SOU 1963:42

1960 års gymnasieutredning

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Eeklesiastikdepartementet

Kap. 1 Gymnasie/ormerna i Sverige Utveckling och pedagogisk försöksverksamhet

1.1 Allmänna gymnasiet. . . . . . . . . . . . 1.1.1 Tiden fram till omkring 1900 5.13— 1. 1. 2 1900- talet 8. 15. 1.2 Handelsgymnasiet. . . . . . . . . . . .

1.2.1 Tiden fram till omkring 1900 s. 24 1. 2. 2 1900- talet 5.25. 1 .3 Tekniska gymnasiet.

1. 3.1 Tiden fram till omkring 1900 s. 28— 1. 3. 2 1900- talet 5. 31— 1. 3. 3 Bergsskolan i Filipstad 5.40.

1.4 Pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolor. . . . . ., 1.4.1 Inledning s. 41— 1. 4.2 Försöksverksamhetens ram s. 42— 1. 4.3 Försöksverk- samhetens innehåll s. 42— 1. 4. 4 Försöksverksamhetens resultat 5. 49.

Kap. 2 Ett internationellt perspektiv på de gymnasiala skolformerna

2.1 Några allmänna tendenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Primärskola — gymnasium 3. 51—212 Några västeuropeiska länder 5. 52-213 USA 5. 52—2.1.4 Sovjetunionen 5. 53—215 Allmänutbildning —— yrkes- utbildning s. 54—2.1.6 Avgränsningen av kapitlets innehåll s. 54.

2.2 Målet för de gymnasiala skolformerna . . . . . . . . . . . . . .

2.3 Utvecklingstendenser i fråga om organisationen av de gymnasiala ut— bildningsformerna . . . 2.3.1 Övergång till sekundärskolan s. 59— 2. 3. 2 Olika organisationstyper s. 60 2. 3. 3 Skolstrukturen i några länder 5.61.

2.4 Läroplaner och arbetssätt . . . . . . . 2.4.1 Tim— och kursplaner s. 66— 2. 4. 2 Allmän bildning — specialisering s. 67 2. 4. 3 Arbetssättet 5.68.

2.5 Intagning i gymnasium och övergång från gymnasium till universitet och högskolor 2.5.1 Intagningen i gymnasium s. 70— 2. 5. 2 Gymnasiestudiernas avslutande s. 70. 2.6 Lärarutbildning 2.6.1 Utbildningens organisation 8. 72— 2. 6. 2 Frankrike 5. 73- 2. 6. 3 Storbritannien 5. 73— 2. 6. 4 USA 5. 73— 2. 6. 5 Aktuella tendenser 5.74.

2.7 Några avslutande reflexioner . . 2.7.1 Utbildning som produktionstaktor s. 74 2. 7. 2 Utbildningens innehåll s. 75.

Kap. 3 Problemställningar och utredningens arbete

3.1 Utgångspunkter. . .

3.1.1 Bakgrunden s. 76— 3. 1. 2 Grundskolans införande s. 77— 3.1.3 Den kvanti— tativa utvecklingen av gymnasterna 5. 78—3. 1. 4 De kvalitativa problemen s. 79— 3 1. 5 Yttre organisatoriska problem s. 84.

3.2 Avgränsningen av gymnasieutredningens arbete. . . . .

3.2.1 Direktiven s. 86— 3. 2.2 De egentliga gymnasierna s. 86- 3.23 Gymnasiala utbildningsvägar i övrigt 5. 88— 3. 2. 4 Vuxenutbildningen s. 88.

3.3 Utredningsarhetets organisation. . . . . . . . . . . 3.3.1 Sekretariat, experter m. m. 5. 89— 3. 3. 2 Gymnasiets dimensionering s. 90— 3. 3. 3 Gymnasiets innehåll m. m. 5. 91— 3. 3. 4 Ekonomisk gymnasieutbildning s. 92— 3. 3. 5 Teknisk gymnasieutbildning 5. 93—336 Andra utbildningsvägar inom gymnasiet 5. 93—337 Organisatoriska och ekonomiska frågor 5. 94—3.3.8 Frågor rörande intagning, flyttning, betyg, studiernas avslutning och studietidens längd 5. 95—339 Lärarutbildningsfrågor s. 95—3.3.10 Yrkesvägledning m. m. s. 96-3.3.11 Läroplansarbetet s. 96.

3.4 Arbetetiövrigt.... . 3.4.1 Studieresor m. m. 5. 97— 3. 4. 2 Skrivelser m. m. 5. 97.

13

24

28

41

51

55

59

66

70

72

74

76

86

89

97

4.1 4.2

4.3

4.4

4.5

5.1

5.2

5.3

5.4

5.5

5.6

5.7

6.1 6.2

6.3

6.4

6.5

6.6

Gymnasiets utveckling. . . . . . . . . . . . 4.2.1 Hittillsvarande utveckling 5. 102— 4. 2. 2 Tidigare beräkningar om den framtida utvecklingen s. 109.

Efterfrågan på gymnasieutbildning . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Intagningsförhållanden vid gymnasierna höstterminerna 1960 och 1961 s. 112— 4. 3. 2 Elevernas syn på övergången till gymnasium m. 111. s. 119— 4. 3. 3 Faktorer som påverkar tillströmningen s. 123—434 Gymnasieutredningens slutsatser be— träffande efterfrågan på gymnasial utbildning 5. 132.

Efterfrågan på gymnasieutbildade. . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Metodfrågor s. 135- 4. 4. 2 Ecklesiastikdepartementets prognos- och planerings- grupps utredningar och förslag 5. 140— 44.3 Efterfrågan på gymnasieutbildade omkring 1970 s. 151 —4. 4. 4 Långtidsperspektiv på arbetsmarknad och utbildnings- behov s. 164.

Gymnasieutredningens slutsatser och rekommendationer . . . . . . . 4.5.1 Sammanfattande allmänna synpunkter s. 169—4.5.2 Den totala expansionen s. 170—453 Dimensioneringen av utbildningsvägarna inom gymnasiet s. 171.

Kap. 5 Gymnasieutbildningens innehåll och mål Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Tidigare diskussion s.175—51..2 Precisering av kraven s. 176.

Krav från universitet och högskolor, förvaltning och näringsliv . . . . 5.2.1 Utredningens undersökningar s. 177—5.2.2 Slutsatser s. 186.

Samhällslivets krav . . . . . . . . 5.3.1 Allmänna synpunkter s. 189- 5. 3. 2 Komponenter i samhällslivets krav s. 190. Individernas krav . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Inledning 5. 193— 5. 4. 2 Elevundersökningen s. 193.

Sammanfattning och sammanvägning av kraven . . . . . . . . . . 5.5.1 Sammanfattning 5. 196—5. 5.2 Sammanvägning s. 197. Allmänbildningsbegreppet . . . . . . . 5.6.1 Analys av begreppet s. 198- 5. 6. 2 Användningen av begreppet s. 200. Gymnasiets mål. . . . . . .

5.7.1 Inledning 5. 201— 5. 7. 2 Personlighetsutveckling s. 201— 5. 7. 3 Förberedelser för kommande verksamhet s. 202— 5. 7. 4 Kommunikationsfärdigheter s. 202— 5. 7. 5 För- beredelser för samhällslivet s. 203— 5. 7. 6 Studie— och arbetsvanor 5.204.

Kap. 6 Det gymnasiala skolsystemets struktur Principiella synpunkter på studiemål, studietid och samordning mellan skolformer Inledning...........................

Studiemålet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Jämförelse mellan två skolformer s. 206— 6. 2. 2 Faktorer som bestämmer stu- dieresultatet s. 210.

Normalstudietiden . . . . 6.3.1 Inledning 5. 214— 6. 3. 2 Argument för längre normalstudietid s. 215— 6.3. 3 Gymnasieutredningens överväganden s. 216.

Det gymnasiala skolsystemet. . . . . . . . . . 6.4.1 Gymnasium, fackskola, yrkesskola s. 219 6. 4. 2 Gymnåsieutbildningens geo— grafiska spridning s. 222— 6. 4. 3 Avgränsningen mellan gymnasium, fackskola och yrkesskola s. 225.

Horisontell klyvning. . .

6.5.1 Problemställning s. 228— 6. 5. 2 Argument för horisontell klyvning s. 229— 6. 5. 3 Diskussion av gymnasium med horisontell klyvning s. 231— 6.54 Utredningens slutsats s. 234.

Gymnasieutredningens förslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kap. 7 Gymnasiets differentiering Principiella synpunkter och överväganden Inledning . . . . . . . . . 7.1.1 Kort återblick samt nuvarande läge 5. 235— 7.1. 2 Kapitlets innehåll s. 236.

100 101

112

135

169

175

177

189

193

196

198

201

205 206

214

219

228

234

7.3 Differentieringens utformning i fråga om styrkegrad, tidpunkt och fasthet. . . . . . . . . . . . . . . 240 7.3.1 Inledning 5. 240— 7. 3. 2 Stark eller svag differentiering? s. 242— 7. 3. 3 Tidig eller sen differentiering? s. 242— 7. 3. 4 Lös eller fast differentiering? s. 243.

7.4 Differentieringsmodeller . . . . . . . . . . . . . . . . . 245

7.4.1 Inledning 5. 245— 7. 4. 2 Linjer eller tillval? 5. 247.

Kap. 8 Gymnasiets lärokurser

8.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 250 8.1.1 Lärokurser och studiekurser s. 250— 8. 1. 2 Kapitlets disposition s. 251. 8.2 Gymnasiets allmänna sektor . . . . . . . . . 251

8.2.1 Inledning 5. 251- 8.2.2 Olika avnämargrupper s. 252 8.2. 3 Faktorer som på- verkar differentieringen s. 254.

8.3 Gymnasiets ekonomiska sektor . . . . . . 270 8.3.1 Inledning 5. 270— 8.3.2 Nuvarande 3- -åriga handelsgymnasium s. 271— 8. 3. 3 Det nuvarande 3- -åriga handelsgymnasiets mål 5. 272— 8. 3. 4 Yttranden över gymnasie— utredningens förslag till 3-årigt handelsgymnasium s. 275—835 Gymnasieutred- ningens förslag till differentiering av den ekonomiska sektorn s. 276—836 Praktik s. 277— 8. 3. 7 Påbyggnadskurser s. 278.

8.4 Gymnasiets tekniska sektor. . . . . . . . . . . . 279 8.4.1 Inledning 5. 279— 8. 4. 2 Olika differentieringsprinciper s. 281 —8. 4. 3 Differen- tieringen inom den reguljära utbildningen s. 291— 8. 4. 4 Möjligheter att inom före— slagna lärokurser medge vissa variationer s. 305—845 Försöksverksamhet med nya differentieringar s. 308—846 Praktik s. 310-8.4.7 Påbyggnadskurser s. 315—

8.4.8 Sammanfattning 5. 317.

8.5 Behov av ytterligare lärokurser . . . . . . . . . . . . . . . 318 8.5.1 Postgymnasiala fackutbildningslinjernas behov s. 318-8.5.2 Behovet av

i särskilda lärokurser för att tillgodose speciella elevintressen s. 319—853 Praktiska

gymnasier s. 323.

* 8.6 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . 326 8.6.1 Lärokursers. 327— 86.2 Sambandet mellan lärokursernas. 328.

Kap. 9 Gymnasiets tim- och kursplaner

9.1 Principiella utgångspunkter . . . . . . . . . . . 331 9.1.1 Inledning 5. 331—9. 1. 2 Arbetsbörda, timtal och läsår s. 331— 9.1.3 Fortlöpande läroplansrevision 5. 336—9. 1.4 Principiella synpunkter på ämnesstoffets organisa- tion 5. 337—9. 1. 5 Kapitlets disposition och innehåll s. 338—9.1.6 Läroplanen s. 338. 9.2 Svenska och främmande språk . . . . . . . . . 339 9.2.1 Svenska 5. 339— 9. 2. 2 Moderna språk 5 341— 9. 2. 3 Klassiska språk s. 348— 9. 2. 4 Timtal för svenska och främmande språk 5. 348.

9.3 Övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga . . . . . . . 352 9.3.1 Inledning 5. 352-9.3.2 Gränsdragningen mellan de humanistiska och sam- hällsvetenskapliga ämnena s. 352—9.3.3 Mål och kursinnehåll i stora drag för övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga s. 361—934 Timtal för övriga humanistiska ämnen och samhällsvetenskapliga s. 364.

9.4 Matematik och naturvetenskapliga ämnen . . . . . . . . . . . . 367 9..41 Matematik s. 367— 9.42 Naturvetenskaplig orientering för humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk lärokurs s. 368— 9. 4. 3 Fysik s. 370— 9. 4. 4 Kemi s. 372—945 Biologi s. 372—946 Timtal för matematik och naturvetenskapliga ämnen s. 375.

9.5 För teknisk sektor speciella ämnen . . . . . . . . . 376 9.5.1 Studietidens längd vid teknisk sektor s. 376— 9. 5. 2 För tekniska alternativ gemensamma fackämnen s. 378— 9. 5. 3 Ämnen på maskintekniskt alternativ 5. 379 —9. 5.4 Ämnen på byggtekniskt alternativ 5. 381 —.9 5.5 Ämnen på eltekniskt alternativ s. 384- 9. 5. 6 Ämnen på kemitekniskt alternativs. 386— 9. 5. 7 Praktiks. 388.

9.6 För ekonomisk sektor speciella ämnen . . . . . . . . . . . 395

9.6.1 Studietidens längd s. 395— 9. 6. 2 Ämnen på ekonomisk lärokurs s. 396— 9. 6. 3 Timtal för ekonomiska ämnen s. 398— 9. 6. 4 Praktik s. 398.

9.8 9.9

9.10

9.11

9.12

9.13

9.14

9.15

10.1

10.2

10.3

10.4

10.5

10.6

11.1

11.2

11.3

Estetiska ämnen . . . . . . . 9. 7. 1 Den grundläggande estetiska undervisningen s. 399— 9. 7. 2 Den specialiserade estetiska undervisningen s. 400— 9. 7. 3 Kursplanerna 1 de estetiska ämnena s. 400— 9. 7. 4 Timtal för estetiska ämnen s. 401.

Fysiskträning . . . . . . . . . . . . 9.8.1 Gymnastik s. 401— 9. 8. 2 Friluftsverksamhet s. 402.

Timmar till förfogande för speciella uppgifter 9.9.1 Syftet 5. 403—9. 9. 2 Innehållet s. 403.

Tid för information m.m. . . . . . . . . . . . . 9.10.1 Informationsbehovet s. 404— 9. 10. 2 Nuvarande former för information

5. 404-9. 10.3 Gymnasieutredningens förslag 5. 404. Den årskursfördelade timplanen 9.11.1 Utgångspunkter s. 406 —9. 11. 2 Timplanen för årskurs 1 s. 406— 9. 11. 3 Tim— planen för årskurs 2 s. 407 9.11. 4 Timplanen för årskurs 3 s. 408— 9. 11. 5 Timplan för årskurs 4 (teknisk lärokurs) s. 410—9.11.6 Timplanen s. 410—9.11.7 Antal samtidigt lästa ämnen s. 416.

Studievägar genom gymnasiet . . . 9.121 Övergång från årskurs 1 till årskurs 2 5. 417—9. 12.2 Övergång från årskurs 2 till årskurs 3 5. 419—9. 12.3 Allmänna synpunkter s. 421.

Frivilliga ämnen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.13. 1 Utökad studiekurs s. 421 -9.13.2 Frivillig undervisning utanför schemat 422— 9. 13. 3 Medgivande att läsa frivilligt ämne s. 423.

Påbyggnadskurser. . . . . . 9.14.1 Inledning 5. 423—9. 14.2 Exempel på tekniska påbyggnadskurser s. 423. Specialundervisning.......................

Kap. 10 Undervisningens utformning

Inledning . . . . 10.1.1 Principiella synpunkter s. 427— 10. 1. 2 Krav på förmåga att arbeta själv- ständigt s. 427— 10. 1. 3 Tidigare förslag och försök 5. 428.

Självständigt arbete . . . . . 10.2. 1 Inledande synpunkter s. 430— 10. 2. 2 Studieteknik s. 431— 10. 2. 3 Arbetsupp- gifternas omfång s. 432—10.2. 4 Beting s. 433— 10. 2. 5 Koncentration av schemat 5. 435—10. 2. 6 Specialarbete s. 436—10.2.7 Grupparbete s. 439.

Samverkan och planering . . .

10.3.1 Samverkans uppgift s. 440— 10.3. 2 Vertikal samverkan s. 441 10.3. 3 Horison- tell samverkan s. 441— 10. 3. 4 Koncentration 5. 441-10. 3. 5 Samverkan utom schemat s. 442— 10. 3. 6 Planering s. 442.

Hjälpmedlens roll i undervisningen . .

10.4.1 Inledning 3. 443— 10. 4. 2 Hjälpmedlens funktion s. 444— 10 4. 3 Tryckta hjälp- medel s. 444.

Prov som hjälpmedel 10.5.1 Informationsbehovet s. 446— 10. 5. 2 Muntlig och skriftlig kontroll s. 446— 10. 5. 3 Provens utformning s. 448— 10 5. 4 Provens syfte s. 448.

Sammanfattning........................

Kap. 1] Studiestödjande åtgärder

Problemställning . . . . 11.1.1 Studieresultatens variation s. 457— 11. 1. 2 Elevgrupper för vilka studiestöd- jande åtgärder kan aktualiseras s. 459.

Fast organiserad, 4- å—rig parallell studiegång . . . . . . 11. 2.1 Gymnasieutredningens undersökningar angående studietidens längd s. 465—11.2.2 Alternativa villkor för tillträde till 4- årig studiegång s. 475— 11. 2. 3 Gymnasieutredningens överväganden och slutsatser s. 483. Mindre studiekurser. Förlängd undervisning . . . .

11.3.1 Principiella synpunkter s. 486— 11. 3. 2 Utformningen av mindre studiekurser &. 488— 11. 3. 3 Förlängd undervisning s. 491. Stödundervisning....................... 11. 4.1 Behov s. 495— 11. 4. 2 Utformning s. 496.

401

403

404

406

417

421

423

425

427

430

440

443

446

455

457

465

486

12.1 12.2

12.3

12.4

12.5

12.6

12.7

13.1 13.2

13.3

13.4

13.5

14.1 14.2

14.3

Kap. 12 Gymnasiets yttre organisation Inledning................... Skolplaneringen......................... 12.2.1 Allmänna synpunkter s. 499—12.2.2 Principer för planeringen s. 500—12.2.3 Praktiskt genomförande av planeringen s. 503. Gymnasiet........................... 12.3.1 Nuvarande förhållanden s. 508—12.3.2 Läget omkring 1970 s. 510—12.3.3 Speciallokaler m. m. för ekonomiska och tekniska lärokurser s. 514—12.3.4 Gym- nasiets organisation 5. 517. Fackskolan. 12.4.1 Fackskolans lokalisering s. 521—12.4.2 Fackskolans omfattning omkring 1970 s. 523—12.4.3 Lokal— och lärarbehov i fackskolan s. 524.

Allmänna synpunkter på samordning mellan olika skolformer . . . 12.5.1 Inledning 5. 5127—1252 Vertikal samordning s. 528—12.5.3 Horisontell sam- ordning s. 529—12.5.4 Sammanfattning 5. 531.

Sammanfattande synpunkter på det gymnasiala skolsystemets yttre organisation.......................... 12.6.1 De gymnasiala skolformernas omfattning 5. 5131-1262 Organisationsexempel s. 535—12.6.3 Den fullständiga tekniska gymnasieutbildningens organisation 5. 539-12.6.4 Avslutande synpunkter s. 539.

Klass—ochgruppstorlek . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12.7.1 Begreppen klass och grupp 5. 540—12.7.2 Nuvarande klasstorlek s. 543—12.7.3 Annat delningstal för klass s. 548—12.7.4 Antal klasser och lärare vid annan gym— nasiefrekvens s. 550-12.7.5 Gymnasieutredningens överväganden och förslag 5. 551.

Kap. 13 Intagning, betyg, flyttning och studiernas avslutning

. .

Inledning.................. Intagning........................... 13.2.1 Behörighetsvillkor s. 556—13.2.2 Urval bland behöriga sökande s. 559—13.2.3 Övergång mellan gymnasium och fackskola s. 562.

Betygsättningen i gymnasiet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.3.1 Inledning 5. 565—13.3.2 Betygens primära uppgift s. 566—13.3.3 Absolut eller relativ betygsättning s. 568—13.3.4 Betygskalan s. 572-13.3.5 Betygens förekomst s. 572—13.3.6 Hjälpmedel för betygsättningen s. 573—13.3.7 Läs- och skrivsvårig- heter s. 5175—1338 Betygen i uppförande och ordning 5. 575—13.3.9 Betygens rätts- kraft 5. 575.

Passagengenomgymnasiet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.4.1 Inledning s. 576-13.4.2 Flyttning m. m. 5. 577—13.4.3 Prövning vid höst- terminens hörjan s. 579-13.4.4 Betygsgräns som hjälpmedel vid flyttning s. 579—13.4.5 Frivillig kvarsittning s. 581. Studiernasavslutning...................... 13.5.1 Återblick och nuläge s. 582—13.5.2 Gymnasieutredningens synpunkter och förslag s. 587—13.5.3 Slutbetyg från gymnasium s. 594—13.5.4 Prövning för priva-

tister med flera s. 603—13.5.5 Intagningsbestämmelser vid universitet och hög- skolor m. m. 5. 608.

Kap. 14 Skolsocial verksamhet

Studie- och yrkesorientering, elevvård m. m. Inledning . . . . . .

Studie- och yrkesorientering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 14.2.1 Studie- och yrkesorienteringens uppgifter 5. 616-14.2.2 Komponenterna i studie- och yrkesorientering s. 616—14.2.3 Studie- och yrkesorienteringens fördel— ning på årskurser s. 618. Elevvård............................ 14.3.1 Begreppet elevvård s. 621—14.3.2 Fysisk hälsovård och mentalhygieniska frågor 5. 621—14.3.3 Personlig rådgivning s. 624—14.3.4 Disciplinfrågor s. 625—14.3.5 Förenings- och fritidsaktiviteter s. 627—14.3.6 studiesocialt stöd s. 629. Befattningshavarna för den elevvårdande verksamheten . . . .

498 499

507

520

527

531

540

555 556

565

576

582

615 616

621

Kap. 15 Gymnasiets befattningshavare 15.1 Inledning........................... 635

15.2 Lärare 636 15.2.1 Nyheter i lärarnas uppgifter s. 636-15.2.2 Lärarkategorier s. 639—15.2.3 Kvantitativt lärarbehov s. 647—15.2.4 Synpunkter på den framtida lärarutbild- ningens uppbyggnad s. 649—15.2.5 Fortbildningen s. 655-15.2.6 Åtgärder mot lärar- bristen s. 659.

15.3 Bibliotekarier, vaktmästare, tekniska biträden m.m. . . . . . . . . 662 15.3.1 Bibliotekarier s. 662—15.3.2 Vaktmästare s. 663—15.3.3 Tekniska biträden s. 663. 15.4 Personal för elevvårdande uppgifter. . . . . . . . . . . . . . . . 666 15.4.1 Inledning 5. 666—15.4.2 Skolhälsovård s. 667—15.4.3 Studie- och yrkes- orientering samt övrig elevvård s. 667—15.4.4 Personalorganisation s. 667.

15.5 Skolansledning......................... 668 15.5.1 Skolledningens uppgifter och arbetsbörda s. 668—15.5.2 Behörighetsvillkor s. 673—1553 Biträdande skolledare s. 674-15.5.4 Bektorsexpeditionens sekreterare- och biträdespersonal s. 678—15.5.5 Ytterligare arbetsuppgifter s. 680.

15.6 Personalorganisationen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 680

Kap. 16 Hjälpmedel och lokaler 16.11nledning........ ..............682

16.2 Behov och produktion av hjälpmedel . . . . . . . . . . . . . . . 683 16.2.1 Tryckta hjälpmedel s. 683—16.2.2 Bibliotekets bokbestånd s. 690—16.2.3 AV-hjälpmedel s. 691—16.2.4 Speciell utrustning för naturvetenskapliga ämnen s. 695—16.2.5 Speciell utrustning för tekniska ämnen s. 696—16.2.6 Speciell utrust— ning för ämnen inom ekonomisk lärokurs s. 700—16.2.7 Hjälpmedelsproduktion s. 700—16.2.8 Sammanfattande synpunkter s. 701. 16.3 Hjälpmedelsgranskning och hjälpmedelsforskning . . . . . . . . . . 701 16.3.1 Granskning m. 111. av hjälpmedel s. 701—16.3.2 Forskning rörande pedagogiska hjälpmedel s. 703-16.3.3 Sammanfattning s. 704. 16.4 Den lokala hjälpmedelsförsörjningen. . . . . . . . . . . . . . . . 704 16.4.1 Ämnesrummens utrustning s. 704—16.4.2 Bibliotekets organisation och skötsel s. 705—16.4.3 Intern produktion s. 708—16.4.4 Utlåning och service från kommunala centraler s. 708. 16.5 Anvisningar för hjälpmedlens användning . . . . . . . . . . . . . 709 16.6 Gymnasiets behov av lokaler . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 709 1661 Allmänna synpunkter s. 709—16.6.2 Lokaler för allmänna ämnen s. 711—16.6.3 Lokaler för naturvetenskapliga ämnen s. 713—16.6.4 Lokaler för estetiska ämnen och gymnastik s. 713—16.6.5 Lokaler för tekniska ämnen s. 714—16.6.6 Lokaler för ekonomiska ämnen m. m. 5. 718—16.6.7 Undervisning i storklass s. 718—16.6.8 Bibliotek 5. 718—16.6.9 Andra lokalbehov s. 719. 16.7 Besparingar vid samordning av skolor . . . . . . . . . . . . . . . 720 16.7.1 Allmänt 5. 720—16.7.2 Fackskolans lokal— och utrustningsbehov s. 721—16.7.3 ' Samordning av fackskola och gymnasium s. 722—16.7.4 Samordning med andra skolor s. 723—16.7.5 Sammanfattning 5. 724.

Kap. 17 Organisatoriska och ekonomiska frågor vid samordning av olika skolor

17.1Inledning...........................726

17.2 Översikt av gällande bestämmelser . . . . . . . . . . . . . . . . 726 17.2.1 Huvudmannaskap. Kommunernas skyldigheter m. m. 5. 726—17.2.2 Stats— bidrag 5. 729—17.2.3 Skolornas personal s. 729—17.2.4 Bestämmelser om samordning s. 732. 17.3 Förutsättningar för samordning av olika skolor . . . . . . . . . . . 732 17.4 Samordningsfrågorna och det nya gymnasiet . . . . . . . . . . . . 734

Kap. 18 H uvudmannaskapet för gymnasiet

18.4

19.1

19.2 19.3

19.4 19.5

20.1

20.2

20.3

20.4

20.5

21.1 21.2 21.3 21.4 21.5 21.6 21.7 21.8 21.9

Statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasium m.m. . . 18. 3. 1 Gällande bestämmelser om statsbidrag till skolbyggnader m. m. 5. 767— 18. 3. 2 Synpunkter på införande av statsbidrag till byggnadsarbeten för gymnasium s. 772—18.3.3 Utformningen av statsbidrag till byggnadsarbeten och till första upp— sättningen stadigvarande undervisningsmateriel s. 774.

Privata gymnasier. 18.4.1 Inledning 5. 777- 18. 4. 2 Bådande förhållanden och avgränsningen av pro- blemområdet s. 777— 18. 4. 3 Privatgymnasiums anpassning till det nya gymnasiet s. 780—18.4.4 Internatgymnasier s. 783.

Kap. 19 Övergången till det nya gymnasiet

Tidpunkt för övergången. 19.1.1 Allmänna synpunkter s. 784— 19. 1. 2 Skäl för och emot övergång från och med läsåret 1965/66 5. 786.

Den ekonomiska och tekniska utbildningens spridning . . . .

Åtgärder av pedagogisk natur i samband med övergången till det nya gymnasiet . 19..3 1 Intagningsbestämmelser s. 788— 1932 Åtgärder beträffande elever i nu- varande gymnasieorganisation som har svårt att följa undervisningen s. 790— 19. 3. 3 Fackinspektion under övergångstiden s. 792—19.3.4 Befattningshavare och admi- nistration under övergångstiden s. 792. Information Sammanfattning

Kap. 20 Kostnaderna för gymnasiet

Inledning

20.1.1 Samhällets hittillsvarande kostnader för gymnasiet s. 796 —20. 1. 2 Produk- tionsbortfall vid gymnasiets expansion s. 797 —20. 1. 3 Statens nuvarande kostnader 5 798.

Kostnader för det föreslagna driftbidraget . 20.2.1 Totalkostnader för det nya gymnasiet s. 800— 20. 2. 2 Specifikation av kost— nadsförändringar s. 804— 20. 2. 3 Ökning av driftkostnaderna under olika budgetår 5.808. Kostnader för ytterligare standardförbättringar 20.3.1 Principiella synpunkter s. 809— 20. 3. 2 Kostnaderna för de skilda förslagen s. 810.

Kostnader för byggnader och stadigvarande undervisningsmateriel 20.4.1 Inledning 5. 813—20.4.2 Kostnader för lokaler och utrustning vid övergång till det nya gymnasiet s. 814—20.4.3 Kostnaderna för gymnasiets totala byggnadshe- hov s. 817—20.4.4 Sammanfattning av statliga drift— och investeringskostnader s. 821-20.4.5 Besparingsmöjligheter genom samordning mellan skolor s. 821—20.4.6 Besparing i investeringskostnader genom utredningens integrationsförslag s. 823. Ytterligare medelsbehov föranledda av gymnasieutredningens förslag

Kap. 2] Sammanfattning

Bakgrund...... Kvantitativa förhållanden .

Mål och innehåll .

Det gymnasiala skolsystemets struktur

Principiella differentieringssynpunkter .

Lärokurser. .

Tim— och kursplaner. . Undervisningens utformning . Studiestödj ande åtgärder .

777

784

787

788

793 795

796

800

809

813

825

827 827 831 833 837 838 841 846 847 849

21.14 Befattningshavare

21.15 Hjälpmedel och lokaler . . 21.16 Administrativa och ekonomiska frågor. 21.17 Övergång till det nya gymnasiet

21.18 Kostnader . . . . . . . 21.19 Översikt .

nw>

OUJ>

,.a

Författningar I. Författningsförslag

. Förslag till lag om ändring i skollagen den 6 juni 1962 (nr 319). . Förslag till ändring i skolstadgan den 6 juni 1962 (nr 439) . Förslag till ändrad lydelse av 88 ä 1 mom. universitetsstatuterna den 6 april 1956 (nr 117).

II. Specialmotivering

. Förslag till ändring i skollagen. . Förslag till ändring' 1 skolstadgan. . Förslag till ändrad lydelse av 88 5 1 mom. universitetsstatuterna.

Reservationsvis framförda yrkanden

. Undervisning' 1 grekiska av ledamoten Mats Hultin . . Ämnet religionskunskap av ledamöterna Torsten Andersson och Folke Haldén .

3. Ämnena religionskunskap och filosofi av ledamoten Håkan Berg.

på . Undervisningsavdelningarnas storlek av ledamöterna Håkan Berg och

Sigvard Magnusson. . Betygsättningen i ämnet svenska av ledamoten Håkan Berg . Behörighet till lektorstjänst av ledamoten Sigvard Magnusson. . Behörighetsvillkor för rektorstjänst av ledamoten Sigvard Magnusson.

Formerna för lärares tillsättande av ledamoten Håkan Berg. . Anställningsformen för ordinarie lärare m. 111. av ledamoten Sigvard

Magnusson

Särskilt yttrande

Den ekonomiska lärokursen av ledamöterna Folke Haldén, Lamek Hulthén och Olof Palme

Bilagor

. Förteckning över gymnasieutredningens ledamöter, delegationer, grupper, experter och övriga medarbetare .

. Timplaner i nuvarande gymnasieformer .

851 853 853 854 854 855 855 856

859 860

892

893 893 918

921

923 926

930 932 932 934 935

935

936

937 943

1.1 Allmänna gymnasiet

1.1.1 Tiden fram till omkring 1900 Den svenska skolan (lärdomsskolan) under medeltiden var i hög grad en kyrkans angelägenhet med syfte att ut- bilda präster. I samband med reforma- tionen vidgades skolans uppgift till att avse utbildning även av statens tjänste- män. Någon reformering av undervis- ningens innehåll skedde dock ej i sam— band därmed. I Sveriges första skolord- ning, utfärdad 1571 och inryckt i kyrko- ordningen av samma år, upptogs som huvudämnen latin, kristendom och kyrkosång.

Gymnasium såsom officiell benäm— ning infördes i Sverige första gången genom donationsbrevet för Västerås gymnasium år 1623. Härigenom fick denna skola en ekonomi som ej var be- roende av kollekter och andra gåvor utan var statligt tryggad. Något senare preciserades innehållet i termen gym- nasium så att den kom att beteckna lär— domsskolans högre stadium, medan det lägre stadiet benämndes trivialskola. Ge- nom 1649 års skolordning fastställdes att både trivialskolan och gymnasiet skulle ha fyra 1-åriga klasser. Under 200 år reglerade denna skolordning skolvä- sendet utan mera betydelsefulla änd- ringar. Med hänsyn till undervisning- ens innehåll kom trivialskolan och gym- nasiet att i första hand tjäna utbildning- en av präster och först i andra hand ut-

KAPITEL 1

Gymnasieformema i Sverige

Utveckling och pedagogisk försöksverksamhet

bildningen av ämbetsmän. Inom trivial- skolan fanns dock en påbyggnad (från 1724 kallad apologistklassen), avsedd för dem som icke ämnade »framgent hålla sig till studierna men likväl åstun- da lära de dem nödiga styckena».

Klassiska språk, hebreiska och teo- logi var både med hänsyn till kurser och timtal dominerande ämnen i såväl tri- vialskolan som gymnasiet. Andra språk saknades helt och ämnet svenska fanns endast i apologistklassen. 1649 års skol— ordning kan alltså sägas ha lagt en fast grund för det framtida latinläroverket och — genom apologistklasserna — öpp- nat vägen för realläroverket.

Under 1600- och 1700-talen togs flera enskilda initiativ till gymnasi—eutbild- ning, som bättre än existerande allmän- na skolor skulle tillgodose den högre utbildningen för det civila och militära ämbetsmannaståndet. De skolor med så- dan målsättning, som verkligen kom till stånd, var dock verksamma blott en kort tid. Den vanligaste metoden att skaffa sig sådan utbildning var privat- undervisning, ofta i förening med resor till utlandet.

Mot slutet av 1700-talet och under början av 1800-talet framställdes krav på en mer allmänt medborgerlig utbild- ning. Bakom ligger upplysningstidens samhällsuppfattning och samhällets ändrade struktur. Dessa krav tillgodo- sågs i någon mån av 1807 års skolord- ning. Det fastslogs här för första gång-

en i svensk skollagstiftning att under- visningen borde avse att utbilda även andra än präster och ämbetsmän. Franska och tyska tillkom bl. a. som nya ämnen på gymnasiet. Hebreiska blev ett valfritt ämne från att ha varit obli- gatoriskt.

Resultatet av de närmaste årtiondenas mer liberala strävanden — framför allt inom den under 1825—1828 verksamma s.k. stora uppfostringskommittén —— fick sitt uttryck i kungl. cirkuläret den 6 juli 1849. Enligt detta skulle apologist- och trivialskolan förenas till ett (lägre) elementarläroverk. Gymnasiet tillsam- mans med de båda nyssnämnda skolor- na skulle utgöra ett sammanhängande (högre) elementarläroverk, som medde- lade kunskaper erforderliga för avläg- gande av studentexamen. Vissa möjlig- heter fanns att befrias från undervis- ning i latin, grekiska och hebreiska. Härmed hade reellt om också inte no- minellt realläroverket införts. Två klart skilda linjer, den klassiska och den reala, blev verklighet först genom 1856 års skolstadga. »Apologistskolan» hade m. a. o. fått likaberättigande. Samtidigt fixerades läroverkets uppgift att med- dela såväl allmän medborgerlig som grundläggande vetenskaplig bildning.

I den 1878 utfärdade stadgan infördes för första gången termen allmänt läro- verk. Ett sådant kunde vara högre eller lägre. Det förra ledde fram till student— examen, som genom en stadga från 1862 hade flyttats från universiteten till lä- roverken. Det högre allmänna lärover- ket var 9-årigt och fr. o. m. den fjärde klassen uppdelat på latin- och reallinje. Inom latinlinjen fanns dessutom två möjligheter, latinlinje A och latinlinje B. På linje A lästes grekiska obligatoriskt under 4 år, medan hebreiska var fri- villigt. Linje B kan karaktäriseras som

en halvklassisk linje — den saknade grekiska. I stället lästes bl. a. engelska.

Diskussionen kom under de följande åren att kretsa kring två huvudfrågor. Många ansåg att de klassiska språken alltjämt hade en alltför dominerande ställning (»latinherraväldet»). Vidare krävde man införandet av en kursav— rundning längre ned i läroverket för att härigenom åstadkomma en lämplig avgångsetapp för de många som inte fullföljde studierna fram till studentexa— men. Med anledning av en motion vid 1899 års riksdag tillsattes en läroverks- kommitté med uppgift att verkställa ut- redning om uppdelning av läroverket i gymnasium och underliggande latin- fri del med ett eget bildningsmål. Kom- mittén avgav sitt betänkande 1902 och Kungl. Maj:t framlade vid 1904 års riks- dag en proposition, som utarbetats i hu— vudsaklig anslutning till kommitténs förslag. Riksdagen biföll propositionen och påföljande år utfärdades den nya läroverksstadgan. Läroverket uppdela- des i realskolan, som avslutades med en särskild examen, realskoleexamen, och gymnasiet, som avslutades med student- examen.

Den genom 1905 års Iäroverksstadga införda realskolan blev 6-årig och bygg- de på folkskolans tredje klass. Gymna- siet gjordes 4-årigt och anknöts till real- skolans näst sista klass, den femte. Stu— diegången fram till studentexamen var sålunda 12-årig.

Genom beslut av 1909 års riksdag till- kom de kommunala mellanskolorna, vil— ka från folkskolans sjätte klass på fyra år ledde fram till realexamen. övergång från mellanskolans tredje klass till gym- nasiet var möjlig men förenad med viss prövning. Den normala studiegången till studentexamen över 4-årig realskola blev sålunda 13-årig.

Realskolan liksom kommunala mel-

5 I [

lanskolan fick en enda för samtliga ele- ver gemensam utformning. Detta inne- har att den tidigare genom 1878 års stadga införda uppdelningen av lärover- ket i en latinlinje och en reallinje från fjärde klassen nu uppsköts till gymna- siet.

1.1.2 1900-talet

I den följande framställningen uppehål- ler sig utredningen endast vid sådant, som har relevans i dagens situation. Alla skolformer »under» gymnasiet skall er- sättas med 9-årig grundskola. Beslut härom fattades av 1962 års riksdag. Den under 1900-talets första hälft intensiva diskussionen om bottenskolefrågan och sammanhängande problem har därmed förts till ett slut. Det framtida gymna- siet skall bygga på genomgången grund- skola.

Enligt 1905 års stadga hade gymna— siet, »utöver realskolans allmänbildande uppgift, till särskilt ändamål att grund- lägga de vetenskapliga insikter, som vid universitetet eller högre tillämpnings- skola vidare utbildas». Gymnasiet var i själva verket helt inställt på att för- bereda för högskolestudier. Gymnasiet delades liksom tidigare i två linjer: la- tin- och reallinjen. Latinet fick —- ge- nom att gymnasiet blev 4-årigt _ sin ställning försvagad. Att likväl så lång tid som fyra år anslogs åt gymnasiet be- rodde i själva verket i ej ringa grad på latinets ställning. I de utredningar och den diskussion som föregick 1904 års riksdagsbeslut arbetade vissa kret- sar för ett 3-årigt gymnasium byggande på realexamen. Latinet beredde emeller- tid svårigheter vid en sådan konstruk- tion.

De båda högsta ringarnas timplan upptog inte mindre än elva läroämnen. I avsikt att inskränka mångläseriet och

öka undervisningens koncentration, men även med tanke på elevernas arbetsbör- da fanns i 1905 års läroverksstadga en bestämmelse om bortval: i gymnasiets två högsta ringar ägde eleven rätt att vid läsårets början välja bort ett eller två av timplanens läroämnen (dock ej kristendom eller modersmålet) el- ler teckning, motsvarande sammanlagt högst sex veckotimmar.

Ganska snart efter genomförandet av 1905 års skolreform började diskussio- ner om linjeindelningen och därmed sammanhängande frågor. Det visade sig att eleverna i ganska ringa utsträckning begagnade sig av bortvalsrätten på så- dant sätt att någon väsentlig lindring i skolarbetet uppkom. Detta betydde att de flesta elever hade att läsa många ämnen och innebar samtidigt, eftersom real- och latinlinjen var ganska lika var- andra, en relativt svag differentiering av gymnasiet. Med anledning av en mo— tion i riksdagens första kammare 1911 uttalade sig vederbörande utskott för bortvalssystemets ersättande med en ri- kare linjedelning. 1915 framlade läro— verksöverstyrelsen —— inrättad 1904 —- ett preliminärt organisationsförslag, som bl. a. syftade till en starkare specialise- ring av gymnasiestudierna. Detta skulle åstadkommas genom en rikare linjedel- ning. I förslaget ingick också en ny- språklig linje utan latin. Överstyrelsens arbete avbröts sedan Kungl. Maj:t till- satt 1918 års skolkommission. Dittills nådda resultat överlämnades till denna utredning. Det kan nämnas att 1918 års lagtima riksdag —— före skolkommis- sionens tillkomst — uttalat sig för en starkare differentiering av gymnasiet på flera linjer med färre ämnen. Samma tanke går igen i direktiven för skolkom- missionen.

Under den-na diskussion kring frågan om gymnasiets organisation synes ingen allvarligt ha ifrågasatt dess uppgift så-

som denna formulerats i 1905 års stad- ga. Inte heller 1918 års skolkommission ifrågasatte denna målsättning; snarare anknöt den gymnasiet ännu fastare till högskolorna. Utgångspunkten för kom- missionens konstruktion av linjesystem och undervisningsplan var sålunda att studenten skulle gå »bättre utrustad till studier vid universitetet och högskolor. Detta syfte skulle vinnas genom starkare ämneskoncentration och rikare linje- delning».

Skolkommissionens betänkande ut- kom 1922. Dess gymnasieförslag innebar i största korthet följande. Gymnasiet skulle göras 3-årigt och bygga på ge— nomgången 4-årig realskola, som i sin tur hade en 6-årig folkskola som grund. Detta skulle medföra en sammanlagt 13-årig studiegång fram till studentexa- men. Man föreslog en uppdelning av gymnasiet på tre linjer: latingymnasiet, realgymnasiet och nyspråkliga gymnasi- et. Kommissionen beräknade att ca 25 % av eleverna skulle välja latingym- nasiet; för en del av dessa borde dess- utom beredas viss möjlighet att läsa gre- kiska. Ca 46 % hade behov av realgym- nasium, av vilka en del (ungefär 20 % av samtliga gymnasister) beräknades ha nytta av en biologiskt inriktad linje. Det nyspråkliga gymnasiet avsågs för den omkring 29 % stora grupp, som för sin framtida verksamhet skulle vara mest betjänt av en blandad modern- språklig och matematisk-naturveten- skaplig, i mindre grad specialiserad ut- bildning.

Kommissionen eftersträvade på varje gymnasielinje en koncentration till ett mindre antal för linjen karaktäristiska ämnen. I högsta ringen begränsades så- lunda antalet läroämnen till sju. Vissa tillvalsmöjligheter skulle dock finnas, eventuellt kombinerade med bortval. Vi- dare kan nämnas att kommissionen vil- le något stärka latinets ställning, vilket

skulle åstadkommas genom en neddrag- ning av ämnet till realskolan.

Skolkommissionens förslag kritisera- des starkt i remissyttrandena. Den del av kritiken mot gymnasieplanerna som här främst har intresse koncentrerade sig på linjedifferentieringen, medan flertalet inte hade något att invända mot kommissionens ställningstagande till gymnasiets uppgift såsom i främsta rummet förberedande för högskolestu- dier. De som opponerade sig i sistnämn- da fråga framlade i vissa fall konkreta förslag, som hade karaktären av »liori- sontell klyvning» av gymnasiet. Läro- verket skulle avkortas och få ett så gott som enhetligt högre stadium utan läng- re gående specialisering och utan di- rekt samband med högskolorna. Den vunna tiden skulle av dem som önska- de gå till högskolor användas till sär- skild förutbildning för dessa studier.

Kritiken mot Skolkommissionens för- slag till linjeuppdelning betonade framför allt att specialutbildningen allt- för mycket gynnats på allmänbildning- ens bekostnad. Bl.a. från universitets— håll framhölls att gymnasiet borde läg- ga en allmän grund för fortsatta studier men inte föregripa själva fackutbild- ningen. Man beklagade särskilt de främ- mande språkens försvagade ställning. Det nyspråkliga gymnasiet fick i det stora hela ett ogynnsamt mottagande, bl. a. ansåg man det icke likvärdigt med de båda andra linjerna. I regel fann man det tillräckligt med en latin- och en reallinje, ev. med någon förgrening av nyspråklig karaktär.

1924 tillkallades nya sakkunniga, 1924 års skolsakkunniga, för att verkställa ytterligare bearbetning av frågan om skolväsendets organisation. De framlade sin utredning i början av 1926 (SOU 1926: 5).

De sakkunniga ställde sig negativa till de ovan antydda förslag, som hade

karaktären av »horisontell klyvning». Man angav först i huvudsak tre skäl, som anförts för en dylik organisation.

1) En förkortning av studietiden för dem, som inte ämnade gå till högskole— studier.

2) Pedagogiska fördelar genom att man på gymnasiets lågstadium kunde helt ägna sig åt den allmänbildande uppgiften och på högstadiet åt uppgif- ten att förbereda för högskolestudier, varigenom man skulle slippa ifrån den konflikt, som gymnasiets dubbla mål- sättning ansågs ge upphov till.

3) De organisatoriska problemen skul— le förenklas i utomordentlig grad ge- nom att varje mera specialiserad linje- delning bleve obehövlig.

Skälen avvisades i tur och ordning av skolsakkunniga med argument, som bl. a. innehöll följande tankegångar.

1) Man påvisade att antalet som icke fortsatte till högre studier var väsent- ligt lägre än förslagsställarna räknat med och ansåg att reformens värde där- igenom betydligt minskade.

2) Med hänvisning till bl.a. yttran- den från högskolemyndigheter hävda- des, att det knappast fanns någon kon- flikt mellan gymnasiets två uppgifter; utan dessa lät sig i själva verket över- raskande väl förena. En klyvning av gymnasiet skulle snarast göra detta me- ra bundet till högskolorna genom låg- stadiets korthet och högstadiets full- ständiga beroende av högskolornas krav. En rationell uppläggning av gymnasie- kurserna skulle vidare försvåras eller omöjliggöras.

3) De organisatoriska vinsterna ifrå- gasattes också, i varje fall om resultatet — som befarades — skulle bli förlägg— ning av högstadiet till vissa större gym- nasier, medan många gymnasier skulle berövas möjligheten att föra sina ele- ver ända fram till högskolornas tröskel. Skolsakkunniga ifrågasatte sålunda

inte skolkommissionens ställningstagan- de vad gällde gymnasiets uppgift i stort men anslöt sig i fråga om den närmare målsättningen till de kritiker, som me- nat att skolkommissionen alltför starkt gynnat fackutbildningen på allmän- hildningens bekostnad. Man framhöll emellertid att »problemet måste ses ur individens synpunkt» och att »de indi- viduella anlagen måste få tillfälle att komma till uttryck i ett arbete, som ger hållpunkter och stöd för yrkesvalet».

I fråga om gymnasiets längd intog skolsakkunniga en ståndpunkt mellan 1918 års skolkommission och de många myndigheter, som i sina yttranden över kommissionens förslag ställt krav på ett 4—årigt gymnasium. Även kritiken mot kommissionens linjedelning fick i viss utsträckning stöd av skolsakkunniga. Man fann visserligen en. nyspråklig linje motiverad för de studenter, som icke ämnade gå vidare till högskolestudier, men menade att linjen kunde utgrenas från latinlinjen i gymnasiets två högsta ringar.

Skolsakkunnigas organisationsförslag innehöll i sina huvuddrag följande.

Gymnasiet skulle vara 4-årigt eller 3-årigt. Det skulle bestå av en latinlinje och en reallinje. Latinlinjen skulle i de två högsta ringarna uppdelas i en hel- klassisk och en nyspråklig del, medan från reallinjen i högsta ringen skulle utgrenas en empirisk-naturvetenskaplig del. Man föreslog också ett mycket fritt system med tillval och bortval, varige- nom en elev till och med skulle kunna studera och avlägga examen på en linje, som inte fanns inom hans läroverk.

Det 3-åriga gymnasiet skulle ansluta till realskolans högsta och det 4-åriga till dess näst högsta klass.

Till 1927 års riksdag framlades pro- position (nr 116) om det högre skol- väsendets organisation. Beträffande gymnasiets uppgift förutsattes inte nå-

gon förändring. Horisontell klyvning diskuterades överhuvudtaget inte. I frå- ga om gymnasiets längd anslöt sig pro- positionen till 1924 års Skolsakkunnigas förslag.

I sin kritik av 1905 års gymnasium framhöll föredragande departements— chefen främst att eleverna inte i till- räcklig grad förvärvade förmåga till självständigt arbete och att kunskaper- na ofta vore alltför ytliga. Skulden här- till var i första hand en överbelastad timplan och ett splittrande mångläseri. En inskränkning av de på gymnasiet samtidigt förekommande ämnena måste uppnås. I propositionen föreslogs en la- tinlinje, med möjlighet för elever som så önskade att läsa grekiska, och en real- linje, dock utan särskild biologisk gren. Vid sidan av dessa borde — tillsvidare dock endast vid ett begränsat antal gymnasier — inrättas en nyspråklig lin— je. Den av skolsakkunniga accepterade anordningen med kombinerat tillval och bortval tillmättes stor vikt. I sin helhet torde det vara riktigt att säga att man övergav systemet med fasta linjer till förmån för ett system med friare ämnesval.

Riksdagen intog samma ståndpunkt som propositionen i fråga om gymnasi- ets uppgift. Med hänvisning härtill av- slogs en motion om horisontell klyv- ning, i vilken begärdes utredning i syfte att förkorta gymnasiestudierna med ett år och avskaffa studentexamen.

De i propositionen framförda anmärk— ningarna mot 1905 års gymnasium fann riksdagen obestridliga. Bristerna borde avhjälpas genom koncentration och in- dividualisering av studierna, men man ville gå längre än departementschefen föreslagit. I själva verket kom 1927 års riksdag att gå väsentligt längre i fråga om specialiseringen än vad 1918 års skolkommission föreslagit. Kring en kärna av obligatoriska ämnen, karaktä-

ristiska för vederbörande linje, borde fritt tillvalda ämnen grupperas. Sam- manlagda antalet ämnen på det diffe- rentierade gymnasiet ansågs kunna be- gränsas till sju. Antalet ämneskombi- nationer finge inte bli för stort. Latin- och reallinje skulle finnas, men då äm- neskombinationer omfattande tre främ- mande språk kunde åstadkommas ge- nom lämpligt tillval vore en särskild nyspråklig linje överflödig.

Den slutliga utformningen av gym- nasiet — i enlighet med de av riksda— gen uppdragna allmänna riktlinjerna -— överläts åt Kungl. Maj :t.

Efter utredning genom 1927 års skol- sakkunniga fastställdes det nya gymna— siets organisation genom 1928 års läro- verksstadga. Gymnasiet skulle vara 3- eller 4—årigt och bygga på realskolans högsta respektive näst högsta klass. Här- med infördes för första gången 3-åriga offentliga gymnasier. Dessa skulle i första hand förläggas till läroverk, som mottog många elever från fristående re- alskolor och kommunala mellanskolor. Realskolan gjordes 5- och 4—årig. Den förstnämnda formen skulle bygga på 4-årig folkskola, och den sistnämnda på 6-årig. Den normala studiegången fram till studentexamen blev sålunda 12- eller 13-årig.

Gymnasiets två högsta ringar bilda- de det differentierade gymnasiet, medan i de lägre ringarna samtliga läro- och övningsämnen var obligatoriska. I det differentierade gymnasiet fanns på var- dera linjen fem obligatoriska ämnen. Härutöver hade varje lärjunge att till- välja tre ämnen, vartill i vissa fall kun- de läggas ytterligare ett s.k. tilläggs- ämne. Genom 1928 års stadga infördes dessutom det s.k. enskilda arbetet.

Systemet med mycket stor frihet att välja tillvals- och tilläggsämnen utsattes snart för stark kritik. Bl. a. visade det

sig att undervisningssituationen blev mycket olika för obligatoriska och val- fria ämnen. I de förra utgjordes ele- verna av hela klassen medan elevantalet i de senare ofta var mycket lågt. Efter förslag av 1931 års läroverkssakkunniga utfärdades därför 1933 års förnyade lä- roverksstadga, i vilken den viktigaste ändringen var en begränsning av val— friheten till vissa angivna ämneskombi- nationer. Genom senare kungörelser in- fördes några nya tillvalskombinationer, varjämte möjlighet att läsa finska, ryska och spanska tillkom genom särskilda kungl. brev. Om man bortser från de allra sist nämnda förändringarna, vilka fick mycket liten praktisk betydelse, var det differentierade gymnasiets or- ganisation fram till den vid 1953 års riksdag genomförda reformen följande: De obligatoriska ämnena var kristen- domskunskap, modersmålet samt histo— ria med samhällslära på båda linjerna, på latinlinjen dessutom latin och franska och på reallinjen engelska och matematik (allmän kurs). Tillvalsäm- nena skulle väljas bland vissa ämnes- kombinationer omfattande tre eller två ämnen.

Under 1930-talet kom frågan om gym- nasiets uppgift och anknytning till hög- skolorna att indirekt beröras i samband med diskussioner kring studentexamens avskaffande i dess dåvarande form. Ut- redningen återkommer härtill i kapi- tel 13.

Inte heller den kompromiss mellan linjedelning och valfrihet som känne- tecknade 1933 års utformning av gym- nasieorganisationen kom att gå fri från anmärkningar. Man menade att »mång- läseriet» i 1905 års gymnasium hade offrats utan att man vunnit den önskade fördjupningen i studiet. I direktiven till 1940 års skolutredning, vars uppgift var att verkställa utredning om hela skol- väsendets organisation m. m., hänvisade

departementschefen i fråga om gymna- siet till denna kritik och de förslag, som framkommit om upprättande av fastare linjer, bland dem en särskild nyspråk- lig linje. Även andra viktiga uppslag hade framkommit, t. ex. om inbyggande i gymnasiet av praktiska linjer, syftan- de till fortsatt praktisk utbildning eller ledande direkt ut i arbetslivet. 1940 års Skolutredning bedrev ett synnerligen omfattande utredningsarbete på de fles- ta av skolans områden. Kommittén av— lämnade bl.a. tio betänkanden, varav det nionde Gymnasiet ( SOU 1947:34 ) avlämnades den 31 december 1946. Då hade redan en ny utredning, 1946 års skolkommission arbetat under närmare ett år. Medan 1940 års Skolutredning övervägande var en fackmannautred- ning hade skolkommissionen starkt par— lamentariskt inslag. Dess uppgift var också att pröva skolutredningens för- slag från allmänpolitiska utgångspunk- ter. Skolkommissionen avlämnade sitt Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveck- ling (SOU 1948: 27) i juni 1948. Detta betänkande remitterades samtidigt med bl.a. skolutredningens gymnasiebetän- kande.

Skolutredningen redovisade ingående undersökningar om bl. a. lärjungerekry- tering, studiegång och studieresultat i gymnasiet. Vidare lämnades en redo- görelse för inhämtade yttranden från universitet, högskolor m.fl. om de er- farenheter som gjorts rörande gymna- siet såsom grund för högre fackutbild— ning och vetenskapliga studier.

I sitt resonemang om gymnasiets uppgift utgick Skolutredningen från att gymnasiet har två kategorier av elever. Den ena går vidare till högre studier, den andra går direkt eller efter kortare specialutbildning ut i förvärvslivet. Den senare kategorin uppskattades till högst en fjärdedel av studenterna och man

framhöll att den dessutom inte låter sig utpekas under gymnasietiden, eftersom de flesta gymnasister ända fram till examen vill hålla vägen öppen till högre studier. Högskolorna var således enligt Skolutredningen den helt dominerande avnämaren av studenter och gymna- siets förutbildningsuppgift därmed fast- ställd. Utredningen diskuterade rela- tionen mellan denna uppgift och gym- nasiets uppgift att meddela allmänbild- ning. Bl. a. med hänvisning till högsko- lornas egna yttranden underströk utred- ningen starkt allmänbildningsuppgiften. Analysen ledde emellertid fram till slut- satsen att motsättningen mellan allmän- bildningsuppgiften och förutbildnings- uppgiften i stor utsträckning är sken- bar. »Dualismen i bildningsmålet är icke så djupgående, att icke för flertalet gymnasister en syntes kan åväga- bringas.» — Frågan om horisontell klyv- ning avfärdar utredningen kategoriskt för det 3-åriga gymnasiets vidkomman- de, medan de tre första åren i ett 4-årigt gymnasium möjligen skulle kunna ge en icke alltför kraftigt sänkt allmänbild- ning. Å andra sidan skulle den 1-åriga specialkursen innebära »att det sista och mognaste året unda'ndrages de äm- nen, där själva mognaden har största betydelsen». -— I sin sammanfattning av gymnasiets mål betonade skolutred— ningen gymnasiets tredje uppgift, den psykologisk-pedagogiska »att utveckla en mognare ungdoms individuella an- lag och intressen».

Skolutredningens allmänna resone- mang om gymnasiets tre huvuduppgif- ter: förutbildningsuppgiften, allmän- bildningsuppgiften och den psykolo- gisk-pedagogiska uppgiften, acceptera— des av 1946 års skolkommission. Skol- kommissionen utvecklade emellertid sin syn på gymnasiets målsättning ytter- ligare. »Intellektuell skolning, förstånds- träning, siktande mot omdömets mog—

nad och förmåga av fruktbärande själv- studier, är gymnasiets främsta uppgift. Gymnasiet skall vidare uppodla vissa färdigheter», främst en god behärsk— ning av modersmålet men också av främmande språk, samt ge en fördjupad orientering i de humanistiska och natur- vetenskapliga ämneskretsarna. Även skolkommissionen fann att man i fram— tiden måste räkna med två kategorier gymnasieelever: de som har de intellek- tuella förutsättningarna för högre teo- retiska studier och de som saknar dessa förutsättningar eller inte har intresse för sådana studier. Men »först under gymnasiestudiernas förlopp kan det av- göras, vilken av de nämnda kategorier— ] na en lärjunge tillhör. Gymnasiet får ' härigenom en yrkesorienterande upp- 1

I

gift».

Skolkommissionen kommer på denna väg in på »problemet, huruvida det icke vore ändamålsenligt att efter näst högsta gymnasieklassen skapa en avgångsetapp för de lärjungar, som inte skulle ha nå— gon större nytta av den specialisering och fördjupning inom vissa ämnen, som den tolfte klassen skulle kunna erbjuda». Kommissionen menade att redan de kvantitativa utvecklingstendenserna in- om det högre utbildningsväsendet ta- lade för en sådan lösning. Det bör ob- serveras att skolkommissionen inte såg något motsatsförhållande mellan verti- kal klyvning, d.v.s. linjedelning, och horisontell klyvning. I stället innebar kommissionens förslag en horisontell klyvning inom varje linje. Först sedan kommissionen behandlat linjedelnings- problemet återkom man därför till frå- gan om horisontell klyvning.

I fråga om gymnasiets längd var 1940 års Skolutredning icke enig. Majorite- j ten förordade ett bibehållande av både ! 3- och 4-åriga gymnasier, det förstnämn- da byggt på avslutad realskola, det sist- nämnda på realskolans näst högsta klass.

Minoriteten kunde icke biträda detta förslag utan fann övervägande skäl tala för 3-årigt gymnasium. Det är uppen- bart att denna fråga kom i ett helt nytt läge genom 1946 års skolkommissions förslag om införande av 9-årig enhets- skola. Frågan kom nu att gälla förlägg— ningen av 9g och i viss mån ev. klyv- ring av 9g för att exempelvis bereda möjlighet för en 4-årig latinkurs. Skol— kommissionen förutsatte en 12-årig s_tu- diegång fram till studentexamen, d. v. 5. ett 3-årigt gymnasium byggt på genom- gången 9-årig enhetsskola. Skolutredningen konstaterade om det differentieringssystem, som infördes ge- nom 1927 års reform, att eleverna i de två högsta ringarna visserligen kunnat koncentrera sig på ett mindre antal äm- nen och att en viss fördjupning i stu- dierna här otvivelaktigt skett men att å andra sidan också uppenbara olägenhe— ter framträtt. Specialiseringen hade dri- vits för långt och allvarliga brister i stu— denternas allmänbildning hade visat sig. Differentieringssystemet hade fram- tvingat synnerligen omfattande komplet- teringar. Skolutredningen föreslog i stället en ny organisation med tre fasta linjer nämligen de redan existerande linjerna jämte en ny, språklinjen. I de två högsta ringarna skulle en differen- tiering ske så att på latinlinjen möjlig- het funnes att läsa grekiska, medan real- linjen och språklinjen borde uppdelas i matematisk linje och biologisk linje resp. språklig och matematisk linje. En ytterligare uppdelning i högsta ringen föreslogs, varigenom tio varianter er- hölls i studentexamen. Antalet ämnen blev för de flesta gymnasister även i sista ringen högt, nämligen nio till tio. Innan skolkommissionen preciserade sina ställningstaganden i differentie— ringsfrågan motiverade man från mera allmänna utgångspunkter sin mening om nödvändigheten av en differentie-

ring. Man hänvisade sålunda till att kunskapsområdena vore så många att specialisering till skilda ämneskretsar vore nödvändig, och i ett avsnitt >>Linje— delningens psykologiska förutsättning- ar» betonades vikten av att eleverna finge tillfälle att utveckla sina intressen. I själva verket borde de stora intresse- områdena inom skolans arbetssfär vara en av utgångspunkterna vid linjesyste- mets konstruktion och man kom på den- na väg liksom Skolutredningen fram till tre linjer. Enligt skolkommissionen bor— de emellertid latinlinjen vara den verk— liga språklinjen medan den nya linjen ansågs böra ha »social karaktär» med koncentration kring det historiskt grun- dade samhällsstudiet. Utöver vad an— tytts redovisade skolkommissionen så— som argument för den föreslagna linje- uppdelningen även de undersökningar, som gjorts för att utröna de skilda lin- jernas samhälleliga användbarhet. Man ansåg sig också kunna konstatera att de tre linjerna tillsammans med de teknis- ka gymnasierna och handelsgymnasier- na tämligen väl täckte de aktuella be- hoven av gymnasial utbildning.

I fråga om den yttre konstruktionen är skillnaden mellan skolutredningens och Skolkommissionens förslag inte allt— för betydande. Förhållandet är väsent- ligt annorlunda när det gäller uppbygg— naden inom linjerna. Skolkommissionen framställde åtskilliga anmärkningar mot skolutredningens förslag. Huvudvkritiken riktade sig mot att utredningen i själva verket inte lyckats konstruera något system med fasta linjer och att ämnes- trängseln blivit alltför stor. Närmast i avsikt att demonstrera att det är omöj— ligt att finna en helt tillfredsställande lösning på problemet att skapa ett gym- nasium med tre fasta linjer framlade skolkommissionen ett förslag enligt den- na princip. Kommissionens huvudför- slag var emellertid såsom redan antytts

en gymnasieorganisation med horison- tell klyvning. Enligt detta förslag skulle på samtliga linjer den allmänbildande uppgiften dominera t. o. m. elfte skol- året, där kurserna skulle få avrundning och avslutning. De elever som inte äm- nade gå vidare till högskolestudier skul- le här kunna avgå med en kompetens, som skolkommissionen ville benämna studentexamen. Övriga elever skulle fortsätta ytterligare ett år i gymnasiet, det 5. k. collegeåret, under vilket stu— dierna skulle specialiseras och kon- centreras på ett begränsat antal ämnen. De som vid slutet av tolfte året bleve godkända i den s. k. dimissionsexamen, skulle vara behöriga till akademiska stu- dier. Under collegeåret borde varje elev ha ett studieprogram omfattande ett bildningsämne, högst tre språkämnen samt tre fritt valda fackämnen. Liksom Skolkommissionens betänkande i övrigt var den »horisontella klyvningen» ett principförslag, som i första hand tog sikte på förhållandena vid genomförd enhetsskola. Någon slutgiltig utformning presenterade kommissionen därför icke men antydde ändå hur systemet skulle kunna te sig genom att ge ett par exem- pel på timplaner. Sina huvudskäl för den horisontella klyvningen samman— fattade kommissionen på följande sätt: »Dess största fördel är den möjlighet den ger till en lösning av differentie- ringsproblemet inom linjerna: en stark specialisering av studierna i studentklas— sen kan förenas med en bred allmänbild- ning, som inte för någon lärjungekate— gori lämnar kurser oavslutade. Genom den föreslagna organisationen möjliggö- res en boskilln-ad mellan de lärjungar, som ämnar gå vidare till högre studier, och dem, som nöjer sig med gymnasiets allmänbildning som grund för sin yr- kesverksamhet eller för sin mer speciella yrkesutbildning. De sistnämnda kan gå ut i livet med ett års tidsvinst utan att

ha förlorat något för dem värdefullt. De förstnämnda åter får genom den star- ka ämnesbegränsningen under college- året möjlighet till personlig fördjupning av studiet och till intressebetonat arbe- te, varigenom mognadsprocessen gyn- nas. Studentklassen bildar slutligen en naturlig övergång till universitetsbeto- nade studier.»

Beträffande behovet av praktiska läro- anstalter av gymnasiekaraktär framhål- ler skolutredningen, att det är uppen- bart att den befintliga organisationen av tekniska läroverk och handelsgymna- sier icke vore av tillräcklig omfattning. Skolutredningen anförde vidare, att frå- gan om detta behov skall tillgodoses ge- nom inbyggda praktiska gymnasielinjer eller genom fristående praktiska gym- nasier måste betraktas icke som en prin- cipfråga utan som en lämplighetsfråga. Efter att ha redogjort för skälen för och emot ett inbyggande kom skolutred- ningen till resultatet att övervägande skäl talade mot inbyggda tekniska gym- nasielinjer och för fristående tekniska gymnasier. Beträffande inbyggda han- delsgymnasielinjer var Skolutredningen mindre kategorisk. Utredningen ansåg det nämligen icke uteslutet att inrätta sådana linjer, om på någon ort sär- skilda förutsättningar funnes i det loka- la intresset, samhällets lärarkrafter och läroverkets möjligheter i övrigt.

I proposition 1950: 70 ang. riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling ges en översikt över de många remiss- instansernas utlåtanden över 1940 års skolutrednings och 1946 års skolkommis- sions olika förslag. Skolöverstyrelsens utlåtande finns även tillgängligt i tryck (SOU 1949: 35) och innehåller samman- drag av de yttranden, som avgavs av bl. a. rektorer och kollegier vid ett stort antal läroanstalter.

Skolkommissionen hade framhållit att, om enhetsskolan komme till stånd

såsom kommissionen föresloge, en mera genomgripande gymnasiereform än skolutredningen tänkt sig skulle bli ak- tuell. Då detta emellertid skulle ta lång tid menade kommissionen att en be— gränsad omläggning borde ske dessför- innan. Skolöverstyrelsen särskilde tre perioder i gymnasiets reformarbete. Un- der den första perioden, då det tradi- tionella realskoleväsendet komme att sörja för praktiskt taget hela rekryte- ringen till gymnasiet, borde en provi— sorisk gymnasiereform skyndsammast genomföras. »Den andra perioden får sin särprägel av den försöksverksamhet, som är ett naturligt förstadium till en- hetsskolans genomförande». Man måste då ordna för gymnasiestudier åt de rela- tivt få eleverna från enhetsskolan. Den tredje perioden skulle ta sin början då enhetsskolan bleve huvudleverantör till gymnasiet. Skolöverstyrelsen beräknade att detta skulle bli fallet först i mitten av 1960-talet. Vid denna tidpunkten måste gymnasiet definitivt anpassas till enhetsskolan.

Departementschefen accepterade i proposition 1950: 70 Skolöverstyrelsens tidschema såsom en arbetshypotes. Un— der den första perioden borde en provi- sorisk gymnasiereform genomföras. En skiss till det provisoriska gymnasiet gavs, som relativt väl överensstämde med de tankegångar Skolöverstyrelsen givit uttryck åt, dock med en differen— tiering på två grenar även i de två högsta ringarna av latinlinjen. I propo- sitionen uttalades också att förberedel- sen för den andra perioden i gymnasiets utveckling — inrättandet av s. k. försöks- gymnasier avsedda för det relativt be- gränsade antalet elever från försöks- verksamheten med enhetsskola — borde börja redan innan den provisoriska gym— nasiereformen vore till fullo genomförd. Förberedelserna för den genomgripande omdaningen av gymnasiet i syfte att

anpassa detta till den genomförda en- hetsskolan kunde tas upp först när för— söken med enhetsskoleorganisationen nått så långt att grunden för ett nytt gymnasium kunde anses fixerad.

Riksdagen fattade principbeslut om upprättande av en allmän linje. I sam- band med denna reforms genomförande skulle en revision av differentierings- systemet på gymnasiets högstadium fö- retagas, syftande till att genomföra en fastare studiegång inom varje linje. Kungl. Maj:t uppdrog åt Skolöverstyrel- sen att verkställa utredning för genom- förande av en provisorisk gymnasiere- form.

Skolöverstyrelsen utarbetade först en promemoria med en preliminär organi- sationsplan med utgångspunkt i stats- makternas beslut beträffande linjedel— ningen. Promemorian tillställdes för ytt- rande bl. a. ett stort antal undervisnings- anstalter och lärarsammanslutningar samt sedermera universiteten.

Skolöverstyrelsens definitiva förslag (Det nya gymnasiet, Stockholm 1952) överensstämde i det väsentliga med det i ovannämnda promemoria preliminärt redovisade. Gymnasierna skulle sålunda vara 3— eller 4-åriga och uppdelas på all- män linje, latinlinje och reallinje, en- var i de två högsta ringarna differen- tierad i två grenar. På den allmänna linjen skulle finnas en, social gren med undervisning i matematik men utan ob- ligatorisk tyska och en språklig med alla tre moderna språken men utan latin och matematik. På latinlinjen skulle finnas en h'elklassisk gren med både latin och grekiska men utan obligatorisk tyska och en halvklassisk utan grekiska men med alla tre moderna språken. På real— linjen slutligen skulle finnas en mate- matisk gren utan biologi och en biolo- gisk gren med biologi och en mindre matematikkurs. Förslaget upptog vidare

s. k. orienteringskurser för elever, som inte på gymnasiet finge undervisning i visst ämne. Slutligen bör nämnas att Skolöverstyrelsen räknade med en alter- nativ organisation för de mindre läro- verken, vid vilka inte alla tre linjerna kunde upprättas. Genom s. k. A-kombi- nation skulle elever på latin— och real- linjen kunna i de två högsta ringarna övergå till grenar med social eller ny— språklig inriktning.

Propositionen 1953: 145 ang. omorga— nisation av gymnasierna vid de högre allmänna läroverken m. m. överensstäm- de i allt väsentligt med Skolöverstyrel- sens förslag. Departementschefen gick dock inte in på tim- och kursplanernas detaljfrågor utan förutsatte att det skul- le ankomma på Kungl. Maj:t att besluta i dessa frågor. Beträffande orienterings- kurserna ansågs det definitiva införan- det böra föregås av viss försöksverksam- het. Propositionen föreslog vidare att på vissa platser skulle inrättas försöksgym— nasier avsedda för elever, som genom- gått enhetsskola. Redan 1950 års riks— dag hade fattat principbeslut om inrät— tande av sådana gymnasier.

Under 1953 och 1954 utfärdade Kungl. Maj:t tim- och kursplaner för det pro- visoriska gymnasiet. I några detaljer avvek timplanen från Skolöverstyrelsens förslag. 1960 gjordes den ändring i tim- planen som föranleddes av att ämnet historia med samhällslära uppdelats i två ämnen, nämligen historia och sam- hällskunskap. Genom särskilda kungl. brev har vidare medgivande lämnats till undervisning i viss utsträckning i ita- lienska, ryska och spanska samt på la- tinlinjen i matematik.

Alla försöksgymnasielinjer är 3-åriga. I övrigt är såväl den yttre som inre organisationen i stort sett densamma som vid övriga allmänna gymnasier (jfr 1.4.1.2). Timplaner för försöksgymnasi- et återfinns i bilaga 2.

1 .2 Handelsgymnasiet

1.2.1 Tiden fram till omkring 1900

Den första skolan med högre handels- undervisning var Göteborgs handelsin- stitut. Den började sin verksamhet 1826. Medel för verksamheten tillsköts av vis- sa köpmän. Redan 1829 fick skolan emellertid bidrag av Göteborgs stad men först 1894 statsbidrag.

Undervisningen meddelades till en början i två klasser, elementarklassen och kontorsklassen, med fri flyttning från den förra klassen till den senare. Inträdessökande med studentexamen kom senare att intagas direkt i kontors- klassen. Genom omorganisation 1894 fick institutet en 2-årig kurs och en 1—årig fackkurs för studenter.

3-årig utbildning diskuterades vid åt- skilliga tillfällen. Under 1885—1889 var skolan 3-årig. Elementarskolan var då uppdelad i två årskurser men denna uppdelning innebar blott att en förbe- redande avdelning tillskapades. Under 1905—1907 gjordes försök med en 2- årig påbyggnadskurs med aftonunder— visning. Bl. a. på grund av ringa elev- antal nedlades emellertid kursen.

Läroämnena växlade åtskilligt. De främmande språken (engelska, tyska och franska) intog från början stor plats. I en timplan från. 1859, som upptog sam- manlagt 45 veckotimmar (varav fem timmar gymnastik och exercis), hade den egentliga handelsutbildningen (från— sett handelskorrespondensen på främ- mande språk) endast tio veckotimmar. Den företagsekonomiska forskningen be- fann sig i sin linda, något som säkerli- gen återverkade på det timtal som an- slogs åt dessa ämnen. Nya handelsämnen infördes senare på bekostnad av de främmande språken och vid mitten av 1890-talet hade institutet funnit en form för undervisningen, som i själva verket med endast smärre ändringar ägt be-

&

stånd ända till dess den 3-åriga handels- gymnasieutbildningen infördes.

Schartaus handelsinstitut började sin verksamhet 1865 med bidrag från med- lemmar av fondbörsen i Stockholm. 1894 fick institutet statsbidrag.

Till 1871 hade institutet endast 1- årig kurs. Därefter fick institutet unge- fär samma organisation som Göteborgs handelsinstitut. I fråga om timplaner och läroämnen var överensstämmelsen ganska stor mellan instituten.

Under 1900-talets första decennium tillkom handelsinstitut i Malmö, Häl— singborg och Gävle med timplaner, som i allt väsentligt överensstämde med de för Göteborgs och Schartaus handels- institut gällande planerna. De två sist- nämnda instituten kom i själva verket att bli förebilder för de institut, som senare började sin verksamhet. Det sto- ra intresse, som i dessa institut visas för utländsk handelskorrespondens och viss handelsräkning, speglar dessa stä- ders karaktär av exportståder, där de ledande företrädarna för exportnä- ringarna även blev initiativtagare till skolorna.

1.2.2 1900-talet

1908 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med uppdrag att undersöka handelsun- dervisningens tillstånd och avge förslag om lämpligaste sättet för dennas anord- nande. Kommittén avgav sitt förslag 1910 och föreslog därvid bl. a. inrättan- de av handelsgymnasier, varmed avsågs de redan befintliga högre handelsinsti- tuten. Förslaget föranledde proposition till 1913 års riksdag, som i huvudsak antog Kungl. Maj:ts förslag om upprät- tande av handelsgymnasier.

Nya handelsgymnasier upprättades i Örebro och Norrköping enligt beslut av 1914 respektive 1915 års riksdag.

År 1919 flyttades överinseendet från

kommerskollegium till den då nybilda- de Skolöverstyrelsen.

Då man fann att handelsgymnasierna icke fyllde de krav man ansåg sig böra ställa på dem, tillsattes inom Skolöver- styrelsen sakkunniga för utredning om handelsgymnasiernas ställning och or— ganisation. De sakkunnigas förslag låg till grund för proposition 1921: 197 an— gående omorganisation av handelsgym- nasierna.

I denna proposition föreslogs och ut— talades bl. a. följande.

Vissa handelsgymnasier skulle förstatli- gas. En 2-årig normalkurs skulle vara regel, men en 3-årig kurs kunde försöksvis få in- rättas. Dem 2—åriga kursen skulle delas på en handelsteknisk och en språklig linje. Skillnaden mellan de båda linjerna i andra årskursen omfattade dock endast sex vec- kotimmar. Därutöver skulle finnas en 1—årig fackkurs för studenter.

Handelsgymnasiernas uppgift skulle vara att med tillämpande av den vetenskapliga forskningens resultat meddela den högre handelsutbildning, som jämte praktisk er- farenhet erfordras för personer på mera krävande platser i handelns tjänst.

Som motiv för inrättande av 3—årigt han- delsgymnasium framhölls bl. a. att den fördjupning och utvidgning av den förbe— redande köpmansutbildningen, som vore önskvärd., endast kunde vinnas genom ut- ökning av undlervisningstiden. Ett 3-årigt gymnasium skulle även bereda eleverna bättre möjligheter till självständigt arbete.

Riksdagen biföll icke propositionen. 1945 tillkallades sakkunniga för att ut- reda och avgiva förslag rörande han- delsundervisningens och handelslärar— utbildningens ordnande. I början av 1950 framlade de sakkunniga —— han— delsutbildningskommittén —— ett be- tänkande om handelsgymnasierna (SOU 1950: 12).

De sakkunniga föreslog bl. a. följan- de. Handelsgymnasiet skulle bli 3-årigt. Dock skulle finnas en avgångsetapp efter andra årskursen. Årskurs 3 skulle

differentieras i en språklig och en fö- retagsekonomisk linje. Undervisningen, som dittills i övervägande grad varit inriktad på arbetsuppgifter inom det allmänna kontorsarbetet, såsom bok— förings- och korrespondensarhete, skulle mera direkt syfta till utbildning för le- dande och självständiga poster inom det merkantila området. Härvid måste även beaktas distributionsfrågornas allt större roll samt den offentliga förvalt- ningens ökade behov av merkantilt ut- bildad personal. De företagsekonomiska ämnena borde få en avsevärt starkare ställning men även de allmänbildande ämnena måste tillgodoses bättre. Exa— men från 3-årigt handelsgymnasium borde i princip berättiga till inträde vid universitet och högskolor.

Vidare föreslogs att de l-åriga kur- serna för studenter skulle bibehållas med möjlighet att differentiera under- visningen på en språklig och en före- tagsekonomisk linje. Kommittén fann det icke möjligt att ha gemensam mål- sättning för dessa kurser och för det 3-åriga handelsgymnasiet.

De sakkunniga avvisade tanken på in- byggda handelsgymnasielinjer i allmän- na gymnasiet. De ansåg däremot en sammankoppling med handelsskolor med lägre utbildningsmål ej omöjlig.

Överstyrelsen för yrkesutbildning till- styrkte i huvudsak handelsutbildnings— kommitténs förslag. Överstyrelsen fram- höll dock att avgångsetappen i årskurs 2 måste ges en klar avrundning samt att språkundervisningen måste utökas något, särskilt med hänsyn till de ele- ver, som avginge från årskurs 2.

Handelsutbildningskommitténs för- slag föranledde icke några direkta åt- gärder från statsmakternas sida. Utan närmare anknytning till de i betänkan- det framlagda förslagen utfärdades 1953 en ny kungörelse om statsunderstödda

handelsgymnasier. I kungörelsen angavs bl. a. att handelsgymnasium skulle om- fatta 2-årig kurs, byggd på realexamen (allmän eller praktisk på handelslinje) eller motsvarande kunskaper. Därjämte kunde anordnas 4-årig kurs med afton- undervisning, byggd på realexamen eller motsvarande, och l—årig kurs, av- sedd för dem som avlagt studentexamen eller på annat sätt styrkt sig äga nödiga förutsättningar att följa undervisningen. För varje handelsgymnasium skulle där- jämte finnas ett av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt reglemente. I reglementet skulle ingå gällande under- visningsplaner.

I det normalreglemente, som uppgjor- des av överstyrelsen för yrkesutbild- ning, angavs bl. a. att handelsgymnasiet hade till ändamål att meddela grundlig teoretisk och praktisk utbildning för affärsbanan.

Från och med 1948 infördes privatist- examen, för vilken närmare redogöres i 13.5.4.

Vid två handelsgymnasier inrättades 1-årig påbyggnadskurs på det 2-åriga handelsgymnasiet. Denna kurs var i stort sett utformad i enlighet med han- delsgymnasiekommitténs förslag till års- kurs 3 på företagsekonomisk linje i 3-årigt handelsgymnasium.

Vid flera handelsgymnasier har den 1-åriga fackkursen differentierats på företagsekonomiskt och språkligt beto- nade grenar.

Sedan Kungl. Maj :t uppdragit åt över- styrelsen för yrkesutbildning att verk- ställa översyn av gällande bestämmel- ser rörande handelsgymnasierna, fram- lade överstyrelsen 1957 förslag härom.

Överstyrelsen föreslog därvid bl. a. att handelsgymnasiernas normalkurser skulle bli 3—åriga i huvudsak enligt de riktlinjer, som uppdragits av 1950 års utredning, att det dock skulle finnas så-

väl 3-åriga som 2-åriga kurser, att de 3— åriga kurserna kunde anordnas antingen som helt fristående kurser vid sidan av de 2-åriga eller så att en tredje års- kurs (påbyggnadskurs) lades ovanpå den 2-åriga kursen samt att studenter från de 1-åriga kurserna skulle kunna mottagas i en sådan årskurs 3.

I anslutning till förslaget om 3-åriga normalkurser framhöll överstyrelsen bl. a. följande. Förslagets genomförande öppnade möjlighet för de examinera- de till fortsatta högre studier vid uni- versitet och högskolor. I Norge hade samtliga handelsgymnasier ombildats till 3-åriga »ekonomiska gymnasier», en reform som visat sig helt framgångsrik. Genom inrättandet av 3-åriga gymnasier i Sverige skulle en ekonomisk linje komma till stånd, som även från allmän- bildningssynpunkt synnerligen väl skul- le försvara sin plats vid sidan av det allmänna gymnasiets olika linjer. De 3-åriga handelsgymnasierna skulle kun- na avlasta de allmänna gymnasierna och därigenom bidraga till att leda ungdo- mens studier i praktisk riktning.

På grundval bl. a. av överstyrelsens för yrkesutbildning och handelsutbild- ningskommitténs utredningar framlades proposition 1961: 82 med förslag till riktlinjer för handelsatbildningens ut- formning och organisation samt förslag till ändrade grunder för statsbidrag till handelsgymnasier. Föredragande depar- tementschefen framhöll bl. a. att han- delsgymnasierna borde ge en utbild- ning, som från såväl kvalitativ som kvantitativ synpunkt fullt ut svarade mot arbetsmarknadens behov. Men med detta krav måste man även i dag förena det utbildningspolitiska kravet att kun- na erbjuda de nu stora årskullarna i gymnasieåldern en gymnasial utbild- ning av yrkesutbildande karaktär, som framstode såsom ett fullvärdigt alterna- tiv till utbildningen vid allmänna gym-

nasier. Från vilkendera av dessa syn- punkter man än såge saken, vore det ett nödvändigt led i utvecklingen att han- delsgymnasiernas utbildningstid för- längdes från två till tre år och att i samband därmed en revidering och en utökning av kursinnehållet företoges.

Föredragande departementschefen ut- talade vidare att handelsgynmasieut- bildningen borde bli 3-årig redan från och med höstterminen 1961. Med hänsyn till den pågående gymnasieutredningen borde överarbetningen av undervis- ningsplanerna uppdragas åt denna ut- redning i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. För den första årskurs, som komme att intagas höstterminen 1961, torde det dock bli nödvändigt att utarbeta provisoriska planer.

I fråga om de 1-åriga fackkurserna och de 4-åriga aftonkurserna uttalades i propositionen att gymnasieutredningen och överstyrelsen för yrkesutbildning i samband med tim- och kursplanearbetet skulle överväga konsekvenserna för dessa kursers del av övergången till 3-åriga normalkurser.

Föredragande departementschefen ut- talade vidare att genomgång av 3-årigt handelsgymnasium borde på samma sätt som genomgång av allmänt gymnasium berättiga till inträde vid universitet och högskolor.

Riksdagen biföll till alla delar propo- sitionen.

Till utformningen av läroplaner för handelsgymnasiet för tiden fr. o. m. läs- året 1961/62 återkommer gymnasieut- redningen i 8.3 i samband med sitt de- finitiva förslag.

I den kungörelse (1961: 362) med be- stämmelser för handelsgymnasier, som med anledning av riksdagens beslut ut- färdades, anges att handelsgymnasiet har till ändamål att meddela utbildning för merkantila och andra närliggande områden. Timplanen återges i bilaga 2.

De första handelsgymnasierna var privata skolor. För närvarande är samt- liga handelsgymnasier utom ett (Göte- borgs handelsinstitut) kommunala sko- lor, varav ett dock landstingskommu- nalt.

1 .3 Tekniska gymnasiet

1.3.1 Tiden fram till omkring 1900

De tekniska gymnasierna har sitt ur- sprung i första hand i de tekniska ele- mentarskolor, som upprättades vid mit- ten av 1800-talet. Vissa av våra nuvaran- de tekniska gymnasier har dock utveck- lats ur andra tekniska skolformer, som även de tillkom under 1800-talet.

1850 framlades av dåvarande före- ståndaren för teknologiska institutet L. J. Wallmark en plan för tekniska lä- roanstalter inom landet. I denna plan ingick bl. a. upprättande av tekniska elementarskolan I huvudsaklig överens- stämmelse med Wallmarks plan antogs vid 1850—51 års riksdag ett förslag till anordnande av sådana skolor. Den förs- ta tekniska elementarskolan (i Malmö) började sin verksamhet i oktober 1853. Ytterligare sådana skolor tillkom i Norr- köping, Borås och Örebro 1856 och 1857. Överinseendet av skolorna lades hos kommerskollegium.

I de av Kungl. Maj:t utfärdade stad- gorna för skolorna i Malmö, Borås och örebro angavs (med något varierande ordalag) ändamålet med skolorna vara att bibringa nödiga elementarkunskaper åt dem, som ville ägna sig åt industriella yrken eller bereda sig för inträde vid högre tekniskt läroverk. Med sistnämn- da slag av skola åsyftades den dåvaran- de motsvarigheten till teknisk högskola. För skolan i Norrköping uteslöts den passus, som talar om förberedelse för inträde i högre skola.

Lärotiden skulle vara tre år vid sko- lorna i Norrköping och Borås samt två år vid de andra skolorna. Redan 1854 föreskrevs emellertid 3-årig lärotid i Malmö. För Örebros del gjordes motsva- rande ändring 1862.

Enligt de ursprungliga stadgorna för Malmö, Borås och Örebro skulle under- visningen omfatta följande ämnen: ma- tematik, linearritning, frihandsritning, mekanik med mekanisk teknologi, maskinarbete (på skolans verkstad), fysik, kemi, botanik och zoologi, mo- dersmålet, franska, tyska, engelska, his- toria och geografi, bokföring och han- delsvetenskap samt sång. För Norrkö- pings del uteslöts de främmande språ- ken, historia och geografi samt sång. Detta stod tydligen i samband med att denna skola —— såsom förut angivits -— icke hade att förbereda för högre stu- dier.

Någon egentlig indelning i facklinjer förekom icke.

Av de äldsta läroplanerna samt av olika uttalanden under 1850- och 1860- talen kan man utläsa, att de tekniska elementarskolorna till en början uppfat- tades som ett slags allmänna bildnings- anstalter med real inriktning. Det har i detta sammanhang sagts att de teknis- ka elementarskolorna utgjorde en för- bättrad upplaga av de förutvarande apologistskolorna.

Det stora antalet ämnen, som ingick i läroplanerna, medförde stora svårig- heter och föranledde skolorna att med eller utan Kungl. Maj:ts medgivande utesluta ett eller flera ämnen.

Vid de diskussioner, som i olika sam- manhang fördes om läroplanerna, framfördes i huvudsak följande syn- punkter. Tiden fordrade att eleverna erhölle ökade och grundligare kunska- per i vissa huvudämnen. Utbildningen borde ges en praktisk inriktning med uteslutande av ämnen som vore av un-

derordnad vikt för det blivande yrket. De ämnen som hade mindre samman- hang med den tekniska lärokursen bor— de lämpligen inhämtas vid de elemen- tarläroverk varifrån eleverna kom.

På grundval av en framställning från 1872 års riksdag om ombildning av tek- nologiska institutet m. fl. skolor till tek— nisk högskola tillsatte Kungl. Maj :t sam- ma år en kommitté, som även skulle behandla de tekniska elementarsko- lorna.

Kommittén avgav sitt utlåtande om de tekniska elementarskolorna 1874 samt föreslog därvid i huvudsak följande. Bestämmelserna att skolorna skulle för- bereda för högre teknisk utbildning borde utgå. De tekniska elementarsko- lornas huvudsakliga uppgift borde näm- ligen vara att förbereda dem, som ville ägna sig åt yrken och befattningar vilka fordrades elementära tekniska kunskaper. Läroämnen av mera allmän art borde utgå och studierna skulle hu- vudsakligen ägnas åt inhämtande av så- dana kunskaper, som hade omedelbar praktisk tillämpning inom näringslivet. För att i görligaste mån inskränka läro- ämnenas antal och för att möjliggöra en grundligare teknisk fackutbildning för den yrkesgren, för vilken eleven önska- de förbereda sig, föreslogs en indelning i ett begränsat antal facklinjer. Diffe- rentieringen skulle dock börja fönst från och med andra terminen i årskurs 2.

Den 15 juni 1877 fastställde Kungl. Maj:t ny stadga för de tekniska elemen- tarskolorna, varvid i stort sett 1872 års kommittés förslag fastställdes.

Ändamålet angavs vara att »meddela elementära tekniska kunskaper åt yng- lingar, som vilja bilda sig för utövandet av industriell verksamhet». Det är att observera att det här — i motsats till äldre stadgor _— klart utsades att upp-

giften var att meddela tekniska kunska- per. Bestämmelsen att elementarskolor- na även skulle förbereda för högre tek- niska studier bortföll, men enligt 1901 års stadga för tekniska högskolor be- rättigade genomgången teknisk elemen- tarskola till inträde i högskolan.

Indelning i fackavdelningar infördes. Facken blev tre, nämligen mekaniskt teknisk, kemiskt teknisk och byggnads- teknisk avdelning. Differentieringen började vid några skolor först från och med tredje årskursen och vid andra från och med sista hälften av andra årskursen.

Läroämnenas antal begränsades och skulle omfatta följande: matematik, praktisk geometri (fältmätning), fysik, kemi, mineralogi och »geognosi», sven- ska språket, bokföring och handelslära, byggnadskonst, frihandsteckning och modellering, verkstadsarhete samt gym— nastik och vapenföring. Undervisningen i främmande språk (tyska, franska och engelska) gjordes valfri.

Varken i de äldsta stadgorna eller i 1877 års stadga uppställdes någon ford- ran på förpraktik.

Någon examen förekom icke. Den som genomgått skolan skulle erhålla av- gångsbetyg enligt lärarkollegiets beprö- vande.

Kommerskollegii överinseende upp- hörde med utgången av 1886. Någon annan tillsynsmyndighet tillkom dock icke.

Sedan 1900 års riksdag medgivit in- rättande av en teknisk elementarskola i Härnösand, började denna skola sin verksamhet från och med läsåret 1901/ 02.

Såsom ovan nämnts har vissa av de nuvarande tekniska gymnasierna sitt ursprung i andra tekniska skolor än de tekniska elementarskolorna. För Stockholms del är det fråga om följan-

de till den dåvarande Tekniska skolan i Stockholm anknutna skolor, nämligen byggnadsyrkesskolan (fr.o.m. 1879) och maskinyrkesskolan (fr. o. m. 1890). Skolorna var speciella fackskolor för utbildning av arbetsledare för bygg- nadsindustrin och olika grenar av den mekaniska industrin. Om man säger att de tekniska elementarskolorna närmast motsvarar nuvarande 3-åriga tekniska gymnasier, kan man säga att byggnads- och maskinyrkesskolorna närmast mot- svarar nuvarande specialkurser vid tek- niskt gymnasium (tidigare teknisk fack- skollinje vid tekniskt läroverk). Bygg- nads- och maskinyrkesskolorna uppgick i det tekniska läroverk, som upprättades i Stockholm 1938.

Lärotiden vid byggnadsyrkesskolan var tre läroår och vid maskinyrkessko- lan två eller tre läroår beroende på fackavdelning. Varje läroår omfattade 6 månader (1 november—30 april).

Överinseendet över dessa skolor till— kom liksom fallet var beträffande de tekniska elementarskolorna kommers- kollegium.

Tekniska gymnasiet i Eskilstuna le- der sitt ursprung från den 1858 upprät- tade Tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstuna, från och med 1889 Tek- niska skolan i Eskilstuna. Sistnämnda skola omfattade två avdelningar, a) sön— dags- och aftonskolan samt b) facksko- lan för fräsare samt smides- och metall- industri. Fackskolan kan närmast anses motsvara vår nuvarande yrkesskola.

Söndags- och aftonskolans ändamål angavs i de äldsta stadgorna i ungefär samma ordalag som för de tekniska elementarskolorna men med det vik- tiga tillägget, att skolan var avsedd för personer som redan ingått i ett indu- striellt yrke. Redan från början kom söndags- och aftonskolan att inta en mellanställning mellan de dåvarande

yrkesskolorna (tekniska söndags- och aftonskolor) och de tekniska elemen- tarskolorna.

Lärotiden i söndags- och aftonskolan var från början 2 år men förlängdes successivt till 4 är, fördelade på två kurser en lägre och en högre, vardera om 2 år.

Tekniska gymnasiet i Göteborg har utgått från Chalmerska Slöjdskolan, från och med 1882 Chalmers tekniska läro- anstalt.

1872 års kommitté för teknisk under- visning föreslog en uppdelning av sko- lan i två avdelningar, av vilka den läg- re borde ha till ändamål »att till inträ- de i industrins tjänst förbereda yng- lingar, vilka ägna sig åt den industriella arbetarens yrke».

I den stadga, som Kungl. Maj:t 1877 utfärdade för skolan, föreskrevs ut- tryckligen att skolan skulle vara upp- delad på två avdelningar, en högre och en lägre. Det gavs ingen annan antydan om avdelningarnas skilda ändamål än att undervisningen i den lägre avdel- ningen skulle vara av allmänfattlig be- skaffenhet och företrädesvis avse den praktiska tillämpningen samt i den hög- re avdelningen borde erhålla en veten- skapligt teknisk inriktning.

Skolans namn ändrades 1882 till Chalmers tekniska läroanstalt och en- ligt då utfärdad stadga angavs ända- målet vara »att meddela såväl elemen- tär som vetenskaplig teknisk undervis- ning och befordra för de industriella yrkena betydelsefull forskning».

I viss mån kom den lägre avdelningen att fylla samma funktion som bl. a. de tekniska elementarskolorna.

Lärotiden i den lägre kursen var till en början 2-årig men förlängdes 1902 till tre år.

I första och andra årskurserna var undervisningen gemensam för samtliga

& i 1 J % l

elever men i tredje årskursen var en fackindelning såtillvida införd att för avgångsbetyg fordrades godkända kun- skaper i endast två av fackämnena maskinlära med ritning, byggnadslära med ritning, skeppsbyggeri och elektro- teknik.

Då över hälften av dem, som erhållit avgångsbetyg från den lägre avdel- ningen, fortsatte sina studier vid den högre avdelningen, kom den lägre av- delningen att i mycket hög grad tjäna som förberedande skola för den högre avdelningen.

1.3.2 1900-talet

1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kom- mitté att efter verkställd utredning av- giva underdånigt utlåtande och förslag till hur den lägre tekniska undervis- ningen i riket lämpligen borde ordnas.

Några särskilda direktiv synes denna kommitté icke ha erhållit.

Bakgrunden till kommitténs tillkomst torde ha varit följande: Såsom ovan an- givits skedde den senaste större refor- men inom detta område under 1870- talet på grundval av de förslag, som 1872 års kommitté framlagt. Under de ca 30 år, som förflutit sedan dess, hade endast smärre ändringar gjorts i den då fastställda organisationen. De förändra- de tidsförhållandena och den kraftiga tekniska utvecklingen hade gjort bris- terna i organisationen alltmer kännbara och visat otillräckligheten av de för- bättringar, som mera tillfälligt vidtagits. Från såväl myndigheters som enskilda sammanslutningars sida hade röster höjts för en mera genomgripande om- organisation. Härvidlag kan särskilt nämnas uttalanden från 1897 års nor- diska teknikermöte och fjärde allmänna teknikermötet i Norrköping år 1906. Önskemål framkom därvid bl. a. om höjd inträdesålder, krav på förpraktik och förlängning av utbildningstiden.

Vid sistnämnda möte uttalades särskilt att den tekniska undervisningen borde specialiseras mera.

1912 avgav kommittén sitt utlåtande. Beträffande de tekniska elementar- skolorna framhölls bl. a., att, då dessa skolor var skyldiga att mottaga elever direkt från de allmänna läroverken, flertalet elever icke hade någon erfaren- het av om de passade för industriell verksamhet. Trots fackindelningen un- der lärokursens senare hälft ägnades icke mer än 1/5—1/4 av studietiden åt de tekniska fackämnena och elevernas tek- niska fackutbildning måste därför be- tecknas som mycket svag. Kommittén tillbakavisade tanken på förlängning av studietiden och ansåg att man i stället borde inskränka studietiden, vilket en- ligt kommitténs uppfattning vore möj- ligt. Krav på förpraktik borde införas. För att utan lärokursens förlängning få till stånd en grundligare teknisk fack- utbildning måste enligt kommittén en starkare specialisering av undervisning- en genomföras. De tekniska elementar- skolorna borde omvandlas till eller er- sättas med verkliga fackskolor, som i likhet med maskin- och byggnadsyrkes— skolorna i Stockholm var för sig skulle betjäna sin särskilda industrigren. För en sådan utveckling talade enligt kom- mitténs mening även utländska erfaren- heter.

Kommitténs förslag gick i huvudsak ut på följande.

De tekniska elementarskolorna samt maskin- och byggnadsyrkesskolorna skulle omvandlas till 2-åriga statliga tekniska fackskolor samt nya sådana inrättas. Fackskolornas ändamål skulle vara att meddela de tekniska kunskaper, som i förening med industriell erfaren- het fordras av dem som närmast skall utöva tillsyn och ledning av arbetet i verkstäder, fabriker och andra indu- striella arbetsplatser samt av ritare,

detaljkonstruktörer och laboratoriebi- träden å arkitekt- och byggnadskontor ävensom å verkstäders och fabrikers konstruktionsbyråer och fabrikslabora- torier.

Genomgång av teknisk fackskola skulle icke berättiga till inträde i tek- nisk högskola.

För inträde i fackskolorna skulle bl. a. fordras två års föregående industriell praktik.

Enligt av kommittén upprättade för- slag till timplaner upptog de rena fack— ämnena ca 40% av totala undervis- ningstiden.

Vid den efterföljande remissbehand- lingen utsattes kommitténs förslag för i vissa fall rätt stark kritik. Denna kri- t1k riktade sig i främsta rummet mot att samtliga elementarskolor skulle om- vandlas till fackskolor. Kommerskolle- gium framhöll sålunda, att ett starkt behov visserligen förelåge av den spe- cialiserade utbildning, som avsågs med de föreslagna fackskolorna, men att be- hov även funnes av en mera allmän teknisk utbildning. För denna senare uppgift borde de tekniska elementar- skolorna bibehållas i en moderniserad form.

Även andra remissinstanser uttalade sig i samma riktning.

1907 års kommittés förslag föranledde ej direkt någon statsmakternas åtgärd.

Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för ecklesiastik- departementet i samråd med chefen för finansdepartementet i november 1916 sakkunniga för att inom de två depar- tementen biträda med den fortsatta ut- redningen av frågorna om den lägre tek— niska undervisningen, fortsättningssko- lan och den lägre bandelsundervis— ningen samt det inbördes förhållandet mellan dessa olika undervisningsområ- den. I oktober 1917 avgav de sakkunni- ga sitt betänkande.

Några särskilda direktiv för utred— ningen synes icke heller nu ha givits.

I stora drag innehöll de sakkunnigas förslag i vad avser den tekniska utbild- ningen följande.

Behov förelåge av tekniska facksko- lor med undervisningen specialiserad på var sina industriella områden. Å andra sidan funnes behov även av per- soner med mer allmän teknisk utbild- ning och de sakkunniga räknade upp en rad arbetsuppgifter, som skulle kun- na anförtros sådana tekniker. Utöver allmän teknisk utbildning erfordrades dock även en viss allmänbildning och en avsevärd merkantil utbildning. Be- hovet av sådan teknisk personal till- godosåges bäst genom skolor, som, byg— gande på ett kunskapsmått motsvarande realskoleexamen, under en 3-årig läro- tid meddelade allmän-teknisk och mer- kantil utbildning. Denna skoltyp, som föreslogs få namnet tekniskt gymna- sium, skulle fylla en viktig plats i under- visningsväsendet genom att tillfreds- ställa det behov av utbildning i mera praktisk riktning, som funnes hos dem som önskade välja den industriella vä- gen utan att dock definitivt ha bestämt sig för visst fack.

1907 års kommittés förslag beträffan- de lärotidens längd och förpraktik vid de tekniska fackskolorna godtogs av de sakkunniga.

Enligt de sakkunniga skulle tekniska gymnasiernas ändamål vara att medde- la den allmänt tekniska utbildning och i förening därmed de merkantila kun- skaper, som fordras av dem som skall ägna sig åt skötandet av göromål på verkstäders och fabrikers rit- och af- färskontor eller åt ledning av mindre specialiserade industriella företag eller åt affärsverksamhet med industrins för- nödenheter och alster.

Någon linjeindelning borde enligt de sakkunniga icke behöva komma i fråga

wid gymnasierna, vilket dock icke ute- slöt att, om exempelvis flera parallell- klasser funnes, en mindre differentie- ring de olika klasserna emellan kunde länkas.

I proposition 1918: 335 framlades för- slag om upprättande av tekniska fack— skolor och tekniska gymnasier i enlig— het med de av 1916 års sakkunniga upp- dragna riktlinjerna. Beträffande diffe— rentieringen av tekniska gymnasiet ut- talade föredragande departementsche- fen, att, om parallellklasser funnes, det borde vara möjligt att genomföra en mindre differentiering.

Riksdagen biföll propositionens för- slag i nu angivna delar.

1918 års riksdags beslut innebar att vissa tekniska elementarskolor omänd- rades till tekniska gymnasier, att den nya formen tekniska fackskolor inrätta- des på några orter samt att vissa tek— niska elementarskolor skulle finnas kvar. Om såväl gymnasium som fack- skola fanns på samma ort, skulle de sammanföras i en skolenhet, benämnd tekniskt läroverk, från och med den 1 juli 1946 högre tekniskt läroverk. Gym- nasierna skulle med undantag för ett (Örebro), som hade flera parallellklas- ser, vara odifferentierade.

Den stadga, som utfärdades 1919 (nr 365), kom faktiskt att i stora delar gälla till den 1 juli 1962.

Av innehållet i 1919 års stadga kan följande nämnas.

Teknisk fackskola hade till ändamål att meddela den tekniska utbildning, som jämte industriell erfarenhet erford- rades för arbetsledare å verkstäder, fabriker och andra industriella arbets— platser, ävensom för ritare, detaljkon- struktörer och laboratoriebiträden å arkitekt- och byggnadskontor samt verk- städers och fabrikers konstruktionsby- råer och försökslaboratorier.

2—318118

Tekniskt gymnasium hade till ända- mål att meddela den allmänt tekniska utbildning och i förening därmed de merkantila kunskaper, som erfordras för handhavande av göromål på verk- städers och fabrikers rit- och affärskon- tor eller för ledning av mindre och föga specialiserade industriella företag eller för affärsverksamhet med industrins förnödenheter och alster.

Genomgång av tekniskt gymnasium medförde enligt särskilda bestämmelser rätt att bedriva fortsatta studier vid tek- nisk högskola.

Fackskolans lärokurser skulle omfat- ta två läsår (varje 280 dagar) och gym— nasiernas tre läsår (ettvart 270 dagar).

Regeln att fackskolorna skulle vara 2—åriga stod sig blott till 1921. Den av riksdagen samma år beslutade tekniska fackskolan för maskinindustri i Eskils— tuna fick nämligen en organisation om- fattande tre läsår, varav de två första åren med deltidsundervisning.

Såväl gymnasiet som fackskolan skulle avslutas med examen, för vilken närmare redogöres i kapitel 13. Beträf— fande de kvarvarande tekniska elemen- tarskolorna föreskrevs att vad i 1919 års stadga angåves om tiden för examen samt examens omfattning och övervak- ning skulle i tillämpliga delar även gälla elementarskolorna.

Diskussionerna de närmaste åren efter 1919 års reformer kom i huvudsak att röra sig om följande två frågor a) ombildningen av kvarvarande tekniska elementarskolor och b) differentie- ringen inom tekniska gymnasiet. Det är att märka att differentieringsfrågan helt rörde sig om gymnasiet skulle vara odifferentierat eller svagt differentierat på några få fackområden.

En av elementarskolorna (Härnö- lsand) ombildades till tekniskt gymna-

sium 1920, medan det dröjde ända till

1938 till dess de återstående två tek- niska elementarskolorna (Norrköping och Borås) omorganiserades till tek— niska gymnasier. Skolöverstyrelsen, som då var tillsynsmyndighet, hade under mellantiden vid flera tillfällen gjort framställningar om sådan ombildning under hänvisning till pedagogiska skäl och till att skolsystemet borde förenk- las.

Differentieringen inom de tekniska gymnasierna blev redan från början en stridsfråga. Från flera håll och därvid särskilt från Örebroskolans sida hävda- de man, att undervisningens specialise- ring vore det enda riktiga och att den allmänt tekniska undervisningen i det odifferentierade tekniska gymnasiet vore onyttig och den där lämnade un- dervisningen i merkantila ämnen utan värde.

Till förespråkarna för ingen eller en mindre stark specialisering hörde bl. a., i varje fall under de första tio åren efter tillkomsten av 1919 års stadga, Skolöver- styrelsen. I en utredning av den 7 okto- ber 1925 kritiserade Skolöverstyrelsen det sätt, varpå den lokala ledningen för tekniska gymnasiet i Örebro ansett att riksdagens medgivande angående un- dervisningens differentiering kunde till- lämpas. Skolöverstyrelsen framhöll, att det icke kunde ha varit vare sig 1916 års sakkunnigas eller riksdagens me- ning att differentieringen skulle få gö- ras så stark, att därigenom uppstode olika linjer med —— såsom från Örebro- läroverkets sida gjorts gällande — an- språk på att i fråga om »facklighet» kun- na jämställas med de tekniska facksko- lorna. Skolöverstyrelsen framhöll vidare att motiveringen för det odifferentie- rade gymnasiet i stort sett visat sig håll- bar och bemötte med utförlig argumen- tering de uttalanden som gjorts, att det odifferentierade gymnasiets undervis— ning skulle vara så allmänt teknisk

att den utexaminerade skulle vara »lika kompetent eller, som det samtidigt an- tyddes, inkompetent i allt».

1 kungörelse 1928:137 angående in- trädesfordringarna samt de huvudsak- liga grunderna för undervisningen vid tekniska fackskolor och tekniska gym- nasier stadgades följande rörande diffe- rentieringen i gymnasiet.

»Då parallellavdelningar förekomma vid tekniskt gymnasium må undervisningen i de olika avdelningarna kunna givas en nå- got olika inriktning. Även i andra fall må, om tillgängliga anslag och övriga förhållan- den det medgiva, en viss differentiering av undervisningen för mindre grupper av lär- jungar inom tekniskt gymnasium äga rum. Vid sådan differentiering av undervisningen skall dock i varje fall iakttagas, att gymna- siets karaktär av allmänt teknisk läroan- stalt icke förryckes.»

Den följande utvecklingen kom att gå i en klar differentieringsvänlig rikt- ning och det dröjde inte länge förrän man använde uttrycket »linjer» om de olika differentieringarna. Detta kom första gången till klart uttryck, då Stockholmsläroverket startade från och med budgetåret 1938/39. Enligt de då utfärdade bestämmelserna skulle gym— nasiet vid läroverket differentieras på vissa linjer. De tekniska gymnasier, som senare inrättats, fick linjeindelning, i vissa fall även en differentiering inom linjerna.

Redan i samband med behandlingen av lärotidens längd vid de tekniska gym- nasierna framhölls, att frivilliga påbygg- nadskurser, som genomgås efter någon tids praktisk verksamhet, borde ge ett bättre utbyte än motsvarande förläng- ning av gymnasiekursen. För den mino- ritet av de examinerade, som kunde förväntas komma att använda sig av påbyggnadskurserna, skulle sådana med ca fyra månaders undervisning kunna ge tillfälle till fördjupade specialstudier.

Från och med budgetåret 1943/44 har

medel anslagits till fortbildningskurser vid de tekniska läroverken. Under en tid var även anordnade speciella kom- pletteringskurser till sjöingenjörsexa- men.

Frågan om organisationen av Chal- mers tekniska läroanstalt var aktuell flera gånger efter 1902 års omorganisa- tion. 1913 tillkallade sakkunniga före- slog att den lägre avdelningen i första hand borde meddela elementära tek- niska kunskaper och att undervisningen icke skulle belastas med sådant, som avsåge att bibringa kunskaper för in- träde i den högre avdelningen.

Enligt beslut av 1914 års riksdag kom studietiden i den lägre avdelningen att omfatta 2 1/2 år. Ändamålet med utbild- ningen angavs vara att meddela avslu- tad undervisning av elementärteknisk karaktär. För inträdessökande till den högre avdelningen anordnades en kom- pletteringskurs, omfattande ett halvt år. Skolans namn ändrades samtidigt till Chalmers tekniska institut.

Ett av år 1919 tillkallade sakkunniga framlagt förslag att högre avdelningen skulle ombildas till teknisk högskola och den lägre avdelningen till tekniskt gymnasium föranledde icke någon stats- makternas åtgärd.

1937 års riksdag beslöt att institutets högre avdelning skulle ombildas till teknisk högskola och dess lägre avdel- ning till tekniskt gymnasium.

Den 29 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdeparte- mentet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utred— ning och avgiva förslag rörande den tekniska utbildningen vid högre tek- niska läroverk och andra tekniska läro- anstalter. Utredningen antog benäm- ningen 1948 års tekniska skolutredning.

Enligt utredningsdirektiven borde

1. De förändringar i de tekniska läro- verkens yttre organisation, som må be- finnas påkallade.

2. Utbildningens mål och innehåll.

3. Studietidens längd.

4. Differentieringens lämplighet.

5. Privatistcxamen enligt fordringar— na för ingenjörsexamen vid tekniskt läroverk.

1955 framlade utredningen sitt huvud- förslag Tekniska skolutbildningen (SOU 1955: 21) och 1958 ett förslag om Tek- nisk privatistexamen (stencilerat).

I det följande skall endast i korthet refereras vissa av utredningens förslag.

I fråga om de tekniska läroverkens uppdelning i två skolformer, gymnasium och fackskola, framhöll utredningen bl. a. följande. Tekniskt gymnasium tillförde industrin ingenjörer med god allmän underbyggnad, viss kortare prak- tisk erfarenhet (minst sex månader) samt en god 3-årig teknisk utbildning. Fackskolorna å sin sida tillförde indu- strin framför allt ingenjörer med längre praktik tillika med en god teknisk ut— bildning. Fackskolan, särskilt där den helt eller delvis vore organiserad med aftonundervisning, erbjöde en god väg till ingenjörsutbildning för inom indu- strin anställda unga arbetare. Genom den nuvarande organisationen med två utbildningsvägar nådde man bl.a. för- delen med en allsidig rekrytering av ingenjörskåren. Det vore därför all an— ledning att behålla båda formerna och de principiella olikheter i deras orga- nisation, som betingades av deras av- sedda olika rekryteringsunderlag.

Utredningen konstaterade att vad i 1919 års stadga angives om studiemålet icke längre överensstämde med verklig- heten. De tekniska gymnasiernas under— visning borde vara så inriktad att i den inrymdes ej blott en gedigen teknisk

utbildning utan även goda kunskaper i vissa allmänna ämnen, svenska och främmande språk, ekonomi och sam- hällslära.

Utredningen föreslog ett dubbelt studiemål för tekniska gymnasiet, näm- ligen att gymnasiet skulle ha »till hu- vudsakligt ändamål att meddela ingen— jörsutbildning samt att därjämte för- bereda för studier vid universitet och högskolor».

Utredningen berörde även de önske- mål beträffande ingenjörsutbildningen, som i olika sammanhang framkommit, samt framhöll därvid bl. a. följande. Se- dan de tekniska gymnasierna inrättats, hade en revolutionerande utveckling ägt rum inom alla områden av tekniken. Undervisningens innehåll hade givetvis måst anpassas därefter med ständigt infogande av nya kursmoment. De tek- niska gymnasiernas undervisning hade i stort sett kunnat hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. En successiv förnyelse av undervisningsplanerna vore dock erforderlig. Önskemål hade vidare framställts att svenska språket skulle få en starkare ställning. En ingen- jör borde även kunna behärska ett främmande språk så att han kunde läsa teknisk och annan litteratur samt tala språket hjälpligt. Då undervisningen även borde syfta till en utveckling av förmågan att utöva ledarskap och sam- arbete med andra, måste ingenjören re- dan under skoltiden få viss undervis- ning i de grundläggande principerna för arbetsledningens utövande samt om de faktorer av icke teknisk art, som kunde inverka på arbetets effektivitet och triv- seln i arbetet. Utbildningen borde vida- re bedrivas med sikte på att lära eleven arbeta självständigt samt att lära honom lägga fram sina synpunkter på ett klart och lättbegripligt sätt.

Utredningen behandlade även olika åtgärder för att tillgodose önskemålen

Frågan om praktiken hade varit före- mål för ingående diskussioner, och även om man nog allmänt var rätt enig om att den borde ökas hade dock olika meningar gjort sig gällande om hur lång den borde vara och om syftet med den- samma. Å ena sidan hade hävdats att praktiken i första hand utgjorde ett nödvändigt led i utbildningen, en för- utsättning för att eleven skulle kunna tillgodogöra sig undervisningen i de tekniska fackämnena. Från annat håll hade man gjort gällande att praktikens främsta uppgift vore att göra den bli- vande ingenjören förtrogen med arbets— miljön och de allmänna förhållandena på en industriell arbetsplats.

Enligt utredningen förefunnes det knappast någon tvekan om det önsk- värda med mera omfattande praktik som underlag för ingenjörsexamen. Då utredningen dock stannade vid att före- slå oförändrad förpraktik, d.v.s. två månader, vore skälen härför i främsta rummet att därigenom en oavbruten studiegång från realexamen bleve möj- lig. Värdet i förpraktiken _ även om den vore tämligen kortvarig _ låge en- ligt utredningen framför allt däri, att den gåve inblick i arbetarpersonalens synpunkter på sitt arbete och på för- hållandena på arbetsplatsen ävensom en viss orientering om arbetsproduktens gång genom företagets olika avdel- ningar och samspelct mellan dessa.

Utredningen diskuterade vidare en möjlighet att utöka praktiken genom växelutbildning, d.v.s. vissa praktik— perioder med under skolans inseende planmässigt ordnad praktisk utbild- ning inom exempelvis industriföretag, inlagda delvis under läsår men även till en del på ferietid. Utredningen pe- kade på de stora svårigheter, som före- låge att generellt införa växelutbildning,

och kom till den slutsatsen att man där- för måste avstå från en sådan tanke.

Frågan om utbildningens differentie- ring diskuterades ingående. Utredning- en konstaterade att enighet i allmänhet rådde om det önskvärda att samtliga tekniska gymnasier tillämpade i huvud- sak samma kursplaner i årskurs 1 samt att differentieringen skulle börja först från och med årskurs 2. Utredningen framhöll vidare att _ även om enstaka företrädare för industrin framfört önskemål om en svagare differentiering —— erfarenheten dock otvetydigt gåve vid handen, att den svagare differen- tieringen ej kunde bibehållas med hän— syn till de alltmer ökade krav, som ut- vecklingen ställde på utrymme i under- visningen för nyare rön inom vetenskap och teknik.

Utredningen föreslog ett bibehållande av redan förefintliga linjer, dock att den elektrotekniska linjen uppdelades i två linjer, elkraftteknisk och teletek- nisk, samt att vissa nya linjer infördes.

Beträffande revidering av studiemålet i de tekniska fackämnena slog utred- ningen till en början fast att de tekniska läroverken under inga förhållanden kunde göra anspråk på att meddela en fullt färdig och avslutad ingenjörsut— bildning. Skolans uppgift borde vara att ge eleverna nödiga förutsättningar i olika hänseenden för en framgångsrik fortsatt utbildning och utveckling efter skolstudiernas avslutande och därvid vore det icke minst betydelsefullt att lusten och intresset för fortsatta själv- studier gåves tillräcklig stimulans un- der skoltiden. Undervisningen i de tek- niska fackämnena borde inriktas hu- vudsakligen på studiet av de fundamen- tala och mera betydelsefulla tekniska problemen samt av metoderna för lösan- det av sådana praktiska tillämpnings- uppgifter, som sedan i olika former mötte ingenjören. I största möjliga ut-

sträckning borde härvid elevernas själv- verksamhet tas i anspråk. Eleverna bor- de i samråd med läraren efter eget val få fördjupa sina studier inom ett be- gränsat avsnitt inom respektive ämnes— område. Detta finge dock självfallet icke medföra att eleverna försakade kunska- per i andra viktiga kursavsnitt av stor räckvidd.

I fråga om undervisningsmetoderna förordade utredningen att i vidgad om- fattning sådana former tillämpades, som främst byggde på en aktivering av ele- vernas individuella studiearbete och i övrigt vore ägnade att stimulera deras studiehåg. Genom försöksverksamhet borde man utröna de lämpligaste for— merna för undervisningen i varje sär- skilt ämne eller ämnesavsnitt.

Frågan om studietidens längd behand- lades ingående av utredningen, som där- vid uttalade följande.

Allt emellanåt hade röster höjts för att studietiden borde ökas. Genom ökad studietid skulle det otvivelaktigt bli lättare att bereda plats för nya moment i undervisningen och arbetsbelastningen på eleverna skulle bli mindre än nu vore fallet. På i huvudsak följande skäl före- slogs dock oförändrad studietid (tre år).

1. Vid inrättandet av de tekniska gym- nasierna hade man velat skapa en mot- svarighet till gymnasielinjerna vid de allmänna läroverken. Det syntes princi- piellt böra eftersträvas att de tekniska gymnasierna alltjämt behölle sin plats såsom en gymnasial utDildningslinje i vårt skolsystem.

2. Den hittillsvarande utformningen hade gjort det möjligt att efter avslutade studier övergå till högskolestudier, bl. a. teknisk högskola, utan att förlora nå- gon tid på grund av valet av denna väg. Viss risk funnes att denna väg omöjlig— gjordes om lärotiden utökades. Men även om så skulle vara möjligt, kunde

vederbörande icke, såsom nu vore fallet, räkna med att efter tre års studier som en etapp på vägen avlägga en för fram- tiden värdefull ingenjörsexamen.

3. Vid en förlängning av studietiden i gymnasiet måste antingen motsvaran- de förlängning ske vid fackskolan eller måste man godta att den hittillsvarande jämställdheten i tekniskt avseende mel- lan de två skolformerna försvunne.

4. En förlängning av studietiden inne— bure även — om värnpliktstiden inräk- nades —— att vederbörande komme ut på arbetsmarknaden efter i bästa fall fyll- da 22 å 23 år. Flertalet skulle vara äldre. Det vore bland industrins företrädare en ganska enstämmig uppfattning att det vore av stor betydelse att den unge ingenjören så snart som möjligt kom- me ut i praktisk verksamhet.

5. Kostnaderna sedda såväl från sam— hällets synpunkt som från elevernas.

6. En förlängning av studietiden kun- de ej anses innebära någon bestående rationell lösning av de olika problemen i samband med ingenjörsutbildningens effektivisering. Lösningen måste sökas efter andra linjer och utredningen hade också framfört förslag om en rad åt- gärder, som var för sig borde bidraga till och i samverkan kunde leda till den sovring och begränsning av lärostoffet och det förbättrade utbildningsresultat, som eftersträvades.

En av utredningens ledamöter reser- verade sig på denna punkt och föreslog 4-årig studietid med samma studiemål. Varje läsår skulle dock minskas till 240 dagar. Fördelarna härav skulle bli mindre jäkt i arbetet och därigenom mindre bortfall på grund av studie— svårigheter samt möjlighet till ökad praktik och att tillämpa de av utred- ningen rekommenderade aktivitetsfräm- jande pedagogiska metoderna.

Beträffande de tekniska fackskolorna angavs studiemålet vara att meddela en

på praktisk yrkeserfarenhet grundad ingenjörsutbildning.

Utredningen diskuterade ingående differentieringen vid fackskolorna och kom med olika förslag i detta hänseende som dock i stort sett icke innebar något avsteg från redan tillämpade principer.

Då erfarenheterna varit goda av hit- tills anordnade påbyggnadskurser före- slog utredningen att kurser av samma och motsvarande slag även anordnades i fortsättningen.

Därjämte framlade utredningen för- slag till normerade fortbildningskurser (diplomkurser). Målet skulle vara att antingen meddela fördjupad utbildning inom förefintlig linje eller utbildning inom tekniskt specialområde, som icke vore företrätt vid befintlig linje. Kur- serna skulle få en längd av ca fyra må- nader (en termin) samt organisatoriskt anknytas till visst läroverk.

Vid remissbehandlingen påyrkades från flera håll en längre gående differen- tiering än vad utredningen föreslagit. Studietidens längd behandlades i flera fall ingående. Ett stort antal remiss- instanser instämde i reservationen och ville att i varje fall försök skulle göras med 4-årig lärotid.

Förslaget om normerade påbyggnads- kurser tillstyrktes eller lämnades utan erinran av flertalet myndigheter och organisationer men betänksamma rös— ter saknades icke.

I proposition 1956:365 föreslogs att en omorganisation och utbyggnad skulle ske i stor sett efter de riktlinjer utred- ningen uppdragit. De skäl för en 3- årig studietid, som utredningens majo- ritet anfört, ävensom den naturliga strä- van att på kortast möjliga tid avsluta utbildningen samt angelägenheten av att i rådande bristsituation så snabbt som möjligt producera flera ingenjörer väg-

de enligt departementschefen tyngre än de framförda argumenten för en för- längd studietid.

Statsutskottet (utlåtande nr 53) till- styrkte i huvudsak departementschefens förslag. Utskottet förklarade dock, att ut- skottet icke nu kunde tillstyrka försöks— verksamhet med 4-årig utbildning men att frågan härom borde upptagas på nytt, därest av utredningen föreslagna åtgärder skulle visa sig otillräckliga.

Riksdagen biföll propositionen (skri- velse nr 149) med de ändringar, som föranleddes av statsutskottets förslag.

Den 15 juni 1956 utfärdades kungörel- se med vissa bestämmelser angående högre tekniska läroverk (nr 426), vilken kungörelse ersatte 1—3 kap. i 1919 års stadga och vissa andra bestämmelser. I övrigt kom 1919 års stadga att fort- farande gälla.

Kungörelsen 1956: 426, som numera är upphävd genom 1962 års skolstadga, innehöll i korthet följande.

Högre tekniskt läroverk omfattade tekniskt gymnasium (3-årigt) eller tek- nisk fackskola eller båda dessa skol- former.

Ändamålet angavs vara att meddela ingenjörsutbildning. Någon skillnad gjordes sålunda ej mellan gymnasium och fackskola.

Om linjeindelning beslutade Kungl. Maj:t i särskild ordning. Ytterligare differentiering kunde äga rum inom linje efter medgivande av överstyrelsen för yrkesutbildning.

Undervisning skulle meddelas dels i allmänna ämnen, syftande att ge eleverna kunskaper i svenska och främmande språk samt kännedom om samhällsförhållandena,

dels i grundläggande teoretiska äm— nen, syftande att bibringa eleverna nö- diga grunder för studiet av fackämnena,

dels ock i tekniska och merkantila

fackämnen, syftande till att ge eleverna för de olika industriella arbetsområdena erforderliga fackkunskaperna.

Tim- och kursplaner skulle fastställas av överstyrelsen. Beträffande timplaner se bilaga 2.

Vad som särskilt kännetecknat ut- vecklingen under de senare åren är den långt gående Specialiseringen, som ge— nomförts inom vissa såväl gymnasie- som fackskollinjer, en specialisering som onekligen gått betydligt längre än som förutsattes av 1948 års tekniska skolutredning.

Då nya undervisningsplaner skulle fastställas för de tekniska läroverken sökte överstyrelsen för yrkesutbildning att få fram största möjliga enhetlighet såväl i fråga om timantal som i fråga om läroämnenas benämning. På det se- nare området har överstyrelsen i stort sett lyckats, men när det gällde att fast- ställa timantalet för de olika ämnena hade praktiskt taget varje läroverk sin egen, i mer eller mindre grad skiljak- tiga uppfattning. I så måtto föreligger dock enhetlighet, att årskurs 1 av gym- nasiet har samma timplan vid samtliga läroverk. Den största fördelen häri lig- ger i att elev har möjlighet att söka sig till annat läroverk med linje, som ej finns vid det läroverk, där han blivit intagen. I årskurserna 2 och 3 förelig- ger beträffande timantalet i de olika ämnena i vissa fall rått avsevärda skill- nader mellan läroverken.

Från och med den 1 juli 1962 har genom 1962 års skolstadga benämning- en högre tekniskt läroverk ersatts med namnet tekniskt gymnasium. Det talas om 3—årigt tekniskt gymnasium (: ti- digare tekniskt gymnasium) och speci- alkurs vid tekniskt gymnasium (: tidi— gare tekniska fackskolan). I övrigt har till skolstadgan i stort sett oförändrade överförts tidigare enligt 1919 års stadga

och 1956 års kungörelse gällande bestäm— melser.

1.3.3 Bergsskolan i Filipstad Denna skola intar i vissa hänseenden en särställning. Organisatoriskt sett kan den, i varje fall från och med den 1 juli 1962, sägas intaga en mellanställning mellan 3-årigt tekniskt gymnasium och 2-årig specialkurs vid tekniskt gymna- sium. Den första bergsskolan, Falu bergs- skola, började sin verksamhet 1822. 1877 flyttades skolan till Stockholm och för- enades med det dåvarande teknologiska institutet. 1830 grundades »Elementarundervis- ningsanstalten i Filipstad för unga bruksidkare och bruksbetjänter». Från och med 1839 ändrades namnet till »Bergselementarskolan i Filipstad» och 1903 till Bergsskolan i Filipstad. 1871 började den andra Bergsskolan i Falun. Jernkontoret var huvudman för båda bergsskolorna. I äldre reglementen angavs ändamå- let vara att meddela elementära, såväl praktiska som teoretiska kunskaper åt ynglingar, vilka vilja ägna sig åt järn- hanteringen. Enligt en 1903 genomförd omorga- nisation av bergsskolorna angavs ända- målet vara att meddela teoretiska och praktiska kunskaper åt dem, som ville ägna sig åt järnhanteringen. Skolorna organiserades i en övre och en nedre avdelning med ett års lärotid i varje avdelning. Med anledning av den tekniska under— visningens omorganisation genom till- skapandet av tekniska fackskolor och tekniska gymnasier förordade skolöver— styrelsen i december 1919 att en utred- ning borde verkställas även om bergs- skolornas. organisation. Skolöverstyrel-

sen framhöll därvid att bergsskolorna beträffande undervisningens art och mål nära överensstämde med facksko- lorna. Det vore därför lämpligt att man genom vissa reformer sökte uppnå full jämnställdhet.

Utredningen verkställdes inom Jern- kontoret och i juni 1921 framlades föl- jande förslag. De till bergsskolorna knut— na yrkesskolorna skulle upphöra. Båda skolorna skulle behållas med metallur- gisk linje vid Filipstadsskolan och så- dan linje och gruvteknisk linje vid sko- lan i Falun. Lärotiden skulle vara två år.

Skolöverstyrelsen anslöt sig i huvud- sak till detta förslag.

Frågan behandlades av 1922 års riks- dag, som icke hade något att erinra mot förslaget till omorganisation.

Sammanslagning av de två bergssko- lorna aktualiserades vid 1928 års riks- dag.

I en av Skolöverstyrelsen med anled- ning härav verkställd utredning (no- vember 1928) uttalade sig Skolöversty- relsen för att bergsskolan i Falun skulle nedläggas.

Jernkontoret beslöt 1929 att bergs- skolan i Falun skulle nedläggas samt att bergsskolan i Filipstad skulle organise- ras som en gruvteknisk skola med dels en 1-årig lärokurs dels ock en frivillig påbyggnad på denna under ytterligare ett år. Skolans ändamål skulle vara att bibringa en elementär teknisk-metallur- gisk eller gruvteknisk utbildning.

Från och med den 1 juli 1931 blev bergsskolan dock åter 2—årig med upp— delning på en metallurgisk och en gruv- teknisk linje. 1946 tilllkom en bergs- kemisk linje.

Under 1959 framlade Jernkontoret ett förslag till omorganisation av bergssko- lan i Filipstad, vilket förslag efter vissa senare genomförda smärre justeringar i huvudsak innebär följande. Den totala

lärotiden utökas till tre år med fem lästerminer. Mellan fjärde och femte lästerminerna (sålunda under tredje höstterminen) inlägges en >>styrd» obli- gatorisk praktiktermin. Den utökade läs- tiden faller i huvudsak på vissa nya ämnen, svenska, främmande språk och samhällslära. Även matematik, fysik och kemi får en viss förstärkning. Nuvaran- de tre linjer minskas till två, en metal- lurgisk linje och en gruvteknisk linje. Differentieringen börjar från och med årskurs 2. Under den obligatoriska prak— tiken ges möjlighet till viss specialise- ring inom linjerna.

Överstyrelsen för yrkesutbildning till- styrkte förslaget.

Den nya organisationen har succes- sivt börjat tillämpas från och med läs- året 1962/63.

1.4 Pedagogisk försöksverksamhet vid högre skolar

1.4.1 Inledning

1.4.1.1 I föreliggande betänkande åbe- ropas i olika sammanhang erfarenheter från den pedagogiska försöksverksam- heten. Pedagogisk försöksverksamhet är inte en ny företeelse. Sådan bedrivs mer eller mindre medvetet av varje lärare, som ej hemfallit åt slentrian. Ej heller organiserad försöksverksamhet är något nytt. 1807 års skolordning utkom »på försök» och 1828 inrättades en statlig provskola —— Nya elementarskolan i Stockholm _ med uppgift att pröva då aktuella pedagogiska idéer. I detta betänkande förstås med för- söksverksamhet i första hand det peda- gogiska reformarbete, som inleddes med 1950 års riksdagsbeslut i skolfrågan, vilket avsåg ej blott den nya enhets- skolan utan även »de existerande skol- formerna» (SäU 1950: 1, s. 118). Gym—

nasiet nämndes i olika sammanhang i de riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling som drogs upp i kungl. brev den 6 oktober 1950 till Skolöverstyrel- sen, vilken anförtroddes uppgiften att leda försöksverksamheten. Häri anför— des bl. a.: »Kungl. Maj:t fäster över— styrelsens uppmärksamhet på vad de- partementschefen och utskottet anfört om de nuvarande skolformernas ställ- ning under försökstiden och om ange- lägenheten av att även inom dessa skol- former försöksverksamhet anordnas i lämplig omfattning». Innan denna verk- samhet redovisas bör något sägas om det pedagogiska utvecklingsarbetet dels vid försöksgymnasierna, dels vid fack- gymnasierna.

1.4.1? En huvuduppgift för försöks- gymnasierna har varit att bygga en allmän gymnasieundervisning på det mindre likformiga underlag som för- söksskolans högstadium till följd av sin större pedagogiska frihet nödvändigtvis erbjuder. Man har därvid kunnat anlita dels förstärkningsanordningar av olika slag, framför allt klassdelning i inte obetydlig skala, dels studievägledning, innefattande handledning i studieteknik och studieorientering. Studieoriente- ring under ett därför bestämt antal tim- mar har inneburit en pedagogisk ny- het, varför försöksgymnasiet ensamt har erfarenheter att ge härvidlag. Därjämte har denna gymnasieforms läroplan in- neburit vissa andra viktiga nyheter: samhällskunskapen har blivit ett själv- ständigt ämne, ökad vikt har lagts vid studiet av utländsk litteratur (i origi- nal och översättning), friare skrivnings— former har tillämpats i språk 0. s. v. Det bör emellertid påpekas att den peda- gogiska försöksverksamhet varom talas i fortsättningen endast i obetydlig om- fattning varit lokaliserad till försöks- gymnasierna.

1.413 Vid handelsgymnasierna har or- ganiserad pedagogisk försöksverksam- het ej förekommit under den här aktu- ella tiden, bl. a. beroende på att man velat avvakta en länge emotsedd om- läggning till 3-årig studiegång. 1948 års tekniska Skolutredning gjor- de i betänkandet Tekniska skolutbild- ningen (SOU 1955:21) vissa uttalan- den om försöksverksamhet vid de tek- niska gymnasierna i samband med be- handlingen av undervisningsmetoderna. Sålunda förordade utredningen bl. a. att sådana undervisningsformer, som främst byggde på en aktivering av ele- vernas individuella studiearbete och i övrigt vore ägnade att stimulera deras studiegång, måtte tillämpas i vidgad om- fattning. För detta ändamål måste de lämpliga formerna för undervisningen i varje ämne eller änmesavsnitt utrönas genom försöksverksamhet. För att underlätta försök med nya un- dervisningsmetoder har överstyrelsen för yrkesutbildning medgivit att de tek- niska gymnasiernas rektorer må besluta om följande anordning i avgångsklas- serna. »För varje avdelning av avgångs- klasserna må antalet veckotimmar, som elev har att bevista undervisningen vid läroverket, företrädesvis inom de till varje linje hörande fackämnena, kunna nedsättas med högst tre. Under dessa lärartimmar skall läraren å lärosalen handleda elev (elevgrupp) , som av lära- ren tilldelats studieuppgift inom viss del av ett ämne. Om fördelningen av ele- ver (elevgrupper) å dessa lektionstim- mar skall läraren överenskomma med eleverna. Förutom ovan nämnd hand- ledning av enskilda elevers (elevgrup- pers) studiearbete skall läraren under dessa lektionstimmar även i övrigt vara tillgänglig för meddelande av råd och anvisningar åt eleverna i klassen i de- ras studiearbete.»

I mindre omfattning har sådan för-

söksverksamhet förekommit men till följd av brist på medel har man ej kun— nat följa upp den eller de andra former av försöksverksamhet, som praktiserats av enskilda lärare.

Från och med läsåret 1962/63 har för- söksverksamhet med växelutbildning in- om produktionsteknisk gren av maskin- teknisk linje börjat vid ett gymnasium.

1.4.2 Försöksverksamhetens ram

Hur den efterhand mycket omfattande försöksverksamheten vid de under skol- överstyrelsen sorterande skolformerna organiserats och utvecklats är redovisat i 1957 års skolberednings betänkande Grundskolan (SOU 1961: 30, s. 91 ff.). Läsaren hänvisas beträffande verksam- hetens uppläggning till den där givna framställningen, vilken dock framför allt tar sikte på den obligatoriska sko- lans stadium. Den följande exemplifie- ringen av försöksverksamhetens inne- håll hämtas i stort sett från gymnasie- stadiet.

l.4.3 Försöksverksamhetens innehåll

1.4.31 I den följande översikten grup— peras materialet utefter några linjer som synes sammanhängande och cent- rala, nämligen försök att åstadkomma en mindre splittrad undervisning (1.4.3.2), att vänja eleverna att arbeta själv- ständigt (1.4.3.3), att beakta den grundläggande färdig— hetsträningen (1.4.3.4), att variera studiematerielen (1.4.3.5), att revidera och komplettera kursin- nehållet (1.4.3.6), att bredda utbildningen (1.4.3.7).

Det kan här bli fråga endast om en knapphändig exemplifiering av vad som gjorts och eventuellt uppnåtts i dessa olika avseenden.

14.32 »Det huvudfel, som synes vidlåda den i Sverige bestående skolan, är ytlig- het eller mdngkunnighet på grundlighe- tens bekostnad.» Yttrandet fälldes av biskop Agardh redan 1828 i den s. k. stora uppfostringskommittén. Riskerna med mångläseri har med andra ord länge uppmärksammats i den pedago- giska debatten i vårt land. Kritiken har relevans än i dag och den gäller såväl det sätt varpå undervisningen utformas i det enskilda ämnet som det samtidiga studiet av ett flertal ämnen.

En mer eller mindre fullständig kon- centration av undervisningen i det en- skilda ämnet antingen till vissa huvud- linjer eller till vissa huvudområden har prövats i olika ämnen. Denna möjlig- het att åstadkomma en »inre koncentra- tion» av undervisningen inom ett ämne sammanhänger nära med strävan att sovra kursinnehållet (1.4.3.6.). En an- nan lösning är att gjuta de olika momen- ten i ett ämne fastare samman. Ett bely- sande exempel härvidlag utgör de i olika ämnen förekommande försöken att inte- grera det ofta ganska fristående skriv- ningsmomentet med övriga delar av äm- net. Det har skett genom att man star- kare betonat skrivningens karaktär av övning och eftersträvat uppgiftstyper, som närmare ansluter exempelvis till textstudiet.

Två vägar har i princip stått till buds när det gällt att komma tillrätta med ämnesträngseln: att ägna större upp— märksamhet åt broslagning mellan pa- rarellt studerade ämnen (samverkan) och att begränsa antalet samtidigt lästa ämnen (koncentration). Lösningarna framstår ofta som alternativ men be- höver inte utesluta varandra.

1940 års Skolutredning och än mer 1946 års skolkommission framhöll de nackdelar som är förbundna med läro- stoffets uppdelning på ämnen. Samtidigt framhöll dock särskilt Skolutredningen

nödvändigheten på högre stadier av en sådan uppdelning. Några mer betydande praktiska initiativ att pröva vidgad sam- verkan mellan ämnen togs emellertid inte förrän i den särskilda försöksverk- samheten mot 1950-talets slut. I gengäld har emellertid arbetet på detta område blivit mycket omfattande. De kommu- nala flickskolorna har ägnat det spe- ciellt intresse. I allmänhet har försö— ken dock gällt horisontell samordning mellan bestående och samtidigt stude- rade ämnen; endast i undantagsfall har man vågat sig på integration av (delar av) ämnen.

Vid sidan av samordning av angrän- sande kursavsnitt, som är placerade i olika ämnen, har samordnad träning av vissa centrala färdigheter, t. ex. studie- teknik, muntlig framställning och för— måga att använda biblioteket, tilldragit sig växande intresse.

Man har också intresserat sig för pro- blemet hur undervisningen i övriga äm- nen kan medverka till att hålla uppe kunskaper, som förvärvats i ett _ tem- porärt eller definitivt — nedlagt språk. Dylika försök illustrerar vertikal sam- verkan mellan ämnen.

Den väsentliga vinsten av en sam- verkande undervisning har för elever- nas del visat sig vara att deras blick öppnas för sammanhangen i kunskaps- stoffet — många uttalanden vittnar här- om. För lärarnas del har det varit sti- mulerande att i samarbete med kolle- gerna se den egna undervisningen info- gad i en större enhet. Problemet hur pedagogisk samverkan kan organiseras i konferenser av olika slag har blivit ut- förligt belyst. Försöksverksamheten har ej blott givit metodiska erfarenheter utan också avsatt ett omfattande stenci- lerat kursmaterial.

Den radikalaste åtgärden för att låta grundlighet träda i ytlig mångkunnig-

hets ställe vore att minska antalet lästa ämnen. I en försöksverksamhet som s. a. 5. står kvar i det ordinarie skol- systemet har det givetvis inte varit möj- ligt att gå längre än till reduktion av antalet samma läsår eller period stude- rade ämnen, koncentration.

Redan tidigt prövades olika former av koncentrationsundervisning. Ämnes- Loncentrationen, d.v.s. reduktion av antalet samma läsår studerade ämnen, stod i centrum för intresset _ särskilt före den provisoriska gymnasieformen 1953. Eleverna fick i näst högsta års- kursen avsluta studiet av högst tre äm- nen, vilka i denna årskurs disponerade hela det timtal som eljest tillkom dem i de båda högsta årskurserna. Samtidigt nedlades motsvarande antal ämnen för att återupptagas i den högsta årskur- sen. Försöken har skjutit fart under se- naste tid i samband med den vidgade försöksverksamheten med studiebeting (1.4.3.3.).

Syftet med koncentrationsförsöken har varit att undersöka vilka ämnen (moment) som lämpar sig för koncen- trationsläsning och att söka ett svar på frågorna när, hur och i vilken omfatt- ning sådan kan tillämpas utan att man åsidosätter elevernas behov av varia- tion i undervisningen. Av vikt är ock- så att konstatera eventuella samband mellan å ena sidan koncentrationsläs— ning, å andra sidan studievanor, stu- dieintresse och studieresultat.

De erfarenheter försöken givit har från rent pedagogisk synpunkt sett va- rit övervägande positiva. Elevernas framsteg blir påtagligare vid »tätare» undervisning, vilken kan göra studierna mer stimulerande samt öka kunskaper- na och kontakten mellan lärare och ele- ver. Det i allmänhet lugnare tempot ger eleverna tillfälle att tränga djupare in i ämnet, vilket kan öka intresset och för- ståelsen för detta. Dock rapporteras

även andra nackdelar än de som sam- manhänger med svårigheterna att infoga koncentrationsläsning i ett härför ej av- passat schema: det uppfattas som oför- delaktigt för ett ämne att det avslutas tidigare, tillfällena att samverka med övriga ämnen minskar, möjligheterna att kombinera undervisningen med egna fortlöpande studier vid sidan minskar likaså, det blir svårare för den som varit frånvarande att inhämta vad som för- lorats. Där koncentrationsläsningen för- anleder ändrade timtalsproportioner mellan samtidigt studerade ämnen finns en risk att det koncentrationslästa ämnet tröttar eleven och dominerar undervis- ningen.

Det enda stora försök med ämneskon- centration som kan redovisas från se- nare år — korrespondensgymnasierna — avviker i andra väsentliga avseenden så starkt från ordinär undervisning att det ej tillåter bindande slutsatser för eller mot koncentrationsläsning.

Försöksverksamheten under senare år har framförallt givit erfarenheter av periodläsning, d. v. s. reduktion av an- talet samtidigt lästa ämnen inom ett läsår; periodernas längd har växlat från en halv termin till en månad. I sam- band med periodläsningen har man i flera fall prövat partiell koncentration, d. v. 5. en anordning där ett ämne un- der längre eller kortare tid sväller ut på ett annat ämnes bekostnad _— dock utan att det senare helt läggs ned. För- söken har gällt matematik och moder— na språk. Det har visat sig kunna vara fördelaktigt att ha mer tid till förfogan— de i ett ämne t. ex. den termin studiet av detta påbörjas.

Vid all koncentrationsläsning måste uppmärksammas att studiet i ett ämne ofta förutsätter förkunskaper, som med- delas i ett annat. Vid partiell koncen— tration, som ej är förutsedd i kurspla- nen, är detta särskilt angeläget att be-

akta, så att eleverna ej sätts på mellan- hand.

1.4.3.3 Ett väsentligt syfte med en star- kare koncentration av undervisningen är att fostra eleverna till bättre arbets- vanor och till ökad förmåga att på egen hand lösa en arbetsuppgift. Kravet på en reform av arbetssättet i gymnasiet i den angivna riktningen framfördes med styrka av 1940-talets båda skolutredningar. De visade på oli- ka vägar att nå det uppsatta målet. Me- dan skolutredningen skisserade ett sy— stem med grupparbete i mindre under- visningsavdelning under ett relativt stort antal timmar, ville skolkommissio- nen pröva delvis mycket fritt anordnade studier i den s. k. dimissionsklassen, där eleven skulle ha rätt att under läsåret efterhand avlägga examen i avslutade ämnen. Klassdelning på gymnasiet har som försöksanordning endast förekommit i samband med intensifierad träning i muntlig framställning och bok- och bib- liotekskunskap. Först på försöksgymna- siet har delning av ett visst antal timmar medgivits, varigenom skolutredningens intentioner i någon utsträckning kunnat prövas i praktiken. Att metodiken är tids- och arbetskrävande och resurser- na beträffande materiel, litteratur och lokaler varit otillräckliga har anförts som skäl för att de självständiga arbets— formerna ej så starkt uppmärksammats i den fortsatta försöksverksamheten. Att det trots detta finns talrika praktiska uppslag att hämta därifrån samman- hänger med att självständiga arbetsfor— mer kommit att ingå som naturligt led i åtskilliga försök med annat primärt syfte. Ett sådant arbetssätt har också eftersträvats i samband med betingsläs— ning. Försök med lägerskola — »fritids- studier» — har givit speciella möjlig- heter att sysselsätta eleverna med större

arbetsuppgifter. Kunskapsinhämtandet har där ofta kunnat förenas med en mångsidig färdighetsträning.

Skolkommissionens tanke på indivi- duellt utformade studieprogram togs på ett tidigt stadium upp i försöksverksam- heten: intresserade elever bereddes viss befrielse från undervisningen och kun- de också få viss handledning av läraren i de ämnen, som väsentligen studerades självständigt. Efter hand har ett par tre hundra elever årligen utnyttjat den med vissa restriktioner kringgärdade rätten att i förväg tentera ämnen. Vanligen har det gällt endast ett ämne, oftast engel- ska.

Adress till de för självstudier bäst lämpade eleverna hade — åtminstone i början — också försöken med studie- beting. Här gällde det dock inte att på egen hand avsluta ett helt ämne men väl ett kursavsnitt, som sedan anmäldes till tentamen. Viss befrielse kunde medges från den ordinarie undervisningen i ve— derbörande ämne, eventuellt kunde lä- raren ge någon handledning.

Jämte denna ursprungliga typ av läs— ning på beting har man prövat att i ett eller flera ämnen reducera alla elevers deltagande i den direkta undervisning- en. Läraren har under den sålunda fri- ställda tiden stått till förfogande för en- skild handledning. Försöken har i vissa fall kombinerats med undervisning i delad klass, vilket möjliggjort ej blott ett mer självständigt arbetssätt, stundom i grupp, utan även en Viss differentie- ring av kursinnehåll och metodik. Å andra sidan har sådan undervisning krävt en däremot svarande tillgång till lokaler och undervisningsmateriel. Vid- gade försök med hetingsstudium, som gymnasieutredningen tagit initiativ till, pågår för närvarande vid några gymna- sier i Stockholmsområdet. En mer utför- lig redogörelse för dessa försök ges i kapitel 10. Betingsförsöken har varit

ganska omfattande och därför klart be- lyst de problem, som möter vid tilläm- pande av ett sådant studiesätt; frestel- sen att skjuta upp inlärningen till sista stund och risken att undervisningen i andra ämnen störs. Svårigheterna har helt naturligt visat sig vara större vid försök som omfattar alla elever.

De nackdelar som visat sig vara för- knippade med betingsläsningen torde i viss utsträckning kunna återföras dels på det splittrade schemat med låga vec— kotimtal för de olika ämnena som följd, dels på elevernas bristande skolning i ett friare studiesätt. I det förra hänseendet har man med framgång prövat att kom- binera betingsläsningen med viss kon- centration, medan i det senare erfaren- heter finns att hämta ej blott från de sedan länge pågående försöken med handledning i studieteknik (1.4.3.4) utan även från försök med »veckoläxor» i olika ämnen.

Lärarens uppgift blir vid betingsun- dervisning liksom vid andra former av självständigt arbetssätt delvis en annan än att meddela och förhöra kunskaper; elevens eller elevgruppens studium på egen hand och på eget ansvar står här i centrum. Erfarenheten såväl från för- söksverksamheten som från korrespon- densgymnasierna (1.4.3.5) visar att lä- rarens omställning till rollerna som in- troduktör, handledare, cirkelledare och tentator kan vålla svårigheter. Dessa varierande roller ställer också ökade anspråk på lärarens kunskaper och ar- betsinsats.

14.34 Friare arbetsformer förutsätter att eleven har goda studiefärdigheter. Det är därför konsekvent att man i en försöksverksamhet, där ett väsentligt syfte är att främja ett självständigt ar- betssätt, kommit att lägga stor vikt vid olika slag av färdighetsträning. En kort studieteknisk handledning in—'

går som nämnts i försöksgymnasiets första årskurs (1.412). Handledning- ens innehåll och uppläggning presente- ras utförligare i 10.1.3. Till grund lig- ger erfarenheter av flerårig försöksverk- samhet vid ett avsevärt antal skolor. Arbetet har fortsatt med större systema- tik i den särskilda försöksverksamheten.

En viktig lärdom är att det inte räc- ker med råd och anvisningar, om den studietekniska träningen skall ge på- tagliga resultat: eleven måste få praktisk träning _ helst i aktuella studieupp- gifter i olika ämnen. En spridning av träningen har också eftersträvats. En fristående kurs har nämligen visat sig kunna föranleda den missuppfattningen att studietekniken skulle vara ett kurs- moment bland andra, medan den i själva verket måste ses som ett arbetssätt som skall prägla all undervisning. Andra rön är att försöken mötts med påtagligt in- tresse från elever och föräldrar och att en individualisering av handledningen i studieteknik är önskvärd.

Medan målet för försöken i studie- teknik varit att lära eleven att ratnonellt utnyttja det studiematerial han har i handen, har försöken med bok- och bib- liotekskunskap syftat till att lära honom att snabbt skaffa fram detta studiema— terial. Ett omfattande och kostsamt ar- bete har nedlagts på att — åtminstone beträffande metodiken — ge konkre- tion åt talet om bibliotekets centrala roll i undervisningen.

Liksom beträffande studietekniken har det visat sig angeläget att ej stan- na vid att ge en kort fristående kurs. Försöken har fastmer klart belyst möj- ligheterna att med hjälp av ett väl ut- rustat, dimensionerat och betjänat bib- liotek förnya hela undervisningsmeto- diken i riktning mot ett självständigare studiesätt. Rapporterna vittnar härom: »Man ser sålunda ofta, att intresserade gymnasister väljer kvällstimmarna för

att i lugn och ro och med rikligare ma- terial fullgöra sina uppgifter. Just i utnyttjande av skolbiblioteket som stu- dielokal kan man konstatera en mar- kant ökning. Genom bibliotekets läge mitt i läroverket och genom lärarnas ansträngningar att föra dess bokbestånd in i sin undervisning har vi kommit idealet ganska nära, att göra besöken i biblioteket till en självklar del av skol- arbetet.»

Omfattande försöksverksamhet har ägnats åt såväl muntlig framställning som elevernas skriftliga språkbehand- ling. Dessa försök har i flertalet fall nära anknutit till ämnet svenska. Det har visat sig lämpligt att samordna t. ex. studieteknik och bok— och biblioteks- kunskap eller denna och den muntliga framställningen.

En viktig erfarenhet av den sist be- handlade försöksverksamheten är att gruppundervisning kan vara ett villkor för gott resultat. Klassdelning har ock- så medgivit-s i flera av de nämn-da för- söken.

1.4.3.5 Självständigt elevarbete kräver tillgång till varierat studiematerial, där läroboken endast utgör ett led. Den måste kompletteras med såväl tryckta som tekniska hjälpmedel. Dessa kan ock- så medverka till att skapa den ökade kontakt mellan skola och omvärld, som varit ett av försöksverksamhetens mål att nå. Korrespondenskursen har i skolan vanligen kombinerats med muntlig hand- ledning från en lärares sida och perio- diskt återkommande preparandkurser med mer konventionellt utformad un- dervisning. Intressanta erfarenheter av detta system ger korrespondensgymna- sierna, vilka numera lämnat försökssta- diet.

I försöket med bok- och biblioteks- kunskap (1.4.3.4) har utarbetats ett

stort antal studieuppgifter, som är Väl lämpade att läggas till grund för själv- ständigt elevarbete.

Tidningen erbjuder ett rikt studie- material vid undervisningen i olika ämnen. Hur detta stoff skall bäst ut- nyttjas har prövats i ett par försök, som möjliggjorts därigenom att tidningar gratis ställt material till förfogande.

Tidningen gör god tjänst som kom- pletterande kunskapskälla, t. ex. i nu- tidsorienteringen i historia och sam- hällskunskap, ord- och språkstudiet i svenska och studiet av realia i de mo- derna främmande språken. Den lämpar sig också väl som underlag för diskus- sion. Det rapporteras »att diskussionen lättare kommer igång och mera engage- rar eleverna om utgångspunkten är tid— ningsmaterialet än om den är lärobo- ken; genom diskussionerna kring tid- ningsmaterialet vinnes ofta en sak, som denna försöksverksamhet särskilt efter- strävat, nämligen en träning i kritiskt betraktelsesätt; den kritiska träningen underlättas i den mån materialet utgörs av olika tidningar med olika uppfatt- ningar i en fråga, t. ex. tidningar med olikfärgad politisk hemortsrätt».

Den alltmer ökade betydelsen och fre- kvensen av AV-hjälpmedel i undervis- ningen har gjort det till en naturlig för- söksuppgift att systematiskt inventera möjligheterna att komplettera och effek— tivera undervisningen med hjälp av moderna tekniska hjälpmedel, att på ett metodiskt riktigt sätt infoga dem i den dagliga undervisningen och att finna ändamålsenliga, för läraren ej alltför tidskrävande lösningar på de praktiska problem, som är förknippade med an- vändningen av teknisk apparatur.

14.526 För att skolan skall kunna smi- digt anpassa sig till de växlande uppgif- ter samhället ställer på dess arbete är det nödvändigt att fortlöpande revidera

lärokursernas innehåll. Kravet på suc- cessiv komplettering av kursinnehållet blir självfallet aktuellt i all undervis- ning, som skall orientera om händelseut- vecklingen eller forskningens framsteg. Försöken att ge ökat utrymme åt nutids- orienteringen i historieämnet och kärn- fysiken i fysikämnet tillmötesgår exem- pelvis detta krav. Försöksverksamheten speglar också krav på tyngdpunktsförskjutningar mel- lan skilda moment inom ämnena. Den muntliga framställningen har tillmätts ökad vikt i svenska och de moderna språken, en önskan att starkare betona den kulturorienterande aspekten spåras i vissa språkförsök, ökad vikt har lagts vid momenten sannolikhetslära och sta- tistik vid ett omfattande försök, som ad- ministreras av Nordiska kommittén för modernisering av matematikundervis- ningen och som syftar till en omlägg- ning av gymnasiets hela matematikkurs. Tillförs lärokurserna nytt stoff blir det nödvändigt att begränsa det tidi- gare innehållet. Detta kan ske genom att avsnitt plockas bort eller tunnas ut. I båda fallen skapas metodiska problem, som diskuterats och i viss utsträck- ning praktiskt angripits i försöksverk- samheten. Särskilt i tyskspråkig littera- tur har »exemplariskt» eller »paradig- matiskt» stoffurval förordats, d. v. s. en koncentration av undervisningen till begränsade men representativa avsnitt av lärokursen med mer eller mindre fullständigt förbigående av övriga. En radikal lösning efter dessa linjer har emellertid varit omöjlig att pröva i en examensskola. Man har fått nöja sig med extensiv läsning av vissa kursav- snitt, kombinerad med intensivstudium av andra. Särskilt i historia har sådana grepp prövats, t. ex. i årskurserna II' och 1114. Studieplaner har utarbetats, som också ger läraren uppslag om sam- verkan med angränsande ämnen i de

fylligt studerade avsnitten. Ej oväntat har det visat sig svårast att utforma det extensiva, sammanknytande studiet på ett givande sätt. En lösning av stoffpro- blemet — åtminstone för elevernas vid— kommande — är metoden med en för alla gemensam grundkurs och alterna- tiva överkurser. Den har prövats med framgång, t.ex. i studiet av modern litteratur.

1.4.3] Om kravet på grundlighet och fördjupning i gymnasiets studiearbete kan sägas stå i visst samband med kon— centrationsförsöken, har också farhågan för överdriven specialisering och därav följande bristande »mångkunnighet» (orientering) givit impulsen till en se- rie sinsemellan ganska olika försök.

Önskemålet att bredda framför allt latinlinjens bas motiverade de 1953 he- slutade orienteringskurserna i fysik, ke- mi och biologi. Som ännu ett steg i sam- ma riktning kan man uppfatta den se- dan ett par år återupptagna försöksverk- samheten med sammansmältning av i första hand kurserna i fysik och kemi, helst också i biologi.

Ett försök i samma syfte gällde infö- rande av matematik som tillvalsänme på latinlinjen. Det väckte stort intresse och gav positivt resultat men måste av- brytas av ekonomiska skäl.

Stort intresse har mött också en fri- villig orienteringskurs i naturvetenskap- ligt latin (och grekiska) i reallinjens näst högsta årskurs, vilken syftar till att från motsatt håll överskrida gränsen mellan den naturvetenskapliga och den humanistiska bildningssektorn.

Under 1950-talet prövades en rad fri- villiga kompletteringar av gymnasiets ordinarie schema: stenografi, textilslöjd, hushållsgöromål. De mest positiva er- farenheterna gav försöket med frivillig textilslöjd, medan stenografikursen sy- nes ha varit alltför arbetskrävande även

» i » . r i » | > » i

om enstaka elever nådde utmärkta re- sultat.

Om än i relativt ringa grad kan även från gymnasiestadiet redovisas försöks- verksamhet av mer »social» inriktning, t. ex. klassens (skolans) timme och fritt valt arbete. Ett ännu pågående försök, som kan föras till denna kategori, är det frivilliga teaterarbetet. Försöket bedrivs vid flera gymnasier i landet, vilka er- håller viss timtilldelning för ändamålet. Elevintresset är stort. Bristen på utbil- dade skolteaterledare är betydande.

1.4.4 Försöksverksamhetens resultat

1.4.4.1 När slutsatser dras av den peda- gogiska försöksverksamheten är det vik- tigt att uppmärksamma under vilka be- tingelser den nått sina resultat. Försöks- verksamheten har haft karaktären av ett i princip frivilligt åtagande, vilket i praktiken gjort det omöjligt att lägga ut försöksserier efter en samordnad plan. Lärarna har varit hänvisade till att ar- beta i en ordinär undervisningssitua- tion. Avvikelser från gällande tim- och kursplaner har kunnat medges endast i begränsad omfattning. Av hänsyn till elevernas situation vid examenstillfället har medgivna avvikelser för övrigt ej alltid utnyttjats. Vid klassernas samman— sättning och i viss mån även vid tjänste- fördelningen har andra skäl än hänsyn till den pedagogiska försöksverksamhe- ten vanligen blivit avgörande. Färdig- ställd materiel har dock kunnat tillhan- dahållas i vissa försök. En särställning härvidlag intar det ovan nämnda för- söket med omläggning av matematik- undervisningen på gymnasiet. Där har hela kursen förelegat utarbetad. Bl. a. till följd av brist på lämpliga mätinstrument har exakta mätmetoder kunnat användas endast i undantagsfall. Vanligen har det i stället varit fråga om en subjektiv bedömning av resultat. Lärar- och elevreaktionerna är i allmän-

het registrerade i rapporter och enkät- uttalanden. Under de givna förutsätt- ningarna har försöksverksamheten som regel ej kunnat ges karaktären av ex- perimentell forskning.

1.442 Om man vid tolkningen av ett försöksresultat beaktar de förutsättning- ar under vilka det nåtts, är >>fria försök» av den typ som här redovisats ej mindre värdefulla eller nödvändiga än »labora- toriemässiga» försök, som lagts upp en- ligt regler tillämpade i den experimen- tella pedagogiken. Även i en försöks- verksamhet av detta slag kan stora krav ställas på systematik vid planläggning, genomförande och utvärdering av re- sultaten. Så har också skett speciellt i den s. k. särskilda försöksverksamhe- ten. Där har man eftersträvat klar mål- definition, redovisning av elevmateria- let, uttömmande metodbeskrivning, om- sorgsfull utformning av enkäter och sys- tematisk rapportering av gjorda erfa- renheter.

1.4.4.3 En viktig felkälla i allt pedago- giskt försöksarbete ligger i svårigheten att hålla lärarfaktorn konstant. Eftersom det endast i undantagsfall varit möjligt att eliminera denna felkälla, t. ex. ge- nom rotation av försöks- och kontroll- undervisning, har det efterhand fram- stått som önskvärt att i brett upplagda »fältförsök» pröva hållbarheten av de metoder som använts i den särskilda försöksverksamheten. Av ekonomiska skäl har sådana försök emellertid ej kunnat organiseras i önskvärd omfatt- ning. För att den pedagogiska försöks- verksamheten ej skall bli en specialitet för några intresserade och invigda är det emellertid mycket betydelsefullt att man finner praktiskt användbara vägar att sprida de positiva resultat den nått. Försöksverksamheten har i betydande omfattning avsatt spår i gällande stad-

gor och metodiska anvisningar. Exem— pel härpå är särskild prövning för gym— nasiets egna elever, minskat antal sal- skrivningar, nya typer av examensskriv- ningar, ändrad förläggning av dessa, korrespondensgymnasiets infogande i det ordinarie skolsystemet, möjligheter att disponera tid för lägerskolverksamÄ het. Genomslagskraften hos ändrade be- stämmelser i stadgor och anvisningar kan ökas på olika sätt. I det aktuella sam- manhanget har bl. a. prövats att publi- cera erfarenheterna av avslutade försök i specialnummer av Aktuellt från skol- överstyrelsen eller i ämnesföreningar- nas tryckalster. Fortsatt systematisk in- ventering och distribution av rapport-

material är en viktig uppgift. Inom skol- överstyrelsen pågår detta arbete konti- nuerligt.

Exceptionella möjligheter att nyttig- göra försöksverksamhetens erfarenheter har självfallet gymnasieutredningens lä- roplansarhete erbjudit. Likväl finns många erfarenheter och mycket konkret material av stort värde, som inte i detta sammanhang kunnat till fullo utnyttjas och än mindre återges. Det torde få an- komma på i första hand Skolöverstyrel- sen att bl.a. i samband med det fort- satta läroplansarbetet föra ut dessa re- sultat på fältet. Gymnasieutredningen återkommer till härmed sammanhäng- ande frågor i kapitel 9.

2.1 Några allmänna tendenser

2.1.1 Primärskola — gymnasium Skolstrukturen i Europa har länge varit präglad av vissa historiska och sociala förhållanden som medfört att den un- der det senaste seklet har kommit att bestå av delvis parallellt löpande skol- typer: dels en för alla obligatorisk skola av varierande längd, dels en högre sko- lf som väsentligen förbereder för aka- demiska studier. Medan folkskolan i flertalet länder har vuxit fram under 1800—talet, har den högre skolan en lång tradition som går tillbaka till den medeltida latinskolan. Den senare har till stor del rekryterat sina elever från de högre samhällsskikten. Att förbereda för inträdet i lärdomsskolan var tidi- gare lämnat åt den enskilde, varför det länge icke förelåg någon som helst or- ganisatorisk anknytning mellan folksko— la och högre skola. Det kan i detta sam- manhang räcka med att påpeka, att en sådan anknytning i Sverige kom till stånd först på 1890-talet. Men långt där- efter, liksom fallet fortfarande är på sina håll (t.ex. i Storbritannien och Frankrike), har den förberedande skol- ningen getts i privata preparandskolor. Man kan med rätta säga, att det grundläggande skolpolitiska problemet i flertalet europeiska länder under se- nare årtionden har varit att skapa en skolorganisation som upphäver dualis-

KAPITEL 2

Ett internationellt perspektiv på de gymnasiala skolformerna

men mellan allmänskolan och den hög- re skolan. Den expanderande ekonomin har medfört behov av en förlängning av den allmänt bildande skalningen för all ungdom, oberoende av om denna erhålls i folkskola eller högre skola, ävensom av den därpå byggande yrkes- utbildningen. Den har också i snabb takt medfört ökad efterfrågan på kva— lificerad arbetskraft och därmed krav på vidgad rekrytering. Den stigande stan- darden har ökat »utbildningskonsum- tionen»: allt fler ungdomar går allt längre kvar i skolan. Som exempel kan nämnas att 1958 endast 30 % av en fö- delseårgång i Italien fortsatte sin skol- gång till 14 år. Nuvarande utvecklings- trend pekar på att antalet 1970 kommer att ha stigit till minst 80 %. I Frank- rike fortsatte, då 1959 års reform av sekundärskolväsendet beslöts, ca 50 % sin skolgång till 16 år. Man räknar med att antalet 1970 skall ha nått praktiskt taget 100 %. Det föreligger en allmän tendens i Europas ekonomiskt mera ut— vecklade länder att öka skolpliktstiden till mellan 16 och 18 års ålder. I detta sammanhang bör nämnas att inskolning- en i flertalet länder sker vid 6 år. Uppenbarligen skapar en vidgning av skolplikten, d.v.s. en utökning av an- talet årskurser i allmänskolan eller pri- märskolan, ett betydande skolorganisa- toriskt problem. Eftersom sekundär- skolan i många länder börjar i 10—12-

årsåldern, har ett ökat antal årskurser i de båda skoltyperna kommit att löpa parallellt.1 Detta betyder att ett allt större antal ungdomar i viss ålder har kommit att undervisas i skolor med i många stycken vitt skilda syften. Som följd av den ekonomiska utjämningen och strävandena att skapa lika möjlig- heter i fråga om bl. a. utbildning upp- står självfallet krav på ändrad skolor- ganisation. Det kan i detta sammanhang erinras om att föredragande departe- mentschefen i sina direktiv till 1940 års skolutredning underströk det dilem- ma som låg i ett alltmer vidgat paral- lellskolesystem (SOU 1944:20). Samma problem har anmält sig för de kom- mittéer som haft att bearbeta skolorga- nisatoriska frågor i t. ex. Västtyskland och Frankrike.

Man kan vad gäller sekundärskolans anknytning till primärskolan urskilja tre grupper av länder (2.1.2—4).

2.1.2 Några västeuropeiska länder Intill helt nyligen bestod skolväsendet i åtskilliga länder, såsom i Tyskland, Frankrike och Storbritannien, av två helt skilda skoltyper, nämligen en pri- märskola för alla samt en intellektuellt och socialt selektiv sekundärskola. Övergång från primär- till sekundär- skola skedde nästan undantagslöst i 10—11-årsåldern. Detta innebar för den stora majoriteten elever i denna ålder att de själva, eller rättare deras föräld- rar, hade att göra ett utbildningsval som samtidigt var ett yrkesval. Detta betydde för majoriteten antingen till- träde till intellektuella yrken eller ef- ter avslutad skolgång i primärskolan hänvisning till manuella yrken. Sekundärstadiet har i många länder, det gäller t. ex. Gymnasium i Tyskland och lycée i Frankrike, inneburit en sammanhängande lärogång från 10—11- årsåldern till 19-årsåldern. Eftersom en

betydande utkuggning på sina håll exi- sterar i denna skoltyp —— som exempel kan nämnas att i Hessen enligt en un- dersökning i början av 1950-talet mind- re än en elev på fem nådde slutexamen Abitur2 —— började tidigt krav göra sig gällande på en uppdelning av det teo— retiska sekundärstadiet. Så har också skett i ett flertal länder. Man har fått någon form av mellanskola och på denna har man sedan byggt ett univer- sitetsförberedande gymnasium. En så- dan utveckling introducerades i Sveri- ge genom 1904 och 1927 års skolbeslut. Vid det förra tillfället uppdelades lär- domsskolan på två stadier; vid det se— nare bereddes elever från de 4-åriga kommunala mellanskolorna tillträde till gymnasiet.

2.1.3 USA

Utvecklingen har vad gäller skolorga- nisationen i såväl USA som Sovjetunio- nen i väsentliga stycken kommit att skilja sig från den i Västeuropa och Skandinavien. I USA har upprättandet och drivandet av skolor väsentligen be— rott på lokala initiativ. Skolplikten har vilat på delstatslagar, och skolfinansie- ringen har till 70—80 % skett genom kommunal uttaxering. En lärdomsskola av europeisk typ fanns i begränsad om- fattning endast i de östra delstaterna, varför den 8-åriga primärskola (ele- mentary school), som vid början av detta sekel hade införts i flertalet mera utvecklade delstater, kom att arbeta

1 Det föreligger inte någon internationellt användbar terminologi för att karaktärisera en skolorganisation. Med »primärskola» avses i detta sammanhang den skola — som regel ut- görande en del av det obligatoriska skolvä- sendet -— i vilken en elev brukar fullgöra de 4—8 första årskurserna. Därefter kan han över— gå till »sekundärskolan», vilken kan täcka års- kurserna 5—13 och därför delvis löpa parallellt med primärskolan. 3 U. Undeutsch: Auslese fiir und durch die höhere Schule. Bericht ii. d. 22. Kongr. d. Dt. Ges. f. Psycho]. Göttingen 1960.

&. l

i

med en egen målsättning och betrakta- des icke som en förberedelse för hög- stadieskolan. Den universitetsförbere- dande skolan var vid mitten av 1800- talet den s.k. akademien, ett slags pri- vat grammar school. Und-er tiden fram till början av detta århundrade om— vandlades flertalet akademier till pub— lic high schools, d.v.s. till kommunalt skattefinansierade högstadieskolor av— sedda för ungdomar av de kategorier som ansågs lämpa sig för denna skola. Ännu vid början av seklet var högstadie- skolans läroplan till väsentlig del präg- lad av det bildningsideal som domine— rade i de europeiska lärdomsskolorna. Sålunda läste ett betydande antal elever latin. Målsättningen var väsentligen att förbereda för college och universitet.3 År 1870 befann sig endast 2 % av ung- domarna i åldern 14—17 år i högstadie- skola eller akademi. Antalet hade 1910 stigit till 15 %, d.v.s. hade då väsent- ligen överstigit den andel av årskul- larna som ännu i slutet av 1940-talet i åtskilliga västeuropeiska länder fick sekundäruthildning. Den raskt expan- derande ekonomin och de därmed sam- manhängande strukturförändringarna inom näringslivet kom i åtskilliga ame- rikanska delstater att medföra krav på en breddning av sekundärskolans re- krytering och målsättning. Vändpunk— ten kom 1918, då den amerikanska lä- rarunionen, National Educational Asso- ciation, tillsatte en kommitté som for- mulerad—e målsättningarna för en allom- fattande högstadieskola. Enrolleringen till den 4-åriga högstadieskolan fördubb- lades för varje årtionde mellan 1880 och 1930. De nya elever man fick skapade problem, eftersom det här gällde kate— gorier vilkas utbildningsbehov väsent- ligen var annorlunda än hos dem som avsåg att förbereda sig för inträde vid college och universitet. Högstadiesko- lan kom alltmer att uppfattas som en

utbildningsservice åt all den ungdom som fanns på en viss ort, en tendens som ytterligare förstärktes genom den långt drivna skoladministrativa auto- nomin.4

Utvecklingen på utbildningsområdet har sålunda under innevarande sekel i USA genomlöpt följande faser. I början hade man en sekundärskola, som i hu- vudsak avsågs tillgodose en elit. Syftet var att förbereda för högre utbildning. Fram till andra världskriget hade man väsentligen genomfört en sekundärut- bildning för alla. Högstadieskolan skulle tillgodose utbildningsbehoven hos alla kategorier av ungdomar och därmed också de utbildningskrav som en ex- panderande ekonomi reste. Skolans vägledande uppgifter har som en följd av denna utveckling kommit att alltmer betonas. Det är ingen tillfällighet att »vägledning» (guidance) och de där- med förbundna praktiska uppgifterna är främmande för en skoltyp med starkt selektiv inriktning. Den skolorganisato- riska utvecklingen i Sverige och Norge på sistone har företett vissa likheter med den amerikanska.

2.1.4 Sovjetunionen

De kommunistiska länderna företer en tredje typ av utveckling. Utgångsläget i Sovjetunionen 1918 var ett näringsliv med agrar dominans och en skolorga- nisation som väsentligen var inriktad på att tillgodose behoven hos en social elit. Över hälften av den vuxna befolk- ningen bestod av analfabeter. Den hög- re. skolan var av västeuropeisk kvalitet men socialt exklusiv. Under 1920— och 1930-talen fick resurserna i främsta rummet inriktas på att tillgodose de primära utbildningsbehoven. Fram till

3 J. B. Conant: The Child, the Parent, and the State. Cambridge, Mass. 1959. ' H usén: Tonårsskola i utbildningssamhälle. Sthlm 1962.

skolreformen 1958 fanns i huvudsak tre typer av primärskolor, nämligen en 4-årig, en 7-årig och en 10—årig. Från den sistnämnda, ibland med en elfte års- kurs, skedde rekryteringen till högsko- lor och universitet. Den 10-åriga skolan har endast funnits i de större städerna, medan de kortare grundskolorna har dominerat på landsbygden.5 År 1958 be- slöt Högsta Sovjet en skolreform som på ett avgörande sätt har påverkat ut- formningen av högstadiet. En 8-årig primärskola avses följas av en 3-årig sekundärskola, vilken alternativt kan bestå av allmänbildande aftonskola, s. k. tcknikum eller ren yrkesskola. Det ut- märkande för stadiet bör vara att ele- verna beredes tillfälle att, som det he- ter, utföra socialt nyttigt arbete. Detta innebär i princip att endast en mindre del av en födelseårgång kan fortsätta i heldagsundervisning. Arbete i närings- livet skall växla med teoretisk undervis— ning. Systemet kallas »polytekniskt». Den därur härledda pedagogiska filoso— fin hävdar att praktiska sysselsättning- ar inom och utom skolan innehåller grundläggande bildningsvärden.a

De övriga kommunistiska länderna i Europa har i stort organiserat sitt skol- väsende efter samma modell som Sov- jetunionen. På en gemensam grundskola bygger ett mer eller mindre integrerat gymnasialt stadium som skall tillgodose utbildningsbehoven för ungdomar i de senare tonåren, d.v.s. dels förbereda för högskolor, dels ge kvalificerad yr- kesutbildning av fackskolekaraktär.

2.1.5 Allmänutbildniug — yrkesutbildning

Ovan har berörts den dualism som av tradition förelegat mellan primärskolan (folkskolan) å ena och den universi- tetsförberedande lärdomsskolan (gym- nasiet) å den andra sidan. En liknande dualism har också av hävd existerat mellan den allmänt bildande och den

yrkesutbildande skolan. Denna motsats skärptes vid industrialismens genom- brott, då lärlingsskapet ej längre räckte för att tillgodose behovet av utbildning för teknik och handel. Strävandena att inom ramen för den klassiska lärdoms- skolan erbjuda >>reala>> ämnen började göra sig gällande. För det stora flerta- let ungdomar med någon primärskola började man organisera enklare, skol- mässig utbildning, ofta i form av afton- och fortsättningsskolor. För mera kva- lificerad teknisk och merkantil yrkes- utbildning under den akademiska nivån uppstod så småningom fackskolor eller fackgymnasier, vilka byggde på par- tiellt genomgången sekundärskola, d. v. s. på den mellanskolutbildning som i Tyskland kallas Mittlere Reife.

2.1.6 Avgränsningen av kapitlets innehåll I föreliggande översikt över de gymna- siala skolformerna i ett antal länder bör termen »gymnasial» närmast be- traktas som en tidsbestämning som av- ser den ålder då ungdomar i Sverige befinner sig i gymnasieåldern, d.v.s. är 15—20 år. Syftet med översikten är att ge en bakgrund till de överväganden och förslag beträffande det svenska gymnasiets utformning som framläggs i detta betänkande. Det kan härvid självfallet icke bli fråga om att lämna en mera systematiskt, rent deskriptivt inriktad redogörelse. En sådan skulle spränga ramen för detta kapitel. Gym- nasieutredningen begränsar sig därför till att söka fastställa vissa utvecklings- tendenser vad gäller de gymnasiala skolformernas målsättning, organisa- tion, examenssystem, arbetssätt o.s.v. De data som härvid anförs får betrak- tas som belysande exempel och kan på

5 A. G. Korol: Soviet Education for Science and Technology. New York 1957. 5 G. Z. Bereday el al. (utg.): The Changing Soviet School. Cambridge, Mass. 1960.

ingen punkt betraktas som försök till fullständig beskrivning. Ingående be- skrivningar föreligger handboksmässigt i rikt mått. Unesco's World Survey utgör ett ambitiöst försök att redovisa organisatoriska och statistiska data rö- rande skolväsendena runtom i världen. Under de båda senaste decennierna har ett flertal handböcker i >>comparative education» (>>vergleichende Erziehungs- wissenschaft») utgivits. På svenskt håll har t. ex. C. E. Sjöstedt & W. Sjöstrand i Skola och undervisning i Sverige och andra länder (3. uppl. Sthlm 1962) lå- tit ett antal experter beskriva skolsyste- men i några europeiska länder och USA.

Ett försök till en mera analytisk be- handling av skolproblemen i Europa- rådets länder utgör den från tredje un- dervisningsministerkonferensen i Rom 1962 emaneravnde rapporten Educatio- nal Problems Common to European Countries, vilken brukar gå under be- teckningen Majaultrapporten. Denna tar upp skolsystemet på såväl primär- som sekundärstadiet till behandling och söker i tur och ordning belysa varje problemområde med material som er- hållits från medlemsstaterna. Den över- gripande synpunkten har varit att söka fånga själva dynamiken i skolutveck— lingen och att se denna i samband med allmänna tendenser inom det ekono- miska livet.

I detta sammanhang bör också näm- nas, att OECD i sin strävan att se ut- bildningsplaneringenk som en integre- randc del av det ekonomiska utveck- lingsarbetet har bearbetat vissa pro- blem. Nämnas kan här den rapport som utsändes från Kungälvskonferensen.7

Lärarutbildningsfrågorna på sekun- därstadiet har nyligen fått en systema— tisk belysning i några nummer av In- ternational Bulletin, utgiven av Inter- national Federation of Secondary School Teachers.a

55 2.2 Målet för de gymnasiala skolformerna

Det gymnasium som fanns i Europa vid sekelskiftet var väsentligen det klas- siska, även om det hade fått en real- linje (lycée moderne, Oberrealsehule). Det tog hand om eleverna på ett tidigt stadium. Syftet var väsentligen att dels meddela den fond av allmän bildning (culture générale, Allgemeinbildung, general education) som sammanhängde med den sociala roll som den bildade spelade, dels förbereda för universi- tetsstudier. Humaniora dominerade; i det tyska Realgymnasium lästes latin. Modellbildande för ett betydande antal länder, inte minst i Norden, blev an- tingen det tyska humanistiska gymna— siet eller det franska lycéet. Båda ka— raktäriserades av en bred ämnesmeny och företrädde i varierande grad ett mera encyklopediskt bildningsideal, detta i motsats till Storbritannien, där särskilt de avslutande årskurserna (sixth form) i grammar school var mera specialiserade i den meningen att eleven gavs tillfälle fördjupa sig i ett mindre antal ämnen.

Krav på ett mera realt inriktat bild— ningsinnehåll, som bättre tillgodosåg näringslivets behov, bidrog till skapan- det av linjer som löpte parallellt med det klassiska gymnasiet, t.ex. tyska ()berrealschule eller den högre borgar- skolan i Nederländerna. Dessa nya lin- jer hade svårt att hävda sig mot det mera prestigeladdade klassiska gymnasiet. Den högre borgarskolan gav så små- ningom behörighet för inträde vid tek- nisk högskola, handelshögskola och me— dicinska utbildningsanstalter men inte vid universitetsfakulteterna med mind- re komplettering av latin skedde. En sektor av denna skola är f.ö. närmast

7 A. H. Halsey (utg.): Ability and Educatio- nal Opportunity. Paris: OECD 1961. ** International Bulletin, No. 91 och 93.

jämförbar med vårt handelsgymnasium. Man finner fortfarande på flera håll krav på att latinundervisningen påbör- jas vid 10—11-årså1dern för att avsett studiemål i ämnet skall uppnås. Latin- krav som villkor för tillträde till uni- versiteten bidrar också att understödja prestigeskillnaden mellan klassiska och andra gymnasielinjer eller -typer. Krav på latinstudier för inträde vid medi- cinsk fakultet ställs t. ex. i Schweiz.

Det klassiska gymnasiets bildnings- mål var som nämnts väsentligen att förbereda för högre studier. Det skulle meddela >>liberal>> eller »general educa- tion», d. v. s. bibringa sina elever bl. a. de grundläggande kunskaper och fär- digheter som i antiken gick under be- teckningen artes Iiberales och som syf- tade att ge den allmänna bildning på vilken en vid universitet meddelad ut- bildning för akademiska yrken kunde bygga. Men till allmän bildning ansågs knappast eller enbart i ringa grad orientering i naturvetenskap och sam— hällsproblem höra och än mindre tek- nisk skolning med inriktning på något specifikt yrkesområde. Gränsdrag- ningen mellan allmänt bildande och yr- kesutbildande ämnen och verksamheter i skolan har en lång historisk bakgrund och sammanhängde med sociala presti- geskillnader som satte människan och hennes arbete i motsatsförhållande till varandra.

Yrkesutbildning av mera kvalificerat slag för ungdomar i tonåren skedde ti- digare huvudsakligen genom lärlings— systemet (apprentissage, Lehrling). Den tekniska och samhälleliga utvecklingen har fört med sig att yrkesutbildningen har kommit att få en allt bredare bas av allmän bildning samtidigt som in- slagen av sådan bildningi läroplanerna för de yrkesinriktade högre skolorna kommit att bli allt starkare. Följden har blivit att yrkesutbildningen på gymna-

sial nivå har kommit att bli allt längre. Som exempel kan nämnas, att man i Polen vid sidan av ett allmänt gymna- sium (lyceum) på fyra år har ett 5- årigt gymnasium av typen teknikum. Anledningen till att den senare utbild- ningsformen har blivit längre är det breda utrymme som allmänt bildande ämnen och moment intar. Detta har lett till att de mera yrkesinriktade gymna- siala utbildningslinjerna fått högre pres— tige än de i traditionell mening allmänt bildande i länder som Polen, Jugosla- vien och Israel.

Bakom den här antydda utvecklingen ligger som nämnts omvandlingen av produktionsliv och samhälle. Yrkena under den akademiska nivån har allt- mer ändrat karaktär. Inslagen av ma- nuellt arbete har minskat, de rutin- och tempobetonade momenten har föränd- rats.

Det närmande mellan allmän bild- ning och yrkesutbildning som här kon- staterats kan sägas vara ett uttryck för en ändrad uppfattning om innebörden av begreppet allmän bildning i ett för- änderligt samhälle. Latin betraktades länge, och betraktas på sina håll fort- farande, som ett kardinalt inslag i den allmänna bildningen. Företrädarna för det klassiska gymnasiet har under det gångna århundradet kämpat en uppe- hållande kamp mot de krafter som har strävat att dels uppskjuta latinet i syfte att bredda intagningsmöjligheterna till gymnasiet, dels ge utrymme för andra ämnen och ämnesområden. Sålunda har det hävdats att gymnasiet kan full- göra sina uppgifter endast om latinet introduceras i dess första årskurs, vil- ket på flera håll innebär 11-årså1dern. Latin utgjorde som nämnts ännu vid sekelskiftet fortfarande ett framträdan- de ämne i amerikanska high schools. Nu betraktas alltmer latinkunskaper som en ämnesspecialitet avsedd att för-

bereda för visst slag av högre utbild- ning. Sålunda har man i Jugoslavien några få gymnasier där latin kan läsas i fyra år i syfte att ge de elever som avser att vid universitetet utbilda sig till latinlärare, arkivarier, historiker etc. tillräckliga ämneskunskaper för högre studier. I övriga gymnasier läser man ämnet valfritt under två år.

I ett föränderligt samhälle kan man endast i begränsad omfattning förutse vilka specifika kunskaper och färdig- heter som i framtiden kan komma att krävas inom ett visst yrkesområde. Den vetenskapliga utvecklingen kan snabbt förändra det konkreta kunskapsstoffet och tekniken för dess tillämpning. Detta har i den internationella diskus- sionen kring frågan om relationen mel- lan allmän bildning och yrkesutbild- ning — icke minst på det gymnasiala stadiet —— lett till försök att formulera målsättningarna för vad som har kal- lats en »polyvalent» skolning (I'édu— cation polyvalente). Innebörden härav är att man varken på den gymnasiala eller postgymnasiala nivån lägger allt- för stor tonvikt på det specifikt yrkes- nyttiga. Det är väsentligare att lära eleverna att tänka i de kategorier och begrepp samt att bibringa dem den all- männa tekniken att utföra experiment som kännetecknar t. ex. fysiken än att för mycket stanna inför specifika till- lämpningar av fysikaliska lagar och principer. Dessa tillämpningar kan snart nog bli föråldrade och kunskaper om dem bidrar inte att skapa den re- pertoar av fysikalisk allmänbildning som måste bilda grunden för all tekno- logi oberoende av hur denna konkret kan komma att te sig.9 (Jfr kap. 5.)

Detta innebär en utveckling i rikt- ning mot att lära eleverna mera av me- toder och principer för studium och kunskapsförvärv. Man har—, kommit till insikt om att en stark inriktning på

det specifikt yrkesnyttiga och därmed en specialisering är kortsiktig utbild- ningspolitik. Den försvårar för den unga människan att med överblick och självständighet gripa sig an med nya problem, oförutsedda i utbildningen, och innebär ett allvarligt handikapp vid den omskolning som i en expanderande ekonomi kommer att bli aktuell för många vuxna.

USA företer det mest renodlade exemplet på den förskjutning i de gym- nasiala skolformernas bildningsmål som uppkommer i ett samhälle, där tonårs- skolan icke är avsedd för en intellek- tuell och social elit utan för samtliga ungdomar. Som ovan nämnts utgjorde 1918 en vändpunkt i så måtto att den skola för 14——18-åringar som dittills huvudsakligen varit avsedd som pre- parandanstalt för college och univer- sitet under trycket av den ekonomiska utvecklingen kom att avsevärt bredda sitt program och därvid inkludera äm— nen och ämneskombinationer som dit- tills icke hade ansetts ha hemortsrätt i en sekundärskola. Följden härav har blivit att junior college, som täcker ål- dern 18—20 år, alltmer har fått uni- versitetsförberedande karaktär. Härvid bör beaktas att collegeundervisningen i USA, vilken täcker åldern 18—22 år, i ett par avseenden skiljer sig från mot- svarande stadier i Europa. För det förs- ta innehåller den, liksom high school, yrkesutbildande linjer, såsom tekniska, sjukvårdande, merkantila och pedago- giska, d. v. s. utbildningsformer som vi i Sverige närmast skulle kalla postgym- nasiala. För det andra sker utbild- ningen av utövare av en rad s.k. fria yrken, såsom läkare och advokater, vid graduate schools, vilka bygger på ge- nomgånget college. Detta system får an- ses vara en följd av de ändrade målsätt-

' H usén: Tonårsskola i utbildningssamhälle. Sthlm 1962.

ningar som de gymnasiala och postgym- nasiala utbildningsformerna får i ett samhälle, där majoriteten ungdomar på denna åldersnivå befinner sig under ut- bildning för att beredas för den rika variation av kvalificerade arbetsupp- gifter som ett ekonomiskt högt utveck- lat samhälle erbjuder.

Den intensiva diskussion om tonårs- skolans målsättningar och läroplaner, som i USA uppstod i början av 1950- talet och intensifierades av den s.k. sputnikpsykosen, bör ses mot den nyss antydda bakgrunden. Kritiken mot den allmänna tonårsskolan (comprehensive high school) kom väsentligen från uni- versitetshåll och från personer som inom den offentliga sektorn hade att svara för tekniskt forsknings- och ut- vecklingsarbete. Tonårsskolan anklaga- des dels för att alltför få elever läste ämnen som ansågs väsentliga för att garantera den tekniska utvecklingen, såsom matematik och naturvetenskap, och dels för intellektuell slapphet (»more vigor than rigor»).lo

James B. Conant, vilken under en följd av år genom anslag från Carnegie Corporation lett en arbetsgrupp som sökt kartlägga verksamheten i high school, fann att dess allmänna målsätt- ningar ej kunde ändras, om man inte vred klockan tillbaka, d.v.s. om man inte samtidigt ändrade de samhälleliga betingelserna.11

I Unesco's regi har i olika samman- hang analyser gjorts av sekundärsko- lans uppgifter i ett samhälle, där alla ungdomar bereds möjligheter till för- längd utbildning.m I samband därmed har innebörden av allmänbildnings- begreppet för denna typ av skolor dryftats. Man har då kunnat konstatera, att den för alla ungdomar gemensamma kärnan av allmänt bildande kunskaper och färdigheter har ökat som en följd av både samhälls- och yrkeslivets krav.

Detta betyder en ökning av skoltiden, vilket i sin tur aktualiserar en förläng- ning av skolpliktstiden. Samtidigt har en bred kulturell orientering visat sig vara en väsentlig förutsättning för de individer som bär upp dagens tekno- logi och har ansvaret för dess vidare utveckling. En alltför långt driven upp- splittring i ämnen av orienterande ka- raktär visar sig vara en sämre metod att möta kraven från en alltmer kompli- cerad teknologi och ett alltmer kompli- cerat samhälle än att bibringa eleverna en grundläggande repertoar av färdig— heter och attityder samt ge dem förtro- genhet med det tänkande som utmär- ker olika discipliner.

Den här antydda tendensen att icke driva den specifika yrkesutbildningen för långt, utan att sätta in denna i ett allmänt bildande och allmänt kulturellt sammanhang, har självfallet i mycket varierande grad kommit till uttryck i Västeuropa och i kommuniststaterna. I den tekniska utbildningen i exempel- vis Schweiz, Frankrike och Nederlän- derna upptar rent tekniska och tilläm- pade tekniska ämnen en överväldigan- de del av timplanerna för de lägre tek- niska skolorna, medan allmänna ämnen stundom helt saknas. Däremot upptar dessa senare ämnen ett betydligt större utrymme inom motsvarande utbildning i åtminstone vissa öststater, såsom i Polen.

" Se t.ex. A. Bestor: The Restoration of Learning. New York 1955, H. Rickover: Educa- tion and Freedom. New York 1958. J. B. Conant: The Child, the Parent, and the State. Cambridge, Mass. 1959 samt M. Mayer: Our Schools. New York 1962.

11 J. B. Conant: The American High School Today. New York 1959. 13 Se bl. a. Education Abstracts. No. 4—5 1958, Educational Studies and Documents. No. 28.

2 .3 Utvecklingstendenser ifråga om orga- nisationen av de gymnasiala utbild- ningsformerna13 Två krafter har, som tidigare flera gånger antytts, påverkat skolutveck- lingen i de ekonomiskt utvecklade län- derna, nämligen dels behovet att an- passa skolan efter de ändrade krav som arbetsmarknaden och samhället i (lag ställer, dels strävan att låta varje elev oberoende av sitt sociala ursprung få den utbildning som bäst svarar mot hans förutsättningar. Båda dessa kraf- ter har kommit i konflikt med en skol- tradition som karaktäriserats dels av pa- rallellskolesystem från relativt tidig ål- der och dels av social och intellektuell selektivitet.

De två huvudtendenserna i de orga- nisatoriska reformsträvandena som i våra dagar kännetecknar de utveckla- de ländernas skolväsende kan sägas vara följande. 1) Försök att integrera olika, parallellt löpande skolformer och utbildn-ingslinjer. 2) Införandet av vägledande åtgärder för att hjälpa ele- verna till bästa möjliga utbildnings- och yrkesval.

2.3.1 Övergång till sekundärskolu 2.311 Fram till första världskriget var sekundärskolväsendet i flertalet av Europas länder präglat av strikt paral- lellism. I den mån folkskola godtogs som underlag för gymnasial sekundär- skola, skedde övergång redan vid 10— 11-årså1dern. En avsevärd del av se- kundärskolans elever erhöll sin grund- skolning i privata preparandskolor. Samtidigt som strävanden gjorde sig gällande att förlänga skolpliktstiden och att införa mellan—skolformer upp- stod krav på att avskilja gymnasiets första år och göra dessa till en mellan- skola och att därmed till 15—16-årsål— dern söka uppskjuta ett utbildningsval som definitivt indelade eleverna i två

skarpt avgränsade kategorier. Dessa strävanden gjorde sig relativt tidigt gällande i vissa länder, såsom i Skandi- navien, medan den tidigare kategorise- ringen längre har dröjt kvar i andra länder. Då t.ex. Deutscher Ausschuss fiir das Erziehungs- und Bildungswesen hade att ta ställning till ett mera flexi- belt mellanstadium hävdades, att man redan vid 10-årså1dern vore tvungen att överföra de allra mest begåvade ele- verna till en särskild Studienschule, vilken i realiteten motsvarar de båda första årskurserna i det tyska allmänna gymnasiet.

2.312 I samma mån som intagningen i sekundärskolan har ökat och denna ge- nom skolpliktstidens förlängning har kommit att bli en skola för alla, har selektiva åtgärder i form av inträdes- prov, kvarsittning och utkuggning, som på sätt och vis utgör en pendang till parallellskolesystemet, förlorat sin ak- tualitet. Conant påpekar i sin första rapport om den amerikanska tonårssko- lan, att det strider mot den obligato- riska skolans karaktär att underkänna elever eller vägra dem flyttning i äm- nen som är obligatoriska. Däremot kan sådana krav uppehållas i ämnen som eleven själv valt. En tillvalsskola blir till själva sin organisation mera flexibel än en urvalsskola. Möjligheterna att un. der loppet av individens utveckling successivt göra sådana ämnes- och lin-

" Detta avsnitt bygger bl. a. på J. Thomas & J. Majault: Educational Problems Common to European Countries. Stencil. Rom 1962, samt World Survey of Education I—III utg. av UNESCO. Paris 1955—431. Gymnasieutred- ningen har till sitt förfogande haft ett antal översikter över de gymnasiala skolformerna i några europeiska länder samt i Förenta Sta- terna. Sålunda har Carin Norström utarbetat översikter för Storbritannien, Sovjet och USA. Reserapporter beträffande den fackgymnasiala utbildningen i några länder har utarbetats av M. Hultin, E. Steller och E. Waril.

jeval, som skall tillgodose den enskildes förutsättningar, ökas.

2.3.2 Olika organisationstyper 1 organisatoriskt avseende kan man särskilja fyra olika typer av skolsystem på det gymnasiala stadiet.

2.3.2J Det finns länder med sådant samband mellan grundskola och högre skola att man väsentligen kan tala om att det råder parallellskolesystem med selektiv prägel. Exempel härpå utgör i varierande grad Västtyskland, Frank- rike och Storbritannien. Reformer som håller på att genomföras eller är före- slagna i dessa länder innebär dock vä- sentliga uppmjukningar i så måtto, att man låter vad som i Sverige svarar mot mellanstadiet (och delvis även början av högstadiet) bli ett »observationssta- dium», så att definitiv kategorisering av eleverna uppskjuts. »Insläpp» till gymnasial utbildning i allmänt gymna- sium kan därför ske vid senare tidpunkt än vid 11-årså1dern. Samtidigt har vid sidan av det klassiska gymnasiet med dess humanistiskt inriktade läroplan uppstått nya gymnasieformer, från vil- ka övergång blivit möjlig först till spe- cialhögskolor, sedermera till universi- tet. Det klassiska gymnasiet har sålunda inte längre monopol på att ge tillträde till universitet och högskolor.

2.3.2.2 Vidare finns det länder med ett mellanskolestadium eller ett särskilt högstadium som utgör en del av den obligatoriska skolan. Exempel härpå erbjuder Nederländerna och Skandina— vien. I dessa länder sker sålunda över- gång till universitetsförberedande gym- nasial utbildning först vid 15—16—års- åldern. Medan den första kategorin länder håller på att inkorporera de års- kurser som i samtliga skolformer täcker 11—13-årså1dern i grundskolan, är man

i den andra kategorin i färd med att inkorporera i grundskolan även följan- de årskurser, d. v. s. dem som täcker ål- dern 13—16 år, och att därmed skapa en enhetlig skolorganisation för samt- liga barn i skolpliktsåldern (enhets- skola, Einheilsschule, école unique-, comprehensive school). En organisato— risk integrering i den betydelsen att eleverna får sin utbildning under sam- ma tak och inom ramen för samma ad- ministrativa enheter behöver emeller- tid ingalunda innebära att klasserna är >>sammanhållna>> i den mening som fal- let enligt 1962 års skolbeslut är med årskurserna 7 och 8 i grundskolan i Sverige. I Storbritannien tillämpar en avsevärd del av de skoldistrikt, som infört comprehensive schools, s.k. streaming. Denna innebär att eleverna fördelas på klasser med ledning av nå— got kriterium på skolhegåvning, såsom betyg, test och lärarbedömning.14

23.23 Slutligen har en del länder en sekundärskola för alla, varvid en mins— kad intellektuell selektivitet fört med sig att en hel del av det ämnesstoff som i länder med de båda första or- ganisationstyperna läses på gymnasiet har flyttats upp till universitetet. USA har en organisation av utbildningen på det gymnasiala stadiet som är präglad av att man dels icke haft den parallell- skoletradition som förelegat i Europa, dels tidigare än i Europa fick möta samhällslivets och yrkeslivets krav med att söka skapa en sekundärskola som skulle tillgodose alla arter och grader av begåvning. De båda första åren i college, på sina håll nästan hela college, har en uppläggning av studiearbetet som kan sägas vara ekvivalent med det

14 Se t. ex. Inside the Comprehensive School. A Symposium . . . London 11. å., W. Sjöstrand: Skolberedningen och differentieringsfrågan. Sthlm 1961 och Times Educational Supple- ment, No. 6. 1963.

i t. ex. det franska lycéets eller det tyska gymnasiets sista klasser.

2.3.24 Kommunistländerna har mycket intensivt sökt utveckla sitt skolväsende i starkt medvetande om utbildningens betydelse för skapandet av ökad pro- duktion. I dessa länder spelar även den »polytekniska» inriktningen av under- visningen en viktig roll. Dess konkreta utformning innebär försök att kombi- nera arbete och praktisk erfarenhet med teoretiska studier. Sålunda har av olika skäl försök gjorts att uppmuntra ele- verna att efter den 7- eller 8-åriga grundskolan gå ut i arbetslivet. Den i Sovjetunionen 1958 beslutade skolrefor- men söker sätta en polyteknisk skol- gång med >>varvad>> teori och praktik i system. Ett framträdande drag i Sovjet- unionens undervisningsväsende är att man, liksom i USA, har flyttat upp en hel del undervisning, som tidigare med- delats inom gymnasiet, på universitets- nivå.lä

2.3.3 Skolstrukturen i några länder

2.3.31 I Västtyskland innebar den s.k. ramplanen (Rahmenplan), som den av undervisningsministrarna tillsatta kom- mittén för skolväsendet framlade 1959, att det skapades två typer av gymna- sier. Den ena omfattar som tidigare års- kurserna 5—13 och kallas Lang/orm. Dess konstruktion och bildningsmål svarar i stort mot det klassiskt-humanis- tiska gymnasiet. Den andra typen, Kurzform, är som regel 7-årig och byg— ger på ö-årig grundskola. Detta gymna- sium är linjedelat de sista tre åren och omfattar en matematisk-naturvetenskap- lig linje och en språklig linje vartill kommer ett Wirtschaftsgymnasium. Storstäderna Berlin och Hamburg har något avvikande förhållanden. Det tyska gymnasiet är starkt selektivt vad

gäller både intagning och avtappning under utbildningens gång. Varierande mellan en femtedel och en sjättedel av eleverna kommer fram till avgångsexa- nien (Abitar) och erhåller Hochschul- reife. Differentiering mellan dem som går det längre och det kortare gymna- siet sker på basis av prestationer under de fyra första skolåren och efter en särskild prövning i vilken både avläm— nande och mottagande lärare är enga- gerade. Eftersom det är fråga om ett konkurrensurval, strävar de mest begå— vade elevernas föräldrar att få in sina barn i det längre gymnasiet, som har högre prestige, trots att dess läroplan icke lika väl lämpar sig som underlag för högre teknisk utbildning som det matematisk—naturvetenskapliga gymna- siets. I Västtyskland finns vidare Wirt- schaftsoberschule — omfattande i re- gel klasserna 11—13, som berättigar till inträde vid ekonomisk fakultet.

I österrike har man ett 8-årigt gym- nasium, vilket har den tidigare tyska indelningen i en humanistisk linje, ett Realgymnasium (med latin och moder- na språk) samt en Realschule med mo- derna språk och naturvetenskap.

2.3.3.2 De skolorganisatoriska proble- men har i Frankrike varit föremål för intensiv diskussion sedan den s.k. Langevin—Wallon-planen lades fram 1947. Denna innebar ett radikalt för- slag till organisatoriskt förenhetligande (école unique) från ö-årsåldern till 18- årsåldern, varvid eleverna skulle hål- las samman i en enda skoltyp fram till 15-årsäldern. Sedermera framlades för- slag om förenhetligande omfattande de sju första skolåren. Genom ett dekret 1959 bestämdes att den obligatoriska skolan skulle uppdelas på tre stadier, nämligen en >>elementärcykel>> omfat- tande de första fem skolåren, en »ob-

" Se Bereday et al., a. a.

servationscykel» omfattande två år samt en »terminalcykel» omfattande tre år. Observationscykeln liksom terminal- cykeln skulle utgöra en integrerande del av respektive skoltyper, t.ex. primär- skola eller lycée. Helt nyligen har ob- servationscykeln förlängts. Två typer av läroverk har funnits, nämligen 7-åriga lycée och college, de förra statliga de senare kommunala. Genom skoldekre- tet 1959 minskades de båda skoltyper- na formellt med två år. Den sista klas- sen (classe terminale) avslutas med baccalauréat, som tas i två omgångar med ett års mellanrum. De elever som siktar mot att intas i vissa fackhögsko- lor (grandes écoles) stannar kvar ytter- ligare ett eller två år i skolan. Den or- dinära avgångsexamen ger sålunda icke, som fallet är med de allmänna gymnasierna i flertalet andra euro- peiska länder, alltid behörighet för in— tagning till fackhögskolor eller fakulte- ter som utbildar för fria yrken.

2.3.33 Skolstrukturen i Storbritannien är i huvudsak bestämd enligt 1944 års Education Act, enligt vilken den obli- gatoriska skolgången täcker åldern 5—15 år. Denna indelas i 2-årig infant school, 4-årig junior school och 4-årig secondary school. Sekundärstadiet består av tre skol- former, 1) secondary modern school fram till 15-årså1dern, 2) secondary technical school, från vilken man i 15-årså1dern kan övergå till technical colleges, samt 3) grammar school, som har en 5- till 7-årig utbildningsgång vilken leder fram till ett avgångscerti- fikat (General Certificate of Education, GCE, på normal eller avancerad nivå) och till eventuellt universitetsinträde. Den avgörande tidpunkten i utbild- ningskarriären för engelska ungdomar ligger i 11-årsåldern, då de som efter junior school önskar överföras till

grammar school underkastas särskilda prövningar (eleven-plus examinations). Endast ca 20 % av en årgång kan be- redas plats vid grammar school. Då an- talet sökande i flertalet regioner kan uppgå till det dubbla, föreligger en skarp konkurrens med återverkningar på skolan, eleverna och deras föräld- rar. Vissa distrikt har prövat en enhet- lig organisationsform för sekundärsta- diet, vilket inneburit att inga inträdes- prov förekommer och att eleverna inom skolan fördelas på olika »streams».

Inom grammar school utgör de båda avslutande åren, kallade the sixth form, en särskild förberedelse för universi- tetsstudier. Elever läser med stark spe- cialisering antingen på en humanistisk (arts section) eller en naturvetenskap- lig-matematisk linje (science section).

I runt tal hälften av eleverna går från junior school till secondary modern school, medan den övriga hälf- ten fördelar sig på de båda andra, se- lektiva skolformerna.

Till det gymnasiala stadiet får man räkna de s.k. county colleges, som tidi- gare helt drevs av de lokala skolmyn- digheterna och ger en 3-årig utbildning av yrkesinriktad karaktär. Åtskilliga ungdomar som genomgått secondary technical school går i 15-årså1dern över till ett technical college, av vilka det f.n. finns ca 350. Ett indicium på dessa läroanstalters ökade betydelse är att de i vidgad utsträckning drivs med stat- liga anslag och under ministeriellt in- seende. Ett annat indicium är att ett antal colleges ger diplom som berätti- gar till inträde vid universitet och fack- högskolor. Det förekommer att inneha- vare av sådana diplom övergår till uni- versitetens forskningsinstitut och där tar magistergrad. Det händer ej sällan att studerande vid universiteten lämnar dessa för assistenttjänster vid colleges, vilka ibland kan erbjuda bättre villkor

Enligt 1944 års Education Act skulle möjligheter föreligga till en definitiv fördelning på sekundärstadiets tre skol- typer i 13-årså1dern. I praktiken visade det sig dock att ytterst få elever från de båda >>lägre>> skolformerna efter 11- årsåldern överflyttades till grammar school.” Skapandet av comprehensive schools har ökat möjligheterna till så- dan överflyttning. Vissa secondary schools har klasser som förbereder för GCE. En viss uppmjukning av demar- kationslinjen mellan den rent universi- tetsförberedande och de båda övriga skoltyperna har sålunda skett.

Nyligen har en särskild kommitté _— efter sin ordförande kallad Crowther- koinmittén — framlagt en rapport som ingående uppehåller sig vid utbildning och yrkesval för ungdomar i åldern 15—18 år.17 Utgångspunkt för kommit- téns arbete har bl.a. varit det förhål- landet, att ett relativt ringa antal ung- domar i den angivna åldern får någon utbildning och att svårigheter förelig- ger att infoga dem i arbetslivet, bl.a. på grund av den tekniska kulturens ökade krav. Crowther-rapporten före- slår en ökning av skolpliktstiden med ett år. Vidare räknar den med deltids- utbildning genom county colleges fram till 17-årså1dern.

Skottland har i stort sett samma skol- struktur som England, dock med bl. a. den skillnaden att övergång till sekun- därskolan sker först vid 12 års ålder.

2.334 Den andra sekundärskoletypen av de ovan uppräknade företräds av de skandinaviska länderna, där den tidiga- re högre skolan har kommit att uppde- las på två stadier eller där årskurserna fram till 16-årså1dern har överförts till den obligatoriska skolan. Det egentliga gymnasiala stadiet omfattar då ålders- stadiet 15—19 eller 16—20 år. En mel-

lanställning mellan den första och and- ra kategorin intar Nederländerna och Belgien. Enligt en 1961 i Nederländerna antagen lag ersattes det tidigare syste- met 6 års folkskola + 6 års gymnasium med ett system 6 + 1 års folkskola och 5 års gymnasium. Man har sålunda infört ett års >>brygga>> mellan primärskola och sekundärskola. De gymnasiala utbild- ningsformerna kommer därvid att be- stå av två huvudtyper: nämligen dels ett allmänt gymnasium uppdelat på tre linjer (ett klassiskt gymnasium med en latingren och en matematisk-naturve- tenskaplig gren, ett athenée vilket er- sätter den högre borgarskolan och har en social och en matematisk-naturveten- skaplig gren samt ett lycée som utgör en kombination av de båda andra lin- jerna), dels en mångsidig fackskola som skall ge grunden för högre utbild- ning. Den senare kan antingen inne- hålla en teknologisk eller en allmän- orienterande linje.

I Belgien har 1959 års skollag inne- burit betydande förändringar vad gäl- ler mellanskolstadiet (högstadiet) och yrkesutbildningen. Tidigare hade man mönstret 6 + 6 år. Den nya lagen inför ett 3-årigt högstadium eller mellansta- dium efter det ö-åriga primärstadiet. De tre högstadieåren löper parallellt med de tre första åren i det allmänna gymnasiet. Meningen är att eleven un- der dessa tre år skall kunna växla skol- form, varför stadiet till sin karaktär svarar mot »observationscykeln» i 1959 års franska skoldekret. På mellanskola eller högstadium bygger 3-åriga fack- skolor. 2.3.3.5 Skolstrukturen vad gäller den obligatoriska skolgången i Danmark be-

" R. Pedley: Comprehensive Education. A New Approach. London 1956.

" Central Advisory Council for Education Report. I—II, London 1959—1960.

stäms av 1958 års skollag, vilken i fråga om den organisatoriska differentie- ringen går på den s.k. milde deling. Tidigare hade eleverna efter fem år i folkskolan kunnat gå över antingen till examensfri mellanskola eller examens- mellanskola. Från den senare kunde övergång sedan ske till gymnasium. Den nya ordningen innebär att eleverna utom i tyska och matematik hålls sam- man t.o.m. sjunde årskursen. Undan- tag utgör de fall, då föräldrarna önskar en differentiering och då barnantalet möjliggör uppdelning i minst två paral- lella klasser. En sådan uppdelning sker då efter årskurs 5. Därefter kan elever på boklig linje, d. v. 5. med tyska och matematik, gå över till 3-årig realskola. Efter genomgången särskild prövning kan övergång äga rum från realskolans andra årskurs till 3-årigt gymnasium. Enligt kungörelse 1961 är gymnasiet från och med läsåret 1963/64 organise- rat på en språklig och en matematisk linje. Från och med andra årskursen de- las den språkliga linjen i nyspråklig gren,samhällsvetenskaplig gren och klas- sisk-språklig gren. Den matematiska lin- jen delas från och med samma årskurs i matematisk-fysisk gren, samhällsveten- skaplig gren och naturvetenskaplig gren. I jämförelse med tidigare gymna- sieorganisation innebär den nya orga- nisationen en avsevärd förstärkning av de samhällsvetenskapliga ämnena.

2.3.3.6 I Norge är gymnasiet 3-årigt och bygger efter 1959 års lag om försöks- verksamhet med 9-årig enhetsskola på denna. Fram till detta år var gymnasiet vanligtvis 5-årigt och byggde på 7-årig folkskola. Det är uppdelat på en rad olika linjer vilkas karaktär ges av fasta ämneskombinationer, såsom helklassisk linje, norrön linje och naturvetenskap— lig linje. Man kan dock, liksom i Sve- rige, räkna med i huvudsak tre linjer,

nämligen en klassisk linje, en reallinje och en nyspråklig linje (engelsklinje). Vid vissa gymnasier finns även en han— delslinje med läroplan helt motsvaran- de handelsgymnasiets.

2.337 I Finland är gymnasierna (ly- céerna) som regel 3-åriga och förenade med 5-åriga mellanskolor. I runt tal 75 % av dessa läroanstalter är privata eller kommunala och resten statliga. Praktiskt taget alla de förra är samly- céer, medan ungefär hälften av de se- nare är goss- eller flicklycéer.

2.3.3.8 Tidigare, då övergången från elementary school till high school var relativt begränsad, utgjorde 8 + 4 den vanligaste organisationstypen för de allmänna skolorna i USA. Sedermera har typen 6 + 6 blivit allt vanligare och torde numera vara ungefär lika vanlig som den förra. Man delar upp 6-årig high school i två 3-åriga stadier, junior high och senior high. Som en följd av att det allmänna skolväsendet i USA hittills nästan helt har varit en lokal angelägenhet, där t. o. ta. det delstatliga inflytandet har varit ganska begränsat, visar den amerikanska tonårsskolan en större variationsrikedom än i något annat av de länder som berörts i denna översikt. Den lokala skattefinansie- ringen gör att kvalitetsskillnaderna t.o.m. inom samma region kan vara betydande. Conant-rapporten från 1959 visade att majoriteten av high schools var så små, att de icke kunde organi- seras med tre parallella årskurser. Där- med försvårades icke endast elevernas ämnesval utan också den nivågruppe- ring i vissa ämnen, såsom i modersmål och matematik, som har blivit allt van- ligare. I de större städerna är det van- ligt att man har skolenheter omfattande vida över 1000 elever, fördelade på fyra eller sex årskurser. Därmed ökas

möjligheterna till ett smidigt ämnesval och en rationell gruppering av eleverna.

Vägledning och rådgivning (guidance and counseling) spelar i de mera ambi— tiöst inriktade skolsystemen en viktig roll i high school. Vid sådana skolen- heter har man en eller flera counselors vilkas uppgift är att följa eleverna och ge dem den rådgivning och vägledning i samband med val av ämnen och äm- neskombinationer samt i övrigt i deras studiearbete som de kan behöva. Med hänsyn till att den allomfattande hög- stadieskolan (the comprehensive high school) erbjuder olika studieprogram för vilka i Europa olika skoltyper sva- rar, kommer den kontinuerliga vägled— ningen att spela en stor roll. Den gäl- ler självfallet alla kategorier av elever och icke endast dem som tar »college preparatory programs». Genom The National Defence Education Act 1958 ges anslag för ett betydande utbild- ningsprogram avseende counselors el- ler guidance ieachers ävensom för för- bättrade metoder vid meddelandet av vägledning.

2.9.3.9 Som tidigare nämnts ändrades genom 1958 års skollag strukturen hos skolväsendet i Sovjetunionen, i det att man i princip fick systemet 8+3.19 En enhetlig grundskola följes av en mellanskola som i huvudsak är av tre typer. Den första består av skolor för unga arbetare och lantbrukare. Elever— na får sin undervisning genom tvåskift, genom kortare arbetsdag eller genom att undervisas på heltid två eller tre dagar i veckan. Det är sålunda fråga om en »varvad», polytekniskt inriktad skolning. Den andra typen är skolor med en allmän polyteknisk inriktning som liknar övriga skolor och är för- sedda med verkstäder. Sådan skola kan vara anknuten till en fabrik eller ett

kollektivjordbruk. Ungdomar som går igenom sådan 3-årig utbildning får så- lunda på deltid arbeta med praktiska arbetsuppgifter men får samtidigt en bred såväl allmän som teknisk utbild- ning. I vissa fall meddelas undervis- ning genom korrespondenskurser. De som har genomgått sådan utbildning söker i många fall vinna inträde vid universitet och fackhögskolor. En tred— je typ av läroanstalter på detta stadium är teknikum, som närmast är att be- trakta som en relativt specialiserad fackskola. Den kan vara upp till 4-årig och examinerar högkvalificerade arbe— tare och tekniker, ur vilkas krets man rekryterar studerande för de tekniska högskolorna.

Man räknar med att 60—75 % av ung— domarna efter grundskolan går till den första typen av sekundärskola, d.v.s. går ut i arbetslivet med möjligheter till deltidsutbildning, medan 15—30 % går till den andra typen med i huvudsak heltidsundervisning och ca 10% går till teknikum.

23.310 I början av föreliggande avsnitt påpekades, att reformsträvandena i de ekonomiskt utvecklade länderna känne- tecknades av försök att integrera paral- lellt löpande skolformer och utbild- ningslinjer. Denna integration har i främsta rummet gällt allmänskolan och med denna parallella årskurser i den teoretiskt eller bokligt inriktade sekun- därskolan. Betydligt mindre har gjorts för att integrera utbildningslinjer med yrkesutbildande inriktning med all— männa sådana. Exempelvis ligger i Schweiz den yrkesutbildande under- visningen på gymnasial nivå helt vid sidan av den allmänna, medan viss or- ganisatorisk samordning förekommer i Nederländerna och Frankrike.

" Se bl. a. G. Z. Bereday et al, a. a.

2.3.311 I tabell 1 ger gymnasieutred- ningen uppgifter om genomsnittsåldern vid avläggande av studentexamen (mot— svarande) 1960 inom vissa europeiska länder. Uppgifterna i första kolumnen har hämtats från UNESCO:s publika- tion World Survey of Education, III Secondary Education och avser vilken åldern bör vara enligt studieplanen. Uppgifterna i andra kolumnen grundar sig på av OECD insamlade uppgifter (preliminära, reviderade i januari 1963) om »the median of most typical age at which persons complete their secondary school education».

Tabell 1. Genomsnittsålder vid avläggande av studentexamen (motsvarande) inom olika länder 1960

Enligt studie- Verklig ge- L plan (World- nomsnittsål— and 5 . urvey of der Vld exa- Education) men (OECD) Belgien ....... 18 18 Danmark ..... 18/19 181/2 Frankrike ..... 18 19 Grekland ..... 18 18 Irland ........ 18 18 Italien ........ 19 ISI/, Jugoslavien . . . 19 19 Nederländerna 19 19 Norge ........ 19 19 Schweiz ....... 19 19 Spanien ....... 17 17 Storbritannien 18 18 Sverige ....... 19/20 20 Turkiet ....... 18 18 Västtyskland . . 18/19 20 Österrike ...... 18 181/2

2.4 Läroplaner och arbetssätt

2.4.1 Tim- och kursplaner"

2.4.11 Antalet veckotimmar i sekundär- skolan uppgår enligt Majault-rapporten till mellan 23 och 37, varvid Spanien visar det lägsta och Sverige det hög— sta timtalet. Flertalet länder har ett timtal mellan 30 och 35. Modersmåls- ämnet varierar mellan 4 och 6 timmar

i flertalet länder. Det visar sig att län- der, där klassiska eller moderna språk har en stark ställning, tenderar att ha det lägre timtalet i modersmålet. Åt främmande språk ägnas i Europa mel- lan 0 och 3 veckotimmar i början av det gymnasiala stadiet och mellan 2 och 11 timmar i sista årskursen. Man kan därvid konstatera», att de levande språken har den starkaste ställningen i en rad mindre länder, såsom i BeNe- I.ux-staterna och Skandinavien. Det nu- varande svenska gymnasiet ligger tim- talsmässigt i fråga om de levande språ- ken i toppen. Det kan vidare konstate- ras, att moderna språk i flertalet länder i fråga om timprioritering kommer på tredje plats efter latin eller matematisk- naturvetenskapliga ämnen på latingym- nasiet respektive på realgymnasiet. Ma- tematik tilldelas mellan 3 och 6 vecko- timmar. Fysik och kemi som separata ämnen introduceras först ganska sent i åtskilliga länder. Härvid utgör de skandinaviska länderna ett undantag. I gymnasiets sista årskurs upptar de tre naturvetenskapliga ämnena på de lin- jer, där de förekommer, ett ganska brett utrymme. För ämnesområdena historia, geografi och samhällslära anslås mellan 2 och 5 veckotimmar. Övningsämnen, såsom musik och teckning, upptar i de länder, där de förekommer, som regel endast någon veckotimme vartdera. De är i Västtyskland och Österrike alterna- tiva ämnen och i Frankrike helt frivil— liga.

2.4.1.2 Vad gäller uppläggningen av kurserna kan man ange två ytterlighe— ter, mellan vilka flertalet här berörda länder ligger. Å ena sidan har i de sovjetryska och i viss mån de franska

" Föreliggande avsnitt bygger väsentligen på J. Thomas & J. Majault: Educational Prob- lems Common to European Countries. Rom 1962 (stencil).

kursföreskrifterna och å den andra si- dan de brittiska. I det förra fallet är för varje årskurs de moment som skall ingå tämligen detaljerat angivna, vilket innebär att en elev kan övergå från en skola till en annan utan att komma i otakt i fråga om sin lärogång. Systemet vilar på en långt driven centralisering även i rent pedagogiska frågor. Vad gäller Sovjetunionen drivs det pedago- giska utvecklingsarbetet i undervis- ningsministeriets regi och under med- verkan av akademin för de pedago— giska vetenskaperna. Den senare sva- rar för experiment rörande inplace- ringen av olika moment och prövar även ut själva det lärostoff som med— tages i de läroböcker vilka tämligen uniformt används. Genom att examina- tionsuppgifterna framställs av den cen- trala skolmyndigheten, som även kan utsända exempel på uppgifter vilka lig- ger till grund för repetitionsarbetet för examen, blir uppläggning och ge— nomförande av undervisningen relativt uniform.

Den andra ytterligheten vad gäller det gymnasiala stadiet företräds av Storbritannien, där formellt full frihet lämnas till den enskilda skolan och dess rektor. Centralt utfärdade kursföreskrif— ter existerar ej. Det står skolan fritt att efter eget skön utforma kursplanerna. Genom att examinationen är extern kommer dock i realiteten upplägg- ningen av examensproven att styra un- dervisningen. Till ledning för skolorna föreligger en Handbook of suggestions. De statliga inspektörerna kan för ve- derbörande påpeka alltför stora avvi— kelser från vad som kan anses vara rim- lig praxis.

2.4.2 Allmän bildning — specialisering

2.4.21 Det grundläggande problemet överallt i länder med ett expanderande gymnasiesystem är hur man på detta

stadium lämpligen skall balansera all- män bildning mot en rimlig specialise- ring som förbereder elever för akade— misk yrkesutbildning. Lärostoffet ökar ständigt, både genom forskningen inom de existerande ämnena och genom att nya ämnen och ämnesgrenar tillkom— mer. Högskoleväsendet utövar ett tryck på gymnasiet att göra undan så mycken propedeutik som möjligt. Samtidigt har, som ovan påpekats, innebörden av all- mänbildningsbegreppet förskjutits. Man kan säga att det reformarbete som be- drivs rörande läroplanerna innebär att man söker komma bort från ett en- cyklopediskt mångsysslande och strä- var efter en skolning till självständigt kritiskt tänkande och till en använd- ning av vetenskaplig metod att gripa sig an med problemen.

En följd av de ovan påpekade försö— ken att alltmer integrera olika skol- typer och linjer i början av sekundär- stadiet är att man sökt närma olika åldersmässigt parallella läroplaner till varandra. Så länge det ansågs nödvän- digt att t. ex. börja med latin redan i 11—12-årså1dern, hade sådana strävan- den svårt att slå igenom. I Frankrike har införandet av en »observationscy- kel» medfört att man successivt söker åstadkomma en gemensam läroplan fram till åtminstone 14 år för de klas- siska, moderna och tekniska linjerna i sekundärskolan. Specialiseringen upp- skjuts sålunda.

Det här förda resonemanget gäller självfallet främst det allmänna gymna- siet. På sina håll har t. ex. den tekniska undervisningen på gymnasienivå en mera encyklopedisk än ensidigt yrkes- inriktad karaktär.

2.4.2.2 Ett exempel på strävan att kom— ma bort från en alltför stor encyklope- disk bredd och att i stället skapa möj— ligheter till fördjupning utgör den

överenskommelse (Rahmenvereinba- rung) som 1960 ingicks mellan de väst- tyska delstaternas undervisningsminist- rar. I överenskommelsen uttalas bl. a. följande.

Vissa ämnen görs alternativa, andra åter blir helt frivilliga. Lärostoffet inom ämnena kan inskränkas genom »paradigmiskt urval» och bildande av »tyngdpunkter».

För årskurserna 12 och 13 fastställs vissa kärnämnen för var och en av de tre linjerna, nämligen 1) i det klassiska gymnasiet tyska, la-

tin, grekiska (eller franska), mate- matik, 2) i det nyspråkliga gymnasiet tyska, två främmande språk, matematik, 3) i det matematisk-naturvetenskapliga gymnasiet tyska, matematik, fysik, ett främmande språk (det första el- ler andra främmande språket).

Därtill kommer ett valfritt ämne som efter valet tillhör kärnämnena. Valet görs antingen ur den nyspråkliga eller den naturvetenskapliga ämneskretsen. Slutligen tillkommer religionsundervis- ning i enlighet med delstatliga före- skrifter. Från årskurs 12 inför man nya arbetsformer, såsom grupparbete och individuella studieuppgifter på längre sikt. Ämnena för skriftlig och muntlig examen (Reifepriifung) anges.

Överenskommelsen har vissa kon- sekvenser för arbetssättet under de två sista gymnasieåren. Detta skall i kort— het beröras nedan (2.4.3).

2.423 Specialiseringen i the sixth form i brittiska grammar schools är sedan gammalt betydande. Man räknar med att eleverna ägnar ca två tredjedelar av den totala undervisningstiden åt de två eller tre ämnen som utgör deras huvud- ämnen. Mänga går till universitet med ett GCE som omfattar endast fem äm- nen.

2.4.2.4 Amerikansk high school karak- täriseras av ett långt drivet ämnesval. I flertalet stater finns inga bestämda föreskrifter för vilka ämnen som skall ingå i ett avgångsdiplom. Det innebär att alla tänkbara kombinationer av äm- nen och kurser kan förekomma. De läggs samman i ett slags poängsystem, som utgör ett mått på kvantiteten un- dervisning. Det innebär att en elev kan ha en kombination av ett flertal s. k. praktiska ämnen och kurser och ett minimum av vanliga läroälnnen. Ett re- sultat av den kritik som under 1950- talet började riktas mot högstadiesko- lan har blivit att programmen fått mera av »intellektuell substans». En även i de bästa skolorna vanlig företeelse är att eleven förutom ett par övningsäm— nen har högst fem läroämnen, vilka får fem veckotimmar var. De förekommer nämligen på samma tid var och en av veckans arbetsdagar. Därjämte före- kommer »extracurricular activities» vilka i viss utsträckning kan drivas i skolans regi. En begränsning av äm- nesantalet främjas av att fysik, kemi och biologi sammanslagits till »science» och att historia, geografi och samhälls- lära integrerats till »social studies». En följd av senare års diskussion är att man i större utsträckning erbjuder pro- gram med matematik, naturvetenskap och levande språk.

2.4.3 Arbetssättet

2.4.3] Arbetssättet i gymnasiet, särskilt i dess avslutande årskurser, har efter 1945 i åtskilliga länder varit föremål för reformsträvanden. Man kan i detta sammanhang peka på lycées pilotes i Frankrike, den särskilda försöksverk- samheten i Sverige och de metodiska rekommendationerna i den Rahmen- vereinbarung som ovan refererats. Den koncentration som där rekommenderas gäller inte bara antalet ämnen utan

också behandlingen av stoffet inom äm- nena och etablering av samband mel— lan olika ämnen. Det heter om arbets- sättet att detta har en dubbel uppgift, nämligen att icke endast främja inhäm— tandet av grundliga kunskaper utan också skapa större självständighet. Stor vikt läggs vid uppövandet av en god studieteknik, hur man bearbetar stoff i olika ämnen, hur man självstän- digt begagnar litteratur för att lösa en begränsad uppgift samt hur man ex- cerperar en bok och därvid skiljer vä- sentligt från oväsentligt. Eleven bör be— redas tillfälle att under en längre tid utföra självständiga studieuppgifter kring ett visst problem. Föreläsningar av läraren, diskussioner samt grupp- arbete bör ges utrymme. Koncentra- tion främjas genom att efter behov låta ett ämne disponera flera undervis- ningstimmar i följd samt genom att växelvis låta ämnena få högre timtal på veckoschemat. Samverkan mellan ämnena bör eftersträvas, inte minst ge- nom att berörda lärare diskuterar sina respektive ämnens bidrag till förverk- ligandet av det gemensamma bildnings- målet.

2.4.3.2 I Majault-rapporten summeras tendenserna i fråga om arbetssättet på det gymnasiala stadiet under följande nio rubriker: 1) Funktionella metoder utvecklade under ökat hänsynstagande till elevernas förutsättningar på olika åldersstadier. 2) Aktivitetsmetoder, t. ex. vid undervisning i levande språk, då elever och lärare agerar på det ak— tuella språket. 3) Experimentella me- toder i de naturvetenskapliga ämnena. 4) Dokumentationsmetoder, där eleven får i uppdrag att själv söka fram fakta, alltifrån att slå i ordböcker till att i ett bibliotek söka fram önskad information ur ett rikt urval av facklitteratur. I samhällslära får elever, t. ex. i England,

i uppdrag att samla information ur tid- ningar och på annat sätt rörande ak- tuella samhällsproblem och sedan fram- föra dessa inför klassen och »backa upp» sina synpunkter under en föl- jande diskussion. 5) Audivisuella me- toder, såsom användning av grammo— fonskivor, bandspelare, radio och tele— vision. 6) Koordinativa metoder, som innebär att undervisningen centreras kring ett intresseområde, ur vilket en arbetsenhet utkristalliserar sig. Man anknyter både till elevens intresse och till dennes tidigare erfarenheter och kunskaper på det aktuella området. 7) Individuella studieuppgifter, grupp- arbete och nivågruppering i s. k. sets, d.v.s. nivågrupper i ett visst ämne. 8) Ett system med tillvalsämnen möj- liggör att man mildrar tyngden av den överlastade läroplanen samt ernår bätt- re individuell anpassning till elevernas förmåga och behov. 9) Rationell evalue— ring (utvärdering av undervisningen och bedömning av eleverna) har aktua- liserats genom omvandlingen av de se- kundära skolformerna från att ha varit selektiva till att söka tillgodose alla ar- ter och grader av begåvning. Därmed förlorar betygsättningen sin roll som ur- valsinstrument och kommer i stället att bli ett medel för vägledning av eleven genom skolan.

2.4.3.3 Av särskilt intresse är de försök som sedan mitten av 1950-talet i mer än 100-talet high schools i USA har bedrivits i det amerikanska skolledar— förbundets regi. Utgångspunkten för försöken har delvis varit lärarbristen på sekundärstadiet och behovet att på ett mera rationellt sätt hushålla med den utbildade pedagogiska arbetskraf— ten. Man söker komma bort från klass- nndervisning i ständigt lika stora av- delningar under lika långa lektioner. Tre olika arbetsformer förekommer,

nämligen föreläsningar i storklasser om upp till 100 elever, diskussioner i små grupper om högst 15 elever samt individuella studieuppgifter. Man räk- nar med att fördela tiden i stort sett lika mellan de tre formerna. Systemet bygger på nära samverkan mellan ett flertal lärare. Bl. a. måste lärare i sam- ma ämne intimt samverka. Denna nya arbetsorganisation anses på ett bättre sätt än den traditionella kunna bidra att förverkliga sådana väsentliga bild- ningsmål som en bättre studieteknik, förmåga att i grupp lösa uppgifter och förmåga att extrahera det väsentliga som framföres vid en muntlig föredrag— ning. Ledaren av dessa försök, Lloyd Trump, har givit en populär beskriv— ning av dem i boken Focus on Change (Chicago 1961). Varje år lämnas en sär- skild försöksrapport i Bulletin of the National Association of Secondary School Principals.

2.5 Intagning igymnasium och övergång från gymnasium till universitet och högskolor

2.5.1 Intagningen i gymnasium

Intagningen till de sekundärskolor som förbereder för universitetsstudier ut- gjorde ännu för några årtionden sedan inget större problem, eftersom rekry- teringskällan utgjordes av begränsade samhällsgrupper. Men i samma mån som möjligheterna till någon form av se- kundärutbildning vidgades för alla kom särskilt den direkt universitetsförhere- dande skoltypen eller utbildningslinjen att få känna anstormningen av nya grupper ungdomar från samhällsskikt, där teoretiskt inriktad utbildning tidi- gare icke hade varit möjlig eller hade legat under anspråksnivån. Expansionen av de teoretiska, selektivt inriktade se- kundärskolorna av traditionell typ rön— te inflytande av strävandena att skapa

ett mera flexibelt system för årskurser- na 5—8. Attraktiva alternativ med prak- tisk inriktning skapades i betydligt lång- sammare takt. På de håll, där den uni- versitetsförheredande skolan har ändrat sig minst, t. ex. i Västtyskland och i Storbritannien, har intagningsförfaran- det kommit att präglas av den dramatik som medvetandet om dess ödesdigra slutgiltighet skapar. Föräldrarna har ve- tat att de elever som ej intagits i den teoretiskt inriktade sekundärskolan där- med har små, och på sina håll nästan obefintliga, utsikter att sedermera inträ- da i den utbildningskarriär som leder till universitetsstudier. Därför har stora ansträngningar gjorts att konstruera urvalsinstrument vilka skall tillgodose rättvisa i den meningen att de korrekt graderar eleverna åtminstone efter de- ras aktuella förmåga att bedriva bok- liga studier. Helst bör urvalsmetoderna också besitta en viss prognosförmåga, d. v. s. kunna förutsäga vilka som kom- mer att lyckas respektive misslyckas med teoretiska studier. Olika intag- ningssystem har prövats. I Västtyskland har man försökt med intagningsprov anordnade både av den avlämnande och den mottagande skolan, särskild s. k. provundervisning i den mottagan- de skolan under kortare tid samt psy— kologiska test. I Storbritannien har den pedagogisk-psykologiska forskningen i osedvanligt hög grad varit engagerad för att söka perfektionera metoder för eleven-plus examinations. Man har sökt åstadkomma bästa möjliga urval med en kombination av kunskapsprov, in- telligenstest, intressetest och inter- vjueräzo

2.5.2. Gymnasiestudiemas avslutande 2.5.21 I länder med ett starkt selektivt sekundärskolväsende är avgångsexamen

2" Se t. ex. P. E. Vernon (Ed.): Secondary School Selection. London 1957.

för flertalet det sista hindret som skall passeras i utbildningskarriären. Denna examen medför behörighet att bli in- skriven vid universitet och högskolor, även om det kan föreligga spärrar på grund av platsbrist vid vissa fakulteter och fackhögskolor. I länder med en all.- omfattande sekundärskola, såsom USA och Sovjetunionen, och där åtskillna- den mellan teoretiska och praktiska ut- bildningsvägar inte är lika stark och prestigeladdad, föreligger ett urvals- problem vid övergången till universi- tetsstadiet, eftersom avgångsexamen inte automatiskt ger tillträde till högre studier. I USA har övergången till junior college ökats enormt efter andra världskriget och är f.n. över 40 %. Eftersom det finns en rik variation av utbildningsanstalter med hänsyn till både inriktning och kvalitet även på detta stadium har ett stort antal colleges börjat använda centralt utarbetade in- trädesprov. Ett särskilt organ, College Entrance Examination Board, svarar för denna verksamhet. Proven är mind- re kunskapsprov i vanlig mening med krav på detaljkunskaper än studie- lämplighetsprov, Scholastic Aptitude Test, som avser att ge en uppfattning om aspirantens verbala och numeriska begåvning och hans förmåga att lösa problem på de båda angivna begåv- ningsområdena. Olika colleges och uni- versitet har olika krav. State colleges som får delstatliga anslag är angelägna om att ha en tämligen liberal intag- ningspolitik, medan privata colleges av typen Harvard och Princeton ställer höga krav.

2.522 I akademin för de pedagogiska vetenskaperna i Moskva upplystes 1960 vid svenskt studiebesök, att intagningen till ryska universitet och högskolor då var ca en halv miljon studenter per år men att antalet inträdessökande upp-

gick till det flerfaldiga. Examen från den 10-åriga eller 11-åriga skolan ger sålunda ingen inträdesbiljett till hög- skoleväsendet. Endast de som erhållit toppbetyg tas emot. Därtill kommer en absolut elit av studerande från fack- skolorna. De som icke har mottagits av universiteten sägs ha blivit ett problem, eftersom deras sociala anspråk ligger på akademisk nivå.

2.5.2.3 I Väst- och Nordeuropa är exa- men från det allmänna gymnasiet den vanligaste vägen till att vinna behörig- het för inskrivning vid universitet och högskolor, även om man har börjat mju- ka upp systemet så att andra vägar i be— gränsad omfattning öppnats. I Väst- tyskland och Österrike ger Abitur till- träde till universitet. Ett litet antal kan via folkskola, mellanskola och handels— gymnasium (Wirtschaftsoberschule) er- hålla en begränsad Hochschulreife för exempelvis handelshögskola. Abitur be- står sedan gammalt av skriftlig och muntlig prövning som anordnas av sär- skilda prövningsutskott utan universi- tetens medverkan. De skriftliga proven är icke centralt utfärdade, men veder- börande inspektör fastställer de av sko- lan utarbetade proven.

2.5.2.4 Den franska studentexamen, baccalauréat, avlägges som nämnts i två avdelningar med ett års mellanrum. Den första avdelningen omfattar fyra skriftliga och sex muntliga prov och den andra, som avslutar högsta klassen, tre skriftliga och sex muntliga prov. År 1961 avskaffades muntliga prov för dem som nått viss poäng i de skriftliga. Kuggningsfrekvensen är mycket hög och kan i vardera avdelningen uppgå till 40—50 %. Studier av tillförlitlighe- ten, särskilt hos de muntliga examens- prövningarna, har gett så nedslående resultat, att de redan av denna anled-

ning har getts en reducerad betydelse. Intagningen till vissa fackhögskolor med hög prestige, les grandes écoles, sker genom landsomfattande tävlingar (concoars).

2.5.2.5 Den elev som i Storbritannien genomgått grammar school kan förvär— va GCE på ordinär nivå (ordinary level) eller — efter genomgången sixth form — GCE på avancerad nivå (ad- vanced level). Resultatet anges i form av antalet ämnen som eleven blivit godkänd i. Den som siktar på att in— skrivas vid universitet måste räkna med att ha flera »passes». Det är härvid inte fråga om en examen, i vilken man kan godkännas eller underkännas i dess helhet. Kuggningsfrekvensen i de en- skilda ämnena på advanced Ievel ligger vid ca 30 %. Examinationen anordnas av särskilda examenskommittéer vid universiteten. Genom att antalet elever, som anmälde sig för GCE på avancerad nivå, fördubblades under 1950-talet har trycket på universitetsorganisationen blivit mycket starkt. Ett sätt att till- godose dem som önskar högre utbild- ning har blivit en rask utbyggnad av högre tekniska institut och colleges.

2.5.2.6 Följande tendenser vad gäller anknytningen mellan gymnasiala ut- bildningsformer och högskoleväsende kan iakttas. 1) Ju större bredd i fråga om elevrekrytering och utbildnings- linjer som den högre sekundärskolan uppvisar, desto angelägnare blir urva- let av studerande till de mera krävande utbildningsanstalterna på högskolenivå. 2) Studentexamen enligt den modell som dominerat i Europa utgör inte längre den enda möjligheten att vinna behörighet för högre utbildning. Strä- vanden att vidga tillträdet till högre utbildningsanstalter för elever med an— nan studiekarriär föreligger i flertalet

här berörda länder. Det gäller framför allt rekryteringen till högre teknisk ut- bildning. 3) Selektivitet och kuggnings— frekvens minskar och större flexibilitet, som skall tillgodose inte bara de stu- derande som önskar högre utbildning utan också det samhälle som i vidgad omfattning behöver kvalificerad arbets- kraft, växer fram. Vägledningssynpunk- ten börjar göra sig gällande även på denna nivå, d.v. s. problemet blir i åtskilliga fall mindre att välja mellan kuggade studerande än att fördela dem på lämpliga utbildningsformer.

Understrykas bör att det här gäller tendenser och att man i åtskilliga, eko— nomiskt utvecklade länder har en lång väg att gå innan t. ex. elever från tek— niska och merkantila skolor på gymna- sienivå accepteras vid universiteten och inte bara vid vissa fackhögskolor. En uppmjukning har skett i Skandina- vien, Nederländerna och i viss mån Frankrike, men i vissa länder håller man ännu på latinkrav för tillträde till universitet.

2.6 Lärarutbildning

Den snabba breddningen av sekundär- skolningen i flertalet länder har skapat en brist på lärare som fyller formella kompetenskrav. Därför blir avståndet mellan de krav som uppställts för inne- hav av lärartjänst och de faktiska äm- nesteoretiska respektive praktiska kva— lifikationerna ofta betydande, något som kan konstateras inte bara i Sverige.

2.6.1 Utbildningens organisation

Det dominerande mönstret i Väst- och Nordeuropa har hittills varit att pri- märskolans (folkskolans) lärare har fått sin såväl ämnesteoretiska som pe- dagogiska utbildning vid seminarielik- nande institutioner, där olika ämnen

och ämnesgrenar integrerats med me- todik, psykologi och pedagogik samt övningsundervisning. Sekundärskolans lärare har som regel fått sin ämnesteo- retiska utbildning vid universitet och den därpå följande pedagogiska utbild— ningen antingen vid universitet och/el- ler särskilda skolor för handledd öv- ningsundervisning. De pedagogiska momenten har tenderat att inta ett bre- dare utrymme i utbildning av primär- skolans än av sekundärskolans lärare.

2.6.2 Frankrike

Lärarutbildningen har sålunda avspeg- lat den dualism som rått i Skolstruk- turen. Som exempel kan man anföra Frankrike. Folkskollärare (instituteurs) utbildas vid écoles normales primaires, lärare vid högre skolor vid univer- siteten. Den ämnesteoretiska utbild- ningen förvärvas antingen i form av en licence i fyra ämnen (humanis— tiska eller naturvetenskapliga) eller ge- nom avläggandet av agrégé, som är en concours efter licence, där endast ett obetydligt antal av de sökande god- känns. De som avlagt licence genomgår ett års pedagogisk utbildning för sitt certifikat, medan les agrégés auskulte- rar under några veckor i ett lycée.

Den franska folkskollärarutbildningen ger numera, liksom den 4-åriga svenska, under vissa betingelser tillträde till universitet, varför åtskilliga franska folkskollärare vidareutbildar sig an- tingen vid högre seminarier för att kva— lificera sig för undervisning i mellan- skola (conrs complémentaires) eller vid universitet för vidaregående ämnes— teoretiska studier.

2.6.3 Storbritannien

De brittiska sekundärlärarna i läro- ämnen kan förvärva sin kompetens antingen genom en 3-årig utbildning efter grammar school vid ett erkänt

training college eller genom att för- värva universitetsgrad. Den senare ut- bildningstypen är i minoritet i sekun- därskolorna överhuvud. Den dominerar emellertid grammar schools. En bli- vande lärare kan efter sin universitets- grad bestämma sig för att utan särskild pedagogisk utbildning börja undervisa eller att under ett år skaffa sig både pedagogisk teori och övningsundervis— ning vid ett universitet. Dess depart- ment of education har ansvaret för dessa s.k. postgraduate courses. Efter andra världskriget har England i fråga om lärarutbildning uppdelats i regio— ner. Ett antal training colleges inom var och en av dessa har förts samman till en samarbetsorganisation i nära kontakt med ett universitet, vid vilket organiserats ett institute of education.

Det engelska lärarutbildningssyste- met företer sålunda vissa intressanta drag som avviker från det kontinentala mönstret. Dels föreligger icke samma dualism mellan utbildningen av klass- och ämneslärare som på andra håll. Dels fyller universiteten en viktig roll även vid den rent praktiska lärarut- bildningen, ävensom vid lärarfortbild- ningen.

2.6.4 USA

Utbildningen av lärare för high school i USA har under senare år varit fö- remål för en livlig debatt. Man har icke endast haft lärarbrist. Även lä- rare med formell kompetens har ofta visat påfallande svaga ämneskunskaper. Detta har inte minst gällt lärare i ma- tematik och naturvetenskapliga ämnen. Från början utbildades lärare för ele- mentary schools vid särskilda semina- rier (normal schools) medan högsta- dieskolans lärare fick sin utbildning vid separat eller universitetsanknutet college. Denna utbildning hade då sin

tyngdpunkt i ett liberal arts program, d.v.s. i de rena ämneskunskaperna. Redan vid början av seklet omvandla- des flertalet normal schools till sär- skilda teachers colleges. Dessa började meddela även viss ämnesteoretisk un— dervisning, dock med mindre utrymme och av lägre kvalitet än liberal arts colleges. Detta ledde ofta till att de praktisk-pedagogiska momenten kom att dominera. Följden blev att åtskilliga lärare, som efter utbildning i teachers colleges erhållit lärarcertifikat för un- dervisning på såväl elementär— som hög- stadiet, uppvisade bristfälliga ämnes- kunskaper. Vissa delstater sökte därför i sina certifikatsbestämmelser motverka detta genom särskilda lärarprövningar, i vissa fall medelst förnyade prov som läraren fick genomgå efter ett antal tjänsteår.

2.6.5 Aktuella tendenser

Man kan överallt i Europa iaktta en bestämd tendens i riktning mot att basera all utbildning av lärare för pri- märstadiet på genomgånget allmänt gymnasium. Frankrike har redan nämnts. I Västtyskland sker motsva- rande utbildning vid Hochschulen [är Lehrerausbildung. I Sovjetunionen ut- bildades primärskolans lärare tidigare vid pedagogiska fackskolor (teknikum). Dessa utbildningsanstalter har under det sista årtiondet omvandlats till 2- åriga pedagogiska skolor, som rekryte- rar sina elever från den 10- eller 11— åriga skolan. Sekundärskolans lärare rekryteras från samma skolor och ge— nomgår en 5-årig utbildning vid pedago- giska institut, ett slags pedagogiska fa- kulteter.

Utbildningen av lärare för tekniska och merkantila skolor på gymnasienivå har på intet sätt fått den institutionali— serade karaktår som den för det all-

männa gymnasiet. I början av 1800- talet började i flera europeiska länder universiteten efter tyskt mönster med- dela kurser i pedagogik. I anslutning härtill inrättades professurer i ämnet. Då lärlingssystemet i vissa fall avlöstes av mera kvalificerad yrkesutbildning aktualiserades inte genast krav på sär- skild pedagogisk skolning av lärarna i dessa skolor. Endast i Frankrike har särskild utbildning av yrkeslärare på kvalificerad nivå hunnit få viss hävd. I andra länder saknas den fortfarande helt och hållet.

2.7 Några avslutande reflexioner

2.7.1 Utbildning som produktionsfaktor

Långt in på detta sekel var gymna— sierna avsedda att förbereda en so- cial och delvis även intellektuell elit för universitetsstudier och för den so- ciala roll som tillkom ett ledande sam- hällsskikt. Den vetenskapliga utveck- lingen, teknikens omvandling av vår tillvaro, den ökade handeln och kom— munikationerna har i ett nästan explo- sionsartat tempo ökat behovet av yr- kesutövare på kvalificerad nivå. I alla länder med en expanderande ekonomi föreligger underskott på denna typ av arbetskraft. Samtidigt som rekrytering- en till sekundärskolan har ökat och allt större del av tonåren har kommit att inkluderas i skolpliktstiden har nya utbildningsformer på denna åldersnivå tillkommit eller vidareutvecklats. Vid sidan av det klassiska gymnasiet har kommit utbildningslinjer med teknisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk och nyspråklig inriktning. »Utbildningsexplosionen» som intimt hänger samman med den expanderan— de ekonomin har aktualiserat en betyd- ligt mera systematisk planering av verksamheten på skolans område. Möj- ligheterna att påverka den ekonomiska

utvecklingen beror i hög grad på till— gången på högkvalificerad arbetskraft. Sålunda har lärarbristen på många håll blivit en flaskhals som icke endast hindrar den enskilde att få den utbild- ning han vill ha utan också drar ned det ekonomiska utvecklingstempot. Ekonomiska betraktelsesätt har börjat anläggas, när det gäller att bedöma den pedagogiska verksamhetens »produkti- vitet». Lärarutbildning, byggenskap, hjälpmedel och undervisningsmetoder börjar granskas ur samma synvinklar som de olika produktionstaktorerna i näringslivet. Under det senaste decen- niet har en ny vetenskaplig specialitet, utbildningsväsendets ekonomi (econo- mics of education), vuxit fram och bli- vit en central disciplin, då det gällt att planera för utbildning och forskning. Man har på basis av gjorda analyser blivit alltmer medveten om behovet att undersöka betydelsen av olika utbild- ningsfaktorer i syfte att bättre kunna hushålla med föreliggande resurser.21L

2.7.2 Utbildningens innehåll

Breddning i fråga om rekrytering och läroplaner har medfört att selektivi- teten har minskat. I stället för att ut- välja och gallra har problemet blivit att på bästa sätt söka fördela de elever som vill ha vidgad utbildning på lämp- liga utbildningslinjer. Rådgivningsupp- giften har flyttat allt längre upp i sko- lan. Man söker gestalta utbildningspro- grammet så att ett definitivt yrkesval uppskjutes så länge som möjligt. Den tidigare dualismen mellan allmän bild- ning och yrkesutbildning håller på att

försvinna. Förutsättningen för kvalifi- cerad yrkesutbildning i vårt samhälle anses alltmer vara en solid bas av så— dana färdigheter och kunskaper som i ett föränderligt samhälle kan tillämpas i många skilda livssituationer. Diskus- sionen om utbildningsfrågorna kretsar i olika länder i allt högre grad kring frågan hur man skall kunna integrera de olika parallellt löpande utbildnings- formerna på det gymnasiala stadiet i fråga om organisation, läroplaner och lärarrekrytering. Man kommer då att på gymnasiestadiet ställas inför samma slags problematik, som man i Sverige under tiden efter det andra världskri- get har haft att brottas med på hög- stadiet.

Det ligger i den här antydda utveck— lingens natur, att en accentförskjutning vad gäller krav på förkunskaper för universitetsstudier håller på att ske. Latin är dock alltjämt på många håll ett behörighetsvillkor för sådana stu- dier. Medan tidigare en humanistisk allmänorientering ansågs vara tillfyllest såsom bas även för kvalificerad, aka- demisk yrkesutbildning, t. ex. av lä- kare, framträder krav på fullgod sam- hälls- och naturvetenskaplig oriente- ring med ökad styrka.

" Här kan hänvisas till Ingvar Svennilson m. fl.: Targets for Education in Europe in 1970 (Policy conference on Economic Growth and Investment in Education, Washington 16th— 20th October 1961) OECD 1962. International Social Science Journal No. 4, 1962 utger ett specialnummer kallat »Economics of Educa- tion». Ett motsvarande specialnummer, kallat »Investment in Human Beings», utgavs som No. 5 1962 av »The Journal of Political Economy».

3.1 Utgångspunkter 3.1.1 Bakgrunden

Gymnasieutredningen förtecknar i det- ta avsnitt utgångspunkterna för utred- ningens arbete. I första hand återges —— i någon förkortning — direktiven för utredningen. Dessa som återfinnes i berättelsen till 1961 års riksdag (1961zl E34) har av gymnasieutred- ningen —— i syfte att underlätta en jäm- förelse med utredningens arbetsresul— tat — grupperats under vissa huvud- rubriker. Utredningen lämnar därtill upplysningar om några för utrednings— arbetet väsentliga fakta, som tillkom- mit efter det att utredningen tillsattes.

Föredragande departementschefen in- leder direktiven med att framhålla i hu- vudsak följande.

Under de senaste tio åren har utbild— ningssituationen i vårt land snabbt för- ändrats. Uthildningsväsendet har kvan- titativt sett kommit att utökas långt utöver vad som kunde förutses vid 1950- talets början. Härtill har främst bidragit det stegrade behovet av utbildad ar- betskraft och ungdomens starkt ökade anspråk på flera och bättre utbildnings- möjligheter. Under 1950-talet har re- formarbetet av undervisningsväsendet lett till många kvantitativa och kvalita- tiva förbättringar. Främst kan här näm- nas arbetet på att fullfölja 1950 års he— slut om enhetsskolans genomförande

KAPITEL 3

Problemställningar och utredningens arbete

samt upprustningen av yrkesutbildning- en och universitets- och högskoleväsen-

- det.

Departementschefen anför därefter:

»Som jag i olika sammanhang framhållit, anser jag nu tiden vara inne att påbörja det steg i reformarbetet inom utbildnings- väsendet, som gäller den gymnasiala ut— bildningens uppgifter, innehåll och orga- nisation. — När jag här i fortsättningen använder uttrycket ”gymnasial” har det, som kommer att framgå av det följande, en mycket vid innebörd, och det innebär inte något ställningstagande till vilka ut- bildningslinjer som i framtiden skall ha den mera exakta beteckningen ”gymnasierl.

De gymnasiala skolformerna har också de självfallet Spelat en betydande roll i 1950-talets utveckling på utbildningsom- rådet. Den kvantitativa utvecklingen under det gångna decenniet har varit högst bety- dande. Reformarbetet på det gymnasiala ut— bildningsområdet har under 1950-talet där— emot varit relativt begränsat och, frånsett en fortlöpande pedagogisk försöksverksam- het i det allmänbildande gymnasiet, vä- sentligen inriktat på mera specifika pro- blem. 1953 beslöts sålunda en provisorisk omläggning av det allmänbildande gymna- siet, varigenom bl. a. dess allmänna linje tillskapades, och vid samma tid tillkom de första försöksgymnasierna. År 1956 beslöts, samtidigt med en utbyggnad av utbild— ningskapaciteten, viss omläggning av under- visningen vid de tekniska läroverken och en del andra tekniska utbildningsanstalter. Bland andra delreformer på det gymnasiala utbildningsområdet under 1950-talet kan nämnas tillkomsten av läroverket för vuxna och korrespondensgymnasier av skilda slag.

En mera omfattande och genomgripande översyn av den gymnasiala utbildningens

många olika problem har däremot hittills fått anstå. I och för sig är detta helt i överensstämmelse med det arbetsprogram, som skisserades redan i 1950 års skolpro— position. Där förutsattes att —— såsom det då hette — den tredje och sista fasen av gymnasiefrågans utveckling skulle ta sin början någon gång på 1960-talet, när gym— nasiet måste ta hand om allt större skaror av enhetsskolelever och dess lärogång så- ledes måste organiskt anknytas till enhets— skolans och då gymnasiets allmänna orga- nisation och sådana spörsmål som den ho- risontella klyvningen och avvägningen mel— lan fasthet och differentiering i linjebygg— naden måste tas upp till slutlig prövning.

Den försiktiga bedömning, som 1950 års skolreformatorer gjorde av det mera lång- siktiga perspektivet på de gymnasiala skol- formerna, framför allt det allmänbildande gymnasiet, framstår nu, tio år senare, som väl motiverad. Trots allt det förutseende av en dynamisk och komplicerad samhällsut- veckling, som präglar 1950 års skolbeslut, kan vi i dag konstatera att utgångsläget för en genomgripande utredning av de gymna— siala utbildningsproblemen på väsentliga punkter radikalt förändrats genom den faktiska utvecklingen under det gångna de- cenniet.»

Härutöver vill gymnasieutredningen erinra om den av 1961 års riksdag be- slutade handelsgymnasiereformen, inne- bärande bl. a. att handelsgymnasiets normalkurs blev 3-årig.

De betydelsefullaste skälen för en ut- redning om gymnasiet i dagens läge sammanfattar gymnasieutredningen på följande sätt.

1. Införandet av 9-årig obligatorisk skola, grundskolan.

2. Gymnasiets starka och alltmer ac— celererade kvantitativa utveckling se— dan början av 1950-talet.

3. De kvalitativa problemen, d.v.s. nödvändigheten att överse utbildning- ens mål och innehåll.

4. De yttre organisatoriska proble— men, som givetvis nära sammanhänger med bl. a. gymnasiets kvantitativa ex- pansion.

77 3.l.2 Grundskolans införande

Gymnasieutredningen vill erinra om att den av 1962 års riksdag beslutade 9- åriga obligatoriska grundskolan kom- mer att i huvudsak vara genomförd vid detta årtiondes slut. Gymnasiet kommer då — om man bortser från vuxenutbild- ningen — att praktiskt taget helt re- krytera sina elever från grundskolan. Denna skola har en annan rekrytering, målsättning och utformning än realsko- lorna och motsvarande äldre skolfor- mer, vilka hittills bildat den viktigaste rekryteringsbasen för gymnasiet. Otvi- velaktigt kommer, som även uttalas i direktiven, grundskolans genomförande att ytterligare stimulera intresset för fortsatt utbildning på gymnasial nivå.

Nuvarande gymnasieformer har vä- sentligen utformats med hänsyn till re- alskolan — även om det 5. k. försöks- gymnasiet i viss mån modifierats med hänsyn till försöksskolan. Allmänt gäl- ler att grundskolans mål avsevärt avvi- ker från realskolans. I grundskolan be- tonas sålunda mera de allmänna stu— dietekniska färdigheterna, vilket inne- bär att grundskolans elever kommer att ha större vana vid individuellt arbete, grupparbete m. m. Det är då självfallet att den fortsatta gymnasiala utbildning- en måste utformas så att man drar den största möjliga nyttan av dessa färdig- heter och att man i gymnasiet bygger vidare på vad eleven härutinnan lärt i grundskolan. Härigenom blir det möjligt att såsom i direktiven betonas i gymna- siet ge större utrymme åt en aktiv stu— diefostran.

I motsats till realskoleeleverna har grundskoleeleverna ej läst mer än två språk, engelska och tyska eller franska. Det nuvarande gymnasiets språkunder— visning — bortsett från tekniska gym- nasiets — bygger på att eleven i den rekryterande skolan läst engelska, tyska och franska och måste sålunda ändras

med hänsyn till grundskolans under— visning.

Även i andra ämnen kommer under- visningens innehåll att bli ett annat i grundskolan än i realskolan.

3.1.3 Den kvantitativa utvecklingen av gymnasierna

I direktiven framhålles bl. a. att antalet examina vid de egentliga gymnasierna (allmänt, handels- och tekniskt gymna- sium) starkt ökat under 1950-talet. De- partementschefen fortsätter:

»Redan en blick på de senast verkställda förutberäkningarna av examinationen från de egentliga gymnasierna under 1960-talet gör klart att den utredning, som nu bör komma till stånd, måste arbeta på en betyd— ligt bredare front än man tidigare tänkt sig och att den därmed också kommer att möta avsevärt mer komplicerade problem. Som nyss nämnts uppgick antalet examina vid de egentliga gymnasierna år 1959 till drygt 10000. Med utgångspunkt i den nu kända intagningen vid dessa gymnasier kan examinationen år 1962 beräknas stiga till drygt 14 800. Förutsätter man sedan en är- lig tillväxt av examensprocenten med 0,5 enheter erhålles en fortlöpande stegring fram till 1968, då beräkningen utvisar drygt 20 800 examina, och därefter en viss avmattning innebärande en minskning till omkring 20200 examina år 1970. Progno- sen pekar alltså, med de premisser man ansett sig kunna uppställa, på en väldig ansvällning av gymnasieutbildningen.»

Som gymnasieutredningen närmare kommer att utveckla i kapitel 4 blir an- svällningen av gymnasieutbildningen ännu starkare än vad räkneexemplen i direktiven antyder.

Flera skäl talar för en fortsatt stark expansion. Tidigare har framhållits att grundskolans genomförande ytterligare kommer att stimulera intresset för gymnasial utbildning. I direktiven fort- sätter departementschefen:

»Ytterligare ett par faktorer, som utan direkt samband därmed kan förutses kom- ma att verka starkt pådrivande, bör nämnas.

Fortfarande kvarstår mycket betydande olikheter i gymnasiefrekvensen bland ung- domar frän skilda socialgrupper och geo- grafiska områden. I annat sammanhang har jag med viss förenkling uttryckt olikheter- na i rekryteringshänseende mellan skilda befolkningsgrupper så, att i en studentklass om 25 elever vid de allmänbildande gymna- sierna i dag endast 5 kommer från den ena halvan av befolkningen -—— arbetare, små— företagare och lägre tjänstemän —— medan de återstående 20 kommer från den andra halvan av befolkningen. Den geografiska rekryteringen till de egentliga gymnasierna är fortfarande påtagligt ojämn. Detta för- hållande belyses på ett detaljerat och slå- ende sätt i den utredning om gymnasiets kvantitativa problem, som Skolöverstyrel- sen med skrivelse den 9 juni 1959 över- lämnat till Kungl. Maj:t. Det inbegripes självfallet i målsättningen för en demokra— tisk utbildningspolitik att genom olika åt- gärder så långt möjligt eliminera de fakto- rer av social, geografisk och även psykolo- gisk art, som ligger bakom de nu berörda ojämnheterna i rekryteringshänseende. Men vi måste ha klart för oss att vi med en ak- tiv politik i detta avseende också ytterligare ökar trycket på de gymnasiala skolfor- merna.»

Den utomordentligt starka expansio- nen har givetvis skapat en rad problem, såsom lokalbehov, lärarbehov, utrust— ningsbehov m. 111. Med hänsyn härtill och den ytterligare utveckling som kan förväntas, är det enligt gymnasieutred- ningen nödvändigt att genom inre och yttre organisatoriska förändringar ska— pa möjligheter att på bästa sätt tillvara- taga och utnyttja tillgängliga resurser.

Expansionen har fått arbetsmarknads— mässiga konsekvenser. Delvis samman- hänger dessa med att relationerna mel- lan examinationen från de olika gym- nasieformerna under 1950-talet och bör- jan av 1960-talet varit i det hela oför- ändrade så att den helt dominerande delen av expansionen fallit på det all- männa gymnasiet. Departementschefen berör frågan i följande ordalag:

»Den faktiska utvecklingen är givetvis avhängig av vilken utbildningspolitik som

kommer att föras. Det växande behovet av utbildad arbetskraft och det allmänna kra- vct på bättre och flera utbildningsmöjlig— heter utgör tillsammans en drivkraft med en sådan inneboende styrka, att det — un- der förutsättning av en fortsatt välstånds— utveckling —— från statsmakternas syn— punkt i första hand torde bli fråga om att genom en aktiv och nyanserad utbildnings- politik söka att till individernas och sam- hällets bästa bemästra en utveckling, som om den finge fortgå utan stöd av en dylik politik skulle kunna leda till en fatal sned- vridning av utbildningsorganisationen på hela gymnasiestadiet med åtföljande konse- kvenser på de därefter följande stadierna av utbildningsväsendet. Detta är enligt min mening den grundläggande utgångspunkten när det nu gäller att utreda den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och orga— nisation.»

Vidare yttrar departementschefen:

»Till bilden av den allmänna problemati- ken hör vidare, såsom ett mycket väsentligt inslag, att statsmakterna genom det nyligen fattade beslutet om utbyggande av universi- tets- och högskoleväsendet m. m. satt upp som en riktlinje, att en minskad procentuell övergång från det allmänbildande gymna— siet till universiteten bör komma till stånd för att en från arbetsmarknadssynpunkt alltför kraftig tillströmning till de fria fa— kulteterna skall kunna undvikas.»

Av gymnasieutredningen verkställda undersökningar och andra undersök- ningar, för vilka närmare kommer att redogöras i kapitel 4, ger vid handen att arbetsmarknaden har ett mycket stort behov av framför allt tekniskt, ekonomiskt, samhällsvetenskapligt och naturvetenskapligt utbildad arbetskraft. De studievägar i gymnasiet som anting- en direkt eller över fortsatt utbildning leder till dessa områden måste utökas och göras attraktiva.

3.1.4- De kvalitativa problemen

Hit räknar utredningen bl. a. sådana frå— gor som utbildningens mål och innehåll, differentieringen, studietidens längd

samt intagning, flyttning och studiernas avslutning.

31.41 I fråga om gymnasiets mål och innehåll anföres i direktiven bl. a. föl- jande. »Till de allmänna synpunkterna på utred- ningsarbetet bör här också fogas följande reflexion, som i och för sig gäller varje utbildningsproblem av större dimensioner. De landvinningar, som göres genom den snabba utvecklingen av naturvetenskap och teknik, påverkar och kommer att påverka samhällsstrukturen och därmed också den enskilda människans levnadsvillkor och livssituation i sådan grad, att vi inte kan uraktlåta att även från dylika utgångs— punkter ompröva innehållet i det mått av allmänbildning, som vi anser att ungdomen skall få under ntbildningsgången. En ut- redning av den gymnasiala utbildningen kan inte förbigå detta, utan den måste tvärtom baseras på en analys av allmän- bildningsbegreppet och ett ställningstagan- de till vilka krav härutinnan, som utbild- ningen bör tillgodose i vårt alltmer kom— plicerade samhälle.»

Departementschefen framhåller vida- re att utredningen för att kunna få ett grepp på dessa problem bör söka ana— lysera vad han kallar utbildningens egenvärde och dess samhällsnytta samt anför i detta sammanhang följande:

»Med det första begreppet åsyftar jag det mått av allmänbildning, som varje slag av gymnasial utbildning bör ge den stude— rande. Den önskvärda innebörden av all- mänbildningskravet -—— med de skiftningar, som kan betingas av målsättningen för olika gymnasiala utbildningsvägar _ bör utredningen förutsättningslöst pröva under beaktande av det förändrade läge, som föl- jer av bl. a. naturvetenskapens och tekni- kens snabba utveckling, den förlängda skol- pliktstiden, de ökade och mer mångsi— diga internationella kommunikationerna liksom de nya massmedias allt större roll som bildningsmedel. I varje utbildnings egenvärde ligger också det resultat som, oavsett utbildningens specifika inriktning, en aktiv studiefostran medför för mog- nadsprocessen, exempelvis i form av för- måga till säker och kritisk bedömning och

till konstruktivt tänkande. Även i detta av- seende bör utredningen söka precisera de krav, som bör ställas på de gymnasiala ut- bildningsvägarna.

För analysen av den gymnasiala utbild- ningens samhällsnytta bör utredningen verkställa en kartläggning av de fordringar, som olika avnämare av gymnasialt utbil- dad arbetskraft, inbegripet dc olika ut- bildningsanstalterna för fortsatt utbildning, ställer eller vill ställa på den gymnasiala utbildningens innehåll och resultat, fram- för allt i fråga om kunskaps— och färdighets- standard. En undersökning bör alltså göras av önskemålen i detta avseende från de ut- bildningsanstalter av skilda slag, som har hand om den fortsatta utbildning, varpå gymnasiala studier kan vara inriktade. Härvid bör bl. a. observeras de förslag till nya utbildningsvägar ovanpå eller i an— slutning till det gymnasiala utbildningssta- diet, som kan bli ett resultat av den nyligen tillsatta utredningen angående differentie- rad utbildning inom filosofisk fakultet m. m. Vidare bör genom utredningens för— sorg i samarbete med bl. a. arbetsmarknads- styrelsen utföras den yrkesanalys på ar- betsmarknadens behovssida beträffande personer med gymnasieutbildning, som 1957 års riksdag gjort framställning om (Rskr 317, SU 127 s. 42) och vars betydelse även Skolöverstyrelsen understrukit i f örutnämn— da skrivelse den 9 juni 1959. Denna yrkes- analys bör sikta inte blott på gymnasie- utbildning i mera traditionell mening utan även på andra former av gymnasial utbild— ning.

Genom att ta upp dessa arbetsuppgifter redan i inledningsskedet bör utredningen kunna erhålla en viss överblick över de många problem, som kommer att möta under det fortsatta arbetet. Jag föreställer mig att analysen av allmänbildningsbe- greppet och undersökningarna beträffande behovssidan kommer att ge en mycket rikt varierad uppsättning önskemål om hur den gymnasiala utbildningen bör utformas och differentieras, beträffande såväl utbild- ningens inriktning och innehåll som dess organisation. Redan från början bör utred— ningen vidare genom kontakter med skolbe- redningen ta närmare del av hur de påbygg- nadslinjer ovanpå enhetsskolan kommer att utformas, varom beredningen torde komma att framlägga förslag med anledning av dess uppdrag att bl. a. pröva frågan om anknytningen till enhetsskolan av skolor

för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och kommunala flickskolor, eller nya alternativ till dessa.

Till utredningen bör, för att tas i beak- tande bl. a. i detta sammanhang och för att ytterligare övervägas i övrigt, överlämnas den år 1959 slutförda utredningen angåen- de 5Praktiska gymnasier” ( SOU 1959:44 ) jämte däröver avgivna remissyttranden.

Att sammanväga alla dessa önskemål och att med beaktande av de resultat, vartill nyssberörda förslag från skolberedningens sida kan leda, sovra bland alla de uppslag, som kan väntas framkomma, för att på grundval därav bygga upp ett gymnasialt utbildningssystem, som både motsvarar den uppväxande generationens anspråk på ut- ökade och mera differentierade utbildnings- möjligheter och samtidigt tillfredsställer arbetsmarknadens behov av adekvat utbil— dad arbetskraft för en mängd skilda än- damål, det blir därefter utredningens vä- sentliga och utomordentligt komplicerade arbetsuppgift. ——————————

Även om det nuvarande allmänbildande gymnasiets framtida motsvarighet kan få vidare uppgifter än sin föregångare, så torde likväl en huvuduppgift förbli att ge en utbildning, lämpad att tjäna som grund för fortsatt, högre utbildning. Vilken preci- serad målsättning beträffande kunskaps- och färdighetsstandard denna del av det framtida gymnasiala utbildningssystemet bör ha, bör prövas bl. a. på grundval av den undersökning av de mottagande ut- hildningsanstalternas önskemål, som utred- ningen har att göra.»

Gymnasieutredningen behandlar des- sa spörsmål i kapitel 5. Mot den där tecknade bakgrunden byggs gymnasiets läroplan upp. Sina överväganden, slut- satser och förslag härom presenterar utredningen företrädesvis i kapitel 8, 9 och 10. Det principiella synsättet på dessa problem anger departementsche- fen på följande sätt:

»Till utredningens uppgift hör vidare na- turligtvis en översyn av kursplanestoffet och kursinnehållet, bl. a. med tanke på be- hovet av att ge större utrymme åt en ak- tiv studiefostran. Inte minst den analys av allmänbildningsbegreppet och den yrkes- analys, som jag i det föregående förordat, bör kunna ge utredningen underlag för en

verkligt saklig och av snäva traditionella hänsyn obunden prövning av dessa problem. Även tim- och kursplanerna har ju i prak- tiken en yttersta utrymmesgräns, vid vilken intet nytt kan läggas till utan att också nå- got gammalt dras ifrån.»

I samband med denna översyn be- handlar gymnasieutredningen även i ka—- pitel 14 och 15 de konsekvenser som detta får beträffande skolsociala åtgär— der och gymnasiets hefattningshavare.

31.42 Differcntieringsfrågan samman- hänger delvis med frågan om gymna— siets mål och har i denna del nämnts i de under 3.1.4.1 citerade avsnitten av direktiven. Därutöver innefattar diffe— rentieringen en organisatorisk fråga, d.v.s. hur ett eventuellt differentie- ringssystem skall vara uppbyggt. I di- rektiven uttalas härom bl. a. följande. »Ett annat väsentligt spörsmål gäller den linjedelning, som kan tänkas ifrågakomma framför allt på en allmänbildande gymna- sial utbildningsväg, samt graden av diffe— rentiering och specialisering på skilda fack- gymnasiala utbildningsvägar. I stor ut— sträckning sammanhänger detta spörsmål med det problem angående gymnasiets ho- risontella klyvning m. in., som jag strax skall behandla, men jag vill ändå redan här framhålla några allmänna synpunkter. Det gymnasiala utbildningssystemet måste göras mer anpassningsbart i olika avseen- den än vad det för närvarande är. Inte bara elevernas växlande förutsättningar, in— tressen och planer pekar i denna riktning. Även arbetsmarknadens ständigt skiftande förhållanden och utvecklingstendenser gör en ganska stor flexibilitet önskvärd. Nya ämnen eller alternativ till kurser kommer säkerligen att begäras i allt större ut- sträckning. Den gamla frågan om fastheten i linjesystem och möjligheter för eleverna att efter eget bestämmande tillvälja eller bortvälja ämnen blir på nytt aktuell. Ju radikalare man vill slå in på vägen att skapa möjlighet till individuell anpassning och specialisering av studierna, desto mer inskränkes själva linjesystemet till uppgif— ten att garantera, att-en viss grupp av kärn— ämnen eller vissa sådana ämnen alltid ingår i studierna. Samtidigt måste ständigt, bl. a.

med tanke på den s. k. meritkomplettering- en, samspelet mellan gymnasiala utbild- ningslinjer såsom avlämnande skolform och universitet och högskolor såsom mottagan— de utbildningsanstalter uppmärksammas.»

Differentieringens organisatoriska si- da behandlar gymnasieutredningen i kapitel 6 och 7 från principiella syn- punkter. I det förra kapitlet är därvid frågeställningen allmän och berör hela det gymnasiala skolsystemets struktur.

En grundläggande utgångspunkt är det stora utbildningsintresse som kan förväntas i framtiden och hur man bör tillvarata och tillmötesgå detta. Depar- tementschefen säger härom i direktiven bland annat följande:

»De stigande anspråk på möjligheter till fortsatt utbildning efter genomgången nio- årig grundskola, som man har att räkna med som en effekt av ett allmänt växande utbildningsintresse och en ökande efterfrå- gan på välutbildad arbetskraft, kan emeller- tid inte mötas endast med en än så grundlig revision och differentiering av de egentliga gymnasieutbildningsvägarna, inriktade på den kunskaps- och färdighetsstandard, som de nuvarande gymnasieexamina utgör ett uttryck för. Det måste förutses att de krav, som kommer att resas på de gymnasiala ut— bildningsvägarna, blir mer varierande än så. Jag syftar i första hand på det förhållan- det, att önskemål om utbildningsmöjlighe- ter ovanför grundskolan säkerligen kom- mer att, framför allt till följd av enhets- skolans allmänna genomförande, väckas från betydligt bredare grupper än vad som för närvarande är fallet, även om man tar i betraktande det antal enligt nuvarande nor- mer ”gymnasiekompetenta', som på grund av sociala, ekonomiska eller andra skäl inte frekventerar gymnasierna. Även för många 'gymnasiekompetenta' kan en gymnasial utbildningsväg, som inte siktar på gymna— sieexamen av nuvarande nivå, te sig mera lockande. Om önskemål av detta slag inte tillgodoses på ett sätt, som rimligt till— fredsställer skiftningarna i utbildningsin— tresset, föreligger risk för en alltför kraf- tig tillströmning —— och därmed för många misslyckanden — vid vad jag här har kallat de egentliga gymnasierna, även om dessa revideras till sitt innehåll och sin organisa- tion. Det är möjligt att dessa problem del-

vis kan lösas inom ramen för den egentliga gymnasieorganisationen i reformerat skick. Det är emellertid troligt, att även andra lös- ningar i form av mer eller mindre fri— stående utbildningsvägar eller påbyggnads— linjer ovanpå enhetsskolan måste väljas.»

I kapitel 6 tar gymnasieutredningen också upp den näraliggande frågan om gymnasiets horisontella klyvning. Före- dragande departementschefen kommer i direktiven in härpå i samband med att han framhåller att genom grundskolans genomförande intresset för fortsatt ut- bildning kan växa fram på en så bred front, att det kan bli fråga om att skapa »nya» utbildningsalternativ för dem, som vill välja eller med hänsyn till sin stu- dieförmåga bör välja en utbildning med någon annan riktpunkt än vad det egentliga gymnasiet nu har».

Departementschefen fortsätter:

»Dessa tankegångar är ingalunda nya. Problemet stod klart för skolkommissionen, vilken såsom sitt huvudförslag på längre sikt för det allmänbildande gymnasiet tog upp alternativet med horisontell klyvning av gymnasiet. Skolkommissionens skiss in— nebar, att en avgångsetapp skulle ordnas efter andra gymnasieåret (elfte skolåret), då de allmänbildande kurserna skulle av- rundas och avslutas. Därifrån skulle alltså en del elever, efter att ha förvärvat gym- nasial allmänbildning, gå ut i yrkeslivet eller till speciell yrkesutbildning av olika slag. Övriga elever skulle fullgöra ett ytter— ligare gymnasieår, avsett närmast för stu- dier, 'som ställer de största kraven på in- telligens, studieintresse, självständighet och mognad,.

Det kan nämnas att även handelsut- bildningskommittén i sitt förslag om tre- åriga handelsgymnasier (SOU 1950: 12) var inne på tanken på en avgångsetapp efter andra året, bl. a. med hänvisning till att för vissa elever en tvåårig kurs med hän- syn till deras intresseinriktning och studie- håg enligt kommitténs. mening måste anses tillräcklig och lämplig. Beträffande de tekniska gymnasierna har däremot dylika tankegångar hittills varit endast vagt an- tydda i diskussionen.

För utredningen gäller det nu att söka all-

sidigt belysa den här aktuella problematiken och komma fram till praktiskt genomför- hara och rationella lösningar. I det följande kommer jag att anföra vissa synpunkter, som framstår såsom väsentliga för denna bedömning. Dessförinnan vill jag emeller- tid göra en distinktion, som förefaller på— kallad för att tillräcklig klarhet skall vin- nas i den fortsatta diskussionen. Vad jag åsyftar är att enligt min mening uttrycket ”horisontell klyvning” av en gymnasieut— bildning inte bör utnyttjas i andra fall än då man avser en avgångsetapp inom ramen för ett i övrigt organiskt sammanhållet gymnasium, där villkoren för inträde är i princip desamma för samtliga elever och där kursinnehållet och den med utbildningen avsedda kunskaps- och färdighetsstandar— den är i stort desamma för samtliga elever inom den gemensamma delen av utbild- ningen. Det är nämligen dessa kriterier eller rättare sagt tvivlet om möjligheterna att i praktiken med framgång uppställa dessa kriterier, som gjort spörsmålet om den horisontella klyvningen till en kontrover- siell fråga. Spörsmålet om tillskapande av gymnasiala utbildningslinjer med egna ka- rakteristika och alltså med en eventuellt annan målsättning och annan inre organi- sation än de nuvarande gymnasierna är där— emot i sig ingen kontroversiell utan i stället en hittills oprövad fråga.

Spörsmålet om en gymnasieutbildnings- väg med horisontell klyvning i här angiven bemärkelse bör därför enligt min upp— fattning prövas utifrån den frågeställning- en, om man, utan att ge avkall på kravet att gymnasiet skall ge en hållbar grund för fortsatt, högre utbildning, kan arbeta med en så bred rekrytering till denna utbild— ningsgång, att man från början har att för— utsätta, att en del av elevkadern kommer att avgå före slutstadiet och att de då skall ha fått en avslutad gymnasial utbildning. Vid överväganden om inträdesvillkor och kursinnehåll bör man då tillika ha som utgångspunkt, att hela elevkadern i och med avgångsetappen skall få en avrundad utbildning, även de som kommer att fort— sätta på slutstadiet. Eljest måste det te sig naturligast att differentiera redan inträdes- villkoren i förhållande till de olika utbild- ningsgångarnas kursinnehåll, mål och syfte. Man kommer då fram till en både horison- tellt och vertikalt kluven gymnasieutbild— ningsväg, för vars sammanhållande som en enhet i första hand endast vissa organi-

E !

satoriska och administrativa skäl synes kunna anföras. Ty det bör förutsättas, att det skall visa sig möjligt att konstruera olika gymnasiala uthildningsalternativ, som i ljuset av en saklig och effektiv yrkesväg- ledning och studierådgivning för de utbild- ningssökande ter sig så lockande och kon- kurrenskraftiga, att det inte av rent psy- kologiska skäl blir nödvändigt att arbeta med ett horisontellt kluvet gymnasium för att fånga upp och via avgångsetappen avlänka dem, som har höga studieambitio- ner men likväl inte tillräcklig studieför- måga för den fullständigaste utbildnings- gången.

Det bör vidare undersökas av utredningen om den horisontella klyvningen kan erbju— da särskilda fördelar i andra avseenden, exempelvis beträffande den lokala sprid- ning av de gymnasiala utbildningsmöjlig— heterna, som i och för sig är önskvärd.

Utifrån dessa utgångspunkter bör utred- ningen närmare belysa spörsmålet om den horisontella klyvningen såväl beträffande allmänbildande gymnasielinjer som i fråga om olika slag av befintliga och tänkbara nya fackgymnasiala linjer. Självfallet mås— te de faktorer, som inverkar på bedöm— ningen, komma att delvis variera alltefter de olika utbildningslinjernas uppläggning och inriktning. Medan det för en utbild— ningslinje med bestämt slutmål kan te sig mindre lämpligt att bredda rekryteringen kan det för en annan måhända visa sig rationellt att arbeta med en relativt bred rekrytering och en indelning av utbildnings- gången på olika avgångsetapper, medföran- de ett successivt alltmer kvalificerat eller bestämt yrkesinriktat elevurval.»

I fortsättningen framhåller departe— mentschefen:

»För att komma fram till en förnuftig lösning av den här aktuella huvudfrågan _ att skapa gymnasiala utbildningsalter— nativ som kan tillfredsställa det växande utbildningsintresset — kan utredningen emellertid inte nöja sig med att undersöka den horisontella klyvningens förutsättning— ar i olika hänseenden. Också andra utvägar liksom kombinationer av skilda lösningar bör prövas. Så bör exempelvis, kanske främst beträffande en för ett i viss mån breddat rekryteringsunderlag konstruerad allmänbildande gymnasieutbildningsväg, övervägas olika former av begränsning eller variation i fråga om ämnesregistret för

vissa elever under en för samtliga elever lika lång studietid, utan att en vertikal uppspaltning av eleverna nödvändiggöres från början. Det skulle kunna möjliggöra för vissa elever att stanna för ett mindre omfattande studieprogram med koncentra— tion till sådana ämnen och kurser som de särskilt behöver med hänsyn till sin yrkes- inriktning och som de har fallenhet och förmåga för. Utredningen bör belysa vilka fördelar och nackdelar, som lösningar i en sådan riktning kan innebära.»

Gymnasieutredningen behandlar den- na problemtik främst i kapitel 11 och frågan om yrkesvägledning och studie- rådgivning i kapitel 14.

31.43 Ett visst samband med det nyss nämnda har frågan om studietidens längd. Det sägs bl. a. följande i direk- tiven:

»Ett spörsmål som därvid kommer att möta gäller längden av denna gymnasiala ut— bildning. Jag har för egen del i 1958 års statsverksproposition uttalat, att jag räk- nade med att de nya allmänbildande gym— nasier av hittillsvarande typ, som skulle upprättas, bleve treåriga, om inte särskilda förhållanden föranledde annan organisa— tion. I propositionen 1960: 131 har jag an- fört vissa ytterligare synpunkter i denna fråga, innebärande förord för en samman— lagt tolvårig studiegång fram till student- examen, uppdelad på en 9—årig enhetsskola eller motsvarande samt 3-årigt gymnasium. En treårig studiegång bör enligt min me- ning bibehållas som huvudform för den här aktuella delen av det framtida gymna— siala utbildningssystemet, såvida inte tungt vägande skäl kan anföras däremot. Det bör dock, för att en saklig diskussion i äm— net skall kunna föras, undersökas vilka omständigheter som kan tala för att bibe— hålla även en trettonårig studiegång med fyraårigt gymnasiestadium.

Motsvarande synpunkter kan enligt min mening i princip anläggas också beträf- fande fackgymnasierna, i vad de befinnes böra leda till en kunskaps- och färdighets- standard på samma nivå, som nu avses be— träffande de tekniska gymnasierna och som aktualiseras i samband med förslag om treåriga handelsgymnasier.

Spörsmålet om studietidens längd på de

här berörda gymnasiala utbildningsvägar- na bör emellertid närmare belysas genom en undersökning av den faktiska studieti- dens längd i de nuvarande egentliga gym- nasierna samt beträffande inträdesåldern, omfattningen av avgång, kvarsittning m. m. De resultat som en dylik undersökning kan utvisa bör även tjäna till vägledning för en bedömning av studietiden på de nya gym- nasiala utbildningsvägar, främst väl fack— gymnasiala sådana, som kan komma att föreslås och beträffande vilka yrkesinrikt- ningen och övriga omständigheter anses kräva en kunskaps- och färdighetsstandard på en nivå, jämförlig med den som nu av— ses för exempelvis de tekniska gymnasierna. Vid prövningen av hur olika med ett all- mänbildande framtida gymnasium paral— lella fackgymnasielinjer bör utformas, sy- nes det mig särskilt viktigt att beakta att de sistnämnda, inte minst i fråga om studie- tidens längd såsom ett mått på utbild- ningsstandarden och en antydan om dess konkurrenskraft på arbetsmarknaden, verk- ligen göres tillräckligt tilldragande på ett för den enskilde sakligt övertygande sätt. Med hänsyn till de perspektiv, som jag i det föregående dragit upp, synes det vara en angelägenhet av första ordningen att man på detta sätt förmår att genomföra en naturlig avlänkning från den eljest alltför stora ström av utbildningssökande, som kan väntas även till ett reformerat allmänbil- dande gymnasium.»

Frågan om studietidens längd har flera delaspekter. Den gäller såsom di— rektiven anger bl. a. vilken normalsto- dietiden bör vara fram till kompetens för högre studier. Denna aspekt tar gym- nasieutredningen upp i kapitel 6. Frågan gäller också om med hänsyn till vissa elevgrupper studietider av varierande längd bör förekomma. Dessa problem behandlar utredningen i kapitel 9 och 11.

3.1.4.//- Enligt direktiven har gymnasie- utredningen vidare att behandla villko- ren för inträde i gymnasiet. Det fram- hålles härom i direktiven att dessa vill— kor givetvis bör omprövas mot bak— grund av utformningen av grundskolans avgångsklass och med tanke på inrikt-

ningen av den valda gymnasieutbild- ningen. Departementschefen framhåller att härvid särskilt bör uppmärksammas dels frågan om ej en mer nyanserad ut- formning eventuellt kan vara påkallad exempelvis för de tekniskt-naturveten- skapliga men stundom språksvaga be- gåvningarna, dels frågan om förpraktik för den fackgymnasiala utbildningen.

Gymnasieutredningen behandlar in- tagningsbestämmelserna i kapitel 13 och frågan om förpraktik i kapitel 8. Frågan om flyttningsbestämmelser och gymnasiestudiernas avslutande behand- las även i kapitel 13. I sistnämnda hän— seende anför departementschefen:

>>Även formerna för de gymnasiala stu— diernas avslutande måste bli föremål för övervägande. Det bör observeras att den förra året tillkallade examensutredningens arbete är begränsat till förslag beträffande sådana organisatoriska och organisatoriskt- pedagogiska förenklingar, som kan genom- föras utan att man därigenom äventyrar examens funktion som avslutande kun- skapsprov och värdemätare. Behovet av den- na funktion i det framtida gymnasiala ut- bildningssystemet bör prövas av den här förordade utredningen, som alltefter hur denna prövning kan utfalla har att fram- lägga därav betingade förslag.»

3.1.5 Yttre organisatoriska problem

Dessa kan i huvudsak föras in under någon av rubrikerna samorganisation med andra skolformer och planering, huvudmannaskapet samt ekonomiska frågor.

3.1.51 Om samorganisation anför före- dragande departementschefen i direk— tiven bl. a. följande:

»Givetvis bör utredningen i samband med sina ställningstaganden till vilka former av utbildningsvägar som skall ingå i ett framtida gymnasialt utbildningssystem ock- så pröva vilken yttre organisatorisk ut- formning de bör få. Härutinnan vill jag framhålla att det från många synpunkter, inte minst med hänsyn till elevrekrytering—

en, förefaller angeläget att i varje fall de utbildningslinjer, som kan förväntas bli el— ler av sakliga skäl anses böra bli de mest frekventerade, får en yttre samorganisation, exempelvis i form av en gymnasieenhet, inneslutande såväl allmänbildande som tekniska, merkantila och andra yrkesinrik— tade linjer. Vissa överväganden beträffande möjligheterna härtill inom den nuvarande gymnasieorganisationen pågår för närva— rande inom Skolöverstyrelsen och översty— relsen för yrkesutbildning. Utredningen bör, med ledning av bl. a. vad nämnda övervä- ganden kan komma att utmynna i, under- söka i vad mån pedagogiska, organisato- riska, administrativa och ekonomiska för— utsättningar finnes för sådan samorganisa- tion inom det framtida gymnasieuthild- ningssystemet.

En annan fråga av betydelse från bl. a. rekryteringssynpunkt gäller den organisa— toriska anknytningen mellan den blivande grundskolan och de framtida gymnasieut- l)ildningsvägarna. Spörsmålet bör prövas mot bakgrunden av vad som kan finnas mo- tiverat av praktiska och ekonomiska skäl, exempelvis utnyttjandet av lärarkrafter och materiella resurser m. in. Det kan under alla förhållanden förutses att det i fram— tiden knappast på samma sätt som nu bör vara endast allmänbildande gymnasielin- jer som bör kunna ifrågakomma för verti- kal samorganisation med grundskolan. Re- dan skolberedningen torde för övrigt kom- ma att från sina utgångspunkter närmare belysa detta problem.»

Samordningsfrågorna mellan dels skolformer på det gymnasiala ålderssta- diet, dels dessa och grundskolans hög— stadium behandlar utredningen i kapi- tel 12 och 17. I förstnämnda kapitel lik— som i kapitel 19 behandlas också plane- ringen av den fortsatta utbyggnaden.

31.52 Utredningen har även att över— väga frågan om huvudmannaskapet för de framtida gymnasiala utbildningsvä- garna. Härom sägs i direktiven följan— de:

>>I detta hänseende vill jag här endast framhålla, att det enligt min mening mer och mer torde komma att framstå som sak— ligt motiverat att ifrågasätta, huruvida inte statens administrativa huvudmannaskap

för vissa gymnasier, i vart fall de som är samorganiserade med kommunal skolform, bör avvecklas. Den dualism i administrativt hänseende, som nu råder vid skolenheter, bestående exempelvis av statligt gymnasium och kommunal enhetsskola, har visat sig både medföra ett tungrott förvaltningsför- farande och kunna utgöra ett irritationsmo- ment i det nödvändiga samspelet.»

Gymnasieutredningen framlägger för- slag härom i kapitel 18.

31.53 Utredningen skall vidare behand- la de ekonomiska frågorna enligt följan- de uttalanden i direktiven.

»Prövningen av frågan om det ekonomis- ka ansvaret för det framtida gymnasieut- bildningssystemet bör av utredningen göras åtskild från spörsmålet om det administra— tiva huvudmannaskapet och i stort sett följa de riktlinjer för kostnadsfördelning mellan stat och kommun, som beträffande liknande utgiftsändamål är eller framdeles kan bli uppdragna. Detta är emellertid en punkt där det synes riktigast och lämpligast att utredningen, när efter erforderliga un- dersökningar och överväganden ett ställ— ningstagande blir aktuellt, inhämtar ytterli— gare direktiv, varvid hänsyn kan tas till den då förutsebara utvecklingen av den sam- hällsekonomiska och statsfinansiella situa— tionen. Förslag från utredningens sida bör emellertid alltid åtföljas av en utförlig be— räkning av därmed förenade kostnader och av kostnadsutvecklingen för ett antal år framåt. Likaså bör varje förslag innefatta även utkast till erforderliga författnings- bestämmelser och övriga av behovet påkal- lade föreskrifter.»

Förutom i ett kostnadskapitel (kapi- tel 20) behandlar utredningen här be— rörda frågor i kapitel 12 (kostnader vid olika delningstal), i kapitel 16 (kostna- der för lokaler, utrustning och hjälpme- del), i kapitel 18 (statsbidragsbestäm— melser) och i kapitel 19 (vissa kostna— der i samband med övergången till det nya gymnasiet). Dessutom berörs i fle- ra andra kapitel i samband med förslag till reformer kostnaderna för dessa.

Utkast till författningsbestämmelser har även utarbetats.

3.2 Avgränsningen av gymnasie- utredningens arbete

3.2.1 Direktiven

I anslutning till ovan citerade uttalande i direktiven (3.1.4.2) om behovet av gymnasiala utbildningsvägar med an- nan inriktning än de nuvarande anför departementschefen följande:

»Arbetsuppgifterna för den förordade ut— redningen bör därför enligt min mening inte begränsas till de egentliga gymnasier— nas problem utan även omfatta spörsmål, som gäller utbildningsvägar vid sidan av de egentliga gymnasierna. Härifrån bör dock i princip avskiljas sådana för när- varande klart avgränsade och mot ett be- stämt mål syftande utbildningslinjer såsom exempelvis de seminarielinjer av olika slag, som i fråga om inträdeskrav i huvudsak bygger på realexamen eller enhetsskola. Inte heller här utredningen utan särskilda skäl uppehålla sig vid de befintliga utbildnings- vägar vid sidan av de egentliga gymnasier- na, som mot bakgrunden av de allmänna ut- gångspunkter jag angivit kan sägas redan väl fylla en uppgift i utbildningsorganisa- tionen, eller sådana nya påbyggnadslinjer som kan komma att bli ett resultat av 1957 års skolberednings arbete. Inte hel— ler bör utredningen gå in på befintliga prak— tiskt betonade yrkesutbildningslinjer av verkstadskolekaraktär och därmed jämför- liga utbildningsvägar, såvida det inte visar sig påkallat med hänsyn till exempelvis den förskjutning mot alltmer teoretiskt betona— de studier, som är märkbar inom vissa de— lar av yrkesutbildningen.

Den gränsdragning som jag här gjort är med avsikt tämligen vag. Det synes mig nämligen lämpligast att utredningen får ganska fria händer att efter en första över- blick över det samlade problemkomplexet själv dra upp de yttre gränserna i detalj för det fortsatta arbetet, varvid jag förut— sätter att departementschefen hålles fort— löpande underrättad om utredningens ställ— ningstagande. Jag vill här också framhålla, att vid denna gränsdragning och även under arbetets fortsatta gång kan uppkomma spörsmål om utbildningsanordningar av så- dan komplicerad beskaffenhet eller bråd- skande natur, att undersökningar och över- väganden härom lämpligast bör verkställas

genom speciella delegationer inom utred- ningen eller eventuellt genom särskilda sakkunniga vid sidan av utredningen. Jag förutsätter att utredningen tar de initiativ härutinnan, som alltefter omständigheterna finnas påkallade.

Den här förordade utredningen om den gymnasiala utbildningens uppgifter, innehåll och organisation bör således avse såväl de egentliga gymnasierna som de gymnasiala utbildningsvägar i övrigt, som enligt vad jag här antytt bör kunna attrahera viss del av det nuvarande gymnasieklientelet samt erbjuda olika utbildningsalternativ för dem, vilka vill välja en utbildning med annan riktpunkt än vad det egentliga gymnasiet har.»

I de närmaste avsnitten redogör gym— nasieutredningen för avgränsningen av sitt arbete. Därvid behandlas först vad som i direktiven benämnes de egentli— ga gymnasierna, därefter gymnasiala utbildningsvägar i övrigt samt vuxenut- bildningsformer.

3.2.2 De egentliga gymnasierna

3.2.2.1 Då uttrycket de egentliga gym- nasierna används i direktiven avses därmed närmast de gymnasiala utbild- ningsvägar som tjänar som grund för fortsatta högre studier. I dagens läge utgöres dessa av de allmänna, tekniska och merkantila gymnasierna. Enligt gymnasieutredningens mening måste även i framtiden finnas utbildningsvä- gar som i huvudsak motsvarar inrikt- ningen av nämnda tre gymnasieformer även om självfallet innehållet ändras. Huruvida det inom gymnasiet kan kom— ma att behövas andra utbildningsvägar eller om dessa snarare hör hemma inom det gymnasiala skolsystemet i övrigt är delvis beroende av hur begreppet gym— nasium definieras. Utredningen använder i fortsättning- en ordet gymnasium som beteckning för sammanfattningen av de utbild— ningsvägar som utgör en direkt forsätt- ning på grundskolan och —— utan att

alltid ha detta som huvuduppgift — meriterar för tillträde till universitet och andra därmed jämförliga utbild— ningsanstalter. Vissa sektorer av gym- nasiet har till huvuduppgift att förbere- da för direkt yrkesverksamhet, exem- pelvis av ekonomisk (merkantil) eller teknisk natur.

Ordet gymnasial använder däremot utredningen i vidare betydelse. Det får markera att en skola i huvudsak avser samma ålderssladium som gymnasiet.

Som kommer att framgå av det föl- jande rymmer frågan om avgränsningen mellan gymnasiet enligt ovan angiven definition och andra gymnasiala utbild- ningsvägar många problem.

32.232 Svårigheten att göra dessa av- gränsningar aktualiserar frågan om det ändamålsenliga i att använda en spe- ciell beteckning för vad utredningen kallar gymnasiet. Det kan ifrågasättas om inte alla utbildningsvägar som byg- ger på grundskolan borde ges en sam- manfattande benämning som ej mer eller mindre klart markerar de olika vägarnas skiftande mål. Häremot kan invändas att frågan knappast kan betraktas som aktuell i dagens läge. Statsmakterna har nyligen fattat beslut om införandet av en delvis ny skolform, fackskolan, på det gym- nasiala åldersstadiet. Härtill kommer att en särskild utredning om yrkesskolan, en skolform som tillhör det gymnasiala åldersstadiet, inom kort torde genom- föras. Dessa omständigheter talar för att den angivna namnfrågan ej bör nu aktualiseras — namnet gymnasium bör alltså t. v. behållas.

3.2.2.3 De skolformer som utredningen i det följande i huvudsak kommer att behandla utgör de framtida motsvarig- heterna till nuvarande allmänna gym- nasium (statliga, kommunala och i viss

utsträckning privata), det 3-åriga han- delsgymnasiet samt det 3-åriga tekniska gymnasiet.

Gymnasieutredningen kommer icke att ta upp frågan om glesbygdsgymna- sier av olika typ, exempelvis korre- spondensgymnasier. Det torde få ankom- ma på Skolöverstyrelsen att vidta de åtgärder som krävs för att sådana gym- nasier skall kunna anpassas till nya för— hållanden.

I detta sammanhang vill utredningen framhålla att, då i betänkandet namnet skolöverstyrelsen användes, utredning- en därmed avser det centrala skoläm- betsverk som enligt beslut av riksdagen 1963 skall bildas genom sammanslag— ning av i huvudsak nuvarande Skolöver- styrelsen och överstyrelsen för yrkes— utbildning. Denna sammanslagning be- räknas komma till stånd hösten 1964. Vissa åtgärder föranledda av gymnasie- utredningens förslag torde bli aktuella redan dessförinnan. Utredningen förut- sätter att de bägge överstyrelserna un- der tiden fram till sammanslagningen i samråd —— i vissa fall måhända genom särskilda samarbetsgrupper -—— vidtar sådana åtgärder.

Utredningen behandlar i detta betän- kande ej heller de l-åriga fackkurserna vid handelsgymnasiet samt de 2-, 3- och 4-åriga specialkurserna vid tekniskt gymnasium. Gymnasieutredningen avser att ta upp frågan om dessa kurser lik- som frågan om utbildningen vid bergs- skolan i Filipstad i samband med ett planerat senare betänkande om vuxen— utbildningen.

Vidare tar gymnasieutredningen här ej heller upp frågan om Hvilans special- gymnasium och försvarets läroverk. Det synes böra ankomma på Kungl. Maj :t att, efter förslag av Skolöverstyrel- sen, besluta om speciella lärokurser bör få finnas inrättade vid dessa skolor.

Den utbildning som bedrives vid tex-

tilinstitutet i Borås och Lennings textil- tekniska institut har nyligen behandlats av sakkunniga för utredning rörande textil— och konfektionsindustrins utbild— ningsbehov (stencil, Ecklesiastikdepar- tementet 1962z3). Textil- och konfek— tionsutbildningen behandlas därför av gymnasieutredningen endast i den mån den ligger på gymnasieingenjörsnivå.

Slutligen vill utredningen erinra om att handelsgymnasiets 4-åriga linjer av— vecklas successivt fr. o.1n. läsåret 1962/ 63 och kommer att vara helt avvecklade med utgången av läsåret 1964/65.

3.2.3 Gymnasiala utbildningsvägar i övrigt 3.2.31 De direktiv som utredningen er— hållit på denna punkt omfattar —— så- som framgår av 3.2.1 — vidsträckta fält. Utredningens undersökningar (se kap. 4) visar också att utbildningstryc- ket på det gymnasiala skolsystemet kom- mer att växa mycket starkt och fram- tvinga nya utbildningsvägar. Under ar- betets gång har emellertid gymnasieut- redningen funnit att man, i stället för att inrätta nya parallella skolformer, bör tillgodose de uppkomna behoven genom att lämpligt utforma redan existerande eller planerade skolor. Härvid bör — som gymnasieutredningen närmare ut- vecklar i kapitel (i — de i direktiven nämnda påbyggnadslinjerna på grund- skolan, vilka sedermera förverkligats genom statsmakternas beslut om inrät- tande av fackskolan, få spela en stor roll. Dessa rymmer flera studievägar som omspänner vida fält av utbildnings— området på det gymnasiala ålderssta- diet. Därjämte föreslår gymnasieutred- ningen betydande förändringar och kompletteringar inom det egentliga gymnasiet. Därefter återstår vad utred— ningen vill beteckna som yrkesskolom- rådet med dess mycket skiftande ut-

bildning i fråga om såväl mål som stu- dietid. Bl. a. med hänsyn till den avise- rade utredningen om yrkesskolväsendet har gymnasieutredningen icke ansett sig kunna behandla denna utbildnings uppgift, innehåll och inre organisation. Däremot har utredningen funnit anled- ning att i samband med planeringsfrå- gorna för det nya gymnasiet även ta in fackskolan och yrkesskolan i bilden. Gymnasieutredningen behandlar dessa senare frågor i kapitel 12. 3.2.3.2 De delar av föreliggande betän- kande, vilka behandlar frågor av ge- mensamt intresse för gymnasieutred- ningen och fackskoleutredningen, har utarbetats efter samråd med sistnämnda utredning. Härvid kan bl. a. nämnas de generella frågorna om det gymnasia- la skolsystemets struktur (kapitel 6), bestämmelserna om intagning, flyttning och betyg (kapitel 13), om skolans be- fattningshavare (kapitel 15), om loka- ler, utrustning och andra hjälpmedel (kapitel 16) samt den yttre organisa- tionen (kapitel 12).

3.2.4 Vuxenutbildningen

Studiesociala utredningen har, enligt sina direktiv, till uppgift att belysa be- hovet av studiesociala stödåtgärder »för att förbättra den enskildes förut- sättningar att genomgå mera omfattande fortbildning eller vidareutbildning». Som ett led i sitt arbete kartlade denna utredning möjligheterna för vuxna per— soner att bedriva studier på gymnasie- stadiet. Efter samråd med bl. a. gym- nasieutredningen anhöll studiesociala utredningen i en skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 2 juni 1961 om tillkallande av vissa experter att ingå i en delegation inom utredning- en med uppdrag att skyndsamt utarbeta förslag om en utbyggnad av vuxenut-

bildningen på gymnasiestadiet. Det framhölls i skrivelsen att reformerna borde inriktas på både att förstärka de institutionella resurserna och att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för den enskilde att utnyttja dessa resurser.

Den 19 juni 1961 tillkallades att så- som experter ingå i den föreslagna dele- gationen gymnasieutredningens huvud- sekreterare Sandgren samt två av gym- nasieutredningens experter, numera by- rådirektören Emil Stetler och byrådi- rektören Emanuel Waril.

Den 8 januari 1962 framlade studie- sociala utredningen ett betänkande Vid- gad vuxenutbildning på gymnasiestadiet (SOU 1962: 5) vari bl. a. framhölls föl- jande. Den framtida uppläggningen av vuxenutbildningen blir givetvis i hög grad beroende av utformningen av de gymnasiala skolformerna överhuvud. De av skolberedningen föreslagna fack- skolorna kommer därvid in i bilden. Gymnasieutredningen torde i en senare fas av sitt utredningsarbete komma att behandla även vuxenutbildningen. Be— hovet av en skyndsam utbyggnad av vuxenutbildningen på gymnasiestadiet är emellertid så påtagligt, att vissa åt- gärder redan nu synes böra vidtagas. Dessa bör självfallet utformas så att de ej försvårar den prövning av de lång- siktiga problemen som gymnasieutred- ningen har att föreslå.

Mot denna bakgrund föreslog studie— sociala utredningen bl. a. en utbyggnad av vuxenlåroverken och statligt stöd åt kvällsgymnasierna. Dessa förslag har vid 1962 och 1963 års riksdagar blivit föremål för statsmakternas beslut.

I yttrande över ovannämnda betän— kande betonade gymnasieutredningen vikten av att vuxenutbildningen ut— byggdes. Med hänsyn till behovet av en snabb reform av gymnasiet bl. a. på grund av grundskolans genomförande bedömde emellertid utredningen det

som angelägnast att först framlägga för- slag om den gymnasiala utbildningen för ungdom. De två senaste åren har vi- dare vuxenutbildningen icke oväsentligt utbyggts. Det är i och för sig önskvärt att gymnasieutredningen vid sin be— handling av vuxenutbildningen kan be- akta de praktiska erfarenheterna av denna utbyggnad. Utredningen avser att i ett kommande betänkande framlägga förslag om de ändringar i gymnasieut— bildningen för vuxna som påkallas vid bifall till utredningens nu föreliggande förslag och av behovet av ytterligare förbättrad tillgång till vuxenutbildning.

Som framgått av 3.2.2.3 avser gymna- sieutredningen att i samband med vux- enutbildningen även ta upp frågan om utbildningen vid handelsgymnasiets 1- åriga fackkurser, tekniska gymnasiets specialkurser och bergsskolan i Filip- stad.

I anslutning därtill avser utredningen även att behandla frågan om internat och skolhem för gymnasiestuderande som av olika skäl ej kan få utbildning på hemorten eller för vilka eljest utbild- ning på annan ort än hemorten år lämp- lig.

3.3 Utredningsarbetets organisation

3.3.1 Sekretariat, experter m. m.

Förutom huvudsekreteraren har till sekretariatet under längre tid varit knutna flera personer. Den 22 decem- ber 1960 uppdrogs av departementsche— fen åt numera byrådirektören Sven Lidvall att vara biträdande sekreterare. Den 14 oktober 1960 tillkallades nume- ra byrådirektören Gunnar Olderin så— som expert för att utföra undersökning— ar angående behovet av gymnasieutbil- dade. Fr.o.m. nämnda datum och t.o.m. den 31 augusti 1961 var denne

direkt knuten till utredningssekretaria- tet. För att biträda med nämnda frågor har vidare under tiden den 1 januari 1961—den 14 mars 1962 numera» konsu- lenten Brita Eriksson tjänstgjort inom sekretariatet. För att utreda och bearbe— ta vissa frågor om teknisk utbildning var lektorn Egon Nilsson under tiden den 18 september 1961—den 30 juni 1962 knuten till sekretariatet. Fr.o.m. den 10 januari 1962 har lektorn Hans— Erik östlundh tjänstgjort inom sekreta- riatet bl. a. som läroplanssekreterare. I fråga om de tekniska ämnena har såsom sekreterare under tiden den 1 augusti— den 31 december 1962 fungerat lektorn Kjell Malm och fr.o.m. mitten av de— cember 1962 skoldirektören Axel As- sarsson. Den senare har därjämte inom sekretariatet haft andra uppdrag. Inom sekretariatet har vidare, jämte viss an- nan kanslipersonal sedan november 1960 tjänstgjort numera t. f. kansliskri- varen Kerstin Törnell.

Sedan september 1961 har gymnasie- utredningens expert docenten Urban Dahllöf regelbundet deltagit i utred- ningens sammanträden.

Utöver de redan nämnda har ett stort antal personer genom departementsche- fens beslut tillkallats för att såsom ex- perter biträda gymnasieutredningen. I de följande avsnitten lämnar utredning- en undcr vissa huvudrubriker _ i nära anslutning till den översikt över ut— gångspunkterna för utredningens ar- bete som givits i 3.1 -— en redogörelse för dels de delegationer och expert- grupper som penetrerat olika frågor, dels de större undersökningar utred- ningen med departementschefens sär- skilda tillstånd genomfört.

En fullständig förteckning över ut- redningens ledamöter, experter och andra medarbetare lämnas i bilaga 1 till detta betänkande.

3.3.2 Gymnasiets dimensionering En grundläggande arbetsuppgift för gymnasieutredningen har varit att un- dersöka det framtida behovet av gym- nasieutbildade. I samband därmed har utredningen även sökt belysa de kvan- titativa problemen i vad de innefattar den hittillsvarande utvecklingen samt den framtida tillströmningen och de olika faktorer som kan tänkas inverka på denna. Utredningen fann frågan om behovet av gymnasieutbildade vara av sådan omfattning att den borde bearbetas av en särskild delegation. Efter framställ- ning tillkallades i oktober 1960 att för ändamålet som experter biträda utred- ningen byrådirektören Tore Hessler, numera generaldirektören Bo Lundberg, byråchefen Ejnar Neymark, numera by- rådirektören Gunnar Olderin och pro- fessorn Gunnar Westerlund. I delega- tionen, i fortsättningen benämnd be- hovsdelegafionen, ingick vidare utred- ningens huvudsekreterare (delegatio— nens ordförande) och biträdande sekre— terare. De utredningar och rapporter som be- hovsdelegationen överlämnat till gymna- sieutredningen har legat till grund för utarbetandet av delar av kapitel 4. Be- hovsdelegationen har i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen utfört beräk- ningar av det kvantitativa behovet av ingenjörer. Dessa beräkningar har pub- licerats i Arbetsmarknadsinformation, serie S nr 5/1962. Ledamoten av behovs- delegationen, generaldirektören Lund- berg har vidare utarbetat en prognos angående ingenjörsbehovet Behovet av ingenjörer för önskad produktivitetsut— veckling (stencil, flygtekniska försöks- anstalten 1962). Slutligen har delar av det av behovsdelegationen sammanställ- da materialet publicerats i den inom ecklesiastikdepartementet utarbetade statistiska sammanställningen Tenden-

serna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962: 55).

Samband såväl med de kvantitativa som med de kvalitativa problemen har den i direktiven nämnda yrkesanalysen »på arbetsmarknadens behovssida be- träffande personer med gymnasieutbild- ning» (jfr 3.1.4.1). För att biträda gym- nasieutredningen vid behandlingen av Vissa aspekter av denna fråga tillkalla- des i september 1961 på framställning av utredningen en särskild expertgrupp, den s. k. yrkesanalysgruppen.

För att belysa efterfrågan på gymna- sieutbildade har utredningen fått till- stånd — dels i november 1960, dels i april 1962 _ att genomföra ett antal statistiska undersökningar rörande hit- tillsvarande förhållanden och olika fak- torer som påverkar efterfrågan. Redo- görelsen för dessa undersökningar — som utförts av utredningens experter numera byråchefen Klas Wallberg och numera byrådirektören Leif Gouiedo —— lämnas i kapitel 4. Därjämte publiceras i SOU 1963: 41 två av undersökningarna Efterfrågan på gymnasieutbildning och övergången till fortsatt verksamhet efter genomgången försöksskola.

3.3.3 Gymnasiets innehåll m. 111.

Enligt direktiven har utredningen haft att söka analysera »den gymnasiala ut- bildningens egenvärde och dess sam- hällsnytta» (jfr 3.1.4.1), bl. a. genom att verkställa en kartläggning av de ford— ringar, som olika avnämare ställer på den gymnasiala utbildningens innehåll och resultat.

För att överväga hur dessa problem borde angripas tillsattes i oktober 1960 en särskild delegation, den s. k. ford- ringsdelegationen, med utredningens huvudsekreterare som ordförande. Öv- riga ledamöter, tillika experter åt gym-

nasieutredningen, var docenten Urban Dahllöf, professorn Torsten Husén, by— råchefen Ejnar Neymark och t. f. byrå— chefen Harald Vrethammar. På förslag av fordringsdelegationen begärde gym- nasieutredningen i november 1960 till— stånd att utföra två större undersök- ningar, vilket medgavs.

Den ena undersökningen avsåg dels att belysa elevernas fortsatta väg till högre studier eller yrkesverksamhet i relation till deras val av linje och gren på gymnasiet, dels att ge en bild av de faktorer som från elevernas synpunkt varit avgörande för deras val av studie- väg genom gymnasiet. I undersökning- en har vidare kartlagts elevernas in- ställning till sådana frågor som gymna- siets ämnesinnehåll och arbetsformer. Denna undersökning har utförts av pro- fessorn Kjell Härnqvist, tillika expert åt gymnasieutredningen, under med- verkan av assistenten Åke Grahm. Un- dersökningsrapporten, som i sin slutliga utformning erhållit namnet Vägen ge- nom gymnasiet, har publicerats i SOU 1963: 15.

I den andra undersökningen har en kartläggning gjorts av de fordringar som olika avnämare av gymnasialt ut- bildad arbetskraft ställer på gymnasiet. I samband därmed har även gjorts vissa undervisningsundersökningar som sam- manhänger med avnämaraspekten. Den— na andra undersökning, som utförts av Dahllöf och i den slutliga utform- ningen fått namnet Kraven på gymna- siet, har presenterats i SOU 1963: 22.

De två här nämnda undersökningar— na har utgjort ett grundläggande mate- rial av utomordentlig betydelse för gymnasieutredningens ställningstagan- den i fråga om gymnasiets mål, inne- håll och differentiering.

På fordringsdelegationens förslag har utredningen vidare låtit genomföra en jämförande undersökning rörande kurs-

planer och undervisning i matematik och fysik vid de tekniska gymnasierna. Undersökningen har utförts av utred- ningens expert numera lektorn Birger Bromsjö, som i SOU 1963: 41 lämnar en redogörelse för densamma. Fordringsdelegationen föreslog vidare att en undersökning rörande förekoms- ten av olika slag av kompletteringar efter studentexamen borde genomföras. Sedan vederbörligt tillstånd härför er- hållits uppdrog utredningen åt numera byråehefen Klas Wallberg att genom- föra en dylik undersökning. En rapport häröver presenteras i SOU 1963: 41.

3.3.4- Ekonomisk gymnasieutbildning

För att närmare bearbeta frågan om den framtida ekonomiska (merkantila) utbildningen på gymnasienivå upprätta- des i april 1961 en särskild delegation, delegationen för merkantil utbildning. Delegationen har letts av gymnasieut— redningens ordförande samt i övrigt omfattat följande personer, tillika ex- perter åt utredningen, nämligen direk- tören Axel Alfort, rektorn Hartwig Her- mansson, personalchefen Karl-Axel Linderoth och numera byrådirektören Emil Stetler. I delegationens arbete har vidare deltagit gymnasieutredningens huvudsekreterare och biträdande sekre- terare.

Delegationens första uppgift blev att utarbeta och för gymnasieutredningen framlägga förslag dels till provisorisk tim— och kursplan för första årskursen av 3-årigt handelsgymnasium, att till- lämpas under läsåret 1961/62, dels till tim- och kursplan för 3—årigt handels- gymnasium, att tillämpas från och med läsåret 1962/63. Genom beslut den 24 mars 1961 hade nämligen departements- chefen anmodat gymnasieutredningen att — i anslutning till vad som anförts

i proposition 1961: 82 — i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning till Kungl. Maj:t inkomma med sådana för- slag.

Under våren 1961 samt början av 1962 inkom gymnasieutredningen — ef- ter förslag från delegationen — med de begärda tim- och kursplanerna, vilka fastställdes av Kungl. Maj:t den 2 juni 1961 och den 27 april 1962.

För delegationens kontakter med av- nämare m. fl. lämnas en redogörelse i 8.312.

På förslag av delegationen hemställde gymnasieutredningen hos Kungl. Maj :t att de dåvarande 4—åriga linjerna med aftonundervisning skulle successivt av- vecklas fr.o.m. läsåret 1962/63. Den 27 april 1962 förordnade Kungl. Maj:t enligt gymnasieutredningens hemstäl- lan.

I gymnasieutredningens nyssnämnda uppdrag av den 24 mars 1961 ingick också att ta upp frågan om handelsgym- nasiets l-åriga fackkurser. Med hänsyn till att gymnasieutredningen _— efter samråd med överstyrelsen för yrkes- utbildning och överläggningar med fö- reträdare för handelsgymnasierna — bedömt att en eventuell reform inom detta område vore mindre brådskande har förslag härom ännu icke framlagts. Visst förberedelsearbete har utförts in- om delegationen.

Den provisoriska tim— och kursplan för 3-årigt handelsgymnasium, som fast- ställts att gälla tills vidare fr. o. m. läs- året 1962/63, har bearbetats vidare in- om delegationen, som därvid stått i kontakt med vissa företrädare för han- delsgymnasierna för att utröna utfallet av de provisoriska planerna. Vid dele— gationens slutliga bearbetning av kurs- planen för gymnasiets ekonomiska läro— kurs har bl. a. härigenom vunna erfa- renheter kunnat utnyttjas. Av lärc- plansexperter uppgjorda förslag till

] v . 1 I

kursplaner m. m. har granskats och vi- dare bearbetats av delegationen innan de förelagts gymnasieutredningen.

3.3.5 Teknisk gymnasieutbildning

I direktiven för utredningen uttalas bl. a. följande.

»Ett av de utbildningsområden, som ut— redningen vid sitt arbete med förevarande problem synes få anledning att gå närmare in på, torde vara teknikerutbildningen. —— — — Med hänsyn till den allt större be- tydelse för produktionslivet, som yrkes- gruppen tekniker har och kan förväntas få, synes spörsmålet om teknikerutbildning— en höra till de problem, som under utred- ningens gång lämpligen bör specialbearbe- tas genom en särskild delegation eller på annat lämpligt sätt.»

Gymnasieutredningen fann det lämp— ligt att frågorna om ingenjörsutbild- ningen på gymnasienivå bearbetades av en särskild delegation. Denna, som fick namnet ingenjörsdelegationen, tillsattes i maj 1961 och har letts av gymnasieut- redningens ordförande. Som ledamöter, tillika experter åt utredningen, har där- utöver ingått till en början civilingen- jören Sven Malmströln, rektorn Bertil Sjöberg, numera t.f. byråehefen Stina Thyberg, förste byråingenjören Olof Wallerius och byrådirektören Emanuel Waril. I september 1961 knöts även lek- torn Egon Nilsson till delegationen. Ut- redningens huvudsekreterare och biträ- dande sekreterare har därjämte deltagit i delegationens arbete.

Enligt de direktiv delegationen fick av gymnasieutredningen skulle delega- tionen till en början koncentrera sitt ar— bete till ingenjörsutbildningen på en nivå, motsvarande nuvarande utbild- ning på 3—årigt tekniskt gymnasium, varvid det förutsattes att studiemålet i fackämnena skulle som helhet vara i stort sett oförändrat.

Under sitt arbete har delegationen

diskuterat den tekniska gymnasieutbild- ningen med bl. a. den under 3.3.2 nämn- da yrkesanalysgruppen, Sveriges indu— striförbund och Sveriges hantverks- och industriorganisation samt olika fö- reträdare för näringslivet. I praktik- frågan har överläggningar hållits med företrädare för Svenska arbetsgivare- föreningen och Svenska industrins praktiknämnd.

Under hösten 1961 utarbetades inom delegationen förslag till tim- och kurs— plan för teknisk gren av reallinjen vid allmänt gymnasium. På grundval härav framlade gymnasieutredningen ett för- slag som genom beslut den 6 och den 28 juni 1962 fastställdes av Kungl. Maj:t.

På initiativ från delegationen har gymnasieutredningen för att belysa vis- sa frågor om differentieringen och de olika ämnenas betydelse för de fram- tida arbetsuppgifterna låtit göra en en- kät bland vissa årgångar examinerade gymnasieingenjörer. Resultatet av dessa undersökningar redovisas under 8.4.2.5 och i SOU 1963: 41.

Inom sitt huvudarbetsområde har de- legationen utarbetat förslag bl. a. om studietidens längd, differentieringar, timplan samt praktikens innehåll, längd och förläggning. Vidare har delegatio- nen granskat och framfört sina syn- punkter beträffande av läroplansexper- ter framlagda förslag till kursplaner m. m.

3.3.6 Andra utbildningsvägar inom gymnasiet

Utredningen har haft att pröva om nya utbildningsvägar bör införas i det framtida gymnasiet _ utöver dem som det utan vidare stått klart måste rym- mas inom de allmänna, tekniska och ekonomiska sektorerna. Två områden för vilka gymnasieutbildning bör över- vägas erbjuder sig omedelbart, nämli- gen det estetiska och vårdnadsområdet.

Därjämte har i olika sammanhang ak- tualiserats vad som ibland kallas »hus- lig» utbildning.

33.61 Estetisk utbildning. För att när- mare bearbeta denna fråga och fram- lägga förslag till eventuell estetisk dif- ferentiering tillsattes i september 1961 en särskild delegation. I denna har in- gått, tillika experter åt utredningen, professorn Bertil Carlberg (delegatio- nens ordförande), rektorn Margit Björk- quist, sekreterare, professorn Sten Kar- ling, filosofie licentiaten Bertil Laurit- zen och intendenten Marita Lindgren- Fridell. I sina direktiv till delegationen angav gymnasieutredningen att den med este- tisk utbildning avsåge sådana aktiviteter och verksamhetsfält, som toge i anspråk håg och fallenhet för musik, sång och dans, dramatisk framställning, färg- och formgivning och liknande. I dele- gationens uppdrag skulle ingå dels frå- gan om en mer omfattande estetisk ut- bildning, avsedd endast för elever med speciella intressen, dels frågan om de estetiska inslag, som kunde komma att ingå som normalföreteelse i många gymnasisters skolgång. Delegationen har utarbetat ett stort antal förslag. Gymnasieutredningen re- dovisar sina ställningstaganden i 8.5.2.

3.3.6.2 Vårdnadsutbildning m. m. Inom gymnasieutredningen har sedan novem- ber 1961 en särskild delegation bearbe- tat frågorna om gymnasieutbildning med inriktning på hushållnings-, vård- nads-, arbetsledare- och ungdomsledare- uppgifter. Ordförande i delegationen har varit ledamoten av gymnasieutred- ningen öhman. I övrigt har i delega- tionen, tillika experter åt utredningen, ingått byråehefen Rut Ager, direktören Anna-Greta Hybinette, rektorn Greta Kastman, instruktionssköterskan Brita

Lager och förste byråsekreteraren Brita Wernlund. Sedan december 1962 har vidare ledamoten av gymnasieutred— ningen Margareta Vestin varit knuten till delegationen.

I delegationens uppgifter ingick bl. a. även att ytterligare penetrera 1959 års blandgymnasiekommittés förslag, i vad avser nu nämnda områden, samt att där- utöver undersöka om ytterligare, mer eller mindre besläktade utbildningsvä- gar i framtiden kunde bli aktuella. De- legationen hade även att beakta de uppslag som framkommit i betänkandet Praktiska gymnasier (SOU 1959: 44).

Det material som delegationen till- handahållit utredningen ligger till grund för utredningens förslag under 8.5.2.

3.3.7 Organisatoriska och ekonomiska frågor

3.3.7.1 Utredningen har vidare haft att pröva frågan om samorganisation av gymnasiala skolformer (jfr 3.1.5.1). Si— na ställningstaganden i dessa frågor (se kapitel 12) grundar gymnasieutred- ningen bl.a. på planeringsundersök- ningar, som utförts av utredningens ex— pert numera t.f. undervisningsrådet Bengt Jacobson, samt på utredningar om behov av lokaler och utrustning som gjorts av experterna rektorn Klas- Erik Almberger, skoldirektören Axel Assarsson och byrådirektören Olof Moll. Nära samband med de senare frå- gorna har kostnadsberäkningarna, vid vilkas utförande numera byrådirektö- ren Carl—Erik Virdebrant biträtt utred- ningen som expert.

3.3.7.2 Enligt sina direktiv har gymna- sieutredningen även haft att dels över- väga frågan om huvudmannaskapet för de framtida gymnasiala utbildningsvä- garna, dels pröva frågan om det ekono- miska ansvaret för det framtida gym- nasieutbildningssystemet.

Inom gymnasieutredningen har dessa frågor förberetts av en särskild dele- gation, huvudmannaskapsdelegationen, som tillsattes i november 1960. Ordfö- rande i delegationen har varit ledamo- ten Andersson och därjämte har i de- legationen ingått ledamoten Hultin samt, tillika experter åt utredningen, rektorn Nils Anrup, byrådirektören Gös- ta Nordin (delegationens sekreterare) och byråehefen John Ulne. Därjämte har gymnasieutredningens huvudsekre- terare och biträdande sekreterare delta- git i delegationens arbete.

Delegationen har haft överläggning- ar med kommunförbunden, lärarorga— nisationer m. fl.

Av delegationen utarbetat material ligger till grund för gymnasieutredning- ens förslag i kapitel 17 och 18.

3.3.3 Frågor rörande intagning, flyttning, betyg, studiernas avslutning och studietidens längd Frågor rörande bl. a. intagning, flytt- ning, betyg och studiernas avslutning har inom gymnasieutredningen förbe- retts av en särskild delegation, kallad betygsdelegationcn, i vilken ingått leda- möterna av gymnasieutredningen Hultin (ordförande) , Magnusson och Margareta Vestin samt, tillika experter åt utred— ningen, professorn Gösta Ekman och laboratorn Sten Henrysson. Gymnasie- utredningens huvudsekreterare har. vi— dare deltagit i delegationens arbete, som började i september 1961. Från ok- tober 1962 har även rektorn Erik Sand- berg såsom expert deltagit i delegatio- nens arbete.

Samband med de nämnda frågorna har läsårets längd, speciellt tidpunkten för det sista läsårets avslutning. I denna fråga har gymnasieutredningen samrått med värnpliktsutredningen (se 9.124).

Utredningen har företagit undersök- ningar angående studieresultaten i det nuvarande gymnasiet. För dessa svarar

professorn Carl-Erik Quensel och filo- sofie kandidaten Göran Angsmark vilka som experter knöts till utredningen i november 1960. En separat redogörelse för undersökningarna lämnas av Angs- mark i SOU 1963:41. Av betydelse i detta sammanhang är också de av pro— fessorn Yngve Norinder utförda under- sökningarna angående studieförhållan— dena vid fackgymnasierna. Norinder har sedan september 1962 varit knuten till utredningen som expert. En rapport över undersökningarna lämnas i SOU 1963: 41.

Problemen angående studietidens längd belyses bl.a. genom två under- sökningar utförda av filosofie licentia— ten Bengt Ahnmé och konsulenten Ber- til Särlvik, båda experter åt utredning- en. Undersökningarna presenteras i SOU 1963:41. Vid deras uppläggning och genomförande har medverkat en rådgivande arbetsgrupp bestående av förutvarande experten numera ledamo- ten i utredningen Berg och ledamoten Sandgren samt utredningens experter docenten Urban Dahllöf, professorn Kjell Härnqvist och byråchefen Ejnar Neymark.

3.3.9 Lärarutbildningeirågor

För att förbereda dessa frågor tillsattes i april 1962 inom gymnasieutredningen en särskild grupp. Den har letts av gymnasieutredningens ordförande samt därutöver omfattat ledamöterna av ut- redningen Haldén, Hultin och Sand- gren samt, tillika experter åt utred- ningen, byrådirektören Emil Stetler och lektorn Hans-Erik östlundh, den se- nare tillika gruppens sekreterare. Be- träffande frågan om lärarutbildning vid teknisk högskola, varom gymnasieutred- ningen den 21 november 1962 avgivit förslag, har gruppen biträtts av, tillika experter åt utredningen, professorn Gö- ran Borg och lektorn Egon Nilsson.

Gruppen har haft överläggningar med en inom 1960 års lärarutbildningssak- kunniga för ändamålet utsedd arbets- grupp, bestående av professorn Torsten Husen samt avdelningschefen Bertil Ju— nel och undervisningsrådet Sixten Marklund. Lärarutbildningsgruppens förslag ligger till grund för gymnasie- utredningens ställningstaganden i kapi— tel 15 beträffande lärarfrågor.

3.3.10 Yrkesvägledning m. m.

Frågor om yrkesvägledning, elevvård m. m. har inom gymnasieutredningen först bearbetats av en i november 1961 utsedd arbetsgrupp omfattande ledamö— terna av utredningen Haldén (gruppens ordförande), Hultin, Magnusson och Margareta Vestin samt tillika experterna åt utredningen byråchefen Einar Ney- mark och konsulenten Bertil Särlvik.

Arbetsgruppen har haft överläggning- ar med företrädare för skolhälsovård, yrkesvägledning m. m. inom Skolöver- styrelsen och överstyrelsen för yrkes- utbildning samt med skolledare.

Det material arbetsgruppen tillhanda- hållit har legat till grund för gymnasie- utredningens förslag i kapitel 14 och delar av kapitel 15.

Gymnasieutredningen vill i detta sam— manhang omnämna att utredningen i dessa spörsmål haft överläggning med studiehjälpsutredningens ordförande och sekreterare, den förstnämnde tillika ledamot av gymnasieutredningen. Då studiehjälpsutredningen har att behand- la bl. a. frågor om studiehjälp vid gym- nasier m. fl. skolformer på det gymna- siala åldersstadiet tar gymnasieutred- ningen ej upp dessa problem.

3.3.1] Läroplansarbetet För ]äroplansarbetet utfärdade gymna- sieutredningen i november 1961 allmän—

na riktlinjer vilka i mars 1962 komplet- terades med vissa riktlinjer för de tek— niska ämnena.

Läroplansexperterna har arbetat i grupper, nämligen läroplansgruppen för

orienteringsämnen med uppgift att behandla frågor rörande i huvudsak re- ligionskunskap, historia, litteraturkän- nedom, littera'turhistoria, samhällskun— skap, socialkunskap, geografi, filosofi, psykologi, idéhistoria,

språk, moderna och klassiska samt jämförande språkkunskap,

matematisk—naturvetenskapliga äm- nen, matematik, fysik, kemi, biologi,

tekniska ämnen jämte härmed sam— manhängande frågor såsom praktik,

ekonomiska ämnen inklusive maskin- skrivning och stenografi,

frågor rörande estetiska ämnen,

fysisk fostran.

Därjämte har en särskild grupp be- handlat allmänna undervisningsfrågor. Flertalet experter i sistnämnda grupp och de grupper som behandlat oriente- ringsämnena, språk samt matematisk- naturvetenskapliga ämnen tillkallades i december 1961. Ordförande i dessa grupper har varit gymnasieutredning- ens huvudsekreterare och vice ordfö- rande experten rektorn Erik Nordell samt sekreterare lektorn Hans-Erik Öst- lundh. Grupperna för estetiska ämnen och ämnen för fysisk fostran har letts av huvudsekreteraren och Östlundh. Som ordförande för läroplansgruppen för tekniska ämnen har fungerat leda- moten av utredningen Hultin. Som sek— reterare i denna grupp, tillika experter åt utredningen, har tjänstgjort lektorn Kjell Malm (t.o.m. 31 december 1962) och skoldirektören Axel Assarsson (fr.o.m. den 1 januari 1963). Exper— terna i sistnämnda grupp har successivt tillkallats fr. o. 111. maj 1962. Läroplans- experternas för de ekonomiska ämnena

% | 1 l

arbete har samordnats av byrådirektö- ren Emil Stetler.

De olika läroplansgruppernas arbete ligger till grund för gymnasieutredning- ens förslag i kapitel 9 och 10 samt för det förslag till läroplan för gymnasiet som utredningen samtidigt med detta betänkande överlämnar.

3.4 Arbetet i övrigt

3.4.1 Studieresor m.m.

Efter vederbörligt bemyndigande har olika studieresor företagits.

I september 1961 besöktes sålunda Kristiansund i Norge av experterna åt utredningen direktören Axel Alfort, rektorn Hartwig Hermansson och byrå— direktören Emil Stetler samt av gymna- sieutredningens biträdande sekreterare. Avsikten var att studera en inom all- männa gymnasiet i Kristiansund inrät- tad handelslinje.

Stetler har vidare under maj 1962 besökt Västtyskland, Nederländerna och Schweiz för studier av merkantil gym— nasieutbildning.

Lektorerna Martin Melander och Hans-Erik Östlundh, båda experter åt utredningen, besökte under februari 1962 Paris för att där studera viss för- söksverksamhet bl. a. rörande samver- kan mellan ämnen.

Ledamoten av gymnasieutredningen Hultin och experten åt utredningen by- rådirektören Emanuel Waril företog i februari—mars 1962 en studieresa till Nederländerna, Frankrike och Schweiz för att där studera teknisk utbildning.

Rapporter från de sålunda företagna studieresorna har överlämnats till gym- nasieutredningen. Delvis har dessa ut- nyttjats av professorn Torsten Husen, som svarar för den i kapitel 2 lämnade internationella översikten.

Enskilda ledamöter, sekreterare och

experter har därjämte företagit vissa andra studiebesök.

3.4.2. Skrivelser m. m.

Följande framställningar har av eck- Iesiastikdepartementet överlämnats till gymnasieutredningen för att tagas i be- aktande vid utredningsuppdragets full— görande, nämligen

från Sveriges elevers centralorganisa- tion angående sammanslagning av filo- sofi- och kristendomsämnena i gymna- siet,

från Geografilärarnas riksförening angående undervisningen i geografi på gymnasiet,

den 25 januari 1960 och den 16 feb- ruari 1961 från folkuniversitetets kvälls- gymnasier i Stockholm m. fl. orter an- gående giltighetstiden för vissa på la- tinlinjen före studentexamen avslutade ämnen,

den 5 mars 1960 från kommitté ut- sedd av Association des Romanistes Scandinaves angående undervisningen i franska och spanska,

den 20 september 1961 från lektorn Alf Axelson angående preciserade krav i historia och samhällslära i student- examen,

den 22 januari 1962 från styrelsen för dåvarande högre tekniska läroverket i Västerås angående inrättande av en materialteknisk linje,

den 9 november 1959 från Svenska facklärarförbundet angående övnings- och yrkesämnenas merit- och kompen- sationsvärde,

den 4 april 1962 från Ingeniörsveten- skapsakademien och Sveriges industri- förbund angående bioteknisk utbild- ning,

den 8 februari och den 4 juli 1962 från Sveriges allmänna exportförening, Stiftelsen exportskolan och Utlands- svenskarnas förening angående export- teknisk utbildning m. m.,

från Sveriges kristliga gymnasiströ- relse angående kristendomsundervis- ningen,

den 6 juli 1962 från Lycksele stad an- gående skoglig-teknisk utbildning,

den 23 januari 1963 från Läroverks- lärarnas riksförbund angående gymna- siets framtida förhållanden,

den 26 mars 1963 från översten Claes Peyron m.fl. angående förbättring av franska språkets ställning inom skol- väsendet.

Därjämte har från ecklesiastikdepar- tementet överlämnats remissyttranden över betänkandet Praktiska gymnasier (SOU 1959: 44) och över 1959 års blandgymnasiekommittés betänkande.

Till gymnasieutredningen har vidare inkommit ett betydande antal skrivel- ser från olika organisationer och sam- manslutningar samt enskilda personer.

Gymnasieutredningen har avgivit föl- jande remissyttranden, nämligen

den 27 december 1960 angående ut- ökad undervisning i matematik på la- tinlinjen,

den 15 februari 1961 angående inord- nande av de högre tekniska läroverken under de kommunala skolstyrelserna,

den 15 februari 1961 över förslag till nya bestämmelser rörande tillträde till medicinska studier,

den 12 maj 1961 angående ändrade bestämmelser om urvalet bland de sö- kande till tekniska högskolor,

den 31 oktober 1961 över av kommit- tén för nya utbildningsvägar vid de fi- losofiska fakulteterna avgivet förslag Akademisk sekreteraruthildning,

den 13 november 1961 över 1957 års skolberednings betänkande Grundsko- lan (SOU 1961: 30) m. m.,

den 14 november 1961 över förslag från överstyrelsen för yrkesutbildning om 2—årig lärarutbildning av gymnasie- ingenjörer,

den 13 januari 1962 angående statligt stöd till kostnader för skolbyggnad vid Sigtunastiftelsens humanistiska läro— verk,

den 11 maj 1962 över brevskoleutred- ningens betänkande Korrespondensun- dervisningen inom skolväsendet (SOU 1962: 16),

den 11 maj 1962 över examensutred- ningens betänkande Examensförfaran- det inom det högre skolväsendet,

den 16 februari och den 11 maj 1962 över studiesociala utredningens betän- kande Vidgad vuxenutbildning på gym- nasiestadiet (SOU 1962: 5),

den 15 maj 1962 över en inom eckle- siastikdepartementet upprättad prome- moria Lärare i läroämnen. Behov och tillgång under 1960—talet,

den 31 oktober 1962 över betänkandet Skolväsendets centrala ledning (SOU 1962: 28) ,

den 11 januari 1963 över fackskole- utredningens förslag angående försöks- verksamheten läsåret 1963/64 (stencil, ecklesiastikdepartementet 1963: 3) ,

den 11 januari 1963 över skoladmi- nistrativa utredningens betänkande Förslag till förbättring av läroverksrek- torernas arbetssituation (stencil, eckle- siastikdepartementet 1962: 5) ,

den 18 februari 1963 över en inom ecklesiastikdepartementet upprättad promemoria rörande det högre utbild- ningsväsendets fortsatta utbyggnad jäm- te bilaga (SOU 1962: 55),

den 15 maj 1963 över av sakkunniga för utredning rörande textil- och kon- fektionsindustrins utbildningsbehov av- givet betänkande Utbildningen av tex- til- och. konfektionstekniker m. fl. (sten- cil, ecklesiastikdepartementet 1962z3).

3.5 Betänkandets disposition

I översikten i det föregående över de viktigare utgångspunkterna för gymna- sieutredningens arbete har utredningen

konstaterat att en översyn av gymna- siet visserligen är en automatisk följd redan av reformen av den obligatoriska skolan men att i själva verket den myc- ket starka kvantitativa utvecklingen av gymnasiet och de därmed följande pro— blemen har blivit en av de centrala frå- gorna för utredningen. Med gymnasiets dimensionering i framtiden samman- hänger intimt nästan varje detaljpro- blem om dess utformning. Gymnasieut- redningen har därför funnit det ända- målsenligt att redan tidigt i sitt betän- kande behandla de kvantitativa frågor— na, vilka sålunda tas upp i följande ka- pitel, Gymnasiets dimensionering. In— nan gymnasieutredningen _ mot bak- grund av sina slutsatser beträffande de gymnasiala skolformernas dimensione- ring — ger sina principiella synpunk- ter på det gymnasiala skolsystemets struktur (kapitel 6) analyserar utred- ningen gymnasiets innehåll och mål (kapitel 5).

De närmast följande kapitlen ägnas åt konstruktionen av gymnasiet. Utred- ningen ger därvid först sin principiella syn på hur gymnasiet bör differentie- ras (kapitel 7). Därefter ges förslag till de lärokurser som bör finnas (kapitel 8). Detaljerna i konstruktionen, d.v.s. uppdelning på läroämnen, dessas inne- håll och timtal, presenteras därnäst (ka— pitel 9) och i anslutning därtill gymna- siets inre arbete (kapitel 10). Åt frågan om studiestödjande åtgärder ägnas där-

efter följande avsnitt. Speciellt diskute- ras spörsmålet om en för vissa elever avsedd längre studiegång parallell med den normala (kapitel 11). Frågan om hur lång den normala bör vara be- handlas tidigare (kapitel 6 och 9).

De gymnasiala skolformernas yttre organisation, d.v.s. samorganisation av olika studievägar, är av stor bety- delse hl. a. om man vill erbjuda alla ungdomar i princip samma utbildnings- möjligheter. Vid behandlingen av den- na fråga dryftas även storleken av klas- ser och grupper i gymnasiet. Hela det gymnasiala utbildningssystemet blir i många fall berört (kapitel 12). Detsam- ma gäller i vissa avseenden också frågor om intagning, betygsättning, flyttning och studiernas avslutning (kapitel 13). Skolsociala verksamheter (kapitel 14), gymnasiets befattningshavare (kapitel 15), lokaler och hjälpmedel (kapitel 16) samt ekonomiska och organisato- riska frågor vid samordning av olika skolor (kapitel 17) berör inte heller ha- ra gymnasiet. I och med behandlingen av huvudmannaskapet för gymnasiet och därmed sammanhängande frågor (kapitel 18) har utredningen slutbe- behandlat frågorna om gymnasiets mål, innehåll och organisation. Därefter dis- kuteras övergången till det nya gym- nasiet (kapitel 19) och slutligen ges sammanfattande kostnadsberäkningar (kapitel 20) ävensom en sammanfatt- ning av hela betänkandet (kapitel 21).

4.1 Inledning

Som framhållits i 3.5 intar de kvanti- tativa problemen en central ställning i utredningsarbetet och bör därför redan tidigt tas upp till behandling. I förelig- gande kapitel skall gymnasieutredning- en redogöra för sina undersökningar och slutsatserna härav.

Gymnasiets kvantitativa omfattning bestämmes av en rad faktorer, som med en viss schematisering låter sig inord- na. under någon av rubrikerna:

Ungdomens efterfrågan på gymnasie- utbildning, respektive

Avnämarnas efterfrågan på gymnasie- utbildade.

Härtill kommer de statliga och kom- munala instansernas bedömning av dessa faktorer i relation till andra sam- hälleliga behov liksom även tillgången på lärare, ekonomiska resurser m. m. I samma mån som det erkännes att ut- bildning i stor utsträckning är produk— tiv och att samhället har anledning att tillgodose den enskildes önskemål om utbildning, blir det emellertid på längre sikt drivkrafterna _ efterfrågan på gymnasieutbildning och efterfrågan på gymnasieutbildade _— som blir avgöran- de. Genom en framsynt utbildningspoli— tik (prognoser, planering, yrkesorien- tering etc.) kan och måste då statsmak- terna påverka dessa krafter så att ut— bytet blir det bästa från hela samhällets synpunkt.

KAPITEL 4

Gymnasiets dimensionering

Utbildningsväsendets inriktning och kvantitativa omfattning ingår som ett mycket betydelsefullt led i planeringen för samhället i dess helhet. För gymna— sieutredningen har det icke varit möj- ligt att angripa problemet annat än ur mer begränsade aspekter. Utredningen vill göra den allmänna reservationen att de resultat utredningen i det föl- jande redovisar sannolikt innebär mini— miramar, vilket understryker hur vik- tigt det är att skolväsendet på det gym- nasiala åldersstadiet får en flexibel or- ganisation.

I avsnittet 4.2 ger gymnasieutredning- en en översikt över de olika gymnasie— formernas hittillsvarande utveckling samt lämnar till jämförelse vissa upp- gifter om elevantalet vid andra skolfor- mer på det gymnasiala åldersstadiet.

Den starka expansionen av alla skol- former på detta stadium ger en klar uppfattning om utbildningstrycket. En ännu tydligare och mera kvantifierad bild av utbildningsintresset ger före- tagna undersökningar av antalet sökan- de och intagna till de olika gymnasie- formerna— höstterminerna 1960 och 1961. En redogörelse för dessa under- sökningar lämnas i 4.3.1. I avsnittet 4.3 behandlar gymnasieutredningen vidare de faktorer som påverkar tillströmning- en, d.v.s. ungdomarnas och föräldrar— nas inställning till gymnasiestudier.

Arbetsmarknadens behov av gymna-

sieutbildade tas upp i avsnittet 4.4. Häri rymmes rader av problem, metodiska såväl som praktiska. Det framhålles bl. a. att behov och tillgång inte kan be- traktas som två separata frågor. Det rå- der ett ständigt växelspel mellan dem. Det är vidare inte möjligt att separera behovet av gymnasieutbildade från be- hovet av annan arbetskraft. Utredningen genomför dels vissa kalkyler beträffan- de efterfrågan på gymnasieutbildade omkring 1970, dels ett par räkneexem- pel för att belysa utvecklingen på längre sikt.

Den slutliga sammanvägningen av de för gymnasiets dimensionering rele- vanta faktorerna göres i 4.5, Gymnasie- utredningens slutsatser och rekommen- dationer. Den avgörande frågan synes därvid komma att gälla mindre den totala expansionen av gymnasiet än för- delningen på olika studieriktningar. Framför allt synes en fortsatt omfördel-

ning i riktning mot fackgymnasial ut- bildning och matematisk-naturveten- skaplig utbildning böra komma till stånd. Utredningen antyder i korthet några av de betydelsefullaste åtgärder, som måste vidtagas för att uppnå detta mål. Härmed är också utgångspunkterna och bakgrunden givna för undersök- ningarna, övervägandena och slutsat- serna i de följande kapitlen om kon- struktionen av det nya gymnasiet.

4.2 Gymnasiets utveckling

I föreliggande avsnitt skall gymnasie- utredningen söka ge dels en bild av den hittillsvarande framväxten av de olika gymnasieformerna och i någon mån av andra skolformer på samma ålderssta- dium, dels en sammanfattning av tidi- gare gjorda bedömningar av de olika gynmasieformernas utveckling.

Innan gymnasieutredningen närmare

Diagram ]. Antalet 17-åringar 1920—1975

Antal i 1000—lat 1140

130 120 110 100

90

-60 50 40 30 20

10

0 1920 1525 1930 1935 1940 1945

1975 År

1950 1955 1960 1965 1570

går in på dessa frågor är det lämpligt att belysa de aktuella åldersgruppernas tidigare och framtida utveckling. I dia- gram ] redovisas antalet 17-åringar un- der åren 1920—1962 (preliminär upp- gift för 1962) samt för åren 1963—1975 enligt preliminära beräkningar gjorda av statistiska centralbyrån. För tiden före 1949 är diagrammet uppgjort på grundval av antal 17-åringar 1921, 1926, 1931, 1936, 1941 och 1946.

Av diagrammet kan bl. a. utläsas att antalet 17—åringar nått ett maximum 1962 med ca 131000, att antalet där- efter sjunker successivt till slutet av 1960-talet för att under 1970-talets förra hälft stabilisera sig mellan gränserna 105 000—110 000.

4.2.1 Hittillsvarande utveckling

De olika gymnasieformernas utveckling kan belysas på flera sätt. Ett är att ange det totala antalet elever olika är. Ett annat är att redovisa tillströmningen ge- nom att ange antalet nyinskrivna. Man kan också välja att ange antalet exami- na inom de olika gymnasieformerna. 4.211 Att redovisa utvecklingen genom att ange totala antalet elever olika är stöter på vissa svårigheter. Det allmän- na gymnasiet omfattar sålunda 4—åriga och 3-åriga linjer. De kvantitativa rela- tionerna mellan dessa har växlat. Från och med 1961 har fler elever intagits i ring Ia än i ring I4. Den första årskur- sen i det 4-åriga allmänna gymnasiet har icke någon motsvarighet vid de fackgymnasiala skolformerna, vilka som bekant bygger på realexamen eller mot- svarande utbildning. Vidare har ham- delsgymnasiets normalkurser till för kort tid sedan varit 2-åriga (det 3-åriga handelsgymnasiet får årskurs 3 först läsåret 1963/64). Den redovisning för totala antalet elever i dessa gymnasie-

former, som lämnas i följande tabell 1, blir därför knappast rättvisande, i var— je fall när det gäller en jämförelse mel— lan ungdomens val av de olika gymna- sieformerna. Tabellen visar totala elev- antalet vart tionde år, räknat från och med 1921, samt dessutom för 1962. All- männa gymnasiet (Ag) omfattar i ta- bellen säväl 3-årigt som 4-årigt gymna— sium, handelsgymnasiet (Hg) 2-årig och 4-årig kurs och fr.o.m. 1961 även 3— årig kurs samt tekniska gymnasiet (Tg) det 3-åriga tekniska gymnasiet och den till 1930-talets slut ännu kvarvarande 3-åriga tekniska elementarskolan.

Tabell ]. Totala antalet elever i allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tek— niskt gymnasium höstterminerna 1921—

1962.

Ht Ag Hg Tg Totalt 1921 9 334 596 553 10 483 1931 10 691 741 692 12 124 1941 16 989 1 083 1 277 19 349 1951 21 263 1 981 2 709 25 953 1961 62 954 3 993 7 868 74 815 1962 69 388 5 385 9 531 84 304

4.212 Som tidigare nämnts kan gym- nasieformernas utveckling även illustre— ras genom en redovisning av nybörjar- antalet. Det stöter dock på vissa svårig- heter att bestämma detta antal med hän- syn till att det inte finns några statis- tiska uppgifter tillgängliga för åren före 1954 om antalet intagna elever. Gymna- sieutredningen har därför i det följan- de valt att beskriva ändringarna i till- strömningen genom att ange antalet elever i nybörjarklasserna. Dessa ele- ver benämnes i fortsättningen nybör- jare, trots att bland dem ingår även kvarsittare, vilka torde utgöra 7 å 8 % av samtliga elever. I tabell 2 och diagram 2 redovisas antalet elever i gymnasiernas första års- kurs för vissa år under perioden 1921——

1962. Beträffande allmänna gymnasiet redovisas antalet elever i ringarna I3 och 14. För handelsgymnasiet och tek- niska gymnasiet har räknats med års- kurs 1 av de i 4.2.1.1 angivna kurserna. I tabell 2 ställes även antalet nybörjare i relation till antalet 17-åringar samma år. Av tabell 3 framgår förändringarna i det allmänna gymnasiet med avseende på förefintliga linjer. Med hänsyn till

dels att särskilt reallinjen men även latinlinjen under perioden 1921—1962 haft så skiftande innehåll att det inte är meningsfullt att göra jämförelser dem emellan för hela tidsperioden, dels att allmänna linjen blev mera generellt genomförd först från och med läsåret 1954/55 har utredningen begränsat re- dovisningen till de senaste nio åren. Därvid har räknats med elevantalet i ringarna 13 och 14.

Tabell 2. Antalet clever i nybörjarklasserna vid allmänt gymnasium, handelsgymnasium- och tekniskt gymnasium höstterminerna 1921—1962

(Absoluta och relativa tal)

Ag Hg Tg Totalt I % av Ht antalet. abs. rel. abs. rel. abs. rel. abs. rel. 17—ar. 1921 2 368 81,3 335 11,5 211 7,2 2 914 100 2,5 '1926. ”2.524. ..”—83,7 ...... 346. ...1..1,5 ...... 145.”.4',8u..3.015'”.100nn2,5” .1931' ”3.511_.U8.3.,6 ...... 399 ..... 9 lå ...... 291 ..... 6 ,9.. ”4201. w100” ”.3.,8'. .1936- ...4.2.353. ”86,3 ...... 472 ..... 8 .,4 ...... 300 ..... 5.,3.. ”5.625. m100Hm-5',5H 1941. 5345. ”82,9 ...... 5.93. ....9.,2.. . .509. 7,9 . 6447 . 100 ..... 6,5” .1946' . . 5 255 . . 7725 ...... 743. . . .1.1.,(.) ...... 778. . . .1.1.,.5. . . . 6776 . . 100 ...... 7 .,8. . .1950' ”6760. ll'7.8.,1 ...... 859. ...1.0.,0 ..... 1.034. ...1..1,9.. ”8.653. ”.100 ..... 10,7” 1951 7 120 77,2 1 037 11,3 1 060 11,5 9 217 100 11,3 1952 7 726 78,6 1 054' 10,7 1 054 10,7 9 834 100 11,9 1953 9 229 80,9 1 123 9,8 1 064 9,3 11 416 100 13,3 1954 9 914 81,5 1 167 9,6 1 076 8,9 12 157 100 13,9 1955 10 508 81,6 1 241 9,6 1 129 8,8 12 878 100 14,1 1956 11 198 80,7 1 304 9,4 1 373 9,9 13 875 100 14,6 1957 12 719 81,2 1 328 8,5 1 623 10,3 15 670 100 16,7 1958 14 561 81,9 1 413 8,0 1 797 10,1 17 771 100 18,2 1959 17 467 82,3 1 575 7,6 2 135 10,1 21 177 100 19,0 1960 19 487 81,8 1 698 7,1 2 640 11,1 23 825 100 19,5 1961 21 663 78,0 2 270 8,2 3 831 13,8 27 764 100 21,3 1962 2.2 882 75,2 3 254 10,7 4 275 14,1 30 411 100 - 23,2

Såväl tabellerna 1—3 som diagram 2 visar gymnasiets snabba utveckling så- väl ahsolut som relativt. Särskilt stark har expansionen varit under den senas- te tioärsperioden, då andelen nybörjare av antalet 17-åringar fördubblats.

Den under senare år pågående för- skjutningen från 4-årig till 3-årig studie-

gång på allmänna gymnasiet gör att man inte erhåller en helt rättvisande bild av tillströmningen genom att redo- visa antalet elever i ringarna I3 och 14. Ett något bättre mått erhålles om man beträffande det allmänna gymnasiet räknar med antalet elever i ringarna 13 och 114. Givetvis är den starka expan-

Diagram 2. Antalet eleuer i nybörjarklasserna vid allmänt gymnasium, handels: gymnasium och tekniskt gymnasium åren 1921—1962

Antal elever 3400

3 2.00

30.00

20000 Tg 25000 20000 Hg 21000 20000 1&000 10000 14000 12000 Ag 10000 &000 eooo 4000

2.000

1920 1930 1940 1950 1960 r

Tabell 3. Antalet elever i, nybörjarklasser vid allmänt gymnasium, fördelade på linjer, höstterminerna 1954—1962

(Absoluta och relativa tal)

Allmänna linjen Latinlinjen Reallinjen Totalt Ht

abs. rel. abs. rel. abs. rel. abs. rel. 1954 1 970 19,8 3 453 34,8 4 491 45,4 9 914 100 1955 2 160 20,6 3 618 34,4 4 730 45,0 10 508 100 1956 2 314 20,7 3 844 34,3 5 040 45,0 11 198 100 1957 2 571 20,2 4 222 33,2 5 926 46,6 12 719 100 1958 2 962 20,3 4 545 31,2 '7 054 48,5' 14 561 100 1959 3 315 18,9 5 288 30,3 8 864 50,8 17 467 100 1960 4 045 20,8 5 070 26,0 10 372 53,2 19 487 100 1961 4 716 21,8 5 249 24,2 11 698 54,0 21 663 100 1962 4 909 21,5 5 634 24,6 12 339 53,9 22 882 100

sionen under 1950- och 1960-talen del- svarande år erhålles procenttal som vis beroende av att 1940-talets stora års- kullar mot periodens slut nått upp till gymnasieåldern (jfr diagram 1). Elimi- neras även verkan härav genom att re— latera antalet »nybörjare» på nyss nämnt sätt till antalet 17—åringar mot—

växer från 10,1 höstterminen 1950 till 23,4 höstterminen 1962. I diagram 3 har dessa procenttal införts varvid lo— garitmisk skala användes på den lod- räta axeln. I denna skala är utveck- lingen i det närmaste linjär, vilket inne-

% 50 45

40 35

30

25

här att andelen av en årskull som »bör- jat» i gymnasiet sedan 1950 växt expo- nentiellt med tiden, d.v.s. den årliga ökningen är proportionell mot andelens storlek motsvarande år.

Av tabell 2 framgår vidare att rela- tionerna mellan de tre gymnasiefor- merna under de senaste fyra decen- nierna varit ganska stabila. Det allmän- na gymnasiet har sålunda omfattat om- kring 80 % samt handelsgymnasiet och det tekniska gymnasiet vartdera om- kring 10 %. Under de senaste åren har dock fackgymnasierna ökat relativt starkt.

4.213 Gymnasieformernas utveckling kan som nämnts även utläsas av antalet examina. Här lämnas Vissa uppgifter Diagram 3. »Nybörjare» i gymnasiet i procent av antalet 17—åringar höstterminerna 1950—1962 (logaritmisk skala)

dels i tabell 4 om antalet examina på allmänt gymnasium, handelsgymnasium (2- och 4-åriga kurser) och tekniskt gymnasium (inkl. teknisk elementar- skola), dels i tabell 5 om de examinera- des relativa fördelning efter kön åren 1957—1962, dels i tabell 6 om hur på allmänna gymnasiet examina fördelat sig på de olika linjerna. Samtidigt stäl- les i tabellerna 4 och 6 antalet examina i relation till antalet 20-åringar. Med hänsyn till brister i det statistiska ma— terialet har det icke varit möjligt att lämna uppgift för exakt samma år som i tidigare tabeller. Därjämte ges i tabell 7 uppgifter om den relativa fördelning- en av examina vid allmänt gymnasium på grenar jämte examina enligt 1933 års läroverksstadga (Ls) samt fördelningen på kön åren 1957—1962.

.Tabell 4. Antalet examina vid allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tekniskt gymnasium åren 1921—1962 (Absoluta och relativa tal)

Ag Hg Tg Totalt 1 % av Är antalet rel. 20-år.

1 Vårterminen.

Tabell 5. Examinerades relativa fördelning efter kan vid allmänt gymnasium, han- delsgymnasium och tekniskt gymnasium åren 1957—"1962 (Relativa tal)

Ag Hg Te År M Kv M Kv M Kv 1957 55,1 44,9 58,3 41,7 97,5 2,5 1958 54,0 . 46,0 54,0 46,0 96,8 3,2 1959 53,2 46,8 56,6 43,4 97,2 2,8 1960 53,0 47,0 51,8 48,2 96,5 3,5 1961 ' 52,4 47,6 51,4 48,6 96,0 4,0 19621 51,0 49,0 42,5 57,5 96,5 3,5

1 Vårterminen.

I 4.2.1.2 har erinrats om svårigheter— 1962, då nuvarande linjer och grenar : na att göra jämförelser mellan de olika varit fullt utbyggda. Arbetsmarknads- ' linjerna under hela tidsperioden 1921— styrelsen har emellertid i Arbetsmark— 0- 1962. I tabell 7 har därför jämförelsen nadsinformation, serie S nr 2/1962 läm- , mellan de olika grenarna inom allmänt nat vissa uppgifter om hur de elever gymnasium begränsats till åren 1957— som 1945—1956 examinerats enligt 1933

,Tabell 6. Antalet examina vid allmänt gymnasium, fördelat på linjer åren 1921—1962 (Absoluta och relativa tal)

Allmän linje Latinlinje Totalt Reallinjc I % av antalet

20-år.

..............................................................................

...............................................................................

................

1958 2284 28,9 2 531 32,3 1959 2 577 30,4 2 586 30,4 1960 2 650 29,0 2 768 30,3 1961 3 206 30,0 3 054 28,6 1962 3 693 29,6 3 310 26,5

Howwwmsqaaeaa Oqammmm—nmwmou

&

4-

3 051 38,8 7 866 100 , 3 335 39,2 8 498 100 , 3 718 40,7 * 9 136 100 , 4 423 41,4 10 683 100 1 , 5 490 43,9 12 493 100 1

».

Anm. 1. I allmänna linjen ingår 5. k. A-kombinationer vid latin- och reallinjerna. 2. I antalet examina vid latin— och reallinjerna 1957—1961 ingår ett mindre antal examina

enligt 1933 års läroverksstadga.

3. Uppgifterna för 1962 avser vårterminen.

års läroverksstadga fördelat sig på kom- binationer, som i nuvarande allmänna gymnasium närmast motsvarar social gren av allmänna linjen, helklassisk gren av latinlinjen samt de biologiska och matematiska grenarna av reallinjen. Fördelningen (1945—1962) framgår av tabell 8.

4.214 Det skulle vara av stort intresse att kunna visa hur övriga skolformer på det gymnasiala åldersstadiet utveck— lats under en följd av år och därvid jämföra med gymnasiets utveckling. Statistiskt material finns visserligen om totalantalet elever i de aktuella skol—

formerna för relativt många år tillba- ka, men jämförelser på grundval av detta material blir missvisande på grund av att däri ingår lärokurser av mycket varierande längd, från fem må- nader till fyra år. Ett icke obetydligt antal elever kommer vidare att bli dub- belräknade. Gymnasieutredningen har därför ansett sig böra avstå från jäm— förelser baserade på det totala elevan- talet.

För att dock i någon mån söka be- lysa förhållandet mellan egentlig gym- nasieutbildning (Ag, Hg och Tg) och övrig utbildning på det gymnasiala ål- dersstadiet har utredningen i tabell 9 gjort en sammanställning av antalet

Tabell 7. Relativ fördelning av examina vid allmänt gymnasium på grenar och efter kön åren 1957—1962

Allm. linje Latinlinje År

So Spr Ha He

Manliga 1957 16,4 9,0 16,4 4,2 1958 17,1 8,9 15,8 4,4 1959 17,0 8,5 15,1 4,3 1960 17,5 7,4 13,7 3,6 1961 19,3 6,1 12,2 3,9 1962 17,9 5,5 10,8 3,8- Kvinnliga 1957 15,5' 17,4 40,1 4,6 1958 ' 15,5 16,9 40,1 5,1 1959 15,7 20,1 37,0 4,9 1960 15,4 18,2 38,9 5,2 1961 18,2 16,9 37,2 5,0 1962 19,7 16,3 34,0 4,8 _ Samtliga 1957 16,0 12,7 27,1 4,4 1958 16,3 12,6 27,0 4,7 1959 16,4 14,0 25,3 4,6 1960 16,5 12,5 25,6 4,3 1961 18,8 11,2 24,2 4,4 1962 18,8 10,8 22,2 4,3

Realliuje . 55:35;

B1 Ma

25,5 23,1 5,4 100 27,4 24,7 1,7 100 26,8 26,8 1,5 100 26,4 30,3 1,1 100 24,3 34,1 0,1 100 26,0 36,0 -— 100 16,1 2,9 3,4 100 17,3 4,2 0,9 100 18,2 3,3 0,8 100 16,5 5,1 0,7 100 16,8 5,8 0,1 100 18,3 6,9 —— 100 21,3 14,0 4,5 100 22,8 15,3 1,3 100 22,8 15,8 1,1 100 21,7 18,4 1,0 100 20,7 20,6 0,1 100 22,2 21,7 -— 100

Anm. 1. I allmänna linjen ingår 5. k. A-kombinationer vid latin- och reallinjerna. 2. Uppgifterna för 1962 avser vårterminen.

elever i oktober 1961 och 1962 (de egentliga gymnasierna i september 1961 och 1962) i första årskursen av olika utbildningar på det gymnasiala ålders- stadiet (för allmänna gymnasiet ring— arna 13 och 14). De under punkterna 9—16 upptagna utbildningarna har minst fem månaders studietid. Det är här fråga om sådan yrkesutbildnings— verksamhet, som statistiska centralby- rån numera redovisar i sin yrkesskol— statistik. Härvid är en rad postgymna- siala utbildningsvägar med i vissa fall rätt avsevärt elevantal ej medtagna, exempelvis försäkringsutbildning, bank- utbildning och sjuksköterskeutbildning (jfr tabell 25 under 4.423). Ej heller har folkhögskolor samt jordbruks- och skogsutbildningen medtagits. Såsom ut— redningen i det följande påvisar bör

man vara ytterst försiktig då man drar några slutsatser av materialet. Det sta- tistiska materialet medger icke motsva- rande sammanställningar för tidigare år.

Beträffande tabell 9 kan nämnas att flertalet elever på de egentliga gymna- sierna befinner sig i åldersgrupperna 16—18 är, varför man med relativ sä- kerhet kan sätta detta antal i relation till antalet ungdomar i en årskull, exem— pelvis 17-åringar. Så är långt ifrån fal— let med eleverna i övrig utbildning. De representerar ett stort antal åldersklas- ser, dock mera sällan yngre än 15- åringar. Man kan därför knappast på det angivna antalet elever grunda något antagande att så eller så många procent av en årskull genomgår i tabell 9 angi- ven utbildning.

Tabell 8. Antalet examina på social, helklassisk, biologisk och matematisk gren samt motsvarande tidigare kombinationer vid allmänt gymnasium åren 1945—1962 (Absoluta och relativa tal)

Totala Därav på antalet . , _ soc1al gren helkl. gren blOl. gren matem. gren Årtal stud.ex. eller motsv. eller motsv. eller motsv. eller motsv. abs. abs. rel. abs. rel. abs. rel. abs. rel. 1945 4 158 686 16,5 889 21,4 986 23,7 1946 4 154 762 18,3 884 21,3 886 21,3 1947 4 237 925 21,8 816 19,3 933 22,0 1948 4 141 967 23,4 812 19,6 884 21,3 1949 4 285 909 21,2 852 19,9 927 21,6 1950 4 497 998 22,2 834 18,5 886 19,7 1951 4 519 1 098 24,3 219 4,8 779 17,2 867 19,2 1952 4 899 1 111 22,7 221 4,5 943 19,2 831 17,0 1953 5 073 1 078 21,2 232 4,6 919 18,1 885 17,4 1954 5 360 1 076 20,1 243 4,5 918 17,1 929 17,3 1955 5 957 1 242 20,8 250 4,2 1 038 17,4 996 16,7 1956 6 553 "270 4,1 1957 7 307 1 168 16,0 321 4,4 1 555 21,3 1 026 14,0 1958 7 866 1 286 16,3 371 4,7 1 790 22,8 1 202 15,3 1959 8 498 1 391 16,4 389 4,6 1 939 22,8 1 343 15,8 1960 9 136 1 507 16,5 397 4,3 1 985 21,7 1 685 18,4 1961 10 683 2 008 18,8 470 4,4 2 211 20,7 2 201 20,6 1962 12 493 2 349 18,8 537 4,3 2 773' 22,2 2 711 21,7

Anm. 1. Uppgifter saknas för vissa år.

2. Vissa kombinationer enligt 1933 års läroverksstadga saknar motsvarighet i nuvar— ande gymnasium och omvänt. Sådana kombinationcr har inte medtagits varför procenttalens summa inte blir 100.

3. Uppgifterna för 1962 avser vårterminen.

4.2.2 Tidigare beräkningar om den framtida utvecklingen

I en lång rad utredningar under de se- naste decennierna har försök gjorts att förutse den kvantitativa utvecklingen av skolor på gymnasiestadiet. Progno— serna har avsett utvecklingen ur delvis skilda aspekter, vilket gör jämförelser mellan prognoserna svåra. Man har ibland prognostiserat antalet nybörjare, en annan gång hela elevantalet och en tredje gång examinationen. De skol- former som prognosen omfattat har också varierat.

Gymnasieutredningen ger i det föl- jande en kort översikt av vissa progno— ser, speciellt sådana som omfattar be- räkningar, vilka sträcker sig in på 1960-talet.

4.2.21 Skolöverstyrelsens planerings- kommitté för de stora årskullarna (1955) gjorde vissa beräkningar angå- ende elevantalet vid det allmänna gym- nasiet 1955—1969.

Man arbetade med två alternativ, av vilket det ena (a) grundades på anta- gandet om oförändrad relativ tillström- ning och det andra (h) antog en fortsatt ökning av densamma.

Enligt alternativ (a) skulle i det all— männa gymnasiet höstterminen 1961 finnas 44 000 elever och ett maximum uppnås 1962 med ca 45 000 elever. Där— efter skulle antalet elever sjunka så att det 1969 skulle uppgå till drygt 37 000. Enligt alternativ (b) beräknades elev- antalet nå ett maximum 1965, då gym- nasiet skulle omfatta närmare 62 000

Tabell 9. Antalet elever i första årskursen inom olika slag av utbildning på gymnasialt åldersstadium höstterminerna 1961 och 1962.

Antal Öknin i Utbildning ? 5 1961 1962 0 Egentlig gymnasieutbildning 1. Allmänt gymnasium (13 och 14) ......... . . . . 21 663 22 882 5,6 2. Handelsgymnasium (It1 och I”) ............. 2 270 3 254 43,3 3. Tekniskt gymnasium (I!) ................. 3 831 4275 11,6 Summa 1—3 27 764 30 411 9,5 Övrig utbildning 4. Handelsgymnasium (I')1. . .. ................ 124 — — 5. Tekniskt gymnasium, Specialkurser ........ 604 688 13,9 6. Folkskoleseminarium (I'). . .- ............... 199 198 — 0,5 7. Småskoleseminarium (I”) .................. 624 626 0,3 8. Tekniska dagskolor ....................... 1 952 2 308 18,2 9. Övrig teknisk utbildning .................. 546 746 36,6 10. Utbildning inom industri och hantverk ..... - 14 780 15 249 3,2 11. » » kontor och handel ........ 11 222 11 752 4,7 12. : för husliga och närliggande om— råden ................... 6 165 6 572 6,6 13. : » vårdyrken ................. 1 469 1 629 10,9 14. » » samfärdselns yrken ......... 148 150 1,4 15. Konstnärlig, reklamutbildning m. m ........ 301 254 —15,6 16. Övrig utbildning ......................... 721 1 008 39,8 Summa44—16 38 855 41 180 6,0

1 Intagning upphört fr. o. m. läsåret 1962/63.

elever och sedan i stort sett ligga kvar vid denna nivå.

Dessa bedömningar kan jämföras med tabell 1 ovan, enligt vilken elevantalet i allmänna gymnasiet 1962 var ca 69 000 och sålunda även högre än det högsta alternativets maximivärde för 1965.

4.222 1948 års teknisk-a skolutredning gjorde i Tekniska skolutbildningen (SOU 1955: 21) en kalkyl över den be- hövliga utvidgningen av intagningska- paciteten vid tekniska gymnasiet under åren 1955—1965, under förutsättning att oförändrad relativ andel av manlig ungdom skulle vinna inträde där. Un- der denna förutsättning skulle tekniska gymnasiet 1961 behöva ta in 1 530 ele- ver och 1965 1 440 elever. Utredningen framhöll emellertid att, om man beak-

tade tendensen att en större del av varje årskull sökte sig till högre skolor, en kraftigare utvidgning skulle få anses er- forderlig vid tekniska gymnasiet.

Enligt tabell 2 var antalet elever 1962 i årskurs 1 av tekniska gymnasiet ca 4300. Härav kan omkring 3800 beräk- nas ha varit nyintagna.

4.2.23 1949 års arbetskraftsutredning gjorde i betänkandet Arbetskraftsbeho- vet inom offentlig verksamhet (SOL' 1955: 34) en prognos för olika skolfor- mer, bl. a. allmänna gymnasiet och fackgymnasier, vilka senare innefattade folk- och småskoleseminarier, tekniska läroverket och handelsgymnasiet. Fack- gymnasierna redovisades dock i sin hel- het utan specificering på de olika skol- formerna.

Utredningen kom fram till ett elev-

antal läsåret 1964/65 i det allmänna gymnasiet (exklusive ring 14) av drygt 43 000. Enligt tabell 1 var höstterminen 1962 allmänna gymnasiets elevantal 69 388. Avdrages härifrån antalet elever i ring 14 höstterminen 1962 — 9 525 — skulle sålunda på allmänna gymnasiet (exklusive ring 14) ha funnits 59 863 elever, d.v.s. närmare 17 000 mer än som angivits i förenämnda prognos.

4.224 Universitetsutredningen beräk- nade i sitt betänkande Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle (SOU 1959: 45) antalet examina vid allmänna gymnasiet, tekniska gymnasiet och han- delsgymnasiet (2- och 4-åriga) åren 1959—1970. Enligt denna prognos skulle antalet sådana examina sammanlagt bli maximalt ca 18650 (ca 15000 på Ag) år 1965. Enligt nu tillgängliga uppgifter (jfr 4.429) kan med stor säkerhet be- räknas en total examination nämnda år av omkring 24 000 (ca 18 500 på Ag).

4.225 Skolöverstyrelsen framlade i ju— ni 1959 en utredning om Gymnasieor- ganisationens omfattning fram till 1965, där vissa beräkningar gjordes om gym- nasiets kvantitativa utveckling. Materia- let omfattar allmänna gymnasiet (ex— klusive ring 14), de linjer vid folkskole- seminarium, för vilka studentexamen icke fordras som inträdeskompetens, handelsgymnasiet och tekniska lärover- ket. Skolöverstyrelsen konstaterar till en början att beträffande allmänna gymna— siet god samstämmighet syntes förelig- ga mellan det högre alternativet enligt 1955 års planeringskommitté och de siffror, till vilka överstyrelsen kom i sin senare beräkning. Om ring 14 bort— toges från slutresultaten, skulle elev— antalet 1965 enligt planeringskommit- téns alternativ (a) vara ca 36 000 (med 14 ca 42 500) och enligt alternativ (b)

ca 52 600 (med 14 ca 61 700). Som fram— går av tabell 1 har sistnämnda antal redan 1962 överskridits med närmare 8 000.

För handelsgymnasiet (2-årig kurs) beräknades totala antalet elever höst- terminen 1965 komma att uppgå till 4 553, varav 2 537 i årskurs 1. Dessa tal har höstterminen 1962 överskridits med ca 600, respektive ca 700 (se tabellerna 1 och 2, varvid dock i tabell 1 ingår ca 200 elever i aftonkurser).

Tekniska gymnasiet beräknades slut— ligen 1965 ha totalt 8 311 elever, varav 3 178 i årskurs 1. 1962 har totalsiffran överskridits med ca 1 200 och antalet i årskurs 1 med ca 1 100 (se tabellerna 1 och 2) .

4.226 Arbetsmarknadsstyrelsen och 1960 års lärarutbildningssakkunniga har utfört vissa beräkningar av antalet nybörjare i gymnasiet (Ag, Hg och Tg) och av examinationen fram till 1970 i en utredning Lärare i läroämnen. Be— hov och tillgång under 1960-talet. (Ar- betsmarknadsinformation, serie S nr 1/ 1962). Enligt dessa beräkningar skulle antalet nybörjare 1965 stiga till 30 300, varav 21 000 på Ag (69,2 %), 4 250 på Hg (14,1 %) och 5 050 på Tg (16,7 %). 1970 skulle antalet nybörjare vara 32 700, varav på Ag 19 600 (60 %) samt på vartdera av Hg och Tg 6 550 (vart- dera 20 %). Enligt dessa tal skulle an- talet nybörjare 1965 uppgå till 24,4 % av antalet 17—åringar och 1970 till 30,0 % av 17-åringarna. Examinationen beräknades 1965 upp— gå till totalt 22 650 (17,3 % av antalet 17-åringar tre år tidigare) , varav 17 250 på Ag, 2250 på Hg och 3150 på Tg. Förstnämnda tal kommer sannolikt att överskridas med mellan 1 000 och 1 500 (jfr 4.2.2.4). 1970 skulle examinationen vara på Ag 16 850, Hg 3900 och Tg 4 250, eller sålunda sammanlagt 25 000,

vilket utgör 22,0 % av antalet 17-åring- ar tre år tidigare.

4.227 De här redovisade sammanfatt— ningarna av några av de senaste decen- niernas prognoser visar att man i all— mänhet starkt underskattat gymnasiets kvantitativa utveckling. Det bör dock framhållas, att möjlighet ännu icke fun- nits att annat än i begränsad omfattning följa upp de senaste årens stora genom- bearbetade prognoser.

4.3 Efterfrågan på gymnasieutbildning

I avsnitt 4.2 har redogjorts för gymna- sieformernas expansion under 1900- talet. En helt uttömmande bild av ut- bildningsintressets tillväxt ger givetvis inte denna redogörelse, eftersom av den inte framgår om skolornas kapacitet vuxit i samma grad som ungdomarnas önskemål att få utbildning. I den första delen (4.3.1) av detta avsnitt redogör gymnasieutredningen för två undersök- ningar avseende höstterminerna 1960 respektive 1961 om antalet sökande till de olika gymnasieformerna och hur många av dessa som har intagits re- spektive avvisats.

I det därpå följande avsnittet (4.3.2) återges några resultat från den special— undersökning som för utredningens räk- ning gjorts av professorn Kjell Härn- qvist och assistenten Åke Grahm an— gående bland annat elevernas attityder till gymnasievalet (Vägen genom gym- nasiet. SOU 1963: 15). _

I 4.3.2 berörs bland annat sådana frä— gor som inverkan av sociala, ekono- miska och betygsmässiga faktorer på valet av utbildning. I avsnittet 4.3.3 be— lyses bland annat dessa faktorer på an- nat sätt. För gymnasiets dimensione- ring är frågan om tillgången av för dessa studier kapabla ungdomar av be— tydelse. Utredningen diskuterar denna

fråga i 4.3.3.5 och ger synpunkter på bedömningen av »begåvningsreserven» i framtiden.

De sammanfattande slutsatserna be- träffande efterfrågan på gymnasial ut— bildning i framtiden ges i 4.3.4.

4.3.1 Intagningsförhållanden vid gymnasierna höstterminerna 1960 och 1961

4.311 Undersökningens uppläggning. I tidigare undersökningar om sökande och intagna vid gymnasierna har upp- gifter om avvisningsförhållandena hu- vudsakligen erhållits genom en summe— ring av resultaten vid de olika skolorna (inom samma gymnasieform), varvid samma person kunnat räknas mer än en gång. Det har således varit ansök— ningarnas antal som räknats, icke an- talet sökande. För att säkrare uppgifter skall kunna erhållas har för 1960 och 1961 insamlats ett individualmaterial, avseende de sö- kande till allmänt gymnasium, handels- gymnasium och tekniskt gymnasium. 1960 års material har bearbetats inom gymnasieutredningen och 1961 års ma- terial av statistiska centralbyrån inom ramen för den löpande undervisnings- statistiken. Gymnasieutredningen har också låtit företa en specialundersök- ning för att bestämma i vilken omfatt- ning de som avvisades 1960 återkommit med ny ansökan 1961 (jfr 4.313). 1960 års undersökning bearbetades manuellt, medan centralbyråns behand- ling av 1961 års material skett maski- nellt; uppföljningen mellan 1960 och 1961 måste följaktligen ske på manuell väg. På grund av svårigheterna att så- kert identifiera personer vid en manuell bearbetning kan vissa dubbelräkningar föreligga. Det bör vidare framhållas att det av materialet icke framgår vilken priori- tering den sökande gett sina ansökning— ar, då han sökt till mer än en skola.

Tabell 10. Sökande, intagna och ej intagna vid allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tekniskt gymnasium höstterminerna 1960 och 1961"

Sökt till

Totalt Ag och Hg Ag och Tg Hg och Tg

1.960 Sökande. ...... . Intagna......... DäraviAg.... » 'Hg.... » »Tg.... Ej intagna....... 1.961 'Sökande......... Intagna.....*..... Därav i Ag.... » » Hg.... »" » Tg..... Ej intagna.......

M Kv. M

11 967 9 219 9 219

'l

2 748

11 451 9 275 9 275

2 176

17 454 12 390 9 445 704

2 241 5 064

18 829 13 976 9 807 996

3 173 4 853

12 436 9 694 8 645

951 98 2 742

13 681 11 397 9 960 12 35 202

2 284

1960 1961 M Kv S:a M KV S:a Sökande till enbart Ag ..................... 68,6 83,9 74,9 60,8 82,7 70,0 Hg ..................... 7,2 12,6 9,4 6,4 11,0 8,4 Tg 20,7 1,1 12,6 25,4 1,9 15,5 Summa 96,5 97,6 96,9 92,6 95,6 93,9 Sökande till mer än en gym— nasieform, ............... 3,5 2,4 3,1 7,4 4,4 6,1 därav sökt till Ag ................... 3,4 2,4 3,0 7,1 4,3 5,9 Hg ................... 1,5 2,3 1,8 2,8 3,9 3,3 Tg ................... 2,2 0,1 1,3 5,1 0,6 3,2

Detta har medfört att alla ansöknings- alternativ värderats lika och att för dem som sökt till flera skolor endast kunnat redovisas vilka kombinationer av ansökningar som finns.

Med intagen studerande avses i det följande den som intagits i någon form av gymnasium. Som ej intagen räknas den som antingen ej intagits i någon av de i undersökningen ingående gym— nasiala skolformerna beroende på att han haft otillräcklig meritering eller tillhört annat gymnasieområde än det till vilket han sökt eller som, trots att han varit berättigad till inträde, frivil- ligt avstått.

ll.3.1.2 Sökande —— intagna. I tabell 10 lämnas uppgift om antalet sökande, in- tagna och ej intagna till de tre gymna- sieformerna höstterminerna 1960 och 1961. Uppgifterna här och i det följan- de avser för allmänt gymnasium (Ag) ringarna I1 och 14, för handelsgymna— sium (Hg) årskurserna 12 och 14 1960 och I3 och 14 1961 samt för tekniskt gymnasium (Tg) det 3-åriga tekniska gymnasiet.

Av tabell 10 framgår bl. a. att antalet sökande ökat med ca 2 500 mellan 1960

och 1961 eller med nästan 9 %, medan antalet intagna ökat med ca 3 400 eller med i det närmaste 15 %. Intagningen har alltså ökat snabbare än antalet sö- kande, vilket i sin tur resulterat i att andelen ej intagna för samtliga tre gym- nasieformer tillhopa sjunkit från 26,1 % 1960 till 22,0 % är 1961.

Man ser av tabell 11 att andelen som sökt mer än en gymnasieform ökat mel— lan de båda åren. Det synes sannolikt att denna ökning till någon del har att göra med svårigheten att i 1960 års ma- nuella bearbetning finna alla dubbel- ansökningar (se 4.1.3.1). Man torde allt- så få räkna med att antalet sökande 1960 blivit något överskattat på grund härav och att som en följd därav ande— len ej intagna också överskattats detta år. Överskattningen torde totalt ligga mellan en och två procent. Jämförelser- na i det följande göres utan korrigering för detta fel.

Det har mellan 1960 och 1961 skett en viss omstrukturering i ansökningar- na till gymnasiet. Det allmänna gymna- siet lockade en något mindre andel 1961 än 1960, medan andelen som sökt tekniskt gymnasium vuxit kraftigt. Des- sa tendenser framgår klarare i följande tablå, i vilken redovisas andelen i pro-

Tabell 12. Relativa förändringen mellan 1960 och 1961 i antalet sökande och intagna

Procentuell ökning mellan 1960 och 1961

Gymnasietorm

Sökande

Intagna

Kv

Kv

rent av samtliga sökande som i någon form sökt till de tre gymnasieformerna.

1960 1961 Ag .......................... 77,9 75,9 Hg .......................... 11,2 11,7 Tg .......................... 13,9 18,7

I tabell 12 har som sökande till exem- pelvis allmänt gymnasium räknats dels de som enbart sökt dit, dels de som jämte allmänt gymnasium även sökt an- nan eller andra skolformer.

Intagningen vid handelsgymnasiet har således ökat Väsentligt mycket mer än antalet sökande, medan utvecklingen beträffande tekniskt gymnasium är i stort sett likartad för sökande och in- tagna. Det allmänna gymnasiet har kunnat öka sin intagning något mer än vad antalet sökande ökat.

Detta har resulterat i att de intagnas fördelning på gymnasieform utvecklats på följande sätt mellan 1960 och 1961.

Procentuell andel Förändring 1960 1961 1960—61 Ag .......... 81,9 77,9 — 4,0 Hg .......... 7,5 8,8 + 1,3 Tg .......... 10,6 13,3 + 2,7

S:a 100,0 100,0 —-

Såväl handelsgymnasium som tek- niskt gymnasium har således — såsom vid gymnasieplaneringen förutsatts — ökat sin andel av de intagna vid gym- nasierna på det allmänna gymnasiets bekostnad.

Tabell 13 ger en samlad bild av si- tuationen beträffande de ej intagna vid de olika gymnasieformerna 1960 och 1961.

I detta sammanhang vill gymnasie- utredningen erinra om att formellt godkänd för intagning i det allmänna gymnasiet är den som uppfyller vissa betygsfordringar (huvudvillkoret för inträde i 14 och 13 är 12 resp. 13 be- tygspoäng). För inträde i handelsgym—

Tabell 13. Relativa andelen ej intagna av samtliga sökande till de olika gymnasieformerna

Gymnasieform

Ej intagna i vidstående gymnasieform

Ej intagna i någon gymnasieform

1960 1961 1960 1961

Ag ................. 22,3 Hg ................. 50,8

43,8

20,0 41,0 44,5

20,6 43,9 40,5

16,5 30,2 37,5

nasium och tekniskt gymnasium ford- ras i fråga om teoretiska förkunskaper formellt ej mer än godkänt betyg i vissa ämnen enligt fordringarna för realexa- men. Såsom framgår av 4.3.1.6 har den helt övervägande delen av sökande till allmänt gymnasium betygspoäng som överstiger minimitalet.

I tabell 13 betyder exempelvis talen 22,3 och 20,6 att av samtliga sökande till Ag 1960 (23 295 personer enligt ta- bell 10) 22,3 % (5 205 personer) ej in- togs i Ag och att 20,6 % (4 809 perso- ner) överhuvudtaget ej intogs i gymna- sium.

Av tabell 13 framgår vidare att intag- ningssituationen lättat mellan 1960 och 1961 vid det allmänna gymnasiet och särskilt vid handelsgymnasiet. Vid det tekniska gymnasiet synes situationen i stort sett oförändrad.

Uppgifterna om antalet intagna kan jämföras med utvecklingen av antalet nybörjaravdelningar i respektive skol- former. Nedan har sammanställts vär— den för den relativa ökningen av anta- let avdelningar och antalet intagna mellan 1960 och 1961.

Proccentuell ökning 1960—1961

Nybörjaravdelningar Intagna Ag .............. 12,0 9,3 Hg .............. 39,0 34,8 Tg .............. 46,4 44,3 Samtliga 17,4 14,9

Från 1961 till 1962 är den relativa

Ag ........................ 4,5 Hg ........................ 37,8 Tg ........................ 13,8

Samtliga 8.8

43.13 Uppföljningsnndersökningen. I 4.3.l.1 har nämnts, att gymnasieutred- ningen låtit undersöka i vilken ut- sträckning de som ej intagits 1960 åter- kom 1961 och då antingen intogs eller avvisades på nytt. Utgångsmaterialet bestod av blanket- terna för de 7806 sökande som ej in- togs 1960. Av dessa återfanns 2410 i 1961 års material som sökande. Det bör dock framhållas att denna siffra sanno- likt är behäftad med ett mindre fel ge- nom de tidigare nämnda svårigheterna att säkert identifiera dubbelansökning- ar i en manuell bearbetning.

Omfattningen av ansökningarna in. in. mellan 1900 och 1961 har sammanfattats i tablån nederst på denna sida.

Av 1960 års sökandekull intogs så— lunda sammanlagt under båda åren (22 084 + 1 784 =) 23 868 eller inemot 80 %. Ett något gynnsammare läge gällde därvid för flickorna, ca 82 %, mot för pojkarna, ca 79 %. Det bör dock beaktas att bland dem som sökte 1960 fanns en grupp som sökt första gången 1959. Det synes därför sannolikt att av samtliga de som sökte för första gången 1960 ungefär 75 % intagits under 1960 eller 1961.

Tablån utvisar även att inemot var

ökningen av antalet nybörjaravdel- tredje ej intagen sökande 1960 återkom— ningar följande: mit nästa år. Stora könsskillnader före— Antal I % av utgångsnumerären S:a M Kv M Kv S:a Sökande 1960 ...... 17 454 12 436 29 890 — — — Intagna 1960 ....... 12 390 9 694 22 084 71,0 78,0 73,9 EJ intagna 1960 . . . . 5 064 2 742 7 806 29,0 22,0 26,1 På nytt sökande 1961 1 802 608 2 410 10,3 4,9 8,1 Intagna 1961 ....... 1 329 455 1 784 7,6 3,7 6,0

ligger emellertid härvidlag. Pojkarna hade återkommit i drygt 35 % av fal- len, medan motsvarande siffra för flic- korna var 22 %.

4.3.1.—'; De sökandes och intagnas ålder. I undersökningen över gymnasieintag— ningen 1960 bearbetades också ålders- variabeln för de sökande, intagna och ej intagna med syfte dels att kunna fast- ställa andelen av en åldersgrupp som påbörjar gymnasiestudier, dels att be— lysa om frekvensen av ej intagna varie— rar med åldern.

I efterföljande tablå anges för de sö- kande 1960 till de tre gymnasieformer— na den relativa fördelningen efter ål- der, i vilken utproportionering skett av den grupp för vilken uppgift saknades om ålder (2,5 % av samtliga).

Ålder Sökande Intagna Ej intagna 21——— .. . . 3,8 3,1 5,9 20 ...... 1,5" 1,0 2,8 19 ...... 3,2 2,2 5,9 18 ...... 12,3 10,4 17,7 17 ...... 32,1 32,8 30,4 16 ...... 29,6 31,4 24,4 15 ...... 16,3 17,6 12,4 ———14 ...... 1,2 1,5 0,5 S a 100,0 100,0 100,0

Den relativt stora spridningen i ål- dersgruppcrna 15—18 år som kommer till synes i tablån sammanhänger till stor del med att det 3- och 4-åriga all— männa gymnasiet anknyts till underlig- gande skolformer vid olika tidpunkter men även på variationer genom kvar- sittning och skolgång påbörjad vid sex år. I detta material har möjligheter inte funnits att undersöka åldersstrnkturen för de sökande till dels 4-årigt, dels 3-årigt allmänt gymnasium. En viss bild av detta ger dock en specificering ur föregående tablå av procentsiffrorna för de 1960 intagna, vilka återges ne- dan.

Intagna Ålder Ag Hg Tg Samt- I* P liga 21— — 0,5 11,1 19,2 3,1 20 ...... 0,1 0,3 6,6 4,5 1,0 '19 0,1 1,0 8,5 10,9 2,2 18 ...... 2,1 11,9 24,8 28,4 10,4 17 ...... 15,3 51,7 37,4 29,7 32,8 16 ...... 40,0 32,5 10,8 6,9 31,4 15 ...... 39,0 2,1 0,8 0,4 17,6 —14 ...... 3,4 0,0 -— — 1,5 S:a 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

I tabell 14 relateras de sökande och intagna 1960 till motsvarande ålders- grupper av totalbefolkningen. En sum- mering av andelen sökande respektive intagna ur de olika åldersgrupperna ger den totala övergången. Vid denna beräk- ningsmetod har hänsyn tagits till varia- tionen i åldersgruppernas storlek. Som jämförelse kan nämnas de relationstal som erhålles om frekvensen beräknas på antalet lli-åringar. Sökandefrekven- sen blir då 23,0 % och intagningsfre- kvensen 17,0 %.

I 1961 års undersökning fördelades de sökande efter hemortens tätorts- grad enligt den indelning 1960 års folk— räkning använt. Av tabell 15 framgår andelen sökande respektive intagna av antalet 16-åringar inom kommuner med olika grad av tätortsbefolkning. I tabel- len har även intagits uppgifter om an- talet 16—åringar och om andelen ej iu- tagna av sökande i de olika tätortsgrup- perna.

Av tabellen framgår tendensen till en ökad andel sökande från områden med högre grad av befolkningskoncentra- tion. Andelen sökande som ej intas växer också med ökande tätortsgrad. Det bör dock observeras att en ökad andel sökande från tätorter även torde sammanhänga med annan socialgrupp- sammansättning i dessa orter.

4.3.1.5 Avlämnande skola. En bearbet- ning med avseende på avlämnande

Tabell 14. Sökande till och intagna i gymnasiet 1960 i procent av befolkningen i mot—

svarande ålder

Sökande Intagna Ålder

M Kv 5 a' M Kv S:a 21— 2,0 0,3 1,2 1,2 0,1 0,7 20 0,7 0,3 0,5 0,3 0,1 0,2 19 1,4 0,5 1,0 0,7 0,3 0,5 18 4,3 2,2 3,3 2,7 1,4 2,1 17 8,6 7,1 7,8 6,12 5,6 5,9 16 6,8 6,8 6,8 5,2 5,5 5,3 15 4,3 3,2 3,7 3,3 2,6 3,0 —14 2,0 0,3 1,2 1,2 0,1 0,7 S:a 30,1 20,7 I 25,5 20,8 . 15,7 18,4

Tabell 15. Sökande till och intagna i gymnasiet 1961, fördelade efter hemortens tät-

vortsgrad O _ . .. I Å) avuatlgjålr'ötelcfeårmgar Ej intagnai % Tatortsgrad Ant al ltt-åringar av antalet

sökande intagna sokande Utan tätortsbefolkning ..... 3 401 13,9 11,5 17,5 0,1— 9,9 % .............. 2 140 12,4 10,2 17,7 10,0—29,9 % . . ............ 15 337 13,1 10,4 20,4 30,0—49,9 % .............. 17 475 16,2 12,7 21,7 50,0—'69,9 % .. . . . . . . . . . . L . 12 855 18,2 14,1 23,0 70,0—89,9 % .............. 12 154 24,8 19,8 20,2 90,0—99,9 % .............. 46 684 31,8 24,8 22,0, Enbart tätortsbefolkning . . . 19 118 34,8 26,9 22,6 Samtliga 129 164 25,2 19,6 I 22,0

skolform och klass har gjorts på grund- val av 1961 års undersökning.

Beträffande den relativa fördelningen efter skola för de sökande och intagna kan nämnas att den övervägande delen kom från realskola (sökande: män 83,5 % och kvinnor 72,5 % samt intag— na: män 85,7 % och kvinnor 72,4 %). Av kvinnorna hade vidare av de sökan— de 17,8 % och av de intagna 18,5 % gått i flickskola. Från försöksskola kom en— dast omkring 7 %.

När det gäller de intagnas fördelning på de olika gymnasieformerna kan kon- stateras bl. a. att reallinjens 4-åriga lin— je rekryterade i det närmaste två tred- jedelar av sina. elever från realskolans näst högsta klasser medan exempelvis

den 4-åriga allmänna linjen fick unge- fär hälften av sina elever från dessa klasser och ca 30 % från realskolans avgångsklasser.

Av den 4-åriga latinlinjens elever har omkring hälften kommit från realsko- lans näst högsta klasser, närmare en fjärdedel från samma skolforms av- gångsklasser och något över en femte- del från flickskola. Fackgymnasierna fick omkring tre fjärdedelar av sina elever från realskola-ns avgångsklasser (Hg I3 78,9 % och Tg 72,5 %). Det kan vidare noteras att av tekniskt gymna- siums elever 18,3 % hade annan tidi- gare skolutbildning än realskola, flick- skola och försöksskola.

ns .».Pm .—

.- .. ...—m.

Tabell 16. Relativa'antalet sökande till allmänt gymnasium, intagna och ej intagna 1960 och 1961 efter betygspoc'ing

Sökande Intagna1 Ej intagna Betygspoäng 1960 1961 1960 1961 1960 1961

——12,0 ................ 1,5 1,8 0,2 0,3 6,8 9,4 12,5—14,0 ................ 6,1 5,7 2,0 1,9 21,6 25,3 14,5——16,0 ....... - ......... 14,3 13,0 9,9 8,4 31,2 36,1 165—18,0 ................ 20,0 19,9 21,4 21,1 14,9 14,0 18,5—20,0 ................ 19,7 20,4 23,2 23,4 6,2 5,1 20,5—22,0 ................ 15,3 16,0 18,5 18,7 2,9 2,3 22,5—24,0.- ............... 10,0 10,6 12,2 12,4 1,5 1,5 24,5—26,0 ................ 5,6 6,4 6,8 7,5 0,9 0,8 26,5— ................... 4,2 5,2 5,2 6,0 0,5 0,9 Uppgift saknas ........... 3,3 1,0 0,6 0,3 13,5 4,6 Summa 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 Antal 23 295 24 700 18 485 20 618 4 809 4 082

1 Inkl. intagna i fackgymn. (395 resp. 851).

11.316 Betygspoängen. För det allmän- na gymnasiet finns enhetliga normer i fråga om värderingen av betygen för de sökande. I tabell 16 redovisas de sökande till allmänt gymnasium 1960 och 1961 efter betygspoäng och med särskiljande av om de intagits i någon av gymnasiefor- merna eller ej. För de intagna utvisar procentvärde- na i tabellen påfallande god samstäm- mighet med avseende på den andel som från de olika »betygsnivåerna» intagits de bägge åren. Beträffande de ej intag- na är överensstämmelsen i stort sett god och de avvikelser som förekommer torde säkerligen sammanhänga. med skillnaderna i proportionen »Uppgift saknas» 1960 och 1961 (13,5% resp. 4,6 %). Tabell 16 visar vidare, att av samt— liga intagna sökande till allmänt gym- nasium det endast är ungefär en tion- del som kommer in med en betygs- poäng under 16,5. Av tabell 16 framgår även att såväl 1960 som 1961 återfinns en del sökan- de med hög betygssumma bland de ej intagna. På 1960 års material gjordes

på grund av denna iakttagelse ett slumpmässigt urval av sådana som hade en betygssumma av 19,5 poäng eller högre för att utröna orsaken härtill. Beträffande dessa kunde man misstänka att fel i viss utsträckning förelåg i ma- terialet eller i bearbetningen eller fel av båda slagen förelåg i kombination.

Resultaten av denna specialundersök- ning utvisade, att omkring hälften av— stått från gymnasial utbildning (åter- gått till realskola, övergått till yrkes- skola eller liknande, till förvärvsarbete, praktiktjänstgöring o.dyl.). Den över- vägande delen av de återstående hade intagits i gymnasium men av olika an- ledningar inte kommit att redovisas så- som intagna.

4.3.2 Elevernas syn på övergången till gymnasium 111. m. I sin undersökning för gymnasieutred- ningen Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15) behandlar Härnqvist & Grahm bl. a. övergången från realskola och motsvarande till gymnasium. Ur denna undersökning kan information erhållas bl. a. om de faktorer som eleverna själva

uppfattar som betydelsefulla vid sitt val mellan gymnasium och andra utbild- nings- och verksamhetsformer.

Undersökningen avser elevernas pla- nerade val, vilket givetvis inte helt kommer att överensstämma med deras faktiska övergång till gymnasium, ef- tersom man bl. a. har att räkna med att Vissa av dem som söker ej kan beredas plats. När det i fortsättningen talas om övergångsprocent och liknande avses sålunda planerad övergång.

4.3.21 Vid återgivandet av här rele— vanta undersökningsresultat kan lämp- ligen som utgångspunkt tjäna följande tablå över övergångsprocent och så— kerhet i valet (a.a. sid. 101 efter kom- plettering med uppgifter från sid. 100). Gränsen mellan höga och låga betyg har dragits vid medianen för pojkar respek- tive flickor i realskolan (motsvarande). H 1 avser elever, vilkas fäder har minst realskoleutbildning och yrkesmässigt hänförs till socialgrupp 1. L2—3 be- tecknar elever, vilkas fäder räknas till socialgrupp 2 eller 3 och där ingen av föräldrarna har realskoleutbildning el- ler högre.

Höga betyg Låga betyg H1 L2—3 H1 L2—3

Övergångsprocent bland pojkar ......... 96 77 71 27 flickor ......... 92 53 47 14

Procent som ansett sitt val att börja i gymnasium »sj älvklart» bland pojkar ......... 82 45 55 28 flickor ......... 72 36 50 22

Procent som ansett sitt val att inte, börja i gymna- sium »självklart» bland pojkar ......... . 30 . 45 flickor ..... *. . . . . 31 . 61

Denna tablå sammanfattar några fak- torer som är betydelsefulla för valet respektive för elevernas upplevelse av säkerheten i valet. ]. Övergångsprocenten är högre a) för elever med högre betyg b) för elever med högre social bak-

grund e) för pojkar.

2. Andelen som anser valet att börja »självklart» är högre a) för elever med högre betyg b) för elever med högre social bak-

grund e) för pojkar.

3. Andelen som anser valet att inte börja i gymnasium »självklart» är högre a) för elever med lägre betyg b) för flickor (dock tveksamt i en

av grupperna) .

De sociala olikheterna har i fallet 3 ej kunnat undersökas med hänsyn till låga frekvenser i den högre socialgrup- pen.

Betyg, social (och utbildningsmäs- sig) bakgrund och könstillhörighet är alltså på ett konsekvent sätt relaterade till övergång och lätthet att välja. De tre faktorerna är verksamma oberoende av varandra, men i vissa kombinationer kumuleras deras effekt. Övergången va- rierar sålunda från inemot 100 % i den »gynnsammaste» kombinationen till en obetydlighet i den minst »gynnsamma». Procenten som funnit valet »självklart» varierar på ett likartat sätt om också i mindre utpräglad grad. I de kombina— tioner där betyg och social bakgrund ger utslag i olika riktning, finner man att betygen tydligen väger mest i för— hållande till övergången, medan den sociala bakgrunden tycks ha större vikt för elevernas upplevelse att valet varit självklart. Skillnaden i övergångspro— cent mellan pojkar och flickor kom- mer starkast till uttryck i dessa margi—

nalgrupper, där skol- och hemvariabler ger utslag i olika riktning.

4.3.22 Betygens starka samband med övergångsprocenten är ju med tanke ej minst på intagningsförfarandet helt na- turligt och väntat. När man går till de motiv som eleverna uppgett för sitt val, finner man att lågbetygsgrupperna som valt att ej gå över till gymnasium också anger låga betyg som dominerande skäl för att de gått vidare (79 respektive 78 % av pojkar och flickor i lägre so- cialgrupper, a.a. tab. 35). Detta motiv är avsevärt mera framhävt än exempel— vis att man inte behöver gå i gymna— sium med hänsyn till sitt yrke, att man vill börja att tjäna pengar eller att man tycker bättre om ett praktiskt arbete. Elever med höga betyg, som skall gå vidare, ger ej särskilt hög rangordning åt det förhållandet att de har tillräck- liga betyg (a.a. tab. 34). Dessa senare elever anger sådana skäl för val av fort- satt utbildning som att man behöver denna för sitt yrkesval och att man »nu för tiden inte klarar sig utan högre ut- bildning». Betygen kommer härigenom mera att framstå som en hindrande fak— tor för somliga än en faktor som posi— tivt befrämjar valet. Om inte betygs- spärren funnes, skulle sannolikt åtskil— ligt fler försöka sig på gymnasiestudier. Detta torde särskilt gälla pojkarna.

4.3.2.3 Om man ser på planerna hos de elever som ej tänker övergå till gymna- sium (a.a. tab. 18), finner man också att de till övervägande delen avser att fortsätta att utbilda sig på något annat sätt, men fler pojkar än flickor är här osäkra på sitt val. Det finns i elevernas egen bedömning stöd för att uppfatta de sociala fakto— rerna på ett nära nog motsatt sätt i jäm-

förelse med betygen. Socialt betonade hinder anges relativt sällan som skäl för att man skall sluta efter realskole- utbildning eller motsvarande, frånva— ron av sådana däremot något oftare som skäl för att liian fortsätter (a.a. tab. 35 och 34). De starkaste skillnaderna mellan socialgrupperna gäller emeller— tid inte ett sådant skäl som att föräld- rarna »har råd» utan det mera allmän- na uttalandet: »Det har alltid varit me- ningen att jag skall ta studentexamen». Så svarar 47 % av pojkarna med höga betyg i den högre socialgruppen mot 11 % av pojkarna med höga betyg i den lägre gruppen. Även ett skäl som att man nu för tiden inte klarar sig utan högre utbildning har viss övervikt i den högre socialgruppen.

Det finns anledning att peka på yt- terligare en intressant socialgrupps- skillnad i motiven hos pojkarna. Pojkar i högre socialgrupp anger oftare att de väljer gymnasium för att de siktar på ett visst yrke som kräver gymnasieut— bildning, medan det absolut taget ovan- ligare svaret, att man går kvar i skolan för att man ej vet vilket yrke man skall välja, oftare kommer från de lägre so- cialgrupperna.

4.324 Skälen att gymnasiet behövs för avsedd vidareutbildning och att högre utbildning över huvud taget är nödvän— dig är, som framgått, om ock mera i förbigående, de viktigaste motiven för gymnasieval enligt elevernas egen be— dömning. På denna punkt föreligger emellertid skillnader mellan pojkar och flickor som sannolikt sammanhänger med deras föreställningar om olika yr— kesroller och olikheter i deras skolan- passning. Pojkarna har oftare motiverat sitt val av gymnasium på följande sätt (a.a. tab. 21) :

Pojkar Flickor (procent)

Jag behöver gå i gymnasium för att komma till det yrke som jag helst vill ägna mig åt 74 60

Man klarar sig inte nu för tiden utan högre utbildning ....... 67 59

Mina föräldrar vill att jag skall studera, och jag rättar mig efter deras önskningar i det fallet ...................... 41 35

Det har alltid varit meningen att jag skall ta studentexamen 29 22

Mina bästa vänner skall iregel fortsätta i gymnasium ....... 22 13

Följande motiv har flickorna oftare än pojkarna markerat:

På gymnasiet blir man all- mänbildad och får lära sig saker som man alltid har nytta av längre fram i livet ........ 40 47

Jag trivs så bra med skolarbe— tet att jag helst vill fortsätta 33 45

Motsvarande tendenser går igen i mo- tiven att sluta skolan i och med real- skolans, flickskolans eller grundskolans slut (a.a. tab. 23).

Pojkarna har oftare svarat:

Mina betyg är inte så bra att jag kan komma in igymnasium 71 61 J ag tycker bättre om praktiskt arbete än om teoretiska studier 48 40

Jag trivs så dåligt med skol- arbetet, att jag helst vill sluta 40 22

Man klarar sig bra i samhället även utan högre utbildning. . . 20 12

Mina föräldrar vill att jag skall studera, men nu har jag rättat mig efter deras önskningar länge nog och vill sluta ...... 12 6

Flickorna har högre svarsprocent i bara ett fall:

Jag behöver inte gå i gym- nasium för att komma till det yrke som jag helst vill ägna mig åt ......................... 49 65

Sammanfattningsvis konstaterar för- fattarna om dessa tendenser:

»Något tillspetsat skulle man kunna säga att pojkarna dras till högre utbildning av sina yrkesambitioner men hindras ibland av dålig skolanpassning. Flickorna lockas till högre ut- bildning av god skolanpassning men deras yrkesambitioner är ofta sådana att de lika gärna stannar kvar på en lägre utbildnings- nivå.» (a. a. sid. 89).

11-.3.2.5 Även om det närmast föregående avsett att peka på olikheter i pojkarnas och flickornas valinställning, ger det också en uppfattning om vilka motiv som av eleverna själva uppfattas som mest betydelsefulla. Det är — förutom yrkesmotiven —— skolanpassningen så- som den kommit till uttryck i här åter— givna formuleringar, och detta gäller trots könsskillnaderna hos båda grup- perna. Dessa motiv anförs emellertid i olika utsträckning ej bara av de båda könen utan också av de sökande till olika linjer. Mest yrkesinriktade i sitt val är de blivande fackgymnasieelever- na, särskilt det tekniska gymnasiets, och därnäst reallinjens blivande elever.

4.326 Dc blivande fackgymnasieelever- na framstår i mer än ett avseende som marginalgrupp bland gymnasieväljarna. Valet att gå i gymnasium är för dem mindre ofta självklart än vad som är genomsnittligt för det allmänna gymna— siets elever (a.a. sid. 60). Intresset för tvååriga fackskolor som alternativ till gymnasium är i gengäld större hos dem (a.a. tab. 17). Båda förhållandena kan sammanhänga med att de som väljer fackgymnasium oftare kommer ur lägre socialgrupper (a.a. sid. 114 f), som tor- de inta en mera tveksam hållning till fortsatta teoretiska studier överhuvud- taget. Särskilt de som väljer tekniskt gym— nasium synes vara betydligt mindre in- tresserade av skolarbetet som sådant

och av teoretiska studier än deras när- maste motsvarigheter på allmänna gym- nasiet (realarna). Betygsmässigt karak- täriseras de också av en ensidigare in- riktning på realämnena (a.a. sid. 108 f). Allra mest avviker de från realarna i de motiv som har med gymnasiestu— diernas mångsidiga användbarhet att göra (a.a. tab. 26—27).

Pojkar Tekniskt Real- gymn. linjen (procent) Den linjen ger flest möjlig— heter vid valet av yrke ...... 16 55

Jag vet inte vilket yrke jag skall välja, så det är bäst att gå kvar i skolan ............ 13 38

Det synes som man hittills hyst den uppfattningen att ett val av fackgym- nasium skulle väsentligt mer än val av allmänt gymnasium begränsa det fram- tida yrkes- och studievalet. En sådan begränsning tycks man lättare accep- tera i samhällsgrupper som har lägre yrkesmässig status och där föräldrar- nas egen teoretiska utbildning är mind- re omfattande. Man tycks också lättare acceptera den för elever som saknar in- tresse och kanske fallenhet för vissa grupper av skolans ämnen. Självfallet

har också fackgymnasiernas mindre geografiska spridning ett begränsande inflytande, men detta har ej kommit fram så tydligt i denna undersökning som i andra av gymnasieutredningens undersökningar. Det bör dock erinras om att fackgymnasiesektorn genomgått en kraftig utveckling efter undersök- ningstillfället vårterminen 1961.

4.3.3 Faktorer som påverkar tillströmningen

Av 4.3.2 har framgått att sociala, eko- nomiska och betygsmässiga faktorer en- ligt ungdomarnas mening har betydelse för inställningen till gymnasiestudier. I detta avsnitt skall dessa och andra faktorer ytterligare diskuteras.

4.3.31 Av Skolöverstyrelsens och över- styrelsens för yrkesutbildning gemen- samma planeringsgrupp genomförda undersökningar belyser de geografiska faktorernas inverkan på gymnasiefrek- vensen och valet av olika gymnasiefor— mer. I avsnittet 6.4.2 och framför allt i kapitel 12 återkommer gymnasieutred- ningen med en ingående diskussion av dessa frågor. I detta avsnitt skall endast i korthet redogöras för några resultat av planeringsgruppens undersökningar.

Tabell 17. Gymnasiefrekvensen åren 1946, 1956, 1.960 och 1961 inom regioner av olika typer och för olika restidsavstånd

G-frekvens (% )

Region med 1946 1956 1960 1961 Ag G-ort ........... 13 20,5 21 25

Reszon ........ 3,5 8,5 13 13,5 lnack.zon ...... 2,5 6 10 11,5

Regionen .......

Ag/Hg/Tg G-ort .......... 15

lnack.zon ...... Reszon ........ 4,5

22 24 30,5 13 14,5 17,5

Regionen .......

Tabell 18. Andelen elever i allmänt gymnasium inom (vissa regiontgper i relation till totala antalet gymnasieelever

Andel Ag-elever (%)

Region med 1946 1956 | 1960 1961 Ag ............................. 81,5 83,3 84,5 80,7 Ag/Hg/Tg ....................... 68,0 74,3 75,5 71,0 Differens ........................ I 13,5 | 9 | 9 | 9,7 J

Flertalet av landets gymnasieorter har enbart allmänt gymnasium (Ag) medan ett mindre antal även har såväl handelsgymnasium (Hg) som tekniskt gymnasium (Tg) (jfr 6.422).

1 tabell 17 återges för fyra skilda tid- punkter den totala gymnwasiefrekvensen (g-frekvensen) inom regioner av olika typer och för olika restidsavstånd inom regionen. Med g-frekvensen i en region menas antalet nybörjare i regionens gymnasium, uttryckt i procent av totala antalet ungdomar i motsvarande årskull i regionen.

Tabell 17 visar att g—frekvensen är icke oväsentligt högre i regioner med de tre gymnasieformerna Ag, Hg och Tg (fullständig gymnasieorganisation). Det bör understrykas att de redovisade talen är medianvärden, varför excep-

tionella frekvensvärden — orsakade av den pågående omorganisationen av realskolan —— ej torde ha nämnvärt in- flytande.

G-frekvensen varierar också inom olika tidsavståndszoner _ givetvis har g-orten den högsta frekvensen. Men även elevernas fördelning mellan olika gymnasietyper påverkas av sistnämnda faktor. Tabell 18 visar hur stor andel av eleverna i första årskursen, som går i Ag dels i regioner med enbart Ag, dels i regioner med alla tre gymnasie- typerna.

Tabellerna 17 och 18 tyder på att en bredare gymnasieorganisation dels ökar

totala g-frekvenscn, dels åstadkommer en jämnare fördelning av eleverna på de olika gymnasietyperna. Man måste dock hålla i minnet att andra faktorer —— såsom gymnasieortens arbetsmark- nadsstruktur — vilka hittills haft bety- dande inflytande på gymnasieväsendets organisation också påverkar inställning— en till de olika gymnasieformerna.

4.3.3.2 Ända fram till mitten av 1940- talet undergick rekryteringen till stu- dier vid universitet och högskolor ingen påtaglig förändring med avseende på de studerandes sociala bakgrund. Där- efter har skett en snabb breddning av rekryteringen så att andelen barn till arbetare och lägre tjänstemän blivit allt större. För att ge aktuellast möjliga in- formation om den sociala bakgrunden bland de ungdomar som söker till och intas i gymnasiet har studiesociala ut- redningen och gymnasieutredningen i samarbete låtit företa en undersökning av dels dem som 1959 intogs i allmänt gymnasium, handelsgymnasium och tek- niskt gymnasium, dels dem som 1960 sökte och intogs i samma gymnasiefor- mer. För detaljer hänvisas tili under— sökningsrapporten som kommer att framläggas av studiesociala utred— ningen. För beskrivningen av det sociala ur- sprunget har använts det klassifika- tionssystem som numera används inom den officiella undervisningsstatistiken

Tabell 19. Nyintagna år 1960 i första årskursen vid allmänt gymnasium, handelsgym— nasium och tekniskt gymnasium med relativ fördelning efter målsmans yrke

Målsmans yrke | Ag Hg Tg ' Samtliga

Jordbruk med binäringar (utom ar-

betare) ....................... 7,2 9,0 11,7 7,9 Folkskollärare m. fl ............... 3,5 0,8 2,0 3,1 Akademiker (ej annorst. redov.) . .. . . 16,2 3,7 4,6 14,0 Officerare ....................... 1,7 0,8 0,6 "1,5 Direktörer, disponentcr, grosshandl. 5,8 6,9 3,4 5,6 Handlande, handelsresande, hant—

verksmästare .................. 9,9 18,8 14,5 11,0 Högre tjänstemän utom akademi— '

ker, vissa fria yrken ........... 19,8 7,3 13,7 18,2 Övriga tjänstemän ............... 10,0 11,3 10,8 10,4 Arbetare ........................ 21,5 29,1 31,3 23,2 Obestämt yrke .................. 3,8 7,3 4,8 4,2 Uppgift saknas .................. 0,6 2,0 2,6 0,9

Summa 100 100 100 100

och som bygger på faderns yrkesgrupps- tillhörighet.

I det följande begränsas framställ- ningen i allt väsentligt till den del av undersökningen som berör 1960 års sö- kandexoch intagna. I stort sett samma tendenser har iakttagits i 1959 års som i 1960 års material.

Den sociala bakgrunden för de år 1960 intagna framgår av tabell 19.

Dessa uppgifter säger ingenting om hur stor andel av ungdomarna i de ak— tuella åldersgrupperna från de olika sociala miljöerna som intagits. Det är inte möjligt att från den svenska be— folkningsstatistiken erhålla uppgift om målsmans yrke för ungdomar i olika åldersgrupper. En synnerligen förenk— lad jämförelse mellan den sociala sam- mansättningen för den totala manliga befolkningen å ena sidan och de intag- na i gymnasiet å andra sidan kan dock göras med hjälp av uppgifter ur val- statistiken 1960. En fördelning på yrkes- grupper kan göras för samtliga manliga röstberättigade personer. Grupperna »obestämt yrke» och »uppgift saknas» i uppgiften för nyintagna 1960 har pro- portionerats ut på övriga yrkesgrupper.

Jämförelsen framgår av följande sani- manställning.

Nyintagna Manliga 1960 röstberätti- gade 1960 Jordbruk med binär- ringar ............. 8,3 15,1 Folkskollärarc ........ 3,3 0,9 Akademiker och offi- cerare ............. 16,3 3,1 Direktörer, disponenter, grosshandlare ...... 5,9 1,4 Handlande, handelsre- sande, hantverksmäs— tare ............... 11,6 7,4 Tjänstemän .......... 30,2 19,1 Arbetare ............. 24,4 53,0 Samtliga 100 100

Disproportionen i rekryteringen är som synes mycket påtaglig. Med reser— vation för jämförelsens approximativa karaktär framgår att vissa yrkesgrup- per är klart överrepresenteradc bland målsmännen till de nyintagna vid gym- nasierna. Klart underrepresenterade är ungdomar vars målsmän är arbetare el- ler verksamma inom jordbruk med bi- näringar.

Skillnaden i social sammansättning mellan de olika gymnasieformerna är betydande. Medan drygt 16% av de

nyintagna vid allmänt gymnasium kom från akademikerhem är motsvarande procenttal vid fackgymnasierna om- kring 4. I gengäld är andelen ungdo- mar från arbetarhem något över 20 % vid allmänt gymnasium men ungefär 30 % vid fackgymnasierna.

Av undersökningen framgår även att ungdomar från jordbrukarhem, hand— lande- och handelsresandehem samt barn till lägre tjänstemän och arbetare i betydligt större utsträckning än andra ungdomar går till fackgymnasieutbild— ning. Fördelningen mellan de olika lin— jerna inom det allmänna gymnasiet är också starkt differentierad efter föräld- rars yrke. Den största andelen nyintag- na inom realgymnasiet återfinns bland dem som kommer från akademiker-, högre tjänstemanna— och folkskollärar- hem. Latingymnasiet redovisar de hög- sta andelarna bland folkskollärar-, aka- demiker- och officersbarn. Vad slutli- gen gäller den allmänna linjen så åter- finns de högsta andelarna bland barn från officers-, direktörs- och tjänste- mannahem, medan låga frekvenser redo— visas bland dem vilkas målsmän är folk- skollärare, akademiker eller handlande o. dyl.

Bland samtliga intagna vid de tre gymnasieformerna är skillnaden i so- cial rekrytering mellan könen begrän- sad. Vissa olikheter kan dock iakttagas med avseende på de olika linjerna. Man finner sålunda att den större repre- sentationen av barn från arbetarhem i fackgymnasierna helt hänför sig till de manliga eleverna och att någon mot- svarande olikhet ej finns bland de kvinnliga nyintagna.

Av 1959 års material framgår också att det är betydande olikheter med av- seende på socialt ursprung mellan in- tagna i 4-årigt och 3-årigt allmänt gym— nasium. Så exempelvis är andelen som kommer från arbetarhem avsevärt mycket större i de 3-åriga gymnasierna än i de 4-åriga — 25,4 respektive 12,6 %. Markanta skillnader kan också iakttagas bland ungdomar vilkas måls- män är jordbrukare och akademiker. Jordbrukarbarnen utgör 2,2% av de intagna vid de 4-åriga och 12,5 % vid de 3-åriga gymnasierna, medan motsva- rande procenttal är 21,9 respektive 9,8 för barn till akademiker. Det är dock uppenbart att dessa olikheter i den so- ciala rekryteringen sammanhänger med att det 4-åriga gymnasiet varit förhärs-

Tabell 20. Relativ andel ej intagna bland sökande till allmänt gymnasium 1960, fördelade efter socialt ursprung och kön

Målsmans yrke Män Kv. Samtliga Jordbruk med binäringar (utom arbetare) 24,4 17,2 20,9 Folkskollärare ........................ 26,1 15,5 21,3 Akademiker (ej annorstädes redov.) ..... 28,2 13,1 18,2 Officerare ........................... 34,2 10,7 24,2 Direktörer, disponenter, grosshandlare . . 34,0 20,6 28,6 Handlande, handelsresande, hantverks-' mästare ........................... 28,2 24,6 26,7 Högre tjänstemän utom akademiker, __ vissa fria yrken ................... 29,3 16,4 24,3 Ovriga tjänstemän ............ . ....... 23,8 21,0 22,7 Arbetare ............................ 25,0 23,6 24,4 Obestämt yrke ...................... 30,5 28,4 29,7 Uppgift saknas ...................... 82,4 74,5 79,6 Samtliga 28,6 21,2 25,6

Tabell 21. Elever vid allmänt gymnasium fördelade efter målsmans, yrke 1943 (stu- denterna, detta år) och 1960 (nyintagna detta är) (Relativa tal)

Män Kvinnor Målsmans yrke 1960 Jordbruk med binäringar ......... 10 7 8 10 , Folkskollärare ................... 7 3 9 4 ' Akademiker ..................... 21 19 25 17 ; Officerare ....................... 3 2 3 2 ' Större affärsmän och direktörer. . . . & 6' 7 6 Mindre affärsmän och vissa hant- verkare ....................... 13 10 14 10 Tjänstemän i stat, kommun och en- skild tjänst ................... 15 16 13 15 Lägre tjänstemän ................ 6 7 6 6 Statstjänare, arbetare, hantverkare. 14 25 10 27 Obestämt yrke och uppgift saknas. . 3 5 5 4 Samtliga 100 | 100 100 100

kande i de större städerna, medan den B-åriga gymnasieformen är vanligare i mindre städer. På grund av bristande statistiskt material har det icke varit möjligt göra några jämförelser med av- seende på socialt ursprung från orter som har både 3-årigt och 4-årigt allmänt gymnasium.

Som framgår av tabell 20 kan också skönjas vissa olikheter mellan de olika sociala miljöerna med avseende på frekvensen ej intagna 1960 bland de sökande till allmänt gymnasium.

Den lägsta frekvensen ej intagna åter- finns bland de ungdomar, som kom- mer från akademikerhem, den högsta bland barn till direktörer 0. dyl. samt handlande m. m. Om man ser på upp- gifterna beträffande båda könen tillhopa är skillnaden dock inte så betydande. Bilden är här dock ganska olika för manliga och kvinnliga sökande. Genom- gående gäller att andelen ej intagna är betydligt mindre för kvinnliga än för manliga sökande -— 21 respektive 29 %.

Avslutningsvis skall även utveck- lingen i tiden belysas något. Den av statistiska centralbyrån tillämpade grupperingen efter faderns yrke till—

kom 1956. Tidigare undersökningar ut- går från en likartad men icke helt jäm— förbar gruppering. I Högre studier 1956/57 har en jämförelse gjorts mel- lan dem som avlade studentexamen 1943, 1952 och 1957. Uppgifterna om de nyintagna vid allmänt gymnasium 1960 har i tabell 21 omräknats till den tidigare använda grupperingen med antagande om samma förhållande mel- lan de båda grupperingarna som kunde iakttagas 1957.

Andelen ungdomar från statstjänar- och arbetarhem har som synes ökat mycket kraftigt _— från 14 % för män och 10 % för kvinnor år 1943 till 25 respektive 27% år 1960. De sociala grupper som minskat sin relativa andel är framför allt folkskollärare, akademi- ker och mindre affärsmän.

4.3.3.3 En väsentlig fråga för bedöm- ningen av den framtida tillströmningen till gymnasieutbildning är i vad mån grundskolan kommer att utjämna de geografiska och sociala ojämnhetcrna i rekryteringen. ökar efterfrågan på gymnasial ut- bildning, då man inför grundskola i en

kommun, mer än vad som skulle ha skett under samma tidsperiod om grundskolan ej införts? För att kunna ge ett någorlunda entydigt svar på denna fråga kan man tänka sig att jäm- föra utvecklingen i kommuner, som har grundskola (försöksskola), med utveck— lingen i ett antal kommuner, där man fortfarande har kvar den gamla skol- organisationen. Dessa båda kommun- grupper måste då vara absolut jämför- bara i en mängd avseenden, såsom stor- lek, ekonomisk och social struktur, av— stånd till olika utbildningsmöjligheter, åldersstruktur.

Gymnasieutredningen har Övervägt och prövat olika vägar att genomföra en sådan undersökning. Det har därvid visat sig omöjligt att med någon grad av tillförlitlighet kvantitativt beräkna hur gymnasiebenägenheten ändras, då försöksskola införes.

En viss belysning av frågan ger dock den i följande avsnitt 4.334 referera- de undersökningen — Efterfrågan på gymnasieutbildning (SOU 1963: 41). Denna behandlar bl. a. rangordningen hittills mellan de olika faktorer som påverkar gymnasiebenägenheten. Det visar sig därvid att andra faktorer — framför allt föräldrarnas sociala och ut- bildningsmässiga status — dominerar så starkt att förekomsten av gymnasie- rekryterande skolor i jämförelse här— med hittills synes ha haft mindre bety- delse. Detta är förklarligt också från den synpunkten att elevurvalet till den äldre realskoleorganisationen i inte ringa grad varit resultatet av en selek— tionsprocess där de sociala och utbild- ningsmässiga faktorerna inverkat starkt. Undersökningar som gymnasieutred— ningen låtit utföra beträffande försöks- skolan (Övergången till fortsatt verk- samhet efter genomgången försökssko- la) och vilka redovisas 1 SOU 1963: 41 visar att i Viss mån likartade förhållan-

den rått i denna skola. En mycket på- taglig social selektion förekommer så- lunda vid valet av linje i årskurs 9, var- igenom också rekryteringen till gymna- siet starkt påverkas.

Vid konstruktionen av grundskolan har man särskilt uppmärksammat des- sa förhållanden. Man har därför an— ledning räkna med att den sociala s'e- lektionen skall avsevärt förlora i bety- delse. Om därtill anknytningen mellan grundskolan och de vidareförande ut- bildningsvägarna utformas så att valet av väg genom högstadiet inte låser det fortsatta valet torde man kunna räkna med en fortsatt utveckling i samma riktning. För tillströmningen till fort— satt utbildning efter grundskolan kom- mer i sådant fall införandet av grund- skola att få mycket stor betydelse. Som redan nämnts är det emellertid inte möjligt att i dag kvantitativt beräkna denna effekt.

4.334 Gymnasieutredningen har i det föregående redovisat och diskuterat en rad faktorer som påverkat och kan komma att påverka tillströmningen till gymnasial utbildning. En någorlunda tillförlitlig bedömning av framtidsut- vecklingen kan emellertid inte göras utan en närmare analys som gör det möjligt att kvantitativt uppskatta de olika faktorernas inverkan. Gymnasieutredningen har låtit ge- nomföra en specialundersökning för att söka belysa vilka faktorer som i första hand påverkar gymnasiebenägenheten. I denna undersökning har också gjorts ett försök att beräkna omfattningen av övergången till gymnasial utbildning under de närmaste decennierna. Un- dersökningen har möjliggjorts genom att man kunnat utnyttja ett standard— program för elektronisk databehandling av s. k. multipla regressionsekvationer. Uppläggningen och resultaten av

Tabell 22. Antalet nybörjare i gymnasiet åren 1970, 1975 och 1980 enligt undersökningen Efterfrågan på gymnasieutbildning (absoluta och relativa tal)

Modell År Antal Procent av antalet 16-åringar

1 1975 1980

2 1975 1980

3 1975 1980

33 300—42 800 41 800—53 700 54 000—69 300

32,0—40,9 40,0—51,3 49,2—63,0

33 800—43 300 43 000—55 000 55 500—71 100

32,4—41,5 41,1—52,6 50,5—64,7

37 000—47 500 50 500—64 800 72 700—93 200

35,4—45,6 48,4—62,0 66,1—84,7

denna undersökning redovisas i SOU 1963: 41 under rubriken Efterfrågan på gymnasieutbildning. Här ges en kort sammanfattning av de huvudsakliga re- sultaten.

Vid sidan av att självklart antalet ungdomar i de åldersgrupper som rek- ryterar gymnasiet är av avgörande be- tydelse för tillströmningen, är det enligt undersökningen endast några få fakto- rer som hittills synes ha haft större be- tydelse. Då det gäller det allmänna gym- nasiet är framför allt föräldrarnas yr- kes- och utbildningsnivå helt domine- rande för förklaringen av variationen i antalet sökande till allmänt gymnasium. Det är av intresse att i detta samman- hang nämna att i en amerikansk un- dersökning, som utförts vid Survey Research Center, University of Michi- gan, har man kommit fram till motsva- rande resultat.

För samtliga tre gymnasieformer gäl- ler dessutom att närheten till den un- dersökta skolformen har en viss positiv effekt på antalet sökande, medan min- skande avstånd till alternativa gymna- sieformer har negativ inverkan på an- talet sökande till den undersökta skol- formen. Beträffande fackgymnasierna har tillgängligheten av underliggande utbildningsmöjligheter —— realskola el-

ler högstadium — en viss positiv effekt på antalet sökande.

Övriga faktorer som bostadsortens tätortsgrad, inkomstförhållanden, antal hemmavarande barn under 16 år synes spela en underordnad roll och har ej givit signifikanta förklaringsvärden. Vad gäller inkomstvariabeln kan detta dock sammanhänga med det sätt på vil- ket variabeln bestämts i undersök- ningen.

Med ledning av de här redovisade resultaten har vissa beräkningar genom- förts av det förväntade antalet intagna vid gymnasium 1970, 1975 och 1980. Beräkningarna har genomförts i tre al- ternativa modeller. I de två första har utvecklingen approximerats med and- ragradsfunktioner och i den tredje med en exponentialfunktion. I beräkningar- na har räknats med dels ett minimi- alternativ intagna, vilket utgår från att avvisningen vid de tre prognostillfälle- na har samma relativa omfattning som 1961, dels ett maximalalternativ i vilket antas att avvisningen är helt avskaffad fr.o.m. 1970. Resultaten av de gjorda beräkningarna framgår av tabell 22.

Den undersökning som här redovi- sats begränsar sig till vad som kan kal— las de yttre faktorer som påverkar gym- nasiebenägenheten. Frågan om samspe-

'let mellan å ena sidan elevernas in— tressen och förutsättningar och å andra sidan gymnasiets utformning behandlas alltså inte. Man kan därför säga att prognosen förutsätter ett radikalt nytt gymnasium som tillgodoser de alltmer skiftande önskemål och behov som upp- träder når den aktuella andelen av årskullen växer. Gymnasieutredningen skall i det följande ingående uppehålla sig vid denna fråga och vill här endast framhålla att det krävs inte bara en grundlig revision av det nuvarande gymnasiet utan också en komplettering med nya studiealternativ.

4.3.3.5 I den svenska diskussionen om den högre utbildningens utbyggnad har från mitten av 1940-talet och framåt frågan om den s.k. begåvnings- eller utbildningsreserven blivit föremål för rätt stor uppmärksamhet. Olika försök har gjorts att empiriskt uppskatta stor- leken av denna reserv, och i anslutning härtill har en intensiv metoddiskussion förts. Den senaste mera omfattande un- dersökningen gjordes för 1955 års uni- Versitetsutredning av professorn Kjell Härnqvist (SOU 1958:11). Senare har frågan tilldragit sig intresse också i an- slutning till OEEC:s (numera OECD) verksamhet på utbildningsområdet. Det- ta resulterade sommaren 1961 i en till Kungälv förlagd internationell konfe- rens kring temat »Ability and educat- ional opportunity», Vilket också är ti- teln på konferensrapporten utgiven av A. H. Halsey (OECD 1961). Betraktelsesättet har under denna diskussion —— ej minst under intryck av den fortgående snabba tillväxten av gymnasiestadiets skolformer -— förskju- tits från ett mera statiskt resonemang kring vilket procenttal av en ålders- grupp, som kan nå en viss utbildnings- nivå, till ett sätt att se denna andel som något som i sig själv påverkas av ut-

hildningsväsendets kvalitet och den kul- turella, sociala och ekenomiska nivån i samhället. ökad skolning hos befolk— ningen ökar den andel som kan dra” nytta av ytterligare utbildning. De kal- kyler som gjorts måste i denna mera dynamiska teori — ett slags pedagogi- kens >>multiplikatorteori>> _ uppfattas som relativt kortsiktiga takbestäm- ningar.

Det kan mot denna bakgrund inte vara skäl att mera ingående återge de olika beräkningsförsök som gjorts. Ut- redningen skall endast något beröra metoder och resultat i Härnqvists be- räkningar.

Dessa utgick från det antagandet att ele- ver, vilkas föräldrar hänförs till socialgrupp 1, regelbundet får tillfälle att försöka sig på realskole- och gymnasiestudier. Om man känner ett mått på elevernas studieför— utsättningar vid starten av denna teore— tiska utbildning och dessutom deras stu— dieresultat i fortsättningen, kan man i för— hållande till detta initialmått beräkna sannolikheten för elever på viss nivå att klara utbildningen fram till exempelvis studentexamen. Denna sannolikhet kan se— dan tillämpas på sådana elever ur lägre socialgrupper, som ej fått tillfälle att för— söka. någon högre utbildning. Därigenom kan antalet av dem uppskattas, som skulle kunnat nå ifrågavarande utbildningsnivå men ej fått tillfälle att försöka. Defini— tionsvis kommer då ingen reserv att åter— finnas i socialgrupp 1 —— alla antas ju ha fått försöka —- utan denna blir lokaliserad till övriga grupper.

'I socialgrupp 1 kunde i Härnqvists material studentexamensfrekvensen beräknas till 49 %. I övriga grupper skulle enligt kalky— lerna mellan 17 och 25 % — olika vid olika tilläggsantaganden — kunna uppnå denna nivå mot endast 5 % i ifrågavarande under— sökningsmaterial. Totala studentfrekven- sen blev vid den högre uppskattningen 28 % inom en årskull. Den lägre uppskatt- ningen skulle ge ett totalvärde kring 20 %.

Dessa beräkningar betraktades när de först lades fram som orealistiskt höga av många bedömare. Alternativa uppskattningar gjordes som obetydligt

översteg den dåvarande examensfre- kvensen. På ett fåtal år har procenttalet nalkats den lägre av Härnqvists skatt- ningar, och intet tyder på att utveck- lingen skulle vara på väg att bromsas upp. Tyvärr finns inga så differentie- rade undersökningar att man kan av- göra hur denna ökning fördelar sig på olika ortstyper och samhällsgrupper. Mycket tyder emellertid på att ökningen i icke ringa grad skett på orter som redan förut hade en hög gymnasiepro- cent samt på orter där nya gymnasier upprättats. Men alltjämt kvarstår med all sannolikhet betydande reserver (även i den kortsiktiga bemärkelsen) på orter som är mera perifert belägna i förhållande till gymnasierna och i grupper som ej ännu kommit att dela den höga värdering av utbildning som blir allt mera allmän i vårt samhälle. Som tidigare visats är även övergången mellan realskola och gymnasium, alltså två utbildningsformer som båda har teoretisk karaktär, fortfarande i hög grad korrelerad med sociala bakgrunds- faktorer. Åtminstone tidigare har an- nars den största sociala selektionen in- träffat vid inträdet i realskolan — ett förhållande som dock kommer att änd- ras i och med grundskolans införande.

Vid den nämnda OEEC-konferensen 1961 kom diskussionen mycket starkt att framhäva reservberäkningarnas kort- siktiga natur samtidigt som det fram— hölls att knappast något land ännu be- fann sig i närheten av ens det som en kortsiktig kalkyl kunde visa. Vad utvecklingen på längre sikt beträffade, fann konferensen att själva den ekono- miska och sociala utvecklingen medver- kar till att skapa förutsättningar hos individerna för mera kvalificerad ut- bildning och därmed mera kvalificerade insatser. Vidare borde dessa förutsätt- ningar liksom själva begåvningsbegrep- pet ses på ett mera differentierat sätt.

Så snart man skapar utbildningsvägar som tar sikte på nya sidor av indivi- dens förutsättningar, frigöres också en ny grupp av individer, som ej tidigare kunnat komma till sin rätt i kvalifice- rade utbildningssammanhang. Ett snävt begåvningsbegrepp och en skola vars bildningsmål ensidigt tar sikte härpå avskär i motsatt fall vissa grupper och gör reserven mindre. Detta kan också uttryckas så att det inte finns en utan många reserver att tillgå, om utbild- ningsmålen görs tillräckligt differentie- rade. Därmed blir också reservernas totala storlek något som kan påverkas genom utbildningsorganisatoriska och pedagogiska åtgärder.

Från beräkningarna och diskussio- nerna angående utbildningsreserven_ kan alltså den slutsatsen dras att, även om de senaste årens utveckling närmat »utnyttjandet» till de gränser som tidi- gare framräknats, så torde ytterligare reserver även i den snävare och mera kortfristiga meningen finnas kvar i en avsevärd omfattning. På längre sikt kan man också räkna med att det inträffar en sådan allmän höjning av utbildnings- standarden och differentiering av ut- bildningsmöjligheterna att ännu nya grupper kommer att uppleva behov av fortsatt utbildning och ha möjlighet att tillgodogöra sig sådan.

Under de senaste decennierna har gymnasiefrekvensen ökat utomordent- ligt starkt. Medan för ett femtontal år sedan 5 till 10 % av en årskull erhöll gymnasieutbildning är motsvarande pro- centtal idag över 20. Detta innebär att- i de årskullar som idag är ute i för- värvslivet finns ett mycket stort antal personer som har förutsättningar för gymnasieutbildning men inte fick till- fälle skaffa sig sådan då de var yngre, bl. a. på grund av de begränsade utbild- ningsresurserna. Enbart under det se— naste decenniet har på detta sätt ska—

pats en utbildningsreserv av storleks- ordningen uppemot 100000 personer i åldern under 30 år. Det måste mot denna bakgrund anses vara ytterst ange— läget med en fortsatt stark utbyggnad av vuxenutbildningen.

4.3.4 Gymnasieutredningens slutsatser beträf- fande efterfrågan på gymnasial utbildning

43.41 Den redogörelse gymnasieutred- ningen lämnat i 4.2.1 för den hittillsva- rande utvecklingen av gymnasiet visar på en utomordentligt stark expansion under senaste årtionden. Likväl har utvecklingen inte kunnat hålla takt med ungdomarnas önskemål. Såsom framgått av avsnittet 4.3.1 har åtskilligt fler ön- skat sig gymnasieutbildning än som kunnat beredas tillträde till sådan.

En rad faktorer talar för en fortsatt kraftig expansion. Grundskolans genom- förande kommer att bredda rekryte- ringsunderlaget för fortsatt utbildning efter skolpliktstidens slut. En fortgåen- de utjämning av olikheter i rekryte- ringen från skilda geografiska regioner och från miljöer av varierande social, ntbildningsmässig och ekonomisk ka- raktär kommer att starkt öka efterfrå- gan på utbildning.

Gymnasieutbildning synes tidigare i regel av föräldrarna ha betraktats så- som en investering som beräknas ge ut- delning i form av anställningar med högt socialt anseende och hög lön. Allt- jämt har denna aspekt stor betydelse och är en stark drivkraft bakom gym- nasiets expansion.

Sannolikt finns i intresset för fort- satt utbildning ovanför grundskolesta- diet också ett betydande inslag av kon- sumtionskaraktär. Man efterfrågar så- dan utbildning utan att förknippa detta med motsvarande ekonomiska utdel— ning. Särskilt bland flickorna synes vad Härnqvist kallar skolanpassningen

— trivsel med skolarbetet och önskan att lära sig mer —— vara motiv, som kan konkurrera med yrkesmotiven. Alltefter— som den socialekonomiska utvecklingen fortskrider kommer sannolikt konsum- tionsaspekten att få ökad betydelse och bidra till att efterfrågan på gymnasial utbildning växer.

Flera av gymnasieutredningens un- dersökningar har avslöjat det starka sambandet mellan gymnasiebenägenhet och föräldrautbildning. För bedöm— ningen av de gymnasiala skolformernas kvantitativa utveckling är detta sam- band av stort intresse. Man har nämli- gen anledning förvänta sig att den ök- ning av utbildningen som skett under de senaste decennierna kommer att ge upphov till en mycket stark ökning av efterfrågan på utbildning i framtiden allteftersom barnen till dagens och går- dagens gymnasieutbildade kommer upp i gymnasieåldern. Detta resonemang leder till förmodan att efterfrågan på gymnasial utbildning inom vissa gränser borde tillväxa exponentiellt. Gymnasie- utredningen vill erinra om att i under- sökningen Efterfrågan på gymnasieut- bildning (se 4.3.3.4) visade det sig att den exponentiella modellen väl anslöt sig till hittills observerad utveckling (jfr också 4.2.1.2 diagram 3).

4.342 Beträffande den framtida kvan— titativa utvecklingen ger nyssnämnda undersökning också vissa hållpunkter. Man måste emellertid erinra sig de många osäkerhetsmoment som under- sökningen tvingats arbeta med. Hit hör bristfälligheterna i det statistiska under- laget. En svårighet av systematisk ka- raktär av särskild betydelse är emeller— tid att man saknar kännedom om hur många ungdomar som skulle sökt sig till gymnasiet om tillgången till utbildnings- platser varit fri. Det kan dock med visst tog hävdas att denna frågeställning inte

- '——=—'.efå '

'å*a1=-—u.».

är meningsfull när det gäller en icke- obligatorisk utbildning. De resurser det allmänna ställer till förfogande för den kvantitativa utvidgningen av en sådan utbildning måste givetvis avvägas mot andra angelägna samhällskrav.

Det sist sagda innebär också att så länge samhället inte beslutat att utbild- ningen på det gymnasiala åldersstadiet eller en del därav skall vara obligato- risk har man inte heller förbundit sig att till 100 % tillgodose efterfrågan på sådan utbildning. I praktiken torde det inte vara realistiskt att räkna med att det gymnasiala skolsystemet är så ut- byggt t.ex. omkring 1970 att det kan motta alla dem som där önskar utbild- ning. Detta konstaterande får emeller- tid inte tolkas så att gymnasieutred- ningen skulle mena att den omfattande avvisning av utbildningssökande som för närvarande förefinnes är lämplig. Tvärtom är för samhällets utveckling fortsatt och accelererad utbyggnad av det gymnasiala skolsystemet nödvändig. Till de konkreta motiveringarna härför sett från avnämarnas synpunkt återkom- mer gymnasieutredningen i avsnittet 4.4. Att utbyggnaden måste balanseras mot andra krav på samhällets resurser står emellertid klart.

I undersökningen Efterfrågan på gymnasieutbildning beräknades antalet nybörjare i gymnasiet år 1970 enligt det högsta alternativet (största värdet i modell 3, se tabell 22) till ca 46 % av årskullen 16-åringar. Gymnasieutred- ningen finner det sannolikt att avvis- ningen av sökande till fortsatt relativt teoretisk utbildning ovanpå grundsko- lan skulle bli betydande om inte mer än 46 % kunde mottas. Andelen bör en- ligt utredningens mening nämnda år ligga mellan 50 och 55 %. Vilken ut- vecklingen därefter bör vara med hän- syn till ungdomarnas efterfrågan på ut- bildning är givetvis ännu svårare att

bedöma. Nyssnämnda undersökning ger för åren 1975 och 1980 så breda in- tervall som 40—62 % respektive 49— 85 % om i båda fallen väljes latituden mellan lägsta värdet i den försiktigaste prognosen och högsta värdet i den djärvaste.

Utan att närmare penetrera utbild- ningens innehåll och utformning är det emellertid knappast av värde att dis- kutera någon precis kvantifiering, när det gäller utbildning för närmare tre fjärdedelar eller kanske mer av årskul- len. Erfarenheterna visar (jfr 4.2.2) att man inte får underskatta utbildnings— trycket i framtiden. Som utredningen anfört i 4.3.3.5 frigöres nya grupper för utbildning så snart man skapar vägar som tar sikte på nya sidor av indivi- dens förutsättningar. Blir det gymna- siala skolsystemet tillräckligt differen- tierat och elastiskt, kommer därför en- ligt gymnasieutredningens uppfattning så småningom en mycket stor del av årskullen att söka sig utbildning där. Under samma förutsättning bedömer utredningen det sannolikt att takten blir snabbare än vad undersökningen Efterfrågan på gymnasieutbildning ty- der på.

I diagram 4 nedan ger gymnasieut- redningen en beskrivning av tillström- ningen till gymnasial utbildning fr. o. m. 1950 ett 30-tal år framåt i tiden. För ti— den 1950—1962 anges den faktiska ut- vecklingen av andelen (%) »nybörjare» i gymnasiet (av allmänna gymnasiet 13 + II4, jfr 4.2.1.2) av 17-åringar. För tiden därefter anges vissa gränser inom vilka det är sannolikt att åtminstone under 1960-talet tillströmningen till gymnasial utbildning av förhållandevis teoretisk och allmän karaktär kommer att ligga. Den undre gränsen utgöres 1970 och 1975 av maximivärdet 46 % respektive 62% enligt modell 3 ta- bell 22. Den övre gränsen har för 1970

Diagram 4. Andelen nybörjare i teoretisk gymnasial utbildning av motsvarande årskull 17-åringar åren 1950—omkring 1985

% 100

80

60

40

20

1950 * 1960 1970 1980 År

satts tio procentenheter högre, d.v.s. vid 56 %. Beträffande tiden efter 1970 avses mindre en egentlig prognos än en principiell beskrivning av utveck- lingsförloppet. Frågan gäller därvid närmast när den exponentiella karak- tären i tillväxten skall brytas, d.v.s. få ett retarderat förlopp, och har nära »taket», 100 %, tillströmningen skall komma.

4.3.4"? Till den i diagram 4 skisserade framtida utvecklingen vill gymnasieut- redningen redan här knyta ytterligare några reflexioner av betydelse för de följande övervägandena.

Utredningen har redan betonat att frigörandet av utbildningsreserver inte bara är en fråga om att ställa utbild- ningsplatser till förfogande. Den utbild- ning som erbjudes måste också vara sådan att den tillgodoser individuella krav och förutsättningar i rimlig grad. Tillströmningsbedömningen är gjord under antagande att så blir fallet med den framtida gymnasiala utbildningen.

Det skall då först konstateras att ett utbildningstryck av den omfattningen som åskådliggöres i diagram 4 inte ens på kort sikt kan tillgodoses enbart med ett gymnasium av nuvarande karaktär. Som framhållits redan i direktiven till gymnasieutredningen måste nya utbild- ningsalternativ skapas inom det gym- nasiala skolsystemet. I kapitel 6 kom- mer utredningen att närmare utveckla sin syn på hur de olika utbildningsvä- garna bör inkomponeras i det gymna- siala skolsystemet.

I närmast följande avsnitt 4.4 behand- las efterfrågan på gymnasialt utbildade varvid ett försök göres att uppskatta dels hur många som >>behöver>> en ut- bildning av ungefärligen samma karak- tär som det nuvarande gymnasiets, dels behovet av ungdomar med en mer eller mindre avvikande men ändå relativt

teoretisk och allmän utbildning ovanpå grundskolan. Med utgångspunkt i dessa uppskattningar kan vissa ytterligare riktpunkter ges för den totala dimen— sioneringen —— till precisering av den i diagram 4 skisserade utvecklingen — liksom för fördelningen på olika utbild- ningsvägar inom den totala ramen.

4.4 Efterfrågan på gymnasieutbildade

Enligt sina direktiv har gymnasieutred- ningen att söka belysa frågan om det framtida behovet av arbetskraft med gymnasial utbildning. Denna uppgift har utredningen bl.a. uppdragit åt en särskild delegation som därvid nära samarbetat med arbetsmarknadsstyrel- sen. Innan utredningen redogör för re- sultaten av företagna undersökningar och beräkningar liksom sina egna över- väganden och bedömanden tar den i följande avsnitt upp några metodiska frågor.

4.4.1 Metodfrågor

4.411 Under senare år har ett bety- dande antal arbetskraftsprognoser gjorts i vårt land. Samtidigt har upp- märksamheten mer och mer kommit att riktas på de många och stora svårig- heter som är förenade med utarbetan- det och tolkningen av sådana progno- ser. Särskilt de principiella, metodiska frågorna har under senare tid ryckt i förgrunden. Inom arbetsmarknadssty- relsen tillkallades 1962 en expertgrupp för att utreda metodproblemen i de långsiktiga arbetskraftsprognoserna. Denna grupp har nyligen till arbets- marknadsstyrelsen överlämnat en första rapport Metodproblem i långsiktiga ar- betskraftsprognoser I, synpunkter av- givna av arbetsmarknadsstyrelsens me- todforskningsgrupp 1963. I rapporten diskuteras bl.a. syftet

med arbetsmarknadsprognoser och prognosbegreppets innebörd. Det skulle givetvis föra långt utanför ramen för gymnasieutredningens uppdrag och kompetens att mera ingående ta upp dessa frågor. De är för övrigt i många fall så komplicerade att det torde bli forskningens uppgift att närmare pe- netrera dem. Gymnasieutredningen vill för sin del begränsa sig till några få överväganden och påpekanden som bak- grund till de i följande avsnitt gjorda kalkylerna. Uppgiften blir därvid främst att belysa de principiella vansklighe— terna.

4.4.1.2 När det gäller att skaffa sig en bild av efterfrågan av någon utbild- ningskategori vid en viss tidpunkt eller under ett tidsintervall i framtiden är det av vikt att göra klart hur man an- vänder begrepp sådana som »efterfrå- gan» och »behov». I detta avsnitt betecknar gymnasie- utredningen med en viss avnämares be- hov av anställda med en bestämd ut- bildning det antal heltidstjänster till- hörande denna utbildningsgrupp, som avnämarens verksamhet anses kräva. Gymnasieutredningen har emellertid att behandla ett utbildningssystem från vilket en betydande del av de utbildade inte går direkt ut i förvärvslivet utan först söker sig bl.a. till högre studier vid universitet och högskolor. Utred- ningen har funnit det ändamålsenligt att betrakta också dessa mottagare av de gymnasieutbildade såsom avnämare även om de endast till ringa del är av- nämare i ordets egentliga betydelse. Behovet av gymnasieutbildade, d.v.s. inskrivningsbehovet, bestämmes ju in- direkt till stor del av vidareutbildnings— anstalternas avnämare. Gymnasieutredningen vill framhålla att vid användningen av begreppet be- hov i detta avsnitt är det den renodlade

avnämaraspekten, som avses. Övriga skäl för att samhället skall ställa ut- bildning till förfogande — t.ex. ung- domens studieintresse _ beaktas inte här. Den slutliga sammanvägningen av de olika drivkrafterna på gymnasieut— bildningen sker i avsnittet 4.5.

4.4.13 En avnämares behov av en be- stämd utbildningsgrupp är emellertid ofta mycket svårt att ange. Ett av skä- len härtill är att för en viss arbetsupp- gift eller grupp av arbetsuppgifter flera utbildningar kan vara användbara; ut- bildningarna är substituerbara. Exem- pelvis kan ingenjörer med utbildning på olika nivå —— t.ex. gymnasieingen- jörer och civilingenjörer —— i många befattningar substituera varandra.

Detta kan också gälla för utbildning på samma nivå men med olika inriktning. Sålunda är alla typer av gymnasieut- bildning lämplig grund för flera av de postgymnasiala utbildningslinjerna. Det är vidare tänkbart att i framtiden grän- sen mellan exempelvis teknisk och na- turvetenskaplig utbildning blir mindre skarp än nu.

Detta faktum att på en rad områden en utbildningsgrupp kan substituera en annan leder till att det ofta är omöjl;gt att _ i varje fall kvantitativt —— ange bristen vid en viss tidpunkt. En industri kan t. ex. märka svårigheterna att rekry- tera gymnasieingenjörer men om luc- korna kan fyllas med personal med be- släktad teknisk utbildning noteras inte bristen kvantitativt. Men förhållandet kan vara det motsatta inom andra 011- råden. Så t. ex. är det inom skolväsen- det med dess ganska fixa bestämmelser om antal lärartjänster och behörigte- ten till dessa relativt lätt att år från år konstatera och numeriskt beskriva

' eventuella brister.

I detta sammanhang vill gymnase- utredningen också beröra problenet

&? '— .w—aMsw—rsuw —

hur efterfrågan och tillgång beror av varandra. Som utredningen redan i in- ledningen till detta kapitel understrukit kan de båda sidorna aldrig isoleras från varandra. Det kan t.o.m. hävdas att under vissa förutsättningar — bl. a. om fri prisbildning råder på arbets- marknaden — löneförhållandena kom- mer att utvecklas så att man får balans mellan utbud och efterfrågan, obe- roende av vilken utbildningskapacite- ten är. Någon bristsituation skulle så- ledes inte uppträda under dessa för- hållanden och i själva verket synes be- greppet brist förlora mening. Att den svenska arbetsmarknaden i varje fall inte fullständigt fungerar på detta sätt är klart. Om den gör det med så god tillnärmelse att resonemanget i stort sett är riktigt är vanskligt att avgöra. Meningarna härom torde vara delade. Av särskild betydelse för det följande är emellertid vilken innebörd man i detta sammanhang ger begreppet efter- frågan. Om man frigör sig från pris— bildningsresonemanget blir efterfrågan eller behov av viss arbetskraft mycket förenklat uttryckt vad avnämaren anser krävs för att utbytet av verksamheten skall bli så bra som möjligt. Behovet kan då knytas till exempelvis en viss öns- kad produktivitetsutveckling. Många av de prognoser som gjorts under senare är torde närmast använda behov i den- na betydelse. Om det då verkligen är fråga om en prognos i ordets egentliga bemärkelse kan diskuteras. Utredningen återkommer något härtill i avsnittet 4.4.1.5.

4.4.1.4 Frågan om den för en viss yrkesverksamhet lämpliga förutbild- ningen har givetvis uppmärksammats vid skilda tillfällen under årens lopp. Den antydes också i departementsche- fens direktiv till gymnasieutredningen rörande behovsundersökningar:

»Vidare bör genom utredningens försorg i samarbete med bl. a. arbetsmarknadssty- relsen utföras den yrkesanalys på arbets- marknadens behovssida beträffande perso- ner med gymnasieutbildning, som 1957 års riksdag gjort framställning om (Rskr 317, SU 127 sid. 42) och vars betydelse även Skolöverstyrelsen understrukit i förutnämn- da skrivelse den 9 juni 1959. Denna yrkes- analys bör sikta inte blott på gymnasie- utbildning i mera traditionell mening utan även på andra former av gymnasial ut- bildning.»

Utredningen skall här i korthet be- röra yrkesanalysproblemet.

I en motion till 1957 års riksdag (11:328) diskuterades ett antal gymna- siefrågor varvid under rubriken det framtida gymnasiet behandlades bl.a. samhällets behov av gymnasieutbildad arbetskraft. Därvid diskuterades för- delningen av eleverna på olika gymna- sielinjer, sedan studiespärrarna i prin- cip avlägsnats. Betydelsen av elevernas begåvningsinriktning framhölls men man menade att en behovsundersökning också måste göras.

»För att denna undersökning skall få nå- got prognosvärde måste den kompletteras med en allsidig och grundlig yrkesanalys på behovssidan, vari ingår en inventering av alla de funktioner inom företagens resp. olika förvaltningars organisation, som bör utföras av gymnasieutbildad resp. högsko- leutbildad personal. Det är givetvis inte möjligt att på så lång sikt som en tjugo— årsperiod bedöma i hur stor utsträckning de ledande befattningarna inom företag och förvaltning besätts med personer från den ena eller andra utbildningsvägen, men ifråga om de mera rutinbetonade tjänsterna torde det inte vara olämpligt att undersök- ningsmässigt fråga sig vilka kunskaper och erfarenheter som fordras för att ändamåls- enligt sköta sådana tjänster på olika arbets- platser. I synnerhet sedan den tekniska ut— vecklingsfas, som f. n. successivt omvand- lar kontors- och fabriksarbete, nått in i mera definitiva stadier av automatisering och självkontrollerande maskinellt arbete borde en sådan yrkesanalys kunna läggas till grund för en inventering av det nämnda arbetsbehovet.)

138 Frågan har även diskuterats bl.a.

inom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).

SNS hade under 1955—1956 två arbets- grupper, som i anslutning till diskussionen kring betänkandet Tekniska skolutbild- ningen ( SOU 1955:21 ) avgav synpunkter. Dessa rapporter publicerades i februari 1956. En av arbetsgrupperna kom därvid bl. a. in på behovet av yrkesanalyser, för att man skulle kunna bestämma den tek- niska utbildningens målsättning samtidigt som det var nödvändigt att söka komma fram till en avvägning mellan olika studie— riktningar, exempelvis mellan teknisk ut- bildning och handelsutbildning, varvid man även borde analysera vilka uppgifter i nä— ringslivet, som borde lösas av personal från en viss kategori.

Man förordade därvid »en allsidig och grundlig yrkesanalys parad med en inven- tering av alla de funktioner inom företagens resp. olika förvaltningars organisationer, som bör utföras av teknisk arbetskraft och vilka som bör skötas av andra kategorier. Som exempel på vilka frågor en sådan un- undersökning skulle ge svar på kan anföras följande:

Vilka odelbara arbetsuppgifter av teknisk natur finns (som alltid bör utföras av en och samma individ)?

Vilka kunskaper och vilken erfarenhet kräver var och en av dessa arbetsuppgifter? Hur skulle de lämpligen kombineras och fördelas på olika befattningshavare?

Vilken sorts och hur mycket tekniskt ut- bildad arbetskraft skall därvid krävas?

Vilka andra uppgifter finnes, avhängiga av tekniska funktioner men icke i sig tek- niska?

Vilka av dessa arbetsuppgifter kräver tekniker?

Vilka av sina kunskaper använder tekni- kerna dagligen, regelbundet men sällan, sällan och oregelbundet?

Här har alltså nämnts frågor som direkt berör teknisk arbetskraft. Givetvis måste utredningen för att kunna tjäna som led- ning för avvägningen mellan olika utbild- ningsalternativ även studera andra arbets— uppgifter än de tekniska.

Genom en dylik undersökning, som inne— bär en grundlig kartläggning av företags— organisationernas sätt att arbeta kan man

få svar på frågan, om teknikerna rätt ut- nyttjas. Man har ju ofta framfört som en av de väsentliga orsakerna till att vi har teknikerbrist att företagen utnyttjar tekni- kerna dåligt. Man skulle även få ett grepp om hur pass oundvikligt det är, att högt kvalificerade ingenjörer används på arbe- ten, :som i och för sig inte kräver deras höga kvalifikationer annat än i rena undantags— fall. Likaså skulle undersökningens resul- tat ge en uppfattning om hur stor del av den enskilde ingenjörens teoretiska kunska- per, som används i praktiken».

Vid bedömningen av möjligheterna att utföra en dylik yrkesanalys har ut- redningen — förutom av delegationen för behovsfrågor _ biträtts av särskil- da experter från industri och förvalt- ning. Utredningen har kommit till den slutsatsen, att redan en kartläggning av de arbetsuppgifter, som f.n. utförs av personer med utbildning av här ifråga- varande slag, högskoleutbildade och gymnasialt utbildade, inom olika före— tag och förvaltningar skulle bli synner- ligen komplicerad och tidsödande.

En sådan undersökning skulle inne- bära att man för varje befattning på tjänstemannaplanet över en viss, dock relativt låg nivå, skulle söka besvara frågor sådana som: Vad gör befattnings- havaren? Hur gör han detta? Vilka all- männa kunskapskrav ställer arbetet? Vilka krav ställs på yrkeskunskaper? Sannolikt skulle man på detta sätt kun- na urskilja ett antal befattningstyper som dock skulle vara väsentligt fler än de yrken vi dagligdags talar om. Varje företag har sin egen organisation, där befattningshavaren har att utföra en mängd arbetsuppgifter, där arbetsupp- gifternas »ämnesinriktning», teknisk, merkantil, juridisk etc., kan vara myc- ket blandad och där kunskapskraven kan växla mycket starkt. Varje befatt- ning, såsom den har utvecklats med åren och med sin personlige innehavare, in- nehåller sålunda ett stort antal olikt

":s "_r: ”få.—.*?...J—Cusnii _ _

arbetsmoment som har kombinerats på en mängd olika sätt.

Utredningen har även övervägt möj- ligheterna att inskränka yrkesanalysen till vissa mera begränsade sektorer av näringslivet, i första hand de tekniska sektorerna. Tidigare erfarenheter från yrkesanalyser synes emellertid visa, att de resultat man möjligen skulle kunna uppnå, när det gäller att bedöma det framtida behovet av vissa utbildnings- grupper, inte skulle stå i rimlig propor- tion till den tid och de kostnader som skulle vara förenade med en sådan un- dersökning.

Med de metoder som i dag står till buds måste sålunda utredningen avstå från mera ingående studier av befatt- ningshavares funktioner och arbetsupp- gifter. Uppskattningarna av avnämarnas behov av personer med viss utbildning har i stället fått grundas på allmännare erfarenheter och bedömningar.

4.4.15 Här skall i korthet beröras ett annat problem som är förenat med kon- struktionen av en efterfrågeprognos. Utredningen tangerar därvid frågan om prognosers natur och uppgift vilken re- dan något berörts i 4.4.1.3. Utredningen bortser härvid från hit- tills diskuterade svårigheter och antar alltså att om avnämargruppernas sam- mansättning och storlek är känd så kan också utbildningsgruppernas anges. Nu är emellertid »avnämarstrukturen» i de flesta intressanta fall inte bekant. Det enda fall då detta villkor med god till- närmelse i regel är uppfyllt är då man vill göra beräkningar endast för ett få- tal år framåt i tiden. Med rätta kan det emellertid hävdas att, när uppgiften är att konstruera ett nytt gymnasium, som kommer att avlämna sina adepter inte 'i år eller nästa år utan först om 6—7 år, det inte är korttidskalkyler man behö—

ver. Huvudintresset bör i stället knytas till samhällets och näringslivets struk- tur under 1970- och 1980-talen, och ännu längre fram.

Hur förhållandena då kommer att ge- stalta sig är inte möjligt att förutsäga. Men om man bortser från störningar t.ex. genom internationella händelser kan givetvis utvecklingen påverkas i riktning mot ett bestämt mål. En förut— sättning härför är att en viss enighet råder om hur målet skall se ut, d.v. 5. hur samhället bör vara beskaffat om 20—30 år. Med ett sådant synsätt blir kalkylernas uppgift att så långt möjligt visa vilka ekonomiska och personella resurser som krävs och hur de bör dis- poneras för att en viss långtidsplan skall kunna förverkligas. Det kan ifrågasät- tas om dylika kalkyler bör betecknas som prognoser. Då de ingår som led i eller bygger på ett program användes ibland benämningen programmatisk prognos, någon gång synonymt härmed målprognos.

Det förda resonemanget innebär att utbildningsväsendets inriktning och di- mensionering måste ses som ett bety- delsefullt led i den långsiktiga plane- ringen för samhället som helhet. Härav följer att man bör driva ett prognosar- bete som omspänner hela arbetsmark- nadsfältet. Prognoser bör sålunda i prin- cip inte behandla smala isolerade sek- torer. F.n. synes emellertid de meto- diska problemen på prognosområdet vara så långt ifrån sin lösning att man t. v. får sätta ambitionerna lägre än vad som i och för sig vore önskvärt.

Även om gymnasieutredningen sålun- da menar att de kalkyler som krävs för att belysa det framtida gymnasiets di- mensionering bör ingå i ett långsiktigt program och om man så vill kan sägas ha'karaktären av målprognoser är där- med inte sagt att beräkningar, som mer tar sikte på det korta perspektivet, är

betydelselösa. Tvärtom torde de allra flesta bedömare vilja relatera den fram- tida utvecklingen till kända förhållan- den eller konkreta föreställningar om sådana. Det är därför ofta angeläget att först skapa en så långt möjligt tillförlit- lig bild av nuläget och förhållandena under de närmaste åren för att därefter mot denna bakgrund söka ange några riktlinjer för utvecklingen på längre sikt.

Gymnasieutredningen behandlar bl. a. med hänsyn härtill efterfrågan på gym- nasieutbildade i två etapper. Den första avser förhållandena under 1960-talet. Som närmare redovisas under 4.4.2 grundas utredningens bedömningar av läget omkring 1970 i stor utsträckning på material som redan varit publicerat. Detta material består i viss omfattning av delprognoser som till sin karaktär är »programmatiska». På grundval bl. a. av resultaten av undersökningens första etapp, vilka ger en viss föreställning om efterfrågan omkring 1970, diskuterar ut- redningen i ett avsnitt 4.4.4 långtids- perspektivet.

4.4.2 Eckleeinstikdepartementcts prognos- och planeringsgrupp! utredningar och förslag

4.4.21 Frågan om det framtida behovet av arbetskraft med gymnasial utbild- ning sammanhänger bl.a. med frågan hur förhållandena på akademikernas arbetsmarknad kommer att utvecklas, eftersom universiteten och högskolorna till helt övervägande del rekryteras från gymnasiet. Vid sina överväganden an— gående behovet av gymnasieutbildade har därför gymnasieutredningen haft anledning att också komma in på be- dömningar om behovet av akademiskt utbildade i framtiden. För gymnasiets dimensionering är vidare dels behovet av utbildningsplatser vid andra post-

gymnasiala utbildningsvägar än univer- sitet och högskolor (postgymnasiala fackutbildningslinjer), dels arbetsmark- nadens behov av gymnasieutbildade med framför allt teknisk och ekono- misk inriktning av stor betydelse. Un- dersökningar av dessa frågor _— med tonvikt på behovet av akademiskt ut- bildade —— har gjorts bl. a. av 1955 års universitetsutredning i dess sjätte be- tänkande Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och för- slag till utbyggnad (SOU 1959: 45). På grundval av universitetsutredningens sammanställningar och beräkningar, slutsatser och rekommendationer har riktlinjerna för utbyggnaden av det hög- re utbildningsväsendet m.m. under 1960-talet hittills utformats. De senaste årens utveckling bl.a. i fråga om stu— dentexaminationen har emellertid ak- tualiserat en omprövning av dessa rikt- linjer. Inom ecklesiastikdepartemen- tets prognos— och planeringsgrupp (den s.k. P-gruppen) har utarbetats ett för- slag till reviderat utbyggnadsprogram framlagt i en promemoria rörande Det högre utbildningsväsendets fortsatta ut- byggnad. Promemorian bygger bl. a. på inom P-gruppen gjorda statistiska sam- manställningar Tendenserna på akade- mikernas arbetsmarknad fram till mit- ten av 1970-talet (SOU 1962: 55). I des- sa statistiska sammanställningar har utnyttjats bl.a. material som samman— ställts av gymnasieutredningens behovs- delegation. Gymnasieutredningens sek- retariat har även på annat sätt medver- kat i samband med utarbetandet av de statistiska sammanställningarna. Nyssnämnda promemoria liksom de statistiska sammanställningarna har av ecklesiastikdepartementet remitterats till ett stort antal myndigheter, organi- sationer, utredningar m.fl. Gymnasie- utredningen har haft tillfälle ta del av dessa remissyttranden. Då såväl de sta'

nia.-Jm'

tistiska sammanställningarna som P- gruppens förslag till utbyggnadspro- gram för universitet och högskolor har stor betydelse för gymnasieutredning- ens resonemang i det följande vill ut- redningen i de närmaste avsnitten ge en kortfattad redogörelse för deras in- nehåll. Gymnasieutredningen tar därvid först upp Tendenserna på akademiker- nas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet ( SOU 1962:55 ). Denna ut- redning är i korthet upplagd på följan- de sätt:

Med utgångspunkt i aktuella tendenser i fråga om tillströmning till gymnasier samt universitet och högskolor ävensom på grundval av gällande utbyggnadsprogram görs i ett första avsnitt en fördelning av studenterna på olika fakulteter och hög- skolor. Därefter beräknas den framtida exa- minationen av skilda slag av akademiker. Tillgången i framtiden på akademiker med olika typ av utbildning kan därefter upp- skattas.

En uppskattning göres av dels det fram- tida behovet av skilda slag av akademi- ker, dels behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala fackutbildningslinjer.

Beräkningarna framförs till 1975 och medger sålunda att arbetsmarknadsbalanser upprättas för tiden fram till detta år. Dessa balansräkningar grundar sig sålunda på nu aktuella tendenser på tillströmnings- och behovssidorna. Denna del av utredningen kallas i fortsättningen tendensberäkning— arna.

I ett programmatiskt räkneexempel gö- res under nya förutsättningar en justerad beräkning av den framtida arbetsmarknads- balansen.

I de följande avsnitten redogör gym- nasieutredningen först något för be-

hovsberäkningarna — dels behovet av akademiker, dels behovet av utbild- ningsplatser vid de postgymnasiala

fackutbildningslinjerna. Vidare be- skrivs P-gruppens tillströmningsberäk- ningar och balansräkningar (tendens— beräkningar) samt slutligen det pro- grammatiska räkneexemplet.

4.4.22 Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft fram till mitten av 1970- talet behandlas i kapitel 2 i SOU 1962:55. Beräkningarna grundar sig på tillgängliga prognoser och utredningar. I vissa fall saknas sådant prognosmate- rial och därvid har P-gruppen gjort egna schematiska prognoser. Gruppen understryker svårigheterna och osäker- heterna i de gjorda kalkylerna. Man diskuterar också något metodfrågorna och framhåller att vissa av de grund- läggande prognoserna har olika karak- tär varför de framräknade behoven inte är helt jämförbara. Många prognoser har programmatisk karaktär, andra är närmast trendanalyser. Gymnasieutred- ningen vill i detta sammanhang erinra om vad utredningen i 4.4.1 anfört om de metodiska problemen i samband med prognoser. Ett försök har också gjorts att ta hän- syn till att somliga av de utbildade inte är yrkesverksamma. Till det framräk- nade behovet av yrkesverksamma har därför lagts ett uppskattat antal icke yrkesverksamma varigenom det blir möjligt att göra jämförelser mellan be— hov och tillgång.

I framtiden krävs liksom nu akademiker med olika slag av utbildning. Behovet av de olika utbildningskategorierna är kvantita- tivt mycket olika. En av de största grup- perna utgöres av civilingenjörer. P-gruppen har redogjort för olika prognoser beträf- fande det framtida teknikerbehovet ( SOU 1962:55 , sid. 39 ff) och har valt att för det närmaste decenniet grunda behovet på den prognos som arbetsmarknadsstyrelsen och gymnasieutredningen tillsammans utfört. Behovet år 1975 skulle då vara ca 36 300.

Behovet av läkare (a.a. sid. 50 ff) bygger på läkarprognosutredningens beräkningar i betänkandet Om läkarbehov och läkar- tillgång ( SOU 1961:8 ). Det totala beho- vet av läkare i yrkesverksam ålder och med svensk examen omkring 1975 uppskat- tas av P—gruppen till ca 12 300.

Av övriga utbildningsgrupper av medi— cinsk karaktär kan nämnas tandläkare.

Tabell 23. Av P-gruppen beräknat antal akademiker i yrkesverksam ålder är 1960 samt beräknat »behov» av akademiker i yrkesverksam ålder åren 1965, 1970 och 1975 ävensom beräknat antal yrkesverksamma ifrågavarande år. Absoluta och relativa tal.

Beräknat antal år 1960 Beräknat »behov» Totalt Därav yrkesv. 1965 1970 1975 Totalt Därav yrkesv. Totalt Därav yrkesv. Totalt Därav yrkesv. Abs. Rel.1 Abs. Rel? Abs. Rel? Abs. Rel? Abs. Rel.1 Abs. Rel)

Kategori

Abs. Rel. Abs. Rel.

Teologer. . . . . . . . . . . . . . . . 3 200 4,8 3 200 3 200 3,2 3 200 3,6 3 200 3 200 2,8 3 200

2,6 3 200 2,4 Jurister. . . . . . . . . . . . . . . .. 7 200 10,7 6 700 1 10 600 10,6 9 900 11,1 12 600 10,1 11 700 10,4 12 900

3,6

9,

12000 8,9 7000 5,2

Ollie-4 610010

5 3 1 2 Samhällsvetare. . . . . . . . . . . 1 500 2,2 1 400 2,3 2 700 2,7 2 600 2,9 4 500 4 100 3,6 7 600 Humanister. . . 13 800 20,6 10 400 17 4 _ _ _ alt1 -— _, — _. 20000 20,1 15000 16,8 23800 1 1 17900 15,9 26200 19600 14,6 alt.2................. _ _ _ 17500 13100 19700 14800 22200 16600 Naturvetare. . . . . . . . . . . . . 5 500 8,2 4 800 8,0 alt. 1. . . . alt.2................. _ Civilingenjörer . . . . . . . . . . . 13 200 Civilekonomer. . . . . . . . . .. 5 100 Läkare..... 5800 Tandläkare. . 4 500 Apotekare. . 1 000 Receptarier. . 2 300 Agronomer. . 1 300 Veterinärer . . 700 J ägmästare. . . . 800 Gymn.dir............... 1200

Summa alt. 1 Summa alt. 2

Indexalt.1..............j 100

(D .. [x H

10 800 10,8 9 500 13 700 11,0 12 100 16 000 10,8 14 200 10,6 9 300 8 200 11 300 10 000 13 700 12 200 21 300 20 500 28 800 27 700 36 300 24,4 34 900 26,0 8 900 8 500 12 900 12 400 17 400 11,7 16 700 12,4 8 400 8 200 10 300 10 100 12 300 8,3 12 000 5 200 4 900 5 800 5 500 6 400 4 3 6 100 1 200 1 100 1 300 1 200 1 500 1 0 1 400 2 800 1 900 3 000 2 000 3 300 2 2 2 100 1 300 1 100 1 400 1 200 1 500 1,0 1 300

0 5 0 7 1 5

00. o H to.. :> Fl

II II

12 700 4 900 5 700 4 000

950 1 500 1 100 670 800 1 100

H

. N mhwwåm—HHH

HOOO'SKDv—rN—Hv—(H

'.

m" N N of N onormal—Nocom:

. .. NH .. .. .. .. ..

.. .. .. ..

(00003quth QHQvHv—HOOH

.. .. ..

.. ..

700 670 800 770 800 770 900 850 900 850 1 000 950 1 600 1 400 1 900 1 700 2 200 2 000 99 600 100 89 320 100 124 900 100 112 420 148 600 100 134 220 100 95 600 — 86 120 —— 118 400 — 107 220 142 300 — 129 220 ——

148 _ 149 — 186 _ 188 _ 221 _ 224 _ 142 144 177 179 212 216

.. .. .. ..

www—Hoo— omer-Hämee— H damm—NÄMDÖ—

.. ..

QQQNNQCOBQQD HOOWXOHNHOOH NthQDquHmw

O O .—

67 100

O O v—l

59 920 100

Indexalt.2.............. _ 100 _

Procentuell ökning per fem- årsperiod: altl _ _ _ _ 48 _ 49 — 25 _ 26 _ 19 _ 19 _ alt. 2.. ................ _ _ _ _ 42 — 44 _ 24 _ 24 _ 20 _ 21 _

1 Enligt alternativ 1.

Tabell 24. Antalet antagna vid fackutbildningslinjer där krav på studentexamen upp- slälles eller till vilka studenter i betydande omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt antal utbildningsplatser vid dessa linjer läsåret 1970/71

Antal utbildningsplatser Utbildningslinje 1960/61 1970/71 Därav stud. Totalt Därav stud.

Socialinstituten .......... 256 163 700 525 Sjukgymnastutbildning. . . . 105 105 350 350 Officersutbildning ........ 240 240 250 250 Klasslärarutbildning ...... 1 572 837 1 500 1 500 Postassistentutbildning. . . . Kammarskrivarutbildning . Teleassistentutbildning. . . . 130 130 150 150 Stations- och kontorsskri-

varutbildning .......... Utbildning vid SMHI ..... Statens brandskola ....... 20 20 20 20 Grafiska institutet ........ 20 20 40 40 Reklamutbildningl ........ 54 54 175 175 Journalistutbildning ...... 30 30 150 150 Handelsutbildningz ....... 900 900 1 100 1 100

Totalt 3 327 2 499 4 435 4 260 |

1 Institutet för högre reklamutbildning (IHR) och reklamkonsulentutbildning vid Berghs reklamskola. * Handelsgymnasiernas ettåriga fackkurser, studentkurser för sekreterar- och företagsekono- misk utbildning vid Bar-Lock-Institutet, Filip Holmkvists handelsinstitut, Bröderna Påhlmans handelsinstitut samt Stockholms, Lunds och Uppsala stads yrkesskolor.

P-gruppen uppskattar det totala behovet 1975 av tandläkare med svensk examen till ca 6 400 (a. a. sid. 52 ff).

Beräkningen av behovet av eivilekonomer, jurister och samhällsvetare har erbjudit särskilt stora svårigheter (a.a. sid. 60 ff). P-gruppen har endast beträffande gruppen jurister haft tillgång till något prognos- material. I detta läge har man valt att sammanföra de tre utbildningsgrupperna till en, benämnd samhällstekniker. Behovet av samhällstekniker har bedömts öka myc— ket starkt och en numerisk uppfattning härav har P-gruppen ansett sig få genom att relatera behovet av samhällstekniker till behovet av civilingenjörer. Beträffande fördelningen av samhällsteknikerna på de tre utbildningsgrupperna har man antagit att juristernas relativa andel kommer att minska medan civilekonomernas och sam— hällsvetarnas ökar. Totalt uppskattas be- hovet av samhällstekniker 1975 till ca 38 000.

Bland övriga akademikerkategorier är särskilt de med examen från filosofisk fa- kultet kvantitativt mycket omfattande. P-

gruppen skiljer här på humanister och na- turvetare. Dessa kategorier har vidsträckta användningsområden men en särskilt be- tydelsefull avnämare utgör skolväsendet. Behovet av humanister och naturvetare be- räknas av P—gruppen med hänsyn till be— hovet av ämneslärare inom det högre skol- väsendet, varvid man utgår ifrån den pro- gn05 Lärare i läroämnen, Behov och till- gång under 1960-talet, som framlagts av arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut i samarbete med 1960 års lärarutbildnings- sakkunniga (Arbetsmarknadsinformation, serie S, nr 1/1962). Vidare uppskattas be- hovet av akademiska lärare, forskare o. dyl. och slutligen görs vissa sammanställningar om behovet av akademiker med filosofisk "examen inom andra yrkesområden. Med hänsyn till att behovet av ämneslärare kan bero på. hur lärarbehovet på grundskolans högstadium kommer att fyllas måste grup—. peu räkna med två olika alternativ rörande behov av humanister och naturvetare i framtiden. Man uppskattar 1975 det totala behovet av humanister till ca 26 000 alter-' nativt ca 22000 och av naturvetare till

Tabell 25. Antalet antagna vid fackutbildningslinjer till vilka studenter i begränsad omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt antal utbildningsplatser vid dylika linjer läsåret 1970/71

Antal utbildningsplatser Utbildningslinje 1960/61 1970/71 Laboratoriebiträdesutbildning ....... 232 600 Laboratorieassistentutbildning. . . . . . _ 150 F lygvärdinneutbildning ............ 52 50 Utbildning av resebyråpersonal ...... _ 25 Postexpeditörsutbildning ........... 238 300 Landskanslistutbildning ............ 100 75 Försäkringsutbildning .............. 2 195 2 900 Bankutbildning ................... 1 440 1 850 Handelsutbildning ................. 932 . . Musikutbildning ................... 141 200 Dramatisk utbildning .............. 17 30 Högre konstnärlig utbildning ....... 33 25 Konsthantverksutbildning .......... 160 150 Reklamtecknarutbildning ........... 155 250 Teckningslärarutbildning ........... 56 75 Förskollärarutbildning ............. 200 500 Hushållslärarutbildning ............ 164 250 Textillärarutbildning ............... 212 250 Ekonomi- och internattöreståndarin- neutbildning .................... 58 100 Sjuksköterskeutbildning ............ 1 871 3 300 Diakon— och diakonissutbildning ..... 90 90 Arbetsterapeututbildning ........... 44 165 Skogsmästarutbildning ............ 20 60 Lantmästarutbildning .............. 60 120 Trädgårdsteknikerutbildning ........ _ 20 Totalt 8 470 11 535 ca 16 000 alternativt något mindre än nasieutredningens behovsdelegation 14 000.

De redovisade delprognoserna till- sammans med några ytterligare här ej berörda beräkningar sammanfattas av P—gruppen i en tabell som redovisar det totala behovet av skilda akademi- kerkategorier 1965, 1970 och 1975. Denna tabell återges här såsom ta- bell 23.

4.4.2.3 Behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala fackutbildningslin- jer redovisar P-gruppen i kapitel 3 i Tendenserna på akademikernas arbets- marknad fram till mitten av 1970-talet. P-gruppen utnyttjar därvid det material som insamlats och bearbetats av gym-

samt ger vissa kompletteringar därav.

De postgymnasiala utbildningslinjer- na uppdelas i två grupper, nämligen dels sådana där krav på studentexamen uppställes eller till vilka studenter hit- tills i betydande omfattning sökt sig, dels sådana till vilka studenter hittills endast i begränsad omfattning sökt sig. I tabellerna 24 och 25 ges en samman- fattning av materialet i form av fak- tiska antalet utbildningsplatser läsåret 1960/61 och beräknat erforderligt an— tal utbildningsplatser 1970/71.

Som framgår av tabell 24 har behovet av utbildningsplatser vid fackutbild- ningslinjer där krav på studentexamen uppställes eller till vilka studenter i

Walt-#*

betydande omfattning söker sig beräk- nats till närmare 4 500' läsåret 1970/71. Av dessa antas ca 4 300 ha gymnasieut- bildning.

Enligt tabell 25 skulle antalet utbild- ningsplatser vid utbildningslinjer till vilka studenter endast i begränsad om— fattning söker sig uppgå till ca 11 500 år 1970/71. Hur många av dessa som kommer att vara gymnasieutbildade är utomordentligt svårt att förutberäkna. Gymnasieexaminationens omfattning och struktur, den akademiska arbets- marknaden, expansionen av andra ut- bildningsvägar på det gymnasiala ål- dersstadiet (såsom fackskolan) kom— mer att påverka tillströmningen från gymnasiet till den postgymnasiala ut- bildningen. I SOU 1962:55 (tab. 3.2:1 sid. 88) visas att av de antagna vid fackutbildningslinje till vilka studenter endast i begränsad omfattning sökt sig utgjorde studenterna läsåret 1958/59 och 1960/61 i genomsnitt ca 12 re- spektive 13 %. P-gruppen har liksom gymnasieutredningens behovsdelegation gjort det försiktiga antagandet att an- talet studenter läsåret 1970/71 kommer att vara omkring 15 %, eller i runt ta] 1 700.

Totalt sett skulle sålunda enligt P— gruppen ca (4 300 + 1 700 =) 6 000 gymnasieutbildade söka sig till post- gymnasiala fackutbildningslinjer år 1970/71.

4.4.2]; Tillgången på akademiskt utbil- dad arbetskraft behandlar P-gruppen i kapitlet 4 i SOU 1962:55 . Man redovisar därvid en beräkning av antalet exami- nerade vid de akademiska utbildnings- linjerna läsåren 1961/62—1970/71 jäm- te en överslagsberäkning av examina- tionen läsåren 1971/72—1974/75. De metoder som används vid beräkningen av examinationen är i korthet följande.

Ett antagande om examinationen från gymnasierna 1962—1970 göres. Härvid ut- nyttjas i huvudsak de examinationsantagan- den som finns i den tidigare omnämnda prognosen Lärare i läroämnen (Arbetsmark— nadsinformation, serie S, nr 1/1962). Gym— nasieutredningen vill påpeka att denna examinationsproguos har förutsatt en om- fördelning inom gymnasiet på sådant sätt att 1970/71 60% av nybörjarna går till allmänt och 20% till vartdera handels- gymnasium och tekniskt gymnasium. Vi— dare bygger examinationsantagandet på ett antagande att antalet nybörjare (definierat som antalet elever i första årskurserna, av allmänt gymnasium dock 13 och 114) ökas från 20,8 % av årskullen 17—åringar år 1961 till 30 % 1970.

I tabell 27 i 4.4.2.9 redovisas den på dessa grunder framräknade gymnasie- examinationen tillsammans med ett an- nat räkneexempel.

Härutöver göres vissa antaganden om examinationens fördelning beträf- fande det allmänna gymnasiet på all- männa linjen, latinlinjen och reallin- jen samt beträffande samtliga gymna- sieformer på män och kvinnor.

För att med utgångspunkt i ovan- nämnda antaganden om gymnasieexa- minationen kunna beräkna inskriv- ningen vid universitet och högskolor måste vissa antaganden om övergångs- frekvens göras.

Dessa antaganden bygger på observerade övergångsfrekvenser och tendenser under de senare åren. Då det synes som om en icke obetydlig ökning av övergångsfrekvensen skett för både män och kvinnor under de senaste åren, har P-gruppen antagit att övergångsfrekvensen för studenter från all- mänt gymnasium blir för männens vid- kommande 91 % och för kvinnornas del växer från 74 % till 80 % åren 1962—1971. För närvarande torde cirka 25 % av gymna- sieingenjörerna fortsätta med akademiska studier. P-gruppen har antagit att samma procenttal kommer att gälla för hela 1960- talet. Hittills har gymnasieutbildade från handelsgymnasium endast i ringa utsträck- ning övergått till akademiska studier. I och med att handelsgymnasiet blivit 3—årigt anser P-gruppen det sannolikt att över-

gångsfrekvensen kommer att väsentligt öka och antar att den för examinerade åren 1964—1970 blir densamma som antagits för gymnasieingenjörer, d. v. s. 25 %.

Användes dessa antaganden på den beräknade gymnasieexaminationen kan inskrivningen vid universitet och hög- skolor beräknas ( SOU 1962:55 , tabell 4.2:3, sid. 108).

Fördelningen av de nyinskrivna på de olika fakulteterna och högskolorna sker genom att först beräkna nettoin- skrivningen vid de spärrade utbild- ningslinjerna och därefter fördela åter- stoden av totalantalet nyinskrivna på de fria fakulteterna.

Vid beräkningen av nettoantalet nyin- skrivna vid de spärrade utbildningslinjerna (fackhögskolorna) har P—gruppen utgått ifrån hittills fattade beslut och offentlig— gjorda utredningar för åren 1962/63—1965/ 66 samt antagit att antalet nybörjarplatser under den följande femårsperioden ökar med fem procentenheter per år. Vidare har antagits att andelen nyinskrivna växer från nuvarande 72 % av totala antalet nybör- jarplatser till 80 % år 1970/71 (a.a., tabell 4.2: 4, sid. 110).

Vid fördelningen av återstoden av netto- antalet nyinskrivna på de fria fakulteter- na göres följande antagande om hur des- sa fakulteter kommer att utvecklas under 1960-talet: De teologiska fakulteterna mot- tar under hela perioden 2 % av samtliga inskrivna vid de fria fakulteterna, de juri- diska fakulteternas andel ökas från 7 till 9 %, av de humanistiska och matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna minskar de förras andel från 63 % till 54 % medan de senares ökar från 28 % till 35 % (se a.a., tabell 4.2:5 och 4.2: 6, sid. 111 resp. 113).

För att kunna beräkna examinationen vid universitet och högskolor måste vissa antaganden om examinations- frekvensen göras.

P-gruppen poängterar att det material som finns beträffande examinationsfre- kvens m. m. är mycket bristfälligt, vilket medför att det är mycket vanskligt att göra antaganden om examinationen. I det hela innebär examinationsantagandena att man utgår ifrån att nuvarande förhållanden

och tendenser kvarstår (se a.a., sid. 119 ff.). Beträffande humanistisk och matema- tisk-naturvetenskaplig fakultet har exami- nationsfrekvensen antagits växa något för 1960-talets inskrivningsårgångar.

Med hjälp av dessa examinationsan— taganden och vissa förenklade antagan- den om perioden 1971/72 till 1974/75 beräknas antalet examinerade personer med grundexamen från fakulteter och högskolor till och med läsåret 1974/75 (a.a., tabell 4.4:3 och 4.4:4 sid. 128—— 131).

P-gruppen har också gjort en upp- skattning av antalet kvarlevande aka- demiker i yrkesverksam ålder med exa- men 1959/60 eller tidigare (a.a., tabell 2.1:3, sid. 35) åren 1965, 1970 och 1975. Sammanställes denna uppskattning med examinationsberäkningarna erhålles till- gången på akademiker i yrkesverksam ålder de nämnda åren. De skulle i run- da tal komma att uppgå till 84500 år 1965, 118000 år 1970 och 168000 år 1975. I förhållande till antalet akademi- ker år 1960 innebär dessa tal en ökning med 26, 76 respektive 151 %.

4.4.2.5 Med utgångspunkt i de samman- ställningar rörande framtida tillgång på och behov av akademiker som refererats i avsnitten 4.4.2.4 och 4.4.2.2 kan sche- matiska arbetskraftsbalanser upprättas för åren fram till 1975. P-gruppen har gjort en sammanställning av tillgång på och >>behov>> av de enskilda akademi- kerkategorierna för 1965, 1970 och 1975 enligt tendensberäkningarna (a.a., ta- bell 4.5:3, sid. 135). Denna sammanställning visar att, om de tendenser som nu synes föreligga även skulle gälla i framtiden, balansen mellan tillgång och behov av vissa aka— demikerkategorier kommer att vara mycket otillfredsställande.

4.4.2.6 Med utgångspunkt i nysmämnda arbetskraftsbalanser har P-gruppen som

nämnts gjort en justerad» beräkning vil- ken svarar mot en utveckling som ger en bättre balans mellan tillgång och ef- terfrågan på olika akademikerkatego- rier. Dessa beräkningar redovisas i ka- pitel 5 av SOU 1962:55 (sid. 138 if) i ett programmatiskt räkneexempel.

Detta räkneexempel bygger framförallt på ändrade antaganden om intagningen vid de spärrade utbildningslinjerna (fackhög- skolorna). Intagningen där har antagits öka ytterligare utöver vad som förutsatts vid tendensberäkningarna. Ökningen har gi- vits en omfattning som enligt P-gruppens bedömning motsvarar de realistiska möj— ligheter som kan väntas föreligga under 1960-talet med hänsyn till personella och byggnadsmässiga resurser (a.a., tabell 5.3:1 och 5.3: 2, sid. 143 resp. 144).

Som en följd av den antagna ökningen kommer tillströmningen till de fria fakul- teterna att reduceras. Därvid antages att ök— ningen i intaget till teknisk, medicinsk och odontologisk utbildning kommer att mot- svaras av en reduktion av tillströmningen till matematisk—naturvetenskaplig fakultet samt att ökningen i intaget till ekonomisk utbildning motsvaras av en reduktion av tillströmningen till humanistisk fakultet.

Innan P-gruppen på motsvarande sätt som i de tidigare redovisade tendensberäk- ningarna uppskattar tillströmningen till de fria fakulteterna inrföres emellertid ytter- ligare ett antagande som innebär en mins- kad tillströmning till humanistisk fakultet. Man förutsätter därvid såsom nämnts i 4.4.2.3 att antalet »nybörjarplatser» för gymnasieutbildade vid postgymnasiala fackutbildningslinjer successivt ökar under 1960-talet så att antalet 1970/71 blir ca 6000. Av dessa platser antages dock 35 % per år tas i anspråk av studenter som av- gått från akademiska studier utan examen eller som tidigare bedrivit studier vid an- nan fackutbildningslinje. Nettoantalet ny- börjarplatser för gymnasieutbildade vid postgymnasiala fackutbildningslinjer skul- le sålunda bli ca 3 900 läsåret 1970/71. Detta innebär i jämförelse med dagens läge ett ökat intag till dessa utbildningslinjer från gymnasiet. P—gruppen antar att denna ök- ning medför en reduktion av tillström- ningen till humanistisk fakultet.

På grundval av dessa antaganden beräk- nas fördelningen av tillströmningen till de

fria fakulteterna (a.a., tabell 5.3: 4, sid. 145, där också ändringarna i tillströmningen i förhållande till tendensberäkningarna. re- dovisas).

Det torde observeras att de gjorda antagandena innebär att tillströmningen till teologisk och juridisk fakultet inte ändras. Den relativa fördelningen av det beräknade nettoantalet nyinskrivna vid fria fakulteter förändras däremot. Relativt sett innebär de nya antagan- dena någon ökning av tillströmningen till teologisk och juridisk fakultet, en icke oväsentlig minskning beträffande humanistisk fakultet och en stark ök- ning för matematisk—naturvetenskaplig fakultet.

P-gruppen beräknar därefter exami- nationen vid fakulteter och högskolor Iäsåren 1961/62—1974/75 med använd- ning av samma examinationsantagan- den som i tendensberäkningarna. Till- gången på akademiker kan sedan upp- skattas och jämföras med det tidigare beräknade »behovet». För år 1965 kom- mer inte att föreligga någon skillnad i förhållande till tendensberäkningarna. I tabell 26 återges resultat av de nya beräkningarna för åren 1970| och 1975 (se a.a., tabell 5.7:2, sid. 157).

I jämförelse med tendensberäkning- arna innebär det programmatiska räk- neexemplet en avsevärd minskning av i första hand tillgången på humanister (år 1975 drygt 5000 färre) men också på naturvetare (år 1975 drygt 2000 färre). De »överskott» som redovisas inom dessa områden är sålunda inte oväsentligt reducerade. I gengäld har produktionen av civilingenjörer och civilekonomer ökat vilket innebär att >>bristen>> på dessa akademikerkatego- rier minskat (med ca 1 000 vardera).

4.4.2] Som tidigare nämnts har P- gruppen även framlagt en promemoria rörande det högre utbildningsväsendets

Tabell 26. Tillgång på och »behav» av skilda akademikerkategorier i yrkesverksam ålder 1970 och 1975 enligt P-gruppens programmatiska räkneexempel

K t r. År Beräknad Beräknat Differens & ego * tillgång »behov» ab,. ,eL 1970 3 100 3 200 Teologer .......................... 1975 3 300 3 200 _ _ _ _ J r' t 1970 8 600 12 600 — 4 000 —— 47 11 IS er ........................... 1975 11 100 12 900 __ 1 800 __ 16 .. 1970 7 800 5 200 + 2 600 + 33 Samhallsvetare1 .................... 1975 13 000 8 400 + 4 600 + 35 Läkare 1970 8 300 10 300 —— 2 000 -— 24 ............................ 1975 10 800 12 300 _ 1 500 _ 14 . 1970 25 900 23 100 + 2 800 + 11 Humanister (alt. 1) ................. 1975 34 400 25 400 + 9 000 + 26 . 1970 25 900 19 000 + 6 900 + 27 Humanister (alt. 2) ................. 1975 34 400 21 500 + 12 900 + 38 1970 16 500 13 700 + 2 800 + 17 Naturvetare (alt. 1) ................. 1975 2,7 000 16 000 + 11 000 + 41 1970 16 500 11 300 + 5 200 + 32 Naturvetare (alt. 2) ................. 1975 27 000 13 700 + 13 300 + 49 . . . 1970 21 500 28 800 — 7 300 _ 34 C1v1hngenjorer .................... 1975 30 300 36 300 __ 6 000 __ 20 . . 1970 8 400 12 900 -— 4 500 —— 54 C1v11ekonomer ..................... 1975 11 700 17 400 __ 5 700 _ 49 .. 1970 5 800 5 800 — -— Tandlakare ........................ 1975 7 100 6400 + 700 + 10 1970 1 300 1 300 — —— Apotekare ......................... 1975 1 500 1 500 _ __ . 1970 3 800 3 000 + 800 + 21 Receptarler ........................ 1975 4 600 3 300 + 1 300 + 28 Veterinärer ........................ ååå? 383 ägg _ _ 1970 1 300 1 400 Agronomer ........................ 1975 1 400 1 500 .. .. 1970 1 000 900 Jagmastare ........................ 1975 1 100 1 000 . . Gymnastikdirektörer ................ ggg å ggg % ggg _ '—

1 Inkl. psykologer. . markerar obetydlig differens.

fortsatta utbyggnad. I denna prome- moria konstateras bland annat att även om den fortsatta expansionen av uni- versitet och högskolor följer det pro- grammatiska räkneexemplet med den därvid tänkta ökningen av de spärrade utbildningslinjerna någon arbetsmark- nadsbalans ingalunda kommer att in- träda. P-gruppen anser det inte möjligt att inom överskådlig framtid skapa nu- merisk balans mellan tillgång och efter- frågan. Skälen härtill anges vara fram-

för allt att de realekonomiska resurser- na är begränsade. Å andra sidan synes promemorian innebära att den i räkne- exemplet antagna ökningen av de spär- rade utbildningslinjerna i huvudsak bör kunna komma till stånd under 1960-talet. I ett särskilt avsnitt, »Ett utbyggnadsalternativ», diskuteras kon- kret utbyggnaden av dels de olika spär- rade utbildningsvägarna, dels kapaci- tetsökningen inom vissa nyckelämnen (de laborativa ämnena) inom de mate-

matisk-naturvetenskapliga fakulteterna, dels utvecklingen av övriga utbildnings- linjer.

4.4.2.8 Gymnasieutredningen har som nämnts haft tillgång till remissyttran- dena över såväl de statistiska samman- ställningarna som P-gruppens prome- moria. Endast i några av dessa behand- las närmare beräkningarna rörande till- strömningen till de akademiska utbild- ningslinjerna. I stort sett synes man acceptera dessa beräkningar. Vissa er- inringar göres dock främst av arbets- marknadsstyrelsen och statistiska cen- tralbyrån. Det senare ämbetsverket framhåller att prognosen över antalet studentexamina får ett avgörande in- flytande på den slutliga prognosens ut- fall med avseende på de icke spärrade linjerna. Centralbyrån påvisar att den av P-gruppen använda prognosen (i huvudsak ämneslärarprognosen) torde komma att innebära en underskattning av den framtida examinationen.

Tillströmningen till gymnasierna har nämligen (jfr 4.2.2.6) varit starkare än vad som antogs i ämneslärarprognosen. Antalet »nybörjare» (elever i årskurs IS och H*) var hösten 1962 ca 2250 högre än beräk- nat. Detta torde innebära en ökning av exa- minationen 1965 med nära 1500, varvid huvuddelen —— drygt 1 200 —— faller på all- mänt gymnasium och ca 200 respektive 50 på handelsgymnasium och tekniskt gymna- sium. Centralbyrån gör också en egen be- räkning av examinationen som dock pre- senteras såsom ett minimialternativ. Det antages att andelen examinerade av antalet 20-åringar ökar med 1,1 procentenheter per år men att relationerna mellan de tre gym- nasieformerna i det stora hela blir de- samma som i ämneslärarprognosen. Denna nya beräkning medför att totala inskriv- ningen vid universitet och högskolor ökas och under 1960-talets senare år överstiger den i tendensberäkningarna antagna med nära 1 000 årligen, vilket antal kan antas komma att fördelas på de fria fakulteterna. För den humanistiska fakulteten skulle detta innebära att inskrivningen bleve drygt

7,5 % högre 1970/71 än vad som angivits i tendensberäkningarna.

Även arbetsmarknadsstyrelsen riktar uppmärksamheten på de osäkerhets- punkter som prognosen angående gym- nasieexaminationen innehåller utan att dock framlägga någon alternativ prog- nos. Styrelsen framhåller vidare att an- tagandena beträffande fördelningen av de studerande på de fria fakulteterna får betraktas som ytterligt osäkra samt att man torde kunna förutsätta att vän- tad arbetsmarknadsutveckling inom den ena eller andra sektorn påverkar valet av ämneskombinationer och tillström- ningen till olika studiebanor.

De här berörda frågorna är av stort intresse för gymnasieutredningen då de har ett avgörande inflytande på ställ— ningstagandet till den framtida gym- nasiepolitiken. Utredningen vill därför något uppehålla sig vid dem och därvid i korthet diskutera ytterligare räkne- exempel som kan belysa problemati- ken.

4.4.2.9 Beträffande gymnasieexamina- tionen är det tydligt att ämneslärar— prognosen innebär en underskattning. Hur den totala examinationen kommer att utveckla sig är -—— som gymnasieut- redningen redan betonat —— starkt be— roende av vilka utbildningsvägar som erbjuds på det gymnasiala åldersstadiet och hur det starkt ökande utbildnings- trycket fördelas på dessa. Längre fram (4.522) anger gymnasieutredningen vissa riktpunkter för utvecklingen un- der innevarande decennium. Det synes i dag inte orealistiskt räkna med att an- talet nybörjare i gymnasiet omkring 1970 blir 30—35 % av en årskull. Gym- nasieutredningen vill här anta att inta- get till gymnasiet utvecklas så att »ny- börjarna» (: eleverna i årskurs I3 och i förekommande fall 114) hösten 1963 ut- gör 25 % av antalet 17-åringar och att

Tabell 27. Jämförelse mellan gymnasieexamination enligt SOU 1962:55 och enligt ai) gymnasieutredningen under vissa antaganden giort räkneexempel

År Ag Hg Tg Totalt SOU | Här sou Här sou Här SOU Här 1962 12 808 12 800 1 291 1 300 1 643 1 600 15 742 15 700 1963 14 375 14 900 90 100 1 978 2 000 16 943 17 000 1964 16 739 17 000 1 700 1 700 2 373 2 900 21 362 21 600 1965 17 250 18 500 2 250 2 400 3 150 3 200 22 650 24 100 1966 17 300 19 300 2 600 2 900 3 400 3 600 23 300 25 800 1967 17 350 19 650 2 900 3 250 3 600 3 750 23 850 26 650 1968 17 250 20 000 3 200 3 600 3 300 3 900 24 250 27 500 1969 17 050 19 900 3 550 3 900 4 000 3 900 24 600 27 700 1970 16 850 19 700 3 900 3 800 4 250 3 800 25 000 27 300

procenttalet sedan växer i stort sett lin- järt till 32 % hösten 1970. I ämneslärar- prognosen var motsvarande procenttal 22,4 respektive 30,0. Vidare räknades med en sådan omfördelning inom gym- nasiet att 60 % av nybörjarna höstter- minen 1970 går till allmänt, 20 % till tekniskt och 20 % till handelsgymna- sium. Huruvida denna omfördelning verkligen kommer till stånd är, som gymnasieutredningen i det följande kommer att ingående diskutera, beroen- de av en rad faktorer. Hittills har den i ämneslärarprognosen antagna takten för omfördelningen inte helt följts, beroende på att det allmänna gymnasiet expande- rat kraftigare än beräknat. Hösten 1962 utgjorde >>nybörjarna>> på allmänt gym- nasium 75,4 % (mot 74,6 % i ämneslä- rarprognosen), på handelsgymnasium 10,6 % (10,6 %) och på tekniskt gym- nasium 14,0 % (14,8 %). I det räkne- exempel som här presenteras vill gym- nasieutredningen illustrera konsekven- serna av en utveckling som innebär att omfördelningen inom gymnasiet inte fullföljes så långt som förutsatts i äm- neslärarprognosen. Utredningen antar därvid att gymnasiets struktur inte för- ändras alltför genomgripande och att de båda fackgymnasierna endast ökar sin relativa andel till 15% vartdera.

Gymnasieutredningen utgår vidare från ovan angivna antaganden om den to- tala omfattningen av gymnasiet. Exa— minationen från de tre gymnasiefor- merna kan då uppskattas. I tabell 27 har resultatet för tiden 1962—1970 in- förts tillsammans med de examina- tionsantaganden som använts i SOU 1962:55.

På grundval av tabell 27 och med i huvudsak samma antaganden som i det programmatiska räkneexemplet i 4.4.2.6 kan tillströmningen till universitet och högskolor beräknas. Gymnasieutred- ningen har emellertid därvid på två punkter utgått från andra antaganden. Det ena är av mindre betydelse och innebär endast att utredningen inte an- sett det realistiskt att redan läsåren 1963/64 och 1964/65 räkna med att de postgymnasiala utbildningslinjerna kan dra till sig så många studenter som P-gruppen räknat med. Fr. o. m. 1965/66 användes emellertid P-gruppens anta- gande. Den andra och väsentligare av- vikelsen gäller fördelningen mellan hu— manistisk och matematisk-naturveten- skaplig fakultet. Som arbetsmarknads- styrelsen framhållit är P-gruppens an- tagande på denna punkt mycket osä- kert. Gruppen har ( SOU 1962:55 sid. 112” f) förutsatt en betydande minsk-

ning relativt sett av den humanistiska fakulteten vilket i huvudsak motsvaras av en ökning av den matematisk-natur- vetenskapliga fakulteten. De senaste årens utveckling vid universitet och högskolor och antagandena om gymna- siets expansion och struktur ger enligt gymnasieutredningens mening inte till- räckligt stöd för en så stark omfördel- ning. Gymnasieutredningen har därför något dämpat denna och antagit att den humanistiska fakultetens andel av net- toantalet nyinskrivna avtar från 63 % 1963/64 till 56 % 1970/71 medan den naturvetenskapliga fakultetens andel samtidigt växer från 28% till 33 %. Då övriga utbildningslinjer inte antas bli påverkade, betyder detta att endast tillgången på akademiker med huma— nistisk eller matematisk-naturveten— skaplig utbildning förändras i förhål- lande till P-gruppens beräkningar. Med P-gruppens examinationsantaganden skulle tillgången på humanister bli ungefär densamma som i tendensberäk- ningarna, d.v. s. knappt 40 000 år 1975, och på naturvetare ungefär den— samma som i det programmatiska räk- neexemplet, d.v. s. drygt 27000 år 1975. Den minskning (med ca 5 000 per- soner) av »överskottet» på humanister som sistnämnda räkneexempel ledde till skulle alltså utebli, om utvecklingen följde det av gymnasieutredningen här skisserade räkneexemplet.

Det anförda räkneexemplet visar att de kvantitativa förhållandena i fråga om gymnasiet är av utomordentlig be- tydelse för utvecklingen inom det aka- demiska utbildningsväsendet. Föränd- ringar såväl i fråga om gymnasiets to- tala omfattning som i fråga om relatio- nerna mellan de olika studieinrikt- ningarna får motsvarande konsekven- ser för tillströmningen till universitet och högskolor. För de följande övervä- gandena är detta faktum av stor vikt.

4.4.3 Efterfrågan på gymnasieutbildade om- kring 1970 fi.4.3.1 Redogörelsen i 4.4.2 för P-grup- pens statistiska sammanställningar och räkneexempel visar det starka samban- det mellan dimensionering och struktur av gymnasiet å ena och det högre ut- bildningsväsendet å den andra sidan. Indirekt framgår också de stora vansk- ligheter, som är förknippade med att ange vilken omfattning som inskriv- ningen av gymnasieutbildade vid uni- versiteten och högskolorna lämpligen bör ha. Redan svårigheten att uppskatta vilken examination som erhålles av ett visst intag vid de olika akademiska ut- bildningslinjerna klargör detta. Härtill kommer den stora osäkerhet som är förbunden med prognoserna rörande behovet av akademiskt utbildad arbets- kraft. Gymnasieutredningen har i 4.4.2.2 i korthet refererat dessa prog- noser. Innan utredningen med utgångs- punkt i prognoserna gör sin bedömning av hur många gymnasieutbildade som bör gå till akademisk utbildning av olika slag omkring 1970 vill utred— ningen här — utöver de principiella och allmängiltiga metodfrågor som dis- kuterats i 4.4.1 — något beröra behovet av vissa akademikerkategorier. Endast ett fåtal av de remissinstan- ser som yttrat sig över Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet har mera princi- piellt uppehållit sig vid de prognos- metodiska problemen. De remissinstan— ser som yttrat sig på denna punkt har bl.a. särskilt betonat det otillfredsstäl- lande i att man adderat delprognoser från olika tidpunkter och med väsent- ligt olika grundantaganden. Däremot har flertalet framfört synpunkter på behovet av skilda akademikerkatego— rier. Ehuru tveksamhet beträffande prognosernas säkerhet ofta uttalas in- stämmer man i de flesta fall med P-

gruppen beträffande angelägenheten av en kraftig expansion av de större, spär- rade utbildningsvägarna. Många remiss- instanser uttalar sig f.ö. för en ännu kraftigare utökning, t. ex. av civilingen- jörsutbildningen.

Den schematiska uppskattning P- gruppen gjort av behovet av »samhälls— tekniker», d.v.s. civilekonomer, juris— ter och samhällsvetare, kritiseras av ett mindre antal remissinstanser starkt från metodisk synpunkt. Vidare fram— hålles från vissa av remissinstanserna att P-gruppen underskattat behovet av akademiker med statistisk och sam- hällsekonomisk utbildning. Även gym- nasieutredningen finner det sannolikt att efterfrågan på den nämnda akade- mikergruppen kommer att starkt öka. Då i utredningens bedömningar i det följande storleken av de olika grup- per, som innefattas i begreppet »sam— hällstekniker», var för sig spelar mind- re roll anser sig utredningen dock kun- na bygga på P-gruppens totala upp- skattning.

Sammanfattningsvis synes det möj- ligt att — i det här aktuella kortsiktiga perspektivet — beträffande nu nämnda akademikerkategorier grunda övervä- gandena om behovet av gymnasieutbil- dade på P-gruppens beräkningar.

Vad så gäller tillgången och behovet av akademiker med examen från filo- sofisk fakultet kan gymnasieutred— ningen dock icke helt acceptera P— gruppens beräkningar och får till ut- veckling härav framhålla följande.

Den utomordentligt starkt ökande examination från matematisk-naturve- tenskaplig fakultet som P-gruppen räk— nar med förutsätter enligt gymnasieut- redningens mening inte bara en stark tillströmning av studerande utan också en annan och fastare organisation av studierna än för närvarande är fallet. Det är angeläget att en sådan omorga-

nisation av studierna kommer till stånd att examinationsökningen kan säker- ställas. Gymnasieutredningen finner det osannolikt att en även mycket stor exa- mination kommer att ge upphov till ett överskott av naturvetare på arbetsmark- naden. Det är här fråga om en grupp av akademiker som i framtiden ännu mer än nu torde få en vidsträckt an- vändning. Behovet av naturvetenskap- ligt utbildade vid universitet, högskolor och forskningsinstitutioner kommer med stor sannolikhet att växa utomor- dentligt starkt. Det är också viktigt att observera att naturvetare och tekniker kan — såsom också framhålles i P- gruppens promemoria —— beräknas substituera varandra i ökad omfatt- ning.

I vissa avseenden är ovanstående synpunkter giltiga också för humanis- terna. Efterfrågan är för denna kategori särskilt svårbedömbar. Detsamma gäller utbudet. Andelen kvinnor bland huma- nisterna torde komma att väsentligt öka och måhända därmed också andelen icke yrkesverksamma. P-gruppen har antagit denna andel till ca 25 %. F.ö. kan det tänkas att de utbildningssökan- de- när det gäller humanistisk utbild- ning i större utsträckning än i fråga om annan akademisk utbildning anläg- ger konsumtionssynpunkter. Detta skul- le betyda att man väljer humanistiska studier utan att alltid förutsätta att ut- bildningen skall komma till användning i framtida yrkesverksamhet. I den mån den humanistiska fakultetens starka ex- pansion till någon del är ett uttryck för sådana tendenser kommer detta givetvis att medverka till att något >>humanist- överskott» inte kommer att förmärkas i framtiden.

Betydelsefullare är emellertid att i framtiden nya arbetsområden torde öppnas för akademiker med humanis— tisk utbildning, exempelvis inom folk-

bildningen. Framför allt om utbild- ningen kombineras med annan utbild- ning — t. ex. ekonomisk — och därige- nom eller på annat sätt målinriktas mer än nu kan dess användbarhet på ar- betsmarknaden betydligt ökas.

Gymnasieutredningen anser det så- lunda inte klarlagt att under en över- blickbar framtid det kommer att upp— stå något besvärande överskott på hu- manister. Trots detta vill utredningen understryka att en minskning relativt sett av tillströmningen till den rent humanistiska utbildningen bör komma till stånd för att en bättre balans i pro- duktionen av olika akademikerkatego- rier skall uppnås. Det är med andra ord angeläget att resurserna disponeras så att insatserna _ relativt sett _ ökas mer då det gäller teknisk, medicinsk, naturvetenskaplig, ekonomisk och sam- hällsvetenskaplig utbildning.

Sammanfattningsvis menar sålunda gymnasieutredningen att de beräk- ningar av »behovet» av skilda akade- mikerkategorier som P-gruppen gjort visserligen är behäftade med avsevärda osäkerheter och brister i metodiskt hänseende men likväl ger riktpunkter som kan utnyttjas för icke alltför lång- siktiga bedömningar. På ett par väsent- liga punkter avviker dock utredningens bedömningar från P-gruppens. Utred- ningen menar att naturvetare kommer att få en väsentligt vidare användning än vad P-gruppen räknat med. Även humanisternas arbetsmarknad torde komma att vidgas —— åtminstone om utbildningen göres mer målinriktad än nu.

Beträffande »behovet» av gymnasie- utbildade för inskrivning vid universi- tet och högskolor kan av det anförda dras följande slutsatser:

Intaget vid teknisk högskola, handels- högskola och ekonomisk fakultet borde ökas utöver vad P-gruppen angivit i

det programmatiska räkneexemplet. Då någon sådan ytterligare ökning icke bedömts möjlig utgår gymnasieutred- ningen från det i nämnda räkneexem- pel angivna intaget.

Inskrivningen vid humanistisk fa- kultet synes från »ren behovssynpunkt» böra bli mindre än vad P-gruppen tvingats räkna med från andra ut- gångspunkter. Någon mycket drastisk minskning i förhållande till det pro- grammatiska räkneexemplets inskriv- ningstal i syfte att eliminera >>överskot- tet» enligt tabell 26 är emellertid enligt gymnasieutredningens uppfattning inte motiverad.

Beträffande naturvetenskaplig fakul- tet anser utredningen att inskrivnings- behovet är något större än den till- strömning man räknat med i det pro- grammatiska räkneexemplet.

Vid sina bedömningar av efterfrågan på gymnasieutbildade utgår gymnasie- utredningen sålunda från det antal ny- börjarplatser vid spärrade utbildnings- linjer som P-gruppen angivit i det pro- grammatiska räkneexemplet (SOU 1962:55 sid. 143 f) samt den av grup- pen beräknade tillströmningen till fria fakulteter (a.a., sid. 145) med den änd- ringen att den humanistiska och mate— matisk-naturvetenskapliga fakulteten an- tages ha samma >>behov>> 1970/71, näm- ligen 4000 gymnasieutbildade vardera. Det antal gymnasieutbildade (= netto- antalet nyinskrivna) gymnasieutred- ningen räknar med för inskrivning om- kring 1970 vid de olika akademiska ut- bildningslinjerna framgår av tabell 28.

Gymnasieutredningen vill beträffan- de tabell 28 understryka att det beräk- nade antalet vid de fria fakulteterna icke såsom i P-gruppens beräkningar utgör någon restpost, d. v. 5. det antal som blir över sedan övriga utbildnings- linjer fått sitt behov täckt, utan liksom övriga beräkningar utgör en uppskatt-

154 Tabell 28. Antaget »behov» av gymna-

sieutbildade (uttryckt i nettoantal nyin— skrivna) för universitet och högskolor

1 9 70/ 71

Utbildningslinje Antal Teologisk fakultet ......... 250 Juridisk » ......... 1 100 Humanistisk » ......... 4 000 Naturvetenskaplig fakultet . 4 000 Teknisk högskola .......... 2 300 Handelshögskola .......... 850 Medicinsk fakultet ......... 750 Tandl. högskola ........... 350 Farm. inst ................ 250 Jordbr. högskolor ......... 100 GCI ..................... 100 Summa ' 14 050

ning enbart från behovssynpunkt. Det är här således inte fråga om någon be- dömning av hur tillströmningen verk- ligen kommer att utvecklas.

4.4.32 De postgymnasiala fackutbild- ningslinjerna kan, som visats i avsnittet 4.423, uppdelas i två grupper, varav den ena gruppens linjer praktiskt taget helt rekryteras av gymnasieutbildade, den andra gruppens endast i mindre utsträckning. Huruvida denna sist- nämnda grupp skall anses ha ett >>be- hov>> av gymnasieutbildade kan ifråga- sättas från principiell, metodisk syn- punkt. Gymnasieutredningen uppskju— ter diskussionen härav till avsnittet 4.4.3.5, där efterfrågan på ungdomar med annan skolutbildning ovanför grundskolan än gymnasieutbildning be- röres. De uppgifter, som i 4.4.2.3 redovisats beträffande erforderligt antal utbild- ningsplatser vid linjer till vilka gymna- sieutbildade i stor omfattning söker sig, har i huvudsak sammanställts av gym- nasieutredningens behovsdelegation. En- ligt tabell 24 uppskattas antalet platser för gymnasieutbildade till ca 4 300. Hur

många av dessa som verkligen kommer att stå till förfogande för nyinskrivning (nettoantalet) beror av i vilken omfatt- ning avgångna (i huvudsak utan exa- men) från annan utbildning —— framför allt vid de filosofiska fakulteterna _— kommer att söka sig dit. Att uppskatta detta antal är utomordentligt vanskligt. Utredningen återkommer härtill i av- snittet 4.4.3.6 där den slutliga sammen- ställningen av behovet av gymnasieli- bildade göres.

Det bör vidare observeras att bland de nämnda 4 300 gymnasieutbildade :in- går 1 100 vilka beräknas gå till han- delsutbildning, bl. a. handelsgymnasier- nas l-åriga kurser. Framför allt med hänsyn till att sedan 1961/62 erbjudes 3-årig handelsgymnasieutbildning och att den ekonomiska gymnasieutbild- ningen beräknas få starkt vidgad om- fattning (jfr 4.4.3.4) är det vanskligt att i dag uttala sig om behovet av kor- tare postgymnasial handelsuthcildning i framtiden. Gymnasieutredningen åter- kommer i ett senare betänkande röran- de vuxenutbildning till frågan. Här har inte medräknats de ovannämnda 1 100 platserna då detta antal från principiell synpunkt inte kan betraktas som ett be- hov. Gymnasieutredningen räknar alltså endast med ett behov av ca 3 200 gym- nasieutbildade för här aktuell postgym- nasial utbildning.

4.4.33 Det framtida behovet av tekniskt utbildad arbetskraft har varit föremål för ett flertal utredningar. År 1957 re- dovisade Sveriges industriförbunds teknikerkommitté sina beräkningar: lngenjörsbehovet i Sverige. Denna ut- rednings resultat utnyttjades av 1955 års universitetsutredning vid utarbetan- det av dess förslag till utbyggnad av de tekniska högskolorna. Gymnasieut- redningen har ägnat frågan om ingen- jörsbehovet stor uppmärksamhet. Till-

Tabell 29. Beräknat totalt ingenjörsbehov åren 1960—1980 med fördelning på utbild- ningsnivåer

År Civilingenj örer

Läroverks— ingenjörer

Instituts— ingenjörer

Summa

1960 17 000 1965 22 700 1970 30 700 1975 38 800 1980 46 700

28 800 43 800 89 600 39 100 56 200 118 000 52 000 69 300 152 000 65 200 80 400 184 400 79 800 92 600 219 100

sammans med arbetsmarknadsstyrel- sens prognosinstitut har utredningen utfört en undersökning: Det framtida ingenjörsbehovet, som publicerats i Ar— betsmarknadsinformation, serie S nr 5/1962. I gymnasieutredningens be- hovsdelegation har som expert ingått bl.a. generaldirektören Bo Lundberg, vilken gjort en omfattande utredning Behovet av ingenjörer för önskad pro- duktionsutveckling (Flygtekniska för- söksanstalten, stencil mars 1962).

I SOU 1962:55 ges en resumé av de olika utredningarna (sid. 39 ff).

Enligt de av arbetsmarknadsstyrel- sens prognosinstitut tillsammans med gymnasieutredningen gjorda beräk- ningarna skulle det totala ingenjörsbe- hovet växa starkt och fördelas på ut- bildningsnivåer som framgår av ta- bell 29.

Gymnasieutredningen vill framhålla att det behov —— i första hand av civil- ingenjörer —— som Lundberg kommer fram till för de senare tidpunkterna ligger inte oväsentligt högre än talen i tabell 29.

På grundval av tabell 29 kan rekry- teringsbehovet av gymnasieingenjörer bestämmas (Arbetsmarknadsinforma- tion, serie S nr 5/1962). Det rent ar- betsmarknadsmässiga rekryteringsbe- hovet kan därvid uppskattas till ca 4000 årligen omkring 1970. Examina- tionen bör av olika anledningar ligga väsentligt högre. Man måste här _ lika-

väl som då det gäller akademiker _— räkna med att inte alla examinerade blir yrkesverksamma. För civilingen- jörer har andelen icke yrkesverksam- ma uppskattats till 4%. F.n. är det kvinnliga inslaget vid de tekniska gym- nasierna synnerligen lågt. Skulle det öka, vilket är angeläget (jfr 4.4.3.7), torde man få räkna med något lägre yrkesverksamhetsgrad hos gymnasie- ingenjörerna i framtiden.

Gymnasieingenjörer går f.n. i inte obetydlig utsträckning till annan verk- samhet än ingenjörsverksamhet. Skall industrin och näringslivets behov av yrkesverksamma gymnasieingenjörer bli tillgodosett betyder detta att exami- nationen måste höjas. Tillsammans med vad nyss anförts torde detta motivera en höjning till minst 4500 årligen om- kring 1970.

Till detta tal måste emellertid läggas det ytterligare behov som samman- hänger med att en viss del av gymnasie— ingenjörerna fortsätter till högre ut- bildning, i första hand vid teknisk hög- skola. Denna »avgång» kan f.n. upp- skattas till ca 25 %. Om den skulle ha samma omfattning omkring 1970 måste man kalkylera med en intagning som motsvarar en examination av ca 6000 gymnasieingenjörer årligen. Gymnasie— utredningen återkommer härtill i 4.4.3.6.

4.4.3.4 När det gäller den framtida ef- terfrågan på ekonomiskt utbildad ar-

betskraft saknas f.n. prognoser. Inom arbetsmarknadsstyrelsens prognosin- stitut pågår emellertid beräkningar som siktar till att bl. a. ge svar på frågorna om erforderlig utbildningskapacitet vid de merkantila utbildningsanstalterna på olika nivåer. Vissa preliminära re- sultat har lagts fram om det framtida behovet av utbildade från handelsgym- nasium vilka resultat kommer att redo- visas nedan. Dessförinnan vill gymna— sieutredningen dock ta upp till diskus- sion nägra allmänna tendenser vad gäl- ler utvecklingen av den ekonomiska (merkantila) sektorn av arbetsmarkna- den.

Näringsgrenen handel består av skil- da verksamhetsgrenar som sysselsätter arbetskraft med skiftande arbetsuppgif- ter och därför också med väsentligt olika utbildning. Till handel hänförs sålunda förutom varuhandel i parti och detalj också bank- och försäkringsverk- samhet, den heterogena gruppen för- medlings-, uppdrags- och reklamverk- samhet jämte fastighetsförvaltning samt hotell och restaurangrörelse. I starkt avrundade tal har sammanlagda anta- let sysselsatta inom dessa näringsgre- nar Ökat med ca 100 000 per tioårspe- riod mellan åren 1930 och 1960 eller från ca 300000 till ca 600000. Härav svarar varuhandeln för den största de- len, 72 % 1930 och ca 75 % 1960.

Ekonomiskt (merkantilt) utbildad ar- betskraft sysselsätts emellertid även inom ett flertal andra näringsgrenar. Hit hör industrins stora försäljnings- och kontorsorganisation samt den of- fentliga förvaltningen. Även inom dessa områden har under de senaste decen- nierna skett en mycket kraftig perso- nalökning. Totalt kan beräknas att an- talet tjänstemän inom industrin ökat från ca 60 000 år 1930 till ca 240 000 år 1960. Av dessa torde emellertid omkring 40 % 1930 ha omfattat personal med i

huvudsak tekniska arbetsuppgifter. År 1960 utgjorde ifrågavarande andel ca 50 %. Försäljnings- och kontorsperso- nalen inklusive den kamerala persona- len torde sålunda ha ökat från ca 35 000 till ca 120000. Det må här anmärkas att i dessa tal ingår även personer med andra funktioner än här berörda, t. ex. personalarbete, utbildning. Dessa utgör dock en mycket liten andel av tjänste— niannakadern.

Inom den statliga och kommunala förvaltningen torde antalet sysselsatta med ekonomiska arbetsuppgifter är 1930 kunna uppskattas till ca 15 000. År 1960 har detta antal stigit till omkring 50 000. Här är då endast räknat med förvalt- ning i mera begränsad bemärkelse, var- vid t. ex. rättsväsende, socialvård, sjuk- vård och undervisning utelämnats. Gi- vetvis finns emellertid ekonomiskt ut- bildad personal inom dessa senare gre- nar av förvaltningen liksom inom ett flertal andra områden som ej berörts.

En sammanställning av angivna upp— skattningar har gjorts i tabell 30.

Tabell 30. Antal personer med ekono- miska (merkantila) arbetsuppgifter inom vissa områden 1930 och 1960 (i tusental)

Område 1930 1960 ÖIS/ling 0 Handel ...... 300 600 100 Industri ..... 35 120 243 Förvaltning . 15 50 233 Samtliga 350 770 120

När det gäller en prognos avseende behovet av ekonomiskt utbildad perso- nal synes det angeläget att först söka bedöma den framtida utvecklingen av det totala personalbehovet inom berör- da verksamhetsområden. Många tecken tyder på en snabb ökning. De s.k. ser- viceyrkena torde komma att ta en allt större andel av arbetskraften i anspråk.

Antalet tjänstemän inom industri och förvaltning ökar även. De områden vil— kas hittillsvarande utveckling ovan be- lysts har av arbetsmarknadsstyrelsen bedömts under den närmast följande 10-årsperi0den komma att utvecklas på sätt framgår av tabell 31.

Tabell 31. Antal personer med ekono- miska (merkantila) arbetsuppgifter inom vissa arbetsområden 1960 och 1970 (i tusental)

Område 1960 1970 Ökgung /o Handel ...... 600 750 25 Industri ..... 120 145 20 Förvaltning . 50 55 10 Samtliga 770 950 23

Även om dessa siffror innehåller be- tydande osäkerhetsmoment och inte heller innesluter samtliga de områden,

som sysselsätter personal med ekono- miska arbetsuppgifter, tyder de dock på en fortsatt snabb utveckling. I ab- soluta tal fördelar sig den sammanlag- da ökningen mellan 1930—1960| enligt följande, 1930—19401 ca 125 000 (36 %), 1940—1950 ca 150 000 (32 %) och 1950 —1960 ca 145000 (23 %). Ökningen 1960—1970 skulle sålunda absolut sett bli större än under någon av de före- gående 10-årsperioderna, nämligen ca 180000.

Att översätta dessa tal till behov av gymnasieutbildade med i vid mening ekonomisk utbildning (gymnasieekono- mer) är komplicerat. Beräkningar på- går som nämnts inom arbetsmarknads- styrelsen. I tabell 32 redovisas vissa av arbetsmarknadsstyrelsens preliminära uppskattningar av efterfrågan på gym- nasieekonomer under 1960-talet.

Antalet yrkesverksamma gymnasie- ekonomer kan för år 1960 uppskattas till ca 23 900. Gymnasieekonomtätheten

Tabell 3.2. Överslagskalkyl beträffande framtida efterfrågan på gymnasieekonomer (Arbetsmarknadsstyrelsen)

Näringsgren o. motsvarande 1960 1965 1970 Industri, hela antalet sysselsatta (1000- tal) .............................. 1 390 1 467 1 497 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 0,3 0,6 1,0 gymnasieek., antal ................ 4 600 8 500 14 500 Varuhandel, hela antalet sysselsatta (1 OOO-tal) ........................ 455 513 557 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 2,4 3,0 4,0 gymnasieek., antal ................ 11 000 15 400 22 300 Bank o. försäkring (1 OOO-tal) ......... 39 45 50 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 6,4 7,6 8,6 gymnasieek., antal ................. 2 500 3 400 4 300 Förmedl., uppdragsv. m. m., (1 OOO—tal) . 54 66 79 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 1,9 2,6 5,1 gymnasieek., antal ................. 1 000 1 700 4 000 Hotell och restaurang, (1 OOO-tal) ....... 60 65 68 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 0,5 0,6 0,7 gymnasieek., antal ................. 300 400 500 Statl. o. komm. förv. (1 OOO-tal) ........ 47 49 51 gymnasieek. i % av antal sysselsatta 3,2 4,1 4,9 gymnasieek., antal ................. 1 500 2 000 2 500 Övriga områden, antal gymnasieek ...... 3 000 3 700 4 500 Summa antal gymnasieekonomer

inom i tabell 32 redovisade områden, sysselsättande totalt ca 2 miljoner per- soner, uppgår till 1,2 %. Gymnasieut- redningen kan inte här gå in på detal- jer och överväganden beträffande den av arbetsmarknadsstyrelsen antagna utvecklingstakten utan begränsar sig till några allmänna synpunkter som ta- lar för att andelen gymnasieekonomer bör väsentligt höjas.

Den totala ingenjörstätheten inom in- dustrin kan f. n. uppskattas till 3,7 %. Fram till år 1970 kan den beräknas ha stigit till 6,2 %.

Pågående rationalisering av handeln torde komma att ytterligare intensifie- ras under närmaste årtionde. Detta ställer krav på ett större antal personer med ekonomisk utbildning särskilt för organisatoriska och administrativa uppgifter. Den knapphet på handelshög- skoleutbildad personal, som kan förut- ses under överskådlig tid, kommer där- vid att medföra en ökad efterfrågan på gymnasieekonomer.

En utveckling mot större internatio- nella marknader kan förutses, vilket kommer att medföra krav på en utbild- ningsmässigt bättre kvalificerad för- säljningspersonal.

Utbildningsnivån inom de merkantila yrkena kan, i förhållande till många andra yrkesområden, f. n. bedömas som relativt låg. Många personer saknar skolmässig yrkesutbildning. Detta gäl— ler såväl på försäljnings- och inköps- sidan som på redovisningssidan. Efter- hand som dessa personer avgår ur yr- ket kommer sannolikt av deras ersät— tare ofta att krävas utbildning ovanför grundskolan.

Det av arbetsmarknadsstyrelsen upp- skattade gymnasieekonombehovet 1970 av 52 600 motsvarar en gymnasieeko- nomtäthet av 2,5 % mot f.n. 1,2 %. Denna uppgång kan jämföras med den beräknade uppgången av den totala in-

genjörstätheten under motsvarande pe- riod från 3,7 % till 6,2 %.

Ett arbetsmarknadsmässigt behov av drygt 50000 gymnasieekonomer år 1970 skulle enligt arbetsmarknadsstyrel- sens beräkningar kräva en examination omkring 1970 uppgående till ca 5000 per år. Härvid har förutsatts att den kvinnliga andelen examinerade stiger. Hänsyn har tagits till förväntad lägre yrkesverksamhetsgrad bland de kvinn- liga gymnasieekonomerna.

Liksom en viss del av gymnasieingen- jörerna efter examen fortsätter sin ut- bildning torde man, sedan handels- gymnasieutbildningen förlängts till tre år, ha anledning förutsätta att gymna— sieekonomerna i inte så ringa utsträck— ning kommer att fortsätta vid universi- tet och högskolor. F. n. inskrivs ett be- gränsat antal vid handelshögskolorna och socialinstituten. I framtiden torde gymnasieekonomerna också söka sig till bl. a. juridiska, samhällsekonomiska och företagsekonomiska studier samt studier i moderna språk.

Det är givetvis omöjligtatt närmare beräkna hur stor del av från handels- gymnasium examinerade som kommer att fortsätta sin utbildning. Hänsyn måste tagas till det stora kvinnliga in- slaget av studerande. Räknar man med att ca 15% av de examinerade från handelsgymnasium fortsätter sin utbild- ning på högskolenivå, skulle examina- tionsbehovet från handelsgymnasium 1970 uppgå till nära 6 000.

4.435 En rad yrken och utbildnings- vägar kommer att i framtiden efterfrå- ga ungdomar med utbildning ovanför grundskolan utan att denna utbildning behöver eller bör vara av traditionell gymnasiekaraktär. Man kan peka på det stora behovet av ingenjörer med institutsutbildning eller motsvarande (jfr 4.4.3.3). Årsbe-

hovet omkring år 1970 torde bli av minst samma storlek som behovet av gymnasieingenjörer.

Det finns anledning att räkna med liknande behov av ungdomar med en relativt bred ekonomisk (merkantil) men mindre omfattande utbildning än gymnasieekonomutbildningen. Underla- get för en kvantitativ bedömning härav är emellertid väsentligt sämre. Det tor- de överhuvudtaget inte vara möjligt att göra en skarp uppdelning av arbets- marknadens behov av ekonomiskt (merkantilt) utbildade på en gymnasie- kategori och en kategori med något mindre omfattande utbildning. Här blir säkerligen ungdomarnas förutsätt- ningar och intressen — liksom löne- förhållandena _— avgörande för propor- tionerna mellan olika kategorier. Det finns anledning att i detta samman- hang återknyta till avsnitten 4.4.2.3 och 4.4.3.2, i vilka redovisades en grupp av fackutbildningslinjer dit gymnasieut- bildade endast i mindre utsträckning söker sig. Bland dessa ingår två myc- ket stora linjer nämligen försäkrings- utbildning och bankutbildning, vilka beräknas erfordra 2900 respektive 1 850 utbildningsplatser 1970/71. F.n. går till dessa linjer ca 8 % respektive 17 % gymnasieutbildade. Även 1970 torde dit söka sig gymnasieutbildade — sannolikt många med ekonomisk in- riktning —— men framförallt ett stort antal ungdomar med lägre ekonomisk utbildning.

övriga fackutbildningslinjer inom den ovannämnda gruppen beräknas tillsammans ha ca 6800 utbildnings- platser 1970/71 (jfr tab. 25 i 4.423). Dessa kan grovt uppdelas på fyra grup- per, som svarar mot pedagogiska yrken, serviceyrken, konstnärliga yrken samt sociala och vårdande yrken, med ca 1 000, 700, 700 respektive 4400 utbild— ningsplatser. Den sistnämnda gruppen

domineras av sjuksköterskeutbild- ningen. Gruppen vårdande-sociala yr- ken är emellertid här långtifrån full- ständigt representerad. Bland sådana yrken som kräver kvalificerad utbild- ning kan nämnas föreståndarinnor för ålderdomshem och barnhem. Överhu-

vudtaget är —— och blir ännu mer — vårdnadssektorn utomordentligt per- sonalkrävande. Gymnasieutredningen

återkommer härtill i avsnittet 8.5. Även inom de tre övriga grupperna finns ytterligare yrken som visserligen hit— tills endast i mycket ringa utsträck- ning torde ha rekryterats med gymna— sieutbildade men ändå kan beräknas kräva en kvalificerad, gymnasial grund- utbildning i framtiden. Gymnasieutred- ningen skall emellertid inte gå närmare in härpå då fackskoleutredningen torde redovisa kvantitativa överväganden på denna punkt. Det synes dock troligt att de här diskuterade utbildningslinjerna tillsammans kommer att behöva i runt tal 10 000 utbildningsplatser omkring 1970 med majoriteten inom de på vård- nadsområdet inriktade linjerna. Vidare kommer med säkerhet flertalet linjer i framtiden att förutsätta någon form av gymnasial grundutbildning. Något for- mellt krav på egentlig gymnasieutbild- ning finns knappast anledning att räk- na med. I prognosmening torde därför ej föreligga ett egentligt behov av gym- nasieutbildade. Detta hindrar givetvis inte att åtskilliga sådana ändå söker sig till här aktuella yrken. Tvärtom är det sannolikt att så blir fallet. Sammanfattningsvis kan konstateras att man omkring 1970 har anledning räkna med ett totalt behov av omkring 20000 ungdomar per år med en bred relativt teoretisk utbildning men mind— re omfattande och med delvis annan riktpunkt än den traditionella gymna- sieutbildningen. Det synes lämpligt att 5000—6 000 av dessa har teknisk och

lika många ekonomisk utbildning me- dan återstoden till stor del bör vara inriktade på sociala och vårdande yr- ken. Från behovssynpunkt torde för dessa många utbildningsvägar inte krä- vas fullständig gymnasieutbildning.

4.4.3.6 Den sammanlagda efterfrågan på gymnasieutbildade. I det föregående har de olika behoven av gymnasieutbil- dade år 1970 redovisats var för sig. I detta avsnitt sammanställs först dessa behov. Vidare belyses behovet av exa- minerade från olika studieriktningar på gymnasiet. Tabell 33 är uppställd på grundval av antagandena i 4.4.3.1——4.4.3.4.

Tabell 33. Beräknat behov av gymnasie- utbildade (nettoantal nyinskrivna) på ut- bildningslinjer och arbetsmarknad om—

kring 1970

Utbildningslinje m. m. Antal Fria fakulteter ............ 9 350 Fackhögskolor ............ 4 700 Postgymnasial utbildning . . 3 160 Gymnasieingenjörer för ar- betsmarknaden ......... 4 500 Gymnasieekonomer för ar- betsmarknaden .......... 5 000 Summa ca 26 700

För att söka ge en uppfattning om vilken inriktning i sina gymnasiestu- dier ungdomarna bör ha har det be- räknade behovet fördelats på de olika studieriktningar (se tabell 34) gymna- sieutredningen i kapitel 8 kommer att föreslå, nämligen

Humanistisk (Hum) Samhällsvetenskaplig (Sh) Naturvetenskaplig (Na) Teknisk (Te) Ekonomisk (Ek) Vid fördelningen av behovssiffrorna i tabell 33 på dessa fem studierikt- ningar har gymnasieutredningen i

första hand utgått från de krav som utbildningsanstalterna för närvarande formellt ställer på de inträdessökande. Hänsyn har inte tagits till att f.n. en student från vilken linje som helst med kompletteringsstudier efter examen kan skaffa sig formell kompetens för den utbildning han önskar. Alla antag- na vid t.ex. medicinsk fakultet har be- räknats komma från naturvetenskaplig studieriktning. Vid de studiebanor där formella krav på viss linje f. n. inte är uppställda har bedömningar av >>lämp- lig» studieriktning gjorts bl.a. på grundval av undersökningarna i Kraven på gymnasiet (SOU 1963:22). Gymna- sieutredningen önskar emellertid fram- hålla att fördelningen givetvis inte får uppfattas annat än som ett räkneexem- pel för att belysa vissa huvudtendenser som i dag synes rimliga. Eftersom ut- redningen ännu inte preciserat inne- hållet i de olika studieriktningarna är det redan av detta skäl inte tillrådligt att pressa resultatet alltför mycket. Här- till kommer att de principer för fördel- ningen på studieriktningar som nyss angivits i vissa fall är svåra att strikt tillämpa. Detta gäller bl.a. för vissa postgymnasiala utbildningslinjer, där det synes likgiltigt vilken förutbildning de sökande har. Ett antal utbildnings- platser har därför i tabell 34 placerats i en kolumn med rubriken Ingen spe- ciell (studieriktning). Vidare har anta- gits att 400 av de 1 100 nybörjarna vid juridisk fakultet har humanistisk förut- bildning även om detta i och för sig inte kan motiveras med avnämarnas krav. Å andra sidan torde dessa >>humanister» från förutbildningssynpunkt inte kom- ma att vara avsevärt sämre ställda än studerande med samhällsvetenskaplig förutbildning. överhuvudtaget gäller att det särskilt för de fria fakulteterna är svårt att precisera lämplig förutbild- ning. Det torde observeras att f.n. ett

Tabell 34. Preliminär fördelning av behovet av gymnasieutbildade på studieriktningar.

Studieriktning Avnämare Summa Hum Sh Na Te Ek Ing?" spec1ell Teol. fak ......................... Jur. » ........................ 400 700 Hum. » ........................ 2 000 1 500 500 Mat.-nat.vet. tak. ................ Summa fria fak. Dded.fak ......................... Tckn.högsk ...................... 2300 lland.högsk. .................... 850 Tandl.högsk. .................... 350 Farm. inst ....................... 250 Jordbr.högsk. ................... 100 Gymn. centr.inst. ................ 100 Summa fackhögsk. 850 3 850 4 700 Socialinst ........................ 525 Sjukgymn. inst ................... 350 Officersutb ....................... 200 50 Klasslär. utb ..................... 500 500 500 Statl. verk-utb ................... 50 100 Stat. brandsk ..................... 20 Graf. inst ........................ 40 Reklamutb ....................... 175 Journ. inst ....................... 150 Summa postgymn. utbildning 500 1 025 1 120 515 3 160 Gymn.ing. för arbetsmarkn. ....... 4 500 4 500 Gymn.ek. för arbetsmarkn. ........ 5 000 5 000 Total summa: 3 150 4 075 9 470 4 500 5 000 515 ca 26 700 inte obetydligt antal studenter med till högre utbildning. I 4.4.3.3 och examen på reallinjen går till humanis- tisk fakultet. Motsvarande har antagits bli fallet också omkring 1970, då för studier i beteendevetenskapliga och vissa samhällsvetenskapliga ämnen ma- tematisk-naturvetenskaplig studierikt- ning kan vara av stort värde. Slutligen har rekryteringsbehovet till klasslärar- utbildning fördelats lika på de tre första studieriktningarna.

Den i tabell 34 verkställda prelimi- nära fördelningen på studieriktningar måste nu korrigeras med hänsyn till att man har att räkna med att åtskilliga gymnasieutbildade med teknisk och ekonomisk studieinriktning söker sig

4.4.3.4 har antalen antagits bli 1500 respektive 1 000. De förra torde huvud- sakligen komma att ersätta »naturvetar— na», vilka därför bör minskas med ca 1 500, de senare »humanister» och »sam— hällsvetare». De två senare grupperna har emellertid inte minskats med mer än ca 250 tillsammans av bl. a. avrund- ningsskäl och därför att de 515 stude- rande utan speciell studieriktning har antagits vara humanister och samhälls- vetare.

Gymnasieutredningen vill vidare framhålla att utredningen inte explicit räknat med något behov av gymnasie- utbildade för den grupp av yrken och

Tabell 35. Behov av gymnasieutbildade omkring 1970 fördelat på studieriktningar i gymnasiet (Absoluta och relativa tal)

Studieinriktning Hum. Sh Na Te Ek Summa Antal abs .............. 3 000 4 000 8 000 6 000 6 000 27 000 rel ............... 11 15 30 22 22 100 utbildningsvägar som diskuterats i 4.437 Gymnasieutredningen gör i detta 4.4.3.5. Å andra sidan har alla de ca 3 200 postgymnasiala utbildningsplat- serna från 4.4.3.2 medtagits såsom vore detta ett nettoantal. I själva verket kom- mer, som redan påpekats, endast en del att stå till förfogande för nyinskrivning av gymnasieutbildade. Detta betyder att det finns en »reserv» sannolikt av storleksordningen 2000 gymnasieutbil- dade för de utbildningslinjer dit gym- nasieutbildade f. n. endast i begränsad utsträckning söker sig.

Sammanfattningsvis skulle räkne— exemplet leda fram till ett behov av gymnasieutbildade omkring 1970 såsom tabell 35 visar.

Ett examinationsbehov år 1970 om 27 000 motsvarar en intagning i gym- nasiet höstterminen 1967 av ca 34000 ungdomar (kvarsittare inräknade), om man överslagsvis räknar med 80 % exa- minationsfrekvens. Detta skulle betyda mer än 7000 »nybörjare» på vardera teknisk och ekonomisk studiegång.

avsnitt dels en jämförelse mellan den i tabell 35 erhållna fördelningen på stu- dieriktningar och den nuvarande för- delningen på gymnasielinjer, dels vissa beräkningar för att belysa könsfördel- ningen inom olika studieriktningar.

De i 4.4.3.6 skisserade studierikt- ningarna är _ som kommer att framgå i kapitel 8 och 9 _ inte jämförbara med dagens gymnasielinjer. Den rim- ligaste jämförelsen torde vara att säga att humanistisk studieriktning svarar mot latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren (L+Asp), samhällsve- tenskaplig mot allmänna linjens sociala gren (Aso), naturvetenskaplig mot real- linjen (R), teknisk mot tekniskt gym- nasium (Tg) och ekonomisk mot han- delsgymnasium (Hg). I följande sam- manställning har den relativa fördel— ningen av antalet examina från gymna- siet 1962 (avrundade tal) sammanställts med fördelningen omkring 1970 (enligt tabell 35).

1962 L + Asp Aso 30 % 15 % 1970 Hum. Sh 11 % 15 %

R Tg Hg 35 % 10 % 10 % Na Te Ek 30 % 22 % 22 %

Den behovsmässigt grundade fördel- ningen på studieriktningar såsom den angivits i tabell 35 kan sägas innebära att latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren relativt sett skulle min- ska starkt i jämförelse med dagens läge medan fackgymnasiernas andelar skulle

behöva öka mycket kraftigt. Reallinjen skulle relativt sett minska något. Härvid bör man dock observera att gymnasiet som helhet växer kvantita— tivt under 1960-talet. Den angivna minskningen av latinlinjens och språk- liga grenens andel av gymnasiet bety—

der därför inte så stor förändring i ab- soluta tal och reallinjens minskade an- del motsvaras av samma skäl av en kraftig uppgång i absoluta tal. Gymnasieutredningen har också an- sett det betydelsefullt att något belysa den framtida fördelningen mellan poj- kar och flickor på gymnasiet. I exami- nationen från hela gymnasiet, d.v.s. allmänt gymnasium och fackgymna-

sium, utgjorde flickorna vårterminen 1962 ca 45 %. I det allmänna gymnasiet var andelen flickor 49 % (ca 73 % på L + Asp, ca 50 % på Aso och ca 30 % på R). I tekniskt gymnasium var ande- len flickor ca 4 % och i handelsgym— nasium drygt 55 %.

Bibehålles denna könsfördelning på 1970 års behov erhålles följande resul- tat.

Summa

16 880 Kv ................... 2 200 2 000 2 400 250 .3 300 10 1.20 Summa 3 000 4 000 8 000 6 000 6 000 27 000

% kv ................. . 73 50 30 4 55 37,5

Tablån visar att andelen flickor bland samtliga examinerade skulle komma att minska från ca 45 % år 1962 till 37,5 % år 1970. Utvecklingen går emellertid klart i motsatt riktning, och det torde vara orealistiskt att inte tänka sig en ökning av andelen flickor på gymnasiet även under återstoden av 1960-talet.

En konsekvens av den ovan angivna omfördelningen av de olika studierikt—

lunda bli att man även siktar till en för- ändring av proportionen pojkar—flic- kor på de olika studieriktningarna. Gymnasieutredningen har i följande sammanställning, som är att betrakta som ett räkneexempel (avrundade tal) för att belysa problemet, utgått från att ökningen av andelen flickor i gym- nasiet kommer att fortsätta och att om- kring år 1970 denna andel kommer att vara 50 % och fördelad annorlunda

ningarnas inbördes storlek måste så- än nu. Kön Hum Sh Na Te Ek Summa M .................... 900 1 400 4 000 5 100 2 100 13 500 Kv ................... 2 100 2 600 4 000 900 3 900 13 500 Summa 3 000 4 000 8 000 6 000 6 000 27 000 % kv ................. 70 65 50 15 65 50

Detta exempel har förutsatt att insla- get av flickor med naturvetenskaplig och teknisk studieriktning ökar.

I exemplet har andelen flickor med humanistisk studieriktning något sänkts i förhållande till nuläget på latinlinjen och allmänna linjens språkliga gren. Det är önskvärt att de manliga eleverna

med denna studieriktning icke blir så få att vissa banor t. ex. språklärarba- nan och teologbanan får ett alltför ringa inslag av män.

En förändring i könsproportionerna på gymnasiet får givetvis konsekvenser för de mottagande utbildningsanstal- terna och arbetsmarknaden. Sålunda

innebär en större andel flickor på na- turvetenskaplig och teknisk studierikt— ning fler kvinnliga studerande på t. ex. teknisk högskola och medicinsk fakul- tet och fler kvinnliga gymnasieingenjö- rer på arbetsmarknaden.

4.4.4 Långtidsperspektiv på arbetsmarknad och utbildningsbehov

4.4.4.1 I det föregående har uppskatt— ningarna av behovet av gymnasieut- bildade förts fram till 1970-talets början. Detta är enligt gymnasieutredningens uppfattning den mest avlägsna tidpunkt, för vilken det är realistiskt att för samt- liga berörda utbildningsvägar och yr- ken söka mera i detalj bedöma behovens omfattning. Även många av de tal, som anförts för denna tidpunkt, måste dock såsom framgått av det sagda bli tämli- gen osäkra. Det bör vidare observeras att med de spärrade utbildningsvägarnas behov avses den elevintagning dessa ut- bildningsvägar bedömes kunna nå upp till omkring år 1970 med hänsyn till ekonomiska och andra resurser även om med hänsyn till efterfrågan på civil— ingenjörer, läkare etc. en större intag- ning vore motiverad. Från många synpunkter är det emel- lertid önskvärt, att man kvantitativt kan belysa utvecklingen i varje fall även under det följande årtiondet. De som lämnar gymnasiet i början av 1970-ta- let kommer att i stor utsträckning ge— nomgå en flerårig universitets- eller högskoleutbildning och först därefter söka sig ut på arbetsmarknaden. Som framhållits i 4.4.1 bör i princip långsiktiga bedömningar av behovet av exempelvis gymnasieutbildade bygga på en plan för utvecklingen inom hela eller i varje fall en stor del av arbetsmark- nadsfältet. Det torde vidare vara lämp- ligt att sammanföra närbesläktade av- nämare till större grupper och sålunda

indela hela behovssidan i ett mindre an— tal sektorer som inom sig ställer likar- tade krav på förutbildning. Utveck— lingen av efterfrågan på längre sikt kan sedan belysas genom att man söker be- döma dcls proportionerna i framtiden mellan dessa sektorer, dels den samman- lagda storleken.

Det är uppenbart att kalkyler av den- na räckvidd ställer mycket stora krav på primärmaterial från stora delar av samhälle och arbetsmarknad. Sådant material saknas i dagens läge på väsent- liga punkter. Även om material funnes är emellertid svårigheterna av princi- piell natur så utomordentligt stora att man t. v. torde få lita till mera förenk- lade metoder. Det krävs vidare över— väganden som inte kan göras isolerade utan måste ske samtidigt med en be- dömning av andra stora frågor av bl. a. ekonomisk och social karaktär. En mål— prognos över utbildningsområdet _— även om denna begränsas till det gymna- siala — måste sålunda sättas in i ett större sammanhang. Det ligger därför knappast inom gymnasieutredningens kompetensområde att genomföra en dy- lik. Utredningen har också begränsat sig till att söka illustrera problemen med ett par räkneexempel som alltså inte gör an- språk på att vara i egentlig mening prognoser. Innan dessa räkneexempel presenteras ges några synpunkter på ut- vecklingen av 1970-talets arbetsmark— nad.

4.442 Förhållandena på arbetsmarkna- den är starkt beroende av den tekniskt- ekonomiska utvecklingen. Några drag i denna utveckling synes redan nu vara skönjbara. De tekniska framstegen kommer att fortsätta. De möjliggöres av att vi för- fogar över högt utbildade forskare, tek- niker m. fl. och driver i sin tur fram ökade krav på sådan personal. Tekni-

kens frammarsch för också med sig minskat behov inom industrin av arbets- kraft med företrädesvis manuella upp- gifter och ökar efterfrågan på mera skolad arbetskraft.

Kraven på samhällsapparaten kom- mer att växa bl. a. i form av ökad efter— frågan på utbildning, sjukvård, bättre kommunikationer. Offentlig och enskild förvaltning kommer att efterfråga mer och bättre utbildad personal.

Man har anledning räkna med ökat in— ternationellt samarbete vilket för med sig större krav på kunnighet hos dem som sysslar härmed. Förverkligas för- hoppningarna om en friare världshandel ökar dessa krav ytterligare såväl kvali- tativt som kvantitativt. Strävandena inom u-länderna mot en allmän höj- ning av utbildnings— och industrialise— ringsgraden kan direkt eller indirekt komma att påverka vårt lands arbets- marknad och ekonomi. Behov av bi— stånd med kvalificerad arbetskraft av olika slag kommer därvid att göra sig gällande, inte minst inom det tekniskt- naturvetenskapliga området. Man kan också säga att marknaden för välutbil- dad arbetskraft konuner att öka.

Allt talar sålunda för att pressen på vårt utbildningsväsende alltifrån obliga- torisk skola till universitetsväsende kom- mer att ytterligare öka. Vidgade kunska- per för ett växande antal medborgare kommer att bli nödvändiga. Detta med- för ett stort lärarbehov framför allt inom det högre utbildningsväsendet. Så— vitt man nu kan bedöma torde under 1970-talet föreligga behov av en fortsatt utbyggnad av de gymnasiala skolformer- na, inte minst fackgymnasierna. Som re- dan framhållits i det föregående torde även universitets- och högskoleväsendet inom ett flertal sektorer behöva utbyg- gas snabbt, vilket medför ett kraftigt ökat lärarbehov även för högskolevä- sendet.

För de tekniskt-naturvetenskapliga ar- betsområdena kan, såvitt man nu kan bedöma, inte 1960-talets utbildningsbe- hov tillgodoses under detta årtionde samtidigt som ett fortsatt starkt ökande behov av tekniskt och naturvetenskap- ligt utbildad arbetskraft även under 1970-talet gör sig gällande. Samma för- hållande synes råda på det medicinska arbetsområdet, där ett flertal utredning- ar under senare år pekat på nödvän- digheten av starkt ökad utbildning. Den utbildningspolitik, som måste föras vad gäller alla dessa områden, måste även ta hänsyn till u—ländernas behov av tek- niskt, naturvetenskapligt och medicinskt utbildad arbetskraft.

Mycket talar också för att efterfrå- gan på företagsekonomiskt utbildad ar- betskraft kommer att fortsätta att öka som ett resultat både av utvecklingen inom landet och av ökat varuutbyte län— derna emellan. Administration och eko- nomisk planering ställer ökade krav på kunskaper i företagsledning.

Även inom det samhällsvetenskapliga området kommer sannolikt den handels- politiska utvecklingen att föra därhän, att dessa vetenskapers arbetsområden får en mera global karaktär med ana- lyser och bedömningar av konjunktur- utveckling, produktion, befolkningsrö- relser och allmän ekonomisk status för ett stort antal länder. Även om interna- tionella organ i viss utsträckning kom— mer att utföra detta arbete, torde även inom de enskilda länderna komma att behöva inrättas organ för dylika bedöm- ningar. Sverige har även stort intresse att deltaga i rekryteringen till olika in- ternationella organ. Behovet av en mera planmässig bedömning av samhällsut- vecklingen på lång sikt och konsekven- ser av olika reformer skapar emeller- tid även för rent nationella ändamål en stark efterfrågan på samhällsvetare av olika slag. Man torde t. ex. kunna för—

vänta en ökad efterfrågan från bl. a. oli- ka kommunala myndigheter.

Personer med utbildning inom be- teendevetenskaperna kan beräknas bli efterfrågade i ökad omfattning. Inom personalrekrytcring och personalvård i olika former har man först under 1950- talet i större utsträckning börjat anlita arbetskraft med akademisk utbildning. En vetenskap som sociologin har under senaste är kommit att arbeta med rent praktiska spörsmål omkring företags- lokalisering, arbetskraftsförflyttningar och liknande problem. Såvitt man nu kan bedöma kommer staten, kommuner- na och de enskilda företagen att ägna ökad uppmärksamhet åt problem vilkas lösning utnyttjar rön från t. ex. psyko- logi, socialpsykologi och sociologi.

Ytterligare ett antal arbetsområden kunde presenteras, där arbetskraftsbe— hoven under 1970-talet och följande år- tionde kommer att öka. Här har givetvis inte eftersträvats en fullständig kart- läggning.

Världen över sker f. 11. en mycket kraftig utbyggnad av utbildningsväsen— det, inom de stora industriländerna inte minst på högskolemässig nivå. Bristen på kvalificerad arbetskraft utgör besvä- rande flaskhalsar för en snabb produk- tionsökning. Även om långsiktiga pla— ner för utbyggnad av det högre utbild- ningsväsendet inom flertalet länder sak- nas, torde dock de uttalanden som gjorts av ansvariga myndigheter ge en tydlig bild av målet för den framtida utbild- ningspolitiken.

4.4.4"? De räkneexempel som i det föl— jande redovisas för att belysa frågan om behovet av kvalificerad arbetskraft på lång sikt grundar sig mera på vissa all- männa överväganden med utgångspunkt i uppfattningar om väntad arbetsmark- nadsutveckling i stort än på direkta he- räkningar.

Man kan givetvis — särskilt om man inte har tillgång till djupgående analy— ser av de skilda arbetsmarknadssekto- rerna — ha olika uppfattning om hur olika sektorer inom utbildningsväsen— det bör utvecklas. För att belysa frågan om expansionen av det akademiska ut- bildningsväsendet och de utbildningsvä- gar inom gymnasiet som direkt leder fram till anställning på arbetsmarkna- den (i första hand de tekniska och eko- nomiska) redovisas i det följande två alternativa räkneexempel.

Utgångspunkten är därvid de inskriv- nings- respektive arbetsmarknadsbehov avseende år 1970, som använts i det fö- regående (t. ex. tabell 34). För den fort- satta utvecklingen har därefter, som in- ledningsvis nämnts, de olika utbild— ningsvägarna sammanförts till större sektorer, varvid utbildningsvägar med i viss mån liknande inriktning eller in- nehåll förts till samma sektor. Ofta in— nebär de sammanförda utbildningsvä- garna också reella substitutionsmöjlig- heter för arbetsgivare som söker arbets- kraft med viss utbildning. När det gäller de humanistiska och matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna däremot har en schematisk uppdelning gjorts i mind- re enheter som i vissa fall lagts samman med andra närbesläktade utbildnings- områden.

Nedanstående sektorer av avnämare betraktas i det följande:

I. Tekniska högskolor och matema- tisk-naturvetenskapliga fakulteter (exkl. biologisk studieriktning) .

II. Medicinska läroanstalter, tandlä— karhögskolor, biologisk studieriktning vid matematisk-naturvetenskaplig fakul- tet, farmaceutiska institutet, gymnastis- ka centralinstitutet samt jordbrukets högskolor.

III. Samhällsvetenskaplig studierikt- ning vid humanistisk fakultet inklusive

Tabell 36. Två räkneexempel ang. gymnasialt utbildningsbehov 1960—1990 (nettoantal)

Exempel 1 Exempel 2 Utbildning 1980 1990 1980 1990 I Teknisk högskola. . . . . ...... Mat.-nat. vet. fak. (exkl. biol.) 1 450 3 500 Summa 11 Medicinsk fak .............. Mat.-nat.vet. tak. (biol.) . . . . 300 500 Tandl.högsk ................ 150 350 Farminst ............ . ..... 230 250 Jordbr.högsk ............... 80 100 Gymn. centr.inst ............ 30 100 Summa 1 010 2 050 2 500 3 000 3 000 4 000 III Hum. tak. (samhällsvet. psyk. o. dyl.) ................... 1 000 1 500 Hand.högsk ................ 240 850 Jur. tak ................... 440 1 100 Summa 1 680 3 450 3 700 4 000 5 700 8 000 IV Hum. fak. (språklig eller histo- risk studieriktning) ........ 2 500 2 500 Teol. tak .................. 140 250 Summa 2 640 2 750 2 900 3 000 3 900 5 000 V Postgymn. utb ............. 2 530 3 160 4 000 5 000 4 100 5 000 VI Gymn.ing. för arbetsmarkn. . 1 190 4 500 9 200 14 000 6 600 9 000 VII Gymn.ek. för arbetsmarkn. . . 1 050 5 000 6 000 7 000 7 500 10 000 Totalsumma 12 330 26 710 38 300 50 000 38 300 50 000

beteendevetenskaperna, ekonomisk fa- kultet, handelshögskolor samt juridisk fakultet.

IV. Språklig eller historisk studierikt- ning och liknande vid humanistisk fa- kultet samt teologisk fakultet.

V. De postgymnasiala fackutbildnings- linjerna.

VI. Arbetsmarknadens avnämare av gymnasieingenjörer (för direkt yrkes- verksamhet) .

VII. Motsvarande för gymnasieekono- mer.

I båda räkneexemplen antas att sum- man av de olika delposterna år 1990 är densamma, knappt hälften av en årskull

20-åringar. Enligt båda exemplen skulle ungefär hälften av det totala antalet gymnasieutbildade komma att fortsätta sina studier vid högskolor, universitet eller motsvarande, (1. v. 5. ca 25 % av en årskull.

I det första exemplet (tabell 36 och diagram 5) har i första hand hänsyn tagits till de stora behov av utbyggnad av den tekniska utbildningen som fram- kommer i de i 4.4.3.3 nämnda beräk- ningarna av generaldirektören Lundberg om ingenjörsbehovet. Denna utredning leder fram till att ca 9000 elever år 1990 skulle behöva tas in vid teknisk högskola. Om man tänker sig en föränd-

Anlll sunn ,

/. //

65.000

40.00”

15- .c "

:sA—n

/ / / // / // " // ?

Ison

IUJOA

slu—

w

|!” ”70 "|G uno in

Diagram 5. Gymnasiets utbildningsbehov 1960—1990. Exempel 1

rad relation mellan antalet civilingenjö- rer och antalet frän lägre utbildnings- vägar rekryterade ingenjörer i riktning mot en ökad andel civilingenjörer, le- der detta fram till ett behov av gymna- sieingenjörer som här beräknats till ca 14000. Med hänsyn till bl. a. det stora lärarbehov för den matematisk-natur— vetenskapliga undervisningen, som en sådan utveckling torde medföra på så- väl gymnasie- som högskolenivå, finns anledning att anta att universitetens ma- tematisk-naturvetenskapliga fakulteter (exkl. biologisk studieriktning) mås- te vidgas i motsvarande mån. Tillsam- mans (se I i tabell 36) uppskattas ut— bildningsbehovet för nämnda fakulteter och teknisk högskola till 14 000. En vä- sentligt långsammare utbyggnadstakt

Auul se 000 ' __ ,

Ls ooo

AU 000 /

35 man

111.000

25000

20 000

luon-

l0.000

soon —— ——--— ---——-- - - '

0 1950 1970 1980 1990 År.

Diagram 6. Gymnasiets utbildningsbehov 1960—1990. Exempel 2

har i gengäld förutsatts beträffande öv- riga utbildningsvägar.

I det andra exemplet (se tabell 36 och diagram 6) har en långsammare ök- ningstakt av den tekniska utbildningen förutsatts. De tekniska högskolorna och matematisk-naturvetenskapliga fakulte- terna tänkes år 1990 motta 9 000 elever mot 14 000 enligt exempel 1. På motsva- rande sätt har en nedräkning skett av den tekniska gynmasieutbildningen till en examination av 9 000. I gengäld har antagits en något snabbare utbyggnad av de medicinska och biologiska utbild- ningsvägarna. En väsentligt snabbare expansion har samtidigt förutsatts för de samhällsvetenskapliga och ekonomis- ka studievägarna. Inskrivningen ändras från 4 000 till 8 000 med en motsvaran—

de ökning av gymnasieekonomerna. Samtidigt förutsättes detta alternativ fordra en större inskrivning med rent språklig studieriktning med hänsyn till bl. a. lärarbehovet inom dessa ämnen.

De båda räkneexemplen är givetvis mycket schematiska men ger trots detta en bild av utrymmet för expansion och fördelningen mellan olika utbildnings- behov. Hur den framtida utvecklingen verkligen kommer att se ut beror som redan framhållits i stor utsträckning på vilken målsättning för samhällets ut- formning om 30 å 40 år »man bestämmer sig för. Åtskilliga av de frågor som där- vid uppkommer är av rent politisk na- tur. För att ställning skall kunna tas till dem kräves emellertid väsentligt mer ingående utredningar och prognoser än vad gymnasieutredningen kunnat pre— sentera. Gymnasieutredningen är över- tygad om att, därest välståndsutveck- lingen skall kunna fortgå, är en fortsatt utbyggnad av flertalet fackhögskolor och studieriktningar vid universiteten nödvändig även under perioden efter 1970. Samtidigt är en fortsatt kraftig utbyggnad av de gymnasiala skolformer- na nödvändig även under 1970-talet, om samhällets behov av kvalificerad arbets— kraft skall kunna tillgodoses.

4.5 Gymnasieutredningens slutsatser och rekommendationer

4.5.1 Sammanfattande allmänna synpunkter Utredningen har i avsnittet 4.2 beskri- vit den utomordentligt kraftiga utveck- lingen av de olika gymnasiala skolfor- merna. Den dominerande delen av till- växten har varit koncentrerad till se- naste decennium och just nu är expan- sionen starkare än någonsin. Inga för- utsägelser — de må ha betraktats som aldrig så djärva när de gjordes —— har visat sig tillräckligt förutseende. Det vanskliga i att söka bedöma ungdomens

efterfrågan på utbildning framträder bär i klar belysning. De undersökningar gymnasieutredningen genomfört och redovisat i 4.3 understryker ytterligare vikten av att man inte i framtiden un- derskattar det totala utbildningstrycket på de skolformer som bygger på grund- skolan. Den obligatoriska skolans ut- byggnad, den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen, allt utgör driv- krafter som enligt utredningens upp- fattning kommer att ytterligare —- mä- hända i ännu snabbare takt än hittills — öka efterfrågan på utbildning.

Ungdomarnas utbildningsintresse mot- svaras såsom framgått av avsnittet 4.4 av en stor efterfrågan på arbetskraft med kvalificerad utbildning från de all- ra flesta avnämare. Slutsatsen blir att utbildningsväsendet på det gymnasiala åldersstadiet måste fortsätta att expan- dera.

Denna expansion kommer att ställa stora krav på nya investeringar. Att dylika investeringar har stor betydelse för produktionsökningen är en uppfatt— ning som delas av flertalet både inom och utom vårt land. Gymnasieutred- ningen kan i detta sammanhang bl.a. hänvisa till uttalanden gjorda vid OECD-konferensen i Washington hös- ten 1961 om utbildningens betydelse för den ekonomiska tillväxten och ut- vecklingen. Det är för vårt land ett livsvillkor att satsa på alla former av utbildning. Det är något som inte bara drives fram av utvecklingen utan även och framförallt ett av de betydelseful— laste instrumenten för att åstadkomma fortsatt, ej blott materiell utan även kul— turell standardhöjning.

Det följer härav att gymnasieutred- ningen ser ungdomens positiva inställ- ning till utbildning som en stor tillgång för samhället. Huvudproblemen blir dels hur tillgångarna skall disponeras, d. v. s. hur de olika utbildningsvägarna

skall utformas och avvägas mot var- andra för att ge optimal utdelning, dels i vilken takt utbildningens expansion bör och kan ske.

Gymnasieutredningens bidrag till lös- ningen av dessa problem måste givetvis utformas med hänsyn till de gymnasiala skolformernas uppgift i skolsystemet. I fråga om gymnasiets dimensionering gäller det därvid att söka ange ett lämpligt mål för dess totala omfattning under det närmaste decenniet och vissa riktpunkter för utvecklingen på längre sikt. Av stor betydelse är härvid för- delningen mellan de olika studierikt— ningarna inom gymnasiet. Utredningen behandlar de två frågorna — gymna- siets totala expansion och fördelningen på skilda studieriktningar _ i avsnit- ten 4.5.2 respektive 4.5.3.

4.5.2 Den totala expansionen

4.5.21 Som redan upprepade gånger framhållits måste man räkna med en snabbt ökande efterfrågan på utbild- ning utöver vad den obligatoriska sko- lan ger. Bl. a. de undersökningar gym- nasieutredningen genomfört och redo- visat i 4.3 (jfr diagram 4) tyder på att omkring hälften av en årskull ungdo- mar omkring 1970 kommer att önska fortsatt, relativt bred teoretisk utbild- ning, ofta dock kombinerad med en icke alltför speciell yrkesutbildning. Härtill kommer de som vill ha en mind- re teoretisk men mer speciell yrkesut- bildning. Utvecklingen kommer emel- lertid med säkerhet inte att stanna vid detta. Inom ytterligare något eller några årtionden torde en betydande majori- tet av årskullen önska en utbildning av förstnämnda slag. Förhållandena i USA och Sovjetunionen där utvecklingen i vissa avseenden nått längre än hos oss ger ytterligare stöd åt dessa bedöm- ningar.

4.5.2.2 I 43.43 har gymnasieutred- ningen framhållit att ungdomarnas önskemål inte kan tillgodoses enbart med en gymnasial utbildning av unge- färligen samma karaktär som det nuva- rande gymnasiets. Man måste skapa ett smidigare system med fler möjligheter för ungdomarna att få den utbildning som bäst passar dem. Detta betyder inte bara att den del av det gymnasiala skolsystemet som kommer att motsvara nuvarande gymnasium måste reforme— ras utan också att nya utbildningsvägar med delvis annan riktpunkt måste till- skapas.

Hur detta gymnasiala skolsystern skall utformas diskuterar gymnasieutred- ningen ingående från principiell syn- punkt i kapitel 6. Sammanfattningen av de utbildningsvägar som har uppgif- ter motsvarande det nuvarande gymna- siets kallar gymnasieutredningen gym- nasium. Definitionsmässigt har utred- ningen i kapitel 3 sökt fixera begreppet gymnasium såsom den skolform, som utgör en direkt fortsättning på grund- skolan och —— utan att alltid ha detta som huvuduppgift _— meriterar för till— träde till universiteten. Vissa sektorer av gymnasiet har till huvuduppgift att förbereda för direkt yrkesverksamhet.

Den fråga som nu närmast intresserar är hur ungdomarna kommer att fördela sig på gymnasiet och övriga gymnasiala utbildningsvägar. För att fixera proble- met kan man fråga sig hur många som kommer att tillhöra gymnasiet av den hälft av en årskull, som gymnasieutred- ningen räknar med vid 1970-talets bör- jan önskar förhållandevis teoretisk ut- bildning ovanpå grundskolan.

En viss ledning vid bedömningen härav bör kunna erhållas med hjälp av de beräkningar om efterfrågan på gymnasieutbildade, som utredningen redovisat i avsnittet 4.4.

l 4.4.3.6 har därvid behovet av gym- nasieutbildade uppskattats till 27000 omkring 1970 vilket kan tänkas mot- svara ett intag tre år tidigare av drygt 30000 ungdomar. Detta utgör ungefär 30 % av en årskull 17-åringar.

På grundval av dessa beräkningar och uppskattningarna i 4.3.4.2 av till- strömningen till gymnasial utbildning förefaller det rimligt anta att omkring 1970 av en årskull 17-åringar 30—35 % kommer att gå i gymnasiet och ca 20 % på övriga gymnasiala utbildningsvägar av relativt teoretisk karaktär.

Gymnasieutredningen vill emellertid understryka att dessa tal inte skall upp- fattas såsom mycket precisa bestäm- ningar vare sig tillsammans eller i för- hållande till varandra.

De kan endast vara riktpunkter för skolplaneringen på inte alltför lång sikt och kan behöva justeras alltefter- som nya informationer successivt sam- las. Det kan t. ex. visa sig att det totala utbildningstrycket blir väsentligt stör- re. Det kan också hända att man med hänsyn till ungdomarnas önskemål eller av arbetsmarknadsskäl bör eftersträva en annan fördelning mellan gymnasiet och övriga gymnasiala utbildningsvägar.

Det är vidare angeläget framhålla att de tal som här presenterats är genom- snittstal för hela landet. Motsvarande tal för de enskilda kommunerna kom- mer givetvis att liksom nu variera från kommun till kommun.

Med hänsyn till det anförda är det av vikt, att man inte genom en stel ut- formning av det gymnasiala skolsyste— met och den lokala skolplaneringen lå- ser utvecklingen vid mindre välgrun- dade program. De gymnasiala utbild- ningsvägarnas totala omfattning liksom relationerna dem emellan kan komma att avsevärt avvika från här gjorda uppskattningar. Ett flexibelt utbild- ningsväsende som smidigt kan anpassas

efter nya situationer är en nödvändig- het i framtiden. Till frågan om vad detta bör medföra för den yttre orga- nisationen återkommer gymnasieutred- ningen i kapitel 12.

Gymnasieutredningen vill ytterligare framhålla att vid bedömningen av de frågor som här diskuterats är givetvis de av 1962 års riksdag beslutade fack- skolorna, vilka höstterminen 1963 för- söksvis inrättas, av stor betydelse. Ut- redningen återkommer härtill i kapi- tel 6 där bl. a. gymnasiets och facksko- lornas roll i det gymnasiala skolsyste- met behandlas.

fi.5.2.3 Utredningen har ovan angivit som riktpunkt för den totala expansio- nen av här diskuterad del av det gym- nasiala skolväsendet att detta år 1970 mottar omkring hälften av en årskull. Utvecklingen under 1960-talet fram mot förverkligandet av en utbyggnad av denna omfattning måste givetvis ske med hänsyn till de resurser som står till förfogande. Skolreformerna såväl på grundskolestadiet som på det gymna- siala åldersstadiet kommer att ställa stora krav på lokaler, lärare och utrust- ning. Samhällets resurser torde inte komma att tillåta en helt fri utveckling. En styrning måste ske som får konse- kvenser också för gymnasiets expan— sion. Gymnasieutredningen återkommer i kapitel 19 och 20 till frågan om gym- nasiets expansionstakt. Utredningen skall nu först i nästa avsnitt ta upp pro- blemet om fördelningen av gymnasie- utbildningen på yrkesutbildande och icke-yrkesutbildande sektorer liksom dimensioneringen av olika studievägar inom dessa.

4.5.3 Dimensioneringen av utbildningsvägarna inom gymnasiet

4.5.31 I avsnittet 4.4.3.6 har gymnasie- utredningen diskuterat behovet av gym-

nasieutbildade med olika studierikt- ningar. Ett viktigt resultat är det myc- ket starkt ökade behovet av gymnasie- utbildade med ekonomisk och teknisk inriktning. Beräkningarna tyder på att dessa senare bör utgöra mellan 40 och 50 % av det totala antalet gymnasieut- bildade omkring 1970. Detta innebär absolut men även relativt en mycket kraftig ökning i jämförelse med hittills- varande förhållanden. Under lång tid har (jfr tabell 2) antalet elever vid han- delsgymnasiet och tekniska gymnasiet utgjort en ganska konstant andel av to- tala antalet gymnasister nämligen i runt tal 20 %. Under de allra senaste åren har emellertid en ökning av andelen skett i nybörjarklasserna. Den uppgick höstterminen 1962 till ca 25 %.

Den i 4.3.1 redovisade undersökning- en av intagningsförhållandena visar att underlaget för fackgymnasial utbildning är relativt sett ännu större. Sålunda ut- gjorde de sökande till fackgymnasium höstterminen 1961 något mer än 30 % av samtliga sökande. Visserligen sökte en del av dessa också till allmänt gym- nasium men tendensen tyder otvivelak- tigt på ett ökat intresse för fackgym- nasierna. Avvisningen är också relativt sett väsentligt större vid dessa gymna- sieformer. Det bör vidare observeras att de anförda talen är genomsnittstal för hela landet och att fackgymnasieut- bildning saknas på ett stort antal gym- nasieorter. I de regioner där alla gym- nasieformer finns är sålunda fackgym— nasiefrekvensen väsentligt högre än i landet i övrigt..

Sammanfattningsvis kan man konsta- tera att ungdomarnas efterfrågan och avnämarnas behov pekar i samma rikt- ning: en kraftig ökning absolut och re- lativt sett av de ekonomiska och tek- niska studieriktningarna inom gymna- siet. Det synes angeläget att den fack- gymnasiala andelen omkring 1970 upp-

går till mellan 40 och 50 % av hela an— talet gymnasister. Enligt de riktlinjer statsmakterna uppdragit har hittills räknats med talet 40 %. Att detta inte är för högt synes sålunda sannolikt.

//-.5.3.2 Proportionen mellan den ekono— miska och den tekniska studierikt— ningen torde från avnämarsynpunkt böra vara ungefär densamma som hit- tills, d. v. 5. de bör var för sig utbilda ungefär lika många. Ungdomarna är f. n. — såsom framgår av 4.3.1.2 _ nå- got mer intresserade av den tekniska ut- bildningen. Det är mycket angeläget att denna expanderar och detta påver— kar från elevsynpunkt knappast till- strömningen till ekonomisk utbildning eftersom antalet ungdomar som är in- tresserade av båda dessa utbildningar är mycket litet (jfr tab. 10). Däremot synes det finnas åtskilliga som tvekar mellan en ekonomisk och en mer all- män — sannolikt inte sällan språklig — gymnasieutbildning. Som gymnasieut- redningen strax återkommer till är det önskvärt att tillströmningen till den hu— manistiskt inriktade gymnasieutbild- ningen dämpas, vilket sålunda åtminsto- ne delvis bör bli resultatet om ungdo- marnas intresse för ekonomisk utbild- ning tillgodoses och ytterligare stimu— leras.

Gymnasieutredningen räknar i det följande med att ekonomisk och teknisk gymnasieutbildning får ungefärligen samma kvantitativa omfattning.

4.5.33 Oavsett hur man bedömer risken för ett humanistöverskott på arbets- marknaden — gymnasieutredningen an- ser det såsom anförts i 4.4.3.1 inte klar- lagt att något sådant under överblickbar tid kommer att uppstå — kan tvivel knappast råda om att tillströmningen till teknisk-naturvetenskaplig-medicinsk utbildning på universitetsnivå måste bli

relativt sett väsentligt större än nu. Även samhällsvetenskaplig-ekonomisk utbildning måste få en ökad relativ an— del av de studerande. Gymnasiet måste utformas och dimensioneras så att den- na omfördelning stimuleras. Det synes från avnämarsynpunkt lämpligt att en naturvetenskaplig studieriktning på gymnasiet omkring 1970 väljes av ca 30 % av gymnasistcrna medan ungefär 15 % bör välja samhällsvetenskaplig och något färre humanistisk studierikt- ning.

45,3], Vilka åtgärder krävs för att den i det föregående rekommenderade om— fördelningen inom gymnasiet skall komma till stånd?

Gymnasieutredningen vill först fram- hålla en allmän synpunkt som för gym— nasiets del är en parallell till vad som i 4.5.1 understrukits för det gymnasiala skolväsendet i dess helhet. Man måste eftersträva en flexibel gymnasiekon— struktion i fråga om såväl den inre som den yttre organisationen. Gymnasiet måste lätt kunna anpassas till förändra- de situationer. Även om i dag vissa kvantitativa relationer mellan olika gymnasiesektorer synes eftersträvans- värda kan nya informationer ge anled— ning till modifikationer. Vad som krävs är en gynmasicutformning som tillåter en rullande planering.

Mot bakgrunden av de informationer vi i dag har står det emellertid klart att den fackgymnasiala utbildningen bör få ytterligare ökad attraktivitet. Härför kräves att denna utbildning blir rent geografiskt mera lättillgänglig — om möjligt i samma utsträckning som den mera allmänna gymnasieutbild- ningen. Det är också angeläget att verka för en friare värdering av de olika stu- dievägarna inom i varje fall vissa so— cialgrupper som synes vara ganska en- sidigt inriktade mot det allmänna gym-

nasiet. En sådan ändrad inställning tor- de främjas om ett mera enhetligt syn- sätt anlägges på gymnasiet. Det sist- nämnda gäller f. ö. samtliga gymnasiala utbildningsvägar. Gymnasieutredningen återkommer härtill i flera sammanhang i det följande.

Av avgörande betydelse för attrakti— viteten hos de olika studieriktningarna är givetvis studieprogrammens utform- ning. Att göra inte minst de fackgym— nasiala lärokurserna lockande är en viktig uppgift.

Den organisatoriska anknytningen mellan de olika gymnasiala utbildnings— vägarna samt mellan dessa och grund- skolan måste vidare göras på sådant sätt att alla studievägar betraktas som lika attraktiva.

Till sist framträder det problem, som den nuvarande mycket olika inställ— ningen hos pojkar och flickor till de skilda studieriktningarna rymmer. Som utredningen visat i 4.4.3.7 blir det knap- past möjligt att uppnå den betydande och nödvändiga omfördelning, som bör komma till stånd inom gymnasiet, om inte inslaget av flickor på tekniska och naturvetenskapliga studievägar blir vä- sentligt större än f. n. Ehuru det ytterst kommer an på samhällets och arbets- marknadens inställning till kvinnlig ar- betskraft, kommer stora krav att ställas på den studie- och yrkesorienterande verksamheten om dessa problem skall kunna lösas inom ett skolsystern som skall bygga på principen att eleverna fritt skall få välja sin studieväg.

4.5.3.5 Som gymnasieutredningen i in- ledningen till detta kapitel framhållit har de kvantitativa förhållandena sådan vikt för utformningen av det gymna- siala skolsystemet i framtiden att utred— ningen ansett sig böra redan i början av betänkandet utförligt behandla dessa frågor. Det är mot den bakgrund som

givits i detta kapitel som utredningens överväganden och förslag i det följande måste ses. Innan utredningen i kapitel 6 behandlar de principiella spörsmålen om det gymnasiala skolsystemets upp— byggnad och inordnandet_i detta av de

utbildningsvägar som sammanfattnings- vis kallas gymnasium finner utred- ningen det nödvändigt att närmare ana- lysera gymnasiets innehåll och mål. Detta sker i nästa kapitel.

5.1 Inledning

5.1.1 Tidigare diskussion

Såsom framgår av kapitel 1 har den tidigare diskussionen om gymnasiet kon- centrerat sig till vad som nu kallas allmänna gymnasiet. Då gymnasiets or- ganisation första gången 1649 reglerades i vårt land, var det icke fråga om något annat än en icke yrkesinriktad skol- form, vars enda uppgift var att förbe- reda för högre studier, även om starka intressen ville göra gymnasiet till en ren prästskola. 1649 års stadga kom att bli normerande för gymnasiet i om- kring två sekler.

Först i början av 1900-talet kom be- nämningen gymnasium att anknytas till vissa direkt yrkesinriktade skolformer, vilka i likhet med det icke yrkesinrik- tade gymnasiet byggde på genomgången realskola. 1913 infördes sålunda benäm- ningen hnndelsgymnasium och 1919 he- greppet tekniskt gymnasium. Införandet av skolformerna handelsgymnasium och tekniskt gymnasium ledde dock icke till en enhetligare syn på gymnasiet. Av propositionen 1918z96 angående upp- rättande av praktiska ungdomsskolor framgår klart att handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet ansågs till syfte och innehåll i grunden skilja sig från det allmänna gymnasiet, trots att de var i tiden parallella skolformer. Den om- ständigheten att genomgång av handels- gymnasium och tekniskt gymnasium be- rättigade till inträde vid vissa special-

KAPITEL 5

Gymnasieutbildningens innehåll och mål

högskolor med samma yrkesinriktning kan ej sägas ha ändrat bilden.

Från mitten av 1930-talet skedde en viss omsvängning i tänkesättet. Bl. a. började på allvar diskuteras fackgymna- siernas roll att avlänka den vad man då ansåg alltför stora tillströmningen till det allmänna gymnasiet. Denna om- ständighet anfördes bl.a. som skäl för inrättandet 1938 av tekniska gymnasiet i Stockholm. Förslag framfördes även om komplettering av allmänna gymna- siets linjer med rent fackinriktade lin— jer av bl. a. 1936 års studentexamens- sakkunniga och 1940 års skolutredning. Beträffande den senare utredningens ståndpunktstagande till denna fråga hänvisas till 1.1.2.

I viss mån kan man säga att kungö— relsen 1953:626 angående vidgat till- träde till högre studier introducerade ett enhetligare synsätt beträffande gym- nasiet. I varje fall torde det gälla för- hållandet mellan allmänt och tekniskt gymnasium, vilka genom denna kungö- relse i princip jämställdes som förut- bildningsgrund för universitets- och högskolestudier.

Såsom gymnasieutredningen redan antytt i kapitel 4 och kommer att ut- veckla i det följande måste i framtiden de olika gymnasieformerna föras ännu närmare varandra. Gymnasiet måste be- traktas som en enhet även om inom denna enhet behövs studiegångar med varierande innehåll och mål. Gymnasieutbildningens innehåll och

mål har man tidigare sökt precisera ge- nom huvudsakligen allmänna övervä- ganden. Gymnasieutredningen har sökt mera konkret fastställa kraven på gym- nasiet och därigenom nått fram till en uppfattning om hur (less innehåll och mål bör avgränsas.

5.1.2 Precisering av kraven

Varje skolform har till uppgift att för- bereda sina elever för deras fortsatta verksamhet efter skolans slut. Det är uppenbart att detta inte bara innebär förberedelser inriktade på att ge ele— verna de kunskaper och färdigheter, som deras arbete kan kräva — vare sig detta arbete är fortsatta, mer eller mindre yrkesförberedande studier eller direkt yrkesverksamhet. Kunskaper och färdigheter behöver människan också utanför arbetet, såväl för sin egen del som i sin roll som medmänniska och medborgare. Härutöver ingår i skolans förberedelseuppgift helt andra kvalite- ter, som åtminstone tidigare inte säl- lan sammanfattats i begreppet fostran. Skollagen anger på följande sätt sko- lans uppgift. »Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att med- dela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hem- men främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlem- mar.» Formuleringen innebär att sko- lans allmänna personlighetsutvecklan- de uppgifter accentueras mer än tidi- gare. I mål och riktlinjer för grund- skolan preciseras uppgiften ytterligare. En granskning av de i riktlinjerna an- givna skiftande möjligheter till påver- kan på individen, som skolarbetet och skollivet erbjuder och som skolan bör utnyttja, ger vid handen att deras gil- tighet ej inskränker sig till den obliga- toriska skolan.

En distinktion kan göras mellan indi— viduell och social fostran, ehuru grän— serna inte kan bli helt klara. De båda begreppen griper in i varandra. Mål- sättningen för den individuella fost- ran är att främja elevens mognande till en självständig och harmonisk män— niska. Det innebär intellektuell skol- ning, främjande av kvaliteter som tanke- reda och tankeskärpa, förmåga till kri— tisk prövning och självständigt ställ- ningstagande. Det innebär också en all- sidig personlighetsutveckling, beford- rande av studieintresse och arbetslust, utvecklande av initiativkraft och uthål— lighet i arbetet. Till den individuella fostran hör även stimulerande av ele- vens beredskap till samarbete med and— därmed införes den sociala skolans personlighetsut— ra, och aspekten på vecklande uppgift.

Den frihet och självständighet som undervisningen vill åstadkomma är ej ctt ändamål i sig; den bildar under» laget för samarbete och samverkan. För elevens anpassning i olika grupper och som samhällsmedborgare är det bety- delsefullt att egenskaper som känsla av samhörighet och medansvar utvecklas. För att kunna göra en aktiv medborgar- insats krävs utveckling av de egenska- per, som bär upp demokratins princi— per: tolerans, vilja till samverkan, vilja att se på medmänniskor som likaberät- tigade, respekt för sanning och rätts— principer.

Innehåll och kvaliteter i skolans per» sonlighetsfostrande uppgift bör som ovan nämnts vara oberoende av ålders- stadium. Samma uppgift åvilar varje skolform. För den följande diskussionen av gymnasieutbildningens innehåll konstateras därför, att den fixering av dessa uppgifter, som görs i skollagen och mera preciserat i läroplanen för grundskolan, har sådan generell gil— tighet att gymnasieutredningen kan be—

gränsa sig till de för gymnasiestudict specifika uppgifterna.

För att få ett grepp om hur gymna— siet bör utformas, måste man söka fast- slå de krav, som ställes på denna sko- la. Dessa krav är många och som ovan antytts kommer de från flera skilda håll. Det är lämpligt att — utan inbör- des rangordning — skilja på

dels avnämarkrav, d. v. s. sådana spe- cificerade förutbildningskrav, som ställes från olika avnämare av gymna— sieutbildade, d. v. s. arbetsgivarna och vidareutbildningsanstalterna,

dels samhällslivets krav, d. v. s. såda- na allmänna krav, som samhället _ både i trängre och vidare bemärkelse -— måste ställa på att gymnasiet hjälper sina adepter att inte bara förverkliga sig själva utan även inpassa sig i sam- levnaden med andra människor,

dels individens egna krav att få ut- veckla sina anlag och intressen.

Huruvida gymnasiet kan uppfylla alla krav måste givetvis bedömas med hän- syn till vad som är praktiskt uppnåe- ligt samt erfarenhetsmässigt rimligt, och Önskvärt med hänsyn till ungdomarnas ålder och förutsättningar.

I direktiven till gymnasieutredningen har departementschefen anbefallt utred— ningen (jfr 3.1.4.1) att

»vcrkställa en kartläggning av de ford- ringar, som olika avnämare av gymnasialt utbildad arbetskraft, inbegripet de olika utbildningsanstalterna för fortsatt utbild- ning, ställer eller vill ställa på den gymna- siala utbildningens innehåll och resultat, framför allt ifråga om kunskaps- och fär— dighetsstandard».

Gymnasieutredningen har genomfört omfattande avnämarundersökningar för att få en så god bild som möjligt av av- nämarnas krav men har givetvis ändå inte kunnat täcka alla aspekter. Nedan ges i 5.2 en koncentrerad sammanfatt- ning av dessa undersökningar. Dessa undersökningar åberopas, när det gäl-

ler vissa detaljer, dessutom fortlöpan— de i framställningen. I övrigt hänvisas till den fullständiga redogörelsen i Dahllöf: Kraven på gymnasiet (SOU 1963: 22).

På åtskilliga punkter i de följande kapitlen lämnas härutöver redogörelse för vissa ytterligare avnämarsynpunk- ter.

Samhällslivets krav låter sig ej på samma sätt kartläggas empiriskt. Gym- nasieutredningen analyserar i 5.3 därför dessa krav något friare. Några aspek— ter har dock belysts genom utredning- ens avnämarundersökningar. Mot bak— grund av dessa samt den allmänna de- batt seln förts ger gymnasieutredningen sina synpunkter på samhällslivets krav.

Vidare diskuteras i 5.4 individens krav utifrån den redogörelse som redan lämnats av Härnqvist & Grahm: Vägen genom gymnasiet (SOU 1963:15).

Utredningen sammanfattar därefter i 5.5 kraven och diskuterar i 5.6 mot dessa innebörden av allmänbildnings- begreppet och definierar sin använd- ning av detta.

Slutligen framlägges i 5.7 mål och riktlinjer för gymnasiet som en sam- manfattning av de mot kraven svaran- de uppgifterna.

5.2 Krav från universitet och hög- skolor, förvaltning och näringsliv

5.2.1 Utredningens undersökningar

Som framgår av det föregående måste de krav som ställs på gymnasiernas ele- ver i deras fortsatta utbildning eller yr- kesverksamhet tillmätas betydelse vid gymnasiets konstruktion. För den all- männa gymnasiesektorn gäller detta i första hand universitet och högskolor, vid vilka en mycket stor andel (f. n. mer än 80 %) av en årskull studenter bedriver fortsatta studier. För gymna-

siets ekonomiska och tekniska sektorer spelar synpunkter från näringsliv och förvaltning en motsvarande roll. Det bör dock observeras, att krav och synpunk- ter från det senare hållet också är re- levanta för den allmänna sektorn lik— som universitets- och högskolesynpunk- terna för de fackinriktade sektorerna.

Frågan om i vilken utsträckning des- sa synpunkter från gymnasiets motta- garsida, sammanfattningsvis benämnda avnämarsynpunkter, skall få normera gymnasiets utformning är en avväg- ningsfråga, som dels beror på hur en- hetliga kraven är, dels sammanhänger med om dessa krav är förenliga med de hänsyn man måste ta till andra vik— tiga faktorer, elevernas mognad och intressen, deras yrkesvalssituation. Om kraven från exempelvis universitet och högskolor är inbördes motstridiga får de självfallet mindre vikt. Om de däremot speglar en enhetlig tendens, som är ge- mensam för åtminstone stora delar av universitets- och högskoleväsendet, kan dessa synpunkter tillåtas spela en större roll.

Då gymnasieutredningen ansåg det särskilt viktigt att beakta avnämarsyn- punkterna på gymnasiets kursinnehåll, redan i det grundläggande konstruk- tionsarbetet, beslöt den på ett tidigt stadium att genomföra den kartlägg- ning av kraven på mottagarsidan, var— om direktiven talar, i form av en sär- skild expertundersökning i systematisk form.

Denna undersökning kompletteras i vissa avseenden av undersökningar ut- förda av lektorn Birger Bromsjö (SOU 1963: 41) .

5.211 Avnämarundersökningamas upp- läggning och huvudresultat. Undersök- ningsprogrammet i SOU 1963: 22 upptar sex delundersökningar. Två av dessa, huvudundersökningarna A och B, är re-

lativt omfattande och täcker samtliga allmänna ämnen på gymnasiestadiet. A—undersökningen har utförts bland uni- versitets- och högskolelärare, B-under- sökningen i förvaltning och näringsliv. Övriga delundersökningar utgörs av in- tensivstudier inom moderna språk och latin. Tre av dessa gäller efterfrågan av olika sidor av språkfärdigheterna dels från huvudsakligen humanistiska ämnen vid universiteten (E), dels från vissa andra ämnesgrupper vid universi- tet och högskolor (D), dels från ett an- tal större företag i näringslivet (C). De två sistnämnda undersökningarna om- fattar endast moderna språk. Det läggs där särskild vikt vid frågan om behovet av språkkunskaper i framtiden inom forskning och näringsliv. Den sista del— undersökningen (F) ägnas latinunder- visningen i gymnasiet, i vilken latin- undervisningens faktiska utformning jämförs med de krav på latinkunskaper, som framkommit i E-undersökningen.

Samtliga undersökningar har utförts med enkätmetod i sådan utformning, att en rangordning av olika kunskaper och färdigheter kan erhållas med hän- syn till angelägenhetsgrad för olika grupper av uppgiftslämnare. Man kan också jämföra bedömargrupperna sins- emellan för att se i vilken utsträckning ett moment efterfrågas mer generellt. I huvudundersökningarna samt intensiv- studierna C—E kartläggs kraven på kunskaper och färdigheter på detta sätt. Samtidigt inhämtas uppgifter om stan- darden hos elevernas kunskaper och färdigheter så som företagsledning eller avdelningschefer respektive akademiska lärare bedömer dem. Genom att sam— manställa uppgifter om föreliggande krav med standardbedömningarna kan man erhålla en samlad bild av hur gym- nasiets kursinnehåll för närvarande fungerar från mottagarnas synpunkt. Denna bild har sedan kompletterats

med frågor om önskemål om föränd- ringar i framtiden i olika avseenden.

Undersökningarna har en översiktlig karaktär. l huvudundersökningarna vägs olika ämnen eller större ämnesdelar mot varandra, vilket innebär, att några detaljerade analyser av de enskilda äm- nenas olika aspekter inte har kunnat genomföras annat än i intensivunder— sökningarna i moderna språk och latin. Resultaten utgörs av svar som visserli- gen har karaktären av expertbedömning- ar men som ändå är subjektiva till sin grundläggande natur. Formulären har dock utformats så, att subjektiviteten skall få så litet spelrum som möjligt. Vid bearbetningen har denna felkälla uppmärksammats. Resultaten av pröv- ningarna av tillförlitligheten visar, att denna i övervägande antalet fall måste betecknas som fullt tillfredsställande. I de fall där lägre tillförlitlighet kan konstateras, har detta särskilt beaktats vid tolkningen av resultaten.

Den reservationen bör vidare tillfo- gas att undersökningar av denna art ställer, vad framtidsperspektivet beträf- far, stora krav på avnämarnas förutse- ende, fantasi och förmåga till överblick över utvecklingstendenserna. En gymna- sieorganisation, som träder i kraft 1965, för sina elever ut i kvalificerat studie- och yrkesliv först mot slutet av 1960- talet och flertalet blir efter fortsatta studier yrkesverksamma först ett gott stycke in på 1970-talet, kanske ännu senare.

De resultat som i det följande redo- visas gäller, där ej annat anges, de krav som ställs på elever från olika gymna- sier enbart i deras egenskap av yrkes- utövare respektive studerande vid uni- versitet och högskolor. Genom att ka- nalisera »allmänbildningssynpunkter» till en särskild fråga har man kunnat hålla bedömningarna av yrkes- och stu- diekrav rena från i detta sammanhang

ej relevanta synpunkter. En specialana- lys av »allmänbildningssynpunkterna» ges i 5.3.1.2.

Även huvudundersökningarna har måst begränsas till sitt omfång av hän- syn till tid och kostnader. Sålunda om- fattar huvudundersökning A läroämnen vid universitet och högskolor men inte andra studentkarriärer, exempelvis vid de statliga affärsdrivande verken. Hu- vudundersökning B har av liknande skäl måst begränsas till större företag inom olika branscher. Med den begräns- ning som skett utgör de emellertid un- dersökningar av hela populationen.

Vid bearbetningen utgör de grund- läggande enheterna examensämnen respektive företag eller avdelningar av viss typ, ordnade med hänsyn till bransch och sysselsättningens huvud- sakliga natur. Särskilt i universitets- och högskolematerialet blir underlaget litet i varje ämne med hänsyn till det be- gränsade antalet universitets- och hög- skolelärare. Detta hindrar emellertid inte att tydliga och genomgående ten- denser kan spåras i stora delar av ma- terialet. I den följande redovisningen samlas för överskådlighetens skull all information från både huvudundersök- ningar och intensivstudier under rubri- ker som täcker följande olika grupper (moment) av kunskaper och färdighe- ter: moderna språk, klassiska språk, humanistisk och samhällsvetenskaplig orientering, tekniska och ekonomiska ämnen samt allmänna färdigheter (in- klusive vissa färdigheter i svenska).

Vikten av moderna språk framgår med stor pregnans i både huvudunder- sökningarna och intensivundersökning- arna C—E. I det nuläge som speglas i huvudundersökningarna gäller mer ge- nomgående krav i första hand engelska, i andra tyska och i tredje hand franska. Kraven på engelska är så gott som ge-

nomgående mycket höga men bedöm- ningarna av kunskapsstandarden visar trots detta så gott som genomgående till- fredsställande färdigheter. Tyskan är i detta avseende tydligt sämre lottad, även om svaren på standardfrågan mestadels rör sig i regionen för smärre brister. Kraven i tyska ligger på det hela ta— get ganska högt. Kraven i franska kan visserligen iakttagas som genomgående i hela universitets- och högskoleinate- rialet men den gemensamma kravnivän är ganska blygsam. Däremot framträder franskan med relativt höga krav, fullt i nivå med tyskan, inom vissa större humanistiska ämnesområden. Bedöm- ningen av kunskapsstandarden i franska är genomgående klart negativ, mestadels i kategorin påtagliga brister.

En genomgång av kurslitteraturen för två betyg i ett större antal representa- tiva universitetsämnen visar dock, att franskan inte är företrädd med något enda obligatoriskt arbete. Språket har tidigare haft en viss position i flera ämnen, bland dem matematik. Förutom svenska förekommer rikligast engelska, som numera finns representerat inom flertalet ämnesområden. Danska och norska är också vanliga i kurslitteratu- ren liksom tyska, det senare med kon- centration inom vissa naturvetenskap— liga ämnen, främst de biologiska. Tyskan har dock tidigare varit mer utbredd i kurslitteraturen. Tillfogas bör att ge- nomgången ej omfattat kurslitteraturen i de moderna språken.

Även i övrigt bekräftar intensivun- dersökningarna resultaten från huvud- undersökningen. De sidor av språkun- dervisningen som tas i anspråk under de grundläggande studierna vid univer- siteten är i första hand läsning av tex- ter på sakprosa (informationsläsning), förmåga att förstå föredrag eller liknan- de samt att föra samtal på det främman- de språket. På högre studienivåer lik-

som ute i näringslivet används språkfär- digheterna på ett mer allsidigt sätt ge- nom att den skriftliga framställningen mer systematiskt tas i anspråk.

Så långt nuläget. I fråga om gymna— siets språkundervisning i framtiden framkom redan i huvudundersökningar- na som svar på en allmän attitydfråga ett starkt intresse för ökad vikt åt mo— derna främmande språk såväl från uni— versitet och högskolor som från för- valtning och näringsliv. I intensivun- dersökningarna C—E fördjupades ana- lysen av denna frågeställning såtillvida som uppgiftslämnarna för vart och ett av ett större antal språk skulle ange, om det i framtiden var nödvändigt för alla (inom den yrkeskategori som sva- ret gällde) eller _ om så ej var fallet — nödvändigt eller önskvärt för en större del eller mindre del av de an- ställda respektive studerande.

Visserligen erhålles i framtidsfrågan samma rangordning mellan engelska, tyska och franska som tidigare, men det anmärkningsvärda är, att skillna- den mellan tyska och franska här är förhållandevis liten. Efterfrågan på franska för framtiden blir härigenom även i absoluta termer betydande.

Även i fråga om vissa andra språk än engelska, tyska och franska förelig— ger ett tydligt intresse med hänsyn till framtiden. Det gäller i första hand ryska och spanska. Ryska efterfrågas mest vid universitet och högskolor och företrädesvis för blivande forskare, men även inom näringslivet finns en genom- gående efterfrågetendens som dock hu- vudsakligen innebär att ryska är önsk- värt för en mindre del av de anställda med teknisk eller ekonomisk utbildning på högskole- eller gymnasienivå. Inom näringslivet är enligt materialet efter- frågan på spanska relativt framträdan- de med undantag för vissa branscher. Spanskans roll på universitetsplanet är

inte fullt så utpräglad och motsvarar knappt ryskans roll för näringslivet, så som deras betydelse framgår av dessa framtidsbedömningar. Något intresse för språk som portugisiska, kinesiska eller japanska röjer icke detta material. Utredningen vill emellertid erinra om sina reservationer beträffande framtids- bedömningarna.

Resultatet av framtidsfrågan visar så- lunda generellt hur viktigt det är, att den gymnasieutbildade arbetskraften sammanlagt kan erbjudas färdigheter över ett bredare språkregister än hit- tills. Därmed är inte sagt, att alla en— skilda individer skall i denna mening bredda sina språkkunskaper.

I syfte att ytterligare belysa frågan om det framtida behovet av främmande språk har gymnasieutredningen låtit ut- föra en specialundersökning vid befint- liga organ för litteraturtjänst och doku— mentation inom näringsliv och organi- sationer. Undersökningen organiserades i samarbete med Ingeniörsvetenskaps- akademien och genomfördes i början av 1963, varför den inte kunnat redo— visas i SOU 1963: 22. Den kommer att rapporteras separat. Med hänsyn till att frågan gäller personal, tillhörande ut- präglad specialistkategori, har resulta- ten i första hand relevans för universi- tets- och högskoleväsendet men de är, särskilt med hänsyn till den framtida utvecklingen, av intresse också för gym- nasiet.

Från den preliminära bearbetningen, som omfattar 85 centraler för litteratur- tjänst, kan följande rapporteras.

De språk som under 1962 bevakats regelbundet eller sporadiskt är, förutom engelska, tyska och franska, vilka be- vakas i mer än 75 % av dokumenta- tionseentralerna, i första hand ryska (över 50 %). En frekvens överstigande 25 % erhålles vidare för italienska och

spanska, medan finska och japanska be- vakas i 10—25 % av fallen. Lägre frek- venser erhåller portugisiska, holländska, polska och tjeckiska.

På frågan »Hur bedömer Ni framtids— utvecklingen inom Edert område?» har ryska och japanska i större utsträckning angetts sannolikt komma att erhålla större vikt i framtiden. Frekvensen för ryska överstiger 75 %, för japanska motsvarar den drygt 40 %. Denna fråga följdes upp genom två frågor, av vilka den ena gällde i vilka språk man i framtiden borde kräva läsfärdighet in- om företagets eller organisationens egen litteraturtjänst. Den andra frågan avsåg de språk i vilka man för framtiden mer regelbundet räknar med att behöva an- lita översättare. I båda frågorna erhål- ler ryskan höga värden, medan japan- skan erhåller en sammanlagd frekvens av cirka 40 %, till övervägande delen i form av svar på den senare frågan angående anlitande av översättare. Andra nu mindre vanliga språk som er- håller frekvenser över 25 % är spanska och italienska. Över gränsen 10 % når dessutom finska, portugisiskaoch kine— siska.

Dessa resultat talar ytterligare för gymnasieutredningens uppfattning om behovet av en breddning av gymnasiets språkprogram.

I fråga om de klassiska språken dis- kuteras latinämnets ställning närmare i annat sammanhang. (Jfr kap. 8.) Hu- vudresultaten i fråga om detta ämne innebär bl. a. följande. Relativt tydliga krav på förkunskaper registreras i hu— vudundersökning A inom de teologiska och humanistiska fakulteterna, även om bedömningssiffrorna inte är de högsta. En jämförelse med exempelvis franska visar inom detta område som regel hög- re krav för franskan men också tendens till lägre standardbedömningar för detta

språk. Som helhet pekar detta i rikt- ning mot att det är mer angeläget att inom detta område upprätthålla högre krav på franska än på latin. Inte heller i framtidsfrågan når latinet någon full anslutning som nödvändigt för andra än för teologerna.

Som närmare motiveras i annat sam- manhang (kap. 8) leder undersökning- arna i latinfrågan till den slutsatsen, att gymnasiet för de elever, som vid universiteten avser att bedriva studier i moderna språk för två betyg, kan begränsa latinstudiet avsevärt till att omfatta elementärt latin med särskild inriktning på ordkunskap och ordbild- ningslära.

Ett särskilt problem utgör de histo- riska ämnena. Utnyttjandet av de delar av latinundervisningen som utgör dess huvudmål, nämligen att Översätta och tolka latinska texter, synes på tvåbe- tygsstadiet ske endast i liten utsträck- ning. Högst ligger värdena här för äm- net historia men endast i ett mom-ent, läsning och översättning av efterantika texter, kommer bedömningarna upp i nivå med »i enstaka men viktiga sam- manhang». Opinionen bland histori- kerna synes, när det gäller tvåbetygs- stadiet, också vara delad. översättnings- färdigheterna efterfrågas däremot inte alls av lärarna i ekonomisk historia och litteraturhistoria.

Bland övriga ämnen vid universite- ten föreligger krav i klassiska språk hu- vudsakligen från teologiska fakulteten, den klassiska ämnesgruppen (latin, gre- kiska samt klassisk fornkunskap och an- tikens historia) samt för högre — och specialinriktade —— studier i historiska och filosofiska ämnen. För de teologiska och klassiska ämnesgrupperna kan kon- stateras, att det föreligger samtidiga krav på både grekiska och latin.

Det bör i detta sammanhang slutligen noteras, att enstaka ämnen i juridiska

fakulteten samt inom den biologiskt— medicinska ämnesgruppen utnyttjar la- tinkunskaper. I vissa fall ingår särskild undervisning i de akademiska studier- na, huvudsakligen avseende terminolo- giskt latin.

De moment, som hänförs till huma— nistisk och samhällsvetenskaplig orien- tering, kan med hänsyn till resultaten i huvudundersökningarna delas i två kategorier.

Den ena utgörs av moment i vilka krav _ frånsett allmänbildningsaspekten »— föreligger från ett större antal ämnen. Så är fallet i första hand med samhälls- kunskap, psykologi samt kulturgeogra- fi med ekonomisk geografi i nu nämnd ordning. Standardbedömningarna har för de två förstnämnda ämnena en ne- gativ tendens, som i näringslivsmateria- let är tydligast för psykologiämnet. Be- träffande båda ämnena gäller, att de vid fackgymnasierna så nyligen införts som självständiga ämnen, att resultaten av den mer systematiska undervisning, som därigenom möjliggjorts, ännu inte kunnat slå igenom ute i fältet. Motsva- rande gäller för samhällskunskap på det allmänna gymnasiet.

Den andra momentgruppen utgöres av moment som beläsenhet i skönlitte- ratur, litteraturhistoria, religions- och kyrkohistoria samt bibelkunskap, his- toria före och efter 1800, filosofiska pro- blem och deras historia. Kraven kan från förutbildningssynpunkt lokaliseras till de humanistiska och teologiska äm— nesgrupperna. I näringslivsmaterialet saknas dessa moment helt med undan— tag för historia efter 1800, där specifika utbildningskrav anmäls från vissa håll, låt vara i blygsam omfattning. Bedöm— ningarna av kunskapsstandarden i uni- versitetsmaterialet är klart positiva för- den moderna historien, någorlunda po- sitiva för de båda litteraturmomenten..

svagt negativa för den äldre historien samt ganska tydligt negativa för de tre delmomenten inom religionskunskapen.

Momenten inom ämnesområdena ma— tematik och naturvetenskap förekommer med nämnvärda krav huvudsakligen inom de matematisk-naturvetenskapliga, biologiskt-medicinska, tekniska och merkantila sektorerna inom såväl uni- versitets- och högskoleväsende som för- valtning och näringsliv. Med vissa un- dantag är standardbedömningarna på det hela taget positiva från dessa håll, särskilt i fråga om den elementära ma- tematiken och geometrin samt fysik och kemi. Däremot utgör momenten algebra och funktionslära samt i synnerhet sta- tistik och sannolikhetslära undantag vad gäller såväl krav som standard- bedömningar. Efterfrågan har här en betydligt vidare bas, som i fråga om statistik och sannolikhetslära täcker huvuddelen av hela undersökningsma- terialet, alltså även viktiga delar av det humanistiska ämnesområdet, även om nivån på kraven här är något lägre. Standardbedömningarna går genomgå- ende i klart negativ riktning för sta- tistikmomenten och visar även i fråga om algebra och funktionslära vissa bris- ter utanför den centralt matematiskt- tekniska sektorn. De starkt negativa be- dömningarna av kunskaperna i stati- stikmomenten är i och för sig fullt för- klarliga mot bakgrund av momentens synnerligen blygsamma roll i den nu- varande gymnasieundervisningen i samtliga gymnasieformer.

I fråga om mer tekniskt och ekono- miskt inriktade ämnen (fackämnen vid tekniska gymnasier, ämnen med inrikt— ning mot handelskorrespondens och fö- retagsekonomi vid handelsgymnasierna samt maskinskrivning, stenografi och

dylikt) bör först anmärkas, att dessa ämnen inte ingår i undersökningarnas primära målsättning. De har inte diffe- rentierats på de enskilda undervisnings- ämnena och används endast som refe- renspunkter för de allmänna ämnena. Det utesluter inte, att vissa resultat kan vara av låt vara begränsat intresse. Maskinskrivning efterfrågas sålunda ganska generellt även på universitetssi- dan. Av de två handelstekniska momen- ten finns beträffande momentet före- tagsekonomi en svag tendens till klago- mål, något som däremot inte gäller mo- mentet handelskorrespondens. De tek- niska gymnasiernas fackämnen bedöms på det hela taget positivt.

Som påpekats i 5.2.1 ges ytterligare belysning åt de tekniska ämnena i den av Bromsjö gjorda specialutredningen beträffande gymnasieingenjörer.

Momentgruppen allmänna färdigheter omfattar dels moment med anknytning till läs— och studieteknik i vid mening, dels moment som ämnesmässigt närmast faller under modersmålet. Samtliga mo- ment är aktivitetsmässigt nära förbund- na med varandra. Ett annat gemensamt drag är, att de samtliga speglar färdig- hetssidan i målsättningen för ämnet modersmålet på grundskole- och gym- nasienivån med det viktiga tillägget, att detta är moment, som visserligen sär- skilt föreskrivs i modersmålsämnet men som kan och bör tränas inom flertalet undervisningsämnen.

Resultatet av avnämarundersökning- arna är i dessa avseenden mycket en- tydigt. Med ytterst få undantag är krav- nivån genomgående mycket hög i samt- liga undersökta ämnes- och yrkesgrup- per. I fråga om standardbedömningarna finns dock vissa variationer dels mel- lan momenten, dels mellan de olika gym- nasieformerna. Sålunda visar bedöm- ningarna avseende de tekniska gymna-

sierna klart positiva standardskattning- ar av färdigheten att läsa och tolka tabeller och diagram, medan samma material, särskilt i den del som gäller industriföretag, visar en genomgående men ändå inte särskilt utpräglad nega- tiv tendens för skriftlig framställning på god sakprosa. Med hänsyn till de olika situationer, som möter i yrkes- verksamhet och vid akademiska stu- dier, kan strikta jämförelser mellan ma— terialen från universitets- och närings- livssidorna knappast göras. Det kan blott konstateras, att man från univer- sitetssidan framställer åtskilliga klago— mål på sådana moment som gäller bok- och bibliotekskunskap, medan den skriftliga framställningen på god sak- prosa i och för sig bedöms förhållande- vis gynnsamt. Även standardbedömning- arna avseende den muntliga framställ- ningen är tämligen genomgående ehuru svagt negativa i universitets- och hög- skolematerialet.

Bland dessa allmänna färdigheter in- tar det moment en särställning, som sammanfattningsvis benämnes självstän- digt arbete och som i sin fulla formu- lering lyder: att på egen hand planlägga ett längre arbete samt genomföra och redovisa det muntligt eller skriftligt. I universitets— och högskolematerialet vi- sar kravbedömningarna av detta mo- ment ganska stora variationer, vilket närmast torde sammanhänga med de varierande förutsättningarna att ta i anspråk sådana färdigheter. Detta i sin tur är beroende dels av variationer i undervisning och kursfordringar vid olika slag av läroanstalter, dels av olika uppfattning om hur långt man på det lägre universitetsplanet kan och bör låta studenterna arbeta självständigt. Genomsnittligt har emellertid momentet fått förhållandevis höga kravvärden i båda huvudundersökningarna. Bedöm- ningen av färdighetsstandarden är en-

tydig även i universitet51naterialet. Ten- densen är negativ, pendlande mellan smärre och påtagliga brister. Även i nä- ringslivsmaterialet är tendensen i fler- talet fall negativ, 0111 än mindre utpräg- lat.

Detta resultat bekräftas av svaren på vissa andra frågor. Som tydligaste exem- pel kan följande anföras. Bland svars- alternativen i den mer allmänna frå- gan om vilka förändringar, som veder- börande skulle vilja se genomförda i det nya gymnasiet, ingick bland 11 and- ra förslag också större, oförändrad eller mindre vikt vid vana vid själv- ständiga studier. I materialet såväl från universitet och högskolor som från för- valtning och näringsliv samlar detta svarsalternativ det utan jämförelse största antalet röster för »större vikt». I de olika bedömargrupperna har inte mindre än 65——80 % av uppgiftsläm- narna svarat på detta sätt.. Även andra svar samt kommentarer till frågorna vi- sar, att en förändring i angiven riktning av gymnasiets arbetsformer bedöms som synnerligen angelägen från avnä- marsynpunkt. Attitydfrågorna går dess- utom entydigt i riktning mot större vikt för moderna språk. Flertalet anser ock- så att en bredare allmänbildning med mindre specialisering på linjer och gre- nar vore till fördel för de studerande.

Som en allmän slutsats för både det allmänna gymnasiet och fackgymnasier- na gäller, att de sidor av den nuvarande gylnnasieorganisationen, som fungerar minst tillfredsställande i förhållande till kraven på avnämarsidan, är dels gymna- siets arbetsformer, dels den för flertalet avnämare angelägna gemensamma kun- skapsgrunden. Vissa undantag finns vis- serligen från denna regel (engelska, ele- mentär matematik) men tendensen äri gengäld desto mer utpräglad i övriga moment som tyska, andra delar av ma-

tematikämnet, framför allt statistik med sannolikhetslära, samhällslära, psykolo- gi, filosofi (med idéhistoria) etc.

Den undersökningsteknik, som här kommit till användning, har möjliggjort, att gymnasieutredningen erhållit en på en gång samlad och nyanserad bild av gymnasiets funktion från avnämarsyn— punkt, där olika kursmoment kunnat ses i relation till varandra på ett sätt som inte är möjligt genom ett ordinärt re- missförfarande. Den tekniska tillförlit- ligheten av bedömningarna har under- sökts och beaktats vid slutsatserna. Som författaren själv framhåller vid flera till- fällen i betänkandet kan man dock inte dra omedelbara slutsatser för gymna- siets konstruktion direkt av dylika ex- pertundersökningar. Dessa fyller snarast uppgiften att på områden, där mer sys- tematiska undersökningar är möjliga, lägga en så tillförlitlig grund för kon- struktionsarbetet som möjligt. I detta fall gäller undersökningarna huvudsak- ligen ett nuläge i fråga om gymnasiets kursinnehåll och dess funktion med hänsyn till avnämarsidan. Vissa frågor om framtiden ingår. Dessa ger givetvis endast en beskrivning av hur man på olika håll vid universitet och högsko- lor, i förvaltning och näringsliv för när— varande bedömer behovet för framtiden. Nya omständigheter tillstöter dagligen som relativt snabbt förändrar bilden. Gymnasieutredningen har självfallet också att göra sin egen bedömning ut- ifrån sin samlade syn på hela gymnasie- frågan. Detta gäller inte bara framtids- frågan, som den behandlats i avnämar- undersökningarna. Även en aldrig så enhetlig resultatbild från avnämarsyn- punkt måste i slutskedet vägas mot and- ra faktorer av betydelse för gymnasie- frågans lösning.

5.2.1? Ytterligare avnämarsynpunkter har framkommit vid kontakter med och

i skrivelser från framför allt fackgym- nasiernas avnämare. Dessa kommer att redovisas nedan, varvid en avgränsning göres till uttalanden av mer allmän ka— raktär.

I de yttranden, som avgivits över för- slaget till provisorisk timplan och mål- sättning för det 3-åriga handelsgymna— siet, framhåller bl. a. Svenska arbets- givareföreningen och Sveriges industri- förbund som önskvärt att samtliga gym- nasister — oavsett vid vilken gymna- siefonm de utbildas —— bibringas en ge- mensam allmän grundutbildning i så stor utsträckning som möjligt. Det är av stor vikt, betonas det, att gymnasis- ter från vilken gymnasieform de än utexamineras erhåller likvärdiga möj- ligheter att vinna inträde vid universi- tet och högskolor. Det framhålles också att innebörden av en sådan målsättning är att utrymmet för mer fackmässiga studier beskäres.

Liknande synpunkter har framförts av Försäljnings- och Reklamförbundet.

Sam-ma principiella grundsyn redovi- sas av Sveriges Mekanförbunds kommit— té för det tekniska gymnasiet, en kom- mitté bildad i syfte att analysera verk- stadsindustrius synpunkter på den fram— tida gynmasieingenjörsutbildningen. Den framhåller som sin uppfattning att ut- bildningen visserligen skall ge yrkes- utbildning men att det tekniska gymna— siet i större utsträckning än det nuva- rande bör inriktas på att ge eleverna gedigna kunskaper i naturvetenskapligt, tekniskt och ekonomiskt grundläggande ämnen. Utbildningen i tekniska tillämp- ningsämnen bör vara av allmän karak- tär och inte sikta till specialkunskaper. Det anses vidare angeläget att språkun- dervisningen ges större utrymme, att undervisningen i svenska syftar till att motsvara det ökade kommunikations— behovet inom industrin och att utbild- ningen dessutom bör omfatta allmänna

ämnen som t. ex. samhällskunskap och arbetspsykologi.

TCO har i skrivelse till gymnasieut- redningen med hänvisning till överlägg- ningar i dess ingenjörsråd framhållit likartade synpunkter och understrukit att den grundläggande ingenjörsutbild- ningen ej bör specialiseras så långt som de konkreta arbetsuppgifterna kräver. TCO anser att de tekniska gymnasiestu- dierna utan stark specialisering skall syfta till en ingenjörsutbildning med en allmän bildningsnivå Väl jämförbar med studentexamens och med ett teoretiskt naturvetenskapligt innehåll, som möjlig- gör vidare självständiga studier efter de individuella behoven.

En uppfattning som avviker från de anförda bedömningarna har av SACO framförts i en skrivelse till gymnasie— utredningen beträffande gymnasiets uppgifter, innehåll och organisation. Mot bakgrund av ett konstaterat behov av vidgade yrkesutbildningsmöjligheter på studentexamensnivå bedöms fack- gymnasieutbildningen böra bli lika yr- kesinriktad som nu och ej betraktas som en normal rekryteringsväg till uni- versitet och högskolor. SACO vill där- för »ta avstånd från de tendenser till uttunning av yrkesinnehållet i fackgym- nasieutbildningen som framkommit bl. a. i förslaget om tim- och kursplaner för det treåriga handelsgymnasiet». Dock bör här understrykas att utgångs- punkten för ställningstagandet till fack- gymnasiernas innehåll och mål är ett annat än för övriga nämnda organisa- tioner. SACO pekar på behovet att till- föra arbetsmarknaden större grupper med yrkesutbildning på gymnasienivå och uttrycker sina farhågor för att en mindre specialiserad utbildning skulle kunna leda till ytterligare tryck på uni- versiteten och då särskilt på de fakul- teter som från arbetsmarknadssynpunkt betraktas som ogynnsamma.

5.2.2 Slutsatser 5.221 Den undersökning, som refererats i 5.2.1, omfattar visserligen inte alla av- nämare av gymnasieutbildad arbets- kraft men, som framgår av utredning- ens resonemang i kapitel 4, torde man ha anledning räkna med att även i fram- tiden nämnda avnämare kommer att ta emot en mycket stor andel av de gym- nasieutbildade. För det nya gymnasiets utformning bör de erhållna informa- tionerna därför vara av stor betydelse. För den allmänna planeringen av gym— nasiets innehåll och organisation skulle det vara av betydelse att information av den karaktär, som redovisas i avnä- marundersökningen, kontinuerligt kun- de tillföras för att omsättas i en löpan- de översyn av gymnasiets utformning. Därmed skulle vinnas att undervisning- ens innehåll snabbare kunde anpassas till avnämarkraven. Gymnasieutred- ningen återkommer i kapitel 9 till frå- gan om en kontinuerlig läroplansrevi- sion.

5.2.2.2 Gymnasieutredningen avser ej här att föra någon detaljerad diskussion av avnämarkraven. Sålunda utföres här inte någon analys i syfte att precisera avnämarområden med hänsyn till gym- nasiets differentiering (se kap. 8). Ut- redningen vill i stället söka klassificera kraven med hänsyn till innehållet. Man kan konstatera att de rent »nyt- tobetonade» kraven för nästan alla av- nämare är sammansatta av tre kompo- nenter: Gymnasiet bör ge 1: specialförberedelse med sikte på verksamheter inom vederbörande avnä- marområde (t. ex. omfattande kurser i matematik, fysik och kemi för studier vid teknisk högskola, gedigen merkan- til grundutbildning för blivande han- delsanställda, latinstudier för teologis- ka studier).

II: kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska och ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter företrädesvis av statistisk art. lll: allmänna, icke ämnesbundna fiir- digheter, som har med studie- och ar- betsteknik att göra.

5.2.2.3 Kraven II och III i 5.2.2.2 ovan är i stort sett desamma för alla avnä- mare.

Utredningen betraktar det som själv- klart att en viktig uppgift för gymna- siet blir att bygga vidare på grundsko- lans utbildning i svenska och moderna språk. Att klart och redigt uppfatta och återge vad som sägs och skrivs på det egna modersmålet liksom att enkelt, tyd- ligt och effektivt uttrycka sina tankar, är en förmåga, som måste vidmakthållas och förbättras. Vad de främmande språ- ken beträffar är en god språkbered- skap viktigare än någonsin. Utan en sådan kommer vårt land att isoleras och ej kunna till fullo dra fördel av det växande kulturella och ekonomiska ut- bytet med andra länder. Vårt lands allt livligare medverkan i internationella organisationer och i strävandena att bi- stå utvecklingsländerna ökar också kra- ven på språkkunnigt folk. Språkstudier- nas omfattning torde på olika utbild- ningsvägar — och även individuellt — böra varieras, men uppenbart är, att det framtida behovet av språkkunnigt folk blir stort. Utredningen återkommer längre fram i betänkandet utförligt till denna fråga men vill redan här fram- hålla att inte bara de tre språken engel- ska, tyska och franska, vilka avnämarna i första hand krävt, försvarar sin plats på schemat. Studiemöjlighet bör lik- som för närvarande alltjämt lämnas även i andra språk, t. ex. spanska, ryska, italienska.

Kvantitativa metoder och betraktelse- sätt har under senare tid fått en starkt ökad betydelse inom allt flera områ- den. Av ålder har matematik varit ett betydelsefullt redskap inom naturveten- skaperna och tekniken; sedermera ock- så inom samhällsvetenskaperna. Numera användes detta redskap —— ofta i kombi- nation med statistiska metoder —— även i rent humanistiska sammanhang. Detta framträder tydligt i de nästan samstäm- miga avnämarkraven på matematiska färdigheter —- utöver vad grundskolan givit —- i synnerhet i form av oriente- ring om statistik och statistiska meto- der. Utredningen har därför kommit till den övertygelsen att det framtida gymnasiet måste ge alla elever någon sådan orientering.

Praktiskt taget alla tillfrågade avnä- mare har starkt betonat kravet III, sam- tidigt som många ansett att det nuvaran- de gymnasiet inte till fullo lyckats fylla detta krav. All kraft måste därför sättas in på att så utforma arbetsformer och studiefostran i det nya gymnasiet att ungdomarna, när de lämnar skolan, är vana att självständigt planera och ge- nomföra även mera omfattande arbets- uppgifter. Häri innefattas då förmågan att söka sig fram till kunskapskällorna, att studera dem utan förutfattad mening och med sinne för det väsentliga, att kri- tiskt bedöma och ta ställning samt all- sidigt och överskådligt samla och fram- lägga materialet. Detta innebär att gym- nasiet måste lägga stor vikt vid att med- dela eleverna vissa färdigheter i stu- dieteknik och arbetsplanering. Utred- ningen återkommer längre fram (se kap. 10) till denna fråga.

5.2.2.4 Som redan påpekats har flerta- let avnämare samma uppfattning i frå- ga om kraven II och III i 5.2.2.2. Där- emot krävs i I en för varje avnämare specifik förutbildning. Om man vid

gymnasiets utformning skulle ta bety- dande hänsyn härtill, skulle detta leda till en uppdelning på mycket speciali- serade studieprogram. Hur långt man skall gå på denna väg blir en avväg- ningsfråga, där särskilt följande två —— mot varandra stridande — synpunkter blir av vikt:

A: Varje studieprogram bör lämpa sig för en så bred avnämarsektor som möjligt. B: Många elever har på detta ålders- stadium utpräglade intressen, som bör tillgodoses genom specialiserade studieprogram.

Vad det här gäller är i själva verket frågan om gymnasiets differentiering. Utan att föregripa diskussionen i föl— jande kapitel 7 och 8 av detta problem skall här likväl antydas några av de många argument, som kan anföras för både A och B.

Starkt specialiserade studieprogram har fördelen av god motivation i den mån de svarar mot spontana intressen. Å andra sidan har de en benägenhet att låsa eleven i ett ofta alltför tidigt yr— kesval, vilket kan medföra många miss— tag med åtföljande svåra och dyrbara korrigeringar. Vart en ensidig inrikt- ning på en smal avnämarsektor skulle kunna leda belyses klart av dagens si- tuation vid de spärrade fackhögskolor- na och fakulteterna, där konkurrensen om platserna är mycket hård. Det vore olyckligt om de, som inte kommer in på dessa utbildningsvägar, hade en gymnasieutbildning, som endast passa— de för dessa. Påminnas bör också om det ökade behovet av rörlighet med hän- syn till arbetsmarknadens snabba för- ändringar, vilket förutsätter att utbild- ningen inte blir alltför speciell. Utred- ningen vill särskilt understryka att syn- punkten A ovan är av stor betydelse inom hela gymnasiet. Inom exempelvis

den sektor, som ger teknisk utbildning, måste av arbetsmarknadsskäl utbild- ning inom alltför snäva och specialise- rade sektorcr undvikas. Den bör också ge möjlighet till fortsatta studier vid högskolorna.

Samtidigt är det uppenbart, att spe- eialämnen eller specialbetoning av vis- sa ämnen i någon utsträckning måste förekomma i ett gymnasium, som inte bara förbereder en mycket stor del av eleverna för fortsatta högre studier utan även vill förbereda fackutbildning eller direkt yrkesverksamhet. Dels talar som ovan nämnts pedagogiska och utveck- lingspsykologiska skäl för en sådan an- ordning, som låter den studerande un- der gymnasiestudierna få mera ingående syssla med de ämnesområden, som sär— skilt fångar hans intressen och passar hans anlag, dels är utbildningsvägen på specialområdena numera så lång och krävande, att den — där så är möjligt — bör kunna beträdas utan längre dröjsmål efter grundskolans slut. Att till exempel matematisk-naturvetenskaplig betoning av studierna är till gagn för den, som känner dragning till ingenjörens eller läkarens yrke, är lika uppenbart som att det är angeläget, att t. ex. den blivande filologen får möjlighet till fördjupat språkstudium. Samtidigt måste det be- tonas att alla parter måste anpassa sig till den ständigt fortgående utveckling- en inom både skolan, arbetslivet och de högre studierna. Sålunda måste även av- nämarna i vissa fall kunna modifiera sina krav.

Av ovanstående redogörelse framgår att de krav (se II och III, 52.22) som ställes på vissa »kommunikationsfär- digheter» och på allmänna studie- och arbetstekniska insikter, i det hela är ge- mensamma för alla nu nämnda avnä- mare. De krav på specialförberedelser (se I, 5.2.2.2), som gymnasiets avnäma- re ställer, är däremot ofta mycket dis-

parata. Gymnasieutredningen avser ej att i detta sammanhang gå in på hur och i vilken utsträckning dessa kan tillgodo- ses. Så mycket bör dock redan här kun- na konstateras, att motstridiga krav knappast bör leda till en alltför stark uppsplittring av gymnasiets målsättning i skilda specialinriktningar. De hittills redovisade, allmänt nyttobetonade krav, som högskolorna, näringslivet och för- valtningen ställer på de gymnasieutbil- dade, synes leda fram till att målsätt- ningen för hela det framtida gymnasiet från dessa synpunkter kan göras rätt enhetlig.

En ytterligare precisering av gymna- siets uppgift fordrar emellertid också en analys av de krav, som ställ-es på gym- nasiet av individen själv och samhället i övrigt. I de närmaste avsnitten skall gymnasieutredningen diskutera dessa frågor.

5.3 Samhällslivets krav

5.3.1 Allmänna synpunkter

5.311 Gymnasieutredningen vill under- stryka att de krav som samhället ställer strängt taget gäller alla medborgare. Den orientering och de kunskaper, som varje människa behöver i egenskap av medborgare, bör komma alla till del oavsett om de passerat gymnasiet eller ej. Uppgiften att ge den grundläggande orientering som samhällslivet kräver tillkommer grundskolan. För det ålders- stadium som ligger däröver måste kra— ven delvis tillgodoses på olika vägar och givetvis också i olika mån med hän- syn till personliga förutsättningar och intressen.

För dem som går direkt ut i förvärvs- livet tillgodoses samhällskraven via kun- skaper och erfarenheter, som möter i ar- bets— och föreningsliv, genom fritids- verksamhet och självstudier. Det är kon-

takter, som givetvis också gymnasisten har, men kontaktytan blir av naturliga skäl mindre. Gymnasiet måste här kom- plettera.

5.3.1.2 De krav det här är fråga om lå- ter sig i många fall inte fånga genom enkäter till vissa utpekade avnämare, såsom fallet är med de krav, som ut- redningen sökt fastställa genom den i 5.2.1 redovisade undersökningen. Gym- nasieutredningen har emellertid i sam— band med denna undersökning sökt få en belysning av de här aktuella aspek- terna. Sålunda har de nämnda avnä- marna bl. a. givit tillfälle uttala sig om vilka krav de anser att gymnasieutbil- dade bör uppfylla — utöver de för yr- kesutövningen respektive studierna nöd- vändiga kraven —— för att kunna följa med och deltaga i andra företeelser inom samhälls- och kulturlivet. Som framgår av den separat publicerade re- dogörelsen (SOU 1963:22) har därvid många synpunkter framkommit, men det är givetvis endast vissa sidor av problemet som blivit belysta. Detta är naturligt eftersom de tillfrågade endast representerar en liten del av alla be- dömare och det här i själva verket ytterst är fråga om värderingar. En speciell detalj i utvärderingen av bedömningarna av vad som i avnämar- undersökningen kallats allmänbild- ningsaspekten förtjänar särskild upp- märksamhet. Det gäller den vikt i all- mänbildningsvärde utöver yrkes- och studiekrav, som ges de humanistiska sidorna av gymnasiets undervisning. Från allmänbildningssynpunkt uppskat- tas dessa nämligen i hög grad såväl av företrädare för förvaltning och nä- ringsliv som av universitetslärare inom naturvetenskap, medicin och teknik. Däremot kan man inte iaktta någon mot- svarande uppskattning av de naturve- tenskapliga ämnena från de humanis-

ter, teologer och samhällsvetare, som inte i större utsträckning ställer anspråk på sådana kunskaper för det egentliga studiearbetet. De humanistiska moment, som sålunda från dessa synpunkter rö- ner allmän uppskattning, är i första hand beläsenhet i skönlitteratur och historia men också samhällskunskap, geografi, psykologi och franska.

Den specifikation, som gymnasieut- redningen gör i avsnittet 5.3.2 nedan av samhällets krav, har begränsats till vad som enligt utredningens uppfattning är de fordringar, vilka de gymnasiala skol- formerna — jämte de redan i 5.2 redo- visade förutbildningskraven —— måste tillfredsställa. Det är därvid viktigt att hålla i minnet att det framtida gymna- siet och de därmed parallellställda ut- bildningsformerna skall bygga på den grund, som den nioåriga obligatoriska skolan lägger.

5.3.2 Komponenter i samhällslivets krav

5.3.2.1 Enligt gymnasieutredningens uppfattning kommer de allt rikare för- grenade internationella förbindelserna att kräva ökad uppmärksamhet i det nya gymnasiet. Det är inte bara de mo— derna transportmedlen, radio och TV, som knyter människor samman. Det mellanfolkliga samarbetet, ekonomiska förbindelser, gemensamma forsknings— uppgifter m. ni. verkar i samma rikt- ning. Alla dessa faktorer framhäver nödvändigheten av att kunskapen vid- gas till att omfatta jämte det egna lan- det, Norden och Europa också utom- europeiska folk och världsdelar i högre grad än hittills. Då ett av de främsta målen för ungdomens fostran i flertalet kulturländer just nu är att hos den en- skilde skapa respekt för människovär— det och sinne för folkens rätt att ställa krav på ett liv i fred och frihet under socialt, kulturellt och ekonomiskt fram—

åtskridande, måste studierna vad be- träffar både kursinnehåll och arbets— metoder i flera avseenden läggas till rätta för ett sådant syfte. Därigenom kan åtskilligt vinnas även med tanke på fostran till god medborgaranda och in- dividuell anpassning i tillvaron.

Det gäller således här att bl. a. till- godose ett ökat krav på kunskaper om beteendemönster i olika kulturer och det mänskliga samhällets konstruktion och funktioner, varvid perspektivet måste vidgas över de nationella grän- serna. Detta bör ske genom att den samhällsorienterande undervisningen stärks, men givetvis bör den ökade in- ternationaliseringen prägla alla ämnen.

Viktigt är emellertid också att andra aspekter beaktas, när det gäller att ut— veckla de unga till större vidsyn och till ökad förmåga att förstå sig själva och andra samt att göra en positiv in- sats i den komplicerade värld i vilken de lever. Gymnasiet måste därför fort- sätta det studium av litteratur, konst och religion, som påbörjats inom grund- skolan. Även ett — med hänsyn till olika studieinriktningar — på lämpligt sätt upplagt filosofi- och psykologistu- dium har i detta sammanhang en upp- gift.

Till sist bör framhållas att den in- ternationella utvecklingen liksom kom- munikationsbehoven i samhället ytter- ligare understryker kravet på kunska- per och färdigheter i svenska och mo- derna språk. Samhällets alltmer kompli- cerade natur leder också till krav på ökad förmåga till kvantitativ bedöm— ning. Båda dessa krav har framkommit vid den i 5.2 redovisade undersökningen.

5.3.2.2 Den tid vi lever i präglas i hög grad av naturvetenskapens och tekni- kens starka utveckling. Praktiskt taget alla människor beröres dagligen härav och en ständigt växande andel är direkt

knuten till tekniskt-naturvetenskapligt utvecklingsarbete eller omedelbara till- lämpningar härav. Av dessa senare in- divider kräves givetvis speciella insik— ter i naturvetenskap och teknik. Men även övriga medborgare måste för att förstå sina medmänniskor och de snab- ba förändringarna i samhället liksom för att kunna ta del i aktuella diskus- sioner och personligen kunna ta ställ- ning i för individen själv, samhället och ofta hela mänskligheten avgörande frågor ha en viss aktuell orientering i naturvetenskap och teknik. Utnyttjandet av naturvetenskapliga och tekniska forskningsresultat framstår i dag som en av de mest verksamma faktorerna i den sociala och ekonomiska utvecklingen. En icke oväsentlig del av de politiska spörsmål, medborgaren i ett demokra- tiskt samhälle har att ta ställning till, har naturvetenskapliga och tekniska implikationer. Varje medborgare måste därför få en fortlöpande orientering om naturvetenskap och teknik och om hur dessa verkar som drivkrafter för den sociala utvecklingen. Till detta bör alla skolformer medverka. Även de elever, som inte är specialinriktade på natur- vetenskap och teknik, måste få en vid- gad orientering utöver den grund som lagts i den obligatoriska skolan. Denna orientering bör innebära någon inblick i naturvetenskapligt betraktelsesätt, en orientering om de problem man brottas med samt någon bekantskap med de tekniska hjälpmedlen, som står veten- skapen till buds, och med de empiriska och matematiska metoder, varmed den arbetar.

En intensiv debatt har de senaste åren förts kring behov av ökad natur- vetenskaplig orientering. Den debatten har till stor del hämtat sin näring ur den av C. P. Snow hävdade meningen att vår ursprungligen relativt enhetliga civilisation kluvits i två kulturer som

löper risken att gå banor som alltmer fjärmar sig från varandra. En bidra- gande orsak till detta skulle vara det humanistiskt betonade bildningsidealet, som leder till bristande förmåga att assi- milera de tekniska och naturvetenskap- liga kunskapsområdena med de sociala och allmänmänskliga sammanhangen. Gentemot Snow har hävdats att hans kategoriklyvning är felaktig och att pro— blemet är fel ställt. Motsatsställningen skulle i stället finnas mellan speciali— sering och övergripande kunskap, de två kulturerna skulle upplösa sig i många. Men även Snows kritiker har pekat på den centrala betydelse skolan har för att motverka en icke önskvärd tidig spe- cialisering.

De förslag som i den svenska debatten framkommit och som tagit sikte på gym- nasiet har praktiskt taget entydigt pe- kat på behov av att alla gymnasister får information om naturvetenskap och tek- nik. Förslagen till lösningar har där- emot divergerat. Somliga har understru— kit idéhistoriens betydelse. Genom att inom ett ämne ge alla väsentliga sidor av kulturutvecklingen skulle skilda kun— skapsområden kunna införlivas med varandra och interrelationen mellan exempelvis filosofi, naturvetenskap och politik skulle framstå klarare. Det blir då möjligt att ge en bild av vad som med en mycket vid definition kallats världsbilden och dess utveckling. Andra har fäst stor vikt vid teknikens och na- turvetenskapens sociala och politiska aspekter. Naturvetenskaplig utveckling och tekniska uppfinningar inverkar som nämnts i hög grad på människors livs- villkor och påverkar politiskt handlan- de. Skolan bör därför enligt detta syn- sätt ge sådana kunskaper från skilda fält att de kan bidra till förståelsen för alla de problem som medborgaren mö- ter i samhället och i större eller mindre utsträckning tvingas ta ställning till.

Till dessa viktiga problem och till den refererade diskussionen kommer gym- nasieutredningen att återknyta i kapitel 9 i samband med den mer detaljerade redogörelsen för kursinnehållet.

5.323 De krav som ovan ställts på gym- nasiet är inriktade på att öka elevernas förmåga att förstå människor och män- niskans situation. Gymnasiet får emel- lertid inte inskränka sig till att ge ut- blick enbart över den egna samtiden och mot den närmaste framtiden. Stu- diet av historiska skeenden, av sociala och ekonomiska förhållanden i.gången tid, av förändringar och samhällets för- änderlighet är av betydelse för bättre förståelse av det moderna samhällets problem. I gymnasieundervisningen kan uppgiften då icke bli att ånyo och blott mera detaljerat genomgå grundskolans kurs utan i stället att söka följa idéer- nas uppkomst och utveckling, att teckna de stora dragen i den politiska, ekono- miska, kulturella och vetenskapliga ut— vecklingens historia och att söka _ i samverkan ämnena emellan — så långt det är möjligt ge sammanfattning och överblick.

5.3.2]; De krav som redovisats i 5.3.2.1 —-—5.3.2.3 har så långt möjligt tillgodo- setts redan i grundskolan genom dess samhälls- och naturorienterande ämnen. Eleverna har där fått grundläggande faktakunskaper och getts tillfälle att tillämpa dessa kunskaper. Det kan där- för inte vara meningsfullt att gymna- siet dubblerar den kunskapen eller en- bart ökar den kvantitativt.

Att de nämnda kraven ej här eller kan tillmötesgås enbart genom omfat- tande faktainlärning är självklart. De fakta som inläres bör väljas så att de ses i ett funktionellt sammanhang. Un— dervisningen bör också utformas så att

faktainhämtandet delvis blir ett resul- tat av elevens självständiga studier. På detta sätt får eleverna lättare överblick över och sammanhang i sitt vetande. Detta måste vara väsentligt med tanke på de former i vilka eleverna efter stu- diernas slut kommer att inhämta kun- skaper. Genom diskussioner av problem och idéer, d. v. s. genom att undervis- ningen får präglas av en kritiskt prö- vande inställning, skapas bättre bered- skap för förståelse av social, politisk, ekonomisk, naturvetenskaplig, teknisk, kulturell, religiös och mänsklig proble- matik vare sig det gäller det egna sam— hället och dess medborgare eller andra människor och samhällen.

5.3.2.5 Som redan inledningsvis påpe- kats, ingår i målsättningen för grund- skolan sådana allmänna personlighets- utvecklande uppgifter, som i stor ut- sträckning måste fortsättas inom de föl- jande skolformerna. Om några få år kommer den obliga- toriska nioåriga grundskolan att vara genomförd i hela vårt land. Somliga av dem, som lämnar grundskolan, går direkt ut i förvärvslivet. De kommer då att under den tid deras kamrater tillbringar i gymnasiet, fackskolan eller yrkesskolan förvärva kunskaper och er- farenheter såväl genom kontakter i ar- betslivet som i föreningsverksamheten — ideell, politisk eller facklig m. m. Ge— nom konfrontationen med vardagslivet — i arbetet och på fritiden — fortsät— tes för dessa ungdomar den personlig- hetsutveckling, som eftersträvas bl. a. i grundskolan. För kamraterna, som i stället för yrkesverksamhet valt fortsatt skolgång, blir miljön och därmed erfa- renheterna i många avseenden annor- lunda, ofta mer begränsad och mer konstlad. Det finns allmänt sett anled- ning att ge akt på den risk för isolering från samhället i övrigt som onekligen

lätt ger en prägel åt skolmiljön. En fortsatt personlighetsfostran är givetvis även för gymnasieeleverna viktig. Här- till måste skolan bidra i enlighet med de krav som samhället ställer.

Därutöver måste personlighetsfostran bestämmas av att gymnasisterna från studierna mer eller mindre direkt förs ut som medborgare med självständigt socialt och politiskt ansvar. Gymnasiets arbetssätt måste därför vara sådant att det kan bidra till personlighetsutveck- lingen och förbereda eleven för den vuxnes ansvar. Det gäller icke minst kontakten med arbetslivet utanför sko- lan. Vid avvägningen av innehållet i studierna och i deras metodiska upp- läggning likaväl som i anordningar för skolans sociala liv i övrigt bör stor hän- syn tas till den personlighetsutvecklan- de effekten.

5.4 Individernas krav

5.4.1 Inledning

I detta kapitel har hittills gymnasiets innehåll tecknats mot bakgrund av en analys av avnämarnas och samhälls- livets krav. En avvägning måste även göras gentemot de krav individen kan ställa på gymnasieutbildningens inne— håll.

Redan vid inträdet i gymnasiet är elevernas personliga intresseinriktning— ar delvis utdifferentierade. Gymnasiet måste inom rimliga gränser kunna ge utrymme för eleverna att fritt utveckla sina intressen. När 1946 års skolkom— mission (SOU 1948: 27) nalkades denna problematik, utgick den från elevernas intresseinriktning som en viktig grund för gymnasiets differentiering. Endast om elevernas intressen fullt ut tillvara- tas som utgångspunkt för studierna, menade skolkommissionen, kan gymna- siet få den studiefostrande karaktär som

7—318118

anses vara dess viktigaste funktion. Vid avvägningen av de individuella intres- sena gentemot samhällslivets krav grup- perade skolkommissionen skolans ar- betsområde i intresseområden samman— fallande med centrala områden inom samhälls— och kulturlivet. Från denna intressegruppering skisserades ett gym— nasium organiserat på tre linjer.

Skolkommissionen begränsade sin precisering av intresseområden till det allmänna gymnasiets arbetssfär. Från dess utgångspunkter kan emellertid gymnasiets hela arbetsområde föras in i bilden. Möjligheterna att tillgodose in- dividuella intressen inom studieorga- nisationen blir större om latituden vid— gas till att omfatta bl. a. tekniska och ekonomiska intresseinriktningar.

1940 års skolutredning (SOU 1947: 34) berörde denna fråga från delvis andra utgångspunkter. Skolutredningen avvisade emellertid blandgymnasietan- ken med någon reservation för införan- det av handelslinjer i det allmänna gym- nasiet.

Gymnasieutredningen vill här endast notera frågeställningen och avser att i annat sammanhang penetrera den grundligare.

Det bör emellertid framhållas att gym- nasisterna som påvisats i Vägen genom gymnasiet (SOU 1963: 15, kap. 9, 12, 19) långt ifrån alltid tillhör någon utpräg— lad intressekategori. Gymnasiet kan inte stängas för dem som saknar be— stämd intresseinriktning. Tvärtom mås- te rimlig hänsyn tas även till dem vid gymnasiekonstruktionen. Detta belyses närmare i betänkandets kapitel 7 men något också i följande avsnitt.

5.4.2 Elevundersökningen I nyssnämnda undersökning (SOU 1963:15) behandlas i första hand de faktorer som synes bestämma elevernas

val vid de olika valtillfällen som gymna- siestudierna medför. Men några av de uppgifter som där använts för att belysa valfaktorerna ger också en mera gene- rell bild av elevernas krav på gymna- siets innehåll.

Det bör först i anslutning till det närmast föregående (5.4.1) noteras att de elever, som vid övergången till gym- nasium väljer olika linjer, i genomsnitt skiljer sig markant åt i fråga om intres- sen (a. a. sid. 127, fig. 7). Särskilt är det de teknisk-naturvetenskapliga intres- sena som verkar differentierande inom det allmänna gymnasiet, men även det som sammanförts under rubriken hu- manistiska intressen gav utslag, närmast hos latinlinjen och i positiv riktning. Fackgymnasiegrupperna har mera ut- präglade, med linjernas inriktning över- ensstämmande intresseprofiler än det allmänna gymnasiets linjer, och de är också med hänsyn till yrkesplaner m. m. mer homogent sammansatta än linjerna på allmänt gymnasium.

Detta gäller i genomsnitt, men det finns också inom varje undergrupp en högst betydande spridning. Så är exem- pelvis nära hälften av pojkarna på la- tinlinjen negativt inställda till det slags intressen, nämligen de humanistiska, som ändå är de som i jämförelse med andra intressen utmärker denna pojk- grupp mest i positiv riktning. Inom all— männa linjen råder över huvud taget en mycket stor intressevariation, och inget intresseområde framstår som särskilt karaktäristiskt för linjen, trots att även exempelvis samhällsinriktade intressen blivit föremål för mätning.

När eleverna själva fick gradera bety- delsen av olika motiv för linjevalet, kom »Där får jag läsa de ämnen som intresse- rar mig mest» först, markerat av 74 pro- cent., närmast följt av »Den linjen leder fram till de yrken som intresserar mig mest» (62 procent). Det är de två skäl

där ordet intresse förekommer i formu- leringen (a. a. sid. 82, tab. 24). I det närmaste hälften av eleverna har mar- kerat båda dessa skäl, 12 procent inget av dem. Latinlinjens blivande elever nämner ämnesintresset mera än genom— snittligt, tekniska gymnasiets och real- linjens yrkesintresset, medan de som tänker sig till allmänna linjen ligger lägst i båda hänseendena.

Intresset anknyter i dessa skäl dels till skolämnena, dels till yrkesvalet, men däremot ej till de mera generella intres- sefaktorer som behandlats. Även ämnes- inställningen och yrkesplanerna stude- ras emellertid mera direkt i undersök- ningen, varför jämförelser med elever— nas självupplevda motiv är möjliga. På det hela taget visar de ämnen eleverna säger sig vilja läsa — och särskilt så- dana man vill läsa många timmar i vec- kan —— en betydande överensstämmelse med de ämnen som upptas på olika lin- jers timplan (a. a. sid. 120—123). Rea- lare och tekniker vill läsa matematik och naturvetenskapliga ämnen, latinare språk. Här kan f. 6. den paradoxen no- teras att latinarna oftare än övriga mo- tiverar linjevalet med ämnesintressen, men samtidigt är dessa elever de bland allmänna gymnasiets som i minst ut- sträckning önskar läsa sin linjes speci- fika karaktärsämne —- latinet. I gengäld har de moderna språken en stark intres- semässig förankring bland latinarna.

Bäst beredda att bedöma gymnasiets ämnesuppsättning bör abiturienterna vara, och de har dels fått ta ställning till de olika ämnen de själva läst och ange önskemål om ökning eller minsk— ning, dels fått bedöma vissa ämnesom- rådens generella vikt i det framtida gymnasiet. En utgångspunkt för åter- givande av vissa huvudresultat i den senare bedömningen ger följande tabell, där momenten ordnats efter den pro- cent bland eleverna som velat ge mo-

Tabell 1. Abiturienternas bedömning av betydelsen hos olika utbildningsmoment i det framtida gymnasiet.

Procent bland abiturienterna, som vill tillmäta momentet

Större vikt Lika vikt Mindre vikt Vana vid självständiga studier .................. 77 21 1 Orientering i det moderna samhällslivet .......... 63 33 3 Färdigheter i moderna främmande språk ......... 60 38 1 Allmänbildning på det naturvetenskapliga området 47 48 2 Förkunskaper för högre utbildning ............... 41 52 4 Kunskaper i matematik ........................ 38 56 3 Tekniska ämnen ............................... 30 54 9 Allmänbildning på det humanistiska området ..... 30 57 12 Estetiska ämnen .............................. 28 54 14 Merkantila ämnen ............................. 27 56 9 Färdigheter i svenska språket ................... 25 69 4 Fysisk träning ................................ 24 59 14 Kunskaper i klassiska språk .................... 3 33 60

i mentet i fråga ökad vikt i det framtida gymnasiet (a. a. sid. 195). Där anges också hur stor andel av eleverna som vill bibehålla momentet vid det nuva- rande och hur stor del som vill minska det. Bedömningen är således relativ i förhållande till nuläget, och den är kvan- titativ i den meningen att den avser momentets totala vikt men går ej in på eventuellt önskade förskjutningar mel- lan olika delområden inom det.

Högst i listan och före alla ämnes- moment i egentlig bemärkelse kommer ett önskemål om större övning i själv- ständigt studiearbete. Bland ämnesmo- menten i övre delen av listan skiljer sig två tämligen klart ifrån de övriga, nämligen orientering i det moderna samhällslivet och färdigheter i moderna främmande språk, där majoriteten av eleverna markerat önskemål om större vikt för momenten. Ännu mera påtag- ligt skiljer sig i slutet av listan kunska— per i klassiska språk från de övriga. Det är det enda moment där en större andel av eleverna ligger på minus- än på plussidan. Det är ej bara eleverna, som inte läser klassiska språk, som här gett uttryck för en negativ värdering

utan också i nästan samma utsträckning latinarna själva. Naturvetenskap, ma- tematik och tekniska ämnen kommer före de i vid bemärkelse humanistiska momenten, bortsett från samhällsorien- tering och språk, och detta visar sig sammanhänga med att både latinare och övriga vill öka de matematisk-naturve- tenskapliga inslagen, medan realarna på det hela taget ej biträder någon ök- ning av de humanistiska momenten. Den bild vi här fått av abiturienter- nas värdering av olika ämnesområdens betydelse, i förhållande till den vikt de nu har, bekräftas av jämförelsen mellan de enskilda skolämnena. Abiturienterna har för varje ämne de läst i gymnasiet fått ange om de skulle velat läsa ämnet mera, lika mycket eller mindre än nu, eventuellt inte alls. De ämnen i abituri- entgruppen som helhet, vilka de som läst ämnena önskar mera av, är främst engelska, matematik och franska samt bland mera ovanliga ämnen spanska — alltså moderna språk och matematik. Latin och grekiska (bland latinarna) samt kristendom och historia ligger längst åt det negativa hållet med fler elever som vill ha dem minskade än som

vill ha dem ökade. I fråga om såväl la- tin som grekiska stämmer denna inställ- ning väl överens med värderingen av hela momentet klassiska språk. Kris- tendom och historia hör närmast hem- ma i den humanistiska allmänbild- ningen enligt föregående bedömning — ett moment som i varje fall ej fick nå- gon mera framskjuten placering. Histo- ria med samhällslära uppfattas tydligen inte i någon högre grad som den orien- tering i det moderna samhällslivet, vil— ken enligt förut refererade bedömning bör förstärkas. Bland de ämnen, som gymnasisterna nu sällan eller aldrig lä- ser, har spanska, ryska samt merkantila, tekniska och husliga ämnen fått många förespråkare.

I båda de bedömningar, som nu åter- givits, finns det en tendens att real— linjens elever _ vid sidan av en avse— värd undervisning i moderna språk _ önskar en förskjutning i riktning mot mera realbetonat innehåll i gymnasie- studierna _ en ökning av matematik, fysik och tekniska ämnen hos pojkarna, av matematik och biologi hos flickor- na, samtidigt med en minskning av det humanistiska allmänbildningsinnehål- let. Hos latinarna är det däremot lin- jens specifika klassiska ämnesinnehåll, som man vill beskära, till förmån för ökade moderna språkkunskaper samt matematik.

Även i fråga om intresset för fackbe- tonade, närmast tekniska och merkan— tila ämnen på det allmänna gymnasiet finns stöd på flera ställen i Härnqvists & Grahms undersökning och ej bara på abiturientnivån utan också i de lägre åldersgrupperna. Ett tecken härpå är det stora intresse som deklarerats för tekniska och merkantila grenar under de två avslutande gymnasieåren. Även de tekniska och merkantila fackskolor- na har tilldragit sig ett betydande in- tresse i vissa elevgrupper. Tekniska äm-

nen samgår med matematik, fysik och kemi i pojkarnas intressen. Merkantila ämnen samgår ofta med moderna språk, särskilt i flickornas intressen. För många av de elever som är osäkra om sina möjligheter att genomgå högre ut- bildning efter gymnasiet skulle en viss fackinriktning med bibehållna vidare- utbildningsmöjligheter innebära en trygghet.

5.5 Sammanfattning och samman- vägning av kraven

5.5.1 Sammanfattning

I det föregående har redogjorts för de krav, som gymnasieutredningen _ med utgångspunkt i genomförda undersök- ningar och egna överväganden _ me- nar att man måste ställa på det fram- tida gymnasiet. Här sammanfattas nu först de uppgifter för gymnasiet, som kraven leder fram till.

Gymnasiet måste utöver grundskolan ge:

I: Specialförberedelser som varierar med hänsyn till den yrkes- eller studie- inriktning som eleven har och de öv- riga intressen eleven har möjlighet att utveckla i skolan.

II: Kommunikationsfärdigheter i form av gedigna kunskaper i svenska och ett, två eller flera moderna språk samt i form av vissa matematiska färdigheter, framförallt av statistisk art.

III: Allmänna studie- och arbetstek- niska färdigheter.

IV: 1. Samhällsorientering, svensk och internationell.

2. Teknisk och naturvetenskaplig ori— entering.

3. övrig kulturell orientering, d. v. s. om litterära, estetiska, religiösa, filoso- fiska och psykologiska frågor.

4. Ett historiskt och i vissa fall fram- åtblickande perspektiv på de under 1—3 nämnda frågorna.

både

Gymnasiet har även till uppgift att tillgodose en riktig utveckling av ele- vens anlag och intressen, att bidra till den personlighetsutveckling i vidare mening som är varje skolas uppgift. Denna uppgift kan dock ej separeras från punkterna I—IV. Som framhävts i 5.325 bör den vara ett resultat av stu- diernas innehåll, arbetets utformning och skolans sociala liv.

5.5.2 Sammanvågning

5.5.21 Av resonemanget i 5.2, 5.3 och 5.4 följer att uppgifterna I_IV på olika sätt sammanhänger med varandra. Så- lunda kommer de krav, som svarar mot II och IV, i åtskilliga fall att automatiskt bli tillgodosedda genom att de också svarar emot uppgiften I. I synnerhet blir detta fallet om gymnasiet — i en- lighet med synpunkten A i 5.2.2.4 — inte tillåtes bli uppdelat i alltför starkt specialiserade studiegångar. I den mån II och IV icke överens- stämmer med delar av I måste givetvis en avvägning av de olika kraven och önskemålen göras, när den organisa- toriska formen för utbildningen skall konstrueras. Vid utformningen av skil- da studievägar hlir det därvid en hu- vuduppgift att på lämpligt sätt låta det mer speciellt förutbildande kunskaps- stoffet I i förhållande till det allmänna- re II och IV betonas mer eller mindre allt efter varje särskild studievägs mer eller mindre markerade särart och be- hov.

5.5.2.2 En faktor som härvidlag har avgörande betydelse är tidsfaktorn. Vad som i varje enskilt studieprogram skall tillmätas störst vikt, uppgifterna II och IV eller uppgiften I, bestämmes bl. a. av vilket totalt timtal per vecka man anser sig kunna förfoga över och hur stor ar- betsbörda som lämpligen kan åläggas

eleverna. Det är inom den tidsram, som anger storleksordningen av elevernas to— tala studiearbete i skola och hem, som ifrågavarande avvägning måste ske. Självfallet varierar arbetsbördan från clevkategori till elevkategori. Men helt allmänt kan man konstatera att det i flera avseenden skulle vara mycket olyckligt, om de ständiga kraven på ett bredare ämnesregister och ett vidgat kursinnehåll i de skilda ämnena finge leda till en arbetsanhopning, som sprängde den lämpliga tidsramen och framtvingade dess utökning.

Tvärtom synes det nu mera än någon- sin vara angeläget att gymnasieungdo- mens totala skolarbete icke tillåtes läg- ga beslag på så stor del av dagen, att tid, kraft och lust icke längre finns för sådana sysselsättningar _ med eller utan direkt kontakt med skolarbetet _ som eleven skulle på eget initiativ och av spontant intresse vilja ägna sig åt. Det gäller här en fråga av utomordent- lig betydelse icke blott från viktiga ar- betshygieniska synpunkter. Utredning- en återkommer till denna fråga i kapi- tel 9, men vill redan här understryka att en nödvändig förutsättning för att gymnasiet skall kunna fylla den viktiga uppgiften att fostra ungdomar med vana vid självständigt arbete och ge tillräck— ligt utrymme åt bildningsmöjligheter utanför skolan (jfr 5.3.2.5) är en sänk- ning av nuvarande höga veckotimtal.

Därvid måste observeras att moderna tekniska hjälpmedel av audivisuell och annan typ bör kunna spara tid i under— visningen. Därigenom kan överbelast- ning av tim- och kursplaner undvikas och, genom kortare arbetsdag och ar- betsvecka, mera tid ställas till elevernas fria disposition.

Särskilt när det gäller gymnasisternas skolgång är det viktigt att i avsevärd grad ta hänsyn till de vinster för sko- lan, som inträtt genom förekomsten av

och tillgången till olika bildningsmedel utanför skolans väggar. I kapitel 9, 10 och 16 kommer gymnasieutredningen att beröra den växande roll böcker, tid— skrifter, tidningar och andra publika- tioner liksom de nya massmedia _ film, radio och TV — fått och kommer att få såsom komplement till och ersät- tare för skolaus verksamhet.

5.5.2.3 Vid avvägningen mellan uppgif- terna I, II och IV tillkommer också den svårigheten att omfattningen i varje fall av uppgiften IV inte kan kvantitativt fixeras i samma grad som de moment av omedelbart bruksvärde, vilka kon- stituerar I. De senare kan man _ såsom gymnasieutredningen visat genom den i 5.2 redovisade avnämarundersökning- en _ få ett ganska konkret grepp om, medan uppgiften IV är grundad på all- männare värderingar (se 5.3). Viktigt är också att observera att den bildning, som inrymmes i uppgiften IV, består av mycket, som inte kan förvär- vas och bringas till avslutning genom vissa bestämda studier vid viss tid- punkt. Med hänsyn härtill och till indi- videns möjligheter att livet igenom bru— ka sin lediga tid också till bildnings- främjande studier och sysselsättningar på egen hand bör man kunna i olika av— seenden begränsa och sovra det kun- skapsstoff, som i gymnasiet skall bilda underlag för denna bildning.

5.524 De synpunkter som ovan anförts visar att den slutliga sammanvägning- en mellan de olika kraven på gymna- siet måste ske med hänsynstagande till en rad olika omständigheter, vilka inte alla kan överblickas förrän klarhet nåtts bland annat i sådana huvudfrågor som studietidens längd, det totala veckotim— talet och gymnasiets differentiering. Vid denna sammanvägning gäller det att balansera de krav som från avnä-

marna och samhället ställes på gymna- siet gentemot individens önskemål. Det kan därvid konstateras att kraven II— IV under senare tid tillmätts Ökad vikt i förhållande till kravet I. Detta fram— går utom av gymnasieutredningens un- dersökningar av den debatt som förts om gymnasiets innehåll. Betydande hän- syn måste dock tas till kravet I dels för att olika gymnasietypers syfte skall uppnås, dels för att individerna skall få tillfälle att pröva sina anlag och ut- veckla sina intressen. I det senare hän— seendet kan det gälla en mindre flexi- bilitet inom en ram, bestämd av uppgif— terna I—IV ovan, men det kan också bli fråga om större avvikelser för att tillgodose Specialintressen av exempel— vis estetisk art. Gymnasieutredningen tar senare upp denna fråga i samband med diskussionen om behovet av olika differenticringsriktningar.

5.6 Allmänbildningsbegreppet

5.6.1 Analys av begreppet. Enligt sina direktiv har gymnasieutred— ningen att analysera de två begrepp, som departementschefen kallar gymna- sieutbildningens samhällsnytta och dess egenvärde. Det första har gymnasieut— redningen sökt klarlägga genom sina avnämarundersökningar — redovisade bl. a. ovan i 5.2.

5.6.11 Med gymnasieutbildningens egen- värde åsyftar departementschefen

»det mått av allmänbildning som varje slag av gymnasial utbildning bör ge den studerande. Den önskvärda innebörden av allmänbildningskravet _ med de skiftning- ar, som kan betingas av målsättningen för olika gymnasiala utbildningsvägar _ bör utredningen förutsättningslöst pröva under beaktande av det förändrade läge, som föl— jer av bl. a. naturvetenskapens och tekni— kens snabba utveckling, den förlängda skol- pliktstiden, de ökade och mer mångsidiga internationella kommunikationerna liksom

de nya massmedias allt större roll som bildningsmedel. I varje utbildnings egen— värde ligger också det resultat som, oavsett utbildningens specifika inriktning, en ak- tiv studiefostran medför för mognadspro- cessen, exempelvis i form av förmåga till säker och kritisk bedömning och till kon- struktivt tänkande. Även i detta avseende bör utredningen söka precisera de krav, som bör ställas på de gymnasiala utbildnings- vägarna.»

5.6.1.2 De i direktiven använda termer- nas samhällsnytta och egenvärde är som av direktiven framgår närmast synony- mer till de två begreppen »förutbild- ning» respektive »allmänbildning», vil— ka _ såsom framgår av den återblick gymnasieutredningen givit i kapitel 1 _- sedan långt tillbaka återfinnes i skol- debatten. De har därvid i regel varit betydelsefulla delar av den grund på vilken man sökt bygga motiveringarna för gymnasiets mål och utformning. Att en viss uppgift borde ingå i gymnasie- utbildningen har man sålunda ofta ve- lat motivera med att »den ingår i all- mänbildningen». Svårigheten har då va- rit de olika uppfattningar, som rätt om detta begrepps innebörd. Att mening- arna härom har skiftat från tid till tid är mindre märkligt och även mindre besvärande. Värre är att också samtida bedömare inte sällan varit oeniga. 1957 års skolberedning antyder i sitt betänkande Grundskolan (SOU 1961: 30) några av de uppfattningar som fun- nits och framhåller deras ohållbarhet. Stundom har allmänbildningsbegreppet identifierats med goda minneskunska— per. Inte sällan har det fått beteckna den omdömesförmåga och insikt som står kvar, när man glömt detaljkunska- perna. Det har vidare angetts åsyfta kunskaper om bl.a. äldre tiders konst, litteratur och musik. Vidast har det definierats som en aktiv andel i all kul— turens representativa värden. Skolbe—

redningen ger flera definitioner, vil- ka inte alla synes vara helt förenliga. Att använda samma allmänbildningsbe- grepp som skolberedningen är ej gör- ligt, eftersom det är applicerat på en obligatorisk skola.

5.613 Gymnasieutredningen har såsom redan framgått funnit det lämpligast att undvika att använda begreppet allmän— bildning, eftersom detta begrepp hos olika individer ofta väcker så olika asso- ciationer. En entydig definition _ om nu en sådan kan åstadkommas (jfr 5.6.2) — skulle knappast kunna råda bot på detta förhållande. Enligt utredningens mening bör där- för problemet angripas på det sätt i det föregående skett: gymnasiets — liksom f. ö. varje skolforms _ uppgift bör pre- ciseras mot bakgrunden av de krav, som från olika håll ställes på skolan. Resultatet av utredningens undersök- ningar och överväganden har i kompri- merad form redovisats ovan i 5.5.1, där gymnasieutbildningens skilda delupp- gifter preciseras. Den grund, som dessa resultat vilar på, kan förefalla att vara av helt annan karaktär än den tidigare utredningar byggt på. I dessa har man som ovan sagts ofta refererat till >>all- mänbildningen», då man velat motivera något bildningsmoment, som inte varit direkt förutbildande. Principiellt finns emellertid ingen skillnad mellan detta betraktelsesätt och gymnasieutredning- ens. Alla ställningstaganden _ således även gymnasieutredningens — bygger ytterst på värderingar. Praktiskt sett är det dock fråga om avsevärda olikheter. Det tillvägagångssätt, som här använts, har enligt gymnasieutredningens upp- fattning väsentliga fördelar. För var och en av gymnasiets deluppgifter kan man nämligen gå tillbaka till bestämda krav, vilka även om de _ liksom t. ex. all-

mänbildningsbegreppet — värderas oli- ka av olika individer ändå i regel är en- tydigt definierade. Härigenom blir det möjligt att i varje särskilt fall föra en konkret diskussion utifrån en gemen— sam grund.

5.6.2 Användningen av begreppet Innan gymnasieutredningen fixerar sin terminologi vill utredningen ytterligare något belysa problematiken genom att helt kort _ mot bakgrunden av den ovan genomförda utredningen _ granska ett par uppfattningar av be- greppet, vilka är eller har varit rätt vanliga.

5.6.2.1 Ibland hävdas att gymnasiet är allmänbildande, om det kan bilda un— derlag för ett stort antal yrkes— och ut— bildningsvägar ovanpå gymnasiet. I detta fall har ordet allmänbildande så- lunda relaterats till avnämarnas krav på gymnasiet. Analysen i 5.2 visar att dessa krav kan uppdelas i tre, inte nöd- vändigtvis skiljaktiga komponenter, vil— ka svarar mot uppgifterna I, II och III i 5.5.1. Kraven på »kommunikationsfär- digheter» (II) och »allmänna studie- och arbetstekniska färdigheter» (III) är relativt lika för alla avnämare medan kravet på rena specialförberedelser (I) varierar starkt med hänsyn till studie- inriktningen. I 5.2.2.4 har gymnasieut— redningen konstaterat att det blir en avvägningsfråga, där bl. a. vikten av att inte framtvinga ett för tidigt yrkesval spelar en stor roll, hur starkt olikheter- na i sistnämnda krav skall få göra sig gällande. Mycket talar för att gymna- siet i sin helhet bör vara allmänbil- dande i den mening ordet här användes. Andra använder ordet allmänbild- ning för att beteckna sådana bildnings— moment, vilka inte är direkt nödvän- diga för individens verksamhet i för-

värvslivet eller i studierna efter sko- lan. Eftersom I, II och III svarar mot bildningsmoment, som avnämarna krä- ver, blir allmänbildningen i detta fall de delar av IV, som eventuellt inte in- går i I. Innebörden i begreppet varie— rar sålunda i detta fall från individ till individ. För exempelvis en blivande samhällsvetare skulle med denna de— finition skolans allmänbildning kunna bestå praktiskt taget endast av IV:2, d. v. s. av orientering i teknik och na- turvetenskap.

5.6.2.2 I den tidigare allmänna debatten har också stark kritik riktats mot dessa användningar av ordet allmänbildning. Det har därvid menats att hela fråge— ställningen om vilka slags kunskaper som fordras för bildning bör utmönst— ras. De tidigare använda bildningsbe- greppen har förlorat sin innebörd i och med att specialisering blivit ofrånkom— lig och samtidigt det för alla individer gemensamma stoffet blivit uttunnat. Bildning har därmed blivit ett honnörs- ord som saknar saklig täckning och bara kan förstås som ett uttryck för vars och ens subjektiva bedömning. Behovet att pröva nya definitioner har i debatten lett till försök att ange vissa kvaliteter och kunskaper som an- ses kunna fordras av var och en som erhållit utbildning på en bestämd nivå. Föreställningen om att visst kunskaps- stoff ingår i allmänbildningsbegreppet har därvid avvisats. De fordringar som bör ställas generellt har i stället angi- vits som rationellt prövande attityd, motvilja mot intellektuell löslighet, för- ståelse och intresse för andra männi- skor. Särskilt det sista momentet har betonats som en nödvändig förutsätt— ning för att minska friktionsanledning- arna i samhällstillvaron.

5.6.2.3 Det kan knappast vara ändamåls- enligt att begagna sig av någon av nyss-

nämnda definitioner. Utredningen har emellertid funnit det praktiskt att i oli- ka sammanhang få förfoga över ett ut- tryckssätt, som anger att något visst krav bör uppfyllas av alla gymnasie- utbildade. I det följande kommer gym- nasieutredningen därför att begagna attributet allmän, då den önskar fram- hålla att vissa angivna attityder, vanor, färdigheter eller kunskaper — i enlig- het med någon av uppgifterna II, III eller IV i 5.5.1 — ingår i den utbildning gymnasiet bör ge alla sina elever, även om det därvid för vissa gymnasister kan vara fråga om moment av rent förut- bildande betydelse för vederbörandes yrkes- eller studieverksamhet.

5.7 Gymnasiets mål

5.7.1 Inledning

Problemet att fastställa mål och rikt- linjer för gymnasiet har gymnasieut- redningen, som redan angivits i sam- band med diskussionen av allmänbild- ningsbegreppet (5.6.1.3), velat angripa genom att precisera uppgifterna mot bakgrunden av de krav som ställs på skolan. När gymnasiets mål nu tecknas, kommer det därför att göras i for-m av en översikt av de mot kraven I—IV svarande uppgifterna.

Denna översikt bör enligt gymnasie- utredningens mening utgöra det avsnitt, som bör inleda läroplanen för gymna- siet. En avgränsning sker därvid mot gymnasiets uppgift i skolsystemet såsom den preciserats i kapitel 3. Denna upp- gift bör anges i skolstadgan och ingå såsom den första paragrafen i avdel- ningen om gymnasiet.

5.7.2 Personlighetsutveckling

5.7.2J Gymnasiets personlighetsutveck- lande uppgift är på en gång en separat

uppgift och en uppgift som är invävd i de övriga. Det senare i den meningen att olika aspekter av den tillgodoses när gymnasiet söker fylla sina andra upp- gifter.

Personlighetsutveckling är alla skol- formers uppgift. Gymnasiet har att byg- ga vidare på den fostran som påbör- jats i grundskolan. Vad som då blir specifikt för gymnasiet är att vidare- utveckla det som är av särskild bety- delse med tanke på elevernas skolsitua- tion och framtida verksamhet.

Uppgiften är ej betingad av utbild- ningsnivån utan av individen-elevens roll i ett socialt sammanhang. Han skall verka i grupper och samhällen med skiftande sociala, etiska, rättsliga och politiska värderingar. Han skall för— verkliga sina personliga intressen och intentioner i ständig kontakt med och beroende av andra människor, vare sig detta sker i den mindre kretsen _ i familj, skola och kamratliv — eller i en större som medborgare i ett nationellt eller internationellt samhälle. Skolans bidrag till socialt mognande kan ges genom att den i sitt arbete och genom sin miljö utvecklar tolerans, självstän- dighet, samarbetsvilja och personligt ansvarstagande.

5.7.2.2 Att förmedla kritisk skolning är huvudlinjen i gymnasiets undervisning. Resultatet kan givetvis variera inom vida gränser, men eleverna bör vänja sig vid att inta en undersökande atti- tyd gentemot det kunskapsstoff som er- bjuds dem inom och utom skolan, granska sakuppgifternas korrekthet, ar- gumentationens uppbyggnad och slut- satsernas tillförlitlighet, att ställa krav på intellektuell redlighet både när de bedömer andras upplysningar och framför egna påståenden. Värdet av en sådan inställning äger relevans på många andra fält än skol-

arbetets. Politisk och annan opinions- bildning, nyhetsförmedling och annan information, som möter eleven i hans dagliga tillvaro, får sina rätta propor- tioner i ljuset av den kritiskt värderan- de attityden.

Som allmän regel för undervisningen bör gälla att objektivitetskravet sätts i centrum. Med objektiv undervisning me- nas, att urvalet av fakta och värdering- ar sker så allsidigt som möjligt och att det alltid överlåtes till eleven att accep- tera eller förkasta en värdering. I de gränsfall då tvekan kan råda huruvida ett faktum eller en värdering föreligger bör diskussionen hållas öppen.

5.7.2.3 Förståelse och intresse för andra människor är ett oundvikligt komple- ment till kunskaperna i det nutida sam- hället. Arbetet inom skolan liksom på vetenskapens, förvaltningens eller nä- ringslivets fält förutsätter en ständig samverkan mellan människor. Samar- bete inom sociala, fackliga och politiska grupper kräver insikt om det avvikande och kontroversiella i andras uppfatt- ningar samtidigt som det kräver vilja till samförstånd och samarbete. Arbetet på ett internationellt plan gör det nöd- vändigt att bedöma andra folks beteen- de utifrån deras tradition, historia och samhällsförhållanden.

5.724 Som synes vävs dessa attityder samman på flerfaldiga punkter och kan tillgodose det krav på social fostran, som gymnasiet måste uppfylla. Det är också givet att denna ej kan ges separat från annan verksamhet inom gymna- siet. Den förmedlas i själva verket genom gymnasiets hela verksamhet. Olika ar- betssätt som grupparbete, skol- och mil- jöpraktik tillgodoser kravet likaväl som specialförberedelserna för den framtida uppgiften gör det. Gymnasiets uppgift

att ge kommunikationsfärdigheter lika— väl som uppgiften att ge arbetsteknisk träning, social, teknisk och kulturell orientering skapar förutsättningar för bättre förståelse av andra människor och därmed större möjligheter till frik— tionsfritt samarbete.

5.7.3 Förberedelser för kommande verk- samhet

Individen ställer krav på att få förverk- liga sina intressen i största möjliga ut- sträckning. För att tillmötesgå det kra- vet bör gymnasiet ha till uppgift att ge specialförberedelser, som individen önskar. Att helt låta var och en förverk— liga sina intressen är dock inte möjligt. De personliga intentionerna måste vä— gas mot de krav på förberedelser som ställes från avnämare och samhälle. Gymnasiets uppgift kan dock ej vara att helt fixera den avvägningen. Det måste sålunda i läroplan och organisation fin- nas möjligheter att möta personliga an- lag och intressen och låta dessa ge ut— slag i form av mer eller mindre indivi— dualiserade studieprogram. Men även om större avvikelser tillåtes inom den gemensamma ramen får detta inte leda till att den enskilde individens studie— program alltför starkt avviker från de krav, som ställes inom den sektor av ar— betslivet, där han kan komma att söka sin bana.

5.7.4 Kommunikationsfärdigbeter

Viktigt för gymnasiet är att bygga vi- dare på grundskolans uppövning av ele-

vens allmänna kommunikationsfärdig— '

heter. En central uppgift är därvid att utveckla hans språkliga uttrycksmedel. Att med saklighet och klarhet uttrycka sig på det egna språket, att tydligt kun- na framställa sina tankar såväl munt- ligt som skriftligt är färdigheter som

måste utvecklas. Utan tillgång till ett stort antal språkutbildade medborgare skulle vårt språkligt och geografiskt av- sidesliggande land få kulturella och eko- nomiska kontaktsvårigheter till förfång för vår kulturella, ekonomiska och so- ciala utveckling. Goda färdigheter i främmande språk är därför nödvändiga. I en värld med vidgade kommunika- tionsmöjligheter har bredden i den språkundervisning som erbjudes stor betydelse. Det innebär att gymnasiet bör ställa till förfogande för studier även andra språk än de som tidigare dominerat språkundervisningen, engel- ska, tyska och franska. Behovet av ökad bredd kan emellertid inte tillgodoses för alla individer. En individuell varia- tion vad beträffar språkstudiernas om- fattning är därför nödvändig, varvid individuella intressen och differentie- rade samhällsbehov kan tillgodoses.

Matematiken har fått allt större be- tydelse som kommunikationsfärdighet. Kvantitativa metoder har vunnit insteg i stegrad grad inom studier som tradi- tionellt betecknas som humanistiska. De har också vunnit ökat insteg inom verk- samheten i näringsliv och förvaltning; särskilt gäller det matematikens statis- tiska element som blivit ett viktigt hjälp- medel för t. ex. prognoser, arbets- och kostnadsanalyser. Gymnasiets uppgift måste därför vara att, utöver den grund, som grundskolan givit, för alla elever vidare utveckla de matematiska färdig- heterna och därvid särskilt orientera om statistiska metoder.

5.7.5 Förberedelser för samhällslivet

Samhällsarbetet ställer _ utom kraven på vissa specialförberedelser och kom- munikationsfärdigheter _ krav på vis- sa allmänna kunskaper och färdigheter, en referensram, som viktiga företeelser inom samhälls- och kulturliv kan hän-

föras till och som underlättar kontak- ter och förståelse såväl inom den egna kulturen som inom en vidare kontakt- sfär.

Det allt rikare nätet av internationella kontakter ställer inte bara krav på språkfärdigheter. För förståelsen av andra folks problem och beteenden är det angeläget att kunskaper vinns om politiska förhållanden och sociala och ekonomiska funktioner. Det gäller i högsta grad om utvecklingsländerna med vilka förbindelserna successivt stärks men även om mer nära liggande folk inom Europa, inom Norden, lik- som om varierande kulturmönster i det egna landet. Gymnasiets uppgift blir därför att utveckla och stärka den sam- hällsorientering som givits i grund- skolan.

De internationella kontakterna förut- sätter även förståelse för andra folks religiösa och kulturella situation. För- mågan att förstå avvikande beteenden och kulturmönster är en förutsättning för upprättande och vidmakthållande av många internationella kontakter. Det är betydelsefullt att eleverna göres med- vetna om moral- och rättsuppfattning- ars relativitet, hur de växlar under historiens lopp, från land till land, från befolkningsgrupp till befolkningsgrupp. Att göra gymnasiets elever beredda för att göra en insats i internationellt ar- bete och förstå andra folks reaktioner gör det därför nödvändigt att den so- ciala och kulturella orientering, som givits i grundskolan, fortsättes och ut- vecklas.

Den tekniska och naturvetenskapliga utvecklingen fortskrider snabbt. Den påverkar alltmer de sociala och poli— tiska problem som människan som med- borgare har att ta ställning till. Den teknisk-naturvetenskapliga forskningen framstår som en av den sociala utveck- lingens starkaste drivkrafter. Det är

nödvändigt att väcka elevernas förstå- else för denna forsknings funktion i da- gens samhälle och att göra dem med- vetna om att naturvetenskapliga upp- täckter förändrar betingelserna för samhällslivet. För att de skall kunna ta ställning till många av de problem, som berör både dem själva och samhället, är det oundgängligt att de ges en tek- nisk och naturvetenskaplig orientering. Även de gymnasister, som ej är inrik- tade på teknisk-naturvetenskapliga stu- dier, måste få en orientering, som når utöver den grundskolan givit.

Gymnasiets uppgift att ge en orien— tering, som underbygger förmågan att bedöma samhälls- och kulturaktiviteter, bör kompletteras även med en historisk aspekt. Eleverna bör genom studiet av förhållanden i gången tid, av föränd— ringar och samhällets föränderlighet bättre kunna förstå förhållandena i vår tid, förvalta det de betraktar som värde- fullt och förbättra det som de anser ogynnsamt. Det sagda gäller emellertid _ det bör understrykas _ inte bara det egna landet utan större kulturkretsar. För eleverna skall stå klart att de bär ett ansvar ut över nationella gränser.

Gymnasiets uppgift är att fortsätta grundskolans historiska orientering i första hand genom att ge översikt och påvisa sammanhang i det historiska ske- endet vad beträffar sociala, politiska, ekonomiska, tekniska, religiösa eller kulturella förhållanden.

5.7.6 Studie- och arbetsvanor

Att skapa goda arbetsvanor är ett na- turligt krav på varje skolform. I gym- nasiet är det särskilt betydelsefullt. Ele- verna skall, när de lämnar skolan, på egen hand och på eget ansvar kunna ut- föra omfattande arbetsuppgifter vare sig det sker inom arbetslivet eller vid vidare studier. För gymnasiet måste det betyda att dess elever när de lämnar skolan skall vara vana att självständigt planera och genomföra större arbets- uppgifter. I detta bör ingå förmåga att på egen hand spåra och samla den er- forderliga informationen, att tolka och värdera den, att kunna planera det eg- na arbetet och att slutligen kunna sam- manställa och redovisa studieresultatet på ett tillfredsställande sätt.

Detta innebär att gymnasiets uppgift måste vara att förmedla en studietek— nik och en arbetsträning till sina ele- ver, som fullföljer den studieträning som i grundskolan ingår i varje ämne. Men det innebär också att gymnasiets uppgift är att skapa sådana arbetsfor- mer att elevens förmåga till självstän- digt ställningstagande kommer till sin rätt.

Livet i det moderna samhället ställer även krav på kännedom om hur olika miljöfaktorer påverkar arbetsförmågan. Det är därför betydelsefullt att gymna- siet ger kunskap om detta och samtidigt ger sina elever tillfälle till fysisk trä- ning.

KAPITEL 6

Det gymnasiala skolsystemets struktur

Principiella synpunkter på studiemål, studietid och samordning mellan skolformer

6.1 Inledning

Vid utformningen av det nya gymnasiet är givetvis frågan om dess studiemål och dettas kvalitet eller >>nivå>> central. I föregående kapitel har gymnasieut- redningen bl. a. med utgångspunkt i ge- nomförda undersökningar ingående diskuterat studiemålets innehåll och differentiering. I den allmänna diskus— sionen har studiemålets nivå ofta kopp- lats till problemet om studietidens längd. I de många förslag som fram- lagts _ vissa i skrivelser direkt till gymnasieutredningen — finns repre- senterade en mångfald kombinationer av studiemål och studietider med va— rierande nivå respektive längd. För att den följande framställningen om gym- nasiets konstruktion i detalj inte skall bli alltför komplicerad är det nödvän- digt att redan här i stort fixera studie- målets nivå och studietiden. Vissa pro- blem kan dock inte slutbehandlas i det- ta samma-nhang då de måste ses mot bakgrund av gymnasiets detaljutform- ning.

Frågan om studiemålets nivå har två delaspekter. Det gäller dels frågan om kvaliteten av den framtida gymnasieut- bildningen i jämförelse med nuvaran- de förhållanden, dels frågan om gym- nasiets lärogång skall leda fram till slutmål med olika nivåer.

Vid den följande diskussionen av

dessa problem analyserar utredningen först begreppet studiemålets kvalitet och möjligheterna att precisera detta begrepp (6.2). Härvid kommer utred- ningen också in på den andra delaspek- ten av problemet och på behovet av gymnasiala utbildningsvägar med an— nan riktpunkt än det egentliga gymna— siets. Denna fråga fullföljs i 6.4, där gymnasieutredningen ger sin princi— piella syn på utformningen av det gym- nasiala skolsystemet. Mot bakgrund härav tas frågan om horisontell klyv- ning av gymnasiet upp i 6.5.

Spörsmålet om det antal årskurser, som gymnasiestudierna bör omfatta, har rönt särskild uppmärksamhet i de- batten. Även i detta fall rör det sig emellertid om två olika problem.

Den ena frågan är vilken längd gym- nasiets huvudform bör få. Olika förslag har i diskussionen framförts beträffan- de denna normalstudietid, beroend