SOU 1963:71
Skogsvägar
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet
Genom beslut den 4 maj 1962 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för jord- i bruksdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att verkställa ut- '* redning och avge förslag rörande den fortsatta statliga bidrags-, låne- och i kreditgarantigivningen till produktionsfrämjande åtgärder till förmån för *: det enskilda skogsbruket samt därmed sammanhängande spörsmål.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom sakkunniga med uppdrag att verkställa utredningen numera generaldirektören Harry Wikström, tillika ordförande, skogsdirektören Claes Danell, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantarbetaren Sven Persson, numera byråchefen Bengt Resare, överjägmästaren Per Sköld, ledamoten av riksdagens andra kammare, distriktslantmätaren Bo Turesson och numera förste byråinspektören. Charles Winroth.
De sakkunniga har antagit benämningen skogsbruksutredningen.
Att såsom experter biträda utredningen har förordnats den 28 maj 1962 lantbruksdirektören Sixten Landahl, biträdande överlantmätaren Lennart Lindskog och länsjägmästaren Abel Olsson, den 11 december 1962 skogs- vårdschefen Björn Hagström samt den 22 april 1963 bankdirektören Lars- Gunnar Åberg.
Till sekreterare åt utredningen har förordnats numera byrådirektören Torkel Göransson.
Sedermera har utredningen anförtrotts ytterligare utredningsuppdrag. Sålunda har Kungl. Maj:t den 16 november 1962 — med ändring av Sitt 7 beslut den 6 juni 1957 angående bemyndigande för chefen för jordbruks- departementet att tillkalla en sakkunnig för att verkställa utredning av vissa spörsmål vid belåning av skog — beslutat uppdra åt skogsbruksutredningen att verkställa omförmälda utredning. Vidare har Kungl. Maj:t genom beslut den 15 februari 1963 —— efter att ha funnit att kontroll av skogsfrö och skogsplantor inte för det dåvarande borde komma till stånd på sätt före— ! slagits i ett av Skogsstyrelsen i maj 1962 avgivet betänkande i ämnet — upp- dragit åt utredningen att, i erforderlig män i samråd med utredningen rörande skyddet av växtförädlingsprodukter och därmed sammanhängande ) frågor, överväga andra möjligheter att främja användningen av skogsfrö . och skogsplantor av god och lämplig kvalitet samt att i anslutning därtill överväga frågan om statens medverkan i det skogliga växtförädlingsarbetet.
'
För att tas under övervägande av utredningen vid fullgörandet av dess uppdrag har av Kungl. Maj:t till utredningen överlämnats dels en fram- ställning den 1 november 1961 av Skogsstyrelsen angående ändrad lydelse av 13 % kungörelsen den 21 maj 1948 (nr 239) om statsbidrag till vissa skogs- förbättrande åtgärder och dels två vid 1963 års riksdag väckta motioner (I: 391 och II: 462, likalydande) rörande ersättning till enskilda skogsägare som genom försvar-spolitiska överväganden hindras att rationellt utnyttja sina skogstillgångar, jämte jordbruksutskottets utlåtande 1963: 1.
Vidare har Kungl. Maj:t för kännedom till utredningen överlämnat två » vid 1963 års riksdag väckta motioner (I: 358 och II: 420, likalydande) om underhållsbidrag till vissa skogsbilvägar.
Slutligen har av Kungl. Maj:t till utredningen överlämnats två vid 1963 , års riksdag väckta motioner (I : 301 och II: 345, likalydande) om obligatorisk avsättning i samband med skogsavverkning av medel för skogsvårdande åt- ' gärder, jämte tredje lagutskottets utlåtande 1963: 6.
Till följd av remisser har utredningen avgett utlåtande dels den 29 oktober 1962 över Skogsstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1963/64 i vad de avsåg de 5. k. särskilda skogsvårdsanslagen och dels den 29 augusti 1963 över en inom lantbruksstyrelsen verkställd utredning med förslag till åt- gärder för att främja tillkomsten av vissa gemensamhetsanläggningar vid' framför allt mindre brukningsenheter.
Till utredningen har inkommit tre framställningar rörande frågan om bidragsgivning till skogsbruket i lappmarkerna, nämligen från skogsvårds- ' styrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt Södra Lappmarkensi Ortsförbund av RLF.
Enligt de för utredningsarbetet givna direktiven är utredningen oförhind- rad att framlägga delbetänkanden. Utredningen som funnit skäl att särbe- handla frågan om den statliga stödgivningen till skogsbrukets huvudvägar får härmed överlämna delbetänkande (stencilerat) med förslag till kungörel- se om statsbidrag till byggande av vissa skogsvägar. Utredningen. har hos chefen för jordbruksdepartementet anhållit om tillstånd att låta trycka be- tänkandet.
I utredningsarbetet har förutom samtliga ledamöter deltagit experterna Hagström, Landahl, Lindskog och Olsson. Experten Lindskog har därvid även fullgjort vissa sekreterargöromål.
Stockholm den 14 oktober 1963.
Harry Wikström
Claés Danell Sven Persson Bengt Resare Per Sköld Bo Turesson Charles Winroth Björn Hagström Sixten Landahl Lennart Lindskog Abel Olsson
/ Torkel Göransson
4en ”intensiva-re frationaliseringstakt
A. Direktiven för utredningen
[ uttalande till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 4 maj 1962 an- förde chefen för jordbruksdepartemen- tet, statsrådet Holmqvist, bl. a. följande.
1961 års riksdag har i skrivelse den 29 maj 1961 (nr 825) hemställt om översyn av vissa statsbidragsbeståmmelser på det skogliga området. I utlåtande 1961:32, har jordbruksutskottet bland annat framhållit att en översyn — i syfte att erhålla en på för skogsbruket mera tidsenliga o'ch ratio— nella normer inriktad anpassning av veder- börande författningsföreskrifter — borde komma till stånd rörande reglerna för sta- tens stöd till de fortsatta skogliga upprust- ningsåtgärderna i norrlandslänen. Utskottet har vidare uttalat att vid prövningen av de åsyftade reglerna sammankoppling natur- ligen borde ske med motsvarande spörsmål berörande övriga bestämmelser för stats- stödet till skogsförbåttringsåtgärder och skogsvägbyggnader.
Den av 1961 års riksdag åsyftade utred— ningen här nu komma till stånd. Utred- ningsarbetet bör omfatta en teknisk översyn av grunderna för hela den statliga bidrags-, låne- och kreditgarantigivningen till pro- duktionsfrämjande åtgärder till förmån för det enskilda skogsbruket. Utredningen bör i första hand utarbeta förslag till stödregler med tillämpning av de nya allmänna rikt- linjerna för den statliga och statsunder- stödda verksamheten på det skogliga om- rådet som riksdagen i skilda sammanhang godkänt under de senaste åren. Överhuvud bör eftersträvas att göra stödformerna och grunderna i övrigt fullt tidsenliga med hän- syn till den ekonomiska och tekniska ut- vecklingens alltmer framträdande krav på ' ' inom skogsbruket; Isammanhanget bör uppmärk-
FÖRSTA KAPITLET
Utredningsarbetets uppläggning
sammas de normer för statens stöd till jordbrukets rationalisering som gäller en- ligt beslut av 1959 års riksdag. Möjligheter- na att genom ändrad utformning av de stat- liga stödreglerna påverka strukturrationali- seringen i fråga om skogliga fastigheter bör prövas av utredningen. Angelägenheten av att skoglig samverkan mellan flera fastig- hetsägare underlättas —— vilket understrukits av bland annat 1959 års riksdag —— bör samtidigt beaktas. Stort avseende bör fäs- tas vid möjligheterna att främja ytterligare rationalisering av olika arbetsmoment i skogsarbetet samt vid behovet av utveck- ling mot stabilare förhållanden för de i skogsbruket sysselsatta.
Vid den närmare utformningen av stöd- reglerna bör beaktas att det i fråga om vissa åtgärder, exempelvis skogsvägprojekt, är angeläget ur' allmän synpunkt att det tillses att de påbörjas och avslutas inom viss tid efter det att beslut om stödgivningen fattats. Utredningen bör därför överväga vilka villkor i detta hänseende som lämp- ligen bör uppställas. I anslutning härtill bör utredningen till prövning uppta den av 1962 års riksdagj skrivelse den 23 februari 1962 (nr 73) berörda frågan huruvida stöd till skogsvägbyggnad hör förbindas med villkor att allmänheten skall äga trafikera vägen. Likaså bör utredningen beakta spörs— målet om förskott i fråga om statsbidrag till mera kostnadskråvande åtgärder samt undersöka lämpligheten av att kunna be- vilja statligt stöd till' olika etapper av skogsvägföretag.
Utredningen bör'vidare ingå på prövning av anslagstekniska frågor som samman- hänger med stödgivningen till olika skog- liga åtgärder. Sålunda bör bland annat övervägas lämpligheten av att fastställa år- lig: ramar 'för bidragsgivning till skilda åtgärder. I anslutning härtill bör under- sökas möjligheten av att bedöma medelsan-
språken beträffande stöd till skogsvägbygg- nad genom på regionala vägplaner grunda- de flerårsprogram för utbyggnad av skogs- vägnät. Storleken av ifrågavarande bidrags- anslag bör utredningen emellertid inte be- handla. '
I anslutning till vid övervägandena fram- komna förslag till stödregler bör utred- ningen utarbeta och framlägga utkast till så långt möjligt gemensam författningstext. Utredningen bör vara oförhindrad att fram- lägga delbetänkanden och att uppta till behandling frågor som hänger samman med förut berörda ämnen.
Skogsbrukets samband med jordbruket bland annat i fråga om inkomstbildning, fastighetsindelning och rationaliseringsgrad är spörsmål som 1960 års jordbruksutred- ning berör i sitt arbete. Därför bör samråd ske med sistnämnda utredning. Vidare bör utredningen i erforderlig utsträckning sam- råda med arbetsmarknadsutredningen.
B. Skälen för delbetänkande
'De olika frågekomplex skogsbruksutred- ningen enligt nyssnämnda direktiv eller genom senare erhållna uppdrag har att pröva äger otvivelaktigt ett nära samband med varandra. Inte desto mindre har några av spörsmålen arbetsmässigt med fördel kunnat brytas ut för särbehand- ling. Detta har medfört att utredningen kunnat fördela utredningsarbetet på ar- betsgrupper. Bland annat har frågan om skogsvägarna — om därvid bortses från dessas yttre förgreningar, från huvud- vägen till avverkningsplatsen — visat sig kunna behandlas skild från de övriga problemen. En av arbetsgrupperna har också haft i uppdrag att närmare över- väga grunderna och lformerna för det statliga stödet till utbyggnad av skogs- vägnätet med nyssnämnd begränsning. Då en tillfredsställande fortsatt utbygg- nad av detta vägnät torde kunna be- tecknas som en viktig både förutsättning för och del av skogsbrukets rationalise- ring har frågan om stödet till skogsbru- kets huvudvägar ansetts böra behandlas med 'förtur. Resultatet av övervågandena
i ämnet anser sig utredningen kunna, framlägga utan avvaktan på att utred- ningsarbetet i övrigt skall vara avslutat. Erforderliga författningsmässiga regler ' oin dessa vägar är också till sin art och
utformning så pass skiljaktiga från öv- riga regler om stödåtgärder till skogs- bruket att de med fördel kan ingå i en särskild författning. Mot bakgrund av dessa synpunkter har utredningen funnit sig böra avge ett delbetänkande om skogsvägar.
C. Betänkandets uppläggning
Betänkandets innehåll har uppdelats på kapitel i enlighet med följande översikt.
Efter ett inledande kapitel följer i andra kapitlet en redogörelse för gällan- de författningar m. m. rörande verksam- heten med den statliga stödgivningen till skogsvägar. '
Tredje kapitlet innehåller en samman- ställning av uppgifter rörande de nuva- rande statliga anslagen till skogsvägar och dessa anslags utnyttjande.
Frågan om skogsvägars upplåtande för annan trafik än skogliga transporter diskuteras i fjärde kapitlet där också vissa förslag i ämnet framläggs.
Femte kapitlet behandlar spörsmål rö- rande skogsvägar och försvarssynpunk- ter. Redogörelse lämnas för de svar som i ämnet tillfrågade myndigheter avgett till utredningen. Synpunkter på frågans lösning framförs.
I sjätte kapitlet tas spörsmålet om översiktlig planering av skogsvägnät upp till behandling. Där lämnas också en sammanfattande redogörelse för de en- kätsvar vissa myndigheter och skogs- ägareorgan avgett beträffande sina syn- punkter på lämplig metodik och slut- produkt vid dylik planering om den .skulle_läggas till grund för flerårspro- gram för den statliga stödgivningen. Vi- dare återfinns i detta kapitel en sam-
= anställning av från Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna inhämtade uppgif- ter rörande det aktuella läget beträffan- de den översiktliga planeringen av skogs- vägar och planeringsarbetets vidare ut- veckling. Till sist framlägger utredning- .en 'vis'sa förslag i ämnet. ' _ ' | För utredningens synpunkter på ut- !formningen av den fortsatta statliga stödgivningen till skogsvägarna lämnas
i l 1
en redogörelse i sjunde kapitlet. Förslag till nya riktlinjer framläggs. I anslags- tekniskt hänseende föreslår utredningen också vissa ändringar vilka redovisas i åttonde kapitlet.
Förslag till författningstext framläggs i nionde kapitlet. '
I ett avslutande avsnitt lämnas en sammanfattning av betänkandets inne- håll (tionde kapitlet).
ANDRA KAPITLET
Författningar m. m. rörande den statliga stödgivningen till skogsvägar
A . Allmänt
Den statliga stödgivningen till enskilda vägar av olika slag sker som regel via skilda kanaler. Ett flertal författningar och anslag reglerar verksamheten i frå- ga. I samband med stödgivningen har de enskilda vägarna uppdelats på tre huvudgrupper — byvägar, jordbruks- vägar och skogsvägar — vilka var och en i stödhänseende blivit föremål för särskild reglering. Jämte denna special- reglering finns emellertid också bestäm- melser som under vissa förutsättningar är tillämpliga på alla tre slagen av vä- gar. Här lämnas en redogörelse för de olika 'författningar och bestämmelser som helt eller delvis berör skogsvägar. För de olika bidragsanslagen m. m. re- dogörs i tredje kapitlet.
B. Författningar om stöd till rena skogsvägar
l. Kungl. kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530) angående statsbidrag till vissa väg- och flott- ledsbyggnader m. m., jämte vissa tillämpninga- föreskrifter.
Ifrågavarande författning med tillämp- ningsföreskrifter innehåller de centrala bestämmelserna om statlig bidragsgiv- ning till skogsvägar. Författningen har ändrats åtskilliga gånger, senast genom kungörelsen 1960:325, och har om-
tryckts en gång (kungörelsen 1957: 142). I författningen stadgas om bidragsgiv- ning dels till utförande av våg- eller flott-
ledsbyggnad å skog som står under skogsvårdsstyrelses uppsikt, dels för uppförande av skogshärbärge eller an- nan liknande förläggning å skog tillhörig enskild person. Vid den redogörelse i sammandrag för författningens innehåll som följer har bestämmelserna om bi- drag till flottledsbyggnad och till skogs- härbärge eller annan liknande förlägg- ning utelämnats. Dessa bestämmelser har för övrigt inte alls eller i mycket ringa utsträckning tillämpats i praktiken. En- ligt vad utredningen inhämtat från skogs- styrelsen har under författningens giltig- hetstid bidrag till flottledsbyggnad inte beviljats någon gång och bidrag till j uppförande av skogshärbärge blott ett fåtal gånger.
Den bidragsgivning till skogsvägbygg- nader som sker med stöd av förevarande kungörelse är baserad på medelsanvis- ningar av Skogsstyrelsen till skogsvårds- styrelserna från det i riksstaten uppförda reservationsanslaget Vägbyggnader å sko- gar i enskild ägo. Utredningen återkom- mer därtill i tredje kapitlet.
Med skogsväg förstås i kungörelsen sådan med motorfordon farbar enskild väg som är av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter. Såsom stamväg betecknas sådan året runt med motorfordon farbar skogsväg som utgör huvudled för utforsling av skogsproduk— ter från större skogsområden.
Enligt Skogsstyrelsens tillämpningsföre— skrifter till kungörelsen bör vid avgörande
av frågan huruvida viss skogsväg skall an- ses som stamväg hänsyn tas,. förutom till storleken av det område varifrån skogspro— dukter beräknas bli utforslade på vägen, även till vägens betydelse för annan trafik, framför allt genomgående sådan. Skogsväg Som inte är att räkna till stamväg benämns annan skogsväg. Till denna grupp hänförs alla skogsvägar enligt kungörelsens defini- tion (utom stamvägarna), sålunda även myc- ket enkla bilvägar och traktorvägar. Medels- tillgången medger emellertid inte att stats- bidrag beviljas för de enklaste slagen av skogsvägar.
Permanenta skogsvägar indelas i sju väg- klasser enligt viss gradering efter bärighet, trafiksäkerhet ur körhastighetssynpunkt samt trafikintensitet. Därvid skall med- full |
bärighet förstås att vägen skall tåla angiven trafik med 8 tons axeltryck och enstaka fordon med 10 tons axeltryck.
Vägbyggnadsföretag vartill bidrag öns- kas skall avse nybyggnad av skogsväg eller sådan omläggning eller förbättring av förut befintlig skogsväg eller" annan enskild väg att denna först genom den ifrågavarande åtgärden kommer i det skick att utforsling av skogsprodukter kan äga rum på Vågen. Bidrag må- utgå endast under förutsättning att nyttan— av företaget- beräknas" minst ' motsvara kostnaderna- därför och att hinder med hänsyn till allmän'eller enskild rätt inte föreligger mot företagets utförande. Till
' företag som på grund av båtnadsvärde eller ringa' omfattning kan förväntas även utan bidrag bli utfört inom den i närmaste framtiden må bidrag inte utgå.
Inte heller må bidrag beviljas för sådant i företag ingående arbete vartill annat
statsunderstöd — frånsett lån från skogsväglånefonden — utgått eller utgår.
Vid beviljande av bidrag skall före- träde, ges åt sådant företag där delägarna är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägarnas ekonomiska ställning är särskilt stort. Då flera är delaktiga i- företaget eller vägen går över fastighet till vilken den inte hör må bidrag beviljas endast under förutsätt-
ning att det beträffande vägens byggande och underhåll antingen ägt rum en laga- kraftvunnen förrättning. enligt lagen om enskilda vägar eller föreligger en laga-,, kraftvunnen dom eller också träffats en» överenskommelse i form som skogs- vårdsstyrelsen godkänner.
Bidrag beviljas av skogsvårdsstyrelsen i länet. Till byggande av stamväg må" bidrag utgå med högst 50 procent av den av skogsvård-sstyrelsen godkända kost- naden för företaget och till byggande av annan skogsväg med högst 40 procent. Om synnerliga skäl därtill föreligger kan högre bidrag beviljas (högst 75 procent), dock först efter prövning av Kungl. Maj:t i varje _särskilt fall.
Enligt, Skogsstyrelsens tillämpningsföre- skrifter tillämpas vid hidragsgivningen en kategoriindelning av markägarna innebäran- de att enskilda personer och dödsbon hän- förs till endera. av kategorierna A och 13 samt juridiska personer, utom dödsbon, till kategori C. Därvid gäller i fråga om en- skilda personer och dödsbon att den som äger fastighet eller fastigheter med ett sammanlagt taxeringsvärde av högst om- kring 300000 kronor (före ändring i mars 1963 av tillämpningsföreskrifterna 100000 kronor) räknas till kategori A och övriga till kategori B. Om denna fördelningsgrund i. det särskilda fallet inte bör godtas med hänsyn till vad som är känt om ägare-ns ekonomiska förhållanden hänförs denne till annan kategori. Sådan korrigering kan före-a komma i båda riktningarna. Vad beträffar de juridiska personer som enligt ovan hän- förs till kategori C gäller i ett fall en sär- regel. Sålunda jämställs vissa. allmänningar i Västerbottens och Norrbottens läns lapp- marker med markägare tillhörande kategori A. Bidrag till markägare av kategori C bör beviljas huvudsakligen. blott i fall då sådan markägare ingår som delägare i företag vilket med hänsyn till övriga delägares in- sats bör stödjas.
De bidragsprocenter som för närvarande tillämpas är för samtliga kategorier 50 då fråga är om stamvägbyggnad och 40 vid byggande av annan skogsväg. Häri görs dock den inskränkningen att om markägare av kategori 6 har det dominerande inflytan-
det i viss väg — vilken väg medhånsyn till övriga delägares insats bör stödjas —— bidraget till sådan markägare bör utgå med 25 procent, och detta oavsett om det gäller stamväg eller annan skogsväg. Före den i mars 1963 vidtagna ändringen i tillämp- ningsföreskrifterna gällde andra regler i fråga om bidragsprocenterna. Beträffande stamväglyggnad var bidragsprocenten då 50 för kategorierna A och B samt 25 för kate— gori C. När det gällde sådan stamväg som medförde särskilt stor allmännytta eller då andra speciella skäl förelåg kunde dock även för kategori C bidraget utgå med 50 procent. I fråga om annan skogsvägbyggnad än stamväg var bidragsprocenten 40 för kategori A och 25 för kategorierna B och C.
I den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för ett skogsvägbyggnadsföre- tag må inräknas, förutom utgift för upp- rättande av arbetsplan rörande företaget, kostnad för upprättande av skogsbruks- plan vari företaget ingår. Däremot må inte inräknas marklösen eller ersättning för skada eller intrång som kan orsakas av företaget. Om det skulle visa sig att kostnaden för företaget beräknats till väsentligt högre belopp än den verkliga kostnaden skall skogsvårdsstyrelsen före- skriva motsvarande minskning av bi— draget.
Enligt skogsstyrelsens tillämpningsföre— skrifter beträffande förevarande avsnitt gäller följande. Nyssnämnda bidragsminsk- ning behöver inte tillämpas om kostnads- besparingen varit mindre än 10 procent av den beräknade kostnaden. Bidragshöjning (tilläggsbidrag) må beviljas vid sakligt moti- verade fördyringar som är större än 10 procent av den beräknade kostnaden. En översiktlig vägnätsplan betraktas inte som arbetsplan (kostnaderna för de översiktliga planerna bestrids i särskild ordning). I den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden må inräknas ett tillägg för oförutsedda ut- gifter vilket får uppgå till högst 10 procent av den beräknade kostnaden.
Innan skogsvårdsstyrelsen beviljar bi- drag till sådan väg som kan beräknas få väsentlig betydelse jämväl som sam- färdsled för en bygds befolkning eller
som jordbruksväg skall erforderligt sam- råd ske med Vägförvaltningen och lant- bruksnämnden.
Vad beträffar skogsvårdsstyrelsens sam— råd med andra myndigheter m. fl. i olika hänseenden framhålls i Skogsstyrelsens till- lämpningsföreskrifter bl. a. följande. I frå— gor rörande jordbrukets och skogsbrukets rationalisering skall samråd ske med lant- bruksnämnden och lantmäteriorganisatio— nen. I ärenden där bidragsverksamheten kan vara av betydelse ur arbetsmarknads— synpunkt förutsätts samråd med länsarbets— nämnden. Vid översiktlig vägnätsplanlägg- ning har skogsvårdsstyrelsen att samråda med berörda intressenter (organisationer) och ifrågavarande myndigheter bland vilka må nämnas vägförvaltning, lantmäteriorgan, lantbruksnämnd och i vissa fall militär myndighet. Om fasta fornlämningar skulle beröras av skogsvägbyggnad skall samråd äga rum med landsantikvarien.
I och med att bidrag beviljas skall skogsvårdsstyrelsen upprätta ett skrift- ligt kontrakt med bidragstagaren enligt formulär som fastställs av Skogsstyrel— sen. Genom kontraktet skall bidragstaga- ren åta sig vissa förpliktelser såväl i fråga om företagets utförande — bl. a. att inom bestämd tid fullborda i före— taget ingående arbete —— som beträffan- de dess vidmakthållande. Vidare skall bidragstagaren —— om inte skogsvårds- styrelsen medger befrielse därifrån — ställa säkerhet som styrelsen godkänner: för fullgörande av kontraktet och, om' kontraktet bryts, för återbärande av) lyftad del av bidraget jämte därå upp-) lupen ränta. 1
Sedan kontrakt avslutats och säker—* hetsförbindelse, om sådan ifrågakommer, ' godkänts samt hos skogsvårdsstyrelsen styrkts att det arbete vartill bidrag be— viljats blivit påbörjat må styrelsen göra en första utbetalning till bidragstagaren. Återstoden av bidraget får lyftas i mån av arbetets fortgång. En del av bidraget skall dock alltid innestå till dess arbetet vederbörligen avsynats och godkänts.
Det åligger skogsvårdsstyrelsen att tillse att arbetet utförs på ändamålsenligt sätt och att meddela slutgiltigt godkännande av arbetet.
Om bidragstagaren bryter mot kon- traktet ankommer det på skogsvårdssty- relsen att inställa vidare utbetalning av bidraget och att återfordra vad som uppburits. På medel som skall återbeta- las skall ränta betalas enligt de grunder som är bestämda i fråga om dröjsmåls- ränta å lån från statens utlåningsfonder.
2. Kungl. kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 492 ) angående lån från skogsväglånefonden.
De av Skogsstyrelsen utfärdade, tidigare under punkten 1 återgivna tillämpnings- föreskrifterna till kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. gäller i till- lämpliga delar även i fråga om långiv- ning ur skogsväglånefonden enligt här ifrågavarande författning.
Kungörelsen 1941: 492 angående lån från skogsväglånefonden kan sägas i viss mån utgöra en komplettering till bidrags- författningen under punkten 1. Kungö- relsen förutsätter emellertid inte för sin tillämpning en samtidig tillämpning av bidragsför'fattningen. Även om de stöd- möjligheter den erbjuder sålunda kan ut- nyttjas helt oberoende av om bidrag ut- går eller ej brukar i praktiken en kombi- nerad tillämpning av författningarna dock vara det vanliga. Låneförfattningen reglerar statens stöd i form av lån till byggande av skogsvägar. Författningen har i samband med ändring är 1957 om- tryckts (1957: 143) och har därefter änd- rats vid två tillfällen, senast genom kun- görelsen 1960z326. Enligt författningen må skogsvårdsstyrelse bevilja lån ur skogsväglånefonden —— som är en statlig lånefond (varom mera i tredje kapitlet)
— för utför-ande av vägbyggnad å skog som står under styrelsens uppsikt. För- utsättningarna och villkoren för lån är i stort sett desamma — några inte oviktiga undantag finns dock —— som för bidrag enligt kungörelsen under punkten 1. I fråga om undantagen må följande fram- hållas. I lånekungörelsen finns inte nå- gon motsvarighet till bidragsförfattning- ens föreskrift att bidrag inte får beviljas till företag som på grund av båtnads- värde eller ringa omfattning kan för- väntas även utan byggnadsbidrag kom— ma till utförande inom den närmaste framtiden eller dess stadgande att före- träde skall ges åt företag där delägarna är många eller där behovet av bidrag med hänsyn till delägarnas ekonomiska ställ- ning är särskilt stort. Vidare gäller i fråga om lån undantagslöst — till skill- nad från bidrag —— att det förhållandet att annat statsunderstöd utgår till något i det aktuella företaget ingående arbete inte i och för sig utgör något hinder för låns beviljande.
Lån och bidrag får sammanlagt inte överstiga 80 procent av den av skogs- vårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget eller den del därav som lånet eller bidraget avser. Lån utlämnas inte till lägre belopp än 500 kronor. För lån skall ställas säkerhet som skogsvårds- styrelsen finner tillfredsställande. Amor- teringsfrihet må beviljas under högst två år från första lyftningsdagen. Därefter skall lånet amorteras med lika årliga in- betalningar inom den tid, högst tjugo år från första lyftningsdagen, som med hän- syn till företagets bärighet bestäms vid lånets beviljande. Låntagare äger dock rätt att före låntidens utgång på en gång inbetala ogulden del av lånebeloppet. På belopp som lyfts skall ränta utgå, räknad från lyftningsdagen. Räntan bestäms till det procenttal som vid tidpunkten för länets beviljande gäller för den s. k. normalräntan.
3. Kungl. kungörelsen den 14 juni-1940 (nr 599) angående villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norr- land m. nu.
De av Skogsstyrelsen utfärdade, tidigare under punkten 1 återgivna tillämpnings- föreskrifterna till kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag till vissa väg— och flottledsbyggnader m. m. gäller i till- lämpliga delar även i fråga om bidrags- givning till skogsvägbyggnader enligt här ifrågavarande författning.
Kungörelsen 1940:599 angående vill- kor för statsbidrag från anslaget till åt- gärder för ökad skogsproduktion i Norr- land m. ni. har varit föremål för många ändringar sedan sin tillkomst. Den senas- te ändringen skedde genom kungörelsen 1960z327. Författningens tillämpnings- område. utgörs av skog i Norrland under skogsvårdslagen samt skog inom Koppar- bergs län vilken såsom svårföryngrad är underkastad bestämmelserna i 26—28 55 skogsvård'slagen. Genom författningen regleras bidragsgivningen till en mång- fald olika åtgärder från det i riksstaten uppförda reservationsanslaget Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. Utredningen återkommer härtill i tredje kapitlet.
De olika åtgärder som enligt författ- ningen kan komma i fråga för bidrags- givning skall utföras inom ett av- skogs- vårdsstyrelscn bestämt område (skogs- vårdsområde) och upptas i en för om- rådet av styrelsen som regel för 10 är fastställd plan (skogsvårdsplan). Bland de åtgärder till vilka bidrag kan utgå märks anläggning eller förbättring av väg för utforsling av skogsprodukter. Till sådant företag må bidrag emellertid beviljas endast om företaget är av be- tydelse för virkesavsättningen inom en väsentlig del av skogsvårdsområdet.
Ifrågakommande bidrag beviljas av skogsvårdsstyrelsen. Vad gäller skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker och, i den mån Skogsstyrel- sen så föreskriver, svårföryngrade skogar inom Kopparbergs och Jämtlands län må bidrag utgå med grundhelopp och tilläggsbelopp. Enligt vad utredningen inhämtat har Skogsstyrelsen inte utfärdat någon generell föreskrift av berört slag beträffande nyssnämnda. skogar i Kop- parbergs och Jämtlands län. Däremot har styrelsen alltid i de enskilda fallen — om övriga förutsättningar varit för handen — medgett beviljande av såväl grundbelopp som tilläggsbelopp till vägar inom Jämtlands län. Inom Kopparbergs län har enligt uppgift överhuvudtaget ingen verksamhet bedrivits med stöd av förevarande kungörelse. Grundbeloppet utgör 40 procent av den av skogsvårds- styrelsen godkända kostnaden för åtgär- den. Tilläggsbeloppet må utgå med högst hälften av skillnaden mellan den god- kända kostnaden och det beviljade grundbeloppet. Tilläggsbelopp må emel- lertid blott beviljas — frånsett vissa
allmänningsskogar —— enskild person som själv brukar den fastighet på vilken åt- gärden företas, under förutsättning att han på grund av svag ekonomi eller an- nan jämförlig anledning kan antas inte vara i stånd att utan tilläggsbelopp ut- föra åtgärden. Beträffande andra av kungörelsen omfattade skogar än de tidi- gare i detta stycke berörda utgår bidrag enligt de grunder som anges i kungörel- sen 1943:530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. I fråga om vad som får inräknas i den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostna- den för vägbyggnadsföretag gäller enligt förevarande författning detsamma som enligt kungörelsen 1943: 530. Beträffan— de kontrakts upprättande och innehåll, kontraktsbrott, säkerhet, bidrags utbe- talande m. m. återfinns vidare i här ifrågavarande författning i stort sett samma bestämmelser som i sistnämnda kungörelse. '
C. Bestämmelser om stöd till skogsvägar i samband med rationaliseringsåtgärder på jordbrukets område
Kungl. kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskun- görelsen, omtryckt 1959: 246, därefter ändrad 1961: 176 och 648, 1962: 97 samt 1963: 306), jämte vissa anvisningar.
Rationaliseringskungörelsen reglerar bland åtskilligt annat den statliga stöd- givningen till anläggande av jordbruks- uå'gar. Med jordbruksväg förstås i kun- görelsen sådan väg som prövas vara av väsentlig betydelse såsom inre förbindel- se å en eller flera brukningsenheter eller såsom förbindelseled till odlingsområde eller såsom utfart för enstaka eller ett fåtal fastigheter. Kungörelsen är emeller- tid tillämplig även för det fall att en jordbruksväg vid sidan av sin uppgift som sådan kan beräknas få väsentlig be- tydelse jämväl såsom samfärdsled för en bygds befolkning eller för utforsling av skogsprodukter.
[ sina kommentarer och anvisningar till rationaliseringskungörelsen har lantbruks- styrelsen i detta sammanhang framhållit bl. a. följande. Definitionerna på de olika kategorierna vägar — skogsvägar, jord- bruksvägar och byvägar — är ganska obe-
_ stämda och har med avsikt formulerats så
att de delvis kan täcka varandra. I reali- teten torde det vid samtliga väggrupper ofta vara fråga om vägar som kan rubri— ceras under mer än en av grupperna. Vid beslut om bidrag kommer därvid i många fall frågan om från vilket anslag bidrag skall utgå att avgöras med hänsynstagande till tillgången på anslagsmedel för olika ändamål samt företagets angelägenhetsgrad ur ena eller andra synpunkten i jämförelse med övriga inom samma grupp förekom- mande vägföretag.
Det åligger myndigheterna att i erforder- lig mån samråda såväl om planläggningen av det enskilda vägnätet som om hand- läggningen av ärenden rörande statligt stöd. Vid sådant samråd får vid behov från fall
till fall avgöras till vilken kategori Vägföre- tag skall hänföras.
Rationaliseringskungörelsen har emel- lertid ett än vidare tillämpningsområde än som framgått av det sagda. Sålunda skall vad enligt kungörelsen gäller om bidrag till anläggande av jordbruksväg äga motsvarande tillämpning beträffan- de annan väg — exempelvis skogsväg eller byväg — om anläggandet av vägen prövas erforderligt som led i en fastig- hetsreglering.
Statsbidrag till anläggande av jord- bruksväg må normalt beviljas med högst 25 procent av den av lantbruksnämnden godkända kostnaden. F öranleds åtgärden av en nyligen genomförd eller nära före- stående yttre rationalisering av mera väsentlig omfattning och kapitalkrävan- de natur må bidraget utgå med högst 40 procent av kostnaden. Om väganlägg- ningen erfordras för att tillgodose" ända— målet med en mera omfattande fastig- hetsreglering som berör ett större antal brukningsenheter och vars genomföran- de framstår som ett allmänt intresse av betydenhet må bidraget uppgå till högst 50 procent av den ifrågavarande kost- naden.
I en del fall krävs för beviljande av statsbidrag att vissa personliga och eko- nomiska förutsättningar beträffande bi- dragssökanden är uppfyllda liksom att brukningsenheten är av viss största stor- lek.
Här må nämnas att lantbruksstyrelsen i en i juni 1963 till chefen för jordbruks- departementet överlämnad utredning med förslag till åtgärder för att främja till- komsten 'av vissa gemensamhetsanlägg- ningar 'vid framför 'allt mindre bruk- ningsenheter" föreslagit viss uppjustering av nyssnämnda bidrag. Styrelsen har därvid framhållit att skillnaden i bi- dragsprocenter för olika vägkategorier i möjligaste mån borde utjämnas. I
princip kunde det dock vara riktigt att bibehålla vissa nivåskillnader i bidrags- procenterna till olika vägföretag. För jordbruksvägar borde utgå bidrag efter procentsatser som närmare överensstäm- de med dem som gällde för skogsvägar. En höjning av byggnadsbidragen till jordbruksvägar från nuvarande 25 till 40 procent av den godkända kostnaden borde därför ske. Bidraget borde kunna utgå till alla intressenter i företaget. Om vägen behövdes i samband med yttre rationalisering borde bidraget kunna höjas till 50 procent och vid större fas- tighetsregleringar till 75 procent. Lant- bruksstyrelsens förslag är beroende på Kungl. Maj:ts prövning,
Förutom som statsbidrag kan det eko- nomiska stöd som avses i rationalise- ringskungörelsen utgå såsom statlig ga- ranti för lån —— dock ej bottenlån —-— som tas i enskild kreditanstalt. Bidrag och lånegaranti beviljas som regel av lantbruksnämnden.
D. Bestämmelser om stöd till byvägar m. m. Kungl. kungörelsen den 19 december 1952 (nr 793) angående statsbidrag till enskild väghåll- ning (ändrad 1956: 205 och 1963: 103). Enligt ifrågavarande författning må statsbidrag beviljas dels till byggande av andra enskilda vägar än skogsvägar och jordbruksvågar (byggnadsbidrag) och dels till vägunderhåll och vinterväghåll- ning å enskilda vägar (underhållsbidrag). Byggnadsbidrag beviljas av länsstyrel- sen och må utgå för sådan väg som är av väsentlig betydelse såsom samfärds- led för en bygds befolkning (byvåg). Bi- draget utgör 70 procent av kostnaden för utarbetande av arbetsplan och högst 70 eller då synnerliga skäl därtill före-
ligger och efter Kungl. Maj:ts medgivan— de i varje särskilt fall högst 85 procent av beräknad övrig kostnad för företaget.
I fråga om underhållsbidrag gäller att alla slag av enskilda vägar —— sålunda även skogsvägar — kan komma i åtnju- tande av sådant bidrag, dock endast un- der vissa förutsättningar. I kungörelsen stadgas att underhållsbidrag må utgå där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för trafik av andra än väghållare eller där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdsled eller utfart för en bebyggelse och vägen är av betydande längd eller vägens nö- diga underhåll eller vinterväghållning måste anses vara för våghållarna syn- nerligen betungande.
Underhållsbidrag kan avse antingen vägunderhåll eller vinterväghållning eller också bägge dessa slag av väghållning. Bidraget beviljas av länsstyrelsen att tills vidare och till dess annorlunda be— slutas årligen utgå med 70 eller då syn- nerliga skäl därtill föreligger 85 procent av den skäligen uppskattade kostnaden för den väghållning bidraget avser.
Som villkor för åtnjutande av bygg- nadsbidrag eller årligt underhållsbidrag skall gälla bl. a. att väghållaren inte får utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik.
Särskilt bidrag — iståndsättningsbidrag —— må utgå till åtgärder som ur trafik- synpunkt erfordras på väg till vilken underhållsbidrag beviljats. Sådant istånd- sättningsbidrag må beviljas till högst 70 procent av den beräknade kostnaden för dylika åtgärder och på villkor -— bland i annat —— att vägen inte får under viss tid, minst 5 och högst 10 år, utan läns- styrelsens medgivande avstängas för trafik.
E. Bestämmelser om stöd till skogsväg- byggnad som utförs såsom statligt bered- skapsarbete Kungl. kungörelsen den 27 maj 1949 (nr 278) angående vissa statliga och statsunderstödda ät- gärder vid arbetslöshet (arbetslöshetskungörel- sen, ändrad 1954: 473 och 1957: 23). Hjälpverksamhet enligt arbetslöshets- kungörelsen kan bedrivas i olika former, bl. a. såsom statliga beredskapsarbeten. Sådana arbeten skall utföras i arbets— marknadsstyrelsens eller annan statlig myndighets regi. Statsbidrag till bered- skapsarbete skall enligt kungörelsen, när fråga är om sådant arbete — exempelvis skogsvägbyggnader — vartill statsbidrag må beviljas enligt särskild författning, i princip utgå enligt samma grunder som i den särskilda författningen bestämts för det där avsedda bidraget. Arbets- marknadsstyrelsen äger emellertid att, om så i särskilda fall är påkallat, förord- na om sådan jämkning beträffande be- redskapsbidragets storlek vartill ständigheterna må föranleda.
om-
'Inom det enskilda skogsbruket har alltsedan slutet av 1950-talet — i former varom överenskommelse träffats mellan arbetsmarknadsstyrelsen och Skogsstyrel- sen — en omfattande beredskapsverk- samhet ägt rum i Skogsstyrelsens regi, lokalt under skogsvårdsstyrelsernas led- ning. Bland de åtgärder som sålunda må utföras med bidrag av beredskapsmedel utgör skogs-vägbyggnad en.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i fråga om skogsvägar — med viss jämkning
uppåt av eljest gällande procentsatser för bidrag till sådana vägar — föreskri- vit vissa procenttal varmed bidrag från beredskapsmedel högst må utgå.
Dessa högstprocenttal är
a) inom skogsvårdsområden i lapp- marken och svårföryngrade skogar i Jämtlands län
beträffande stamväg 70 för markägar- kategorierna A och B samt 50 för kate- gori C
beträffande annan skogsväg 70 för markägarkategorierna A och B samt 40 för kategori C
b) inom tornedalsområdet, sådant det- ta till sin omfattning fixerats av arbets- marknadsstyrelsen,
för alla markägarkategorierna beträffande stamväg 60 beträffande annan skogsväg 50 i fall då särskilda skäl föreligger, oavsett vägtyp, 75
c) inom landet i övrigt beträffande stamväg 60 för markägar- kategori A och 50 för kategorierna B och C
beträffande annan skogsväg 50 för markägarkategori A och 40 för katego- rierna B och C.
Enligt uppgift av Skogsstyrelsen utgår bidrag normalt med tillämpning av de angivna högstprocenttalen utom vad be- träffar markäga—rkategori A inom grup- pen c) där 50 procent tillämpas för stam- väg och 40 procent för annan skogsväg.
TREDJE KAPITLET
Statliga anslagsmedel till skogsvägar
Som framgår av andra kapitlet har det statliga stödet till skogsvägbyggnader reglerats genom åtskilliga olika författ- ningar och andra bestämmelser. Stödet utgår också som tidigare antytts från flera skilda i riksstaten uppförda anslag. Här lämnas en kortfattad redogörelse för de olika anslagen och de bidrags- summor som utgått därifrån till skogs- vägbyggnader under ett antal budgetår.
A. Anslaget Vägbyggnader å skogar i enskild ägo
Ifrågavarande anslag, det 5. k. skogsväg- anslaget, är ett reservationsanslag som från och med budgetåret 1957/58 av- räknas mot automobilskattemedlen och från samma tid också, vad gäller bi- dragsgivningen från anslaget, uteslutan- de används för byggande av skogsvägar. Skogsväganslaget leder sitt ursprung från ett anslag som tillkom i arbetslös- hetslindrande syfte under 1930-talets kris på arbetsmarknaden. Före 1957/58 kunde anslaget också användas för bi-
dragsverksamhet till flottledsbyggnader, skogshärbärgen och liknande. För att bestrida kostnaderna för denna bidrags- verksamhet uppfördes från och med nämnda budgetår ett särskilt reserva- tionsanslag vilket emellertid sedermera indragits.
I följande sammanställningar lämnas vissa uppgifter rörande skogsväganslaget för de senare budgetåren.
Tablå 1
Av riksdagen anvisade medel under an- * slaget Vägbyggnader å skogar i enskild ' ägo (skogsväganslaget)
Budgetår Kronor 1957/58 7 500 000 1958/59 7 700 000 1959/60 7 700 000 1960/61 7 700 000 1961/62 7 700 000 1962/63 8 000 000 1963/64 10 000 000
Tablå 2
Av Skogsstyrelsen till skogsvårdsstyrelserna anvisade bidragsmedel under skogsväganslagetl för budgetåren 1957/58—1962/63 (uppgifterna har lämnats utredningen av Skogsstyrelsen) Kronor (avrundning har skett till närmaste hundratal)
Skogsvårdsstyrelse i län
Budgetåret 1957/58 Budgetåret 1958/59 Budgetåret 1959/60 Budgetåret 1960/61 Budgetåret 1961/62 Budgetåret 1962/63
Stockholms . . . Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings Kronobergs . . .. Kalmar . Gotlands ..... .. Blekinge ..... .. Kristianstads . . . Malmöhus . . . . . Hallands . . . . . . Göteb. o. Bohus Älvsborgs . . . . . . Skaraborgs . . . . . Värmlands . . . . . "Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . Gävleborgs . . . Västernorrlands Jämtlands . . . . . Västerbottens Norrbottens . . ..
Summa
75 200 73 700 272 900 107 100 140 300
5 500 44 100
20 000 34 900 66 500 915 500 63 700
1 133 900 1 624 000 151 600 2 190 800 257 100 144 300
7 900 158 900 116 000 119 700
75 900 134 300 59 600
961 400 65 700 123 200 950 700 716 500 831 600 1 587 000 921 200 655 200
23 000 2 200 179 100 45 000 6 200
58 300 48 300 129 800 817 300 23 200 40 400
1 061 100 792 800 1 075 800 1 118 900 1 045 200 987 000
13 100 25 600 13 300 213 100 127 100 26 300 16 000 69 800 12 200 138 100 149 100 289 000 700 000
967 000 716 800 939 600 1 100 000 1 030 600 1 000 000
8 000 24 900 118 900 71 700 72 400
20 500 96 300 121 100 140 700 239 400 700 000 76 600 16 300 911 100 743 300 924 600
1 124 400 1 000 000 1 200 000
20 100 213 600 35 000 317 600 115 200 118 100 27 400 2 500 34 800 12 200 63 700 263 000 330 500 505 000 972 800 65 200 208 700 1 002 200 890 400 932 000 1 536 500 245 900 243 200
7321 100
7 484 800 7 519 500 7 546 700 7 610 200 8 155 600
1 Vissa mindre poster kurser.
av
anslaget har disponerats för anlitande av expertis och tillfällig arbetskraft samt anordnande av fortbildnings-
Tablå 3
Av skogsvårdsstyrelserna under budgetåren 1957/58—1962/63 beviljade och utbetalade bidrag från skogsväganslaget, m. 111. (upp- gifterna har lämnats utredningen av Skogsstyrelsen) Budgetåret 1957/58 Kronor (avrundning har skett till närmaste hundratal)
Av skogsvårdsstyrelsen Av Skogssty-
Av skogsvårdsstyrelsen beviljade bidrag tb t 1 d b'd 11 e aa e ! rag relsen anvi-
Därav till markägarekategori Av totala beloppet till sade medel Skogsvårds- vilka inte
Därav be- . Totalt Totalt vil'at samma dlsponerats annan ] av svszen
A B C stamväg _. skogsvag budgetår under samma budgetår
styrelse 1 län
Stockholms . . . . 75 200 3 400 69 600 2 200 75 200 —— —— — _—
Uppsala _ — — —— —— —— Södermanlands _ 73 700 27 200 37 300 9 200 73 700 — 31 600 — —
Östergötlands . Jönköpings _ 272 900 132 200 108 600 32 1.00 232 000 40 900 143 700 42 800 ——
Kronobergs 107 100 102 400 4 700 — — 107 100 124 900 15 800 __ Kalmar 140 300 131 700 8 600 —— 78 200 62 100 25 800 — —
Gotlands. ' ' ' 5 500 5 100 500 _ _ 5 500 6 900 _ _ Blekinge _ _ _ 44 100 29 000 15 100 _ 24 700 19 400 45 400 1 500 _
Kristianstads 19 500 14 800 900 4 300 — 20 000 — __ __
Malmöhus . . . .
Hallands . . . . . . _ _ _— — — —— 12 500 — _ Göteb. 0. Bohus 34 900 34 900 _ — 28 600 6 300 35 000 4 000 — _ _ _ — — — 22 400 —— _— Skaraborgs _ _ _ _ 00 500 16 200 50 300 _ 66 500 _ 55 500 40 000 __ Värmlands _ _ _ _ 915 500 575 100 122 200 218 200 630 500 284 800 248 900 152 400 _ Örebro . . . . . . . . 63 700 60 600 — 3 100 — 63 700 44 900 _ _ Västmanlands . _ _ _ — _— —— 49 700 — _ Kopparbergs _ _ 1 133 900 760 200 53 200 320 400 1 113 700 20 200 305 700 225 200 _ Gävleborgs _ _ _ 1 624 000 1 049 900 238 200 335 900 1 624 000 _ 440 300 324 900 _ Västernorrlands 151 600 58 400 15 900 77 400 _ 151 600 — 327 600 109 300 — Jämtlands _ _ _ _ 2 190 800 1 190 800 _ 1 000 000 2 190 800 _ 851 000 766 500 _ Västerbottens _ _ 257 100 150 300 _ 105 soo 224 100 33 100 146 700 __ _ Norrboms _ _ _ 144 300 137 700 _ 0 000 144 300 _ 144 300 _ _ Älvsborgs . . . .
L _____ __.
__ '_'—"_ "' ' ” Kronor (avrundning ars e
Skogsvårds- styrelse i län
Av skogsvårdsstyrelsen beviljade bidrag
Av skogsvårdsstyrelsen utbetalade bidrag
Totalt
Därav till markägarekategori
Av totala beloppet till
annan
stamväg __ skogsvag
Totalt
Därav be- viljat samma budgetår
Av Skogssty- relsen anvi- sade medel vilka inte disponerats av svs :en under samma budgetår
Stockholms . . . . Uppsala . ..... Södermanlands . Östergötlands .. Jönköpings . . . . Kronobergs . . . . Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads . . Malmöhus Hallands . . . . . . Göteb. o. Bohus . Älvsborgs . . . . . Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro Västmanlands . . Kopparbergs Gävleborgs . . . . Västernorrlands Jämtlands . . . . Västerbottens .. Norrbottens . ..
Summa
7 900 158 900 116 000 119 700
75 900 134 300 59 600
961 400 65 700 123 200 950 700 716 500 831 600 1 587 000 921 200 655 200
6 400 138 400 95 000 76 800
69 900 132 000 59 600
662 400 58 400 97 400 808 500 390 800 465 600 860 000 580 200 611 700 113 900 600
21 200 26 000 144 500 62 100 18 700 21 300
10 800 1 600
4 500 2 300
185 200 6 800
4 600 116 200 181 100 303 900 727 000 322 300 22 300
— ' 7 900 105 400 86 300 81 000
57 700 134 300 — 46 900
725 400 236 000 47 300 18 500 79 000 44 200 905 100 45 600
716 500 — 831 600 —
1 587 000 -—
734 700 186 500 634 000 21 300
56 400 57 800 2 400 186 400 80 900 56 400 10 800 34 500 25 300 52 600 41 400 14 300 581 500 30 300 31 600 931 800 1 464 200 356 000 883 900 359 500 504 200
46 300 2 400
8 000
18100
115 000
7 600 380 800 421 900 125 000 110 000
61300
7 484 800
| 5113100
| 483 200 1 888 600
6 772200 712700
5 762 200 | 1296 400
Budgetåret 1959/60 _ Kronor (avrundning har skett till närmaste hundratal)
Av skogsvårdsstyrelsen Av Skogssty-
Av Skogsvårdsstyrelsen beviljade bidrag tb t 1 d b'd g " e aa e 1 ra relsen anvi-
Därav till markägarekategori Av totala beloppet till sade medel SkOSSVårds' vilka inte . Därav be-
styrelse 1 län Totalt Totalt vil'at samma A B C stamväg annan ]
disponerats h d tå av svszen skogsvag u ge r under samma
budgetår
Stockholms . . . . — — —— _ —— — — —— — Uppsala . . . . . . 23 000 17 300 3 900 1 700 — 23 000 17 300 5 800 —— Södermanlands . 2 200 800 500 900 — 2 200 36 200 1 000 — Östergötlands . . * —— — — — —— —— — — —— Jönköpings . . . . 179 100 119 300 50 900 8 900 101 000 78 100 168 700 25 400 _— Kronobergs . . . . 45 000 33 700 6 600 4 600 36 000 8 900 64 800 —— __ Kalmar . . . . . . . 6 200 6 200 — ——- — 6 200 71 400 — — Gotlands . . . _ — — — _ — 4 300 — — Blekinge . .. _ — —— — — —— _ 11 100 — — Kristianstads . . 65 900 47 100 15 600 3 200 52 500 13 400 51 100 — —— Malmöhus . . . . — — — —— — — — —— —— Hallands . . . . . . — — —— — — — 75 000 —— —— Göteb. o. Bohus . 58 300 58 300 —— —— 58 300 —— 26 400 6 000 _— Älvsborgs . . . . . 48 300 38 600 —— 9 600 43 800 4 400 4 900 — — Skaraborgs . . . 129 800 129 800 —— — 105 100 24 700 129 800 70 000 — Värmlands . . . 817 300 500 400 182 700 134 300 607 800 209 500 750 500 110 000 — Örebro . . . . . . . . 23 200 15 600 7 100 469 000 —— 23 200 12 800 — —— Västmanlands . . 40 400 22 800 10 700 6 900 — 40 400 84 200 10 100 — Kopparbergs . . 1 061 100 871 200 36 300 153 600 999 400 61 700 1 064 100 475 100 9 000 Gävleborgs . . . . 792 800 451 500 149 400 191 900 767 700 25 200 1 146 700 458 000 — Västernorrlands 1 07 5 800 519 900 16 000 539 800 1 075 800 — 506 100 92 600 —- Jämtlands . . . . 1 118 900 727 900 — 391 000 1 079 000 39 900 931 300 75 000 —— Västerbottens . . 1 045 200 507 600 — 537 700 1 030 900 14 300 307 800 20 000 —— Norrbottens . . . 987 000 973 300 1 400 12 300 756 400 230 600 584 200 40 100 ——
Summa 7 519 500 | 5 041300 | 481 100___J_ 2465 400 6 713 700 _ [ 805 700 | 6 048 700 1389 100
:uogetiret '”
Skogsvårds-
styrelse 1 län
' ' Kronor lavrumnmg ar 5 ett t1 närmas e [mora :
Av skogsvårdsstyrelsen utbetalade bidrag
Av skogsvårdsstyrelsen beviljade bidrag
Av Skogssty- relsen anvi-
Totalt
Därav till markägarekategori
Av totala beloppet till
stamväg
annan skogsväg Totalt
Därav be— viljat samma budgetår
sade medel vilka inte disponerats av svszen under samma budgetår
"Stockholms . . . . Uppsala Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings . . Kronobergs . . Kalmar . . . . . Gotlands . . . . . . Blekinge '. . . . . . Kristianstads . . Malmöhus . . . . Hallands, . . . . . .
......
Älvsborgs . . . . . Skaraborgs . . . . Värmlands . . . . Örebro ' Västmanlands . . Kopparbergs . . Gävleborgs . . . . Västernorrlands Jämtlands . . . . Västerbottens . . Norrbottens . . .
Summa
Göteb. o. Bohus .
13 100 25 600 13 300 213 100 127 000 26300 16 000 69 800 1-2 200 138 100 149 100 217 300 699 700
967 000 716 600 939 600 1 100 000 1 073 500 1 000 000
4 500 8 700 13 300 190 900 94 600 1 7 600 500
52 800 5 100 138 100 98 200 195 800 354 900
689 300 507 000 486 900 483 000 418 700 961 800
8 600 13 900
17 500 12 100 8 800
15500 17 100
7 100 18 100 171 600
54 500 30 900 21 300
5 300
20 300
3 000 4 700 20 300
7 200 43 800 3 400 173 200
223 100 178 700 431 400 611 700 654 900
17 900
25 600 121 800 81 800 7 000 16 000 59 800 24 100 40 700 167 700 476 400
877 600 613 300 939 600 1 009 900 847 200 745 100
13 100 13 300 91 300 45 200 19 300 10 000 12 200 114 000 108 500 49 600 223 300
89 400_ 103 300
90 100 226 300 254 900
16 600 80 100 86 300 37 600 2 900 82 '400 23 600 1 10 200 8 800 130 900 804 000 19 600 46 000 687 300 586 400 713 200 1 141 100 723 600 513 500 13 000
7 800
128 600 314 000 207 900 201 800
9 800
71 700 300
7 517 300 4 721 700
422 600
2 373 300 6 053 600 1 463 800 5 814 100
909 900
72 200
Anm. Vissa skogsvårdsstyrelser som haft generellt tillstånd att använda uppkommen odisponerad behållning har beviljat bidrag för
större belopp än de från Skogsstyrelsen under året anvisade.
Budgetåret 1961/62 Kronor (avrundning har skett till närmaste hundratal)
Av skogsvårdsstyrelsen Av Skogssty-
Av skogsvårdsstyrelsen beviljade bidrag , utbetalade bidrag relsen anvi-
Därav till markägarekategori Av totala beloppet till sade medel Skogsvårds- vilka inte Därav be-
Totalt Totalt vil 'at samma A B C stamväg annan ']
styrelse 1 län disponerats
b år av svs :en skogsvag udget under samma
budgetår
Stockholms . . . . —— — — — — —— 23 100 Uppsala — — — — —— —- — — — Södermanlands . _ — —— — —- — 9 500 — 8 000 Östergötlands . . 24 900 19 800 4 900 200 — 24 900 8 500 —— — Jönköpings . . . . 118 800 116 400 2 400 — 16 400 102 400 224 200 40 100 100 Kronobergs . . . . 71 700 64 000 7 700 — — 71 700 116 200 — —— Kalmar . . . . . . . 57 400 49 500 7 700 200 —— 57 400 15 200 3 300 15 000 Gotlands . . . . . . — — — _— —- —— — —-—- — Blekinge . . . . _— — — — — — s 800 — — Kristianstads 35 100 2 500 — Malmöhus . . . . — —— — -— —- —— —— — — Hallands . . . . . —— — — — -——- —— 20 000 — 96 300 Göteb. o. Bohus . 121 100 6 900 — 114 300 — 121 100 83 300 _ —— Älvsborgs . . . . . 140 700 115 500 13 000 12 300 93 400 47 400 64 400 20 900 — Skaraborgs . . . . 237 500 186 500 51 100 — 218 600 18 900 156 500 121 500 1 800 Värmlands . . . . 717 500 428 700 195 500 93 300 471 400 246 100 846 900 41 100 —— Örebro . . . . . . . . 68 300 61 800 —— 6 500 31 200 37 100 46 900 — 8 200 Västmanlands . . 16 300 4 000 12 300 —- —— 16 300 36 400 —— — Kopparbergs . 911 100 678 900 66 300 165 900 786 700 124 400 790 800 197 500 *——' Gävleborgs . . . . 774 900 579 400 67 600 127 900 482 400 292 400 967 600 466 700 — Västernorrlands 924 600 499 300 17 500 407 800 924 600 — 898 700 135 000 —— Jämtlands . . . . 1 249 800 777 600 — 472 200 986 300 263 500 1 091 500 134 100 — Västerbottens . . 999 900 531 200 —— 468 700 901 500 98 400 732 000 _ 100 " Norrbottens . . . 1 200 000 1 154 200 12 700 33 100 821 500 378 500 69 700 34 400 —
Summa 7 655 000 | 5 286 500 | 466 400 1 902 400 5 734 000 1 921 000 6 245 300 1 197 100 129 500
Anm. Vissa skogsvårdsstyrelser som haft generellt tillstånd att använda uppkommen odisponerad behållning har beviljat bidrag för större belopp än de från. skogsstlrelseu under åretanvisade.
O O [Q 0 N O 0 h [x 0 D 00 N _— O O 115 O N
Budgetåret 1962/63
Kronor (avrundning har skett till närmaste huno rata
Skogsvårds-
styrelse 1 län
Av skogsvårdsstyrelsen beviljade bidrag
Av skogsvårdsstyrelsen utbetalade bidrag
Totalt
Därav till markägarekategori
Av totala beloppet till
annan
stamvä g skogsväg
Totalt
Därav be- viljat samma budgetår
Av Skogssty- relsen anvi-l sade medel vilka inte disponerats av svszen under samma
Stockholms . . . . Uppsala . . . . . . Södermanlands . Östergötlands . . Jönköpings . . . . Kronobergs . Kalmar . . . . Gotlands . . . Blekinge . . . . . . Kristianstads . . Malmöhus . . . . Hallands . . . . . . Göteb. o. Bohus . Älvsborgs . . . . . Skaraborgs . . . Värmlands . . . . Örebro Västmanlands . . Kopparbergs . . Gävleborgs . . . . Västernorrlands Jämtlands . . . . Västerbottens . . Norrbottens . . .
Summa
20 100 169 100 35 000 317 600 1 15 200 118 100 27 400 2 500 34 800 160 000 263 000 322 000 505 000 972 800 44 800 139 500 1 002 200 827 000 845 600 1 536 500 205 700 236 800 12 400 56 600 5 100 248 700 92 500 105 600 23 300 28 000 110 700 183 100 285 200 503 500 579 800 38 800 43 100 725 200 464 800 323 900 1 005 600 1 75 600 171 700
3 500 95 300 29 900 63 000 22 700 8 100 4 100 2 500 1 600
47 600 35 300 276 900 6 000 18 400 33 700 53 900 8 800 32 100
4 200 17 200 6 000 4 400 5 200 1 700 79 900 1 500 1 500 116 100 78 000 243 300 308 300 512 900 530 900 30 100 33 000
—— 20 100 — 169 100 _- 35 000 29 900 281 100 — 115 200 —— 118 100 —— 27 400
2 500 —— 20 000 14 800 123 300 36 700 198 600 64 500 206 200 115 800 79 200 425 800 660 700 312 100 34 000 10 800 *— 139 500 648 900 353 300 428 100 398 900
845 600 —— 1 272 100 264 400 205 700 — 124 300 112 500
31 400 23 500 160 700 107 200 104 200 11 300 38 900 84 700 210 260 289 400 161 600 584 200 47 000 18 500 1 186 300 649 900 839 600 2 062 600 947 300 646 300 25 100 30 700 13 500 49 300
8 000 82 700 107 000 133 500 10 000 107 300 18 500 9 700 291 200 458 600 163 900 546 800
106 800
budgetår
28 600 54 500 63 400 39 100 40 200
6 400
7 900 700 5 183 200
743 400
1 974 200
4 879100 | 3 015100
8 204 860 2 162 600
305 260
(”Skogsväglånefonden inrättades år 1941 och tillfördes under första budgetåret ett kapital av 1 200 000 kronor. Då fon— den emellertid utnyttjades i mycket liten utsträckning besparades budgetåret 1946/ 47 1068000 kronor. Från fondens till-
komst fram till och med budgetåret 1956/57 hade lån beviljats från fonden till ett sammanlagt belopp av 61400 kronor. Under budgetåret 1958/59 till- fördes fonden nytt kapital om 1 000 000 kronor. Hur fonden utnyttjats efter budgetåret 1956/57 framgår av följande sammanställning.
) l ( (
Tablå 4
Från skogsväglånefonden under budgetåren 1957/58—1962/63 beviljade lån.
Kronor (avrundning har skett till närmaste hundratal)
Antal __ : Budgetår vägföreta g Lan Belopp | ( 1957/58 3 G, K, P 50000 ) 1958/59 3 Y, BD (2 st) 385 100 ( 1959/60 3 D (3 st.) 60000 1960/61 2 B, 131) 117 500 1961/62 4 U, BD (3 st.) 138600 ( 1962/63 8 D, N, R, U 418300 ( (3 st.), Y, BD
Den 30 juni 1963 fanns i fonden tillgängligt för utlåning 35 145 kronor.
C. Anslaget Åtgärder för ökad skogs- produktion i Norrland m. m.
Ifrågavarande anslag, det 5. k. norr- ländska skogsproduktionsanslaget, är ett reservationsanslag. Det tillkom år 1940 och är avsett bl.a. att täcka kostnaderna för bidragsgivning till olika slag av skog- liga åtgärder, exempelvis skogsvägbygg— nader, inom det för anslaget gällande tillämpningsområdet. Från och med bud—
getåret 1960/61 har enligt statsmakternas beslut en uppdelning av anslaget skett på två användningsområden, dels lapp- marken och vissa svårföryngrade skogar i andra trakter (lappmarksdelen) och dels kustområdena och därmed jämför- bara bygder i de fyra nordligaste länen (kustlandsdelen) . För skogsvägbyggnader har anslaget från och med budgetåret 1957/58 tagits i anspråk på sätt framgår av följande tablåer.
Tablå 5
Vissa uppgifter rörande det norrländska skogsproduktionsanslagets utnyttjande för skogsvägbyggnader under budgetåren 1957/58—1959/60.
Kronor (avrundning har skett till närmaste tusental)
Budgetår
Skogsvårdsstyrelse i län
Beviljade bidrag
1957/58 BD 1958/59 BD 1959/60 —
524 000 345 000
Summa
869 000
Tablå 6
Vissa uppgifter rörande det norrländska skogsproduktionsanslagets utnyttjande för skogsvägbyggnader under budgetåren 1960/61—1962/63.
Kronor (avrundning har skett till närmaste tusental)
Av Skogsstyrelsen för en 5-års- Sko gsvår ds- Beviljade bidrag period anvisade belopp avsedda Budgetår styrelse i län till företag inom att anvandas for skogsvagbygg- lappmarken nadsföretag inom samverkan- områden i kustlandsdelen 1960/61 Y 82 000 Z 81 000 AC 186 000 BD 66 000 150 000 1961/62 Y 312 000 Z 176 000 AC 263 000 287 000 BD 282 000 1962/63 Y 465 000 Z 321 000 AC 104 000 300 000 BD 420 000 Summa 433 000 3 062 000
D. Anslaget Bidrag till jordbrukets
rationalisering, m. 711.
Från ifrågavarande anslag som är ett reservationsanslag under nionde huvud- titeln kan lantbruksnämnderna bevilja bidrag till skogsvägar då anläggandet av sådan väg prövas erforderligt som led i en fastighetsreglering. Före budgetåret 1959/60 bestreds
dessa bidragsmedel
från ett förslagsanslag redovisat under lantmäteriväsendet. Med hänsyn till att gränsen mellan de båda kategorierna jordbruksväg och skogsväg är flytande har det visat sig svårt att få någon mera exakt uppdelning dem emellan. De unge- färliga bidragsbelopp som under de se- naste sex budgetåren beviljats till här ifrågavarande skogsvägar framgår av följande tablå.
Tablå 7
Under budgetåren 1957/58—1962/63 beviljade bidragsbelopp (i ungefärliga siffror) till skogsvägar vilkas anläggande prövats erforderligt som led i en fastig- hetsreglering.
Budgetår | Kronor 1957/ 58 350 000 1958/ 59 250 000 1959/ 60
1960/ 61 1961/62 1 090 000 1962/63
E. Anslaget Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.
Ifrågavarande anslag som är ett reserva- tionsanslag att avräknas mot automobil- skattemedlen är uppfört under sjätte huvudtiteln i riksstaten. I den mån en såsom skogsväg byggd enskild väg kom- mer i åtnjutande av underhållsbidrag och iståndsättningsbidrag utgår dessa bi- drag från förevarande anslag. Utredningen har funnit erforderligt att skaffa sig en uppfattning om storleks-
ordningen av de bidrag av nyssnämnda slag som utgått till skogsvägar. De svar som lämnats på en av utredningen gjord enkät beträffande längden m.m. av de skogsvägar som blivit berättigade till dylika" bidrag — för vilken enkät redo- görs i fjärde kapitlet föranleder till antagandet att underhålls- och istånd- sättningsbidrag till såsom skogsvägar byggda enskilda vägar hittills inte belas- tat förevarande anslag i någon större ut- sträckning. För de fyra senaste budget- åren har för hela anslaget upptagits totalt respektive 22, 24, 25,5 och 29,5 miljoner kronor.
F. Beredskapsmedel m. m.
Beredskapsmedel benämns de statsmedel som i sysselsättningspolitiskt syfte må användas till åtgärder av skilda slag — bl. a. som bidrag till byggande av skogs- vägar — och vilka utgår från det nu- mera under elfte huvudtiteln i riksstaten uppförda reservationsanslaget till vissa sysselsättningspolitiska åtgärder. Från och med budgetåret 1959/60 har skogs- vårdsstyrelserna använt beredskapsme- del för skogsvägbyggnader enligt följan- de sammanställning.
använda beredskapsmedel.
Av skogsvårdsstyrelser under budgetåren 1959/60—1962/63 för skogsvägbyggnader
Kronor (avrundning har skett till närmaste tusental)
Budgetår Summa
Skogsvårds- budgetåren
SWE'” * la" 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63 1959] 60— 1962/63 Uppsala ........ — — — 30 000 30 000 Södermanlands . . 265 000 45 000 13 000 24 000 347 000 Östergötlands . . . . 100 000 30 000 —— — 130 000 Jönköpings ...... 98 000 49 000 — 10 000 157 000 Kalmar ......... 19 000 6 000 —— 52 000 77 000 Gotlands ........ 11 000 9 000 11 000 —— 31 000 Kristianstads . . . . —— 34 000 — 122 000 156 000 Skaraborgs ...... 54 000 23 000 217 000 304 000 598 000 Värmlands ...... 211 000 119 000 —— 58 000 388 000 Örebro .......... 32 000 7 000 24 000 12 000 75 000 Västmanlands . . . 66 000 — —— 74 000 140 000 Kopparbergs . . . . — —— 25 000 148 000 173 000 Gävleborgs ...... — —— — 7 000 7 000 Västernorrlands . . 92 000 22 000 24 000 — 138 000 Jämtlands ...... — — — 70 000 70 000 Västerbottens . . . . 1 840 000 151 000 868 000 478 000 3 337 000 Norrbottens . . . . . — 358 000 1 306 000 3 502 000 5 166 000 Summa 2 788 000 853 000 2 488 000 4 891 000 11 020 000
För att ge en rättvisande bild av det statliga stödet till skogsvägbyggandet inom landet bör också nämnas att ut- över de under de redovisade tablåerna angivna beloppen under budgetåren 1959/ 00—1962/63 även betalats 60 351 000 kronor avseende skogsbilvägbyggande bedrivet som statligt beredskapsarbete i domänstyrelsens regi. Dessa medel har — liksom de beredskapsmedel vilka skogs- vårdsstyrelserna använt för skogsväg- byggnader _ avräknats mot bilskatte- medlen. Vidare har å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1958/59 till vissa vägbyggnadsarbeten å enskilda och statliga skogar, m. m. anvisats ett reser- vationsanslag av 5000 000 kronor att avräknas mot bilskattemedlen. Anslaget som hade tillfällig karaktär skulle dispo- neras uteslutande till vägbyggnadsarbe— ten i sysselsättningsfrämjande syfte å enskilda, kronans och ecklesiastika sko- gar. Anslaget har fördelats med 2,85 miljoner på Skogsstyrelsen, 2 miljoner på domänstyrelsen och 0,15 miljon kro- nor på lantbruksstyrelsen.
Som framgår av den i första kapitlet lämnade redogörelsen för direktiven för utredningen bör det ankomma på utred- ningen att ta upp till prövning den av 1962 års riksdag i skrivelse den 23 feb- ruari 1962 (nr 73) berörda frågan huru— vida stöd till skogsvägbyggnad bör för- bindas med villkor att allmänheten skall äga trafikera vägen. Utredningen skall här belysa ifrågavarande spörsmål samt framlägga några förslag.
A. Nuvarande bestämmelser m. m.
Någon generell lagbestämmelse som reg- lerar frågan i vad mån det är tillåtet för envar att begagna befintlig enskild väg — skogsväg eller annan — respektive för vägägaren att avstänga sådan väg för trafik finns inte. I förarbetena till lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar diskuterades emellertid spörsmålet och därvid ansågs svensk rättsuppfatt- ning vara att all trafik som medförde fara för skada eller slitage på vägbanan eller avsevärd olägenhet av annat slag med laga verkan kunde förbjudas av vägens ägare. Någon ändring i denna rättsuppfattning har veterligen därefter inte inträtt. Beträffande visst slag av körtrafik har frågan reglerats. I väg- trafikförordningen den 28 september 1951 (61 5 2 mom.) har sålunda ut— tryckligen stadgats att det beträffande enskild väg ankommer på ägaren av vägen att avgöra om trafik får äga rum där med motordrivna fordon eller visst
FJÄRDE KAPITLET
Trafiken på skogsvägar
eller vissa slag av sådana. Det finns också en straffbeståmmelse i förord- ningen som kan tillämpas vid överträdel- se av ett av ägaren meddelat förbud i nyssnämnt hänseende.
Av särskilt intresse i förevarande sam- manhang är spörsmålet huruvida bin— dande föreskrifter om upplåtande av enskild väg för allmän trafik kan med- delas i samband med beviljande av stats- bidrag till väghållningen. Här må näm- nas att av de tidigare nämnda förarbe- tena till 1939 års lag om enskilda vägar framgår att frågan huruvida i den till- tänkta lagen borde inskrivas skyldighet att upplåta enskild väg för allmänheten då var föremål för övervägande. Ett genomförande av denna tanke skulle uppenbarligen ha inneburit att man bru- tit med den rättsuppfattning som_ enligt vad nyss framhållits ansågs gälla på förevarande område. Enighet rådde emellertid om, vad beträffade enskilda vägar utanför tättbebyggt område, att det eventuella intresset av vägarnas öppethållande för allmän trafik borde tillgodoses genom fakultativa statsbidrag förenade med skyldighet att hålla vä- garna öppna för sådan trafik. Tvångs- lagstiftning borde däremot inte komma i fråga. .
Den bidragsförfattning som närmast är av intresse i nyssberört sammanhang är den i andra kapitlet omnämnda kun- görelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning. Enligt denna kungörelse skall, som också tidigare
framhållits, som villkor för bidrags åt- njutande föreskrivas skyldighet för väg- hållaren, bland annat, att inte utan läns- styrelsens medgivande avstänga vägen för trafik. I kungörelsen 19432530 an- gående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m., vilken som framgår av andra kapitlet är den för- fattning som i främsta rummet reglerar den statliga hidragsgivningen till byggan- de av skogsvägar, finns ingen motsva- rande bestämmelse rörande villkor om vägs öppethållande. Underhållsbidrag till skogsväg kan inte beviljas med stöd av bestämmelserna i denna författning. Om emellertid beträffande en skogsväg något av de villkor är för handen som upp- ställts för beviljande av underhållsbidrag enligt kungörelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning möter intet hinder mot att jämlikt den kun- görelsen bevilja underhållsbidrag för skogsvägen. Då skall också i beslutet om bidragets beviljande föreskrivas skyldig- het att inte utan länsstyrelsens medgi- vande avstånga vägen för trafik. Vad nu sagts om skogsvägar till vilka byggnads- bidrag må utgå jämlikt kungörelsen 1943: 530 angående statsbidrag till vissa. väg- och flottledsbyggnader m. m. gäller i tillämpliga delar även i fråga om så- dana vägar som omfattas av kungörel- sen 1940: 599 angående villkor för stats- bidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. in.
För att få närmare kännedom om i vilken utsträckning framför allt under- hålls- men också iståndsättningsbidrag beviljats till skogsvägar och i vad mån skogsvägar förändrats till allmänna vä- gar har utredningen hos Skogsstyrelsen och domänstyrelsen hemställt om vissa uppgifter i ämnet.
Av Skogsstyrelsens från skogsvårds- styrelserna inhämtade svar på de av ut- redningen ställda frågorna framgår bl. a. följande.
Den sammanlagda längden för hela landet av de skogsvägar inom det enskilda skogs- bruket till vilkas byggande bidrag från något statligt anslag (inklusive beredskapsmedel) beviljats sedan ingången av budgetåret 1939/40 utgör i runt tal 11200 km.
Härav har vägar om tillsammans omkring 2000 km, motsvarande c:a 18 procent av den nyssnämnda totala våglängden, kommit i åtnjutande av underhållsbidrag och i viss mindre utsträckning iståndsättningsbidrag.
Malmöhus, Älvsborgs och Jönköpings län redovisar i nu nämnd ordning — procen- tuellt i förhållande till länets här ifråga- varande totala skogsväglängd — den största sammanlagda längden skogsvägar med un- derhållsbidrag, eller för de tre länen respek- tive 67, 54 och 46 procent. Den faktiska längden av underhållsbidragsvägarna är respektive 43, 168 och 286 km. Det sist- nämnda talet — 286 km skogsvägar med un- derhållsbidrag inom ett län — är det högsta av detta slag i landet.
De motsvarande lägsta procenttalen åter- finns i Norrbottens, Östergötlands, Blekinge och Västmanlands län där de är respektive 0, 7 och för de bägge sistnämnda länen 9.
Svaren på utredningens fråga angående vilka skäl —— enligt föreskrifterna i bidrags- författningen — som legat till grund för besluten om underhållsbidrag är mycket ofullständiga. Av de uppgifter som lämnats synes möjligen den slutsatsen kunna dras att anledningen i de flesta fallen varit att vägen haft väsentlig betydelse såsom sam- färdsled eller utfart för en bebyggelse och varit av betydande längd. Även det för- hållandet att vägen varit av väsentlig be- tydelse för en stor allmänhet eller för trafik av andra än väghållarna har emellertid ut— gjort grund för bidragsbeslutet i åtskilliga fall.
Av de här ifrågavarande med statsbidrag byggda skogsvägarna har några sedermera förändrats till allmänna vägar. Detta har dock förekommit i mycket liten utsträck— ning. Av den ovan angivna totala vågläng— den 11200 km har endast 89 km eller c:a 0,8 procent förändrats till allmän väg. Störst har frekvensen varit i Kopparbergs län där 1,5 procent av länets här ifrågavarande sammanlagda skogsväglängd intagits till all- mänt underhåll.
.Av domänstyrelsens från lokalförvalt- ningarna inhämtade svar på de a-v ut-
redningen ställda frågorna framgår bl. a. följande.
Den sammanlagda längden för hela lan- det av de skogsvägar som byggts genom domänstyrelsens försorg under åren 1940— 1961 utgör i runt ta] 7 600 km.
Härav har vägar om tillsammans omkring 300 km, motsvarande c:a 4 procent av den nyssnämnda totala våglängden, beviljats un- derhållsbidrag och i stor omfattning också iståndsättningsbidrag.
Stockholms län redovisar — procentuellt i förhållande till länets här ifrågavarande totala skogsvåglängd — den största sam- manlagda längden skogsvägar med under- hållsbidrag eller 20 procent. Den faktiska längden av underhållsbidragsvägarna i länet är 13 km. Det län som i absoluta tal redo- visar den största sammanlagda skogsväg- längden med underhållsbidrag är Väster- bottens med 166 km dylika vägar.
I 13 län har överhuvudtaget inga under- hålls- eller iståndsättningsbidrag beviljats till de här aktuella skogsvägarna.
Det vanligaste skälet för beviljande av underhållsbidrag har varit att den ifråga- varande vägen haft väsentlig betydelse så- som samfärdsled eller utfart för en be- byggelse och varit av betydande längd. Ett ofta förekommande skäl är också att vägen varit av väsentlig betydelse för trafik av andra än väghållarna.
Av de här ifrågavarande genom domän- styrelsens försorg byggda skogsvägarna har några förändrats till allmänna vägar. I förhållande till den totala våglängden utgör dessa dock blott en ringa del eller 1,3 pro- cent. De återfinns i Örebro, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
B. Framförda önskemål
Krav har upprepade gånger rests, bl. a. i riksdagen, på en liberalisering i fråga om möjligheterna för allmänheten att med bil trafikera de enskilda skogsvä- garna. Vid 1960 års riksdag väcktes två likalydande motioner (I: 456 och II: 266) vari motionärerna med hänvisning bl. a. till bilismens snabba tillväxt framhöll det som otillfredsställande att skogsvä- gar avstängdes för biltrafik under en stor del av året. Visserligen kunde avstäng-
ning av viss anledning och under vissa begränsade tidsperioder vara nödvändig men beslut om sådan avstängning borde lämpligen fattas efter prövning av läns- styrelsen. Tredje lagutskottet som be- handlade motionerna delade emellertid inte motionärernas uppfattning. Utskot- tet ansåg (utl. nr 20/1960) att det var av avgörande betydelse att de skogsvägar som endast åtnjöt byggnadsbidrag enligt 1943 års kungörelse angående statsbi- drag till vissa väg- och flottledsbyggna- der m. ni. inte byggdes för att motsvara de krav som måste ställas på en allmän trafikled. Om sådana vägar uppläts för allmän trafik skulle följden bli ökade kostnader inte bara för underhåll utan också för vägens anpassning som sådan trafikled. Detta skulle i sin tur leda till berättigade krav på ökade statsbidrag. En dylik utveckling kunde enligt ut- skottets mening av olika skäl inte anses önskvärd. Utskottet fann därför för sin del motionerna inte höra föranleda nå- gon riksdagens åtgärd vilket också blev riksdagens beslut.
Även vid 1961 års riksdag motionera- des (II:254) i samma syfte som nyss nämnts. Tredje lagutskottet ansåg i av- givet utlåtande (nr 2/1961) över den ifrågavarande motionen att det inte kun- de komma i fråga att ålägga de enskilda vägintressenterna att stå kostnaden för det utbyggande av vägarna och det öka- de underhåll som en allmän trafik skulle medföra. Utskottet kunde emellertid för det dåvarande inte förorda en ökad stats- bidragsgivning av den storleksordning varom det uppenbarligen skulle bli frå— ga. På utskottets hemställan avslog riks- dagen motionen.
Den i inledningen till detta kapitel be- rörda frågan vid 1962 års riksdag an- gående allmän trafik å skogsvägar hade sin upprinnelse i två likalydande motio- ner (I: 233 och II: 286) vari hemställdes att riksdagen måtte besluta att all av-
stängning av skogsbilvägar skulle prövas av länsstyrelsen och vidare att erforder- lig ändring i vägtrafikförordningen vid- togs. Riksdagens tredje lagutskott erinra— de i sitt utlåtande (nr 3/1962) över motionerna om att chefen för jord- bruksdepartementet nyligen förklarat sig ämna hemställa om bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning rörande bl. a. be- stämmelserna om bidrag till skogsväg- byggnad (den blivande skogsbruksutred- ningen). Utskottet förutsatte att om en utökad bidragsgivning övervägdes den frågan också uppmärksammades huru- vida. det allmänna borde betinga sig vill- kor om vägarnas öppethållande. Detta kunde givetvis, framhöll utskottet, kom- ma i fråga endast för vägar vars stan- dard kunde anses fylla kraven på en allmän trafikled och beträffande vilka det allmänna Skulle komma att bära en väsentlig del av vägkostnaderna. Utskot- tet hemställde att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening ge till känna vad utskottet an- fört i anledning av motionerna. Riks- dagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
I två vid 1963 års riksdag väckta lika- lydande motioner (I: 358 och 11: 420) an- gående underhållsbidrag till vissa skogs- bilvägar har jämväl frågan om vägarnas öppethållande för allmän trafik behand- lats. Motionerna har jämte jordbruksut- skottets utlåtande 1963: 1 överlämnats till utredningen för kännedom.
I en interpellation vid 1963 års riksdag riktades till chefen för jordbruksdepar- tementet bl. a. frågorna. vem som kunde anses behörig att beträda domänverkets skogsvägar och om statsrådet hade för avsikt att vidta sådana åtgärder att detta spörsmål blev nöjaktigt klarlagt ur all- mänhetens synpunkt. I sitt interpella- tionssvar framhöll departementschefen bl. a. att enligt vad han inhämtat som
huvudregel beträffande domänverkets vägar gällde att allmänheten skulle till- låtas trafikera vägarna i all den utsträck- ning som befanns lämplig med hänsyn till allmänhetens trafikbehov, vägarnas beskaffenhet och domänverkets använd— ning av dem. Departementschefen erin- rade vidare om att skogsbruksutredning- en hade att ta upp till prövning frågan huruvida stöd till skogsvägbyggnad bor- de förbindas med villkor att allmänheten skulle äga trafikera vägen. Enligt depar- tementschefens mening borde de grunder för rätten att trafikera sådan väg som kunde bli resultatet av utredningens överväganden även tillämpas i fråga om domänverkets vägar. I avvaktan på detta resultat ansåg departementschefen an- ledning inte föreligga att vidta åtgärder i det syfte interpellanten efterfrågat. Även utanför riksdagen har i olika sammanhang framförts tankegångar som för sitt förverkligande förutsatt bl. a. ökade möjligheter till fri trafik på en- skilda vägar_ 1960 års naturvårdsutred- ning framlägger i sitt betänkande Natu- ren och samhället (SOU 1962:36) syn- punkter som ansluter härtill. Natur- vårdsutredningen framhåller bl. a. att det är uppenbart att de önskemål som framkommit om en aktivare insats från samhällets sida i fråga om naturvårds- politiken numera bärs upp av en mycket bred allmän opinion. Bland de egent- liga naturvårdsuppgifterna framstår sä- kerställandet av naturområden som en primär och omfattande arbetsuppgift. Stor uppmärksamhet måste därvid ägnas områdenas tillgänglighet, bl. a. utrust- ningen med vägar och parkeringsplatser.
C. Utredningens synpunkter och förslag
Det torde vara ovedersägligt att männis- kor i mycket stor utsträckning -— åtminstone vad gäller tätortsbefolk- ningen — gärna söker sig bort från den vanliga hemmiljön i samband med ut-
nyttjandet av fritiden —— och detta vare sig fråga är- om en längre semester eller en veckosluts- eller annan kortare ledig- het. Obestridligt är också att den arbets- fria tiden under de senaste 30—40 åren ökat i ett snabbt, accelererat tempo. Enligt naturvårdsutredningens tidigare nämnda betänkande torde inom en nära överskådlig framtid de flesta människor i landet vara lediga en dag av tre. Allt flera har blivit intresserade av och fun- nit möjlighet att skaffa sig sommar- ställen och sportstugor. Motorbåtar och bilar underlättar förbindelserna Moto- rismen har undergått en synnerligen snabb ökning under de senaste årtion- dena. I ungefärliga siffror uppgick anta- let personbilar år 1930 till 100 000, 1954 till 530000 och 1962 till 1,4 miljoner. År 1970 väntas antalet ha stigit till 2 miljoner. Naturvårdsutredningen uttryc— ker i sitt betänkande en förmodan att bilar och motorcyklar till mer än 50 0/o av tiden används för fritidsresor.
Nu berörda omständigheter kan sägas redan i sig innefatta anspråk på flera färdvägar, parkerings- och rastplatser m. in. Men de har också rent faktiskt medfört en allt större spridning av turist- resorna över landet. De enskilda skogs- vägarna kommer naturligt nog i detta sammanhang in i blickfältet. De kan tjänstgöra som genomfartsleder för lång- re bort liggande mål eller som direkta tillfartsvägar till speciella fritidsattrak- tioner eller kanske som turiststråk i sig själva på grund av den omgivande na- turens skönhet. Under senare år har skogsvägarna genomsnittligt byggts i högre standard än tidigare. Detta har givetvis också bidragit till att öka all- mänhetens benägenhet att trafikera dem. Förutom att skogsvägarna kan utnyttjas för fritidstrafik kan de vara av intresse också som utfartsvägar för bebyggelse, för jordbrukets transporter m. m.
En viktigaspekt på frågan om skogs-
vägarnas öppnande för allmän trafik är i vad mån väghållarna därigenom i den- na sin egenskap ådrar sig ansvarighet gentemot de vägfarande. Utredningen vill uppehålla sig något vid detta spörs- mål. Först bör nämnas att några allmän- giltiga, mera detaljerade föreskrifter be- träffande kraven på underhållet av en enskild väg inte finns. I 3 5 lagen om enskilda vägar stadgas visserligen all- mänt om vilka åtgärder som skall räknas till vägunderhåll och vinterväghållning men i fråga om skyldigheten att vidta åt- gärderna föreskrivs blott — i 4 % tredje stycket samma lag — att vägunderhåll och vinterväghållning skall utföras på sätt vägens ändamål fordrar. Bidragsför- fattningarna ger inte mycket större led- ning. I kungörelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning stad- gas beträffande underhållsbidrag att det kan avse antingen vägunderhåll eller vinterväghållning eller också bägge de- larna. Beslut om årligt underhållsbidrag skall som villkor för bidraget stadga skyldighet för väghållaren att på till- fredsställande sätt underhålla vägen, att hålla vägen fri från hinder av snö och is i den omfattning som krävs för bil- trafik, såvida inte länsstyrelsen medgett annat, och att i fråga om underhållet vara underkastad kontroll av Vägförvalt- ningen i länet. Kungörelsen 1943:530 angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. föreskriver be- träffande underhållsfrågan att bidrags- tagaren genom det kontrakt som upp- rättas mellan Skogsvårdsstyrelsen och honom skall förbinda sig att, om under- hållsskyldighet beträffande vägföretaget inte eljest föreligger, underhålla företaget i den omfattning och under den tid, högst tjugo år, som skogsvårdsstyrelsen bestämmer. I kontraktet återfinns som regel blott en klausul att bidragstagaren förbinder sig att under viss tid under- hålla företaget på ett med hänsyn till
ändamålet med företaget tillfredsställan- de sätt och att i fråga om underhålls- skyldighetens fullgörande underkasta sig skogsvårdsstyrelsens kontroll.
Som nyss sagts har någon närmare precisering av kraven på vägunderhållet inte skett i författningarna. Inte heller har frågan om våghållares ansvarighet gentemot trafikanterna på vägen för in- träffade skador gjorts till föremål för någon specialreglering. Ansvarighetsfrå- gan är därför att bedöma enligt allmän- na skadeständsrättsliga normer. Den all- männa skadeståndsrätten är emellertid föga reglerad i lag. Strafflagens sjätte kapitel innehåller visserligen en del all- männa bestämmelser om skadestånd men några lagbestämmelser som mera direkt anger de förutsättningar som skall vara för handen för att skadestånd skall utgå finns inte. Detta har medfört att rättspraxis kommit att få stor betydelse på förevarande område. Det torde vara ställt utom allt tvivel att i princip skyl- dighet anses föreligga för väghållare att hålla vägarna i ett ur trafiksynpunkt tillfredsställande skick. Vid inträffade trafikolyckor sker noggrann prövning från fall till fall för att utröna om och i vad mån väghållaren låtit någon för- sumlighet komma sig till last. Att väg- hållare förpliktats att utge skadestånd till följd av brister i väghållningen finns exempel på i rättspraxis. Grunden för åläggandena har därvid varit att väg- hållaren befunnits ha underlåtit att vid- ta sådana åtgärder till förekommande av skadefallet som skäligen ansetts ha åle- gat honom i hans egenskap av väghål- lare.
Det torde inte utgöra någon överdrift att påstå att rättsuppfattningen på här ifrågavarande område utvecklats i rikt- ning mot en skärpning i kraven på väg- hållarna, en tendens som det inte finns någon anledning förmoda kommer att försvagas. Det faller utanför utredning-
ens kompetensområde att söka närmare analysera den reella innebörden och om- fattningen av väghållares ansvarsskyldig- het. Klart är emellertid att ett öppnande av skogsvägar för trafik av allmänheten med säkerhet kommer att medföra en ökning av antalet skadefall med ersätt- ningskrav gentemot väghållaren, proces- ser inför domstol etc. Det är vidare givet att det skulle vara förenat med åtskilligt besvär för ägaren av en skogsväg (väg- hållaren) att utöva fortlöpande besikt- ning av vägen i syfte att upptäcka even- tuella skador och att snabbt vidta åt- gärder för att förhindra trafikolyckor till följd av konstaterade skador.
Till det nyss sagda bör fogas den an- märkningen att väghållaren kan låta an- svarsförsäkra sig. Enligt vad utredning- en inhämtat från försäkringshåll finns intet principiellt hinder mot att låta exempelvis en allmän ansvarighetsför- säkring för företagare omfatta även an- svar pä grund av väghållningsskyldighet. Skogsbolagen brukar enligt vad som upp- getts för utredningen teckna sådana för- säkringar. En ansvarighetsförsäkring kan emellertid också avse enbart väg- hållningsansvaret. Vägsamfälligheter och vägföreningar lär ofta begagna sig av den försäkringstypen. Antalet dylika för- säkringar har stadigt ökat under senare är liksom antalet egendomsskador. Någ- ra speciella försäkringsvillkor för för- säkringar av detta slag tillämpas inte utan de allmänna försäkringsvillkoren för ansvarighetsförsäkring gäller för dem. Enligt dessa villkor åtar sig för- säkringsbolagen gentemot försäkrad bl. a. att betala det skadestånd som den för- säkrade enligt gällande rätt kan bli skyl- dig utge. Bolagen besiktigar som regel inte vägarna innan försäkringarna teck- nas. Avgörande för frågan huruvida i det enskilda fallet visst försäkringsbe- lopp skall utbetalas blir om skadestånds- skyldighet enligt de allmänna skade-
ståndsrättsliga normerna av bolaget självt, av domstol eller på annat sätt konstateras föreligga. Skulle ett försäk- ringsbolag vid ett inträffat skadefall och den i anledning därav företagna vägbe- siktningen finna att den ifrågavarande vägen helt och hållet är i ett alltför bristfälligt skick för den för vågen av- sedda trafiken —— d. v. 5. att vägunder- hållet otillåtligt eftersatts — kan bolaget enligt försäkringsvillkoren uppsäga för— säkringen att upphöra fjorton dagar ef- ter uppsägningen. Det inträffade skade- fallet täcks sålunda av försäkringen.
Uppenbarligen förhåller det sig så att allmänhetens trafik på skogsvägarna ökar väghållarens ansvarighet utan att några helt tillfredsställande medel finns att avlasta denna. Det bör inte tas för givet att t. ex. skyltar angivande att tra- fik sker på trafikantens egen risk med- för en sådan avlastning. Då emellertid spörsmålet om rättsverkan av skyltar och andra anvisningar för trafiken gäller hela det enskilda vägnätet och är av sådan karaktär att det inte kan anses ankomma på utredningen att penetrera detsamma uppehåller sig utredningen inte närmare därvid. Utredningen finner det vidare otillfredsställande att en ut- ökad trafik på skogsvägarna medför att ett allt större antal trafikanter inte har det skydd i trafiken som från såväl den enskildes som samhällets synpunkt bör kunna påräknas.
De flesta av skogsvägarna är inte så belägna att de torde kunna anses be- gärliga som färdvägar för allmänheten. Många av de mindre skogsvägarna är dessutom inte byggda i sådan standard att de lämpar sig för en utökad trafik. Av varje mera varaktig stegring av tra- fikintensiteten på en väg följer högre underhållskostnader och ökade olägen- heter för den skogliga trafiken. Det kan
inte vara samhällsekonomiskt riktigt — oavsett om kostnaderna betalas av sam- hället eller den enskilde —— att investera mera kapital i dylika vägar än som är påkallat med hänsyn till det egentliga trafikintresset av dem. Ur flera olika synpunkter, ordnings-, trafik-, ansvarig- hets- och vägstandardsynpunkter, synes sålunda ett öppnande av samtliga dessa vågar inte vara lämpligt.
Utredningen finner det dock naturligt att kraven på skogsvägarnas öppethål- lande för allmän trafik har ökat bl. a. för tillgodoseendet av de starkt expande- rande fritidsintressena. Även om princi- piella och praktiska svårigheter finns i fråga om dylika vägars upplåtelse för allmänheten har utredningen därför sökt finna en form för att tillgodose de önske- mål som föreligger. Utredningen föreslår i detta syfte att den allmänna trafiken —— fritidstrafiken _ kanaliseras till så- dana vägar som vid den översiktliga planeringen av skogsvägnätet, vartill ut- redningen återkommer i sjätte kapitlet, bedöms erforderliga och lämpliga för dylik trafik. Förutsättningen för att väg- ägarna skall vara skyldiga att hålla ifrågavarande »fritidsvägar» öppna för allmänheten skall vara att de bereds ersättning i form av statsbidrag för de kostnader av olika slag som är en följd av att vägarna upplåts för fritidstrafiken. I denna kostnad bör även inräknas ve- derbörandes utgifter för ansvarighetsför- säkring som väghållare. Hur utredning- en anser bidragssystemet böra utformas redogörs för i sjunde kapitlet. Utred- ningen avser med sitt förslag inte att åstadkomma någon rubbning i den allt- jämt — enligt vad här tidigare anförts — rådande rättsuppfattningen om för- handenvaron av en principiell rätt för vägägare att om han så önskar av- stänga vägen för trafik.
För att tas under övervägande av ut- redningen vid fullgörandet av dess upp- drag har av Kungl. Maj:t till utredning- en överlämnats två vid 1963 års riksdag väckta motioner (I: 391 och II:462) rö- rande ersättning till enskilda skogsägare som genom försvarspolitiska övervägan- den hindras att rationellt utnyttja sina skogstillgångar, jämte jordbruksutskot- tets utlåtande 1963:1. Utredningen skall i detta kapitel närmare beröra ifråga- varande spörsmål.
A. Nuvarande bestämmelser
Inom vissa områden av riket kan möj— ligheterna att erhålla statligt stöd till skogsvägbyggnader bli beskurna av för- svarspolitiska skäl. I syfte att förhindra att vägar byggs som från militära syn- punkter inte bör komma till stånd har överenskommelse träffats mellan chefen för försvarsstaben och Skogsstyrelsen om visst samrådsförfarande då skogsväg- byggen som avses att utföras med stats— bidrag aktualiseras inom vissa i överens- kommelsen angivna områden. Dessa om- råden är
a) hela Gotland
b) området längs gränsen mot Norge till en bredd av 50 km
c) området mellan gränsen mot Fin- land och en linje Sourva—St. Lulevatt- net—inlandsbanan mellan Porjus och Jokkmokk—L. Luleälv till Vuollerim—— St. Luleälv till utloppet jämte de delar
FEMTE KAPITLET
Skogsvägbyggnader och försvarssynpunkter
av Bodens fåstnings skyddsområde som är belägna söder om Lule älv samt
d) Hemsö, Vaxholms, Karlskrona och Älvsborgs fästningars skyddsområden.
Överenskommelsen innebär att skogs- vårdsstyrelsen skall söka samråd med militärbefälhavaren i ärenden rörande statsbidrag till skogsvägbyggnad inom ifrågavarande områden. Om samför- stånd inte nås mellan skogsvårdsstyrel- sen och militärbefälhavaren skall den sistnämnde hänskjuta ärendet till chefen för försvarsstaben för samråd med skogs— styrelsen. I sista hand avgör Kungl. Maj:t.
Resultatet av ett samråd kan bli att statsbidrag inte beviljas till det plane- rade vägföretaget. Eventuellt ges vägen då en annan sträckning eller byggs på ett helt annat ställe där hinder från för- svarspolitiska synpunkter mot vägens byggande inte är för handen och mili- tära skäl sålunda inte kan utgöra. grund för avslag på en bidragsansökan. En så- dan ändrad sträckning eller förläggning av en skogsväg medför oftast en lägre båtnad ur skoglig synpunkt. Ett avslag på en bidragsansökan kan givetvis också få till följd att vägplanerna får helt för- falla. Den vägbyggnad till vilken bidrag med beaktande av de militära synpunk- terna skulle kunna beviljas blir kanske alltför dyr eller komplicerad. Slutligen kan den Situationen inträda att ett på militära skäl fattat avslagsbeslut blir utan den verkan som egentligen avsetts. Bidragssökanden kan nämligen anlägga
den planerade vägen så som den är tänkt från början utan hänsynstagande till för- svarsintressena — om han gör det utan bidrag. Den som bygger en skogsväg på egen mark och med egna medel behöver inte nödvändigtvis beakta de militära aspekterna. Endast den som vill ha stats- bidrag måste göra detta. Det enda medel som återstår för att få försvarsintressena tillgodosedda när väg byggs utan bidrag är expropriation. Enligt expropriations- lagen må annan fastighet än kronans tas i anspråk genom expropriation om Kungl. Maj:t prövar det erforderligt för befästning, övnings- eller förläggnings- plats för krigsmakten, visst slag av skjut- bana eller eljest för rikets försvar. Ex- propriationsförfarandet har enligt vad utredningen kunnat utröna dock aldrig tillgripits vid vägbygge i en situation av sistnämnt slag.
En liknande överenskommelse som den som gäller för Skogsstyrelsens äm- hetsområde har träffats mellan domän- styrelsen och chefen för försvarsstaben. Överenskommelsen innebär att beträf- fande vissa områden samråd skall ske i fråga om nyanläggning av domänver- kets egna vägar och sådana enskilda vägar i övrigt som avses att dras fram över mark under domänstyrelsens för- valtning. Skälet till att domänstyrelsen ansett sig böra ingå ifrågavarande över- enskommelse trots att bidragsintresset inte är aktuellt i sammanhanget torde vara önskan att ta tillbörlig hänsyn till försvarets intressen.
Mellan chefen för försvarsstaben och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har slutligen också träffats en överenskom- melse innebärande att beträffande stats- bidragsberättigade vägbyggnadsprojekt inom vissa angivna områden samråd skall sökas i varje särskilt fall. Överens- kommelsen är en motsvarighet till den som gäller på Skogsstyrelsens ämbets- område,
B. Erfarenheter
För att få närmare kännedom om vunna erfarenheter av tillämpningen av gällan- de bestämmelser på här ifrågavarande område har utredningen riktat några frågor i ämnet till Skogsstyrelsen och domänstyrelsen. Med hänsyn till bl. a. att kostnaderna för eventuella ersättning- ar, ytterst föranledda av militära hän- synstaganden, torde böra inräknas i de totala försvarskostnaderna hemställde utredningen i sammanhanget också om chefens för försvarsstaben synpunkter på frågan.
Skogsstyrelsen har inhämtat uppgifter från skogsvårdsstyrelserna i de län inom vilka sådana områden är belägna som berörs av den ovan nämnda mellan Skogsstyrelsen och chefen för försvars- staben träffade överenskommelsen. Av de lämnade uppgifterna framgår bl. a. följande.
Endast i delar av Norrbottens län sy- nes det aktuella spörsmålet ha någon egentlig betydelse. I övriga län har nå- gon intressekollision antingen inte alls eller i mycket ringa utsträckning före- kommit. I Norrbottens län är det om- rådet väster- och söderut från finska gränsen som berörs av de här ifråga- varande militära synpunkterna. Området omfattar ca 2000 000 ha produktiv skogsmark. Därav äger aktiebolag 227800 ha, allmänningar 132600 ha och övriga ägare av skogar under skogs- vårdsstyrelseuppsikt 757100 ha vilket sammanlagt gör i runt tal 1,1 milj. ha under skogsvårdsstyrelsens uppsikt.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har i sitt remissvar till Skogsstyrelsen anfört bl. a. följande.
Storleksordningen på de ekonomiska för- luster som de av begränsningen i stöd- givningen berörda markägarna åsamkas kan svårligen överblickas för hela området förr- än den nyligen påbörjade regionala väg— nätsplaneringen för skogsbruket framlagt
sitt resultat. Beträffande de ärenden som redan behandlats av militärerna kan föl- jande anföras. Under de senaste fem åren har 158 vägföretag om 110,6 mil insänts för yttrande och av dessa har 107 företag om 67,5 mil helt godkänts, 24 företag om 17,3 mil helt avskrivits och 27 företag av- kortats. Då förslag till sträckningen av pla- nerade vägar skickas in till militärerna för yttrande innan någon noggrannare rekog- noscering utförts är kännedomen om de vägsträckningar som inte godkänts av mili- tärerna ringa. På grund härav har enbart schablonmetoder använts vid följande ut- räkningar.
De båtnadsområden som de hittills av militära skäl slopade eller avkortade vä- garna täcker omfattar för bolagsmark grän- sande till bondeskog ca 1000 ha, allmän- ningsskogar ca 3500 ha och övriga en- skilda skogar ca 28000 ha. Att siffran för bolagsmark är så låg beror på att bolagen till största delen bygger sina vägar själva utan statsbidrag. Om avverkningarna be- räknas till 1,5 mask per år och ha och medelvinsten för virkes- och personaltrans- port, om vägarna hade utbyggts, beräknas till 7 kr/mBSk blir den årliga förlusten ca 350000 kr. Virkes- och transportvinsten 7 kr grundar sig på de erfarenheter som er- hållits vid båtnadskalkyler för utbyggda vägar. Förlusten blir, om man räknar fram varje företag för sig, säkerligen betydligt större. Vissa genomfarter som hindrats på grund av deras olämplighet ur militär syn- punkt skulle ha inneburit stora vinster för såväl markägarna som bygden i övrigt ur allmänna samfärdselsynpunkter.
På frågan om skäl i princip anses föreligga att ersätta markägaren av all- männa medel för de inskränkningar i en fri brukningsrätt som försvarsintres- sena påfordrar svarar skogsvårdsstyrel- sen obetingat ja. Styrelsen utvecklar sin åsikt på följande sätt.
Rent principiellt har skogsvårdsstyrelsen sedan länge hävdat den åsikten att försvaret är en angelägenhet som berör hela landet och att kostnaderna för försvaret skall gemensamt bäras av hela vårt folk. Om då vissa enskilda personer av militära skäl hindras att på ett rationellt och ekonomiskt riktigt sätt utöva sin näring innebär detta
för deras del en extra försvarskostnad för- vilken de bör kompenseras.
Härtill kommer att stora delar av de bygder inom länet som besväras av militära restriktioner för vägbyggande har det gle- saste nät av allmänna vägar som förekom- mer i landet och att befolkningen i dessa bygder är för sin utkomst helt beroende av skogsbruket och av att detta kan drivas så att det ger en skälig vinst. Detta kan i dag inte ske utan en kraftig och snabb utbygg- nad av vägnätet. De militära hindren för vägbyggande innebär här en hårdare på- frestning för näringslivet än någon annan- stans i landet.
Beträffande samordningen av de skog- liga och de försvarspolitiska synpunkter- na anför skogsvårdsstyrelsen slutligen följande.
Samordning av skogliga och försvars- politiska synpunkter har eftersträvats och i vissa fall kommit till stånd. Aktuella väg- sträckningar har ändrats för att kunna tole- reras ur militär synpunkt. Dessa ändringar innebär dock oftast att det bästa alterna- tivet, sett ur skoglig synpunkt, frångåtts och det är enbart när företaget ansetts mycket brådskande och synnerligen ange- läget som en sådan jämkning kommit till stånd. Vissa vägar får byggas enbart om pengar ställs till militärernas förfogande för erforderliga befästningsarbeten. Dessa kost- nader är oftast så höga att vägföretaget blir vilande. Vissa vägföretag kan dock vara passande både ur skoglig och militär syn- punkt
Ett gott samarbete råder mellan försva- rets och skogsbrukets representanter och förutsättningar för ett ännu bättre och mera fruktbringande samarbete kan förväntas när resultat från den nyligen påbörjade utred- ningen angående det regionala vägnätet framlagts.
Vad gäller domänstyrelsens förvalt- ningsområde har styrelsen i Sitt svar på utredningens frågor konstaterat bl. a. att inom vissa trakter — närmast finska gränsen _ inskränkningar av militära skäl i fråga om anläggande av skogsvä- gar förekommit i betydande omfattning. Enligt styrelsens mening är det emeller- tid inte möjligt att ens tillnärmelsevis
uppskatta storleksordningen av de för- luster som totalt har uppkommit genom de inskränkningar och kompromisslös— ningar varom överenskommelse hittills träffats mellan domänverket och de mi- litära myndigheterna. Överjägmästaren i övre Norrbottens distrikt hari samman— hanget lämnat vissa uppgifter avseende hela distriktet rörande de vägförslag som under åren 1959—1962 inlämnats till de militära myndigheterna för granskning. Av 127 vägföretag hade 102 st. eller ca 80 procent omfattande 61,9 mil varit utan erinran ur försvarssyn- punkt medan 12 st. eller ca 10 procent omfattande 11,6 mil avslagits helt. 13 vägföretag om 16,8 mil hade godkänts delvis. Samarbetet med de militära myn- digheterna hade enligt överjägmästaren varit gott. I de fall då meningsskiljak- tigheter uppstått hade gemensamma överläggningar ofta gett en lösning som kunnat accepteras av båda parter.
Chefen för försvarsstaben har i sitt remissyttrande till utredningen framhål- lit att han redan i yttrande till jord- bruksutskottet över de ovan nämnda motionerna I:391 och II:462 förklarat sig inte ha något att erinra mot ersätt- ning till berörda markägare i form av statsbidrag. Han säger sig nu vilja sär- skilt understryka att de kostnader som ett bifall till motionärernas förslag kan komma att föranleda rimligtvis inte till någon del bör belasta försvarets kost- nadsram eftersom denna blott innefattar utgifter som direkt berör det militära försvaret. Kostnaderna. torde i stället en- ligt chefen för försvarsstaben böra be- stridas från det norrländska skogspro- duktionsanslaget.
C. Framförda önskemål I sitt betänkande Tornedalsutredningen andra delen (SOU 1960:37) har läns- styrelsen i Norrbottens län tagit upp spörsmålet om militära hinder för väg-
byggnad. Länsstyrelsen framhåller att det område inom Norrbottens län som fixerats i de militära överenskommelser- na upptar inte mindre än ca 2/3 av länets skogsmark. Hänsynstagande till försvarsintressena har sedan länge ver- kat bromsande eller hindrande på en rationell utbyggnad av skogsvägnätet ut- talar styrelsen vidare och erinrar om att förhållandet även påtalades vid remiss- behandlingen av betänkandets första del. Länsstyrelsen säger sig anse det vara orimligt att försvarskostnader av den art det här gäller i längden skall bäras av en begränsad befolkningsgrupp — eller vad skogsbruket beträffar —— av ett relativt fåtal skogsägare. Styrelsen — vars betänkande som framgår av namnet gäller Tornedalen (sådant detta område till sina gränser angetts i betänkandet) — förklarar sig förorda att nuvarande militära vägbyggnadshinder undanröjs och i den mån så erfordras kompenseras med förstärkta försvarsresurser.
I 1962 års statsverksproposition under det norrländska skogsproduktionsansla- get (sid. 264) tog chefen för jordbruks- departementet upp till behandling vissa av tornedalsutredningens nyssnämnda synpunkter och uttalade bl. a. följande.
Såsom utredningen framhållit möter ut- byggnader av skogsvägnälet i Tornedalen vissa svårigheter på grund av hänsynstagan— de till försvarets intressen. Därför bör skogsvårdsstyrelse- och lantmäteriorganisa— tionen i länet upprätta de delar av den i propositionen om Tornedalen nämnda sär- skilda vägplanen som avser skogsvägarna. I den mån kostnaderna för denna skogs- vägplanering inte inryms under berörda myndigheters ordinarie anslag bör medel kunna ställas till förfogande ur detta anslag (det norrländska skogsproduktionsanslaget). Då bidrag beviljas till vägföretag bör beak- tas den eventuella fördyring som förorsakas av hänsynstagande till försvarets intressen.
Departementschefens uttalande föran- ledde inte någon erinran från riksdagens sida.
Såsom bl. a. i inledningen till detta kapitel nämnts har vid 1963 års riksdag väckts två likalydande motioner (I: 391 och 11:462) rörande viss ersättning till enskilda skogsägare. Motionärerna anser att de av tornedalsutredningen framför- da —— och av ett flertal remissmyndig- heter understödda —— synpunkterna inte närmare beaktats vid tornedalsfrågans behandling vid 1962 års riksdag. Det förhållandet, säger motionärerna, att en- skilda skogsägare vid byggande av skogs- vägar kan åsamkas ökade kostnader or- sakade av försvarspolitiska övervägan- den och att hänsyn därtill tas vid stats- bidragstil'ldelningen synes böra leda till utvidgade åtgärder även i de fall byggan— det av skogsvägar hindras av samma orsaker. Det är nämligen ofrånkomligt att enskilda skogsägare som av försvars- politiska skäl är förhindrade att på ra- tionellaste sätt utnyttja sina skogstill- gångar lider ekonomiskt avbräck. Sanno- likt rör det inte något större antal skogs- ägare men detta kan inte få utgöra skäl för att åtgärderna uteblir. Det borde vara möjligt att i fall då bidrag av be- rörda skäl inte utgår kompensera bort- fallet av det »ordinarie» bidraget med en ersättning för minskade möjligheter att ekonomiskt utnyttja skogstillgångarna. Storleken av dessa ersättningar synes böra stå i relation till beräknat ekono- miskt avbräck och utgå ur det norr- ländska skogsproduktionsanslaget. Till sist hemställer motionärerna att riksda- gen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till nästa riksdag om ersättning till enskilda skogsägare som genom försvarspolitiska övervägan— den hindras att rationellt utnyttja sina skogstillgångar.
Remissutlåtanden över motionerna har avgetts av Skogsstyrelsen och chefen 'för försvarsstaben. Skogsstyrelsen föreslår för sin del att skogsbruksutredningen får i uppdrag att utreda frågan och
framlägga förslag i ämnet. Chefen för försvarsstaben uttalar bl. a. att ett ge- nomförande av de i motionerna fram- förda förslagen kan komma att medföra en ökad utbyggnad av skogsbilvägnätet men att de olägenheter som därvid upp- står från försvarssynpunkt torde kunna hållas inom rimliga gränser genom det samrådsförfarande mellan berörda myn- digheter som redan tillämpas i Norr- bottens län. Försvarsstabschefen förut- sätter att i de fall bidrag kommer att utgå dessa inte kommer att belasta fjär- de huvudtiteln.
Jordbruksutskottet uttalar i sitt ut- låtande 1963: 1 punkt 91 att utskottet i likhet med Skogsstyrelsen finner ifråga— varande problem vara av det slag att de lämpligen bör tas upp till prövning av skogsbruksutredningen. Utskottet hem- ställer därför att motionerna i fråga inte måtte föranleda till annan riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet anfört. Detta blev också riksdagens be- slut.
D. Utredningens synpunkter och förslag
Utredningen vill till en början erinra om att de nu gällande av försvarspolitiska hänsyn betingade restriktionerna beträf- fande en enskild skogsägares möjlig- heter att anlägga skogsväg på sin fastig- het är begränsade till att avse förmånen att erhålla statligt bidrag eller län till vägbyggandet (härvid bortses från ex- propriation). Möjligheterna att bygga utan dylikt stöd har sålunda inte be- skurits genom dessa restriktioner. Vid ett bibehållande av det nuvarande rest- riktionssystemet synes därför kärnpunk- ten i det aktuella spörsmålet vara huru- vida ersättning i någon form bör utgå till sådana enskilda skogsägare som ge- nom militära hänsynstaganden inte kom- mer i åtnjutande av det statliga stöd
som eljest normalt skulle ha utgått för byggande av den i det enskilda fallet aktuella skogsvägen.
I nyss berörda fall kan situationen va- ra den att skogsägaren visserligen inte får bidrag till en skogsvägbyggnad med den sträckning som ur skilda synpunk- ter varit mest ändamålsenlig men väl kan beviljas bidrag till anläggande av en skogsväg i annan sträckning vilken väg emellertid blir dyrare att bygga trots att den avser i stort sett samma båtnadsområde. Enligt chefens för jord- bruksdepartementet ovan berörda utta- lande i 1962 års statsverksproposition — vilket uttalande dock blott gällde Torne- dalen — skall en dylik fördyring beaktas vid bidragsbeviljandet. Detta uttalande har enligt vad utredningen erfarit ännu inte fått någon tillämpning i praktiken men har tolkats såsom utgörande en parallell till bestämmelsen i 26 & kun- görelsen 1952: 793 angående statsbidrag till enskild väghållning. Enligt denna paragraf —— vilken inte har någon mot- svarighet i författningarna om skogsvä- gar — skall beräknad kostnad för såda- na särskilda åtgärder i riksförsvarets in- tresse som föreskrivits av länsstyrelsen i samband med beviljande av byggnads- och iståndsättningbidrag helt ersättas av statsmedel. De särskilda åtgärder i riks- försvarets intresse som närmast avses med stadgandet torde vara speciella för- störingsanordningar exempelvis vid bro- ar och vägbankar. Till kostnad för i stadgandet avsedda åtgärder torde emel- lertid också räknas de högre byggnads- kostnader som kan uppstå på grund av att en våg av militära skäl måste ges en annan sträckning än som ursprungligen avsetts. I fall då vidtagande av åtgärder av större ekonomisk omfattning i riks— försvarets intresse ifrågasätts bör enligt förarbetena till kungörelsen bidragsfrå- gan underställas central myndighets prövning. Något fall av underställning
lär emellertid inte ha förekommit i prak- tiken.
Situationen för en skogsägare som av militära skäl fått avslag på en ansökan om bidrag till en skogsvägbyggnad kan emellertid också vara den att han står helt utan bidragsmöjlighet. Detta in— träffar t. ex. om det skogsområde vägen varit avsedd att betjäna är så beläget att ingen som helst vägbyggnad i sträckning som är till nytta för området är godtag- bar ur försvarets synpunkt. Möjligheten att bygga utan bidrag kvarstår dock allt- jämt.
Vid sina överväganden av förevarande spörsmål har utredningen fäst sig sär- skilt vid det sistnämnda förhållandet, d.v.s. att inga av försvarspolitiska hän- syn betingade inskränkningar i fråga om vägars sträckning gäller för den som kan och vill bygga utan statligt stöd. Expro- priationsmöjligheten står visserligen öp- pen för de militära myndigheterna men den har som tidigare nämnts aldrig till- gripits. Enligt utredningens mening lig- ger det nära till hands att av det nyss sagda dra den slutsatsen att de militära myndigheterna i dessa fall inte bedömt tillkomsten av skogsvägar så allvarligt.
Det tillkommer inte utredningen att gå närmare in på frågan om behovet av restriktioner ur försvarspolitisk synpunkt i fråga om skogsvägbyggandet. Skulle särskilda försiktighetsmått även i fort- sättningen böra iakttas därvidlag bör emellertid klarläggas vem som ytterst skall drabbas av de speciella åtgärder och/eller kostnader som blir nödvändiga för att dessa försiktighetskrav skall bli uppfyllda, näringsutövaren eller det tota- la försvaret. I sitt yttrande över den tidigare nämnda tornedalsutredningens andra del framhöll överbefälhavaren bl. a. önskvärdheten av att åtgärder vid- togs för att stimulera näringslivet inom tornedalsområdet varigenom bättre be- tingelser kunde skapas för att med detta
områdes egna resurser organisera strids- krafter till dess eget försvar. Dessa åt- gärder borde emellertid inte vara av den art att de samtidigt allvarligt försämrade försvarsbetingelserna och medförde öka- de krav på stridskrafter.
Enligt utredningens mening behöver skogsbruket av i dag med sin hastigt accelererande utveckling mot ökad ma- skinanvändning och biltransportering av virke, material och personal ett snabbt utbyggt skogsvägnät. Den stimulans åt näringslivet i Norrbotten — där ju här ifrågavarande försvarsproblem är av nå- gon betydelse —- vilken enligt en all- mänt, även av utredningen, omfattad me- ning är behövlig förutsätter bl. a. ett i möjligaste mån fritt skogsvägbyggande. De militära synpunkterna i samman- hanget bör därför i fortsättningen —— i den mån de alltjämt anses relevanta — inte beaktas på sätt som sker för när- varande, genom ett innehållande av stats- bidrag till för skogsbruket i och för sig erforderliga vägbyggnader. Stimulansen i fråga — vilken uppenbarligen även är i försvarets intresse — får anses så vik- tig att andra möjligheter att tillgodose de militära säkerhetskraven — främst genom försvarets egna anordningar — i första rummet bör prövas.
Utredningen föreslår i det följande (sjätte kapitlet) ett organiserat samråds- förfarande mellan olika. intressen vid tillkomsten av skogsvägnätets huvudvä- gar. Om vid ett dylikt samråd en kom- promisslösning i fråga om en vägs sträckning av militära skäl åsamkar bi- dragssökanden fördyrade byggnadskost- nader bör denne kompenseras därför på sätt framgår av det följande. Kostnaden för samtliga de byggnadsåtgärder som föranleds av militära hänsynstaganden och innebär en ökning av den eljest i och för sig godkända kostnaden för ett skogs- vägföretag skall bestridas helt av stats- medel. Detta bör gälla såväl kostnader
för förstöringsanordningar som fördy- ring till följd av att vägen måst ges en ny sträckning. Utredningen anser att ett stadgande av nämnd innebörd bör vara intaget i den författning som i fortsätt- ningen skall reglera den statliga stödgiv- ningen till skogsvägbyggnader. Ett ge- nomförande av detta förslag skulle, sy- nes det utredningen, blott innebära en utvidgning av tillämpningsområdet för departementschefens ovanv åberopade ut- talande i 1962 års statsverksproposition och ett ernående av överensstämmelse med vad som härvidlag, enligt vad tidi- gare sagts, gäller för enskilda vägar i allmänhet. Då de ifrågavarande åtgär- derna vidtas i riksförsvarets intresse synes det naturligt att kostnaderna för dem inräknas bland de totala försvars- utgifterna. Att kostnaderna "bör belasta anslag under försvarshuvudtiteln får an- ses nödvändigt med hänsyn till ange- lägenheten av att en synnerligen ingåen— de prövning från de militära myndig— heter-nas sida sker i varje enskilt fall beträffande det faktiska behovet av res- triktioner i vägbyggandet. Det är endast de militära myndigheterna som kan göra avvägningen mot de ökade militära kost- nader i manskap, befästningsanläggning- ar och dylikt som tillkomsten av en väg kan medföra. respektive de besparingar i dessa avseenden som är möjliga genom frånvaron av vägen. Självklart bör de ökade kostnaderna uppmärksammas vid de militära anslagens avvägning.
Vid sidan av fördyrade byggnadskost- nader kan militära hänsynstaganden av här ifrågavarande slag också få andra ekonomiska konsekvenser. Sålunda kan ökade driftskostnader i skogsbruket upp- komma som följd av att en skogsväg —— för att bidrag skall kunna beviljas —— måst byggas i en annan sträckning än som först planerats. Vidare kan när av militära skäl bidrag inte anses kunna beviljas till något som helst vägbygge
följden bli minskade möjligheter till ra- tionaliseringsåtgärder och därav betingad ekonomisk utveckling av skogsbruket. Fråga är om någon ersättning bör utgå för dylika försämringar i möjligheterna att utnyttja en fastighet.
Enligt utredningens mening finns det knappast någon bärande rättsgrund för anspråk på ersättning i nyss berörda fall. Ett statligt bidrag är i och för sig inte en förmån som den enskilde har en absolut rätt till. Såvitt utredningen kän- ner till torde det inte heller finnas något rättsinstitut som medger reglering av ersättningar för sådana ekonomiska be- lastningar för en fastighet eller fastig- hetsägare som utgör en följd av att ett statligt bidrag antingen inte alls utgår eller endast utgår till företag som inne- bär en inoptimal lösning av en tilltänkt åtgärd. Det nu sagda torde gälla vare sig det är militära hänsynstaganden eller andra omständigheter som utgjort grund för ställningstagandet i bidragsårendet. Enligt utredningens mening synes inte heller för detta ändamål böra införas ett rättsinstitut av berört slag. Tillska- pandet av möjlighet till ersättning skulle sannolikt föra med sig avsevärda prak- tiska svårigheter i fråga om tillämpning- en och få betydande konsekvenser inom andra områden för den statliga bidrags- givningen. En behandling av dylika ären- den i administrativ ordning skulle dess- utom förmodligen visa sig vara en mind-
re lämplig anordning. Domstolsvägen skulle måhända få tillgripas och då är steget inte långt till det vanliga expro- priationsförfarandet.
Av det sagda torde framgå att utred- ningen anser att det vid ändrad eller utebliven bidragstilldelning inte bör utgå några direkta ersättningar för i anled- ning därav ökade driftskostnader res- pektive minskade möjligheter till ratio- naliseringsåtgärder och därav betingad ekonomisk utveckling av skogsbruket. Enligt utredningens mening bör genom den intensifiering av samarbetet vid plan- läggningen av skogsvägnätet som skall komma till stånd på sätt utredningen föreslår i sjätte kapitlet vidgade möjlig- heter skapas för att i allmänhet åstad— komma godtagbara lösningar för de av den aktuella frågan berörda parterna. Utredningen anser vidare att i de fall då alla möjligheter till kompromisslös- ningar prövats utan resultat expropria- tion bör tillgripas. Situationen är då uppenbarligen sådan att de militära skälen för att väg inte bör byggas är så starka att sakliga förutsättningar för en dylik åtgärd måste anses föreligga. Skogsvårdsstyrelsen bör i dessa fall av- slå bidragsansökningen blott under för- utsättning att vederbörande militära myndighet söker expropriationstillstånd eller träffar sådan överenskommelse med markägaren som gör expropria- tionsförfarandet onödigt.
Frågan om skogsvägsystemets lämpligas- te uppläggning har under senare år äg- nats stor uppmärksamhet vid skogshög- skolan och institutionen för fastighets- teknik vid tekniska högskolan och prin- ciper har utformats för uppläggningen. Med utgångspunkt från dessa principer har riktlinjer vuxit fram för planeringen av skogsvägnät och inom de organ som sysslar med planering av detta slag har utarbetats metodik för den praktiska verksamheten med en anpassning efter de olika organens huvudändamål med planeringen. Metodikstudierna fortsätter och bl. a. undersöks möjligheterna att i större omfattning använda databehand- ling vid kalkyleringen.
A. Enkät rörande planeringsmetodiken
Enligt direktiven har utredningen att undersöka möjligheten av att bedöma medelsanspråken beträffande statligt stöd till skogsvägbyggnad genom på regionala vägplaner grundade flerårsprogram för utbyggnad av skogsvägnät. Med hänsyn härtill har utredningen hos domänsty- relsen, lantmäteristyrelsen, Skogsstyrel- sen, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksför- bund anhållit om synpunkter på metodik och slutprodukt vid den översiktliga vägnätsplaneringen om denna skulle läg- gas till grund för flerårsprogram för den statliga stödgivningen. Synpunkterna har på utredningens begäran anknutits till
SJÄTTE KAPITLET
Översiktlig planering av skogsvägnät
en vågnätsplanering som under år 1962 utförts för större delen av Gävleborgs län.
Vägnätsplanen för Gävleborgs län har på initiativ av skogsvårdsstyrelsen och lantmäteriet i länet utarbetats av en ar— betsgrupp sammansatt av närmast be- rörda tjänstemän från de båda organen. I arbetsgruppens kommentar till planen framhålls bl. a. följande.
Planen är att betrakta som en rekom- mendation till markägare i fråga om ut- byggnaden av ett rationellt skogsvägnät och torde bli vägledande vid handlägg- ningen av laga förrättningar och bevil- jandet av statliga bidrag.
Metodiken vid planläggningen grun- dar sig på de principer som utarbetats vid skogshögskolan och tekniska högsko- lan och innebär en syntes av det topo- grafiskt ideala, det transport-geografiskt ideala och det befintliga vägnätet. Ak- tuella normer beträffande gynnsammaste transportorganisation och optimal väg- täthet har följts. En tvådelad transport- organisation innebärande framsläpning till bilväg och direkttransport därifrån har ansetts mest gynnsam. Enligt denna metodik utväljer man väglägen i ter- rängens lågpartier med en täthet som så nära som möjligt överensstämmer med den optimala. Kraven i detta hänseende har dock fått vika för vägsystemets to- pografiska anpassning eftersom forsk- ningen visat att förlusterna blir små även vid relativt stora avvikelser från optimalt vägavstånd medan däremot vir—
kestransport i motlut medför stora kost- nadsökningar. Vägarna har vidare getts den mest ändamålsenliga anknytningen och inriktningen med hänsyn till befint- liga transportleder, avsättningsorter och arbetskraftcentra. Däremot har den be- fintliga fastighetsindelningen endast i undantagsfall fått påverka vägplanens utformning.
Som underlag för vägnätsplanen har använts den nya topografiska kartan i skala 1:50 000 vilken kompletterats med samtliga nytillkomna vägar. Nuva- rande virkes- och persontransportrikt- ningar har undersökts och flottledernas bestånd på längre sikt har bedömts.
Planen redovisas på transparent plast- material vars bladindelning överensstäm- mer med den topografiska kartans. Alla befintliga allmänna och enskilda vägar av betydelse för skogsbruket har redo- visats. Vägarnas båtnadsområden har schematiskt utmärkts medan sådana da- ta som vägstandard, vägavkortningar och kostnader inte angetts. Planeringen syf- tar endast till att rekommendera erfor- derliga vägars principiellt riktiga lägen och deras bästa anknytning till befint- ligt vägnät. Planen har i huvudsak en- dast beaktat skogsbrukets behov av vä- gar.
Beträffande den översiktliga plane- ringen har de tillfrågade organen i sina svar framfört följande synpunkter.
Domänstyrelsen har framhållit att det primära syftet med en översiktlig plan- läggning av skogsvägnätet bör vara att skapa garantier för att de vägsystem som utgör komplement till det allmänna vägnätet erhåller en utformning i fråga om sträckning och standard som bäst tillgodoser trafikbehovet.
De enskilda vägsystemen inom de om- råden som bildas av maskorna i det all- männa vägnätet fyller dels interna tra- fikfunktioner genom att tillgodose där befintliga fastigheters behov av förbin-
delser med omvärlden, dels externa tra- fikfunktioner representerande omvärl- dens intresse av skilda slag av förbindel- ser in i eller genom området.
Enligt domänstyrelsen skiftar samhäl- lets intresse starkt från vägar som står på gränsen till allmänna till sådana som är helt interna. Ofta har det allmänna behov av en helt annan utformning av vägsystemet än den enskilda fastigheten. Därför är förutsättningen för en funk— tionell utformning av de enskilda väg- näten att de skilda trafikbehoven utreds och sammanjämkas vid en översiktlig vägnätsplanering. Denna bör i första hand omfatta de delar av vägsystemen som fyller samhällsnyttiga funktioner i sådan grad att det finns anledning för samhället att påverka utformningen. Därvid berörs alla huvudstråk men även en del sekundärvägar kan ha allmänt intresse, särskilt i närheten av tät- eller turistorter. Det ligger emellertid även i samhällets intresse att vägar med huvud— sakligen interna funktioner får en opti- mal utformning. Främst gäller det att inom områden med splittrad ägoarron- dering finna lösningar som bäst tillgodo— ser alla berörda fastigheters behov. När endast färre kontroversiella intressen föreligger är samhällets ingripande knap- past nödvändigt. En vägnätsplan innebär i sådant fall endast en rekommendation till markägaren och kan betraktas som en serviceåtgärd från samhällets sida. Dessa rekommendationer bör dock vara vägledande vid vägförrättningar och statsbidragsgivning.
Domänstyrelsen anser att frågan om hur långt i detalj planläggningen från samhällets sida skall drivas inte kan generellt besvaras utan bör avgöras av tillgängliga resurser, tidsfaktorn m. m. När större områden planläggs och ut- byggnadstidpunkten kan vara avlägsen är det inte lämpligt att i detalj utreda utformningen av ytterförgreningar. Ex-
emplet från Gävleborgs län är i detta avseende helt tillfyllest och när det gäl- ler sekundärvägar kan man i ännu högre grad begränsa planens omfattning. Så har skett i den preliminära vägnätsplan som domänverket upprättade 1956 för Norrland och Dalarna.
I sistnämnd plan har endast med- tagits vägar av klass I och II enligt domänverkets klassificering, d. v. s. hu- vudvägar och större sekundärvägar för ett maximalt axeltryck av 8 ton (5 ton före 1955) och en vägbanebredd av 3,5 m. Klass Ildimensioneras för hastigheten 40 km/tim och tung trafik hela året och klaSS II för 30 km/tim och tung trafik utom vid direkt tjällossning. Resultatet har blivit ett normalavstånd av 4 21 6 km mellan vägarna. Planeringen av vägar av lägre standard uppskjuts till utbyggnads- tidpunkten. Av beskrivningen till planen framgår att man vid dess upprättande varit ganska optimistisk beträffande sta- biliteten hos de förutsättningar som legat till grund vid bedömningen av vägbe- hoven. Utvecklingen har emellertid gått så hastigt, exempelvis i fråga om behov och lokalisering av arbetskraft samt av- verkning och transport av virke, att pla- nen nu är i behov av revision.
Även om planen sålunda åldrats och ej helt fyller moderna anspråk har den enligt domänstyrelsen dock i huvudsak kunnat följas vid vägutbyggnaden och kunnat ligga till grund för förhand- lingar mellan olika intressenter. Styrel- sen fortsätter:
»Ovanstående erfarenheter har redovisats för att belysa bakgrunden till styrelsens i det föregående framförda uppfattning, att en av centrala länsmyndigheter upprättad över- siktlig vägplanering för större områden med hänsyn tilliden dynamiska utveckling, vari skogsbruket befinner sig, icke bör omfatta detaljutredning. av sådana ytterförgreningar av vägsystemen, som i huvudsak endast har interna trafikfunktioner. Dessa ytterförgre- ningar iår'näm'ligen imest känsliga för för-
ändringar ifråga om transportmetoder o. dyl., varför sådana utredningar bör an— stå till utbyggnad av vägarna blir aktuell.
Om man alltså i enlighet härmed vid väg- planeringen kan och bör inskränka detalj— utredningen beträffande sekundärvägarna till sådana, vars byggande är omedelbart förestående, bör å andra sidan kravet på omsorgsfull utredning ställas högt ifråga om vägar, som även skall fylla externa trafikfunktioner.»
Om de enskilda vägarna för att fylla externa trafikfunktioner blir dyrare i ut- förande bör merkostnaderna helt ersät- tas med statsbidrag.
Styrelsen anser att behovet av över- siktlig planläggning 'för att utreda vilka enskilda vägar som har allmännyttig funktion och att genom statsbidrag främ- ja en ändamålsenlig väghållning är stort även i södra och mellersta Sverige. Vis- serligen är de enskilda vägsystemen där utbyggda till stor täthet men till bety- dande del har vägarna tillkommit för lång tid sedan och för helt andra ända- mål än som nu bör tillgodoses.
Lantmäteristyrelsen uppehåller sig vid skogsvägplaneringens olika ändamål. Denna kan bl. a. ligga till grund för en bedömning av återstående investerings- behov i skogsvägar. För detta ändamål krävs endast en mycket enkel översikts- utredning. Denna bedömning av investe- ringsbehovet torde dock ha ett begränsat värde när det gäller att bestämma fler- årsprogram för den statliga stödgivning- en. Den omfattning vägutbyggnaden kan få är beroende av ett flertal faktorer vars inverkan inte kan bedömas utan närmare utredning. Bland dessa fakto- rer är finansieringen och markägarnas inställning av stor betydelse. Markägar— na kan påverkas genom aktiva insatser från det allmännas sida i form av upp- lysning och rådgivning. Som underlag för denna behövs en översiktlig plan- läggning för hela län eller delar av lån av den typ som framställts i Gävleborgs
län; "Sådan planläggning har redan på- börjats inom' åtskilliga andra län och arbetet harlpå några håll redan hunnit långt. '
För ett slutligt ställningstagande be- träffande det statliga stödet för ett väg- system krävs emellertid en detaljplane- ring av vägnätet. Denna är väsentligt mer tidskrävande och fordrar nära kon- takt med berörda markägare. En detalj- planering synes därför inte höra ske förrän en utbyggnad kan bedömas vara nära förestående och torde ofta få ske i anslutning till förrättning enligt lagen om enskilda vägar eller jorddelnings- lagen.
Enligt lantmäteristyrelsens mening har alla stadier av vägnätsplanering betydel- se för statsbidragsgivningen men den viktigaste för upprättande av flerårspro- gram synes vara den översiktliga plane- ringen. Den anses vara en förutsättning för att aktualisera lämpliga investerings- objekt och påskynda deras realiserande.
Den planeringsmetodik som för när- varande tillämpas av de statliga organen är enligt lantmäteristyrelsen i sina hu- vuddrag gemensam. Styrelsen uppger att den i samråd med Skogsstyrelsen kom- mer att publicera råd och anvisningar i ämnet. Den praktiska tillämpningen har emellertid varierat. Den tidigare vägtät- heten, de topografiska förutsättningarna och tillgängligt kartmaterial har påver- kat förfarandet. Nyanser i metodiken berör främst frågan om hur långt plan- läggningen lämpligen behöver drivas in— nan den framläggs för markägarna samt i vilken utsträckning speciella kalkyler över det aktuella vägsystemet bör ut- föras. Det utvecklingsarbete som för när- varande bedrivs för att upprätta pro- gram för databehandling av vägnätskal- kyler kan komma att påverka den prak- tiska metodiken vid planläggningsarbe- tet.
Skogsstyrelsen» anser att sådana väg— projekt som skall ingå i flerårsprogram för stödgivning måste ha ett tillfreds- ställande verklighetsunderlag. De skall sålunda vara tekniskt och transport- ekonomiskt realiserbara och ha. förank- ring 1108 de blivande väghållarna. Vågar- na i ett dylikt flerårsprogram måste en- ligt styrelsens mening undersökas mera ingående än som skett i planen för Gäv- leborgs län. Vissa avsnitt måste förmod- ligen fältrekognosceras och markägarnas intresse att svara för sin andel av väg- kostnaderna måste undersökas. Styrelsen anför sammanfattningsvis:
»Om därför vägnätsplaner skulle läggas till grund för flerårsprogram för stödgiv- ning måste enligt skogsstyrelsens uppfatt- ning beträffande de vägar, som skulle intas i flerårsprogrammen, vägnätsplaneringen göras så ingående som man nu oftast gör först vid den detaljerade områdesplanering- en i samband med aktuella utbyggnads- projekt.»
Sveriges skogsägareförbund rekom- menderar användandet av regionala väg— planeringar för att bedöma medelsbeho- vet för den statliga stödgivningen. I stort kan dessa planer ha samma utformning som exemplet från Gävleborgs län men de bör kompletteras med en kostnadsbe- räkning. Uppskattningen av medelsan- språken måste grundas på kostnadsupp- gifter och även om dessa i en plan av denna typ blir tämligen approximativa lär en lokalbetonad bedömning bli till- förlitligare än en central överslagsbe- räkning. Dessutom understryker förbun- det vikten av att även andra intressen än skogsbrukets redan från början inkopp— las i planeringsarbetet, framför allt in- dustrinS, jordbrukets och den allmänna samfärdselns. Det är först härigenom som tillgängliga vägmedel kan utnyttjas på ett riktigt och effektivt sätt. Sveriges skogsägareföreningars riks- förbund .önskar också att kostnadssidan
planläggningen men anser i övrigt att planeringen kan utföras i stort sett på samma sätt som i Gävleborgs län. Den optimala vägtätheten bör emellertid be- dömas med hänsyn till en framtida transportorganisation. Dessutom betonas vikten av att planläggningsarbetet utförs i nära samarbete med markägarna, deras intresseorganisationer —— främst skogs- ägareföreningarna — och näringslivet i övrigt.
B. Inventering rörande planeringsläget
Utredningen har funnit det vara av in- tresse att få klarlagt det nuvarande över- siktliga planeringsläget och behovet av ytterligare sådan planering inom landet och har därför vänt sig till skogsstyrel- sen för att få en inventering av förhål- landena utförd. Inventeringen har gjorts länsvis av skogsvårdsstyrelserna i kon- takt med lantmäteriet, domänverket, skogsbolagen, skogsägareföreningarna och andra organ som är engagerade i planeringsverksamheten.
Vid inventeringen som redovisats på kartor har utskilts följande typer av vägnätsplaner: belyses i samband med den översiktliga.
»A) Vägnätsplan som utgör tillräckligt underlag för projektering av de särskilda
. vägarna, däribland stickvägar. Detta in-
nebär att planen har fast verklighets- underlag vilket oftast förutsätter fält- rekognoscering, överläggningar med markägarna m. m. Vägstandard är än- given i planen.
B) Vägnätsplan som utgör tillräckligt underlag för diskussion med markägar- Ina rörande de skilda vägföretagen. Pla-
nen upptar såväl genomfarts— som stick- vägar. Väglägena är endast skisserade eller i vart fall inte fältrekognoscerade. Vägstandard är inte angiven.
C) Vägnätsplan av samma slag som under B men upptagande utöver genom- fartsvägar endast enstaka längre stick- vägar.
Inventeringsresultatet framgår av föl- jande sammanställning (tablå 9) och översiktskarta (bilaga 1). Gränsen mel- lan vägnätsplan enligt B och C har visat sig så flytande att dessa båda grupper redovisats tillsammans. Båda grupperna torde i stort vara av samma typ som den tidigare beskrivna planen för Gävleborgs län. Med pågående planering avses ar- beten som påbörjats och beräknas vara. slutförda år 1963.
Tablå 9
Vägnätsplan enl. A Vågnätsplan enl. B + C Områden där Areal/km2 Areal/kmz översiktlig Län planering Pågående Avslutad Pågående Avslutad Agees/ä;, Stockholms ........ 492 2 500 Uppsala ........... 950 3 000 Södermanlands 200 5 000 Östergötlands ...... 438 390 7 300 Jönköpings ........ 11 300 Kronobergs ........ 52 60 1 478 150 8 100 Kalmar ............ 550 9 600 Gotlands .......... 68 8 500 Blekinge .......... 250 1 700 Kristianstads ...... 350 4 100 Hallands .......... 35 3 400 Göteb. o. Bohus . . . . 1 500 Älvsborgs .......... 3 465 8 200 Skaraborgs ........ 1 930 —-— Värmlands ........ 820 722 6 700 3 100 7 600 Örebro ............ 137 52 3 560 2 240 -— Västmanlands ...... 650 750 50 55 5 300 Kopparbergs ....... 820 2 910 13 250 2 050 _ Gävleborgs ........ 1 092 866 4 630 10 645 2 000 Västernorrlands . . . . 6 000 1 925 14 450 3 300 ' Jämtlands ......... 6 600 3 480 26 000 Västerbottens ...... 1 825 1 140 7 900 32 000 Norrbottens ........ 58 730 —— Summa 12 361 8 883 48 406 98 365 I 142 400 Procent av den to- 4 3 16 32 45 tala areal som upp- skattats behöva planeras
En inventering av detta slag är vansk- lig att utföra och de nämnda siffrorna är endast ungefärliga. Detsamma gäller den bilagda kartan. Sammanställningen ger emellertid en schematisk bild av för- hållandena i stort.
C. Utredningens synpunkter och förslag
För skogsnäringens transporter av olika slag är det allmänna vägnätet av stor betydelse och det är angeläget att denna
närings behov vinner tillräckligt beak- tande vid vägnätets fortsatta utbyggnad. Detta gäller särskilt beträffande de se- kundära allmänna vägarna där skogs- transporterna ofta intar en dominerande ställning. Viktigt är också att det all- männa vägnätet och skogsbilvägnätet koordineras i standardhänseende, fram- förallt i fråga om bårigheten. Det an- kommer inte på utredningen att behand- la frågor som sammanhänger med det
allmänna vägnätets utbyggnad med hän- syn till skogsnäringens behov. Utredning— en vill emellertid framhålla angelägen- heten av en god samordning mellan det- ta vägnät och det speciella skogsvägnåtet för att förutsättningar på så sätt skall skapas för en ändamålsenlig upplägg- ning av de skogliga transporterna.
För att skogsvågnätet skall få en lämp- lig utformning erfordras som underlag för utbyggnaden en översiktlig plane- ring. Som tidigare nämnts har principer för en sådan planering nu utformats på vetenskaplig grund och metodik håller på att växa fram för det praktiska pla- neringsarbetet.
Av stor betydelse för den översiktliga vägplaneringen är givetvis den utveck- ling som kan väntas på det transport- tekniska fältet inom skogsbruket. Här synes meningarnai vissa avseenden va- ra delade när det gäller den första fasen i transportkedjan, alltså närmast avverk- ningsplatsen, och det diskuteras i vilken omfattning vägar kan behövas och till vilken standard de bör utbyggas. Däre- mot råder det enighet om behovet — även på längre sikt —— av huvudvägar av god beskaffenhet för skogsbrukets trans- porter fram till allmän väg. Utredningen kommer i detta sammanhang endast att uppehålla sig vid planläggningen av des- sa huvudvägar vilka är av gemensamt intresse för större skogsområden och som regel för ett större antal skogsägare och som är dimensionerade för tyngre lastbilstransporter under hela året, i vis- sa. fall med undantag för den värsta tjäl— lossningen. Frågan om vägnätets yttre förgreningar, från avverkningsplatsen till huvudvägen, är delvis av annan natur. Utformningen och placeringen av dessa vägar är nära beroende av sättet för skogsbrukets, bedrivande i området eller hos den berörda skogsägaren. Det peri- fera transportsystemets rationalisering måste därför, utformas tillsammans med
övriga åtgärder för skogsvård och av- verkning. Utredningen har funnit lämp- ligt att behandla denna del av vägnätet i ett kommande betänkande i samband med stödgivningen till skogliga åtgärder i övrigt.
De nämnda huvudvägarna för skogs- brukets transporter är ofta av intresse också för annan motorfordonstrafik, exempelvis för fritidstrafik, utfart för bebyggelse, jordbruksnäringens trans- porter m. m. Detta måste beaktas vid den översiktliga vägplaneringen även om de skogliga synpunkterna transporteko- nomiskt i allmänhet är så dominerande att de i första hand bör bestämma. vä- garnas sträckning och standard.
Enligt utredningens mening bör den översiktliga vägplanen redovisa en prin— ciplösning för huvudvägarna och unge- färligt ange deras läge. Planläggningen bör grundas på de principer för skogs- vägplanering som utarbetats vid skogs- högskolan och institutionen för fastig— hetsteknik vid tekniska högskolan. För att transportuppläggningen i sin helhet skall bli ändamålsenlig är det angeläget att koordinationen med flottledssystemet uppmärksammas. Vid planläggningen skall också andra trafikintressen än de skogliga beaktas. Man bör eftersträva att kanalisera allmänhetens motorfordons- trafik till vissa skogsvägar som bör få ett sådant utförande att de passar för denna utökade trafik. Alla huvudvägar behöver inte byggas ut till samma stan- dard och en grov klassificering bör ske av desamma i planen. Vidare bör beho- vet av större last- och upplagsplatser för skogstransporterna samt större par- kerings- och rastplatser för fritidstrafi- ken uppmärksammas.
Planläggningen bör göras på Sådant sätt att slutprodukten kan läggas till grund för beräkning av ramar för den statliga. stödgivningen till skogsvägbyg- gandet. enligt det system som närmare
behandlas i åttonde kapitlet. Att döma av den erfarenhet från den pågående planeringsverksamheten som redovisats för utredningen bör detta med ett effek- tivt utnyttjande av kart- och flygbilds- material samt lokalkännedom vara möj- ligt utan nämnvärt fältarbete. När det gäller att rationalisera planeringsarbetet i tekniskt avseende bör också de senaste rönen beträffande de fotogrammetriska metodernas användning vid planlägg- ningen av det allmänna vägnätet vara till nytta.
Det synes vara lämpligt att som skett i exemplet från Gävleborgs län använda den nya topografiska kartan i skala 1 :50 000 som underlag för planeringen och att redovisa vägplanen på transpa- rent material i samma bladindelning som den topografiska kartan. Planen bör uppta inte bara föreslagna nya vägar i huvudvägsystemet utan också befintliga vägar i detsamma med förslag till er- forderliga förbättringar. Det bör anges vilka vägar som anses böra vara öppna jämväl för allmänhetens motorfordons- trafik och vidare bör standarden i grova klasser för de olika vägarna redovisas. För att planen skall ge en helhetsbild över vägsystemet bör även det allmänna vägnätet återges. Inom de områden där modern topografisk karta inte finns upprättad är man hänvisad till annat underlag men största möjliga enhetlig- het bör eftersträvas för planerna inom landet.
Som tidigare framhållits bör syftet med den översiktliga vägnätsplanen va- ra att den i stora drag skall redovisa hur skogsvägfrågan lämpligen bör lösas. Planen skall sedan utgöra underlag för det mera detaljerade planeringsarbetet i samband med själva utbyggnaden. Skulle de vid tillfället för den översikt- liga planläggningen rådande förutsätt- ningama mera väsentligt ändras innan planen blir realiserad bör denna givetvis
anpassas efter de nya förhållandena.
Utredningen har funnit det vara till- fyllest att framföra de nu nämnda syn- punkterna beträffande slutprodukten vid planeringen och har inte ansett sig böra närmare behandla metodikfrågorna. Des- sa fär penetreras vid de metodikstudier som lantmäteristyrelsen och skogsstyrel- sen enligt de tidigare nämnda enkätsva- ren är sysselsatta med. Planeringsmeto- diken bör successivt anpassas efter de framsteg som görs i utvecklingsarbetet på området.
Den översiktliga vägnätsplaneringen för de enskilda skogarna handhas inom länen numera huvudsakligen av skogs- värdsstyrelserna och lantmäteriorganen i samarbete, med bistånd av specialister i skogsstyrelsen och lantmäteristyrelsen. I några fall har konsulterande privat- företag medverkat i arbetet. Vissa större skogsbolag har utfört planeringen i egen regi inom sina större sammanhängande skogskomplex. Detsamma gäller domän- verket. Dessutom är på vissa håll lokal- kommittéer av Skogsbrukets transport- utredning i någon mån sysselsatta med uppgiften. Efter hand som planerings- arbetet fortskridit har behovet av en samordning framträtt med ökad styrka.
De myndigheter som i första hand blir berörda av en översiktlig planerings- verksamhet av den omfattning utredning- en tänkt sig är skogsvårdsstyrelserna så- som bidragsbeviljande myndigheter för skogsvägarna, lantmäteriet såsom den myndighet som handhar huvudparten av förrättningarna enligt enskilda väglagen och därjämte fastighetsbildningsverk- samheten, lantbruksnämnderna såsom bidragsbeviljande myndigheter för skogs- vägar som tillkommer i samband med strukturrationalisering och för jord- bruksvägar, länsstyrelserna såsom all- männa planeringsorgan och naturvårds- myndigheter samt vägförvaltningarna så- som vägmyndigheter. Samtliga dessa or-
gan är mer eller mindre berörda av på- gående organisationsöversyn inom läns- förvaltningsutredningen och 1960 års jordbruksutredning. Skogsbruksutred- ningen utgår från att i dessa samman- hang också frågan om vilket organ som iskall handha ifrågavarande vägnätspla- 'nering kommer att lösas. I avvaktan härpå vill utredningen som ett proviso- rium föreslå ett samrådsförfarande inom länsrådets ram under landshövdingens 3 ordförandeskap med företrädare för be- rörda organ, på motsvarande sätt som enligt beslut av 1959 års riksdag (prop. 148, JoU 30, rskr. 284) skall ske vid behandlingen av rationaliseringsåtgärder på jordbrukets och skogsbrukets områ- de. Inte blott de nyssnämnda organen utan också länsarbetsnämnden och i vissa delar av landet (jfr. femte kapitlet) den militära myndigheten behöver in- kopplas i samrådet.
Själva planeringsarbetet bör som för närvarande handhas av skogsvårds- och lantmäterimyndigheterna i samarbete men detta utesluter inte att dessa myn- digheter, om de så anser lämpligt, bör kunna engagera annan myndighet eller konsulterande privatföretag för vissa uppgifter. Kontakt bör kontinuerligt upprätthållas med vägintressenterna — i första hand domänverket och skogsbo- lagen samt skogsägareföreningarna som företrädare för de mindre skogsägarna —— så att planen från början får förank- ring bland intressenterna. Samordning bör därvid ske med den planläggnings- verksamhet som bedrivs av de större markägarna själva. Länsrådet har vis- serligen inga beslutande funktioner men det torde dock vara möjligt att inom detsamma åstadkomma den koordination som är nödvändig. Företrädare för väg- intressenterna bör beredas tillfälle att delta i överläggningarna inom Iänsrådet beträffande hithörande frågor. Behandlingen i Iänsrådet bör ge till
4 l l i
resultat en av myndigheterna och före- trädarna för vägintressenterna accep— terad plan över huvudledsnätet av den översiktliga typ som tidigare beskrivits. Med ledning av planen och de önskemål som framkommer från intressenterna torde den bidragsbeviljande myndighe- ten kunna göra erforderliga framställ- ningar beträffande den statliga stödgiv- ningen. Utredningen återkommer härtill i åttonde kapitlet.
Som tidigare nämnts är avsikten att den översiktliga planen endast ungefär- ligt skall redovisa vägarnas lägen. Det torde därför bli nödvändigt med vissa justeringar av sträckningar och väg- längder vid detaljplanering och projek- tering i samband med utbyggnaden. En- ligt den erfarenhet som från Gävleborgs län redovisats för utredningen har juste- ringarna där blivit relativt små men de kan på andra håll bli större.
Med hänsyn till att de översiktliga vägnätsplanema skall utgöra underlag för detaljplaneringen är det angeläget att sådana planer snarast blir framställda. Detta synes vara betydelsefullt också ur sysselsättningspolitiska synpunkter ge- nom att planerna ger en kartläggning över arbetsprojekt och bidrar till att för- bättra beredskapsläget på området. Pla- neringen får anses vara av stort allmänt intresse och bör därför bekostas av sta- ten. Detta är ingen ny princip. Redan nu sker den översiktliga planläggningen såsom ett led i skogsvårdsstyrelsernas och lantmäteriorganens övriga uppgifter utan kostnad för markägarna.
Med hänsyn till den jämförelsevis ringa erfarenhet som finns av planlägg- ning av detta slag och den utveckling på metodikområdet som pågår är det vanskligt att göra en beräkning av kost- naden och tidsåtgången för det återståen- de planeringsarbetet i landet, helst som förutsättningarna är mycket varierande. Som framgår av sammanställningen på
sidan 50 har för stora delar av landet planer redan upprättats eller påbörjats. Många av dessa kan emellertid förmod- ligen inte utan komplettering användas för de ändamål utredningen avser. Till viss ledning för en bedömning av kost- naden och tidsåtgången kan nämnas att den tidigare berörda gävleborgsplanen för landskapet Hälsingland, omfattande drygt 1 miljon hektar, uppges ha kostat 2 ä 3 öre per hektar för själva plane- ringsarbetet. Den totala tidsåtgången för den specialutbildade befattningshavare som utfört arbetet har uppgått till unge- fär 3 1/2 månad vartill kommit ritarbete under ett par veckor. Att döma av dessa siffror skulle det med en relativt måttlig personalinsats vara möjligt att inom några är få översiktliga vägnätsplaner framställda för landet i dess helhet. Kostnaden för arbetet skulle bli av stor- leksordningen 1/2—3/4 miljon kronor.
Det bör emellertid framhållas att gäv- leborgsplanen inte i alla avseenden är lika fullständig som den planläggning utredningen föreslår. Terrängförhållan- dena och förutsättningarna i övrigt, bl. a. i fråga om kartmaterial, anses även ha varit särskilt gynnsamma för gävle- borgsplaneringen. Dessutom kan man vänta att de pågående metodikstudierna leder fram till ett förfarande som ger en mera» fulländad slutprodukt men som samtidigt blir mera kostnadskrävande. Det torde vara realistiskt att räkna med högre totalbelopp för den återstående
planeringen än som nyss nämnts. Äve om planeringskostnaden skulle flerdubb- las är det enligt utredningens mening väl motiverat att från samhällets sida, satsa på denna uppgift med hänsyn till de stora vinster som ur allmän synpunkt kan göras genom att vägnätet får en, ändamålsenlig utformning. Kostnaden som till stor del är av engångskaraktär kommer under alla förhållanden att bli synnerligen blygsam i relation till de investeringar det är fråga om.
I det föregående har framhållits att behovet av större last- och upplagsplat- ser för skogstransporterna samt större parkerings- och rastplatser för fritids— trafiken bör uppmärksammas i den översiktliga vägplanläggningen. Enligt 1939 års lag om enskilda vägar och 1943 års lag om allmänna vägar faller sådana platser inte under vägbegreppet. Som från flera håll i olika sammanhang på- pekats är detta otillfredsställande. Utred- ningen har under hand framfört sina synpunkter i frågan till 1960 års väg- sakkunniga som har till uppgift att verk- ställa översyn av väglagstiftningen och vill kraftigt understryka nödvändigheten av en snar ändring i nämnt avseende.
Utredningen har endast haft anledning att uppehålla sig vid den översiktliga planläggningen av skogsvägnätet. I detta sammanhang bör dock framhållas att behov torde föreligga av motsvarande planläggning av huvudvägarna inom det enskilda vägnätet i övrigt.
Som en bakgrund till sina förslag om nya bestämmelser för den statliga stöd- givningen till skogsvägarna vill utred- ningen till en början något beröra skå- len för sådant stöd.
A. Skälen för statlig stödgivning
I Sitt betänkande om skogsbrukets väg- frågor (stencilerat) framhåller 1955 års skogsvårdsutredning att de ständigt öka- de kraven på vägarnas standard gör ett skogsvägföretag mycket kostsamt och att lång tid kan förflyta innan företaget är amorterat genom sänkta transportkost- nader. Redan detta förhållande talar en- ligt skogsvårdsutredningen för att det allmänna lämnar stöd till dylika företag. Särskilt bör detta gälla stamvågar som regelmässigt berör ett stort antal skogs- ägare och som måste förläggas på det mest ändamålsenliga sättet ur hela det berörda skogsområdets synpunkt utan alltför stor hänsyn till de skilda ägarnas lokalbetonade och kortsiktiga önskemål.
Skogsvårdsutredningen berör även de pågående förändringarna av den skog- liga arbetskraftens bostads- och arbets- förhållanden och finner att dessa också bör beaktas när det gäller att bedöma behovet av statligt stöd. I detta avseende anför utredningen bl. a. följande:
Från ensamliggande lägenheter och små- bruk flyttar skogsarbetarna ner till bygden. De och deras familjer får därigenom del av gemensamhetsanordningar av social och'kul- turell art. Genom skogsvägarna kan arbetar- na ändock med egna eller skogsföretagens
SJUNDE KAPITLET
Riktlinjer för den statliga stödgivningen
motorfordon nå skogarna. Arbetarna slipper att ligga långa tider i skogskojor och andra tillfälliga bostäder. De kan i stort sett bo hemma. För det allmänna synes det vara en lika betydelsefull uppgift att genom stöd till skogsvägarna hjälpa skogsarbetarna, som sköter det f. n. kanske tyngsta kropps- arbetet, till drägligare levnadsvillkor som att ytterligare förbättra trafiklederna i de tätare bebyggda trakterna med sitt relativt sett redan goda vägnät. I detta sammanhang erinras om att många skogsvägar tjänar som utfartsleder för enstaka och grupper av jordbruksgårdar.
De av Skogsvårdsutredningen nämnda skälen för statligt stöd till skogsvägbyg- gandet behandlas i propositionen 1957: 40 angående anslag för budgetåret 1957/ 58 till bidrag till väg- och flottledsbygg— nader m. m. å skogar i enskild ägo. Från departementschefens uttalande i propo— sitionen kan följande återges:
»Vad härefter angår den principiella frå- gan om staten överhuvudtaget bör lämna stöd till ifrågavarande vägbyggnader, så torde redan skogsbrukets betydelse för vår samhällsekonomi i och för sig motivera en statlig medverkan vid utvecklingen av en för detsamma så grundläggande förutsätt- ning som ett tillfredsställande vägnät utgör. Utredningen har också påpekat, att skogs- vägarna har för skogsbruket en betydelse likvärdig med den som det av allmänna medel bekostade vägnätet har för närings- grenar, som kan förläggas till städer och andra orter, belägna i närheten av trafik- lederna. Ingen av remissinstanserna har heller ifrågasatt lämpligheten av statens medverkan vid utbyggandet. Det principiellt riktiga i en dylik medverkan torde också kunna sägas vara godkänt genom den bi- dragsverksamhet som under de senaste de-
cennierna skett på området. Någon anled- ning till ändrat ställningstagande härutin- nan finnes icke. Gränsdragningen mellan å ena sidan stödet till skogsvägar och å andra sidan stödet till vissa andra kommunika- tionsleder, avsedda för transporter inom eller från eller till olika företag i andra näringar, kan i vissa fall vara svår att principiellt motivera. Givetvis ökar denna svårighet i den mån också en skogsväg betjänar enbart en eller ett fåtal skogsägare.
Ifrågavarande spörsmål kommer emeller- tid i ett annat läge — såsom ett par remiss- instanser påpekat — i den mån bidragen till skogsbilvägarna betraktas som en kol- lektiv återbäring av bilskattemedel. Den av- räkning av bidragen mot automobilskatte- medlen, som utredningen föreslår och var- till jag längre fram återkommer, stöder i och för sig ett sådant betraktelsesätt. Emel- lertid synes några hållbara beräkningar av restitutionsbeloppen icke f. n. kunna åstad- kommas. Utredningen har sålunda helt av- stått från någon redovisning av sina över- väganden i det avseendet. I vart fall till dess säkrare uppskattningar föreligger om vilka restitutionsbelopp, som kan betraktas som berättigade, synes därför kravet på viss bensinskatterestitution jämväl för den tra- fik som är tillfinnandes på skogsvägarna, få utgöra enbart ett skäl, ehuru ett kraftigt sådant, för ett statligt stöd till ifrågavarande vägväsende.»
Vid den fortsatta behandlingen av skälen för statlig stödgivning berör de- partementschefen också stödets finan- siering och nämner följande:
»På de skäl utredningen anfört och som flertalet remissinstanser godtagit, kan jag tillstyrka, att bilskattemedel tages i anspråk för statlig bidragsgivning till skogsbilvägar- nas utbyggnad. Jag delar likaså den upp- fattningen att statens samtliga utgifter för skogsvägväsendet dock icke bör bekostas av dylika medel. En viss del av dessa ut- gifter bör även i fortsättningen belasta den allmänna budgeten respektive vederbörande driftsstater. Som jag redan framhållit före- ligger emellertid icke några användbara be- räkningar av hur stora belopp som bör belasta automobilskattemedl'ens specialbud- get. Därtill kommer, att utredningens för- slag att använda en del av skogsväganslaget till de statliga och ecklesiastika skogarna onekligen kan leda till synnerligen känsliga
och grannlaga avgöranden såväl för Kungl. Maj:t som skogsstyrelsen. Med hänsyn till dessa förhållanden har jag efter ingående överväganden kommit till den uppfattning- en att i vart fall tills vidare någon utökning av de bidragsberättigade kategorierna icke bör ske. I följd därav bör skogsväganslaget även i fortsättningen enbart avse vägbygg- nader å skogar i enskild ägo.
Utgifterna för skogsvägar å statens skogar liksom å de ecklesiastika skogarna skulle sålunda i fortsättningen få täckas på sam- ma sätt som hittills. De kostnader som i enlighet härmed alltjämt kommer att be- lasta den allmänna budgeten och veder- börande driftsstater men enligt utredningens förslag bort täckas in under skogsvägan- slaget motsvarar minst den del av anslaget, som utredningen ansett icke böra avräknas mot bilskattemedlen. Med hänsyn härtill har jag funnit mig böra förorda, att den övriga medelsanvisningen till skogsvägbyg- gandet, d. v. 5. den som går över skogs- väganslaget, helt skall täckas av bilskatte- medel.»
Propositionen godkändes av riksdagen utan ändringar.
De anförda. skälen för en statlig stöd- givning gäller enligt utredningens me— ning fortfarande och kan hävdas med ännu större styrka beträffande huvud- vägarna i skogsvägnätet. Dessa är redan och kommer förmodligen framdeles ännu mera att bli av mera allmän be- tydelse inte blott för skogsnäringen utan för samhället i dess helhet. Huvudvägar— na trafikeras så gott som uteslutande av motorfordon, ofta större lastbilar. Med hänsyn härtill kan det anses motiverat att i högre grad än hittills betrakta det statliga stödet som en restitution av bil- skattemedel och inte som en stödgivning i egentlig mening.
Det är givetvis i princip tänkbart att införa ett rent restitutionsförfarande i stället för nuvarande bidragsgivning. Som framhållits i den nyss nämnda propositionen är det emellertid svårt att beräkna restitutionsbeloppen och möj- ligheterna att göra en sådan beräkning har: inte förbättrats-. Restitutionsförfa-
!
randet torde också bli besvärligt i den praktiska tillämpningen. Även om ur principiella synpunkter en Övergång till ett restitutionsförfarande skulle kunna motiveras vill utredningen dock bl. a. av rent praktiska skäl föreslå att det nu- varande systemet med bidragsgivning bi- behålls för huvudvägarna. Detta system tillämpas för övrigt för alla andra en- skilda vägar av motsvarande slag.
Det betraktelsesättet att bidragsgiv— ningen anses som en restitution av bil- skattemedel talar principiellt för att ock- så de statliga och ecklesiastika. skogarna skulle erhålla bidrag. Ur statsverkets synpunkt synes detta närmast vara ett budgettekniskt problem av sådan karak- tär som det inte torde ankomma på ut- redningen att överväga. Utredningen har för sin del inte funnit att det sedan frågan behandlades vid 1957 års riksdag framkommit några skäl som motiverar en ändring av de hittillsvarande prin— ciperna. För ett bibehållande tills vidare av den nuvarande ordningen talar också det förhållandet att vissa grundläggande frågor beträffande de statliga och eckle- siastika skogarna är föremål för utred- ning. Vid bedömandet av denna fråga. har utredningen även uppmärksammat att betydande belopp av beredskapsme- del utgått till vägbyggnader å skogar under domänverkets förvaltning. Med hänsyn till belägenheten av stora delar av statens skogar torde så komma att bli fallet även under de närmaste åren.
B. Förslag till bidragssystem
De i sjätte kapitlet nämnda översiktliga vägnätsplanema över skogshuvudvägar— na bör utgöra underlag för den statliga bidragsgivningen. De föreslagna planer— na redovisar dels vägar avsedda huvud— sakligen för skogliga transporter, dels vägar öppna även för annan motorfor— donstrafi—k. Ur bidragssynpunkt bör des- sa båda typer hållas isär.
De förstnämnda motsvarar närmast stamvägarna enligt nuvarande bestäm- melser. Det synes vara naturligt att bi- dragsreglerna för de rena. Skogsvägarna enligt vägnätsplanema nära ansluter sig till vad som nu gäller för stamvägarna. Till byggandet av dessa utgår bidrag med högst 50 procent av den av skogsvårds- styrelsen godkända kostnaden. Om syn- nerliga skäl föreligger kan efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall bi- dragsprocenten höjas till högst 75. Dessa maximala procentsatser" har visat sig va- ra väl avvägda. Utredningen föreslår ingen ändring härvidlag men vill ifråga- sätta. om inte prövningen av specialfallen i förenklande syfte skulle kunna dele- geras till skogsstyrelsen.
Med det tidigare nämnda betraktelse- sättet att bidragsgivningen är att anse som en restitution av bilskattemedel förefaller det enligt utredningens mening naturligt att den nu tillämpade kategori- indelningen av de bidragsberättigade slopas för huvudvägarna. Skogsstyrelsen har för övrigt under innevarande år ändrat tillämpningsföreskrifterna så att bidragsprocenten numera är densamma för alla kategorier med viss inskränkning för kommuner, bolag, allmänningar och liknande om dessa har dominerande in- tresse i viss väg. Denna inskränkning torde dock inte vara av någon större betydelse när det gäller huvudvägarna.
De skogsvägar som enligt vägnätspla- nerna skall vara öppna även för annan motorfordonstrafik än skogstransporter torde beträffande begagnandet i många avseenden ha likheter med byvägarna. Till dessa utgår byggnadsbidrag med högst 70 procent och om synnerliga skäl föreligger efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall med högst 85 procent. Dessa procentsatser har bestämts inne- varande år och enligt utredningens me- ning bör procenttalen vara desamma för
de skogsvägar som öppnas för allmän- hetens motorfordonstrafik. Liksom be- träffande de rena skogsvägarna vill ut- redningen ifrågasätta om inte prövning- en av specialfallen skulle kunna delege- ras till skogsstyrelsen. Som skäl för hög- re bidragsprocenter till de för allmän- hetens trafik öppna skogsvägarna vill utredningen peka på det förhållandet att den vidgade användningen bl. a. av trafiksäkerhetsskäl ställer sådana högre krav på standard, exempelvis i fråga om bredd, linjeföring, parkeringsplatser, mö- tesplatser etc., som det inte kan anses åligga den enskilde skogsägaren att be- kosta Dennes vägbehov inskränker sig till den standard som erfordras för de skogliga transporterna. För att bidrag efter de nyssnämnda högre procentsat- serna skall utgå bör uppställas det vill- koret att vägen inte utan länsstyrelsens medgivande får avstängas för trafik. Motsvarande bestämmelser finns för by- vägar. Av anslagstekniska skäl som ut- redningen återkommer till i åttonde ka- pitlet bör den bidragsbeviljande myndig- heten för varje vägföretag särskilja hur stor del av bidraget som beräknas hän- föra sig till den del av trafiken som ut- gör fritidstrafik. Bidragsreglerna föreslås vara lika för landet i dess helhet. Genom att bidragsprocenterna är angivna med högsttal finns möjligheter att beakta de olika förutsättningarna i skilda delar av landet.
Utredningen vill understryka att de angivna bidragsprocenterna är maxima- la. Ett lägre procenttal kan vara motive- rat exempelvis när vägföretaget bedöms vara mycket lönsamt och intressenterna på kort tid kan beräknas återfå anlägg- ningskostnaderna. Frågan om bidrags- procenten till de skilda. vägföretagen bör regelmässigt diskuteras i samband med vägnätsplaneringen i samråd mellan de berörda myndigheterna med stöd av föreliggande uppgifter.
Enligt nuvarande bestämmelser är skogsvårdsstyrelsen bidragsbeviljande myndighet för skogsvägbyggnad av här ifrågavarande slag. Utredningen anser att så bör vara fallet även i fortsättning- en. Pågående organisationsöversyn för länsmyndigheterna kan dock medföra att en förändring blir nödvändig. Som framhållits i samband med behandlingen av vägnätsplaneringen är flera, andra länsorgan berörda av skogsvägbyggan- det och det är angeläget att skogsvårds- styrelsen samråder med dessa organ vid bidragsgivningen framför allt ..när det gäller angelägenhetsgraderingen. Inte minst viktigt är samrådet med länsar- betsnämnden med tanke på de syssel- sättningspolitiska åtgärderna. Om fasta fornlämningar skulle beröras av skogs- vägbyggnad bör kontakt sökas med landsantikvarien.
I 15 5 av gällande kungörelse angåen- de statsbidrag till enskild väghållning stadgas att underhållsbidrag må utgå dels där vägen är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet eller för trafik av andra än väghållare, dels där vägen är av väsentlig betydelse såsom samfärdsled eller utfart för en bebyggelse och vägen är av betydande längd eller vägens nö— diga underhåll eller vinterväghållning måste anses vara för väghållarna syn- nerligen betungande. Bidrag kan avse såväl vägunderhåll som vinterväghåll- ning- eller ettdera av dessa slag av väg- hållning. Till sådana åtgärder som prö- vas erforderliga ur trafiksynpunkt på väg till vilken underhållsbidrag beviljats kan dessutom utgå iståndsättningsbidrag. De skogsvägar som enligt vägnätspla- nerna skall vara öppna även för annan motorfordonstrafik än skogstransporter synes uppfylla de uppställda fordringar- na för underhållsbidrag. För att avsikten med vägnätsplanema skall kunna reali- seras är det enligt utredningens mening angeläget att underhållsbidrag kommer
att utgå till de nyssnämnda vägarna så snart de färdigställts. Härför krävs en samordning vid bidragsgivningen mellan de båda bidragsbeviljande myndigheter- na, länsstyrelsen och skogsvårdsstyrel- sen. Denna samordning bör inledas re- dan på planeringsstadiet så att beslut om underhållsbidrag kan meddelas sam- tidigt med beslutet om byggnadsbidrag. Under hänvisning till vad som nämnts i ansvarighetsfrågan i fjärde kapitlet föreslår utredningen att i den kostnad som ligger till grund för beräkning av underhållsbidraget också bör kunna ingå utgift för ansvarighetsförsäkring. Enligt sina direktiv har utredningen också att pröva möjligheterna att genom ändrad utformning av reglerna för den statliga stödgivningen befrämja struk- turrationaliseringen och samverkan över ägogränserna 'i skogsmarken. Detta skul- le i förevarande sammanhang kunna åstadkommas genom att bidragsbestäm- melserna utformades på sådant sätt att den maximala bidragsprocenten sattes högre än vad som föreslagits för nor- mala fall (50 respektive 70 procent) om vägbyggandet skedde i samband med strukturrationalisering eller inom om- råde där samverkan etablerades. Ett så— dant arrangemang synes dock enligt ut- redningens mening vara mindre lämpligt när det gäller huvudvägarna. Dessa be- rör vanligen större skogsområden där behovet av strukturrationalisering och förutsättningarna för samverkan är skif- tande. I den praktiska tillämpningen torde det vålla svårigheter att för huvud- vägarna handskas med sådana bestäm- melser som föreskriver olika bidrags- procenter beroende på om nyssnämnda åtgärder kommer igång eller ej. Däremot bör det vara möjligt att åstadkomma viss stimulans till åtgärderna genom att för vägföretaginom en trakt lämna för- ".tur vid bidragsgivningen; Dessa. frågor bör uppmärksammas i det samråd: som
utredningen förutsatt mellan de berörda myndigheterna när det gäller angelägen- hetsgraderingen mellan de olika vägföre- tagen. Strukturrationalisering och sam- verkan kan emellertid dessutom och för- modligen på ett effektivare sätt befräm- jas vid annan skoglig stödgivning. Utred— ningen har för avsikt att behandla dessa spörsmål i ett kommande betänkande.
Vid den närmare utformningen av bidragsreglerna bör enligt direktiven för utredningen beaktas att det i fråga om skogsvägföretag ur allmän synpunkt är angeläget att de påbörjas och avslutas inom viss tid efter det att beslut om stödgivningen fattats. För att få en upp- fattning om de nuvarande förhållandena har utredningen från skogsstyrelsen in- hämtat uppgifter rörande den vanliga tidsåtgången från b'idragsbeslut till igångsättning och till slutavsyning för företag av normal storlek under budget- åren 1957/58—1961/62. Uppgifterna har sammanställts länsvis i bilaga 2. Av sammanställningen framgår att det synes vara möjligt att i normala. fall färdig- ställa vägföretag inom två år efter bi- dragsbeslutet. Denna tidrymd bör enligt utredningens mening vara riktmärke när det gäller att bestämma villkoren för bi- dragstagarna.
När fråga är om större vägföretag bör —— sedan skogsvårdsstyrelsen i princip tagit ställning till att företaget skall komma i åtnjutande av bidrag —— möj- ligheterna till utbyggnad i etapper över- vägas. Genom att bidrag beviljas till en vägsträcka i sänder av företaget — var och en av sådan omfattning att den be- räknas kunna bli färdigställd inom två år — skapas bättre överblick och större fasthet beträffande anslagen. En uppdel- ning av bidragsgivningen på detta sätt
synes enligt utredningens mening :vara
mest ändamålsenligt. Beträffande den-i direktiven angivna frågan omuförs-kotts-
"utbetalning av beviljat bidrag föreslår
utredningen att motsvarande regler som gäller för bidrag till byvägar görs till- lämpliga även beträffande skogsvägar.
C. Samordningsfrågor
Både lantmäteristyrelsen och Skogssty- relsen har i olika sammanhang påpekat att det i praktiken uppkommer vissa samordningsproblem vid bidragsgivning- en och förrättningsverksamheten enligt enskilda väglagen som inte går att lösa enbart genom samarbete mellan berörda tjänstemän.
Enligt gällande bestämmelser kan bi- drag till skogsvägföretag som berör flera intressenter eller går över fastighet som inte har delaktighet i vägen inte beviljas med mindre angående vägens byggande och underhåll förrättning enligt enskilda väglagen ägt rum eller laga kraftvunnen dom eller överenskommelse föreligger. Motsvarande bestämmelse finns för både byggnads- och underhållsbidrag till by— vägar. Handläggningen av förrättningar- na uppges i vissa fall kunna. underlättas om beslut i bidragsfrågan 'kunde före- ligga innan förrättning fullbordats. Det har därför ifrågasatts om inte bidrag skulle kunna beviljas under villkor att förrättning blir genomförd. Från skogs- styrelsens Sida har det emellertid ut- tryckts farhågor för att en sådan änd- ring skulle skapa oreda i bidragsverk- samheten. Bl. a. är det inte möjligt att i fall då även icke bidragsberättigade in- går i företaget hestämma bidragets stor- lek förrän delaktighetstalen i vägan- läggningen är slutligt fixerade. Utredning- en har därför inte ansett sig böra föror- da någon ändring i de nuvarande be- stämmelserna. De rullande flerårsplaner för bidragsgivningen varom utredningen framlägger förslag i åttonde kapitlet torde dock skapa bättre möjligheter för skogsvårdsstyrelsema att lämna upplys- ningar om när bidrag kan piräknas för
de olika vägföretagen vilket bör vara betydelsefullt i förrättningsverksamhe- ten.
Det har visat sig att vägförrättningar numera behövs för flertalet vägföretag, framför allt när fråga är om huvud- vägar. För att skogsvägbyggandet inte skall fördröjas är det angeläget att lantmäteriorganisationen som handhar huvudparten av förrättningar-na har till- räckliga resurser för uppgiften.
Även om förrättningarna kan hand- läggas i önskvärd takt har samordnings- problem uppkommit beroende på att tillgången på bidragsmedel inte mot- svarat efterfrågan. Enligt enskilda väg- lagen skall i förrättningsutlåtandet anges tidpunkten då vägföretaget skall vara färdigställt. Intressenterna är i allmän- het beroende av statsbidrag för företaget och på grund därav inte villiga att binda sig för att genomföra projektet förrän besked i bidragsfrågan föreligger. Enligt uttalande från lantmäteri-styrelsen till ut- redningen synes det vara oklart om det med nuvarande lagregler är möjligt att göra utlåtandet beroende av att stats- bidrag kommer att lämnas. Om utlåtan- det inte kan villkorsbindas blir följden att förrättningens avslutande måste anstå tills bidrag är tillgängligt för företaget. Eftersom besvärsrätt finns över förrätt- ningen kan företaget inte påbörjas förr- än besvärstiden är till ända eller om besvär anförts dessa slutligt avgjorts. På så sätt kan ansenlig tidsutdräkt upp- stå för företagets igångsättning. De an- slagstekniska ändringar som utredningen föreslår i åttonde kapitlet, innebärande en övergång till bidragsramar, synes kunna medverka till en viss förbättring i nuvarande förhållanden genom att den bidragsbeviljande myndigheten något ti- digare torde få möjligheter att lämna bindande besked i bidragsfrågan. Pro- blemen blir emellertid inte helt lösta på detta sätt. Enligt utredningens mening
är det också angeläget att få en ändring till stånd i det nuvarande förrättnings- förfarandet så att vägföretagen kan på— börjas så snart som möjligt efter det att bidragsbeslut föreligger. Detta år fram- för allt viktigt ur sysselsättningspolitisk synpunkt. Helst bör förrättningsutlåtan- det kunna villkorsbindas av att statsbi- drag lämnas inom viss tid. Om detta inte skulle vara en möjlig lösning torde vissa fördelar kunna vinnas genom en uppdelning av förrättningen så att först ett utlåtande avges beträffande de mera kontroversiella frågorna rörande väg- sträckning, delaktighetstal m. m. och därefter —— sedan beslut i bidragsfrägan meddelats — ett slutligt utlåtande i vil- ket endast tidpunkten för vägföretagets färdigställande behandlas. Det sistnämn- da torde i allmänhet endast behöva bli en formsak. Om inte de nuvarande lag- bestämmelserna skulle medge en änd- ring av förrättningsförfarandet på nyss föreslaget sätt anser utredningen att frå- gan bör lösas vid den översyn av en- skilda väglagen som uppdragits åt 1960 års vägsakkunniga.
I detta sammanhang vill utredningen allmänt peka på behovet av en samord- ning beträffande bidragsbestämmelserna till den enskilda väghållningen. Denna samordning är viktig framför allt av den anledningen att gränserna mellan de olika vägkategorierna — skogsväg, jord- bruksväg och byväg — är ganska flytan- de. Många vägar används för flera ända- mål och det kan ibland vara diskutabelt hur de bör rubriceras. Bestämmelserna för de skilda kategorierna bör därför vara så ensartade som möjligt. Likaledes bör det eftersträvas likformighet i bi- dragshänseende för sådana vägar som utförs i samband med strukturrationali- sering med bidrag från jordbrukets ra-
tionaliseringsanslag. Vid utformningen av sina förslag för skogsvägarna har ut- redningen sökt anpassa reglerna efter vad som gäller för de andra vägkatego- rierna.
Ansenliga belopp har under de senare åren utgått från beredskapsmedel till skogsvägbyggnad och så torde bli fallet även i fortsättningen. Som tidigare nämnts skall i sådana fall statsbidrag i princip utgå enligt samma grunder som normalt gäller vid skogsvägbyggande. Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock, om så anses påkallat, förordna om sådan jämkning av bidragets storlek som om— ständigheterna kan föranleda till. Denna jämkning skall vara motiverad av syssel- sättningspolitiska förhållanden. Det kan vara fråga om kompensation för att ett vägföretag inte skall bli mera kostsamt för markägaren än normalt. Enligt ut- redningens mening får det i sådana. sammanhang anses riktigt med en för- höjning av bidragsprocenten. Ett nära samarbete förekommer redan mellan ar- betsmarknads— och skogsvårdsmyndig- heterna och detta är nödvändigt för att få till stånd den erforderliga samord— ningen.
D. Övergångsbeslämmelser m. m.
Genom att utredningen nu endast be- handlar skogshuvudvägarna i det skog- liga vägnätet mäste vid ett realiserande av de framlagda förslagen under en övergångstid för vägnätet i övrigt nu- varande bidragsbestämmelser gälla.. Det bör vidare påpekas att utredning- en nu inte 'berör längivningen till skogs- vägföretag från skogsväglånefonden men att utredningen kommer att behandla detta spörsmål i samband med andra skogliga belånings- och kreditfrågor.
ÅTTONDE KAPITLET
Anslagsfrågor
Utredningen vill till en början ta upp en anslagsteknisk fråga rörande skogsväg- anslaget. Utredningen gör detta med ut- gångspunkt från vad som i allmänhet förekommer enligt nuvarande budget- ordning.
Enligt den s. k. täckningsregeln kan dispositionsbeslut normalt inte fattas ut- över av riksdagen anvisade medel. Dock förekommer i vissa 'fall anordningar som medger åtaganden utöver riksstats- anslagen. Detta gäller t. ex. där särskilt s. k. best'ällningsbemyndigande lämnats, vilket har sin största användning i fråga om försvarets materielanskaffning, eller där riksdagens ställningstagande till ett konkret projekt — ett husbygge eller en fartygsbeställning — i sig självt kan sägas innefatta ett beställningsbemyn- digande. I nu antydda fall, det må gälla anskaffningar eller arbeten för statens eget behov eller bidrag till annan huvud- man, sker medelsanvisningen i princip över begränsade riksstatsanslag, reserva- tionsans'lag eller investeringsanslag. På några områden, viktigast däribland är bidragen till byggnadsarbeten inom skol- väsendet, förekommer en anordning som innebär att verksamhetens omfattning styrs av särskilda investeringsramar för påbörjande av nya företag medan de löpande bidragen för. pågående arbeten utgår från icke begränsade anslag,"för- slagsanslag. . _ .. . . . .
En olägenhet vid tillämpningen av täckningsregeln är att reservationen av anvisade medel blir betydande 'i fråga
om ändamål som innebär mera långsik- tiga projekt. Detta gäller också skogs- vägans'laget. Vid ett i stort sett oföränd- rat anslag under budgetåren 1958/59— 1962/63 har medelsreservationen sålunda ökat från 7,4 till 11,6 miljoner kronor. Det är givet att anslagsreservationer av en sådan relativ storlek kan medföra en inte önskvärd ojämnhet i betalningsut- fallet. Det kan också framhållas att nu- varande anordning innebär att tonvikten kommer att ligga på dispositionsbokfö- ringen medan den reala aktiviteten — det faktiska vägbyggandet — blir relativt sett mindre uppmärksammad i budget- prövningen vilket ur konjunkturpolitisk synpunkt är otillfredsställande. Utred- ningen som på intet sätt vill överdriva olägenheterna av nuvarande form för medelsanvisning till 'Skogsvägbyggandet vill likväl ifrågasätta om inte ett system med en av statsmakterna fastställd ram för totalkostnaden i statsbidrag av nya vägbyggnadsföretag som beslutas under budgetåret och ett förslagsanslag Iför be- talningsutfallet av statsbidrag till de un- der samma budgetår pågående företagen borde införas i samband med den om- läggning av bidragssystemet som utred- ningen nu föreslår.
Under senare år har i allthögre grad framkommit krav på en ekonomisk lång- tidsplanering av myndigheternas ekono- miska verksamheh Utredningen finner en sådan planering mycket viktig i vad avser skogsvägbyggandet och anser det därför angeläget att en sådan rutin ut—
formas som är anpassad till statsmak- ternas krav på flerårsuppgifter. Över— siktliga vägnätsplaner av den under sjätte kapitlet nämnda typen bör därför läggas till grund för flerårsprogram för vägbyggandet och för beräkning av ra- mar för beslutssumman för bidragen budgetårsvis. I samband med sitt petita- arbete för det nästkommande budgetåret bör sålunda skogsstyrelsen på grundval av infordrade uppgifter från skogsvårds- styrelserna dels framlägga förslag till äskande om ram för bidragsgivningen och anslag för betalningsutfallet för detta budgetår att föreläggas riksdagen dels beräkning avseende ett vart av föl- jande tre budgetår. Sedan statsmakterna. fattat beslut avseende det närmaste bud- getåret bör en uppföljning av beräk- ningen för detre fram'förliggande bud- getåren verkställas.
Underlaget för den föreslagna rullan- de flerårsplaneringen bör utgöras av skogsvårdsstyrelsernas bedömning av planeringsläge och medelsbehov inom respektive län. För de statliga och eck- lesiastika skogarna har utredningen för- utsatt att bidrag normalt inte skall utgå till vägbyggnad. Däremot bör dessa sko- gar —— liksom de tilldelas medel för vissa andra ändamål — beviljas särskilda me— del till merkostnader för vägbyggandet vilka följer av vägarnas användning för fritidsändamål. Beräkningen av härför erforderliga medel torde böra ske av domänstyrelsen respektive stiftsnämn- derna. Utredningen förutsätter att skogs- styrelsen som samordnande och anslags- äskande myndighet skall i fråga om medelsbehovet för den särskilda bidrags- givningen för vägar som upplåts för fri- tidstrafik samråda med statens natur- vårdsnämnd.
Skogsstyrelsen bör vidare beakta kon- junkturpolitikens växande krav på flexi- bilitet inom framför allt investerings-
verksamheten. Med tanke härpå bör pla— neringen utformas så att både ökning och minskning av skogsvågbyggandets omfattning blir praktiskt genomförbara. Utredningen vill framhålla att då ett ökat skogsvägbyggande sker i form av heredskapsarbete gäller —— liksom be- träffande det allmänna vägbyggandet — att företagen måste ha högsta prioritet. Vid planeringen måste alltså beaktas att oavsett den volym som statsmakterna kan komma att fastställa för skogsväg- byggandets omlfattning för varje budget— år de i tur och ordning mest angelägna företagen alltid måste kunna komma till utförande.
Den särskilda bidragsgivningen till byggandet av skogsvägar som öppnas för fritidstrafik bör redovisas på sätt som möjliggör en klar överblick av de medel som disponeras för detta ändamål. I och för sig kan därför utredningen väl tänka sig att dessa medel också i riks- staten specificeras och anvisas å sär- skilt anslag. Avgörande för frågan om särredovisningen i riksstaten torde vara intresset av en öppen redovisning å budgeten så långt sig göra låter av de medel som anslås till fritidsändamål. Ut- redningen vill för sin del inte framlägga något konkret förslag på denna punkt.
Om bidragsgivningen till de skogsvägar som öppnas för fritidstra'fik kommer att utgå från samma anslag som bidrags- givningen till övriga skogsvägar synes det bli nödvändigt med en ändring av rubriken för anslaget eftersom även stat- liga och ecklesiastika skogar berörs. För- slagsvis kan anslaget rubriceras Bidrag till byggande av vissa skogsvägar.
Vad utredningen nu anfört om särre- dovisningen av byggnadsbidraget till vis- sa skogsvägar skulle också i princip kunna gälla underhållsbidragen. För- hållandena ter sig emellertid här annor- lunda. I fråga om byggandet skulle bi- dragsgivningen i statsbudgeten hänföras
till skogsbruksavsnittet, administrationen skulle ske i de former som normalt gäl- ler för detta område o. s. v. Beträffande underhållet har utredningen däremot förutsatt att de skogsvägar som öppnas för fritidstrafik skulle kunna klassifice- ras i kategorin bidragsberättigade en- skilda vägar. I detta hänseende skulle bi- dragsgivning och administration därför följa helt andra normer. Som samord- nande och beslutande myndigheter före- kommer här väg- och vattenbyggnadssty- relsen och länsstyrelserna. En specifice- ring av underhållsbidraget till enskilda vägar med hänsyn till fritidstrafikaspek- ten blir därför en ”fråga som inte natur- ligen kan begränsas till de enskilda skogsvägarna. Utredningen har därmed för sin del inte funnit skäl föreslå en särredovisning.
Enligt direktiven har utredningen inte att behandla storleken av bidragsansla- gen. Utredningen vill dock framhålla
angelägenheten. av att tillräckliga medel anslås för skogsvägbyggandet. Det tycks räda full enighet om den stora betydel- sen av ett väl utbyggt skogsvägnät och under de senaste åren synes anledningen till att ytterligare medel inte ställts till ' förfogande för ändamålet främst ha va- rit det otillfredsställande planeringsläget. Detta har enligt skogsstyrelsen förbätt- rats men som framgår av den under sjätte kapitlet redovisade inventeringen är förhållandena ännu långt ifrån till- fredsställande för den översiktliga plan- läggningen. Utredningen har inte gjort någon motsvarande undersökning be- träffande detaljplaneringen men efter- släpningen lär i allmänhet vara betydan- de också på detta område. Enligt utred— ningens mening krävs det kraftinsatser för att snarast möjligt få planeringsläget förbättrat så att detta inte fördröjer vägbyggandet.
NIONDE KAPITLET
Förslag till kungörelse om statsbidrag till byggande av vissa skogsvägar
Härigenom förordnas som följer.
1 %.
För att främja skogsproduktionen på mark som lyder under skogsvårdslagen må till byggande, omläggning eller för- bättring av enskild väg utgå statsbidrag enligt vad nedan sägs (byggnadsbidrag).
Byggnadsbidrag beviljas och utbetalas av vederbörande skogsvårdsstyrelse.
2 %.
Byggnadsbidrag må utgå endast under följande förutsättningar.
Vägen skall vara upptagen i översikt- lig skogsvägplan för länet.
Vägen skall bedömas dels bli till nytta för ett större skogsområde och, som re- gel, ett större antal skogsägare dels kun- na. användas året runt för tung trafik med motorfordon (skogshuvudvåg).
Nyttan av vägföretaget skall beräknas minst motsvara kostnaderna därför. För vägföretaget eller del därav må ej ha beviljats annat statsunderstöd. Vad nu sagts skall dock, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnar, icke gälla väg- företag som beviljats lån från skogsväg- länefonden.
3 %.
Byggnadsbidrag utgår med viss del av den kostnad för vägföretaget som skogs- vårdsstyrelsen godkänner..
Skall vägen enligt skogsvägplanen för att tillgodose allmänhetens fritidsintres- se hållas öppen jämväl för allmän trafik
(fritidsuäg), må i kostnaden inräknas den fördyring som kan följa därav.
I kostnad för vägföretag inräknas ut- gift för upprättande av arbetsplan som skogsvårdsstyrelsen fastställer.
Marklösen eller ersättning för skada eller intrång som orsakas av vägföretaget må ej inräknas i kostnaden för före—
taget.
4 &.
Byggnadsbidrag må beviljas med högst femtio, för fritidsväg högst sjuttio pro- cent av godkänd kostnad 'för företaget.
E'fter medgivande i varje särskilt fall må, om synnerliga skäl det föranleda, bidragsbeloppen höjas till högst sjuttio- fem, för fritidsväg högst åttiofem pro— cent av den godkända kostnaden. Med- givande lämnas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av skogsstyrelsen.
5 5.
I samband med beviljande av bygg- nadsbidrag må föreskrivas särskilda åt— gärder i riksförsvarets intresse. De här- för beräknade kostnaderna skola helt ersättas av statsmedel.
6 %.
Äro flera delaktiga i vägföretag eller går väg över fastighet till vilken vägen icke hör, må byggnadsbidrag ej beviljas med mindre angående vägens byggande och underhåll föreligger antingen laga- kraftvunnet beslut enligt lagen om en-
skilda vägar eller lagakraftvunnen dom eller ock träffats överenskommelse som skogsvårdsstyrelsen godkänner.
7 5.
Beslut varigenom byggnadsbidrag he- viljas skall såsom villkor 'för bidragets åtnjutande upptaga skyldighet för bi- dragstagaren
att utföra det arbete som ingår i väg- företaget inom bestämd tid samt i över- ensstämmelse med den av skogsvårds- styrelsen fastställda arbetsplanen och under iakttagande av de föreskrifter i övrigt som styrelsen meddelar;
att underkasta arbetets utförande kon- troll enligt skogsvårdsstyrelsens bestäm- mande;
att, om underhållsskyldig'het beträf- fande vägen ej eljest föreligger, under- hålla denna i den omfattning och under den tid, högst tjugo år, som skogsvårds- styrelsen bestämmer; .
att, om beslutet avser byggnadsbidrag till fritidsväg, icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik;
att, efter vad i 11 % sägs, till skogs- vårdsstyrelsen återgälda uppburen. del av statsbidraget jämte ränta och kost- nader;
att icke överlåta område som beröres av vägföretag till annan med mindre denne före överlåtelsen till skogsvårds- styrelsen avgivit skri'ftlig utfästelse att fullgöra kvarstående förpliktelser och att ej överlåta området till annan utan att denne gjort enahanda åtagande.
8 5.
För uppfyllande av villkor i bidrags- beslut samt för återbetalning av bidrag skall, om skogsvårdsstyrelsen finner skäl därtill, ställas säkerhet som styrelsen godkänner;
9 &.
Finner skogsvårdsstyrelsen att bygg— nadsbidrag bestämts efter en kostnad för vägföretaget som beräknats till väsentligt högre belopp än den verkliga kostnaden, skall styrelsen föreskriva motsvarande minskning av bidraget.
Meddelar skogsvårdsstyrelsen tillstånd till avvikelse från fastställd arbetsplan och medför avvikelsen minskning av kostnaden för vägföretaget skall såsom villkor för tillståndet föreskrivas mot- svarande minskning av byggnadsbidra- get.
10 &. Byggnadsbidrag skall utbetalas,
med en tredjedel sedan arbetet inom bestämd tid påbörjats,
med ytterligare en tredjedel sedan hälften av arbetet utförts. samt
med återstående tredjedel sedan arbe— tet blivit avsynat och av skogsvårdssty- relsen godkänt.
11 &.
Uppfylles ej villkor som upptagits i beslut om beviljande av byggnadsbidrag skall skogsvårdsstyrelsen inställa att vi— dare utbetalning av bidraget samt efter Styrelsens prövning återfordra vad därav uppburits att inbetalas till styrelsen inom viss av denna bestämd tid. Ä medel som skola återbetalas skall från lyftnings- dagen till dess återbetalning sker gäldas ränta enligt de grunder som äro bestäm- da i fråga om dröjsmålsränta å lån från statens utlåningsfonder.
Kostnad som åsamkats skogsvårdssty— relsen till följd av indragning eller åter- krävande av byggnadsbidrag skall. gott- göras av bidragstagaren eller den som betalningsskyldighet eljest åligger.
12 &.
Skogsstyrelsen äger utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna kungörelse.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1964.
Till vågföretag som är bidragsberätti— gat enligt kungörelsen må efter ikraft— trädandet icke utgå bidrag enligt kun- görelsen den 30 juni 1943 (nr 530) an- gående statsbidrag till vissa väg— och flottledsbyggnader m. m.
:TIONDEKKAPIT-LET
Sammanfattning
Enligt de i samband med utredningens tillkomst givna direktiven —— utredning- en har sedermera ålagts ytterligare, and» ra utredningsuppdrag — bör utrednings- arbetet, sett i stort, omfatta en teknisk översyn av grunderna för hela den stat- liga bidrags-, låne- och kreditgarantigiv- ningen till produktionsfrämjande åtgär- der till förmån för det enskilda skogs- bruket. Bland de spörsmål utredningen har att pröva har den för skogsbrukets rationalisering viktiga frågan om skogs- näringens 'huvudtransportleder (skogs- huvudvägar) och stödgivningen till dem ansetts kunna särbehandlas. Utredningen har funnit skäl att framlägga förslag till dess lösning utan att avvakta ut- redningsresultatet i övrigt. Spörsmålet om skogsvägnätets yttre förgreningar — från avverkningsplatsen till huvudvägen — är av annan natur och har ansetts böra lösas i samband med övervägande- na om övriga Skogliga åtgärder.
Utredningen konstaterar till en början att den statliga stödgivningen till skogs- vägarna regleras av flera olika författ— ningar och andra bestämmelser samt finansieras från skilda i riksstaten upp- förda anslag.
I fråga om skogsvägnätets utbyggnad understryker utredningen nödvändighe- ten av att en översiktlig planering läggs till grund för densamma. En översiktlig vägplan bör redovisa en principlösning för huvudvägarna och ungefärligt ange dessas lägen. Den skall vidare ange vilka huvudvägar som är avsedda huvudsak- ligen för skogliga transporter och vilka
som skall vara öppna jämväl för annan motorfordonstrafik. Planen avses sedan skola utgöra underlag för det mera de- taljerade planeringsarbetet i samband med själva utbyggnaden. Inte minst med hänsyn härtill är det angeläget att de översiktliga planerna framställs snarast. Att så sker är betydelsefullt också ur sysselsättningspolitiska synpunkter. Pla- neringen bör liksom för närvarande be— kostas av staten. Den bör göras på så- dant sätt att slutprodukten kan läggas till grund för beräkning av ramar för den statliga stödgivningen till skogsväg— byggandet. Med ett effektivt utnyttjande av kart- och flygbildsmaterial samt lokal- kännedom bör detta enligt utredningens mening vara möjligt utan nämnvärt fält- arbete.
Det från flera håll i olika samman— hang framförda önskemålet om vidgad rätt för en var att färdas på skogsvägar- na tar utredningen upp till behandling. Utredningen föreslår att vissa i sam- band med den översiktliga planeringen av skogsvägnätet utvalda skogsvägar skall öppnas för allmänheten. Syftet där- med är att tillgodose fritidstrafikanter- nas intressen och att kanalisera denna trafik till vissa för ändamålet lämpliga vägar. Utredningen understryker att ett öppnande av skogsvägar för allmän tra- fik medför ökat ansvar för väghållaren och att den trafikerande allmänheten där har en mindre grad av säkerhet än som eljest normalt kan påräknas. Ägaren till en väg som öppnas för allmän trafik föreslås få ersättning i form av stats—
bidrag för de kostnadéi—ffåy olika", "slag som""iltgör en följd av upp-låtandet. I dessa kostnader skall också-få inräknas utgifter för ansvarighetsförsäkring som väghållare. ' " ' Utredningen har undersökt i-vad mån försvarspolitiska hänsynstaganden med- för minskade möjligheter att bygga skogsvägar. Undersökningsresultatet och de i anledning därav gjorda övervägan- dena har föranlett utredningen att före- slå att de militära synpunkterna i fort- sättningen — i den mån de alltjämt an- ses relevanta —— beaktas på annat sätt än som sker för närvarande nämligen genom ett innehållande av statsbidrag till för skogsbruket i och för sig erfor- derliga vägbyggnader. Andra möjligheter att tillgodose de militära säkerhetskraven — främst genom försvarets egna anord- ningar —— 'bör i stället i första rummet prövas. Om vid det samrådsförfarande utredningen funnit böra äga rum vid översiktlig vägplanläggning en kompro- misslösning i fråga om en vägs sträck- ning av militära skäl åsamkar bidrags- sökanden fördyrade byggnadskostnader bör kompensation utgå för dessa. Så- lunda bör kostnaden för samtliga de byggnadsåtgärder som föranleds av mili- tära hänsynstaganden och innebär en ökning av den eljest i och för sig god- kända kostnaden för ett skogsvägföretag bestridas helt av statsmedel. Utredning- _en har däremot inte ansett att det vid ändrad eller utebliven bidragstilldelning bör utgå några direkta ersättningar för i anledning därav minskade möjligheter till rationaliseringsåtgärder och därav betingad ekonomisk utveckling av skogs- bruket. I de fall alla möjligheter till kompromisslösningar prövats utan resul- tat kan expropriation tillgripas. Utredningen berör frågan om restitu- tion av bilskattemedel till skogsvägbyg- gandet och föreslår att det nuvarande systemet med bidragsgivning bibehålls
för huvudvägarnas del. Beträffande de huvudvägar söm"enligtivägnätsplanerna är avsedda huvudsakligen för-skogliga transporter föreslår utredningen att .bi- drag skall utgå med samma procenttal som för närvarande gäller för de 5. k. stamvägarna, d.v.s. högst 50 procent och i speciella fall högst 75 procent. I fråga om de skogsvägar som skall vara öppna jämväl för annan motorfordons- trafik än skogstransporter anser utredv ningen byggnadsbidrag böra utgå med samma procenttal som gäller för de 5. k. byvägarna, d. v. 5. högst 70 procent och i speciella fall högst 85 procent. Sistnämn- da skogsvägar kommer enligt utredning- ens mening att uppfylla de fordringar som i gällande kungörelse angående statsbidrag till enskild väghållning upp- ställts för underhållsbidrags beviljan- de. Utredningen anser därför att under- hållsbidrag och i förekommande fall iståndsättningsbidrag bör kunna utgå till dessa vägar.
I anslagstekniskt hänseende förordar utredningen viss omläggning" av det nu- varande systemet; Sålunda föreslås att för varje budgetår skall dels- fastställas en har— däremot inte ansett att, det vid vägföretag, dels anvisas ett förslagsan- slag för utbetalning av bidrag under
' samma budgetår. Härutöver bör varje år
göras en beräkning av ramar och anslag avseende ett vart av de därpå följande tre budgetåren. Sedan statsmakterna fat- tat beslut i fråga om ram och anslag: avseende det närmaste budgetåret bör' en uppföljning ske av "beräkningen för de tre "framförliggande budgetåren.
Utredningen uttalar att den särskilda bidragsgivningen till de skogsvägar som öppnas jämväl för annan trafik än skog- liga transporter (fritidsvägar) bör redo— visas på sätt som möjliggör en klar över- blick av de medel som disponeras för detta ändamål.
Karta uti/isande det översiktliga.
pbner/hgs/åqet 1563 beträffande skogsvägar
IM/PfäfféYI/WYW
% ”göm 00906:an till"?! mmm _ beräkna: M'fdm'igma'tr ”utrum? I'M
& lira/utaa' ägnats/lm en/fgt ”
em? ätaner' ”'ta 6654 %mat/ färd %%åmdcädtm
ilillllllil
& F. ' named rägbätsp/m enl/yt doc/IC
Område/7 ärp/ahmhy erfordras men ejpåbå'r/i
* amadmd5r*"'*ta" — D ”eagle”??? "2”? Få?”
Sammanställning av de av skogsvårdsstyrelserna. lämnade uppgifterna rörande den vanliga tidsåtgången från bidragsbeslut till igångsättning och till slutavsyning för skogsvägföretag av normal storlek under budgetåren 1957/58—1961/62.
, Skogs- Tidsåtgång från bidragsbeslut Sammandrag av skogsvårdsstyrelsernas
Ä VåPdS_StY- till igångSättning till slutavsyning kommentarer ' relseilän mån_ är
1 2 3 4
B max. 6 3, borde vara 2 Tidsåtgången från bidragsbeslut till igångsättning är beroende av tidpunkten för bidragsbeslut eftersom vägbyggnads- arbeten som regel igångsätts först vid barmark.
Den längre byggnadstiden gäller väg- byggnadsföretag som under tidigare år utförts manuellt.
Tiden för slutavsyning har under de två senaste åren försenats av den dåliga väderleken.
1—2, max. 3 Se kommentarerna för län B. ca 2 1—1,5 Tidsåtgången till igångsättning är i vissa fall tämligen lång beroende på delägar- nas obeslutsamhet om sättet för vägens byggande (entreprenör till hela arbetet eller endast viss del).
Den relativt långa tiden mellan bidrags- beslut och slutavsyning beror i vissa fall på att den slutliga grusningen fått anstå. Även på'fordrade justeringsarbeten kan ibland ha varit orsak till dröjsmål. Grov- brytning och bankläggning har i allmän- het kommit snabbt igång.
Anledningar till variationer i tidsåtgång är entreprenad eller utförande i egen regi, väder-leksförhållandena, vägbygg- nadstekniska skäl, arbetskraftstillgång m. m.
Skogs- vårdssty. relse i län
Tidsåtgång från bidragsbeslut
till igångsättning till slutavsyning mån. år
Sammandrag av skogsvårdsstyrelsernas kommentarer
l 2
N
4
Tidsåtgången till slutavsyning anses nor- mal och några större möjligheter att minska denna anses ej föreligga beroen- de på att byggnationer huvudsakligen bedrivs under sommarhalvåret.
Den ibland långa tiden till igångsättning har berott på omstakning av viss vägde], dröjsmål med entreprenad m. m.
Tidsåtgången till igångsättning bör kun- na minskas till 2 mån. om entreprenör kan antas omedelbart efter bidragsbe- slutet. Tiden till slutavsyning bör kunna minskas till 2 år.
Normal byggnadstid beräknas vara 2 år. Någon gång överskrids tidsplanen t. ex. på grund av olämpliga väderleksförhål- landen (nederbördsrik sommar) eller oskicklig planläggning av byggnadsarbe- tet från entreprenörens sida.. Kortare byggnadstid än 2 år kan av tekniska skäl icke förekomma annat än undantagsvis.
Om bidragsbeslut fattas under vinter- halvåret startar vägbygget i normala fall följande sommar. Vägen är då grovbru- ten i nov.-dec. Färdigställandet sker som- maren därpå varefter slutavsyning be- räknas ske i oktober samma år. Tidsåt- gång från bidragsbeslutet till igångsätt- ning skulle normalt utgöra ca 1/2 år. Tidsåtgång från bidragsbeslut till slutav- syning skulle normalt utgöra ca 2 år. Man får räkna med att den terrasserade vägkroppen behöver en vinter för sätt- ning och komprimering (den används första vintern som vinterbilväg).
Förberedande arbeten är ofta utförda då bidrag beviljas. En viss minskning av byggnadstiden torde vara möjlig genom
_ T' åt å f ån b'dra sbeslut Skogs lds g ng r 1 g Sammandrag av skogsvårdsstyrelsernas
Våt—dist)" till igångsättning till slutavsyning kommentarer reise | län mån är
1 2 3 4
ökat vinterarbete. De två senaste årens regniga väderlek har försenat arbetena avsevärt.
Tidsåtgången från bidragsbeslut till igångsättning är föranledd av entrepre- nadupphandling. Företagen är kontrak- terade att färdigställas inom viss tid, 1—3 är beroende av företagets storlek.
Igångsättning: Färdigställning av vägpro- jekteringshandlingar och slutförande av laga förrättning sker ur arbetsfördel- ningssynpunkt merendels vintertid. Vid bidragsbeviljande på våren kan normalt vägbyggnad igångsättas påföljande höst (upphandlingstid med entreprenör bl. a. minst 2 mån.). Vinterbyggnad av skogs- bilvägföretag kan endast undantagsvis praktiskt genomföras. Vid bristande enighet hos vägsamfällighet m. m. kan igångsättning av vägbyggnad fördröjas. I vissa fall avvaktas vissa lokala tilläggs- bidrag till vägbyggnad före byggnads- start. Dessutom erfordras tid för väg- linjesavverkning. Möjlighet till vårbryt- ning är ofta beroende på jordart. Slutförande: Normal vägbyggnad genom- förs idealt På 1,5 till 2,5 år. Av skälig- hetsskäl kontrakterar skogsvårdsstyrel- sen vägbyggnaderna till 3 undantagsvis 4 år. Normal tidsåtgång från bidragsbeslut till slutavsyning kan bedömas till ca 2 år. Tänkas kan att kortare företag som på- börjas i juli månad kan färdigställas omedelbart. Erfarenheten visar dock att vägkroppen alltid förändras efter en tjällossningsperiod varför detta förfa- ringssätt inte synes försvarbart gentemot beställaren. Normal tidsåtgång från bi- dragsbeslut till slutavsyning kan bedö- mas till ca 2 år.
NORDISK UTREDNINGSSERIE (NU) 1963
. Gresunds-torbindelsen. 1. del. . Fiske och flottning i grånsvattnen mellan Finland och Sverige. . Opprettelse av »Nordens Hus: i Reykjavik. . Samarbeid mellom de tekniske hogskoler i Norden. . Bolagsbeskattningen i Norden.
Unt—en len-l
STATENS
OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963
Systematisk förteckning
(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarna: nummer i den kronologiska förteckningen)
Justitiedepartementet
Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Föriattningsutredninneu VI. Sveriges statsskick. Delhi. Lagförslag. [16] Del 2. Motiv. [17] Del 3. Motiv. Förslag till riksdagsordning. [18] Del 4. Bilagor. [19] Bårgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. 20] _ Förslag till lag om vissa gemensamhetsanlåggmngar m. m. [23] Traiikmål. [27] Utsökningsrätt II. [28] Skadestånd I. [33] Några valfrågor. [54] Reviderat förslag till jordabalk m.m. [55] _ Domstolsväsendet I. Rådhusrätternas förstatligande. [56] Fastighetsbildning. [68]
Utrikesdeparfementct
Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [3] Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. [4] U-länder och utbildning. [34] _ Kommersiellt och liandelspolitiskt utvecklingsbistånd. [37]
Försvarsdepartementet
Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Försvar och fiskerinäring. [31_ Totalförsvarets regionala ledning. [65]
Soelaldepartementet
Den statliga konsulentverksamheten på socialvårdens om- råde. [30] Arbetsförelaggande. [38] Åldringsvårdens läge. [47]
Kommunikationsdepal-tementet
Tillfällig hastighetsbegrånsning i åren 1961 och 1962. [59]
motortrafiken
Finansdepartementet
Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14] Om åtgärder mot skatteflykt. [52] _ Lokaliseringsutredningen. 1. Lokalisering av statlig verk— samhet. [69] 2. Stadsbyggnadsmässiga konsekvenser av inflyttning av statlig verksamhet. [70]
Eeklesiastikdeportementet
En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Uni- versitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för jordbruk och skogsbruk samt fortbildning av lärare i yrkcsämnen. [13] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gymnasiet.
under
[15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] B. Specialutred- ningar om gymnasiet. [41] 4. Ett nytt gymnasium. [421 5. Läroplan för gymnasiet. [43] 1958 års utredning kyrka—stat. 1. Religionens betydelse som samhällsfaktor. [26] 2. Kyrkor och samfund i Sverige. [39] Lärare på grundskolans mellanstadium. [85] Bättre studiehjälp. [48] Fackskolan. [50] Studiesociala utredningen. 1. Akademikernas skuldsätt- ning. [44] 2. Studentrekrytering och studentekonomi.
Organisatoriska åtgärder för rymdverksamhetens främ- jande. [61] Stgd åt ] ungdomsorganisationernas centrala verksam— et. [67
Jordbruksdepertementet
Listerlandets ålfisken. [32] 1960 års jordbruksutredning. 1. Utvecklingstendenser i modernt skogsbruk. [63] 2. Det svenska lantbrukets effektiviseringsvägar. [66] Skogsvägar. [71]
Handelsdepartementet
Översättning av fördrag angående upprättandet av Eu- ropeiska ekonomiska gemenskapen och tillhörande do- kument. [12] Papper och annan skrivmateriel. [25] Malmen i Norrbotten. 3 Översättning av fördrag angående upprättandet av Euro- peiska kol- och stålgemenskapen. [57] Svenska handelsflottans krigsföriuster under det andra världskriget. [60]
Inrlkeudeputementet
Kommunalråttskommittén IV. Kommunalförbundens låne- rätt. [2] V. Kommunala renhållningsavgifter. [29] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs— och Malmö- områdena. [6] Uppehållstillstånd in. in. för utländska studerande [11] Sjukhus och öppen vård. [21] Mentalsjukhusens personalorganlsation. Del 1. Intervju- och frekvensundersökningar m. m. ] Arbetslöshetsförsäkringen. [40] Befolkningsutveckling och näringsliv i Jämtlands län, [45] Yrtkesmfåilcinska sinkhusenheter — behov och organisa- ion. Kommittén för näringslivets lokalisering. 1. Aktiv loka- liseringspolitik. Bilaga I. [49] 2. Aktiv lokaliseringspoli- tik. Betänkande. [58] 3. Aktiv lokaliseringspolitik. Bilaga II. [62] Landstingens organisation och arbetsformer m.m. [84]
Civildepartementet De offentliga tiånstemånnens förhandlingsrätt. [51]