som lärarna tidigare haft, utnytt-
jas på ett mer systematiskt sätt. Detta gäller framför allt studie— och anlags- orienteringen.
Den gymnasiekonstruktion som ut- redningen föreslagit med möjlighet till val mellan olika lärokurser och till övergångar under gymnasietiden förut- sätter dels en allmän orientering om gymnasiets konstruktion dels en orien- tering om de enskilda ämnenas inne- håll, uppläggning och krav i de olika årskurserna. Att denna orientering i stor utsträckning måste ankomma på den enskilde läraren är självklart. Den framstår också med de föreslagna verk- samhetsformerna som ett naturligt led i den planering av studierna som lärare och elev bör utföra gemensamt.
15.2.2 Lärarkategorier
15.221 Minimikompetens för ämneslä- rare. Undervisningen på gymnasiet be- strids för närvarande av lektorer och adjunkter samt timlärare. För lektorer— na ställs krav på vetenskaplig utbild- ning, licentiatexamen eller doktorsgrad för tjänster vid allmänt gymnasium. Någon av dessa utbildningar eller civil- ingenjörs- respektive civilekonomexa- men med vissa kvalificerade betyg jämte bl.a. praktik är kraven vid tek- niskt gymnasium respektive handels- gymnasium. Adjunkterna har oavsett om de undervisar vid gymnasium eller annat skolstadium samma utbildning, fil. ämbetsexamen eller i vissa fall pol. mag.-, civilingenjörs- eller civilekonom- examen. Fil. ämbetsexamen, som är den klart dominerande, omfattade tidigare minst sju betygsenheter, men kraven förändrades i och med 1953 års stadga angående filosofiska examina till sex. Det bör emellertid noteras, att stor diskrepans råder mellan de formella kraven för tjänsterna och de meriter tjänsteinnehavarna kan uppvisa, efter- som det visat sig svårt att erhålla be-
höriga sökande. Främst gäller detta lek- torstjänster, som i icke obetydlig ut- sträckning upprätthålles av adjunkter eller, om ock i mindre utsträckning, av icke—ordinarie lärare med eller utan praktisk lärarutbildning. De regionala variationerna är markerade. Medan vissa skolor har flertalet tjänster besatta, är antalet vakanser betydande på andra orter. På vissa orter är samtliga lektors- tjänster vakanta.
Minst är diskrepansen vid tekniskt gymnasium, där behörighetsvillkoren är mer elastiska än vid allmänt gymna- sium. I början av höstterminen 1962 förekom vakanser på 97 av 375 lektors- tjänster. Då skall emellertid anmärkas, att av dessa 77 inrättades fr. o. m. 1 juli 1962 och vid läsårets början ej hunnit tillsättas. Den större delen av dessa har sedermera under läsåret 1962/63 blivit tillsatta. Kvalificeringskravet i form av vetenskapliga studier eller vetenskapligt författarskap samt föregående praktisk och pedagogisk verksamhet har dock ofta ej kunnat upprätthållas.
Vid handelsgymnasium har behörig- hetsvillkoren så nyligen förändrats, att tjänstetillsättningarna ej ger grund för säkra omdömen.
Vid allmänt gymnasium är diskre— pansen störst. Skillnaden mellan antalet befintliga tjänster och antalet besatta ökade från 125 den 1 juli 1956 till 831 den 1 juli 1962. Vid den senare tid- punkten utgjorde vakanserna 49,1 % för landet som helhet. Tjänsterna upp- rätthölls som nämnts av andra lärare, i vissa fall med teoretisk minimikom— petens för adjunktstjänst, d.v.s. sex akademiska betyg eller fyra akademiska betyg jämte folkskollärarexamen.
För adjunktstjänst är kompetensen för allmänna läroämnen för närvarande sex betyg i ämbetsexamen eller mot- svarande med betygen så fördelade, att två huvudämnen är representerade med
tvåbetygskurser. Det har i debatten ifrågasatts, om den kompetensen är tillräcklig för gymnasielärare och om ej krav på trebetygskunskaper eller mot— svarande krav i examina från fackhög- skola skulle kunna hävdas som mini- mum. Som skäl har anförts bl.a. be- hovet av större ämneskunskaper och den kontakt med vetenskaplig metod, som fördjupade studier innebär.
Möjligheterna att göra förändringar av adjunktskompetensen är emellertid i någon mån beroende av gymnasiets relation till grundskolan. Oavsett om grundskola och gymnasium förutsätts administrativt komma att utgöra en skol- enhet eller ej, vore det givetvis värde- fullt om lärarpersonalen kunde utnytt- jas på båda stadierna, och då måste frå- gan ställas, hur den lärarutbildning skall se ut som kan tillgodose båda stadierna. För grundskolan har framförts behovet av att ämneslärarna företräder ett större antal ämnen, att de har större bredd i sin examen. Detta krav har tillgodosetts genom skolstadgans bestämmelse angå— ende behörighet för adjunktstjänst på högstadium. Behörighetsbestämmelserna medger redan nu möjlighet för de stude- rande att konstruera ämbetsexamina med olika inriktning för att tillfredsstäl— la olika skolformers behov. Detta behö- ver ej hindra den önskvärda kommuni- kationen mellan stadierna, eftersom man ej behöver anta, att läraren tjänstgör på båda i samtliga sina ämnen. Men möj— ligheterna att variera ämbetsexamens struktur utgör ett osäkerhetsmoment då det gäller att försörja gymnasiet med ämneslärare med tillräcklig teoretisk fördjupning. En ämneslärarutbildning som omfattade t. ex. två tvåbetygs- och två ettbetygskurser skulle närmare mot- svara kravet på en högstadielärares än på en gymnasielärares kunskaper.
För att säkra tillfredsställande djup i ämnesstudierna borde studier motsva-
rande en trebetygskurs ingå i adjunkts- utbildning för gymnasiet. Det är som en konsekvens av detta naturligt att i re- gel begränsa gymnasielärarutbildningen till två skolämnen. Det skäl som när det gäller grundskolan talar för ett stör- re antal ämnen, nämligen önskan att be— gränsa antalet i klassen undervisande lärare, gör sig ej gällande med samma kraft i fråga om gymnasiet. I varje fall torde fördjupningskravet väga tyngre än detta.
Gymnasieutredningen vill redan här anmärka att förslaget till varierande uppbyggnad av ämbetsexamen syftande till främst gymnasie- eller högstadie- tjänstgöring endast avser examens struk- tur, ej studietidens längd. Utredningen återkommer till denna fråga i 15.2.4.
En betydelsefull fråga är i vad mån en gymnasielärarexamen konstruerad efter principen två ämnen med fördjup- ning i ett till motsvarande trebetygsnivå går att realisera inom ramen för den nuvarande ämbetsexamen. Ställs mini- mifordringarna ej högre än motsvaran- de sex betyg blir det i de fall där ett Skolämne svarar mot mer än ett exa- mensämne svårt att inom ramen sex betyg åstadkomma den önskvärda för- djupningen i vissa kombinationer. En lösning måste då sökas i organisatoriska förändringar av den teoretiska lärarut- bildningen. Till denna fråga återkom- mer gynmasieutredningen i 15.2.4 och sammanfattar här endast de principiella synpunkterna på lärarutbildningens ut- formning.
Förändrade behörighetsbestämmelser bör införas för sökande till gymnasie- tjänst i allmänna läroämnen. Kravet på kunskaper i det enskilda ämnet måste därvid ställas högre än för adjunkts- tjänst vid grundskolan för att garantera den erforderliga ämnesfördjupningen. Generellt kan det definieras som kunska- per, motsvarande tre betyg i ett ämne
i nuvarande ämbetsexamen. Tjänsterna bör normalt inte omfatta mer än två ämnen. Det bör därvid ankomma på skolöverstyrelsen att utfärda sådana övergångsbestämmelser, att adjunkter med äldre utbildning men med even- tuellt erforderlig komplettering av äm- nesmässig eller pedagogisk meritering äger rätt att söka och inneha adjunkts— tjänst på gymnasium. Skolöverstyrelsen bör även fastställa en tidsplan för re- formens genomförande.
Hittills har endast diskuterats behö— righet för lärartjänst i allmänna ämnen. Samma principer bör givetvis så långt möjligt tillämpas när det gäller eko- nomiska och tekniska ämnen. Vad gäl- ler de ekonomiska ämnena är principen direkt tillämpbar om den teoretiska ut- bildningen förvärvats genom avläggan- de av fil. ämbetsexamen eller samhälls- vetenskaplig examen innefattande före- tagsekonomi. Förvärvas utbildningen via civilekonomexamen ställer den sig svå- rare att realisera. Gymnasieutredningen anser att goda skäl talar för att behörig- het för tjänst i ekonomiska ämnen för- värvas genom avläggande av fil. äm- betsexamen, vilket dock inte bör ute- sluta lärarrekrytering liksom hittills via civilekonomexamen. Dels erbjuder det betydande fördelar att kunna skapa en reguljär lärarutbildning för de ekono— miska ämnena, dels kan på den vägen en lärarutbildning skapas där dessa ämnen förenas med exempelvis matematik eller samhällskunskap. Det enda ekonomiska specialämne för vilket utbildning f. n. ej organiseras inom fil. ämbetsexamen är rättskunskap. Vilka lärarkategorier som kan tänkas handha den undervis— ningen återkommer gymnasieutredning- en till i 15.2.4 i samband med lärarut- bildningen.
Att tillämpa principerna på utbildning för tekniska ämnen möter svårigheten att någon reguljär lärarutbildning ej
existerar. Några fixerad—e behörighets- bestämmelser är ej fastställda i skolstad- gan. Antalet adjunktstjänster är f. n. förhållandevis litet och upprätthålles övervägande av civilingenjörer. Möjlig- heterna att rekrytera civilingenjörer till de tekniska gymnasierna har växlat och synes vara starkt beroende av konjunk— turerna inom industrin. F. n. är flerta- let lektorstjänster besatta. Den utbygg— nad av den tekniska undervisningen inom gymnasium och fackskola som förestår kommer att kräva många lärare i tekniska ämnen. Om lärarförsörjning— en i fortsättningen skall ske från civil- ingenjörskategorin torde de rekryte- ringssvårigheter som nu finns när det gäller andra tjänster än lektorstjänster konuna att kvarstå och förstärkas.
Liksom beträffande de ekonomiska ämnena är det angeläget att en reguljär lärarutbildning i tekniska ämnen kom— mer till stånd. Därigenom skulle skolan få större möjligheter både att behålla sina lärare och att ge dem en för uppgif- ten avpassad teoretisk och praktisk ut- bildning. Inom gymnasieutredningen har tidigare utarbetats ett förslag till lärarutbildning vid teknisk högskola, vilket skulle ge kompetens för under- visning i vissa grundläggande tekniska ämnen samt matematik och fysik. Detta förslag har med vissa förändringar, framför allt innebärande en förstärk- ning av den pedagogiska utbildningen, i- proposition nr 111 förelagts 1963 års riksdag som fattat beslut i enlighet med propositionen. Det är utredningens upp- fattning att den utbildning som där skis- serats bör väl svara mot de principer som tidigare redovisats beträffande mi- nimikompetens för ämneslärare. Den bör därför kunna vara den normala be- hörigheten för grundläggande tekniska ämnen och alternativ till fil. ämbetsexa— men för matematik och fysik. Den nya utbildningen syftar till en nivå motsva—
rande fordringarna för tvåbetygskurs vid universitet.
15.22? Ett speciellt problem möter lä- rarutbildning för det nya ämnet social- kunskap, eftersom dess innehåll f. n. ej täckes helt av ämnen vid filosofisk fa- kultet. En möjlighet att lösa utbildnings- problemet vore att förena utbildning vid socialinstitut och filosofisk fakultet. Till denna fråga återkommer gymnasieutred— ningen dels i samband med frågan om den teoretiska lärarutbildningens ut— formning i 15.2.4, dels i samband med frågan om utnyttjande av speciallärare i 15.2.6.3.
Liknande problem möter också lärar- utbildning för ämnet förvaltning på gymnasiets ekonomiska sektor.
15.2.2.3 Även de estetiska ämnena före- slås undergå betydelsefulla förändring- ar, främst genom tillkomsten av konst- och musikhistoria och möjligheten till estetisk specialisering. Dessa förändring- ar synes dock endast kräva smärre jus- teringar av lärarutbildningen. För att tillgodose undervisningen i konst- och musikhistoria är det angelä- get att vissa inslag från båda konstar- ternas historia ingår i såväl musik- som teckningslärarutbildningen. En annan tänkbar lösning är att i lärartjänst för- ena teoretiskt läroämne och övnings- ämne. Då gymnasieutredningen förutsät- ter att denna fråga kommer att behand- las av 1960 års lärarutbildningssakkun- niga, göres den ej i föreliggande sam- manhang till föremål för diskussion. Dramatik är ett helt nytt ämne på schemat. Att skapa en speciell utbild- ning med exklusiv behörighet enbart för detta ämne torde i varje fall inte under de närmaste åren vara lämpligt. Tjänster i enbart dramatik kan förmodligen tän- kas endast i de största skolkommunerna. Utbildningen bör täcka ämnets alla si-
dor, såväl den gestaltande som den his- toriskt—teoretiska, men utformas så att den kan utnyttjas vid alternativt val av yrke. Ett sätt att göra dramatikutbild- ningen mer spridd och samtidigt tillför- säkra läraren sysselsättning om drama- tik ej förekommer varje år är att äm- net kombineras med andra. Därvid kan ifrågakomma en kombination antingen med teoretiskt läroämne eller med annat estetiskt ämne. I det förra fallet kan t. ex. ämnet teaterhistoria ingå i ut- bildningen.
Gymnasieutredningen finner det i be- gynnelseskedet vara angeläget att gym- nasiet för detta ämne kan förvärva goda handledare utan att vara bundet av for- mella krav och föreslår därför att det måtte överlåtas åt skolöverstyrelsen att framlägga förslag om behörighet vid tidpunkt då erfarenhet av undervisning- en vunnits.
Gymnasieutredningen har ej gått in på frågan om lärarutbildningen för öv- ningsämnena, då denna fråga är mind- re akut för det nya gymnasiet. Utred- ningen förutsätter att frågan kommer att behandlas av lärarutbildningssak- kunniga.
15.2.2.4 För närvarande bör varje läro- ämne på gymnasiet vara företrätt av lektor. Kraven på teoretisk utbildning har som nämnts ställts högt. För tjäns- ter vid allmänt gymnasium var tidigare disputation minimikompetens. Den har sedermera sänkts till licentiatexamen. För lektorstjänst vid fackgymnasierna har däremot behörighet kunnat vinnas på alternativa meriteringsvägar. Liksom vid allmänt gymnasium har den kunnat förvärvas genom disputation eller licen- tiatexamen. Alternativt —— och vanligast — har varit vägen via civilingenjörs- eller civilekonomexamen, som komplet— terats med kvalificeringar på områden av väsentlig betydelse för lektorstjäns-
ten. Kvalificeringen skall vara veten- skaplig-teoretisk, förenad med praktisk verksamhet och pedagogisk meritering. -
De förhållanden, som motiverar lek- torsinstitutionen, kvarstår även i en ny gymnasiekonstruktion. Lektorerna skall i regel fungera som huvudlärare. Deras uppgift är att genom ämneskonferensen leda planeringen för visst eller vissa ämnen, att ge pedagogisk handledning åt yngre lärare och ge anvisningar av metodisk och kunskapsmässig art. De bär ett huvudansvar för att undervis- ningen följer de riktlinjer som angives i läroplanen. För att kunna fylla den upp- giften bör lektorn ha praktisk-pedago- gisk skolning och en god teoretisk ut- bildning. Gymnasiets uppgift att förbe- reda för fortsatta studier vid univer- sitet och högskolor eller direkt yrkes- verksamhet av förhållandevis kvalifice— rad art ställer vidare krav på att lekto- rerna har god beläsenhet, förtrogenhet med vetenskaplig metod och praktisk er- farenhet av verksamheten inom vederbö- rande avnämarområde. Beroende på vil- ken typ av ämnen lektor är huvudlärare i, synes det härvid naturligt, att tyngd- punkten förlägges antingen till förtro- genhet med vetenskaplig metod eller till praktisk erfarenhet.
När det gäller lektorstjänster i tek- niska och ekonomiska ämnen, är det naturligt att även i framtiden alternativa meriteringsvägar liksom nu finnes. Be- hörighet bör sålunda kunna förvärvas genom disputation eller licentiatexamen men också via civilingenjörs- eller civil— ekonomexamen, kompletterad genom kvalificering av vetenskaplig-teoretisk natur samt praktisk verksamhet. Här- utöver bör krav på praktisk-pedagogisk utbildning ställas (se vidare 15.2.4.2).
För övriga lektorstjänster har merite- ringen hittills gått enbart över ämnes- teoretiska studier. Gymnasieutredningen ifrågasätter, om ej för dessa tjänster al-
ternativa meriteringsvägar bör finnas liksom för tekniska och ekonomiska ämnen. Beträffande den ämnesteoretiska utbildningen är det nödvändigt att upp- märksamma, att det ej råder någon ab— solut korrespondens mellan de krav, som ställs på lektorn, och innehållet i ut- bildningen.
Licentiatstudiernas uppläggning fram- för allt vid universiteten innebär såvida examen avlagts i universitetsämne med nära anknytning till Skolämne endast en anpassning till skolans behov när det . gäller att säkerställa huvudlärarens teo- retiska bakgrund. Utbildningen säker- ställer ej de ytterligare uppgifterna, som ingår i lektorstjänsten.
Det är också orealistiskt att räkna med möjligheten att skapa en lektorsut- bildning, som tillgodoser samtliga de egenskaper som krävs av befattningsha- varen, men det bör vara möjligt att få dessa företrädda inom lektorskåren som helhet vid ett gymnasium. Det är därför icke befogat eller i överensstämmelse med gymnasieundervisningens behov att generellt för samtliga tjänster i allmän- na läroämnen ställa krav på licentiat- examen av nuvarande omfattning.
Liksom då det gäller lektorstjänster i tekniska och ekonomiska ämnen anser alltså gymnasieutredningen alternativa meriteringsvägar vara motiverade för övriga lektorstjänster.
Vid universiteten finns nu möjligheter till ettbetygsstudium för licentiatexa- men, även om sådana inte berättigar till erhållande av examen. Dessa avser att ge en forskningsintroduktion dels ge- nom kursspecialisering, dels genom självständiga uppgifter, även om de ej alltid har karaktären av primärforsk- ning. För en blivande lektor kunde ett studium, motsvarande ett betyg i licen- tiatexamen, i princip ge samma inrikt- ning av studierna som nuvarande två- och trebetygsstudier för licentiatexa-
men, även om de kvantitativt är mindre omfattande. Det är gymnasieutredning- ens uppfattning att de uppgifter som åvilar en lektor kan tillfredsställande fullgöras utan att kravet på teoretiska studier förs längre än till den nivå som nu karaktäriserar ett betyg i licentiat- examen.
Enligt gällande examensstadga ford- ras för filosofie licentiatexamen minst två betyg i något i examen ingående äm- ne. Utredningens förslag innebär sålun- da att kravet på licentiatexamen ersätts med krav på vetenskaplig utbildning inom denna examens ram (ett betyg), som inte är fullt tillräcklig för själva examen. Härvid är dock att märka, att fordringarna för licentiatexamen i rea- liteten i de flesta ämnen är avsevärt större än som förutsatts i gällande före- skrifter.
Med hänsyn till sistnämnda förhållan- de bör enligt gymnasieutredningens me- ning minimikraven för filosofie licen- tiatexamen kunna anpassas till den nivå, som sålunda föreslås för behörighet till lektorstjänst, d. v. s. till ett betyg i stål- let för enligt gällande bestämmelser två betyg. Härigenom skulle enligt utred- ningens övertygelse lektorsrekrytering- en i avsevärd mån stimuleras. Studie- tiden för licentiatexamen skulle förkor- tas, något som allmänt sett vore av stort värde. Samtidigt skulle man — vid bi- behållande av betygsskalan inom licen- tiatexamens ram _ relativt lätt kunna utforma erforderliga regler för värde- ringen av de teoretiska lärdomsmeriter- na hos t. ex. två sökande till samma lek- torstjänst av vilka en avlagt licentiat- examen med betyget godkänd och den andre avlagt samma examen med bety- get med beröm godkänd. Med hänsyn till att frågor rörande krav för akademiska examina faller utanför utredningens uppdrag, avstår emellertid utredningen från att framlägga något konkret för-
slag om ändring av stadgan angående filosofiska examina i nu berört hän- seende.
När gymnasieutredningen föreslår ett betyg i licentiatexamen som minimi- krav för teoretisk meritering är det i förvissningen att denna utbildning väl uthärdar en jämförelse med motsvaran- de utbildning för gymnasielärare i and- ra länder. Som jämförelse kan nämnas, att en undersökning av den teoretiska lä- rarutbildningen för gymnasielärartjäns- ter i de nordiska länderna, Nederlän- derna, Frankrike, Storbritannien och Västtyskland givit vid handen, att utbild- ningskravet ställes lägre än svensk li- centiatexamen. Normalt förekommer en typ av lärarutbildning för gymnasiet, en annan för motsvarigheterna till real- skola och grundskola. Någon uppdel- ning av gymnasietjänsterna motsvaran- de de svenska adjunkts- och lektors- tjänsterna förekommer inte.
Gymnasieutredningen vill emellertid understryka att ovanstående förslag en- dast berör den teoretiska meriteringen. Lektorstjänst innefattar åtskilliga upp- gifter som ej tillgodoses enbart genom ämnesteoretiska studier. En alternativ meriteringsväg till lektorat bör därför stå öppen, där avseende fästes vid peda- gogisk kvalificering. Utredningen vill erinra om det stora behov av såväl prak- tisk försöksverksamhet som utvecklings- arbete inom metodik och didaktik som i olika sammanhang understrukits, bl. a. av skolkommissionen. Att göra dylikt ar- bete till en meriteringsgrund för lekto- rat skulle dels stimulera metodisk-didak- tisk verksamhet dels tillföra gymnasier- na erfarenheter och resurser som skul- le vara till stort gagn.
Möjlighet bör därför föreligga för den som avlagt en kvalificerad grundexa- men och därutöver meriterat sig genom pedagogisk verksamhet att inneha lek- torat. Denna pedagogiska kvalificering
kan tänkas ske genom utvecklingsarbete och försöksverksamhet inom metodik och didaktik eller dokumenteras genom bl. a. vetenskapligt eller pedagogiskt författarskap, konsulenttjänstgöring el- ler kursverksamhet samt givetvis genom allmän dokumentering som duglig, peda- gogiskt skicklig lärare. I det sista fallet kan direkt dokumentering vara svår att uppnå. Gymnasieråds och skolledares omdöme om vederbörande måste därför tillmätas stor vikt.
Vid inbördes konkurrens förutsätter dock gymnasieutredningen att liksom enligt nu gällande skolstadga särskild vikt vid bedömningen av andra beford- ringsgrunden fästes vid betyget i licen- tiatexamen under förutsättning att den- na avlagts i ämne motsvarande skoläm- nen.
Sammanfattningsvis bör följande vä- gar att nå behörighet för lektorstjänst på gymnasium, vad gäller ämnesteore- tisk meritering, förekomma:
A. Behörighet vinnes liksom hittills genom licentiatexamen eller doktors- grad i skolämne eller därmed besläktat ämne eller på ovannämnt sätt kvalifi- cerad civilingenjörs- eller civilekonom- examen.
B. Behörig till lektorstjänst är också den som avlagt godkänd tentamen för ett betyg i licentiatexamen i Skolämne el- ler därmed besläktat ämne.
C. Lektorstjänst kan även innehas av person, som meriterat sig på andra vä- gar, t. ex. avlagt en för adjunktstjänst kvalificerad grundexamen, innefattande en trebetygskurs eller motsvarande, det- ta dock under förutsättning, att denna teoretiska utbildning kompletteras med andra kvalifikationer, som kan anses vara av värde för lektortjänst. Till så- dana kvalifikationer bör även kunna räknas licentiatexamen i från skoläm- nen mer avlägsna universitetsämnen.
I jämförelse med nuvarande behörig- hetsvillkor för lektorstjänst innebär gymnasieutredningens förslag, att alter- nativa meriteringsvägar skapas för tjänster i allmänna läroämnen där nu licentiatexamen eller doktorsgrad förut- sättes.
För gymnasieskolorna som helhet in- nebär förslaget att likartade meriterings- grunder skapas — något som är angelä- get, om gymnasial utbildning av olika typer sammanföres — samtidigt som meriteringsvägarna differentieras.
För att dylika bestämmelser skall ha omedelbar effekt och göra en ökad re- krytering möjlig till lektorstjänsterna, bör sådana övergångsbestämmelser ut- färdas, att de möjliggör för personer, som redan nu har likartad kvalificering, att söka tjänsterna.
Gentemot gymnasieutredningens för- slag till meritering för lektorstjänster kan anföras att förslaget innebär en sänkning av nuvarande behörighetskrav och att detta därför skulle kunna inver- ka menligt på resultatet av gymnasie- studierna. Det torde dock ej vara möj- ligt att hävda ett dylikt påstående på an- nat än formella grunder. Ser man en- bart till de formella kraven kan hävdas att den svenska gymnasieundervisning— en tillgodoses med teoretiskt mycket väl meriterade lärare. Det reella förhållan- det är emellertid som gymnasieutred- ningen redan påpekat att inemot hälf- ten av tjänsterna är obesatta och att an- talet vakanser under senare år oavbru- tet ökat. De vakanta tjänsterna uppehålls i vissa fall med befattningshavare som ej skulle vara behöriga att inneha ordi- narie adjunktstjänst.
Sett mot den bakgrunden vill gymna- sieutredningen bestämt hävda att dess förslag till behörighet för lektorstjänst kan medverka till en reell förbättring av rekryteringen. Dels torde tjänsterna i större utsträckning kunna besättas,
dels kan till dem knytas lärare som med nuvarande bestämmelser ej kan komma i fråga men som skulle kunna tillföra gymnasiets undervisning betydande vär- den. När en väg för rekrytering av lek- torstjänsterna anvisas som innebär att behörighet kan vinnas — vid sidan av akademiska studier _ även genom ak- tivt utvecklingsarbete inom skolväsen- det, leder detta dels till en förbättrad rekryteringssituation, dels även till en mycket värdefull stimulans av skolans utvecklingsarbete. Gymnasieutredningen vill i detta sam- manhang också erinra om förslaget till behörighet för adjunktstjänst vid gym- nasium i 15.221 vilket innebär större ämnesfördjupning motsvarande 3-be— tygsstudier i något ämne. Att den reella kompetensen för gymnasielärarna ge- nom detta förslag och förslaget till för- ändrade villkor för lektorsbehörighet kommer att höjas torde icke kunna mot- sägas. Det måste under alla omständig- heter vara bättre att göra behörighets- villkoren sådana att den genomsnitt- liga utbildningsnivån hos lärarna höjs än att genom upprätthållande av rela- tivt höga formella krav för en kategori
löpa risken att genomsnittsnivån, bl. a. med hänsyn till vad som ovan anförts om vakanssättning, sänks.
Om man önskar stå kvar vid de be- hörighetsbestämmelser som hittills exis- terat bör man ha en optimistisk uppfatt- ning om möjligheten att besätta tjänster- na med behöriga sökande. De uppgifter som är tillgängliga angående licentiat- produktionen berättigar inte till en så- dan optimism.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen har ut- förts vissa beräkningar över antalet li- centiatexamina och disputationsprov vid de filosofiska fakulteterna. Av dessa framgår bl. a. att examinationen under den sista femårsperioden ej varit av den omfattningen att den nämnvärt bör kun- na förändra rekryteringen till lektors- tjänsterna, som framgår av tabell 1.
Det bör vid bedömningar av licen- tiatexaminationens tillräcklighet tas i beaktande att behovet av lärartjänster vid gymnasiet i allmänna läroämnen un- der 1960-talet kommer att öka från drygt 3 000 till ca 4 500. Redan att häva den nuvarande lektorsbristen i de stora skolämnena skulle förmodligen kräva att under lång tid hela produktionen av
Tabell 1. Antal licentiatexamina under läsåren 1957/58—1961/62 sammanförda i grupper motsvarande skolämnen
Ämnesgrupp 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62
Naturvetenskapliga ämnen: Matematikämnen ................... 8 12 12 15 12 Fysikämnen ....................... 19 25 27 28 30 Kemiämnen ....................... 26 20 24 33 32 Biologiämnen ...................... 28 19 22 31 47 Geografiämnen ..................... 7 2 5 6 13 Humanistiska ämnen: Matematiskt-samhällsvetenskapliga
ämnen ........................... 4 3 5 5 6 Övriga samhällsvetenskapliga ämnen. . . 25 25 32 38 27 Beteendevetenskapliga ämnen ......... 7 1 8 1 2 23 24 Levande språk ...................... 19 20 19 16 18 Svenskämnen ....................... 22 17 16 18 21 Klassiska ämnen .................... 3 7 6 6 9 Övriga ämnen ....................... 14 18 15 23 22
Summa
licentiater tillfördes gymnasiet. När gymnasiet nu expanderar kraftigt samti- digt som övriga avnämares behov av li- centiater ökar, synes det orealistiskt att räkna med att lektorsbehovet inom överskådlig framtid kan täckas genom licentiater med nuvarande studietid för licentiatexamen.
Som exempel kan anföras att om det nuvarande antalet vakanser i moderna språk som uppgick till 138 tjänster vid de allmänna gymnasierna den 1 juli 1962 skall kunna fyllas krävs att hela licentiatproduktionen tillförs gymnasiet under ca 10 år. För att få en bild av det verkliga rekryteringsbehovet måste emellertid härtill läggas ersättningsbe- hovet och nuvarande vakanser vid fack- gymnasierna samt det behov som aktua- liseras av gymnasiets expansion.
15.2.3 Kvantitativt lärarbehov
15.2.3.1 Gymnasieutredningen har i ka- pitel 12 berört det kvantitativa lärarbe- hovet för gymnasiet vid 1970-talets bör- jan med utgångspunkt bl. a. i antagandet att ca 30 % av årskullen går i gymna- sium. För att belysa hur lärarbehovet fördelar sig på ämnen och hur det fram- räknade behovet ställer sig till den pro- gnos som tidigare framlagts i betänkan- det Lärare i läroämnen. Behov och till- gång under 1960-talet (Stockholm 1962) redovisas här ämnesgruppsvis vissa sammanställningar. Det bör därvid ob- serveras att lärarbehovet räknats som heltidstjänster i respektive ämnen. I de fall där ett minskat lärarbehov redo- visas kommer detta ej att leda till has- tiga förändringar i fråga om lärarbe- hov, eftersom tjänster vid gymnasium vanligtvis omfattar två läroämnen. Det innebär att behovet av lärare med ut- bildning i t. ex. klassiska språk är stör- re än det i 15.2.3.3 angivna antalet tjäns- ter, eftersom lärare i dessa ämnen kan undervisa även i andra ämnen.
15.232 I svenska och moderna språk är överensstämmelsen med tidigare prognos relativt god. Behovet av lärare i svenska _ uttryckt i heltidstjänster _ är framräknat till ungefär 500, vilket skall jämföras med tidigare prognos- siffra 511. Beträffande moderna språk skall 1 347 enligt tidigare prognos jäm- föras med ca 1400. Den intressanta skillnaden är emellertid en viss för- skjutning mellan de moderna språken. I stort sett samma lärarbehov beräknas för engelska, tyska och franska i stor- leksordningen ca 400 lärartjänster i vartdera ämnet. Ett ökat behov redo- visas för ryska och sydromanska språk. För dessa beräknas ett behov av ca 200 tjänster mot tidigare beräknade ett 40- tal.
15.2.3.3 En stark minskning kan där- emot förutses för de klassiska språken. Enligt gymnasieutredningens bedöman- den skulle 1970 ca 100 heltidstjänster i enbart dessa språk vara erforderliga. 1962 års prognos räknade där med unge- fär 250. I ämnet jämförande språkkun- skap skulle erfordras 20 till 30 heltids- tjänster. För bedömning av effekten av en sådan minskning hänvisas till vad som sagts i 15.2.3.1. Vidare bör anmär- kas att antalet vakanta lektorstjänster den 1 juli 1962 var 34.
15.2.3.4 För övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga låter sig jäm- förelser ej lätt göra, eftersom gymnasie- utredningens förslag delvis innebär en omfördelning av stoff mellan ämnena. I arbetsmarknadsstyrelsens och lärarut— bildningssakkunnigas beräkningar sam- manfördes historia och samhällskunskap till en grupp och antalet tjänster an- gavs år 1970 till ca 470 vartill bör läggas en del av det till ca 170 beräknade be- hovet av geografilärare. För historia och samhällskunskap sker i och med gymnsieutredningens förslag en viss
expansion varvid fördelningen mellan de olika ämnena kan anges till drygt 300 heltidstjänster i historia och ca 450 i samhällskunskap.
Även för filosofi och psykologi sker en viss omstrukturering som ger utslag i lärarbehovet. Tidigare beräknades ett sammanlagt behov av inemot ett 70-tal heltidstjänster. Fördelningen bör enligt gymnasieutredningens beräkningar bli ett (30-tal lärare i filosofi och drygt 90 i psykologi. I den senare siffran är då inräknat behov av ett 20-tal lärare i er- gonomi i teknisk lärokurs.
I religionskunskap, där visst stoff förts över till andra ämnen, minskar lä- rarbehovet från det tidigare beräknade ca 160 till knappt 100 heltidstjänster (jfr 15.2.3.1).
15.2.3.5 För de naturvetenskapliga äm- nena och matematik visar de olika be- räkningarna relativt god överensstäm- melse. Differensen belöper sig till ett 100-tal tjänster. En ökning beräknas inträda från ca 1 500 till ca 1 600. Äm- nena sinsemellan finns vissa skillnader med någon ökning för matematik och fysik och minskning för kemi och biolo- gi. Tas hänsyn till ämnet naturvetenskap visar gymnasieutredningens och 1962 års beräkningar en nästan exakt över- ensstämmelse.
15.2.3.6 För ekonomiska ämnen kan ej en liknande jämförelse göras som för allmänna läroämnen. Generellt kan dock sägas att med beräknad takt för ut- byggnad av de ekonomiska studievägar- na lärarbehovet kommer att öka avse- värt. För 1970 har gymnasieutredningen be- räknat följande behov av heltidstjänster i ekonomiska ämnen:
Företagsekonomi ............ ca 200 Redovisning, distribution, för- valtning .................. ca 100 Rättskunskap ................ ca 25 Maskinskrivning och stenografi ca 150
15.2.3.7 Beträffande de tekniska läroäm- nena är svårigheten att göra direkta jäm- förelser mellan olika beräkningar be- tingad av att ämnena i det nuvarande tekniska gymnasiet och i gymnasieut- redningens förslag till utformning av teknisk lärokurs i flera avseenden inte motsvarar varandra. Sammanslås emel- lertid teknologi och övriga tekniska äm- nen enligt gymnasieutredningens förslag kan ett lärarbehov av ca 900 tjänster be- räknas 1970. Mot denna siffra skall stäl- las beräkningar som gjorts av lärarbeho- vet i tekniska specialämnen jämte me- kanik, hållfasthetslära, ritteknik och projektionslära för samma tidpunkt. Dessa beräkningar har stannat vid ett behov av drygt 850 tjänster. överens- stämmelsen är alltså relativt god.
15.2.3.8 De estetiska ämnenas lärarbehov kan slutligen beräknas till drygt 100 tjänster samt för gymnastik till ca 200. Till övriga beräkningar skall även läg- gas det lärarbehov som motsvaras av timmar till förfogande och som kan sät- tas till motsvarande närmare 300 tjäns- ter.
15.2.3.9 Totalt räknar gymnasieutred- ningen med att gymnasiet vid 1970-ta- lets början med en antagen gymnasiefre- kvens av 30 % har ett behov av ca 6 700 lärartjänster. Någon bestämd norm för hur dessa skall fördelas mellan lektors- och adjunktstjänster kan ej anges.
15.2.3.10 Enligt skolstadgan 15 kap. 13 % bör varje på allmänt gymnasiums timplan upptaget läroämne vara före- trätt av lektor. För tekniskt gymnasium gäller enligt 15 kap. 19 5 att varje vikti- gare läroämne bör vara företrätt av lek- tor. Att för den gymnasiekonstruktion som gymnasieutredningen framlägger fasthålla den bestämmelse som nu gäller för allmänt gymnasium torde vara prak-
tiskt ogörligt. När det gäller vissa mind- re ämnen kan det ej vara möjligt att i alla situationer skapa sådana ämnes- kombinationer att de företräds i lek- torstjänst. Ett stadgande av den art som gäller för allmänt gymnasium kan också leda till svårigheter att skapa full tjänst- göring för vissa lektorer. Gymnasieutredningen föreslår därför att den bestämmelse som nu gäller för tekniskt gymnasium göres till generell föreskrift för inrättandet av lektorstjäns- ter på det nya gymnasiet och att det må ankomma på skolöverstyrelsen att fast- ställa antalet lektorstjänster för varje enskild gymnasiehuvudman. Frågan om tjänsternas fördelning mellan enskilda skolenheter behandlas vidare i 18.2.1.1.
15.2.4 Synpunkter på den framtida lärarutbild- ningens uppbyggnad
Som framgått av 15.2.2 kan ett ställ- ningstagande till kompetens för olika lärarkategorier ej ske utan att vissa lä- rarutbildningsfrågor berörs. Redogö- relsen för ämnesinnehåll i kapitel 9 och för undervisningens utformning i kapi- tel 10 har också haft vissa utblickar mot lärarutbildningen. Frågan om hur lärar- utbildningen bör utformas med hänsyn till sådana förändrade förutsättningar som utformningen av den obligatoriska skolan och gymnasiet är f. n. föremål för utredning genom 1960 års lärarutbild- ningssakkunniga. Departementschefen har emellertid förutsatt ett samråd med gymnasieutredningen och i sina direktiv till de sakkunniga yttrat »att de båda utredningarna, så snart gymnasieutred- ningen kan precisera målsättningen för de gymnasiala skolformer, som kommer att omfattas av dess blivande förslag, i samverkan utarbetar närmare förslag i lärarutbildningsfrågan». De förslag och principiella synpunkter, som gym-
nasieutredningen här diskuterar, har dryftats med en delegation inom lärar— utbildningssakkunniga, som därvid re- dovisat de synpunkter på frågorna, som framkommit bland de sakkunniga intill tidpunkten för överläggningarna med gymnasieutredningen. De sakkunniga har dock ännu ej tagit slutgiltig ställning till lärarutbildningens utformning.
15.241 Teoretisk lärarutbildning. Äm- nesstudierna vid universiteten är som regel organiserade i kvantitativt fixera- de enheter, betygsstudier. Som tidigare påpekats är denna studieorganisation svår att anpassa till utbildningsbehovet för vissa ämnen. Ämnesinnehållet skär i vissa fall över två eller flera examens- ämnen. I andra fall, där korrespon- densen är större mellan ett gymnasie- ämne och ett universitetsämne, saknas för gymnasieundervisningen viktiga ingredienser f. n. i ämnesstudiet vid universiteten. I 15.2.2.1 har gymnasieutredningen hävdat, att de ämnesteoretiska studierna för adjunktbehörighet vid gymnasium i de fall, där den utgörs av ämbetsexa- men i enskilt ämne, bör ha något större djup än för närvarande och att den i nå- got ämne bör motsvara trebetygsstu- dier. Om man relaterar förslagen om äm- nesinnehåll till nuvarande organisation för magisterstudierna, blir svårigheter- na att rymma utbildningen för vissa äm- nen och ämneskombinationer inom ra- men för ämbetsexamen uppenbara. De kvantitativa fordringarna på kunskaper i de olika ämnen, som motsvarar ett un- dervisningsämne i gymnasiet, skulle bli mycket stora i exempelvis biologi, his- toria och samhällskunskap. Om varje universitetsämne skulle vara företrätt med betygsstudier, skulle exempelvis enbart biologi eller samhällskunskap en-
samma fylla en magisterexamen om sex betyg. Kombinationer med andra ämnen vore svåra eller uteslutna.
En möjlig lösning av problemet vore att inom de ämnen, som betraktas som centrala för utbildningen, införa viss kompletterande kurslitteratur från and- ra universitetsämnen.
Metodens lämplighet är naturligtvis beroende av hur kunskapskontrollen ut- formas. Om denna kompletterande kurslitteratur ej redovisas i form av tentamen i delstudiekurs, torde värdet vara begränsat.
En förbättring av undervisnings- och kontrollmöjligheterna vore om inom ra- men för betygsstudierna i ett ämne an- knytande stoff från andra ämnen kunde tillgodoses genom speciella kurser.
En tredje möjlighet till lösning av problemet att rymma studier i komplet— terande ämnen inom den nuvarande ma- gisterexamens studieorganisation, ger de särskilda kurser, som omnämnes i S 16 stadgan angående filosofiska examina. De tidigare nämnda litteraturstudierna eller specialundervisningen skulle kun- na ersättas av särskilda kurser. Efter- som dessa ej inräknas i betygssumman för examen, blir möjligheterna att hålla utbildningen inom ramen för sex be- tyg större. Konsekvensen bleve att vis- sa ämnen och ämneskombinationer kom- me att kräva väsentligt längre studietid än andra och det förhållandet får vägas mot bl. a. den effekt det kan ha på re- kryteringen till dessa ämnen. Bedömes den bli negativ, bör andra lösningar övervägas.
Den anmärkning som med skäl kan riktas mot alla dessa tre förslag till lös- ningar är att de ej ger möjlighet till en ur skolans synvinkel rationell avvägning mellan olika ämnen och ämnesmoment.
För att åstadkomma dels fördjupning- en, dels en rationell avvägning mellan de ämnen, som skall ingå i utbildning-
en, torde det för utbildningen i vissa skolämnen, t. ex. biologi och samhälls- kunskap, böra övervägas om ej avvikel— ser måste göras från organisationen med betyg och kurser till förmån för andra modulenhcter.
I stället för betygsstudier kunde spe- ciella magisterkurser anordnas med be- teckningar som biologi, historia, sam— hällskunskap. Sådana kurser skulle tids- mässigt omfatta en, två eller tre termi- ners studium och uppbyggas av kortare studiekurser i olika ämnen. Därmed vinnes också att en kombination av kur- ser, som är relevanta för gymnasieun- dervisningen, kan göras och att tids- vinster kan åstadkommas genom att den dubbelläsning, som eventuellt förekom— mer mellan olika universitetsämnen, kan undvikas. Det borde ej heller vara omöj- ligt att denna kursorganisation kunde skära över fakultetsgränserna, eventuellt också gränser mellan universitet och fackhögskola. Det senare skulle vara till fördel för lärarutbildningen i ämnen som rättskunskap, socialkunskap och fö- retagsekonomiska ämnen.
Denna organisation, som påminner om studieuppläggningen vid andra uni- versitetsfakulteter än de filosofiska och om den vid fackhögskolorna, måste be- dömas erbjuda stora fördelar genom målinriktningen, de organiserade stu— dierna och de eventuella tidsvinsterna. Den borde därför kunna övervägas även för andra ämnen.
Tillämpat på universitetsutbildning- en för ämneslärare skulle vad nu anförts innebära, att denna gåves en annan struktur än den nuvarande.
Ämnesstudier skulle organiseras mot- svarande gymnasiets och grundskolans läroämnen. Varje ämnesstudium skulle uppbyggas av studiekurser av varieran- de omfång och med en logisk ordnings- följd, så att dubbelbehandling undvikes och så att exempelvis element ur his—
toria, konsthistoria och religionshistoria stöder varandra.
Ett sådant av delstudiekurser upp- byggt ämnesstudium bör kunna anpas- sas även till ett integrerat studium av vissa ämneskombinationer. I undervis- ningsämnen, som har starka anknyt- ningspunkter, skulle det förmodligen in- nebära både ämnesmässiga och peda- gogiska fördelar. I 15.2.1.1 har påpekats hur vissa ämneskombinationer i det nya gymnasiet är direkt nödvändiga t. ex. kemi och biologi eller matematik och fysik. Det skulle erbjuda påtagliga för- delar om ett studium av dessa fast för- knippade ämnen kunde organiseras i form av en fast studiegång, där studier- na i respektive ämnen samordnades med varandra. Därmed skulle vinnas att de olika studiekurser som tillsammans ska- par studiegången kan ingå vid den tid- punkt under utbildningen och i den omfattning som är adekvat.
Ett sådant integrerat studium av en ämneskombination borde normalt rym- mas inom ramen för ett treårigt studium och då innefatta även den ämnesför- djupning, som ansetts befogad i ett äm- ne för den som siktar till lärartjänst på gymnasium. Denna kan i form av spe- cialstudium avsluta de tre integrerade studieåren i analogi med examensarbe- tet vid teknisk högskola.
Någon förändring av studiernas djup eller vetenskapliga prägel jämfört med nuläget synes ej behöva befaras i ett in- tegrerat studium. Utbildningen torde kunna läggas till grund för vidare stu- dier, även om vissa av de element, som i dag förutsätts för licentiatstudier, fal- ler bort på grund av målinriktningen. Det är därvid emellertid att anmärka att den som i dag ägnar sig åt vidare stu— dier beroende på valet av licentiatupp- gift stundom måste räkna med att lägga kompletterande studier till sin grund- utbildning. Ett principiellt nytt läge
skulle ej inträffa vid ovan anförda stu- diesätt.
När gymnasieutredningen framlägger denna skiss till integrerat studium av en ämneskombination är det i fullt med- vetande om att den ej är generellt till— lämpbar. I de ovan anförda kombinatio- nerna matematik-fysik och kemi-biolo- gi skulle den innebära fördelar. Även i andra fall t. ex. i samhällskunskap bör en sådan studieform vara ändamåls- enlig. I åter andra fall förefaller den inte innebära de fördelar som ovan an- förts. Det kan gälla vissa delar av stu- dier inriktade på lärartjänst i moderna språk.
Integrerat ämnesstudium kan bidra till att lösa studieorganisationsproblem, om man i enlighet med gymnasieutred- ningens förslag i framtiden har att räk- na med olika fordringar för adjunkts- tjänst på gymnasiet och på grundskolans högstadium. lnom det integrerade stu- diet bör det i princip vara möjligt att lägga upp två olika nivåer, som svarar mot respektive stadiers behov.
Ett treårigt studium för adjunktsbe- hörighet kan i princip tänkas organise- rat så att under de två första åren stu- dier i två ämnen förs upp till en nivå som kan betecknas som tillräcklig för undervisning på grundskolans högsta- dium. Detta studium är gemensamt för samtliga blivande lärare oavsett om de siktar till tjänst vid grundskola eller gymnasium. Vid det tredje studieårets början träffas ett val mellan antingen ämnesfördjupning eller utökning av stu- dierna med ytterligare ämne eller äm- nen. Det första alternativet väljes av dem som siktar till gymnasietjänst, det se- nare av dem som inriktar sig på grund- skolan företrädesvis.
Även om studierna ej bedrivs integre— rade utan ämne för ämne är ett likartat arrangemang till fördel. Grundstudier— na i varje ämne är då gemensamma för
alla blivande ämneslärare oavsett vilken senare lärartjänstgöring de tänker sig.
Detta förslag till organisation av stu- dierna utesluter ej att behörighet till tjänst kan förvärvas genom akademiska studier i annan ordning. Givetvis måste då för full behörighet till tjänst vissa kompletteringar företagas t. ex. i anknyt- ning till praktisk lärarutbildning.
Universitet och skola måste stå i kon- tinuerlig rapport med varandra om till— räcklig följsamhet i kursuppläggningen skall garanteras. De låroplansföränd- ringar, som göres vid skolan, måste re- lativt snabbt kunna slå igenom vid uni— versiteten om målinriktningen skall kunna bevaras. Fördenskull bör skol- överstyrelsen ha möjlighet att påverka de studieplaner som gäller blivande lä- rare. En sådan ordning för fastställan- de av studieplaner bör föreskrivas att den tillgodoser de berättigade krav, som både universitet och skola kan ha på innehållets utformning. Det förslag som 1955 års universitetsutredning fram- lagt (SOU 1963:9, s. 267) om formen för fastställande av studieplaner för äm- betsexamen liksom beträffande utbild- ningens organisation är ett betydelsefullt steg i den riktningen.
De synpunkter som ovan lagts på stu- dierna för behörighet till adjunktstjänst bör i tillämpliga delar även läggas på (len samlade utbildning som leder till lektorsbehörighet. Målinriktningen är därvid lika väsentlig.
15.2.4.2 Praktisk lärarutbildning. Den målinriktning, som vinnes genom det integrerade studiet, gäller så långt som hittills diskuterats endast den teoretiska ämnesutbildningen. Målinriktningen skulle avsevärt förstärkas om utbild- ningen tillfördes undervisningselement, som direkt förberedde för den praktiska lärarutbildningen och verksamheten som lärare. De studerande skulle då på
ett tidigt stadium kunna få en klarare föreställning om den kommande yrkes- verksamheten och definitivare än nu ta ställning till studieinriktning och yrke, medan ännu möjligheterna till andra yrkesval är förhållandevis stora.
Hittills har man på detta för sam- hället i dess helhet så vitala utbildnings— område endast i begränsad utsträckning målinriktat utbildningen. Gymnasieut- redningen menar att denna fråga nu måste omprövas. Med tanke både på framgången i lärarens yrkesutövning och ett rationellt resursutnyttjande ter det sig angeläget att så snart som möj- ligt under utbildningens gång kunna in- föra element — teoretiska och praktiska — som ger den studerande ökad känne- dom och erfarenhet av skolan och lärar- yrket.
Vissa inslag av vad som nu kallas praktisk lärarutbildning bör därför fö- rekomma som yrkesförberedande mo— ment i samband med den teoretiska lä- rarutbildningen. Hur denna i detalj skall utformas och vilket utrymme den bör ha är frågor som det ankommer på lärar- utbildningssakkunniga att närmare pe- netrera. Gymnasieutredningen framför därför nu endast diskussionsvis några principiella synpunkter illustrerade ge- nom olika modeller.
Om pedagogik endast ses som en di- mension av varje ämnesstudium kan kraven på yrkesförberedande moment göras mycket moderata. De kan sägas bli tillgodosedda genom att studierna målinriktas. Då universitetsstudierna ges ett innehåll som står i överensstäm- melse med innehållet i motsvarande Skolämne får den studerande redan ge- nom sina studier en bild av den bli- vande verksamheten. För att skapa den erforderliga målinriktningen kan ut- över studieplanernas uppbyggnad vissa organisatoriska åtgärder vidtas. En lämplig sådan torde ett visst samarbete
& t
mellan universitet och lärarhögskola vara. Lärarhögskolornas lektorer kan tänkas fullgöra en del av sin undervis- ningsskyldighet vid universiteten. På så vis skapas ytterligare förutsättningar för att målinriktningen skall kunna vid- makthållas.
Det har diskuterats huruvida ämnes- metodik skall ges parallellt med ämnes- studierna. En viss tveksamhet har yp— pats mot en sådan organisation. Det har anförts att en sammankoppling kan leda till en icke önskvärd förenkling av pro- blemställningarna om studierna hela ti- den ses ur aspekten hur ämnet skall presenteras för skolans elever. Dessutom kan det pekas på vissa organisatoriska problem om ämnesmetodik skall infö- ras i en studieorganisation där blivan- de lärare för grundskola och gymnasium följer samma kurser.
Vad som däremot kan ges parallellt med ämnesstudierna utan att dessa or- ganisatoriska problem inträder är in- formation om vmålsättningsfrågor i vi- dare mening, skolorganisation, pedago- giskt utvecklingsarbete, hjälpmedel m. m. Denna information kan med- verka till en starkare verklighetsan- knytning och bidra till ökad förståelse för skolans samhällsfunktion.
Den här skisserade utbildningen bor— de enligt gymnasieutredningens mening organiseras av lärarhögskola eller i nära samarbete mellan lärarhögskola och uni- versitet och infogas i lärarutbildningen dels som en introduktionskurs vid de teoretiska studiernas början dels som övningar och föreläsningar parallellt med teoristudierna. Intresset för auskul- tationer har hittills varit påtagligt bland studerande med inriktning på lärarba- nan. En förstärkning skulle otvivelak— tigt erhållas om även auskultationer kunde organiseras. Sådana borde i så fall erhålla en fastare organisation, dels så att de genomföres planmässigt, dels
så att de intryck som erhålles diskuteras och summeras vid speciella seminarie- övningar.
En tredje möjlighet att ge ett inslag av praktisk lärarutbildning vore givet- vis att integrera den med den teoretiska utbildningen. Om de inslag av praktisk utbildning som nämnts i föregående mo- dell inplaceras i den modell för inte- grerat ämnesstudium som diskuterats i 15.2.4.1 kan följande organisation tän- kas. Studier med sikte på lärarutbild- ning börjar med en, introduktionsperiod vid lärarhögskola om förslagsvis två vec- kor som ger den ovan nämnda informa- tionen. I anslutning till att de teoretiska studierna av ett ämne eller väsentligt ämnesmoment avslutats tillfogas en kor- tare period för studium av tillämpnings— frågor, eventuellt med auskultationer och ämnesmetodik. Vid universitetsstu- diernas slut har då en grundläggande praktisk utbildning givits i anknytning till varje ämne.
Oavsett vilken modell som tillämpas kan inom ramen för vad som hittills va- rit den ämnesteoretiska delen av stu- dierna inordnas vissa delar av vad som exklusivt legat på lärarhögskoleutbild- ningen. Det innebär att denna senare del bör kunna göras kortare än tre ter- miner.
Vilken tidsvinst detta kan leda till för den samlade lärarutbildningen är vårt att bedöma. Visserligen skulle det kunna antas att lärarhögskoleutbildningen där- med kunde inskränkas till två terminer, men det synes mera troligt att tids— vinsten för den samlade lärarutbildning- en blir något mindre än en termin, ef- tersom de föreslagna inslagen i anknyt- ning till de ämnesteoretiska studierna kan medföra någon förlängning av de skisserade tre studieåren. Hur den prak- tiska lärarutbildningen vid lärarhögsko— la skall organiseras har gymnasieutred- ningen ej anledning att gå in på. Utred-
ningen förutsätter dock att praktisk lä- rarutbildning skall ges samtliga lärare vid gymnasiet. Det innebär att sådan utbildning måste organiseras även för lärare i ekonomiska och tekniska äm- nen.. Behovet av utbildningsplatser för dessa är betydligt mindre än för lärare i allmänna ämnen, varför utbildningen bör kunna koncentreras till en eller ett par lärarhögskolor. Att skilja denna ut- bildning från annan lärarhögskoleut- bildning är ej motiverat. Utbildning för allmänna, ekonomiska och tekniska ämnen bör alltså förläggas till samma utbildningsenhet.
15.2.43 Lärarutbildningens organisa- tion. I 15.2.4.2 har diskuterats åtgärder för att befordra lärarutbildningens mål- inriktning. Därvid har framförts tanken på en närmare utbildningskontakt mel- lan universitet och lärarhögskola. Den kontakten kan givetvis ske vare sig nå- gon organisatorisk samordning av lä- rarutbildningens olika delar förekom— mer eller ej. Icke obetydliga fördelar skulle emellertid kunna vinnas om hela lärarutbildningen organiserades som en enhetlig teoretisk-praktisk studiegång. En starkare tonvikt vid målinriktningen skulle då kunna läggas. Med utgångs- punkt från en enhetlig lärarutbildnings- organisation skulle det också vara lät- tare att förutse lärartillgången och ut- bildningsbehovet och i tid få fram er- forderliga resurser för att tillgodose be- hovet. Med nuvarande organisation kan sannolika antaganden om den framtida lärartillströmningen göras först vid den tidpunkt, då den studerande går över från universitet till lärarhögskola. Då stort avseende måste fästas vid prognos- och målsynpunkterna, är det anledning att överväga om de ej bäst skulle tillgodoses om en organisatoriskt sammanhängande lärarutbildningsorga- nisation kunde skapas. En möjlighet —
som emellertid skulle leda till stora or- ganisatoriska förändringar _ vore att som i den allmänna debatten antytts ska- pa en speciell lärarutbildningsfakultet, som gåve hela utbildningsprogrammet och vid vilken avgångsexamen direkt ledde till behörighet att undervisa. I denna fråga har gymnasieutredningen inte tagit ställning. Att genomföra en sådan organisation för utbildning av lärare i tekniska och ekonomiska äm- nen, vilka kan komma att utgöra en stor del av lärarna vid gymnasiet, sy— nes knappast möjligt.
En tänkbar utbildningsorganisation, som ej krävde de nämnda organisato- riska förändringarna kan enligt gymna- sieutredningens förmenande se ut på följande sätt. Den som avser att bli lä- rare i läroämnen inskrives vid lärar- högskola men bedriver sina teoretiska studier i huvudsak vid universitet eller högskola. Efter dessa studiers slut fort- sättes den praktiska lärarutbildningen vid lärarhögskola. Ett visst praktiskt pedagogiskt inslag kunde därvid såsom tidigare diskuterats tänkas placerat pa- rallellt med de teoretiska studierna. För lärartjänster i allmänna ämnen har där- vid förutsatts, att den bygger på utbild- ning vid filosofisk fakultet eller annan utbildning med motsvarande innehåll, t. ex. decentraliserad akademisk utbild- ning. För de lärartjänster för vilka ci- vilingenjörs- eller civilekonomutbild- ning utgör grund kan måhända organi- sationen modifieras.
Det är gymnasieutredningens uppfatt- ning att en lärarutbildning, organiserad genom lärarhögskola och målinriktad på lärarverksamhet, aktivt kan bidra till en starkare lärarrekrytering. Man har anledning anta att den som påbörjar en på detta sätt anordnad målinriktad utbildning starkare än en vid univer- sitet nyinskriven student får sin yrkes- inriktning befästad. Genom studiernas
uppläggning ges de studerande klarare än nu en föreställning om vad verksam- heten i det kommande yrket innebär och fordrar.
Tillkomsten av en lärarutbildning or- ganiserad på skisserat sätt bör inte ute— sluta att den studerande som erhållit teoretisk utbildning i annan ordning kan vinna behörighet för adjunkts- eller lektorstjänst vid gymnasium. Förutsätt- ningen bör då vara att ämbets- eller li- centiatexamen, eventuellt disputations— prov, avlagts i examensämne som svarar mot skolämne, och att den teoretiska utbildningen kompletteras med erfor- derlig praktisk lärarutbildning vid lä- rarhögskola.
15.2/5.4 Omedelbara åtgärder. De syn— punkter som lagts på lärarutbildningen för gymnasiets del förutsätter organi- satoriska förändringar vid universiteten. De berör också ett fält där ett samman- hängande förslag senare kommer att framläggas av lärarutbildningssakkun- niga. Det innebär att av lärarutbild- ningssakkunniga föreslagna förändring- ar av ämneslärarutbildningcn med all sannolikhet inte kan ske förrän efter det att det nya gymnasiet genomförts. Det nya gymnasiet föreslås skola genom- föras fr. o. m. läsåret 1965/66 (se 19.1.2).
För att det nya gymnasiets mål och innehåll skall kunna realiseras snabbt är det nödvändigt att lärarutbildningen så snart som möjligt kan anpassas till behoven. För att effekten av eftersläp- ningen skall bli den minsta möjliga, är det angeläget att sådana åtgärder vid— tages att redan från och med höstter- minen 1964 förändringar av universi— tetskurserna kan vidtagas inom ramen för nuvarande organisation. Detta bör kunna ske bl. a. genom att i större ut- sträckning kurser av det slag som om- nämnes i 516 stadgan angående filoso— fiska examina anordnas, d.v.s. sådana
särskilda kurser som nu ges i vissa äm- nen för ämbetsexamen, t. ex. i astrono- mi för blivande fysiklärare. Det bör an- komma på universitetskanslerämbetet att i samarbete med skolöverstyrelsen snarast ta sådana initiativ att åsyftade förändringar kan komma till stånd.
15.2.5 Fortbildningen
De förändringar som föreslagits beträf- fande gymnasiets allmänna målsättning, samt de enskilda ämnenas målsättning och innehåll aktualiserar åtgärder för att göra lärarna förtrogna med dessa, d. v. 5. de aktualiserar fortbildning. När gymnasieutredningen i fortsättningen kommer att framlägga förslag till fort— bildningens organisation, har utredning— en därvid delat upp komplexet i två av- snitt. Först kommer i 15.2.5.1 att disku— teras den fortbildning som måste kom- ma till stånd för att under en övergångs- tid anpassa en tidigare utbildning till en ny situation. Därvid särskiljes behov som kräver förhållandevis små åtgärder från sådana som kräver större arrange- mang.
Gymnasieutredningen har vidare fun— nit det angeläget att framlägga förslag till en mera permanent organisation för fortbildning. I kapitel 5 och kapitel 9 har framhållits nödvändigheten av en fortlöpande läroplansrevision. En natur- lig konsekvens av en kontinuerlig revi- sion av lärokurserna måste vara en kon- tinuerlig fortbildning av lärarna. För- slag till organisation för denna diskute- ras i 15.2.5.2.
15.2.5.1 Fortbildning under övergångs- tiden. Det kvantitativt mindre proble- met under övergångstiden kan karak- täriseras som ett fortbildnings- och in- formationsproblem. Det är angeläget att förändringarna i vad avser såväl mål— sättning som innehåll så snart som möj-
ligt slår igenom i undervisningen. Sär- skilt torde målsättningsfrågorna behöva ägnas uppmärksamhet, eftersom man erfarenhetsmässigt kunnat iaktta, att dessa frågor, även om de ej är obeak— tade, lätt skymmes av innehållsproble- men. Inte minst är detta betydelsefullt i de ämnen där förändringarna, jämfört med nuvarande gymnasium, innehålls- mässigt inte är så stora men där mål- sättningen och studiemetoden är en annan. Då det nya gymnasiet genomfö- res är det viktigt att informationen om mål och riktlinjer ges tillräcklig upp- märksamhet för att programmet skall kunna genomföras inom rimlig tid. De nya undervisningsprinciperna, manifes- terade t. ex. i förslag om ökat utrymme för självständigt arbete och studietek- nisk handledning liksom metodfrågor för enskilda ämnen, bör självfallet vara centrala objekt för informationsverk- samheten. Detsamma gäller innehålls- förändringar och ämnesplanering.
Informationsbehovet torde väsentli- gen kunna tillfredsställas genom studie- dagar, feriekurser och tryckt informa- tion. För studiedagar, den av länsskol- nämnderna bedrivna fortbildningen un- der terminstid och fortbildningskonsu- lenternas verksamhet bör detta vara en central uppgift. En tänkbar modell för studiedagsverksamheten är följande. Studiedagar förbereds genom att ma- terial på förhand ställs till deltagarnas förfogande, så att dessa kan inrikta sig på den information som kommer att bjudas. Studiedagen följs sedan upp ge- nom att kvällskurser lokalt anordnas inriktade på praktiska planeringspro- blem i anslutning till de frågor som behandlats på studiedagen.
Det är angeläget att gymnasieutred— ningens experter liksom gymnasieråden härvid medverkar. De kan göra en stor insats för att informera om de nya läro- planerna.
Feriekursverksamheten, både den som organiseras centralt genom fortbild- ningsinstituten och den som organiseras genom lärarnas egna ämnesorganisa- tioner, bör i princip ges samma inrikt- ning som ovan diskuterats för studie- dagarna. Även om målsättningsfrågorna särskilt i inledningsskedet också på fe— riekurserna bör ges stort utrymme är dock ämnesfortbildningen det naturli- gaste inslaget.
Eftersom den blir relativt omfattande hör det övervägas om ej feriekurser av något längre omfattning kan tänkas i framtiden, även om en icke obetydlig rationalisering kan vinnas, om viss lit- teratur förutsättes vara inhämtad vid kursens början.
Feriekurser för lärare anordnas även av branschorganisationer av olika slag. Dessa kurser är oftast mycket värdefulla men skulle kunna göras ännu värde- fullare om det pedagogiska inslaget för- stärktes.
För att fortbildningsverksamheten skall bli effektiv är det av vikt att den samordnas så att resurserna utnyttjas på bästa sätt och att material ställs till förfogande. Skolöverstyrelsen bör där- vid ikläda sig ansvaret för att lämpligt material utarbetas och ställes till för- fogande. Detta bör ske genom att till verket knytes arbetsgrupper i olika äm- nen eller ämnesblock bestående av lära- re samt representanter för branschorga- nisationer, som när det gäller tekniska och ekonomiska ämnen kan antas göra en verksam insats för framställning av fortbildningsmaterial. Motsvarande ar- betsgrupper har överstyrelsen beslutat sammansätta för grundskolans behov. Distributionen av material och organi- serandet av kurser bör infogas i den fortbildningsorganisation som planeras. Fortbildningsinstituten, vilkas verksam- het bör omfatta även tekniska och eko- nomiska ämnen, bör sedan regionalt
fungera som service- och organisations- organ för olika slag av kursverksamhet dels genom de kurser de själva anord- nar, dels genom samarbete med ämnes- föreningar och branschorganisationer som bedriver egen kursverksamhet. Till de kostnadsfrågor som är förknippade med detta förslag återkommer gymna- sieutredningen sedan de mer omfattan- de fortbildningsfrågorna behandlats.
Den tryckta informationen har också sin givna betydelse för fortbildningen. Redan nu utarbetas och publiceras in- formationsmaterial för lärarnas bruk främst genom skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning för— sorg. Den permanenta löpande informa- tionen skötes antagligen bäst den vägen. Frågan beaktas enligt vad som är gym- nasieutredningen bekant vid det arbete som nu pågår med omredigering av Ak- tuellt från skolöverstyrelsen. Separata ämnesserier är därvid tänkbara.
Liksom beträffande anordnande av feriekurser gäller beträffande tryckt in- formation att dylik publiceras även av lärarorganisationer och andra organisa- tioner. Dessa kan förutsättas ge en vär- defull hjälp i informationssträvandena och bör därför erhålla stöd i olika for- mer för denna verksamhet. Det bör an- komma på skolöverstyrelsen att inkom- ma med förslag till utformningen av detta stöd.
Ett mer omfattande fortbildningspro— blem än det ovan behandlade aktualise- ras av den starka förändring som skett av vissa ämnen. Konsekvensen därav är att vissa även relativt vanliga ämnes- kombinationer kommer att vålla svårig— heter. Den enskilde läraren skulle även om han kunde koncentrera sin verksam- het till ett undervisningsämne behöva komplettera sin utbildning med hela universitetsämnen eller motsvarande. Denna mer omfattande fortbildning är alltså av övervägande ämnesteoretisk
art och den spänner över stor latitud. I vissa fall kan den inskränkas till kom- pletterande studier avseende ett begrän- sat ämnesavsnitt. I andra kan den avse större kompletterande studier, för att slutligen som redan nämnts utsträckas till motsvarigheter till akademiska be- tygsstudier. Det sista gäller kanske främst ämnet samhällskunskap.
Ofta omvittnat är det stora intresse ämneslärarna nedlägger på sin fortbild- ning och vidareutbildning. Den konti— nuerliga utvecklingen av ämnesinnehåll och metoder har på lärarna lagt ett be- hov av ständig fortbildning. Något för lärarkåren principiellt nytt inträder ej i och med införandet av en ny läroplan. Det kan därför antas att de flesta lärare likmätigt den tradition som utbildats inom kåren griper sig an med denna fortbildning. Det är dock angeläget att i den situation som uppstår, då den nya läroplanen genomföres, en betydande insats göres för att underlätta arbetet för de enskilda lärarna.
En tjänlig metod för vidare studier för en person, som samtidigt fullgör sin tjänstgöring, är att genomgå lokalt orga- niserade kurser eller att följa någon form av brevskoleundervisning. Den för- ra formen organiseras nu dels av skol- överstyrelsen i samarbete med universi- teten och i samråd med universitets- kanslersämbetet, dels av Folkuniversitet och TBV. Hittills har kurserna främst inriktats på bristämnen, men med tanke på grundskolans behov har också ett bredare register övervägts i syfte att bredda lärarnas kompetens.
Vad som synes angeläget ur gymna- siets synvinkel är att kurser organiseras i de ämnen där man kan förutsätta att behovet kommer att bli störst och att kurserna innehållsmässigt får en sådan utformning att de är anpassade till gym- nasiets behov. Det innebär att de ej be- höver vara identiska med universitetens
betygskurser. För att göra kurserna till- gängliga i största utsträckning och för att nedbringa kostnaderna torde korres- pondenskurser, som förutsättes utan kostnad ställas till lärarnas förfogande, vara den form för lösning av fortbild- ningsproblemet som i många fall är den mest ändamålsenliga. I andra fall, t. ex. när det gäller naturvetenskapliga och tekniska ämnen, torde feriekurser be— hövas som komplettering till brevstu- dier. Särskilt när laborationsövningar ingår i studierna synes den anordningen ofrånkomlig. I vanlig ordning kan na- turligtvis studier också bedrivas vid universitet eller högskola.
Det kan ifrågasättas om ej universite- ten borde bära ansvaret för fortbild- ningen. Ett sådant ståndpunktstagande skulle bygga på att universiteten borde svara för den teoretiska lärarutbild- ningen oavsett vid vilken tidpunkt un- der en lärares verksamhet utbildnings- behovet aktualiserades. Mot detta kan anföras att universiteten ej ålagts nå- got sådant ansvar när det gäller övriga akademiska yrkeskategorier samt att universitetsorganisationen nu ej är så utbyggd att den kan väntas med fram- gång bemästra problemen. Organiseran- det av fortbildningen innebär inte bara en analys av läroplanen och utarbetan- de av kompletterande kurser i anslut- ning till förändringarna. Den innebär också beräkning av utbildningsbehovet, lokalisering och administration av kur- ser, allt uppgifter för vilka ett intimt samarbete med skolöverstyrelsen är nödvändigt.
Universitetens befattning med utbild- ningen är också avhängig av utbildning- ens form. Kurserna har förutsatts vä- sentligen erbjudas som brevstudier. För detta talar möjligheten att sprida kur- serna, kostnadssynpunkterna samt den i detta sammanhang betydelsefulla om- ständigheten att andra kursformer un-
dandrar lärare från undervisningen, nå- got som under övergångstiden har sär- skilt ogynnsamma verkningar. Om me- toderna för kursuppläggningen blir and- ra än de vid universiteten hävdvunna — vilket torde bli fallet eftersom kurserna ej motsvarar akademiska betygskurser _— tillkommer ytterligare en svårighet att övervinna. Gymnasieutredningen fin- ner det därför naturligt att den före- slagna fortbildningen helt administreras genom skolöverstyrelsens försorg. Det bör övervägas i vad mån ämnesförening- arna kan medverka i denna fortbildning.
Kostnaderna för den föreslagna fort- bildningsorganisationen ställer det sig vanskligt att beräkna innan en närmare analys av utbildningsbehovet kan pre- senteras. En sådan är beroende av säk- rare uppgifter än som nu kan presteras om dels kursbehovet i varje särskilt ämne dels lärarkårens struktur och ut- bildning vid den tidpunkt det nya gym- nasiet genomföres. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att snarast möjligt göra erforderliga beräkningar och fram- lägga därav föranledda förslag angående såväl den övergångsvis anordnade som den permanenta fortbildningsverksam- heten. Gymnasieutredningen föreslår därför att ett anslag på 1 miljon kronor ställes till Skolöverstyrelsens förfogande budgetåret 1964/65 för utredning och på- börjande av verksamheten och att det må ankomma på skolöverstyrelsen att återkomma med förnyade äskanden.
Gymnasieutredningen förutsätter att genomgången fortbildningskurs eller motsvarande utbildning göres till förut- sättning för erhållande av ordinarie tjänst eller för transport till annan tjänst. Genom Skolöverstyrelsens för— sorg bör sådana övergångsbestämmelser emellertid utfärdas att hänsyn tages under en övergångstid till de lärare som f. n. icke är ordinarie.
15.2.5.2 Permanent fortbildning. Fort- bildning bör inte vara en företeelse där insatserna begränsas till vissa perioder med akuta problem, t. ex. vid övergång till en ny läroplan. Speciella förhållan- den motiverar då att lärarna erbjudes på visst sätt organiserad hjälp. Men som re- dan nämnts ägnar många lärare fortlö- pande ett stort intresse åt sin fortbild- ning och det vore därför rimligt att de finge hjälp och stöd i detta sitt arbete i samma former som föreslagits för över- gångsperioden. Förslaget om en rullande läroplans- revision är ett tungt argument för att de föreslagna åtgärderna permanentas och att impulser och uppslag till komplette- ringar av ämnena förmedlas från de ar- betsgrupper knutna till skolöverstyrel- sen som skisserats i 15.251 och från gymnasieråden. Skall vidtagna föränd- ringar vad gäller såväl målsättning som innehåll och verksamhetsformer snabbt slå igenom i undervisningen måste de organisatoriska garantierna härför ska- pas. Ett krav på fortbildning som obliga— toriskt föreläggande för lärarna kan mo- tiveras med samma argument som stöder kravet på att fortbildningen skall vara en permanent företeelse. Då lärarutbild— ningssakkunniga mer ingående kommer att behandla fortbildningsfrågorna, in- klusive frågan om fortbildning skall vara obligatorisk, inskränker sig gym- nasieutredningen här till några princi- piella synpunkter. Den permanenta fort- bildningen torde huvudsakligen kunna bedrivas efter samma linjer som den som skisserats för övergångstiden. Vik- tigt är att den ges en utformning, som gör det möjligt för lärarna att i stor ut- sträckning utan tjänstledighet fullfölja sin fortbildning. Det innebär att huvud- linjen bör vara att brevskolekurser ställs till lärarnas förfogande. Framdeles bör
också övervägas om kurser kan anord- nas på ferietid med vissa intervall. För att feriekursverksamheten skall bringas att fungera rationellt, bör övervägas, om inte genom samverkan mellan fortbild— ningsinstituten och korrespondensinsti- tuten en form av fortbildning kunde åstadkommas, i vilken en brevskole- kurs utgör introduktion till en därtill anslutande feriekurs.
Ett specialproblem är fortbildningen för tekniker. Den ställer sig svårare, ef- tersom den delvis bör ha formen av ar- bete inom industri och möjligheten att hålla sådana praktikantplatser öppna inom olika företag förmodligen är be- gränsad. Detsamma gäller lärare i eko- nomiska ämnen. Även dessa frågor tor- de komma att närmare uppmärksammas av lärarutbildningssakkunniga varför gymnasieutredningen nu ej framlägger något preciserat förslag.
15.2.6 Åtgärder mot lärarbristen Gymnasiets expansion aktualiserar ett omfattande lärarutbildningsbehov. Sär- skilt kan lärarbristen i vissa ämnen och ämnesgrupper komma att bereda svårig- heter. Det gäller framför allt de ämnen som beräknats expandera, i första hand naturvetenskapliga, tekniska och ekono- miska. När gymnasieutredningen i det följan- de diskuterar olika åtgärder för att främja lärarförsörjningen och framläg- ger förslag till åtgärder kommer dessa att koncentreras till de ämnen, där pro- blemen kan förmodas bli störst. Gym— nasieutredningen kommer därvid ej att behandla generella utbildningspolitiska åtgärder i syfte att öka lärartillgången utan begränsar sig till vissa medel för att ernå ökad lärartillgång samt till åt- gärder i syfte att åstadkomma ett mer rationellt utnyttjande av lärarna.
15.2.61 Nya former av lärarutbildning. I syfte att öka tillströmningen av lärare till gymnasiets tekniska sektor har gym- nasieutredningen redan framlagt för- slag, som lett till beslut av 1963 års riksdag. Genom detta beslut skapas en reguljär lärarutbildning för tekniska ämnen. Tillkomsten av en på lärarbanan inriktad högre teknisk utbildning torde verksamt bidraga till lösandet av lärar- utbildningsproblemen för de tekniska ämnena.
I och med inrättandet av denna ut- bildning kommer reguljär lärarutbild- ning att finnas för de flesta av gymna- siets ämnen utom de ekonomiska. En tänkbar lösning av detta problem vore att inrätta en analog utbildning vid han- delshögskola. En sådan utbildning tor- de emellertid vara mindre tjänlig för gymnasiets behov med tanke framför allt på att ekonomiska ämnen i tjänster bör kunna vara förenade med t. ex. matematik eller samhällskunskap som framhållits i 15.2.1.1. En bättre lösning vore därför att behovet av lärare i eko- nomiska ämnen vid sidan av utbildning- en vid handelshögskola tillgodosåges inom ramen för fil.ämbetsexamen. Se- dan ämnet företagsekonomi blivit exa- mensämne vid de filosofiska fakulteter- na bör det kunna infogas i en studie- gång av den typ som skisserats i 15.2.4. Inom ramen för en sådan examen bör det också vara möjligt att erbjuda ut- bildning i rättskunskap. Med tanke på att lärarbehovet är stort i de ekonomiska ämnena är det angeläget att information ges till de studerande om de möjlighe- ter denna studieväg öppnar och att verk- samma åtgärder vidtas för att stimulera till sådan utbildning.
Gymnasieutredningen har tidigare nämnt möjligheten att anordna lärarut- bildning omfattande ämnen eller äm- nesinslag från olika högskoleutbildning- ar eller fakulteter. En kombination av
företagsekonomiska ämnen och rätts- kunskap skulle på den vägen kunna till— godoses. I detta sammanhang vill gym- nasieutredningen även peka på svårig- heten att erhålla en adekvat utbildning för ämnena ergonomi, förvaltning och socialkunskap inom en och samma hög- skola eller fakultet. I den mån lärarför- sörjningen för dessa ämnen ej kan ske i enlighet med 15.2.6.3 bör övervägas en speciell lärarutbildning. Hur denna skall anordnas är i någon mån beroende av de ämnen med vilka de lämpligen bör kombineras. Denna fråga torde ankom— ma på lärarutbildningssakkunniga att närmare utreda.
15.2.6.2 Assistenter. För att förbättra lärarsituationen i de tekniska och eko- nomiska ämnena skulle en differentie- ring av läraruppgifterna kunna ske så att lärare med utbildning för i första hand lektorstjänst reserveras för de mer krävande undervisningsuppgifterna. Särskilt i de tekniska ämnena kan de läraruppgifter som nu placeras på en lärare med lektorskompetens differen- tieras på flera befattningshavare med olika uppgifter och utbildning. Huvud— lärarens, lektorns, arbetsinsats reserve- ras för de mer avancerade teoretiska undervisningsmomenten medan organi- serandet av laborationer och handled- ningen av räkneövningar kan anförtros en assistent med mindre omfattande ut- bildning. Denna form av fördelning av undervisningsarbetet har enligt vad gymnasieutredningen erfarit med fram- gång prövats vid bergsskolan i Filip- stad. Som assistentlärare har där an- ställts —— enligt kontrakt och med regle— rad arbetstid — ingenjörer från skolan. De har sålunda till skillnad från övriga lärare ej undervisningsskyldighet. Där- igenom kan assistentläraren även utföra andra arbetsuppgifter än dem som är direkt knutna till undervisningen. Assi—
stentsystemet betyder ingen total perso- nalbesparing, eftersom antalet i under- visningen sysselsatta ej minskar. Där- emot uppstår minskat behov av lärare med kvalificerad utbildning. Man kan vidare anta att på grund av den diffe- rentierade lönesättningen en viss eko- nomisk besparing göres.
Som assistenter i tekniska läroämnen kan användas gymnasieingenjörer och ingenjörer från de hittillsvarande fack- skolorna. Gymnasieutredningen förut- sätter att assistenttjänster med arvodes- anställning av ovan skisserad art blir föremål för överväganden och förslag av lärarutbildningssakkunniga. Erfarenhet föreligger f. n. enbart från undervis- ning i tekniska läroämnen, men motsva- rande tjänster bör enligt gymnasieutred- ningens mening prövas även i andra äm— nen.
15.2.6.3 Speciallärare. Vissa läraruppgif- ter kan även täckas av personal som nor- malt har annan sysselsättning än lära- rens. Det kan t. ex. ifrågasättas om re- guljär lärarutbildning skall bedrivas för mindre specialämnen, särskilt inom den tekniska sektorn. I varje fall måste un- dervisningen i sådana ämnen under en övergångstid tillgodoses genom att sko- lan som speciallärare kan förvärva spe- cialister från olika områden som medde- lar undervisning vid sidan av sin ordi— narie yrkesverksamhet. Rekommenda- tioner i denna riktning har tidigare av- givits av den under 1962 verksamma arbetsgruppen för de tekniska gymna— siernas lärarbehov, vars resultat publi— cerats i Lärarsituationen vid de teknis- ka gymnasierna (Ecklesiastikdeparte- mentet, Stockholm 1962). Även utanför den tekniska sektorn bör speciallärare kunna handha undervisningen i vissa ämnen för vilka reguljär lärarutbildning f. 11. saknas. Det gäller i första hand
rättskunskap, förvaltning, socialkunskap och dramatik.
15.264 Lärarbristen ställer problem av organisatorisk natur för skolarbetet, om de tillgängliga resurserna skall kunna användas på ett rationellt sätt. Nya och okonventionella metodiska grepp måste användas om resurserna skall räcka till. Sådana metoder bör eftersträvas där lä- raren kan utnyttjas som handledare för ett större antal elever än f. n. Vid den praktiska utformningen bör beaktas vad som nämnts om assistenter. Korrespon- densundervisning under lärarhandled— ning är en redan prövad metod som även bör kunna utnyttjas framför allt i de fall där det av kostnadsskäl ej är försvarligt att använda annan under- visningsform. Den bör kunna prövas även i andra fall, t. ex. genom att läro- böcker utformas som brevkurser för att under en övergångsperiod möta de pro- blem som uppstår i helt nya ämnen, t.ex. teknologi. Undersökningar pågår i vad mån nya tekniska hjälpmedel kan bidra att lätta på trycket på personal- resurserna. Om programmerade hjälp- medel kan utnyttjas i gymnasieunder- visningen kan en lärare betjäna flera elever därigenom att hans roll blir hu- vudsakligen handledarens. Så bör kun- na ske vid den stödundervisning som organiseras genom skolans försorg samt för elever som önskar komplettera mind- re studiekurs. Även i den muntliga undervisningen är det nödvändigt att söka nya vägar. Klassavdelningen är inte i alla situa- tioner den givna gränsen för optimalt undervisningsresultat. Några undervis- ningsmoment kräver antagligen den som övre gräns, medan andra kan förmedlas till betydligt större undervisningsgrup- per. Erfarenheter av undervisning med grupper av varierande storlek saknas
i vårt land. Som nämnts i 12.7.1.3 har skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning tillsatt en arbetsgrupp med uppgift att penetrera dessa pro- blem. I avvaktan på resultaten av den- na grupps överväganden har gymnasie- utredningen ej velat framlägga något förslag om införande av dylik organi- sation för undervisningen. Utredningen förordar att denna undervisningsorga- nisation så snart möjligt prövas där de lokala förutsättningarna föreligger.
15.3 Bibliotekarier, vaktmästare, teknis- ka biträden m.m.
15.3.1 Bibliotekarier
15.3.1.1 Enligt skolstadgan skall biblio- tekarie finnas vid statligt gymnasium. Efter medgivande av vederbörande överstyrelse kan biträdande biblioteka— rie eller särskild föreståndare för elev- bibliotek finnas. Normalt skall en av skolans lärare tjänstgöra som bibliote- karie. Biblioteksorganisationens storlek regleras indirekt av de arvodesbestäm- melser, som föreskrives i skilda kung- liga brev. Sålunda må åt bibliotekarie vid statligt gymnasium och realskola per läsår utgå 2880 kronor om elev- antalet är minst 900, 2 520 kronor om elevantalet är 700—899 och 2100 kro- nor om elevantalet är 500—699. Vid tekniskt gymnasium utgörs biblioteka- riearvodet per läsår av ett grundbelopp av 1 000 kronor vartill kommer 100 kro- nor per linje och 1 krona per elev. Till de kommunala handelsgymnasierna ut- går ej statsbidrag för arvode åt biblio— tekarie. Detta innebär att även vid de större gymnasierna arvodena är sådana att man från skolans sida knappast kan räkna med mer än fyra å fem timmars arbete per vecka under läsåret av bib- liotekarien. Några föreskrifter om hur
bibliotekstjänstgöringen skall vara or- ganiserad finns ej.
15.312 I kapitel 16 skisseras bibliote- kets funktioner i det nya gymnasiet. Dessa är betydande och bibliotekariens arbetsuppgifter kan i huvudsak uppde- las i två kategorier, bibliotekstekniska och pedagogiska även om någon skarp gränsdragning ej kan göras mellan dem. Att lösa de där föreslagna uppgifterna låter sig ej göra med de personella och ekonomiska resurser som nu står till gymnasiernas förfogande. När det gäller de bibliotekstekniska funktionerna bokinköp m.m. liksom uppgifter i samband med inköpsplane- ring och handledning i bibliotekskun- skap och informationsteknik bör en fackutbildad bibliotekarie ha de största förutsättningarna att på ett rationellt sätt handlägga dem. Även vissa delar av de pedagogiska arbetsuppgifterna torde vinna på en arbetsfördelning mel— lan en fackutbildad bibliotekarie och elevernas lärare i olika ämnen. Den ge- nerella undervisningen i bibliotekskun- skap bör kunna omhänderhas av bib— liotekarien medan anvisningar i sam- band med givna arbetsuppgifter ges av resp. lärare. Bibliotekarien fyller också en viktig funktion i samband med kon- sultationer åt elever som ägnar sig åt individuella arbetsuppgifter. Det vore alltså en värdefull tillgång för skolans biblioteksväsen om fackutbildad arbets- kraft stode till förfogande (jfr 16.422). I ett antal kommuner har skolväsen- dets biblioteksfrågor lösts på sådant sätt att avtal ingåtts mellan skolstyrel- sen och ortens bibliotek, innebärande att det senare ställt fackutbildad perso- nal till skolans förfogande mot särskild ersättning. Denna personal har haft så- väl bibliotekstekniska som vissa peda- gogiska uppgifter. Den har utgjorts av funktionärer på flera nivåer, t. ex. fack—
bibliotekarie, biblioteksassistenter och biträdespersonal. Enligt vad gymnasie- utredningen erfarit har sådana överens- kommelser mellan skola och offentliga bibliotek blivit till stor fördel för skol- biblioteken. Gymnasieutredningen vill rekommendera att sådant samarbete ge- nomföres på alla gymnasieorter. Det in- nebär en rationell användning av spe- cialutbildad personal. Fackbiblioteka- rien medverkar vid undervisningen i bibliotekskunskap och informationstek— nik. Han hjälper till vid bokanskaffning och utlåning. Assistenter och biträdes- personal arbetar med utlåning, sköter vissa katalogiseringar, registreringar, bokreparationer etc.
Biblioteket bör stå till förfogande så- väl under skoltid som efter skoldagens slut, i det senare fallet som arbetsplats för eleverna då de utför självständiga arbetsuppgifter, men även för utnyttjan- de av andra än skolans elever och be- fattningshavare. För utlåning och enk- lare biblioteksarbeten bör elever kun- na användas.
15.31.3 I skolstadgan 16 kap. 4 & stad- gas att en biblioteksnämnd vid skolorna äger att besluta om bokinköp. Det nya gymnasiets bredd i fråga om lärokur- ser och ämnen gör en sådan rådgivande instans önskvärd. Det torde enligt gym- nasieutredningens mening vara ratio- nellt att vid varje gymnasium en rådgi- vande nämnd utses för bokanskaffning- en i vilken förutom skolans biblioteka- rie bör ingå en representant för var och en av skolans lärokurser.
15.31]; Kostnaden för gymnasieskolans biblioteksverksamhet såsom denna be- skrives i 16.4.2 och den organisation som här skisserats kommer givetvis att skifta mellan olika skolor, men som underlag för kostnadsberäkningar an— ges följande siffror. Förslagsvis kan ett
basbelopp beräknas till 3 000 kronor per skolenhet och 8 kronor per vid höst— terminens början närvarande elev. Des- sa belopp vilka endast bör betraktas som riktlinjer innebär att ett gymnasi- um med 800 elever för biblioteksverk— samheten disponerar 9400 kronor per år mot 2 400—2 900 kronor f.n. Denna förstärkning skulle kunna bidra till att ge biblioteket den ställning i gymnasie- arbetet som är nödvändig.
15.3.2 Vaktmästare
Behovet av vaktmästare är delvis bero- ende av en gymnasieanläggnings lokal- förhållanden. Behovet av maskinister eller värmeskötare varierar likaså från gymnasium till gymnasium. Med hänsyn till att gymnasieutredningen i kapitel 18 framlägger förslag om kommunalisering av gymnasieväsendet och till vad ovan sagts om det mycket varierande beho- vet av vaktmästare vid gymnasieskolor kan och bör generella normer ej upp- ställas. Det bör självfallet ankomma på vederbörande kommunala myndighet att från fall till fall pröva behovet.
Vid de flesta gymnasierna torde vakt- mästare också behöva biträda vid ar— betet på rektorsexpeditionen, med dupli- cering, budskickning etc. Som framgår av följande avsnitt om tekniska biträ- den finns vid mindre skolor behov av vaktmästarhjälp vid vissa arbeten på de naturvetenskapliga och tekniska insti- tutionerna. Dessa behov måste givetvis beaktas av beslutande kommunala myn- digheter.
15.3.3 Tekniska biträden
15.3.31 Medan den under 15.3.2 nämnda personalen har att i första hand fullgöra en rad allmänna åligganden vid skolor- na, krävs specialister för vissa arbeten på bl. a. gymnasiernas institutioner för
biologi, fysik, kemi, maskinteknik, bygg- teknik, elkraftteknik och teleteknik. En föreställning om dessa institutioners om- fattning erhålles i kapitel 16 där deras behov av lokaler och utrustning be- handlas.
Denna utrustning representerar stora ekonomiska värden och fordrar därför en sådan skötsel, att förslitningen ej blir för stor. När materiel användes i undervisning kan det dock ej undvikas att skador uppstår. Materielen fordrar vidare kontinuerligt underhåll och re- parationer. När apparaturen används krävs dessutom förberedelse— och avslut- ningsarbeten.
De nämnda arbetena bör ej utföras av lärare utan av personal med för än- damålet lämpad utbildning — metall- arbetare, finmekaniker, elektriker, ra- dio- och telereparatörer etc. I de nuva— rande tekniska gymnasierna har man därför i stor utsträckning anställt yr- kesutbildade personer som institutions- tekniker. F. n. finns ett 50-tal dylika be- fattningar. Därjämte har man vid an- ställandet av maskinister och vaktmäs— tare sökt erhålla sådana med en yrkes- utbildning, som gjort det möjligt för dem att utföra kvalificerade institutionsarbe- ten vid sidan av övriga göromål. Vid de allmänna gymnasierna finns inga insti- tutionstekniker. Skolöverstyrelsen har emellertid ansett att stort behov finnes av dylika specialister även vid dessa och äskade i sina petita för budgetåret 1963/ 64 medel för anställande av institutions— tekniker. Det kan påpekas att ett flertal länder i Europa har dylika anställda vid de skolor som närmast motsvarar våra gymnasier. Detta gäller t. ex. Eng- land, Nederländerna, Frankrike och Schweiz och därvid inte enbart skolor med teknisk undervisning.
Det skulle givetvis vara värdefullt att som underlag för bedömningen av en skolas behov av institutionstekniker ha
tillgång till analyser av det slag som skoladministrativa utredningen utfört över arbetsuppgifterna på en rektors- expedition. Något sådant material står emellertid ej till förfogande. Fördel- ningen på de olika gymnasierna av nuvarande institutionsteknikertjänster torde ej heller ha skett efter någon speciell norm. Erfarenheterna från de tekniska gymnasierna ger dock —— trots bristen på kvantitativt underlag för be- dömningen —— en viss ledning vid be- räkningen av personalbehovet. De all- männa synpunkter på institutionstekni- kerns arbete som ges i det följande torde även belysa behovet.
Man bör vid undervisningen inom ett gymnasiums naturvetenskapliga och tek- niska institutioner i görligaste mån an- lägga samma synpunkter på personal- sammansättningen som vid liknande ve- tenskapliga eller industriella anlägg- ningar. Detta är motiverat icke enbart från pedagogisk synpunkt. Fastmer är det en fråga om rationell användning av arbetskraft. Det torde numera vid forsk- ningsinstitutioner och industrilabora- torier ej anses vara ekonomiskt ända- målsenligt att använda akademiskt utbil- dad arbetskraft för annat än arbetspla- nering, arhetsledning, undervisning och kvalificerat vetenskapligt arbete. Att inom skolan lösa frågan om institu- tionernas vård genom särskilda arvoden åt lärarna eller genom att nedsätta deras undervisningsskyldighet är lika ekono- miskt olämpligt. Det innebär att mindre kvalificerade uppgifter ersättes efter normer som gäller för mer kvalificerade samtidigt som specialutbildad arbets- kraft tas från sina egentliga uppgifter.
15.3.3.2 Utredningen har i 15.2.6.2 dis- "k'uterat en assistentinstitution. När nu en ökad användning av institutionstek- niker föreslås, innebär detta att ytterli- gare ett steg tages mot en rationellare
användning av lärarnas arbetsinsats. As— sistenternas arbetsinsats bör enligt ut- redningens mening ej omfatta det rent tekniska arbetet utan är närmast avsedd för uppgifter i samband med laboratio- ner m. m. Bland den mängd arbeten på en skolas institutioner som billigare och med fördel fullgöres av för arbetet sär- skilt skolad personal kan nämnas över- syn, rengöring, reparation, uppsättning och nedtagning av maskiner och appa— rater, viss tillverkning och ändring av apparatur, inköp av förbrukningsartik- lar och övrig materiel för verksamhe- ten.
Gymnasieutredningen vill i detta sam- manhang också peka på den möjlighet för underhåll av materielen som i vissa fall kan ernås genom serviceavtal med leverantörerna.
För bedömning av institutionstekni- kerbehovet bör erinras om följande:
1. De naturvetenskapliga ämnena får en relativt sett starkare ställning i det kommande gymnasiet än i det nuvaran- de. De av skolöverstyreslen tidigare re- dovisade behoven blir således större.
2. Den tekniska utbildningen sprides till ett stort antal gymnasieorter där nu endast allmän gymnasieundervisning finns. Även härigenom ökas behovet av institutionstekniker.
3. Antalet lärokurser vid nuvarande tekniska gymnasier torde öka på flera orter.
4. De moderniserade och delvis helt nya läroplanerna för de naturvetenskap- liga och tekniska ämnena förutsätter ökade laboratorieresurser och därmed ökat behov av institutionsvård.
5. Gymnasieutredningen utgår ifrån att skolornas institutioner utnyttjas maximalt. Man måste dock räkna med att detta ej kan ske vid vissa skolor. Även dessa skolors laboratorier behöver dock institutionstekniker. Behovet av personal är i första hand beroende av
antalet institutioner men även av elev- antalet.
6. Gymnasier med fjärde årskurs har avsevärt större teknikerbehov än gym— nasier med enbart tre årskurser.
7. Vissa gymnasier får laboratorier som är särskilt välutrustade och skall för laboratoriearbeten kunna ta emot elever från andra skolor (centrallabora- torier). Vid gymnasier med enbart 3-årig stu- diegång finns laboratorier för biologi, fysik, kemi, maskinteknik, byggteknik och elteknik. Laboratorierna är dock icke vare sig vad utrymmen eller utrust- ning beträffar jämförbara med skolor som även har den fjärde årskursen. En vanlig storlek på skolor med en- bart 3-årig studiegång kan som framgått av kapitel 12 komma att bli fem till sex paralleller, vilket torde komma att in- nebära två å tre paralleller med naturve- tenskaplig och teknisk lärokurs. Man kan vidare räkna med högst tre av de fyra tekniska alternativen i årskurs 3. Verksamheten på biologiska, fysiska, ke- miska och tekniska laboratorier kan be- dömas ge full sysselsättning för en insti- tutionstekniker. Vid de större gymna- sierna med sju till tio paralleller kan tre till fem beräknas vara naturveten- skapliga eller tekniska. Alla tekniska alternativ torde finnas representerade. För institutionsarbetet vid sådana sko- lor bör institutionsteknikern få hjälp antingen av en deltidsanställd tekniker eller av en vaktmästare, som även full- gör andra sysslor. Vid gymnasier utan årskurs 4 och med mindre än fem paral- leller bör institutionsarbete ingå i skol- vaktmästarens uppgifter. Vid gymnasier med fullständig teknisk lärokurs kan följande organisationsfor— mer bli aktuella. Ett gymnasium med högst fyra paralleller i årskurs 4 och med maskinteknisk, byggteknisk och el- teknisk studiegång kan beräknas behöva
3 institutionstekniker. Finns kemitek- nisk lärokurs ökas behovet med en halv tjänst. För centrallaboratorium tillkom- mer ytterligare en halv tjänst.
Det bör påpekas att en samordning mellan gymnasium och fackskola i och för sig ej ökar teknikerbehovet, i den mån ej dubblering skett av laboratorier— na något som ej syns erfordras normalt. Gymnasieutredningen utgår i sitt förslag från maxi-mal beläggning av laborato- rierna. I siffrorna för gymnasierna med fullständig teknisk lärokurs har medräk- nats behovet för påbyggnadskurserna.
15.333 Fördelningen och placeringen av teknikerna på de olika institutioner— na avgöres av de lokala skolmyndighe- terna. Ibland kan det vara fördelaktigt att placera dem så att de kan göra repa- rationer och nytillverkningar i anslut— ning till de maskintekniska institutio- nernas verkstad. Vid större skolor kan det ofta vara förmånligare att placera dem i anslutning till de institutioner de främst skall betjäna och att låta dem där få en arbetsplats för repara— tioner. Vid gymnasium med fler än en in— stitutionstekniker bör dessas utbildning komplettera varandra. Vid sidan om en verkstadstekniker är det angeläget att skolan disponerar en svagströmstek- niker.
Eftersom inrättandet av institutions- teknikertjänster kommer att vara en kommunal angelägenhet bör de i detta avsnitt angivna behovsuppgifterna en— dast betraktas som ett underlag för de kommunala myndigheternas bedöman- den.
Enligt gymnasieutredningens upp- skattning skulle totalt 275 tjänster som institutionstekniker behövas inom gym- nasieväsendet. Om det antages att en halv vaktmästartjänst per skola f. n. är utnyttjad för institutionsvård vid de
allmänna gymnasierna, innebär detta en ökning av organisationen med omkring 140 tjänster. ökningen innebär delvis ett överförande av arbete från lärare till tekniker men är framför allt orsakad av gymnasieväsendets expansion och förändrade struktur.
15.4 Personal för elevvårdande uppgifter 15.4-.1 Inledning
I kapitel 14 har utredningen framlagt förslag till organisation av elevvården vid gymnasier. Nuvarande skolstadga anger inga normer för hur elevvården bör ordnas. Den reglerar endast den del av elevvården som berör hälsovården och även inom detta område utan några detaljerade bestämmelser.
I kapitel 12 om gymnasiets yttre or- ganisation har angivits några organi- sationsexempel. Utredningen har utgått från dessa vid behandlingen av biblio- tekarie- och institutionsteknikerorgani- sationerna. Exemplen är dock ej spe- ciellt användbara vid beräkningen av personalbehovet för skolsocial verk- samhet. Ett enskilt gymnasium ger ej underlag för hela tjänster inom elev- vården. Som framgår av tablåerna i ka- pitel 12 redovisar dessa emellertid kommunernas hela skolväsende på gym- nasial nivå, med eller utan samorgani- sation med grundskolans högstadium.
Utredningen har detaljstuderat beho- vet av personal för skolsocial verksam- het endast vid gymnasier. Det är dock rimligt antaga att fackskolorna och yr- kesskolorna har ett liknande personalbe— hov. Eftersom gymnasiets skolsociala program i många orter blott kan genom- föras om samarbete sker med andra skolformer måste också vid genom- förandet hänsyn tas till dessa. I de minsta kommunerna räcker det dock ej
med ett samarbete mellan gymnasie- ålderns skolor.
15.4.2 Skolhälsovård
Gymnasieutredningen anser en utbygg- nad av skolhälsovården angelägen. Det torde under alla förhållanden kunna konstateras att heltidsanställda skolskö— terskor behövs i skolor med ett elevan— tal av 1000 eller större. Bristen på läkare försvårar f.n. ett ökat utnyttjan- de av sådana inom skolväsendet, varför gymnasieutredningen funnit det mera realistiskt att föreslå en koncentration av resurserna till andra delar av elev- vården. Hälsovården måste liksom hit— tills i många gymnasiekommuner orga- niseras gemensamt för gymnasierna och den obligatoriska skolan. Ett samarbete kan också ske med de övriga kommu- nala institutioner som har organiserad hälso— eller sjukvård.
15.4.3 Studie- och yrkesorientering samt övrig elevvård
Underlaget för tjänster inom skolpsyko- login och för specialister inom studie- och yrkesorienteringen är föga större än inom skolhälsovården. Endast i re- sidensstäder eller större samhällen finns nu de specialister, som krävs. Emellertid har arbetsmarknadsstyrel- sen lagt upp en organisationsplan— som — i fall av tillfredsställande personal— resurser — inom ett par läsår är avsedd att ge tillfredsställande medverkan i yrkesvägledningen på praktiskt taget alla gymnasieorter.
Då behovet av personalförstärkning till viss del tillgodosetts torde det en- dast vara den skolpsykologiska verksam- heten i de minsta gymnasiekommunerna som kräver utifrån kommande särskild medverkan. Länsskolpsykologen bör i viss utsträckning kunna lämna denna.
De medelstora och större kommunerna kan genomföra programmet med egen personal om samtidigt grundskolebeho- vet inom dessa områden beaktas.
15.4.4 Personalorganisation
Under hänvisning till vad i det före- gående sagts och till kapitel 14 skulle en kommuns elevvårdsorganisation på det gymnasiala åldersstadiet kunna ut- formas enligt nedanstående översikt.
Skolkurator: Kuratorns arbetsuppgif- ter växer med antalet elever i skolan. Arbetsmängden bör per elev och läsår beräknas till S/.; ä 1 timme. Detta motsva- rar en halv kuratorstjänst per skolan- läggning om 800—1 000 elever.
Skolläkare: Dennes mottagnings- och konferenstid beräknas till 1/4 a 1/z timme per elev och vartannat läsår. Detta mot- svarar närmast en heltidstjänst per 10 000 elever efter de normer som f. n. gäller för skolläkartjänster.
Skolsköterska: En heltidstjänst bör in- rättas per 1 000—1 200 elever.
Skolpsykolog: Arbetstiden för psyko- logen bör beräknas efter samma grunder som för skolläkaren. Detta betyder en heltidstjänst per 10 000 elever.
Yrkesvägledare: Länsarbetsnämndens yrkesvägledare bör disponera omkring 1/s a 1/2 timme per elev och läsår för samtal, konferenser, lektioner och ut- redningar. Detta kan anses motsvara en heltidstjänst på 5 000 elever.
Den organisation som angivits måste anses vara beräknad i underkant. Ett säkert underlag för bedömning av be- hoven saknas ännu, men det förefaller realistiskt att förutse ett större behov av skolkuratorer och skolpsykologer. Med en psykologtjänst på 10 000 elever kan givetvis endast det mest trängande be- hovet tillgodoses. Vad skolkuratorerna beträffar kan nämnas att vissa ameri- kanska skolor anser det nödvändigt
med en kurator per 200 elever, varvid denne dock även arbetar med bl. a. yr— kes— och studievägledning. När gymna- sieutredningen trots insikten om be- hovet föreslår ett begränsat program har detta sin grund i en bedömning av möj- ligheten att inom en snar framtid ge- nomföra detsamma. Tillgången på per- soner med lämplig utbildning torde tills vidare vara så knapp att en kraftigare utbyggnad av elevvården ej är möjlig.
Antalet befattningshavare vid enbart gymnasium skulle, om deras arbetstid sammanfördes till heltidstjänster, mot- svara följande antal tjänster (avrunda- de tal) omkring 1970 vid en gymnasie- frekvens av ca 30 %:
60 skolkuratorer 10 Skolläkare 90 Skolsköterskor 10 skolpsykologer 20 yrkesvägledare.
Eftersom det här gäller skolor som f. n. har sin elevvård anordnad med bi- drag av såväl statliga som kommunala medel och några aktuella uppgifter om det skolsociala programmets utformning och omfattning vid de kommunala sko- lorna ej finns, kan någon rättvisande jämförelse med aktuella förhållanden ej göras. De berörda befattningshavarna torde dessutom i de allra flesta fall ar- beta inom såväl gymnasieskolor som grundskolor, realskolor, flickskolor och yrkesskolor, vilket ytterligare försvårar en jämförelse.
15.5 Skolans ledning
Gymnasieutredningen behandlar i det- ta avsnitt frågor rörande skolans led- ning. Utredningen har därvid haft kon- takt med skoladministrativa utredning- en särskilt i vad gäller administrativa arbetsuppgifter och personalbehovet härför.
15.5.1.1 Med skolledningen avses i det följande dels rektor och biträdande skol- ledare, dels den personal rektor har till hjälp i skolans kansli. Skoladministrati- va utredningen har i Förslag till förbätt- ringar av läroverksrektorernas arbets- situation (stencil, ecklesiastikdeparte- mentet 1962: 5) analyserat skolledning- ens uppgifter och därvid utifrån rektors arbete indelat dem i tre grupper, näm- ligen pedagogiska, administrativa och skolsociala. Genom bl. a. enkäter har man sökt fastställa arbetsbördan för en skolenhets rektor, sekreteraren — som i allmänhet är en lärare med sekreterar- arbetet som extra uppdrag —— och hi- trädespersonalen. Man har även sökt be- stämma relationerna mellan de pedago- giska, administrativa och skolsociala uppgifterna. I remissvaren över denna utredning anfördes att de specifika arbetsförhål- landena vid skolor med fackgymnasial undervisning icke beaktats i tillräcklig utsträckning. Gymnasieutredningen anförde för sin del tvekan beträffande de kriterier som använts vid fördelningen mellan admi- nistrativa och pedagogiska uppgifter. Närmast gällde emellertid detta frågan om vad som skall avses med pedagogiska uppgifter. Gymnasieutredningen anser för sin del att som pedagogiska bör be- traktas endast sådana arbetsuppgifter för vilkas fullgörande kräves praktisk lärarutbildning. Denna distinktion är av betydelse bl. a. med tanke på rektors- tjänstens konstruktion och rekrytering.
Som bakgrund till sina synpunkter på och förslag angående skolledningens uppgifter och organisation vill gymna- sieutredningen först anföra några syn- punkter på skolledningens arbetsbörda. Som framgår av avsnitten om gymna— siernas sekreterar— och biträdespersonal kan arbetsförhållandena för denna reg-
leras genom att variera antalet tjänster. En minskning av rektors arbetsbörda måste däremot åstadkommas på annat sätt. Att åstadkomma en sådan var en av skoladministrativa utredningens huvud- uppgifter. Utredningen visade att vid modelläroverk med 35 klassavdelningar och 1 000 elever samt olika fördelningar av dessa på gymnasium, grundskolans högstadium och realskola rektors arbets- börda i nuläget varierade mellan 2090 och 2 390 timmar per år med stark kon- centration till läsårstid. Denna arbets- börda överstiger avsevärt den som nor- mal betraktade årsarbetsmängden. Av rektors arbete kunde inte fullt en femte- del hänföras till undervisning med vad därtill hörde av för- och efterarbeten.
Man måste därför ställa frågan vilka åtgärder som kan vidtagas för att minska rektors arbetsbörda bl. a. genom att överföra arbetsuppgifter på annan per- sonal.
Som framgår av kapitel 12 räknar gymnasieutredningen med att gymnasie- skolorna i framtiden kommer att utgö- ras av skolenheter med något färre ele- ver än de nuvarande läroverken. Flera skäl torde medverka till denna utveck- ling. Inrättandet av grundskola innebär att de flesta kommuner torde finna det fördelaktigt att sprida högstadieunder- visningen i kommunen på flera anlägg- ningar än de som tidigare existerat på samma åldersstadium i form av real- skolor eller flickskolor. Vidare erbjuder en horisontell samordning mellan gym- nasiala skolor avsevärda ekonomiska och pedagogiska fördelar samtidigt som elevantalet även i sådana samorganise- rade skolor oftast blir lägre än vid hit- tillsvarande högre allmänna läroverk. En relativt vanlig storlek torde bli sko- lor med 800—1 000 elever, men under en övergångstid torde skolenheterna kom- ma att vara större.
Skoladministrativa utredningen har
såsom tidigare framgått arbetat med oli- ka modelläroverk. Med hjälp av skol- administrativa utredningens beräkning- ar kan för skolor med nyss nämnd stor- leksordning antagas att rektors arbets- börda, sedan rektor så långt möjligt av- lastats annat än pedagogiskt betonat ar- bete, kommer att variera mellan ca 1 900 och drygt 2 200 arbetstimmar be- roende på skolans storlek. Detta inne- bär att jämförelsen gjorts med rektors arbetsbörda vid tekniskt läroverk inne- fattande 5 veckotimmars undervisning. Av de skäl som nedan anföres är den jämförelsen i regel den mest adekvata. Även om siffrorna måste utnyttjas med stor försiktighet framgår att redan sko— lans storlek vid de av gymnasieutred- ningen redovisade exemplen ger rekto— rerna en rimligare arbetsbörda och att denna skulle med hänsyn tagen enbart till dessa förhållanden närma sig den som betraktas som normal. Det finns å and- ra sidan faktorer, som i det framtida gymnasiet ökar rektors arbetsbörda även om elevantalet blir lägre. Sådana fakto- rer har skoladministrativa utredningen ej kunnat väga in. Den viktigaste fak- torn är den samorganisation av olika studievägar som föreslås. Det större an- talet studievägar liksom möjligheten till övergång mellan dessa måste kom- ma att öka det administrativa arbetet. Detta medför även viktiga uppgifter inom studierådgivningen. Skolans kon- taktbehov med övriga delar av samhäl- let ökar. Skolan får en heterogenare lärarkår och ett större antal institutio- ner av olika slag —— inte bara naturve- tenskapliga utan även t. ex. maskintek- niska, byggtekniska och elektrotekniska. För att belysa dessa uppgifter och an- visa vägar till en rimlig arbetsbörda för rektor diskuteras i det följande några av skolledningens funktioner.
Beträffande skolledarorganisationen inom kommunen hänvisas till kapitel 17.
15.5.1.2 Rektors undervisningsskyldighei och allmänna pedagogiska uppgifter. Man har hittills i svensk skola ansett att rektor bör undervisa åtminstone någ- ra lektioner varje vecka. Endast genom att ha egen undervisning skulle en skol— ledare kunna ge på tillräckligt fast grund vilande hjälp åt skolans lärare i dessas pedagogiska arbete. Förståelsen för elevernas arbetssituation skulle lika- så främjas av att rektor undervisade. _ Undervisningen skulle vidare ge rektor bättre möjligheter att pröva och värdera nya pedagogiska hjälpmedel och meto- der.
I skolstadgan 15 kap. 4 % stadgas att rektors undervisningsskyldighet skall omfatta 10—14 veckotimmar eller vid handelsgymnasium 10—16 veckotim- mar. Den kan dock nedsättas till lägst 5 veckotimmar om elevantalet är ovan- ligt högt eller arbetsbördan omfattande. Rektor som förestår egentlig lärarkurs eller vid skola samverkande med lärar- högskola liksom rektor vid tekniskt gym- nasium kan få sin undervisningsskyl- dighet nedsatt till lägst 3 veckotimmar. Länsskolnämnden fastställer undervis- ningsskyldigheten.
Skolväsendets omdaning har medfört att rektors undervisning successivt måst skäras ned. Det kan erinras om att rek- torer vid lärarutbildningsanstalter har ingen eller ringa undervisning fastän dc med utgångspunkt i ovan anförda syn- punkter horde ha störst anledning att undervisa.
Även inom fackgymnasieväsendet har rektor undervisning. Vid tillsättandet av dessa rektorat har emellertid delvis nya vägar beträtts. Mindre vikt har lagts vid rektors pedagogiska funktion och mer vid hans arbetsledande. Detta betyder att man sett på undervisningsskyldighe— ten något annorlunda än inom det all- männa skolväsendet. I några fall har skolledare förordnats, vilka varit väl
kvalificerade tekniker eller forskare men ej haft väsentlig pedagogisk erfa- renhet. De på dessa vägar rekryterade skolledarna har visat sig mycket till- fredsställande kunna leda gymnasier och fullgöra en rektors pedagogiska uppgifter. Sett mot den bakgrunden sy- nes det som om rektors undervisnings- skyldighet är av mindre betydelse för att han framgångsrikt skall kunna leda skolans verksamhet.
Det nya gymnasiets utbildningspro— gram omfattar ett väsentligt större om- råde än någon av de gamla gymnasiefor- mernas. En rektor med ämnesutbild— ning inom ett område kommer givetvis att kunna ge viss pedagogisk handled- ning åt lärare undervisande inom andra ämnesområden. Stora delar av den för andra fack gällande speciella metodi- ken och pedagogiska problematiken kommer dock att ligga utanför hans kompetens. Värdet av rektors egen un- dervisning som garanti för att han skall kunna fullgöra vissa andra funktioner blir därför mindre. Undervisningsskyl- digheten användes å andra sidan i skol- väsendet som en regulator av rektors ar— betsbörda. Som sådan har den förtjäns- ter och torde därför vara oundgänglig i mindre gymnasier.
Gymnasieutredningen anser sig med ledning av erfarenheterna från fackgym- nasieväsendet och yrkesskolorna samt med hänsyn till den konstruktion som det blivande gymnasiet föreslås få ej övertygad om nödvändigheten av att rektor har egen undervisning. Utred- ningen vill i detta sammanhang erinra om vad som i 15.5.1.1 anförts om den delvis nya arbetssituation som uppstår varför skoladministrativa utredningens analys av rektors arbetsuppgifter ej kan tillämpas på det nya gymnasiet. Det framtida gymnasieväsendet torde ut- vecklas fördelaktigare om rektor kan koncentrera sig på de arbetsledande
funktionerna. Hans undervisningsskyl- dighet bör därför bli av ringa omfatt- ning och han bör även kunna vara helt utan undervisning. Undervisningsskyl- digheten bör efter av skolöverstyrelsen utfärdade riktlinjer fastställas av läns- skolnämnden.
15.513 övervakning och ledning av un- dervisning m. m. Rektors möjligheter att övervaka undervisningen, ge pedago— gisk handledning m. m. varierar men är ofta — bl. a. på grund av arbetsbelast- ningen i övrigt — små. Det är emeller- tid mycket angeläget att dessa uppgifter ägnas stor uppmärksamhet. Skall detta bli möjligt måste enligt gymnasieutred- ningens uppfattning rektor till sin hjälp ha befattningshavare som biträder med den pedagogiska ledningen vid skolan. Man kan tänka sig olika former för den pedagogiska ledningen. Oavsett vilken lösning som väljes bör dock organisatio- nen vara sådan att den minskar rektors arbetsbörda. Utredningen återkommer till frågan under avsnittet 15.5.3, där olika organisationsmodeller diskuteras.
15.514 Arbetet med eleverna. Ehuru skolledningen har ansvar för och bör ta aktiv del i den skolsociala verksam- heten, bör de föreslagna skolkuratorer- na utföra en betydande del av detta ar- bete. Skolledningens arbete inom det skolsociala området kommer därför att ändra karaktär. Det utredande arbetet förutsättes utföras av klassföreståndare eller kurator. Rektors uppgift blir först och främst beslutande och kansliets verkställande. Rektor bör vidare kunna överföra det med studiehjälpsbidrag o. dyl. förenade arbetet på skolkurator och biträdespersonal. Studiehjälpen bör be- traktas mer som en social än som en pe- dagogisk angelägenhet och är därför en del av det skolsociala programmet och därmed en kurators uppgift.
Arbetet med eleverna kräver givetvis insikt i skolans liv. Samtidigt måste dock påpekas att flera av dessa arbets- uppgifter är av det slag som varje ar- betsledare har att utföra. De är kvalifi— cerade och atmosfären i en skola är mycket beroende av hur de utföres. På rektorsämbetet måste därför också i framtiden åvila ett betydande ansvar inom detta arbetsområde som dock inte kan betraktas såsom i trängre mening pedagogiskt. De erfarenheter som är nödvändiga för bedömning av dylika frågor förvärvas på skilda vägar och pe— dagogisk utbildning synes ej vara en ovillkorlig förutsättning.
15.5.1.5 Med undervisningens organisa- tion avses frågor om elevernas studieval, skollokalernas disposition, lärarnas och övriga befattningshavares tjänstgörings- fördelning, uppgörande av arbetsord- ning för muntlig undervisning och för skriftliga prov etc. Dessa uppgifter sys- selsätter all personal i skolans ledning och utgör en betydande del av dess ar- bete. I många skolor är framför allt rek- tors sekreterare sysselsatt med dem. De övriga uppgifterna torde i betydande omfattning kunna handläggas av kvali- ficerad expeditionspersonal (jfr 15.5.4). Det är sannolikt att den i det nya gym- nasiet komplicerade schemaläggningen kan utföras med datamaskin. Det erfor- derliga förarbetet, som kräver ingående kunskap om studiegångarna, skolans pe— dagogiska funktion och speciella förut- sättningar vid skolenheten, behöver ut- föras av en erfaren lärare. En icke auto- matiserad schemaläggning torde i det nya gymnasiet kräva större lärarinsats än i det nuvarande.
15.5.1.6 Intagning, avgång, flyttning, ter- minsavslutning, slutbetyg. Dessa uppgif— ter kräver f. 11. en omfattande insats av rektorsexpeditionernas biträdesperso-
nal. De förutsätter goda kunskaper om bestämmelser i skolstadgan och kan ka— raktäriseras såsom administrativa. Be- sluten ligger i vissa fall ej på rektors- ämbetet utan hos klasskonferens. Kans- liets uppgift är registrerande och expe— dierande. Rektors arbete i dessa ange- lägenheter knytes i hög grad till ledan- det av de konferenser och sammanträ- den vari de behandlas. Dessutom skall han planera och leda upprop, åhörar- dagar, avslutningar etc. Arbetsfördel- ningen i det kommande gymnasiet mel— lan rektor och kanslipersonal torde i dessa avseenden vara ungefär densam- ma som hittills.
Det torde f. 11. med få undantag vara lärare som för protokoll vid samman- träden i skolorna. Gymnasieutredningen ifrågasätter huruvida det icke vore ra- tionellt att denna uppgift vid vissa stör- re sammanträden överfördes till kansli— personalen.
15.5.1.7 Lokaler, utrustning, hjälpmedel. Rektor har ett primärt ansvar för sko- lans fastighet och inventarier och skall tillse att undervisningsmaterielen är modern och i gott skick. Han har ansvar för biblioteket. I inventarie- och mate- rielfrågor skall rektor göra den avväg- ning mellan institutionernas behov som är nödvändig. Denna grannlaga uppgift kräver egentligen mer ingående fack- kunskaper än vad som rimligen kan be- gäras av honom. Här kan emellertid hu- vudlärare få en funktion och lämna rek- tor den medverkan som är nödvändig. Rektors slutgiltiga beslut i fråga om re- parationer, nyinköp etc. blir av den typ som varje chefstjänsteman måste fatta, där behov väges mot varandra och mot tillgängliga medel. Rektor anger också riktlinjerna för institutionsteknikernas arbete och kan givetvis använda dessa, oavsett deras an- knytning till visst laboratorium, för
andra uppgifter inom skolan där deras specialkunskaper behövs. Han skall dock ej belastas med rutinbetonade ar- betsledande uppgifter som har med in- stitutionernas skötsel att göra. För detta svarar institutionsföreståndarna som teknikernas närmaste förmän.
15.5.1.8 Rektor är chef för skolans ex- pedition och skall leda och fördela ar— betet inom denna. Det är fråga om ett administrativt arbete, besläktat med det som sker inom varje företag eller för- valtning. Bland speciellt viktiga rektors- uppgifter märks anställning av skolans personal i den mån detta icke ankom- mer på annan myndighet, då rektor har att upprätta förslag eller avge förord. I övrigt kräver expeditionen en rad ar- beten som skall utföras av biträdesper- sonal. Det gäller inte minst personal— rapporter av olika slag. Här bör varken rektor eller eventuell sekreterare träda in. För att tillfredsställande kunna leda expeditionsarbetet är det angeläget, så- som närmare framhålles i det följande, att rektor får utbildning i administra- tion och kontorsorganisation och att rektorsexpeditionen förses med moder- na hjälpmedel.
15.5.1.9 Samarbetet med näringslivet för anordnande av elevpraktik är en ange- lägenhet för biträdande skolledare eller därtill särskilt utsedda lärare. I övrigt är kontakten med styrelse, kommunala och statliga organ samt enskilda organi- sationer en av rektors viktigaste upp- gifter och bör självfallet inte överlåtas på annan personal. I de föregående avsnitten har gym- nasieutredningen delvis utnyttjat skol- administrativa utredningens material och analyser och vad gymnasieutred- ningen anfört överensstämmer i vissa avseenden med synpunkter som fram- lagts av denna utredning.
15.5.2 Behörighetsvillkor 15.5.2.1 Behörighetsvillkor för rektor. Gymnasieutredningen har ovan fram- hållit att den ej finner det nödvändigt att rektor i det framtida gymnasiet har egen undervisning. Rektors arbetsupp- gifter skall främst vara arbetsledande. Liksom hittills kommer givetvis rek- torskåren att i första hand rekryteras bland lärare. Den rekryteringsvägen är den naturliga och i allmänhet lämpli- gaste. Men rektorstjänstens arbetsledan- de karaktär bör ge möjligheter att till rektorat även knyta kvalificerade ad- ministratörer från offentlig eller privat tjänst. Gymnasiets rektor skall vara en god organisatör och personalledare var- för behörighetsvillkoren bör utformas i enlighet med denna princip. Gymnasie- utredningen föreslår därför att de behö- righetsvillkor som nu gäller för rek- torstjänst vid tekniskt gymnasium blir gällande för gymnasiet, vilket innebär att den förordnade skall »vara med hän- syn till insikter, praktisk erfarenhet och övriga egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten». Givetvis innebär utredningens förslag att en kvalificerad adjunkt har goda möjligheter att konkurrera med en lek- tor eller annan sökande om rektorat. Ut- redningen anser således inte att de för en rektor väsentliga egenskaperna med säkerhet kan anses stå i någon bestämd relation till vederbörandes ämnesutbild— ning. I det komplex av ämnen och stu- dievägar som finns i det nya gymnasiet kan enligt utredningens mening rektors ämneskunskaper ej a priori förutsättas ge honom speciell auktoritet i hans skol- ledande funktion. Liksom hittills skall givetvis en akademisk, vetenskaplig in- sats väga tungt som merit vid tillsättan- de av rektorat. Men det måste samtidigt konstateras att ett skickligt skolledar- skap förutsätter egenskaper som ej kan
22—318118
anses dokumenterade genom en forskar- gärning.
15.5.2.2 Frågan om utbildning av skol- ledare har i flera sammanhang diskute- rats i Sverige. Statliga och kommunala myndigheter har hittills i liten utsträck- ning anordnat skolledarutbildning. De lärare som varit intresserade av skolle— dande uppgifter har meriterat sig för dem genom kortare eller längre rektors- vikariat. Ofta har dessa varit förlagda till ferietid, varför de från såväl utbild- nings- som meriteringssynpunkt icke kan anses ha varit fullvärdiga. Även sek— reteraruppdrag på rektorsexpedition har varit meriterande. För de skoladministrativt intressera- de lärarna vid de allmänna gymnasierna anordnar lärarsammanslutningarna nu- mera sommarkurser på några veckors längd. Dessa ger kännedom om arbetet på en rektorsexpedition. Kandidater till lediga rektorstjänster hänvisar ofta till deltagande i dessa kurser. Vid kurserna lämnas inga vitsord. Deltagandet som sådant har dock ansetts dokumentera intresse för skoladministrativt arbete. Lämpligheten för rektorstjänst kan dock ej anses klarlagd genom deltagande i dessa kurser.
Det kan övervägas huruvida skoladmi— nistrativ utbildning bör uppställas som behörighetsvillkor för rektorstjänst. Un- der alla förhållanden synes det dock viktigt att skolöverstyrelsen i framtiden anordnar skoladministrativa kurser. Skulle gymnasierna, såsom utredningen avser att föreslå, kommunaliseras bör kurserna organiseras i samarbete med kommunförbunden. Lärarsammanslut- ningar har som nämnts gjort en värde- full insats inom detta område, men det är knappast rimligt att de ensamma också i framtiden skall ombesörja en skolledarutbildning, vilken måste anses
vara en det allmännas angelägenhet. Skolledarkurserna bör ge deltagarna go— da kunskaper om svensk förvaltning och dess praxis, om gällande skolförfattning— ar samt om modern företagsteknik men därutöver och kanske framförallt om ledarskapets olika funktioner.
15.5.3 Biuädande skolledare
I 15.5.1.3 har gymnasieutredningen på- pekat behovet av att rektor erhåller lämplig hjälp i sin arbetsbörda vad be- träffar den pedagogiska ledningen inom skolan. Den pedagogiska ledningen av skolan stöter som redan påpekats på svårigheter som är förknippade med äm- nesbredden inom det nya gymnasiet och med den aktiva handledning som gym- nasieutredningen förutsatt. I de flesta fall består skolenheten dessutom ej en- dast av gymnasium. Det synes därför oundgängligt att rektor får hjälp med åtskilliga uppgifter av biträdande skol- ledare.
15.5.3.1 I det nuvarande gymnasiet kan huvudlärarna under rektor sägas vara de som svarar för den pedagogiska led- ningen. Detta system kan knappast sä- gas ha fungerat helt tillfredsställande och har ej givit rektor en rimlig av- lastning. I skolstadgan säges blott, att huvudlärare skall finnas med uppgift att tillhandagå övriga lärare i ämnet med upplysningar och råd samt förestå till ämnet hörande institution. Huvudlärarnas möjligheter att göra en mer aktiv insats har bl. a. begränsats av de små möjligheterna att sänka hu- vudlärarnas undervisningsskyldighet. Detta har otvivelaktigt varit till men för institutionsvården och reducerat möj- ligheterna till handledning av yngre lä- rare. Om detta system för den pedago- giska ledningen skall bibehållas och en förstärkning av huvudlärarnas insatser skulle kunna ske, skulle det vara nöd-
vändigt att ge en möjlighet till sänk- ning av undervisningsskyldigheten utan att detta påverkar normerna för övriga lärares arbete.
I nuvarande läge med accentuerad lä- rarbrist ligger dock en svårighet i varje konstruktion av den pedagogiska led- ningen som är förknippad med nedsatt tjänstgöringsskyldighet. I varje fall vid mindre centralt belägna gymnasier är övertimmar en normal företeelse, i vissa fall en direkt förutsättning för att un- dervisning skall komma till stånd i av- sedd utsträckning. Om ej direkta hinder uppställes för vederbörande huvudlära- res rätt att äta sig extra undervisning, blir en eventuell nedsättning av under— visningsskyldigheten illusorisk. Det ut- rymme som avsetts skola skapas för de pedagogiskt ledande uppgifterna fylles av extra undervisning.
Men oavsett vilken vikt som bör fäs- tas vid dessa praktiska svårigheter vill gymnasieutredningen ifrågasätta om nu— varande huvudlärarinstitution är lämp- lig för det nya gymnasiet. Som framgår av läroplanen (särskilt II: 4.1—4.4) fäs- tes stor vikt vid verksamhetsformer som spänner över flera ämnen eller fordrar planeringsåtgärder för hela lärokurser. Det gäller t. ex. den organiserade hand- ledningen i studieteknik, föreskrifterna om obligatorisk samverkan, planering av betingsorganisationen och olika åtgär- der i syfte att normera betyg. Dessa pla- neringsuppgifter kan inte utan stora organisatoriska svårigheter lösas i en huvudlärarförsamling. De kräver cen- traliserad handläggning Och återfaller därmed på rektor, som ej erhåller det åsyftade biträdet med den pedagogiska ledningen.
Det synes därför nödvändigt att söka en lösning som innebär att dessa uppgif- ter anförtros en person eller en mindre grupp av personer som under rektor utövar skolans pedagogiska ledning.
15.5.3.2 En möjlighet som även berörts i den allmänna debatten vore att den pedagogiska ledningen utövades av en mindre krets, förslagsvis benämnda studierektorer, representerande var och en av gymnasiets lärokurser eller någon annan uppdelning av gymnasiets läro- ämnen i relativt sammanhängande block. Rektor kunde då eventuellt vara en av dessa och inom det ämnesområde han eventuellt representerar fungera som studierektor. Beroende på ämnesindel— ning och skolans organisation skulle öv- riga medlemmar i gruppen bli två till fyra. Dessa befattningshavare skulle överta ansvaret för ämneskonferenser och pe- dagogisk ledning inom sitt specialom- råde. De skulle i stor utsträckning kun- na fungera som handledare inom re- spektive lärokurser eller ämnesområ- den och därvid t. ex. åhöra lektioner. Studierektorerna skulle även kunna äg- na uppmärksamhet åt olika former av fortbildningsverksamhet. Härigenom skulle rektor kunna få en nödvändig av- lastning av de många uppgifter som åvi- lar honom.
Studierektorerna skulle ha möjlighet att var och en inom sitt ämnesområde stimulera lärarna till modernisering och effektivisering av undervisningen samt övervaka att lärarna instrueras i det tekniska och pedagogiska handhavan- det av skolans hjälpmedel. De skulle för rektor och lärare föreslå annordnande och uppläggning av studie- och plane- ringsdagar, konsulentbesök samt aus- kultationer. Informationsmöten med för- äldrar liksom erforderligt samarbete med näringsliv och yrkesskola beträf- fande elevpraktik och studiebesök skul- le också naturligt kunna vara studierek- torernas uppgift liksom att biträda med studievägledningen.
Den odisputabla fördelen med denna studierektorsinstitution är att den peda-
gogiska ledningen kan hänföras till en mindre krets och därmed bli mer enhet- lig. Gruppens begränsade storlek ger stora möjligheter till aktivt och effektivt arbete. Den kan sammanträda med kort varsel och utan större formella anord- ningar diskutera pedagogiska spörsmål.
Den representerar vidare en viss sak- kunskap inom avgränsade ämnesom- råden. I det integrerade gymnasium gymnasieutredningen föreslår synes det angeläget att alla lärokurser och ämnes- grupper får samma uppmärksamhet. För utbildningens effektivitet och lärarnas trivsel synes detta betydelsefullt. Den breddning av gymnasiets innehåll som föreslås skulle försvåras om icke i gym- nasier, som hittills haft en annan stu- dietradition, nya ämnens och ämnes- kretsars behov och särart tillgodosåges. En studierektorsinstitution av angivet slag skulle utgöra en garanti mot ojämn viktning av ämnen och lärokurser.
Mot denna konstruktion kan främst tre skäl anföras. Studierektorernas ex- pertställning blir trots allt begränsad. De kommer att representera en ny be- fattningshavarkategori med förmans- ställning gentemot övriga lärare. Kon- struktionen är förenad med icke obetyd- liga kostnader. Dessutom kan liksom i 15.5.3.1 de invändningar som hänför sig till lärarbrist och extratjänstgöring re- sas.
Dessa studierektorer kan givetvis inte utanför sina specialfack anses som äm- nesexperter i samma grad som huvud- lärarna i nuvarande gymnasieorganisa- tion. Hur än lärokurs-er och ämnen för- delas mellan dem kommer vissa ämnen eller ämnesgrupper att bli ofullständigt täckta. Dock kan naturligtvis anföras att, även om täckningen ej blir fullstän- dig, studierektorerna dock har bättre fackmässiga förutsättningar att bedöma pedagogiska och metodiska frågor inom respektive fack än en ensam rektor.
Kritiken mot denna studierektorsinsti- tution att den skulle komma att utgöra ett mellanled med förmansställning lig- ger väl främst på det psykologiska pla- net. Denna kritik får emellertid av det :skälet ej underskattas. Den tjänsteväg man nu har i gymnasierna med rektor som lärarnas direkte förman har fast tradition och har visat sig fungera väl. I samband med denna kritik kan även anföras att skolledningen blir splittrad. Detta skulle kunna äventyra genomfö- randet av den enhetliga syn på gymna- sieväsendet som utredningen anser an- gelägen. Detta senare skulle dock kunna motverkas genom en sådan utformning av skolstadgan att rektor skall vara sko- lans chef och studierektorerna hans ställföreträdare inom respektive ämnes- områden.
Studierektorerna kan ej fullgöra sina uppdrag utan en avsevärd nedsättning av undervisningsskyldigheten. Man mås- te med denna konstruktion liksom med det förslag till nedsättning av undervis- ningsskyldigheten som nämnts i 15.5.3.1 räkna med vissa löne- eller arvodeskost- nader som ej finns i nuvarande gym- nasier. Gymnasieutredningen har be- räknat att vid en gymnasieskola med 800—1 000 elever och 3—5 lärokurser arvoden bör utgå eller nedsättning be- viljas motsvarande totalt 20—25 vecko- timmars undervisning. Dessa timmar skulle då fördelas med 5—6 timmars nedsättning för varje studierektor, vil- ket får anses motsvara väsentligt fler timmars arbete per vecka. Tilläggas bör att nuvarande huvudlärarsystem effek- tiviserat med 1—1,5 veckotimmars ned- sättning skulle innebära samma kost- nad. Reellt betyder förslaget ett ökat lärarbehov.
Vad som tidigare anförts om extratim- marnas inverkan på eventuella nedsätt— ningsregler gäller även här. Förbätt- ringen kan på orter med stark lärar-
brist bli illusorisk om man ej utgår ifrån att studierektorerna avstår från extratimmar, vilket torde vara nödvän- digt men kan medföra betydande kom- pensationskrav på arvodessidan.
15.5.3.3 En annan möjlighet såväl att underlätta rektors arbete med den pe- dagogiska ledningen som att centrali- sera den är att fördela de pedagogiskt ledande uppgifterna mellan rektor och en studierektor. Denna form för peda- gogisk ledning återfinnes med något oli- ka utformning inom olika skolformer. I grundskolan är den pedagogiska ledningen fördelad mellan rektor och studierektor, varvid dessa beträffande utbildning och undervisning komplette- rar varandra. En horisontell uppdelning av skolans pedagogiska ledning göres mellan dessa varvid den ene svarar för högstadiet, den andre för låg- och mel- lanstadiet. En dylik uppdelning är av naturliga skäl ej aktuell för gymnasiet. Vid yrkesskolorna finns olika slag av biträdande skolledare. I deras befatt- ning ingår i vissa fall huvudsakligen pe— dagogiska uppgifter, i vissa fall admi- nistrativa. Befattningarna har ej någon enhetlig utformning eller benämning. I samband med beslut angående statlig lönereglering för skolledare och lärare vid yrkesskolor har 1963 års riksdag fastslagit att nämnda befattningshavare skall få samma benämning som i grund- skola, nämligen studierektor. Studierek- tors befattning kan efter medgivande av länsskolnämnden efter ett visst poäng- beräkningssystem för antalet kurser vid skolan inrättas vid yrkesskola med lägst 30 poäng under förutsättning att studie- rektors arbetsområde omfattar lägst 9 poäng. Studierektors arbetsområde bör omfatta vissa kurser och linjer, för vilka han skall ha det pedagogiska ansvaret. På gymnasiet förekommer ingen di- rekt motsvarighet till studierektor. I
vissa fall finns dock biträdande skolle- dare. Vid de allmänna gymnasierna för- ordnas biträdande rektor då skolan har mer än 600 elever och rektor är förste rektor i kommunen. Vid de två tekniska gymnasier där motsvarande tjänster in- rättats har detta föranletts av gymna- siernas _storlek och antal linjer. Läns- skolnämnderna fastställer instruktion för nuvarande biträdande rektorer och bland arbetsuppgifterna märks att ve- derbörande skall tillsammans med rek- tor övervaka undervisningen, besöka klasserna och ge lärarna råd och anvis- ningar. medverka vid intagning av ele— ver, lämna studierådgivning och ha upp- sikt över elevernas flit, framsteg och uppförande.
Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande över skoladministrativa utredningen be- rört behovet av biträdande skolledare, kallade konrektorer. Dessa skulle även vid förfall för rek-tor företräda denne i skolstyrelsen, vara skyldig vikariera vid dennes ledighet etc.
Koncentreras den pedagogiska led- ningen i ett gymnasium till rektor och en biträdande studierektor kan fördel- ningen av arbetet ske på olika sätt. Stu- dierektors uppgifter skulle kunna vara att bära ansvaret för de i läroplanen nämnda övergripande åtgärderna rö- rande studieteknisk handledning, viss studieorientering, organiserad samver- kan mellan ämnen, betingsläsningsorga- nisation, betygsnormering, praktik m. m. Han skulle vidare med biträde av en huvu(llärarorganisation av nuvarande utformning som verkställighetsorgan or- ganisera konferenser och förmedla pe- dagogiska nyheter och impulser och an- svara för den enskilda skolans bidrag till den »rullande läroplansrevision» som föreslagits. Även andra fördelning- ar av arbetet mellan rektor och studie- rektor kan tänkas. Oavsett vilken för- delning av arbetet som väljes skall så-
väl rektors som studierektors uppgifter avse skolenheten och ej någon speciell däri ingående skolform.
Mot systemet med endast en studie- rektor kan samma kritik riktas som mot rektors bristande sakkunskap på områden utanför hans fält. Han skulle ej på samma sätt som en flerhövdxad studierektorsorganisation gentemot öv— riga lärare framstå som änmessakkun- nig. Studierektorn kan följaktligen ej heller påta sig omfattande arbetsupp- gifter i anknytning till fortbildnings- frågor o. dyl. annat än av organisato- risk natur. Huruvida just detta är ett allvarligt handikapp för undervisning- en kan emellertid ifrågasättas. Fortbild- ningen bör som framgår av gymnasieut- redningens förslag vara en angelägen- het för fortbildningsinstituten m. 111. Vad som ankommer på den lokala pe- dagogiska ledningen, d. v. s. rektor med biträde av studierektor, är att verkstäl- la intentioner från skolöverstyrelse och fortbildningsinstitut.
Om den pedagogiska ledningen anför- tros åt rektor och en studierektor bör man räkna med att den senare för att kunna fylla sina uppgifter bör ges en avsevärd nedsättning'av undervisnings- skyldigheten, förslagsvis 8—14 vecko- timmar. Organisationen skulle följaktli- gen ställa sig mer ekonomiskt fördel- aktig än de tidigare anförda förslagen. De tidigare nämnda svårigheterna med över-timmar blir också väsentligt mind- re, när man har endast en befattnings- havare.
Vad som sagts i 15.5.3.2 om införan- de av en mellaninlstans med förmans- ställning gentemot lärarna gäller också studierektorn, ehuru givetvis mindre markerat än när det gäller en större grupp lärare. Hur studierektorn upp— fattas kommer också att bli beroende på vilken formell ställning han får. Gö- res hans tjänst till en del av skolled-
ningen synes de nämnda farhågorna icke behöv-a uppstå. De erfarenheter man har av nu fungerande studierek- torer tyder härpå.
15.534 Gymnasieutredningen har vid sina överväganden funnit att den lämp- ligaste formen för gymnasiets pedago- giska ledning är en rektor jämte en studierektor samt huvudlärare, de se- nare med ungefärligen samma uppgif- ter som nu. Åt studierektorn bör även uppdragas att fullgöra vissa av de upp- gifter vilka skolöverstyrelsen i sitt ytt- rande över skoladministrativa utred- ningens förslag ansett böra utföras av den föreslagne konrektorn. Befattnings- havaren bör emellertid enligt gymna- sieutredningens förmenande, framför allt för att markera den pedagogiska funktionen, benämnas studierektor. Denne tilldelas därvid ej ansvar för nå- got speciellt ämnesområde inom skolan utan hans arbetsuppgifter motsvarar till en del nuvarande biträdande rekto-rers. Något krav på utbildning i vissa ämnen bör därför icke ställas. Dock är det önskvärt att studierektorn till sin teo- retiska utbildning och sina tidigare er- farenheter kompletterar rektor. Det synes gymnasieutredningen mest ändamålsenligt att arbetsfördelningen mellan rektor och studierektor icke ge- nom centralt utfärdade bestämmelser strikt fixeras. Hänsyn måste nämligen kunna tas till lokala förhållanden såsom skolenhetens storlek och struktur, rek- tors och studierektors utbildning och erfarenhet. Arbetsfördelningen bör där- för uppgöras från fall till fall och fast- ställas av vederbörande skolstyrelse. Studierektor skall tjänstgöra som lä- rare vid skolan och hans undervisnings- skyldighet bör nedsättas med 8—14 veckotimmar. Till detta bör läggas ar- vode. I kostnadskalkylerna räknar ut- redningen med arvode om 7 200 kronor,
vilket motsvarar vad studierektor vid yrkesskola i högsta arvodesgruppen en- ligt överenskommelse mellan civildep'ar- tementet och facklärarförbundet erhål- ler. För att kunna fylla sina funktioner bör studierektor åläggas att ej åtaga sig övertimmar. Eftersom studierektor även skall åtaga sig vissa andra skolledar- funktioner än pedagogiska vid förfall för rektor bör även studierektor åtnju- ta semester, ej ferier.
Det kan slutligen påpekas, att en in- stitution med biträdande rektorer fin- nes i ett flertal västeuropeiska länder. I Schweiz varierar skolväsendets struk- tur i de olika kantonerna, men det är vanligt att skolor med 400—800 elever disponerar en rektor med 5—6 vecko- timmars undervisning och en biträdan- de rektor med 12—14 veckotimmars undervisning. I de franska lycéerna finns ofta vid sidan om rektor en eller två biträdande rektorer. Nederländska skolor på gymnasienivå disponerar ofta rektor med några veckotimmars under- visning samt biträdande rektor, för vil- ken undervisningsskyldigheten mins- kats med cirka 10 veckotimmar. Även i engelska skolor på motsvarande stadium finns ofta såväl rektor som biträdande rektor.
15.5.4 Rektomexpeditionens sekreterare- och biträdespersonal
Skolstadgan omnämner i 15 kap. 39 5 att ordinarie och extraordinarie biträ- despersonal finns anställd vid nuva- rande statliga gymnasier i enlighet med gällande personalförteckningar. Där— emot sägs ingenting om omfattningen av denna personal.
15.5.41 Rektorsexpeditionens sekrete- rare och biträden har de uppgifter som redovisats under avsnittet 15.5.1. Skol- administrativa utredningen har kart-
lagt arbetsbördan för de nuvarande sek- reterarna och biträdena. Arbetet på rek- torsexpeditionen bör givetvis utföras så, att det blir så ekonomiskt och ra- tionellt som möjligt.
15.5/1.2 Det är ej möjligt dra en skarp gräns mellan sekreterarens och den öv- riga kanslipersonalens arbete. Arbets- uppgifterna måste ses i ett sammanhang. Enligt skoladministrativa utredningen utgöres årsarbetsmängden av omkring 2100—2 600 timmar för biträdesperso- nalen vid de skolor som närmast är att jämföra med det nya gymnasiet och som har tidigare nämnd omfattning. Med den kvalifikation gymnasieutred- ningen nedan föreslår för en av be- fattningshavarna och biträdespersona- len torde därjämte ytterligare något 100-tal arbetstimmar kunna överföras från den av skoladministrativa utred— ningen föreslagne rektorsassistenten till biträdespersonalen. Sammantaget finns därför behov beroende på skolenhetens storlek av 1—2 tjänster på ett gymna- siekansli.
15.5.43 I Kungl. Maj:ts proposition 112: 1963 som behandlar hjälpen på rektors- cxpeditionerna har departementschefen ansett väsentliga arvodeshöjningar nöd- vändiga för rektors sekreterare liksom en kvalitativ och kvantitativ förstärk- ning av biträdespersonalen. Sekreterar— arvodena höjs från 3450 kronor till 7500 kronor per läsår för de skolor som i detta sammanhang är aktuella. Vidare får rektorerna möjlighet anställa kontorsskrivare i lönegrad 13 i stället för som nu kansliskrivare i lönegrad 11. För sekreterare och biträdeshjälp har hittills ett allmänt gynmasium kunnat erhålla ett fast belopp av 2 000 kronor per år jämte 18 kronor per elev och år. De tekniska gymnasierna har erhållit ett belopp av 1 800 kronor per år jämte
35 kronor per elev och år. I propositio— nen har föreslagits att dett-a anslag till rektorsexpeditionerna höjes med 1,3 miljoner kronor, vilket innebär att gym- nasierna torde kunna få en ökning av sina anslag för biträdespersonal med cirka 10000 kronor per skola. Därtill skall läggas an-slagshöjningen för sek- reteraren. I avvaktan på en omorgani- sation av gymnasieväsendet har depar- tementschefen i sagda proposition ej velat ta definitiv ställning till frågan om karaktären av sekreterartjänsterna utan förordat en försöksverksamhet. Denna skall baseras på skoladministra- tiva utredningens respektive skolöver— styrelsens förslag.
De uppgifter som vid nuvarande gym— nasiers rektorsexpeditioner utförs av lärare bör enligt gymnasieutredningens mening i görligaste mån överföras på kvalificerad kanslipersonal. Gymnasie- utredningen har i denna fråga samma principiella uppfattning som den vilken redovisats beträffande användningen av tekniska biträden — lärarnas arbets- kraft skall först och främst användas för undervisning. Det ovan uppskatta- de arbetskraftsbehovet på 1—2 tjänster bör i första hand täckas av en tjänst på vars innehavare bör ställas krav på kvalifikationer som överstiger vad som nu krävs av biträdespersonalen. Det sy- nes lämpligt att vederbörande har ut- bildning från handelsgymnasium, mer— kantil fackskola eller liknande. Befatt- ningshavarens tjänsteställning och lö- negradsplacering torde få ytterligare övervägas. Utan att ta ställning i frågan använder gymnasieutredningen benäm- ningen kanslist och utgår i kostnads- beräkningen från en genomsnittlig lön motsvarande löneklass A15. Det öv- riga arbetskraftsbehovet torde böra täckas med personal som gymnasieut- redningen här benämner kanslibiträde. En gymnasieskola med omkring 800
elever bör disponera en kanslisttjänst och en halv kanslibiträdestjänst. Skolor med omkring 1 000 elever bör dispo- nera en kansli-sttjänst och en kansli- biträdestjänst.
15.5.4Jp I ovan nämnda arbetsuppgifter har icke inräknats sådana speciella ar- betsuppgifter som schemaläggning. Gymnasieutredningen har icke funnit det lämpligt att schemaläggning skall åvila rektor eller studierektor, varför särskilda medel torde behöva ställas till förfogande motsvarande 4 kronor per elev.
1555. Ytterligare arbetsuppgifter
I petita för budgetåret 1963/64 har skol- överstyrelsen föreslagit att medel skul— le ställas till de allmänna läroverkens disposition för skrivhjälp åt lärarna, hjälp med arbetet på institutionerna etc. Den föreslagna organisationen med institutionstekniker kommer att lösa den sistnämnda frågan. Skrivhjälp till lärare återstår dock att organisera. Den för rektorsexpe-ditionen angivna perso- nalen är avsedd för arbete på kansliet och ej främst såsom hjälp åt lärarna.
I sina ovannämnda petita anför skol- överstyrelsen att lärare i betydande om- fattning används för göromål som lika väl eller bättre kan utföras av personal med andra kvalifikationer och till lägre kostnad för statsverket. Det gäller fram- för allt lärarnas behov av skrivhjälp. Aktiv pedagogik innebär bl. a. att lärar- na i stor utsträckning utarbetar mate- rial för undervisningen och inte enbart håller sig till läroböcker eller på annat sätt färdigställd materiel. Den personal som kan ifrågakomma som skrivhjälp till lärarna kan utgöras antingen av fast anställda biträden eller av på deltid el- ler heltid arvodesanställd personal. En- dast ett fåtal skolor i landet torde vara
av sådan storlek att det finns utrymme för en heltidsanställd befattningshavare för detta ändamål. Samordning kan gi— vetvis ske med biträdespersonalen på rektorsexpeditionen.
Skolöverstyrelsen föreslog, att för detta ändamål skulle utgå ett belopp av 5000 kronor per gymnasieskola samt ett rörligt belopp av 8 kronor för varje den 15 september närvarande elev. Där- vid är att uppmärksamma att skolöver- styrelsens förslag avsågs täcka även en del av de arbetsuppgifter som bör ut— föras av de av gymnasieutredningen föreslagna instituti-onsteknikerna. An- slagssumman bör därför justeras till 3000 kronor per gymnasieskola samt ett rörligt belopp av 4 kronor per elev.
15.6. Personalorganisationen
Gymnasieutredningen föreslår i kapitel 18 att gymnasierna kommunaliseras. Som påpekats anser utredningen att normer inte bör fixeras för en gymna- sieskolas personalorganisation vad be- träffar administration, elevvård eller studie- och _yrkesorienterinvg. Den i det föregående förda diskussionen har haft till syfte att belysa den organisation som torde vara ändamålsenlig för att gymnasiet skall fungera tillfredsstäl- lande, d.v. s. ge eleverna goda stud-ie- möjligheter och gynnsamma förutsätt- ningar att nå det i kursplanen angivna studiemålet.
Personalen på rekto-rsexpeditionen bör givetvis ha sin arbetsplats i skolan. Det kan i vissa fall vara fördelaktigt att den deltidsanställda personalen in- om elevvården har sin tjänstgöring för— lagd annorstädes på sätt kommunen be— slutar (jfr kap. 14).
Med utgångspunkt i organisations- exemplen i kapitel 12 och de riktlinjer för personalorganisationen som angi-
vits i kapitel 14 och i detta kapitel ma utseende vare sig gymnasieskolan skulle en gymnasieskolas organisation är samorganiserad med annan skola kunna åskådliggöras med nedanstående eller ej. tablå. Denna torde få i stort sett sam—
SOWKLYRVESE ,
DISCIPLINNÄMND
ELEVRÅD FÖRÄLDRAFÖRENING
STUDIEREKTOR
PEDAGOGIK
Huvudlärare
ADMINISTRATION ELEVVÅRD j
Kanslis! Skol-Skol-Skol- Vr- kura-läka-psy- kes- tor re ko- väg-
Skrivhiälp Skol-log äte
Lärare Kanslibiträde
Assistenter
Bibliotekarie
Institutionstekn.
Elevamanuenser
Maskinist
Vaktmästare
Personal tör
skö- ter- ska
Skrivhjälp schemaarb. m.m. Skrivhjälp
___l
KAPITEL 16
Hjälpmedel och lokaler
1 6.1 Inledning
Mål, innehåll och organisation i det av gymnasieutredningen föreslagna gym- nasiet avviker i många hänseenden starkt från det nuvarande. Detta får i flera avseenden konsekvenser för be- hov och utformning av gymnasiesko- lornas lokaler och deras utrustning med hjälpmedel. Utredningen skall i detta kapitel behandla dessa frågor. Givetvis måste därvid tonvikten ligga på de för- ändringar i jämförelse med nuvarande förhållanden som orsakas av utred- ningens förslag. Utredningen utgår så- ledes i princip från att nuvarande gym- nasier har —— med hänsyn till nu gäl- lande läroplaner — adekvat utrustning. Mer eller mindre stora lokala avvikelser som nu förekommer har utredningen inte ansett sig ha anledning gå in på. Det bör emellertid framhållas att vissa av de förslag om förändringar eller kompletteringar ifråga om lokaler och hjälpmedel som utredningen framlägger är en följd av den allmänna pedagogiska utvecklingen och därför skulle ha ak- tualiserats oberoende av gymnasierefor- men.
I avsnittet 16.2 behandlar gymnasie- utredningen pedagogiska hjälpmedel i vidaste mening. Häri innefattas sålunda både tryckta hjälpmedel, AV—hjälpmedel och specialutrustning för ämnesrum och institutioner _— t. ex. naturvetenskap- liga och tekniska.
Utredningen tar också i korthet upp
frågan om granskning av hjälpmedel (16.3) vilken i vissa avseenden kom- mer i ett nytt läge om utredningens för- slag till nytt gymnasium vinner bifall.
Försörjniingen med hjälpmedel rym- mer problem sådana som anskaffning, förvaring, skötsel och intern produk- tion vilka också påverkas av den nya synen på gymnasiet. Vissa synpunkter och förslag i dessa frågor framlägger utredningen i 16.4.
Utredningen betonar också vikten av anvisningar för hjälpmedlens använd— ning (16.5).
Behovet och utformningen av gym— nasieskolornas lokaler sammanhänger — framför allt då det gäller naturveten- skapliga och tekniska ämnen — nära med hjälpmedlens omfattning och ka- raktär. Utredningen tar upp lokalpro- blemen i avsnittet 16.6. Det framgår därav att det nya gymnasiets struktur kommer att ställa starkt ökade krav på bl. a. speciallokaler i första hand för ämnen inom de tekniska men även de ekonomiska lärokurserna.
Gymnasieutredningen har då det gäl- ler lokaler och beträffande den dyrba- rare utrustningen — framför allt appa- rater och maskiner — sökt uppskatta kostnader för kompletteringar och för- ändringar. Dessa kostnader blir bety- dande. Det är därför angeläget att loka- ler och utrustning blir effektivt utnvytt- jade. Såsom utredningen framhållit i kapitel 12 kan detta uppnås genom sam- ordning av skolor med likartade krav.
I avsnittet 16.7 konkretiserar utredning- en denna synpunkt och påvisar vilka besparingar som ernås om olika gym- nasiala skolor _ i första hand gym- nasiet och fackskolan — kan utnyttja samma lokaler och utrustning.
16.2. Behov och produktion av hjälp- medel
Gymnasieutrcdningen framlägger i det- ta avsnitt allmänna riktlinjer. Det är på vissa punkter alltså inte fråga om pre- ciserade förslag, som omedelbart kan realiseras över hela fältet. Utredningen vill framhålla att viss del av materielen behövs för skolväsendet i dess helhet och att organisationen av hjälpmedels- försörjningen är en angelägenhet som de enskilda kommunerna kommer att starkt intressera sig för och vars lös- ning kommer att variera från kommun till kommun.
I detta avsnitt diskuteras framförallt behovet av pedagogiska hjälpmedel av olika slag i första hand som nämnts mot bakgrunden av de förändringar som utredningens förslag till nytt gym- nasium innebär. I viss omfattning be- handlas också de kvalitetskrav som det nya gymnasiet ställer på hjälpmedlen. Vidare beröres frågan om centrala åt- gärder för att främja produktionen av hjälpmedel.
Ifråga om speciell utrustning —- framförallt för naturvetenskapliga, tek- niska och ekonomiska ämnen — ges uppskattningar av kostnaderna för an- skaffning. Detta har ansetts särskilt angeläget för att möjliggöra en bedöm- ning av de resurser som krävs för att realisera utredningens förslag om starkt ökad spridning av teknisk och ekono- misk utbildning.
Vissa hjälpmedels funktion och upp- gift i skolans inre arbete och därav be—
tingade krav på deras utformning har gymnasieutredningen berört i 10.4 och 10.5.
16.2.1 Tryckta hjälpmedel Gymnasiets arbetsformer och arbetssätt ställer en rad krav på de tryckta hjälp- medlen. Litteratur som inte primärt fram- ställts för skolan kommer att användas i ökad omfattning. Det är en följd av gymnasiets uppgift att överbrygga klyftan mellan grundskolans läroböc- ker och bokvärlden, inklusive den litte- ratur som anlitas i yrkesverksamhet efter gymnasiestudier och vid fortsatta studier. Serier av småhäften kan i viss utsträckning komma att ersätta de stora läroböckerna som omfattar hela årskur- sen i ett band. Kraven på större varia- tion ifråga om gymnasiets tryckta hjälpmedel kommer i viss mån att re- sultera i en upplösning av det hittills— varande begreppet lärobok.
Presentationen av det centrala stoffet i text och bild bör kompletteras med häften innehållande fördjupningsstoff, studiehandledning för eleverna med övningsuppgifter och andra hjälpmedel för förståelse och inprägling, metodisk handledning för läraren och prov för kontroll av studieresultaten. Hjälpme— del av dessa typer bör inte produceras som fristående enheter utan byggas samman till ett välplanerat system. I sådana »lärobokssystem» eller studie- materialsatser kan också skilda AV- media komma att ingå.
Kraven på individualisering och självständighet i studiearbetet medför behov av nya kategorier av tryckta hjälpmedel såsom studievägledningar (till läroböcker och annan litteratur), studiebrev (korrespondensbrev), stu- dieplaner för enskilt arbete eller grupp— arbete, programmerat studiematerial m. m.
I det följande behandlas olika typer av tryckta hjälpmedel: studiematerial- satser, självinstruerande hjälpmedel, studiebrev, böcker, tidningar och tid- skrifter, samlingar av arbets- och öv— ningsuppgifter av annat slag än det som ingår i lärobokssystemet, studiepla- ner samt prov utöver dem som ingår i studiesatserna.
16.211 Studiematerialsatser. Använd- ningen av tryckta hjälpmedel varierar självfallet. Undervisningen kan vara bunden till läroboken, så att dess ut- formning i väsentlig utsträckning kom- mer att definiera kursen. Det medför i vissa fall den nackdelen att utrymmet för elevernas egen planering av studier- na begränsas. Genom koncentrationen på lärobokens framställning erbjuder sig färre tillfällen för eleverna att på egen hand söka reda på material som är relevant för de problem som stude- ras. Tryckta hjälpmedel kan också utnytt— jas så att eleverna ges tillfälle att själva planera sitt studium, söka rätt på mate- rial, bearbeta materialet på egen hand och sammanfatta huvudresultatet av de egna studierna. Vissa läroböcker är mindre användbara för ett sådant stu- diesätt eftersom de i ringa utsträckning ger underlag för studieplanering. Det nya gymnasiets mål tillgodoses bäst om det tryckta materialet kan an- vändas som handledning för den egna planeringen. Studiematerialet bör också ha en större bredd än de konventio- nella läroböckerna. Som framgått av kapitel 10 föreslås verksamhetsformer som kräver ett aktivare studiearbete av eleverna, så att dessas förmåga att spänna över ett större textmaterial ut— vecklas och tränas. Olika uppfattningar och omdömen bör därför presenteras vid sidan av varandra i läroboken så att de kan läggas till grund för elevernas
ställningstagande och för gruppdiskussioner. Läroboken får också karaktär av källmaterial för studierna och vägledning vid bearbetningen av
personliga
källmaterialet. Gymnasiets >>lärobok>> kan därför ej vara en enhetlig total- framställning av stoffet utan bör utfor- mas som en studiematerialsats (studie- sats) bestående av en sammanfattande framställning i text och bild, komplet- terande material för fördjupning i form av häften eller böcker, studiehandled- ning för eleverna, AV-media, prov samt lärarhandledning.
En studiesats av detta slag återspeglar de olika funktioner som textmaterialet har i skolan:
information och instruktion (den
sammanfattande framställningen jämte kompletterande material för fördjupning); bearbetning av informationen, in-
prägling och övning (studiehand- ledningen); redovisning och kontroll (prov). I lärobokssystemet bör också ingå metodisk vägledning för lärare i form av särskild handledning, som" även in- nefattar hänvisningar till litteratur 1n.m. för fortbildning.
Den sammanfattande framställningen bör innehålla ett gemensamt grundläggande stoff utöver vilket eleverna har möjlighet att fördjupa sig med stöd av komplette- rande material. I t. ex. historia i årskurs 1 kan denna sammanfattande framställning bestå av en översikt över de stora linjerna i politisk historia, kyrko- och kulturhisto- ria, social och ekonomisk historia. Denna översikt kompletteras för fördjupade stu- dier av ett antal »epokhäften» bland vilka elever och lärare får välja och av den sam- manfattande idéhistoriska framställning gymnasieutredningen i 9.3.2.5 föreslagit.
Det kompletterande materialets karaktär blir givetvis beroende på vilket ämne det är fråga om. Det kan bestå av häften, böc- ker, tidskrifter och tidningsartiklar, uppsat- ser i antologier, bildhäften, atlaser, tabell- verk, uppslagsverk, lexika och skilda AV-
media. I det nyss valda exemplet komplet- teras den sammanfattande framställningen av ett antal »epokhäften», t. ex. ett som behandlar grekisk kultur och historia un— der antiken, atlas, källsamling med bil- der av konstverk t. ex. belysande den gre- kiska konstutvecklingcn under antiken, lit- terära utdrag (t. ex. Hesiodos, Homeros och det grekiska dramat), andra dokument (t. ex. inskriptioner, utdrag ur Herodotos, Thukydides), tidskriftsartiklar, artiklar i uppslagsverk, avsnitt ur speciallitteratur (t. ex. en tidningsartikel om tolkningen av linear B-skriften eller om den grekis- ka demokratin eller ett parti om grekisk skulptur ur en utförligare konsthistorisk framställning).
Studiehandledningen för eleven bör in- nehålla vägledning för bearbetningen av stoffet, individuella arbetsuppgifter, öv- ningar, diskussionsfrågor samt hänvisning- ar till kompletterande material av olika slag. Den bör utformas så att eleverna till en början ges en detaljerad studietek- nisk handledning, som sätter dem i stånd att så småningom arbeta utan kontinuerligt stöd av lärarens personliga handledning eller av tryckta handledningar.
Studiehandledningen blir således ett mel- lanting mellan ett studiebrev och hand- ledning i studieteknik för ämnet i fråga. Med en sådan uppläggning kan lektions— tiden och lärartiden frigöras så att lära- ren kan ägna mera tid åt individuell hand- ledning av eleverna.
Studiehandledningen i vissa ämnen bör också innehålla direkta övningar i anslut- ning till vägledningen i stoffet. I språk bör handledningen sålunda förutom uppslag för uttalsträning, konversationsövningar, fri skrivning, vidgning av ordförrådet (ordbild- ning) och stilanalys även innehålla övning- ur som ansluter till dessa. En handledning i historia skall visa hur man bearbetar stoffet" på egen hand. Den bör behandla sammanhangsstudium, innehålla samtidig- hetstabeller, visa hur man planerar arbetet inom ett större studiebeting, och ge uppslag för inprägling av huvudlinjer och viktiga fakta. Vidare bör där ges exempel på ana- lys av källor, diskussionsfrågor och exem- pel på ämnen för specialarbetet.
I ett lärobokssystem med inriktning på självstudier måste ingå ett element som ger upplysning till eleven om hur han lyc— kas med sitt studiearbete och som ger infor— mation om vilka delar och färdigheter som
kräver förnyad uppmärksamhet. Detta sker enklast om prov (företrädesvis av diagnos- tisk karaktär, men även betygsättningsprov kan komma i fråga) ingår i studiesatsen på det sätt som förekommer i vissa utländska läroböcker. Det är inte arbetsmässigt och ekonomiskt rimligt att alla lärare var för sig konstruerar sådana prov när detta kan göras centralt av experter och med en om— sorgsfull utprövning som garanterar högre kvalitet än det är rimligt att begära av lärarkonstruerade prov. Dylika prov skulle ha stort värde inte minst därför att de kan rikta studierna mot väsentliga mål i läro- planens anda genom att innehålla uppgifter som lägger tyngdpunkten på förmågan att tänka, att kritiskt bedöma, att använda kunskaper mer än att reproducera fakta.
Ett sådant prov i ett lärobokssystem i fysik skulle kunna innehålla entydigt rätt- ningsbara frågor t. ex. av flervalstyp kring sex eller sju fysikaliska situationer, varje situation konstruerad så att den represente- rar verklighetstrogna förhållanden som man kan räkna med att eleverna kan ta ställning till på erfarenhetsmässiga och logiska grun- der. Eleverna får angripa situationerna ut- ifrån de fysikaliska principer de har lärt, men knappast någon fråga kan besvaras ge- nom återgivande av satser ur läroböckerna. I största möjliga utsträckning kan elever— na välja det rätta svaret antingen med stöd av ett kvalitativt resonemang eller ge- nom en approximativ kalkyl.
På motsvarande sätt borde prov tillhö- rande en studiesats i historia framför allt ta sikte på sammanhang och överblick samt vissa nyckelfakta, förmågan att handskas med historiskt stoff, d. v. 5. att tolka och dra slutsatser från historiska källor, att förstå och bedöma en gången epoks kultur- yttringar etc.
Provet skall i första hand ge eleven be— kräftelse på att han inhämtat ett visst pen- sum och i vilken grad han förvärvat vissa färdigheter samt leda honom tillbaka till de partier av kursen som han försummat. Provet kan därigenom även ge en diagnos på den studietekniska färdigheten och ge upplysning om vilka moment som kräver ytterligare uppmärksamhet, t. ex. förmå- gan att överblicka sammanhang, förstå tex— ter och andra informationskällor, inprägla väsentliga drag och betydelsefulla detal- jer.
Betygsättningsprov utarbetade i anslut- ning till studiesatsen bör vara översikts-
prov som sammanfattar ett större avsnitt av kursen och som prövar elevernas ställ- ning i förhållande till läroplanens mål för ämnet i fråga.
Lärarhandledning till studiesatsen bör ge uppslag om hur denna skall användas för att utveckla elevernas förmåga att arbeta på egen hand. Den bör således ge metodiska synpunkter på hur den studietekniska trä- ningen skall läggas upp, hur eleverna suc- cessivt med användande av studiesatsen kan föras in i självständigare arbetsmetoder. Här bör också förekomma förslag till dis- kussioner, grupparbeten, övningar, labora- tioner och specialarbeten. Litteraturanvis- ningar för läraren bör införas i lärarhand- ledningen. De bör innehålla upplysningar dels om pedagogiskt värdefulla källor, dels om litteraturartiklar m. ni. som bl. a. pre- senterar nya vetenskapliga rön vilka lära- ren under sin utbildning inte kommit i kon- takt med.
En studiesats av det slag som här beskrivits och exemplifierats får na- turligtvis mycket varierande utform- ning beroende på ämne.
Studiesatserna måste också utbyggas med skilda AV-media som på olika sätt kan stödja den lärarledda undervis- ningen och ge hjälp till de moment som eleverna studerar på egen hand.
16.212 Självinstruerande hjälpmedel. Det nya gymnasiets krav på ökad själv- ständighet i elevernas arbete gör det angeläget att i större utsträckning än för närvarande utnyttja material som med framgång kan bearbetas utan stöd av lärarens kontinuerliga genomgång. De medel som i första rummet kommer i fråga för att underlätta dylikt själv- ständigt arbete är de i studiesatserna ingående elevhandledningarna med till- hörande övningar, arbets- och diskus- sionsuppgifter, programmerat studiema- terial och brevkurser.
De rön som vunnits vid 5. k. program- merad undervisning, varvid stoffet uppdelats i ett stort antal mycket korta steg som ordnats i en från inlärnings-
synpunkt lämplig sekvens, bör i viss mån kunna vara vägledande vid utform- ningen av självinstruerande material även för gymnasiet. Möjligheterna att översätta utländskt programmerat ma- terial bör undersökas. Med hänsyn till de ofta mycket betydande kursavvikel- serna synes det dock tveksamt om ut- ländska program i större utsträckning kan användas. Program för olika spe— ciella kursmoment inom matematik och naturvetenskap på främmande språk bör dock vara möjliga att bearbeta för svenska förhållanden. Forskningen kring programmerat studiematerial har emellertid visat att ett avsevärt arbete måste läggas ned på produktionen av dylika hjälpmedel om de skall uppfylla rimliga krav. Det bör därför ankomma på skolöverstyrelsen att medverka vid praktisk utprövning av självinstrueran- de hjälpmedel inom områden som be- döms särskilt angelägna för gymnasiet och i övrigt främja utvecklingen av så- dana, övervaka deras kvalitet samt, om så erfordras, själv låta utarbeta dylika hjälpmedel. Det är angeläget att pro-
grammerat studiematerial av god kvali- tet produceras så att i och för sig rik- tiga idéer om självinstruerande hjälp— medel icke diskrediteras.
16.2.1.3 Studiebrev. Studiematerial som används inom korrespondensundervis- ningen bör kunna utnyttjas i betydande utsträckning i det nya gymnasiet. Stu- diebreven är för självstudium speciellt tillrättalagt material och är därför hjälp- medel som inte kan undvaras i gymna- siet. En av de viktigaste pedagogiska för- delarna med brevstudier och utnyttjan- de av andra självinstruerande hjälpme- del är den nästan obegränsade möjlig- heten till individualisering som dessa arbetssätt erbjuder, om på lämpligt sätt svårighetsgraderat material föreligger.
Begåvade och specialintresserade elever kan med anlitande av dessa hjälpmedel både fördjupa och bredda sina studier i ett ämne eller en ämnesgrupp. Sådant material har redan i betydande ut- sträckning framställts för grundskolan.
Lärarledda brevstudier och studium av självinstruerande material erbjuder möjligheter inte endast till effektivise- ring av undervisningen. Lärarresurser- na kan också utnyttjas bättre. Sålunda kan åtskillig färdighet förvärvas genom brevstudier, om de infogas i skolstu- dierna efter lärarens anvisning. Läraren får då mera tid att inrikta sin verksam- het speciellt på det som kräver hans personliga ledning, t. ex. på kritik och omdömesfrämjande diskussioner, sär- skilt svårbemästrade teoretiska avsnitt, experiment, demonstrationer, uttalsöv- ningar och övningar i muntlig framställ- ning.
I fall av lärarbrist kan lärarledda brevstudier liksom användning av and- ra typer av självinstruerande material göra det möjligt för en lärare att svara för undervisningen i flera klassavdel- ningar än eljest, då hans insats vid denna arbetsform i tidsavseende torde kunna begränsas till hälften eller mind- re än hälften av det normala muntliga undervisningsarbetet per avdelning. Formerna för och omfattningen av lä- rarledda brevstudier inom gymnasiet sammanhänger delvis med tillgången på kvalificerade lärare.
Särskilt värdefulla är brevkurser som kan användas av elever vilka efter nor- malstudietidens slut önskar förlängd undervisning emedan de tidigare följt mindre studiekurs. Här torde det -— såsom nämnts i kapitel 11 — i många fall vara lämpligt att erbjuda kor- respondensundervisning genom skolans försorg. Därvid kan man utnyttja de tämligen omfattande och positiva erfa- renheter som vunnits vid de s.k. kor-
respondensgymnasierna vilka domine- ras av brevstudier som leds och kom- pletteras genom muntlig handledning.
Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att inventera tillgången på och befordra tillkomsten av brevkurser lämpade för gymnasiet i enlighet med ovanstående synpunkter.
16.214 Böcker, tidskrifter och tidning- ar. Eleverna skall beredas tillfälle att själva planera sitt studium, söka rätt på material ur olika källor, värdera och be- arbeta materialet. För detta krävs — som berörts ovan i samband med frå- gan om studiesatsernas utformning —— en bred repertoar av litteratur, t. ex. böcker, småskrifter, tidnings- och tid- skriftsartiklar, källsamlingar, tabellsam- lingar, handböcker och uppslagsverk (se vidare 16.4.1—2). Användningen av detta material krä- ver vägledning som ges i studiesatser- nas elevhandledningar och genom lära- rens muntliga undervisning samt av bibliotekarie. Därutöver kan studiepla- ner i vissa ämnen ställas till elevernas förfogande. De kan vara utformade för ett studium enskilt eller i grupp av böc- ker, tidningar, tidskrifter, bilder och tabeller. Studieplanerna bör vara peda- gogiskt bearbetade så att lärarens handledning väsentligt underlättas. Studieplanerna bör kunna underlätta användning av studiebeting och studie- cirklar på gymnasiet. De bör vara reso- nerande och knyta samman den litte- ratur (»litteratursats») och andra hjälpmedel som hör till studieplanen. De kan också innehålla arbets- och dis- kussionsuppgifter, som kan komplette- ra lärarens >>styrning>> av undervis- ningen. Studieplanen kommer då lik- som studiesatsernas elevhandledningar att fungera som ett program för inlär- ningen. Den nya läroplanen syftar till att
sammanföra vissa ämnen till en helhet för eleverna, t. ex. genom integration och genom en lämplig studiegång. Både läroböcker och studieplaner bör an- knyta till detta syfte. Man bör sålunda söka upprätta studieplaner som griper över två eller flera ämnen och integre- rar kursmoment från dessa. Litteratur, musik och konst under 1900-talet bör sålunda kunna studeras i förening med delar av den moderna historien. Ämne- na psykologi, filosofi, samhällskunskap och soeialkunskap kan även samverka på vissa punkter.
En speciell typ av samverkan är an- vändningen av texter på främmande språk med sakinnehåll från skolans andra ämnen. Inom snart sagt alla lä- roämnen på läroplanen bör det vara möjligt att i viss utsträckning använda text på främmande språk, företrädesvis populära tidskriftsartiklar och utdrag ur lättfattliga böcker med begränsat ordförråd.
Skolöverstyrelsen bör ombesörja in- ventering av böcker, tidningar, tidskrif- ter etc. som är lämpade för gymnasiets olika ämnen (jfr nedan 16.4.1 och 16.42). Inventeringen bör även utsträc- kas till material som framställs inom sammanslutningar och företag för in- ternt bruk.
16.2.1.5 Centrala prov som hjälpmedel i skolarbetet. För att planera undervis- ningen och kontrollera dess resultat be- hövs såsom framhållits i 10.5.4 diag- nostiska prov och betygsättningsprov. De bör i den utsträckning det är möj- ligt tillhandahållas som en del av studie- satserna i respektive ämnen. Vid sidan härav bör skolväsendet få tillgång till centralt konstruerade prov för direkt användning och som prototyper för lä- rarnas egna prov. Erfarenheterna från framställningen av standardprov för grundskolan visar, att konstruktionen
av prov med hög kvalitet är tids- och kostnadskrävande, varför den måste ske centralt.
De betygsnormerande prov som gym- nasieutredningen föreslagit i 10.5.4.3 för vissa ämnen måste givetvis också utarbetas centralt. Viss centralt ledd försöksverksamhet med sådana prov har även föreslagits (10.5.4.4).
Som hjälpmedel för betygsättningen lämpar sig också samlingar av prov- uppgifter, 5. k. uppgiftskataloger. Såda- na innehåller provuppgifter bland vilka lärarna kan välja ut ett lämpligt antal för egna prov. Dylika uppgiftskataloger kan avsevärt underlätta för lärarna att sammanställa betygsättningsprov. Gym- nasieutredningen anser att dylika sam- lingar av provuppgifter, även om de in- te kan användas för en normering av betygsättningen, dock har stort värde som hjälpmedel i undervisningen. Såda- na provuppgiftssamlingar bör därför ut- arbetas centralt.
I 1957 års skolberednings betänkande (SOU 1961:30) betonas behovet av ob- jektiva prov för den obligatoriska sko- lan. Skolberedningen sammanfattar vissa synpunkter och förslag på följan- de sätt:
»Av det föregående framgår, att bered— ningen tillmäter såväl standardprov som diagnostiska prov avsevärd betydelse som hjälpmedel i skolans arbete. Det är därför nödvändigt, att skolväsendet kontinuerligt förses med sådana prov i tillräcklig om- fattning. Arhetet måste därvid i första hand inriktas på framställning av prov för di- rekt och omedelbart bruk. Skall konstruk- tionen av prov kunna bedrivas effektivt måste emellertid även ett mera långsiktigt utvecklingsarbete med utnyttjande av den svenska och utländska forskningen komma till stånd. Detta får anses vara en förutsätt- ning för att skolväsendets behov av mät- instrument m. ni. skall kunna tillgodoses. De anordningar av tillfällighetskaraktär som hittills i stor utsträckning präglar ar- betet med prov för skolväsendet synes vara otillräckliga med det program för framställ-
ning av prov som framdeles blir nödvändigt för den obligatoriska skolans del. Viss ök- ning av effektiviteten bör också kunna nås inom ramen för redan befintliga resurser, om dessa samordnas i högre grad än vad som nu synes vara fallet.
Det synes böra ankomma på i första hand skolöverstyrelsen att ta erforderliga initia- tiv och göra de framställningar vartill de ovan angivna riktlinjerna föranleder.»
I samband med att detta arbete ut- föres inom skolöverstyrelsen med sikte på grundskolans behov av standardprov och diagnostiska prov bör också de gymnasiala skolformernas behov beak— tas. Eftersom denna omorganisation är tidskrävande liksom själva provfram- ställningen, är det befogat att här något diskutera hur en för hela skolväsendets behov arbetande central provorganisa- tion bör vara uppbyggd och vilka upp- gifter den bör ha. Gymnasieutred- ningen lämnar i det följande vissa prin- cipiella synpunkter på frågan men då enbart utifrån gymnasiets behov.
Den centrala provverksamheten bör bedrivas vid ett provinstitut med nära anknytning till skolöverstyrelsen och med olika personalkategorier: prov- teknisk expertis och administrativ per- sonal samt ämnesexperter. Institutet bör ha bekväm tillgång till datamaskin— service. För de olika proven bör sär- skilda ämnesdelegationer skapas för planering och granskning. Ämnesexper- ter bör anställas från fall till fall för de prov som institutet arbetar med.
Det bör eftersträvas att verksamhe- ten blir självbärande genom att proven saluförs till skolorna. '
Den centrala provverksamheten bör för gymnasiets del inriktas på de prov- typer som tidigare nämnts d.v.s. be- tygsnormerande prov, diagnostiska prov, framställning av uppgiftskatalo- ger.
De betygsnormerande proven bör inom den centrala provorganisationen
utarbetas genom ämnesdelegationer för varje ämne. I en sådan ämnesdelega- tion bör ingå respektive gymnasieråd, gymnasielärare men även ämnesexper- ter utanför skolan. Delegationernas uppgift bör vara att tillsammans med provtekniker planlägga provens utform- ning och granska det färdiga provför- slaget. Uppgifterna bör under provtek- nikernas ledning utarbetas av ämnes- experter inom eller utom delegationen.
Gymnasieråden bör inta en central ställning i delegationerna. De får på så vis en dubbel funktion. De har att un- der sina besök, vid gymnasierna med- verka till att den nya läroplanen ge- nomföres i undervisningsarbetet. De medverkar också genom sin funktion i den centrala provverksamheten till att kontrollen av undervisningens re- sultat snabbt speglar läroplanens syf- ten och innehåll.
Genom en sådan organisation kan för de ämnen där betygsnormerande prov införes den nya läroplanens grund- tankar snabbt få genomslagskraft vid skolorna.
I samband med den centrala provor- ganisationens löpande arbete bör expe- riment göras med nya provtyper lik— som vissa undersökningar företagas i avsikt att belysa provens lämplighet och roll i skolarbetet. Det är emellertid angeläget, att forsknings- och utveck- lingsarbetet organiseras så, att orga- nisationen kan utnyttja kapaciteten hos olika forskningsinstitutioner på områ- det. Detta synes enklast kunna ske bl. a. genom att — i varje fall när det gäller större eller mer fristående projekt — undersökningar eller nya prov be- ställes vid de vetenskapliga institutio- nerna vid lärarhögskolor och universi- tet. Därigenom kan arbetet berikas såväl kvantitativt som kvalitativt. Av prak- tiska skäl torde slutfasen av arbetet med nykonstruktioner -—- framför allt nor-
meringen —— böra ske i samarbete och genom utnyttjande av den centrala or- ganisationen. Även i övrigt bör forska- re och institutioner utanför denna kun- na samarbeta, när det gäller maskinell bearbetning, normering och liknande.
Följande exempel kan belysa det ut- vecklingsarbete som bör vara möjligt att bedriva inom ramen för organisa- tionens löpande verksamhet.
Den skriftliga språkfärdighet i sven- ska som avnämarna efterfrågar bör kunna tas till utgångspunkt för försök i syfte att skapa nya prov- och upp- giftstyper som är lättare att normera. Om möjligt bör därvid målsättningen för svenskans språkliga moment prövas mera allsidigt än som blir fallet med författande av en uppsats av essäistiskt slag.
Självfallet bör liknande undersök- ningar utföras på uppsatser på främ- mande språk respektive på de avdel- ningar av flerdelade prov som innehål- ler en fri skriftlig framställning.
En betydelsefull uppgift för organi- sationen bör vara att följa den aktuella forskningen inom och utom landet samt den praktiska provverksamheten utom- lands. Utvecklingen på området går snabbt och även om de utländska er- farenheterna inte är direkt tillämpliga på våra förhållanden bör de dock i många avseenden kunna vara vägledan- de för arbetet.
Ett provbibliotek bör även kunna läg- gas upp, omfattande prov av olika ty- per, publicerade inom och utom landet.
Med hänsyn till verksamhetens bety— delse för skolväsendet och utvärde- ringen av dess arbetsresultat bör den administrativt sortera direkt under skolöverstyrelsen. Prioriteringen av ar- betsuppgifterna bör göras inom verket. Verksamhetens chef bör vara föredra- gande inom ämbetsverket i frågor rö- rande institutet.
Gymnasieutredningen föreslår manfattningsvis
53111-
att en central provorganisation, till tjänst åt grundskola och gymnasiala skolor, skapas; att skolöverstyrelsen, i avvaktan på den- na omorganisation av den nuvaran- de framställningen av standardprov och diagnostiska prov för grundsko- lan, påbörjar framställning av diag- nostiska prov för gymnasiet.
16.2.2. Bibliotekets bokbestånd
I ett gymnasium där undervisningen bedrivs på det sätt som den föreslagna läroplanen förutsätter blir bibliotekets roll central.
Eleverna bör givetvis i skolan stimu- leras att utnyttja de allmänna bibliote- ken och bli förtrogna med dessas sy- stem och arbetsformer. Skolbiblioteket bör därför vara uppställt enligt moder- na bibliotekstekniska principer.
16.2.21 Bokbesfånd. Gymnasiebibliote- ket bör i första hand förses med fack- litteratur och ett adekvat urval av svensk och utländsk skönlitteratur. Ef- tersom det är viktigt att eleverna får tillgång till litteratur på främmande språk bör det finnas både ett skönlitte- rärt och ett facklitterärt bokhestånd på dessa språk. Populärvetenskapliga verk för en bredare engelsk-, fransk- och tyskläsande allmänhet och bredvid- läsningslitteratur för engelska, franska och tyska bör kunna komma i fråga för inköp. Tyngdpunkten bör förutom på hand- böcker och tidskrifter ligga på goda populärvetenskapliga arbeten. Eftersom tidningar och tidskrifter i våra dagar är väsentliga informationskällor, bör anskaffning av sådana ägnas särskild uppmärksamhet. Någon eller några po- pulärvetenskapliga tidskrifter på främ-
mande språk bör också anskaffas i varje ämne.
Speciellt vid undervisningen i mo- dern naturvetenskap, teknik, ekonomi och i samhällskunskap, där läroböcker- na ofta behöver kompletteras med ak- tuellt stoff, erbjuder de stora dagstid- ningarnas populärvetenskapliga artik— lar och bokrecensioner m.m. många uppslag för undervisningen.
Anskaffningen av facklitteratur till gymnasiebiblioteken måste anpassas till den nu föreslagna läroplanen. Nya un- dervisningsformer med en utvidgning av den extensiva läsningen kräver ock- så en expansion av bokbeståndet.
Dessa förändringar liksom de allmänt ökade kraven på gymnasiebiblioteken gör det nödvändigt att kvaliteten i bok- urvalet skärps. Centralt bör periodiska kommenterade listor över nyutkomna böcker utarbetas för olika ämnen. De nyutkomna böckerna och småtrycken, vilka också bör förtecknas, eftersom de annars är svåra att komma över, bör graderas efter inköpens angelägenhet. Självfallet skall listorna betraktas som en ren service; full valfrihet skall före- ligga vid inköpen.
Bokurvalslistorna bör beträffande litteratur på främmande språk vara svårighetsgraderade. Även detta är ett exempel på att centralt utfört arbete kan underlätta arbetet att vägleda ele- verna i litteraturen.
16.222 Central biblioteksteknisk ser- vice. Den tekniska servicen i gymnasie- biblioteket bör vara av samma karak- tär som i folkbiblioteken. Katalogappa- raten bör ha samma utformning och gallringen i bokbeståndet bör genom- föras fortlöpande. Mycket av det biblio— tekstekniska arbetet, i synnerhet klassi- fikation, katalogisering och upprättan- de av litteraturlistor, inköp och därmed sammanhängande åtgärder, bör kunna
ske centralt för hela kommunen. De 5. k. >>tryckta korten» som används inom folkbiblioteksväsendet bör användas. Även i övrigt bör den bibliotekstek- niska standarden anpassas till den som förekommer inom folkbiblioteken. Ett gymnasiebibliotek kan inte fungera på ett tillfredsställande sätt om det saknar en god ämneskatalog, antingen en alfa— betisk efter ämnesord eller en fint upp- delad systematisk katalog. En sådan bör omfatta även t. ex. tidningsartikel- kopior, vilka bör förses med ämnesord, så att biblioteken kan inordna kopiorna i en alfabetisk svit, efterhand som de levereras. För att underlätta förverkli- gandet av dessa önskemål är det ända- målsenligt med ett nära samarbete mel- lan skolbibliotek och kommunbibliotek. Utredningen, som berört denna fråga i 15.3.1.1, återkommer härtill i 16.4.2.3.
Även om gymnasiebiblioteken kom- mer att få fullgoda ämneskataloger, kvarstår ett behov av litteraturlistor för ämnesområden, som lämpar sig för studiebeting. För sådana och liknande ändamål t. ex. grupparbeten bör särskil- da förteckningar utarbetas.
16.2.3. AV-bjälpmedel
Beträffande AV-hjälpmedlen görs i detta kapitel en uppdelning på AV-apparatur, d.v.s. reproduktionsmedel och appara- ter för framställning av material, och AV-media, d. v. 5. det material som re- produceras.
De anvisningar skolöverstyrelsen gi- vit i nr 62 av sin skriftserie, Lektions- rummet. Utformning Och utrustning med hänsyn till användningen av audi- visuella hjälpmedel, Stockholm 1962, gäller i tillämpliga delar även gymna- siet.
16.231 Till AV-apparaturen räknas bandspelare, grammofon, skivspelare,
mikrofoner;förstärkare,högtalare, språk- laboratorieutrustning, småbildsprojekto- rer, episkop, skriftprojektor, filmprojek- tor, TV-mottagare, TV-kamera, TV-pro- jektor, videobandapparat samt reproduk- tionsapparatur för kontaktkopiering, el- stencilframställning, duplicering, repro- duktionsfotografering och diaframställ- ning.
De kvalitetskrav på produktionen av AV-apparatur som ställs från grundsko- lan gäller naturligtvis också för gym- nasiet. Detsamma gäller behovet av åt- gärder för att främja en till skolans be- hov anpassad produktion. En del av den kommersiella produktionen av AV- apparatur är mindre väl anpassad till skolans specifika behov. Ibland är den mera inriktad på användning i hemmen eller vid industrier. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att fortlöpande följa produktionen och främja fram- ställningen av ändamålsenlig och billig apparatur genom att utarbeta norme- rande anvisningar och genom att sti- mulera till experiment och forskning.
Normerna i fråga om utrustning med AV-apparatur och anknytande inred- ningsdetaljer bör inför den lokalmässiga upprustningen av gymnasierna och in- för tillkomsten av nya gymnasieenheter ägnas särskild uppmärksamhet. Det bör uppdras åt skolöverstyrelsen att utar- beta normalutrustningslistor för ämnes— rum och andra undervisningslokaler. Gymnasieutredningen vill för sin del uttala följande allmänna rekommenda- tioner. De bör uppfattas som riktpunk- ter för utvecklingen och kan givetvis inte omedelbart uppfyllas vid övergång- en till det nya gymnasiet.
Såväl ämnesrum som institutioner, grupprum och bibliotek bör ha möjlig- heter för bild- och ljudåtergivning via småbildsprojektor, bandspelare och grammofon. I ämnesrum och institu- tioner är det betydelsefullt att utrust-
ningen är stationär. Vad gäller övrig AV-apparatur är denna för närvarande så dyrbar att man i regel får räkna med att den skall kunna användas gemen- samt för en svit av rum. Dessutom bör för skolan som helhet finnas tillgång till skilda typer av reproduk-tion-sappa- ratur (för kopiering på papper och film samt för framställning av material för skriftprojektorn).
Helt nya möjligheter för undervis- ningen torde inom de flesta av gym- nasiets ämnen kunna skapas genom att — utöver den ovan nämnda AV-appa- raturen — tillföra gymnasierna TV- projektor, TV-kamera och videoband- spelare.
TV-projektorn gör det möjligt att unge- fär såsom med en filmprojektor projicera den mottagna TV—bilden till en betydligt större yta än den som en vanlig TV—motta- gares bildskärm tillåter.
TV—kameran har redan kommit till an- vändning inom vissa grenar av högskole— undervisningen och mycket talar för att den i gymnasiets undervisning kan komma att få stor betydelse framför allt när läraren vill fästa elevernas uppmärksamhet på nå— gon detalj han demonstrerar vid katedern »— en detalj som eleverna eljest inte kan se. Ett naturligt användningsområde för TV-kameran är när läraren önskar visa t. ex. ett kemiskt experiment som av olika skäl inte kan eller får göras i klassrum- met av hänsyn till att det kan vara riska- belt för eleverna. Eleverna kan då via TV få se experimentet som kan utföras under betryggande förhållanden. Inte minst i storgruppsundervisning är denna metod mycket lämplig.
För att komma tillrätta med de många or- ganisatoriska och schematekniska problemen i samband med de direktsända skol-TV- programmen har stora förhoppningar ställts till lämplig apparatur, videobandspelare som kan reproducera både bild och ljud från en tidigare TV—sändning. Denna appa— ratur är för närvarande både dyrbar och komplicerad, men med tanke på det ut- vecklingsarbete som bedrivs torde den inom överskådlig tid kunna komma att höra till gymnasiets AV-utrustning. Därige-
nom skulle många av nyss antydda problem vara radikalt lösta.
För att kunna bedriva en både aktuell och differentierad undervisning måste lä— rare, i många fall även eleverna, vid gym- nasiet ha möjligheter att snabbt få fram ganska skiftande reproducerat material. Härför krävs reproduktionsapparalur som kan framställa enstaka kopior eller klass- upplagor samt förminska eller förstora originalen.
Apparatur för ovan nämnda ändamål finns redan i marknaden, men för gym- nasiets arbete är det nödvändigt att söka få fram sådana apparattyper som från både ekonomisk och praktisk syn- punkt kan användas i skolan. Där så är möjligt och lämpligt kan den an- förda reproduktionsutrustningen na- turligtvis utnyttjas av flera skolenheter gemensamt vid en AV-central. Är av- ståndet mellan ett gymnasium och en AV-central stort eller kommunikatio- nerna bristfälliga bör bästa möjliga re- produktionsapparatur finnas tillgänglig på det lokala gymnasiet, för att bereda lärare och elever den rörelsefrihet i arbetet, som är av avgörande betydelse.
16.2.3.2 I detta sammanhang vill gym- nasieutredningen framhålla att den fin- ner det angeläget att gymnasieskolorna i framtiden utrustas med språklabora- torier. Med den målsättning språkun- dervisningen har, där det talade språ- ket intar en central ställning, blir språklaboratoriet ett ovärderligt hjälp— medel. Det kan anordnas för hel- eller halvklass. Utrustningen består av band- spelare med hörtelefon för lärare och elever samt manöverorgan som tillåter att koppla in varje elev. Det är också önskvärt att språklaboratoriet innehål- ler ett par hytter för klinisk behand- ling av talfel o.dyl.
Utrustningen för språklaboratoriet inklusive specialbord men exklusive in- stallation kan f.n. beräknas kosta
........ ca 60 000 kr. ....... ca 35000 kr.
för helklass för halvklass
16.2.3.3 Till AV—media räknas grammo- fonskivor, ljudband och ljudbildband, diabilder och bildband, material för skriftprojektorer, filmer, program från skolradio, rundradio och TV samt —— på gränsen till tryckta hjälpmedel —— även t. ex. elektrostencilerat material.
Grammofonskivor. Inom musik samt konst— och musikhistoria är en representa— tiv skivsamling oundgänglig både för de- monstration och för enskilt studium med hjälp av musikinstitutionens samling av studiepartitur. Likaså för undervisning i en rad andra ämnen, t. ex. moderna språk, är en god tillgång på grammofoninspelning— ar av största värde.
Ljudband. Inom gruppen ljudband kom- mer bandade program från skolradio och rundradio i första rummet. Därtill kommer språkband på nybörjarstadiet och i anslut- ning till språklaboratorier. I de studiema- terialsatser, som beskrivits i samband med genomgången av tryckta hjälpmedel, bör naturligtvis ljudbandet ingå som ett led. Det är knappast rationellt att normalt låta spela in program från skolradion och rund— radion på de enskilda gymnasierna efter- som ljudkvaliteten kräver en ganska dyrbar inspelningsapparatur. De betydligt bättre tekniska resurserna vid AV-centralerna bör därför i första hand utnyttjas. Även från Sveriges Radios bandcentral kan önskade inspelningar inköpas. En förutsättning för att ett gymnasium skall kunna utnyttja en centraliserad inspelningsateljé är att denna kan effektuera inspelningar inte bara från skolradions sändningar utan även från rundradion och utländska stationer. Går detta ej att genomföra kan man inte bortse från nödvändigheten av lokala inspelnings- centraler vid gymnasierna. Sådana bör ock- så kunna hjälpa lärarna att göra erforder— liga redigeringar av tillgängligt ljudmä- terial och andra inspelningar av mera spe— ciell karaktär.
Ljudbildband såsom pedagogiskt medium torde ännu inte ha funnit sin idealiska ut- formning. Många lovvärda initiativ har här tagits, inte minst från skolradions sida, och en del material har också produ- cerats av andra. Ljudbildbandet kan göras
pedagogiskt effektivt till kostnader, som ligger långt under kostnader för filmer och TV-program. Det vore angeläget att skolöverstyrelsen kartlade de områden för vilka ljudbildbanden skulle lämpa sig sär- skilt bra som medium och på lämpligt sätt stimulerade produktion för att täcka dessa bristområden.
Inom näringslivet, fria folkbildningsorga- nisationer och olika institutioner framställs ljudbildband och andra AV-media, som be- lyser bl. a. företagsorganisation, produk- tionsprocesser, företags- och samhällsekono- miska frågor. Detta bör kunna användas även i gymnasiet, bl. a. inom den samhälls- vetenskapliga, ekonomiska och tekniska lä— rokursen. Skolöverstyrelsen bör låta in- ventera och överskådligt fortlöpande regi- strera och stödja produktionen av dylikt material.
Diabilder och bildband. I någon utsträck- ning kan inköparna för gymnasiets räk- ning falla tillbaka på den produktion som siktar på grundskolans behov. De bildkol— lektioner som finns på den svenska mark- naden är emellertid helt otillräckliga. Mate— rial från nordiska, engelska, franska, tyska och amerikanska producenter borde kunna utnyttjas vid de svenska gymnasierna. Det centrala ämbetsverket bör undersöka villko- ren för import och göra en kartläggning över utländskt bildmaterial som kan täcka angelägna svenska behov.
Material för skriftprojektor måste för närvarande i största utsträckning fram- ställas genom lärarnas försorg, eftersom den kommersiella produktionen är obetyd- lig. Med hjälp av de ovan omnämnda repro- duktionsapparaterna som gymnasierna eller grupper av gymnasier bör få tillgång till kan material framställas även för skrift- projektorn. Det är fördelaktigt då man har speciella önskemål och vill ha mate- rial som är särskilt tillrättalagt för ett visst ändamål. I övrigt bör det vara ratio— nellt, särskilt när vissa tekniska svårig- heter att mångfaldiga materialet bortfallit, att centralt framställa material för skrift- projektorer. På utländsk marknad, särskilt amerikansk, finns redan åtskilligt att till- gå och det är önskvärt att det centrala äm— betsverket kartlägger tillgången på ut- ländskt material lämpat för eller anpass- bart till svenska förhållanden.
Behovet av undervisningsfilm är mång— skiftande och varierar mellan gymnasiets olika ämnen. Filmer med sikte på vuxen-
undervisning t. ex. inom företagen bör i viss utsträckning kunna utnyttjas även för
gymnasiet. Tillgången på undervisnings- film för gymnasie- och universitetsstadiet är synnerligen stort särskilt på de natur- vetenskapliga och tekniska områdena i England, Tyskland, Frankrike, Sovjet- unionen och USA. Möjligheterna att skaffa dylik film till Sverige bör undersökas.
De många klart uttalade önskemålen och behoven av lämpliga filmer för gymnasieundervisningen i skilda äm— nen understryker vikten av att tillräck- liga ekonomiska resurser ställs till skol- överstyrelsens förfogande dels för egen produktion av filmer och dels för ett effektivt stöd åt den kommersiella pro— duktionen av den typ av undervisnings- film som av hänsyn till den begränsade konsumtionen eljest ej är ekonomiskt ge nomförbar.
16.2.3.4 Radio— och TV-program. Via skol-radio och skol-TV kan man snabbt och i enkla administrativa former med för skolan låga kostnader föra ut pro- gram av hög kvalitet till en stor mängd skolor. Gymnasieutredningen har i 10.432 redovisat sina principiella synpunkter på skol-TV:s möjligheter att bidra till undervisningens utformning. Dessa kan här konkretiseras med några exempel på områden där detta mediums tjänster framstår som nödvändiga. Detta gäller inte bara vid övergången till det nya gymnasiet, då den nuvarande lärarut— bildningen inte är helt adekvat för den nykonstruktion av läroämnen som fö- reslagits. Det gäller även den situation som föreligger då lärarutbildningen an- passats till de nya läroplanerna.
Ämnet naturvetenskap fordrar som gym- nasieutredningen påpekat i kapitel 9 och 10 i vissa fall lektionsuppläggningar som dels är svåra att genomföra med vanliga hjälp- medel, dels fordrar en snabb anpassning till dagsläget. I dessa fall vore det önskvärt att
Sveriges Radio kunde producera seriepro- gram i ett sådant antal att programledaren och programredaktionen i betydande ut- sträckning övertoge ansvaret för kursens pe- dagogiska uppläggning och för den syste- matiska behandlingen av lärostoffet. Där— vid vore det naturligtvis även värdefullt om en särskild kursbok kunde tillhanda- hållas som kompletterade utsändningarna. Vidare kräves en lärarhandledning, som ger läraren detaljerade informationer om programmets syfte och innehåll, så att alla möjligheter kan tillvaratas att integrera stoffet i undervisningen. Ett sådant nära samarbete med skolan är särskilt angeläget i fråga om televisionsprogram, eftersom lä- raren i allmänhet ser programmet för första gången, då det visas för eleverna.
Liknande fordringar kommer att ställas på konst- och musikhistoria, som avses bli utformad som ett integrerat studium av olika konstarter. Erfarenheter saknas för närvarande av dylik undervisning och den lärarutbildning som hittills bedrivits har helt naturligt icke kunnat tillgodose den metodiska behandling av lärostoffet som blir önskvärd. Integrationen förutsätter i stor utsträckning en samtidig presentation av bild och ljud, för vilket televisionen torde ha de bästa förutsättningarna.
Stoff av starkt föränderlig karaktär fö- refinnes i åtskilliga ämnen, främst i sam- hällskunskap, bl. a. i studie- och yrkesorien- teringen, företagsekonomi och tekniska äm- nen men även i andra. I dessa ämnen är un- dervisningen beroende av att nytt material kontinuerligt kan tillföras undervisningen. Även om behovet av serieprogram inte är så accentuerat som beträffande naturveten- skap iir tillgången till löpande illustrationer till undervisningen värdefull. En sådan kunde åstadkommas dels genom en konti- nuerligt bedriven TV—produktion, dels ge- nom återsändande av vissa tidigare pro- gram, eventuellt i reviderad utformning. De senare kan då i viss utsträckning vara pro- gram som ursprungligen producerats för andra ändamål än undervisning. Genom dessa program kan även det behov av stu— diebesök som inte kan tillfredsställas på alla gymnasieorter tillgodoses och i någon mån kan undervisningens yrkesorienteran- de aspekt ernå fördelar av detta. De an- märkningar som ovan fällts angående be- hovet av lärarhandledningar m. m. gäller även det senast nämnda undervisningsinsla- get.
16.2.4 Speciell utrustning för naturvetenskap- liga ämnen 16.2.4J De i det föregående behandla- de hjälpmedlen är generella i den me— ningen att de i stort sett har samma an- vändning i alla ämnen. I detta och föl- jande avsnitt ger gymnasieutredningen synpunkter på utrustning som är knu— ten till speciella ämnen. Först behand- las behovet av instrument, redskap, de- monstrations- och laborationsmateriel för naturvetenskapliga ämnen. Denna utrustning liksom motsvarande för tekniska ämnen drar avsevärda kostnader vid nyanskaffning. Under- hållskostnaderna är också betydande. Det är därför angeläget att för utrust- ning av naturvetenskapliga och tek- niska institutioner finns anvisningar. Sådana bör i form av normalutrust- ningslistor utarbetas av skolöverstyrel— sen. En dylik kartläggning av gymnasie- undervisningens behov av dessa hjälp- medel bör också beakta frågan i vilken utsträckning en effektiv inlärning kan uppnås genom filmade demonstrations— laborationer, företrädesvis sådana för vilka krävs dyrbar utrustning och som utnyttjas med låg frekvens eller sådana laborationer som är förenade med sär- skilda risker. I det följande redovisas de konsek- venser för utrustningen som föränd- ringar i läroplanen medför för ämnena fysik, kemi och biologi.
16.2.4.2 Den nya kursplanen i fysik in- nebär vissa ej oväsentliga förändringar av lärostoffet. Dessutom betonas mer än förut betydelsen av laborationer och åskådningsundervisning med bl.a. de— monstrationsförsök. Modernare demon- strations- och viss laborationsutrusft- ning krävs, huvudsakligen för studiet av vågrörelse- och ellära. I den för naturvetenskaplig och tek— nisk lärokurs gemensamma kursen i
kemi föreslås en mera markant inrikt— ning mot fysikalisk kemi. Apparater, modeller och annan lämplig utrustning för att göra undervisningen mer åskåd- lig krävs i större omfattning än nu. Eleverna bör få göra laborationer även inom fysikalisk kemi, t.ex. potential- mätning, kolorimetri, polarimetri.
I jämförelse med nuvarande utrust— ning vid en välutrustad kemiinstitution erfordras viss ökning av demonstra— tions- och laboratorieutrustningen.
För att den nya kraftigt modernise- rade läroplanen i biologi skall kunna tillämpas fordras endast en mindre komplettering av den utrustning som nu bör finnas.
16.2.43 Ett försök har gjorts att upp- skatta kostnaderna för den tilläggsut- rustning för de naturvetenskapliga in- stitutionerna som enligt ovan föranle- des av utredningens förslag till läro- plan. Utgångspunkten har därvid varit de normalutrustningslistor som skol— överstyrelsen utarbetat för allmänt gymnasium (skolöverstyrelsens skrift- serie nr 55). För ämnena fysik, kemi och biologi tillsammans kan kostnaden för komplettering vid ett normalutrust- tat gymnasium uppskattas till ca 80 000 kronor.
16.2.5. Speciell utrustning för tekniska ämnen
16.2.51 Som redan framhållits i kapi- tel 12 är kraven på speciella hjälpme— del för de tekniska ämnena mycket stora i den fullständiga 4-åriga lärokur- sen. För årskurserna 1—3, som här först behandlas, är behoven avsevärt mindre. Enbart dessa årskurser kan beräknas förekomma på 80 51 90 orter i framti- den, om gymnasieutredningens förslag beträffande gymnasiets yttre organisa- tion förverkligas. Därvid kommer de att vara sammankopplade med övrig
gymnasieutbildning huvudsakligen i skolenheter som f.n. hyser allmänt gymnasium. I det följande anges ämne för ämne vilka kompletteringar av det allmänna gymnasiets utrustning som blir aktuella.
För ämnet teknologi behövs modeller, maskinelement i olika tillverkningsstadier, enklare mätverktyg, kopieringsapparat för ritningar, material för syntesexempel, ka- taloger och handböcker.
Den studieväg som i första hand kommer i fråga inom gymnasiets tekniska sektor år maskinteknisk lärokurs. Fullständig så- dan lärokurs är mycket materialkrävande. Huvuddelen av det apparat- och maskin- krävande lärostoffet har kunnat placeras i årskurs 4. Viss utrustning måste emellertid finnas för årskurs 3.
För ämnet konstruktion bör den utrust— ning som tidigare nämnts för teknologin förstärkas med ytterligare handböcker, ta- bellverk, modeller och annan demonstra- tionsmateriel.
Ämnet energi omfattar teoretisk under- visning som illustreras av demonstrationer, laborationer och vid studiebesök. De vikti- gaste kursinslagen behandlar bränslen och förbränningslära, ideala gasers termodyna— mik samt förbränningsmotorprocesserna. Laborationer bör göras på bränslen samt otto- och dieselmotorer. Utrustning för detta bör finnas vid skolan och bör användas i fysik-, kemi- och naturvetenskapsundervis- ningen för övriga elever.
Ämnet produktion omfattar materiallära med laborationer, verkstadsmätteknik, där laborationerna dock görs i årskurs 4, samt bl. a. svetsning och gjutning. Materiallära behöver utrustning för hållfasthets— och hårdhetsprovning samt mikroskop och slip— apparatur för metallografiska undersök- ningar. Praktisk kunskap om svetsning bör eleverna ha erhållit i Skolpraktiken. Skall svetslaborationer göras, bör de förläggas till yrkesskola. Eventuella gjuterilaboratio- ner förutsättes ske först i årskurs 4. De- monstrationsmateriel bör finnas i riklig mängd. De samlingar som tidigare nämnts för teknologi och konstruktion bör kom- pletteras för de aktuella momenten. näm— ligen materiallära, verkstadsmätteknik, hop- fogningsmetoder samt gjutning. Särskilt det sista momentets behov av demonstrations— materiel kan framhållas. Konstruktionsöv—
ningar i detta ämne förekommer ej i års— kurs 3 varför ritsal kan undvaras.
För undervisningen i elteknik för maskin— tekniker behövs ett välutrustat fysiklabora— torium som kompletteras med speciell elek— trisk materiel. Kompletteringens omfattning beror på om elteknisk studiekurs finns vid gymnasiet eller ej.
Kostnaderna för komplettering avut- rustningen vid ett normalutrustat all- mänt gymnasium för undervisning i teknologi samt för maskinteknisk stu- diekurs i årskurs 3 kan uppskattas till 80 000 a 90 000 kronor.
Byggteknisk lärokurs kommer, om nu- varande avnämarbehov och elevintresse fortfal', att finnas vid de flesta gymnasier. I årskurs 3 undervisas i byggteknik, kon- struktion, geodesi och maskinteknik. De två sistnämnda ämnena avslutas i denna års- kurs, medan de två första fortsätter i års- kurs 4.
Då ämnet byggteknik bl. a. omfattar lä— ran om byggmaterial måste det finnas sam- lingar av de många olika ting som används inom byggverksamheten. Vidare skall ele- verna under laborationerna lära känna och pröva olika material. Den utrustning som behövs är ganska skrymmande och omfat— tar bl. a. betongblandare (flyttbar), vibro- utrustning, VB-mätare, lufthaltsmätare, vågar, verktyg, kubformar, siktapparat med siktsatser, speciell viktmätare, volym- viktmätare, vieatapparat, tryck- och böj- provmaskin m. m. Utrustning för att mäta ljudisolering kan lånas från ett gymnasium med fullständig teknisk utbildning.
För ämnet konstruktion behövs plan- scher, diapositiv, handböcker, kataloger. La- borationer ingår ej i årskurs 3.
I geodesi behandlas ämnets teori samt de instrument som skall användas i de praktiska fältmätövningarna vid början av höstterminen i årskurs 4. Dyrbarare de— monstrationsutrustning kan lånas från ett gymnasium med 4-årig lärokurs.
Den sammanlagda kostnaden för ut- rustning till byggteknisk studiekurs i årskurs 3 kan uppskattas till ca 65 000 kronor.
Lärostoffet i ellära och elektronik inom elteknisk lärokurs företer stora likheter med fysikens. Ett fysiklaboratorium med
Har fysikinstitutionen kompletterats med den utrustning, som de nya fysikkurserna kräver, blir nyanskaffningen för elteknisk utbildning ej särskilt omfattande.
För demonstrationer m. m. i ellära be- hövs bl. a. generator för sinus- och fyr- kantvåg, oscilloskop, elektronomkopplare.
Elektroniken kräver viss komplettering av utrustningen för fysik och ellära. En impedansmätbrygga och en högklassig rör- voltmeter bör bl. a. tillkomma. I övrigt be- hövs en uppsättning av rör. motstånd, kon— densatorer, halvledare m. fl. komponenter.
Utrustningen för såväl ellära som elek- tronik bör förvaras tillsammans med öv- rig liknande fysikmateriel i eller i anslut- ning till fysikinstitutionen.
Då i regel maskinteknisk lärokurs finns anordnad behövs för ämnet maskinteknik endast en mindre komplettering av åskåd- ningsmateriel, handböcker, broschyrer, ta- beller o. dyl.
Kostnaderna för demonstrations- och laborationsmateriel samt handböcker för el-teknisk studiekurs i årskurs 3 kan uppskattas till ca 60 000 kronor.
Det är troligt att den kemitekniska läro- kursen inte får samma spridning som öv- riga tekniska lärokurscr och endast kom— mer att finnas vid gymnasier med relativt stort elevområde. Vid de gymnasier där sådan lärokurs upprättas får undervis- ningen i årskurs 3 anknytas till institutio— nen för den allmänna kemikursen. Dennas utrustning behöver något kompletteras.
I den fysikaliska kemin ingår en kurs i materiallära. Utrustningen för ämnet pro- duktion inom maskinteknisk lärokurs är tillräcklig härför.
För demonstrationer och även laboratio- ner i organisk kemi behövs en relativt mått- lig komplettering.
I elteknik kräves någon förstärkning av demonstrationsutrustningen för motsva- rande ämne inom maskinteknisk studie- kurs.
Den speciella utrustningen för kemi- teknisk studiekurs i årskurs 3 kan be— räknas kosta ca 35 000 kronor.
Vid gymnasierna bör finnas i'nstitu- tionstekniker eller vaktmästare med hu-
vudsaklig uppgift att biträda på labora- torierna (jfr. 15.3.3). Deras uppgift blir bl. a. att reparera materiel och att mon- tera eller tillverka apparater och andra anordningar som ej kan köpas färdiga.
Institutionstekniker behöver viss ut— rustning som även skall kunna använ- das vid demonstration av metallbear- betnilngens grunder. Kostnaderna för utrustningen kan uppskattas till 20 000 a 25 000 kronor.
16.2.5.2 Utrustning för skola med års- kurserna 1—4. Den 4-åriga lärokursen kommer enligt gymnasieutredningens förslag att finnas på ca 30 orter. Gymnasieutredningen anser att på alla dessa orter skall finnas maskin-, bygg- och elteknisk utbildning och på ungefär 20 av orterna även kemiteknisk utbildning.
Ritsalar behövs för undervisningen i tek- nologi, konstruktion, energi, produktion, specialarbete, planering, anläggning, elma- skiner och elanläggning.
Ritsalar bör specialinredas med stora bord på vilka ställbara ritbräden kan pla- ceras. Skåputrymmen för ritsalsbibliotek och demonstrationsmaterial skall finnas.
I anslutning till ritsal bör finnas för- varingsutrymmen för ställbara ritbräden med ritapparater påsatta.
Teknologiämnets behov har redan be- handlats i samband med 3-årig teknisk ut— bildning. Den materiel som begagnas kan till stor del vara gemensam med materielen för konstruktion.
Maskinteknisk institution är utan jäm- förelse dyrast. Man har ofta diskuterat om man ej kan ersätta dess dyrbarare utrustning med modeller, filmer m. m. Hittills har det emellertid ansetts att i en teknisk yrkesutbildning, även om den till sitt innehåll är teoretisk, eleven skall ha arbetat med och sett så mycket som möjligt av de apparater m. ni. som han studerar. I laborationerna bör där- för eleven få arbeta med utrustning som
så långt möjligt motsvarar den som finns i industrin.
Emellertid används en betydande del av utrustningen endast någon enstaka gång. Det synes därför angeläget att i framtiden koncentrera denna utrust- ning till blott ett 15-tal skolenheter, vilka förses med centrallaboratorier, och att låta eleverna från de övriga gymnasierna besöka dessa. I förslaget för maskinteknisk institution har detta system förutsatts skola tillämpas.
För ämnet energi bör vid alla gymnasier finnas en maskinhall med förbränningsmo- torer, fläktar, kompressor, pumpar och an- ordningar för strömningsförsök, kylutrust- ning, värmeväxlare samt värmepanna (en- kel). Dessutom skall det finnas utrustning för bränslelaborationer och temperatur- mätning. Vid centrallaboratorier bör dess— utom finnas ånganläggning.
Ämnena produktion och reglerteknik har under senare år hastigt ökat i betydelse. Eleverna bör därför få tillfälle att stifta bekantskap med och pröva ett rikhaltigare urval av apparater än f. n.
Utrustning bör finnas för gjutning (enk- la modeller), plastisk bearbetning (drag- press), svetsning, mätteknik, spånskärande bearbetning och materialundersökning.
En rad reglertekniska komponenter bör anskaffas.
En uppdelning har gjorts, så att central- laboratorierna erhåller gjuterilaborato- rium, hydraulisk dragpress, revolversvarv. samt den dyrbarare utrustningen för ma- tcrialprovning.
Inom den byggtekniska institutionen bör utrustning finnas för arbete inom följande områden:
beredning, gjutning och provning av be— tong och betongkonstruktioner, sandunder— sökning, akustiska mätningar, undersök- ning av beläggningsmaterial, undersökning av övriga byggnadsmaterial, fältmätning.
En välförsedd samling av byggnadsmate- rial och byggnadsdetaljer bör finnas.
eltekniska institutionen krävs viss förstärkning av utrustningen framför allt på grund av reglertekni- kens ökade betydelse.
Inom den
Den starkt förändrade läroplanen in- om kemi—teknisk lärokurs, där biokemi och apparatteknik införts som nya äm- nen och där kursinnehållet i flertalet är starkt förändrat, ställer vissa nya krav på utrustningen av den kemitekniska institutionen.
I apparatteknik krävs ökad utrustning för att eleverna skall lära känna principerna för viktigare maskiner och apparater.
På de orter där en kemisk industri med ett laboratorium för försök i halvstor ska— la finncs är det värdefullt om överenskom- melse kan träffas att detta får användas.
Gymnasieutredningen har med ut— gångspunkt från de undersökningar, som f. n. pågår inom överstyrelsen för yrkesutbildning angående behovet av utrustning vid de tekniska gymnasier- na, och med beaktande av de föränd- ringar, som i det föregående i korthet angivits, sökt uppskatta kostnaderna för utrustning av de speciella laboratorier, verkstäder m.m. som krävs vid skolor med 4-årig teknisk gymnasieutbildning. I nedanstående sammanställning anges vissa ramar inom vilka kostnaderna en- ligt dessa uppskattningar torde ligga.
Utrustningen för teknisk kemi kan uteslutas om industri finnes vars labo- ratorier får användas.
Vissa av de nuvarande tekniska gym- nasierna har större delen av den ut- rustning som krävs för den framtida fullständiga tekniska lärokursen. I många fall torde emellertid komplette- ring krävas. Då utrustningens omfatt- ning betydligt växlar från skola till
skola har det inte varit möjligt för gym— nasieutredningen att ange någon kost- nad för nödvändiga kompletteringar.
16.2.5.3 Skolpraktik. Under de två för- sta skolåren samt mellanliggande som- mar skall enligt gymnasieutredningens förslag eleverna ha praktiskt arbete som skall omfatta mekaniskt verkstadsar— bete, byggnadspraktik och om möjligt elpraktik. Normalt förlägges denna ut- bildning till yrkesskola.
Under det första läsåret förutsättes alla elever ha verkstadspraktik under ett fyra- timmarspass varannan vecka. Arbetet måste med hänsyn till de ordinarie yrkesskole- eleverna vanligen förläggas till kvällstid. Varje elev bör ha en uppsättning hand- verktyg som han får lära sig sköta och som han ansvarar för.
Arbetet skall utföras i de maskiner som de ordinarie eleverna använder under da- garna. Detta betyder, att dessa måste ta ned sina arbetsstycken ur maskinerna. I vissa fall kan detta betyda ett stort avbräck. För sådana fall bör det finnas chuckar och backskivor i reserv, så att dessa kan bytas med fastsittande arbetsstycken. Även en gymnasieelev bör ha möjlighet att när så är lämpligt låta sitt arbetsstycke sitta kvar i chuck eller backskiva.
Under sommaren mellan årskurs 1 och 2 skall alla elever om möjligt få byggprak- tik. På de ställen där yrkesskola för mu- rare, specialarbetare eller byggnadsträarbe- tare ej finns får lämplig plats användas i det fria, dit gymnasiets betongblandare och annan lämplig utrustning jämte arbetsverk- tyg får föras. Vissa arbetsverktyg måste in- köpas.
Både mckanisk verkstadspraktik och byggpraktik kan förekomma under somma- ren. Med hänsyn till de lokala resurserna
Utrustning för maskinteknisk institution1 (inkl. teknologi), ej centralla-
boratorium .............................. Utrustning för maskinteknisk institution, centrallaboratorium ........ Utrustning för byggteknisk institution ........
» » elteknisk » » » kemiteknisk »
ingår.
1 Instrumentverkstad för tillverkning och reparation av undervisnings- och laborationsmateriel
400 000— 600 000 kr 750 OOO—1 000 000 kr 150 000— 200 000 kr 400 000— 600 000 kr 250 000— 350 000 kr
2 Häri ingår även kostnader och lokaler för undervisning i det för naturvetenskaplig och tek— nisk lärokurs gemensamma kemiämnet.
blir det sannolikt nödvändigt att låta hu- vuddelen av eleverna få 2 veckors byggprak- tik och 2 veckors mekanisk verkstadsprak— tik eller elpraktik. Under det andra läsåret kan både me- kanisk och elektrisk verkstadspraktik före- komma. På många orter finns emellertid ej el—avdelningar vid yrkesskolan. Där får man nöja sig med enbart mekanisk verkstads- praktik.
I de fåtal fall yrkesskola ej finns kan grundskolans skolverkstäder användas. En viss komplettering krävs.
Under terminerna räcker lokaler och ut- rustning för en enda yrkesskoleavdelning väl till även för en ganska stor gymnasie— skola, emedan en gymnasieklass med 30 elever endast behöver förfoga över en kväll per vecka. Under sommaren då eleverna skall arbeta på heltid blir behovet av ar- betsplats så stort att både bygg— och me- tallarbetsavdelningar antagligen måste fin— nas. Eleverna kan då t. ex. tillbringa 2 vec- kor i vardera.
För att skolpraktik skall kunna an- ordnas fordras vissa kompletteringar av yrkesskolornas utrustning. Kostna- derna härför kan uppskattas till 10 000 51 15 000 kronor per klass inom teknisk lärokurs.
16.2.6. Speciell utrustning för ämnen inom ekonomisk lärokurs
De för den ekonomiska lärokursen spe- cifika ämnena är företagsekonomi, re- dovisning, distribution, förvaltning, rättskunskap, maskinskrivning, steno- grafi och praktiskt sekreterararbete.
Dessa ämnen har speciella behov av handböcker, läroböcker, monografier, uppslagsböcker, tabeller, planscher, bildband och filmer på samma sätt som t. ex. samhällskunskap. När ekonomisk undervisning införs vid ett gymnasium är det oundgängligt att det redan från början får en grundutrustning av ovan nämnd materiel som sedan" får förnyas och kompletteras successivt.
Ämnet stenografi kräver knappast någon specialutrustning medan maskin-
skrivning som också omfattar maskin- räkning och duplicering behöver dylik.
Undervisning i maskinskrivning med fem veckotimmar är obligatorisk för alla elever på gymnasiets ekonomiska lärokurs. Dessutom erbjuds samtliga elever maskinskrivning som frivilligt ämne under två till tre veckotimmar. Utöver detta bör eleverna ha tillfälle att träna på kvällstid. Utrustningen bör vidare stå till förfogande när redovis— ning av självständigt arbete, grupp- och betingsarbete skall utskrivas. Eleverna på teknisk och naturvetenskaplig läro— kurs bör även ha möjlighet att lära maskinräkning.
Då gymnasieutredningen föreslår att maskinskrivning undervisas i odelad klass fordras en fullständig klass-upp- sättning av vanliga skrivmaskiner. Dess- utom hehövs några elektriska skriv— maskiner. Huvuddelen av räknemaski- nerna kan vara handdrivna men några elektriska av olika typer bör finnas. Därjämte erfordras diktafon, stencilap- parat och spritduplikator.
Utrustningen för en maskinskriv- ningssal beräknas kosta 60 000——70 000 kr.
I kontorsteknik skall eleverna stifta bekantskap med olika kontorstekniska hjälpmedel, utöver dem som finns i ina- skinskrivningssalen. Kursen omfattar ca 20 timmar totalt. Undervisning av sam- ma slag, men i långt större utsträckning, ges i den mera rutinbetonade utbild— ningen i yrkesskolans handelskurser. Den torde även komma att finnas i fack— skolan. Utrustning för undervisning i kontorsteknik kan vara gemensam för alla skolformer på en ort och kan lämp- ligen placeras i yrkesskolan, som redan nu har t. ex. bokföringsmaskiner.
16.2.7. Hjälpmedelsproduktion
16.211. Inom varje skola sker genom lärarnas försorg en intern produktion
? y '. l l l %
av hjälpmedel. Dessa frågor behandlas i 16.4.3.
16.212 Gymnasieutredningen vill här fästa uppmärksamheten på vissa upp- hovsrättsliga problem som berör frågan om hjälpmedelsproduktionen. Lagen om upphovsmannarätt innebär för skolorna och AV—centralerna att bandinspelningar endast får göras för tillfälligt bruk och inte kan arkiveras på lång sikt samt därutöver att repro- (luktion och mångfaldigande (t.ex. ge- nom elektrostencilering, reproduktions- fotografering etc.) är förbjuden utan upphovsmannens medgivande. Dessa inskränkningar försvårar en rationell användning av upphovsrätts- skyddat material i undervisningen. Bi- fall till gymnasieutredningens förslag till utformning av det nya gymnasiet kommer att skärpa svårigheterna och aktualiserar åtgärder för att lösa pro- blemen. Det kan nämnas att förhand- lingar har upptagits mellan skolöversty- relsen och Sveriges Radio angående av sistnämnda institution producerat ma- terial.
16.2.8 Sammanfattande synpunkter Den behandling gymnasieutredningen i det föregående givit frågan om behov och produktion av hjälpmedel har gi- vetvis måst bli översiktlig och framför- allt fått ta sikte på mera betydelsefulla förändringar som föranledes av den föreslagna gymnasiereformen. Till led- ning för kommunernas arbete med ut- rustningsfrågor behövs mera uttöm- mande undersökningar. De stora kost- nader som hjälpmedlen drar _ både i nyanskaffning och underhåll — moti- verar att man centralt söker bistå kom- munerna. Betydande besparingar torde härigenom kunna uppnås. Det är sålunda angeläget att en detal- jerad kartläggning göres av gymnasiets
behov av hjälpmedel och den aktuella tillgången på hjälpmedel svarande mot dessa behov. Behovet av tryckta hjälp- medel, AV—apparatur, teknisk apparatur och utrustning för laborationer och de- monstrationer bör anges i normalut- rustningslistor.
En inventering av den aktuella till- gången på hjälpmedel bör utföras för att kartlägga väsentliga bristområden. När resultatet av en sådan kartläggning föreligger bör överläggningar med hjälpmedelsproducenterna upptas i syf- te att stimulera produktion på områden där behoven är stora. I den mån kom- mersiell produktion inte kan täcka alla bristområden bör även kompletterande statlig produktion övervägas.
Det hör uppdras åt skolöverstyrelsen att vidta erforderliga åtgärder i sådant syfte.
16.3. Hjälpmedelsgranskning och hjälp- medelsforskning
Bevakning av skolans försörjning med hjälpmedel av olika "slag (framför allt tryckta hjälpmedel, AV-apparatur och AV-media) kan innefatta en rad åtgär- der: granskning av hjälpmedlens kvalitet i syfte att skolan till rimliga kost- nader skall kunna förses med så goda hjälpmedel som möjligt; bestämmelser för antagning av läro- böcker och för inköp av AV-hjälp- medel i syfte att förhindra olämp- liga inköp vid de enskilda sko- lorna; forskning i syfte att förbättra hjälp- medlen.
16.3.1 Granskning m.m. av hjälpmedel
Granskningen av läroböcker och andra hjälpmedel har till syfte att vidmakt- hålla en hög kvalitet och att hålla kost-
naderna på en rimlig nivå för samhället och för eleverna personligen.
I det följande diskuteras var för sig problem beträffande läroboksgransk— ning och beträffande AV-hjälpmedel.
16.311 Tryckta hjälpmedel. För närva- rande sker granskningen av tryckt ma- terial huvudsakligen på förlagssidan och i läroboksnämnden. Förlagsgranskningen torde vara om- sorgsfull både ämnesmässigt och peda- gogiskt men skulle få ännu större pre- cision om skrivbordsgranskningen i ökad utsträckning kompletterades med utprövning av hjälmedlen i undervis- ning. Det är angeläget att förlagen gör utprövningar av tryckt material med preliminära utgåvor som tillhandahålls i vissa skolor till starkt nedsatt pris. I den mån läroböckerna ersätts med en studiematerialsats på det sätt som be- skrivits ovan blir det oundgängligt med fältprövningar av materialet före den reguljära användningen. Läroboksnämndens granskning avser dels skolböckernas kvalitet, dels deras pris. Vad priserna beträffar är det ett Väsentligt samhällsintresse att kostna- derna hålles nere med tanke på både eleverna och gymnasiernas huvudmän. Granskningen måste för samtliga böcker återspegla ett och samma normsystem som bör härledas ur läroplanen. Granskningen bör belysa hur böckerna anpassats till lä- roplanens innehåll och metodiska inten- tioner. Bedömningen blir slumpbetonad om en- dast en granskare utför den och om varje granskare för sig har olika normer för sin granskning. Effektiviteten i bedömningen beror också på granskningsorganets sam— mansättning och resurser. Först en praktisk användning i skolklas- ser visar böckernas kvalitet. Bedömar- granskningen borde därför kompletteras med praktisk utprövning av böckerna. Ef- tersom det för framtiden kan bli fråga om granskning av hela studiematerialsatser torde enbart en skrivbordsmässig bedöm— ning av läroböckerna vara helt otillräcklig.
Avgränsningen av granskningsområdet är svår. Granskningen bör endast avse studie- materiel som direkt framställs för skol— bruk. I gymnasiet kommer andra katego— rier av tryckt materiel att användas i un— dervisningen vid sidan av böcker som fram- ställts för skolbruk. Det gäller framför allt gymnasiets ekonomiska och tekniska läro- kurser. Användningen av detta materiel får bli beroende av överväganden vid de sär- skilda gymnasierna. Någon granskning kan inte komma i fråga i detta fall. I vissa äm- nen förekommer nu granskning eller re- kommendationer genom respektive ämnes- föreningar. Eleverna bör också lära sig att själva bedöma kvaliteten i sitt källmaterial.
Granskning vid övergången till gym- nasiets nya läroplan. Då den nya läro- planen införes är riskerna stora att den äldre läroplanen via föråldrade läro- böcker konserveras inom skolan. Spe— ciella åtgärder bör vidtagas för att för- hindra detta. Studieplaner med littera- tur- och hjälpmedelsanvisningar bör snabbt utarbetas och produktionen av nya läroböcker stimuleras. Gymnasieut— redningen har delvis tillgodosett detta genom att i vissa starkt förändrade eller nya ämnen detaljutforma kursplanerna. Vidare har Kungl. Maj:t, efter framställ- ning från gymnasieutredningen i sam- råd med respektive överstyrelser, läm- nat medgivande till förberedande arbete med modernisering av kursplanerna i vissa ämnen på gymnasiet och i anslut- ning härtill framställning av läroboks- material.
Antagning av läroböcker. Övergången till den nya läroplanen medför ett be- hov att snabbt kunna anpassa läroboks- urvalet till den nya situationen. Det sy- nes därför angeläget att principerna för antagning av nya läroböcker gran- skas mot bakgrund av detta.
16.3.1.2 AV-hjälpmedel. Bevakning av gymnasiets försörjning med dessa hjälpmedel inkluderar granskning av kvalitet och priser samt bestämmelser
beträffande inköp för att minska ris- kerna för köp av olämplig materiel.
Granskning av AV—apparatur. Inom skolöverstyrelsen finnes sedan flera år en kommitté, vars uppgift är att ha kontinuerlig kontakt med producenter- na inom denna speciella sektor och i samarbete med dessa söka få fram ap- parater som lämpar sig för skolbruk. Nyutkomna apparater och nya modeller av tidigare apparatur testas opartiskt vid tekniska högskolan eller annan of- fentlig anstalt. Från samhällsekonomisk synpunkt är det väsentligt att skolorna får sakkunnig information om appara— tur och råd för inköp. Det bör dock övervägas om ej denna granskningspro— cedur kan ersättas av att normer för apparatur avsedd för skolbruk fast- ställes av skolöverstyrelsen.
Granskning av AV—media har mer el- ler mindre systematiskt pågått ett antal är och resulterat i att skolöverstyrelsen med vissa mellanrum kunnat publicera förteckningar över godkänt material. Detta hindrar dock inte att skolorna haft full frihet att köpa vad de önskar. För gymnasiets del är det väsentligt att denna granskning i lämplig form fort- sätter och får större resurser. När det gäller AV-media för gymnasiet måste det stå klart att det ofta inte är ekonomiskt lönsamt för ett företag att utarbeta ma- terial med sikte enbart på gymnasiets behov. I sådana fall inträffar att bild- material produceras för grundskolans högstadium, men i reklamen tillägges att materialet kan användas även på gymnasiet. Sådant bildmaterial bör inte komma till användning inom gymnasiet enbart därför att det inte finns för gym- nasieundervisningen lämpat material. Liksom beträffande tryckta hjälpmedel bör granskningsområdet avgränsas så att bedömningen begränsas till AV- media som primärt framställts för skol— bruk.
Inköp. Olika åtgärder kan vidtas för att förhindra inköp av mindre goda hjälpmedel. De kan få formen av aktiv information och konsumentupplysning till inköparna.
Central upphandling kan i vissa fall också fylla denna funktion.
Den information som för närvarande ges om nyheter i fråga om AV-hjälp- medel omhänderhas huvudsakligen av förlagen. Detta är av flera skäl inte till- räckligt. De hjälpmedelscentraler som efter hand byggs upp bör kunna lämna erforderlig rådgivning vid inköp.
Det bör ankomma på skolöverstyrel- sen att överväga om ytterligare åtgärder blir erforderliga.
16.313 De synpunkter som i det före- gående anlagts på granskning av AV- hjälpmedel år i princip giltiga också för annan utrustning även om förhål- landena i vissa avseenden kan vara mer komplicerade.
16.3.2. Forskning rörande pedagogiska hjälp- medel
Ir.om skolforskningen måste resurser beredas även för forskning rörande de pedagogiska hjälpmedlen. Den pedago- glska grundforskningen rörande hjälp- medel bör därför stödjas och stimule- ras. Vid sidan av denna bedrivs forsk- ning i producentledet för att utveckla nya produkter och i konsumentledet för att pröva de nya hjälpmedlen vid prak- tiskt skolarbete. Den direkta producent- forskningen bör syfta till att framställa och pröva nya och förbättrade typer av hjälpmedel, bl.a. självinstruerande materiel. Konsumentledets forskning, d. v. s. utprövning av hjälpmedel i kon— kreta pedagogiska situationer, är en angelägenhet av stor vikt. Det bör an- komma på skolöverstyrelsen att över- väga och framlägga förslag om hur
forskningen på detta område skall stöd- jas och organiseras. Hjälpmedelskonsu- menterna skulle kunna förses med in- formation om hur hjälpmedlen funge- rar vid praktiskt skolarbete. Därigenom skulle varudeklarationsdata få stort värde. Försök med AV-media, t. ex. TV- undervisning, är även angelägna upp- gifter för den pedagogiska forskningen.
1633. Sammanfattning
Utredningen har i detta avsnitt om granskning och bevakning av gymna- siets försörjning med pedagogiska hjälpmedel begränsat sin uppgift till att registrera en rad problem. Särskilt frågan om granskning av pedagogiska hjälpmedel är relativt omfattande och hör inte till de uppgifter som gymnasie— utredningen har att lösa. De frågor som här berörts bör därför bli föremål för särskild översyn. Denna fråga har ta- gits upp i propositionen 1962:54 an— gående reformering av den obligatoris- ka skolan m. m. Föredragande departe- mentschefen anför om läroboksnämn- den bl. a. att genom »det ökade behovet av samverkan och samordning mellan på skilda håll förekommande gransk- ning och andra liknande omständighe— ter ter sig på längre sikt en förutsätt- ningslös omprövning av nämndens verksamhet och uppgifter nödvändig».
16.4. Den lokala hjälpmedelsförsörj- ningen *
De närmast föregående avsnitten av detta kapitel har i fråga om hjälpme- delsförsörjningen bland annat rört cen- trala åtgärder av olika slag i syfte att stimulera produktion av för skolan lämpade hjälpmedel. I detta avsnitt dis- kuteras åtgärder för rationalisering av hjälpmedlens inköp, registrering, för-
varing och skötsel vid de särskilda skol- enheterna. Detta gäller särskilt ämnes- rummens (institutionernas) och biblio- tekens utrustning och samlingar. Till en början behandlas skötseln av utrust— ning och samlingar tillhörande de olika ämnesrummen. Därefter diskuteras gym- nasiets boksamlingar, den interna fram— ställningen och översynen av hjälpme- del och apparatur samt arbetsuppgifter och personalbehov som betingas av gymnasiets hjälpmedelsprogram.
16.4.1. Ämnesrummens utrustning
16.411 Inköp. För hjälpmedelsförsörj- ningen är det angeläget att tillgängliga medel för en skola fördelas genom ett budgetsystem på de olika ämnenas be— hov. Vid varje skola bör därför en långsiktig fortlöpande reviderad plan upprättas för de olika ämnesrummens utrustning med hjälpmedel. Det är ock— så betydelsefullt att de som planerar och beslutar om inköpen lätt kan få fullgod överblick över tillgängliga hjälpmedel producerade både kommersiellt och internt inom företag och organisationer. Hjälpmedelscentralernas konsument- upplysning genom utställningar, hjälp— medelsförteckningar, utrustningslistor och konsultation vid inköp spelar där- vidlag en stor roll. Vid de enskilda skolorna läggs ett betydande arbete ned på inköp och re- gistrering av materiel. När det gäller de arbetsuppgifter som sammanhänger med inköp, accession och registrering kan rationalisering och arbetsbesparing vinnas genom central service. Denna kunde tänkas innefatta: periodiska kommenterade listor över i handeln och på annat sätt tillgängliga hjälpmedel; centrala inköp grundade på listorna; tillhandahållande av registrerings- hjälpmedel (t. ex. katalogkort), blan-
ketter, formulär, kontorsmaterial, skyl- tar, diverse inventarier.
Sådana serviceuppgifter förekommer för närvarande när det gäller de kom- munala biblioteken. Det är avsevärda tids-, arbets- och kostnadsbesparingar, som härigenom göres. Det finns anled- ning att förmoda att motsvarande skulle bli fallet i fråga om andra pedagogiska hjälpmedel. Behovet av en central re- gistrerings- och inköpsorganisation kan dock ej överblickas utan närmare ut- redning. Dock bör redan nu en översyn ske av de registrerings- och arkiverings- rutiner som tillämpas vid skolorna i syfte att göra dessa enhetliga.
16.412 Förvaring och skötsel. Materie- lens förvaring bör bestämmas efter en avvägning mellan pedagogiska behov och kostnadsmässiga konsekvenser. Ma- terielen bör i den mån så är möjligt och lämpligt placeras i ämnesrum eller till dessa anslutande materielrum, rum för samlingar och ämnesbibliotek. Som framgår av framställningen om gymna- siets lokalfrågor senare i detta kapitel bör dessa lokaler utformas så att elever OCh lärare kan ha tillgång till materie- len även under tid då lektion pågår i ämnesrum. Materielen kräver en fortlöpande vård: underhåll av AV-apparatur, re- paration av laborationsmateriel, utran- gering av föråldrad eller utsliten mate- riel o. s. v. I vissa fall, särskilt när det gäller mera komplicerade apparater, fordras central service av fackmän. I samband med utredning om behovet av central upphandling bör även upp- tas frågan om serviceavtal som garan- terar att materielen underkastas regel- bunden service.
16.4.2 Bibliotekets organisation och skötsel 16.4.21 Litteraturens användning och placering. Man kan urskilja tre littera- turkategorier:
a) Litteratur som behövs vid den lö— pande undervisningen i ämnesrum och laborationslokaler, d.v.s. ämnesbib- lioteket inrymt i respektive ämnesrum eller i omedelbar anslutning till dessa. Det innebär främst för ämnet centrala handböcker, uppslagsverk och klaSS- uppsättningar, de för året löpande tid- skriftsnumren samt ett antal böcker i övrigt som man vill använda under lektioner. Ämnesbiblioteken bör place- ras så att eleverna kan nå dem utan att störa pågående undervisning.
b) Litteratur med relativt hög an- vändningsfrekvens som oftast behövs utanför ämnesrummet, d.v.s. det för flera ämnen gemensamma gymnasie- biblioteket inrymt i särskilda biblio- tekslokaler. Från det gemensamma bib— lioteket (»gymnasiebiblioteket») kan eventuellt utsöndras ett litet speciellt referensbibliotek för lärarna (»lärar- bibliotek»). För de flesta ämnen bör emellertid det sammanhållna biblioteket vara den gemensamma arbetsplatsen för lärare och elever.
Att decentralisera gymnasiebiblioteket genom att helt spjälka det i ämnesbiblio- tek kan inte rekommenderas. Det förhind- rar att biblioteket blir en central institution i skolans liv och det är därför bättre att — om man vill ha ett fylligare ämnesbiblio- tek — skaffa dubbletter av de oundgängliga böckerna. Det finns flera viktiga skäl för att bibehålla ett gemensamt bibliotek.
Åtskillig litteratur är gemensam för fle- ra ämnen och dubbleringen av bokbestån- det skulle bli mycket omfattande om man decentraliserade gymnasiebiblioteket till ämnesbibliotek. Den samverkan över äm- nesgränserna som eftersträvas i läroplanen och anvisningarna underlättas också om ge- mensamt bibliotek finnes.
I det nya gynmasiet bör det också bli na— turligt att studieverksamheten i ett visst ämne inte ensidigt är förlagd till ämnes— rummet utan alltefter kursmoment, arbets— former och undervisningsorganisation för- siggår i grupper av varierande storlek och enskilt. Under sådana omständigheter är det i de flesta ämnen rimligt att bokbe- ståndet sammanhålls och att rörliga lit—
teratursatser ställs samman för varje kurs- moment eller större arbetsuppgift. Littera- turen kan då användas i den lokal som i varje särskilt fall är den lämpligaste.
c) Litteratur av mera speciell ka- raktär, som behövs endast vid vissa tidpunkter och för vissa ämnesområden och därför kan tillfälligt lånas in från något annat bibliotek för disposition i skolan, här kallat vandringsbibliotek.
Ett mera individualiserat arbetssätt med inslag av specialuppgifter kräver litteratur som i skolan i dess helhet har en låg användningsfrekvens. Det kan inte vara rimligt att gymnasiebibliote- ket förses med ett så allsidigt bokbe- stånd, att det kan klara denna service. [ så fall måste man använda ett system av bokdepositioner från ett centralt bokförråd, i första hand det kommunala biblioteket på gymnasieorten. Samarbe- te med det kommunala biblioteket un- derlättar denna anordning (se nedan).
16.4.22 I gymnasiebiblioteket finns i huvudsak två kategorier av arbetsupp- gifter:
a) De bibliotekstekniska uppgifter- na, t.ex. bokinköp, klassifikation, ka- talogisering, gallring, utlåning, bok- uppsättning, registrering av låntagare, beställning av böcker från andra biblio- tek. Dessa uppgifter avser alla de tre här särhållna litteraturkategorierna: ämnesbiblioteken, det för flera ämnen gemensamma biblioteket och eventuellt vandringsbibliotek.
b) De pedagogiska arbetsuppgifter- na, som främst innefattar
dels handledning i biblioteket åt ele- ver, som arbetar med individuella ar- betsuppgifter eller grupparbeten,
dels mera formell handledning i bib- liotekanvändning, t.ex. användning av kataloger, bibliografier och handböc- ker,
dels upprättande av litteraturlistor för studiecirklar i de fall då eleverna inte bedöms själva kunna göra upp des- sa eller i fall att centralt utarbetade listor saknas.
Det låter sig emellertid svårligen göra att dra en skarp gräns mellan dessa kategorier av arbetsuppgifter. Handled- ning i bibliotekets användning och ser- viceuppgifter av typen litteraturlistor hänger nära samman med de tekniska arbetsuppgifterna.
De bibliotekstekniska arbetsuppgif- terna bör som framhållits i 15.3.1 anför- tros fackutbildade bibliotekarier medan de pedagogiska arbetsuppgifterna bör kunna fördelas mellan fackbiblioteka— rien och elevernas lärare i respektive ämnen. Den generella undervisningen i bibliotekskunskap och informations- teknik bör omhänderhas av biblioteka- rien, medan anvisningar i samband med en given arbetsuppgift kan ges av lära- ren.
Den fackutbildade bibliotekarien kan vara knuten till skolortens folkbib- lioteksväsen. Därigenom kan enkelt ett tekniskt samarbete komma till stånd mellan ortens folkbibliotek och gym- nasiebiblioteket. Samarbetet mellan gymnasiebiblioteket och ortens folkbib- liotek behandlas utförligare i ett följan- de avsnitt.
Bibliotekarien bör dagligen under viss tid stå till förfogande i biblioteket för konsultation. Elever som i olika ämnen håller på med individuella ar- betsuppgifter eller grupparbeten som kräver litteratur och andra hjälpmedel skulle då kunna få hjälp att skaffa fram materialet och att beställa material från andra bibliotek och institutioner, om det saknas i skolan. Vid sidan av den- na centrala uppgift bör bibliotekarien i samråd med den biblioteksnämnd som föreslagits i 15.3.1 medverka vid planeringen av inköp;
»
sprida kännedom om boknyheter bland lärare och elever;
medverka vid upprättandet av lit- teraturlistor i ämnet som inte täcks av de centralt utarbetade listorna;
i viss utsträckning fungera som lärare i bibliotekskunskap— och informations- teknik och därvid biträda lärarna i den— na del av studieteknikundervisningen.
Biblioteket bör stå till förfogande så- väl under som efter skoltid, i det senare fallet som arbetsplats för självständiga arbetsuppgifter men även för utnyttjan- de av andra än skolans elever och per- sonal. Ett så vidgat öppethållande ställer krav på att erforderliga tjänster i form av t. ex. anvisningar, in- och utlåning kan erbjudas i större omfattning och med större arbetsinsats än för närvaran- de. För den service som erfordras bör som assistenter i biblioteket kunna an- vändas elever.
Tillgång till fackbibliotekarie innebär en upprustning såväl av gymnasiebiblio- tekens bibliotekstekniska standard som av deras pedagogiska funktioner. Försla- get att delvis lägga det pedagogiska biblioteksarbetet på en särskild biblio- tekarie får inte tolkas så att gymnasiets lärare inte skulle utöver ämnesbibliote— ken använda även det gemensamma biblioteket eller ha ansvar för att de- verna lär sig utnyttja en bredare reper- toar av källor i sina studier. I viss me- ning är alla lärare bibliotekslärare. Med hänsyn till den vikt utredningen lägger vid biblioteket anser dock utredningen att det vore av stort värde att varje gymnasieskola hade tillgång till en fackutbildad bibliotekarie (jfr 15.3.1).
16.4.23 Samverkan mellan folkbibliotek och gymnasiebibliotek kan avse olika delar av biblioteksarbetet och variera från mindre omfattande samverkan till fullständig integration.
Sålunda kan samverkan avse gemensam planering av bokinköp (för att undvika onödiga dubbelinköp);
biblioteksteknisk service från folk— biblioteken till gymnasiebiblioteket; personalsamverkan genom att folkbib- lioteksväsendet i skolkommunen stäl- ler expertis till förfogande på deltid; gemensamma lokaler och gemensamt bokbestånd, d. v. s. gymnasiebibliote- ket fungerar som filial inom folkbib- lioteksväsendet i gymnasiekommunen; depositioner. Denna fråga om samverkan mellan folk- och skolbibliotek tas upp i skol- beredningens betänkande Hjälp—medel i skolarbetet (SOU 1961:17). Där refe- reras också ett betänkande, som till- kommit efter en utredning i vilken in- gick representanter för skolöverstyrel- sen, stadsförbundet och folkbiblioteka— rieföreningen (Organisation och ar- betsmetoder vid kommunala bibliotek. Betänkande avgivet av särskilda kom- mitterade, Stockholm 1960).
I detta senare betänkande konstateras, att graden av samverkan mellan skolbiblio— tek och folkbibliotek nu varierar »från en- dast bibliotekstekniskt samarbete mellan folk— och skolbibliotek till en integration av de olika slagen av biblioteksväsen i en kommun. Fördelar och nackdelar med re— spektive förfarande belyses i betänkandet, liksom erfarenheter från olika delar av landet».
Majoriteten i kommittén fann »att koope— rativa åtgärder av skilda slag otvivelaktigt medför kostnadsmässiga fördelar». Samver- kan kan också innebära en »förstärkning av de enskilda enheternas resurser och en ra- tionalisering av i första hand skolbibliote— kens arbetssätt».
Majoriteten rekommenderade därför »att samverkan ”undantagslöst bör omfatta allt bibliotekstekniskt arbete av förberedelse— karaktär, bokinköp, klassifikation, katalo— gisering, etc. Längre gående samverkan exempelvis i form av gemensamma lokaler för skol- och folkbibliotek, gemensamt bok- bestånd eller gemensam personal” bör kom— ma till stånd i alla de fall, där de lokala
förhållandena (rådande utgångsläge, kost- nadsmässiga och andra verkningar för de berörda parterna och de betalande kommu— nerna) medger detta».
Föredragande departementschefen anför i grundskolepropositionen 1962: 54 i den aktuella frågan följande:
»Jag finner det angeläget att i detta sammanhang något beröra den ibland om- diskuterade frågan om eventuell samver- kan mellan skolbibliotek och allmänt bib- liotek. Det är enligt min mening motiverat. att en generell möjlighet öppnas för sam- verkan mellan dessa två former av biblio- tek i alla de fall då detta är önskvärt och lämpligt. Jag vill emellertid understryka, att eftersom skolbiblioteket har en central pedagogisk uppgift att fylla, får inte enbart kommunalekonomiska synpunkter bli av- görande för om dylik samverkan skall kom- ma till stånd eller inte. Med all förståelse för att samverkan mellan de båda formerna av bibliotek kan för båda ge ökat utbyte av de resurser samhället kan avdela för bib- lioteksverksamhet, vill jag dock erinra om värdet av skolbibliotekets pedagogiska funktioner samt att staten just av den an- ledningen ekonomiskt understödjer kom- munernas ansvar för skolbibliotcksverk- samheten.»
Graden av samverkan mellan skol- bibliotek och allmänt bibliotek måste gi- vetvis bedömas utifrån de speciella för- hållanden som gäller i varje enskilt fall. Generellt sett synes det emellertid gym- nasieutredningen som om — när det gäller gymnasieskolornas bibliotek _— väsentliga fördelar står att vinna med en sådan samverkan (jfr 15.3.1).
16.4.3. Intern produktion
16.4.31 Med den interna produktionen avses framställning av hjälpmedel i skolorna och genom AV-centraler. Hit kan också räknas framställning och re- paration av laborationsmateriel. Även om den centrala produktionen blir rikt differentierad föreligger en rad behov av hjälpmedel som bl.a. på grund av aktualitetskraven inte kan tillgodoses
på annat sätt än genom intern produk- tion. Det kan vara fråga om
duplicering, t. ex. av prov, övnings- uppgifter, kompendier, textutdrag, tid- ningsurklipp, boksidor;
framställning av diabilder, bildband, material för skriftprojektor;
bandinspelning, framför allt av ra- dioprogram.
För denna interna produktion krävs viss utrustning samt lokaler (se 16.6.9.2). I större kommuner kan AV-centraler ge service åt flera skolor.
Ibland är det ej möjligt att inköpa lämplig demonstrations- eller labora- toriemateriel. Särskilt gäller detta för de tekniska ämnena. Den kan i sådant fall få tillverkas vid skolans verkstäder.
16./4.3.2 Gymnasiets hjälpmedelsprogram ställer anspråk på biträdespersonal för sådana uppgifter som av tekniska och ekonomiska skäl inte bör utföras av lä- rare. Hit hör maskinskrivning, duplice- ring, elektrostencilering och reproduk- tionsfotografering, inspelning, rutin- mässig skötsel, registrering, märkning och insortering av nyanskaffningar, återställande av material, tillverkning och reparation av laborationsmateriel. Gymnasieutredningen har 1 15.3 och 15.5.5 framlagt rekommendationer för hur sådan verksamhet bör ordnas.
16.4.4. Utlåning och service från kommunala centraler
Gymnasierna kan inte bli helt självför- sörjande med materiel och apparatur för produktion. En del materiel har en låg användningsfrekvens i förhållande till sitt anskaffningsvärde. Utrustning för viss produktion är förhållandevis dyrbar om den inte används ofta. I des- sa och liknande fall bör kommunala hjälpmedelscentraler i första hand er- hålla dylik utrustning.
16.5. Anvisningar för hjälpmedlens an- vändning
I sitt betänkande om hjälpmedel i skol- arbetet betonade skolberedningen starkt vikten av att skolan tillförs anvisningar för hjälpmedlens utnyttjande. Både i lä- roplanens allmänna del och under de en- skilda ämnena finns sådana anvisning- ar. Därutöver behövs emellertid supple- ment. Det centrala ämbetsverket bör fortlöpande utge sådana för att till gym- nasierna sprida kännedom om uppslag för användning av tryckta och andra hjälpmedel. Enskilda initiativ i fråga om studieplaner och kursalternativ samt metodikhandledningar är också önsk- värda. I avsnittet om studiesatser (läro- bokspaket) har betonats vikten av att i dessa ingår lärarhandledningar (jfr 16.2.1.1).
Även uppslag och idéer som inte krä- ver omfattande presentation bör för- medlas till lärarna. Det bör kunna ske genom en specialserie av Aktuellt från skolöverstyrelsen med direkt sikte på gymnasiet. I denna borde publiceras metodiknyheter, lektionsförslag, exem- pel på ämnen för specialarbete, aktuel- Ja litteraturlistor etc. En sådan special- upplaga av Aktuellt från skolöversty- relsen borde redigeras följsamt så att aktualitetsvärdet inte går förlorat. Dy- lika specialnummer har redan utkom- mit — frågan om en mer systematisk utgivning behandlas inom skolöversty- relsen enligt vad utredningen erfarit.
Skolöverstyrelsen har framställt film, ljudbildband m. m. med sikte på nu- dervisningsmetodik och användning av tekniska hjälpmedel. Denna verksam- het bör utvidgas med speciellt sikte på gymnasiet.
16.6. Gymnasiets behov av lokaler
16.6.1 Allmänna synpunkter 16.6.1.1 Målsättningens inverkan på Io- kalerna. Det gymnasium gymnasieutred-
ningen föreslår präglas av elevernas sto- ra valmöjligheter. Härigenom upplöses delvis det gamla klassbegreppet och i stället erhålles undervisningsavdelning- ar av varierande storlek och samman- sättning vilket påverkar behovet och utformningen av lokalerna. Inriktningen på individuella studier och studier i grupper bidrar till att behovet av mind— re lokaler ökar. Införandet av teknisk och ekonomisk utbildning som en inte- grerande del av gymnasiet fordrar un- dervisningslokaler anpassade för dessa ändamål.
16.612 Skolbyggnadsplanering och lokalbehov. Skolbyggnadsplaneringen sammanhänger intimt med skolväsen- dets organisation i en kommun. En be- dömning av lokalbehovet under beak- tande av bl. a. ekonomiska konsekven— ser måste vid sidan av rent pedagogiska synpunkter läggas till grund för organi- sationen. Genom en konsekvent samord- ning av lokaler för olika skolformer kan betydande besparingar åstadkommas. Gymnasieutredningen har i 12.6.2 an- givit vissa organisationsexempel för oli- ka skolenheter, varvid utgångspunkten varit att samordna skolor med likartade krav på lärare, lokaler och utrustning. I de allra flesta fall blir det nödvändigt att utnyttja redan befintliga Skolanlägg- ningar och komplettera dessa med ny- byggnad. Det torde även bli aktuellt att utnyttja enstaka lokaler eller lokalgrup- per i befintliga skolanläggningar på nå- got avstånd från den egentliga huvudan— läggningen. En rationellt övervägd lo-kalplane- ring är särskilt viktig då det gäller den tekniska utbildningen. Den kostnads- krävande utrustningen i förening med den förhållandevis låga utnyttjandegra- den i fråga om speciallokaler för den- na utbildning innebär, att en samord— ning av den tekniska utbildningen inom
i första hand fackskola och gymnasium kommer att medföra betydande bespa— ringar. I viss utsträckning gäller det- samma för ekonomisk utbildning.
Lokalbehovet för olika skolor har hit- tills fastställts av skolöverstyrelsen be- träffande det allmänna skolväsendet och av överstyrelsen för yrkesutbildning be- träffande de tekniska och merkantila gymnasierna jämte yrkesskolorna. De båda ämbetsverken har därvid tilläm- pat olika normer vid dimensioneringen av lokalerna. I viss utsträckning kan detta ha varit motiverat av undervis— ningens mål och inriktning. Gymnasie- utredningen vill framhålla betydelsen av att entydiga normer i framtiden utarbe- tas beträffande lokalbehov och lokal- storlek för olika skolformer
Utarbetandet av dylika normer sker genom en av de båda ämbetsverken till- satt arbetsgrupp. Vad gymnasieutred— ningen nedan anför i fråga om storleken av behövliga utrymmen är, i avbidan på denna grupps arbetsresultat, att betrak- ta som preliminära synpunkter.
16.6.1.3 Skolbyggnadsforskning. Utform- ningen av skolans lokaler bör ske i nära samarbete mellan pedagoger, arkitekter, annan teknisk expertis och kommunal sakkunskap. Endast genom ingående funktionsstudier där de pedagogiska kraven och den pedagogiska utveckling- en beaktas kan allmängiltiga normer utarbetas. I detta avseende har skol- byggnadsgruppen inom statens institut för byggnadsforskning utfört ett ban— brytande arbete. Med tanke på de krav gymnasiets nya målsättning ställer på lokalerna är en fortsatt målmedveten forskning och pla- nering angelägen. Stora ekonomiska be— sparingar kan göras och felinvestering— ar undvikas om skolans lokalplanering grundas på rationella funktionsstudier och byggnadstekniska undersökningar.
Gymnasieutredningen finner det därför angeläget, att medel ställes till förfogan— de för fortsatt skolbyggnadsforskning. I verksamheten bör ingå att genom en pe- riodisk tidskrift meddela rön och anvis— ningar samt presentera nyuppförda re- presentativa skolanläggningar.
16.614 Skollokalernas användning för andra ändamål. Skolan och dess lokaler bör i dagens samhällsliv inta en central plats. För den frivilliga bildningsverk- samheten och liknande verksamhet bör skolans lokaler liksom nu är fallet upp- låtas. För fritidsverksamheten utnyttjas ofta skolans gymnastiksalar, som nume- ra i allt större utsträckning utformas som idrotts- och gymnastikhallar. Skolans samlingssal utökas ofta och förses med större scenutrymmen för att tillgodose allmänhetens behov. Lokaler för kom- mun- och skolbibliotek samordnas även i viss utsträckning. Gymnasieutredningen vill understry- ka dessa olika möjligheter men dock i sammanhanget framhålla att i den mån lokalerna huvudsakligen skall tjäna sko— lans behov de måste utformas därefter.
16.615 I anslutning till gymnasiets nya målsättning har gymnasieutredningen låtit undersöka i vad mån lokalutform- ningen påverkas härav. I följande av- snitt framföres i korthet synpunkter på de olika lokaler som kommer ifråga för gymnasiet. Först behandlas undervis- ningslokaler för de allmänna ämnena, därefter de speciallokaler som erfordras för teknisk och ekonomisk undervisning. Lokalmässiga förutsättningar för under- visning i storklass berörs något. Det nya gymnasiets krav på bibliotekslokaler, samlingslokaler, elevlokaler, verkstad, rum för intern hjälpmedelsproduktion, lokaler för estetiska ämnen, gymnastik- salar, administrations- samt lärarloka- ler m. m. anges också.
I kapitel 18 föreslår gymnasieutred- ningen statsbidrag till byggnader för gymnasium. Det lokalbehov som det nya gymnasiet har enligt översikten i det följande bör ligga till grund för be— räkning av statsbidragsunderlag.
16.6.2 Lokaler för allmänna ämnen
16.6.2.1 Ämnesrum. Sedan slutet av 1940- talet har ämnesrumssystemet —— efter att tidigare ha prövats utomlands bl. a. i Danmark —— tillämpats vid ett antal gym— nasieskolor i vårt land. Ett väl utfor— mat ämnesrumssystem ger skolan betyd- ligt större möjligheter att utnyttja läro— salarna än den traditionella klassrums- skolan tillåter. En förutsättning är dock att skåp- och kapprum ordnas för förva- ring av elevernas tillhörigheter. Sedan mitten av 1950-talet har i hu- vudsak alla nyplanerade gymnasiesko- lor utformats med ämnesrum och cen- tralkapprum. Erfarenheterna har över lag varit goda. Lärarna har erhållit in— stitutioner där de kunnat samla ämnes- litteratur, AV—utrustning och övrig ma- teriel för de olika ämnena och på så sätt kunnat ge rummet en stimulerande at— mosfär av stor betydelse för undervis— ningen. Eleverna har även visat sig upp- skatta den omväxling under arbetsdagen som ämnesrumssystemet för med sig.
Ämnesrummen bör kompletteras med grupprum. Dessa skall dels erbjuda en lärosal av lämplig storlek för de smär- re undervisningsavdelningar som upp- kommer på grund av det nya gymnasiets konstruktion, dels ge en möjlighet att in- dela en klass i smärre avdelningar och sålunda möjliggöra grupparbete och in- dividualiserad undervisning.
Gymnasiets konstruktion för med sig att undervisningsavdelningar av skiftan- de storlek uppkommer. Tabell 1 utvisar hur den genomsnittliga storleken av un- dervisningsavdelningarna tillåter att lektionerna uppdelas på ämnesrum och grupprum för gymnasieskolor med 90, 120 och 150 elever per årskurs. Som jäm- förelse anges i tabellen motsvarande siffror för ett allmänt gymnasium med allmänna (A), latin- (L) och reallinjer (R) enligt angivna organisationer.
Från pedagogisk synpunkt är det vä- sentligt, att grupprum kan disponeras vid de tillfällen då läraren vill dela in klassen i självständiga arbetsgrupper. Vidare behövs de för elevernas enskilda studier och då läraren under betings- studierna instruerar elever, som är i be- hov av lärarhandledning.
För handledningen av specialarbetet i årskurs 3, som ofta avses ske i grupp, bör läraren ha möjlighet att finna en 10- kal även under dagtid. Ett grupprum lämpar sig ofta väl härför.
Tabell ]. Procentuell fördelning av schemalagda lektioner på ämnesrum och grupprum. De tekniska och ekonomiska ämnena liksom de naturvetenskapliga laborationsämnena ingår ej i beräkningen
Organisation Integrerat gymnasium enligt Allmänt nuvarande gymnasium Lokal gymnasieutredningens förslag 90 elever per 120 elever per 150 elever per A+L+R A+L+ 2A+L+
årskurs årskurs årskurs 2R ZR
Ämnesrum ...... 64 68 70 83 89 84 Grupprum ...... 36 32 30 17 11 16 Summa 100 100 100 100 100 100
Visserligen kommer eleverna att i stor utsträckning utföra specialarbetet på kvällstid, men de bör även ha möjlig- het att arbeta under håltimmar och lik- nande tillfällen. De kan även friställas från undervisningen för att utföra detta arbete.
För de individuella studierna liksom för gruppstudier i form av bl. a. studie- cirklar kommer Skolanläggningarna så- ledes att behöva utrustas med ett relativt stort antal mindre rumsenheter. För det första ändamålet torde det närmast bli fråga om studieplatser inom biblioteket medan för studiet i grupp infogas grupp- rum av normal storlek, d. v. s. 20— 30 mz.
Ämnes- och grupprummen bör ha god kontakt med varandra och grupprum- men bör ligga fördelade bland ämnes- rummen. För den schemalagda under- visningen behövs, beroende på skolans storlek, från 3 till 5 grupprum å ca 30 mg. Dessutom behövs ett antal mindre grupprum på ca 20 m2 för grupp- och annan mera individualiserad undervis- ning.
I rummen förvaras de böcker och den materiel som oundgängligen behövs för ämnesundervisningen i varje sär- skilt rum. Böcker och hjälpmedel som skall användas gemensamt för flera rum sammanförs lämpligen till depå- och materielrum, som bör finnas i större an- tal än nu. I anslutning till dessa depå- och materielrum kan arbetsrum för lä- rarna anordnas.
Varje rum måste ha direkt ingång från kommunikationsutrymme, således även grupp- och depårummen.
16.6.2.2 I språkstudierna betonas tal- och avlyssningsövningarna starkt. Enligt moderna pedagogiska metoder kräver detta en ökad användning av bandspela— re. Speciella språklaboratorier där varje elev förfogar över en bandspelare och
där läraren har möjlighet att avlyssna och kommentera elevens prestationer har visat sig vara till mycket stor hjälp. Språklaboratoriet medför ingen ökning av lokalbehovet utan innebär att ett äm- nesrum göres om till talövningsrum, där undervisningen kan bedrivas med hjälp av bandspelare och avlyssningsanord- ningar. Närmare anvisningar beträffan- de. utformningen och utrustningen bör utarbetas av skolöverstyrelsen. Erfaren- heterna från den nu pågående försöks- verksamheten bör därvid läggas till grund. Det bör även undersökas i vilken utsträckning utländska erfarenheter kan anpassas till svenska förhållanden.
Språkundervisningen kommer även i en relativt stor skola att under många lektionstimmar bedrivas i undervis— ningsavdelningar av mycket varierande storlek. Lämpligt är att en språkinsti- tution bildas genom att ett antal ämnes- och grupprum i närheten av varandra reserveras för språk. Till institutionen bör också höra materielrum, språkla- boratorium och arbetsrum för språklä- rare. Beträffande språklaboratorium hänvisas även till vad som anförts i 16.2.3.2.
16.6.2.3 På grund av den ändrade mål— sättningen i svenska behövs språklabo— ratoriet för övning i muntlig framställ- ning samt för röst- och talvård. Ämnes- rum för svenska kan ingå i språkinsti- tutionen om så befinnes lämpligt. önsk- värt är att något ämnesrum förses med en mindre scen samt talarstol för att underlätta övning i muntlig framställ- ning.
16.6.2.4 Den nuvarande geografiinstitu- tionen kan efter viss komplettering av utrustningen bilda centrum för en sam- hällsvetenskaplig institution med hu- vudvikt på samhällskunskap. Vid en mindre skolenhet kan även företagseko-
nomi o. dyl. föras dit. Vid en större däremot bör en särskild institution för ekonomiska ämnen finnas. Vid en stör- re skolenhet kan det även vara ända- målsenligt med institution dit framför allt historieundervisning koncentreras.
16.6.3. Lokaler för naturvetenskapliga ämnen
De naturvetenskapliga institutionerna i det nya gymnasiet behöver i de många fall då teknisk utbildning skall finnas vid skolan ökade utrymmen. Denna frå- ga behandlas i 16.6.5. Utformningen av lokalerna påverkas däremot föga. För lokaler avsedda för undervisning i bio- logi, fysik och kemi har skolöversty- relsen utarbetat typriktningar. Dessa torde i princip kunna tillämpas för det nya gymnasiet.
För specialarbete i årskurs 3 bör nå- gon bänk eller bord eller helst ett extra utrymme iordningställas och reserveras för apparatuppställningar, som ej ome- delbart kan monteras ner. Dessutom bör plats beredas för det rikhaltiga ämnes- bibliotek som är en förutsättning för att specialarbete skall kunna utföras.
Det är angeläget att alla moderna hjälpmedel, inklusive skriftprojektor och TV-anläggning, kan användas i 10- kalerna. De bör vidare vara så inred- da, att de intentioner i fråga om de- monstrationer och undervisningsexpe- riment som de enskilda läroplanerna in- nehåller kan förverkligas.
Som framhålles i 16.6.9.5 bör i anslut- ning till institutionerna finnas arbets- rum för lärare försett med facklittera- tur och med plats att förvara elevernas arbetsuppgifter, redogörelser m. m.
16.6.4 Lokaler för estetiska ämnen och gymnastik
16.6.41 De estetiska ämnenas större va-
riationsbredd kommer att kräva vissa anordningar.
Det är önskvärt att man för den ge- mensamma undervisningen i musik- och konsthistoria förfogar över en lokal som samtidigt rymmer 60 elever. I regel bor- de finnas musiksal som fyller detta krav.
I ämnet teckning skall arbete kunna utföras i andra material t. ex. trä, metall, sten, gips m. m. Vissa av de tekniska äm- nenas lokaler bör kunna användas här- för (jfr 16.6.5.1).
För körsång, ensemblespel och teori- lektioner i ämnet musik är nuvarande musiksal i regel tillfyllest. Om den in- dividuella undervisningen och den indi- viduella övningen skall kunna ges plats fordras mindre övnings- och överspel- ningslokaler. Om man ej har möjlighet att inrätta smårum för dessa ändamål får vissa grupprum eller lärosalar re— serveras härför efter skoltidens slut. Denna lösning används ofta av de kom- munala musikskolorna.
I dramatik kan det förberedande ar- betet utföras i skolans vanliga lokale-r. En scen behövs dock för att slutföra ar- betet. För detta ändamål bör samlings- sal eller skrivsal — vilket oftast redan är fallet _ vara försedd med scen och scenanordningar.
Även vid en stor gymnasieskola tor- de beläggningen av lokalerna för teck- ning och musik inte bli särskilt stor. Det är därför angeläget att dessa rum utnytt- jas även för andra ämnen och möbleras därefter. Teckningssalen är lämplig för undervisning i teknologi och konstruk- tion (se 16.6.5.1). Musiksalen kan kom- ma till användning vid föredrag och eventuell undervisning med storgrupp samt, i den mån inredningen så medger, för dramatisk framställning.
16.6.4.2 Gymnastiklokalernas utform- ning kräver ingen ändring på grund av den nya kursplanen.
16.65 Lokaler för tekniska ämnen
16.6.5.1 Teknisk utbildning i årskurser- na 1—3. Enbart 3-årig tekniSk gymna- sieutbildning kommer enligt gymnasie- utredningens beräkningar att finnas på 80 ti 90 orter. Av kapitel 12 framgår att dessa gymnasiers storlek blir ganska måttlig. Det vanligaste blir 4 till 8 pa- ralleller vilket kan beräknas ge 25—50 elever som väljer teknisk utbildning. Detta betyder att tekniska ämnen i re- gel kommer att studeras i 1—2 parallell- avdelningar. Endast i ett fåtal fall har man anledning räkna med 3 sådana. I årskurs 3, där fördelning sker på de oli- ka tekniska alternativen, kommer det endast i undantagsfall att finnas mer än en undervisningsavdelning inom varje alternativ. Exempel på organisation av de gym- nasiala skolorna har även angivits i ka- pitel 12. Därav framgår att man i första hand bör ta i anspråk de byggnader som nu användes för gymnasierna och till dem knutna realskolor och högstadier. I regel kan man på så sätt friställa ett an- tal klassrum, ämnesrum, laboratorier och övningslokaler som får disponeras om för det nya gymnasiets behov. Den tekniska utbildningen kräver, även om endast de tre första årskurser- na finnes, ritsalar och vissa laborato- rier. Så långt möjligt är bör [man därvid anknyta till fysik-, kemi- och tecknings- institutionerna. I det följande göres en översikt över vad som krävs utöver vanliga ämnes- och grupprum. Genomgången göres ämne för ämne. Endast teknologi före- kommer i årskurserna 1 och 2. Alla öv- riga ämnen som nämns läses i årskurs 3. Teknologi. Då ritövningar utgör ett myc- ket stort inslag i ämnet bör så många lek- tioner som möjligt förläggas till ritsal. Som sådan kan en modernt inredd teckningssal användas. I regel kommer både teckning, teknologi och de i det följande nämnda kon— struktionsövningarna att få plats i de nu-
varande gymnasiernas teckningsinstitutio- ner.
Dessutom behövs förvaringsplats för ele- vernas ritbräden jämte förrådsutrymmen för undervisningsmateriel och färdiga rit— ningar. I anslutning till ritsalen bör det finnas en plats där läraren kan granska ritningar och uppgifter. De nu nämnda ut- rymmena kan lämpligen vara gemensamma för teknologi och maskintekniska ämnen.
Maskintekniskt alternativ. Ritsal behövs under några veckotimmar i ämnet konstruk- tion. Dessutom erfordras utrymme för sam- lingar, ritningsarkiv, plats för kopierings- och ritbord, lärarrum med rättningsbord och institutionsbihliotek. Dessa utrymmen bör vara gemensamma för teknologi och maskintekniska ämnen.
I ämnet energi utföres laborationer på bränslen, otto- och dieselmotorer. Bränsle— undersökningarna kan göras i kemilabora- toriet. Ett motorlaboratorium kan eventu- ellt inrymmas i en källarlokal. Lokalen kan inte utnyttjas för annan undervisning. Stö- rande buller kan ej undvikas, varför pla- cering i närheten av någon lärosal måste undvikas. I regel torde det vara bäst att, om byggtekniskt alternativ finnes, samman— föra motor- och byggnadslaboratorium m. m. i en friliggande paviljong.
I ämnet produktion ingår material— och hållfasthetslaborationer. Plats härför kan lämpligen ordnas i anknytning till fysikla— boratoriet. Visst utrymme måste beräknas för placering av fast utrustning. Vid labo— rationer måste även fysiklaboratoriet an- vändas. Finnes laboratorium för byggtek- niskt alternativ kan materiallaboratoriet förläggas dit, varigenom en lokalbesparing på 10—20 m? erhålles.
I elteknik förekommer laborationer som lämpligen förlägges till fysikinstitutionen. Ett förrådsutrymme för samlingar på cirka 15 m2 utöver fysikinstitutionens utrymmen bör tillkomma. Finns eltekniskt alternativ vid skolan användes dess utrustning.
Behövliga lokalkompletteringar för undervisning i teknologi och inom ma- skintekniskt alternativ kan beräknas omfatta en yta av ca 125 m2. Finnes vid skolan även eltekniskt alternativ mins— kas ytan till ca 110 mg.
Förvaringsplats för elevernas ritbrä- den ordnas i disponibla utrymmen. Här- för åtgår ca 10 1112 per 30 elever.
Byggtekniskt alternativ. I ämnet byggtek- nik behövs rum för samlingar av byggmate- rial och modeller, betonglaboratorium med fuktrum samt material— och hållfasthets- laboratorium. Dessa laboratorier är ej utan vidare lämpade för annan verksamhet, då betonghantering är ett smutsigt och mate- rialprovning ett dammigt arbete. Högklas— siga lokaler fordras ej. Källare, lagerloka- ler o. dyl. är tillfyllest. Det bör observeras att betongblandaren åstadkommer buller.
Ofta torde det bli lämpligt att bygga en friliggande paviljong för de byggnadsteknis- ka laborationerna. Det kan då vara lämpligt att föra dit motorlaboratoriet för maskin- teknik. För materialprovning inom maskin- tekniskt alternativ kan ett med byggteknik gemensamt materiallaboratorium utformas.
Finns ett gymnasium med 4-årig teknisk utbildning i närheten kan det, om endast få elever — t. ex. en halv klass — väljer bygg- tekniskt alternativ, vara lämpligt att full- göra alla eller en del av de högst 30 labo- rationstimmarna där. I varje fall kan det vara befogat att avstå från betonglaborato- riet.
Bygglaboratoriet bör kunna användas av elever som i teckning eller estetisk spe— cialisering arbetar med t. ex. skulptur eller annan platskrävande specialitet.
I konstruktion behövs ritsal under några veckotimmar. Dessutom behöver läraren plats för ritningsgranskning och plats att förvara ritningarna.
För geodesi krävs ett mindre utrymme för utrustning.
För maskinteknik fordras inga specialut— rymmen.
Den sammanlagda ytan i en byggtek- nisk institution kan beräknas till ca 195 m2. Dessutom tillkommer plats för elevernas ritbräden med 10 m2 per 30 elever.
Eltekniskt alternativ. I årskurs 3 före- kommer ellära, elektronik och maskintek— nik.
Lärostoffet i ellära och elektronik företer stora likheter med fysikens. En välplane- rad fysikinstitution är därför tillfyllest. Ritsal behöver ej användas. Undervisningen i maskinteknik kan förläggas till en vanlig lärosal.
En ökning av nuvarande fysikinsti- tution med ca 30 m2 för förråds- _och
preparationsutrymmen torde i allmän- het vara tillräcklig för undervisning inom eltekniskt alternativ. Den tilläggs- utrustning som behövs för elteknik kan även få plats här.
Kemitekniskt alternativ. För fysikalisk och organisk kemi torde de nuvarande all- männa gymnasiernas kemiinstitutioner vara tillfyllest, om laboratoriet har god ventila— tion. Plats måste dock beredas för den ökade utrustningen samt för elevernas ma- teriel och under längre tid pågående arbe— ten. En ökning av lärarnas preparationsrum är även önskvärd.
Den nödvändiga lokalkomplettering- en för undervisning inom kemitekniskt alternativ kan uppskattas till ca 30 m2. Plats bör dessutom beredas för elever- nas skyddskläder.
Det maskintekniska materiallabora- toriet användes någon veckotimme un— der vårterminen i årskurs 3.
Skolpraktik. Om yrkesskolan eller even- tuellt grundskolans lokaler användes krävs plats för extra utrustning. Då man ej gärna kan göra tillbyggnad härför, får ett till- gängligt utrymme i skolan anvisas. Det ut- rymme som behövs kan uppskattas till 2——- 3 1112 per klass. Då varje elev under termi- nerna endast arbetar en kväll varannan vecka får han ta hem sina arbetskläder, var- för särskilt skåputrymme ej behövs. Under sommaren är de ordinarie elevernas skåp tomma.
16.6.5.2 Teknisk gymnasieutbildning i årskurserna 1—4. 4-årig teknisk utbild- ning kommer enligt gymnasieutredning- ens förslag att finnas på ca 30 orter. Genom denna koncentration av års- kurs 4 till ett fåtal orter finns goda möj- ligheter att ge dessa gymnasier den ut- rustning och de lokaler som modern ingenjörsutbildning förutsätter. överstyrelsen för yrkesutbildning har under de senaste åren ägnat lokalpro- blemen stor uppmärksamhet. Sålunda har experter bearbetat uppgifter om 10- kaler som insamlats från gymnasierna
och med ledning av dessa uppgjort lo- kalförteckning.
Gymnasieutredningen har haft till- gång till dessa experters arbete och har modifierat det med hänsyn till det nya gymnasiets behov.
För administration, läraravdelning, bibliotek samt de undervisningslokaler som har sin motsvarighet inom övriga sektorer av gymnasiet gäller vad utred- ningen anför under 16.6.8—9.
Speciella lokaler för teknisk under- visning iårskurserna 1—4.
Riisalar behövs i teknologi, konstruktion, energi, produktion, specialarbete i årskurs 4, planering, anläggning, elmaskiner och elanläggning. I många fall delas klass under lektioner i ritsal. ,
En ritsal för hel klass här tillsammans med ritningsarkivet ha ungefär dubbel klassrumsstorlek. Den specialinreds med stora bord, på vilka ställbara ritbräden kan placeras. Viktigt är att eleverna även har bordsytor för handböcker och för beräk- ningar medan ritarbete pågår.
Jämte ritsal för hel klass bör finnas rit- sal för halv klass. Denna bör vara av klass— rumsstorlek. Den skall inredas på sådant sätt att den kan användas av halv klass för ritning och av hel klass för lektioner.
I anslutning till ritsal skall finnas för- varingsutrymmen för elevernas ritbräden och ritmateriel.
Maskintekniska ämnen samt teknologi. I en maskinteknisk institution bör finnas utrymme för samlingar av demonstrations- materiel, laboratorier för verkstadsteknik, hållfasthetslära och materiallära, kraft- och Värmeteknik samt arbetsplatser för institu- tionsföreståndare och lärare. I det verk— stadstekniska laboratoriet skall beredas plats för den materiel som används för un— dervisning i gjutning, plastisk bearbetning, svetsning, verkstadsmaskiner, reglerteknik och mätteknik. Dessutom skall finnas för- råd och instrumentverkstad. Hållfasthets- och materiallaboratoriet omfattar ugns— rum, sliprum, mikroskoprum samt prov— nings- och materielrum. För kraft- och Värmeteknik behövs ett maskinlaboratorium med oljeförråd och kompressorrum.
Den maskintekniska institutionen an- vänds dessutom för undervisning i VVS,
maskinteknik och fysikalisk kemi (mate— riallära) inom bygg-, el- och kemitekniskt alternativ.
I den maskintekniska institutionens verk- stadsdel inryms verkstad för reparation och tillverkning av undervisningsmateriel.
I 16.2.5.2 har tanken på centralla- boratorier framförts. Detta innebär att det maskintekniska laboratoriets lokal— yta kan begränsas avsevärt för många gymnasier med 4-årig undervisning.
Byggteknik. Laborationer utförs i bygg— teknik, konstruktion och anläggning. Dess— utom övas geodetisk mätning.
Lokaler för byggteknisk institution har beskrivits i 16.6.5.1. För 4-årig teknisk läro— kurs behövs lokaler av samma slag men med något större yta.
Elteknisk institution. Den eltekniska in- stitutionen bör om möjligt ligga i anslutning till fysikinstitutionen så att materiel och lokaler kan användas gemensamt. Två labo- ratorier behövs i regel. Det ena skall spe- cialinredas för laborationer i ämnena el- maskiner, elanläggning, elkraft och större delen av elmaterial, utan att dock uteslu- ta laborationer i t. ex. ellära. Det andra laboratoriet skall vara huvudsakligen av— sett för ellära, elektronik, telekommunika— tion, system— och reglerteknik. Det skall om så behövs kunna utnyttjas för fysiklabo— rationer i årskurs 2 och 3.
I institutionen skall dessutom ingå rum för samlingar, preparationsrum, specialut- rymmen för reglerteknik och elmaterial, plats för permanenta uppställningar, skär- mat utrymme, plats för ackumulatorer och elmaskiner för strömförsörjning.
Kemiteknisk institution. Kärnan i den kemitekniska institutionen skall vara ett större laboratorium som tillåter laboratio— ner för odelad klass. I årskurs 4 är nämli- gen laborationstiden i analytisk kemi och biokemi så stor att klassen av schematek— niska skäl ej kan delas. Laboratoriet bör dock utformas så att det lätt kan delas på två lokalenheter när det används för halv— klass i lägre årskurser.
Omkring det gemensamma större labora- toriet grupperas vågrum, rum för fysikalisk kemi och fasta apparatuppställningar, ugns— rum, glas-, kemikalie— och apparatförråd, preparationsrum, referensbibliotek och lä— rarrum.
Om laboratorium i apparatteknik ej kan
förläggas till närliggande kemisk industri kan det anslutas till maskinlaboratoriet.
Fotolaboratorium. Ett fotolaboratorium bör åtminstone innehålla ett litet mörkrum för laddning och negativarbeten samt ett rum för förstoring och kopiering. Det senare bör innehålla minst två arbetsplatser an- ordnade så att de medger ett snabbt och ra- tionellt arbetssätt.
Skolpraktik har behandlats under 16.6.5.1.
Nedan lämnas en sammanställning över lokaler för laboratorier, verkstäder och till dem hörande utrymmen vid skolor med 4-årig teknisk utbildning. Läro- och ritsalar har ej medtagits i sam- manställningen.
Maskinteknik och tek—
nologiln2 .......... 600—700 m2 Byggteknik .......... 325—375 m2 Elteknik .............. 350—400 In2 Kemiteknik utan labo—
ratorium för teknisk
kemi3 ...... , ...... 425—475 m2 Laboratorium för tek-
nisk kemi4 ........ 50— 60 m2 Fotolaboratorium 16— 20 m2
Anm. 1) för cenatrallaboratorium tillkom— mer 250—300 1112
2) instrumentverkstad för tillverk- ning och reparation av undervisnings- och laboratoriemateriel ingår
3) häri ingår även lokaler för under— visning i ämnet kemi
4) laboratoriet för teknisk kemi kan uteslutas om industri finnes vars labo- ratorium får användas.
16.6.5.3 Komplettering av nuvarande tek- niska gymnasier till avsett antal läro- kurser. Gymnasieutredningen förutsät- ter att i framtiden alla nuvarande tek- niska gymnasier skall ha fullständig 4- årig maskin-, bygg- och elteknisk utbild— ning, medan ett 20-tal också kommer att få kemiteknisk. Situationen i de nuvarande 29 teknis- ka gymnasierna, de tekniska linjerna i
Södertälje inbegripna, var läsåret 1962/63 följande
Antal gymnasier
Linje med angiven linje Maskinteknisk ............ 29 Byggnadsteknisk .......... 22 Elkraftteknisk ............ 10 Teleteknisk .............. 10 Kemiteknisk .............. 10
Till den kemitekniska linjen har räk- nats cellulosateknisk linje.
I samband med den starka utvidg— ningen av de tekniska gymnasierna, som bl. a. resulterat i att antalet intag- ningsavdelningar ökat vid samtliga be- fintliga gymnasier, har både från ele- ver och från industri framförts önske- mål om ökade valmöjligheter vid gym- nasier med ofullständig uppsättning av mera frekventerade linjer.
En utökning av antalet linjer vid tek— niskt gymnasium innebär en omfördel- ning av eleverna och bör hållas isär från den ökning av antalet elever i tek- nisk studiegång som är målet för gym- nasieplaneringen.
En ny linje innebär därför i fråga om utrustning och lokalbehov endast att viss för linjen specifik utrustning och vissa för linjen karaktäristiska lokaler måste anskaffas. I fråga om klassrum, ritsala-r, administrationsu elev- och samlingslokaler m. m. uppkommer inga nya behov, däremot för de lokaler som redovisats ovan.
En komplettering enligt gymnasieut- redningens förslag skulle innebära att utrustning och lokaler måste komplette- ras vid ett antal av de nuvarande tek- niska gymnasierna nämligen för bygg- tekniskt alternativ 7, för eltekniskt sam- manlagt 19 och för kemitekniskt 10.
16.6.6 Lokaler för ekonomiska ämnen m.m.
Undervisningen i allmänna ämnen, så- som språk, historia, psykologi, sam-
hällskunskap, rättskunskap, matematik, vilka tillsammans omfattar ungefär 60% av timpl-anens tid, har samma fordringar på lokaler som inom övriga sektorer av gymnasiet.
Undervisningen i de ekonomiska äm- nena företagsekonom-i, redovisning, för- valtning och distribution kan alltefter avdelningens storlek försiggå i vanliga klass- eller grupprum.
För stenografi som läses av elever med ekonomisk-språklig inriktning är en vanlig lärosal tillfyllest.
För maskinskrivning som är ett ge- mensamt ämne för alla studerande inom ekonomisk lärokurs föreslår gymnasie— utredningen undervisning i odelad klass för vilket en sal på ca 80 ni2 kan bedö- mas vara tillräcklig. Även om många elever från andra sektorer beräknas fri- villigt välja ämnet, och även om utrust— ningen användes för självständigt ar- bete och grupparbete samt för övning under håltimmar och dylikt, blir den endast delvis utnyttja—d. Sambruk med annan skola rekommenderas. Lämpligt är även att maskinerna görs nedfällbara i bordet, så att lokalen kan användas som vanlig lärosal.
Rum för kontorsteknik används en- dast ett fåtal timmar för gymnasiets un- dervisning, varför det lämpligen ord- nas gemensamt för gymnasium och fackskola eller yrkesskola.
Lämpligt är att undervisningen i eko- nomiska ämnen och maskinskrivning får lokaler intill varandra. Även mate— matikundervisningen för ekonomisk lä- rokurs bör förläggas i anslutning till maskinskrivningssalen, emedan där placerade räknemaskiner då och då be- höver användas. Intill dessa lokaler kan då anordnas arbetsplats för lärarna samt ett gemensamt förråd för hjälp- medel.
Under de senaste åren har främst i USA försök gjorts med storklassundervis- ning. I Sverige har spontana försök gjorts i enstaka ämnen vid ett par gym- nasieskolor. Försöksverksamhet plane- ras från och med läsåret 1963/64.
Från lokalsynpunkt kräver undervis- ning med varierande klasstorlek till- gång till såväl stora som små lokaler, som helt bör stå till undervisnings— gruppernas disposition vid en och sam- ma tidpunkt. I USA har detta problem lösts genom att en större lokal gjorts delbar med vikväggar eller draperier. Ljudisolering och särskilt vikväggar ställer sig dyrbara, varför det kan ifrå- gasättas, om det inte för svenska för- hållanden är lämpligast att förse sko- lan med ett par större lokaler för ca 60—90 elever och därutöver några extra grupprum. De svenska gymnasie- skolorna förfogar nu i allmänhet över två större lokaler, nämligen samlings- salen-skrivsalen och musiksalen. Vid de försök som gjorts i Sverige har i regel musiksalen utnyttjats.
Största lokalproblemet vid storklass- undervisning erbjuder de naturveten— skapliga ämnena. Dessa kräver tillgång till elektricitet och vatten samt, för de- monstration inför en större avdelning, även lokal-TV.
16.6.8. Bibliotek
Biblioteket kommer att få delvis nya funktioner och väsentligt större uppgif- ter än nu. Bokbeståndet och därmed lo- kalerna måste utökas genom att teknisk och ekonomisk litteratur även skall fin- nas. Biblioteket kommer liksom nu att behöva en central del med utökade ut- rymmen för såväl utlåning som läsning, grupparbete och individuella studier. Läsrummets yta bör ökas och fördelas på flera enheter. Utom större rum bör
finnas ett antal små rum, studieceller. Enligt amerikanskt mönster kan celler- na ordnas som avdelade bås i ett större läsrum.
Nuvarande gymnasieskolor planeras, oavsett storleken, med utlåningsrum, läsrum för elever, .läsrum för lärare och rum för bibliotekarie, med en samman- lagd nettogolvyta av 175 .m2. Utrymmena har för de större gymnasieskolorna vi- sat sig otillräckliga. Gymnasieutredning- en vill därför föreslå att biblioteksloka- lern—as yta fast-ställes med hänsyn dels till den utökade verksamheten, dels till skolans storlek. Detta betyder en ök- ning av nuvarande normer så att en 8-parallellig skola skulle erhålla cirka 275 m2 mot nuvarande 175 m2.
16.6.9. Andra lokalbehov
16.6.9.1 Verkstad för tillverkning och reparation av undervisningsmateriel. I 16.2.5.1 har nämnts utrustning som in- stitutionsteknikern behöver för repara- tion och tillverkning av undervisnings- materiel. För att ge plats för denna verksamhet bör nuvarande verkstads- lokal på 10 in2 vid de allmänna gymna- sierna utökas till ca 30 m2.
16.6.9.2 Intern hjälpmedelsproduktion. För den i 16.2.7.1 och 16.4.3.1 nämnda interna hjälpmedelsproduktionen bör en lokal på ca 25 1112 stå till förfogande. Dletta rum bör lämpligen ligga intill ad- ministrationslokalerna, eftersom den personal som anlitas i allmänhet arbe- tar där.
16.6.9.3 Samlingslokaler. Till samlings- lokalerna hänförs här måltidslokaler, samlingssal och skrivsal. Av dessa kom- mer det nya gymnasiets utformning en- d-ast att beröra storlek och behov av samlingssal-skrivsal. Denna har för de allmänna gymnasierna hittills dimen—
sionerats så att en årskurs samtidigt kunnat skriva i den. Dess funktion som samlingssal har även bedömts med hän- syn till storleken av ett till skolenheten eventuellt hörande högstadium, så att det ena skolstadiet kunnat samlas i en omgång i salen.
Gymnasieutredningen finner att skriv- platser fortfarande bör finnas till så— dant antal att alla elever i en årskurs kan skriva på samma gång.
I 9.10 har behandlats informationen i skolan och i 9.103 har framlagts för- slag härutinnan. Bifall till gymnasieut- redningens förslag innebär att för sam— ling plats behöver beredas för högst hälften av gymnasiets elever samtidigt. En större skrivsal med enkla scenan- ordningar är tillfyllest. Särskilda an- ordningar som ger salen aulakaraktär behövs ej. Det är ej heller nödvändigt att av samlingsskäl göra en enda stor skrivsal, enär ytbehovet för samling ej uppgår till mer än drygt hälften av yt- behovet för skrivning.
16.6.9.4 Elevlokaler. Gymnasieutred— ningen vill särskilt betona vikten av att elevernas intressen tillgodoses även då det gäller skolans lokaler. Uppehållsrum bör finnas i anslutning till centralkapprum. Nuvarande normer, 40 m2 för 2 paralleller plus 10 en? för varje överskjutande parallell, är icke alltid tillfyllest. Uppehållsrummet ut- nyttjas i allmänhet främst av elever som har håltimmar eller som väntar på hemresa. Skolor med stort antal re- sande elever bör få större utrymmen härför. Uppehållsrummen bör utrustas med robusta möbler samt ha ett stort antal sittplatser.
Elever som önskar läsa läxor under håltimmar bör dessutom kunna anlita något eller några rum helst i anslutning till biblioteket. För arbete i väntan på hemresa eller då längre uppehåll i nu—
dervisningen förekommer bör vissa grupprum eller ämnesrum friställas.
Som ett medel att hjälpa den för- eningsverksamhet som gymnasieutred- ningen önskar i det nya gymnasiet bör elevråd-elevkår och övriga elevsamman— slutningar förfoga över en expeditions- lokal om 20—30 mz.
16.6.9.5 Lokaler för lärare. I det nya gymnasiet ställs läraren inför Vissa för- ändringar i arbetet. Den starka beto— ningen av åskådlighet och omväxling i undervisningen förutsätter att demon- strationer och experiment i långt högre grad än nu skall ingå. Genom den nya organisationen med teknisk och ekonomisk utbildning vid ett mycket stort antal skolenheter blir det nödvändigt med beräkningar, kon- struktioner och experiment i större ut- sträckning än nu på de flesta gymna- sier. Lärarnas förberedelse- och avslut- ningsarbeten binds härigenom till sko- lans lokaler i högre grad än tidigare. Större uppmärksamhet måste ägnas åt att ge lärarna förbättrade anbetsmöjlig- heter icke blott i lektionssalen utan även utanför denna. Lärarnas utrymmen bör omfatta lä- rarrum med pentry eller kokskåp, mot— tagnings- och arbetsrum samt konfe- rensrum. Kollegierum i hävdvunnen mening torde ej erfordras då skolan för detta ändamål kan disponera t. ex. bibliotek eller musiksal. På central plats i skolan bör finnas ett eller flera dagrum jämte ett par samtals— och mottagningsrum, där lä- rare kan träffa elever och målsmän för enskilt samtal. Här bör även finnas ett konferensrum. Det nya gymnasiet för- utsätter nämligen tätare konferenser än nu mellan lärarna i samma ämnen, i närliggande ämnen eller i sam-ma klass.
Arbetsrummen bör spridas så att de ansluter till de olika ämnesrummen och institutionerna eller till biblioteket. De bör även kunna användas som mottag- nings- och samtalsrum. Arbetsplatser för lärare kan ofta anordnas i anslut- ning till eller i materiel-, depå- och preparationsrum.
De föreslagna förändringarna torde innebära att nuvarande lärarutrymmen bö-r ökas till inemot det dubbla.
16.6.9.6 Administrationslokaler. Expedi- tionslokaler bör finnas i den utsträck- ning som betingas av antalet befatt- ningshavare och deras tjänstgöring in- om skolans administration. Till admi- nistration hänförs här även skolsocial verksamhet och hälsovård. Expeditionerna bör ligga centralt och med goda entréförhållanden för besö- kande. Väsentligt är att de olika befatt— ningshavarna lätt nås både av lärare och elever. Den ökade skolsociala verksamheten torde innebära att något expeditions- rum tillkommer utöver de rum som nu är vanliga i gymnasier.
16.7. Besparingar vid samordning av skolor
16.7.1. Allmänt
Av det föregående har framgått att ge- nomförandet av den gymnasiereform utredningen föreslår kommer att ställa stora krav i fråga om investeringar i hjälpmedel och lokaler. Det *är mot den bakgrunden uppenbarligen angeläget att organisationen av skolväsendet blir så- dan att lokaler och hjälpmedel utnytt- jas rationellt. Gymnasieutredningen har i kapitel 12 allmänt utvecklat sin syn på dessa frågor. I förevarande samman- hang skall utredningen mera konkret
söka belysa vilka besparingar som kan göras vid samordning av skolor.
Härvid är det lämpligt särskilja föl- jande grupper av lokaler:
a) Läro- och ritsalar.
b) Speciall-okaler för naturvetenskap- liga ämnen, tekniska och ekonomis- ka ämnen, verkstad för framställning och reparation av undervisningsma- teriel, *fotolaboratorium.
c) Språklaboratorium.
d) Bibliotek.
e) Administrations-, lärare-, samlings-, elevlokaler, gymnastiksal och rum för intern hjälpmedelsproduktion.
Vid de flesta fall av samorganisation av skolor som i detta sammanhang kan komma i fråga uppkommer någon be- sparing under förutsättning att den upp- komna skolenheten får en lämplig om- fattning.
Till lokaler inom grupp a har förts ämnesrum, grupprum, speciallärosalar, såsom fysik-, kemi- och biologilärosalar samt ritsalar. Dessa salars antal beror främst av totalantalet elever. Vid en samorganisation kan en lämpligare för- delning på rum av olika typer erhållas i de fall de samordnade skolorna i fråga om undervisningens utformning är lik- artade. Beläggningen av rummen blir jämnare vari-genom någon eller några kostnadskrävande speciallärosalar eller ritsalar ibland kan inbesparas. I det följande bortses emellertid härifrån.
16.7.2 Fackskolans lokal- och ntrustningsbehov För att kunna belysa besparingar som kan göras vid samordning med fack— skola är det nödvändigt att ha tillgång till vissa uppskattningar av fackskolans behov av lokaler och utrustning. Då fackskolans slutliga utformning ännu inte är i detalj fastställd kan f. n. inga exakta beräkningar göras. En av över- styrelsen för yrkesutbildning tillkallad expertgrupp har på grundval av fack-
skoleutredningens preliminära förslag till timplaner gjort vissa beräkningar angående utrustning för tekniska och merkantila fackskolor. Av dessa beräk— ningar som ställts till gymnasieutred- ningens förfogande framgår emellertid att fackskolan såväl i fråga om utrust- ning som lokaler har krav som i myc- ket hög grad liknar dem som gäller för gymnasiet.
På grundval av de nämnda förslagen kan också göras vissa uppskattningar av lokalbehov, kostnader härför och för utrustning inom grupperna b—e. Ne- dan ges en sammanställning härav. Be- roende av skolans storlek kan vissa va- riationer uppkomma men i de allra flesta fall är dessa små. Endast i stor- städerna där elevunderlaget tillåter myc- ket stora fackskolor behöver hänsyn härtill tas.
De lokaler som medräknas är sådana som ej eller i ringa grad påverkas av, om elevantalet ändras inom rimliga gränser. Den yta som redovisas nedan är en nettogolvyta, där således kommu- nikationsytor m. m. ej ingår. Den to- tala byggnadskostnaden har erhållits genom att till bidragsunderlaget 1 160 kr per m2 lägga kostnader som ej ingår häri jämte ett tillägg betingat av verk- liga byggkostnader. En investerings- kostnad av ca 1 400 kr per 1112 erhålles sålunda.
Det speciella lokalbehovet för fysik och kemi i teknisk fackskola kan be- räknas till 120 rn2 vilket ger en inves- teringskostnad på ca 170 000 kr. Kost- naderna för utrustning kan uppskattas till 160 000 kr. Behövs också lokaler för biologi tillkommer 30 m2. Investerings- kostnaden höjs då till ca 210 000 kr och utrustningskostnaden till 210 000 kr.
För tekniska ämnen i teknisk fack- skola (exklusive kemi) behövs lokaler
med en golvyta av ungefär 750 in”-' vilket motsvarar en investeringskostnad på ca 1 000 000 kr. Utrustningen torde kosta ca 750 000 kr. Förekommer också kemi- teknisk undervisning få-r man räkna med ytterligare kanske 200 1112 vilket ger en investeringskostnad på ca 280000 kr. Den ytterligare utru-stningskostnaden blir ca 200 000 kr. I de nu angivna ytorna och beloppen ingår också de re— lativt blygsamma behoven av verkstad och f-otolaboratorium.
För speciella ämnen inom merkantil fackskola får man räkna med ett utrym- mesbehov om ca 100 m2 motsvarande en investeringskostnad på ca 140 000 kr. I stort sett samma utrustning som för ekonomisk lärokurs inom gymnasiet torde fordras. Kostnaden skulle i så fall bli ca 65 000 kr.
Kostnader för språklaboratorium i fackskola är desamma som för gymna— siet, i genomsnitt ca 50 000 kr.
Biblioteket torde kunna beräknas nå- got mindre än för gymnasiet, förslags- vis 175 m2 golvyta (investeringskostna- den 240 000 kr) och med en utrustning för ungefär 100 000 kr.
Vad slutligen gäller utrymmena för lokalerna i grupp e kan dessa för en inte alltför stor skola uppskattas till ca 850 m? representerande en investerings- kostnad på ca 1200 000 _kr inklusive förekommande inredning.
16.7.3. Samordning av fackskola och gymnasium
I fråga om lokalernas och utrustning- ens utformning kvalitativt föreligger i det stora hela ingen skillnad mellan fackskola och gymnasium. Däremot är de kvantitativa behoven såsom framgår av ovanstående sammanställning och
redogörelse tidigare i detta kapitel i vissa avseenden olika. Framför allt gäl- ler detta beträffande de tekniska äm- nena.
Vid den närmare analysen av samord- ningsproblemen måste därför en upp— delning i två fall göras. Det ena avser sådana gymnasieorter där det finns en- bart 3-årig teknisk lärokurs. Det andra fallet avser orter där även 4-årig tek- nisk utbildning finnes.
16.7.3.1 Enbart 3-årig teknisk lärokurs bör enligt gymnasieutredningens för— slag förekomma på mellan 80 och 90 orter. På dessa orter torde även fack- skola komma att finnas. I det följande göres en beräkning av de besparingar som ernås om man an- tar .att gymnasium och fackskola på dessa orter samordnas. Härvid göres först jämförelsen med det fall att fack- skolan eljest skulle vara fristående.
Beträffande speciella lokaler och ut- rustning för de naturvetenskapliga äm- nena täcker gymnasiet helt fackskolans behov. Besparingen kan därför i detta fall uppskattas till (210 000 kr + 210 000 kr :) ca 420 000 kr (jfr 16.72).
I fråga om de tekniska ämnena blir det i stället så att fackskolan täcker gym— nasiets behov. Vinsten utgöres således av kostnaderna för gymnasiet. Enligt 16.6.5.1 krävs för gymnasiet (exklusive kemiteknisk studiekurs & årskurs 3) en golvyta av ca 400 m2 representerande en investeringskostnad på ca 550 000 kr. Vidare behövs utrustning för ca 230 000 kr. Besparingen kan sålunda uppskat- tas till ca 780 000 kr. Om kemiteknisk studiekurs finns i årskurs 3 blir bespa- ringen ytterligare ca 75 000 kr.
De lokal- och utrustningsbehov som ekonomisk lärokurs och merkantil fack- skola har torde vara i det hela desam- ma. Besparingen kan beräknas bli
(140 000 kr + 65 000 kr :) ca 205 000 kr.
Gemensamt språklaboratorium för gymnasium och fackskola sparar ca 50 000 kr.
I fråga om biblioteket täcker visserli- gen gymnasiets bokbestånd i huvudsak fackskolans (måhända bortsett från viss teknisk litteratur) men beläggningen på lokalerna kan beräknas bli så stor att gymnasiebiblioteket behöver utvidgas något. Här räknas därför inte hela fack- skolans bibliotek bli inbesparat utan endast så stor del som motsvarar golv- ytan 125 m2. Totalt inbesparas (175 000 kr + 100 000 kr :) ca 275 000 kr.
Slutligen kan man räkna med att gym- nasielokalerna inom gruppen e blir till- räckliga också för fackskolan vilket skulle betyda en besparing av ca 1 200 000 kr.
Sammanlagt ger den gjorda jämförel- sen till resultat en besparing av ca 2 900 000 kr, av vilken ca 650 000 kr utgör kostnad för utrustning och ca 2250 000 kr investeringskostn-ader för lokaler.
Tillkommer kemiteknisk utbildning blir besparingen ca 3 000 000 kr av vil- ken ca 700 000 kr kommer på utrustning och ca 2 300 000 kr på lokaler.
Det måste emellertid understrykas att jämförelsen gjorts med det från kost- nadssynpunkt ofördelaktigaste alterna— tivet nämligen gymnasium och facksko- la helt isolerade från varandra och där— till fristående. Åtskilliga mellanformer med partiell samordning kan tänkas liksom samordningar med andra .skol- former vilket också kan ge betydande besparingar. Besparingar i fråga om administrationslokaler o. dyl. torde i sistnämnda fall alltid kunna göras. Gymnasieutredningen återkommer här- till i 16.7.4.
16.7.3.2 Fullständig teknisk lärokurs be- räknas komma att finnas på ett 30-tal orter i framtiden. På sådana orter tor- de i många fall den tekniska läro- kursen komma att vara koncentrerad till en skolenhet, i varje fall om man bortser från de tre största städerna. I dessa är förhållandena i många fall spe- ciella och i det närmast följande reso- nemanget utelämnas de därför. På övriga orter antas nu att samord- ning sker mellan fackskola och gymna- sium varvid givetvis gymnasie— och fackskoleutbildning med likartad ut- bildning sammanföres. En genomgång på motsvarande sätt som skett i 16.7.3.1 visar då vilka be- sparingar som uppstår. Den enda vä- sentliga skillnaden är att i detta fall speciella lokaler och utrustning för tek- niska ämnen helt täckes av gymnasiets resurser. Besparingen blir därför på denna punkt större nämligen 1 750 000 kr mot 780 000 kr om inte kemiteknisk utbildning förekommer. Finns sådan utbildning ökar besparingen med 480 000 kr. Totalt skulle detta innebära att om samordning sker såsom ovan antagits göres i var och en av kommunerna en besparing av ca 3 900 000 kr respektive ca 4 400 000 kr om kemiteknisk utbild- ning anordnas. Fördelningen är ca 1 200 000 kr respektive ca 1 400 000 kr för utrustning och ca 2 700 000 kr re- spektive ca 3 000 000 kr i investerings— kostnader för lokaler. Jämförelsen har även i detta fall gjorts med det ofördelaktigaste alterna- tivet (jfr 16.7.3.1).
16.7.4. Samordning med andra skolor
Som utredningen framhållit i kapitel 12 kan det med hänsyn till lokala för- hållanden bli nödvändigt att välja and- ra konstruktioner av skolenheterna än
de som exemplifierats i nämnda kapi- tel. Även sådana konstruktioner kan innebära besparingar.
Vad gäller administrationslokaler tor- det detta generellt bli fallet. I detta fall gäller det sålunda framför allt att und- vika många små skolenheter.
I viss omfattning gäller det sistnämn- da även beträffande lärar- oeh elevlo- kaler. I varje fall torde den horison- tella samordningen i detta avseende inte innebära några större kostnadsbespa- ringar jämfört med den vertikala.
Vad gäller gymnastiksalar växlar för- hållandena starkt från kommun till kommun. I vissa fall är högstadiernas gymnastiksalar inte utformade så att de lämpligen kan användas av eleverna på det gymnasiala åldersstadiet.
Regelmässigt saknar yrkesskolorna egna gymnastiklokaler. Å andra sidan har i inte så få kommuner planeringen bedrivits så att många skolor använder samma idrottshall för gymnastiken. Är skolenheterna lämpligt [placerade spelar i sådant fall gymnastiklokalerna ingen roll från kostnadssynpunkt.
Vad så gäller bibliotek ger vertikal samordning en viss besparing i fråga om lokalkostnader även om den blir mindre än då gymnasium och fackskola bildar en enhet. Beträffande bibliotekets utrustning blir besparingen väsentligt mindre eftersom det gemensamma bok- beståndet för högstadium och gymna- sial skola är litet medan t. ex. gymna- siet praktiskt taget helt täcker facksko— lans behov. Samordning fackskola— yrkesskola ger ifråga om biblioteket re— gelmässigt liten besparing.
Om språklaboratoriam kommer att finnas i grundskolan i framtiden ger den vertikala samordningen samma be- sparing som den horisontella mellan gymnasium och fackskola.
Inte heller i detta avseende synes
emellertid samordning med yrkesskola innebära någon vinst.
Återstår speciallokalerna för natur- vetenskapliga, tekniska och ekonomiska ämnen. En vertikal samordning leder för dessas del endast till obetydliga be- sparingar såväl i fråga om kostnaderna för lokalerna som för utrustningen. Be- träffande de tekniska ämnena, som re- presenterar den helt dominerande kost- naden, blir vinsten närmast obefintlig. Även ifråga om de naturvetenskapliga blir —— med hänsyn till de olika kvali- tativa kraven — besparingarna inte sär- skilt stora. I fråga om de speciella kost- naderna för den ekonomiska utbild- ningen sparas troligen mest genom att lokaler och utrustning för maskinskriv- ning bör kunna vara gemensam. Det sistnämnda gäller också ofta vid hori- sontell samordning av yrkesskola med endera av eller både gymnasium och fackskola. På några orter torde också sådan samordning medföra besparingar ifråga om lokaler och utrustning för den tekniska undervisningen medan en- dast undantagsvis vinster görs i fråga om den naturvetenskapliga.
16.7.5. Sammanfattning
Det framgår av det föregående att utom- ordentligt stora kostnadsbesparingar kan ernås genom en lämplig samord- ning av olika skolor. Praktiskt taget varje sådan samordning leder till mins- kade kostnader för lokaler och utrust- ning. Avgjort fördelaktigast synes emel- ler en horisontell samordning vara. Man bör därvid eftersträva att placera de gymnasiala skolorna så att de samtliga kan dra nytta av varandras lokaler och utrustning. I många fall kommer detta —— åtminstone inom nu överblickbar tidsrymd — inte att vara möjligt genom att befintliga lokaler binder kommu-
nernas möjligheter att planera fritt. Där sådan frihet emellertid föreligger utgår gymnasieutredningen från att plane- ringen sker så att de stora besparingar, som enligt vad ovan påvisats blir en följd av samorganisation i första hand av gymnasium och fackskola, ernås. Dessa kostnadsminskningar, vilka till en betydande del uppkommer genom samordning av den tekniska utbild- ningen, har i 16.7.3 under vissa förut— sättningar uppskattats till ca 3 a 4 mil- joner kronor per kommun, de större kommunerna frånräknade. Även om des- sa belopp bör reduceras med hänsyn
till att också andra organisationsfor- mer leder till kostnadsminskningar sy- nes gjorda överslagsberäkningar tyda på att besparingarna vid samordning av gymnasium och fackskola (16.7.3) är betydligt större än vid annan sam- ordning. Man torde kunna räkna med att de enligt det senare alternativet ge- nomsnittligt blir ungefär hälften så stora som enligt det förra alternativet. Till konsekvenserna för investerings- kostnaderna i lokaler och utrustning för landet i dess helhet återkommer gymnasieutredningen i kapitel 20.
KAPITEL 17
Organisatoriska och ekonomiska frågor vid samordning av olika skolor
1 7.1 Inledning
Utredningen har i kapitel 12 behandlat frågan om den lokalmässiga samord- ningen av olika skolor och hävdat att av flera skäl en sådan samordning måste komma till stånd så långt detta är möj- ligt. Utredningens förslag till gymnasi- ets uppbyggnad innebär också en långt driven integration av de nuvarande gymnasieformerna. Det är därför nöd- vändigt att närmare undersöka de admi- nistrativa och förvaltningsmässiga för- utsättningarna för den lokalmässiga samordningen och för integrationen av gymnasiet. Erfarenheterna av den sam- ordning av olika skolformer i en skol- enhet som redan förekommer —— främst grundskolans högstadium och gymna- sium — har visat att samordning med- för problem av administrativ och orga- nisatorisk art. Då bland de skolor, be- träffande vilka samordning främst kan ifrågakomma, förekommer både såda- na med kommun och sådana med staten som huvudman, blir det vidare nödvän— digt att undersöka i vilken utsträckning samordningsproblemen sammanhänger med det uppdelade huvudmannaskapet. Undersökningen bör ske med utgångs- punkt i nuvarande förhållanden sådana de bestämmes av gällande författningar rörande grundskolan, gymnasiet och, i viss utsträckning, den kommunala yr- kesskolan; beaktas måste också facksko- lan enligt de beslut som för närvarande föreligger rörande denna.
17.2. Översikt av gällande bestämmelser
17.2.1 Huvudmannaskap. Kommunernas skyldigheter m. in.
Det kan först konstateras att grundsko- lan, fackskolan och yrkesskolan är kom- munala skolformer, medan i fråga om gymnasiet både stat och kommun före- kommer som huvudman: staten för samtliga tekniska gymnasier och för flertalet allmänna, kommunerna för samtliga merkantila gymnasier och för allmänna gymnasier under tid före för- statligande (i detta sammanhang bort- ses från de enskilda gymnasierna). Ett merkantilt gymnasium, handelsgymna— siet i Örebro, har landsting som huvud- man.
Genom 1962 års skollag (SFS 1962: 319) och skolstadga (SFS 1962:439) har den författningsmässiga splittring, som rätt före den 1 juli 1962, i det väsentliga undanröjts. De grundläggande bestäm- melserna för samtliga här ifrågavaran- de skolformer återfinns i skollagen och skolstadgan (de särskilda stadgebestäm- melserna för fackskolan dock ännu ej meddelade).
Central myndighet för grundskola och all- mänt gymnasium är skolöverstyrelsen och för yrkesskola, tekniskt gymnasium och handelsgymnasium överstyrelsen för yrkes- utbildning. För fackskola skall den över— styrelse vara central myndighet, som Kungl. Maj :t förordnar. Vid genomförande av det förslag om ett gemensamt skolämbetsverk, som framlagts av 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och
viss lärarutbildning, kommer uppdelning- en av den centrala tillsynen på två myndig- heter att upphöra. Riksdagen har nu beslu- tat om upprättande hösten 1964 av ett nytt gemensamt skolämbetsverk ( prop. 1963: 144 ). ,
Regional tillsynsmyndighet för samtliga här ifrågavarande skolor är länsskolnämn— den. I fråga om inspektionsverksamheten har nämnden att svara för den omedelbara inspektionen av grundskolan och övriga obligatoriska skolor, av den allmänbildan- de undervisningen av skolpliktiga elever i yrkesskolor och, i den mån central stats- myndighet så bestämmer, av övriga skolor under nämndens inseende.
Beträffande den centrala och regionala tillsynen föreligger sålunda i princip ingen skillnad mellan ifrågavarande skolformer. I fråga om de centrala och regionala stats- myndigheternas befattning med å ena sidan statliga och å andra sidan kommunala sko- lor finns dock vissa skillnader, samman- hängande med huvudmannaskapet, vilka närmare behandlas i det följande.
I 2 & skollagen fastslås det varje kom- mun åvilande allmänna ansvaret för skol- väsendet i kommunen. Kommun skall ef- ter vad i lagen eller särskilda författning- ar närmare bestämmes, utom att sörja för undervisningen av barn i grundskola, främ— ja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning i kommunal yrkes— skola och fackskola samt statligt och kom- munalt gymnasium, ävensom i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handha- vandet därav ankommer på annan.
Enligt 7 5 skollagen är kommunens skol- Slyrelse styrelse såväl för grundskola, yr- kesskola och fackskola som för statligt och kommunalt gymnasium. Väsentligt i detta Sammanhang är att sålunda även de statliga gymnasierna numera är inordnade under kommunens skolstyrelse, allmänt gymna- sium från och med den 1 juli 1958 och tekniskt gymnasium från och med den 1 juli 1962.
Närmast under skolstyrelsen skall en skolchef (rektor tillika skolchef, förste rek- tor eller skoldirektör) vara ledare för skol- väsendet i kommunen. Hans chefsskap om- fattar sålunda samtliga skolor, som lyder under skolstyrelsen, såväl statliga som kom- munala.
Skolstyrelsens allmänna skyldigheter är angivna i 9 5 skollagen . Styrelsen skall be—
akta den allmänna utvecklingen på skolvä— sendets område, följa skolväsendets tillstånd inom kommunen och taga erforderliga ini— tiativ för att bereda barn och ungdom i kommunen tillfredsställande utbildning. Skolstyrelsen skall vidare, bl. a., i den mån sådant ej tillkommer annan, ombesörja de angelägenheter avseende skolväsendet i kommunen, vilka är att hänföra till för- valtning och verkställighet, samt tillse att verksamheten vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter och sörja för sam- ordning av och enhetlighet i verksamheten.
Mot bakgrunden av dessa allmänna skyl- digheter — lika för samtliga skolor under skolstyrelsen, statliga eller kommunala, — bestämmes skolstyrelsens befattning med olika skolor av skolstadgans och andra för— fattningars detaljbestämmelser, i väsentlig mån sammanhängande med skollagens och skolstadgans föreskrifter om kommunens särskilda skyldigheter beträffande & ena sidan statliga och å andra sidan kommu- nala skolor.
Beträffande grundskolan och övriga kom- munala skolor svarar kommunen för för- valtningen och bestrider samtliga kostnader i den mån de ej täckes av statsbidrag, bi- drag från annan kommun eller andra me— del. Kostnaderna, eller delar av dem, kan principiellt täckas av statsbidrag upp till 100 procent. Kommunen skall ombesörja att befattningshavarna vid såväl kommu— nala som statliga skolor under skolstyrelsen, vilkas avlöningsförmåner regleras genom be— stämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t, er- håller föreskrivna avlöningsförmåner. Ef- ter Kungl. Maj:ts bestämmande skall å or- dinarie tjänst mottagas ordinarie befatt- ningshavare, som befinnes böra förflyttas från tjänst vid statlig eller statsunderstödd undervisnings- eller annan anstalt.
De nu gällande bestämmelsera om kom- munernas skyldigheter i förhållande till de statliga gymnasierna utgör resultatet av en lång utveckling innebärande bl. a. en suc— cessiv övergång från ett system, känneteck— nat av att skyldigheterna i större eller mindre utsträckning grundades på åtagan- den av kommunerna, till en reglering genom generella författningsbestämmelser. Det sista ledet i denna utveckling utgjordes, vad be— träffar de allmänna gymnasierna, av över- förandet den 1 juli 1958 av de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning till skolstyrelserna, varvid samtidigt kommu— nernas ekonomiska skyldigheter generellt
fixerades i läroverksstadgan. I och med att de tekniska gymnasierna den 1 juli 1962 fördes in under skolstyrelserna överfördes den ekonomiska förvaltningen även av des- sa gymnasier till skolstyrelserna.
Enligt 50 å skollagen och 16 kap. skolstad— gan åligger det kommun att för statligt gymnasium hålla mark, lokaler och inventa- rier och svara för den yttre renhållningen av fastighet, på vilken skollokalerna är be- lägna. Mellan allmänt och tekniskt gymna- sium föreligger den betydelsefulla skillna- den att kommun för det förra därjämte skall bestrida kostnaderna för belysning och uppvärmning, utom såvitt avser avlö- ningskostnader för värmeskötare och el- dare, samt för allmänna avgifter och för- säkringsavgifter, medan sådana kostnader för tekniskt gymnasium bestridas av stats- medel.
Sedan skolhälsovården vid statliga sko- lor under skolstyrelsen den 1 juli 1962 över- fördes till kommunen åligger det denna att, mot viss kompensation, anordna skolhälso- vård även i de statliga gymnasierna. Skol- hälsovården regleras av för samtliga skolor i huvudsak enhetliga bestämmelser i 4 kap. skolstadgan.
I fråga om skolbibliotek innehåller skol- stadgan inga andra föreskrifter än om bib- liotekarie och biblioteksnämnd vid statligt gymnasium. Sedan det särskilda statsbidra- get till skolbibliotek från och med den 1 juli 1962 inarbetats i det allmänna drift- bidraget finns inga normerande föreskrifter beträffande skolbibliotek vid grundskolan. Läroplanen för grundskolan innehåller emellertid föreskrifter om skolbibliotekets användning i undervisningen.
Bestämmelserna rörande skolstyrelsens åliggande att för statsverkets räkning om- besörja statligt gymnasiums ekonomiska förvaltning innebär i huvudsak följande.
Statsmedel till driften av statligt gymna- sium skall i kommunens räkenskaper redo— visas under särskilda i 16 kap. 3 & skol— stadgan angivna poster. Vad beträffar all— mänt gymnasium tillföres posterna stats— medel genom utbetalning frän vederbörliga riksstatsanslag av länsstyrelsen (i Stock— holm skolöverstyrelsen) beträffande poster— na till avlöningar, till rese- och flyttnings- ersättningar och till sjukvårdsersättningar, och av skolöverstyrelsen beträffande poster- na till expenser, till bibliotek och materiel och till understöd och premier. I fråga om de två senare posterna regleras medelstill-
delningen av generella föreskrifter medde— lade av Kungl. Maj:t.
För tekniskt gymnasium gäller motsva- rande, dock med vissa avvikelser samman- hängande med föreskrifterna rörande dispo- sitionen av riksstatsanslagen för de högre tekniska läroverken.
Om användningen av medel under pos- terna till bibliotek och materiel och till un— derstöd och premier beslutar rektor, dock att en biblioteksnämnd vid gymnasiet äger besluta om bokinköp och kollegiet om ut- delning av premier.
Vid dispositionen av statsmedel är skol— styrelsen givetvis bunden av de statliga fö— reskrifter som i olika avseenden gäller. Kommunen är gentemot statsverket ansva- rig för medel som kommunen förvaltar för statsverkets räkning. Utbetalas medel i strid mot författningar eller särskilda före- skrifter, är kommunen skyldig att efter be— slut av riksrevisionsverket ersätta stats- verket. motsvarande belopp, såvida ej betal- ningen grundas på beslut av statlig myn- dighet.
Beträffande revision av skolstyrelsens ekonomiska förvaltning av statligt gymna- sium skall vad i kommunallagen är stadgat om revision äga motsvarande tillämpning. Kommunal revisor är dock ej skyldig att beträffande posterna avlöningar och sjuk- vårdsersättningar granska tillämpningen av författningar eller lämpligheten av vidtag- na åtgärder. Skolstyrelsen skall senast den 1 oktober efter redovisningsårets utgång tillställa riksrevisionsverket utdrag av rä- kenskaperna beträffande samtliga poster jämte verifikationer i original eller av- skrift till posterna avlöningar och sjuk- vårdsersättningar. Riksrevisionsverkets re- vision skall främst avse sistnämnda poster.
Enligt skolstadgan beslutar Kungl. Maj:t om inrättande av statligt gymna- sium _— efter beslut av riksdagen —— me— dan kommunalt gymnasium och fack- skola inrättas efter medgivande av Kungl. Maj:t. Här bör nämnas den för kommunerna från ekonomisk synpunkt väsentliga skillnaden att ett nytt tek— niskt gymnasium (högre tekniskt läro- verk) inrättas som statligt, medan nytt statligt allmänt gymnasium som regel upprättas genom att kommunalt gym-
nasium förstatligas. För nyupprättat kommunalt allmänt gymnasium utgår som regel ej statsbidrag under de fyra första åren efter inrättandet. För all- mänt gymnasium börjar bidrag därefter att utgå, första året för första årskursen, varefter bidragsgivningen utsträckes för en årskurs per år. Förstatligandet, som också sker successivt med en årskurs om året, börjar numera i regel året efter det statsbidrag börjat utgå. Handelsgym- nasium skall enligt praxis ha varit i verksamhet under fem år, innan det kommer i åtnjutande av statsbidrag. För fackskola kommer statsbidrag att utgå från inrättandet.
Bestämmelserna i skollagen och skol- stadgan rörande elevområden, vilka be— stämmelser reglerar formerna för inter- kommunal samverkan, är enhetliga för samtliga skolor under de kommunala skolstyrelserna.
Anledning finns ej att i detta sam- manhang behandla skolornas inre orga- nisation samt läroplaner m. 111. Det be- höver endast konstateras att frågor hur en skola skall vara organiserad, vilka ut- bildningslinjer som skall förekomma, elevernas fördelning på klasser och grupper, läroplaner m. m. regleras ge- nom statliga bestämmelser eller statlig myndighets beslut i väsentligen samma omfattning för kommunala skolor som för statliga. Dock torde en skolstyrelse ha möjlighet att för en kommunal skola vid sidan av gällande bestämmelser vid- taga förstärkningsanordningar, om kom- munen själv svarar för därav föranled— da kostnader.
17.2.2 Statsbidrag Statsbidragsreglerna för de kommunala skolorna under skolstyrelsens förvalt— ning är ej enhetliga. Det väsentliga hi- draget till grundskolan är det allmänna driftbidraget, som i huvudsak utgör bi- drag till lärarlöner men som också in-
nefattar bidrag till andra ändamål, t. ex. skolhälsovård och skolbibliotek. Bidra- get utgår med belopp motsvarande lä- rarlönerna — beräknade efter schablon- metod — med visst avdrag för varje lärartjänst. Vissa kostnader — sjuk- vårdsersättningar, rese- och flyttnings- ersättningar i vissa fall, vissa pensions— kostnader _ bestrides av statsmedel. För grundskolan har införts ett all- mänt pedagogiskt utrustningsbidrag med visst belopp per elev, ersättande det tidi- gare försökskostnadsbidraget. Statsbi- dragsreglerna för fackskolan kommer att anknytas till dem som nu gäller för de högre kommunala skolorna, innebä— rande bl. a. att »det allmänna driftbidra— get skall utgå med 79 % av ett bidrags- underlag, beräknat på samma sätt som för grundskolan (prop. 1962: 54 s. 343, och prop. 1963: 98 s. 15). Allmänt drift- bidrag till handelsgymnasierna utgår med 78 % av bidragsun—derlaget, varjämte till dem också utgår särskilt driftbidrag med visst belopp per klassavdelning. Driftbidrag till yrkesskolan kommer att i anslutning till lönereglering för yrkes— skolans lärare omläggas och fr. o. m. den 1 juli 1963 utgå efter i huvudsak samma grunder som för högre kommu— nala skolor och fackskolor (prop. 1963: 170).
Statsbidrag utgår till anskaffning av skollokaler för grundskolan och yrkes- skolan. Samma bidragsbestämmelser kommer också, enligt riksdagens beslut, att gälla för fackskolan. Däremot utgår ej statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasiet. Oavsett om statsbidrag utgår, skall innan kommun verkställer ny-, till- eller ombyggnad av skolhus veder- börande överstyrelse även ha prövat lo- kalbehovet.
17.2.3. Skolornas personal
I fråga om rektorer, lärare och övrig personal föreligger ju först och främst
den skillnaden, att befattningshavarna vid statlig skola är statligt anställda och befattningshavarna vid kommunal skola kommunalt anställda. Detta är dock i och för sig ej ett nödvändigt förhållan- de. Om kommun har skyldighet att om- besörja vissa uppgifter vid statlig skola, sker detta genom kommunalt anställd personal, såsom fallet nu är beträffande skolhälsovården, i den mån ej därmed sammanhängande uppgifter fullgöres av innehavare av på övergångsstat förd statlig tjänst. Vidare kan för statligt an- ställd befattningshavare föreligga skyl- dighet att tjänstgöra vid kommunal sko— la och tvärtom.
I det följande lämnas en översiktlig framställning av i detta sammanhang relevanta bestämmelser rörande rekto- rer, lärare och övrig personal vid ifråga- varande skolor.
Vid grundskolan är anställda dels rek- torer såsom skolledare, dels studierektorer och tillsynslärare såsom biträdande skolle- dare. Antalet rektorer vid grundskolan i kommunen bestämmes automatiskt av det poängtal för skolväsendet i kommunen, i den mån det är underställt rektor vid grundskolan, som framräknas enligt 1 kap. 4 5 skolstadgan. Avvikelser kan, inom i skol- stadgan angivna gränser, medgivas av skol- överstyrelsen. I vad mån biträdande skol- ledare skall eller må finnas är angivet i stadgan. Vid gymnasium skall finnas rek- tor. Bcfattning som biträdande rektor må under vissa förutsättningar efter Kungl. Maj:ts medgivande inrättas vid skolenhet, vari ingår allmänt gymnasium.
'I fråga om behörighetsvillkor för rektors— tjänst föreligger vissa olikheter mellan skolorna. För behörighet till rektorstjänst vid grundskolan fordras att vara behörig till tjänst som ordinarie lärare vid grund- skolan, medan rektor vid allmänt gymna- sium och handelsgymnasium skall dels vara behörig att inneha lektorstjänst vid gym- nasium av det slag som rektorstjänsten av— ser, dels ock inneha ordinarie lärartjänst i läroämne. För behörighet till rektorstjänst vid tekniskt gymnasium är ej föreskrivet något behörighetsvillkor av formell art; för behörighet fordras att vara med hänsyn till insikter, praktisk erfarenhet och övriga
egenskaper skicklig och lämplig för tjäns- ten.
Ordinarie lärartjänster i läroämnen i grundskolan är dels adjunkts— eller ämnes- lärartjänster, dels ämneslärartjänster för folkskollärare, gymnasieingenjörer eller gymnasieekonomer med viss vidareutbild- ning (tjänster för gymnasieekonomer ännu ej inrättade). Ordinarie lärartjänster i läro- ämne vid gymnasierna är lektorstjänster och adjunktstjänster. Vid handelsgymnasium kan dessutom inrättas ordinarie tjänster i stenografi och maskinskrivning. Vidare kan vid både grundskolan och gymnasierna. utom vid handelsgymnasium, inrättas ordi— narie tjänster såsom övningslärare med vissa skillnader mellan skolorna i fråga
om i vilka ämnen tjänster kan inrättas.
Ordinarie tjänster vid statlig skola inrät- tas av Kungl. Maj:t med stöd av riksdagens beslut och upptages i personalförteckning medan de här ifrågavarande tjänsterna vid icke-statlig skola inrättas av kommunen i enlighet med beslut och bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t (4 5 Saar). Det av Kungl. Maj:t fastställda antalet tjänster fördelas, vad beträffar grundskolan, av skolöverstyrelsen mellan kommunerna och, vad beträffar gymnasierna, av vederböran- de överstyrelse mellan gymnasierna. Tjänst såsom övningslärare i grundskolan inrättas dock av kommun efter medgivande eller, i visst fall, efter föreskrift av länsskolnämn- den.
Ordinarie lärare vid gymnasium är inne— havare av tjänst vid visst gymnasium, me- dan lärare vid grundskolan innehar tjänst vid grundskolan i kommunen med tjänst— göringen tills vidare förlagd till viss skol— enhet.
I fråga om skyldighet för lärare att tjänst- göra vid annan skola gäller att lärare vid grundskolan, som tjänstgör vid skolenhet vari jämte grundskolan ingår annan skola el- ler del därav, är skyldig att, om så påkallas med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena vid skolenheten, fullgöra en del av sin tjänstgöring vid den skolan (8 kap. 3 5 skol- stadgan). Motsvarande gäller för lärare vid gymnasium som tjänstgör vid skolenhet, vari jämte gymnasium ingår annan skola, liksom för lärare vid yrkesskola som tjänst- gör vid skolenhet, vari jämte yrkesskola in- går annan skola (15 kap. 1 5 och 23 kap. 2 5 skolstadgan).
Bestämmande av ämneskombination för tjänst ankommer beträffande tjänst vid
grundskolan på länsskolnämnden, utom i vissa specialfall då skolöverstyrelsen beslu- tar, och beträffande tjänst vid gymnasium på vederbörande överstyrelse.
I fråga om tjänstetillsättning gäller att samtliga tjänster och befattningar som skolledare, statliga eller kommunala, till- sättes av statlig myndighet (Kungl. Maj:t eller vederbörande överstyrelse), medan be- fattning som studierektor eller tillsynslä- rare vid grundskolan tillsättes av skolsty— relsen. Skolledartjänst tillsättes genom för— ordnande för viss tid och befattning som biträdande skolledare genom förordnande tills vidare. Samtliga ordinarie lärartjäns- ter vid skola under skolstyrelsens förvalt— ning tillsättes likaledes av statlig myndig- het — lektorstjänst av Kungl. Maj:t, annan ordinarie lärartjänst vid gymnasium, där lärarutbildning är anordnad, av överstyrel— sen och övriga tjänster av länsskolnämnden. Kommunal lärartjänst tillsättes genom för- ordnande och statlig lärartjänst genom fullmakt. Icke-ordinarie lärartjänst tillsät- tes av skolstyrelsen, vid tekniskt gymna- sium dock av överstyrelsen för yrkesut- bildning eller, efter dess bemyndigande, av skolstyrelsen.
I avlönings- och pensionshänseende är samtliga här ifrågavarande skolledare och lärare inordnade i det statliga löne— och pensionssystemet. Från och med den 1 juli 1962 gäller Saar även för rektorer och lä— rare (utom övningslärare) vid det obliga- toriska skolväsendet. Vissa skillnader före— ligger mellan statligt och kommunalt an- ställda lärare, t. ex. beträffande lön under ferier i samband med åtnjuten tjänstledig— het under terminstid. Vidare kan uppmärk- sammas att bestämmelserna om förflytt- ningsskyldighet är något annorlunda utfor- made för kommunalt anställda lärare än de allmänna bestämmelserna i 13 5 Saar, som gäller för lärare tillsatta genom fullmakt. Den kommunala huvudmannen äger ej till lärare utgiva ersättning för arbetsuppgif— ter, som enligt gällande bestämmelser kan åläggas honom i tjänsten, utöver vad som följer av statliga avlöningsbestämmelser eller eljest medgives av Kungl. Maj:t. I pensionshänseende gäller för samtliga rek— torer och lärare statens allmänna tjänste- pensionsreglemente.
För yrkesskolans lärare liksom för yrkes— lärare vid grundskolan genomföres en stat— lig lönereglering fr. o. m. den 1 januari 1964, varvid Saar och andra statliga avlö-
ningsbestämmelser blir tillämpliga även på dessa lärargrupper ( prop. 1963: 170 ).
I disciplinärt avseende lyder skolledare, biträdande skolledare och lärare vid skola under skolstyrelsens förvaltning under länsskolnämnden. Mellan statligt och kom— munalt anställd lärare föreligger skillnad såtillvida, att lärare tillsatt genom fullmakt i motsats till lärare tillsatt genom förord- nande ej kan i administrativ ordning dömas till avsättning. Skoldirektör, biträdande skoldirektör, förste rektor samt rektor vid skolenhet med statligt gymnasium kan ej bli föremål för disciplinär åtgärd.
Annan för driften av skola erforderlig personal än skolledare och lärare är lika— ledes statligt anställd vid statlig skola och kommunalt anställd vid kommunal skola med de undantag som följer av kommunens skyldighet att ombesörja vissa uppgifter vid statligt gymnasium: den ekonomiska förvaltningen, skolhälsovården och den ytt— re renhållningen.
För kommunal skola regleras ej genom statliga bestämmelser, annat än i viss ut- sträckning beträffande skolhälsovården, ar- ten och omfattningen av den personal som, utöver skolledare och lärare, skall finnas för driften av skolan. Det beror alltså för närvarande helt på kommunen i vilken utsträckning t. ex. biträdespersonal stäl— les till förfogande för rektorsexpeditioner— na. För statlig skola bestämmes tillgången på vaktmästare, institutionstekniker, bi- trädespersonal och annan liknande personal ytterst av riksdagens medelsanvisning och den utsträckning i vilken tjänster inrättas enligt därom gällande bestämmelser. Vid allmänt gymnasium finns för närvarande ej personal som motsvarar institutionstek- nikerna vid tekniskt gymnasium. Tillgången på biträdespersonal på rektorsexpeditioner- na vid de statliga gymnasierna regleras ge— nom generella föreskrifter angående an— slag till biträdeshjälp. Inom ramen för des- sa bestämmer vederbörande överstyrelse för varje gymnasium det belopp, inom vil— ket utgifterna för avlöningsförmåner till sådan personal skall rymmas, och vilka extra ordinarie tjänster som må inrättas. Nämnda belopp beräknas efter förmånli— gare grunder vid tekniskt än vid allmänt gymnasium.
I motsats till vad som är fallet beträffan— de lärarna gäller för här ifrågavarande per- sonal skilda anställnings- och avlönings-
villkor. Den statligt anställda personalen är inordnad i det statliga löne- och pensions- systemet, medan för den kommunalt an- ställda personalen löne- och pensionsför— hållanden är kommunalt reglerade. Tjäns- teåligganden för den sistnämnda gruppen är fastställda i kommunala tjänstereglemen— ten och andra kommunala bestämmelser, medan för den förra gruppen gäller stat— liga instruktioner eller föreskrifter. Mot- svarande förhållanden föreligger beträffan- de personal för den inre renhållningen av skollokalerna. Avlönings- och anställnings- förhållanden regleras genom olika avtal för å ena sidan statligt, å andra sidan kommu- nalt anställd städningspersonal.
Den ovan berörda enligt skolstadgan (8 kap. 3 5, 15 kap. 1 5, 23 kap. 2 &) före— liggande skyldigheten att vid skolenhet, vari mer än en skola ingår, fullgöra en del av tjänstgöringen vid den andra skolan omfattar även här avsedda befattningsha- vare.
De ifrågavarande tjänsterna som biträden av olika kategorier, vaktmästare, institu— tionstekniker m. fl. vid statliga skolor un- der skolstyrelsens förvaltning, tillsättes av skolstyrelsen.
17.2.4 Bestämmelser om samordning
De författningsbestämmelser, som di- rekt tar sikte på den lokalmässiga sam- ordningen av olika skolor och de pro- blem som därvid uppkommer, är myc- ket få. Främst är härvid att nämna be— stämmelsen i 2 kap. 26 % skolstadgan att efter medgivande av Kungl. Majit olika skolor eller delar därav må bilda en skolenhet. Ovan har nämnts skyl- digheten för lärare vid skola ingående i skolenhet omfattande även annan sko— la att fullgöra en del av sin tjänstgöring vid den skolan. I övrigt har ej regle- rats de problem av främst ekonomisk art som uppkommer vid sådant sam- manförande i en skolenhet av olika sko- lor. I detta sammanhang bör emellertid nämnas att 9 kap. allmänna försöks- skolebestämmelserna, vilket utgör den del av nämnda bestämmelser, som ej är upphävd och som därför i princip fort-
farande torde vara tillämpligt, inne- håller anvisningar bl. a. om bestridan- de av vissa för en skolanläggning be- stående av (försöksskolans) högstadium och högre statlig skola gemensamma kostnader.
17.3. Förutsättningar för samordning av olika skolor
En väsentlig förutsättning för samord- ning och integration av olika skolor måste anses vara att skolorna i admi- nistrativt hänseende är underställda samma myndighet, i första hand på det lokala planet. Denna förutsättning fö- religger nu i och med att de här ifråga- varande skolorna — grundskolan, fack- skolan, de olika gymnasieformerna och även yrkesskolan —— står under förvalt- ning av kommunens skolstyrelse. De olägenheter vid en samordning, som bottnat i stadgebestämmelsernas olika utformning, är också i det väsentliga undanröjda genom att en enhetlig skol- stadga utfärdats. För tjänstetillsättning- ar gäller enhetliga bestämmelser med undantag för att tillsättningsmyndighet i vissa fall är Kungl. Maj:t eller veder- börande överstyrelse, i andra fall läns- skolnämnden. Lärare vid en skola är enligt generella regler skyldig att full- göra del av tjänstgöringsskyldigheten vid annan skola i samma skolenhet. Skolhälsovården, som ombesörjes av kommunen även vid statlig skola, regle- ras av enhetliga bestämmelser. Reglerna för interkommunal samverkan omfattar samtliga skolor. I fråga om lärarnas av- löningsförhållanden är i huvudsak en- hetliga bestämmelser gällande såtillvida som statens allmänna avlöningsregle- mente respektive avlöningsreglementet för övningslärare gjorts tillämpliga för samtliga skolor, fr. o. m. den 1 januari 1964 även för yrkesskolan och yrkes- lärarna vid grundskolan.
____._ ___f—zf.;_——4444u 4'4'4' *4—44
Enhetligheten i nu nämnda avseen- den, som är av vikt för en friktionsfri samordning, har kunnat åstadkommas oaktat vissa av skolorna är kommunala och andra statliga och oavsett att inom den kommunala sektorn statsbidrags- systemet är oenhetligt. I andra avseen- den framträder emellertid vid samord- ning svårigheter som sammanhänger med dessa skillnader. Beträffande de svårigheter som uppkommer vid sam- ordning i en skolenhet av en statlig och en kommunal skola vill utredningen an- föra följande.
Att staten är huvudman för en skola innebär principiellt, liksom i fråga om annan statlig verksamhet, bl. a. att per- sonalen är statligt anställd, att kostna- derna bestrides direkt av statsmedel och att utrustning, undervisningsmate- riel rn. m. är statlig egendom (i detta sammanhang bortses från de undantag som beror på kommunernas speciella skyldigheter beträffande statligt gym- nasium). Omvänt gäller att vid en kom- munal skola personalen är kommunalt anställd, att kostnaderna principiellt bestrides av kommunala medel samt att utrustning, undervisningsmateriel m. m. är kommunal egendom. I detta samman— hang är ej relevant att kommunen i stör- re eller mindre utsträckning erhåller bidrag av staten för driften av de kom- munala skolorna och att kommun i vä- sentliga avseenden är bunden av statliga bestämmelser även beträffande den kommunala sektorn.
Vad beträffar lärarpersonalen är som nämnts enhetliga bestämmelser gällan- de som i och för sig gör det möjligt att fördela deras tjänstgöringsskyldighet på skolorna inom skolenheten på det sätt som från pedagogiska och organisato- riska synpunkter är lämpligt. Den löne- utbetalande myndigheten, skolstyrelsen, mäste emellertid dela upp lönekostna- derna på den statliga och den kommu-
nala delen i förhållande till antalet timmar på respektive del och rekvirera statsbidrag för timmarna vid den kom— munala delen. Att uppdelningen skett på rätt sätt kan bli föremål för gransk- ning, av länsskolnämnden vid gransk— ningen av statsbidragsrekvisitionen för den.: kommunala skolan, av riksrevi- sionsverket vid granskning av räken- skaperna för den statliga skolan och av den kommunala revisionen. Det bör emellertid framhållas att en motsva- rande uppdelning måste ske även i de fall endast kommunala »skolor ingår i skolenheten, i vart fall så länge stats- bidragsbestämmelserna är olika för skolorna.
I fråga om annan personal än lärare —— vaktmästare, biträdespersonal, städ- ningspersonal _ har olägenheterna av det dubbla huvudmannaskapet numera i viss mån minskat genom den nämnda enligt 8 kap. 3 & skolstadgan (och mot- svarande föreskrifter i 15 kap. 1 5 och 23 kap. 2 &) föreliggande skyldigheten att tjänstgöra vid olika i en skolenhet ingående skolor. Betydande olägenheter kvarstår emellertid, sammanhängande bl. a. med att skilda anställnings— och av- löningsvillkor — såsom de kommer till uttryck i avlöningsreglementen, avtal och instruktioner — gäller för personal med samma arbetsuppgifter inom en skolenhet och att, som ovan framhållits, skolorna i en skolenhet efter olika prin— ciper förses med personal för skol- enhetens drift.
Det uppdelade ekonomiska ansvaret, som ju ytterst ligger bakom de nu be- rörda komplikationerna beträffande personalen vid skolenheten, medför svå— righeter även i andra avseenden. En friktionsfri samordning skulle förutsätta att skolenheten vore en ekonomisk en— het och att enhetliga regler gällde för skolenhetens förseende med utrustning och undervisningsmateriel, för skolbib-
liotek osv. Dessa förutsättningar är ej uppfyllda vid samordning av en kommu- nal och en statlig skola. För den stat- liga skolan anslås statsmedel enligt gene- rella regler för anskaffning av undervis- ningsmateriel och för skolbibliotek, me- dan för den kommunala skolan medel för motsvarande ändamål anvisas av kommunen. Ett gemensamt utnyttjande i skolenheten av hjälpmedlen i under- visningen är dock nödvändigt. I 63 % allmänna försöksskolebestämmelserna anvisas den lösningen av dessa problem, att de i 5 127 läroverksstadgan omnämn- da kassorna (numera posterna i kom- munens räkenskaper) må, med visst un- dantag, vara gemensamma för hela skol— anläggningen, under förutsättning att kommunen, i vad avser avdelningarna av den kommunala skolan, lämnar bi- drag enligt samma grunder som gäller för den statliga medelstilldelningen. Motsvarande föreskrifter finns i bestäm— melserna om försöksgymnasieorganisa— tionen.
Vad beträffar samordning i en skolen- het av enbart statliga eller enbart kom- munala skolor vill utredningen i detta sammanhang endast allmänt uttala att förutsättningarna för en samordning blir gynnsammare ju mer enhetliga de administrativa, organisatoriska eller ekonomiska bestämmelserna för de i skolenheten ingående skolorna är.
17.4. Samordningsfrågorna och det nya gymnasiet
Gymnasieutredningens förslag utgår som i olika sammanhang betonats från en helhetssyn på skolutbildningen ovan- för grundskolan, det gymnasiala ålders- stadiet. Detta har kommit till uttryck först och främst i förslaget om ett inte— grerat gymnasium med olika studiegång- ar. Därjämte utgår utredningen från att
i stor omfattning en lokal samordning kommer att ske av olika skolor.
Utredningen har i kapitel 15 behand— lat frågor om lärarpersonalen vid det nya gymnasiet och återkommer till per— sonalfrågorna i kapitel 18. I samband med förevarande behandling av sam- ordningsfrågorna vill utredningen fram- hålla att vid en skolenhet med enbart gymnasium personalen måste vara ge— mensam för skolenheten, oavsett vilka lärokurser som finnes vid skolenheten. Denna måste sålunda, självfallet, stå under ledning av en rektor. Därjämte skall enligt utredningens förslag studie- rektor finnas. Lärare och annan perso- nal förutsättes vara anställda vid gym- nasiet och ej vid viss del av detta, t. ex. vid den tekniska sektorn. Det är vidare nödvändigt att det i organisatoriskt av- seende enhetliga gymnasiet även i eko- nomiskt avseende är en enhet. Allt det- ta leder omedelbart Över till frågan om huvudmannaskapet för gymnasiet, som behandlas i nästföljande kapitel.
I fråga om samordning i en skolen- het av gymnasium och annan skola vill utredningen erinra om att, såsom fram- går av kapitel 12, ett väsentligt motiv för sådan samordning är nödvändighe— ten av att personal, lokaler och utrust- ning utnyttjas rationellt. För att detta skall uppnås fordras emellertid att skill- naderna mellan skolorna i administra- tivt, organisatoriskt och ekonomiskt av- seende ej är av den art att ett sådant rationellt utnyttjande försvåras. I detta avseende gäller de allmänna synpunk- ter som i föregående avsnitt anförts om förutsättningarna för samordning av oli— ka skolor. Av vad där anförts torde bl. a. framgå att enligt nuvarande be— stämmelser vissa svårigheter för en sam- ordning föreligger och att dessa svårig— heter är större då samordning skall ske av skolor med olika huvudmän än då skolorna ifråga har en och samma hu-
vudman. Det är sålunda nödvändigt att se även dessa samordningsfrågor mot bakgrunden av behandlingen av frågan om huvudmannaskapet för gymnasiet.
Beträffande personalen vid en skol- enhet bestående av gymnasium och an- nan skola vill utredningen här fram- hålla att, oavsett hur huvudmannaskaps- frågan för gymnasiet löses, i vart fall lärarna måste vara anställda vid viss skolform och ej vid skolenheten som sådan. Även rektor skall vara förordnad vid viss skola med skyldighet att full- göra rektorsgöromålen vid hela skolen- heten, i den mån ej vissa uppgifter an— kommer på studierektor.
Beträffande frågan var lärare skall vara anställd för det fall att i kommun finns mer än en skolenhet med gymna- sium hänvisar utredningen till 18.2.1.1.
Lärarnas placering vid Viss skola får dock ej utgöra hinder för att tjänstgö— ringsskyldigheten skall kunna uttagas i hela skolenheten på det sätt som från pedagogiska och organisatoriska syn- punkter befinnes lämpligast. Detta möj- liggöres genom den i 8 kap. 3 5 och 15 kap. 1 % skolstadgan intagna föreskrif- ten om skyldigheten att tjänstgöra vid annan skola i skolenheten.
Även om ett enhetligt kommunalt hu- vudmannaskap skulle föreligga för sko- lorna inom skolenheten, måste emel- lertid, så länge statsbidragsbestämmel- serna är olika för de skilda skolorna, en uppdelning av lärarnas tjänstgöring på skolorna ske vid rekvisition av stats— bidrag. Det kan antagas att även av budgettekniska skäl behov föreligger att uppdela lönekostnaderna. För närvaran— de finns ej, såvitt gäller lärare i läro- ämnen, regler om hur sådan uppdelning skall göras. Med hänsyn till den stora omfattning i vilken samordning av här avsett slag kommer att ske är det ange- läget att klara och enkla bestämmelser meddelas härom. Sådana bestämmelser
erfordras givetvis också för de fall då fyllnadstjänstgöring förekommer mellan skolor, som ej är samordnade i en skol- enhet.
Möjlighet torde emellertid föreligga att redan vid förordnande av lärarna vid skolorna i en skolenhet förfara så, att fördelningsfrågan i stort sätt löses automatiskt. Detta synes kunna ske på följande sätt.
Det antages att en skolenhet består av fackskola och gymnasium (här för- utsättes att gymnasiet är kommunalt och att för fackskolan och gymnasiet gäl— ler enhetligt bidragssystem utom att bi- dragsandelen är olika stor för skolor- na). Vid fackskolan respektive gymna- siet finns ett antal ordinarie lärare, vil- kas placering alltså är given. Sedan de- ras tjänstgöringsskyldighet uttagits, in- om hela skolan om detta befunnits lämp- ligt, återstår ett visst antal lärartim- mar, som skall fullgöras av timlärare och andra icke-ordinarie lärare. Timlä- rarnas placering är också given i den meningen, att de skall förordnas vid fackskolan och/eller gymnasiet alltefter var deras timmar är förlagda. Återstår ett antal timmar, som skall fullgöras av öv— riga icke—ordinarie lärare. Dessa lärare förordnas vid respektive skola så, att antalet veckotimmar, som ingår i deras tjänster, plus det antal timmar, som in— går i tjänsterna för de ordinarie lärarna vid skolan, så nära som möjligt motsva- rar totala antalet veckotimmar vid sko— lan minus det antal timmar, som fullgö- res såsom timlärartimmar (övertim- mar). Härvid måste givetvis beaktas den för respektive skolform gällande me— deltjänstgöringen. För att en lärare skall kunna förordnas vid viss skola, fordras endast att han har åtminstone en timme vid den skolan.
Det skisserade tillvägagångssättet ut— gör ett kvittningsförfarande och det kan antagas att kvittningen ej alltid går
jämnt ut. Den rest, som i sådant fall uppkommer, skulle dock som regel un- derstiga det antal veckotimmar, som motsvarar en hel tjänst.
Eftersom de vid respektive skola för- ordnade lärarna sålunda motsvarar lä- rarbehovet vid skolan, så när som på i förekommande fall den nämnda resten, erfordras ingen uppdelning av tjänster- na vid statsbidragsrekvisitionen. För varje skolform rekvireras statsbidrag för de tjänster, som finns vid skolan. Förfaringssättet inrymmer vissa möjlig— heter att inverka på statsbidragets stor- lek genom att lärare i hög löneställning förordnas vid skola med hög bidrags- andel, men risken härför måste anses vara mycket liten.
Även lönekostnaderna blir med denna anordning automatiskt fördelade mellan skolorna så när som på lönen för den tidigare nämnda resten.
Vad denna rest beträffar kan det gö- ras gällande, att det ej vore av större betydelse, om den komme att ingå i statsbidragsrekvisitionen för den skola, där den rätteligen ej hör hemma. Men det synes också möjligt att åstadkom- ma en utjämning på följande sätt. Om t. ex. i de vid fackskolan placerade tjänsterna ingår 10 veckotimmar utöver det totala antalet timmar vid skolan, vilka 10 timmar alltså borde ingå i tjänst på gymnasiet eller där utgöra en timlärartjänst, avdrages dessa tim- mar från statsbidragsrekvisitionen för fackskolan och tillägges på rekvisitio-
nen för gymnasiet. Eftersom timmarna ej kan identifieras, måste de antagas till- höra en viss löneklass, exempelvis den enligt timlärarkungörelsen för läroämne på stadium I gällande löneklassen. Efter samma schablonregler överföres löne- kostnaden från fackskolan till gymna- siet.
Ett enklare tillvägagångssätt vore att — utan iakttagande av de nu skisserade något komplicerade reglerna för för- ordnande av lärarna — i samband med rekvisition av statsbidrag för respektive skola utan vidare medräkna de lärare, som under året varit förordnade vid skolan, utan att taga hänsyn till att tjänstgöringen kan ha varit förlagd även till annan skola. Beträffande de icke- ordinarie lärarna skulle kunna tän— kas en sådan regel, att läraren -— och tjänsten _— skall anses vara placerad vid den skola dit större delen av tjänstgö- ringen är förlagd. Detta förutsätter allt- så ett accepterande av att vissa avsteg kan få förekomma från den kostnads- fördelning mellan stat och kommun, som den för respektive skola fastställda bidragsandelen för statsbidraget är av- sedd att åstadkomma. Utredningen vill för sin del _— med hänsyn till det all- tid aktuella önskemålet om administra- tiv förenkling — ansluta sig till ett så- dant betraktelsesätt. Detta leder i sin tur fram till tanken om ett enhetligt bidragssystem för i vart fall hela skol- väsendet ovanför grundskolan.
KAPITEL 18
Huvudmannaskapet för gymnasiet
18.1. Stat eller kommun huvudman
18.1.1. Utredningens överväganden
18111 Det nuvarande gymnasiets upp- delning på tre fristående gymnasiefor— mer — allmänt, tekniskt och merkantilt — möjliggör en motsvarande uppdelning av huvudmannaskapet. Den organisa— tion av gymnasiet som utredningen fö- reslår innebär däremot, att gymnasiet är en enhet som inom sig rymmer de tre sektorerna — allmän, ekonomisk och teknisk —— i sin tur uppdelade på olika studiegångar. I många fall kommer samt— liga sektorer att finnas i en Skolanlägg- ning. Samläsning av grupper av elever med olika studiekurser blir vanlig. I kapitel 17 har utredningen framhållit att all personal skall vara anställd vid gymnasiet, ej vid viss del av detsamma, och att den organisatoriska enheten måste motsvaras av en ekonomisk så— dan. Det är uppenbart att under sådana förhållanden något utrymme för en upp- delning av huvudmannaskapet ej före- ligger och att det enhetliga gymnasiet sålunda måste ha en huvudman. De alternativ som föreligger är 1) sta- ten, 2) primärkommun, 3) landsting. Vilken lösning som än väljes blir en förändring av nuvarande förhållanden nödvändig: 1) handelsgymnasierna för— statligas, 2) de allmänna och de tekniska gymnasierna överföres till primärkom- mun, 3) samtliga nu befintliga gymna- sier överföres till landsting (dock har f. n. ett antal nyupprättade allmänna
gymnasier primärkommun som huvud— man och ett handelsgymnasium har landsting som huvudman).
18.112 Både ur principiell synvinkel och i förhållande till nuvarande faktis- ka läge skulle införandet av landstinget som huvudman innebära den radikalas- te förändringen. Då denna möjlighet på senare tid framförts torde motivet här- för varit i huvudsak följande. Upptag- ningsområdet för ett gymnasium omfat- tar som regel mer än en kommun. Sär- skilt för fackgynmasierna med deras hittills begränsade antal har upptag— ningsområdena varit omfattande. Det kunde därför synas naturligt att gym- nasierna frigjordes från primärkommu- nerna och att huvudman i stället bleve en sekundärkommun som närmare mot- svarade den region, som vederbörande gymnasium skulle betjäna. Härigenom skulle också det arbetskrävande syste- met med interkommunalt samarbete till stor del bli obehövligt såvitt gäller gym- nasierna. Vidare torde den synpunkten ha spelat in att om landstingen bleve huvudmän och primärkommunerna av-V lastades utgifterna för gymnasierna en viss skatteutjämning mellan kommuner- na inom landstingsområdet skulle upp- nås. Utredningen finner sig ej närmare bö— ra gå in på skatteutjämningsfrågan; den torde böra behandlas i annat samman- hang med beaktande av samtliga på frå- gan inverkande omständigheter. Det må
dock framhållas, att det interkommu— nala samarbetet med ersättningar till värdkommunerna har en skatteutjäm- nande effekt. Vad beträffar synpunk— ten att huvudmannaskapet bör knytas till landstinget på grund av att lands— tingsområdet bättre motsvarar ett gym- nasiums upptagningsområde än pri- märkommun må framhållas, att den synpunkten får anses förlora i styrka i den mån särskilt fackgymnasiesektorer- na, som utredningen föreslår, erhåller en större lokal spridning.
Ett enligt utredningens mening avgö- rande skäl mot tanken på landstinget som huvudman för det nya gymnasiet är att en sådan lösning skulle bevara svå- righeterna att samordna gymnasiet med de primänkommunala skolformerna _ fackskola, yrkesskola eller grundsko- lans högstadium. Statsmakterna har nyligen tagit ställning till frågan om huvudmannaskapet för grundskola och fackskola och därvid beslutat att pri- märkommun skall vara huvudman för dessa skolor. Ett överförande av gymna- sierna till landstingen skulle innebära att det nyssnämnda ställningstagandet måste omprövas. En avkoppling av kommunerna från vården av skolorna skulle utgöra ett avsteg från en av de grundläggande principerna för vårt skolväsende, nämligen dess förankring i det medborgerliga intresset som i första hand kommer till uttryck i kom— munmedlemrmarnas medverkan i den egna kommunens angelägenheter.
Slutligen må beträffande landstingen och gymnasierna framhållas att lands- tingen visserligen i viss utsträckning är engagerade på utbildningens områ- de — folkhögskolor, lantmannaskolor, centrala verkstadsskolor och viss annan yrkesutbildning — men att de främst är inriktade på ett annat starkt expande- rande område, sjuk- och hälsovården, inom vilket även nya uppgifter synes
komma att anförtros dem. En utvidg- ning av deras verksamhet till att om- fatta det allmänna skolväsendet eller de- lar av detsamma skulle uppenbarligen nödvändiggöra väsentliga förändringar av deras organisation. Gymnasieutredningen anser sålunda starka skäl tala mot landstingen som huvudmän för gymnasiet. De alternativ som återstår är att staten eller vederbö- rande primärkommun är huvudman.
18.1.1.3 Den traditionella uppdelningen mellan stat och kommun av ansvaret för undervisning och utbildning har varit, att kommunen i huvudsak svarat för den grundläggande utbildningen åt alla medborgare, medan staten i huvudsak svarat för utbildning på universitets- och högskolenivå och den utbildning, som förbereder för tillträde till univer— sitets- och högskolestudier, samt för ingenjörsutbildning på gymnasiestadiet. På det stadium, som motsvaras av real- skolan, har hittills såväl stat som kom- mun uppträtt såsom huvudman men i och med grundskolans genomförande avvecklas de statliga skolorna på detta stadium. Detta innebär emellertid en- dast en fortsatt tillämpning av princi- pen att den allmänna medborgerliga ut— bildningen är en uppgift väsentligen för konnnunen. Mot bakgrunden av denna tradition att gymnasiet, med undantag för han- delsgymnasiet, är en statlig skolform, bör frågan ställas om så starka prin- cipiella skäl föreligger härför att gym— nasiet även i fortsättningen bör ha sta- ten som huvudman. Det skulle kunna göras gällande, att gymnasieutbildningen är av sådan be- tydelse för samhället, särskilt med hän- syn till dess uppgift att förbereda för vidare utbildning vid universitet och högskolor, att staten ej bör överlåta densamma till kommunerna. Staten, i
första hand företrädd av de centrala tillsynsmyndigheterna, skulle vara en garant för att en tillfredsställande och jämn standard uppehölles i landets alla gymnasier. Riksintresset måste, skulle företrädare för synpunkter av denna art kunna hävda, i fråga om gymnasie- utbildningen dominera över kommuna— la intressen, som kunde vara bestämda av skiftande kommunalpolitiska förhål- landen.
Utredningen är ej av den meningen, att gymnasiets uppgift att förbereda eleverna för vidare studier vid univer- sitet och högskolor, för övrigt endast en av gymnasiets uppgifter, är avgörande skäl för att gymnasiet skall vara stat— ligt. Synpunkten att goda och lika be— tingelser bör gälla för gymnasierna över hela landet är givetvis viktig men utred- ningen kan ej finna att den tillgodoses endast om staten är huvudman. Det nämnda synsättet skulle för övrigt leda till att även de kommunala skolor, som är obligatoriska och vid vilka det där— för är än väsentligare att en jämn stan— dard upprätthålles, borde ha staten som huvudman. Det bör erinras om att även dessa skolor i väsentliga avseenden reg- leras av statliga bestämmelser. Tillsyn och inspektion av statliga myndigheter, centrala eller regionala, utövas på det sätt som befinnes lämpligt, oberoende av skolans karaktär av statlig eller kom- munal.
I anslutning till dessa synpunkter skulle också kunna hävdas att, oavsett gymnasiets nämnda uppgift att förbe- reda för universitetsstudier, särskilda krav måste ställas på gymnasieutbild- ningens kvalitet och att upprätthållan- det av denna förutsätter bl. a. god till- gång på undervisningsmateriel och hjälpmedel i undervisningen. Det vore därför nödvändigt att staten genom sin anslagstilldelning direkt svarade för att erforderlig standard uppehölles på dessa
områden. Då kostnaderna för dessa än- damål på detta stadium är avsevärda, särskilt på gymnasiets tekniska sektor, skulle det ej vara tillrådligt att överlåta ansvaret härför på kommunerna.
Utredningen får beträffande sådana synpunkter framhålla att gymnasiet i dessa avseenden principiellt sett ej in- tar någon särställning i förhållande till andra skolformer, beträffande vilka kommunerna nu primärt svarar för att skolornas utrustning med materiel och hjälpmedel är tillfredsställande. Inom alla skolformer är god tillgång på ma— teriel och hjälpmedel en nödvändig för- utsättning för att det för skolformen uppställda målet skall uppnås. En sam- verkan mellan statliga och kommunala myndigheter är på detta område er- forderlig beträffande samtliga skol- former. Vad särskilt just gymnasierna beträffar visar erfarenheten att kommu- nerna med få undantag gjort insatser för anskaffning av materiel m.m. som mycket väl tål jämförelse med och ofta överträffar motsvarande statliga insat- ser. Detta mycket påtagliga uttryck för det ansvar kommunen känner för ortens skola — även om den är statlig _ har sin grund i det medborgerliga intresset att skolan kan lämna en god utbildning. [ de undantagsfall då kommunala medel icke ställts till förfogande i erforderlig utsträckning för statliga skolor har mo- tiveringen varit att det ankommer på staten som huvudman att sörja för an- skaffningen.
Sammanhängande med ovan anförda synpunkter på gymnasieutbildningens särskilda karaktär är uppfattningen, att gymnasierna skulle vara riksskolor i den meningen, att gymnasieeleverna ef- ter avslutad utbildning sprides över lan- det och i regel ej blir verksamma i den kommun, där de fått sin gymnasieut— bildning, detta i motsats till exempelvis eleverna i yrkesskolorna. Med nuvaran—
de rörlighet av arbetskraften gäller detta emellertid i större eller mindre utsträck- ning för samtliga skolformer och kan ej åberopas som skäl för att gymnasierna skall vara statliga. Det kan för övrigt påpekas, att sedan lång tid tillbaka in- rättande av gymnasium varit beroende av kommunalt och annat lokalt initia- tiv och att allmänt gymnasium som re- gel inrättas som kommunalt. Erfaren- heten visar att det ligger i varje kom- muns intresse, bl. a. av närings- och ar- betsmarknadspolitiska skäl, att ha ett så differentierat skolväsende som möj- ligt. Då ny skola föreslås av någon kom- mun till inrättande i kommunen brukar synpunkten att blivande elever i stor ut- sträckning kommer att efter utbildning- en utföra sin gärning i andra kommu- ner ej tillmätas betydelse annat än be- träffande speciella yrkesskolor.
Utredningen kan sålunda ej finna, att de principiella skäl, som kan anföras för att staten bör svara för gymnasie- utbildningen, ger stöd för uppfattning- en, att gymnasiet under alla förhållan- den bör vara statligt.
18.114 Frågan bör då också ställas vil- ka skäl av principiell art som kan an- föras till förmån för att kommunen bör vara huvudman för gymnasiet. Utred- ningen vill därvid framhålla att skol- systemet i landet är uppbyggt med den kommunala grundskolan som bas och att på denna bygger skolformer för vi- dareutbildning av olika slag: yrkesskola, fackskola, gymnasium. Skolväsendet upp till universitets- och högskolenivå är sålunda avsett att utgöra en organisk enhet. Enligt riksdagens beslut skall även fackskolan vara kommunal, en omständighet som under alla förhål- landen måste vara av stor betydelse för bedömningen av frågan om gymna- siet skall vara statligt eller kommunalt. Samtliga de i detta system ingående
skolformerna står under den kommu- nala skolstyrelsens förvaltning, varige- nom i administrativt hänseende ett en- hetligt huvudmannaskap kan anses fö- religga. Det framstår då som konsekvent och rationellt att även i ekonomiskt av- seende ett enhetligt huvudmannaskap genomföres. Först härigenom skulle även gymnasiet i full utsträckning kom- ma att framstå som en integrerad del av skolväsendet i kommunen och av kommunen uppfattas som dess egen sko— la, för vilken den har samma ansvar som för övriga delar av dess skolvä- sende. Denna psykologiska aspekt får inte undervärderas. Den måste vara av betydelse inte minst vid de anslagsbe- viljande kommunala myndigheternas av— vägning av anslagstilldelningen till de olika delarna av skolväsendet och över- huvudtaget för kommunmedlemmarnas intresse för och omtanke om gymnasiets förkovran.
Redovisningen av de principiella syn- punkterna på huvudmannaskapsfrågan leder enligt utredningens mening till slutsatsen att de skäl av principiell art som talar för att kommunen bör vara huvudman för gymnasiet måste tillmä- tas större vikt än de skäl som kan an- föras för att staten bör vara huvudman.
De principiella synpunkterna kan kompletteras med ett konstaterande av proportionerna mellan den sektor av skolväsendet, beträffande vilken ställ- ning nu skall tagas om den skall vara statlig eller kommunal, och den sektor som är fastlagd som kommunal. Enligt föreliggande prognoser kommer antalet elever år 1970 att i runda tal vara 1 mil- jon i grundskolan, 40 000 i fackskolan, 50 000 i yrkesskolan (heltidskurser) och 100 000 i gymnasiet. Gymnasiet om- fattar således knappt 10 procent av hela antalet elever. Skall gymnasiet under sådana omständigheter intaga en sär- ställning i fråga om huvudmannaskapet
niåste mycket starka skäl kunna åbero- pas. Utredningen har inte funnit sådana skäl föreligga utan tvärtom kommit till det resultatet att övervägande skäl ta- lar för att även gymnasiet bör vara kom- tnunalt.
I8.1.1.5 Vad beträffar förutsättningarna för samordning med andra skolformer torde det utan vidare stå klart att, om gymnasiet är kommunalt, en rationell samordning i en skolenhet av gymna- sium och annan skola inom det kom- munala skolväsendet i hög grad under- lättas. Vid behandlingen i kapitel 12 och 17 av samordningsfrågorna har ut- redningen framhållit, bl. a., dels att en samordning av i första hand de gym- nasiala skolorna i största möjliga om- fattning måste komma till stånd med hänsyn till nödvändigheten av att per- sonal, lokaler och utrustning på bästa sätt skall bli utnyttjade, dels att nu fö- religgande dualism i huvudmannaska- pet försvårar samordningen. Utredning- en vill emellertid här till ytterligare be- lysning av frågan göra en sammanfatt- ning av vad i kapitel 17 anförts om de problem, som uppkommer vid samord- ning av statlig och kommunal skola, samt anlägga vissa synpunkter på det nuvarande förhållandet att kommunen har ekonomiska förpliktelser beträffan— de statligt gymnasium och att sådant gymnasium står under den kommunala skolstyrelsens förvaltning.
Den omständigheten att vid skolen- heten finns både statligt och kommu- nalt anställd lärarpersonal utgör i och för sig ej hinder för att lärarna kan tjänstgöra inom hela skolenheten på sätt som befinnes lämpligt. Det är emel- lertid nödvändigt att dela upp lönekost- naderna på den statliga och kommu- nala delen och detta för var och en lä- rare alltefter fördelningen av tjänstgö— ringen på respektive del. Detta innebär
dock ej någon större skillnad i förhål- lande till vad som skulle vara fallet om skolorna inom skolenheten vore kommu— nala. Även då skulle det vara nödvän— digt att i fråga om lärarnas anställning och tjänstgöring iaktta gränserna mel- lan skolorna, i vart fall så länge stats- bidragsreglerna är oenhetliga. I fråga om anställnings- och avlöningsförhål— landen samt tjänstetillsättning är som nämnts enhetliga bestämmelser i stort sett gällande för kommunalt och stat- ligt anställda lärare. Den skillnad i rätts- lig ställning som beror av att vissa stat- liga lärare tillsättes genom fullmakt och kommunal lärare genom förordnan- de har ej betydelse i detta sammanhang.
Utredningen har tidigare framhållit att olägenheterna av det dubbla huvud- mannaskapet är betydande beträffande annan personal erforderlig för skolans drift — vaktmästare, biträdespersonal, städningspersonal. Ett enhetligt huvud- mannaskap för sådan personal kan dock erhållas genom att, såsom redan skett i fråga om skolhälsovården, till kommu- nen överföres uppgiften att svara för sådan personal även vid statlig skola utan att det statliga huvudmannaskapet för skolan i övrigt ändras. Utredningen vill erinra om att förslag härom fram- förts av skolberedningen men att depar- tementschefen, under hänvisning bl.a. till gymnasieutredningens arbete, fann sig ej böra uppta förslaget till behand- ling för omedelbart genomförande (prop. 1962: 54 s. 570 f.).
De viktigaste praktiska svårigheterna vid sammanförandet av statlig och kom- munal skola hänför sig till det förhål- landet att skolenheten ej är en enhet i ekonomiskt avseende. Kostnaderna för undervisningsmateriel, hjälpmedel av olika slag, skolbibliotek m. m., som allt bör utnyttjas gemensamt av skolorna inom skolenheten, bestrides av dels stat- liga medel enligt generella statliga be-
stämmelser eller beslut av statlig myn— dighet i varje särskilt fall, dels kommu- nala medel enligt beslut av kommunal myndighet. Den lösningen av dessa pro- blem att de statliga bestämmelserna blir tillämpliga för hela skolenheten, under förutsättning att kommunen lämnar bi- drag enligt samma grunder, som gäller för tilldelning av statsmedel, är ej till- fredsställande. Skolenheten består fort— farande av en statlig och en kommunal del, vilket innebär att t. ex. frågan om äganderätten till materielen måste lösas. Detta gäller både sådan materiel, som redan finnes vid den statliga eller kom- munala delen., och materiel, som inkö- pes med anlitande av medel, till vilka både staten och kommunen bidragit. Det kan vidare anföras att en samord- ning av detta slag torde vara särskilt svår att genomföra vid en skolenhet, i vilken ingår skolor med stora skillna- der i fråga om kostnader för sådana än- damål varom här är fråga.
Gällande bestämmelser om skolstyrel— sens förvaltning av de statliga gymna- sierna och kommunens övriga skyldig- heter i förhållande till sådant gymna- sium bör också beaktas vid bedömning- en av frågan om huvudmannaskapet för gymnasiet. I och med att förvaltningen av de allmänna läroverken överfördes till kommunen övertog skolstyrelsen, med vissa undantag, den förvaltning av läroverken som förut tillkommit rek- tor och lokalstyrelse. Samtidigt överför- des till skolstyrelsen vissa uppgifter från den centrala statliga myndigheten. Motsvarande gäller för de tekniska läro- verken fr.o.m. den 1 juli 1962. Utred- ningen har tidigare framhållit att detta får anses innebära att huvudmanna- skapet för de allmänna och de tekniska gymnasierna till en del redan överförts till kommunerna, nämligen i administra- tivt avseende. Detta förhållande, att en kommunal nämnd förvaltar en statlig
säreget inom svensk förvaltning. Den blandning av statlig och kommunal verksamhet, som här kan anses föreligga, kan föranleda principiella betänkligheter. Kombinationen av statliga och kom- munala regler medför också en viss
komplikation av förvaltningsförfaran- det. Skillnaden mellan det statliga bud- getåret och det kommunala räkenskaps- året innebär betydande olägenheter för skolförvaltningarna. Redovisningen till riksrevisionsverket för budgetår inne- bär, att räkenskaperna måste samman- ställas från två kommunala räkenskaps- år och tillrättaläggas för den statliga redovisningen. Den dubbla redovisning— en, som innebär att två bokslut, ett per den 30 juni och ett per den 31 decem- ber, mäste göras, medför ett avsevärt merarbete för skolförvaltningarna. Vida- re torde ett dubbelarbete för skolförvalt- ningarna förorsakas därav att räkenska- perna är underkastade revision dels av kommunala revisorer, dels av riksre- visionsverket, varvid den statliga revi- sionen sker först en avsevärd tid efter redovisningsårets utgång.
Slutligen bör nämnas, att kommunens skyldighet att hålla inventarier för de statliga gymnasierna kan medföra gränsdragningssvårigheter då det gäller att avgöra, om viss anskaffning skall bekostas av konmumala eller statliga medel. Gränsen mellan vad som är att hänföra till inventarier och vad som är att betrakta som materiel kan vara flytande. Detta tynger det kamerala ar- betet på skolexpeditionerna.
18.1.2. Sammanfattning och förslag
Utredningen anser att dess förslag till organisation av gymnasiet förutsätter att gymnasiet skall ha en huvudman; uppdelning såsom för närvarande av huvudmannaskapet mellan stat och kom- mun så att den allmänna och den tek-
niska sektorn skulle vara statlig och den merkantila kommunal är alltså ej tänkbar. Bärande principiella skäl för att gymnasieutbildningen måste vara en statens uppgift finner utredningen ej föreligga. Vid sådant förhållande bör de starka skäl som talar för att kom- munen bör vara huvudman för gymna- siet vara avgörande. Dessa skäl kan sam- manfattas sålunda. Skolväsendet under universitets- och högskolenivån utgör ett enhetligt system innefattande grund- skolan och till denna anslutande skol— former: yrkesskolan, fackskolan och gymnasiet. I fråga om administrationen på det lokala planet har detta kommit till uttryck däri att samtliga dessa sko- lor står under den kommunala skolsty- relsens förvaltning. Om en av dessa skol- former, gymnasiet, i övrigt stode under statligt huvudmannaskap — vilket en- ligt nuvarande förhållanden främst in- nebär att personalen, i vart fall lärar- personalen, är statligt anställd och att staten har det ekonomiska ansvaret utom beträffande skolbyggnader och in- ventarier — skulle enheten brytas på en viktig punkt, vilket vore olägligt. Bl. a. kommer den samordning i en skolen- het av olika skolor, som i stor utsträck- ning kommer att vara nödvändig för ett rationellt utnyttjande av lärarkrafter, lokaler och utrustning, att vara förenad med avsevärt större svårigheter om den ena skolan är statlig och den andra kommunal än om skolorna har samma huvudman. Vidare medför tillämpning- en av både statliga och kommunala be- stämmelser viss komplikation vid skol- styrelsens förvaltning av statligt gym— nasium. Om huvudmannaskapet helt till- komme kommunen, skulle förvaltningen av hela det under skolstyrelsen stående skolväsendet kunna samordnas på ett mera rationellt sätt och bringas i över- ensstämmelse med den kommunala för- valtningen i övrigt.
Utredningen föreslår sålunda att gym- nasiet skall vara en kommunal skola.
Detta innebär att huvudmannaskapet för de nuvarande statliga allmänna och tekniska gymnasierna överföres till kommunerna. Utredningen vill påpeka att vid bifall härtill det enda nuvarande landstingsägda gymnasiet, handelsgym- nasiet i Örebro, lämpligen bör överföras ' till primärkommunen. I nästföljande av- snitt behandlar utredningen innebörden av kommunaliseringen och konsekven- serna härav i fråga om dels persona- lens ställning, dels kompensationen till kommunerna för övertagandet av det ekonomiska ansvaret.
Beträffande tidpunkten och ordning- en för kommunaliseringen får utred- ningen anföra följande.
I kapitel 19 föreslår utredningen att gymnasiereformen skall börja genom- föras läsåret 1965/66 genom de nya lä- roplanernas tillämpning i första års- kursen och därefter successivt i följande ärskurser. övergången föreslås skola ske vid samma tidpunkt för samtliga gymnasier, oavsett om grundskolan då är fullt utbyggd inom vederbörande kommun eller inte. Utredningen finner det vara mest lämpligt att kommunali- seringen av de statliga gymnasierna sker i anslutning till gymnasiereformens ge- nomförande, dock så att kommunalise- ringen sker av samtliga årskurser på en gång. En successiv kommunalisering av en årskurs i taget, motsvarande det nu tillämpade förfaringssättet vid förstatli- gande av kommunalt gymnasium, skulle vara opraktiskt och ej tjäna något ra- tionellt ändamål. För den 1 juli 1965 som tidpunkt för kommunaliseringen ta- lar även den omständigheten att gym- nasierna då kommer att vara kommu- nala från samma tidpunkt som facksko- leorganisationen är avsedd att mera all- mänt börja genomföras, en omständighet av stor betydelse från samordningssyn-
punkt. Det skulle kunna anföras att i de kommuner, där realskolan ännu ej är avvecklad den 1 juli 1965, vissa sam- ordningssvårigheter skulle komma att föreligga under övergångstiden intill dess avvecklingen skett, såtillvida att man där under denna tid skulle komma att ha skolenheter bestående av statlig realskola och kommunalt gymnasium och eventuellt annan kommunal skola. Utredningen anser dock att dessa olä- genheter av övergångskaraktär är små i förhållande till de nackdelar för ge- nomförandet av det nya gymnasiet, som skulle vara förenade med en förskjut- ning i tiden av gymnasiets kommunali- sering antingen för samtliga gymnasier till dess realskolan helt avvecklats i hela landet eller enbart för gymnasierna i de kommuner, där avvecklingen ej slut- förts med utgången av budgetåret 1964/ 65, till den tidpunkt så skett i veder- börande kommun.
Utredningen föreslår sålunda att samt- liga nuvarande statliga gymnasier i sin helhet kommunaliseras den 1 juli 1965.
18.2. Kommunalisering av de statliga gymnasierna
18.2.1. Personalfrågor
18.211 Lärare. Utredningen behandlar i kapitel 15 och 17 vissa allmänna frå- gor om lärarpersonalen vid det nya gymnasiet. Under förevarande avsnitt vill utredningen taga upp sådana per- sonalfrågor som sammanhänger med förslaget att gymnasiet skall vara en kommunal skola och att de nuvarande statliga gymnasierna skall kommunali- seras. Vid det kommunala gymnasiet skall i princip lärare och all övrig personal vara anställd av kommunen såsom hu- vudman-arbetsgivare. Vid behandlingen
av frågor om anställnings- och avlö- ningsförhållanden bör utgångspunkten därför vara att dessa frågor skall regle- ras i överensstämmelse med vad som gäller för personal vid andra kommu- nala skolor. Av stor betydelse är emel- lertid att överförandet av huvudmanna- skapet till kommunerna i princip inne— bär, att de nu statligt anställda befatt- ningshavarna skall överföras till kom- munal tjänst. Hithörande frågor måste givetvis bli föremål för förhandlingar med vederbörande personalorganisa- tioner. Utredningen vill dock erinra om vissa grundläggande förutsättningar för regleringen av anställnings- och avlö- ningsförhällandena, då de kan vara av betydelse för bedömningen av huvud- mannaskapsfrågan i dess helhet.
Det har tidigare konstaterats att i av- lönings- och pensionshänseende i allt väsentligt samma bestämmelser är gäl— lande för kommunalt som för statligt anställda lärare. Utredningen förutsät- ter sålunda att Saar, Arö, timlärarkun- görelsen och andra statliga avlönings- författningar samt statens allmänna tjänstepensionsreglcmente med tillhö- rande författningar fortfarande skall gälla för gymnasiets lärare. Vissa sär- bestämmelser föreligger nu enligt Saar för lärare vid kommunal skola, men dessa synes vara av mera formell art utom i fråga om anställningsform (or- dinarie tjänst tillsatt genom förordnande i stället för genom fullmakt) samt lön under ferier i samband med under ter- min åtnjuten tjänstledighet. I sistnämnda avseende bör enhetliga bestämmelser införas för lärare vid olika skolformer, oavsett hur huvudmannaskapsfrågan löses. Till bestämmelserna om förflytt- ningsskyldigheten återkommer utred- ningen i det följande. I pensionshänse- ende kommer inga förändringar av be- tydelse för lärarna själva att inträda. Frågan om kostnaderna för pensione-
i l
ringen behandlas under avsnittet om statsbidragsfrågor.
I administrativt hänseende är lärarna vid statligt gymnasium redan nu under- ställda skolstyrelsen på samma sätt som lärare vid kommunal skola. Skolstyrel- sen beslutar om avlöningsförmåner med tillämpning av gällande bestämmelser och om tjänstledighet, i den mån ej be- slutanderätten tillkommer rektor, läns- skolnämnden eller vederbörande över- styrelse. Förändringar uppkommer allt- så ej i dessa avseenden liksom ej heller i fråga om handläggningen av disciplin- ärenden. I sistnämnda avseende inträ— der dock en förändring för rektorerna då för dem ej bör gälla andra bestäm- melser än för andra kommunala rek- torer. De bör sålunda ej vara undan— tagna från disciplinärt förfarande så- som nu är fallet för rektorer vid de statliga gymnasierna.
Bestämmelserna om tjänstetillsättning behöver ej påverkas av ändringen av hu- vudmannaskapet. Med gällande likfor- mighet i tillsättn-ingsordningen för stat- liga och kommunala lärare vid skolor under skolstyrelsen är frågan om vil- ken statlig myndighet som skall vara tillsättningsmyn'dighet oberoende av. huvudmannaskapet. Gymnasieutredning- en finner det emellertid ändamålsenligt att i de fall Kungl. Maj:t nu är tillsätt- ningsmyn-dighet, d. v. s. beträffande rek- torer och lekt-orer, tillsättningen över- flyttas till skolöverstyrelsen.
I likhet med vad som gäll-er vid öv- riga kommunala skolor bör även lärar- tjänsterna vid det kommunala gymna- siet tillsättas genom förordnande.
I fråga om lärarnas allmänna ålig- ganden sker inga förändringar genom övergången från statlig till kommunal tjänst. Bestämmelserna härom i skol- stadgan är enhetliga för statliga och kommunala skolor. Detta gäller också skyldigheten för lärare vid en skolen-
het, i vilken ingår mer än en skola, att till en del tjänstgöra vid den andra sko- lan. I kapitel 17 har angivits att lärarna skall vara anställda vid gymnasiet, ej vid viss del av detsamma, och, då gym- nasiet ingår i skolenhet tillsammans med annan skola, vid gymnasiedelen. Utredningen har övervägt huruvida lä- rarna skall vara anställda vid viss skol- enhet eller, i analogi med vad som är fallet beträffande grundskolans lärare, vid gymnasiet i kommunen. Med hän- syn till det nya gymnasiets konstruk— tion har utredningen därvid funnit än- damålsenligt att samma regler tilläm- pas som i fråga om lärarna vid grund- skolan. Denna förändring i förhållande till nuvarande läge vid de statliga gym- nasierna är dock, som nämnts, motive- rad av gymnasiets konstruktion och ej av förändringen av huvudmannaskapet.
Sammanfattningsvis får utredningen uttala att för lärarna vid det kommu- nala gymnasiet inga väsentliga skillna- der kommer att föreligga i förhållande till vad som nu gäller för lärarna vid det statliga gymnasiet. Detta beror på de i stort sett enhetliga anställnings- och avlöningsförhållandena för statligt och kommunalt anställda lärare. I den mån skillnader förekommer, är de ej ofrånkomligen beroende av det statliga respektive kommunala huvudmannaska- pets särart. Detta innebär att vad som nu gäller enbart statligt anställda lära- re skulle kunna i huvudsak bibehållas för lärare vid det kommunala gymna- siet. Man skulle således kunna göra gäl- lande att överflyttningen av huvudman- naskapet för gymnasiet till kommune-r- na för lärarnas de] vore av mera formell än reell innebörd. Dock bör framhållas att, som ovan angivits, utredningen för- utsätter att lärarna skall tillsättas ge- nom förordnande i stället för genom fullmakt; detta gäller emellertid ej dem som kan komma att i innehavande full-
maktstjänst övergå till kommunal tjänst (se närmare 18.2.1.3).
18.212 Annan personal än lärare. För annan personal än lärare (vaktmästare, biträden m.fl.) måste förhållandet bli ett annat än vad ovan angivits för lä- rarna. I och för sig vore visserligen ej omöjligt att även för denna personal efter en kommunalisering gällde stat- liga avlönings- och pensionsbestämmel- ser och att tjänsteåliggandena bibehölles oförändrade enligt statliga bestämmel- ser. Detta synes dock av flera skäl ej böra ske. För motsvarande befattnings- havare vid andra kommunala skolor gäller i alla avseenden kommunala be- stämmelser. Tillämpningen av statliga bestämmelser för dessa personalgrup- per vid denna kommunala skolform skulle innebära att de fördelar från bl. a. samordningssynpunkt, som enligt vad förut anförts skulle vinnas genom en kommunalisering i denna de] ej upp— nåddes. Utredningen förutsätter därför att såväl för nu löneplansanställd per- sonal — vaktmästare, institutionstekni- ker. biträdespersonal _— som för den en- ligt kOlltktivavtal anställda städnings- personalen anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden skall regleras ge- nom kommunala bestämmelscr och av— tal och att statliga myndigheter ej skall ha att ta befattning med denna perso- nalgrupp vid de kommunaliserade gym- nasierna lika litet som med motsvaran- de personal vid det kommunala skol— väsendet i övrigt. I fråga om de befattningshzware, som innehar statlig anställning vid genom- förandet av kommunaliseringen, torde övergången till kommunalt reglerad an- ställning medföra vissa problem sär- skilt i pensionshänseende, som torde få lösas efter förhandlingar mellan staten, kommunförbunden och personalorgani- sationerna (jfr 18.2.1.3).
Även för arvodesanställda befattningS— havare, för vilka ersättningen nu regle- ras genom generella statliga bestämmel- ser, t. ex. skolbibliotekarier, torde ar- voden och andra ersättningar komma att få bestämmas genom avtal på den kommunala sidan.
18.2.1.3 övergångs/rägor beträffande vid de statliga gymnasierna anställd personal. En fråga av stor betydelse är huruvida och på vad sätt den personal, som vid tidpunkten för förändringen av huvudmannaskapet innehar statlig anställning vid allmänt och tekniskt gymnasium, skall kunna överföras till anställning hos de nya kommunala hu- vudmännen, Såvitt gäller icke-ordina- rie befattningshavare behöver åtminsto- ne i formellt avseende svårigheter ej fö- religga. De icke-ordinarie befattnings— havarna, vilkas förordnanden löper vid nämnda tidpunkt, kan enligt gällande bestämmelser uppsägas från sina stat- liga anställningar och nyanställas vid den kommunala skolan. De problem som därvid uppkommer, sannolikt främst för gruppen vaktmästare m.fl., torde få lösas efter förhandlingar mellan berör- da parter.
Beträffande de ordinarie befattnings- havarna är läget ett annat. Samtliga or- dinarie lärare innehar fullmakt på sina tjänster, medan övriga ordinarie befatt- ningshavare är tillsatta genom konsti- tutorial. Fullmaktshavare är som när- mare behandlas i det följande omfat— tad av bestämmelserna i regeringsfor- men % 36 angående oavsättlighet och för— hud mot tvångsförflyttning. Med hänsyn till den utveckling som inom tjänste- mannarätten förekommit, främst genom de under de senare decennierna utfär— dade avlöniings- och pensionsförfatt- ningarna, torde för närvarande osäker- het råda om innebörden av de grund- lagsfästa garantierna och om fullmakts-
mmm—__—
havares rättsliga ställning. Utredningen anser sig varken kunna eller böra själv— ständigt behandla dessa frågor, men då de torde vara av visst principiellt in- tresse i förevarande sammanhang läm- nar utredningen i det följande en sam- manfattning, som i huvudsak grundas på Jägerskiöld Svensk tjänsteman-na- rätt I och en av justitierådet Yngve Sö- derlund och byråehefen K. E. Uhlin i samband med behandlingen av frågan om provinsialläkarnas överförande till landstingstjänst utarbetad »P. M. angå- ende vissa statliga och kommunala be- fattningshavares rättsliga ställning» (en sammanfattning av de i promemorian anförda slutsatserna återfinns i prop. 1961:181 5. 97 f.).
Den grundläggande bestämmelsen för statstjänstemans rättsliga ställning är RF 5 36. Däri stadgas, att de som bekläder do- marämbeten samt alla andra ämbets— och tjänstemän än 5. k. förtroendeämbetsmän ej kan, utan medelst rannsakning och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konung- en avsättas och ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas. Detta grundlagsbud anses se- dan länge avse fullmaktshavare, oavsett om fullmakten utfärdats av Kungl. Maj:t eller av underordnad myndighet. Däremot om- fattas ej befattningshavare med konstitu- torial av bestämmelsen.
Enligt grundlagstadgandet är fullmakts- havare sålunda tillförsäkrad oavsättlighet, utom att han kan av domstol dömas till av- sättning för brott, samt skydd mot tvångs- förflyttning till annan tjänst. Oavsättlig— hetsprincipen innefattar en ekonomisk ga- ranti för att tjänstemannen skall äga bibe- hålla de med tjänsten förenade löneförmå- nerna.
Rättsutvecklingen efter det stadgandet in- skrevs i RF har dock inneburit inskränk- ningar i det skydd som stadgandet, tolkat enligt sin ordalydelse, innebär. Att sådana inskränkningar ansetts kunna genomföras utan grnndlagsändring, har teoretiskt grun— dats på uppfattningen att bestämmelsen är av dispositiv natur och fullmaktshavaren därför äger disponera över honom genom grundlagen tillagda rättigheter.1 Begräns- ningarna har skett i huvudsak genom gene-
rella föreskrifter i avlönings— och pen- sionsreglementen, men har ansetts tillämp— liga endast å den som mottagit befattning, vara reglementet är tillämpligt. Den som vid nytt reglementes ikraftträdande inne- har befattning, å vilken reglementet blir gällande, blir underkastad detta, såvida han ej inom viss tid anmäler, att han vill kvarstå på det äldre reglementets villkor. I senare fallet säges han vara på övergångs- stat.2 Generell föreskrift av nu ifrågavaran- de art, som upptagits i annan författning än avlöningsreglemente, anses vara bin— dande endast för befattningshavare, som utnämnts sedan föreskriften trätt i kraft.
Oavsättligheten innebär ej att tjänste— mannen har en rätt att under alla förhål— landen fullgöra de med tjänsten förenade göromålen. Hinder möter ej att tvångsvis överföra tjänstemän, vilkas arbetskraft på grund av organisatoriska skäl ej längre kan tagas i anspråk, på indragningsstat. Den i oavsättligheten liggande Iönegarantien med— för dock, att tjänstemannen i sådant fall äger bibehålla de med tjänsten förenade löneförmånerna, även om tjänsten som så- dan indragits och något arbete ej behöver utföras.
Här bör nämnas en begränsning i oav- sättlighetsskyddet, som visserligen i detta sammanhang ej är av betydelse men som från principiell synpunkt är av intresse. nämligen den numera föreliggande möjlig- heten att använda disponibilitetsstat. Be- stämmelsen härom finns i 14 & Saar där det föreskrives, att ordinarie tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten, utom i fall som angives i gällande tjänstepensions— bestämmelser, även under förutsättningar som må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen.
1 Häremot har gjorts gällande att bestäm- melsen tillkommit i allmänt intresse och ej haft sin motivering i den enskildes trygghetskrav och att befattningshavaren därför ej kan genom att acceptera en i t. ex. avlöningsförfattning föreskriven förflyttningsskyldighet omintetgö- ra grundlagens föreskrift. Uppfattningen har dock ej godtagits av domstol (se Jägerskiöld, Svensk tjänstemannarätt I s. 330 ff). ” Vid de allmänna läroverken och de högre tekniska läroverken torde ej finnas befatt— ningshavare som ej övergått på nu gällande avlöningsreglementen, utom de musiklärare, som vid ikrafträdandet den 1 juli 1950 av Arö ej övergick på detta reglemente utan kvarstår på civila avlöningsreglementet. Av dessa torde nu ett tiotal kvarstå i tjänst.
Här är alltså fråga om skyldighet att avgå från tjänst som bibehålles, ej att föras på indragningsstat då tjänst indrages av orga- nisatoriska skäl. Bestämmelse om sådan avgångsskyldighet, som kan göras gällande då så finnes påkallat med hänsyn till sta- tens intressen, har meddelats beträffande vissa högre militära befattningshavare samt vissa befattningshavare vid polis— och åkla- garväsendet.
Det kan vidare nämnas att den i 14 å Saar stadgade skyldigheten att avgå under förutsättningar som angives i pensionsbe— stämmelser, alltså vid viss ålder och på grund av sjukdom och invaliditet, ju också, åtminstone teoretiskt, är en begränsning av den fulla oavsättligheten, en begränsning som numera är helt naturlig, vilket ej var fallet på den tid då befattningshavare inne- hade tjänst på livstid.
En viktig begränsning av den i oavsättlig- heten liggande ekonomiska garantien utgör i avlöningsreglemente föreskriven ändrings- skyldighet beträffande gällande avlönings- bestämmelser. Enligt punkt 5 övergångsbe- stämmelserna till statens löneförordning är tjänsteman, å vilken förordningen erhåller tillämpning, underkastad generell ändrings- skyldighet i fråga om bestämmelser rörande avlönings— och pensionsförmåner. Denna skyldighet innebär en väsentlig utvidgning i förhållande till vad som dessförinnan gäll- de enligt 51 5 Saar.
Den i förevarande sammanhang och även från principiell synpunkt viktigaste be- gränsningen av det fullmaktshavare enligt RF 5 36 tillkommande skyddet är dock för- flyttningsskyldigheten. I förbudet mot tvångsförflyttning började inskränkningar göras redan i mitten av 1800-talet. I civila avlöningsreglementet infördes de föreskrif- ter om förflyttningsskyldighet som nu finns i 13 5 Saar.1 Där föreskrives nu att innehavare av ordinarie tjänst, vilken till- satts medelst fullmakt eller konstitutorial, är »pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till ordi- narie tjänst vid annat verk, å vilken regle- mentet är tillämpligt».
Till ytterligare belysning av förevarande problem kan anföras följande,2 som emel- lertid har relevans endast om det skulle anses att förflyttningsskyldighet till kom- munal tjänst ej direkt följer av 13 & Saar.
Som ovan framhållits innebär oavsättlig-
hetsprincipen ej att befattningshavaren har en rätt att under alla förhållanden fullgöra de med tjänsten förenade göromälen, men däremot innefattar den en ekonomisk ga- ranti för bibehållande av de med tjänsten förenade löneförmånerna (denna garantis omfattning är visserligen en omdiskuterad fråga, som ej här är av betydelse). Det skulle kunna ifrågasättas om ej den ekono- miska garantien kunde i samband med en förändring av huvudmannaskapet av staten fullgöras på det sättet, att befattningsha— varna, som ju kan föras på indragnings— stat, erbjödes nya kommunala tjänster med samma rättsliga ställning i fråga om oav- sättlighet och förflyttningsskydd och med samma arbetsuppgifter, stationeringsort och ekonomiska förmåner som vid den statliga tjänsten. Det är att märka att även kom- munal befattningshavare som tillsättes med statlig fullmakt anses vara omfattad av RF 5 36. Om befattningshavaren ej mot— tog den erbjudna tjänsten, skulle han då ej med utsikt till framgång kunna rikta anspråk mot staten att denna i annan ord- ning, d. v. 5. genom utbetalande av lön på indragningsstat, skulle infria sina ekono— miska förpliktelser enligt garantien. Härige— nom skulle alltså indirekt en övergång till den kommunala tjänsten kunna fram— tvingas. Ett avgörande om hållbarheten av en sådan uppfattning kan givetvis erhållas endast genom domstols prövning.
Beträffande förflyttningsskyldigheten kan också framhållas, att sådan skyldighet kan föreligga redan av den anledningen att full- makten ej utfärdats på viss tjänst vid viss institution utan t. ex. på tjänst i viss löne- grad eller vid VlSS förvaltningsenliet. Så sker t. ex. vid vissa kårer inom försvars— väsendet.
Beträffande ordinarie befattningshavare med förordnande på viss tid (rektorerna)
1 Det är intressant att konstatera att vid remissbehandlingen av 1936 års lönekom- mittés betänkande mycket delade meningar kom till uttryck beträffande dess förslag till bestämmelse om tvångsförflyttning. Flera re- missinstanser, bl. a. Svea Hovrätt, ansåg före- skrift om tvångsförflyttning för fullmaktsha- vare vara grundlagsstridig. Även vid riksdags- behandlingen anfördes starka betänkligheter. Riksdagen beslöt dock i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, som överensstämde med vad kommittén föreslagit (se Jägerskiöld a.a. s. 338 ff). * Se den ovannämnda promemorian s. 23 och prop. 1961 : 181 s. 98.
torde i detta sammanhang endast behöva framhållas, att bestämmelserna om förflytt- ningsskyldighet ej gäller dem. Det torde numera anses, att befattningshavare med visstidsförordnande ej kan under tiden för förordnandet entledigas i administrativ väg. Bestämmelserna i 28 kap. 1 5 1 mom. skol- stadgan om disciplinärt förfarande, som ju för annan än den som innehar tjänst på grund av fullmakt innefattar möjlighet till avsättning, är enligt 2 mom. samma para- graf ej gällande för bl. a. rektor vid skolen- het med statligt gymnasium.
Bestämmelsen i 135 Saar gäller så- väl fullmaktshavare som den som till- satts genom konstitutorial. Skillnaden ligger däri att för fullmaktshavaren be- stämmelsen principiellt sett är en in- skränkning i det honom enligt RF & 36 tillförsäkrade skyddet mot tvångsför- flyttning, en inskränkning som han god- tagit genom att låta sig bli underkastad reglementet.
Enligt uttalande i prop. 1948: 225 för- utsättes bestämmelsen om förflyttnings- skyldigheten böra tillämpas så, att tjänsteman ej skall behöva övergå till annat verk i annat fall än då med den nya tjänsten är förenade arbetsuppgif- ter av liknande art som den han haft att utföra i den tidigare tjänsten eller i vart fall arbetsuppgifter, för vilka tjänstemannen genom sin utbildning är skickad. Detta är ju en förutsättning, som helt skulle vara uppfylld vid even- tuell förflyttning av lärare vid statligt gymnasium till motsvarande tjänst vid kommunalt gymnasium. Men den i detta sammanhang avgörande frågan är, om bestämmelsen innebär skyldighet för statligt anställd befattningshavare att, där Kungl. Maj :t så finner lämpligt, låta förflytta sig till sådan ordinarie tjänst vid kommunalt »verk», å vilken Saar äger tillämpning.
I civila avlöningsreglementet fanns ett likartat stadgande som givetvis kun- de avse förflyttningsplikt endast till annan statlig tjänst, då ju reglementet
endast gällde statliga institutioner. I och med att bestämmelsen överflyttades till Saar, som gäller även viss kommunal verksamhet, har i varje fall enligt orda- lagen skyldigheten att låta förflytta sig kommit att omfatta även förflyttning till kommunala tjänster, på vilka Saar äger tillämpning. Utredningen har ej funnit bärande skäl för antagandet, att stadgandet skulle ha annan saklig inne— bördl. Det måste då förutsättas att den som förflyttas fortfarande skall ha full— makt, varigenom hans rättsliga ställning ej förändras. Med stöd av 13 & Saar bör Kungl. Maj:t sålunda kunna föreskriva, att vid överförande av huvudmanna- skapet för gymnasiet till kommunerna de ordinarie lärarna förflyttas till mot- svarande tjänster vid de kommunala gymnasierna med bibehållande av full- makt.
Beträffande övningslärarna synes lä- get emellertid vara annorlunda. I 675 Övningslärarstadgan, vilket författnings— rum fortfarande torde vara tillämpligt pä övningslärare för vilka skolstadgan gäller, är nämligen föreskrivet att staxt- ligt anställd övningslärare ej är pliktig att låta förflytta sig till icke statlig tjänst. Bestämmelsen antyder att upp- fattningen tidigare varit, att statlig be- fattningshavares förflyttningsskyldighet endast kunde avse förflyttning till an- nan statlig tjänst.
För gruppen vaktmästare m.fl. kan förflyttningsskyldighet till kommunala tjänster ej ifrågakomma redan av den anledningen att, som utredningen förut— sätter, Saar ej kommer att gälla för dem.
För de fall förflyttningsskyldighet ej befinnes föreligga och frivillig övergång
1 Jfr Ekenberg, Den svenska statsförvalt- ningens avlöningsväsen I, 5. 59 där det uttalas att, då Saar gäller även vissa kommunala och enskilda institutioner, en utvidgning av för- flyttningsplikten skett i förhållande till civila avlöningsreglementet.
till kommunal tjänst ej sker eller om eljest förflyttningsskyldigheten ej an- ses böra göras gällande, torde de nu— varande tjänstinnehavarna få föras på övergångsstat och deras tjänstgörings- skyldighet fullgöras vid det kommunala gymnasiet.
Allmänt sett borde hinder ej kunna anses föreligga att påfordra att den tjänstgöringsskyldighet, som enligt gäl- lande bestämmelser åligger befattnings- havaren. att fullgöra vid statlig skola, i stället skall under, i vart fall vad beträffar lärarna, i övrigt oförändrade förhållanden fullgöras vid samma sko- la, sedan den övertagits av kommunen.
I detta sammanhang bör emellertid uppmärksammas de bestämmelser som enligt läroverksstadgan gällde för be- fattningshavare vid allmänt läroverk, som på grund av realskolans avveckling i samband med försöksskolas inrättande ej kunde beredas full tjänstgöring vid läroverket. Enligt läroverksstadgan & 123 mom. 1, vilket förfaxttningsrum en- ligt kungörelsen 1962:489 fortfarande är tillämpligt för statlig realskola, är ordinarie lärare i läroämnen vid allmänt läroverk, vilken utnämnts efter utgång- en av juni 1951, skyldig att, därest han på grund av försöksskolas inrättande ej kan beredas full tjänstgöring vid läro— verket, enligt Skolöverstyrelsens bestäm- mande fullgöra sin tjänstgöringsskyldig— het helt eller delvis på högstadiet vid försöksskola i den kommun, där läro- verket är beläget. Det bör beaktas att föreskriften omfattar samtliga inneha- vare av befordringstjänster, eftersom de utnämnts efter nämnda tidpunkt. Be- stämmelsen, som infördes i läroverks- stadgan genom kungörelsen 1958z335, meddelades ursprungligen i kungörel- sen den 8 juni 1951 (598) om skyldig— het för vissa lärare att fullgöra tjänst- göring vid försöksskola. Frågan under- ställdes riksdagen i prop. 1951:155. I
ett av särskild utredningsman framlagt förslag angående anställnings— och av- löningsförhållanden m.m. för vissa lä- rare vid skolor i försöksdistrikt hade föreslagits, att för ordinarie lärare, som i fortsättningen anställdes vid högre skolor inom försöksdistrikt, skulle fö- reskrivas skyldighet att _ därest så visade sig erforderligt och lämpligt — fullgöra viss del av sin undervisnings- skyldighet vid, respektive låta sig för- flyttas till tjänst inom enhetsskolan. De- partementschefen fann (prop. 1951:155 s. 27 f.) vägande skäl tala för att i då— varande läge avstå frän den föreslagna förflyttningsskyldigheten. till ordinarie tjänster på försöksskolans högstadium (det föreslogs för övrigt inrättande en- dast av extra ordinarie och extra tjäns— ter på högstadiet). Däremot förordade han, att den av utredningsmannen före- slagna skyldigheten att fullgöra fyllnads- tjänstgöring på försöksskolans högsta- dium skulle gälla alla de lärare vid ifrågavarande högre skolor, statliga och kommunala, som tillsattes efter utgång- en av juni 1951. Detta borde gälla även i de fall läraren ej kunde fullgöra nå- gon undervisning i den egna tjänsten utan hela hans tjänstgöring bleve för- lagd till försöksskola.
Motsvarande fråga om ordinarie vakt- mästares vid allmänt läroverk tjänst- göringsskyldighet behandlas i prop. 1957:106. Departementschefen uttalar där (5. 144), att för samtliga från och med den 1 juli 1957 nyanställda stat- liga ordinarie vaktmästare bör uttryck- ligen föreskrivas skyldighet att vid så- dan omorganisation av skoldistriktets skolväsen, som är föranledd av att för- söksverksamhet införes, fullgöra sin tjänstgöring vid kommunal försökssko- la. Sådan föreskrift infördes i läroverks- stadgan å159 mom.5 enligt kungörel- sen 1958: 355. Författningsrummet till— hör emellertid de delar av läroverks—
stadgan, som enligt kungörelsen 1962: 489 upphävts även för statlig re- alskola.
Skyldigheten enligt dessa bestämmel— ser att tjänstgöra vid kommunal skola gäller sålunda endast för dem som ut- nämnts efter det bestämmelsen utfär- dats eller, beträffande vaktmästare, ef- ter det beslut fattats om införande av skyldigheten. Även om något direkt uttalande härom ej finns i förarbetena, kan det ifrågasättas om ej av denna be- gränsning av skyldigheten kan dragas den slutsatsen, att det ej ansetts möj- ligt att utsträcka skyldigheten till redan utnämnda befattningshavare.
Utredningen anser att, även: om frå— gan bedömdes på angivet sätt under de nämnda förhållandena, detta ej kan vara prejudicerande i förevarande fall. Bestämmelsen i läroverksstadgan å123 medför skyldighet för lärare med tjänst vid en skolform att tjänstgöra vid an- nan skolform med väsentligt andra för- hållanden, medan det i detta fall endast skulle vara fråga om tjänstgöring vid samma skolform under oförändrade förhållanden, utom att huvudmanna— skapet ändrats. Utredningen vill också erinra om att, som förut nämnts, i skol- stadgan (8 kap. 35 och 15 kap. 1 &) i'n— förts generell skyldighet för befattnings- havare vid skolenhet, vari jämte grund— skola eller gymnasium ingår annan sko- la, att om så påkallas med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena vid skol-en— heten fullgöra en del av sin tjänstgö- ring vid den skolan. Vidare får utred- ningen hänvisa till att skolberedningen i samband med sitt förslag att vaktmäs- tare m.fl. vid de statliga skolorna un- der skolstyrelsen skulle överföras till kommunen föreslog, att för befattnings- havare av denna kategori, som ej över— gick till kommunal tjänst, skulle införas skyldighet att, oavsett när vederbörande anställdes, fullgöra sin tjänstgöringsskyl-
dighet vid kommunal 1961: 30 s. 478).
Utredningen föreslår sålunda att för befattningshavare vid statligt gymnasi- um, som vid gymnasiets kommunalise- ring ej övergår till kommunal tjänst utan överföres till statlig övergångsstat, skall införas generell skyldighet att full- göra honom åliggande tjänstgöring vid skolenhet vari ingår kommunalt gym- nasium.
Utredningen föreslår vidare att, intill dess kommunalisering genomförts, vid tillsättningen av sådana tjänster vid statligt gymnasium, vilkas innehavare enligt vad förut sagts ej kan anses vara skyldiga att låta sig förflyttas till kom— munal tjänst, i tillsättningshandlingen intages föreskrift om förflyttningsskyl- dighet till tjänst vid motsvarande kom- munal skola. Det kan för övrigt ifråga- sättas om sådana tjänster överhuvudta- get bör tillsättas som ordinarie.
Som redan antytts torde beträffande personal, för vilken övergång från stat- lig till kommunal anställning också in- nebär övergång från statliga till kom- munala avlönings- och pensionsbestäm— melser, vissa övergångsfrågor komma att aktualiseras. Detta torde bl. a. gälla samordningen av den i statstjänst för- värvade pensionsrätten med den pen- sionsrätt, som förvärvas i den nya kom- munala anställningen, samt tillgodoräk- ningen i lön'ehänseende av den statliga anställningstiden. Sådana och andra uppkommande övergångsfrågor torde få lösas efter förhandlingar mellan sta— ten, kommunerna och personalorganisa- tionerna.
18.2.2 Ekonomiska frågor
18.221 Allmänna synpunkter. I och med att gymnasiet blir kommunalt, skall kommunerna primärt svara för alla kostnader för dess drift. Kostnaderna måste emellertid i större eller mindre
omfattning täckas genom statsbidrag. Beträffande det ekonomiska ansvaret för gymnasiet uttalas i direktiven för ut- redningen att prövningen härav bör »göras åtskild från spörsmålet om det administrativa huvudman-naskapet och i stort sett följa de riktlinjer för kost- nadsfördelning mellan stat och kom- mun, som beträffande liknande utgifts— ändamål är eller framdeles kan bli upp- dragna». Uttalandet får anses innebära att en ändring av huvudmannaskapet ej skall medföra att den nuvarande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för gymnasiet i någon högre grad rubbas. Det gäller med andra ord i första hand att för det kommu- nala gymnasiet utforma ett statsbidrags- system som i stort sett sörjer för status quo beträffande kostnadsfördelningen mellan å ena sidan staten och å andra sidan kommunerna som en enhet. Utgångspunkten är alltså nu gällande regler för kostnadsfördelningen. Dessa regler är som tidigare redovisats ej en— hetliga för de olika gymnasieformerna. Vid de statliga gymnasierna svarar sta- ten helt för kostnader för lärarlöner och för driftkostnader i övrigt utom för lokaler och inventarier och —— vid allmänt gymnasium — belysning och uppvärmning, medan vid handelsgym- nasium utgår dels statsbidrag till lärar- löner med 78 %, dels ett särskilt drift- bidrag med 2 000 kronor för varje klass— avdelning (1 000 kronor vid 4—årig linje med aftonundervisning). Skilda regler gäller för nyupprättat gymnasium: tek- niskt gymnasium inrättas som statligt, allmänt gymnasium i regel som kommu— nalt utan statsbidrag de första åren och därefter ett begränsat statsbidrag intill dess förstatligandet genomförts, medan merkantilt gymnasium erhåller statsbi— drag först fem år efter inrättandet. Vis- sa speciella kostnader såsom för sjuk- vård, pensionering, rese- och flyttnings-
ersättningar behandlas närmare i det följande. En strikt tillämpning av status-quo- principen för kostnadsfördelningen skulle innebära ett överförande av dessa regler på motsvarande sektorer av det nya gymnasiet. En sådan lösning är dock utesluten. De synpunkter, som ovan anförts om nödvändigheten av ett en- hetligt huvudmannaskap, är tillämpliga också på frågan om statsbidragssyste- mets utformning. Den organisation av gymnasiet som utredningen föreslår för- utsätter ett enhetligt statsbidragssystem för hela gymnasiet. Detta system borde vara så utformat att det vid viss om- fattning av gymnasieorganisationen och viss relativ fördelning av denna på studiegångar motsvarande de tre nuva- rande gymnasieformerna skulle medfö- ra samma totala kostnader för staten som den i samma läge skulle ha haft enligt nuvarande ordning.
Oförändrat läge i fråga om kostnads- fördelningen mellan staten å ena sidan och kommunerna å andra sidan innebär ej oförändrade kostnader för varje en- skild kommun. Ett enhetligt bidrags- system av nämnd innebörd medför nöd- vändigtvis en omfördelning av kostna- derna mellan kommunerna, eftersom väsentliga skillnader nu föreligger i frå— ga om kommunernas kostnader för de olika gymnasieformerna. För att det skall kunna undvikas att genomföran- det av ett enhetligt bidragssystem med- för förluster för en del kommuner måste status—quo-principen i någon mån modi- fieras därhän att staten i stort kommer att stå för kostnaderna för uppnåendet av enhetligheten. Utredningen anser att så bör ske och återkommer härtill i det följande.
Innan utredningen övergår att be- handla statsbidragssystemets utform- ning vill utredningen framhålla att det ej är möjligt att för framtiden behålla
en motsvarighet till nuvarande regler i fråga om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun för nyupprättat gymna— sium. Såsom utredningen tidigare erin- rat stär staten nu helt för kostnaderna för tekniskt gymnasium från dess upp— rättande, medan för allmänt gymnasi- um, som upprättats som kommunalt, och för handelsgymnasium kommunerna står för kostnaderna under de första åren intill dess, såvitt gäller allmänt gymnasium, ett begränsat statsbidrag börjar utgå och gymnasiet därefter suc- cessivt förstatligas och, i fråga om han- delsgymnasium, statsbidrag börjar utgå enligt gällande bestämmelser. En sådan organisation av gymnasiet som utred— ningen föreslår är ej förenlig med dessa olika villkor. Det nuvarande systemet medför också en mycket ojämn belast- ning på kommunerna beträffande kost- naderna för gymnasiets expansion. Med den nuvarande noggranna planering, som föregår ett beslut om upprättande av nytt gymnasium, behövs ej heller viss karenstid innan staten börjar stöd- ja gymnasiet. Utredningen föreslår där— för att statsbidragssystemet i framtiden omedelbart blir tillämpligt på ett ny- upprättat gymnasium.
18.2.2.2 Statsbidrag till lärarlöner och vissa driftkostnader. Den väsentligaste kostnadsfaktorn, till vilken hänsyn skall tagas vid utformningen av stats- bidragssystemet, är givetvis lärarlöner- na. Genom bidrag skall i princip även täckas övriga kostnader som vid all- mänt och tekniskt gymnasium nu be- strides av statsmedel. Dessa kostnader, som i fortsättningen sammanfattas un- der beteckningen driftkostnader, avser dels kostnader för avlönande av annan personal än lärare (vaktmästare, insti- tutionstekniker och jämförlig personal, biträdespersonal, skolbibliotekarier och i förekommande fall skolkuratorer),
som nu bestrides ur vederbörande riks— statsanslag till avlöningar, dels ock kost- nader som bestrides ur omkostnadsan- slagen (expenser, bibliotek och mate- riel vid allmänt gymnasium och motsva— rande vid tekniskt gymnasium, under— stöd och premier; beträffande vissa sär— skilda kostnader se närmare i det föl- jande). Vidare skall beaktas det nu ut- gående särskilda driftbidraget till han— delsgymnasium.
Bidraget till lärarlöner föreslår ut— redningen skola utformas i likhet med det allmänna driftbidraget enligt kun— görelsen 1958:665 om statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skolvä- sendet. Bidragsunderlaget skall sålunda beräknas på det schematiserade sätt som gäller för det allmänna driftbidraget. Med hänsyn till att tjänstgöringsskyldig— heten vid lärartjänst vid gymnasiet är lägre än vid tjänst vid grundskolan bör emellertid deltjänst ej uttryckas i 30- delar av hel tjänst såsom fallet är en- ligt kungörelsen 1958:665. Timarvode utgår på gymnasiestadiet enligt beteck- ningen AT, vilket för varje veckotimme innebär 1/24 av årslönen enligt statens löneförordning. Utredningen föreslår därför att varje veckotimme räknas som 1/24 av hel tjänst. I bidragsunderlaget bör också inräknas avlöningsförstärkningar enligt bilaga D till TB Saar. Den er— sättning motsvarande två veckotimmar, som utgår till rektor och lärare vid lä— rarkursläroverk och med lärarhögskola samverkande läroverk, bör därvid ingå med schematiserat årsbelopp. Bidrags- andelen bör bestämmas till viss procent av bidragsunderlaget.
Beträffande bidrag till driftkostnader har utredningen övervägt olika lösning- ar. Ett bidragssystem som bygger på de faktiska kostnaderna vid respektive gym- nasium måste av flera skäl anses ute—
slutet. Bidraget måste under alla för- hållanden generaliseras. Utredningen har övervägt införande av ett särskilt driftkostnadsbidrag, anknutet till an- tal elever eller antal veckotimmar. Verk- ställda beräkningar visar att i det i och för sig skulle vara möjligt att lösa frå— gan om kompensation till kommunerna för driftkostnaderna på det sättet. Ut- redningen har emellertid stannat för att föreslå att bidrag till driftkostnader an— knytcs till bidraget till lärarlönerna ge- nom uppräkning av bidragsandelen för detta. Utredningen har funnit en sådan konstruktion vara att föredraga dels därför att den från administrativ syn- punkt är mycket enkel, dels därför att den automatiskt garanterar en viss vär- debeständighet åt bidraget. Anknytning— en till lärarlönerna medför emellertid en nackdel såtillvida att kommuner, som har svårighet att få lärartjänsterna be- satta med ordinarie innehavare, blir i någon mån missgynnade. För ett gym- nasium med många vakanta tjänster, som uppehålles av lärare i låg löneställ- ning, blir lönesumman och därmed bi- dragsunderlaget avsevärt lägre än för ett lika stort gymnasium med samtliga tjänster besatta. Utredningen återkom- mer härtill i det följande.
Utredningen har funnit ändamålsen- ligt att vid diskussionen 0111 hur ett en- hetligt bidragssystem med fullt tillgodo- seende av status quo-principen bör ut— formas tills vidare räkna med ett spe— ciellt bidrag för den särskilt kostsamma fjärde årskursen av den tekniska sek- torn. Även härtill återkommer utred- ningen i det följande.
I fråga om de kostnader, för vilka kommunerna skall kompenseras genom de nu nämnda bidragen, vill utredning- en vidare framhålla att den ej funnit lämpligt eller möjligt att i de generella bidragen väga in kostnader motsvarande dem, vilka nu bestrides ur posten till
laboratorieutrustning under reserva- tionsanslaget till materiel och böcker m.m. vid de högre tekniska läroverken. Tilldelningen ur denna post till de olika läroverken varierar nu kraftigt bero- ende på det skiftande behovet av nyan- skaffning av utrustning. Utredningen har därför Övervägt att föreslå att även efter kommunaliseringen statsmedel för nyanskaffning av utrustning vid den tekniska sektorn, i första hand den fjärde årskursen, skulle tilldelas kom- mun efter prövning i varje särskilt fall. Mot en sådan form av bidragsgivning kan dock riktas väsentliga invändning- ar. Den skulle dels ej vara lämplig från administrativ synpunkt, dels vara mind- re väl förenlig med gymnasiets karak- tär av kommunal skola. Utredningen anser därför att denna kompensations- fråga i stället bör lösas i samband med införande av ett statsbidrag till den första uppsättningen stadigvarande un- dervisningsmateriel som behandlas i av- snittet om statsbidrag till byggnadsar- beten m. m.
I de följande beräkningarna ingår så- lunda ej de här avsedda kostnaderna. I beräkningarna ingår ej heller statens kostnader vid de högre tekniska läro- verken för ersättning för borttagna elev— avgifter och för belysning och uppvärm— ning.
Utredningen redovisar i det följande en metod att fastställa grunderna för ett enhetligt bidragssystem för hela gymna- siet så avpassat, att gällande fördel— ning mellan stat och kommun av kostna- derna för de nuvarande gymnasiefor- merna i stort sett bibehålles. Därvid räknar utredningen, som nämnts, tills vidare med att i systemet skall ingå ett särskilt driftbidrag för fjärde årskur- sen av den tekniska sektorn.
Utgångspunkten vid konstruktionen av bidragssystemet måste som nämnts med hänsyn till status-quo-principen
vara de regler och kostnadsfaktorer som nu bestämmer statens kostnader för all- mänt, tekniskt och merkantilt gymnasi- um. Statens kostnader för dessa gymna— sieformer är olika stora inte endast för allmänt och tekniskt gymnasium i för- hållande till merkantilt utan också för tekniskt gymnasium i förhållande till allmänt på grund av att det förra är kostsammare i drift än det senare. Ef- tersom det gymnasium som utredningen föreslår så väsentligt avviker från den nuvarande organisationen —— den i detta sammanhang viktigaste avvikelsen är givetvis att det nya gymnasiet ej be- står av tre fristående gymnasieformer — är det emellertid inte möjligt att di- rekt applicera gällande regler och kost- nadsfaktorer på detta nya gymnasium. Det är därför nödvändigt att söka beräk- na vad det nya gymnasiet med dess av utredningen tänkta fördelning på stu- diegångar kan anses motsvara vid en uppdelning på nuvarande gymnasie- former eller med andra ord att »över- sätta» det nya gymnasiets konstruktion till det nuvarande gymnasiets. Denna be- räkning bör utgå från förhållandena vid den tidpunkt då det nya gymnasiet be- räknas vara utbyggt och omfördelningen mellan allmän- och fackgymnasieutbild- ning genomförts. En sådan beräkning kan göras med utgångspunkt i vad i kapitel 12 anförts om gymnasiets _yttre organisation (jfr tabell 7 i 12.3.2.2) och elevernas fördelning på olika lärokur- ser (se tabell 18 i 12.7.2.2). Den gym- nasieorganisation, som skulle föreligga, om i början av 1970—talet ca 30 % av en årskull går i gymnasium (exkl. pri— vata gymnasier), kan _ uttryckt i nu— varande gymnasieformer _ anses mot- svara 1 840 avdelningar av allmänt, 694 avdelningar av tekniskt och 612 av- delningar av merkantilt gymnasium. Därtill skall läggas 222 avdelningar av fjärde årskursen av teknisk sektor.
Nästa steg är att beräkna dels lärar- lönekostnaden dels driftkostnaden per avdelning.
Vad beträffar kostnaden för lärarlö- ner är det — med hänsyn till skillnader- na mellan det nuvarande gymnasiet och det gymnasium som utredningen före- slår — nödvändigt att utgå från lärarbe- hovet för det nya gymnasiet och appli- cera detta på de fingerade avdelningar- na. Lärarkoefficienten enligt utredning- ens förslag till timplaner varierar något beroende på gymnasieenhetens storlek och det antal studiegångar som är repre- senterade inom densamma men enligt utredningens beräkningar kan man (se 12.7.5.6) utgå från en genomsnittskoef— ficient av 1,998 för årskurserna 1—3 och 2,465 för årskurs 4 av den tekniska sektorn. Då lärarbehovet är i stort sett lika för olika studiegångar kan det nyssnämnda måttet för detsamma till- lämpas på de fingerade avdelningarna.
Den andra faktor som måste bestäm- mas för beräkningen av lärarlönekostna- den per avdelning är lönekostnaden per lärartjänst. För att en genomsnittskost- nad gemensam för de olika sektorerna skulle kunna beräknas, skulle egentligen få förutsättas att de olika lärarkatego- rierna vore representerade i samma pro- portioner inom alla studiegångarna. Denna förutsättning är emellertid ej helt uppfylld då övningsämnen förekommer i något större omfattning inom den all- männa än inom de ekonomiska och tek— niska sektorerna och då ämnen som ste— nografi och maskinskrivning förekom- mer på den ekonomiska sektorn men ej på de övriga. Vid dessa överslagsberäk- ningar synes kunna antagas en genom— snittlig löneställning som är en enhet lägre för årskurserna 1—3 än för års— kurs 4. Om för den senare antages löne— klass 25 bör sålunda för de förra anta- gas löneklass 24. Efter ortsgrupp 4 och i 1960/61 års löneläge (detta har valts
med hänsyn till att driftkostnaderua är beräknade för detta budgetår) erhålles sålunda en lönekostnad per avdelning av i avrundade tal för årskurserna 1—3 56 900 kronor och för årskurs 4 74 100 kronor.
De redovisade kostnaderna per avdel- ning avser endast de egentliga lärarkost- naderna. Till dessa belopp bör läggas kostnaderna för rektorernas löner till den del lönen inte avser den i rektorer- nas tjänster ingående undervisningsskyl- digheten. Denna kostnad, som med and- ra ord bör motsvara kostnaderna för rektorernas nedsättning i undervisnings- skyldigheten, kan beräknas till samman- lagt 7500 000 kronor. Utslaget per av- delning erhålles ett belopp av ca 2 200 kronor. De förut redovisade kostnaderna per avdelning stiger härigenom till re- spektive 59 100 kronor för årskurserna 1—3 och 76300 kronor för årskurs 4 av den tekniska sektorn. Till kostnader- na för de av gymnasieutredningen före- slagna studierektorstjänsterna återkom- mer utredningen senare i kapitel 20.
I fråga om driftkostnaderna finner utredningen nödvändigt att utgå helt från nuvarande förhållanden. Utred- ningen har införskaffat uppgifter om de faktiska driftkostnaderna budgetåret 1960/61 vid 20 högre allmänna läroverk och 18 högre tekniska läroverk, vilket i fråga om de senare innebär samtliga läroverk som då var helt utbyggda. Från
Allmän sektor .................. Ekonomisk sektor .............. Teknisk sektor 1—3 ............. Teknisk sektor 4 ...............
dessa kostnader har avdragits kostnad för skolhälsovården samt, för de tek— niska läroverken, för laboratorieutrust- ning.
För högre allmänt läroverk uppgår den genomsnittliga kostnaden per avdel— ning till 4 653 kronor. Beloppet som ju avser både realskola och gymnasium torde vara något för lågt för enbart gym- nasium och avrundas därför uppåt till 4 900 kronor.
Den genomsnittliga driftkostnaden per avdelning av tekniskt gymnasium uppgår enligt de infordrade uppgifterna till 9 727 kronor, avrundat 9 700 kronor.
Det särskilda driftbidraget per avdel- ning av handelsgymnasium utgår med 2 000 kronor per avdelning.
De nu angivna beloppen för lärarlöne- kostnad och driftkostnad per avdelning skall användas för beräkning av bidrags- grunder för ett enhetligt bidragssystem, vilket vid den omfattning och utform- ning av gymnasieorganisationen som be- räknas föreligga i början av 1970-talet, skall medföra samma totala kostnad för staten som om de för närvarande gäl- lande bestämmelserna för statens bi- dragsgivning fortfarande vore tillämp- liga.
Bidragsandelen för bidraget till lärar- löner beräknas på följande sätt.
Den totala rektors- och lärarlönekost- naden (: bidragsunderlaget) utgör i av— rundade tal:
. . 1 840 x 59 100 = 108 700 000 . . 612 x 59 100 = 36 200 000 . . 694 x 59 100 = 41 000 000 .. . 222 x 76 300 = 16 900 000
202 800 000
Statens kostnad för lärarlönebidrag enligt nuvarande regler:
Allmän sektor 100 % ....... Ekonomisk sektor 78 % ....... Teknisk sektor 100 % .......
................... 108 700 000 ................... 28 200 000 ................... 57 900 000
194 800 000
Höjning av bidragsandelen för den ekonomiska sektorn till 100 % skulle alltså kosta staten (36 200 000 — 28 200 000 =) 8 000 000 kr.
Vid ett strikt tillgodoseende av sta- tus—quo-principen i fråga om kostnads— fördelningen mellan staten å ena sidan och kommunerna som en enhet å andra sidan borde bidragsandelen, såvitt gäller bidrag till lärarlöner, vara 96,1 %.1
Beräkningen av bidrag till driftkost- nader sker på följande sätt.
Först måste beaktas utbyggnaden av gymnasiets tekniska sektor med fjärde årskurs. Då en gymnasieenhet erhåller en fjärde årskurs medför ej detta, att dess driftkostnader stiger med belopp mot- svarande den ovan angivna kostnaden
per avdelning. De kostnadsposter som ökar är i första hand sådana som enligt gällande regler bestämmes av elevan- talet, vilket gäller biträdeshjälp och ar- voden till skolbibliotekarier. I viss ut- sträckning ökar också kostnaden för expenser samt för böcker och material m. 111. Det antages att detta sammanlagt motsvarar 100 kronor per elev, vilket betyder omkring 3 000 kronor per av- delning.
De sammanlagda driftkostnaderna en- ligt gällande regler kan alltså beräknas på följande sätt.
Allmän sektor ............. 1 840 x 4 900 = 9 016 000 Ekonomisk sektor .......... 612 X 2 000 = 1 224 000 Teknisk sektor 1—3 ........ 694 )( 9 700 = 6 731 800 7 397 800 Teknisk sektor 4 ........... 222 X 3 000 = 666 000 3 368 17 637 800
Avsevärd skillnad föreligger nu mel- lan allmänt och tekniskt gymnasium i fråga om driftkostnadernas storlek. I och med att den specialiserade tekniska undervisning, som är särskilt kostsam, förlägges till fjärde årskursen, torde des— sa skillnader utjämnas, och det bör kun- na antagas att driftkostnaderna för de tre första årskurserna av den tekniska sektorn blir i stort sett lika stora som för den allmänna och den ekonomiska
Hela gymnasiet ................ Teknisk sektor 4 ...............
Med hänsyn främst till höjningen av bidraget till den ekonomiska sektorn skulle detta innebära en överkompensa- tion för kommunerna med (19700 000 — 17 637 800 =) 2 062 200 kronor. För att behålla oförändrad kostnad för sta— ten måste alltså det belopp, som skall fördelas, minskas. Om det särskilda bi- draget till årskurs 4 sättes till 14000
sektorn. Denna gemensamma kostnad antages tills vidare vara den för allmänt gymnasium beräknade, alltså 4 900 kro— nor per avdelning. Den merkostnad, som nu föreligger för tekniskt gymnasium (9 700 _— 4 900 =) 4 800 och som för de tre första årskurserna av en parallell utgör sammanlagt (3 X 4 800 :) 14 400 kronor, hänföres helt till fjärde års- kursen.
De totala driftkostnaderna blir då följande:
3368X 4900=16503200 222x14400= 3196800
19 700 000
kronor per avdelning, skulle det totala bidraget fördela sig på följande sätt för att status-quo för staten skulle behållas:
1 En enligt annan metod företagen beräk- ning, grundad bl.a. på en vid 20 högre all- männa läroverk och 18 högre tekniska läroverk företagen undersökning om lärarlönekostna- derna budgetåret 1960/61, har givit praktiskt taget samma resultat, 96,3 %.
Särskilt bidrag till årskurs 4 .......... 222 x 14 000 = 3 108 000 Generellt bidrag via lärarlönebidraget ................. 14 529 800 17 637 800
Beloppet för det generella bidraget, avrundat 14 500 000 kronor, motsvarar jämnt fördelat på samtliga 3 368 avdel- ningar 4 305 kronor och utgör 7,2 % av bidragsunderlaget för lärarlönebidraget, 202 800 000.
För att statens totala bidrag till lärar- löner och driftkostnader skulle uppgå till samma belopp som statens kostnader enligt nuvarande ordning borde alltså bidragsandelen för allmänt driftbidrag till gymnasiet sättas till (96,1 + 7,2 :) 103,3 %, varjämte till avdelning av års— kurs 4 av den tekniska sektorn skulle utgå särskilt driftbidrag med 14 000 kro- nor. Utredningen återkommer emellertid såväl till storleken av bidragsandelen för det allmänna driftbidraget som till det särskilda driftbidraget.
Frågan hur det ekonomiska utfallet av ett bidragssystem av angiven art skulle komma att te sig för de enskilda kommu- nerna beror i första hand på hur kom— munens gymnasium kommer att vara uppbyggt. Eftersom ett enhetligt bi- dragssystem byggt på status-quo-princi- pen åstadkommits genom en utjämning av statens bidragsgivning till de nuva- rande gymnasieformerna så att en höj- ning för den ekonomiska sektorn mot- svaras av en minskning för de övriga två, bör resultatet för en kommun, i vars gymnasium de ekonomiska studie- gångarna ej är representerade, bli en Viss förlust i förhållande till nuläget. För en kommun vars gymnasium är upp- byggt på sådant sätt att relationen mel- lan de olika delarna vid en »översätt- ning» till nuvarande gymnasieorgani- sation motsvarar den relativa fördelning på gymnasieformer, som förutsatts vid utredningens beräkningar, bör resultatet bli status-quo. Det synes vidare troligt
att kommun med fjärde årskurs av den tekniska sektorn i någon mån blir över- kompenserad.
Såsom redan antytts är utredningen av den meningen att kommunalisering— en av de statliga gymnasierna och ge— nomförandet av ett enhetligt bidrags- system ej bör få medföra att en del kom- muner åsamkas mera betydande förlus- ter. Utredningen har också framhållit att anknytningen till lärarlönerna av kompensationen för driftkostnaderna innebär att kommuner med många va- kanta lärartjänster vid gymnasiet och därav följande reduktion av bidrags- underlaget blir missgynnade. Med hän- syn härtill föreslår utredningen en viss uppräkning av bidragsandelen för det allmänna driftbidraget. Till ledning vid bedömningen av med vilket antal enhe- ter uppräkningen bör ske kan tjäna vis- sa beräkningar i det föregående. Sålunda har kostnaden för höjning av bidragsan- delen för handelsgymnasium till 100 % beräknats till omkring 8 miljoner kro- nor. Vidare framgår att en höjning av driftkostnadsbidraget till handelsgymna- sium till samma nivå som beräknats för allmänt och tekniskt gymnasium skulle innebära en kostnadsökning av omkring 2 miljoner kronor. Utjämningen av bi- dragsgivningen har sålunda inneburit att omkring 10 miljoner kronor över- förts från de allmänna och tekniska sek- torerna till den ekonomiska. Av detta belopp synes skäligen 9 miljoner kro— nor böra tillföras kommunerna genom höjning av bidragsandelen. Beloppet motsvarar 4,4 % av bidragsunderlaget.
Vid beräkningarna av bidragsgrunder- na har som nämnts hänsyn ej tagits till statens kostnader vid de tekniska gym- nasierna för ersättning för borttagna
elevavgifter och för bränsle, lyse och Vatten. Den metod som använts för kom- pensation av övriga driftkostnader är ej lämpad för dessa speciella kostnader, då de ej har samband med sådana kost- nader som föranledes av undervisning- ens karaktär vid tekniskt gymnasium och som enligt den tillämpade kompen- sationsmetoden hänförts till årskurs 4 av gymnasiets tekniska sektor. Kostna— derna för de två här nämnda ändamålen uppgår enligt omkostnadsstaten för de högre tekniska läroverken för budget- året 1962/63 till omkring 1,4 miljoner kronor.
Sjukvårdsersättningar samt rese- och flyttningsersättningar bestrides nu av statsmedel vid samtliga tre gymnasiefor- merna, med det undantaget att rese— och flyttningsersättningar vid handelsgym- nasium, utom i vissa speciella fall, be- kostas av kommunen utan statsbidrag. Med hänsyn till de administrativa för- delar som skulle vinnas om kommuner- na, som ju har att besluta om ersättning— arna, helt stode för kostnaderna, bör dessa, i den mån de nu bestrides av statsmedel, i förevarande sammanhang överföras till kommunerna. Det rör sig om relativt obetydliga belopp; med led- ning av omkostnadsstaterna för budget- året 1962/63 för de allmänna och de hög- re tekniska läroverken kan sjukvårds- ersättningarna för detta budgetår beräk- nas till sammanlagt 250 000 kronor för samtliga tre gymnasieformer och re- se— och flyttningsersättningarna till 150 000 kronor för allmänt och tekniskt gymnasium. Kostnaderna kan sålunda uppskattas till omkring 0,5 miljoner kronor.
Överförandet till kommunerna av de nu nämnda kostnaderna, uppgående till ett belopp i nuvarande läge av omkring 2 miljoner kronor, motsvarande 1 % av bidragsunderlaget, bör beaktas vid fastställandet av bidragsandelen.
De nu angivna förhållandena föran— leder en uppräkning av bidragsandelen med sammanlagt (4,4 + 1 =) 5,4 % från 103,3 till 108,7 %. Ytterligare ett par omständigheter bör beaktas i detta sam- manhang.
Utredningen föreslår i kapitel 8 att till yrkesskolor skall förläggas viss prak- tik för elever från teknisk studiegång. och kontorsteknik för elever på ekono- misk studiegång. Detta föranleder ett utökat lärarbehov vid dessa skolor, en- ligt gjorda beräkningar motsvarande om- kring 165 000 undervisningstimmar. Kommunerna bör dock ej åsamkas kost— nader härför. Med utgångspunkt i att statsbidraget till kommunala yrkessko— lor bygger på 79-procentsregeln, bör kompensation utgå till kommunerna för 21 % av lönekostnaderna för yr- keslärare som fullgör denna undervis- ning. Denna kompensation bör lämp- ligen ske genom uppräkning av bi- dragsandelen för det allmänna driftbi- draget för gymnasiet. Beräknat efter en genomsnittlig lönekostnad av 15 kronor per undervisningstimme skulle det be— lopp som efter nämnda grunder hör till- föras kom-munerna utgöra omkring 550 000 kronor, vilket motsvarar 0,27 % av bidragsunderlaget för det allmänna driftbidraget. Avrundas detta till 0,3 % täckes även kommunernas kostnad för den i 9.5.2 föreslagna kursen i arbets— studier.
Kompensation till kommunerna för övertagandet av skolhälsovården vid de statliga gymnasierna utgår nu med 0,8 % av lönekostnaderna vid allmänt gymna- sium och 0,5 % vid tekniskt gymnasium. Detta bidrag bör invägas i det allmänna driftbidraget. Med beaktande av att bi— draget ej utgår vid handelsgymnasium, kan det skäligen invägas med 0,5 %.
Den bidragsandel som enligt dessa be— räkningar erhålles skulle uppgå till när- mare 110 % (108,7 + 0,3 + 0,5 : 109,5).
Gymnasieutredningen föreslår att bi- dragsandelen för det allmänna driftbi- draget sättes till 110 %.
Sedan bidragsandelen för det allmän- na driftbidraget sålunda preciserats, vill utredningen återkomma till det i det fö— regående ifrågasatta särskilda driftbi- draget till fjärde årskursen av den tek- niska sektorn. Det erinras om att de be- räkningar, som ledde fram till att ett så- dant bidrag borde ingå i systemet, byggde på en strikt tillämpning av status-quo-principen för kostnadsfördel- ningen mellan staten å ena sidan och kommunerna som en enhet å andra si- dan. Det har emellertid redan antytts att bidraget skulle innebära att kommun med fjärde årskurs av den tekniska sek- torn skulle bli i viss mån överkompen- serad. Då nu bidragsandelen för det allmänna driftbidraget föreslås bli upp- räknad, vilket innebär en modifiering av status-quo-principen till förmån för den kommunala parten, blir denna över— kompensation mer markerad. Uppräk- ningen innebär en ytterligare förmån för kommuner med ekonomisk sektor, som redan vid en tillämpning av status- quo—principen erhåller en förbättring i förhållande till nuläget. Dessa kom— muner kommer i stor utsträckning att vara desamma som också har teknisk utbildning. Vidare bör framhållas att lärarbehovet är avsevärt högre för den fjärde årskursen än i det övriga gym- nasiet, vilket betyder en motsvarande förhöjning av bidraget till driftkostna- derna, som ju bygger på lärarlönerna. Ytterligare en omständighet bör här nämnas, som kommer att vara av vä- sentlig betydelse i fråga om utjämning mellan kommunerna av kostnaderna för den tekniska gymnasieutbildningen. Ut- redningen åsyftar det förhållandet att fr. o. m. den 1 juli 1962 bestämmelserna om elevområden och ersättningar till värdkommunen från de kommuner,
inom vilka eleverna är kyrkobokförda, är tillämpliga även på tekniska gymna— sium genom deras inordnande under skollagen och skolstadgan. Detta kom- mer att vara av särskilt stor betydelse just för kommun med fjärde årskurs av den tekniska sektorn, då andelen elever från andra kommuner där kommer att vara betydande.
Alla dessa omständigheter tillsam- mantagna utgör enligt utredningens me- ning avgörande skäl för att ett särskilt driftbidrag för den fjärde årskursen av den tekniska sektorn ej införes i bi- dragssystemet.
18.2.2.3 I fråga om bidragssystemets in- förande föreligger tekniskt sett ej hinder för att det omedelbart börjar tillämpas från och med den 1 juli 1965, då enligt utredningens förslag kommunalisering- en skall genomföras. Bidragssystemet blir då under en övergångstid tillämpligt både på de nuvarande gymnasieformer- na, som kommer att vara under avveck- ling, och på det nya gymnasiet under uppbyggnad. Detta innebär för det nu— varande gymnasiet under avveckling bl. a. en avsevärd höjning av bidraget till handelsgymnasierna och en viss minskning för de tekniska gymnasierna. Ifrågasättas kan sålunda om vissa övergångsbestämmelser erfordras under tiden för avvecklingen av det nuvarande tekniska gymnasiet. Såsom framgår av det föregående år driftkostnaderna för det 3-åriga tekniska gymnasiet avse— värt högre än för allmänt gymnasium, medan enligt vad som förutsatts vid be- räkningarna kostnaderna för de tre första årskurserna av den 4-åriga tek- niska sektorn kommer att närma sig den för den allmänna sektorn. Om, såsom ut- redningen förutsätter, intagning i det nuvarande gymnasiet sista gången sker läsåret 1964/65, kommer det 3-åriga tek— niska gymnasiet att vara avvecklat i
och med utgången av läsåret 1966/67. Det skulle alltså erfordras övergångs- bestämmelser för två redovisningsår, 1965/66 och 1966/67. Övergångsbestäm- melserna borde vara av innehåll att för dessa två år till det 3—åriga tekniska gymnasiet under avveckling skulle utgå särskilt bidrag, vilket till beloppet bor- de motsvara den beräknade merkost— naden för tekniskt gymnasium i förhål- lande till allmänt, (1. v. s. (9 700 — 4 900 :) avrundat 5000 kronor per avdel- ning.
Om enligt utredningens förslag bi- dragsandelen för det allmänna driftbi- draget sättes till ett högre tal än som skulle följa av en tillämpning av status- quo-principen föreligger dock enligt utredningens mening ej tillräckliga skäl för att ett särskilt driftbidrag övergångs- vis skulle utgå. Vad ovan anförts om särskilt driftbidrag för fjärde årskursen får anses äga motsvarande tillämpning på särskilt driftbidrag för det tekniska gymnasiet under avvecklingstiden. Ut- redningen finner det även från admi— nistrativ synpunkt vara önskvärt, att överenskommelsen mellan staten och kommunerna blir sådan att övergångs- bestämmelser överhuvudtaget ej blir er- forderliga. Utredningen hänvisar till vad som i det följande anföres om skälighe- ten av att, med hänsyn till utredningens förslag om andra förmåner för kommu— nerna, bl. a. statsbidrag till byggnader, kraven på en i alla lägen fullständig kompensation till kommunerna bör få eftergivas, om detta av praktiska skäl vi- sar sig önskvärt.
Utredningen vill här slutligen fram- hålla att i detta betänkande ej behand- las specialkurserna vid tekniskt gymna- sium och ej heller de 1-åriga fackkur- serna vid handelsgymnasium. Vad här anförts om kommunalt huvudmanna— skap och statsbidragssystem kan emel- lertid tillämpas även härpå.
18.224 Pensionskostnader m. m. Vid be- handlingen i det föregående av kompen— sationen till kommunerna har beträf- fande personalkostnader hänsyn endast tagits till kostnader för lön. De kommu- nala huvudmännens kostnader för per- sonalpensionering måste emellertid ock- så beaktas. Häri inbegripes kostnaderna för den statliga personalpensioneringen, för avgifter för allmän tilläggspension och, ehuru här ej är fråga om egentlig pensionskostnad, för ersättning för höjd folkpensionsavgift. För närvarande står staten för samt- liga ifrågavarande kostnader vid all- mänt och tekniskt gymnasium medan vid handelsgymnasium statsbidrag utgår med 78 % av de fortlöpande avgifter- na till statens pensionsanstalt och av ersättningen för höjd folkpensionsav— gift. Då de fortlöpande avgifterna en- dast täcker en del av pensionskostna— derna, i princip hälften, svarar staten i övrigt för utgående pensioner till lä- rare vid handelsgymnasierna. Det er- inras om att sådan personal vid han— delsgymnasierna, som ej omfattas av statliga avlöningsbestämmelser (vakt- mästare, biträdespersonal), även i pen- sionshänseende helt går på kommunala bestämmelser. För ATP-avgifterna vid handelsgymnasierna utgår ej statsbi— drag.
Utredningen förutsätter som tidigare anförts att vid det kommunaliserade gymnasiet såväl i avlönings— som pen- sionshänseende statliga bestämmelser skall gälla för rektorer och lärare me— dan för övrig personal i båda hänseen- dena kommunala bestämmelser skall vara tillämpliga.
Av stor betydelse i förevarande sam- manhang är det förslag som, på grund— val av SPA-utredningens betänkande, förelagts riksdagen i proposition 1963: 92. Enligt detta förslag, som avser nu- varande SPA—grupper och alltså på före—
varande område är direkt tillämpligt en— dast på lärarpersonalen vid handelsgym— nasierna, skall kommunalt anställd per- sonal, för vilken gäller statliga avlö— ningsbestämmelser, omfattas av helstat— lig personalpensionering utan några av- gifter för de kommunala huvudmännen. Vidare skall för sådan personal staten i princip svara för ATP-avgifterna genom statsbidrag i enlighet med vad som nu gäller i fråga om statsbidrag härtill för vissa lärare vid det obligatoriska skol- väsendet. Dessa principer kommer att vara väl tillämpliga även på rektorer och lärare vid de nuvarande statliga gymna- sierna efter kommunaliseringen och in- nebär såvitt gäller dem ej någon rubb- ning av den nuvarande kostnadsfördel- ningen mellan stat och kommun. På grund härav torde ej uppkomma några problem beträffande finansieringen av pensionskostnader för sådan personal vid det kommunaliserade gymnasiet, för vilken statliga avlöningsbestämmel- ser skall' gälla.
Beträffande kostnaderna för ersätt— ning för höjd folkpensionsavgift anser utredningen att de för här avsedd perso- nal i princip skall genom statsbidrag helt täckas av statsmedel. Detta innebär en viss fördel för kommunerna, såtill- vida att kommunerna som nämnts nu svarar för 22 % av dessa kostnader vid handelsgymnasierna. Det är emellertid, i vart fall enligt nu gällande regler, här fråga om relativt obetydliga belopp; som jämförelse kan nämnas att i avlönings- staten för de högre tekniska läroverken för budgetåret 1962/63 anslagsposten till kompensation för höjd folkpensionsav— gift är uppförd med 454 500 kronor (22 % härav ca 100 000 kronor).
Frågan om kompensation till kom- munerna för pensionskostnader m. m. för personal vid det kommunaliserade gymnasiet, som ej förutsättes bli om- fattad av statliga avlönings- och pen-
sionsbestämmelser, är betydligt mera komplicerad. Utredningen anser sig ej böra närmare gå in på hur denna fråga tekniskt bör lösas; den torde böra avgö- ras efter förhandlingar mellan staten och berörda kommunförbund med be- aktande av hur motsvarande problem lösts eller kan komma att lösas i liknan- de fall. Utgångspunkten är att beträffan- de denna personalgrupp staten nu står för samtliga ifrågavarande kostnader vid de statliga gymnasierna och kom- munerna för samtliga kostnader vid de kommunala gymnasierna. Av betydelse torde även vara på vad sätt efter för- handlingar med personalorganisationer- na övergångsfrågorna i dessa avseenden, bl. a. tillgodoräkningen av tjänstår i statlig tjänst för kommunal pensione- ring, ordnas för sådan personal som övergår från statlig anställning till kom— munalt reglerade tjänster.
Väsentligt från utredningens synpunkt är att ifrågavarande kompensationsfrå- gor löses på ett enhetligt sätt för hela denna personalgrupp vid det enhetliga nya gymnasiet. Därvid torde även böra beaktas de kostnader kommunerna så- som arbetsgivare har för socialförsäk- ring i övrigt — sjukförsäkring och yr- kesskadeförsäkring.
18.2.2.5 Villkor för statsbidrag m. m. I det föreslagna allmänna driftbidraget är invägd huvudparten av de nu vid de statliga gymnasierna av statsmedel be- stridda kostnader som kommunerna ef— ter kommunalisering skall svara för. Vid bidragsgivningen kommer sålunda ej att framgå, hur stor del av bidraget som är avsett att utgöra täckning för viss kostnad. För närvarande är genom de centrala myndigheternas på grundval av generella bestämmelser fattade beslut för statligt gymnasium fixerat, vilka be- lopp som för budgetår skall användas för det ena eller andra ändamålet. Det
kan därför ifrågasättas, om behov fö- religger av att genom statsbidragsvillkor eller på annat sätt skapa garantier för att efter kommunalisering vederböran— de kommun uppehåller önskvärd stan- dard och anslår medel i erforderlig ut- sträckning till olika ändamål. Utredningen vill härvid erinra om att vid omläggningen av bidragsgivningen till det obligatoriska skolväsendet, var— vid ett antal speciella driftbidrag in- drogs och kompenserades genom det all- männa driftbidraget, till vilket samman— fördes ett antal andra bidrag, de tidi- gare i statsbidragsförfattningarna intag- na detaljerade bidragsvillkoren bortföll och ersattes av normerande föreskrifter i främst folkskolestadgan. Kungörelsen om statsbidrag till driftkostnader för det allmänna skolväsendet (1958:665) in- nehåller sålunda inga föreskrifter om villkor för bidragets utgående. I 28 % kungörelsen är emellertid stadgat att, om kommun åsidosätter vad som enligt lag, stadga eller annan författning ålig- ger kommunen på det allmänna skol- väsendets område, länsstyrelsen äger efter anmälan av länsskolnämnden be- sluta, att viss del, högst 10 %, av stats- bidraget skall innehållas eller, om rät- telse ej vinnes, avdragas från statsbi- draget. Denna sanktionsbestämmelse korresponderar sålunda mot bl. a. nor- merande föreskrifter i skolstadgan. Borttagandet av de detaljerade stats- bidragsvillkoren motiverades främst av önskemålet att minska kontrollen av den kommunala verksamheten och öka den kommunala självbestämmanderätten. Vi— dare åberopades att de ofta komplicera— de villkorsbestämningarna föranledde betungande administrativt arbete icke bara för de statliga utan även för de kommunala myndigheterna (prop. 1957: 112 s. 89 ff.). Utredningen anser att ej heller be-
stämmelser om statsbidrag till gym- nasiet, vilka bestämmelser torde böra inarbetas i driftbidragskungörelsen för det allmänna skolväsendet, bör vara för— knippade med särskilda statsbidragsvill- kor. En annan fråga är dock om _ ut- över de allmänna föreskrifterna i skol- stadgan rörande kommuns skyldighe— ter — mera preciserade föreskrifter kan vara erforderliga om kommunernas skyldigheter att sörja för att en viss standard uppehålles vid gymnasierna. Olika synpunkter kan anläggas på den- na fråga. Å ena sidan kan anföras att det är synnerligen viktigt att kommuner- nas anslagstilldelning för sådana ända- mål, som har stor betydelse för gymna- siernas funktionsduglighet, blir tillfreds- ställande och att med hänsyn härtill nor- merande föreskrifter bör utfärdas. Å andra sidan kan anföras att vissa nack- delar kan vara förenade med sådana fö- reskrifter, såtillvida att de kan verka återhållande på det kommunala intresset att sörja för bästa möjliga standard och förhindra goda initiativ till förbätt- ringar. Fastställda normer kan utgöra ett hinder för en positiv utveckling. Utredningen finner synpunkter av sistnämnda art väsentliga och har stan- nat för att ej föreslå att normerande fö- reskrifter skall utfärdas. I kapitel 15 och 16 redovisar utredningen synpunk- ter på Vilken utrustning och personal som är erforderlig för att en framgångs- rik och kvalitativt god undervisning en- ligt läroplanen skall kunna bedrivas. Detta avser emellertid endast läget vid det nya gymnasiets start —— behoven kommer undan för undan att ändras. Utredningen har all anledning räkna med att kommunerna skall finna det angeläget att upprätthålla erforderlig standard i dessa avseenden och vidtaga de ändringar som utvecklingen på om- rådet gör erforderliga. Det kommer att
vara en väsentlig uppgift för fackinspek- tionen att bevaka detta och i fall av be- hov föreslå åtgärder. I sista hand bör sanktionsbestämmelserna i 28 5 drift- bidragskungörelsen kunna tillgripas.
I detta sammanhang vill utredningen erinra om att enligt 16 kap. 4 & skolstad- gan rektor beslutar om användningen av medel under posten till bibliotek och materiel, med det undantaget att biblio- teksnämnden beslutar om bokinköp. I och med att gymnasierna blir kommu- nala torde det liksom i fråga om kom- munala skolor i övrigt ankomma på skol- styrelsen att besluta om inköp av under- visningsmateriel men utredningen fin- ner det naturligt att till rektor delegeras att inom ramen för anvisade medel be— sluta om anskaffning av undervisnings- materiel.
18.2.2.6 Särskilda kostnader vid skolor, som tas i anspråk för praktisk lärarut— bildning m. m. Utredningen förutsätter, att även de kommunaliserade gymna- sierna kommer att utnyttjas för praktisk lärarutbildning genom att dit förlägges praktisk lärarkurs eller genom att så— dant gymnasium blir med lärarhögskola samverkande skola. Förläggning av praktisk lärarkurs till allmänt läroverk och sådant läroverks användning för lärarutbildningen vid lärarhögskola för- anleder särskilda kostnader vid dessa läroverk, som nu bestrides från de all- männa läroverkens avlönings- och om- kostnadsanslag. Dessa kostnader vid de kommunala gymnasierna torde, så- som nu är fallet vid lärarutbildnings- blocken, böra utgå direkt av statsmedel, lämpligen från ett särskilt riksstatsan- slag för kostnader för praktiska lärar- kurser m. m., från vilket även bör utgå medel till avlöning åt deltagare i lärar- kurserna m. m. De kostnader som här åsyftas är de
som nu bestrides från delposten till sär- skilda arvoden vid läroanstalterna med lärarkurs m. m. under avlöningsansla- gets delpost till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t. Den till rektor och lärare vid lärarkurs— läroverk och samverkande läroverk ut- gående avlöningsförstärkningen, mot- svarande timarvode för två veckotim- mar, förutsättes dock komma att utgå av kommunala medel; ovan har föreslagits att avlöningsförstärkningen skall inräk- nas i bidragsunderlaget för det allmänna driftbidraget. Vidare avses resekost- nadsersättning och traktamente, som i vissa fall utgår till föreståndare för egentlig lärarkurs och lärare vid läro— anstalter med lärarkurs.
Enligt gällande bestämmelser utgår till läroanstalter med egentlig lärarkurs visst belopp till biträdeshjälp på rektors- expeditionen utöver vad som utgår till övriga statliga gymnasier. Under om— kostnadsanslaget finns en anslagspost till teknisk utrustning vid läroanstalter med egentlig lärarkurs, huvudsakligen avsedd för anskaffning av audivisuella hjälpmedel. Utredningen föreslår att till den centrala skolmyndighetens förfo- gande ställes medel att för dessa än- damål fördelas mellan kommunala sko— lor som tages i anspråk för praktisk lä- rarutbildning.
I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att kostnader för de i 8.4.7 behandlade påbyggnadskurserna inom det tekniska området även efter en kom- munalisering torde böra bestridas direkt av statsmedel. Genom avtal med veder- börande kommun eller på annat lämp- ligt sätt bör säkerhet skapas för att 10- kaler med utrustning ställes till förfo- gande.
18.2.2.7 Äganderätten till materiel och böcker m. m. Donationsfonder. Vid över—
förande av huvudmannaskapet för gym- nasierna till kommunerna torde befint- lig undervisningsmateriel och böcker utan vederlag böra övergå i kommuner- nas ägo. I vissa fall kan dock omstän- digheterna vara sådana, att värdefullare samlingar, konst och bibliotek ej bör övergå till kommunen utan att ägan- derättsfrågan prövas från fall till fall. Detta gäller bl. a. då fråga är om dona— tioner.
Till de högre allmänna läroverken är i betydande omfattning knutna fonder och donationer, även i form av fast egendom. Om gymnasierna avförstatli- gas, uppkommer vissa permutationsfrå- gor. Avvecklingen av realskolan har ak- tualiserat sådana. Enligt 67 % allmänna försöksskolebestämmelserna åligger det den som fullgör rektorsgöromålen vid statlig realsxola, som avvecklas för att ersättas av högstadium, att utreda frå- gan om donationsfonder vid skolan och till skolöverstyrelsen inkomma med där- av föranledda förslag.
De frågor av denna art, som uppkom- mer vid ett avförstatligande av gymna- sierna, torde emellertid bli både flera och mera komplicerade än i samband med avvecklingen av realskolan.
Det synes därför nödvändigt att, om statens huvudmannaskap för gymnasier— na avvecklas, riktlinjer utfärdas hur det skall förfaras med fast egendom, värde- fullare samlingar rn. in. som ovan avses och på vad sätt uppkommande permu- tationsfrågor skall handläggas. Vidare torde i särskild ordning böra övervägas huru skall förfaras med »ämbetshus och gårdar, skolhemman, ägor och andra lägenheter, som blivit anslagna eller do— nerade till läroverkens ämbets- och tjänstemän» (& 210 mom. 2 läroverks- stadgan), i den mån icke sådana frågor redan är under utredning.
18.228 Sammanfattning. Gymnasieut- redningen föreslår att statsbidrag till det kommunala gymnasiet skall utgå som allmänt driftbidrag, utformat i lik— het med det allmänna driftbidraget en- ligt kungörelsen 1958:665 om statsbi- drag till driftkostnader för det allmän- na skolväsendet. Bidragsunderlaget skall sålunda utgöras av ett på grundval av antalet lärartjänster beräknat samman— lagt årslönebelopp för varje särskilt gymnasium. Med hänsyn till att lärar- nas tjänstgöringsskyldighet vid gymna- siet är lägre än vid grundskolan, föror- das dock den avvikelsen att deltjänst skall uttryckas i 24-delar av hel tjänst i stället för i 30-delar. Vidare föreslås att i bidragsunderlaget skall inräknas även avlöningsförstärkningar. Bidragsande- len skall fastställas till visst procenttal av bidragsunderlaget. Utredningen har beräknat hur stor bidragsandelen bör vara för att vid den fördelning av gym- nasieorganisationen på olika sektorer, som kan antagas föreligga i början av 1970-talet, kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna skall bli i stort sett densamma som enligt nu gällande regler. Utredningen har funnit att bi- dragsandelen då bör sättas till omkring 103 procent varvid samtidigt ett särskilt driftbidrag för årskurs 4 av den teknis- ka sektorn skulle utgå. Med hänsyn bl. a. till att detta skulle innebära en omför- delning av kostnaderna mellan kommu- nerna, varigenom vissa kommuner skul- le åsamkas ekonomisk förlust på grund av de statliga gymnasiernas kommunali- sering, förordar dock utredningen, att bidragsandelen fastställes till ett högre tal än det som skulle följa av en strikt tillämpning av status-quo-principen för kostnadsfördelningen mellan staten å ena sidan och kommunerna som en en- het å andra sidan. Utredningen föreslår, med beaktande även av vissa andra på frågan inverkande omständigheter, att
bidragsandelen för allmänt driftbidrag fastställes till 110 procent. Det särskilda driftbidraget föreslås i samband härmed skola utgå ur bidragssystemet.
I samband med att i följande avsnitt förslag framlägges om statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasiet föreslås införande av statsbidrag till första upp- sättningen stadigvarande undervisnings- material.
Med hänsyn främst till önskemålet om administrativ förenkling föreslås att Sjukvårdsersättningar samt rese- och flyttningsersättningar skall bestridas av kommunerna, vilket beaktats vid beräk- ningen av bidragsandelen.
I fråga om pensionskostnaderna hän- visar utredningen beträffande personal, för vilken statliga avlöningsbestämmel- ser fortfarande skall gälla _ rektorer och lärare — till det förslag, som på grundval av SPA-utredningens betän- kande framlagts i proposition 1963: 92. Enligt detta skall sådan personal om— fattas av helstatlig pensionering utan kostnad för de kommunala huvudmän- nen. Till ATP-avgifterna skall statsbi- drag utgå. Beträffande pensionskostna- derna för annan personal, som nu vid de statliga gymnasierna omfattas av stat- liga pensionsbestämmelser men för vilka kommunala sådana bestämmelser förut- sättes skola gälla efter kommunalise- ringen, avstår utredningen från att fram- lägga förslag. Enligt utredningens me— ning bör denna tekniska fråga lösas ef— ter förhandlingar mellan staten och kommunerna med beaktande av hur motsvarande frågor lösts eller kan kom- ma att lösas på andra områden.
I likhet med vad som gäller beträffan- de det allmänna driftbidraget till det obligatoriska skolväsendet bör bidraget till gymnasiet ej vara förenat med sär- skilda statsbidragsvillkor. Utredningen föreslår ej att normerande föreskrifter skall utfärdas för kommunernas tillhan-
dahållande av biträdespersonal och ut- rustning för gymnasierna.
Vid upprättande av nytt gymnasium skall enligt vad utredningen föreslår fullt statsbidrag omedelbart börja utgå.
De föreslagna bidragsreglerna över- ensstämmer med principer som i öv- rigt gäller för statsbidragsgivningen till det kommunala skolväsendet. Det all- männa driftbidraget ansluter sig till det allmänna driftbidraget till det obliga- toriska skolväsendet. Tillämpningen av bidragssystemet synes från administra- tiv synpunkt ej innebära några kompli— kationer. Från kommunal synpunkt sy- nes bidragssystemet erbjuda den förde- len att anknytningen till lärarlönerna garanterar en viss värdebeständighet.
Beträffande bidragssystemet och kost- nadsfördelningen mellan stat och kom- mun vill utredningen, utöver vad i det föregående anförts, ytterligare fram- hålla följande.
Det är visserligen möjligt att konstru— era ett bidragssystem som i princip och med utgångspunkt i nuvarande kostna- der sörjer för att den kostnadsfördel- ning, som nu föreligger, i stort sett ej rubbas. Det är däremot ej möjligt att förutse de kostnadsförskjutningar som i framtiden kan uppkomma, t. ex. på grund av olika kvalitativa förbättringar, som utvecklingen gör nödvändiga i den ena eller andra delen av gymnasiet och som vid oförändrade bidragsgrunder kan medföra förskjutningar i den kost- nadsfördelning som från början varit avsedd. Bidragsgrunderna kan därför i sådana lägen böra omprövas. Utredning- en vill emellertid framhålla att utgångs- läget från kommunal synpunkt blir gynnsamt därigenom att bidragsande- len för det allmänna driftbidraget upp— räknats utöver vad som skulle följa av en tillämpning av status—quo-principen för att förhindra att en de] kommuner åsamkas förlust på grund av kommunali—
seringen. Vid bedömningen av bidrags— systemet från kommunal-ekonomisk syn- punkt anser utredningen också böra beaktas vissa förmåner, till vilka hän- syn ej tagits eller kunnat tagas vid be- räkningarna. Utredningen åsyftar här dels slopandet av karenstiden för stats- bidrag för nyupprättade gymnasier, dels det förslag som i det följande framläg- ges om införande av statsbidrag till byggnader för gymnasiet. Det senare förslaget har visserligen ej samband med fri gan om gymnasiet bör vara stat- ligt eller kommunalt, men det synes dock utredningen befogat att såtillvida beakta denna föreslagna nya förmån, att kraven på en i alla lägen fullständig kompensation till kommunerna må kun- na eftergivas, om detta av praktiska skäl visar sig önskvärt eller nödvändigt. Slutligen vill utredningen ej underlåta att framhålla att önskemålen om admi- nistrativ förenkling och om ytterligare förbättrade möjligheter att samordna olika skolor starkt talar för ett enhetligt statsbidragssystem för så stora delar av det kommunala skolväsendet som möjligt. Det av utredningen föreslagna bidragssystemet för det kommunala gymnasiet är ägnat att underlätta ar- betet att nå fram till ett dylikt enhetligt statsbidragssystem. Införandet av en ge— mensam bidragsandel torde emellertid innefatta en komplicerad avvägning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och mellan kommunerna in— bördes. Det faller utom ramen för utred- ningens uppdrag att gå in härpå.
18.3 Statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasium m. m.
18.3.1 Gällande bestämmelser om statsbidrag till skolbyggnader m. m.
18.3.1.1 Utvecklingen fram till nu gäl- lande bidragssystem. Som ett led i sta-
tens övertagande i ökad utsträckning av kostnaderna för skolväsendet har ef- ter hand införts rätt till statsbidrag till skolbyggnader. Denna rätt begränsades till en början till byggnader för den obli- gatoriska skolan. Successivt har skett en utvidgning till andra skolformer.
Från och med den 1 juli 1936 infördes statsbidrag till byggnader för folkskolevä- sendet (kungörelsen 1936z45, prop. 1935: 174 ). Bidraget omfattade bl. a. byggnads- bidrag för nya och för redan befintliga un- dervisningslokaler samt underhålls- och materielhidrag men utvidgades genom kun— görelsen 1943: 398 att gälla även mera om- fattande ändringsarbeten på befintliga un- dervisningslokaler.
Den i huvudsak ännu gällande ordningen för byggnadsärendenas handläggning inför— des genom en av skolöverstyrelsen den 19 augusti 1941 jämlikt Kungl. Maj:ts bemyn— digande utfärdad kungörelse med anvis— ningar rörande handläggningen av ansök— ningar om byggnadsbidrag för nya under— visningslokaler. Härigenom fastställdes bl. a. att skolöverstyrelsen skulle pröva lokalbehovet innan ritningar upprättades och att skissritningar skulle underställas överstyrelsen för förhandsgranskning.
Bidragsreglerna i 1936 års kungörelse gav ej utrymme för en differentiering av bidra— gens storlek med hänsyn till kommuner— nas mycket skiftande ekonomiska bärkraft. Genom ny kungörelse om statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet, kun- görelsen 1945:882 ( prop. 1945:367 ), som gällde från och med den 1 januari 1946, gjordes statsbidragets storlek beroende av kommunens ekonomiska bärkraft. Detta åstadkoms i första hand genom att stats- bidragets storlek, uttryckt i procent av bi- dragsunderlaget, sattes i relation till anta- let skattekronor per invånare i kommunen.
Bidragsunderlaget skulle i princip utgö— ras av de beräknade kostnaderna för bygg- nadsföretaget med möjlighet dock att efter skälighetsprövning fastställa detsamma till lägre belopp. Till statsbidragsberättigande kostnader kunde även föras utgifter för den första uppsättningen inventarier till klassrum, med viss maximering, och till gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök.
Beträffande utbetalningen av statsbidra- get genomfördes den ännu gällande ordning- en, att beviljat bidrag utbetalas med hälf-
ten vid arbetets påbörjande, med 1/4 då byggnaden är under tak och med återsto— den då byggnadsföretaget blivit avsynat och godkänt. Vid ombyggnad samt ändrings- och reparationsarbeten kan dock 3/4 av bi- draget uppbäras redan vid arbetets igång- sättande.
Enligt 1936 års kungörelse utgår fortfa- rande övergångsvis dels statsbidrag till byggnadsarbeten, beträffande vilka beslut meddelats före den 1 januari 1946, dels byggnadsbidrag för vissa äldre undervis— ningslokaler. Bestämmelserna om under- hålls- och materielbidrag upphävdes genom kungörelsen 1947z400 angående statsbi- drag till viss undervisningsmateriel vid folk- och småskolor. Denna kungörelse upp- hävdes i sin tur i samband med 1958 års statsbidragsreform, då statsbidraget till undervisningsmateriel invägdes i det all- männa driftbidraget genom justering av kommunandelen.
Möjlighet att erhålla statsbidrag till pro- visoriska skolbyggnader för folkskolevä- sendet infördes genom kungörelsen 1948: 438. Bidraget gällde även kostnader för den första uppsättningen inventarier till klassrummen i sådana byggnader.
Vad beträffar försöksskolans högstadium gjordes genom de den 8 juni 1951 medde- lade särskilda bestämmelserna för budget— åren 1951/54 beträffande försöksverksam- heten inom vissa skoldistrikt m. m. kungö- relsen 1945: 882 tillämplig även i fråga om skollokaler för högstadiet. Från och med den 1 juli 1953 infördes förmånligare reg- ler om statsbidrag till försöksdistrikten, innefattande bl. a. rätt till tilläggsbidrag med 8 procent av de enligt kungörelsen 1945:882 utgående statsbidragen (prop. 1953: 126).
För att förenkla statsbidragsärendenas handläggning och hålla kostnaderna för skolbyggnadsproduktionen nere infördes genom kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 318) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet (prop. 1957: 122, Rskr nr 274) föreskrifter om att bidragsunderlaget skulle bestämmas med utgångspunkt i ett visst belopp per kva— dratmeter nettogolvyta.
Skyldigheten att tillhandahålla lokaler för de allmänna läroverken och de hög- re tekniska läroverken har sedan gam- malt, antingen genom särskilda åtagan-
den eller på grund av generella bestäm- melser, åvilat vederbörande läroverks- kommun. Byggnadsskyldighet åvilar också kommunerna beträffande de kom- munala högre skolorna och yrkesskolor— na. Endast i rena undantagsfall har kom- mun erhållit bidrag av statsmedel till uppförande av läroverksbyggnad (läro- verket i Haparanda). Bidrag kunde tidi— gare i vissa fall utgå från stiftens bygg- nadskassor och från vederbörande läro— verks byggnadsfond.
Sedan frågan om möjlighet för kom- munerna att erhålla statsbidrag till byggnadsföretag för vissa högre skolor aktualiserats, bl. a. genom framställning- ar hos Kungl. Maj:t av ett antal kom- muner, har denna fråga i olika sam— manhang varit under behandling.
Genom beslut den 29 mars 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt skolöverstyrelsen att utreda frågan om statsbidrag under vissa förhål- landen till undervisningslokaler för högre läroanstalter. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 februari 1949 framlade överstyrelsen utredning och förslag härom. Förslaget in— nebar, att statsbidrag under vissa förut- sättningar skulle kunna utgå till byggnads- företag för realskoledelen av högre all— mänt läroverk, fristående realskola och hög- re kommunal skola. Statsbidrag skulle allt- så ej utgå för gymnasiebyggnad. Härför an- fördes den motiveringen, att det relativt sett vore till avsevärt större fördel för en kommun att förfoga över högre allmänt lä- roverk än att ha enbart en realskola, vilket bestyrktes av att så många kommunala gymnasier tillkommit under de senare åren. Vidare anfördes att gymnasier endast i un— dantagsfall dittills funnits i så små kom- muner, att byggnadskostnaderna vore av större betydelse för deras ekonomi. Flerta- let remissinstanser tillstyrkte införande av byggnadsbidrag men förslaget föranledde i övrigt ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.
Då överstyrelsen avlämnade denna utred— ning hade 1940 års skolutredning i sitt be— tänkande angående socialpedagogiska an- ordningar inom skolväsendet (SOU 1947: 11) redan föreslagit, att i samband med ter- minsavgifternas avskaffande statsbidrag till
byggnadsarbeten för högre skolor skulle införas.
I 1950 års proposition angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (nr 70) nämndes införandet av statsbidrag till byggnadsföretag för högre skolor bland de åtgärder, som under övergångstiden bor— de vidtagas för att närma läroverksorga- nisationen till enhetsskolan.
Statsbidragsfrågan behandlades därefter av skolöverstyrelsens planeringskommilté i dess betänkande Skolan och de stora års- kullarna, avgivet den 15 oktober 1955, samt av realskoleutredningen i betänkandet Real- skolan under övergångstiden (SOU 1955: 53). På grundval av planeringskommitténs förslag föreslog realskoleutredningen, att statsbidrag skulle utgå till byggnadsföretag för realskoledelen av högre allmänt läro- verk, fristående statlig realskola och högre kommunal skola. Den huvudsakliga mo- tiveringen för förslaget var de mycket stora svårigheter för en rationell skolplanering, som olikheterna i statens bidragsgivning till olika skolformer medförde. Utjämningen av de ekonomiska olikheterna innefattade också avskaffande av terminsavgifterna, varmed förslaget om införande av bygg- nadsstatsbidrag kombinerades. Bidragsreg— lerna föreslogs bli utformade i enlighet med de för folkskolan gällande bestämmelserna med vissa avvikelser, i syfte bl. a. att möj- liggöra en friare bedömning av bidragsbe— hovet med hänsyn till förekomsten i större eller mindre utsträckning av elever från andra kommuner än skolkommunen.
Både planeringskommittén och realskole- utredningen förutsatte, att bidrag ej skulle utgå till byggnader för gymnasiet; kommit- tén hänvisade till vad skolöverstyrelsen an- fört härom i förutberörda skrivelse den 21 februari 1949 medan utredningen ansåg, att en reglering av de gymnasiala skolformer- nas ekonomiska ställning horde hänföras till en senare etapp i skolväsendets utveck- ling.
Departementschefen tillstyrkte (prop. 1956: 123) realskoleutredningens förslag med den ändringen, att bidragsreglerna helt skulle anslutas till vad som gällde för folk- skolan. Riksdagen beslöt i enlighet härmed (SU 154, Rskr 315) och kungörelse angå— ende statsbidrag till byggnadsarbeten vid vissa högre skolor (nr 383) utfärdades den 15 juni 1956. Kungörelsen avlöstes efter ett år av kungörelsen 1957: 318 om statsbidrag
till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet.
I fråga om yrkesskolorna utgick före den 1 juli 1957 statsbidrag till byggna- der endast för verkstadsskolor (kungö- relsen 1951:586 angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor) och för sjömansskolor (kungörelsen 1955: 504 angående statsbidrag till yrkesskolor). På uppdrag av Kungl. Maj:t framlade överstyrelsen för yrkesutbildning den 3 oktober 1956 förslag till bestämmelser om statsbidrag till byggnader även för andra yrkesskolor än de ovan nämnda. Införandet av sådant bidrag angavs vara ett led i åtgärderna för att få till stånd en nödvändig ökning av yrkesutbild- ningsväsendets kapacitet. Förslaget fö- relades riksdagen i prop. 1957: 123. Be- stämmelserna infördes i kungörelsen 1957:480 om statsbidrag till yrkessko- lor.
18.3.1.2 Gällande bestämmelser. Bestäm— melser om statsbidrag till byggnadsarbe- ten inom det allmänna skolväsendet är meddelade i kungörelsen 1957: 318 (lydelse enligt 1962:479). Enligt kun— görelsen äger kommun erhålla statsbi- drag till byggnadsarbeten för grundsko- la och folkskola, för statlig realskola och för högre kommunal skola. Som för- utsättning för statsbidrag till byggnads- arbeten för icke-obligatoriska skolor gäller bl. a. att byggnadsföretaget plane- rats jämväl med hänsyn till grundsko- lans behov och att, om grundskola ännu ej är anordnad i kommunen, lokalerna är avsedda att vid grundskolans införan- de utnyttjas inom ramen för den nya skolorganisationen i kommunen. Stats— bidrag utgår dels till anskaffande av permanenta skollokaler genom nybygg- nad eller om- eller tillbyggnad samt till utförande av mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten å befintliga dy— lika lokaler, dels ock till uppförande av
provisoriska skollokaler. Statsbidrag ut- går ej till kostnader för att anskaffa, iordningställa eller inhägna skoltomt eller för att anordna brunn eller dra fram ledningar till skolbyggnad.
För permanenta skollokaler beräknas vid ny- eller tillbyggnad bidragsunderlaget med utgångspunkt i ett grundbelopp av 900 kronor per kvadratmeter nettogolvyta av lokaler för undervisning, förvaring av skol- materiel, administration och skolmåltids- verksamhet samt uppehållsrum för elever. Grundbeloppet utgår från kostnadsläget den 1 januari 1956 och är avsett att mot- svara dcn faktiska kostnaden för skolbygg- nader med skälig standard (prop. 1957: 122 s. 104). Beloppet är index- och ortsgraderat och omräknas i anslutning till byggnadssty- relsens byggnadskostnadsindex och bostads- styrelsens ortsindex. Det uppgår enligt byggnadskostnadsindex den 1 januari 1963 till 1 156,50 kronor per kvadratmeter i kom- muner där ortsindex är 100. Vid ombyggnad samt ändrings- och reparationsarbeten be- stämmes bidragsunderlaget i varje särskilt fall med hänsyn till de beräknade kostna- derna. Även vid nybyggnad och tillbyggnad kan efter Kungl. Maj:ts beprövande bidrags- underlaget fastställas på grundval av de be- räknade kostnaderna. Detta gäller i undan- tagsfall då en beräkning av bidragsunder- laget enligt enhetsprismetoden skulle ge helt missvisande resultat (prop. 1957:122 5. 104).
Statsbidragets storlek bestämmes, med utgångspunkt i bidragsunderlaget, med hän- syn till kommunens ekonomiska bärkraft. Såsom uttryck för denna gäller i första hand antalet skattekronor per invånare men hänsyn skall tagas även till andra förhållanden som i det särskilda fallet be- finnes utgöra en mätare av kommunens för- måga att i jämförelse med andra kommu- ner bära de med byggnadsföretaget för- enade kostnaderna. Dit hör det totala kom- munala skattetrycket och kommunens eko- nomiska och geografiska struktur. Då frå- ga är om byggnadsarbete för icke-obliga- torisk skola, skall vidare hänsyn tagas till skatteunderlagets storlek i kommunen i för- hållande till det högre undervisningsväsen- dets omfattning där och antalet i undervis- ningen deltagande elever från andra kommu- ner. Antalet skattekronor per invånare skall
utgöra ett medeltal för fem av de sju senast förflutna kalenderåren.
Bidragsprocenten är i kungörelsen angi- ven i följande tablå, oförändrad överförd från 1945 års kungörelse om statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.
Antal skattekronor Statsbidrag i % av per invånare bidragsunderlaget högst 5 ...... 80—70 over 5 » 7 ...... 75—65 » 7 » 9 ...... 70—60 » 9 » 11 ...... 65—55 » 11 » 13 ...... 60—50 » 13 » 15 ...... 55—45 » 15 | 17 ...... 50—40 » 17 .............. 45—35
De ovan angivna särskilda förhållanden, till vilka hänsyn skall tagas, kan göra sig gällande endast inom de i tabellen angivna intervallerna. På grund av inkomststeg- ringen och penningvärdesförändringen är det nu endast ett mycket litet antal av kom- munerna, som har mindre än 17 skattekro- nor per invånare — antalet skattekronor enligt 1960 års taxeringar utgjorde för rikets landsbygd i medeltal 31 kronor 31 öre — och som regel är därför numera endast den lägsta intervallen, 45—35 % tillämplig.
Statsbidrag till provisoriska skollokaler utgår med 325 kronor per kvadratmeter nettogolvyta, varvid beaktas utrymmen för samma ändamål som ovan nämnts beträf- fande permanenta lokaler. Bidragsbeloppet omräknas ej med hänsyn till byggnads- kostnads- eller ortsindex.
Det enligt 60 5 allmänna försöksskolebe- stämmelserna till försökskommun utgåen- de särskilda statsbidraget med 8 % av det belopp, som enligt kungörelsen 1957:318 tilldelats kommunen såsom statsbidrag till permanenta lokaler, har i och med för- söksperiodens avslutande avskaffats enligt övergångsbestämmelserna till kungörelsen 1962: 479.
Beträffande handläggningen av ärenden om statsbidrag till skolbyggnader enligt kungörelsen 1957:318 och om utbetalning av bidrag gäller i huvudsak följande.
Innan ritningar upprättas och statsbidrag sökes skall kommunen i enlighet med av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar (se skriften Skolbyggnader, nr 20 i överstyrel- sens skriftserie, senaste upplaga juni 1961)
utreda behovet av skollokaler. På grundval av denna utredning gör överstyrelsen, sedan länsskolnämnden avgivit yttrande, en pröv— ning av lokalbehovet och angiver därvid, då fråga är om nybyggnad eller tillbyggnad, det antal kvadratmeter som skall ligga till grund för statsbidragsberäkningen. Sedan skolöverstyrelsen meddelat beslut i behovs— prövningsärendet uppgöres av kommunen skissritningar till byggnadsföretaget, vilka skall underställas överstyrelsen för gransk- ning. Efter överstyrelsens beslut i gransk- ningsärendet upprättas slutligen huvudrit- ningarna. Dessa skall bifogas statsbidrags- ansökan. Denna ingives via länsskolnämn- den till överstyrelsen, som med eget utlå- tande och förslag till statsbidragsbelopp överlämnar ärendet till Kungl. Maj:t. Bygg- nadsarbetet får ej igångsättas innan beslut av Kungl. Maj:t föreligger i statsbidragsfrå- gan.
Beviljat statsbidrag utbetalas med hälften vid arbetets påbörjande och med 1/4 då byggnaden är under tak eller i vissa fall med 3/4 redan vid igångsättandet. Återstå- ende bidragsbelopp innehålles, till dess byggnadsföretaget blivit avsynat och god— känt.
Enligt 2 kap. 81 5 skolstadgan skall över— styrelsen eller, efter dess bemyndigande, länsskolnämnden pröva lokalbehovet innan kommun verkställer ny—, till- eller ombygg- nad av skolhus, alltså även i fall då stats”- bidrag till byggnadsarbetet ej utgår.
Till byggnadsarbeten för kommunala yrkesskolor utgår statsbidrag enligt kun- görelsen 1957: 480 (ändr. 1958: 361, 1959: 376, 1960: 303, 1961: 318 och 1962: 509) om statsbidrag till yrkesskolor. Be- stämmelserna om statsbidrag till perma- nenta och provisoriska skollokaler för yrkesskolor överensstämmer i huvudsak med bestämmelserna enligt kungörelsen 19572318. Bidragsunderlaget skall be— stämmas på grundval av de beräknade kostnaderna varvid, såvitt ej Kungl. Maj:t finner skäl till annat, underlaget skall maximeras enligt samma enhets— prismetod som gäller vid beräkning av bidragsunderlaget enligt kungörelsen 1957: 318. Beträffande bidragsprocen— tens storlek gäller samma bestämmelser
som enligt kungörelsen 1957: 318, dock att för central verkstadsskola och sjö- mansskola bidraget skall utgöra hälften av bidragsunderlaget.
Till byggnadsföretag för gymnasium utgår ej statsbidrag. Däremot kommer enligt riksdagens beslut byggnadsbidrag att utgå för fackskolor.
Såväl enligt kungörelsen 1957: 318 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet som enligt kungörelsen 1957: 480 om statsbidrag till yrkesskolor utgår i viss utsträckning bidrag till inventarier och stadigvaran- de undervisningsmateriel.
Enligt kungörelsen 1957: 318 i lydelse en- ligt kungörelsen 1962:479 må statsbidrag utgå till kostnaderna för första uppsätt- ningen inventarier, däri inbegripet stadig- varande undervisningsmateriel, till skol— verkstad samt för undervisning i yrkes- ämne i årskurs 9. Bidraget utgår på grund— val av de beräknade kostnaderna. Bidrags- andelen bestämmes på samma sätt som i fråga om bidraget till permanenta skollo- kaler. Vid byggnadsföretag såväl för per— manenta som för provisoriska skollokaler utgår vidare särskilt bidrag till kostnader för inredning och utrustning, som underlät— tar användning av audivisuella hjälpmedel. Bidraget, som infördes den 1 juli 1962 i samband med avskaffandet av det ovan- nämnda särskilda tillägget till byggnads- företag i försökskommun, utgår med visst bestämt belopp för undervisningslokal, dif— ferentierat efter lokalens art. So-m villkor för bidraget gäller att för lokalen anskaf— fats audivisuell utrustning i enlighet med Skolöverstyrelsens anvisningar.
Beträffande yrkesskolor gäller enligt kungörelsen 1957: 480 att till de kostnader, till vilka hänsyn skall tagas vid fastställan- det av bidragsunderlag för bidrag till an- skaffande av permanenta skollokaler, må i den mån så prövas skäligt hänföras även utgifter för anskaffning av inventarier och inredning till undervisningslokaler. Till anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel utgår vidare statsbidrag vid kommunal yrkes- skola med hälften eller, i undantagsfall, högst 2/3 av kostnaderna under förutsättning bl. a. att anskaffningen sker efter en av
överstyrelsen för yrkesutbildning godkänd förteckning eller plan. I fråga om centrala verkstadsskolor och sjömansskolor utgår bidraget med %., av kostnaderna. Med an- skaffning av första uppsättningen under- visningsmateriel jämställas anskaffning, som föranledes av att undervisningen i kurs omlägges eller utvidgas. Beslut om stats- bidrag till stadigvarande undervisningsma- teriel fattas av överstyrelsen.
Vid fackskola kommer att utgå statsbi- drag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel enligt samma grun- der som vid de kommunala yrkesskolorna ( prop. 1962:54 s. 343 och 1963 :98 s. 15).
Till undervisningsmateriel vid obli- gatoriska skolor utgår, som förut nämnts, i princip statsbidrag därige- nom, att det särskilda statsbidraget till undervisningsmateriel vid folk- och småskolor vid 1958 års statsbidragsre- form invägdes i det allmänna driftbi- draget genom justering av kommunande- len.
I fråga om gymnasierna svarar kom- munerna för inredning och inventarier utan statsbidrag. Kostnader för under- visningsmateriel inkl. laboratorieutrust- ning bestrides iprincip (jfr dock följan- de stycke) av statsmedel vid statliga gymnasier och av kommunala medel, utan statsbidrag, vid kommunala gymna- sier. Till handelsgymnasium utgår dock, utöver bidrag till lärarlöner och pen- sionsavgifter, särskilt driftbidrag med 2 000 kronor för varje klassavdelning av 3-årig eller 1-årig linje och med 1 000 kronor för varje klassavdelning av 4- årig linje med aftonundervisning.
Det bör framhållas, att viss skillnad föreligger mellan statligt allmänt gymna- sium och tekniskt gymnasium i fråga om statens bestridande av kostnaderna för undervisningsmateriel. Då statligt allmänt gymnasium, utom — enligt vad hittills som regel tillämpats — försöks- gymnasium, regelmässigt inrättas genom förstatligande av kommunalt gymna- sium, som då är fullt utbyggt, får kom—
munen helt stå för kostnaden för den första uppsättningen undervisningsma- teriel. Inrättande av försöksgymnasium liksom tidigare organisationsändring av allmänt läroverk har brukat vara förenat med villkoret att kommunen skall till- skjuta vissa medel till engångsanskaff- ning av undervisningsmateriel. Vid in- rättande av teknisk linje och teknisk gren vid vissa allmänna gymnasier har från budgetåret 1962/63 utgått statsme- del för komplettering av laboratorieut— rustning. Vid utrustning av ny skolbygg- nad får kommunen i regel tillskjuta av- sevärda medel för anskaffning av under- visningsmateriel, då den statliga me— delstilldelningen ej brukar vara tillräck- lig för sådana engångsanskaffningar, som då blir nödvändiga. Vid upprättan- de och utvidgning av högre tekniskt lä- roverk bekostas emellertid även nyupp- sättning av undervisningsmateriel och laboratorieutrustning av statsmedel.
18.3.2 Synpunkter på införande av statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasium Då frågan om statsbidrag till byggnader för högre skolor började övervägas i början av 1940-talet anfördes ibland den synpunkten, att förläggandet av en högre skola till en kommun innebure så stora fördelar för kommunen och dess invå- nare att det kunde anses skäligt att kom- munen utan bidrag svarade för anskaf- fandet av skollokaler. Å andra sidan framhölls, att den betydande och ökan- de omfattning, i vilken en högre skola fick mottaga elever från främmande kommuner, talade för att skolkommu- nen ensam ej borde stå för kostnaderna" för lokalanskaffningen. Det framhölls också, att den omständigheten att högre skolor i större utsträckning inrättades även i mindre kommuner med begrän- sade ekonomiska resurser vore skäl till att staten hidroge till lokalkostnaderna.
Det skäl som blev avgörande för 1956 års beslut om införande av byggnads- bidrag till högre skolor under gymnasie— stadiet var emellertid, som ovan nämnts, att förhandenvaron av olika regler för statens bidragsgivning till å ena sidan folkskolan och enhetsskolan och å andra sidan de högre skolorna utgjorde ett all- varligt hinder för en rationell skolplane- ring. Förutsättningen för ett planmäs- sigt genomförande av den nioåriga en- hetsskolan ansågs vara, att under över- gångstiden byggnader för de skolfor- mer, som skulle komma att ersättas av enhetsskolan, kunde uppföras med stats- bidrag, om de planerades med hänsyn till enhetsskolans behov.
Mot bakgrunden av denna motivering för införandet av byggnadsbidrag för övergångstidens högre skolor framstår det som naturligt, att gymnasiet undan- togs från rätten till statsbidrag. Då grundskolan nu genomföres och real- skolan och flickskolan avvecklas, kom— mer frågan om statsbidrag till skolbygg- nader i ett nytt läge. Av stor principiell betydelse är därvid, att beslut fattats om att byggnadsbidrag skall utgå för fackskolan. Till yrkesskolan utgår så- dant hidrag enligt gällande bestämmel- ser. Allmänt sett framstår det då som konsekvent att införa byggnadsbidrag även till den återstående påbyggnaden på grundskolan, alltså gymnasiet.
Som skäl mot att staten skulle bidraga till kostnaderna för anskaffande av 10- kaler för gymnasiet har, som nämnts, tidigare anförts att det för en kommun är en så väsentlig fördel från ekonomis- ka och andra synpunkter att ha en gym- nasieskola att kommunen därför som motprestation borde ensam stå för lokal- kostnaderna. Det har vidare anförts, att gymnasier som regel är förlagda och kan tänkas bli förlagda endast till stör- re kommuner, för vilka byggnadskostna- derna för ett gymnasium relativt sett
ej innebär så stor belastning. Synpunk- ter av denna art, som för övrigt ej läng- re helt torde svara mot de faktiska för- hållandena, synes emellertid ej numera höra i detta sammanhang tillmätas avgö- rande betydelse.
Viktigare synes vara att betrakta den- na fråga mot bakgrunden av den helhets- syn på det gymnasiala åldersstadiets skolor, som utredningen i flera sam- manhang givit uttryck åt. Det synes ej förenligt med denna helhetssyn att bi- behålla skillnad mellan dem i detta vik- tiga hänseende. Skolorganisationen är ej nu och kommer ännu mindre i framti- den att vara statisk. Det är inte möjligt att för någon längre tidrymd förutse för- delningen inom en kommun mellan olika skolor på det gymnasiala åldersstadiet; förskjutningar kommer att ske alltefter det skiftande behovet av olika slags ut- bildning. Den skolorgansiation som vid viss tidpunkt föreligger och bestämmer de olika skolornas aktuella lokalbehov kan efter längre eller kortare tid vara avsevärt förändrad. Det synes därför knappast möjligt att grunda rätten till statsbidrag för anskaffning av lokaler, som i ett mycket stort antal fall kommer att gemensamt utnyttjas för olika skolor, på en plan för deras utnyttjande som ef- ter en tid kan behöva väsentligen för- ändras.
Enhetliga bidragsbestämmelser för an- skaffning av skollokaler skulle underlät- ta en rationell planering av skolväsen— dets utbyggnad i dess helhet. Den nöd- vändiga omfördelningen av gymnasie- utbildningen från allmän till fackgym- nasieutbildning förutsätter att den se- nare sprides till ett större antal orter. Detta kan ske i snabbare takt om kom; munerna avlastas en del av kostnaderna för den lokalanskaffning som i samband härmed är erforderlig.
Införande av statsbidrag till gymna- siebyggnader skulle också skapa gynn-
sammare betingelser för planeringen av den interkommunala samverkan som sker då elever från annan kommun mot- tages för undervisning — alltså för indel- ningen i elevområden för gymnasierna. Lokalanskaffningskostnaden är en Vä- sentlig faktor, till vilken hänsyn skall tagas vid bestämmandet av ersättning- en till värdkommunen. Om ersättningen skall bestämmas genom avtal mellan kommunerna och värdkommunen yrkar, att hänsyn skall tagas till dess kostnad för en nyuppförd gymnasiebyggnad, är det naturligt att gästkommunen av eko— nomiska skäl hellre vill bli hänförd till ett annat gymnasiums elevområde, även om detta av andra skäl är mindre lämp- ligt. Vid ett system med fastställda sche- matiska ersättningsbelopp blir vissa kommuner underkompenserade och andra kommuner överkompenserade be- träffande lokalkostnaderna. En viss ut- jämning skulle komma till stånd, om staten stode för en del av byggnadskost- naderna.
Utredningen vill vidare framhålla att medvetandet om att bidrag ej utgår till byggnad för gymnasium kan på ett ogynnsamt sätt påverka" planeringen av skolbyggnadsverksamheten inom en kommun. Även om det vid en utbygg- nad av skolväsendet i kommunen vore mera rationellt att uppföra en nybygg- nad för gymnasiet, kan hänsynen till bidragsmöjligheterna föranleda att pla- neringen i stället går ut på nybyggnad för bidragsberättigade skolor. Man kan ej bortse från att detta i realiteten kan innebära ett kringgående av bidrags- bestämmelserna. Flexibiliteten i skolsy- stemet kan för övrigt, såsom redan framhållits, medföra att en skolbyggnad, avsedd för viss skola, efter en tid kom- mer att helt eller delvis utnyttjas för annan skola.
I de fall byggnadsföretaget från bör— jan avser både en bidragsberättigad och
en icke-bidragsberättigad skola blir handläggningen av statsbidragsärendet komplicerad. Det torde ofta vara svårt att avgöra hur stor del som skall anses falla på den bidragsberättigade skolan. Detta torde särskilt vara fallet i fråga om ombyggnads- samt ändrings— och reparationsarbeten.
Av dessa skäl föreslår utredningen att rätt till statsbidrag nu införes jämväl för gymnasiebyggnader.
18.3.3 Utformningen av statsbidrag till bygg- nadsarbeten och till första uppsättningen stadig- varande undervisningsmateriel
Kungörelsen 1957: 318 om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet bör utsträckas att omfatta även gymnasium, varvid för gymnasium bör gälla samma regler som för högre kommunala skolor och fackskolor (jfr prop. 1963: 98 ). Utredningen vill fram- hålla att den ej funnit sig böra behandla det materiella innehållet i de nuvaran- de bestämmelserna och ej heller de reg- ler som enligt kungörelsen och skolöver- styrelsens anvisningar gäller för skol- byggnadsärendenas handläggning. I ett avseende vill utredningen dock föreslå specialbestämmelser för gymnasiet, nämligen beträffande bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervis- ningsmateriel.
Såsom redovisats vid behandlingen av gällande bestämmelser bekostas under- visningsmateriel vid de statliga gymna- sierna av statsmedel, varvid dock be- träffande nytt allmänt gymnasium den första uppsättningen undervisningsma- teriel som regel anskaffats av kommu- nen under det kommunala begynnelse- stadiet. Även eljest, såsom vid utrust- ning av ny skolbyggnad, måste kommu- nen tillskjuta medel för nyanskaffning av materiel. Vid handelsgymnasium be- kostas undervisningsmateriel av kom-
munen, i den mån ej det särskilda drift- bidraget om 2000 kronor för klassav- delning kan anses bidraga härtill. För det nya kommunala gymnasiets olika sektorer måste emellertid i dessa lik— som i andra avseenden enhetliga bi- dragsbestämmelser gälla. Då fråga om bidrag till den första uppsättningen un- dervisningsmateriel i första hand upp- kommer i samband med ny-, om- eller tillbyggnad av skollokal har som tidi- gare nämnts utredningen funnit lämpli- gast att sådana bestämmelser, såsom re- dan nu beträffande skolverkstad är fal- let enligt kungörelsen 1957: 318, ankny- tes till bestämmelserna om statsbidrag till byggnadsarbeten.
Bestämmelser om statsbidrag till un- dervisningsmateriel bör utformas i lik- het med vad som härom gäller för yrkes- skola med kommun som huvudman dock med en för alla fall fixerad bidragsan- del. Utredningen föreslår sålunda att statsbidrag till anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande undervis- ningsmateriel inklusive laboratorieut- rustning vid gymnasium må utgå med hälften av kostnaden. I fråga om förut- sättning för att bidrag skall utgå för den anskaffning, som erfordras vid omlägg- ning i någon form av undervisningen, föreslår utredningen en bestämmelse av innebörd att med anskaffning av första uppsättningen stadigvarande undervis— ningsmateriel skall jämställas anskaff- ning som föranledes av anordnande av utbildning för ny reguljär lärokurs eller annan förändring av organisationen som nödvändiggör en väsentlig nyan- skaffning av undervisningsmateriel.
Beslut om statsbidrag till undervis- ningsmateriel finner utredningen böra ankomma på skolöverstyrelsen eller ef- ter dess bemyndigande vederbörande länsskolnämnd. Ansökan om bidrag bör vara åtföljd av utredning om behovet av den undervisningsmateriel för vilken
' bidrag sökes. Bidragsgivningen torde emellertid ej böra vara förenad med vill- kor som binder skolstyrelsen att vid an- skaffningen i detalj följa en bestämd ut- rustningsplan. Bidraget är visserligen »specialdestinerat» —— i motsats till det allmänna driftbidraget som ju också in— rymmer bidrag till undervisningsmate- riel — men enligt utredningens mening bör även i fråga om anskaffning av den första uppsättningen undervisningsma- teriel, för vilken bidrag utgår, frihet tillkomma kommunen att, i huvudsak- lig anslutning till den utredning som fö- retetts vid ansökan om bidraget och med ledning av förefintlig normalutrust— ningsplan, träffa de dispositioner som den från ekonomiska och andra syn- punkter finner lämpliga.
Beträffande ikraftträdandet av be- stämmelserna om statsbidrag till bygg- nadsarbeten föreslår utredningen att de skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1965 samt att, i likhet med vad som gällde vid infö- randet 1956 av statsbidrag till högre skolor, övergångsbestämmelser skall meddelas av innehåll att bidrag efter Kungl. Maj:ts prövning må kunna utgå även till byggnadsföretag som påbör— jats före denna dag, dock tidigast den 1 juli 1963. Bidrag till anskaffningen av första uppsättningen stadigvarande un- dervisningsmateriel bör däremot ej utgå för tid före den 1 juli 1965, då intill dess det kommunala huvudmannaskapet ge- nomföres hittillsvarande anordning för bestridande av kostnader för undervis- ningsmateriel måste gälla. För undvi- kande av att vid igångsättandet av det nya bidragssystemet skall föreligga ett ackumulerat behov av utrustning som egentligen bort anskaffas före den 1 juli 1965 bör för det nuvarande gymna- siet meddelas en övergångsbestämmelse av innebörd att bidrag må utgå till an- skaffning av utrustning som föranledes av det nya gymnasiets start även om an-
skaffningeu av sådan utrustning skett före den 1 juli 1965. '
Utredningen har vid behandlingen av bestämmelserna om driftbidrag för gym- nasiet uttalat att förslaget om införande av statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasiet ej har samband med förslaget om kommunalt huvudmannaskap. För- månen av ett sådant bidrag har därför ej beaktats vid beräkningarna av grun- derna för driftbidraget, som bygger på status—quo-principen, men utredningen har framhållit som befogat att såtillvida beakta denna förmån att kraven på en i alla lägen fullständig kompensation till kommunerna för övertagande av de stat— liga gymnasierna må kunna eftergivas, om detta av praktiska skäl visar sig önskvärt eller nödvändigt. Beträffande det speciella bidraget till första upp- sättningen undervisningsmateriel synes dock förhållandet vara ett annat. Ut- redningen har funnit införandet av ett sådant bidrag vara motiverat av främst två skäl: dels har de statsmedel som nu utgår till laboratorieutrustning vid de tekniska gymnasierna ej ansetts kunna invägas i det allmänna driftbidraget, dels kan med hänsyn till integrationen av det nya gymnasiets olika sektorer ett speciellt bidrag ej utgå enbart för den tekniska sektorn utan måste gälla för hela gymnasiet. Då förslaget äger direkt samband med förändringen av huvudmannaskapet borde klarläggas i vad mån införandet av bidraget påver- kar den nuvarande kostnadsfördelning- en mellan stat och kommun.
I det allmänna driftbidraget har in- vägts anslagsposten till materiel och böcker m. m. under de allmänna läro- verkens omkostnadsanslag, i vad det av- ser gymnasium. I den mån denna post användes till sådant ändamål, som är att jämställa med anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande un- dervisningsmateriel, blir kommunerna
överkompenserade för sådan kostnad. Det har emellertid också framhållits att den nuvarande ordningen för inrättande av allmänt gymnasium leder till att den första uppsättningen stadigvarande un- dervisningsmateriel som regel får an- skaffas helt av kommunala medel. Enligt förslaget kommer staten att bidraga med 50 %. Å andra sidan har särskilda stats- medel anvisats till anskaffning av labo— ratorieutrustning i samband med inrät- tande av teknisk gren och teknisk linje vid allmänt gymnasium. Införandet av det särskilda bidraget torde innebära en avsevärd förmån för konnnunerna i för- hållande till nuläget för allmänt gymna- sium.
Detsamma blir fallet för den ekono- miska sektorn. Det särskilda driftbidra- get till handelsgymnasium är invägt i det allmänna driftbidraget och infö- randet av bidrag till stadigvarande un- dervisningsmateriel innebär ett netto- tillskott för kommunerna motsvarande de bidragsbelopp som kan komma att utgå.
För den tekniska sektorn medför den föreslagna anordningen däremot en för- sämring i förhållande till nuläget. Dels torde anslagsposten till laboratorieut- rustning vid de högre tekniska lärover- ken, som ju ej till någon del är invägd i det allmänna driftbidraget, innefatta medel även till annan anskaffning än sådan som är att hänföra till första upp- sättningen stadigvarande undervisnings- materiel, dels kommer bidrag att utgå med 50 % i stället för med 100 %.
Avsevärda svårigheter möter att så— kert fastställa huruvida resultatet för kommunerna som helhet blir en netto— förlust eller en nettovinst i förhållande till nuläget. Härför skulle erfordras en uppskattning dels i vilken omfattning i samband med gymnasiets expansion och omfördelningen mellan dess sek- torer nyanskaffning av första uppsätt-
ningen stadigvarande undervisningsma- teriel för respektive sektor blir erforder- lig, dels av kostnaden för sådan upp- sättning på olika sektorer och linjer. Då måste också beaktas att institutioner och undervisningsmateriel i stor ut- sträckning kommer att gemensamt ut- nyttjas av de olika sektorerna.
Om hänsyn tages enbart till den tek- niska sektorn innebär givetvis ersät- tandet av den nuvarande totala statliga kostnadstäckningen med ett 50-procen- tigt statsbidrag en motsvarande förlust för vissa kommuner, en förlust som blir särskilt stor om gymnasiet i fråga har den i dessa avseenden kostnadskrävan- de fjärde årskursen. Härvid vill utred- ningen emellertid erinra om vad som tidigare anförts rörande den stora eko- nomiska betydelsen för kommun med så- dant gymnasium av att fr. o. m. den 1 juli 1962 bestämmelserna om ersättning- ar för elever från andra kommuner är tillämpliga även beträffande tekniskt gymnasium.
Beträffande kostnaderna för statsbi- drag till byggnader för gymnasium hän- visas till kapitel 20.
18.4 Privata gymnasier
18.4.1 Inledning
Skolberedningen har i sitt betänkande Grundskolan (SOU 1961: 30 s. 534 ff.) behandlat vissa principiella frågor rö- rande privata skolor. Sålunda utreder beredningen vad som kan anses gälla i fråga om rätten att starta, driva och ut- nyttja enskilda skolor. Behandlingen tar främst sikte på utbildning av barn i skolpliktig ålder men äger i stora styc- ken tillämpning även på skolor på det gymnasiala åldersstadiet. Gymnasieutredningen finner sig i fö- revarande sammanhang ej böra närmare behandla de principiella frågeställning-
arna utan vill endast konstatera att frå- gorna om rätt att starta, driva och ut- nyttja enskilda skolor får anses vara i princip lösta. Enligt allmänna närings- rättsliga principer möter ej hinder att starta och driva enskilda skolor och en allmän rätt får anses föreligga att ut- nyttja privat undervisning över det obli- gatoriska stadiet.
I skollagen regleras i vilken utsträck- ning skolplikt må fullgöras i enskild skola. I lagen har även införts en före- skrift, som gäller skolor ovanför det obligatoriska stadiet och som är av stor principiell betydelse. Enligt 51 % skol- lagen äger beträffande skola, som motta- ger elever under 21 års ålder och som eljest ej står under statlig myndighets in- seende eller inspektion, den centrala statsmyndighet, till vars arbetsområde skolan närmast hör, inspektera skolan om särskild anledning därtill förekom- mer. Om vid inspektionen finnes uppen- bart att allvarliga missförhållanden rå- der inom skolan och vinnes ej rättelse genom hänvändelse till skolans ledning, äger myndigheten att vid vite förbjuda fortsatt verksamhet.
18.4.2 Ridande förhållanden och avgräns- ningen av problemområdet 18.4.21 Nuvarande privata gymnasier. Gymnasieutredningen tillämpar i det följande samma terminologi och indel- ning som av skolberedningen använts vid dess behandling av privata skolor. Enskilda skolor med gymnasium indelas således i följande fyra grupper: A-skolor med statsbidrag från anslaget Privatsko- lor: Bidrag till vissa privatskolor och inordnade under privatläroverksstad- gan, B-skolor med statsbidrag från ansla- get Privatskolor: Bidrag till vissa in- ternatskolor m. m., C-skolor utan stats- bidrag men under skolöverstyrelsens in- seende, D-skolor utan statsbidrag och ej under Skolöverstyrelsens inseende.
Antal elever i gymna-
Skolans namn siet höstterminen 1962 Beskowska skolan ............................................ 377 Palmgrenska samskolan ....................................... 263 Stockholms samgymnasium .................................... 632 Whitlockska samskolan ....................................... 354 Nya elementarskolan för flickor ................................ 264 Höglandsskolan .............................................. 208 Lyceum för flickor ............................................ 193 Wallin-Åhlinska gymnasiet .................................... 251 Djursholms samskola ............. . . . . . . . . .................... 493 Saltsjöbadens samskola .................. . ..................... 311 Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk ........................ 232 Fjellstedtska skolan ........................................... 75 Lunds privata elementarskola .................................. 569 Göteborgs högre samskola ..................................... 334 Sigrid Rudebecks gymnasium .................................. 223 Lundsbergs skola ............................................. 155 Summa 4 934
Av skolorna har för närvarande samtliga utom fyra —— Stockholms samgymnasium, Lyceum för flickor, Wallin-Åhlinska gym- nasiet och Sigfrid Rudebecks gymnasium — även skola på underliggande stadium, realskola eller flickskola (normalskola) . Tio skolor är belägna i Stockholm eller Stor- Stockholm, två i Göteborg och en i Lund. Återstående tre skolor är internatskolor (Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk, Lundsbergs skola och Fjellstedtska skolan, vilken senare i viss mån intar en särställ- ning med hänsyn till dess inriktning). Av skolorna är två — Djursholms samskola och Saltsjöbadens samskola — kommun- ägda; huvudman för övriga är aktiebolag, stiftelse eller förening.
Ett av de privatläroverk, som är att hän- föra till gruppen A-skolor, har gymnasium som ej är statsunderstött, nämligen Frans- ka skolan.
Enligt beslut vid 1962 års riksdag har Kungl. Maj:t bemyndigats medgiva att till ett internatgymnasium vid Osby samskola, som tillhör gruppen A-skolor, må utgå. statsbidrag fr. o. in. det läsår, då den för externatelever från Osby köping med om— nejd nu tillgängliga realskoledelen börjar avvecklas.
Samtliga A-skolor har examensrätt. Statsbidrag till A-skolorna utgår enligt kungörelsen 1960: 93 till dels avlöningskost— nader för rektor och lärare, dels fortlöpan- de pensionsavgifter till statens pensions- anstalt för nämnda befattningshavare. Bi-
drag utgår med 60 % av kostnaderna eu- ligt gällande avlöningsreglementen och för pensionsavgifter. Om särskilda skäl är där- till, må statsbidrag efter beslut av Kungl. Maj:t kunna utgå med högre belopp. Stats— bidragen för samtliga skolor må dock för ett och samma redovisningsår tillhopa ut- göra högst 78 % av skolornas sammanlagda bidragsgrundande kostnader.
Endast två skolor — Djursholms sam— skola och Saltsjöbadens samskola — erhål- ler f. n. bidrag med 60%; de övriga åt- njuter förhöjt bidrag efter varierande pro- centsatser, varvid de tre internatskolorna har den högsta bidragsprocenten —— 89. Sko— lorna åtnjuter även bidrag av vederbörande kommun, utom Fjellstedtska skolan och Lundsbergs skola. Den väsentligaste in- komstposten i övrigt utgöres av elevav— gifter.
B—skolor med gymnasium är tre till an- talet: Viggbyholmsskolan, Sigtunaskolan och Solbacka läroverk. Skolorna, som samt- liga är internatskolor, står under skolöver- styrelsens inseende och har examensrätt men är endast i begränsad utsträckning un- derkastade statlig reglering. Statsbidrag ut— går med 3 kronor per elev och dag av läs- året. Vid Viggbyholmsskolan finns en tek- nisk linje, vilken enligt riksdagens beslut 1963 skall i bidragshänseende vara jäm- ställd med gymnasiet i övrigt. Skolbered- ningen föreslog att det skulle undersökas om det vore möjligt att föra över B-skolor- na till samma anslag som övriga internat-
skolor, alltså A-skoloma. Även skolöversty- relsen har framlagt förslag härom. Ett ge- nomförande härav skulle innebära att B- skolorna bleve underkastade privatläro- verksstadgan och komme i åtnjutande av bidrag enligt samma bestämmelser som A-skolorna. B—skolorna har studentexamens- rätt.
Antalet elever vid B-skolornas gymna- sier uppgick läsåret 1962/63 till 825, varav 37 vid den då icke statsunderstödda teknis- ka linjen vid Viggbyholmsskolan.
Utredningen återkommer i det följande (18.423) närmare till vad som beträffande undervisningen m. m. gäller vid A—skolorna och B-skolorna.
C-skolor med gymnasium, för vilket stu- dentexamensrätt beviljats, är endast två, nämligen Göteborgs enskilda gymnasium för blivande präster och Ekebyholmsskolan. I detta sammanhang bortses från kvälls- gymnasier och övriga gymnasier, som hu- vudsakligen är att hänföra till området för vuxenutbildning.
Samtliga ovannämnda gymnasier är an- ordnade som allmänna gymnasier eller an— sluter sig nära till denna gymnasieform.
Enskilda gymnasier av fackgymnasieka- raktär, som kan jämställas med A-, B— eller C—skolorna, är mycket få.
Av de statsunderstödda och under över- styrelsens för yrkesutbildning inseende stå- ende handelsgymnasierna har ett enskild huvudman, Göteborgs handelsinstitut. Detta erhåller statsbidrag efter samma regler som de kommunala handelsgymnasierna och är alltså närmast att hänföra till A-skolorna. Antalet elever var höstterminen 1962 521, varav 144 på l-årig fackkurs.
På den tekniska sidan finns, som nämnts, en teknisk gymnasielinje vid Viggbyholms- skolan. Vidare är här att nämna bergssko— lan i Filipstad, som närmast är att jämföra med specialkurs vid tekniskt gymnasium. Skolan som har Jernkontoret till huvudman står under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning. Fr. o. m. budgetåret 1962/63 har statsbidraget till denna skola höjts till 90 % av ett bidragsunderlag, om- fattande löner till rektor, lärare, vaktmäs- tare och biträdeshjälp samt fortlöpande pensionsavgifter.
En särställning intar Specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande (Hvilans specialgymnasium). Gymnasiet, som har till ändamål att förbereda för in- tagning vid lantbruks— och skogshögskolor-
na samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitnt, drives så gott som helt med statsmedel.
18.4.22 Gymnasieutredningen har att uppmärksamma de konsekvenser för dessa privata gymnasier som följer av dess förslag om genomgripande för- ändringar av de offentliga gymnasierna. Frågeställningen blir vilka förändringar i riktning mot det nya gymnasiets upp- läggning, som bör fordras för att stats- bidrag i fortsättningen skall utgå och, vilket har nära samband härmed, för att slutbetyg från privat gymnasium skall medföra samma kompetens som betyg från offentligt gymnasium. Med denna uppläggning kommer vad utredningen i det följande anför att äga tillämpning i huvudsak på de nuvarande privata gym- nasier som har statsunderstöd, antingen såsom A-skola eller såsom B-skola, samt på de privata gymnasier som, utan att ha statsbidrag, äger examensrätt.
18.-4.2.3 Som bakgrund till den följande behandlingen av de privata gymnasier- nas anpassning till det nya gymnasiets utformning skall först i korthet redo- visas vad i här relevanta avseenden gäller för de nuvarande gymnasierna av typ A och B.
En väsentlig skillnad föreligger mellan A-skoloma och B-skolorna i fråga om bun- denhet till statliga bestämmelser.
Enligt privatläroverksstadgan, som gäl- ler för A-skolorna, fastställes privatläro— verks organisation av Kungl. Maj:t. Efter medgivande av skolöverstyrelsen må orga— nisationen jämkas med hänsyn till bl. a. pedagogiska försök. Som allmänt statsbi- dragsvillkor gäller att skolan är anordnad och drives enligt privatläroverkstadgans be- stämmelser. Dessa anknyter i stor utsträck- ning till vad som gäller för statligt allmänt gymnasium på det sättet att i privatläro— verksstadgan anges, i vilka hänseenden be- stämmelser för statligt gymnasium skall tillämpas. I enlighet härmed gäller i huvud- sak följande.
Föreskrifter om ämnen och uppdelning på linjer och grenar är helt tillämpliga. Kurs-, tim- och undervisningsplaner fast- ställes emellertid av skolans styrelse, var- vid dock skall iakttagas de till timplaner- na för [de allmänna läroverken] hörande tilläggsbestämmelserna (indelning i grup- per m. m.). Tillämpliga är vidare bestäm- melserna om arbetets fördelning och om lärotider med de undantag som följer av att privatläroverken ej hör under läns- skolnämnderna. Intagning av elever är, såvitt gäller intagning i gymnasiet, helt oreglerad, vilket är betydelsefullt bl. a från synpunkten att privatläroverk med både gymnasium och skola på underlig- gande stadium har möjlighet att i gymna— siet intaga egna elever från denna skola utan konkurrens med elever från andra skolor. Dessa egna elever har å andra si- dan ej rätt att vinna inträde i offentligt gymnasium, såvida de ej avlagt realexamen eller erhållit normalskolekompetens. Ej hel— ler i övrigt är bestämmelser om flyttning m. m. tillämpliga utom vad gäller betyg. I gengäld gäller strängare krav på godkän- da betyg i fråga om ämnen som avslutas före gymnasiets högsta årskurs. I stället för betyg må emellertid avges mera all- mänt formulerade omdömen. Att flyttnings- bestämmelserna ej är tillämpliga innebär bl. a. att hinder ej föreligger att låta elev gå om ring mer än en gång i gymnasiet.
Skolöverstyrelsen har en vidsträckt be— fogenhet att medge undantag från de be- stämmelser som enligt vad ovan anförts skall tillämpas.
Rätt att anställa examen medges av skol- överstyrelsen åt rektor eller studierektor för tid som i varje särskilt fall bestämmes. För studentexamen och fyllnadsprövning gäller i allt väsentligt bestämmelserna för offentligt gymnasium. I detta sammanhang kan framhållas att den frihet, som i åt— skilliga avseenden tillkommer ett enskilt gymnasium, i praktiken väsentligen begrän- sas därigenom att undervisningen skall leda fram till ett visst mål, studentexamen, där en offentlig kontroll sker.
Beträffande rektor och lärare gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid offentligt gymnasium. Detta är t. ex. fallet i fråga om' behörighetsbestämmelser. Vid beviljande av studentexamensrätt föreskri- ves som villkor att en tredjedel av under- visningen på gymnasiet skall bestridas av till lektorstjänst behöriga lärare. Dispens
härifrån meddelas i stor omfattning. Rek- tor tillsättes av skolöverstyrelse och lärare av skolans styrelse.
För B-skoloma gäller, såsom villkor för statsbidrag, i huvudsak endast, att skolan skall ha tjänliga undervisningslokaler och erforderlig undervisningsmateriel samt att skolan skall stå under närmare tillsyn av inspektor som skolöverstyrelsen utser och därjämte vara underkastad särskild inspek— tion av överstyrelsen. Inspektor skall till skolöverstyrelsen anmäla ombyte av fö- reståndare eller studierektor samt hör till överstyrelsen insända vederbörliga intyg om nyantagen föreståndares eller studie- rektors skicklighet att förestå anstalt av ifrågavarande slag. Vad ovan beträffan- de A-skolorna sagts om examensrättens betydelse för anpassningen av de privata gymnasierna till det nya gymnasiet samt om lärarkompetenskravet i samband med beviljande av studentexamensrätt gäller även B—skolorna.
När utredningen i det följande fram- lägger synpunkter på de privata gym- nasiernas anpassning till det nya gym- nasiet gäller dessa både gymnasier av typ A och gymnasier av typ B.
18.43 Privatgymnasiums anpassning till det nya gymnasiet
18.434 Ett'karaktäristikum för det nya gymnasiet enligt utredningens förslag är att det inom sig rymmer flera studie- gångar, som erbjuder eleverna rika val- möjligheter mellan likvärda utbildnings- vägar. Utredningen anser det vara viktigt att, för undvikande av ensidig inrikt— ning av de privata gymnasierna, dessa gymnasiers organisation blir sådan, att de kan erbjuda motsvarigheter härtill. Särskilt är det betydelsefullt att inter- natgymnasierna blir i denna bemärkelse så fullständiga som möjligt, så att elever, som av olika skäl är hänvisade till dem, inte skall vara bundna att välja studie— gångar, som de eljest ej skulle ha stan— nat för. Utredningen föreslår därför att
generellt det kravet uppställes att ett privat gymnasium skall vara så organi- serat, att det kan erbjuda ett representa- tivt urval av inom det nya gymnasiet förekommande lärokurser. Med hänsyn till att svårigheter kan föreligga för de nuvarande gymnasierna att genomföra en så betydande omläggning av deras organisation, som ett uppfyllande av detta krav skulle innebära, bör Kungl. Maj:t äga att efter prövning i varje sär- skilt fall medge en begränsad organisa- tion. På orter med mer än ett privat gymnasium bör ett samarbete kunna komma till stånd mellan gymnasierna, så att de betraktade som en enhet kommer att uppfylla det nämnda villkoret. På motsvarande sätt bör överenskommelse om samverkan kunna träffas mellan skolan och vederbörande kommun. Av naturliga skäl bör de privata gymnasier— na ej lämpligen omfatta större antal årskurser än vad som gäller för offent— ligt gymnasium. Liksom för närvarande bör privat gymnasiums organisation fastställas av Kungl. Maj:t.
18.432 Såsom framgått av redogörelsen för nu gällande bestämmelser faststäl- les kurs-, tim- och undervisningsplaner av skolans styrelse. Målet för undervis- ningen, examen och den därmed förena- de kontrollen medför emellertid en an- passning till de för offentligt gymnasium gällande bestämmelserna. För närvaran- de är rätten till statsbidrag och rätt att anställa examen formellt ej samman— kopplade, men samtliga statsunderstöd- da gymnasier har examensrätt. Enligt utredningens mening måste, i det nya läge som uppkommer vid genomföran- de av utredningens förslag, en förutsätt- ning för att statsbidrag skall utgå vara, att undervisningen är så anordnad att slutbetyg från det privata gymnasiet medför samma allmänna behörighet som slutbetyg från offentligt gymnasium.
Med hänsyn till att detta skall vara målet för undervisningen måste privat gymna- sium vara underkastat fackinspektion på samma sätt som offentligt gymna- sium. Det får vidare anses nödvändigt att kunskapskontrollen, inklusive flytt- ning och deltagande i centralt utgivna prov, sker enligt för offentligt gymna— sium gällande bestämmelser.
Under dessa omständigheter synes ut- rymmet för avvikelser från den för offentligt gymnasium gällande läropla- nen vara begränsat. Utredningen finner sig därför böra föreslå, att generellt skall gälla att undervisningen vid privat gym- nasium skall bedrivas enligt den för det offentliga gymnasiet gällande läropla- nen. Den centrala tillsynsmyndigheten bör ha befogenhet att medge avvikelser med hänsyn till t. ex. visst gymnasiums speciella inriktning eller till att vid visst gymnasium bedrives pedagogisk för— söksverksamhet. _
I fråga om intagning av elever vid privat gymnasium föreslår utredningen att denna skall, i motsats till vad som nu är fallet, regleras på samma sätt som för offentligt gymnasium. Detta gäller såväl inträdesfordringar som intagning genom intagningsnämnd. Men bestäm- melser härom bör dock utformas så, att skälig hänsyn kan tagas till intresset hos sådant gymnasium, som har underlig- gande stadium, att bereda eleverna från detta möjlighet att intagas i det egna gymnasiet, under förutsättning att de uppfyller inträdesfordringarna.
Utredningen föreslår ej några ändra- de bestämmelser i fråga om skyldighe— ten för privat gymnasiums huvudman att tillhandahålla för undervisningen lämpliga lokaler och förse dem med än- damålsenliga inventarier och utrustning. Det bör ankomma på fackinspektionen att tillse att undervisningsmateriel och övrig utrustning är tillfredsställande.
Ej heller beträffande privatläroverks-
stadgans bestämmelser om rektor och lärare anser utredningen några sakliga ändringar vara erforderliga.
Beträffande tillsyn och inspektion an- ser utredningen att de privata gymna- sierna bör ställas under inseende även av länsskolnämnderna och att den cen- trala tillsynsmyndigheten bör äga att delegera sin inspektionsrätt till nämn- derna.
18.4.33 De privata gymnasiernas över- gång till den nya läroplanen bör ske i samma ordning som för offentligt gym— nasium, alltså successivt fr. o. m. den 1 juli 1965. Med hänsyn till att de pri- vata gymnasiernas nuvarande organi- sation med få undantag motsvarar all- mänt gymnasium, torde i huvudsak en- dast gymnasiets allmänna sektor komma att från början finnas vid dessa gymna- sier. Enligt utredningens mening måste de privata gymnasierna ges ett visst rådrum för att kunna förbereda över- gången till en vidgad organisation. Ut- redningen föreslår att de nuvarande gymnasierna av typ A och B skall före den 1 juli 1966 inkomma med utredning och förslag rörande den organisation, som avses komma att tillämpas, och att den nya organisationen av Kungl. Maj:t skall fastställas att gälla fr. o. m. den 1 juli 1968. Liksom för närvarande skall den centrala tillsynsmyndigheten äga medgiva jämkningar i organisationen med hänsyn till pedagogiska försök och andra tillfälliga anordningar.
18.434 Såsom redan nämnts gäller vad ovan anförts om de privata gymnasier— nas anpassning till det nya gymnasiet i princip både gymnasier av typ A och gymnasier av typ B. Utredningen avser emellertid ej att därmed föreslå att gym- nasierna av typ B skall föras in under privatläroverksstadgan. Bestämmelserna för gymnasierna av typ B måste dock enligt utredningens mening omarbetas och få en mera preciserad utformning. Vad ovan sagts om organisation, läro-
plan, fackinspektion och kunskapskon— troll bör därvid beaktas. Däremot ifråga- sätter utredningen ej att lärarnas an- ställnings- och avlöningsförhållanden skall statligt regleras.
Beträffande de gymnasier som nu har studentexamensrätt men ej åtnjuter statsunderstöd vill utredningen fram- hålla att, om examensrätt skall ersättas med en förklaring att slutbetyg skall medföra samma behörighet som slut- betyg från offentligt gymnasium, som mi- nimivillkor härför måste gälla, att gym- nasiet skall vara underkastat samma in— spektion, inklusive fackinspektion som de statsunderstödda privata gymnasier- na, att läroplanen i huvudsak skall till- lämpas samt att gymnasiet skall deltaga i centralt föreskrivna prov. Däremot finns ej skäl att föreskriva viss organi- sation.
18.4.3.5 Med den avgränsning, som ut— redningen givit åt sin behandling av de privata gymnasierna, föreligger ej motiv för utredningen att gå in på statsbidrags- reglernas utformning och storleken av det statliga stödet. Från sina utgångs- punkter finner utredningen sålunda ej skäl att ta upp frågan om den skill- nad som nu föreligger mellan stats- bidrag till gymnasier av typ A och gymnasier av typ B. Beträffande det en- skilda handelsgymnasiet, Göteborgs han- delsinstitut, förutsätter utredningen att, om det bibehålles med enskild huvud- man, statsbidrag även i fortsättningen skall utgå enligt nu gällande regler. I ett avseende vill utredningen dock föreslå utökade möjligheter för privata gymnasier att erhålla statsbidrag. Den utvidgning av de privata gymnasiernas organisation att omfatta studiegångar även inom de ekonomiska och tekniska sektorerna, som utredningen funnit böra ske, kan antagas för gymnasierna med- föra avsevärda kostnader för anskaff- ning av utrustning och i många fall även för utökning av lokaler. Enligt riksdags-
beslut på grundval av förslag av skolbe- redningen har enskild skola möjlighet att erhålla bidrag till sådana kostnader, som föranledes av övergång till organi- sation motsvarande grundskolans. Gym- nasieutredningen anser att bidrag bör kunna utgå även till privat gymnasium för kostnader, som direkt föranledes av övergång till det nya gymnasiets orga- nisation. Utredningen föreslår att ett byggnads- och utrustningsanslag om en miljon kronor per år under budgetåren 1965/66—1969/70, tillhopa fem miljoner kronor, ställes till förfogande för bi— drag till privata statsunderstödda gym- nasier för sådana kostnader som nyss nämnts. I händelse ansökningar om bi- drag skulle överskrida det förordade be- loppet, synes företräde böra ges åt an- sökningar från internatgymnasier. Ut- redningen vill framhålla att den finner skäligt att kommun, inom vilken privat gymnasium är beläget och som lämnar bidrag till gymnasiets drift, även bidrar till kostnader av förevarande art.
18.4.4 Internatgymnasier
Såsom framgår av redovisningen av nu befintliga privata statsunderstödda gym- nasier förekommer bland dem flera gymnasier med internat. Av de 16 gym- nasierna av typ A är tre internatskolor medan de tre gymnasierna av typ B samtliga är internatskolor. Behandling- en i det föregående av de privata gymna- siernas anpassning till det nya gymna- siet innefattar givetvis även internat- gymnasierna; dessa gymnasier har sär- skilt berörts endast såtillvida att det ut- talats, att särskilda skäl talar för att de bör erhålla en så fullständig organisa- tion som möjligt och att de bör erhålla företräde vid konkurrens om det bygg- nads- och utrustningsanslag som utred- ningen föreslår.
Det är i olika sammanhang omvittnat att ett stort och växande behov förelig-
ger av internat eller skolhem för sådan ungdom, särskilt i gymnasieåldern, som av olika skäl ej kan få utbildning på hemorten eller för vilken eljest utbild- ning på annan ort än hemorten är lämp- lig. De kategorier ungdom som i dessa sammanhang brukar nämnas är följan- de: a) utlandssvenskars barn, b) barn från splittrade hem, c) barn som behöver ett radikalare miljöombyte än övergång till annan skola på hemorten eller i dess närhet, d) glesbygdsungdom. Nå- gon aktuell undersökning, som visar förhållandet mellan behovet av platser i internat och skolhem och tillgången på sådana platser, torde ej finnas men det synes klart, att de redan befintliga in- stitutionerna ej svarar mot det nu före- liggande behovet och att utvecklingen medför att behovet kommer att öka. Sär- skilt torde bristen vara stor på anord- ningar av detta slag för kvinnlig ung- dom.
Gymnasieutredningen har ej ansett sig i detta betänkande kunna behandla de härmed sammanhängande problemen. Utredningen vill dock uttala att de nu befintliga internatgymnasierna med statsunderstöd uppenbarligen fyller en för det allmänna mycket viktig funktion och att de även i fortsättningen bör er- hålla statsunderstöd under de förutsätt- ningar som angives i det föregående. Till utredningen har av bl. a. Utlands- svenskarnas förening överlämnats en promemoria med vissa synpunkter på den utlandssvenska ungdomens skol- och utbildningsproblem. Utredningen vill i anledning av denna framhålla att, oav- sett vilka åtgärder som i övrigt kan be- finnas erforderliga för att tillgodose behovet av gymnasieutbildning under internatliknande former, statligt stöd bör kunna utgå för utbyggnad av de be- fintliga internatgymnasierna, särskilt för att möjliggöra för dem att i ökad ut- sträckning mottaga kvinnliga elever.
KAPITEL 19
Övergången till det nya gymnasiet
19.1 Tidpunkt för övergången
19.1.1 Allmänna synpunkter 19.111 Det gymnasium som utredningen föreslår avses skola ersätta nuvarande 3- och 4-åriga linjer vid allmänna gym- nasiet, inklusive musikgymnasiet i Stockholm, 3-åriga handelsgymnasiet och 3-åriga tekniska gymnasiet. Utred- ningen vill beträffande musikgymnasiet framhålla, att det behov som detta gym- nasium nu fyller synes bli tillgodosett genom förslaget i 8.522 om estetisk variant i årskurserna 2 och 3. Som ut- redningen framhållit i kapitel 3 avser utredningen att i ett senare betänkande behandla de l-åriga fackkurserna vid handelsgymnasiet samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt gymnasium. Handelsgymnasiets 4-åriga kurser med aftonundervisning kommer att vara avvecklade före den tidpunkt som ut- redningen i det följande kommer att fö- reslå för övergång till det nya gymna- siet. I fråga om de privata gymnasier som åtnjuter statligt stöd eller i övrigt står under skolöverstyrelsens eller översty- relsens för yrkesutbildning inseende har utredningen i 18.4.3.3 förutsatt att över- gången till den nya läroplanen bör ske i samma ordning som för offentligt gym- nasium. Frågan om införande av tek- niska och ekonomiska lärokurser bör dock särskilt utredas.
19.112 De förändringar som för kom- munernas och skolornas del vid bifall
till utredningens förslag blir aktuella i samband med övergång till det nya gym- nasiet är i huvudsak följande.
En ny läroplan skall tillämpas i års- kurs 1 från och med det läsår övergång- en sker och därefter successivt i föl- jande årskurser.
Med den nya läroplanen följer vissa inre organisatoriska ändringar. Helt nya och för samtliga lärokurser i stort sett enhetliga bestämmelser om intagning i första årskursen skall tillämpas. Vidare införes nya bestämmelser om flyttning till högre årskurs samt om gymnasiestu- diernas avslutande. Gymnasiets elevvår- dande uppgifter förutsätter bl. a. utök- ning av kuratorsinstitutionen samt för- stärkning av skolans ledning.
Vissa yttre organisatoriska föränd— ringar genomföres successivt, bl. a. in- nebärande att ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning kan, i varje fall på- börjad sådan, erhållas i flertalet av lan- dets gymnasiekommuner samt att det nya gymnasiet i flera fall samorganise- ras med andra skolformer på det gym- nasiala åldersstadiet.
Huvudmannaskapet i de fall det nu ligger hos staten överföres till gymnasie- kommunerna. Kommun skall i framtiden vara huvudman för samtliga offentliga gymnasier.
19.113 övergången till det nya gymna- siet kan tidsmässigt tänkas ske antingen samtidigt i hela landet eller successivt, exempelvis regionvis eller efter annan grund. Vilket av dessa alternativ som
än väljes är med desamma förenade vis- sa nackdelar. Utredningen skall i det följande närmare diskutera de olika al- ternativen.
Många skäl talar för en samtidig över- gång i hela landet. Gymnasieutbildning- en är en förberedelse för en lång rad fortsatta utbildningar. Konkurrensen om tillträdet till många av de fortsatta utbildningarna är hård. Om personer med olika skolunderbyggnad — student- examen eller motsvarande enligt nuva- rande ordning samt gymnasieutbildning enligt den nya ordningen — söker till samma fortsatta utbildning, kommer komplikationer givetvis att uppstå då det gäller att jämföra värdet av de olika underbyggnaderna liksom då det gäller att anpassa de fortsatta studierna efter dessa underbyggnader. Visserligen går sådana komplikationer ej att undvika även om en samtidig övergång till det nya gymnasiet sker. Högre utbildning söker nämligen vid ett och samma till- fälle flera på varandra följande exa- mensårgångar vid gymnasiet. Å andra sidan måste det vara angeläget att för- korta dessa övergångssvårigheter, vilket uppnås genom att övergången till det nya gymnasiet sker vid samma tidpunkt för alla gymnasier.
Av organisatoriska och pedagogiska skäl är det vidare önskvärt att man i en kommun inte bedriver undervisning både enligt den nya läroplanen och en- ligt de äldre. Under alla omständigheter bör därför den nya läroplanen genomfö- ras samtidigt i en kommun.
I fråga om vissa gymnasiekommuner kan det emellertid vid en sådan samti- dig övergång bli nödvändigt att utfärda övergångsbestämmelser för intagning i gymnasiet på grund av att de underlig- gande gymnasierekryterande skolfor- merna är av olika typ (exempelvis grundskola, realskola eller flickskola). Med hänsyn till att sådana övergångsbe-
stämmelser _— oberoende av vilket alter- nativ man väljer — ändå måste utfärdas kan dessa komplikationer ej åberopas som skäl mot en samtidig övergång till det nya gymnasiet.
För en successiv övergång kan möjli- ligen åberopas att övergången till grund- skola sker i denna ordning. övergångs- tiden härvid är emellertid mycket lång. För gymnasiets del bör en så lång över— gångstid inte komma i fråga. Skall över- huvudtaget en successiv övergång ske talar starka skäl för att övergångstiden begränsas till två eller högst tre år.
Gymnasieutredningen har för sin del funnit det lämpligast att övergången till det nya gymnasiet sker samtidigt i hela landet.
19.114 Övergången till det nya gymna- siet bör ske så snart som möjligt. Detta är nödvändigt med hänsyn till grund- skolans genomförande. De nuvarande försöksgymnasierna är konstruerade med tanke på enhetsskolans förhållan- den. De måste liksom gymnasiesystemet i övrigt ersättas av en gymnasieform av- passad efter grundskolan. För en tidig övergång talar också angelägenheten av att gymnasiesystemet så snart som möj- ligt får en organisation samt lärokurser som är mer ändamålsenliga än det nu— varande gymnasiets. Av vikt är även att förutsättningar snabbt skapas för den omfördelning mellan allmänt gymnasial och fackgymnasial utbildning som ut- redningen rekommenderat i det före- gående. Gymnasieutredningen återkom- mer i 19.1.2 till frågan om den lämpli- gaste tidpunkten för övergången till det nya gymnasiet. Bifall till vad utredningen under 19.1.2 förordar innebär att utredning- ens förslag principbehandlas av 1964 års riksdag. Det blir härvid fråga ej blott om det nya gymnasiets organisation utan även om utformningen av fackskolan
samt avvägningen av dessa skolformer i förhållande till varandra.
Såsom utredningen framhållit krävs, ej minst från planeringssynpunkt, ett en- hetligt ställningstagande till det gymna- siala skolväsendets organisation. Ett så- dant ställningstagande kan ej uppskju- tas utan att detta menligt påverkar de centrala och lokala myndigheternas möj- ligheter att planlägga rationellt. Gymna- sieutredningen har sig bekant att det på många håll bland kommunerna bekla- gas att man nu ej _ samtidigt som man planerar för grundskolan —— även kan planera för därpå följande stadier efter- som man inte vet något om hur det nya gymnasiet och fackskolan kommer att organiseras.
19.1.2 Skäl för och emot övergång från och med läsåret 1965/66
19.1.2.1 Läsåret 1962/63 har ett stort an- tal kommuner börjat tillämpa grundsko— lans nya läroplan. Detta gäller bl. a. samtliga kommuner i Västmanlands län, Malmö stad m. fl. De elever som då bör- jat läsa enligt grundskolans nya läro- plan kommer att ha genomgått årskurs 9 med utgången av vårterminen 1965. Det aktuella antalet elever kommer att uppgå till ca 6 000, motsvarande ca 5 % av årskullen i hela landet. Härav kan man beräkna att ca 2 000 kommer att söka sig till gymnasiet hösten 1965. Det är angeläget att de ungdomar det här är fråga om då får möjlighet att be— driva gymnasiestudier enligt den läro- plan som speciellt utformats med hän- syn till grundskolan. Detta innebär att det nya gymnasiet borde införas från och med läsåret 1965/66. Skulle ifrågavarande ungdomar ej få möjlighet att övergå till ett för dem av- passat gymnasium måste specialåtgär- der vidtas inom nuvarande gymnasie- former för att dessa skall kunna passa
för grundskoleeleverna. Bl. a. måste — på grund av att grundskoleeleverna av moderna språk förutom engelska endast läst tyska eller franska —— inom allmän- na gymnasiet och handelsgymnasiet ord- nas nybörjarkurser i tyska eller franska och i tekniska gymnasiet nybörjarkurs i tyska. Det säger sig självt att det vore lyckligt om man kunde undvika sådana specialåtgärder, detta i synnerhet som de troligen ej skulle behöva tillämpas för mer än en eller två årgångar.
19.1.2.2 Å andra sidan kommer vissa svå- righeter att uppstå om det nya gymna- siet införes i hela landet fr. o. m. läs- året 1965/66. En av dessa är att det i ett antal av landets kommuner fortfarande finns 4-årigt allmänt gymnasium som bygger på näst högsta årskursen i real- skolan eller motsvarande. Som under 19.1.1.3 framhållits är det angeläget att söka undvika att det nya och det gamla gymnasiet samtidigt av- lämnar ungdomar. Om 4—årigt allmänt gymnasium tar in elever även hösttermi- nen 1964 och det nya gymnasiet börjar hösten 1965 kommer våren 1968, då det nya gymnasiet första gången skulle av- lämna sina elever, även att examineras elever från det 4-åriga allmänna gymna- siet. Någon intagning till sistnämnda gymnasieform bör därför helst ej ske ef- ter höstterminen 1963. Enligt från skolöverstyrelsen inhäm- tade uppgifter torde -- om ej särskilda åtgärder vidtages — ca 40 kommuner höstterminen 1964 komma att ha 4-årigt allmänt gymnasium med klasser av års- kurs 14. Totalt torde det vid dessa gymnasier höstterminen 1964 bli fråga om ca 120 paralleller av årskurs 14 med ett elevan- tal av ca 3 500, d. v. 5. ca 10 % av ny- börjarna i gymnasiet. På det övervägan— de antalet av dessa gymnasieorter finns även 3-åriga allmänna gymnasier och
därvid praktiskt taget alltid inom sam— ma skolenhet.
Som gymnasieutredningen tidigare framhållit (19.1.1.3) bör övergången i en kommun ske samtidigt över hela lin- jen. En sådan samtidig övergång måste också innebära att man i kommunen ej bör få samtidigt avsluta gymnasiestu- di-erna enligt olika former. Både för skolan och eleverna vore det högst olämpligt om man under tre år vid sam- ma skolenhet i samma åldersklasser pa- rallellt skulle läsa dels enligt den nya läroplanen, dels efter äldre läroplan. De lärare som komme att få undervisa såväl efter den ena som efter den andra mo- dellen, vilket icke torde komma att höra till ovanligheterna, skulle vid sin un- dervisning dagligen bli ställda inför stora svårigheter med hänsyn till bl. a. att det nya gymnasiets undervisning i mångt och mycket fordrar en helt annan pedagogik samt att kursinnehållet i det stora flertalet ämnen i det nya gymna— siet torde bli helt annorlunda och i många fall mycket radikalt förändrat. Härtill kommer att arbetsformerna för- utsätts bli avsevärt förändrade i det nya gymnasiet. Vad som sagts om svårighe- terna för lärarna gäller i ännu högre grad rektor, som har den pedagogiska ledningen och har att organisera arbe- tet vid en skola arbetande med så dispa- rata lärokurser och studiemetoder.
Vidare kan i detta sammanhang näm- nas formerna för gymnasiestudiernas av- slutande, som enligt utredningens för- slag i 13.5 kommer att bli andra än i det nuvarande gymnasiet. Från psykologisk synpunkt kan det knappast betecknas som lämpligt att en del av eleverna av— slutar gymnasiestudierna måhända mer än en månad tidigare än sina kamrater och under andra former.
Slutsatsen måste enligt gymnasieutred— ningens mening bli att det är angeläget att i de kommuner och i varje fall vid de
skolenheter, där den nya läroplanen hör- jar tillämpas fr. o. m. läsåret 1965/66, intagningen till det allmänna gymnasiets ring 14 sker sista gången höstterminen 1963.
Gymnasieutredningen förordar föl- jande anordning att tillämpas på orter där första ringen av 4-årigt allmänt gymnasium kan finnas hösten 1964.
Ansökan om inträde vid gymnasiet höstterminen 1964 skall inlämnas före den 1 april samma år. Vid denna tid- punkt kan riksdagen ej ha fattat beslut om det nya gymnasiet. Förberedelsear- betet vid skolorna påbörjas emellertid åtskilliga månader före den 1 april. De elever som anmäler sig till 4-årig't gym- nasium underrättas om att de even- tuellt måste gå kvar i den gymnasiere- kryterande skolan ytterligare ett år för att sedan söka nästa år till det nya gym- nasiet. Från skolans sida får då göras en alternativ planering för både den ena och den andra organisationen. Några större olägenheter torde knappast vara förknippade med en sådan planering. Vad lärarbehovet beträffar är det i stort sett — bortsett från behovet av latinlä- rare —— detsamma i årskurs 14 som i högsta årskursen av realskolan och mot- svarande.
19.2 Den ekonomiska och tekniska ut- bildningens spridning
Utredningens förslag innebär att den ekonomiska och tekniska gymnasieut- bildningen skall geografiskt sett spri- das så långt detta är möjligt. I kapitel 12 har utredningen föreslagit sådana or- ganisatoriska åtgärder som möjliggör att ekonomisk och teknisk gymnasieutbild- ning, i varje fall påbörjad sådan, skall kunna erhållas vid det övervägande fler- talet gymnasieenheter. Hur angeläget detta från alla synpunkter än skulle
vara, blir det dock ej möjligt att redan från och med hösten 1965 genomföra denna utspridning. Svårigheterna är störst vad gäller teknisk utbildning. Den- na utbildning men även i viss mån den ekonomiska ställer stora krav på loka- ler, utrustning och lärare. Det måste be- traktas som orealistiskt att antaga att dessa specialbehov skall kunna tillgo- doses redan hösten 1965 i annat än bc- gränsad utsträckning.
Härtill kommer angelägenheten av samordning mellan ekonomisk och tek- nisk gymnasieutbildning med motsva- rande utbildning inom fackskolan. Det synes lämpligt att ekonomisk gymnasie- och merkantil fackskoleutbildning re- spektive teknisk gymnasie- och teknisk fackskoleutbildning kommer till stånd samtidigt i kommun, där sådan utbild- ning ej tidigare finns.
Den ekonomiska och den tekniska ut- bildningen måste därför införas suc- cessivt under en följd av år i de ifråga- varande kommunerna. Gymnasieutred- ningen vill betona angelägenheten av att denna viktiga utbyggnad av skolväsen- det sker så snabbt som möjligt.
Planeringen av denna successiva ut- byggnad av gymnasiet måste ske cen- tralt genom skolöverstyrelsen liksom fal- let är beträffande fackskolans utbygg- nad och grundskolans genomförande. Det är vidare nödvändigt att härvid samordning sker med utbyggnaden av" såväl grundskolan som andra skolfor- mer på det gymnasiala åldersstadiet. I sista hand bör det ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut men det är ange- läget att beslutanderätten så långt möj- ligt delegeras till skolöverstyrelsen. På ämbetsverket bör ankomma att ef- ter hörande av kommuner och länsskol- nämnder uppgöra ett detaljprogram för gymnasiets och fackskolans utbyggnad. Preliminära uppskattningar ger vid
handen att 1970 i runt tal 100 skolen- heter lämpligen bör ha såväl allmän, ekonomisk som teknisk gymnasieutbild- ning. I vissa fall gäller det relativt stora gymnasieorter. Härtill kommer ungefär lika många skolenheter där gymnasie- utbildningen enbart eller huvudsakligen omfattar en eller möjligen två av sekto- rerna. Med hänsyn till de kostnader som är förbundna med en utspridning av den fackgymnasiala utbildningen synes det utredningen lämpligt att denna fördelas över förslagsvis tre år. Första året bör komma i fråga orter med stort upptag- ningsområde samt de gymnasier som har filialklasser av handelsgymnasium och tekniskt gymnasium samt teknisk gren av reallinjen. Med hänsyn till vik- ten av att ekonomisk och teknisk gym- nasieutbildning så snabbt som möjligt bör kunna erbjudas vid praktiskt taget samtliga gymnasier bör första årets ut- spridning om möjligt omfatta ca 50 % av sådana gymnasieområden som nu ej har sådan utbildning. Resterande utsprid- ning bör sedan ske så att den i huvud- sak är fullbordad till läsåret 1967/68. Beträffande kostnaderna för denna ut- byggnad får gymnasieutredningen hän- visa till 20.4.
19.3 Åtgärder av pedagogisk naturisam- band med övergången till det nya gymnasiet
19.3.1 Intagningsbestämmelser
19.311 Gymnasieutredningen har i ka- pitel 13 framlagt förslag om bestämmel- ser rörande intagningen i det nya gym- nasiet. Förslaget, som tillkommit i sam- råd med fackskoleutredningen, innebär i vissa avseenden en samordning av in- tagningen till gymnasiet, fackskolan och om möjligt yrkesskolan.
Förslaget till intagningsbestämmelser är emellertid utformat utifrån förutsätt-
ningen att samtliga sökande genomgått grundskolan. Det nya gymnasiet kommer dock att under en lång tid framåt få mottaga elever även från andra gymna- sieförberedande skolformer, främst real- skolan men även flickskolan, samt be- träffande de yrkesutbildande sektorerna också från olika för inträde i det nuva- rande handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet inrättade förberedande kur- ser. Det är att märka att genomgång av sådan förberedande kurs ej i och för sig berättigar till inträde, utan kursens uppgift är att förbereda den som önskar inträdespröva. Särskilt vid tekniska gymnasiet är antalet inträdesprövande stort.
Det finns vidare anledning att räkna med att gymnasiet hösten 1965 ej kom- mer att vara så utbyggt att det kan mot- ta alla som skulle önska gymnasieutbild- ning. Ett ej obetydligt antal behöriga sö- kande torde därför liksom nu är fallet komma att avvisas. Frågan blir då hur man på mest rättvisande sätt skall kun- na ta in sökande med så olika förutbild- ning som det här blir fråga om.
Gymnasieutredningen har övervägt om det skulle vara möjligt och lämpligt att utforma ett poängsystem genom att evalvera den nya grundskolans betyg till betyg i övriga skolformer eller omvänt. Utredningen har dock funnit att någon rättvisande jämförelse svårligen kan åstadkommas dels med hänsyn till att mål och kursinnehåll är så pass olika, dels på grund av att betygsskalorna är olika konstruerade. En dylik jämförel- se mellan olika betygssystem skulle ock- så från andra — framför allt allmänna psykologiska synpunkter —- vara olämp- lig.
Utredningen vill därför förorda att man kvoterar antalet intagningsplatser i proportion till antalet sökande från underliggande former. I stora drag skul- le kvoteringen tillgå på följande sätt.
Om av de behöriga inträdessökande exempelvis 50 % gått i realskola eller flickskola, 40 % i grundskolan (nya läroplanen) samt återstående 10 % om- fatta sådana som saknar reguljär förut- bildning men önskar inträdespröva samt vidare gymnasiet har fyra intagnings- klasser, skulle kvotering-en innebära att i gymnasiet bör intagas 60 elever från realskola och flickskola, 48 från grund- skola och 12 elever efter prövning. Lik- som nu kan dock ej hela antalet intagas vid den första intagningen, bl. a. bero- ende på att man ej känner till hur många kvarsittarna blir i intagningsklasserna. Angiven proportion skall dock iakttagas vid den första intagningen, varvid dock platserna för de inträdesprövande tills vidare hålles obesatta. Sedan vid höst— terminens början frågan oun antalet kvarsittare och om hur många av de in- trädesprövande som godkänts blivit av- gjord, fördelas de ej tidigare besatta platserna. Skulle antalet intagna efter inträdesprövning understiga tidigare be- räknat antal fördelas de lediga platserna på övriga sökande enligt förut angiven proportion.
Närmare anvisningar om intagningen enligt här förordade principer torde få utfärdas av skolöverstyrelsen.
Det bör ankomma på intagningsnämn- den att verkställa fördelningen enligt kvoteringsreglerna.
19.312 Då det nya gymnasiets läro- plan bygger på grundskolans läroplan kommer det att uppstå vissa svårigheter att följa gymnasiets undervisning för så- dana elever som gått i realskola och flickskola och i någon mån även för dem som gått i grundskolan och under- visats enligt timplaner och huvudmo- m-ent. Det är därför nödvändigt att vissa åtgärder vidtages som underlättar dessa elevers fortsatta skolgång. Målet i realskolan m. m. är ej detsam-
ma som i grundskolan. Sålunda betonas i grundskolan mera de allmänna studie- tekniska färdigheterna, vilket gör att man måste räkna med att denna skol- forms elever är mera vana vid indivi- duellt arbete, grupparbete m. m. Å andra sidan kommer de i jämförelse med real- skoleelever och motsvarande att sakna kunskaper i ett tredje modernt språk. Vissa andra skillnader i förkunskaper föreligger också. Eleverna i grundsko- lan skall enligt läroplanen i det nya gymnasiet genomgå en nybörjarkurs i ett tredje språk. För elever i teknisk läro- kurs kan det även bli fråga om nybör- jarkurs i det andra språket.
Fråga är nu om de som i realskolan läst franska ett år kan i gymnasiet un- dervisas tillsammans med dem som där skall läsa franska som nybörjarspråk. Om så inte bedöms vara möjligt måste —— utöver de nybörjar- och fortsättnings- kurser i moderna språk som gymnasie— utredningen enligt kapitel 9 föreslagit — även anordnas sådan fortsättnings- kurs i franska som bygger på ett års fö— regående studier. Emellertid kommer, som framgår av kapitel 13, i gymnasiet även att kunna intagas elever som i grundskolan slutfört lärokurs i franska enligt fordringarna för 2-årig lärogång eller enligt mindre kurs (omfattande tre årskurser). Enligt gymnasieutredning- ens förslag skall de som nått mindre go- da resultat i dessa kurser läsa nybörjar- kursen i gymnasiet. Det synes vara lämpligt att som regel jämställa dem som läst franska ett år i realskolan med dessa elever i grundskolan. Mera undan- tagsvis bör elever som i den l-åriga kur- sen i realskolan eller motsvarande upp— nått mycket goda resultat kunna välja fortsättningskursen på gymnasiet. Med denna anordning skulle man undgå att i gymnasiet behöva arbeta med andra typer av språkkurser än som föreslagits i kapitel 9.
Häremot kan invändas, att det kan komma att bereda svårigheter att så starkt individualisera undervisningen i franska, särskilt i gymnasiets början, som skulle erfordras om elever med så relativt olika förutsättningar som det här gäller undervisades tillsammans. Dessa svårigheter bör kunna bemästras om under en övergångstid medel stäl— les till förfogande för stödundervisning och delning av klass. Klassdelning bör sålunda —— i de fall då realskole- och grundskoleelever samtidigt erhåller ny- börjarundervisning i franska _ före- komma i större omfattning än vad som i den reguljära läroplanen föreslagits be— träffande nybörjarspråk. Gymnasieut- redningen föreslår att sådan klass skall få delas under ytterligare en veckotim- me. Kostnaderna härför kan beräknas uppgå till ca 500 000 kronor läsåret 1965/66 och kommer att under loppet av några år successivt bortfalla.
Även i andra ämnen, exempelvis de naturvetenskapliga ämnena, samhälls- kunskap och historia, kommer vissa av- vikelser att finnas i fråga om förkunska- per mellan elever från grundskolan och de äldre organisationerna. I exempelvis samhällskunskap kan grundskoleelever- na beräknas ha bättre kunskaper. Man måste därför räkna med att skolan un— der en övergångstid behöver vidta pe- dagogiska stödåtgärder för att utjämna dessa olikheter. Medel för ändamålet bör ställas till förfogande från och med läs— året 1965/66 och under några år framåt. För 1965/66 kan det behövliga belop- pet uppskattas till ca 200000 kronor varefter det sjunker successivt.
19.3.2 Åtgärder beträffande elever i nuvarande gymnasieorganisation vilka har svårt att följa undervisningen Det är här fråga om elever som enligt nuvarande bestämmelser skulle ha blivit
| i l
kvarsittare. Sådana elever kan om kvar- sittningen gäller högre årskurs än den första endast undantagsvis mottagas i det nya gymnasiet. Det viktigaste undan- taget gäller kvarsittare i det 3-åriga han- delsgymnasiet. Dessa bör som regel kun— na gå om motsvarande årskurs i det nya gymnasiets ekonomiska lärokurs. Vidare bör den som blivit kvarsittare i nuva- rande tekniska gymnasiets tredje års- kurs kunna fullfölja sina tekniska stu- dier genom att fortsätta i fjärde årskur- sen av den nya tekniska lärokursen. Mot- svarande torde kunna tillämpas på kvar- sittare i andra årskursen av tekniskt gymnasium. En sådan torde — bortsett från ämnet samhällskunskap _ utan svårighet kunna följa undervisningen i tredje årskursen av teknisk lärokurs. I de båda sistnämnda fallen måste dock vederbörande vänta ett år innan han kan börja i den nya årskursen. Vid bi- fall till gymnasieutredningens förslag om ett samtidigt genomförande av det nya gymnasiet från och med läsåret 1965/66 skulle nämligen andra och tredje årskursen av nuvarande tekniska gymnasium finnas sista gången läsåret 1965/66 respektive 1966/67 men årskur- serna 3 och 4 i den nya tekniska läro- kursen finnas först läsåret 1967/68 re- spektive 1968/69.
Elev som läsåret 1964/65 gått i års- kurs I3 i det gamla gymnasiet och icke blivit flyttad kan givetvis gå om denna årskurs i det nya gymnasiet. Han blir i vissa fall överlägsen de elever som från grundskola och realskola kommer till årskurs 1 i det nya gymnasiet.
Vilka möjligheter bör vidtagas för att hjälpa de elever som blivit kvarsit- tare och ej kan gå om i det nya gymna- siet?
I första hand bör flyttningsbestämmel— serna liberaliseras. Gymnasieutredning- en anser sig icke böra framlägga något detaljförslag i detta hänseende utan för-
utsätter att det uppdrages åt skolöversty- relsen att utfärda sådana.
Man kan vidare tänka sig att elev som blivit kvarsittare och icke utan mycket stora olägenheter kan flyttas inom den gamla gymnasieorganisationen erbjuds en mindre studiekurs i den gamla orga- nisationen. Han skulle då efter avslutade gymnasiestudier där få partiell student- examen, respektive ingenjörsexamen samt därefter enligt de i 11.3 uppdragna riktlinjerna beredas hjälp att komplette— ra de utelämnade ämnena till fullständig examen.
Elever som flyttats enligt liberalare flyttningsbestämmelser bör, där så fin- nes nödvändigt, kunna erhålla stödun- dervisning. Det torde få ankomma på skolöverstyrelsen att utarbeta närmare bestämmelser härom samt äska erforder- liga medel för ändamålet.
Det torde vidare få ankomma på skol- överstyrelsen att överväga och utfärda föreskrifter (för examensombud, censo- rer och lärare) om hur elev som flyttats enligt de liberalare bestämmelserna eller haft mindre studiekurs i det'gamla gym- nasiet skall bedömas vid examinationen.
Det kan vidare övervägas att i åtmins- tone de större gymnasieorterna erbjuda några särskilda klasser, organiserade enligt det gamla gymnasiets plan, för att samla upp elever som inte ens med de föreslagna åtgärderna kan hjälpas ge- nom det gamla gymnasiet på normaltid. Dessa parallellavdelningar bör i så fall vara riksrekryterande i den meningen att i dem kan samlas upp elever från relativt stora områden. Gymnasieutred- ningen vill i detta sammanhang hänvisa till att det i samband med att det 3-åriga handelsgymnasiet infördes från och med läsåret 1961/62 medgavs att i Göteborg och Stockholm finge inrättas kvarsitt— ningsavdelningar av första årskursen av det 2-åriga handelsgymnasiet som sam- tidigt successivt skulle avvecklas.
Emellertid har en sådan anordning den nackdelen — vilket ej var fallet beträffande handelsgymnasiet eftersom studietiden där samtidigt förlängdes —— att studentexamen enligt nuvarande ord— ning och gymnasiestudiernas avslutande i årskurs 3 enligt den nya ordningen kommer att ske samtidigt under ett år vid ett antal skolenheter. Olägenheterna härav har utredningen utförligt redo- gjort för under 9.1.2.2. Dessa olägenhe- ter som i nu förevarande fall blir av mer begränsad omfattning berör dock blott det nya gymnasiets allmänna sektor.
19.3.3 Fackinspektion under övergångstiden
Gymnasieutredningen har i kapitel 13 föreslagit inrättandet av en särskild in- spektionsinstitution, fackinspektionen, vilkens ledamöter benämnes gymnasie- råd. Denna inspektion skall avse gymna- siets samtliga årkurser och får därför sina fullständiga uppgifter först längre fram. Fackinspektionen synes därför kunna uppbyggas successivt. Denna ut- byggnad bör dock icke ske i takt med det nya gymnasiets uppbyggnad så att ungefär en tredjedel av verksamheten skulle börja 1965/66, en tredjedel 1966/67 0. s. v. Det är nämligen mycket angeläget att det nya gymnasiet pedago- giskt stödjes inte minst i början så att största säkerhet vinnes för att de nya intentionerna fullföljes. Fackinspektio— nen kan härvid spela en stor roll. Gymnasieutredningen har redogjort under 13.5.2.4 för fackinspektionens uppgifter. Det säger sig självt att en fackinspektion, som i viss mån avses att tjäna som en konsulentorganisation av hög valör, är särskilt betydelsefull vid starten av det nya gymnasiet. Flera nya ämnen tillkommer och i vissa fall får ämnen ett radikalt ändrat innehåll. Det är därvid gymnasierådens uppgift att vid inspektioner eller vid sammanträ- den med ett större antal lärare närmare
belysa hur undervisningen i dessa äm- nen bör läggas upp. Lärarna kommer att ha behov av den rådgivande diskus- sion som fackinspektionen kan möjlig- göra. Ett annat område där gymnasierå- den har en viktig uppgift att fylla är be- dömningen och speciellt betygsättning- en i det nya gymnasiet. Mycket betydel- sefullt är också att undervisningsmaterie- len utnyttjas på riktigt sätt. I detta hän- seende har gymnasieråden en stor upp- gift att fylla, bl. a. med hänsyn till att fackgymnasial utbildning föreslås bli spridd till gymnasieorter, där få lärare kan antas tidigare ha stiftat bekant- skap med sådan utbildning och vad den kräver av olika hjälpmedel. Gymnasieutredningen föreslår därför att inspektionsinstitutionen inrättas i snabbare takt än vad det nya gymnasiets volym i och för sig motiverar. Det synes lämpligt att hälften av gymnasieråden tillsättes redan från och med läsåret 1965/66 och återstoden från och med följande läsår. Därutöver kan en ytter- ligare utvidgning av inspektionsverk- samheten bli behövlig allteftersom gym— nasieorganisationen tillväxer.
19.3.4 Befattningshavare och administration under övergångstiden 19.3.4J Gymnasieutredningen har under 15.2.5.1 behandlat de åtgärder för fort- bildning av lärare, som under en över- gångstid ansetts erforderliga på grund av de förändringar som föreslagits be- träffande gymnasiets allmänna mål samt de enskilda ämnenas mål och innehåll. Utöver vad i nämnda avsnitt anförts vill utredningen här endast framhålla att det måhända _— för att vissa mera spe- ciella läromoment skall bli belysta —— kan bli nödvändigt att i vissa ämnen mer än en lärare medverkar. Detta kan exempelvis komma att gälla för ämnet företagsekonomi inom ekonomisk läro- kurs, vissa tekniska ämnen samt sam-
hällskunskap och eventuellt även histo- ria. Givetvis skall dock i sådana fall en lärare vara huvudansvarig för undervis- ningen och de övriga endast svara för vissa lektioner.
19.3.42 I 15.3—5 har gymnasieutred- ningen framlagt vissa förslag om gymna- siets inre organisation, innefattande bl. a. förstärkning av bibliotekspersona— len samt inrättande av tjänster som in— stitutionstekniker (15.3), förstärkning av personal med elevvårdande uppgifter (15.4) samt utökning av skolans ledning (15.5). Utredningen finner det angeläget att de föreslagna förstärkningsanordningar— na kommer till stånd så snabbt som möj- ligt och i huvudsak redan från och med läsåret 1965/66. Studierektor måste med hänsyn till den ändrade målsättningen för gymnasiet finnas redan från början. Institutionstekniker behövs för att under vederbörande lärares ledning hjälpa till med utbyggnad av framför allt institu- tionerna för teknisk undervisning. Kura- torsinstitutionen torde måhända med hänsyn till de personella resurserna ej kunna utbyggas fullt redan från början. Överhuvud bör gälla att, om de perso- nella resurserna lägger hinder i vägen för en uppbyggnad från början, det bör finnas möjligheter att under en över- gångstid tillgripa provisoriska lös- ningar.
19.3.4.3 Som utredningen framhållit un- der 9.1.5 är den av utredningen fram- lagda läroplanen icke slutligt bearbetad. Graden av utförlighet varierar ämnena emellan. Utredningen har förutsatt att läroplanen senare görs till föremål för överarbetning och att skolämbetsverket får resurser för ändamålet. Det är vidare viktigt att redan höst- terminen 1965 behövligt läroboksmate- rial finns tillgängligt. I sådant syfte har
gymnasieutredningen vidtagit vissa för- beredande åtgärder. '
På initiativ från gymnasieutredningen har skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning sålunda gemensamt tillsatt en arbetsgrupp för att förbereda utarbetande av viss läroboksmateriel m. m. för det nya gymnasiet (jfr 16.3.1). Efter framställning från gymnasieutred- ningen har Kungl. Maj:t medgivit att för utarbetande av nämnda planer m. m. må under läsåren 1963/65 högst 15 lärare beredas ledighet med oavkor- tad lön. Det är här fråga om nya ämnen eller ämnen där innehållet väsentligt förändrats.
Vidare har utredningen på framställ- ning av Svenska bokförläggarföreningen tillhandahållit föreningen inom utred- ningens sekretariat föreliggande utkast till läroplaner för de olika ämnena. För- eningen har åtagit sig verka för att skol- boksförlag och korrespondensinstitut på grundval av dessa planer — givetvis med beaktande av de ändringar som re- missbehandlingen ger anledning till — utger läroboksmateriel för det nya gym- nasiet.
19.4 Information
Det nya gymnasiet kommer att i flera viktiga avseenden skilja sig från nuva- rande gymnasieformer, såväl i inre som i yttre organisatoriskt avseende. Beträffande det inre organisatoriska kan främst nämnas förskjutningar i målsättningen med starkare betoning av de allmänna arbets- och studieteknis- ka färdigheterna. För att främja detta mål krävs friare och självständigare ar- betsformer i det nya gymnasiet. Vidare bör framhållas de nya differentierings- principer som karaktäriserar gymnasie- utredningens förslag, en större gemen- sam kärna för gymnasiets alla studie- vägar, ändrad differentiering inom gym-
nasiets allmänna sektor, nedskärning av antalet differentieringar inom den tekniska sektorn, den fullständiga tek- niska gymnasieutbildningens förläng- ning till fyra år samt införandet av nya ämnen och i många fall en radikal för- ändring av ämnesinnehållet.
I yttre organisatoriskt avseende kan främst nämnas utredningens förslag om utspridning av den ekonomiska och tek- niska gymnasieutbildningen till flerta- let gymnasieorter samt den lokalmässiga samordningen mellan de olika skolfor- merna på det gymnasiala åldersstadiet. Härtill kommer utredningens förslag att samtliga offentliga gymnasier i fram— tiden skall vara kommunala.
Det är särskilt angeläget att föräldrar liksom elever i grundskolan känner till vilka olika studievägar det finns ge- nom gymnasiet och att dessa är jäm- ställda i så måtto att tre års gymnasie- studier normalt ger allmän behörighet för inträde vid universitet och högsko- lor. Men minst lika viktigt är att känne- dom i vidaste kretsar sprides om att det inom gymnasiet —— och detta på över- vägande antalet gymnasieorter — kom- mer att finnas fackgymnasiala lärokur- ser som på tre eller fyra år leder till utbildning inom yrken som för närva- rande är mycket efterfrågade på arbets- marknaden och ger sina utövare goda försörjningsmöjligheter. Men man bör även veta att man samtidigt med denna yrkesutbildning —— liksom inom gymna- siets övriga lärokurser — erhåller en god allmän utbildning.
Gymnasiets avnämare, universitet och högskolor, näringsliv och förvaltning m. fl., har en god kännedom om den ut- bildning som meddelas inom nuvarande gymnasieformer. Det är av största vikt att gymnasiets avnämare får kännedom om det nya gymnasiets mål och inne- håll.
Med hänsyn till att kommunerna bär
det närmaste ansvaret för gymnasierna, vilket genom utredningens förslag om ett kommunalt huvudmannaskap för gymnasiet ytterligare betonas, är det självfallet nödvändigt att kommunerna får grundlig information om det nya gymnasiets såväl inre som yttre orga- nisation.
På lärarna — både redan verksamma och blivande — beror det hur och i vil- ken takt den nya läroplanens idéer för- verkligas. Det är angeläget att lärarna skyndsamt får ta del av de nya för- slagen, får motiven för de olika åtgär- derna klarlagda liksom sammanhanget mellan åtgärderna och det syfte de tjä- nar.
Gymnasieutredningen finner att det oundgängligen är nödvändigt att en om- fattande information ges om det nya gymnasiet. Hur denna informationsverk- samhet skall uppläggas är utredningen ej beredd att i detalj ange. Beträffande information av lärare har dock gymna- sieutredningen i 15.2.5.1 givit konkreta förslag. Huvudansvaret för informa- tionsverksamheten bör åvila skolöver- styrelsen. Men även arbetsmarknads- verket, länsskolnämnderna och skolsty- relserna har här en stor uppgift att fylla. De olika lärarorganisationerna, måls- männens riksförbund, arbetsmarkna- dens organisationer m. fl. har visat ett stort intresse för hithörande frågor. Det är av vikt att detta intresse tillvara- tages.
Den informationsverksamhet det här blir fråga om kräver ej oväsentliga eko- nomiska insatser, om den skall kunna fylla sin uppgift. Att göra en exaktare beräkning av kostnaderna är icke möj- ligt för utredningen. överslagsvis räk- nar utredningen med ett belopp av 500 000 kronor för ändamålet att förde— las på budgetåren 1964/65 och 1965/66, vilket belopp bör ställas till skolöver- styrelsens förfogande.
19.5 Sammanfattning
Gymnasieutredningens förslag i detta kapitel innefattar i huvudsak följande. Övergången till det nya gymnasiet skall ske samtidigt över hela landet så att den nya läroplanen tillämpas i årskurs 1 från och med läsåret 1965/66 och däref- ter successivt i följande årskurser. In- tagning till första årskursen av det 4-åriga allmänna gymnasiet skall äga rum sista gången höstterminen 1963. Gymnasiets yttre organisation genom införande av ekonomiska och tekniska lärokurser på flertalet gymnasieorter sker successivt under loppet av tre år och denna utspridning av den fackgym- nasiala utbildningen samordnas så långt detta är möjligt med upprättandet av motsvarande fackskollinjer.
Vidare skall övergångsvis vidtagas vissa åtgärder av pedagogisk natur i samband med övergången till det nya gymnasiet. Intagningen skall sålunda, då antalet sökande är större än antalet tillgängliga platser, ske genom kvote- ring av antalet intagningsplatser i pro- portion till antalet sökande från under-
liggande skolformer. För att bemästra vissa svårigheter som kan inträda ge- nom att de intagna har olika förutbild- ning skall övergångsvis medel ställas till förfogande för stödundervisning och uppdelning av klass. För elever i det gamla gymnasiet, som har svårigheter att följa undervisningen där, skall få tillämpas liberalare flyttningsbestäm— melser. De skall även kunna erbjudas mindre studiekurs genom bortval av ämnen och med sådan kurs kunna få partiell examen samt beredas möjlig— het att komplettera de utelämnade äm- nena till fullständig examen.
Fackinspektionen utbygges så att hälf- ten av gymnasieråden kan fungera re- dan läsåret 1965/66 och återstoden föl- jande läsår.
Skoladministrationen enligt utred- ningens förslag i kapitel 15 bör komma till stånd så snabbt som möjligt, i hu- vudsak redan från och med läsåret 1965/66.
Slutligen bör en omfattande informa— tion ges om det nya gymnasiet samt er- forderliga medel härför ställas till skol- överstyrelsens förfogande.
KAPITEL 20
Kostnaderna för gymnasiet
20.1 Inledning
20.1.1 Snmhlllets hittillsvarande kostnader för gymnasiet
20.1.11 Kostnaderna för gymnasiet har under det senaste årtiondet undergått en snabb stegring. Ökningen samman- hänger i stor utsträckning med elev- antalets tillväxt, vilket i sin tur är en följd av ökad efterfrågan på gymnasie- studier samt årskullarnas tillväxt i gymnasieåldrarna. Utöver sådana kvantitativa orsaker har emellertid kostnaderna stigit kraf- tigt på grund av den allmänna löne- och prisutvecklingen. Slutligen har de ökade kraven på gymnasiet beträffande lärarkrafter, utrustning och lokaler medfört kostnadsökningar som innebu- rit kvalitativa förbättringar av under- visningen.
20.1.1.2 En närmare analys av kostnads- utvecklingen för gymnasiets del har ut- redningen i detta sammanhang icke an- sett vara påkallad. En sådan redovis- ning för en längre tidsperiod stöter därjämte på avsevärda svårigheter på grund av att de statliga allmänna gym- nasierna i anslagssammanhang inte be— handlats separat utan tillsammans med realskolan. Som illustration till kost- nadsutvecklingen kan det dock vara be- fogat att i första hand erinra om till- gängliga uppgifter rörande kostnader- na för de statliga allmänna läroverken. Av dessa framgår, att de statliga netto-
utg'ifterna enligt budgetredovisningar- na stigit från 13,4 miljoner kronor 1919/20 till 58,5 miljoner kronor 1949/50, 118,6 miljoner kronor 1954/55 samt 256,6 miljoner kronor 1961/62.
20.113 Förutom olika automatiska ut- gift-sökningar är anslagsuppgången ett uttryck för en faktisk kostnadsökning per elev räknat. Av en beräkning i skol- överstyrelsens petita för budgetåret 1963/64 framgår att statens utgifter ef- ter omräkning till 1961/62 års penning- värde stigit från 1 440 kronor per elev 1949/50 till 2 440 kronor 1961/62. Mel- lan de båda budgetåren har således en reell ökning skett i kostnaderna med ca 70 %. ökningen avspeglar dels direkta åtgärder, som under årens lopp vidta- gits för att förbättra undervisningen vid statliga realskolor och gymnasier, dels verkningarna av genomförda an- ställnings- och avlöningsregleringar för lärarna. Utöver de kostnader, som innefattats i anslagen till allmänna läroverk, har sedan länge staten svarat för kostnader för tekniska gymnasier samt bidragit till kostnaderna för kommunala gymna- sier och handelsgymnasier.
20.114 Nettoutgifterna för olika gym— nasier för vissa av budgetåren under perioden 1949/50—1961/62 framgår av tabell 1. Uppgifterna om kostnaderna för de statliga allmänna gymnasierna grundar sig på en approximativ upp-
Tabell 1. Neltoutgifter under statsanslag avseende gymnasiestadiet
Nettoutgift, miljoner kronor
Budgetår Statliga Bidrag till Tekniska Bidrag till allmänna kommunala . handels- Summa gymnasier gymnasier gymnasner gymnasier 1949/50 ............. 13,0 0,2 4,3 0,7 18,2 1952/53 ............. 22,0 0,6 7,0 1 ,1 30,7 1954/55 ............. 29,0 0,6 7,8 1,3 38,7 1956/57 ............. 39,0 0,4 9,7 2,1 51,2 1958/59 ............. 53,0 0,4 14,2 2,5 70,1 1959/60 ............. 67,0 0,4 17,1 2,6 87,1 1960/61 ............. 84,0 0,4 21,0 2,7 108,1 1961/62 ............. 104,0 0,6 26,2 3,6 134,4 1962/631 ............. 119,4 1,2 33,1 7,8 161,5
1 Jfr 20.1.3.5, som visar hur beräkningen skett .
delning av läroverksanslagen på gym- nasium och realskola i huvudsak i för- hållande till elevantalen vid respektive skolform. Uppgifterna för budgetåret 1962/63 grundar sig på de för detta budgetår i riksstaten upptagna ansla- gen, vilka uppräknats med hänsyn till den nettoutgift under anslaget som kan väntas.
20.1.1.5 Utöver de sålunda redovisade statliga driftkostnaderna och driftbi- dragen tillkommer vid en totalredovis- nin-g även kommunala kostnader, vilka dels avser en del av driftkostnaderna, dels investeringskostnaderna, vilka kommunerna helt svarar för. Investe- ringarna i gymnasiebyggnader kan för de senaste åren uppskattas till ca 25 miljoner kronor per år. Till de angivna direkta kostnaderna för undervisningen bör läggas kostna- derna för studiebidrag och stipendier samt för allmänna studiebidrag.
20.1.2 Produktionsbortfall vid gymnasiets expansion
20.1.21 I de samhälleliga kostnaderna i vidare mening kan också inräknas det omedelbara produktionsbortfallet ge-
nom gymnasieelevernas frånvaro från den löpande produktionen. I förekom- mande beräkningar av nationalproduk- ten brukar utbildningskostnader av det- ta slag ej beaktas. Eftersom det här ovedersägligen rör sig om en kostnad med återverkningar på samhällsekono- min finns det dock anledning att nå- got uppehålla sig vid densamma.
20.1.2.2 Med utgångspunkt i 1961 års elevantal vid gymnasierna och en tänkt genomsnittsinkomst av 10 000 kro- nor vid full yrkesverksamhet rör det sig här om årliga kostnader av stor- leksordningen 650 miljoner kronor. Vid en invägning av denna kostnadsfaktor i en totalkalkyl för gymnasiet bör emel- lertid från detta belopp dragas dels kostnaderna för studiesociala åtgärder, dels de arbetsinkomster som gymnasie- eleverna kan tänkas ha jämsides med sina studier under bl. a. ferierna. Trots detta är det dock tydligt, att den här berörda kostnadsfaktorn är mycket be- tydande.
20.123 Inverkan av produktionsbort- fallet genom de studerandes frånvaro från produktionen kan i ett läge, då utbildningsorganisationen inte föränd-
ras, knappast anses som en belastning på samhällsekonomin. De yrkesverk- samma som avslutat utbildningen gör en produktionsinsats som mer än väl uppväger kostnaderna för dem som ge- nomgår utbildningen.
20.124 Mera märkbart blir däremot det omedelbara produktionsbortfallet, då utbildningen expanderar genom ökad studiefrekvens. På kort sikt kommer då antalet studerande inte att stå i direkt proportion till antalet sådana yrkes- verksamma som genom sin utbildning kan göra den avsedda större produk- tionsinsatsen. Ett markerat tryck på samhällsekonomin uppkommer härige- nom.
20.1.2.5 Betydelsen av detta förhållande enligt den av gymnasieutredningen för- utsatta expansionen av gymnasiet och fackskolans framväxt kan illustreras med följande räkneexempel. Antalet elever i gymnasiet och fack- skolan beräknar utredningen i början av 1970-talet utgöra omkring 140000. I förhållande till gymnasiets elevantal 1961 innebär detta en ökning med ca 75 000. Beräknat efter en genomsnittlig produktionsinsats av 10 000 kronor per individ erhålles ett totalbelopp av 750 miljoner kronor per år i produktions- bortfall. Eftersom denna ökning inträ- der under en så förhållandevis kort tid som 10 år, uu-pptkommer en avsevärt ökad belastning på samhällsekonomin. Först längre fram kommer [denna att mera allmänt motsvaras av ökade vpro- duktionsinsatser.
Enligt gymnasieutredningens uppfatt- ning är denna belastning på samhället av väsentlig betydelse för fortsatt eko- nomisk tillväxt och för den sociala och kulturella utvecklingen.
20.1.31 Staten svarar helt för lönekost- naderna för rektorer, lärare och andra befattningshavare vid de allmänna stat- liga gymnasierna och de tekniska gym- nasierna. Till avlöningskostnaderna vid handelsgymnasierna utgår bidrag med 78 %. Till vissa av de kommunala all— männa gymnasierna utgår vidare bi- drag med 20 000 kronor per klass. Utöver kostnader för avlöningar sva— rar —— såsom framgått av kapitel 18 — staten för olika andra driftkostnader vid de statliga allmänna gymnasierna och de tekniska gymnasierna. För de allmänna gymnasierna upptar således omkostnadsstaten anslagsmedel för sjukvård, rese- och flyttningsersätt- ningar, expenser, bibliotek och mate- riel samt understöd och premier. För de tekniska gymnasiernas del upptar omkostnadsstaten medel för sjukvård, rese- och flyttningsersättningar, expen- ser samt ersättning för borttagna elev- avgifter. Till de tekniska gymnasierna utgår vidare ur ett särskilt anslag me- del till böcker och undervisningsmate— riel m. m. Till handelsgymnasierna ut- går ett särskilt driftbidrag av 2 000 kro- nor per klassavdelning. Den statliga bi- dragsgivningen till de kommunala all- männa gymnasierna är inte specifice— rad på löner och andra driftkostnader utan är att betrakta som ett bidrag till verksamheten i dess helhet. Utöver de förut berörda driftkostna- derna svarar staten för vissa kostnader av investeringskaraktär. Budget-året 1962/63 har således medel anvisats för laboratorieutrustning vid såväl de all- männa som de tekniska gymnasierna.
20.1.3.2 De kostnader som icke täcks av statsmedel belastar till helt övervägan- de del kommunerna. Dessa har således att svara för en stor del av driftkostna-
derna för kommunala gymnasier och handelsgymnasier samt för kostnaderna för den på kommunala organ ankom- mande ledningen och administrationen av gymnasierna. Kostnaderna för loka- ler och deras underhåll är därjämte helt en kommunal angelägenhet.
20.1.3.3 Statsmedel för de i 20.1.3.1 an- givna ändamålen har under budgetåret 1962/63 anvisats genom de i följande sammanställning redovisade anslagen. Anslagen till de allmänna läroverken innefattar därvid även kostnaderna för de statliga realskolorna. I anslagsrubri- ceringen för budgetåret 1962/63 använ- des ännu beteckningen läroverk, vilken term efter utfärdandet av 1962 års skol- lag och skolstadga ersatts med gymna- sium och, i förekommande fall, real- skola.
Statsanslag 1962/63 till gymnasier samt statliga realskolor
Allmänna läroverken:
Avlöningar ................. 230 155 000 Omkostnader ................ 14 486 000 Laboratorieutrustning m. m.. . 450 000 Bidrag till vissa kommunala gym-
nasier m. m ................. 1 208 000 Högre tekniska läroverk:
Avlöningar .................. 26 920 000 Omkostnader ................ 3 080 000 Materiel, böcker m. m ........ 3 400 000 Bidrag till handelsgymnasier. . . . 7 800 000
Summa kronor 287 499 000
Den här redovisade anslagssumman avser till helt övervägande del drift- kostnader. Vissa medel avser emeller- tid investeringskostnader. Detta gäller anslaget till laboratorieutrustning vid de allmänna läroverken, 450000 kro- nor, samt ett belopp av 2 724000 kro— nor för laboratorieutrustning, vilket in- går i anslaget till materiel och böcker m.m. vid de tekniska läroverken. Om dessa belopp fråndrages, blir den an- slagssumma som avser driftkostnader- na 284 325 000 kronor.
20134 De upptagna anslagen avser de lokala kostnaderna för gymnasierna och realskolorna. För staten uppkommer härutöver kostnader för regional och central ledning av skolorna samt för vissa ändamål för vilka särskilda an- slag anvisats. De åsyftade anslagen av- ser vissa kostnader för intagningsnämn- der och språkassistentverksamhet, för student- och realexvaminla, för föreläs— ningar och fortbil-dnin-gskurser vid tek— niska gymnasier samt för handelsgym- nasieexamen. För de angivna ändamå- len har budgetåret 1962/63 sam-manlagt anvisats 1 363 000 kronor.
20.1.3.5 Eftersom de nuvarande ansla- gen för de allmänna läroverken även avser realskolan måste, om en närmare uppfattning skall erhållas om de nuva- rande statliga kostnaderna för gymna- sieorganisationen, realskolekostnaderna elimineras. Detsamma gäller kostnader- na för vuxenläroverken samt för sär- skilda la-rvoden vid läroanstalter med lärarkurs m.m. Särskiljande av kostnaderna för de statliga gymnasierna och realskolornla erbjuder avsevärda svårigheter på grund av att de båda skolformerna i stor utsträckning har ett nära organi- satoriskt samband. Den beräkning som göres i det följande är därför ungefär- lig men kan likväl anses ge en tillfreds- ställande uppfattning om de olika kost- nadernas huvudsakliga storlek. Beräk- ningarna har utförts på det material som legat till grund för anslagsberäk- ningen för budgetåret 1962/63. Där- jämte har hänsyn tagits till den upp- gång i löneläget som skett efter den ur- sprungliga anslagsberäkningen. Avlö- ningskostnladerna för de statliga allmän- na gymnasiernla kan med dessa ut- gångspunkter beräknas uppgå till ca 113 600 000 kronor för budgetåret 1962/ 63.
Av omkostnadsanslaget för de all- männa läroverken kvarstår, sedan kost- naderna för realskolan, för skolorna för vuxna samt kompletteringsgymnasiet i Stockholm frånräknats, ett belopp av 5800 000 kronor, vilket således utgör de här avsedda gymnasiernas del av om— kostnaderna. Vid beräkningen har be- aktats, att omkostnaderna på grund av automatiskt verkande faktorer kan be- räknas bli högre än vad som förutsågs vid anslagsberäkningen.
Enligt denna beräkning bör således de totala kostnaderna för de statliga allmänna gymnasierna budgetåret 1962/ 63 kunna beräknas till 119 400 000 kro- nor.
Även anslagen till driftkostnader för tekniska gymnasier bör på grund av att de beräknats efter 1961 års löneläge undergå en viss uppräkning. Avlönings- anslaget kommer efter en sådan upp- räkning att uppgå till 29170000 kro- nor, medan omkostnadsanslaget bör upptagas med 3280 000 kronor. Med- räknas dessutom materielanslaget (ex- klusive medlen för laboratorieutrust- ning) erhålles en sammanlagd anslags- summa för de tekniska gymnasierna av 33 126 000 kronor.
Bidragen till vissa kommunala gym- nasier m.m. samt till handelsgymna- sier torde i detta sammanhang inte höra uppräknas.
Sammanlagt .för budgetåret 1962/63 erhålles efter här gjorda uppräkningar en total statlig driftkostnad för gym- nasieorganisationen av ca 161500000 kronor.
20.2 Kostnader jör det föreslagna drift- bidraget I detta avsnitt behandlar utredningen
kostnader för driftbidraget till det nya gymnasiet omkring 1970 under anta-
gande av att gymnasiefrekvensen då är ca 30 % (ex—kl. privata gymnasier).
20.2.1 Totalkostnader för det nya gymnasiet
20.211 Vid utformningen av det i ka- pitel 18 redovisade statsbidragssyste- met har gymnasieutredningen i första hand utgått ifrån att staten efter kom- munaliseringen skall i princip svara för gymnasiets driftkostnader i samma utsträckning som nu. Denna princip om status quo i kostnadsfördelningen mel- lan stat och kommun har vid utform- ningen av utredningens förslag tagit sig uttryck i att staten genom det nya drift- bidraget skall svara för samtliga lärar- lönekostnader. I viss mån innebär det- ta en utvidgning av statens åtaganden, eftersom den nuvarande bidragsgiv- ningen till handelsgymnasier endast omfattar 78 % av den på schablonmäs- siga grunder beräknade lärarlönekost- naden. Den härav uppkommande kost- nadsökningen för staten kan i 1963 års löneläge beräknas till ca 9 000 000 kro- nor. Såsom framgår av kapitel 18 skulle ett enhetligt statsbidragssystem utan ett sådant tillskott föra med sig, att statens bidrag till allmänna och tekniska gym- nasier komme att minska. Härigenom skulle en rubbning ske i status quo be- träffande kostnadsfördelningen mellan kommunerna.
Enligt det föreslagna bidragssystemet kommer kostnaderna för rektors- och lärarlöner att beräknas enligt schablon- mässiga grunder på i princip samma sätt som nu sker vid bidragsgivningen bl.a. till obligatoriska skolan. Av den sålunda beräknade kostnaden erhåller kommunen bidrag med 100 %. Bidrags- givningens utformning innebär, att sta- ten kommer att helt svara för alla kost- nadsökningar för lönehöjningar samt för sådana organisationsutvidgningar och standardförbättringar, som medför
ökade lärarlönekostnader. Till de kost- nadsökningar som gymnasieutredning- ens förslag medför i dessa hänseenden återkommer utredningen i det följande.
Såsom vidare framgår av kapitel 18 har utredningen funnit det lämpligt att till bidragsgivningen till lärarlöner an- knyta bidrag även till andra driftkost- nader, som staten enligt gällande be- stämmelser helt eller delvis svarar för. Utförda beräkningar visar, att dessa sistnämnda kostnader enligt nu gällan- de beräkningsgrunder kan anses mot- svara ca 10 % av kostnaderna för rek- tors— och lärarlöner. Utredningens för- slag innebär således, att nuvarande an- slag till gymnasiernas driftkostnader skulle ersättas med ett enhetligt bidrag, som skulle utgå med 110 % av rektors- och lärarlönekostnaderna.
Vid avvägningen av procentsatsen i kapitel 18 har det belopp av 2 000 kro- nor per avdelning som för närvarande utgår till handelsgymnasierna uppräk- nats i nivä med det belopp med vilket staten för närvarande bidrar då det gäl- ler de särskilda driftkostnaderna vid allmänna gymnasier. Å andra sidan har utredningen inte ansett sig vid bidrags- avvägningen höra i särskild mån beak— ta den nuvarande i förhållande till de allmänna gymnasierna fördelaktigare medelstilldelningen för de tekniska gymnasiernas särskilda driftkostnader. Nettoresultatet av dessa överväganden kan anses innebära, att kommunerna inte kommer att erhålla kompensation för ett belopp motsvarande 1500 000 kronor. Då som förut framhållits för- bättringen av bidragsgivningen till den sektor av det nya gymnasiet som mot- svarar de nuvarande handelsgymnasier- na kan anses motsvara ca 9 000 000 kro- nor, kan de förändringar i kostnads- fördelningen mellan stat och kommun scm sammanhänger med den nya stats- bidragskonstruktionen anses innebära
en vinst för kommunerna av ca (9 000 000—1 500 000 = ) 7 500 000 kro- nor.
De i kapitel 18 redovisade [beräkning- arna rörande statsbidragssystemet grun- dar sig beträffande rektors— och lärar- lönekostnaderna på det behov som bud- getåret 1970/71 kommer att föreligga i den gymnasieorganisation, som föreslås av utredningen. I de i detta samman— hang beräknade beloppen innefattas så- ledes kostnaderna dels för den volym- ökning av gymnasiet som beräknas ske fram till 1970/71, dels för den utök- ning av lärarantalet som oberoende av volymökningen blir en följd av gymna— sieutredningens förslag.
20.2.1.2 En jämförelse mellan kostnader- na för det nya gymnasiet och kostna- derna för det nuvarande gymnasiet er- bjuder avsevärda svårigheter. Såsom framgått av det föregående stöter re- dan beräkning av driftkostnaderna för de nuvarande statliga allmänna gymna- sierna på avsevärda hinder, eftersom gymnasiet i regel är nära sammankopp- lat med statlig realskola. För att en jämförelse skall bli möjlig erfordras vidare att totalkostn-aderna enligt nuvarande och föreslagen orga- nisation kan hänföras till en lämplig enhet. Riktigast torde vara att utgå från en enhet som mäter utbytet av den. nu- varande och nya organisationen. Man skulle t. ex. kunna tänka sig att fördela kostnaden på antalet examinander eller antalet studerande som med godkänt resultat genomgått gymnasiet. Svårig— heterna att bestämma antalet sådana enheter för det nya gymnasiet är dock betydande varför en kostnadsjämförelse på grundval av utbildningsresultatet inte blir av större intresse än t. ex. en jämförelse med elev eller avdelning som enhet. I valet mellan kostnad per elev eller
kostnad per avdelning (klass) som en- het för kostnadsjämförelse har utred- ningen stannat för att utgå från avdel- ningsbegreppet. Orsaken härtill är när- mast att det fallit sig naturligt att i oli- ka sammanhang beräkna lärarbehovet med utgångspunkt i en sådan enhet. Avdelningsbegreppet enligt utredning- ens förslag och det motsvarande be- grepp som användes i nuvarande un- dervisningsstatistik är dock i viss mån olika. En beräkning har även företa- gits med kostnaden per elev som enhet. Det därvid erhållna resultatet visade sig väl överensstämma med de i det föl- jande redovisade beräkningarna.
Med hänsyn till vad som här anförts kan den följande jämförelsen rörande driftkostnaderna för nuvarande och fö- reslagna avdelningar ej göra anspråk på exakthet, utan den verkliga kostna- den kan framdeles visa sig avvika från det resultat som uppnås i detta sam- manhang. Beräkningarna har emellertid förts fram så långt som det är möjligt med tillgängligt material och kan anses utgöra en tillräcklig grund för bedöm- ning av storleksordningen av de ökade kostnader som utredningens förslag medför.
20.21"? Vad först gäller de nuvarande kostnaderna framgår av den föregående redogörelsen (20.135), att de statliga driftkostnaderna med utgångspunkt i statsanslrage-n för 1962/63 kan beräknas till 119 400 000 kronor för de statliga allmänna gymnasierna och till 33 126 000 kronor för de tekniska gymnasierna. Då 'de följande kostnadsjämförelse-rna ansetts böra ske i 1963 års löneläge, bör de angivna beloppen uppräknas till re— spektive 121 400 000 och 33 600 000 km- nor.
20.214 Enligt föreliggande preliminä- ra uppgifter kan antalet avdelningar
vid de statliga allmänna gymnasierna, med frånräknande av det 4-åriga gym- nasiets första årskurs, hösten 1962 upp- skattas till 1 907. Den förut beräknade totalkostnaden för det allmänna gym- nasiet kan alltså anses motsvara ett be- lopp av 63 660 kronor per avdelning.
Antalet fullständiga avdelningar vid de tekniska gymnasierna kan här be- räknas till 407 för läsåret 1962/63. Med utgångspunkt häri och det förut angiv- na anslagsbeloppet kan kostnaden per avdelning beräknas till 82 560 kronor.
I fråga om handelsgymnasierna kan anslagsberäkningen inte direkt tas till utgångspunkt för bedömning av kost- naden per avdelning, beroende dels på utbetalningsreglerna för bidraget, dels på bidragsreglerna, som innebär att en- dast en del av kostnaderna täckes med statsmedel. Anslagsberäkningarna för budgetåret 1962/63 (prop. 1962: 1, bil. 10, s. 246) innehåller emellertid en upp- gift om statsbidragskostnaden per av- delning. Med tillägg för kommunandel och lönehöjning kan lönekostnaden per avdelning beräknas till 49360 kronor. Bidraget till övriga driftkostnader ut- gör 2000 kronor per avdelning. Den verkliga kostnaden kan anses vara av- sevärt högre. Som framgår av kapitel 18 har vid avvägningen av statsbidrags- procenten i särskild driftkostnad för den ekonomiska sektorn räknats med samma belopp som för allmänna gym- nasier, 4900 kronor. Beloppet synes vara tillämpligt även i detta samman- hang efter uppräkning till 1963 års löneläge, d.v.s. till 5540 kronor. Den totala kostnaden per avdelning kan så- ledes beräknas till (49 360 + 5 540 = ) 54900 kronor.
Hittills har inte de kommunala all- männa gymnasierna berörts. Närmare kostnadsberäkningar för dessa förelig- ger ej. I detta sammanhang torde emel— lertid kunna antagas, att kostnaderna
för dessa är desamma som för de stat— liga allmänna gymnasierna, d. v. 5. 63660 kronor per avdelning. Antalet sådana avdelningar uppgick hösten 1962 till 251. Totala antalet statliga och kommunala avdelningar av det allmän- na gymnasiet vid denna tidpunkt ut- gjorde således (1 907 + 251 =) 2 158.
De i det föregående beräknade be- loppen per avdelning utgör genom- snittsbelopp för respektive gymnasie- form med den fördelning på olika års- kurser som nu är förbanden. På grund av den pågående utbyggnaden av fack- gymnasierna är antalet avdelning-ar av
årskurs 1 och även årskurs 2 större än antalet avdelningar i årskurs 3. Då lä- rarlönekostnnaderna är störst i sistnämn- da årskurs, innebär den nuvarande för- delningen på olika årskurs-er, att den här beräknade kostnaden blir lägre än vad som skulle vara fallet vid en jämn fördelning av antalet avdelningar på olika årskurser.
20.2.1.5 Med utgångspunkt i de uppgif- ter som redovisats i det föregående kan totalkostnaden för driften av den nu- varande »gymnasieorganisationen sam— manfattas i följande tablå.
Avdelningar . Kostnad per Gymnasteform Antal Procentuell avd. Total kostnad andel Ag ................. 2 158 77 63 660 137 378 000 Tg ................. 407 15 82 560 33 602 000 Hg ................. 217 8 54 900 11 913 000 Summa 2 782 100 65 740 182 893 000
Den genomsnittliga kostnaden per av- delning för samtliga gym-nasieformer kan av tablån beräknas till 65 740 'kro- n—or. Den rent statliga delen av dessa kostnader anges i följande samm-anställ- ning. Det 'bör i detta sammanhang obser- veras att utgångspunkt varit 1962/63 års anslag men att des-sa justerats upp till 1963 års lönenivå. Bidraget till handels- gymnasierna har dessutom omräknats med hänsyn till de bidrag som föran- ledes av de i det föregående beräknade kostnaderna budgetåret 1962/63, oav- sett inverkan på anslagsbelastningen av gällande utbetalningsregler.
Anslag till statliga allmänna gym- nasier ...................... 121 400 000
Anslag till tekniska gymnasier. . . 33 600 000 Bidrag till handelsgymnasier . . . . 9 292 000 Bidrag till kommunala gymnasier 1 208 000
165 500 000
En jämförelse mellan denna kost— nadssumma för staten och den förut redovisade totala kostnaden ger vid handen, att staten kan anses helt svara för driftkostnaderna för 2 517 av gym- nasieavdelningarna, medan kommuner- na svarar för 265.
20.2.1.6 Beträffande kostnaderna för det nya gymnasiet framgår av 18.222, att bidragsunderlaget, d. v. s. rek- tors- och lärarlönekostn'aden, för års- kurserna 1—3 kan beräknas till sam— manlagt (202 800 000 —— 16 900 000 = ) 185 900 000 kronor. Efter uppräkning till 1963 års löneläge erhålles 210 000 000 kronor. Beloppet har beräknats på grundval av att de nämnda årskur- serna kommer att omfatta samman- lagt 3146 avdelningar. Bidragsunder- laget per avdelning kan således an-
ses genomsnittligen uppgå till 66 750 kronor. Då bidrag i detta sammanhang förutsättes utgå med 110 % av bidrags- underlaget, kommer statens kostnad att uppgå till 73 420 kronor per avdelning, d. v. s. (3 146 x 73 420 =) 231 000 000 kronor.
20.2.1.7 Enligt de här redovisade be- räkningarna skulle således skillnaden i kostnader mellan det nuvarande gym- nasiet och årskurserna 1—3 i den av utredningen föreslagna gymnasieorga- nisationen genomsnittligen vara (73 420 —— 65 740 =) 7 680 kronor. Vid denna jämförelse bör emellertid observeras, att den genomsnittssiffra som beräk- nats för det nuvarande gymnasiet byg- ger på ett material, i vilket fackgym- nasierna ingår i betydligt mindre ut- sträckning än i den nya organisatio- nen. Hade en större andel av de dyrare tekniska gymnasierna ingått i materia- let, skulle genomsnittssiffran för samt- liga nuvarande gymnasier blivit högre. Den förhållandevis låga kostnaden för handelsgymnasiet skulle å andra sidan vid en ökad andel för detta gymnasium minska den totala genomsnittskostna- den. Att kostnaden per avdelning för handelsgymnasiet är lägre torde i stor utsträckning sammanhänga med att un- dervisningen inom gymnasiet inte nått upp till årskurs 3. Vid fullt genomförd reform för handelsgymnasierna torde det komma att visa sig att lärarlöne- kostnaderna genomsnittligen ligger på i stort sett samma nivå som för det all- männa gymnasiet. En brist i den gjor- da jämförelsen mellan den nuvarande och den föreslagna gymnasieorganisa- tionen ligger vidare däri att den starka expansionen under senare år av de tek- niska gymnasierna medfört att den för- hållandevis kostsammare årskurs 3 fö- rekommer i betydligt mindre utsträck- ning än övriga årskurser. Detta medför
att den erhållna genomsnittskostnaden för det nuvarande 3-åriga tekniska gymnasiet blir lägre än vad som skulle vara fallet vid en jämn fördelning på årskurserna. (Jfr 20.2.1.4.)
20.2.1.8 Beträffande årskurs 4 av det nya gymnasiet framgår av 18.2.2.2, att rektors- och lärarlönekostnaden för årskursen uppgår till 16 900 000 kronor i 1960/61 års löneläge. I 1963 års löne- läge blir kostnaden 19 100000 kronor. Det 110-procentiga driftbidraget på det- ta belopp utgör 21 010000 kronor. Ut- slaget på 222 avdelningar erhålles ett belopp av 94 640 kronor. Av de i detta sammanhang gjorda beräkningarna framgår att det totala bidragsunderlaget utgör (210 000 000 + 19 100 000 = ) oa 229 000 000 kro- nor och att driftbidragskostnaden för det .nya gymnasiet således uppgår till avrundat 252 000 000 kronor.
20.2.2 Specifikation av kostnadsförändriugar 20.221 De i det föregående redovisade beräkningarna ger underlag för en när- mare specificering av de totala kost- nadsförändringar som följer av gymna- sieutredningens förslag. För det första innebär utredningens förslag att bidragsgivningen för han- delsgymnasier utsträckes till att avse full täckning för driftkostnaderna. Ut- redningens förslag innebär vidare att staten kommer att svara för driftkost- naderna för de nuvarande kommunala gymnasierna i samma utsträckning som för de statliga. I det föregående har beräknats att den nuvarande kost- nadsfördelningen mellan stat och kom- mun kan anses innebära att kommuner- na svarar för kostnader motsvarande dem som uppkommer för 265 avdel- ningar (20.2.1.5). De nuvarande kost- naderna för dessa avdelningar kan på
grundval av det förut erhållna genom- snittsbeloppet av 65 740 kronor per av- delning beräknas till 17 421 000 kronor. Staten skulle härigenom komma att sva- ra för kostnaderna för hela den nuva- rande kommunala och statliga gymna- sieorganisationen, d.v.s. för 2 782 av- delningar. Övertagandet av kommunala kostnader torde i och för sig inte höra betraktas som en följd av gymnasieut- redningens förslag utan kan anses vara ett uttryck för en utveckling, som kom- mer att äga rum oavsett gymnasieorga- nisationens utformning. I så måtto kan denna utgiftsökning för staten anses vara av automatisk karaktär.
20.222 Av samma natur kan de kost- nadsökningar anses vara som följer av ökat elevantal i årskurserna 1—3. An- talet avdelningar i dessa årskurser 1970/71 har .i kapitel 18 antagits vara 3 146. Då det nuvarande antalet avdel- ningar beräknats till 2 782, innebär det- ta en ökning med 364 avdelningar. Be— räknat efter nuvarande kostnadsnivå motsvarar detta antal en statlig kostnad av (364x65 740 =) 23 929 000 kronor.
I det föregående har en jämförelse gjorts mellan kostnaderna per avdel- ning för det nuvarande och det nya gymnasiet. Därvid erhölls en ökad kost- nad för det nya gymnasiet av 7680 kronor per avdelning. I samband med denna beräkning framhölls olika skäl för att denna skillnad skulle kunna vara för hög. I det följande skall en beräk- ning göras av dessa faktorers ekono— miska betydelse. Beräkningarna syftar till att fastställa vilka kostnader som skulle erhållas, om den nuvarande fack- gymnasieorganisationen dels vore jämnt utbyggd i olika årskurser, dels utgjor- de samma andel av gymnasiet i dess helhet som den kommer att utgöra inom det nya gymnasiet. Den ökning av de nuvarande kostnaderna som erhålles på
detta sätt bör fråndragas det förut an- givna beloppet av 7680 kronor, innan en bedömning göres av de kostnadsök- ningar som blir en direkt följd av ut- redningens förslag om det nya gymna- siets utformning.
20.223 Vad först gäller de nuvarande handelsgymnasierna torde den nuva- rande låga kostnaden av 54900 kronor per avdelning (jfr 20.2.1.4) i hög grad sammanhänga med att 1961 års han- delsgymnasiereform läsåret 1962/63 ännu inte medfört att årskurs 3 införts. Efter genomförd reform och avslutad expansion finns det inte anledning att räkna med lägre kostnad för detta gym- nasium än för det allmänna gymnasiet. För det tekniska gymnasiets del är års- kurs 3 till följd av de senaste årens ex— pansion kraftigt underrepresenterad. På grund av att driftkostnaderna för denna årskurs är högre än för övriga årskurser skulle en mera jämn fördel- ning av årskurserna medföra vissa kost- nadsökningar. En beräkning rörande kostnaderna per avdelning under antagande av att fackgymnasieavdelningarna för närva- rande skulle vara jämnt fördelade på årskurserna 1, 2 och 3 ger vid handen att det förut erhållna beloppet skulle stiga från 65 740 till 66 800 kronor per avdelning. Ökningen utgör 1060 kro- nor. Då antalet avdelningar vuxit till det antal som förutsatts för årskurserna 1—3, när den nya organisationen ge- nomförts, d.v.s. 3146, motsvarar den här erhållna skillnaden ett totalbelopp av 3 335 000 kronor.
20.224 Vad beträffar den kostnadsför- ändring för det nuvarande gymnasiet som skulle följa av att de dyrare tek- niska gymnasierna inom nuvarande or- ganisation skulle ingå med samma pro- portion i det totala antalet gymnasieav-
delningar som förutsatts i utredning- ens organisationsförslag erhålles ett ök— ningsbelopp av 1 460 kronor per avdel— ning. Totalt skulle härigenom uppkom- ma en ökning av 4593 000 kronor.
20.225 De här redovisade beräkning- arna innebär att en automatisk utveck- ling av nuvarande gymnasieorganisa— tion mot en jämn fördelning av fack- gymnasieavdelningarna på olika årskur- ser samt mot ett ökat inslag av fack- gymnasier skulle medföra kostnadsök- ningar av sammanlagt (3 335 000 + 4 593 000 =) 7 928 000 kronor. Vid des— sa beräkningar har inte beaktats att även det allmänna gymnasiets sista års- kurs kan anses vara i viss mån under- representerad. Beräkningar av hur det— ta förhållande skulle inverka kan knap- past företas utan mera omfattande un- dersökningar. Om så skett är det dock sannolikt att den nyss angivna summan skulle blivit ännu något högre. De beräkningar som utförts rörande kostnaderna för det nya gymnasiet är gjorda på sådant sätt att avdelningarna i detta sammanhang kan anses ha varit jämnt fördelade på olika årskurser. Det belopp som tidigare redovisats som uttryck för skillnaden mellan kostna- derna för det nya och det'nuvarande gymnasiet, 7 680 kronor per avdelning, kan således anses innefatta även de här beräknade kostnaderna för utveckling- en .av den nuvarande gymnasieorgani- sationen. För att erhålla ett uttryck för den verkliga ifördyringen genom gymnasieutredningen-s förslag bör så- ledes dessa belopp wfrån'dinaga-s. Här- igenom erhålles ett belopp av (7 680 —— 1 060 — 1 460 = ) 5 160 kronor per avdelning. Up'prävknlat för 3 146 avdel- ningar erhålles txotalt ett belopp av 16 233000 kronor, vilket således kan anses vara ett uttryck för de reella kostnadsökningarna för gymnasieutred-
ningens förslag rörande årskurserna 1—3 i det nya gymnasiet.
20.226 Genom att det nya gymnasiet kommer att skilja sig från det nuvaran- de till hela sin uppbyggnad är det inte möjligt att i detalj specificera vad des- sa ökade kostnader sammanhänger med. Den i det föregående presenterade kost- nadsberäkningen för det nya gymnasiet har inte heller skett med anknytning till det nuvarande gymnasiets kostnadsför— hållanden. Att det nya gymnasiets driftkostna- der måste bli högre än motsvarande kostnader för närvarande framstår dock som synnerligen motiverat av de för- bättringar som uppnås. I första hand uppstår kostnadsökningen till följd av att fackgymnasial utbildning blir till- gänglig på flertalet gymnasieorter. Den- na förändring innebär att utbildningen blir långt mer differentierad än vad som för närvarande är fallet. Även om lärarkrafterna utnyttjas på effektivast möjliga sätt blir det ej möjligt att und- vika att elevantalet vid undervisningen i vissa ämnen blir litet och lärarkostna- den förhållandevis hög. I samma rikt- ning verkar de ökade valmöjligheterna beträffande moderna språk och frivilli— ga ämnen samt de ökade möjligheterna att dela klass, bl.a. vid studieteknisk inskolning i årskurs 1. Tillsammanta- get leder de angivna förbättringarna till att det genomsnittliga lärarantalet per klass ökar. Trots att delningstalet för klass bibehålles vid 30 elever med- för således olika av utredningen före- slagna förbättringar, att det genomsnitt- liga antal elever som vid varje tillfälle undervisas av en lärare sjunker. Denna omständighet tillsammans med de öka- de valmöjligheterna medför en kostnad för årskurserna 1—3, som kan uppskat- tas till förutnämnda belopp av ca 16 miljoner kronor.
ökningen vid sidan av kostnaderna för den ren-t kvantitativa tillväxten hänför sig till införandet av årskurs 4 inom den tekniska sektorn. Som framgår av avsnittet 20.2.1.8 har denna kostnad be- räknats till 21 010 000| kronor. Eftersom denna kostnad sammanhänger med en förlängning med ett år av lärokursen vid de nuvarande tekniska gymnasier- na har den i huvudsak ingen motsva- righet för närvarande. Någon del därav kan dock anses motsvaras av en viss besparing för den tekniska utbildning- en i årskurs 3, eftersom några av de mera kostnadskrävande avslutande mo- menten flyttas från denna årskurs till årskurs 4. En annan del av kostnads- ökningen kan anses sammanhänga med att utredningens förslag medför att i motsats till vad nu är fallet alla regul- jära alternativ kommer att finnas på flertalet nuvarande orter med tekniskt gymnasium.
Utredningen har i tidigare samman- hang utförligt motiverat behovet av att förlänga den tekniska utbildningen på gymnasiet. Utredningen vill här blott erinra om de motiv som talar för att teknikerna erhåller en grundligare ut- bildning i allmänna ämnen än vad som tidigare varit fallet. Även det ökade kunskapsstoffet i de rent tekniska äm— nena påverkar behovet av förlängda studier. En grundligare utbildning inom det tekniska gymnasiet torde som hel- het medföra att utbildningsresultatet kommer att tillmätas ökat värde. Ut- bildningen kan därigenom väntas bli attraktivare för såväl de studerande som arbetsgivarna. Därmed ökar också det tekniska gymnasiets betydelse för att minska trycket på universitet och högskolor.
20.228 De hittills i detta avsnitt be- handlade kostnaderna hänför sig till 20.227 Den andra betydande kostnads-
det nya driftbidraget. Driftbidragskost— nader med anledning av gymnasieut— redningens förslag uppkommer därjäm- te under anslaget till bidrag till lokala yrkesskolor. Dessa kostnader samman— hänger med utredningens förslag att viss praktik för elever med teknisk och kurs i kontorsteknik för elever med ekonomisk studiegång skall förläggas till kommunala yrkesskolor, varigenom liirarkostnader uppkommer för elever- nas handledning. Som framgår av kapi- tel 18 har den del av kostnaderna som inte utgår i form av statsbidrag, d. v. s. 21 % av kostnaden, beaktats vid avväg- ningen av bidragsprocenten för gym- nasiets driftbidrag. I detta samman— hang bör därjämte beräknas, hur stort medelsbehov som kan väntas uppkom- ma under bidragsanslaget för yrkessko- lan. Av uppgifterna i kapitel 18 kan be- räknas att den totala kostnaden för lä- rare i detta sammanhang uppgår till 2 475 000 kronor efter löneläget budget- året 1960/61. I 1963 års löneläge upp- går kostnaden till ca 2 800 000 kronor. Då bidraget enligt bestämmelserna för yrkesskolan kommer att utgå med 79 % av kostnaden, kan medelsbehovet un- der anslaget till bidrag till yrkesskolor beräknas till 2200 000' kronor.
20.229. Utöver kostnaderna för löner kommer kommunerna att få svara för kostnaderna för ATP-avgifter samt för kompensation för förhöjd pensionsav- gift enligt lagen om folkpensionering. Utredningen utgår ifrån att kommuner- na kommer att erhålla full kompensa- tion för dessa kostnader men anser sig inte böra framlägga förslag om hur des- sa kostnader skall täckas, då denna fråga torde komma att lösas i ett större sammanhang. Utredningen anser det ej heller vara befogat att beräkna de stat- liga kostnaderna för ändamålet, efter- som dessa i huvudsak torde bli desamma
som om hittillsvarande förhållanden skulle bestå.
20.2210 Sammanfattningsvis inne-bär gymnasieutredningens förslag i hittills behandlade avseenden följande kost- nadsökningar för staten
1. Övertagande av vissa nuva- rande kommunala gymnasie- kostnader (20.221) .........
2. Kostnader för gymnasieorga— nisationens expansion inom års— kurserna 1—3 fram till 1970/71 (20.222) ..................
3. Kostnader för omstrukturering av gymnasiet mot ökad fack— gymnasial utbildning m. m. (20.225) ..................
4. Ökade lärarlönekostnader till följd av gymnasieutredningens förslag om pedagogiska för- ändringar m. m. (20.225) . . . .
5. Införande av årskurs 4 av tek— niskt gymnasium (20.2.2.7) . . .
6. Praktik vid yrkesskolorna (20.228) .................. 2 200 000
Summa ökning 88 721 000
17 421 000
23 929 000
7 928 000
16 233 000
21 010 000
Nuvarande statliga kostnader. 165 500 000 Kostnadsökningar 1970/71. . . . 88 721 000
S:a medelsbehov 1970/71 254 221 000 Avrundat ............. 254 000 000
20.23 Ökning av driftkostnaderna under olika budgetår 20.2.3.1 I avsnittet 20.2.2 har utred- ningen beräknat driftkostnaderna för det nya gymnasiet till 254 miljoner kro- nor i 1963 års löneläge. Kostnaden av- ser budgetåret 1970/71 under antagan- det att de offentliga gymnasierna om- fattar ca 30 % av de berörda årskullar- na. (Härtill kommer de privata gym- nasiernas andel som torde kunna upp- skattas till ca 2 %.) Gymnasiet skulle då omfatta 3 146 avdelningar i årskur- serna 1—3 och 222 avdelningar i års- kurs 4, d.v. s. sammanlagt 3 368 avdel- ningar. Den nuvarande statliga kostnaden har i det föregående beräknats till 165,5
miljoner kronor, varvid utgångspunk- terna varit gymnasieorganisationens omfattning budgetåret 1962/63 och 1963 års löneläge. Sammanlagt medför såle— des gymnasieutredningens förslag och gymnasieexpansionen under perioden 1962/63—1970/71 kostnadsökningar med 88,7 miljoner kronor.
20232 Utredningen vill i det följande något uppehålla sig vid hur denna kost- nadsökning kan väntas fördela sig över den här avsedda perioden. Väsentligt för en beräkning härav är bedömning- en av hur snabbt gymnasiet tillväxer rent kvantitativt, vilket sammanhänger med dels årskullarnas storlek, dels gym- nasiefrekvensen. Under den här avsed- da periodens början är de berörda års— kullarna stora och elevantalet blir av denna anledning stort. Under periodens senare del minskar årskullarna men samtidigt medför förändringen av gym- nasiefrekvensen, som av utredningen antages öka från 23 % till 30 % under perioden, att elevantalet hålles uppe. Den sammanlagda effekten av de nämnda tendenserna blir i detta räkne- exempel att antalet avdelningar i års- kurs 1 tillväxer till och ,med läsåret 1965/66 men därefter förblir i huvud- sak konstant. Under perioden 1966/67 ——1970/71 antages således ökningen i gymnasiefrekvensen i stort sett uppvä- gas av att antalet 17-åringar minskar. En annan väsentlig omständighet för kostnadsökningens fördelning på olika år är statens övertagande av kostnader- na för kommunala gymnasier. Även om övertagandet av sådana kostnader fort— går under tiden före budgetåret 1965/ 66, torde dock en betydande del av den statliga kostnadsökningen i detta hän- seende koncentreras till nämnda bud- getår. Genom utformningen av det av utredningen föreslagna bidragssystemet
inträffar vidare en markerad kostnads- ökning för den ekonomiska gymnasie- utbildningen vid samma tillfälle. Kost- nadsökningarna för direkta standard- förbättringar inom årskurserna 1—3, vilka beräknats till ca 16 miljoner kro- nor, får bedömas bli jämnt fördelade på budgetåren 1965/66, 1966/67 och 1967/68.
Kostnaderna för årskurs 4 påverkar anslaget från och med budgetåret '1968/69. Anslagsbehovet för olika bud- getår framgår av tabell 2.
20233 Jämsides med de i det föregå- ende behandlade driftkostnaderna vid en gymnasiefrekvens av 30 % har ut- redningen även beräknat driftkostna- derna om gymnasiefrekvensen budget- året 1970/71 antages vara 35 %. Drift- kostnaderna kan nämnda budgetår då beräknas stiga till 294 miljoner kronor. (Se tabell 2.)
Tabell 2. Anslagsbehovet för gymnasiets driftkostnader under olika budgetår
Anslagsbehov i miljoner kronor, om gymnasiefrekv-
Budgetår ensen 1970/71 antages vara 30 % 35 % 1962/63 ....... 166 166 1963/64 ....... 185 187 1964/65 ....... 191 195 1965/66 ....... 216 225 1966/67 ....... 225 238 1967/68. . . .. .. 232 251 1968/69 ....... 252 280 1969/70 ....... 253 288 1970/71 ....... 254 294
20.3 Kostnader för ytterligare stan- dardförbc'ittringar
20.3.1 Principiella synpunkter
20.311 De hittills redovisade kostnads- beräkningarna för det nya gymnasiet grundar sig på ett bidragsunderlag, som utgöres av rektors— och lärarlönekost-
naderna för det nya gymnasiet. I dessa hänseenden kan kostnadsökningarna för det nya gymnasiet anses vara beak- tade både i vad avser volymökningar och standardförbättringar.
Då det gäller de driftkostnader som ej ingår i bidragsunderlaget och för vil- ka kommunerna skall kompensenas ge- nom lämplig avvägning xav procentsat- sen, har i de föregående beräkningarna endast medtagits kostnaderna motsva- rande nuva-rande verksamhet. End-ast sådana ökningar av nuvarande belopp kan :anses ingå som följer av gymma— siets volymökning fram till 1970/71.
20.312 Gymnasieutredningen har emel- lertid framlagt förslag utöver sådana som gäller lärarbehovet, vilka syftar till förbättringar av gymnasiets verk- samhet. I den mån dessa medför kost- nadsökningar har de inte beaktats i det föregående. De förslag det här är fråga om avser införande av studierektorstjänster, ök- ning av antalet skolkuratorer och insti- tutionstekniker, ökade bidrag till bib— liotekarier samt biträdeshjälp åt rekto- rer och lärare.
20.3.1.3 Innan de härmed sammanhäng— ande kostnadsökningarna närmare he— handlas, vill utredningen något beröra ett par problem som en schabloniserad bidragsgivning medför. Av bidragsreg- lernas utformning följer, att endast de kostnader som ingår i bidragsunderla- get direkt påverkar bidragets storlek. Om däremot bidrag utgår till andra åt- gärder, t. ex. biträdeshjälp, i den for- men att uppräkning skett av bidrags- procenten utgår bidraget oberoende av bidragsmottagarens kostnader. Om kom- munen inte genomför de åtgärder som förutsatts vid bidragsavvägningen, ut- går således bidraget ändå i full ut- sträckning och kommunen gör en vinst.
Möjligheter föreligger givetvis att vid bidragsbestämmelsernas utfärdande ge— nom normerande bestämmelser före— skriva, att kommunerna skall vidtaga de åtgärder, som förutsatts vid bidrags- avvägningen, t.ex. anställa biträdes- personal av viss omfattning. Gymnasie- utredningen anser emellertid, att be- stämmelser av detta slag så långt som möjligt bör undvikas.
F-rån dessa utgångspunkter bör det enligt utredningens uppfattning inte föreligga några principiella betänklig- heter mot att genom lämplig avvägning av procentsatsen tillföra kommunerna de belopp som motsvaras av tidigare medelstilldelning till speciella ändamål. Eftersom det här är fråga om redan etablerad verksamhet, finns ingen an- ledning att förutsätta annat än att den- samma kommer att fortsätta i ungefär oförändrad omfattning vid en kommu- nalisering.
Något annorlunda blir situationen, om det gäller att i [det nya läget stimu- lera kommunerna att genomföra de re- former som föreslås av gymnasieutred- ningen. En ökad medelstilldelnzin-g 'ge- nom höjd procentsats kommer inte utan vidare att sammankopplas med den av— sedda åtgärden. Eventuellt kan den för- bättrade bidragsgivningen ge möjlighe- ter till åtgärder av annat slag än de som avsetts. En enhetlig standardför- bättring i ett bestämt avseende torde därför knappast uppnås genom ett en- sidigt beslut av statsmakterna, även om beslutet kombineras med en uppräkning av bidnags-purocenten.
Under hänvisning till det anförda an- ser sig utredningen inte böra framläg- ga förslag om högre procentsats än som följer av genomförd kompensation vid driftkostnader av nuvarande storlek. Detta innebär således att bidrag bör ut- gå med 110 % av bidragsunderlaget.
Kostnaderna för de förslag rörande standardförbättringar som utredningen föreslår och som således inte beaktats inom det angivna procenttalet behand- lar utredningen närmare i det följande. Utredningen utgår därvid från att de föreslagna åtgärderna genomföres i sin helhet. I vilken utsträckning kostnader- na bör påverka den statliga bidragsgiv- ningen bör bli beroende på de åtagan- den från kommunernas sida, varom överenskommelse kan träffas i samband med att proposition till riksdagen ut- arbetas.
20.3.2 Kostnaderna för de skilda förslagen
20.321 Studierektorer. I 15.524 före- slår gymnasieutredningen, att en studie- rektor skall finnas vid varje skolenhet med gymnasium, med uppgift att bi- träda rektor vid den pedagogiska led— ningen av skolenheten. För [dessa uppgifter kan studierektorn beräknas erhålla nedsättning med halva under- visningsskyldigheten. Anordningen kan inte anses ha direkt motsvarighet för närvarande och medför således en kost- nadsökning motsvarande kostnaderna för nedsättningen i undervisningsskyl- digheten samt för det särskilda arvode, som föreslagits av utredningen. Den nya gymnasieorganisationen kan beräknas komma att omfatta ca 200 skolenheter. Här antages att studie- rektorn är lektor i A27. Kostnaderna kan därför beräknas motsvara avlö- ningen för 200 halvtidstjänster i löne- klass 29, ortsgrupp 4, vilket i 1963 års löneläge motsvarar ett belopp av 4212 000 kronor. Härtill skall läggas arvodeskostnaden, vilken beräknas till 1 440 000 kronor. Sammanlagt uppkom- mer således en kostnad av 5652 000 kronor. Bidragsreglerna bör konstrue- ras på sådant sätt att detta belopp kom- mer att inräknas i bidragsunderlaget.
I och med detta kommer emellertid vid bidragsuträkningen 110 % av be- loppet att utgå i statsbidrag. För att undvika en överkompensation till kom- munerna för dessa kostnader, bör pro- centsatsen för hela driftbidraget juste- ras nedåt. Då denna överkompensation utgör ca 565000 kronor blir denna minskning 0,2 procentenheter.
20.3.2.2 Institutionstekniker. Vid den i kapitel 18 redovisade avvägningen av bidragsprocenten har bland övriga kost- nader även utgifterna för institutions- tekniker beaktats i den omfattning som svarar mot kostnaderna för de nuva— rande befattningshavarna.
Gymnasieutredningens förslag går ut på att en avsevärd ökning bör ske av antalet institutionstekniker. Detta sam- manhänger såväl med utspridningen av den tekniska gymnasieutbildningen som — till övervägande del — med förstärk— ningar vid gymnasierna med fullstän- dig teknisk utbildning. Med de normer för inrättande av institutionstekniker- tjänster som föreslagits i 15.3.3 kan totalantalet sådana tekniker vid fullt utbyggd organisation beräknas öka med ca 140. Det bör därvid framhållas att de institutioner, som utredningen i det- ta sammanhang avser också konnner att tillgodose fackskolans behov. Även om fackskolorna inte skulle vara knut- na till gymnasieenheterna skulle emel- lertid institutionernas omfattning knap- past påverkas och därmed ej heller be- hovet av institutionstekniker. Av hän- syn härtill medräknas i förevarande sammanhang hela kostnaden för det ökade teknikerantalet.
Med det nu aktuella löneläget kan den ökade kostnaden för institutionstekni- ker beräknas till 2 229 000 kronor. Kost- nader av detta slag skall enligt det fö- reslagna bidragssystemet beaktas ge-
nom ändring av bidragsprocenten. Om hela den beräknade kostnadsökningen skall invägas erfordras en höjning av bidragsprocenten med 1,0 enhet.
20.323 Bibliotekarier. Enligt gällande bestämmelser utgår arvode till biblio- tekarier vid högre allmänna läroverk och tekniska gymnasier med vissa fast- ställda belopp, vilka varierar med hän- syn till elevantalet. Vid utformningen av bidragssystemet kan ett belopp av 250000 kronor i bihliotekariekostna- der anses ha blivit invägt som kompen- sation för nuvarande medelstilldelning. Gymnasieutredningens i 15.3.1 fram—- lagda förslag om rmedelstilldelning för anställande av bibliotekarier m. 111. in— nebär dels att ett fast belopp av 3 000 kronor bör beräknas för varje skola, dels att 8 kronor hör beräknas för varje närvarande elev vid höstterminens bör- jan. Med den gymnasieorganisation, som föreslås av utredningen medför det angivna beräkningssättet en totalkost- nad av 1400 000 kronor. Kostn-adwsöwk- ningen uppgår till 1 150 000 kronor, vil- ket motsvarar 0,5 % av bidragsunder— laget.
20.3.2.4 Skolkuratorer. För den elevvår- dande verksamheten finns för närva- rande skolkuratorer anställda vid vissa allmänna gymnasier. Vid beräkningen av procenttalet för driftbidraget har hänsyn tagits till den nuvarande kost- naden för denna verksamhet. Gymnasieutredningens förslag i 15.4.4 åsyftar en avsevärd förstärkning av den elevvårdande verksamheten. I första hand föreslås skolkuratorer bli anställ- da på samtliga gymnasieorter. Kurato- rernas uppgifter blir av sådan art att deras verksamhet bör kunna omfatta eleverna i fackskolan och, på mindre
orter, i grundskolan. Gymnasieutred- ningen beräknar det totala behovet av skolkuratorstjänster till ca 85, varvid på mindre orter endast räknats med halv- tidstjänster. Kostnader för dessa tjäns- ter på nuvarande lönenivå för skolku— ratorer kan beräknas till 1 870 000 kro— nor. Med hänsyn till att denna perso- nalförstärkning i hög grad torde kom- ma även fackskolan till del bör den del av kostnaden, som faller på gymnasiet, kunna begränsas till 70 % av det totala beloppet, d. v. s. 1 310000 kronor. Ef- ter avdrag av redan invägt belopp kan kostnadsökningen beräknas till 1 205 000 kronor motsvarande 0,5 % av bidragsunderlaget.
20.325 Biträdeshjälp åt rektorer. Vid avvägningen av bidragsprocenten för driftbidraget kan ett belopp av ca 2 140 000 kronor anses ha blivit invägt i driftbidraget som kompensation för kostnaderna för rektorernas biträdes- hjälp. Utöver dessa kostnader bör emel- lertid även beaktas de kostnadsökning- ar för biträdespersonal m.m. som blir en följd av statsmakternas beslut i an- slutning till propositionen 1963: 112 an- gående förbättring av arbetssituationen för rektorerna vid statliga gymnasier m.m. De därvid beslutade åtgärderna kommer även realskolan till del. När denna avvecklas torde det vara rimligt att antaga att de i anslutning till pro- positionen beslutade åtgärderna kom- mer att avse gymnasiet och fackskolan gemensamt. Av de beslutade kostnads- ökningarna av sammanlagt 1 900 000 kronor kan således 70 % eller 1 330000 kronor anses avse gymnasiet. I drift- bidraget redan invägt belopp samt den förstärkning av biträdeshjälpen varom beslut redan föreligger utgör således sammanlagt 3 470 000 kronor. Gymnasieutredningens förslag »i 15.5.4 rörande biträdeshjälpen _åt rektorerna
går ut på att vid varje gymnasieskola av den storlek, som kan väntas bli vanlig i den framtida organisationen, bör finnas en kanslist samt en 'halvtidstjänst som kanslibiträde. För samtliga gymnasier enligt den av utredningen föreslagna organisationen innebär detta ett sam- manlagt behov av 125 kanslister och 70 kanslibiträden. I denna beräkning har hänsyn ej tagits till fackskolans behov.
Den angivna biträdesorganisationen kan för gymnasiet beräknas dra en kostnad av 3 477 000 kronor. Det av gymnasieutredningen framlagda försla- get kan således kostnadsmässigt anses motsvara redan beslutade åtgärder. För att kommunerna skall erhålla täckning härför bör emellertid driftbidraget uppräknas med hänsyn till den för- stärkning av biträdeshjälpen m. in. som följer av de i anslutning till propositio- nen 1963: 112 beslutade åtgärderna. För att ett belopp av 1 330 000 kronor skall kunna tillföras kommunerna erfordras en uppräkning av driftbidraget med 0,6 procentenheter.
20.326 Biträdeshjälp åt lärare. Utöver förslag om biträdeshjälp åt rektor fram- lägger gymnasieutredningen i 15.5.5 för- slag om att medel ska]! ställas »till förfogande för skrivhjälp åt lärarna. Som norm för denna medelstilldelning förordas ett belopp av 3 000 kronor per skola jämte 4 kronor per elev. Den to- tala kostnaden för denna biträdeshjälp kan beräknas till 1 000 000 kronor. För att detta belopp skall kunna tillföras kommunerna genom det nya driftbidra- get behöver procenttalet för detsamma höjas med 0,4 enheter.
20.327 De kostnadsökningar som här redovisats och som inte beaktats inom ramen för driftbidraget kan samman- fattas på följande sätt:
Erforderlig .. . ändring av Kostniglsokmng Belopp procenttalet för driftbi- draget Studierektorer ..... 5 652 000 —0,2 Institutionstekniker 2 229 000 1,0 Bibliotekarier ..... 1 150 000 0,5 Skolkuratorer ..... 1 205 000 0,5 Biträdeshjälp åt rektorer ......... 1 330 000 0,6 Biträdeshjälp åt lärare ........... 1 000 000 0,4 Summa 12 566 000 2,8
20.4 Kostnader för byggnader och
stadigvarande undervisningsmateriel
20.4.1 Inledning
20.411 Som förut framhållits åvilar kostnaderna för gymnasiets lokaler och deras underhåll för närvarande helt de kommunala huvudmännen. Detta gäller såväl statliga som kommunala gymna- sier. I fråga om kostnaderna för viss undervisningsmateriel (laboratorieut- rustning) svarar staten för kostnaderna genom särskilda statsanslag. För de all- männa läroverkens del är budgetåret 1962/63 anvisat ett anslag av 450000 kronor till laboratorieutrustning m.m. I anslaget Högre tekniska läroverk m. m.: Materiel, böcker m. m. ingår vi- dare ett belopp av 2 724 000 kronor som avser laboratorieutrustning. Till ända— mål som kan betecknas som stadigva— rande undervisningsmateriel är således budgetåret 1962/63 anvisade statsme- del till ett belopp av (450 000 + 2 724 000 =) 3 174 000 kronor.
20.412 I kapitel 18 har gymnasieutred— ningen förordat, att bidrag till bygg- nadsarbeten införes även för gymnasiet enligt de grunder som gäller för det allmänna skolväsendet. Utredningen fö- reslår i detta sammanhang vidare in—
förande av statsbidrag till stadigvaran- de undervisningsmateriel med 50 % av kostnaderna. Den sistnämnda bidrags- givningen kommer bl. a. att ersätta nu- varande anslag till laboratorieutrust- ning.
20.4.1.3 Då det gäller de statliga kost- nadsökningar som blir en följd av att bidrag till byggnadsarbeten m. m. infö- res har utredningen först (20.4.2) un- dersökt vilka behov som uppkommer till följd enbart av en övergång vid nu- varande skolanläggningar till den nya gymnasieorganisationen. Hänsyn har därvid inte tagits till utvidgat lokalbe- hov till följd av ökningar i elevantalet eller till följd av att ombyggnader i nu- varande lokaler kan visa sig bli erfor- derliga för att beståndet av lärosalar och grupprum skall erhålla en ända- målsenlig anpassning till det nya gym- nasiets behov. Den här avsedda kost— nadsökningen begränsas härigenom till kostnaderna för lokalutvidgningar för olika slag av institutioner samt till kom- plettering av undervisningsmaterielen för naturvetenskapliga, tekniska och merkantila ämnen. Den lokalkomplettering som nyss nämnts torde i stor utsträckning icke omedelbart föranleda ett nybyggnads- behov. På längre sikt finns det dock anledning att anta att det ökade utrym- mesbehovet medför kostnadsökningar som motsvarar kostnaderna för nybygg- nad. I överensstämmelse med vad som skett vid behandlingen av lokalbehovet i kapitel 16 grundar sig beräkningarna därför på kostnaderna för nybyggnad. Vid kostnadsberäkningarna för lokaler har räknats med en investeringskostnad av 1 400 kronor per kvadratmeter netto-
golvyta.
20.4.1.4 Till investeringskostnaderna till följd av gymnasiets expansion i all-
mänhet m.m. återkommer utredningen i 20.4.3.
20.4.2 Kostnader för lokaler och utrustning vid övergång till det nya gymnasiet
20.421 I kapitel 16 har en närmare redovisning skett av vilka komplette- ringar av lokaler och utrustning som måste ske vid nuvarande skolor i sam- band med införande av det nya gymna- siets läroplan. Med utgångspunkt i upp- gifterna i detta kapitel redovisas i det följande de kostnader som härvid upp- kommer för hela gymnasieorganisatio- nen. Den komplettering som blir erforder- lig för fullständig teknisk utbildning avser i första hand nuvarande 29 tek- niska gymnasier. 1963 års riksdag har vidare beslutat om inrättande av fem tekniska gymnasier. Därjämte finnes anledning att antaga att ytterligare två gymnasier kommer att inrättas i stor- stadsområdena inom de närmaste åren. Sammanlagt kan man således räkna med 36 gymnasier med fullständig tek- nisk utbildning, vilkas lokalutrymmen och utrustning kommer att behöva kom- pletteras vid en övergång till den nya gymnasieorganisationen. Kompletteringsbehovet bland de nu- varande 29 tekniska gymnasierna bän- för sig till att ytterligare alternativ ut- över de nuvarande olika linjerna kom- mer att behöva anordnas. De tillkom- mande alternativen medför följande approximativa utrustningskostnader och lokalbehov.
Härvid har vid beräkningen av ut- rustningskostnaden använts ett genom- snitt av de i 16252 för varje alternativ och skola angivna kostnaderna. Vidare har beräkningen av erforderlig golvyta grundats på 1-6.6.5.2.
För de sju tekniska gymnasier, som kan beräknas tillkomma före genomfö- randet av den nya gymnasieorganisatio- nen, är kompletteringsbehovet svårare att bedöma. Det torde dock föreligga skäl att anta att detta kan komma att i genomsnitt omfatta utrustning och 10- kaler för ytterligare ett alternativ ut- över de linjer som gymnasierna kom- mer att ha vid starten. För varje kom- plettering kan beräknas en utrustnings- kostnad av 300 000 kronor samt lokal- kostnader av 490 000 kronor för varje gymnasium. Sammanlagt för de sju tillkommande gymnasierna erhålles 2 100000 kronor för utrustning och 3 430 000 kronor för lokaler.
Gymnasieutredningen har i 1625 he- rört frågan om inrättande av central- laboratorier vid ett 15-tal gymnasier med fullständig teknisk utbildning. Merkostnaden för dessa laboratorier kan beräknas till 4000 000 kronor för utrustning och till likaledes 4000 000 kronor för lokaler.
Den sammanlagda kostnaden för ut- rustning kan således beräknas till (1 725 000 + 2 100 000 + 4 000 000 = ) ca 19 800 000 kronor och för lokaler till ca 27 800 000 kronor.
20.422 Sedan kostnaderna för komplet- teringsåtgärder beräknats för de gym- nasier, vid vilka skall anordnas full-
Alternativ Antal gymnasier Utrustningskostnad Kostnad för lokaler Byggtekniskt ............... 7 1 225 000 3 430 000 Eltekniskt .................. 19 9 500 000 9 975 000 Kemitekniskt ............... - 10 3 000 000 7 000 000
Summa — 13 725 000 20 405 000
ständig teknisk utbildning, återstår kostnadsökningarna för det 3-åriga gymnasiet. Denna komplettering berör i första hand nuvarande statliga och kommunala allmänna gymnasier. Vid samtliga dessa, d. v. 5. vid ca 160 skol- enheter, medför den nya gymnasieor- ganisationen behov av naturvetenskap- liga institutioner i biologi, fysik och kemi. De kompletteringar, som här ak- tualiseras hänför sig närmast till utrust- ningssidan, som för varje gymnasium kommer att behöva utökas för en kost- nad av ca 80 000 kronor (se 16.243). För samtliga här avsedda gymnasier in— nebär detta en kostnadsökning av 12 800 000 kronor.
Utbyggnaden av nuvarande allmänna gymnasier med teknisk utbildning i
årskurserna 1—3 medför ett förhållan- devis omfattande behov av komplette— ring av utrustning och lokalutrymmen. Av de ca 100 gymnasier det här är frå- ga om kan samtliga beräknas komma att anordna undervisning i teknologi och maskinteknik. Vidare kan institu- tioner för byggteknik samt för elteknik beräknas bli erforderliga vid 85 gym- nasier samt institutioner i kemiteknik vid 20 gymnasier. Slutligen erfordras vid samtliga 100 gymnasier att institu- tionsteknikern erhåller en lämpligt ut- rustad verkstad. Kostnaderna kan — på grundval av de närmare uppgifter som lämnats under 16.2.5.1 beträffande ut- rustning samt under 16.6.5.1 och 16.6.9.1 beträffande lokalytor — beräknas på följande sätt.
Kostnad för Institution Antal gymnasier utrustning lokaler
Teknologi .................. Maskinteknik ............... 100 8 500 000 15 400 000 Byggteknik ................. 85 5 525 000 23 205 000 Elteknik ................... 85 5 100 000 3 570 000 Kemiteknik ................ 20 700 000 840 000 Verkstad ................... 100 2 250 000 2 800 000
Summa — 22 075 000 | 45 815 000
Under de båda första läsåren skall viss skolproktik förekomma i anslut— ning till den tekniska utbildningen. För anordnande av denna skolpraktik er- fordras viss komplettering av yrkessko- lornas utrustning. För samtliga berörda gymnasieorter — således även de med fullständig teknisk utbildning —-— kan de härmed sammanhängande kostna- derna beräknas till 6 000 000 kronor.
Samtliga gymnasier, d. v. s. drygt 200 skolenheter, kommer att behöva utrus- tas med språklaboratorier för i genom- snlitt ca 50 000 kronor (16232). Kost- naden härför kan uppskattas till totalt 10 250 000 kronor.
I de fall nuvarande allmänna gymna-
sier kompletteras med ekonomisk läro— kurs och handelsgymnasieutbildning inte tidigare funnits på platsen, erford- ras utrustning för maskinskrivnings- rum (16.2.6). Detta kompletteringsbe- hov, som för varje skola kan beräknas motsvara en kostnad av 65 000 kronor, kan antas föreligga vid i runt tal 140 gymnasier. Som sammanlagd kostnad erhålles då ett belopp av 9 100 000 kro— nor.
20.423 De kostnadsökningar för utrust- ning och Iokaler som direkt föranledes av utredningens förslag till gymnasie— organisation kan sammanfattas på töl- jande sätt.
Kostnad för Komplettering avseende utrustning lokaler Nuvarande tekniska gymnasier1 ....................... 13 725 000 20 405 000 Nytillkommande gymnasier med fullständig teknisk ut- bildning1 ......................................... 2 100 000 3 430 000 Centrallaboratorier1 .................................. 4 000 000 4 000 000 Naturvetenskapliga institutioner ...................... 12 800 000 -— Teknisk utbildning i årskurserna 1—3 ................. 22 075 000 45 815 000 Utrustning för skolpraktik ........................... 6 000 000 — Språklaboratorier ................................... 10 250 000 —— Maskinskrivningsrum ................................ 9 100 000 — Summa 80 050 000 73 650 000
1 Vid beräkningen har förutsatts, att gymnasierna redan har fullständig utrustning enligt de behov som föreligger inom den nuvarande gymnasieorganisationen.
20.424 Enligt de i kapitel 18 förordade bestämmelserna för statsbidrag till sta- digvarande undervisningsmateriel kom- mer ett bidrag att kunna utgå till de här upptagna utrustningskostnaderna med 50 %. Bidragskostnaden blir totalt (0,50x80 050 000 =) ca 40 000 000 kro- nor. Det investeringsbelopp som här erhållits för lokalkompletteringen, 73 650 000 kronor, motsvarar ett bi— dragsunderlag av ca 61 000 000 kronor enligt bestämmelserna för bidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet. De av utredningen föror- dade bidragsbestämmelserna för gym- nasiets lokaler ansluter sig till bestäm- melserna för det allmänna skolväsen— det. Statsbidragsprocenten för den här erhållna kostnaden för lokaler antas ge— nomsnittligen uppgå till 39. Statsbi- dragskostnaden för Iokalkomplettering- en kan då beräknas till (0,39x 61 000 000 = ) ca 24 000 000 kronor. Sammanlagt medför således gymna- sieutredningens förslag i dessa hänse- enden en kostnadsökning för staten med (40 000 000 + 24 000 000 =) 64 000 000 kronor. Övriga kostnader eller ca 90 000 000 kronor kommer att åvila kommunerna.
20.425 Behovet att komplettera under- visningsmaterielen uppkommer i ome- delbar anslutning till övergången till det nya gymnasiet. Såsom föreslagits i kapitel 19 kommer det nya gymnasiet att inrättas från och med 1965/66 i hela landet. I samband därmed aktualiseras nyanskaffningen av materiel för de na- turvetenskapliga institutionerna. I all- mänhet torde denna materiel behöva anskaffas under budgetåret 1965/66, vilket kan anses innebära att en kost- nad av ca 12,8 miljoner kronor upp- kommer detta budgetår. Utspridningen av den fackgymnasia- la utbildningen beräknas ske under lop— pet av tre år med tyngdpunkten för- lagd till det första året. Anskaffningen av undervisningsmateriel torde komma att i allmänhet ske året före det att ut- bildningen når upp till tredje årskur- sen. De kostnader som i det föregående beräknats för det 3-åriga gymnasiet i vad avser teknisk utbildning, språkla- boratorier och maskinskrivning, sam- manlagt ca 41,4 miljoner kronor, torde kunna fördelas med 27,6 miljoner kro- nor på budgetåret 1966/67 samt 6,9 mil- joner kronor på vartdera av budgetåren 1967/68 och 1968/69. Kostnaderna för utrustning för skol-
praktik, 6 miljoner kronor, torde kun- na fördelas med 2 miljoner kronor på vartdera av budgetåren 1965/66, 1966/ 67 och 1967/68.
Vad slutligen angår kostnaderna för komplettering av utrustningen vid nu- varande tekniska gymnasier för 4-årig utbildningsgång, sammanlagt 19,8 mil- joner kronor (jfr 20.4.2.1), kan behovet beräknas sätta in senare än för det 3- åriga gymnasiet. Kostnaderna beräk- nas komma att fördelas med 10 mil- joner kronor på budgetåret 1967/68 samt 4,9 miljoner kronor på vartdera av budgetåren 1968/69 och 1969/70. Kostnader och statsbidrag för utrust- ning kan sammanfattningsvis beräknas komma att fördela sig på följande sätt under övergångstiden för det nya gym- nasiet.
Statsbidrag (50 %), miljoner kronor
Kostnad,
Budgetår miljoner kronor
1965/66 14,8 7,4 1966/67 29,6 14,8 1967/68 18,9 9,5 1968/69 11,8 5,9 1969/70 4,9 2,4 Summa 80,0 40,0
20.426 Beträffande anskaffningen av kompletterande lokaler kan antagas att behovet härav inträder i samma takt som behovet av utrustning. Tillgodose- endet av detta behov torde emellertid övergångsvis komma att ske på olika sätt, bl. a. genom utnyttjande av befint- liga skollokaler. De kostnader för ny- byggnad som beräknats i det föregåen- de kan i stor utsträckning väntas ge sig till känna genom ökade utrymmesbehov i samband med om- och tillbyggnads- företag, som även tillgodoser ett ökat behov av lärosalar och andra utrym- men i samband med att gymnasiets elevantal tillväxer.
En särskild beräkning av hur kost- naderna för de kompletterande lokaler- na fördelar sig på olika budgetår är därför knappast möjlig. Kostnaderna för dessa utgör en del av det totala byggnadsbehovet för gymnasiet.
20.4-.3 Kostnaderna för gymnasiets totala byggnadsbehov
20.4.31 Utredningen övergår härefter till att behandla kostnaderna för bygg— nadsbehovet i dess helhet. Vid en be- dömning av detta måste i första hand utgångsläget beaktas. Vid nuvarande skolenheter med allmänt gymnasium finns ett lokalbestånd som tillgodoser inte endast gymnasiets behov utan även behovet för realskolan eller grundsko- lans högstadium. Då realskolan hittills innefattat den övervägande delen av det totala elevantalet vid dessa skolenhe- ter ligger det nära till hands att anta, att ett utvidgat gymnasium i allmänhet skulle kunna överta de ledigblivande lokalerna i samband med realskolans avveckling och därmed tillgodose sitt utrymmesbehov. Emellertid medför realskolans avveckling inte att kommu- nernas tillgång på skollokaler ökar. De åldersgrupper som finns i realskolan kommer att ingå i grundskolans högsta- dium, som skall beredas utrymme i stål- let för realskolan. Härtill kommer att fackskolan växer fram under de när- maste åren och även för denna skall lokaler anskaffas antingen genom ian- språktagande av äldre lokaler eller ge- nom nybyggnad. Beroende på situationen i den enskil- da kommunen torde lokalbehovet för skolformerna tillgodoses på olika sätt. En nybyggnad för högstadiet kan t. ex. möjliggöra att gymnasiet kan expande- ra i realskoledelen, medan det på and- ra håll kan visa sig ändamålsenligare att utnyttja den befintliga skolbyggna-
den för grundskolans behov och upp— föra en ny skolanläggning för gymna- siet, eventuellt även inrymmande fack- skolan.
Ytterligare en omständighet som för- svårar överblicken över gymnasiets lo- kalbehov består däri att gymnasium och fackskola i framtiden i stor utsträck- ning kan komma att organiseras i ge— mensamma skolenheter. Ny- och om- byggnadsföretag kommer härigenom att ofta tillgodose båda skolformernas lo- kalbehov.
De angivna förhållandena innebär att gymnasiets lokalbehov knappast kan bedömas isolerat från det allmänna skolväsendets behov i övrigt. Proble- met för kommunerna kommer att bestå i att skaffa erforderliga utrymmen för ett elevantal som vid 1970-talets början kan beräknas omfatta 100 % av årskul- larna på grundskolans äldersstadium, omkring 50 % av årskullarna under 10 och 11 skolåret och ca 30 % av års- kullen under det 12 skolåret. Härtill kommer fjärde årskursen av den tek- niska utbildningen samt slutligen yr- kesskolans behov, vilket i dag är svårt att uppskatta. För fackskole— och gym- nasieorterna accentueras lokalproble- met ytterligare därav att elever från kringliggande orter koncentreras dit, ibland redan från och med årskurs 7 i grundskolan.
20.432 Med hänsyn till det anförda har gymnasieutredningen funnit det påkal- lat att företa en undersökning av lokal- behovet med beaktande såväl av gym- nasiets omorganisation och expansion som av fackskolans införande. Även grundskolans lokalbehov måste därvid i viss utsträckning uppmärksammas. Utöver ny- och tillbyggnadskostna- der för respektive gymnasium, facksko- la och grundskola finns det idetta sammanhang anledning att räkna med
sådana ombyggnadskostnader som för- anledes av att äldre lokaler får en än- damålsenlig anpassning till den nya skolans behov.
En beräkning av angivet slag ger till- sammans med det av skolberedningen beräknade behovet av skollokaler för grundskolan en uppfattning om det all- männa skolväsendets totala behov av 10- kaler intill 1970-talets början.
20.4.33 Då det gällt att bedöma det nya gymnasiets lokalbehov har i första hand en beräkning gjorts av timbelastningen i olika ämnen vid olika antal parallel- ler. På grundval härav har beräkning företagits av behovet av ämnesrum och grupprum vid skolor av olika storlek. Som nästa steg i beräkningarna har med utgångspunkt i det erhållna antalet grupprum och ämnesrum preliminära lokalprogram uppgjorts, innefattande förutom de nämnda utrymmena även institutioner, bibliotek, expeditionsav- delning, läraravdelning, elevutrym- men, gymnastiklokaler, skolmåltidslo- kaler etc. Motsvarande utredning har gjorts för fackskolans del under antagande av största möjliga lokalmässiga samord- ning med gymnasiet. Det för fackskolan på mindre och medelstora gymnasieor- ter erforderliga behovet av ämnesrum, grupprum, läraravdelningar, materiel- rum m. m. har lagts till vad som erford- ras för gymnasiet. På detta sätt har er- hållits skolenheter där fackskolan för- utsatts kunna utnyttja de i huvudsak för gymnasiet beräknade gemensamma lokalerna. I landets största städer ak- tualiseras inte samordning i samma om- fattning (jfr 12.625 och 16.7.3.2). Efter den angivna beräkningen av fackskolans och det nya gymnasiets lo- kalbehov vid genomförd reform har som nästa steg i undersökningen detta ställts i relation till det nuvarande 10-
kalbeståndet. Därvid har material ut- nyttjats som insamlats och bearbetats av skolöverstyrelsens och överstyrel- sens för yrkesutbildning gemensamma planeringsgrupp för skolbyggnadsfrå- gor. Till att börja med har inom den- na grupp gjorts beräkningar av det framtida elevunderlaget för gymnasium och fackskola. Planeringsgruppens ma— terial har sänts ut till kommunerna för yttrande och förslag till hur lokalbeho— vet skall tillgodoses. Det torde härvid böra observeras att de synpunkter på lokala organisationsformer som gymna- sieutredningen framlagt i detta sam- manhang inte förelegat och således inte kunnat beaktas. Det sålunda insamlade materialet har därefter bearbetats av planeringsgruppen samt blivit föremål för en särskild genomgång för gymna- sieutredningens behov. På detta sätt har en första, preliminär uppfattning kunnat erhållas såväl av de nuvarande lokaltillgångarna som av utvägarna att tillgodose det uppkommande framtida behovet för gymnasium och fackskola.
Genom att jämföra materialet från de olika gymnasieorterna rörande tillgäng- liga lokalresurser, lokalplanering och utbyggnadsplaner med den särskilt gjorda bedömningen av det nya gym- nasiets och fackskolans lokalbehov har en allmän bedömning kunnat göras av byggnadsbehovet. I det sålunda beräk- nade behovet kan även de lokaler an- ses ingå, vilka direkt sammanhänger med gymnasiereformen och för vilka en särskild beräkning gjorts i det före- gående (20.4.2).
20.4.3.4 Utredningen rörande lokalsitua- tionen för gymnasiet och fackskolan intill det att skolformerna utbyggts till den omfattning som beräknas vara er- forderlig i början av 1970-talet, har gi- vit till resultat att byggnadsbehov före- ligger motsvarande en sammanlagd in-
vesteringskostnad av 800 miljoner kro- nor. Beloppet har beräknats under an- tagande av att byggnadskostnaden räk- nat per kvadratmeter nettogolvyta ge- nomsnittligen uppgår till 1 400 kronor.
Den vid beräkningen använda kost- naden per kvadratmeter överstiger med drygt 20 % det nuvarande bidragsun- derlaget för bidrag till byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet. Med den stegring i byggnadskostnadsindex som skett intill den 1 januari 1963 upp- går bidragsunderlaget för sistnämnda byggnadsarbeten till i genomsnitt ca 1 160 kronor. Skillnaden mellan investe- ringskostnad och bidragsunderlag hän- för sig dels till kostnaderna för utvän- diga ledningar och planering, dels till att de beräknade byggnadskostnaderna kan väntas överstiga bidragsunderlaget. Denna skillnad har under budgetåret 1962/63 uppgått till ca 10 % för grund— skolans byggnader, men med hänsyn till det icke oväsentligt större inslaget av dyrare lokaler för fackskolans och gymnasiets behov har utredningen an- sett det befogat att räkna med en högre investeringskostnad per kvadratmeter för dessa skolformer. Omräknas den angivna totala investeringskostnaden av 800 miljoner kronor erhålles ett sam- manlagt bidragsunderlag av 660 miljo- ner kronor.
20.4.3.5 Beräknat på bidragsunderlaget torde statsbidrag genomsnittligen kom- ma att utgå med 39 %. Statens kostna- der vblir således (0,39 X 660 = ) ca 260 miljoner kronor. Kommunernas kost- nader kommer att omfatta hela investe- ringskostnaden efter avdrag för stats- bidraget. Den kan således beräknas till omkring (800—260 =) 540 miljoner kronor. Behovet av skolbyggnadsinvestering- ar varierar avsevärt mellan olika orter. På vissa håll erfordras omedelbara
byggnadsåtgärder för att lösa lokalfrå- gan, medan på andra orter provisoriska lösningar är möjliga under en över- gångstid. Behovet av byggnadsåtgärder är givetvis också beroende av tidpunk- ten för övergång till den nya gymnasie- organisationen eller för införande av fackskolan. Enligt gymnasieutredning- ens bedömande innebär detta att de här avsedda investeringarna bör kunna för- delas över perioden 1964/65—21972/73, varvid investeringarna under budget- året 1964/65 förutsättes endast avse fackskolan. Till följd av såväl takten i övergången till fackskolan som den nya gymnasieorganisationens krav måste i övrigt byggnadsverksamheten i avse- värd mån koncentreras till periodens början. Enligt utredningens uppfatt- ning bör investeringarna fördelas på olika budgetår såsom framgår av ta- bell 3.
Som nämnts har vid beräkningen av bidragsunderlaget indexhöjningen t.o.m. den 1 januari 1963 beaktats. Fortsätter uppgången av byggnadskost- nadsindex på sätt som skett under se- nare år, kommer de angivna investe-
Tabell 3. Totala investeringar i lokaler för gymnasiet och fackskolan under olika
budgetår . Statligt Investerings- Budgetår ram, miljoner medelsbehov, kronor miljoner kronor 1964/65 ....... 50 8 1965/66 ....... 115 23 1966/67 ....... 145 36 1967/68 ....... 125 42 1968/69 ....... 125 43 1969/70 ....... 100 36 1970/71 ....... 70 30 1971/72 ....... 35 19 1972/73 ....... 35 14 Återstående me- delsbehov ef- ter periodens slut ........ 9 Summa 800 260
ringsramarna inte att möjliggöra bygg- nadsarbeten i den omfattning som för- utsatts vid den nu företagna undersök- ningen. För att de angivna ramarna inte skall komma att urholkas genom fram- tida indexhöjningar bör därför dessa höjningar beaktas även i samband med de årliga anslagsavvägningarna för byggnadsarbeten och erforderlig upp- räkning ske av de i det föregående an- givna investeringsbeloppen för olika budgetår.
20.4.3.6 Den i samband med propositio- nen 1962: 54 framlagda investeringspla- nen för grundskolan förutser ett bygg— nadsbehov för budgetåren 1963/64— 1969/70 av respektive 350, 350, 325, 275, 225, 160 och 105 miljoner kronor. Investeringarna för grundskolan skulle enligt denna bedömning börja minska vid den tidpunkt då byggnadskostna- derna för gymnasiet och fackskolan en- ligt den här angivna planen blir av större omfattning. Beaktas därtill den nuvarande rent kommunala byggnads- verksamheten för gymnasiet torde de av utredningen redovisade siffrorna för gymnasie- och fackskolebyggnader inte behöva medföra någon mera markerad uppgång i den totala investeringsvoly- men för det allmänna skolväsendet. (Se tabell 4.) Ur planeringssynpunkt medför bygg- nadsverksamheten för gymnasiet och fackskolan avsevärda problem. Stor vikt måste läggas vid att byggnadsföre- tagen planeras och genomföres på mest ändamålsenliga sätt. De uppkommande problemen bör lösas i nära samarbete mellan kommunala och statliga myn- digheter. Väsentligt är därvid att skol- överstyrelsen kan ge kommunerna ef- fektiv hjälp. överstyrelsens resurser för byggnadsplaneringen måste därför för- stärkas och utredningen föreslår att skolöverstyrelsens avlöningsanslag med
Tabell 4. Sammanlagda investeringar i lokaler för det allmänna skolväsendet un— der budgetåren 1963/64—1969/70
Investeringsb ehov, miljoner kronor Bud getår Grund- Facksk ola Summa och gym- skola nasium 1963/64 350 (25)1 375 1964/65 350 50 400 1965/66 325 115 440 1966/67 275 145 420 1967/68 225 125 350 1968/69 160 125 285 1969/70 105 100 205
* Antagna rent kommunala investeringar.
hänsyn till den ökade byggnadsverk- samheten från och med budgetåret 1965/66 höjes med förslagsvis 100000 kronor.
20.4.3.7 I ett tidigare sammanhang (20.4.2) har beräknats vilka kostnader som uppkommer för stadigvarande un- dervisningsmateriel i samband med övergången till den nya organisationen vid befintliga gymnasier. Det har där- vid förutsatts, att gymnasierna är väl försedda med materiel av dylikt slag enligt de krav som den nuvarande un- dervisningen ställer. Utredningens för- slag om bidrag till första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel (d. v. s. huvudsakligen till utrustning av olika slag vid institutioner) kommer emellertid i samband med byggnadsar- beten att aktualisera anskaffning av fullständiga uppsättningar av undervis- ningsmateriel. Utöver de tidigare beräk- nade kompletteriugskostnaderna finns det därför anledning att sannolikt tidi- gast från och med budgetåret 1966/67 räkna med ytterligare medelsbehov för stadigvarande undervisningsmateriel. Storleken härav kan emellertid inte i dag uppskattas.
20.4.4 Sammanfattning av statliga drift- och investeringskostnader
I tabell 5 ger utredningen en sam- manfattning av statens totala kostnader för drift och investeringar i det exem- pel då gymnasiefrekvensen år 1970 uppgår till 30% (privata gymnasier undantagna). Härvid har dock ej med- tagits de ytterligare standardförbätt- ringar som behandlats i 20.3.
20.45 Besparingsmöjligheter genom samord- ning mellan skolor
20.4.5.1 Av utförda beräkningar röran- de investeringarna i skolbyggnader framgår att lokalbehovet för ett gymna-
Tabell 5. Sammanställning av de totala statliga driftbidragskostnaderna för gymnasiet och de statliga investeringskostnaderna för fackskola och gymnasium om gymnasie- frekvensen år 1970 antages vara 30 %
Statsbidrag, miljoner kronor Budgetår Driftkostnader Bgågåzldls- Utrustning Summa 1962 / 63 ............. 166 — — 166 1 963 / 64 ............. 1 85 —- —— 1 85 1964/65 ............. 191 8 _ 1 965/66 ............. 216 23 7 1966 / 67 ............. 225 36 15 1 967 / 68 ............. 232 42 10 1 968 / 69 ............. 252 43 6 1 969 / 70 ............. 253 36 2 1970/71 ............. 254 30 —
sium för årskurserna 1—3 enligt utred- ningens modell i förhållande till lokal- behovet för ett allmänt gymnasium av samma storlek enligt nuvarande orga- nisation totalt ökar med 19—25 %. Härav kan 12——18 % anses samman- hänga med utspridningen av fackgym- nasial utbildning till orter med allmänt gymnasium. Återstående del av kost- nadsökningen eller ca 7 % är att hän- föra till redan nu aktualiserade ökade allmänna krav bl.a. på utrymmen för bibliotek och mediatek samt på arbets- och studierum för lärare och elever. Ökade lokalbehov uppkommer därjäm- te vid de nuvarande tekniska gymna- sierna. Denna lokalfördyring uppväges emellertid mer än väl av de lokalmäs- siga fördelar som samordning av skol- former — framför allt gymnasium och fackskola — medför och som utred- ningen närmare behandlar i det föl- jan-de.
20.4.5.2 På flertalet av de orter på vil- ka gymnasier enligt utredningens för- slag kommer att finnas blir elevunder- laget inte större än att ytterligare skol- former bör tillföras skolenheterna för att resurserna i fråga om lokaler, ut- rustning och personal skall kunna ut- nyttjas på ett effektivt sätt. Såsom när- mare redovisats bl. a. i kapitel 12 och 16 har utredningen funnit en samord- ning mellan gymnasium och fackskola erbjuda de största fördelarna. Lokalmässigt innebär denna samord- ning på mindre och medelstora gymna- sieorter en ökning med i huvudsak en- dast sådana utrymmen som enbart kan beräknas bli utnyttjade av fackskolan, d. v. s. klassrum, grupprum och uppe- hållsrum för elever.
Då det gäller övriga lokaler, d.v.s. lokaler som i olika avseenden tillgodo- ser gemensamma behov för en skolen- het föreligger, såsom närmare redovi-
sats i 16.7, betydande samordningsmöj- ligheter mellan gymnasium och fack- skola. Den av utredningen i nämnda sammanhang gjorda undersökningen utgör en jämförelse mellan behovet av lokaler och utrustning för å ena sidan lokalmässigt fristående gymnasier och fackskolor och å den andra sidan ge- mensamma skolenheter.
Besparingen i lokalutrymmen vid an- ordnande av gemensamma skolenheter hänför sig i första hand till lokaler för administration, lärare, läkare och gym- nastik samt till samlings- och elevloka- ler. Utöver sådana vid skolformer av olika slag allmänt erforderliga lokaler uppkommer emellertid väsentliga be- sparingar i vad avser det nya gymna- siets och fackskolans särskilda behov av lokaler och utrustning för naturve- tenskapliga institutioner, institutioner för teknisk och ekonomisk utbildning, bibliotek, språklaboratorier, verkstäder och fotolaboratorier. Besparingsmöjlig- heterna i vad avser institutioner är gi- vetvis beroende av hur många lärokur- ser som kan beräknas komma till stånd på olika orter liksom av förekomsten av 3-årig eller 4-årig utbildning. Skill- nad göres därför mellan de fall då ke- mitekniskt alternativ inte beräknas före— komma och de fall då fullständig utbild- ning inom den tekniska sektorn avses komma till stånd. Utredningen utgår vi- dare ifrån att det skall visa sig bli möj— ligt att lokalmässigt samordna facksko- lans utbildning med gymnasiets vid 90 skolenheter med 3-årig teknisk sådan utbildning. Kemiteknisk utbildning för- utsättes komma till stånd vid 20 av sko- lorna inom såväl den 3-åriga som den 4-åriga studiegången på gymnasiet.
20.4.53 Under 16.7 har beräknats att besparingen för lokaler vid skolenheter med 3-årig gymnasieutbildning uppgår till ca 2 250 000 kronor, då kemiteknik
inte förekommer och ca. 2300 000 då även denna utbildning ingår. För ut- rustning har motsvarande vinster be- räknats till ca 650000 kronor och ca 700000 kronor. Totalt för 90 skolen- heter, varav 20 med kemiteknisk utbild- ning, erhålles en kostnadsminskning vid den här avsedda samordningen mellan gymnasium och fackskola av ca 204000 000 kronor för lokaler och ca 60 000 000 kronor för utrustning.
Vid skolenheter med 4-årig utbild- ning inom gymnasiets tekniska sektor har beräknats att lokalkostnaderna vid en samordning minskar med ca 2 700 000 kronor vid skolor utan kemi- teknisk utbildning och med ca 3 000 000 kronor vid skolor där jämväl sådan ut- bildning förekommer. Utrustningskost- naderna har beräknats minska med re- spektive ca 1 200000 och ca 1 400000 kronor. Besparingarna vid en lokal- mässig anknytning av fackskolan till gymnasier med 4—årig teknisk utbild- ning kan med dessa utgångspunkter be- räknas till totalt 87 000 000 för lokaler och 40 000 000 kronor för utrustning.
20.454 Sammanlagt för både skolor med 3-årig och 4-årig utbildning på gymnasiet erhålles en kostnadsminsk- ning av ca 290 000 000 kronor för loka- ler och ca 100 000 000 kronor för utrust- ning eller totalt för både lokaler och ut— rustning ca 390 000 000 kronor. Stats- bidraget på denna kostnad kan enligt de av utredningen föreslagna grunderna beräknas till omkring 145 000000 kro- nor. Kommunernas andel av kostnaden skulle således uppgå till ca 245 000000 kronor.
Av de redovisade beräkningarna framgår att avsevärda besparingar kan göras i kostnaderna för lokaler och ut- rustning om dessa resurser utnyttjas ge- mensamt för gymnasium och fackskola.
20.455 På de orter där en samordning förutsatts vara möjlig mellan gymna- sium och fackskola skulle i många fall i stället en lokalmässig samordning mellan fackskola och yrkesskola eller mellan fackskola och grundskolans hög- stadium också kunna medföra lokalbe- sparingar. Ett gemensamt utnyttjande av lokaler på detta sätt skulle emeller- tid inte kunna bli av samma omfatt- ning som vid en samordning med gym- nasiet och således endast möjliggöra en begränsad del av de vinster som förut redovisats. Med utgångspunkt i över- vägandena i 16.7 kan besparingen vid en dylik samordning uppskattas bli un- gefär hälften av besparingen, som redo- visats i föregående wavsnitt, d. v. s. i runt tal 200 000 000 kronor.
20.4.6 Besparing i investeringskostnader genom utredningens integrationsförslag
20.4.61 En fortsatt utbyggnad av den nuvarande gymnasieorganisationen i sådan utsträckning att valmöjligheterna mellan olika gymnasieformer skulle bli väsentligt förbättrade skulle innebära att ytterligare ett betydande antal fack- gymnasier skulle få byggas jämsides med de allmänna gymnasierna. Även om man skulle sträcka sig mycket långt vid en sådan utbyggnad kan det likväl inte anses möjligt att tillgodose de minsta gymnasieorternas behov av fackgymnasial utbildning, eftersom skolenheterna i så fall skulle bli orim- ligt små. Med hänsyn härtill anser ut- redningen att det saknar varje intresse att genomföra ett räkneexempel i vil- ket tekniska gymnasier och handels- gymnasier inrättas på mer än ytterli- gare 50 orter. I det följande skall utredningen ge- nom ett räkneexempel något illustrera kostnaderna för utbyggnaden av den nuvarande fackgymnasieorganisatio-
nen. Därvid bortses helt från möjlighe- terna till samordning av gymnasiet med fackskolan-. Denna sam—ordning-smöjlig- het får förutsättas bli densamma obero- ende av om fackgymnasieutbildningen samordnas med det allmänna gymna- siet.
Bedömningen av kostnadsökningen vid utbyggnad av den nuvarande fack- gymnasieorganisationen får ske på i princip samma sätt som vid beräkning- en av merkostnaderna för att anordna separata fackskolor. Man kan således bortse ifrån sådana lokaler som är di- rekt beroende av antalet elever, d. v. s. främst klassrum och grupprum. Kost- naderna för dessa lokaler kan anses bli desamma, oavsett om en integrering mellan olika gymnasieformer sker eller inte. Av intresse i sammanhanget är däremot institutionslokaler, administra- tionslokaler, samlingslokaler och övriga för en skolenhet gemensamma lokaler.
Dessa för en särskild skolenhet till— kommande lokaler kan för ett tekniskt gymnasium av den storlek det här i all- mänhet torde bli fråga om beräknas motsvara en kostnad av 3 500000 kro- nor. Härtill skall läggas en utrustnings- kostnad av 1600 000 kronor. Investe- ringskostnaden blir alltså sammanlagt 5 100 000 kronor. Totalt för 50 gymna- sier erhålles således ett belopp av 255 000 000 kronor.
Vid en utbyggnad av nuvarande gym- nasieorganisation med fristående tek- niska gymnasier bör emellertid obser- veras, att någon särskild komplettering av lokaler och utrustning vid de all- männa gymnasierna ej blir erforderlig. Dessa särskilda kostnader för teknisk utbildning i årskurserna 1—3 kan, så- som framgår av sammanställningen i avsnittet 20.422, beräknas till ca 22 075000 kronor för utrustning och 45 815 000 kronor för lokaler, d.v. s. sammanlagt ca 68 000 000 kronor.
Med frånräknande av detta belopp från totala merkostnaden, 255 000 000 kronor, erhålles en nettoökning av 187000 000 kronor.
20.462 Om undersökningen härefter utsträckes till att avse merkostnaderna för ytterligare 50 fristående handels- gymnasier bör först framhållas att kon- sekvenserna av en organisation med fristående enheter blir mindre än för tekniska gymnasier, då behovet av insti- tutionslokaler är avsevärt mindre. övri- ga för en skolenhet gemensamma lokaler är dock ur kostnadssynpunkt av väsent- lig betydelse och kan för den mindre typ av skolenheter det här är fråga om uppskattas till 2 000 000 kronor. Utrust- ningen för handelsgymnasier hänför sig till språklaboratorier och maskinskriv- ningsrum. Sammanlagt för en skolenhet finns det här anledning att räkna med ett belopp av 100 000 kronor. Merkost- naderna för ett fristående handelsgym- nasium uppgår således i runt tal till 2 100 000 kronor. För 50 skolor blir be- loppet 105 000 000 kronor. Genom att anordna fristående gym- nasier för ekonomisk utbildning i se- parata skolenheter skulle de allmänna gymnasierna inte behöva utrustas för undervisning i maskinskrivning och i enlighet med vad som beräknats under 20.422 bortfaller därmed en kostnad av 9 100 000 kronor. Nettoökningen av kostnaderna blir således 96 000 000 kro- nor för handelsgymnasiernas del.
20.4.63 De redovisade beräkningarnain- nebär således, att en lösning av proble- met att sprida den fackgymnasiala ut- bildningen genom anläggandet av sepa- rata gymnasier för teknisk eller eko- nomisk utbildning skulle medföra in- vesteringskostnader med sammanlagt 283 000000 kronor utöver det till ca 77 000 000 kronor beräknade beloppet
för gymnasieutredningens motsvarande förslag till utspridning genom integra- tion av de olika gymnasieformerna. Utöver ökningen i investeringskost- naderna vid inrättandet av fristående fackgymnasier tillkommer en icke ovä- sentlig fördyring av driftkostnaderna för gymnasieorganisationen. Bl.a. tor- de tillkomma kostnader för vaktmästa- re och institutionstekniker med 2 ä 3 miljoner kronor. Härtill kommer att lärarlönekostnaderna och övriga drift- kostnader torde stig-a icke oväsentligt jämfört med det integrerade gymnasiet. Gymnasieutredningen har med det här angivna räkneexemplet velat bely- sa konsekvenserna av en fortsatt ut- byggnad av gymnasieorganisationen en— ligt hittills tillämpade principer. Det torde stå fullt klart att en sådan ut- veckling i förhållande till den av ut- redningen föreslagna *ut'byggnadsmodel- len skulle innebära högst betydande merkostnader för samhället. Därtill kommer att den fackgymnasiala utbild- ningen inte skulle kunna över huvud taget nå ut till ett 40-tal av de minsta gymnasieorterna. Trots de ökade kost- naderna skulle gymnasieorganisationen således bli avsevärt försämrad. Detta belyser ytterligare att en fortsatt ut- byggnad av nuvarande organisation inte utgör ett realistiskt alternativ till utredningens förslag om en integrerad organisation av olika gymnasieformer.
20.5 Ytterligare medelsbehov föranledda av gymnasieutredningens förslag
I föregående avsnitt av detta kapitel har utredningen närmare uppehållit sig vid statens bidragsgivning till kommu- nernas reguljära kostnader för gymna- siet. Härutöver uppkommer medelsbe- hov för gymnasieändamål av mera spe— ciell natur, såsom för frivillig under- visning, viss försöksverksamhet, gym-
nasieinspektion m.m. Dessa åtgärder har redovisats närmare i tidigare av- snitt av betänkandet och utredningen begränsar sig i detta sammanhang till att lämna en förteckning (se nästa sida) över de statliga kostnaderna.
Av de där redovisade statliga kost- naderna har en del direkt motsvarig- het under nuvarande förhållanden. Så- lunda skulle medelsbehovet under punk- terna 1 och 3 till påbyggnadskurser och frivillig undervisning sannolikt få ungefärligen samma omfattning vid bi- behållande av nuvarande utformning av gymnasieorganisationen. Med hänsyn till beräkningarna under punkterna 2, 7 och 10 kan vidare nämnas, att 62 000 kronor anvisats till verksamhet i an- slutning till gymnasier under anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet. En avse- värd förstärkning av medelstilldelning- en för detta ändamål blir dock erfor- derlig i framtiden. Till kostnaderna för intagningsnämnder har innevarande budgetår anvisats ett anslag av 33 000 kronor, vilket bortfaller :i framtiden.
Endast en del av de i övrigt upptag- na kostnaderna är av reguljär natur. Detta gäller kostnaderna för förlängd undervisning, reguljär stödundervis- ning och gymnasieinspektion. Den stöd- undervisning m.m. som avses under punkterna 13 och 14, informationsverk- samheten (punkt 15) samt skolöversty- relsen-s pe-rsonalför-stärkning för bygg- nadsverksamheten (punkt 16) kan bedö- mas vara erforderlig endast under en övergångstid.
De här berörda kostnadsökningarna motväges i viss mån av att vissa nuva- rande kostnader bortfaller vid infö- randet av det nya gymnasiet. Detta gäl- ler i första hand de särskilda kostna— derna för studentexamen, ingenjörs— examen och handelsgymnasieexamen. Medelsanvisning för dessa ändamål
och framdeles i begränsad omfattning med hänsyn till privatister. [i
kommer emellertid att erfordras även under budgetåren 1965/66 och 1966/67
Ändamål
Medelsbehov 1965/66, kronor
Anmärkning
. Påbyggnadskurserinom gym-
. Fortlöpande läroplansrevi- nasiets tekniska sektor (8.4.7. 2). Kostnad per kurs uppskat- tad till 60000 sion m. m. (9.1.3.)
och 19.3.3)
Åskas av centrala äm- betsverket
Åskas av skolöversty- relsen
1969/70 (första gången påbygg- nadskurser på det nya gym— nasiet kommer till stånd) ett medelsbehov av 600000 kronor
3. Frivillig undervisning i in- 1 500 000 Ökar successivt till 1 700 000 om- strumentalmusik, körsång, kring 1970 om g-frekvensen då teckning, gymnastik och dra- blir ca 30 % matik (9.132)
4. Specialundervisning (9.15) Åskas av skolöversty-
relsen
5. Förlängd undervisning (11.3. Behov första gången 1968/69, 3.5) medel äskas av skolöverstyrelsen
6. Reguljär stödundervisning 500 000 I fortsättningen äskas medel av (11.423) skolöverstyrelsen
7. Försök med varierande klass- 500 000 storlek m. m. (12.755)
8. Gymnasieinspektion (13.524 1 000 000 Fr.o.m. 1966/67 2 100 000 kronor
för att successivt öka till 2400 000 kronor 1970/71 (vid g—frekvens = 30 %)
9. Fortbildningsverksamhet för Åskas av skolöverstyrel- Ett belopp av 1 000 000 kronor ' lärare (1525) sen bör anvisas redan för 1964/65 J, 10. Central provkonstruktion Åskas av skolöversty- (16.2.1.5) relsen 11. Produktion av undervisnings- Åskas av skolöverstyrel- , film (16233) sen * 12. Byggnadsbidrag till privat- 1 000000 Bidrag bör beräknas med sam- : skolor (18.435) manlagt 5000 000 kronor under % femårsperioden 1965/66— 1969/70 13. Pedagogiska stödåtgärder i 700 000 Minskar successivt under följande samband med övergången till år och bortfaller helt när grund- det nya gymnasiet (19.3.1.2) skolan genomförts 14. Åtgärder i samband med Åskas av skolöverstyrel- övergången till det nya gym- sen nasiet för elever med studie- svårigheter i det nuvarande gymnasiet (19.3.2) 15. Information om det 500000 Ett belopp av 500000 bör an- nya gymnasiet (19.4) visas redan för 1964/65 16. Personalförstärkning för skol— 100000 Samma belopp de närmast föl- överstyrelsen på grund av jande budgetåren ökad byggnadsverksamhet för gymnasiet (20.436)
21 .1 Bakgrund
21.1.1 I 1950 års skolproposition skisse- rades ett arbetsprogram för gymnasie— problemens lösning. Enligt detta skulle den mera genomgripande omdaningen av gymnasiet i syfte att anpassa detta till den genomförda enhetsskolan tas upp först när försöken med enhetsskol- organisationen nått så långt att grunden för ett nytt gymnasium kunde anses fixerad (jfr 1.1.2). Genom 1962 års riks- dagsbeslut om reformering av den obli- gatoriska skolan är detta villkor upp— fyllt. En av gymnasieutredningens huvud- uppgifter har varit att framlägga förslag om anpassning av de olika gymnasie- formerna till grundskolan. Nuvarande gymnasier har i första hand utformats med hänsyn till realskolan och vissa motsvarande äldre skolformer. Grund- skolans mål och innehåll avviker i vä- sentliga avseenden från dessa skolfor- mers. Den starkare betoningen av all— männa studietekniska färdigheter måste exempelvis komma att påverka utform- ningen av den fortsatta gymnasiala ut— bildningen. Betydande förändringar eller skiljaktigheter i ämnen och ämnes- innehåll får också konsekvenser för de vidareförande skolorna.
21.1.2 Under de senaste decennierna har gymnasiet genomgått en utomordentligt stark kvantitativ förändring med stora
KAPITEL 21
Sammanfattning
återverkningar på det högre utbildnings— väsendet, vars utveckling är i hög grad beroende av gymnasiets struktur och omfattning. Gymnasiets kvantitativa ut- veckling och de därmed följande pro- blemen har därför blivit en av de cen- trala frågorna för utredningen. Med gymnasiets dimensionering i framtiden sammanhänger intimt nästan varje de— taljproblem om dess utformning. Det är därför naturligt att utredningen, se- dan den givit en bild av den svenska och internationella utvecklingen beträf- fande skolformerna på det gymnasiala åldersstadiet (kap. 1 och 2) och redo— gjort för utredningsarbetets upplägg— ning (kap. 3) , har tagit upp de kvantita- tiva frågorna (kap. 4) till ingående be— handling.
21.2 Kvantitativa förhållanden
21.2.1 Den kvantitativa omfattningen av gymnasiet bestämmes av en rad faktorer som med viss schematisering kan in- ordnas under någon av rubrikerna:
Ungdomens efterfrågan på gymnasie- utbildning och
Avnämarnas efterfrågan på gymnasie- utbildade.
21.2.2 I början av 1920-talet var antalet nybörjare i gymnasiet cirka 3 000, vilket utgjorde ungefär 2,5 % av antalet 17- åringar. Trettio år senare, i början av 1950—talet, hade antalet elever i nybör-
jarklasserna vid de tre gymnasieformer- na (allmänt, handels- och tekniskt gym- nasium) vuxit till cirka 9000, vilket motsvarade drygt 10 % av antalet 17- åringar. Därefter har expansionen gått väsentligt snabbare, och höstterminen 1963 har man att räkna med att ungefär 25 % av en årskull går i gymnasiets första årskurs.
21.2.3 Gymnasieformernas expansion ger givetvis inte en helt uttömmande bild av utbildningsintressets tillväxt, efter- som av den inte framgår om skolornas kapacitet vuxit i en grad som motsvarar ungdomarnas önskemål att få utbildning. Av undersökningar beträffande antalet sökande till de olika gymnasieformerna höstterminerna 1960 och 1961 (4.3.1) framgår att åtskilligt fler önskat sig gymnasieutbildning än som kunnat mot- tagas. Sålunda sökte till allmänt gymna- sium, handelsgymnasium och tekniskt gymnasium höstterminen 1960 nära 30 000 ungdomar, av vilka intogs ca 74 % — drygt 22 000. Höstterminen 1961 hade antalet sökande ökat till i runt tal 32 500. Detta år intogs drygt 25 000 — ungefär 78 % av de sökande. Intag- ningsförhållandena växlar betydligt vid de tre gymnasieformerna. Av de sökan- de till allmänt gymnasium hösten 1960 och hösten 1961 kom ungefär 20 % inte in i gymnasium. Motsvarande tal för handelsgymnasium var hösten 1960 över 40 % och hösten 1961 över 30 %. Av de sökande till tekniskt gymnasium intogs höstterminen 1960 40 % ej i gymnasium, medan höstterminen 1961 motsvarande tal var drygt 37 %.
21.2.4 Gymnasieutredningen har genom en rad andra undersökningar (4.3.2 och 4.3.3) sökt belysa vilka faktorer som är av betydelse för ungdomarnas efter- frågan på gymnasieutbildning. Geogra- fiska faktorer har stort inflytande. Gym-
nasiefrekvensen är högst på gymnasie- orterna och avtar med avståndet från dessa orter. Frekvensen är större på or- ter som har en bred gymnasieorganisa- tion, d. v. s. på orter som har inte bara allmänt gymnasium utan också fack- gymnasial utbildning. En sådan orga- nisation ger också en jämnare fördel- ning av eleverna på de olika gymnasie— typerna. Medan i landet som helhet un- der en lång följd av är cirka 80 % av eleverna gått på allmänt gymnasium, är detta tal inte oväsentligt högre på orter som endast har allmänt gymnasium och lägre på orter som även har fackgymna- sium.
21.2.5 Sociala faktorer spelar fortfaran- de en betydande roll för rekryteringen till gymnasiestudier. Vissa yrkesgrupper är klart överrepresenterade bland föräld- rarna till gymnasister. Klart underrepre- senterade är framför allt arbetarharn. Den sociala sammansättningen varierar också betydligt mellan de olika gym— nasieformerna. Barn till jordbrukare samt lägre tjänstemän och arbetare går i större utsträckning än andra ungdo- mar till fackgymnasieutbildning.
21.2.6 Gymnasieutredningen har sökt uppskatta omfattningen av övergången till gymnasial utbildning under de när- maste decennierna. En rad tecken tyder på att den hittillsvarande kraftiga ut- vecklingen kommer att fortsätta (4.3.4). Grundskolans genomförande kommer att bredda rekryteringsunderlaget för fortsatt utbildning efter skolpliktstidens slut. En fortgående utjämning av olik- heter i rekryteringen från skilda geo- grafiska regioner och från miljöer av varierande social, utbildningsmässig och ekonomisk karaktär synes komma att starkt öka efterfrågan på utbildning på det gymnasiala åldersstadiet. Enligt ut- redningens bedömningar (jfr diagram
4 s. 134) är det sannolikt att omkring hälften av årskullen vid 1970—talets bör- jan kommer att efter genomgången grundskola söka sig till en fortsatt ut- bildning av förhållandevis teoretisk och allmän karaktär. 1975 kan motsvarande andel ha vuxit till mer än 60 %, och det synes inte osannolikt att andelen kommer att fortsätta att växa.
21.2.7 Denna bedömning har emellertid gjorts under antagandet att den utbild- ning som erbjudes blir sådan att den i rimlig grad tillgodoser individuella krav och förutsättningar. Ett utbild- ningstryck av ovan angiven storleks- ordning kan inte ens på kort sikt till- godoses enbart med ett gymnasium av nuvarande karaktär (4.343) . Man måste skapa ett smidigare system med mer varierande möjligheter för ungdomar att få den utbildning som bäst passar dem. Detta betyder att det gymnasiala skol- systemet i framtiden måste innehålla nya utbildningsvägar med delvis annan riktpunkt än det nuvarande gymnasiets, vilket är motiverat även från arbets- marknadssynpunkt (4.4.3.5). Å andra sidan måste även i framtiden finnas ut— bildningsvägar som i huvudsak motsva- rar inriktningen av de nuvarande tre gymnasieformerna, allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tekniskt gymna- sium, även om innehållet kommer att på flera punkter radikalt ändras. Utredningen använder ordet gymna- sium som beteckning för sammanfatt- ningen av de utbildningsvägar som ut- gör en direkt fortsättning på grundsko- Ian och — utan att alltid ha detta som huvuduppgift _— meriterar för tillträde till universitet och andra därmed jäm- förliga utbildningsanstalter. Ordet gym- nasial användes däremot i vidare bety- delse. Det får markera att en skola i huvudsak avser samma åldersstadium som gymnasiets. Utredningen är med—
veten om att frågan om avgränsningen mellan gymnasiet och andra gymnasiala utbildningsvägar rymmer många pro— blem som aktualiserar huruvida det är ändamålsenligt att använda den speciel- la beteckningen gymnasium. Det kunde ifrågasättas om inte alla utbildnings— vägar som bygger direkt på grundsko- lan borde ges en sammanfattande he- nämning (3.2.2).
21.2.8 Gymnasieutredningens undersök- ningar om ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning har givit en bild av hur de gymnasiala utbildningsvägar vilka skall ge en bred teoretisk fortsatt utbildning ovanpå grundskolan kan komma att kvantitativt utveckla sig i framtiden. En betydelsefull fråga är hur ungdomarna kommer att fördela sig på gymnasiet och de övriga utbildnings- vägarna. En viss ledning vid bedöm- ningen härav bör avnämarnas efterfrå- gan på gymnasieutbildade kunna ge. Utredningen har i enlighet med sina direktiv sökt belysa frågan om det fram- tida behovet av arbetskraft med gymna- sial utbildning. De undersökningar som gjorts rymmer en rad problem, meto- diska såväl som praktiska (4.4.1). Ut— redningen har valt att genomföra dels vissa kalkyler beträffande efterfrågan på gymnasieutbildade omkring 1970, dels ett par räkneexempel för att belysa utvecklingen på längre sikt. Beträffan- de efterfrågan på gymnasieutbildade omkring 1970 (4.4.3) leder kalkylerna fram till ett behov av omkring 27 000, vilket beräknas motsvara ett intag i gymnasiet av ca 30 % av en årskull.
21.2.9 Dessa beräkningar liksom upp- skattningarna av tillströmningen till gymnasial utbildning synes göra det rimligt anta att omkring 1970 av en års— kull 17—åringar 30—35 % kommer att gå i gymnasiet och cirka 20 % på övriga
gymnasiala utbildningsvägar av relativt teoretisk karaktär (4.522) . Utredningen har understrukit att dessa tal inte skall uppfattas som mycket precisa bestäm- ningar utan endast som riktpunkter för skolplaneringen på inte alltför lång sikt och att de kan behöva justeras alltefter- som nya informationer successivt sam- las. Det kan t. ex. visa sig att det totala utbildningstrycket blir väsentligt större. Det kan också hända att man med hän— syn till ungdomarnas önskemål eller av arbetsmarknadsskäl bör eftersträva en annan fördelning mellan gymnasiet och övriga gymnasiala utbildningsvägar.
21.2.10 Undersökningarna om avnämar- nas efterfrågan på gymnasieutbildade har också givit vissa hållpunkter för dimensioneringen av de olika utbild- ningsvägarna inom gymnasiet. Ett vik- tigt undersökningsresultat är det mycket starkt ökade behovet av gymnasieutbil— dade med ekonomisk och teknisk inrikt- ning. I samma riktning som avnämar- nas behov pekar ungdomarnas efter- frågan. Beräkningarna tyder på att an— talet gymnasieutbildade med sådan in- riktning tillsammans bör utgöra mellan 40 och 50 % av det totala antalet år- ligen gymnasieutbildade omkring 1970 (4.4.3.6). Såväl absolut som relativt skul- le detta innebära en mycket kraftig ök- ning i jämförelse med nuvarande förhål- landen —— motsvarande andel har under lång tid varit i stort sett konstant 20 %. Under de allra senaste åren har emel- lertid en ökning av andelen skett i ny- börjarklasserna.
Enligt de riktlinjer statsmakterna uppdragit har hittills antagits att fack- gymnasial utbildning bör beräknas för 40 % av det totala antalet årligen gym- nasieutbildade. Att denna andel inte är för hög synes sannolikt. Utredningen har vidare räknat med att andelarna ungdomar som får ekonomisk respekti— ve teknisk utbildning blir ungefärligen lika (4.5.3.2).
De delar av det framtida gymnasiet vilkas huvuduppgift blir att rekrytera det högre utbildningsväsendet måste givetvis dimensioneras med hänsyn här- till. Gymnasieutredningen har funnit att tillströmningen till teknisk-natur- vetenskaplig-medicinsk utbildning på universitetsnivå måste bli relativt sett väsentligt större än nu. Även för sam- hällsvetenskaplig-ekonomisk utbildning bör beräknas en ökad relativ andel av de studerande. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att naturvetenskaplig stu- dieriktning på gymnasiet omkring 1970 väljes av cirka 30 % av gymnasisterna, medan ungefär 15% bör välja sam- hällsvetenskaplig och något färre huma— nistisk studieriktning.
De delar av nuvarande gymnasium som närmast motsvarar dessa studierikt- ningar är reallinjen, allmänna linjens sociala gren respektive latinlinjen till— sammans med allmänna linjens språk- liga gren. Följande tablå, som anger den ungefärliga fördelningen på olika stu- dieriktningar av de studerande 1962 och den enligt beräkningarna önskvärda 1970, belyser den omstrukturering som nu synes angelägen (4.4.3.7):
Studieriktning 1962 studieriktning 1970
100 %
Latinlinje och allm. linjens språkl. gren 30 % Humanistisk ....................... 11 % Allm. linjens sociala gren ............ 15 % Samhällsvetenskaplig ............... 15 % Reallinjen ......................... 35 % Naturvetenskaplig .................. 30 % Tekniskt gymnasium ............... 10 % Teknisk ........................... 22 % Handelsgymnasium ................. 10 % Ekonomisk ........................ 22 %
För de tal som anges för 1970 gäller emellertid detsamma som anförts be- träffande den kvantitativa relationen mellan gymnasiet och övriga gymnasia- la utbildningsvägar, nämligen att de endast kan utgöra riktpunkter för pla- neringen på kortare sikt och att nya in- formationer kan ge anledning till modi- fikationer. Man måste sålunda eftersträ- va en elastisk organisation av det gym— nasiala skolsystemet så att det lätt kan anpassas till förändrade situationer.
21.3 Mål och innehåll
21.3.1 Utredningens undersökningar har visat att det gymnasiala skolsystemet i sin helhet måste genomgripande refor- meras för att kunna anpassas till fram- tidens samhälle. Innan utredningen gi— vit sina principiella synpunkter på spörsmålen om det gymnasiala skol- systemets uppbyggnad och om hur i detta bör inordnas de utbildningsvägar som sammanfattningsvis kallas gymna- siet har utredningen analyserat gymna- siets innehåll och mål (kap. 5). Detta har skett genom att utredningen mera konkret sökt fastställa de krav som stäl- les på denna skola, varvid utredningen skilt på dels avnämarkrav, d. v. s. sådana spe- cificerade förutbildningskrav som stäl- les från olika mottagare av gymnasie- utbildade, d. v. s. arbetsgivarna och vi— dareutbildningsanstalterna, dels allmänna samhälleliga krav, d. v. s. sådana som samhället ställer på gymnasiet, bl. a. att det hjälper sina adepter inte bara att förverkliga sig själva utan även att inpassa sig i sam- levnaden med andra människor, dels individens egna krav att få ut- veckla sina anlag och intressen.
21.3.2 Utredningen har genomfört om- fattande undersökningar för att få en så god bild som möjligt av avnämarnas krav (5.2). Huvuddelen av dessa under- sökningar har redovisats i utredningens andra delbetänkande Kraven på gym— nasiet (SOU 1963:22). Vissa aspekter på samhällslivets krav belyses också av nämnda utredning, men dessa krav måste i det stora hela analyseras mera fritt (5.3). Ungdomarnas egna krav (5.4) på gymnasiet ger bland annat utredningens första delbetänkande Vägen genom gym- nasiet (SOU 1963:15) en bild av.
21.3.3 Med utgångspunkt i dessa under- sökningar och på grundval av egna överväganden har utredningen (5.5) funnit att gymnasiet måste utöver grundskolan ge: I: Specialförberedelser som varierar med hänsyn till den yrkes- eller studie— inriktning som elever har och de övri- ga intressen eleven har möjlighet att utveckla i skolan. II: Kommunikationsfärdigheter delsi form av gedigna kunskaper i svenska och ett, två eller flera moderna språk, dels i form av vissa matematiska färdig- heter, framförallt av statistisk art. lll: Allmänna studie- och arbetstek- niska färdigheter. IV: 1. Samhällsorientering, svensk och internationell.
2. Teknisk och naturvetenskaplig orientering.
3. övrig kulturell orientering, d.v.s. om litterära, estetiska, religiösa, filo- sofiska och psykologiska frågor.
4. Ett historiskt och i vissa fall fram- åtblickande perspektiv på de under 1— 3 nämnda frågorna. Härutöver har gymnasiet liksom and- ra skolor en personlighetsutvecklande uppgift. Den fixering härav som görs i skollagen och preciseras i läroplanen
både
för grundskolan har sålunda giltighet även för gymnasiet. Uppgiften att främ- ja en god utveckling av elevens anlag och intressen och att bidra till personlig- hetsutveckling i vidare mening kan emellertid ej särskiljas från uppgifter- na I—lV ovan. Den bör vara ett resultat av studiernas innehåll, arbetets utform- ning och skolans sociala liv.
Uppgifterna I—IV sammanhänger på olika sätt med varandra. I stort sett alla avnämare önskar att gymnasiet skall fylla uppgifterna II och III, även om kraven på kunskaper i moderna språk varierar från avnämare till avnämare. Praktiskt taget alla tillfrågade avnäma- re har emellertid starkt betonat kravet IlI, samtidigt som många ansett att det nuvarande gymnasiet inte tillfullo lyc- kats tillgodose detta krav. Även ung- domarna själva har i regel starka önskemål som svarar mot uppgifterna II och III.
Uppgiften IV motsvarar i första hand samhällslivets krav på skolan. Det bör emellertid observeras att de krav som svarar mot IV _— liksom för övrigt även mot II —— i åtskilliga fall kommer att automatiskt bli tillgodosedda genom att de också svarar mot uppgiften 1. Denna senare är ett resultat av dels avnämar- nas krav på att de gymnasiutbildade skall ha viss specialförberedelse, dels individernas krav att få utveckla sina speciella intressen.
I den mån ll och IV icke överens— stämmer med delar av I blir det en huvuduppgift att göra en avvägning mel- lan det mera speciellt förutbildande kunskapsstoffet (enligt 1) och det all- männa kunskapsstoffet (enligt II och IV). Denna slutliga sammanvägning måste ske med hänsyn tagen till en rad omständigheter, såsom den arbetsbörda som lämpligen kan åläggas eleverna, studietidens längd och gymnasiets diffe- rentiering.
21.3.4 Begreppet allmänbildning uppfat- tas ofta olika av olika människor. Gym- nasieutredningen har därför funnit det lämpligast att undvika att använda detta begrepp (5.6). När utredningen preci- serar sin syn på gymnasiets mål och innehåll har det i stället skett mot bak- grunden av de krav som ställs på skolan och med hänsyn till gymnasiets särskil- da uppgift i skolsystemet, såsom denna preciserats i definitionen ovan. Ur det avsnitt Gymnasiets mål (5.7), som ut- redningen föreslagit skola ingå såsom en första punkt i det nya gymnasiets läro- plan, må här särskilt framhållas föl- jande: En huvudlinje i gymnasiets undervis— ning är att förmedla kritisk skolning. Eleverna bör vänjas vid att inta en un- dersökande attityd gentemot det kan- skapsstoff som erbjuds dem inom och utom skolan, att granska sakuppgifter- nas korrekthet, argumentationens upp- byggnad och slutsatsernas tillförlitlig— het, att ställa krav på intellektuell red- lighet både när de bedömer andras upplysningar och framför egna på- ståenden. Gymnasiet bör ge specialförberedel- ser för att tillmötesgå både elevernas in- tressen och avnämarnas krav. Att helt låta var och en förverkliga sina intres- sen är inte möjligt. De personliga inten- tionerna måste vägas mot de krav på förberedelser som ställes från avnämare och samhälle. Gymnasiets uppgift kan dock inte vara att helt fixera den av- vägningen. Det måste sålunda i läroplan och organisation finnas möjligheter att tillgodose personliga anlag och intres- sen. Detta får dock inte leda till att den enskildes studieprogram alltför starkt avviker från de krav som ställes inom den sektor av arbetslivet där han kan komma att söka sin bana. En central uppgift för gymnasiet blir att utveckla elevernas språkliga ut-
trycksmedel. Detta gäller i fråga om så- väl det egna språket som de främmande språken. Gymnasiet bör erbjuda under- visning i även andra språk än de som tidigare dominerat språkundervisning- en. Behovet av ökad bredd i språkun- dervisningen kan emellertid inte tillgo- doses för alla individer.
Som kommunikationsfärdighet har matematik och särskilt statistiska me- toder fått allt större betydelse. Gymna- siet måste därför utöver den grund som grundskolan givit för alla elever utveck- la dessa färdigheter.
För förståelsen av det egna folkets och andra folks problem och beteenden är det angeläget att kunskaper och in- sikt vinnes om politiska, sociala, eko- nomiska, religiösa och kulturella för- hållanden inom och utom vårt land. Gymnasiets uppgift blir därför att ut- veckla och stärka den sociala och kul— turella orientering som givits i grund- skolan.
Den tekniska och naturvetenskapliga utvecklingen fortskrider snabbt och på- verkar alltmer de sociala och politiska problem som människan som medbor- gare har att ta ställning till. Det är nöd- vändigt att elevernas förståelse härför fördjupas. I det nya gymnasiet måste väsentligt mer än i det nuvarande även de gymnasister som ej är inriktade på tekniskt-naturvetenskapliga studier få en orientering som når ut över den som den grundläggande skolan givit.
De gymnasieutbildade skall efter av- slutade skolstudier på egen hand och på eget ansvar kunna utföra omfattande arbetsuppgifter vare sig det sker inom arbetslivet eller i vidare studier. Detta betyder att de från gymnasiet måste vara vana att planera och självständigt genomföra en uppgift. Vid detta måste i framtiden läggas större tonvikt i gym- nasiestudierna än hittills.
27—318118
21.4 'Det gymnasiala skolsystemets struktur
21.4.1 De slutsatser av utredningens un- dersökningar och överväganden som ovan återgivits är relativt allmänt for- mulerade. I viss mån låter de sig till- lämpas också på andra skolformer än gymnasiet. Sin närmare fixering får de genom att knytas till gymnasiets spe- ciella uppgift att förbereda för fort- satta högre studier. Man kan uttrycka det så att gymnasiets mål och innehåll genom denna uppgift blir nivåmässigt bestämda. Det är emellertid angeläget att därvid söka göra klart för sig vad begreppet nivå kan innebära. En analys av detta begrepp visar att det är mycket svårt att precisera (jfr 6.2). En skolforms nivå måste rimligtvis bedömas efter de slutresultat som dess elever uppnår. Inom varje studiegång i skolformen kommer slutresultatet att starkt variera från individ till individ. Förhållandena kompliceras ytterligare därav att då skolformen innehåller olika utformade studiegångar de resultat en elev kan uppnå ofta blir beroende av vilken studiegång han valt. Om gymna- siet kan utformas så att varje elevs in- dividuella förutsättningar tillvaratas blir utsikterna för vederbörande att nå ett gott resultat väsentligt bättre än om han måste genomföra sina studier i en studiegång som inte passar honom. Den enskilde elevens slutresultat kommer vi- dare att variera från ämne till ämne, och den nivå han uppnått låter sig där- för knappast entydigt fastläggas. Även om man bortser från dessa svå- righeter står det emellertid klart att man, för att få ett mått på en skolas nivå, måste ta hänsyn till resultaten hos samtliga de elever som går igenom sko- lan. Att som mått endast utnyttja en minimiprestation som uppställes för att
en elev skall bli godkänd är en alltför enkel värderingsmetod (jfr 6.2.1);
En jämförelse mellan exempelvis det nuvarande och det framtida gymnasiets nivå måste sålunda inbegripa samtliga elevers studieresultat i de båda skol- formerna under den hypotetiska förut— sättningen att de elevkadrer som genom- gått skolorna är fullt jämförbara. En så- dan jämförelse torde inte bli möjlig att anställa och blir för övrigt genom de stora förändringar som måste komma till stånd i gymnasiets kursinnehåll helt meningslös.
Ett tillförlitligt mått på studiemålets nivå är sålunda utomordentligt svårt att finna. Vill man använda begreppet får det därför ske i en mer allmän och vag mening.
21.4.2 I den allmänna diskussionen har studiemålets nivå i gymnasiet ofta kopp- lats till spörsmålet om det antal års- kurser som gymnasiestudierna bör om- fatta. Det rör sig härvid om två olika problem. Det ena gäller frågan om nor- malstudietiden fram till tillträdet till universitet och högskolor. Huruvida därifrån avvikande studietider skall finnas för speciella elevkategorier, t. ex. de elever som är inriktade på direkt yrkesverksamhet eller de elever som har svårighet att på normaltid genom- föra gymnasiestudierna, är ett annat problem (se 21.7.9 resp. 21.9). Enligt direktiven för gymnasieutred- ningen (6.3.1.2) skall studiegången fram till högskolestudier normalt vara 3-årig »såvida inte tungt vägande skäl kan an- föras däremot». Som argument för en längre studietid än tre år har framförts att grundskolan skulle ge en svagare grund för gymna- siestudier. Gymnasieutredningen som verkställt undersökningar i ämnet (se 6.2.2.2) delar inte denna uppfattning och har sålunda inte godtagit detta skäl
för en förlängning av normalstudietiden.
Som skäl för en förlängning av i första hand det allmänna gymnasiet har också framförts att gymnasiet borde ge en bredare utbildning än nu framför allt i moderna språk, svenska och matema- tik utan att detta leder till minskade kunskaper i övriga ämnen. Problemet skulle kunna lösas genom att göra gym- nasiet 4-årigt.
Enligt en annan tankegång skulle den ökade tiden i stället utnyttjas för en grundläggande akademisk undervisning av propedeutisk natur. Därvid har också alternativet med ett 4-årigt gymnasium med en avgångsetapp efter tre år och ett sista starkt specialiserat fjärde år (college-år) förekommit i diskussionen.
En generell förlängning av studie— tiden från tre till fyra år har gymnasie- utredningen inte kunnat förorda. Ge- nomsnittsåldern är redan nu drygt 20 år (6.331). Bland annat med hänsyn till att åtskilliga högre utbildningar i vårt land kräver mycket lång studietid är det angeläget att högskolestudierna 0111 möjligt kan påbörjas tidigare än nu. Även utvecklingspsykologiska skäl talar för att högskolestudierna inte börjar för sent.
Enligt utredningens undersökningar genomför för närvarande en klar majo— ritet (ungefär %) av eleverna studierna i gymnasiet utan försening. Detta till- sammans med bl. a. ekonomiska skäl talar starkt mot en förlängning av stu- dietiden i gymnasiet, i varje fall om denna enbart får formen av en bredd- ning och fördjupning av den allmänna utbildningens innehåll. Men även den form av förlängning i vilken det fjärde året får en speciell karaktär och en av- gångsetapp inrättas efter det tredje året har avvisats av gymnasieutredningen (6.334). Vill man nämligen att detta fjärde år skall finnas på alla eller fler- talet gymnasieorter blir anordningen
mycket kostsam och sannolikt inte hel- ler på länge genomförbar framför allt med hänsyn till tillgången på lärare. Skulle å andra sidan det propedeutiska året förläggas endast till ett mindre antal gymnasier bleve resultatet att åt- skilliga ungdomar från mindre gymna- sieorter finge bedriva studier under ett »mellanår på mellanort», vilket kan be- räknas medföra effektivitetsförlust, studieavbrott m. m. Vidare skulle gym- nasier utan 4-årig studiegång sannolikt få svårare att rekrytera lärare.
Oavsett hur studietiden i ett 4-årigt gymnasium disponeras har sålunda ut- redningen funnit övervägande skäl tala för att en sådan studiegång inte göres till den normala i det nya gymnasiet. En 3—årig studiegång ovanpå grundsko- lan som för fram till högre studier bör sålunda vara huvudformen i framtiden.
21.4.3 Gymnasier med nuvarande utform- ning kan inte tillfredsställa de många och starkt varierande intressen och an- lag som finns representerade i den sto- ra del av årskullen — drygt 50 % om- kring 1970 -— som enligt det föregående beräknas önska sig och vara lämpade för fortsatt relativt teoretisk utbildning efter grundskolan. Även om gymnasiet grundligt reformeras, kan det inte fylla nyssnämnda uppgifter om målsättningen skall vara att ge en i stora drag oför- ändrad kunskaps- och färdighetsstan- dard. En differentiering på studievägar med studiemål av varierande innehåll och nivå är därför en nödvändighet för den skola eller kombination av skolor som skall motta en så stor del av års- kullen. * Innehållsmässigt nya studievägar blir aktuella. Man kan peka på det stora ut- bildningsbehovet för vårdnadsområdet, vilket också synes motsvara ett elev- intresse. En bättre spridning och en
innehållsmässig modernisering och komplettering av de på teknisk och eko- nomisk verksamhet inriktade utbild- ningsvägarna är ett annat krav.
Nivåmässigt erfordras anpassning till ungdomarnas varierande studieförut- sättningar som inte enbart eller ens huvudsakligen är beroende av den in- tellektuella prestationsförmågan utan av en rad andra faktorer, såsom ut- hållighet, ambition och koncentrations- förmåga. Ett stort antal ungdomar öns- kar också en utbildning där kraven inte motsvarar nuvarande gymnasieexamina. De siktar närmast på en yrkesverksam- het på mellannivå eller på en mera spe- ciell yrkesutbildning som inte förutsät- ter förutbildning från gymnasium. Jäm- sides med gymnasiet måste därför fin- nas kortare utbildningsvägar som snab— bare leder fram till förvärvsverksamhet. Det är ändamålsenligt att den 1962 he- slutade fackskolan i första hand får fylla detta behov. Ett av skälen för till- skapandet av denna skola var att den skulle bära av en del av efterfrågan på teoretisk utbildning ovanför grundsko- lan. Det kan knappast heller vara lämp- ligt att mellan det 3-åriga gymnasiet och den 2-åriga fackskolan införa ytterligare en utbildningsform. Från såväl avnä- marnas som elevernas synpunkt skulle ett sådant utbildningssystem bli alltför komplicerat. Härtill kommer att varken ekonomiska eller personella resurser bör splittras på att samtidigt genomföra fackskolan, bygga ut det egentliga gym- nasiet och tillskapa en tredje gymnasial utbildningsväg.
Vinner detta synsätt statsmakternas anslutning kommer i framtiden det gym- nasiala skolsystemet att bestå av gymna- sium, vars huvuddel är 3-årig, den 2— åriga fackskolan och yrkesskolan. Från många synpunkter är det av vikt att dessa skolor redan från början utformas så att de tillsammans bildar ett utveck-
lingsbart skolsystem (6.4.1). De kvan- titativa undersökningar gymnasieutred— ningen genomfört visar att det inte är möjligt att med högre grad av säkerhet uttala sig om vilka proportionerna i framtiden bör vara mellan de olika ut- bildningsvägarna. Inte heller innehålls— mässigt låter de sig skarpt avgränsas ifrån varandra. När efterfrågan på utbil- dade och intresset för utbildning om något eller några decennier ytterligare ökat, kan det bli nödvändigt att fastare än nu kan ske sammanfoga de olika skolformerna ovanpå grundskolan. Vad som då avtecknar sig är inte ett paral- lellskolsystem på det gymnasiala ålders- stadiet utan en ungdomsskola som inom sig rymmer olika studievägar anpassade efter skilda elevtypers intressen och fallenhet men inte skilda åt genom orga- nisatoriska barriärer. Det måste vara välbetänkt att redan i dag hålla denna framtidsbedömning i minnet vid ut- formningen av det gymnasiala skolsyste- met, även om gymnasieutredningens uppgift är att konstruera endast en del därav. Oavsett vilken uppfattning man kan ha om den skisserade framtida or- ganisationens lämplighet, är utgångs- punkten nu att gymnasiet, fackskolan och yrkesskolan var för sig är särskilda skolformer. Tillsammans kommer de emellertid att bilda ett gymnasialt skol- system med många och rikt differen— tierade utbildningsvägar. Om dessa från början så långt möjligt avväges lämpligt i förhållande till varandra och om syste- met i fortsättningen, allteftersom ut- vecklingen kräver det, modifieras och kompletteras, bör utsikterna att det skall bli funktionsdugligt bedömas som mycket goda.
En samverkan mellan de gymnasiala skolformerna medför bl. a. ökade möj- ligheter att geografiskt sprida den gym— nasiala utbildningen (6.4.2). På ytter- ligare 10 å 15 orter torde gymnasium
kunna upprättas om sådan samverkan sker.
Avgränsningen mellan gymnasium, fackskola och yrkesskola (6.4.3) rym- mer 51 andra sidan vissa problem. Det är sålunda viktigt att de tre skolformer- na inte isoleras från varandra och att fackskolan och yrkesskolan inte får karaktär av återvändsgränder. Risken vore då stor för att gymnasiet bleve väsentligt mera lockande, vilket skulle få ogynnsamma effekter både i grund- skolan och på dess överstadium.
En viktig motåtgärd är bl. a. att skapa goda möjligheter för de ungdomar som väljer fackskola eller yrkesskola att i en senare etapp uppnå gymnasiets slut- kompetens. I varje fall för fackskolans del kan detta nu ske genom att över- gångsmöjligheter mellan gymnasium och fackskola skapas. En annan minst lika betydelsefull åtgärd är att ge möj- ligheter till kompletterande studier för vinnande av gymnasiets slutkompetens genom en väl utbyggd vuxenutbildning.
Bland åtgärder som också är av be- tydelse för att en lämplig balans skall uppnås mellan de olika gymnasiala skol- formerna hör utformningen av intag- ningssystemet. I denna och andra i sam- manhanget betydelsefulla frågor har gymnasieutredningen och fackskoleut— redningen samrått och därvid strävat efter att inom bådas områden finna lös- ningar som korresponderar med var- andra.
21.4.4 Gymnasieutredningen har påvisat (6.5) att en konstruktion med gymna- sium, fackskola och yrkesskola, avbalan— serade i förhållande till varandra och kompletterade med en effektiv vuxen— utbildning, löser det gymnasiala skol- systemets problem lika bra som och i vissa avseenden bättre än en konstruk- tion med ett horisontellt kluvet gymna- sium.
21.4.5 Fackskolans tillkomst har sålunda gjort det möjligt för gymnasieutredning- en att i fråga om den inre konstruktio- nen begränsa sig till den grupp av ut- bildningsvägar som sammanfattats un— der bctcckningen gymnasium. I fråga om den yttre organisationen har dock utredningen på flera punkter kommit in på frågor som gäller även de övriga gymnasiala skolformerna, fackskolan och yrkesskolan. Gymnasieutredningen har vidare fram— hållit att det nya gymnasiet normalt på tre år kommer att leda fram till ett stu- diemål som minst lika väl lämpar sig som grundval för högre studier som de gymnasieformer vilka nu ger generell behörighet för sådana studier (6.6).
21.5 Principiella diferentierings— synpunkter
21.5.1 Innan gymnasieutredningen mot bakgrunden av sina allmänna övervä- ganden om gymnasiets mål och innehåll ger förslag till detaljutformning av gym- nasiet har utredningen från principiel- la synpunkter behandlat gymnasiets dif- ferentiering (kap. 7). Härmed avses en uppdelning av gymnasiet på parallella studiegångar med mer eller mindre olik- artat innehåll.
21.5.2 Utredningen har konstaterat att differentieringen av gymnasiet på all- männa och yrkesutbildande sektorer ef- fektivt underlättar lösningen av de pro- blem av kvantitativ natur som tidigare behandlats (7.2). Ett av villkoren här- för är emellertid att även de fackgym- nasiala kurserna blir så utformade att de generellt ger behörighet till högre studier. Detta konstaterande är samti- digt av fundamental betydelse för ställ- ningstagandet till gymnasiets konstruk- tion. Att gymnasiets samtliga sektorer bör
vara enhetliga i det avseendet att de ger behörighet till högre studier får emel- lertid inte leda till att det yrkesutbil- dande inslaget försvagas i sådan grad att utbildningen blir otillfredsställande som underlag för direkt yrkesverksam- het. Härav följer också att utredningen har avvisat tanken på att förlägga det yrkesutbildande inslaget helt eller till stor del till ett postgymnasialt stadium.
Endast genom att inom gymnasiet sammanföra både allmänna och yrkes- utbildande studievägar kan den ekono- miska och tekniska gymnasieutbildning- en göras praktiskt taget lika lättillgäng— lig som den allmänna. På denna väg är det möjligt att tillmötesgå de önskemål om ökad tillgång till fackgymnasial ut- bildning och den efterfrågan på fack— gymnasialt utbildade som påvisats bland ungdomen respektive bland avnämare.
21.5.3 Inom gymnasiet måste sålunda finnas en allmän, en ekonomisk och en teknisk studiegång som emellertid icke bör uppfattas som separata gymnasie- former utan som varianter inom en och samma ram. Erfarenheten och gymna- sieutredningens särskilda undersökning- ar har emellertid visat att varken ung- domarna eller arbetsmarknaden kan nö- ja sig med enbart tre studiegångar. Des- sa sektorer måste ytterligare differen- tieras och krav på andra specialisering- ar kan komma att uppställas. Spörsmå- let blir då enligt vilka principer denna differentiering bör ske (7.3). Frågeställ- ningarna är närmast: Skall differentieringen vara stark el— ler svag?
Skall differentieringen komma tidigt eller sent?
Skall differentieringen vara lös eller fast, d.v. s. skall eleverna mycket fritt kunna välja den uppsättning ämnen de önskar studera eller skall ämneskombi— nationerna vara fast organiserade?
Sina överväganden i dessa frågor har utredningen grundat bl. a. på undersök- ningsresultaten i Vägen genom gymna- siet (SOU 1963:15). Sammanfattnings— vis har utredningen funnit att gymna- siet —— såväl inom allmänna som fack- betonade sektorer —— bör vara svagt dif— ferentierat i början med successivt ökan- de differentiering högre upp. De olika lärokurserna bör vara relativt fast or- ganiserade och innehållet i samtliga lä- rokurser ha en ganska stor —— för vissa grupper av kurser mycket stor — ge- mensam kärna. Detta innebär bl. a. att varje lärokurs bör svara mot en stor av- nämarsektor.
21.5.4 Den differentieringsmodell som- bäst svarar mot de angivna slutsatserna om differentieringens utformning kallar utredningen tillvalsgymnasiet (7.4). I detta sker differentieringen på så sätt att varje studieprogram omfattar dels vissa för alla program gemensamma äm- nen, s. k. kärnämnen, dels tillvalsämnen karaktäristiska för programmet i fråga. Den gemensamma kärnan bör i gymna- siets början vara stor för att därefter successivt minska.
21 .6 Lärokurser
21.6.1 I varje årskurs måste gymnasiet uppdelas i studiekurser, vilken term utredningen använder som beteckning för den undervisning och verksamhet i övrigt som en elev deltagit i under en årskurs. Sammanfattningen av de stu- diekurser eleven deltagit i vid genom- gången av gymnasiet har benämnts lä- rokurs. Utredningens principiella syn på differentieringen innebär att man bör kunna komma till en studiekurs på oli- ka vägar, även om varje särskild studie- kurs i följande årskurs har en fortsätt- ning som kan anses som naturligast. Gymnasieutredningen har först gjort
en uppdelningi stora drag (kap. 8) av gymnasiet i lärokurser, varvid utgångs- punkten varit avnämarnas krav på spe- cialförberedelser och elevernas speciel- la intressen samt framför allt de allmän- na differentieringsprinciper som talar för en relativt svag differentiering med få, breda och ganska fast organiserade lärokurser.
21.6.2 Beträffande den allmänna sek- torns differentiering (8.2) har avnämar- undersökningen gett en mycket detalje- rad hild av de högre utbildningsanstal- ternas krav. Utredningen har funnit att avnämarna vid universitet och högsko- lor med hänsyn till likartade ämneskrav kan grupperas i sex avnämarkategorier, nämligen teologi, klassiska språk och närliggan- de ämnen, moderna språk, vissa historiska samt filosofiska och estetiska ämnen, juridik, samhällsvetenskapliga och vis- sa historiska ämnen, handelshögskola,
beteendevetenskaperna, medicin, biologiskt-naturvetenskapli- ga ämnen m. fl. samt
teknik, matematiskt-naturvetenskapli— ga ämnen.
Utredningens undersökningar, bl. a. rörande förekomsten av kompletterings- studier efter studentexamen samt ele- vernas resultat i nuvarande gymnasium, de principiella differentieringssynpunk- terna och elevintressena har lett utred- ningen till följande differentieringsför- slag:
a) En enhetlig naturvetenskaplig lä- rokurs bör finnas inom gymnasiet av- sedd i första hand för både den teknisk- naturvetenskapliga och den medicinsk- biologiska avnämargruppen.
Utöver de generella kraven på kommuni- kationsfärdigheter, allmänna studie— och ar- betstekniska färdigheter, orientering i svenskt och internationellt samhällsliv och
i kulturella frågor av olika slag bör denna lärokurs ge speciell utbildning i matematik, fysik, kemi och biologi.
En naturvetenskaplig lärokurs är även lämplig förutbildning för studerande som siktar mot vissa beteendevetenskapliga stu- dier.
b) De utbildningsvägar ovanför gym- nasiet som svarar för juridisk, samhälls- vetenskaplig, historisk samt ekonomisk utbildning beräknas i framtiden ha ett mycket stort rekryteringsbehov, var- för det är motiverat att för dessa anord— na en särskild lärokurs inom gymnasiet, samhällsvetenskaplig lärokurs.
Utöver för alla lärokurser gemensamt innehåll bör denna lärokurs ge undervisning i samhällskunskap samt bl. a. i matematik och —— med hänsyn till att åtskilliga gym- nasieutbildade från denna lärokurs kan be- räknas komma att söka sig till beteende- vetenskapliga studier — även ytterligare utbildning i psykologi och biologi.
c) Av de återstående två avnämar- grupperna utgöres den första av teolo- giska fakulteten, de klassiska språken och några näraliggande ämnen. I jäm- förelse med övriga avnämargrupper är denna grupps kvantitativa rekryterings- behov så ringa att det kan ifrågasättas om någon särskild lärokurs bör inrät— tas. Däremot torde tillströmningen till studier i moderna språk samt i histo- riska, filosofiska och estetiska ämnen även i fortsättningen bli avsevärd var- för en speciell lärokurs är väl motive- rad. De båda avnämargruppernas krav skiljer sig framför allt i fråga om kra— vet på förkunskaper i latin.
För fortsatta högre studier i moderna språk är det väsentligt att gymnasiet ger en god förutbildning i dessa språk. Där- emot synes kraven på latinkunskaper en- ligt utförda undersökningar icke vara större än att de kan tillgodoses med en kurs i ordbildningslära m. m., av utred- ningen benämnd jämförande språkkun- skap. Utredningen har å andra sidan
menat att man inte kan bortse från att i dag liksom tidigare ett stort antal ung— domar väljer att studera latin. De gjor— da intresseundersökningarna tyder ock— så på att åtskilliga även i fortsättningen kan komma att önska sådan undervis- ning, om än i mindre utsträckning än nu. Utredningen har därför funnit att gymnasiet även i framtiden bör erbjuda utbildning i latin även om antalet latin- studerande kommer att bli avsevärt mindre än nu.
Från avnämarsynpunkt är motive— ringen för bibehållande av undervis— ning i grekiska ännu svagare än vad gäller latin. Det elevintresse som vi- sats detta ämne synes tillsammans med de grekiskstuderandes goda studieresul- tat likväl motivera att undervisning i grekiska även i det framtida gymnasiet erbjudes särskilt intresserade elever så långt detta är möjligt av organisatoris— ka och ekonomiska skäl.
I det framtida gymnasiet bör enligt gymnasieutredningens mening finnas en lärokurs _— den humanistiska — i förs- ta hand avpassad för behoven inom den avnämargrupp som är sammansatt av moderna språk samt historiska, filoso- fiska och estetiska ämnen.
Den humanistiska lärokursen bör karak- täriseras av omfattande undervisning i mo— derna språk vartill kommer ämnet jäm— förande språkkunskap. I jämförelse med den samhällsvetenskapliga lärokursen blir utrymmet för matematik och naturveten— skap mindre.
Viss möjlighet att läsa utomeuropeiska språk kan komma att finnas (se 8.2.3.4).
Inom lärokursen bör såsom varianter för särskilt intresserade elever erbjudas till— fälle till undervisning i latin och grekiska. Utrymme härför beredes på bekostnad av undervisningen i första hand i moderna språk.
21.6.3 Sina överväganden om differen- tieringen på lärokurser inom den eko- nomiska sektorn (8.3) har utredningen
grundat framför allt på det provisoriska förslag till 3-årigt handelsgymnasium som av utredningen utarbetats och de yttranden över detta förslag som av- getts vid remissbehandlingen. Då re— missinstanserna i det hela biträtt för- slaget har gymnasieutredningen föresla- git att även i framtiden den reguljära utbildningen inom gymnasiets ekono- miska sektor skall uppdelas på fyra al- ternativ, nämligen
ekonomisk-språkligt, kameralt,
distributivt och administrativt.
Det ekonomisk-språkliga alternativet tar framför allt sikte på utbildning av personal för kvalificerade sekreteraruppgifter för vilket krävs goda språkkunskaper och viss färdighet i maskinskrivning och stenografi jämte insikter i ekonomiska frågor.
Inom det kamerala alternativet bör redo— visning varå karaktärsämne. Härjämte krävs företagsekonomisk utbildning i övrigt.
Det distributiva alternativet har till syfte att utbilda personal för distributionen var- vid utbildningen skall inriktas mot såväl försäljning som inköpsfrågor. Karaktärs- ämnet bör vara distribution, men en gedi— gen företagsekonomisk utbildning i övrigt ges.
För befattningshavare inom den offent- liga såväl som den enskilda förvaltningen bör det administrativa alternativet ge en lämplig förutbildning. Karaktärsämnet bör vara förvaltning, men den företagsekono- miska utbildningen bör i övrigt ha samma omfattning som inom de distributiva och kamerala alternativen.
Gymnasieutredningen har förordat att inget krav på obligatorisk praktik — vare sig i form av förpraktik eller praktik under utbildningstiden — uppställes för den eko- nomiska gymnasieutbildningen.
21.6.4 För sin bedömning av differentie- ringen inom gymnasiets tekniska sektor (8.4) har utredningen, utöver de i Kra- ven på gymnasiet (SOU 1963: 22) redo- visade undersökningarna, företagit spe- ciella undersökningar, vilka har redo-
visats i delbetänkandet Specialundersök- ningar om gymnasiet (SOU 1963:41). Därutöver har utredningen haft ett fler- tal kontakter med representanter för nä- ringslivet och i vissa fall utformat sina förslag i nära samarbete med företrä- dare för industrin.
Differentieringen av ingenjörsutbild- ningen kan ske i huvudsak efter tre skil- da principer, nämligen efter bransch, fack eller funktion. Gymnasieutredning- en har förordat att i framtiden, liksom för närvarande inom det tekniska gym— nasiet, differentieringen i huvudsak sker efter fack.
På grundval av en analys av nuva- rande tekniska gymnasiums differentie- ring och med utgångspunkt i företagna undersökningar och de allmänna diffe— rentieringsprinciper utredningen häv- dat har utredningen föreslagit att dif— ferentieringen inom den tekniska sek- torn blir avsevärt mindre än inom nu- varande tekniska gymnasium. Fyra hu- vudalternativ bör finnas, nämligen
maskintekniskt,
byggtekniskt,
eltekniskt och kemitekniskt. Den byggtekniska och den eltekniska differentieringen bör därutöver i sista årskursen kunna ytterligare uppdelas i vartdera två alternativ, nämligen anlägg- ningstekniskt och husbyggnadstekniskt respektive elkraftstekniskt och teletek- niskt. Härutöver bör eleverna på den maskintekniska lärokursen ha vissa möj- ligheter att inrikta sig på antingen kon- struktion eller produktion.
Inte heller för den tekniska gymna- sieutbildningen har utredningen funnit krav på förpraktik böra uppställas. Där- emot bör för slutbetyg från fullständig teknisk lärokurs fordras viss under skol- tiden fullgjord praktik, vilken bör ha formen dels av praktik i skolverkstad,
dels av industripraktik och som bör an- ordnas i mer ändamålsenliga former än den fria praktik som nu förekom- mer (se 8.4.6).
21.6.5 Utöver de angivna differentie— ringarna av gymnasiets allmänna, eko- nomiska och tekniska sektorer har ut- redningen föreslagit att ungdomar som har speciellt intresse härför bör kunna få välja en måttlig specialisering med es- tetisk inriktning eller med inriktning i första hand på vårdnadsområdet (8.5). Dessa varianter —— den estetiska respek— tive den sociala — kan förekomma inom den humanistiska och den samhällsve- tenskapliga lärokursen, den sociala där- jämte inom den ekonomiska (ekono- misk-språkliga alternativet) .
21.6.6 Utredningen har understrukit att de olika lärokurserna och deras alter- nativ, även om de oftast är relativt nä- ra knutna till vissa bestämda avnämar- grupper, emellertid leder även till and— ra avnämare som ofta är kvantitativt be- tydande (8.6). Sålunda riktar sig läro- kurserna inom den allmänna sektorn in— te endast till universitet och högskolor utan kommer också att rekrytera en stor del av de postgymnasiala fackutbild- ningslinjerna. Vidare kommer gymna- sieutbildade från de ekonomiska och tekniska sektorerna givetvis i viss om— fattning att söka sig till fortsatt högre utbildning. överhuvudtaget gäller att de olika lä- rokurserna sammanhänger på ett mera komplicerat sätt än avnämargruppering— en antyder. Det visar sig (jfr 8.6.2) att de traditionella föreställningarna om gymnasiets uppdelning på en allmän, en ekonomisk och en teknisk sektor i själva verket är i vissa avseenden mind- re naturlig än en gruppering i huma- nistisk-språklig (inklusive det ekono- misk—språkliga alternativet), en ekono-
misk-samhällsvetenskaplig (innefattande övriga ekonomiska alternativ samt den samhällsvetenskapliga lärokursen) och en naturvctenskaplig-teknisk sektor (in- nefattande de naturvetenskapliga och tekniska lärokurserna). Bland annat överensstämmer. en sådan gruppering väl med elevernas intresseområden.
21.7 Tim- och kursplaner
21.7.1 Konstruktionen av gymnasiets tim— och kursplaner (kap. 9) har skett mot bakgrunden av de allmänna och principiella synpunkter utredningen an- lagt på gymnasiets mål och innehåll (kap. 5), dess differentiering och upp— delning på lärokurser (kap. 7 resp. 8) samt givetvis unde-r beaktande av un- dervisningstidens omfattning. Det nya gymnasiet skall normalt på tre år leda fram till ett studiemål lämpat för fort- satta högre studier (kap. 6).
21.7.2 Vid sina överväganden om det to- tala timtalet 'i gymnasiet h-ar utred- ningen bland annat beaktat elevernas arbetsbörda (9.1.2). Utredningen har funnit »att denna generellt sett är för stor. En åtgärd för att minska densam- ma är en minskning av timtalet. Huvud- skälet för en sådan minskning är emel- lertid att det nya gymnasiet måste ge mer utrymme för fria och självstän- diga studier än det nuvarande. Utred— ningen har föreslagit att timtalen nor- malt blir 34, 32 respektive 30 vecko- timmar i årskurserna 1—3, -d. v. s. sammanlagt 96 veckotimmar mot 100,5— 105 i nuvarande allmänna gymnasium' (försöksgymnasium) och 115,5 i tek- niskt gymnasium.
21.7.3 För undervisningstidens omfatt- ning är också läsårets längd »av betydel- se. I det nuvarande gymnasiet—särskilt det allmänna —— konsumeras en bety-
dande del av undervisningstiden dels av skrivningar och examina, dels av inskränkningar på grund av militär- tjänstgöring. Utredningens förslag till former för kunskrapsredovisning m. »m. och till utformning av gymnasiestudier- nas avslutning (jfr 13.5.2) innebär att åtskillig undervisningstid kommer att vinnas. Gymnasieutredningens läroplan är vida-re uppgjord utifrån förutsätt- ningen att inskränkningar på grund av militärtjänst inte skall förekomma. I denna fråga har gymnasieutredningen haft överläggningar med värnpliktsut- redningen som förklarat sig beredd .fö- reslå sådana åtgärder att gymnasiestu- dierna inte för någon elev skall behö- va avslutas före maj månads utgång.
21.7.4 Vid utformningen av gymnasiets läroplan har gymnasieutredningen ge- nom olika åtgärder sökt motverka äm- nessplittringen, d. v. 5. en uppdelning av undervisningen på alltför många parallellt lästa ämnen (9.1.4). Särskilt viktigt är att antalet ämnen i högre årskurser -i gymnasiet minskar — där- igenom ökas möjligheterna att bedriva fria studier.
21.7.5 I fråga om mål och innehåll i de enskilda ämnena karaktäriseras gymna- sieutredningen—'s förslag av en strävan till modernisering, i vissa fall en ra- dikal förändring. Detta framgår mer i detalj av det särskilda läroplansbetän- kandet, Läroplan för gymnasiet (SOU 1963:43).
21.7.6 Inom ämnet svenska (9.2) har större utrymme beretts åt de språkliga delarna i jämförelse med det nuvaran- de gymnasiet. Ämnet efår vidare ett starkt samband med andra ämnen, inte bara med historiska och estetiska äm- nen utan också med främmande språk
samt samhällsvetenskapliga, ekonomis- ka och andra ämnen. Ämnet skall givet- vis läsas av alla gymnasister och före- kommer i samtliga årskurser 1—3. Beträffande moderna språk (9.2) har utredningen understrukit vikten av att rikare möjligheter erbjudes att läsa fle- ra språk än för närvarande. Engelska bör som huvudspråk fullföljas av alla, även om detta inte nödvändigtvis sker under hela gymnasietiden. Därutöver bör ett så långt möjligt fritt val erbju- das mellan franska, tyska, ryska, spans— ka, italienska och portugisiska. Även finska 'kan aktualiseras. Tre språk bör obligatoriskt studeras av alla elever utom på teknisk lärokurs, som läser två språk. Elever på humanistisk läro- kurs och på ekonomisk—språkligt alter- nativ bör obligatoriskt studera tre mo- derna språk under tre år. Elever på humanistisk lärokurs läser därutöver jämförande språkkunskap obligatoriskt. Inom de halvklassiska och helklas— siska varianterna av den humanistiska lärokursen erbjudes latin, i sistnämnda fall också grekiska, dock med reduk- tion av bl. a. moderna språk. Timtalet i klassiska språk »har föreslagits Ikraf- tigt reducerat och undervisningen har förlagts till årskurserna 2 och 3.
21.7.7 Beträffande övriga humanistiska ämnen samt samhällsvetenskapliga (9.3) gäller bland annat »att svensk och inter- nationell »samhällsorientering samlas i ett ämne, kallat samhällskunskap. Häri ingår bland annat kulturgeografiska och ekonomisk-geografiska moment som är av vikt :för samtliga elever på gym- nasiet. Ämnet uavses 'belysa samhället utifrån politiska, sociala, ekonomiska och geografiska synpunkter. Samhälls- kunskap förekommer i väsentligen två olika kurser, en mindre för naturveten— skaplig och teknisk Iärokurs, en större för samhällsvetenskaplig, ekonomisk
och humanistisk lärokurs. I den större kursen har studiet fördjupats framför- allt i fråga om ekonomiska och sociala problem.
Det historiska perspektivet tillgodo- ses genom ett historieämne som har en vidgad omfattning i jämförelse med nu- varande förhållanden. I vförsta hand för äldre tid bör det omfatta förutom den politi-ska, ekonomiska och sociala historien även en breda-re kulturhisto- risk orientering. Samtliga elever läser historia i årskurs 1 och årskurs 2, tek- nisk och ekonomisk lärokurs dock i något mindre omfattning. På den hu— manistiska och den samhällsvetenskap- liga lärokursen är historieämnet mera omfattande och förekommer även i års- kurs 3.
Gymnasieutredningen har menat att de idéhistoriska momenten i det fram- tida gymnasiet bör få en starkare ställ- ning än i det nuvarande. Utredningen har emellertid avvisat införandet av ett särskilt idéhistoriskt ämne och fun- nit det lämpligare att det idéhistoriska stoffet meddelas i de ämnen där det närmast hör hemma, nämligen svenska, historia, fysik, biologi, kemi, konst- historia, filosofi och religionskunskap. Därutöver har utredningen förordat — såsom skett i Danmark — införandet av en speciell lärobok i idéhistoria, vil— ken skall utnyttjas i de olika ämnena. En betydelsefull roll kan därvid filo- sofiämnet spela för 'de elever som läser detta ämne. Obligatoriskt bör detta äm- ne, som placerats i årskurs 3, förekom- ma på humanistisk, samhällsvetenskap- lig och naturvetenskaplig lärokurs. Fi- losofiämnet har fått en väsentligen ny utformning där det filosofihistoriska stoffet till stora delar utelämnats och i stället bl. a. argumentationsanalys och studier i elementär logik betonas. Etiska frågor och de viktigaste världsåskåd- ningarna behandlas i kursen.
Psykologi ingår i utredningens för— slag inte i ämnet filosofi utan är för elever inom den allmänna liksom den ekonomiska sektorn ett särskilt ämne. För elever på teknisk lärokurs har psy- kologistudiet en mera speciell yrkesin— riktning och har knutits till ämnet er- gonomi.
Ett särskilt problem vid utformning- en av läroplanen har religionsoriente- ringen berett. Utredningen har funnit att frågan om vilket religionsoriente- rande stoff som skall ingå i gymnasie— undervisningen och den omfattning det- ta stoff skall få bör avgör—as på samma sätt som för övriga ämnen, d. v. s. med hänsyn till avnämarnas, samhällslivets och individernas krav. Det visar sig att från avnämarsynpunkt kan religions- kunskap motiveras endast för en del av gymnasiet, nämligen den allmänna sektorn och därvid endast i mindre grad för den naturvetenskapliga läro— kursen. De krav som samhällslivet stäl- ler är emellertid desamma för gymnasiet i dess [helhet. För att möjliggöra en vid- gad orientering bland annat om religiö- sa frågor har utredningen förordat att inom ramen för det utvidgade histo- rieämnet ges viss religionsorientering och undervisning även om viktigare kyrkohistoriska händelser. I denna ut- formning bör historieämnet omfatta. tiden fram till början av 1800-talet. För den allmänna sektorn får därefter re- ligionsorienteringen övertas av ett sär- skilt ämne, religionskunskap, vilket då bör placeras i årskurs 3. Att bereda plats för ett självständigt religionskun- skap—sämne inom de yrkesutbildande sektorerna har icke kunnat ske utan att betänkligt minska utrymmet för det direkt yrkesutbildande stoffet, ekono- miska och tekniska ämnen. I stället ges en mindre omfattande orientering i samband med det historiska studiet. I ekonomisk och teknisk lärokurs har
religionskunskap föreslagits som frivil- ligt ämne.
Ämnet socialkunskap kan väljas i årskurserna 2 och 3 inom humanistisk, samhällsvetenskaplig eller ekonomisk- språklig studiegång (social variant) ge- nom utbyte mot ett modernt språk. Ämnet skall behandla olika sociala pro- blem samt samhällets åtgärder för att lösa dem.
Genomgående har för de nämnda äm- nena stoffet fått mer internationell prä- gel.
21.7.8 Beträffande matematik och de na- turvetenskapliga ämnena fysik och ke- mi (9.4) har det visat sig möjligt att göra kurserna gemensamma [för natur- vetenskaplig och teknisk lärokurs. På den naturvetenskapliga lärokursen läses dessutom biologi. Samtliga dessa ämnen har föreslagits bli starkt omlagda med särskild betoning av allmänna princi- per och begrepp. Matematik och fysik har föresla-gits förekomma i årskurser- na 1—3 medan kemin placerats i års- kurserna 1 och 2 varigenom bland an- nat uppnås en ändamålsenlig samord- ning med studiet av biologi i årskurs 3 på den naturvetenskapliga lärokursen.
Vidare skall samtliga gymnasister i 'årskurs 1 läsa matematik, varvid sta- tistiska moment får en särskild beto- ning. Mindre kurser i matematik under samtliga årskurserna 1—3 är därjämte obligatoriska för eleverna på samhälls- vetenskaplig och ekonomisk lärokurs (dock ej ekonomisk-språkligt alterna- tiv).
Utredningen har konstaterat att gymnasiet bör utöver grundskolan ge bl. a. teknisk och naturvetenskaplig orientering åt alla elever. För elever inom humanistisk, samhällsvetenskap- li-g och ekonomisk lärokurs bör detta ske inom ett särskilt ämne, naturveten- skap. I detta ämne samlas stoff från na-
turgeografi, fysik, kemi och biologi. Eleverna erhåller kunskap om några vä- sentliga drag i vår nuvarande uppfatt- ning om materien och den aktuella världsbilden samt en viss förståelse för hur det tekniska utnyttjandet av natur- vetenskapliga upptäckter åte-rverkar på samhällslivet. Ämnet naturvetenskap får en stark ställning på samhällsveten- skaplig lärokurs. I den humanistiska lä- rokursen och ännu mer i den ekono- misk-a har kursen rmåst inskränkas.
Genom att naturgeografi hänförts till detta ämne har det nuvarande geografi- ämnets stoff fördelats på naturveten- skap och samhällskunskap.
21.7.9 I fråga om den tekniska sektorn (9.5) har utredningen funnit bl. &. avnä- marnas önskemål motivera ett väsentligt förstärkt inslag av vissa allmänna äm- nen. Vid oförändrad studietid (tre år) skulle detta medföra att utrymmet för de tekniska ämnena minskade. Om där- jämte timtalet, som i nuvarande tek- niska gymnasium är mycket högt, skul- le minskas till tidigare angiven 34, 32 och 30, vilket gymnasieutredningen fun- nit nödvändigt, skulle utrymmet för de tekniska ämnena komma att beskäras ytterligare. Då det framtida gymnasiet i fråga om den tekniska utbildningen bör leda fram till ett studiemål, som ligger på i stort sett samma nivå som det nuvarande tekniska gymnasiets, vil- ket bl. a. innebär att de tekniska äm- nena bör få ungefär samma utrymme som för närvarande, har utredningen funnit det nödvändigt att den tekniska lärokursen blir 4-ål'ig. Härtill komer att företagna undersök- ningar visat att den nuvarande starka koncentrationen av de matematiska och naturvetenskapliga ämnena till de två första årskurserna orsakat stora svårig— heter för eleverna. Det är nödvändigt att i det nya gymnasiet dessa ämnen
kan läsas under så lång tid att studier— na ej behöver forceras. Eftersom äm- nena ligger till grund för de tekniska studierna skulle syftet med utspridning över längre tid än nu är fallet ej kunna uppnås om den tekniska lärokursen förbleve 3-årig.
De tekniska ämnen—a har getts en bred uppläggning i början. Utredningen har föreslagit att i ett syntesämne, tekno- logi, sammanföres ett antal med var- andra nära sammanhängande kurs— moment, som nu tillhör skilda ämnen. Härigenom får eleverna redan vid den första kontakten med de tekniska ämne- na en allmän introduktion till ingen- jörsarbete. Övriga tekniska ämnen har förlagts till årskurserna 3 och 4. I sistnämnda årskurs läses vidare gemen- samt av alla ergonomi och företagseko- nomi.
I årskurs 3 sker en viss differentie- ring av den tekniska utbildningen på fyra alternativ (jfr ovan 21.6.4). I års- kurs 4 differentieras utbildningen ytter— ligare samt omfattar då sex alternativ.
Den tekniska lärokursen har "utfor- mats så att den som så önskar efter tre. års studier kan övergå till studier vid universitet och högskolor. Läroplanen har vidare konstruerats så att den vä- sentligt underlättar den geografiska spridningen av gymnasieutbildningen.
21.7.10 Beträffande den ekonomiska läro— kursen (9.6) har gymnasieutredningen inte funnit skäl föreslå någon förän-d- ring av normalstudietidens längd ut- över de tre år som handelsgymnasiet sedan några få år tillbaka omfattar. Vissa förändringar har genomförts i jämförelse med den läroplan som gäl- ler för det 3-åriga handelsgymnasiet. I ett integrerat ämne, benämnt företags- ekonomi, ingår stora delar av de tidi— gare ämnena redovisning, distribution samt administration och företagsorga- nisation. Ämnet är obligatoriskt för alla
elever i årskurserna 1 och 2 samt för samtliga studiealternativ utom det eko- nomisk-språkliga i årskurs 3.
21.7.11 Den föreslagna konstruktionen av den tekniska och den ekonomiska lärokursen är ett resultat av följande av gymnasieutredningen hävdade princi- piella ställningstaganden beträffande den fackgymnasiala utbildningen, näm- ligen att sådan utbildning skall vara lika lättillgänglig som annan gymnasieut- bildning, att samtliga utbildningsvägar inom gymnasiet skall vara likaberättigade med avseende på tillträde till högre studier, att normalstudietiden till sådana stu- dier skall vara tre år, att de rent yrkesutbildande inslagen bör leda till i stort sett sam-ma nivå som i nuvarande fackgymnasier samt »att arbetsbördan beträffande den tek- niska utbildningen måste minskas och i det hela vara densamma inom gymna- siets samtliga lärokurser.
21.7.12 Estetiska ämnen (9.7) har så- som obligatoriska endast kunnat infö- ras på 'de humanistiska, samhällsveten— skapliga och naturvetensk-apliga läro- kurserna. Samtliga elever skall där i första och andra årskurserna ha konst- och musikhistoria samt därjämte val- fritt ett av ämnena teckning och musik. I årskurserna 2 och 3 kan vidare elever på humanistisk och samhällsvetenskap- lig studiegång välja -någon av de tre estetiska varianterna musik, teckning och dramatik. Härför anslås 3 vtr i var- dera årskursen, vilka timmar erhålles genom utbyte av ett modernt språk.
21.7.13 För ämnet gymnastik (9.8) har utredningen föreslagit sammanlagt 8 vtr, lika för alla lärokurser, med 3 vtr
i vardera årskurserna 1 och 2 samt 2 vtr i årskurs 3.
21.7.14 Inom huvuddelen av gymnasiet har timplanerna hittills i detalj reglerat veckoschemat. Lokala avvikelser har som regel ej medgivits. Bl. a. för att möjliggöra en större lokal frihet har gymnasieutredningen föreslagit att ett visst antal veckotimmar på timplanen får mera fritt disponeras för aktivite- ter som den enskilda skolan finner an— gelägna. Dessa timmar till förfogande (9.9) skall användas för verksamhet som inte har karaktär av ämnesunder- vis-ning och inte heller kan eller bör fogas in i något av de på läroplanen upptagna ämnena. Hit hör exempelvis röst- och talvård, lästeknik, studie- och yrkesorientering samt handledning för specialarbetet i årskurs 3 m. m. Tim- mar till förfogande skall också använ- das för att inrikta undervisningen på områden som kan vara av särskild vikt för orten i fråga. Avsikten är inte att genom generell-a bestämmelser fixe- ra vad tiden skall disponeras för. Tvärt- om är det skolans frihet att i huvudsak efter egen bedömning utnyttja tiden som är det väsentliga.
21.7.15 Utredningens principiella ställ- ningstagande i differentieringsfrågan innebär att stor vikt lägges vid elever- nas möjlighet att successivt välja sin väg genom gymnasiet. Tim- och kurs— planen har utformats med tanke härpå. Även om varje studiekurs i en årskurs har en eller flera naturliga fortsätt- ningar, finns goda möjligheter att gå över från ett spår till ett annat (9.12). Särskilt gäller detta vid övergången från årskurs 1 till årskurs 2 .
21.7.16 Det av gymnasieutredningen före- slagna timtalet för gymnasiet innebär i förhållande till nuvarande timplaner på
allmänt och tekniskt gymnasium en vä- sentlig reduktion (ij 21.7.2). Timtalet bör emellertid för dei enskilde indivi- den kunna varieras såväl uppåt som nedåt
Sålunda bör de elevzr som är så fram- gångsrika i sina stutier att de orkar med ytterligare arbetsbelastning erbju- das möjlighet att uttka sitt studiepro- gram genom att i andra och tredje års- kurserna frivilligt s*.uder.a ytterligare ämnen (9.13).
Som frivilliga ämnen bör få förekomma sådana som finns inom annan studiekurs än den eleven tillhör. Härigenom kan ele— ven dels allmänt bredda sin kompetens, dels komplettera sin ämnesuppsättning så att valmöjligheterna ökar vid flyttning till högre årskurs och efter avslutade studier.
Frivillig undervisning utanför schemat hör vidare kunna förekomma i instrumen- talmusik, körsång, teckning, dramatik och gymnastik.
Å andra sidan bör de elever som är i behov av lättnader i studiegången kunna avstå från vissa ämnen med möj- lighet för dem att senare, om de så önskar, koncentrera sig på dessa ämnen (se nedan 21.9.5).
21.8 Undervisningens utformning
En ändamålsenlig utformning av tim- och kursplanerna är en första förutsätt- ning för att gymnasiet skall kunna fylla de krav som ställs. Av minst lika stor betydelse är undervisningens upplägg- ning. I gymnasiets mål ingår att för- utom ämneskunskaper ge allmänna, icke ämnesbundna studie- och arbetstekniska färdigheter. Avnämarnas krav på gym- nasiet i dessa hänseenden är osedvan- ligt starka och entydig-a och överens- stämmer med ungdomarnas attityd till gymnasiets arbetssätt. I dessa stycken kan det nuvarande gymnasiet icke sägas
ha hållit måttet. Undervisningens ut- formning i det nya gymnasiet (kap. 10) måste tillgodose nämnda knav. Vid ut- arbetandet av sina förslag härom har utredningen kunnat utnyttja erfarenhe- ter från de omfattande försök beträf— fande arbetsformer i gymnasiet som på- gått under senare år.
Utredningen har lagt särskild vikt vid att skapa en organisation som säker- ställer att självständiga arbetsformer (10.2) kommer att utvecklas i det fram- tida gymnasiet. På den grund som lagts i grundskolan byggs en studieteknisk träning som ytterligare utvecklas genom en successiv övergång från dagläxor till långläxor och sedermera till s. k. beting. Härmed avses en sådan organisation av studiet att kursen under en termin eller ett läsår uppdelas i avsnitt som ges en sammanhängande behandling under några veckor med möjlighet för elever- na att under en del av tiden enskilt eller i grupp arbeta med uppgifterna, varefter redovisning sker vid periodens slut. Det sista steget i denn-a studieträ- ning utgör ett specialarbete, som för- lagts till [tredje årskursen och skall ut- föras av eleven enskilt eller i grupp.
För att betingsstudierna skall kunna bedrivas med framgång är det angeläget att antalet samtidigt lästa ämnen inte blir för stort och att veckotimtalet i det ämne som studeras efter betingsmetod blir relativt högt. Gymnasieutredningen har vid utformning av timplanen sökt tillmötesgå detta genom att minska an- talet samtidi-g't lästa ämnen samt genom föreskrifter om obligatorisk koncentra- tionsläsning (9.11.7) av ämnen med lågt timtal.
Gymnasieutredningens förslag till lä- roplan förutsätter vidare en konsekvent genomförd samverkan mellan ämnen ägnad att belysa sambandet dem emel- lan och underlätta elevernas överblick över hela lärostoffet.
21.9 Studiestödjande åtgärder
21.9.1 I läroplanen har betonats vikten av att undervisningen individualiseras. Bland annat härigenom kan studiernas omfattning och svårighetsgrad i bety- dande utsträckning anpassas efter varje elevs intressen och förutsättningar. Den i studierna framgångsrike eleven kan därtill genom att läsa utökade studie— kurser (21.7.16) ytterligare bredda och fördjupa sina studier. Den elev som mö- ter svårigheter kan få handledning och hjälp med studiernas planering, vilket gör det lättare för honom att nå till- fredsställande resultat. Trots detta kom- mer det att finnas gymnasieelever som av olika skäl kommer att få mer bety- dande svårigheter i skolarbetet. Studie- stödjande åtgärder (kap. 11) kan be- höva övervägas för att hjälpa dem.
21.9.2 Elevernas studieprestationer sam— manhänger givetvis med deras studie— förmåga. Vissa elever presterar avsevärt under vad man skulle vänta sig med hänsyn till tidigare ådagalagd studie- förmåga. Andra elever gör visserligen en prestation som genomsnittligt mot- svarar förväntningarna men lyckas mindre bra i ett eller ett par ämnen, där betyget blir mycket lågt i förhål- lande till genomsnittsbetyget: de kan sägas ha ett hack i betygsprofilen. En tredje grupp elever har svagheter i några eller flertalet ämnen och är i övrigt i stor sett jämnstrukna. Gränsen mellan dylika lågpresterande elever och övriga elever är givetvis inte skarp.
21.9.3 Orsakerna till att elever med sam- ma mått på studieförmågan när olika studieresultat kan vara flera. Bortsett från måttets otillförlitlighet kan det vara fråga om ändringar i in- tressen och i förhållanden i hem och skola under studietidens gång.
I andra fall kan det vara fråga om ungdomar vilkas ibegåvningsutveckling under gymnasieåren tillfälligt hämmats under någon längre tid i sådan grad att det inverkat menligt på skolpresta- tionerna (11.1.2.3). Man synes emeller- tid med relativt stor säkerhet kunna säga att antalet sådana elever är blyg- samt i gymnasieåldern. Av utredningen företagna undersökningar stöder denna uppfattning (11.2.1.3).
Ytterligare en annan kategori ungdo- mar utgöres av dem som på grund av personlighetsegenskaper i övrigt _ inte sällan i samverkan med yttre omstän- digheter —— lyckas sämre än sina kam- rater med samma begåvning och am- bition. Att avgränsa denna kategori är emellertid utomordentligt svårt. Ännu svårare är att i vissa fall göra det i förväg. Att sådana elever finns bekräf- tas i viss mån av utredningens under- sökningar (11.2.1.3). I deras fall torde det ofta vara fråga om ett komplicerat samspel av flera faktorer, där inte minst speciella miljöomständigheter spelar in. Ofta är det fråga om händelser som kan inträffa när som helst under studietiden och där de mest adekvata åtgärderna torde stå att finna inom ra— men för skolans rådgivande och elev- vårdande verksamhet.
21.9.4 Bland tänkbara åtgärder för att hjälpa elever som på ett eller annat sätt lyckas mindre väl i sina gymnasie- studier har bl. a. en förlängning av studietiden tilldragit sig intresse i den allmänna debatten. Utredningen har låtit genomföra en undersökning för att bl. a. få en upp- fattning om attityderna till en längre studiegång parallell med den 3-åriga. Denna undersökning visar att den po- sitiva inställningen till en 4-årig låro- kurs delvis är näna förknippad med förhoppningar om att en sådan läro-
kurs skall ge högre betyg. En betydan- de del av elever-na och deras föräldrar skulle föredra den längre studiegången om de finge garanti för att denna gåve högre betyg. Skulle emellertid kamra- terna, som valt den kortare studie- gången, i gengäld kompenseras härför i betygshänseende, är det påfallande att intresset för den 4-åriga studie- gången avsevärt minskar.
Utredningen har analyserat tänkbara konstruktioner av en med den 3—åriga studiegången parallell 4-årig studiegång (11.2.2). Analysen visar att alla dessa konstruktioner är förenade med en rad svårigheter. De blir mycket lärar- och lokalkrävande. De årliga merkostna- derna uppskattas till lägst 20 miljoner kronor. Det är dessutom svårt att göra den praktiskt funktionsduglig.
Härtill kommer att det nya gymnasiet vid bifall till utredningens förslag får en utformning som minskar behovet av en längre studiegång _— ldet anpassas i högre grad än det nuva-rande efter elevernas intresseinriktningar, det er- bjuder ökade möjligheter att övergå från en studiegång till en annan etc.
Vidare framstår det ur både det all- männas och ur elevernas egen synpunkt som en föga ändamålsenlig anordning att till hjälp för de elever som behöver stöd införa en fast organiserad, längre studiegång, lika lång för var och en av dessa elever och utan möjlighet att individuellt anpassa denna stödåtgärd efter de skilda behoven. Anordningen är alltför schablonmässig och dess till— lämpning försvåras av att enligt ut- förda undersökningar skolan i fler- talet fall ej har möjlighet att i förväg avgöra vilka elever som kan antagas vara i behov av en dylik förlängd stu- diegång.
21.9.5 Utredningen har framlagt förslag om införande av s. k. mindre studie-
kurser (jfr 11.3.2), vilket innebär att en elev som har svårigheter beredes tillfälle minska sitt studieprogram ge- Vid utformningen av gymnasiets läro- nom att avstå från undervisning i något eller några ämnen. Han kan då använda den friställda tiden för övriga ämnen och mer koncentrerat gå in för stu- dierna i dessa. Denna stödåtgärd bör i första hand gälla de s. »k. lägpreste- rande eleverna. Mindre studiekurs bör kunna förekomma i årskurserna 2, 3 och 4.
Syftet att hjälpa dem som skulle be- höva något längre tid att tillfredsstäl- lande inhämta fullständig lärokurs har utredningen tillgodosett på ett sätt som bättre än ett parallellinjesystem möjlig- gör studiestödets anpassning till vars och ens individuella behov, nämligen genom att föreslå att elever som följt mindre studiekurs beredes tillfälle er- hålla förlängd undervisning. Detta in- nebär att de som så önskar efter den normala studietiden — i allmänhet un- der ett fjärde år eller del därav — får inhämta de ämnen som han utelämnat vid mindre studiekurs (11.3.3). Utred- ningen ber-äknar kostnaderna för sådan förlängd undervisning till 3 a 4 mil- joner -kronor årligen.
21.9.6 Utöver de nämnda åtgärderna bör gymnasiet också kunna ge stöd åt ele- från region till region men också från ver som under studiernas gång får svå- righeter med något ämne (11.4). Gym- nasieutredningen har föreslagit att för det nya gymnasiet-s första läsår ett anslag om 500 000 kronor ställes till skolöverstyrelsens förfogande att använ- das som bidrag till dylik stödundervis- ning.
21.10 Den yttre organisationen
21.10.1 En huvudlinje i gymnasieutred— ningens förslag är att gymnasial utbild-
ning bör göras tillgänglig för så många ungdomar som möjligt i hela landet.
plan —— liksom vid avvägningen av denna gentemot fackskolans _— har en av riktpunkterna varit att detta mål skall kunna förverkligas. De yttre orga- nisatoriska förutsättningarna [härför har gymnasieutredningen också undersökt (kap. 12).
21.10.2 Den snabbt stigande efterfrågan på gymnasieutbildade och på gymnasie- utbildning kräver en rationell plane- ring för att tillgängliga materiella och personella resurser skall på bästa sätt utnyttjas. Skolväsendets utformning på en ort och inom en region har stor be- tydelse för rekryteringen. En väl diffe— rentierad organisation ökar den totala gymnasiefrekvensen och möjliggör ett allsidigt val. Särskilt betydelsefullt är att de studievägar som inriktas på eko- nomisk och teknisk utbildning göres mer lättåtkomliga än hittills och erbju- des eleverna på i stort sett samtliga gymnasieorter.
21.10.3 Snabbt växlande förhållanden kräver också en elastisk organisation. Förutsättningarna kommer att växla
tid till annan inom ett och samma områ- de. Detta kommer att medföra att elever- nas val av studievägar växlar. Snabba förändringar i organisationen försvåras emellertid bl. a. av den bindning som vållas av investeringar i lokaler, inrät- tade lärartjänster i vissa ämneskombi- nationer m. m. Det är därför angeläget att redan från början skapa en skolor- ganisation som kan anpassas till för- ändrade förutsättningar. Skarpa orga— nisatoriska gränser mellan olika studie- vägar leder till en stelhet som försvå- rar anpassning till ändrade förhållan-
den. En organisation som inom sig rym- mer samtliga eller åtminstone flertalet studievägar kan lättare möta ändrade krav. I fråga om gymnasiet leder detta till att man i varje fall på ett stort an- tal orter — där underlaget för själv- ständiga skolenheter för de olika läro- kurserna eller sektorerna saknas — bör välja en organisationsform som kan be- tecknas som ett integrerat gymnasium.
21.10.4 Kraven på lokaler och utrustning liksom på lärare i ett stort antal ämnen är i det hela desamma för gymnasiets olika lärokurser. Särskilt den fjärde årskursen inom den tekniska lärokur- sen ställer emellertid stora krav på spe- ciella lokaler och dyrbar utrustning. Med hänsyn härtill är det inte möjligt att erbjuda utbildning i den fullständi- ga tekniska lärokursen på alla eller ens flertalet av landets gymnasieorter. Där- emot ställer varken ekonomisk eller tek- nisk utbildning under de tre första åren större krav än att de kan tillgodoses på nästan alla gymnasieorter. Gymnasieutredningen har därför fö- reslagit att på praktiskt taget samtliga gymnasieorter i framtiden skall erbju- das utbildning inom samtliga lärokur- ser och flertalet alternativ inom gymna- siets tre första årskurser.
På ett stort antal av orterna _— 80 till 90 — bör detta realiseras genom att samtliga lärokurser samordnas i en skol— enhet. Den tekniska utbildningen i fjär- de årskursen måste däremot centralise- ras till ett mindre antal orter — i huvud- sak desamma som i dag har tekniskt gymnasium.
21.105 Det integrerade gymnasiet inne- bär stora fördelar, men i vissa ämnen —- speciellt de ekonomiska och tekniska — erfordras lärare, lokaler och utrust- ning som på flertalet orter får en rela-
tivt låg utnyttjandegrad. En samord- ning med annan utbildning som har likartade krav på lärare, lokaler och ut- rustning är därför fördelaktig (se 12.6). Därvid kommer närmast i fråga en sam- ordning med övriga gymnasiala skolfor- mer —— fackskola och yrkesskola.
I första hand synes samordning böra ske med fackskolan. Särskilt de stora investeringarna för den tekniska fack- skolan kan komma att begränsa dennas utspridning, om inte speciallokalerna kan utnyttjas intensivare. Detta kan ske genom en samordning med andra gym- nasiala skolor, i de flesta fall med gym- nasiet då detta har teknisk lärokurs. Å andra sidan kan gymnasiet tillgodose fackskolans behov av allmänna utrym- men liksom av fysik- och kemiinstitutio- ner, hjälpmedel m. m.
21.10.6 En planering efter dessa riktlin- jer bör därför eftersträvas. Utredningen har givit exempel på vad en sådan pla- nering konkret skulle kunna innebära på gymnasieorter av olika storlek (12.6.2) . Utredningen är emellertid med- veten om att i många fall andra lös- ningar kan bli aktuella, t. ex. därför att befintliga lokaler binder planeringen. En samordning av gymnasial utbildning med grundskolans högstadium kan exempelvis på grund härav komma ifrå— ga. Utredningen anför emellertid skäl som talar för att horisontell samordning av olika gymnasiala skolformer i prin- cip är att föredra framför vertikal sam- ordning. Utredningens överväganden om skol- systemets yttre organisation bekräftar sålunda vad utredningen från mera all- männa utgångspunkter funnit, nämligen att det gymnasiala skolsystemet bör ses som en helhet. För gymnasiets del le— der det fram till den slutsatsen att det— ta måste uppfattas som en enhet.
21.11 Intagning, betyg, flyttning
21.11.1 Gymnasieutredningens enhetliga syn på gymnasiet leder till att bestäm- melserna om intagning bör vara desam- ma för alla studiekurser i gymnasiets första årskurs (13.2). Så långt möjligt bör motsvarande också gälla för det gymnasiala skolsystemet som helhet. Likformiga intagningsbestämmelser främjar en ändamålsenlig balans mellan de olika utbildningsvägarna. Härav har gymnasieutredningen dragit slutsatsen att ingen betygsspärr bör införas för tillträde till gymnasium eller fackskola. I fråga om speciella behörighetsvill— kor erfordras dock vissa särbestämmel— ser för de olika skolformerna. För gym— nasiets del bör elever på linjerna från 9g, h, t, m och 5 ha möjlighet att utan kompletteringar få behörighet. Elever från övriga linjer måste däremot kom- plettera i viss omfattning (13.2.1.3). Då urval bland behöriga sökande mås— te göras bör detta grundas på summan av betygen från grundskolan. Därvid bör alla ämnen, såväl läroämnen som övningsämnen, medtagas och ges lika vikt (13.222). Samma intagningsinstru— ment bör användas för fackskolan och helst även yrkesskolan. Intagningen till dessa olika gymnasiala utbildningsvägar bör vidare så långt möjligt samordnas (13.223).
21.11.2 Beträffande betygsättningen har gymnasieutredningen påvisat att den re- lativa betygsättningen i vissa avseen- den är överlägsen den absoluta men framhåller samtidigt att skillnaderna mellan de båda systemen — bl. a. med hänsyn till de ändringar som på sistone vidtagits i det senare systemet —— inte är alltför djupgående. Utredningen har föreslagit att den re- lativa betygsättningen införes i gym-
nasiet och att samma betygskala som i grundskolan användes (13.3).
Vikten av att hjälpmedel för betyg- sättningen ställes till förfogande beto- nas. Bl. a. bör centralt utgivna skrift- liga prov (10.5.4) användas i ämnen där detta är lämpligt. Utredningen har fö- reslagit att en central provorganisation skapas och att skolöverstyrelsen i av- vaktan på att denna organisation kom- mer till stånd påbörjar framställning av prov (16.2.1.5).
Utredningen har föreslagit att bety- gen i uppförande och ordning avskaf- fas (13.3.8). Utredningen har funnit det ändamålsenligt att de nuvarande for- merna för handläggning av disciplin- frågor i viss utsträckning reformeras. Detta bör ske genom inrättande av en disciplinnämnd (14.3.4) som skall ut- reda och besluta i allvarligare frågor angående elevers uppförande och till- rättaförande. I disciplinnämnden bör in- gå skolans rektor, representanter för lä— rare och elever samt av skolstyrelsen utsedda ledamöter.
21.11.3 Utredningen framhåller att all flyttning i princip (13.4.2) bör avgöras från fall till fall. För att underlätta flytt— ningsproceduren har dock utredningen föreslagit att man med hjälp av ett (kor— rigerat) medelbetyg först avgränsar en grupp elever som automatiskt bör flyt— tas. Det är angeläget att beslut alltid fö- regås av samråd med elev och föräld- rar som, då kvarsättning och flyttning med mindre studiekurs kommer i frä- ga, därjämte själva bör få välja mellan de båda alternativen.
21 .12 Studiernas avslutning
21.12.1 De hitillsvarande formerna för gymnasiestudiernas avslutning har haft till huvuduppgift att garantera att de
elever som godkännes uppnått en viss miniminivå. Därutöver har också ekvi- valering av fordringar och bedömningar eftersträvats. Censorsinstitutionen vid de allmänna gymnasierna liksom syste- met med examensombud vid de teknis- ka gymnasierna har även möjliggjort en viss kontakt mellan skola och avnäma— re. Inspektions- och kontrollsynpunk- ter har vidare tillmätts vikt.
För närvarande är Slutprövningen konstruerad på skilda sätt i de tre gym- nasieformerna.
I det framtida gymnasiet måste man rimligen förfara lika inom alla lärokur— ser. Redan på grund av verksamhetens omfattning blir det praktiskt svårt att använda sig av det system som nu till- lämpas vid allmänt gymnasium.
Utredningen har fäst stor vikt vid så- väl ekvivaleringssynpunkten som kon- takten mellan gymnasiet och dess av- nämare men anser inte att nuvarande examenssystem tillfredsställande fyller dessa uppgifter. Nuvarande studentexa- men och motsvarande föreslås ersatt med ett system i huvudsak innefattande skriftliga prov av delvis ny typ samt en fackinspektion (13.5.2). De skriftliga prov, som skall framställas centralt (jfr 21.112), föreslås bli förlagda till års- kurserna 2 och 3 samt spridda över stör- re delen av läsåret. I vissa ämnen bör två centralt givna prov förekomma (10.5.4.2).
21.12.2 Inspektörerna bör rekryteras bland universitets- och högskolelärare, företrädare för näringslivet och allmän tjänst samt gymnasierektorer och gym— nasielärare. Gymnasieinspektionen skall tjäna ekvivaleringssyftena, påverka un- dervisningen och ge möjlighet till en ämnesinformation och diskussioner för att främja gymnasiets verksamhet. In- spektionerna bör inte koncentreras till gymnasiestudiernas slut utan innefatta
samtliga årskurser och spridas över he- la läsåret även om en koncentration till de senare årskurserna kan vara moti- verad.
21.12.3 Inspektörerna skall inte delta i beslut om godkännande eller underkän- nande av eleven. Någon sådan proce- dur behövs inte i det framtida gymna- siet. I detta kommer givetvis likaväl som i det nuvarande att finnas elever vilkas resultat i vissa ämnen eller mera all- mänt blir mindre goda. Men även om man anser att en grupp elever inte når upp till en sådan nivå att de exempel- vis generellt bör äga tillträde till högre studier innebär inte detta att skolan ge- nom en underkännandeprocedur behö— ver särskilt utmärka dem. Oberoende av om de anses behöriga till högre studier eller ej kan de fullgöra betydelsefulla uppgifter inom en rad utbildningsvägar och yrken, där kraven är väsentligt mindre fixerade ifråga om både ämnes- uppsättning Och prestationsnivå. Utredningen har emellertid understru- kit att intagningen till bl. a. högre ut- bildningsanstalter bör grundas på slut- betyget från gymnasiet varvid dock en— dast betyg avseende de tre första års- kurserna bör medräknas. Betygen från årskurs 4 i den tekniska lärokursen bör sålunda inte ge särskilda meriter vid övergång till högre studier. Utredningen har föreslagit att slutbe- tyg över genomgången oavkortad 3-årig lärokurs skall medföra allmän behörig- het till universitets- och högskolestudier om det uppnår ett visst medelvärde. Utredningen har betonat att stor åter- hållsamhet bör iakttagas ifråga om spe- ciella behörighetskrav vid högre utbild- ningsanstalter (13.5.5). Då sådana er- fordras bör de utformas i samarbete mellan företrädare för avnämare och skola och en särskild kompetensinsti-
! l . J
tution. I fall av konkurrens om utbild- ningsplatser bör som rangordningsin- strument i första hand användas slut- betyget från gymnasiet utan 5. k. kon- kurrenskomplettering.
21.13 Skolsocial verksamhet
21.13.1 Gymnasiets konstruktion med successiva studieval understryker lära— rens, särskilt klassföreståndarens, ansvar för studieorientering och annan person- lig vägledning. Yrkesvägledningens be- tydelse har föranlett utredningen att framlägga förslag om en förstärkning av studie- och yrkesorienteringen (jfr 14.2). Utredningen fäster vikt vid att ele— vernas fritidsaktiviteter och annan sj älv- verksamhet uppfattas som komplement till undervisning och arbetsträning. Ele- verna bör också på olika sätt kunna medverka i skolans verksamhet.
21.13.2 Åtskilliga av utredningens under- sökningar har påvisat att svårigheter i studiearbetet inte sällan sammanhäng— er med personliga problem i och utan- för skolan vilka skolan bör hjälpa till att lösa genom t. ex. lärare, Skolläkare och skolpsykolog. För att medverka härtill liksom för att genomföra utred- ningar, förbereda olika experters arbe- te samt samordna den studie- och yr- kesorienterande verksamheten krävs en särskild befattningshavare, skolkura- tor (14.42).
21.14 Befattningshavare
21.14.1 Utredningens förslag påverkar även på annat sätt gymnasiets befatt- ningshavare. Undervisningen kommer —— såväl ifråga om innehåll som utform- ning — att undergå betydande föränd- ringar. Detta kräver en anpassning av utbildningen av nya lärare. Den äm-
nesteoretiska utbildningen likaväl som den praktiskt-pedagogiska måste om— läggas. Fortbildningen av nuvarande lärare måste intensifieras (15.2).
21.14.2 I de tre nuvarande gymnasiefor- merna —— allmänna gymnasiet, tekniska gymnasiet och handelsgymnasiet —— gäller delvis skilda regler i fråga om kompetens för ämneslärare. Enhetliga bestämmelser måste givetvis införas i det nya gymnasiet, vilket ju samman- för dessa gymnasieformer i en gemen- sam organisation. En viss höjning av den kompetens som kräves av flertalet gymnasielärare — adjunkterna — har utredningen fun- nit motiverad (jfr 15.2.2). Av en gym- nasieadjunkt bör sålunda krävas en för- djupning inom i varje fall ett ämne mot- svarande trebetygsstudier. Lektorsbehörighet bör liksom hittills kunna vinnas genom licentiatexamen eller doktorsgrad eller kvalificerad ci- vilingenjörs- eller civilekonomexamen. Därutöver bör behörighet till lektors— tjänst också tillkomma den som avlagt godkänd prövning för ett betyg i licen- tiatexamen i Skolämne eller därmed besläktat ämne. Vidare bör lektorstjänst kunna innehas av adjunktsbehörig per- son som meriterat sig genom pedago- gisk verksamhet till exempel genom utvecklingsarbete och försöksverksam- het, pedagogiskt författarskap, konsu- lenttjänstgöring eller genom allmän do- kumentering som duglig, pedagogiskt skicklig lärare. Genom de nämnda åtgärderna ernås en väsentlig höjning av lärarstandarden vid våra gymnasier.
21.14.3 Utredningen har också efter sam- råd med 1960 års lärarutbildningssak- kunniga framlagt synpunkter på den framtida lärarutbildningens uppbygg- nad (15.2.4).
21.14.4 Enligt utredningens förslag skall rektor vid en gymnasieskola avlastas vissa skolsociala uppgifter genom in- rättande av skolkuratorstjänster. Där- utöver behövs en betydande förstärk- ning av den pedagogiska ledningen för att det nya gymnasiet med dess varie- rande studievägar och nya arbetsfor- mer skall fungera tillfredsställande. Ut- redningen har därför föreslagit att vid varje gymnasieskola skall finnas en stu- dierektor (jfr 15.5.3) som tillsammans med rektor svarar för den pedagogiska ledningen. Arbetsfördelningen dem emellan bör regleras lokalt med hän— syn till att förhållandena kan variera starkt mellan de olika skolorna. På rektor ensam bör ankomma ansvaret för administrationen. Betydande delar av de administrativa uppgifterna bör dock kunna avlastas på rektorsexpedi— tionens personal varav en befattnings- havare bör ha högre kvalifikationer (närmast motsvarande kanslist) än nu- varande biträdespersonal. Beträffande behörighetsvillkor för rektorstjänst har utredningen föresla- git att nu gällande villkor för rektors— tjänst vid tekniskt gymnasium tilläm- pas i framtiden, vilket innebär att den förordnade skall »vara med hänsyn till insikter, praktisk erfarenhet och övri- ga egenskaper skicklig och lämplig för tjänsten» (15.5.2).
21.14.5 Beträffande övriga befattnings- havare (15.3) har utredningen föresla— git en förstärkning av personalen vid gymnasiebiblioteken samt en betydan— de utökning av antalet institutionstek- niker i första hand för de naturveten- skapliga och tekniska institutionerna.
21.15 Hjälpmedel och lokaler
21.15.1 Utredningen har undersökt vilka konsekvenser det nya gymnasiets mål,
innehåll och organisation får för be- hovet och utformningen av gymnasie- skolornas lokaler och hjilpmedel (kap. 16). _
Behovet av allmänm pedagogiska hjälpmedel — t. ex. AV-hjälpmedel —— kommer att öka starkt 16.2).
Vidare medför bl. a. spridningen av den ekonomiska och framför allt den tekniska utbildningen (16.2.5) bety— dande krav på specialutrustning. Mot- svarande gäller ifråga om lokaler (16.6).
Betydande besparingar kan emeller- tid ernås genom lämplig samordning mellan skolor. Utredningens beräkning- ar tyder på att en samordning av gym- nasium och fackskola på flertalet orter kommer att medföra kraftigt minskad investeringskostnad (16.7).
21.16 Administrativa och ekonomiska frågor
21.16.1 Lokalmässig samordning av sko- lor liksom integration av gymnasiet ställer Vissa problem av administrativ och organisatorisk art (kap. 17). Åt- skilliga av dessa problem sammanhäng- er med det uppdelade huvudmannaska- pet. Det enhetliga gymnasiet måste ha en huvudman, ej —— som nu —— i vissa fall staten, i andra fall primärkommun, i undantagsfall landsting. Principiella såväl som praktiska skäl talar för att denna huvudman bör vara densamma som för grundskolan, fackskolan och yrkesskolan.
21.162 Utredningen har föreslagit att gymnasiet skall liksom flertalet övriga skolor vara en kommunal skola (kap. 18). Kommunaliseringen bör genomfö- ras samtidigt för samtliga gymnasier och för gymnasiets samtliga årskurser i samband med övergången till det nya
gymnasiet. Då utredningen har föresla- git en övergång från och med läsåret 1965/66 (kap. 19), bör sålunda samtli- ga nuvarande statliga gymnasier i sin helhet kommunaliseras per den 1 juli 1965.
Kommunaliseringen rymmer perso— nalproblem (18.2.1) och ekonomiska problem (18.2.2). De senare gäller i första hand kostnadsfördelningen mel— lan staten å ena sidan och kommuner— na å den andra. Utredningen har före- slagit införandet av ett allmänt drift- bidrag utformat så att det skall täcka kommunernas framtida kostnader i den utsträckning de enligt nuvarande för— hållanden skulle åvilat staten.
Vidare har gymnasieutredningen fö- reslagit införande av statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasium i stort sett på samma sätt som nu gäller för grundskolan och kommer att gälla för fackskolan (18.3). Därjämte bör stats— bidrag utgå till anskaffning av den förs- ta uppsättningen stadigvarande under- visningsmateriel i huvudsak i likhet med vad som gäller för kommunal yr- kesskola.
21.17 Övergång till det nya gymnasiet
21.17.1 Som nämnts har gymnasieutred- ningen föreslagit att det nya gymna- siet startar fr. o. m. läsåret 1965/66. Övergången bör ske samtidigt i hela lan- det (19.1). Däremot torde det av eko- nomiska och personella skäl inte vara möjligt att vid denna tidpunkt i full omfattning sprida den ekonomiska och tekniska utbildningen. Det bör ankom- ma på skolöverstyrelsen att efter hö- rande av lokala och regionala myndig- heter uppgöra ett detaljprogram för ut- byggnaden. Om möjligt bör dock redan första året utspridningen av fackgym- nasial utbildning omfatta cirka 50 % av sådana gymnasieområden som nu ej har
dylik utbildning. Resterande utsprid- ning bör i huvudsak kunna genomföras läsåren 1966/67 och 1967/68.
21.17.2 I samband med övergången till det nya gymnasiet måste vissa åtgär— der av pedagogisk natur företagas (19.3). Det gäller intagningsbestämmel- ser, där vissa komplikationer uppkom- mer genom att elever såväl från grund- skolan som den äldre realskoleorgani— sationen kommer att söka sig till gym— nasiet. Det gäller vidare vissa stödåtgär- der för de senare eleverna med hänsyn till att det nya gymnasiet utformats med utgångspunkt i grundskolans läroplan. Slutligen kan åtgärder bli nödvändiga beträffande elever som tillhör den nuva- rande gymnasieorganisationen men har svårt att där följa undervisningen.
21.17.3 I samband med att den nya läro- planen börjar tillämpas bör den av ut- redningen föreslagna fackinspektionen kunna göra en betydande insats. Den- na institution bör därför inrättas i snabbare takt än gymnasiets volym i och för sig motiverar (19.3.3). Motsva- rande gäller utredningens förslag till skoladministration. Vidare är det ange- läget att en omfattande information ges om det nya gymnasiet, och utredningen har föreslagit att ett särskilt belopp för detta ändamål ställes till skolöverstyrel- sens förfogande (jfr 19.4).
21 .18 Kostnader
21.18.1 Utredningen har verkställt en uppskattning av kostnaderna för den reform som föreslås (kap. 20). Lärarlönekostnaderna ingår däri som en mycket betydande del. Beräkning- arna av dessa kostnader grundas dels på vissa antaganden om elevernas fördel- ning på olika studiekurser och alterna-
tiv, dels på de förslag beträffande del- ningstal för klass och minimital för upprättande av undervisningsgrupp som utredningen föreslagit (12.7) och som i det hela motsvarar vad som gäller för grundskolan. Därutöver krävs gi- vetvis ett antagande om den volymmäs— siga utvecklingen av gymnasiet. Utred- ningen har framhållit att någon exakt prognos härvid knappast kan göras bl. a. med hänsyn till att gymnasiets utveckling intimt sammanhänger med utvecklingen av övriga skolformer på det gymnasiala åldersstadiet. Det sy- nes emellertid rimligt att räkna med att gymnasiet omkring 1970 bör motta 30 å 35 % av årskullen.
Anslagsbehovet för gymnasiets drift- kostnader under de nämnda antagande- na har beräknats dels för 30 %-alter- nativet, dels för 35 %-alternativet (se 20.2.3).
Skulle de offentliga gymnasierna (ex- klusive de privata gymnasierna) om- kring 1970 motta ca 30 % av en årskull, kan statens kostnader för det allmänna driftbidraget beräknas till 254 miljoner kronor. ökningen i jämförelse med nu- varande statliga kostnader (166 miljo- ner kronor) fördelar sig dels på statens övertagande av vissa nuvarande kom- munala gymnasiekostnader (ca 17 mil- joner kronor), dels på kostnader för gymnasieorganisationens expansion in- om årskurserna 1—-—3 (ca 24 miljoner kronor), dels på kostnader för omstruk- turering av gymnasiet i riktning mot ökad fackgymnasial utbildning (ca 8 miljoner kronor), dels på ökade lärar- lönekostnader till följd av pedagogiska förändringar _ bl. a. ökad differentie- ring genom spridning av ekonomisk och teknisk utbildning — och därav föl— jande ökad lärartäthet (ca 16 miljoner kronor), dels på införandet av en fjär- de årskurs i teknisk lärokurs (ca 21 miljoner kronor), dels slutligen på för-
slaget om skolpraktik (ca 2 miljoner kronor).
21.182 Utredningen har vidare företagit vissa preliminära beräkningar angåen— de investeringsramar och statsanslag för gymnasiets och fackskolans utrustnings- och byggnadsbehov under den närmaste tioårsperioden (20.4.3). Den totala in- vesteringskostnaden för lokaler för gym— nasiet och fackskolan uppskattas till 800 miljoner kronor, av vilket belopp på staten beräknas falla ca 260 miljoner kronor. De kostnadsökningar för ut- rustning som direkt föranledes av ut- redningens förslag till gymnasieorga- nisation beräknas till ca 80 miljoner kronor, varav statsbidrag bör utgå med ca 40 miljoner kronor. Investeringarna beräknas skola fördelas över perioden 1964/65—1972/73 med viss koncentra— tion till periodens början. Utredningens beräkningar har gjorts från förutsättningen att den besparing som vinnes genom samordning av sko- lor tillvaratas i'största möjliga utsträck- ning. Kostnadsminskningen genom den- na samordning uppskattas till i runt tal 200 miljoner kronor (20.4.5).
21 .19 Översikt
Redan omkring 1970 torde mer än hälften (minst 50 000 ungdomar) av årskullen årligen komma att söka sig till fortsatt, relativt teoretisk utbild- ning efter genomgången grundskola el- ler motsvarande. Gymnasieutredningen har haft att överväga hur utbildning- en bör ordnas för dessa och för en längre fram sannolikt ytterligare ökan- de andel av årskullen. Utredningen har kommit till den slutsatsen att denna ut- bildning bäst ombesörjes av gymnasium och fackskola i samverkan. Beträffande fackskolan kommer inom den närmaste
tiden fackskoleutredningen att avge för- slag.
Det nya gymnasiet samordnas lämpli- gen med den beslutade fackskolan. Här- igenom kan ytterligare ett antal orter få gymnasium. Det blir även möjligt att rikare variera elevernas studievä- gar liksom att ekonomisera med lärar- krafter och investeringar. Slutligen blir det också lättare för eleverna att gå över från fackskola till gymnasium och vice versa.
Det gymnasium utredningen har för- ordat vill utredningen i korthet be- skriva sålunda.
Gymnasiet ersätter våra tre nuvaran- de gymnasieformer -—- allmänna gym- nasiet, handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet. Det erbjuder, utöver den ut- bildning som dessa tillhandahållit, även sociala och estetiska studiealternativ. Alla dessa utbildningsvägar -— i åtskil- liga hänseenden reviderade — samord- nas i det nya gymnasiet. Inom dess ram väljer eleven det studiealternativ som intresserar honom mest. I det valet kan eleven i flertalet fall låta de personliga önskemålen vara helt avgörande. Han behöver ej — som nu — låta sitt val delvis bindas av att studiealternativen finns i olika antal och är ojämnt förde- lade över landet.
Gymnasiets studievägar har konstrue- rats med tanke på att de skall leda fram till så breda avnämargrupper som möj- ligt och så väl som möjligt svara mot elevernas önskemål. Fem huvudvägar finns, nämligen de humanistiska, sam- hällsvetenskapliga, naturvetenskapliga, ekonomiska och tekniska lärokurserna. Den ekonomiska lärokursen erbjuder fyra alternativ: det ekonomisk-språkli- ga, det kamerala, det distributiva och det administrativa. Den tekniska läro- kursen har sex alternativ: de maskin-, anläggnings-, husbyggnads-, elkraft-, tele- och kemitekniska. Därutöver erbju-
des social variant inom humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs, estetisk variant inom humanis- tisk och samhällsvetenskaplig lärokurs samt klassiska varianter inom humanis- tisk lärokurs.
De humanistiska, samhällsvetenskap- liga och naturvetenskapliga lärokurser- na motsvarar tillsammans närmast nu- varande allmänna gymnasium. Den tra— ditionella föreställningen om gymna- siets uppdelning på en allmän, en eko- nomisk och en teknisk sektor brytes emellertid av andra mera väsentliga relationer mellan de olika studievägar- na. En gruppering i en humanistisk- ekonomisk-språklig, en ekonomisk- samhällsvetenskaplig och en natur- vetenskaplig-teknisk är den ur elevsyn- punkt naturligaste.
Differentieringen på studievägar sät— ter in gradvis, varigenom det blir vä- sentligt lättare än nu att under studier— nas fortgång gå över från en väg till en annan.
Gymnasiet blir 3-årigt utom den tek- niska lärokursen, som efter fyra års studier leder till ingenjörskompetens. Den fjärde årskursen koncentreras till ett 30-tal orter i landet.
Genomgånget gymnasium, för teknisk lärokurs de tre första årskurserna, ger generell behörighet för tillträde till högre studier, förutsatt att viss lägsta betygsnivå uppnåtts.
Gymnasiet erbjuder ett lärostoff som starkt moderniserats med hänsyn tagen till utvecklingen på skilda fält och till avnämarnas behov. Antalet samtidigt lästa ämnen understiger i regel det nu- varande. I studierna lägges en mycket stor vikt vid att vänja eleverna vid ett självständigt arbetssätt, vid grupparbete m. 111. En elev som med framgång bedri- ver sina studier kan läsa mer omfattan- de kurser än normalt eller läsa fler äm- nen, medan elever som av ett eller an—
nat skäl har svårigheter kan minska sitt studieprogram genom att avstå från ett eller annat ämne. Efter de normala gym- nasiestudiernas avslutande har han möj- ligheter att med skolans hjälp göra de kompletteringar han önskar.
Gymnasiets konstruktion underlättas av att grundskolan betydligt starkare än de tidigare gymnasieförberedande skolorna inriktar sig på att vänja ele- verna vid ett självständigt arbetssätt, vid grupparbete och vid en god studietek- nik.
Gymnasiets uppbyggnad — framför allt integrationen av olika studievägar och samordningen med övriga gym-
nasiala skolformer — gör det möjligt att effektivare utnyttja vårt lands gym- nasiesystem, som genom de anordningar utredningen föreslagit kan bringas att långt bättre än nu är fallet möta elever- nas och avnämarnas önskemål. Endast genom den fullständiga integration ut- redningen förordar är det möjligt att tillgodose samhällets behov av gymna- sieutbildade av olika kategorier och ungdomens önskemål om utbildning. Den organisation som föreslås kan vi- dare bättre än den nuvarande anpassas efter nya behov och förändras i takt med ungdomens starkt ökande studie- vilja och varierande intresseinriktning.
Författningar1
I. Författningsförslag
A. Förslag till
lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319)
Härigenom förordnas, att 2 och 49 åå skollagen den 6 juni 1962 skola er- hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 50 å samma lag skall upphöra att gälla.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25.
Varje kommun skall, efter vad i denna lag och särskilda författningar närmare bestämmes,
a) sörja för undervisningen av barn i grundskola,
b) främja åtgärder i syfte att be- reda barn och ungdom undervisning i följande slag av skolor, nämligen kommunal yrkesskola och fackskola samt statligt och kommunalt gym-* nasium, ävensom
c) i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handhavandet därav ankommer på annan.
Varje kommun skall, efter vad i denna lag och särskilda författningar närmare bestämmes,
a) sörja för undervisningen av barn i grundskola,
b) främja åtgärder i syfte att be- reda barn och ungdom undervisning i följande slag av kommunala sko- lor, nämligen yrkesskola och fack- skola samt gymnasium, ävensom
e) i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handhavandet därav ankommer på annan.
49 å.
Har kommun anordnat kommunal skola, som sägs i 2 5 b), skall kom- munen svara för de kostnader för skolan, vilka ej täckas av andra me- del.
Har kommun anordnat skola, som sägs i 2 5 b), skall kommunen sva- ra för de kostnader för skolan, vilka ej täckas av andra medel.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1965.
1 Utredningens författningstörslag har begränsats till skollagen, skolstadgan och universitets- statuterna.
B. Förslag till ändring i skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439 )
Härigenom förordnas, att 1 kap. 5 5, 2 kap. 26 och 29 55, 4 kap. 1 och 3 55, 11, 12, 13 och 14 kap., 25 kap. 9, 12, 18, 19, 21, 24, 28, 30, 35 och 37 åå, 28 kap. 1 5 2 mom., 29 kap. 1, 4, 6, 7 och 8 55 skolstadgan den 6 juni 1962 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att till 2 kap. samma stadga skall fogas en ny paragraf, betecknad 23a, av nedan angiven lydelse samt att 15 och 16 kap., 25 kap. 14, 16, 23 och 48—52 åå nämnda stadga skola upphöra att gälla.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Allmänna bestämmelser
1 kap. Inledande bestämmelser
(Nuvarande lydelse)1 (Föreslagen lydelse) 5 5.
Central myndighet för grundskola Central myndighet är skolöversty— och allmänt gymnasium är skolöver- relsen. styrelsen samt för yrkesskola, tek— niskt gymnasium och handelsgym- nasium överstyrelsen för yrkesut- bildning. För fackskola skall den överstyrelse vara central myndighet, som Kungl. Maj:t förordnar.
Ha skolor under inseende av olika överstyrelser förenats till en skol- enhet, bestämmer Kungl. Maj:t, vil- ken av överstyrelserna som skall vara central myndighet för skolen- heten.
Vad i denna stadga sägs om över- styrelsen skall avse den överstyrelse som i det särskilda fallet är central myndighet.
1 Under 1963 vidtagna ändringar i skolstadgan har ej beaktats.
(Nuvarande lydelse) 2 kap. Tillämpningsföreskrifter till 2 samt 5—8 kap. skollagen
(Föreslagen lydelse)
23a5.
Varje kommun skall ingå i elev- område för gymnasium. I den mån studiekurs, alternativ eller variant därtill jämlikt beslut, som avses i 11 kap. 3 5 första stycket, icke mä anordnas vid detta gymnasium, skall kommun ingå jämväl i elevområde för annat gymnasium i vad avser sådan studiekurs, alternativ eller va- riant.
26 &. Skola må ————————— flera skolenheter. Efter medgivande av Kungl. Maj:t må olika skolor eller delar därav bilda en skolenhet.
Efter medgivande av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndi- gande av skolöverstyrelsen må olika skolor eller delar därav bilda en skolenhet.
29 5.
Om inrättande av statlig skola, som avses i 2 5 b) skollagen, beslu- tar Kungl. Maj:t efter framställning av kommunen.
Kommunal sådan skola inrättas efter medgivande av Kungl. Maj:t el- ler den myndighet Kungl. Maj:t för— ordnar.
Framställning om inrättande av skola eller medgivande därtill ingi— ves till länsskolnämnden. I ärendet skola nämnden och överstyrelserna yttra sig.
Skola, som avses i 2 5 b) skolla- gen, inrättas efter medgivande av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar.
Framställning om medgivande som avses i första stycket ingives till länsskolnämnden. I ärendet skola nämnden och överstyrelsen yttra sig.
4 kap. Skolhälsovård 1 5.
För elever i grundskolan, statligt eller kommunalt gymnasium samt nalt gymnasium samt kommunal
För elever i grundskolan, kommu-
(Nuvarande lydelse ) (Föreslagen lydelse) kommunal fackskola eller kommu- fackskola eller kommunal yrkes- nal yrkesskola skall genom kommu- skola skall genom kommunens för- nens försorg anordnas skolhälsovård sorg anordnas skolhälsovård enligt enligt vad nedan sägs, såvitt avser vad nedan sägs, såvitt avser yrkes- yrkesskola dock ej för elever i del- skola dock ej för elever i deltidskurs tidskurs och ej heller för elever i och ej heller för elever i heltidskurs heltidskurs av mindre omfattning än av mindre omfattning än helt läsår. helt läsår. '
3 5. För skolhälsovården ————————— erforderlig utrustning. På heltidsanställd skolsköterska På heltidsanställd skolsköterska bör ej ankomma mera än 1 500 ele- bör i gymnasium ej ankomma mera
ver. än 1000—1200 elever och vid öv- riga skolor 1 500 elever. I kommun ————————— genom distriktsvårdsområdet.
TREDJE AVDELNINGEN
Gymnasium 11 kap. Arbetets anordning
Allmänna grunder
1 &.
Utbildningen vid gymnasium bygger på grundskolan och skall tjäna såsom grund för fortsatt utbildning vid universitet och högskolor samt för omedel- bar yrkesutövning.
Om gymnasier för vuxna, specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande och försvarets läroverk samt om påbyggnadskurser, tek- niska specialkurser och särskild ekonomisk och teknisk utbildning för dem som avlagt studentexamen är särskilt stadgat.
2 5.
Gymnasium omfattar treårig och fyraårig utbildning enligt de studiekur- ser samt alternativ och varianter därtill, som angivas i följ ande uppställning. Härutöver må, i den mån Kungl. Maj:t så bestämmer, anordnas variant till den tekniska studiekursen i årskurs 4.
Om rätt till förlängd undervisning i vissa fall stadgas i 12 kap. 35 och 36 55.
Studiekurser Årskurs 1 Samhällsvetenskaplig Humanistisk—samhällsvetenskaplig lamt: tällä varlanter. Ekonomisk es ? IS Naturvetenskaplig soc1al T k 'sk Ekonomisk e m med fyra alternativ: ekonomisk-språkligt Årskurs 2 jämte en variant: Humanistisk social jämte fyra varianter: kameralt halvklassisk distributivt helklassisk administrativt estetisk Naturvetenskaplig social Teknisk Samhällsvetenskaplig med fyra alternativ: jämte två varianter: maskintekniskt estetisk byggtekniskt social eltekniskt Ekonomisk kemitekniskt jämte en variant: social Årskurs 4 äääiråptenskaphg Teknisk . med sex alternativ: maskintekniskt Humanistisk Årskurs 3 anläggningstekniskt 'ämte f ra varianter" husbyggnadstekniskt ] h 1 kl . k ' elkrafttekniskt av 215.515 teletekniskt helklassrsk kemitekniskt estetisk social
3 &.
För varje kommun, där gymnasium inrättats, bestämmer överstyrelsen vilka studiekurser samt alternativ och varianter därtill som med iakttagande av bestämmelserna i 18 å må anordnas.
Finnas i kommun flera skolenheter med gymnasium, må skolstyrelsen be- sluta, att skolenhet skall omfatta endast vissa av de studiekurser, alternativ eller varianter, som enligt överstyrelsens beslut må anordnas i kommunen.
4 5. Vid skolenhet av gymnasium skall i den utsträckning Kungl. Maj:t be— stämmer utbildning av lärare äga rum.
Läroplan, ämnen och läroböcker
5 5. Undervisningen i gymnasium skall bedrivas i enlighet med läroplan. Läro- planen skall angiva mål och riktlinjer för gymnasiets arbete samt allmänna anvisningar för gymnasiets verksamhet. Läroplanen innefattar i övrigt tim-
planer och kursplaner samt kommentarer för undervisningen i ämnen, äm- nesgrupper och kurser.
Läroplan utfärdas av Kungl. Maj :t eller, i den mån Kungl. Maj:t lämnar bemyndigande därtill, av överstyrelsen.
6 5.
Äro med hänsyn till tillfälliga lokala förhållanden särskilda skäl därtill, må överstyrelsen medgiva jämkning i timplan eller kursplan utfärdad av Kungl. Maj:t; dock må det sammanlagda timtalet i lärokurs ej ökas.
I timplan fastställt antal veckotimmar må ökas under viss period, om motsvarande minskning sker under annan period av samma läsår.
Efter medgivande av överstyrelsen må annan utbildning än som avses i läroplanen försöksvis förekomma. Plan för sådan utbildning utfärdas av överstyrelsen.
7 5. Vid gymnasium meddelas undervisning i enlighet med .vad i läroplanen angives dels i allmänna, ekonomiska och tekniska läroämnen, dels i öv- ningsämnen, dels ock i maskinskrivning och stenografi.
8 5. Varje studiekurs, alternativ och variant därtill (fullständig studiekurs) omfattar obligatorisk undervisning i de ämnen och enligt de kurser, som an- givas i läroplanen (obligatoriska ämnen).
9 &.
Elev må frivilligt deltaga i undervisning jämväl i andra ämnen eller kur- ser i ämnen (frivilliga ämnen) än som avses i 8 5, i den mån han bedömes vara i stånd att på tillfredsställande sätt tillgodogöra sig undervisningen i såväl de obligatoriska som de frivilliga ämnena (utökad studiekurs). Fråga om utökad studiekurs avgöres av rektor efter hörande av klasskonferensen.
Vid sidan av undervisningen i ämnen, som avses i 8 5, må enligt vad därom är särskilt stadgat anordnas frivillig undervisning i teckning, instru- mentalmusik, musik och gymnastik.
10 &.
Elev med påtagliga studiesvårigheter må i årskurserna 2—4 befrias från undervisning i ett eller flera obligatoriska läroämnen (mindre studiekurs).
l?eslut, om mindre studiekurs må meddelas vid de tillfällen och i den ord- ning som angivas i 12 kap. 25, 28, 30—33 55. Närmare bestämmelser om mindre studiekurs meddelas av överstyrelsen.
Om rätt till förlängd undervisning för den som följt mindre studiekurs stadgas i 12 kap. 35 och 36 Så.
11 5. I årskurs 3 skall elev antingen ensam eller i samarbete med andra elever på sätt angives i läroplanen utföra ett specialarbete. Jämväl i årskurs 4 skall elev i de fall, som angivas i läroplanen, utföra ett dylikt arbete. Elev äger att av lärare få anvisning på uppgifter för självstudier samt att inför läraren uppvisa resultatet av studierna.
12 5. I fråga om friluftsdagar vid gymnasium skall vad i 5 kap. 16 & sägs äga motsvarande tillämpning.
13 5. I fråga om läroböcker vid gymnasium skall vad i 5 kap. 18 å sägs äga ) motsvarande tillämpning; dock skall vad i andra stycket av nämnda paragraf sägs gälla endast ifråga om allmänna läroämnen.
14 5.
Vid gymnasium skola elever uppdelas i klasser. Härvid iakttages, att ele— ver, som följa samma studiekurs, alternativ eller variant därtill, så långt möjligt föras till samma klass.
Klass skall anordnas för varje påbörjat 30-tal elever, om ej länsskolnämn- j den medgiver undantag. Sådant undantag må endast medgivas, därest an- l talet elever med högst tre överstiger ett med 30 delbart tal. I klass må en- * dast om särskilda skäl därtill föranleda ingå 32 eller 33 elever.
Klasser m. m.
] ] 15 5. [ Antalet klasser i årskurs 1 bestämmes för varje kommun, där gymnasium & inrättats, av överstyrelsen enligt särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade rikt- k linjer.
l Antalet klasser i högre årskurser bestämmes av skolstyrelsen; dock må överstyrelsen, om förhållandena så påkalla, meddela föreskrift om ändring
' av antalet klasser.
16 5.
Klass må uppdelas i grupper i och för sådan undervisning, vari endast en del av eleverna deltaga, samt i övrigt enligt föreskrifter i timplanen. I andra fall än nu sagts må klass icke uppdelas i grupper, med mindre läns-skol- nämnden med hänsyn till särskilda omständigheter det medgiver.
I ämne, vari endast en del av eleverna i en klass undervisas, skall sam- undervisning anordnas med andra elever, som undervisas i ämnet enligt samma kurs.
Föreligga särskilda skäl därtill, må länsskolnämnden medgiva undantag från vad i första stycket sägs.
Vad i 14 å andra stycket sägs om klass skall vid samundervisning äga motsvarande tillämpning på grupp.
Om samundervisning mellan klasser i konst- och musikhistoria stadgas i timplanen.
! 4 18 ä. 1 Vid gymnasium må anordnas studiekurs, alternativ eller variant därtill, 1 om elevantalet blir lägst fem eller, såvitt avser ekonomisk eller teknisk I studiekurs eller alternativ därtill, lägst åtta, däri inbegripet elever vid stats- understött privat gymnasium på orten. Äro särskilda skäl därtill, må läns- ; skolnämnden medgiva, att studiekurs, alternativ eller variant därtill anord- ' nas vid lägre elevantal än nu sagts. Studiekurs, alternativ eller variant där- till bibehålles, även om elevantalet under läsåret nedgår under det före- skrivna. | Erforderliga föreskrifter om samordning mellan gymnasium och stats- understött privat gymnasium meddelas av länsskolnämnden. I fråga om rätt att vid skolenhet med gymnasium anordna studiekurs, alternativ eller variant därtill skall i tillämpliga delar gälla vad i första stycket stadgats.
19 5.
Förekomm-a olika kurser i visst ämne eller äger elev välja mellan alterna- tiva obligatoriska ämnen eller jämlikt 9 5 första stycket frivilligt deltaga i undervisning i visst ämne eller i kurs i ämne, må sådan kurs eller undervis- ning i sådant ämne anordnas vid gymnasium, om elevantalet blir lägst fem, däri inbegripet elever vid statsunderstött privat gymnasium på orten. Äro särskilda skäl därtill, må länsskolnämnden medgiva, att sådan undervis- ning anordnas vid lägre elevantal än nu sagts. Undervisningen bibehålles, även om elevantalet under läsåret nedgår under det föreskrivna.
Erforderliga föreskrifter om samordning mellan gymnasium och stats- understött privat gymnasium meddelas av länsskolnämnden.
I fråga om rätt att vid skolenhet med gynmasium anordna sådan under- visning, som avses i första stycket, skall vad där sagts äga motsvarande tillämpning; dock kräves för att samma undervisning skall få anordnas vid flera skolenheter, att medeltalet elever vid dessa skolenheter uppgår till lägst åtta.
20 5. Skolstyrelsen skall i april upprätta preliminär plan över beräknat antal elever och klasser vid gymnasiet under nästa läsår. Vid läsårets början skall styrelsen efter erforderliga jämkningar och med beaktande av överstyrelsens beslut enligt 15 5 fastställa definitiv plan över antalet klasser för läsåret. Planerna skola sändas till överstyrelsen och länsskolnämnden, den preli- minära före den 1 maj och den definitiva före den 1 oktober.
Lärotider m. m.
21 5. Bestämmelser om lärotider m. m. i 5 kap. 28—34 och 36—39 55 skola i tillämpliga delar gälla beträffande gymnasium med iakttagande av följande särskilda bestämmelser. a) Den dagliga undervisningstiden för elev må som regel omfatta högst , sju lektioner. ! b) I antalet lektioner inräknas ej den tid som enligt läroplan erfordras för deltagande i kurs i kontorsteknik ochi särskild skolpraktik. 1
c) Utöver föreskrivet antal lektioner må vid gymnasium, enligt rektors bestämmande, användas tid för gemensam samling för information m. m.
22 5. . Hemuppgift må i gymnasium icke givas till dag efter söndag, helgdag eller
hel lovdag. Uppgifterna fördelas på sådant sätt, att eleverna erhålla en så jämn arbetsbörda som möjligt.
Arbetets fördelning
23 &.
Bestämmelserna i 5 kap. 40 och 41 55 om plan (för arbetets fördelning mellan lår-arna och om schema skola i tillämpliga delar gälla beträffande gymnasium. Schema skall sändas till överstyrelsen och länsskolnämnden.
Rektor skall efter samråd med lärarna för varje läsår eller för kortare tid fastställa dels plan för elevernas skriftliga eller andra särskilda arbeten, dels plan för friluftsverksamheten.
Stödundervisning
24 5.
För elev, som till följd av att han ej erhållit erforderlig förutbildning eller av annan orsak har svårigheter att tillgodogöra sig undervisningen, anord- nas vid gymnasium stöd-undervisning.
Närmare föreskrifter om stödundervisning meddelas av överstyrelsen.
12 kap. Elever Intagning av elever 1 &.
Behörig att intagas såsom elev i årskurs 1 vid gymnasium är den som er- hållit betyg från grundskolan avseende en slutförd lärokurs omfattande
a) svenska, matematik, särskild kurs, engelska, särskild kurs, kristen- domskunskap, samhällskunskap, historia, geografi, biologi och kemi enligt fordringarna på linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 95,
b) tyska eller franska antingen enligt fordringarna för treårig lärogång (tillvalsgrupperna 7: 1 och 8: 1 samt linje 9g, tredje årets kurs) eller ock enligt fordringarna för tvåårig lärogång (tillvalsgrupperna 7: 1 och 8: 1 eller tillvalsgrupp 8: 2 och någon av linjerna 9g eller 9h, andra årets kurs) eller mindre kurs omfattande tre årskurser, i sistnämnda båda fall, därest han erhållit minst betyget 4, samt
0) i vad avser naturvetenskaplig och teknisk studiekurs jämväl fysik en- ligt fordringarna på linjerna 9g, 9h, 9t och 95.
I fråga om undantag från vad i första stycket sågs stadgas i 2 5.
2 5.
Behörighet att intagas såsom elev i vad avser humanistisk-samhällsveten- skaplig eller ekonomisk studiekurs skall, utan hinder av vad i 1 5 första stycket under a) stadgas, tillkomma jämväl den sökande, som erhållit betyg . från grundskolan avseende en slutförd lärokurs omfattande i matematik endast allmän kurs enligt fordringarna på linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s, därest i lärokursen ingår tyska eller franska enligt fordringarna för treårig lärogång samt under villkor att sökanden erhållit högre medelbetyg än 3 i tyska och engelska eller franska och engelska.
Behörig att intagas såsom elev i vad avser "naturvetenskaplig och teknisk studiekurs är jämväl den sökande, som icke uppfyller något av de i 1 5 första stycket under b) angivna villkoren, därest han erhållit högre medel- betyg än 3 i matematik, fysik och kemi.
3 5. Behörig att intagas såsom elev i årskurs 1 är ock den som i fackskola eller vid inträdesprövning visat sig uppfylla kraven för sådant betyg, som avses i 1 och 2 55.
4 5.
Behörig att intagas såsom elev i årskurs 2, 3 eller 4 är den som i fack- skola eller vid inträdesprövning visat sig äga de kunskaper och färdigheter, som erfordras för att han skall kunna tillgodogöra sig den studiekurs, det alternativ eller den variant, som han önskar följa.
5 5. Den som avgått från gymnasium utan att ha slutfört lärokurs är behörig att under därpå följande två terminer intagas såsom elev vid den studiekurs, alternativ eller variant, som han senast tillhört eller som han vid sin av- gång jämlikt 16 och 17 55 varit behörig att välja. Elev som avgått under läsår må, om ej sjukdom eller andra särskilda skäl föranleda till annat, ej vinna återinträde tidigare än ett år därefter.
6 5. I fråga om behörighet att vinna inträde vid gymnasium för annan än den som uppfyller de i 1—5 55 angivna kraven äger överstyrelsen utfärda er- forderliga föreskrifter.
7 &. Elev intages i gymnasium vid termins början eller, om särskilda skäl äro därtill, under pågående termin. Intagning beslutas beträffande årskurs 1 dels i juni, då minst åtta tion— delar och högst nio tiondelar av tillgängliga platser besättas, om ej över- styrelsen medgiver annat tal, dels i början av höstterminen.
8 5.
Ansökan om inträde vid gymnasium ställes till skolstyrelsen och ingives på sätt skolstyrelsen bestämt. I ansökan skall sökanden angiva den studie- kurs, det alternativ eller den variant, som han önskar följa. Önskar sö- kanden undergå inträdesprövning, skall detta angivas. Finnas i kommunen två eller flera skolenheter med gymnasium, bör sökanden angiva turord- ningen mellan dessa. Vid ansökan skall fogas åldersbetyg samt de betyg sökanden önskar åberopa till styrkande av sin behörighet.
Avser ansökan intagning i juni, skall den ingivas senast den 1 april. Om inträde samtidigt sökes vid gymnasium i skilda kommuner eller vid gymnasium och fackskola eller yrkesskola, skall turordningen angivas i ansökan.
9 5.
Inträdesprövning anordnas vid början av den termin, då inträde sökes. Sådan prövning må ock anordnas vid slutet av närmast föregående termin. Prövningen anställes av lärarna i den ordning rektor bestämmer. Vid in— trädesprövning till årskurs 2, 3 eller 4 skall efter verkställda kunskapsprov sökandens behörighet att intagas såsom elev prövas av klasskonferensen för den klass, till vilken inträde kommer i fråga, varvid i konferensen även skola ingå de lärare, som prövat sökanden.
10 &.
Intagning av elever vid gymnasium skall samordnas med intagning av elever vid fackskola samt där så finnes lämpligt även med intagning till yrkesskola.
Samordningen skall avse skolor, vilkas elevområden helt eller delvis sam— manfalla. Beslut om samordningen meddelas av länsskolnämnden.
11 5. Är antalet behöriga sökande till gymnasium större än antalet tillgängliga platser, skall urvalet ske jämlikt bestämmelser, som det ankommer på över- styrelsen att utfärda.
12 5. Ärende om intagning av elev avgöres av en intagningsnämnd. Nämnden skall vara gemensam för de skolor länsskolnämnden jämlikt 10 & bestämt. På nämnden skall jämväl ankomma prövning av fråga om att förvägra inträdessökande inträde vid gymnasium på grund av bestämmelserna i 45 5 skollagen.
13 &.
Intagningsnämnd består av dels en lärare eller rektor från var och en av de skolformer, som angivas i det av länsskolnämnden jämlikt 10 5 medde— lade beslutet, dels en lärare eller rektor vid grundskolan, dels ock en leda- mot i någon av de berörda skolstyrelserna. Samtliga ledamöter jämte supp- leanter för dem utses av länsskolnämnden, som tillika förordnar en av leda- möterna till ordförande.
Närmare bestämmelser om intagningsnämnd meddelas i instruktion, som utfärdas av överstyrelsen.
14 5.
Vid skolenhet med gymnasium må rektor i mån av plats intaga extra elev och specialelev.
Extra elev skall följa undervisningen i samma omfattning som ordinarie elev, om icke rektor frikallat honom från deltagande i visst ämne.
Specialelev skall följa undervisningen i ett eller flera ämnen. Som special- elev må främst antagas den som för sin yrkesverksamhet har behov av den avsedda utbildningen.
15 5. Äro särskilda skäl därtill, må rektor medgiva annan än den som i stadgad ordning intagits som elev att deltaga i undervisning vid skolenhet med gym- nasium.
Val av studiekurs i årskurserna 2—4
16 &.
I årskurserna 2—4 är elev behörig att följa den studiekurs, som han med hänsyn till ådagalagda kunskaper och färdigheter bedömes kunna tillgodo- göra sig.
Vid tillämpningen av första stycket iakttages, att elev skall anses äga er- forderliga kunskaper och färdigheter för att kunna tillgodogöra sig studie- kurs, som ansluter till den studiekurs eleven följt i närmast lägre årskurs.
Studiekurserna i årskurserna 2—4 ansluta till studiekurser i närmast lägre årskurs
den humanistiska i årskurs 2 till den humanistisk-samhällsvetenskapliga, 4 den naturvetenskapliga eller den ekonomiska, ?; den samhällsvetenskapliga i årskurs 2 till den humanistisk-samhälls- * vetenskapliga eller den naturvetenskapliga,
den naturvetenskapliga i årskurs 2 till den naturvetenskapliga eller den tekniska och i årskurs 3 till den naturvetenskapliga eller den tekniska samt
övriga studiekurser till studiekurser med samma beteckning.
17 å. i Vad i 16 5 stadgas om studiekurs skall i tillämpliga delar gälla jämväl alternativ och variant till studiekurs med iakttagande av följande särskilda bestämmelse. Alternativen till den tekniska studiekursen i årskurs 4 ansluta till alter- nativen i årskurs 3, det anläggningstekniska och det husbyggnadstekniska till det byggtek— niska samt ] det elkrafttekniska och det teletekniska till det eltekniska. [ 18 5. | Därest vid gymnasium i årskurserna 2——4 ej anordnas studiekurs, alterna- tiv eller variant därtill, som elev vid gymnasiet jämlikt 16 och 17 455 är be— | | 1 l ?
hörig att välja, äger eleven bliva intagen vid annat gymnasium, till vars elevområde eleven hör i vad avser sådan studiekurs, alternativ eller variant.
19 &. Elev i årskurs 1—3 skall senast den 1 april till rektor anmäla vilken stu- diekurs, vilket alternativ eller vilken variant han önskar följa i närmast högre årskurs.
20 5. Klasskonferensen prövar elevs behörighet att i årskurserna 2—4 välja studiekurs, alternativ eller variant.
Vid början av höstterminen mä elev i årskurs 2—4 undergå prövning till styrkande av att han äger de kunskaper och färdigheter, som erfordras för behörighet att följa den studiekurs han valt. Prövningen anställes av lä- rarna i den ordning rektor föreskriver. Efter verkställda kunskapsprov prö- vas frågan om elevens behörighet av klasskonferensen för den klass, till vil- ken inträde kommer i fråga, varvid i konferensen även skola ingå de lärare, som prövat eleven.
Betyg 21 5. Vad i 6 kap. 9 's” sägs om betyg i ämnen skall äga tillämpning jämväl be- träffande gymnasium. Vad i första stycket sägs om betyg i ämne skall äga tillämpning jämväl på sådant specialarbete, som utföres i årskurs 4.
22 5. Betyg bestämmes vid slutet av varje termin. Har elev varit borta från undervisningen längre tid, må rektor besluta, att betyg ej skall utfärdas. Överstyrelsen må förordna, att betyg för höstterminen ej skall utfärdas.
23 5.
Betyg skall avse vid slutet av höstterminen den del av årskursen, som ge- nomgåtts under terminen, och vid slutet av vårterminen hela årskursen. Härvid skall dock iakttagas, att, när ämne avslutas, betyget däri skall avse hela lärokursen i ämnet.
24 5.
Vad i 6 kap. 11 5 andra och tredje styckena samt 12 och 13 55 sägs om terminsbetyg, slutbetyg och intyg om avgång skall äga motsvarande till- lämpning beträffande gymnasium med iakttagande av följande särskilda bestämmelser.
a) Slutbetyg utfärdas, då elev slutfört lärokurs. Därjämte äger elev, som avslutat teknisk studiekurs i årskurs 3, på begäran erhålla slutbetyg.
b) Nytt slutbetyg, avseende hela lärokursen, utfärdas för elev, som jämlikt föreskrifterna i 35 och 36 55 deltagit i förlängd un- dervisning,
för elev, som jämlikt 37 5 helt eller delvis gått om årskurs 3 eller 4, samt för elev, som i slutbetyg från årskurs 3, avseende fullständiga studie- kurser, icke erhållit sådana betyg, att medelvärdet av dessa uppgår till det i 88 Q 1 mom. första stycket universitetsstatuterna angivna och som inom
fyra år, efter det att han erhållit slutbetyget, undergått sådan prövning, som avses i 46 5 i ämne eller ämnen tillhörande de studiekurser han följt.
c) Slutbetyg utfärdas av rektor.
d) Slutbetyg skall innehålla uppgift om ämnet för det specialarbete eleven jämlikt 11 kap. 11 5 utfört i årskurs 3.
e) Har elev undergått prövning jämlikt 45 5 skall betyg, som han därvid erhållit intagas i slutbetyget.
f) Intyg om avgång skall innehålla uppgift om senaste betyg. Intyget ut- färdas av rektor.
Uppflyttning m.m. 25 5.
Vid slutet av läsår skall elevs fortsatta skolgång upptagas till prövning, i den mån eleven tillhör årskurs 1 eller 2. Härvid skall fattas ett av följande beslut nämligen om uppflyttning med fullständig studiekurs, uppflyttning
i med sådan mindre studiekurs, som avses i 11 kap. 10 5, kvarsättning eller 1 ock om att skilja elev från vidare studier vid gymnasium. i Vad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan elev, som i årskurs 3 följer teknisk studiekurs och som önskar fortsätta sina studier i årskurs 4.
26 5.
Elev, som med hänsyn till ådagalagda studieförutsättningar och studie- resultat bedömes vara i stånd att på tillfredsställande sätt tillgodogöra sig undervisningen i närmast högre årskurs, skall som regel uppflyttas med fullständig studiekurs. Annat beslut må meddelas endast, därest synnerliga
! skäl därtill föreligga.
Med fullständig studiekurs skall som regel uppflyttas jämväl annan elev än som avses i 26 5, därest övervägande sannolikhet finnes tala för att ele- ven kommer att utan stödåtgärder kunna tillgodogöra sig undervisningen i närmast högre årskurs. Annat beslut må endast meddelas, om det på grund av sjukdom, långvarig frånvaro eller andra särskilda skäl finnes för ele- ven och hans fortsatta skolgång lämpligast.
28 5. Elev med påtagliga studiesvårigheter skall som regel uppflyttas med mindre studiekurs, därest övervägande sannolikhet finnes tala för att ele- ven kommer att kunna tillgodogöra sig undervisningen enligt denna kurs. I övriga fall skall eleven, därest icke annat följer av vad i 29 5 stadgas, kvar- sättas.
!
i 27 |» 5' i
I | |
|
|
!
Om rätt för elev att välja mellan uppflyttning med mindre studiekurs och kvarsättning stadgas i 33 5 andra stycket.
I beslut om uppflyttning med mindre studiekurs skall angivas vilka åm- nen som skola ingå i kursen.
29 5. Elev, som vid vårterminens slut tillhört någon av gymnasiets årskurser under två hela läsår och som icke uppflyttas, skall, om icke särskilda skäl föranleda till annat, skiljas från vidare studier vid gymnasium.
30 5.
Har elev vid vårterminens slut icke uppflyttats med fullständig studie- kurs, äger han vid höstterminens början pröva för högre betyg i det eller de ämnen klasskonferensen efter samråd med eleven och, om eleven icke fyllt 21 år, dennes föräldrar bestämt. Prövningen anställes av lärarna i den ord- ning rektor föreskriver.
Efter prövningen skall, om eleven därvid erhållit högre betyg, frågan om hans fortsatta skolgång ånyo prövas.
31 5.
Elev må uppflyttas med fullständig studiekurs även under läsåret, om han så önskar och har goda förutsättningar att följa undervisningen i den högre årskursen.
Har elev i årskurs 2, 3 eller 4 ådagalagt påtagliga studiesvårigheter, må han omedelbart övergå till mindre studiekurs. Vad i 28 5 tredje stycket stadgas skall därvid äga tillämpning.
Elev i årskurs 2, 3 eller 4, som följer mindre studiekurs, må under läsåret övergå till fullständig studiekurs, om han så önskar och bedömes vara i stånd att på tillfredsställande sätt tillgodogöra sig undervisningen enligt den fullständiga studiekursen.
32 5.
Klasskonferensen beslutar om elevs fortsatta skolgång. Vid höstterminens början beslutar klasskonferensen för den klass, till vilken uppflyttning med fullständig studiekurs kommer i fråga, varvid i konferensen även skola ingå de lärare, som jämlikt 30 5 första stycket prövat eleven.
33 5. Innan klasskonferensen fattar beslut om elevs fortsatta skolgång, skall i erforderlig utsträckning ha ägt rum såväl samråd med eleven och, i fråga om elev som icke fyllt 21 år, dennes föräldrar som studierådgivning. Beslut om uppflyttning med mindre studiekurs, kvarsättning eller om skil- jande av elev från vidare studier vid gymnasium må ej fattas utan att sådant samråd ägt rum.
Finner klasskonferensen, att elev bör antingen uppflyttas med mindre studiekurs eller kvarsättas, skall konferensen vid valet mellan uppflyttning med mindre studiekurs och kvarsättning följa elevens Önskemål.
34 5. Närmare bestämmelser om prövning av elevs fortsatta skolgång meddelas av överstyrelsen.
Förlängd undervisning
35 5.
Har elev i årskurs 2 eller 3 följt mindre studiekurs, må han inom fyra år, efter det att han avslutat årskurs 3, under ytterligare ett läsår deltaga i un- dervisning i det eller de läroämnen, varmed hans studiekurs, alternativ eller variant minskats.
36 5. Elev, som i årskurs 4 följt mindre studiekurs, må inom fyra år, efter det att han avslutat årskursen, erhålla undervisning i det eller de läroämnen, varmed hans alternativ minskats.
Förnyad genomgång av årskurserna 3 och 4
37 5.
Har elev i slutbetyg från årskurs 3, avseende fullständiga studiekurser, icke erhållit sådana betyg, att medelvärdet av dessa uppgår till det i 88 5 ] 1 mom. första stycket universitetsstatuterna angivna, äger eleven inom fyra i år, efter det att han erhållit slutbetyget, helt eller delvis gå om årskursen. ! Klasskonferensen äger medgiva elev, som genomgått årskurs 4, att helt !
eller delvis gå om årskursen, om detta ej medför utvidgning av skolorganisa- tionen.
Avgäng från gymnasium 38 5.
Inställer sig elev icke vid gymnasium och anmäler han icke hos rektor inom tre dagar efter uppropet giltigt förfall, anses han ha avgått.
39 5. Vill elev avgå från gymnasium utan att ha avslutat lärokurs, skall han anmäla detta hos rektor och, om han icke fyllt 21 år, visa föräldrarnas samtycke.
40 5. Har elev sjukdom eller lyte, som gör det omöjligt för honom att följa skol- arbetet eller som kan menligt inverka på andra elever, må skolstyrelsen efter hörande av skolläkaren och klasskonferensen skilja eleven från gymnasiet.
Ledighet för elev
41 5.
I fråga om ledighet för elev skall vad i 6 kap. 24—27 55 skolstadgan sägs äga motsvarande tillämpning med iakttagande av följande särskilda be— stämmelser. Rektor må bevilja elev ledighet för enskilda angelägenheter för tid som rektor bestämmer. Därutöver må rektor bevilja elev ledighet för praktik eller studier under tid som rektor bestäm-mer, dock högst två ter- miner.
Elevernas uppförande
42 5. Beträffande åtgärder för elevs tillrättaförande skall vad i 6 kap. 28 och 29 55 sägs äga motsvarande tillämpning; dock må elev ej åläggas att under uppsikt stanna i skolan efter skoldagens slut.
43 5.
Vinnes ej syftet med åtgärder enligt 42 5 eller kan elevs uppförande an- tagas inverka skadligt på andra elever eller äro eljest särskilda skäl därtill, må eleven avstängas från undervisning helt eller delvis högst två veckor av terminen eller ockiförvisas från gymnasium för viss tid, högst tre terminer utöver den, då beslutet meddelas.
Står elev under åtal för brottslig gärning, må han ej förvisas på grund av gärningen med mindre han erkänt denn-a eller allmän underrätt funnit honom skyldig.
44 5.
Fråga om avstängning eller förvisning prövas och avgöres av disciplin- nämnden.
Disciplinnämnden skall tillse, att i ärende om avstängning eller förvisning finnes utredning, som allsidigt klarlägger de omständigheter, som äro av betydelse för ärendets bedömning. Utredningen skall inledas utan dröjsmål och genomföras så skyndsamt som möjligt. Eleven och, i fråga om elev som icke fyllt 21 år, dennes föräldrar skola beredas tillfälle att yttra sig inför nämnden. Envar som antages kunna lämna upplysningar av betydelse må höras under utredningen.
Innan beslut om avstängning eller förvisning meddelas, skall disciplin- nämnden, då fråga är om elev som icke fyllt 21 år, samråda med barna— vårdsnämnden.
Disciplinnämnden äger förordna, att beslut om förvisning av elev skall lända till efterrättelse utan hinder av att det icke äger laga kraft.
Prövning 45 5.
Den som icke genomgått gymnasium må undergå prövning i dess läro— kurs eller del därav och däröver erhålla slutbetyg.
46 5. Slutbetyg mä kompletteras genom fyllnadsprövning dels för högre betyg i ämne, som omfattas av slutbetyget, dels ock för betyg i annat ämne, vari undervisning meddelas vid gymnasium. Vad i första stycket sägs om ämne skall, om olika kurser förekomma i ämne, äga motsvarande tillämpning i fråga om kurs i ämne. Betyg över fyllnadsprövning utfärdas av rektor.
Närmare bestämmelser om sådan prövning, som avses i 45 och 46 55, med- delas av överstyrelsen.
! 1 | I
i
47 5.
13 kap. Kollegier och konferenser m.m.
& 1 5.
i 'I fråga oinkollegier och konferenser skola bestämmelserna i 7 kap. 1—13 55 äga motsvarande tillämpning med iakttagande av följande sär- skilda bestämmelser. .
a) Lärare, vilken har minst 10 veckotimmars tjänstgöring vid skolenhe- ten, är ledamot av kollegiet.
b) Vid skolenhet med gymnasium må anordnas för flera ämnen gemen- samma ämneskonferenser.
För varje skolenhet med gymnasium skall finnas en disciplinnämnd. Disciplinnämnden består av rektor, två lärare, två elever och två andra ledamöter.
De ledamöter, som icke äro självskrivna, och suppleanter för dem utses för ett år 1 sänder, lärarna av kollegiet och eleverna av elevrådet, om sådant finnes, och eljest genom val, verkställt i den ordning skolstyrelsen beslutar,
i ! I 25. +
samt återstående två ledamöter av skolstyrelsen. Finnas i kommun flera skolenheter med gymnasium, bör skolstyrelsen om möjligt utse samma per- soner till ledamöter i samtliga disciplinnämnder.
De ledamöter skolstyrelsen utsett skola förordnas den ene till ordförande och den andre till vice ordförande i nämnden.
3 5.
Disciplinnämnden skall handlägga de frågor, vilka enligt vad i denna stadga eller eljest föreskrives skola ankomma på nämnden. I övrigt skall nämnden verka för att god ordning och gott uppförande iakttages av ele- verna.
4 5. Disciplinnämnden sammankallas av ordföranden. Nämnden äger vid behov tillkalla skolläkare, skolsköterska, skolpsykolog, skolkurator och lagfaren person att deltaga i nämndens överläggningar.
5 5.
Disciplinnämnden är beslutmässig, då samtliga ledamöter eller supplean- ter för dem äro tillstädes.
I frågor angående förvisning eller avstängning skola rättegångsbalkens bestämmelser om omröstning i brottmål i överrätt äga motsvarande till- lämpning.
I andra frågor än som avses i andra stycket skall såsom nämndens beslut gälla den mening, varom de flesta ledamöterna förena sig, samt vid lika rösttal, den som ordföranden biträder.
6 5.
Vid skolenhet med gymnasium må finnas en biblioteksnämnd. I nämnden skola ingå bibliotekarien och högst fem av kollegiet utsedda lärare i läro- amnen.
Nämnden skall avgiva förslag om bokinköp.
14 kap. Befattningshavare Allmänna föreskrifter 1 5.
Vid gymnasium äro anställda dels rektorer såsom skolledare, dels studie- rektorer såsom biträdande skolledare, dels lärare, dels ock annan erforder- lig personal.
Vid gymnasium bör finnas tillgång till skolpsykologer, skolkuratorer, yr- kesvägledare och bibliotekarier.
Beträffande befattningshavare vid gymnasium skall vad i 8 kap. 2—5 55 sägs äga motsvarande tillämpning. Därvid skall vad i 8 kap. 3 5 sägs avse skolenhet, vari jämte gymnasium ingår annan skola.
Rektorer
2 5. Vid varje skolenhet med gymnasium skall vara inrättad en rektorstjänst, såvida ej Kungl. Maj:t för visst fall annorlunda förordnar.
3 5.
För behörighet till rektorstjänst vid gymnasium fordras att vara med ,» hänsyn till insikter, praktisk erfarenhet och övriga egenskaper skicklig och ; lämplig för tjänsten.
4 5. I fråga om rektors åligganden skall vad i 9 kap. 4—6 55 sägs äga mot- svarande tillämpning. Rektor är skyldig att meddela undervisning i den utsträckning länsskol- nämnden föreskriver enligt de bestämmelser överstyrelsen meddelar. Vad som är stadgat om lärares skyldigheter skall äga motsvarande till- lämpning beträffande rektor, iden mån han fullgör undervisningsskyldighet.
!
5 5.
Rektor må endast i den mån så oundgängligen fordras eller länsskolnämn- 4 den det medgiver åtaga sig undervisning utöver den, som åligger honom ' enligt beslut om hans undervisningsskyldighet. i
Studierektorer
6 5. Vid varje skolenhet med gymnasium skall finnas en befattning såsom studierektor, såvida ej överstyrelsen för visst fall annorlunda förordnar. För behörighet till befattning såsom studierektor vid gymnasium fordras att inneha lärartjänst vid gymnasium och att ha av länsskolnämnden för- klarats lämplig för befattningen.
7 5. Studierektor skall fullgöra de pedagogiska uppgifter, som angivas i in- struktion fastställd av skolstyrelsen med ledning av en av överstyrelsen utfärdad normalinstruktion.
8 5. Därest rektor vid skolenhet med gymnasium omfattande lägst 600 elever är förste rektor, må studierektor utöver vad i 7 5 sägs åläggas de arbets- uppgifter, som angivas i särskild instruktion fastställd av länsskolnämnden.
9 5. Studierektors undervisningsskyldighet skall för varje läsår nedsättas av länsskolnämnden med 8—14 veckotimmar. I fall, som avses i 8 5, fastställes undervisningsskyldigheten för studie- rektor av länsskolnämnden enligt de bestämmelser överstyrelsen meddelar. I fråga om studierektors rätt att åtaga sig undervisning utöver den som åligger honom skall vad i 5 5 sägs äga motsvarande tillämpning.
Allmänna föreskrifter om lärare
10 5. Lärare vid gymnasium äro lektorer och adj unkter (lärare i läroämnen) lärare i teckning, konst- och musikhistoria, musik, dramatik och gym- nastik (övningslärare) samt lärare i stenografi och maskinskrivning.
11 5.
Lektorer anställas såsom ordinarie lärare. Andra lärare anställas såsom ordinarie, extra ordinarie eller extra lärare. Adjunkter må ock anställas så- som aspiranter.
Dessutom må lärare anställas såsom timlärare eller pensionsavgången lärare.
12 5. Anställning som lärare avser tjänstgöring vid gymnasiet i kommunen. Tjänstgöringen skall tills vidare vara förlagd till viss skolenhet men må, om så prövas lämpligt, till en del förläggas till annan skolenhet i kommunen. Bestämmelserna i 8 kap. 10 5 om ändring i förläggning av tjänstgöringen för ordinarie lärare vid grundskolan skola äga motsvarande tillämpning be- träffande lärare vid gymnasium.
13 5.
Bestämmelserna i 8 kap. 11—23 55 om lärares allmänna åligganden och om fyllnadstjänstgöring skola äga motsvarande tillämpning beträffande lä- rare vid gymnasium; dock må klassföreståndare förordnas jämväl för del av klass.
? i | 1
Lärare är vidare skyldig att biträda vid prov och prövningar, att deltaga i anordnande och bedömande av undervisningsprov, som en- ligt överstyrelsens bestämmande förläggas till gymnasiet, samt
att, i den mån så fordras, biträda vid lärarutbildning, som är förlagd till
gymnasiet.
Lärare i läroämnen Tjänster
14 5. Vid gymnasium finnas ordinarie lektorstjänster samt ordinarie och extra ordinarie adjunktstjänster. Antalet ordinarie lektorstjänster och adjunktstjänster vid gymnasium fastställes av Kungl. Maj:t. Tjänsterna fördelas mellan kommunerna av överstyrelsen, om ej Kungl. Maj :t annorlunda förordnar.
!
J
! 15 5. i I fråga om tillsättande och återbesättande av tjänsterna skall vad i 10 kap. | 16 5 sägs äga motsvarande tillämpning; dock skall i fråga om lektorstjänst gälla särskilda av överstyrelsen utfärdade riktlinjer för länsskolnämndens beslut angående vilket eller vilka ämnen som skola ingå i tjänsten.
| |
|
|
16 5.
Vid gymnasium skall lektorstjänst omfatta någon av följande grupper om två ämnen:
svenska samt ett främmande språk eller jämförande språkkunskap eller historia eller religionskunskap,
engelska samt ett annat främmande, modernt språk eller jämförande språkkunskap eller historia,
tyska samt ett annat främmande, modernt språk eller jämförande språk- kunskap eller historia,
latin samt grekiska eller ett främmande, modernt språk eller jämförande språkkunskap eller historia eller religionskunskap,
religionskunskap samt ett främmande språk eller historia, filosofi och annat läroämne, psykologi samt samhällskunskap eller ekonomiskt läroämne eller ergo- nomi,
samhällskunskap samt historia eller matematik eller ekonomiskt läro- ämne,
matematik samt fysik eller kemi eller ekonomiskt läroämne eller an- gränsande tekniskt läroämne,
fysik samt kemi eller angränsande tekniskt läroämne, kemi och angränsande tekniskt läroämne, biologi samt kemi eller ergonomi, två ekonomiska läroämnen med inbördes samhörighet, två tekniska läroämnen med inbördes samhörighet. Lektorstjänst vari ingår tekniskt läroämne må ock omfatta tre läro- ämnen.
Lektorstjänst må omfatta endast ett läroämne.
Varje på gymnasiets timplan upptaget viktigare läroämne bör vara före- trätt av lektor.
17 5.
Vid gymnasium skall adjunktstjänst omfatta för lektorstjänst stadgad ämnesgrupp.
Vid skolenhet med ett större antal gymnasieklasser må adjunktstjänst ock omfatta endast ett av de läroämnen, som angivas i 16 5.
18 5. Äro särskilda skäl därtill, må överstyrelsen besluta, att tjänst skall om- fatta annan kombination av läroämnen än som angives i 16 och 17 55.
19 5.
I fråga om behörighet till ordinarie lektorstjänst eller ordinarie adjunkts- tjänst vid gymnasium skall vadi 10 kap. 19 5 a), b) och (1) samt 25 5 sägs äga motsvarande tillämpning. Därjämte fordras att ha teoretisk utbildning, varom för behörighet till lektorstjänst stadgas i 21 5 och till adjunktstjänst i 20 5.
20—21 55. Regler om behörighet till adjunkts- och lektorstjänster-
22 5.
.Vid gymnasium må anställas, utöver vad som framgår av 14 5, icke- ordinarie adjunkter i den omfattning, som fordras för undervisningens uppehållande. . .
Beträffande sådana lärare skall vad i 10 kap. 33—35 55 sägs äga mot- svarande tillämpning.
Tjänstgöring 23 5. I fråga om undervisningsskyldighet skall vad i 10 kap. 37 och 38 55 sägs äga motsvarande tillämpning med iakttagande av att undervisningsskyldig-
heten i medeltal skall utgöra 21 veckotimmar samt att skyldighet att tjänst- göra på grundskolans mellanstadium ej föreligger.
I tjänst såsom lärare i läroämnen vid gymnasium må efter medgivande av länsskolnämnden såsom fyllnadstjänstgöring inräknas undervisning vid högre statlig eller statsunderstödd skola och i tjänst i läroämnen vid sådan skola fyllnadstjänstgöring vid gymnasium. Sådan tjänstgöring må uppgå till högst hälften av läraren åvil-ande tjänstgöringsskyldighet.
Övningslärare Tjänster
25 5. Vid gymnasium må inrättas ordinarie tjänst såsom övningslärare i ämnet teckning, musik eller gymnastik. Antalet ordinarie tjänster fastställes av Kungl. Maj:t. Tjänsterna fördelas mellan kommunerna av överstyrelsen, om ej Kungl. Maj :t annorlunda för- ordnar.
26 5. I fråga om tjänster i övningsämnen skall vad i 10 kap. 41—47 55 sägs äga motsvarande tillämpning.
T jänstgöring
27 5. I fråga om övningslärares tjänstgöring och organiserandet av övnings- lärartjänster skall vad i 10 kap. 48—59 55 sägs äga motsvarande tillämp- ning.
Lärare i stenografi och maskinskrivning
28 5.
Vid gymnasium må inrättas ordinarie och extra ordinarie tjänster i steno- grafi och maskinskrivning.
Antalet ordinarie tjänster bestämmes av Kungl. Maj:t. Tjänsterna för- delas mellan kommunerna av överstyrelsen. Antalet extra ordinarie tjänster i varje kommun med gymnasium bestämmes av överstyrelsen.
I fråga om tillsättande och återbesättande av tjänsterna skall vad i 10 kap. 16 5 sägs äga motsvarande tillämpning.
29 5.
För behörighet till ordinarie tjänst i stenografi och maskinskrivning fordras att
a) vara fri från sjukdom och lyte, som medför olämplighet för tjänsten,
b) äga god förmåga att undervisa och gott sätt att behandla eleverna,
1 I I |» Tjänster ! it i )
0) ha erhållit slutbetyg från gymnasium eller ha förvärvat däremot sva-
rande kunskaper,
d) ha förvärvat goda teoretiska insikter och äga god praktisk färdighet och erfarenhet i de till tjänsten hörande ämnena samt
e) ha med nit och skicklighet tjänstgjort såsom lärare i berörda ämnen i en omfattning, som motsvarar sammanlagt minst två läsårs full tjänst— göring, eller fullgjort annan jämförlig tjänstgöring enligt vad överstyrelsen därom föreskriver.
30 5. För behörighet till extra ordinarie tjänst i stenografi och maskinskrivning fordras att uppfylla villkoren i 29 5 a)—d).
31 5. Vid gymnasium må anställas, utöver vad som framgår av 28 5, icke-ordi- narie lärare i stenografi och maskinskrivning i den omfattning, som fordras för undervisningens uppehållande.
T jänstgöring
32 5. Undervisningsskyldigheten för lärare i stenografi och maskinskrivning omfattar i stenografi 24 veckotimmar och i maskinskrivning 30 veckotim- mar. I övrigt skall vad i 10 kap. 37 5 andra och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.
SJÄTTE AVDELNINGEN
Gemensamma bestämmelser
25 kap. Tillsättning av befattningar under skolstyrelsen
(Nuvarande lydelse)
Tjänst som skoldirektör eller bi- trädande skoldirektör tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av skol- styrelsen. I ärendet ha länsskol-
nämnden och överstyrelserna att av- _
giva yttranden.
Tjänst som rektor vid gymnasium tillsättes av Kungl. Maj:t efter för- slag av överstyrelsen. I ärendet ha länsskolnämnden och skolstyrelsen att avgiva yttranden.
(Föreslagen lydelse)
så.
Tjänst som skoldirektör eller bi- trädande skoldirektör tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av skol- styrelsen. I ärendet ha länsskol- nämnden och överstyrelsen att av- giva yttranden.
Tjänst som rektor vid skola un- der skolstyrelsens förvaltning tillsät— tes av överstyrelsen efter förslag av skolstyrelsen och yttrande av läns— skolnämnden. '
(Nuvarande lydelse)
Annan rektorstjänst vid skola un— der skolstyrelsens förvaltning tillsät- tes av överstyrelsen efter förslag av skolstyrelsen och yttrande av läns- skolnämnden.
12 5.
(Föreslagen lydelse)
Senast sex ————————— till överstyrelsen.
Länsskolnämnden skall med eget yttrande översända ärendet till över- styrelsen. Skall tjänsten tillsättas av Kungl. Maj:t, har överstyrelsen att med eget utlåtande överlämna ären- det till ecklesiastikdepartementet. Avser ärendet tjänst som skoldirek- tör eller biträdande skoldirektör, skall samråd äga rum mellan över- styrelserna.
Länsskolnämnden skall med eget yttrande översända ärendet till över— styrelsen. Skall tjänsten tillsättas av Kungl. Maj:t, har överstyrelsen att med eget utlåtande överlämna ären— det till ecklesiastikdepartementet.
18 g.
1 mom. Innehar skoldirektör eller biträdande skoldirektör eller rektor vid grundskolan eller vid statlig lä- roanstalt ordinarie lärar-tjänst vid skola, som avses i denna stadga, fö- res lärartjänsten över stat och den på stat uppförda lärartjänsten åter- besättes, om så fordras. Vad nu sagts gäller även beträffande rektor vid kommunalt gymnasium eller vid pri- vatskola, som avses i privatskole- stadgan.
Inträder skoldirektör ————— Vad ovan _________
2 mom. Innehar rektor vid grund— skolan ej lärartjänst, som är förenad med statlig pensionsrätt, skall han tills vidare, intill dess han erhåller ordinarie sådan tjänst, förordnas att inneha extra ordinarie lärartjänst eller därmed jämförlig, med statlig
1 mom. Innehar skoldirektör eller biträdande skoldirektör eller rektor vid grundskolan eller vid statlig lä- roanstalt ordinarie lärartjänst vid skola, som avses i denna stadga, fö- res lärartjänsten över stat och den på stat uppförda lärartjänsten åter- besättes, om så fordras. Vad nu sagts gälleråven beträffande rektor vid gymnasium eller vid privatskola, som avses i privatskolestadgan.
—— — —— — på stat. över stat.
2 mom. Innehar rektor vid grund— skolan eller gymnasium ej lärar- tjänst, som är förenad med statlig pensionsrätt, skall han tills vidare, intill dess han erhåller ordinarie sådan tjänst, förordnas att inneha extra ordinarie lärartjänst eller där-
pensionsrått förenad anställning, som överstyrelsen bestämmer.
(Föreslagen lydelse) med jämförlig, med statlig pensions- rätt förenad anställning, som över— styrelsen bestämmer.
19 5.
Befattning som förste rektor till- sättes av skolöverstyrelsen efter samråd med överstyrelsen för yrkes- utbildning, sedan skolstyrelsen av- givit förslag och länsskolnämnden yttrande i ärendet. I fråga om be- fordringsgrunder skall vad i 11 5 sägs äga motsvarande tillämpning.
Befattningen tillsättes —————
Befattning som förste rektor till— sättes av överstyrelsen, sedan skol- styrelsen avgivit förslag och länsskol- nämnden yttrande i ärendet. I fråga om befordringsgrunder skall vad i 11 & sägs äga motsvarande tillämp- ning.
—- på rektorstj änsten.
21 5.
Befattning som studierektor vid grundskolan tillsättes av skolstyrel- sen genom förordnande tills vidare. Till innehavare av befattningen skall utses den därtill lämpligaste. Befatt- ningen bör ledigförklaras genom an- slag eller på annat lämpligt sätt.
Befattning som studierektor vid grundskolan eller gymnasium till- sättes av skolstyrelsen genom för- ordnande tills vidare. Till inneha— vare av befattningen skall utses den därtill lämpligaste. Befattningen bör ledig—förklaras genom anslag eller på annat lämpligt sätt.
24 å.
Ordinarie lärartjänst —————
Lektorstjänst vid gymnasium till- sättes av Kungl. Maj:t efter förslag av överstyrelsen. Annan ordinarie lärartjänst vid gymnasium, där lä- rarutbildning är anordnad, tillsättes av överstyrelsen efter förslag av skol- styrelsen.
Angående tillsättning _____
—— — — — paragraf sägs.
Lektorstjänst vid gymnasium och annan ordinarie lärartjänst vid gym- nasium, där lärarutbildning är an- ordnad, tillsättes av överstyrelsen efter förslag av skolstyrelsen.
_ _ — — särskilt stadgat.
28 5.
Densom——-——————————
Anmälan skall ingivas till den el-
till dem.
Anmälan skall ingivas till den el-
! l
(Nuvarande lydelse) ler de myndigheter, som ha att till- sätta tjänsterna eller, i fråga om tjänst som tillsättes av Kungl. Maj:t, till överstyrelsen.
Ledig lektorstjänst vid tekniskt gymnasium samt vid annat gymna- sium, där lärarutbildning är anord— nad, må tillsättas efter kallelse.— Där- vid skall vad i 16 & sägs äga mot- svarande tillämpning.
30 5.
(Föreslagen lydelse) ler de myndigheter, som ha att till- sätta tjänsterna.
Ledig lektorstjänst vid gymna- sium, där lärarutbildning är anord- nad, må tillsättas efter kallelse. Där- vid skall vad i 16 & sägs äga mot— svarande tillämpning.
35 å.
Icke-ordinarie lärartjänst vid sko- la under skolstyrelsens förvaltning tillsättes av styrelsen enligt vad ne- dan i 36—44 55 stadgas, i den mån ej annat följer av vad i andra styc- ket sägs eller är särskilt föreskrivet.
Vid tekniskt gymnasium tillsättes icke-ordinarie lärartjänst av över- styrelsen eller, efter dess bemyndi- gande, av skolstyrelsen.
Icke-ordinarie lärartjänst vid sko- la under skolstyrelsens förvaltning tillsättes av styrelsen enligt vad ne- dan i 36—44 55 stadgas, i den mån ej annat är särskilt föreskrivet.
37 5.
Icke—ordinarie lärartjänst skall tillsättas efter kungörande av ledig- heten, då fråga är om
a) icke-ordinarie tjänst såsom yr- keslärare vid grundskolan, om tjäns- ten är förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt,
b) extra ordinarie lärartjänst i stenografi och maskinskrivning vid handelsgymnasium,
c) icke-ordinarie tjänst såsom lä— rare vid kommunal yrkesskola, om
Icke-ordinarie lärartjänst skall tillsättas efter kungörande av ledig- heten, då fråga är om
a) icke-ordinarie tjänst såsom yr- keslärare vid grundskolan, om tjäns- ten är förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt,
b) extra ordinarie lärartjänst i stenografi och maskinskrivning vid gymnasium,
c) icke-ordinarie tjänst såsom lä- rare vid kommunal yrkesskola, om
(Nuvarande lydelse)
tjänsten är reglerad för pensionsrätt i statens pensionsanstalt eller om i reglementet för skolan föreskrivits, att sådan tjänst skall ledigförklaras, samt
(1) annan statligt reglerad extra ordinarie lärartjänst, i den mån så bestämmes av överstyrelsen.
(Föreslagen lydelse)
tjänsten är reglerad för pensionsrätt i statens pensionsanstalt eller om i reglementet för skolan föreskrivits, att sådan tjänst skall ledigförklaras, samt
(1) annan statligt reglerad extra ordinarie lärartjänst, i den mån så bestämmes av överstyrelsen.
28 kap. Åtal och disciplinär bestraffning 1 5.
2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall icke gälla skoldirektör, biträdande skoldirektör, förste rektor eller rek- tor vid skolenhet med statligt gym- nasium men skall, såvitt avser skol— enhet som nu sagts, äga tillämpning jämväl & annan statlig tjänsteman än lärare.
2 mom. Vad i 1 mom. sägs skall icke gälla skoldirektör, biträdande skoldirektör eller förste rektor.
29 kap. Besvär 1 &_
Över beslut av skolstyrelsen på grund av föreskrift i denna stadga må besvär anföras hos länsskol- nämnden, då beslutet rör
a) fråga om skolplikt eller skol- gång enligt 2 kap. 17 och 21 55 samt 5 kap. 42 å,
b) upplåtelse av mark eller loka- ler för annat än skolans behov,
c) anställningsform eller avlö- ningsförmån för skolledare, biträ- dande skolledare eller lärare,
d) avlöningsförmän för statligt an- ställd bibliotekarie eller statligt an- ställd biträdespersonal,
Över beslut av skolstyrelsen på grund av föreskrift i denna stadga må besvär anföras hos länsskol- nämnden, då beslutet rör
a) fråga om skolplikt eller skol- gång enligt 2 kap. 17 och 21 55 samt 5 kap. 42 &,
b) upplåtelse av mark eller loka- ler för annat än skolans behov,
c) anställningsform eller avlö- ningsförmån för skolledare, biträ— dande skolledare eller lärare,
d) antagande av instruktion för skolchef, biträdande skoldirektör, studierektor eller tillsynslärare,
(Nuvarande lydelse )
e) antagande av instruktion för skolchef, biträdande skoldirektör, studierektor eller tillsynslärare eller för statligt anställd institutionstek- niker, maskinist, vaktmästare eller värmeskötare,
f) ändring i tjänstgöringens för—- läggning inom kommunen för ordi- narie lärare vid grundskolan,
g) lärares fyllnadstjänstgöring,
h) tillsättning av studierektor el- ler tillsynslärare,
i) tillsättning av icke-ordinarie lä- rare efter kungörande av ledigheten eller tillsättning, i annat fall, av icke—ordinarie lärare med minst halv tjänstgöring för minst en termin,
j) tillsättning av Skolläkare eller skolsköterska eller av personal som under d) sägs,
k) tjänstledighet eller vikariat för skolledare eller lärare eller för per- sonal som under (1) sägs samt
1) entledigande av eller avsked för icke-ordinarie lärare eller perso- nal som under d) sägs.
(Föreslagen lydelse)
e) ändring i tjänstgöringens för- läggning inom kommunen för ordi- narie lärare vid grundskolan eller vid gymnasium,
f) lärares fyllnadstjänstgöring,
g) tillsättning av studierektor el- ler tillsynslärare,
h) tillsättning av icke-ordinarie lärare efter kungörande av ledighe- ten eller tillsättning, i annat fall, av icke-ordinarie lärare med minst halv tjänstgöring för minst en termin,
i) tillsättning av skolläkare eller skolsköterska,
j) tjänstledighet eller vikariat för skolledare eller lärare, samt
k) entledigande av eller avsked för icke—ordinarie lärare.
Beträffande sådant ————————— anslaget skedde. 4 5. Över beslut av kollegium vid skol- enhet, som omfattar gymnasium, må besvär anföras hos den överstyrelse, som är central myndighet för gym- nasiet.
Över beslut av kollegium vid skol- enhet, som omfattar gymnasium, må besvär anföras hos överstyrelsen.
Över beslut av disciplinnämnd vid gymnasium om förvisning av elev må besvär anföras hos överstyrelsen.
65.
Över beslut ________
Över beslut av länsskolnämnden i mål om avlöningsförmån åt tjäns- teman vid statligt gymnasium må besvär anföras hos kammarrätten.
Angående besvär —— — — —— — —— — — — för nämnden.
—————eller (1).
Angående besvär över beslut av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning gäller vad där- om stadgas i instruktionen för myn- digheten.
Över överstyrelsens förslag till rek- torstjänst vid gymnasium må kla- gan ej föras.
Angående besvär över beslut av överstyrelsen gäller vad därom stad- gas i instruktionen för överstyrel- sen.
85.
Över beslut av riksrevisionsverket om återbetalning enligt 16 kap. 2 &” må besvär anföras hos kammarrät- ten.
Ifråga om besvär över beslut av intagningsnämnd i fall, som sägs i 12 kap. 12 5 andra stycket skall vad i 53 & skollagen sägs om besvär över beslut av skolstyrelse i ärende, som avses i 10 5 andra stycket samma lag, äga motsvarande tillämpning.
Över beslut av länsskolnämnd i anledning av besvär över intagnings— nämndens beslut skall gälla vad i 54 & skollagen sägs.
Övergångsbestämmelser
1. Denna kungörelse skall, i den mån ej annat följer av vad nedan stad— gas, träda i kraft den 1 juli 1965.
2. Förekommer i författning eller eljest hänvisning till författningsrum, som ersatts med bestämmelse enligt denna kungörelse, skall den bestämmel- sen tillämpas.
3. I stället för vadi 11 kap. 2—19 55 och 24 5 samt i 12 kap. 16—37 55 och 41 å sägs skola beträffande där avsedda förhållanden nuvarande be- stämmelser alltjämt gälla, i den mån läroplanen för gymnasium icke äger tillämpning. Dock skall vad i 11 kap. 10 5 och 12 kap. 25—36 55 sägs om mindre studiekurs, om elevs fortsatta skolgång och om förlängd undervis- ning äga motsvarande tillämpning i fråga om elev, för vilken läroplanen för gymnasium ej gäller. Närmare bestämmelser om sådan tillämpning med- delas av överstyrelsen.
4. Behörig att intagas såsom elev i årskurs 1 vid gymnasium skall jämväl vara den som uppfyller inträdes-fordringarna enligt äldre bestämmelser.
5. Med iakttagande av vad i 4 mom. stadgats skola i fråga om intagning av elever till årskurs 1 av gymnasium läsåret 1965/66 de nya bestämmelser-
na äga tillämpning, även om beslutet angående intagning meddelas före den 1 juli 1965.
6. I vad avser intagning till annan årskurs än den första skola äldre be- stämmelser gälla, i den mån läroplanen för gymnasium icke äger tillämp- ning på årskursen.
7. Äldre bestämmelser om examina skola alltjämt gälla i fråga om de ele- ver, för vilka läroplanen för gymnasium icke äger tillämpning; dock må överstyrelsen förordna om sådana ändringar av dessa bestämmelser, som fordras för att reglerna om mindre studiekurs skola kunna tillämpas.
8. För besvär över beslut, som meddelats före den 1 juli 1965, skola äldre bestämmelser gälla utom i vad avser besvär över beslut av intagnings- nämnd i fall, som sägs i 12 kap. 12 å andra stycket.
9. Fordras ytterligare föreskrifter i samband med införandet av de nya bestämmelserna, meddelas sådana av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av överstyrelsen.
C. Förslag till
ändrad lydelse av 88 5 1 mom. universitetsstatuterna den 6 april 1956 (nr 117)
Härigenom förordnas, att 88 5 1 mom. universitetsstatuterna den 6 april 19561 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
88 5.
1 mom. Behörig att inskrivas så— som studerande vid universitet är den som
a) avlagt svensk studentexamen eller förvärvat sådan utbildning, att han enligt gällande bestämmelser angående vidgat tillträde till högre studier skall likställas med den som avlagt studentexamen; eller
b) avlagt handelsgymnasieexamen enligt fordringarna för sådan exa- men på treårigt handelsgymnasium ; eller
c) förut inskrivits vid annat svenskt universitet eller karolinska institutet; eller
d) avlagt studentexamen i Dan- mark, Finland, Island eller Norge enligt därstädes gällande bestämmel- ser.
Den som——-—_._____ Rörande inskrivning _— _— _ _ _
1 mom. Behörig att inskrivas så- som studerande vid universitet är den som
a) i slutbetyg från årskurs 3 vid svenskt gymnasium, avseende full- ständiga studiekurser, erhållit såda- na betyg, att medelvärdet av dessa efter reduktion med 10 procent för varje ämne med betyget 1 uppgår till 2,3; eller
b) förvärvat sådan utbildning, att han enligt gällande bestämmelser angående vidgat tillträde till högre studier skall likställas med den som uppfyller fordringarna under a); el- ler
c) förut inskrivits vid annat svenskt universitet eller karolinska institutet; eller
d) avlagt studentexamen i Dan- mark, Finland, Island eller Norge enligt därstädes gällande bestämmel— ser.
— — — Kungl. Maj:t. ————— särskilt stadgat.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1965. Äldre bestämmelser om behörighet att inskrivas såsom studerande skola dock alltjämt äga tillämp- ning beträffande den som jämlikt dessa bestämmelser före den 1 juli 1970 förvärvat eller kommer att förvärva behörighet att inskrivas såsom stu- derande.
1 Senaste lydelse 1962: 694.
|
II. Specialmotivering
A. Förslag till ändring i skollagen
På de skäl som finnes redovisade i 18 kapitlet 'av detta betänkande föreslår gymnasieutredningen, att samtliga stat- liga gymnasier kommunaliseras den 1
I förslaget till ändring .i skolstadgan förstås med ordet gymnasium antingen skolformen såsom sådan eller skolfor- men wgymnasium inom viss kommun. Någon svårighet att i fråga om de en- skilda paragraferna avgöra i vilken be-
B. Förslag till ändring i skolstadgan
juli 1965. Detta förslag föranleder mindre, formella jämkningar av 2 och 49 55. Därjämte bör 50 & upphöra att gälla.
tydelse ordet gymnasium användes torde ej föreligga. Organisatorisk enhet, vari gymnasium ingår, betecknar utredning- en i överensstämmelse med de i 1 k:a- pitlet 3 & skolstadgan intagna definitio- nerna såsom skolenhet med gymnasium.
FÖRSTA AVDELNINGEN
Allmänna bestämmelser
1 kap. Inledande bestämmelser
5 5.
För närvarande meddelas gymnasie- utbildning inom tre skilda skolformer, nämligen allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium och handelsgymnasium. Därjämte finnes vissa 'speci'a-lformer av gymnasier, såsom »specialgymnasiet för mejeri-, skog-s- och Lantbnuksstuderande och försvaret-s läroverk.
Gymnasieutredningen, som ci detta be- tänkande icke behandlar nyssnämnda specialformer av gymnasier, föreslår att all övrig gymnasieutbildning, däri
inbegripet utbildningen på musikgym- nasiet i Stockholm, sammanföres till en enhetlig skolform kallad gymnasium (jfr bl. a. 7221 och 12.6.1). Uppenbart är att det skall finna-s endast en central myndighet för hela det nya gymnasiet.
1963 års riksdag har efter förslag av Kungl. Maj:t, prop. 1963: 144, beslu- tat, att i stället för skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning skall inrättas en enhetlig central skol- myndighet, benämnd skolöverstyrelsen.
2 kap. Tillämpningsföreskrifter till 2 samt 5—8 kap. skollagen
23 a 5. På de av gymnasieutredningen i kapi- tel 12 av detta betänkande anförda skä- len kan gymnasium ej inrättas i varje
kommun och kan i varje kommun, där gym-nasium finnes, icke tillhandahållas utbildning enligt samtliga studiekurser, alternativ och varianter därtill. Detta
får emellertid icke medföra, att de ung- domar, som är bosatta i dylika kommu— ner, skulle helt eller delvis sakna till- gång till gymnasieutbildning. Såsom ut— redningen upprepade gånger framhål- lit i detta betänkande bör fastmera alla ungdomar oavsett »hosättningsort så långt möjligt ha tillgång till gymnasiets samt- liga stu-diekurser, alternativ och varian- ter därtill.
I fråga om inträde vid gymnasium gäller jämlikt 45 & skollagen, att bland de inträdessökande, som fyller rinträ- desfordringarna, vissa skall intagas i första hand och vissa 'i andra hand. I första hand intages de sökande, som an- tingen tillhör ifrågavarande gymna- siums elevområde (med ordet gymna- sium avses här skolformen gymnasium i en viss kommun) eller de för vilka gymnasiet eljest av särskilda skäl är »det lämpliga—ste. I andra hand inta-ges övriga inträdessökande, d.v.s. främst sådana som ej tillhör gymnasiets elevområde. Inträdessökande, som tillhör sistnämnda kategori, må dock ej intagas, därest plats kan bered-as honom 'i annat gym- nasium, vid vilket han skall intagas i första hand.
Innebörden av 45 5 skollagen är så- ledes att inträdessökande, som tillhör visst gymnasiums elevområde, i allmän- het ej kan vinna inträde vid annat gym- nasium, därest plats kan beredas iho— nom vid » aus» gymnasium. Därest jämlikt beslut, som avses i 11 kap. 3 5 första stycket i förslaget till ändring i skolstadgan, viss eller vissa studiekur- ser, alternativ eller varianter därtill icke må förekomma vid ett gymnasium, skulle således inträdesssökande, som tillhör elevområdet för detta gymna- sium, i regel vara utesluten från utbild- ning enligt dessa studiekurser, alternativ och varianter. Emellertid kan jämlikt 40 5 skollagen, om så erfordras, anord- nas särskilt elevområde för del av skola.
Vidare kan elevområden för flera sko- lor av samma slag helt eller delvis sam- manfalla (jfr 2 kap. 25 & skolstadgan).
Med stöd av här senast åberopade regler finnes således möjlighet att an- ordna elevområden .för gymnasium på sådant sätt, att alla inträdessökande oavsett bo—sättnivngsort tillhör antingen elevområdet för ett gymnasium med samtliga studiekurser, alternativ och varianter därtill eller elevområdena för flera gymnasier eller delar av gymna— sier, vilka gymnasier eller delar av gymnasier tillsammans tillhandahåller utbildning enligt samtliga studiekurser, alternativ och varianter. Om elevområ- dena anordnas på här angivet sätt, kom- mer alla inträdessökande att i fråga om samtliga studiekurser, alternativ och varianter oavsett bosättningsort tillhö- ra den kategori, som jämlikt 45 % skol- lagen skall intagas 'i första hand. Detta innebär, såsom framgår av det förut anförda, att alla ungdomar kommer att juridiskt sett få lika tillgång till full— ständig gymnasieutbildning.
Utredningen har funnit det vara vä— sentligt, att det i skolstadgan intages en bestämmelse, som garanterar att elev- områdena anordnas på det sätt som här ovan angivits.
26 S. Såsom gymnasieutredningen utveck- lat i kapitel 12 av detta betänkande är det ofta lämpligt att olika skolfor- mer sammanföres .i samma skolenhet. Utredningen räknar med att beslut här- om fattas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av skol- överstyrelsen.
29 5.
På de skäl, som redovisats i kapitel 18 av detta betänkande, föreslår ut- redningen, att samtliga statliga gym- nasier kommunaliseras den 1 juli 1965.
Med hänsyn härtill bör det nuvarande första stycket av denna paragraf upp- höra att gälla. Av samma skäl och med beaktande av att alla övriga i 2 g h) skollagen nämnda skolor är kommunala
1 5.
I paragrafen har gjorts den formella justering, som beting-äts av att gymna- sierna enligt utredningens förslag skal] kommunaliseras.
3 5. Enligt utredningens mening bör på
4 kap. Skolhälsovård
har de nuvarande andra och tredje styckena, som i paragrafens nya lydel- se kommer att utgöra första och andra styckena, gjorts till föremål för en mind— re formell jämkning.
heltidsanställd skolsköterska ioke an- komma mer än 1 000—1 200 elever (jfr kapitel 15 av detta betänkande). Denna regel bör enligt utredningens mening gälla hela skolväsendet. Gym-nasieutred- ningen inskränker sig dock till att i denna paragraf föreslå ändring endast såvitt avser gymnasiet.
TREDJE AVDELNINGEN
Gymnasium
För närvarande meddelas gymnasieut- bildning -inom tre skilda skolfonmer, nämligen allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium och han-delsgymnasium. Därjämte finnes vissa specialformer av gymnasier, såsom *speciualgy—mna-siet för mejeri-, skogs- och lantbruksstuderande och försvarets läroverk.
Gym-nasieutredningen, som i detta be- tänkande icke behandlar nyssnämnda specixalformer av gymnasier, föreslår att all övrig gymnasieutbildning sam-man- föres till en enhetlig skolform kallad gym-nasiwn.
11 kap. Arbetets anordning
Allmänna grunder
1 $.
[Denna paragraf anger gymnasiets plats i samhällets utbildningsväsende. Om arten och innehållet i den utbild- ning, som enligt utredningens förslag skall meddelas inom gymnasiets ram, stadgas i läroplanen.
Gymnasiet skall enligt utredningens förslag utgöra en direkt fortsättning på grundskolan. Detta innebär emellertid icke, att var och en som genomgått
grundskolan vinner inträde vid gymna- siet, därest han så önskar. Såsom utred- ningen närmare utvecklat uunder 13.2.1 bör behörighet »att bliva intagen såsom elev vid gymnasium tillkomma endast den som antingen i grundskolan följt undervisningen i vissa särskilt angivna ämnen och kurser eller som under— gått prövning i dessa ämnen och kurser. Regler härom gives i 12 kap. av förslaget till ändring i skolstad- gan. -— Vida—re må här erinras om att inträde vid gymnasium, liksom
vid de kommunala fackskolorna och yrkesskolorna, jämlikt 29 5 första styc- ket skollagen endast kan erhållas 'i mån av tillgång på plats. Intagning av ele- ver till gymnasium skall jämlikt 12 kap. 10 å i förslaget till ändning i skolstad- gan samordnas .med intagning av elever till fackskola och yrkesskola. — Är an- talet behörig-a sökanden till gymnasium större än antalet tillgängliga platser skall urvalet enligt 12 kap. 11 å i detta förslag ske jämlikt bestämmelser, som det ankommer på skolöverstyrelsen att utfärda.
'i fråga om tillträde till högre studier finnes för närvarande dels regler om allmän behörighet att inskrivas såsom studerande vid universitet och högsko- lor del—s bestämmelser om särskilda vill- kor (särskild behörighet) för tillträde till vissa studie-r dels ock föreskrifter om urval av studerande vid tillträde till spärrade utbildningslinjer med stör- re antal sökande än antal tillgängliga platser.
Huvudstadgandet angående villkor för allmän behörighet återfinnes i 88 5 1 mom. universitet-sstatuterna .(senaste ly- delse, se SFS 1962:694). Enligt detta stadig—ande tillkommer allmän behörig- het den som avlagt svensk studentexa- men elle-r handelsgymnasieexamen en- ligt fordringarna för sådan examen på treårigt handelsgymnasium. Den all— männa behörigheten att inskrivas såsom studerande vid universitet tillkommer enligt samma stadgande vidare den som jämlikt kungörelsen den 25 september 1953 (nr 626) angående vidgat tillträde till högre studier skall likställas med den som avlagt studentexamen. Enligt 4 5 i sagda kungörelse skall den som avlagt ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium under vissa villkor och ef- ter vissa kompletteringar likställas med den som avlagt studentexamen.
Såsom exempel på regler en särskild behörighet må här nämnas % 70 första och tredje styckena stadgaria för de tekniska högskolorna (senaste lydelse, se SFS 1963: 22). Enligt desaa bestäm- melser kan som ordinarie sudenande endast antagas den som äger runskaper i matematik, fysik och kemi *notsvar—an- de betyget godkänd i sven-sl student- examen på reallinjens mztemiati-skla gren eller i ingenjörsexamer vid tek- niskt gymnasium enligt fordringarna för sådan examen på treårig heltids- kurs. Därjämte fordras vissa kunskaper och färdigheter 'i teckning eller i rit- teknik och projektionslära.
Regler om urval av studerande utfär- das i allmänhet enligt särskilda bemyn- diganden av vederbörande centrala myndighet, såsom av universitetskans- lern för den medicinska utbildningen och av över-styrelsen för de tekniska hög-skolorna för utbildningen vid de tek- niska högskolorna. Stundom utfärdas emellertid sådana bestämmelser även av Kungl. Maj:t såsom beträffande skogs- högskola-n (SFS 1962: 562).
Enligt utredningens förslag skall ut- bildning motsvarande bland annat den som för närvarande meddela-s inom det allmänna gymnasiet, handelsgymnasiet och det tekniska gymnasiet, samman- föras till en enhetlig skolform, kall-ad gymnasium. Inom detta skall det finnas ett flertal olika studievägar. Alla dessa bör göras likvärdiga, såtillvida att elev å envar av dem (kan [på samma villkor förvärva allmän behörighet för tillträde till högre studier. Detta skall gälla, även om huvudsyftet med utbild- ningen på en viss studieväg är att tjäna såsom grund för omedelbar yrkesutöv- ning. -— I kapitel 13 (13.55) har ut— redningen redovisat sin syn på hur regler om hur intagningshestämmelser- na för universitet och högskolor hör ut- formas. Såsom exempel på hur regler
!
om allmän behörighet enligt utredning- ens mening lämpligen utformas må här hänvisas till bifogade förslag till kun- görelse om ändrad lydelse av 88 5 1 mom. universitetsstatuternra.
I andra stycke-t av denna paragraf angives vissa skolformer som ej be- handlas i skolstadgan. Till dessa skol- former hör bland annat vuxenutbild- ningen vid statens gymnasier för vux- na och vid statsunderstödda kväll-sgym- nasier för vuxna. I kapitel 8 (8.4.7) av detta betänkande föreslår utredningen, att det skall anordnas tekniska påbygg- nadskurser. Under 8.4.7.2 har utred- ningen angivit vilka regler som bör gälla i fråga om dessa kurser. I fråga om kostnader m. m. för dessa kurser må här hänvisas till 18.226.
2 &. På de skäl, som redovisats i kapitel 6, 9 och 11 i detta betänkande, föreslår utredningen, att utbildningen vid gym- nasiet blir treårig utom såvitt avser den tekniska. Utbildningen inom den tek- niska lärokurseu åter uppdelas på fyra läsår. Uppdelningen bör emellertid, så- som utredningen anfört -unde-r 9.5.1.2, ske på ett sådant sätt, att de elever, som önskar gå vidare till universitet och högskolor, regelmässigt gör detta efter genomgången .av årskurs 3. Utbildningstiden kan emellertid — förutom genom kvarsittning respektive förnyad genomgång av årskurs 3 eller 4 —— under vissa villkor förlängas. Här- om stadgas i 12 kap. 35 och 36 55. Utredningen har i kapitel 8 och 9 i detta betänkande angivit skälen för att gymnasiet bör omfatta de i tabellen angivna studiekurserna, alternativen och varianterna. Andra studiekurser, alternativ eller varianter än de, som angivits i upp- ställningen, må ej förekomma. Dock må
enligt vad gymnasieutredningen anfört under 8.4.4 efter Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall vid ett eller flera gymnasier anordnas en eller flera via- rianter till de tekniska studiekurserna i årskurs 4. Inrättande av sådan variant torde regelmässigt förutsätta medver- kan från näringslivets sida. Utredning- en fö-reslå—r under 8.4.4 vidare, att re— kryteringen till en dylik variant skall ske från hela landet, vilket innebär, att varianten skall ha hela landet såsom elevområde (riksrekrytering).
Såsom gymnasieutredningen utvecklat i kapitel 7 bör det nya gymnasiet icke differentiera-s på sådant sätt, att en elev redan vid inträdet i årskurs 1 binder sig att följa en viss linje. Fastmera bör eleverna i årskurserna 2—4 äga fritt välja mellan alla där förekommande studiekurser, alternativ och varianter. Såsom villkor för valet bör endast gälla att eleven äger tillräckliga förkunska- per och färdigheter för att kunna följa den valda studiekursen, alternativet el— ler varianten. Utredningen föreslår, att bestämmelser av detta innehåll intages i 12 kap. 16—17 55 av förslaget till änd- ring i skolstadgan. För elev, som öns- kar övergå till annan studie-kurs, alter- nativ eller vari-ant än som ovan angi- vit-s, skall enligt vad utredningen före- slår i kapitel 11 av detta betänkande finnas tillgång till stödundervisning. ] kapitel 9 (9.12) av detta betänkande har utredningen redogjort för vilka kompletteringar sådan elev kan behöva genomgå.
3 5. Första stycket I 2 5 har utredningen angivit vilka studiekurser, alternativ och varianter därtill, som skall finnas inom skolfor- men gymnasium såsom sådan. På de av utredningen i kapitel 12 av
betänkandet anförda skälen kan i varje kommun, där gymnasium finnes, icke tillhandahållas utbildning enligt samt- liga studiekurser, alternativ och varian- ter därtill. Det bör ankomma på skol- överstyrelsen att meddela beslut om vilka studiekurser, alternativ och va- rianter där—till som skall tillhandahål- las inom varje gymnasiekommun. Ett sådant beslut skall såsom ett led i den »rullande planering» utredningen före— slagit (jfr bl. a. 4.5.3.4 och 12.2.2.4) ändras, när förhållandena påkallar det. Utredningen har i kapitel 12 av detta betänkande redovisat de riktlinjer som bör gälla för skolöverstyrelsens beslut.
De studiekurser, alternativ och va- rianter därtill, som angives i skolöver- styrelsens beslut, må dock icke anord- nas med mindre elevantalet uppgår till det minimital, som angives i 18 å i detta kapitel av förslaget till ändring i skol- stadgan. Skälen för denna begränsning har utredningen redovisat i 12.7.
Andra stycket
Finnes i kommun flera skolenheter med gymnasium bör skolstyrelsen äga frihet att med beaktande av rådande lokala förhållanden besluta om att kon- centrera viss utbildning till någon eller några av skolenheterna. Gymnasie—ut- redningen har i kapitel 12 av detta be- tänkande redovisat de riktlinjer, som bör gälla för skolstyrelsen-s planering i detta hänseende. Utredningen har där bl. a. framhållit betydelsen av att utbild- ning enligt alla studiekurser, alternativ och varianter såvitt möjligt blir från geografisk synpunkt lika lättillgänglig.
4 5. Denna paragraf motsvarar nuvarande 11 kap. 7 & skolstadgan. Endast en for- mell ändring har vidtagits.
Läroplan, ämnen och läroböcker
5 &.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 8 5 första och andra styckena i skolstad- gan i dess nuvarande lydelse med de ändringar, som betingas av utredning- ens förslag om ändring av innehållet i läroplanen.
Ordet kurser användes här — liksom i 5 kap. 5 % skolstadgan i vad avser grundskolan —— synonymt för kurser i ämnen. Enligt utredningens förslag till läroplan förekommer det, att utbild- ning i visst ämne sker enligt olika kursplaner. I dylika fall talar man om skilda kurser i samma ämne.
6 5.
Första stycket motsvarar 11 kap. 8 5 tredje stycket i skolstadgan i dess nu- varande lydelse. Enligt utredningens förslag får ändring i fastställda tim— och kursplaner i princip ej ske (jfr 9.1.2.5). Endast i sällsynta undantags- fall betingade av tillfälliga, lokala för- hållanden kan jämkning få vidtagas. Bestämmelsen i detta stycke får således ej utnyttjas för att skapa mer eller mindre permanenta varianter till stu- diekurserna. På anförda skäl har det ansetts erforderligt att i författnings- texten precisera villkoren för jämkning 1 tim- och kursplan. — Om det förfa- rande som skall tillämpas, därest sta- digvarande behov av nya alternativ el- ler varianter skulle uppkomma, stadgas i tredje stycket av denna paragraf.
Andra stycket av denna paragraf motsvarar nuvarande 11 kap. 8 & sista stycket skolstadgan med ett förtydli- gande av innebörd att den angivna ök- ningen och minskningen av timtalet skall ske inom samma läsår.
Enligt utredningens mening bör läro— planerna vara föremål för regelbundet återkommande översyn (jfr kapitel' 9
punkt 9.1.3 i detta betänkande). Innan någon ny studie-kurs, alternativ eller variant införes, bör dock behovet av en sådan ändring undersökas. Såsom ett led i undersökningen ingå-r då också försöksverksamhet med den utbildning vars införande ifrågasättes. Sådan för- söksverksamhet må dock ej igångsätta—s utan skolöverstyrelsens tillstånd. Under 8.4.5 i detta betänkande har utred- ningen närmare redogjort för sin stånd— punkt i detta hänseende i vad avser de tekniska studiekurserna.
7 5.
Denna paragraf motsvarar 11 kap. 9 5 första stycket, 11 å och 12 5 första och andra styckena skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Det har ansetts vara onödigt att här räkna upp samtliga äm- nen som förekommer vid gymnasium, då de är uttryckligt angivna i läropla- nen.
8 %. Paragrafen motsvarar 11 kap. 9 å andra stycket skolstadgan i dess nuva- rande lydelse.
9—10 55.
Utredningen har funnit det angeläget, att undervisningen vid gymnasium van- passas till elevernas individuella för- måga och önskemål. Det bör därför fin- nas vissa möjligheter för elever dels att välja frivilliga ämnen dels att er- hålla befrielse från undervisning i ob— ligatoriska läroämnen (mindre studie- kurs).
Rätten att välja fnivilliga ämnen kan ej "vara obegränsad. Elev måste bedö- mas kunna orka med den ytterligare arbetsbörda, som ett tillval medför. Vid bedömande av frågan huruvida viss elev kan tänkas orka med ett frivilligt ämne har man att beakta ej end-ast elevens
studieresultat och studiebegåvning utan även det antal veckotimmar, som enligt utredningens förslag skall vara obliga- toriskt i de skilda årskurserna. Med hänsyn till antalet veckotimmar torde elev i årskurs 1 endast i undantags- fall böra med-givas rätt att tillvälja frivilligt ämne, under det att elever i årskurserna 2 och 3 i regel ej bör medgivas rätt att göra sådant tillval, som medför mer än 3—4 extra vecko- timmar (jfr 9.13.1 i detta betänkande).
Tillvalet av frivilliga ämnen kan ua- turligtvis enda-st avse sådana ämnen, vari enligt 7 & undervisning meddelas vid gymnasium. Det ankommer på rek- tor att efter hörande av klasskonferen- sen avgöna dels frågan huruvida elev kan antagas orka med frivilligt ämne, dels ock vilket ämne eleven får välja. Att rektor härvid skall taga hänsyn till elevens önskemål är självklart.
Såsom ytterligare villkor för rät-ten att erhålla undervisning i fnivilligt ämne gäller att antalet elever som skall undervisas i ämnet — frivilligt eller obligatoriskt _ uppgår till det minimi- tal, som angives i 11 kap. 19 å i försla- get till ändring i skolstadgan.
Vad som sagts om tillval av frivilliga ämnen bör också gälla det fall att elev önskar följa undervisningen i ett för honom obligatoriskt ämne enligt en större kurs än den som ingår i »hans» studiekurs, alternativ eller variant.
Liksom hittills bör utanför schemat få förekomma »f-rivillig undervisning i teckning, instrumentalmusik, musik och gymnastik (jfr 9.132).
Möjlighet att erhålla befrielse från undervisning i obligatoriska läroämnen bör enligt utredningens mening endast tillkomma de elever som icke förmår att samtidigt studena samtliga obligato- risk-a ämnen. Sådan befrielse kan med- givas i årskurserna 2—4. Befrielse från undervisning kan naturligtvis ej medgi-
vas i fråga om vilket eller vilka ämnen som helst och ej heller avse obegrän- sat antal ämnen. I kapitel 11 (11.3) av detta betänkande har utredningen dis- kuterat dels i vilken omfattning befrielse mä kunna medgivas dels ock vilka äm- nen befrielse från undervisning i första hand bör avse. Närmare bestämmelser om mindre studiekurs finns i 12 kap. 25, 28, 30—33 55 .av förslaget till änd- ring i skolstadgan.
Det bör ankomma på skolöverstyrel- sen att utfärda erforderliga tillämp- ningsföreskrifter.
Elev som följt mindre studiekurs bör ha rätt att efter avslutade studier kom— plettera sin utbildning till att avse full- ständiga studiekurser. Föreskrifter här- om fin-nes intagna i 12 kap. 35—36 55 i förslaget till ändring av skolstadgan.
11 5.
I kapitel 10 av detta betänkande har utredningen angivit hur undervisningen bör utformas. Utredningen har därvid framhållit den stora betydelsen av att eleverna tränas i att arbeta självständigt och i grupp. På de skäl som anförts främst under punkt 10.2.6 bör i denna träning ingå ett av eleven självständigt eller i grupp utfört arbete, kallat spe- cialarbete.
Utbildningen vid gymnasium bör så långt som möjligt anpassas till elever- nas individuella önskemål och förmåga. Såsom ett led i individualiseringen av utbildningen bör ingå en rätt för elev att av lärare erhålla anvisning på upp- gifter för självstudier även—som att upp- visa resultatet av sådana studier. En bestämmelse av detta innehåll har in- tagits i andra stycket av denna para- graf. Den föreslagna bestämmelsen av- ser — i olikhet med nu gällande före- skrift —— 11 kap. 10 & tredje stycket skolstadgan — studier såväl under fe- rier som under terminerna.
12 5. Denna paragraf motsvarar 11 kap. 13 5 första stycket skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Liksom hittills bör studiebesök göras vid företag och insti- tutioner inom näringslivet. Det har emellertid icke synts utredningen er— forderligt att — såsom i nuvarande 13 5 andra stycket —— giva en uttrycklig före- skrift härom. I läroplanen har utred— ningen angivit hur friluftsdagarna bör disponeras.
13 &.
Uppenbart är att samma regler bör gälla ifråga om läroböcker i samma ämnen inom hela gymnasiet oavsett studiekurs. Att göra annan ändring i gällande bestämmelser om läroböcker än som betingas härav bör i avvaktan på resultatet av den utredning angåen- de bl. a. godkännande av läroböcker, som för närvarande pågår, ej övervä- gas.
Klasser m. m.
14 %.
Liksom för närvarande skall eleverna — såsom utredningen anfört i kapitel 12 i detta betänkande — uppdelas i klasser, vilket innebär, att eleverna i och för undervisning skall sammanfö- ras 1 avdelningar på sådant sätt, att de elever, som med hänsyn till val av stu- diekurs, alternativ och variant därtill regelmässigt kan i olika ämnen under- visas gemensamt av samma lärare, skall utgöra en särskild avdelning, klass, med så långt möjligt gemensam undervis— ning. Uppenbart är att de som följer samma studiekurs, alternativ eller va- riant i första hand skall utgöra en klass.
I andra stycket har utredningen in- tagit de bestämmelser, som enligt dess mening (jfr 12.7) bör gälla i fråga om antalet elever per klass vid gymnasium.
Vad i andra stycket sägs innehåller där- emot icke någon föreskrift om huru många inträdessökande, som må intagas såsom elever vid gymnasium. Huru stort antal inträdessökande som må intagas i årskurs 1 framgår av det beslut, som det jämlikt 15 5 första stycket ankom- mer på överstyrelsen att meddela.
15 5.
För närvarande bestämmes gymnasi- ernas storlek, däri inbegripet antalet elever, i huvudsak av de centrala myn- digheterna. Åt dessa har nämligen över- lämnats att fastställa antalet klasser i årskurs 1. För de centrala myndigheter- nas beslut gäller av Kungl. Maj:t utfär- dade riktlinjer. De lokala myndigheter- nas inflytande på gymnasiernas storlek har begränsats till att avse rätten att bestämma antalet klasser i årskurserna 2—4.
Utredningen föreslår icke annan änd- ring :i nu gällande regler än att över- styrelsens beslutanderätt begränsas till att avse antalet klasser i årskurs 1 inom varje kommun med gymnasium i stället för som hittills antalet klasser i års- kurs 1 vid varje skolenhet. Enligt ut- redningens mening bör det nämligen ankomma på skolstyrelsen att på de skilda skolenheterna fördela det antal klasser i årskurs 1, som enligt över—sty- relsens beslut må anordnas inom 'kom- munen.
16 5.
I denna paragraf har för fullständig- hetens skull angivits, att klass skall uppdelas i grupper i och för undervis— ning, vari endast en del av eleverna deltager. I övrigt är paragrafen av sam- ma innehåll s-om 11 kap. 16 5 första stycket skolstadgan i dess nuvarande lydelse utom såtillvida att det enligt förslaget ankommer på länsskolnämn—
den i stället för på överstyrelse-n att besluta om uppdelning av klass i andra fall än de då [fråga är om undervisning, vari endast en del av eleverna deltager eller 'de fall där enligt föreskrift i timplan klass skall uppdelas.
18 &.
Såsom framgår av 11 kap. 3 5 första stycket förslaget till ändring i skolstad- gan skall överstyrelsen för varje kom- mun, där gymnasium finne-s, bestämma vilka studiekurser, alternativ och va— rianter därtill som må anordnas. Det förhållandet att överstyrelsen bestämt, att viss studiekurs, alternativ eller va- riant umå anordnas vid gymnasiet i viss kommun kan emellertid, på de skäl ut— redningen anfört i kapitel 12 av betän- kandet, främst under 12.7, icke innebä- ra, att dessa studiekurser, alternativ och varianter oavsett storleken av elevtill— strömningen verkligen får anordnas. Såsom villkor för att skolstyrelse skall få anor-dua studiekurs, alternativ eller variant, som enligt skolöverstyrelsens beslut må [förekomma vid gymnasium i vis-s komm—un, måste fastmena upp- ställas .krav på att antalet elever vid kursen, alternativet eller varianten uppgår till ett visst minimum. Utred- ningen har funnit detta minimum höra bestämmas till åtta i vad avser ekono- miska och tekniska studiekurser samt alternativ därtill. I fråga om övriga stu- diekurser, alternativ och varianter 'bör minimitalet bestämmas till fem.
I det angivna minimitalet inräknas naturligtvis endast sådana elever, som uppfyller föreskrivna behörighetsvill- kor. Om behörighetsvillkor för tillträde till studiekurs i årskurs 1 stadgas i 12 kap. 1—3 och 6 55 av förslaget till änd- ring —i skolstadgan. Behörighetsvillkoren för tillträde till studiekurser, alternativ och varianter i övriga årskurser finnes redovisade i 12 kap. 4, 6, 16 och 17 55.
Frågan huruvida beträffande viss stu- diekurs, alternativ eller variant min-i- mitalet elever uppnåtts skall i första han-d bedömas för gymnasiet i dess hel- het i kommunen (nedan betecknad A). Hänsyn skall härvid tagas till följande kategorier av sökande, nämligen
a) de som redan är elever vid gym- nasiet i kommunen A,
b) elever vid statsunderstött privat gymnasium inom kommunen A,
c) elever vid gymnasium i annan kom- mun, dä-r ifrågavarande studiekurs, alternativ eller variant ej anordnas, i den mån eleverna i vad avser stu- diekursen, alternativet eller varian- ten tillhör elevom-rådet för gymna- siet i kommunen A, samt
(1) behöriga inträdessökande, som kan beredas plats vid gymnasiet i kom- munen A.
I [fråga om punkten c) må här tilläg- gas följande: Gymnasium kommer ej att finnas i varje kommun. Såsom ut- redningen anfört i motiveringen till 2 kap. 23a % förslaget till ändring i skolstadga—n kan i varje kommun, där gymnasium finnes, icke anordnas alla studiekurser, alternativ och varianter därtill. Vad sålunda anförts får emel- lertid enligt utredningens mening ej medföra att de som är bosatta i dylika kommuner skulle helt eller delvis sak- na tillgång till gymnasieutbildning. Ut- redningen har därför i 2 kap. 233 % för-slaget till ändring i skolstadgan fö- reslagit, att hela landet skall indelas i elevområden för gymnasium. Därvid bör iakttagas, att varje kommun skall ingå i antingen elevområdet för gym- nasium omfattande samtliga studiekur- ser, alternativ och varianter eller ock i elevområden för flera gymnasier eller delar av gymnasier, vilka gymnasier eller delar av gymnasier jämlikt beslut, som avses i 11 kap. 3 % första stycket
förslaget till ändring i skolstadgan, till- sammans må anordna samtliga studie- kurser, alternativ och varianter. Vid en sådan anordning kommer samtliga ung- domar oavsett bosättningsort att tillhöra elevområdet för ett gymnasium med full- ständig utbildning eller elevområden för flera gymnasier eller delar därav, som tillsammans omfattar fullständig utbild- ning. Detta innebär, att alla behöriga inträdessökande oavsett b-osättningsort och val av studiekurs, alternativ eller variant tillhör den kategori sökan-de, som jämlikt 45 å skollagen skall intagas i första hand. I 12 kap. 18 5 första- get till ändring & skolstadgan föres-lår utredningen vidare, att den som är elev i årskurs 2A4 vid gymnasium i vkom- mun, där alla studiekurser, alternativ och varianter ej anordnas, skall äga rätt att på vissa villkor övergå till gym- nasium i annan kommun. Des-sa villkor är att eleven dels är behörig att välja den studiekurs, det alternativ eller den variant han valt dels ock i vad avser den valda utbildningen tillhör elevom- rådet för gymnasiet i den kommun dit han önskar övergå. Det är denna sist- nämnda grupp av elever som åsyftas med punkten» c).
I fråga om fördelning av undervis- ningen enl-igt vis-s studiekurs, alternativ elle—r variant på skilda skolenheter äger skolstyrelsen enligt 11 kap. 3 5 andra stycket besluta.
Det har ansetts erforderligt att jäm- väl angiva vilket minimiantal elever som måste finnas för att vid skolenhet skall få anordnas studiekurs, alterna- tiv eller variant. Bestämmelse härom har intagits i tredje stycket.
Studiekurs må bibehållas, även om elevantalet under läsåret nedgår under det föreskrivna. Däremot har icke kun- nat uppställa-s någon allmän regel av innebörd att elev efter uppflyttning äger
rätt att oavsett antalet anmälda elever erhålla undervisning enligt varje stu- diekurs, alternativ eller variant, som ansluter till den studiekurs, alternativ eller variant som han tidigare följt. Det är emellertid ett oeftergivligt krav på gymnasiet, att elev efter uppflyttning skall få undervisning enligt i varje fall någon av de studiekurser, alternativ eller varianter, som ansluter till' den utbildning eleven tidigare erhållit. Att så sker utgör enligt utredningens me- ning sådant särskilt skäl, som föranle- der till att studiekurs, alternativ eller variant må anordnas vid lägre elevantal än de i paragrafen angivna minimitalen.
19 &.
Jämlikt 9 & första stycket föreslår ut- redningen, att elev vid gymnasium skall under vissa villkor äga deltaga i un- dervisningen i frivilliga ämnen. Såsom villkor för att elev skall medgivas att erhålla undervisning i frivillig-t ämne måste enligt utredningens mening upp- ställas det kravet att ett visst minimi- antal elever delta-ger i undervisningen. Vid bedömande av huruvida minimi- antalet uppnåtts skall naturligtvis med- räknas även de elever, som i sam-ma ämne erhåller obligatorisk undervis- ning. Elever, som frivilligt deltager i un- dervisning .i ämne, skall nämligen jäm— likt 17 å samundervisas med dem, för vilka undervisningen i ämnet är obli— gatorisk. Här angivet minimiantal bör bestämmas till fem. Finnes i kommun flera skolenheter [med gymnasium, bör såsom utredningen föresla-git i 12.7.5.6 under vissa i paragrafen angivna vill- kor minimi-antalet elever i genomsnitt vara åtta vid varje skolenhet.
Med frivilligt ämne likställes i denna paragraf större kurs i obligatoriskt ämne.
I minimiantalet elever må inräknas även elever från statsunde-rstött privat
gymnasium på orten. En [förutsättning härför är naturligtvis att samunderv'is- ning kan anordnas.
20 %.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 19 5 skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Jämlikt 11 kap. 3 5 andra stycket för- slaget till ändring i skolstadgan äger skolstyrelsen själv bestämma om för- delning av studiekurser, alternativ och varianter på de skilda skolenheterna i kommunen. Anledning saknas därför att såsom hittills ålägga skolstyrelsen skyl- dighet -att för varje skolenhet särskilt upprätta de i denna paragraf angivna planerna. Dessa bör fastmera avse skol— formen gymnasium i kommunen såsom en enhet.
Lärotider m. m.
21 å.
Paragrafen motsvarar 11 kap. 20 & skolstadgan i dess nuvarande lydelse.
På de skäl som redovisas i kapitel 9 (9.10) föreslår utredningen, att Imor- gonsamling ej skall förekomma vid gymnasium. Hänvisningen till 5 kap. 35 5 skolstadgan har därför utgått.
I fråga om längden av eleverna-s ar- betstid må h-är hänvisas till kapitel 9 (9.1.2).
I fråga om läsårets längd bör gälla samma regler som .för grundskolan (jfr 5 kap. 28 € skolstadgan).
På de skäl utredningen anfört i kapi- tel 9 (9.10) av detta betänkande bör vid gymnasium förekomma en s. k. ge- mensam samling.
22 &. Paragrafen motsvarar 11 kap. 21 % skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Såsom framgår av kapitel 10 i detta betänkande föreslår utredningen, att särskild vikt fästes vid utbildning och
övning i studieteknik. Såsom led i stu- dieträningen bör ingå dels en successiv övergång från dag- till långläxor dels ock betingsläsning. Därest hemuppgif- te-rna anordnas på här angivet sätt kan en jämn fördelning av uppgifterna på veckans arbetsdagar ej Lföre'komma. Vid fördelningen av hemuppgifterna åligger det dock skolan att tillse, att eleverna erhåller en så jämn arbets-börda som möjligt. För att så skall kunna ske kräves samverkan mellan lärarna. Det bör uppmärksammas, att betingsläsning— en 4i viss utsträckning skall äga rum på friställd lektionstid (jfr 10.2.4.2).
Arbetets fördelning
23 %.
Paragrafen är av samma innehåll som 11 kap. 22 5 skolstadgan i dess nuva- rande lydelse utom såtillvida att den där stadgade skyldigheten att insända schema till överstyrelsen ersatts med
en skyldighet att insänd-a schema till överstyrelsen och länsskolnämnden.
Inom ramen för 'de uppgifter, som en— ligt andra stycket ankommer på rektor, ligger bland annat att fastställa plan för betingsläsning. Att upprätta sådan plan ingår i klasskonferensens åliggan- den.
Stödundervisning
24 5.
Gymnasieutredningen har på flera ställen i betänkandet framhållit vikten av att studieprogrammet så långt möj- ligt anpassas efter (individuella önske— mål och behov. Mot bakgrund härav fö- reslår utredningen bl. a., »att elever som har svårigheter att tillgodogöra sig nu- dervisningen sk-all kunna erhålla stöd— undervisning. I kapitel 11 och 19 (11.4 och 19.312) i detta betänkande har utredningen angivit de fall då stöd— undervisning bör tinnas tillgänglig.
12 kap. Elever
Intagning av elever
1 5.
I kapitel 13 (13.2) av detta betänkan- de har utredningen redogjort för de principer som enligt dess mening bör ligga till grund för utformuande av erfor- derliga regler om (behörighet att vinna inträde i årskurs 1 vid gymnasium.
Såsom villkor för behörighet att vin— na inträde bör gälla att sökanden i årskurs 9 av grundskolan läst vissa ämnen enligt vissa kurser. Behörighet bör jämväl tillkomma den som icke ge- nomgått grundskolan men som i pröv- ning enligt 6 kap. 21 % skolstadgan er- hållit slutbetyg omtattande de ovan an- givna ämnena och kur-serna. Vidare bör den, som genomgått grundskola utan att därvid ha läst angivna ämnen och
kurser, kunna vinna behörighet till in- träde genom att på sätt i 6 kap. 22 & skolstadgan föreskrives undergå fyll- nadsprövning i de ämnen och kurser, som han ej läst i grundskolan.
I princip bör för behörighet ej krä- vas, att sökan-den i grundskolan erhållit vissa betyg. Krav på vissa betyg har an- setts erforderliga enda-st & fråga om tyska eller franska för 'den sökande, som på grundskolans högstadium ej läst den största kursen i dessa ämnen. Om krav på vissa betyg i särskilt angivna ämnen stadgas dessutom i 2 5.
2 5. Såsom utredningen närmare utvecklat i kapitel 13 (13.2.1) av detta betänkande bör inträdessökande under de i denna paragraf angivna villkoren var-a behö-
riga att vinna inträde i gymnasium, oaktat att de ej uppfyller alla i 1 % redovisa-de krav.
3 5.
Enligt utredningens mening bör den som helt eller delvis genomgått fack- skola kunna förvärva behörighet att vinna inträde vid gymnasium. Såsom villkor härför måste dock gälla att fackskoleeleven visat sig uppfylla de krav som jämlikt 1 och 2 %% gäller för inträde till gymnasium. I kapitel 13 av detta betänkande redovisar utredningen sin upp-fattning om förhållandet mellan gymnasium och fackskola samt om Vill- koren för övergång från [den ena till den andra skolformen.
Inträdesprövningen förrättas jämlikt 9 5 av lärarna. Det ankommer natur- ligtvis på de prövande lärarna att be- tygsätta prövningsresultatet vil-ket in— nebär .att den i 12 & nämnda intag- ningsnämnden ej har att bedöma kun- skapsproven.
4 5.
Den som icke är elev vid gymnasium bör vara behörig att vinna inträde vid gymnasium i någon av årskurserna 2— 4, därest han visar sig upp-fylla kraven för uppflyttning till årskursen samt därjämte de behörighetsvillkor, som gäller för val av den studiekurs, det alternativ eller den variant han sö- ker inträde vid. Regler om uppflytt- ning till högre årskurs finnes intagna i 25—34 55 detta kapitel. I fråga om behörighet att i årskurserna 2—4 välja studiekurs, alternativ eller variant stad- gas i 16—17 Så detta kapitel.
Såsom under 3 & anförts ankommer det jämlikt 9 5 på lärarna att förrätta i-nträ-desprövningen och att betygsätta resultaten. Prövningen av frågan huru- vida de ådagalagda kunskaperna och färdigheterna är tillräckligt goda, för
att sökanden skall vara behörig att vin- na inträde motsvarar, då fråga är om inträde till årskurs 2, 3 eller 4 närmast en prövning av elevs fortsatta skol— gång och bör därför avgöras i samma ordning, nämligen av klasskonferensen. Bestämmelse härom har intagits i 9 5. Detta innebär bl. a., att den i 12 5 nämnda intagningsnämnden ej har att bedöma frågan huruvida den som un- dergått inträdesprövning uppfyller ford- ringarna »för inträde enligt denna para- graf.
I fråga om fackskoleelev må här hän- visas till vad utredningen anfört under 3 S.
5 €.
Elev, som avgått från gymnasium, innan han slutfört lärokurs, 'bör liksom enligt nu gällande bestämmelser vara behörig till återinträde inom viss be- gränsad tid. Bestämmelse härom har in— tagits i för—sta stycket av denna para- graf. Någon rätt till återinträde före— ligger däremot icke. Jämlikt 29 & skol- lagen är nämligen rätten till återinträde beroende av tillgången på plats. Vid vil— ken skola en f. d. elev är behörig att inta-gas avgöres enligt samma regler som för annan inträdessökande, nämli- gen reglerna om elevområden.
Såsom utredningen anfört & 13.4.5 bör frivillig kvarsittning ej få äga rum. Elev bör ej heller kunna uppnå ett re- sultat, som motsvarar en kvarsittning, genom att exempelvis en månad före läs- årets slut avgå från gymnasium och vid nästa läsårs början söka återinträde vid den årskurs hva-n avgått ifrån. För att förhindra att elev på detta sätt söker uppnå en frivillig kvarsittning har :i andra stycket uppställts en regel av in- nebörd att elev, som under läsår avgår från gymnasium, ej äger återinträda vid annan tidpunkt under kommande läsår än den som motsvarar tiden för hans
avgång, i det angivna exemplet en må- nad före läsårets slut. Dock bör om sär- skilda skäl föranleda därtill undantag från denna regel kunna medges. Såsom särskilt skäl räknas bland annat det förhållandet att eleven varit sjuk.
6 5.
Det torde finnas behov av vissa ytter- ligare generella bestämmelser om be- hörighet att vinna inträde vid gymna- sium. Detta gäller 'i synnerhet i fråga om sådana inträdessökande, som erhål- lit uthildning i utlandet. Det torde böra överlämnas åt överstyrelsen att utfärda sådana bestämmelser.
7 5. Paragrafen är av samma innehåll som 12 kap. 2 & skolstadgan i dess nu- varande lydelse.
8 %.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 3 s" skolstadgan i dess nuvarande lydelse.
Enligt utredningens mening bör in- tagningen till samtliga skolformer, som bygger på grundskolan i största möj- liga utsträckning samordnas (jfr 10 % detta kapitel och punkt 13.2.2 .i detta betänkande). Det torde med hänsyn härtill vara ändamålsenligast, att alla ansökningar om inträde ställes till skolstyrelsen :i kommunen. Till vem an- sökningshandlingarna lämpligen ingives bör bestämmas med beaktande av loka- la förhållanden. Utredningen föreslår därför, att skol-styrelsen skall äga be- stämma sättet för ingivande av ansök- ningarna.
Av samordningen »följer vidare, att den, som önskar inträde antingen vid gymnasium, fackskola eller yrkesskola, endast behöver ingiva en ansökan. I denna skall sökande-11— angiva den tur- ordning, i vil—ken han söker inträde till nämnda skolformer.
Såsom framgår av 12 % detta kapitel föreslår utredningen, att samtliga ären- den om intagning av elever skall avgö— ras av en intagningsnämnd gemensam för en eller flera kommuner.
Under här angivna förhållanden bör intagningen till gymnasium avse intag- ningen till gymnasium i viss kommun och ej till viss skolenhet. Uppenbart är dock att intagningsnämnden i förekom- mande fall i samband med beslut om in- tagning jämväl hänvisar de intagna till viss skolenhet. Uttrycklig föreskrift härom har ej ansetts erforderlig.
9 &.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 5 5 första och andra styckena skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Uppenbart är att inträdesprövningar skall verkstäl- las i anslutning till gäll-ande timplaner och kursplaner. Uttrycklig föreskrift härom av det innehåll, som nu finnes intagen i 12 kap. 5 5 andra stycket skolstadgan, har därför ansetts över— flödig.
Eftersom det ankommer på klasskon- ferensen att pröva frågan om flyttning till högre årskurs, bör det också an— komma på klasskonferensen att pröva frågan huruvida resultaten av en inträ- desprövning till årskurs 2, 3 eller 4 är sådana, att sökanden är behörig att er- hålla inträdc vid årskursen. En bestäm- melse härom har intagits i andra styc- ket. Frågan om inträde skall medgivas sökanden avgöres däremot av den i 12 & nämnda intagningsnämnden.
10 5. Såsom utredningen anfört i kapitel 13 (13.22) av detta betänkande bör intag- ningen till de skolformer, gymnasium, fackskola och yrkesskola som bygger på grundskolan i största möjliga ut- sträckning samordnas. Jämlikt 45 % skollagen skall vid intag-
[, ! I | 3 |
ning till gymnasium, fackskola och kom- munal yrkesskola inträdessökande, som tillhör skolans elevområde behandlas förmånligare än andra sökande. Med hänsyn härtill torde en samordning av intagningen till dessa skolformer i första hand endast avse skolor, vilkas elevom- råden sammanfaller. Men även i and'na fall kan en samordning genomfönas. För att samordningen skall kunna genomfö- nas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt, kräves en ingående planering. Denna bör anförtros länsskolnämn- derna.
11 5.
Det är av utomordentlig vikt, att ur- valet bland behöriga sökande i hela lan— det sker efter enhetliga principer. Det bör ankomma på överstyrelsen att utfär- da erforderliga bestämmelser härom. I kapitel 13 har utredningen redogjort för hur dessa bestämmelser bör ut- formas.
12 5.
Enär intagning av elever till gymna— sium såsom i 10 & stadgas skall samord— nas med intagning av elever vid andra skolformer, kan beslut om intagning ej längre meddelas av rektor. Fastmera bör beslutanderätten alltid ankomma på en nämnd gemensam för de skolor, som har en samordnad intagning.
Intagningsnämndernas verksamhet kommer enligt utredningens förslag och i olikhet med vad som gäller för när- varande att i regel beröra flera kommu- ner. Med hänsyn härtill är det olämpligt, att, såsom för närvarande är förhållan- det, anförtro åt respektive skolstyrelse att pröva fråga om att förvägra inträ- dessökande inträde vid gymnasium på grund av bestämmelserna i 45 & skolla- gen. Sådana frågor bör prövas av intag- ningsnämnden. Om besvär över intag- ningsnämnds beslut i dessa frågor skall
gälla samma bestämmelser, som för när— varande tillämpas i fråga om besvär över skolstyrelses beslut härutinnan. Fö— reskrift härom har intagits i 29 kap. 8 & förslaget till ändring i skolstadgan.
13 5.
Enligt gällande bestämmelser (12 kap. 6 och 7 %% skolstadgan) skall intagning— en avgöras av rektor. Är antalet sökan- de till årskurs 1 större än antalet platser vid gymnasium, som endast omfattar en skolenhet, skall intagningen prövas av intagningsnämnd. Dennas verksamhet avser endast detta gymnasium. Nämn- den består av rektor, tillika ordförande, två av kollegiet utsedda lärare i läro- ämnen vid gymnasiet samt två av läns- skolnämnden utsedda lärare i läroäm- nen vid grundskolan. — Finns i kom- mun flera skolenheter med gymnasium och är antalet sökande till årskurs 1 vid någon av dessa större än antalet platser, skall intagningen till samtliga skolenhe— ter handhavas av en gemensam intag- ningsnämnd. Denna består av fem leda- möter utsedda av länsskolnämnden, nämligen en gymnasierektor såsom ord- förande, två lärare i läroämnen vid gym- nasium och två lärare i läroämnen vid grundskola.
Utredningen anser, att i intagnings- nämnden bör ingå representanter för de skolor, som berörs av nämndens verk— samhet. För att nämnden skall kunna fungera tillfredsställande måste emeller— tid antalet ledamöter begränsas så myc- ket som möjligt. Varje skola, i betydel— sen skolform inom viss kommun, som berörs av nämndens verksamhet, kan därför icke bli representerad i nämn- den, utan här bör representationen be- gränsas till en representant för varje skolform oberoende av antalet berörda kommuner. I nämnden bör dessutom ingå en representant för berörda skol- styrelser. Det synes lämpligen ankom—
ma på länsskolnämnden att förordna någon av ledamöterna till ordförande.
Utredningen har icke ansett det er- forderligt, att i skolstadgan bestämma den tid för vilken ledamöterna skall nt- ses. Detta torde få ankomma på länsskol- nämnderna att själva avgöra. Uppenbart är emellertid, att ledamöterna i intag- ningsnämnd ej bör utses för längre tid än den för vilken ledamöterna av skol— styrelse utsetts.
14 å.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 8 5 skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Rätten att antaga extra elev och special— elev, som för närvarande är begränsad till tekniskt gymnasium, föreslås nu gäl- la hela det nya gymnasiet.
15 %. Paragrafen är av samma innehåll som 12 kap. 9 & skolstadgan i dess nuvaran- de lydelse.
Val av studiekurs i årskurserna 2—4
16—17 55.
Såsom närmare utvecklats i kapi- tel 9 av detta betänkande föreslår ut- redningen ett differentieringssystem, som inte läser en elev vid en redan vid inträdet till gymnasiet vald linje. Detta innebär bl. a. att elev, som uppflyttats till högre årskurs, därmed icke auto- matiskt tillhör viss studiekurs, alterna- tiv eller variant. Elev skall i samband med varje uppflyttning välja studiekurs, alternativ eller variant därtill. Utred- ningens förslag (jfr bl. a. 9.12 i detta betänkande) innebär vidare, att elev vid uppflyttning kan träffa skilda val. Detta gäller främst vid övergången från årskurs 1 till årskurs 2. Enligt utred- ningens mening bör vid bedömande av frågan huruvida elev är behörig att väl-
ja viss studiekurs, alternativ eller va— riant därtill endast beaktas om han har erforderliga kunskaper och färdigheter för att kunna tillgodogöra sig under- visningen på den studieväg han önskar välja. Hänsyn skall däremot icke tagas till om eleven har andra kunskaper, som icke är nödvändiga för att han skall kunna tillägna sig den studiekurs, det alternativ eller den variant han önskar välja men som han i den tidigare års- kursen skulle ha kunnat förvärva, därest han där följt annan studiekurs, alterna- tiv eller variant. Det är av vikt att be— hörighetsprövningen sker individuellt.
Såsom utredningen berört bl. a. un- der punkt 9.12, har varje studiekurs en eller flera fortsättningar, som måste be- tecknas, som den eller de naturligaste. Det är dessa naturligaste fortsättning- ar, som angives i tredje stycket. Det måste emellertid framhållas, natt elev kan utan eller endast med viss komplet- tering övergå till annan studiekurs än som angivits i 16 å. Sålunda har elever, som jämlikt 11 kap. 9 5 första stycket deltagit i frivillig undervisning, större möjligheter att utan komplettering över- gå till annan studiekurs. För elev, som uppflyttas med mindre studiekurs (jfr 12 kap. 28 5), kan möjligheten att över- gå till annan studiekurs än som följer av tredje stycket i denna paragraf ökas. Så blir förhållandet, därest minskningen av antalet läroämnen avser sådana äm- nen i den nya studiekursen, i vilka ele- ven saknar erforderliga förkunskaper.
För att trygga elevernas rätt att utan kompletteringar fritt välja mellan de »naturliga fortsättningarna», har det an- setts erforderligt att i 16 å andra och tredje styckena ävensom i 17 & uttryck- ligen angiva desamma.
Med beteckningen elev i envar av års- kurserna 2—4 avses endast sådana ele- ver, som redan uppflyttats. Frågan om viss elev skall uppflyttas har således re-
dan avgjorts, när den hehörighetspröv- ning, som avses i denna paragraf upp— tages till behandling.
Vad här anförts om studiekurs gäller i tillämpliga delar även alternativ eller variant till studiekurs.
Frågan om behörighet för elev att väl- ja studiekurs, alternativ eller variant därtill avgöres jämlikt 20 5 av klasskon- ferensen.
18 5.
Här må endast hänvisas till vad ut- redningen anfört under 11 kap. 18 % förslaget till ändring i skolstadgan angå- ende den under c) angivna elevgruppen.
Med ordet gymnasium avses här skol- formen gymnasium inom viss kommun.
19 5.
Det är av organisatoriska skäl nöd- vändigt att i god tid erhålla uppgift om elevernas önskemål i vad avser val av studiekurs, alternativ eller variant.
20 &.
Prövningen av elevs behörighet att följa viss studiekurs, alternativ eller va— riant kräver en helhetsbedömning av elevens prestationer av samma slag som en flyttningsprövning. Prövningen av behörigheten bör därför ankomma på klasskonferensen. Euär det är väsentligt att varje elev så lån-gt möjligt skall kun- na fritt välj-a studiekurs, bör det vid varje hösttermins början anordnas prov för de elever, som ej under sin tidigare skolgång förvärvat erforderliga kunska- per för att kunna följa den studiekurs, det alternativ eller den variant de öns- kar välja i den nya årskursen.
Betyg
- 21 5.
Utredningen föreslår, att betyg i upp- förande och ordning icke skall givas vid gymnasium.
I fråga om betyg i ämnen föreslår ut-
redningen på de i kapitel 13 (13.3) i detta betänkande angivna skälen, att samma betygsskala som i grundskolan skall tillämpas. I fråga om de principer, som bör iakttagas vid betygsättningen, må här hänvisas till II: 4.4 av läroplans- betänkandet.
I fråga om betygsättning av det spe- cialarbete, som jämlikt 11 kap. 11 5 för- slaget till ändring i skolstadgan skall utföras i årskurs 3, må här hänvisas till vad utredningen anfört i kapitel 10 (10.2.6.3 och 10.2.6.4) av detta betän- kande.
Betyg i specialarbete i årskurs 4 sät- tes av den lärare, som ansvarar för spe- cialarbetet.
22 &.
Utredningen föreslår, att betyg skall giv—as varje termin.
Paragrafens andra och tredje stycken är av samma innehåll, som 12 kap. 13 5 andra och tredje styckena skolstadgan i dess nuvarande lydelse.
23 5.
Här må hänvisas till vad utredningen anfört i kapitel 13 (13.3.5) av detta betänkande.
Jämlikt 12 kap. 12 5 andra stycket skolstadgan i dess nuvarande lydelse skall vid bestämmande av betyg i ämne hänsyn tagas till enskilt arbete, varom i 11 kap. 10 & stadgas. Enligt utredning- ens förslag skall något enskilt arbete i den mening, som avses i nu gällande bestämmelser, ej längre utföras. Däremot skall elev i årskurs 3 (jfr 11 kap. 11 5 förslaget till ändring i skolstadgan) ut- föra ett s. k. specialarbete. Detta arbete ingår ej i lärokursen för något ämne. Resultatet av arbetet får därför ej på- verka ämnesbetygen i vidare mån än som betingas av att eleven i övrig un— dervisning ådagalagt kunskaper och får- digheter, som han må ha förvärvat vid
utförande av nämnda specialarbete. Nå— gon uttrycklig bestämmelse härom har icke ansetts erforderlig. Om det special— arbete som förekommer i årskurs 4 gäl- ler vad utredningen anfört under 10.2.ö.4 i detta betänkande.
24 %.
Enligt utredningens förslag skall den tekniska lärokursen visserligen uppde- las på fyra läsår. Emellertid skall de, som önskar övergå till universitet och högskolor, avgå efter slutet av årskurs 3. På grund härav äger elev, som avslu- tat teknisk studiekurs i årskurs 3, på be- gäran erhålla slutbetyg (jfr 13.5.3.1 i detta betänkande).
Den som deltagit i förlängd undervis- ning bör erhålla ett helt nytt slut-betyg. Ett nytt slutbetyg bör också utskrivas för den elev, som jämlikt 37 % frivilligt gått om årskurs 3 eller 4. Elev, som er- hållit slutbetyg, av-seende fullständiga studiekurser, utan .att ha förvärvat all— män behörighet att vinna inträde vid universitet (jf-r förslaget till ändring av 88 5 1 mom. universitetsstatuterna), bör äga rätt att erhålla nytt slutbetyg, där- est han inom fyra år undergår pröv- ning för högre betyg i ämne tillhörande dessa studiekurser. I det nya slutbetyget skall inta-gas det eller de betyg eleven erhållit vid prövningen.
I fråga om betygsättning av special- arbetet må här endast hänvisas till 10.2.6.3 i detta betänkande.
J ämlikt 45 & äger den som icke genom- gått gymnasium undergå prövning i dess lärokurs eller del därav. På grund av denna bestämmelse kan elev vid gymnasium, innan han erhållit slutbe- tyg, undergå prövning i ett eller flera ämnen. Sådan prövning kan även avse ett redan avslutat ämne. Betyg som elev erhållit vid prövning jämlikt 45 5 skall ingå i slutbetyg, om prövningen avser
avslutat ämne, i stället för det betyg ele— ven redan erhållit.
Uppllyttning m. m.
25 och 31 55.
Enligt utredningens förslag bör änd— ringar i studiegången kunna ske när som helst under läsåret. Inför ett nytt läsår bör dock för alla elever ett avgö- rande träffas om deras fortsatta skol— gång. På de skäl som angivas i kapitel 13 (13.42) bör vid sådan prövning be— träffande varje elev fattas ett av de fyra i paragrafen angivna besluten. Dessa be— slut kan emellertid endast meddelas i fråga om elev som ej redan tillhör den högsta årskursen. Beslut om kvarsätt— ning i den högsta årskursen kan ej med— delas. I fråga om skälen härför må här hänvisas till vad utredningen [anfört under 13.534 i detta betänkande. Där- emot äger elev, som tillhör den högsta årskursen, under vissa i 35 och 36 Så angivna villkor erhålla viss undervis- ning efter det han avslutat högsta års- kursen. Vidare äger elev jämlikt 37 5 på vissa i nämnda paragraf angivna vill— kor frivilligt gå om årskurs 3 eller 4.
Vad här sagts om elev tillhörande högsta årskursen skall jämväl avse så- dan elev i årskurs 3, som följer teknisk studiekurs och som ej önskar fortsätta sina studier i årskurs 4. Sådan elev kan alltså ej kvarsättas.
26—30 55 och 32—34 55.
Utredningen har i kapitel 13 (13.4) av detta betänkande redogjort för de principer som bör iakttagas vid pröv- ning av elevs fortsatta skolgång.
Beslut om att skilja elev från gymna- sium avser ett skiljande från skolfor- men såsom sådan och ej endast från det gymnasium eller den skolenhet eleven tillhört. Elev, som skilts från gymna— sium, kan åter vinna inträde antingen
[
efter sådan prövning, som avses i 30 &, eller efter fullständig inträdesprövning till högre årskurs än eleven förut till- hört.
Det bör ankomma på överstyrelsen att giva de närmare föreskrifter om pröv- ning av elevs fortsatta skolgång som finnes erforderliga.
Förlängd undervisning
35—36 55.
På de skäl som anföres i kapitel 11 bör elev, som följt mindre studiekurs, äga rätt till viss förlängd undervisning. I 11.3.3 vhar utredningen angivit hur och när den förlängda undervisningen bör anordnas.
Förnyad genomgång av årskurserna
3 och4
37 5.
Enligt utredningens förslag (13.534) bör den, som erhållit slutbetyg från årskurs 3 utan 'att ha erhållit sådana betyg, att han är behörig att vinna 'in- träde vid universitet (jfr förslaget till ändrad lydelse av 88 5 1 mom. univer- sitetsstatuterna), äga frivilligt helt eller delvis gå om årskurs 3. Jämlikt 24 & äger han efter den förnya-de genom- gången av årskurs 3 utfå ett nytt slut- betyg.
Även den, som avslutat årskurs 4, bör under vissa villkor äga helt eller delvis gå om årskursen (jfr 13.5.3.4). Om rätt .till nytt slutbetyg stad-gas i 24 5.
Avgång från gymnasium
38 5. Paragrafen är av samma innebörd som 12 kap. 19 å skolstadgan i dess nu— varande lydelse.
39—40 55. Paragraferna motsvarar 12 kap. 21— 22 55 skolstadgan i dess nuvarande ly- delse.
Ledighet för elev
41 5.
Paragrafen motsvarar 12 kap. 23 % skolstadgan i dess nuvarande lydelse med det tillägget att rektor må bevilja ledighet för praktik och studier.
Elevernas uppförande
42 %. Paragrafen är av samma innebörd som 12 kap. 25 % skolstadgan i dess nu- varande lydelse.
43 %.
Paragrafen är av samma innebörd som 12 kap. 26 5 1 mom. skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Dock har för- visningen angivits skola avse förvisning från skolformen och ej från skolenhe- ten.
Såsom utredningen föreslagit under punkt 14.343 bör de i denna paragraf intagna bestämmelserna gälla endast i avbidan på en översyn av gällande disciplinregler.
44 5.
Genom såväl förvisning som avstäng- ning skiljes eleven från undervisning vid gymnasium såsom skolform och ej en- dast från viss skolenhet.
På skäl, som redovisats 'i kapitel 14 (14.343) av detta betänkande bör frå- gor om avstängning och förvisning prö— vas och avgöras av en disciplinnämnd. Mot nämndens beslut om förvisning må jämlikt 29 kap. 4 & förslaget till änd— ring i skolstadgan talan föras genom besvär. Talan mot beslut om avstäng— ning må ej föras.
Om nämndens sammansättning stad- gas i 13 kap. 2 % förslaget till ändring i skolstadgan.
Prövmng 45 5.
Liksom hittills bör elev vid gymna— sium, innan han erhållit slutbetyg, äga rätt att undergå prövning i gymnasiets lärokurs eller del därav. Sådan prövning kan avse ett eller flera ämnen, såväl avslutade som oavslutade. Prövningen kan avse jämväl ämnen, som ej omfat- tas av den studiekurs, det alternativ el- ler den variant som eleven följer.
De betyg elev erhåller vid ovan an- givna prövning skall sedermera jämlikt
24 5 i detta kapitel intagas i elevens slutbetyg.
Vidare bör det stå den som ej är elev vid gymnasium fritt att undergå pröv- ning i gymnasiets lärokurs eller del därav.
46 5. Även den som genomgått gymnasium bör ha rätt att undergå prövning i gym- nasiets lärokurs eller del därav.
47 5.
Närmare bestämmelser om tillämp- ningen av 45 och 46 Så bör utfärdas av överstyrelsen. I (kapitel 13 (13.5.4) har utredningen angivit vad dessa be- stämmelser bör innehålla.
13 kap. Kollegiet och konferenser m.m.
1 5.
Paragrafen motsvarar 13 kap. 1 & skol- stadgan i dess nuvarande lydelse.
Enär studie- och yrkesorienteringen även vid gymnasium kräver noggrann planläggning och samordning har i pa- ragrafen intagits en hänvisning även till 7 kap. 13 å skolstadgan.
Som utredningen anfört -i kapitel 10 av detta betänkande kommer det att i det nya gymnasiet föreligga behov av ämneskonferenser gemensamma för fle— ra ämnen. Bestämmelse härom har där- för intagits i denna paragraf.
I övrigt är paragrafen av samma inne- börd som 13 kap. 1 5 skolstadgan i dess nuvarande lydelse.
2—5 åå. Såsom under 12 kap. 44 5 av detta förslag anförts föreslår utredningen att
frågor om bl. a. avstängning och förvis- ning av elev skall prövas av en disci- plinnämnd. Utredningen har i 14.3.4.3 angivit dels hur disciplinnämnden bör vara sammansatt, dels vilka uppgifter — utöver frågor om avstängning och förvisning — som bör anförtros disci- plinnämnden. Utredningen har på sam- ma plats betonat vikten av att disciplin- nämnden har tillgång till erforderlig sakkunskap.
6 5.
På skäl utredningen anfört i 15.3.1.3 bör vid varje skolenhet med gymnasium finnas en biblioteksnämnd att tjäna så— som rådgivande organ i fråga om bok- inköp. Utredningen ba—r vidare under- strukit betydelsen av att nämnden er- håller en så allsidig sammansättning som möjligt.
Allmänna föreskrifter
1 5.
Första stycket motsvarar 15 kap. 1 5 första stycket skolstadgan i dess nu- varande lydelse. På skäl som utredning- en utvecklat i kapitel 15 (15.5.3) av detta betänkande hör vid gymnasium finnas en biträdande skolledare, kallad studierektor. Bestämmelse härom har intagits i detta stycke, som i övrigt är av samma innebörd som 15 kap. 1 5 första stycket skolstadgan i dess nuvarande lydelse.
Såsom utredningen anfört i kapitel 14 bör vid gymnasium finnas tillgång till skolpsykologer, skolkuratorer, yr- kesvägledare och bibliotekarier. Det är däremot ej nödvändigt, att dessa är an- ställda vid gymnasiet.
Tredje stycket är av samma lydelse som 15 kap. 1 5 andra stycket skolstad- gan i dess nuvarande lydelse.
Rektorer
2 5.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 2 5 skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Endast en formell jämkning har vidta- gits.
3 5.
I kapitel 15 (15.521) »av detta betän- kande har utredningen närmare redo- gjort för vilka kompetenskrav som bör gälla för rektorstjänster.
4 5.
Första och tredje styckena är av sam- ma lydelse som 15 kap. 4 5 första och tredje styckena skolstadgan i dess nu- varande lydelse.
Utredningen har i 15.5.1.1 redovisat sin ståndpunkt i vad avser frågan om
14 kap. Befattningshavare
rektor-s un-dervisnvi-nzgsskyldighet. En be- stämmelse av samma innebörd har in- tagits i andra stycket.
5 5.
För att rektor skall kunna på till- fredsställande sätt fullgöra sina skolle— daruppgifter, bör hans rätt att åtaga sig övertimmar begränsas.
Studierektorer
6 5.
För behörighet till befattning såsom studierektor bör krävas att inneha lä— rartjänst vid gymnasium. Dessutom bör fordras att länsskolnämnden förklarat sökanden lämplig rtill befattningen.
Något krav på att sökanden innehar lärartjänst i kommunen bör ej uppstäl- las.
7—9 55.
I 15.53 har utredningen angivit vil- ka uppgifter, som bör åvila en studie- rektor.
I fråga om studierektors rätt att åtaga sig övertimmar bör gälla samma regel som enligt 5 5 skall gälla ifråga om rek- tor (jfr 15.5.3.4 i detta betänkande).
Allmänna föreskrifter om lärare
10—11 55.
Paragraferna är av samma innebörd som 15 kap. 8 och 9 55 skolstadgan i dess nuvarande lydelse uutom såtillvida att i 10 & såsom övningslärare införts lärare i konst- och musikhistoria och i dramatik.
På skäl utredningen anfört i kapitel 17 och 18 (17.4 och 18.211) av detta be- tänkande bör lärare vid gymnasium på samma sätt som lärare vid grundskolan vara anställda vid skolformen i kom- munen och ej vid viss skolenhet och bör om förläggningen av gymnasielärarnas tjänstgöring gälla samma regler som i fråga om lärarna i grundskolan. I denna paragraf har därför intagits regler av samma innebörd som i 8 kap. 9 och 10 55 skolstadgan.
13 %.
Såsom utredningen utvecklat i bl. a. kapitel 12 och 14 kan det i det nya gymnasiet bli erforderligt att kunna för- ordna en lärare till klassföreståndare för en del av en klass. En föreskrift härom har intagits i denna paragraf. I övrigt är paragrafen av samma innebörd som 15 kap. 10 & skolstadgan i dess nuvarande lydelse.
Lärare i läroämnen Tjänster 14 5.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 11 & skolstadgan i dess nuvarande lydelse. Enligt utredningens mening .bör antalet extra ordinarie tjänster ej bestämmas av överstyrelsen. I paragrafen har in- förts endast sådanua ändringar, som betingas härav och av 'att gymnasierna enligt utredningens förslag skall kom- munaliseras.
15 5.
Utredningen föreslår, att i fråga om tillsättande och återbesättande av lek- tors- och adjunktstjänster vid gymna- sium skall gälla samma regler som re- dan gäller i fråga om adjunktstjänster vid grundskolan. I fråga om lektors- tjänster föreligger dock behov av cen-
16—17 55.
Utredningen har i dessa paragrafer angivit vilka ämneskombinationer för lektors- och adjunktstjänster som lämp- ligen bör gälla.
Enligt utredningens mening kan det emellertid ifrågasättas om det icke bor- de helt överlämnas åt skolöverstyrelsen att bestämma ämneskombinationerna för lektors- och adjunktstjänster. Där- till kommer att det för närvarande i avbidan på lärarutbildningssakkunnigas betänkande är svårt att förutse behovet av lärare med skilda ämneskombina- tioner.
18—19 55. Paragraferna är av samma innebörd som 15 kap. 13 5 3 mom. och 14 5 skol- stadgan i dess nuvarande lydelse.
20—21 %$.
I dessa paragrafer borde rätteligen ingå regler om behörighetsföreskrifter i vad avser lektors- och adjunktstjänster. Utredningen har i kapitel 15 av det- ta betänkande redovisat sin princip- ståndpunkt i fråga om dylika behörig- hetsföreskrifter. Regler härom torde ej kunna utformas, förrän lärarutbild- ningssakkunniga redovisat sina förslag.
22 %.
Liksom hittills bör vid gymnasium, utöver vad som följer av 14 5, få an— ställas icke-ordinarie adjunkter i den omfattning, som fordras för undervis- ningens uppehållande (jfr 15 kap. 27 & skolstadgan i dess nuvarande lydelse).
Tjänstgöring 23—24 55. Paragraferna är av samma lydelse
som 15 kap. 28—29 55 skolstadgan i des-— sas nuvarande lydelse.
Övningslärare Tjänster
25 5.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 30 % skolstadgan i dess nuvarande lydelse. ] paragrafen har införts endast sådana ändringar, som betingas av att enligt utredningens förslag gymnasierna skall kommunaliseras och att nu existerande gymnasierna skall sammanföras till en skolform, kallad gymnasium.
26 %.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 31 & skolstadgan i dess nuvarande lydelse. I para-grafen har gjorts den ändring, som betingas av att enligt utredningens me- ning i fråga om tillsättande av ordina- rie tjänst i övningsämne vid gymnasium samma regler bör gälla som i fråga om tillsättande av dylik tjänst vid grund- skolan.
27—28 55.
Paragraferna motsvarar 15 kap. 32 och 33 55 skolstadgan i dess nuvarande
lydelse. I paragraferna har införts en- dast sådana ändringar, som betingas av att enligt utredningens förslag gymna- sierna skall kommunaliseras och av att nu existerande gymnasieformer skall sammanför-as till en skolform, kallad gymnasium.
29 %.
Paragrafen motsvarar 15 kap. 34 % skolstadgan i dess nuvarande lydelse. I punkt c) har terminologin anpassats till gymnasieutredningens förslag 'i fråga om gymnasiestudiernas avslutning (jfr 12 kap. 24 % förslaget till ändring i skol- stadgan).
30—32 55.
Paragraferna motsvarar 15 kap. 35— 37 55. I 31 5 har införts en formell änd- ring betingad av att gymnasierna enligt utredningens förslag skall sammanfö- r—as till en enda skolform, kallad gymna- sium.
15 kap. och 16 kap.
Enär föreskrifter, motsvarande dem som nu finnes i 15 kap. skolstadgan, i förslaget till ändring i skolstadgan in- förts i 14 kap., bör 15 kap. skolstadgan
upphöra att gälla. Enär alla gymnasier skall kommunaliseras bör också 16 kap. skolstadgan upphävas.
SJÄTTE AVDELNINGEN
Gemensamma bestämmelser
25 kap. Tillsättning av befattningar under skolstyrelsen
9 &.
Enligt utredningens förslag bör rektor vid gymnasium liksom rektor vid grund- skolan utses av överstyrelsen.
1963 års riksdag har beslutat, att i stället för skolöverstyrelsen och över- styrelsen för yrkesutbildning skall in- rättas en enhetlig central skolmyndig-
het, benämnd skolöverstyrelsen. En av detta beslut betingad ändring har in- förts i denna paragraf.
12 5. Här må hänvisas till vad under 9 5 anförts om skolväsendets centrala led- ning.
Enär skolöverstyrelsen enligt utred- ningens förslag skall förordna rektorer vid gymnasium bör denna paragraf upp- hävas.
16 5. Enligt utredningens förslag skall gym- nasierna kommunaliseras. Denna para- graf bör därför upphöra att gälla.
18 &.
Enär enligt utredningens förslag samt- liga gymnasier skall ha kommunala hu— vudmän, kan ordet kommunalt såsom onödigt utgå ur 1 mom.
Enligt utredningens förslag (jfr 14 kap. 3 & förslaget :till ändring i skol- stadgan) skall beträffande gymnasier liksom redan nu är fallet vid grund- skolan även annan än den som är lärare kunna förordnas till rektor. Bestämmel- sen i 2 mom. bör därför göras tillämp- lig även på rektorer vid gymnasium.
19 %. Här må hänvisas till vad under 9 5 anförts om skolväsendets centrala led- ning.
21 5.
Enligt utredningens förslag bör stu- dierektor vid gymnasium förordnas i samma ordning som studierektor vid grundskolan.
Enligt utredningens förslag skall rek— tor hiträdas av en studierektor. Något behov av en biträdande rektor förelig- ger därför ej längre. Paragrafen bör därför upphöra att gälla.
24 5.
Såsom utredningen föreslagit i 18.2.1.1 bör lektorer tillsättas nav överstyrelsen. Av detta förslag betingade ändringar har införts i denna paragraf.
28 5.
Enligt utredningens förslag skall ej längre några lärartjänster vid skola under skolstyrelsens förvaltning till- sättas av Kungl. Maj:t. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse med nämn— da förslag.
30, 35 och 37 55.
I paragraferna har vidtagits sådana ändringar, som betingas av att enligt ut- redningens förslag gymnasierna skall kommunaliseras och sammanföras till en enda skolform, kallad gymnasium.
48—52 åå.
Med hänsyn till att gymnasierna en— ligt utredningens förslag skall kommu- naliseras bör dessa paragrafer såsom av— seende endast statliga gymnasier upp— hävas.
28 kap. Åtal och disciplinär bestraffning
1 å. Såsom utredningen anfört i 18.2.1.1 bör från disciplinär bestraffning un-
dantagas endast skolchefer. Härav och av kommunaliseringen betingade änd- ringar har vidtagits i paragrafen.
29 kap. Besvär
1 5. I paragrafen har vidtagits sådana ändringar, som betingas av att enligt ut-
redningens förslag gymnasierna skall kommunaliseras och att lektorer och ad— junkter vid gymnasium skall vara an-
ställda vid skolformen gymnasium i viss kommun och ej vid skolenhet med gymnasium (jfr 14 kap. 12 & förslaget till ändring i skolstadgan).
4 g.
i fråga om första stycket må här en- dast hänvisas till vad utredningen an- fört under 25 kap. 9 5 angående skol- väsendets centrala ledning.
Beträffande andra stycket må här hänvisas till vad utredningen anfört un- der 12 kap. 44 5.
6 5. [ paragrafen har vidtagits den änd- ring, som betingas av att gymnasierna enligt utredningens förslag skall kom- munaliseras.
7 5. Här må endast hänvisas till vad ut- redningen anfört under 25 kap. 9 5.
Enär gymnasierna enligt utredning- ens förslag skall kommunaliseras, bör den nuvarande regeln i denna paragraf upphöra att gälla.
I 12 kap. 12 5 andra stycket i för- slaget till ändring i skolstadgan före— slår utredningen, att intagningsnämn- den skall äga pröva jämväl fråga om att förvägra inträdessökande inträde vid gymnasium på grund av bestämmelserna i 45 å skollagen.
Om detta förslag bifalles, kräves, att det införes regler om rätt till besvär över intagningsnämnds beslut i sådan fråga. Besvärsreglerna bör givas sam- ma innebörd som nu gällande bestäm- melser angående besvär över skolsty— relses beslut i dylik fråga.
Övergångsbestämmelser
Här må endast hänvisas till vad ut- redningen i kapitel 19 av detta betän-
kande anfört rörande övergången till det nya gymnasiet.
C. Förslag till ändrad lydelse av 88 5 1 mom. universitetstatuterna
Såsom utredningen anfört under 11 kap. 1 & förslaget till ändring i skol- stadgan finnes i fråga om tillträde till högre studier dels regler om allmän be- hörighet att inskrivas såsom studerande vid universitet och högskolor dels reg— ler om särskilda villkor (särskild be— hörighet) för tillträde till vissa studier dels ock regler om urval av studerande, vid tillträde till spärrade utbildnings- linjer med större antal sökande än antal tillgängliga platser.
I kapitel 13 (13.5) av detta betänkan- de har utredningen redovisat sin syn på hur intagningsbestämmelserna för uni- versitet och högskolor bör utformas. I förslaget till ändrad lydelse av 88 ä 1 inom. universitetsstatuterna har utred- ningen sammanfattat sin ståndpunkt i
vad avser innehållet i reglerna om all- män behörighet.
För att i konkret form angiva hur utredningen anser, att regler om tillträ- de till studier, som kräver vissa specirlla förkunskaper bör utformas, har utred- ningen upprättat här nedan intaget ut- kast till ändrad lydelse av 5 70 stad- garna den 30 juni 1947 för de tekniska högskolorna. De angivna reglerna in- nefattar bestämmelser dels om allmän behörighet (första stycket 1)) dels ock om särskild behörighet (första stycket 2)). Det må understrykas, att utred- ningen genom att upprätta ifrågavaran- de utkast icke tagit ståndpunkt till vad i 5 70 andra stycket c) anföres angåen- de kravet på praktisk verksamhet.
Utkast till
ändrad lydelse av 5 70 stadgarna den 30 juni 1947 (nr 488) för de tekniska högskolorna
Härigenom förordnas, att 570 stadgarna den 30 juni 1947 för de tekniska hög- skolorna1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
& 70.
Behörighet att vinna inträde såsom ordinarie studerande är den som upp- fyller dels något av de i andra stycket angivna villkoren dels ock de särskilda krav på förkunskaper och färdigheter, som sägs i tredje stycket.
Ordinarie studerande skall ha
a) avlagt svensk studentexamen eller förvärvat sådan utbildning, att han en- ligt kungörelsen den 25 september 1953 (nr 626) angående vidgat tillträde till högre studier skall likställas med den som avlagt studentexamen, dock att för gymnasieingenjör icke skall fordras stu- dentexamenskanskaper i historia och samhällskunskap; eller
b) avlagt handelsgymnasieexamen en- ligt fordringarna för sådan examen på treårigt handelsgymnasium; eller
e) förut inskrivits vid svenskt uni- versitet eller karolinska institutet; eller
d) avlagt studentexamen i Danmark, Finland, Island eller Norge enligt där- städes gällande bestämmelser.
Ordinarie studerande skall äga dels kunskaper i matematik, fysik och kemi motsvarande betyget godkänd i svensk studentexamen på reallinjens matema- tiska gren eller i ingenjörsexamen vid tekniskt gymnasium enligt fordringar-
1 Senaste lydelse 1963z22.
Behörighet att vinna inträde såsom ordinarie studerande är den som upp- fyller följande villkor.
1) Ordinarie studerande skall i slut- betyg från årskurs 3 vid svenskt gym- nasium, avseende fullständiga studiekar- ser, ha erhållit sådana betyg, att medel- värdet av dessa, efter reduktion med 10 procent för varje ämne med bely- get 1 uppgår till 2,3.
2) Genom slutbetyget eller betyg från fyllnadsprövning skall ordinarie stude- rande visa, att han slutfört en lärokurs omfattande fullständiga naturvetenskap- liga eller tekniska studiekurser i års- kurserna 1—3.
Behörig att vinna inträde är jämväl
a) den som i Sverige, Danmark, Fin- land, Island eller Norge förvärvat ut- bildning av likvärdig omfattning och kvalitet, som den i första stycket an- givna,
D) den som förut inskrivits vid svenskt universitet eller karolinska in- stitutet och som uppfyller de i första stycket under 2) eller i andra stycket under a) angivna villkoren, samt
0) den som dels genom praktisk verksamhet, utövad under minst två år, visat sig äga framstående anlag för nå-
(Nuvarande lydelse)
nu för sådan examen på treårig heltids- kurs dels ock kunskaper och färdighe- ter motsvarande betyget godkänd i teck- ning vid flyttning till högsta årskursen på allmänna linjen eller reallinjen vid allmänt gymnasium eller ock i ritteknik och projektionslära i sådan ingenjörs- examen som nyss sagts.
Behörig att vinna inträde såsom or- dinarie studerande är jämväl den som dels genom praktisk verksamhet, ut- övad under minst två år visat sig äga framstående anlag för något av de yr- ken, för vilka högskolan giver utbild- ning, dels styrkt sig äga de kunskaper och färdigheter, som i tredje stycket sägs, samt dessutom kunskaper i svenska och två främmande nutida språk, där- ibland engelska eller tyska, motsvaran— de fordringarua i svensk studentexamen eller i sådan ingenjörsexamen som av- ses i tredje stycket.
got av de yrken, för vilken högskolan giver utbildning, dels i vad avser svens- ka, två främmande moderna språk, där- ibland engelska eller tyska, samt i ma— tematik, fysik, kemi och teckning erhål— Iil utbildning av likvärdig omfattning och kvalitet, som den i första stycket angivna.
Äro skäl ————————— Kungl. Maj:t.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1965. Äldre bestämmelser om behörighet att vinna inträde såsom ordinarie stude- rande skola dock alltjämt äga tillämpning beträffande den som jämlikt dessa be- stämmelser före den 1 juli 1970 förvärvat eller kommer att förvärva behörighet att vinna inträde såsom ordinarie studerande.
Reservationsvis framförda yrkanden
Undervisning i grekiska
(ja 8.2.3.4)
Av ledamoten Mats Hultin
Det nya gymnasiets undervisningspro- gram baseras —- såsom redovisats på flera ställen i betänkandet —— på avnä- markrav i vidare och mera inskränkt bemärkelse, på elevintresse samt på all- männa överväganden om ett framtida behov — det må vara individens eller samhällets. Några andra faktorer av in- tresse i sammanhanget är de speciella förhållanden som råder i länder vilkas invånare ej har något av världsspråken som modersmål. En minskning av gym- nasisternas arbetsbörda har även an- setts viktig.
Jag önskar i anslutning till i föregå- ende stycke nämnda bedömningsgrun- der anföra några skäl, vilka enligt mitt förmenande bort föranleda gymnasieut- redningen att ej bereda plats för ämnet grekiska på gymnasiet, även om därige- nom en lång undervisningstradition kommer att brytas.
Arbetsmarknadens behov av studen- ter med kunskaper i grekiska är ringa. Universitetsbehovet är även obetydligt. Antalet akademiker som behöver ämnet är så litet, att man kan fråga sig om inte en förläggning av studierna i gre— kiska helt till universiteten måste anses vara en rimlig rationalisering. Att spri- da undervisningen till ett 100-tal gym- nasieorter med en handfull studerande på varje ställe kan inte vara försvar-
ligt med tanke på att 80—90 % av dessa studerande senare återfinns på univer— siteten där de till lägre kostnader skulle kunna få motsvarande eller bättre un- dervisning i ämnet. Gymnasieutred- ningen har med rätta intagit en mycket restriktiv hållning gentemot specialise- ringar inom den tekniska studiegången. Likväl måste det anses att möjligheten ordna utbildning i tekniska specialite— ter efter gymnasietidens slut är mindre än i ämnet grekiska —- ingenjörerna går ju till övervägande delen ut på arbets- marknaden och ej till högskolorna. Kostnaderna för undervisning i grekis- ka på gymnasiestadiet kan hållas nere genom att man kräver att ett förhållan- devis stort antal elever väljer ämnet in- nan lektioner kommer till stånd. Det är dock icke säkert detta sänker de totala kostnaderna. För elever som önskat men ej erhållit gymnasieundervisning i grekiska kan universiteten bli tvungna anordna nybörjarundervisning, varige- nom man under alla förhållanden får en dubblerad utbildning i ämnet. Elevenkäterna visar ett relativt sett stort missnöje med den nuvarande la- rtinlinjen. Vissa lärjungar är dock gans- ka nöjda med ämnet grekiska. Inte minst förefaller språkbegåvade elever gärna välja ämnet. Man kan visserligen säga att det ligger i enkäters natur, att
de mer framhäver konservativa än ra- dikala opinioner. I detta speciella fall kan det unga klientelet endast relatera till erfarenheter från det nuvarande gymnasiet. De har vid enkäten haft små möjligheter föra fram mera betydande innovationer i språkundervisningen. Jag önskar emellertid bortse från dessa förhållanden. Vad som för mig i sam- manhanget är särskilt betänkligt är det faktum att språkbegåvningarna under den kanske bästa inlärningsperioden av sitt liv använder en stor del av veckans skoltimmar åt klassiska språk —— i detta fall grekiskan.
Nu och i framtiden krävs stora insat— ser från svensk sida inom det interna- tionella utbytet av tankar och varor. Ett alltmer omfattande arbete i U-länderna väntar oss. Näringslivet behöver såväl för handeln med utlandet som för in- formation och vidareutveckling goda in— ternationella kontakter. Allt detta krä- ver personer med kunskaper i moderna språk. Men vi lider brist på personal inom förvaltning, industri och handel som talar, skriver och läser sådana språk som franska, spanska och ryska. Det är därför viktigt koncentrera kraf- terna på undervisning i moderna språk och föra språkbegåvningarna till denna. Blotta existensen av mindre relevant undervisning på gymnasiet innebär en icke önskvärd avlänkning från huvud— studiegångarna — i detta fall de mo- derna språken. Tillgången i en skola på lärare med kompetens i visst eller vissa ämnen har också visat sig i så måtto styrande på undervisningen att man ve- lat ordna utbildning i vederbörandes ämnen — för att bereda läraren arbete.
De små ländernas dilemma att på ett
fyllt skolschema behöva ägna mycken tid åt undervisning i språk, vilka jämn- åriga studerande på annat håll har som modersmål, gör det speciellt angeläget för dessa länder att sovra i skolans äm- nesprogram. Det är således inget skäl för oss att behålla grekiskan på sche- mat därför att man kanske gör det i länder såsom England, Frankrike och Tyskland.
Av kravet på minskad arbetsbörda i gymnasiet följer att antalet nybörjar— språk bör så långt möjligt begränsas.
Pekar således både avnämarkrav, elevintresse och det allmännas behov bort från grekiskarf, återstår det s. k. allmänbildningsbehovet.
Mängdens behov av kontakt med an- tik kultur går och kommer i framtiden än mer att gå via översatt litteratur el- ler på moderna språk redovisad forsk— ning. Anser man samtidigt att god kän- nedom om nutida förhållanden är det angelägnaste för gymnasisten och den vuxne och att denna kännedom utgör den viktigaste komponenten i allmän- bildningen, blir konklusionen den att undervisningen om de äldsta epokerna i mänsklighetens tillvaro såsom denna gives via klassiska språk — hur beklag- ligt detta än av vissa skäl kan anses vara — i första hand måste minskas.
Av det som i det föregående sagts framgår att jag inte anser att undervis- ning i grekiska bör ordnas på det nya gymnasiet. Jag är även mycket tveksam beträffande latinet, men anser tiden än- nu ej mogen för ytterligare inskränk- ning av undervisningen i detta ämne, utöver den som gymnasieutredningen föreslagit.
Ämnet religionskunskap (jfr 9.3.2.8 och 9.3.4)
Av ledamöterna Torsten Andersson och F olke Haldén
Gymnasieutredningens förslag att in- skränka timantalet för undervisningen i ämnet religionskunskap från nuvaran- de 5 vtr i motsvarande ämne (kristen- dom) i det 3-åriga gymnasiet till 2,5 vtr i de humanistiska och samhällsveten- skapliga lärokurserna samt till 1,5 vtr i den naturvetenskapliga lärokursen inom det nya gymnasiet kan vi inte biträda. Enligt vår mening bör ämnet ges ett ut- rymme av 3 vtr i vardera av de båda förstnämnda lärokurserna samt 2 vtr i den sistnämnda. Ifråga om de tekniska och ekonomiska lärokurserna, i vilka gymnasieutredningen icke medgett nå— got utrymme för religionskunskapen, anser vi att ämnet bör ges 2 vtr inom vardera.
Detta vårt förslag innebär en in- skränkning i det nu gällande timanta- let som synes, men en sådan inskränk- ning kan anses försvarlig, enär vissa delar av det kyrkohistoriska stoffet av utredningen beretts plats i ämnet his- toria, framför allt de kyrkohistoriska och konsthistoriska partierna. Vidare måste givetvis undervisningen i reli— gionskunskap underkastas ungefärligen den minskning i timantalet som flera andra ämnen, vilken är betingad dels av det minskade totala antalet vecko- timmar i det nya gymnasiet och dels av det ökade utrymme som nya ämnen och ämnesdelar kräver. Sistnämnda förhål— lande har särskilt föranlett att antalet vtr måst nedsättas till 2 i de naturve- tenskapliga, tekniska och ekonomiska lärokurserna.
I nuvarande tekniska gymnasium och handelsgymnasium förekommer ingen
som helst undervisning i religionskun— skap. I för detta ämne intresserade kretsar anses detta förhållande vara yt- terst menligt. Sålunda anför exempelvis Gymnasistrådet inom den Fria Kristli- ga Gymnasiströrelsen i skrivelse till gymnasieutredningen, att på grund av de resurser människan i dag förfogar över kan hennes beslut få större och mer avgörande konsekvenser än tidi— gare. Det är därför nödvändigt att nu- dervisningen och debatten om de vär- deringar, som bildar underlag för dessa beslut, beredes ökat utrymme, inte minst i fackgymnasierna. Den interna— tionalisering som för närvarande ka— raktäriserar alla livsområden nödvän— diggör ökade kunskaper dels om icke- lutheranska riktningar inom kristendo— men, dels om den ekumeniska rörelsens allt större roll och dels om icke-kristna religioner och livsåskådningar. I en tid då en progressiv kulturpolitik skall ut- formas, måste det framstå som ett all- varligt misstag att genom minskning av kravet på kunskap om religionens värld försvåra förståelsen av den kulturtradi- tion vi lever i och vilken varje nyska- pande kulturinsats i vår situation måste bygga på-
Det står för oss klart att dessa syn- punkter i allo är relevanta för situatio- nen. Vårt lands insatser för U-länderna kommer av allt att döma i hög grad att bestå i att experter inom olika verk- samhetsområden kommer att sändas ut för lösande av uppgifter inom dessa länder till fromma för deras männi- skor. De uppgifterna kan endast lösas genom ett förtroendefullt samarbete
mellan experterna och människorna i vederbörande land. Kännedom om och förståelse för dessa människors religiö— sa uppfattning måste vara av grundläg- gande betydelse om samarbetet skall lyckas. Insikt i främmande religioner måste för de utsända vara lika viktig som varje annan utrustning.
Det som för oss vidare framstår som väsentligt är att så många människor i nuet fått sina föreställningsramar och värdenormer påverkade av religionen, liksom hela vår kultur historiskt sett fått mycket väsentliga drag präglade därav. För en rätt förståelse av män- niskors beteende, reaktioner och vår- deringar torde — synes det oss —-— kun- skaper om religionernas inflytande i här antytt avseende vara av stor bety— delse liksom självfallet de profana idé- erna. Inte minst kan detta spela en roll för arbetsplatserna, relationerna olika grupper emellan osv., allt omständig- heter som kommer att möta inte minst de 10 å 12 000 ingenjörer och ekono- mer, som gymnasieutredningen hoppas skall komma att utbildas årligen vid framtidens gymnasier.
De relationer som här nämnts har be- tydelse också för vår demokratiska livs- form. Utan att säga för mycket kan man väl hävda, att kunskap i fråga om reli- gionerna, deras liv och lära samt deras inflytande på människors handlande och tänkande är en tillgång, vilket brist på kunskap aldrig kan vara.
Att gymnasieutredningen i stort an- sluter sig till dessa uppfattningar fram- går flera gånger av utredningens moti- veringar. Inte minst görs detta klart i 5.3.2.1, där utredningen framhåller att gymnasiet måste fortsätta det studium av litteratur, konst och religion som på- börjats i grundskolan. Detta är, säger utredningen, nödvändigt när det gäller att utveckla de unga till större vidsyn och till ökad förmåga att förstå sig själ—
va och andra samt att göra en positiv insats i den komplicerade tid och värld, i vilken de lever.
Vid sin bedömning av olika ämnens plats och utrymme på det nya gymna- siets schema har gymnasieutredningen utgått från dels avnämarnas krav på gymnasiets färdigutbildade elever och dels elevernas egen syn på vad gymna- siet bör ge. (Se Dahllöf: Kraven på gymnasiet, SOU 1963:22 , och Härn- qvist-Grahm: Vägen genom gymnasiet, SOU 1963:15 ). Vi har anslutit oss till den allmänna bedömningsgrunden. Ifrå- ga om religionskunskapen har bestäm- da krav på kunskaper i ämnet rests från avnämare inom olika akademiska fa- kulteter. Från avnämarhåll har sålunda ett intresse anmälts. Från eleverna sy— nes emellertid föga eller intet intresse ha kommit fram. Dessa fakta har av gymnasieutredningen tagits till intäkt för den starka begränsningen av tiden för ämnet religionskunskap. Det är emellertid vår mening att man icke kan dra så snäva slutsatser av det förelig- gande enkätmaterialet som utredningen har gjort. Vid bedömningen bör man dels ta hänsyn till de nya krav som kommer att ställas inte minst på våra tekniska experter, som ovan anförts, och dels att det inom näringslivet finns ett betydande intresse för att detta äm- ne måtte beredas en större plats på schemat. Det är att beklaga att detta intresse icke kommit att ta sig uttryck i enkäterna. Elevernas bristande intres- se för religionskunskapen kan ha sin rot i att ämnet i det nuvarande gymna- siet icke behandlas på ett sådant sätt att det väcker mera allmänt intresse. I och för sig torde detta ämne rätt upp- lagt såsom en undervisning om och icke i religion och med beaktande av den avgörande roll religionerna spelat för människor och samhällsutveckling vara nog för att i den ålder gymnasieelever-
na befinner sig väcka var och en till in- tresse och säkerligen också debattlusta.
Enligt vår uppfattning borde kurspla- nen i religionskunskap i de lärokurser som har 3 vtr i ämnet omfatta:
1) Vad är religion? Kort översikt av religionspsykologi och religionssocio— logi,
2) översikt av de aktuella världsreli— gionerna med korta historiska tillbaka— blickar,
3) En koncentrerad repetition av bi- belns innehåll,
4) Aktuell kristen kyrko- och sam- fundskunskap. Världsmission och eku- menik. Några värdeetiska problem, t.ex. människovärdet, äktenskapet, arbets- etik.
Samtliga dessa ämnesområden har allmängiltigt intresse och är inriktade på elevernas orientering om den aktu— ella situationen inom de stora världs- religionerna. Att ett sådant studium bör inledas med klargörande av fundamen- tala religiösa begrepp såsom religion, tro, kult, bön, är naturligt, liksom att eleverna bör få en orientering om de psykologiska och sociologiska former den religiösa upplevelsen framkallar. En allmän översikt av de stora världs- religionerna just nu är angelägen, och det måste vara lika väsentligt för ele- verna att äga en mognad insikt om Väs- terlandets egen religionsform, kristen- domen, om dess egentliga innebörd och budskap, dess betydelse för samhälle och kultur, dess olika utgestaltning i den romerska katolicismen, den orto- doxa kyrkan och protestantismens oli- ka grenar. Ett sådant i förhållande till grundskolans kurs avancerat studium kan ej ske på ett effektivt sätt utan en förnyad och fördjupad kontakt med bi— beln och de variationer i bibelsynen som skilda tider, personer och kyrkor kommit fram till. Lika väsentligt för den allmänna orienteringen som känne-
domen om de främmande religionernas innehåll och former är kunskapen om den existerande kristenhetens trosupp- fattning och verksamhetsformer. Slutli- gen bör religionskunskapen ge eleverna något tillfälle att analysera och disku- tera några av de konkreta livssituatio- ner och problem, som de själva kom- mer att ställas inför och som kräver ett engagemang inte bara intellektuellt utan även av etiskt, ofta religiöst värderande art. Dessa samtal bör inriktas på att ge eleven övning i att med allvar be- handla både sina egna och andra män— niskors livsproblem.
I de lärokurser, där endast 2 vtr kom- mer att stå till förfogande för religions- kunskapen är det givetvis nödvändigt att åstadkomma en nedskärning av de redovisade kursmomenten. Kursplanen bör inte omfatta mer än två huvudmo- ment:
1) Översikt av de aktuella världsreli- gionerna med korta historiska tillbaka— blickar,
2) översikt av aktuell kristen kyrko-, samfunds- och troskunskap.
Inom dessa sistnämnda lärokurser kan studiet i ämnet bedrivas i form av valda studieområden med individuella uppgifter eller gruppuppgifter som re- dovisas inför samtliga elever. På så sätt kan man ge eleverna tillfälle att på ett grundligare sätt studera sig in i någon främmande religion och någon kristen trosuppfattning samtidigt som man ge- nom redovisningarna ger samtliga ele- ver en allmännare orientering.
När det gäller inplaceringen i sche- mat av det ökade utrymmet för reli— gionskunskapen föreslår vi att ökning- en med 0,5 vte i respektive humanistis- ka, samhällsvetenskapliga och naturve- tenskapliga lärokurserna kompenseras genom att det totala veckotimtalet ökas från föreslagna 30 vtr till 30,5 vtr i des- sa tre lärokurser.
I fråga om ekonomisk lärokurs före- slår vi att det totala veckotimtalet ökas från av utredningen föreslagna 30 vtr till 31 vtr, varjämte veckotimtalet för samhällskunskap minskas med en.
I den tekniska lärokursen uppnås det ökade utrymmet för ämnet genom att det totala veckotimtalet likaledes ökas
till 31 vtr. Dessutom tas i anspråk 1 vte från tekniska specialämnen, som där— med kommer att omfatta 11,5 vtr. Detta i sin tur bör kompenseras genom att samma ämne i fjärde årskursen ökas med 1 vte. Härigenom får de tekniska specialämnena oförändrat timtal.
Ämnena religionskunskap och filosofi (jfr 9.3.2.8 och 9.3.4)
Av ledamoten Håkan Berg
I fråga om det utrymme som bör bere- das ämnet religionskunskap på det nya gymnasiets allmänna sektor instämmer jag med ledamötema Torsten Andersson och Folke Haldén. Även enligt min me— ning är en inskränkning av timtalet i jämförelse med nuläget i avseende på ämnet kristendomskunskap försvarlig, dels emedan vissa delar av det kyrko- historiska stoffet beretts plats inom äm- net historia, dels emedan ämnet religi- onskunskap måste underkastas en minskning av timantalet, som ungefärli- gen motsvarar den allmänna reduktio- nen av det totala antalet veckotimmar i det nya gymnasiet. Vidare måste beak— tas det utrymme, som nya ämnen och ämnesdelar kräver. Vid en sammanväg- ning av dessa faktorer har även jag kommit till den slutsatsen, att ämnet re- ligionskunskap bör omfatta 3 vecko- timmar på de humanistiska och sam- hällsvetenskapliga lärokurserna och 2 veckotimmar på den naturvetenskapliga lärokursen.
I fråga om motiveringen i övrigt för detta ställningstagande och i fråga om kursinnehållet i ämnet religionskunskap på gymnasiets allmänna sektor instäm- mer jag i vad ledamöterna Torsten An- dersson och Folke Haldén anfört.
Vad så beträffar gymnasiets ekono- miska och tekniska sektorer vill jag an- föra följande.
Av fundamental betydelse för hela det reformförslag, som framlägges i detta betänkande, har varit tanken att närma det allmänna gymnasiet och fackgym- nasierna till varandra. Detta skall en- ligt utredningens mening bl. a. ske ge— nom en för samtliga tre sektorer gemen- sam läroplan konstruerad på så sätt, att Specialiseringarna i olika riktningar sker inom ramen för en såvitt möjligt gemensam kärna av ämnen, vilkas upp- gift det är att ge kommunikationsfärdig- heter och orientering i allmänna äm— nen. Detta föreslås i syfte både att ge de yrkesutbildande sektorernas elever behörighet för inskrivning vid högre läroanstalter och att tillgodose av avnä- marna inom näringsliv och förvaltning framställda krav på ett starkare allmän- bildande inslag i gymnasieekonomernas och gymnasieingenjörernas utbildning. Denna strävan har bl. a. lett till att den tekniska lärokursen måste göras fyra- årig.
En konsekvens av den ståndpunkt ut- redningen sålunda intagit, då det gällt målsättningen för konstruktionen av de ekonomiska och tekniska sektorernas
kursplaner, blir, som jag ser saken, att i dessa kursplaner utrymme bör beredas för alla de ämnen, som utredningen an- sett böra vara obligatoriska inom den all— männa sektorns samtliga lärokurser. Detta innebär, att inom de ekonomiska och tekniska lärokurserna utrymme bör beredas såväl för ämnet religionskun— skap som för ämnet filosofi.
Vad först beträffar ämnet religions- kunskap instämmer jag i vad ledamö— terna Torsten Andersson och Folke Hal— dén anfört såsom stöd för sitt förslag att undervisning i ämnet religionskunskap skall ges även åt eleverna inom gymna- siets ekonomiska och tekniska sektorer.
I fråga om ämnet filosofi må först un- derstrykas att detta ämne, med den upp- läggning det fått i utredningens för- slag till kursplan, blir både allmänt orienterande och av förutbildningska- raktär. Sett från båda dessa synpunkter måste enligt min mening ämnet vara av stort värde som ingrediens i gymnasie- ekonomers och gymnasieingenjörers ut- bildning. Båda kategorierna kommer i sin yrkesverksamhet att deltaga i för- handlingar av skilda slag: båda får i oli- ka sammanhang i uppdrag att samman- fatta synpunkter, upprätta protokoll, formulera ståndpunkter. En — låt vara översiktlig _ kurs i argumentationsana- lys och elementär logik måste därför vara mycket starkt motiverad från ren förutbildningssynpunkt. I fråga om den tekniska sektorn tillkommer därutöver det värde, som studier i logik och den empiriska vetenskapens arbetssätt har för studierna i matematik samt natur- vetenskapliga och tekniska ämnen. _— För både gymnasieekonomer och gym- nasieingenjörer gäller vidare, att de i sin yrkesverksamhet mycket ofta kom- mer att få arbetsledande uppgifter. Där- vid fordras bl.a. förståelse för männi- skors beteende, reaktioner och värde- ringar. För en sådan förståelse torde
kunskaper om världsåskådningar och värdesystem (etik), liksom kunskaper om religionerna, vara av stor betydelse. Den breddning av allmänorienteringen, som kunskaper inom ramen för ämnet filosofi ger, är sålunda enligt min me- ning i och för sig lika motiverad för gymnasieekonormerna och gymnasie- ingenjörerna som för den allmänna sek- torns elever. Motsvarande gäller — som ovan framhållits — om ämnet religions- kunskap.
Slutligen må framhållas — och detta gäller som motivering för både ämnet religionskunskap och ämnet filosofi på de ekonomiska och tekniska sektorernas schema — att studier på gymnasiets ekonomiska eller tekniska sektor enligt utredningens förslag skall vara lika- berättigade med studier inom den all— männa sektorn, då det gäller behörighet för fortsatta studier vid universitet och högskolor. Det är enligt min mening rimligt, att de högre läroanstalterna skall kunna förutsätta åtminstone några kun- skaper i här frågavarande ämnen hos samtliga sina studerande.
Enligt min mening bör sålunda såväl ämnet religionskunskap som ämnet fi- losofi beredas fast utrymme inom de ekonomiska och tekniska sektorerna av det nya gymnasiet. Då det så gäller frågorna hur detta utrymme skall be- redas och hur stort utrymme ämnena kan få, vill jag understryka, att jag de- lar utredningens allmänna uppfattning, att arbetsbördan för gymnasisterna bör minskas och undervisningstiden begrän— sas i jämförelse med nuvarande förhål- landen. Utredningens förslag härutin- nan innebär, att det totala veckotimta— let för samtliga lärokurser blir 34 i första årskursen, 32 i andra årskursen och 30 i tredje årskursen, sammanlagt sålunda 96 veckotimmar för samtliga de tre årskurserna. Dessa tal utgör för mig en ram, utöver vilken jag icke anser
mig kunna gå utan att äventyra syftet att begränsa gymnasisternas arbets- börda.
I fråga om den allmänna sektorn sy- nes mig den halva veckotimme i ämnet religionskunskap, som jag i likhet med ledamöterna Torsten Andersson och Folke Haldén anser bör tillkomma ut- över vad majoriteten föreslagit, kunna tagas från timmarna till förfogande. På så sätt får man 1,5 veckotimmar till för— fogande i tredje årskursen för samtliga lärokurser, vilket synes mig försvarligt.
Vad så beträffar de ekonomiska och tekniska sektorerna är det självfallet, att utrymmet för ämnena religionskun- skap och filosofi under alla omständig- heter måste bli starkt begränsat. Då jag, som ovan framhållits, icke vill för- orda en utökning av undervisningstiden utöver de sammanlagt 96 veckotimmar- na i årskurserna 1—3, och då jag ej kan finna det rimligt att minska utrymmet för timmar till förfogande, så att detta utrymme bleve mindre på dessa sekto— rer än på den allmänna sektorn, måste utrymmet för ämnena religionskunskap och filosofi vinnas på något eller några andra ämnens bekostnad. Härvid har jag icke ansett mig kunna förorda någon minskning av utrymmet för övriga all- mänorienterande ämnen eller för språ- ken. Ej heller anser jag en minskning av utrymmet för de grundläggande ma- tematisk-naturvetenskapliga ämnena el- ler för de centrala tekniska respektive ekonomiska ämnena vara försvarlig. Det utrymme jag inom angivna ramar anser mig kunna förorda för ämnena religi- onskunskap och filosofi inom de eko— nomiska och tekniska sektorerna om- fattar en och en halv veckotimme för båda ämnena tillsammans.
Detta utrymme, som bör beredas i årskurs 3, kan enligt min mening vin- nas på följande sätt. På båda sektorerna minskas utrymmet för ämnet gymnastik
med en veckotimme i årskurs 2. Detta ämne får därigenom på dessa sektorer 3 + 2 + 2 = 7 veckotimmar i årskurser- na 1—3 mot på den allmänna sektorn 3 + 3 + 2 = 8 veckotimmar. Inom den ekonomiska sektorn förordar jag vidare, att utrymmet för ämnet maskinskriv- ning minskas med en halv veckotimme i årskurs 2, varigenom detta ämne får sammanlagt 4,5 i stället för i majorite- tens förslag 5 veckotimmar i årskurser- na 1—2. På den tekniska sektorn anser jag vidare, att utrymmet för de tekniska tillämpningsämnena bör kunna minskas med en halv veckotimme i årskurs 3. Denna reduktion av ett totalt timantal om 41,5 i årskurserna 3—4 anser jag vara möjlig att genomföra, utan att ingenjörsutbildningen därigenom även— tyras. Frågan inom vilka ämnen reduk- tion—en skall företagas bör enligt min mening lösas först sedan läroplansex- pertisen beretts tillfälle att framlägga förslag.
Detta förslag innebär, att det totala veckotimtalet på den ekonomiska sek— torn skulle bli 34 + 30,5 + 31,5 : 96 vec- kotimmar i årskurserna 1—3. På den tekniska sektorn skulle motsvarande tal bli 34 + 31 + 31 = 96 veckotimmar mot på den allmänna sektorn 34 + 32 + 30 =96. Dessa skiljaktigheter i fråga om timtalets fördelning på årskurser synes i och för sig kunna vara försvarlig, men självfallet vore det att föredraga, om fördelningen bleve densamma på samt- liga de tre sektorerna. För att åstad- komma detta fordras att på den eko- nomiska sektorn 1,5 och på den tek- niska sektorn en veckotimme i något ämne flyttas från årskurs 3 till årskurs 2, något som torde vara fullt möjligt" men fordra visst förarbete av läroplans- expertisen.
Det utrymme om en och en halv vec- kotimme för de båda ämnena religi- onskunskap och filosofi tillsammans,
som jag sålunda föreslår, är så begrän- sat, att det synes mig svårt att dela upp det på två ämnen. Det synes mig i stäl- let böra övervägas att undervisningen i de två ämnena samordnas. De på sid. 358 redovisade skälen till förmån för det av Sveriges Elevers Centralorganisation SECO framförda förslaget om en sam- ordning av ämnena religionskunskap och filosofi synes mig överhuvudtaget vara förtjänta av ett något mera posi- tivt beaktande än utredningens majori— tet ansett. I varje fall synes en dylik samordning vara motiverad, då det — som här — gäller att bereda båda äm- nena rum inom ett sammanlagt timtal av en och en halv veckotimme. En dy- lik samordning kan utformas mer eller mindre fast. Man kan t. ex. anförtro un- dervisningen i de två ämnesdelarna åt två lärare, som var och en finge viss del av läsåret till sitt förfogande. Man kan arbeta efter två särskilda kurspla- ner med anbefalld samverkan mellan ämnena, men man kan också arbeta efter en gemensam kursplan innefattan- de två huvudmoment. Under alla för- hållanden anser jag, att en schemamäs- sig samordning bör komma till stånd och jag förordar således, att på gymna- siets ekonomiska och tekniska sektorer upptages ett nytt ämne med benämning— en religionskunskap/filosofi och att det- ta ämne på var och en av dessa sektorer tilldelas en och en halv veckotimme i årskurs 3.
Beträffande kursinnehållet i detta dubbelämne har mitt förslag att åt ut- redningssekretariatet skulle uppdragas att utarbeta förslag härutinnan icke bi- fallits av utredningen. Jag kan därför endast mycket skissartat ange de mo- ment, som jag anser undervisningen bö- ra omfatta.
I fråga om religionskunskapsdelen av ämnet måste till en början klart sägas ifrån, att man på en så begränsad tid
ej kan ge en allmän orientering om de religiösa företeelsernas värld utan får nöja sig med studium av valda avsnitt. Kursplanen bör icke omfatta mer än två moment, nämligen
1. översikt av några aktuella världs-
religioner
2. översikt av aktuell kristen kyrko-,
samfunds- och troskunskap.
Det blir nödvändigt att starkt begrän— sa båda momenten. Förmodligen kan detta lämpligast ske på så sätt, att stu- diet bedrivs inom valda studieområden med individuella uppgifter eller grupp- uppgifter, som redovisas inför hela klassen. På detta sätt skulle man ge ele- verna tillfälle att på ett grundligare sätt studera sig in i någon främmande reli— gion och någon kristen trosuppfattning, samtidigt som man genom redovisning- arna gav hela klassen en allmännare ori- entering. Uppläggningen bör sålunda i princip vara densamma som den jag i anslutning till ledamöterna Torsten An- dersson och Folke Haldéns reservation förordar för ämnet religionskunskap på den naturvetenskapliga lärokursen, men med de modifikationer som betingas av timtalets begränsning.
Vad så beträffar filosofidelen av dub- belämnet synes det likaledes angeläget att klart utsåga, att man på den begrän— sade tiden icke kan ge en allmän ori- entering utan måste inskränka sig till valda avsnitt. Kursplanen synes böra omfatta endast två moment, nämligen
1. En förkortad kurs i argumenta- tionsanalys och elementär logik
2. Översikt av några världsåskådning- ar med koncentration till vissa centrala filosofiska problem.
Även härvidlag synes studiet — i var- je fall inom ramen för momentet 2 ovan —— med fördel kunna bedrivas inom val- da områden med individuella uppgifter eller gruppuppgifter, som redovisas in- för hela klassen. En viss anpassning till
elevernas individuella intressen och kunskaper kan därvid göras, så att ele— ver på teknisk lärokurs ges uppgifter inom t. ex. området logik — kunskaps- teori, medan elever på ekonomisk läro— kurs ges uppgifter inom t. ex. området etik —— politiskt—ekonomisk teori. I den mån, vilket synes bli det vanliga, sam- läsning etableras mellan de två sekto- rerna, bör redovisningarna inför hela undervisningsavdelningen kunna ge en allmännare orientering och stoff för diskussioner i anslutning till lämnade redovisningar.
Slutligen vill jag understryka, att det självfallet bör vara möjligt för elever på ekonomisk och teknisk lärokurs att såsom frivilliga ämnen läsa den allmän- na sektorns kurser i religionskunskap och filosofi.
Sammanfattningsvis vill jag framhål- la, att jag är ense med ledamöterna Torsten Andersson och Folke Haldén i fråga om det utrymme, som bör bere-
das ämnet religionskunskap inom gym— nasiets allmänna sektor. Jag är också ense med dem om att ämnet religions— kunskap bör beredas utrymme inom de ekonomiska och tekniska sektorerna. De motiveringar de i sin reservation anför för dessa ställningstaganden och de förslag de framlägger rörande äm— nesinnehållet i ämnet religionskunskap på den allmänna sektorn har jag an— slutit mig till. -— Jag anser emellertid därutöver, att även ämnet filosofi bör ges utrymme på de ekonomiska och tek- niska sektorerna. Då jag ej vill förorda, att man går utöver de sammanlagt 96 veckotimmarna i årskurserna 1—3, blir det utrymme jag förordar för de två ämnena på ekonomisk och teknisk sek- tor endast en och en halv veckotimme för båda ämnena tillsammans. Jag för- ordar med hänsyn härtill en organisa- torisk samordning av ämnena religions- kunskap och filosofi på dessa två sek- torer av gymnasiet.
Undervisningsavdelningarnas storlek (jfr 12.7.5)
Av ledamöterna Håkan Berg och Sigvard Magnusson
Gymnasieutredningens förslag under 12.7.5 har vi icke helt kunnat ansluta oss till. Enligt vår mening har majori- teten icke i tillräcklig grad beaktat be— hovet av att minska undervisningsav— delningarnas storlek.
Det reformprogram som utredningen i kapitel 10 framlägger innebär en ge- nomgripande omdaning av gymnasie— undervisningen. Det nya gymnasiet skall i första hand, enligt förslaget, genom en individualisering av under— visningen och nya arbetsformer för eleverna ge dessa större vana vid ett självständigt arbetssätt. Detta program
ställer för sitt förverkligande stora krav på såväl lärare som elever. Men det ställer självfallet också stora krav i fråga om hjälpmedel i undervisningen och organisatoriska åtgärder som un- derlättar arbetet för lärare och elever. Åtskilliga sådana åtgärder föreslås i betänkandet och ytterligare förstärk— ningar kommer säkert att aktualiseras, allteftersom erfarenheter vinnes. Med hänsyn till det angelägna i den före- slagna undervisningsformen är det emellertid enligt vår mening nödvän- digt att redan från början gå ett steg längre än majoriteten velat.
! l i i l i l » I
Som gymnasieutredningen allmänt understryker (12.7.5.5) måste plane- ringsarbetet självfallet inriktas på en fortgående kvalitativ förstärkning av undervisningen. Den försöksverksam- het med varierande klasstorlek som i mindre skala påbörjas under läsåret 1963/64 anser vi vara angelägen och böra stödjas enligt utredningens för- slag. Det måste dock dröja avsevärd tid, innan denna försöksverksamhet kan leda till ytterligare reformer. Då det emellertid är av stor vikt, att gym- nasieutredningens pedagogiska inten— tioner i största möjliga utsträckning förverkligas redan från början, anser vi att mer direkta åtgärder behöver vidtagas.
Bland de åtgärder, som i detta syfte kan ifrågakomma, anser vi en minsk— ning av avdelningarnas storlek vara en av de mest angelägna. Med hänsyn till den rådande lärarbristen står det emel- lertid klart, att en generell sänkning av delningstalet för klass i gymnasiet i nuvarande läge inte kan genomföras. I denna situation är det enligt vår me- ning nödvändigt att, i avvaktan på en mera generell reform, vidtaga partiella förstärkningsåtgärder. Med hänsyn till resursernas knapphet måste måhända dessa åtgärder till en början bli av be— gränsad räckvidd, och de bör då kon— centreras till de ämnen, för vilka be- hovet av en förbättring i undervis- ningssituationen är störst, dvs. de ämnen, i vilka undervisning meddelas i hel klass.
Den form för förstärkningsanord— ningar av nu ifrågavarande slag, som vi funnit vara mest praktisk, är under- visning i delad klass under någon av schemats veckotimmar. En sådan åt— gärd innebär visserligen, att undervis— ningen måste meddelas i stor klass un- der ifrågavarande ämnes övriga tim- mar, men de förbättrade möjligheterna
till individualiserad undervisning un- der »delningstimmen» leder enligt vår mening till att undervisningssituatio- nen totalt sett avsevärt förbättras för ämnet i fråga.
För årskurs 1 har gymnasieutred- ningen —- låt vara med en annan moti- vering — i 10.223 föreslagit viss del- ning av klass i gymnasiets första års- kurs genom införandet av s. k. grupp- timmar under fyra veckotimmar. Av dessa förlägges en till svenska, en till ämnesgruppen historia/samhällskun- skap, en till moderna språk och en till ämnesgruppen fysik/kemi, alternativt naturvetenskap, företagsekonomi eller teknologi.
Någon motsvarande möjlighet till delning av stora undervisningsavdel- ningar föreslås däremot ej för de högre årskurserna. Detta synes oss vara så mycket mera beklagligt, som gymnasie- utredningens förslag innebär, att själv- ständigheten i arbetssättet successivt ökas under gymnasieåren för att i sista årskursen omfatta även ett special— arbete. Denna uppläggning ställer stora krav på individualiserad undervisning och handledning i dessa årskurser. Även om man inte i detalj kan förutsäga i vilka ämnen de stora undervisnings- avdelningarna kommer att bli mest frekventa, torde det ofta bli fallet i för alla studiekurser gemensamma ämnen som svenska, engelska, historia, sam— hällskunskap. Dessa ämnen intar sam- tidigt en central ställning såväl i fråga om timtalet som i fråga om behovet av självständiga arbetsformer och indivi- duell handledning.
Med hänsyn till de grupptimmar, som föreslås för årskurs 1, och med hänsyn till att i årskurs 4 undervisningen ändå i stor utsträckning kommer att medde- las i delad klass (laborationer m. ni.), anser vi att de av oss föreslagna ytter- ligare förstärkningsanordningarna i
första hand bör gälla årskurserna 2 och 3 och där gälla ämnen med 3 eller flera veckotimmar på schemat.
Under hänvisning till det ovan an- förda vill vi framlägga följande mini- miförslag till förstärkningsanordningar i syfte att underlätta undervisnings- situationen i de stora gemensamma ämnena:
Där i årskurserna 2 och 3 undervis— ningsavdelningar med 30 eller nära 30 elever uppkommer i ämnen med 3 eller flera veckotimmar, må undervisningen meddelas i delad klass under en vecka- timme i vartdera av två sådana ämnen. Det bör ankomma på rektor att, efter hörande av klasskonferensen, besluta i vilka ämnen denna anordning skall komma till stånd.
I 12.7.5.6 har gymnasieutredningen
vidare föreslagit att _— om vid tillämp- ning av delningstalet 30 på undervis— ningen i visst ämne erhålles ett antal avdelningar med vardera 30 elever och det överskjutande antalet elever blir 1, 2 eller 3 — länsskolnämnden skall be- sluta huruvida ny avdelning må upp- rättas eller sistnämnda elever skall för- delas på redan bildade avdelningar. Därvid bör 32 och 33 elever placeras i samma avdelning endast då lärar— eller lokalsvårigheter gör detta särskilt angeläget.
Om detta förslag skulle kunna få som följd, att klasser i flera än två ämnen undervisas i avdelningar, som omfattar flera än 30 elever, föreslår vi att regler- na för bildande av klass och grupp ut- formas helt enligt 12.7.2.6 respektive 12.7.2.9.
Betygsätmingen i ämnet svenska (jfr 13.352)
Av ledamoten Håkan Berg
Utredningens beslut att föreslå slopan- de av det särskilda betyget i svensk skrivning har jag icke kunnat biträda.
Det nya gymnasiet måste enligt min mening, liksom det nuvarande, ha som en av sina mest betydelsefulla uppgifter att öva elevernas förmåga till skriftlig framställning. Härom torde i och för sig enighet råda inom utredningen. Genom det föreslagna avskaffandet av
det särskilda betyget i svensk skrivning riskerar man emellertid enligt min me- ning att momentet skriftlig framställ- ning av lärare och elever kommer att tillmätas mindre vikt än fallet är i det nuvarande gymnasiet. Med hänsyn till denna risk och till den betydelse jag tillmäter momentet vill' jag förorda, att särskilt betyg även i fortsättningen skall ges i svensk skrivning.
Behörighet till lektorstjänst (jfr 15.2.2)
Av ledamoten Sigvard Magnusson
Utredningens förslag beträffande alter- nativa meriteringsvägar för att vinna behörighet till lektorstjänst kan med
stor sannolikhet sägas innebära, att den redan nu stora bristen på gymnasielä- rare med doktorsgrad eller licentiatexa-
men snabbt kommer att avsevärt för- värras. Genomföres förslaget måste man i själva verket räkna med att lärare av detta slag en dag kan komma att vara praktiskt taget obefintliga i de svenska gymnasierna. Få läraraspiranter torde underkasta sig en längre och dyrbarare utbildning, om de har stora utsikter att på en kortare och billigare väg nå sam- ma tjänsteställning.
En sådan utveckling måste inge starka betänkligheter med hänsyn till möjlig- heterna att i full omfattning förverkliga målet för det nya gymnasiet. Detta mål kännetecknas av att ökad vikt skall läg- gas vid den kritiska skolningen av ele- verna (se 57.22). Det innebär bl. a. att dessa skall tränas i att »självständigt planera och genomföra en uppgift», även en sådan av större omfattning. »I detta bör», heter det vidare i 5.7.6, »ingå förmåga att på egen hand spåra och samla den erforderliga informationen, att tolka och värdera den, att kunna planera det egna arbetet och att slutli— gen kunna sammanställa och redovisa studieresultatet på ett tillfredsställande sätt.» Det är uppenbart att handled- ningen av en undervisning av detta slag kräver tillgång till lärare i vilkas ut- bildning motsvarande moment blivit tillgodosedda i största möjliga utsträck- ning. Då behörighetskraven för samtli- ga gymnasiets lärare ej kan ställas så högt, är det av vikt, att vid varje gym- nasium liksom hittills finnes en huvud- lärarinstitution, vars representanter svarar för att den angivna målsättning- en befrämjas på ett betryggande sätt. Såvitt jag förstår är detta möjligt en- dast om kravet på lägst licentiatexamen upprätthålles för lektorstjänst. Utred- ningens förslag om ett betyg i licentiat— examen som villkor för behörighet kan jag därför inte ansluta mig till.
Med hänsyn till att gymnasiet även i framtiden kommer att ha som en hu-
vuduppgift att förbereda för högre stu- dier, är det av vikt att universitetens och högskolornas förtroende för gym- nasieutbildningens kvalitet inte rubbas. Inte minst av detta skäl är det angelä- get att lärarkompetensen inte tillåtes sjunka under den nivå, som hittills an- setts nödvändig för de universitets- och högskoleförberedande uppgifterna.
För att aktivt och effektivt kunna medverka i den »rullande läroplansre- vision», som utredningen föreslår, är det angeläget att huvudlärarna genom sina ämnesstudier har möjlighet att in- gående följa utvecklingen inom sitt äm— nesområde, en utveckling, som ofta _— det gäller kanske särskilt naturveten- skapen —— går utomordentligt snabbt. Även med hänsyn härtill är det ound— gängligt, att kravet på lägst licentiat- examen upprätthålles för huvudlärare, som enligt utredningens förslag även har till uppgift att »ansvara för den en- skilda skolans bidrag till den 'rullande läroplansrevision” som föreslagits.» (Se 15.533.)
Uppenbart är att upprätthållandet av en huvudlärarinstitution av angivet slag förutsätter, att det verkligen kommer att finnas tillgång på fullt kompetenta lärare. För närvarande är som bekant situationen i detta avseende mycket be- kymmersam. Den är dock ingalunda så allvarlig, att man behöver misströsta om möjligheterna att på längre sikt avskaf- fa bristen. Den under de senaste åren starkt ökande tillströmningen till högre studier kan i förening med lämpliga åt- gärder i syfte att reformera licentiat— examen i överensstämmelse med gym- nasiernas behov och i förening med re— kryteringsbefrämjande åtgärder av stu- diesocial art relativt snabbt leda till att gymnasierna tillföres så många lärare med licentiatexamen att den nuvarande bristen på lektorer kan hävas.
Under en ganska lång övergångstid
kommer denna brist att under alla om- ständigheter bli kännbar. Det bör där- för övervägas hur gymnasiet under övergångstiden skall kunna rekrytera huvudlärarbefattningarna med välmeri- terade adjunkter. En särskild utredning bör göras, varvid samarbete bör ske med universitet och högskolor.
Mot bakgrund av vad ovan anförts får jag föreslå,
att behörighetskraven för samtliga lektorstjänster skall vara doktorsgrad eller licentiatexamen,
att en utredning smrast göres för att undersöka möjligheterna att under en övergångstid låta välmeriterade adjunk- ter förvalta huvudlärarskap, samt
att möjligast effektiva åtgärder sna- rast vidtas i syfte att öka antalet li— centiater och doktorer.
Behörighetsvillkor för rektorstjänst (jfr 15.5.2.1)
Av ledamoten Sigvard Magnusson
Det är av väsentlig betydelse för arbe- tet i en skola, att den högste ansvarige ledaren är väl insatt i alla delar av detta arbete. Av en rektor för ett gymnasium måste därför krävas dels lärarutbild- ning, dels en fortlöpande direkt kon- takt med det pedagogiska arbetet vid skolan i form av egen undervisning. Lärarutbildningen är nödvändig för att rektorn skall kunna självständigt ta ställning till frågor som rör eleverna, t. ex. betygsättning, flyttning, kvarsätt- ning och mindre studiekurs samt elev— vård i egentlig bemärkelse (märk sär- skilt betydelsen av utbildningen i psy- kologi under den praktiska lärarkur— sen). För att rektor skall kunna full- göra det pedagogiska ledarskapet är det vidare nödvändigt att han genom sin egen utbildning är förtrogen med vill- koren för undervisningen. Att rektor i framtiden kommer att ha en studierek— tor vid sin sida ändrar ingenting i detta förhållande, eftersom han själv ytterst är ensam ansvarig för ledarskapet vid skolan.
Vad undervisningsskyldighe-ten be- träffar är den en nödvändig förutsätt- ning för att rektor tillräckligt insikts- fullt skall kunna leda det pedagogiska arbetet, framförallt när det gäller nyhe- ter inom undervisningsmetoder och hjälpmedel. Av särskilt stor betydelse är detta i en skola, där en kontinuerlig förnyelse av undervisningsmetoderna ingår som en viktig del av målsätt- ningen.
Med utgångspunkt från vad ovan an- förts föreslår jag,
att endast den som är behörig till or- dinarie lärartjänst vid gymnasium skall vara behörig till rektorstjänst vid den- na skolform,
att vid fastställandet av behörigheten särskild vikt skall fästas vid högre aka- demisk examen, så att vid lika företrä- den i övrigt den senare får utslagsgi- vande betydelse, samt
att rektor skall ha viss undervisnings- skyldighet.
Formerna för lärares tillsättande
(jfr 18.2.1.1)
Frågan om formen för tillsättandet av gymnasiets ordinarie lärare _— fullmakt eller förordnande — har jag ansett kräva ytterligare överväganden i ljuset av hur motsvarande fråga lösts inom andra områden. Anställningsformen medelst fullmakt tillämpas för närva- rande för andra tjänstemän under kom— munalt huvudmannaskap såsom kom- munalt anställda domare, provinsial-
Av ledamoten Håkan Berg
läkarna och lasarettsläkarna samt har förutsatts för läkare inom mentalsjuk- vården i samband med planerat över— förande till landstingen av denna sjuk— vårdsgren. Principiellt synes det sålun- da inte möta något hinder att ge gym- nasielärarna samma anställningsform. Några allvarliga praktiska olägenheter synes ej heller behöva vara förknippa- de med ett sådant arrangemang.
Anställningsformen för ordinarie lärare m.m. (jfr 13.2.1.1)
Av ledamoten Sigvard Magnusson
Utredningens förslag i 18.2.1.1 att lärar- tjänsterna vid gymnasiet efter en kom- munalisering bör tillsättas genom för- ordnande i likhet med vad som gäller vid övriga kommunala skolor innebär enligt min mening en sådan förändring i en ordinarie gymnasielärares ställ— ning, att den trygghet och det oberoen- de som en fullmaktstjänst ger går förlo- rad om förslaget lagfästes. Därför bör även framdeles _— oavsett vem som blir gymnasiets huvudman -— ordinarie lä- rare tillsättas genom fullmakt. En even- tuell kommunalisering av gymnasiet lägger ej hinder i vägen härför, vilket
även utredningen framhåller i 18.2.1.1. Det kan i detta sammanhang påpekas att kommunala tjänstemän med kunglig fullmakt ingalunda är någon okänd fö- reteelse inom svensk förvaltning.
Med anledning av vad ovan anförts föreslår jag att ordinarie lärare i det nya gymnasiet skall tillsättas genom fullmakt.
Jag föreslår vidare att rektor vid gym- nasium skall _— i likhet med skoldirek- tör, biträdande skoldirektör och förste rektor _ vara undantagen från bestäm- melserna i 28 kap. 1 5 1 mom. skolstad- gan.
Särskilt yttrande
Den ekonomiska lärokursen (jfr 9.11.2 och 9.11.6)
Av ledamöterna Folke Halden, Lamek Hulthén och Olof Palme
En av de stora fördelarna med skärn- gymnasiet» är att valet av studiekurs det första året inte är definitivt, utan att möjligheterna att efter första års- kursen gå över till en annan studierikt- ning är mycket goda. Den ekonomiska studiekursen har emellertid i viss mån kommit att bilda ett undantag från denna goda regel. Sålunda omfattar den ekonomiska studiekursen endast 3 veckotimmar matematik i årskurs 1, mot 5 timmar i de humanistiska och samhällsvetenskapliga studiekurserna. Det torde knappast vara motiverat att gymnasister som väljer ekonomisk- språklig studiekurs erhåller mindre un- dervisning i matematik än t. ex. elever med humanistisk studiekurs. Vidare har ämnet företagsekonomi i årskurs 1 ett förhållandevis högt timtal, nämligen 4 veckotimmar. I praktiken betyder det sagda att elevernas möjligheter att efter första året välja ny studieinriktning till eller från ekonomisk lärokurs försvåras.
Enligt undertecknades mening kan man på ett enkelt sätt rätta till denna olägenhet. Sammanlagda antalet vecko- timmar för maskinskrivning i den eko- nomiska lärokursen är så högt som 5. Det torde med hänsyn till gymnasie- ekonomernas framtida sysselsättning på arbetsmarknaden vara tillräckligt att de erhåller samma antal undervisnings-
timmar i maskinskrivning som elever i den merkantila fackskolan. Vi vill fästa uppmärksamheten på följande möjlighet till ändring i de i 9.11.6 före- slagna timplanerna för ekonomisk läro- kurs.
I årskurs 1 överföres 2 timmar från företagsekonomi till matematik. Mate— matikkursen kan då bli gemensam för humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk studiekurs.
I årskurs 2 överföres 2 veckotimmar från maskinskrivning till företagseko- nomi.
Härigenom erhåller maskinskrivning sammanlagt 3 veckotimmar i den eko— nomiska lärokursen, vilket bör vara tillräckligt. Det sammanlagda timtalet för företagsekonomi blir oförändrat. Att 2 timmar flyttas från första till andra årskursen torde vara till fördel för undervisningen därigenom att för- kunskaper från andra ämnen, främst matematik och samhällskunskap, bättre kan utnyttjas.
Vi önskar även fästa uppmärksam- heten på det förhållandet, att ämnet naturvetenskap har lägre timtal i eko- nomisk studiekurs än i humanistisk och samhällsvetenskaplig studiekurs. Behovet av naturvetenskaplig oriente- ring torde knappast vara mindre för ekonomer än för övriga elever.
Ledamöter
Generaldirektören Nils Gustav Rosén, Stockholm, ordf. Riksdagsmannen Torsten Andersson, Brämhult
Fil. lic. Håkan Berg, Uppsala (fr. o. m. den 16 oktober 1962) Direktören Folke Haldén, Lidingö
(Riksdagsmännen Gunnar Helén; på egen begäran entledigad fr. o. m. den 16 oktober 1962) Professorn Lamek Hulthén, Stockholm Avdelningschefen Mats Hultin, Sigtuna (Avdelningschefen Bertil Junel, huvud- sekr.; på egen begäran entledigad fr. o. m. den 1 september 1960) Lektorn Sigvard Magnusson, Djursholm Riksdagsmännen Olof Palme, Stockholm Avdelningschefen Lennart Sandgren, Nacka, huvudsekreterare (fr. o. m. (den 1 september 1960) Konsulenten Margareta Vestin, Stock- holm överdire-ktören Birger Öhman, Stock- holm
Sekretariatet
(Ledamoten Junel, huvudsekreterare den 1 juli—31 augusti 1960) Ledamoten Sandgren, huvudsekreterare fr. o. m. den 1 september 1960 Byrådirektören Sven Lidvall, Stock- holm, biträd. sekreterare Assistenten Kerstin Törnell, Stockholm
BILAGA 1
Förteckning över gymnasieutredningens ledamöter, delegationer, grupper, experter och övriga medarbetare
Därjämte tidvis: Skoldirektören Axel Assarsson, Örebro Docenten Urban Dahllöf, Stockholm Lektorn Gunnar Holmberg, Stockholm Lektorn Esse Lövgren, Sigtuna Lektorn Egon Nilsson, Stockholm Lektorn Hans-Erik östlundh, Malmö
Fordringsdelegationen
Huvudsekreteraren Sandgren, ordf. Ledamoten Haldén Docenten Urban Dahllöf, sekr. Professorn Torsten Husén, Stockholm Byråchefen Ejnar Neymark, Stocksund T. f. byråehefen Harald Vrethammar, Stockholm
Behovsdelegationen
Huvudsekreteraren Sand—gren, ordf. Byrådirektören Tore Hessler, Stockholm Generaldire-ktören Bo Lundberg, Stock- holm
Byråchefen Ejnar Neymark
Byrå-direktören Gunnar Olderin, Stock- holm
Professorn Gunnar Westerlund, Stock— holm
Huvudmannaskapsdelegationen
Ledamoten Andersson, ordf. Ledamoten Hultin Huvudsekreteraren Sandgren
Rektorn Nils Erik Anrup, Stockholm Byrådirektören Gösta Nordin, Stock— holm, sekr.
Byråchefen John Ulne, Lidingö
Delegationen för merkantil utbildning
Generaldirektören Rosén, ordf. Huvudsekreteraren Sandgren Biträd. sekreteraren Lidvall, sekr. Direktören Axel Alfort, Djursholm Rektorn Hartwig Hermansson, Gävle Personalchefen Karl-Axel Linderoth, Sollentuna Byrådirektören Emil Stetler, Stockholm
Ingenjör-delegationen
Generaldirektören Rosén, ordf. Huvudsekreteraren Sandgren Biträd. sekreteraren Lidvall, sekr. Civilingenjören Sven Malmström, Li- dingö Lektorn Egon Nilsson Rektorn Bertil Sjöberg, Malmö T. f. byråehefen Stina Thyberg, Stock- holm Förste byråingenjören Olof Wallerius, Stockholm Byrå-direktören Emanuel Waril, Stock- holm
Delegationen för estetiska ämnen Professorn Bertil Carlberg, Stockholm, ord-f.
Rektorn Margit Björkquist, Stockholm, sekr.
Professorn Sten Karling, Stockholm Fil. lic. Bertil Lauritzen, Stockholm Intendenten Marita Lindgren-Fridell, Uppsala
Delegationen för utbildning med inriktning på hushållning-, vårdnads-, ubetslednre- och ungdomsledareuppgiher
Ledamoten Öhman, ordf. Ledamoten Margareta Vestin
Byråchefen Ruth Ager, Stockholm Direktören Anna-Greta Hybinette, Stock- holm Rektorn Margareta Kastman, Stockholm Instruktionssköterskan Brita Lager, Ma— riestad Förste byråsekreteraren Brita Wern- lund, Lidingö, sekr.
Iärarutbildningsgruppen General-direktören Rosén, ordf. Ledamoten Haldén
Ledamoten Hultin Huvudsekreteraren Sandgren Byrådirektören Emil Stetler Lektorn Hans-Erik Östlundh, sekr.
Betygs- och examensgruppen
Ledamoten Hultin, ordf. Ledamoten Magnusson
Huvudsekreteraren Sandgren Ledamoten Margareta Vestin
Professorn Gösta Ekman, Stocksund Laboratorn Sten Henrysson, Stockholm, sekr. Rektorn Eri—k Sandberg, Falun
Yrkesvägledningsgruppen
Ledamoten Halden, ordf. Ledamoten Hultin Ledamoten Magnusson Ledamoten Margareta Vestin Byråchefen Ejnar Neymark Konsulenten Bertil Särlvik, Solna, sekr.
Arbetsgruppen för speciella frågor om studie- tidens längd Huvudsekreteraren Sandgren, ordf. Ledamoten Berg ' Docenten Unban Dahllöf
Professorn Kjell Härnqvist, Göteborg Byråchefen Ejnar Neymark
Yrkesanalysgruppen
Civilingenjören Olof Bager, Stockholm Byrådirektören Per Eric Hubendick, Stockholm Direktören Nils Lundquist, Djursholm Direktören Gösta Luthman, Luleå överingenjör-en Hans-Eric Löfkvist, Linköping Byrådirektören Gunnar Olderin Docenten Hans Wirdenius, Lidingö Direktören Anders Wärnfeldt, Stock- holm Civilingenjören Lennart Österberg, Stockholm
Läroplansexperter för ämnen i det provisoriska
3-åriga handelsgymnasiet Ämnesläraren Olle Adlerborn, Solna Adjunkten Gunnar Ander, Stockholm Rektorn Gustaf Anderson, Göteborg
Professorn Gunnar Arpi, Stockholm Rådmannen Curt Böre, Stockholm
Riksdagsstenografen Stig Ekerman, Uppsala Ämneslär—areu Evy Ekström, Västerås Rektorn Birger Forsberg, Södertälje
Lektorn Sven-Olof Garland, Stockholm
Lektorn Ingemar Gerhard, Göteborg Rektorn Hartwig Hermansson
Lektorn Matts Håstad, Stocksund Lektorn Ulla-Britta Lundman, Stock- holm Universitetslektorn David Magnusson, Lidingö Lektorn Martin Melander, Gävle
Lektorn Ingemar Mundebo, Lidingö Universitetslektorn Lennart Råde, Göte— borg Civilekonomen Nils Sjöblom, Göteborg Lektorn Erik Sternerup, Malmö Byrådirektören Emil Stetler
Lektorn Ivar Thorén, Stockholm Professorn Gunnar Westerlund Ekon. lic. Bo Wickström, Mölndal Kammarrättesrådet Curt Wildeman, Stockholm Lektorn Hans-Erik Östlundh
Läroplansgrupper för orienteringsämnen, språkämnen, matematisk-naturvetenskapliga ämnen, estetiska ämnen och för allmänna nndervisningsfrågor
Huvudsekreteraren Sandgren, ordf. Rektorn Erik Nordell, Kalmar, vice ordf. Lektorn Hans-Erik Östlundh, sekr.
Orienteringsämnen
Adjunkten Gunnar Ander Professorn Ragnar Bentzel, Uppsala Redaktören Carl-Erik Gustafsson, Mal-mö Docenten Ingrid Hammarström, Upp- sala Lektorn Erik Hörnström, Uppsala Docenten Ingvar Johannesson, Stock- holm
Fil. lic. Väsby
Docenten Assar Lindbeck, Upplands- Väsby
Lektorn Folke Lägnert, Lund Universitetslektorn David Magnusson Lektorn Ingemar Mundebo
Byråchefen Ejnar Neymark
Rektorn Erik Sjöberg, Stockholm Professorn Anders Wedberg, Djursholm Lektorn Hans-Erik Östlundh
Östen Johansson, Upplands-
Språkämnen
Rektorn Gustaf Anderson
Universitetslektorn Ingemar Boström, Lidingö Lektorn Ragnar Dahlin, Malmö Adjunkten Bengt Duvhammar, Gävle Professorn Alvar Ellegård, Göteborg Lektorn Gottfried Grunewald, Malmö Rektorn Hartwig Hermansson Rektorn Ragnar Höistad, Uppsala Preceptorn Gunnar Jacobsson, Göteborg Avdelningschefen Bertil Junel, Stock- holm Docenten Bertil Maler, Stockholm
Lektorn Martin Melander Lektorn Bengt Melin, Stockholm Lektorn Ivar Thorén
Matemdisk-naturvetenskapliga ämnen Skoldirektören Axel Assarsson Lektorn Lars Bjellerup, Lun-d Lektorn Bertil Borén, Stockholm Professorn Nils Fries, Uppsala Lektorn Sven Glad, Malmö Lektorn Matts Håstad Docenten Peter Perlmann, Lidingö Universitetslektorn Lennart Råde Lektorn Richard Westöö, Solna Rektorn Torsten Wickbom, Tisnarbro Lektorn Lars-Olof Öhman, Djursholm
Estetiska ämnen
Musikdirektören Carl Ahlberg, Lidingö Adjunkten Ingegerd Aschan, Västerås Musikdirektören Kajs Bergsten, Stock- holm Teckningsläraren Erik Palmér, Norr- köping Teckningskonsulenten Hasse Wahrby, Stockholm
Allmänna undervisningsfrågor
Intendenten Sten Sture Allebeck, Salt- sjöbaden Adjunkten Lennart Berggren, Linköping
Rektorn Börje Holmberg, Malmö Lektorn Gunnar Holmberg Lektorn Esse Lövgren
Lektorn Sten-Erik Mörtstedt, Örebro Lektorn Jon Naeslund, Stockholm Konsulenten Bengt Ohlson, Stockholm
Adjunkten Olof Storm, Sigtuna Rektorn Sigurd Åstrand, Stockholm
Läroplansexperter för ekonomiska (merkantila) ämnen
Byrådirektören Emil Stetler, samman- kallande
Ämnesläraren Olle Adler-born Rådmannen Curt Böre Ämnesläraren Evy Ekström
Rektorn Birger Forsberg Direktören Arne Henriksson, Stockholm Rektorn Hans Meijer, Saltsjöbaden
Lektorn Ingemar Mundebo Lektorn Gösta Rankloo, Malmö Civilekonomen Nils Sjöblom Lektorn Erik Sternerup Professorn Thomas Thorburn, Tumba Ekon. lic. Bo Wickström Lektorn Hans-Erik Östlundh
Läroplansexperter för tekniska ämnen
Ledamoten Hultin, ordf. Lektorn Kjell Malm, Jönköping, sekr. t. o. m. den 31 december 1962
Skoldirektören Axel Assarsson, sekr. fr. o. m. 1 januari 1963
Professorn Bertil Agdur, Danderyd Rektorn Bo Ahlström, Växjö Rektorn Klas—Erik Almlberger, Östersund Rektorn Thure Alvemark, Borlänge
Skoldirektören Axel Assarsson
Överingenjören Börje Bergsman, Väs- terås Rektorn Erik Bergström, Skövde (Överingenjören Lennart Borg; på egen begäran entledigad fr. o. m. den 25 augusti 1962) Lektorn Birger Bäcklund, Norrköping T. f. professorn Erik Carlberg, Stock- holm
Fil. lic. Allan Danielsson, Sollentuna Lektorn Gerhard Embring, Stockholm
Lektorn Stellan Engström, Hälsingborg Lektorn Folke Ericsson, Borlänge Universitetslektorn Gösta Frick, Upp- sala Civilingenjören Gideon Gerhardsson, Stockholm
Rektorn Nils Hansson, Karlskrona Lektorn Folke Hedström, Stockholm Professorn Gunnar Henriksson, Stock- holm Lektorn Alf Jergling, Borlänge T. f. byråchefen Nils Kaby, Lidingö Lektorn Sigvard Kruse, Stockholm Direktören Hugo Larsson, Stockholm Direktören Elof Ljungkvist, Göteborg
Lektorn Gunnar Ljunglöf, Härnösand Fil. lic. Dick Lundkvist, Stockholm Lektorn Karl Bertil Lundqvist, Hälsing- borg Lektorn Kjell Malm Lektorn Bertil Molin, Linköping Direktören John Munck af Rosenschöld, Saltsjöbaden Direktören Kurt Månsson, Danderyd Lektorn Sten-Erik Mörtstedt Lektorn Egon Nilsson Civilingenjören Erik Persson, Västerås Professorn Gösta Rosenblad, Göteborg
Professorn Bengt Rånby, Djursholm Lektorn Paul Schoster, Stockholm Rektorn Bertil Sjöberg
Professorn Thomas Thorburn Lektorn Erik Welander, Eskilstuna
Läroplansexperter för fysisk fostran
Gymnastikdirektören Marianne Ekelund, Lidingö Rektorn Paul Högberg, Lidingö Professorn Nils Lundgren, Stockholm Docenten Per Olof Åstrand, Näsbypark
Experter för vissa specialfrågor
Fil. lic. Bengt Ahnmé, Stockholm
Rektorn Klas-Erik Almberger, Östersund Ämnesläraren Erik Andersson, Stock- holm Fil. kand. Göran Angsmark, Lund
(Byrådirektören Erik Bergström; på egen begäran entledigad fr. 0.m. den 1 december 1960) Professorn Gör-an Borg, Stockholm Lektorn Birger Bromsjö, Stockholm
Docenten Urban Dahllöf Byrådirektören Leif Gouiedo, Stockhohn Professorn Torsten Husen Lektorn Matts Håstad
Professorn Kjell Härnqvist
T. f. undervisningsrådet Bengt Jacob— son, Stockholm Fil. lic. Bengt-Olov Ljung, Stockholm Byrådirektören Olof Moll, Stockholm Hovrättsassessorn Jöran Mueller, Li- dingö Lektorn Egon Nilsson Professorn Yngve Norinder, Stockholm
Konsulenten Bengt Ohlson
Professorn Carl-Erik Quensel, Lund
Avseende: Undersökningar till frågan om studie— tidens längd Lokaler och utrustning
Arbetsordning m. m. Undersökningar ang. studieresultat m. m.
Sekretariatsgöromål Lärarutbildning vid teknisk högskola Kurspla'neundersökningar m. m. Avnämarundersökningar m. m. Statistiska undersökningar Internationella skolförhållanden Arbetsordning, lärarbehov In. m. Linje- och grenvalsundersökningar m. m.
Planering m. m. Skriftliga prov Lokaler och utrustning
Författningar
Lärarutbildning vid teknisk högskola Pedagogiska undersökningar vid fack- gymnasierna Läroplanens allmänna del, redogörelser för försöksverksamhet m. m. Undersökningar ang. studieresultat
Konsulenten Bertil Särlvik Undersökningar till frågan om studie- tiden—s längd Byråchefen Klas Wallberg, Stockholm Statistiska undersökningar m. m.
Byrådirektören Carl-Erik Virdebrant,
Stockholm Kostna-dsberä-kningar Övriga medarbetare Avseende: Lektorn Sven Bjellerup, Malmö Kursplaner i spanska och portugisiska Yrkesläraren Sten Bruse, Stockholm Praktiki skolverkstad Förste aktuarien Per-Gunnar Cassel,
Stockholm Statistisk-a undersökningar Konsulenten Britta Ericsson, Lidingö Behovsundersökningar D'isponenten Gunnar Fredrikson, Eskils-
tuna Kursplaner i tekniska ämnen Assistenten Åke Grahm, Göteborg Linje- och grenvalsundersökningar Lektorn Gustaf Gustafsson, Malmö Kursplaner i tekniska ämnen Lektorn Edgar Karlsson, Borlänge Kursplaner i tekniska ämnen Rektorn Gerhard Lundin, Luleå Kursplaner i tekniska ämnen Förste byråsekreteraren Carin Nor-
ström, Stockholm Internationella skolförhållanden Civilingenjören Bengt Sandberg, Stock- holm Kursplaner i tekniska ämnen
BILAGA 2
A. Allmän linje
Timplaner i nuvarande gymnasieformer
I. Timplan för 3-årigt allmänt gymnasium ( försöksgymnasium)
Ogåälad Social gren Språklig gren Ämnen årskurs årskurs sza årskurs sza 1 2 3 1—3 3 1—3 Kristendomskunskap ............ 1 2 2 5 2 2 5 Modersmålet ................... 3 5 4 12 5 4 12 Engelska ...................... 3 3 3 9 4 4 11 Tyska ......................... 3 — — 3 4 3 10 Franska ....................... 5 3 —— 8 6 4 15 Historia ....................... 3 3 3 9 3 3 9 Samhällskunskap ............... — 2 2 4 2 2 4 Geografi ....................... 1,5 3 3 7,5 3 3 7,5 Filosofi ........................ —— — 3 3 — 3 3 Matematik ..................... 6 4 4 14 — — 6 Biologi med hälsolära ........... 1 — 3,5 4,5 — (1) 2 Fysik ......................... 2 (0,5) —— 2,5 (0,5) — 2,5 Kemi ......................... 1,5 2,5 — 4 (0,5) —— 2 30 28 27,5 85,5 30 29 89 Teckning ...................... 2 2 — 4 2 — 4 Musik ......................... —— —— (1) 1 — (1) 1 Gymnastik med lek och idrott. . . . 4 4 3 11 4 3 11 6 6 4 16 6 16 Totalsumma 36 34 31,5 101,5 36 33 105 Frivilliga ämnen: Tysk tilläggskurs ............... — 2 — 2 —- — — Fransk tilläggskurs ............. —— — 2 2 ——- — — Biologi med hälsolära ........... — — — —— —— 3,5 3,5 Fysik ......................... _— _ 3 3 — — —-— Musik ......................... 1 3
B. Latinlinjen
Ogläälad Halvklassisk gren Helklassisk gren Ämnen årskurs årskurs sza årskurs S:a 1 2 3 1—3 2 3 1—3 Kristendomskunskap ............ 1 2 2 5 2 2 5 Modersmålet ................... 3 5 4 12 5 4 12 Latin ......................... 8 7 7 22 7 7 22 Grekiska ...................... -—— — -— — 6 6 12 Engelska ...................... 3 3 3 9 3 2 8 Tyska ......................... 4 3 — 7 —- — 4 Franska ....................... 5 4 4 13 3 —- 8 Historia ....................... 3 2 2 7 2 2 7 Samhällskunskap ............... —— 1 2 3 1 2 3 Geografi ....................... 1,5 — —— 1,5 — -— 1,5 Filosofi ........................ — —— 3 3 —— 3 3 Biologi med hälsolära ........... 1 — (1) 2 — (1) 2 Fysik ......................... -— (0,5) — 0,5 (0,5) _— 0,5 Kemi ......................... — (0,5) _ 0,5 (0,5) — 0,5 29,5 28 28 85,5 30 29 88,5 Teckning ...................... 2 1 -—— 3 —— — 2 Musik ......................... -— — (1) 1 — (1) 1 Gymnastik med lek och idrott. . . . 4 3 11 3 3 10 6 5 4 15 3 4 13 Totalsumma 35,5 33 32 100,53 33 33 101,5 Frivilliga ämnen : Tyska resp. tysk tilläggskurs ..... _— — 3 3 2 —— 2 Fransk tilläggskurs ............. — — — — —— 2 2 Geografi ....................... —- — 3 3 — 3 3 Biologi med hälsolära ........... — —- 3,5 3,5 —— 3,5 3,5 Musik ......................... 1 3 1 1 3
C. Reallinjen
Ämnen
Ogrenad del
Biologisk gren Matematisk gren
årskurs årskurs s:a årskurs sza
1 2 3 1—-—3 2 3 1—3 Kristendomskunskap ............ 1 2 2 5 2 2 5 Modersmålet ................... 3 4 4 11 4 4 11 Engelska ...................... 3 3 3 9 3 3 9 Tyska ......................... 3 —— — 3 — — 3 Franska ....................... 5 3 — 8 3 -— 8 Historia ....................... 2 2 2 6 2 2 6 Samhällskunskap ............... — 1 2 3 1 2 3
Geografi ....................... 1,5 — —— 1,5 -—— — 1,5 Filosofi ....................... — — (1) 1 —— (1) 1 Matematik ..................... 6 4 4 14 7 7 20 Biologi med hälsolära ........... 1 3 3 7 — (1) 2
Fysik ......................... 2 5 4,5 11,5 5 4,5 11,5 Kemi ......................... 3 3 2,5 8,5 3 2,5 8,5
30,5 30 28 88,5 30 29 89,5 Teckning ...................... 2 —— 4 —— 4 Musik ......................... _— —— (1) 1 —— (1) 1 Gymnastik med lek och idrott. . . . 4 3 3 10 3 3 10 6 5 4 15 5 4 15
Totalsumma 36,5 35 32 103,5 35 33 104,5
Frivilliga ämnen:
Tysk tilläggskurs ............... —— 2 — 2 2 — 2 Fransk tilläggskurs ............. — — 2 2 — 2 2 Geografi ....................... —— — 3 3 —- 3 3 Filosofi ........................ — —- 3 3 — 3 3 Biologi med hälsolära ........... —— — _— —— —— 3,5 3,5 Musik ......................... 1 1 1 3 1 1 3
Anm. Timtal inom parentes avser orienteringskurs. i orienteringskurs i detta ämne.
Elever, som tillvalt visst ämne, deltar ej
I I . Timplan för 3—drigl handelsgymnasium
Årskurs
Summa 1—3
Ämnen Ge' se— 1' 1 e _ G en e _ Gren Gren
sam-
sam—
ma Re Di Hj o:
Spr1 Övriga
(I) 'U »: 21 tl: U .... "rj D (I) 'D "!
Svenska ....... ' ..... Engelska ........... Tyska .............. Franska ............ Historia ............ Samhällskunskap. . . . Geografi ............ Psykologi ........... Matematik .......... Naturvetenskap]. orient ............ Redovisning ........ Distribution ........ Administration och företagsorganisation Rättskunskap ....... Samhällsekonomi. . . . Förvaltningskunskap Maskinskrivning ..... Stenografi .......... Gymnastik ......... Timmartillförfogande
u-u-a
I I wwwwwww
| I I IIIIIwwII
I
I NMN ANÅMDFOOCDOO ..;
[0in (Dwtåth—IQCDOO 40010 CDNOÄNÄQQGDOO CDMÄNHÅQQCDOO
ImI NWI I I
& lewlIII & lewllll w IlwIIIII I IQ H MNI I IWNC» 0.7 I I I * | 05 '&QO www (D 0: #OOIWIWMW CD 65 thOICHIO—JNOJ CD 05 »mIm—iwmw NOON
Summa
Frivilliga ämnen:
Tyska .............. — ——
Franska ............ —— — Ryska ............. — — Italienska .......... _- —— Portugisiska ........ —— —— Spanska ............ — — Matematik .......... — — Redovisning ........ — — Distribution ........ —— — Förvaltingskunskap —— —— Stenografi .......... — —
IIIIwmwwIII wIIIIwwwIII | IwwwgegegogI I I (»
H 03 '
CO _ mwwI Immmmww QWI MI aamwww GIIOJWI c:a-imanen:
I | Iwwwmcaoacnl II
wwwII 0) I
2 32 32
1 Följande förkortningar användes för grenarna: Spr = språklig, Re = redovisningsteknisk, Di = distri- butionsteknisk och Fö = förvaltningsteknisk.
' För den som läst ämneti årskurs 2. ,
Anm. 1. Det obligatoriska ämnet franska må fr. o. m. årskurs 1 utbytas mot ryska eller spanska. Sådan elev må som frivilligt ämne i årskurserna 2 och 3 välja en kurs i franska med 3 veckotimmar i vardera års- kursen.
Anm. 2. Det obligatoriska ämnet franska må fr. o. m. årskurs 2 utbytas mot italienska, portugisiska eller spanska. Därvid må som frivilligt ämne i årskurserna 2 och 3 väljas den kurs i franska, som ingår i den språk- liga grenen.
Anm. 3. Vid undervisning i franska i årskurs 1 må klass kunna under en veckotimme uppdelas i två under- visningsavdelningar.
Anm. 4. Angående fördelningen på skilda studieändamål av på timplanen uppförda timmar till förfogande beslutar rektor enligt av överstyrelsen för yrkesutbildning meddelade anvisningar.
III. Timplan för (a'—årigt tekniskt gymnasium
Då enhetliga tim-planer för de tekniska gymnasierna saknas, åter-ges här vissa av de av tekniska skolutredningen i SOU 1955: 21 publicerade förebilderna till timplaner med av överstyrelsen för yrkesutbildning sedermera gjorda änd- ringar i ämnesbeteokningarna. För års- kurs 1 gäller dock enhetliga timplaner
och timtalet totalt i de olika årskur- serna är detsamma vid samtliga gym- nasier. I årskurserna 2 och 3 finns, huvudsakligen beträffande de tekniska ämnena, mycket stora skiljaktigheter i fråga om timtal mellan de olika gym- nasierna.
A. Maskinteknisk linje
Ämnen
Årskurs
2
Matematik ....................... Fysik ........................... Kemi (allmän kurs) ............... Ritteknik ........................ Projektionslära ................... ' Mekanik ......................... Hållfasthetslära .................. Materiallära ..................... Verkstadsteknik .................. Konstruktionsteknik .............. Kraft— och Värmeteknik ........... Elektroteknik .................... Företagsekonomi ................. Nutidshistoria o. samhällslära ...... Arbetspsykologi .................. Svenska ......................... Engelska ........................ Tyska ........................... Gymnastik ......................
HH WMQQHhäbHowW-ÄÖNQQNP QIHHHeaeoa—xl I | I I I II
. UI
%MMNWI I I INthQ—ål I IQUI
Ämnen
Årskurs
H
2
Summa 1—3
Matematik ....................... Fysik .......................... Kemi (allmän kurs) ............... Ritteknik ........................ Projektionslära ................... Mekanik ......................... Hållfasthetslära .................. Maskinlära ...................... Byggnadsstatik ................. Byggnadsteknik o. materiallära. Byggnadskonstruktionslära ........ Byggnadsutformning .............. Väg— o. vattenbyggnadsteknik ...... Byggnadsekonomi o. byggnads- planering. . . . . . ................ Fältmätning ..................... Elektroteknik .................... Företagsekonomi ................. Nutidshistoria o. samhällslära ..... Arbetspsykologi ..... . ............ Svenska. . . . . .................... Engelska ..... . . ................. Tyska ........................... Gymnastik ......................
IIIIIIIIusaao IeweIwypIIIam 0101
szIIIIIIII
”uu
Ul
. Ul
,...... O:!Qh
.» (HU!
». Ul
UQQHFNNJ-lw QFNQNNUJNN-P 01
5,5
% wwwwIIIIII
ämmuwIIII—I
37,5 115,5
Anm. Där väg— och vattenbyggnadsteknisk differentiering inom byggnadsteknisk linje finns inrättad har ämnet väg- och vattenbyggnadsteknik fått ungefär det dubbla timtalet mot vad ovan angivits. Detta sker på bekostnad av främst ämnet byggnadskonstruktionslära.
C. Elkraftteknisk linje
Ämnen
Årskurs
H
2
Summa
Matematik ....................... Fysik ........................... Kemi (allmän kurs) ........ . . . . . . . Ritteknik ....... . .............. . . Projektionslära ............ . . . . . . . Mekanik. . . . . ............. . ...... Hållfasthetslära .................. Materiallära o. verkstadsteknik ..... Maskinlära ...................... Elektricitetslära o. mätteknik ...... Elektromaskinlära ................ Elektrisk anläggningsteknik ........ Elektronik m. teleteknik .......... Företagsekonomi ................. Nutidshistoria o. samhällslära. . . . . Arbetspsykologi .................. Svenska .................... . . . . . Engelska ...... . ......... . ....... Tyska ........................... Gymnastik . . ....................
IIIIIIEmumeIIau
IHHHÅesEEIIIIIIIIII
P 01
H
u-u-u-A QQQHÅFÖNOOWNNWNÄQÖF
01 u 01
äuwmeIlIlIIIIIIm—aaw
=] MIG!—760
Ämnen
Årskurs
2
Matematik ....................... Fysik ........................... Kemi (allmän kurs) ............... Ritteknik ........................ Proj ektionslära ................... Mekanik ......................... Hållfasthetslära .................. Materiallära o. verkstadsteknik ..... Maskinlära ...................... Elektricitetslära o. mätteknik ...... Elektrisk kraftteknik ............. Telefonteknik .................... Radio— 0. mikrovågsteknik ......... Elektronik ....................... Företagsekonomi ................. Nutidshistoria o. samhällslära ...... Arbetspsykologi .................. Svenska ......................... Engelska ........................ Tyska ........................... Gymnastik ......................
GIH—uppwwwmi I I I | II
01
H
mau—hpweocomonmtopmw—mwh
U! ». UI
gmmmeIIIIIISthpIIIww
E. Kemiteknisk linje
Ämnen
Årskurs
|_-
2
H I.
Matematik ....................... Fysik ........................... Kemi (allmän kurs) ............... Ritteknik ........................ Projektionslära ................... Mekanik ......................... Hållfasthetslära .................. Maskinlära ...................... Elektroteknik .................... Oorganisk kemi m. fysikalisk kemi . Organisk kemi ................... Kemisk teknologi ................. Kemiska laborationer ............. Företagsekonomi ................. Nutidshistoria o. samhällslära ...... Arbetspsykologi .................. Svenska ......................... Engelska ........................ Tyska ........................... Gymnastik ......................
IsmuIIIIIII
..; HHthh—NO?
n-u-A MIB
maan—Anwawqmeuuupo
'on
% wwwwIIIIIIII Illmsamo
gmumwl I I—IIWWIMNNI I Iam
NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963
1. Bresunds—forblndelsen. 1. del.
2. Fiske och flottning 1 gränsvattnen mellan Fin- land och Sverige.
3. Opprettelse av »Nordens Hus» i Reykjavik.
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963
Systematisk förteckning
(siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del 1. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 4. Bi- lagor. [19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m. m. [23] Tratikmäl. [27] Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33]
Utrikcsdepartementet
utrikesförvaitningens organisation och personal— behov. [3] Administrativ organisation ningen. [4] U—länder och utbildning. [34] Kommersiellt och handelspolitiskt utvecklingsbl- stånd. [37]
inom utrikes förvalt-
Försvarsdepartemcntet
Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [31]
Socialdepartementet
Den statliga konsulentverksamheten på socialvår- dens område. [30] Arbetsföreläggande. [38]
Pinansdepartementet
Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfaliet. [14]
lDUNSTRYCKERIA _ ”_, .ESSETEAB,S'rocnn0LM1963
Ecklesiastikdepartementct
Ergetteknisk institution inom stockholms univers
- [1] ,
1955 års universitetsutredning VII. 1. Universiteten och högskolornas organisation och förvaltning. [0 2. Universitetsvåsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsb samt fortbildning av lärare i yrkesämnen. [18] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gymna siet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] s. Special utredningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gym nasium. [42] 1958 års utredning kyrka—stat. I. Religionens bety delse som samhällsfaktor. [26] Lärare på grundskolans mellanstadium. [35]
Jordbruksdepartementet Listerlandets ålfisken. [32]
Handelsdepartementet
Översättning av fördrag angående upprättandet & Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhö rande dokument. [12] ' Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen [ Norrbotten. [36]
Inrikesdcpartementet
Kommunalrättskommittén IV. Kommunalförbun dens lånerätt. [2] V. Kommunala renhåuningsav gitter. [291 Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- oc Malmönmrådena. [ ] Uppehållstiilstand m.m. för utländska studerande.
[11] Sjukhus och öppen värd. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del. 1. In- tervju- och frekvensundersökningar m. m. [24]