SOU 1973:14

Mål och medel i skogspolitiken

Till Statsrådet och Chefen för jordbruksdepartementet

Kungl. Maj:t bemyndigade den 3 juni 1965 chefen för jordbruksdepartementet att till— kalla åtta sakkunniga med uppdrag att utreda riktlinjernaförden framtida skogspolitiken.

Samma dag tillkallade departementschefen numera generaldirektören Valfrid Paulsson. ordförande. samt ledamoten av riksdagen. lantbrukaren Sven Antby. förbundsordfö— randen Sixten Bäckström. kammarrättslag- mannen Per Eklund, ledamoten av riksdagen. f.d. förbundsordföranden Yngve Persson, f.d. ledamoten av riksdagens andra kammare, f.d. disponenten Christian von Sydow, f.d. ledamoten av riksdagens första kammare. lantbrukaren Axel Wikberg och generaldi- rektören Lars Öjborn att fullgöra uppdraget.

Utredningen har antagit namnet Skogspo- litiska utredningen.

Att såsom experter biträda utredningen har departementschefen förordnat den 15 oktober 1965 professorn Karl G. Jungenfelt och disponenten Karl Erik Önnesjö. den 22 okto- ber 1965 byråchefen Ragnar Hjorth och direk- tören Finn Knudsen, den 11 oktober l966t. f. departementsrådet Claes Norrbom. den 11 november 1966 överjägmästaren Per Alm- berger och avdelningschefen Olof Bergström, den 18 september 1968 direktören Wilhelm Wessén, den 21 november 1969 direktören Kjell Kilander. den 3 april 1970 planerings- chefen Bengt Fornstad och den 3 november 1970 jägmästaren Ernst Persson. Departe- mentschefen har uppdragit åt Eklund att vara utredningens huvudsekreterare. Som biträ- dande sekreterare har förordnats den 10 juni 1965 departementssekreteraren Jan Olof Karlsson. Sedan denne för andra uppgifter från och med den 3 november 1970 avsagt sig sekreteraruppdraget förordnades samma dag

jägmästaren Ernst Persson att vara biträdande sekreterare.

Till utredningen har för att tagas i övervä- gande vid uppdragets fullgörande överläm- nats följande utlåtanden och betänkanden.

1. jordbruksutskottets utlåtande 1966: 18 i anledning av motionerna [: 330 och 11:40—1 om kreditertill s. k. familjeskogsbruk.

2. jordbruksutskottets utlåtande 1967: 14 i anledning av motionerna [: 367 och 112—159 om utnyttjande av skog ovan skogsod—

lingsgränsen. 3. skogsbruksutredningens betänkande "Skogsbrukets planläggningsfrågor" (SOU 1968: 8)jämte remissyttranden.

4. virkesbalansutredningens betänkande ”Virkesbalanser" (SOU 1968:9) jämte remissyttranden.

5. tredje lagutskottets utlåtande 1968:60 i anledning av motionerna [: 430 och 11:26 om ökat lokalt inflytande över allmän- ningsskog.

6. bankoutskottets utlåtande 1969z46 i anledning av motionerna 11726 och 11:848 om ägandeförhållanden inom skogsnä- ringen. Utredningen har därjämte från ett antal organisationer och sammanslutningar motta- git framställningar rörande spörsmål som sammanhänger med skogspolitikens utformning.

Utredningen har avgivit remissyttranden över följande betänkanden m.m.:

1. skoglig forskning avgivet av 1965 års

utredning angående stödet till den skog- liga forskningen m.m.

2. skogsbrukets yrkesutbildningskommit- tés betänkande 1967 ang. skoglig yrkes— utbildningll.

3. skogsbruksutredningens betänkande 1967, ang. skogsbrukets planläggnings— frågor.

4. Skogsstyrelsens förslag 1968 till vissa preciseringar av bestämmelserna för statsbidrag till skogsvägbyggnader.

5. 1968 års stormskadeberednings betän- kande om storm-och snöskador på skog.

6. skogsskattekommitténs betänkande om skogsbeskattning(SOU 1969: 30).

7. Skogsstyrelsens utlåtande 1971 om framställning från skogsvårdsstyrelsens i Jämtlands län om tillstånd att uppta lån för plantskoleverksamheten.

8. 1969 års utrednings om skogsteknisk forskning och utvecklingsarbetc betän- kande om skogstekniskt forsknings- och utvecklingsarbete.

9. promemoria 1971 med förslag till anvis- ningar för stiftsnämndernas förvaltning av kyrkligt skogsbruk och kyrkliga fastigheter. 10. "Lokalisering av skogsindustri i södra Sverige" (SOU 1971:85) betänkande avgivet av utredningen om södra Sveri- ges skogsindustri. 11. utredningen har vidare anmodats yttra

Stockholm den 13 mars 1973

sig över betänkandena frö- och plantförsörjning" (SOU l972:25). ”att välja framtid" (SOU 1972159) samt 1971 års fastighetstaxe— ringsutrednings betänkande Fastighets— taxering (SOU I973:4). Med hänsyn till arbetsbelastningen i utredningens slut- skede har yttranden ej kunnat avges i dessa ärenden.

I syfte att erhålla närmare kännedom om de praktiska problem som möter vid skogsbru— kets planering har utredningen företagit stu— dieresor i Kronobergs, Östergötlands. Söder- manlands, Örebro, Gävleborgs, Västernorr- lands. Jämtlands och Västerbottens län.

Samråd har vid flera tillfällen ägt rum med skogsbruksutredningen.

Efter slutfört uppdrag får utredningen här- med överlämna betänkande med förslag till skogspolitik.

Reservationer har avgivits av ledamöterna Antby, von Sydow, Wikberg och Öjborn.

Särskilda yttranden har avgivits av leda- möterna Wikberg och Öjborn samt av exper- terna Almberger. Hjorth. Kilander, Knudsen. Wessén och Önnesjö.

Valfrid Paulsson Sven O Antby Sixten Bäckström Per Eklund Yngve Persson Chr. von Sydow Axel Wikberg Lars Öjborn /Ernst Persson

Sammanfattning

Skogspolitiska utredningen Förslagets huvudinriktning

Svensk skogspolitik har lång tradition. Det är ingen överdrift att säga att en medveten och förhållandevis modern skogspolitik bedrivits i 100 år. Under större delen av denna tid har politiken haft två centrala inslag. Det ena gäller politikens syfte. som grovt kan karak- täriseras som resursskapande och resursbe- varande. Det andra gäller politikens medeldär regleringar och lagstiftning. varit klart dominerande.

Skogspolitiska utredningens förslag bryter mot traditionen i båda dessa avseenden. Politikens syfte får således där en stark inriktning på utnyttjandet av resurserna. och de resursskapande åtgärderna ses mer som en naturlig och nödvändig följd av avverknings- politiken. Denna omläggning motiverar i sin tur att nya styrinstrument utvecklas. 1 utred- ningens förslag är det framför allt ett kombi- nerat avgifts- och stödsystem som represen- terar ett visst nytänkande på medelssidan.

Realiseras denna skogspolitik. kommer därför en omorientering till stånd. Lika viktigt är emellertid att framhålla att omläggningen utgör en naturlig anpassning av politiken till nya yttre förhållanden. 1 själva verket är kännedom om dessa motiv mycket betydel- sefull för en mer fullständig förståelse av utredningens förslag. Det finns därför anled- ning att relativt utförligt redovisa vissa prin-

cipiella inslag i vår nuvarande skogspolitik och de allmänna ekonomiska betingelserna för skogsbrukets framtida utveckling innan förslaget presenteras.

Motiv för en ny skogspolitik

Ändrade sociala och ekonomiska betingelser. Dagens skogspolitik. sådan den framträder i markförvärvslagstiftning och skogsvårdslag. bygger sina funktioner på en modell för det enskilt ägda skogsbruket. I denna modell är två nära sammanhängande principer centrala för politiken: uthållighetsprincipen och prin- cipen om sambandet mellan jordbruk och skogsbruk. Enligt den förra skall politiken garantera att det på lång sikt finns ett stabilt försörjningsunderlag från skogsbruket. Den senare tjänar syftet att förhindra jordbrukets säsongarbetslöshet under vinterhalvåret. Lagstiftningen har således klara inslag av att tillvarata den jordbrukande befolkningens intressen. Detta inslag av skyddslagstiftning har ett nära samband med politikens fram- växt. Båda de ovan nämnda principerna för- mulerades ursprungligen mot bakgrund av den i dubbel bemärkelse hårda exploatering som det norrländska skogsbruket utsattes för i samband med skogsindustriernas genombrott för snart hundra år sedan.

Det är emellertid fel att enbart se skyddet av gruppintressen i denna politik. 1 det äldre, starkt jordsbruksdominerade samhället. tjä- nade den även syftet att indirekt styra

resursutnyttjandet Den stora betydelse. i varje fall sysselsättningsmässigt. som jord— och skogsbrukssektorn hade, gjorde att man så sent som på 1930- och 1940—talen såg kombinationen som en total lösning på landsbygdens försörjningsproblem. På detta sätt kom även skogsbrukets produktionsnivå att bli betydelsefull. Försörjningsfrågorna var i sig så centrala att de motiverade en politik som gav kvantitativt hög produktion. Vår nuvarande skogsvårdslag arbetar via princi- pen om den samhällsekonomiska räntabilite- ten för dessa syften. Skogsägaren åläggs således att vidta reproduktionsåtgärder i en omfattning som ej kan bedömas vara privat- ekonomiskt lönsamt. Vidare innehåller lagen avverkningsbestämmelser som direkt syftar till att uppnå kapitalintensiv produktion. Den volymmässiga avkastningen prioriteras på bekostnad av virkeskapitalets förräntning.

I denna politik utgör av förklarliga skäl tillämpningen av uthållighetsprincipen på den enskilda brukningsenheten-fastigheten ett betydelsefullt inslag, eftersom det är syssel- sättningen av jordbrukets arbetskraft som skall garanteras. Avverkningstekniken lade heller tidigare inte några avgörande hinder i vägen för en sådan uppläggning. Några stordriftsfördelar av betydenhet har nämligen inte förelegat ens med den i dag allmänt tillämpade motorsågstekniken. Uthållighets- principen hade också andra positiva biverk— ningar, sett från resursanvändningssynpunkt. Industrin behövde inte befara att nedlägg- ningar skulle uppkomma p.g.a. allt för hård kortsiktig exploatering av virkestillgångarna. Samtidigt utgjorde jordbruksbefolkningens försörjningsbehov en garanti för att dessa avverkades i lämplig omfattning, vilket gav industrin ett säkert virkesutbud till rimliga priser. Politiken skapade på detta sätt gynn- samma betingelser för industrietableringar i en omfattning som var förenlig med samhällets intressen.

Betraktad i sin givna institutionella ram ter sig denna politik både enkel och effektiv till sina verkningar. För samhället vitala fördel- nings- och resursanvändningsproblem måste ha påverkats i klart positiv riktning. Lika klart är emellertid att politiken, på sätt som normalt

är fallet. starkt präglats av rådande institu— tionella förhållanden. Som framhållits ovan utgör därvid skogs- och jordbrukssektorns starka ställning i landets ekonomi ett bety- delsefulltinslag.

Det är i dag ett trivialt faktum att denna sektor är en relativt sett tillbakagående del av ekonomin. För skogsbrukets vidkommande har denna vikande tendens bestämts av att produktionskapaciteten är i stort sett given av tillgången på ekonomiskt utnyttjbar skogs- mark. Vid stigande produktivitet minskar då sysselsättningen. Fortsatt allmän ekonomisk tillväxt kommer därför att ytterligare reducera sektorns betydelse från försörjningssyn- punkt. Därmed faller det sig också rimligt att anlägga ett normalt näringspolitiskt betrak— telsesätt vid planläggningen av politiken. Skogsbruket skall således uppfylla gängse krav på räntabilitet och lönebetal- ningsförmåga.

I och med detta modifieras uthållighets- principen och med den idén om de samhälls- ekonomiska motiven för en hög volympro— duktion. Skogsvårdslagens samhällsekono- miska räntabilitetskalkyl övergår i en renodlat privatekonomisk kalkyl, vilket i och för sig inte är skadligt, men utan tvivel långt ifrån dess ursprungliga syften. Ett bibehållande av bestämmelserna i här berörda avseenden måste därför tolkas som ett önskemål från samhällets sida att reglera skogsägarnas pri- vataekonomiska förhållanden.

Under senare tid har utvecklingen på den rent produktionstekniska sidan dessutom verkat i riktning mot ett särskiljande av jord- och skogsbrukets driftsförhållanden även vid existerande kombinerade företag. Under 1960-talet reducerades möjligheterna att eko- nomiskt utnyttja gemensamma transportme- del i form av hästar och traktorer. Man kan vidare förutse att arbetsproduktiviteten i avverkningsarbetet måste minst fördubblas på en IO-årsperiod för att hålla jämna steg med lönekostnadernas utveckling. På en normal- stor skogs- och jordbruksfastighet reduceras därmed den totala arbetsinsatsen i skogen i så pass hög grad att den tidigare betydelsefulla samdriften på arbetskraftssidan kommer att ge endast begränsade ekonomiska vinster.

Härtill kommer att denna effektivitetshöjning knappast kommer till stånd med mindre än att avverkningsarbetet mekaniseras. Vid den teknik som f.n. är känd, kräver detta att kapitalintensiva maskinsystem kommertill an- vändning. Dessa system måste, för att bli ekonomiskt effektiva, utnyttjas åretrunt. Där- med har emellertid den ekonomiska samdrif- ten mellan jord- och skogsbrukets arbetskraft inte längre några vinster att ge. Man måste därför räkna med att det integrerade jord- och skogsbruksföretaget spelat ut sin roll som ”standardmodell" för skogspolitiken.

De inträffade förändringarna i allmänna sociala och ekonomiska betingelser inom det enskilda skogsbruket har således inneburit att de mest centrala elementen i skogspolitiken är föråldrade. Samma förändringar torde dess- utom vara av vital betydelse för skogsbrukets utvecklingsmöjligheter under de närmaste 10—15 åren. Den introduktion av nya avverkningssystem som berörts ovan. kom- mer att hämmas av den splittrade ägo- och brukningsstrukturen inom det enskilda skogsbruket. Ett fasthållande av i nuläget konventionella brukningsmetoder medför då obönhörligt stigande kostnader. Vid givna realpriser på virke tenderar då rotnettot att sjunka. Skogstillgångarnas ekonomiska värde blir eventuellt så pass litet att de inte ter sig intressanta för aktiva driftsförhållanden. 1 speciellt hög grad gäller detta för den redan nu stora, och i framtiden växande kategori av fastigheter, som ägs av personer med huvud- saklig försörjning utanför jord- och skogsbruket.

På likartat sätt kan osäkerhet om framtida avkastning på investeringar i återväxtåtgärder verka återhållande på aktiviteten. Skogs- vårdslagen ålägger nämligen markägaren reproduktionsskyldighet efter avverkning. Ett fullgörande av denna innebär emellertid inte att marknadsvärdet av det nyanlagda beståndet stiger med ett belopp motsvarande anläggningskostnaderna. För detta skulle nämligen krävas en köpare med samhällets långsiktiga planeringshorisont som i princip kan bortse från hela osäkerhetsproblemati- ken. En enskild markägare uppfattar i stället den övervägande delen av de aktuella kost-

naderna som en ren avdragspost i avverk- ningskalkylen. De nettointäkter som följer med en aktiv avverkningspolitik reduceras därmed i motsvarande grad.

Generellt kan de frågor som diskuterats ovan sägas innebära att den kostnads- intäktsmässiga bedömningen av en viss given aktivitetsnivå utfaller olika för individen och samhället. Kostnaden av att vara inaktiv, dvs. bortfallet av nettointäkter. ter sig för indivi- den konsekvent lägre än för samhället. Utbudet av virke kommer därigenom att begränsas. För ett givet kapacitetsutnyttjande tenderar då prisnivån att bli högre p.g.a. att ägarstrukturen och osäkerheten uppträder som friktionselement på utbudssidan av marknaden.

Detta kan i sin tur ha verkningar även på efterfrågesidan. Tendenser till höjning av prisnivån måste rimligen försvaga incitamen- ten till nyetablering av förädlingsindustrier och/eller höja nedläggningstakten av existe- rande anläggningar. Resultatet kan därför lätt bli att marknaden upprättar balans på en nivå under fullt kapacitetsutnyttjande.

Marknadens expansion kommer att styras från efterfrågesidan. Förädlingsindustrierna kan därvid förväntas aktivera skogsägarna endast i den utsträckning som det är nödvän- digt för att tillgodose sina mer akuta råvaru- behov. Vertikalt integrerade produktions- kedjor blir kostnadsmässigt mycket fördel- aktiga. Eftersom initiativet helt ligger hos förädlingsindustrierna har dessa ett bety- dande intresse av en informell marknadsupp- delning. Slutresultatet kan därför bli en myc- ket splittrad virkesmarknad med starkt diffe- rentierade priser och speciellt gynnsamma positioner för den etablerade industrin. Från samhällsekonomisk synpunkt innebär detta betydande risker för inoptimalt resurs- utnyttjande.

De förändrade sociala och ekonomiska betingelserna för det enskilda skogsbruket har således inte enbart gjort vissa centrala ele- ment i den nuvarande skogspolitiken obso- leta. De har dessutom aktualiserat helt nya skogspolitiska problemställningar. Karaktä- ristiskt är att de kan verka försvagande på expansionskraften inom svensk skogsnäring.

Behovet av sådana skogspolitiska åtgärder som eventuellt skall kunna lösa de aktuella problemen. blir därför beroende av hur man bedömer förutsättningarna för en dylik expansion. En närmare diskussion av till- gången och efterfrågan på virke är följaktligen på sin plats.

Tillgång och efterfrågan på virke. 1 Sverige finns f. n. ett betydande överskott på avverkningsmogen skog i alla delar av landet. Detta tillstånd har uppkommit p.g.a. att avverkningarna under hela efterkrigstiden varit väsentligt lägre än tillväxten i virkes- förråd. Skogsbruket kan därför sägas ha klart underutnyttjat den tillgängliga produktions- kapaciteten. Det är svårt att nu exakt ange ett mått på kapacitetsutnyttjandet. Tillgängliga beräkningar visar emellertid mot 60—65 % utnyttjandegrad för 1950-talet och 70—75 % under 1960-talet. Den starka ökningen av avverkningarna under de två senaste åren har fört upp denna siffra till i närheten av 85 %.

Det säger sig självt att om en utveckling av detta slag fortgår över två till tre årtionden så ackumuleras stora virkesförråd av avverk- ningsmogen skog. Ju större dessa förråd är, desto lägre blir deras avkastningsförmåga. Redan vid slutet av 1950-talet varinemot 30 % av skogsmarksarealen bevuxen med bestånd som gav mindre än 4 % i avkastning. På samma arealer fanns då 35 % av det samlade virkes- förrådet. Den senare siffran anger att en betydande kapitalbesparing kan uppnås genom en successiv anpassning till kortare växttider. Eftersom skogsbruket ännu inte uppnått fullt kapacitetsutnyttjande. torde dessutom de ekonomiska vinsterna av en expansiv utveckling för avverkningarna idag vara betydligt större än för 15 år sedan.

Vill man inom en mer begränsad period, _säg 15—20 år, exploatera det "överflödiga” virkesförrådet måste avverkningarna växa mycket snabbt. Vissa, ytterst schematiska, kalkyler tyder således på att dessa måste nå upp till intervallet 90—95 milj. m3 sk omkring år 1980 för att man vid denna tidpunkt över- huvud taget skall ha påbörjat exploateringen.

Avgörande för om detta förlopp kan reali- seras blir naturligtvis industrins efterfrågan, och därmed avsättningsutrymmet för svensk

export på framför allt de europeiska markna- derna. De prognoser för den europeiska efterfrågan som utarbetats för tiden fram till 1980 pekar samstämmigt mot en stark expan- sion. Utbudsökningarna måstetill sin överväg- ande del sannolikt komma från Nordamerika och Sverige. Även relativt begränsade inbryt- ningar från svensk sida i den växande delen av marknaden resulterar därför i betydande av- verkningsökningar. En "teoretisk" kalkyl som slutar på så höga avverkningskvantiteter som 100 milj. m” sk ter sig från dessa utgångs— punkter inte orimlig.

Frågan om avverkningarnas expansionstakt kan därmed reduceras till en fråga om utbyggnaden av svensk skogsindustri. 1 1970 års långtidsutredning redovisas företagens utbyggnadsplaner fram till 1975. Enligt denna undersökning skulle den samlade skogsin- dustrin då ha en produktionskapacitet mot- svarande en virkesförbrukning på 82 milj. m3 sk. För den senare delen av 1970-talet exi- sterar inget liknande planmaterial. Man får därför här nöja sig med att konstatera att 1975 års förbrukning pekar mot en trendmässig förändring som når intervallet 90—95 milj. nfl sk i början av 1980-talet.

P. g. a. brister i tillgängligt datamaterial har det inte varit möjligt att i detalj penetrera de långsiktiga verkningarna av ett expansivt förlopp för avverkningarna. Så mycket synes emellertid vara klart att ett avverkningspro— gram över 90 milj. m” sk inte uthålligt kan bedrivas i alla delar av landet med mindre än att ytterligare produktionsstimulerande åtgärder vidtas.

Det finns emellertid ingen anledning att på detta stadium ta ställning till en ev. skogspo— litik med syfte att stimulera produktionen. Denna typ av åtgärder har relativt kortsiktiga effekter, mindre än 10 år, och behoven av tillskottsvirke för industrins råvaruförsörj- ning kan föreligga tidigast omkring 1990. På så lång sikt är det dessutom synnerligen svårt att bedöma det svenska virkets konkurrenskraft gentemot andra råvaror. Plaster och tropiska eller subtropiska trädslag kan då mycket väl vara så pass konkurrensmässigt överlägsna att en krympning av den svenska skogsindustri— sektorn kan bli aktuell. Förutsättningarna för

en sådan kontraktionsprocess med minimala samhällsekonomiska kostnader är dessutom relativt gynnsamma. En betydande andel av nu existerande maskin- och anläggningskapital kommer då att ha nått den ålder då de är tekniskt förslitna och under alla omständig- heter skall ersättas.

Analysen av tillgång och efterfrågan på virke pekar entydigt i en riktning. Avverk— ningarna bör öka snabbt. Utredningens för- slag. som siktar till 90—95 milj. m” sk vid 1980-talets början. är snarast att se som ett minimialternativ. Kan ett snabbare förlopp realiseras är detta att föredra. Existerande planer och prognoser tyder på att expansions- kraften inom svensk skogsindustri fram till 1975 motsvarar denna målsättning. Med all sannolikhet betyder också den rikliga till- gången på avverkningsmogen skog att efter- frågan då kommer att styra utvecklingen.

Parallellt med denna utveckling kommer emellertid, som diskuterats i föregående avsnitt. en strukturomvandling av det enskilda skogsbruket att äga rum. Incitamen- ten till aktivitet kan på detta sätt successivt försvagas. Härigenom minskar utbudet, vilket lätt kan leda till den omvända situationen. Utbudet styr då expansionstakten. Det enskilda skogsbrukets utbudsökningar måste bli betydande om den målsatta avverkningen skall uppnås. I t.ex. södra Sverige skall en sjuttioprocentig ökning komma till stånd gentemot de faktiska avverkningarna under 1960—talets andra hälft. Det föreligger därför betydande risker för att jämvikt etableras på en nivå under den målsatta avverkningen. Kapacitetsutnyttjandet skulle därmed förbli ofullständigt på samma sätt som under 1950- och l960-talen.

Förslag till ny skogspolitik

Inom skogspolitiska utredningen råder delvis enighet om de problem som beskrivits ovan. Utredningens majoritet framlägger förslag till förändringar av skogspolitiken som bedöms vara nödvändiga för att uppställda mål skall realiseras. Detta förslag innehåller tre cen- trala moment:

]. Förslag om makroekonomisk långsikts— planering av skogsnäringen.

2. Förslag om ny skogsvårdslag.

3. Förslag om ett kombinerat avgifts- och stödsystem, avsett att påverka utbudet av virke. Beträffande momenten I och 2 ovan. jämte andra mer detaljbetonade ändringar i skogs- politiken, föreligger enighet inom kommittén. Förslagets tredje delmoment kritiseras i reservationer och särskilda yttranden av experter. Reservanterna bedömer utveck- lingen vara så dynamisk att avgifts-stödsy- stemet är ett onödigt ingrepp i marknadseko- nomin. De praktiska konsekvenserna av systemet anses heller inte vara fullt klarlagda. De tre delmomenten i majoritetens förslag kan kortfattat presenteras på följande sätt. Skogspolitisk planering. Förslaget har sin egentliga grund i att den s.k. uthållighets- principen överges även för skogssektorn i sin helhet. Som visats ovan är principen funk- tionellt förankrad i ett jordbruksdominerat samhälle. Med hänsyn till de föreliggande önskemålen om exploatering av existerande virkesöverskott skulle ett fasthållande av principen verka direkt negativt med avseende på resursanvändningen. Skogspolitiken skall, enligt detta förslag, ses som en integrerad del i den allmänna näringspolitiken. Med hänsyn till att utveck- lingsförlopp med betydande variationer i kapacitetsutnyttjandet har svåröverskådliga långsiktiga verkningar bör emellertid en spe- ciell skogspolitisk planering införas. Planen skall ange utvecklingen under de närmast framför liggande 10—15 åren för avverkning, återväxtåtgärder, skogsvård och andra produktionsstimulerande åtgärder samt arbetskraftsåtgång och investeringar inom skogsbruket med den regionala fördelning som i förekommande fall befinns vara lämp- lig. De långsiktiga verkningarna på skogsbe- ståndet av planens genomförande skall klar- läggas. Planen skall utformas enligt de prin- ciper som gäller för näringspolitikens mål avseende inkomstbildning, sysselsättning och effektivt resursutnyttjande. Den skall vidare innehålla förslag om speciella åtgärder för stimulans av avverkningar och skogsvårdsar-

beten i sysselsättningssvaga regioner. Spe- ciellt bör den innehålla anvisningar om avverkningarnas utförande inom de s.k. nollområdena så att dessa kan genomföras till lägsta kostnad. men med bibehållande av ett skogsbestånd som uppfyller rimliga naturvårdskrav.

Planen skall vidare innehålla detaljerade uppgifter om skogspolitiken. Bl. a. skall den typ av information som f.n. återfinns i Skogsstyrelsens anvisningar rörande skogs- vårdslagens tillämpning ingå. Det statliga stödet till skogsbruket skall redovisas med tillämpliga författningar jämte eventuella anvisningar till dessa och de för ändamålen beviljade anslagen.

Planen skall fastställas av Kungl. Maj:t och Riksdag. För planens utarbetande inrättas ett särskilt plansekretariat inom den centrala skogspolitiska myndigheten. Rent praktiskt torde planarbetet. i varje fall till en början, lämpligen bedrivas enligt den modell långtidsutredningarna använder. Delprojekt utförs därvid av forskningsinstitutioner och utredningsinstitut. Sekretariatets arbete skall följas av ett planeringsråd med representanter förstat.näringslivochberördaorganisationer.

Ny skogsvårdslag. De avverkningsbegrän— sande bestämmelserna i nuvarande skogs- vårdslag har som visats ovan naturligt sin plats endast i en starkt jordbruksdominerad eko- nomi. Ett bibehållande av bestämmelserna kan vidare försvåra exploateringen av vir- kesöverskottet.

En ny skogsvårdslag bör därför endast innehålla fyra olika typer av bestämmelser: avgränsning av skogsmarksbegreppet, bestämmelser om skyldighet att vidta repro- duktion efter avverkning. bestämmelser till skydd mot skadegörelse och följdbestäm- melser om ansvar respektive ärendens handläggning. Jämfört med nuvarande skogsvårdslag innebär detta följande ändringar. Lagens första paragraf utgår. Den ekonomiska pro- gramförklaring som där görs har i utredning- ens förslag sin naturliga plats i den av Kungl. Maj:t och riksdag antagna skogspolitiska planen. åå 2—5 bibehålls med de ändringar som kan föranledas av utredningens förslag i

övrigt. Bestämmelserna om avverkning i åå 6—13 utgår.

Bestämmelserna i åå 14—24 "om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd" omformuleras. Skyldigheten utvidgas till att omfatta alla primärproduktiva åtgärder fram t.o.m. röjning. Undantagen i åå 15 och 16 samtå 17 utgår.

åå 25—35 bibehålls i oförändrat skick. Bestämmelserna om ansvar och fullföljd av talan i åå 36—44 bibehålls med de ändringar som föranleds av ovanstående förslag.

Kombinerat avgifts- och stödsystem. HuVudsyftet med denna del av förslaget äratt ge samhället ett skogspolitiskt styrmedel som kan påverka utbudet av virke. Politiken måste därför "nå ut" till praktiskt taget hela det privatägda skogsbruket. och kan ej nöja sig med att slå ned på flagranta fall av inaktivitet. Detta följer av att en relativt obetydlig akti- vitetssänkning inom säg 50 % av privatskogs- bruket kan ha stor betydelse för utbudet. medan en eller annan procent uppenbara fall avinaktivitet har negligerbara verkningar.

Det har ovan visats att de utbudshämmande effekterna framkommer som ett resultat av att den privatekonomiska kalkylen ger för svaga incitament. Skogspolitiken kan emellertid ändra på detta. Genom ett väl avvägt avgifts- och stödsystem kan man i själva verket pre- miera aktivitet just i den grad som man finner vara skogspolitiskt önskvärt. Skogspolitiken kan härigenom göras mer kontinuerligt varia- bel. Speciellt i lägen där man har en god avstämning mellan förädlingsindustriernas och skogsbrukets produktionskapacitet kan denna egenskap visa sig vara värdefull. Flera faktorer talar därför för att det kan vara motiverat att förorda en omläggning av skogspolitiken i den riktningen att styrning via de ekonomiska incitamenten ges en större betydelse relativt till lagstiftning än som f. n. ärfallet.

Den utbudsproblematik som utgör grunden för den föreslagna omorienteringen kommer enligt utredningens bedömningar inte att med kraft göra sig gällande förrän under senare hälften av 1970-talet. Omläggningen av skogspolitiken skulle därför i princip kunna anstå till denna tidpunkt. Ett sådant uppskov

synes emellertid ha påtagliga nackdelar. 1 första hand gäller att andra delar av förslaget är integrerade med införandet av avgifter och subventioner. Detta gäller i särskilt hög grad ovan föreslagna ändringar i skogsvårdslagen. Härtill kommer att en i förväg proklamerad omläggning av denna karaktär med stor san- nolikhet får till effekt att aktivitetsnivån sjunker under tiden fram till reformens genomförande. Det blir då lönsamt att vänta med avverkningar och återväxtåtgärder till dess att stödsystemet träder i kraft. Den generella omläggningen bör därför komma till stånd så snart de författningstekniska frå- gorna fått sin lösning. Vissa delar av utred- ningens förslag bör dock genomföras etappvis p. g. a. att speciella övergångsproblem annars gör siggällande.

Det har ovan framhållits att utbudsproble— matiken i hög grad är lokaliserad till privat- skogsbruket. [ princip skulle det därför vara möjligt att undanta industriskogsbruket och de offentligt ägda skogarna från omlägg- ningen. Praktiskt stöter dock detta på pro- blem. Eftersom avsikten med systemet endast är att stimulera till aktivitet. bör upplägg- ningen så långt möjligt vara neutral med avseende på vilken typ av ekonomiskt subjekt som är ägare. Utredningen har därför funnit att förslagen i samtliga delar skall vara tillämpliga på all skogsmark.

1 förslaget ingår ett generellt statligt stöd för att stimulera återväxtåtgärder och produk- tionsfrämjande åtgärder under primärproduk- tionsstadiet fram t.o.m. röjning. Stödet skall utgå för åtgärder utöver den i skogsvårdslagen stadgade basreproduktionsplikten och utgå oavsett om åtgärderna vidtas efter avverkning eller skada eller är att betrakta som nyodling.

Godkända åtgärder bestämmes för olika marktyper enligt den skogspolitiska plane- ringen. Ätgärderna skall således motiveras av principerna om effektivt utnyttjande av resurserna. En differentiering på 6—8 olika markklasser torde vara motiverad.

Förslaget innehåller vidare en avgift på innehav av skogsmark. Avgiftens storlek skall utformas så att den balanserar subventions- systemet i räntabilitetshänseende om en fastighets avverknings- och återväxtpolitik

följer de av skogspolitiken uppdragna riktlin- jerna. Räntabiliteten får här bestämmas på en sådan nivå att den önskade aktivitetshöj- ningen erhålles. Totalt sett kommer då. om den skogspolitiska planen realiseras, avgifter och subventioner att balansera över hela planperioden. Politiken behöver således ej innebära en inkomstomfördelning till skogs- brukets förmån relativt till andra näringar.

För undvikande av att likviditetshänsyn skall styra avverkningarna bör normalt kre- ditsystemet gälla även för avgifter under en period av 10—15 år, därest inte subventioner tasianspråk under samma tid.

Avgifts- och stödsystemet skall vidare fungera oberoende av ägarens ekonomiska situation i övrigt. Dennes inkomstdeklaration skall därför endast baseras på övriga kostna- der och intäkter som har samband med fastighetens skötsel.

I samband med utbetalning av stöd avger fastighetsägaren en deklaration om vilka reproduktionsåtgärder som vidtagits. Kont- roll av detta sker genom stickprov. Denna kontrollapparat samt administration av avgiftssystemet utgör tillsammans förslagets reella samhällsekonomiska kostnader. Dessa synes inte med nödvändighet behöva bli större än i ett fall där återväxtpolitiken i huvudsak styrs genom bestämmelser i skogsvårdslagen. 1 ett sådant fall ställs uppenbarligen ungefär samma krav på rättvisa som i fallet med sub- ventioner. De administrativa kostnaderna torde därför kunna sägas i största utsträckning vara bestämda av ambitionsnivån beträffande exaktheten i politikens utförande.

Förslagets samhällsekonomiska intäkter utgörs av den eventuella positiva effekten på kapacitetsutnyttjandet. Här torde inte mer kunna sägas än att för varje milj. m” sk i årligt merutnyttjande erhålles en total inkomstök- ningi samhället om minst 20 milj. kr.

Övriga förslag. Kommittén framlägger enigt ett antal förslag som nära ansluter till dagens skogspolitiska riktlinjer. De arronde— ringsförbättrande åtgärderna föreslås inten- sifierade med hjälp av bland annat de s.k. gemensamhetsskogarna. Samverkan i olika former förutsätts av kommittén bli ett allt betydelsefullare instrument för skogsbrukets

rationalisering. Beträffande beskattningen av skogsinkomster instämmer kommittén i stort sett med förslag av l969 års skogsskatte- kommitté. Ytterligare förslag avseende Skogskonto och beskattning av ackumulerad inkomst framläggs dock. Kommittén föreslår vidare att särskilda bidragsformer utarbetas med syftet att ge skogsbruket en mer aktiv roll i regionalpolitiken. Den skogspolitiska myn- digheten skall enligt utredningens uppfattning vara uppbyggd som för närvarande med en fristående central myndighet.

En kort sammanfattning av detta slag kan inte ge en fullödig framställning ens av de bä- rande idéerna i ett omfattande betänkande. Än mindre ger det förståelse för de avvägningsfrå- gor som ständigt gör sig påminda. En intresse- rad läsare bör därför i första hand studera Inledning Kapitel 1 Kapitel 5 Kapitel 6 Kapitel 12 samtliga reservationer och särskilda ytt- randen.

Summary

The essence ofthe Committee 's proposals

Swedish forestry policy has a long tradition: it is no exaggeration to claim that a conscious policy has existed for a hundred years. This policy has had two characteristic features: its aim has been to create and maintain resour— ces, rather than stimulate utilization. Its pri- mary means has been formal legislation.

The Committee's proposals represent a reorientation in both respects. The new policy stresses the utilization of existing forests; measures to create resources are regarded more as a necessary result of the cutting policy. A combined system of charges and subsidies is proposed in order to achieve these aims.

The new line can be seen as a natural adaptation to changing conditions. To understand the Committee's proposals it is thus important to know what changes have occured. These changes, together with a description of current policy. will be summa— rized below.

Implications ofsocial and economic changes

Today's policy is based on the functioning of privately owned forestry firms. Two interre- lated principles are important: sustained yield and the management of combined forestry and agricultural holdings. According to the former, forestry shall provide steady employment; the latter is to prevent unem—

ployment among agricultural labour during the winter season. The purpose of legislation is thus to protect the interests of farmers. This protective element originates from conditions prevailing at the turn of the century. At that time, forestry in the Northern part of Sweden was heavily exploited by the industrial sector.

It would be a mistake, however, to regard this policy exclusively as a protection of the farmers” interests. It has also served to steer the utilization of resources. As recently as in the 1930”s, agriculture and forestry were of great importance for employment, and the rural population depended on them for their living. It was therefore desirable to maintain a high level of production in forestry. The cur- rent legislation regulates this partly by rules on reforestation, which is required to exceed the level that would be maintained if only private profitability were considered. The law also regulates policy on cutting. The aim here is to secure a large and stable supply of mature trees in the future. Consequently, the law gives priority to the volume of timber pro- duction, over the rate of return in monetary terms.

This principle of sustained yield is of vital importance. Previously it could also be maintained without any loss of efficiency, since the cutting technique showed no returns to scale. Even on small farms, yearly cuttings could thus be kept within the limits set by natural growth. From the point of view of the industrial sector, the principle of sustained

yield was a guarantee against future shortco- mings arising from the shortsighted exploita- tion of forests. As the rural population was in great need of employment. industry could secure its demand for timber at reasonable prices. Given these conditions. supply and demand could be expected to remain reaso- nably well adjusted to a long-run equilibrium situation.

Undoubtedly, this policy was both efficient and simple. It affected the distribution of income and the allocation of resources in a positive manner. since agriculture and forestry were both important sectors of the economy. Today. as is well known, their importance has decreased. ln forestry. total productive capacity is in the long run con- stant. At the same time. efficiency must match increases in wages: labour productivity will consequently reduce employment during the economic growth process. ln the future. forestry's share of GNP will thus decrease. So. today, it is natural to apply standard requirements as to profitability and productivity.

The principle of sustained yield can thus be dispensed with. Social and private profitabi— lity now coincide, and there is no longer a motive for maintaining a large volume of production.

Recent technological development has tended to separate the management of forestry and agriculture even in cases of common ownership. The economic gains of common utilization of means of transport have disappeared during the l950's. ln the case of labour. it can be foreseen that labour productivity must increase to such an extent that the total labour requirement in forestry activities will soon become unimportant to farmers. This increase in productivity will demand capital—intensive methods. and equipment must accordingly be utilized throughout the year. When this is the case, not even seasonal unemployment can be preven- ted by forestry work.

Changing social and economic conditions have outdated the central elements of current policy. The necessary increases in efficiency could be hampered by its continuation. If

mechanization is not sufficiently rapid, costs will increase. The economic incentives will not then be strong enough for the owners to be active. This is particularly true of forest owners who make their living from other activities, since their net income from forestry is being reduced by the high marginal tax rates that prevail in Sweden. A growing proportion of Swedish forest land belongs to this category.

In the same way, uncertainty as to future returns to reforestation may reduce activity. Legislation prompts owners to reproduce after cutting. The market value of a reforested area does not increase in proportion to costs, so that the combination of cutting and repro- duction will seem less attractive. For the society. however. activity in this sense is of course more profitable. lnactivity caused by this factor tends to limit the supply. and thus raise the price of timber.

The same factors may affect demand. A fear of rising prices weakens the incentives for industry to expand. or encourages rapid economic obsolescence. With a restricted supply and demand. equilibrium will certainly be established at a lower level than is desired.

In the long run. the goals for reforestation may also be affected by these changes. For an optimal reforestation policy. it is necessary to assess the course of timber prices in a very distant future. This, obviously. is an impos- sible task. What one can hope for. at most. is some. if uncertain. relationship between future timber production and today's refo- restation measures. In this way. an approxi- mate idea of marginal costs is acquired. Reforestation policy can then be decided upon on more rational grounds. Today. however, the empirical information available is too weak and scattered to allow any definite conclusions as to the intensity of reforestation work. In the absence of adequate information. the goals for reforestation must be taken over from the prevailing policy..A change may well be motivated soon, as empirical evidence on costs emerges in the course of planning (see below).

New policy issues have thus emerged. The new problems have in general a tendency to

weaken the expansive power of forestry and its industries in Sweden. The need for a policy reorientation depends therefore on the con- ditions of an expansion, and it is necessary to discuss available timber resources and the industrial demand.

A vailable resources and the demandfor timber

There is now a large surplus of mature timber. During the post-war period. growth has greatly exceeded cuttings, and the productive capacity has accordingly been underutilized. In recent years. however, the volume of cut- tings has approached the long-run capacity.

It is obvious that excessive assets of mature timber reduce the rate of return. As much as 30 % of Sweden's forestry yield less than4 %forthis reason. From thelimited point of view of utilization of forests and forest land, an expansion is desirable. Removals must reach a level of about 90—95 million m3 sk' to reduce the surplus. Accordingly, this level should be reached in about ten years from now.

For this development to be realized. Swe- dish industry must increase its sales to above all the European market. The European demand for these products is expected to increase rapidly. The bulk of this increase in demand must be met from North America and Sweden. Expandingcuttings in Sweden do not necessarily presuppose more than a slight increase in its relative market position. In theory, an expansion of cuttings to a level of 100 million m” sk within 10—15 years would not seem unrealistic from this point of view.

With adequate timber resources and demand, future development will be decided by the expansive power of Swedish forest industries. According to plans. the total capacity of this industry will increase to put the demand for timber at a level of slightly more than 80 million m” sk by 1975. If this trend prevails for another 5 years. the demand may rise to 90—95 million m” sk by the beginning ofthe 1980'5.

This high level of cuttings cannot be main— tained for a long period, as it exceeds the productive capacity of Swedens forests. The

period of expansion may thus be interrupted after some time, to avoid a shortage of mature timber. It is obvious that once this high level of cuttings is reached, the supply must exceed the long-run capacity of the forestry sector. In a situation of this kind, prices in general tend to rise.

As shown above. structural factors affec- ting supply and demand on the timber market will tend to establish equilibrium at a quanti- tatively lower level than is desired. There is thus a need for a policy that will incite forest owners to supply the adequate quantities of timber at constant relative prices.

The Committee's proposals

The Committee's proposals comprise three main elements:

A macroeconomic long-term plan for the forestry sector A change of the existing legislation A combined system of charges subsidies.

The goals for cuttings and reforestation as described above. and the first two elements. are proposed unanimously. The third element is put forward by a majority ; the minority does not regard this element as necessary for the development desired. The three elements will be summarized below.

I. Macroeconomic planning. The proposal originates from the abolition of the principle of sustained yield, not only for the individual holding but for the forestry sector as a whole. It is obvious that this principle cannot be maintained when the goal is to reduce the surplus of mature timber.

The foundation of the plan is to be the general principles of industrial policy now prevailing. Target values are to be given for cuttings, reforestation and forestry mainte- nance, including means for stimulating pro- duction, plus the allied labour and investment requirements. ln some cases, the regional specification of these quantities is desirable. This is of particular importance for those regions where forestry contributes heavily to

and

' Forest cubic metre _ whole trunk volume. incl. bark.

the overall goals for income and employment.

The planning period need not be longer than 15 years. It is emphasized. however. that the long-run effects of the planned development on timber resources must be analyzed. For this reason, the period under scrutiny may well extend to 50 years and more.

Also. the plan is to provide information on policy means. In the case of charges and subsidies, this includes both formal rules and economic transactions. As regards forestry legislation. the prevailing interpretation of the various paragraphs will be documented.

The plan is to be adopted by Government and Parliament. The Board of Forestry Policy will be responsible for preparation of the plan. A special committee, whose members are chosen from organizations closely connected with the forestry sector. is to be consulted in this work.

2. Proposals on forestry legislation. It has already been pointed out that the principle of sustained yield is dispensed with. Accor- dingly, all paragraphs regulating the cutting policy of the individual holding become obsolete except in special cases. Also, the law contains a general declaration that social economic principles shall be applied to forestry policy. In the Committee's proposal, this declaration naturally belongs to the plan for forestry policy. It is thus proposed that the paragraph in question be struck. The remaining paragraphs are retained, with only minor alterations. The law will thus contain four types of regulations: applicabi- lity, reforestation, protection against insects and wind erosion and penalties. It is proposed that the rules concerning reforestation be somewhat extended in respect of the mainte— nance of new forests.

3. Proposal of a system of charges and subsidies. It has been pointed out above that structural factors on the timber market may interact in such a way that supply and demand will establish equilibrium at a lower quantita- tive level than desired. Accordingly, the policy must stimulate supply. Price increases can then be checked on the timber market. and

the industrial sector may well maintain its competitiveness even during a period of rapid expansion. The need for a stimulus of supply thus successively rises, as cuttings exceed the long-term capacity from the beginning of the 1980'5.

For this stimulus to be achieved. it is pro- posed that a subsidy be extended in proportion to the acreage covered by cutting and refo- restation each year. The subsidy will be dis- bursed as soon as a new forest is established, and will vary in amount with the quality of land from the standpoint of timber produc- tion. Land of higher quality yields larger subsidies per acre.

In isolation, this policy tends to raise the general level of profitability in forestry. This, however. has not been regarded as necessary. Subsidies have accordingly been combined with a system of charges on forest land. These charges are determined in such a way as to balance subsidies. In this way, activity is stimulated without any redistribution of income to the advantage of the forestry sector as a whole. Charges are also adjusted in the same way as subsidies, in order to avoid par- tial favour to certain types of land.

This combined system of charges and sub- sidies is to be applied to all forest land. It should also be pointed out that neither subsi— dies nor charges will affect the income tax return of the individual firm. This structure has been chosen to prevent the stimulus from being hampered by the high marginal tax rates applied to many forest owners.

4. Other proposals. The Committee is also proposing a number of less significant policy changes. One of these relates to the extended use of land-surveying means to improve individual holdings in respect of size and layout. Changes in the ordinary income tax system are proposed, in order to stimulate the establishment of efficient firms. Also, pro- posals are put forward to permit forestry to play an active part in the development of the Northern regions. All these proposals are presented by a unanimous committee.

Områdesindelning 1. Län och landsdelar (counties and groups of counties)

Länsförkortningar Nb Norrbottens län Ög Östergötlands län Abbreviations for the Vb Västerbottens län Skb Skaraborgs län Swedish counties (län) Jtl Jämtlands län Äbg Älvsborgs län Vnr Västernorrlands län Jkp Jönköpings län le Gävleborgs län Krb Kronobergs län Kpb Kopparbergs län Klm Kalmar län Vrm Värmlands län th Gotlands län Ör Örebro län Gbg Göteborgs och Bohus län Vstm Västmanlands län HI Hallands län Ups Uppsala län Bl Blekinge län Sth Stockholms län och Stad Krs Kristianstads län Sdm Södermanlands län Mlm Malmöhus län

I vissa tabeller är länen sammanslagna i tre grupper In certain tables the counties are grouped as follows

I Norrland Nb, Vb, Jtl, Vnrocthl II Svealand Kpb, Vrm, Ör Vstm. Ups, Sth och Sdm III Götaland Ög, Skb, Äbg,Jkp,Krb. Klm, th, Gbg,Hl. Bl, Krsoch Mlm

la lb

lll

' Inkl. Storsjö förs. i Övre Ljungadalens kommun.

Indelning enl. Virkesbalanser (SOU l968: 9).

Norrbottens och Västerbottens län Västernorrlands län samt av Jämtlands län landskapet Jämtland' Av.lämt|andslänIandskapetH'a'rjedalen2 samt av Gävleborgs län landskapet Hälsingland" Av Gävleborgs län landskapet Gästrik— land samt Kopparbergs, Västmanlands, Uppsala och Stockholms län

2 Exkl. dito. " Inkl. Hamra förs. i Los kommun.

lVa

lVb

VI

Värmlands och Orebro län samt av Alvs— borgs län landskapet Dalsland Skaraborgs. Göteborgs och Bohus län samt Alvsborgs län utom landskapet Dalsland _ Södermanlands. Ostergötlands och Got- landslän

Kalmar. Jönköpings. Kronobergs. Ble— kinge. Malmöhus. Kristianstads och Hal- landslän

tl

a.,

R.....

(

, ; uu Il & '

.. paint” HARNOSAND

"M.—. 1. =.. i". GAVLE

sa'

, . VANE noga-.

Gor & RG .9_

man": ___ __ Lamar-ru

. Rexidenulld ...,—..... Grim lov tillvillamtldl (l-Vl Tillvutomvldnnummcl

KRISTIANSYÄD tVl .3 . uawo >

Mussmann"-

Inledning

Utredningsuppdraget

Skogsbruk och skogsindustri förändras i snabbt tempo. Denna utveckling innehåller både positiva och negativa inslag. Världs- marknadens efterfrågan har under hela efter- krigstiden med endast kortare avbrott varit expansiv. Prognoserna för de närmaste 10—15 åren pekar mot fortsatt utveckling. Samtidigt har konkurrensen från andra länder skärpts. Även i detta fall torde tendensen bli bestående. Inom landet är det framför allt den tekniska och allmänna ekonomiska utveck- lingen som verkat och alltjämt verkar pådri- vande. Ny produktionsteknik har introduce- rats i både råvaru- och förädlingsled. Detta har redan givit och kommer i framtiden att ge ytterligare produktivitetsvinster. Den nya tekniken och de nya driftsformerna skapar emellertid som på många andra områden omställningsproblem. Nedläggning av indu- strier och friställning av arbetskraft hör till de mörka inslagen i utvecklingen.

Skogsnäringen befinner sig således mitt uppe i en period av strukturomvandling utan att för den skull vara krishotad. Utvecklings- förutsättningarna ter sig i stället gynnsamma. Med en riktig politik från statens och näringslivets sida bör dessa möjligheter kunna utnyttjas så att omvandlingen kommer till stånd med ett minimum av uppoffringar för dem som berörs.

Kungl. Majtzs direktiv till utredningen, återgivna i bilaga 1, ger ett omfattande upp-

drag. I inledningen anges således syftet vara ”att undersöka hur statsmakterna utifrån de förutsättningar som nu kan överblickas på lämpligaste sätt skall medverka till en från samhällsekonomisk och social synpunkt sund utveckling av skogsbruket”. Enligt samma direktiv skall utredningen "klarlägga vilka krav som den inträffade och förväntade utvecklingen ställer på det svenska skogs- bruket i framtiden". Uppdraget avser ej statsskogsbrukets uppgifter och organisation, ej heller frågor rörande den skogliga utbildningen.

Dessa allmänna formuleringar utvecklas sedan i fyra huvudpunkter. Den första av dessa avser skogsbrukets driftsformer och det samband dessa har med storleksstrukturen på brukningsenheterna. Vidare skall utredningen behandla frågor om ändringar av skogsvårds- lagen och av principerna för de statliga stödformerna. I detta sammanhang framhålles bl. a. att norrlandsfrågorna bör särskilt upp- märksammas. Som en fjärde punkt anges att utredningen skall pröva den organisatoriska utformningen av statens medverkan till skogsbrukets utveckling.

Uppdraget kan därför, med ovan nämnda undantag, sägas beröra hela den statliga skogspolitiken. Utredningen har i enlighet härmed tolkat direktiven så att Kungl. Maj:t önskat en fullständig översyn av densamma. Tyngdpunkten skall därvid ligga på sådana faktorer som nära sammanhänger med de ändringar i sociala, ekonomiska och tekniska

_J Bidrag till BNP, milj kr 10000

9000 — 8000 -—

7000 -

6000 -i

5000 -—

4000 —1

30001

2000 d

1500 -

skogsbruk och skogsindustri

skogsbruk

| | 1950 1955 1960

Diagram ! Skogsnäringens och skogsbrukets reala bidrag till BNP 1950—1970. Halvlogaritmisk skala. (1959 års priser.)

förhållanden som inträffat under senare tid. Det finns därför anledning att studera den historiska utvecklingen på detta område.

Skogsnäring och skogspolitik i historisk

belysning

Den offentliga politikens mål och medel kan förstås endast i sitt givna, allmänna historiska samband. Detta gäller självklart även skogs- politiken, vars syften aldrig varit begränsade till att uppnå vissa ekonomisk-tekniska effektivitetsmål. Allmänna sociala och regio- nalpolitiska mål, liksom tillvaratagandet av mer begränsade gruppers intressen, har varit betydelsefulla inslag i den offentliga

l 1 1965 1970

Källa: Specialbearbetning av nationalräkenska— perna för 1970 års långtidsutredning, utförd inom statistiska centralbyrån.

skogspolitiken.

Det är därför en omfattande och kompli- cerad uppgift att fullödigt beskriva vår nuva- rande skogspolitik och dess bakgrund. Detta är ej heller nödvändigt. Syftet med den föl- jande framställningen är därför begränsat till att visa hur grundprinciperna i dagens skogs— politik vuxit fram ur rådande ekonomiska, sociala och tekniska betingelser i samhället.

Näringens ekonomiska betydelse

Skogsnäringen, dvs. skogsbruket och de industrier som i betydande utsträckning är beroende av virke som råvara, bidrar f. 11. med

600 — skogsbruk och skogsindustri 500 —

400 -—

300 —

200 —- skogsbruk

| | I I 1950 1955 1960 1965 1970

Diagram 2 Arbetskraftsanvändningen inom skogs- näringen 1950—1970. Halvlogaritmisk skala.

omkring 10' miljarder kronor till bruttonatio- nalprodukten. Skogsindustrierna2 står här för merparten, eller ca två tredjedelar. Inom det rena skogsbruket omfattar således inkomst- bildningen 2,9' miljarder kronor. Den totala arbetskraftsanvändningen inom skogsbruk och skogsindustri uppgår till ca 420 miljoner arbetstimmar, varav 144 miljoner faller på skogsbruket.' Vid fulltidssysselsättning skulle detta motsvara ungefär 221000 re- spektive 75 000 årsverken. Somjämförelse kan nämnas att verkstadsindustrins sysselsättning är i det närmaste dubbelt så stor som hela skogsnäringens.

Mätt i fasta priser har skogsnäringens bidrag till inkomstbildningen vuxit med ungefär 3,5 % per år sedan början av 1950- talet. vilket är en något långsammare ökningstakt än den reala bruttonationalpro- dukten uppvisar. Samtidigt har förädlings- graden ökat. Skogsbrukets bidrag till BNP har realt inte vuxit mer än 1,6 %. För hela

Källa: Specialbearbetning av nationalräkenska— perna för 1970 års långtidsutredning, utförd inom statistiska centralbyrån.

skogsnäringen har tillväxten varit något star- kare under 1960-talet än under 1950-talet. Skogsbruket ensamt uppvisade i stort sett samma tillväxt under båda decennierna.

På grund av den starka produktivitetsut- vecklingen har det varit möjligt att reducera arbetskraftsåtgången inom skogsindustri och skogsbruk med uppemot 150 miljoner arbets- timmar sedan 1950-talets mitt. Praktiskt taget

' Uppgiften avser 1970. 2 Avgränsningen av begreppet skogsindustri skall naturligtvis i detta sammanhang göras med hänsyn till i vilken utsträckning industrin ifråga är beroende av råvara från svenskt skogsbruk. L. Wohlin har efter analys av virkesråvarans andel av produktionskostnaderna i förädlingsledet funnit att skogsindustrin i denna bemärkelse egentligen endast bör omfatta sågverken samt massa- och pappersindustrierna. Samma gränsdragning har av rent redovisningstekniska skäl inte kunnat upprätthållas här. I begreppet skogsindustri ingår därför om ej annat anges dessutom viss träföräd- lande industri som snickeri- och möbelfabriker m.m. Se L. Wohlin, Skogsindustrins strukturom— vgndling och expansionsmöjlighet (Stockholm 1 70).

14—

_ andel av BNP i löpande priser

_ _ _ _ _ _ andel av total sysselsättning

— _ skogsindustri och skogsbru k

skogsbru k

T I 1950 1955 1960

Diagram 3 Skogsnäringens betydelse för inkomst- bildning och sysselsättning 1950—1970.

hela nedgången faller på skogsbruket.' Sys- selsättningen minskade där med 40 %. Utvecklingen på den reala sidan pekar mot att skogsnäringen under efterkrigstiden fått minskad betydelse både för den totala inkomstbildningen och för sysselsättningen. Denna tendens förstärks av att prisutveck- lingen på sektorns produkter varit relativt sett oförmånlig. Skogsnäringens andel av BNP (i löpande priser) har som en följd sjunkit kraf- tigt, från omkring 10 % under 1950-talets tidigare del2 till f. n. mindre än 6 %. Återigen är det skogsbruket som visar starkast vikande tendenser; dess andel av BNP har sjunkit från 4 % till knappt 2 %. För den relativa syssel- sättningsutvecklingen pekar tendensen enty- digt i samma riktning. (Diagram 3.) Skogsnäringen har således under efter- krigstiden varit en relativt sett tillbakagående sektor i den svenska ekonomin. Mycket talar för att denna utveckling är en del av en på längre sikt gällande trend. Under de senaste

I | 1965 1970

Källa: Specialbearbetning av nationalräkenskaper- na för 1970 års långtidsutredning. utförd inom statistiskacentralbyrån.

hundra åren har nämligen avverkningarnas värdemässiga andel av BNP minskat till mindre än en sjättedel av utgångsvärdet. (Diagram 4.) Nedgången är oavbruten med en- dast smärre återhämtningar i samband med de båda världskrigen.

Uppgången under 1860-talet är sannolikt sista fasen i det expansiva skede då skogs- brukets relativa betydelse för inkomstbild- ningen i landet ökade. Denna utveckling initierades vid 1800-talets mitt av industriali- seringen i England och på den europeiska kontinenten. Tidigare utnyttjades de norr— ländska skogstillgångarna i mycket begränsad omfattning. Den inhemska förbrukningen för byggnadsändamål, träkolning, bränsle och

' Till en del sammanhänger detta med att vissa arbetsuppgifter, bl.a. barkning, överförts till för— ädlingsindustrierna.

2 Under Korea-konjunkturen låg andelen så högt som 14 % p. g. a. de synnerligen höga priser som då rådde på Skogsindustrins produkter.

tjärframställning dominerade kraftigt.' Det är belysande att exporten av trävaror var vär- demässigt mindre betydande än exporten av tjära så sent som vid 1700-talets slut.2 I och med de vidgade avsättningsmöjligheterna på de europeiska marknaderna under 1850- och 1860-talen växte skogsbrukets inkomster snabbare än i övriga näringsgrenar. Sektorn blev därmed en av de ledande i den begyn- nande ekonomiska tillväxten i landet.

Den samlade skogsindustri- och skogs- brukssektorn hade sannolikt växande bety- delse för inkomstbildningen under tiden fram till sekelskiftet. Eftersom industriledet var synnerligen expansivt ökade förädlingsgraden inom näringen i sin helhet. Under nitton- hundratalet är massa— och pappersindu— strierna mest expansiva, och tyngdpunkten förskjuts då även inom industrin mot en allt högre förädling av produkterna. Inkomsterna i förädlingsindustrin har sannolikt vuxit åtminstone i takt med nationalprodukten under hela tiden från sekelskiftet fram till 1950-talet." Den fallande kurvan i diagram 4 ger därför inte en rättvisande bild av hela skogsnäringens utveckling under de senaste 100 åren. Näringen växte itakt med ekonomin i övrigt ända fram till andra världskriget. Man torde emellertid få gå mer än 50 år bakåt i tiden för att finna en längre period med skogsbruk och skogsindustri i rollen som ledande sektor för den ekonomiska tillväxten.

Skogsnäringens betydelse för svensk eko- nomi kan emellertid inte åskådliggöras enbart med dess inflytande på inkomstbildning och sysselsättning. Som bekant är den också en betydande exportsektor. Av diagram 4 framgår att exporten av produkter från skogsbruk och skogsindustri utvecklades i stort sett parallellt med den totala varuex- porten ända fram till första hälften av 1950- talet. Efter denna tidpunkt inträder en nedgång som synes vara både djupare och varaktigare än tidigare inträffade kortsiktiga svängningar. Det är således tänkbart att vi nu skulle vara inne i ett skede där inte heller exporten av skogsnäringens produkter längre kan hävda sin relativa ställning.

Utvecklingen på avverkningssidan under dessa olika skeden redovisas i diagram 5.

Det framgår där att avverkningarna i hela landet ökade trendmässigt fram till 1920-talet. Kvantitativt störst och långvarigast var ökningen i de nordligaste delarna av landet. Under 1930-, 1940- och 1950-talen stabiliseras avverkningarna på en nivå om 40—45 milj. m3 f.u.b. Senare delen av 1950-talet och hela 1960-talet medför en ny expansion med de högsta avverkningssiffrorna nära 60 milj. m3 f. u. b.

Den närmast våldsamma expansionen fram till sekelskiftet medförde ett ökat utnyttjande av den verkliga kapaciteten. Särskilt de norr- ländska skogstillgångarna var, med undantag för kustskogarna, så sent som vid mitten av 1800-talet praktiskt taget outnyttjade. Mot slutet av 1910—talet. eller i varje fall under 1920-talet, synes man emellertid tämligen genomgående ha ansett sig ha nått i nivå med den övre gränsen för produktionsförmågan hos ett långsiktigt arbetande skogsbruk. Resultaten av den första riksskogstaxeringen 1923—1929 bekräftade detta. Avverkningarna låg i samtliga regioner i närheten av den regi- strerade volymtillväxten. Den efterföljande stagnationen kan därför ses som ett uttryck för en medveten anpassning till skogsmarkens faktiska produktionsförmåga vid den då till- lämpade produktionstekniken. Alla tecken tyder emellertid på att stagnationen blev för långvarig. Redan 2:a riksskogstaxeringen påvisade ökade avverkningsmöjligheter för södra och mellersta Sverige. Vid den tredje riksskogstaxeringen avseende åren 1953—1962 fann man att volymtillväxten låg väsentligt över avverkningarna i samtliga

' Så sent som på 1860—talet låg förbrukningen vid tråkolning volymmässigt ganska nära sågverkens virkeskonsumtion. Värdemässigt var sågverkens inköp emellertid mer än 4 ggr så stora p.g.a. det högre priset på virkesråvaran. Se Lindahl—Dahl- gren-Koch. The National Income of Sweden 1861—1930, Part 11 (Stockholm 1937). s. 147 ff.

2 E. Söderlund, Svensk industri i historiskt perspektiv, i Sveriges Industri utg. av Sveriges industriförbund (Stockholm 1967). s. 20. ” Skogsindustriernas andel av den totala syssel- sättningen synes ha legat i stort sett oförändrad på approximativt 7 ä 8 %från 1910- fram till 1950-talet.

140—

120-l

skalan

100—

80—

60—

40—

20—

Index över skogsbrukets andel av BNP; % vänstra skalan 1891/95 = 100.

Export av skogsbruks- och skogsindustri— produkter i % av total varuexport; högra —100 - 80 - 60 - 40 - 20

r 1901— 1905

I 1881— 1885

1861— 1965

Diagram 4 Den relativa utvecklingen av skogs- brukets inkomster och skogsnäringens export 1860—1965. Källa: 0. Johansson. The Gross Domestic Product of Sweden and its Composition 1861—1955. Index

delar av landet.' I detta läge fanns det åter utrymme att höja kapacitetsutnyttjandet. Man kan således konstatera att skogsnä- ringen upprätthöll sin ledande position för den ekonomiska tillväxten under en period då kapacitetsutnyttjandet inom skogsbruket kunde öka mycket starkt. Vid oförändrat kapacitetsutnyttjande har näringens relativa betydelse för inkomstbildning och sysselsätt- ning snarast varit avtagande. Det faller sig då naturligt att ställa frågan: Är dessa förhållan- den ett uttryck för historiska tillfälligheter, eller avspeglar de bestående samband som snarast är att betrakta som karaktäristiska egenskaper hos den ekonomiska tillväxten? Skogsnäringen baseras på en i stort sett given naturtillgång, den växande skogen eller på längre sikt tillgången på produktiv skogs- mark.2 Vid fullt kapacitetsutnyttjande kan därför den producerade virkeskvantiteten växa endast som en följd av att naturtill- gången, dvs. i sista hand marken, endera ökar rent arealmässigt eller blir mera produktiv

| 1920- 1925

I 1961— 1965

| 1941— 1945

över skogsbrukets andel av BNP har beräknats med ledning av värdet av skogsbrukets totala leveranser. Detta värde skiljer sig från förädlingsvärdet genom att förbrukningen av råvaror, drivmedel och lik- nande ej subtraherats.

genom någon form av teknisk eller biologisk utveckling. Även om båda dessa faktorer normalt kan antas ge positiva bidrag till pro- duktionskapaciteten, så får de dock i verk- ligheten rent kvantitativt begränsad bety- delse. Man har således beräknat att på femtio års sikt uppkommer i hela landet ett totalt tillskott på i runt tal 50 %.3 Nationalprodukten

' Utvecklingen under perioden närmast före 3:e riksskogstaxeringen hämmades självklart av 2:a världskriget.

2 Tillgången på produktiv skogsmark bestäms, förutom av rent fysiska restriktioner, även av eko- nomiska faktorer som priset på virke, avverknings- och transportkostnader m.m. De effekter på utbu- det av virke som kan uppkomma p.g.a. föränd- ringar i dessa ekonomiska betingelser torde emel- lertid vara alltför små för att kunna påverka slut- satserna angående utvecklingen på längre sikt. 3 Jfr Virkesbalanser 1967, SOU 1968:9 (Stock- holm 1968), s. 29. Denna kalkyl kan närmast karaktäriseras som ett teoretiskt maximialternativ. I verkligheten har man kunnat konstatera något större ökningstal. För de 35 åren mellan l:a och 3:e riksskogstaxeringen registrerades således en total tillväxtökning på 45 % i landets skogar, något som bl.a. kan tillskrivas åldersförskjutningar.

30 milj. m3 f.ub.

Norrland utom Gävleborgs län

Gävleborgs o. Ko arberslän XI,—* PP 9

2 — m approximativ tillväxt i regionen I I | I | 1850 1875 1900 1925 1950 1975

Diagram 5 Virkesförbrukningens utveckling inom tre delregioner 185 1—19551femårsmedeltal, milj. m” f. u. b., halvlogaritmisk skala.

Källor: Sveriges skogar under 100 år. utg. av Kungl. Domänstyrelsen (Stockholm 1959). Del l s. 205 ff.

växer sannolikt 4 a 5 ggr under samma tids— rymd. och rent volymmässigt kan därför skogsbruket inte förväntas balansera den all- männa tillväxten i ekonomin. För att den relativa inkomstandelen då skall upprätthål- las, krävs i själva verket en mycket betydande relativ prisstegring på virke. En sådan utveckling kan komma till stånd endast under starkt växande knapphet i tillgången på virke och konkurrerande substitut. För flertalet bedömare ter sig detta mycket osannolikt.

SOU Uppskattning av Sveriges skogstillgångar verkställd åren 1923—1929 (Stockholm 1932).

W. Arman. Riksskogstaxeringen åren 1953—1962, Nr 9 i Rapporter och uppsatser från institutionen för skogstaxering. Skogshögskolan (Stockholm 1965).

Virkespriserna förväntas i allmänhet med smärre avvikelser i positiv eller negativ rikt- ning följa den allmänna prisutvecklingen. Under dessa omständigheter måste steg- rade lönekostnader utmynna i rationalise- ringar och mekaniseringar som minskar arbetsåtgången per producerad volymenhet. Arbetsbesparingen får i sig själv en negativ effekt på sysselsättningen. I kombination med långsamt växande eller stagnerande avverk- ningskvantiteter blir sysselsättningsminsk-

ningarna då av betydande omfattning. Arbetsinsatsen kan regelmässigt komma att halveras på femton till tjugo år.

Man bör alltså normalt vänta sig att skogs- brukets betydelse för såväl inkomstbildning som sysselsättning på lång sikt är avtagande. Denna trend kan brytas endast under kortare perioder, och då under förutsättning att kapacitetsutnyttjandet höjs. Som visats ovan har skogsbrukets utvecklingsförutsättningari dessa avseenden skiftat från tid till annan. Självfallet har detta också påverkat skogspolitiken.

Skogspolitiken under det expansiva skedet fram till 1800-talets slut

Sågverkens expansion vid 1800-ta1ets mitt initierades av exporten. Volymmässigt torde denna ha femdubblats under tiden fram till 1870-talets början.1 I de norra delarna av landet betydde detta drastiska ökningar av sågverkens virkesbehov. I Norrland och i Kopparbergs län växte sågverkens totala vir— kesförbrukning från 0,5 till över 4 milj. m3 f. u. b. under dessa 20 år.2 Även om den rela— tiva tillväxttakten sedan dämpades något, höll sig den absoluta ökningen oförändrad under ytterligare en tjugoårsperiod. Det var alltså fråga om ett utomordentligt snabbt utveck- lingsförlopp, bedömt även mot bakgrund av nutida erfarenheter. För lSOO-talets jord- bruksdominerade landsbygd måste det ha inneburit en revolutionerande omvälvning.

Utvecklingen kom till stånd under den historiskt sett mest liberala epoken i svensk skogspolitik. Detta förklarar, åtminstone till en del, att efterfrågan slog igenom med så våldsam kraft. Vid 1800-talets mitt fanns ännu ingen lagstiftning som reglerade skogssköt- seln på de privatägda skogarna. Än mindre existerade några direkt avverkningsbegrän- sande ingrepp från statens sida.3 Skogsmar— ken var i högre grad än någonsin i enskilda per- soners ägo. I södra Sverige hade således kronoparker försålts och allmänningarna hade i betydande utsträckning uppdelats på deläg— ande hemman. Genom "avvittringen" blev dessutom de stora urskogarna i Norrlands in- land tillgängliga för aktiv skogsdrift.4

Den allmänna näringspolitiska lagstift- ningen dominerades också av liberalismens idéer. För skogsbrukets vidkommande betydde detta bl.a. att tidsgränsen vid kon- trakt om avverkningsrätter kunde sättas så högt som 50 år. Lagstiftningen lade helleringa band på handeln med mark, utöver dem som gällde vid en uppdelning av fastigheter. Genom tillkomsten av 1848 års lag om aktie- bolag underlättades finansieringen av föräd- lingsindustriernas utbyggnad. Samtidigt innebar detta att en ny, kapitalstark kategori efterfrågade virke.

Även om utvecklingen initierades av krafter utom Sverige, så måste man konstatera att internt rådande förhållanden var en god gro- grund för snabba förändringar. När expan- sionen satte in hade den också betydande positiva verkningar på den svenska eko- nomin. I synnerhet gällde detta för Norrland. Den tidiga industrialiseringsprocessen domi- nerades där totalt av skogsindustrierna. Strax före sekelskiftet sysselsattes således i det närmaste 90 % av industriarbetskraften i sågverken samt pappers- och massaindu- strierna.5 Skogsnäringens utveckling fick på detta sätt avgörande betydelse för begynnel— seskedet av den svenska välståndstillväxten.

Den ökade virkesefterfrågan borde ha kunnat sprida denna ekonomiska expansion till jordbruks- och skogsbygdernas befolk- ning. Deras tidigare värdelösa virkestillgångar

' E. Söderlund, Svensk trävaruexport under hundra är (Stockholm 1951), s. 38 f.

2 Sveriges skogar under 100 år. Del 1, s. 154.

” Enligt finsk ekonomisk—historisk forskning torde de ekonomiska förutsättningarna för en expansion av sågverken där ha varit lika goda som i Sverige vid mitten av 1800-talet. Utvecklingen i Finland skulle dock hämmats i första hand av en restriktiv lagstiftning om skogsskötsel. N. Mei- nander, Virkeshushållning och sågverksrörelse i Torne, Kemi och Simo älvdalar intill första världS» kriget (Helsingfors 1950).

* ”Avvittringen", som närmast kan karaktärise- ras som ett klarläggande av äganderättsförhållan- dena på urskogarna i Norrland, tog mycket lång tid i anspråk. I begränsad utsträckning pågick den så sent som på 1920-talet.

5 Uppgiften avser 1896, det första år som såg- verken redovisas i Bidrag till Sveriges officiella statistik, serie D, Fabriker och handtverk.

hade i ett sådant fall kunnat bli en stadig inkomstkälla eller, vid engångsförsäljning av mark, kunnat utnyttjas som kapitalförstärk— ning för jordbruket. Avverkningsarbetet kunde också ge sysselsättning för häst- och markägare under vinterhalvåret, den årstid då jordbruket inte krävde någon större insats.

Man kunde på detta sätt skönja en lösning till det svåra fattigdomsproblemet för befolkningen i skogsbygderna. Samtidigt framstod kolonisationen av Norrland som en reell möjlighet att utöka den självägande bondeklassens antal. Man skulle därigenom inte bara uppnå förbättrade levnadsvillkor för människorna utan samtidigt åstadkomma stabila politiska förhållanden. För ett land, som på grund av överbefolkning stod mitt uppe i en emigrationsvåg, var naturligtvis detta ett tilltalande perspektiv. Alla ekono- miska, sociala och politiska mål tycktes ståi samklang med utvecklingen.1

Förhoppningarna kom emellertid att svikas på ett par avgörande punkter.

Det växande välståndet fördelades ojämnt och därmed skadades effektiviteten i resurs- användningen. Industrin uppvisade stora vinster; för bönderna var det ekonomiska utbytet däremot ofta ringa. Deras bristfälliga kunskaper om priser och marknader gjorde det möjligt för köparsidan att tillgodogöra sig, om inte hela, så i varje fall den dominerande delen av vinsten. Den standardhöjning som skulle ha kunnat komma bondeklassen till del uteblev på detta sätt. Allmänt uppfattades detta som ett allvarligt rättviseproblem. Genom handeln med avverkningsrätter och mark övergick dispositionsrätten över bety- dande arealer till bolag eller enskilda indu— striidkare. I själva verket hade utvecklingen inte bidragit till en jämnare inkomst- och förmögenhetsfördelning utan snarare för- stärkt rådande förhållanden.

Inte'heller de rent ekonomiska målsätt- ningarna om effektivt resursutnyttjande blev uppfyllda. Vid avverkning hämtades endast det användbara virket, och marken lämnades sedan ofta åt sitt öde utan att återväxt var säkrad. Idén med den liberala markpolitiken hade varit att den självägande bonden är den mest målmedvetne och förutseende skogs-

ägaren, eftersom han har ett direkt ekono— miskt intresse av att skogsskötseln är god. Genom att vinsterna i huvudsak hamnade i förädlingsledet, framstod emellertid skogs- marken som relativt värdelös. För den enskilde skogsägaren fanns då inga ekono- miska motiv att vårda skogen.2 Bolagens köp av mark och avverkningsrätter verkade i samma riktning. Skogstillgångarna tycktes nämligen, i varje fall under inledningsskedeti Norrland, vara i det närmaste outtömliga, och industrin hade då inte någon anledning att oroa sig för att råvarubasen eventuellt skulle komma att svikta någon gång i en avlägsen framtid.

Efter hand som dessa missförhållanden framkom i det snabba utvecklingsförloppets följd växte sig en opinion för statliga ingrepp allt starkare. Kritiken riktades framför allt mot avverkningsrätterna och mot bolagens markköp. Dessa båda företeelser gav köpar- sidan en alltför stark förhandlingsposition och ansågs därför vara orsaken till att de ekono- miska, sociala och allmänpolitiska målen inte uppnåtts. Det måste då ha stått klart att stat- liga ingrepp, innebärande t.ex. förbud mot markförvärv av bolag, skulle kunna begränsa skogsindustriernas expansionskraft.

Vid denna tidpunkt, strax före sekelskiftet, hade emellertid avverkningarna vuxit till en sådan omfattning att man mer allmänt började befara att virkesbrist skulle uppstå i framti- den.3 Den snabbt framväxande massain- dustrin utgjorde ett nytt orosmoment. Här—

.' Kolonisationen av Norrland hade dessutom vissa ideologiska rötter i den nationella styrkepoli— tik som följde efter förlusten av Finland.

2 Det är intressant att notera att vi här har ett exempel på den typ av samband mellan sociala inkomstfördelningsproblem och mer renodlade resursanvändningsfrågor som spelar en central roll i den nutida debatten om u-Iändernas utvecklings— möjligheter.

3 I den äldre skogspolitiska debatten finns åtskilliga exempel på att man befarat virkesbrist vid långt mindre avverkningar än de som genomfördes vid 1800—talets mitt. Virkesbristen synes då genomgående ha gällt för begränsade lokala mark- nader, beroende på att kostnaderna under tidigare skeden lade hinder i vägen för långväga transporter.

igenom blev även klenare virkesdimensioner ekonomiskt intressanta, vilket eventuellt skulle kunna leda till överavverkning av yngre växtkraftiga bestånd. På sikt skulle detta skärpa tendenserna till råvarubrist för såg- verken. Man kunde därför ifrågasätta om inte samhället snarare hade intresse av att skogs- industriernas expansionstakt dämpades. Mot— ståndarna mot en intensivare statlig reglering av skogspolitiken förlorade på detta sätt sitt kanske slagkraftigaste argument.

Den restriktiva politikens uppbyggnad och fullföljande

Den liberala skogspolitiken övergavs i etap- per. Redan under 1860- och 1870-talen in- fördes de första avverkningsbegränsande bestämmelserna.I Senare begränsades giltig- hetstiden för avverkningsrätter (1889 och 1905), och man införde lag om återväxtskyl— dighet (1903). Den första lag som stadgade förbud för bolag att förvärva skogsmark till- kom 1906.2 1923 års allmänna skogsvårdslag samt 1925 års bolagsförbudslag fullbordade den restriktiva politikens uppbyggnad. Med 1948 års skogsvårdslag finslipades dessa skogspolitiska verktyg.

Enligt den utvecklingsoptimistiska linjen fanns det, som visats ovan, ett starkt inbördes beroende mellan de ekonomiska, sociala och allmänpolitiska målen. Förbindelselänken dem emellan var den av liberalismen starkt influerade idén om den självägande bonden som den mest förståndige och ansvarsfulle skogsägaren. I den nya, restriktiva politiken lever denna idé vidare. Politikens centrala funktion blir nämligen att förbättra skogs- ägarnas ekonomiska situation. Med den sociala tryggheten följer att han får ekono- miska motiv att vårda sin skog. Det vore därför önskvärt att diskutera denna skogspo- litik med hjälp av ett integrerat resonemang kring mål och medel. Rent framställnings- mässigt skapar emellertid detta vissa problem. I det följande beskrivs därför utvecklingen i två separata linjer av samband mellan mål och medel. I en första linje behandlas jordpoliti- ken; målsättningarna om social trygghet och rättvisa tänkes dominera denna politik. I en

andra linje gäller diskussionen frågorna om resursutnyttjandet och det huvudsakliga medlet tänkes därvid vara skogsvårdsag- stiftningen.

Under 1800-talet var utvecklingen av jord- politiken ett betydelsefullt medel för att ösa det allmänna fattigdomsproblemet. Alltefter- som industrialiseringen fortskred och irdu- strins betydelse för inkomstbildningen i Sim- hället Ökade undanträngdes dessa ideer. Industrikriserna under 1920— och 1930-talen medförde emellertid att de på nytt fick Iiss aktualitet. Problemen med livsmedelsiör- sörjningen under de båda världskrigen stäikte också på indirekt väg bondeklassens positon. Det är därför kanske inte förvånande att len samhälleliga jordpolitiken ända fram till 1950- talet huvudsakligen tjänade sitt ursprungiga syfte, nämligen att i så stor utsträckning som möjligt behålla marken i brukarens ägo På detta sätt löstes problemen med livsmecels- försörjningen samtidigt med frågorna om social och ekonomisk trygghet.

Ägarnas ekonomiska trygghet gynnades därvid av att skogsbruket intimt kopplades till jordbruket. Även de magra jordbruken i skogsbygderna kunde då ge sina brukare en dräglig försörjning. I den jordpolitiska lag- stiftningen blev därför huvudprincipen att bondeskogsbruket betraktades som ett stöd för jordbruket. Lagstiftningens syfte begrän- sades således inte till att vidmakthålla sam- bandet mellan ägare och brukare. Den kopp- lade även de båda näringarna intimt samman.

I första hand tog detta sig uttryck iatt lagstiftningen endast i undantagsfall tillät andra ekonomiska subjekt än fysiska perso- ner att förvärva skogsmark. Ägarfördelningen mellan fysiska och juridiska personer, eller de facto mellan bonde- och industriskogsbruket, kom alltså att fixeras vid de förhållanden som

' Lappmarkslagen och de 5. k. dimensionsla- garna, som gällde för delar av Norrland.

2 Man kan också här, om man så vill, finna en parallell till den moderna u-landsdebatten. Bolags- förbudslagarna var naturligtvis ett slags jordrefor- mer eftersom deras syfte var att förhindra en kon- centration av jordägandet på ett fåtal händer.

gällde när lagstiftningen infördes.' Undanta- gen från huvudregeln avsåg i första hand sådana fall där ett förvärv ej påverkade ägarfördelningen, dvs. transaktioner mellan bolag, eller där bolagen lämnade likvärdigt skogsinnehav i utbyte. I vissa fall tilläts för- värven även påverka ägarfördelningen, näm- ligen om transaktionen gav påtagliga sam- hällsekonomiska vinster och därigenom kunde garantera att sysselsättning och pro- duktion upprätthölls.

Detta synsätt präglade även fastighetsbild- ningslagstiftningen. Redan i den ursprungliga lydelsen av jorddelningslagen (1926) förekom stadganden om tilldelning av skogsmark vid nybildning av jordbruksfastigheter. Dessa föreskrifter utvidgades 1937 och särskilt 1947 i samband med de ändringar som då gjordes i anslutning till 1947 års jordbrukspolitiska beslut. De då införda lagreglerna innebar tämligen kategoriska bestämmelser om skogstilldelning vid nybildning av jord- bruksfastigheter och om förbud att skilja skogsmark från jordbruksjord. Bakgrunden var att skogen skulle utgöra ett värdefullt underlag för sysselsättningen inom jord- bruksfastigheterna.

Principen om skogsbrukets stöd till svaga jordbruk levde kvar ännu i 1955 års jordför- värvslag.2 Denna stadgade nämligen att för- värvstillstånd skall vägras när den nye ägaren kan antas ha för avsikt att tillgodogöra sig fastighetens skogstillgångar "utan nytta för visst jordbruk i orten". Undantagen från stödskogsprincipen följde i stort sett de regler som gällde för bolagsförvärv.

Förvärvslagstiftningen synes ha varit ett relativt effektivt instrument för att uppnå de jordpolitiska syftena i så måtto att ägarför- delningen kom att bli stabil under hela perio- den fram till nuet. I vissa avseenden har lag- stiftningen emellertid givit resultat som i varje fall i efterhand måste uppfattas som olämp- liga. På grund av att jorddelningen under flera årtionden i praktiken var fri, uppkom den långtgående uppdelning av skogsmarken som idag förekommer särskilt i nordvästra Svea- land och Norrlands kustland. Under vissa perioder understöddes t. o. m. bildning av små fastigheter av statsmakterna, vilket bidragit

till att den privatägda skogsmarken idag är uppdelad på ett stort antal (ca en kvarts mil- jon) mycket små enheter.

Under 1800-talet utkristalliserades två huvudproblem på resursanvändningssidan. Den nya politiken skulle således garantera både att nya bestånd tillkom efter avverkning och att den yngre växtkraftiga skogen spara- des till avverkningsmogen ålder. Den första frågan, som aktualiserats redan vid mitten av seklet, var i trängande behov av lösning vid ti- den omkring sekelskiftet." Genom 1903 års skogsvårdslag infördes också generell skyldig- het för markägaren att vidta sådana åtgärder som var nödvändiga för att trygga återväxten. Skyddet av den yngre skogen reglerades re- gionsvis med början i landets nordligare delar. Fr.o.m. 1918 gällde samma typav bestämmel- ser provisoriskt i hela landet. I skogsvårdsla— gen av år 1923 sammanställdes för första gång- en båda principerna i samma författning.

Uppskattningar av tillväxten i de svenska skogarna vid mitten av 1920-talet pekade mot att en begränsning av expansionstakten var nödvändig om man skulle kunna driva ett uthålligt skogsbruk i framtiden. Som visats ovan kom avverkningarna också att stagnera. Att lagstiftningen medverkade till detta torde vara ställt utom tvivel. Politiken nådde där- med ett av sina syften.'

På skogsvårdssidan blev resultaten inte lika entydiga. Till en del berodde detta på att man

' Den första lagen, "bolagsförbudslagen". som infördes 1906 reglerade endast förhållandena i norra Sverige. Successivt utvidgades sedan den regionala giltigheten så att fr. o. m. 1921 hela landet omfatta- des. Lagstiftningen överarbetades sedan och lagen fick en mer definitiv utformning 1925. Endast smärre ändringar har sedan genomförts intill dess att lagen upphörde att gälla fr. o. m. 1965.

3 Jordförvärvslagstiftningen. som reglerar rätten att förvärva jordbruksfastighet. tillkom 1946. Allt- sedan dess krävs tillstånd för förvärv. " Detta gällde i första hand i södra Sverige.

' Därmed är inte sagt att stagnationen berodde enbart på lagstiftningen. Kapacitetsutbyggnaden inom förädlingsledet kan mycket väl ha stannat enbart som en följd av att man där var medveten om att råvarubasen var begränsad. Vidare utvecklades världshandeln synnerligen svagt under hela mel- lankrigstiden varför även vikande exportmarknader kan ha varit en bidragande orsak till stagnationen.

vetenskapligt-tekniskt inte var helt överens om grundprinciperna för ett effektivt skogs- skötselprogram. Det var dock en utbredd uppfattning att 1923 års lag inte gav tillräckliga möjligheter att ingripa mot skötselprogram som inte var förenliga med god skogsvård. Man kunde konstatera att det hade uppstått betydande arealer av medelålders och äldre bestånd med svag bestockning som klart underutnyttjade markens faktiska produk- tionsförmåga.

Lagen kritiserades emellertid i första hand för att dess formuleringar var alltför vaga. Själva grundprinciperna för skogslagstift— ningen fastlades därför klarare genom 1948 års skogsvårdslag. Historiskt sett innehåller denna lag emellertid inte något nytt beträf- fande det reella innehållet i målsättningarna. Den ekonomiska princip som infördes tjänade huvudsakligen syftet att skärpa formulering- arna så att tillämpningen av bestämmelserna om återväxt och skydd av den växande skogen kunde göras mera strikt.

Tillämpning av den ekonomiska principen efter samhällsekonomiska bedömningsgrun- der ansågs motivera ett betydligt intensivare skogsskötselprogram än det som skulle bli resultatet vid ett renodlat privatekonomiskt betraktelsesätt. Lagen blev därför ett viktigt instrument för att ytterligare öka de svenska skogarnas volymproduktion. Skogsbrukets betydelse som råvaruleverantör till industrin och för landsbygdsbefolkningens sysselsätt- ning och levnadsvillkor motiverade denna satsning.' De speciella norrlandsfrågorna spelade stor roll vid formuleringen av politi- ken, även om lagstiftningen inte explicit tar upp dem till behandling.

Idén om stödskogsbruket återfinns i 1948 års skogsvårdslag. Lagen förbjuder således avverkning som kan medföra betydande rubbningar av jämnheten i en fastighets framtida avkastning. I ett bondeskogsbruk av den traditionella modell som diskuterats ovan strider denna bestämmelse inte mot lagens ekonomiska principer. Säsongsvängningarnai sysselsättningen gör att den tvärtom kan ses som en garanti för att jordbrukets arbetskraft utnyttjas på effektivt sätt. Lagens ekono- miska principer tjänar på detta vis syftet att

fullfölja målsättningarna i den traditionella skogspolitiken.

Förändrade sociala och ekonomiska beting- elser

Den ovan beskrivna skogspolitiken, sådan den framträder i markförvärvslagstiftning och skogsvårdslagar, bygger sina funktioner på en modell för det privatägda skogsbruket. I denna modell är två nära sammanhängande principer centrala för politiken: uthållighets- principen och principen om sambandet mellan jordbruk och skogsbruk. Enligt den förra skall politiken garantera att det på lång sikt finns ett stabilt försörjningsunderlag för skogsbruket och skogsindustrierna. Den senare tjänar syftet att förhindra jordbrukets säsongar- betslöshet under vinterhalvåret och därmed förbättra den ekonomiska tryggheten för arbetskraften. Lagstiftningen har således klara syften att tillvarata den jordbrukande befolkningens intressen. Detta inslag av skyddslagstiftning har ett nära samband med politikens framväxt. Båda principerna for- mulerades ursprungligen mot bakgrund av den hårda exploatering som det norrländska skogsbruket och dess ägare utsattes för i samband med skogsindustriernas genombrott för snart hundra år sedan.

Det är emellertid fel att enbart se skyddet av gruppintressen i denna politik. 1 det äldre, starkt jordbruksdominerade samhället tjä- nade den även syftet att indirekt styra resurs- utnyttjandet. Den stora betydelse, i varje fall sysselsättningsmässigt, som jord— och skogs- brukssektorn hade, gjorde att man så sent som på 1930- och 1940-talen såg kombinationen som ett väsentligt medel för att lösa landsbygdens försörjningsproblem. På detta sätt kom även skogsbrukets produktionsnivå att bli betydelsefull. Försörjnings- och sys- selsättningsfrågorna var i sig så centrala att de motiverade en politik som gav kvantitativt hög produktion. Vår nuvarande skogsvårdslag arbetar via principen om den samhällseko no- miska räntabiliteten för dessa syften. Skogs- ägaren åläggs således att vidta reproduktions-

' Se departementschefens yttrande i prop. 19438: 3.

åtgärder utöver den nivå som kan bedömas vara privatekonomiskt lönsam. Vidare inne- håller lagen avverkningsbestämmelser som direkt syftar till att uppnå kapitalintensiv produktion med en prioritering av den volymmässiga avkastningen på bekostnad av virkeskapitalets förräntning.

I denna politik utgör av förklarliga skäl tillämpningen av uthållighetsprincipen på den enskilda fastigheten ett betydelsefullt inslag, eftersom det är sysselsättningen av jord- brukets arbetskraft som skall garanteras. Av- verkningstekniken lade tidigare inte några avgörande hinder i vägen för en sådan upp- läggning. Några stordriftsfördelar av bety- denhet har nämligen inte förelegat förrän under 1960-talet. Uthållighetsprincipen hade andra positiva biverkningar, sett från resurs- användningssynpunkt. Industrin behövde således aldrig befara att nedläggningar skulle uppkomma på grund av för hård kortsiktig exploatering av virkestillgångarna. Samtidigt utgjorde jordbruksbefolkningens försörj- ningsbehov en garanti för att skogen avver- kades i lämplig omfattning. Industrin mötte ett säkert virkesutbud till rimliga priser. I ett samhälle som fungerade efter dessa traditio- nella principer borde politiken ha skapat gynnsamma betingelser för industri- etableringar.

I sin givna institutionella ram ter sig denna politik därför både enkel och effektiv till sina verkningar. Skogs- och jordbrukssektorns starka ställning i landets ekonomi är därvid av vital betydelse. Denna sektor är idag en rela- tivt sett tillbakagående del av ekonomin. För skogsbrukets vidkommande har denna vikande tendens bestämts av att produk— tionskapaciteten är i stort sett given av till- gången på ekonomiskt utnyttjbar skogsmark. Vid stigande produktivitet minskar då sys- selsättningen. Fortsatt allmän ekonomisk tillväxt kommer därför att ytterligare reducera sektorns betydelse från försörjningssyn— punkt. Därmed faller det sig också rimligt att skogspolitiken utformas i nära anslutning till övrig näringspolitik. Skogsbruket skall såle- des uppfylla gängse krav på effektivitet.

Under senare tid har utvecklingen på den rent produktionstekniska sidan verkat i rikt-

ning mot ett särskiljande av jord- och skogs- brukets driftsförhållanden. Under 1960-talet reducerades således den ekonomiska vinsten av att utnyttja gemensamma transportmedel i form av hästar och traktorer. Man kan vidare förutse att produktiviteten i avverkningsar- betet måste minst fördubblas på en lO-årspe- riod för att hålla jämna steg med lönekostna- dernas utveckling. På en normalstor skogs- och jordbruksfastighet minskar därmed den totala arbetsinsatsen i skogen i så pass hög grad att den tidigare betydelsefulla samdriften på arbetskraftssidan kommer att ge endast begränsade ekonomiska vinster. Denna effektivitetshöjning kommer knappast till stånd med mindre än att avverkningsarbetet mekaniseras. Vid den teknik som f.n. är känd måste kapitalintensiva maskinsystem komma till användning. Effektiviteten hos dessa blir genomgående högre vid året—runt-nyttjande, vilket tenderar att ytterligare begränsa de ekonomiska fördelarna av samdrift mellan jord- och skogsbruk på arbetskraftssidan. Man måste därför räkna med att det integre- rade jord- och skogsbruksföretaget spelat ut sin roll som "standardmodell" för skogspolitiken.

Den kombinerade företagsformen kommer emellertid även fortsättningsvis att vara av betydelse för sysselsättning och inkomstbild- ning. Vissa verksamheter i våra glesbygder ger nämligen enbart säsongvis sysselsättning. Detta gäller främst jordbruket men i växande utsträckning även turistnäringen. len regional arbetskraftsplanering måste skogsbrukets möjligheter att erbjuda utfyllnadsarbete vär— deras mot bakgrund av en tänkt helhetsbild. Man kan därför konstatera att sambandet mellan jordbruk och skogsbruk ändrat karaktär och fått ett inslag av regional arbets- kraftsplanering.

Vid långsam utveckling kan, som framhål- lits ovan, uthållighetsprincipen främja sam- hällets syften både vad beträffar inkomst- bildning och sysselsättning inom skogsbruket och förädlingsindustrierna. Med den typ av snabba ekonomiska och tekniska förändringar som f. n. fortgår är det emellertid svårt, för att inte säga omöjligt, att finna motsvarande motiv för uthållighetsprincipen. En tillämp-

ning av gängse näringspolitiska principer kan således mycket väl leda till att man tvingas föra en politik vad beträffar t. ex. avverk- ningarna som modifierar uthållighetsprinci- pen.' Självklart måste då denna vika så att samhällets mål för skogspolitiken uppnås.

Målformuleringarna i vår nuvarande skogs- politik har. oavsett om de gäller social och eko- nomisk trygghet eller renodlad ekonomisk ef- fektivitet, på detta sätt kommit att överflyglas av den tekniskaochekonomiskautvecklingen. Successivt har också under senare tid en om- värdering och anpassning av politiken kommit till stånd. 1965 års jordförvärvslag jämställer således i många avseenden en förädlingsindu- stri med en självständig brukare vid markför- värv. I samma lagstiftning är stödskogsbruket mer eller mindre försvunnet som politisk idé. Skogsvårdslagen har delvis genom nya tillämpningsföreskrifter, delvis genom gen- erösa tolkningar, kunnat anpassas till de ändrade förhållandena.

Allt detta är emellertid anpassningar som genomförts inom historiskt givna skogspoli- tiska ramar. Uppdraget till utredningen är synnerligen vittomfattande och pekar närmast mot en fullständig översyn av den statliga politiken. En analys av mer partiell karaktär är därför otillfredsställande. Utredningen har således funnit det vara av vikt att hela frågan om Skogspolitikens mål och medel behandlas i ett enda sammanhang.

Metoden i utredningens arbete har varit att ur näringspolitikens allmänna mål för inkomstbildning, ekonomisk och social trygghet samt ekonomisk effektivitet härleda specifika skogspolitiska mål för återväxtåt- gärderna, avverkningarna och resursanvänd- ningen i övrigt. När dessa mål fastlagts kan frågan om vilka medel som måste utnyttjas för att fullfölja politiken tas upp till behandling.

Utredningen har velat poängtera denna distinktion mellan mål och medel genom att disponera betänkandet i två huvudavdel- ningar: Avd. A Skogspolitikens mål och Avd. B Skogspolitikens medel. Genom detta bör det vara möjligt att klarare urskilja vilka vär- deringar som legat till grund för kommitténs förslag till politik såväl på ett allmänt plan som på enskilda punkter. Likaså underlättas en

framtida utvärdering av resultaten av len förda politiken. Detta kan vara av värde när ändrade betingelser ånyo ställer krav på omläggning av politiken.

' Se kapitel 5 för närmare diskussion.

Skogspolitikens mål

1. Skogspolitiken och den allmänna

näringspolitiken

I inledningen till detta betänkande framhölls att utredningen ser det vara en angelägen uppgift att integrera skogspolitiken i den all- männa näringspolitiken. Detta kräver i första hand att de näringspolitiska målen preciseras och ges en direkt inriktning på skogsbrukets speciella ekonomiska och sociala förhållan- den. För att mer konkret klarlägga skogspo- litikens funktioner måste dessutom skogs- brukssektorns ställning i den allmänna eko- nomiska utvecklingen preciseras. Därmed anges också de tekniska, ekonomiska och sociala samband som begränsar möjligheterna att uppfylla alla mål samtidigt. Följaktligen återfinns här de avvägningsproblem som utgör politikens centrala innehåll.

Dessa frågor tas i nämnd ordning upp till behandling i de två följande avsnitten av detta kapitel. Samtidigt redovisas den problem— uppdelning som ligger till grund för disposi- tionen av målanalysen i kapitel 2—5.

Näringspolitikens mål

Den näringspolitiska debatten har varit intensiv under senare år. Trots detta är mål- formuleringarna fortfarande så vaga att de endast ger begränsad vägledning vid en när- mare diskussion av konkreta avväg- ningsproblem.

Så mycket torde emellertid vara klart att frågor som rör effektivt utnyttjande av till- gängliga resurser är centrala för näringspoli- tiken. Med effektivitet menas därvid att

arbetskraften, kapitalet och naturtillgångarna skall användas så att produktionsvärdet vid given resursinsats blir så stort som möjligt.' Samtliga resurser kan då, och endast då, ges maximal ersättning i alla användningar.

För en enskild produktionssektor, som i detta fall skogsbruket, gäller samma förhål- lande. Men eftersom vissa resurser, t.ex. arbetskraft och kapital, kan ges alternativ användning i jordbruk, industri och service- verksamhet, måste den ersättning som betalas till resurserna vara minst lika stor som i de konkurrerande näringarna. I annat fall upp- fyller inte ekonomin som helhet det uppställda målet att kunna utbetala maximala ersätt- ningar för produktiva insatser av olika slag. Den allmänna näringspolitikens krav på effektivitet i resursanvändningen utmynnar därför i att skogsbruket måste kunna betala samma ersättning till sina rörliga produk- tionsmedel och produktionsfaktorer som de kan få i likvärdig alternativ användning.

För de produktiva resurser som inte är rörliga i denna bemärkelse, t.ex. skogsmar- ken som ju oftast inte har någon alternativ användning, kan effektivitetskriteriet inte utformas på exakt samma sätt. I stället får man här falla tillbaka på formuleringen att resursen ifråga skall ges en sådan användning att ersättningen till densamma blir så stor som

' "Given resursinsats" betyder här att miljö. arbetsintensitet och liknande faktorer tänkes vara konstanthållna och bestämda på annat sätt.

möjligt. Härav följer att de rörliga resurserna måste användas på ett sådant sätt att kostna- derna för dem blir så små som möjligt.' Den maximala ersättningen till marken kan då bli positiv, noll eller negativ. I det sistnämnda fallet kan man således säga att markanvänd- ningen innebär att en förlust uppstår. Detta är inte förenligt med effektiv resursanvändning enligt ovan givna definition. Markanvänd- ningen skall därför inte omfatta tillgångar med negativa värden med mindre än att särskilda skäl föreligger.

Kravet på effektiv resursanvändning är, som det framställts ovan, relaterat till eko- nomins tillstånd vid en viss tidpunkt. Det är således de existerande resurserna som skall ges en så produktiv användning som möjligt. Detta får emellertid inte undanskymma att det ofta är den ekonomiska utvecklingen som ställer effektivitetsproblemen på sin spets. I en statisk ekonomi kan resursanvändningen förbli oförändrat densamma och några anpassningsproblem uppstår inte sedan ett optimalt läge en gång har nåtts. Näringspoli- tiken i en ekonomi under snabb ekonomisk utveckling kan emellertid inte inta en passiv hållning till förändringar i resursanvänd— ningen. Eftersom skogsbruket har en mycket lång produktionsperiod medför den ekono- miska utvecklingen att det redan i nuet måste ske anpassningar till radikalt ändrade framtida förhållanden. Den långsiktiga målsättningen för skogsbrukets produktionsförhållanden härleds på detta sätt ur en bedömning av de ekonomiska utvecklingstendenserna. Vad dessa utvecklingskrav därutöver innebär för skogspolitiken kommer att diskuteras när- mare i nästa huvudavsnitt.

Den näringspolitiska målsättningen att eftersträva ekonomisk och social trygghet för individerna är alltför väl känd för att närmare behöva beskrivas. Skogspolitiken har här sin beröringspunkt med näringspolitiken framför allt i vad gäller glesbygdens arbets- och lev- nadsvillkor. Utredningen kommer i det föl- jande att påvisa den stora betydelse skogs- bruket har för dessa regioners ekonomiska utveckling. Detta förhållande måste beaktas vid utformningen av regionalpolitiken. Från miljövårdssynpunkt har skogspolitiken inte

bara de renodlat biologiska och ekologiska aspekterna att beakta. Landskapsvård cch friluftsliv ställer också berättigade krav på hänsyn.

Mot denna bakgrund är det uppenbart attde skogspolitiska målen måste härledas ur Cen allmänna näringspolitiken. Skogspolitiken får inte betraktas isolerad. Den kan heller inte skapa sina egna mål. I stället måste den verka inom ramen för näringspolitiken och i full överensstämmelse med dess syften.

Dessa förhållanden placerar naturligvis skogspolitiken i det allmänna nätverk av beroenden som gäller för näringslivet i sin helhet. Den skogspolitiska målanalysen måste alltså ständigt ta hänsyn till vilka följder en viss målformulering medför för andra pro- duktionssektorers utveckling. Det bästa exemplet på detta förhållande är de träföräd- lande industriernas behov av råvaror. De slutliga målformuleringarna för skogsbrukets utveckling måste därför sättas in i ett större sammanhang och på så sätt avstämmas mot den ekonomiska utvecklingen i allmänhet.

I och för sig är det teoretiskt tänkbart att man genomför målanalysen samtidigt med att den här berörda, mer kvantitativt orienterade anpassningen till de allmänna ekonomiska förhållandena genomförs. Man får då direkt ett slutgiltigt formulerat skogspolitiskt mål, vilket i och för sig är en fördel. Å andra sidan är det då svårt att i efterhand genomskåda vilka typer av avvägningar och anpassningar som döljer sig bakom det slutliga stånd- punktstagandet.

I den följande redogörelsen för skogspoli- tiken har därför hela målanalysen redovisats så att en bedömare skall kunna avgöra var och hur de olika avvägningarna kommer in i bil- den. Varje skogspolitiskt avvägningsproblem studeras därför till att börja med isolerat. Sambandet med näringslivets utveckling i övrigt behandlas först på ett senare stadium.

Motsvarande stegvisa analysmetod har använts för de näringspolitiska målen. i den mån de står i konflikt med varandra. Med den snäva definition av samhällsekonomisk

'Vid givna priser på resurserna, dvs. given arbetslön, kapitalränta osv.

effektivitet i resursutnyttjandet som angivits ovan, kan minskningar av vissa regioners produktion bli nödvändiga för att detta mål skall uppnås. Både sysselsättningen och den ekonomiska tryggheten kan därmed bli hotade. Man tvingas då till avvägningar mel- lan de motstridiga målen. Denna avvägnings- fråga är emellertid i första hand av allmänt näringspolitisk karaktär. Skogspolitiken kom- mer in efter det att man kunnat konstatera att expansion av skogsbruket är den ur samhällets synvinkel bästa lösningen av sysselsättnings- problemet. Från analysteknisksynpunktärdet därför en fördel att först studera vilka krav de allmänna effektivitets- och utvecklingsmålen ställer på skogsbrukets framtida utveckling. På de punkter där en ensidig tillämpning av effek- tivitetskraven står i konflikt med den regionala eller nationella sysselsättningspolitiken. får sedan ytterligare överväganden göras in- nan man slutgiltigt fastlägger samtliga skogspolitiska mål. Det bör framhållas attden- na disposition inte innebär att effektivitetsmå- let ges någon prioritet före sysselsättnings— målet.

Skogspolitikens funktioner

Skogsbrukets ekonomiska struktur

Den ram som näringspolitiken på detta sätt anger för skogspolitiken är uppenbarligen mycket vid. Några mer preciserade funktio- nella krav på skogspolitiken kan därför inte direkt härledas ur enbart den föregående diskussionen. För detta ändamål måste först de för politiken relevanta skogsekonomiska problemställningarna ges en allmän karak- täristik.

Bland de mer ekonomisk-tekniska faktorer som karaktäriserar skogsbruket bör kanske i första hand poängteras att dess produkter är råvaror som i huvudsak finner sin avsättning i förädlingsindustrin. Efterfrågan på virke är inte en direkt efterfrågan från konsumtions- sektorn. Den är härledd via de träförädlande industriernas produktion. Utvecklas inte industrisektorn kommer heller inte skogsbru— ket att utvecklas. På samma sätt är en påli ...,;

råvarubas för industrins expansion.

Den långa produktionsperioden är vidare karaktäristisk för skogsbruket. Mellan landets olika delar varierar omloppstiden från 50 till 120 år. Återväxtpolitiken slår därför fullstän- digt igenom först i en avlägsen framtid. Den framtida produktionsnivån fixeras inte totalt av reproduktionsåtgärdernas omfattning. Se- nare anpassningar — i form av t. ex. förläng- ning ellerförkortning av omloppstiden—med- för då att resursanvändningen inte blir den bäs- ta möjliga. Den ekonomiska kalkylen för åter- växtinvesteringarnas räntabilitet mås- te emellertid grundas på utomordentligtosäkra föreställningar om virkesefterfrågan vid av- verkningstidpunkten. Det finns därför anled— ning att poängtera den i förhållande till annan ekonomisk verksamhet större osäkerhet om avkastningens storlek som karaktäriserar åter- växtåtgärder.

Bland institutionella faktorer är den starkt splittrade företagsstrukturen av relevans för Skogspolitikens uppläggning. Skogsbruket i Sverige uppvisar en hel provkarta på före- tagsformer: från stora skogsföretag i bolags- form med starka band till förädlingsindustrin till småskogsbruk med ägaranknytning till jordbruket. För ägaren/brukaren spelar sko- gen som ekonomiskt objekt helt olika roller beroende på brukningsformen. Målsättning, arbetsformer och inte minst utvecklingsmöj- ligheter blir då olika. Till bilden hör också att prisbildningen på virke påverkas av att stora delar av avverkningarna aldrig passerar över virkesmarknaden. De utgör endast transak- tioner i de integrerade skogsbruks- och indu- striföretagens interna bokföring.

Vidare måste de allmänna förutsättningarna för skogssektorns expansion i framtiden pre- ciseras innan den detaljerade målanalysen kan genomföras. Vid analysen av detta problem kan man förenklat tänkas anlägga två helt olika utvecklingsmodeller, en aktiv och en passiv. Enligt den aktiva modellen antas sek— torn uppträda som »utvecklingsledare» för en större del av ekonomin. Grundtanken är här att utvecklingen i en bestämd produktions- sektor har starka bieffekter på näringslivet i övrigt. En produkt- eller metodinnovation

skapar på detta sätt inte bara gynnsamma utvecklingsmöjligheter för den aktuella pro- dukten utan även för ett större block av näringslivet. Ett sådant utvecklingsblock karaktäriseras av att det finns starka bind- ningar mellan de olika produktionssektorer som ingår. Dessa bindningar representeras oftast av blockets interna leveranser av varor och tjänster för produktiv förbrukning.

Skogsbruket kan sannolikt inte spela denna roll som utvecklingsledare. Industrisektorns virkesefterfrågan måste bli den "motor” som driver den kvantitativa utvecklingen inom skogsbruket framåt. Detta sammanhänger med att efterfrågesidan förmedlar tillväxtför- loppets dynamiska krafter genom alla produk- tionsled i utvecklingsblocket bakåt till den råvaruproducerande skogssektorn. [analysen av skogsbrukets framtidsutveckling har där- för industrins efterfrågan på virke funktionen av att vara den primärt drivande kraften.

Man kan därvid till en början utgå ifrån att efterfrågans utveckling alltid realiseras i form av rätt avvägd virkesproduktion. Detta skulle närmast motsvara vad som händer i ett idealt, friktionsfritt system där inga som helst anpassningsproblem existerar. Återväxtpoli— tiken bestäms där alltid med perfekt förut- seende och den produktionsteknik som till- lämpas är genomgående minst lika effektiv som i konkurrentländerna. Det svenska skogsbruket kan i ett sådant fall alltid produ- cera de efterfrågade kvantiteterna utan att förluster behöver uppstå.

Med den komplicerade ekononomiska struktur som skogsbruket uppvisar är det emellertid självklart att det "bästa” utveck- lingsförloppet inte kommer att realiseras. De strukturella förhållandena kan verka häm- mande och utvecklingen förs då automatiskt in i andra banor. Skogstillgångarna blir då endera över- eller underutnyttjade. Av samma skäl kan introduktionen av den ideala pro- duktionstekniken fördröjas. Ovan nämnda ägar- och brukarförhållanden och den osä— kerhet som följer med de långa omloppsti- derna är exempel på faktorer som i vissa situationer verkar hämmande på utveck- lingen. En del av dessa spärrar mot det bästa utvecklingsförloppet kan man av olika anled-

ningar inte rubba, eftersom man saknai eko- nomisk-politiska medel med denna verkan. Andra vill man inte påverka, efterson det skulle vara förenat med alltför stora oligen- heter och kostnader. Återstoden utgö' den grupp av utvecklingshinder som skogspoliti- ken kan och skall avhjälpa.

Målanalysens uppläggning

Ovanstående beskrivning av de ekonomiska förutsättningarna för skogsbrukets utveckling pekar mot att den närmare preciseringen av de skogspolitiska målen kan ske i tre etapper. 1 den första etappen härleds ett förlopp som kan karaktäriseras som det bästa utvecklingsför- loppet för skogssektorn. Analysen skall här leda fram till en kvantifiering av vissa centrala storheter, t.ex. återväxtåtgärdernas omfatt- ning samt behov av arbetskraft och kapital för det optimala avverkningsprogrammet.

Det centrala kriteriet på att det skisserade förloppet kan karaktäriseras som det bästa möjliga är att det uppfyller näringspolitikens effektivitets- och utvecklingsmål. Detta innebär att skogssektorn utan förlust skall kunna producera de virkeskvantiteter som industrisektorn efterfrågar. Båda dessa mål uppfylls om skogsbruket producerar "rätt kvantitet virke till minsta kostnad".

Bland alla möjliga lösningar för produktio- nen skall man således endast undersöka sådana som minimerar kostnaderna för de produktionsresurser som har alternativ användning i ekonomin. Vid varje given prisnivå på virke erhålles då största möjliga rotnetto vilket i sin tur betyder att markvärdet är maximalt. Man har därför funnit en lösning som för varje given produktionsnivå utnyttjar alla produktionsresurser — inklusive den produktiva skogsmarken — på bästa sätt i enlighet med de näringspolitiska mål för effektiviteten som uppställts ovan.

Det bästa förloppet måste emellertid också karaktäriseras av att skogssektorn ständigt producerar rätt kvantitet virke. Genom att minska eller öka den totala resursförbruk- ningen i skogsbruket förändras produktions- nivån. Samtidigt påverkas de totala kostna— derna och det ekonomiska utbytet av pro—

duktionen förbättras så länge kostnadsök- ningarna blir mindre än motsvarande intäkts- ökningar. Den samlade förbrukningen av resurser som kan ges en alternativ användning skall därför avvägas så att kostnadsökning- arna vid en produktionsökning väger jämt med intäktsökningarna. I ett sådant läge pro- duceras den ”rätta" kvantiteten virke.

För denna bedömning måste naturligtvis efterfrågeutvecklingen spela en central roll. På samma sätt skall analysen kunna ta hänsyn till vilka produktionsmetoder som är möjliga vid olika tidpunkter. Efterfråge- och produk- tionsförhållandena kan därför sägas utgöra de restriktioner som tillsammans med närings- politikens effektivitets— och utvecklingsmål definierar vilken innebörd vi skall lägga i det bästa utvecklingsförloppet.

I målanalysens andra etapp gäller det sedan att belysa hur och varför de skogsekonomiska strukturproblem som berörts ovan kan komma att verka hämmande på detta bästa utvecklingsförlopp. Som exempel på ett par av de grundläggande frågeställningarna kan här nämnas följande: På vilket sätt kommer osäkerheten om framtida priser och produk- tionsmetoder att påverka företagens benä- genhet att företa återväxtåtgärder? I vilken utsträckning medför ett uppfyllande av

effektivitetskraven att vissa företag får sys- _

selsättnings- och kapitalanskaffningspro- blem? För att kunna besvara dylika frågor måste man kartlägga existerande strukturella förhållanden, så att dessa kan jämföras med de krav som ställs på skogsbrukets anpassning för att det bästa förloppet skall realiseras. I själva verket blir denna jämförelse målana- lysens tredje etapp, som således utmynnar i den slutgiltiga målformuleringen. Samtidigt sker de avvägningar gentemot den allmänna näringspolitiken som berörts ovan.

Dessa tre etapper återfinnes i den följande dispositionen på så sätt att kapitel 2 och 3 redovisar de faktorer som bestämmer den bästa utvecklingen. I kapitel 4 kartläggs sedan de strukturella förhållandena. Avvägnings- frågorna och de slutgiltiga målformulering- arna behandlas i kapitel 5.

Syftet med målanalysen år tills vidare endast att beskriva det bästa utvecklingsförloppet. Som en följd av detta kommer de faktorer som begränsar utvecklingsmöjligheterna att utgö- ras endast av förhållanden som ligger utanför Skogspolitikens verkningsområde. Produk- tionsmetoderna, representerade av den kända teknologin, och efterfrågeförhållandena blir utvecklingens egentliga bestämningsfaktorer. Analysens uppgift kan därför anges vara att undersöka vilka utvecklingsförlopp som uppfyller dessa villkor och samtidigt produ- cerar ”rätt kvantitet till minsta kostnad” i enlighet med den preliminära precisering av effektivitetsmålet som gjordes i föregående avsnitt.

Det säger sig självt att skogsbrukets alla produktionsaktiviteter inte låter sig inordnas i en enda produktionsmodell, om denna samti- digt skall vara någorlunda lätthanterlig. I den följande analysen har därför två skogspoli- tiska planeringsproblem brutits ut och preli- minärt givits en av varandra oberoende behandling. I kapitel 2, Mål för återväxtpoli- tiken, studeras de aktiviteter som syftar till anläggning av skogsbestånd och som grovt kan anses vara aktuella under de tjugo första åren av omloppstiden. Kapitel 3, Mål för avverkningspolitiken, analyserar sedan de virkesuttag som kan realiseras under en planperiod på 15—20 år.

Produktionstekniskt är avverknings- och återväxtaktiviteterna helt olikartade och detta förhållande är i sig självt ett motiv för att problemen skall behandlas var för sig. Den fundamentala skillnaden ligger emellertid i att produktionsperioden, dvs. tidsavståndet mellan åtgärd och produktionsresultat, är så helt olika. Analysen måste därför i de två fallen grundas på helt olika tidsperioder.

Under tiden mellan återväxt- och avverk- ningsaktiviteterna vidtas normalt både beståndsvårdande och avverkningsinriktade åtgärder. I själva verket har tidigare inte mindre än hälften av den totala virkespro- duktionen återfunnits under detta skede av omloppstiden. Till en del styrs också dessa beståndsvårdande åtgärder av samma fakto-

rer som bestämmer slutavverkningarna. Den genomförda målanalysen är trots detta i rea- liteten baserad endast på en del av de pro- duktionsbefrämjande aktiviteterna. Vid en fullständig behandling skulle man dessutom studera de renodlat beståndsvårdande aspek- terna. Även om dessa frågor i sig själva är utomordentligt intressanta och ekonomiskt betydelsefulla, så har utredningen inte funnit anledning att behandla dem.

Planeringens tidshorisont

Den skogspolitiska planeringen måste själv- klart arbeta med en någorlunda fixerad tids- horisont och målanalysen måste därför avpassas på motsvarande sätt. Valet av pla- neringshorisont blir därvid beroende av ett flertal faktorer.

I första hand gäller att planeringsperioden måste vara minst så lång att det rent praktiskt är möjligt att genomföra förändringar av politiken. Vidare skall verkningarna av poli- tiken hinna slå igenom till sina huvudsakliga syften. I annat fall kan resultaten komma att gå stick i stäv mot målen. Eftersom skogspo- litiken genomgående handlar om frågor, som ofta kräver lång tid både för det praktiskt politiska genomförandet och för fullt genom- slag av verkningarna, måste planperioden bli ganska lång. Planeringen bör därför avse en minimitid av 8—10 år.

Varje förlängning av planperioden betyder emellertid att osäkerheten om planeringens ekonomiska och tekniska förutsättningar blir större. Planeringens bortre tidshorisont bör därför avvägas mot bakgrund av vilken information det är möjligt att erhålla om den framtida utvecklingen. Med nuvarande eko- nomisk-statistiska prognosmetoder synes det vara motiverat att inte utsträcka planperioden längre än till 15—20 år.

Den skogspolitiska planering som presen- teras i det följande avser därför en tidsperiod om högst 10—15 år.' Med den tröghet som troligen gäller för anpassningarna till föränd- ringar i politiken, är detta sannolikt en alltför näraliggande planeringshorisont. Samma problem förstärks sedan av att politiken själv visar stor tröghet i sin anpassning till föränd-

rade ekonomiska, tekniska och sociala för- hållanden. Det är därför önskvärt att den skogspolitiska planeringen fortgående revi- deras. Kanske är det få områden av den eko- nomiska politiken som ställer så stora krav på en »rullande» långtidsplanering som skogspolitiken.

* Det bör här påpekas att den tid som liggtr mer än 20 år framåt i tiden ändå måste beaktas imålma- Iysen. Detta följer av att skogspolitiska itgä'der som genomförs idag får sina verkningir lingt senare. Målanalysen arbetar därför med e1 betyd- ligt avlägsnare tidshorisont än planperiodei.

2. Mål för återväxtpolitiken

Syftet med föreliggande kapitel är att preci- sera målen för återväxtpolitiken. Med åter- växtåtgärder förstås därvid sådana arbeten som utföres i samband med anläggning av nya bestånd genom skogsodling eller självför- yngring samt röjning i plant- och ungskog. Så långt möjligt skall målen formuleras i kvanti- tets- och kostnadsmässiga kalkyler. Den vik- tiga frågan om sortimentsfördelningen har dock ej beaktats.

I vår nuvarande skogspolitik är återväxt- sidan sannolikt den mest genomarbetade delen. Det finns därför anledning att studera den förda politiken innan utredningens syn på aktuella frågeställningar presenteras.

Återväxtpolitiken under efterkrigstiden

Åtgärdernas omfattning

Under andra hälften av 1960-talet uppgick de totala årliga kostnaderna för återväxtåtgärder (hyggesrensning, markberedning, skogsod- ling och röjning) inom svenskt skogsbruk till i genomsnitt något över 120 milj. kronor. (Diagram 6 s. 46). Skogsodlingen varden domi- nerande posten och upptog ca 70 % av total- kostnaden.

Utvecklingen under efterkrigstiden har varit expansiv. Totalkostnaderna har i det närmaste trefaldigats sedan 1950. Skogsod- lingen står därvid för den största ökningen, medan kostnaderna för hyggesrensning och

markberedning ökade endast obetydligt under 1960—talet.

Höjningen av kostnaderna har i allt väsentligt sin grund i att återväxtåtgärderna vuxit arealmässigt. Under åren 1966—1969 skogsodlades således i genomsnitt 144 tusen ha. I stort setttrefaldigades även arealen under den föregående 20-årsperioden. (Diagram 7 s. 47.) Övriga åtgärder uppvisar liknande ök— ningstal, men expansionen avtog uar något under 1960-talet. (Diagram 8 s. 48.)

Utvecklingen mot högre kostnader för återväxtåtgärder speglar dessutom höjd ambitionsnivå på återväxtarbetet.

Vid 1950-talets början skogsodlades således årligen 2 ha per 1000 ha skogsmark. Mot svarande siffra ligger idag i närheten av 7. För en belysning av ambitionsnivån är det dock mer relevant att jämföra skogsodlingsarealen med den årligen tillkommande kalmarksytan. Skogsodlingens ökning under 1960-talet innebar att dess andel av de årliga slutav- verkningsarealerna växte från 45 till 53 %.

Återväxtpolitiken har under efterkrigstiden varit inriktad på en höjning av ambitionsni- vån. Mot bakgrund av den ovan beskrivna utvecklingen kan man också med fog hävda att politiken, sedd i stort, givit resultat. En mer detaljerad jämförelse mellan politikens mål och det faktiska utfallet är av flera skäl svår att genomföra. Detta sammanhänger framför allt med att ansvariga myndigheter inte kvantitativt preciserat målen i samband med skogspolitiska beslut. Vid en sådan

120— 110—- 100—

90—

80— Röjning 70— 60— 50— Skogsodling

40—

30—

Tot. kostn.

/

10—

/Markberedning

Hyggesrensning

! 195l1/55 1956/60

Diagram 6 Skogsbrukets kostnader för olika åter- växtåtgärder under efterkrigstiden, 5-årsmedeltal i milj. kr löpande priser.

jämförelse måste man i själva verket falla tillbaka på offentliga utredningar som haft uppdrag av mer allmän skogspolitisk karaktär.

På uppdrag av 1955 års skogsvårdsutred- ning genomförde således statens skogsforsk- ningsinstitut en beräkning av det framtida behovet av återväxtåtgärder.l Utredningen anslöt sig med smärre undantag till institutets rekommendationer.2 Kalkylen avsåg tju- goårsperioden 1955—1975. I tabellen nedan har vissa grunddata från denna utredning sammanställts med den faktiska utvecklingen 1957—1959.

| | 1961 /65 1966169

Källa: SOS Skogsstatistisk årsbok 1964/65 och 1969.

En direkt jämförelse mellan behovskalky- len och den realiserade utvecklingen försvå- ras av att det ännu återstår några år av kal- kylperioden. Så mycket synes dock vara klart som att den rekommenderade skogsodlings- intensiteten inte kommer att uppnås. Under de 13 åren 1957—1969 odlades, som framgår av tabellen, knappt 50 % av den i kalkylen ingående arealen. Om denna eftersläpning skall inhämtas före 1977 måste Skogsodlingen växa till uppemot 300000 ha per år vid sist

' Skogsvården å enskilda skogar, SOU 1958: 30. 2 SOU l958:30, s. 25.

160—

140—

120—-

100—-

80—

Hela landet

Nza Sverige _

_ _ _ _

__ ___-

1 I 47/51 52/56

Diagram 7 Skogsodlingens (plantering+sådd) ut— veckling under efterkrigstiden. 100-tal ha 5- årsmedeltal.

nämnda tidpunkt. Denna siffra ligger klart över den f. n. gällande trendmässiga föränd- ringen. (Diagram 7 ovan.)

Det finns emellertid större anledning att uppmärksamma två andra typer av skiljak- tigheter mellan kalkyl och faktiskt utfall. Idet första fallet gäller det den regionala fördel- ningen av Skogsodlingen. Enligt behovskal-

| 57/61

F I' 62/66 67/69

Källa: SOS Skogsstatistisk årsbok 1957—1969.

kylen borde odlingsarealen vara mer än dub— belt så stor i norra Sverige som i södra Sve- rige. Det faktiska utfallet visar att den odlade arealen t.o.m. varit något större i söder än i norr. Arealmässigt kan därför målsättningen i kalkylen sannolikt komma att överträffas i södra Sverige.

1 det andra fallet gäller skillnaden de

Tabell ] Behov av skogsvårdsåtgärder 1955—1975 enl. SOU 1958:30 (1 OOO-tal ha).

Norra Sv. Södra Sv. Hela landet

Nytillkommandc föryngringsyta 2 073 1 031 3 104

därav föreslaget till skogsodling 1 070 416 1 486 Kalmark, föreslagen till skogsodling l 164 386 1 550 Åker o betesmark föreslagen till skogsodling 25 154 179 S:a total areal föreslagen till skogsodling 2 259 956 3 215 Föreslagen markber. och bränning 738 408 1 146 Föreslagen hyggesrensning 1 774 793 2 567 Genomförda åtgärder ]957—1969 (100-tal har) _. Nytillkommande föryngringsytan 2 095 1 175 3 2,0 Skogsodling, inkl. åker o. betesm. 765 862 1 527 Markberedning o. bränning 749 237 986 Hyggesrensning 2 011 711 2 722

" Här antagen lika med slutavverkningsarealerna enl. riksskogstaxeringen, tabell 2. SOU 1973:14 47

1000 ha 220— '

200-—

180—

160—

140—

120-—

100— '

_— Hyggesrensning u—u—n— Röjning

_ _ _ _ _ Markberedning

' ___-__ 'N— / f*' * : ”f, 60— I, I, 40— // I / 20— | I | I | 47/51 52/56 57/61 62/66 67/69

Diagram 8 Hyggesrensning. markberedning och röjning under efterkrigstiden. 1000-tal ha 5- årsmedeltal.

nytillkommande föryngringsytorna. Behovs- kalkylen synes ha underskattat dessas omfattning. Enbart under de 13 åren mellan 1957 och 1969 tillkom troligen lika stora för- yngringsarealer i både södra och norra SVerige som kalkylen anger för hela tjugoårsperioden. Sannolikt är detta förhållande förklaringen till att den faktiska utvecklingen beträffande markberedning och hyggesrensningi stort sett uppnått eller t.o.m. överträffat behovskal- kylens resultat redan under den mer begrän- sade perioden 1957—1969.

På dessa grunder kan man sluta sig till att skogsodlingsintensiteten inte uppnått den nivå som 1955 års skogsvårdsutredning

Källa: SOS Skogsstatistisk årsbok 1957—1969.

rekommenderade. Detta synes emellertid inte ha lett till någon mer betydande ökning av kalmarksarealen. Enligt riksskogstaxeringen 1964—1968 omfattade nämligen huggnings- klass A 0,5 milj. ha i södra Sverige och 1.1 milj. ha i norra Sverige. Med hänsyn till slutavverkningarnas storlek kan den normala kalytan vid denna tidpunkt antas ha uppgått till 0,8 resp. 0,2 milj. ha, vilket skulle betyda att omkring 0,6 milj. ha (0,3 i sza Sv. och 0,3 i nza Sv.) var att beteckna som "efterslä— pande" kalmarker. På basis av kalkylerna i 1955 års skogsvårdsutredning kan man beräkna att de eftersläpande kalmarkerna vid 1950—talets början uppgick till 0,6 milj. ha. 1

Tabell 2 Jämförelser mellan behovskalkyl åtgärder 1967—1969, 1000 ha/år. SOU 1969: 32". Norra Sv. Södra Sv. Hela landet

Nytillkommande kalmarker. totalt 154,2 94.4 248,6 Nytillkommande kalmarker. föresl. t. skogsodl. 89,5 79,3 168,8 Eftersläpande kalmarker, totalt 54,0 29.0 83,0 Eftersläpande kalmarker, föresl. t. skogsodl. 30,1 25.5 55,6 Skogsodling av nedlagd åkermark 16,0 64.0 80.0 Skogsodling totalt 135,6 168.8 304.4 Markberedning, nytillkommande kalmarkh 91.0 40,0 131.0 Markberedning, eftersläpande kalmarkh 25,3 12.8 33.1 Markberedning, totalt 116,3 52.2 169.1 Hyggesrensning, nytillkommande kalmark 139.6 92.2 231.8 Hyggesrensning, eftersläpande kalmark 34.2 18,5 52,7 Hyggesrensning. totalt 173,8 110.7 284.5 Genomförda åtgärder 1967—1969c Nytillkommande kalmarkrl 174,2 98,0 2723 Skogsodling, inkl. åkerplantering" 65,0 79,0 l44.0 Markberedningh 53,0 19.0 72.0 Hyggesrensning 147,0 67,0 214,0

” Givna data avser utredningens huvudalternativ och är hämtade ur tabellen i kap. 10—12, 93 ff. ” Inklusive bränning. "' Enligt SOS Skogsstatistisk årsbok 1967—1969. ** Slutavverkningsarealer 1967—1969 enl. riksskogstaxeringen. * Åkerplanteringen uppgick enl. SOS Skogsstatistisk årsbok till ungefär 16 000 ha/år. fördelade på 3000 i norra Sverige och 13000 i södra Sverige.

stort sett har således reproduktionen areal- mässigt motsvarat slutavverkningarna under 1950- och 1960-talen. Följaktligen måste de acceptabla naturliga föryngringarna ha spelat en väsentligt större roll i verkligheten än som förutsattes i 1955 års skogsbruksutredning.

Behovskalkyler av i princip samma slag har senare utförts av 1962 års Skogsbruksutred- ning.1 Det där redovisade åtgärdsbehovet avser 1970—talet. Totala kostnaderna för hela lO-årsperioden bedöms komma att ligga i intervallet 2750—3 250 milj. kronor.2 [ ge— nomsnittbetyderdettaenårligkostnadsökning gentemot nuläget på omkring 150 %. Vid en successiv ökning från nuvarande nivå måste kostnaderna år 1980 vara 3 å4gånger större äni dag.

Den höga kostnadsnivån är emellertid till stor del ett resultat av att de eftersläpande kalmarkerna förutsätts bli reproducerade under 10-årsperioden. Av den totala kal- marksareal som reproduceras uppgår således de eftersläpande markerna till inte mindre än 25 %.3 I det närmaste lika omfattande är

skogsodling av nedlagd åkermark i behovs— kalkylen. Skogsbruksutredningens förslag till skogsodling och hyggesrensning på nytill- kommande kalytor stämmer däremot relativt nära överens med de faktiskt genomförda åtgärderna under 1967—1969 (se tabell). Den höga kostnadsnivån i behovskalkylen speglar således till övervägande del ambitioner beträffande skogsodling på nedlagd åker och eftersläpande kalmarker.

Återväxtpolitikens mål De ovan redovisade åtgärdsbehoven är base—

'Skogsti|lstånd och skogsvårdsåtgärder. SOU 1969: 32.

2 Detta är utredningens huvud- respektive maxi- mialternativ. Dessa två alternativ skiljer sig från varandra i huvudsak genom att den nytillkommande kalytan är olika. Maximialternativet är baserat på virkesbalansutredningens (SOU 1968:9) c-alterna- tiv. Som framgår av kapitel 3 i detta betänkande ansluter detta närmast till skogspolitiska utred— ningens mål för avverkningarna under 1970-talet. 3 Gäller för huvudalternativet, i maximialterna- tivet är samma siffra drygt 20 %.

rade på expertomdömen.' Vid utformandet av sina kalkyler har dessa experter utgått från de grundprinciper för återväxtpolitiken som fastslås i 1948 års skogsvårdslag. Kalkylerna kan således sägas ge materiellt innehåll åt dessa grundprinciper. Mycket talar för att också utredningarna har samma uppfattning om kalkylernas innebörd. Visserligen säger 1955 års utredning att ”det framlagda åtgärds- programmet siktar ett bra stycke längre än att

-)

uppfylla skogsvårdslagens krav".-

Samtidigt sägs emellertid detta vara endast minimikrav som samhället ställer på skogs- ägaren. Ett ambitiösare återväxtprogram motiveras sedan efter i stort sett samma linjer som gäller för återväxtreglerna i skogsvårds- lagen.3 1962 års utredning redovisar inga egna ståndpunkter i denna fråga, men citerar experternas principuttalanden, vilka klart går i samma riktning.4 Man kan därför sannolikt inte finna ett mer entydigt material för bedömning av ambitionsnivån på samhällets återväxtpolitik, så som den uppfattas av berörda myndigheter. Mot bakgrund av vad som framkommit i föregående avsnitt kan därför de idag faktiskt vidtagna åtgärderna sägas i stort motsvara denna målsättning.S

Det finns därför anledning att här något uppehålla sig vid grundprinciperna för denna målsättning. Huvudstadgandet för återväxt- skyldigheten återfinns i skogsvårdslagens fjortonde paragraf. De för ambitionsnivån avgörande formuleringarna i denna paragraf är synnerligen vaga och anger endast att "nöjaktig återväxt" skall föreligga "inom skälig tid". Dessa begrepp måste således tol- kas, vilket lämpligen sker mot bakgrund av förarbetena till lagen samt den diskussion som förts i samband med utformningen av skogs- styrelsens anvisningar rörande tillämpningen av lagen.

Enligt den fundamentala principen bakom 1948 års skogsvårdslag utfaller en bedömning av skogsbrukets kostnader och intäkter för- månligare för samhället än för det privateko- nomiska subjektet. Skälen härtill är flera. Allmänt näringspolitiskt betraktades således en expansion av exportindustrierna som något positivt. Den tyngst vägande faktorn torde emellertid ha varit sysselsättningseffekterna i

industri och skogsproduktion.6 I propositio— nen till 1948 års lag uttalar sig departements- chefen på dessa grunder för en politik som innebär en utvidgning av landets skogsbruk.7 Tillämpas denna princip på återväxtpoliti- ken leder den till hög intensitet, dvs. stor andel skogsodling (korta väntetider) och anläggning av förhållandevis stamrika bestånd. Från samhällets synpunkt var kostnaderna vid denna politik relativt sett låga, eftersom sambandet mellan jordbruk och skogsbruk garanterade att ledig arbetskraft alltid fanns tillgänglig.8 I ett sådant fall är det egentligen endast tillgången på produktiv skogsmark och skogsodlingsmaterial som bestämmer övre gränsen för samhällets återväxtpolitik. Samhällets intresse för återväxtåtgärderna fokuserades på detta sätt i första hand till "beståndens nöjaktighet i förhållande till markens produktionsförmåga . . . ”.9 Med utgångspunkt däri kunde man sedan definiera en skälig anspråksnivå beträffande föryng- ringarna. Denna blev följaktligen oberoende av renodlat privatekonomisk kalkyl.10 Vid en strikt tillämpning av denna princip kan i vissa fall skogsägare åsamkas direkta förlus-

' Grundkalkylen i 1955 års skogsvårdsutredning utfördes av statens skogsforskningsinstitut. Labo- rator Ulf Bärring vid skogshögskolans institution för skogsföryngring utförde samma kalkyl för 1962 års skogsbruksutredning. I båda fallen granskades grundkalkylen av samtliga skogsvårdsstyrelser och av vissa organisationer med anknytning till skogsbruket.

2 SOU 1958:30 s. 27. 3 Detta skall inte tolkas som en inkonsekvens i utredningens argumentation. Samhällets mål har erhållits genom en mer strikt tillämpning av samma principer som fastlägger skogsvårdslagens minimikrav. "' SOU 1969:32 s. 42 f. 5 Man bortser då från beskogning av efterslä— pande kalmarker och nedlagd åker.

G Betänkande med förslag till skogsvårdslag. SOU 1946:41. s. 66 ff.

7 Kungl. Maj:ts proposition 1948: 34. s. 53. " Denna synpunkt återkommer på många ställen i SOU 1946:41. Se särskilt s. 66 ff. samt 82. Från Skogsstyrelsens sida har den dessutom ansetts motivera ökat statligt stöd till privatekonomiskt icke lönsamma åtgärder. Se H Dickson, Ekonomiska principer bakom svensk skogsvårdslagstiftning, Stockholm 1956, s. 171 ff. ” SOU 1946z41 s. 164. "3 Bilaga 1 till Kungl. Skogsstyrelsens anvrsningar rörande tillämpningen av skogsvårdslagen, Stock- holm 1949, s. 47 ff.

Det fanns därför behov av en regel som kopplade ur huvudprincipen när kostnaderna blev alltför betungande. För detta ändamål beräknades det s.k. W-värdet, dvs. nuvärdet av alla framtida nettoavkastningar från avverkning. W-värdet angav sedan övre gränsen för återväxtskyldighetens omfatt- ning.l I praktiken kom denna begränsning att bli verksam endast för svagare marker i de norra delarna av landet. Samtidigt ansågs från skogspolitiskt ansvarigt håll att återväxt- kostnader motsvarande dessa W-värden inte var tillräckliga för att uppnå den av samhället önskade minimikvalitén på nya bestånd på ifrågavarande marker.2 För detta problem fann man en rent beräkningsteknisk ”lösv ning". Genom att kalkylräntan sattes så lågt som 2 '/.1 % höjdes W—värdena till den önskade nivån.3

Vid den ursprungliga formuleringen av 1948 års återväxtpolitik synes därför den funda- mentala idén ha varit att skogsmarkernas biologiska produktionsförmåga skulle tillva- ratas. Detta gäller såväl lagens minimikrav som den ambitiösare målsättningen beträf- fande återväxtpolitiken i stort.4 Kostnaderna för denna politik kom i andra hand. Politikens funktion med avseende på kostnaderna blev endast att förhindra att dessa skulle kunna verka hämmande på aktivitetsnivån.

Denna uppläggning av återväxtpolitiken är rationell endast i en situation där tillgången på mark är den enda aktuella begränsande fak- torn. Samhällets kostnader för beståndsan- läggning är då negligerbara och detta rimmar väl med framför allt den föreställning man hade om arbetskraftstillgången vid upplägg- ningen av 1948 års skogspolitik? Som visats i inledningskapitlet till denna utredning har utvecklingen under 1950- och 1960-talen radikalt ändrat dessa förhållanden.

Statens återväxtpolitik har fortlöpande anpassats till dessa förändringar. Vid två till- fällen har mer betydande omarbetningar av Skogsstyrelsens anvisningar rörande tillämp- ningen av skogsvårdslagen genomförts på här berörda punkter." De samhällsekonomiska resonemang som ursprungligen motiverade den höga ambitionsnivån på återväxtpolitiken

har därvid i det närmaste uteslutits. W-vär— desresonemangen och därtill hörande kal— kyler har gått samma väg. Nu gällande anvisningar har en mer skogsteknisk upp- läggning än tidigare och saknar i stort sett ekonomiska motiveringar till de stipulerade minimikraven.

Samtidigt har ambitionsnivån anpassats nedåt. Till en del har detta bestämts av att nya rön inom forskningen påverkat föreställ- ningen om olika bestånds produktionsför— måga. Därmed har det blivit möjligt att på ett adekvat sätt ta större hänsyn till kostnads- utvecklingen. Man har därvid ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt föryngringsproblemen på svaga marker i dåliga avsättningslägen.7

Situationen på återväxtpolitikens område är således idag radikalt annorlunda än den var när 1948 års politik drogs upp. Politiken har, som visats i föregående avsnitt, uppnått sitt uttalade syfte att väsentligt höja ambitions— nivån på återväxtarbetet. Ett fullföljande av denna politik kan komma att medföra bety- dande kostnadsökningar under 1970-talet." Det är därför naturligt att, på sätt som redan skett i den aktuella återväxtpolitiken, kost-

' Eftersom W-värdet inbegriper samtliga fram— tida omdrev blir det teoretiska markvärdet vid likhet mellan W-värdet och återväxtkostnaden negativt. De facto drevs alltså samhällets krav något längre än man tänkt sig. Jfr H. Dickson, a.a. s. 167.

2 Skrivelse från Statens skogsforskningsinstitut (24.5.1949), Bilaga 2 till Kungl. Skogsstyrelsens anvisningar rörande . . . . Stockholm 1949 s. 56 f. ” Kungl. Skogsstyrelsens anvisningar rörande Stockholm 1949, s. 16f. ' Se bl.a. Kungl. Skogsstyrelsens anvisningar rörande . . . . Stockholm 1949, s. 17. Man poängterar där att återväxtåtgärder utöver lagens minimikrav kan åstadkommas genom frivilliga åtaganden från skogsägarna och att kostnaderna för dessa delvis bör täckas med statsbidrag. Kalkylräntan kunde i sådana fall sättas så lågt som 2 %, i visas undan- tagsfall t.o.m. till 1,75 %. Några statsbidrag av denna art har emellertid aldrig utgått. "” I princip betyder detta bl. a. att arbetskraftens s.k. skuggpris är lägre än den faktiska lönen. Vid kalkylerna av kostnader och W—värden följde man inte denna princip utan åsatte i stället kalkylräntan ett mycket lågt värde. Teoretiskt ger inte detta förfarande ett korrekt resultat. I praktiken saknar det emellertid betydelse. " Större omarbetningar genomfördes 1964 och 1970. 7 Se Bilaga 2 till Skogsstyrelsens anvisningar rörande . . . , Stockholm 1964 s. 59 ff.

” Se ovan 5. 49.

nadssidan får en mer framträdande roll än den hade vid formuleringen av 1948 års politik. Utredningen kommer i de närmast följande avsnitten att utveckla vissa principiella syn- punkter på dessa frågor.

Återväxtprogram: kostnader och virkes- produktion

Prognos under osäkerhet

Det är ett trivialt faktum att återväxtplane- ringen måste genomföras med en mycket avlägsen horisont. Vid en traditionell skogs- ekonomisk investeringskalkyl krävs inte bara data för investeringskostnaderna i nuet, utan även för de priser och efterfrågade kvantiteter av virke som kommer att gälla om 60—100 år. Lika trivialt är att den information om dessa förhållanden som vi idag har tillgång till är helt otillfredsställande som planeringsunderlag. Man skall heller inte vänta sig att en ingående analys kan ge mer definitiva svar på frågorna, eftersom bedömningen avser en så avlägsen framtid.

Varje planering av återväxtpolitiken måste ske på basis av ofullständig information. Pla- neringsproblemets mest framträdande egen- skap är således den osäkerhet som gäller beträffande ett antal olika förutsättningar om den framtida utvecklingen. Dessa förhållan- den bestämmer i betydande utsträckning såväl den optimala återväxtpolitiken som upplägg- ningen av den följande målanalysen.

Iförstahandtarsigdettauttryckiatt man bör kunna beskriva ett antal återväxtpolitiska al- ternativ som alla kan bedömas ligga inom det möjligas gräns. Dessa olika alternativ karaktä- riseras av att produktionen av virke varierar, att återväxtkostnaderna är olika stora och att produktionen regionalt fördelas på olika sätt. Idén är här att man, eftersom osäkerheten om den framtida efterfrågan är så påtaglig, skall kunna ge en mer allmän belysningav kostnads- förhållandena vid olika framtida produktions— nivåer. På detta sätt blir det möjligt att bedö- ma vilka kostnadsförändringar som blir nöd- vändiga för återväxtåtgärderna om man tänker sig att olika efterfråge- och produktionsalter- nativ skall kunna realiseras. Bland dessa kan

man sedan välja det som från kostnads- och intäktssynpunkt ter sig mest förmånligt.

Det är emellertid också viktigt att man på något sätt tar hänsyn till osäkerhetens starka tidsberoende. Priser och efterfrågade kvanti- teter kan bedömas med betydligt större pre- cision på 20 än på 80—100 års sikt. Det är därför påtagligt lättare att fastställa avkast- ningen på sådana ti|lväxtbefrämjande åtgär- der som ligger under de sista 20 åren av ett bestånds omloppstid. Samtidigt kan dylika åtgärder komplettera de rena återväxtaktivite- terna när det gäller att uppnå en viss bestämd virkesproduktion på en given areal. Investe- ringar i återväxtåtgärder är därför i princip mera riskfyllda än t.ex. skogsgödsling av i det närmaste avverkningsmogna bestånd. Dessa förhållanden bör naturligtvis påverka åter— växtplaneringen. Man kan därför tala om en specifik planeringsstrategi, där återväxtåt- gärderna tänkes avpassade till produktions- program vars omfattning motsvarar relativt säkra minimivärden för i framtiden efterfrå- gade kvantiteter. Om efterfrågan senare visar sig vara mer expansiv, kan produktionen sti- muleras med hjälp av bl.a. skogsgödsling.

I enlighet med detta betraktelsesätt är det tre olika komponenter av återväxtpolitiken som skall studeras. Iförsta hand gäller det att klarlägga sambandet mellan återväxtkostna- derna och de olika alternativen för virkes— produktionens storlek. 1 andra hand skall systemets inneboende produktionsflexibilitet belysas. Vid en fullständig planering måste dessutom den sannolika utvecklingen för efterfrågan bedömas. Självfallet kan denna sista komponent aldrig bli annat än en mycket allmänt hållen gissning om skogsbrukets framtida ekonomiska betydelse. Idet följande utvecklas därför endast de två förstnämnda delproblemen närmare.

Kostnaderna för olika produktions- program: en principskiss

Skogsmarkens virkesproducerande kapacitet bestäms i betydande utsträckning av vilken typ av återväxtåtgärder som vidtas. Man kan här tänka sig variationer över ett ganska brett

kostnaden för återväxtåt- gärder kr/ha

Diagram 9

register: från det enklaste "låt-gå-systemet” till intensiva planteringsåtgärder i kombina- tion med markberedningar och röjningar. På en given markklass i en viss del av landet varieras på detta sätt både kostnaderna för åtgärderna och virkesproduktionen på ett bestämt sätt. I princip kan sådana variationer beskrivas med hjälp av ovanstående figur De producerade kvantiteterna har där avsatts längs den horisontella axeln och kostnaderna för återväxtåtgärderna längs den vertikala axeln.

En förflyttning uppåt, åt höger längs kur- van, betyder således att återväxten bedrivs med allt högre intensitet.

För landet i sin helhet gäller att tillgången på olika markklasser i stort sett är given. Genom att variera återväxtåtgärderna varieras i varje enskilt fall både virkesproduktionen och kostnaderna på ovan angivet sätt. Samtidigt beskriver summan av dessa kostnader och summan av de producerade kvantiteterna hur samhällets totala kostnader och totala vir- kesproduktion förändras. För ett bestämt sätt att förändra utnyttjandet av varje markklass i varje region är därmed även sambandet mel- lan totalstorheterna bestämt. Vi har då en kostnadskurva som entydigt beskriver sam- bandet mellan samhällets kostnader för åter- växtåtgärder och den totala virkes- produktionen.

För en samhällsekonomiskt effektiv åter-

_ ____+____

1 O

virkesprodu ktion m3/ha

växtpolitik är vi endast intresserade av att studera hur den minsta möjliga totalkostnaden förändras med virkesproduktionen. En sådan återväxtpolitik förutsätter att varje enskild markklass i varje region utnyttjas på ett speci- fikt sätt. Man fårdåett speciellt "mönster" för hur de olika markklasserna utnyttjas vid en be- stämd totalproduktion: en del planteras med stort plantantal, andra självföryngras etc. Vill man från detta läge öka den totala produktio- nen, måste intensiteten i återväxtåtgärderna öka på någon eller några markklasser i någon eller några regioner.

Utgångspunkten för denna kostnadskurva kan sägas vara ett fall där man tillämpar en extrem "låt-gå-metod” för all skogsmark i landet.1 Kostnaderna blir då de lägsta som över huvud taget är förenliga med någon vir- kesproduktion. Samtidigt utnyttjas den pro- duktiva kapaciteten hos marken genom- gående dåligt. På vissa marker får man då ingen eller mycket obetydlig virkesproduk- tion, andra ger —- i förhållande till sin fulla kapacitet — endast begränsade kvantiteter.

Vill man öka den totala virkesproduktionen måste markutnyttjandet förbättras på någon eller några markklasser. Eftersom denna för- ändring skall åstadkommas till minsta möjliga kostnad blir kostnadsförhållandena vid inten-

' Denna metod måste då tänkas uppfylla vissa minimifordringar m.a.p. miljöstandard och liknande.

sivare återväxtåtgärder avgörande för vilken markklass som kommer ifråga. Den markklass som genom mer intensiva åtgärder kan öka produktionen till minsta kostnad blir först ut- vald. Efter hand som man ytterligare höjer önskemålen om total virkesproduktion kom- mer andra markklasser med i bilden. Turord- ningen bestäms därvid av de relativa kostna- derna. De minst produktiva markerna blir i sis- ta hand utnyttjade för mer intensiva åtgärds- program.

Vid given tillgång på mark med olika pro- duktionsförmåga kan därför ett diagram. lik— nande 9 ovan, åtminstone teoretiskt preci- seras för hela det svenska skogsbruket. Längs den horisontella axeln mäts då den totala produktionen och längs den vertikala de totala återväxtkostnaderna. Målsättes produktionen till Q följer därav att återväxtkostnaderna måste uppgå till C på sätt som anges av kurvan i figuren. Man kan vidare utgå från att det finns en absolut sett lägsta kostnad för åter- växtåtgärder. I figuren är denna kostnad betecknad med C 0.1 Denna nivå kan uppen- barligen inte underskridas utan följer helt automatiskt med existensen av ett aktivt, producerande skogsbruk. Återväxt- kostnaderna är till denna del fasta.2 Av den totala kostnaden vid produktionen Q är såle- des endast C-C o att betrakta som investering i återväxtåtgärder. Storleken på dessa del- kostnader bestäms, som syns av figuren, av om kurvan har ett brant eller flackt förlopp. För en diskussion av återväxtpolitikens upp- läggning är det således av större intresse att belysa kurvans form än dess absoluta läge i figuren.

Det är uppenbart att kalkyler av detta slag är synnerligen schematiska med hänsyn till att de måste arbeta efter principer som innebär starkt schabloniserade skogsodlingsprogram. Vidare är vår kunskap om faktiska förhållan- den så begränsad att detär svårt att förutsäga effekten av olika produktionsstimulerande åtgärder. På åtskilliga punkter kan kalkylun- derlaget därför karaktäriseras mer som kva- lificerade gissningar än som erfarenhetstal. Utredningen har emellertid velat presentera kalkyler av detta slag eftersom de represente- rar ett första försök att åskådliggöra samband

som måste bedömas bli centrala fördenframti- da skogspolitiken. Med nuvarande faktaun- derlag bör de emellertid omges av starkareser- vationer vad beträffar resultatens till- förlitlighet.3

Kostnaderna vid beståndsanläggning: ett kalkylexempel

För att belysa det föregående principiella reso- nemanget vill utredningen i det följande refere— ra dylika kalkyler baserade på data över faktis- ka kostnader för återväxtåtgärder, skogs- gödsling och virkesproduktion i olika delar av landet.4 All skogsmark har därvid hänförts till en av 13 markklasser(6 st. isödra Sverige, 4 st. i Norrlands kustland och 3 st. i Norrlands in- land) med var för sig olika produktionsförmå- ga. Grundmaterialet för denna indelning har utgjorts av riksskogstaxeringarnas klassifice- ring av skogsmarksarealen i bonitetsklasser. I de tre regionerna har slutavverkningsåldrarna förutsatts vara samma för alla markklasser: 70 år i södra Sverige, 90 år i Norrlands kustland och 110 år i Norrlands inland.

Samtliga markklasser kan enligt kalkylens förutsättningar behandlas med 6 olika åter— växtprogram; 3 av dessa avser plantering och 3 avser självföryngring. I de olika pro- grammen ingår dessutom hyggesrensning, markberedning och röjning i varierande pro- portioner. Varje program ger för en bestämd markklass ett bestämt antal stammar efter röjning.5 Ett sådant bestånd antas sedan bli gallrat en gång för att slutavverkas vid ovan angivna beståndsåldrar. Gallringen ger till- sammans med slutavverkningen den totala virkesproduktionen från programmet.

' Denna behöver inte innebära att virkesproduk- tionen är noll.

2 1 den skogsekonomiska diskussionen brukar denna del av återväxtkostnaderna sägas utgöra avverkningskostnader, eftersom de sammanhänger med existensen av ett aktivt skogsbruk. I förelig- gande analys synes emellertid fast kostnad vara en mer adekvat beteckning.

3 Kalkylerna är vidare mycket känsliga för för- utsättningarna om föryngringstider samt räntefo- tens storlek. Se bilaga 2. * En mer detaljerad redogörelse återfinnes ibilaga 2 till betänkandet. 5 Planterings- respektive självföryngringspro- grammen är avpassade så att de skall ge 2 000, 1 500 resp. 1 000 stammar före första gallring.

Kostnaderna för varje program har bestämts med utgångspunkt i erfarenhetstal avseende åtgång av arbetskraft, maskiner och annat material vid hyggesrensning, markbe- redning, plantering och röjning. Dessa kost- nader har sedan diskonterats för att på ett adekvat sätt spegla de samhällsekonomiska kostnaderna vid de investeringsperioder som följer av förutsatta slutavverkningsåldrar. Vid diskonteringen har räntesatsen 5 % använts. Med kostnad menas i det följande, om inte annat anges, summan av årliga rän- tekostnader och reinvesteringar för det åter- växtkapital som binds genom varje program.'

Enligt modellkalkylen kan produktionsmå- let teoretiskt varieras över ett betydande intervall, från 47 till 86 milj. m3 sk. Vid den nedre gränsen används all skogsmark enligt principerna för det minst kostsamma åter- växtprogrammet. Vid den övre gränsen används all mark enligt de dyraste men sam- tidigt mest produktiva metoderna. Den övre gränsen sammanfaller relativt nära med andra uppskattningar av det svenska skogsbrukets maximala produktionsförmåga på lång sikt.2

Modellkalkylens nedre gräns bestäms uteslutande av att all skogsmark förutsätts vara använd för virkesproduktion. ! sin tur sammanhänger detta med att vi idag betraktar alla skogsbestånd i mogen ålder som i princip tillgängliga för avverkning. Enligt kalkylen kan emellertid inte ett framtida produktions- mål på 47 milj. m3 sk uppnås till lägre kostnad än den som anges av att all skogsmark ut- nyttjas på lägsta intensitetsnivå.” Modellkal- kylens resultat för denna produktionsnivå, omkring 9 miljarder i årliga räntor och rein- vesteringar, skulle därmed ge en adekvat bild av storleken på skogsbrukets "fasta kost- nader för återväxtåtgärder" enligt ovan angi— ven definition.

Dessa kostnader är ej att betrakta som investering. Skogsbruket skall därför inte heller belastas med ett förräntningskrav motsvarande dessa 9 miljarder för den fram— tida virkesproduktionen. Med högre produk- tionsmål än de ovan angivna 47 milj. m3 sk följer emellertid investeringar i ordets egent— liga bemärkelse. Kostnadsförhållandena ovanför basnivån är därför från återväxtpoli—

20 ' mdr kr 15 - 10 - o" ': 'o o o'. 5 ' ------__._ Produktionsmål 0 milj m3 sk —/ *r ' t , .

50 60 70 80 90

_ Kalkyl med samtl kostnader inkluderade

Kalkyl med arbetskraftskostnaderna i na Sv exkluderade

Diagram 10 Samband mellan produktionsmål och årliga kapitalkostnader för återväxtåtgärder.

Marginalkostnader kr

1 500—

1 000-

| | | | | | 500- ,' : " Produktions-

" mål milj m3 sk

. —1f | |

50 60 70 80 90

_ Kalkyl med samtl kostnader inkluderade

Kalkyl med arbetskraftskostnaderna i na Sv exkluderade

Diagram 11 Samband mellan produktionsmål och marginella kapitalkostnader för återväxtåtgärder.

tisk synpunkt av betydligt större intresse. Kurvan i diagram 10 beskriver det samband som modellkalkylen redovisar mellan kost- nader och produktionsmål.

Det framgår där att kurvan till en början har ett relativt flackt förlopp. Vid produktionen 60 milj. m3 sk är kapitalkostnaderna utöver

' Kostnadsbegreppet definieras i bilaga 2 s. 254. 2 Se t. ex. Virkesbalanser 1967, SOU 1968: 9, 5.31 ff.

3' .lfr bilaga 2 s. 260.

den fasta nivån inte större än 0,3 mdr kr/år. Kurvan stiger sedan allt brantare; vid 80 milj. m3 sk är kostnaderna för återväxtinveste- ringen 4,8 mdr kr och vid maximal produktion (86 milj. m3 sk) 10 mdr kr.

Kostnaderna för de egentliga inves- teringarna i återväxtåtgärder växer därför snabbt till betydande belopp. Detta samman- hänger med att marginalkostnaderna, dvs. den kostnadsökning som följer av att produk- tionsmålet utökas med en m3 sk, är höga redan vid relativt moderata produktionsnivåer. Som framgår av diagram ll nås en marginalkost- nad på 100 kronor redan i intervallet 65—70 milj. m3 sk. Vid produktionsmål ovanför 75 milj. m3 sk blir marginalkostnaderna mycket höga, kanske 300—400 kr. Enligt denna kalkyl skulle således en ambitiös återväxtpolitik skapa betydande kostnadsökningar, men ge endast begränsade produktionsvinster.

I kalkylen fördelas såväl produktion som resursinsatser mellan olika delar av landet. Fördelningen mellan norra Sverige (Norrland och Kopparbergs län) och södra Sverige i dessa avseenden redovisas i diagram 12—13. Resursinsatserna, så som de belyses av årliga investeringar i återväxtåtgärder, är relativt svagt växande i intervallet upp till 70 milj. ma sk för de nordligare delarna av landet. Detta sammanhänger med att modellkalkylen vid dessa relativt låga produktionsmål för landet i sin helhet i huvudsak förlägger produktionen till de mer produktiva skogsmarkerna i södra Sverige. Norrlands skogsmarker utnyttjas dåi kalkylen endast till basnivån. Med dettaföljer också att produktionen i Norrland blir en relativt sett liten andel, som lägst 35 %, av landets totala virkesproduktion. Både resursfördelning och virkesproduktion för- delas således i modellkalkylen på ett sätt som gynnar södra Sverige om man jämför med de faktiskt rådande förhållandena under 1960- talet.

Dessa fördelningar är relativt okänsliga för kostnadskalkylens uppläggning. Med hänsyn till bristen på arbetstillfällen på den norr- ländska landsbygden kan kostnaderna för arbetskraft i dessa regioner uteslutas. I kal- kylen påverkas då nästan enbart den absoluta nivån på den kurva som beskriver sambandet

Hela landet

investeringar

milj kr 150 — Norra Sverige 100 — 50 - Produktionsmål milj m3 sk _7, . . ,

50 60 fo 50 90

_ Resursfördelning enl kalkyl med arbets- kraftskostnaden i na Sv exkluderad

Resursfördelning enl kalkyl med förut- bestämd skogsodling i na Sv

Diagram 12 Samband mellan produktionsmål och årliga investeringar i återväxtåtgärder.

Produktion i na Sv 40 milj m3 sk

30 |------_--

20

10 Produktionsmål milj m sk

# . . . . . 50 60 70 80 90 _ Resursfördelning enl kalkyl med arbets-

kraftskostnaden i na Sv exkluderad

Resursfördelning enl kalkyl med förut- bestämd skogsodling i na Sv

Diagram 13 Samband mellan produktionsmål för hela landet och produktion i norra Sverige.

mellan kapitalkostnader och produktionsmål i diagram 10 ovan. Däremot lämnas marginal- kostnadskurvan i stort sett opåverkad av för- ändringen i kalkylmetod. (Diagram 11.) Efter- som resursfördelningen sker efter marginal- kostnaderna blir också denna opåverkad. ' Enligt ovan redovisade kalkyler kan teore- tiskt all skogsmark inorra Sverige självföryng-

' Se bilaga 2, för en närmare redogörelse av dessa frågor.

ras. Detta är utan tvivel en orealistisk förut- sättning. 1 betydande omfattning är nämligen de biologiska och klimatologiska förhållande- na där så ofördelaktiga att föryngring måste ske genom plantering. Man kan emellertid inte här ange någon säkrare siffra för vilka arealer som berörs av denna problematik. Om man i kalkylmodellen utgår från att den nuvarande Skogsodlingen i norra Sverige är motiverad en- bart av dessa förhållanden påverkas kost- nadsbilden. Den fasta kostnaden stiger och marginalkostnaderna reduceras över ett be- tydande intervall. Enligt denna kalkyl. som sannolikt bäst beskriver aktuella förhållanden. skulle dagens återväxtåtgärder motsvara en framtida produktion på 65—70 milj. m3 sk till en marginalkostnad om 50 kr. (Se diagram 14.)

Kostnaderna vid skogsgödsling: ett kalkylexempel

Som framhållits ovan ger skogsgödslingen möjligheter att i framtiden i viss utsträckning anpassa virkesproduktionen till efterfrågans storlek. Utredningen har låtit utföra vissa kal- kyler för att belysa de kostnader som uppstår genom att denna flexibilitet i virkesproduktio- nen utnyttjas.

Kalkylmodellen ansluter här nära till de principer för beståndsanläggning som redo— visats ovan.' Genom att öka intensiteten i skogsgödslingen, vilket i detta fall endast betyder att gödsling genomförs en, två eller tre gånger under beståndets växttid, ökar virkesproduktionen. Samtidigt stiger kostna- derna. Kostnaderna har därvid definierats i analogi med återväxtkostnaderna. De utgör således summan av årlig ränta på gödslings- kapitalet samt den nödvändiga rein— vesteringen.

Modellkalkylens resultat tor sambandet mellan tillskott till virkesproduktion och kapitalkostnader redovisas i diagram 15 nedan.2 Det framgår där att redan vid så begränsade tillskottskvantiteter som 2 ä 3 milj. m3 sk blir marginalkostnaden 30 kr. I intervallet 6—7 milj. m3 sk är den åtminstone 75 kr. Enligt analysen i föregående avsnitt skulle detta belopp i varje fall inte vara lägre än marginalkostnaderna vid beståndsanlägg—

ning enligt den nu förda återväxtpolitiken. Man bör därför kunna dra slutsatsen att ett tillskott om 6 a 7 milj. m3 sk utgör övre gränsen för vad gödslingsåtgärderna kan bidra med till virkesproduktionen i framtiden.3 Flexibili- teten skulle därmed inte avse ett större variationsutrymme än +10 % av den totala virkesproduktionen.

Marginalkostnader 200 - kr

150—

| | | | | | | | | | I 100— | | | | | | |

50—

Produktionsmål milj m sk 4 I 1 I l 1

50 60 70 80 90

_— Kalkyl med arbetskraftskostnaden exkl i na Sv

....-- Kalkyl med förutbestämd skogsodling i na Sv

Diagram 14 Samband mellan produktionsmål och marginella kapitalkostnader för återväxtåtgärder (endast del av sambandet).

Slutsatser

Utredningen anser inte att resultaten moti- verar en omläggning av återväxtpolitiken. Denna måste tills vidare bedrivas efter i stort sett de principer som gäller för närvarande. Samtidigt bör man emellertid för den fortsatta utvecklingen av återväxtpolitiken uppmärk- samma kostnadsfrågorna i större utsträck- ning. Modellkalkylerna pekar entydigt mot att kapitalkostnaderna är så pass betydande att de förtjänar en speciell bevakning i framtiden.

' I bilaga 2 till betänkandet återfinns en detaljerad redogörelse för modellkalkylen.

2I diagrammet redovisas endast det kostnads- mässigt fördelaktigaste av de två alternativ som beräknas i bilaga 2.

3 I en flaskhalssituation för industrins råvaru- försörjning kan man dock tänka sig att det tempo- rärt blir aktuellt med höga gödslingsintensiteter.

kap- kostn marg. mill kostn kr kr 200—100 150—- 75 , o ': o 0 100—— 50 ,o o'... _ _-

50" 25 "' Målsättning för tillskottsprod milj m3'sk

1 3 5 7

_ Kapitalkostnader ----- Marginella kapitalkostnader

Diagram 15 Samband mellan målsatt tillskottspro- duktion och kapitalkostnader för skogsgödsling samt motsvarande marginalkostnader.

Utredningens förslag Principerna för återväxtpolitiken

I nu gällande tillämpningsanvisningar för skogsvårdslagen (17 aug. 1970) har Skogssty- relsen i samråd med skogshögskolan och företrädare för olika skogsägarekategorier sökt konkretisera de allmänt formulerade målen i form av krav på återväxternas kvalitet och tidsfrister för reproduktionspliktens full- görande. Därvid har det primära målet varit att uthålligt uppnå ”ett uppehållande och så vitt möjligt en utvidgning av landets skogs- bruk” (här tolkat som produktion av skogs- industriell råvara). Hänsynen till ”förutsätt- ningarna för en lönsam skogsproduktion å den ifrågavarande marken” har främst tagit sig uttryck i starkt differentierade krav på åter- växternas täthet och kvalitet samt på tids- fristens längd för marker av olika produktionsförmåga och i skilda avsättnings- lägen. Även den allmänna nivån för repro- duktionsplikten har i någon mån påverkats av sådana hänsynstaganden.

Anvisningarna anger skälig tid för åstad- kommande av nöjaktig återväxt i tillväxtom- rådena I—III till 10 (15) år och i resten av landet till 5 (10) år.'

För nöjaktiga återväxter stipulerar anvis- ningarna erforderligt antal jämnt fördelade, utvecklingsdugliga huvudplantor vid den tid- punkt då hjälpkultur senast kan insättas. Dessa värden växlar med boniteten inom gränserna: Tall 1 000—2 000 Gran 700—2 200 Björk 800—1 200

Marker i sämre avsättningslägen i Nord— sverige behöver ej uppfylla dessa minimivär- den. För vissa svaga skogsmarker i kost- samma avsättningslägen belägna på hög höjd över havet kan avsteg göras både ifråga om skälig tid, plantantal och återväxternas jämnhet.

Anvisningarna ger inga föreskrifter om vilka föryngringsmetoder som bör tillämpas i olika fall. I det avseendet hänvisas till de regionala skogsskötselanvisningar som skogsvårdsstyrelserna i samarbete med skogsbrukets företrädare och under ledning av Skogsstyrelsen utarbetar. Där lämnas råd angående val mellan olika föryngringssätt, förband vid skogskultur, återväxtvård m. m. Större skogsföretag har sina egna skötselan- visningar speciellt anpassade till företagets mål för Skogsvården.

Den praktiska skogsvårdspolitik som blivit resultatet kan — med avseende på fördel- ningen mellan skogsodling och självföryng- ring — studeras i de återväxttaxeringar som skogsvårdsorganisationen2 genomfört åren 1964—1968 och i en enkät utförd 1969 av Forskningsstiftelsen Skogsarbeten.3 Andelen skogsodlade föryngringsytor växlar enligt dessa undersökningar från praktiskt taget 100% i de fyra sydligaste länen ned till 20—30 % i vissa delar av Norrland. I norra Sverige synes privatskogsbruket ha lägre andel skogsodling än storskogsbruket. Från Bergslagen och söderut är den lika.

Återväxttaxeringarna kan ej utnyttjas för bedömning av förbandstätheten vid skogsod— ling, eftersom antalet utsatta plantor succes- sivt sänkts under senare år. De ovan nämnda

' Värden inom parentes avser högre belägna skogsmarker.

2 Avsåg endast skogar under skogsvårdslagen. 3 Avsåg hela skogsbruket.

Tabe/13 Slutavverkningsarealer och föryngringsarealer enligt avverkningsalternativ d omkring år 1980.

Tillväxtomrade Årlig slutav- Årlig föryngringsareal Härtill nedlagd jord— verknareal bruksmark fram till 1980 1980 1975 1980 Enhet 1000 hektar I 106 90 80 1 11 92 89 85 2 111 33 32 29 2 lV 58 60 56 l 1 V 67 68 57 15 VI 14 15 12 4 Summa 370 354 319 35

skötselanvisningarna ger här bättre besked om dagens och den närmaste framtidens handlingsnormer.

I tabell 4 (s. 60) presenterar utredningen med utgångspunkt i här angivna källor den intensitet i återväxtarbetet som kan sägas motsvara dagens återväxtpolitik. Enligt utredningens tidigare uttalande bör samma principer gälla till dess eventuellt bättre grundade kalkyler om den framtida återväxt- politiken kan åstadkommas.

Föryngrings- och röjningsarealer

Utredningen bedömer att avverkningsalter- nativ d enligt Skogshögskolans Avverknings- beräkning 1969' bör uppnås i början av 1980- talet. Föryngringsarealerna. i betydelsen arealer som skall bli föremål för återväxtåt- gärder, har följaktligen beräknats enligt detta alternativ (se tabell 3). Därvid har förutsatts följande normala kalmarkstider: T.I 8 år(ovan skogsodlingsgränsen 10 år) T2.II och 111 5 år, T.IV 4 år, T.V 3 år och T.V12 år. Värdena för 1975 har erhållits genom interpolering mellan dagens situation och den för 1980 beräknade. Det bör uppmärksammas att med dessa anta- ganden kan föryngringsarealen 1980 vara något mindre än slutavverkningsarealen vid samma tid. Kalkylen bygger nämligen på antagandet att normal kalmarksareal skall stå i visst förhållande till den vid varje tidpunkt aktuella slutavverkningsarealen.

Den nedlagda, ännu ej skogsplanterade jordbruksmarken finns registrerad i riks- skogstaxeringens kalmarksareal och har alltså medräknats i föryngringsarealen. Tillägg måste emellertid göras för skogsplantering på mark som läggs ned under tiden fram till 1980. Utredningens antaganden härom redovisas i tabell 3. Det har därvid beräknats att drygt hälf— ten av den bedömda nedläggningsarealen skall skogsodlas.

Röjningsarealen består dels av efterslä- pande oröjda ungskogar, dels av årligen inväxande. Ifråga om den eftersläpande arealen har bedömningen skett utifrån Lång- tidsutredningens beräkningar. Dessa har dock justerats ned något, emedan där medtagits arealer som ännu inte nått röjningsstadiet. Den eftersläpande röjningen har beräknats böra inhämtas under 10 år. Röjning på nytill— kommande föryngringsarealer har ansetts nödvändig på hela arealen naturlig föryngring och 80 % av planteringsarealen. Den beräknas infalla efter ca 10 år i södra Sverige och ca 20 år i norra Sverige, räknat från föryngringens födelseår. De sålunda framräknade årliga röjningsarealerna framgår tillväxtområdesvis av tabell 5. I hela landet uppgår de samman- lagt till 426 000 ha.

Dagsverksåtgången är hämtad ur Långtidsutredningen. Dagsverkskostnaden är

' Se kap. 5 nedan. 2 f=tillväxtområde. Landets indelning på till- växtområden framgår av karta ä 5. 23.

Tabell 4 Andel skogsodling och plantan- tal per har. Tillväxt- Andel skogs- Planantal per har område odling (inkl. hjälpkul- __ tur i själv- % föryngring) Tall Gran I 45 1 900 1 700 [I 50 2 200 1 900 111 60 2 300 2 000 IV 75 2 300 2 000 V 90 2 900 2 400 VI 95 3 500 2 700

hämtad ur statistik från skogsbrukets arbets- givare för 2:a och 3:e kvartalen 1971.

Ätgärdsintensiteter, dagsverksåtgång och kostnader

För den beräkning av kostnader och resurs- utnyttjande inom beståndsanläggningssektorn som avses bli slutresultat fordras en bedöm- ning av åtgärdsintensiteter och kostnader för olika slag av aktiviteter. Då beräkningen inte siktar till annatänengrov bedömningochdess- utom i många avseenden måste bli hypotetisk har åtgärdsintensiteten inte bedömts så detal-

Tabell 5 Kostnader och arbetskraftsanvändning enl. utredningens förslag till återväxt— politik 1970—1985.

Tillväxt- Pro- Årlig för— Normal Återväxt Röjning område gnos- yngrings- kalmarks ar areal "d Årlig Årlig Årlig Årlig Årlig _ dagsverks- kostn. röjnings— dagsverks— kostnad ] OOO-tal År åtgång areal åtgång har 1 OOO-tal dv milj. kr 1 OOO-tal har 1 OOO-tal dv milj. kr 1975 80 134 30 I 8 90 72 11 1980 90 152 34 1975 85 183 39 II 5 152 137 21 1980 89 191 41 1975 29 79 18 111 5 44 44 7 1980 32 86 19 1975 56 191 43 IV 4 65 72 11 1980 60 201 45 1975 57 283 62 V 3 61 73 11 1980 68 328 72 1973 12 71 15 VI 2 14 17 3 1980 15 86 19 1975 319 941 208 I-VI 426 415 64 1980 354 1 044 231 60 SOU 1973:14

jerat som t. ex. i Skogsbruksutredningen.' Som geografisk enhet har använts tillväxtom- rådena, ehuru en del av dessai nu förevarande avseenden är mycket heterogena.

De väsentliga faktorerna i åtgärdsintensi- teten är fördelningen mellan skogskultur och självföryngring samt plantsorter och plant- antal vid skogskultur. Andelen skogsodling har bedömts med utgångspunkt i det faktiska handlandet, sådant det framkommit vid skogsvårdsorganisationens återväxttaxering och Forskningsstiftelsen Skogsarbetens enkät 1969. De antagna värdena har dessutom kont- rollerats mot aktuella erfarenhetstal från stör- re företag. Nyligen gjorda undersökningar inom Skogsstyrelsen tyder dock på attman inte genomgående uppnått denna intensitetsnivå. Inom trakter (T.II och T.III) där de i Skogsb- ruksutredningen redovisade bedömningarna lett till önskemål om högre andel skogsodling än det registrerade förhållandet. har slutligen viss hänsyn tagits till dessa. Behovet av hjälp- kultur i självsådderna har beaktats vid areal- fördelningen. Inom ytor somiprincipskogsod- 1ats har förutsatts att vissa mindre delarpå fuk-

tig, storblockig eller grund mark lämnas för självföryngring. På nedlagd jordbruksmark förutsätts endast skogsodling.

Förbandstätheten vid skogsodling bygger på de regionala skogsskötselanvisningarna som skogsvårdsstyrelserna utarbetat i samråd med företrädare för skogsägarna. Plantanta- len har uppräknats med 10—15 % för beräk- nad om- och hjälpkultur.

Den andel av föryngringsytan som anses böra hyggesrensas respektive markberedas har hämtats ur Långtidsutredningen (grund- material utarbetat av Skogsstyrelsen).

Hyggesrensning och röjning förutsättes ske med motorröjningssåg, markberedning med dagens effektivaste maskiner (ev. hygges- bränning ingår i markberedningsarealen).

Utredningens förslag till återväxtpolitik sammanfattas i tabell 5. Det framgår där att de totala kostnaderna uppgår till 300 milj. kr i början av 1980-talet. Större delen av kost- nadsökningen sammanhänger med att den årliga föryngringsarealen växer på grund av ökade slutavverkningar.

' SOU 1969:32.

3. Mål för avverkningspolitiken

Efterfrågan, virkestillgångarna och konkur- rensförmågan

Avverkningarna måste självklart inta en framträdande plats i den skogspolitiska pla- neringen. Det generella kriteriet för effektiv resursanvändning, ”rätt kvantitet till minsta kostnad",' anger vilka centrala frågor som därvid skall behandlas. Dels gäller det att bestämma den rent volymmässiga omfatt- ningen på avverkningarna, dels skall man undersöka vilka krav som ett bibehållande av konkurrensförmågan kommer att ställa på kostnadsutvecklingen inom skogsbruket. Uppläggningen av målanalysen bestäms i sina huvudlinjer av två faktorer.

Som en första faktor måste man således i analysen ta hänsyn till att skogsbrukets slut- produkt, det avverkade virket, är en råvara som skall vidareförädlas. Brännved och övrig direkt virkesanvändning uppgår f.n. till så små kvantiteter att de är skogspolitiskt oin- tressanta.2 I framtiden blir efterfrågan på industrivirke helt dominerande för skogsbru- kets avsättningsförhållanden. På detta sätt blir utbyggnadstakten för förädlingsindu- strierna av avgörande betydelse för avverk- ningarnas faktiska utveckling.

Det finns ingen samlad målsättning för de träförädlande industriernas utveckling. Utredningen måste därför genomföra kalky— lerna avseende avverkningspolitikens upp- läggning utan stöd av dylika uppgifter. Den möjliga avsättningen av virke från svenskt

skogsbruk härleds därvid från efterfrågan på de förädlade produkterna. Ett bestämt mål för avverkningarna förutsätter således att indu- strikapaciteten anpassas på motsvarande sätt.3 Denna anpassning kan inte förväntas komma till stånd annat än under förutsättning att skogsindustrin är konkurrenskraftig gent- emot andra näringsgrenar. Eftersom virkes- råvaran kostnadsmässigt väger tungt inom skogsindustrin, måste virkespriser och avverkningskostnader ingå i den skogspoli- tiska målanalysen.

Den andra faktor som bestämt analysens uppläggning är skogsbrukets starka beroende av utlandsmarknaderna. Inte mindre än 65 % av den totala avverkningen går direkt eller indirekt efter förädling på export.' På världs- marknaden finns ingen efterfrågan som är specifikt inriktad på svenska produkter. Den

' Jfr kap. 1. 2 Vid slutet av 1960—talet kan kvantiteterna för brännved och annan användning än industrivirke beräknas ha uppgått till 4 milj. m” f. u.b. Jfr SOS, Skogsstatistisk årsbok 1969 s. 99. Exporten av rundvirke uppgick samma år till ungefär 3 milj. ni" f. u. b.

” Vissa begränsade kvantiteter kan naturligtvis avsättas till förädlingsindustrin i andra länder, i främsta hand Finland och Norge.

* Enligt beräkningar i SOS Skogsstatistisk årsbok 1964/65, 5. 96, uppgick den direkta exporten och virkesåtgången för skogsindustrins export till i runt tal 33 milj. m3 f.u.b.. vilket ger en exportandel på mer än 65 %. Enligt 1957 års input-output—under- sökning var det totala "exportinnehållet" i skogs- brukets produktion 64 %. Jfr Höglund-Werin. The Production System of the Swedish Economy. An Input-Output Study, Uppsala 1964, s. 106 ff.

svenska avsättningen bestäms till sin storlek och inriktning i konkurrens med andra skogsproducerande länder. En aktiv konkur- renspolitik kan därför påverka Sveriges andel av världsmarknaden. Man får därvid förut- sätta att en växande avsättning kan medföra lägre priser och/eller högre kostnader. Själv- klart finns det en gräns för vilka prisreduk- tioner och kostnadsökningar som kan tolere- ras. Uppnås denna gräns, blir ytterligare utbudsökningar olönsamma för svenskt skogsbruk. Inom de ramar som anges av existerande tillgångar på avverkningsbar skog representerar denna virkesproduktion den skogsekonomiskt optimala avverkningen.

Vid bestämningen av den optimala avverk- ningen är således världsmarknadens efterfrå- gan, virkestillgångarnas storlek och kost- nadsutvecklingen av central betydelse. I den följande framställningen ägnasdessatre fakto- rer var sitt delavsnitt. Efter en samlad bedöm- ning av de olika kostnads- och intäktsposterna formuleras de avverkningspolitiska målen i ka- pitlets sista delavsnitt.

Efterfrågan och den svenska marknadsandelen

Få varuområden är så väl genomarbetade som skogsindustrins vad beträffar de globala efterfrågeförhållandena. Det finns ambitiöst genomarbetade prognoser, som i vissa fall av- ser utvecklingen fram till mitten av 1980-ta— let. Kommitténs bedömning av den allmänna efterfrågeutvecklingen vilar på dessa studier. Man kan utgå från att det skulle krävas en mycket betydande utredningsverksamhet för att komma fram till resultat som på ett påtagligt sätt bekräftar eller kullkastar huvudlinjerna i de aktuella prognoserna. Kommitténs bedömning gäller därför endast till vilken del denna efterfrågan kan komma att tillfredsställas med produkter som har det svenska skogsbruket som råvarubas.

Världens virkesförsörjning

Världens totala konsumtion av skogsindu— striprodukter tog, enligt uppskattningar av FAO, i början av 1960-talet i anspråk något

över 1000 milj. m3f.u.b. rundvirke.' Under de närmast föregående 10 åren hade efterfrågan vuxit snabbt; totalt sett krävde konsumtionen i början av 1960—talet 25 % större avverk- ningar än 10 år tidigare. Denna konsumtions- ökning kan uppfattas som huvudsakligen bestämd av att inkomsten per capita steg under den aktuella perioden. Efterfrågan på skogsindustriprodukter uppvisar således på vanligt sätt ett positivt inkomstberoende.

Samma inkomstkänslighet för efterfrågan återspeglas i den etablerade fördelningen av konsumtionen mellan olika regioner. De utvecklade industriländerna i Nordamerika och Västeuropa tog, på grund av sina relativt höga inkomstnivåer, merparten av världens totala konsumtion.2 I Asien framstod av samma skäl Japan som den dominerande konsumenten av skogsindustriprodukter.

Prognoserna för den framtida konsumtio- nen bygger i allt väsentligt på att detta sam- band mellan efterfrågan och inkomst kommer att bestå. På basis av förväntningar och planer för den framtida inkomstutvecklingen i olika länder kan man därmed bedöma hur efterfrå- gan kommer att utvecklas. För perioden 1961—1975 beräknades i FAO-undersök— ningen att en drygt fyrtioprocentig ökning av konsumtionen skulle komma till stånd. Motsvarande behov av industrivirke skulle därmed stiga till i det närmaste 1 500 milj. rn3 f.u. b.3

I nedanstående tabell visas hur detta behov enligt prognosen fördelas på olika regioner? Det problem som här skall diskuteras gäller emellertid inte den totala konsumtionens framtida storlek och inriktning. Som fram- hållits tidigare har utredningen inte funnit anledning att revidera existerande prognoser på denna punkt. Intresset är i första hand inriktat på att belysa vilka regioner som kommer att producera de efterfrågade kvan— titeterna. Samma tabell innehåller därför

' Food and Agricultural Organization of the United Nations (FAO). Wood: World Trends and Prospects (i det följande benämnd WWTP), Rome 1967 s. 10.

* Approximativt 53 %.jfrWWTPTableII:2$.10. " Redan 1968 uppnåddes 1200 milj. m” f. u.b.

* WWTP, s. 33 ff.

Tabell 6 Regionala försörjningsbalanser för skogsindustrins produkter, evalverade till motsvarande behov av rundvirke, m3 fub. Uppgifterna anser, om ej annat anges, ge- nomsnitt för åren 1964/66.

Region Tillgång Användning Export- Konsumtion överskott + år 1975 enligt Produktion Import Konsumtion Export Import- WWTP overskott — Skandinavien 85 6 26 65 + 59 39 Europa, utom Sk. 150 123 240 33 —— 90 337 Sovjetunionen 275 2 252 25 + 23 305 Nordamerika 394 62 367 89 + 27 420 Syd- o. Mellanam. 41 8 45 4 — 4 76 Afrika 28 6 25 9 + 3 36 Asien-Australien mfl 154 38 169 23 —— 15 282 Världen totalt 1 127 245 1 124 248 + 3 1495

Anm. Världshandeln utvisar enligt tabellen ett totalt exportöverskott på 3 milj m3 fub. Detta förhållande sammanhänger med ofullkomligheter i export-importstatistiken för olika länder. Källa: FAO, Yearbook of Forest Product Statistics 1966 och 1967.

uppgifter om den regionala försörjningen med virke i mitten av 1960-talet. På tillgångssidan återfinns produktion och import och på användningssidan konsumtion och export.

Av tabellen framgår att mer än 20 % av världens totala produktion av industrived omsätts i internationell handel, direkt eller indirekt i form av förädlade skogsindustri- produkter. Handeln spelar således en viktig roll i den totala försörjningen.

Siffrorna för nettohandeln, dvs. import- respektive exportöverskott, anger i grova drag de olika regionernas totala beroende av världsmarknaden.' Europa, utom Skandina- vien, är det mest betydande underskottsom- rådet både absolut och sett i relation till sin egen konsumtion. Underskottet på 90 milj. m” f. u. b. gäller i själva verket enbart för EEC- 1änderna och England tillsammantagna. För övriga länder utom Skandinavien, tar över- skott och underskott i det närmaste ut varandra. Det asiatiska underskottet är kon- centrerat till Japan. Under efterkrigstiden har underskotten vuxit i båda regionerna. På överskottssidan domineras bilden av Skandi- navien, Nordamerika och Sovjetunionen. Dessa länder har successivt ökat sina över- skott under de senaste 15 åren.2

De stigande importöverskotten har berott på att skogstillgångarna i underskottsregio- nerna varit otillräckliga. Efterfrågan har där- för inte kunnat tillfredsställas med inhemsk råvara till konkurrenskraftiga priser. Fram- tida konsumtionsökningar kommer med all sannolikhet att skärpa underskottssituationen i Västeuropa och Japan.

För utvecklingsländerna i Afrika, Asien och Latinamerika, som i tabellen ovan uppvisar mindre över- och underskott, är situationen annorlunda. Råvarutillgångarna är där inte den direkt begränsande faktorn för framtida utbudsökningar. Den allmänna utvecklings- och industrialiseringstakten bestämmer i vil- ken utsträckning de prognostiserade kon- sumtionsökningarna kan mötas av ett

' För att nettohandeln skall vara ett adekvat ut- tryck för världsmarknadsberoendet måste alla olika typer av trädslag vara perfekta substitut för varandra i industrins produktion. Så är naturligtvis inte fallet och resonemanget ovan gäller därför endast approximativt.

2 Den största relativa ökningen av exportöver- skotten uppvisar Sovjetunionen och Nordamerika. Under perioden 1955—1965 mer än fördubblades överskotten för dessa regioner. De skandinaviska ländernas ökning ligger däremot under 50 %.

inhemskt utbud. 1 ovan nämnda FAO-studie bedömde man på dessa grunder att utbudet i utvecklingsländerna skulle kunna öka så att det neutraliserade den dominerande delen av konsumtionsökningen fram till 1975. Endast en sjundedel av konsumtionsökningen skulle på detta sätt leda till en motsvarande stegring av importöverskotten.l Eftersom import- överskotten i mitten på 1960-talet uppgick till en femtondel av konsumtionen världsmarknadsberoendet att öka något för dessa länder.

Som framgått ovan är bristande alliniin utvecklingspotential snarare än kostnadshöj— ningar den utbudshämmande faktorn i utvecklingsländerna. De länder som exporte— rar till u-landsmarknaderna kan därför räkna med att möta en prismässigt tämligen kon- kurrenskraftig ”'hemmamarknadsindustri'". Nordamerika och Sovjetunionen bedöms i FAO-rapporten ha de bästa förutsättningarna för konkurrens på u-landsmarknaderna. Mycket talar för att det i första hand blir industrin i dessa regioner som kommer att täcka underskotten i Asien och Latinamerika.

Vår egen konkurrenssituation ter sig därför inte speciellt förmånlig på u-landsmarkna— derna. Å andra sidan spelar de heller inte någon avgörande roll för vår totala export. Man kan beräkna att Sveriges export av skogsindustriprodukter i mitten av 1960-talet motsvarade en total förbrukning av rundvirke på omkring 33 milj. m:i f.u. b. Exporten på Syd- och Mellanamerika, Afrika, Asien och Stillahavsområdet uppgick emellertid endast till 2,6 milj. m” f. u. b. och utgjorde därför en liten andel av dessa regioners totala konsum- tion.2 Även om svensk export behåller sin andel av den totala prognostiserade konsum- tionen för år 1975. betyder detta trots allt ganska litet för avverkningarna i Sverige. Grovt taget skulle det motsvara en ökning av de årliga avverkningarna på 2 milj. m3 f. u. b. under en tioårsperiod.

Det krävs därför att svensk export betydligt ökar sin marknadsandel på dessa regioner för att avverkningarna skall påverkas i avgörande grad. Med hänsyn till konkurrensförhållan-

kommer

dena kan detta bedömas vara mindre sannolikt. SOU 1973:14

Som framgår av tabellen ovan dominerar det västeuropeiska underskottsområdet bilden över världshandelns nettoströmmar. Enligt tillgängliga prognoser kommer denna situa- tion att accentueras fram till 1975. Man beräknar således att huvuddelen av den totala efterfrågeökningen motsvarande en rundvir- kesförbrukning på ungefär 55 milj. in” f. u. b. måste ta formen av ett ökat importöverskott.” På grund av de begränsade skogstillgångarna kan det inhemska utbudet fram till 1975 inte antas öka med mer än 12—13 milj. m” f. u. b.

De största exportörerna till Västeuropa är de skandinaviska länderna, Nordamerika och Sovjetunionen. Speciella varusortiment importeras även från Syd—. Mellan- och Östeuropa. För de senare regionerna pekar prognoserna närmast mot att den tidigare svagt positiva balansen i handeln kan komma att förskjutas i negativ riktning. Deras villig- het att konkurrera med den svenska exporten bör rimligen försvagas av detta.

Det växande västeuropeiska underskottet måste därför huvudsakligen täckas med

' FAO. WWTP s. 118 ff. Denna kalkylinkluderar Japan som står för 2/3 av den totala ökningen i nettoimportbehov uppgående till 30 milj. för års- perioden 1960—1975.

3 Sveriges export av skogsindustriprodukter. för— delad på mottagarregion och evalverad till motsvar— ande behov av rundvirke. milj m” fu b i genomsnitt 1964—1966.

Motagarregion Kvantitet Andel av regionens konsum- tion

Skandinaviska länderna 2.l Europa. utom Skand. 27.2 11.4 Sovjetunionen 0.2 0 Nordamerika 1.0 0.3 Syd- o. Mellanamerika 0.8 1.8 Afrika 0.5 2.0 Asien o. Stilla havsomr. 1.3 0.8

Anm. Beräkningarna är baserade på uppgifter ur FAO. Yearbook of Forest Products Statistics 1966/67.

” FAO/ECE. European Timber Trends and Prospects; An Interim Review (Geneva. July 1969). I det följande betecknas detta arbete ETTP 111.

import från de tre stora överskottsregionerna, dvs. Skandinavien. Nordamerika och Sov- jetunionen. Tillgängliga studier visar att överskottsregionerna innehåller outnyttjade och ekonomiskt tillgängliga skogstillgångar i sådan omfattning att både den egna hemma- marknadskonsumtionen och underskottsre- gionernas växande behov skall kunna tillgodoses.

Den framtida konkurrensen

Det västeuropeiska underskottet kommer av dessa skäl sannolikt att täckas vid en prisnivå som ger i stort sett oförändrade avkastnings- förhållanden i skogsindustri och skogsbruk. Vilken eller vilka av överskottsregionerna som kommer att vara mest expansiv blir då en fråga om deras inbördes konkurrens. De skandinaviska länderna har därvid ett visst övertag i förhållande till Nordamerika och Sovjetunionen. Såväl närheten till den euro- peiska marknaden som likheterna i konsum- tionsmönstret talar för detta. Till de skandi- naviska ländernas nackdel verkar emellertid att avverkningarna snart kan nå i närheten av den gräns där betydande kostnadshöjningar inträder.'

Förhållandena i Nordamerika och Sovjet- unionen är inte desamma. De framtida Utbudsökningarna på den västeuropeiska marknaden från dessa båda regioner torde därför i stort sett bestämmas av andra faktorer än de rent kostnadsmässiga. 1 första hand blir det en fråga om hur aktiv konkurrens de skandinaviska länderna kan bjuda. Vidare kan den starka konsumtionsökningen på de egna hemmamarknaderna och de växande under- skotten för utvecklingsländerna och Japan verka hämmande på Sovjetunionens och Nordamerikas möjligheter att exportera på Västeuropa. Vid en isolerad prishöjning på den västeuropeiska marknaden torde man dock få räkna med att betydande över— skottskvantiteter från den nordamerikanska industrin kommer att uppträda.

] grovt schematiserad form kan de ovan diskuterade prognoserna för utbuds- och efterfrågeförändringar inom olika regioner sammanställas till nedanstående tablå.

Tabe/[7 Försök till uppskattning av för- sörjningsbalansens förändringar 1965—1975 inom olika regioner (m3 fu b)."

Region Förändring i Konsum- Produk- Export- tion tion överskott Utvecklingslän— der och Japan + 200 + 176 — 24 Västeuropa + 53 + 13 —40 Syd- o. Mellan- europa + 21 + 16 + 5 Östeuropa + 12 + 6 + 6 Skandinaxien + 6 + 33 +27

Nordamerika + 28 _ _ Sovjetunionen + 63 _ ._

" Uppgifterna för utvecklingsländerna. Japan. Nordamerika och Sovjetunionen är hämtade från WWTP; uppgifterna för de europeiska regionerna från E'ITP lll. (Direkta sidhänvis- ningar kan ej göras eftersom materialet i cite- rade arbeten bcarbetats för tablån ovan.)

För Nordamerika och Sovjetunionen sak- nas utbudsprognoser. Som framhållits ovan finns emellertid inom dessa regioner ekono- miskt tillgängliga skogar som, åtminstone teoretiskt. kan utjämna underskotten itablån. Detta skulle förutsätta att produktionen där växer med totalt 140 milj. mi' f. u. b. En sådan utveckling är väl i paritet med den snabbaste tillväxten efter 1950.

Konkurrensen kan, allmänt sett, knappast komma att skärpas i någon avgörande grad under 1970-talet. Även med ambitiösa utbyggnadsplaner i de två regioner som har outnyttjade skogsresurser blir marknadsut- vecklingen sannolikt balanserad på längre sikt tack vare den expansiva efterfrågeutveck- lingen. Uppkommande obalanser blir endast temporära.

För bedömning av ett enskilt lands möjlig- heter att öka sitt utbud på världsmarknaden har emellertid globala prognoser begränsat värde. ] kalkylen ovan ingår en utbudsökning för Sveriges vidkommande på 18 milj. m” f. u. b. Denna kunde, utan att påtagligt störa balansen, lika gärna ha varit 30 milj. mi'f. u. b. Sett från den svenska skogsnäringens syn- punkt är emellertid skillnaden mellan dessa

' Enligt bedömningen i ETTP lll.

båda utbudskvantiteter av betydande intresse.

För att få ett fastare grepp om de framtida avsättningsmöjligheterna för svenska skogs- produkter är det därför nödvändigt att pene- trera vissa marknader meridetalj. Med hänsyn till exportens faktiska fördelning i nuläget och den förväntade marknadsutvecklingen är det då naturligt att koncentrera intresset till Väst- europa. För Sveriges vidkommande domi— nerar tre produktgrupper: sågade trävaror. pappersmassa och papper/papp. Vid mitten på 1960-talet motsvarade denna export en råvaruförbrukning på 26,9 milj. rn3 f.u.b. . dvs. ungefär 80 % av den totala exporten.

Förutsättningarna för detaljanalysen är i stort sett givna av konkurrenssituationen, sådan den beskrivits ovan. Våra huvudkon- kurrenter utgörs, förutom av den västeuro- peiska hemmamarknadsindustrin samt Fin- land och Norge, av Nordamerika och Sov- jetunionen. För de båda senare regionerna kommer hemmamarknadsefterfrågan liksom exporten till Östasien att uppvisa en hög expansionstakt. Framtida utbudsökningar kommer därför sannolikt inte att primärt vara inriktade på den västeuropeiska marknaden. En aktiv svensk konkurrens i Västeuropa skulle därigenom kunna begränsa kapacitets- ökningarna eller inrikta en större del av utbudet från dessa regioner mot andra delar av världsmarknaden.

Mot denna bakgrund synes det vara natur— ligt att undersöka om den svenska exporten kan öka sin andel av Västeuropas konsumtion på de tre angivna produktområdena. Skogs— politiskt är ett sådant alternativ av större intresse än en direkt framskrivning av de etablerade trenderna. Det senare fallet reali- seras sannolikt mer eller mindre av sig självt om skogspolitiken och de allmänna ekono- miska betingelserna förblir oförändrade.

Under femtonårsperioden 1950—1965 växte avverkningarna i Sverige trendmässigt med inte fullt 2 % per år. Under senare delen av 1960-talet accelererade utvecklingen. Till- växttakten fördubblades därvid. Blir denna högre nivå bestående. ökar avverkningarna med 50 % på ett årtionde.

Den följande analysen av exporten har

inriktats på att belysa under vilka förutsätt- ningar den västeuropeiska marknaden kan förväntas absorbera huvudparten av en så pass kraftig produktionsökning.

Verkningar av skärpt konkurrens från svensk export

Analysen avser ett tänkt utvecklingsförlopp under perioden 1965—75.' Slutsatserna ap- pliceras sedan på ett mer "mekaniskt" sätt för att något belysa det längre perspektivet fram till 1980. I periodens början uppgick avverk- ningarna totalt till något under 50 milj. m" f.u.b. En femtioprocentig ökning betyder därför att de efter tio år skall ligga på ungefär 75 milj. m" f. u.b. Framskrivningen till 1980 höjer sedan denna siffra till något över 90 milj. m” f. u. b. Den svenska hemmamarknads— konsumtionen och den utomeuropeiskaexpor- ten behandlas helt summariskt. Kvantitetsut- vecklingen på dessa områden förutsättsendast följa den etablerade trenden. Fördelningen av produktionsökningen på hemmamarknad- skonsumtion och export till olika regioner framgår av nedanstående tabell.

Det framgår där att exporten till Europa totalt måste öka med 23 milj. m" f. u. b. mellan 1965 och 1975, respektive 38 milj. mi' f. u. b. mellan 1965 och 1980, om avverkningarna skall uppnå den önskade tillväxten. Dessa kvantiteter skall nu fördelas på de tre stora produktområdena sågat virke, pappersmassa och papper/papp.

Grundmaterialet för diskussionen av exportutvecklingen för sågi'irke presenteras i tabell 9. Europa har uppdelats på två huvudmarknader: dels England och EEC? dels övriga Europa utom Sverige och Finland. Denna uppdelning är främst motiverad av att den inhemska självförsörjningsgraden skiljer

' Detta betyder att i det närmaste hela perioden förflutit. Den realiserade exportutvecklingen ligger under kalkylens trendvärden. Analysen är därför inte att betrakta som en prognos för perioden utan avser att ge en principiell belysning av de framtida exportmöjligheterna. Dennafråga diskuteras nedan.

3 EEC definieras här som de sex ursprungliga medlemsländerna.

Tabe/18 Produktion och användning av virke i Sverige 1964/66 samt kalkyl över föränd— ringar i samma storheter under 10 resp 15—årsperioder, milj m3 fub.

Användning 1964/66 10 år 15 år Industrivirke, totalt 45,3 därav för: hemmakons. 12.3 "+ 3,0 + 4.5 export Europa 29,4 + 23,0 + 38.0 export utom Europa 3,6 "+ 2.0 + 3,0 Brännved o. annan dir. kons. 3.9 — 1.5 _ 2.5

Total avverkning 49,2 + 26,5 + 43.0

" Hemmamarknadskonsumtionen har antagits växa med approximativt 25 ',? på 10 år. vilket gällt som ungefärligt genomsnitt under efterkrigstiden.

" Vid oförändrad marknadsandel för svensk export till de regioner som redovisas i kapitlets tidigare del skulle ökningen uppgå till 2.7 milj ma. Utvecklingen i tabellen innebär således en svagt fallande marknadsandel.

Tabell 9 Sågat virke. Förändringar i försörjningsbalansen för Europa 1950—1980.

Andel av to- Förändring i % per enhet Absolut förändring tal förbrukn. förändring av total förbrukn. m3 1964—1966, % 1950— 1960— 1965— 1965— 1965—— 1965 1965 1975— 1975 1980 1980 A. EEC + England Förbrukning [00.0 1 1 1 2,60 3.40 därav: Inhemsk produktion 40.1 0.11 0,28 ., Import fr. Europa exkl. F + 5 16.3 0.24 o,:sj 0'35 030 L"” Import fr. Finland och Sverige 21,8 0,25 — 0,07 0,45 1,20 1,50 därav Sverige 11,3 0,12 0,04 0,45 1,20 1.50 Import fr. Sovjetunionen 11,4 0,26 0,20 Import fr. Nordamerika 8,8 0,12 0,30 0,20 0,50 070 Import fr. världen i övr. 1 4 0,03 0,03 B. Europa lllulll EEC, England, Finland och Sverige Förbrukning 100.0 1 l 1 2,4 3—2 därav: Inhemsk produktion 78.2 0 — 0,40 Import fr. Europa exkl. F + 5 1.9 _ 0,09 0,01j 0'45 "08 '*44 Import fr. Finland och Sverige 7,1 0,10 0,21 0,35 0,84 1,12 därav Sverige 5,4 0,26 0,33 0,35 0,84 UZ Import fr. Sovjetunionen 12,1 0,93 1,08 Import fr. Nordamerika 0.7 0,05 0,10l 020 0'48 0'64

Anm. Kalkylen avser endast sågat virke av barrträd. Siffermaterialet för perioden 1950— 1965 är bearbetningar av data från ETTP ]. 11 0. 111 samt FAO, Yearbook of Forest Products Statistics 1964—1966. Prognoser för absolut förändring i förbrukningen 1965—1975 och 1965 —1980 är hämtad ur ETTP III.

sig mellan de två delregionerna. I England och EEC var således den inhemska produktionens andel av konsumtionen i mitten på sextiotalet endast hälften så hög som i övriga Europa. Båda regionerna uppvisar låg tillväxt i pro- duktion för hemmamarknaden. Vid en ökning av förbrukningen med 1 m" f.u.b. ökade således den inhemska produktionen i England och EEC med igenomsnitt endast 0.11 m" f. u. b. under perioden 1950—1965. Motsva- rande tal var för ”övriga Europa" mycket nära 0.

I båda regionerna ledde därför förbruk- ningsökningen under denna tid till betydande importökningar. Till en del medförde detta att den interregionala handeln ökade. Importen till England och EEC från övriga Europa steg därvid med i genomsnitt en fjärdedel av kon— sumtionsökningen. Större delen täcktes emellertid med import från andra regioner. Importen från Sovjetunionen var mest expansiv. Mer än hälften av Europas ökade importbehov täcktes på detta sätt. Exporten från Finland och Sverige ökade till att börja med starkt men stagnerade under 1960-talet. Importen från Nordamerika synes då ha fått ett konkurrensmässigt övertag i synnerhet på EEC- och Englandsmarknaderna.

Problemet är nu att mot denna bakgrund bestämma vilken effekt som skulle uppnås på handelsutbytet vid en mer aktiv konkurrens från svensk sida. Man kan här utgå från att vi skulle möta betydande svårigheter att direkt tränga tillbaka konkurrenterna från Nord- amerika och Sovjetunionen från etablerade marknadspositioner. Åtminstone 20 % av efterfrågeökningen i Europa kommer att motsvaras av ökad import från dessa båda regioner.

Som vi sett ovan reagerade den europeiska sågverksindustrin fram till 1965 mycket svagt på inhemska efterfrågeökningar. Förkla- ringen härtill låg utan tvivel i brist på kon- kurrenskraftig råvara. Enligt ETTP III är dock f. n. råvarusituationen för sågat virke förbättrad. Förtioårsperioden 1965—1975 har man nämligen där räknat med en något större potentiell utbudsökning än under närmast föregående femton år. Såväl hemmamark- nadsindustrin som handeln inom de båda

europeiska delregionerna kan därför mycket väl komma att öka i konkurrenskraft. Kalky- len i tabell 9 tar hänsyn till detta genom att låta en växande andel av förbrukningsök- ningen tillfredsställas med produktion inom de båda regionerna.'

För England och EEC täcks på detta sätt totalt 35 % av den framtida konsumtionsök— ningen. Motsvarande siffra för övriga Europa är 45 %. Den resterande delen skall således utgöra import från Finland och Sverige. eftersom övrig import saknar reell betydelse. Man kan därvid räkna med att Finlands möj- ligheter till framtida utbudsökningar är små.2 Utrymmet för expansion av den svenska exporten till de båda regionerna skulle därför totalt sett uppgå till 45 respektive 35 % av ökningen i förbrukningen. I ETTP III pro- gnostiseras denna till 2,5 milj. m3 för England och EEC och till 2.4 milj. m” för övriga Europa fram till 1975. Totalt sett slutar därför kalky- len över den svenska exportökningen på 2,04 milj. m3 sågat virke fram till 1975. vilket motsvarar ett rundvirkesbehov på approxi- mativt 3,8 milj. m" f. u. b.

Som framgår av tabell 10 är självförsörj- ningsgraden för den europeiska kontinenten och England beträffande papperoch papp hög . jämfört med andra skogsindustriprodukter. 1

det närmaste 75 % av förbrukningen produ- cerades inom respektive länder i mitten av 1960-talet. På marginalen förlorade emellertid hemmamarknadsindustrierna mark. Deras andel av förbrukningsökningen uppgick under perioden 1950—1965 inte till merän 68 %. Inte heller importen från länderna inom regionen kunde upprätthålla sin marknadsandel. Förbrukningsökningen täcktes därför till inte mindre än 35 % av ökad import från andra länder. Skandinavien tog här merparten medan Nordamerikas expansion var tämligen moderat. Importen från Sovjetunionen har hela tiden varit obetydlig i jämförelse med de

' Andelen är för 1965—1975—1980 i kalkylen något under 40 % medan den för tiden 1950—1965 uppgick till 25 %.

3 Enligt ETTP III uppgår den i Finland möjliga utbudsökningen av sågvirke fram till 1975 till endast 0.5 milj. m”. Efter avdrag för inhemsk konsum- tionsökning kvarstår därför endast obetydliga kvantiteter för expansion av exporten.

Tabell 10 Papper och papp: Förändringar i Finland. Norge och Sverige.

försörjningsbalansen för Europa exklusive

Andel av to— Förändring i % per enhet Absolut förändring tal förbrukn. förändring av total förbrukn. m3 1964—1966, % 1960— 1960— 1965— 1965+ 1965— 1965 1965 1975— 1975 1980 1980 A. Hela regionen Förbrukning" 100,0 1 1 1 20,3 35.7 därav: Inhemsk produktion 74,3 0,68 0.60 ., .. ., Import fr. Europa 19,9 0,24 0.32j 0*60 '2'4 2' " därav: Skandinavien e.u e.u e.u 0,35 6.9 12.3 därav: Sverige 5.9 0.07 0,10 0,20 4.1 7.0 Import fr. världen i övr. 5,8 0.08 0,08 0,05 1.0 1,8 B. OECD-ländernu Förbrukning" 1000 1 därav: Inhemsk produktion 72,8 0,60 Import fr. Europa exkl. Skand. 5.4 0.05 Import fr. Skandinavien 16,0 0,27 därav: Sverige 6,7 0.11 Import fr. Nordamerika 5,3 0.07 Import fr. världen i övr. 0,5 0.01 Anm. Källor FAO, ETTP I—III; FAO. Yearbook of Forest Products Statistics 1964/66; OECD, The Pulp and Paper Industry: 1959—1961, 1964—1966 samt primäruppgifter från SOS Handel.

"” Hela regionens förbrukning uppgick 1964—1966 till 26.7 milj. m3; härav föll 23,7 milj. m3 pa OECD-länderna. Skillnaden i import var mindre, 6,8 resp. 6,5 milj. m3. Den handel som faller utanför OECD-statistiken torde i huvudsak vara östeuropeisk import från Sovjetunionen. uppgående till approximativt 0.2 milj. m3 1964—1966 och intern handel i Östeuropa av ungefär samma omfattning.

"Uppgiften avser regionens produktion resp. intern handel inom regionen exkl. importen från Skandinavien.

nämnda handelsströmmarna. Den får sanno- likt heller inte någon påtaglig omfattning under den period som här diskuteras.'

En ökad konkurrens från svensk sida skulle troligen tendera att accentuera de tendenser som refererats ovan. I första hand kan den således förväntas gå ut över hemmamark- nadsindustrierna och importen från länderna inom regionen. Vidare har i kalkylen den nordamerikanska exportökningen begränsats. Dess andel av den europeiska förbrukningen hålls oförändrad. Finlands och Norges expansion på den europeiska marknaden har förutsatts fortgå i ungefär oförändrad takt.

På detta sätt skulle Sveriges andel av ökningen i Europas förbrukning av papper och papp växa från 7 till 20 %. Med en total ökning av konsumtionen fram till 1975 på den

europeiska kontinenten och i England upp- gående till 20,3 milj. ton enligt prognosen i ETTP 111, blir den svenska exportökningen drygt 4 milj. ton. Detta motsvarar ett rund- virkesbehov på ungefär ll'/2 milj. m” f. u. b.

Utvecklingstendenserna fram till 1965 vad beträffar den europeiska kontinentens och Englands försörjning med massa var till en del desamma som för papper och papp. (Tabell ll.) Självförsörjningsgraden sjönk emeller- tid endast obetydligt och de skandinaviska ländernas marknadsandel förblev i stort sett oförändrad. Importen från Nordamerika steg

' De ovan relaterade uppgifterna för importens fördelning på ursprungsländerna avser endast de europeiska OECD-länderna under perioden 1960—1965. Dessa står dock för den allt domine- rande delen av handeln med papper och papp i Europa. Jfr not btill tabell 10.

Tabell 1] dinavien 1950—1980.

Pappersmassa: Förändringar i försörjningsbalansen för Europa. exklusive Skan—

Andel av to- Förändring i % per enhet Absolut förändring tal förbrukn. förändring av total förbrukn. m3 1964—1966. 9" 1950+ 1960— 1965— 1965—» 1965—* 1965 1965 l975— 1975 1980 1980 Förbrukning 100,0 1.0 1,0 8.8 15.0 därav: lnhemsk produktion 49.9 0.48 0.47? 0 50 7 5 Import fr. Europa exkl. Skand. 4.1 0,05 0,03 ' ' Import fr. Skandinavien 35,5 0.33 0,36 0.40 . 6.0 därav: Sverige 18,9 0.20 0.22 0.35 3.1 5.3 Import fr. Nordamerika 7.8 0,11 0,10 Import fr. Sovjetunionen 1,4 0.02 0.00 0.10 0.9 1.5 Import fr. världen i övr. 1,3 0.01 0.04

däremot något snabbare än förbrukningen.

Fram till 1965 synes hemmamarknadsindu- strierna således konkurrensmässigt ha klarat sig något bättre inom pappersmassaproduk— tionen än inom produktionen av papper och papp. ETTst studie av utbudsförändringarna för industrivirke tyder också på att denna tendens kommer att bestå. Man kan därför förmoda att den inhemska produktionen i stort sett kommer att behålla sin marknad- sandel även vid en skärpt konkurrens från svensk sida.

Skärpningen av konkurrensen från svensk sida skulle då i första hand gå ut över importen från andra regioner. Kalkylen i tabell 11 har därför utformats så att Nordamerika och övriga utomeuropeiska konkurrenter sam- mantagna nätt och jämnt behåller sina mark- nadsandelar. Finland och Norge skulle där- emot komma att förlora en del av sin mark- nadsposition. Detta antagande samman— hänger med att de möjliga Utbudsökningarna i dessa båda länder enligt prognosen i ETTP III är begränsade.

Enligt kalkylen skulle Sveriges andel av den prognostiserade konsumtionsökningen fram till 1975 uppgå till 35 %. Detta motsvarar ett ökat behov av rundvirke på ungefär 13,5 milj. m3 f. u. b.

Den i kalkylen framräknade exportök- ningen av pappersmassa och papper/papp motsvarar ett årligt rundvirkesbehov på 25 milj. rn" f.u.b. fram till 1975. Till ca 15 %

kommer detta troligen att täckas med såg- verksavfall. Motsvarande avverkningsbehov uppgår därför till ungefär 21 milj. rn" f. u. b. Härtill skall läggas exportökningen för sågat virke, vilket ger en total ökning av de årliga avverkningarna med nära 25 milj. m" f. u. b. fram till 1975. Ökningen fram till 1980 kan på liknande sätt bestämmas till ungefär 40 milj. m” f.u.b. på basis av uppgifterna i ovan- stående tabeller. Tillsammans med ökad hemmamarknadskonsumtion och exportök- ning på utomeuropeiska länder ger detta en total tillväxt i avverkningarna på 50 % under tio år och på i det närmaste 90 % under 15 år.'

Slutsatser

Denna kalkyl skall inte uppfattas som en prognos för utvecklingen. Den tjänar främst syftet att demonstrera hur känslig den kvan- titativa exportutvecklingen är för föränd- ringar i konkurrenssituationen. Världsmark- nadsefterfrågans tillväxt bestämmer inte ensam den svenska exporten. Konkurrens— vilja och konkurrensförmåga kan i själva verket ge utslag över ett brett intervall. Från skogspolitisk synpunkt är detta av stort intresse. Politiken får därigenom, åtminstone potentiellt, betydande möjligheter att påverka utvecklingen.

' Jfr tabell 8.

Kalkylen för det tänkta utvecklingsförlop— pet kan även ge viss information om "vilken grad" av priskonkurrens som är nödvändig för att ifrågavarande exportökning skall upp- nås. Denna fråga är intimt förbunden med varje enskild förutsättning om de framtida förändringarna i den relativa betydelsen för olika delposter på försörjningsbalanserna. En detaljerad granskning av dessa förutsätt- ningar torde emellertid inte i nämnvärd grad förbättra belysningen av konkurrens- förhållandena.

För detta ändamål kan det i stället vara klargörande att något beröra vissa allmänna principer för kalkylens uppbyggnad. I första hand är det då värt notera att den skärpta konkurrensen genomgående gäller tillväxten i förbrukningen. Den ökade svenska exporten inkräktar således inte i något fall på etablerade marknadsförda kvantiteter. Vidare har huvudkonkurrenterna om det växande underskottet på de västeuropeiska markna- derna. Nordamerika och Sovjetunionen. under efterkrigstiden visat sig ha ett visst konkurrensmässigt övertag gentemot svensk export. I kalkylen har därför utsikterna till stora marknadsförskjutningar i förhållande till dessa områden vid aktivare svensk kon- kurrens i framtiden bedömts vara mer begränsade. De etablerade marknadsande- larna från mitten av 1960-talet har i kalkylen blivit normgivande för dessa regioners exportökning.

Den aktivare svenska konkurrensen går i första hand ut över självförsörjningsgraden på den europeiska kontinenten och i England. Denna förutsätts i kalkylen genomgående sjunka. Detta är i och för sig inget nytt. Trendmässigt har tendensen förelegat under hela efterkrigstiden. Inte heller kan man säga att kalkylen innebär en förstärkning av den nedåtgående trenden. För den hemmamark- nadsinriktade sågverksindustrin gäller snarast det omvända.

Det måste emellertid framhållas att det beräknade expansionsutrymmet för svensk export inte realiseras automatiskt. I själva verket kan samtidigt utbudsöverskott uppstå temporärt på den västeuropeiska marknaden. Dessa förhållanden låter sig knappast belysas

kalkylmässigt på grund av att dataunderlaget rörande utbudssidan är alltför svagt.

I ETTP III bedömdes emellertid möjlighe- terna att tillgodose den framtida konsum- tionsökningen vara goda. Inomeuropeiska utbudsökningar spelade därvid en viss roll. Ökningen i underskottet för hela Europa. som för tioårsperioden 1965—1975 uppgick till omkring 20 milj. mi' f. u.b., antogs mer eller mindre automatiskt bli täckt genom import från framför allt Nordamerika. Den ökning av handeln som därvid förutsätts ligger väl inom gränsen för historiskt etablerade trender. Svenska utbudsökningar måste därför stän- digt konkurrera aktivt om den växande efterfrågan. Sistnämnda förhållande blir sannolikt

avgörande för om ökad konkurrens skall kunna leda till en påtaglig svensk exportök- ning. Skogsbruket måste därför förse industrin med råvaror till kostnader som gör svensk industri konkurrenskraftig gentemot exporten från Nordamerika och Sovjetunio— nen. Med detta konstaterande får pris- och konkurrensfrågorna tills vidare lämnas.

Det finns slutligen anledning att något beröra två olika faktorer som åtminstone delvis skulle kunna förändra efterfråge- och utbudsförhållandena på något längre sikt.

Den första och troligen mest betydelsefulla verkar på efterfrågesidan. Efterfrågan har tidigare visat sig vara tämligen okänslig för prisförändringar i förhållande till andra pro- dukter. Detta skulle tyda på att något substitut för skogsindustriprodukterna vad beträffar deras slutliga användning inte existerat.' Ioch

' Prisokänsligheten gäller främst papper och papp. medan t. ex. sågverkens produkter visar viss känslighet. I FAO—studierna tänker man sig genomgående att efterfrågans prisberoende finns "inbyggd” i inkomstberoendet eftersom priser och inkomster normalt är starkt korrelerade med varandra. Inkomstvariabeln fångar då upp även priskänsligheten och prognosen kan sägas gälla för pris- och inkomstutvecklingar som har den egen- skapen att det etablerade korrelationsförhållandet består även under prognosperioden (FAO. WWTP s. 129). Detta resonemang gäller emellertid inte om ett helt nytt substitut introduceras under prognos- perioden, För analys av efterfrågans priskänslighet. se C.J. Åberg. The Demand for Paper and Paper— board in Western Europe 1950—1962 (Stockholm 1968) s. 117 ff.

med plasternas genombrott kan emellertid denna situation ha förändrats. Den praktiska användningen av plast och plastmaterial har hittills varit koncentrerad till förpacknings- området. Till en del har plasten ersatt material av trä och papper respektive papp.

Samtidigt med denna substitution har emellertid en annan tendens gjort sig gällande. Kombinationer av plast och papper/papp har lett fram till produkter av delvis ny karaktär. Dessa nya produkter har trängt in på användningsområden som tidigare inte utnyttjat vare sig trä eller papper/papp.

Utanför förpackningsområdet är plasternas och andra syntetmaterials möjligheter att ersätta papper och papp mindre kända. Tek- niska lösningar för framställning av material som ersätter bl. a. tidningspapper har visser- ligen presenterats. Någon egentlig ekonomisk exploatering av dessa innovationer har emel- lertid inte ägt rum.

Plastmaterialens introduktionsperiod är sannolikt endast påbörjad. Rent kvantitativt spelar de därför i nuläget en alltför liten roll för att man skall kunna utnyttja den gångna utvecklingen för prognoskalkyler. Samtidigt talar detta förhållande för att även effekterna av en mycket snabb introduktion blir ganska ringa på lO—IS års sikt. Med stor sannolikhet ligger de då väl inom felmarginalerna för de ovan redovisade efterfrågeprognoserna. För den svenska exportutvecklingen är därför substitutionsförhållandet gentemot plasterna av relativt underordnad betydelse.

På längre sikt påverkas utbudsanalysen av att nya konkurrenter uppträder på markna— den. Som framhållits tidigare begränsas utvecklingsländernas kapacitetsökningar mer av bristande allmän utvecklingspotential än av skogstillgångarnas storlek. På längre sikt är därför dessa länder potentiella konkurrenter.

Under de närmaste l5—20 åren måste emellertid Utbudsökningarna här till sin dominerande del härstamma från exploatering av tropiska naturskogar.l Den ekonomiska tillgängligheten av dessa beror i stor utsträckning på om ett effektivt transportsy- stem kommer till stånd. I sin tur kan detta knappast ske förrän de aktuella länderna nått ganska höga utvecklingsnivåer. Den egna

hemmamarknadsefterfrågan tenderar då att växa och en stor del av produktionen går direkt till att tillfredsställa denna. Kostnads- fördelarna vid exploatering av de tropiska urskogarna torde emellertid inte vara sådana att industri som baseras på denna råvara kan utöva effektiv priskonkurrens på den västeu- ropeiska marknaden.

Den framväxande skogsindustrin i utveck- lingsländerna får därför snarast till effekt att deras virkesunderskott begränsas. Härige- nom kan skogsindustriernai Nordamerika och Sovjetunionen komma att söka avsätta större kvantiteter på den västeuropeiska marknaden och på detta sätt skärpa konkurrensen gent— emot bl.a. Sverige. I princip ändrar detta inte bilden av konkurrensförhållandena, sådan den framkommit i analysen ovan.

Den tekniska utvecklingen i förädlingsindustrierna

Särskilt massaindustrin men även pappers- industrin är idag i hög grad internationalise- rad. Det innebär attden tekniska utvecklingen går ungefär lika snabbt i alla industriländer. De stora maskin— och apparaturleverantö- rerna arbetar alla på internationell bas. Som exempel kan nämnas att franskt—svenskt samarbete på syrgasblekning resulterat i en första fullstor anläggning i Sydafrika: fortsatt utvecklingsarbete. som skett i svensk-kana- densisk regi. har kommersialiserats första gången i USA.

Man kan vänta sig en väsentlig utvecklingi riktning mot bättre utnyttjande av veden. Således ger trädfällningsteknik möjlighet att utnyttja även stubbveden.

Fortsatt förbättring av flisraffinörtekniken ger till resultat att tidningspapper kan baseras på mekanisk massa i ökad utsträckning, kanske till 100 %. Idag behövs inblandning, 15—20 %, av kemisk massa för att höja pap- perets styrka. Sänkt inblandning medför samtidigt minskad belastning på vatten— recipienten.

Införande av tryckflisraffinering och nya blekningsmetoder breddar användningsom-

' FAO, WWTP s. 51 ff samt l24 ff.

rådet för mekanisk massa särskilt för mjuk— papper och finpapper. Avsättningen för bestrukna, starkt trähaltiga tryckpapper. dvs. högklassiga tryckpapper, vari ingår minst 50 % mekanisk massa, kommer att öka. De bör kunna ersätta de 2—4 gånger så dyra tryckpapper baserade på kemisk massa som idag är vanliga för tryckalster i kvalitetsklas- sen närmast över veckotidningar och liknande.

Processmodifieringen vid framställning av oblekt sulfatmassa ger 10—15 % lägre ved- förbrukning vid tillverkning av säckpapper och liner. Sådana förändringar är modifierad kokning, direktfibrering efter koket (s.k. "inline refining"), rejektraffinering, högkon- centrationsmalning.

Från miljövårdssynpunkt kan fortsatt stark utveckling i riktning mot miljövänligare fabrikation väntas. Det blir möjligt att bygga sulfatfabriker (utan blekning), som är nästan helt slutna med avseende på vattenförbruk- ningen. Ett helt slutet system innebär att det vatten som lämnar fabriken (fukt i massan. ånga) kompenseras av vattnet i intransporte- rad ved. Sulfatfabrikernas lukt blir märkbar endast inom ett litet område i anslutning till fabriken. Även blekeriernas utsläpp kommer att sänkas till avsevärt lägre nivå. Allt detta ger möjlighet att placera produktionsställen på från transportsynpunkt lämpligaste platser.

En genomgripande övergång till datorstyr- ning av processerna på såväl massa- som papperssidan medför förbättrad produktkva— litet främst med avseende på jämnhet. Sam- tidigt kan förbrukning av ånga och kemikalier sänkas. vilket ger lägre produktions- kostnader.

Förbättrade metoder vid papperstillverk- ningen med avseende på silning, pressning och torkning bör kunna leda till väsentligt minskade investerings- och produktionskost- nader. Nya typer av arkformare väntas ge höjd produktkvalitet och högre produktivitet.

Effekter av Sveriges handelsavtal med Europeiska ekonomiska gemenskapen

Det frihandelsavtal som Sverige i juli 1972

undertecknade i Bryssel innebär att Sverige ansluter sig till det stora marknadsområde. omfattande en befolkning på 300 miljoner. som bildats när EEC från 1973 utvidgats med tre' nya medlemsstater och samtidigt öppnar gränserna förindustrivarorfrån de sju1 tidigare EFTA-medlemmar. däribland Sverige. som med hänsyn till sin neutralitetspolitik och and- ra förhållanden valt att icke söka medlemskap. Avtalet är betydelsefullt och gynnsamt för en stor del av svensk industri såtillvida. att tullhinder och kvantitativa restriktioner för exporten till det viktiga västeuropeiska mark- nadsområdet är helt bortainom fem år. Avtalet innebär emellertid också svårigheter i det att EEC genomdrivit restriktiva särbestämmelser för papper.

Särbestämmelserna för pappersexporten omfattar framför allt tre element: förlängd övergångstid, återupprättande under över- gångstiden av tullar på papper i England och Danmark jämte tillhörande regler om tullfria kontingenter samt det s.k. plafondsystemet. Övergångstiden har fastställts till I ] årtill skill— nad mot 4 l/2 för industrivaror i allmänhet. Det betyder att papper blir tullfritt i det utvidgade EEC först fr.o.m. 1984. Tullavtrappningen går långsamt under periodens första fem år.

I England och Danmark återupprättas med början 1974 tullar på papper. vilka när 8 % den 1 juli 1977 varefter de avtrappas parallellt med sänkningen i EEC. De tullfria kontingenterna för svenskt papper, vilka från 1974 ger nyss— nämnda länder möjlighetatt neutralisera en del av effekten av dessa tullhöjningar, baseras på medelimporten 1968—1971 plus 21.5 % och ökas fr.o.m. 1975 med 5 % årligen. Danmark kommer att i full utsträckning utnyttja denna kontingentram. Englands åtaganden sträcker sig icke lika långt, utan man har här tills vidare indikerat en kontingentering på 80 % av ge- nomsnittsimporten åren 1968—1971. Ibetrak- tande av den starka ökning av exporten till Eng- land som ägt rum under senare år motsvarar detta åtagande föga mer än 60% av 1972 års im-

1 De tre nya medlemsstaterna är Danmark. Stor- britannien och Irland. Bland angivna sju tidigare EFTA-medlemmar är Norge. som f.n. förhandlar om frihandelsavtal, samt Finland. som ännu inte un- dertecknat överenskommelsen med EEC. inklude- rade.

port till England av svenskt papper. Deengels- ka kontingenterna för 1974 är dock ännu inte slutgiltigt preciserade. Detta skall ske efter konsultationer under loppetav 1973. Tidningspapper — yttertull i EEC nominellt 7 % — omfattas av samma regelsystem som övriga slag av papper vad gäller återinförandet av tull i England och Danmark. Bestämmelser— na får dock liten praktisk innebörd. eftersom fortsatt tullfrihet för importen av tidningspap— per säkrats genom en särskild över- enskommelse i Englands anslutningsfördrag av innebörd. att den utvidgade Gemenska- pen efter utvidgningen Också fortsättningsvis skall besluta om årliga tilläggskvoter till en kvantitet. som täcker importbehovet sedan Gemenskapens egna resurser uttömts. Systemet med indikativa tak (plafonder)för importen till det utvidgade EEC äravsettatt till vissa kvantiteter begränsa den import till Ge- menskapen som åtnjuter nedsatt tull enligt av- trappningsschemat. Systemet omfattar i prin— cip alla positioner under kapitlen 48 och 49 med en bastull av 10 % eller mer. EEC- kommissionen har emellertid begränsat sig till en lista på 16 plafonder omfattande praktiskt taget alla slag av obearbetat papper och papp samt viktigare slag av tillskuret papper och papp; de enda undantagen av betydelse är tid— ningspapper och spinnpapper. Gemenskapen har dock förbehållit sig att kunna införa pla- fond också för de varuslag som nu lämnats utanför listan. sålunda också för tidningspap- per. Utgångspunkt för plafonderna är medel- importen under basperioden 1968—1971, i vissa fall något uppräknad. och med tillägg av 5 %; plafonderna skall årligen höjas med 5 % från 1974. Plafondsystemet skall helt avveck- las per den 31 december 1983. Bestämmelserna ger varje lands regering inom den utvidgade Gemenskapen möjlighe- ter att hos Kommissionen i Bryssel begära att, så snart taket för året har genombrutits, påföra full yttertull, dvs i regel 12 %, på all överskjutande import av varan ifråga under återstoden av året. Reglerna är indikativa, dvs de verkar icke automatiskt på så sätt att varje överskridande leder till införande av tredjelandstullen _— beslut härom fordras i varje enskilt fall. Som en följd av konstruk-

tionen av hela systemet. innebärande att på— följden för överskridande av plafond alltid utgör differensen mellan EEC:s yttre tull och för året gällande nedsatt tull. kommer sanktionen att bli allt större och mer känn- bar. ju närmare vi kommer övergångstidens slut; i stället för att underlätta övergången till ett tullfritt varuutbyte kan reglerna sålun- da bli en försvårande faktor om de vid den tiden ännu tillämpas i någon omfattning. Det är uppenbart att dessa villkorför varuut— bytet kommer att skapa ovisshet hos såväl sälj- are som köpare om vilken tull som kommer att gälla under årets senare del och medföra kom— plikationer i relationerna med kundkretsen. Man kan också förutse att de kvantitativa ra- mar. som fastställts på grundval av basperio- dens import från Sverige. kommer att vara otillräckliga för alla viktigare pappersslag re- dan när systemetträderikraftden 1 april 1973. Den direkta konsekvensen av uppgörelsen torde bli att den svenska pappersindustrins utveckling på kort sikt kommer att fördröjas. särskilt vad avser produktionen av vissa pappersslag, bl. a. finpapper och kartong. På lång sikt innebär vårt frihandelsavtal med det utvidgade EEC en vinning genom att fr. o. m. 1984 erbjuda tullfritt tillträde till den kraftigt expansiva västeuropeiska marknaden. Exporten av cellulosa och mekanisk massa, vilka varor f. n. i praktiken importeras tullfritt i alla EEC-länder (undantag sulfitcellulosa till Västtyskland) berörs ej av de restriktioner som träffar pappersexporten. En fortsatt absolut, ehuru relativt sett avtagande ökning av vår export därav kan förutses under 1970- talet till det utvidgade EEC. För att uppnå ett högre förädlingsvärde på den ingående ved- råvaran och för att lindra effekterna på industrin av prisrörelserna på den internatio- nella massamarknaden är det emellertid en klar strävan hos företagen att höja föräd— lingsgraden genom att öka tillverkningen av

papper/papp.

Denna utveckling. som är nödvändig med hänsyn till väntad utveckling av råvaru- och tillverkningskostnaderna, bromsas genom EEC-avtalets särbestämmelser. Relativt till annan svensk exportindustri försätts pappers-

industrin därigenom i ett läge som innebär sämre möjligheter att möta produktionskost- nadshöjningarna än vad annan industri får som följd av den snabbare tullavvecklingen på deras produkter.

Hittills tillgängliga data om utvecklingen av efterfrågan och tillgång på fiber och papper i Västeuropa ger inte skäl räkna med en brist- situation under 1970-talet. Att EEC är starkt beroende av import på några av de varuområ- den som är satta under plafond ger emellertid anledning hoppas på att de olika länderna vid fråga om utlösning av EECzs yttertull kommer att ta hänsyn till konverterarnas och förbrukar- nas intressen och vikten av att papper från miljövårdssynpunkt kan hävda sig prismässigt gentemot substituerande material. Intill dess erfarenhet vunnits av vilka kriterier kommis- sionen avser uppställa som förutsättning för utlösning av plafond. måste man från svensk sida räkna med detta regleringsinstrument som en realitet med inverkan på industrins planer ifråga om produktionsutbyggnad under 1970- talet.

Avverkningarna och tillgången på virke De begränsande faktorerna

En expansion av avverkningarna i enlighet med de kalkyler som redovisats i föregående avsnitt är i sig själv inget mål för de framtida avverkningarna. Helt självklart kan nämligen dessa komma att begränsas av vilka virkes- kvantiteter som det rent tekniskt är möjligt att frambringa. På något kortare sikt, säg upp till 15—20 år, är det framför allt de existerande skogstillgångarnas storlek och sammansätt- ning som bestämmer denna tekniska begränsning. På längre sikt är markutnytt- jandet och skogsmarkens produktionsför- måga den relevanta restriktionen.

Ett avverkningsprogram som enbart upp- fyller dessa tekniska restriktioner behöver emellertid inte vara det samhällsekonomiskt mest lönsamma alternativet. Varje virkes- kvantitet som i fysisk mening är tillgänglig för avverkning vid en viss tidpunkt skall således inte med nödvändighet ingåi kalkylen. Iförsta hand kan beståndets sammansättning och

geografiska belägenhet verka så starkt kost— nadshöjande att en avverkning överhuvudta- get aldrig blir aktuell. I så fall ligger ifråga- varande kvantitet alltid utanför det bästa avverkningsprogrammet.

För varje sådan ekonomiskt tillgänglig kvantitet utvisar en kostnadsintäktskalkyl vilken avverkningstidpunkt som ger högsta avkastning. Företaget kan på detta sätt bestämma ett entydigt avverkningsprogram som ger det bästa ekonomiska resultatet.' Ju större koncentrationen till höga åldersklasser och oväxtliga bestånd är. desto större blir avverkningarna i den nära framtiden.

I princip gäller att samma faktorer bestäm— mer samhällets optimala avverkningspro- gram. För samhällets vidkommande tillkom— mer emellertid ett antal faktorer. Detta sam- manhänger främst med att industrins råvaru- behov måste tillgodoses. Tvära brott i avverkningsprogrammen. som motiveras enbart med en sned åldersfördelning hos de existerande bestånden. skulle nämligen kunna medföra sänkt kapacitetsutnyttjande i föräd- lingsledet. Vid samhällets bedömning måste därför en avvägning ske mellan de existerande skogstillgångarnas ålder och slutenhet och vilka variationer i avverkningarna som kan genomföras till rimliga avskrivningskostnader på förädlingsledets kapitaltillgångar. Samhäl— lets krav på jämn sysselsättning påverkar avverkningsplaneringen i samma riktning. Samhället prioriterar därför utvecklingsför— lopp som innebär jämna virkesuttag.

En mer ingående analys av dessa frågor faller emellertid utom ramen för denna utredning. Diskussionen i det följande är därför att betrakta som en försöksstudie av det framtida avverkningsprogrammet. Resul- taten utgör heller inte några formellt ge- nomarbetade avverkningsalternativ. De bör närmast ses som riktlinjer för ett intensifierat arbete med skogspolitisk planering i enlighet med utredningens egna förslag.?

Planperioden avser 10—15 år." Det existe- rande skogsbeståndet utgör följaktligen den

' Enligt detta kriterium skall ett bestånd avverkas när dess värdetillväxt är lika med räntekostnaden för bestånd och mark.

2 Se kapitel 6. ” Se kapitel 1.5. 44.

enligt Skogsstyrelsens beräkningar _ — — _ — _ stubbinventeringen i riks— skogstaxeringarna

milj m3 sk

80—

70—

60—

50—1

40—

1 I 1 52/53 55/56 60/61

Diagram 16 Avverkning inom hela landet under avverkningssäsongerna 1952/53—1967/68.

tekniska begränsningen för avverkningspro- grammet. Den långsiktiga produktionsförmå- gan kommer endast indirekt med i bilden. Den kan nämligen ge en viss uppfattning om det föreslagna avverkningsprogrammets långsik- tiga verkningar. Samhället har också, som visats ovan. ett direkt intresse av att undvika tvära brott i utvecklingen för avverkningarna. Framställningen inleds därför med en redo- visning av utvecklingen under senare tid.

Avverkningarna under 1950— och 1960—talen

För beskrivning av avverkningarnas utveck- ling finns två olika statistiska uppskattningar. Skogsstyrelsens data är baserade på uppgifter om förbrukningen av virke. Riksskogstaxe— ringarnas data är baserade på de s.k. stubb- inventeringarna. Båda serierna uppvisar god överensstämmelse på lång sikt men ger något

I | 65/66 70/71

Källa: SOS. Skogsstatistisk årsbok 1959 resp. 1968.

olika resultat för enskilda år (se diagram 16 ovan).

Under de 18 avverkningssäsongerna mellan 1952/53 och 1969/70 avverkades i genomsnitt 54 it 55 milj. m" sk i hela landet. Trenden var stigande från intervallet 40—50 milj. under 1950-talets första hälft till intervallet 60—70 milj. under 1960-talets senare hälft. Under 1969/70 uppgick avverkningen till 72 milj. m3 sk. Utvecklingen accelererar under senare hälften av 1960-talet.

Av diagram 17 (s. 78) framgår att expan— sionen var relativt sett starkast i landets södra delar. Detta ledde till att Götalandslänen ökade sin andel av avverkningarna från 27 % under 1950-talets första hälft till något över 30 % vid slutet på 1960-talet. Norrlandslänens andel minskade under samma tid från drygt 43 till knappt 40 %.'

' .lfr tabell 13 s. 79.

milj m3sk 30— Norrland , Svealand 'I" Götaland 20— I A". I! vu”: .» s ' A . x/ ". o.. .” ' , "|: ('" x , ..s 0" . Q.---, .. '_' 10— ' 1 | l 1 | 52/53 55/56 60/61 65/66 70/71 Diagram 17 Avverkning i Norrlands— (_). Svea- Källa: SOS. Skogsstatistisk årsbok 1968. lands- (---) och Götalandslänen (. . . .) under

säsongerna 1952/53—1967/68 enligt stubbinvente— ringen i riksskogstaxeringarna.

Enligt riksskogstaxeringarna 1953—1962 och 1967—1971 beräknades den årliga till- växten för samtliga trädslag uppgå till 77—78 milj. m3 sk.' Avverkningarna nådde Således inte under den aktuella perioden upp till denna siffra. Totalt sett torde inte avverkningarna ha uppgått till mer än 65 % av tillväxten.

Expansionen av avverkningarna innebar emellertid ett ökat utnyttjande av kapaciteten, om denna mäts just med tillväxten. Enligt diagram 18 (s. 79) steg kapacitetsutnyttjandet från något under 60 % till nära 90 % under den studerade perioden.2 Stegringen var störst i Götalandslänen, där dock utgångsläget var synnerligen lågt (52 %). Svealand hade genomgående det högsta kapacitetsut- nyttjandet.

Det förhållandet att avverkningarna under den aktuella perioden var svaga i förhållande till tillväxten ledde till betydande förrådsök- ningar. Totalt sett ökade således virkesförrå- det med inte mindre än 8 % i hela landet mellan de två riksskogstaxeringarna 1953/62 och 1964/68 (se tab. 12). Ökningen var störst i Götaland och minst i Svealand. Mellan riksskogstaxeringarna 1964/68 och 1967/71 var virkesförrådet oförändrat.

Tabell 12 Förändring i virkesförråd under 1950— och 1960-talen.

Region Förändring mellan riksskogstaxeringarna 1953/62— 1964/681— 1964/681 % 1967/71 i % av förrådet av förrådet 1953/62 1964/68 Hela landet + 8 0 Industriomr.l + 8 0 Industriomr. 11 + 8 — 2 Industriomr. 111 + 2 —— 3 Industriomr. IV + 14 — 1 Industriomr. V + 8 — 4 Industriomr. Vl + 12 + 4

' Riksskogstaxeringen 1953—62. Rapporter och uppsatser från institutionen för skogstaxering nr 9. Stockholm 1965, S. 67. Uppgiften avser brutto- tillväxt. Hela bruttotillväxten kan ej tillgodogöras. Bl. a. kvarlämnas regelmässigt vissa kvaniteter avverkat virke i skogen.

? Det förtjänar nämnas att "tillväxtkapaciteten" i de här genomförda kalkylerna behållits oförändrade under den studerade perioden. Detta medför att utvecklingen mot ökat kapacitetsutnyttjande överdrivs i diagrammet i samma mån som tillväxt- kapaciteten ökar.

procent 90— Hela landet Norrland 80 — Götaland 70— 60— 50— / i | T 1 # 52153 55/56 60/61 65/66

Diagram 18 Avverkning i procent av beräk- nad volymtillväxt enligt riksskogstaxeringen 1953—1962. fyraårsmedeltal.

Tabe/1 13 Avverkning enligt stubbinventeringen i riksskogstaxeringen säsongerna 1952/53 —1970/71.fyraårsgenomsnitt, milj m3 sk. (Alla ägoslag.)

TidSPCTiOd Hela landet Norrland Svealand Götaland

Avverkning

I % av Ber. tillv. l % av Ber. tillv. ] % av Ber. tillv. Ber. tillv. m3 sk (77,7 m3 m3 sk (32,6 m3 m3 sk (21,6 rn3 (23.5 m3

sk) sk) sk) sk)

1952/53—1955/56 45,0 58 19,6 60 13.4 62 12.1 52 1956/57—1959/60 49,5 64 21,8 67 14,5 67 13.2 56 1960/61—1963/64 54,9 71 23,1 71 16,6 77 15.2 65 1964/65—1967/68 59,4 76 24.5 75 17.0 79 18,0 77 1968/69—1970/71 68,5 89 28,1 86 21.0 97 19.2 80

En utveckling av detta slag med ökande virkesförråd under längre perioder kan naturligtvis i princip vara ett uttryck för att de yngre bestånden genomgående är virkesrikare än de äldre, slutavverkningsmogna. I ett sådant fall kan man inte hävda att den relativt sett låga avverkningen inneburit ett lågt kapacitetsutnyttjande. Åtskilliga faktorer talar emellertid för att den här aktuella för- rådsökningen inte enbart uppkommit på detta sätt. Den dominerande delen av förrådsök- ningarna har nämligen uppkommit för virke med en diameter över 25 cm. Samma förhål— landen speglas av att arealen slutavverk- ningsskog (huggningsklass D 3 enl. VBU:s definition) har ökat.' Däremot har arealen gallringsskog minskat. Med all sannolikhet innebar därför avverkningarna under 1950— och 1960-talet ett mycket lågt utnyttjande av kapaciteten.

Beståndens ålderssammansättning

Som framhållits ovan bestäms de framtida avverkningsprogrammen bl.a. av de existe- rande beståndens ålderssammansättning. F.n. finns data över åldersfördelningen från riksskogstaxeringarna 1953—1962 och 1964—1968. Vid båda taxeringarna förelåg en tydlig koncentration av bestånden till de högre åldrarna. Av diagram 19 (s. 81) framgår att för landet som helhet var ungefär 25 % av arealen bevuxen med skog som var 100 år eller äldre. Dessa bestånd representerade en något större andel av virkesförrådet, totalt 27—30 %. (Diagram 20.)

Av diagram 21—26 på s. 82—85 framgår att bilden är entydigt densamma för samtliga delar av landet. Eftersom växttiden är längre norrut är där också koncentrationen störst till de absolut sett högsta åldrarna. Vid taxe- ringen 1953—1962 var åldersklasserna 2—40 år tillsammantagna arealmässigt mindre än den största klassen omfattande endast ett tjugoårsintervall i både Norrland och Svea- land. Bristen på plantskog var då påtaglig även i Götaland; åldrarna 2—20 år upptog endast en sjundedel av den areal som återfanns i åld- rarna 20—80 år. Fram till taxeringen 1964—1968 ökade de yngre årgångarna

(2—20) sin andel i hela landet med ungefär 50 %.

Denna tendens var starkast i Norrland. där andelen fördubblades. Plant- och ungskogs- tillgången är således stadd under förbättring.

Det är vanskligt att bedöma i vilken utsträckning olika bestånd kan betraktas som avverkningsmogna enbart av åldersskäl. Beståndens avkastningsförmåga emellertid systematiskt med åldern. va basis av riksskogstaxeringens produktionsöversik- ter kan man bestämma vid vilken ålder avkastningen av ett typbestånd i en viss region faller under en given nivå.2 Genom att bestämma en lägsta avkastning kan man där- för kalkylmässigt fastställa var denna kritiska ålder inträder i olika delar av landet.—* Vid ett avkastningskrav på 3—4 % skulle enligt åldersfördelningen 1953—1962 mellan 25 och 30 % av arealen vara att betrakta som avverkningsmogen."l Upp till 35 % av virkes- förrådet återfanns på de ifrågavarande area— lerna. Perioden fram till taxeringen 1964—1968 är allt för kort för att påtagliga förändringar av åldersfördelningen skall inträffa. De nämnda procenttalen är därför representativa även för mitten av 1960-talet.

Man kan alltså konstatera att det svenska skogsbruket arbetar med ett onödigt stort och överårigt virkeskapital bl. a. som en följd av den begränsade avsättningen till förädlings- industrierna under efterkrigstiden. Endast genom anpassning till kortare växttider kan denna kapitalkostnad undvikas. Därmed skulle föryngringsarealen öka. I framtiden blir då också tillgången på årsklasserna efter dem som ovan redovisats som plantskog rikligare. Ökade slutavverkningar skulle således

varierar

' Sc diagram 27 s. 85. Det bör observeras att den redovisade ökningen till en del uppkommit genom glidning av begreppet "slutavverkningsskog".

2 N. E. Nilsson, Förräntningsberäkningar grun- dade på riksskogstaxeringens produktionsöversik— ter, Rapporter och uppsatser från institutionen för skogstaxering. nr 4, 1963. 3 Följande kritiska åldrar har därvid använts: Norrland (120) med undantag för Gävleborgs län (90), Svealand (80) med undantag för Kopparbergs län ( 100) och Södermanlands län (70), Götaland (70). 4 1 Norrland 25 %, Svealand 32 % och Götaland 26 %.

|— ågeéiz Hou—:CUZOD "1.50-':; m ”oå == meemm ig hmmm-*h m . g—_E*”m= ; (*I B— ..C VI o :oöåzoEm 5 & muut”; 1; HCG-lxumm — N=>-c_= ”( 33 voo>u ON >=NCU '— N-—>.x _ : CN cu E': än SWE Int-| ': **:o & rg”— U) .— ? 55:e gb _Union) :: lä” & hc: es ååe n:. &"an id !Nm' : bugg :m Ego ! H'Uv— ar; ' o. 2 U &” E as '2_ "3 55 :o... 50 ; u—g : > ”3: "" m 35 5 E 25 2 6: nu o. en *I C .E 2- = = Lv 5: 5: $ 33 'o ; Law -- ? w & ; % åt,”, ., a '— 595 3: % x'D _ . & (I); == & " zu & 055 G) H ___z man .c ;: :::: __? %? 55 "= :a: 50 V? l 1 3050 Ö'E l— m 0 3. C:o = _ .— Q—z :c.— :l:

2— 20— 40— 60— 80— 100— 120— 20 40 60 80 100 120

ark Kal— m

ringen 1953—1962 (Bearbet—

Diagram 20 Virkesförrådets relativa fördelning på Källa: RikSSkOESIBXC skog av olika åldersklasse n1ng).

r. Hela landet.

. Svealand.

va fördelning på Källa: Riksskogstax

Diagram 22 Skogsmarkens re skog av olika åldersklasser

lati eringen 1953 1962.

21 Skogsmarkens re olika åldersklasser

. Norrland.

lativa fördelning på Källa: Riksskogstaxer ingen 1953—1962.

100— 120—

[] 1953/62 1964/68

25—

WW

2_ 20

40— 60

Kal-

20— mark 40

80

Diagram 23 Skogsmarkens relativa fördelning på skogav olika åldersklasser. Götaland.

Är t.ex. den nu rådande utvecklingstrenden som pekar mot 85—90 milj. m" sk år 1980 tillräcklig?

Vid en bedömning av detta måste man ta hänsyn till att de ökade avverkningarna motiveras av önskemålet att kunna frigöra ett i onödan bundet virkeskapital. De ökade avverkningarna måste därför få karaktären av ett engångsuttag. På lång sikt kan nivån inte upprätthållas med mindre än att åtgärder vidtas för att öka produktionsförmågan hos bestånd och mark.

Utredningen kan inte på ett tillfredsstäl- lande sätt belysa de långsiktiga verkningarna av ett mer expansivt avverkningsförlopp. De avverkningsalternativ som genomarbetats i VBU 1967 förutsätter nämligen en mycket

60— 80— 1 00

100— 120

Källa: Riksskogstaxeringen 1953—1962.

lång avvecklingsperiod för det överåriga vir- keskapitalet.' Vissa ytterst schematiska kal- kyler kan emellertid genomföras för ett för- lopp där avverkningarna antas växa i jämn takt upp till en nivå om drygt 90 milj. m3 sk i början av 1980-talet. Därvid förutsätts att avverkningarna under 1960-talet i stort sett har följt a-alternativet i VBU 1967? medan

' Principen för samtliga tre avverkningsalternativ som presenteras i VBU 1967 är att slutavverkning— arna under en 70-årsperiod totalt skall omfatta arealer motsvarande en anpassning till "den omloppstid hos skogen. som kan vara erforderlig på längre sikt". Se Virkesbalanser 1967, SOU 196895. 124 f.

2 Detta stämmer relativt väl för den totala avverkningskvantiteten. Fördelningen mellan slut- avverkningar och gallringar torde dock ha blivit annorlunda än som förutsatts i a—alternativet.

en [:l 1953/62

1964/68

20—

10—

ringen 1953 1962 (Bearbet—

n1ng).

d.

rlan

Diagram 24 Virkesförrådets relativa fördelning på Källa: Riksskogstaxe r. Nor ' skog av olika åldersklasse

1964/68

20— 10—

ringen 1953—1962 (Bearbet-

r. Svealand.

Diagram 25 Virkesförrådets relativa fördelning Källa: Riksskogstaxe olika åldersklasse på skog av ning).

1980 års slutavverkningsarealer antas mot- svara d—alternativet i "Avverkningsberäk- ningar, hösten 1969".' Mellan 1970 och 1980 har slutavverkningsarealerna interpolerats

__ S 3. RIK ..us . _.l 9. öre. 9 In e mn m.m ”0.1 hm ..U rs an 8.1 .mm no kh "& rr ee .wu ga ns in. nD. ku r eh vc vo Ar ” & t IT 0 P

ring. 1969.

taxe

procent

30 — [] 1953/62

1964/68

20—

10—

% å % % %

% % Åldersklass

K | 2— 20— 60— 80— 100— 120—

3 . mark 20 40 60 80 100 120

Diagram 26 Virkesförrådets relativa fördelning på Källa: Riksskogstaxeringen 1953—1962 (Bearbet- skog av olika åldersklasser. Götaland. ning).

p rrrrr t +50—l Hugg A+ 32 nings Bl C+D1 D2 D3 E klass L__ _50 _. A+Bl: Kalmark och plantskog BZ: Ungskog; nästa ingrepp röjning C: Yngre gallringsskog; massavedsutbyte D1: Aldre gallringsskog; timmerutbvte D2: Aldre skog; valfri gallring eller slutawerkning D3: Slutawerkningsskog E: Tras- och skräpskogar. Diagram 27 Relativ förändring för den totala area- len med skog av olika huggningsklasser mellan riks— skogstaxeringarna 1953/62 och 1964/68. Hela landet.

Produktion från Produktionstillskott genom nuv. skogsareal

Gödsling av Dikning och Omföring av Möjlig total fast mark gödsling av jordbruks- produktion torvmark mark 92,7 97 9.7 7,3 120

Källa: Virkesbalanser 1967, SOU 196819. 5. 33. Samtliga värden i milj. m8 sk.

logaritmiskt linjärt. I detta hypotetiska för- lopp uppnås fr.o.m. mitten av 1970-talet så stora slutavverkningsarealer att de ej kan bibehållas på lång sikt. Den relativa andel av skogsmarken som inte kan upprätthålla en minimiavkastning på 3—4 % reduceras där- med. I förhållande till det läge som gällde enligt 1953—1962 års riksskogstaxering minskas arealen "överårig” skog med 25—50 %. Tyngdpunkten i denna nedgång är förlagd till Norrland.

Dessa resultat tyder på att avverkningarna för en begränsad period in på 1980- och 1990- talen kan bibehållas på en nivå om 90 miljoner utan att slutavverkningarna måste omfatta unga, växtkraftiga bestånd. Det bör emellertid påpekas att gallringsvolymerna i dessa kalky- ler sannolikt är överskattade. På den 15- till ZO-åriga sikt som det här gäller kan dessutom den totala produktionskapaciteten öka. Vid bedömning av dessa frågor fann man i VBU 1967 att kapaciteten omkring år 2020—2030 kunde beräknas uppgå till de värden som anges i ovanstående tabell.

Kalkylen avser närmast att beskriva ett maximialternativ för utvecklingen på 50 års sikt. Den ger endast schematisk vägledning vid en bedömning av förhållandena under tidigare år. För utvecklingen fram till 1980—1990 kan dock två av tablåns poster ha viss relevans. Gödsling av fastmark kan. i varje fall teoretiskt, få sin fulla effekt på mindre än 10 år.' Den andra posten gäller "produktion från nuvarande skogsareal”. Denna har i kalkylen ovan uppjusterats från 77,7 till 92,7 milj. m3 sk, dvs. med 15 milj. mf' sk. Uppjusteringen motiveras av en historiskt konstaterad trendmässig ökning i markens produktionsförmåga, troligen bestämd av förbättrade skötselprogram. Antas denna

tendens vara verksam även på 10—15 års sikt skulle det maximala produktionstillskottet grovt kunna uppskattas till totalt 12—13 milj. m” sk.? Därmed skulle kapaciteten vara uppe på 90-miljonersnivån.

Flera faktorer talar emellertid för att de angivna siffrorna är orealistiskt höga om de skall betraktas som prognoser. Tillskottet genom gödsling kan sannolikt uppnås endast till betydande kostnader. Avkastningen för åtgärder i denna omfattning måste därför ifrågasättas." Vidare har enligt senaste riks- skogstaxeringen den trendmässiga ökningen i markens produktionsförmåga upphört.' Den långsiktiga produktionskapaciteten hos svenskt skogsbruk ligger därför med all san- nolikhet under 90 milj. m3 sk på 10—15 års sikt. Avverkningar i denna omfattning kom- mer således inte att kunna bedrivas uthålligt.

Slutsatser

En analys av virkestillgångarnas omfattning och fördelning på åldersklasser ger otvetydigt vid handen att det finns motiv för att öka avverkningarna under 1970-talet. Man uppnår härigenom tre positiva effekter. För det första lösgöres därvid ett i onödan bundet virkes- kapital. För det andra utnyttjas då markens produktionsförmåga bättre genom att den beskogas med yngre och mer ändamålsenligt anlagda bestånd. För det tredje kan i ett senare utvecklingsskede dessa bli en värdefull

' Ch. Carbonnier. Möjligheterna att genom gödsling öka virkesproduktionen på fastmark, Bilaga C till Virkesbalanser 1967, SOU 19689, 5. 283 ff.

2 Trendmässig ökning antas ge 3—4 milj. m” sk. " Se bilaga 2. * Mellan taxeringarna 1953—1962 och 1967—1971 sjönk i själva verket tillväxten något.

kompensationsmöjlighet för de mindre omfattande föryngringsarealerna på 1940-. ]950- och 1960-talen. Dessa förhållanden har. som påvisats ovan. i nuläget lett fram till brist på yngre skog.

En politik av detta slag, som syftar till att under en begränsad period exploatera ett tidigare hopsamlatöverårigtvirkeskapital.kan på grund av brister i existerande data om skogstillgångarna inte ges en tillfredsställande beskrivningidennautredning.Vissa schablon- kalkyler pekar emellertid mot att det är nöd- vändigt att avverkningarna på 10 års sikt. dvs. fram till början på 1980-talet. växer till 90 milj. mi' sk per år, om man över huvud taget skall uppnå en reduktion av virkeskapitalet under den planeringsperiod utredningen arbetar med.

De långsiktiga verkningarna av ett sådantav- verkningsprogram har inte detaljstuderats. Frågan om den uppnådda nivån kan bibehållas under 1980-talet utan att produktionsstimule- rande åtgärder vidtas måste tills vidare lämnas öppen. Detta sammanhänger inte enbart med bristen på dataunderlag. Industrins utbygg- nadstakt kommer in som en faktor av intresse vid avvägningen av expansionstakten. Den slutgiltiga formuleringenav avverkningspoliti- ken måste därför anstå till kapitel 5.

Kostnader och mekanisering

I inledningen till detta kapitel visades att kostnadsutvecklingen är en av de faktorer som utövar inflytande över storleken på den samhällsekonomiskt optimala avverkningen. Vid en fullständig analys av kostnaderna måste man självfallet ta med alla de delmo- ment som är nödvändiga för att skogen skall kunna tillgodogöras som industriell råvara. Av olika skäl behandlas emellertid i det föl- jande endast de kostnadsposter som är direkt förbundna med själva arbetet i skogen. Analysen omfattar således fällning, kapning, kvistning, barkning och terrängtransport till avlägg för vidaretransport med bil. järnväg eller flottled.

Bland icke medtagna delmoment väger vidaretransporterna tyngst. För vissa avlägset belägna regioner i Norrlands inland kan dessa

kostnadsmässigt ha minst samma betydelse som avverkning och terrängtransport.' Inom områden i industriernas omedelbara närhet är transportkostnaderna naturligtvis av mindre intresse. Utredningen har inte studerat de speciella transportekonomiska frågorna från skogspolitiska synpunkter.

Samma övervägande ligger bakom att pla— neringskostnader och andra indirekta kost- nadsposter i samband med avverkning inte medtagits. De utgör dessutom normalt en mindre andel av virkesproduktionens totala bruttovärde.2

Analysen är inriktad på att belysa den ge- nomsnittliga kostnaden för avverkning på skogsmark av normal svårighetsgrad. Denna uppläggning ger de bästa möjligheterna att på ett enkelt sätt ge en allmän bild av utveck- lingstendenserna. I åtskilliga fall är genom- snittskostnaden relevant för belysning av de kostnadsökningar som följer med växande avverkningar. Som visats i föregående avsnitt är nämligen den framtida avverkningsexpan- sionen jämt fördelad över hela landet.3

Drivningskostnaderna. dvs. kostnaderna för de arbetsmoment som skall studeras i det följande, består dels av arbetskostnader, dels av kostnader för maskinutnyttjande. Båda dessa poster kan uppdelas på en priskompo- nent och en mängdkomponent. Priskompo- nenten anger därvid hur mycket det kostar att utnyttja produktionsfaktorn (-medlet) per tidsenhet. t. ex. arbetslön per timme eller dag. Mängdkomponenten anger vilken kvantitet arbetskraft eller vilket antal maskiner som faktiskt utnyttjas under motsvarande tid.

Priset på produktionsmedlen är bestämt av faktorer utanför skogsbrukssektorn. Ut- gångspunkten för analysen är därför att löner, kapitalkostnader och drivmedelspriser är givna utifrån och ej kan påverkas av

' Se t.ex. Virkesbalanser 1967. SOU 1968:9. Bil. B s. 259 ff. Analysen avser där transportkostna— derna i norra Sverige. 1 SOU 1969:21 , Skogsindustri i södra Sverige. Bil. A 5. 115 ff.. genomföres en liknande studie av förhållandena i södra Sverige.

2 Dessa kostnader utgör en del av det struktur- problem som behandlas i kapitel 4. ” I kapitel 5. s. 133. diskuteras vissa marginalkost- nadsproblem föravverkningarnaiNorrlandsinland.

skogspolitiken.l Den storhet som kan påver- kas och som därför studeras i det följande är mängdkomponenten, dvs. hur mycket ar— betskraft och maskinkapital som åtgår för att producera en m” virke i de angivna arbets- momenten. Ätgångstalen är beroende av vil— ken produktionsteknik som används. En "enklare” avverkningsteknik har hög arbets- kraftsförbrukning och liten maskinanvänd— ning. I den mekaniserade avverkningstekni- ken är förhållandet det omvända. Även inom ramen för en given avverkningsteknik kan åtgångstalen för produktionsfaktorerna variera. En sänkning av dessa betyder att produktionen eller något delmoment av den- samma rationaliserats.

Arbetslönerna kommer att stiga i framtiden. Även priskomponenten på maskinanvänd- ningssidan väntas uppvisa en stigande ten- dens, bl.a. genom högre maskinpriser. Vid oförändrade åtgångstal för produktionsfakto- rerna stiger därför kostnaderna. Ett sätt att möta denna kostnadshöjning är att rationali- sera produktionen ytterligare. På grund av att lönerna väntas stiga relativt sett mer än maskinkostnaderna motverkas emellertid kostnadsstegringarna även genom övergång till mer mekaniserade avverkningsmetoder.

Den följande analysen försöker beskriva vilka rationaliseringar och mekaniseringar som är möjliga och nödvändiga för att kon- kurrensförmågan skall bibehållas under de närmaste 10—15 åren. På detta sätt blir det möjligt att ge en bild av förändringarna i fråga om arbetskrafts- och kapitalbehov för hela skogsbruket. Själva mekaniseringsprocessen kan emellertid komma att ställa betydande krav på skogsbruksföretagets anpassning. vilket också belyses med utgångspunkt i den förändrade avverkningstekniken. Slutligen ger analysen en möjlighet att belysa den framtida kostnadsutvecklingen.

Egentligen är intresset uteslutande riktat framåt i tiden. Det har emellertid fallit sig naturligt att inledningsvis redovisa de senaste 15 årens erfarenheter av rationaliserings- och mekaniseringsarbetet inom avverkningen. Detta ger nämligen en god grund för bedöm- ning av de framtida utvecklingsmöjligheterna.

Kostnads- och effe ktivitetsut- vecklingen under senare tid2

I diagram 28 nedan redovisas utvecklingen för huggnings- och terrängtransportkostnader under åren 1955—1970. Det framgår där att kostnadsutvecklingen långsiktigt varit relativt gynnsam. Kostnaderna skulle enligt dessa kalkyler t.o.m. ha fallit med ungefär 3 kr/m3 mellan 1955 och 1970. Som nämnts ovan medtas inte i kalkylen de indirekta kostna— derna för avverkningen. Dessa har troligen haft en svagt stigande trend. Den relativa betydelsen för ifrågavarande kostnadsposter torde emellertid vara så pass liten, att slut- satserna avseende trendens riktning står fast. Även de totala avverkningskostnaderna torde således ha varit konstanta eller svagt fallande sedan mitten av 1950-talet. Det bör emellertid framhållas att parallellt med denna utveckling har avverkningarna successivt förskjutits mot grövre dimensioner och volymrikare bestånd. Likaså har slutavverkningar ökat mer än gallring. Dessa förhållanden har haft en viss kostnadsreducerande effekt.

Produktiviteten har ökat genom rationali- sering och mekanisering av avverkningsarbe— tet. Dessa förhållanden åskådliggörs i diagram 29 av kurvan för arbetsåtgångstalets utveck- ling. I både huggningsarbetet och terräng- transporterna har åtgångstalet sjunkit med mer än två tredjedelar under de senaste femton åren.

Arbetskostnaderna per producerad ni3 har som en följd av detta fallit relativt sett mer än de totala produktionskostnaderna (se diagram 28). Maskinkostnadernas andel har stigit, vilket naturligtvis sammanhänger med den höjda mekaniseringsgraden.

Huggningsarbetet har mekaniserats. An- vändningen av motorsågar har ökat starkt. Vid mitten av 1950-talet utfördes troligen inte

' I själva verket ingår denna förutsättning också som ett led i optimeringsanalysen. Som visats i kapitel 1 skall nämligen resurser som kan ges alternativ användning "värderas" efter den ersätt- ning som erhålls just i den alternativa använd- ningen. Se kap. 1 s. 42.

2 Framställningen i detta och följande två avsnitt bygger. om ej annat angives, på Bilaga 3 till utred- ningen.

23-4 20-

& Totalt 17— N—_

N —N_ _ _ _ _ _ _ _ 14— xx & * Arbetskostn. 11— 8— % | | I | 1955 1960 1965 1968

Diagram 28 Kostnader för huggning och terrängtransport. kr/m3 sk.

0,8-l mansdv/m3 sk

0,6-—

0,4 -

0,2 -

N

[ I 1955 1965

Diagram 29 Åtgångstal för arbetskraft i huggning och terrängtransport 1955—1968 dv/m'J sk.

mer än 30 % av huggningen med motorsåg. Sågning för hand var då den vanligast före— kommande avverkningstekniken. Idag är den helt försvunnen ur skogsarbetet. Vidare har under samma tidsperiod den maskinella barkningen introducerats och fullständigt

totalt

** huggning

terrtrp

1 1969 år

slagit ut den manuella barkningen. Den dominerande delen av barkningen är nu överflyttad till förädlingsledet.

Mekaniserade metoder har således slagit igenom snabbt. Anledningen är naturligtvis att de vid rådande arbetskostnader är mer lön-

samma än de manuella. Genom motorsågens introduktion sänktes således arbetsåtgången vid fällning och kapning med i genomsnitt 50 % och vid kvistning med 30 %. Vid över- gång till maskinell barkning är vinsten relativt sett ännu större. De manuella metoderna kräver där 4 ggr så stor arbetsåtgång som de maskinella. Mekaniseringen måste därför ha haft stor betydelse för den konstaterade sänkningen av åtgångstalet för arbetskraft. I själva verket torde den vara den helt domi- nerande förklaringen. Om dagens mekanise- ringsgrad tillämpats år 1955 skulle åtgångsta- let då varit 0,2 dagsverken lägre än det fak- tiska värdet. Man kan därför säga att omkring 80 % av nedgången iåtgångstalet mellan 1955 och 1969 förklaras av den ökade mekaniseringen.

På terrängtransportsidan har mekanise- ringen inneburit en successiv minskning av hästekipagens betydelse. Dessa dominerade nämligen helt transportarbetet vid mitten av 1950-talet. Först introducerades enklare traktorutrustningar. Under sextiotalets se- nare hälft har mer avancerade skogstrak- torer kommit att överta den dominerande delen av transporterna. Skogstraktorerna är minst dubbelt så effektiva vad beträffar arbetsåtgången som enklare traktorer, vilka i sin tur har ett lika stort effektivitetsövertag gentemot hästtransporterna. För ett trans- portavstånd på 400 rn, vilket är relativt vanligt i södra Sverige,] ger hästtransporten ett åtgångstal på 0.09 dv/m” sk. Med dagens mekaniseringsgrad skulle åtgångstalet för samma körsträcka ligga på 0.034 dv/m3 sk.2 Skillnaden mellan de angivna talen (0,090—0,034=0,056) utgör ett grovt mått på den vinst i form av lägre arbetskraftsåtgång som uppnåtts genom mekaniseringen. Vid längre transporter blir vinsten ännu större, eftersom den mekaniserade transporttekni- kens effektivitetsövertag växer med avstån- det. För landet i sin helhet ligger medelkör- sträckan vid terrängtransport betydligt över de 400 rn som beräkningarna ovan avser.-"* Den kalkylerade mekaniseringsvinsten är därför troligen ett uttryck för nedre gränsen på det verkliga värdet.

Det observerade genomsnittliga åtgångsta-

' let för 1968/69 (0,04 i diagram 29) ligger nära

det teoretiskt beräknade värdet för 400 meters köravstånd (0.034). Differensen mellan motsvarande tal för år 1955 (0,14 resp. 0.09) uppgår till ett betydligt större belopp: 0,05. Detta sammanhänger sannolikt med att transportavstånden genom förbättringar av vägnätet kunnat nedbringas. Man kan emel- lertid inte med någon nämnvärd precision ange vilket inflytande detta totalt sett kan ha haft på åtgångstalet för arbetskraft. Mekaniseringen har uppenbarligen haft en starkt arbetsbesparande effekt. Adderas verkningarna av de delmoment som studerats separat ovan kommer man fram till en sam- manlagd sänkning i arbetsåtgång för hela avverkningsprocessen på 0.25 dv/m” sk. Detta kan jämföras med den totala minskningen på 0,38 mellan 1955 och 1970. Mekaniseringen av de olika delmomenten i avverkningen är där— för den huvudsakliga förklaringen till att arbetsåtgången reducerats. I en period med stigande lönekostnader har den då också varit en starkt bidragande orsak till att kostnads- utvecklingen kunnat bli så gynnsam.

De nya avverkningssystemen

Ovanstående beskrivning av utvecklingen sedan 1955 har visat på en mycket snabb och nära nog fullständigt genomförd anpassning till en högre mekaniseringsgrad i huggnings- arbetet. I nuläget är de rent manuella arbets- metoderna (bågsåg, yxa och barkspade) helt utslagna när det gäller fällning — kapning —— kvistning och barkning. Motorsågstekniken, sådan den appliceras i de olika sortiments-, träd- och stammetoderna, dominerar dagens avverkning. En ytterligare mekanisering av de aktuella arbetsmomenten förutsätter därför att helt nya avverkningsmetoder införs. I

' Jfr. Skogsindustri i södra Sverige, SOU 1969z21, Stockholm 1969. Bil. A s. 107.

3 Den relativa betydelsen av olika transportsy— stem anges vid dagens mekaniseringsgrad av att häst- och enklare traktorekipage tar 5 resp. 20 % av transportvolymen. medan resterande 75 % utförs av specialtraktorer. '" Medelköravstånden i Norrland uppgår till 0.7—2,4 km, SOU 1969: 2, s. 117. För de faktiska avverkningarna är avståndet mindre p.g.a. att vägbyggnader sker i anslutning tillhyggen.

övrigt kan kostnadsstegringarna motverkas endast genom rationalisering av arbetet.

På terrängtransportsidan är bilden i nuläget inte lika enhetlig. Den dominerande delen av transportarbetet, omkring 75 %, utförs vis- serligen idag av specialutrustade skogstrak- torer. Resten faller emellertid på häst- eller enklare traktorekipage. och en fullständig anpassning till den högre mekaniseringsgra- den skulle följaktligen ge en viss arbetsbe- sparing. Teoretiskt kan minskningen i arbetsåtgång därvid beräknas bli av storleks- ordningen 0,02 dv/m3 sk. Detta är dock inte mer än den genomsnittliga effekten av 1—2 års mekanisering under de senaste 15 åren.

Inom ramen för mer allmänt tillämpade avverkningsmetoder finns begränsade möj- ligheter att påverka kostnaderna genom ytterligare mekanisering. De framtida kost- nadshöjningarna kan endast mötas genom en långt driven rationaliseringsverksamhet om dagens avverkningsteknik skall kunna bestå.

I det långa loppet för emellertid den kon- ventionella tekniken en ojämn kamp mot nya och mer mekaniserade avverkningssystem. Dessa system tillämpas praktiskt i begränsad omfattning.' Effektiviteten kan därför endast studeras på ett mycket schematiskt sätt. Systemen uppvisar dessutom så pass stora inbördes olikheter att analysen inte kan belysa vilket av systemen som kostnadsmässigt är att föredra i ett enskilt fall. Här torde förhållan- dena på platsen vara helt avgörande.

De nya avverkningssystemen har på grund av den högre mekaniseringsgraden en större andel av kostnaderna i form av drifts- och kapitalkostnader för maskiner. Med gällande arbetslöner uppgår arbetskostnaden vid kon- ventionella avverkningsmetoder till ungefär 60 % av totalkostnaden. För högmekanise- rade avverkningssystem ligger motsvarande andel så lågt som 30 %. Detta betyder att en given lönehöjning verkar mer kostnadshö- jande för konventionella metoder. Dessa förhållanden kan åskådliggöras med ett räk- neexempel. Lönekostnaderna tänkes där stiga med 7 %, medan drifts- och kapitalkostna- derna stiger med 3 % per år. Sker ingen effektivitetshöjning stiger kostnaderna i det konventionella systemet med 5,5 % per år.

Motsvarande tal för de högmekaniserade systemen ligger på ungefär 4,0 %

Vid samma rationaliseringstakt blir kost- nadsutvecklingen därför betydligt gynnsam— mare för de högmekaniserade systemen. För att den konventionella avverkningstekniken skall hävda sig, måste rationaliseringsarbetet där gå snabbare. Ingen kan med säkerhet uttala sig om huruvida detta är möjligt. Man måste emellertid beakta att de konventionella systemen bygger på 10—15 års erfarenheter. En betydande del av deras "rationaliserings- potential" är sannolikt därmed utnyttjad redan i dagens läge. De högmekaniserade systemen har i stället fördelen av att vara nya och relativt lite utnyttjade i praktiskt arbete. Deras utvecklingsmöjligheter bör enbart på denna grund betraktas såsom mer gynn- samma. På längre sikt måste kostnadsut- vecklingen bli mer ogynnsam för de konven- tionella avverkningsmetoderna.

Eftersom de högmekaniserade systemen ännu inte nått full praktiskt utformning, är det svårt att bedöma när de får ett klart kost- nadsmässigt Övertag över de konventionella metoderna. Ur skogspolitisk synvinkel är detta en mycket intressant fråga. I det föl- jande görs därför ett försök att beskriva de olika avverkningsmetodernas utvecklings- möjligheter. Slutsatserna måste dock bli mycket osäkra.

Det faller sig därvrd naturligt att utgå från en diskussion av rationaliseringsmöjligheterna inom de konventionella systemen. Fällnings- och kvistningsarbetet utförs här genom- gående med motorsåg. Kapning sker endera direkt (sortimentsmetoden) eller på särskild upparbetningsplats (stam- och trädmetoden). Transporterna sker med dagens moderna skogstraktorer. I genomsnitt kan man beräkna att arbetsåtgången för avverkning och trans- port ligger mellan 0,08 och 0,10 dv/m3 sk, samt att systemet kräver en investering på 2 200—2 800 kr/m3 sk och skift. Inom ramen för detta system kan åtminstone ett par olika

' Omkring 3—4 % av det totala avverkningsar- betet utförs idag med högmekaniserade system. Inom storskogsbruket är andelen något högre. 5—6 %. Se Introduktion av högmekaniserade arbetsmetoder, Forskningsstiftelsen Skogsarbeten: Redogörelse nr 9. 1971.

80—

60—

Faktisk utveckling

1971 års enkät

1967 års enkät

I | | | I | | 1967 Diagram 30 Andel av avverkningar som utförs med högmekaniserade metoder enl. bedömningar av skogsföretag i enkäter från Forskningsstiftelsen Skogsarbeten. förändringar vidtas för att rationalisera pro- duktionen. I huggningsarbetet ger förenklad aptering och kvistning en minskning av dagsverksåtgången på drygt 0,02 dv/m3 sk.' Vidare kan större och effektivare traktor- ekipage införas. Prestationsförmågan per skift höjs då med upp till 50 %. Totalt sänks därmed arbetsåtgången med 0,03—0,04dv/m3, utan att investeringsbehovet per producerad enhet ökar i någon betydande omfattning.

Tillsammantagna skulle dessa åtgärder vid rådande löner och maskinella driftskostnader ge en kostnadsminskning på i det närmaste 30 %. Genomförs i stället rationaliseringarna successivt, vilket är en mer realistisk möjlig— het, kan kostnadshöjningar motverkas under en följd av år. Med de antaganden som gjorts beträffande utvecklingen för löner och maskinella driftskostnader (7 % resp. 3 % per år) kan man beräkna att dessa behålls ofö- ändrade fram till mitten av 1970—talet.

De mekaniserade avverkningssystem som för närvarande är i praktisk användning kan endast under relativt gynnsamma betingelser hävda sig gentemot de konventionella meto- derna. Vid genomsnittliga drivningsförhållan-

I | | | l l I -75 -80

Källa: Introduktion av högmekaniserade avverk- ningsmetoder. Forskningsstiftelsen Skogsarbeten: Redogörelse nr. 9, 1971.

denär kostnadernatroligennågothögre medde nya systemen. Den vidare utvecklingen för dessa metoder måste emellertid bedömas vara förmånlig. De utifrån kommande tendenserna till kostnadshöjningar får begränsad betydelse på grund av den relativt sett höga mekanise- ringsgraden. Rationaliseringar i normal om- fattning kan därför beräknas sänkadenabsolu- ta kostnadsnivån. De nya systemen knappar därmed successivt in på de konventionellas kostnadsförsprång. Vid mitten av 1970-talet har de högmekaniserade systemen sannolikt nått de konventionella metodernas kostnads- nivå även för huvuddelen av avverkningarna.

De högmekaniserade systemen kommer på detta sätt att få ett växande lönsamhets- övertag under 1970-talet. I själva verket blir det nödvändigt att de introduceras mer all— mänt om kostnadsutvecklingen skall kunna hållas under kontroll. Skogsföretagen är klart medvetna om denna problematik. Deras bedömning av den framtida mekaniseringen av avverkningarna redovisas i ovanstående diagram. Det framgår där att de högmekani-

'Analysen av rationaliseringen gäller närmast sortimentsmetoden tillämpad på slutavverkning.

serade systemen bedöms bli den ledande avverkningsmetoden fr. o. m. mitten av 1970- talet. I stort stämmer därför denna mekani- seringsutveckling överens med möjligheterna att realisera ett förlopp med oförändrade kost- nader enligt föregående kalkyler.

Man bör emellertid observera att dessa kalkyler bygger på antagandet att arbetslö- nerna stiger med 7 % per år. Under senare tid har lönestegringarna varit något större, 10—12 %. För att lönsamheten skall förbli oförändrad måste därför prisstegringarna på rundvirke uppgå till 2—4 % per år. Uteblir dessa prishöjningar kan lönsamheten bibe- hållas endast genom att mekaniseringspro- cessen påskyndas.

I kontrast till nuläget. där motorsågstekni- ken helt dominerar. kommer därför 1970-talet att uppvisa en mer splittrad bild i fråga om de praktiskt tillämpade avverkningsmetoderna. Under decenniets senare hälft kommer san- nolikt en "andra generation" av mekanise- rade avverkningssystem att bli färdig för praktiskt bruk. Dessa medför en ytterligare sänkning av andelen lönekostnader och kan därför snabbt bli kostnadsmässigt fördelak- tiga även i förhållande till de ovan studerade mekaniserade systemen. Om denna situation inträder redan vid 1980-talets början har de äldre systemen inte varit i praktisk tillämpning mer än 7—8 år. De bör då fortfarande ha viss outnyttjad rationaliseringspotential.

Det finns här en klar parallell till dagens läge: ett konventionellt system med utveck- lingsmöjligheter i konkurrens med nya system med högre mekaniseringsgrad. Mot denna bakgrund kan förutsättningarna för en gynn- sam kostnadsutveckling kanske sägas vara något bättre omkring 1980 än i nuläget.

Speciella problem

Mekaniserings- och rationaliseringsmöjlighe- terna ger således en tämligen ljus bild av den framtida kostnadsutvecklingen. Övergången till den framtida avverkningstekniken kan emellertid bli mer problematisk än som framkommit i den föregående analysen. Detta sammanhänger med att de nya avverknings- systemen tekniskt och ekonomiskt är betyd-

ligt större anläggningar än de konventionella. Härigenom kommer drivningsförhållandena att påverkas. Analysen i föregående avsnitt bygger på förutsättningen att dessa anpassas så att den nya tekniken tillgodogörs på ett effektivt sätt. Systemens storlek kräver där- vid att produktionsskalan inte understiger en bestämd miniminivå. Denna miniminivå kan. med de starkt splittrade ägar— och brukarför- hållanden som karaktäriserar svenskt skogs- bruk, bli svår att uppnå. Som en förberedelse för analysen av strukturfrågorna i följande kapitel är det därför lämpligt att något belysa de ekonomisk-tekniska krav som framtidens avverkningssystem ställer på drivnings- förhållandena.

Nedanstående tablå innehåller vissa grund- data för en jämförelse mellan de olika avverkningssystemen. Man ser här att samt- liga system, inklusive den vidareutveckling av de konventionella som ingår i analysen. har hög produktionskapacitet per skift. Anmärk- ningsvärt är också att den andra generationens mekaniserade system har lägre produktion per skift än första generationens. Även de totala investeringskostnaderna är mindre. Dagens mekaniserade system är därför som ekono- misk-tekniska enheter klumpigare än sina föregångare och efterföljare.

Vid flyttning av ett avverkningssystem uppstår produktionsbortfall och kostnader för nyanläggning av arbetsplats. Dessa kostnader varierar mellan olika system. men de synes genomgående vara högst för första genera— tionens och lägst för de konventionella. Kostnadsförhållandet per flyttning kan grovt anges av proportionerna 1:2. Ett konventio- nellt system som utnyttjar drivningstrakter om 500 m3 sk tvingas flytta var femte dag. I ett mekaniserat system måste följaktligen driv- ningstrakterna uppgå till 1000 m3 sk för att lönsamheten skall bli densamma.'

Samtliga system uppvisar, i stort sett obe- roende av mekaniseringsgrad, en betydande känslighet för kostnaderna vid varierande

' I det mekaniserade systemet genomförs då en flyttning var femte dag. Kostnaderna för flytt- ningen är visserligen dubbelt så höga, men eftersom produktionen per skift är lika mycket större blir

kostnaden per producerad enhet ungefär densamma.

Produktion Antal syss. Invest. i InvesL/syss. per skift, 1 000 kr i 100 kr rna sk l. Konventionclla systemn 100—150 7—14 150— 400 2— 30 2. l:a generationens mek. system 200 10—12 600—1 400 90—150 3. 2:a generationens mek. system 90—110 2— 4 500— 600 150—260

" Det konventionella systemet förutsättes vara

uttag per ha.' En sänkning av uttaget under 100 m3 sk/ha tenderar genomgående att höja kostnaderna. I intervallet omkring 75 m" sk/ha blir kostnadsökningarna så pass påtagliga att de väsentligt påverkar det ekonomiska resultatet.2

På liknande sätt varierar kostnaderna med träddimensionen. Stigande dimension ger fallande kostnader.3 Denna tendens är särskilt utmärkande för de mekaniserade systemen. Man kan därför förväntas få ut maximal kostnadssänkande effekt vid introduktionen av dessa, om det samtidigt sker en övergång till grövre dimensioner i avverkningen. Mekaniserade gallringssystem kommer san- nolikt heller inte att vara lika effektiva som slutavverkningssystemen. Slutavverkningar- nas volymmässiga andel kommer som en följd

av detta att växa successivt. Mekaniseringen medför att de fasta kost-

naderna ökar i betydelse. Detta främjar en övergång till året-runt-sysselsättning. Med de investeringskostnader som redovisats i tablån ovan förefaller det vara nödvändigt att sys- selsättningen för varje typ av avverknings- enhet uppgår till åtminstone 200 skift per år. I de mekaniserade systemen blir dessutom vinsten av en ökning till 300 skift betydande? En mer allmän övergång till dessa system kan därför aktualisera skiftarbete.

Betydelsen av den avverkningstekniska utvecklingen kan sammanfattas på följande sätt: större och teknisk—ekonomiskt mer komplicerade driftsenheter, en ekonomiskt bestämd minimistorlek på avverkningstrak- terna, ökad andel slutavverkningar, mera sällan återkommande avverkningsingrepp. året-runt-sysselsättning och fler skift. Alla dessa faktorer ställer krav på anpassning av skogsbruksföretagens driftsformer. Det blir

fullt rationaliserat enligt den tidigare analysen.

därför anledning att återkomma till dessa frågor i samband med diskussionen av ägar- och brukningsstrukturen i nästa kapitel.

Slutsatser för målsättningen

Utredningen har i detta kapitel studerat grundförutsättningarna för avverkningarna under de närmaste 10—15 åren. Analysen har i första hand syftat till att bestämma dels ett expansionsutrymme från efterfrågesidan. dels ett expansionsutrymme från tillgångssi- dan. Båda dessa sidor har naturligtvis en renodlad kvantitativ aspekt. Resultaten kan utläsas av avverkningarnas volymutveckling. Skogsindustriernas slutprodukter avsätts emellertid i betydande utsträckning på världsmarknaden. Konkurrensförmågan hos svensk skogsnäring blir därmed av avgörande betydelse för den kvantitativa utvecklingen. De framtida pris- och kostnadsförhållandena är därför relevanta vid formuleringen av målsättningen.

De renodlat kvantitativa aspekterna har sammanställts i nedanstående diagram. Det framgår där att expansionsutrymmet från efterfrågesidan hela tiden ligger väsentligt över expansionsutrymmetfråntillgångssidan. Virkestillgångarna skulle därför enligt detta synsätt vara den faktor som verkar begrän-

' Skiljelinjen går här mellan sortimentsmetoden och andra metoder. Sortimentsmetoden är genomgående mer känsligför virkesuttagets storlek.

2 En sänkning från 80 till 50 m” sk/ha ökar kostna- derna med 8—14 %. ” En höjning av diametern från 15 till 20 cm sänker kostnaderna med minst 20 %. i något fall ända upp till 35 %. 4 Vid konventionella system faller kostnaderna med 6—7 %. medan sänkningen blir dubbelt så stor eller mer för de mekaniserade systemen.

milj 3 _/ 100—. m Sk ., 50—

__ faktisk utveckling 1952—1971, fyraårsmedeltal

_ _ _ _ _ _ "hypotes 1970—1980", enl diskussion om virkestillgångarna

- - — - — - — "hypotes 1965—1980", enl diskussion om exportutrymme

| | | | I 1950 1960 1970 1980

Diagram 31 Hypoteser om avverkningarnas möj— liga utveckling under 1970—talet.

sande på de framtida avverkningarna, och som därmed i allt väsentligt bestämmer mål- sättningen för den närmaste 10—15-års- perioden.

Den stora tillgången på avverkningsmogen skog motiverar att avverkningarna expande- rar under 1970-talet. Kalkylerna blir, på grund av brister i det existerande dataunderlaget. tyvärr mycket schablonmässiga. Någon mer påtaglig reduktion av överskottet av virkes- kapital erhålles emellertid inte med mindre än att slutavverkningarna vid 1980-talets början uppnår alternativ d enligt avverkningsberäk- ningar 1969. Vid där tillämpade gallringspro- gram motsvarar detta en totalavverkning på ungefär 90 milj. m3 sk. Utredningen vill pre— liminärt precisera målsättningen på detta sätt. Avverkningarnas utveckling efter 1980 kan inte målsättas på samma grunder. Här måste en noggrannare analys av olika alternativa förlopp genomföras, innan en slutgiltig skogspolitisk ståndpunkt tas. Utredningen återkommer därför med en närmare precise- ring i kapitel 5.

Förutsättningarna för det expansiva efter-

frågeutrymme som redovisas i figuren ovan karaktäriserades närmast som en viss skärp- ning av konkurrensen från svensk export. Den målsatta utvecklingen utnyttjar ej hela utrymmet. Förloppet kan därför sägas repre- sentera en mer passiv attityd från den svenska skogsnäringen än i det genomförda räkneex- emplet. Prismässigt skulle således den svenska industrin i stort sett följa marknads- utvecklingen utan att pressa fram så stora utbudsökningar att prisnivån påverkas. Undersökningar av marknadsutvecklingen under 1970-talet tyder på att prisnivån för skogsindustrins produkter i genomsnitt kom- mer att vara relativt oförändrad i förhållande till andra priser.' Prisstegringen på virke måste därför begränsas till 2—4 % om den svenska skogsindustrins konkurrensförmåga skall vara oförändrad.2

Lönsamheten inom skogsbruket kan då

' Se 1970 års långtidsutredning, bilagor om svensk export respektive utvecklingen för svensk industri.

"3 Prisnivåns samband med industrins utbygg- nadstakt behandlas i kap. 5.

dv/m3 sk 0.50—

0.30 —

0.10- Q

_ all awerkning, 1955—1970 enl bil

___—__ all avverkning, 1970—1985 framskr

- - — - — - — enbart slutavverkning

åtgångstal system 1 o 2, konst kostnad 1975

N.:—

u .:==._'— atgångstal system 3,5 0 7, konst kostnad 1980 . ——_— åtgångstal system 4 o 6, konst kostnad 1985 .

| I | 1 955 1 965 1 970

Diagram 32 Trendmässig framskrivning av åt- gångstal för arbetskraft 1970—1985.

behållas endast om kostnadsutvecklingen kontrolleras i motsvarande grad. Eftersom lönerna kan förväntas stiga betydligt snabbare än priserna måste produktionen löpande rationaliseras och mekaniseras. Teoretiskt finns det goda möjligheter att neutralisera verkningarna av stigande lönekostnader. Fram till mitten av 1970-talet kan lönsamheten sannolikt bibehållas även inom ramen för den nu allmänt utnyttjade avverkningstekniken. Under senare hälften av 1970-talet måste emellertid en allmän övergång till mekänise- rade system komma till stånd. Kostnaderna kommer annars att stiga så snabbt att lön- samheten hotas.

Denna rationaliserings- och mekanise- ringsprocess har naturligtvis betydelse för resursanvändningen i skogsbruket. Arbetsåt- gången kommer att minska och kapitalan- vändningen kommer att öka. Under såväl

| 1975

| I 1980 1985

1950- som 1960-talen minskade åtgångstalet för arbetskraft i en takt som motsvarande minst en halvering vart 10:e år. Mycket talar för att denna takt måste upprätthållas även under 1970-talet. I själva verket visar kalky— lerna att de mekaniserade system som år 1980 kan upprätthålla oförändrade produktions- kostnader sannolikt måste ha ett åtgångstal för arbetskraft som ligger under den rena trend- framskrivningen i diagram 32 ovan.

Kalkyler över kapitalanvändningen inom avverkningsarbetet är synnerligen svåra att genomföra på grund av bristande dataunder- lag. Tillgängliga uppskattningar pekar dock mot att kapitalstocken i skogsbruket under senare hälften av 1960-talet stigit från 800 till 1 100 milj. kronor.' Kapitalanvändningen per

' Arbetsmaterial till 1970 års långtidsutredning, ej publicerade data.

producerad m3 sk skulle därför ha legat på ungefär 15—16 kr. Genom mekaniseringen kan denna siffra förväntas stiga under 1970- talet. Avverkningssystem, representativa för 1980 kan således antas ha en kapitalanvänd- ning på 18—20 kr/m3 sk och år.

4. Strukturproblem

Fastighetsstrukturen inom olika skogsäga- rekategorier

Ägarförhållanden i skogsbruket

Den sammanlagda skogsmarksarealen var enligt riksskogstaxeringen 1958—1967 23,5 milj. ha. I hela landet uppgick statens, kyr— kans och övriga allmänna institutioners (stä- der, kommuner och häradsallmänningar) innehav till 5,7 milj. ha, aktiebolagens innehav

till 5,8 milj. ha och privatägda skogar till 11,9 milj. ha. Den relativa fördelningen av skogs- marken mellan dessa tre kategorier utgjorde således: stat och allmänna institutioner 24 %. aktiebolag 25 % och enskilda personer 51 % (samma fördelning Värdemässigt enligt fastighetstaxeringsvärden är 19 % 23 % re— spektive 58 %).

Fördelningen varierar betydligt mellan olika delar av landet. De offentliga institutio— nerna har sin största andel i Norrland, 32 % av

Areal Värden Offentliga Norrland (32%) (22%) institutioner Svealand (17%) (19%) Götaland (12%) (17%) Hela landet (24%) (19%) Aktiebolag Norrland (29%) (38%) Svealand (30%) (33%) Götaland ( 7%) ( S%) Hela landet (25%) (23%) Privata Norrland (38%) (40%) Svealand (51%) (48%) Götaland (79%) (75%) Hela landet (51%) (58%) | l l l 0 20 40 60 80 procent av arealen

Diagram 33 Relativ fördelning av arealen skogs— mark på olika ägarkategorier år 1970. Som jämfö— relse anges i procenttal värdemässig fördelning enl.

fastighetstaxering ( 1969). Källa: SOS Skogsstatistisk årsbok 1970 och Taxe- ringsutfallet 1969.

Offentliga Produktionskapacitet (18%) institutioner Awerkning 1959/60—1963/64 (19%) Awerkning 1964/65—1968/69 (20%) Aktie- Produktionskapacitet (23%) bolag Avverkning 1959/60—1963/64 (29%) Avverkning 1964/65—1968/69 (27%) Privata Produktionskapacitet (59%) Awerkning 1959/60—1963/64 (52%) Awerkning 1964/65—1968/69 (53%) 'r 1 I | | 0 20 40 60 80 procent av kapacitet resp avverkning

Diagram 34 Relativ fördelning av produktionska- pacitet och avverkningar på olika ägarkategorier. Hela landet.

skogsmarken. Söderut avtar andelen. I Svea- land uppgår den till 17 % och i Götaland till 12 %. Aktiebolagens innehav visar i stort sett samma mönster i nordsydlig riktning. Deras relativa betydelse är således tämligen ringa i södra Sverige, endast inom Östergötlands och Kronobergs län finns mer betydande bolagsskogar.

Privatskogsbruket relativa betydelse varie- rar av förklarliga skäl omvänt mot de båda övriga ägarkategorierna. Dess andel av skogsmarker växer således från norr till söder. Med undantag av Norrbottens län, där statens innehav dominerar, är privatskogarna genomgående större än de båda övriga kate- goriernas innehav. I södra Norrland (X-, Y- och Z—län) samt Kopparbergs och Uppsala län är dock bolagsskogsinnehavet störst. 1 samt— liga Götalands- och de flesta Svealandslänen uppgår de privatägda skogarna till mer än 50 % av skogsmarksarealen.

Den relativa fördelningen av skogsmarken speglar emellertid inte helt produktionskapa- citeten hos de olika ägarkategorierna. Detta sammanhänger naturligtvis med att markens produktionsförmåga inte genomgående är densamma. Privatskogarnas relativa bety— delse är således något större än som anges av deras andel av skogsarealen. Approximativt kan den anges till 59 % av hela landets pro- duktionskapacitet. medan motsvarande vär— den för offentliga institutioner och aktiebolag

Källa: Skogsstatistisk årsbok 1969, tabell 26.

är 18 respektive 23 % Produktionskapaciteten har härvid bestämts med ledning av den ge- nomsnittliga produktionsförmågan per ha för varje småområde enligt Avverkningsberäk- ning 1969'. Skogsmarkens fördelning på ägarkategorier är baserad på material från 1964—1968 års riksskogstaxeringar. Produk- tionsförmågan i milj. m3 sk fördelad på ägar— kategorierna. offentliga institutioner, aktie- bolag och privatskogsägare för landsdelarna Norrland, Svealand och Götaland och landet totalt framgår av nedanstående samman- ställning:

Område Ägare

Allm AB Ensk Alla Norrland 8,8 10,9 15.0 34.7 Svealand 3.9 7.6 14.0 25.5 Götaland 3,5 1.8 22.9 28.2 Riket 16,2 20.3 Sl.9 88_4

Jämförelse mellan denna bedömda pro- duktionskapacitet och avverkningar under senare år (se diagram 34) ger en något annor- lunda bild av de olika ägarkategoriernas rela- tiva betydelse. Under perioden 1964/65— 68/69 skedde således 53 % av den totala av- verkningen inom privatägda skogsmarker. Aktiebolagens andel uppgick till 27 % och de offentliga institutionernas till 20 %.

' Institutionen för skogstaxering. Skogshögsko- Ian nr 15, 1969.

Tabell 14 Privatägd skogsmark, antal produktionsenheter och areal skogsmark 1962—- 1964, hela landet och landsdelarna Norrland, Svealand, Götaland.

Norrland Svealand Götaland Hela landet Procentfördelning på storleksgrupper Antal Antal enheter 0—— 25 ha 40 63 65 58 152 000 26—100 ha 43 31 31 34 91000 101—200 ha 12 4 3 6 16000 201— ha 5 2 1 2 6 00 Summa 100 100 100 100 265 000 Areal skogsmark Milj. ha 0— 25 ha 7 17 23 15 1.7 26—100 ha 35 38 47 39 4.6 101—200 ha 25 14 12 18 2.1 201— ha 33 31 18 28 3.3 Summa 100 100 100 100 11,7

Källa: RLFzs jordbruksregister 1962—1964.

Aktiebolagsskogarnas relativa betydelse är således i stort sett densamma oavsett om man studerar arealfördelningen, produktionsför- mågan eller virkesuttaget. De privatägda skogarna har relativt sett större vikt för lan- dets totala produktionskapacitet än som anges av deras areella omfattning. Sett från avverkningssynpunkt ligger deras relativa betydelse emellan produktionskapaciteten och den arealmässiga omfattningen. De offentliga institutionernas skogsinnehav utgör följaktligen en spegelbild av privatskogarna i berörda avseenden.

Detta relativt lägre utnyttjande av produk- tionskapaciteten i privatskogsbruket sam- manhänger med den jämförelsevis sett lägre skogsindustrikapaciteten i södra Sverige, där privatskogsbruket intar en dominerande ställning.

Skogsmarkens fördelning på angivna tre ägarkategorier har varit synnerligen stabil. Bolagsinnehavet etablerades i sin nuvarande omfattning under 1800-talets senare hälft och det första decenniet under 1900-talet. De enda förändringar som inträffat sedan denna tid är en relativt obetydlig ökning av statens skogs- tillgångar på bekostnad av privatskogarna.'

Ägarenheter och arronderingsförhållanden

Det är väl känt att storleken på ägarenheterna. dvs. den areal som ekonomiskt sett kan utgöra en enhetlig företagsenhet för en bestämd skogsägare, varierar betydligt mellan olika skogsägarkategorier. Staten och skogsbola- gen har sålunda stora enheter. Inom privat- skogsbruket är skogsmarkens uppdelning på mindre ägarenheter däremot mycket påtaglig. Den fördelade sig sålunda vid 1960-talets början på olika storleksklasser för ägarenhe- ter på sätt som anges av nedanstående tabell. Det kan också nämnas att 20 % av marken återfinns inom brukningsenheter som inte når upp till en produktionskapacitet på 100 m” sk per år. Sätts gränsen istället vid 400 m3 sk per år torde inte mindre än 55 % av arealen åter- finnas inom brukningsenheter som inte når upp till nämnda produktionskapacitet.

För 1970 kan motsvarande fördelning inte göras. Till lantbruksregistret har visserligen både 1968 och 1971 uppgifter insamlats om alla skogsföretag och all skogsmark, men

'Privatskogarnas andel har minskat med en procentenhet sedan 1930-talet.

Tabell [5 Antal företag (BE) och areal skogsmark som brukas i kombination med jord- bruk av olika omfattning år 1970. Företag med mer än 2 hektar åker.

2—10 hektar åker > 10 hektar åker

Hcktar skogsmark Hektar skogsmark

1—25 26—50 51—100 > 100 1—25 26—50 51—100 > 100

Ant. BE 1 OOO-tal Norrland 7,3 4,6 4,4 3,7 1.5 2.4 3,3 3 2 Svealand 6.2 2.3 1,3 0.7 6,2 4,3 2,9 1,5 Götaland 19.0 7.2 3, 0,6 17,2 7,1 4.4 2,0 Hela landet 32,5 14,1 8,8 5,0 24.9 13,8 10,6 6,7

Areal skogsmark,

1 OOO-tal har Norrland 90.7 1733 322,8 717,8 23.5 04,6 243,3 598,7 Svealand 69.7 83.8 93.9 109.6 87,1 159,0 206.0 465,2 Götaland 2088 2612 208,4 95,2 184,4 2616 314,3 5216 Hela landet 369.2 519.8 625,1 922,45 295,0 515,2 763,6 1 5855

Källa: Lantbruksregistret 1970.

statistik har hittills publicerats endast för de 116000 företag och för de 5,6 milj. hektar skogsmark, där jordbruk med mer än 2,0 hektar åker och skogsbruk drivs i kombina- tion. De i statistiken för 1962—1964 ingående uppgifterna om antal skogsföretag och areal skogsmark vid företag utan åker, företag med åkern utarrenderad och företag med O.1—2,0 hektar åker finns alltså inte tillgänglig för någon senare tidpunkt.

Som framgår av tabell 14 har de minsta enheterna sin största relativa betydelse i södra Sverige. På grund av den högre produktions- förmågan i dessa delar av landet väger det emellertid tämligen jämnt om jämförelsen i stället görs beträffande produktionskapacitet.

Den effektivitet varmed driften kan genomföras på en ägarenhet bestäms emel- lertid inte enbart av enhetens arealmässiga storlek. Även arronderingen av marken, dvs. de enskilda skiftenas storlek och form spelar stor roll i sammanhanget. Även härvidlag uppvisar statens och skogsbolagens skogar en förmånligare struktur. Endast 15 %av arealen inom dessa ägarkategorier återfinns sålunda inom skiften med produktionsförmåga understigande 400 m3 sk per år. Inom privat- skogsbruket ligger 75 % av arealen på skiften

under denna gräns. Likartade förhållanden framkommer vid jämförelse mellan de enskilda skiftenas bredd inom ägar- kategorierna.'

I tabell 14 visas vidare att antalet ägaren- heter — fristående ekonomiska enheter — enligt statistiken för åren 1962-1964 var ca 26500 inom privatskogsbruket. Enligt en bearbetning2 av lantbrukets företagsregister avseende tillståndet den 24 juni 1971 uppgick antalet ägarenheter till 247 000. Statistiken i de båda undersökningarna synes ej vara fullt jämförbar, varför en direkt jämförelse ej är möjlig att göra. För jordbruksföretag, fri- stående och i kombination med skogsbruk, finns uppgifter från lantbruksregistret beträffande förhållandena år 1970. Dessa uppgifter redovisas i tabell 15 ovan.

Jämfört med början av 1960-talet har antalet jordbruk i kombination med skogsbruk” minskat från ca 170000 till ca 116000 år 1970, alltså med 55000 enheter. Den i den kombi-

' Undersökning av Lantmäteristyrelsen, publi- cerad i Lantmäteristyrelsens Meddelanden 1966z3.

! Skogsstyrelsen. Skoglig statistikinformation nr 130, 1972—11—28.

" Observera definitionen på jordbruk i tabellen— företag med mer än 2 ha åker.

Tabe/I 16 Genomsnittsarealerna skog respektive åker i olika storleksgrupper för hela riket år 1970: Storleksgrupp hektar åker Samtliga 2—5 6—10 11—20 21—30 31—50 51—100 > 100

Genomsnittsareal skog per företag med skog. hektar 36 43 45 46 51 77 345 48 Storleksgrupp hektar skog Samtliga ( 5 6—25 26—50 51—100 101—200 201—400 > 400

Gcnomsnittsarcal åker per företag med skog, hektar 14 14 16 19 24 32 133 17

Källa: Lantbruksregistret 1970.

nerade driftsformen ingående skogsmarken har härigenom minskat från omkring 7,6 milj. ha vid ovan angiven tidpunkt till omkring 5,6 milj. ha och utgör för närvarande ca 50 % av den totala privatägda skogsmarken. Fram- skrivning av utvecklingstendensen till år 1980 tyder på att arealen då reducerats till drygt 4 milj. ha eller knappt 35 % av den privatägda skogsmarken. I relation till landets totala skogsmarksareal är motsvarande procenttal 25 resp 17.

I ovanstående tabell 16 visas genomsnitts- arealerna skog respektive åker i olika stor- leksgrupper för hela riket år 1970: samband Företagsmässigt jordbruk —

skogsbruk

Med företagsmässigt samband jord — skog fanns sålunda år 1970 11600 enheter. Drygt 50 % av dessa (60 000 enheter) hade mindre än 10 ha åker och genomsnittlig skogsareal på omkring 40 ha. Denna starkt småbrukspräg- lade grupp omfattar tillsammans ca 2,5 milj. ha skogsmark. Mera betydande skogsmarks- innehav (200—400 ha) fanns på 2440 enheter. Endast 650 enheter hade mer än 400 ha skogsmark.

Antalet kombinerade enheter har som angivits ovan minskat sedan 1960-talets bör- jan. Detta torde till betydande del bero på att

jordbruksdriften helt enkelt upphört eller att jorden utarrenderats till granne. Antalet ägarenheter kan därför antas ha minskat i betydligt mindre omfattning (jfr s. 101 och not 2 å samma sida). Detta antagande ger stöd för uppfattningen att en mycket stor del av den skogsmark som drivs utan kombination med jordbruk fortfarande är uppdelad på ett mycket stort antal ägarenheter. Statistiken är härvidlag bristfällig. Sammanslagning av jordbruk med tillhörande skog eller samdrift genom arrende har naturligtvis i viss mån bidragit till ovan redovisad enhetsminskning. I hur stor omfattning kan dock för närvarande inte överblickas. Den icke jordbruksanknutna delen av det privata skogsbruket är emellertid stor och utgör strukturmässigt ett speciellt problem. Enheterna är ofta arealmässigt små. De torde till stor del ägas av personer. för vilka skogsinnehavet inte har någon större försörjningsmässig betydelse. Ägarens boende på annan ort eller ägarens oförmåga att bedriva skogsbruk kan ofta leda till att fastigheten inte blir föremål för aktivt skogsbruk.

Förbättring av fastighetsstrukturen

De medel som används för att förbättra fastighetsstrukturen (ägarstrukturen) är utök- ning av brukningsenheternas storlek. struk-

turrationalisering genom markbyten samt bil- dande av gemensamhetsskogar. Verksamma myndigheter i detta förbättringsarbete är i första hand lantbruksmyndigheten och lant- mäterimyndigheterna. Dessa myndigheters liksom länsstyrelsernas verksamhet presen— teras översiktligt i det närmast följande.

Den nya länsstyrelseorganisationens samordnande uppgift på strukturrationalise- ringens område

Den partiella omorganisation av den statliga länsförvaltningen som genomförts 1971' innebär bl.a. att länsstyrelsen fått som en huvuduppgift att leda och samordna den samhällsplanering som bedrivs inom den statliga länsförvaltningen. Inom jord- och skogsbrukssektorn innebär detta att länsty- relsen har att besluta i fråga om planering och handlingsprogram av övergripande natur.

Förutom den övergripande planeringen har länsstyrelsen också att ta befattning med bl.a. fastighetsindelningen. Av stor betydelse för jord- och skogsbrukets strukturanpassning är att länsstyrelsen enligt den nya fastighets- bildningslagstiftningen givits möjlighet att påkalla fastighetsreglering. För uppgifterna som berör fastighetsindelningen har inom länsstyrelsens planeringsavdelning inrättats en lantmäterienhet där överlantmätaren är chef. Denna enhet består i Stort sett av det förutvarande länslantmäterikontoret. Över- lantmätaren har utöver uppgifterna inom länsstyrelsen också att vara chef för över- lantmätarmyndigheten.

Förutom av länsstyrelsen företräds stats- makterna av Skogsstyrelsen, lantmäteristy- relsen och lantbruksstyrelsen.

Om avgränsningen mellan dessa myndig— heters uppgifter och länsstyrelsens kan sägas att den senares är av samordnande eller sek— torsövergripande karaktär med inriktning mot regionalpolitiska mål för länet, medan det på de centrala myndigheterna ankommer att inom sina sektorer och inom ramen för sina befogenheter svara för generella riktlinjer, tekniska och juridiska normer samt råd och anvisningar för verksamheten. De har också att svara för utveckling och planering av

verksamheten inom sina sektorer samt för information, initiativ och idéspridning. Lant- mäteriorganens verksamhet med skogsbru- kets strukturanpassning kan inriktas mera direkt efter länsstyrelsens riktlinjer genom att länsstyrelsen har befogenhet att påkalla fastighetsreglering för skogsbrukets yttre rationalisering.

Lantbruksmyndighetens uppgifter på den skogliga strukturrationaliseringens område

Lantbruksstyrelsen och dess regionala organ lantbruksnämnderna svarar enligt statsmak— ternas beslut för en rad statliga åtgärder som främjar skogsbrukets yttre rationalisering. Denna verksamhet har efter hand byggts upp och utgör nu en väsentlig del av lantbruks- nämndernas arbete.

När lantbruksnämnderna inrättades för drygt 20 år sedan stod skoglig strukturratio- nalisering inte på programmet. Man skulle främja tillkomsten av jordbruk med 10—20 ha åker och med skogsmark efter ortens förhål- landen. I detta skogskompletteringsarbete kom man snart in på markbyten med stor- skogsbruket. Ätgärder som enbart syftade till strukturrationalisering av skogsmark som inte var knuten till jordbruk kunde emellertid inte stödjas av nämnderna.

Genom riksdagsbeslut 19592 vidgades lant- bruksnämndernas befogenheter avseende skoglig strukturrationalisering till att avse all enskild skogsmark. Denna vidgning avsåg rådgivning, planering, förmedling av fastig- hetsköp samt inköps-. försäljnings- och bytesverksamhet.

De reella möjligheterna att bedriva struk- turrationalisering i skogsmark ändrades dock inte nämnvärt genom 1959 års beslut. Då gäl- lande bolagsförbudslag utgjorde ett hinder. När denna lag år 1965 upphävdes och ersattes med nu gällande jordförvärvslag vidgades fältet för insatser avseende all skogsmark. Även lantbruksnämndernas möjligheter att lämna ekonomiskt stöd till skoglig struktur-

' Kungl. Maj:ts prop 19702103 2 Kungl. Maj:ts prop 1959: 148, jordbruksut- skottets utlåtande nr 30, riksdagsskrivelse nr 248.

1 den planering av översiktskaraktär, som utförs på länsplanet som grund för handlan- det, anges bl.a. vilken inriktning den skogliga strukturrationaliseringen i olika områden bör ha. Nämnderna förmedlar upplysning och rådgivning om fördelarna med en förbättrad ägostruktur och om de vägar som står till buds härför. Information lämnas dels vid kurser, dels — och kanske vanligast — såsom indivi- duell rådgivning. Rationaliseringen sker i stor utsträckning på initiativ av skogsägarna. Av stor betydelse är likväl den initiativverksam- het lantbruksnämnderna bedriver för att åstadkomma förbättrad struktur i skogsbruket.

Lantbruksnämnderna utövar förvärvskont- roll beträffande inemot hälften av den skogs- areal som byter ägare. Prövningen sker enligt jordförvärvslagen. Att andelen inte är större beror främst på att släktförvärven är undantagna prövning. Jordförvärvslagens huvudsyfte är att främja yttre rationalisering av såväl jordbruks- som skogsfastigheter. Den vanligast förekommande anledning till att förvärvstillstånd vägras är också att för- värvsfastigheten erfordras för komplettering av jordbruks- och skogsfastighet.

Det sannolikt mest effektiva medel för strukturrationalisering som lantbruksnämn- derna disponerar är inköps- och försäljnings- verksamheten. Nämnderna har bemyndi- gande att köpa och sälja fast egendom för rationaliseringsändamål.

Statligt ekonomiskt stöd (statsbidrag och lånegaranti) till åtgärd för yttre rationalisering av skogsmarksinnehav kan sedan 1967 utgå även om skogsmarken inte är kombinerad med jordbruk. Ekonomiskt stöd vid till- skottsförvärv kan ifrågakomma då det gäller att åstadkomma eller behålla ett effektivt skogsbruk antingen det är kombinerat med jordbruk eller ej. Främst är det dock när påtagliga arronderingsförbättringar av skogs- innehavet kan åstadkommas som statligt finansieringsstöd blir aktuellt.

Statlig lånegaranti vid nyetablering på ren skogsfastighet kan inte beviljas. Kungl. Maj:t har överlämnat till skogspolitiska utredningen att pröva frågan om sådant stöd.

Efterfrågan på lånegarantier för såväl yttre rationalisering som andra ändamål har under de senaste åren minskat framförallt i slätt— bygdslänen. Lånegaranti till yttre rationalise- ring beviljades år 1970 i 625 fall med tillsam- mans 37 milj. kr. Det kan uppskattas att ca 30 % av beloppet avsåg skogsmark. Medel- arealen ökade vid dessa brukningsenheter med genomsnittligt 11 ha åker och 30 ha skogsmark, vilket resulterade ien medelareal av 36 ha åker och 91 ha skogsmark.

Lantmäterimyndigheternas uppgifter på den skogliga strukturrationaliseringens område

Lantmäteriverksamheten kan delas upp i tre huvudsektorer, nämligen insatser för perma- nent bebyggelse, för fritidsliv och naturvård samt för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering. Denna senare sektor har under senare år tagit ungefär 25 % av lant- mäteriets kapacitet i anspråk.

Lantmäteriet har genom riksdagsbeslut 1970I och 19712 erhållit ny organisation. Detta innebär att lantmäteriets förutvarande resur- ser för uppgifter på strukturområdet ökats eller bibehållits inom både den centrala myn- digheten, lantmäteristyrelsen. och den lokala förrättningsorganisationen, fastighetsbild- ningsmyndigheterna. I den lokala organisa- ' tionen ingår 29 fastighetsbildningsmyndighe-

ter som inrättats bl. a. för fastighetsbild- ningsuppgifter som sammanhänger med jordbrukets och skogsbrukets rationalisering och liknande uppgifter. I viss utsträckning är lantmäteriverksamheten samordnad med länsstyrelsernas lantmäterienheter, som står under ledning av överlantmätaren. Denne har också, i egenskap av chef för överlantmätar- myndigheten i varje län, bl.a. att leda och utöva tillsyn över verksamhet som ankommer på fastighetsbildningsmyndighet, liksom att lämna biträde åt sådan myndighet samt lämna råd och upplysningar åt enskilda inom myn- dighetens verksamhetsområde.

' Kungl Maj:ts prop 1970:188_ riksdagens skri— velse 1970:423.

2 Kungl Maj:ts prop 1971:57 och 58, riksdagens skrivelse 1971:102.

Enligt Kungl. Maj:ts lantmäteriinstruktion har fastighetsbildningsmyndigheterna bl.a. att ta initiativ till åtgärder som kan främja en ändamålsenlig fastighetsindelning. Tjänste- man vid fastighetsbildningsmyndighet har också att på begäran närvara vid handläggning av ärende bl.a. vid sammanträde med lant- bruksnämnden.

De åtgärder som lantmäteriet utför för jord- och skogsbrukets yttre rationalisering består i äganderättsutredningar samt fastighetsratio- naliseringar för intressearrondering, ägoar- rondering, storleksrationalisering och för bil- dande av gemensamhetsskog. Dessa åtgärder sker i samråd och samarbete med övriga organ på länsplanet, främst lantbruksnämnden. Särskilt vid mera komplicerade förhållanden då genomgripande saneringsåtgärder fordras, svarar lantmäteriet inte bara för de rättsliga åtgärderna utan även till övervägande del för de därmed intimt sammankopplade tekniska och ekonomiska åtgärderna för planering och plangenomförande.

lnom lantmäteristyrelsen har den nyinrät- tade värderingsbyrån till uppgift att ge service och utveckla värderingsmetodiken bl.a. vid jord- och skogsbrukets rationalisering. Inom ramen för den upplysnings— och rådgivnings- verksamhet som lantmäterimyndigheterna instruktionsmässigt har att utföra. har styrel- sen utfört eller initierat flera utredningar och undersökningar inom området. Sålunda har effekten av omarrondering i skogsmark undersökts liksom strukturförhållandena i skogsmarken'. Vidare har behovet av arron- deringsförbättring i skogsmark undersöktsz. Uppgifter från denna undersökning återfinns längre fram i betänkandet. Förhållandena inom den arronderingsbehövande arealen har också närmare belysts med en Stickprovs- undersökning. En av styrelsen tillsatt arbets- grupp för skogliga strukturfrågor, till vilken knutits kontaktmän för samtliga berörda myndigheter och organisationer. har utarbetat informationsmaterial riktat dels till markägare och dels till skoglig personal och förtroende- män hos myndigheter och organisationer. Detta har i samråd med Iantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen utgivits som meddelanden från Iantmäteristyrelsen?

Den nya fastighetsbildningslag som trädde i kraft den 1 januari 1972 väntas möjliggöra snabbare och enklare förrättningar än tidi- gare. Det har också bedömts möjligt att nu genomföra projekt som tidigare ej utförts på grund av att de rättsliga medlen ansetts vara ohanterliga eller otillräckliga.

Skogsvårdsorganisatianens medverkan i strukturrationaliseringen sker främst genom upplysning, visst biträde åt lantbruks- och lantmäterimyndigheterna och genom att läns- jägmästaren är ledamot i lantbruksnämnder- nas strukturdelegation.

Förekommande åtgärdstyper. viss statistik

Enligt en sammanställning av lantbrukssty- relsen över beviljade lagfarter för jordbruks- fastigheter under tiden 1 juli 1965—30 juni 1970 (5 år) uppgår den totala omsättningen på fastighetsmarknaden av fastigheter med skog till ca 1,7 milj. ha inom privatskogsbruket eller räknat per år 0,34 milj. ha. Att döma av dessa relativt osäkra uppgifter skulle omsättnings- takten utgöra ca 3 % per år.

Av denna omsättning består en del av till- skottsförvärv till brukningsenheter, som här- igenom utökas i storlek.

Uppgifter om omfattningen av storleksra- tionaliseringen av brukningsenheter i enskild ägo finns i lantbruksstyrelsens redogörelser." Se tabell 16 a.

Uppgifterna i de båda raderna i tabellen är motstridiga. vilket kan bero på brister i det insamlade materialet samt på att förvärven delvis kan ha skett under skilda kalenderår. Också det förhållandet att vissa överlåtelser sker genom marköverföring utan att lagfart behöver meddelas har bidragit.

Utslaget per brukningsenhet med skog (200000—250000 st) blir arealtillskottet — eller med andra ord ökningen av medelarealen _ av storleksordningen 0,3 å 0,4 ha skogs- mark per år. För de enheter som storleksra-

' Lantmäteristyrelsens meddelande nr 8.1963 och nr 3 1966.

2 Lantmäteristyrelsens meddelande nr 4.1967. ” Lantmäteristyrelsens meddelande nr 5.19700ch nr 2.197]. ** Lantbruksnämndernas verksamhet m. m. av- seende kalenderåret 1970.

Tabell 16 a Storleksrationalisering enl. beviljade förvärvstillstånd och lantbruksnämndernas (LN) försäljning resp. enl. beviljade lagfarter.

Antal Tillskottsarcal, har Medelareal, har brukn- enh. Åker Skog Åker Skog Före Efter Före Efter åtgärd åtgärd åtgärd åtgärd Storleksrationalisering enl. beviljade förvärvstillstånd och LN:s försäljn. 3497 18 649 73 354 20 25 71 92 All enskild storleksrationa- lisering genom lagfarna förvärv 2 713 19 293 53 268 22 29 53 73

tionaliserats är givetvis ökningen mycket större (ca 20 ha enligt tabellen ovan).

Förutom den storleksrationalisering som beskrivits här ovan förekommer fusioner mellan bolag. Dessa har enligt uppgifter i Skogstatistisk årsbok lett att under 1960- talet över 1 milj. ha skogsmark inlemmats i större enheter.

Omfattningen av verksamheten med mark- byten för att förbättra skogsbrukets fastig- hetsstruktur belyses av lantmäteristyrelsens årliga sammanställningar.

Enligt dessa har under perioden 1955-1970 (16 år) ca 1,6 milj. ha skogsmark gått i byte i arronderingssyfte. Verksamheten har berört ca 16000 markägare. Den genomsnittliga

årligen avslutade verksamheten har sålunda omfattat 100000 har skogsmark och berört 1 000 markägare.

Enligt en undersökning 1967 av lantmäteriet i samråd med berörda Iänsorgan och mark- ägareorganisationer föreligger behov av arronderingsförbättring inom ca 3,0 milj. ha skogsmark, vilket motsvarar 13 % av skogs- marksarealen i landet. Antalet berörda bruk— ningsenheter utgör ca 70000 eller ca en tred- jedel av totala antalet enheter med skog. Behovet är mycket ojämnt fördelat i landet och är till största delen lokaliserat till Kop— parbergs län (ca 900000 ha), Västernorrlands län (ca 600000 ha) och Värmlands län (ca 450 000 ha) samt till övriga Norrlandslän. Nära

Tabell 16 b Arronderingsverksamhetens fördelning på några huvudtyper av åtgärder.

Andel i procent av

Arealen Antalet bruk- ningsenheter l. Mera genomgripande fastighetsregleringar som genomförs ge- nom fastighetsbildningsförrättning, vanligen laga skifte eller ägo- utbyte, och berörande minst 10 sakägare eller minst 100 ha 28 40 2. s.k. skogsbyten, bolagsbyten e.d. som genomförs genom fastig- hetsbildningsförrättning där parterna till betydande del svarar för planläggning och värdering och där kartläggning kan ske tämligen enkelt 42 12 3. Övriga fastighetsbildningsförrättningar i arronderingssyfte 13 39 4. Fastighetsrationalisering i arronderingssyfte som utförs utan fastighetsbildningsförrättning (exempelvis byte av hela register- fastigheter) 17 10 Källa: Lantmäteristyrelsens meddelande nr 4,1967. 106 SOU 1973:14

tre fjärdedelar av den arronderingsbehövande arealen tillhör privatskogsbruket, nära en fjärdedel bolagen och ganska små andelar övriga ägarkategorier (kronan och övriga all- männa skogar). Ätgärdsbehovet har också vid undersökningen fördelats på olika åtgärdsty- per, men denna fördelning kan anses vara ganska osäker.

Arealmässigt sett har den största verksam- heten förekommit inom storskogsbruket. Cirka hälften av den angivna totalarealen _ eller med andra ord ca 800000 ha skogsmark — torde ha berörts av regional omarrondering (intressearrondering) mellan bolag och kronan (typ 2 och en del av typ 4 enligt tabell 16 b). Härigenom har största delen av det tidigare behovet av sådan verksamhet redan tillgodo- setts, men enligt 1967 års undersökning före- ligger ett kvarstående behov omfattande ca 0,2 milj. ha.

Betydligt mindre omfattning har motsva- rande byten mellan storskogsbruk och pri- vatskogsbruk haft. Det har här varit svårt att få igång den verksamhet som bedömts önsk- värd. Fortfarande förekommer därför en betydande blandning mellan de olika ägar- kategoriernas markinnehav. År 1967 bedöm- des behov av åtgärder föreligga för ca 1,5 milj. ha.

Inom vissa landsändar — speciellt inom Dalarna, Värmland. Hälsingland och Medel- pad — förekommer ganska stora arealer med mycket dålig arrondering och även i övrigt tilltrasslade fastighets- och ägarförhållanden. Här har förekommit fastighetsregleringar av saneringskaraktär. Omfattningen har under l6-årsperioden varit av storleksordningen 450000 ha berörd skogsmarksareal och 6400 berörda brukningsenheter. Ett viktigt led har varit äganderättsutredningsåtgärderna. Med ledning av 1967 års siffror kan behovet av saneringsåtgärder bedömas uppgå till ca 1.3 milj. ha. Den här ovan redovisade omfatt- ningen av fastighetsförbättringar är relativt stor, liksom det behov som framkommit av den refererade undersökningen. Utveck- lingen av verksamheten visar dock en tendens att minska. En starkt bidragande orsak härtill torde kostnadsutvecklingen vara. På grund av att bidragsreglerna ändrats för den aktuella

typen av förrättningar har antalet ansökningar om nya sådana minskat föranlett av osäkerhet om de slutliga kostnaderna.

Gemensamt ägd skog i form av häradsall- männingar, allmänningsskogar och bespa— ringsskogar är en mycket gammal företeelse. Dessa skogar har bildats av skogsmark som aldrig blivit uppdelad i fastigheter. Härads- allmänningarna har funnits sedan urminnes tid, medan allmänningsskogarna tillkom huvudsakligen under 1800-talet.

Arealen av häradsallmänningar och all- männingsskogar i Norrland och Dalarna upp- går till ca 650000 hektar.

Gemensamhetsskog är en form av gemen- samt ägd skog som tillskapades vid jorddel- ningslagens tillkomst 1926. I syfte att främja skogshushållningen på enskilda skogar skulle skiftesdelägare kunna komma överens om att avsätta på deras ägolotter belöpande skogs— mark eller viss del därav till gemensamhets- skog. I den nu gällande fastighetsbildningsla— gen finns bestämmelser som ger ökade möj- ligheter att bilda gemensamhetsskog för strukturförbättring i skogsmarken.

Till att börja med bildades gemensamhets- skog huvudsakligen av avsides belägen och lågproduktiv skogsmark som ej ansågs värd att skifta. Under senare år har intresset för gemensamhetsskogar ökat. Man kan urskilja två fall då sådana skogar bildats. I det ena — förstärkningsfallet — har jordbruksfastighe- ter förstärkts, inte genom utökning med skog som tillförts varje enskild fastighet utan med andel i gemensamhetsskog, som bildats av salubjudna fastigheter som inköpts gemen- samt. I det andra fallet — arronderingsfallet — har äganderätten till enskild ägosplittrad mark omvandlats till andel igemensam skog. I detta fall har inte någon äganderättsövergång skett utan blott en omvandling av redan befintlig äganderätt.

Totalt finns i landet enligt lantmäteristy- relsen omkring 50 gemensamhetsskogar om tillsammans ca 115 000 hektar. Härtill kommer 10000—15000 hektar i gemensamhetsskogar under bildande.

Förvaltningen av gemensamhetsskog sker enligt reglerna i bysamfällighetslagen, som torde komma att ersättas av en ny lag om

förvaltning av samfälligheter. Enligt fram- lagda förslaget skall förvaltningen av gemen- samhetsskogen normalt handhas av delägarna sammanslutna till en förening med en styrelse. Ingenting hindrar att den löpande förvalt- ningen uppdras åt någon organisation eller enskild person. Arbetet inom gemensam- hetsskogarna utförs i en del fall helt och i andra fall delvis av ägarna själva. Anslutning till samverkans- eller skogsbruksområden förekommer också. Enligt en undersökning' av Per Johan Åge och Sixten Johansson anges självverksamheten i 12 undersökta gemen- samhetsskogar i Norrland till c:a 50 %, vilket bedöms vara av ungefär samma storleksord- ning som inom privatskogsbruk i enskild drift men sannolikt högre än inom andra former av organiserat samarbete.

Från skatterättslig synpunkt utgör gemen- samhetsskog ett självständigt rättssubjekt. Detta innebär att beskattning av inkomst sker hos gemensamhetsskogen, varvid för den statliga skatten tillämpas en fast skattesats (15 %). Utdelningen från gemensamhetssko- gen är skattefri hos delägarna.

Gemensamhetsskogen är som tidigare visats relativt ringa förekommande. Ny fastighetsbildningslag har emellertid medfört förändringar som ökar möjligheten att använda gemensamhetsskog som slutled vid sanering. Detta motiverar en fyllig beskriv- ning av gemensamhetsskogen i detta sammanhang.

Motiven för att bilda gemensamhetsskog är främst av tre slag. Behovet av större före- tagsenheter har framgått av avsnittet om storleksrationalisering. Genom att bilda gemensamhetsskog kan fördelarna av stora enheter vinnas utan att skogsmarkens fördel- ning på olika ägarkategorier behöver ändras och utan att det uppkommer några större nya kapitalbehov genom att förrättning kan ske bland befintliga ägare. Behovet av förbättrad arrondering framgår av avsnittet om struk- turrationalisering genom markbyten. Genom att bilda gemensamhetsskog erhålles bättre arronderingsförhållanden än som annars nor- malt är möjligt inom privatskogsbruket. Utvecklingen inom skogsbruket med bl.a. stigande medelålder hos brukarna, övergång

till annan sysselsättning än jord- och skogs- bruk samt mekaniseringen av skogsarbetet har lett till ökade svårigheter för enskilda ägare att själva sköta sin skog och utnyttja skogstillgångarna effektivt. Genom gemen- samhetsskog uppnås ordnad förvaltning av skogen även om den enskilde skogsägarens möjligheter till aktivt skogsbruk minskar eller upphör. Som tredje motiv för att bilda gemensamhetsskog kan därför anges önske- målet om att förbättra förutsättningarna för effektivt resursutnyttjande genom samverkan.

På grund av utvecklingen inom skogsbruket blir gemensamhetsskog med de motiv som ovan angivits i allt högre grad vad som i vissa fall bör eftersträvas i privatskogsbrukets fastighetsrationalisering. Detta gäller särskilt vid fastighetsregleringsföretagen av sane— ringstyp, men också i åtskilliga fall då fastig- hetsförhållandena är mera godartade men behovet av att få till stånd bättre resurs- utnyttjande och förbättrad förutsättning för samverkan är framträdande. Bildande av gemensamhetsskog har också jämfört med annan fastighetsrationalisering den väsentliga fördelen att enkla och snabba förfaranden är möjliga, varigenom resultat kan uppnås också på kortare sikt.

På de strukturellt mycket splittrade arealer som här bedömts komma ifråga för bildande av gemensamhetsskog är möjligheterna att åstadkomma samverkan med rimliga medel begränsade. Antalet skogsägare som skulle komma att beröras av en viss åtgärd. exem- pelvis en gemensam större avverkning. blir genom den starka ägosplittringen stort. Detta liksom oklarheter i fastighetsindelningen och komplicerade äganderättsförhållanden leder till särskilda kostnader för planering, samordning och förhandlingar för att få till stånd avverkningen.

Från företagsekonomiska synpunkter leder därför ägosplittringen till betydande kostna- der och/eller produktionsbortfall. I samhälls- ekonomiskt hänseende tillkommer en del betydelsefulla olägenheter. Enbart samver- kan i dessa fall medför inte att den rådande

lSveriges Skogsvårdsförbunds Tidskrift nr 5.1970.

fastighets— och äganderättsliga splittringen upphävs. Den kommer att leva kvar i alla officiella handlingar rörande fastigheterna. exempelvis fastighetsregister. fastighetskar- tor m.m.. varvid det finns risk för att den rättsliga indelningen faller i glömska, vilket kan leda till misstag och ytterligare oklarheter. Detta i sin tur kan i framtiden leda till tids- ödande och kostnadskrävande saneringsåt- gärder av det slag som nu pågåri Kopparbergs län. Bland annat detta torde ha varit starkt bidragande motiv för de reformer som nu genomförts på jordabalkens och fastighets- bildningslagstiftningens område.

Behov av fastighetsreglering av sanerings- typ har. som ovan nämnts, vid 1967 års undersökning bedömts föreligga inom ca 1,3 milj. hektar. Av denna areal kan inemot hälften, eller ca en halv milj. hektar, bedömas komma ifråga för gemensamhetsskog.

Brukningsslrnkturen i skogsbruket

Föregående avsnitt har givit en översikt över strukturförhållandena i skogsbruket med ut- gångspunkt i äganderättsfördelningen i fråga om produktionsmedlet mark. Översikten på- visar betydande brister arronderingsmässigt med en markant problemkoncentration till privatskogsbruket. Ägarstrukturen beskriver emellertid inte de verkliga produktionsförhål- Iandena — brukningsstrukturen.

Den splittrade strukturbilden har nämligen sedan lång tid tillbaka givit upphov till för flera skogsägare gemensamma anordningar som varit ägnade att minska de negativa effekterna av ägosplittringen. Sådana gemensamma åt- gärder — åtgärder i samverkan _ griper in på en rad områden i det moderna skogsbruket. En översikt över vissa begrepp m.m. berö- rande samverkan. samarbete och liknande i skogsbruket återges nedan.

En huvudindelning kan härvid göras med hänsyn till A. Samverkans ändamål. B. Samverkans organisatoriska form.

A. Samverkans ändamål. Två huvudändamål kan urskiljas. resurs- samverkan och åtgärdssamverkan.

Resurssamverkan. Avser främst maski- ner och arbetskraft.

Resurserna kan vara gemensamma, ex- empelvis skogsägareföreningsägda maski- ner, eller maskiner på annat sätt tillgängliga för flertalet skogsägare, exempelvis via en- treprenörer och rotpostköpare. Resurs- samverkan kan möjliggöra bättre tillgång till och/eller lägre pris på produktionsmed- len i fråga.

Åtgärdssamverkan. Gemensamt eller samordnat utförande av arbeten i skogs- bruket. exempelvis avverkning på avverk- ningstrakter berörande flera brukningsen- heter, varmed effektivare arbete och där- med lägre kostnader kan erhållas.

. Samverkans organisatoriska form. Bl.a. följande former för samverkan kan ur- skiljas.

Virkesmätningsföreningar. Verksamhe- ten avser främst resurssamverkan (virkes— mätningspersonalen). Den möjliggör ock- så åtgärdssamverkan beträffande arbets- momentet virkesmätning.

Flottningsföreningar. Avser resurssam- verkan (gemensamma anläggningar) och åtgärdssamverkan i fråga om flottning.

Vägsamfälligheter och övriga former av gemensam väghållning. Avser resurssam- verkan (gemensamma anläggningar) och åtgärdssamverkan (gemensamt vägunder- håll).

Skogsbrukets datacentral. Avser re- surssamverkan och åtgärdssamverkan vid skogsbrukets databehandling.

Skogsägareföreningar. Avser flera slag av samverkan. bl. a. följande:

a) Gemensam maskinhållning (resurssam- verkan) och gemensam maskinanvänd- ning (åtgärdssamverkan)

b) Gemensam planläggning (väsentligen åtgärdssamverkan)

c) Avverkningsuppdrag(resurssamverkan och möjlighet till åtgärdssamverkan)

d) Gemensam marknadsföring och egen förädling av medlemmarnas virke, vä- sentligen åtgärdssamverkan

e) Total förvaltning, Resurs- och åtgärds- samverkan ifråga om flertalet arbetsmo- ment i skogsbruket

f) Gemensam driftsledning genom inspek- tor o.d. Resurs- och åtgärdsamverkan.

g) Gemensam arbetskraft. Resurs- och i viss utsträckning åtgärdssamverkan.

Samverkansamråden [ skogsvårdsstyrel- sernas regi. Avser huvudsakligen åtgärds- samverkan av olika slag.

Gemensamhetsskog. Ätgärdssamverkan samt resurssamverkan i den utsträckning som gemensamma maskiner och gemensam arbets- kraft anskaffats.

Skogsindustrins och drivningsbolags rot— postköp. Leder till resurssamverkan genom att virkesköparens arbetskraft och maskiner kan användas på flera fastigheter. Möjliggör också åtgärdssamverkan genom att arbetena kan samordnas för flera fastigheter.

Avverkningsuppdrag som lämnas till bl. a.

a) skogsägareföreningar

b) domänverket

c) skogsbolag

d) entreprenöriövrigt.

Leder till resurssamverkan och möjliggör åtgärdssamverkan.

Olika verksamheter enligt översikten ovan berör i olika utsträckning olika skogsägarkate- gorier. Sålunda innefattar verksamheten i vir- kesmätningsföreningar, flottningsföreningar, vägsamfälligheter o. d. hela skogsbruket, och omfattaristorutsträckning vidare hanteringav avverkat virke. Skogsägareföreningarnas verksamhet, rotpostköp, avverkningsuppdrag o.d. är däremot i första hand inriktat mot den del av skogsbruket där brukningsenheternas storlek påkallar gemensamma åtgärder av oli- ka slag redan i fråga om avverkning, skogs- vårdsåtgärder o.d. Framställning kommer i fortsättningen att uteslutande behandla denna senare form av förekommande samverkansåt— gärder.

Skogsägarrörelsen intar en central plats i den senare typen av samverkansåtgärder. Verksamheten är baserad på gemensam marknadsföring av medlemmarnas produkter. Under senare år har sålunda merän hälften av avverkningen i det privata skogsbruket för-

medlats via skogsägarrörelsens försäljnings- verksamhet.

Skogsägarnas organiserade samverkan är ett annat betydelsefullt element i skogsägarrö- relsens verksamhet och bland de anordningar som lett till en i förhållande till ägarstrukturen starkt förbättrad brukningsstruktur i privat— skogsbruk. Skogsbruksområden är ett exem- pel på denna organiserade samverkan i skogs- ägareföreningarnas regi.

Anslutning till ett skogsbruksområde sker genom ett avtal mellan skogsägaren och skogsägareföreningen. Skogsägaren förbinder sig att i skogsdriften samverka med övriga medlemmar inom aktuellt skogsbruksområde. Samtidigt förbinder sig föreningen att ställa skoglig fackkunskap och regional ledning (skogsinspektor) till medlemmarnas förfo- gande samt att marknadsföradet virke som fal— ler vid skogsdriften.

Skogsinspektorns arbetsuppgifter är att planlägga och samordna det arbete medlem- marna vill ha utfört samt hålla dessa informe- rade om aktuellt marknadsläge för skogens produkter. Ofta svarar också skogsinspektorn med hjälp av föreningens driftsorganisation för det arbete som utförs i föreningens regi i fråga om avverkning och skogsvård.

I ledningen för skogsbruksområdet finns ett förtroenderåd som har till uppgift att i samar- bete med inspektorn ta initiativ till samord- ning av gemensamma avverkningstrakter. vägbyggnation o.d. Rådet är också ett kontaktorgan mellan medlemmarna och för- eningen. Förtroenderådet är endast ett rådgi— vande organ.

Skogsbruksområdenas omfattning varierar mellan olika föreningar. För närvarande är ca 64000 skogsägare med en areal av 3,5 milj. ha (ca 30 % av privatägd skogsmark) anslutna till 360 olika skogsbruksområden. Skogs- bruksområdenas betydelse har varit störst där självverksamheten hos medlemmarna varit livlig. Samtidigt har emellertid också medlemmarnas behov av service när det gäller avverknings—ochskogsvårdsarbeten beaktats. Med den utveckling som skett under senare år har dettainslag ökat och avverkningsuppdragi föreningarnas regi intar numera en domine- rande plats i verksamheten. Ofta har man här

fått en mera funktionellt inriktad organisation som går utanför själva skogsbruksområdets ram.

Utvecklingen inom denna skogsägarrörel- sens organiserade samverkan belyses av nedanstående tabell.

Tabell [7 Skogsägareföreningarnas virkes- fångst av timmer och massaved.”

1968 1969 1970 1971

1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3 1 000 m3 f.u.b f.u.b f.u.b f.u.b Hela riket 9 730 10 290 14 570 17 900

" Källa: Skogsägarcföreningarnas årsredovis- ning år 1971 och 1972.

Kvantiteten år 1971 motsvarar inemot 50 % av den totala avverkningen i privat- skogsbruket detta år.

Av totala kvantiteten år 1971 — 18 milj. m3 f.u.b. — är 9,5 milj. m"l f.u.b. avverkad genom föreningarnas avverkningsorganisa- tioner. Denna verksamhet har under 1960- talet ökat från en obetydlighet år 1960 till angiven nivå.

Av intresse för belysning av verksamheten är också utvecklingen beträffande de enskilda uppdragen. Statistik finns endast för åren 1968 till 1970. Medelobjektet har under denna tid ökat från 475 m3 sk till 600 m3 sk.

Som konkret exempel på regionsvis verk- samhet inom skogsägarrörelsen ges nedan en översiktlig beskrivning över förhållandena inom Södra Sveriges Skogsägares Förbund, vad avser verksamhetssamordning mellan en- skilda skogsägare.

Förbundets verksamhet omspänner land- skapen Blekinge, Småland, Östergötland, Halland samt Västgötadelen av Älvsborgs län. Detta område är indelat i 12 regioner, som vardera är uppdelade i ett antal skogs- bruksområden — inspektorsdistrikt. Obser- veras bör att enheterna är geografiskt helt täckande, dock inte helt utfyllda, eftersom verksamheten i skogsbruksområdet inte omspänner andra än anslutna medlemmar. Dessa äger för närvarande ca 60 % av befintlig skogsmark i aktuell del av landet.

Regionerna utgör grundenhet för gemen- samma avverkningsresurser, som är för- eningsägda, samt planeringsenhet av över- gripande art i förhållandet till skogs- bruksområdena.

Skogsbruksområdet i sin tur är plane- ringsenhet för den direkta verksamheten: avverkning, skogsvård samt uppköp av virke från medlemmarna.

Verksamhetsplaneringen kan sägas vara uppbyggd i tre steg. A. Central enhet som med bas i femårsplaner för virkesanskaffning för egna och utom- stående virkesköpande industriers behov upprättar årsvisa virkesanskaffnings- planer. Dessa bryts ned på regionerna. B. Regionerna fördelar i sin tur tilldelade av- verkningskvantiteter på skogsbruks- områdena. C. Skogsbruksområdena är operativ enhet för tecknande av dels Ieveranskontrakt från självverksamma skogsägare, dels avverk— ningsuppdrag från uppdragsgivare. Uppdragen samordnas regionsvis och inplaneras i verksamhetsplaner med hänsyn till avverkningsresurser o.d. Uppdragen gäl- ler utförande under en tvåårsperiod.

År 1970 uppgick den totala avverkningen bland förbundets medlemmar till ca 6 milj. m3 sk, ungefär jämnt fördelad på självverksam- het och uppdragsverksamhet.

Verksamheten på egen skog är ofta för- enad med deltidsanställning i föreningens avverkningsorganisation.

Betraktas den beskrivna verksamheten från skogspolitisk synpunkt, är det värt att notera att organisationen är geografiskt täc- kande, att uppdragsverksamheten baseras på tvååriga avtal, att avverkningsresurserna för uppdragsverksamheten är föreningsägda samt att såväl uppdragstagande som övrig medverkan i Skogsbruksområdena förutsätter medlemskap i förbundet. Vidare noteras generellt att leveransavtalen med självverk- samma ägare uteslutande avser ett inneva- rande års leverans. Inom övriga delar av landet förekommer verksamhet liknande den som ovan beskrivits.

Ytterligare en organiserad form för sam- verkan i småskogsbruket av betydelse i detta

sammanhang är de samverkansområden som organiseras i skogsvårdsorganisationens regi med visst statligt stöd i syfte att främja till- komsten av skoglig samverkan i de fyra nordligaste länen. Medelsanvisningen var avsedd att finansiera investeringar som ingick som ett led i större, samlade aktioner för att upprusta skogsbruket iövre Norrland. De åtgärder som i första hand skulle stödjas genom statsbidragsgivning skulle vara upprättande av investeringsplaner, anlägg- ning och förbättring av skogsvägar. återväxt- åtgärder. skogsdikning samt i viss mindre omfattning röjningsåtgärder.

Samverkansåtgärderna och gemenskap inom samverkansområdena är i stort sett av samma omfattning som inom skogsbruks- områdena. Samverkan avses successivt bli alltmer omfattande. Redan från början anses dock ett samverkansområde böra koncentrera de årliga slutavverkningarna till en eller flera begränsade delar av området. vilket i sin tur medför att skogsvägnätet måste utbyggas ge- mensamt. Vidare avses från början en kon- centration av återväxtarbetena och av andra skogsvårdsåtgärder. De nu bildade samver— kansområdena står på olika utvecklingsstadi- er. Inga utformade krav finns på hur fullstän- dig samverkan skall vara i slutskedet, utan utvecklingen måste bero på områdesmedlem- marnas möjligheter till samverkan.

I föreskrifterna från Skogsstyrelsen uttalas att det från det allmännas sida inte skall ges några detaljerade normer för verksamheten, utan förklaras att samverkansformerna måste utformas i allt väsentligt av områdesmedlem- marna själva. Man förutsätter dock att det skapas ett forum där samverkansfrågorna kan behandlas. Ett minimikrav på organisations- form är att varje område skall ha ett förtroen- deråd och en ombudsman som kallar medlem- marna till sammanträde minst en gång årligen och i övrigt vid behov. Länets skogsvårdssty- relse skall äga rätt att vara representerad vid årssammanträdena. Skogsvårdsstyrelsen bi- drar med viss rådgivning till områdesmedlem- marna.

Samverkansområdena har en speciell karaktär. Deras bildande har motiverats med en önskan att öka skogsproduktionen i övre

Norrland. Angelägenheten att upprusta skogsbruket i denna del av landet har ansetts vara ett sådant samhälleligt intresse att staten ansett sig böra lämna särskilt bidrag till skogsbrukets upprustning. Arbetet inom samverkansområdet sker efter en av veder- börande skogsvårdsstyrelse upprättad plan. På ett flertal fastigheter utförs arbetet i samarbete med skogsägareföreningen, som bl.a. bistår när det gäller anskaffning av ar- betskraft och maskiner. Den 1 juli 1971 fanns det 700 samverkansområden med en samman- lagd skogsmarksareal av omkring 1 760 000 ha. 21000 skogsägare var anslutna.

Utöver de samverkansformer som behand- lats ovan förekommer annan huvudsakligen resursmässig samverkan inom skogsbruket.

Den säkerligen ursprungligaste formen härav är skogsindustrins köp av träd på rot —— rotpostköp. Härigenom inordnas enskilda avverkningsobjekt inom bl.a. privatskogs- bruket i storskogsbrukets avverkningsappa- rat. I den mån den markägande skogsin- dustrin koncenterar sina rotpostköp till områden med egna skogar, innebär systemet såväl åtgärds- som resurssamverkan. Effek- ten för sådan samordning ökar dessutom ge- nom att rotköpskontrakten oftast medger av- verkning under en period av 3—5 år. Hela perioden utnyttjas dock sällan. Denna period kan annars stå till förfogande för sammanköp och samplanering av ett flertal rotposter inom begränsad region, vilket bl.a. möjliggör ökad förutsättning för effektivt utnyttjande av dis- ponibla avverkningsresurser även på stor- skogsbrukets egna marker.

Rotpostköp under ovan angivna förhållan- den kan sålunda leda till såväl resurs- som åtgärdssamverkan.

I framför allt södra Sverige, dvs. utanför de traditionella skogslänen, där skogsin- dustrin endast i begränsad omfattning har egna skogar, ger rotpostköpen som regel endast resurssamverkanseffekt. Ef- fekten med avseende på samverkan be- gränsas dessutom av att rotpostköpen i denna del av landet främst avser timmer- poster, vilket kan leda till försämrade förut— sättningar för skogsvårdande uttag i form av gallring, som härutöver måste förutsättas

bedrivas på den enhet varifrån rotposten försålts. Med tanke på kombinationen av skogsägarens verksamhet i egen regi och verksamhet i andra former som förekommer i bondeskogsbruket, där den helt dominerande delen av dessa försäljningar sker, kan det dock i många fall vara privatekonomiskt mest lönsamt för ägaren att själv utföra just gall- ringen, som är den mest arbetsdryga avverkningsformen, vilken dessutom med hänsyn till virkets tyngd o.d. fordrar mindre avancerad lastutrustning på trans- portredskapen. För samordning av den sydsvenska skogsindustrins rotpostköp har under senare år s.k. drivningsbolag tillkommit i bl.a. AB Sågverksintressenters regi. Drivningsbola- gen, som för närvarande är ett tiotal till antal, ägs vanligen av 5—8 sågverksintressenter, som genom bolaget samordnar uppköp av rotposter samt dessas avverkning och distri- bution till resp. industri. Systemet möjliggör utöver samplanering av köp, avverkning och leverans, viss driftsspecialisering inom ansluten Sågverksindustri så till vida att de skogsfallande sortimenten kan fördelas på intressenterna med hänsyn till var bästa för— ädlingsförutsättning föreligger. Avverk- ningen i dessa bolags regi bedrivs för närva- rande främst med inlejda resurser. Driv- ningsbolag med egna avverkningsresurser förekommerdock också.

Den sydsvenska sågverksindustrin, som till stor del saknar egen råvara, täcker f.n. ca 40 % av sitt råvarubehov genom köp av rot- poster. Den totala rotpostmarknaden i landet kan uppskattas till omkr. 10 milj. m” sk. Verksamheten utgör alltså ett betydande inslag i förekommande resurssamverkan i skogsbruket.

En annan form för huvudsakligen resurs- samverkan inom skogsbruket är avverknings- uppdrag. Dessa som del i skogsägarrörelsens organiserade samverkan har behandlats i sam- band med skogsbruksområden ovan. Här be— rörs översiktligt övrig förekommande sådan verksamhet. I sin enklaste form innebär av— verkningsuppdrag att företag, förening, en— skild person o.d. som förfogar över avverk- ningsapparat åtar sig uppdrag från skogsägare

att genomföra avverkningar och att uppdra- gen utförs för varje enskilt objekt utan sam- ordning i annan form än att samma maskin- park utnyttjas. Framförallt under senare år har systemet utvecklats därhän att uppdragen genom uppdragstagarens försorg samordnas över ägogränserna på närliggande ägarenhe- ter. Härvid uppnås sålunda en ökande grad av åtgärdssamverkan i uppdragsverksamheten.

Nyligen har domänverket aviserat att det har för avsikt att åta sig avverkningsuppdrag o. d. i anslutning till sin egen verksamhet. En sådan rikstäckande service erbjuder också skogsägarrörelsen och i en stor del av landet skogsbolagen. I Sydsverige märks även skogssällskapets verksamhet. Betydande skogsbruksresurser finns sålunda tillgängliga för skogsägare av olika slag i hela landet som alternativ till skogsbruk i egen regi.

Stor betydelse för den totala samver— kansbilden har vidare skogsvårdsstyrelser- nas serviceverksamhet. Genom denna, som bedrivs på självkostnadsbasis, tillhandahålls skogsägarna bl.a. stämplingsservice, plane- ringsservice och rådgivning av olika slag. På sina håll görs härvid betydande insatser för tillkomst av för flera markägare gemen- samma avverkningar genom s.k. gemen- samhetsstämplingar.

Av framställningen framgår att bruknings- strukturen uppvisar en betydligt bättre bild än ägostrukturen genom att väsentligt ökade för- utsättningar skapats för rationellt utnyttjande av behövliga resurser i privatskogsbruket. Så- lunda tyder vissa uppskattningar på att om- kring 2/3 av avverkningarna i privat- skogsbruket skett med metoder, likartade dem som kommer till användning i stor- skogsbruket, vilket möjliggjorts dels genom inordning i skogsägarrörelsens organiserade samverkansformer — ca hälften av ovan an- givna volymandel — dels genom skogsindu- strins rotpostköp — resterande hälft av angi— ven volymandel.

Även för små ägarenheter föreligger sålunda möjlighet att vidta anordningar som möjliggör för ägarna att utnyttja modern teknik och stordriftsfördelar i sin verksamhet utan att ha eget resursunderlag härför. Pri- vatskogsägarnas ekonomiska situation i

nuläget påverkas härav.

Samverkan iprivatskogsbruket har sålunda betydande volym och utgör ett betydelsfullt steg mot förbättrade produktionsförhållan— den i skogsbruket. Om dessa driftsformer emellertid jämförs med förhållandena inom storskogsbruket kvarstår betydande skillna- der beträffande förutsättningarna för ratio- nell drift.

Skillnaderna är av två slag. För det första uppvisar verksamheten genom samverkan vanligen inte sådan areell åtgärdskoncentra- tion som föreligger inom storskogsbruket. För det andra är beslutsprocessen beträffande när åtgärder skall vidtas fortfarande komplicerad. De relaterade förhållandena är sålunda inte helt ideala, främst ifråga om att tillgodose sådan kontinuitet i verksamheten att de nya avverkningsformernas stordriftsfördelar kan tas tillvara samt ifråga om arbetskraftens kon- tinuerliga sysselsättning och i övrigt ordnade förhållanden.

Storskogsbrukets förutsättningar härvidlag får betraktas som godtagbara, medan nuva- rande samordningsformer i privatskogsbru- ket kan behöva fördjupas på betydelsefulla punkter. Detta kommer att diskuteras när- mare i kapitel 10.

Övriga förhållanden av betydelse för konti- nuerlig verksamhet i skogsbruket

Skogsnäringen har alltid präglats av kon- junktursvängningar. Dessa har lett till varie- rande aktivitet i skogsbruket. Så länge verk- samheten i skogen bedrevs med deltidssys- selsatt arbetskraft förelåg det goda förut- sättningar till anpassning efter kon- junkturerna.

I privatskogsbruket har anpassningen ibland blivit särskilt påfallande. Köparna har å ena sidan varit återhållsamma bl. a. för att i första hand ge den egna arbetskraften så jämn sysselsättning som möjligt. Säljarna har å andra sidan sökt passa in sina försäljningar till gynnsamma konjunkturlägen. Virkes- marknadens vanliga form av ettårsöverens- kommelser om priser och leveranser har varit en orsak till de senast nämnda slagen av anpassningar. Detta har lett till diskontinuitet

dels beträffande köp av leveransvirke, dels beträffande köp av rotposter med en varie- rande avverkningsintensitet i privatskogs- bruket som följd.

I ett skogsbruk med heltidssysselsatt arbetskraft och kapitalkrävande maskiner föreligger det inte längre stora möjligheter till variation av verksamheten. Virkesflödet kan man dock påverka genom att för t.ex. en säsong välja avverkningstrakter som är mer eller mindre arbetsdryga än genomsnittet. Skogsvården kan också tillfälligt tjäna som en god buffert. Med en god planering kan man alltså i viss utsträckning dämpa kon- junkturernas ogynnsamma inverkan på skogsbruket. Virkesmarknadens parter söker också numera var för sig och gemensamt sådana lösningar. Det nödvändiga i att sys- selsätta arbetskraften på heltid och utnyttja de kapitalkrävande skogsmaskinerna kräver en allt noggrannare planering som måste omfatta något eller några år av framtiden. Den noggranna planeringen leder i sin tur till att man får större möjlighet än tidigare att finna lämpliga metoder att förändra och anpassa verksamheten. En noggrann plane- ring förbättrar dessutom möjligheterna till fleråriga överenskommelser mellan köpare och säljare. något som bör ge rationaliserings— vinster som parterna kan dra nytta av på ömse håll.

Resursutnyttjande inom olika ägarekategorier

De ovan påtalade olikheterna beträffande brukningsförhållandena innebär naturligtvis att driftsförutsättningarna varierar mellan ägarekategorierna. I speciellt hög grad har detta påverkat avverkningssidan.

Mekaniseringen av avverkningarna är så- lunda olika, beroende på driftsformen. Av- verkning i ägarens egen regi i privatskogsbru- ket. som för närvarande omfattar ungefär 1/6 av landets totala avverkning, domineras så- lunda fullständigt av relativt arbetskraftsin- tensiva metoder. Inom storskogsbruket lik- som vid avverkningar i olika samverkansfor- mer framträder alltmer högmekaniserade system.

För terrängtransporterna återfinns mot-

svarande tendens till högre mekaniserings- grad. 1 skogsbruket. exklusive privatskogs- bruk i ägarens egen regi utfördes t.ex. år 1970 endast 4 % av transportarbetet med häst eller traktor utan avancerad lastutrustning.

Arbetskraftsförhållandena inom privat- skogsbruket kan endast delvis belysas med statistiska uppgifter. Av SCB:s undersök- ningar2 framgår emellertid att antalet utförda dagsverken per vecka och brukningsenhet är mycket litet. För år l968—l97l låg ge— nomsnittet under högsäsong i februari må- nad på 2,1 för sådana brukningsenheter där skoglig verksamhet bedrivits under veckan.1 Det säger sig självt att denna arbetsstyrka inte ger underlag för mekanisering i samma omfattning som i storskogsbruket.

Klart är också att ägarens/brukarens arbetsinsats måste vara relativt sett bety- dande. Under vinterhalvåret uppgår den för närvarande (1969—1971) till 63 % (källa: som ovan) av den totala arbetsinsatsen inom pri- vatskogarna1 medan samma siffra för som— marmånaderna är något lägre.

Storskogsbruket har som en följd av den ökade mekaniseringen minskat säsongsväng- ningarna i sysselsättningen. Under första hälften av 1960-talet låg t.ex. sysselsätt- ningen i avverkningarna under maj månad på 60—70% av värdena för februari månad samma år. Denna procentsats har senare stigit. Under period 1967—1971 har den sålunda ökat från 93 % till 105 %. Detta visar att avverkningsarbetet pågår parallellt med Skogsvården, vilket senare objekt i viss utsträckning utförs med särskilt anlitad per- sonal. Det bör dock anmärkas att storm— fällningarna hösten l969 kan ha påverkat siffrorna i någon mån.

Privatskogsbruket uppvisar fortfarande större säsongvariationer. Under åren 1968—1971 gick sålunda maj månads totala sysselsättning ned till genomsnitt 71 % av sysselsättningen under februari. Det kan också nämnas att ägarnas/brukarnas egen arbetsinsats säsongvarierade starkare än den inlejdaarbetskraftens.

Några uppgifter om arbetseffektivitetens variationer mellan de olika ägarekategorierna finns inte att tillgå. På grund av de betydande

skillnaderna i produktionsförutsättningar som föreligger mellan å ena sidan privat- skogsbruket och å andra sidan storskogs- bruket skulle dessa emellertid i allt väsentligt vara ett uttryck för olika mekaniseringsgra- der och variationer i sysselsättningens kontinuitet.

Ett försök att jämföra kapacitetsutnytt- jandet med avseende på markens produk- tionsförmåga stöter på betydande statistiska. och i grunden även teoretiska. svårigheter. Bl.a. är regionala och ägarmässiga skillnaderi avsättningsförhållanden av betydelse. Man erhåller emellertid en viss belysning av dessa frågor genom att jämföra faktiska avverkningar med produktionskapaciteten. beräknad på sätt som beskrivits i inledningen till detta kapital. Kapacitetsutnyttjandet. definierat som den andel avverkningarna ut- gör av den beräknade kapaciteten. var för bolagsskogarna 85 % under femårs- perioderna 1959/60—1963/64 respektive 1964/65—1968/693. Därnäst kom de offentligt ägda skogarna med 7] resp. 80%. Inom privat- skogsbruket var kapacitetsutnyttjandet be- tydligt lägre: 50 resp. 67 %. De allra lägsta talen noterades för Götalands privatskogs— bruk. som under åren l959/60—l963/64 inte utnyttjade mer än 55 %av kapaciteten. Denna siffra steg sedermera till 64 % under 1964/65—1968/69. Som nämnts ger jäm- förelsen en viss uppfattning om variationer ifråga om kapacitetsutnyttjande inom olika ägarkategorier. Detta dock endast till en viss del eftersom hänsyn ej har tagits till mar— kernas olika belägenhet från ekonomisk syn- punkt samt till konjunkturella variationer ifrå- ga om avsättning för virke. Den förstnämnda omständigheten påverkar i första hand förhål- landena inom det offentligt ägda skogsbruket och den senare nämnda omständigheten främst privatskogsbruket. Det låga kapaci— tetsutnyttjandet i Götaland sammanhänger vi- dare med den relativt sett lägre industrikapaci- teten i denna landsända.

' SCB, Statistiska meddelanden Anm nr 39.1971. ? Undersökningarna avser en vecka under vardera månaderna februari, maj, augusti och november.

3 Kalkylerna för kapacitetsutnyttjandet är genom- gående baserade på uppgifterna i diagram 34.

Virket från bolagsskogarna går genomgående direkt till den egna industrin och passerar därför aldrig den öppna marknadenl. Spe- ciellt den större skogsindustrin täcker en be- tydande del av sitt råvarubehov på detta sätt. Den direkta förbindelse som här finns mellan råvara och förädling underlättar naturligtvis planerings- och samordningsfunktionerna ide två produktionsleden.

De offentligt ägda skogarna har i stort sett likartade förhållanden vad beträffar kapaci- tetsutnyttjande. Försäljningen sker här genom direkta förhandlingar med den köpande industrin. För de ecklesiastika sko- garna är det oftast fråga om rotposter.

Prissättningen på virke från privatskogs- bruket faställs vid årliga förhandlingar mellan industrin och Skogsägareföreningarna.

Skogsägareföreningarna har därvid ofta en förmedlande roll; drygt hälften av privat- skogsbrukets försäljning skedde. som tidigare nämnts år l97l i deras regi. Av denna kvan- titet gick i sin tur ca 40 % till den egna indu- strin.

Årliga variationer i avverkade kvantiteter på i 20—25 % har förekommit i privat— skogsbruket flera gånger under l950- och 1960-talen. Orsaken härtill torde bl. a. vara att privatskogsbruket i viss mån tjänat som buf- fert i konjunktursvackor. Det är mot denna bakgrund som Skogsägareföreningarna i allt större utsträckning etablerat industri i olika delar av landet. I södra Sverige har syftet i främsta hand varit att höja den låga utnyttjan- degraden på privatskogarna. Detta har också, som visats i föregående avsnitt, redan givit vissa resultat. Som bekant planeras emellertid ytterligare och mer betydande utvidgning av industrikapaciteten i denna region.

Krav på rationalisering

Som redan framhållits i kapitel 3 har skogs- bruket genomgått en omfattande rationalise- ring. Effekten därav kan bl. a. avläsas i dagsverksåtgången. För 20 år sedan krävdes således bortemot ] dagsverke för avverkning och transport av 1 m3 sk virke till bilväg samt

för skogsvårds- och en del övriga arbeten. I dag har dagsverksåtgången minskat till ca 1/5, vilket motsvarar en produktivitetsökning av i genomsnitt ca 9 % per år. Rationalise- ringstakten har varit betydligt snabbare under den senare än under den förra delen av perioden.

Det är framför allt två faktorer som drivit på utvecklingen, nämligen: — konkurrensen på världsmarknaden för skogsindustrins produkter som medfört att Virkespriserna legat på i stort sett oför- ändrad nivå

— arbetslönernas utveckling. Skogsbruket måste givetvis hålla jämna steg med andra branscher. Under 1960—talet har t.ex. skogsarbetarnas förtjänster ökat med 12 % per år. Det finns ingenting som tyder på att tren- den beträffande de båda faktorerna kommer att ändras under de närmaste åren. Skogs- bruket måste därför räkna med en fortsatt hög rationaliseringstakt. Om detta skall kunna uppnås blir det nödvändigt att även mekanisera huggningsarbetet. De maskinen- heter som behövs har provats under flera år och är nu under introduktion på åtskilliga företag. Sammanlagt för hela landet torde år 1972 6—7 % av avverkningsvolymen beröras av maskiner som utför en eller flera av de enskilda momenten i huggningsarbetet. I slu- tet av 1970-talet pekar prognoserna mot en mekaniseringsgrad i huggningsarbetet på 50—60 %.

En sådan mekanisering kommer att kräva en radikal omställning i många avseenden, och det finns därför anledning att närmare belysa vilka förutsättningar som måste vara för handen om mekaniseringen skall kunna genomföras på ett ekonomiskt tillfredsstäl- lande sätt. Härvid framstår följande faktorer som betydelsefulla då utvecklingen studeras mot bakgrund av skogsbrukets strukturför- hållanden, nämligen — krav på hyggesstorlek — krav på virkeskvantitet per

ningssystem

avverk-

1 Man kan här bortse från de virkesbyten som genomförs av transportekonomiska skäl.

_krav på samordning, planering och lik- nande

— året-runt-sysselsättning av arbetskraften — skogsvårdens och gallringarnas meka- nisering.

I och med att man för in högproduktiva maskinenheter i avverkningsarbetet ökar kraven på koncentration. Kostnader för för- flyttning, igångsättning och avslutning m.m. blir lägre per volymenhet när hyggesstorle- ken och därmed virkesmängden per avverk- ningstrakt ökar.

Å andra sidan torde kraven på stora kalhyg— gen vara överdrivna. Allting tyder nämligen på att maskiner som kommer att svara för mekaniseringen kommer att vara förhållande- vis Iätta att flytta mellan olika avverknings- trakter. Enligt utförda beräkningar är det först när man går ner mot uttag under 500—700 m” som kostnadskurvan för avverk— ning med sådana maskiner börjar stiga branti. Efter hand som dagskapaciteten ökar skärps visserligen kraven. men detta borde delvis kunna motverkas med en förbättrad plane- ringsteknik.

I den mån flera ägare gemensamt kan planlägga och avverka flera närliggande trakter på en gång kommer kraven på den enskilda traktens storlek att minska.

De helmekaniserade avverkningssystem som hittills introducerats har en årskapacitet på mellan 30 000—70 000 m" beroende på sko- gens utseende, om skiftskörning tillämpas osv. Som mycketgrovt genomsnitt svarar det- ta mot en skogsareal av l0000 ha'. Därmed är det klart att de flesta enskilda skogsegendo- mar är för små för att ensamma bära upp ett maskinsystem. För att få tillräckligt högt ma- skinutnyttjande bör man dessutom kunna samplanera för flera system. Kraven är i prin- cip desamma vid terrängtransport med trak- tor. och denna transportform är sedan flera år introducerad i skogsbruket och svarar nu för ca 75 % av all terrängtransport.

Ärsytans storlek är inom vissa gränser rela- tivt oberoende av de enskilda brukningsenhe- ternas storlek genom att önskvärd storlek kan åstadkommas genom samplanering avseende flera brukningsenheter. Om dessa är alltför

små blir dock planeringen mera arbetskräv- ande.

För mekanisering av här avsett slag är det framförallt två saker som behöver säker- ställas. —För det första måste en viss avverk- ningskvantitet kunna garanteras under ett avverkningssystems livslängd, om inte investeringen skall framstå som alltför riskabel. — Vidare måste avverkaren i god tid — helst ett år före avverkning — få uppgift om bl.a. den geografiska belägenheten på huvuddelen av det framförliggande årets drivningar.

' Jfr bil. 3.

5 Skogspolitikens mål:

sammanfattning

Mål för återväxtpolitiken

Det måste bedömas vara praktiskt omöjligt att ge återväxtpolitiken en sådan inriktning att reproduktionsåtgärderna överallt, på alla markklasser och i alla delar av landet, blir anpassade till den optimala nivån. Detta sammanhänger främst med att den centrala frågan här gäller avvägningen mellan kost- nader i nuet och intäkter som inträffar först i en mycket avlägsen framtid. Intäktssidan kan följaktligen inte ges en någorlunda invänd- ningsfri kvantitativ precisering. Man får här nöja sig med mer eller mindre kvalificerade gissningar som grund för besluten.

Lika klart är att kostnaderna för återväxt— åtgärderna kan studeras mer systematiskt än som hitintills varit fallet. I första hand bör man försöka precisera hur de totala åter- växtkostnaderna fördelas mellan sådana kostnader som följer med avverkningar och sådana kostnader som utgör en investering i framtida virkesavkastning.1 I andra hand är det också önskvärt att man försöker klargöra hur investeringskostnaderna varierar med målsättningen för den framtida virkespro- duktionens omfattning. I och med detta kan man nämligen ange marginalkostnaderna vid en höjning av produktionsmålet. För en bedömning av den optimala nivån på åter— växtåtgärderna är det marginalkostnaderna snarare än totalkostnaderna som är av intresse.

Äterväxtåtgärderna har under efterkrigsti-

den vuxit i omfattning. Denna utveckling ligger helt i linje med den höjning av ambi- tionsnivån som var ett av huvudsyftena med 1948 års skogsvårdslag. Skogsbruket har närmat sig den punkt där avvägningen mellan kostnader och intäkter blir av större bety- delse. Utredningen finner det mot denna bakgrund vara av vikt att den skogspolitiska planeringen inriktas på att klargöra de ovan diskuterade kostnadssambanden.

Utredningen har, för att något ange de principiella riktlinjerna vid kostnadskalkyler av detta slag, låtit utföra vissa beräkningar. Dessa redovisas i kapitel 2 och bilaga 2. På grund av att dataunderlaget uppvisar stora brister kan emellertid kalkylerna inte ligga till grund för utredningens förslag avseende återväxtpolitiken under de närmaste 10—15 åren. Det förslag som utredningen framlägger i kapitel 2 innebär att den återväxtpolitik som utformats på basis av nu gällande skogs- vårdslag skall fullföljas. Ambitionsnivån för återväxtpolitiken behöver således enligt utredningens mening inte förändras i förhål- lande till de f.n. allmänt tillämpade normerna.2

Kostnaderna kommer trots detta att öka, eftersom arealen av nytillkommande kal- marker växer. Enligt utredningens kalkyler stiger återväxtkostnaderna från en nivå på

' Denna distinktion klargörs i kapitel 2, s. 53 ff. 2 För röjningar i plant- och uggskog förutsätts dock att en viss eftersläpning inhämtas. Se kapitel 2, s. 59 ff.

120—140 milj. kronor i nuläget till 300 milj. kronor år 1980. Under åren 1980—1985 blir kostnaderna i stort sett oförändrade.1

Målför avverkningspolitiken

Avverkningspolitiken har tidigare närmast varit passiv till karaktären. Dess huvudsak- liga syfte har varit att för framtiden garantera ett uthålligt skogsbruk. Huvudprincipen i politiken har därför varit att begränsa avverkningarna i syfte att undvika framtida sänkningar av totalavverkningen.

Bestämmelserna om avverkning i skogs- vårdslagen ger ett klart uttryck för denna politik.2 På ett praktiskt plan har det emel— lertid varit mer betydelsefullt att samma synsätt präglat de virkesbalansutredningar som utarbetades under 1930-, 1940-, 1950-, och 1960-talen.3 Syftet med dessa utred- ningar har varit att förutsättningslöst pröva de långsiktiga utvecklingsbetingelserna för skogsbruk och skogsindustri. ] realiteten har emellertid intresset starkt koncentrerats till den betydligt snävare frågan: Räcker virkes- tillgångarna för industrins råvarubehov? Behovssidan har därvid prognostiserats på basis av existerande förädlingskapacitet samt aktuella utbyggnadsplaner. Tillgången på virke har bestämts på ett mer tekniskt sätt. Ett grundelement i tillgångsanalysen har varit schabloniserade åtgärdsprogram. Dessa åtgärdsprogram har utformats så att de varit förenliga med uthållighetsprincipen.4 I analysen har sedan tillgången på virke fram— kommit som ett resultat av att åtgärdspro— grammen applicerats på data över det fak- tiska tillståndet på landets skogsmarksareal. Enligt uthållighetsprincipen förutsätts indu- strins råvarubehov inte växa utöver den angivna tillgången.

Den framtida beståndsutvecklingen har på detta sätt kommit att spela en mycket begrän- sad roll vid planeringen av avverkningspoliti- ken i virkesbalanserna.5 Detta gäller även för de faktiska förhållandena beträffande bestån- dens sammansättning på ålders— och hugg- ningsklasser i planeringstidpunkten. ] virkes- balansutredningarna har man således inte för- ordat ett bestämt avverkningsalternativ med

hänsyftning till dessa förhållanden. En sådan uppläggning av avverkningspolitiken är emel— lertid effektiv endast i situationer där man eftersträvar stationära förhållanden i vad av— ser beståndsbehandlingen i framtiden.

I inledningen till detta betänkande visades att de syften man i ekonomiska och sociala avseenden ville uppnå med jämna virkesuttag på enskilda fastigheter, saknar aktualitet i da- gens ekonomi. Sådana åtgärdsprogram är följ- aktligen inte längre ett mål för avverkningspo— litiken med mindre än att den faktiska be- ståndssammansättningen i utgångsläget befin— ner sig i motsvarande jämvikt. dvs. nära an- sluter till den s.k. normalskogen. I situationer med överskott på avverkningsmogen skog binds ett alltför stort virkeskapital i skogsbru- ket. Kapitalkostnaderna är då större än nöd- vändigt och avverkningspolitiken skall inrik- tas på att reducera denna kostnadspost genom "överavverkning" under en begränsad peri— od. Vid för litet virkesuttag kan man självklart tvingas att i motsvarande grad "underav- verka”.s

' Se tabell IB. 5. 132. ” Se kapitel 6. ” Utredning rörande skogsnäringens ekonomiska läge l—ll. SOU l938:53 och 1938z58; Barrskogs— tillgångarna och skogsindustrins råvaruförsörj— ning, SOU 1952:15; Skogsindustrins utbyggnad. SOU 1956: 33; Virkesbalanser 1967, SOU 1968: 9.

* Åtgärdsprogrammen har tämligen genom- gående byggt på principen för stationära lösningar avseende t.ex. slutavverkningsarealernas storlek. Ett undantag från denna princip utgörs av alt. e i ”Virkesbalanser 1967". Aven detta alternativ synes dock ligga inom ramen för en stationär nivå på avverkningarna.

5 Virkesbalanser 1967, SOU 1968:9, bilaga A, redovisar dock de långsiktiga effekterna på beståndens sammansättning av olika avverknings- program. Någon betydelse för formuleringen av åtgärdsprogrammen har dock inte denna analys och avverkningspolitiken kan därför sägas vara oberoende av beståndssammansättningen. 5 Kapitalkostnaderna kan preciseras endast för bestämda förlopp beträffande beståndssamman- sättningen. Det enklaste fallet är därvid det sta- tionära. Vid en kalkylränta på 5 % och 35 % överskottskapital (approximativt: 2,2—1,7=0,5 mdr m3 sk enl. Riksskogstaxeringen 1953/62) samt ett rotvärde på 10 kr/mi| sk blir årlig "överkostnad" 250 milj. kr. Denna siffra, som anger övre gränsen för kapitalkostnaden vid ett överskott på 35 %, kan jämföras med hela rånettot från avverkningarna, som f. n. uppgår till 1200 milj, kr per år. För teo- retisk analys av dessa problem se bilaga 2.

Med denna uppläggning av politiken kan av förklarliga skäl avverkningarna under långa perioder komma att öka eller minska beroende på om det råder överskott eller brist på avverkningsmogen skog. Avverkningspo- litikens främsta funktion blir i själva verket att påverka utvecklingen iexpansiv eller kon- traktiv riktning (jfr diagram 38 nedan) så att virkestillgångarna utnyttjas på bästa möjliga sätt. Därvid måste beaktas att också andra resurser, framför allt arbetskraft och kapital i skogsbruk och förädlingsindustri, utnyttjas på ett effektivt och fullständigt sätt. Avverk- ningspolitiken måste därför utformas mot bakgrund av en samtidig bedömning av hela skogsbrukets och skogsindustrisektorernas utvecklingsmöjligheter.

En dylik aktivering av avverkningspoliti- ken ställer större krav på det skogspolitiska utredningsarbetet. Virkesbalanser och av— verkningsberäkningar måste för detta ända- mål kunna belysa de ekonomiska konse- kvenserna av olika avverkningsförlopp på ett mer systematiskt sätt än som varit fallet tidigare. Det är därför av vikt att virkesba— lansanalysen utvecklas både vad beträffar metoder och praktisk tillämpning. I detta utrednings- och planeringsarbete skall själv— fallet förädlingsledets utvecklingsmöjligheter beaktas. Avverkningspolitiken måste således planeras som ett intimt samspel mellan vir- kesutbudet och avsättningsförhållandena för industrins produkter. Utredningens förslag om en mer aktiv och flexibel avverkningspo- litik ger sannolikt inte den önskade effekten med mindre än att planerings— och utred- ningsarbetet ger politiken ett rationellt beslutsunderlag av denna typ. Utredningens eget förslag till avverk- ningspolitik under de närmaste 10—15 åren är baserat på överväganden av detta slag. Det bör emellertid påpekas att varken dataun- derlag eller metoder uppfyller de minimikrav man måste upprätthålla för att tillgodose önskemålen om en verkligt effektiv avverk- ningspolitik. Utredningen vill därför poäng- tera att förslaget till avverkningspolitik är preliminärt och att det skyndsamt bör utredas närmare till sina långsiktiga konsekvenser. Sverige har f. n. ett betydande överskott på

avverkningsmogen skog. Detta har föranlett utredningen att föreslå en expansion av avverkningarna under hela planeringsperio- den. Det har emellertid inte varit möjligt att precisera en aktuell siffra för hur mycket av existerande virkeskapital som är att betrakta som överskott. En överslagskalkyl på basis av uppgifter från riksskogstaxeringen 1953/62 pekar mot att det då förelåg ett överskott på minst 35 %. Detta överskott har sedan inte förändrats i nämnvärd grad.

Avverkningspolitiken under de närmaste 10—15 åren bör inriktas på att reducera det tillgängliga överskottskapitalet. Från skoglig synpunkt blir den ekonomiska vinsten större om avvecklingen sker snabbt. Man begränsar nämligen på detta sätt den tid under vilken skogsbruket arbetar med onödigt stora kapi- talkostnader. Samtidigt måste man emellertid beakta att virket skall finna sin avsättning och att skogsvårdsåtgärder skall utföras. Expan- sionen av avverkningarna begränsas därför av industrins kapacitetsutbyggnad och av världs- marknadsefterfrågan på skogsindustripro- dukter. Dessa frågor behandlas i följande avsnitt.

Slutavverkningarna låg under 1960-talet totalt sett på en något för låg nivå för att balansera den naturliga inväxningen av nya generationer slutavverkningsskogar. Egent- ligen var det endast under de relativt extrema avverkningssäsongerna 1968/70 som slutav- verkningarna arealmässigt kan ha bromsat utvecklingen mot växande överskott på avverkningsmogen skog.1 I framtiden måste därför slutavverkningarna växa ytterligare för att det av utredningen uppsatta målet för avverkningspolitiken skall uppnås. En jämn expansion för slutavverkningarna från nu gäl- lande läge till en nivå som motsvarar d-al- ternativet i "Avverkningsberäkningar 1969" vid en tidpunkt i början på 1980-talet skulle betyda att då tillgängliga slutavverknings- arealer är något mindre än tillgången enligt

' Slutavverkningarna upptog 1969/70 följande andelar av den totala skogsmarksarealen:

Industriområde % I—II 1,2 III 1,3 IV—VI 1,6 SOU 1973:14

1953/62 års riksskogstaxering. Man kan där- för hävda att utvecklingen i riktning mot en nivå på skogsbrukets virkeskapital som bättre svarar mot den optimala inleds under denna period. Lägre expansionstakter skulle självklart förlänga avvecklingstiden och där- med ge mindre ekonomiska vinster. Mot denna bakgrund har utredningen bedömt en expansion som uppnår d-alternativet enligt nämnda avverkningsberäkning i början av 1980-talet som önskvärd. Man kan beräkna att detta motsvarar årliga bruttoavverkningar på 90—95 milj. m” sk. Som påpekats ikapitel 3 är sannolikt gallringens betydelse överskattad i dessa kalkyler. Utredningens målsättning av- ser därför egentligen endast slutavverkning- ens andelar i ovan angiven bruttoavverkning.

Efterfrågan och industrins utbyggnadsplaner

Denna expansion på avverkningssidan måste av förklarliga skäl motsvaras av ökat råva- rubehov i förädlingsledet. Den svenska skogsindustrins möjligheter att avsätta sina produkter på världsmarknaden har därför studerats av utredningen.

Som grund för analysen har utredningen använt de prognoser för efterfrågeutveck- lingen fram till 1980 som utarbetats inom FAO—ECE.1 Dessa förutsäger betydande ökningar i efterfrågan på skogsindustriernas produkter. På de europeiska marknader som från avsättningssynpunkt är mest intressanta för Sveriges vidkommande växer således efterfrågan f.n. i en takt som motsvarar en fördubbling av virkesförbrukningen på 20—25 år. Som framgår av nedanstående tabell väntas avverkningarna i Västeuropa (exkl. Skandinavien) ej expandera i motsva- rande grad. Under tioårsperioden 1965/75 beräknas virkesunderskottet i själva verket stiga med ytterligare 40 milj. m3 f. u. b.2 Vid mitten av 1960-talet motsvarade den svenska exporten till samma område knappt 30 mil. mil f. u. b. i virkesförbrukning? Importbeho- vet på dessa marknader ökar således på 10 år mer än den totala svenska exporten. Som framgår av tabellsammanställningen ovan är den totala förbrukningsökningen under 15-

Konsumtion av skogsindustriprodukter och avverkningar i Västeuropa (utom Skandina- vien), milj. m3 f.u.b".

Förändring 1965— 1965—— 1975 1980 Förbrukning 201 + 68 + 112 Avverkning och återvinning 96 + 25 ingen uppg.

" Ekvivalenta kvantiteter virke.

årsperioden 1965/80 nästan fyra gånger större. Våra traditionella exportmarknader expanderar därför med en så betydande styrka att det totala utrymmet för svensk export endast kan anges inom vida gränser. För att belysa detta förhållande har utred- ningen i kapitel 3 närmare studerat vilka förändringar i de relativa marknadspositio- nerna mellan hemmamarknadsindustrier, svensk export och andra exportkonkurrenter som måste inträda på de tre största varuom- rådena för att svensk export på 10 år skall växa med 75 %. Förutsättningarna för kal- kylen har valts så att resultaten närmast är att betrakta som ett maximialternativ. De kan ej tolkas som en prognos för utvecklingen. Analysen visar emellertid att även denna starka expansion av svensk export kan genomföras utan att konkurrentländernas absoluta marknadspositioner behöver för- sämras. På grund av efterfrågans tillväxt är det tillräckligt att den svenska exporten till- godogör sig en växande andel av tillskottet till marknadsefterfrågan. Utredningen har mot denna bakgrund bedömt förutsättningarna för en ökning av exporten som goda.

lnom svensk skogsindustri är man väl medveten om dessa förhållanden. För 1970-

1 Se kapitel 3. 2 Differensen mellan utbuds- och efterfrågeför- ändring uppgår enl. tablån ovan till 43 milj. m” f. u.b. En del av virkesefterfrågan kan antas bli tillgodosedd med avfall från inhemska sågar (san- nolikt mindre än 3 milj. m3 i ekvivalent vir- keskvantitet). 3Genomsnitt för åren 1964/66, se kapitel 3.

talets första hälft planeras således en bety- dande utbyggnad av produktionskapaciteten. 1970 års långtidsutredning har på basis av skogsindustrins utbyggnadsplaner prognosti- serat ett virkesbehov på 82 milj. nr"l sk år 1975. Den allt dominerande delen av kapaci- tetstillskottet faller därvid på södra Sverige (ind-område III—VI).

Virkesförbrukningen i Sverige 1970—1975 enl. LU 70 (milj. m” sk).l

1970 Ökning 1970/73

Nza Sverige. ind-omr. 1—11 28 + 1 S:a Sverige, ind-omr. lll—VI 45 + 8 + Hela landet 73 9

Denna produktionsprognos har i Långtids- utredningen avstämts mot prognoserför efter- frågan avseende dels inhemsk förbrukning, dels export. Exportprognosen för de tre tunga varuområdena papper. papp, pappersmassa samt sågade trävaror har sammanställts med utredningens "utrymmeskalkyl" enligt kapitel 3 i nedanstående diagram. Som synes ligger prognosen för papper, papp samtpappersmas- sa klart inom ”exportutrymmet” enligt utred- ningens kalkyler. För sågade trävaror ligger däremot prognosen något högre. Man bör emellertid uppmärksamma att utrymmeskal- kylen är baserad på ett utgångsläge motsva- rande 1965 års export. varför i det närmaste hela utrymmet fram till 1975 tagits i anspråk redan genom den betydande ökningen under periodens fem första år. Exportutvecklingen kommer därför med all sannolikhet att över- skrida utrymmeskalkylens kvantiteterförden- na varugrupp. Det bör emellertid framhållas att exportexpansionen under 1970 och 1971 varit betydligt svagare än den trendmässiga ökning- en i Långtidsutredningens prognoser.

En sammanställning av tillgängliga pro- gnoser avseende produktionskapaciteten och efterfrågan på skogsindustrins produkter pekar därför entydigt mot en betydande expansion under 1970-talets första hälft.

Långtidsutredningens prognos för virkesför- brukningen 1975 på 82 milj. m3 sk innebär att utvecklingen i stort sett gått halva vägen till den kvantitet som utredningen i föregående avsnitt angivit som mål för avverkningspoli- tiken omkring år 1980. För att fullfölja denna politik krävs således att kapacitetsutbyggna- den i förädlingsledet fortgår i oförminskad takt under andra hälften av 1970-talet. I detta längre perspektiv är emellertid industrins utbyggnadsplaner alltför obestämda för att utgöra ett realistiskt prognosunderlag.

Konkurrensförhållanden på längre sikt

Utredningen har ovan konstaterat att efter- frågeutvecklingen för skogsindustriprodukter bestämmer den svenska exporten endast inom vida gränser. Denna slutsats gäller med stor sannolikhet för hela den period fram till mitten av 1980-talet som utredningen behandlar. Kalkylen över exportutrymmet i kapitel 32 pekar mot en högre kvantitet än som är nödvändig för att målsättningen på 90—95 milj. m” sk i avverkning skall nås i början av 1980-talet. Vid bibehållen konkur- rensförmåga bör därför de svenska skogsin- dustrierna kunna upprätthålla sin höga expan— sionstakt under hela 1970-talet.

De främsta konkurrenterna till svensk exportindustri på den europeiska marknaden utgörs av företag i övriga skandinaviska län- der och i Nordamerika. Dessa ekonomier är som bekant högt utvecklade i tekniskt och ekonomiskt avseende och har en ekonomisk struktur som är mycket lik den svenska. Länderna är vidare intimt förbundna genom internationell handel och annat samarbete. varför den tekniska och ekonomiska utvecklingen sannolikt kommer att vara likartad. Den svenska skogsindustrin behö- ver sannolikt inte befara att i någon mer betydande omfattning utsättas för lågpris-

' SOU 1971:5, Svensk industri under 1970-talet med utblick mot 1980-talet, Stockholm 1971, s. 152 f. Den regionala fördelningen har erhållits ur arbetstabeller till de citerade avsnitten.

2 Se diagram 35—36. 5. 123.

milj to” _ o o o o . Pappersmassa

kalkyl över — . "exportutrymmet" i kap 3 g _

kalkyl för export vi?; avv om 90 milj o m sk 6 — . 90 O 9 4 " o O O O . 0 f/ 0 . o o o o 2 _ ' l | I I 1960 1965 1970 1975 1980

Diagram 35 Pappers- och massaexportens ut- veckling 1960—1980. 1960—1970: faktisk utveck—

ling; 1970—1975: prognos enligt Konjunkturinstitu- tets kalkyl för LU 1970.

mä] , m 3- " ' . o' ' ' kalkyl över "export- 6 — utrymmet" i kap 3 4 _. 2 _. av | I | | 1960 1965 1970 1975 1980 Diagram 36 Exporten av sågade trävaror 1970—1975: prognos enligt Konjunkturinstitutets 1960—1980. 1960—1970: faktisk utveckling; kalkyl för LU 1970- SOU 1973:14 123

konkurrens från företag med radikalt lägre arbetslöner.

I Norge och Finland begränsas skogsindu- strins expansion under de närmaste 15 åren av virkestillgångarna. Samma förhållande gäller ej för Nordamerika. I USA kan avverkningarna växa utan att en allmän pris— och räntabilitetshöjning behöver inträda inom skogsnäringen. Kanada får sannolikt erfara vissa kostnadsstegringar, i varje fall vid påtagliga ökningar av kapacitetsutnytt- jandet. Dessa länders hemmamarknader samt den japanska marknaden uppvisar dock lika hög expansionskraft som den euro- peiska. En betydande del av tillskottet till produktionspotentialen i Nordamerika kom- mer därför att koncentrera avsättningen på andra marknader än den europeiska. De kon- kurrensmässiga förutsättningarna för en fort- satt svensk exportexpansion under 1970-talets andra hälft kan därmed antas vara tämligen lika de som gäller f.n.

Det bör emellertid poängteras att den stora nordamerikanska produktionskapaciteten ut- gör ett potentiellt konkurrenselement. Vid ten- denser till isolerade prishöjningar på den europeiska marknaden kommer sannolikt stora kvantiteter att exporteras från Nord- amerika. En kvantitetsmässig expansion av svensk export kan därför inte förväntas bli åtföljd av någon mer betydande pris- och räntabilitetshöjning inom skogsnäringen. De marknadsmässiga förutsättningarna ställer därmed kravet på skogsbruket att virket utbjudes till konkurrenskraftiga priser.

U tbudsförhållanden på längre sikt

Vid en diskussion av utbud och virkespriser finns det anledning att särskilja två typer av frågeställningar. Den ena gäller den rent kostnadsmässiga sidan. Den andra gäller frågor som sammanhänger med skogsbrukets struktur och därmed utbudets dynamiska anpassningsmekanismer.

På kostnadssidan utgör avverkningarna och de därmed sammanhängande transpor- terna till bilväg resp. flottled en betydelsefull post. Utvecklingen för såväl löner som kapitalkostnader kan betraktas som givna av

den allmänna ekonomiska utvecklingen i landet. Skogsbruket måste följaktligen genom mekanisering och rationalisering fortlöpande anpassa sig till förändrade löner och kapitalkostnader. Tidigare genomförda effektiviseringar har givit betydande kost- nadsbesparingar. Under 1960-talet sjönk så- ledes kostnaderna per mil sk för avverkning. Utredningens bedömning av den framtida rationaliserings- och mekaniseringsverk- samheten har baserats på studier över all- mänt tillämpade avverkningsmetoder samt de mer eller mindre mekaniserade maskinsys- tem som nu introduceras i svenskt skogs- bruk. Man kan på grundval av detta material förutse att arbetsåtgången per producerad virkes—m3 under den närmaste tioårsperioden kommer att reduceras med minst 50 %. På detta sätt kan avverkningskostnaderna bibe- hållas på oförändrad nivå om arbetskrafts- kostnaderna inte överstiger 6—8 % per år. Lönerna tenderar emellertid normalt att stiga något snabbare. vilket i sin tur kan resultera i en viss kostnadspress på priserna. Skulle marknaden i detta läge visa motstånd mot prishöjningar, kommer sannolikt rationalise- ringen och mekaniseringen att accelerera. Härigenom reduceras kostnadspressen. Pri- serna på virke skall därför inte av kostnads- skäl behöva stiga mer än den allmänna prisni- vån. Skogsbrukets räntabilitet blir då oförändrad. Mot denna bakgrund bedömer utredningen att kostnadsfrågorna sannolikt inte behöver försvåra utbudsanpassningarna på ett mer allmänt plan. De har dock ett speci- ellt samband med strukturproblemen och pla- nerade ökningar av avverkningskvantiteten. Utredningen återkommer därför i den fortsat- ta framställningen till dessa frågor och till frågor som berör regionala förhållanden. Med en perfekt fungerande virkesmarknad skulle skogsbruket i den här beskrivna situationen, dvs. med betydande överskott på avverkningsmogen skog och med goda möj- ligheter att motverka tendenser till kost- nadsstegringar, reagera på en efterfrågeök- ning från förädlingsindustrierna med ett i motsvarande mån ökat utbud. Priserna på virke skulle då inte stiga och industrins kon- kurrensförmåga kunde bibehållas. Resursut-

nyttjandet skulle mer eller mindre automa- tiskt anpassas till den högre, och från sam- hällets synpunkt, förmånligare nivån. De ideala förhållanden som skapar en sådan perfekt fungerande marknad är emellertid inte för handen. Det finns därför anledning att belysa hur strukturella friktionselement ger upphov till prisökningar när utbudet växer.

Enligt målsättningen skall avverkningarna växa med något mer än 20 milj. m3 sk under 1970-talet. I stort sett skedde motsvarande ökning mellan slutet av 1950-talet och 1970. Utredningens mål för avverkningarnas till- växt är därför inte unikt, sett som utveck- lingsförlopp. Prisutvecklingen under 1960- talets expansion åskådliggörs i diagram 37. Det framgår där att de kortsiktiga, konjunk— turellt betingade prisrörelserna klart domi- nerade. På längre sikt var prisnivån i det närmaste oförändrad. Endast för sågtimmer kan man spåra en svagare tendens till pris- höjning. Avverkningsexpansionen under 1960-talet kom således till stånd vid i stort sett oförändrade priser på virke.

Man måste emellertid observera att de yttre förutsättningarna var gynnsamma för att ett förlopp med konstanta priser skulle genereras. Prisutvecklingen på råvaror i all- mänhet uppvisar således i stort sett samma långsiktiga konstans.l Vidare var, som påpekats ovan, avverkningskostnaderna fal- lande under samma tid. Räntabiliteten i för- ädlingsledet sjönk, trots att prisnivån på virke var oförändrad.

Utgångsläget, i form av relativt sett låga avverkningar vid slutet av 1950-talet, var också en faktor som gynnade expansion. Industrin behövde inte, i varje fall under inledningsskedet, befara prisstegringar på grund av virkesknapphet. Expansionen av avverkningarna blev heller aldrig så kraftig att den faktiska tillväxten överskreds. Vir- kesförrådet ökade under 1960-talet. Sedd mot denna bakgrund är räntabilitetsförsämringen i förädlingsledet ett oroande inslag. En per- fekt fungerande marknad borde rimligen ha tenderat att sänka priserna så att gynnsamma räntabilitetsförhållanden i förädlingsledet hade skapat incitament till starkare expan-

Expansionen under 1970-talet kan inte väntas få lika gynnsamma betingelser. Rän- tabiliteten i skogsindustrierna är idag sanno- likt så låg att en ytterligare försämring skulle begränsa utbyggnadsplanerna i avgörande grad.2 Dessutom ligger startpunkten för avverkningarna på en högre nivå. Farhågor om knapphetsprisstegringar på virke måste därmed vara mer av en realitet nu än för femton år sedan.

Denna knapphetssituation kommer att skärpas successivt om utredningens målsätt- ning realiseras. Nedanstående diagram anger en principskiss över avverkningarnas utveckling på längre sikt. Det bör framhållas att förloppet ej är baserat på några kalkyler av virkesbalanskaraktär. Figurens syfte är endast att demonstrera hur 400—500 milj. m3 sk av nu existerande virkesförråd realiseras under en period av 25 år.

En sådan realisation innebär att verkningarna inte långsiktigt kan upprätt- hållas med mindre än att produktionsstimu- lerande åtgärder vidtas. Utvecklingsförlop- pet måste annars förr eller senare böja av nedåt.

För överskådlig tid måste man bedöma att ett långsiktigt virkesuttag på 95 milj. m3 sk inte kan upprätthållas. De tillväxtkalkyler som re- dovisas i 1967 års Virkesbalansutredning pe- kar närmast mot att tillväxten under detta århundrade knappast når upp till 85—90 milj. m3 sk per år.

I ett relativt oförmånligt alternativ måste utvecklingskurvan böja av redan efter 1985. Detta sammanhänger emellertid inte enbart med förslaget om överavverkning under en begränsad tidsperiod. Både efterfråge- och konkurrensförhållanden på marknaden för skogsindustrins produkter ter sig nämligen inte bara mer osäkra utan även mindre för- delaktiga på längre sikt. Efterfrågan påverkas negativt av att plaster och andra substitut får

av-

' Se t.ex. Partiprisindex för "industriförnöden- heter”, publicerad i bl.a. SOS. Statistisk årsbok för Sverige 1970.

'-' Situationen är förmodligen likartad för bety— dande grupper av råvaror och halvfabrikat.

2.00 '-

1.00—

Torneälven — L'un an kr/fstr ' g

Jönköpingslän

kr/m3t

3.00 _

2.50 —

2.00—

1.50—1

3.50 _ 3.00 "

2.50 —'

2.00 _

Sågtimmer, 8", os, obarkat

Torneälven — Ljungan

_ _-.----- ...-..

f--_-_..

Jönköpings län

.u-n __- _ * __ ...—___. ___-

I I ? 1960/61 1965/66 1970/71

_ Gran

Diagram 37 Prisutvecklingen på virke |957—

_ _ _ _ _ Tall 1970 (halvlog. skala).

90

70

,1/

| 1970 1980

| 1990

I 2000 2010

Diagram 38 Principskiss över avverkningarnas förlopp.

större betydelse. På 25 till 30 års sikt är konkurrensen från utvecklingsländerna san- nolikt en faktor att räkna med. Denna kan mycket väl ta formen av priskonkurrens eftersom lönerna där är lägre än i Sverige.l Frågan om samhället har intresse av att vir- kesproduktionen stimuleras så att den ovan skisserade nedgången i avverkningarna efter 1985 senareläggs och motverkas till sin om- fattning kan därför inte avgöras enbart mot bakgrund av den inhemska beståndsutveck- lingen. De berörda konkurrens- och efterfrågeförhållandena har lika stor betydel- se. Politiken behöver inte heller uppnå sina verkningar förrän på 1990-talet. Beslut om sti- mulans av gödslingsåtgärder kan därför anstå till omkring 1980. Utredningen bedömer det vara av stort värde att denna tidsfrist utnyttjas för att klarlägga konsekvenserna för framtida beståndsutveckling, efterfråge- och konkur- rensförhållanden. Det finns emellertid ingen anledning att redan i nuläget binda politiken i detta avseende.

Inkomstbildningen i skogsbruket kan såle- des under senare delen av 1980-talet och hela 1990-talet bli avtagande även i absoluta tal. Arbetskraftsefterfrågan i skogsbruket mins- kar därmed inte enbart som en följd av effektiviseringen utan även på grund av nedgången i avverkningsvolym.

Denna utveckling mot tilltagande virkes- knapphet kan i industriledet motverkas genom

den tekniska utvecklingen. Som visats i kapi— tel 3 är f. n. det tekniska forsknings- och ut- vecklingsarbetet inriktat på att minska råvaru- åtgången i förädlingsprocesserna. Industri- produktionen kommer därför inte att beröras av en ev. nedgång i avverkningarna i så stor utsträckning som skulle varit fallet om föräd- lingstekniken hela tiden förblivit oförändrad.

En viss krympning av produktionskapacite- ten i förädlingsledet kan dock bli oundviklig. I ett sådant fall är det viktigt att virkesknapphe- ten inte ger upphov till prisstegringar som mer allmänt påverkar räntabilitetsförhållandena i förädlingsledet. Kan detta undvikas bör det vara möjligt att genom förutseende anpassa produktionsstrukturen och sysselsättningen till de nya betingelser som gäller beträffande virkestillgången.

Som framhållits ovan medför struktur- omvandlingen att produktionskapaciteten inom förädlingsindustrierna successivt måste krympas. Nedläggningstakten bör därvid hållas inom den gräns som sätts av det tek- niska och ekonomiska åldrandet för de exi- sterande anläggningarna. Överskrids denna gräns, uppstår nämligen en onödig kapital- förlust i samband med nedgången på avverkningssidan. Speciellt betydelsefullt kan detta problem bli i den kapitalintensiva massa- och pappersproduktionen.

*Se kapitel 3 för diskussion av hithörande frågor.

Det tekniska och ekonomiska åldrandet hos kapitaltillgångarna sker i viss utsträck- ning kontinuerligt. För de här aktuella pro- cesserna kan emellertid anges en kritisk gräns vid anläggningsåldrar i intervallet 20—25 år. Den relativa effektiviteten har då fallit så påtagligt att en skrotning inte längre innebär någon samhällelig eller privatekonomisk kapitalförlust. Vid en nedgång i avverkning- arna efter 1985 är det således 1960—talets nyinvesteringar som uppnått det kritiska åldersintervallet. Det har ovan framhållits att expansionstakten i förädlingsledet var hög. Diagram 39 visar den nu gällande åldersfördel- ningen på skogsindustrins kapitaltillgångar. Man ser däratt nästan60 %av maskinkapitalet återfinns i åldrarna 1—10 år. Tillgången på av— skrivningsmoget kapital måste därför bedö- mas vara mycket god under 1980-talet. Enfort— satt expansion under 1970—talet garanterar att

_ procent _ _ _ _ _

50—

Maskiner Byggnader o anläggningar _

samma förhållanden kommer att råda under 1990-talet. I teorin är följaktligen förutsättnin- garna mycket goda för att en nedgångiproduk— tionskapaciteten skall kunna realiseras utan kapitalförluster.

Praktiskt föreligger emellertid betydande risker för att förloppet skall utveckla sig annorlunda. Antag att den tilltagande knapp- heten på avverkningsmogen skog mot slutet av 1970-talet tenderar att höja Virkespriserna. Det finns då två möjligheter för det fortsatta förloppet. I det första fallet sjunker räntabi- liteten på nyinvesteringar i förädlingsledet så mycket att den planerade kapacitetsutbygg- naden beskärs eller helt uteblir. Efterfrågan på virke ökar då endast obetydligt och pris— höjningarna blir därmed relativt begränsade. Någon allmän räntabilitetskris drabbar inte de existerande anläggningarna vilket medför att nedläggningstakten ansluter nära till den

F | 0 10 20 30

l | |

40 50 60 ålder

Diagram 39 Realkapitalets ålderssammansättning inom träförädlingsindustrierna 1969_ Källa: 1970 års långtidsutredning.

pris

I I I I I P1 kvantitet virke Diagram 40

"normala". Expansionen har emellertid ute— blivit och de avverkningspolitiska målen kan följaktligen ej uppnås.

I det andra fallet är räntabiliteten på nyin- vesteringar fortfarande tillräckligt hög för att hela den planerade kapacitetsutbyggnaden av förädlingsledet skall komma till stånd. Efterfrågan på virke växer och de ursprung- liga tendenserna till prishöjning realiseras därmed i en faktisk uppgång. Eftersom mot- svarande utrymme för ökade priser inte föreligger på marknaderna för industripro- dukter, uppstår ett allmänt räntabilitetspro- blem för branschen. Med stor sannolikhet leder detta till alltför snabb nedläggning av anläggningarna i förädlingsledet. Skulle trots detta produktionsmålet för avverkningarna uppnås, har under alla omständigheter anpassningskostnader i form av arbetslöshet och för tidig skrotning av kapital karaktäri- serat strukturomvandlingen. Inte heller detta förlopp realiserar de politiska målen fullt ut.

Den av utredningen målsatta expansionen på avverkningssidan höjer efterfrågan påtagligt relativt till tillgången på avverk- ningsmogen skog. Efter hand som förloppet fortskrider skärps knapphetssituationen. Detta manifesterar sig dels genom att det eventuellt blir nödvändigt med minskande avverkningar efter 1980-talets mitt. dels

genom att det totala virkesförrådet börjar falla redan vid mitten av 1970-talet.

Ytterst få bedömare torde förneka att sannolikheten för prisstegringar växer med tilltagande virkesknapphet. Detta hindrar emellertid inte att det i en specifik situation kan vara synnerligen svårt att på ett entydigt och invändningsfritt sätt precisera hur stor sannolikheten är. För detta krävs långt mer detaljerad information om marknadens funktionssätt än vi f.n. har tillgång till. Föl- jande principiella resonemang bör emellertid ge en viss bild av hur prisbildningen påverkas av diskuterade förhållanden.

I figuren ovan åskådliggörs för detta ändamål en regional virkesmarknad för en bestämd virkeskvalitet med efterfråge- och utbudskurvor. På den horisontella axeln av- sätts virkeskvantiteterna och på den vertikala axeln avsätts Virkespriserna. En kurva i dia- grammet beskriver således ett samband mel- lan pris och kvantitet, dvs. ett efterfrågesam- band eller utbudssamband.

Utbudskurvan U, i figuren tänkes beskriva det relevanta sambandet under perfekta marknadsförhållanden. Vid avverkning till- lämpas således genomgående den teknik som ger lägsta kostnad osv. Utbudet blir då vid varje givet pris anpassat till det på lång sikt optimala. Detta optimala utbud är större vid

högre prisnivå. Bestånd som inte givit något rotnetto på grund av för höga avverknings— och transportkostnader kan nämligen vid det högre priset uppfylla gängse ekonomiska av- kastningskrav. De ger då ett tillskott till det optimala utbudet. Utbudskurvan lutar följakt- ligen uppåt, åt höger i figuren.

Det är nu också tydligt att kurvans position i diagrammet bestäms av bl.a. tillgången på avverkningsmogen skog. Ökar denna blir det optimala utbudet större vid varje given pris- nivå. En förskjutning av kurvan från läget U, till läget U.Z representerar således effekten av ökad tillgång på avverkningsmogen skog. Utbudskurvan förskjuts i omvänd riktning vid minskad tillgång.

På grund av strukturella friktionselement av olika slag är emellertid det faktiska utbu- det sannolikt lägre än det optimala. Man till- lämpar bl.a. inte genomgående driftsekono- misk samordning av de splittrade bruknings- enheterna inom privatskogsbruket.' Kostna- derna blir därmed högre och utbudet minskar vid varje givet virkespris. Det brukar också framhållas att en psykologiskt grundad spar- samhet hos skogsägarna liksom beskatt- ningen av skogsinkomsterna tenderar att

tagna verkar dessa faktorer så att den fak- tiska utbudskurvan kommer att ligga till vänster om den optimala, t.ex. i positionen U, i figuren ovan. Skillnaden mellan den optimala utbudskurvan U, och den faktiska U,, bestäms därvid av styrkan hos de struk- turella friktionselementen. En skärpning av friktionerna tenderar således att föra den faktiska utbudskurvan åt vänster i figuren. Kurvan med beteckningen E beskriver industrins efterfrågan på virke. Vid högt virkespris kan endast de mest effektiva anläggningarna uppnå kostnadstäckning. Med fallande priser ger även mindre effek- tiva anläggningar driftsöverskott, vilket medför att efterfrågan växer. E-kurvan lutar följaktligen nedåt, åt höger i figuren. Marknaden är i jämvikt när efterfrågan är lika stor som det faktiska utbudet, dvs. vid priset P,. Om denna prisnivå också ger nor- mal förräntning på nyinvesteringar i föräd- lingsledet sker heller ingen kapacitetstillväxt. Skogsnäringen i sin helhet har etablerat jämvikt på en avverkningsnivå motsvarande Q, i figuren. Denna kvantitet understiger

minska utbudsbenägenheten. Tillsamman- ' Dessa frågor har diskuterats i kapitel 4. pris E E1 E2 3 U1 U2 F'3 P2 P1 kvantitet virke 01 Q2 03

Diagram 4]

emellertid den optimala avverkningen, Q, i diagrammet, vilket sammanhänger med att den faktiska utbudskurvan systematiskt avviker från den optimala. De strukturella friktionselementen ger således till resultat att marknaden endast utnyttjar en del av skogs- brukets virkestillgångar.

I ett förlopp där förädlingskapaciteten och därmed efterfrågan på virke växer behöver prisnivån emellertid inte stiga automatiskt. Visserligen växer efterfrågan på sätt som anges av förskjutningen E, —>E2 i diagram 41. Om utbudskurvan samtidigt expan- derar från U, till U.,, så blir dock jämvikts- läget oförändrat (P,). En sådan förskjutning av utbudskurvan bör inträda om t.ex. avverkningskostnaderna är oförändrade och samtidigt tillgången på avverkningsmogen skog ökar. Skogsnäringen kan då expandera utan att prisnivån på virke stiger och utan att förädlingsledet erfar en räntabilitetssänkning.

Det beskrivna förloppet har som synes stora likheter med utvecklingen under 1960- talet. En fortsatt expansion under 1970-talet kan emellertid inte komma till stånd på samma sätt. Denna efterfrågeökning repre— senteras i figuren av förskjutningen E2 —>E,,. Eftersom avverkningarna redan under första hälften av 1970-talet balanserar tillväxten sker emellertid ingen motsvarande expansion av utbudskurvan. Priset tenderar då att röra sig mot sitt nya jämviktsläge, P2, vilket innebär en begränsad prishöjning. Även om efterfrågan sedan inte skulle expandera, utan endast ligga kvar på nivån E,, kan prishöjningarna komma att fortsätta. I enlighet med tidigare givna förutsättningar innebär nämligen virkeskvan- titeten Q,, en viss överavverkning. Tillgången på avverkningsmogen skog minskar, varvid utbudskurvan så småningom återgår till sitt utgångsläge U,. Prisnivån har då höjts till P,, och avverkningarna har åter fallit tillbaka i kvantitet.

De strukturella friktionselementen kom- mer sannolikt att förstärka denna tendens till återgång av utbudskurvan. Som visats i kapitel 4 ställer nämligen den framtida driv- ningstekniken större krav på samordning av privatskogsbrukets brukningsenheter än f.n. tillämpade metoder. Samtidigt måste denna

Norra Sverige (Norrland utom Gästrikland)

200 100 skogsbruket 1000-tal ha Södra Sverige 200— 100 — skogsbruket 1000-tal ha Hela landet 300 — 200— 100—

skogsbruket

Diagram 42 Årliga slutavverkningsarealer i 1000- tal ha.

Genomsnitt för faktisk slutavverkning l965/66— 1969/70: ofylld stapel.

Beräknad areal vid en total avverkning om 90—95 milj. m3 sk, alt. d i Avverkningsberäkningar hösten l969: streckad stapel.

Genomsnitt År 1966/70 1975 1980 1985 Avverkning. milj. m8 sk 65 78— 82 90— 95 90— 95 Sysselsättning. milj. arb. tim. [56 125—135 105— 115 75— 85 Bidrag till BNP, mdr kr” 2,5 2,8— 3,2 353_ 3,7 3,5— 3,7 Investeringar. milj. kr" 410 620Ä680 900—1 000 ] OOO—l 200 Därav: Skogsvård 125 200—220 220— 240 220— 240 Diken. vägar" 125 . .. Maskiner 160

" 1968 års priser. " Inkl. underhåll.

nya teknik introduceras om kostnaderna på längre sikt skall kunna hållas oförändrade. Det bör också uppmärksammas att privat- skogsbruket spelar en mycket viktig roll i den målsatta avverkningsexpansionen. Som fram- går av diagram 42 ankommer den domine- rande delen av avverkningsökningarna på dessa skogar.

Produktion, investeringar och resursanvänd- ning 1970—1985

Tabell 18 ovan sammanfattar skogsbru- kets ekonomiska utveckling under perio- den 1970—1985 i enlighet med de mål som utredningen preciserat i föregående avsnitt. Det bör framhållas att samtliga siffror måste tolkas med största försiktighet. Utgångspunkten för kalkylerna har varit målsättningarna beträffande avverkning och återväxtåtgärder. Sysselsättningens utveck- ling har bestämts genom att applicera en trendmässig nedgång i arbetskraftsförbruk- ningen per producerad m3 sk på 7—8 % per år. Denna siffra har stöd främst i kalkylerna över produktivitetstillväxten i kapitel 3. Skogsbrukets bidrag till bruttonationalpro- dukten har beräknats som produkten av avverkningar i m3 sk och ett antaget föräd- lingsvärde i skogsbruket per m" sk.1 På inve- steringssidan är det egentligen endast skogs- vården som studerats av utredningen. De båda andra posterna. investeringar i vägar och diken samt maskin— och transportmedelsin—

vesteringar, är trendmässiga framskrivningar på basis av 1960-talets utveckling.

Som framgår av tabellen är sysselsätt- ningsminskningen påtaglig. Trots växande avverkningar halveras den totala arbetsin- satsen under lS-årsperioden. Även investe- ringarna förändras anmärkningsvärt mycket, från 400 till över 1000 milj. kr. Den största ökningen ligger emellertid här på maskinin— vesteringarna som enligt trendkalkylen skall växa från 160 milj. kr. (1966/70) till 540—500 milj. kr. vid 1980—talets början. Även om beräkningen är synnerligen schematisk kan den ges visst empiriskt stöd. Vid den givna investeringsutvecklingen kommer således kapitalkostnaderna per sysselsatt att bli 4—5 gånger större i början på 1980-talet än de är f.n. Enligt kalkylerna i kapitel 3 motsvaras detta i stort sett av en övergång från dagens konventionella avverkningsteknik till vad som där kallas ”l:a generationens mekaniserade system”.2 Den allmänna mekaniseringstren- den måste sannolikt bli starkare om den efter- strävade produktivitetshöjningen för arbets- kraften skall uppnås.

Sysselsättningen inom stödområdena Det är väl känt att skogsbruket har stor betydelse för sysselsättning och inkomst-

' Detta värde har satts lika med genomsnittet för åren 1966/70. 2 Se tablå på s. 95 i kap. 3.

bildning i glesbygderna. I själva verket har rationaliseringen av skogsbruket varit en starkt bidragande orsak till att arbetskraften i dessa regioner blivit undersysselsatt och arbetslös.

Det är emellertid svårt att närmare preci— sera enbart skogsbrukets relativa betydelse i här berörda avseenden. Kombinationen med jordbruk spelar nämligen i dessa fall en så avgörande roll att det är den samlade sys- selsättningen i båda näringarna som utgör försörjningsunderlaget. Jord- och skogsbruk hade år 1965 tillsammantagna större syssel- sättning än industrisektorn inom den s.k. Norra glesbygden.1

Näringarnas betydelse minskar emellertid både i absoluta och relativa tal. Enligt läns- planering 1967 och undersökningar som utförts inom ramen för ERU2 kan man beräkna att jord- och skogsbrukets syssel- sättning inom norra glesbygden” minskar från 49000 årsverken år 1965 till 22 000 årsverken år 1980. dvs. med igenomsnitt9000 årsverken per femårsperiod. Inom norra tätbygden är motsvarande nedgång 6000 årsverken per femårsperiod.4 Tillsammantagna utgör dessa regioner praktiskt taget hela Norrland samt stora delar av Dalarna och Värmland. Man får således enligt dessa beräkningar en total sys- selsättningsminskning med 30000 årsverken per tioårsperiod i de berörda delarna av landet.

Ovan nämnda regioner motsvarar ungefär tillväxtområdena I—-III enligt riksskogstaxe- ringarnas indelningsgrund.5 För dessa områ- den är avverkningar och skogsvård kända. Man kan därför erhålla en ungefärlig upp- fattning om sysselsättningen i skogsbruket genom att utnyttja åtgångstal för arbetskraft i avverkning och skogsvård. En kalkyl efter dessa grunder redovisas i diagram 43—44.

Det framgår även där att sysselsättningen inom skogsbruket var fallande under hela 1960-talet. Totalt minskade den med 4,5—6 milj. dagsverken eller med minst 20 000—25 000 årsarbetare. Vid oförändrade avverkningar och skogsvård kommer denna trend att bestå under hela 1970-talet. I absolu- ta tal reduceras då nedgången till 15 000—20 000 årsarbetare.

Även med utredningens förslag till avverkningspolitik blir sysselsättningen fal- lande. Eftersom avverkningarna förutsätts växa i samtliga tillväxtområden är nedgången emellertid mer begränsad. Totalt blir den där av storleksordningen 7 500—10 000 årsarbeta— re. Expansionen på avverkningssidan har så— ledes en betydande effekt på sysselsättningen i glesbygderna. Omkring hälften av nedgång- en kan motverkas på detta sätt. Som framgår av diagram 43 är denna effekt särskilt påtaglig inom tillväxtområde I, som omfattar glesbyg- derna i Norrlands inland. Sysselsättnings— minskningen kan där begränsas till en tredje- del genom expansion av avverkningarna. Ut— redningen vill på dessa grunder poängtera den sysselsättningspolitiska betydelsen av att ovan förordade avverkningar och skogsvård genomförs.

Avverkningarna skall enligt målsättningen växa med omkring 6 milj. m” sk i tillväxt- område I och med omkring 7 milj. m” sk i tillväxtområdena II—III. De ekonomiska förhållandena skiljer sig emellertid avsevärt mellan områdena. I regionerna II—III är avsättningsläget för den allt dominerande delen av virkestillgångarna relativt gott. Förutsättningarna för att avverkningsexpan- sionen där skall komma till stånd är därför i stort sett desamma som gäller för landet i övrigt.

Inom tillväxtområde I upptar däremot de sämre avsättningslägena betydande delar av skogsmarksarealen. I Virkesbalanser 1967

'Norra glesbygden omfattar Norrlands inland utom Ostersund samt inre delarna av Dalarna och Värmland. Se Regionalutveckling och planering. SOU 1971: 16.

= Samhällsutvecklingen i glesbygderna. Expert— gruppen för regional utredningsverksamhet. ERU l972(stenci112: 1.72).

” Norra glesbygden omfattar hela Norrland, Värmland och Dalarna utom de tättbefolkade områ- dena kring kuststäderna i norr. kring Ostersund och Sundsvall samt Gävle—Falu—regionen. De uppräk— nade områdena utgör norra tätbygden.

" Samhällsutvecklingen i glesbygderna. Expert- gruppen för regional utredningsverksamhet, ERU 1972 (stencil 12.1.72).

5 Värmlands län ingår inte med någon del i till- växtområde I—III. Omvänt gäller att tillväxtom- rådena ovan inkluderar delar av Gävleborgs och Kopparbergs län som ej ingår i de norra tät-och glesbygderna.

milj dv

___—_ 1970— 5 _ 4 _ 3 -4 2 _ lllllll

/

[

l 1 960

1970, beräkning med ledning av faktisk avverkning 1980, beräkning med ledning av utredningens förslag till awerkning och skogsvård 1980, beräkning med ledning av oförändrad

awerkning och skogsvård

lllllllll

|lllll|||

"”|...l....ll||l|lllllllllllllllllllllllll

lill

"||| || ||

1 1980

F 1970

Diagram 43 Beräknad sysselsättning inom tillväxtområde I (Norrbottens och Västerbottens lappmarker samt Jämtlands län) 1960—1980.

betecknades av denna anledning en avverk- ningskvantitet motsvarande ca 3 milj. m3 sk i regionen som "tveksam tillgång” på grund av att avverknings- och transportkostnader teo- retiskt kunde beräknas uppgå till mer än 42 kr/m3 f. Med den högre siffra som gäller för avverkningarna enligt utredningens målsätt- ning växer denna kvantitet. Sannolikt kom— mer den att överstiga 5 milj. rn3 sk, vilket i det närmaste motsvarar hela avverkningsök- ningen inom regionen. De allmänna ekono- miska betingelserna måste därför utvecklas gynnsamt för skogsbruket om expansionen inom denna del av stödområdet skall reali- seras utan att speciella stödåtgärder vidtas. Målsättningen för avverkningarna måste, som visats ovan. bedömas vara betydelsefull för sysselsättningsutvecklingen inom stöd— områdena. Samma positiva bedömning gäl-

ler inte generellt från renodlat skogspolitisk utgångspunkt för det fall att man inte uppnår full täckning av avverknings- och transport- kostnader. Verksamhet inom skogsbruket kan, trots detta, vara det för samhället minst kostnadskrävande sysselsättningsalternativ som står till buds för glesbygdens arbets- kraft. Enligt utredningens mening bör därvid avverknings- och återväxtpolitiken bedrivas så att största möjliga sysselsättningseffekt uppnås i glesbygderna.

Skogsbruket och miljön

Skogsbrukets roll i miljövårdssammanhang är en fråga som faller utanför utredningens upp- drag. Utredningen har dock inte bortsett från det samband och de konfliktsituationer som

finns mellan skogsbruket och naturvården i dess vidare bemärkelse.

Skogen har en dominerande betydelse för detsvenskalandskapetoch ger särprägelnåtde svenska naturförhållandena. Det är därför självklart att skogsbruket inte kan bedrivas utan att landskapsbilden påverkas lokalt och attekologiska förändringar sker.

Syftet bakom skogsbruket är dock väl för- enligt med den miljöpolitiska målsättningen — långsiktig hushållning med naturresurserna. Skogsbruket avser att förbättra och om möjligt påskynda naturens egen produktionsförmåga utan att försämra den på kort eller lång sikt. Ett försummat utnyttjande av skogen skulle där— emot med stor sannolikhet ledatill en snabbare uttömning av sådana inte förnyelsebara natur- tillgångar, som är råvara till produkter som an- vänds istället för trä och papper.

Gällande skogsvårdslagstiftning förhindrar sådant skogsbruk som kan leda till markför- störing eller klimatförsämring. Därtill kom— mer de skyddsmöjligheter som naturvårdslag och bekämpningsmedelslagstiftning ger. Med den långa erfarenhet som finns av rationellt skogsbruk och utifrån dagens kunskaper sak- nas enligt utredningens uppfattning anledning att belägga skogsbruket med restriktioner ut- över dem som gällande lagstiftning ger möjlig- het till. Dock är det angeläget att forskningen på detta område ständigt hålls på en kvalitativt sett hög nivå. De kemiska hjälpmedlens verk- ningar på människor och på flora och fauna kräver självklart särskilt noggrann uppmärk— samhet. De utgör också idag det mest kontro- versiella inslaget i modernt skogsbruk.

Skogsbruket synes i många avseenden ha positiva effekter på flora och fauna. I den mån

milj dv 1960 — 1970, beräkning med ledning av faktisk avverkning _ 1970 — 1980, beräkning med ledning av utredningens förslag om avverkning och skogsvård _ _ _ _ _ 1970 — 1980, beräkning med ledning av oförändrad awerkning och skogsvård 10 _| 8 _. nd 5 _ 4 _ 3 __ 2 __

%

l 1 960

| 1 1970 1980

Diagram 44 Beräknad sysselsättning inom tillväxtområdena II och 111 (övriga Norrland samt Kopparbergs län) 1960—1980.

negativa verkningar konstaterats torde dessai inte ringa utsträckning kunna motverkas utan större ekonomiskauppoffringar vid engod pla- nering av de olika skogliga åtgärderna.

De estetiska verkningarna av det moderna skogsbruket synes däremot svårare att mot- verka. Även om de enskilda kalhyggesytorna kommer att begränsas i förhållande till vad som förekommit under de senaste decennier- na, så kommer antalet sådana ytor att öka och för en tid inverka på landskapsbilden. Deloka- la variationerna kommer att vara avgörande för hur denna påverkan upplevs. Den högre slutavverkning som utredningen förordar kommer i detta sammanhang att spela en un- derordnad roll.

Ett rationellt skogsbruk leder till att fram- komligheten i markerna försvåras under ett antal år i anslutning till avverkningen. Detta innebär en konfliktanledning med det rörliga friluftslivet. även om man bör beakta att tidi- gare brukningsmetoder innebar att en större areal än nu samtidigt var föremål för ingrepp. För rekreationsändamål krävs lätt tillgängliga närområden och utflyktsområden i anslutning till våra tätorter. Även vid relativt högt ställda krav på arealen för den rekreationssökande allmänheten behövs en mycket liten andel el- ler någon procent av våra skogsmarksarealer för att täcka dessa behov. Lokalt kan behovet naturligtvis bli stort. Det bör dock finnas goda möjligheter att genom frivilliga överenskom- melser. genom naturvårdslagstiftningen eller genom den kommunala planeringen tillgodose dessa önskemål utan att nämnvärt påverka det samlade skogsbrukets expansionsmöjligheter.

I övrigt bör de estetiska återverkningarna av skogsbruket vägas mot det förhållandet att lönsamhet i denna näring är en grundläggande förutsättning för fortsatta arbetsmöjligheter i de flesta av våra glesbygdsområden.

Målsättningarna och skogspolitiken

Utredningen framlägger i betänkandets nästa avdelning förslag om förändring av skogs- politiken. Till en del är dessa förslag av övergripande karaktär och härledda ur föränd- ringen i de allmänna ekonomiska, sociala och tekniska betingelserna i samhället.1 På åtskilli-

ga punkter kan emellertid förslagen relateras direkt till målformuleringarna i detta kapitel.

På den återväxtpolitiska sidan förordar utredningen en mer systematisk inriktning på beräkning av kostnaderna för olika åtgärds- program. Utredningens förslag om en för- stärkning av den skogspolitiska planeringen (kap. 6) är ett uttryck för dessa syften. Detta förslag kan emellertid påverka politiken först på längre sikt. Vad beträffar omfattning och inriktning av de närmast aktuella åtgärds- programmen är utredningens förslag om skogslagstiftningens uppläggning (kap.7) och avgifts- bidragssystem (kap. 9) direkta ut— tryck för målsättningarna.

Frågorna om avverkningspolitikens upp- läggning är mer mångfasetterade till sin karaktär. Som framkommit ovan bör enligt utredningen den framtida avverkningspoliti- ken på ett mer flexibelt sätt än tidigare ta hänsyn till förändringar i virkesproduktion, beståndssammansättning samt utbuds- och efterfrågeutveckling. Utredningens förslag att förstärka den skogspolitiska planeringen är betydelsefullt för att denna politik skall kunna realiseras. Utredningen framlägger dessutom förslag om en utbudspåverkande politik (kap. 7 och 9) i syfte att underlätta skogsnäringens anpassning till den överav- verkning som föreslagits ovan.

Skogsbrukets strukturproblem består enligt utredningens mening i att driftsformerna på de mindre bruksenheterna inte är anpassade till förändrade tekniska och ekonomiska betingelser. Utredningen förutsätter att en sådan anpassning underlättas genom fördju- pad samverkan och fortsatt fastighetsrationa- lisering (kap. 10).

Skogsbruket spelar en betydelsefull roll för både sysselsättning och inkomstbildning inom de s.k. stödområdena. Skogspolitiken har därför regionalpolitiska aspekter som måste beaktas. Utredningen föreslår på dessa grunder en vidgad samordning med övrig regional- och sysselsättningspolitik (kap. 9).

Aktivt skogsbruk medför effekter som är externa i förhållande till den enskilda bruk-

'Dessa frågor har behandlats i betänkandets inledning.

ningsenheten och vars yttersta verkningar ofta berör övergripande samhälleliga miljö- frågor. Utredningens förslag i hithörande frågor (kap. 7) är emellertid begränsat till att behandla sådana externa effekter som sam- manhänger med produktionsförhållandena inom skogsbruket.

Utredningen anger principiella riktlinjer för den skogspolitiska myndighetens arbets- uppgifter. funktion och organisatoriska upp- byggnad. (Kap. 11.) Diskussionen av systemet för beskattning av skogsinkomster (kap. 8) be- rör flera centrala skogspolitiska frågor: åter- växt-. avverknings- och strukturfrågor.

Utredningens förslag till förändringar i skogspolitiken är endast principförslag. De måste därför följas av tekniska utredningar för utarbetande av förordningar, organisa- tionsplaner. m. m.

B Skogspolitikens medel

6. Den skogspolitiska planeringen

Analysen i föregående avdelning utmynnade i en formulering av skogspolitikens mål för den närmaste lO—lS—årsperioden. Det åter- står nu att i denna avdelning utforma den politik som kan påverka utvecklingen så att målen uppfylls. Härvid kan ett antal olika skogspolitiska medel komma att bli aktuella. Alla dessa kan inte behandlas här. En begräns- ning måste göras och den självklara utgångs- punkten har därvid varit att endast sådana me- del beaktats som har direkt relevans för det av utredningen framlagda skogspolitiska pro- grammet.

1 kapitlen 7 t.o.m. 10 diskuteras lagstift- ningen om skogsskötsel, beskattningen av skogsinkomster, statens stöd till skogsbru- ket i form av bidrag och förbättrade kreditför- hållanden samt strukturpolitiska åtgärder av olika slag. I kapitel 11 behandlas de organisa- toriska formerna för skogspolitiken, dvs. den skogspolitiska myndighetens utformning. Varje enskilt kapitel avslutas med ett konkret förslag till skogspolitik från utredningen. Des- sa förslag kan inte studeras isolerade från varandra, eftersom de utgör en del i ett inte- grerat skogspolitiskt program. Betänkandets avslutande kapitel, det 12:e, tjänar därför inte enbart syftet att sammanfatta de olika delför- slagen. Det skall också samordna de olika delarna till ett totalt program och därmed ange förslagets principiella huvudinriktning.

Grundvalarna för detta slutgiltiga förslag från utredningen utgörs av analysen i kapitlen 2—11. Redogörelsen i dessa kan således

sägas beskriva en viss form av skogspolitisk planering. Utredningen finner det vara bety- delsefullt att denna typ av planering i fram- tiden kan bedrivas kontinuerligt och på grundval av betydligt mer tillförlitlig infor- mation om behov av åtgärder och om politi- kens verkningar. För detta ändamål krävs emellertid dels att metoder för sådan över- siktlig planering utvecklas, dels att ett mer omfattande och säkrare dataunderlag blir tillgängligt för den planerande myndigheten.

Avsikten med detta kapitel är att beskriva huvudlinjerna i ett sådant planeringsarbete. Därmed anges också inom vilka ramar den framtida politiken skall verka. Beskrivningen syftar emellertid inte till att ge detaljerade anvisningar för planeringsarbetets upplägg- ning. I själva verket torde det vara omöjligt att på förhand precisera vilka analystekniska lös- ningar som skall användas i en given plane- ringssituation. På samma sätt som i de föregå- ende kapitlen blir nämligen valet av analysme- toder beroende av vilka förenklingar som ter sig rimliga och nödvändiga för att bestämda slutsatser skall kunna dras av tillgängliginfor- mation.

Skogspolitikens förändrade roll

Som visats ovan har ett av skogspolitikens centrala mål varit att skapa förutsättningar för på lång sikt uthålliga virkesuttag från de svenska skogarna. Man har här arbetat på två sätt. För det första har politiken inriktats på

att säkerställa tillkomsten av nya bestånd efter avverkning. För det andra har avsikten varit att förhindra avverkningar som skulle kunna skapa balansproblem på längre sikt. Det första ledet i politiken kan karaktäriseras som resursskapande, det andra som resursbe- varande. Denna inriktning har, som visats i in- ledningskapitlet till utredningen, sin givna his- toriskaförklaring.

Politiken har emellertid endast i ringa utsträckning direkt varit inriktad på att styra utnyttjandet av virkestillgångarna på ett från samhällets synpunkt önskvärt sätt. Även detta förhållande har sin historiska förkla- ring. I dag måste dock läget bedömas annor- lunda. Som visats i kapitel 3 finns nämligen överskott på avverkningsmogen skog. Utredningen har för sin del funnit att det är av stort samhälleligt intresse att dessa till- gångar utnyttjas. Detta kan eventuellt med- föra att avverkningarna inte för all framtid kan bibehållas på samma höga nivå som under ett nära liggande expansivt skede.l I realiteten eftersätts därmed inriktningen på en långsiktig stabilitet i virkesuttaget till för- mån för ett bättre utnyttjande av existerande tillgångar.

Den långsiktiga stabiliteten har tidigare upp- rätthållits för att garantera inkomster och sys- selsättning åt skogsbrukets och förädlings- industriernas arbetskraft och kapitalresurser. Stabiliteten blir emellertid under tider med snabba ekonomiska och sociala förändringar knappast ett eftersträvansvärt mål i sig. Att förutse de framtida förändringarna och påver- ka utvecklingen i önskvärd riktning fåri stället anses vara politikens huvuduppgift. Inom skogspolitiken är denna förmåga till förutseen— de speciellt betydelsefull eftersom åtgärder i nuet, de må vara avverknings- eller produk- tionsbefrämjande. utövar ett starkt inflytande påresurstillgångeniframtiden. Skogspolitiken kan därför inte ge upp sin långsiktiga inrikt- ning.

Som framgått ovan är ett av utredning- ens mål för skogspolitiken att underlätta en relativt snabb ökning av avverkningar— na under senare delen av 1970-talet. För att det- ta skall ske måste virkesefterfrågan växa. Förädlingsindustriernasproduktionskapacitet

måste alltså öka i motsvarande grad. Försla- gen idetföljande avseremellertid endast åtgär- der som skall kunna tillgodose industrins råva- rubehov.

En av politikens huvuduppgifter blir att öka utnyttjandet av den avverkningsbara skogen. Samtidigt kvarstår från den nuvarande skogs— politiken flera målsättningar i oförändrat skick. Den framtida skogspolitiken får på detta sätt ett i väsentliga avseenden vidgat innehåll. Den långsiktiga stabiliteten ersätts med lång— siktigt planerad förändring. Den resursskap- ande politiken kompletteras med instrument som påverkar resursutnyttjandet.”-' Dessa ef- fekter kan inte uppnås med mindre än att nya skogspolitiska medel används. Medlen är helt oprövade och deras verkningar osäkra. Sär— skilt svårt är att avgöra om föreslagna åtgärder har tillräcklig styrka i den bemärkelsen att de leder hela vägen fram till de uppställda målen. Den framtida utvecklingen får utvisa om detta är fallet. I den skogspolitiska planeringen är därför avstämning mellan plan och utveckling en betydelsefull arbetsuppgift. Politiken måste korrigeras innan den faktiska utvecklingen hunnit att alltför mycket fjärma sig från den planerade.

Långsiktig plan för resursutnyttjandet

Dessa nya element i skogspolitiken pekar mot att det föreligger behov av en plan för re- sursutnyttjandet på längre sikt. Utredning- en har i de fem föregående kapitlen velat ge en principskiss till en sådan planering. I stort torde denna principskiss till sitt innehåll någorlunda motsvara de krav som bör upp- ställas på planeringen. Resursplanen skall således ange målsättningen för sådana pro- duktionsstimulerande åtgärder som återväxt- arbete och skogsgödsling samt för avverk- ning i olika delar av landet och inom olika kategorier av skogsägare i den mån som dylika fördelningar är relevanta för den

* P.g.a. brister i existerande dataunderlag kan inga bestämda slutsatser dras rörande de mer långsiktiga effekterna av en stark expansion under 1970-talet. Se kap. 3.

2I viss mån kan naturligtvis också gällande begränsningar av resursutnyttjandet sägas vara exempel på en dylik politik.

föreslagna skogspolitiken. Vidare skall pla- nen redovisa de anspråk på arbetskraft och kapital som följer med utvecklingen.

Planeringen skall belysa vilka alternativa utvecklingsförlopp som är genomförbara. Denna analys blir emellertid lätt innehållslös om inte metoder och dataunderlag uppfyller rimliga kvalitetskrav. I den framtida plane- ringen måste man därför utveckla metoder som kan användas för att belysa de långsik- tiga konsekvenserna av ett visst avverk- ningsprogram samtidigt som man tar hänsyn till att produktionsstimulerande åtgärder vidtas.1 Man har emellertid anledning för- moda att de kostnads-intäktsmässiga aspek- terna av dylika totalt integrerade utveck- lingsplaner inte kan belysas annat än på ytterst schematiskt sätt. Den integrerade utvecklingsplanen är därför närmast att betrakta som sammanfattningen av ett delplaneringsarbete.

I delplaneringen blir huvudsyftet att partiellt belysa samhällets kostnader och intäkter vid olika förlopp vad beträffar t.ex. intensiteten i återväxtåtgärderna eller av- verkningarna. I själva verket kommer därför åtskilliga av de centrala avvägningsfrågorna att avgöras på denna nivå. Analysen måste då drivas mer i detaljer och detta kan eventuellt medföra att en uppdelning av planeringen på delproblem. på sätt som skett i kapitlen 2. 3 och 4 ovan, blir nödvändig. I samma riktning verkar också det förhållandet att de yttre förutsättningarna för analysen — världsmarknadsefterfrågan och produktions- teknikens utveckling — endast kan förutses med en betydande grad av osäkerhet. För att man skall kunna få en fullständig bild av den skogspolitik som en given resursutnyttjande- plan representerar, måste därför det bakom- liggande utredningsarbetet ges en utförlig presentation.

En utvidgad planering av detta slag ställer större krav på statistiska uppgifter om bl.a. utvecklingen av landets tillgångar på skogs- mark och växande skog. De s.k. riksskogs- taxeringarnas arbetsuppgifter bör därför utökas och inordnas i det regionala plane- ringsarbete som beskrivits ovan. Den regio- nala uppdelningen av landet bestäms av för-

t.ex.

ädlingsindustriernas lokalisering och mönst- ret för virkestransporterna.

Den ovan beskrivna planeringen kan karaktäriseras som renodlad produktionspla- nering. Man måste därför tänka sig att de mer övergripande markanvändningsfrågorna är föremål för långsiktig planering, som anger förutsättningarna för produktionsplane- ringen. Utredningen finner ingen anledning att här ta upp en diskussion om formerna för och innehållet i markanvändningsplaneringen.

Planeringens institutionella förhållanden

Såväl planeringen som skogspolitikens prak- tiska genomförande förutsätter existensen av regionala myndigheter med ett centralt sam- ordnande organ. Den existerande skogs- vårdsorganisationen och Skogsstyrelsen kan fylla denna funktion. eventuellt utökad med viss datainsamling. Grundmaterialet för pla- neringsarbetet kommer dock sannolikt till sin övervägande del att hämtas från fristående utredningsorgan som riksskogstaxeringarna och liknande institutioner.

Den skogspolitiska myndighetens centrala arbetsuppgifter blir av två slag: dels att utreda och framlägga grundmaterialet för den långsiktiga resursanvändningsplanen, dels att praktiskt genomföra den i planen antagna skogspolitiken. Vidare skall myndigheten vid behov inkomma med förslag om förändringar av politiken. Planeringsarbetet bör bedrivas på ett sådant sätt att planrevisioner regel- mässigt kan genomföras vart femte år. Dessemellan kan ändringar i politiken aktualiseras endera som en följd av att någon eller några för planeringen väsentliga yttre omständigheter förändrats, eller på grund av att den förda politiken inte haft avsedda effekter.

Planen kommer till sin övervägande del att utarbetas vid den centrala skogspolitiska myndigheten. Man bör därvid, åtminstone under inledningsskedet, pröva om delar av planeringsarbetet kan utföras av fristående

' I bilaga 2 till detta betänkande presenteras en principskiss till en planeringsmodell av det slag som kan bli aktuell för detta syfte. Delar av modellen har också utnyttjats vid analysen i avd. A.

forsknings- och utredningsinstitutioner efter den modell som Iångtidsutredningarna ut- vecklat. Till myndigheten knyts då ett kansli med funktionen att samordna och leda plane- ringsarbetet. Man bör även överväga atttillsät- ta ett skogspolitiskt planeringsråd med uppgift att bistå myndigheten i planeringsarbetet. Rå- det skall vara sammansatt av representanter för skogsnäringen, staten och andra berörda intressegrupper.

Den skogspolitiska myndighetens planma- terial måste samordnas med näringspolitiken i övrigt. Framför allt gäller det att avstämma avverkningarna gentemot industrins förut- sedda råvarubehov. I vissa fall bör regionala sysselsättningseffekter tas upp till behand- ling. Denna samordning kan lämpligen ske mellan berörda myndigheter eller på depar- tementsnivå. Några särskilda samordnande organ för detta ändamål är ej nödvändiga. Planen bör fastställas på politiskt ansvarig nivå. Planen måste nämligen, för att politiken skall kunna nå avsedd verkan, vara ett poli- tisktdokument.

Detta sammanhänger med att planmate- rialet delvis vilar på osäkra förutsättningar. Under andra omständigheter, som för en enskild bedömare ter sig lika sannolika, skulle politiken ha blivit annorlunda. Från hans egen ekonomiska situation hade den då tett sig mer eller mindre ”sympatisk”. Den skogspolitiska myndighetens möjligheter att kraftfullt genomföra den planerade utveck- lingen underlättas därför av att planen fåttoffi- ciell politisk prägel.

För undvikande av missförstånd vill utredningen framhålla att den planering som föreslagits inte nödvändigt betyder att skogspolitiken skall styra utvecklingen enligt mer strikta linjer än tidigare. Själva plane- ringsarbetet utgör endast ett slags inventering av vilka utvecklingsalternativ som är prak- tiskt genomförbara. Via politiska beslut

fastställs sedan ett sådant alternativ som skogspolitiskt program. Först därigenom anges således graden eller styrkan i den styrning som politiken de facto syftar till. Det är inte planeringen utan det politiska beslutet som är avgörande för skogspolitikens

uppläggning.

Utredningensförslag

Utredningen föreslår att inom ramen för skogspolitiken fastläggs en långsiktig plan för resursutnyttjandet inom skogsbruket. Planen fastställs av Kungl. Maj:t och Riksdag i sådan form att den får karaktären av ett politiskt dokument.

Planen skall ange målsättningar för åter- växtåtgärdernas omfattning, övriga produk- tionsstimulerande åtgärder, avverkningar och andra för skogspolitiken intressanta storheter enligt de riktlinjer som diskuterats ovan. Planeringen skall ej styras av en på förhand bestämd målsättning för den långsiktiga pro- duktionsnivån. Planen skall tillämpa gängse näringspolitiska principer för att uppnå effek- tivt resursutnyttjande. full sysselsättning samt social och ekonomisk trygghet.

Planen skall vidare ange de åtgärder som bedöms vara nödvändiga för att den målsatta utvecklingen skall realiseras. I vissa fall kan det vara önskvärt att planen anger hur den framtida skogspolitiken skall inriktas, även om åtgärderna inte är omedelbart före- stående.

Planeringsarbetet och det praktiska ge- nomförandet av skogspolitiken skall åvila den skogspolitiska myndigheten och dess under- ordnade. regionala organ. Det skall bedrivas så att planrevisioner regelmässigt kan ske vart femte år. Vidare skall myndigheten däremellan inkomma med förslag till om- läggning av skogspolitiken om de yttre förut- sättningarna ändras.

7. Skogsvårdslagen

Principer för lagstiftningen

Den svenska skogspolitiken har i betydande omfattning reglerat skötseln av skogarna lagstiftningsvägen. Nu gällande skogsvårds— lag från 1948 måste i själva verket ses som det centrala skogspolitiska medlet. Det är därför naturligt att inleda diskussionen av de olika skogspolitiska medlens verkningar med en genomgång av denna lagstiftning. Syftet är att komma fram till en så klar och entydig värdering av dess betydelse som möjligt. Man stöter därvid på svårigheter eftersom verkningarna kan bli olika i olika situationer. Det finns därför anledning poängtera att analysen avser att ge en bild av de allmänna tendenserna. I enskilda fall kan verkningarna bli av annan karaktär.1

För att värdera ett politiskt medel måste man fastställa målen för politiken. I samband med lagstiftning rörande skogsskötselfrågor finns det anledning att diskutera två olika prin- ciper som speglar något olika ambitionsnivåer hos politiken.

En sådan principiell uppläggning kan karaktäriseras som vanhävdslagstiftning. Syftet kan i detta fall vara relaterat till en natur- eller miljövårdsmålsättning och beskrivs allmänt av att man vill undvika skadliga verkningar på andra aktiviteter i samhället. Som ett näraliggande exempel kan nämnas bestämmelser till skydd mot mark- förstöring eller klimatförsämring. Den nu gällande skogsvårdslagen innehåller i para-

graferna 25—29 bestämmelser av detta skag, Reglerna avser bl. a. att förhindra att skogen brukas på ett sådant sätt att sand- eller jord- flykt uppkommer eller att fjällskogsområdena successivt utvidgas.

Lagstiftning för att förhindra vanhävd kan emellertid ges ett vidare samhällsekonomiskt innehåll. För jordbruksmark gäller således en s.k. jordhävdslag där bestämmelser om vanhävd direkt anknutits till den strävan till rationella brukningsenheter som utgör ett centralt inslag i jordbrukspolitiken. En lik- nande uppläggning kan naturligtvis genom- föras inom skogspolitiken. Lagstiftningen skulle då syfta till att förhindra användning av sådana brukningsmetoder som äventyrar de allmänna skogspolitiska målsättningarna.2 En uppläggning av lagstiftningen efter dessa riktlinjer ställer inte med nödvändighet krav på att brukningsmetoderna skall vara effek- tiva vare sig i samhällsekonomisk eller pri- vatekonomisk bemärkelse.”

En andra princip för lagstiftningen erhålles om man vill garantera en bestämd lägsta nivå

' 1 Inledning till betänkandet återfinns en redo- görelse för de historiska och allmänpolitiska för- hållanden som medverkat till lagstiftningens framväxt och uppläggning. Föreliggande kapitel anlägger därför ett mer renodlat ekonomisk-tek- niskt betraktelsesätt.

'-' Naturligtvis också. i förekommande fall, att mark lämnas obrukad på ett sätt som kan leda till vanhävd.

”Se Utredning med förslag om jordhävdslag. SOU l968z23 samt Kungl. Maj:ts prop. nr 123 år l969,s.21—25.

för produktionsvolymen på lång sikt. Denna uppläggning av politiken får ses som ett ut- tryck för att kommande generationer skall garanteras vissa minimitillgångar av gagn— virkesduglig skog.1 Det förefaller då vara na- turligt att denna miniminivå, på sätt som gäller för jordbrukets s.k. beredskapsmålsättning, bestäms av att vissa grundläggande försörj— ningsbehov skall tillfredsställas med inhemsk produktion. En sådan produktionsmålsättning är emellertid mycket anspråkslös. Den torde i själva verket ligga under den gräns som en allmänt accepterad vanhävdslagstiftning bör kunna uppnå?” En lagstiftning som tar sikte på att uppnå uthålligt skogsbruk med produktionsvolymen på lång sikt anpassad till de inhemska behoven saknar således praktiskt intresse.

Låter man ambitionsnivån för produk- tionsvolymen växa nås emellertid förr eller senare ett läge (tredje nivån) där en renodlad vanhävdslagstiftning inte längre kan garantera att målsättningen uppnås. Den nu gällande svenska skogsvårdslagen bör ses just på detta sätt, dvs. som ett medel för att garantera att produktionen på lång sikt anpassas till den öns- kade nivån. Det centrala problemet blir då att finna ett ”rimligt” sätt att bestämma produk— tionsmålet. Därtill måste anges vilka delar av skogsbrukets allmänna skötselprogram som skall regleras i lag. Det kan här bli fråga om par- tiell eller total reglering allteftersom den till- gängliga produktionstekniken tillåter att målet uppnås på flera eller endast ett enda sätt. Man har således betydande variationsmöjligheter när det gäller att utnyttja lagstiftningen för att uppnå en mer ambitiös produktionsmålsätt- ning.

Samhället kan emellertid knappast ha intresse av en lagstiftning som verkar efter dessa allmänna och tämligen oklart definie- rade principer. Skogsvårdslagen måste tolkas som ett skogspolitiskt program. Det faller sig därvid naturligt att studera lagens upplägg- ning mot bakgrund av de allmänna mål för effektivt resursutnyttjande samt sociala och andra ekonomisk-politiska ambitioner som redovisats i de föregående kapitlen. Lagen är vidare principiellt konstruerad som en eko- nomisk lagstiftning. I själva verket betyder

detta att målsättningen om effektivt resurs- utnyttjande framhävs. Som framhållits ovan följer nämligen inte av strävandena mot ett uthålligt skogsbruk att även effektiviteten skall vara den största möjliga. Den följande diskussionen av skogsvårdslagens principer renodlar effektivitetsaspekten. I detta effek- tivitetsbegrepp ingår också att produktions- målet bestäms på lång sikt, även om avverkningarna kan tillåtas variera såväl uppåt som nedåt. Uthållighetsprincipen är således omformulerad i enlighet med utred- ningens uppläggning av avverkningspolitiken ikapitelS.

tillämpnings-

Skogsvårdslagen och dess föreskrifter

Lagens tillämplighetsområde och allmänna principer

I skogsvårdslagens inledande paragraf stad- gas att bestämmelserna reglerar skötseln av "skogsmark med därå växande skog”. Till- lämplighetsområdet bestäms därför av skogs- marksbegreppets omfattning. Enligt paragraf 2 är all mark att betrakta som skogsmark om den är lämplig för skogsproduktion.” Marken ifråga får emellertid ej ”i väsentlig utsträck- ning utnyttjas för annat ändamål, eller om den är outnyttjad, vara mera ägnad för annan verksamhet än skogsbruk".

Den inledande paragrafen anger också att lagen har en ekonomisk grundval. Skötseln skall utformas så "att tillfredsställande eko- nomiskt utbyte erhålles”. Ifrågavarande stadgande har två syften. Först och främst kan det ses som en allmän skogspolitisk

' Denna målsättning får inte sammanblandas med de mer etiska problem som särskilt i äldre skogspolitisk debatt diskuterades som en fråga om i vilken utsträckning olika generationer bör tillgo- dogöra sig existerande skogstillgångar

2 Man kan här bl.a. visa på att inte mer än en tredjedel av skogsbrukets totala produktionska- pacitet behöver tas i anspråk för att tillfredsställa nuvarande inhemska konsumtion. 3 På detta sätt sker alltså gränsdragningen gent- emot impediment och likande marker. Otvivel- aktigt måste detta tolkas som ett ekonomiskt kri- terium som både teoretiskt och praktiskt kan vålla vissa problem. I den fortsatta diskussionen bortses emellertid från dylika svårigheter.

programförklaring innebärande att samhället ställer vissa bestämda krav på företag och enskilda som bedriver skogsbruk. Kraven kan självklart realiseras endast i avseende på sådana faktorer som företaget självt kan påverka, dvs. val av produktionsmetoder och effektiviteten i utnyttjandet av resurserna. Företagen åläggs således i princip att produ- cera till lägsta kostnad.

En sådan kostnadsminimering kan uppnås på många sätt: anpassning av arbetskraftsin- sats och mekaniseringsgrad, utnyttjande av råvaror som gödselmedel och liknande, gall- rings- och röjningsprogrammens upplägg- ning. Bestämmelsen avser ej att styra resurs- användningen i samtliga dimensioner. Kra- vet på tillfredsställande ekonomiskt utbyte anges Således endast gälla "skogsmark med därå växande skog". En tolkning av denna begränsning måste därför bli att av alla sköt- selprogram som är praktiskt genomförbara sanktionerar lagen sådana som innebär att skogsmark och skogsbestånd utnyttjas opti- malt. Produktionsmetoder och resursanvänd- ning i övrigt överlämnas till företagens fria val.'

Företagen kan själva endast i vissa avseenden påverka det ekonomiska utbytet av verksamheten. Avsättningsför- hållanden och liknande externa faktorer spelar en viktig roll för räntabiliteten. Detta torde ha varit en av flera bidragande orsaker till att lagstiftningen kräver endast "till- fredsställande ekonomiskt utbyte". Teore- tiska och praktiska svårigheter att faktiskt beräkna räntabiliteten har verkat i samma riktning. En räntabilitetskalkyl förutsätter att markvärdet kan beräknas. I sin tur kräver detta bl. a. att man kan förutse nettovärdet på avverkningarna för all framtid. Paragraf 1 skulle med en striktare formulering ge ut- tryck för falsk precision. Ett visst mått av anspråkslöshet från lagstiftningens sida kan under sådana omständigheter te sig rimlig.

Bestämmelsen om tillfredsställande eko- nomiskt utbyte tjänar dessutom syftet att ligga till grund för tolkningen av skogsvårds- lagen i dess helhet. De följande paragraferna anger skogsföretagens skyldigheter i all- männa ordalag, där ord som ”skälig" och

"nöjaktig" ofta förekommer. Dylika bestäm— melser kräver sin tolkning för att innehållet skall framstå helt klart. Enligt lagens första paragraf skall samtliga bedömningar, om ej annat anges, ske på basis av räntabilitets- principen. Denna tolkning av bestämmelsen återfinns i Skogsstyrelsens tillämpnings- föreskrifter.2

Bestämmelser om avverkning

Paragraferna 6 t.o.m. 13 reglerar förhållan- dena i samband med avverkning. I enlighet med räntabilitetsprincipens utformning är det företagets val av tidpunkt för slutavverkning som regleras. Huvudstadgandet (6 &) anger att växande skog ej får avverkas "annorledes än genom ändamålsenlig gallring om det måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå".

Skogsstyrelsens anvisningar anger hur lönsamheten skall bedömas i enskilda fall. Man tänker sig därvid att materialet från riksskogstaxeringarnas produktionsöversik- ter kan utgöra måttstock. Till ledning för bedömningen redovisas kalkyler över opti- mala slutåldrar baserade på produktions- översikterna.3

I de enskilda fallen justeras angivna värden med hänsyn till det aktuella beståndets till- växtbetingelser. Man skall vidare beakta hur företaget planerat sitt skötselprogram i stort. Gallringsprogram och avverkningsplanering för närbelägna bestånd kan därigenom påverka bedömningen. Enligt anvisningarna skall dessutom en viss avvikelse från den bedömda optimala slutåldern tillåtas.

' l nästföljande huvudavsnitt diskuteras vilka svårigheter som uppstår om man enligt denna mo- dell vill bestämma vilka skötselprogram som faller inom lagstiftningens ram.

2 Se Kungl. Skogsstyrelsen reviderade anvis- ningar rörande tillämpningen av skogsvårdslagen, Uppsala 1964, s. 5. 3 Bilaga 1 till Skogsstyrelsens reviderade anvis- ningar, a. a. s. 56. De angivna slutåldrarna är enligt anvisningarna ej avsedda såsom någon allmän beståndsvårdsrekommendation. Deras karaktär av måttstock eller utgångsvärde för den individuella bedömningen poängteras. Kalkylerna är korrekta endast om prisnivån och prisförhållandet mellan grova och klena dimensioner förväntas bli konstan- ta i framtiden.

I anvisningarna preciseras även de all- männa förutsättningarna för räntabilitetskal- kylen. Kalkylräntan anges till 3.5 %. När det gäller prisnivån på virke blir anvisningarna mer svävande. Som huvudregel anges att räntabilitetskalkylen skall spegla på lång sikt normala förhållanden. Viss hänsyn kan dock tas till aktuella. högre priser om beståndet ifråga befinner sig i närheten av optimal slut- ålder.

Denna princip för bestämning av lägsta tillåtna beståndsålder vid avverkning kan emellertid sättas ur spel om åldersklassut- jämning är önskvärd på fastigheten. Avsik- ten är att på detta sätt skapa förutsättningarför jämn avkastning i framtiden. Som huvudregel gäller att åldersklassutjämningen skall åstad- kommas genom att slutavverkningsarealerna bcgränsas.' Av anvisningarna till 6 Ö framgår emellertid att lagen tillåter åldersklassutjäm- ning även genom avverkning av bestånd som ännu inte uppnått optimal slutålder. I sådana fall krävs dock tillstånd av skogsvårdssty- relsen.

Varken lagen eller anvisningarna definie- rar begreppet jämnhet.2 Det framgår dock indirekt att ekonomiska kriterier skall till- lämpas vid bedömningen. Företagens skyl- dighet att hålla jämna virkesuttag begränsas således av storleken på den räntabilitetsför- lust som uppstår i samband med an- passningen.

Bestämmelser om reproduktion

De detaljerade reglerna rörande reproduk- tionsskyldighetens inträdande och omfatt- ning utvecklas i l4—l6 åå. Huvudregeln är att skyldighet att vidta återväxtåtgärder inträder när ”vid avverkningen icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet att densam- ma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig". Vid bedömningen av den kvarlämnade skogens nöjaktighet ifråga om bestockning kan enligt anvisningarna ledning hämtas ur riksskogstaxeringens produktions- översikter, som alltså även i detta fall spelaren viss roll som måttstock. lett par fall t. ex. efter skada eller när otillfredsställande skogs- tillstånd föreligger utan att avverkning skett

medan reproduktionsplikt gällt för skogen finns särskilda inskränkningar i reproduk- tionsskyldigheten. vilka dock sätts ur kraft om statsbidrag till åtgärderna kan erhållas.

Reproduktionsåtgärdernas omfattning reg- leras av att de skall garantera "nöjaktig återväxt inom skälig tid”. Dessa begrepp utvecklas närmare i Skogsstyrelsens anvis- ningar. "Skälig tid" anges där till 5, lOellcr 15 år beroende på tillväxtbetingelserna för ifrågavarande markområde. Äterväxtens "nöjaktighet" bedöms med ledning av antalet plantor av lämpligt trädslag som vid denna tids utgång nått en medelhöjd av 1,3 m. Det minimiantal som skall uppnås varierar mellan tillväxtområden och markboniteter. Begrep— pen "skälig tid" och "nöjaktig återväxt" till- låter ett mindre mått av diskretionär prövning än bestämmelserna om avverkning.

I vissa fall begränsas reproduktionsskyl- digheten av kostnaderna för nöjaktig åter- växt. Skyldigheten kan således aldrig utsträckas längre än till åtgärder som drar kostnader motsvarande det s.k. W.,-värdet. dvs. nuvärdet av framtida nettointäkter från avverkning. Denna strikta begränsning är i de senaste anvisningarna ersatta med regler för avverkning och återväxtåtgärder på ekono- miskt svagare marker. Därvid har WU-värdena använts för gradering av åtgärdernas omfatt- ning.

Den ekonomiska teorin för lagen och dess tillämpningsföreskrifter

Skogsvårdslagen är som synes starkt präglad av ekonomiska förhållanden. Räntabilitets— principen kan ses som en tillämpning av den ekonomiska teorin för optimalt utnyttjande av tillgängliga resurser. Allmänt gäller nämligen att dessa i en given situation utnyttjas på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt endast om de ej kan ges högre avkastning i alternativ

* Bestämmelserna återfinnes i 7 & och anvisnin- garna till 8 &. Enligt 8 5 kan skogsvårdsstyrelse på ansökan medgiva att två eller flera fastigheter be- traktas såsom en fastighet i avseende på tillämpnin- gen av 7 få.

2 Inormalfallet får en anpassningsprocess av detta slag ej utsträckas över merän 30 år. Jfr skogsst. anv. s. 14.

användning.] Formuleringarna i lagen sträcker sig inte längre än till denna allmänna princip. För lagens tillämpning har man därför utveck- lat särskilda operationella kriterier. Dessa an- ger hur räntabilitetskalkylen skall tillämpas i konkreta situationer.

Såväl lagen som dess tillämpning kan därför utan tvivel sägas vila på samhälls- ekonomisk grundval. Detta är emellertid inte tillräckligt för att myndigheterna skall kunna genomföra en konsekvent och kraftfull poli- tik. Ytterligare villkor måste uppfyllas. Lön- samhetskriterierna måste av förklarliga skäl vara både enkla och entydiga. Lagstiftningen innebär att de samhällsekonomiska lönsam- hetskraven hävdas. ] vissa situationer tvingas företagen ge avkall på den privatekonomiska lönsamheten. Den enskildes ekonomiska upp- offring måste då vara klart motiverad från samhällets synpunkt för att politiken skall vin- na gehör. Detta förhållande understryker vik- ten av att de samhällsekonomiska kalkylerna ter sig realistiska och rimliga. I följande tre delavsnitt kommer dessa aspekter attdiskute- ras närmare.

Kalkylmodellen och den samhälls- ekonomiska lönsamheten

av den samhällsekonomiska lönsamheten förutsätter att skogsmarken värderas. Markvärdet måste i sin tur bestämmas på basis av det förväntade fram- tida ekonomiska utbytet på markområdet ifråga. Räntabiliteten av en bestämd åtgärd beror därför inte enbart av förhållandena i nuet. I kalkylen måste en prognos över framtida priser och produktionskostnader ingå.

Sådana prognoser blir med nödvändighet osäkra. Huvudproblemet vid tillämpningen av skogsvårdslagens räntabilitetsprincip tor- de i själva verket vara att prognoserna aldrig kan bli invändningsfria. Såväl lagen som tillämpningsföreskrifterna har därför fått en vag utformning. Det vore emellertid orimligt att lagen skulle ge varje enskild individ rätt att ha sin egen prognos för framtiden. I så fall skulle nämligen praktiskt Beräkningar

taget vilka åtgärder som helst kunna moti- veras med räntabilitetsprincipen.

Det är därför förvånande att man i skogs- politiska sammanhang i så ringa utsträckning diskuterat vilka gränser som gäller för fram- tidsbedömningen. Inte ens lagens tillämp- ningsföreskrifter tar explicit upp denna vik- tiga fråga. "Gällande normala" förhållanden tas helt enkelt som ett uttryck för den fram- tida utvecklingen. Mot denna bakgrund är frågan om en konsekvent tillämpning av

lagen berättigad. Lagen reglerar tre dimensioner av skogs- skötselprogrammet: slutavverkning. gall-

ring och återväxtåtgärder. Skälen till att dessa dimensioner satts i särklass och reglerats i lag torde vara delvis historiska. De utgör de traditionella handlingsparametrarna i ett uthålligt skogsbruk. I ett modernt skogs- skötselprogram är emellertid åtgärder som röjning och skogsgödsling viktiga komponen- ter. Ur samhällets synvinkel kan underlåten- heter och felaktigheter i dessa avseenden inte betraktas som mindre intressanta än de regle— rade områdena.

Det optimala skogsskötselprogrammet påverkas av omfattningen av sådana åtgär— der. Tillämpningsföreskrifterna innehåller därför. åtminstone beträffande kalkylen för optimal slutålder. direkta anvisningar att dessa förhållanden skall beaktas. Lagen blir på detta sätt mer funktionsduglig men förlo- rar samtidigt i klarhet.

Kriterierna för avverkning och reproduk- tion har delvis givits olyckliga formuleringar i tillämpningsföreskrifterna. Kalkylen för optimal slutavverkningsålder gäller egent- ligen endast för den s.k. normalskogen. dvs. ett idealiserat tillstånd där skogsbestånd och avverkning ständigt är i jämvikt. I ett läge med betydande överskott på avverkningsbar skog-” saknar emellertid detta kriterium intresse. En optimalitetskalkyl är då mer komplicerad. Bl.a. måste den direkt anknyta

' Enligt det betraktelsesätt som här anlagts är detta liktydigt med lagens krav på tillfredsställande avkastning. Jfr ovan kap. l s. 39.

"3 Med "avverkningsbar" skog menas här endast skog som uppnått den optimala slutålder som skulle gälla för ett normalskogstillstånd.

till ett samhälleligt avverkningsprogram.l Finns inte ett sådant torde i själva verket kalkyler över optimala slutåldrar te sig täm- ligen ointressanta från samhällets synpunkt.

Inte heller bestämmelserna om avverk- ningarnas jämnhet synes ha fått en samhälls- ekonomiskt acceptabel uppläggning. Syftet är här av sysselsättnings- och industripolitisk natur. För både sysselsättningen och råva- ruförsörjningen gäller emellertid att behoven kan tillgodoses endast inom geografiskt omfattande regioner. Det finns således ingen anledning att varje fastighet skall ha ett i hu- vudsak jämnt virkesuttag. Bestämmelserna måste därför leda till att målen beträffande jämn sysselsättning och råvaruförsörjning uppnås till en onödigt hög samhällsekonomisk kostnad.

På samma sätt kan de regler som bestäm- mer övre gränsen för åtgärdernas omfattning kritiseras. Generellt begränsas nämligen re- produktionskostnaderna av att de inte får överstiga det diskonterade nuvärdet av framti- da nettoavkastning. Detta kan medföra att marken får ett negativt värde.2

I vissa fall regleras den övre gränsen för återväxtskyldigheten av värdet på den slut- avverkning som genomförs i samband med reproduktion. Genom denna bestämmelse kan värdefull mark, som t.ex. nedlagda åkerjordar och beten, bli helt eller delvis outnyttjad. Samtidigt tvingar lagen fram återväxtåtgärder på svaga marker där den samhällsekonomiska räntabiliteten är låg. Lagstiftningen har emellertid kompletterats med direkta bidrag till skogsodling på nedlagd jordbruksmark. De negativa verkningarna från lagstiftningen neutraliseras på detta sätt.

Samtliga kalkyler förutsätter att en sam- hällelig räntefot fastställs. Enligt Skogssty- relsens anvisningar skall beräkningarna rörande optimal slutålder baseras på en ränta om 3,5 %, medan reproduktionsskyldigheten bestäms med ledning av 3 % ränta. Denna skillnad i avseende på ränteförutsättningar har knappast någon avgörande betydelse för skogsbrukets utveckling. Mer anmärknings- värt är att räntekraven i båda fallen är låga. Normalt brukar man beräkna att de sam- hällsekonomiska avkastningskraven bör ligga

i intervallet 5—10 %. Den låga kalkylräntan ger en tendens till inoptimalt utnyttjande av produktionsresurserna. Produktionen blir alltför kapitalintensiv, dvs. slutåldrarna blir för höga och reproduktionsåtgärderna för omfattande.

Valet av en låg kalkylränta har motiverats av att man bedömt de samhällsekonomiska kostnaderna för återväxtinvesteringar vara lägre än som framkommer i kalkylerna. Som visats i kapitel 2 är sannolikt detta också fallet. Återväxtpolitikens "fasta kostnader" skall nämligen inte inkluderas vid en steringskalkyl.”

inve—

Kalkylmodellen och den privat- ekonomiska lönsamheten

Ätskilliga av de kalkylproblem som diskute- rats gäller i lika hög grad bestämningen av den privatekonomiska lönsamheten. Det är därför vanskligt att avgöra vilka skillnader som kan tänkas uppstå mellan den samhälls- ekonomiska och den privatekonomiska lön— samhetskalkylen. Det är egentligen endast i det tänkta fall där samhället och individen (företaget) bedömer framtida priser och pro- duktionsmetoder på identiskt lika sätt som jämförelsen blir meningsfull.

I ett visst idealiserat tillstånd, den s.k. perfekta marknaden, råder fullständig över- ensstämmelse mellan privatekonomisk och samhällsekonomisk lönsamhet. Avvikelser från samma tillstånd leder till att lönsam- hetskalkylen utfaller olika i de båda fallen. De ekonomiska incitament som då styr den enskildes handlande med avseende på resurs- utnyttjandet ger inte automatiskt den sam- hällsekonomiskt bästa lösningen.

I praktiken är naturligtvis sådana avvikel- ser legio. Diskussionen i det följande tar emellertid endast upp tre delproblem. Dessa synes nämligen ha spelat en avgörande roll för lagstiftningens uppläggning.

Den perfekta marknaden, sådan den re-

' Se bilaga 2 för en närmare diskussion av dessa frågor.

2 Kostnader för framtida beståndsanläggning upptas nämligen ej i kalkylen. ” Se kap. 2.

presenteras av kalkylmodellen i skogsvårds- lagens tillämpning. förutsätter att det s.k. normalskogstillståndet råder. I ett sådant läge kommer de samhällsekonomiska och de privatekonomiska kalkylerna att ge samma resultat beträffande beståndens optimala slutåldrar. Den samhällsekonomiska kalkylen blir i andra fall mer komplicerad. Man måste precisera ett framtida produktionsprogram för skogssektorn för att problemet över hu- vud taget skall ha en lösning.' 1 lagtillämp- ningen har rådande utvecklingstendenser på virkesmarknaden fått utgöra underlag för lönsamhetsbedömningen vid val av slutålder på ett bestånd. Detta är emellertid ett pri- vatekonomiskt kriterium, eftersom priserna endast i jämvikt speglar den faktiska till- gången på avverkningsbar skog.2 Lagen ersätter således ett samhällsekonomiskt kri- terium med ett privatekonomiskt.

Denna uppläggning följer lagtillämpningen även vid behandlingen av vissa finansierings- problem för skogsföretagen. I en perfekt marknad finns inte någon direkt kvantitativ begränsning av krediterna. Ett projekt som uppfyller räntabilitetskraven kommer därvid alltid att genomföras. Verkligheten är som bekant en annan. Åtskilliga räntabla projekt förhindras av att företaget inte finner finan- siering. Dessa förhållanden kan bli speciellt utpräglade inom ett renodlat skogsbruksfö- retag. Den långa produktionsperioden med- för att betydande tillgångar måste hållas bundna. I sådana fall kan det bli företags- ekonomiskt räntabelt att göra avkall på avkastningskraven på den växande skogen och skogsmarken om därmed finansierings— problemen för verksamheten i övrigt blir lösta.

I tillämpningsföreskrifterna tas direkt hänsyn till att kreditsvårigheter av detta slag kan uppkomma. Skogsvårdsstyrelse kan t. ex. i sådana fall ge tillstånd till avverkning även om ett bestånd inte uppnått optimal slutålder.3 Vidare torde den begränsning av återväxtskyldigheten som gäller för ej slut- avverkade marker ha samma bakgrund.4 Några motsvarande företagsekonomiska hän- syn tas dock som regel inte när det gäller återväxtskyldigheten efter slutavverkning.

En tredje faktor som ger upphov till avvi- kelser mellan samhällsekonomisk och pri- vatekonomisk lönsamhet gäller osäkerheten rörande den framtida utvecklingen av priser och produktionskostnader. Den typ av risk som diskuterats ovan för samhällets kalkyl drabbar naturligtvis också det enskilda före— taget. Den måste dessutom drabba hårdare, eftersom de skogliga investeringarna med nödvändighet utgör en betydande andel av företagets investeringsbudget. Härtill kom- mer att företagen är utsatta för andra slags risker. Dessa kan samhället på grund av de "stora talens lag" bortse från. Detta gäller biologiska och meteorologiska risker, risker för brand och insektshärjningar samt spe- ciella ekonomiska risker. Eftersom dessa risker inte är fullständigt försäkringsbara är det enskilda företagets risksituation allvarli- gare än samhällets.

Den privatekonomiska räntabiliteten på skogsinvesteringar är av dessa skäl lägre än den samhällsekonomiska. Samhället har också, om än i begränsad utsträckning, tagit konsekvensen av detta och bedriver en risk- utjämnande politik genom att subventionera återväxtåtgärder på svaga marker.å ] stort sett åläggs emellertid företagen, via bestäm— melserna i skogsvårdslagen, den domine- rande delen av riskbördan.

Slutsatser

Den ekonomiska principen i skogsvårdslagen och tillhörande anvisningar kan i sin nuva- rande utformning kritiseras enbart på teore— tiska grunder. Kalkylmodellen för lönsam-

' Detta gäller även normalskogstillståndet. Skill- naden är endast att prognosen för produktionspro— grammet i detta fall är synnerligen enkel. nämligen oförändrad avverkning.

2 Aven i ett tillstånd med överskott på avverk- ningsbar skog, där slutåldrarna bestämts enligt skogsvårdslagens kalkylmodell, kan rådande priser spegla knapphetsförhållandena. Detta förutsätter dock att priserna (netto) stiger i framtiden. " Se anvisningarna till 6 ä'. * Reproduktionsskyldighet enl. l5—l6 åå. Se s. 146. 5 Denna frågeställning utvecklas i kap. 9s. l77.

hetsbedömningarna är utan tvivel en så långt driven förenkling av verklighetens skogs- skötselprogram att den måste tillämpas med yttersta försiktighet. Till en del har också lönsamhetskriterierna fått en mindre adekvat utformning. Lagen är därför inte ens i teorin ett effektivt medel för att styra resursan- vändningen i önskad riktning.

I princip är det möjligt att avhjälpa dessa brister. Kalkylmodellen måste då göras mer verklighetsanknuten. Framtidsbedömningen bör baseras på ingående analys av de lång- siktiga utvecklingstendenserna inom skogs- bruket. Utan tvivel kan också lönsamhets— kriterierna utformas på ett mer korrekt sätt.

På samma sätt kan motsättningen mellan privat- och samhällsekonomisk kalkyl i åtskilliga fall upplösas genom komplette- rande ekonomisk-politiska åtgärder. För- bättrade kreditvillkor kan lösa finansierings— problem och åtgärder i riskutjämnande syfte kan mildra verkningarna av osäkerheten, för att nämna några exempel.

En sådan politik betyder att man utnyttjar de privatekonomiska incitamenten för att styra resursanvändningen i skogsbruket. Lagstiftningens styrka ligger emellertid i att den "tar hand om" de situationer där en sådan styrning inte är praktiskt verkningsfull. Samtidigt är detta lagstiftningens dilemma, eftersom styrningen då går emot den pri- vatekonomiska lönsamheten.' Individerna tvingas därigenom till ekonomiska uppoff- ringar och självklart kommer då graden av säkerhet i den samhällsekonomiska kalkylen att bli avgörande för om bestämmelsen ifråga upplevs som naturlig och riktig.

Lagens praktiska tillämpbarhet bestäms således i grunden av kalkylernas precision. Det säger sig självt att även om betydande arbetsinsatser skulle sättas in på att förfina kalkylmodellen så skulle de praktiska resul- taten av detta arbete under överskådlig tid bli begränsade.

Lagens räntabilitetsprincip kan därför ald- rig ges en strikt tillämpning. Kalkylerna bör i stället ses som ett komplement till mer all- männa bedömningar, grundade på praktiskt kunnande om de skogsekonomiska proble- men.

Utredningens förslag

Erfarenheter av skogsvårdslagens tillämp- ning och principförslag till ändring

l948 års skogsvårdslag innehåller från tillämpningssynpunkt fyra huvudpunkter. nämligen

— den ekonomiska grundprincipen

_— avverkningsrestriktioner

— reproduktionsplikt

—regler om åtgärder mot insektsskador och om skyddsskogar.

Erfarenheter av skogsvårdslagens tillämp- ning finns inte tidigare redovisade. Synpunk— ter på lagtillämpningen har emellertid fram- förts av bl. a. Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR) i skrivelser till jordbruks- ministern dels i juli 1963. dels i juli 1964. Skrivelserna har remissbehandlats och föran- lett skogspolitiska utredningen att göra en en— kät hos länsjägmästarna beträffande problem som möter vid lagens tillämpning.

Flera av de tillfrågade länsjägmästarna har ifrågasatt om den ekonomiska princip varpå skogsvårdslagen vilar är lämplig som ledning för praktiskt handlande. Med hänvisning till den förut i detta kapitel gjorda analysen och till denna kritik från länsjägmästarnas sida har utredningen funnit att principen inte bör ingå som grund i en ny skogsvårdslag.

Erfarenheterna av lagtillämpningen varie- rar. SSR har i Skrivelserna till jordbruksminis- tern framhållit att reglerna om skydd för ut- vecklingsbar skog (6 si) och om jämn avkast- ning från enskilda fastigheter (7 5) tvingat fram orationella avverkningsmetoder inom i första hand privatskogsbruket. Detta sam- manhänger med de där allmänt förekom— mande små brukningsenheterna, vilka vid en strikt lagtillämpning av 6å inte kan brukas annat än genom små och ofta återkommande ingrepp över en lång tidsperiod.

Skogsstyrelsen gör däremot gällande att av- verkningsreglerna inte inneburit någon nämn- värd negativ verkan av det slag som SSR

' Detta gäller självfallet inte om skogsägaren på grund av okunnighet eller oförstånd vidtar åtgärder som går emot både samhällets och hans egna ekonomiska intressen.

nämnt. Som stöd för denna uppfattning åbero- pas uppgifter från länsjägmästarna i fråga om förekomsten av myndighetsingrepp till följd av lagöverträdelser resp. inkomna dispensan- sökningar eller överklaganden av myndighets- beslut med avseende på dessa bestämmelser.

Storskogsbruket uppfattar avverkningsreg- lernas tillämpning som mindre störande för rationell verksamhet, vilket sammanhänger med storskogsbrukets som regel stora sam- manhängande markinnehav.

l diskussion i ämnet har vidare påståtts att ransoneringsreglerna i skogsvårdslagen bidra- git till den stora förekomsten av gammalskogi framförallt södra Sverige. Mot denna uppfatt- ning har framhållits, att förrådsanhopningen främst berott på bristande balans mellan till- gång och efterfrågan på skog.

Som positiv erfarenhet av 6 och 7 åå har angivits att avverkningsrestriktionerna i vissa fall lett till en önskvärd förrådsökning och minskat benägenheten att köpa skog i spe- kulationssyfte.

I dagens situation då man har anledning förvänta en framtida god efterfrågan på virke och då skogen relativt sett minskar i betydel- se som försörjningsunderlag för de mindre skogsägarna, finns det skäl att ifrågasätta de ifrågavarande lagreglernas fortbestånd.

Avverkningens jämnhet är inte längre så angelägen som tidigare med hänsyn till enskil- da personers försörjning utan främst med hänsyn till industrins och arbetskraftens be- hov av ett jämnt tillflöde av råvara. Ges jämn- hetskravet denna prägel får det anses vara önskvärt att avverkningen anpassas med tan- ke på en framtida råvaruförsörjning och jämn sysselsättning inom regioner och inte på en- skilda fastigheter. Det får ankomma på den i kap. 6 föreslagna planeringsbyrån att följa den regionala utvecklingen och föreslå Kungl. Maj:t sådana åtgärder som kan behöva vidtas om obalans uppstår i ena eller andra avseen- det. lnförs denna ordning kan åtgärdskoncen- tration uppnås även på små ägarenheter. Kon- centrationen kan i sin tur förstärkas genom samverkan över ägogränserna.

För åtgärdskoncentration av här avsett slag är det i vissa fall önskvärt att även kunna ta in smärre områden av s.k. utvecklingsbar skog i

en avverkningstrakt. Eftersom avverknings— kostnader och bruttointäkter för virke i av— görande grad är beroende av virkets grovlek — dvs. lägre kostnader och högre bruttopriser ju grövre virke som avverkas — synes det inte troligt att utvecklingsbar skog kommer att av- verkas i nämnvärt högre grad än som är moti— verat med hänsyn till de totala kostnaderna vid ett enskilt avverkningstillfälle. Några bä- rande betänkligheter mot att ta bort skyddspa- ragrafen (6 &) synes således inte föreligga.

Regler om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd — reproduktionsplikt — upptas i l4—24 åå i skogsvårdslagen. Reproduk- tionspliktens innebörd är starkt förankrad hos skogsägare av olika kategorier. Erfarenheter— na i fråga om skogsägares benägenhet att vidta åtgärder i syfte att skapa nya skogsbestånd efter kalhuggning bekräftar detta. Av tidigare åberopat remiss- och enkätmaterial att döma synes tillämpningen i allt högre grad baseras på allmänna erfarenhetsmässiga bedömningar om hur och med vilken intensiteten åtgärd bör utföras för att ett godtagbart plantbestånd skall åstadkommas.

Lagreglerna har dock genom att de anknu- tits till åtgärder hänförliga till plantbestånd — bestånd upp till 1,3 m höjd—erfarenhetsmäs- sigt i många fall visat sig otillräckliga för att påverka plantbeståndens vidare skötsel fram till ett i egentlig mening producerande be- stånd. Efter angivna höjdgräns saknas sålun- da med nuvarande lagtolkning möjlighet att om så erfordras framtvinga nödvändiga lövsa— nerings- och röjningsåtgärder. Detta får be- traktas som den allvarligaste bristen i nuva— rande regler om reproduktionsplikt.

Effektiviteten hos reglerna om reproduk- tionsplikt synes till stor del sammanhänga med skogsägarnas positiva attityd till åtgärder av detta slag. Sålunda har i det åberopade materialet anförts att det i praktiken är svårt och tidskrävande att tillämpa reglerna om den positiva attityden hos skogsägarna saknas. Det har vidare framhållits att det i vissa fall är svårt att övertyga skogsägarna att vidta kost- samma återväxtåtgärder — plantering o.d. — om inte säkerhet för kostnaderna infordras före avverkningen. Detta är särskilt markant då skogsvårdskostnaderna är höga i förhål-

Jämförs samhällets krav i fråga om repro- duktion med gällande regler för avverkning, framstår det som uppenbart att samhället har större anledning att ställa upp regler om ett framtida bestånds utformning än föreskriva restriktioner beträffande skogägarnas rätt att utnyttja avverkningsbara bestånd. [ det förra fallet kan en privatekonomisk kalkyl beträf- fande alternativ användning av disponibla me- del ganska troligt avvika från samhällets vär- dering. En samstämmighet torde härvid inte öka av att samhällets krav ges i form av ekonomiska principer för intensitet o.d.

Med hänvisning till ovanstående är det en- ligt skogspolitiska utredningens uppfattning motiverat att bibehålla reproduktionsplikten i en ny skogsvårdslag. Lagen bör innefatta re- produktionsplikt för all mark med icke nöjak- tigt skogstillstånd som enligt nu gällande lag är att betrakta som skogsmark (jfr 2 5). Repro- duktionsplikten skall inte anses vara fullgjord vid någon speciell planthöjd utan först då det anlagda beståndet kan anses vara så beskaffat att det, där förutsättningar för ekonomiskt skogsbruk föreligger, utan ytterligare ingrepp kan utvecklas till ett utnyttjbart bestånd. Här- vid kommer röjning, lövsanering och andra behövliga skötselåtgärder avseende ungskog att ingå i reproduktionsplikten. Det får an- komma på den lagtillämpade myndigheten att med hänsyn till beprövad erfarenhet, markens produktionsförmåga, belägenhet o.d. utfor— ma närmare anvisningar om innebörden av reproduktionsplikten. Förslaget innebär en skärpning av reproduktionsplikten i två avse- enden jämfört med gällande lag. Det kommer således att vara betydelselöst när och hur ett icke nöjaktigt tillstånd uppkommit eller vilka intäkter en avverkning ger för bedömning av en skogsägares skyldighet att vidta åtgärder samt att reproduktionsskyldigheten vidgas till

att avse åtgärder även efter det att l.3-meters— gränsen passerats om så bedöms erforderligt för ett bestånds utveckling. Skogspolitiska utredningen får slutligen beträffande be- stämmelserna angående servitut i 9ä samt angående svårföryngrade skogar och skydds— skogar (25—29 55) och åtgärder mot in- sektshärjning (34—4] åå) framhålla att be— stämmelserna i princip bör ingå i en ny skogs- vårdslag. Viss anpassning med hänsyn till vad ovan förordats om avverkningsregler och re— produktionsplikt är dock erforderlig. Beträf- fande åtgärder mot insektshärjning får vidare framhållas att dessa i sin nuvarande utform- ning är begränsade till att omfatta skador i sko- gen. Utvecklingen har emellertid lett till att all- varliga skador eller skaderisker uppstår till följd av brister i virkeshanteringen. Dessa förhållanden bör bli föremål för särskild upp- märksamhet vid skogsvårdslagens översyn i övrigt.

Sammanfattningsvis får skogspolitiska ut- redningen sålunda föreslå att statsmakterna vidtar revision av l948 års skogsvårdslag en- ligt i huvudsak följande riktlinjer:

] & utgår 2—5 åå bibehålles med de ändringar som föranleds av förslagen i övrigt 6—13 åå utgår med undantag servitutbestämmelsernai9 & 14—24 %% omformasienlighet med ovangivet förslag 25—45 åå bibehålls med den förändring som kan föranledas av vad som ovan anförts.

I kapitel 9 ges förslag beträffande samhäl- lets stöd och initiativ i syfte att säkerställa skogspolitikens syften. Bland annat föreslås ett obligatoriskt avgiftssystem som underlät- tar skogsägarnas möjligheter att finansiera reproduktionsåtgärderna.

för

8. Skogsbeskattningen

I detta kapitel lämnas i ett första avsnitt en redogörelse för de gällande bestämmelserna på skogsbeskattningens område och för de av skogsskattekommittén' föreslagna ändring- arna. I ett andra avsnitt redogörs för diskussionen kring kommitténs förslag. Kapitlet avslutas med skogspolitiska utred- ningens synpunkter på Skogsbeskattningen och dess förslag till ändringar i denna.

Gällande bestämmelser och skogsskattekom— mitténs förslag

Beskattningens principiella utformning

Det svenska systemet för beskattning av inkomst och förmögenhet är uppbyggt på principen om skatt efter förmåga, dvs. beskattningen bör träffa envar i förhållande till hans ekonomiska bärkraft så att den innebär ett i princip lika stort offer för alla. Ett någorlunda riktigt mått på skatteförmå- gan har ansetts kunna erhållas endast om man tar hänsyn till den skattskyldiges samlade inkomst från olika förvärvskällor, jord- bruksfastighet, tjänst, kapital etc. Det ligger därför i linje med skatteförmågeprincipen att beskattningen utformas som en allmän inkomstskatt för fysiska personer och inte som ett system av specialskatter vilka inte medger någon samlad bedömning av den enskildes skatteförmåga. Skatteförmåge- principen kompletteras med grundsatsen att

beskattningen skall vara likformig och rättvis.

Beskattningen är i princip neutral i den meningen att den inte avser att påverka de skattskyldigas handlande i näringspolitiskt avseende. Ett annat utmärkande drag för vår beskattning, som också kan hänföras till denna neutralitet, är att man beskattar endast sådana inkomster som verkligen kommit den skattskyldige till godo men däremot inte sådana som den skattskyldige haft möjlighet att skaffa sig — t. ex. genom att avverka och sälja skog — men inte realiserat.

De gällande reglerna för Skogsbeskatt- ningen bygger på de nu angivna allmänna grundsatserna och förutsätter en noggrann beräkning av varje skattskyldigs inkomst i pengar och värden på de naturaförmåner som åtnjutits under det beskattningsår varom kan vara fråga. Inkomsten beräknas antingen enligt kontantprincipen eller enligt bokfö- ringsmässiga grunder. Enligt kontantprinci- pen räknas som bruttointäkt endast kontanta inkomster och naturaförmåner som den skattskyldige mottagit eller tillgodogjort sig under beskattningsåret. Vid redovisning enligt bokföringsmässiga grunder tas hela produktionen under beskattningsåret upp som skattepliktig intäkt vare sig den sålts kontant eller på kredit eller om den föreligger i form av ökade virkeslager. Rätt till avdrag föreligger för alla verkliga kostnader vare sig

' SOU l969230.

de bestått i kontanta utbetalningar, upp- komna varuskulder, avskrivningar etc. Vare sig redovisning sker enligt den ena eller andra metoden gäller att den växande skogen inte är att anse som varulager. Förändringar i dess storlek och värde beaktas i stället genom regler om rätt till avdrag för värdeminskning å skogen och genom beskattning av icke uttagen tillväxt vid skogsfastighets försäljning.

I den näringspolitiska debatten har ibland gjorts gällande att beskattningen bör utfor- mas så att den direkt främjar produktivitets- tillväxt och framåtskridande, med andra ord att beskattningen bör användas som ett näringspolitiskt instrument. När man från skogligt håll ifrågasatt om inte skogsbeskatt- ningen borde ges en sådan inriktning, har detta betingats främst av en önskan att mot- verka överhållning av avverkningsmogen skog. Detta önskemål har vanligen gått ut på att skattereglerna borde ges den formen att beskattning sker för varje beskattningsår av skogens tillväxt oberoende av om skogsuttag skett eller inte och oberoende av uttagets storlek under beskattningsåret.

Mot den princip som nu gäller för beskattningen av skogsbruk —— att det är den realiserade inkomsten som skall beskattas —— har sålunda ställts principen om beskattning av den "faktiska" inkomsten, vilken såvitt gäller skogsbruk skulle innebära beskattning av tillväxten på skogsfastighet oavsett om denna uttagits eller inte. I det följande skall i särskilda avsnitt dessa båda principer behandlas var för sig och jämföras med varandra. Även vissa andra problem på skogsbeskattningens område skall redovisas.

Principen om beskattning av realiserad inkomst

Intäkt genom försäljning av skog kan erhållas på olika sätt. Dels kan det vara fråga om avverkat virke och andra skogseffekter, dels kan försäljningen avse avverkningsrätt till rotstående skog och dels kan avyttring äga rum av själva marken med därå växande skog. I alla tre fallen går intäkten bortsett från vissa undantagsfall in under inkomst-

källan jordbruksfastighet. Avdrag får ske för de omkostnader som den skattskyldige haft för intäkternas förvärvande och bibehållande såsom för förvaltning, skogskultur, hugg- ning, utdrivning etc.

Lagstiftningen innehåller en del specialbe- stämmelser, betingade av skogsintäkternas särskilda beskaffenhet. Skogsinkomsterna skiljer sig från andra inkomster i första hand därutinnan att de utfaller oregelbundet. Detta kan på grund av den statliga skattens progres- sivitet medföra att skatten för en skogsägare med växlande inkomster kan bli högre än om genomsnittligt lika stor inkomst utgått med år efter år jämnare belopp. Det kan också inträf- fa att bruttoinkomsterna faller på ett beskatt- ningsår och avdragen för omkostnader på ett annat med påföljd att avdragsmöjligheterna inte kan utnyttjas. Kostnader för reparationer o.d. föreligger ju inte alltid just de år då inkomsterna av skogsbruk uppkommer. Vida- re kan växande skog betraktas som dels av— kastning, dels kapital. Detta betyder att vid försäljning av växande skog köpeskillingen för denna kan helt eller delvis vara att anse som kapitalomsättning och inte som ersätt- ning för försåld vara.

Specialbestämmelsernas syfte är att minska eller upphäva de olägenheter som skogsinkomsternas särskilda beskaffenhet kan medföra i beskattningshänseende. Skogskontosystemet är ett uppskovs- och fördelningsförfarande så konstruerat att den skattskyldige visserligen skall ta upp inkomsterna från skogen det år till vilket de enligt vanliga regler är att hänföra till beskattning men äger dra av den del av inkomsten som insatts på Skogskonto. När uttag sker från kontot, skall uttaget belopp deklareras som inkomst. Senast efter tio år skall insatt belopp tas ut och beskattas. I vissa fall skall beskattning ske dessförinnan. Uppskovsrätten är på visst sätt begränsad.

Genom föreskrifter om värdeminsknings- avdrag å skog undantas vidare från beskatt- ning skogsinkomster som är att anse som kapitaluttag. Genom avdragen skall förhind- ras att en skogsägare beskattas för sådan del av skogsinkomst som egentligen endast innebär att han får tillbaka vad han vid för-

värvet av fastigheten betalt för skog som senare sålts.

De gällande reglerna är präglade av denna strävan att innehavaren av en skogsfastighet i princip endast skall skatta för den tillväxt som uppkommit under den tid han innehaft fastigheten. Det har emellertid visat sig att systemet med värdeminskningsavdrag inte fungerar väl, främst på grund av svårigheterna att kunna med någorlunda säkerhet bedöma Virkesförrådets storlek och värde vid för- värvet av fastigheten och de förändringar som i dessa avseenden sker under innehavs- tiden. Avdragssystemets tillämpning ställer också skogsägaren inför svåra bedömanden i fråga om den tidpunkt som avdragsrätten skall utnyttjas. Det kan knappast anses att systemet i praktiken ger resultat som är godtagbara.

Det har stundom ifrågasatts om inte värdet av den växande skogen skulle kunna infogas i den skattemässiga inkomstberäkningen på samma sätt som varulager i rörelse. Inkoms- ten av skogsfastighet skulle då kontinuerligt påverkas av ändringarna i skogsbeståndet på samma sätt som ändringar i ett varulager påverkar inkomsten av rörelse. Den fördel ett sådant system skulle erbjuda är främst att inkomsten från skogen skulle kunna tas till beskattning med ungefär lika belopp varje år. Verkningarna av skogsinkomsternas ojämna utfall skulle sålunda utan särskilda anordning- ar kunna elimineras eller mildras. En sådan metod, varulagermetoden, har vid skilda tillfällen varit föremål för uppmärk- samhet men har av olika skäl, främst prak- tiska, avvisats. Sålunda har framhållits att den växande skogen är av helt annan natur än ett varulager i rörelse. Medan varulagrets värde vid en inventering kan fastställas med ganska stor säkerhet är detta av naturliga skäl inte fallet med den växande skogen. En inkomstberäkning där skogen betraktas som varulager skulle få karaktär av skönsupp- skattning. Ett sådant system skulle vidare liksom det nuvarande kräva en avräkning vid fastighetens övergång till ny ägare och ställa skogsägaren inför högst vanskliga bedöman- den om och i vad mån han skall utnyttja möjligheterna till nedskrivning eller upp-

skrivning av den växande skogens värde. Taxeringsförfarandet skulle bli omständligt och beskattningsmyndigheterna skulle få en avsevärt ökad arbetsbörda. Den önskvärda förenkligen av Skogsbeskattningen skulle omöjliggöras. Slutligen bör observeras att en inkomstberäkning med varulagervärdering skulle verka olika för fysiska och juridiska personer. Medan i fråga om de förstnämnda nedskrivningarna av den växande skogens värde skulle återföras till beskattning vid skogsfastighetens övergång till ny ägare, skulle detta i regel inte bli fallet i fråga om juridiska personer vilkas skogar vanligen inte blir föremål för ägarbyte.

Principen om beskattning av faktisk inkomst

Mot de gällande reglerna för beskattning av inkomst av skog har, som ovan nämnts anmärkts att de inte animerar skogsägaren att göra de skogsuttag som från skogsvårdssyn- punkt eller av andra skäl skulle vara önsk- värda. I debatten kring Skogsbeskattningen har därför ifrågasatts om inte reglerna borde ändras så att de fungerar som ett skogspoli- tiskt instrument med främst den verkan att överhållande av avverkningsmogen skog förhindras. Man har därvid i regel tänkt sig att det nuvarande systemet skulle ersättas med något slags schablonbeskattning där tillväxten i skogen beskattas oavsett om den tas ut eller inte.

Vid den praktiska utformningen av en schablonbeskattning av skogsinkomsterna möter emellertid betydande svårigheter. För det första uppstår frågan hur den ge- nomsnittliga årsinkomsten skall beräknas. Vare sig beräkningen grundas på det taxerade skogsbruksvärdet eller på en självständig bestämning av de grundläggande faktorerna för uppskattningen — arealen skogsmark, markens godhetsgrad och priset per kubik- meter av den genomsnittliga virkesavkast- ningen — är det högst tvivelaktigt om beräkningen skulle fylla rimliga anspråk på materiell riktighet. De nämnda faktorerna är svåra att bestämma för de enskilda fastighe- terna och taxeringsvärdena är ojämna och

ofta grundade på felaktiga eller bristfälliga uppgifter. Vidare möter den svårigheten hur man skall avskilja skogsinkomsten från jordbruksinkomsten på en jordbruksfastighet med skog. En person med jordbruk och skogsbruk har ju alltid i stor utsträckning gemensamma omkostnader för de båda verksamhetsgrenarna som måste fördelas. Härtill kommer svårigheten att fördela värdet av Skogsägarens och hans familjs arbetsin— satser i jordbruk och skogsbruk.

Men även om man skulle anse det möjligt att lösa dessa tekniska värderings- och för- delningsproblem på ett tillfredsställande sätt eller att de nämnda nackdelarna måste accepteras med hänsyn till de skogspolitiska fördelar ett schablonsystem skulle erbjuda, har ett sådant system även nackdelar från skattepolitisk synpunkt. För det första är det vid en schablonbeskattning inte möjligt att ta tillräcklig hänsyn till den individuella skatte- förmågan. Principen om skatt efter fömåga förutsätter att den skattskyldiges inkomster och utgifter fastställs på ett noggrant sätt eller — där praktiska hänsyn motiverar detta — efter en schablon som ger åtminstone någorlunda rättvisande resultat olika skatt- skyldiga emellan. Om skatten skall bestäm- mas på grundval av icke realiserade inkoms- ter rubbas denna grundsats.

Ett förhållande som försvårar utform- ningen av en schablonbeskattning är också den i hög grad varierande lönsamheten inorn skogsbruket. Att beskatta en beräknad årlig inkomst inom de s.k. nollområdena synes inte vara förenligt med skatteförmå- geprincipen.

För det andra ger erfarenheten från andra former av schablonbeskattning vid handen att summan av de schablonberäknade inkomsterna är för låg i förhållande till de faktiska inkomsterna. Detta ligger i scha- blonsystemets natur. Skattesystemet blir härigenom olikformigt och orättvist. Detta har den konsekvensen att krav på lika gynn- sam behandling i skatteavseende kommer att resas från andra grupper av skattskyldiga. Vidare kan man inte bortse från risken att schablonbeskattning kan leda till bortfall av skatteunderlag för skogskommunerna med

Vidare bör uppmärksammas de betydande svårigheter som själva övergången till ett schablonsystem skulle medföra. Det synes inte möjligt att redan från systemets första giltighetstid beskatta alla skogsägare scha- blonmässigt lika oavsett möjligheterna till uttag av skog.

En extrem form av schablonbeskattning är att ur allmänna direkta inkomstbeskattningen bryta ut beskattningen av inkomst av skog och ersätta denna med en accis på den väx— ande skogen. I debatten om en reformering av skogsbeskattningen har tid efter annan framkommit förslag i denna riktning. Bakom förslagen har i regel inte legat skogspolitiska överväganden utan en önskan att finna en enklare beskattningsmetod än den nuva- rande. En accisbeskattning på värdet av den växande skogen har ur skogspolitisk synvin- kel den fördelen att skattesynpunkter inte skulle inverka på skogsuttagens omfattning. En sådan metod är emellertid liksom annan schablonbeskattning av tillväxten knappast möjlig att tillämpa inom nollområdena.

Accisbeskattningen är uppenbarligen oför- enlig med varje slag av progressiv beskatt- ning som bygger på den personliga skatte- förmågan. Denna förutsätter nämligen att hänsyn tas till all den skattskyldiges inkomst. Om ett visst slag av inkomst inte medräknas vid inkomstbeskattningen blir ju denna inte avvägd efter skatteförmågan. Det är visser- ligen tänkbart att göra skogsaccisen progres- siv — en tanke som man inte varit främ- mande för i debatten —— men detta löser inte problemet eftersom progressionen då avpas- sas endast efter skogsinkomsten och inte efter den personliga skatteförmågan.

En jämförelse mellan de båda principerna

Vår beskattning är som förut omtalats neutral iden meningen att den i princip inte avser att påverka de skattskyldigas handlande i näringspolitiskt avseende. Det hävdas dock på sina håll att den nuvarande skatteformen leder till ett överhållande av avverkningsmo- gen skog. Man hänvisar i detta sammanhang till de höga marginalskatterna. Det är emel-

lertid att märka att detta knappast kan gälla den skattskyldige vars huvudsakliga inkomstkälla är skogsbruket. I detta fall borde höga marginalskatter ha den motsatta effek- ten. De skulle förmodligen ha denna verkan även i det med jordbruk eller annan verk- samhet kombinerade skogsbruket om den nuvarande luckan i beskattningen vid arvfall täpptes till. Tillväxt som den avlidne under— låtit att ta ut beskattas nämligen inte i samband med äganderättens övergång vid arvfallet vare sig hos dödsboet eller hos arvingarna. Även förmögenhetsbeskattningen är en faktor som kan bromsa avverkningsbenägenheten, då den såvitt gäller fastigheter grundas på deras taxeringsvärden som oftast ligger på väsent- ligt lägre nivå än den växande skogens salu- värden. En överflyttning av förmögenhet till annan förmögenhetstillgång, t.ex. bankme- del, kan därför innebära en skärpning av skogsägarens förmögenhetsskatt. Det kan också vara andra faktorer än ”skattetän— kande” som kan påverka benägenheten att avverka. För att nämna ett par exempel kan det vara en önskan att i tider med fallande penningvärde behålla det realvärde som fast egendom utgör eller också en bristande kän- nedom om skogens verkliga avkastning som håller tillbaka avverkningarna inför en anta- gen risk att tära på skogskapitalet genom alltför hårda huggningar.

Det är möjligt att ett skattesystem enligt principen om årlig beskattning av den faktiska inkomsten, oavsett om denna tas ut eller inte, skulle minska obenägenheten att avverka. Men som visats i föregående avsnitt synes det inte gå att utforma ett sådant system så att det blir acceptabelt från skattetekniska och skat- tepolitiska synpunkter. I sitt betänkande har Skogsskattekommittén också av angivna skäl avvisat tanken på en schablonbeskattning av skogsinkomsten.

Skogsskattekommittén har dock funnit det nuvarande systemet otillfredsställande, främst på grund av dess invecklade beskaf- fenhet och svårigheterna att i praktiken komma fram till en riktig tillämpning. Kom- mittén har därför föreslagit att systemet med värdeminskningsavdrag å skog och beskatt- ning av skogsinkomst i samband med fastig—

hetsavyttring slopas. Skogsinkomst skulle därmed komma att beskattas på samma sätt som annan inkomst av jordbruksfastighet. Luckan i beskattningen vid arvfall försvinner automatiskt. Då en reform i denna riktning minskar skogsägarnas möjligheter att utjämna inkomsterna mellan olika år och därför på grund av statsskattens progressivitet kan medföra en skärpt beskattning, har skogs— skattekommittén föreslagit ökade möjligheter att insätta skogsinkomsterna på skogskonto och möjlighet att i vissa fall begagna skogs- kontomedel som säkerhet för krediter.

Skogskontosystemet och föreskrifterna om ackumulerad inkomst

Enligt principen om beskattningsårets helgd skall varje års inkomst beskattas för sig. Detta kan såsom förut nämnts medföra nackdelar främst i två avseenden. Den ena är att skatt- skyldig med omväxlande höga och låga inkomster drabbas hårdare av den statliga progressiva skatten än inkomsttagare med jämnt inflytande inkomster. Den andra är att den skattskyldige kan gå miste om avdrag av olika slag, t.ex. kostnader för avverkningar eller underhåll av byggnader. om utgifterna faller på ett år och inkomsterna på ett annat. För att upphäva eller i varje fall mildra dessa verkningar ifråga om skogsinkomster tillkom 1954 års skogskontoförordning. Om inkomst av skogsbruk i framtiden skulle komma att beskattas efter en ren kontantprincip — alltså utan värdeminskningsavdrag å skog — kom— mer skogskontot att få större betydelse än nu, eftersom värdeminskningsavdragens för- svinnande innebär bortfall av en utjämnings- möjlighet, något som Skogsskattekommittén sökt motverka genom att föreslå en utvidgad rätt att göra insättningar på skogskontot och genom att medge viss dispositionsrätt till de på kontot innestående medlen.

Från skogspolitisk synpunkt synes främst följande bestämmelser vara förtjänta av uppmärksamhet. Uppskov får f. n. , med vissa undantag, avse högst 60 % av köpeskillingen för avverkningsrätt resp. 40 % av köpe- skillingen för avyttrade skogsprodukter och av saluvärdet av skogsprodukter som uttagits

för förädling i egen rörelse. Skogsskatte- kommittén har föreslagit att Uppskovsrätten skall få omfatta den skattskyldiges hela rot- netto för beskattningsåret. En sådan utvidg- ning skulle förmodligen minska överhållandet av avverkningsmogen skog i den mån detta kan hänföras till skatteskäl. Skulle övergång ske till en ren kontantprincip synes denna utvidgning av rätten till insättning på skogs- konto ofrånkomlig, eftersom en utjämning över skogskontot då i flertalet fall är den enda väg som står skogsägaren till buds, om man bortser från de överenskommelser i fråga om köpeskillingens utbetalande som kan träffas mellan köpare och säljare. En vidgad upp- skovsrätt skulle därjämte göra det onödigt att som nu hänt vid en del tillfällen, t. ex. i sam— band med stormfällning av skog, medge till- fällig utsträckning av rätten.

Belopp som insatts på skogskonto skall beskattas senast efter det tio år förflutit från insättningen men dessförinnan så snart uttag sker. Skogsskattekommittén har under hän- visning till bl. a. att skogägaren kan ha bety- dande utgifter för arbete som inte kan utföras under en tioårsperiod föreslagit en möjlighet till förlängning av den tid medlen får innestå på kontot utan beskattning till femton år.

Insättning på skogskonto är inte den enda legala möjlighet som står den skogsägare till buds som vill skjuta på beskattningen av skogsinkomster. Som förut nämnts kan vär- deminskningsavdragen på skog fylla en sådan funktion. En utjämning kan vidare vinnas enligt 1960 års förordning om rätt till förlust- utjämning vid taxering för inkomst. Detta kan få särskild betydelse för år med stora omkostnader och då skogsinkomster inte framkommit. Enligt 1951 års förordning angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst kan progressiviteten i statsbeskattningen lindras bl. a. i vad avser vissa inkomster av skogsbruk.

Kostnader för skogsvägar och skogsplantering

Vare sig man behåller den nuvarande metoden för beskattning av inkomst av skogsbruk eller övergår till en metod utan värdeminsknings-

avdrag är det två problem vid skogsbeskatt- ningen som förtjänar särskild uppmärksam- het, nämligen frågan om avdragsrätten för kostnad för anläggning av skogsvägar och för skogsplantering.

Nyanläggning av skogsväg betraktas som grundförbättring å fastigheten och är därför i princip inte avdragsgill. Från principen gjor- des emellertid 1962 det undantaget att avdrag medges för värdeminskning på ett avskriv— ningsunderlag som motsvarar en tredjedel av vägens anläggningskostnad. Varje år får avdrag göras med en tiondel av detta avskrivningsunderlag. För ökad avdragsrätt kan anföras flera skäl, främst att de moderna driftsformerna inom skogsbruket givit skogs- vägskostnaden en utpräglad karaktär av driftskostnad. Vidare är ett väl utbyggt skogsbilvägnät en förutsättning för bibehål— landet av skogsindustrins lönsamhet och skogens värde. Kraven på förbättrade arbetsförhållanden för skogsarbetarna ökar också behovet av skogsvägar. Ett annat skäl som brukar åberopas är att skatten på bilar och drivmedel borde restitueras i den mån skatten belöper på transporter på egna skogsvägar och att en sådan restitution lämpligen kan ske i form av avdrag för kost— nad för anläggning av skogsväg. Under hän- visning till bl.a. dessa skäl har skogsskatte- kommittén ifrågasatt om inte hela kostnaden för skogsvägar bör vara avdragsgill ; i varje fall bör enligt kommittén avdragsunderlaget höjas.I

Liksom kostnad för nyanläggning av skogsväg betraktas kostnad för skogsplante— ring på åkermark och annan mark som inte är skogsmark som kostnad för grundförbättring. Denna uppfattning har understrukits av det förhållandet att skogsägaren har rätt att vid avyttring av växande skog från bruttointäkten därav göra avdrag med ett belopp som mot- svarar värdet av en så stor skogstillgång som man ansett för all framtid kommer att bevaras som producerande virkeskapital på fastighe— ten. Detta kapital har ansetts motsvara fyra

' Kungl. Maj:t har i prop. 1972zl20 till höstriks— dagen föreslagit att 75 % av anläggningskostnaden får avskrivas med lika delar under 20 år. dvs. med 5 % av avskrivningsbeloppet per år.

normala årsavkastningar. Det finns emellertid flera skäl som talar för att göra kostnaden avdragsgill. ] första hand har man understru- kit att det är ett samhällsintresse att den åkerjord som nedläggs så snart som möjligt planteras med skog och att avdragsrätt för skogsplantering skulle verka stimulerande i detta avseende. Andra skäl som framförts för en avdragsrätt är att lång tid förflyter mellan kostnadens nedläggande och det ekonomiska utbyte kostnaden kan ge samt svårigheten att göra skogsplanteringen räntabel. Skogsskat- tekommittén har förordat att avdragsrätt medges samtidigt som rätten till avdrag för värdet av det för skogen beräknade minsta producerande skogskapitalet slopas.l

Diskussionen kring skogsskattekommitténs förslag

System för inkomstbeskattningen

I remissyttrandena över skogsskattekommit- téns betänkande har anförts vissa betänklig- heter mot kommitténs förslag om övergång från nuvarande beskattningsmetod till den s.k. kontantprincipen eller kontantmetoden. Det är huvudsakligen mot tre punkter man riktar sin kritik. Kontantmetoden skulle medföra ökad benägenhet att uppskjuta avverkningarna, den skulle hämma skogs— brukets yttre rationalisering och skapa finan- siella svårigheter för skogsägarna.

För det första hävdas sålunda att kontant- principen i sig innesluter ett starkare incita- ment till underavverkning än den nuvarande metoden. Denna effekt skulle enligt skogs- högskolan undvikas om man kompletterar kontantprincipen med en preliminär areal- beskattning. Denna skulle utformas så att varje år, oavsett om avverkning ägt rum eller inte, till beskattning upptas ett belopp som svarar mot värdet av en schablonmässigt beräknad genomsnittlig avkastning av fastig- heten. De år då avverkning äger rum skulle influtna belopp beskattas efter avdrag för tidigare beskattade schablonbelopp. En sådan modifikation av kontantprincipen medför inte någon ändring av skattens totala belopp utan endast en förskjutning av den i tiden.

För det andra påstås att kontantprincipen skulle komma att hämma skogsbrukets yttre rationalisering. Regler som innebär beskatt- ning av värdet av överårig skog som avverkas på ett tillköpt skogsområde verkar, framhåller lantmäteristyrelsen, utan tvivel dämpande på skogsägarnas benägenhet för strukturratio- naliseringsåtgärder. Styrelsen vill därför kombinera kontantmetoden med en scha— blonmässigt utformad rätt till värdeminsk- ningsavdrag som bygger på den nuvarande värdemetoden, påbyggd med en indexregle- ring på samma sätt som vid beräkning av realisationsvinster. Avdragsrätt skulle före- ligga vid alla förvärv av skogsmark med väx- ande skog. Som underlag för beräkningen av värdeminskningsavdragen skulle anskaff- ningskostnaden eller eventuellt taxeringsvär- det tjäna. Inkomst av skogsbruk vid avyttring av mark och skog skulle beräknas på samma sätt som vid beräkning av realisationsvinst genom att från köpeskillingen eller motsva- rande dra den med index uppräknade an- skaffningskostnaden, reducerad med åtnjut- na värdeminskningsavdrag.

Lantbruksstyrelsen kritiserar skogsskatte- kommitténs förslag från samma synpunkter som skogshögskolan och lantmäteristyrelsen men anser att en övergång från det nuvarande systemet till kontantprincipen därjämte skulle skapa ökade finansiella svårigheter för skogsägarna. Styrelsen anser sig därför böra fasthålla "vid principen om beskattning i egentlig mening av produktionen under inne— havstiden” och vid principen att kapitaluttag inte skall beskattas. Det är enligt styrelsens mening möjligt att förenkla och samtidigt förbättra det nuvarande systemet. Man skulle sålunda behålla endast förrådsmetoden och beräkna avdragen iaktuella virkespriser både vid skogsuttag under innehavet och vid fastighetsförsäljning. Styrelsen framhåller därjämte att vissa fördelar med hänsyn till skogsbrukets yttre rationalisering skulle vin- nas om tillköpsfastigheter under en över-

' För att denna åtgärd skall få avsedd effekt får dock enligt påpekande av Skogsstyrelsen inte utgående statsbidrag till skogsplantering betraktas som skattepliktig inkomst på sätt som gäller i fråga om näringsbidrag.

gångstid av fem år finge beskattas som sär- skild förvärvskälla. Vidare hänvisar styrelsen till att den tidigare uttalat sig för en scha- blonmetod. Avsevärda förenklingar inom dennas ram är möjliga. Sänks ambitionsnivån så att tillväxten får beräknas antingen som viss procent på det i taxeringsvärdet ingående värdet av växande skog eller enligt enkla normaltabeller blir metoden enkel. Rättssä- kerheten skulle kunna tillgodoses med bestämmelser som medger jämkning i norm- värdena när skäl föreligger. Bristerna i skogsskattekommitténs förslag "kan må- hända motverkas med kombination med här behandlade förslag”. För att så långt som möjligt bibehålla principen om skatt på pro— duktionen under innehavstiden bör man, om kontantprincipen skulle komma ifråga, enligt lantbruksstyrelsens mening överväga att komplettera denna med ett enkelt källskatte- system enligt schablonmetodens huvudprin- cip. Genom att införa ett preliminärt garanti- belopp motsvarande en försiktigt beräknad årlig värdetillväxt, som varje år tas upp till beskattning och som kan avräknas från skat- tebeloppet vid avverkning, skulle större delen av skatten bindas till innehavaren och obe— nägenheten att avverka motverkas. Lantbrukets skattedelegation. som repre- senterar Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund (SSR), Sveriges lantbruksför- bund (numera Lantbrukarnas riksförbund) och Riksförbundet landsbygdens folk, fram- håller att det nuvarande beskattningssystemet är så komplicerat och svåröverskådligt att det även efter en anpassning med hänsyn till nu rådande förhållanden inom skogsbruket för- blir otillfredsställande. En enklare utformning av skogsbeskattningen måste eftersträvas. Förenklingen får emellertid inte drivas så långt att skogsbeskattningens anknytning till grunderna i inkomstbeskattningen i övrigt går förlorad. Inte heller får allvarliga återverk- ningar uppstå på det närings— och skogspoli- tiska området. Det måste vara angeläget att nya skogsbeskattningsregler ges en sådan utformning att de — med bibehållande av kravet på enkelhet och anpassning till beskattningssystemet i dess helhet — stimu- lerar till åtgärder som kan anses önskvärda

från närings- och skogspolitisk synpunkt ochi vart fall inte får motsatt verkan. Det av Skogsskattekommittén föreslagna systemet kan enligt delegationen i sina huvuddrag läg— gas till grund för en reform. Ett beskatt- ningssystem utan värdeminskningsavdrag kan emellertid accepteras endast under följande förutsättningar. För det första måste refor- men följas av ökade möjligheter till resultat- utjämning. För det andra måste man på något sätt beakta principen om att kapitaluttag inte bör beskattas. En omedelbar beskattning av kapitaluttag ur skogen hos köparen skulle i många fall försvåra eller omöjliggöra finan— siering av ett fastighetsförvärv. För det tredje måste vissa besvärande effekter i fråga om konkurrensen mellan skilda köparkategorier och även mellan fysiska personer inbördes neutraliseras. Den nya beskattningsmetoden bör utformas med beaktande av att inkomst av jordbruksfastighet i en näraliggande framtid torde komma att redovisas enligt bokförings- mässiga grunder. Delegationen anförde i förevarande avseenden bl. a. följande.

Reglerna om skogskonto har tillkommit för att undanröja eller lindra de ogynnsamma verkningar som kan drabba en skogsägare till följd av det ojämna utfallet av skogsinkoms- ter. Den ofrånkomliga utvecklingen mot allt- mer koncentrerade virkesuttag kräver för— bättrade möjligheter till inkomstutjämning. Delegationen ansluter sig därför till skogs— skattekommitténs förslag om sådana änd- ringar i reglerna för skogskontot som verkar i den riktningen.

Ur köparens synvinkel utgör ett större vir- kesuttag på nyförvärvad skogsfastighet reellt en kapitalomsättning. Detta gäller även om uttaget omfattar sådan avkastning som upp- stått under förre innehavarens ägotid och oavsett om denna beskattats för avkastningen eller inte. I nu gällande metod undgåri princip sådant uttag beskattning genom möjligheten till värdeminskningsavdrag. Till denna viktiga logiska princip måste enligt delegationens mening hänsyn tas vid en reform av skogs- beskattningen. Lösningen ligger i avsättning av den inflytande köpeskillingen till en skogsfinansieringsfond på sätt som skall visas i det följande.

I frågan om hur man skall komma till rätta med de svårigheter i konkurrenshänseende och i finansiellt avseende som kontantprinci— pen kan medföra framhöll delegationen i huvudsak följande. Skogsskattekommittén utgår från att priserna på skogsfastigheter blir lägre om köparen har att räkna med beskatt- ning av skogsuttag i nära anslutning till för- värvet och säljaren undgår beskattning vid avyttringen. Skilda köparkategorier — skogsbolag, stat, kommun. fysiska personer — har emellertid sinsemellan en väsentligt olikartad skattesituation. Detta gäller också fysiska personer inbördes. Skatten på uttaget skogskapital varierar betydligt mellan köparna. Detta medför att olika personer vid sin bedömning av priset måste beakta skatten i varierande grad. något som i sin tur medför att en av skatteförhållandena snedvriden konkurrenssituation uppstår. Också säljaren och hans situation påverkar givetvis prissätt- ningen. I åtskilliga fall har denne inte anled- ning att ändra sin inställning i prisfrågan på grund av ändrat skattesystem, därför att han redan i nuvarande läge kan sälja skogsfastig- heten utan skatt. Detta gäller alla som inte har förråds- eller värdeökning under innehavet. Överhuvudtaget torde en relativ prissänkning på skogsfastigheter ha svårt att slå igenom, i varje fall på kort sikt. En betydande trögrör- lighet föreligger på denna punkt. En omedel- bar beskattning av kapitaluttag ur skogen skulle i många fall försvåra eller omintetgöra finansiering av ett fastighetsförvärv. En neutralisering av dessa effekter i fråga om konkurrensläge och finansiering är enligt delegationens mening nödvändig också med tanke på att en fortsatt ägoreglering och storleksrationalisering är nödvändig inom skogsbruket. Även här ligger lösningen i att skapa en rätt till avdrag för avsättning till en skogsfinansieringsfond.

I ett särskilt yttrande förordar även SSR kontantprincipen men ställer samma krav som lantbrukets skattedelegation. Även de övriga organisationerna inom skogsbruket, skogsin— dustriernas samarbetsutskott och Sveriges skogsägareförbund liksom Skogsstyrelsen och domänverket, godtar denna princip. Det främsta motivet för en schablonberäkning av

den årliga inkomsten skulle enligt SSR:s mening vara att man därigenom skulle und— vika uppskov av i och för sig önskvärda skogsuttag. Denna fördel kan dock inte upp- väga de nackdelar som är förenade med en schablonberäkning. Även Skogsstyrelsen behandlar frågan om beskattningsmetodens betydelse i avverkningshänseende. Att göra en samlad bedömning av hur ett skattesystem. det nuvarande eller ett tänkt, påverkar avverkningarnas bedrivande torde tillhöra de svårare uppgifterna. Det är svårt att avgöra i vilken grad uppskjutna avverkningar beror på skattetänkande eller på allmänna sparsam— hets— eller konsolideringssträvanden. för att inte tala om bristande avsättningsmöjligheter eller brist på arbetskraft eller avverkningsor- ganisation. Skattesystemet torde inte vara det lämpligaste instrumentet för att påverka avverkningsbenägenheten. Det kan ju för övrigt inte ändras efter den önskade avverk- ningspolitiken. Enligt Skogsstyrelsens upp- fattning är kontantprincipen den bästa lös- ningen för skogsbrukets inkomstbeskattning om den kompletteras med vissa jord- och skogspolitiska åtgärder. Skogsstyrelsen framför farhågor att från rationaliseringssyn- punkt önskvärda ägobyten och komplette- ringsköp skulle kunna försvåras om möjlig— heterna till avdrag för värdeminskning försvinner. Riksskattenämnden, som tillstyrker en övergång till kontantprincipen, pekar på möjligheten att genom en utökad statlig låne- garanti lösa de finansieringssvårigheter som det nya skattesystemet kan medföra. Lantbrukets skattedelegation föreslår att bestämmelserna för en eventuell skogsfinan- sieringsfond utformas på följande sätt. För- utsättning för avsättning till fonden skall vara att avverkning ägt rum inom viss tid efter förvärvet. Rätt till avsättning bör sålunda föreligga om avverkning skett under det år fastigheten i fråga förvärvats eller under när- mast följande tre beskattningsår. Avsätt- ningsrätt bör föreligga vare sig det är fråga om nyetableringeller om tillskottsförvärv. Nå- gon mot avsättningen svarande insättning på bankkonto skall inte ske utan avsättningen skall bestå i en ren räkenskapsåtgärd. Avsätt-

ningsbeloppet bör bestämmas till högst rot- värdet av de under perioden utförda avverk- ningarna och till högst 50 % av köpeskillingen eller däremot svarande värde. Om ägare till jordbruksfastighet i samband med jorddel- ningsförrättning ålagts att gälda ståndskogs- likvid bör avsättning emellertid få ske upp till hela likvidens storlek. Avsättningen bör uppgå till visst minimibelopp, förslagsvis 10000 kr, dock inte mindre än en tjugondel av förvärvskostnaden. Gäller det avverkning för utgivande av ståndskogslikvid bör endast den fasta och inte den relativa beloppsgränsen gälla. Belopp som avsatts till skogsfinansie- ringsfond bör återföras till beskattning efter en ordning som ansluter till normal inne- havstid och normala amorteringsregler för jordförvärvslån mot statlig lånegaranti. Med utgångspunkt häri bör återföring ske från och med femte beskattningsåret efter förvärvsåret med en tjugondel av det avsatta beloppet. Det bör dock ligga i den skattskyldiges val att ett eller flera år återföra större belopp. Övergår fastigheten till ny ägare genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, återförs kvarstående belopp för det beskattningsår då överlåtelsen sker. Sker övergången genom bodelning, gåva. arv, testamente eller motsvarande, skall den nye ägaren återföra kvarstående belopp på det sätt som skulle gällt om den förre ägaren fortfarande innehaft fastigheten. Rät- ten bör tillkomma fysisk person. oskiftat dödsbo, familjestiftelse, handelsbolag och kommanditbolag. Den som vill utnyttja rätten till avdrag för avsättning har att redovisa sina inkomster och utgifter enligt bokföringsmäs- siga grunder.

Delegationen behandlar även frågan om det katastrofskydd vid stormfällning, snöbrott, skogsbränder o.d. vilka händelseri många fall medför starka ingrepp inte endast i den avverkningsbara skogen utan också i det producerande skogskapitalet. Fastighetens belåningsvärde minskar och ägaren kan komma att vidkännas betydande återställ- ningskostnader. Vid lån med inteckning i fastigheten som säkerhet krävs i ett sådant läge vanligen en extraordinär amortering eller ibland en omgående inlösen av hela länet —— i synnerhet gäller detta vid lån med statlig

kreditgaranti. En omedelbar beskattning av den i samband med skada erhållna skogsin— täkten — virkeslikvider och eventuella för- säkringsersättningar — kan därför sätta skogsägaren i en mycket besvärande likvidi— tetssituation. För reglering av lånen blir endast den efter skatt återstående delen av Skogsintäkten tillgänglig. Delegationen finner att denna fråga bäst löses genom att skogsin- täkt på grund av skada av angivet slag ger speciell rätt för skogägaren att utnyttja möj— ligheten till avsättning till skogsfinansierings- fond. Det är emellertid i första hand relativt sett mera betydande katastroffall som behö- ver skyddas. För rätt till fondavsättning bör krävas att skadan gäller ett virkesförråd på minst 20 % av fastighetens hela förråd vid skadetillfället. Skogsintäkten på grund av skadan måste dock överstiga 5 000 kr.

Skogskontosystemet

I fråga om de av Skogsskattekommittén före- slagna ändringarna i skogskontosystemet har flertalet av skogsbrukets organisationer endast i detaljer haft anmärkningar att fram- föra. Ett par av yttrandena förtjänar dock särskild uppmärksamhet.

Skogsindustriernas samarbetsutskott understryker liksom Skogsskattekommittén behovet av en liberalisering av skogskonto— bestämmelserna om kontantprincipen genomförs. Utskottet vill emellertid gå längre i detta avseende än kommittén föreslagit. Skäl föreligger sålunda enligt utskottets mening att medge att kontot får utnyttjas som säkerhet även för andra kostnader i skogsbruket än kostnader för förvärvet av fastigheten. Den ökande mekaniseringen av skogsbruket med dess krav i fråga om maskinell utrustning samt i fråga om vägar och anläggningar för avlägg medför ständigt växande behov av likvida medel. Den belåningsrätt vid kompletterings- förvärv som Skogsskattekommittén föreslagit bör gälla vare sig avverkning ägt rum på den förvärvade fastigheten eller fastighetsdelen eller på tidigare innehavd fastighet. Samar- betsutskottet går även in på frågan om åter- förandet av skogskontomedlen till beskatt- ning. Skogsskattekommittén har, säger

utskottet. föreslagit att skogskontomedlen normalt skall återfalla till beskattning med en tiondel per år. Kommittén synes härvid i alltför hög grad ha utgått ifrån skogskontots skatteutjämnande funktion. I och med att brukningsenheterna enligt de skogspolitiska målsättningarna successivt ökar i storlek samt krav uppstår på en såvitt möjligt jämn sys- selsättning i skogsbruket, ökar emellertid också skogskontots betydelse såsom syssel— sättningsutjämnande faktor. Det synes därför vara angeläget att en automatisk återbetalning av skogskontomedel inte blir obligatorisk.

Lantbrukets skattedelegation ansluter sig till skogsskattekommitténs förslag om sådana ändringar i reglerna för skogskontot som verkar i riktning mot förbättrade möjligheter till inkomstutjämning. Delegationen framför bl. a. följande önskemål i fråga om reglernas utformning.

Avverkningar under innehavet som orsakar att det ingående skogskapitalet minskar med- för i nuvarande system rätt till värdeminsk- ningsavdrag. Denna rätt ger med eller utan kombination med skogskontoinsättning en viss inkomstutjämning men därjämte en till- gång på likvida medel som icke begränsas av inkomstbeskattning. Även i kontantprincipen måste kravet på likvida medel för ändamåls- enliga och nödvändiga investeringar i jord- bruket och skogsbruket tillgodoses. Skogs- skattekommitténs förslag att skogskonto- medlen skulle få belånas för bestridande av kostnader för fastighetsförvärv är otillräck- ligt. Kommittén har sålunda helt bortsett från de behov av medel som för andra investe- ringar än fastighetsförvärv kontinuerligt kan uppstå under innehavstiden och som i nuva- rande system kan helt eller delvis tillgodoses genom att skogskapital omsätts. Om kom- mitténs förslag genomförs skulle besvärande konsekvenser för jordbrukets och skogsbru- kets utveckling uppkomma. Detta problem skulle lösas om skyldigheten att insätta medel på skogskontot begränsas till den skatt som belöper på uppskovsbeloppet. Återstoden av belopp som inflyter vid avverkning eller rot- försäljning skulle då kunna utnyttjas i den skattskydliges verksamhet. Delegationen framhåller att dess förslag förutsätter att

bokföringsmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet tillämpas. Ur teknisk och administrativ synvinkel skulle denna lösning vara att föredra framför en utökning av möj- ligheten till belåning av skogskontomedel.

Kostnader för skogsvägarl och skogsodling

Skogsbrukets organisationer noterar med till- fredsställelse skogsskattekommitténs förslag attavdragsrätten för kostnad föranläggningav skogsvägar utvidgas. Lantbrukets skattedele- gation understryker sålunda att kommitténs al— ternativförslag om rätt till omedelbart omkost- nadsavdrag för hela anläggningskostnaden för skogsväg är sakligt starkt motiverat. Sveriges Skogsägareföreningars Riksförbund anser med hänvisningtillattendelavskogsvägskost- naden fortfarande får betraktas som en inve- steringskostnad det vara rimligt att avdrag medges med 75 % av hela kostnaden, vilket skulle överensstämma med de avdragsbe- stämmelser som förväntas komma att gälla för jordbrukets markanläggningar. Riksförbun— det föreslår att, om avdragsrätten skall tids- mässigt fördelas, avskrivningstiden sätts till fem år i stället för av kommitén föreslagna tio år och att beloppsgränsen för omedelbart av— drag bestäms till 10000 kr i stället för 5 000 kr som kommittén angivit. Den kortare avskriv— ningstiden anser riksförbundet motiverad av att många skogsvägar tillkommerförexploate- ring av befintligt skogskapital och inte för ett långsiktigt behov. För enhöjning av den nämn- da beloppsgränsen talar den fortgående pen- ningvärdeförsämringen. Då de mera sta- digvarande skogsvägar som det här är fråga om måste anses ha något värde utöver värdet som skogstransportled och även ha något kvarstående värde efter avskrivningstiden, fö- reslår Skogsstyrelsen att avskrivningsrätten begränsas till 2/3 eller 3/4 av anläggnings- kostnaden. Det är dock mycket önskvärt att avskrivningen inte behöver ske med lika be- lopp under den tioåriga avskrivningsperio- den utan kan anpassas till avverknings- inkomsterna. Samma resultat skulle kunna uppnås om skogsägaren själv medges rätt att

I.lfr not 1. 5.158.

avgöra när på skogskonto innestående medel skall beskattas. Förslaget att visst belopp, t. ex. 5000 kr, skall få avskrivas på en gång tillstyrks av Skogsstyrelsen. Även om skäl kunde anföras för en kortare avskrivningstid än tio åri vissa fall, synes det med hänsyntill de ifrågavarande vägarnas normalt mera stadig- varande karaktär lämpligt att den tioåriga av— skrivningstiden kvarstår. Enligt riksskatte- nämnden bör avdragsreglerna för skogsvägar anpassas till 1969 års avskrivningsregler för markanläggningar. Detta innebär att avdrag för värdeminskning av skogsvägar börmedges med 75 % av anskaffningskostnaden och att årligt värdeminskningsavdrag bör få åtnjutas med 5 %. Någon anledning att medge avdrag för hela anskaffningskostnadenförpermanen- ta skogsvägar kan inte föreligga. Åtskilliga skogsvägar torde alltjämnt få anses ha en så lång varaktighet att värdeminskningsavdrag i själva verket inte borde ifrågakomma. Sveri- ges industriförbunds representant i nämnden reserverade sig emellertid mot nämndens uttalande och åberopade att praktiskt taget samtliga enskilt byggda vägar och huvudparten av de samfällda vägar som framdeles färdig- ställs blir att hänföra till s.k. engångsvägar utan betydelse för skogsbruket sedan er— forderliga föryngringsarbeten verkställts ef- ter avverkningen. En enhetlig behandling av kostnaderna för skogsvägar är därför moti- verad.

Skogsskattekommitténs förslag att kostnad för skogsplantering alltid skall hänföras till driftskostnader och således vara avdragsgilla tillstyrks av skogsbrukets organisationer. Under åberopande att statsbidrag som utgår till näringsidkare för att bestrida avdragsgilla omkostnader i verksamheten är att betrakta som skattepliktig intäkt betonar Skogsstyrel- sen angelägenheten av att de nya avdrags- reglerna ifråga om vägar och skogsodling inte får till resultat att vissa markägare kommer i en sämre ekonomisk situation än tidigare.

Utredningens förslag System för inkomstbeskattningen

I sitt yttrande över skogsskattekommitténs

förslag riktade skogspolitiska utredningen två fundamentala invändningar mot en scha— blonbeskattning som innebär att den årliga tillväxten hänförs till intäkt. oavsett om den uttagits eller inte. Dels föreligger stora svå- righeter att fastställa den genomsnittliga års- inkomsten för de särskilda fastigheterna, vare sig man vid beräkningen utgår från det taxe- rade skogsbruksvärdet eller från en själv- ständig bedömning av de grundläggande fak— torerna för beräkningen: arealen skogsmark. markens godhetsgrad och priset per kubik— meter virke. Dels synes det inte vara förenligt med skatteförmågeprincipen att beskatta en årlig beräknad inkomst inom områden (de s.k. nollområdena) där nettointäkt uppkommer endast med lång tids mellanrum. Man vet ju inte om och när skogsuttag i framtiden över- huvudtaget blir möjligt. Utredningen avvisade därför denna form av beskattning. Vad som i remissyttrandena anförts till förmån för en inte preliminär arealbeskattning rubbar utredningens ståndpunkt i förevarande avseende

Den slutgiltiga skatten avses vid ett system med preliminär arealbeskattning bli den- samma som vid beskattning av den realiserade inkomsten. Följaktligen blir även skogsägar- nas ekonomiska nettoutbyte vid avverkning opåverkat av beskattningssystemet. Enda skillnaden mellan systemen gäller periodice- ringen av skatteinbetalningarna. Införandet av en preliminär arealbeskattning får därför sin huvudsakliga påverkan på skogsägarens handlande via likviditetsförhållandena.

På dessa grunder kan utredningen inte för- orda en övergång till arealbeskattning.

Även skogsbrukets intresseorganisationer avvisar med bestämdhet en schablonmetod. De använder därvid i stort sett samma argu- mentation som skogsskattekommittén och skogspolitiska utredningen. Särskilt under- stryker lantbrukets skattedelegation och SSR de utomordentliga svårigheter som möter vid inkomstbeskattningen av jordbruksfastighet om inkomsten skall bestämmas delvis med hänsyn till faktiska intäkter och utgifter och delvis efter schablon. Det är för övrigt inte säkert att en schablonmetod har de fördelar i avverkningshänseende som stundom görs

gällande. Skattedelegationen anser sålunda liksom skogsskattekommittén att en sådan metod mycket väl kan tänkas leda till större skogsuttag än vad som är förenligt med långsiktigt skogsbruk. I varje fall är det inte självklart, säger delegationen, att även en mycket väl genomtänkt schablonmetod kan avpassas så att den i sig själv styr avverk- ningarna till en från alla synpunkter lämplig omfattning och inriktning. I den mån avverk- ningstakten behöver stimuleras, måste medel därför sökas efter andra vägar än via en schablonbeskattning, vars konsekvenser inte alls kan överblickas. Schablonmetoden skul- le,framhållerSSR,omöjliggöradenförenkling som är det främsta målet för den tänkta skattereformen. Till dessa invändningar vill skogspolitiska utredningen foga den anmärk- ningen att en övergång från det nuvarande till ett system däri schablonbeskattning ingår er- bjuder särskilda problem. Det torde knappast uppfattas som rättvist att alla skogsägare omedelbart skall börja beskattas på samma sätt oavsett hur stor deras tillgång på avverk- ningsbar skog är och därmed möjligheten till skogsuttag.

Enligt nuvarande system för skogsbe- skattning skall värdet på växande skog inte ingå i den årliga skattemässiga inkomstbe- räkningen. Det har diskuterats om inte den växande skogen kan infogas i inkomstberäk- ningen för jordbruksfastighet på samma sätt som Iagervärden ingår i inkomstberäkningen för rörelse. Inkomsten av jordbruksfastighet skulle med en sådan metod kontinuerligt påverkas av förändringarna i det befintliga skogsbeståndet på samma sätt som inkomst- beräkning för rörelse påverkas av värdena på in- och utgående varulager. Enligt skogsskat- tekommittén talar övervägande skäl mot att införa in- och utgående värden på den väx- ande skogen i beräkningen av inkomst av skogsbruk på liknande sätt som gäller i fråga om lagervärdena i rörelse. Kommittén anförde bl. a. följande skäl för sin ståndpunkt. Uppskattningen av växande skog måste av naturliga skäl bli mycket ungefärlig. Detta leder till att inkomstberäkningen får en icke önskvärd karaktär av skönsmässighet. Om den växande skogen behandlas som omsätt-

ningstillgång måste beskattning ske i samband med fastighetsförsäljning. Man får ett avräk- ningssystem med åtminstone samma svårig- heter som enligt nuvarande system. Ifråga om hälften av skogsarealen i landet — de all— männa skogarna och bolagsskogarna — sker ägoutbyten endast undantagsvis, varför något återförande till beskattning av nedskrivning- arna av dessa skogar inte skulle komma i fråga. Därtill kommer att de juridiska perso- nernas förvärv till största delen skett för mycket länge sedan och under sådana för- hållanden att något ingående värde inte finns eller att något sammanhang mellan förvärvet och nutida förändringar i den växande sko- gens kubikmassa och värde inte kan anses föreligga. Även de skogliga remissinstanserna tar avstånd från denna beskattningsmetod. Lantbrukets skattedelegation säger att ytligt betraktad och från teoretisk synpunkt före- faller metoden tilltalande. i synnerhet om inkomstberäkningen för jordbruksfastighet i övrigt sker enligt bokföringsmässiga grunder. Men den praktiska tillämpningen är närmast ogenomförbar. Den växande skogen kan inte med rimligt krav på säkerhet bestämmas i fråga om kvantitet och värde på samma sätt som varulager i rörelse. Detta problem före- ligger också i nuvarande system med värde- minskningsavdrag, men det skulle betydligt förstärkas i det här diskuterade systemet, inte minst därför att antalet tillfällen. då bedöm- ningar av kvantitet och värde erfordras, skulle mångdubblas jämfört med nu. Metoden innebär ingen förenkling. Den är svår att överblicka för de flesta skattskyldiga. Ojämna beskattningsresultat skulle uppkomma. Målet med en skattereform kan inte uppnås genom en övergång till ett sådant system. Skogsin- dustriernas samarbetsutskott och SSR anför liknande synpunkter. Lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen uttalar viss tveksam- het. Vilken betydelse man skall tillmäta de svårigheter som är förenade med denna metod beror enligt lantbruksstyrelsen på hur höga krav som ställs på utredning och bevisning i jämförelse med de realistiska möjligheter som överhuvud kan påräknas för att nå en rättvis skogsbeskattning med någon annan metod. Av samma skäl som skogsskattekommittén

och lantbrukets skattedelegation anfört anser skogspolitiska utredningen att nämnda metod inte bör ifrågakomma vid en reform av skogsbeskattningen.

Möjligheterna att förbättra nuvarande system är enligt skogsskattekommittén myc— ket begränsade. främst beroende på att inkomstberäkningen i avsevärd omfattning bygger på faktorer som inte ens tillnärmelse- vis kan bestämmas med samma grad av säkerhet som vanliga intäkter och avdrag i andra förvärvskällor. Kommittén syftar här- vid på sådana faktorer som storleken av vir- kesförråd, tillväxt och skogsuttag samt värdet på förråden. Lantbruksstyrelsen anser där- emot en förenkling möjlig. Enligt styrelsens mening är det nuvarande skattesystemets största brister dels svårbegripligheten och dels att inflationen urholkar det reella värde— minskningsavdraget vid nuvarande regler för beskattning under innehavet. Det äldre skogsinnehavets ofta låga ingångsvärde per kubikmeter minskar avdragsmöjligheterna och försämrar möjligheterna att delvis finan- siera köpet med avverkning på den nyförvär— vade skogen. Denna nackdel skulle man emellertid kunna komma förbi genom att ha kvar endast förrådsmetoden. varvid avdraget skulle räknas i aktuella virkespriser vid avverkningen liksom vid fastighetsförsälj- ning. Om man behåller ett förenklat system, skulle man också behålla vedertagna grund- principer om beskattning av produktionen under innehavstiden och samtidigt undvika beskattning av kapitalminskning. Skogsbru— kets organisationer är emellertid i stort sett ense om att några förutsättningar att genom partiella ändringar eliminera det nuvarande systemets negativa sidor inte föreligger. Denna uppfattning delas av riksskattenämn— den som konstaterar att några mera betydande förenklingar inom ramen för det nuvarande systemet inte är möjliga att åstadkomma. Skogspolitiska utredningen instämmer häri.

Enligt skogsskattekommitténs uppfattning är det enklaste sättet att genomföra en ratio— nell beskattning av skogsinkomsterna att systemet med avdrag för minskning av ingångsvärde och ingående virkesförråd slo- pas. Därmed kan man också avstå från att

beskatta skogsinkomst i samband med fastighetsförsäljning. Nackdelar för de skatt— skyldiga av ojämna skogsinkomster på grund av beskattningens progressivitet kan enligt kommittén i huvudsak hävas genom de före- slagna ändringarna beträffande skogs— kontosystemet. Bland dessa ändringar ingår öppnande av möjlighet att i vissa fall få begagna skogskontomedel som säkerhet för krediter. Möjligen kunde. framhöll kommit- tén, tänkas att önskvärda ägarbyten under— lättades genom skapandet av lämpliga låne- former. Finansieringsproblemen borde i den mån de hänförde sig till beskattningen kunna bemästras även vid skogsbeskattning enligt kontantprincipen.

I sitt yttrande över skogsskattekommitténs förslag förordade skogspolitiska utredningen att kontantprincipen snarast genomförs. Utredningen betonade att skäl inte förelåg att avvakta resultatet av de förslag utredningen kommer att framlägga i övriga frågor. Även om, framhöll utredningen. vid en samlad bedömning andra krav i vissa avseenden skulle kunna komma att ställas på skattesy- stemet, behöver emellertid ett genomförande av dessa inte försvåras av att skogsskatte- kommitténs förslag realiseras. I det följande vill utredningen utveckla de motiv som varit bestämmande för dess ställningstagande, därvid utredningen också skall granska vissa förslag som framförts av andra remissin- stanser. Helt naturligt kommer utredningen att särskilt beakta de närings- och skogspoli— tiska aspekterna. De skattetekniska och skattepolitiska synpunkterna anser sig utred- ningen inte ha anledning att gå närmare in på. Såvitt utredningen kan bedöma torde utred- ningens förslag inte skapa några särskilda svårigheter i dessa avseenden.

Reglerna på skogsbeskattningens område bör givetvis utformas så att menliga verk- ningar inte uppstår i skogspolitiskt hänseende. Om så kan ske från skattepolitisk synpunkt bör de tvärtom ges ett sådant innehåll att de främjar en god skogspolitik.

Det första problem som här möter är frågan om resultatutjämning. I det enskilda skogs- bruket kan variationerna i inkomst mellan olika beskattningsår vara mycket betydande.

Det finns all anledning att anta att dessa variationer framdeles kommer att öka i takt med den skogsekonomiska och avverknings- tekniska utvecklingen. En förutsättning för ett lönsamt och rationellt skogsbruk är näm- ligen en stark koncentration av avverknings- uttagen. Inte sällan kan det bli tal om avverkning endast någon eller några få gånger under den tid en person innehar en skogsfas- tighet. För att upphäva eller i varje fall hindra de nackdelar som skapas av det ojämna utfallet av skogsinkomsterna tillkom skogs- kontosystemet. Med den utveckling som pågår inom skogsbruket kommer kontots betydelse att öka. Också en övergång till kontantprincipen förutsätter ökade möjlighe- ter till resultatutjämning. något som under- strukits av skogsskattekommittén. Kommit- tén anförde på denna punkt bl.a. följande: Om beskattning av skogsinkomsterna anord- nas enligt kontantprincipen går skogsägarna miste om den möjlighet till utjämning av inkomsterna mellan olika år som det nuva- rande systemet med värdeminskningsavdrag erbjuder. Det synes därför naturligt att vid en sådan övergång väsentligt vidga möjlighe— terna till utjämning genom Skogskontosyste- met. Kommittén föreslog därför att upp— skovsrätten skulle få omfatta hela rotvärdet resp. 65 % av köpeskillingen för avyttrade eller i egen rörelse använda skogsprodukter, mot nu gällande 60 resp. 40 %. Skogspolitiska utredningen anslöt sig i sitt remissyttrande till kommittéförslaget i denna del. Förslaget stöds av skogsbrukets organisationer. En länsstyrelse påpekar att skogsskattekommit- téns bedömning av relationen mellan rotvär- det och kostnadsdelen är orealistisk. Sedan den nuvarande lagstiftningen om skogskonto tillkom 1954 har nämligen skett en förskjut- ning i relationen mellan rotvärdet och avverkningskostnaderna. Enligt länsstyrelsen bör därför övervägas om inte Uppskovsrätten bör begränsas till 50 % av köpeskillingen för avyttrade eller i egen rörelse använda pro- dukter. Då det är ojämnheten i utfallet av skogsinkomsterna som föranlett skogskonto- lagstiftningen. synes det av länsstyrelsen åberopade förhållandet inte böra tillmätas någon betydelse. Med hänsyn till den minsk-

ning i utjämningsmöjligheterna som såsom nyss nämnts ett genomförande av kontant- principen innebär finns enligt skogspolitiska utredningens uppfattning inte anledning att frångå vad skogsskattekommittén föreslagit på denna punkt.

Vad härefter beträffar finansieringsfrågan får skogspolitiska utredningen anföra föl- jande. Beskattning enligt kontantprincipen anses skapa svårigheter för såväl skogsbru- kets yttre rationalisering som skogsägarnas möjligheter att vidta andra skogliga åtgärder. För att i någon mån avhjälpa dessa svårigheter föreslog skogsskattekommittén att den som förvärvade en skogsfastighet skulle äga för— foga över medel som influtit vid avverkning i nära samband med förvärvet och som insatts på skogskonto. Kommitténs tankegång att finansieringsproblemen i övrigt kan lösas genom att skapa lämpliga låneformer delas av riksskattenämnden. Skogspolitiska utred- ningen föreslog i sitt remissyttrande att den av skogsskattekommittén föreslagna rätten att disponera över medel på skogskonto utvidgas tillde falldådetärfrågaomanskaffandeav me- del för skogsodling. skogsdikning. skogsväg— byggnad eller andra företag som visas vara av väsentlig betydelse för rationell skogsdrift på fastigheten, häri inräknat utgifter för skogs- brukets yttre rationalisering. Skogsindu- striernas samarbetsutskott pekar på det betydande finansieringsbehov som den fort— gående mekaniseringen av skogsbruket med— för, särskilt när det gäller anskaffning av maskinell utrustning och — beroende på skogsbeskattningsreglernas slutliga utform— ning —— väg— och avläggsanläggningar. Över— vägande skäl talar enligt utskottet för att skogskontot skall få utnyttjas som lånesä- kerhet även för sådana ändamål.

Lantbrukets skattedelegation anger två vägar för att komma till rätta med finansie- ringsproblemet. I vad detta avser förvärv av fastighet löses det bäst genom att införa rätt till avsättning till en skogsfinansieringsfond, se 5. 16]. Om kontantprincipen kompletteras med en sådan rätt tillgodoses på ett smidigt sätt både önskemålet om en förenklad skogs- beskattning och kravet på goda finansie- ringsmöjligheter. I vad gäller behov av medel

för investeringar av olika slag under den tid fastigheten innehas kan finansierings- problemet lösas genom att ändra de gällande skogskontoreglerna så att skyldigheten att göra insättning på skogskonto begränsas till den del av uppskovsbeloppet som motsvarar på detta belöpande skatt. Schablonmässigt kan föreskrivas att hälften av uppskovsbe- loppet alltid skall innestå på bankkonto.

Det ankommer på skogspolitiska utred- ningen att överväga frågan om statligt kre- ditstöd till skogsbruket. I direktiven för utredningens arbete uppmärksammar depar— tementschefen sålunda frågan om statligt stöd bör utgå dels till förvärv av skogsmark som ingår i kombinerade jordbruk och skogs- bruk. dels till förvärv respektive yttre ratio- nalisering av särskilda skogsbruksfastigheter. Departementschefen anser starka betänklig- heter föreligga mot stödformer som är att betrakta som subventionering av skogs- bruksdriften. Genom att införa en rätt till avdrag för avsättning till skogsfinansierings- fond löser man enligt utredningens mening på ett enkelt och tillfredsställande sätt finansie- ringsproblemet till viss del. För det första underlättar man förvärv av skogsmark i de fall som nämnts av departementschefen i direkti- ven. För det andra löser man också de likvi- ditetsproblem som kan uppstå vid katastrofer av olika slag, stormfällningar, skogsbränder etc. Utredningen vill därför tillstyrka försla— get om rätt till avdrag för avsättning till en skogsfinansieringsfond på sätt som skisserats av lantbrukets skattedelegation. På en punkt vill emellertid skogspolitiska utredningen an- mäla en avvikande ståndpunkt. Som förut nämnts skall avsättningen till fonden bestå i en ren räkenskapsåtgärd. Avsatt belopp skall kontinuerligt återföras till beskattning under tiden för fastighetsinnehavet. Någon skyldig- het att insätta medlen i bank skall inte förelig- ga. Skogsskattekommittén övervägde om inte medlen på skogskonto skulle få disponeras fritt men avvisade denna tanke med hänsyn till de svårigheter som detta skulle kunna skapa för den skattskyldige och på det värde som insättningen innebar från kontrollsynpunkt. Lantbruksförbundets skattedelegation och SSR anser att man undviker dessa svårigheter

om inkomstredovisningen sker enligt bokfö- ringsmässiga grunder. Skogspolitiska utred- ningen kan emellertid inte finna att förutsätt- ning för avsättning skall vara att redovisning sker på detta sätt. Samma kontrollmöjlighet som en bokföringsmässig redovisning ger kan uppnås genom att ålägga den skattskyldige att varje år i sin deklaration eller bilaga till denna redovisa fonden och de förändringar som den- na kan ha undergått under beskattningsåret. Redovisning i denna form tjänar därjämte i samma mån som den bokföringsmässiga redo— visningen som en påminnelse för den skatt- skyldige om den skatteskuld som åvilar ho— nom. Det måste sålunda anses fullt tillräckligt att uppställa krav på att redovisning sker på sådant sätt att tillfredsställande kontroll kan utövas. Med denna avvikelse ansluter sig skogspolitiska utredningen till det väckta förslaget om skogsfinansieringsfond.

Då avsättning till skogsfinansieringsfond får göras endast vid avverkning i nära anslutning till förvärv av skogsfastighet. kompletterar skogskontot fonden under för- utsättning att den skattskyldige antingen får disponera över de på kontot innestående medlen på sätt skogspolitiska utredningen och skogsindustriernas samarbetsutskott föresla- git eller att i enlighet med lantbrukets skatte- delegations förslag insättningsskyldigheten begränsas till belopp som motsvarar skatten på det inkomstbelopp för vilket anstånd med skatten medgivits. Skogspolitiska utred— ningen anser att båda dessa vägar bör över- vägas. Det synes dock tveksamt om den av Skattedelegationen föreslagna vägen är fram- komlig, bl. a. med hänsyn till de skattskyldi- gas olika skatteläge.

Skogspolitiska utredningen ansluter sig sålunda till förslaget om övergång från nuva- rande skogsbeskattningssystem till kontant- principen och till förslaget om skogsfinansie- ringsfond. Vidare bör enligt utredningens mening Skogskontosystemet utformas så att det ger den skattskyldige möjlighet att åtminstone i viss utsträckning disponera över på skogskonto innestående medel för ange— lägna skogliga åtgärder. Utredningen vill härutöver understryka sitt uttalande i sitt remissyttrande att förslaget om ett nytt

system för skogsbeskattningen snarast bör genomföras.

Skogskontosystemet och föreskrifterna om ackumulerad inkomst

Utredningen vill erinra om att den i sitt remissyttrande uttalade en viss tveksamhet. när det gäller den föreslagna skyldigheten att årligen. oavsett om uttag från kontot skett eller inte. skatta för viss del av de på kontot innestående medlen. Utredningen anförde vidare: "Enligt gällande bestämmelser ankommer det på den skattskyldige själv att bestämma när och med vilket belopp uttag skall ske och därmed även när beskattning skall ifrågakomma. Skogsskattekommittén har föreslagit en i princip obligatorisk årlig beskattning med hänsyn till att det i praktiken visat sig att de skattskyldiga alltför mycket fäster avseende vid uppskovsmöjligheten och förbiser de negativa konsekvenserna av att alltför länge skjuta på beskattningen till framtiden. Mot denna bakgrund synes kom- mitténs förslag kanske motiverat men utred— ningen vill framhålla att det här närmast är fråga om upplysning hur skogskontot lämpli- gen bör skötas och att en lämplig information från skogsägareorganisationerna och inte minst från kreditinstituten, vilkas information hittills inte synes ha varit tillräckligt vägle- dande. skulle göra bestämmelsen överflö- dig". Ett liknande uttalande har gjorts av Skogsstyrelsen. SSR anför att en kontinuerlig beskattning i vissa fall kan vara berättigad medan den i andra fall kan vara till avsevärd nackdel. Enligt skogsskattekommitténs för- slag bör befrielse från kontinuerlig beskatt- ning kunna medges om särskilda skäl förelig- ger. SSR anser det vara rimligt att begreppet särskilda skäl i tillämpningen ges en liberal tolkning. Skogsindustriernas samarbetsut- skott uttalar att en automatisk återbetalning på skogskontot inte bör vara obligatorisk med hänsyn till kontots betydelse som sysselsätt- ningsutjämnande faktor. Det sistnämnda uttalandet har ökat skogspolitiska utredning- ens tveksamhet i förevarande avseende. Utredningen har ovan berört vissa andra möjligheter att utjämna skogsinkomsterna.

Ur sitt remissyttrande vill utredningen återge följande: ”Tillämpningsområdet för förord- ningen angående beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst är f. n. i huvudsak begränsat till intäkt av skogsbruk genom avyttring av växande skog i samband med avyttring av marken. Det är emellertid förhållandevis vanligt och kommer av allt att döma att bli allt vanligare att virkesuttagen av arbetstekniska och andra skäl kommer att koncentreras till större avverkningar med flera års mellanrum. De kostnader som är förbundna med dessa avverkningar och efterföljande skogliga åtgärder är betydande och förutsätter tillgång till likvida medel. Skogsägaren kan då — i varje fall om han inte eller endast i begränsad grad äger disponera över medel som insätts på skogskonto — utestängas från de möjligheter till utjämning av inkomsterna som lagstiftaren uppenbarli- gen ansett böra tillkomma honom. Den möj- lighet att disponera över skogskontomedel som utredningen här ovan förordat kan inte kompensera den dispositionsfrihet över inflytande intäkter som den har som kan utnyttja rätten till särskild skatteberäkning för ackumulerad inkomst. Skogspolitiska utred- ningen föreslår därför att den nämnda för- ordningen göres tillämplig på ackumulerad inkomst genom avyttring av skogsprodukter och upplåtelse av avverkningsrätt överhu- vudtaget. Det bör stå i den skattskyldiges eget val vilken utjämningsmetod han vill utnyttja".

Beskattningen och den yttre rationalise- ringen

I detta sammanhang vill skogspolitiska utredningen till behandling ta upp vissa finansieringsproblem som berör skogsbrukets yttre rationalisering. Strukturrationalise- ringen spelar en viktig roll för skapandet av lönsamma brukningsenheter inom privat- skogsbruket. För genomförandet av struk- turrationaliseringsåtgärder inom ramen för jord- och skogspolitiken förväntas den nya fastighetsbildningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1972, kunna bli ett effektivt instrument. Det är emellertid inte tillräckligt

med i och för sig effektiva medel för själva genomförandet av strukturrationaliseringsåt- gärderna. De måste kompletteras och samordnas med andra åtgärder som skapar intresse och benägenhet hos markägarna för önskvärda åtgärder. Det är bland annat av vikt att skattepolitiken utformas så att den inte motverkar utan underlättar strukturrationali- seringen. Vissa av nu gällande skattebestäm- melser har också utformats i sådant syfte. För att underlätta skogsägarnas medverkan vid rationalisering infördes sålunda 1959 den bestämmelsen att skogsägare som avverkar skog för att få medel till skogslikvid efter tillskottsförvärv genom lantmäteriförrättning har rätt till värdeminskningsavdrag med belopp som motsvarar rotvärdet av den för— sålda skogen. Avdrag får dock ske med högst likvidens belopp. Skogsägaren behöver inte förebringa någon utredning om värdet av den skog som återstått vid beskattningsårets utgång. Hans ingångsvärde skall anses ha nedgått med rotvärdet av den uttagna skogen. Förutsättning för avdrag är att avverkning eller rotförsäljning skett inom tre år efter det förrättningen fastställts.

Om inkomst av skogsbruk skall beskattas enligt en kontantmetod, förlorar den som utökar sitt skogsinnehav vare sig med eller utan lantmäterimyndighets medverkan genom marköverföring. tillköp eller på annat sätt den rätt till värdeminskningsavdrag som han enligt gällande beskattningsregler eventuellt har. Han skulle emellertid i stället kunna få rätt att avsätta inflytande skogsinkomster till den tidigare diskuterade skogsfinansieringsfon- den eller till skogskonto med möjlighet att disponera över de på kontot innestående medlen. Den som köper till mark för att för- stora sitt tidigare fastighetsinnehav kommer i samma beskattningssituation som den köpare som nyetablerar sig som skogsägare. Beskattningen kan därför ha en konserve- rande effekt på fastighetsstrukturen. Det är därför önskvärt att man ger den som köper i rationaliseringssyfte någon form av stimulans som gör honom mer benägen för tillköp och kanske mer konkurrenskraftig än den som i nyetableringssyfte köper en redan befintlig fastighet som eljest skulle ingått i en större

enhet. En sådan form av stimulans skulle kunna vara att vid storleksrationalisering. vare sig den sker genom köp eller mark- överföring, tillåta större avsättningar till skogsfinansieringsfonden än de för normal- fallet föreslagna 50 procenten av köpeskil- lingen. Med ett högre tak för avsättningen skulle självfinansieringsgraden bli större. Skogspolitiska utredningen vill rekommen- dera denna väg för att stimulera till storleks— rationalisering. Det synes utredningen inte obefogat att medge avsättning av hela köpe— skillingen eller i vart fall 75 % av denna. dock givetvis högst ett belopp som motsvarar det avverkade virkets rotvärde. Att här gå fram skattevägen är inte någon nyhet. De ändringar som 1959 vidtogs i skattelagstiftningen för att främja rationaliseringssträvandena gick längre, då de i många fall innebar inte endast som här är fallet ett uppskov med beskatt— ningen utan en direkt Skattelättnad.

I förarbetena till 6 kap. i den nya fastig- hetsbildningslagen hänvisas till skogspolitiska utredningens uppdrag att undersöka möjlig- heterna att stimulera till åtgärder som syftar till att nå en förbättrad arrondering. Vid fastighetsreglering skulle enligt förslaget till skogsfinansieringsfond möjlighet föreligga för skogsägaren att fondera skogslikviden. dvs. den ersättning som vid regleringen kan utgå till honom i utjämnande syfte. Från lantmäterihåll har ifrågasatts om inte fonde- ring borde medges med minst 50 % av värdet av hela det nyförvärvade området. dock högst med belopp som motsvarar avverkat virkes rotvärde. Enligt den tänkta huvudregeln för avsättning till skogsfinansieringsfond skulle skogsägaren vid fastighetsförvärv äga rätt att till fonden avsätta rotvärdet av avverkning- arna under förvärvsåret och de därnäst föl- jande tre beskattningsåren, dock högst med belopp som motsvarar 50 % av köpeskillingen för fastigheten. Motivet för denna begräns— ning är att man kan utgå från att normalt kan lån vid förvärv av jordbruksfastighet erhållas tämligen lätt och till relativt låg räntekostnad och med lång amorteringstid upp till grovt räknat 50 % av köpeskillingen. Vid markby- ten skulle det räcka med rätt att avsätta skogslikviden. Syftet med fonderingsrätten

skulle därmed vara uppnått. Skogspolitiska utredningen anser emellertid att det med hänsyn till angelägenheten att stimulera intresset för omarrondering skulle vara vär— defullt om avsättningsrätt medgavs till samma procent av värdet av det nyförvärvade områ- det som anses böra gälla vid storleksrationa- lisering. För detta förslag talar också att man skulle få en likartad behandling av tillköp av mark och markbyten. Enligt de numera gäl- lande fastighetsbildningsreglerna betraktas ett markbyte som marköverföring i likhet med tillskott av mark genom köp. Genom att markbyten regelmässigt kombineras med storleksrationalisering får anordningen vidare den praktiska betydelsen att man inte behöver skilja mellan köpeskilling och skogslikvid. Hela systemet med avsättning till skogsfi— nansieringsfond blir enhetligare genom att avsättningarna baseras på förvärvskostna- derna för de nyförvärvade områdena.

Vid bildandet av gemensamhetsskog upp- kommer vissa skatte- och finansieringspro- blem. Dessa synes vara begränsade till de fall då andelstalsberäkningen inte grundas på den tillskjutna skogens värde utan då en eller flera delägare har att betala skogslikvid för skog som han erhållit utöver eget tillskott. Att få medel till skogslikviden kan i sådant fall vara särskilt svårt för den skogsägare som till— skjutit all sin skog eller en väsentlig del av denna. Han har då kanske inga möjligheter att finansiera likviden genom att belåna på skogskonto innestående medel. Inte heller har han möjlighet att betala likviden med fonde- rade Obeskattade medel. Det torde vara en allmänt omfattad mening att bildandet av gemensamhetsskog är en av de vägar som leder till förbättrade brukningsförhållanden inom skogsbruket. Skogspolitiska utred- ningen finner det därför vara mycket angelä- get att stödja strävandena till sådan samver- kan. En del av de finansieringssvårigheter som ovan nämnts skulle bortfalla om ge- mensamhetsskogen-samfälligheten medges samma rätt till avsättning till skogsfinansie- ringsfond som den enskilde skogsägaren. Finansieringen av skogslikvid som delägare har att utge skulle då kunna ske genom att gemensamhetsskogen till delägarna utdelar

fonderade Obeskattade medel. Utredningen föreslår därför att även gemensamhetsskog ges möjlighet att göra avsättningar till skogs- finansieringsfond. Fonderingsrättens tak bör bestämmas till samma procenttal som vid storleksrationalisering och omarrondering. Då en stor del av den skogsmark som kan tänkas komma att ingå i gemensamhetsskog tillhör personer som vid sidan av skogsbruket bedriver jordbruk, kan det enligt skogspoli- tiska utredningens mening ifrågasättas om inte likvidutgivare vid bildande av gemen- samhetsskog bör ges möjlighet att avsätta medel till skogsfinansieringsfond från för- värvskällan jordbruksfastighet även om intäkten inte härrör från skogsbruk. — Vid inkomstbeskattningen av gemensamhetsskog gäller för närvarande en skattesats för statlig skatt om 15 %. Om aktiva jord- och skogs- brukare skall ansluta sig till samverkan i gemensamhetsskog, torde detta förutsätta att skattesatsen inte hålles på en nivå som avskräcker från anslutning. Gemensamhets- skogen är skattskyldig för förmögenhet som överstiger 5 000 kr. Med hänsyn till storleken av det rörelsekapital som är nödvändigt i samfällighetens verksamhet kan ifrågasättas om inte förmögenhetsgränsen bör väsentligt höjas.

Kostnader för skogsvägarl och skogsodling

I sitt remissyttrande tillstyrkte skogspolitiska utredningen att kostnaderna för anläggning av skogsvägar och skogsplantering å nedlagd åkerjord och annan mark som inte tidigare varit skogbärande blir avdragsgilla. Utred- ningen tillade: ”Vad beträffar avdragsrätten för anläggning av skogsväg har skogsskatte- kommittén föreslagit att kostnaderna skall få avskrivas under en tioårsperiod med den modifikationen att belopp som understiger 5000 kr skulle få avskrivas på en gång. Utredningen vill i detta sammanhang under- stryka den väsentliga betydelse som trans- portkostnaderna har för skogsnäringen och den allt större roll som biltransporterna kom- mer att spela i framtiden. Utvecklingen gåri

' Jfr not 1.5. 158.

den riktningen att kostnaderna för skogsvägar i växande omfattning får karaktären av avverkningskostnad som skogsägaren bör ha möjlighet att avskriva på kort tid. Utred- ningen finner det därför angeläget att möjlig- het öppnas för de skattskyldiga att avskriva sina kostnader i förevarande hänseende på kortare tid än tio år. förslagsvis fem år. om de så skulle önska."

Mot en avdragsrätt för hela kostnaden för mera permanenta skogsvägar har bl. a. ansetts tala att kostnaden i fråga skulle på ett bestående sätt höja värdet av den fastighet som sådan väg är till nytta för och därför i motsvarande mån inte bör anses som avdragsgill underhållskostnad. Det syntes skogsskattekommittén tveksamt om detta resonemang är hållbart. Skogsskattekommit- tén anförde: "Om t. ex. skogen påen fastighet med äldre utdrivnings- och transportmetoder kunde avverkas med ekonomiskt utbyte. men tillämpningen av dessa metoder med hänsyn till stegrade kostnader o.d. numera är ute- sluten eller skulle ge avsevärt sämre ekono- miskt resultat, så kan ju kostnaden för anläggandet av en mera permanent skogsväg te sig som en nödvändig utgift för att hindra eller motverka en försämring av fastighetens värde och därmed som en utgift för inkoms-

tens bibehållande. Att fastighetens värde efter vägens anläggande är högre än det skulle ha varit om vägen inte anlagts bör inte vara avgörande för avdragsfrågan. Det kan med fog göras gällande att jämförelse bör ske mellan det relativa värde som fastigheten vid nutida förhållanden har efter vägens anläg- gande och det relativa värde den hade under äldre förhållanden inom skogsbruket. Givet- vis är det vanskligt att anställa en rättvisande sådan jämförelse. De faktiska förhållandena av betydelse för jämförelsen växlar för olika fastigheter. Det synes emellertid vara av betydelse att frågan om den eventuella vär- deökningens inverkan på bedömningen av avdraget för skogsvägkostnaderna prövas med beaktande av den utveckling inom skogsbruket, som skett under de senaste två a tre decennierna och som kan väntas fortsättai snabbt tempo." Skogspolitiska utredningen instämmer i vad skogsskattekommittén sålunda anfört och finner detta tala för att kostnader för anläggning av permanenta skogsvägar blir avdragsgilla i sin helhet.

Skogspolitiska utredningen betonar ange— lägenheten av att bidragsreglerna utformas så att markägare inte kommeri sämre ekonomisk situation än tidigare.

9. Statligt stöd till skogsbruket

Stödpolitiken och de skogspolitiska målen

Staten ger i olika former stöd till skogsbru— ket. Det direkta ekonomiska stödet består i första hand av statsbidrag som utbetalas över olika anslag för att täcka delar av företagens kostnader. Vidare ges för speciella kapital- behov statliga krediter och kreditgarantier. På indirekt väg stöds skogsbruket av att sta- ten till en betydande del finansierar den basorganisation som Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna utgör för skoglig planläggning, rådgivning och viss utbildning.

Ett statligt stöd av detta slag, vare sig det är direkt eller indirekt, medför att skogsbru- kets ekonomiska förutsättningar förbättras. Den bärande idén i stödpolitiken har varit att man endast ingripit på sådana områden där förbättrade ekonomiska förutsättningar varit nödvändiga för att tillgängliga resurser skall utnyttjas effektivare. Målsättningen har emellertid aldrig varit att gynna skogsbruket på andra näringsgrenars bekostnad. Utred— ningen finner inga bärande skäl tala för en omläggning av politiken på denna punkt. Skogsbruket bör i samma utsträckning som andra näringar bära sina egna kostnader. I direktiven till utredningen uttalas en likartad målsättning för det statliga stödets ut- formning.1

I det följande diskuteras därför endast stödpolitikens uppläggning med avseende på dess betydelse för resursutnyttjandet. Det har därvid fallit sig naturligt att inleda med en

redogörelse för det existerande stödets utformning och omfattning. I två avsnitt diskuteras sedan mer principiella aspekter på politiken. Eftersom varje stödform vid sidan av de eftersträvade verkningarna på resurs- användningen har viss inkomstomförde- lande effekt, är det av intresse att närmare granska alternativa uppläggningar av skogs- politiken. Utredningens ställningstagande till aktuella stödpolitiska frågor framgår av kapitlets sista avsnitt.

Det nuvarande stödets

omfattning

utformning och

Statens stöd till skogsbruket utgår, om man bortser från anslaget till finansiering av skogsvårdsstyrelserna, främst i form av sär- skilda anslag till bidrag för att täcka kostna- der i samband med skogsförbättringar och vägbyggnader på skogar i enskild ägo. Vidare finns ett speciellt ansalg för åtgärder för att öka skogsproduktionen i Norrland. Via arbetsmarknadspolitiken tillförs dessutom skogsbruket statliga medel för samma ända- mål. Totalt omfattade denna bidragsgivning 42.5 milj. kr under budgetåret 1970/71 , varav 9 milj. kr var beredskapsmedel.

Den direkta statliga kreditgivningen avser att underlätta finansiering av vägbyggnads-

' Chefen för jordbruksdepartementet understry- ker där att man bör hysa starka betänkligheter mot stödformer som innebär allmän subventionering av skogsbruket.

projekt på enskilda skogar. För den yttre ra- tionaliseringen av skogsbruket lämnas iförsta hand kreditgarantier.

Bidrag ur skogsförbättringsanslagetl kan beviljas för åtgärder på skog som lyder under skogsvårdslagen med undantag för härads- allmänning. Anslaget är avsett för vissa återväxtåtgärder samt dikning. I första hand främjas åtgärder på gammal åker, betesmark och av ålder kal eller vanhävdad mark. Endast i undantagsfall kan bidrag utgå även för åter- växtåtgärder på mark där reproduktionsplikt efter avverkning föreligger. Bidrag utgår med viss procent av den av Skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden. normalt maximerad till 50 %. I vissa fall. bl. a. om bidragstagaren är enskild person med svag ekonomi eller vid lokal arbetslöshet. kan bidrag utgå med 60 %.

Huvuddelen av anslaget utnyttjas för bidrag till skogsplantering på jordbruksmark som tagits ur produktionen. Under den senaste lS-årsperioden har beloppet ökat väsentligt. Medan under budgetåret 1956/57 bidrag fick beviljas med 2,3 milj. kr, var motsvarande belopp under budgetåret 1971/72 8.5 milj. kr, varav 6 milj. kr avsåg skogsod- lingsåtgärder på sämre jordbruksmark.

Ur anslaget till åtgärder för ökad skogs- produktion i Norrland m. m.2 utgår bidrag till enskilda markägare i de fyra nordligaste länen. Stödet skall stimulera till bättre utnyttjande av skogsmarkens produktions- förmåga och därigenom på lång sikt öka avverkningarna. Huvuddelen av anslaget utnyttjas för bidragsgivning inom s.k. sam- verkansområden.” lokaliserade till de delar av länen där skogen ej är svårföryngrad i skogs- vårdslagens mening. En mindre del utgår för att fullfölja tidigare planerade åtgärder inom s.k. skogsvårdsområden i lappmarken.

Bidrag till företag inom samverkansområde utgår till samma slags åtgärder som kan stödjas med bidrag ur skogsförbättringsan- slaget samt till anläggande eller förbättring av skogsväg. Även för röjning i plant- och ung- skog utgår bidrag. Anslagsbestämmelserna är så utformade att de skall stimulera till skoglig samverkan. Bidrag utgår med 50 % till kostna- der för återväxtåtgärder och för byggande av skogshuvudväg av högre klass. För dikning,

röjning och byggande av annan skogsväg är bidragsprocenten 40. Förutsättning för bidrag är att skoglig samverkan är organiserad inom området. För verksamheten fick under bud- getåret 1971/72 statsbidrag beviljas med 10 milj. kr.

Sedan verksamheten med samverkansom- rådena började 1960 har sådana områden med en areal av 2.0 milj. ha blivit fastställda. Av den privatskogsmark som anses lämplig för områdesbildning ingår f. n. ca 65 % isamver— kansområden. Skogsägarnas intresse för att bilda samverkansområden har under den gångna tiden varit betydande och är oför- ändrat stort.

Bidrag till åtgärder inom skogsvårdsområ- den kan utgå till återväxtåtgärd, röjning och skogsdikning, undantagsvis även till anlägg- ning eller förbättring av skogsväg. Efter 1960 utgår bidrag endast för att fullfölja redan påbörjade åtgärder inom skogsvårdsområ- den, huvudsakligen lokaliserade till lapp- markerna. Bidragsprocenten är i allmänhet 60, för vägbyggnad dock 40. Bidragsramen uppgick budgetåret 1971/72 till 0.9 milj. kr.

1 sin petitaskrivelse för budgetåret 1964/65 underströk Skogsstyrelsen att behovet av modernisering av bestämmelserna för bidragsgivningen inom lappmarkerna för varje år blivit alltmera framträdande. Sty- relsen uttryckte den förhoppningen att skogsbruksutredningen snarast skulle fram- lägga förslag i denna riktning. I avvaktan härpå utsträcktes stödet att avse även Väs- terbottens och Norrbottens lappmarker.4 Tidigare hade bestämmelserna avsett endast kustområdena och därmed jämförbara områden ide fyra nordligaste länen.

' Bidragsbestämmelserna återfinns i kungörelse den 21 maj 1948 om statsbidrag till vissa skogs- förbättrande åtgärder (SFS 1948:239. omtryck 1960: 324. ändrad 1961: 109).

” Bidragsbestämmelserna är intagna i kungörel— sen den 14 juni 1940 om villkor för statsbidrag från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m.m. (SFS 1940:599, ändrad senast 1960: 327) samt i Kungl. brev den 3 juni 1960.

" För samverkansområden redogörs närmare i kapite14.

* Med undantag för de svårföryngrade skogar som lyder under par. 26—28 i Skogsvårdslagen.

Bidrag ur anslaget till vägbyggnader på sko- gar i enskild ägol utgår till vägbyggnader på skogar som lyder under skogsvårdslagen. En— dast vägföretag som går att inpassa i skogs— vårdsstyrelsernas vägplaner kan komma ifråga för bidrag. Bidrag utgår i regel med högst 50 % av kostnaderna för skogshuvudvä- gar och 40 % av kostnaderna för andra skogs- vägar. Under den senaste femtonårsperioden har bidragsramen ökat från 2.5 milj. kr till 15 milj. kr.

Som komplement till bidragsgivningen för vägbyggnader finns en särskild skogs- väglånefond.2 Medel ur fonden kan beviljas även företag som inte kan stödjas med bi- drag ur vägbyggnadsanslaget. Fondens stor- lek är f.n. 1,1 milj. kr och den årliga omsätt- ningen 0.1 milj. kr. På grund av den knappa medelstillgången lämnas lån endast i samband med bidrag till sådana enskilda delägare i före- tag vilka på grund av sin ekonomiska ställning är i särskilt stort behov av lån och till sådana företag som är särskilt angelägna från allmän synpunkt. Bidrag och lån får tillsammans inte överstiga 80 % av den godkända kostnaden för andra vägar än skogshuvudvägar. Skogs- styrelsen har i sin petitaframställning för bud— getåret 1970/71 ifrågasatt om inte fonden bor- de ersättas med en garantilånefond men har i avvaktan på eventuella förslag från skogs- bruksutredningen inte ansett sig böra utarbeta några förslag.

Det bör anmärkas att särskilda bidrag eller lån ej beviljas för att bestrida kostnader för underhåll av skogsväg.

Statliga åtgärder för att underlätta finansie- ringen av jordbrukets rationalisering” kan utnyttjas även för den yttre rationaliseringen av skogsmark. Stödet utgår då i form av lånegaranti och statsbidrag. Som allmän för- utsättning för stöd uppställer kungörelsen krav på att den åtgärd som skall vidtas är önskvärd från allmän synpunkt och samhälls- ekonomiskt motiverad. Ätgärden skall där- jämte vara företagsekonomiskt lönsam. Beträffande jordbruk lämnas stöd endast om brukningsenheten har eller inom en nära framtid väntas få förutsättningar för rationell drift. Detta krav gäller däremot inte vid stöd till yttre rationalisering av skogsmark. Kravet

på att åtgärden skall vara önskvärd från all- män synpunkt och samhällsekonomiskt motiverad innebär emellertid att statligt stöd till yttre rationalisering av skogsmark endast mera undantagsvis bör lämnas till små och inte rationella företag med karaktär av stöd- jordbruk eller annat deltidsjordbruk. I sådana fall anses stöd böra utgå endast då åtgärden innebär en påtaglig och från allmän synpunkt önskvärd arronderingsförbättring. Rationali- seringskungörelsen medger inte stöd till åtgär- der som har karaktär av nyetablering. Av det totala anslaget får f. n. ca 10 milj. kr dispone- ras för bidrag till yttre rationalisering.

Till åtgärder för skogsbrukets yttre rationa- lisering lämnas också statligt bidrag genom automatisk nedsättning av den ersättning som utgår till statsverket för förrättningar som ut- förs av lantmäteriet. Nedsättningen motiveras främst av att det allmänna borde bestrida en del av kostnaderna med hänsyn till lantmäteri— väsendets allmännyttiga karaktär. Nedsätt- ningen varierar för olika förrättningstyper. Enligt 1950 års lantmäteritaxa skulle för för- rättningar med inriktning på jordbrukets och skogsbrukets rationalisering ersättningen täcka 30 % av självkostnaden. Isamband med att nya taxebestämmelser fastställdes 1960 skulle en genomsnittlig kostnadstäckning av 40 % tillämpas. Genom nya bestämmelser i 1971 års taxa får nedsättning medges i vissa fall med belopp som är skäligt med hänsyn till den nytta förrättningen medför för sakägarna. Kostnadstäckningen skall därvid uppgå till minst 70 % för jord- och skogsbruksförrätt- ningar.

De belopp som utgått i form av nedsättning- ar på ersättningar för skogsbrukets yttre ratio- nalisering kan uppskattas till storleksordning- en 1 51 2 milj. kr/år.

Under vissa förutsättningar utgår bidrag av

' Bidragsbestämmelserna finns i kungörelse 30 juni 1943 om statsbidrag till vissa väg— och flott— ledsbyggnader m.m. (SFS 19431530. omtryck 1957: 152. ändrad senast 1967: 376).

'3 Lånebestämmelserna finns i kungörelse 6 juni 1941 om lån från skogsväglånefonden (SFS 492), ändrad senast 1965: 304).

” Bestämmelserna återfinns i kungörelse 9 juni 1967 om statligt stöd till jordbrukets rationalisering m. m. (SFS l967:453).

Budgctår Skogsförbätt- Norrländska Skogsvägs- Arbetsmarknadsmcdcl ringsanslaget skogsprod.- anslaget anslaget" Vägbyggnad Skogsvård

1963/64 5,0 4,7 10,1 4,6 1.6 1964/65 6,3 4,7 9,9 5,1 1.4 1965/66 5,4 4,1 9,9 4,3 1.5 1966/67 7,4 5.8 14.3 5,8 1,5 1967/68 8,1 5,1 12.5 5,8 2,4 1968/69 6,8 6,7 14.8 5.6 3.6 1969/70 8,7 8,6 13,1 4,7 1970/71 I19,9 6,2 17,3 6.8

" Av det norrländska skogsproduktionsanslaget har årligen 0.5—1.0 milj. kr förbrukats för bidrag till skogsvägsbyggnad.

" Häri ingår onormalt stora anslag för insektsbekämpning.

arbetsmarknadsmedel till skogsvård och skogsvägbyggnad som utförs som bered- skapsarbete. Statsbidrag utgår därvid efter de regler som gäller för de ordinarie skogs- vårdsanslagen.

Totalt har genom de nämnda anslagen och av arbetsmarknadsmedel statsbidrag till skogliga åtgärder utgått med belopp enligt ovanstående tabell. Tabellen visar anslags- belastningen, dvs. förbrukningen av medel för utbetalning av beviljade bidrag. (Merkost- naderna för beredskapsarbetena är inte med- tagna i tabellen.) Det framgår att bidragen till vägbyggnadsföretag tagit i anspråk drygt hälften av de anslagna medlen. Beloppen an- ges i miljoner kronor.

Principiella synpunkter på stödpolitikens utformning

Som framgått av ovanstående redogörelse är de existerande stödformerna genomgående utformade med avsikt att påverka resursan- vändningen i skogsbruket. Till sin huvuddel styrs emellertid denna av företagsekono- miska incitament. Stödpolitiken utgör ett komplement med syfte att tillgodose sådana samhällsekonomiska räntabilitetsförhållan- den som inte återfinns i företagens kalkyler över kostnader och intäkter.

Eftersom målsättningen för stödpolitiken enligt utredningens mening i allt väsentligt bör avse resursanvändningen, finns det

anledning att här utveckla några principiella synpunkter på samhällsekonomiska och företagsekonomiska kostnader och intäkter av olika skogsskötselåtgärder. Utgångs- punkten är därvid att företagens handlande till den övervägande delen styrs av det eko- nomiska resultat som följer av olika åtgärder. Detta kan emellertid påverkas av subventio- ner och kreditvillkor. Stödpolitiken kan på detta sätt utnyttjas så att företagen i sina kalkyler utgår från de från samhällsekono— misk synpunkt relevanta kostnaderna och intäkterna.

För att genomföra en sådan politik måste man veta i vilka avseenden samhällsekono- miska kostnader och intäkter avviker från de marknadsmässiga förhållanden som utgör företagens kalkylunderlag. Vid en sådan kartläggning gäller det att studera de institu- tionella och tekniska betingelser för produk- tion och marknadsföring som karaktäriserar skogsbruket. Inom ramen för denna utred- ning kan en sådan analys endast antydas. Slutsatserna får därför en mer kvalitativ karaktär och kan i bästa fall ange inorn vilka områden som stödpolitiken torde ha sin största betydelse.

Bland de produktionstekniska betingelser som har relevans för stödpolitiken är den långa produktionsperioden mest framträ- dande. Denna medför nämligen att beslut om produktionsbefrämjande åtgärder under växttidens tidigare del måste fattas under

betydande osäkerhet om det verkliga ekono- miska utbytet. I jämförelse med de åtgärder som inträffar under produktionsförloppets senare del är av dessa skäl föryngring och röjning företagsekonomiskt mindre attrak- tiva. Normalt blir de då inte tillgodosedda i en omfattning som vore optimal ur samhällse- konomisk synvinkel.

Stödpolitiken kan därvid gripa in och bidra till kostnadstäckningen av den mest osäkra delen i skogsskötselprogrammet. Genom att bära en del av den företagsekonomiska ris- ken kan samhället stimulera de ifrågava- rande aktiviteterna så att de uppnår den önskade omfattningen.

I princip kan stödpolitiken här läggas upp som ett försäkringssystem. Skogsföretagen försäkrar sig hos staten för att åtgärder av olika slag ger ett ekonomiskt utbyte inom vissa bestämda gränser. Praktiskt är dock ett sådant arrangemang inte genomförbart annat än för en begränsad del av hela osäkerhets- problematiken. För den typ av risk som sammanhänger med klimatologiska förhål- landen, insektsangrepp, brand och liknande, bör politiken kunna utformas som ett för- säkringssystem.

Skall stödpolitiken utnyttjas för att neutra- lisera de ekonomiska riskerna, framför allt representerade av osäkerhet om framtida marknadsförhållanden, måste subventioner sannolikt tillgripas. Ett sådant subventions- system skall vara generellt, dvs. bidrag skall utgå för åtgärder på all mark som bedöms vara samhällsekonomiskt produktiv skogs- mark.1 Bidragsbeloppen måste vidare grade- ras efter investeringskostnadens storlek. Det- ta följer av att den ekonomiska risken växer med beståndens förväntade värde.

Denna stödpolitik, vars egentliga syfte är att flytta över de ekonomiska riskerna från företagen till samhället, innehåller således ett inkomstomfördelande element. Skogssek- torns inkomster blir högre än de skulle varit om osäkerheten inte funnits eller varit mindre. Subventionerna är att betrakta som det pris samhället måste betala för att Skogsföretagen skall engagera sig fullt ut i de mer riskfyllda aktiviteterna. Vid denna upp- läggning av stödpolitiken blir inkomstomför-

delningen starkast till förmån för högpro- duktiva marker. Betraktad som fördelnings- politik går den därför sannolikt mot samhäl- lets intressen.

Politikens syften med avseende på resurs- användningen kan alternativt nås med en graderad lagenlig reproduktionsskyldighet. Stödåtgärderna blir då onödiga, varför heller inte inkomstfördelningen påverkas. Lagstift- ningen har dock, som diskuterats i kapitel 7, andra nackdelar. En partiell reglering av produktionsprocessen behöver sannolikt kompletteras med ett stödsystem av ungefär det slag som skisserats ovan. Företagen ten- derar annars att på egen hand kompensera sig för den privatekonomiskt alltför betungande reproduktionsskyldigheten, t.ex. genom att minska på insatserna i de oreglerade dimen- sionerna av produktionsprocessen. Tendenser till underavverkning kan uppkomma på detta sätt.

Existerande bidragsformer kan inte sägas vara direkta tillämpningar av de stödpolitiska principer som diskuteras här. Anslagen till skogsförbättringar respektive till ökad skogsproduktion i Norrland har dock den beröringspunkten att de används för att sti- mulera produktionsfrämjande åtgärder under produktionsperiodens tidiga de]. De berörda anslagen har emellertid alltför begränsade tillämpningsområden för att kunna neutrali- sera det generella osäkerhetsproblemet. 2 Den nuvarande skogspolitiken faller därvid ute- slutande tillbaka på skogsvårdslagens bestäm- melser om reproduktionsskyldighet.

En andra typ av stödpolitiska frågor sam- manhänger med den splittrade ägo- och brukningsstrukturen inom svenskt skogs- bruk. Anläggning av huvudvägar för skogs— transporter berör på grund av dessa förhål- landen regelmässigt ett mycket stort antal skogsföretag. En samordning av dessa enskilda ägarintressen ger naturligtvis i sig

' Man kan naturligtvis hävda att "marknadsris- ken" är mindre för skogsföretag som integrerats med förädlingsindustri. I så fall skall sådan mark särbehandlas vid bidragsgivningen.

? Skogsförbättringsanslagetavsesiförsta handbli utnyttjat för åtgärder på åker— och betesmark samt annan kal mark. Norrlandsanslaget har sin givna geografiska begränsning.

själv möjligheter till kostnadsuppdelning. Härigenom närmas den företagsekonomiska kalkylen till den samhällsekonomiska. Vid en mer fullständig samplanering av vägnätet kan emellertid betydande transportekonomiska vinster uppnås. För att full effektivitet skall erhållas torde emellertid krävas att staten engageras i såväl planering som finansiering av vägbyggnaderna.

Skogsbrukets transportmedel betalar på vanligt sätt fordons- och drivmedelsskatt för sin fulla produktionskapacitet. I den omfatt- ning som denna i verkligheten utnyttjas på det privata skogsvägnätet uppstår en extra kostnadsbelastning på skogsbrukets trans- porter. Statliga subventioner till skogsvägar kan därför delvis ses som restitution av dylika skattemedel.

Den tyngsta posten i nu gällande bidrags- givning utgörs av subventioner till skogs- vägnätet. Denna typ av stödpolitik kan därför sägas vara väl etablerad. Offentliga myndig- heter och utredningar har också i olika sam- manhang uttalat ett starkt principiellt stöd för dess bibehållande och utbyggnad.]

Ett särskilt problem uppkommer genom att allmänheten visat ett starkt intresse av att få utnyttja skogsvägarna för resor i samband med fritidsaktiviteter av olika slag. Enligt grundläggande principer i lagstiftningen har ägarna rätt att stänga vägarna för obehörig motorfordonstrafik — en rätt som utnyttjas i viss omfattning för att bl. a. begränsa kostna- derna för vägunderhållet. Som en följd av den starka koncentrationen i tid och rum av skogli- ga åtgärder kan avstängningarna beräknas öka om inte några åtgärder sätts in. Frågan bör lösas genom att underhållsbidrag lämnas från bilskattemedel. Bilskatteutredningen har i be— tänkandet Fordonsbeskattningen (SOU 1969145) framhållit att inget finns att erinra mot en utökad bidragsgivning till underhåll av skogsvägar från de synpunkter som utred- ningen har att beakta.

Utifrån skogspolitiska synpunkter skulle en utökad bidragsgivning till underhåll av skogs- vägar innebära klara fördelar genom att stan- darden kunde höjas med s.k. förstärkt under— håll till en mera rationell nivå på en stor del av de äldre skogsvägar som betjänar bortemot

halva skogsarealen i södra och mellersta Sve— rige. För att nå denna effekt och för att be— gränsa kostnaderna såväl för det allmänna som för skogsägarna bör en smidig anpassning till den skogliga verksamheten eftersträvas. Detta kan lämpligen ske genom att nuvarande bidragsgivning till byggande av skogsvägar utvidgas till att omfatta även underhåll och drift. Då ifrågavarande bidragsgivning fram- förallt sammanbundits med rätten att trafikera vägarna bör 1969 års vägutredning få i upp- drag att närmare överväga frågan.

Den splittrade ägo-och brukningsstrukturen reducerar effektiviteten i resursutnyttjandet även för övriga delar av produktionsproces— sen. Betydande vinster kan uppnås om t. ex. olika brukningsenheter samplanerar och sam- ordnar åtgärdsprogrammen framför allt avse- ende beståndsanläggning och avverkning. Eventuella statliga insatser torde emellertid ha större betydelse som rent planeringsarbete än som bidrag till finansiering och kostnadstäck- ning.

Den statliga stödgivningen på detta område utgår i första hand i indirekt form genom tillhandahållande av den planeringsorganisa- tion som skogsvårdsstyrelserna utgör. Direkt subventionering av åtgärder inskränker sig till arbetet i samband med de s.k. samver- kansområdena i Norrland. Dessa frågor kommer att ges en utförligare behandling i kapitel 10.

Ett tredje område för den statliga stödpo- litiken gäller kredit- och finansieringsfrå- gorna?” Allmänt sett kan det knappast hävdas

* Se bl.a. 1955 års skogsvårdsutredning. Skogs- vården på enskilda skogar, SOU 1958:30 s. 187 ff; Prop. 1957140 angående anslag till bidrag till väg- och flottbyggnadsleder m.m.; Skogsbruksutred- ningens betänkande Skogsvägar, SOU 1963:71 s. 55 ff; samt Skogsstyrelsens yttrande över bilskat- teutredningens betänkande, Fordonsbeskatt- ningen, SOU 1969:45.

I de citerade arbetena motiveras stödgivningen på i stort sett samma grunder som ovan. I något fall berörs även argument av annat slag, t.ex. att skogsvägnätet kan ha betydelse som lokalt kom- munikationssystem eller att bidragsgivningen ger vidgade reella möjligheter till styrning av trans- portströmmarna. vilket i sin tur minskar belast— ningen på det allmänna vägnätet.

2 De speciella finansieringsfrågor som aktualise- ras i samband med en eventuell omläggning av skattepolitiken diskuteras i kap. 8.

att skogssektorn i detta avseende skulle vara missgynnad via normala finansieringsvägar. Kreditinstituten uppfattar genomgående skog av något så när normal sammansättning som

säkert kreditunderlag. Skogsvårdslagens krav på uthålligt skogsbruk med i huvudsak jämn avkastning gör skogsbruksvärdet lämpligt som underlag för kreditgivning på lång sikt. I fråga om långfristiga bottenlån tillämpar kreditinstituten allmänt en belå- ningsgräns på 60 eller 65 % av taxeringsvär- det. Det förekommer dock att jordbrukskas- sorna mot inteckning ger kreditupptill80 %av taxeringsvärdet. I viss utsträckning — då lantbruksnämnd lämnar statlig kreditgaranti — belånas hela skogsbruksvärdet.

Då skogens taxeringsvärde vanligen understiger det aktuella saluvärdet, ligger lånegränsen i regel under den verkliga risk- gränsen. Med hänsyn till den fortgående liberaliseringen av tolkningen av & 7 i skogsvårdslagen blir det emellertid allt van- ligare att man måste medge så stora uttag att kreditvärdet sjunker, även om det på grund av de låga taxeringsvärdena är ovanligt att dessa underskrids. Denna problematik kan komma att skärpas om avverkningsbestäm- melserna utgår i en ny skogsvårdslag.l En viss osäkerhet skapas av att taxeringsvärdena varierar i förhållande till marknadsvärdena mellan olika delar av landet och att dessa variationer i fråga om skogsbruksvärdet ofta är påfallande stora. Detta har till följd att kreditgivarna ofta förkastar taxeringsvärdet som kreditunderlag och gör särskilda värde— ringar. Skogsbruksplaner är därför av värde för kreditinstituten vid deras bedömningar.

För speciella åtgärder kan emellertid finansieringsfrågan visa sig mer problema- tisk. Detta gäller i första hand skogsodling på nedlagda åkrar och beten samt annan kal- mark. Sådana nyodlingar kan inte finansieras med medel som inflyter vid försäljning av virke. Nyodlingsverksamheten kräver för sin del tillskott av kapital till företaget och kan därigenom lätt komma att betraktas som en större företagsekonomisk belastning.2

Utredningens bedömning av reproduk- tionsbehoven på nedlagda jordbruksmarker redovisas i kapitel 2.3 Dessa marker är ofta

mycket värdefulla för skogsproduktion.

Det måste därför bedömas vara en ange— lägen uppgift att få till stånd erforderlig skogsplantering på nedlagd jordbruksmark. Enligt nu gällande bidragsgivning kan skogs— förbättringsanslaget utnyttjas för att bekosta åtgärder av detta slag. Staten avser genom dessa subventioner att stimulera skogsföreta— gen till ökad aktivitet. Att man valt subven— tionsformen torde sammanhänga med skogs- vårdslagens regler beträffande nyodling. Markägarens skyldighet är här inte av samma omfattning som vid reproduktion efter av- verkning.

Vid en ändring av lagstiftningen så att skogsodlingsskyldigheten blir av samma reella omfattning vid nyodling som vid reproduktion, bortfaller behovet att särbe- handla de nedlagda jordbruksarealerna. Finansieringen av nyodlingsåtgärder bör då anordnas så att den, privatekonomiskt sett. blir likvärdig med den finansiering som kan erhållas efter slutavverkning;I

Den statliga jordpolitiken regleras i första hand genom 1965 års lagstiftning om jord- förvärv. Ett statligt finansieringsstöd till förvärv av jordbruksfastighet har där knutits till det ekonomiska effektivitetskravet, dvs. till en samhällsekonomiskt sett tillfredsstäl- lande förräntning av insatt kapital. Åtgärder för att underlätta finansieringen av rationali- seringsåtgärder inom jordbruket är därför en viktig del av statens insatser för skogsbrukets rationalisering.

Från samhällsekonomisk synpunkt är det synnerligen angeläget att en fortsatt snabb rationalisering inom skogsbruket främjas. Det kan knappast råda någon tvekan om att statsbidrag under vissa omständigheter sti- mulerar till rationaliseringsåtgärder. Därför kan också, som redan antytts, enligt 1967 års rationaliseringskungöreIse stöd utgå till vissa sådana åtgärder som berör skogsbruket.

' Se kap. 7. 3 Med nu gällande tillämpning av skogsvårds- lagen förstärks dessa effekter av att nyodlingen ofta inte utkrävs.

" Se tabell 3. s. 59. * Utredningen återkommer nedan med förslag i denna punkt.

Sålunda utgår stöd till bl. a. tillskottsförvärv av skogsmark och till kostnader i samband med fastighetsreglering om denna åtgärd har bety- delse för ett större antal brukningsenheter och om dess genomförande framstår som ett all- mänt intresse.

Vid 1965 års reformering av jordförvärvs- lagstiftningen medgavs däremot inte statligt kreditstöd för förvärv och rationalisering av rena skogsbruksföretag. Departementsche- fen hävdade att skäl saknades för det all- männa att ekonomiskt stödja dessa företag. Tredje lagutskottet (utl. 1965: 22) fann emel- lertid att en alltför snäv gränsdragning i detta hänseende mellan kombinerade jord- och skogsbruk och rena skogsbruk kan vara ägnad att leda till att olämpliga brukningsen- heter av förstnämnda slag bibehålls. Fog syntes, sade utskottet, vidare föreligga för uppfattningen att den senare brukningsför- men, vars lämplighet från allmän synpunkt i och för sig ej torde sättas i fråga, blir allt vanligare. Den enskilde förvärvarens ekono- miska ställning kan också tänkas omöjlig— göra en konkurrens med mera kapitalstarka förvärvare om lämpliga skogsbruksenheter. Detsamma gällde, fortsatte utskottet, vid förvärv av tillskottsmark för rationalise- ringsändamål. Utskottet ansåg därför att rationellt skogsbruk av familjetyp åtminstone i viss utsträckning borde kunna främjas av det allmänna genom statligt kreditstöd.

Ett renodlat skogsföretag som skall full- ständigt kunna försörja en eller två familjer får med nödvändighet mycket stora kredit- behov.

Vill man undvika en alltför betungande skuldsättning kommer därför skogsföretag av familjetyp endast att ge partiell försörjning. Rationell drift förutsätter enligt utredningens mening samverkan med andra företag.

Befolkningspolitiska och sociala synpunk- ter synes i detta sammanhang inte väga sär- skilt tungt. Skapandet av enfamiljs- och två- familjsskogsbruk kan endast i ringa män och på kort sikt ha någon betydelse för syssel- sättningen i skogstrakterna. Utredningen fin- nerdärförintedetvarapåkallatattavgeförslag om speciellt stöd för tillskapande av familje- skogsbruk.

Det finns slutligen anledning att något beröra stödpolitikens betydelse för den totala resursanvändningen inom skogsbruket. Tre olika frågor står därvid i centrum för intres- set, nämligen utnyttjandet av marken, utnyttjandet av den växande skogen samt sysselsättningen.

Markanvändningen påverkas genom bidragsgivning till de primärproduktiva åtgärderna. Bidragsbeloppen skall därvid anpassas så att den samhällsekonomiskt eftersträvade lönsamheten uppnås. Denna kan i och för sig vara synnerligen svår att fastställa mer exakt. Ändå synes detta vara den enda naturliga målsättningen för politi- ken. Detta gäller för landet i sin helhet. En högre subventionsgrad för t.ex. de inre de- larna av Norrland, motiverad av att man där bör tillämpa ett lägre samhällsekonomiskt räntabilitetskrav, skulle i så fall innebära att man uppsätter specifika mål för den ekono- miska verksamheten i denna region vid slutet av beståndens omloppstid. dvs. om 100—120 år. Den offentliga regionalpolitiken kan inte antas arbeta med en så avlägsen horisont. Markanvändningen måste styras av tämligen enhetliga samhällsekonomiska räntabilitets— krav över hela landet.

I princip bör liknande näringspolitiska bedömningar göras om stödpolitiken utnytt- jas för att påverka användningen av den växande skogen. I en situation med virkes- brist skulle t.ex. betydande samhällsekono- miska förluster uppstå vid alltför snabb nedläggning av industrianläggningarna. Poli- tiken kan då inriktas på stöd till transporter från avlägsna regioner med outnyttjade vir- kestillgångar eller på produktionsbefräm- jande åtgärder inom det etablerade fångstområdet.

Denna typ av problem har ofta många lösningar. De skogspolitiska ingreppen blir då olika från fall till fall. Mer generella riktlinjer kan därför inte läggas upp för stödpolitiken, utan denna måste anpassas till situationens krav.

Även när det gäller att utnyttja den skog- liga stödpolitiken för att lösa syssesättnings- problem träder allmänna näringspolitiska bedömningar i förgrunden. Det finns då ingen

anledning att betrakta skogssektorns ränta- bilitet isolerat och välja åtgärder enbart på basis därav. Den normala skogliga stödpoliti- ken kan nämligen inte utan vidare sägas vara den effektivaste metoden, utan andra åtgärder kan mycket väl komma ifråga. En närmare analys får i varje enskilt fall avgöra vilka kost- nader och intäkter som följer med alternativa uppläggningar.

Utredningen har i kapitel 5 redovisat de regional- och sysselsättningspolitiska verk- ningarna av den målsatta utvecklingen inom skogsbruket. Det framkom där att avverk- ningar och skogsvård även under 1970—talet kommer att ha påtaglig betydelse för syssel- sättning och inkomstbildning i stödområdena. Vid ogynnsam pris/kostnadsutveckling kan avverkningarna i de inre delarna av Norrland komma att utvecklas långsammare än mål- sättningen anger. Från skogspolitisk syn- punkt skulle detta kunna motivera en revision av målet för avverkningspolitiken. Vid en total näringspolitisk bedömning träder emel- lertid sysselsättnings- och inkomstbildnings- frågorna i förgrunden. Hänsyn till dessa kan motivera att ett särskilt stöd utgår till skogs- bruket ide inre delarna av Norrland.

Stödet bör då utformas så att effekten på inkomstbildning och sysselsättning blir så stor som möjligt. Detta uppnås sannolikt bäst om stödet gäller både avverkning och skogsvård. Principerna för bidragsgivningen kan vara varierande. Bidragen kan utgå per avverkad m3 sk, per reproducerad ha eller i procent av godkänd kostnad för viss åtgärd. Även bidrag för att täcka del av transport- kostnaderna är tänkbara. Sådana bidrag har emellertid en tendens att försämra konkur- renssituationen för förädlingsindustrierna i inlandet. I sin tur kan detta ge upphov till icke önskvärda effekter på sysselsättningen. San- nolikt är därför stöd till transporter ett mindre effektivt regionalpolitiskt instrument än övri- ga bidragsformer.

Man bör vidare överväga att differentiera bidragen med hänsyn till avverknings- och transportkostnaderna. Med en sådan upp- läggning kan nämligen de totala bidragsbe- loppen bli mindre för en given effekt på sysselsättningen. Inkomstomfördelningen blir

då så liten som möjligt.

En renodlad stödpolitik innebär, även om dess direkta syften är att styra resursan- vändningen, att inkomster omfördelas till skogsbrukets förmån. Har politiken relativt begränsade syften är sannolikt de inkomst- omfördelande inslagen så pass obetydliga att man kan bortse från dem. Situationen blir emellertid annorlunda om politiken läggs upp för att styra resursanvändningen i stort. Stödbeloppen växer då lätt till en omfattning som kan uppfattas innebära ett otillbörligt gynnande av skogssektorn på bekostnad av andra näringar.

De inkomstomfördelande effekterna av stödpolitiken kan emellertid balanseras om stödbeloppen "internfinansieias" av skogs- bruket. Ett sådant kombinerat system av avgifter och stöd till skogsbruket, avsett att styra resursanvändningen i stort, beskrivs i det följande.

Ett kombinerat avgifts- och stödsystem

I den föregående diskussionen har stödpoli- tiken genomgående setts som ett medel att styra resursanvändningen inom skogsbruket till sådana delar av verksamheten som av någon anledning ter sig mindre räntabla från privatekonomisk än från samhällsekonomisk synpunkt. Politiken syftar därvid i första hand till att påverka de relativa avkastnings- förhållandena inom skogsbrukets olika verk- samhetsgrenar. I kapitlen 3, 4 och 5 har utredningen behandlat ett mer generellt rän- tabilitetsproblem. Enligt detta synsätt tende— rar räntabilitetsförbättringen vid en höjning av den allmänna aktivitetsnivån inom det enskilt ägda skogsbruket att bli relativt begränsad. Man riskerar då att de ekono- miska incitamenten blir för svaga för att sti- mulera till aktivitet i den omfattning som samhället finner önskvärd.

Skogspolitiken kan i princip förbättra rän- tabiliteten vid varje aktivitetsnivå. En sådan effekt uppnås genom generella subventioner vid avverkning, återväxt och andra produk- tionsstimulerande åtgärder. Den privateko— nomiska räntabiliteten i skogsbruket som helhet stiger då. Eftersom man i grunden

endast avser att förstärka de ekonomiska incitamenten till aktivitet kan man emellertid, åtminstone teoretiskt, lika gärna gå den omvända vägen. Genom avgifter höjs då kostnaderna för passivitet. En kombination av dessa alternativ ger möjlighet att påverka räntabilitetsförhållandena utan att generellt öka skogsbrukets inkomster.

Flera skäl talar för att denna medelväg är att föredra. Varje annan lösning skulle näm- ligen innebära att skogsbruket gynnades eller missgynnades fördelningsmässigt jämfört med andra näringar. Som framhållits i inled- ningen till detta kapitel har utredningen inte funnit att det föreligger några bärande motiv för inkomstfördelningar av detta slag. Man kan då också särskilja det skogspolitiska avgifts- och stödsystemet från ägarens skat- temässiga situation i övrigt. Avgiften skall således ej vara avdragsgill vid inkomstbe- skattning. Erhållna stödbelopp skall ej heller vara skattepliktig inkomst för mottagaren. Därigenom undviker man bl.a. att margi- nalskatteeffekterna vid en aktivitetshöjning försvagar de ekonomiska incitamenten.

Avgiften knyts lämpligen till innehav av skogsmark och utgår med ett bestämt årligt belopp per ha. Eftersom den aktivitet man här i främsta hand vill påverka gäller kom- binationen av slutavverkning och återväxt- åtgärder skall stödet utgå som ett bestämt engångsbelopp (beräknat per ha) efter re- produktion. Förhållandet mellan engångs- stödet och den årliga avgiften skall därvid be- stämmas så att den genomsnittliga ränta- biliteten inom skogsbruket ej påverkas.

För detta ändamål kan den skogspolitiska planeringen utnyttjas. Som framhållits ovan skall nämligen denna ange målsättningen beträffande slutavverkningsarealernas 1 stor- lek på marker av olika godhetsklass inom olika delar av landet. Om avgiften och stödet ständigt är avpassade så att andel slutav- verkning x stödbelopp/ha = avgift/ha, så påverkas ej skogsbrukets allmänna avkast- ning av politiken.

För den enskilda brukningsenheten är emellertid denna likhet uppfylld endast om driftsförhållandena anpassats i enlighet med den skogspolitiska planeringen. Är aktivi-

tetsnivån för låg, dvs. andelen slutavverk- ningsareal för liten, blir avgiftsbeloppen större än stödbeloppen. Vid hög aktivitets- nivå överstiger stödet avgifterna i motsva- rande grad. Avgifts- och stödsystemet påverkar på detta sätt de relativa räntabili- tetsförhållandena. Styrkan i denna påverkan bestäms av den absoluta nivån på avgifterna och subventionerna.2 Genom att förändra denna kan således de ekonomiska incita- menten påverkas i varierande grad. Aktivi- tetsnivån inom skogsbruket kan därför styras alltefter behoven utan att för den skull de genomsnittliga räntabilitetsförhållandena be- höver påverkas.

Avgifter och stödbelopp bör vidare diffe- rentieras. Stimulanseffekten skall nämligen så nära som möjligt variera med markens produktionsförmåga. Politiken bygger såle- des på principen att ju värdefullare marken är som produktionsmedel, desto viktigare är det att den utnyttjas till sin fulla kapacitet. Varje fastighet klassificeras enligt detta system i en bestämd avgiftsklass. För varje avgiftsklass bestäms sedan förhållandet mellan avgifter och subventioner på sätt som angivits ovan. Med denna uppläggning kommer politiken inte att omfördela inkomster mellan mark- klasser eller regioner.3

Den absoluta nivån inom varje sådan avgiftsklass skall sedan fastläggas så att den avsedda stimulansen till ökad (minskad) aktivitet uppnås. Kalkylmässigt kan detta belysas med hjälp av tre olika principer:

1. Avgifter och stöd skall fungera som ett renodlat finansieringssystem för återväxtåt- gärderna. Kostnaderna för åtgärder som kan bedömas samhällsekonomiskt rimliga torde variera för olika markklasser i olika delar av landet inom intervallet 300—1200 kr/ha. Beräknas slutavverkningsandelen för den sämsta marken till 0,015 och för den bästa

' Dessa kan approximativt antas motsvara för— yngringsarealerna. Jfr ovan kap. 2. s. 59 ff.

2 Likheten ovan kan nämligen vara uppfylld fören godtycklig nivå på avgifter och subventioner. :* Beträffande stödåtgärder som är regional- eller sysselsättningspolitiskt motiverade hänvisas till fö- regående avsnitt.

marktypen till 0,02 blir avgiftsnivån 4:50 kr/ha respektive 24 kr/ha och år.'

2. Kostnaden att inneha en mindre skogs- fastighet utan någon som helst driftsaktivitet skall enligt denna princip uppgå till ett belopp som motsvarar årshyran för fritidsstuga i ett organiserat fritidsområde. Sättes denna kostnad till 750—1500 kr per år blir avgiften för en fastighet på 15 ha 50—100 kr/ha och år.

3. Stödet skall enligt denna princip ge ett inkomsttillskott (netto) på 15 kr/ma sk vid slutavverkning. Tillväxten i de svenska sko- garna varierar i stort sett mellan 1,5 och 6 m3 sk/ha och år. Vid överavverkning på 30 % motsvarar detta en faktisk avverkning om 2—8 m3 sk/ha och år. Om avgiften skall balansera motsvarande stödbelopp måste den vid ovan förutsatta slutavverkningsandelar uppgå till 30—120 kr/ha och år. Ett renodlat finansieringssystem (princip ]) har följaktligen den svagaste Stimulansef- fekten. Relativt till en uppläggning med lagenlig reproduktionsskyldighet motverkas därmed endast den tendens till aktivitets- sänkning som uppkommer på grund av osä- kerhet om den framtida avkastningen. Kostnadsprincipen (2) respektive rotnet- toprincipen (3) ger i stort sett samma resultat för avgiftskalkylen. Stimulanseffekten blir därmed likartad. Denna kan belysas med följande två enkla kalkylexempel. (Avgift 40—120 kr/ha och år.) a. Liten brukningsenhet (20 ha), ägaren/- brukaren tänkes överväga ett val mellan fullständig passivitet och "normal" aktivitet. Vid en koncentrerad slutavverkning per 10- årsperiod erhålles via stödsystemet ett"ext- ra" intäktstillskott om 8 000 kr inom den lägsta avgiftsklassen och 24000 kr inom den högsta avgiftsklassen. Dessa belopp belastas ej med inkomstskatt. b. Något större brukningsenhet (100 ha), val mellan 80 % och 100 % av "normal" akti- vitet. Det extra intäktstillskottet via stödsystemet vid en ökning av aktiviteten från 80 till 100 % uppgår årligen till ett belopp om 800 kr i den lägsta och 2 400 kr i den högsta avgiftsklassen. Detta kan jämföras med effekten påden dispo—

nibla inkomsten i ett system utan avgifter och stöd och där ägaren överväger ett val mellan () och 80 % kapacitetsutnyttjande. Vid ett rot— netto om 10 kr/mi' sk2 och 50 % marginalskatt uppgår nettoinkomsttillskottet i det senare fal— let till i stort sett de ovan angivna beloppen om 800 resp. 2 400 kr.

De genomförda kalkylerna pekar således mot att även begränsade variationer i avgiftsnivån ger skogspolitiken möjlighet att på ett påtagligt sätt förstärka de ekonomiska incitamenten till aktiv drift.

Enligt utredningens förslag i kapitel 6 skall den skogspolitiska planeringen omfatta en tid av 10—15 år. I planen fastställs målet för andelen slutavverkningsarealer. Denna andel spelar i sin tur en central roll vid bestäm- ningen av förhållandet mellan stöd och avgifter. Enbart av detta skäl bör stödet och avgifterna fastläggas för 10—15 år. Än vik- tigare är emellertid att de enskilda enheterna måste kunna planera sina åtgärder under förutsättning av en känd inriktning på politi- ken.3

Om den faktiska utvecklingen följer den skogspolitiska planeringen kommer de sam- manlagda stödbeloppen att motsvara influtna avgifter. Politiken tillför då inte, sett över hela planperioden, några över- eller under- skott till statsbudgeten. Dessa uppkommer endast om politiken och planeringen slår fel. Därvid måste självklart både politik och planering revideras. Det finns då möjlighet att korrigera avgifts- och stödbeloppen så att uppkomna Över- eller underskott reduceras.

För vissa skogspolitiska syften kan det vara lämpligt att variera stödets storlek under planperioden. Detta ger nämligen en möjlig- het att påverka inte bara avverkningarnas genomsnittliga nivå utan även deras huvud- sakliga förläggning till en tidigare eller senare period. Under perioder med betydande för- ändringar i avverkningskvantiteterna kan sådana tidsmässiga variationer av stödets

' Kalkylen bygger på antagandet att den skogs- politiska planen förutsätter en 30 %-ig överavverk- ning under planperioden.

2 Rotnettot är här beräknat exklusive avgifter och stöd. " Detta är i själva verket ett villkor för att poli- tiken skall få avsedda verkningar.

storlek visa sig bli ett verksamt medel för att uppnå politikens syfte.

Belastningen på statsbudgeten från det kombinerade avgifts- och stödsystemet kan, med hänsyn till den beskrivna uppläggningen, bedömas vara helt försumbar över en längre tidsperiod. Däremot kan årliga över- och underskott uppkomma på grund av avverk- ningarnas konjunkturmässiga variationer. Vid den högsta av ovan diskuterade avgifts- nivåer skulle 1960-talets konjunkturutveck- ling ha givit saldon på statsbudgeten på maximalt i 75 milj. kr. Från stabiliseringspo— litisk synpunkt är belopp av denna storleks- ordning inte något egentligt problem. De utgör inte ens 1 % av mervärdesskatten.

Den reala samhällsekonomiska kostnaden utgörs av systemets användning av arbets- kraft och andra resurser för administration. Hanteringen av ett kontosystem över betal— ningsströmmarna för avgifter och stöd tar relativt begränsade resurser i anspråk. Kostnaderna för fastställande av normala program avseende avverkning och återväxt för de olika avgiftsklasserna liksom kontrol- len av de utförda åtgärderna bestäms i huvudsak av politikens ambitionsnivå. Ett kombinerat avgifts- och stödsystem som fungerar enligt finansieringsprincipen drar sannolikt inte större kostnader än dagens skogspolitik med lagenlig reproduktionsskyl- dighet. Detta följer av att de två upplägg- ningarna kan göras helt likvärdiga både vad beträffar ambitionsnivå och rättvisa.

Vid en höjning av ambitionsnivån blir stödbeloppen större. Därmed växer sannolikt risken för bedrägerier. Kontrollsystemet måste då anpassas efter de ändrade förhål- landena, vilket medför växande kostnader. Dessa kan emellertid knappast bli av någon betydande omfattning så länge avsikten endast är att undvika klara bedrägeriföre- teelser. För detta torde nämligen ett system med självdeklarationer och stickprovskont— roll vara tillfyllest. Däremot kan kostnaderna komma att växa om politiken inriktas på stark differentiering av marktyper och detalj- granskning av genomförda åtgärder. Politi— kens syfte måste därför begränsas till en ”bred” utbudspåverkan, med betydande

marginaler för de enskilda brukningsenhe- ternas uppläggning av sina driftsprogram.

Förslag till stödpolitik

Den statliga stödpolitiken skall enligt utred— ningen endast användas i syfte att främja effektivt och fullständigt utnyttjande av skogsbrukets resurser i form av arbetskraft, mark och växande skog. Det finns således inga skogspolitiskt bärande motiv att närmare studera stödåtgärder som på ett ensidigt sätt gynnar vare sig skogsbruket i sin helhet, speciella driftsformer, regioner eller marktyper.

De allmänna målen för avverkningar och återväxtarbete tillgodoses bäst med ett all- mänt avgifts- och stödsystem enligt de prin- ciper som redovisats i föregående avsnitt. Ett kombinerat system av detta slag ger skogs— politiken möjligheter att påverka resursan- vändningen i stort utan att samtidigt bety- dande inkomstöverföringar kommer till stånd. Skogspolitiken måste, för att bli effektiv, ha tillgång till ett instrument som verkar på detta allmänna plan. Punktvis insatta stödåtgärder för att främja t.ex. återväxtarbetet har sannolikt stor ekonomisk betydelse för stödmottagaren. De ger emel- lertid ej samhället inflytande på avverkning- arna med mindre än att stödbeloppen blir betydande.

Det kombinerade avgifts- och stödsyste- met löser två av de resursanvändningspro- blem som diskuterats i det föregående. Det ger politiken möjlighet att aktivt påverka utbudet av virke och det höjer den privat- ekonomiska räntabiliteten på återväxtarbetet. Behoven av en aktivt utbudspåverkande politik är ringa fram till 1980. Avgifts— och stödsystemet kan därför för den nu aktuella skogspolitiska planeringen utnyttjas endast med det begränsade syftet att styra återväxt- politiken. Följaktligen bör systemet nivå- mässigt anpassas så att de utgående stödbe- loppen finansierar återväxtåtgärderna.

Den administrativa och författningsmäs- siga uppläggningen av systemet har ej kunnat utarbetas inom utredningen. Följande all- männa riktlinjer kan anges för detta arbete.

1. Avgifts- och stödsystemet skall knytas till skogsmarken och ej till dess ägare/bru- kare. Skattemässigt skall det således vara fristående från dennes övriga inkomst- förhållanden.

2. Avgiften skall knytas till innehav av mark, stödet till utförda åtgärder. Systemet skall ej ha något direkt samband mellan inbetalda avgifter för en viss brukningsenhet och utbetalda stödbelopp. Det skall ej arbeta enligt fonderingsprincipen.

3. Fastigheter som är att betrakta som rekreationsområde för ägaren skall ej omfattas av systemet. Det bör kunna anges en övre arealmässig gräns för storleken på dessa fastigheter. På likartat sätt kan undan- tagsregler behövasförfastighetermedextremt sned åldersfördelning.

4. Varje fastighet tilldelas en bestämd avgiftsklass. Denna definierar avgiftens och stödbeloppens storlek. Dataunderlag för klassificering av fastigheterna utgörs av sär- skilda fastighetsdeklarationer som avges vart femte år. I dessa skall bl.a. anges skogs- marksarealens fördelning på godhetsklasser och huggningsklasser. Fördelningen på god- hetsklasser används av myndighet för bestämning av den genomsnittliga produk- tionsförmågan hos fastigheten. Produktions- förmågan definierar på detta sätt avgiftsklass för fastigheten. Skogsmark i huggningsklas- serna A—Bl skall ej vara avgiftspliktig. Fastighetens årliga avgift kan därför bestämmas med ledning av avgift iavgiftsklas- sen x skogsmarksareal i huggningsklasserna BZ—E=årlig avgift. Särskild fastighetsdeklaration avges under löpande femårsperiod och vid större föränd- ring i ovan deklarerade förhållanden.

5. Stödbelopp utbetalas efter ansökan till myndighet. Ansökan skall innehålla försäk- ran om att tillfredsställande återväxt enligt gällande stödpolitiska normer erhållits med angivande av den aktuella skogsmarkens areal, godhetsklass och belägenhet. De stödpolitiska normerna fastställs i enlighet med återväxtpolitikens plan för utnyttjande av marken med hänsyn till dess godhetsklass. Stödbeloppets storlek anges av fastighetens avgiftsklass och är oberoende av den faktiskt

använda föryngringsmetoden. Samma förfa- rande gäller vid utbetalning av stöd för röj- ningsåtgärder.

6. För att förhindra att likviditetsproblem i samband med inbetalning av avgifterna skall styra avverkningarna på mindre bruknings- enheter i riktning mot ofta återkommande små ingrepp bör statlig kredit beviljas. Kre- diten skall omfatta samtliga för en bruk- ningsenhet förfallna avgifter under en sam- manlagd tid av 10—15 år. Vid ianspråktag- ande av stödsystemet utbetalas endast den del av beloppet som överstiger beviljad kredit. Större brukningsenheter som upprätthåller en jämn årlig avverkning kommer därför normalt inte att belasta kreditsystemet. För att undvika icke önskvärda fördelningseffekter bör man vidare överväga att ej räntebelasta krediterna.

7. Redovisningsenheten för det kombine- rade avgifts- och stödsystemet skall på grund av kreditgivningen vara samtliga fastigheter som brukas gemensamt av en ägare eller brukare. Krediter som beviljas brukningsen- heten måste därför belasta de ingående fastigheterna i proportion till avgiftsbelop- pens relativa storlek. Kreditbelastningen på en fastighet skall kunna intecknas så att ett ev. ägarskifte ej påverkar avgiftsinbetal- ningarna.

8. Avgifts- och stödbeloppen skall beräk- nas så att varje avgiftsklass självfinansierar utbetalda stödbelopp. Med denna upplägg- ning undviks att särskilda regioner och markklasser gynnas inkomstmässigt på bekostnad av andra. Vid kalkylen används den skogspolitiska planeringens uppgifter om beräknade slutavverkningsarealer, total skogsmarkareal i huggningsklasserna B2—E samt i planeringen uppställda mål för åter- växtpolitiken.1 Vid ovan angiven målsättning

' Avgiften per ha för mark av bonitetsklass inom tillväxtområde j ,A ij .bestäms av uttrycket C ij .a ,- A " : __.' IJ b ] där cij betecknar kostnaden per har för norme- rande återväxtåtgärder, aj betecknar andel av arealen som slutavverkas enligt den skogspolitiska planen och bj betecknar andel av skogsmarks— arealen i huggningsklasserna BZ—E.

för stödpolitiken, dvs. att den skall finansiera återväxtåtgärderna, kommer avgifterna att variera mellan 0 och 25 kr per ha. Stödbelop- pen kan beräknas uppgå till maximalt 900— I 200 kr.

9. Nyodling av nedlagd jordbruksmark undantas från det allmänna avgifts- och stödsystemet. Med hänsyn till att det måste bedömas vara synnerligen angeläget att ned— lagd jordbruksmark utnyttjas för skogspro- duktion bör nyodlingsverksamheten stödjas i speciella former. Hälften av godkända kost- nader skall därför utgå i direkt subvention till ägaren/brukaren. Medel för detta ändamål anvisas via speciellt anslag över statsbudge- ten. Den årliga kostnaden för statsverket för detta ändamål kan beräknas till 15—20 milj. kr. För den återstående delen av godkända kostnader beviljas statlig kredit med en amorteringstid på 20 år. Efter denna tidpunkt överförs markområdet till det generella avgifts- och stödsystemet. Utredningen föreslår att statens stöd till byggnad av skogsvägar utgår i samma former som hittills. Skogsväglånefonden bör dock er— sättas av en ram för beviljade statliga lånega-

rantier. Frågan om stöd till underhåll av skogsvägar i syfte att bl. a. öppna dem för fri- tidstrafik bör utredas.

Vidare bör stödet till skogsbrukets yttre rationalisering utgå i oförändrad omfattning enligt vad som sägs i kap. 10 till fastighetsför- bättrande åtgärder och i ökad omfattning vid bildande av gemensamhetsskog i starkt ägo- splittrade områden.

Dikningsåtgärder för beskogning av myr- marker föreslås finansierade direkt med stats- medel i enlighet med nu gällande bidrags- former.

Utredningen anser att skogsbruket bör kunna spela en aktiv roll i regionalpolitiken. För detta ändamål skall särskilda planer fin- nas utarbetade beträffande stöd till skogs- bruket i Norrlands inland. Stödet skall kunna utgå vid en pris- och kostnadsutveckling som hotar målen för avverkningspolitiken i dessa regioner.

Bidragen bör vara differentierade och utgå till både avverkning och skogsvård. Bidragsgrunderna får närmare utredas av Skogsstyrelsen.

10. Strukturpolitiken

Skogsmarkens fördelning på ägarenheter har studerats i kap. 4. Det har där visats att halva skogsbruket består av sådana ägarenheter att modern avverkningsteknik och planmässiga brukningsförhållanden i stort sett kan uppnås utan effektivitetshämning till följd av ägo- splittring. lnom den resterande delen av skogs- bruket—privatskogsbruket—är förhållande— na annorlunda. Det karaktäriseras i stället av ett stort antal små ägarenheter. Inom denna del måste därför kompletterande åtgärder vid- tas för att möjliggöra effektiv skogsdrift i de former som blir nödvändiga för att uppnå rimlig effektivitet och lönsamhet.

Insatser görs i syfte att förbättra bruk- ningsstrukturen. Dessa äro av två slag dels samverkan. dels åtgärder för förbättring av fastighetsstrukturen. Härvid framträder sam- verkan som en nödvändig förutsättning för att snabbt överbrygga de små ägarenheternas hämmande inverkan på effektiviteten. Detta framgår av beskrivningen i kap. 4. Fastighets- förbättrande insatser är i första hand av värde genom att förutsättningarna för samverkan förbättras. Härigenom begränsas antalet enhe- ter för vilka samverkan är nödvändig. Oklara ägar- och gränsförhållanden undanröjs, ägo- blandningen minskas osv. Lantbruksmyndig- hetens och lantmäterimyndighetens insatser är av stort värde i dessa avseenden.

Föreliggande kapitel disponeras med hän— syn till dessa två frågeställningar. I två föl- jande avsnittdiskuteras sålunda —— nuvarande samverkan utifrån samhällets

krav på ett effektivt utnyttjande av lan-

dets skogstillgångar, och

— behov av fastighetsförbättring i syfte att nå förbättrade förutsättningar för samverkan.

Samverkan

Samverkan som strukturförbättrande medel har beskrivits i kap. 4. Ur skogspolitisk synvinkel är det av speciellt intresse att undanröja strukturförhållandenas negativa inverkan på effektiviteten. Härvidlag är det av intresse att utröna i hur hög grad olika samverkansformer är tillgängliga som alterna- tiv till verksamheten i egen regi i privatskogsbruket där strukturproblemen är mest framträdande. För att belysa detta be- skrivs i det följande ett antal samverkansfor- mer. Samverkan ges härvid en vid innebörd och innefattar såväl resurssamverkan som åtgärdssamverkan (jfr kap. 4 s. 109). Med resurssamverkan avses härvid gemensamt ut- nyttjande av maskiner och arbetskraft och med åtgärdssamverkan att en åtgärd utförs samtidigt på flera brukningsenheter igemen- sam regi.

Skogsindustrins rotpostköp är en utbredd form för samverkan. Enligt gällande tillämp- ning äger köparen rätt att avverka en rotpost under en period av 2 till 5 år, beroende på om det är fråga om södra eller norra Sverige. Detta ger tidsmässigt utrymme för rationell planering av avverkningen och utrymme för samplanering av avverkning på flera rotposter

samt i förekommande fall samplanering med uttag på egna skogar.

Inom vissa delar av Norrland. Värmland— Dalarna samt i viss mån Bergslagen i övrigt utgörs de privata skogarna ofta av långa, för- hållandevis smala skogsskiften, som sträcker sig från höjdlägena ned mot ådalarna. Skifte- na är vidare ofta avlägset belägna i förhållande till ägarens jordbruksbundna bostadsort. För- hållandena skapar svårighet för enskilda skogsägare att driva skogsbruk i egen regi. vilket torde ha bidragit till rotpostköpens stora omfattning i dessa områden.

Den övervägande delen av förekommande rotpostköp utgör ett led i skogsindustrins rå- varuanskaffning för eget behov och bedrivs ofta i anslutning till råvaruuttag på egna sko- gar. Detta ger som regel underlag för att hålla effektiva drivningsresurser och innebär viss garanti för att verksamheten kan vara ett var— aktigt alternativ till verksamhet i egen regi i privatskogsbruket. Utredningen får i detta sammanhang betona vikten av att verksamhe- ten bedrivs i samklang med andra förekom- mande samverkansformer i en region för att bl.a. underlätta ett rationellt utnyttjande av befintliga samverkansresurser.

Avverkningsuppdrag är en annan form för samverkan. Den innebär att företag och insti- tutioner åtar sig att utföra avverkning och i vissa fall även skogsvårdsåtgärder åt skogs- ägare. Bland sådana företag och institutioner märks skogsbolagen. skogsägarrörelsen, skogssällskapet och på senare tid domänver- ket. Hela landet är på detta sätt täckt av företag som förfogar över moderna drivnings- resurser. Efter skogsägarnas önskan kan des- sa åta sig att effektuera sådana avverknings- objekt som skogsägaren i avsaknad av egna resurser eller av andra skäl inte avser att själv utföra. Detta innebär att alternativ till verk- samhet i egen regi föreligger för varje skogs- ägare varhelst i landet hans skog är belägen. Varje skogsägare har på detta sätt, trots att förutsättningarna för verksamhet i egen regi minskar eller upphör, möjlighet att bedriva aktivt skogsbruk.

Det privata skogsbrukets förutsättningar för rationellt skogsbruk blir emellertid här- med inte helt likartade de förhållanden som

råder inom storskogsbruket. Skillnader framstår beträffande möjligheterna till åtgärdskoncentration och förhandsplanering.

Beträffande åtgärdskoncentrationen kan förhållandena trots allt bedömas vara god- tagbara. Bidragande härtill är den relativt goda rörlighet som moderna avverkningsma— skiner uppvisar (jfr kap. 4). Uppdrags- resp. rotköpsverksamheten i bolagens och domän- verkets regi innebär att avverkningsuppdrag kan samplaneras med åtgärder på egna mar— ker. Skogsägarrörelsens uppdragsverksamhet bedrivs ofta i anslutning till verksamhet inom skogsbruksområden, där samverkan över ägogränser är ett av grundelementen. Detta bidrar till åtgärdskoncentration.

Det får mot bakgrund av de kalkyler som redovisats i bilaga 3 anses vara betydelsefullt att avverkningsuppdragen regelmässigt utfor- mas så att uppdragstagaren kan disponera ob— jekten fritt för åtgärd inom en viss tidsperiod. Denna bör uppgåtill lägsttvå men helstflera år. Den tekniska utvecklingen och det härav öka- de behovet av verksamhetsplanering för att uppnå lägsta kostnad, torde i sig bidra till att sådan tidsbindning kommer till stånd.

Beträffande möjligheten till sådan planmäs- sig samordning av verksamheten föreligger dock vissa olikheter i förutsättningarna bero— ende på huvudman för uppdragsverksamhe- ten. Industrins rotpostköp intar härvid en sär- ställning genom att avtalen ger köparen rätt att förlägga avverkningen till valfri tidpunkt un- der en period på 2—5 år. Detta får anses ge goda möjligheter till inplanering av verksam- heten i förhållande till tillgängliga resurser. verksamhet på egna skogsinnehav o.d. Inom vissa skogsägareföreningartillämpas entvåel— ler flerårig avtalsperiod vid avverkningsupp- drag. Härigenom erhålls som regel en godtag- bar planeringshorisont.

Från samhällssynpunkt är reproduktions— åtgärderna av vitalt intresse. Den vikande tendensen för skogsbrukande i egen regi bland privata skogsägare gör det önskvärt att avverkningsuppdrag och rotpostköp kom- pletteras med erbjudanden att genomföra erforderliga skogsvårdsåtgärder efter vid- tagna avverkningsingrepp. Sådant förekom- mer redan. Sålunda erbjuder skogsägareför-

eningarna. uppdragstagande skogsbolag och domänverket sådan service.

[ det närmast föregående har några före- kommande samverkansformer behandlats med utgångspunkt från samhällets intresse av att avverknings- och andra resurser finns till- gängliga för varje skogsägare som ej har förut- sättning att bedriva skogsbruk i egen regi. Framställningen visar att sådana resurser finns och att möjlighet också ofta finns till en planmässig åtgärdssamverkan över fastig- hetsgränser. Det bör dock framhållas att viss fördjupning av samverkansformerna är önsk— värd. Uppdragen bör således bindas för en flerårsperiod och Skogsvården inkluderas i uppdragen.

Utöver här nämnda samverkansformer fö- rekommer ytterligare verksamhet som kan tjä- na som alternativ till skogsbruk i egen regi. Dessa förbigås här.

Skogsägarrörelsens avverkningsuppdrag är som regel anknuta till skogsbruksom— råden. Inom dessa områden planläggs verksamheten för gemensamt utförande. Man strävar således mot att åstadkomma en såväl tidsmässig som åtgärdsmässig samord- ning. Verksamheten är dock i allmänhet beroende av de olika intressenternas egen syn beträffande tidpunkten för en åtgärd. Det saknas därför i många fall ett viktigt led i verksamheten, nämligen underlag för plane- ring av resursanskaffning och resursinsätt— ning. Efter hand som drivningstekniken leder fram till mer kapitalkrävande investeringar och ökad kapacitet för ingående enheter ställs större krav på dylik planering. Förhål- landena är dock olika i olika delar av landet. Behovet av tidsbindning varierar vidare beroende på om verksamheten i skogsbruks- området är baserad på verksamhet i skogs— ägarens egen regi eller uppdragsverksamhet. Från skogspolitisk synpunkt ökar värdet av samverkan om driftsenheten ges befogenhet att inplanera intressenternas objekt under en viss tidsperiod på ungefär det sätt som i kap. 4 beskrivits beträffande verksamheten i Sydöstra Sveriges Skogsägares Förbunds regi. Det är dock önskvärt att tidsbindning utsträcks att omfatta mer än två år för att maskinanskaffning och resursutnyttjande

skall få godtagbar stabilitet. En sådan pla- neringshorisont får vidare betraktas som en nödvändig garanti för att intressenterna på sikt skall kunna tillförsäkras lägsta kostnad. Detta torde vara av minst lika stor ekonomisk betydelse som anpassning till pristoppar.

Hittills har samverkan uteslutande behandlats från effektivitetssynpunkt och därmed som grund för lägsta möjliga råvaru- kostnad för skogsindustrin och högsta möjliga rotnetto för skogsägaren. En tredje intressent är härutöver involverad i verksamheten. näm- ligen skogsarbetskraften.

Arbetskraftsproblemen, som berör såväl anställda som skogsägare, är mest framträ- dande i privatskogsbruket. Endast i undan- tagsfall kan stadigvarande anställning där erhållas på en enskild ägarenhet. Arbets- kraftens självklara krav på anställnings- trygghet och goda arbetsförhållanden kan därför som regel endast tillgodoses genom samverkan av det slag som här berörts. En tillfredsställande planeringshorisont måste härvid betraktas som ett primärt önskemål från arbetskraftens sida.

För de privata skogsägarna blir sannolikt anställningstryggheten ett nödvändigt medel för att anskaffa arbetskraft i konkurrens med andra driftsformer med betryggande plane- ringshorisont.

Samverkan är, bortsett från rotpostköpen, en relativt ny företeelse i skogsbruket. Den befinner sig därför i ett raskt utvecklings- skede. De intressegrupper som leder utvecklingen torde vara klart medvetna om de problem som fortfarande återstår att lösa. Den förordade ökade stabiliteten i verksam- heten torde härvid framstå i uppenbar dager för alla inblandade parter. Utredningen har med hänsyn härtill anledning att förmoda att de effektivitetskrav som betonats kommer att tillgodoses efter hand. Utredningen får dock mot bakgrund av de skiftande förhållandena i olika delar av landet uttala att förutsättning— arna härför ökar om olika samverkansformer av det slag som diskuterats i det föregående bereds tillfälle att i ömsesidig konkurrens spela en aktiv roll utifrån sina förutsättningar att utgöra alternativ för den som är i behov av att anlita skogsbruksresurser.

Utredningen har i kapitel 6 föreslagit inrättande av en planeringsbyrå vid den skogliga myndigheten. Denna skall ha till uppgift att fortlöpande följa förhållandet virkesutbud—efterfrågan och tillgång på virke som underlag för en fortlöpande skogspolitisk planering. Härvid ges möjlighet att efter hand vidta sådana åtgärder som befrämjar måluppfyllelsen. Skulle det t.ex. visa sig att förekommande samverkansfor- mer inte erbjuder de effektiva driftsformer som behövs för att uppfylla de skogspolitiska målen, bör det åligga den skogspolitiska myndigheten att utarbeta och föreslå Kungl. Maj:t erforderliga åtgärder.

Hur dessa åtgärder skall utformas och vad åtgärderna skall innehålla får bedömas med utgångspunkt i de förhållanden som är rådande vid en sådan tidpunkt. En möjlig lösning kan vara att ett områdesvis samver- kanssystem inrättas genom samhällets med- verkan.

Utredningen räknar med att utvecklingen efter hand gör ökad planmässighet nödvändig i hela skogsbruket. Den ökade intensitet beträffande skogstillgångarnas utnyttjande som förordas av utredningen bidrar till detta. Ett planeringsunderlag som är ägnat att direkt underlätta samverkan både avseende resurs- och åtgärdskoncentration erhålles bäst om ett enhetligt inventeringsmaterial insamlas för områden lämpligt avgränsade med hänsyn till naturliga samverkansintressen. Den behövli- ga inventeringen och databearbetningen bör samordnas av en instans och bör omfatta alla skogsfastigheter inom området som behöver samarbeta för att uppnå tillfredsställande ef- fektivitet och lönsamhet. En god erfarenhet av hur sådant arbete kan läggas upp finns hos skogsvårdsstyrelserna som i hela Norrland och flertalet Svealandslän bedriver sådan verksamhet sedan åtskilliga år.

Skogspolitiska utredningen föreslår därför att den skogspolitiska myndigheten bl. a. skall ha till uppgift att verka för att skogsägarna och deras organisationer genomför erforderlig in- ventering och bearbetning som underlag främst för en intensifierad samverkan.

Utredningen har tidigare framhållit att för— bättringen av strukturförhållandena inom

skogsbruket kan ske dels genom fastighets- strukturella förändringar dels genom ökad driftssamverkan. Den senare har bedömts mest verksam i ett bredare perspektiv. Fastig- hetsreglerande åtgärder inom jordbruk och skogsbruk stödjes på olika sätt och när det avser mera genomgripande åtgärder mycket starkt. I analogi härmed bör även den här behandlade verksamheten stödjas av sam— hället.

Förbättring avfastighetsstrukturen

Behoven av förbättrad fastighetsstruktur är olika inom skilda ägarkategorier och i olika delar av landet. Såväl stora som små skogs— ägare har behov att samla sina innehav av skogsmark till sammanhängande områden. Inom privatskogsbruket, där de små ägaren- heterna dominerar, är dessutom åtgärder som underlättar samverkan ett förstahandsin- tresse. Inom strukturrationaliseringens ram har man hittills främst åstadkommit detta genom ägoarrondering och successiv utök- ning av befintliga enheter.

Detta har givit en allmänt sett bättre fastighetsstruktur. Lantbruksmyndighetens arbete inom den yttre rationaliseringsverk- samheten verkar i samma riktning. Resultatet får från skogspolitisk synpunkt betraktas som värdefullt främst genom att antalet ägarenhe- ter minskat. vilket underlättar samverkan.

Skogspolitiska utredningen förordar att verksamheten skall fortgå efter oförändrade grunder. Speciella åtgärder för uppbyggnad av självständiga skogsbruksenheter av det slag som omnämnts i direktiven till skogspoli- tiska utredningen kan dock enligt utredning- ens uppfattning inte innebära så påtagliga för- bättringar av de skogliga strukturförhållande— na att generella åtgärder i form av lån och bidrag bör ta i anspråk ökade resurser inom ramen för den yttre rationaliseringsverksam- heten. Inom vissa landsdelar är emellertid ägar- ochfastighetsförhållandenasåotillfreds- ställande att specialinsatser är motiverade. Som exempel härpå kan nämnas vissa delar av Dalarna och Hälsingland.

Inom sådana områden är det angeläget att koncentrerade åtgärder vidtas. Utredningen

föreslår därför att lån och bidrag efter i huvudsak på jordbrukssidan gällande regler bör kunna utgå som stöd till att bilda gemensamhetsskogar i dessa fall. Denna prioritering av gemensamhetsskog motiveras av att den med förhållandevis mindre insatser ger större företagsenheter med rationellare beslutsförhållanden liksom bättre arronde- ringsförhållanden och förutsättningar för samverkan än vad som annars är möjligt. Re— sursutnyttjandet kan då bli effektivare även om de enskilda delägarnas möjligheter till ak- tivt skogsbruk varierar. Härtill kommer att det är betydligt enklare och billigare att bilda ge— mensamhetsskog än att genomföra andra ty- per av fastighetsförbättring. Inom de områ- den. där sådana koncentrerade insatser är mo- tiverade, kan bildande av gemensamhetsskog bedömas komma att beröra drygt en halv milj hektar. Aktiv inköpsverksamhet bedöms som en viktig förberedelse för verksamheten att bilda gemensamhetsskogar. Detta kan moti- vera att jordfonden förstärks. Behovet här- vidlag kan inte preciseras i förväg, utan får bli föremål för successiv prövning efter hand som verksamheten fortskrider.

Utvecklingen inom skogsbruket motiverar också att reglerna om fastighetsbildning fortlöpande anpassas. Då förslaget till fastighetsbildningslag lades fram uttalades också att som ett resultat av skogspolitiska utredningens arbete viss överarbetning av lagen skulle kunna visa sig behövlig. De aktuella frågeställningarna berör dels lämp- lighetskrav för skogsbruksfastigheter, dels reglerna om gemensamhetsskog.

För att fastighetsbildning skall få ske, uppställs i fastighetsbildningslagen vissa villkor. Som allmänt villkor gäller enligt 3 kap. 1 5 att fastighetsbildning skall ske så,att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar varaktigt lämpad för sitt ändamål. Enligt 3 kap. 5 & skall skogs- bruksfastighet för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek och utformning att den medger ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift. Detta lämplighetskrav gäller genom uttrycklig föreskrift också för bil- dande av gemensamhetsskog enligt 6 kap. 2 &

första stycket. Enligt 3 kap. 9 & medges undantag från lämplighetskravet vid ny- eller ombildning av skogsbruksfastighet. vilket ex.vis tillämpas vid sammanläggning av fastig- heter. Denna undantagsmöjlighet föreligger ej beträffande gemensamhetsskog.

Om innebörden av lämplighetskravet i 5 & uttalades i förarbetena till lagen bl.a. (prop 1969: 128 5. B 152) att det endast torde medge bildandet av relativt stora fastigheter. Detta ansågs välmotiverat, främst mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen. Några bestämda riktlinjer till ledning för de fastig- hetsbildande organens bedömning av frågan om lämplig omfattning av skogsbruksfastig- het ansågs inte möjliga attt ge. Man hänvi- sade i stället till skogspolitiska utredningen, som enligt sina direktiv skall klarlägga hur en skogsbruksfastighet bör vara beskaffad för att under olika betingelser medge rationell drift.

I propositionen konstaterade departe- mentschefen att endast ett begränsat antal fastigheter inom privatskogsbruket f.n. omfattar så stor areal att de uppfyller det uppställda lämplighetskravet. Möjligheterna att driva ett lönsamt skogsbruk på mindre fastigheter har emellertid ökat genom till- komsten av samverkan inom privatskogs— bruket. Departementschefen fortsätter därefter:

"En ökad samverkan är önskvärd och torde också vara att vänta. Om samverkan av godtagbar omfattning och stabilitet åvägabringas, kan för ett inte obetydligt antal fastigheter erhållas ekono- miskt tillfredsställande brukningsförhållanden trots att de inte uppfyller de krav som bör gälla för självständiga skogsbruksfastigheter. Det är dock inte försvarligt att genom nybildning ytterligare öka antalet skogsbruksfastigheter som inte medger tillfredsställande lönsamhet vid självständig användning. Vid tillämpningen av förevarande bestämmelse i samband med nybildning av fastig- het får således hänsyn till samverkansförhållanden inte tas vid den fastighetsekonomiska be- dömningen."

I det föregående har poängterats att endast mycket stora brukningsenheter kan utgöra ett självständigt underlag för driftsformer som utnyttjar modern avverkningsteknik. En enskild fastighet kan vid nybildning endast i sällsynta undantag arealmässigt få sådan

omfattning att den motsvarar teknikens krav på moderna driftsformer. Praktiskt taget hela det svenska skogsbeståndet återfinns på fastigheter som inte medger "ekonomiskt tillfredsställande skogsdrift" om de betraktas som självständiga brukningsenheter. Utred— ningen har mot denna bakgrund bedömt det vara orealistiskt att tillämpa det ekonomiska lämplighetskravet utan hänsyn till att den enskilda fastigheten kan komma att utnyttja för flera fastigheter gemensamt tillgängliga resurseriform av exempelvis maskinerochar— betskraft.

Möjligheterna att bilda gemensamhetsskog regleras genom bestämmelser i 6 kapitlet 3 & FBL, som gäller då överenskommelse mellan markägarna ingås, och i 6 kap. 2 & FBL, som gäller i övriga fall. Genom att bestämmel- serna varit gällande endast en kort tid kan några säkra slutsatser ännu inte dras om vilka möjligheter som i praktiken finns att bilda gemensamhetsskog, då alla markägare inte vill medverka till åtgärden.

Skogspolitiska utredningen anser att bil- dande av gemensamhetsskog ofta är en eftersträvansvärd lösning, särskilt inom områden med stor ägosplittring. Om en över- vägande opinion föreligger bland markägarna för att bilda gemensamhetsskog, bör åtgärden därför inte få hindras av att ett fåtal markägare motsätter sig denna. Verksamheten får dock inte bedrivas så att arronderingsförsämringar uppstår för angränsande fastigheter. Lantmä- teristyrelsen synes såsom centralorgan inom fastighetsbildningsområdet böra följa utveck- lingen och om så erfordras framlägga förslag till lagbestämmelser, som syftar till att genom exempelvis inlösen underlätta bildande, drift och förvaltning av gemensamhetsskog.

11. Den skogspolitiska myndigheten

Nuvarande organisation och arbetsuppgifter Skogsstyrelsen

Enligt Kungl Maj:ts instruktion för skogs- styrelsen (nr 1965: 796 med ändring 1967: 424, 19701821 och 1971:422) har denna till uppgift att leda de statliga åtgärderna för främjande av det enskilda skogsbruket samt att vara ledande, samordnande och rådgivande organ för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, med- dela föreskrifter för och utöva uppsikt över mätning av virke samt i övrigt verka för det enskilda skogsbrukets och skogsnäringens utveckling.

Skogsstyrelsen består av en generaldirek- tör och chef, tillika ordförande, samt ytter- ligare fem ledamöter. Ledamöterna förord- nas av Kungl. Maj:t för en tid av högst tre år. Inom Skogsstyrelsen finns två skogsbyråer, en adminstrativ byrå samt två fristående avdelningar, en för information. rådgivning och fortbildning samt en för virkesmätning och skoglig statistik. Till styrelsen är administrativt knuten nämnden för skoglig flygbildteknik.

I plenum avgörs viktigare författningsfrå- gor, viktigare frågor rörande organisation, arbetsordning och tjänstetillsättning, anslagsäskanden och andra ekonomiska frå- gor angående besvär över Skogsstyrelsens eller skogsvårdsstyrelsernas beslut i viktigare ärenden m.m. Vid behandling i plenum av ärende, som berör domänverkets, lant-

bruksstyrelsens, lantmäteristyrelsens eller naturvårdsverkets verksamhetsområde, äger chefen för myndigheten personligen eller genom ombud närvara. Vid styrelsens behandling av frågor som rör skogsbruket i stort sker överläggningar med skogsbrukets fackliga och ekonomiska organisationer. I speciella frågor håller styrelsen kontakt med berörda parter genom mer eller mindre fast organiserade arbetsgrupper.

Skogsstyrelsens organisation i stort samt personalens fördelning på olika byråer och avdelningar framgår av nedanstående figur. Vid styrelsen finns ca 100 tjänstemän.

Första skogsbyrån handhar de allmänna skogs- och jordpolitiska frågorna inom sty- relsens arbetsfält ävensom ärenden rörande skogslagarna, skoglig rationalisering, sam- verkan samt förbättrad arrondering av skogsmarken. På byrån ankommer även uppgifter beträffande skogsbruksplanlägg- ning och skogsvärdering samt frågor rörande skogsbeskattning, skogsbokföring, skogsin- dustri och naturvård. Härtill kommer ären- den rörande skogsbrukets transportfrågor, skogsvägnätsplanering, skogsvägbyggnad och skogsdikning samt bidragsårenden sam- manhängande med de särskilda skogsvårds- anslagen. Byrån svarar också för ärenden rörande planering av sysselsättningreserv och utförande av skogliga och naturvårdande beredskapsarbeten.

Till första skogsbyrån har ockå förts den arbetsgrupp som nämnden för skoglig flyg-

Styrelse: Generaldirektör och 5 ledamöter Verksledning: Generaldirektör

l

Första skogs- Andra skogs- Administrativa Avdelning för Avdelning för byrån byrån byrån information, virkesmätning o. rådgivning o. statistik fortbildning

17 tjanster 11 tjänster 52 tjänster 10 tjänster 9 tjänster Allm sekt Allm sekt Juridisk sekt lnformations— Ingen egentlig Sekt för bidrags- Sekt för frö- Personalsekt och fortbild- sektionsindel— o beredskaps— o. plantproduk- Ekonomisekt ningssekt ning frågor tion AR-sekt Rådgivnings— Virkesmätning Vagsekt Revisionskon- sektion Skoglig statistik Arbetsgruppen tor för skoglig flyg- bildteknik

bildteknik disponerar. Nämnden och dess arbetsgrupp är dock självständig i sin verk- samhet. Arbetet består av praktiskt inriktad försöksverksamhet rörande skoglig flygbild- teknik samt upplysnings- och serviceverk- samhet i fråga om användning av flygbild— teknik i skogliga sammanhang.

Andra skogsbyrån handhar arbetsuppgifter i huvudsak inom primärproduktionens område med avseende på frö- och plantför- sörjning, beståndsanläggning. beståndsvård och skogsskadeskydd. Ärendena inom frö- försörjningen avser frötäktsinventeringar såväl inom som utom landet, samordning av skogsvårdsstyrelsernas frötäkt, anläggning av fröplantager m.m. Byrån handhar licens- givningen för all import av skogsfrö och skogsplantor. På plantproduktionsområdet kan nämnas biologiskt och tekniskt utveck- lingsarbete och ekonomisk samordning av skogsvårdsstyrelsernas plantskoleverksam- het samt medverkan vid legoodling i och plantimport från utlandet.

Beståndsanläggning, plantskogvård och återväxtkontroll upptar en relativt stor del av byråns arbete. För de närmaste åren står på programmet ett större utvecklings- och informationsprojekt med avseende på hyg- gesbehandling, skogsodling och naturlig för- yngring. Rekommendationer utarbetas för röjning, gallring och övrig beståndsvård. Även skogsgödslingen har tagits upp som aktivt arbetsområde. Ärenden inom skogs- skadeskyddet gäller bevakning av och

åtgärdsplanering vid angrepp på växande skog av svampsjukdomar, insekter, gnagare, vilt m.m. Byrån handhar ärenden av skogs-. skydds- och primärproduktionskaraktär vid stormfällningar, snöbrott, skogsbrand etc. I sitt utvecklingsarbete har byrån ingående och fortlöpande kontakter med den skogliga forskningen.

Inom administrativa byrån svarar en juri- disk sektion för ärenden av förvaltnings- rättslig och annan juridisk art, avseende bland annat lagtillämpning, skadeståndsfrå- gor, kontraktsskrivning, diciplinfrågor, all- männa klagomål. Vid en personalsektion handläggs bl.a. frågor rörande skogsvårds- styrelsernas personal såsom tjänstetillsätt— ningar, personalredovisning, löne- och avtalsfrågor, företagsnämndsfrågor m.m. Ekonomisektionen handhar ekonomiska, redovisningstekniska och kamerala ärenden avseende Skogsstyrelsen och skogsvårdssty- relserna. Sektionen handlägger bl.a. anslags-, budget- och taxefrågor. Inom sek- tionen svarar en redovisningscentral för bok- föring, redovisning och kassagöromål för bl.a. skogsvårdsstyrelserna och lantbruks- nämnderna m.fl. myndigheter.

Till byrån hör också en enhet för arbetet med administrativ rationalisering inom hela skogsvårdsorganisationen samt ett revi- sionskontor.

Avdelningen för information, rådgivning och fortbildning handhar ärenden rörande organisationens externa och interna infor-

mation, skogsvårdsstyrelsernas rådgivnings- verksamhet, kursverksamhet i skogsbrukets rationalisering samt introduktionsutbildning och personalfortbildning inom organisatio- nens egen personalkader. Arbetet omfattar bl.a. upprättande av långtids- och årspro- gram i samarbete med forskningsinstitutio- ner, myndigheter och organisationer, före- skrifter för rådgivning och kursverksamhe- tens bedrivande, samverkan med näringslivet och samordning med allmänna skolväsendet, framställning av läromedel m.m. för infor- mations-. rådgivnings- och fortbildningsverk- samheten. organisation och ledning av större rådgivningskampanjer.

Avdelningen för virkesmätning och skoglig statistik, utarbetar föreskrifter och utför undersökningar om virkesmätning, beviljar dispens från tillämpningen av de generella föreskrifterna på området samt svarar för upplysnings- och tillsynsverksamheten avseende mätningsföreskrifternas tillämp- ning och efterlevnad. Avdelningen samlar och sammanställer vidare skoglig statistik och utarbetar bl.a. Skogsstatistisk Årsbok och serien Skoglig Statistikinformation samt levererar beräkningar och prognoser för olika statliga organ och utredningar.

Skogsvårdsstyrelserna

Skogsvårdsstyrelsernas organisation och verksamhet regleras i första hand genom skogsvårdsstyrelseförordningen (nr 1960: 267 ändr. 1965z581, 1967z802 och 1970:52) och Kungl. Maj:ts reglemente för skogsvårds- styrelserna (nr 1960:322 ändr 1963z206, 1965: 855, 1970: 822 och 1971: 386).

För varje län skall finnas en skogsvårds- styrelse. De är i flertalet fall förlagda till länets residensstad, dock ej i Kalmar, Ble- kinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Västernorrlands län, där de har sitt säte i Västervik, Ronneby, Lund, Uddevalla, Borås respektive Sollefteå. Skogsvårdsstyrelse utgörs av sju ledamöter, varav Kungl. Maj:t utser tre däribland ord- föranden, och landstinget tre, varjämte chefs- tjänstemannen, länsjägmästaren, är själv- skriven ledamot. Landshövdingen äger, även

om han inte är ledamot av styrelsen, närvara vid dess sammanträden och delta i överlägg- ningarna. Detsamma gäller landssekreteraren eller annan av länsstyrelsen därtill förordnad tjänsteman. Vid handläggning av frågor av större vikt, som berör annan Iänsmyndighets arbetsområde, skall representant för myn- digheten beredas tillfälle delta i styrelsens överläggningar. Denne är skyldig att liksom ledamot, föredragande eller representant för länsstyrelsen låta till protokollet anteckna eventuell avvikande mening.

Hos skogsvårdsstyrelserna finns f.n. (1972) ca 690 personalförtecknade tjänster. Härutöver må skogsvårdsstyrelse i mån av behov och tillgång på medel anställa annan personal, varvid dock i vissa fall Skogssty- relsens medgivande erfordras. Sammanlagt omfattar skogsvårdsstyrelseorganisationen f. n. ca 1300 lönegradsplacerade tjänstemän, varav i runda tal 170 med högskoleutbildning och 700 med lägre skoglig utbildning. Härtill kommer 15 vägmästare.

Förmanspersonalen, som numera till största delen är heltidsanställd, omfattar f. n.

ca750personer. Kollektivavtalsanställda arbetstagare här- utöver för särskilda arbetsuppgifter — de

flesta säsongsysselsatta vid plantskolor — finns vid samtliga styrelser. Omräknat till s.k. årsarbetare motsvaras deras insats i runt tal av 650 personer.

För varje skogsvårdsstyrelse finns en av Kungl. Maj:t fastställd organisationsplan, vilken i regel förutsätter sektionsindelning för skilda slag av ärendegrupper. På grund av att styrelsernas verksamhetsområden är av mycket olika storlek växlar inte blott antalet befattningshavare utan även sektionsindel- ningen. Organisationstablåerna ger en viss om än ofullständig bild av detta förhållande.

Verksamheten inom skogsvårdsstyrelserna leds av länsjägmästaren. Arbetet är i regel uppdelat på sektioner under ledning av sek- tionschefer med vanligen skoglig utbildning. I princip vilar sektionsindelningen på en upp- delning efter verksamhetens art. varvid sek- tionen på sitt område svarar för verksamhe- ten inom hela länet. Det allmänna skogs- vårdsarbetet, som bedrivs i skogsvårdssek-

Skogsvårdsstyrelse

Iänsjägmästaren

Ordf + två ledamöter utsedda av Kungl Maj:t, tre ledamöter utsedda av landstinget

Skogsvårdsstyrelserna i P, S, W, X, Y, Z, AC och BD län

l Länsjägmästaren

l l l ?

Återväxtsektion (ej P och S)

Kansli och admi- nistrativ sektion

Skogsvårdssektion Skogsteknisk Undervis— (2 sekt i 2 och sektion ning och 3 i AC och BD) rådgivnl

Skogsvårdsstyrelserna i B, C, | Länsjägmästaren I D, E, F, G, H, L, N, 0, R,T

och U län

[ l l l

Kansli Skogsvårdssektion

Skogsteknisk sektion Undervrsnmg och rådgivning

Skogsvårdsstyrelserna i I och M län (ingen formell sektions- indelning)

| Länsjägmästaren |

Organsiationsenheter för kansligöromål samt för verksam- heten med återväxt, skogsvård, skogsteknik och rådgivning

tionen, är dock i några av de största länen uppdelat på två eller tre geografiskt avgrän- sade skogsvårdsektioner under ledning av var sin jägmästare. Alla skogsvårdssektioner i landet är uppdelade i ett antal geografiskt avgränsade distrikt, vart och ett under led- ning av en skogsvårdskonsulent. Denne har till sin hjälp biträdande konsulenter och för- män. Skogsvårdskonsulenterna intar en nyc- kelställning i styrelsernas arbete. De skall inom sitt distrikt inte endast svara för de på skogsvårdssektionen fallande arbetena, såsom övervakning av att skogslagarna följs, allmän och personlig rådgivning och upplys- ning, stämpling, återväxtarbete m.m. , utan

får såsom styrelsernas lokala tjänstemän fullgöra även andra uppgifter och över huvud taget utgöra styrelsernas kontaktmän med skogsägare och lokala myndigheter. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet berör inte enbart privatskogsbruket. Övervakandet av skogslagarnas efterlevnad avser sålunda privatägda skogar, bolagsskogar och allmän- ningar. Den regionala planläggningen — länsvisa skogsproduktionsplaner, vägnäts- planer, planer för natur- och landskapsvård

' Rådgivningsorganisationen är under uppbygg- nad. Den skogliga yrkesutbildningen övertas av landstingen under en treårsperiod fr.o.m. 1.7.1971.

m.m. — omfattar samtliga ägarkategorier, medan den områdesvisa planläggningen och detaljplanläggningen inom dessa verksam- hetsområden endast i undantagsfall berör de statsägda skogarna, På återväxtområdet tjä- nar styrelsernas frö- och plantanskaffning förutom privatskogsbruket i växlande omfattning även bolagsskogar och allmän- ningsskogar. Den enskilda rådgivningen och biträdesverksamheten, t.ex. stämpling, skogsodling och fastighetsvis skogsbruks- planläggning, är emellertid nästan helt begränsad till de privatägda skogarna.

Rådgivnings- och upplysningsverksamhe- ten har omfattat ca 9000 förrättningsdagar och ca 50000 elevdagar under de senaste åren. Verksamheten kan uppdelas i allmän skogsupplysning, enskild rådgivning och grupprådgivning.

Den allmänna skogsupplysningen riktad till skogsägare allmänhet och organisationer bedrivs genom tidningsartiklar, lokalradio- program, broschyrer, utställningar m.m. Enskild rådgivning sker antingen på skogs- ägarens egen begäran, varvid ersättning tas ut enligt samma taxa som vid stämpling, eller också på initiativ av tjänsteman. Styrelserna har möjlighet att i begränsad utsträckning lämna gratis rådgivning i fall, där detta bedöms angeläget för att stimulera till ökade skogliga insatser. Rådgivningen lämnas i flertalet fall av skogsvårdskonsulterna. När det gäller rådgivning i ämnen som kräver specialkunskaper, t.ex. vissa tekniska frå- gor, medverkar skogsvårdsstyrelsernas cen— tralt placerade specialister. Till grupprådgiv- ningen hör främst de s.k. skogsdagarna, till vilka skogsägare och annat skogsfolk från en by, en socken eller större område inbjuds för att i anslutning till demonstrationsobjekt diskutera skogliga frågor.

Den fortgående omställningen till ett nytt skogsbrukssätt, som framtvingats av ratio- naliseringen inom näringen, kräver en inten- sifierad information och rådgining till skogs- brukarna. En fortlöpande mekanisering medför ökade krav på rådgivning i arbets- miljö och arbetarskydd. Likaså behövs en information till allmänheten för att belysa skogsbrukets ställning i samhället och för att

skapa förståelse för näringen. Dessa former av upplysnings- och kursversamhet kan för- väntas få en ökad betydelse i styrelsernas arbete.

Huvudmannaskapet för den skogliga yrkesutbildningen, som under 1950-talet och 1960-talet ombesörjts av skogsvårdsstyrel- serna skall enligt riksdagsbeslut överföras till landstingen under en treårsperiod med början 1.7.l97l.

Skogsvårdsstyrelsernas medverkan i beståndsvård och avverkning består av all- män rådgivning och upplysning i ämnet, av skriftliga eller muntliga anvisningar för hur avverkningarna skall bedrivas samt av arbetsledning vid utsyning av skog och vid röjningsgallring i ungskog. De två sistnämnda momenten överväger helt. Av olika skäl har skogsägarna velat ha skogsvårdstyrelsernas hjälp på detta område i den konkreta form som t. ex. en stämpling utgör. Inom svårför- yngrade områden sker på grund av lagbe- stämmelser all stämpling genom skogsvårds- styrelsens försorg eller under dess omedel- bara överinseende. Stämplingsverksamheten är mycket konjunkturkänslig. Den omfattade sålunda 1969/70 7,5 milj. och 1970/71 10 milj. m3 sk.

Insatsen i ungskogsröjningar har under 1960-talet varit mycket stor, delvis på grund av den ökade skogliga beredskapsverksam- heten. — Beståndsvård och avverkning är volymmässigt den viktigaste av styrelsernas verksamhetsgrenar och har under de senaste åren upptagit ca 1/3 av förrättningsmännens arbetsdagar. Vanligen röjs ca 50000 ha under medverkan av styrelserna, under vissa år dock väsentligt mer.

Beståndsanläggningsfrågorna är en cen- tral arbetsuppgift. Skogsvårdsstyrelserna skall sålunda svara för att inom varje styrelses verksamhetsområde finns tillräcklig tillgång på skogsfrö och skogsplantor av fullvärdig, för orten lämplig beskaffenhet.

För att skapa underlag för en ändamåls- enlig frö- och plantproduktion sker i samråd med växtförädlingsorganen en klassificeringi frötäktsavseende av skogsområdena, var- jämte utväljs plusträd. Genom utbyggnad av fröplantager, vilket sker under vetenskaplig

ledning av Institutet för skogsförbättring samt ofta i samarbete med domänverket. beräknar man uppnå dels en höjning av skogsutsädets kvalitet i genetiskt hänseende, dels en jämnare och säkrare försörjning med högklassigt frö. Programmet för skogsvårds- styrelsernas plantageutbyggnad är nu i det närmaste fullföljt i och med att ca 450 ha anlagts. För tallfröförsörjningen börjar plantagerna nu få praktisk betydelse. Än så länge sker dock frö- och kottinsamling för praktiskt bruk huvudsakligen i bestånden. Skogsvårdsstyrelserna svarar för den helt övervägande delen av detta arbete i vad avser privatskogsbruket, de mindre skogsbolagen och allmänningarna. Det insamlade fröet används, eventuellt efter kyllagring, för sådd i egna plantskolor eller säljs för sådd i skogsmarken.

Skogsvårdsstyrelserna svarar genom direkt framställning i egna plantskolor för huvud- parten av det enskilda skogsbrukets behov av skogsplantor. Den egna plantskolearealen är f.n. ca 950 ha och den årliga utlämningen omfattar i runt tal 200 milj. plantor. Frö- och plantanskaffningen, inklusive fröplantagerna, bedrivs under fullt affärsmässiga former.

När det gäller återväxtarbetena i fält medverkar styrelserna bl.a. genom en brett upplagd propaganda för intensifierade åter- växtinsatser, genom rådgivning till enskilda skogsägare samt ibland genom direkt arbets- ledning. Samarbete mellan olika skogsägare i fråga om återväxtarbetena ordnas av styrel- sernas personal. Styrelserna tillhandahåller mot ersättning aggregat för markberedning och maskinell åkerplantering. En av skogs- vårdskonsulenternas viktigare uppgifter är att fortlöpande kontrollera att erforderliga föryngringsåtgärder vidtas och att resultatet av dessa blir tillfredställande. Skogsvårds- styrelserna förmedlar statsbidrag till åter- växtåtgärder. En av de aktuella uppgifterna är verksamheten med skogsodling påej brukad jordbruksmark. Äterväxtarbetena kräver ca 15 % av skogsvårdsstyrelsernas helaarbets- insats.

Skogsdikning har numera inte så stor omfattning med undantag för vissa delar av Norrland. Samverkansområdena ger här

företäg. I takt med den ökade verksamheten med skogsvägbyggnad _— en av de viktigaste

rationaliseringsinsatserna i dagens skogsbruk — har skogsvårdsstyrelserna kommit att alltmer engageras på detta område. Styrel- serna utför vägnätsplanering för sitt verk- samhetsområde, dels översiktliga planer för hela länet eller större delar därav, dels regio— nala, noggrannare planer för områden där skogsvägbyggandet är särskilt aktuellt. Denna planering sker i samråd med domän- verket. större skogsföretag. skogsägareför- eningar. skogsindustri, flottningsföreningar. lantmäteriet. vägförvaltning. lantbruksnämnd m.fl. 1 vissa fall drivs vägnätsplaneringen i samarbete med lantmäteriet eller genom sär- skilda kommittéer.

Skogsvårdsstyrelserna svarar för projek— teringen av praktiskt taget alla skogsvägfö- retag på privata och allmänningsskogar jämte en stor del bolagsskog. I viss utsträckning handhar styrelsernas personal också förrätt- ningar för bildandet av vägsamfälligheter samt bortsättning och arbetsledning. De statsunderstödda företagen kontrolleras regelmässigt av styrelserna. 3 ä 4 % av för- rättningsdagarna ägnas åt skogsvägfrågorna. Årligen planläggs ca 1 300 km väg.

Skogsbruksplanläggning är en arbetsupp- gift, vars betydelse för privatskogsbruket ökat avsevärt under senare år. Kraven på stora behandlingsenheter — en av följderna av den fortskridande rationaliseringen av skogsarbetet — har gjort att områdesvis planläggning, gemensam för ett flertal fastigheter, fått en starkt ökad omfattning. Den syftar till att ge en realistisk rådgivning om de åtgärder som för att ge bästa ekono- miska resultat kan och bör utföras samtidigt på flera angränsande fastigheter. Inom de fyra nordligaste länen med undantag för svårföryngrade områden stöds verksamheten med anslag ur norrländska skogsproduktions- anslaget, om samverkansområde bildats. Också inom övriga delar av landet utförs områdesvid planläggning, initierad av skogs- vårdsstyrelserna.

Styrelserna åtar sig också på begäran

utförandet av fastighetsvisa skogsbrukspla- ner, en verksamhet som också i viss utsträckning bedrivs av skogsägareföreningar och skogsbyråer. I sin rådgivning till skogs- ägarna inriktar sig dock styrelserna på att i första hand propagera för den områdesvisa planläggningen.

En annan intressant verksamhet av detta slag är den länsvisa skogsproduktionsplane- ringen. Den omfattar samtliga ägarkatego- rier och syftar till att med ledning av aktuella uppgifter om skogstillstånd, ägarförhållan- den, transportsystem, åtgärdsbehov, arbets- kraftssituation, industrikapacitet m.fl. fak- torer ge ett stöd åt Iänsmyndigheternas handlande i frågor som berör skogsbruket. Verksamheten bedrivs i samråd med berörda övriga Iänsorgan.Skogsbruksutredningen'har uttalat sig för ett förstärkt statligt stöd till verksamheten med områdesvis planläggning och länsvis skogsproduktionsplanläggning.

I samråd med lantbruksnämnder, kommu- ner och naturvårdsorgan upprättas planer för användning av sämre jordbruksmark.

Styrelserna åtar sig också i begränsad omfattning och under vissa villkor skogs- värderingsuppdrag.

Verksamheten med skogsbruksplanlägg- ning och värdering tar i anspråk ca 6 % av förrättningsmännens sammanlagda arbetsin- sats. Årligen planläggs närmare 700 000 ha.

Skogsvårdsstyrelsernas personal överva- kar i fält att skogsvårdslagens avverknings- och återväxtregler följs. Vid behov träffas överenskommelse om reglering av avverk- ningarna eller om fullgörande av reproduk- tionsplikten. Under vissa förutsättningar meddelas förbud att utan styrelsens tillstånd avverka skog, s.k. avverkningsförbud. Skogsvårdsstyrelserna har vidare att pröva bl. a. ansökningar om tillstånd till omläggning av skogsmark till annat användningssätt. Vid tillämpning av lagen om begränsning av rätten att avverka skog på intecknad fasighet (1930 års begränsningslag) utfärdar skogsvårds- styrelserna efter överenskommelse mellan kreditgivare och låntagare föreskrifter om avverkningarnas bedrivande, kontrollerar att dessa följs, lämnar rapporter till kreditgiva- ren samt föranstaltar om åtal vid allvarlig

överträdelse av föreskrifterna.

Arbetet med att övervaka skogslagarnas efterlevnad bedrivs mera sällan som en fri— stående fiskalisk verksamhet. utan är i regel nära sammanknuten med den rådgivande och biträdande verksamheten. Övervaknings- uppgifterna tar numeraianspråkendastca3 % av skogsvårdsstyrelsernas totala antal för- rättningsdagar. Utvecklingen går mot en minskning av avverkningskontrollen och en intensifiering av återväxtkontrollen.

Natur- och landskapsvård är en verksam- het som på senare år kommit att uppta en allt större del av personalens tid. På länsstyrel- sernas uppdrag har utförts de översiktliga planer för landskapsvården. som hittills kommit till stånd. Detaljplanering och utfö- rande av arbetena, vilket görs med anslag från arbetsmarknadsverket, handhas i myc- ket stor utsträckning av styrelserna. De vik- tigaste objekten har varit anordnande av strövstigar och rastplatser jämte siktröj- ningar. I Norrland har dessutom återställan- det av nedlagda flottleder blivit en angelägen uppgift. Härtill kommer styrelsernas verk- samhet som förvaltare av naturreservat, naturminnen, fågelskyddsområden m.m.

För budgetåret 1970/71 omfattar natur- och landskapsvård 12 % av totala antalet för- rättningsdagar.

Utöver här förut redovisade arbetsuppgif- ter ankommer det på skogsvårdsstyrelserna att fungera som allmänt skogligt remissorgan på länsplanet, att i samråd med andra organ utföra utredningar och prognoser för länets skogsbruk samt att biträda länsstyrelser, lantbruksnämnder, länsarbetsnämnder, lant- mäteri m.fl. i olika avseenden. Dessa arbetsuppgifter är oftast av kvalificerad art och upptar stor del av chefstjänstemännens arbetstid. Över huvud synes samråd och samverkan med andra organ komma att bli en allt viktigare del av styrelsernas arbete. Den nya organisationen av länsförvaltningen har förstärkt denna utveckling. Vissa av de ovan nämnda länsvisa planerna på skogens område kommer att ligga inom länsstyrelsens ' SOU 196818. Skogsbrukets planläggnings- frågor.

ansvarsområde. men planarbete och troligen även initiativ kommer även framgent att vara skogsvårdsstyrelsernas uppgift. Slutligen bör nämnas. att skogsvårdsstyrelserna förvaltar egna fastigheter vilka, förutom av övnings- och demonstrationsskogar samt kursgårdar m.m., består av anläggningar för fröpro- duktion, plantskolor m.m.

Finansieringen av skogsvårdsstyrel- sernas verksamhet

Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet grunda- des ursprungligen på en av alla skogsägare uttagen skogsvårdsavgift. En sådan avgift uttas alltjämt. Den uppgår f.n. till 0,9 pro- mille av fastighetstaxeringsvärdet på skogs- mark och växande skog. Även andra medel anvisas numera för skogsvårdsstyrelseverk— samheten. Olika finansieringssystem har under årens lopp prövats.

Det finansieringssystem som har gällt sedan 1960 gör klar uppdelning mellan skogsvårdsstyrelsernas offentliga uppgifter, vilka staten skall bestrida, och deras ser— viceuppgifter, som skogsägarna helt skall betala. Frö- och plantproduktionen drivs fri- stående från den övriga verksamheten efter affärsmässiga grunder, dvs. med förräntning och avskrivning av investerat kapital och med skälig vinstmarginal för att möjliggöra viss självfinansiering av kommande in— vesteringar.

Det nuvarande finansieringssystemet kan i grova drag beskrivas på följande sätt. Staten bekostar med en schablonberäkning av för— rättningsdagskostnaden ett visst antal i för- väg beräknade dagar för s.k. offentlig verk- samhet inklusive fortbildning och rådgivning. Därutöver betalar staten styrelsearvoden samt lämnar ett bidrag till rabattering av vissa förrättningskostnader. Det så framräknade medelsbeIOppet med tillägg för ett belopp motsvarande de till staten inlevererade skogsvårdsavgifterna och med avdrag för vissa utgifter för skogsvårdsstyrelseverk- samheten som betalas direkt av staten, främst pensioner och tjänstebrevskostnader, anvisas under ett s.k. myndighetsanslag till skogsvårdsstyrelserna.

Budgetåret 1970/71 hade skogsvårdsstyrel- serna en omslutning på ca 200 milj. kr, exklusive frö- och plantverksamheten och förmedlingen av bidrag till skogsägare. Sty- relsernas egna inkomster av utförda uppdrag m.m. inklusive ersättning för biträde vid beredskapsarbeten uppgick till drygt 68 milj. kr. Statsanslagen utgjorde 128 milj. kr, varav beredskapsmedel 81 milj. kr. Huvvuddelen härav, 61 milj. kr, har utgått i form av avlö- ningar till beredskapsarbetare. Till finansie— ringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet har dessutom lokala anslag (från landsting m.m.) utgått med nära 3 milj. kr. Arbetena inom den offentliga sektorn svarade för något mer än 1/3 av totala antalet förrättningsdagar och drygt hälften av verksamheten exklusive beredskap.

Den i redovisningshänseende fristående frö- och plantverksamheten har en årlig omslutning av storleksordningen 25 milj. kr.

Skogsvårdsstyrelsernas nettotillgångar var vid slutet av budgetåret 1970/71 ca 31 milj. kr. till mycket stor del placerade i skolbyggnader och övningsskogar. Nettotillgångarna i an— läggningar och lager för frö- och plantverk- samheten är 25 milj. kr.

Ifrågasatt omorganisation

Enligt sina direktiv hade 1960 års jordbruks- utredning att överse den statliga och stats- understödda organisationen inom det område som rör jordbrukets rationalisering och där- med sammanhängande spörsmål. Översy- nen borde, framhöll departementschefen, främst ta sikte på de med rationaliserings- och upplysningsverksamhet på berörda område närmast sysselsatta organen eller lantbruksstyrelsen med lantbruksorganisa- tionen å ena samt hushållningssällskapen å andra sidan. Utredningen borde emellertid även till prövning uppta den lämpligaste organisatoriska anknytningen till andra myndigheter, i första hand lantmäteriväsen- det samt Skogsstyrelsen och skogsvårdssty- relseorganisationen, vilka hade uppgifter sammanhängande med jordbrukets och skogsbrukets rationalisering eller uppgifter i övrigt, som hörde nära samman med dem,

som förenämnda centrala myndighet nu handlade.

Utredningen sökte finna en koncentrerad regional organisation som fyllde kraven på lämplighet från såväl samhällets som jord- bruks—, skogsbruks- och trädgårdsnäringar- nas synpunkt. För att nå detta mål hade eftersträvats dels en mera samlad organisa- tion än den nuvarande, dels en klarare gränsdragning och förbättrad samordning mellan olika berörda organ. Utredningen övervägde olika organisationsalternativ och bedömde dessa mot bakgrunden av följande synpunkter. En uppdelning av rationalise- ringsverksamheten i skilda grenar kunde inte lämpligen utnyttjas som underlag för den framtida rationaliseringsorganisationens utformning, utan det var mera sambandet mellan olika rationaliseringsgrenar än skill- naden dem emellan som borde ligga till grund för utformningen. Eftersom en stor andel av företagen var kombinerade jord- och skogs- bruksföretag krävdes samverkan mellan sakkunskap på jordbrukets och skogsbrukets områden.

Vid övervägandet av frågan om skogs- vårdsstyrelserna skulle ingå i de nya regio- nala organen eller inte hade utredningen lagt särskild vikt bl.a. vid att väsentliga uppgif- ter, sammanhängande med strukturrationali- seringen. måste handhas av ett och samma organ beträffande såväl jord som skog, att strukturrationaliseringen i jordbruk och skogsbruk borde organisatoriskt samman- kopplas såväl med jordbrukets som med skogsbrukets produktions- och driftsrationa- lisering, att utvecklingsplanering, arbets- kraftsdispositioner, avvägning av huruvida mark skulle användas för jordbruk eller skogsbruk, kapitalfrågor m.m. ofta måste behandlas gemensamt för jord- och skogs— bruk. att en betydande del av produktions- enheterna utgjorde kombinerade jord- och skogsbruksföretag och att en samlad före- tagsekonomisk bedömning och planläggning vid utbyggnad och förbättring av sådana företag var nödvändig, samt att skogsägarna genom sina egna organisationer alltmer övertog arbetsuppgifter beträffande skogs- vård och service, och att avlastningen av

sådana uppgifter minskade förutsättningarna för att på längre sikt bibehålla fristående skogsvårdsstyrelser i varje län. Detta talade enligt utredningen för en sammanföring så långt som möjligt av jord- och skogsbrukets rationaliseringsorgan. Mot bakgrunden härav föreslog utredningen beträffande den regio- nala organisationen i stort att hushållnings- sällskap, lantbruksnämnd och skogsvårds- styrelse i varje län sammanfördes till ett regionalt organ, vilket skulle ha till huvud- uppgift att svara för de statliga och stats- understödda rationaliseringsinsatserna inom jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsnäring- arna och därvid i huvudsak överta nämnda organs nuvarande verksamhet. Lantmäteriet skulle däremot bibehålla sin nuvarande orga- nisation. Samverkan mellan det nya regio- nalorganet och lantmäteriet skulle dock byggas ut.

Utredningen hade mot bakgrunden av den föreslagna regionala organisationen övervägt två alternativ för den centrala organisatio- nen. Det ena var att föra samman lant- bruksstyrelsen och Skogsstyrelsen till ett verk, det andra att behålla båda ämbetsver- ken. Som skäl för det senare alternativet anfördes bl.a. att de nuvarande myndighe— terna på grund av sin begränsade storlek arbetade smidigt. I fråga om motivet för det förstnämnda alternativet hänvisade utred- ningen till de skäl som anförts för att sam- manföra Iänsorganen. Om förslaget till regional organisation genomfördes, talade starka skäl för att även den centrala led- ningen knöts samman. I annat fall skulle administrationen säkerligen bli tungrodd och en stor del av vinsten med den regionala omorganisationen gå förlorad. Särskilt komplicerat skulle det bli att inom den kameral-administrativa sektorn behålla uppdelningen av den centrala ledningen på två organ. Utredningen föreslog därför att lantbruksstyrelsen och Skogsstyrelsen sam— manslogs till ett ämbetsverk, benämnt skogs- och lantbruksstyrelsen. Det vore däremot enligt utredningen inte aktuellt att samman- föra lantmäteristyrelsen med skogs- och lantbruksstyrelsen. Redan lösningen av den regionala organisationen talade för en fri-

stående lantmäteristyrelse. Därtill kom att i lantmäteristyrelsen jord- och skogsbruksfrå- gorna endast upptog en mindre del av arbetsfältet.

Flera av utredningens ledamöter reserve- rade sig mot förslaget att centralt och regio- nalt sammanföra de skogliga organen med jordbruksorganen. En reservant framhöll bl.a. att utredningens förslag i hög grad vilade på premisser rörande jordbrukets och skogsbrukets inbördes relationer som inte längre gällde. Utredningen hade inte beaktat att den kombinerade företagstypen av allt att döma framdeles skulle komma att få minskad utbredning. Det vore vidare otillfredställande att ett och samma organ skulle behandla frågor för två skilda näringar med i stort sett ganska olikartade rationaliserings- och drift- problem, med helt olika känslighet för den internationella konkurrensen samt med i ena fallet ett långtgående statligt regleringssy— stem och i andra fallet en relativt fri näring. Även om den med jordbruk förenade delen av skogen var synnerligen vägande i pro- duktionshänseende, borde man, ansåg ett par andra reservanter, inte förbise att det i avsevärd omfattning bedrivs skogsbruk i former som hade föga eller intet samband med jordbruksdrift. Undersökningarna inom utredningen hade dessutom visat en tendens till åtskillnad i brukningshänseende mellan jord och skog. Vidare kunde påvisas att i skogsbruket en fortlöpande förskjutning skedde från säsongarbetare till helårsan- ställd arbetskraft. Detta skedde främst inom storskogsbruket men en motsvarande trend kunde iakttas även i det mindre skogsbruket, särskilt inom skogsbruks- och samverkans- områden. Enligt en fjärde reservant måste samhällets huvuduppgift inom jord- och skogsbruk vara att konsekvent och kraftfullt befordra utvecklingen mot en för resp näringar tjänlig drifts- och företagsstruktur och därigenom i möjligaste mån göra sam- hällsstöd överflödigt. Samhällets omfattande stöd till det enskilda jord- och skogsbruket syntes nämligen i allt väsentligt vara betingat av den ogynnsamma företagsstrukturen samt den från samhälls— och näringsekonomisk syn— punkt olyckliga bindningen av större delen av

vårt skogsbruk till jordbruket. Skogsbruket skulle, rätt utformat, inte behöva något som helst stöd från samhället utom till forskning o.d.

Förslaget remissbehandlades. Att behov av omorganisation förelåg ifråga om rationali- seringsorganen på jordbrukets och skogs- brukets områden framhölls av flertalet remissinstanser. Några ansåg dock att utredningen överbetonat bristerna i den nuvarande organisationen. Framför allt ansåg nästan alla remissinstanser med skoglig anknytning att anledning saknades att dra in skogsvårdsstyrelserna och Skogsstyrelsen i omorganisationen.

Som skäl för utredningsförslaget anfördes i remissyttrandena liksom i betänkandet att frågorna om jordbrukets och skogsbrukets strukturrationalisering, som nu ombesörjdes av lantbruksnämnderna, inte kunde skiljas åt. Vidare hade ansetts att ett nära samband fanns mellan denna uppgift och övrig skoglig rationalisering. Härjämte hade framhållits att utvecklingsplanering, arbetskraftsfrågor. markanvändningsfrågor och företagsekono— misk planering ofta måste behandlas gemen- samt för jordbruk och skogsbruk. Mot utredningsförslaget hade sammanfattningsvis ansetts tala att skogsbruket var en själv- ständig näring med väsentligen andra ratio- naliseringsproblem än jordbruket. Det hade vidare anförts att utvecklingen gick mot ett ökat särskiljande av jordbruk och skogsbruk i vad gällde brukningsförhållanden. arbets— kraft och mekanisering. Huvuddelen av skogsvårdsstyrelsernas arbete hade ej heller ansetts vara av den arten att det behövde inordnas i samma organ som verksamheten för jordbrukets rationalisering.

] prop 19651100 anförde departements— chefen bl.a. följande: Enligt senast till- gängliga uppgifter sambrukades endast omkring 35 % av skogsmarksarealen med jordbruk vars åkerareal översteg två hektar. Det vore att vänta att utvecklingen, liksom hittills varit fallet. förde med sig att jord och skog än mer skulle komma att brukas var för sig. Utan tvivel skulle även i framtiden komma att finnas ett stort antal kombinerade jordbruks- och skogsbruksföretag. och själv-

fallet förelåg inom dessa företag behov av att samordna jordbruks- och skogsdriften så att bästa möjliga lönsamhet nåddes. Å andra sidan kunde konstateras att produktionsför— hållandena inom jordbruket och skogsbruket vore helt olikartade. Härav följde att berö- ringspunkterna mellan den skogliga driftsra- tionalisering som var en av skogsvårdssty— relsernas huvuduppgifter och motsvarande verksamhet inom jordbruket var relativt få. Den omständigheten att de skogliga struktur- och driftsrationaliseringsfrågorna f.n. hand- lades i skilda organ hade såvitt departe- mentschefen kunnat finna inte medfört olä- genheter i samma utsträckning som motsva- rade uppdelning på jordbrukssidan. Skälen för att foga samman skogsvårdsstyrelsernas nuvarande arbetsuppgifter med lantbruks- nämndernas framstod därför inte lika starka som skälen för att sammanföra nämndernas och hushållningssällskapens uppgifter. Enligt departementschefens mening var det sålunda tveksamt om ens skogsvårdsstyrel- sernas nuvarande arbetsuppgifter borde sam- manföras med de båda organens uppgifter. Härtill kom att skogsvårdsstyrelsernas framtida arbetsuppgifter i dagens läge var svå- rare att ange än jordbruksorganens. Detta be- rodde på att den framtida omfattningen och inriktningen av statens medverkan i rationali— seringen av det svenska skogsbruket i dess helhet f. n. inte kunde överblickas. Frågorna borde behandlas av skogspolitiska utred- ningen.

Principförslag beträffande skogspolitiska myndigheten

den framtida

Överväganden och förslag i föreliggande betänkande är i hög grad inriktade mot skogstillgångarnas utnyttjande. Den i kapitel 6 föreslagna planeringsbyrån kommer att inta en central plats i detta sammanhang. Plane- ringen kommer att få speciellt stor betydelse med hänsyn till förslagen i kapitel 7 om avverkningsrestriktionernas borttagande. Härigenom kommer nämligen olika regioner in som skogspolitiska planeringsenheter och inte som nu enskilda fastigheter eller bruk- ningsenheter i en ägares hand. Detta i sin tur

leder till att den nuvarande skogspolitikens anknytning till jordbrukspolitikens omsorg om den enskilde skogsägarens/jordbrukarens försörjning bortgår från skogspolitiken. Här— igenom erhålls som nämnts en renodlad skogspolitisk inriktning av skogsbruket mot industriellt utnyttjande av skogstillgångarna såväl kort- som långsiktigt och förutsättning att planera skogsbruket helt utifrån skogsin- dustrins krav men med hänsyntagande till sådana krav som naturmiljö, människors behov av rekreationsmiljö och övriga sam- hällskrav som inom vissa randområden kan åläggas skogsbruket.

För reglerande och finasierande uppgifter i samband med utövandet av en sådan skogs- politik har i kapitel 9 föreslagits att ett sär- skilt avgifts—stödprogram inrättas. Härigenom tillförs skogspolitiken dels instrument för reglering av aktiviteten i skogsbruket, dels finansieringsresurser för bl. a. de ökade krav ifråga om reproduktionsåtgärder som skogs- politiska utredningen föreslagit i kapitel 7.

Sammantagna leder utredningens förslag till en renodling av de skogspolitiska myn- dighetsuppgifterna och inriktning mot sådant som uteslutande är ägnat att förstärka skogsbruket som Skogsindustriell bas. För dessa uppgifter är det enligt skogspolitiska utredningens uppfattning angeläget att en självständig skogspolitisk myndighet bibe- hålls. Denna måste dock omformas med hän- syn till nytillkomna uppgifter. Skogspolitiska utredningen avstår från att avge förslag till organisationens utformning i detalj. Utred- ningen föreslår istället att en särskild orga- nisationsutredning tillsätts så snart ställning tagits till de skogspolitiska grundprinciperna enligt föreliggande betänkande. Det är bl. a. av yttersta vikt att arbetet med utformning av en ny organisation samordnas med den översyn av skogsvårdslagen som förordats i kapitel 7. De överväganden om samman- slagning av lantbruks- och skogsmyndighet som relaterats i föregående avsnitt är enligt utredningens uppfattning ej längre aktuella med hänsyn till de huvuduppgifter som enligt föreliggande förslag kommer att åvila den skogliga myndigheten i framtiden.

Skogspolitiken bör enligt föreliggande

betänkande inriktas mot målet att uppnå ett effektivt skogsbruk och ett effektivt utnytt- jande av skogsbruket som bas för skogsin- dustriell verksamhet. Myndighetsuppgiften har härmed fått en uttalad näringspolitisk karaktär. Denna förskjutning mot skogsnä- ringsfrågor måste påverka finansieringen av den skogliga myndighetens verksamhet. Det kan sålunda, om den framtida skogspolitiken ges den inriktining som förordats, inte finnas något skäl att betrakta den skogliga myndig- hetens finansiering på annat sätt än finan- sieringen av verksamheten i vilken som helst annan statlig myndighet. Detta gäller såväl den centrala som den regionala myndigheten.

I de skogliga myndighetsuppgifterna får anses ingå sådan verksamhet som medverkar till att skogspolitikens mål uppfylls. Sådan information och rådgivning som är ägnad att medverka härtill får betraktas som en normal myndighetsuppgift. ] hur hög grad informa— tions- och rådgivningsverksamhet kommer att inkludera delar av den s.k. självfinansierade verksamheten i den nuvarande skogsvårdsor- ganisationen har inte bedömts av skogspolitis- ka utredningen. Det får komma att ingå i den ovan förordade organisationsutredningens uppgifter att göra sådan bedömning. Finansie- ringen av denna myndighet är med de motive- ringar som givits ovan en rent statlig angelä- genhet. Den nuvarande skogsvårdsavgiften bör därför avskaffas.

Lämpligheten av att vid sidan av här för- ordad skoglig myndighetsutövning i helstatlig regi bedriva på annat sätt finansierad ser- viceverksamhet. får tas till övervägande av organisationsutredningen.

12. Förslag till skogspolitik

Politikens huvudinriktning

Skogspolitiken måste, liksom all annan poli- tisk verksamhet ständigt utvecklas. Kraven på anpassning framkommer som en naturlig följd av att de yttre sociala, ekonomiska och tekniska betingelser som skogsbruket arbetar under förändras. Det förslag till skogspolitik som utredningen härmed framlägger innebär också en viss förnyelse. Det bör dock påpe- kas att den förnyelse knappast har sin grund i att den nuvarande skogspolitiken lett till klara missförhållanden av det slag som motiverade politikens omläggning under de två första årtiondena av 1900-talet.[ Snarare är den ett uttryck för att man önskar förutse och på ett tidigt stadium möta de nya krav på anpassningar som utvecklingen ställer. Utredningens förslag innebär dessutom en höjning av skogspolitikens ambitionsnivå. Inte så att den avser att mer i detalj reglera driftsförhållandena för de enskilda enheterna. Gällande skogsvårdslag går långt just på den— na punkt. Den föreslagna politiken innebär en liberalisering på detta område. Höjningen av ambitionsnivån gäller i stället att politiken skall på ett mer aktivt sätt styra det totala resursutnyttjandet inom skogsnäringen. En— ligt utredningens mening föreligger det nämli- gen betydande risker för att marknadsincita— menten skall bli för svaga för att styra resurs— utnyttjandet i den riktning som samhället finner vara önskvärt. Politikens viktigaste uppgift blir därför att. på basis av kalkyler av

virkesbalanskaraktär. klarlägga vilken ut- veckling samhället finner vara önskvärd. Des- sa bedömningar utmynnar eventuellt i den omläggning av skogspolitiken. som är nödvändig för att realisera det önskade för- loppet.

Målsättningarna har således i grund inte förändrats. Även tidigare har skogspolitiken klart syftat till att påverka resursutnyttjandet i för samhället önskvärd riktning. Huvud- stadgandet i skogsvårdslagen anger således att den samhällsekonomiska räntabiliteten skall vara vägledande för alla aktiviteter inom skogsbruket. Till sin praktiska uppläggning är emellertid denna politik starkt präglad av att den ursprungligen formulerades för att möta de krav som ett starkt jordbruksdominerat samhälle ställde.

Detta samhälle karaktäriserades framför allt av sin stabilitet. Skogspolitikens funk- tion blev i huvudsak att bidra till att denna stabilitet upprätthölls på lång sikt. Rent praktiskt kom därför de samhällsekonomiska räntabilitetsprinciperna att utmynna i krav på den enskilde skogsägarens skötsel av sin fastighet. Åtgärdsprogrammen måste nämli- gen, enligt detta synsätt, vara så utformade att de kunde garantera ett långsiktigt, stabilt virkesuttag från varje enhet.

Denna uppläggning av politiken betydde att man delvis bortsåg från de eventuella pro- blem som har att göra med tillgodogörandet

' Jfr ”inledning".

av de existerande skogstillgångarna. Man litade här till att marknadsincitamenten skulle vara tillräckliga. I själva verket fanns en betydande rädsla för att de i vissa situationer skulle visa sig alltför starka, vilket kunde leda till ett kortsiktigt överutnyttjande av skogs- tillgångarna. Det överordnade samhällseko- nomiska intresset gynnades därför närmast av att sambandet mellan skogsbruk och för- ädlingsindustri försvagades. Både i den markpolitiska lagstiftningen och i skogs- vårdslagen drevs på detta sätt principen om sambandet mellan jordbruk och skogsbruk på bekostnad av sambandet med förädlingsindu- strin.

Den ekonomiska och tekniska utveck- lingen har i hög grad förändrat grundvalen för den ovan relaterade stabilitetsprincipen. Såväl i sysselsättnings- som i inkomstbild- ningshänseende utgör jordbruk och skogs- bruk relativt sett tillbakagående sektorer av den svenska ekonomin. Nedläggningen av jordbruk har medfört att betydande arealer privatägd skogsmark tillhör fastigheter som helt saknar jordbruksproduktion eller är av så ringa omfattning att den saknar reell bety— delse för ägarens/brukarens försörjning.

Utvecklingen på den produktionstekniska sidan har verkat i riktning mot ett särskiljan- de av driftsförhållandena inom jord- och skogsbruk. Den ekonomiska vinsten av samdrift mellan jordbrukets och skogsbrukets produktionsresurser har därför starkt be- gränsats. Det integrerade skogs- och jord— bruksföretaget — med fastigheten som pro- duktionsenhet — har spelat ut sin roll som skogspolitisk standardmodell under de när- maste tio åren.

Under dessa förhållanden finns det ingen anledning att längre vidmakthålla den skogs- politiska principen om långsiktigt stabil vir- kesproduktion. Utredningen föreslår att denna princip ersätts med principen om pla- nerad förändring av skogsbrukets resursut- nyttjande. Denna skogspolitiska planering har till uppgift att klarlägga samhällets syn på skogsbrukets utveckling. Den skall således beakta gängse näringspolitiska mål för inkomstbildning, sysselsättning och effektivt resursutnyttjande. Det blir därmed naturligt

att anlägga ett integrerat betraktelsesätt för skogsbruk—förtidlingsindustri. Planen skall bl.a. beskriva utvecklingen för avverkning- arna, återväxt och andra produktionsstimu— lerande åtgärder samt den arbetskraftsåtgång och investering som följer med verk— samheten.

Utredningen har i avdelning A av detta betänkande utfört en analys av resursanvänd- ningen under de närmaste lO—lS åren efter dessa principer. Även om såväl metoder som statistiskt utgångsmaterial är behäftade med betydande ofullständigheter, pekar resultaten entydigt mot att en aktivitetshöjning är önskvärd inom svenskt skogsbruk. För avverkningarna betyder detta att man vid mitten av 1970-talet bör nå en nivå på strax över 80 milj. m3 sk och vid början av 1980- talet till intervallet 90-95 milj. m3 sk.

Genom l970 års långtidsutredning har det klarlagts att förädlingsindustrierna planerar en kapacitetsutbyggnad fram till 1975 som i stort sett motsvarar den ovan angivna utvecklingen för avverkningarna. Man kan dessutom förmoda att denna ökning kommer till stånd enbart som en följd av industrins stegrade efterfrågan. Några direkt avverk- ningsstimulerande åtgärder skulle därför inte vara nödvändiga på kortare sikt.

För utvecklingen under senare hälften av 1970-talet och början av 1980-talet ter sig samma frågor emellertid något annorlunda. En avverkningsnivå på 90 milj. m3 sk. eller något mer torde nämligen. som framgått av analysen i kapitel 3, överstiga den långsiktiga produktionskapaciteten hos svenskt skogs- bruk enligt de produktionsmetoder som f.n. tillämpas. Utredningens förslag om avverk- ningsprogram för denna period innebär därför att kapaciteten överutnyttjas.

Motiveringen till denna politik är att utredningen funnit det vara önskvärt att reducera det överskott av avverknings- moget virke som f.n. finns. En sådan politik måste emellertid betraktas som tämli- gen meningslös om man därvid inte når prak- tiskt taget alla ekonomiskt tillgängliga virkes- tillgångar. Sannolikt når man inte denna effekt enbart genom den efterfrågestimulans som en utbyggnad av industrins kapacitet skulle inne-

bära. Om utbudet i sådant läge inte reagerar mer eller mindre automatiskt. uppstår i stället en tendens till prisökning. Denna kan natur— ligtvis bli så pass stor att konkurrensförmågan hos den svenska skogsindustrin påverkas ne- gativt, vilket måste tendera att minska expan— sionskraften. Enförutsättningförattexportin- dustrin skall finna avsättning för sin ökade produktion innebär i själva verket att tit- budsökningen från skogsbruket kommer till stånd vid i stort sett oförändrade eller svagt stigande priser på virke.

Under idealiska förhållanden skulle en situation med överskott på avverkningsmo- gen skog mer eller mindre direkt skapa expansionstendenser inom förädlingsledet. Sett ur enbart denna synvinkel skulle troligen ett fullständigt integrerat ägande av skogs- tillgångar och förädlingsindustri komma nära den ideala utvecklingsmodellen.' Företagens kostnads-intäktskalkyler kommer nämligen då att omspänna hela produktionskedjan från den existerande virkestillgången till den för- ädlade industriprodukten. Ännu viktigare tor- de emellertid vara att företaget då kan planera sin eventuella kapacitetsutbyggnad på basis av en fullständigt garanterad virkesförsörj- ning.

Vid delat ägande måste i stället industrin skaffa sin råvara genom köp på den öppna marknaden. För planeringen av en bestämd kapacitetsutbyggnad innebär detta att ytter- ligare osäkerhetsmoment kommer med i bil- den. Dessa kan gälla möjligheten att över huvud taget åstadkomma en jämn virkesle- verans, eller i varje fall det pris man måste betala för detta. Man bör då hålla i minnet att det här gäller en planering på 15—25 års sikt, vilket naturligtvis skärper osäkerhetsproble- matiken redan när man börjar närma sig ett mer fullständigt kapacitetsutnyttjande i skogsbruket. Expansionskraften inom förädlingsindu- strierna kan därför komma att avta innan skogsbruket etablerat fullt kapacitetsutnytt- jande. Enligt utredningens mening kan här den skogspolitiska planeringen underlätta förädlingsindustriernas anpassning till fullt utnyttjande av skogsbrukets produktiva för- måga. Detta kan ske genom att planeringen så

fullständigt som möjligt belyser konsekven- serna av att avverkningarna under en tids- period på 30—50 år” följer de uppdragna riktlinjerna och genom att planen blir föremål för ett direkt politiskt ställningstagande. Utredningen framlägger förslag om inrättande av denna typ av skogspolitisk planering.

Man har dessutom anledning förmoda att vissa faktorer på utbudssidan kan komma att begränsa expansionen i dess senare skede. I första hand gäller det här de kostnadspro- blem som, i varje fall under andra hälften av 1970-talet, kommer att bli aktuella inom den övervägande delen av det privata skogsbru- ket.” Med dagens konventionella drivnings— metoder måste då rotnettot. p.g.a. den i stort sett oförändrade realprisnivån på virke. bli reducerat. Skogstillgångarnas ekono— miska värde kan då eventuellt bli så litet att de inte längre ter sig intressanta för aktiva driftsförhållanden. I speciellt hög grad gäller dessa problem för den stora och växande grupp av fastigheter som ägs av personer med huvudsaklig försörjning utanför skogs- och jordbruket.

På likartat sätt kan osäkerheten om den framtida avkastningen på återväxtinveste- ringar verka i hämmande riktning. Med varje avverkning följer som bekant kostnadsåta- ganden för återväxtåtgärder. Dessa kan emellertid inte förväntas ge motsvarande ökning av marknadsvärdet på det nyanlagda beståndet. En betydande del, kanske den övervägande, av återväxtkostnaderna måste därför på kort sikt betraktas som en ren avdragspost vid avverkningskalkylen.

Denna typ av nedvärdering av det ekono-

* Detta innebär inte att utredningen ser ett sådant fullständigt integrerat ägande som idealmodellen för svenskt skogsbruk. ] själva verket torde denna modell uppvisa betydande risker för andra effek- tivitetsförluster än de här berörda.

” Detta innebär inte att den skogspolitiska pla- neringen skall arbeta med en 30-årig tidshorisont. Konsekvenserna av den antagna skogspolitiska planen måste emellertid studeras i detta längre perspektiv för att tillgodose de nyetablerade för- ädlingsindustriernas behov av långsiktigt plane— ringsunderlag.

” En utförlig redogörelse för dessa kostnadspro- blem återfinnes i kap. 3. 4 och 9.

miska utbytet vid avverkningar gäller för alla ekonomiska subjekt som inte har samhällets mycket långsiktiga planeringstänkande.

Den kostnads-intäktsmässiga bedömningen av en given avverkning utfaller av dessa skäl olika för samhället och individen. Kostnaden för inaktivitet. dvs. bortfall av inkomster, ter sig för individen konsekvent lägre än för samhället. Man kan därför på goda grunder anta att det utbud som baseras enbart på den enskildes kalkyl tenderar att bli lägre än det av samhället önskade. Det måste då vara en angelägen uppgift för skogspolitiken att påverka utbudet i positiv riktning.

Traditionen inom svensk skogspolitik bju- der att man i första hand utnyttjar lagstiftning för att uppnå avsedda syften. Som framhål- lits ovan har avsikten med skogsvårdslagens bestämmelser varit att dels skapa framtida resurser, dels begränsa användningen av till— gängliga resurser. Skogspolitiken har därmed kunnat inriktas på att förhindra uppkomsten av sådana uppenbara missförhållanden som eventuellt skulle framkomma även vid renod- lad privatekonomisk bedömning. I andra fall måste de ekonomiska kalkylerna bedömas bli alltför subtila och osäkra för att motivera en strikt tillämpning av lagen.

Mot denna bakgrund framstår otvetydigt dagens skogspolitiska problem som nya. Syftet är att stimulera utbudet av virke, ej att begränsa det. Politiken måste dessutom nå ut till praktiskt taget hela det privatägda skogs- bruket. Detta följer av att en aktivitets- sänkning inom 50 % av privatskogsbruket kan ha stor betydelse för utbudet. En eller annan procent uppenbara fall av inaktivitet har däremot negligerbara verkningar.

Det har ovan visats att de utbudshäm- mande effekterna framkommer som ett resultat av att den privatekonomiska kalkylen ger för svaga incitament. Skogspolitiken kan emellertid ändra på detta. Genom ett väl avvägt avgifts- och stödsystem kan man i själva verket premiera aktivitet just i den grad som man finner vara önskvärt. Skogspoli- tiken kan härigenom göras mer kontinuerligt variabel. Speciellt i lägen där man har en god avstämning mellan förädlingsindustriernas och skogsbrukets produktionskapacitet kan

denna möjlighet visa sig vara värdefull. Utred- ningen har därför funnit det vara motiverat att förorda en omläggning av skogspolitiken. Styrning med hjälp av ekonomiska incitament ges följaktligen en större betydelse i förhåll- ande till lagstiftningen än som f. n. är fallet.

Den utbudsproblematik som utgör grunden för den föreslagna omorienteringen kom- mer enligt utredningens bedömningar inte att göra sig gällande förrän under se— nare hälften av 1970-talet. Omläggningen av skogspolitiken skulle därför i princip kunna anstå till denna tidpunkt. Ett sådant uppskov synes emellertid ha flera påtagliga nackdelar. I första hand gäller att andra delar av ut— redningens förslag är integrerade med förslaget om införande av avgifter och sub— ventioner. Detta gäller i särskilt hög grad föreslagna ändringar i skogsvårdslagen. Härtill kommer att en i förväg proklamerad omläggning av denna karaktär med stor san- nolikhet får till effekt att aktivitetsnivån sjunker under tiden fram till reformens ge— nomförande. Det blir nämligen lönsamt att vänta med avverkningar och återväxtåtgärder till dess att systemet med avgift och bidrag träder i kraft. Den generella omläggningen bör därför komma till stånd så snart de för- fattningstekniska frågorna fått sin lösning.

Det har ovan framhållits att utbudsproble- matiken i hög grad är lokaliserad till privat- skogbruket. I princip skulle det därför vara möjligt attundantaindustriskogsbruketochde offentligt ägda skogarna från omläggningen. Praktiskt stöter dock detta på helt oöverkomli— ga hinder. Avgiftssystemet måste således vara generellt. Eftersom avsikten med systemeten— dast är att stimulera till aktivitet, bör upplägg- ningen så långt som möjligt vara neutral med avseende på vilken typ av ekonomiskt subjekt som är ägare. Utredningen har därförfunnitatt förslagen i samtliga delar skall vara tillämpliga på all skogsmark.

Nedan följer en sammanfattande beskriv- ning av utredningens förslag i de olika del- avsnitten. Motiveringarna har därvid i stort sett utelämnats. Dessa återfinnes i huvud- texten, kapitlen 6—l l. Utredningen fram- lägger endast principförslag. Innan politiken kan praktisktgenomföras efter de angivna rikt—

linjerna måste därför författningstexter och organisationsplaner utarbetas.

Delförslagen Skogspolitisk plan för resursanvändningen

Utredningen föreslår att den skogspolitiska myndigheten åläggs att utarbeta en rullande plan för skogspolitiken. Planen skall ange utvecklingen under de närmaste 10—15 åren för avverkning, återväxtåtgärder, skogsvård och andra produktionsstimulerande åtgärder samt arbetskraftsåtgång och investeringar inom skogsbruket med den regionala fördel- ning som i förekommande fall befinnes vara lämplig. Planen skall utformas enligt de principer som gäller för näringspolitikens mål avseende inkomstbildning, sysselsättning och effektivt resursutnyttjande.

Planen skall vidare innehålla uppgifter om skogspolitiken. Bl.a. skall den typ av infor- mation som f.n. återfinnes i skogsstyrelsens anvisningar rörande skogsvårdslagens till- lämpning ingå. Det statliga stödet till skogs— bruket skall redovisas med tillämpliga för- fattningar jämte eventuella anvisningar till dessa och de för ändamålen beviljade anslagen.

Planen skall fastställas av statsmakterna.

Skogsvårdslagen

Utredningen föreslår att nu gällande skogs- vårdslag omarbetas efter följande riktlinjer. Lagens första paragraf utgår. Den ekono- miska programförklaring som där görs har i utredningens förslag sin naturliga plats i den skogspolitiska planen. 2—5 så bibehålls med de ändringar som föranleds av utredningens förslag i övrigt. Bestämmelserna om avverk— ning i 6—l3 åå utgår med undantag för servi- tutsbestämmelserna i 9 &.

Bestämmelserna i 14—24 åå ”om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd" om- formuleras i två olika avseenden. Reproduk— tionsskydligheten utvidgas till att omfatta alla primärproduktiva åtgärder fram t.o.m. röj- ning. Vidare skall skyldigheten inträda till sin fulla omfattningoberoendeavorsakernatillatt

beståndet ifråga är otillfredsställande. Denna ändring berör framför allt nedlagd jordbruks- mark.

25—35 åå bibehålls med tillägg av bestäm- melse för att förhindra skador som uppkom- mer genom brister i virkesvården. Bestäm- melserna om ansvar och fullföljd av talan i 36—44 åå bibehålls med ändringar som föran- leds av utredningens förslag.

Beskattning av skogsinkomster

Bakom de förslag till ändring av beskatt- ningen av inkomst av skogsbruk som fram- läggs i kapitel 8 ligger inte några i egentlig mening skogspolitiska överväganden. För- slagen vilar på den i svensk skatterätt vedertagna grundsatsen att beskattningen i prmcrp skall vara neutral i den meningen att den inte avser att påverka de skattskyldigas handlande i näringspolitiskt avseende. Inriktningen av huvudförslaget (systemet för beskattning av inkomst av skog), som fram- lades av skogsskattekommittén 1969 och i vil— ket utredningen i stort sett instämmer, har i första hand varit att åstadkomma en beskatt- ningsform som är förståelig förde skattskyldi- ga och praktiskt tillämpbar. Förslagen beträffande Skogskontosystemet och beskatt— ning av ackumulerad inkomst har föranletts av ett behov av ökade möjligheter till utjämning av skogsinkomster i vissa fall. Förslagen av- ser vidare att underlätta skogsägarnas med- verkan vid rationalisering. Dessutom föreslås gällande avdragsregler bli omformade med hänsyn till den utveckling som under senare år skett på transport— och skogsplanteringsområ— dena.

Statens stöd till skogsbruket

Utredningen föreslår att det statliga stödet till anläggning av skogsvägar utgår efter oförändrade principer.

Utredningen föreslår vidare att ett kombi- nerat avgifts-bidragssystem införs. Skogs— politiken får på detta sätt ett medel att påverka resursanvändningen i stort. Syste- met skall utformas så att varken skogsbruket i sin helhet eller enskilda ägarkategorier

gynnas fördelningsmässigt; ej heller skall begränsade regioner och särskilda marktyper gynnas. Avgifter och bidrag skall därför balansera vid den aktivitetsnivå som förut- sätts i den skogspolitiska planeringen. Avgif— ter och stöd skall ej ingå vid bestämning av skattskyldigs inkomster. Bidragen utgår som stöd till primärproduktiva åtgärder och är dif- ferentierade med hänsyn till markens produk- tionsförmåga. Avgiften uttas årligen och be- räknas efter markinnehavets omfattning. För avgiften gäller samma differentiering som för bidragen. Statlig kredit på avgiften skall kun- na beviljas i den omfattning som stödbeloppen ej tas i anspråk.

Utredningen förordar att skogsbruket i framtiden ges en mer aktiv roll i regional— och sysselsättningspolitiken. För detta ändamål bör ett särskilt regionalt bidragssystem finnas utarbetat. Vid behov. t. ex. om pris- och kost- nadsutvecklingen blir ogynnsam, skall bidrag utgå till skogsbruket i Norrlands inland. Bi- dragen avses stimulera till aktivitet så att re— gional- och sysselsättningspolitiska mål upp- nås. De måste därför beloppsmässigt anpas- sas till rådande förhållanden för kostnader och priser. Stödet bör utgå till såväl avverk- ning som produktionsstimulerande åtgärder för att bästa verkan skall erhållas på syssel— sättning och inkomstbildning.

Strukturpolitiken

Det utan jämförelse mest verksamma medlet för att motverka effekten av den splittrade ägostrukturen i skogsbruket är enligt utred- ningens uppfattning samverkan. Genom samverkan har goda resultat uppnåtts, och den pågående utvecklingen mot anpassning till de successivt förändrade drivningsmeto- derna tyder på att de mest framträdande effekterna av den splittrade ägostrukturen inte kommer att vara ett avgörande hinder för ett effektivt skogsbruk. Utredningen avstår mot denna bakgrund från att ge förslag till strukturpolitiska åtgärder. Det påpekas i sammanhanget att i den ovan förordade skogspolitiska planeringen bör ingå att fort— löpande följa utvecklingen på området och ge

förslag till sådana åtgärder som kan komma att visa sig motiverade.

Förbättring av brukningsförhållandena genom fastighetsrättsliga åtgärder måste ses som ett hjälpmedel som kan underlätta sam- verkan. Ensamma kan de inte på avgörande sätt lösa strukturproblemen. För vissa starkt ägosplittrade områden förordas dock ökat statligt stöd för sanering av fastighetsförhål— landena. Gemensamhetsskogarna anges där- vid som lämplig slutform för saneringsverk- samheten. Eftersom samverkan blir en mer och mer både vanlig och nödvändigföreteelse i privatskogsbruket bör förekomsten av sam- verkan påverka också fastighetsbildnings— verksamheten. Vid bedömning av vad som vid fastighetsbildning är lämplig skogsbruks- fastighet bör sålunda hänsyn tas till sådan samverkan som avser gemensamt utnyttjande av större kapitalkrävande maskiner och dylikt.

Den skogspolitiska myndigheten

Den i betänkandet förordade inriktningen av skogspolitiken motiverar enligt utredningens uppfattning en från annan myndighetsutöv- ning fristående skogspolitisk myndighet. För meningsfylld diskussion om myndighetens närmare utformning fordras dock ett princi- piellt ställningstagande till den förordade skogspolitiken. Utredningen föreslår därför att organisationsfrågan tas upp till behandling i en särskild organisationsutredning sedan Kungl Maj:t och riksdag fastställt principen för den framtida skogspolitiken.

Finansiering av myndighetens verksamhet på såväl central- som regionalplanet bör enligt utredningens uppfattning betraktas som en rent statlig angelägenhet, vilket bl. a. innebär att den nuvarande skogsvårdsavgif- ten bör avskaffas. Förutsättningarna för kombination av verksamhet med rent statlig finansiering och på annat sätt finansierad verksamhet får bli föremål för närmare överväganden i organisationsutredningen.

Reservation

av ledamöterna Antby, von Sydow och Wikberg

Undertecknade ledamöter av Skogspolitiska utredningen (SPU) anför följande reservation gentemot vissa delar av utlåtandet som utfor— mats av utredningens majoritet.

En reservation kan givetvis inte bli så full- ständig som ämnet i och för sig motiverar. Vi har därför avstått från att ta upp flera avsnitt, vilka får anses ha mindre betydelse som beslutsunderlag — t.ex. historiska redogö- relser och vissa modellresonemang — även om vi inte i alla avseenden kan instämma i dessas utformning och slutsatser.

Innan vi går in på de förslag i utlåtandet, som föranlett vår reservation, vill vi framhålla att vi helt delar utredningens omdöme att den nuvarande skogspolitiken inte lett till några missförhållanden. Med tillfredsställelse noterar vi att enighet föreligger i uppfatt- ningen att utvecklingen inom skogsnäringen under de senaste 10—15 åren präglats av progressivitet vad gäller såväl den volym- mässiga ökningen som det tekniska, ekono- miska och sociala framåtskridandet. Det föreligger inte heller någon meningsskiljak- tighet i åsikten om den fortsatta expansions— kraft näringen besitter för den tid framöver som nu kan överblickas.

Även om vårt land således kan glädja sig åt frånvaron av klara missförhållanden på det skogliga området, är det givet att ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. I anslutning till direktiven har utredningen också nedlagt arbete för att finna ut i vilka avseenden för— bättringar enhälligt skulle kunna föreslås i de

för skogsnäringen gällande betingelserna.

Bland de övriga punkter där samstämmig- het föreligger inom utredningen vill vi som exempel framhålla synpunkter och önskemål rörande skogsbeskattningen, åtgärder till förbättring av fastighetsstrukturen bl. a. genom att i ökad omfattning bilda gemen- samhetsskogar, ökad driftssamverkan i skogsbruket, tillskapande av en rullande vir- kesbalansutredning m. m.

På framträdande plats i direktiven har utredningen ålagts överväga om ändringar i nu gällande skogsvårdslag är påkallade. Vi ansluter oss till de förslag som betänkandet härutinnan innehåller, men vill i likhet med vad som framhållits i särskilt yttrande av herrar Kilander, Knudsen, Wessén och Önnesjö understryka betydelsen av att i lag- stiftningen bevaras uttryck för samhällets anspråk på att skogsbruk skall bedrivas med beaktande av företagsekonomiska grund- principer och med ekologiska hän- synstaganden.

Vi ansluter oss vidare till de positiva utta- landen som utredningen gör i fråga om regio- nalpolitiken. Det skall understrykas vikten av att denna ej utformas och tillämpas i strid med skogsbrukets långsiktiga intressen. I den verksamhet, som torde bli en följd av detta betänkande — i form av ytterligare utred- ningar, förslag och beslut — bör också sär- skild uppmärksamhet ägnas åt frågan om uppehållande av ett uthålligt skogsbruk inom skogsområden med svag ekonomi.

En annan väsentlig fråga gäller skogsbe- skattningen. Det råder allmän enighet om att nu gällande beskattningsregler på detta område är i behov av revision. Utredningen har i kapitel 8 redovisat sin syn på hithörande frågor och har tidigare avgett särskilt remiss- yttrande över skogsskattekomrnitténs förslag. Utredningen har därvid bl.a. närmare moti- verat ett bestämt avståndstagande från areal- beskattning efter schablonmässiga grunder.

Det omfattande material som nu sedan länge föreligger i form av skogsskattekom- mitténs betänkande jämte däröver avgivna yttranden och kompletterande förslag utgör enligt vår mening ett gott underlag för att utan dröjsmål reformera skogsbeskattningen. Beklagligtvis har emellertid frågan likväl kommit att uppskjutas. Vi anser det angeläget att denna skattereform nu genomföres. Den uppläggning utredningen förordat skulle enligt vår mening stimulera till ökade avverkningar och reproduktionsåtgärder och undanröja en del av de återhållande element och oformlig- heter som nuvarande system kan befaras innebära. Denna reform bör alltså verka aktivitetshöjande inom skogsnäringen som helhet.

Av avgörande betydelse för framtida avverkningsmöjligheter är att återinveste- ringen i skogsbruket i form av plantering och övrig skogsvård samt tillväxthöjande åtgärder får tillräcklig omfattning. Denna fråga ökar i betydelse med ökade slutavverkningar. Kompletterande regler på skatteområdet kan visa sig motiverade. Här må erinras om de särskilda metoder som kommer till använd- ning för att stimulera näringslivets investe- ringar i maskiner och byggnader. Ett system med rörliga extra avdrag vid beskattningen, liknande nuvarande system med investe- ringsavdrag, skulle kunna vara av stort värde för att stimulera till ökad intensitet och ambitionsnivå även när det gäller reproduk- tionsåtgärder och andra investeringar i skogsbruket, inte minst under lågkonjunktur. Även andra kompletterande åtgärder på det skattepolitiska området kan tänkas, beroende på vilka resultat man i olika lägen önskar uppnå.

Från skogsnäringens sida föreligger i prin-

cip ej något intresse av att upprätthålla en speciell skoglig bidragsverksamhet från sta- tens sida till skogsbrukets normala drift. Skogsbruket är en självbärande verksamhet och under förutsättning att inga statliga ingrepp, restriktioner eller ålägganden sänker skogsbrukets lönsamhet eller möjlighet att arbeta rationellt bör skogsbruket fungera utan statlig subventionering.

Från samhällets sida har man emellertid under årens lopp funnit anledning att succes- sivt konstruera vissa statliga bidragsformer för skogsbruket. Den totala ekonomiska omfattningen är dock relativt blygsam och kan delvis uppfattas som kompensation för vissa skatter, såsom skogsvårdsavgiften och väg- trafikskatter.

SPU föreslår nu en utvidgning av gällande regler för statliga kreditgarantier att omfatta jämväl gemensamhetsskogar. Majoriteten motsätter sig samtidigt att självständiga skogsfastigheter i enskild ägo, s.k. familje- skogsbruk, skall kunna erhålla sådana kre— ditgarantier. Vi reserverar oss mot detta ställningstagande och föreslår att statliga kreditgarantier skall kunna beviljas även till självständiga skogsfastigheter.

Föreliggande betänkande har enligt vår uppfattning en genomgående tendens att skildra privatskogsbruket i allmänhet och bondeskogsbruket i synnerhet som en före- tagsform, vilken ej kan uppnå rimlig effekti— vitet och som i flera avseenden måste inne— bära samhällsekonomiska belastningar. Detta synsätt motsvarar ej verkligheten.

Familjejordbruket är i större delen av vårt land grundat på kombinationen jordbruk och skog. Vi anser att denna driftsform fortfa— rande är starkt motiverad och av stor bety— delse när det gäller att bygga upp bärkraftiga brukningsenheter. Det privata skogsägandet i här åsyftade driftsformer tillgodoser en rad angelägna önskemål från allmänhetens sida. Vi anser dessutom att privatskogsbruket i sig här goda förutsättningar för en fortsatt gynn— sam utveckling samt att det utgör en viktig faktor i landsbygdsnäringarnas pågående anpassningsprocess. Vi vill därtill framhålla betydelsen av kombinationen jord och skog vid fullföljandet av samhällets vilja att jord—

bruksproduktion skall bedrivas även i landets skogrika delar.

Vår allvarligaste erinran mot föreliggande betänkande riktar sig mot majoritetens förslag om införande av ett kombinerat avgifts- och stödsystem.

Som ett skäl för de föreslagna åtgärderna har i diskussionen framförts farhågor för att skogsägarna i framtiden inte skulle vara villiga att avverka och sälja virke i önskvärd omfattning. —- Föreliggande planer på utök- ning av skogsindustrins kapacitet vid redan befintliga anläggningar och utbyggnad med nya sådana tyder inte på att majoritetens far- hågor delas av näringens företrädare. För- slagsställarna påpekar f. ö. själva att behovet av en aktivt utbudspåverkande politik är ringa fram till år 1980.

Utredningsmajoriteten påstår vidare att avgiftssystemet skulle ge det allmänna möj- lighet att aktivt påverka återväxtarbetet. Samtidigt konstaterar man att erfarenheterna i detta avseende av nuvarande lagstiftning är goda.

När det gäller den rent principiella upp- läggningen av en skoglig näringspolitik hade det bort ligga nära till hands att väga uppslaget om ett nytt system mot en ordning, som i huvudsak anknyter till den hittillsgällande och som innebär att skogsnäringen, liksom andra sektorer av näringslivet, har att arbeta inom gränserna för generellt utformade skatte— och näringspolitiska lagar och förordningar. Detta synes så mycket mera motiverat som skogs- näringens olika intressenter hittills ådagalagt stor förmåga att inom sådana ramar handha näringens angelägenheter på ett i allt väsent- ligt godtagbart sätt. I betänkandet har detta i olika avsnitt belysts och dokumenterats, inte minst när det gäller den snabba utveckling som ägt rum och pågår på samverkans område inom bl. a. skogsindustrin och skogs- ägarrörelsen.

Ett accepterande av majoritetens tanke- gångar innebär enligt vår mening ostridigt ett angrepp på den inom skogsnäringen rådande marknadsekonomin. Med det ovanstående vill vi bestämt bemöta den uppfattningen att fog skulle finnas för ett sådant utfall.

Eftersom syftena med avgiftssystemet är

uppfyllda åtminstone för det årtionde som nu kan överblickas, är det svårt att finna ens teoretiska motiv för dess införande.

I betänkandet går ej att utläsa hur majori- teten avser att dess tankegångar skulle genomföras i praktiken. Antagandet att ett avgiftssystem inte blir dyrare att administrera än den nuvarande övervakningen av skogs- vårdslagen förefaller inte realistiskt. Även om nuvarande ordning kräver sin administration har man dock hitintills varit befriad från hela det byråkratiska detaljkrångel med att fast- ställa en mängd för skogsägaren ekonomiskt avgörande faktorer, vilket kännetecknar det nya förslaget. Vi kan icke heller finna annat än att den uppbyggnad majoriteten tänkt för avgifts- och stödsystemet står i klart princi- piellt motsatsförhållande till utredningens eget, i annat sammanhang redovisade, enhäl- liga avvisande av tanken på en arealbeskatt- ningefterschablonmässigagrunder.— Oklar— het föreligger också om för skogsägarnaså vik- tiga frågor som förslagets innebörd iränte-och skattehänseende.

Experterna Kilander, Knudsen, Wessén och Önnesjö har i sitt särskilda yttrande pekat på en rad troliga konsekvenser av förslaget. Vi ansluter oss helt till däri framförd kritik och experternas därpå grundade, fullständiga underkännande av det diskuterade avgiftssystemet.

Med vår inställning att det varken finns behov eller förutsättningar för ett avgifts- system följer också vårt motstånd mot majori- tetens förslag om en på politisk grund vartfem— te år fastställd skogsplan för hela riket. Vi kan ej heller acceptera den påtänkta utvidgningen av den skogspolitiska myndighetens funktio- ner. I samband härmed vill vi understryka de synpunkter på målet för avverkningspolitiken som redovisas i nyss nämnda expertutlåtande.

Sammanfattningsvis vill vi framföra som vår bestämda uppfattning att majoritetens förslag skulle leda till en avsevärt ökad statlig styrning av skogsbruket, vilket inte är ägnat att befrämja näringens effektivitet och fort- satta utveckling.

Skulle skogsbruket mot vår förmodan visa tecken på att tillgångarna ej förvaltas i över- ensstämmelsemed samhällsekonomiska mål,

anser vi att man kan överväga en komplette- ring av lagstiftningen med erforderliga van- hävdsparagrafer. —— I jämförelse med alter- nativet statlig planering och detaljreglering skulle t.o.m. en sträng vanhävdslagstiftning ha den fördelen att den helt dominerande majoriteten av skogsföretag, vilka driver sitt skogsbruk i överensstämmelse med sam- hällsnyttiga mål, inte åsamkas något ytterli- gare ingrepp.

Utöver vad vi ovan framhållit har vi inte kunnat tillbakahålla några reflektioner över förhållanden, anknutna till utredningens arbete, som vi funnit anmärkningsvärda.

Mångt och mycket av vad som hänt på det skogliga området sedan 1965 har varit av den art att våra uppgifter inom utredningen gång efter annan känts överspelade. Vi åsyftar bl.a. de betänkanden som under senare år framlagts av de offentliga utredningarna

Skogsbruksutredningen, Skogsskattekom- mittén, Västsvenska skogsindustriutred- ningen och Utredningen om södra Sveriges skogsindustri.

Vad gäller särskilt den sistnämnda (den s. k. Widén-utredningen) finner vi det märkligt att den inte ens omnämnts i vårt betänkande med hänsyn till de många anknytningspunkter med SPU:s arbete som återfinnes däri. Vi vill därtill erinra om att remissvaret till Civilde- partementet den 23 augusti 1972 utsade att behandling av Widén-utredningens synpunk- ter torde komma att göras inom SPU.

År 1970 ingav de större skogsbolagen och skogsägarrörelsen i övre och mellersta Norr- land en gemensam framställning till

Konungen om ökade samhällsinsatser för ett betydande intensifieringsprogram för skogs— bruket inom området. Det får anses vara en brist att denna inlaga, som utgör en sakkunnig och allsidig bedömning av den norrländska skogsnäringens situation och möjligheter, inte upptagits till behandling inom utredningen. Att framställningen i fråga inte formellt överlämnats till utredningen borde, med hän- syn till ämnets stora vikt, inte ha uteslutit en genomgång inom utredningen.

Sammanfattning

Vi noterar med tillfredsställelse att SPU:s åsikter och förslag i betydelsefulla avseenden enhälligt omfattas av utredningens ledamöter. I andra och väsentliga frågor har vi en annan uppfattning än den, som majoriteten före— träder.

Framförallt gäller meningsskiljaktigheten det av majoriteten föreslagna avgifts- och stödsystemet, vilket enligt vår mening saknar varje fog och beträffande sina detaljer kän- netecknas av ofullständigt genomtänkta, teo- retiska spekulationer och ytterst oklara prak- tiska följder. Om detta förslag tillåtes bli genomfört i praktisk tillämpning kommer det att för hela skogsnäringen medföra starkt försämrade möjligheter att fylla sina uppgifter i samhället.

Vi reserverar oss mot att SPU :s betänkande i de delar som vi påtalat lägges till grund för lagstiftning eller andra åtgärder från samhäl- lets sida.

Reservation

av ledamöterna Antby och Wikberg

Utredningen har — med hänsyn till sitt förslag om avgifts- och stödsystem och ett därmed sammanhängande förslag till ett nytt centralt planeringsorgan _ avstått från att avge något förslag till utformning av den skogliga myn- dighetens organisation. I stället har utred- ningen förutskickat att en särskild organisa- tionsutredning tillsätts.

Utredningen har emellertid trots detta givit uttryck åt den uppfattningen att några över- väganden om en eventuell sammanslagning av lantbruks- och skogsmyndigheten ej längre är aktuella. Vi reserverar oss mot att utred- ningen t.o.m. utan någon ingående behand- ling avfärdar ett enligt vår mening realistiskt och fördelaktigt organisationsalternativ.

Utredningen har icke framlagt något prin- cipförslag till organisation. Det torde därför bli en ny utrednings uppgift att behandla denna fråga och utarbeta organisationsförslag för den skogliga myndigheten och andra organ i de delar som sådana kan bli berörda.

En grundprincip i ett förslag bör enligt vår mening vara att myndighetsutövande och service bör vara skilda åt såväl ekonomiskt som organisatoriskt. Finansieringen av den förra verksamheten, dvs. lagövervakning m.m., bör ske i enlighet med praxis inom statlig förvaltning. Den senare delen -— ser- vicedelen — bör vara ekonomiskt självbä- rande och arbetande på lika villkor i konkur- rens med andra serviceorgan inom skogsbruket.

För ett samgående med lantbruksstyrelse och lantbruksnämnder talar flera skäl, främst

de gemensamma uppgifterna i strukturratio- naliseringen. De kombinerade jord- och skogsbruksföretagens totala skogliga arealer är av betydande omfattning och företagsfor- men visar god stabilitet. De enskilda företagen behöver emellertid fortlöpande utvecklas och till en del strukturrationaliseras. För den uppgiften är en samlad jord- och skogs- brukskompetens inom samma organ av vitalt intresse.

Uppenbart är att strukturrationaliseringen, statligt stöd, rådgivning m.m. inom jordbru- ket vinner på att handhas av en myndighet. En betydande del av de strukturrationaliserande åtgärderna även inom skogsbruket sker redan nu genom lantbruksnämnderna. Vid nybild- ning av brukningsenheter, vid tillköp, byten, finansiering och rådgivning intar i många landsdelar de skogliga frågorna en domine- rande roll. Av det skälet är ett sammanförande av myndigheterna naturligt.

En enda statlig myndighet inom i stort sett samma kompetensområde är dessutom till fördel för samhället, som därigenom får en samlad överblick av verksamheten och bättre möjligheter att fördela tillgängliga resurser efter angelägenhetsgrad.

Med hänvisning till de uppenbara fördelar som vi anser att ett sammanförande av skogsvårds- och lantbruksorganisationerna till en organisation innebär, reserverar vi oss mot att utredningen avfört detta alternativ från fortsatt utredning av den skogliga myn- dighetens organisation.

Reservation och särskilt yttrande

av ledamoten Öjborn

Detföreslagna avgifts- och stödsystemet(kap. 9) har till ändamål att förstärka de ekonomiska incitamenten till ett aktivt skogsbruk. Det skall ge politiken möjlighet att aktivt påverka utbudet av virke och höja den privatekono- miska räntabiliteten på återväxtarbetet. Det synes ej vara klarlagt, om det för närvarande föreligger något behov av aktivitetshöjande åtgärder av detta slag. Avverkningarna har i stort sett motsvarat den inhemska industrins behov av råvara och reproduktionsåtgärderna har enligt vad som uttalas av utredningen (kap. 2) i stort sett motsvarat slutavverk- ningarna under ]950- och 1960-talen. Vid en ökning av råvarubehovet genom en utbyggnad av industrien kan dock situationen bli en annan. För att den ökning av avverkningarna som förutsätts av utredningen skall komma till stånd, kan därför möjligen krävas särskilda åtgärder.

I ett sådant läge kan finnas anledning att undersöka, om det föreligger några förhål- landen, som verkar försvagande på de eko- nomiska incitamenten till ett aktivt skogs- bruk. Två omständigheter är därvid särskilt iögonfallande, nämligen strukturförhållan- dena och skogsskattesystemets utformning. Strukturfrågorna behandlas i kapitel 10. Där föreslås vissa åtgärder, som skall medverka till att strukturförhållandenas ogynnsamma inverkan begränsas.

Skattefrågorna behandlas i kapitel 8. Det har i olika sammanhang påvisats att såväl nuvarande som av skogsskattekommittén

föreslagna skattesystem påverkar avverk- ningsbenägenheten hos skogsägarna i negativ riktning. I sitt yttrande över skogsskatte- kommitténs betänkande anförde sålunda skogshögskolan följande.

"För ett igång varande skogsbruk torde det föreslagna och det nuvarande systemet vara lik— värdiga. Genom att skatten inte knytes till produk- tionen — skogens värdetillväxt — utan till avverk- ningstillfället medför ett sådant system en lockelse att senarelägga en avverkning som eljest vore önskvärd. Man kan uttrycka effekten så att den "återinvestering" som det innebär att uppskjuta avverkningen av en i och för sig ”avverkningsmo- gen" skog kan ske med Obeskattade medel. [ övrig näringsverksamhet är detta ej möjligt. Detta inne- bär att det för skogsägarna är privatekonomiskt lönsamt att acceptera mycket lägre avkastning före skatt än vad som är fallet inom näringslivet i övrigt. 1 sin tur leder detta till en sned resursfördelning. Kapital bindes i lågavkastande skog i stället för att frigöras och investeras mer lönsamt på annat håll (eller i mer lönsamma skogsåtgärder än att låta gammalskogen bli ännu äldre)."

Liknande synpunkter har anförts bl.a. av lantbruksstyrelsen. Mellan skogsbeskatt- ningen och det föreslagna avgifts- och stöd- systemet föreligger därför ett intimt samband. Det kan visas, att en omläggning av skogsbe- skattningen så, att en större eller mindre del av skatten erläggs vid tidpunkten för skogspro- duktionen (värdetillväxten) i stället för vid avverkningstillfället får liknande effekt som ett avgifts- och stödsystem. Avgifterna motsvarar sålunda skatten på en intäkt (årlig tillväxt) och stödet skatteminskningen genom en avdragsrätt för reproduktionsåtgärder. Att

visst år visst belopp tas upp till beskattning, varav en del betalas i skatt, får vid 50% marginalskatt samma verkan som om i stället ett hälften så stort belopp betalas i avgift. Att ett visst belopp får avdragas från intäkten av en avverkning före beskattningen får också under sådana förhållanden samma verkningar som om ett hälften så stort belopp erhålls som bidrag.

En komplettering till den av skogsskatte- kommittén föreslagna kontantprincipen med innebörd att — ungefär som skisserats av skogshögskolan och lantbruksstyrelsen — en större eller mindre del av avkastningen (vär- detillväxten) upptages till beskattning det år då avkastningen sker samt att de sålunda till beskattning redan upptagna beloppen finge avdragas från avverkningsintäkterna, skulle därför verka i avverkningsstimulerande rikt- ning. Ifrågavarande del av avkastningen skulle förslagsvis kunna sättas till viss procent av taxeringsvärdet. Beroende på hur högt detta procenttal sättes uppnås olika grad av avverkningsstimulans. Också införande av en skogsfinansieringsfond eller dylikt skulle förmodligen få sådan effekt och också andra modifikationer av kontantprincipen med lik- nande verkningar är tänkbara.

Om några åtgärder behövs för att förstärka de ekonomiska incitamenten till ett aktivt skogsbruk, anser jag det därför ligga nära till hands, att i första hand vid skogsbeskatt- ningen genomföra sådana modifikationer av och kompletteringar till kontantprincipen, som medverkar till att de ekonomiska incita- menten till ett aktivt skogsbruk ökar utan att principen att skogsbeskattningen skall vara näringspolitiskt neutral frångås. Givetvis måste dessa skattetekniska frågor utredas närmare före ett beslut i frågan.

Om av någon orsak ett avgifts- och stöd- system ändock vid en slutlig bedömning skulle befinnas vara att föredra framför sådana jämkningar av skogsbeskattningen som här skisserats synes avgiften lämpligen böra uttryckas som en viss procent av skogs- bruksvärdet eller skogsvärdet enligt fastig- hetstaxeringen. Effekten blir då tämligen likartad med vad fallet blir genom en jämkning av skogsbeskattningen. Belastningen på äldre

och värdefull skog blir därvid högre än på ungskog och svagare marker. Någon särskild uppgiftsinsamling till grund för beräkningen av avgifterna krävs heller inte, varigenom systemet skulle kunna bli förhållandevis enkelt och billigt.

Den av utredningen föreslagna utform- ningen av stöd- och avgiftssystemet kan vän- tas medföra en rad svåröverskådliga konse- kvenser. Belastningen på ungskog och medel- ålders skog blir oskäligt hög samtidigt som äldre och värdefull skog belastas obetydligt i förhållande till de höga värden sådan skog representerar, varigenom den avverknings- stimulerande effekten ej torde bli den avsedda. För olika fastigheter kan uppkomma olikheter i ekonomiskt avseende, som av markägarna torde kunna uppfattas som omo— tiverade och orättvisa, och som särskilt vid införandet av systemet kan leda till ur sam- hällsekonomiska synpunkter olämplig anpassning av skogsbrukssättet. För insam- ling och redovisning av de uppgifter som erfordras för avgifts- och stödsystemet enligt utredningens förslag torde krävas ett icke oväsentligt administrativt merarbete. Även av dessa skäl anser jag ett modifierat skattesy- stem vara att föredra framför den föreslagna formen av avgifts- och stödsystem.

Utredningen har beträffande strukturpoli- tiken (kap. 10) bl.a. uttalat, att inom vissa landsdelar — exempelvis vissa delar av Dalarna och Hälsingland — ägar- och fastig— hetsförhållandena är så otillfredsställande, att specialinsatser är motiverade. Utredningen föreslår därför att lån och bidrag i huvudsak efter på jordbrukssidan gällande regler bör kunna utgå som stöd till att bilda gemensam- hetsskog i dessa fall.

Som ett särskilt yttrande till betänkandet finner jag det angeläget understryka att de hinder, som den rådande ägosplittringen inom sådana delar av landet utgör för ett effektivt skogsbruk och för en ändamålsenlig samver- kan mellan skogsägarna, undanröjs snarast möjligt. Under senare år har de belopp som markägarna haft att betala till statsverket för dess medverkan i verksamheten med fastig- hetsrationaliseringen ökat väsentligt. Detta har medfört att, trots de stora behov av

insatser som föreligger och som omvittnats inte minst från representanter för skogsäga- rerörelsen, det under senare år varit svårt att få igång nya rationaliseringsföretag. Det är därför nödvändigt att de koncentrerade åtgärder som utredningen funnit angelägna inom dessa områden kan komma i åtnjutande av ett väsentligt ökat statligt stöd. De regio- nalpolitiska förhållandena inom de områden varom här är fråga kräver i dagens läge sär- skild uppmärksamhet och utgör ytterligare motiv för sådant stöd. Strukturrationalise- ringen utgör väsentliga medel att förverkliga de regionalpolitiska målen inom områdena ifråga. Eftersom gemensamhetsskog ofta är den lämpligaste lösningen i sådana fall bör denna form av strukturrationalisering och samverkan särskilt prioriteras.

Beträffande den skogspolitiska planeringen (kap. 6) finner jag det vidare naturligt att samhällets åtgärder med inventering och prognoser rörande återväxtåtgärdernas omfattning, övriga produktionsstimulerande åtgärder, avverkningar och andra för skogs- politiken intressanta uppgifter samordnas inom ramen för vad som kan betecknas en skogspolitisk plan. Det förhållandet, att skogsvårdslagen, som hittills varit det vikti- gaste instrumentet för skogspolitiken, enligt utredningen avses få ett väsentligt beskuret innehåll, talar också för att samhällets mål inom det skogspolitiska området kommer till uttryck också i ett dokument av detta slag. Avgörande för skogsproduktionen är emel- lertid i mycket hög grad de givna naturliga och tekniska förutsättningarna samt de möjlighe- ter, som den internationella marknaden med skogsindustriens produkter ger. Det är därför angeläget att planen utformas med hänsyn härtill.

Särskilt yttrande

av experten Alm berger

Jag instämmer i utredningens uppfattning om önskvärdheten av att i takt med industrins utbyggnad väsentligt öka avverkningarna, även med risk för en framtida ”svacka". Dock förefaller det med hänsyn till uthållig- hetskravet vanskligt att räkna med ett så högt avverkningsbelopp som 90—95 milj. mask. I varje fall fordras betydligt mer ingående överväganden, bl.a. med utnyttjande av senast tillgängliga material rörande tillväxt, drivningskostnadsutveckling m.m. innan några mera preciserade volymmål kan uppställas.

Beträffande medlen att underlätta en ökning av avverkningarna instämmer jag i behovet av 1. en rullande virkesbalansutredning 2. en översyn av skogsvårdslagen 3. stimulans till strukturförbättringar genom

markarrondering 4. främjande av samverkan mellan olika skogsägare.

Behovet av ytterligare statlig styrning i form av ett avgift — stödsystem förefaller mig däremot inte tillräckligt styrkt. Hittills har

avverkningskapacitet och virkesutbud i stort sett smidigt anpassats till förädlingsindu- strins växande efterfrågan. De överväganden som redovisas iutredningen bevisar enligt min åsikt icke att någon ändring kommer att ske härvidlag. Det föreslagna systemet verkar därjämte administrativt tungrott och dess konsekvenser i olika avseenden har inte klarlagts, ej heller dess samband med skogs- beskattningen.

Det är enligt min åsikt av vikt att den fria marknadsmekanismen får fungera ostörd så långt det är möjligt. Först om det bevisligen behövs, bör ytterligare statliga ingrepp ske. Då någon brist på virke i varje fall knappast kan befaras under de närmaste åren, bör något beslut nu ej fattas om den statliga styrning som i en framtid eventuellt kan bli nödvändig. Det bör räcka med att konstatera att om det hela inte kommer att fungera, så kan ytterli- gare åtgärder bli erforderliga. En sådan skrivning borde också av skogsindustrin kunna uppfattas som ett stöd vid dess inve- steringsbedömningar.

Särskilt yttrande

av experten Hjorth

Utredningen har föreslagit att alla avverk- ningsbegränsande regler i skogsvårdslagen skall utgå (kap. 7). Jag kan inte dela utred- ningens mening i detta avseende. Utredning- ens majoritet har lagt fram förslag om ett s. k. kombinerat avgifts- och stödsystem medelst vilket statsmakterna skulle kunna påverka skogsägarnas vilja att avverka (kap. 9). Jag finner inte behov f. n. föreligga av ett sådant instrument och anser dessutom att utform- ningen är bristfällig. Slutligen framför jag vissa synpunkter i anslutning till utredningens förslag rörande den s.k. skogspolitiska myn- digheten (kap. 11).

För att förklara mitt ställningstagande vill jag till en början göra några allmänna uttalanden.

Allmän bakgrund

När skogspolitiken senast var föremål för mera allmänt övervägande av statsmakterna, nämligen vid antagandet av 1948 års skogs- vårdslag, gjorde föredragande departements- chefen följande uttalande, vilket i ett nötskal angav politikens mål.

"Vikten av en god skogsvård framstår i dagens läge måhända klarare än någonsin tidigare. Med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och de träförädlande industrierna ha både för näringslivet inom landet och för möjligheterna till handelsutbyte med andra länder, är det i högsta grad angeläget, att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas effektivt, så att förutsättningar skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning

av landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka äro beroende av skogen för sin råvaruförsörjning.”

Som allmänt formulerat mål finner jag uttalandet fortfarande giltigt. Skogspolitikens anpassning till den allmänna näringspolitiken kan fördenskull behöva närmare studeras och nu föreliggande utredning har lämnat sitt bidrag i den frågan.

Den skogspolitik som bedrivits under det gångna kvartsseklet synes mig på det stora hela ha varit lyckosam. De instrument som ställts till förfogande i skogsvårdslag, skogs- vårdsadministration, stödsystem m.m. har kunnat smidigt anpassas till de under perioden starkt ändrade villkoren för skogsbrukets bedrivande.

I anslutning till det citerade uttalandet av departementschefen kan sålunda erinras om följande. Skogsbruket har under perioden ökat sina leveranser av råvara för industriell förädling inom landet från 27 miljoner milsk säsongen 1949/50 till 63 miljoner mask 1969/70 och de totala avverkningarna från ca 40 till över 70 miljoner mssk per år. Insatserna för uppbyggande av produktionsapparaten kan belysas med den årliga skogsodlingsytan som 4-dubblats och år 1971 utgjorde 157 000 ha och med årsytan röjning i plant- och ungskog som 3—4-dubblats, 233 000 ha år 1971. Bland övriga grundläggande investeringar framträder sär- skilt skogsbilvägarna med totalt byggda 70 000 km under perioden i fråga. Skogsarbetarnas villkor har kunnat väsentligt förbättras.

Skogsbruket står därför enligt min mening ganska väl rustat att möta den väntade efter- frågeökningen på skogsindustriprodukter under 1970— och 1980-talen. ] större delen av landet finns stora förråd av avverkningsmo- gen skog. En avsevärd del av de sämre rest- skogsbetonade äldre bestånden — resultat av tidigare skötselmetoder _ har kunnat avvecklas och ersatts med produktiva plant- och ungskogar, varför de bestånd, som ståri tur att avverka, genomsnittligt är virkesrikare och bättre sammansatta än l950- och 1960- talens slutavverkningsbestånd. Den långsik- tiga produktionspotentialen har också höjts genom dessa åtgärder. Ätkomstmöjligheterna har förbättrats genom skogsvägnätets utbyggnad. Yrkesskickligheten hos de i skogsbruket sysselsatta och den pågående snabba anpassningen till den tekniska utvecklingen är andra positiva drag i den svenska skogsbilden. Med god vilja från berörda parter bör det också vara möjligt att få till stånd den behövliga anpassningen av skogsbruket till andra intressenters berätti- gade krav på vården av vårt skogslandskap.

Den svenska skogsnäringens möjligheter att mera långsiktigt hävda sig på världsmark- naden är svårare att bedöma. Intet i den hit- tillsvarande utvecklingen tyder emellertid på att vår väl etablerade skogsnäring intill ett av världens största konsumtionsområden inte skulle komma att spela en betydelsefull roll även i framtiden. Skogspolitiken bör därför utformas så att vi utan stora kastningar kan ställa våra resurser till förfogande för att bidra till världens försörjning med skogsindustriella produkter, nödvändiga för den tekniska, sociala och kulturella utvecklingen.

Min ovan deklarerade allmänt optimistiska syn på svenskt skogsbruk betyder inte att jag är omedveten om dagens brister både i fråga om förutsättningarna för skogsbrukets ratio- nella bedrivande och i skogsvården som sådan. Utredningen har behandlat några av dessa och föreslagit reformer till vilka jag ansluter mig. Det gäller främst åtgärder för att underlätta samverkan mellan skogsägare (kap. 4 och 10), fortlöpande studier av industrins råvarubehov och avverkningsmöj- ligheterna i skogen till stöd för skogsindu-

strins och skogsbrukets planering (kap. 6) samt skärpning av kraven på återväxternas vård till dess de går in i det egentliga virkes- producerande skedet och ökade krav på vak— samhet mot insektsskador (kap. 7).

Andra reformer torde få tas upp i följdut- redningar efter statsmakternas skogspolitiska principbeslut. Sådana är t. ex. frågan om en ökad rådgivning och information till skogs- ägarna för att föra ut skogspolitikens grund- idéer och hjälpa till att konkretisera dem i handlingsprogram på företagsnivå samt att lösa problemet med det nordsvenska inlandets roll i den långsiktiga virkesförsörjningen och eventuella stödåtgärder i detta sammanhang.

De behövliga reformerna kan enligt min mening ske inom nu gällande skogspolitisk allmänn ram och någon radikal förändring av densamma är därför inte nödvändig.

Jag övergår så till att behandla de av utredningens förslag jag helt eller delvis inte kan stödja.

Skogsvårdslagen, återväxt- och avverknings- politiken (kap. 2, 3 o. 7)

Förslaget att slopa de avverkningsreglerade bestämmelserna (åå 6 och 7) i skogsvårdsla- gen synes bygga på den uppfattningen att skogspolitikens främsta syfte nu skulle vara att "stimulera utbudet, ej att begränsa det”. Mot detta ställer man gällande skogsvårdslags bestämmelser som uppges ha "varit att dels skapa framtida resurser, dels begränsa användningen av tillgängliga resurser". Det ligger i sakens natur att en skogsvårdslag avser att styra markägarens sätt att använda de resurser som stå till hans förfogande för skogsproduktion; i den meningen begränsas hans rätt att fritt använda resurserna och så kommer ju även den av utredningen före- slagna lagen att fungera. Vad som skiljer gäl- lande lags grundsyn och utredningens åt torde snarare vara uppfattningen om de olika skogliga resursernas roll i ett kontinuerligt skogsbruk.

Användningen av resursen mark har en mycket långsiktig aspekt och påverkas mest påtagligt av de återväxtkrav som samhället ställer upp. I det avseendet har utredningen

snarast skärpt kraven och därmed markerat sin tro på att skogsbruket i vårt land har goda utsikter att bestå på lång sikt. Jag har anslutit mig till den grundsynen. Utan att helt accep- tera den modellkalkyl rörande kostnader för olika produktionsprogram (kap. 2 med bilaga), i vars utarbetande jag ej deltagit, har jag i princip anslutit mig till tanken att sambandet återväxtkostnader—produktion bör noga bevakas, till en början kanske främst genom ökade forskningsinsatser. Den största bristen i den redovisade kalkylen är att den för resultatet helt avgörande faktorn, räntefoten, inte varierats.

Resursen avverkningsmogen skog har till- vunnit sig utredningens särskilda intresse. Den har funnit det önskvärt att snabbt redu- cera det överskott av avverkningsmoget virke som f. n. finnes. Med viss reservation ifråga om det i detta syfte föreslagna slopandet av 7 5 första stycket i skogsvårdslagen kan jag i princip ansluta mig till den grundsynen även om det temporärt skulle leda till en framtida mindre sänkning av uttagsmöjligheterna. Det synes däremot inte tillrådligt att nu söka sätta upp ett bestämt mål för avverkningsnivån kring 1980. Alltför många osäkra faktorer påverkar en sådan bedömning. Bl. a. torde det vara svårt att idag förutse vilken takt i reali- sationen av det överåriga virkeskapitalet som för landet kommer att visa sig fördelaktigast. En inte obetydlig osäkerhet vidlåder dess- utom de grundläggande avverkningsberäk- ningarna med avseende på dels vilka kvanti— teter, som kommer att visa sig vara ekono- miskt intressanta att avverka om något lO-tal år, dels inflytandet av ökade miljövårdshän- syn. Som framgår av det följande är jag också kritisk till tanken att man skall tillskapa ett särskilt instrument för att styra avverkning- arna mot ett sålunda uppsatt mål.

Det växande virkesförrådet — produk- tionskapitalet — i skogsbestånden mellan deras anläggningsskede och slutavverknings- fasen är enligt min mening skogsbrukets på medellång-lång sikt viktigaste resurs. Denna har utredningen inte ägnat lika stort intresse. Eftersom det rätta utnyttjandet av denna resurs har stor betydelse för avverknings- möjligheterna i ett skede när den nu avverk-

ningsmogna skogen realiserats anser jag att statsmakterna har anledning att noga över- väga om inte någon form av fortsatt inflytande på dessa skogsbestånds behandling är behövlig.

Ur samhällets synpunkt bör det vara ett primärt intresse att produktionen av värde- fullt gagnvirke hålles uppe på en tillfredsstäl- lande nivå. Härigenom skapas förutsättningar för sysselsättning i skog och skogsindustri samt valutainkomster. Genom alltför tidig slutavverkning eller olämplig avverknings- form t.ex. dimensionshuggning sänks pro- duktionen. Det är mot sådana uppenbara brister i resursutnyttjandet som skogsvårds- lagens å 6 riktar sig. Behovet av någon skyddsregel av detta slag bedömer jag snarast bli större framåt i tiden.

Redan nu finns nämligen många bruk— ningsenheter, som helt saknar eller har obe- tydlig areal slutavverkningsmogen skog, och med den nu starkt ökande takten i slutav- verkningarna kan denna grupp beräknas växa snabbt. När samtidigt möjligheterna att bedriva lönsamma gallringar är små och efterfrågan på virke stiger kan man befara att många skogsägare kommer att förtidsavverka utvecklingsbar skog om ingen laglig begräns- ning finnes. Skulle utredningens förslag till avgifts- och stödsystem genomföras tillkom- mer ett mycket starkt tryck i den riktningen eftersom slutavverkning av bestånd, oavsett deras ålder och mognadsgrad, premieras genom bidrag som täcker återväxtkostna- derna och genom avgiftsbefrielse i 10—20 år för den avverkade arealen.

Det måste vara ett starkt samhällsintresse att slutavverkningarna målmedvetet inriktas på de äldre, avverkningsmogna bestånden med deras lägre tillväxt och lägre förräntning och endast när särskilda skäl föreligger sker i utvecklingsbara bestånd. Lagtillämpningen har visat att man praktiskt och smidigt kan lösa de fall där avsteg från huvudregeln behöver ske t. ex. för att tillgodose kraven på bildande av framtida, ändamålsenliga storbestånd.

Ett borttagande av skyddsreglerna i skogs- vårdslagen och ännu mer införandet av avgifts- och stödsystemet kan alltså med stor

sannolikhet befaras leda till en ur samhällets synpunkt mindre ändamålsenlig utveckling, där den enskilde skogsägarens ekonomi sna- rare än skogsbeståndens ekonomiska mog- nadsgrad avgör i vilken ordning skogarna slutavverkas. Resultatet blir lägre medelpro- duktion i skogarna och en förlängd avveck- lingstid för den mogna skogen.

En skyddsregel för den växtkraftiga skogen bör kanske utformas mera med utgångspunkt från ovanstående resonemang om vikten av att uppehålla produktionen av gagnvirke och mindre med lönsamhetsaspekten som rikt- märke. Den norska skogsvårdslagen av 1965 kunde här tjäna som förebild. Enligt den gäller skydd mot bl.a. slutavverkning av "yngre skog” och härmed avses skog med väsentligt lägre ålder än den som ger högsta genom- snittsproduktion i volym. 1 anvisningar sättes gränsen för väsentligt lägre ålder vid 75 % av omloppstiden för högsta medelproduktion.

Ifråga om kraven i skogsvårdslagens 7 5 att avverkning av den icke utvecklingsbara sko- gen inte får ske så att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppstår är jag så till vida enig med utredningen att en del av de skäl, som ursprungligen motiverade regeln, nu synes ha fallit bort. Det gäller önskemålet att tillförsäkra ägare till kombinerade jord- och skogsbruk ett något så när jämnt stöd ekono- miskt och sysselsättningsmässigt, med andra ord att ge materiellt innehåll åt den vid tid- punkten för lagens tillkomst ännu aktuella stödskogstanken. I den mån man numera till- mäter stödskogsidén betydelse, t. ex. för brukningsenheter i vissa skogs- och mellan- bygder, så synes man mena att en snabb avveckling av den avverkningsmogna skogen inte bör bromsas, då den vanligen kan kom- penseras genom tillköp av nya skogsarealer eller annan förändring av företagets resurser eller driftsinriktning. Den i många avseenden större rörligheten hos dagens jordbruksföre- tag ger stöd för ett sådant synsätt.

Det andra huvudmotivet för skogsvårdsla- gens krav på viss jämnhet i avkastningen var att man ville få garantier för en jämn syssel- sättning av den till skogsbruket och skogsin- dustrin knutna arbetskraften och för tryg- gande av sagda industris råvarubehov. Det

gällde här alltså krav med mera regional anknytning. Under större delen av lagens gil- tighetstid har denna aspekt mera sällan för- anlett diskussioner eller ingripanden. Under de senare åren har emellertid den inom vissa trakter starkt ökade slutavverkningstakten särskilt på bolagsskogar medfört oro inom politiska och andra kretsar. Jordbruksminis- tern har i anledning härav tillkallat en arbets- grupp för att studera tillhörande frågor. Innan denna grupp redovisat sina undersökningar, anser jag att frågan om slopande av alla reg- leringar avseende den icke utvecklingsbara skogen inte är fullt utredd och menar alltså att man får vänta med att ta ställning i frågan till dess även det materialet finns tillgängligt.

Stödpolitiken (kap. 9)

Utredningens förslag om ett av skogsägarna själva finansierat men av staten administrerat avgifts- och stödsystem framstår som den mest genomgripande förändringen i skogspo- litiken. Utredningens majoritet har också tilldelat det en avgörande roll. Det redovisade motivet är att man befarar att utbudet av virke fr.o.m. senare hälften av 1970-talet inte kommer att motsvara skogsindustrins råva- rubehov. Jag har inte blivit övertygad om att någon påtaglig risk av denna art föreligger; i varje fall är den i dag hypotetisk. Inlednings- vis har erinrats om det kända förhållandet att skogsbruket hittills visat en mycket god för- måga att öka sina virkesutbud till industrin och detta har gällt även under perioder med stark industribyggnad. Veterligt har inga industrier av betydelse behövt stå stilla eller begränsa sin produktion p. g. a. bristande virkesleveranser. Tvärtom har det under den tid skogspolitiska utredningen arbetat rått köpstopp vid två tillfällen.

Vad som någon gång har hänt är att mindre sågverk kunnat ha svårt att få in sågtimmer tillräckligt tidigt på hösten. Men sådana kort- siktiga brister i leveransflödet botas ju inte med generella åtgärder av föreslagen art.

Kärnpunkten i förslaget är uppenbarligen att man vill motverka en tänkbar prisökning på råvaran när skogsindustrin — om 5—10 år — beräknas ha nått en efterfrågan som översti-

ger den långsiktiga produktionskapaciteten i landets skogar. En förutsättning för att exportindustrierna skall finna avsättning för sin ökade produktion skulle enligt denna tan- kegång i själva verket vara att utbudsökningen från skogsbruket kommer till stånd vid i stort sett oförändrade eller svagt stigande priser på virke. Det är enligt min mening inte motiverat att på så pass bräcklig grundval som en pro- gnos över marknadsutvecklingen i slutet av 1970-talet redan nu göra ingripanden i syfte att styra prisutvecklingen på virke. Man bör ha i åtanke att skogsbruket under det gångna kvartsseklet genomgått — och fortfarande befinner sig i — en lönsamhetskris, som enligt min bedömning är allvarligare än den föräd- lande industrins. Skogsägarna får i dag bara hälften så mycket per levererad kubikmeter räknat i reella priser som de fick 1950 och ändock avser leveranserna nu genomsnittligt grövre och värdefullare virke. Det framlagda avgifts- och stödsystemet kan av naturliga skäl inte förbättra lönsamheten hos skogs- bruket som helhet betraktad eftersom det helt bygger på omflyttningar av medel mellan olika brukningsenheter eller för den enskilda enheten mellan olika tidsperioder. Risk före- ligger däremot att lönsamheten i skogsbruket kommer att ytterligare försämras.

Man talar också om att systemets uppgift är att premiera aktivitet och bestraffa inaktivi- tet. Med aktivitet menas då enbart slutav- verkning med därpå följande återväxtåtgär— der. Gallring och annan vård av den växande skogen räknas inte som aktivitet. En skogs- ägare som har ringa eller ingen tillgång på avverkningsmogen skog men ägnar sig åt vården av sina utvecklingsbara bestånd betraktas alltså som inaktiv och skall bestraffas. Att statsmakterna skulle inta en sådan attityd finner jag inte acceptabelt.

Därmed har vi kommit in på de olyckliga biverkningarna av förslaget som bl.a. beror på dess konstruktion. Man synes ha utgått från antagandet att varje enskild bruknings- enhet har i stort sett samma andel avverk- ningsmogen skog som genomsnittet i en region. Nu är det allmänt bekant att så inte är förhållandet. För säkerhets skull har jag låtit bearbeta alla de 450 Skogsbruksplaner som

skogsvårdsstyrelserna i tre utlottade län ett i vardera Norrland, Svealand och Götaland utarbetade under 1970 och 1971. Som väntat visar undersökningen att fastigheterna med avseende på andelen avverkningsmogen skog fördelar sig över hela registret från 0 % till över 90 %.

Ser man på hur systemet skulle för en period på 10—15 år slå vid en sådan vanlig sammansättning på fastigheterna så finner man följande:

Återväxtkostnaderna omfördelas så att den brukningsenhet som har en stor andel avverkningsmogen skog får hjälp med sina kostnader av den enhet som har liten eller ingen andel sådan skog. I många fall kan det röra sig om avsevärda omfördelningar. Jag finner inga sakliga skäl till ett system som underlättar finansieringen av återväxtarbeten för den som redan har stor andel slutavverk- ningsskog med genomsnittligt högre rotvär- den på bekostnad av den som har liten eller ingen sådan skog och huvudsakligen får göra uttag av gallringsvirke med lägre rotvärde. En ogynnsam bieffekt av systemet blir då med stor sannolikhet att bestånd som rätteligen borde vara kvar i produktionen och eventuellt gallras kommer att slutavverkas för att ägaren ska få premie för aktivitet. Vi kan alltså befara att få dels en olycklig. ytterligare ned- gång i andelen gallringsuttag dels en spridning av slutavverkningen ner i åldrarna under den normala omloppstiden. Följden blir en mins- kad tillväxt och en förlängd avvecklingstid för den äldre slutavverkningsmogna skog som det är mest angeläget att få ersatt med nya växt- liga bestånd.

De här beskrivna effekterna är en följd av systemets konstruktion i kombination med borttagande av skogsvårdslagens skydd för utvecklingsbar skog. Genom en avgift, som knyts enbart till innehav av slutavverknings- mogen skog, kunde dessa allvarliga bieffekter mildras eller upphävas. Kvar står emellertid min principiella invändning mot avgifts- och stödsystemet. Därjämte kan man räkna med att systemet blir administrativt betungande och att skogsvårdsorganisationens personal får ägna onödigt mycket tid åt en ganska inproduktiv åtgärd.

Utredningen har valt att inte närmare gå in på skogsvårdsstyrelsernas framtida arbetsupp- gifter och organisation utan föreslår att frågan överlämnas till en särskild organisationsut- redning. Jag ansluter mig till detta förslag men vill i anledning av utredningens allmänna och enligt min mening något oklara uttalande i slutet av kapitel ]] framhålla följande. Inom skogsvårdsorganisationen har nyligen gjorts en ingående analys av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet och roll i skogsbruket mot bak— grunden av utvecklingstrender inom detsamma. Resultatet har i slutet av 1970 överlämnats till utredningen. Denna analys bör kunna tjäna som utgångspunkt för den kommande organisationsutredningen.

Det råder enligt min åsikt ingen tvekan om att skogsvårdsstyrelserna även framgent bör vid sidan av sin myndighetsutövning bedriva en omfattande rådgivnings-, informations- och serviceverksamhet till skogsägarnas tjänst. De goda resultaten av en på detta sätt integrerad verksamhet, tillämpad under snart 70 år. är tillräckligt skäl för att inte i princip ändra arbetsformerna. Under allra senaste tid har domänverket visat intresse för att bedriva serviceinriktad verksamhet på den enskilda skogssektorn. Den föreslagna organisations- utredningens uppdrag bör i anledning härav inte begränsas till skogsvårdsorganisationen utan även avse domänverkets serviceverk- samhet på den enskilda sektorn.

Särskilt yttrande

av experterna Kilander. Knudsen. Wessén och Onnesjö

Undertecknade experter har sett som sin främsta uppgift att bidra med grundläggande sakkunskap från resp. verksamhetsområden. Vi har dock medverkat i utredningens över- läggningar i dess helhet och har därmed ansett oss ha rättighet och skyldighet att också föra fram våra personliga åsikter om verkningarna av utredningens förslag till skogspolitiska åtgärder.

Detta vårt särskilda yttrande tar upp ett antal synpunkter som framförts under utredningens gång, men som av olika skäl inte redovisas i betänkandets huvudtext. Beträf- fande innebörden av vår medverkan vill vi inledningsvis framhålla följande.

Under den första delen av utredningstiden insamlades och utvärderades stora mängder statistik och annat grundmaterial. Man stu- derade exempelvis tillgängliga prognoser på virkesbehov och virkestillgångar, statistiskt material om teknisk och strukturell utveckling i skogsbruket m.m. Denna materialgenom- gång kompletterades med ingående kontakter och överläggningar med myndigheter, orga- nisationer och olika företag inom branschen. Under de senaste åren har emellertid förhål- landena i många avseenden förändrats och sekretariatet har icke haft möjlighet att följa upp allt utredningsmaterial till ett aktuellt dagsläge. Bl.a. har nyare material om tillväxt och avverkningar i Sverige ej tillräckligt kunnat beaktas. De värderingar, som görs på grundval av utredningens betänkande bör därför enligt vår mening beakta att materialet

i vissa avseenden är ofullständigt.

Vi vill också påpeka att vi icke deltagit i arbetet med den s.k. modellkalkylen om kostnader för olika produktionsprogram, redovisad i betänkandets kapitel två.

Längre fram i detta yttrande motiverar vi närmare vår avvikande uppfattning om det s.k. avgifts- och stödsystemet. Denna avvi- kelse i grunduppfattning, i kombination med sekretariatets sätt att arbeta med bestämd målinriktning, har gjort att vi icke ansett oss kunna medverka i den delen av betänkandet.

Till utredningens huvudavsnitt vill vi foga följande kommentarer.

Mål för avverkningspolitiken

Utredningen utgår från den riktiga förutsätt- ningen att skogskapitalet, som delvis är överårigt, skall utnyttjas på ett ekonomiskt och optimalt sätt. Man preciserar detta såsom ett mål för avverkningarnas storlek i Sverige i början av 1980-talet. Målet anges sålunda (kap. 12) "För avverkningarna betyder detta att man vid mitten av 1970-talet bör nå en nivå på strax över 80 milj. m3sk och vid början av 1980-talet till intervallet 90—95 milj. m3sk".

Detta mål anges som ett resultat av utred- ningens bedömanden på basis av Skogshög- skolans rapport ”Avverkningsberäkning 1969" (AVB 69), övrigt material från riks- skogstaxeringen samt annan litteratur och statistik. Vi anser emellertid att man inte 1

förväg på detta sätt kan uppställa bestämda volymmålför avverkningen 10å 20 årframåti tiden.

Det nuvarande tillståndet med förekomst av överårig skog har uppstått på grund av att efterfrågan på ved har varit lägre än skogens avkastningsförmåga. Från skoglig synpunkt är det därför önskvärt att öka skogsindustrins produktion. Vi delar också den uppfattningen att det volymmässigt finns möjlighet till en väsentlig exportökning för skogsindustrins produkter och att det är ett stort intresse för landet att sådana möjligheter tillvaratas så långt det kan anses ekonomiskt.

Vi anser det rimligt att räkna med ett suc— cessivt ökat marknadsutrymme för skogsnä- ringens produkter på världsmarknaden.

När man ser framåt i tiden är det emellertid mycket svårt att med någon egentlig grad av säkerhet förutse en rad väsentliga faktorer som härvidlag styr den kvantitativa utveck- lingen. Vi avser då sådant som utvecklingen på exportmarknaderna, våra handelspolitiska och valutamässiga relationer med utlandet, vår tekniska konkurrenskraft etc.

Härtill kommer att det är mycket svårt att förutse den framtida ekonomiska tillgänglig- heten av våra marginella skogstillgångar. Rotvärdena varierar kraftigt beroende på trädens grovlek, avsättningsläge m.m. Fort- satt mekanisering skärper olikheterna i vissa avseenden och dämpar dem i andra. Med den i betänkandet förutsatta utvecklingen av pri- ser och löner är det inte osannolikt att man i framtiden kan riskera att vissa områden eller vissa typer av bestånd blir föga begärliga att skörda. Man kan också nära tätorterna möta en viss konkurrens mellan virkesproduktion och annan markanvändning, exempelvis för fritidsändamål. En betydande del av årsav- verkningen ligger i dessa avseenden på marginalen, varför smärre förskjutningar i grundläggande ekonomiska faktorer märkbart kan påverka den totala avverkningens storlek.

När man betraktar den skogsindustriella produktionens omfattning och det därmed sammanhängande virkesbehovet över en längre tidsperiod måste man dessutom beakta att produktionen med all sannolikhet kommer att variera kraftigt mellan enskilda år. Vi har

här att göra med en exportindustri, där en anpassning av utbudet till skiftande nivåer av efterfrågan kan vara motiverad, både lön- samhetsmässigt och handelspolitiskt. För— skjutningar av i 10 % i utnyttjandet av industriell produktionskapacitet torde få betraktas som ett minimum. Det är angeläget att så långt möjligt dämpa de störningar detta medför för sysselsättningen i skogsnäringens alla led. Detta bör, som diskuterats i betän- kandet, kunna ske genom en väl genomtänkt planering av arbetsprogram och lagerhållning.

I ett något längre perspektiv kommer också sambandet mellan industriproduktion och råvarubehov att påverkas av ökad recirkula- tion av fiberråvara, nya processer och bättre tekniskt utnyttjande av den totala virkesvolymen.

En hög avverkningsvolym är icke i sig själv ett primärt mål. Verksamhetens omfattning måste anpassas efter det bidrag som den marginella produktionen tillför folkhushållet. Att långt i förväg fastställa i tiden bestämda volymmål för landets totala avverkning sak- nar därför mening. Givetvis kan man göra prognoser på sannolik utveckling, men vår uppfattning är att en lO-års prognos i detta sammanhang måste betraktas som en gissning — mer eller mindre kvalificerad.

Under de senaste tio åren har årsavverk— ningarna snabbt ökat. Nu kända utvecklings- planer inom skogsnäringen visar att denna uppåtgående trend kommer att bestå under åtskillig tid och att man har att se fram mot ett fullt utnyttjande av skogarnas produktions- förmåga. Vi kan också konstatera, att vir- kesutbudet hitintills anpassats på ett smidigt sätt till förädlingsindustrins växande efter- frågan. Samtidigt har förädlingsindustrin vidareutvecklats tekniskt och strukturellt i accelererande tempo. De undersökningar och analyser av nuläge och utvecklingstendenser, som framlagts inom utredningen, ger enligt vår mening icke anledning till annat antagande än att denna naturliga anpassning till mark- nadens förutsättningar kommer att fortgå under den tid framöver som nu med någon grad av säkerhet kan överblickas.

Något behov av avverkningsstimulans [ form av ett kombinerat "avgifts- och stödsy-

stem ” av föreslagen typ föreligger alltså enligt vår mening inte.

Mål för återväxtpolitiken

Om skogsbruket skall drivas uthålligt måste man löpande sörja för en god återväxt. En lagfäst plikt att åstadkomma nöjaktig återväxt står enligt vår mening utanför varje diskus- sion, men givetvis måste man göra särskilda överväganden om hur stora resurser som i varje enskilt fall skall läggas ner på detta.

I kapitel två diskuteras en modellkalkyl om kostnader för olika produktionsprogram. Kalkylen är ett exempel på hur modern data- teknik kan användas för att belysa invecklade sammanhang, men den kan i sin nuvarande form inte användas som vägledning för prak- tiskt handlande. Anledningen därtill är att den i så fall måste grundas på data av väsentligt större omfattning och tillförlitlighet än vad som för närvarande finns tillgängliga. I betänkandet drar man visserligen inte några bestämda slutsatser av kalkylens resultat, men vi anser sättet att redovisa resultaten något vilseledande. Karaktäristiskt för lång- siktiga prognosmodeller är nämligen att osä- kerheten hos indata måste bli stor och att valet av räntefot är helt avgörande för resultatet. För att göra diskussioner om resultatet meningsfulla, måste man hatillgång till många alternativberäkningar med varierande ingångsvärden (t.ex. räntefot) så att olika resultat kan jämföras. Även med sådana alternativa kalkyler ger dock förfaringssättet endast en belysning av problemkomplexet. Förbättrad datainsamling och fördjupad forskning krävs om man vill nå ökade insikter i det ämnesområde, som kalkylen behandlar.

Vi vill emellertid framhålla, att vi delar utredningens uppfattning om att återväxtpo- litiken tills vidare skall bedrivas "efter i stort sett de linjer som gäller för närvarande”. Likaså anser vi det riktigt att reproduktions- skyldigheten utvidgas att omfatta även röj- ning. Detta förutsätter dock tillämpningsreg— ler med klara preciseringar.

Nuvarande skogsvårdslag ger tillsynsmyn- digheterna fullt tillräckliga möjligheter att vid behov kräva att säkerhet ställs för kostnader

som väntas uppstå i samband med nödvändiga återväxtåtgärder efter en slutavverkning. Vi anser därför icke något behov föreligga av" särskilt avgifts- och stödsystem för finansie- ring av återväxtåtgärder.

Skogsvårdslagen

Till föreslagna förändringar i skogsvårdslag- stiftningen vill vi foga ett understrykande av skogsbrukets långsiktiga inriktning och därav följande behov av hållbara grundprinciper för praktiskt handlande.

Skogspolitiken bör enligt vår mening syfta till att medge långsiktig skörd av den årliga tillväxten på den självgenererande naturtill- gång som våra skogar utgör. För närvarande finns inget sakunderlag för att ersätta denna princip om långsiktigt handhavande av en naturtillgång med kortperiodiga riksdagsbe- slutpå sätt som utredningen föreslår.

Vi anser det därför angeläget att lagstift- ningen i en inledningsparagraf eller på annat lämpligt sätt ger uttryck för samhällets långsiktiga syn på skogsbruket och på att skogsbruket, inom sålunda givna ramar, skall drivas efter företagsekonomiska grund— principer.

Om, mot vår förmodan, utvecklingen skulle gå därhän att vissa skogar sköts på sätt som uppenbart strider mot samhällets intentioner, bör detta mötas med selektiva åtgärder, exempelvis i form av vanhävdslagstiftning.

Skogsbrukets planering

I princip skall planering genomföras av den som ansvarar för genomförande och för resultat. I den övergripande planeringen blir det emellertid naturligt med en samverkan både mellan näringens olika intressenter inbördes och mellan dem och myndigheterna. En speciell uppgift för det allmänna blir då att medverka med statistik och annat pro- gnosunderlag.

Denna vår grundsyn på det allmännas roll i planeringen har inte klart kommit fram i betänkandets huvudtext.

Vi delar utredningens uppfattning att till- gängligt planeringsunderlag i form av statistik

och prognosmaterial bör förstärkas främst på så sätt, att Skogshögskolan får ökade resur- ser. Bl.a. är det angeläget att man bättre kan följa utvecklingen av de årliga avverkningarna och fördjupa de s.k. avverkningsberäkning- arna. Det är också viktigt att man låter vårt skogsbiologlska kunnande ta formen av alternativa produktionsprogram, där man belyser konsekvenser av skilda avverk- ningsalternativ.

Regionalpolitik

Utredningen framhåller att skogspolitik och regionalpolitik är två skilda begrepp. Avsnit- tet om regionalpolitik har därför fått en kort utformning, fastän förändringar i skogspoli- tiken ofta kan få regionalpolitiska återverk- ningar av stor betydelse. På samma sätt kan många arbetsmarknadspolitiska åtgärder få indirekta skogliga effekter. När man utformar skogspolitiken måste man därför närmare utreda samspelet mellan denna och andra åtgärder av här nämnt slag. Samhällets mål och medel inom dessa olika områden måste således utformas på ett enhetligt sätt.

Avgifts- och stödsystemet

Som vi inledningsvis framhållit har vi av flera skäl inte ansett oss kunna tillstyrka det före- slagna avgifts- och stödsystemet såsom instrument för styrning av avverknings- och reproduktionsåtgärder mot i förväg bestämda mål. Några av våra invändningar har fram- förts i avsnitten ovan. Därtill vill vi under- stryka att det material som förebragts inom utredningen i vad avser utvecklingen hitintills och förutsättningar för framtiden icke sakligt motiverar något styrningsinstrument av detta eller liknande slag. I stället tolkar vi materialet så, att en fortsatt progressiv utveckling är på väg både inom skogsbruket och på föräd- lingssidan. Det föreligger en uppenbar risk att införandet av ett system med så genomgri- pande och radikala verkningar inom skogs- näringen i stället på ett allvarligt sätt skulle hämma utvecklingen och ge snedvridningar.

Oavsett denna viktiga synpunkt om behovet av den föreslagna åtgärden måste vi dessutom

konstatera, att det inte finns data om skogs- brukets förutsättningar i skilda delar av lan- det, så att man med rimliga krav på rättvisa och objektivitet kan åstadkomma föreslagen indelning av fastigheterna i bestämda avgiftsklasser. En administrativ apparat som skall ansvara för en sådan klassning och för- dela avgifter och stödbelopp måste bli mycket kostnadskrävande. Eftersom det också är fråga om betydande omfördelning av ekono- miska resurser mellan enskilda företagare och enskilda regioner i landet måste man också ställa höga krav på kontroll och besvärsrätt. Bl.a. kommer den nödvändiga fältkontrollen av skogsägarnas deklarationer att bli mycket arbetskrävande och svårhanterlig.

Vi vill också påpeka, att det föreslagna systemet i många fall direkt skulle missgynna skogsbruk som bedrivits efter progressiva metoder före systemets införande till förmån för dem som hitintills släpat efter med avverkning och reproduktion.

Beträffande förslagets detaljer vill vi dess- utom framhålla följande.

Vi anser det oriktigt och ifrågasättert. o. m. möjligheten att frilägga systemet från sam- hällets skattesystem i övrigt. Systemet kan rimligen inte undgå att förskjuta fastighets- värden och därmed på sikt taxeringsvärden, skatteunderlag och kreditförutsättningar.

Frågan om räntekostnader och räntefavörer är inte tillräckligt belyst. En fastighet bevuxen med enbart yngre skog kan under flera lO—tal år få avgifter som vida överstiger återbetalade stöd. Skall då skogen förtidsavverkas för att finansiera avgifterna efter den lO-åriga kre- dittidens slut?

Deklarationer om skogsmarkens fördelning på avgiftspliktiga bestånd i olika klasser skall avges vart 5:e år och dessutom efter större förändringar såsom exempelvis kalhuggning. Den administrativa redovisningen och kont— rollen av detta måste bli mycket kostnads— krävande och präglas av stor osäkerhet.

Begreppet ”rekreationsfastighet” kommer att bli mycket svårt att definiera och undantag av vissa små fastigheter innebär väsentliga administrativa komplikationer.

Förslaget premierar slutavverkningar och det försämrar sålunda förutsättningarna att

bedriva gallring. Konsekvenserna av en sådan förskjutning är icke fullständigt belysta i utredningen.

En viktig principfråga är hur myndigheterna skall tillgodose berättigade krav på att syste- met icke verkar snedvridande på virkes- marknaden och att de avverkningsvolymer som systemet avser att frambringa finner avsättning på ekonomiskt godtagbara villkor.

Med hänsyn till den kostnadskrävande administrationen och de stora individuella orättvisorna och omfördelningen av ekono- miska resurser skogsägare och regioner emellan finner vi systemet orealistiskt. Det är också anmärkningsvärt att man icke gjort några som helst praktiska försöksberäkningar om systemets verkningar på kort och lång sikt.

Särskilt yttrande

av experterna Kilander och Wessén

Utredningen har på ett förtjänstfullt sätt dokumenterat det privatägda skogsbrukets

förmåga

. att förse skogsindustrin med råvara ' att anpassa sig till marknadens krav . att utveckla samverkan och rationalise— ringsformer . att successivt öka sin skogsproduktion, osv. Utredningen har i stort sett begränsat sig till att betrakta privatskogsbruket som grupp medan den individuella brukningsenhetens, dvs. den rena skogsfastighetens och det kombinerade företagets, förhållanden och problem kommit i skymundan.

Till den del frågorna har behandlats har det gällt rena skogsbruksföretag. Dessa ökar i antal genom nedläggningen av jordbruk. Betydande svårigheter är emellertid förenade med uppbyggnaden av rationella skogsbruks- företag som kan ge ägaren/brukaren full sys- selsättning. Speciellt gäller detta finansie- ringsfrågorna. Bland de övriga åtgärder av skogspolitisk art som behövs för att undanröja sådana svårigheter märks i första hand att man jämställer skogsbruksföretaget med jord— bruksföretag och med kombinerade jord- och skogsbruksföretag vid tillståndsgivning enligt jordförvärvslagen och vid beviljande av lånegarantier.

Vad gäller den kombinerade brukningsfor— men jordbruk—skogsbruk har utredningen endast konstaterat att den i areellt avseende har minskat och väntas minska ytterligare.

Även om nedläggningen av jordbruk fortgår — dock inte i samma takt som tidigare — utgör de kombinerade jord- och skogsbruksföreta- gen en betydande del av vår skogsnäring och kommer under överskådlig tid att fylla en viktig funktion i samhället. Enligt vår erfa- renhet är jord- och skogsbruksföretagen i bygder, där förutsättningar finns för kombi— nationen, en attraktiv företagsform.

Under senare år har bl. a. Gerhard Larsson1 och Jordbrukets Utredningsinstitut2 i modell- kalkyler för kombinerade företag visat att jordbruk—skogsbruk är lämpliga komple- ment till varandra även i andra avseenden. Kombinationen ger således fördelar vid finansiering, likviditets- och arbetskraftspla- nering. Genom varierande intensitet i jord- bruksdriften kan lantbruksföretagen visa stor anpassbarhet. Skogsbruksdelen kan inom vissa gränser anpassas till konjunktursväng- ningar för olika sortiment, sysselsättningsläge m.m.

Samtidigt som jord- och skogsbrukaren kan tillgodogöra sig fördelarna av det mindre företagets intensiva driftsform har han numera tillfälle att utnyttja väsentliga stor- driftsfördelar genom att delta i samverkan eller köpa tjänster utifrån. Detta gäller inte endast direkta arbetsinsatser i skogsbruket,

* Gerhard Larsson: Kombination jordbruk— skogsbruk. Studier av företagsekonomiska kon— sekvenser. Stockholm 1972. Meddelande från Institutionen för fastighetsteknik 4:12.

2 Ekonomisk jord- och skogsbruksplan. Med- delande från Jordbrukets Utredningsinstitut 5—70.

såsom avverkning och skogsvård, utan även köp av sådana tjänster som planläggning, bokföring, skatterådgivning m. m.

De kombinerade företagen har i hög grad bidragit till att bosättning finns kvar i trakter, där jordbruksdelen är relativt liten. Det bör även i framtiden vara en angelägen uppgift för samhället att bibehålla denna företagstyp. Om detta skall vara möjligt måste samhället vara berett att föra en politik som underlättar företagstypens vidareutveckling. De stödåt- gärder som behövs har inte karaktären av generella subventioner utan sammanhänger med svårigheter i samband med generations- växlingar och nyetableringar, med den prio- ritering som nu sker vid förvärvsprövningen till förmån för förädlingsföretagen, som inte utsätts för generationsväxlingar, med finan- siering av strukturförändringar m.m. Då brukarnas åldersfördelning för närvarande är sådan att en omfattande generationsväxling kan väntas inom de närmaste åren, är det angeläget att här påvisade problem snabbt bringas till lösning.

Här framförda synpunkter talar även för ett för skogsbruket och jordbruket gemensamt rationaliseringsorgan.

Särskilt yttrande

av ledamoten Wikberg

Arbetet inom Skogspolitiska utredningen —— i det följande betecknad SPU —— har på olika sätt klarlagt, att hela det svenska skogsbruket i sin grundläggande målsättning utgår från likartade och samhällsekonomiskt präglade värderingar. Alla ägarekategorier arbetar aktivt för att uppnå ett rationellt, långsiktigt skogsbruk med hög och uthålligt växande virkesproduktion. Virkesflödet mellan skogsbruk och skogsindustri har under hela efterkrigstiden fungerat väl. Trots en snabb expansion och trots stora konjunkturväx- lingar och andra yttre störningsmoment har den svenska skogsindustrin erhållit en tryggad råvaruförsörjning från skogsbruket.

Skogsindustrins växlande efterfrågan har ibland ställt leveransskogsbrukets förmåga att snabbt öka eller minska avverkningsvolymen på svåra prov. Genom att det organiserade privatskogsbruket på kooperativ bas, byggt upp egna skogsindustrier har man dels höjt skogsbrukets möjliga avverkningsnivå, dels berett även privatskogsbruket möjlighet att kunna planera verksamheten med utgångs- punkt från ett jämnare virkesflöde mellan skogsbruket och skogsindustrin.

Vårt skogsbruk drivs och utvecklas på den gemensamma kunskapsbas som vetenskap- liga framsteg och vunna erfarenheter inom hela näringen utgör. De stora skillnaderna i fråga om klimatiska, transportgeografiska och bebyggelsemässiga förutsättningar kan med- föra skillnader i uppfattningar om den inrikt- ning och den takt varmed skogsbrukets fort-

satta förändringar bäst skall ske.

På samma sätt föranleder skillnader i driftsformer, betingade av olika ägare- och integrationsförhållanden m.m., också varia— tioner i skogsbrukets inriktning på kort och lång sikt. i synen på sysselsättningsfrågor inom företaget och bygden osv. Enligt min uppfattning har utredningen behandlat dessa och vissa härtill gränsande frågeställningar så snävt att viktiga aspekter på dem blivit undanskymda.

Skogsbrukets långsiktiga produktionsmål

Om man från statens sida önskar formulera och förankra en långsiktig skogspolitik i den politiska beslutsprocessen är det rimligt att man också preciserar långsiktiga tillväxtmål och hur de skall kunna uppnås genom för- ändring av produktionsförutsättningarna.

SPU har enligt min mening visat alltför ringa intresse för skogsbrukets långsiktiga tillväxtmöjligheter. I stället har man valt att med stöd av en ”puckelfilosofi” förorda att skogsbruket under något årtionde skall styras till en avverkningsnivå som väsentligt över— stiger skogens löpande tillväxt. Gentemot en aktuell tillväxtnivå av 77—78 milj. mask/år föreslås en avverkningsnivå av 90—95 milj. mask/år.

Om man på politisk väg önskar åsidosätta skogsbrukets långsiktiga inriktning på suc- cessivt stigande avkastning för att i stället exploatera genom delvis avveckling av

befintligt skogskapital, bör före sådana beslut de långsiktiga konsekvenserna redovisas.

En senare volymnedgång i avverkningarna efter exploateringsperioden kan för skogs- bruket, skogsindustrierna och berörda sam- hällen innebära så många risker för inopti- malförluster, kapitalförstöring och syssel- sättningssvårigheter att man i förväg bör klarlägga hur de skall bemästras. En krymp- ning av den svenska skogsnäringen skulle enligt min mening i nuläget förorsaka allvar- liga samhällsproblem. Det finns skäl att anta att detta också skulle bli fallet i framtiden.

Vad skogsbruket och skogsindustrin behö- ver för att nå tillfredsställande avverknings- nivå är fortlöpande kalkylunderlag från riks- skogstaxeringen med ökad säkerhet i uppgif- terna för mindre geografiska områden. I jämförelse med nu behövs också Skogshög- skolans fackmässiga analyser av vad olika förändringar i skogsbrukets tillväxtförutsätt- ningar kommer att medföra för virkesskör- dens volym, kvalitet och tidsmässiga utfall.

I den mån kalkylunderlag kan framläggas över såväl kostnader som effekter av olika tillväxtstimulerande åtgärder blir det vidare möjligt för samhället och skogsnäringen att överväga om det t.ex. av samhällsekono- miska skäl kan vara motiverat att skogsbruket stimuleras till högre tillväxtnivå och därmed senare även högre avverkningsnivå än vad Skogsföretagen finner företagsekonomiskt försvarbar.

Nya faktorer sänker den möjliga virkesproduktionen

Det måste i detta sammanhang också upp- märksammas att en rad faktorer synes komma att påtagligt begränsa skogsbrukets möjlighe- ter att upprätthålla en hög tillväxtnivå.

Det bör sålunda klarläggas hur den kort- siktigt tillgängliga virkesskörden påverkas av att andelen gallringsvirke varieras i förhål- lande till andelen slutavverkningsvirke. Andra områden som behöver belysas är hur virkesskörden påverkas när användningen av skogsgödsling och vissa bekämpningsmedel i skogsbruket varieras och begränsas av miljö- skäl. Den pågående försurningen av skogs-

marken torde medföra en långsiktig sänkning av tillväxten och därmed av virkesskörden, men dagens kunskap är begränsad om stor- leksordningen av denna effekt. (Jfr Hushåll- ning med mark och vatten. SOU l97lz75, s. 157.) Det är känt att senare års uppläggning av obarkat virke i skogen fört med sig att insektsangrepp på den växande skogen sänker virkesproduktionen, men inte heller storleks- ordningen av dessa produktionsförluster är klarlagd.

När skogsbrukets och skogsindustrins framtida produktionsnivå skall planeras behövs bättre kännedom om hur olika fakto— rer påverkar virkesskörden. Det är därför enligt min mening inte möjligt att utan vidare genom politiska beslut avgöra att landets avverkningar skall fastställas till en viss nivå oberoende av biologiska, ekonomiska och marknadsmässiga förutsättningar.

Virkesskördens storlek beroende av gallringsintensitet

Skogsbruket kan varieras i fråga om sätten att sköta skogsbestånden och att tillvarata vir— kesskörden. Skogshögskolans högre avverk- ningsalternativ (1969 alt. c—d bygger på för— utsättningen att 60—70 procent av avverk- ningsvolymen tas ut i form av slutavverkning och 30—40 procent i form av gallring. Om denna förutsättning upphör att gälla måste de presenterade avverkningsprogrammen revideras.

Arbetskraftsbehovet kan vid lägre gall- ringsintensitet sänkas påtagligt samtidigt som man får acceptera ränteförluster genom senareläggningen av virkets genomsnittliga tillgänglighet för försäljning och förädling. Samhällsekonomiskt är det därutöver av speciellt intresse att notera att ett skogsbruk baserat på 90 procent slutavverkning lämnar en väsentligt lägre virkesskörd än ett skogs- bruk baserat på 70 procent slutavverkning. För ett renodlat leveransskogsbruk inriktat på extensiv stordrift liksom för ett enskilt industriföretag som anser sig kunna kompen- sera ett virkesbortfall i det egna skogsbruket med motsvarande marginalköp från andra leverantörer kan alternativen jämföras med

strikta räntabilitetsmått utan hänsyn till den totala virkesskörden.

För samhället borde emellertid de sam- hällsekonomiska kostnaderna i form av undersysselsiittning i skogsbygderna i för- ening med lägre skogsindustriell produktion och export medföra en annorlunda kalkylsi- tuation. Samhällets eventuella intresse av hög virkesproduktion kan motivera en annan målsättning för skogspolitiken i gallringsfrå- gan än vad renodlade mekaniseringsambitio- ner kan ge upphov till.

För att belysa gallringsandelens betydelse för den tillgängliga avverkningsvolymen hän- visas till den virkesbalansutredning som SCA, MoDo och NCB gemensamt utförde våren 1970 på grundval av data som erhållits från riksskogstaxeringen. Utredningen avsåg det s.k. Industriområde I, dvs. landet norr om Hälsingland. Följande slutsatser kan läsas i rapporten:

"Arbetsgruppen har vidare konstaterat att Skogshögskolans avverkningsberäkningar förut- sätter en gallringsintensitet i skogsbruket som inte längre har aktualitet för mer än en del av det norr- ländska skogsbruket. lnom Industriområde I ingår nämligen i den föreslagna volymen över IO cm i alt. c inte mindre än 32 % gallringsvirke, varav 27 % för barrvirket och 59% för lövvirket. Den faktiska andelen gallringsvirke har emellertid under de senaste årens avverkningar visat en starkt sjun- kande trend. Som jämförelse kan sålunda nämnas att SCA anger 15 % och MoDo 25 %. Domänverket uppger att en väsentlig sänkning är aktuell från tidigare över 20 % ner till storleksordningen 10—15 %. Privatskogsbruket synes däremot i medeltal ligga på en andel som närmare överens- stämmer med Skogshögskolans förutsättningar.

I konsekvens härmed har gruppen såsom ett program för I970-talet korrigerat den genomsnitt- liga andelen gallringsvirke i bruttoavverkningen från 32 till 20 %. I samförstånd med professor Nils- Erik Nilsson vid Skogshögskolans institution för skogstaxering har samtidigt slagits fast att bortfallet av gallringsvirke icke kan kompenseras genom ytterligare ökning av slutavverkningsarealerna utan att betydande produktionsstimulerande åtgärder insättes som kompenserar bortfallet. För de när— maste årtiondena måste därför den lägre volymen gallringsvirke t.v. beaktas genom motsvarande reducering av den totala avverkningsvolymen."

I utredningens Virkesbalanser konstatera- des att av en rundvirkestillgång brutto av 694 milj. f3tr måste man göra en reduktion med 100 milj. f3tr (3 milj. ma, fast mått) som en följd av

att gallringsandelen bedömdes bli 20 procent i stället för Skogshögskolans förutsatta 32 procent.

Innan stora delar av skogsbruket hunnit gå över till ett skogsbruk med starkt minskade gallringsuttag bör Skogshögskolan enligt min uppfattning utarbeta alternativa avverk— ningsberäkningar, där effekterna av olika gallringsandelar och olika omfattning av slut- avverkningsarealerna blir analyserade för olika ägarekategorier och olika delar av landet.

Privatskogsbrukets driftsformer

De skillnader i skogsbrukets olika driftsfor- mer, vilka betingas av ägandeförhållanden, tar sig främst uttryck i vissa gradskillnader i en rad avvägningsfrågor mellan t.ex. det indu- striintegrerade skogsbruket och privatskogs- bruket. I det följande exemplifieras några områden, där sådana gradskillnader finns och vilka konsekvenser de kan ha i praktiken.

A vvägning virkesproduktion — teknik — sysselsättning

För de privata skogsägarna är tidpunkten och kvalitetsutfallet för avverkningarna betydel- sefulla faktorer för det ekonomiska resultatet. En relativt hög gallringsandel är därför naturlig och motiveras dessutom av att den enskilde skogsägaren ofta har ett personligt intresse av sysselsättningsmöjligheter i byg- den. Att generellt försöka ersätta tillgängliga människor med kapitalkrävande högmekani- sering är därför i många fall mindre angeläget inom privatskogsbruket än vad det kan vara hos andra ägarekategorier.

Värdeproduktion och konjunkturanpassning

Skillnaderna i virkesvärde per kubikmeter är mycket stora mellan olika sortiment. För att skogsbruket skall kunna tillgodogöra sig de ekonomiska fördelarna av specialsortiment erfordras emellertid en relativt hög flexibili-

tet. En sådan kan vara kostsam och ivissa fall t.o.m. praktiskt omöjlig att åstadkomma inom ramen för storskogsbrukets arbetsformer.

Som en följd härav erbjuds möjlighet till högre bruttointäkter för den del av skogsbru- ket som kan upprätthålla tillräcklig flexibilitet och personlig ledning av avverkningsarbetet och därigenom tillgodose marknadens behov av olika specialsortiment. Dessa förutsätt- ningar finns ofta inom privatskogsbruket och speciellt inom den del, där skogsägarnas självverksamhet är hög, såsom i det kombi- nerade jord— och skogsbruket.

Självfallet har uttagen av dessa specialsor- timent även samhällsekonomisk betydelse eftersom de innebär ett höjt produktionsvärde både för skogsbruket och för efterföljande förädling samt — i förekommande fall — för export.

Sysselsättning i glesbygderna

Privatskogsbruket _ och speciellt det kom- binerade jord- och skogsbruket—erbjuder av bl.a. ovanstående skäl en högre sysselsätt- ning per arealenhet eller per producerad kubikmeter än bolags- och statsskogsbruket inom samma regioner. För privatskogsbruket är det också angeläget att upprätthålla en bestående sysselsättning inom en kommun eller region. Därmed lämnar privatskogsbru- ket också sin medverkan till upprätthållande av samhällelig service.

Skogsbrukets kombination med jordbruk är nu liksom tidigare mycket värdefull för berörda människor och har i en 1972 framlagd utredning verifierats av professor Gerhard Larsson.! Även i kombination med annan sysselsättning har eget skogsinnehav visat sig kunna fylla angelägna behov.

Ny regleringsmodell

De paragrafer i skogsvårdslagen som har till uppgift att begränsa slutavverkningarna föreslås nu utgå. vilket SPU:s ledamöter är eniga om. Den logiska konsekvensen av detta förslag borde rimligtvis vara att skogsföreta- gen i fortsättningen själva inom samhällets

allmänna ramar får ta ansvar för skogsbrukets avverkningar.

Utredningsmajoriteten vill emellertid inte avstå från en möjlighet till direkt statlig styr- ning och föreslår samtidigt en förändring av formen för reglering. I stället för lagstiftning med ett ämbetsverk för tillämpningsföre- skrifter och övervakning föreslår man nu dessutom politiska beslut och hårda ekono- miska styrmedel samt ett ämbetsverk, vilket med egen planering förbereder besluten och verkställer detaljstyrningen med avgifter och bidrag som ekonomiska maktinstrument.

Man tycks förutsätta att statlig planering, statlig reglering och statlig styrning ger auto- matiska garantier för högsta samhällsekono- miska resursutnyttjande. Utredningsarbetet har enligt min uppfattning i hög grad präglats av ett sådant synsätt.

Jag kan inte ansluta mig till att sådana vär- deringar skall läggas till grund för vårt lands skogspolitik.

De behov av statliga insatser för att skaffa planeringsunderlag som föreligger — framför allt i form av rullande riksskogstaxering med fortlöpande alternativa Virkesbalanser och belysning av olika variabla produktionsfak- torers effekter på virkesproduktionen — bör även i fortsättningen handläggas av Skogs- högskolan. All egentlig planering bör liksom nu ombesörjas av de ansvariga skogsföreta- gen själva samt i någon mån av virkesmark- nadens parter och skogsnäringens olika bransch- och intresseorganisationer.

Enighet om skoglig återväxtlag — lagtillämp- ningen en viktig fråga

Nuvrm—de skogsvårdslag reglerar inte endast skogsagrnzs rätt att avverka sin skog utan också deras skyldigheter att sörja för åter- växten. SPU föreslår nu att dessa skyldigheter utvidgas att gälla alla icke nöjaktiga skogsbe- stånd oberoende av när och hur de uppkom- mit. Detta innebär att man i fortsättningen skulle göra skogsägarna ansvariga — även i

'Gerhard Larsson: Kombination jordbruk— skogsbruk. Studier av företagsekonomiska kon- sekvenser Meddelande från Institutionen för fastighetsteknik 4:12

ekonomiskt hänseende _- för att t. ex. sanera de söndertrasade bestånd och kalmarker med icke nöjaktig återväxt, vilka befinner sig i detta tillstånd därför att skogsägarna tidigare uppmanats till olämpliga avverknings- och återväxtåtgärder när den statliga myndigheten tillämpat gällande skogsvårdslag.

Från skogsbrukets sida är man givetvis inställd på att rätta till även sådana misstag och en stor del av detta arbete har redan utförts av skogsägarna. Det bör emellertid kunna ses som ett rättssäkerhetskrav att om man lagstiftningsvägen gör skogsägarna eko- nomiskt ansvariga i sådana fall måste det samtidigt finnas garantier för att de ekono- miska konsekvenserna inte oskäligt belastar dessa skogsägare.

A t'gifts- och stödsystemets inverkan på privatskogsbruket

Utöver de negativa konsekvenser av det föreslagna avgifts- och stödsystemet för skogsbruket i sin helhet, vilka belysts i reservationer och särskilda yttranden, medför systemet enligt min uppfattning påtagliga nackdelar speciellt för privatskogsbruket. Till dessa hör verkningarna på virkesmarknaden. Det är min uppfattning att systemet innebär ett sådant åsidosättande av prismekanismen på virkesmarknaden att Ieveransskogsbruket förutsättes finna det motiverat att försöka sälja en maximalt avsättningsbar virkesvolym även vid en för skogsbruket ogynnsam pris- sättning på virket.

Skogsbruk och skogsindustri bör enligt min mening uppfattas som likvärdiga affärs- och samarbetspartners med ömsesidiga anspråk på anpassning och hänsynstagande. Om trots tillgång till gemensamt planeringsunderlag industrin mot förmodan skulle göra utbygg- nader utan att ta hänsyn till skogsbrukets långsiktiga produktionsförmåga kan det inte vara samhällets uppgift att på skogsbrukets bekostnad och med långsiktiga negativa effekter för samhället i övrigt lösa industrins interna problem.

SPU:s förslagtillavgiftssystem kaninte ens såsom teoretisk tankemodell anses rimlig i något annat fall än för det konstruerade

"normalskogsbruk", där åldersfördelningen är jämn och där skogsägaren bortser från systemets alla inbyggda bieffekter och möj- ligheter att utnyttjas på icke avsedda sätt. En mycket liten andel av Skogsföretagen liknar denna teoretiska företagsmodell.

Förslaget premierar de skogsföretag, vilka under längre tid tillämpat en återhållsam avverkningspolitik och sparat äldre avverk- ningsmogen skog. Förslaget premierart. o. m. sådana skogsföretag, vilka hittills åsidosatt eller uppskjutit att göra återväxtåtgärder och nu med stödets hjälp kan få dem utförda utan kostnad.

Förslagets premiering av hittills passiva skogsföretag sker på bekostnad av de företag. vilka hittills drivit sitt skogsbruk på för sam- hället önskvärt sätt, dvs. genomfört slutav- verkningar och aktiva återväxtåtgärder. För- slaget drabbar också alla skogsägare vilka under senare år på grund av nyetablering med stor skuldsättning varit tvungna att göra stora avverkningar med åtföljande åter- växtåtgärder.

Enligt förslaget skall fastställda normbe- lopp per hektar utbetalas oberoende av till- lämpad återväxtmetod. Man kan inte bortse från risken att vissa skogsföretag av detta skäl i större utsträckning än nu kommer att välja billiga metoder, såsom naturlig föryngring, även på marker där man normalt skulle ha valt en ambitiösare återväxtmetod, såsom plante- ring. Visserligen kan det därigenom bli en senareläggning av produktionen men detta kompenseras delvis av att det också dröjer längre tid innan beståndet börjar belastas med avgifter.

Förslaget att premiera slutavverkningar innebär att gallringarna relativt sett blir i motsvarande mån missgynnade. Gallringarna har redan nu företagsekonomiskt låg lönsam- het men är en förutsättning för att skogsbruket skall kunna bl. a. upprätthålla ett högt utbyte av värdefullt gagnvirke i den totala avverk- ningsvolymen. Med det nu framlagda försla- get riskerar man att sänka skogsbrukets möj- liga värdeproduktion. Även i detta avseende missgynnas privatskogsbruket, eftersom detta som tidigare nämnts har motiv för hög gallringsintensitet.

Skogsbruket i och arbetsmark- nadspolitiken

Samhällets näringspolitik bör enligt min upp- fattning präglas av konsekvens och enhetlig- het i sina olika yttringar. Skogspolitiken måste därför vara samstämd med samhällets regio— nal- och arbetsmarknadspolitik i övrigt så som den utformats och i sina huvuddrag accepte- rats av en bred opinion.

Inom de regioner av landet där skogsbruket svarar för en väsentlig andel av totala syssel- sättningen måste det anses rimligt om sam- hället i relativt hög grad önskar utnyttja skogsbrukets möjligheter till meningsfull sysselsättning. Man kan emellertid konstatera att inom dessa regioner föreligger iallmänhet sedan länge mer eller mindre konstanta svå- righeter att upprätthålla sysselsättningen. Orsaken till dessa svårigheter är framför allt den under 1960-talet för modernt näringsliv extremt stora bortrationaliseringen av arbetskraft från skogsbruket och jordbruket.

Hittills har man från de centrala samhälls- organens sida haft en benägenhet att betrakta en forcerad minskning av sysselsättningen inom bl.a. skogs- och jordbruket som en önskvärd och ofrånkomlig process. Inte minst bland ledande representanter för såväl arbetsgivare- som arbetstagareorganisatio- nerna förutsatte man länge att de friställ- ningar, som uppkom genom att takten i mekanisering och strukturomvandling force- rades, skulle få till följd att berörda människor regelmässigt erhöll bättre anställningar i andra företag och allmänt högre levnadsstandard. Erfarenheterna har emellertid visat att denna omställningsprocess inte fungerar så som modellens tillskyndare förutsatt.

Dessa erfarenheter utgör en vägande anledning till att nya medel inom regionalpo- litiken kommer att bli nödvändiga och att skogsbrukets roll i regionalpolitiken måste bli en fråga av största betydelse. Så t.ex. kan exemplifieras att ett fullständigt genomfö- rande av det avverkningsprogram avseende Industriområde I och som här tidigare refere- rats, beräknas ge sysselsättning åt ca 4000 årsarbetande per år (Sysselsättning i gles-

bygder, Glesbygdsutredningen Ds In 1972: 8, s. 25).

Betraktat i ett samhällsekonomiskt per- spektiv är det enligt min mening felaktigt att vid utformningen av skogspolitiken förutsätta att skogsbrukets mekanisering och syssel- sättning även i fortsättningen skall utvecklas oberoende av vilka regionala sysselsättnings- mål man önskar uppnå och oberoende av vilka sysselsättningsalternativ som står till buds. I samband med att olika samhälleliga resurser fördelas för att styra den befolknings— och sysselsättningsmässiga fördelningen i landet bör det uppmärksammas att i den fortlöpande avvägningen mellan manuella och maskinella insatser är skogsbrukets sysselsättningsnivåi betydande utsträckning anpassningsbar.

Skogsbruket [ extrema lägen

Ett speciellt problem i samband med skogs— brukets slutavverkningar utgör den samman- lagda kalhyggesareal som det under senare år påtalats att vissa skogsföretag under en kort tidsperiod ansett sig böra lägga ut inom vissa regioner. Utöver eventuella klimateffekter och biologiska problem synes man därigenom även komma i konflikt med lokala och regio- nala intressen av uthålligt sysselsättningsun- derlag, lokala sågverks behov av uthållig vir- kesförsörjning osv. För berörda människor och kommuner inom sådana regioner, där en konfliktsituation av detta slag kan bli aktuell torde finnas intresse av att frågan blir belyst, hur man skall kunna säkerställa uthålligheti sådana bygders skogsbruk. sysselsättning och samhällsservice vid en ansvarsmedveten regionalpolitik.

Med nuvarande virkespriser och trans- portkostnader finns betydande skogsarealer i inre Norrland, från vilka det avverknings- mogna virket inte i nuläget kan tas tillvara på företagsekonomiska grunder. Det virkes- värde som kan utvinnas vid avverkning räcker inte för att täcka avverknings— och transport- kostnader samt nödvändiga återväxtåtgärder. Vid en samhällsekonomisk bedömning kan det emellertid trots detta finnas anledning att ta tillvara även dessa virkestillgångar, dels för att öka råvarubasen för skogsindustrin, dels

för att öka sysselsättningen iberörda bygder. I en strävan att uppnå avsedd effekt kan givetvis olika slag av stimulansåtgärder utnyttjas. Av tänkbara åtgärder bör bl.a. framhållas sådana som kan sänka transport- kostnaderna. I nuvarande regler för statligt transportstöd lämnas virkestransporterna utanför.

Skogsbruket och miljöfrågorna

Skogsbrukets stora flexibilitet i fråga om skötsel- och avverkningsmetoder ger — för- utom ovan påvisade möjligheter för olika skogsägarekategorier att tillgodose skilda målsättningar — också varierande grad av miljöpåverkan. Skogsbrukets olika ägareka- tegorier är positivt inställda till att vid skogs- brukets bedrivande ta hänsyn till allmänhe- tens fritidsintressen. Det är dock uppenbart att konfliktsituationer kan uppstå.

Privatskogsbrukets driftsformer innebär i allmänhet mindre störande ingrepp i land- skapsbilden och i den skogliga miljö som all- mänheten önskar ha tillgång till. Kalhyggena har genomgående mindre omfattning och hari regel utsatts för mindre radikal påverkan. Jordbrukets och bondeskogsbrukets fasta bebyggelse och bibehållande av öppen bygd utgör en påtaglig tillgång för allmänhetens möjligheter att på ett meningsfullt sätt utnyttja naturen för fritids- och rekrea- tionsändamål.

Enligt min uppfattning är det möjligt för staten att på ett positivt sätt utöva inflytande på skogsbrukets hyggesstorlekar och hygges- behandling. En ökad satsning på skogsbrukets utvecklingsarbete vad gäller maskiner och metoder lämpade för mindre behandlingsen- heter borde komma till stånd.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden. hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 3 juni 1965.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för jord- bruksdepartementet, statsrådet Holmqvist. fråga om utredning rörande riktlinjer för den framtida skogspolitiken och anför.

Under de senare åren har inletts en intensiv omdaningsprocess inom den svenska skogs- näringen. Ett utmärkande drag i denna pro- cess är att en omfattande mekanisering av skogsbruket påbörjats i syfte att nedbringa kostnaderna för främst virkets avverkning och transport. Det är att vänta att en fortsatt övergång till allt mer mekaniserade driv- ningsmetoder kommer attske.

Den ökade användningen av maskinella hjälpmedel har fört med sig att de skogliga behandlingsytornas storlek och form har fått helt annan betydelse för det ekonomiska resultatet av skogsbruket än tidigare. Enligt en nyligen redovisad undersökning, som byggde på konventionell drivningsmetodik. medförde således i ett fall dålig arrondering något mer än 40 % högre avverkningskostnad än god arrondering. Räckvidden av de pro- blem, som är förknippade med skogsmarkens dåliga arrondering, framgår av att enligt en för snart tio år sedan verkställd inventering inte mindre än5 milj. ha skogsmark ellerdrygt 20 % av den totala skogsmarksarealen behövde bli föremål för arronderingsförbättringar. Härtill

kommer att enligt senast tillgängliga uppgifter inte mindre än 152 000 enheter inom det enskilda skogsbruket har en skogsmarksareal som inte överstiger 25 ha.

Såsom en konsekvens av det allt starkare kravet på mekanisering och för att överbrygga de svårigheter för ett rationellt skogsbruk. som orsakas av ägosplittringen i skogsmar- ken, har under de senaste åren samverkan mellan skogsägarna kommit till stånd. I början av år 1965 fanns således något mer än 2505. k. skogsbruksområden som omfattade en areal av sammanlagt över 1 milj. ha. Därjämte finns i de fyra nordligaste länen s.k. samverkans- områden med en areal som sammanlagt överstiger 450000 ha. Omfattningen av det samarbete som sker inom berörda områden är dock mycket växlande. Utvecklingen synes emellertid tämligen snabbt gå mot att skogs- ägare, som var för sig endast har en mindre areal skogsmark, går samman för att gemen- samt utföra allt fler skogliga åtgärder.

Den skisserade utvecklingen inom skogs- bruket har lett till betydande återverkningar på behovet av arbetskraft. Till följd av mekaniseringen minskar arbetskraftsbehovet totalt sett. Vidare sker en övergång från säsonganställd arbetskraft till helårsarbetare. som delvis är specialutbildade för skötsel av större skogsbruksmaskiner. Med hänsyn bl. a. härtill synes möjligheterna att komplettera sysselsättning inom jordbruket med skogsar- bete minska. Det moderna skogsbruket torde också i större omfattning kräva maskiner som

ej är lämpliga i jordbruket. Det föreligger även en viss tendens att i driftshänseende i ökad utsträckning skiljajord och skog.

En av orsakerna till den pågående omda- ningsprocessen inom skogsbruket är och har varit behovet av kostnadsrationalisering. Liksom inom andra näringar stiger arbets- kraftskostnaderna. Härtill kommer att pri- serna på skogsbruksprodukterna till stor del är beroende av världsmarknadspriserna. Avsättningsläget på världsmarknaden för våra skogsprodukter har också ändrats i rikt- ning mot en allt hårdare konkurrenssituation. Denna tendens synes komma att bestå under den tid som kan överblickas.

Riktlinjerna för statsmakternas skogspoli- tik har— bortsett från regleringen av rätten att förvärva skogsmark — i stort sett varit oför- ändrad sedan slutet av l940-talet. Av central betydelse för denna politik är skogsvårdsla- gen den 21 maj 1948 (nr 237). Denna lag, vars utformning grundas på utredningsarbeten under slutet av andra världskriget. anger såsom allmän princip att skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande för- måga skötas så, att tillfredsställande ekono- miskt utbyte vinns och. såvitt möjligt. i huvudsak jämn avkastning erhålls. Ifråga om avverkning gäller enligt lagen bl. a. att utvecklingsbar skog ej utan tillstånd får avverkas annat än genom gallring som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Avverkning av ej utvecklingsbar skog får inte på någon fastighet utan tillstånd företas så att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkommer. Lagen innehåller vidare bestämmelser om åtgärder för att trygga sko- gens återväxt, om svårföryngrade skogar. om ändrad användning av skogsmark m.m.

Även grunderna i stort för statens ekono- miska stöd till det enskilda skogsbrukets rationalisering har bestått sedan lång tid till- baka. Sådant stöd lämnas i huvudsak i form av statsbidrag till vissa skogliga åtgärder samt till skogsvägbyggnad. Vidare ges stöd främst genom lånegaranti till förvärv av skogsmark som är avsedd att brukas i kombination med jordbruk.

Övervakningen av bl.a. skogsvårdslagens

efterlevnad samt administrationen av det statliga ekonomiska stödet till skogliga åtgär- der och skogsvägbyggnad ankommer på skogsvårdsstyrelserna. Dessa bedriver också en omfattande serviceverksamhet till förmån för det enskilda skogsbruket. Skogsvårdssty- relsernas verksamhet finansieras i huvudsak genom direkta statsbidrag. genom skogs- vårdsavgiften och genom taxeinkomster av serviceverksamheten. Skogsvårdsavgift utgår enligt förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om sådan avgift med f. n. en promille av de värden på skogsmark och växande skog som ligger till grund för beräkning av garantibelopp för jordbruksfastighet vid taxering till kom- munal inkomstskatt. Totalt uppgår avgiften för innevarande budgetår till i runt tal 10 milj. kr.

Staten medverkar till skogsbrukets ratio- nalisering även genom lantbruksnämnderna och lantmäteriet. l nämndernas uppgifter ingår att främja skogsmarkens strukturratio- nalisering och lantmäteriet utför fastighets- regleringar i skogsmark.

F.n. pågår utredningar som rör vissa delar av det skogspolitiska området. Således torde 1960 års jordbruksutredning i sitt förslag till jordbrukspolitiska riktlinjer komma att behandla skogliga frågor av betydelse för de kombinerade jordbruks- och skogsbruksfas— tigheterna. Den år 1962 tillkallade skogs- bruksutredningen har enligt sina direktiv att verkställa en teknisk översyn av grunderna för hela den statliga bidrags-. låne- och kre- ditgarantigivningen till produktionsfrämjande åtgärder till förmån för det enskilda skogs- bruket. Denna utredning skall bl.a. utarbeta förslag till stödregler med tillämpning av de allmänna riktlinjer för den statliga och stats- understödda verksamheten på det skogliga området som riksdagen i skilda sammanhang godkänt. Sedermera har utredningsuppdraget utvidgats till att omfatta vissa spörsmål rörande belåning av skog samt kvalitetskont- roll av skogsfrö och skogsplantor. Till utredningen har också överlämnats två vid 1963 års riksdag väckta motioner (11301 och 111345, L3U 6, rskr 82) om obligatorisk avsättning i samband med skogsavverkning av medel för skogsvårdande åtgärder. varvid

tredje lagutskottet i sitt av riksdagen god— kända utlåtande uttalade att motionerna borde övervägas under skogsbruksutredningens fortsatta arbete. Vidare bör nämnas att år 1964 en särskild utredning tillkallats för att upprätta s. k. Virkesbalanser för att belysa förhållandet mellan tillgängliga avverkningskvantiteter och förädlingsindustriens råvarubehov samt att Skogsstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag överser lagen den 20 juni 1947 (nr 270) om virkesmätning.

Under den senaste tiden har framställningar gjorts rörande översyn av ytterligare frågor av skogspolitisk karaktär. Sveriges Skogsägare- föreningars Riksförbund har den 4 juli 1963 hemställt om en allmän omprövning av nuva- rande skogsvårdslagstiftning. Yttranden över framställningen har avgetts av skogsstyrel— sen. som hört samtliga skogsvårdsstyrelser. samt av domänstyrelsen, styrelsen för skogshögskolan. Svenska Skogsarbetareför- bundet och Sveriges skogsägareförbund. Vidare har representanter för 18 inlands- kommuner i Västerbottens och Norrbottens län den 23 juni 1964 hemställt om utredning rörande sådana lagändringar som är ägnade att garantera ett bättre tillvaratagande av landets skogstillgångar än vad som f.n. är fallet. Slutligen har 1965 års riksdag (L”U 22. rskr 211) i anledning av prop. 1965: 41 med förslag till jordförvärvslagm. m. jämte i ämnet väckta motioner anhållit om utredning av frågan om statligt kreditstöd vid förvärv och yttre ratio- nalisering av skogsbruksfastigheter.

Av vad jag anfört i det föregående framgår att det svenska skogsbruket befinner sig i en genomgripande omdaningsprocess. Denna har intensifierats under de senaste åren och torde komma att fortsätta i snabb takt. Orsa- ken till den pågående utvecklingen torde främst vara att söka i nödvändigheten att genom kostnadsrationalisering inom skogs- bruket bibehålla och stärka den svenska skogsnäringens konkurrenskraft på världs- marknaden. Jag vill framhålla att detta är av mycket stor betydelse för den svenska sam- hällsekonomien i dess helhet. eftersom inte mindre än ungefär en tredjedel av våra totala exportintäkter härrör från skogsprodukter. Ett försämrat konkurrensläge på världs-

marknaden för våra skogsprodukter kan bl. a. medföra allvarliga återverkningar ur syssel- sättningssynpunkt.

Genom den nyligen beslutade reformen av jordförvärvslagstiftningen har bl.a. möjlig- heterna förbättrats att genom förvärv stor- leksrationalisera skogsmarksinnehav. att i bygder där jordbruket viker ta hand om fri- gjorda marker för rationell skogsproduktion samt att tillgodose skogsindustriernas behov av råvarubas. Det är emellertid enligt min mening angeläget att även de riktlinjer för statsmakternas skogspolitiska handlande. vilka tagit sig uttryck i skogsvårdslagstift— ningen och i stöd för skogsbrukets rationali- sering. är helt tidsenliga. Såsom framgår av min redogörelse för huvuddragen av härför nu gällande riktlinjer har dessa i stort sett varit oförändrade sedan l940-talet. Pågående utredningsarbeten rörande skogliga frågor berör också endast delar — i vissa avseenden av perifer betydelse — av dessa riktlinjer. Mot bakgrunden av det anförda anser jag att tiden nu är inne att företa en samlad översyn av de förut berörda skogspolitiska riktlinjerna. För att verkställa denna översyn bör särskilda sakkunnigatillkallas.

Syftet i stort med den av mig förordade utredningen bör vara att undersöka hur statsmakterna utifrån de förutsättningar för skogsbruket som nu kan överblickas på lämpligaste sätt bör medverka till en ur sam- hällsekonomisk och social synpunkt sund utveckling av skogsbruket. De sakkunniga bör därför såsom en utgångspunkt för sina över- väganden söka klarlägga vilka krav som den inträffade och väntade utvecklingen ställer på det svenska skogsbruket i framtiden. Med hänsyn bl.a. till att skogsbruket utgör råva- rubas för en av landets viktigaste e>.portnä- ringar är det självfallet angeläget at: därvid söka bedöma den internationella sitLationen på sikt i fråga om produktion och konsumtion av skogsprodukter. Likaså bör uppmirksam- mas skogsbruksmetoderna i främst länder. som kan komma att konkurrera med Sverige på den internationella marknaden.

Av stor betydelse torde vara frågan om den storlek och form på de skogliga behandlings- ytorna som fordras för att ett rationellt

skogsbruk skall kunna drivas. De sakkunniga bör därför söka bilda sig en uppfattning härom. Givet är att därvid hänsyn bör tas till de skilda driftsformer som kan komma i fråga inom storskogsbruket och ett med jordbruk kombinerat skogsbruk. Jag anser det också vara angeläget att de sakkunniga överväger hur en skogsbruksenhet bör vara beskaffad för att under olika betingelser medge en rationell drift. Särskilt bör belysas kraven på en fristående skogsbruksfastighet för att den långsiktigt skall kunna bereda brukaren hans huvudsakliga sysselsättning och ge honom en skälig. stadigvarande inkomst.

Såsom förut berörts är de nuvarande skogsbruksenheternas storlek och arronde— ring ofta bristfällig. Den reformerade jord- förvärvslagstiftningen ger bättre förutsätt— ningar än tidigare för förvärv i arronderings— syfte och för att utöka skogsmarksinnehav. Enligt min mening bör med hänsyn till den stora vikten av snabba åtgärder för att komma till rätta med de otillfredsställande förhållan- dena övervägas ytterligare åtgärder för att underlätta arronderingsförbättring och stor- leksrationalisering. Utredningen bör därför undersöka möjligheterna att stimulera byten av skogsmark och fastighetsregleringsåtgär— der för att nå förbättrad arrondering. Av sär- skild betydelse anser jag också vara att utredningen uppmärksammar möjligheterna att genom samverkan över ägogränserna överbrygga de olägenheter som beror på bristfällig storlek och arrondering av skogs- bruksenheter. En i lämpliga former organise- rad sådan samverkan bör enligt min uppfatt- ning främjas av statsmakterna. Om särskilda bestämmelser erfordras för att t.ex. sak- rättsligt trygga träffade överenskommelser om samverkan. bör förslag härom kunna framläggas.

Skogsvårdslagstiftningens bestämmelser grundas på en avvägning mellan å ena sidan samhällets intresse av en långsiktigt god hus— hållning med den betydelsefulla naturtillgång som skogen utgör och å andra sidan den enskilde skogsägarens intresse av att utan onödiga hinder få bedriva sin näring. Själv- fallet bör ställning till dessa avvägningsfrågor tas mot bakgrunden av aktuella och. såvitt det

är möjligt att överblicka. för framtiden rådande förutsättningar för rationellt skogs- bruk i vårt land. Utredningen bör därför överväga om ändringar i den nu gällande skogsvårdslagen är påkallade med hänsyn till den inträffade och väntade utvecklingen inom skogsbruket. För min del vill jag endast peka på ett par frågor som bör särskilt beaktas i detta sammanhang. En fråga är om möjlighet bör finnas att ingripa mot underlåtenhet att avverka skog som nått sådan ålder att mar- kens produktionsförmåga ej längre tillfreds— ställande utnyttjas och som efterfrågas för att tillgodose råvarubehov inom skogsindustri- företag. Ett annat spörsmål är om nuvarande princip att avverkning inte får ske så att större rubbningar i avkastningens jämnhet upp- kommer kan och bör upprätthållas på små skogsbruksenheter. där enligt nutida förhål- landen tillräckligt stora skogliga behandlings— ytor ej kan anordnas så att enjämn avkastning av skogsbruket uppkommer. Av särskild betydelse är också frågan i vilken omfattning och i vilka former ägare av för skogsbruk lämplig mark bör åläggas att sörja för åter- växtåtgärder.

Vid utredningens överväganden om grun- derna för statligt stöd till skogsbruket bör enligt min mening uppmärksammas att ur principiell synpunkt starka betänkligheter möter mot stödformer som är att betrakta som subventionering av skogsbruksdriften. Det stöd, som befinns vara motiverat. bör därför främst avse att stimulera enskilda skogsägare att utföra ur samhällets synpunkt angelägna skogliga åtgärder. som endast på lång sikt framstår som lönsamma för dem eller som är så kostnadskrävande att de inte kan väntas bli utförda utan särskilt stöd. I fråga om det kombinerade jord- och skogsbruket bör de sakkunniga utgå från att liksom hittills statligt stöd skall kunna erhållas till förvärv av skogsmark som ingår i sådana brukningsen- heter. Utredningen bör även under beaktande av vad som anförts i tredje lagutskottets utlåtande 1965: 22 överväga frågan om statligt kreditstöd i vissa fall till förvärv resp. yttre rationalisering av särskilda skogsbruksfastig— heter. Vad jag tidigare anfört om betänklig- heter mot inslag av subventionering av

skogsbruksdriften gäller även här. 1 nu angivna sammanhang bör utredningen särskilt pröva om de specialla förhållandena i de fyra nordligaste länen gör det motiverat att där ha särskilda bestämmelser för det ekonomiska stödet.

Såsom jag berörde vid anmälan av prop. 1965:100 bör förevarande utredning pröva den organisatoriska utformningen av statens medverkan till skogsbrukets rationalisering. Prövningen om en fristående organisation skall bibehållas eller om skogsbrukets ratio- naliseringsorgan bör sammanföras med de nya lantbruksnämnderna bör ske mot bak— grunden av arten och omfattningen av de arbetsuppgifter som bör ankomma på staten på förevarande område. Vid övervägandena härom bör utredningen bl. a. uppmärksammai vilken omfattning uppgifterna bör omfatta serviceverksamhet på det skogliga området och hur en sådan verksamhet lämpligen bör finansieras. De sakkunniga bör i detta sam- manhang ägna uppmärksamhet åt de anspråk på ytterligare resurser inom lantbruksorgani- sationen och inom lantmäteriet som kan för- anledas av förslag om intensifiering av skogsbrukets yttre rationalisering.

Även frågor som äger samband med de förut berörda bör utredningen äga ta upp till prövning. Frågan om den skogliga yrkesut- bildningen bör dock ej omfattas av utred- ningsuppdraget. Ej heller torde anledning föreligga att i förevarande sammanhang ingå på statsskogsbrukets uppgifter och organisation.

Vad gäller sambandet mellan den nu ifrå- gavarande utredningen och i det föregående angivna utredningsarbeten, som berör del- områden av de skogspolitiska frågorna. räk- nar jag med att 1960 års jordsbruksutrednings och virkesbalansutredningens uppdrag samt skogsstyrelsens arbete med virkesmätnings- lagstiftningen ej skall behöva påverkas. Samordning med skogsbruksutredningens arbete bör ske genom samråd mellan de båda utredningarna.

Jag anser att det med hänsyn till de skogs- politiska frågornas betydelse är angeläget att förevarande utredning bedrivs så skyndsamt som omständigheterna medger. Med hänsyn

härtill bör utredningen i första hand inrikta sitt arbete på förslag rörande principerna för de ändringar i gällande skogspolitiska riktlinjer som utredningen finner motiverade.

Under åberopande av det anförda hem- ställerjag, att Kungl. Maj:t måtte

dels bemyndiga chefen för jordbruksdeparte- mentet att tillkalla högst åtta sakkunniga för att utreda riktlinjerna för den framtida skogspolitiken.

dels förklara

att de sakkunniga skall äga att från vederbö- rande verk och myndigheter inhämta de upp- lysningar som kan erfordras för uppdragets fullgörande,

att chefen för jordbruksdepartementet skall äga dels utse en av de sakkunniga till ordfö- rande. dels ställa till de sakkunnigas förfo- gande de experter och det arbetsbiträde i övrigt som erfordras för uppdragets fullgö— rande. dels förordna sekreterare åt de sakkunniga.

att ersättning till de sakkunniga, experter och sekreterare skall utgå i form av dagarvode enligt kommittékungörelsen. samt

att kostnaderna för utredningen skall gäldas från nionde huvudtitelns reservationsanslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Tillika hemställer jag, att statsrådsproto- kollet i detta ärende måtte få offentliggöras.

Vad föredraganden sålunda med instäm- mande av statsrådets övriga ledamöter hem- ställt bifaller 1—1ans Maj:t Konungen.

Vid protokollet: Bo S. Hedström

Bilaga 2 Modeller för makroekonomisk

planering av skogspolitiken

av Karl G Jungenfe/r

Civilekonom Lars Calmfors har deltagit i det numeriska arbetet på mo- dellkalkylerna samt författat redogörelsen för avsnittet om skogsgödsling.

InnehåH

Kapitel 1 En allmän modell ................................

Kapitel 2 Sambandet mellan kostnader för återväxtå/giirdcr och virkesproduktion ..........................................

Problemställningen ........................................ Mikroekonomisk produktionsteori ............................ Makroekonomisk produktionsteori .......................... Det empiriska materialet .................................... Resultat av kostnadsberäkningarna .......................... Slutsatser ................................................

Kapitel 3 Sambandet mellan kostnader för ,s'kogsgr'idxling och vit' kesproduktion ............................................

Problemställningen ........................................ Produktionsmodellen ...................................... Det empiriska materialet .................................... Resultat av kostnadsberäkningarna .......................... Slutsatser ................................................

Kapitel 4 Optima/a program för slutavverkning ................

Problemställningen ........................................ Mikroteori för optimal omloppstid .......................... Skogspolitiska avvägningsfrågor .............................. Makroteori för optimal slutavverkning: homogena bestånd ...... Makroteori för optimal slutavverkning: heterogena bestånd ...... Produktionsfunktioner och aggregation ........................ Slutsatser ................................................

247

249 249 250 252 257 259 267

268 268 269 269 273 277

279 279 280 283 284 290 292 296

1 En allmän modell

Den skogsekonomiska litteraturen i Sverige har i hög grad koncentrerat intresset till de mikroekonomiska frågeställningarna. Det är därför natur- ligt att den till stor del har vidareutvecklat företagsekonomiska analys- modeller till att passa skogsföretagets ekonomiska problemställningar. Även typiskt nationalekonomisk analys har därvid kommit till använd— ning. Detta sammanhänger sannolikt med att åtskilliga skogsekonomiska frågor hör till den traditionella kapitalteorins domäner.

Efterkrigstidens nationalekonomiska teoriutveckling synes emellertid ha fått passera mer eller mindre obeaktad inom den skogsekonomiska forsk- ningen. Detta har medfört att teorin för marknadsjämvikt och optimal resursallokering såväl som teorin för ekonomisk planering förblivit out- vecklad i vad avser skogsbrukets speciella problem. Särskilt är det för- vånande att den moderna kapitalteorin som kan karaktäriseras som en flerperiodisk produktionsteori och därmed har påtagliga beröringspunk- ter med skogsproduktion blivit så litet uppmärksammad.

Behoven av en övergripande. makroekonomisk planerings- och utred— ningsverksamhet har samtidigt gjort sig påminda på ett praktiskt plan. Skogspolitiken har därför under en längre tid försetts med basmaterial genom virkesbalansutredningar, återväxtutredningar, skogsvårdsutred- ningar osv., utan att någon egentlig teori för vare sig planering eller politik existerat.

Det centrala elementet i en sådan teori måste uppenbarligen vara någon form av flerperiodisk produktionsteori. Det ligger nära till hands att använda en allmän aktivitetsmodell. De olika aktiviteterna definieras då som röjningar av olika slag, gallringar av olika slag, slutavverkningar och återväxtåtgärder av olika slag, etc. Självklart måste även inaktivitet. dvs. att inte göra något alls, vara en typ av aktivitet eftersom virkesproduktion normalt erhålles även på detta sätt.

En aktivitet ger upphov till förenad produktion av bestämda kvanti- teter gagnvirke av olika slag och icke gagnvirkesduglig skog. i båda fallen som virke på rot eller avverkat virke. En aktivitet förbrukar vidare resur- ser. dvs. virke på rot samt rörliga produktionsmedel som arbetskraft. kapital och råvaror.

Tillgången på skogsmark och växande skog av olika kvalitet är given

i varje tidpunkt. Eftersom varje aktivitet ger en bestämd produktion av virke på rot i varje period erhålles tillgången av växande skog att använda soniprodukdonmnedelinääa pedod'autonmtkkf'iinodeuen.På dena sätt kan modellens olika perioder "bindas" till varandra och man erhåller en flerperiodiskt löpande produktionsteori. De i egentlig mening begrän- sande resurserna utgörs därför endast av tillgången på växande skog i ut- gångsläget (planeringstidpunkten) och tillgången på produktiv skogsmark.

Vid givna eherhågeförhånanden kan nu en opthnal utveckhngsbana bestämmas. Denna definieras av hur de olika aktiviteterna används i ohka Udpunkter och av an den rnaxnnerar nuvärdet för de franinda avverkningarna av gagnvirke. För varje optimal utvecklingsbana bestäms vidare ett specifikt system av skuggpriser på resurserna. Från ekonomisk teori vet man att dessa skuggpriser motsvarar de marknadspriser som måste gälla om vinstmaximerande företag skall fatta beslut som leder till optimala utvecklingsbanor. Man kan därför genom att jämföra dessa "teoretiska" priser och kostnader för rörliga produktionsmedel med de fakdskafå en uppfanning onivar detförehgger behov av ekonon1Bk-po- litisk planering.

En optimal utvecklingsbana förutsätter att de rörliga produktionskost- naderna ständigt är så små som möjligt. Vissa egenskaper hos det opti- mala prissystemet kan därför klarläggas även om efterfrågeförhållandena inte kan preciseras. Detta är naturligtvis värdefullt eftersom den framtida efterfrågan är synnerligen svår, för att inte säga omöjlig. att prognos— ticera.

hded denna uppläggning faHer det dg också naturhgt att undersöka egenskaperna hos utveckhngsbanor rned stanonär eHer quasLstanonär produktion av gagnvirke. [ främsta hand vill man då studera under vilka villkor dylika utvecklingsbanor tillhör gruppen av optimala banor. För- hållandet mellan det quasi-stationära prissystemet och den allmänna mo- dellens priser blir av speciellt intresse. Särskilt skulle detta vara fallet om den alhnänna inodeHen har 'Wurnpike-egenskaper". [ så få” tenderar nämligen alltid en större del av det optimala förloppet att följa en quasi- uadonärbana

Enbart genom en dylik teoretisk analys av de skogsekonomiska plane- ringsproblemen kan sannolikt viktiga slutsatser komma fram. Modellerna är även vid denna begränsade målsättning emellertid synnerligen kompli- cerade att hantera på ett rent matematiskt-tekniskt plan. Det har därför inte varit möjligt att genomföra denna analys inom utredningens ram.

I stället utvecklas i det följande tre speciella delaspekter på den all- männa produktionsmodellen, nämligen återväxtåtgärder, skogsgödsling och slutavverkning. Man uppnår på detta sätt förenkling, och det har härigenom blivit möjligt att ge modellerna en klarare empirisk anknyt— mng

2 Sambandet mellan kostnader för återväxtåtgärder och virkesproduktion

Prohlenmällningen

Vid fullständig information om framtida priser och kostnader kan man bestämma omfattningen av optimala återväxtåtgärder genom en investe- ringskalkyl av det slag som förutsätts i skogsvårdslagen. Med hänsyn till osäkerhetsmomenten är en sådan kalkyl emellertid inte möjlig att genom- föra. Framför allt är det framtida rotvärden och efterfrågade virkeskvan- titeter som det är synnerligen svårt, för att inte säga helt omöjligt. att prognosticera med tillfredsställande precision.

Vid planering av återväxtpolitiken kommer man därför alltid att ha tillgång till endast begränsad information. 1 första hand torde det därvid vara möjligt att bestämma kostnaderna för beståndsanläggning vid olika typer av återväxtpolitik. Självklart är detta värdefull information vid pla- nering av politiken. [ det följande presenteras därför en modell som tar sikte på att beskriva de samhällsekonomiskt relevanta sambanden mellan kostnader och virkesproduktion.

Kostnader för återväxtåtgärder

avverkade kvantiteter i framtiden

Diagram 2. 1

Kostnaderna för de återväxtåtgärder som genomförs Linder planperio- den avsätts på den vertikala axeln. På den horisontella axeln avsätts motsvarande avverkningskvantiteter vid den optimala omloppstidens slut. Kurvans positiva lutning betyder att en större framtida avverkning ställer krav på intensivare återväxtåtgärder i nuet.

Den bild som diagrammet ger är emellertid starkt förenklad i förhål- lande till det praktiska planeringsproblemet. Den optimala omloppstiden varierar starkt mellan olika delar av landet och återväxtåtgärder under en viss period får följaktligen sina verkningar på avverkningen spridda över en betydligt längre tidsperiod i framtiden. Beaktar man sedan att det parallellt med de arealer som berörs av återväxtåtgärder i nuet finns and- ra områden. för vilka man kan variera beståndens omloppstider, fram- går med all önskvärd tydlighet att en optimal lösning innebär avväg- ningar i åtskilliga dimensioner. Att fullständigt genomarbeta denna pro- blematik är utan tvivel mycket komplicerat. Det är därför tydligt att pla— neringsproblemet måste förenklas. Den modell som i det följande används för detta syfte har vissa påtagliga fördelar. Teoretiskt är den enkel att hantera och ansluter nära till traditionell skogsekonomisk jämviktsteori. Praktiskt har den fördelen att den ställer relativt begränsade krav på em- pirisk information för bestämning av kostnadssambandet. En ekonomiskt orienterad läsare har sannolikt redan förstått att det rör sig om analys av s.k. stationära jämvikter. Innan modellen presenteras i sin definitiva formulering är det emellertid nödvändigt att något klarlägga de rent pro— duktionstekniska betingelserna.

Mikroekonomisk prmluklionsrcori

Till återväxtåtgärder av det slag som skall behandlas i det följande bru- kar man hänföra sådana ingrepp på ett visst markområde som utförs inom ungefär 20 år efter slutavverkning och som är avsedda att förbättra det nytillkommande beståndets utvecklingsmöjligheter. Ingreppen kan vara av olika slag och de medför olika stora kostnader. Grundprincipen är här att man genom att ta på sig större kostnader förbättrar det nya beståndets utvecklingsmöjligheter. Man brukar i detta sammanhang tala om att återväxtarbetet kan bedrivas med olika grad av intensitet. Stigan- de kostnader är därför liktydigt med intensivare skogsvård.

[ princip kan man naturligtvis tänka sig att intensiteten varierar kon— tinuerligt. I grunden är det emellertid endast tre olika basaktiviteler man väljer mellan: självföryngring, sådd och plantering. här nämnda i ord- ning med stigande intensitet. Den effekt man får på det framtida bestån- dets utveckling av att dessa basaktiviteter appliceras på en given kalmark kan förenklat beskrivas som i vidstående figur. Tidpunkten noll repre- senterar här den tidpunkt när marken övergår i kalmark.

Den primära olikheten för beståndens utveckling vid de tre basaktivi— teterna kan ses som en tidsfördröjning. Vid plantering utvecklas beståndet mycket snabbt redan från början. Självföryngringen medför att det dröjei ett antal år innan plantorna när samma storlek. Sådd innebär tidsmässigt ett mellanläge till plantering och självföryngring.

Samma förhållanden påverkar emellertid även produktionsprocessen i sin helhet. Genom att Självföryngringen tar längre tid kan en given areal

Beståndets kubikmassa

plantering

q1————————————— q2 q3——————

sådd

tid

l | |

Diagram 2. 2

inte avverkas så ofta som när man använder de mer intensiva aktiviteter— na sådd och plantering. Härtill kommer att bestånden normalt kan för- väntas bli jämnare och därigenom bättre utnyttja markens produktions— förmåga med de intensivare åtgärderna. Den totala virkesfångsten vid gallring och slutavverkning blir på så sätt genomgående större vid plan- tering än vid sådd, som i sin tur möjliggör ett större uttag av virke än självföryngring. (Jfr diagram 2. 2, där kurvorna tänkes beskriva sam- bandet mellan total virkesfångst och omloppstid för ett givet bestånd, rl, 12 och :3 anger de optimala omloppstiderna vid respektive plantering. sådd och självföryngring. ql. q2 och q3 anger motsvarande avverkade kvantiteter.)

Det aktuella markområdet är ytmässigt bestämt till y ha. Vid plante— ring förutsättes detta varje år bli avverkat med en yta om y/r1 ha, som sedan återplanteras. På detta sätt får vi en årlig produktion av qllt1 m3 virke. Vid sådd respektive självföryngring blir motsvarande årliga virkes- produktion (12er och q3/t3. Eftersom vi vet från det föregående att q1 > q2 > q3 och '1 ( r2 ( t3, så måste qllr1 > (lg/tg > q.& r... Samtidigt vet vi att kostnaderna per ha för plantering överstiger kostnaderna för sådd, som i sin tur är större än kostnaderna för självföryngring. Låt oss anta att dessa är kända och uppgår till bl, l)2 och bs- De årliga kostnaderna för återväxtåtgärder blir då i de tre alternativen b1 - y/t1 > b2 ' y/t2 > b3 - ylr3.

För ett skogsbruk som bedrivs efter planteringsmodellen vet vi nu vilken årlig virkesproduktion som erhålles och vilka årliga återväxtkost- nader detta program förutsätter. Samma storheter känner vi för sådd- och självföryngringsalternativen och vi vet dessutom det inbördes för- hållandet mellan avverkningskvantiteter och kostnader. Med denna kun- skap kan vi därför konstruera följande figur där kostnaderna avsätts på

självföryngring

den vertikala axeln och produktionskapaciteten på den horisontella. De tre basaktiviteterna representeras då uppenbarligen av tre punkter i figu- ren.

Dessa punkter beskriver ett samband mellan kostnader för återväxt- åtgärder och avverkningsvolymer av det slag som skisserades i diagram 2. l. Enda skillnaden är att "sambandet" i diagram 2. 3 endast represen- teras av de tre punkter som gäller för plantering, sådd och självföryngring var för sig. Genom att använda de olika basaktiviteterna i kombination med varandra kan man emellertid finna även andra punkter på kostnads- sambandet. Vi får då den brutna linjen som sammanbinder de tre punk- terna.

I verkligheten är variationsmöjligheterna större än som anges enbart av direkta kombinationer mellan de beskrivna basaktiviteterna. För det första kan således varje basaktivitet byggas ut med olika kompletterande åtgärder som hyggesrensning. markberedning och röjning. Härigenom stiger kostnaderna. men samtidigt förbättras återväxtförutsättningarna och därmed den årliga virkesavkastningen. Vidare är plantering inte en entydig basaktivitet, eftersom plantantalet per ha kan varieras inom be- tydande gränser. Dessa påbyggnadsmöjligheter av de tre basaktiviteterna ändrar dock inget av det principiella kostnadsresonemang som förts ovan. De medför endast att kostnadssambandet har fler brott än som anges i diagram 2. 3.

Makroekonomisk produktionsteori

Det kostnadssamband som härletts ovan tänktes gälla för ett bestämt markområde. Olika marktyper har emellertid olika produktionsförmåga och även för en given marktyp gäller att produktiviteten varierar med geografisk belägenhet och höjd över havet. De tillväxtkurvor som be-

Kostnader för återväxtåtgärder b1 plantering ] | I ha I [ möjlig awerkning (is/ts qzltz q1/t1

Diagram 2. 3 Kostnader för återväxtåtgärder.

skrivs av diagram 2. 2 kan därför te sig helt olika för olika markområden. beroende på markens beskaffenhet osv. Även kostnaderna för en och samma basaktivitet kan variera mellan olika marktyper. 1 enlighet här- med blir kurvan i diagram 2. 3 entydigt bestämd endast om den studerade arealen är fullständigt homogen i berörda avseenden.

För sammansatta eller heterogena markområden blir såväl virkespro- duktion som återväxtkostnader beroende av hur man använder de olika marktyperna. dvs om marktyp A planteras. sås eller självföryngras osv. På detta sätt får basaktiviteternas fördelning på olika marktyper bety- delse för det aggregerade kostnadssambandet. Endast om denna fördel- ning specificeras på ett bestämt sätt blir kurvan i diagram 2. 3 entydigt bestämd även för heterogena markområden.

En sådan preciserad fördelning innebär att reproduktionskostnaderna för en given virkesproduktion blir så små som möjligt. Varieras denna givna virkesproduktion får man sedan en entydig förändring av den lägsta kostnaden och på så sätt genereras ett kostnadssamband av i prin- cip samma typ som i diagram 2. 1.

För att illustrera detta kan vi utgå från ett läge där den billigaste akti- viteten används på alla marktyper inom regionen. Eftersom tillgången på varje sådan homogen marktyp är given kan vi då bestämma både den totala reproduktionskostnaden och den totala virkesproduktionen. Denna lösning betyder i sin tur att den aktuella kvantiteten produceras till lägsta kostnad.l

Eftersom all mark utnyttjas för någon aktivitet. kan virkesproduktio- nen i detta läge ökas endast genom att man applicerar en mer intensiv aktivitet på ett begränsat markområde. Beroende på vilken marktyp man därvid utväljer för intensivare återväxtåtgärder får man olika kostnader. Uppenbarligen måste då en viss aktivitet på en bestämd marktyp repre- sentera den lägsta kostnadsökning som är förenlig med kravet att virkes- produktionen skall öka i den förutbestämda omfattningen. Lika klart är att denna nya lösning för produktionen måste vara en minimikostnads— kombination. Vill vi sedan öka produktionen ytterligare kan samma, mer intensiva. aktivitet appliceras på en större del av samma marktyp intill dess att arealen är helt uttömd. Vid ytterligare produktionsökningar mås- te då en intensitetshöjning ske på andra eller på samma marktyp. osv. Genomgående får vi på detta sätt en entydig lösning till minimikostnaden för varje förutbestämd virkeskvantitet. Sambandet mellan reproduktions- kostnader och virkesproduktion blir på detta sätt bestämt även för ett lic/crown! markområde.

Det ovan verbalt beskrivna problemet är inget annat än ett vanligt |in- järt programmeringsproblem. Inom den givna regionen finns givna areal— tillgångar av de homogena marktyperna yl, y2 ym (ha). På varje marktyp kan man efter fritt val applicera någon eller några av n st olika återväxtaktiviteter (plantering. sådd etc.). Om den izte marktypen be- handlas med aktivitet l. 2. n. betecknas de motsvarande arealerna

1 Under förutsättning att all mark skall användas för virkesproduktion.

med yu. yiz, . . . . yin (ha). De hektarkostnader som det drar med sig be- tecknas på motsvarande sätt b”, big, . . . . bill (kr/ha). Totalkostnaden för återväxtåtgärder inom hela regionen är därför

Vi vet från tidigare att de olika aktiviteterna (j=1 . . . . n) represente- rar olika omloppstider för varje marktyp. Om Z på ett adekvat sätt skall beskriva de samhällsekonomiska kostnaderna för en viss återväxtaktivi- tet. måste därför parametrarna bu ta hänsyn till att investeringarna har olika utmognadstid. Beteckna kostnaden i investeringstidpunkten. dvs kostnaden för åtgärdernas utförande på 1 ha av marktyp i för att an— vända aktivitet i med en kr. 1 en stationär lösning gäller då att det inves— terade återväxtkapitalet för att utnyttja ] ha med denna aktivitet uppgår till ett värde av

ci- Ci' c.. t..—1 ——*l-(1+r)0 + —-l-(1+r)1 + _l—l (1+r) 13 t.. t.. t..

1J 1] 13

där r betecknar kalkylräntan och I”. omloppstiden. Genom summering av denna geometriska serie erhålles ett uttryck:

c. . ti j _14 . ___(1+r> — 1

t. . r

1] som anger kapitalbehovet per ha för marktyp i vid användning av akti- vitet ]. Summan av räntekostnader och reinvesteringar (ful/ij) utgör de samhällsekonomiska kostnaderna för aktiviteten: c tij c. . c b _ , 'i.(1+r) '1+1l='j tij lj " t.. r t.. ETH") 13 1J 13

Eftersom varje marktyp är homogen är tillväxtkurvorna enligt diagram 2. 2 bestämda. 1 en stationär jämvikt kan man då också bestämma ett tal som anger den årligen producerade virkeskvantiteten per ha för varje aktivitet på varje marktyp.1 I analogi med ovanstående betecknas dessa

1 Jfr ovan 5. 251

produktivitetstal för den izte marktypen an, am. ... . a. (mil/ha) när akti- viteterna l . . . . n appliceras. Den totala produktionen i regionen (yo) blir därför ”i i a.. ' y.. = y . . 1 1 o 1=1 J=1 J J

Därmed är virkesproduktion och kostnader bestämda och programme- ringsproblemet kan formuleras på följande sätt. Finn de värden på yn. > 0 (i=1 m: i:] . n) som minimerar 2 och som uppfyller bivill— kören

i 1 j 1 13 13 o i y.. = y. (i=1,..,m) j=1 13 1

där de sista m ekvationerna anger att arealtillgången av olika marktyper är begränsad.

Vi kan nu formulera följande duala problem. Finn skuggpriser (po, pl, p._, . . . . pm) sådana att

har maximum under bivillkoren

aij ' po _ Pi " bij (i=1....,m; j=1,--..n) p() är skuggpriset på yo. dvs. den producerade virkeskvantiteten. p1 . . . . pm är skuggpriserna på en ha av marktyperna (1 . . . . m). Bivillkoren ga- ranterar därför att värdet av produktionen aldrig är större än summan av den kapitalkostnad och den jordränta som måste "betalas" årligen av var och en av aktiviteterna.

På samma sätt som i den föregående verbala beskrivningen har vårt matematiska programmeringsproblem en mycket enkel struktur. Detta kan visas på ett antal olika sätt och den beskrivning som ges i det föl- jande har endast den fördelen att man samtidigt får fram en enkel lös— ningsmetod.

De m aktiviteterna förutsätts i det följande vara numrerade i ordning med fallande ha-kostnader, dvs. bu > bm. + ], för alla i och i. Lägsta kost- naden erhålles därför för yi” för var och en av de in marktyperna. En möjlig lösning är nu att sätta (i=1,...,m)

y.

1n = y 1

Z ain ' yi ” yo

1

som producerad virkeskvantitet och ' . = Z Z bin y1 1

som kostnad. Denna lösning måste representera en minimilösning1 för 2 vid det bestämda värdet på yo eftersom enligt ovan

bin ( bij (j=1,...,n—1; i=1,...,m)

I denna lösning ingår endast n st av samtliga möjliga yi]. Låt oss nu ge ett tillskott till den förutbestämda virkeskvantiteten och se vad som händer med kostnaderna. För den skull definierar vi den i:te marktypens bidrag till kostnaderna

i . = b.. .. 1=1 ... m Z 2 13 le ( ' ' ) J och bidrag till producerad kvantitet :[ . = a.. .. (1=1 -.- m) yo Z 1] le ' ' .] Motsvarande differenser vid förändring av produktionsmålet (Yo) blir då i. A = . . . . ' = _ . z Z bIJAyIJ (1 1,. ,m) J 1 . = .. .. 1=1 ... m Ayo Z alJAylj ( 9 9 ) J Den ursprungliga lösningen. där samtliga yi" = Yr innehöll som vi såg

endast m st valvariabler med positiva värden och den nya lösningen kan inte innehålla mer än (m+l) st (= antalet restriktioner), dvs. som mest ytterligare en. Vi vet emellertid mer än så — den nya lösningen kommer med nödvändighet att innehålla just (m+1) positiva yu. Detta följer av att den enda möjligheten att vid fullt ytnyttjande av tillgångarna (yi) öka produktionen är att applicera en mer intensiv återväxtaktivitet på någon av marktyperna.

Hela frågan om att finna den nya minimilösningen blir därför densam— ma som att bestämma på vilken av de m marktyperna en intensivare ak- tivitet skall appliceras. Vi kan därför gå fram på det sättet att vi studerar vilken av alla möjliga lösningar som därvid ger det minsta kostnadstill- skottet, samtidigt som den nya produktionsmålsättningen uppfylles.

1 Förutsatt att alla marktyper skall utnyttjas för skogsproduktion.

Eftersom det i den optimala lösningen är fråga om att införa endast ett nytt _vii får vi ur varje resursrestriktion:

Ayin = Ayij (i=1,...,m; j=1,...,n—1)

Substitueras detta sedan i uttrycket för Ali och Ayiu enligt ovan, erhål- les:

i _ _ AZ - (bij bin)Ayij (i=1,...,m; j=1,...,n—1) i Ayo ' (315 ain)Ayij och efter division Az1 _ (bij'bin) . . ”'.— * (Ta—> (1=1,...,m; J=1....,n-1> Ayo 13 ln

Detta uttryck anger marginalkostnaden för att öka den totala produk— tionen genom att applicera den intensivare kativiteten ;” på marktyp i. Vi får därför den nya lösningen för minimikostnaden genom att välja det i och j för vilken ifrågavarande kvot är minst.

Antag att detta gäller för y,,r. Vid givet värde på A))" får vi då ur

1

Ayo = Ayo = (ank—aln)AyLk

Det är här att märka att denna lösning gäller så länge som

A = A a — "1

ylk yo( lk aln) 5 yn

När likhetstecknet i detta uttryck blir bindande. dvs. för tillräckligt stora värden på Ayo. måste man som förut söka en ny. mer intensiv ak— tivitet för att uppfylla ännu högre produktionsmål. En kalkyl av samma typ som ovan genomförs, med undantag för att I),” och a," utbyts mot h,k resp. ”n.- Kalkylen upprepas sedan på i princip samma sätt för allt högre värden på y.

De! empiriska malaria/el För att genomföra en kalkyl efter dessa principer måste följande storhe- ter preciseras numeriskt: yi = arealtillgång för olika marktyper aij = virkesproduktion per ha för samtliga aktiviteter på samtliga marktyper

hu. = kostnad per ha för samtliga aktiviteter på samtliga marktyper r =0.05

Antalet marktyper (i) har i modellen satts lika med 13. medan antalet aktiviteter (j) är lika med 6. Y är därför en vektor med 13 element. A och B är matriser på I3X6. Dessa storheter har numeriskt bestämts på följande sätt.

Vektorn för markriI/gångar. Riksskogstaxeringarna indelar landets skogsmarksarealer i s.k. bonitetsklasser enligt Jonssons system (tab. 2. 1)1 Eftersom produktionsmatrisen är utarbetad enligt det s.k. "övre-höjd-sys- temet" (HlOO) måste bonitetsklassificeringen för marktyper översättas till övre-höjd-systemet. Denna översättning har gjorts på basis av riksskogs- taxeringarnas uppgifter över faktisk virkesproduktion inom olika boni— tetsklasser (Jonsson) inom olika delar av landet (tillväxtområden).'—' En jämförelse med beräknad produktion enligt HlOO-systemet har sedan givit översättningsnyckeln (tab. 2. 2).

Det framgår av tabellen att man på detta sätt erhåller mer än 30 mark- typer. Arealtillgångarna för en del av dessa är synnerligen begränsade. Samtidigt ger ett så pass detaljerat klassificeringssystem en falsk bild av modellens precisionsgrad. Antalet marktyper har därför reducerats till totalt 13 genom ytterligare sammanslagningar. Principen har därvid varit att lägga arealmässigt små klasser till närmast jämförbara marktyp. Den erhållna fördelningen av skogsmarksarealen framgår av tabell 2. 3 A.

Matrisen för producerade kvanti/ercr. De sex aktiviteterna definieras här av lika många produktionsprogram för typbestånd.-'* Dessa typbe» stånd utgörs av dels planterade. dels självföryngrade bestånd som inne— håller ] 000. | 500 eller 2 000 stammar före första gallring (2)/.3 = 6 ak— tiviteter). Produktionsprogrammet omfattar en gallring och slutavverk— ning vid exogent given beståndsålder.4

Den sammanlagda virkesfångsten har bestämts av dessa produktions— program på var och en av de tretton marktyper som redovisats ovan. Slutavverkningsåldrarna ger sedan tillsammans med föryngringstiderna den totala omloppstiden ('n') för vadje marktyp och aktivitet.-" De enskilda elementen i A-matrisen kan nu beräknas enligt

x.. a.. = _ll 1] t.- 13

där Xij är den sammanlagda virkesfångsten i programmet. A-matrisen redovisas i tabell 2. 4.

1 Samtliga i texten nämnda tabeller återfinns i slutet av bilagan, s. 297 ff. 2 Skogsstyrelsen (utg.), Beståndsvård och produktionsekonomi. Stockholm 1969. s. 46.

3 Dessa produktionsprogram har på uppdrag av utredningen sammanställts av jägmästare Evert Jansson vid institutionen för skogsföryngring, Skogshögsko- lan. Sådd visade sig genomgående vara en ineffektiv aktivitet och uteslöts där- för.

4 Slutavverkningsåldrarna anges i tabell 2.3 A. 5 Gallring + slutavverkning.

Matrisen för produktionskostnader. Elementen i kostnadsmatrisen, bij. skall vara bestämda så att de på ett adekvat sätt svarar mot respektive aktivitet. Utgångspunkten vid beräkning av bn har därför varit ovan an- givna typbestånd om 2 000, 1 500 och 1 000 stammar före första gallring. Plantavgången under växttiden fram till gallring och typbeståndets stam- antal anger de krav som respektive aktivitet ställer på utgångsbeståndets (= O-årigt bestånd) plantantal. Plantavgången på olika marktyper har därvid bestämts med ledning av erfarenhetstal för växttider fram till gall- ring, ”dödsrisk” samt utförda röjningar enligt aktivitetens återväxtpro— gram.

Kostnaderna för att anlägga de mot typbestånden svarande utgångsbe- stånden har sedan beräknats med ledning av erfarenhetstal avseende ar- betskrafts— och maskinanvändningen vid hyggesrensning. markberedning. plantering och röjning. Beträffande hyggesrensning, markberedning och röjning har därvid följande schematiska antaganden gjorts:

Föryngringsmetod Andel av 1 ha som Tillväxtområde I—III IV—VI

plantering hyggesrensas 1.0 1.0 markbereds 0.7 0.4 röjs 1.0 1.0

självföryngring hyggesrensas 0.9 1.0 markbereds 0.7 0.9 röjs 1.0 1.0

De hektarkostnader som erhålles på detta sätt uttrycker anläggnings- kostnader, och motsvarar således ci]. i modellens ekvationer.

Resultat av kostnadsberäkningarna

Den ovan redovisade stegvisa kalkylmetoden har använts för att bestäm- ma resursfördelningen i den kostnadsminimala lösningen för varje möj- ligt (totalt) produktionsmål. För dessa lösningar kan sedan totala kost— nader, marginalkostnader. investeringar och produktion inom delregioner beräknas. Tre olika baskalkyler har givit tre olika lösningar till resurs- fördelningen. Dessa baskalkyler karaktäriseras av följande förutsätt—

ningar:

Kalkyl [: Samtliga kostnader vid anläggning av bestånd har inkluderats i Cij' Kalkyl Il: Ingen extra kostnad för fröträd har medräknats vid självför- yngringen.1 Kalkyl III: Ingen kostnad för arbetskraft i norra Sverige har medräk— nats. Arbetskraften antas således där sakna alternativ an— vändning.

1 Kalkyl I och 111 har belastats med en kostnad på 150 i södra och IOO i norra Sverige för föryngring i samband med fröträdställning.

I samtliga kalkyler har alla möjliga produktionsnivåer kunnat bestäm— mas genom 42—47 steg eller resursfördelningar. Den typiska förändring- en i aktivitetsnivå för en godtycklig marktyp (i) vid successivt växande produktionsmål har därvid varit:

Aktiviteten Yr: har endast undantagsvis positiva värden i en kostnads- minimal lösning.l Det är därför möjligt att införandet av en högre inten- sitet i återväxtarbetet. representerad av ytterligare en uppsättning vekto- rer ym — ain — bio (i = I .... m). skulle kunna sänka marginalkostna- den i det intervall där produktionskapaciteten för den givna marktypen (i) är fullt utnyttjad.?

De tekniskt möjliga lösningarna för produktionsmålets storlek ligger mellan 47.5 och 86 milj. m" sk. per år. 1 VBU 67 angavs ett något högre värde för den maximala virkesproduktionen på existerande skogsmarker. nämligen 90 milj. m-'1 sk.—"l Det är emellertid att märka att de skötselpro— gram som ligger till grund för produktionsmodellen endast innehåller en gallring. Ett skötselprogram med flera gallringar skulle sannolikt ge en ökning av virkesfångsten på 5 % vilket ger något mer än 90 milj. m-'l sk. som övre gräns för modellens maximala produktion.4 Modellen synes där— för ge rimliga möjligheter till variation av produktionen.

Totalkostnadskurvorna för de tre baskalkylerna har sammanställts i diagram 2.4. Inkluderas samtliga kostnader. dvs. som i Kalkyl [. ligger den lägsta årliga kostnaden för återväxtkapitalet på 9 mdr kr vid produk— tionsmålet 47.5 milj. m-"lsk. Om kostnaden för fröträd ej medräknas re— duceras kapitalkostnaden med drygt 2 mdr kronor. På samma sätt inne- bär ett uteslutande av arbetskraftskostnaden i norra Sverige (Kalkyl Ill) att kapitalkostnaden sjunker med drygt 4 mdr kronor.

Denna lägsta punkt på totalkostnadskurvorna är naturligtvis helt be- stämd av att 47.5 milj. mil sk. är modellens lägsta möjliga produktions— mål. 1 sin tur är detta förhållande ett resultat av förutsättningen att all skogsmark skall användas för virkesproduktion. Genom att släppa denna förutsättning kan följaktligen produktionsmålet sänkas ända ned till noll.

I detta fall undantas således delar av skogsmarksarealen från virkes- produktion i framtiden. Samtidigt bortfaller emellertid avverkningarna redan i nuet. Hänsyn till miljö och ekologiska faktorer medför krav på reproduktion efter slutavverkning. Den lägsta beståndsanläggningskost-

yisäyis'åym—äyiaayn (i=1....m).

1 Yr.- är emellertid tekniskt effektiv. dvs. ai? > ais > au 2 Praktiskt skulle sannolikt detta ha liten betydelse. vilket framgår av den fortsatta redogörelsen.

51 Se Virkesbalanser 1967, SOU l968:9. s. 31 ff.

'1 Skötselprogrammen har i detta avseende valts med hänsyn till avverknings- kostnaderna vid gallring och slutavverkning.

naden för varje marktyp (dvs. aktivitet yiG i modellen) representerar där— för ingen investering i egentlig mening.1 Den är i stället entydigt relate— rad till avverkningen i samma tidpunkt.

Det samhällsekonomiska kriteriet vid avgörandet om en viss marktyp skall användas för skogsproduktion skall därför utformas på följande sätt: nettointäkt vid avverkning 2 lägsta anläggningskostnad. eller samma be- lopp angivna per avverkad milsk. En beräkning av minsta anläggnings— kostnad/m3sk. med ledning av modellens data. dvs. du). och cm. ger värden i intervallet 125—3.50 kr/m-"lsk.2 Den högre siffran gäller för de sämre markerna i Norrlands inland. P.g.a. höga avverknings- och transportkost- nader är som bekant rotnettot där ofta mindre än 3.50. och följaktligen skulle en del av denna areal undantas från modellkalkylerna. Resultaten påverkas emellertid inte i nämnvärd grad av detta. eftersom produktions- kapaciteten/ha på de aktuella marktyperna är synnerligen begränsad.

Den beståndsanläggningsaktivitet som ger 475 milj. mäsk. per år utgör som nämnts ovan ingen investering i egentlig mening. Man kan då heller inte ställa ett avkastningskrav på skogsbruket motsvarande kapitalkost- nadskurvornas läge i denna punkt. De verkliga investeringarna för fram- tida virkesproduktion utgörs endast av återväxtåtaganden utöver denna basaktivitet på varje marktyp. lnvesteringsproblematiken belyses således av kapitalkostnadskurvans förlopp ovanför produktionsnivån 47.5 milj. mf'sk.. dvs. den del som åskådliggörs i diagram 2. 4.

Det framgår där att kurvorna till en början har ett relativt flackt för- lopp. Kostnadsåtaganden utöver "basnivån" (8.9 mdr kr) utvecklas på följande sätt vid förändringar i produktionsmålet:

Produktionsmål "Rörlig" kostnad milj. milsk för kapital (enl. kalkyl I) mdr kr

60 0.3 70 1.3 80 4.8 86 10.0

De marginella kapitalkostnaderna måste således vara mycket starkt stigande (se diagram 2. 5) vid växande produktionsmål. ] intervallet under 67 milj. mflsk. ligger marginalkostnaderna under 100 kr. De tre kalkylerna ger här också mycket samstämmiga resultat. Den största avvikelsen gäller mellan kalkyl I och kalkyl III och uppgår till 10 kr eller därunder. Samt- liga marginalkostnadskurvor stiger sedan brant. Kalkyl lll. som ej inklu-

1 Förutsatt att de angivna miljömålen ej kan uppnås till en lägre kostnad än som anges av aktivitet yin i modellen.

2 Dessa värden motsvarar kalkyl ] i modellen. Exkluderas arbetskraftskostna- den (kalkyl 3) halveras de angivna värdena.

Kapitalkostnader : mdr kronor : .' Kalkyl | null-II-I. ': Kalkyl II ———_ "|, 15— Kalkyl ||| _ '; O'. l l I ." I __|... I 10— "___. , ll.llll"--'- , lll-lllllll / 5... Produktionsmål milj. m3 sk 50 60 70 80 90

Diagram 2. 4 Samband mellan produktionsmål och årliga kapitalkostna- der (räntor och reinvestering för återväxtkapital).

derar arbetskostnaderna vid beståndsanläggning i norra Sverige. visar na- turligt nog den svagaste ökningen. Differensen gentemot övriga kalkyler växer därför successivt vid högre produktionsmål.

Marginalkostnad Produktionsmål i milj. milsk.

65 70 75 80 85 Enligt kalkyl ! 80 135 270 520 1450 Enligt kalkyl III 70 120 185 310 900 Differens (l—III) + 10 + 15 +85 +210 +550

Resursfördelning och produktion i intervallet under 70 milj. mäsk. på- verkas därför inte i någon nämnvärd grad av att arbetskraften i norra Sverige åsätts skuggpriset noll. Detta förhållande är ett uttryck för att markerna i de norra delarna av landet i endast obetydlig utsträckning ut- nyttjas för produktion utöver basaktiviteten yw. Den allt dominerande delen av produktionsökningen utöver basnivåns 47.5 milj. milsk. i inter- vallet upp till 70 milj. milsk. åstadkoms genom intensitetshöjningar i södra Sverige. P.g.a. de kortare växttiderna är marginalkostnaderna där genom—

Marginal kostnad

kronor 1500— . : Kalkyl | lll-III... : Kalkyl Il ———_ :. Kalkyl lll _ : .' .' 1000— : I I I . 500— Produktionsmål milj. m3 sk W Ill-;llll | I | 50 60 70 80 90

Diagram 2. 5 Samband mellan produktionsmål och marginella kapital- kostnader (AC/Ay. där (' betecknar kapitalkostnaderna enl. def. ovan och y betecknar produktionsmål).

gående mycket lägre. Redan vid ett produktionsmål på 73 milj. milsk. är emellertid den maximala produktionsvolymen uppnådd i södra Sverige. Norrland erbjuder en direkt spegelbild till detta förlopp (diagram 2.7). Produktionen växer där påtagligt först sedan produktionsmålet satts hög- re än 70 milj. mitsk. Som visats tidigare har då marginalkostnaderna stigit till en nivå ovanför 100 kr.

Samma resursfördelningsproblematik kan demonstreras med hänsyn till de årliga investeringarna. (Se diagram 2.6). Kalkyl IIIa anger de totala årliga investeringskostnaderna, inklusive arbetskraft, med resursför- delningen bestämd enligt det för Norrlands produktion "gynnsammaste" alternativet (kalkyl III: arbetskraftskostnader exkluderadel). För hela landet visar denna kalkyl en jämn stegring av investeringskostnaderna: investeringarna i Norrland växer dock först i intervallet ovanför 70 milj. m3sk. Kalkyl lllb visar att resultatet blir detsamma även om investe-

1 Kalkylen har således olika kostnadsbcgrcpp vid bestämning av resursfördel- 263 ning och beräkning av investering. SOU 1973: 14

200— Investering

Kalkyl ”lb IIIIIIIIII Kalkyl lllc ___—

150—

100—

50—

M | . .

milj. kr Hela landet

Produktionsmål milj. m3 sk

I 50 60 70 80 Diagram 2.6 Samband mellan produktionsmål och årliga investaeringar i återväxtåtgärder.

ringsbegreppet anpassas till resursfördelningsmodellens "reala" kostnads» begrepp: arbetskostnaderna har där exkluderats vid beräkningen av inves— teringarna.

De årliga kostnaderna för återväxtåtgärder uppgick under 1960-talets senare hälft till omkring 120 milj. kr per år för landet i sin helhet. Detta motsvarar enligt modellkalkylen1 en produktion på ungefär 70 milj. mifsk" dvs. i stort sett den avverkning som samtidigt upprätthölls i verk- ligheten. Fördelningen mellan de norra och södra delarna av landet är emellertid olika i de två fallen. Enligt modellkalkylen skall endast 40 % av investeringarna gälla Norrland. I verkligheten var Norrlands andel över 50 %. Relativt till modellkalkylen skulle vi på detta sätt göra en betydande förlust på grund av felaktig resursfördelning. Omräknat i

1 Den officiella statistikens investeringsbegrepp ansluter helt till kalkyl III i diagrammet.

I 90

4o—l ProduktioninaSv milj m3sk 30— llllllIIl-'-'. & ___, 20— Kalkvl | _ 10 Kalkyl lll ___— Kalkyl lllc nu...... M | | | '

Diagram 2.7 Samband mellan produktionsmål och produktion i norra Sverige.

kapitalkostnadstermer skulle denna förlust vara dubbelt så stor som de årliga investeringarna.

Den lösning i modellkalkyl III som svarar mot investeringsnivån 120 milj. kronor innebär att praktiskt taget all mark i södra Sverige skogs- odlas. För Norrland gäller det omvända. All mark skall självföryngras. Detta förhållande belyser en av modellens absolut svagaste punkter vad gäller möjligheterna till verklighetsbeskrivning.

På betydande arealer i norra Sverige kan det nämligen, p.g.a. biologiska och klimatologiska faktorer. vara praktiskt taget omöjligt att uppnå den typ av självföryngring som aktiviteterna yH—ym beskriver. För de tre svagaste marktyperna, vilka är de närmast aktuella i detta sammanhang, arbetar modellen med föryngringstider på 6, 8 resp. 10 år. Vid en ytter- ligare förlängning av dessa föryngringstider växer kostnadsbelastningen för självföryngringarna med räntefaktorn medan produktionen per ha och år minskar. Samma förhållande påverkar emellertid inte skogsod- lingsaktiviteterna (yn—yw) eftersom föryngringstiden där alltid antas vara lika med —1 år. För en viss bestämd förlängning av föryngringsti- derna måste därför samtliga självföryngringsaktiviteter bli tekniskt in- effektiva i förhållande till skogsodling. Vid en och samma kapitalkostnad ger de nämligen då en lägre virkesproduktion än Skogsodlingen.

Modellens värden på de relevanta parametrarna, dvs. förhållandet mellan ci3/ti3 och cis/'lts» anger att basaktiviteten yiG blir tekniskt inef— fektiv relativt till den ”lägsta" skogsodlingsaktiviteten yi3 vid föryngrings—

Produ ktionsmål

200—. Ma rginal kostnader

kronor . . I . . . ' Kalkyl ||| _ : ' Kalkyl lllc-ll-I-lll- : 150— .' I I I . | . I . I I | | I I . 100—| : . | | . . . | I . ' 50—

Produktionsmål milj. m sk

I l l 1 50 60 70 80

Diagram 2.8 Samband mellan marginalkostnader och produktionsmål (endast del av sambandet).

tider på ungefär 15 år. På marker där självföryngring inte kan uppnås inom denna tid upphör yiö att vara basaktivitet. Samma roll övertas då av skogsodlingsaktiviteten yia. Tyvärr existerar inte någon tillförlitlig empi— risk uppskattning av hur stora arealer som berörs av just denna föryngv ringsproblematik. Fältet är därför helt öppet för gissningar.

Mot denna bakgrund kan det vara av ett visst intresse att försöka få modellkalkylen att simulera just den omfattning på Skogsodlingen i Norrland som faktiskt gällde under senare hälften av 1960-talet. Kalkyl lllc i diagram 2.6—2.7 har byggts upp på detta sätt. Förutsättningarna för denna kalkyl har nämligen preciserats så att yi3 gäller som basaktivi— tet på en areal motsvarande den faktiskt genomförda Skogsodlingen l Norrland.l

Det är helt självklart att denna förutsättning höjer den absolut lägsta nivån för produktion, kostnader och investeringar i Norrland. Vid växan-

1 Skogsodlingsarealen har därvid fördelats proportionellt till tillgången på oli- ka marktyper i Norrland.

I 90

de produktionsmål stiger sedan kostnaderna något långsammare än i den "ursprungliga" kalkyl Ill, varför dessa båda kurvor sammanfaller fr.o.m. produktionsmålet 80 milj. m-Tsk.1

Samma förhållanden påverkar marginalkostnadskurvan (diagram 2.8), och då i sänkande riktning. Effekten blir i detta fall påtaglig. I interval— let 60—75 milj. mflsk., som med hänsyn till ovan anförda resultat synes vara den mest intressanta delen av kurvornas förlopp. blir nedgången i marginalkostnaden genomgående 20 kr. På denna punkt har således mo— dellen visat sig vara mer känslig för val av förutsättningar än i avseende på kostnaden för arbetskraft och fröträd.

Slutsatser

Det bör i första hand poängteras att modellkalkylerna bygger på synner- ligen svag och splittrad empirisk information. Detta sammanhänger till en del med att det tidigare inte förelegat behov av denna typ av data eftersom kapitalkostnaderna spelat en relativt underordnad roll vid upp- läggningen av återväxtpolitiken.

Utöver detta finns det kanske anledning att kortfattat nämna tre olika resultat som erhållits vid kalkylerna.

[. Resursfördelningen. och därmed naturligtvis även produktionen, vi— sar sig vara okänslig för om arbetskostnaderna medräknas vid bestånds- anläggning i Norrland. Denna slutsats gäller inte för hela variationsbred- den i produktionsmålet men väl för det intervall som ger ”rimliga" mar- ginalkostnader. Man kan därför inte argumentera för en expansiv åter- växtpolitik i Norrland av hänsyn till att arbetskraften där saknar alter- nativ användning.

2. En jämförelse mellan de faktiska åtgärderna under senare tid och de kalkyler där resursavvägningen mellan norra och södra Sverige är en fri handlingsparameter pekar mot att vi f.n. skulle ha en viss inoptimali- tet i den regionala fördelningen. Alltför intensivt återväxtarbete i norr och i motsvarande grad alltför extensivt i söder. Detta resultat är emel- lertid starkt beroende av vilka föryngringstider som faktiskt kan uppnås i Norrland. Det bör därför snarare animera till att man mer systematiskt söker belysa föryngringsproblematiken i ett översiktligt skogspolitiskt sammanhang än till en omedelbar omläggning av politiken.

3. Den modellkalkyl som bäst beskriver verkligheten är sannolikt den där en given areal skogsodlas i Norrland även på basaktivitetsnivå. De faktiskt genomförda åtgärderna framstår vid en sådan jämförelse som åtminstone delvis anpassade till rådande marginalkostnader. Trots detta skulle enligt kalkylen marginalkostnaderna ligga så högt som 50 kronor. Sannolikt finns inte ens en optimistisk bedömare som anser detta vara ett rimligt nettovärde2 på ytterligare en m3sk. Kalkylen ställer därför sna- rast frågan om inte anpassning nedåt av ambitionsnivån i återväxtpoli- tiken bör seriöst diskuteras.

1 Se diagram 26 som redovisar investeringskostnadernas samband med pro- duktionsmålet.

2 Nettovärde efter avdrag för avvcrknings- och transportkostnader.

3 Sambandet mellan kostnader för

gödsling och virkesproduktion

Problcmsrällningen

Vid analysen av sambandet mellan kostnader för återväxtåtgärder och producerade virkeskvantiteter förutsattes att de åtgärder som företogs vid anläggandet av ett bestånd på en viss marktyp vid en given omlopps- tid predeterminerade den framtida virkesproduktionen. Detta antagande är emellertid inte helt realtistiskt. Nya forskningsresultat visar nämligen. att det är möjligt att vid i övrigt oförändrade betingelser öka virkespro— duktionen genom gödsling med kvävegödselmedel under beståndets hela växttid.l Härav följer att ett val av en viss återväxtpolitik av det slag som skisserades i det föregående inte med nödvändighet låser den fram- tida virkesproduktionen. Gödslingen medger uppenbarligen en viss flexi- bilitet. Det kan därför finnas skäl att bygga ut den föregående analysen med en modellkalkyl. som visar sambandet mellan kostnaderna för göds- ling och de produktionstillskott som därigenom uppkommer. [ en sådan kalkyl torde det vara fullt tillräckligt att endast beakta gödsling under de 5—20 sista åren av omloppstiden. eftersom det för närvarande knappast är aktuellt med gödsling vid en tidigare tidpunkt. Det bör kanske i detta sammanhang framhållas, att mer omfattande forskningar om skogsgöds- lingen endast bedrivits under de senaste två decennierna, varför en be— tydande grad av osäkerhet vidlåder uppskattningarna av effekterna. Mo- dellkalkylen bör därför uppfattas som en ganska grov överslagsberäkning.

En modellkalkyl av det slag som beskrivits kan också ha sitt intresse. därför att den kastar nytt ljus över hela osäkerhetsproblematiken. Det är ju möjligt att med en helt annan grad av säkerhet prognosticera virkes priserna för en period av 5—20 år än för perioder på mellan 70 och 110 år. Vid beslut om gödslingsaktiviteter borde det därför kunna vara värde- fullt att göra en avvägning av vanligt slag mellan förväntade virkespriser och marginalkostnader.

1 Se t.ex. Carbonnier, C., Möjligheterna att genom gödsling öka virkesproduk- tionen på fastmark (Virkesbalanser 1967 SOU l968z9. Bilaga C) eller Be- ståndsvård och produktionsekonomi (Skogsstyrelsen, Stockholm 1969) s. 255— 265.

Den sökta kostnadsfunktionen blir entydigt bestämd, om vi för varje produktionsvolym väljer ett sådant gödslingsprogram att kostnaderna mi- nimeras. Problemet att finna denna kostnadsfunktion kan angripas på samma sätt som när det gällde kostnadsfunktionen i föregående avsnitt.

Vi antar liksom tidigare, att det inom den givna regionen finns in olika marktyper med arealerna y], y._,. ylll ha. På dessa marktyper kan man applicera någon av n olika gödslingsaktiviteter. ] analogi med vårt tidigare skrivsätt betecknas arealen för en marktyp som behandlas med en given gödslingsaktivitet med yi], där i anger marktypen och j aktivi- teten. På motsvarande sätt betecknas kostnaderna per ha för gödslingen med h*n. och produktionsökningen per hektar med (:*ij. Det totala pro- duktionstillskottet skrivs som y*|_ och de totala kostnaderna Z*. Om vi dessutom utgår från att all mark skall användas för virkesproduktion, kan problemet matematiskt formuleras på följande sätt:

m n * MinimeraZ*: z 2 b y

1=1 J=0 IJ ij under bivillkoren att: If få aöå y : yu i=1 j=o ” 13 o % y.. = y. j=0 13 1 yij : 0

Lösningen till detta linjära programmeringsproblem fås enklast på samma sätt som i det föregående. Detta innebär, att vi utgår från en baslösning, där ingen gödsling förekommer, varefter vi ökar produktionen genom att applicera en viss gödslingsaktivitet på en viss marktyp på ett sådant sätt att kostnaden minimeras för en given produktionsökning. Praktiskt tillgår detta så att vi väljer de värden på i och j som ger de lägsta marginalkostnaderna vid givna värden för produktionsök- ningen y(,*.

Del vinpirixku Militaria/('I

Resursvektorn. Som framgår av det följande är gödslingens effekt bero— ende av den naturliga tillväxten i det aktuella beståndet vid gödslingstill- fället. Ett bestånd kan därför i denna modell sägas vara definierat av den naturliga tillväxttakten. Denna kan beräknas. om vi känner återväxtpoli- tiken för de 13 marktyperna. Resursvektorn. dvs. arealtillgångarna för de olika beståndstyperna. kommer då att bli densamma som i föregående kalkyl.l Vektorn återfinns i tabell 2.3A.

1 Under förutsättning att virkesprod. har en sådan storlek att endast en akti- vitet tillämpas på den marginella marktypen.

Gödslingsaktivirererna. Som ovan framhållits torde det för överskåd- lig framtid endast vara aktuellt med gödsling under slutet av beståndens omloppstider. Vi har därför i vår modell valt att undersöka effekterna av gödsling vid tidpunkterna 6, 12 resp. 18 år före slutavverkningen i södra Sverige och vid tidpunkterna 8 resp. 16 år före slutavverkningen i norra Sverige. Orsakerna till att gödslingstidpunkterna valts olika för södra och norra Sverige är att söka i skillnaderna i produktionsförut- sättningar. Med utgångspunkt från valet av tidpunkter har det varit möj— ligt att definiera följande 8 gödslingsaktiviteter, vilka ordnats efter sti- gande intensitet.

Gödslingsaktiviteter. Aktivitet Tidpunkt för gödsling Tidpunkt för gödsling

i norra Sverige i södra Sverige

Ii—8 ti—16 Ii—6 ti—lz ti—18 0 1 X X 2 X X 3 X X 4 X X X X 5 X X X X 6 X X X X 7 X X X X X

Produktionsökningsmarrixen. En bedömning av gödslingens effekt på virkesproduktionen blir med nödvändighet mycket osäker, eftersom forskningen på detta område ännu inte nått så långt. Man har t.ex. inte kunnat ange något klart och entydigt samband mellan gödselgiva och till- växtreaktion i ett givet bestånd. Däremot har man rent experimentellt kunnat fastställa ett starkt samband mellan den naturliga tillväxten i m3sk/ha för beståndet vid gödslingstillfället och den genom gödslingen uppnådda tillväxtökningen.1

Det är detta samband som utnyttjats vid bestämningen av matrisen för produktionsökningarna. Mera konkret har vi gått tillväga på följande sätt. Från diagram som anger virkesvolymen vid olika tidpunkter för olika boniteter av planterade bestånd har virkesvolymens naturliga till— växt vid de aktuella gödslingstidpunkterna utlästs. Eftersom de olika be— ståndstyperna definierats utifrån beståndens boniteter. är det sedan en— kelt att ange den naturliga tillväxten för de olika beståndstyperna. Det är då att märka, att den naturliga tillväxttakten endast obetydligt beror av vilken planteringsaktivitet som använts (1 000. 1 500 eller 2000 stam- mar). Den naturliga tillväxten blir däremot annorlunda om beståndet an- lagts genom självföryngring. Inga mer betydande skillnader föreligger dock mellan de olika självföryngringsalternativen. Den naturliga till-

1 Beståndsvård och produktionsekonomi. utg. Skogsstyrelsen. Stockholm 1969. 5. 255—57.

växten för självföryngrade bestånd har schablonmässigt bestämts på föl- jande sätt:

5" | s' . . . .. Ax ij = k - Ax ?; där Ax ij] : den naturliga tillväxten for ett självföryngrat bestånd l . . .. .. Zj : den naturliga tillvaxten for ett planterat bestånd

Ax

volymen virke vid 100 år vid självföryngring

_ volymen virke vid 100 år vid plantering i

För varje marktyp och aktuell gödslingstidpunkt får vi på detta sätt två tal för den naturliga tillväxten, varav det ena gäller för planterade bestånd och det andra för självföryngrade. Med hjälp av diagram 2. 9. som anger tillskottet till virkesvolymen vid gödsling som en funktion av den naturliga tillväxten vid en gödselgiva av 120 kg kväve per hektar, är det då möjligt att bestämma tillskottet [E] till virkesvolymen, om man känner den naturliga tillväxttakten. På grund av forskningsresultatens osäkerhet har vi ansett det motiverat med viss försiktighet vid användan- det av diagrammet. Vi har således antagit att den i diagrammet angivna volymökningen under 5 år i själva verket uppnås under 6 år. Beträffan- de norra Sverige har antagits. att en 30 % större tillväxtökning än den i diagrammet angivna uppnås under en period av 8 år. Sedan E på detta sätt bestämts kan den årliga produktionsökningen a*ij beräknas:

E. * a. . = 13 ti

Detta ger oss två matriser för produktionsökningarna vid gödsling, en för planterade bestånd och en för självföryngrade bestånd.1

Kos/nadsmarrisen. Kostnaderna per hektar för gödslingen. h*ij' har i princip bestämts på samma sätt som kostnaderna för återväxtåtgärder i appendix ] A, dvs. som summan av räntekostnaden för det investerade "gödslingskapitalet" och reinvesteringskostnaden. Det finns ingen anled— ning att här göra en fullständig genomgång av kostnaderna för de olika aktiviteterna, utan vi nöjer oss med att illustrera beräkningsmetoden med ett exempel. Som exempel väljer vi då att beräkna kostnaden för aktivitet 1 i södra Sverige.

Låt oss betrakta en genomsnittlig ha av marktypen i fråga. 1 en sta- tionär jämvikt täcker då varje åldersklass på denna genomsnittliga ha en areal av l/ti ha. Vid aktivitet 1 företas gödsling 6 år före slutavverkning- en. Detta innebär, att vid en given tidpunkt är 6/ri ha gödslade. Om göds- lingskostnaden per ha betecknas med c* blir kostnaden för gödsling av

1 Se tabell 220—2.21.

15j E m3 sk/ha, 5 år 120 kg N/ha 100 k N h 10— g / a 5— Årlig löpande tillväxt, m3 sk/ha 0 | | 1 r 1 I | r 1 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9

Diagram 2.9 Tillväxtökning (E) under fem år efter gödsling.

en åldersklass på vår genomsnittliga ha ('$/Ii. Kapitalvärdet av de nedlag- da gödslingskostnaderna kan då vid varje tidpunkt beräknas som:

91 )( !( C C C

-—+— 1+r +.....+— 1+r5

t. t. ( ) c.( ) 1 1 1

Denna summa kan skrivas

£: [(1+r)6 - 1]

t. r 1

Den årliga kapitalkostnaden beräknas därefter som summan av ränte— kostnad och reinvesteringskostnad. Vi får:

* 6 _ * *

bf=r.£_[31=irl__1]+g_=c_(1+r)s 1 t. r t. t. 1 1 1

På motsvarande sätt kan den årliga kapitalkostnaden anges för varje kombination av marktyp och aktivitet. Därvid har vi utgått från att kost- naden för gödsling av 1 hektar (c) är 200 kr på alla marktyper. Kalkyl- räntan har satts till 5 %. Detta ger den kostnadsmatris som visas i tabell 2. 22.

Ram/Ia! av kos'lnarlslwriikningarna Två kalkyler har utförts. [ kalkyl A förutsätts att alla bestånd anlagts genom plantering. [ kalkyl B antas att återväxtåtgärderna endast består av självföryngring. Det mest sannolika är givetvis en kombination av plantering och självföryngring. De två kalkylerna bör således uppfattas som de extremfall mellan vilka vi har att röra oss.

De olika nivåerna för produktionstillskotten vid gödsling har bestämts genom 21 steg i kalkyl A och genom 30 steg i kalkyl B. Då är dock att märka att beståndstyperna 1. 2, 3 och 5 sammanförts till en beståndstyp i kalkyl A. medan endast beståndstyperna 1 och 2 sammanförts i kalkyl B. Dessa sammanslagningar har kunnat göras därför att såväl produk- tionsökningar som kostnader per ha för dessa beståndstyper överens— stämt vid alla aktiviteter.

I båda kalkylerna har den stegvisa gången varit följande: Yin—yn— yH—yn. Aktiviteterna 2, 3, 5 och 6 blir således aldrig aktuella. För de tre sistnämnda aktiviteterna beror detta på att kostnadsökningarna i för- hållande till närmast föregående aktivitet inte kompenseras av några pro- duktivitetsvinster: dessa aktiviteter är m.a.o. alltid tekniskt ineffektiva. Aktivitet 2 är däremot i en del fall tekniskt effektiv men ger ändå aldrig en kostnadsminimal lösning.

På grundval av våra beräkningar har följande samband kvantifierats: Sambandet mellan totala kapitalkostnader och produktionsökningar (diagram 2.10).

Sambandet mellan marginella kapitalkostnader och produktionsökning— ar (diagram 2.11).

Sambandet mellan årliga investeringskostnader och produktionsök- ningar för såväl hela landet som norra Sverige (diagram 2.12).

Sambandet mellan produktionsökningar i norra Sverige och produk- tionsökningarna i hela landet (diagram 2. 13).

Dessa samband skall i det följande användas för att belysa frågorna om gödslingens omfattning och resursallokeringen mellan norra och södra Sverige.

Göm-lingens omfattning. Våra beräkningar ger vid handen. att det med de gödslingsaktiviteter som vi definierat är tekniskt möjligt att öka virkes- produktionen med mellan 5.5 och 6.5 milj. m-"sk. Det lägre alternativet gäller då för kalkyl B. medan det högre gäller för kalkyl A. Den totala kapitalkostnaden för dessa maximala produktionsökningar är för båda kalkylerna drygt 240 milj. kr (diagram 2. 10), vilket motsvarar en årlig in- vestering av knappt 130 milj. kr (diagram 2. 12).

Marginalkostnaderna (diagram 2. 11) sammanfaller i stort sett för de två kalkylmetoderna vid relativt små produktionstillskott, men vid större produktionsökningar blir skillnaden relativt betydande. Vid en ökning av produktionen med 5.5 milj. mflsk. överstiger således marginalkostnaden enligt kalkyl B (självföryngringsfallet) marginalkostnaden enligt kalkyl A (planteringsfallet) med ca 25 kr.

Marginalkostnadskurvorna kan ge viss hjälp vid en bedömning av den lämpliga omfattningen av gödslingen. Man skulle kunna föra följande typ av resonemang. Om man gör en pessimistisk uppskattning av de framtida Virkespriserna och därför betraktar den nuvarande återväxtpolitiken som alltför ambitiös, är man sannolikt inte beredd att acceptera en särskilt

" Kap. kostnad milj. kr

200— /

Kalkyl A

100—

Tillskott till virkesprod, milj. m3 sk

| | | | | | | 1 2 3 4 5 6 7

Diagram 2.10 Samband mellan tillskott till virkesproduktion och kapital- kostnader för gödsling. 100— Marg. kap-kostn. kr I I / / ,! Kalkyl A 50—

Tillskott till virkesprod, milj. m3 sk

| | | | | | | 1 2 3 4 5 6 7

Diagram 2.11 Samband mellan tillskott till virkesproduktion och margi- nella kapitalkostnader för gödsling.

Kalkyl A

1 50 _ Investeringskostnad milj. kr Hela Sverige 100— / Norra Sverige 50— 11 ,, r ,, ff,, _ ___—*” Tillskott til _ _ .- - _ _ virkesprodu ktionen, milj. m3 sk _— _"| | | | | | | 1 2 3 4 5 6 7 Kalkyl B 150'1 Investeringskostnad milj. kr Hela Sverige 100— , Norra Sverige I 50— [I 'I II ,» a', ___” Tillskott till ___ virkesprodu ktionen, milj. rn3 sk ___- _ | | | | | | 1 2 3 4 5 6 7

Diagram 2.12 Sambandet mellan tillskott till virkesproduktionen och in- vesteringskostnaderna för gödsling.

3 - Norra Sveriges produktion milj. m3 sk I / Kalkyl A 2 _ 1 _ Hela landets produktion

,,,” milj.m3 sk

l l l l l l l

1 2 3 4 5 6 7

Diagram 13 Sambandet mellan tillskott till total virkesproduktion och till- skott till virkesproduktionen i norra Sverige.

hög marginalkostnad. Den högsta tänkbara marginalkostnaden skulle då kanske ligga omkring 20 kr, varvid det knappast skulle vara ekono— miskt motiverat med gödsling. Om man i stället gör en optimistisk be- dömning av de framtida Virkespriserna och därför betraktar den nuva- rande återväxtpolitiken som rimlig, kan man däremot tänkas acceptera en betydligt högre marginalkostnad. Dagens virkesproduktion ger enligt den gynnsammaste kalkylen för återväxtåtgärder upphov till en marginal- kostnad på 50—70 kr. En tänkbar uppskattning av den högsta marginal- kostnaden i detta fall skulle kunna vara 80 kr. Vid i övrigt oförändrade betingelser borde man ju vara beredd att betala ett positivt pris för att det är möjligt att med en helt annan grad av säkerhet förutsäga de fram- tida virkespriserna vid gödslingstillfället än vid anläggningen av ett be- stånd. Marginalkostnaden på 80 kr ger en övre gräns för virkesproduk- tionens ökning mellan 5.5 och 6.5 milj. milsk.

Det bör poängteras, att de ovan angivna gränserna endast är att be- trakta som räkneexempel. De ger dock en antydan om att hela det tek- niskt sett möjliga produktionsintervallet i vår modellkalkyl kan vara av intresse även sedan en ekonomisk bedömning gjorts.

Den viktigaste slutsatsen av vår kalkyl blir emellertid, att det produk- tionstillskott som kan uppnås genom gödsling är förhållandevis litet. Det torde knappast överstiga 10 % av den totala virkesproduktionen. Man bör dock observera, att vi på grund av det otillräckliga empiriska under- laget genomgående varit mycket försiktiga vid beräkningen av gödslingens effekt, vilket kan ha lett till en viss underskattning av skogsgödslingens lönsamhet.

En betydande svaghet i modellen är, att den inte tar hänsyn till att gödslingen inte endast ökar virkesvolymen utan också värdet av denna virkesvolym. Vid samma omloppstid kommer nämligen ett gödslat be— stånd att innehålla i genomsnitt grövre virke än ett ogödslat. Därigenom ökas bruttopriset per m3sk., samtidigt som avverkningskostnaderna redu- ceras. Detta betyder, att de verkliga kostnaderna för gödslingen kommer

att ligga under dem som vi räknat med. En grov överslagsberäkning visar, att denna kostnadsreduktion är mycket betydande. Vid en lO—procentig ökning av virkesvolymen torde det för ett enskilt bestånd inte vara orea- listiskt att räkna med en värdeökning av 1.50 krimilsk.1 Överför vi denna siffra till det aggregerade fallet fås att en produktionsökning av ca 6 milj. milsk. genom gödsling skulle åtföljas av en värdeökning på ca 110 milj. kr. Om denna värdeökning behandlas som en kostnadsreduktion, skulle kostnaderna för denna produktionsökning enligt kalkyl ] reduceras med omkring 50 %. En motsvarande sänkning av marginalkostnaderna inne- bär sannolikt en fördubbling av den ekonomiskt intressanta övre gränsen för produktionsökning genom gödsling. Det skulle därför kunna ha sitt intresse med en kalkyl där dimensionseffekterna direkt byggs in i mo— dellen.

Beträffande resursallokeringen mellan olika regioner skall vi här nöja oss med att studera fördelningen mellan norra och södra Sverige. Denna problematik kan studeras med hjälp av diagrammen 2. 12—2. 13. De vi— sar att norra Sveriges andel av investeringar och produktionsökning blir större ju större den totala produktionsökningen år. Vid en produktions- ökning av 2 milj. milsk. ligger norra Sveriges andel av investeringarna så lågt som 20 %, medan andelen vid en produktionsökning av 5.5 milj. milsk. närmar sig 45 % enligt kalkyl 2. Motsvarande siffror för andelen av den totala produktionsökningen är ca 25 resp. 38 %.

Norra Sveriges andel av produktion och investeringar stiger således inte lika brant vid ökad produktion som i kalkylen för återväxtåtgärder. Till viss del kan detta ha sin grund i att modellen inte tillåter mer än 2 gödslingar under en sammanlagd period av 16 år i norra Sverige mot 3 gödslingar under en sammanlagd period av 18 år i södra Sverige. Rea- listiska förändringar av dessa antaganden torde dock inte nämnvärt kun- na påverka helhetsbilden.

En kalkyl. där arbetskraften i Norrland åsätts skuggpriset noll, torde inte heller kunna medföra mer än marginella förändringar, eftersom göds- ling är en mycket kapitalintensiv verksamhet. Slutsatsen bör därför bli att vid en optimal politik kommer huvuddelen av kostnaderna för göds- ling att nedläggas i södra Sverige. som därigenom kommer att svara för merparten av produktionstillskottet.

Slutsatser

Diskussionen om kostnaderna för virkesproduktionen har ovan förts i två steg. Först har kostnaderna för nyanläggning av bestånd analyserats. Därefter har kostnaderna för gödsling studerats. Man skulle kunna dis— kutera om det inte vore värdefullt att göra en simultan avvägning av intensiteten i anläggnings- och gödslingsaktiviteterna för att på så sätt kunna bestämma ett optimalt återväxtprogram. I ett sådant program skulle man vid varje produktionsvolym välja att öka virkesproduktionen genom att tillgripa den aktivitet (nyanläggning eller gödsling) som ger den lägsta marginalkostnaden. En sådan kalkyl skulle emellertid bli myc- ket osäker på grund av det otillfredsställande dataunderlaget. Därtill

1 Beståndsvård och produktionsekonomi. s. 337.

kommer att det skulle vara svårt att på ett tillfredsställande sätt beakta osäkerhetsproblemati'ken. Det kan därför vara motiverat att studera de grundläggande återväxtåtgärderna för sig och att betrakta gödslingen som ett medel för att uppnå flexibilitet i virkesproduktionen. Det finns således ingen anledning att försöka passa in gödslingen i ett långsiktigt återväxtprogram, eftersom dess omfattning på relativt kort sikt kan an- passas till den rådande efterfrågesituationen. Möjligen skulle man kunna hävda att man i ett optimalt återväxtprogram snarast borde ta till de grundläggande återväxtaktiviteterna i underkant för att medge flexibili- tet såväl uppåt som nedåt. Den exakta avvägningen blir dock beroende av vilket värde man åsätter minskningen av osäkerheten om de framtida Virkespriserna.

4 Optimala program för slutavverkning

Prrthle|||.l'tällrting.

I den skogspolitiska planeringen intar naturligtvis avverkningen en cen- tral plats eftersom den innebär att skogsbrukets produktiva. resurser på detta sätt slutgiltigt tillgodogörs. De avvägningsfrågor som därvid kom- mer in i bilden berör olikartade problemställningar. I första hand gäller det den ekonomiska bedömningen av den mer avverkningstekniska del- aspekten. Denna har närmast att göra med effektiviteten i själva avverk- ningsarbetet och de därmed förenade transporterna och vidare bearbet- ningarna.1 En andra delaspekt utgörs av effektiviteten i vad avser utnytt- jandet av skogsmarken och den växande skogen. ] det följande skall den sistnämnda delaspekten behandlas. Syftet är att systematiskt studera vil- ka komponenter som därvid måste ingå i den skogspolitiska målanalysen och att formulera en kalkylmodell som kan utgöra en grundval vid upp- läggning av politiken.

Eftersom den rent avverkningstekniska sidan här lämnas utanför bil- den, blir det skogspolitiska målet om effektivt utnyttjande av skogsmark och skogsbestånd renodlad till en fråga om att välja den kvantitativa omfattningen på avverkningarna. Den skogspolitiska planering som stu— deras i det följande antas syfta till ett konkret formulerat program av- seende slutavverkningens omfattning och huvudsakliga regionala fördel— ningen för en planperiod på ca 15 år.

I de s.k. virkesbalansutredningarna har de framtida avverkningsmöjlig- heterna tagits upp till behandling.2 De avverkningsberäkningar som där- vid redovisas anger tre olika alternativ för den volymmässiga utveckling- en. Till en del synes dessa alternativ vara valda så att de skall uppfylla åtminstone approximativa krav på det bästa utnyttjandet av mark och existerande bestånd. Detta gäller generellt för gallringarna och i be- gränsad utsträckning för slutavverkningarna (huggningsklass E., "tras- och

1 Se bilaga 3.

2 SOU l968z9, Virkesbalanser 1967. Avverkningsberäkningarna redovisas i bil. A till betänkandet.

skräpskogar som bör slutavverkas”).1 I båda dessa avseenden finns så- ledes kalkyler tillgängliga som är direkt användbara för den skogspoli- tiska planeringen.

Någon motsvarande avvägning av slutavverkningarna i övrigt görs dock inte.2 I stället redovisas tre alternativ som i huvudsak tjänar syftet att ange exempel på möjliga utvecklingsförlopp. Utredningen synes inte vilja lämplighetsgradera ens de tre angivna alternativen: än mindre anges något av dem vara det bästa ur allmän skogsekonomisk synvinkel.

En grundläggande bestämningsfaktor för slutavverkningarna är natur- ligtvi-s tillgången på skog i avverkningsmogen ålder. Det existerande be- ståndets åldersfördelning är därför av centralt intresse för uppläggningen av den optimala avverkningspolitiken. Den följande framställningen tar fasta på just denna åldersfördelning för att studera vilka krav som mot denna bakgrund bör uppställas för slutavverkningarnas storlek.

Mikroleori för optimal omloppstid.

Låt oss anta att rotvärdet för ett givet homogent bestånd bestäms enbart av beståndets ålder r((l) där () anger åldern. Nuvärdet av bestånd och mark kan då skrivas:

Zte) = tr(e) + bo] - e_it

där bo och i betecknar kalmarksvärdet i avverkningstidpunktena respek- tive kalkylräntan. Vidare är t = 6 —— 60; 00 betecknar beståndets ålder i nutidpunkten (0). Det privatekonomiskt effektiva utnyttjandet av mark och bestånd erhålles när Z(6) är max, dvs. när Z |(()) = 0. Detta villkor kan omformuleras till det skogsekonomiskt välkända uttrycket

r'(e)(r+bo>'1 = i

varvid man för givna värden på "0 och i kan bestämma () när funktionen r(t)) är känd. Vidare har vi att r"((l) ( 0. För alternativa värden ()1 och 0.3 som uppfyller villkoret

gäller därför att

r'(61)lr(91) + bol'l > i > r'(62)[r(62) + bo)—1

1 SOU 196829 3. 127. Arealerna för huggningsklass E är tämligen obetydliga.

2 Se SOU 1968:9, s. 22—23. Bl.a. framhålles där att "beräkningarna har base- rats på rent skogsmatematiska grunder, men inom gränser som gör dem prak- tiskt möjliga att realisera”.

3 b.. förutsättes här vara oberoende av t.

Eftersom ()l representerar en för ”låg” och 02 en för "hög” avverk- ningsålder kan dessa olikheter användas för följande klassifikation. 1 en given tidpunkt (f) är ett bestånd utvecklingsbart om

| ”1 . r (et)(r(et) + bo] > 1

där ()I betecknar beståndets ålder i tidpunkten. Ett sådant bestånd skall ej avverkas omedelbart. Gäller olikheten i omvänd riktning är beståndet överårigt och skall omedelbart avverkas enligt det här använda kriteriet.1

Antag att man känner de existerande beståndens åldersfördelning i en given tidpunkt. På basis av ovanstående definitioner kan man då be- stämma dels tillgången på överårig skog i utgångsläget, dels i vilken ut— sträckning andra bestånd passerar över den optimala avverkningsåldern under t.ex. den närmast liggande tjugoårsperioden. De avverkningskvanti- teter som detta motsvarar beskriver därvid den privatekonomiskt opti- mala slutavverkningsvolymen.

Av skäl som framgår nedan. skall emellertid inte någon sådan kalkyl utföras här. I stället redovisas endast vissa beräkningar som utförts på basis av 1952——1963 års riksskogstaxering och som väl illustrerar de be— handlade problemen.2 ] diagram 00 anges med staplar den relativa an- delen skogsmark som är bevuxen med överårig skog enligt de här an- vända definitionerna. De beskrivna tillståndet kan, något oegentligt, sä- gas vara hänförbart till undersökningsperiodens mitt, dvs. 1958. Som framgår av diagrammet var vid denna tidpunkt arealen överårig skog i samtliga delar av landet mer än 2—3 ggr så stor som den årliga avverk- ning som senare kom till stånd (l957—61).-'1

De faktiska avverkningarna har därför inte motsvarat ovanstående optimalitetskriterier. ! stället har en betydande del av de för redan 11 år sedan överåriga bestånden blivit ännu mer överåriga. Samtidigt har "un- derifrån" nya bestånd kommit upp ovanför avverkningsmogen ålder. På basis av Riksskogstaxeringens data över ålderssammansättningen kan man sluta sig till att denna faktor är och förblir i fortsättningen speciellt betydelsefull i södra Sverige. En liknande kalkyl, som utvisar dagsläget. skulle därför ange ett ännu större överskott av slutavverkningsbestånd än som framgår i diagrammet.

1 Jfr Kungl. Skogsstyrelsens reviderade anvisningar rörande tillämpning av skogsvårdslagen (gällande fr.o.m. ] maj 1964), Uppsala 1964. s. 9 och s. 56. Se också N. E. Nilsson, Förräntningsberäkningar grundade på riksskogstaxe- ringens produktionsöversikter, Nr 4 i Rapporter och uppsatser från institutio— ner för skogstaxering i Skogshögskolan (stencil). Stockholm 1963. s. 11 ff.

"3 N. E. Nilsson. a.a. s. 24—27. 11 De angivna skillnaderna gäller för en kalkylränta på 4 %. Vid 3 % blir i nå- got fall skillnaderna mindre. I diagrammet redovisas även Virkesbalansutred-

ningens slutavverkningsalternativ b. Samma utrednings högre alternativ (c) ligger 30 % högre.

Region RI 40 30 20 10 — — __ __ __ A S 3% S% 4% 4% 1:0,4 1:0,6 1:0,4 1:O,6 Region R||+Rlll 40 30 20 10 ______ ___ _____ ___—____________ A 3 3% 3% 4% 4% 1 20,4 1 :O,6 1 :0,4 1 :O,6 Region RIV

A S 3 % 3 % 4 % 4 % 1 :O,6 1 :0,8 1 :O,6 1 10,8 Region RV 40 30 20 _________________ _ _ _ __ _ _ _ _ _ 10

A S 3 % 3 % 4 % 4 % 1 :O,6 1 20,8 1 :O,6 1 :0,8

Föreslagna och verkliga slutavverkningsarealer i jämförelse med arealer "överårig" skog vid olika 'räntekrav enligt förräntningsberäkningar grundade på riksskogstaxeringens produktionsöversikter.

A = Avverkningsberäkningarnas slutavverkningsarealer under första lO-årsperioden (alt b). F = Slutavverkningsareal i medeltal under åren l957—I961 enligt stubbinventeringen multiplicerad med 10.

Klart är därför att de faktiska slutavverkningarna under senare tid varit betydligt mindre än som motiveras av de ovan formulerade opti- malitetskriterierna. Markutnyttjande och tillgodogörande av existerande bestånd har på detta sätt blivit mindre effektivt.

Skogspolitiska a vvägningrfrågor.

Mot denna bakgrund framstår det som en viktig arbetsuppgift för den skogspolitiska planeringen att närmare studera frågan om de framtida slutavverkningarnas omfattning. Det är emellertid uppenbart att avverk- ningskalkyler som utgår från ovanstående enkla ålderskriterier inte di- rekt kan tjäna som underlag för politikens uppläggning. De ger nämligen endast mikroekonomiska kriterier för optimal slutavverkning.

En fullständig och omedelbar avverkning av all överårig skog skulle helt självklart vara en samhällsekonomiskt inoptimal politik. De kvanti- teter virke som därvid frigörs skulle nämligen inte kunna avsättas vare sig inom landet eller på exportmarknaderna utan helt drastiska prisre- duktioner. Den skogspolitiska avvägningen kan därför sägas bestå i att man skall bedöma i vilken takt de överåriga bestånden skall avvecklas. Vid alltför små avverkningsvolymer, dvs. vid låg avvecklingstakt, utnytt- jas som vi sett ovan skogsmarken ineffektivt och man tillgodogör sig de existerande bestånden på ett otillfredsställande sätt. Vid alltför stor av- verkning. dvs. vid hög avvecklingstakt, kan avsättningsförhållandena i stället bli otillräckliga.

Ett program för hög avvecklingstakt kan naturligtvis genomföras med inhemsk avsättning endast om det kombineras med en motsvarande ex— pansion av förädlingsindustrin. [ så fall blir det avsättningsförhållandena för industrins produkter som blir avgörande för hur förmånligt ett givet avverkningsprogram är. Det är dessa samtidiga expansionsförlopp för avverkningar och skogsindustri som är av intresse, mer än ett fall där den övervägande delen av avverkningsökningen blir direkt export av rund— virke.

Därmed har allmänna näringspolitiska avvägningsfrågor kommit in i bedömningen. Bl.a. måste skogsindustrins expansionstakt avvägas inom ramen för det totala investeringsutrymmet inom ekonomin och kan där- för inte bestämmas oberoende av kapitalbehovet inom andra sektorer. Vidare gäller att om de överåriga bestånden avvecklas mycket snabbt så kan inom en nära framtid industrin stå inför försörjningsproblem be- träffande råvaror. Man kan därför konstatera att den slutgiltiga formule- ringen av avverkningsprogrammet måste bli en allmän näringspolitisk fråga. Därmed blir det emellertid omöjligt att enbart tillämpa ovan an- givna kriterier för bedömning av det samhällsekonomiskt optimala slut- avverkningsprogrammet. Planeringsmodellen för avverkningspolitiken måste läggas upp så att den stämmer överens med det näringspolitiska betraktelsesättet.

För detta ändamål kan man speeialstudera ett antal alternativa ut- vecklingsförlopp vad beträffar slutavverkningarna som alla har den egen- skapen att de kan realiseras med utgångspunkt från den (historiskt) givna

fördelningen på bestånd av olika åldrar.1 Med given utveckling för rot- värdena i de olika alternativen kan nuvärdet av mark och bestånd be— stämmas för varje avverkningsförlopp.2 Förhållandet mellan de olika nu— värdena speglar då skogsbrukets ekonomiska för- och nackdelar av mot- svarande avverkningsprogram.

Antalet möjliga alternativa program är emellertid mycket stort. Till- låter man betydande variationer i förloppets karaktär, som i exemplen a—b i figuren nedan kan resultaten av jämförelsen bli svåröverskådliga.

awerkad kvantitet

tid

Det kan därför vara av ett visst intresse att låta förloppens karaktäristis- ka egenskaper i här berörda avseenden bli en del av själva Optimerings- processen. Valet av alternativ a eller b som tidsprofil för avverknings- programmet görs då inte å priori, utan bestäms i stället av rådande för- hållanden, dvs. beståndens åldersfördelning och tillväxt samt avsätt- ningsmöjligheterna. Någon ytterligare empirisk information, utöver den som erfordras för ovan refererade altemativuppläggning av analysen är inte nödvändig för en bestämning av det optimala förloppet. Allt som behövs är en viss ”teknisk apparat”. Denna kommer att utvecklas i föl- jande avsnitt.

Makroteori för optimal slutavverkning: homogena ber/åml För att så långt som möjligt förenkla härledningen av optimeringsmodel- lens lösning behandlas först ett fall där samtliga existerande bestånd är fullständigt homogena i alla avseenden utom åldern. Likaså är den till- gängliga skogsmarken genomgående likvärdig i kvalitativt avseende. Optimeringsmodellens målfunktion utgörs av: T

Z = [ (px+b -y)e_1tdt 0 O

x(t) dr = avverkning i m3 i intervallet !, ! + dr. x är sammanvägt av olika virkeskvaliteter med ett viktsystem som speglar kvali- teternas relativa priser. p(r) = genomsnittlig nettoinkomst på avverkning av 1 m” rundvirke i tidpunkten !, p(r) och x(t) korresponderar mot varandra så att p - x = skogsföretagets nettoinkomst av avverkningen. y(!) dr _ areal som övergår i kalmark i intervallet r, ! + dl, ha.

b0 värdet av kalmark, kr/ha.

i = kalkylränta.

l

1 Denna metod används i bil. A till Virkesbalansutredningen, SOU 19689 5. 103 ff. 2 Bestämningen av rotvärden i alternativa förlopp diskuteras nedan s. 10.

Det följer av definitionen ovan att Z är nuvärdet (r=0) av samtliga avverkningar och markvärden för de marker som slutavverkas i inter- valletO S ! S T.

Av de storheter som ingår i målfunktionen behöver de två priserna p och b() förklaras ytterligare. Värdet av kalmark, dvs. bo, antas vara exo- gent givet och konstant i tiden. Det är därför oberoende av de hand- lingar som vidtas under anpassningsprocessen.l Eftersom bo vidare är nu- värdet (i tidpunkten !) av framtida nettoavkastningar av skogsmarken vid optimal skötsel innebär förutsättningen att pris— och kostnadsutveckling- en efter ! uppvisar ett speciellt tidsberoende. Detta är naturligtvis en grov approximation som kan motiveras endast av att den medför en för- enkling av analysen.2

Prisvariabeln för avverkningar. p. tänkes vidare beskriva nettoinkoms- terna av l m” rundvirke. Denna storhet påverkas uppenbarligen både av kostnads- respektive intäktssidan. Den speciella formulering för bestäm- ningen av ,) som här skall göras. har emellertid uteslutande sin grund i hypoteser om inflytandet från avsättningsförhållandena. Kostnadssidan antas vara exogent bestämd och oberoende av avverkningsvolymen.

Ovan har framhållits att man bör underförstå att avvecklingen av ett överårigt bestånd bör ta formen av en samtidig expansion av avverk- ningar och förädlingsindustri. I grunden är det därför avsättningsförhål— landena på industriprodukternas marknader som bestämmer intäkterna för skogsnäringen. På den europeiska delen av dessa marknader, som får förutsättas bli den huvudsakliga kunden vid en produktionsökning, har svensk industri en betydande andel, utan att för den skull kunna sägas vara direkt prisledande. En ökning av den svenska marknadsandelen tor- de därför förutsätta en aktivare marknadsföring med åtföljande högre kostnader och/eller oförmånligare priser än som skulle ha etablerats i ett mindre expansivt skede. Eftersom det här gäller att i första hand studera förlopp med ökad produktion inom industrisektorn torde denna kunna "vältra över" såväl kostnadshöjningarna som prisreduktionerna på skogs- bruket.”

1 lnom tillväxtteorin brukar man ofta göra en principiellt likartad förutsätt- ning om s.k. terminalvillkor vid analys av utvecklingsprogram som baserad på en ändlig tidshorisont. Bestämningen av bu diskuteras utförligare nedan.

2 I princip uppnås samma förenkling om en exogen funktion b (t) införs | stället.

3 Vi förutsätter således här att produktionsökningen inom industrin kan kom- ma till stånd utan räntabilitetshöjning vid nya anläggningar. Skulle en sådan bli nödvändig övervältras även denna på Virkespriserna och förstärker de ovan diskuterade effekterna från industriproduktmarknaderna.

Enligt detta betraktelsesätt skulle således hypotesen om prisvariabelns bestämning kunna formuleras:

då p = po(t) — f[E1-E-]

E betecknar här den sven-ska marknadsandelen och put/) är ett exogent inflytande på priset. Funktionen f förutsätts vidare ha följande egenska- per:

då" f > O,f' > Ooch f” 2 O, för td! > 0, och f då = 0, " '— 0. ] or Edt

Grafiskt kan dessa egenskaper åskådliggöras med hjälp av nedanståen- de figur:

Det kan vidare vara av ett visst intresse att något beskriva vilka impli- kationer som följer av prisbeslämningsmodellen med avseende på kom- binerade pris- och kvantitetsutvecklingar. [ ett tänkt fall, där ett överårigt bestånd realiseras. skulle utvecklingsförloppen kunna beskrivas av följan— de figurer. (Utgångsläget E(O) innebär en tidigare upprätthållen konstant marknadsandel)

Av figurerna framgår att vi får ett direkt samband mellan utvecklingen för marknadsandelen och prisnivåns förändring. Hade t.ex. förändringar- na i 5 (t) varit större. hade också prisutvecklingen visat större utslag. Är nu den totala efterfrågan på marknaden i huvudsak oberoende av vår egen försäljning, så motsvaras fluktuationerna i 5 (t) av givna föränd- ringar i den svenska avsättningen på marknaden. Detta betyder i sin tur givna förändringar i avverkade kvantiteter.

Låt nu 5 (t) representera den andel som svenskt rundvirke utgör av det totala rundvirkesinnehållet i de varor som säljes på de aktuella mark- naderna. Vidare antas att den totala efterfrågan på dessa marknader växer på ett sådant sätt att motsvarande rundvirkesinnehåll växer med en konstant procentsats 100 (i %. Funktionen f(dE/Sdt) kan då skrivas:

fia—åå = [— .]

där x(t) som förut betecknar avverkningen i Sverige. Prisbestämnings- ekvationen har på detta sätt omvandlats till ett uttryck i förändringar i den avverkade kvantiteten:

p(c) = po(t) - då _ ]

I och med detta kan vi övergå till att beskriva produktions- och av- verkningsförhållandena i modellen. I första hand behövs en produktions- funktion för skog på rot. Eftersom enligt tidigare gjorda förutsättningar mark och bestånd är homogena i alla avseenden utom ålder, kan denna formuleras mycket enkelt:

& = a(e)

där (1 anger beståndets m3-innehåll (def. på samma sätt som gäller för x) per ha och () betecknar beståndets ålder.1

I nutidpunkten (0) finns en given tillgång på bestånd som anlagts ti- digare. Dessa tillgångar antas kunna beskrivas med funktionen

n = n(V) som anger antalet hektar med bestånd anlagda år v ( 0. 1 en godtyck- lig tidpunkt, !, är åldern på dessa bestånd OV = t v. Om ingen avverk- ning förekommer i intervallet O—t kan därför tillgången på skog på rot u*(t) anges med

&( 0 " t' T(O)i = f a(t—V) ' n(V)dv T(O) r(0) betecknar anläggningstidpunkten för det äldsta bestånd som existe- rar i t = 0.

1 Som tidigare gäller att a' > 0. a" ( 0.

Att avverka innebär självfallet att "ta ut” bestämda kvantiteter ur be- ståndet. Här måste då i varje tidpunkt ett val göras i avseende på vilken årgång som skall avverkas. En grundläggande förutsättning för att av- verkningspolitiken skall vara effektiv måste då vara att man alltid i första hand avverkar de bestånd som minst effektivt utnyttjar markens och beståndens tillväxtpotential. ]ntuitivt inses ganska lätt att detta in- nebär att man ständigt väljer de äldsta bestånden för avverkning.l

Formellt kan man då låta funktionen

T = T(t)

representera utvecklingen över tiden av anläggningsårtalet för äldsta existerande bestånd. Den faktiska tillgången på skog på rot bestäms där- för i ett optimalt avverkningsprogram av

0 u(t, r(t)] = f a(t—v) - n(v)dv T(t)

1 Formellt kan detta visas på följande sätt. För en given serie av avverknings- T arealer y(t) erhålles uppenbarligen max. av 2 när uttrycket ] p - x(t)ei' dt är 0 max. Om vi utgår från att marginalintäkten av en ökning i avverkningen i alla tidpunkter är > 0 i det optimala programmet, så måste detta uppfylla villko- ret att vi där inte kan öka avverkningen i en tidpunkt utan minska den i nå- gon annan. För den skull jämför vi virkestillgången på 1 ha i två olika be- stånd i två olika tidpunkter ! och (!+dt). I tidpunkten ! är det ”äldsta” be- ståndet 6 år och det "yngsta" (O—dö) år. Virkestillgången i de två tidpunkterna anges därför av ( t—l—dt ”äldre” bestånd u(t)) a(()+d6)

"yngre” bestånd u(t)—dö) u(t))

eftersom de = dt. Avverkas först det "äldre” beståndet och sedan det "yngre", får vi

x(t) = u(O) x(t+dt) = a(0)

Tas bestånden i omvänd ordning får vi istället

x'(t) = u(O—dO) x'(t+dt) = a(9+d())

Anväder vi Taylor's regel för utveckling av u(t)) vid värdet () får vi därför att — x(t) — x'(t) = x(t+a't) —— x'(t+dt) ( 0.

Att avverka ett yngre bestånd före ett äldre (vid given slutavverkningsareal, y(t)) medför alltid att man minskar avverkningen i en tidpunkt för att öka den i en senare. Sådana omkastningar i turordningen måste därför tendera att

T minska j' p x - e—rt dt om inte avverkningsökningen i den senare tidpunk- 0

en

ten mer än motverkar den tidigare nedgången. Vid ”oändligt sma omkast- ningar i ordningsföljden blir, som framgår av uttrycket, ökningen lika med nedgången, vilket i sin tur betyder att den inte lönar sig. Vid "ändliga” om- kastningen gäller dessutom, efter a"(9) ( 0, att nedgången i den tidigare pe- rioden blir större än ökningen i den senare. Sådana omkastningar lönar sig därför än mindre.

Förändringen i beståndet är nu sammansatt av två komponenter, dels den mturliga tillväxten, dels avverkningen (x(t) dt). Vi har därför att

*

du du Bu dT

+ d— : + ___— - _ . _

dt x(t) x(t) dt ar dt

eftersom u*(t) = u(t, r (t) = konst.). Insättning från uttrycket för u(t) ovan ger:

d x(t) = att—x(t)] - ntr(t)] - E% Derivering av x(t) m.a.p. ! ger g—t ' nir(t)1 ' a'tt—t(t)l[1 - å—Z] + att-T(t)ln'ir(t)] ' %s:—; + 2 + at:-T(n) - nfr(t)] - d—T dt2

Var—e avverkningsprogram, beskrivet av funktionen x(t), motsvaras av att mark överföres från att vara bevuxen med gamla bestånd till kal- mark. Denna process beskrevs i målfunktionen av y(t). ] en godtycklig tidpunkt !, 0 ( I ( T, måste därför gälla att

0 t 0 [ n(v)dv + ! y(t')dt' = I n(v)dv = konst. T(t) O T(O)

och följaktligen att

y(t) = nir(t)]%% = x(t) - aft—T(t)]_1

Det återstår nu endast att sammanföra dessa olika delar av modellen för att bestämma den optimala lösningen. För detta ändamål är det då lämpligt att utforma beteckningarna något annorlunda. l det följande gäller därför att

x[ = .t' = avverkningsintensiteten _t._, = 1 : , anläggningsårtal för äldsta existerande bestånd (Pr w = I __ = acceleration (retardation) i äldsta existerande ' '— bestånd.

Med bibehållande av övriga beteckningar har vi nu följande system:

T . Z(x ; x ; w) = f (px 1_i+by)e tdt: = [ x (p+b -a 1)e ltdt: = 1 2 O 1 o

fo(x1; xz; ål; t)e—1tdt

|| Gäl—] 0

p = po(t) - Hål/x1 - a);

. -1 _2 _ _ _ x1 = f1(x1; xz; :; v) = a'a x1 — a'a n lxå + n'a 1n ZX? + anv

x2 = f2(

X X

1; 2; t) = (a'n)_1 ' x1

Önskar vi maximera nuvärdet av beståndet och marken faller det sig med denna formulering naturligt att använda maximumprincipen. w ut- gör därvid den kontroll som via ”state-variables” X] och x._, styr systemet på ett sådant sätt att 2 maximeras. Hamiltonfunktionen bestäms då av uttrycket —i t: H = e (fo + wlfl + wzfz)

där l/tl - ('i' och |er ' ci' betecknar skuggpriserna på x] och x.). För kontrollen w gäller inga specifika restriktioner, och för ett inre maximum av Z skall därför

an _. af af _. af _ af vilket ger som villkor F' = llll Skuggpriserna bestäms vidare av iii—_Efg-sw 324-11, 22.-4.1.1»: dt axl 1 axl 2 axl' 1

= - ix;1(fo + le') + v2(an)_ll + tl ' i

Detta implicerar att 'lll = konst. - cit.

d 31 = — ZQ + w . .af_1 + lf, . _a.f__ + iw . dt sz 1 3x2 2 axz 2

= — i-xlb ' a'a-Z + tlt;,_(an)_1(a'a_1 — n'n_1)x1] + wz . i

Makroteori för optimal slutavverkning: heterogena hus/tim]

Till skillnad från tidigare antar vi nu att det finns n st olika bestånd.1 Alla dessa har olika åldersfördelning (uj): markens produktionsförmåga är olika vilket ger olika produktionsfunktioner aj och olika kalmarksvär- den hj. Avverkning från det jzte beståndet betecknas i det följande med xu och i analogi härmed betecknas anläggningsåret för äldsta existeran- de bestånd med x._,j och xZj med wj (] = t .... n).

I förenklande syfte genomföres ingen motsvarande differentiering av prisvariabeln. Den troligen lämpligaste uppläggningen av en sådan dif- ferentiering skulle nämligen vara att tillerkänna vissa marktyper en dif- ferentialränta enl. uttrycket

= p - c.

pj J

1 Bestånden skiljer sig från varandra genom att de står på olika marktyper och att de i varierande grad utnyttjar markens produktionsförmåga. Jfr diskussio— nen om produktionsfunktionen (lj i nästa avsnitt.

cj bestämmes då dels av transportkostnaderna till förädlingsindustrin, dels av avverkningskostnaderna per m3. Eftersom förenklingar av analy- sen är nödvändiga om modellen skall kunna bli någorlunda hanterlig förefaller det här vara rimligt att anta att båda dessa storheter bestäms på ett sådant sätt att ej blir oberoende av såväl avverkad kvantitet (xu) som tiden (1). Målfunktionen för den i:te marktypen blir då

T å[(p — konst.)xlj + bja;1 - xlj]e tdt

Man ser då att den funktion .ru-(t) som maximerar T . -1 —1t ' x . + b.a. ' x .)e dt f(p 1J J J 1J

också maximerar närmast föregående uttryck om (p — konst.) > 0

Vi kan således använda den enklare formuleringen med en enhetlig prisvariabel (p) om en efterkontroll visar att samtliga rotnetton är posi— tiva i den optimala lösningen.

På samma sätt som ovan erhålls nu följande system av ekvationer som beskriver den optimala avverkningen över tidsintervallet 0 till T.

. r . _ _ _ _ —1t _ _ _lt Z(x1, 12, w) % zj % 2 (p- x1H+b &. %j)e de 2 [ foj e dt . —1 X = 2 x . = t - . — . p p0( ) F(x1 x1 a) 1 J 11 i _ i! _ 3-1 _ , -2 —1 2 -1 -2 2 . .x. 3.3.. .".” +....3 . IJ J ] IJ J J "J le aJ' njnj xlj aJnJ wJ fIJ

_l (ajnj) ' le f2j

H = e'itufoj + zwlj » flj + zwzjfzj) %%; "it[_ % xlk . r' . XII . ;;;i + le . ;;åi - o (k-l,...,n) F' = wlj = wl ”Id; a_i: - —e it(i: + blir;1 — E xlk - F' - xil » iTiilj- + E xlk - xi: - ål)!" * +). i; + zz;

_ _ -it —1 .- _ -1 —1 _ : (p + bjaj + ? x ::1 + wzjhjnj) ] (k l.....n)

Multiplicerar man första och sista leden i dessa uttryck med x” och sedan summerar över alla ] erhålles:

—it: dwl ' e it . - 0' = konst. ' e Xl dt & lp]. -ir. do.—e _. af. _ er. at. Jr. _. tl'F . 3711. x1-'b-"!"-2*Wi'a—ll* tz- ._ZJ_ . . 2]- J J J J xzj J 3ij- . af . a _ _lt . 9 . ' 2 e [xlj bj ; a + WZJ ”Zj-

Produktionsfunktioner och aggregation. Den produktionsteoretiska skogsforskningen har visat stort intresse för att empiriskt kartlägga sambandet mellan ett bestånds volymmässiga ut- veckling och dess ålder. Resultatet av dessa sammanställs i s.k. produk- tionstabeller som anger den relativa volymtillväxten vid olika åldrar och för olika typer av bestånd.1 Ofta är det här fråga om intensiva studier av mycket homogena material. | den utsträckning som resultaten givits en matematisk formulering har man därför ofta, naturligt nog, strävat att uppnå högt förklaringsvärde och stor precision i analysen. Produktions- modellema blir då mycket komplicerade och innehåller förklaringsva- riabler som man tämligen genomgående saknar empirisk kännedom om annat än för begränsade arealer av delvis experimentkaraktär. Denna typ av produktionsmodeller lämpar sig på grund av detaljrikedomen mindre väl för makro-planeringsmodeller av ifrågavarande slag.

En andra faktor som synes vara viktig i makroplanering är att produk- tionsmodellen skall ta hänsyn till andra kvalitativa egenskaper hos be- stånden än de som sammanhänger med marktypen. På en och samma marktyp kan nämligen tillväxtbetingelserna variera betydligt på grund av att bestånden är gallrade enligt olika principer. Makroplaneringen ställer således tämligen svåruppnåeliga krav på produktionsmodellen. Den skall vara enkel och innehålla ett fåtal empiriskt lätt tillgängliga förklarande variabler. Den skall vidare kunna förklara tillväxten över en mycket bred klass av kvalitativt mycket olika beståndstyper.

Vid studier på finskt material. som täcker åldersklasserna 40—140 år och volyminnehållet 40—240 m3/ha, har man emellertid med en tämli- gen enkel modell lyckats uppnå acceptabel förklaring av tillväxtvaria-

1 De mest kända svenska undersökningarna är H. Petterson, Barrskogens vo- lymproduktion. Stockholm l955, samme författares. Barrskogens värdepro- duktion, Stockholm 1963, samt S. 0. Andersson. Produktionstabeller för norr- ländska tallplanteringar. Stockholm 1963.

tionerna inom kvalitativt sett mycket olikartade bestånd.1 Med de ovan använda beteckningarna bestämdes därvid regressionsekvationen

log(da/ad9) = A + B log 9 + Ca

där A (> 0), B (( O) och C (( 0) betecknar regressionskoefficienterna.

Eftersom denna ekvation uttrycker den relativa volymtillväxten som funktion av ålder och volym måste den integreras för att ge produktions- funktionen u(t)). Partiell integration ger emellertid ett uttryck innehållan- de summan av en oändlig serie. Även om denna skulle konvergera kvar— står emellertid problemet att det erhållna uttrycket inte ger någon explicit lösning för u(t)).

I det följande har därför funktionen för den relativa tillväxten ändrats till

10g(da/ade) = A' + B' log 9 + C' log 3

där B' C' ( 0. Genom att insätta tre olika kombinationer av värden på a och 0 i den första regressionsekvationen erhålles tre lösningar för log (da/a dl)). Motsvarande kombinationer insättes sedan i den andra ekva- tionen för tillväxten, varefter de tre obekanta A', B' och 0 kan erhållas som lösning. Graden av anpassning hos den "nya” tillväxtfunktionen bestäms uppenbarligen av det empiriska materialet. A priori torde man dock kunna vänta sig att om den första funktionen visar god anpassning, så gör även den andra det över en begränsad del av produktionsytan.2 Antilogaritmeras den andra tillväxtfunktionen erhålles _ | | a (1+C ) då = A' » OB de Efter integration av båda sidorna kan kubikmassan per ha uttryckas med funktionen”

(D

= [Cl + C2 . eBJY

C1 = —C' ' integrationskonstanten > 0 02 = -c'A'(13'+1)'1 > 0 om 0 > B' > -1 B = (B'+1) ( 0 om —1 > B'

1 Y=_E'-->0

1 P. Killki — K. Kuusela, Multiple Regression of Increment Percentage on Other Characteristics in Scotch-Pine Stands, i Acta Forestalia Fennica 75. Helsinki 1963.

'I» Tillväxtfunktionens anpassning är egentligen endast av betydelse i interval- let ovan ”"avverkningsmogen" ålder. dvs. ovan 50—60 år.

sawe—1.

Som framgår av tillväxtfunktionen kan denna ej ”förklara" varför två olika bestånd som är av samma ålder har olika virkesförråd. Startar två olika bestånd med exakt samma förutsättningar i samma tidpunkt så kommer de för all framtid att utvecklas exakt lika och därför ständigt hålla lika stora kubikmassor. Om två likåldriga bestånd har olika virkes- förråd så är detta ett uttryck för endera att tillväxtförutsättningarna varit olika i de lägre åldrarna, som inte omfattas av analysen, eller att olika typer av gallringsingrepp gjorts före analystidpunkten. Båda dessa fakto- rer speglas därför uppenbarligen i integrationskonstanten, eftersom det är den enda parameter i produktionsmodellen som inte återfinnes i till- växtfunktionen.

Problemet är nu att bestämma denna parameter för olika typer av be— stånd. Den metod som föreslås i det följande är endast en av flera tänk- bara. och det är fullt möjligt att alternativa uppskattningar kan ge minst lika goda resultat. Den har emellertid fördelen att samtidigt leda fram till en aggregationsregel som även den skall användas i förenklande syfte.

Utgångspunkten för estimationen av parametervärdena Cl]- (] = 1 . . . . n) är den svenska riksskogstaxeringens stora empiriska material. Detta anger beståndens ålder och deras virkesförråd per ha. Klassificeringen av bestånden avser olika delar av landet, olika markkvaliteter (s.k. bonitets- klasser) och olika slutenhetsgrader (en täthetsvariabel). För en godtyck- ligt vald åldersklass i ett godtyckligt valt bestånd kan man nu bestämma Cl,. enligt.1

aj = [clj + c2 - 9ng (j=1,...,n)

Härvid är det naturligtvis lämpligt att välja åldersklassen ()j sådan att aj beskrives med största precision i det intervall av åldersklasser som är slutavverkningsmogna.

I och med detta kan även markvärdena hj bestämmas. Vi förutsätter därvid att rotnettot för alla omloppsperioder efter de nu existerande be- stånden blir konstant (P'())— Vidare antas produktionstekniken förbli oför- ändrad eller alternativt förutsätts att den förändras på ett känt sätt för varje enskilt bestånd.1 Samtliga funktioner aj är därmed kända. Vid kon— stant kalkylränta blir med dessa förutsättningar samtliga framtida om- loppsperioder lika för ett givet bestånd. Markvärdet hj bestäms då av det konvergenta uttrycket.

= ' . ' ': bj(rj) % målajhj) (m) (J 1,...,n)

1 Den här beskrivna estimationsmetoden fungerar endast om B och (12 båda är större än noll. I det omvända fallet existerar emellertid en likartad metod.

1 Det kan här bli fråga om att flytta en viss areal från en beståndstyp till en annan, dvs. att förändra parametervärdet Cu socm engångsskift.

där rj betecknar beståndets omloppstid.1 Lösningen till — T . B(b. + p'a.)(1+i) J ___J___.£LJ.________ _ '- är. — O (J—l,...,n) J ger därför efter substitution i ovanstående uttryck I)]. som funktion av p'0 och i.

En lösning av planeringsmodellen i denna form förutsätter uppenbar- ligen maskinell bearbetning enbart p.g.a. det antal variabler som är in— nefattade i analysen. Existerade en enkel aggregationsregel skulle natur— ligtvis antalet variabler starkt reduceras. För den produktionsfunktion som härletts ovan gäller emellertid att bestånden ej kan aggregeras efter någon regel som gör medellen i övrigt hanterbar.2

Med hjälp av ett par förenklande antaganden torde det emellertid vara möjligt att genomföra en aggregation som är approximativt giltig. [ första hand antas att parametern B[ i tillväxtfunktionen är lika med mid nus ett. Därigenom erhålles en betydligt enklare produktionsfunktion. Samtliga bestånd beskrivs då av

8 a. = C _ e» o ] 0 med 0* = (lj — konst. (i). Parametrarna C" och #., bestäms som förut av regressionsekvationen, medan konst. (j) uppskattas på i princip samma sätt som ovan beskrivits för Ch”

Variablen H* kan sägas vara samtliga bestånds "biologiska" ålder, ut- tryckta i ett speciellt utvalt bestånds ålder (= numerären). Den enkla transformationen mellan 0* och DJ. är därför inget annat än produktions- systemets aggregationsregel. Substitueras vidare

v* = vj + konst.(j)

i respektive åldersfördelningsfunktioner kan dessa aggregeras till en ål- dersfördelning för samtliga existerande bestånd.

Så långt fungerar aggregationsreglerna korrekt. För att samma förhål- lande skall gälla optimeringsmodellen i sin helhet måste emellertid lös- ningen för denna implicera att

? Observera att 1 här ej har samma betydelse som tidigare.

2 Aggregationsregeln måste ha den enkla formen ()* = 0,” + konst. (i) annars kan icke avverkningsfunktionen i modellen beskrivas på det enkla sätt som använts ovan. En alternativ aggregationsregel skulle endast skjuta över proble— men på denna del av modellen.

Som visats ovan är det första villkoret uppfyllt.l För att det andra villkoret skall vara uppfyllt måste emellertid gälla för alla ] attl >! * x_l . —1 = — + . - a + F' x . x % (a n )[P bj ' 1 1 ]

där aggregationsreglerna utnyttjas för substitution i aj- och "J.-funktio-

nerna. Man ser här direkt att enrast om bj : h (] f— l, n). så är villkoret för 1,12]. uppfyllt. Man kan emellertid visa att bj # b (] : 1, n). lnsättes a* i ekva- tionen för hj erhålles nämligen ett uttryck som är beroende av konst. (j).

S Iuls'arser

I det föregående har visats att den klassiska teorin för optimal omlopps- tid inte kan användas för att bestämma det optimala avverkningspro— grammet. Detta sammanhänger med att denna teori är en mikroekono- misk teori, där rotnettots utveckling över tiden antas vara exogent be- stämt. För den makroekonomiska planeringen blir denna storhet en en» dogen variabel, beroende bl.a. av hur stora avverkningar som genomförs.

Problemet om det optimala avverkningsprogrammet måste därför ges en annorlunda formulering. Man skall således här välja det förlopp för avverkningarna som maximerar nuvärdet av existerande bestånd och till- gänglig skogsmark under två olika typer av bivillkor. Den ena gruppen av bivillkor beskriver avsättningsförhållandena för virke. Den andra gruppen beskriver tillgången på växande skog i olika åldersklasser. Båda typerna av bivillkor utövar sitt inflytande vid bestämning av det optima- la avverkningsprogrammet.

Som visats ovan kan detta optimeringsproblem analytiskt preciseras med hjälp av den s.k. maximum-principen. Man får på detta sätt alter- nativ till de teoretiskt sett felaktigt konstruerade kriterierna i skogs- vårdslagen.2 Det är emellertid önskvärt att man går vidare på denna punkt. Modellen bör med viss bearbetning kunna appliceras empiriskt och därmed ge en belysning av virkesbalansproblematiken.

1 Jfr differentialekvationen för 1,11. 2 Se diskussionen i kapitel 7.

Tabell 2.1 Skogsmarksareal inom län/länsdelar och bonitetsklasser (Jon- son) enligt riksskogstaxeringen 1958—1967. Måttenhet: 1000 ha.

Tillväxt- Län/ Bonitet område länsdel

1 11 111 IV V VI VII VIIISumma

I BDL — — 13 257 1 000 740 238 2 249 11 BDK — — — 105 583 717 345 lll 1 869 ] ACL — — 2 81 547 846 425 92 1 992 11 ACK — 2 22 148 556 374 139 55 l 296 11 Y 1 18 133 454 734 413 131 31 1915 I Z] — 2 37 249 645 624 322 98 1 976 I ZH — — 2 31 145 294 146 43 661 11 XH _ IO 130 393 387 165 55 10 1 150 111 XG 1 8 71 143 71 18 8 3 323 I WSI — _ 1 3 42 109 64 I 1 230 111 WÖ 4 40 246 500 552 335 120 37 1 833 IV B 2 31 146 134 55 20 11 2 401 IV C 1 24 128 110 23 8 3 l 298 IV U 5 42 158 122 32 12 9 2 382 IV S 34 139 354 402 236 106 32 7 1 310 IV T 14 76 233 170 54 20 8 1 576 V R 12 54 158 84 27 7 4 I 347 V PD 7 32 71 48 24 16 6 1 206 V PV 18 94 204 | 10 32 15 13 3 488 V O 9 32 52 46 24 12 5 1 180 IV D 8 59 153 81 25 I I 3 I 340 V E 11 84 237 163 57 17 5 3 577 IV I -— — —— 27 42 36 21 6 142 V F 21 131 323 153 40 15 10 3 696 V G 9 I 12 276 139 35 14 4 2 590 V H 11 116 306 222 62 17 4 2 740 V1 L 22 87 121 29 9 4 I 1 274 VI M 14 29 22 5 — — — — 71 VI N 12 52 85 42 16 5 2 1 215 VI K 10 58 84 22 4 1 — — 180 Tabell 2.2 Översättning av Jonsson-bonitet till HIOO-bonitet. Jonsson-bonitct Tillväxtområde I II III IV V VI I T24 T28 T28 636 II T24 T28 T28 T28 III T24 T24 T24 T26 T26 IV T20 T22 T22 T22 T22 T22 V T18 T18 T18 T18 T18 VI T16 T16 T16 T16 T16 VII T12 T12 T12 T14 T14

Tabell 2.3A Definition av marktyper (y) enligt HlOO-systemet och till- växtområde samt för dessa tillämpade omloppstider.

Godhetsklass Tillväxtområde y, Areal i 1000 ha Omloppstid T28 TIV—TVI y1 1784 70 T26 TIV—TVI yz 1627 70 T24 TIV—TVI Ys ] 172 70 T24 TII—TIII y4 685 90 T22 TIV—TVI yr, 2109 70 T22 TII—TIlI yo 1743 90 T20 TI 7 421 1 10 T18 TIV—TVI y,; 797 70 T18 TII—TIII yg 2883 90 T18 TI Yio 1636 I 10 T16—Tl4 TIV—TVII yn 515 70 T] 6—Tl 2 TII—TIII yu 3067 90 Tl6—T12 TI y13 3918 110

Tabell 2.3B Definition av föryngringsmetod.

Metod nr Föryngringssätt Antal stammar före 1 :a gallring l plantering 2 000 2 plantering 1 500 3 plantering 1 000 4 självföryngring 2 000 5 självföryngring 1 500 6 självföryngring 1 000

Tabell 2.3C Definition av kalkylmodeller.

1. Samtliga kostnader inkluderade II. Kostnaden för fröträd har fråndragits kalkyl 1. 111. Kostnaden för arbetskraft har fråndragits kalkyl I för marktyperna 4, 6, 7, 9, 10. 12,13.

aij = virkesproduktion i m3sk per år och ha med föryngringsmetod i på marktyp ]. i = 1, . . . ., 6 i = 1, 13

Is) U) .::—1 Ul ON

__ —oooo—iaxvuauN—- wwwwwwweewwqm

_lo—ocoO-c-w-bwuuotv erPPPPÄPPhaH ebcmqaiab—obua ———Nwwwwweewa härdaeiowampwmq ——0———NPNPP+# ———N!Q!J!JI_—NUJWUJIJIM ia'o'oclo'xi'o—oooaoo—n hhiu—owhw'o'ocbt'obx ———N—PHWPPPPM Laio'o'o'cowC—oeu-waxo

NN

Tabell 2.5 Koefficientmatris för föryngringskostnaderna enligt kalkyl— modell I.

ch. = anläggningskostnad per ha vid föryngringsmetod i på marktyp ].

i = 1, 6 j = 1, 13 | i i | 1 2 3 4 5 6 1 740 640 510 480 450 430 2 740 640 510 480 450 430 3 770 650 510 480 450 430 4 800 680 530 440 420 390 5 780 660 510 480 460 430 6 810 690 530 440 420 390 7 820 700 540 450 420 390 8 790 670 510 490 470 430 9 830 700 540 450 420 390 10 830 700 540 450 420 390 1 1 800 680 510 490 480 430 12 830 710 540 450 420 390 13 850 720 550 460 420 390

Tabell 2.6 Koefficientmatris för föryngringskostnaderna enligt kalkylmo— dell III.

Cij = anläggningskostnad per ha vid föryngringsmetod i på marktyp ] i = 1, . . . ., 6 j = 1, . .. ., 13 | 1 i | I 2 3 4 5 6 1 740 640 510 480 450 430 2 740 640 510 480 450 430 3 770 650 510 480 450 430 4 425 350 270 190 180 170 5 780 660 510 480 460 430 6 430 355 270 190 180 170 7 435 360 270 190 I 80 1 70 8 790 670 510 490 470 430 9 440 360 270 190 180 170 10 440 360 270 190 180 170 l 1 800 680 510 490 480 430 12 450 365 275 190 180 170 13 460 370 275 195 180 170

Tabell 2.7 Koefficientmatris för kapitalkostnaderna enligt kalkylmodell 1.

cij = kapitalkostnader per år och ha med föryngringsmetod [ på mark-

typ !- i = 1, . . . ., 6 j = I, . . . . , 13 | I i | 1 2 3 4 5 6 I 322 278 222 208 195 187 2 322 278 222 208 195 187 3 335 283 222 208 200 187 4 718 610 475 395 377 350 5 339 287 222 208 200 187 6 727 619 475 395 377 350 7 1597 1363 1052 877 818 760 8 343 291 222 213 204 187 9 745 628 484 404 377 350 10 1616 1363 1052 877 818 760 1 1 348 296 222 213 208 187 12 745 637 484 404 377 350 13 1655 1402 1071 896 818 760

Tabell 2.8 Koefficientmatris för kapitalkostnaderna enligt kalkylmodell 111.

Cii = kapitalkostnader per år och ha med föryngringsmetod i på mark—

typ/

i = 1, 6

j = 1. 13 | 1 1 I 1 2 3 4 5 6 1 322 278 222 208 195 187 2 322 278 222 208 195 187 3 335 283 222 208 200 187 4 381 314 242 171 162 153 5 339 287 222 208 200 187 6 386 318 242 171 162 153 7 851 701 526 371 351 331 8 343 291 222 213 204 187 9 395 323 242 171 162 153 10 857 701 526 371 351 331 1 1 348 296 222 213 208 187 12 404 327 242 171 162 153 13 896 720 536 380 351 331

Tabell 2.9 Totala kapitalkostnader enligt kalkylmodell 1.

Arlig virkesproduktion Kostnader milj. rn-'1 sk. mdr kr 48.9 9.0 53.6 9.1 57.5 9.2 59.8 9.2 63.1 9.5 66.9 9.8 69.8 10.2 71.9 10.5 74.6 1 1.1 77.1 12.1 80.5 13.8 83.1 15.4 85.6 18.9

Tabe/12.10 Totala kapitalkostnader enligt kalkylmodell 111.

Årlig virkesproduktion Kostnader milj. 111?1 sk. mdr kr 48.9 4.8 53.1 4.8 57.1 4.9 61.6 5.1 65.6 5.3 68.0 5.5 71.8 6.0 74.2 6.4 77.8 7.1 81.4 8.2 83.3 9.2 85.8 11.3

Årlig virkesproduktion milj. m3 sk.

Marginalkostnad kronor

48.9 53.6 57.5 59.8 63.1 66.9 69.8 71.9 74.6 77.1 80.5 83.1 85.6

10.0 18.6 32.5 45.0 66.7 94.2 135.0 180.0 266.7 420.0 580.0 6325 1 4600

Tabell 2.12 Marginalkostnad enligt kalkylmodell 111.

Årlig virkesproduktion milj. m3 sk.

Marginalkostnad kronor

48.9 53.1 57.1 61.6 65.6 68.0 71.8 74.2 77.8 81.4 83.3 85.8

10.0 18.0 22.5 45.0 66.7 90.0 130.0 177.5 236.7 324.0 520.0 900.0

Tabell 2.13 Marginalkostnad enligt kalkylmodell 111 C.

Årlig virkesproduktion milj. m3 sk.

Marginalkostnad kronor

48.9 56.8 61.0 64.6 68.4 72.0 75.1 78.1 81.4 85.8

10.0 16.0 22.5 45.0 66.7 94.2 162.5 252.0 324.0 900.0

Tabell 2.14 Kostnader för föryngringsåtgärder i Norrland och hela Ian— det enligt kalkylmodell ].

Virkesproduktion Kostnader (milj. kr) i föryngringsåtgärder

milj. m3 sk. Norrland Hela landet

47.5 42.7 74.8 52.8 42.7 81.1 57.8 43.7 89.7 62.8 46.7 102.0 68.0 49.8 116.3 73.0 53.3 137.4 77.8 86.1 170.2 81.6 1033 1895 85.7 128.9 215.2

Tabell 2.15 Kostnader för föryngringsåtgärder i Norrland och hela lan- det enligt kalkylmodell 111.

Virkesproduktion Kostnader (milj. kr) i föryngringsåtgärder

milj. m-'1 sk. Norrland Hela landet

47.5 25.1 74.2 52.8 25.1 76.7 57.8 25.4 79.8 62.8 26.4 84.5 68.0 27.0 96.3 73.0 28.7 113.9 77.8 39.5 124.7 81.6 51.8 137.8 85.7 65.6 151.6

Tabell 2.16 Kostnader för föryngringsåtgärder i Norrland och hela Ian- det enligt kalkylmodell III C.

Virkesproduktion Kostnader (milj. kr) i föryngringsåtgärder

milj. mfl sk. Norrland Hela landet

47.5 58.4 90.5 52.8 58.4 96.8 57.8 59.0 104.9 62.8 60.8 116.0 68.0 62.5 135.0 73.0 64.5 148.7 77.8 83.4 [73.5 81.6 103.3 189.5 85.7 128.9 215.2

Tabell 2.17 Samband mellan virkesproduktionen i Norrland och virkes» produktionen i hela landet enligt kalkylmodell 1.

Årlig virkesproduktion milj. m3 sk.

Norrland Hela landet 23.6 47.5 23.6 52.8 23.6 58.9 23.9 63.1 24.4 68.8 27.9 73.4 31.6 77.3 35.8 81.5 39.8 85.6

Tabell 2.18 Samband mellan virkesproduktionen i Norrland och virkes- produktionen i hela landet enligt kalkylmodell 111.

Årlig virkesproduktion milj. m-'l sk.

Norrland Hela landet 23.6 47.5 23.6 52.8 24.7 57.8 26.5 62.8 27.1 68.0 28.1 73.0 32.9 77.8 36.4 81.6 40.5 85.7

Tabell 2.19 Samband mellan virkesproduktionen i Norrland och virkes- produktionen i hela landet enligt kalkylmodell III C.

Årlig virkesproduktion milj. m3 sk.

Norrland Hela landet 27.6 47.5 27.6 52.8 28.2 57.8 29.3 62.8 29.6 68.0 30.2 73.0 32.9 77.8 36.4 81.6 40.5 85.7 304 SOU 1973: 14

u*ij : Produktionstillskott per ha och år genom gödsling enl. aktivitet i på marktyp i.

1 : 1, . . . ., 13 j = 1, . . . ., 7 1 2 3 4 5 6 7 1 0.16 0.16 0.16 0.32 0.32 0.32 0.48 2 0.16 0.16 0.16 0.32 0.32 0.32 0.48 3 0.16 0.16 0.16 0.32 0.32 0.32 0.48 4 0.15 0.16 0.16 0.31 0.31 0.31 0.31 5 0.16 0.16 0.16 0.32 0.32 0.32 0.48 6 0.13 0.14 0.14 0.27 0.27 0.27 0.27 7 0.08 0.08 0.08 0.16 0.16 0.16 0.16 8 0.12 0.13 0.13 0.25 0.25 0.25 0.38 9 0.11 0.11 0.11 0.22 0.22 0.22 0.22 10 0.07 0.07 0.07 0.14 0.14 0.14 0.14 11 0.09 0.09 0.09 0.18 0.18 0.18 0.27 12 0.10 0.10 0.10 0.20 0.20 0.20 0.20 13 0.06 0.07 0.07 0.13 0.13 0.13 0.13

Tabell 2.2] Produktionsmatris för kalkyl B (självföryngrande bestånd).

a*ij = produktionstillskott per ha och år genom gödsling enl. aktivitet i på marktyp i j = 1, 7 ' = 1, 13 1 2 3 4 5 6 7

1 0.16 0.16 0.16 0.32 0.32 0.32 0.48 2 0.16 0.15 0.16 0.32 0.32 0.32 0.48 3 0.15 0.15 0.15 0.30 0.32 0.32 0.45 4 0.13 0.14 0.14 0.27 0.27 0.27 0.27 5 0.13 0.14 0.14 0.27 0.27 0.27 0.41 6 0.11 0.12 0.12 0.23 0.23 0.23 0.23 7 0.07 0.07 0.07 0.14 0.14 0.14 0.14 8 0.09 0.11 0.11 0.20 0.20 0.20 0.31 9 0.08 0.08 0.08 0.16 0.16 0.16 0.16 10 0.06 0.06 0.06 0.12 0.12 0.12 0.12 11 0.06 0.07 0.07 0.13 0.13 0.14 0.20 12 0.07 0.07 0.07 0.14 0.14 0.14 0.14 13 0.05 0.05 0.05 0.10 0.10 0.10 0.10 sou 1973: 14

Tabell 2.22 Kostnadsmatris för gödsling b*ij = årlig kapitalkostnad per ha för gödslingsaktivitet j på marktyp [.

i = 1, ..... 13 i = 1. 7 1 2 3 4 5 6 7 1 3.80 5.10 6.90 8.90 10.70 12.00 15.80 2 3.80 5.10 6.90 8.90 10.70 12.00 15.80 3 3.80 5.10 6.90 8.90 10.70 12.00 15.80 4 3.28 4.85 4.85 8.13 8.13 8.13 8.13 5 3.80 5.10 6.90 8.90 10.70 12.00 15.80 6 3.28 4.85 4.85 8.13 8.13 8.13 8.13 7 2.69 3.97 3.97 6.66 6.66 6.66 6.66 8 3.80 5.10 6.90 8.90 10.70 12.00 15.80 9 3.28 4.85 4.85 8.13 8.13 8.13 8.13 10 2.69 3.97 3.97 6.66 6.66 6.66 6.66 11 3.80 5.10 6.90 8.90 10.70 12.00 15.80 12 3.28 4.85 4.85 8.13 8.13 8.13 8.13 13 2.69 3.97 3.97 6.66 6.66 6.66 6.66

Tabell 2.23 Samband mellan produktionstillskott och kostnader vid göds- ling enligt kalkyl A.

Produktions- Total Marginal- tillskott kostnad kostnad milj. kr kr

1.2 27.8 23.8 1.7 43.0 29.8 3.0 83.6 31.9 3.6 1032 34.6 3.8 113.6 42.2 4.9 159.7 43.1 5.5 186.4 46.4 6.0 208.5 53.1 6.4 2341 76.7

Tabell 2.24 Samband mellan produktionstillskott och kostnader vid göds- ling enligt kalkyl B.

Produktions- Total Marginal- tillskott kostnad kostnad milj. kr kr

0.5 1 3.0 23.8 1.1 27.7 29.2 2.0 56.8 34.0 2.6 80.4 40.4 3.5 1 16.4 43.1 4.1 143. 1 46.9 4.6 1698 56.7 5.0 1978 66.4

Bilaga 3 Kostnader och produktivitet i avverkning och terrängtransport

Beräkningar utförda för SPU-UTREDNINGEN 1969—1972 av Forskningsstiftelsen Skogsarbeten

1 Effektiviteten i avverkningsarbetet

Följande översikt över effektiviteten i av- verkningsarbetet omfattar: — en beskrivning av utvecklingen under pe- rioden 1955—1969 — några jämförelser mellan olika avverk- ningssystem aktuella i dagens och mor- gondagens skogsbruk — några spekulationer kring utvecklings- möjligheterna hos olika avverknings- system.

För att belysa effektiviteten i avverknings- arbetet kan olika mått användas, t.ex. av- verkningskostnader per volymenhet och dags- verksåtgång per volymenhet. I denna redo- visning kommer främst det 5. k. åtgångstalet, uttryckt i mansdagsverken/m3sk, till använd- ning.

1.1. Utvecklingen 1955—1969

1.1.1. Dagsverksåtgången (inkl. skogsvård och »övrigt»)

Den officiella statistiken visar stor spridning i åtgångstal mellan olika företag under den aktuella 15-årsperioden. Tendensen är dock enhetlig åtminstone för operationerna hugg- ning och terrängtransport. Däremot är ten- densen mera oenhetlig för skogsvårdsarbete och det som hänförs till övrigt arbete. Det sistnämnda torde delvis bero på oenhetlig statistikföring inom olika företag, vilket är särskilt tydligt före år 1960.

1 figur 1 angivna åtgångstal är grundade på statistik från skogsbolag och Domänver- ket samt L. Sandahls TUA-utredning (1960, 1965). För år 1955 har SDA:s tim- och för- tjänststatistik utnyttjats och för 1969 har uppskattningen gjorts med ledning av till- gängliga tidformler och aktuella erfaren- heter.

Huggning (jfr fig. 3.1) Effektivitetsökningen för huggningsarbetet under 15-årsperioden kan bl. a. tillskrivas — den manuella barkningens borttagande — motorsågens ökade användning och tek- niska förbättring — arbetskraftens ökade utbildning —— ändrad arbetsmiljö t. ex. bättre planläggning av arbetsobjekten bättre sanitära och hygieniska förhål- landen ökad andel slutavverkning i förhållan- de till gallring helårsanställning.

Vidare har sammanföringsarbetet vid huggningen ändrats mot en mera konse- kvent sammanföring till stickväg.

— Andra avverkningsmetoder t.ex. stam- och trädmetod.

Uppräkningen ovan visar att det kan vara många faktorer som lett till att åtgångsta- let i huggning sänkts med i runda tal 0,25 dv/m3sk.

0,8_ mansdv/m3 sk

0,6—

o,4 -

0,2 -

| ! Ii 1955 1960 1965

Figur 3.1 Dagsverksåtgång 1955—1969.

Terrängtransport (jfr fig. 3.1) Effektivitetsökningen kan huvudsakligen till- skrivas mekaniseringen av transporten. Dock har även här andra faktorer spelat in såsom — förkortade transportavstånd

— bättre planläggning — helårssysselsättning.

Skogsvård (jfr fig. 3.1) Åtgångstalet varierar mellan 0,10 och 0,02 dv/m3sk vid jämförelser mellan olika företag. Tendensen synes vara att åtgångstalet sjun-

kit under 15-årsperioden, dock i betydligt långsammare takt än för avverkning och

terrängtransport.

Övrigt (jfr fig. 3.1)

I »övrigt» inräknas t. ex. vägbyggnad, stämp- ling, avsyning m.m. Indelningsgrunden va- rierar varför jämförelser mellan olika före— tag kan vara osäkra.

1.1.2. Manuell respektive maskinell kostnads- andel i huggning och terrängtransport

Huggning På grundval av SDA:s och SA:s statistik över förtjänstutvecklingen för huggningsar-

1955 1960 1965 1969 Huggning 0,35 0,25 0,18 0,11 Terrtrp 0,14 0,10 0,06 0,04 Skogsvård 0,07 0,05 0,04 0,04 Övrigt 0,08 0,05 0,04 0,04 Summa 0,64 0,45 0,32 0,23 totalt

s* huggning

terrtrp

! 1969 år

bete, beräknade motorsågskostnader, samt uppskattningar av motorsågens relativa an- vändning har följande ungefärliga samman- ställning kunnat göras. Denna belyser den relativa maskinkostnadsandelens,dvs. motor- sågskostnadens, utveckling. Se även figur 3.2.

År 1955 1960 1965 1968 Motorsågskostnad

kr/dag 5 7 12 15 Bruttoförtjänst

kr/dag 34 45 75 96 Rel. maskinkost-

nadsandel % 14,7 15,6 16,0 15,6 Rel. andel motor-

sågar % 30 70 90 98 Vägd motorsågs-

kostnad kr/dag 1.50 4,90 10,80 14,70 Vägd relativ maskin-

kostnadsandel % 4,7 10,8 14,4 15,3

Motorsågskostnadens andel av bruttoförtjänsten vid huggningsarbete.

Terrängtransport Mekaniseringen av terrängtransporten har medfört en påtaglig ökning av maskinkost- nadens andel av totala terrängtransportkost- naden. Av figur 3.3 framgår att totalkost- naden för transportekipaget enligt statistiken har stigit från ca 60 kr/dag år 1955 till ca 250 kr/dag 1967. Denna beräkning förut-

kr/dag 100 __

50—

bruttoförtjänst- utveckling

Maskinell kostnadsandel 14,7 % Andel motorsågar 30 % Vägd maskinell kostnadsandel 5 %

15,6 % 16,0% 15,6% 70% 90% 98% 11% 14% 15%

Figur 3.2 Bruttoförtjänstutveckling samt motorsågskostnad vid huggningsarbeten.

sätter den procentuella fördelning mellan produktionsmedel som framgår under figur 3.3. Osäkerheten i dessa siffror är störst under perioden 1960—1965. Den manuella kostnadsandelen har minskat från 65% 1955 till ca 30 % 1967. (Nedre diagram i figur 3.3.)

1.2. Dagsverksåtgång, avverkningskostnad och investeringsbehov för några olika avverkningssystem

Följande avsnitt syftar till att jämföra några olika avverkningssystem med avseende på — dagsverksåtgång

— kostnader

— investering,

samt att undersöka respektive systems käns- lighet för variationer i

trädgrovlek virkesuttag/ ha trädslag köravstånd (terrängtransport) utnyttjande/ år systemets årseffektivitet1

1.2.1. Något om kalkylförutsättningarna

Jämförelsen omfattar operationer från stub- be till bilväg (avlägg). Slutprodukten förut- sättes vara obarkat, kvistat, kapat virke upp- lagt i sortimentsrena vältor.

' Årseffektiviteten anger systemets faktiska årsproduktion ' 100: systemets beräknade årspro- duktion vid full kapacitet.

kr/dag totalkostnad 200 — 100 _ manuella kostnader I,, I I I , r , f _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _- _ '- _ _ _ _ % andel av trp— , , , volymen: 1955 1960 1965 år Häst 100 100 95 95 90 90 80 70 60 50 40 30 20 10 Traktor, 0 O 5 5 10 10 20 30 40 50 60 70 80 90 varav specialtraktor 20 30 40 50 60 70 100 " procent maskinell kostnadsandel ___—____——____ ___—_ _ _ ' ' _ N — , ' 50 — ”>: _ _ * _ , — * _ — -———————————_ ___—_ manuell kostnadsandel % kostn- andel av tot trp- , , . kostn: 1955 1960 1965 år Manuell 65 65 65 65 64 64 58 56 48 42 37 34 32 Maskinell 35 35 35 35 36 36 42 44 52 58 63 66 68

Figur 3.3 Maskinell respektive manuell kostnadsandel. Terrängtransport.

Följande avverkningssystem har medtagits i analysen.

Slutavverkning

System nr

1. Konventionell sortimentsmetod Konventionell stammetod Halvmekaniserad stammetod Helmekaniserad stammetod Halvmekaniserad sortimentsmetod Helmekaniserad sortimentsmetod Helmekaniserad trädmetod

mmmmmmm severe!»

De i systemen ingående produktionsmed- len, deras anskaffningspris, tidskostnader, m.m. framgår av bilaga ].

Prestationsberäkningarna är grundade på tidformler för respektive produktionsmedel. De beräknade prestationerna framgår av bi- laga 2.

Nedanstående samband mellan aktuella träddata har använts.

Gallring System nr

G 1. Konventionell sortimentsmetod

G 6. Helmekaniserad sortimentsmetod G 7. Helmekaniserad trädmetod

Slut- Gallring avverkning ]. Diameter cm 20 15 (stamvolym musk) 0,24 0,11 2. Uttag/ha mask 120 40 (Uttag stammar/ha) 500 365 3. Körväglängd, meter 600 600 4. Trädslagsblandning (tall, gran, löv) 5.5.0 5.5.0 5. Utnyttjande, skift/år 200 200 6. Årseffektivitet, % 100 100

Slutavverkning Gallring

Dia- Stam- Total Dia- Volym Längd meter volym längd meter mask/ m

brh cm mask m cm stam

15 0,11 12,0 10 0,04 9,0 20 0,24 14,5 12 0,07 10,5 25 0,40 17,0 15 0,11 12,0 30 0,60 18,2 20 0,24 14 5

Längd- och formklassen överensstämmer med huggningsavtalets svårighetsklass S 3 enligt huggningsavtal för WDHU-området.

Kvistig andel av gagnvirkeslängd har satts till 70 % för gran och 40 % för tall.

Variabelvärden

Variationsanalysen utförs på en variabel i taget medan de övriga hålls konstanta. Där- vid har följande värden använts:

De olika värdena har valts med tanke på att spegla »normala förhållanden» för landet som helhet. Härvid bör dock observeras att de geografiska avvikelserna är stora främst mellan norr och söder men även lokalt.

Körväglängden avser den faktiska trans- portsträckan från avverkningstrakt till bilväg (avlägg).

1.2.2. Dagsverksåtgång — känslighetstest och diskussion

Resultaten av beräkningarna framgår av bi- lagorna 3.1—3.6 (Slutavverkning) och 4.1 —-4.6 (Gallring). Följande kommentarer kan göras:

Slutavverkning a)

b)

Beträffande nivån

— De helmekaniserade systemen har en dagsverksåtgång på 0,02—0,04 dv/ m3sk vid diametern 20 cm, de halv- mekaniserade 0,04—0,06 och de konventionella ca 0,10 dv/mask.

— Den helmekaniserade sortimentsme- toden ger den klart lägsta dagsverks— åtgången av samtliga system (6).

— Dagens konventionella system (1 o 2) har ungefär lika dagsverksåtgång.

Beträffande känsligheten

—— Diametern utgör den faktor som be- tyder mest för alla system utom hel- mekaniserad sortimentsmetod. —— Diametern har större betydelse för system med stammetod (2, 3, 4) än för sortimentsmetod (1, 5, 6). — Uttaget/ ha inverkar mera påtagligt först när uttaget understiger 60—80 m3sk/ ha.

— Terrängtransporiavståndet har rela- tivt sett liten betydelse för dagsverks- åtgången inom intervallet 0-—1.000 meter. Det bör dock observeras att de helmekaniserade systemen är känsligare än dagens.

—— Trädslaget har betydelse i huvudsak för manuella system. De högmekani- serade ger inget utslag, vilket torde bero på ofullständiga prestationsun- derlag. I jämförelse med andra fak- torer synes dock trädslaget ha liten betydelse för högmekaniserade sy- stem. -— Utnyttjande/år påverkar dagsverksåt- gången endast i den mån prestationen per verktimme eller antalet verktim- mar per dagsverke påverkas. —— Årse/fektivitetens absoluta betydelse ökar med ökad dagsverksåtgång. Så- ledes har den större betydelse för konventionella system än för meka- niserade.

Gallring

— Diametern ger stort utslag på åtgångs-

talet i synnerhet för helmekaniserade sy-

stem. Den absoluta nivån för 15-centi- metersträdet är ca 0,13 dv/m3sk för kon- ventionell sortimentsmetod, medan man kan räkna med ca 0,04 dv/m3sk för en fullt utvecklad helmekaniserad sorti- mentsmetod. Motsvarande för den hel- mekaniserade trädmetoden är ca 0,07 dv/m3sk.

— Uttaget per hektar har större betydelse för trädmetoden än för sortimentsmeto- den. I jämförelse med diametern är ut- tagsstorleken relativt betydelselös om den överstiger ca 30 m3sk/ha. Om den där- emot understiger detta uttag sker en markant stegring av åtgångstalet. — Trädslaget ger utslag endast på konven- tionell sortimentsmetod.

=— Transportavståndet ger något större ut- slag för helmekaniserade system än för konventionella, vilket beror på de först- nämndas avsevärt lägre absoluta nivå. Trädmetoden synes vara speciellt känslig, vilket beror på att transport av klena träd ger låg transportkapacitet. — Årseffektiviteten ger stort utslag speciellt för konventionella system.

1.2.3 Kostnader — känslighetstest och diskussion

Beräkningsresultaten redovisas i samma bi- laga som dagsverksåtgången (3.1—3.6 för slutavverkning och 4.1—4.6 för gallring).

Slutavverkning a) Beträffande nivån — Kostnaden per volymenhet för olika system avser 1969 års penningvärde samt årseffektiviteten 100 %. Detta innebär att dagens konventionella sy- stem, vilka har en årseffektivitet på 90—110 % i dag, starkt missgynnas vid en jämförelse med mekaniserade system som står på en mycket lägre utvecklingsnivå än 100 %. —— Kostnadsnivån för alla system utom 1 och 2 måste därför ses som exem- pel och inbördes jämförelser undvi- kas.

— Diametern ger stort utslag, särskilt för system med stammetod. Mekanise- rade system är känsligare än manu- ella. Av de sistnämnda är stammeto- den känsligare än sortimentsmetoden. — Uttaget/ha ger ett relativt markant utslag när det understiger 60—80 m3sk/ ha. Speciellt känsliga tycks sor- timentssystemen vara.

— Terrängtransportavståndet ger unge- fär samma utslag för samtliga sy- stem.

—— Trädslaget ger markant utslag för manuella system. — Utnyttjandet/år ger utslag av stor- leksordningen 15 % på mekaniserade system och ungefär hälften för kon- ventionella vid en ökning från 200 till 300 skift/år. Detta är avsevärt mindre än t.ex. en ökning av dia- metern från 15 till 20 cm. — Årseffektiviteten slår hårt speciellt om den understiger 100 %, vilket är fallet i dag för halvmekaniserade och helmekaniserade system.

Gallring

— Diametern ger ett betydligt större utslag för mekaniserade system än för konven-

tionella. Särskilt anmärkningsvärd är den mekaniserade sortimentsmetodens utveckling.

—— Uttaget/ha ger större utslag för konven- tionell metod än för högmekaniserad be- roende på högstorlekens avtagande stor- lek vid minskat uttag. — Trädslaget påverkar endast konventio- nell metod.

— Transportavståndet ger större utslag för högmekaniserade system än för konven- tionella. Särskilt högmekaniserad träd- metod är känslig för transportavståndet. —— Utnyttjandet/år ger ett 20 %-igt utslag på högmekaniserade system vid övergång från 200 till 300 skift/år. Motsvarande för konventionell metod är ca 7 %.

—— Årseffektiviteten ger i stort sett samma utslag på samtliga system vid diametern 15 cm.

Slutavverkning

Systemens investeringsbehov varierar. Av bi- laga 3.1 framgår investeringsfaktorns bero- ende av diametern. Av figuren kan man se att högmekaniserade system har ungefär dubbelt så hög investeringsfaktor som de konventionella.

Av bilaga 5 framgår värdeminskningen för maskiner i respektive system utslagen per m3sk. (Restvärde 20 % av investerings- beloppet, livslängd 4 år.) För konventionella system är den av storleksordningen 2,50— 3,00 kr/ m3sk och för morgondagens 5—7 kr/mask vid årseffektiviteten 100 %. Av to- tala avverkningskostnaden motsvarar detta ca 17 % respektive 35—40 %. Således kom- mer en fördubbling av kapitalbindningen i maskiner att ske vid övergång till högmeka- niserade system.

Gal/ring Värdeminskningen uttryckt i kronor/m3sk framgår av bilaga 6. För dagens system (G 1) är värdeminskningen ca 4 kr/mssk motsvarande ca 17% av totalkostnaden, medan motsvarande siffror för helmekanise- rade gallringssystem är 11—12 kr/mask el- ler 40—50 % av totalkostnaden. Kapital- bindningen i maskiner kan därför väntas bli 2.5—3 gånger större för framtidens hel- mekaniserade gallring än för dagens kon- ventionella gallring.

Skillnaden blir ännu större om årseffekti- viteten för de helmekaniserade systemen ej når upp till 100 %. Således visar bilaga 6 att värdeminskningen/misk är ca 4 gånger större för helmekaniserad sortimentsmetod med årseffektiviteten 75 % jämfört med konventionell sortimentsmetod med årseffek- tiviteten 100 %.

1.3 Framtida utvecklingsmöjligheter

Under denna rubrik redovisas dels några slutsatser av ett räkneexempel, avsett att be- lysa de potentiella möjligheterna att utveckla dagens (1969 års) avverkningssystem, dels

några beräkningsexempel över den tänkbara framtida kostnadsutvecklingen hos olika av- verkningssystem.

1.3.1. Potentiella möjligheter att utveckla dagens (1969 års) avverkningssystem

Med »dagens» avverkningssystem avses den konventionella sortimentsmetoden som 1969 hade ett genomsnittligt åtgångstal för riket på ungefär 0.23 dv/m3sk, uppdelat på 0.11 för huggning, 0.04 för terrängtransport samt 0.08 för skogsvård och övriga arbeten.

De större skogsbolagen hade i allmänhet lägre åtgångstal —— ca 0.09 för huggning och 0.02—0.03 för terrängtransport.

Ett beräkningsexempel -— huggning

För vissa antagna förutsättningar, t. ex. ra- tionella huggningsmetoder, kunde ett åt- gångstal för huggning på 0.097 dv/m3sk beräknas.

På basis av resultaten från en studie av olika apteringsmetoder beräknades att man med s.k. förenklad aptering skulle kunna reducera åtgångstalet med 0.010 dv/m3sk.

Vidare borde det enligt erfarenheterna av s.k. förenklad kvistning (= mindre nog- grann kvistning, bl.a. med kvarlämnande av vissa kviststumpar) vara möjligt att re- ducera åtgångstalet med ytterligare 0.013 dv/måsk.

Slutligen skulle en ändrad relation gall- ring—slutavverkning, med åtföljande ökning i medeldimensionen kunna medföra en re- duktion med ytterligare 0.007 dv/m3sk.

Det först beräknade åtgångstalet på 0.097 dv/mask skulle sålunda enligt dessa optimis- tiska, men inte orealistiska beräkningar kun- na reduceras till 0.067 tiv/misk, eller med ungefär 30 %.

Ett beräkningsexempel — terrängtransport

Enligt detta skulle åtgångstalet 1969 (0.04) reduceras med ungefär 0.02 dv/mask eller 50 % om all terrängtransport kunde ske med existerande typer av skotare. Med »framti- dens skotare» skulle åtgångstalet kunna sjun- ka till 0.010—0.013 dv/mask.

1.3.2. Beräkningsexempel över kostnads- utvecklingen för olika avverkningssystem

De under punkt 12 redovisade slutavverk- ningssystemen har i några enkla beräknings- exempel gjorts till föremål för kostnadsjäm- förelser över tiden. Till grund för jämförel— serna har legat förutsättningen att arbets- kraftskostnaden skulle stiga med 7 % och maskinkostnaden med 3 % per år. Några olika frågeställningar har tagits upp.

Fall ]

Vilken årseffektivitet fordras för att de oli- ka systemen åren 1972, 1975, 1980 och 1985 skall ha samma kostnad/m3sk som 1969 års konventionella sortimentsmetod (17.60 kr/ mask) med årseffektiviteten 100 år 1969. Beräkningarna avser slutavverkning.

Lösning: Av tabell 3.1 framgår kostnadsutvecklingen för de olika systemen vid årseffektivitet 100. Om vi omför tabell 3.1 till relativa tal och sätter 17,60 till 100 erhålles tabell 3.2. Av tabell 3.2 kan man utläsa att system S 6 kräver år 1980 en årseffektivitet på 132 medan system S 1 kräver 182 för att 1969 års kostnad skall kunna bibehållas. Av ko- lumnen längst till höger framgår kravet på årlig effektivitetsökning för att tidskostnads- utvecklingen skall kunna stävjas.

Fall 2

Vilken årseffektivitetsutveckling är då att vänta för de olika systemen? Svaret på detta vet ingen. Nedan visas hur kostnaden per mask utvecklas om samtliga systemen år 1985 når upp till en årseffektivitet på 200 %.

Den valda årseffektivitetsutvecklingen får naturligtvis ses som exempel men torde ge utvecklingen i mycket grova drag åtmin- stone fram till 1975. Beträffande åren 1980 och 1985 vill exemplet framför allt visa hur systemens olika arbetskrafts- och maskin- kostnadsandel slår ut till de mekaniserade systemens förmån.

Det står då helt klart att de högmekani- serade systemen ger en avsevärt lägre kost- nad än 1969 års konventionella system.

System Manuell kostn. Kostnadsutveckl. 1969 1972 1975 1980 1985 nr andel % faktor per är

S 1 62 1.056 17.60 20.70 24.38 32.01 42.03 S 2 59 1.054 21.95 25.70 33.43 43.49 S 3 39 1.049 21.39 24.69 31.36 39.84 S 4 28 1.042 16.34 18.49 22.71 27.90 S 5 32 1.043 19.15 21.73 26.82 33.10 S 6 19 1.038 17.32 19.37 23.34 28.13 S 7 28 1.043 19.03 21.59 26.65 32.90

Tabell 3.2 Relativ kostnadsutveckling i jämförelse med system 1 år 1969.

System 1969 1972 1975 1980 1985 Genomsnittlig nr ökning %/år S 1 100 117 139 182 239 5.6 S 2 125 146 190 247 5.8 S 3 121 140 178 226 5.2 S 4 93 105 129 158 2.9 S 5 109 123 152 188 4.0 S 6 99 110 132 160 3.0 S 7 108 122 151 187 4.0

Tabell 3.3 Antagen årseffektivitet.

System 1969 1972 1975 1980 1985

nr

S 1 100 115 130 160 200 S 2 90 110 125 160 200 S 3 60 100 120 160 200

S 4 — — 60 160 200 S 5 — 80 100 160 200 S 6 — — 60 160 200

S 7 70 100 115 160 200

Tabell 3.4 Kostnader vid antagen årseffektivitet enligt tabell 3.3.

System 1969 1972 1975 1980 1985 nr

S 1 17.60 17.80 18.75 20.00 21.00 S 2 20.50 19.60 20.60 20.90 21.70 S 3 32.00 21.40 20.60 19.50 19.70 S 4 -— _— 30.80 14.20 13.90 S 5 — 24.85 21.73 16.80 16.50 S 6 — — 32.30 14.60 14.05 S 7 24.50 19.03 18.80 16.60 16.60 SOU 1973: 14

2 Kalkylexempel rörande mekaniserad avverkning

på enskilda ägarenheter

Detta avsnitt baseras helt på B. Steners sten- cil med samma titel. Här ges några utdrag ur stencilen i form av figurer och kommen- tarer, medan förutsättningar och antagande för de olika kalkylexemplen blir ofullstän- digt redovisade. Den intresserade läsaren hänvisas till Steners stencil.

De olika kalkylexemplen har varit avsed- da att belysa avverkningskostnadens bero- ende av vissa förhållanden som har kunnat antas vara av speciell betydelse vid mekani- serad avverkning på enskilda ägarenheter, nämligen:

— drivningsenhetens storlek — avståndet till bostadsort och avståndet mellan drivningsområden —— avståndet mellan drivningsenheterna inom ett drivningsområde — »anslutningsgraden» inom ett drivnings- område.

I dessa kalkylexempel (punkt 24—27) har utnyttjats en analysteknik, som utvecklats vid Skogsarbeten och som redovisats i »Mo- dellstudier av trakturformningens inverkan på avverkningskostnaderna» (Intern stencil, Skogsarbeten, okt. 1970).

De kostnader som beaktas med denna analysteknik är följande:

A. Kantkostnader

Kostnader förorsakade av prestationssänk- ning i drivningsenheternas kantzoner på grund av exempelvis ojämnheter i beståndet,

begränsat rörelseutrymme, reducerad virkes- täthet.

B. Längd—bredd—kostnader Förhållandet mellan enhetens längd (L) och bredd (B) (form) förorsakar vissa kostnader. Ex. fasta tider per stickväg, reducerad lass- volym i slutet av varje stickväg.

C. A vståndskostnader

Förflyttningar mellan drivningsenheten och väg (avlägg). Gångtid för huggare, körtid till avlägg för tankning och service av bearbet- ningsmaskiner, som normalt enbart arbetar på enheten.

D. Igångsättnings—avslutningskastnader Under ett igångsättnings- och avslutnings- skede är prestationen (bortsett från ovan- stående faktorer) sannolikt något lägre på grund av ovana vid trakförhållanden, ut- fartsvägar ej tillkörda osv. I slutet uppstår ofta resttid.

E. Ställtidskosmader

Vid förflyttning mellan drivningsområden uppstår ställtider. Ex. montering av slir- skydd.

F. Förflyttningskostnader

a) Kostnad för själva förflyttningen av ma- skiner mellan drivningsområden är be- roende av förflyttningsavståndet mellan områden.

b) En annan typ av förflyttningar är daglig transport av arbetskraft till och från drivningsområdet. Denna beror av av- ståndet till bostadsort. Drivningsenheten utgör kostnadsbärare för A—D, medan E och F fördelas på driv- ningsområdet.

2.1. Några allmänna kalkylförutsättningar och definitioner

Kostnader

I bilaga 7 redovisas kostnadsberäkningar för de olika produktionsmedlen. Kostnaden re- dovisas per skift, per utnyttjad timme (8 utn. tim./skift), samt per grundtimme (G"-tim.». För de olika produktionsmedlen är den »tekniska utnyttjandegraden» bedömd. Tek- nisk utnyttjandegrad uttrycker förhållandet GU-tid/utntid. Ur teknisk utnyttjandegrad är således antalet Gn-tim. per skift beräk- nade. Kostnaderna är kalkylerade i 1971 års nivå.

Prestationer Prestationsberäkningama är grundade på tidformler för de aktuella produktionsmed- len. Prestationen uttrycks i mask/Gu-timme. Resultatet framgår av bilaga 8.

Analyserade avverkningssystem

Dessa överensstämmer med de under pkt 121 redovisade.

Några definitioner I det följande används begreppet »drivnings- trakt» (avverkningstrakt) i vid bemärkelse. Begreppet drivningstrakt uppdelas på — drivningsområde — drivningsenhet

Ovanstående avgränsning ses i huvudsak mot bakgrund av geografiska förhållanden och följande kriterier får belysa termino- login.

Drivningsområde

innefattar en eller flera drivningsenheter samtliga drivningsenheter inom området åtgärdas med samma metod för respek- tive arbetsoperation enheterna åtgärdas under samma årstid området antas begränsat i rummet så att förflyttning av personalbodar, bränsle- depåer m.m. inte sker inom området

1 Grundtid (0) = den tid som åtgår för ar- betsuppgiftens egentliga lösande. Inga smärre uppehåll ingår. Definitionen hämtad ur Skogs- arbetens handledning »Tidsbegrepp för maskin- arbeten».

System Namn Produktionsmedel och arbetsbeskrivning S ] Konv. sort.metod, Huggare _ _ slutavverkning Stor skotare 943995” huggning, skotping OCh "PP" laggning av sortiment pa enkelt avlagg G ] Konv. sort.metod, Huggare vid väg. gallring Liten skotare S 2 Mek. stammetod, Fällare (manuell) Manuell fällning efter stickväg, maskinell slutavverkning Kvistare-buntare kvistning-buntning. Klämbankslunnare Lunning med klämbankslunnare. Kapverk Kapning med kapverk på avlägg. S 3 Mek. sort.metod, Fällare (manuell) ] Manuell parallellfällning av träden, kvist- slutavverkning Kvistare-kapare - ning, kapning och buntning med pro- Stor skotare ] cessor, skotning till avlägg. S 4 gerinåfåiråiserad Eililsziåtiiäåläi-Z I Gentemot 3 är__även fällningen mekani- slutavverkning Stor skotare ] serad med en fallare-buntare. SOU 1973: 14 321

vägsystemet förutsättes utbyggt och opå- verkat av drivningsområdets gränser en transportled från området (bilväg) ett eller flera avlägg per drivningsom- råde gemensamma personaltransporter till om- rådets drivningsenheter.

Drivningsenhet

—— enheten utgör en i rummet helt samman- hängande figur — enheten åtgärdas med samma metod och under samma årstid för respektive ar- betsoperation.

2.2. Olika avverkningssystems årskapacitet vid varierande antal skift per år

I bilaga 8 redovisas årlig avverkningskapa- citet för de enskilda produktionsmedlen un- der givna förutsättningar. Sätts de maski-

nella produktionsmedlen som begränsande kan den årliga kapaciteten för systemen be- dömas variera inom de intervall som redo- visas i tabell 3.5.

Den lägre siffran dimensionerande

Arbetar en organisation med enbart ett av- verkningssystem där lagsammansättningen inom systemet innebär att enbart en enhet av vardera av de maskinella produktions- medlen ingår blir den lägre siffran (inom parenteserna) i tabell 3.5 dimensionerande för avverkningssystemet och organisationen.

Den högre siffran dimensionerande

Vanligen arbetar en »avverkningsorganisa- tion» med flera avverkningssystem. Då är dessa system så sammansatta att vissa pro- duktionsmedel (exv. skotarna) är konvertib- la mellan systemen. Genom att produktions- leden ej är absolut bundna till varandra 1

Tabell 3.5 Årsvolym avverkat virke vid varierande skiftutnyttjande (storleksordning).

System Namn Ant. utn. Avverkad volym per år skift/år (] OOO-tal m3sk) S 1 Konv. sort.metod, 150 ( 15 slutavverkning 200 ( 20 &) ( 28 400 ( 37 G 1 Konv. sort.metod, 150 ( 10 gallring 200 ( 14 &) ( 20 400 ( 26 S 2 Mek. stammetod, 150 ( (15—20) slutavverkning 200 ( (20—27) &) ( (29—39) 400 ( (37—50) S 3 Mek. sort.metod, 150 ( (15—21) slutavverkning 200 ( (20—28) 3_00 ( (28—40) 400 ( (37—50) S 4 Helmekaniserad 150 ( (IS—24) sort.metod, 200 ( (20—32) slutavverkning QQ ( (28—47) 400 ( (37—60)

tiden och genom att vissa resurser är kon- vertibla sker en anpassning mellan systemen (avverkningslagen) beroende på exv. miljö- förhållanden. I praktiken är således lagsam- mansättningen inte fast utan den varierar med förutsättningarna för viss avverknings- trakt. Teoretiskt kan alltså 1.5 »skotare» ingå i ett system.

Gäller de förutsättningar som skissats ovan kan den högre siffran (i parenteserna) i tabell 3.5 dimensionera systemets kapacitet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de mekaniserade systemen S 2— S 4 har en maximal årskapacitet av ca 40 000 m3sk vid 300 skifts årsutnyttjande. Detta under förut- sättningen att koncentrationen i tid och rum för avverkningsobjekten är mycket hög (jfr avsnitt 4). För avverkningsobjekt på enskilda brukningsenheter där koncentrationen i tid och rum sannolikt blir lägre, är årskapaci-

teten 30 000 milsk vid 300 skifts utnyttjande mer realistisk.

2.3 Avverkningskostnaden som funktion av skiftutnyttiande och teknisk utnyttjandegrad

I figurerna 3.4—3.8 redovisas i diagram- form kostnadernas variation vid olika tek- nisk utnyttjandegrad (se punkt 21) för de ma- skinella produktionsmedlen i systemen. Va- riationen visas för 150, 200, 300 och 400 skift per år. Dessutom redovisas kostnader- na i relativa tal i tabellform. Där har den tekniska utnyttjandegrad som bedömts rea- listisk (jfr bil. 7) kombinerad med 300 skift per år satts till relationen 100. De manuella produktionsmedlen »huggare» och »fällare» varierade ej i de system de ingår i, utan 200 skift/år och 5.7 G,_-timmar per skift antas gälla.

kr/m3 sk Relativa tal sx—N Ifnkn Antal skift/år . grad 20 *—(_ % 150 200 300 400 NN *. .. x * Bedomd115 105 100 98

tekn utn grad 90

50 137 122 113 108 60 127 114 106 103 70 119 108 101 98 80 112 103 97 96 109 100 93 95

T 90 % Rel nivå 100 = (bedömd tekn utn grad (bil 2) 300 skift/år)

Figur 3.4. S 1, konventionell sortimentsmetod, slutavverkning.

kr/m3 sk

Relativa tal Tekn . utn Antal skift/år grad 25 % 150 200 300 400 Bedömd 114 105 100 99 _ 50 133 120 112 109 sk'” 50 124 113 106 103 20 70 117 108 103 99 80 112 104 99 97 | 1 ' tekn ut" grad 90 108 100 97 94 l 1 50 60 70 80 90 %

Flel nivå 100 = (bedömd tekn utn grad (bil 2) 300 skift/år)

Figur 3.5, G ], konventionell sortimentsmetod, gallring.

kr/m3sk 25— 20_ Relativa tal Tekn . utn Antal skift/år grad skift % 150 200 300 400 15 Bedömd 146 115 100 96 50 185 155 132 122 60 169 132 113 105 70 148 117 100 93 V 80 132 105 90 85 4 /I | ' tekn utngfad 90 120 95 82 78 | 1 50 60 70 30 90 % Rel nivå 100= (bedömd tekn utn grad (bil 2) 300 skift/år) Figur 3.6 S 2, mekaniserad stammetod, slutavverkning. kr/m3 sk 25— 20— Relativatai Tekn . utn Antal skift/år 15_ grad % 150 200 300 400 Bedömd 142 115 100 94 50 190 149 125 114 60 162 128 108 100 10_ 70 141 114 94 88 f 80 126 101 87 81 1 // T tekn utngfad 90 116 94 79 75 | |

| T 50 60 70 80 90 % Rel nivå 100 = (bedömd tekn utn

grad (bil 2) 300 skift/år)

Figur 3.7. S 3, mekaniserad sortimentsmetod, slutavverkning.

kr/m3sk 25— 20— Relativa tal Tekn . utn Antal skift/år 15— grad skift % 150 200 300 400 Bedömd 153 120 100 96 50 205 159 130 118 60 173 134 110 102 10— 70 151 117 96 87 / 80 131 102 85 80 'I ” tekn utngfad 90 121 92 75 72 | I | |

r 90 % Rel nivå 100 = (bedömd tekn utn grad (bil 2), 300 skift/år)

Figur 3.8 S 4. helmekaniserad sortimentsmetod, slutavverkning.

Av figurerna 3.4—3.8 kan följande slutsat- ser dras:

—— En höjning av antalet utnyttjade skift per år från 200 till 300 sänker kostna- derna per skogskubikmeter i storleksord- ningen 5 % för system 1 medan mot- svarande ökning av antalet skift/år sän- ker kostnaderna med ca 15—20 % för de mer mekaniserade systemen 2—4. Ökningen från 300—400 skift tycks ge mindre effekt. Maximalt 5 %:s kost- nadsminskning för systemen 2—4. En reservation för ovan angivna effekter bör göras eftersom erfarenheterna av skiftarbete i skogsbruket är tämligen be— gränsade.

— Arbetar man med förutsättningen att ut- nyttja maskinerna 200 skift per år men på grund av exv. dålig planering enbart får ut 150 skift medför detta kostnads- ökningar i storleksordningen 20—25 % för systemen 2—4. — Av stor betydelse är också den tekniska

utnyttjandegraden för maskinerna. En drift med 300 skift per år där den tek- niska utnyttjandegraden ligger i storleks- ordningen 50 % istället för den som bedömts uppnåelig (62—75 %) ger för systemen 2—4 en kostnadsökning på ca 30 %.

2.4 Avverkningskostnaden som funktion av drivningsenhetens (drivningsområdets) storlek

Här förutsättes drivningsområdet bestå av en drivningsenhet. Avståndet mellan driv- ningsområden samt avståndet till bostadsort sätts till 20 km.

I figur 3.9 visas sambandet mellan de di- rekta drivningskostnadema och drivnings- enhetens storlek och av figuren framgår bl.a. följande: — kostnader sammanhängande med storlek och belägenhet hos avverkningstrakten är av stor betydelse

kr/m3 sk

30—

25—

V

(

| _| 500 1 000

l 1 500

system

SZ

S1 34

83

m3 sk/enh | 3000

1 2500

| 2000

Figur 3.9 Samband mellan direkta drivningskostnader och drivningsenhetens (= drivningsområ- dets storlek uttryckt i milsk).

— jämfört med system 1 ställer de meka- niserade alternativen (2—4) större krav på traktstorlek — en sänkning av traktstorleken från 1 000 m3sk till 500 m3sk ger kostnadsökningar i storleksordningen 3——4 kr. per mösk för systemen 2——4. Om motsvarande sänkning sker ner till 200 m3sk per trakt blir kostnadsökningen 8—9 kr./mask. (Detta trots att enbart den direkta driv- ningskostnaden analyseras. Jfr nedan.)

Osäkerheten vad beträffar nivån på kost-

naderna i figur 3.9 (bl.a. beroende på be- ståndsfaktorer) bör leda till att jämförelser mellan systemen undvikes.

Ett försök att ta hänsyn även till de indi- rekta drivningskostnadema visar, att de kur- vor, som redovisas i figur 3.9 därvid får ett brantare förlopp och att de planar ut vid högre volym per drivningstrakt.

På grund av den stora osäkerhet som ryms i uppskattningen av de indirekta kost- naderna har de ej beaktats i övriga kalkyl- exempel.

25 ____———————_

_____—G1 Relativ kostnad

2 System Kostnad Avstånd mellan 3 kr/m3 sk drivn områden ___/#8 4 vid rel (km) nivå _— s 3 = 100 5 20 80 20 ///51 91 15.80 120 121 123 G1 21.20 117 117 119 ( avstånd mellan drivn områden S 2 16.45 134 136 143 1b zb ab 4'0 5'0 6'0 7'0 8'0 km 33 14-15 135 137 147 S 4 14.85 138 140 150

Figur 3.10 Kostnad över förflyttningsavståndet mellan drivningsområden. Varje område sättes ha storleken 600 mftsk.

förut-

kr/m3 sk 30— 25— Relativ köstnad System Kostnad Avstånd till bost kr/m3 sk ort för arb kraft _ vid rel (km) nivå _— = 100 5 20 80 81 15.80 114 121 145 G1 21.20 111 117 143 ( avst till bost ort S 2 16.45 132 136 152 1 i | 1 | | 1 T 10 20 30 40 50 60 70 90 km 53 14-15 134 137 152 84 14.85 138 140 149

Figur 3.1] Kostnadernas känslighet för avståndet mellan drivningsområdet och bostadsort. Varje område förutsättes ha storleken 600 mask.

2.5 Avverkningskostnaden som funktion av avståndet till bostadsort och avståndet mel- lan drivningsområden

Vid förflyttning mellan drivningsområden uppkommer vissa kostnader som är direkt proportionella mot »förflyttningsavståndet». Vanligen transporteras arbetskraften dagli- gen mellan avverkningen och bostaden. Kostnader rörliga med »avståndet till bo- stadsort» uppkommer. Figurerna 3.10 och 3.11 belyser kostnad över dessa båda av-

stånd. (Enbart »direkta kostnader» är med i analysen. Kostnad för upparbetning, ter- rängtransport och avlägg.)

Kostnad för transport av arbetskraft in- kluderar tidskostnad per man (hastighet 60 km/tim.) + färdmedelsersättning (0.10 kr./ km och man. Flera antas samåka i ett färd- medel.)

Figurerna 3.10 och 3.11 antyder följande:

— System 1 är tämligen okänsligt för för- flyttningsavståndet mellan drivningsom-

kr/m3sk 25— 32 -—__- ___—____—_—_—__

: | I : I '- . I . I I 20— : I

| |

| . u . . | | . | | . . | . | I . |

,v s = s

: '( : : : SE Avstånd mellan 1 1 1 l 1 l 1 l 1 T drivningsenheterna 200 400 600 800 1000 1200 1400 1500 1800 2000 A och 8 m) 32 51 33

Figur 3.12 Kostnad vid olika avstånd mellan drivningsenheter inom ett drivningsområde.

råden. 2—4 är mera känsliga på grund av den stora maskinella insatsen. Vad beträffar resvägen för arbetskraften råder i viss mån motsatt förhållande, dvs. system 1 är känsligare än system 2—4. Detta beror på att system 1 har en lägre produktivitet per man och dag än system 2—4. [Detta gäller under för- utsättning att långa resvägar ej sänker arbetstiden (8 utn.timmar/dag.) Kalky- leras kostnaden med dessa förutsättning- ar blir även system 2—4 mycket käns- liga för resvägen (km).] Att åstadkomma små förflyttningsavstånd mellan drivningsområden samt kona resvä- gar för arbetskraften är till stor del en pla- neringsfråga, och att hänföra avstånden till geografiska förutsättningar ställer sig svårt.

2.6 Avverkningskostnaden som funktion av avståndet mellan drivningsenheterna inom ett drivningsområde

Avståndet mellan enskilda drivningsenheter inom ett drivningsområde påverkar kostna- derna. Vid ett litet avstånd kan drivningen från flera drivningsenheter ske till samma avlägg. Samma uppställningsplats för exv. bränsledepåer kan användas. Användandet av ett gemensamt avlägg är speciellt intres- sant när något arbetsmoment är knutet till avlägget (t. ex. system 5 2).

Blir ovan nämnda avstånd för stort sön- derfaller drivningsområdet i flera drivnings- områden (dvs. flyttning sker, och i samband därmed uppstår ställtider). Här redovisas ett exempel som belyser problematiken.

Antag att två drivningsenheter på 600 mask vardera skall drivas (A och B nedan). SE = avståndet mellan A och B längs vägen.

A B

l l

väg

Vilket krav bör ställas på SE för att A och B skall utgöra ett drivningsområde?

I figur 3.12 visas kalkyler som belyser problematiken. Heldragna linjer visar kost- nadssamband (kr/mask) över olika avstånd på SE när A och B utgör ett drivningsom- råde. De streckade linjerna visar kostnaden när A och B utgör var sitt drivningsområde (oberoende av SE).

De prickade linjerna mot x-axeln i figur 3.9 visar var gränsen för drivningsområdets utsträckning går för 3 olika system. Till hö- ger om pilarna under x—axeln sönderfaller således drivningsområdet i två drivningsom- råden. [Att system S 2 ligger lågt (700 m) beror på att kapningen av stammarna antas ske på ett gemensamt avlägg för drivnings- enheterna A och B. Detta innebär att ter- rängtransporten av stammarna förlängs.]

Sammanfattningsvis illustrerar exemplet att drivningsenheterna ej bör ligga längre än 700—1800 m (beroende på system) från varandra för att utgöra ett drivningsområde. Avverkningssystem där något arbetsmoment (exv. kapning) sker på avlägg ställer högre krav på koncentration mellan enheterna.

2.7 Avverkningskostnaden som funktion av »anslutningsgraden» inom ett drivningsom- råde

Antag att ett skogsområde (A—D) enligt figur nedan skall slutavverkas. (120 mask per ha, medeldiameter 20 cm.) Området for- mar ett drivningsområde. Problemet är att A. B, C och D tillhör olika markägare. Drivs de vid olika tidpunkter utgör de så- ledes olika drivningsområden.

väg

Här tolkas täthetsbegreppet så att anslut- ningsgraden till en gemensam avverkning (25—100 %) analyseras. Följande fall är möjliga:

Anslutningsgrad % Markägare

25 A (B, C eller D) 50 AB (BC eller CD) 50 AC (BD) 50 AD 75 ABC (BCD) 75 ACD (ABD) 100 ABCD

Vid analyser bör således hänsyn tas till att de tre fallen av 50 % 15 samt de två fallen av 75 %:s anslutningsgrad har olika sanno- likhet för att inträffa.

Genomförda kalkyler kring detta problem illustreras i figurerna 3.13—3.l6 för de oli- ka avverkningssystemen. Kalkylerna redo-

3 30 km" Sk Relativ kostnad An- Kostnad slutn kr/m3 sk Enh storlek x grad Vid rel ha 20 nivå __ ä % pålägg = 100 1 5 20 20 halenh 25% 15.80 158 121 113 ( anslutningsgrad 50 % 15.80 135 118 113 2'5 5'0 7'5 160 % 75% 15.80 129 116 113 10096 15.80 124 114 111

Figur 3.13 Analys av kostnad vid olika anslutningsgrad (25—100 %) till en gemensam drivning vid varierande storlek på de enskilda enheterna system S 1.

i

kr/m3 sk 30 An- 1 ha/enh slutn 20 ff anslutningsgrad I 1 I

25 50 75

| 100%

5 ha/enh 20 ha/enh

Relativ kostnad

Kostnad kr/m3 sk Enh storlek grad vid rel ha nivå _ = 100 1 5 20 25% 16.45 214 136 115 20% 16.45 175 126 114 75% 16.45 157 121 112 100% 16.45 143 117 110

Figur 3.14 Analys av kostnad vid olika anslutningsgrad (25—100 %) till en gemensam drivning. vid varierande storlek på de enskilda enheterna system S 2.

kr/m3 sk 30 Relativ kostnad An- Kostnad 20 1 ha/enh slutn kr/m3 sk Enh storlek d "(1 | 20 ha/enh = 100 1 5 20 _ 25% 14.15 205 138 116 ( anslutningsgrad 50% 14.15 175 128 115 2'5 5'0 7'5 160 % 75% 14.15 160 123 115 100% 14.15 146 117 109

Figur 3.15 Analys av kostnad vid olika anslutningsgrad (25—100 %) till en gemensam drivning vid varierande storlek på de enskilda enheterna system S 3.

kr/m3 sk 30 Relativ kostnad An- Kostnad slutn kr/m3 sk Enh storlek 1 ha/enh grad vid rel ha 20 nivå _ 5 ha/enh = 100 1 5 20 __ 20 ha/enh 25% 14.85 203 140 119 ( anslutningsgrad 50 % 14.85 174 131 119 1' 1 I # 25 50 75 100 % 75% 14.85 159 127 119 100% 14.85 147 122 119

Figur 3.16 Analys av kostnad vid olika anslutningsgrad till en gemensam drivning vid varierande storlek på de enskilda enheterna system S 4.

visas för 1, 5 och 20 hektars storlek på de enskilda enheterna (olika ägarenheter, A—D). (120 m3sk/ha.)

Figurerna 313—3.16 belyser att anslut- ningsgraden till en gemensam drivning har

stor betydelse, speciellt då de enskilda objek- ten är små.

Sammanfattningsvis framgår att det är väsentligt att åstadkomma stora drivnings- områden och drivningsenheter.

3 Val av avverkningsorganisation och krav på

tidsbindning av avverkningen — en diskussion

(Baserat på B. Carlssons stencil)

Diskussionen har byggts upp på följande sätt: De förvaltningsorganisationer som byggts upp inom storskogsbruket förutsät- tes vara något så när rationella. Sådana or- ganisationer består i allmänhet av: förval- tare, tekniker, planläggare, drivningsledare, planläggningsförman(-män) och reparatör (—er) med reparationsbuss(-ar). För vardera av dessa befattningshavare kan man upp— skatta en rimlig årskostnad. Vidare kan man bedöma hur mycket varje man kan klara av räknat i m3sk/år. Det finns vidare anled— ning att anta att deras prestation är olika för olika avverkningssystem. Därför har en bedömning gjorts dels för konventionell sor- timentsmetod, dvs. system S 1 (se punkt 2), och dels system S 3 dvs. mekaniserad sorti- mentsmetod i slutavverkning. Bedömning av årskostnader respektive maximala prestatio- ner för respektive befattningshavare fram- går nedan.

Års- Maxprest. mssk/år kostn. _ Konv. Mek. metod metod Förvaltare 120' 300' 500' Tekniker 70' 300' 500' Planläggare 70' 300' 500' Drivningsledare 70' 100' 150' Plan1.förman 50/ 100' 150' Reparatör m. buss 70' 150' 150'

Det skall framhållas att den här typen av kalkyler givetvis är behäftade med stor osäkerhet. För denna utredning har det inte

funnits tid att kontrollera gjorda antaganden i någon större utsträckning. Tolkningen av resultaten får därför göras med största för- siktighet.

Utifrån kostnaderna för de olika organi- sationerna vid varierande årsavverkning kan man bedöma ungefär vilken omfattning varje drivningsorganisation bör ha för att kostnaderna ska bli tillfredsställande låga. Det som försvårar en sådan bedömning är bristen på data vad gäller de direkta kost- nadernas beroende av arbetsledningens ef- fekt på planering, samordning etc. Man kan emellertid på basis av de kalkyler som Stener har utfört (delvis redovisade under punkt 2) beräkna vilka vinster man kan uppnå genom att t.ex. utöka antalet skift per år, den tekniska utnyttjandegraden m. m. På så sätt kan man se vilka krav som ställs på en viss organisation för att den skall vara lönsam.

Genom att jämföra kostnaderna för viss organisation och detta kostnadsreducerings- krav, får man bedöma den önskvärda stor— leken på årsavverkningen. Sedan kan man också bedöma vilken bindning som krävs för att få en effektiv driftsplanering. Men man har också stora möjligheter att bedöma vilken tidsbindning som krävs för att fatta beslut om maskinanskaffning.

3.1 Val av avverkningsorganisation

Personalkostnaderna per m3sk har beräknats för ett antal alternativa avverkningsorganisa-

tioner och för varierande avverkningskvan- titeter. Som ena ytterligheten har man haft de tidigare skisserade »storskogsbruksorga- nisationen», som den andra ingen arbets- ledning alls.

Alternativet »Ingen arbetsledning alls» och närliggande alternativ måste betecknas som närmast orealistiska då det gäller me- kaniserade avverkningssystem. För det al- ternativ, som är minst avancerat, men dock får bedömas som realistiskt (förvaltare + drivningsledare) finner man att kostnaderna per mask för arbetsledningen stiger kraftigt vid årskvantiteter understigande ca 100 000 milsk. Samtidigt finner man att det s.k. kostnadsreduceringskravet för att skaffa sig en något mera avancerad avverkningsorga- nisation är mycket måttligt då man kom- mer upp i årskvantiteter i storleksordningen 100 000 m3sk och däröver.

Några definitiva slutsatser om storleken av den optimala organisationen går knappast att dra, men det finns dock starka skäl som talar för att man bör eftersträva en »kom- plett» organisation, mer eller mindre av storskogsbruksmodellen. För att en sådan skall dra rimligt låga kostnader bör dock den årliga avverkningen överstiga 100000 å 200000 mask. Vid lägre kvantitet stiger kostnaderna kraftigt och i så fall får man sannolikt gå över på en mera extensiv orga- nisation.

3.2. Krav på tidsbindning av avverkningen

Om vi nu utgår ifrån att årsavverknings- kvantiteten för en avverkningsorganisation bör vara åtminstone 100 000 åt 200 000 mask per år kan vi föra följande diskussion vad gäller kravet på bindning eller kontrak— tering av avverkningskvantiteter för olika tidshorisonter. Vi kan dela upp horisontema med hänsyn till olika beslut:

Investering i maskiner Vägbyggnad och planering av avverk- ningstrakterna Detaljerad tids- och resursplanering på års- och månadssikt.

Det torde vara orimligt att kräva en full täckning för hela den kvantitet som skall avverkas under maskinernas livslängd. Dels är det rimligt att det företag som bygger upp en avverkningsorganisation tar en viss risk och dels kan det vara en fördel att ha viss reservkapacitet för avverkningsuppdrag som företaget får på kort varsel. Samtidigt är det givetvis angeläget att man har en viss säker baskvantitet för att undvika onödiga störningar i verksamheten. Med hänsyn till ovanstående kan man göra bedömningen att en bindning på storleksordningen 60 % för en tidsrymd av 1 ä 2 maskinlivslängder bor- de vara rimligt. Man får därvid förutsätta att dessa bindningar »fylls på» successivt. Detta motsvarar 60 000—120 000 milsk.

Om man kräver en täckningsgrad på 60 % så innebär det att maximala risken man tar är att få köra med 60 % utnytt— jande i jämförelse med vad man anser vara optimalt. Det innebär för konventionell sor- timentsmetod en kostnadsökning av ca 2 kr per m3sk och för mekaniserad sortiments- metod ca 2,50 kr per mask. Ovanstående re- sonemang baserar sig på att man för kon- ventionell sortimentsmetod siktar på 250 skift per år, vilket vid 60% utnyttjande reduceras till 150 skift per år, och för me- kaniserad sortimentsmetod 300 skift per år, vilket reduceras till 180 skift per år. Denna risktagning torde vara acceptabel.

Med hänsyn till maskininvesteringar är det inte nödvändigt att kvantiteterna är 10- kaliserade till vissa drivningsenheter. Huvud- saken är att man har vissa kvantiteter kon- trakterade.

Vägbyggnad och planläggning

Förberedelser för drivning i form av väg- byggnad och datainsamling för bortsättning och detaljplanering bör utföras åtminstone 1 år före avverkningarnas genomförande. Det innebär alltså att bindningen på denna sikt bör vara knuten till vissa drivningsen- heter lokaliserade i terrängen. Omfattningen av bindningen på denna sikt är mycket svår att bedöma. Det är dock rimligt att anta att

den bör vara större än för investeringsbeslut, låt oss anta ca 80 %.

Kortsiktig tidsplanering och genomförande av drivningen

Generellt kan man säga att ju närmare man kommer verkställandet ju högre täcknings- grad bör man ha. Vid själva genomförandet bör det helst vara hundraprocentigt utnytt- jande. Det hundraprocentiga utnyttjandet får dock inte bli något självändamål. Det kan fin- nas anledning både att ligga med underkapa- citetoch överkapacitet. Om dett. ex. finns god tillgång på maskiner och arbetskraft kan det vara en fördel att ligga med underkapacitet och leja in reservresurser när så behövs. I ettannat läge då det är brist på resurser kan man förlora avsevärda pengar på att inte få ut virke i tid t. ex. i ett läge då priserna är höga eller då väd- ret har medfört kraftiga störningar.

Systembeskrivning, kostnadsberäkning

Underbilaga 1.1

Avverkningsform: Slutavverkning

System System nr namn

Produktions- Opera-

medel

tion

Man. arb.kr. Investe-

åtgång per ring prod.medel

kr

1 OOO-tal

Antal skift per år

Livs- längd år

Verktim. Kapital-

per skift

kostn./ skift i= 10 %

Rep. + Drifts- kostn./ skift

Arb.kr. kr/skift

Totalt kr/skift

Prestations- beräkning genom:

S 1 Konv. sort. metod

S 2 Konv. stam- metod

S 3 Halv- mek. stam- metod

Huggare (motorsåg)

Skotare

Huggare (motorsåg)

Lunna re (enstropp KOPP) U pparbeta re

+Gaffel- lastare

Huggare (motorsåg)

Kvistare- buntare

Lunnare (klämbanke)

Upparbetare + Gaffel- lastare

Fä-kv- ka-br.

trans- port Fä-kv (80 %)

trp

Ka-bu- lastn Kv-bu-

trp

Ka-bu- lastn

] 1,2 1 125

1 100

1 300 1 140

200 200 300 400 200 200 300 400 200 300 400 200 200 300 400 200 300 400 200 300 400

QQM

VV") QVM (kvm VV"? *t'Q'M lrim— mq— ooo—c mun-n url-nun sova-n

190 125 115 150 100 95

90 60 50

410 270 255 210 140 130

90 60 50

105 90 80

95 80 70 85 70 65

150 125 115 110 95 80

85 70 65

107 125 125 125 107 125 125 125 500 500 500 107 125 125 125 125 125 125 500 500 500 125 420 340 320 125 370 305 290 675 630 615 125 685 520 495 445 360 335 675 630 615

WDHU- formlema

Företagsvisa analyser Företagsvisa analyser

Diagram

Red. 1/69

Företagsvisa analyser

G. Johansson

0. D. Otterström

Red. 1/69, korr. för klämbanks- lunning

Underbilaga 1.1 forts. System nr

Systern

namn medel

Produktions-

Opera- tion

Man. arb.kr. Investe-

åtgång per prod.medel

Antal ring skift 1000-tal per år kr

Livs- längd år

Verktim.

per skift

Kapital- kostn./ skift

i: 10 %

Rep. + Drifts- kostn./ skift

Arb.kr. kr/skift

Totalt kr/ skift

Prestations— beräkning genom:

54. SS Sö 87

Helmek. B3 stam- metod

T2: 3 (bunt- lunnare)

Kapverk

Halv- mek. sort. metod

Huggare

B42: 1

(Processor)

T3: ] (skotare)

Helmek. sort. metod

B43: 1

T3: 2 (skotare)

Helmek. Bl träd- metod

(motorsåg)

Fä-kv- bu

trp

ka-bu

Kv-ka- bu

trp F ä-kv- ka-bu trp

Fä-bu

250 200 300 400

1 20 200 300 400

80 200 300 400 1.2 200

400 200 300 400

1 50 200 300 400

400 200 300 400

1 5 0 200 300 400

200 200 300 400

V???” VVM sr?!” VV") (fårn fr?n VVM VVM

Ira—sfv

oooxq unm—

. 0.08” ur,-rim omm

5.5

375 250 230 180 120 110 125 80 70 600 400 370 225 150 140 600 400 370 225 150 140 300 200 185 130 105 90 100 85 75

90 75 65

170 140 125 110 95 80 165 135 115 110 95 80 115 95 85

125 125 125 125 125 125 125 125 125 117

250 250 250 125 125 125

125 125 125 125 125 125 125 125 125

630 480 445 405 330 310 340 280 260

125

020 790 745 460 370 345 890 660 610 460 370 345 540 420 395

Slutavverknings- analysen Slutavverknings- analysen

Ber. m. ledning av 0. D. Otter- ströms teoretiska analys

Företagsvisa analyser

Slutavverknings- analysen Slutavverknings- analysen Slutavverknings- analysen Slutavverknings- analysen Slutavverknings- analysen

Underbilaga ] .1 forts.

System System Produ'ktions- Opera- Man. arb.kr. Investe- Antal Livs- Verktim. Kapital- Rep.+ Arb.kr. Totalt Prestations- nr namn medel tion åtgång per ring skift längd per skift kostn.6 Drifts- kr/skift kr/ skift beräkning prod.medel 1 OOO-tal per år år skift kostn./ genom: kr i: 10 % skift

TZ: 1 trp 1 120 200 (bunt- 300 lunning) 400

Kvistnings- kv-bu 4 550 200 station 300 400

180 100 125 405 Slutavverknings- 120 85 125 330 analysen 1 10 75 125 310

5 5 5 3 5 1

6.5 825 315 500 1 640 Enl. Folke 6 3 550 270 500 1 320 Stenström 6 1 510 250 500 1 260

?Vi”) va

Avverkningsform: Gallring

G 1 Konv. Huggare F ä-kv- 1 1,2 200 5,5 9 9 107 125 WDHU- sort. (motorsåg) ka-br. formlerna metod

Skotare trp 1 125 200 300 400

190 105 125 420 Företagsvisa 125 90 125 340 analyser ] 15 80 125 320

Vivi—— 'n'/tlf) Vstm

G 6 Helmek. BIOS: 2 Fä-kv 1 330 200 sort. ka-bu 300 metod 400

T3 trp 1 1 50 200 (skotare) 300 400

495 170 125 790 Gallrings- 330 140 125 595 analyser 310 125 125 560 225 110 125 460 Gallrings- 150 95 125 370 analyser 140 85 125 350

oooq Anm—- Insrv Vil/inn fråm VVM

G 7 Helmek. 13102 Fä-bu 1 220 200 träd- 300 metod 400

T1 trp 1 100 200 (bunt- 300 lunnare) 400

Bl 13 Kv-ka- 3 440 200 Kvistare- bu 300 kapare 400

330 120 125 575 Gallrings- 220 105 125 450 analyser 210 90 125 425 150 90 125 365 Gallrings- 100 75 125 300 analyser 95 70 125 290

660 230 375 1 265 Gallrings- 440 195 375 1 010 analyser 415 175 375 965

0.003”. . Ihm— QOOXD vaster Inu—Tin sova-n QQ!” va trä")

Prestation och årskapacitet

Sy- System- Produktions- Presta- Utnyttjande skift/år Förutsättningar stem namn medel tion m m,sk 200 300 verktim. Verk- Årskap. Årskap. Verk- tim./skift mask mask tim./skift S ] Konv. Huggare 2,3 5,5 2530 — — ]. Slutavverkning äga Skotare 10,6 5,5 11 660 5,3 16 850 2_ Diameter 20 cm 5 2 Konv. Huggare 4,1 5,5 4510 _ _ 3- ggg—5,3? stam- Lunnare 7,9 5,5 8 690 5,3 12 560 _ .. me"” Upparb.lag. 25,2 6,0 30240 5,8 43 860 4' lågavsmnd (4 man + 111 lastmaskin) 5. Trädslagsbl. 550 S 3 Halv- Huggare 12,2 5,5 13 420 — — 6. Årseffektivitet mek. Kvistare- 100 % stam- buntare 19,7 5,5 21 670 5,3 31 320 mewd Lunnare 11,9 5,5 13 090 5,3 18 920 (klämbanke) Upparb.lag. 32,0 6,0 38 400 5,8 55 680 (4 man + Iastmaskin) s 4 Helmek. Fä-kv-bu 21,0 5,0 21 000 4,8 30 240 stam- (BS) metod Lunnare 17,0 5,5 18 700 5,3 27 030 (T2: 3) Kapverk 13,6 6,0 16 320 5,8 23 660 S 5 Halv- Huggare 12,2 5,5 13 420 — — mek- Kv-ka-bu 18,2 5,5 20 020 5,3 28 940 son-Od (Processor) met Skotare 16,7 5,5 18 370 5,3 26 550 (T3: 1) S 6 Helmek. Fä-kv-ka 18,0 5,0 18 000 4,8 24 840 sort. (843: 1) metod Skotare 14,9 5,5 16 390 5,3 23 690 (T3: 2) S 7 Helmek. Fä-bu 18,0 5,0 18 000 4,8 24 840 träd- (91) metod Lunnare 16,7 5,5 18 370 5,3 26 550 (T2: 1) Kvistnings— station 37,0 6,5 48 100 6,3 69 930 G ] Konv. Huggare 1,55 5,5 1705 _ — ]. Gallring ä;:öd Skotare 7,5 5,5 8 250 5,3 11 930 2. Diameter 15 cm G 6 Helmek. Fä-kv-ka-bu 7,6 5,0 7600 4,8 12080 3' (#$/h? sort. BIOS: 2) .. metod Skotare 12,6 5,5 13 860 5,3 20 030 4- Koravstånd (T3) 600 m G 7 Helmek. Fä-bu 8,2 5,0 8200 4,8 11800 5- Trädslagsbl- 550 träd- (3102) 6. Årseffektivitet metod Lunnare 7,7 5,5 8 470 5,3 12 240 100 % (TI) Kvistare- 31,6 6,0 37 900 5,8 54 980 kapare (8113) SOU 1973: 14 337

Avverkningssystemens känslighet för träddimension _ Underbzlaga 3.1 I Dagsverksåtgång

Slutavverkning

mansdv/m3 sk system nr

0,12- diam System nummer 0,03- cm 51 82 S3 84 55 86 87 15 135 137 148 151 138 122 143 20 100 100 100 100 100 100 100 25 84 82 82 79 80 91 80 0'04— 2 30 73 67 70 67 69 87 72 x _ XT: ______ ”& Relativa ta120 cm = 100 diameter, cm 15 20 25 31) || Kostnader 1969 års nivå kr/m3 sk 30- 20— diam Systern nummer cm S1 S2 SS 84 55 S6 57 15 125 139 159 155 137 134 145 20 100 100 100 100 100 100 100 10— 25 88 82 78 78 80 84 80 30 81 64 63 64 67 76 70 Relativa tal 20 cm = 100 diameter, cm 15 20 25 30 lll Investering invest faktor _ 23 diam System nummer 8— cm 81 82 S3 S4 SS 36 37 15 100 132 172 159 137 140 146 6— 20 100 100 100 100 100 100 100 25 100 82 75 77 79 84 81 4— 30 100 68 58 62 65 71 69 2 _ Relativa tal 20 cm = 100 2 diameter, cm ' ' l F 15 20 25 30 _— Sortimentsmetod — - — - - Stammetod Investeringsfaktor = Inv belopp i 1000-tal kronor/Årsproduktion i m3 sk _ _ __ Tradmetod

Underbilaga 3.2

Avverkningssystemens känslighet för virkesuttaget per hektar Slutawerkning l Dagsverksåtgång mansdv/ m3sk - systern nr S_x m3 sk System nummer *N—Ng—H /ha S1 52 83 34 SE Sö 87 008_ ___ 30 111 115 103 106 143 138 ' 50 104 109 101 103 122 118 53 ___________________ 80 100 104 100 100 109 107 :;x 120 100 100 100 100 100 100 100 0,04 — sa ___: ____________ 200 98 98 100 97 91 95 Relativa tal 120 rn3 sk/ha = 100 uttag m3 sk/ha

50 100 150

11 Kostnader 1969 års nivå

kr/m3 sk m3 sk System nummer

sx /ha S1 S2 sa 84 35 sa 57

52 X ggxx 30 125 124 106 113 136 150 20 M *—=._._____ _____ 50 108 109 104 105 117 123 23 ____________ 80 100 104 101 101 106 108 '''''''''''''' 120 100 100 100 100 100 100 100 10 200 96 97 99 97 93 92

Relativa tal 120 m3 sk/ha = 100

uttag m3 sk/ha ' F 50 100 150

—— = Sortimentsmetod — - — - — = Stammetod — __ _ = Trädmetod

Underbilaga 3.3

Avverkningssystemens känslighet för terrängtransportavståndet Slutavverkning

I Dagsverksåtgång

mansdv/m3 sk 0,12- system nr 9 1 __ _ __ _____ ___—___— s 2 - _— - _ System Avstånd rn 0,08 -4 nr 200 600 1000 S 1 96 100 102 S 3 —————————————————————— _ s 2 94 100 104 S 3 94 100 105 0,04_ 35 ______________ 34 88 100 112 57-—-————_:________-_. ----- _" 35 93 100 109 $'”—'_'"— ss 88 100 117 S 5 s 7 87 100 113 enkelt köravstånd meter Relativa tal 600 m = 100

200 600 1 000

Il Kostnader 1969 års nivå

kr/m3 sk Systern Avstånd m 20 _ nr 200 600 1000 S 1 91 100 105 82 89 100 108 sa 89 100 105 54 89 100 112 107 55 91 100 111 se 90 100 110 97 89 100 110

enkelt köravstånd meter Relativa tal 600 '" = 100

| 1 I 200 600 1 000

_ = Sortimentsmetod - — - — - = Stammetod — —- — — = Trädmetod

unde'bilaga 3.4

rkni

SlutaWe

Avverkningssystemens känsiigheter för trädslaget

| Dagsverksåtgång

mansdv/mS Sk

's7

0.12—

0,03 _

0,04 —

36

100

SS

9 U)

82 83

51

SYStEm n,

100

121 108 100 109

136

81

Relativa t (tan = 100)

nivå

Elder 1969 års

KOstn

kr/m3 Sk

SS 56 37 100 103

[%

83

S2

S1

20—

10—

SYStem nr

100

111 106 100

126

al

RBIativa t (tall = 100)

_

tall gran

Avverkningssystemens känslighet för utnyttjandet per år Underbilaga 3.5

l Dagsverksåtgång Slutavverkning mansdv/m3 sk 0,12 0,08 — 0,04 * System nr S 1 S 2 S 3 Relativa tal 102 102 105 106 104 109 104

(200 sk/år = 100)

%% I%

Skift/år 200 300

II Kostnader 1969 års nivå kr/m3 sk

s stem nr 20— V

System Skift/år nr 200 300 400

S 1 100 94 93 S 2 100 93 92 S 3 100 87 85 S 4 100 83 80 S 5 100 84 81 S 6 100 81 78 10— S 7 100 83 82

Relativa tal 200 skift/år = 100

'] [ antal skift/år l

| | 200 300 400

= Sortimentsmetod '- ' '— ' — = Stammetod — — — — = Trädmetod

Avverkningssystemens känslighet för årseffektiviteten

| Dagsverksåtgång

dv/m3 sk

system nr

Slutavverkning

Årseffektivitet %

__l/Ll | 50 80

Il Kostnader 1969

kr/m:3 sk

40 "* system nr

i— 150

Årseffektivitet %

”Vy—| [ 1

1 # 50 80 100 120 150 = Sortimentsmetod — - — - — = Stammetod _ — — '— = Trädmetod

Gallringssystemens känslighet för diametern Gallring

| Dagsverksåtgång

mansdv/m3sk Gl 0,15— S Diametercm G7 ystem ___— 010_ Xx nr 10 12 15 20 GI 136 122 100 80 GG 188 134 100 78 67 161 131 100 80 Relativa tal 15 cm = 100 0,05— diamcm '%L 1 |

T 10 15 20

|| Kostnader 1969

kr/m3 sk 50 — System Diameter cm nr 10 12 15 20 G 1 124 110 100 86 G 6 204 135 100 72 25— G7 172 135 100 78 Relativa tal 15 cm = 100 diam cm W/l/ T !

| 10 15 20

Underbilaga 4.2

Gallringssystemens känslighet för uttaget per hektar Gallring

| Dagsverksåtgång

mansdv/m3 sk G 1 0,15— 0,10- 3 System Uttagm sk/ha nr 10 20 40 80 G 1 130 111 100 95 G 6 154 122 100 90 0,05— G 7 122 106 100 95 Relativa tel 40 m3 sk/ha = 100 3 k/h m 5 %% . . . ; 10 20 40 80

|| Kostnader 1969

kr/m3 sk 50- 3 System Uttag m sk/ha nr 10 20 40 80 G1 166 122 100 88 25— se 152 122 100 92 G 7 131 110 100 96 Relativa tal 40 m3 sk/ha = 100 _,” m3 sk/ha | | I T 10 20 40 80

%

% % GG G7

Gallringssystemens känslighet för transportavståndet

I Dagsverksåtgång

mansdv/m3 sk

0,10—

0,05— 67 /

köravst meter

I 200 650 toöo II Kostnader 1969

kr/m3 sk

30— //

DOG) AHC) & X

20—

10—

köravst meter

| | | 200 600 1 000

Gallring

Köravstånd m

System nr 200 G 1 97 G 6 88 G 7 81

600 1 000 1 00 1 02 1 00 1 10 1 00 1 20

Relativa tal 600 meter = 100

Köravständ m

System nr 200 G 1 93 G 6 92 G 7 84

600 1000 100 105 100 109 100 116

Relativa tel 600 meter = 100

Gallringssystemens känslighet för utnyttjandet/år Gallring l Dagsverksåtgång dv/m3 sk 0,10—J 0,05 - System G 1 G 6 G 7 skift/år 200 300

N Kostnader 1969

[kr/m3 sk 30- G 7 __ G 6 * * = & & x N G 1 * ——————————— __ 20 - System Skift/år nr 200 300 400 G 1 100 94 93 10 _ G 6 100 80 78 G 7 100 84 83 Relativa tal 200 skift/år = 100 skift/år ” | I f 200 300 400

| Dagsverksåtgång Gallring

dv/m3 sk

G1

0,20 —

0,15—

0,10—

0,05 —

årseff % | | 50 100 150

|| Kostnader 1969

kr/m3 sk

50—

25-1

årseff % | | T 50 1 00 1 50

Värdeminskning för maskiner i olika slutavverkningssystem Slutavverkning

I Värdeminskning uppdelad på terrängtransport och tillredningsarbete Årseffektivitet 100 %

8 värdeminskning kr/m3 sk

tillredning

terrängtransport Systemnr S1 52 83 54 Så SS 87

|| Värdeminskningens relativa andel av totalkostnaden

60 procent 40 20 Systemnr 51 32 S3 S4 S5 SS 87

III Värdeminskning — årseffektivitet

åååh System nr

tivitet S1 S2 S3 S4 85 36 87

75 % 133 154 280 246 302 332 307 100 % 100 1 15 209 184 226 249 230 12596 80 93 167 148 178 198 184

Värdeminskningens känslighet för årseffektiviteten i relativa tal. 100 = 2,52 kr/m3 sk

Underbilaga 6 Värdeminskning för maskiner i olika gallringssystem Gallring l Värdeminskning uppdelad på terrängtransport och tillredningsarbete

Årseffektivitet 100 %

kr/m3 sk

10— 5... _ % tillredning terrängtransport Systern nr G 1 G 6 G 7 || Värdeminskningens relativa andel av totalkostnaden Ill Värdeminskning — årseffektivitet —1 rocent Å . p . eflisek- System nr tivitet G 1 G 6 G 7 75 % 133 396 368 100 % 100 299 277 125 % 80 239 222 50 _ Värdeminskningens känslighet för årseffektiviteten i relativa tal 100 = 4,09 kr/m3 sk System nr G 1 G 6 G 7

Underbilaga 7 Kostnadsberäkning för produktionsmedel (1971 års kostnadsnivå)

Sy- System- Produktions- Man. investe- Ant. Livs- Tekn. G_-tim./ Kapital- Rep + Arb.kr. Totalt Kr/utn. Kr/G” stem namn medel arb.kr. ring skift/år längd utn. skift kostn. drift- kostn. timme timme åtg. per 1 OOO-tal åra gradu % kr/skift kostn.!) prod. kr 10 % kr/skift kr/skift kr/skift medel

Sl Konv. sort. Huggare ] 1,5 200 —— 140 17,50 25

5 7

ämm Stor. 1 200 200 4 75 6,0 300 140 135 575 72 96 awerknin skotare 300 3,5 72,5 5 s 220 120 135 475 59 82 g 400 3 70 5 6 185 110 135 430 54 77 G 1 Konv. sort. Huggare 1 1,5 200 — 5,7 5 10 125 140 25

Sima Konv. 1 150 200 75 6,0 225 120 135 480 60 80 skotare 300 72,5 5,8 165 100 135 400 50 67 70 5,6 140 90 135 365 46 65

"l me

S 2 Mek. stam- Huggare 1 1,5 200 —

"""Od Kvistare- 1 350 200 70

Slut- avverkning buntare && 22,5

Lunnare 1 200 200 70 (klämbanke) 300 67,5 400 65 Kapverk 2 100 200 75 72,5 70

5 10 125 140 17,50 25

525 180 135 840 105 150 385 150 135 670 84 124 325 135 135 595 74 115 300 140 135 575 72 103 220 120 135 475 59 88 185 1 10 135 430 54 83

175 105 270 550 69 91 130 90 270 490 61 85 1 10 80 270 460 58 82

"!

"1

rx »evN O_QN 0000 'I) 'Iä'l'i'l) 'Pl'filfl somm "I

QMM CMM srt-nm

400

S 3 Mek. sort. Huggare ] 1,5 200 —

memd Kvistare- 2 450 200 65

Slut- avverkning kapare ägg 15 %&

Stor. 1 200 200 75 skotare 300 72,5 400 70

lr. 'N.

10 125 140 17,50 25 685 220 270 175 147 226 500 195 270 965 120 193 420 165 270 855 107 178 300 140 135 575 72 96 220 120 135 475 59 82 185 110 135 430 54 77

_

":

Nong como "I I'll/15? ND'fl'fö VM?"! (TMM

Sy- System- Produktions- Man. Investe- Ant. LiVS- Tekn. G_-tim./ Kapital- Rep + Arb.kr. Totalt Kr/utn. Kr/Gh stem namn medel arb.kr. rin skift/år längd utn. skift kostn. drift- kostn. timme timme älg. per [ OOO-tal åra gradu % 10 % kostn.!» prod. kr kr/skifu kr/skift kr/skift kr/skift medel

65 62,5 60 65 62,5 60 75 72,5 70

300 140 135 575 72 110 220 120 135 475 59 95 185 110 135 430 54 90 685 220 270 1 175 147 226 500 195 270 965 120 193 420 165 270 855 107 178 300 140 135 575 72 96 220 120 135 475 59 82 185 110 135 430 54 77

S 4 Helmek. Fällare- 1 200 200 sort.metod buntare 300 Slut- 400

avverkning Kvistare- 2 450 200 kapare 300 400

Stor. 1 200 200 skotare 300 400

"l

":

Nooo qu 0000 Vin? WMV Own "I #10!” QMM *TMM

,» u Bedömd med hänsyn till ant. skift/år. & b Enl. Kilander—Järvholms formel (1965). Driv- och smörjmedel ingår.

Prestationsberäkning för produktionsmedel Förutsättningar: Se tabell 3.2 beträffande beståndsdata

Sy- System- Produktions- Ant. Vid bedömd Prestationsberäkning stem namn medel skift/år »Tekn. utn. Grad/ grundad på: Tekn. Presta- Årskapa- utn. tion citet grad % mf'sk/ m3sk Gutim. S 1 Konv. Huggare 200 _ 2,3 2 610 WDHU-formlerna sort. 150 75 14 800 metod Stor. [200 75 19 800 -- . 51:2va skotare 300 72,5 16,5 28700 Foretagsv1sa analyser g 400 70 37 000 G ] Konv. Huggare 200 -— 1,6 1 850 WDHU-formlerna SOFI ' 150 75 10 800 metod Gallring 53918 ägg 32 5 12,0 äg ggg Företagsvisa analyser 400 70 26 900 S 2 Mek. Huggare 200 —— 12,2 13 900 Företagsvisa analyser m'a 150 70 20 000 Slutav- Kvistare- 200 70 24 0 26 800 G. Johansson, Ekonomi verknin buntare 300 67,5 ' 38 800 NR 15 1970 g 400 65 50 000 150 70 16 800 Lunnare 200 70 22 400 . (klämbanke) [300 67,5 2010 32400 Teorem” analyser 400 65 41 500 1150 175 15 100 200 75 20 200 0. D. Otterströms teor. Kapverk 300 [72,5 16,8 29 200 analys 400 70 37 600 S 3 Mek. Huggare 200 —— 12,2 13900 Företagsvisa analyser 113204 150 65 21 000 Slutav- Kvistare- 200 65 27 0 27 900 F. Stenström, Red. verknin kapare 300 62,5 ' 40 200 NR 15 1970 g 400 60 51 500 150 75 [14 800 5513ng - ägg ;;. 5 16,5 ;; ggg Företagsvisa analyser 1400 70 37 000 S 4 Helmek. 1150 65 18100 sort. Fällare- 200 65 24 200 . metod buntare 300 62,5 23'2 34 800 Teoret'Ska analys" Slutav- 400 60 44 500 verk”"g 1150 [65 24 500 Kvistare- 200 65 32 800 kapare 300 62.5 31'5 47200 Red' 15 1970 400 60 60 500 150 75 J 14 800 fkgiare ägg ;; 5 16,5 åå ggg Företagsvisa analyser 400 70 37 000

Statens offentliga utredningar 1973

Kronologisk förteckning

. Litteraturen i skolan. U.

Högskolan. U Högskolan. Sammanfattning. U. Fastighetstaxering. Fi. Museerna. U. Data och näringspolitik. |. Trygghet i anställningen. ln.

. Radio i utveckling. U. . Fortsatt uppsökande verksamhet lör cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. . Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare) . Reklam IV. Reklamens kostnader och bestäm- ningsfaktorer. U. . Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskole-

utbildning. U. (Utkommer senare) Snyltningsbrott och sjuktörsäkringsmissbruk. Ju.

. Mål och medel i skogspolitiken. Jo.

mmsegawwe

...-_. N—io

_d »?

Statens offentliga utredningar 1973

Systematisk förteckning

Justltledepartementet Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk. [13]

Flnansdepartementet Fastighetstaxering. [4]

Utbildningsdepartementet

Litteraturen i skolan. Separat bila adel 4 till littera- turutredningens huvudbetänkande. 1] 1968 års utbildningsutredning. 1. Högskolan. [2] 2. Högskolan. Sammanfattning. [3] 3. Försöksverk- samhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. [12] (Utkommer senare) Museerna. [5] Radio i utveckling. [8] Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [9] Reklamutredningen. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. [10] (Utkommer senare) Reklam IV. Reklamens kostnader och bestämningsfaktorer. [11]

Jordbruksdepartementet Mål och medel i skogspolitiken. [14]

lnrikesdepartementet Trygghet i anställningen. [7]

Industrldepartementet Data och näringspolitik. [6]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

ÄN & Allmänna Förlaget . . ISBN 91-38-01382-7